SOU 1964:24

Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna

Sammanfattning Li tteraturförteckning .

Bilaga: Ungdomsvårdsskolornas nuvarande klientel, av Dick Blomberg och Karl Grunewald

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Genom beslut den 30 juni 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för soci- aldepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att inom social- departementet biträda med utredning av frågan om behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna m. 111. Med stöd av detta bemyndigande tillkalla- des samma dag såsom utredningsmän generaldirektören i socialstyrelsen Ernst Bexelius, tillika ordförande, rektorn vid Lövsta skolhem och yrkes— skola Dick Blomberg, tillika sekreterare, överinspektören i medicinalstyrel- sen Karl Grunewald, docenten i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet, lektorn vid lärarhögskolan i Stockholm Ingvar Jo- hannesson, docenten i sociologi vid Uppsala universitet Birger Lindskog samt docenten i kriminologi vid Stockholms universitet Knut Sveri. Som biträdan- de sekreterare har tjänstgjort förste assistenten vid Hammargårdens yrkes- skola Thore Persson.

De sakkunniga har antagit namnet kommittén för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna.

Kommittén har i enlighet med direktiven under sitt arbete samrått med 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar samt vidare med kommittén för försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten och med socialpolitiska kommittén. Studiebesök har företagits på ett stort antal ung- domsvårdsskolor samt vid vissa av fångvårdens anstalter för yngre klientel. Vidare har kommittén studerat verksamheten vid Socialforskningsinstitutet i Köpenhamn. I samband med annan tjänsteresa har sekreteraren för kom- mitténs räkning besökt National Bureau voor Kinderhescherming i Haag.

Kommittén har i skrivelse den 14 september 1962 till chefen för social- departementet yttrat sig över ett av socialstyrelsen framlagt förslag beträf- fande en återfallsundersökning rörande ungdomsvårdsskolornas elever.

Kommittén får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande med övervä-

ganden rörande behovet av behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna samt förslag angående uppläggning och organisation av denna forskning. I och med avgivandet av detta betänkande anser sig kommittén ha slut- fört sitt uppdrag. Stockholm den 29 april 1964

Ernst Bexelius

Dick Blomberg Karl Grunewald Ingvar Johannesson

Birger Lindskog Knut Sveri

INLEDNING

Direktiven. Utredningsarbetets bedrivande

I de för utredningen givna direktiven, vilka återfinnes i statsrådsprotokollet över socialärenden den 30 juni 1961, anföres inledningsvis att den statliga ungdomsvården under de fem närmast föregående åren varit föremål för en omfattande upprustning, som främst inriktats på att avhjälpa platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna. Efter konstaterande att vårdresultaten vid sko- lorna är nedslående anföres att tyngdpunkten i fortsättningen måste läggas på vård- och behandlingsmetoderna för att därigenom öka behandlingseffek- tiviteten.

Hithörande frågor har under 1950-talet prövats av statsmakterna i samband med ställningstagandet till olika förslag av ungdomsvårdsskoleutredningen och kom- mittén för ungdomsvårdsskolorna. Vid behandlingen av dessa viktiga frågor har det dock varit uppenbart, att ställningstagandena fått grundas på otillräckliga kun- skaper och informationer. Det sagda gäller både frågan om de nu tilllämpade be— handlingsmetodernas effektivitet och hur psykiatriska, psykologiska och pedago- giska rön skall kunna tillgodogöras i vårdarbetet. Det är enligt min mening ange- läget att söka komma fram till bättre behandlingsmetoder och godtagbara vård- resultat på detta område. Det torde inte vara möjligt att nå detta syfte utan att hit- hörande problem i större utsträckning än hittills angripes av forskningen.

Därefter anges som utredningens uppgifter att företaga en kartläggning av det inom och utom landet bedrivna forsknings-arbetet på detta område samt att belysa behovet av behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna. Enligt direktiven bör vidare olika forskningsuppgifter formuleras och för— slag framläggas om forskningsarbetets uppläggning och organisation, varvid frågor om samarbete med universitet och andra institutioner bör särskilt uppmärksammas.

Kommittén fann snart att en bedömning av med behandlingsforskningen sammanhängande frågeställningar icke låter sig göras utan en mer inträng- ande analys av de problem, som möter i det praktiska vårdarbetet, och av de teoretiska föreställningar, som behandlingsmetodiken bygger på. Som sin första uppgift såg därför kommittén att punkt för punkt genomgå och söka belysa de förutsättningar under vilka ungdomsvårdsskolorna arbetar och ange den Vårdpraxis som därvid utbildats. I samband härmed skulle mer angelägna prohlemställningar kunna preciseras för forskningen. Endast mot denna bakgrund är det enligt kommitténs uppfattning möjligt att klart

avgöra behovet av behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna samt att därefter taga ställning till den lämpligaste utformningen av sådan forskning.

För att genomföra denna uppgift har kommittén besökt ett stort antal ungdomsvårdsskolor och därvid med styrelseledamöter, skolledning och re— presentanter för olika personalkategorier diskuterat behandlingserfaren— heter och vårdmetodik. Dessutom har besök avlagts vid ett flertal av fång- vårdens anstalter för det yngre klientelet dels för att få vidare perspektiv över mer generella behandlingsproblem, dels för att få en uppfattning om f.d. ungdomsvårdsskoleelevers reaktionssätt i denna vårdform. Ytterligare information 0111 anstaltsproblematiken har erhållits genom de utförliga inter— vjuer som sekretariatet genomfört med vissa av ungdomsvårdsskolornas rek— torer. Vidare har genomgåtts en stor mängd såväl inhemsk som utländsk litteratur rörande anstaltsförhållanden.

Kartläggningen av forskningsverksamheten på området inom och utom landet har huvudsakligen grundats på litteraturstudier, för vilkas omfatt- ning närmare redogöres i respektive kapitel. Vidare har en runudskrivelse med begäran om uppgifter rörande forskning inom hithörande områden tillställts ett stort antal universitetsinstitutioner, barnavårdsnämnder och liknande organ. Direktkontakt har dessutom tagits med vissa utländska forsknings— institutioner.

Som grund för övervägandena rörande utformningen av behandlingsforsk- ningen vid ungdomsvårdsskolorna har kommittén insamlat uppgifter om hur kriminologisk och social forskning organiserats i andra länder. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats åt de nordiska grannländerna. I studie- syfte har kommittén besökt Socialforskningsinstitutet i Köpenhamn för att närmare studera erfarenheterna av den där bedrivna verksamheten. Vidare har kommittén diskuterat organisatoriska och administrativa forsknings— prohlem med 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrotbslingar, socialpolitiska kommittén och kommittén för försöksverksamhet mot ung- domsbrottslig'heten.

Vid sin systematiska genomgång av de allmänna behandlingsprinciper, som ungdomsvårdsskoleverksamheten bygger på, och av dessa principers praktiska tillämpning i vårdarbetet har kommittén bibringats den uppfatt- ningen att behandlingsforskningen på detta område kommer att få en bety- delsefull uppgift. I endast ringa utsträckning har de behandlingsmetoder, som kommer till användning, blivit vetenskapligt undersökta och inte heller har i allmänhet hållfastheten hos de bakomliggande riktlinjerna för behand- lingsarbetet i stort prövats genom empiriska studier. Detta behöver natur- ligtvis inte innebära att andra metoder med säkerhet skulle vara överlägsna de nu tillämpade, vilka i allmänhet synes vara uppbyggda kring väl moti- verade antaganden. Emellertid kan beträffande många inslag i vården andra, likaledes välmotiverade argument åberopas för en utformning som i vissa avseenden skiljer sig från den nuvarande. Objektiva underlag vid bedöm-

ningen av sådana motstridiga uppfattningar saknas i allmänhet. Kommittén har därför nödgats konstatera att verksamheten till stor del bygger på i och för sig rimliga hypoteser, vilka dock inte blivit empiriskt verifierade, samt att även andra lösningar än de nuvarande skulle kunna tänkas, men att inte heller dessa alternativ blivit praktiskt prövade eller underkastade vetenskap- lig granskning. Det finns vidare skäl att tro att placeringen på ungdoms— vårdsskola och vistelsen där i vissa avseenden kan medföra skadeverkningar vilkas storlek dock inte kan fastställas utan ingående analyser.

Kommittén har emellertid inte haft i uppdrag att föreslå förändringar i nuvarande behandlingspraxis och har därför undvikit att göra några egent— liga värderingar av behandlingen och däri ingående vårdelement. Detta skulle för övrigt icke heller ha varit förenligt med kommitténs uppfattning att ungdomsvårdsskolornas be'handlingsmetodik så långt möjligt och i högre grad än hittills bör baseras icke på subjektiva ställningstaganden utan på vetenskapliga fakta. I avsaknad av sådana fakta har kommittén begränsat sin redovisning till att precisera oklarheter och problem, varvid olika argu— ment och uppfattningar refererats utan att kommittén gjort sig till före- språkare för någon av de angivna åsikterna.

Betänkandet har disponerats så att i ett huvudavsnitt behandlas de yttre förutsättningarna för ungdomsvårdsskolornas verksamhet i fråga om orga- nisation, lagstiftning och klientel, i det andra huvudavsnittet redogöres för behandlingsmetodiken och i det tredje upptages mer renodlade forsknings- aspekter till behandling.

I kapitel I beskrives ungdomsvårdsskolornas roll i samhällets åtgärds- system beträffande barn och ungdomar med sociala anpassningsstörningar, varvid uppmärksamhet även ägnas åt utvecklingstendenserna under de se- naste årtiondena. Kapitel II ägnas åt de stadganden i barnavårdslagstiftning och ungdomsvårdsskolestadga, vilka reglerar verksamheten. I kapitel III—IV beskrives först det klientel ungdomsvårdsskolorna har att behandla. Där- efter göres ett försök att sammanfatta de olika teorierna rörande orsakerna till beteendestörningar hos barn och ungdom. Denna senare fråga har blivit tämligen utförligt behandlad, då det enligt kommitténs uppfattning är vä- sentligt att forskningen beaktar samspelet mellan beteendestörningarnas uppkomst och deras behandling.

I kapitlen V—XVII beskrives ur olika synvinklar de allmänna behand- lingsprinciperna och de olika delfaktorerna i vården. Härvid anges också inom varje sektor konkreta förslag rörande de prohlemställningar, som det enligt kommitténs uppfattning är mest angeläget att få belysta av forsk- ningen. Kommittén har i denna del av sin framställning vägletts av sin ovan framförda uppfattning att det såväl för forskningen som för den praktiskt verkande anstaltspersonalen, vars medverkan är nödvändig för forskningen, är av väsentligt värde att problemen belyses objektivt och att vårdmetodiken verkligen ställes under debatt. Kommittén har vidare vid utformningen sär-

skilt av detta avsnitt arbetat i den förhoppningen att dess betänkande skall kunna utnyttjas i utbildningsverksamheten för skolornas personal eftersom bristen på lämplig litteratur för detta ändamål hittills varit kännbar. Kapitlen XVIII—XXII ägnas åt direkt forskningsbetonade frågor, varvid kommittén först lämnar en översikt av svensk och utländsk behandlings— forskning. Därefter beskrives behovet av klientelinventeringar och resultat- statistik som underlag för den vidare forskningen. I samband därmed upp- ställes vissa allmänna hypoteser som utgångspunkt för studiet av behand— lingseffekterna. I följande kapitel göres en sammanställning av forsknings— uppgifterna och vidare avhandlas prioriteringen av de olika uppgifterna. Kommittén har därvid icke i detalj utarbetat några forskningsprojekt utan inskränkt sig till att ange frågeställningar som bör vetenskapligt penetreras. Den konkreta utformningen av en viss forskningsuppgift torde nämligen bli beroende av sådana faktorer som ekonomiska förutsättningar, samord- ning med andra forskningsprojekt, den enskilde forskarens kunskap om och intresse för skilda undersökningsmetoder och liknande förhållanden vilka icke låter sig bestämmas på detta skede av forskningsverksamhetens planering. Efter en översikt av utländsk organisation och administration av forskningen och efter överväganden rörande fördelar och nackdelar hos olika alternativ lämnar kommittén slutligen sitt förslag beträffande inrät- tandet av ett organ för behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna.

KAPITEL I

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna

I samhällets strävan att komma till rätta med sådana anpassningsstörningar hos de unga, som tagit sig uttryck i asociala eller kriminella handlingar, kan en lång rad åtgärder komma ifråga. För barn under femton år har den of- fentliga barnavården hela ansvaret för samhällets åtgärder. För ungdomar i åldern 15—21 år kan valet stå mellan åtgärder som hänför sig till antingen den sociala barna- och ungdomsvårdens eller kriminalvårdens område. Ut- vecklingen har under de senaste decennierna alltmer gått i den riktningen att den offentliga barna- och ungdomsvårdens uppgifter väsentligt utvidgats när det gäller befattningen med unga lagöverträdare. Speciellt gäller detta för ungdomar i åldern 15—17 år, som numera endast på särskilda skäl mä ådömas fängelse. Huvudansvaret för de samhällsåtgärder, som kan komma ifråga för denna åldersgrupp, åvilar barnavårdsnämnderna. Detta gäller också i de fall då asocialitetsyttringarna inte faller under åtal och där de in- blandade är under tjugoett år.

En av de åtgärder barnavårdsnämnderna kan vidtaga är att ansöka om den unges intagning på ungdomsvårdsskola. Detta skall emellertid inte ske förrän man prövat andra utvägar för att lösa den unges problem eller då sådana möjligheter inte anses föreligga. Ungdomsvårdsskolorna förfogar för närvarande över ca 1 000 vårdplatser. Årligen nyintages bortemot 900 elever. Det är således en till omfattningen relativt liten organisation som har att svara för de mest långtgående åtgärderna när det gäller att inom socialvår— dens ram komma tillrätta med de svårast belastade ungdomarna.

Avsikten med detta kapitel är att beskriva några huvuddrag i »den utveck- ling som format den nuvarande verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Kapitlet får därför karaktären av en kort historisk återblick. En lämplig av- gränsning bakåt i tiden utgör tillkomsten av 1924 års barnavårdslag. I sam— band därmed inleddes nämligen en reformverksamhet som i hög grad kom att påverka utvecklingen inom området. Det var också i detta sammanhang som tanken på ett differentierat anstaltssystem under statens ledning i prin- cip antogs.

1924 års barnavårdslag Alltsedan 1800-ta1ets mitt hade det unga vanartsklientelet omhändertagits vid de skyddshem som drevs av enskilda organisationer eller stiftelser. De

försök som gjorts att förmå landstingen att uppföra och driva skyddshem hade inte lett till några påtagliga resultat. I en skrivelse till Kungl. Maj:t 1918 anförde fattigvårdslagstiftningskommittén att det borde åvila staten att tillse att ett erforderligt antal skyddshem komme till stånd. Åtminstone borde staten inrätta särskilda skyddshem för sådana intagna som hade ett fördärvligt inflytande på de medintagna eller inverkade menligt på fostrings- arbetet. Även för andligt och kroppsligt sjuka elever borde särskilda skydds— hem inrättas.

Kommittén fick i uppdrag att vidareutveckla de synpunkter som framförts i skrivelsen och avge förslag till ny barnavårdslag. Efter verkställd utredning kunde kommittén avlämna sina förslag till 1924 års riksdag. Den nya barna- vårdslagen, som blev antagen i huvudsaklig överensstämmelse med kommit- téns förslag, innehöll många nyheter. Den övre åldersgränsen för intagning i skyddshem höjdes från femton till aderton år. Eleverna skulle beredas möj- ligheter till utbildning i hantverksyrken, enär det visat sig att flertalet elever efter utskrivning återvände till tätorterna. Vidare fastslog lagen i princip att staten skulle övertaga ansvaret för de särskilda skyddshem som skulle bereda vård åt speciellt svårfostrade, andligt eller kroppsligt sjuka elever samt för sådana äldre elever som ansågs vara i behov av speciell tillsyn. För de övriga skyddshemmen skulle landstingen hära huvudansvaret. (Fattig- vårdslagstiftningskommittén 1921.)

Den i lagen införda skärpningen av landstingens ansvar för skyddshems- vården gav inga nämnvärda resultat. Även från statens sida var de praktiska åtgärderna tämligen sparsamma. Behovet av vårdplatser för specialklientelet tillgodosågs genom att staten träffade avtal med enskilda anstalter, vilka åtog sig de uppgifter som enligt lagen åvilade staten. Sålunda slöts avtal med stif— telsen Åkerbrukskolonien å Hall, vilken åtog sig vården av det manliga spe- cialklientelet. I fyra olika paviljonger mottogs där dels grovt vanartade under 15 år och dels psykiskt abnorma eller kroppsligt sjuka elever. Dessutom mottogs grovt vanartade ynglingar över 15 år. Förläggningarnas närhet till varandra omöjliggjorde den differentiering av klientelet, som hade utgjort huvudmotivet för specialklientelets överförande till staten. Det visade sig också att platsantalet för de psykiskt abnorma eleverna var helt otillräckligt.

Det kvinnliga specialklientelets särbehandling ordnades på motsvarande sätt genom avtal med Stockholms Stadsmission, som åtog sig att inrätta och driva ett skyddshem för detta ändamål. Stadsmissionens hem, Skarvik, blev den första anstalt som byggdes och utrustades för att omhändertaga ett spe- cialklientel. Hemmet togs i bruk 1927.

l930-talets reformsträvandcn Det hade ingått i skyd—dshemmens ideologi att eleverna skulle vistas i lugn och lantlig avskildhet. Skyddshemmen hade därför i regel förlagts till lands- bygden. Eleverna sysselsattes i jordbruk, trädgård och storhushåll. Man öns—

kade därigenom undvika att eleverna efter utskrivningen återvände till tät- orternas frestelserika miljöer. Skydds-hemmens isolerade läge och frånvaron av en gemensam ledning medverkade till att verksamheten kom att få en mycket oenhetlig utveckling. Den allmänna vårdstandarden och de uppfost- ringsmetoder som praktiserades uppvisade stora inbördes variationer. Hu—- vudmannaskapet var splittrat på ett stort antal stiftelser. Kontakten mellan de olika skyddshemmens personal var bristfällig. Allt detta bidrog till att man på en del håll bibehöll otidsenliga uppfostringsmetoder. Det fanns emel— lertid också skyddshem där man lyckats åstadkomma en atmosfär av vänlig- het och förtroende mellan elever och personal.

På en del skyddshem upprätthölls ordningen med auktoritära maktmedel och med en markerad distans mellan hefattningshavare och elever. Denna uppfostringsattityd var inte sällan förenad med benägenheten att kroppsligt bestraffa elever som störde ordningen. Även andra former av kränkande be— handling förekom. Det var dessa förhållanden som ledde till den våldsamma kritik av skyddshemmen, vilken inleddes under 1930-talet. De avslöjanden som då gjordes, och den diskussion som senare följde, banade väg för en humanisering och upprustning av skyddshemsverksamheten. Kravet på agans avskaffande ledde till att skyddshemsföreståndarna på initiativ från socialstyrelsen år 1939 kom överens om att inte använda sig av kroppslig bestraffning som korrektionsmedel. Senare intogs ett formellt förbud mot aga i skyddshemsstadgan.

1934 års skyddshemsakkunniga I motioner till 1932 års riksdag hade frågan om skyddshemsklientelets utbild— ning och differentiering aktualiserats. Med anledning härav tillsattes 1934 års skydds'hemssakkunniga, som fick till uppgift att göra en översyn av verksamheten vid skyddshemmen (SOU 1935: 35).

De sakkunniga kunde konstatera att allvarliga brister förekom i verksam- heten. Statliga skyddshem för 15—18-åringar hade inte kommit till stånd och specialklientelets behandling hade inte tillgodosetts på ett tillfredsstäl- lan—de sätt. Man påtalade också missförhållandena på Hall och bristen på vårdplatser för psykiskt särartade elever.

De sakkunniga riktade också kritik mot de långa vårdtider som tillämpa— des vid skyddshemmen. Vårdtider upp till tio år förekom, även om de som regel höll sig kring två till tre år. Vidare anmärkte man på den stora ålders— skillnad, som förekom mellan elever på samma skyddshem, vilket kunde in- verka menligt på de yngre elevernas utveckling.

Genom en lagändring i januari 1935 skulle även ungdomar i åldern 18—21 år kunna beredas plats på skyddshemmen. Speciella anstalter för denna åldersgrupp ordnades genom att staten slöt avtal med huvudmännen för dels ett skyddshem i Höreda, för manligt klientel, och dels Drottning Sophias skyddshem å Bistaborg, avsett för det kvinnliga klientelet.

Skyddshemsorganisationen omfattade vid denna tidpunkt 38 anstalter med sammanlagt 1 477 vårdplatser. Skyddshemmen var av fyra olika slag:

1. Vanliga skyddshem, avsedda för fysiskt friska vanartade barn under 15 år. Skyddshem avsedda för friska vanartade i åldern 15—18 år. Skyddshem avsedda för vanartade i åldern 18—21 år. Skyddshem för elever som led av kroppslig eller andlig brist eller svaghet men inte ansågs böra intagas på sjukhus. De sakkunnigas betänkande utmynnade i en rad förslag av vilka här en- dast de viktigaste skall omnämnas. Staten skulle övertaga ansvaret för verk— samheten. Elevernas utbildning skulle effektiviseras. Skolorna skulle indelas i skolhem och yrkeshem samt för flickorna hemskolor. Yrkeshemseleverna skulle utbildas i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete och på hemskolorna skulle undervisning meddelas i praktiskt hushållsarbete. För elever som inte kunde tillgodogöra sig yrkesutbildning borde jordbrukshem inrättas. För att förbättra vården av de psykiskt abnorma eleverna föreslogs att Hall skulle upprustas för detta ändamål och i fortsättningen också tjäna som observationsanstalt. I samband härmed föreslogs att anstalten borde ställas under ledning av en psykiatriskt utbildad läkare (SOU 1935: 64). Riksdagen antog i huvudsak de framförda förslagen. Man ställde sig emellertid avvisande till tanken på en upprustning av Hall och beslöt i stället anvisa medel för uppförande av en ny anstalt, speciellt utrustad för uppgif- ten att mottaga psykiskt abnorma eller kroppsligt sjuka elever. Verksam- heten vid anstalten skulle ledas av en psykiatriskt utbildad läkare. Även till de andra skyddshemmen skulle man knyta psykiatrisk expertis som råd- givare. Med dessa beslut inleddes den upprustning som skulle förvandla skydds— hemmen till statliga ungdomsvårdsskolor.

Verksamheten förstatligas

Planerna på en statlig anstalt för vård och behandling av de psykiskt abnor- ma och kroppsligt sjuka eleverna resulterade i uppförandet av Lövstaskolan. Den togs i bruk 1941 och var till skillnad från Hall en helt öppen anstalt. Lövstaskolan var en manifestation av de nya tänkesätt som nu präglade dis— kussionen om samhällets åtgärder mot unga lagöverträdare. Skolans chef, tillika läkare, skulle också vara rådgivande psykiater vid det närbelägna Skarvikshemmet. De båda specialskolorna skulle bilda hörnstenar i det diffe- rentierade anstaltssystem som nu grundlades. Särskilda skolor för det s.k. debilklientelet inrättades medan de mera gravt intelligensdefekta eleverna överlämnades till den för ändamålet upprustade sinnesslövården.

Skyddshemmen blir ungdomsvårdsskolor

Den 1942 tillsatta skyddshemsutredningen hade som främsta uppgift att utreda frågan om en effektivare eftervård (SOU 1945: 10). Utredningen tog emellertid upp även andra vitala frågor och avlät en rad betydelsefulla för- slag. Sålunda föreslogs en ytterligare upprustning av elevernas utbildnings- möjligheter och bättre grunder för elevernas differentiering. Med hänsyn till det nya utbildningsprogrammet, men också på grund av den dåliga klang skyddshemsbegreppet fått, föreslogs att anstalterna skulle kallas »sko— lor tillhörande barna- och ungdomsvården». Yrkeshemmen skulle kallas yrkesskolor. Vidare föreslogs att de kostnader som tidigare vilat på barna- vårdsnämnderna nu skulle bestridas av staten. Skolornas tillsyn skulle läg- gas under en särskild byrå inom socialstyrelsen, benämnd skolbyrån.

På eftervårdens område föreslogs en kraftig upprustning. Möjligheterna till fortsatt utbildning för villkorligt utskrivna elever skulle förbättras genom att skolorna erhöll möjligheter att utgiva eftervårdsbidrag. Bostadsanskaff— ningen åt villkorligt utskrivna elever skulle underlättas genom inrättandet av inackorderingshem där staten svarade för driftskostnaderna medan drif— ten i övrigt ombesörjdes av en ideell organisation. Detta förslag resulterade sedermera i upprättandet av ett antal inackorderingshem i IOGTzs regi.

Fyra eftervårdskonsulenter skulle tillsättas för att effektivisera övervak- ningen och underlätta arbetsanskaffningen för villkorligt utskrivna elever.

Riks-dagen biföll i stort utredningens förslag. Statens successiva överta- gande av de enskilda anstalterna medförde att skolorganisationen ställdes under en enhetlig central ledning. Det differentierade anstaltssystem man eftersträvat kunde därigenom utnyttjas bättre. Vid sidan av dessa organi- satoriska förändringar genomgick verksamheten också en ideologisk om- ställning. Knytanvdet av psykiatrisk expertis till skolorna var ett av uttryc- ken för denna nya inställning. Det var ett mentalhygieniskt betraktelsesätt, som nu introducerades under beteckningen läkepedagogik. Vanartsreaktio- nerna uppfattades som symtom på en felutveckling, vars orsaker man i första hand intresserade sig för. Inställningen var således orsakssökande och behandlingen skulle inriktas på att undanröja eller modifiera de svårigheter som orsakat felutvecklingen. Stor vikt lades vid skolornas behandlingsklimat och de känslomässiga relationerna mellan elever och personal. Ungdoms- vårdsskolorna skulle vara öppna anstalter, där verksamheten byggde på för- troende och tillit. Konstlade motsättningar mellan elever och personal skulle elimineras och anstalten skulle vara så utformad att den liknade ett samhälle i miniatyr. Yrkesutbildningen gavs en framträdande plats och hela verksam- heten inriktades på att underlätta den enskilde elevens framtida anpassning ute i samhället. Man fäste därvid stor vikt vid en effektiv och ändamålsenlig eftervård.

Ungdomsvårdsskolorna inför nya problem

De reformsträvanden som tagit sig uttryck i 1924 års barnavårdslag var ingen isolerad företeelse. På angränsande områden gick utvecklingen i samma riktning. Lagen om ungdomsfängelse antogs 1935 och trädde i kraft 1938. Straffet skulle ersättas med uppfostran och utbildning för de ungdomar mellan 18 och 21 år som ansågs mottagliga för sådan behandling. År 1939 utökades möjligheterna att meddela villkorlig dom. Lagen om åtalseftergift antogs 1944 och innebar möjlighet för åklagare att eftergiva åtal för brott som begåtts av personer under 18 år. Man gick sedan vidare på den inslagna vägen genom 1952 års lag, som stadgade principiellt förbud mot att ungdo- mar under 18 år ådömdes frihetsstraff.

I samband med dessa reformer utökades uppgifterna för den sociala harna- och ungdomsvården. Före 1926, när den nya barnavårdslagen trädde i kraft, togs endast ungdomar under 15 år in på skyddshemmen. Nu utsträck- tes åldersgränsen till 18 år. År 1935 utvidgades området ytterligare genom att 18—21—åringar i vissa fall också skulle kunna bered-as vård på anstal- terna. Det är att märka att denna ökning av anstalternas rekryteringsunder— lag genomfördes utan att organisationen utbyggdes. Tvärtom minskade 'an- talet vårdplatser ganska avsevärt.

Med det nya synsättet förenades nämligen ambitionen att endast i nödfall tillgripa anstaltsplacering av unga lagöverträdare eller på annat sätt socialt avvikande ungdomar. I barna- och ungdomsvården skulle ansträngningarna i första hand inriktas på förebyggande åtgärder. Den psykiska barna- och ungdom-svärden byggdes ut och olika former av stöd- och hjälpåtgärder sat- tes in. Ungdomsvårdsskoleklientelet blev härigenom hårdare gallrat än tidi- gare. Den efter kriget tilltagande ungdomsasocialiteten medförde en ytter- ligare skärpning av intagningsindikationerna. Skolorna fick nu mottaga ett synnerligen svårbehandlat och anstaltsbesvärligt klientel. De påkänningar som organisationen därvid utsattes för tog sig bl.a. uttryck i en stigande rymningsfrekvens. Anstaltsrymningarna tilldrog sig stor uppmärksamhet i pressen. De var ofta förenade med bilstölder och inbrottsraider och snart restes krav på effektiva åtgärder mot rymningarna.

Ungdomsvårdsskoleutredningen

I detta läge tillsattes 1950 års ungdomsvårdsskoleutredning (SOU 1954: 5). Dess uppgift var att framlägga förslag till åtgärder för en förstärkning av skolorganisationen så att denna blevi stånd att bemästra de svårigheter som klientelförändringen medfört. För att lösa rymningsproblemen framlade utredningen förslag efter tre linjer. För det första ville man dela upp eleverna i mindre grupper genom att minska elevförläggningarna. Man skulle övergå till »den lilla gruppens princip», som det hette i diskussionen. För det andra skulle slutna s. k. specialavdelningar inrättas, till vilka man kunde avskilja

oroliga och rymningsbenägna elever. För det tredje skulle åtgärder vidtagas för en effektivisering av elevernas tillsyn och deras sysselsättning på fritid. En väl planerad fritidsverksamhet ansågs vara ett viktigt rymningshind- rande medel. Det hade nämligen visat sig att de flesta rymningar inträffade under elevernas fritid.

De av utredningen framlagda förslagen blev inledningen till en förändring av skolornas inre struktur. De elevavdelningar som nyuppfördes var mindre än vad som tidigare varit vanligt. Skolorna fick nu avsevärt större möjlig— heter att särbehandla an'staltsbesvärliga och rymningsbenägna elever på de slutna avdelningar, som efterhand inrättades på ett flertal skolor. Det beto— nades att dessa specialavdelningar inte bara skulle tillfredsställa kraven på en förbättrad uppsikt över eleverna utan också utnyttjas för en intensifierad påverkan av de där intagna eleverna.

Utredningen framhöll också betydelsen av en förbättrad personalutbild- ning och föreslog att den administrativa personalen skulle utökas för att därigenom ge rektorerna större möjligheter att aktivt ägna sig åt den egent— liga elevbehandlingen.

På utredningens initiativ företogs också en undersökning av klientelets be- skaffenhet. Undersökningens huvudsyfte var att på en mer objektiv basis be- skriva klientelets struktur i psykologiskt och sociologiskt avseende. Denna inventering av skolornas elevmaterial »har lagts till grund för de diskussio— ner som sedan förts rörande skolornas yttre och inre differentiering, klien- telets behandlingsbehov 111. m.

Ungdomsvårdsskoleutredningen framförde också synpunkter på frågan om anstalternas optimala storlek. Enligt utredningen borde platsantalet vid flickskolorna inte överstiga 30, vid dubbelskolhemmen 48 och vid yrkessko- lorna för pojkar 46. Behovet av en utökning av det totala antalet vårdplatser bedömdes till ca 70, varav 50 för manligt klientel. Trots den restriktiva poli- tik som fördes när det gällde intagning på anstalt började en markant brist på vårdplatser snart göra sig gällande.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna Ungdomsvårdsskoleutredningen hade också gjort vissa överväganden om vilka konsekvenser 1952 års lag kunde få för ungdomsvårdsskolorna. I an— slutning därtill föreslogs en måttlig ökning av antalet vårdplatser vid sko- lorna. Det visade sig snart att den föreslagna utbyggnaden var otillräcklig. Födelsekullarnas storlek och den stigande ungdomskriminaliteten medver- kade till att platsbristen förvärrades ytterligare. Skyndsamma åtgärder blev därför av nöden. I april 1957 tillkallades en ny utredning, vars främsta upp— gift var att föreslå åtgärder för ett snabbt avhjälpande av den akuta plats- bristen (SOU 1959: 25).

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlade förslag om en väsentlig utbyggnad av organisationen. Tre nya skolor skulle inrättas. En av dessa

skulle vara avsedd för psykiskt särartade, manliga yrkesskoleelever. Ytter- ligare en yrkesskola för manligt klientel skulle anläggas, och denna förlades till Visingsö. En yrkesskola för kvinnliga elever inrättades i Vingåker. Här- utöver förändrades skolhemmet Gräskärr efter en genomgripande utbyggnad till yrkesskola för pojkar, och Bistagårdens hemskola omdisponerades till yrkesskola för kvinnligt klientel. Behovet av platser för mödrar med barn, som hemskolan tidigare tillgodosett, ordnades genom ett avtal om samarbete med Frälsningsarméns mödrahem i Borås (SOU 1959: 25).

De av kommittén föreslagna åtgärderna för platsbristens hävande förverk- ligades i väsentliga delar i snabb takt. Utredningens övriga förslag om åt— gärder för att höja vård- och utbildningsstandarden vid skolorna har där- emot enda—st delvis vunnit beaktande.

Den senare utvecklingen

Vid ett studium av ungdomsvårdsskolornas utveckling finns det skäl att spe- ciellt uppmärksamma de förhållanden som präglade verksamheten under 1950-talet. Det läge som uppstod vid femtiotalets mitt torde bäst kunna be- tecknas som en krissituation. En till omfånget i stort [sett oförändrad skol— organisation hade då att mottaga ett växande antal ungdomar med allt all- varligare kriminell och asocial belastning. Det var i första hand de stora födelsekullarna från fyrtiotalets första år och den efter kriget ständigt växande ungdomsasocialiteten som medverkade till denna utveckling.

I nedanstående diagram åskådliggöres relationerna mellan antalet vård— platser och tillväxten av skolornas rekryteringsunderlag. Vidare har en

Index 130

antal årligen 170 nyintagna elever

160

150 antal iS-åringur i befolkningen

140

130

120

110

antal vård platser vid ungdomsvårdsskolorna

100

90

ao Vårdplatser, nyintag- ningar och befolknings- underlag 1951-1961

kurva inlagts som visar hur antalet årligen nyintagna elever förändrades under den aktuella tidsperioden. Det siffermässiga underlaget för de index- serier som redovisas är hämtat ur den officiella statistiken. Antalet vårdplat- ser avser fram till 1958 det fastställda platsantalet och därefter det disponibla antalet platser. På grund av reparationer och ombyggnader är det dispo- nibla platsantalet något lägre än det fastställda. Som mått på skolornas re- kryteringsunderlag användes här antalet 15-åringar i riket under respektive år. Uppgifter om antalet nyintagna elever har hämtats från socialstyrelsens statistik.

Som framgår av diagrammet ökade antalet nyintagna elever avsevärt under 1950-talets senare år. Detta måste ha inneburit att vårdtidens längd, åtminstone vad avser den första vårdtiden på skolan, under den aktuella perioden avsevärt reducerades. Eftersom detta förhållande ur flera synpunk- ter är av stort intresse, kommer frågan om vårdtidens längd att behandlas i ett särskilt kapitel.

Ungdomskullarnas kraftiga tillväxt medförde en ökad efterfrågan på vårdplatser. Skolorganisationen hade emellertid inte utbyggts för att svara mot denna ökade efterfrågan. Tvärtom minskade antalet vårdplatser fram till 1958. Därefter inträffade en ökning som en följd av det då beslutade utbyggnadsprogrammet. Denna utbyggnad påbörjades vid en tidpunkt då antalet ungdomar i de aktuella åldrarna åter började minska.

Om skolorganisationen skulle ha anpassats efter den efterfrågan på vård- platser, som de stora ungdomskullarna medförde, borde organisationen under åren 1955—1959 ha utbyggts med ca 10 % per är, detta under förut- sättning att asocialitetsfrekvensen vore konstant och proportionell mot folk- mängden i de berörda åldersgrupperna. Tillgänglig statistik tycks emellertid antyda att ungdomsasocialiteten ökade betydligt mer än vad som svarar mot ungdomskullarnas storlek. I den mån de ovan redovisade kurvorna beskriver skolorganisationens underproportionering skulle denna således vara mer markerad än vad kurvorna utvisar.

Asocialitetsutvecklingen När det gäller att på ett någorlunda entydigt sätt illustrera asocialitetsutveck- lingen möter man många svårigheter. Flera asocialitetsyttringar av den typ som kan föranleda intagning på ungdomsvårdsskola blir inte föremål för statistisk redovisning. Kriminalstatistiken är även den behäftad med stora brister och har inte samma relevans för det kvinnliga ungdomsvårdsskole- klientelet som för det manliga. Medan så gott som alla manliga elever gjort sig skyldiga till kriminella handlingar har endast ca hälften av de kvinnliga eleverna kriminaliserat sig. Sexuellt avvikande beteende och vagabondering utgör bland flickorna ofta förekommande anledningar till omhändertagande. Frekvensen av sådana beteenden återfinnes emellertid inte i den officiella statistiken.

man acceptera sifferserier och beräkningar som belyser endast en del av utvecklingen på området. Ungdomskriminalitetens utveckling är självfallet av betydande intresse. Eftersom lättare fall av kriminalitet som regel inte medför omhändertagande på anstalt, intresserar oss i första hand den grövre kriminaliteten. Beräkningar har gjorts rörande den grövre kriminalitetens omfattning i åldersgruppen 15—17 år. (Rengby 1961, Sveri 1963.) Man har därvid utgått från den straffregistrerade brottsligheten i de aktuella ålders- grupperna och till denna lagt sådana kriminella handlingar, för vilka åtals- eftergift meddelats men som bedömts som straffregisterbrott. Med denna beräkningsgrund, som således skiljer ut den grövre brottsligheten, har man räknat ut att »straffregisterbrottsligheten>> i åldersgruppen 15—17 år under åren 1951—1959 ökade med ca 100 %. Den sålunda konstaterade fördubb- lingen av kriminalitetsfrekvensen är beräknad per 100 000 individer inom åldersgruppen och är således oberoende av den samtidiga tillväxten av ung- domskullarna. Vill man bilda sig en uppfattning om vad kriminalitets- ökningen betytt för ungdomsvårdsskolornas möjligheter att anpassa sig till utvecklingen, bör man också taga hänsyn till ökningen av befolkningsunder— laget.

Av de anförda beräkningarna kan konkluderas att ungdomskriminalite- tens omfång sannolikt mer än fördubblades under 50—ta1et. Klart är också att även brottslighetens svårhetsgrad ökade under decenniet. En tredje utveck- lingstrend av intresse är att kriminaliteten sökte sig allt längre ned i åld— rarna. Som undersökningar visat torde kriminalitetsfrekvensen vara störst i åldersgruppen 12—17 år, med ett absolut maximum för 14—åringarna (Sveri 1963). Detta förhållande har förmodligen rått ganska länge och i varje fall under hela 50-ta1et. Vid början av andra världskriget låg maximum i åldersgruppen 15—17 år och efter första världskriget beräknades ålders- gruppen 21—24 svara för den största kriminella aktiviteten.

Ungdomens alkoholvanor har också undergått väsentliga förändringar. Tydligast framträder dess-a i åldersgruppen 15—17 år.

Avdömda fylleriförseelser per Ökning i % 1 000 invånare, begångna år

1954 | 1956 1958 1960 1954—1962

15—17 är 3.0 6.3 6.3 8.4 . 210 1.6 18—20 år 12.0 22.9 19.9 2 96

Från det sista motboksåret, 1954, har antalet fylleriförseelser bland 15— 17-åringarna ökat med drygt 200 %. Ökningen bland 18—20-åringarn-a är nära 100 %. Eftersom det rör sig om relativt små absoluta tal, särskilt be— träffande den lägre åldersgruppen, bör inte alltför stor vikt fästas vid den procentuella ökningen. Klart är emellertid att ungdomsfylleriet liksom ung- domskriminaliteten visade en klar tendens till stegring under 1950-talet.

kvensen förändrade ungdomsvårdsskolornas arbetsvillkor på ett tämligen genomgripande sätt. Den stränga sovring, som den akuta platsbristen fram— tvingade, medförde att de elever som bereddes plats på skolorna represen- terade ett större vårdbehov än vad som tidigare varit vanligt.

Trots att intagningstakten ökade fortsatte köerna att växa. Exspektant- listorna blev allt längre och därmed också väntetiderna. Dessa kunde ibland uppgå till flera månader, och för psykiskt särartade elever kunde det röra sig om ett år. I ett icke ringa antal fall var kravet på omedelbar intagning så starkt att turordningen måste brytas. I första hand gällde detta sådana ungdomar som eljest löpte risk att dömas urbota. Som en följd av detta förhållande kunde den önskade differentieringen ej alltid beaktas. Den ny— intagne placerades på den skola som kunde upplåta en plats.

Platsbristen påverkade också klientelets ålderssammansättning. För att inte riskera fängelsestraff för de ungdomar som uppnått straffmyndig ålder d. v. s. fyllt femton år måste dessa i vissa fall beredas förtur. En följd härav blev att platsbristen koncentrerades till yrkesskolorna. En medveten strävan att hålla det yngsta klientelet utanför anstalterna resulterade i att skolhem- men inte blev fullbelagda av skolpliktiga elever. Två skolhem blev därför tagna i anspråk för yrkesskoleelever och ändrades om till yrkesskolor.

Av vad som tidigare sagts om födelsetal och asocialitetsfrekvens kan man sluta sig till att klientelet även i andra avseenden undergick stora föränd- ringar. De redovisade tendenserna sammanfattas på ett ganska illustrativt sätt i nedanstående sammanställning. Uppgifterna är hämtade ur social- styrelsens årliga statistik och anger huvudsakliga anledningar till ungdoms- vårdsskoleelevernas omhändertagande. Det bör observeras att siffrorna för åren 1953—1955 avser elever som var intagna vid skolorna vid resp. års slut. Därefter avser uppgifterna under resp. år nyintagna elever.

Även om de anförda siffrorna inte lämnar några entydiga besked om klien- telets sammansättning, och ännu mindre om dess behandlingsbehov, torde de ändå påvisa vissa tendenser i utvecklingen. Sålunda synes elevernas aso— ciala och kriminella belastning undan för undan ha förvärrats. Även ifråga om elevernas alkoholmissbruk har situationen undergått betydande föränd— ringar. På grund av redovisningens karaktär bör tabellen läsas med försik- tighet. Man kan t. ex. inte av siffrorna draga den slutsatsen att »allmän svår- fostran» numera inte föreligger i samma utsträckning som tidigare. Det torde istället förhålla sig så att man som skäl för omhändertagandet redo- visar de mest alarmerande symtomen. Allmän svårfostran kan då inte i samma utsträckning som tidigare konkurrera med andra, mera allvarliga beteendeavvikelser.

Sammanfattning

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna och deras föregångare, skydds— hemmen, har varit föremål för en flitig utredningsverksamhet. Dessa utred- ningar har i regel varit betingade av aktuella svårigheter som organisationen

Anledningar till ungdomsvårdsskoleelevernas omhändertagande 1953—1962

Omhändertagande-

anledningi%,. 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

Pojkar

Allm. svårfostran Skolkn., skolrubbn. Billån Andra egendomsbrott Misshandel Sexuell vanart Vagab., arb.ovilja Alkoholmissbruk" Annan vanart

cow—>—

:o FPP??SD:FPOT* .a—ooooxiaoooom

Flickor

Allm. svårfostran 59.9 . . . 19.7 . 14.8 Skolkn., skolrubbn. 3.3 . 5.0 . . 19.1 . 13.2 Billån 0.2 . 0.2 . 3.1 . 2.6 Andra egendomsbrott 26.7 . . 33.0 . 39.1 Misshandel 0.2 . 0.2 0.7 . 1.2 . 0.6 Sexuell vanart 41.9 . 49.3 . 54.6 . 52.3 Vagab., arb.ovi1ja 5.2 . 3.8 6.4 32.4 . 48.9 Alkoholmissbruk" -—- — 5.9 11.6 14.5 . 24.2 Annan vanart 0.4 . — 0.5 0.7 0.6 . 1.2

* Mer än en anledning har redovisats för varje elev, varför den sammanlagda siffran överstiger 100 %. Medelantalet redovisade anledningar varierar mellan 1.95 och 2.30.

" Före 1956 redovisades inte alkoholmissbruk som särskild anledning.

haft att kämpa med. De föreslagna åtgärderna har i första hand varit inrik- tade på att lösa aktuella problem. Mera sällan har de reformer som tid efter annan företagits förmått att för längre tid skapa tillfredsställande arbets- betingelser för anstalterna. Nya problem och svårigheter har uppstått, som i sin tur givit upphov till nya utredningar och överväganden. Under senare år har utredare och andra för saken intresserade med ökad skärpa rest krav på vetenskaplig forskning på området för att därigenom ge reformarbetet en bättre underbyggnad och en mera rationell inriktning. Det ligger i sakens natur att ett utvecklingsarbete på ett område, som rymmer intrikata och svåröverskådliga problem, inte i längden kan grundas på subjektiva värde- ringar och allmänna överväganden.

Många av de problem som tidigare utredningar försökt att bringa till lös— ning har fortfarande aktualitet. Andra åter har under utvecklingens gång ändrat innebörd och betydelse. Klientelets differentiering var en fråga som tidigt anmälde sig. Den framstår fortfarande som en betydelsefull fråga. Eftervårdens effektivisering har länge varit ett centralt tema och är för närvarande föremål för utredning. Elevbehandlingens innehåll och utform— ning, frågan om vårdtidens längd, elevernas utbildning och elevernas inbör— des påverkan är andra exempel på frågor som alltjämt står i diskussionens centrum.

Andra problem är av färskare natur. Skolornas vidgade uppgifter har påverkat anstalternas struktur och funktion. De slutna vårdplatserna har utbyggts och omfattar nu en sjättedel av det disponibla platsantalet. Det tilltagande alkoholmissbruket bland de unga ställer ökade krav på skolornas behandlingsresurser för denna kategori av elever. De ändrade principer för elevernas vård efter anstaltstiden, vilka infördes med 1960 års barnavårdslag, utgör också exempel på nya inslag i ungdomsvårdsskolornas verksamhet.

KAPITEL 11

Gällande lagstiftning och nuvarande organisation

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna regleras i huvudsak av Barna— vårdslagen den 20 april 1960 och Kungl. Maj:ts stadga för ungdomsvårds- skolorna den 9 december 1960. Barnavårdslagen (Bvl) meddelar endast vissa principiellt viktiga rambestämmelser rörande skolornas verksamhet, medan mera detaljerade bestämmelser är samlade i ungdomsvårdsskolestadgan.

I kungörelsen den 28 oktober 1960 om övervakning enligt barnavårdslagen meddelas också bestämmelser rörande tillsyn av ungdomsvårdsskoleelever som placerats i vård utom skola. Övriga specialförfattningar som berör verk- samhetsområdet lämnas utanför denna redogörelse. Även sådana bestämmel— ser i barnavårdslag och ungdomsvårdsskolestadga som har mindre betydelse för vård- och behandlingsfrågorna lämnas utanför. Av bl.a. utrymmesskäl har den stilistiska utformningen skett i nära anslutning till lagtexten och därtill fogade kommentarer.

Organisation och målsättning

Det åligger staten att inrätta och driva ungdomsvårdsskolor. Dessa skall ha till uppgift att bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhänder- tagits för samhällsvård och inskrivits som elever vid skolorna.

Beslut om inskrivning fattas av socialstyrelsen, som också har att fördela eleverna på de skolhem och yrkesskolor som efter elevernas ålder, kön, utveckling och sinnesbeskaffenhet tilldelats skilda uppgifter inom det diffe- rentierade systemet av "ungdomsvårdsskolor.

I egenskap av centralmyndighet åligger det också socialstyrelsen att svara för tillsynen av ungdomsvårdsskolornas verksamhet. Sådan tillsyn kan ske genom inspektioner, genom utfärdande av erforderliga föreskrifter eller meddelande av råd och anvisningar. Det angives särskilt att socialstyrelsen har att utfärda anvisningar rörande elevs brevväxling och permissioner samt instruktioner för personal vid skolorna. Vidare skall socialstyrelsen enligt stadgan vidtaga erforderliga åtgärder för att främja en god hushållning och en rationell administration. Därjämte skall socialstyrelsen granska skolornas liggare över meddelade tillrättavisningar och i samråd med riksrevisions- verket öva uppsikt över skolornas räkenskaper.

Särskild inspektionsrätt i speciella avseenden har tillagts medicinalstyrel-

sen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesundervisning och lantbruks- styrelsen.

Skolornas direkta Iedning. Skolorna skall stå under ledning av en av Kungl. Maj:t för varje skola utsedd styrelse. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande författningar och de anvisningar, som tillsynsmyndigheten eller annan myndighet kan utfärda, besluta i ärenden rörande läro- och undervisningsplaner samt meddela lokala bestämmelser beträffande ord— nings- och schemafrågor, övervaka vård- och behandlingsarbetet, samt be- sluta om placering för vård utom skola och utskrivning av elev samt granska liggaren över meddelade tillrättavisningar. Det åligger också styrelsen att utse övervakare för elev som vårdas utom skolan.

Styrelsen äger rätt att meddela lokala anvisningar rörande räkenskaps- föring, kassavård och kontroll. Styrelsen skall vidare årligen avgiva förslag till anslagsäskanden för nästkommande budgetår ävensom hålla socialsty- relsen underrättad om tilldragelser av större vikt vid skolan. Det åligger också styrelsen att årligen avgiva berättelse över skolans verksamhet.

Den omedelbara ledningen av elevvården och skolans verksamhet i övrigt skall under styrelsen handhavas av rektor. Denne skall verka för ett gott samarbete och en god ordning på skolan samt handleda övrig personal.

Personalen. Det åligger personalen vid ungdomsvårdsskolorna att i sitt uppträdande vara ett föredöme för eleverna, att även utom tjänsten lämna det biträde som kan påkallas och att verka för ett gott samarbete. Vidare åligger det envar hefattningshavare att skaffa sig kännedom om varje elevs egenart och utvecklingsgrad för att därigenom kunna medverka till dennes gynnsamma utveckling. Till bestämmelserna om personalens skyldigheter och åligganden har också fogats ansvarsbestämmelser som äger tillämplighet i fall av försummelse i tjänsten eller tjänstefel.

För varje skola skall finnas rådgivande psykiater samt läkare för kropps— sjukvården.

Intagning av elever

Som framhölls i inledningen har socialstyrelsen bl. a. till uppgift att svara för elevernas intagning och fördelning på de olika skolorna. När en barna- vårdsnämnd omhändertagit någon för samhällsvård, med avsikt att placera vederbörande på ungdomsvårdsskola, skall nämnden till socialstyrelsen ingi- va ansökan härom. Sådan ansökan skall vara åtföljd av följ ande handlingar:

a) prästhevis, utvisande den omhändertagnes namn, ålder, födelseort och adress samt föräldrarnas och i förekommande fall annan fostrares namn, ålder, yrke och adress,

b) avskrift av senast utfärdat skolbetyg för den omhändertagne samt upp- gift av lärare om hans skolgång,

c) läkarintyg angående den omhändertagnes hälsotillstånd, däri inbegripet hans sinnesbeskaffenhet,

utredning av nämnden om den omhändertagne, avskrift av nämndens beslut om omhändertagandet samt av förordnande att beslutet må gå i omedelbar verkställighet eller förklaring om föräld- rarnas samtycke eller bevis att beslutet vunnit laga kraft. I synnerligen brådskande fall kan socialstyrelsen fatta beslut om intagning utan att handlingarna är fullständiga. Det åligger därvid barnavård-snämn- den att angiva skälen för sin bedömning av ärendets natur och att snarast inkomma med de felande handlingarna.

De uppräknade handlingarna utgör tillsammans den intagningsakt, varur de uppgifter hämtas, som lägges till grund för socialstyrelsens beslut. Varje ärende förberedes av socialstyrelsens rådgivande psykiater, som har att yttra sig rörande den unges vårdbehov bedömt ur psykiatriska synpunkter. För den unges förhållanden i övrigt redogör en tjänsteman inom byrån. Sedan ärendet föredragits har socialstyrelsen att pröva:

om omhändertagandet företagits i överensstämmelse med gällande be- stämmelser med hänsyn till ärendets formella handläggning, klagotider etc. om behov av vård på ungdomsvårdsskola kan anses föreligga och i så fall . till vilken skola inom organisationen den omhändertagne lämpligen bör

hänvisas.

I socialstyrelsens beslut i intagningsfrågor deltager generaldirektören samt cheferna för skolbyrån och lagbyrån i närvaro av styrelsens rådgivande psykiater.

Eleverna

I åå 25 och 29 Bvl anges de grunder på vilka beslut om omhändertagande för samhällsvård kan ske. I 525 mom. b) redovisas de indikationer som skall föreligga för att sådant omhändertagande kan ske på grund av den unges eget beteende. Sådant omhändertagande kan ifrågakomma om någon som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, sedes— löst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga årligen försörja sig, miss- bruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Omhändertagande för samhällsvård kan således förekomma intill dess den unge fyllt tjugoett år. För dem som fyllt aderton år gäller emellertid vissa begränsningar, när fråga är om kriminella ungdomar. I 5 29 stadgas att omhändertagande för samhällsvård får tillgripas endast i de fall förebyggande åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits eller då sådana åtgärder bedöms vara gagnlösa. Med förebyggande åtgärder avses följande i lagen angivna former för in- gripanden: 1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt 4. övervakning.

För att inskrivning vid ungdomsvårdsskola skall kunna komma ifråga krävs, att den unge skall vara omhändertagen för samhällsvård med stöd av 5 29 Bvl, av anledning som avses i & 25 b) samma lag.

Om beslutet om omhändertagande för samhällsvård inte vunnit laga kraft, kan den unge visserligen inte inskrivas som elev vid ungdomsvårdsskola men han kan genom beslut av socialstyrelsen intagas på skola för observation. Intagning för observation användes även i sådana fall, då socialstyrelsen finner sådan observation lämplig, innan beslut om den definitiva placeringen fattas. Observationstiden får ej överskrida två månader.

Omhändertagande för utredning kan ske, när sannolika skäl för omhän- dertagande för samhällsvård föreligger och det dessutom anses nödvändigt på grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Sådant omhändertagande må bestå i högst fyra veckor.

Intagning på ungdomsvårdsskola kan således ske på tre olika sätt. Två former är av provisorisk natur och gäller intagning för observation och för utredning. Den tredje formen är definitiv och kallas inskrivning vid ung- domsvårdsskola.

Elevernas vård och behandling De centrala bestämmelserna rörande ungdomsvårdsskolorna handlar om ele- vernas vård och behandling. Lagstiftningen skiljer här mellan vård inom och vård utom skola. Båda vårdformerna skall anses lika betydelsefulla och den vårdform skall nyttjas som anses bäst främja elevens utveckling. Vård inom skola bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar för elevens vård under friare former. Vård utom skola skall användas så snart ske kan.

Elev vid ungdomsvårdsskola skall erhålla den värd, fostran och utbildning som antages bäst främja hans anpassning i samhället. Till utrönande härav skall noggrann undersökning göras angående varje elevs anlag och utveck- lingsmöjligheter.

Skolpliktig elev skall er'hålla undervisning och övriga elever yrkesutbild— ning eller, då så ej kan ske, arbetsträning eller annan sysselsättning som kan vara ägnad att underlätta hans framtida anpassning. Undervisningen skall ske i överensstämmelse med de bestämmelser som gäller för skolväsendet i övrigt.

Elev skall stå under noggrann uppsikt men bör samtidigt åtnjuta det mått av frihet som kan vara förenligt med vårdens ändamål.

Elev får icke utsättas för kroppslig bestraffning eller kränkande behand- ling.

Stadgan föreskriver också i detta sammanhang att fritidsverksamheten bör ägnas stor omsorg och eleverna förses med ändamålsenlig litteratur.. Vidare meddelas bestämmelser rörande elevernas flitpengar och övriga belf— ningar för flit och välförhållande.

Närmare anvisningar om elevs rätt att mottaga besök och övervakning av elevs brevväxling meddelas också. Inskränkning i sådan rätt och övervakm'ng av angivet slag får endast företagas av rektor och endast i de fall särskilda skäl därtill föranleder. Eleverna tillförsäkras rätt att utan övervakm'ng skriftligen meddela sig med skolans styrelse, barnavårdsnämnd, socialstyrel- sen eller annan myndighet.

Permissioner. Elev kan erhålla permission som belöning för gott uppfö— rande eller också när så ur behandlingssynpunkt anses lämpligt. Även f amil- jeskäl kan i vissa fall medföra permissionsrätt.

Beträffande formerna för permission meddelas bestämmelser rörande per- missionernas längd och det samråd med barnavårdsnämnd som i anslutning därtill skall äga rum ävensom skyldighet att i vissa fall underrätta p(lis- myndighet om permissionen.

Tillrättavisningar. Om elevs uppförande ger anledning därtill må han :in- rättavisas. Tillrättavisning kan innebära indragning eller inskränkning av förmåner som kommit eleven till del eller som är medgivna för andra elever. Sådan indragning eller inskränkning får inte omfatta måltidsportion.

En annan form av tillrättavisning utgöres av begränsning av elevs rörelse- frihet genom isolering från övriga elever. Isolering får endast tillgripas ; de fall eleven äventyrar ordningen på skolan eller för att förhindra ryanng. Elev under femton år får icke isoleras utan att rådgivande psykiatern ut- tryckligen samtyckt till åtgärden. Elev som fyllt femton men ej adertor år får isoleras i högst tre dygn och den som fyllt aderton i högst sex dygn. Beslut om isolering fattas av rektor, som beträffande 15—17-åringarna har att omedelbart underrätta rådgivande psykiatern.

Samtliga här nämnda tillrättavisningar, som beslutas av rektor, skall in— föras i en särskild liggare med angivande av orsaken till åtgärden. Detta gäller även i de fall rektor beslutar om elevs intagning på specialavdelning, varmed avses en sluten elevavdelning, till vilken hänvisas sådana elever som anses vara i behov av särskild uppsikt eller tillsyn.

Specialavdelningarna. Elevs placering på specialavdelning behöver .nte vara föranledd av disciplinära skäl. Även i de fall eleven kräver särskild vård och behandling kan en sådan åtgärd komma ifråga. Vidare kan till specialavdelning hänvisas sådana elever, som vid intagningen bedömes rara i behov av särskild tillsyn, eller elev som överflyttats från annan skola. Vi— dare må för utredning och för observation omhändertagna elever placeras på specialavdelning. Beslut om sådan placering fattas i intagnings- och utred- ningsfallen av socialstyrelsen.

Vård utom skola. Elev skall så snart ske kan placeras i vård utom skola.

Sådan placering skall planeras i god tid. Härvid skall samråd äga rum med såväl den barnavårdsnämnd som omhändertagit den unge som den nämnd inom vilkens verksamhetsområde placeringen planeras ske. Samråd bör också äga rum med arbetsförmedling och de andra organ, föreningar eller enskilda, vilkas medverkan kan tänkas främja den unges vård utom skola.

Eleven skall beredas lämplig anställning eller utbildning. Elev skall vidare erhålla tillfredsställande bostadsförhållanden och anvisas lämplig fritidssys- selsättning. För vården må anlitas enskilt hem, verkstadsskola eller annan institution för utbildning eller arbetsträning eller ock annan inrättning så- som mödrahem eller inackorderingshem. Däremot må elev i vård utom skola ej placeras i det egna hemmet.

Det åligger skolans styrelse att tillse att den unge ställes under lämplig övervakning. Elev som vårdas utom skola skall återtagas till skolan om hans uppförande eller andra omständigheter ger anledning därtill.

Utskrivning

Beslut om elevs utskrivning fattas av skolans styrelse efter anmälan av rek- tor. Sådant beslut skall föregås av samråd med den barnavårdsnämnd som överlämnat eleven.

Elev skall utskrivas, när a) ändamålet med vården får anses uppnått,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ung-domsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårds- anstalt. Om tidpunkten för utskrivningen föreskrives vidare att denna skall ske senast när eleven fyllt tjugoett år. Har han emellertid omhändertagits efter det han fyllt aderton år, skall utskrivning äga rum senast tre år efter om- händertagandet. När elev utskrives upphör samhällsvården. Dock äger sty- relsen i vissa fall förordna att samhällsvården skall bibehållas.

Verksamhetens avgränsning mot andra vårdområden Ungdomsvårdsskolorna har att taga befattning med sådana barn och ung- domar som på grund av eget beteende befinnes vara i behov av särskilda till- rättaföran-de åtgärder. Som ett mått på behovet angives i lagen att förebyg- gande åtgärder skall ha visat sig resultatlösa eller bedömes vara gagnlösa. Tillsammans utgör dessa båda bedömningsgrunder indikation för omhänder— tagande för samhällsvård. Som en generell regel vid valet av vårdform gäller emellertid att den åtgärd skall väljas som med hänsyn till den unges förut— sättningar kan anses bäst ägnad att tillrättaföra den omhändertagne. Ett sådant synsätt, vanligen betecknat som individualpreventivt, har i växande omfattning kommit att prägla kriminalpolitiken, varvid särskilt åtgärdssys- temet rörande unga lagöverträdare och psykiskt avvikande personer erhållit

en sådan utformning att des-sa grupper beretts särbehandling. Liknande principer har utbildats på barnavårdens område. Sålunda anses att barn under tretton är endast i undantagsfall bör beredas vård på ungdomsvårds- skola. Vidare bör psykiskt efterblivna överlämnas till särskolevård och men- talt sjuka barn och ungdomar placeras å barnpsykiatrisk avdelning eller mentalsjukhus. Gränserna blir självfallet tämligen flytande. När det gäller den nedre åldersgränsen kan denna sägas utgöra en rekommendation, vars efterföljd i viss mån göres beroende av vilka alternativa placeringsmöjlig- heter som står till buds. När det gäller de psykiskt efterblivna har i allmän- het en IK understigande 70 angetts som en skiljelinje mot särskolevården. Hänsyn bör emellertid också tagas till den unges utveckling i övrigt. Gräns- dragningen mot det psykiatriska vårdområdet är mera obestämd. Barna- vårdsnämnderna bör i samarbete med den psykiska barna- och ungdoms- vården utreda frågan om vilken vårdform som bäst lämpar sig i det enskilda fallet.

Utöver de gränsdragningsproblem som sammanhänger med den omhän- dertagnes ålder, psykiska utveckling eller hälsa ger den unges beteende ibland upphov till gränsdragningsproblem.

De former av avvikande beteenden som omnämnes i Bvl är brottslig gär- ning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga årligen försörja sig samt missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel.

Beträffande alkohol- och narkotikamissbrukare kan det uppstå tveksam— het om vilken vårdform som skall väljas. När det gäller avgränsningen mot nykterhetsvården är problemet klart såtillvida som statsmakterna godkänt principen, att alkoholmissbrukare under tjugoett är bör placeras på ung- domsvårdsskola hellre än att intagas på nykterhetsvårdsanstalt. Vad beträf— far narkotikamissbrukare blir det en bedömningsfråga om vård på ungdoms- vårdsskola eller psykiatrisk vård skall komma ifråga.

Sexuell vanart, innefattande såväl promiskuitet som prostitution, utgör den vanligaste omhändertagandeanledningen när det gäller kvinnliga ung- domsvårdsskoleelever. Alternativa vårdformer förekommer i princip inte på detta område. Åtgärder mot sådana beteendeformer reglerades tidigare av lösdrivarlagen. Detta gällde också i de fall då någon underlät att efter förmåga årligen försörja sig. Även denna kategori hör hemma i ungdoms- vården. Intagning på arbetshem kan nämligen numera inte förekomma be- träffande den som ej fyllt tjugoett år.

De flesta manliga och ett icke obetydligt antal kvinnliga ungdomsvårds- skoleelever har omhändertagits på grund av upprepade lagöverträdelser. Ungdomsvårdsskolornas uppgifter inom det kriminalpolitiska åtgärdssyste- met har under senare är kraftigt utvidgats.

Lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga innebär rätt för statsåklagaren att medgiva eftergift av åtal även i de fall gärningen kan föranleda högre straff än böter. Åklagarens beslut påverkas därvid av

vilka åtgärder barnavårdsnämnden har för avsikt att vidtaga mot den unge. Härigenom har åklagaren de facto, ehuru inte formellt, erhållit möjligheter att påverka barnavårdnämndens val av åtgärd.

Om ärendet leder till åtal, vilket sker i ett icke obetydligt antal fall, kan domstolen meddela sakerförklaring och överlämna åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder för den tilltalades tillrättaförande. Detta sker med stöd av lagen av den 30 november 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. I denna lag stadgas principiellt förbud mot att döma per- son under aderton år till fängelse. Undantag får endast ske när »särskilda skäl» föreligger.

För lagöverträdare under tjugoett men över aderton år är ungdomsfäng- el-se eller annan påföljd enligt strafflagen den ordinära åtgärden. Placering på ungdomsvårdsskola kan emellertid komma ifråga även i denna ålders- grupp. Det gäller dels sådana ungdomar som tidigare vårdat-s på ungdoms- vårdsskola och dels i de fall då den kriminella aktiviteten anses utgöra blott en del i ett allmänt asocialt levnadssätt.

Slutligen må anföras att brottsbalken syftar till att ytterligare minska an- talet fall av urbota straff för lagöverträdare under aderton år.

Skolorganisationen

Skolorganisationen omfattar för närvarande (1.4. 1964) 25 ungdomsvårds- skolor med sammanlagt 1030 disponibla vårdplatser. Av dessa är 753 av- sedda för manligt klientel, varav 171 på skolhemmen. Flickskolesektorn för- fogar över 277 platser, av vilka 55 är avsedda för skolpliktiga elever. Endast en fjärdedel av det totala platsantalet är således avsett för kvinnligt klientel.

Varje skola har sin uppgift i det differentierade system av anstalter som organisationen utgör. Förutom indelningen i skolhem och yrkesskolor för manligt respektive kvinnligt klientel är skolorna också indelade efter elever- nas beskaffenhet i fråga om ålder, begåvningsmässig utveckling, psykisk sär- art m.m. En utförligare redovisning av differentieringsprinciperna presen- teras i kapitel VI. I den följande förteckningen över ungdomsvårdsskolorna anges efter skolans namn den typ av klientel för vilken skolan är avsedd. Siffrorna inom parentes anger det disponibla antalet platser.

Skolhem

För kvinnliga elever

Broby skolhem, Söderköping (28), mottager det yngre skolhemsklientelet. Eftersom det endast finns två skolhem för kvinnliga elever är klientelet i begåvningshänseende tämligen blandat.

Eknås skolhem, Enköping (27), mottager psykiskt särartade elever och det äldre, mest anstaltsbesvärliga skolhemsklientelet.

För manliga elever

Östra Spångs skolhem, Örkelljunga (50), och Vemyra skolhem, Sollefteå (43), är båda s.k. dubbelskol'henl. Verksamheten är så planerad att såväl normalbegåvade som hj älpklassmässiga elever kan erhålla undervisning där. Vemyra kan i viss utsträckning mottaga ett yngre yrkesskoleklientel som sysselsättes i verkstadsarbete.

Gudmundsgårdens skolhem, Kalmar (25), är avsett för i begåvnings- avseende väl utvecklade elever. Genom samarbete med undervisningsanstal— ter i staden kan därtill lämpade elever beredas undervisning i högre skol— former.

Lövsta skolhem, Vagnhärad (32), mottager psykiskt särartade elever. Yngre och lättare fall av psykisk särart kan hänvisas till Folåsa skolhem, Vikingstad (21), som alltså har en med skolhemmet på Lövsta likartad

uppgift.

Yrkcsskolor

För kvinnliga elever

Ryagårdens yrkesskola, Örkelljunga (70), är specialanstalt för det psykiskt särartade, kvinnliga yrkesskoleklientelet.

Bistagårdens yrkesskola, Bålsta (28), är avsedd för normalhegåvade elever. Hornö yrkesskola, Enköping (38), mottager normalbegåvade elever. Morängens yrkesskola, Almunge (18), och Håkanstorps yrkesskola, Ving- åker (14), har båda till uppgift att bereda vård och fostran åt elever som i begåvningshänseende ligger något under den för åldern normala utveck- lingen.

Härsjögårdens yrkesskola, Hyssna (28), är också avsedd för i begåvnings- hänseende försenade elevecr men reserverad för åldersgruppen 18—21 år.

Brättegårdens yrkesskola, Vänersborg (26), mottager ett i begåvningshän- seende väl utvecklat klientel.

För manliga elever

Forsane yrkesskola, Frändefors (62), och Sundbo yrkesskola, Fagersta (75), mottager normalbegåvade elever. Detta gäller också Gräskärrs yrkes- skola, Uddevalla (54), och Stigby yrkesskola, Visingsö (24), som mottaget de yngsta yrkestskoleeleverna. Även Johannisbergs yrkesskola, Kalix (35), är avsedd för normalbegåvade, i första hand yrkesinriktade elever.

Hammargårdens yrkesskola, Drottningholm (44), mottager normalbegå— vade elever som bedöms lämpade för korttidsbehandling.

Råby yrkesskola, Lund (47), och Bärby yrkesskola, Bärby (38), är båda avsedda för i begåvningshänseende sent utvecklade elever. Äldre elever av samma typ mottages av Margretelunds yrkesskola, Lidköping (38).

Långanäs yrkesskola, Eksjö (56), är i första hand avsedd för elever i

åldern 18—21 år samt för svårt alkoholskadade elever. En vårdavdelning är speciellt avsedd för elever med alkoholbesvär.

Lövsta skolhem och yrkesskola, Vagnhärad, är pojkskolesektorns [special- anstalt för psykiskt särartade elever. Skolan mottager jämväl kroppsligt sjuka elever som anses böra stå under läkartillsyn. Yrkesskolesektorn för- fogar över 48 platser.

Fagareds yrkesskola; Lindome (61), har en med Lövstaskolan sidoordnad uppgift och mottaget yngre och lättare fall av psykiskt särartade elever.

KAPITEL III

Ungdomsvårdsskolornas klientel

Den följande beskrivningen av det elevmaterial, som blir föremål för be- handling på ungdomsvårdsskola, bygger i huvudsak dels på den klientel— inventering kommittén låtit utföra och som redovisas i särskild bilaga, dels på de klientelundersökningar, som företogs genom ungdomsvårdsskoleutred- ningens försorg (Blomberg 1954). Undersökningar av andra grupper inom barnavård och fångvård av unga bekräftar i allt väsentligt den bild av det ungdomliga asocialitetsklientelet, som de båda redovisningarna beträffande ungdomsvårdsskoleeleverna ger, samtidigt som de synes visa att ungdoms- vårdsskolornas elever utgör en såväl socialt som psykiskt särskilt starkt belastad grupp (se t. ex. Ahnsjö 1941, Jonsson 1944, Otterström 1946, Felle- nius 1950).

Den här föreliggande redovisningen avser blott att i starkt koncentrerad form ange sådana psykologiska och sociala egenskaper och beteenden som ofta förekommer hos ungdomsvårdsskolornas elever och som därför kan anses som utmärkande för klientelet som grupp betraktat. Detta innebär alltså inte att ifrågavarande förhållanden skulle gälla för varje enskild elev. Några försök att tolka hur de angivna variablerna påverkat uppkomsten av asocialiteten har icke gjorts i detta sammanhang. Dessa frågor behandlas ut- förligt i det följande kapitlet rörande de brottsetiologiska teorierna. Det bör observera—s att något kontrollmateria] för bedömning av undersöknings- variablernas värden hos genomsnittsungdom sällan föreligger och att slut- satser beträffande skillnaderna mellan ungdomsvårdsskolornas elever och annan ungdom därför ofta kan vara ganska vanskliga.

Uppväxtförhållanden

Eleverna kommer i en utsträckning, som vida överstiger den för rikets ung- dom genomsnittliga, från storstäder (Stockholm, Göteborg och Malmö) och från andra samhällen med tätortsbebyggelse medan den rena landsbygden är klart underrepresenterad. Stadsungdomens övervikt är särskilt starkt beto- nad beträffande de manliga eleverna.

En jämförelse mellan föräldrarnas yrke och den officiella valstatistiken visar en betydande överrepresentation för socialgrupp III bland ungdoms- vårdsskolornas elever och motsvarande underrepresentation ifråga om so— cialgrupperna I och II.

Elevernas uppväxtmiljö och hemför'hållanden karakteriseras i första hand av ofullständiga hem, frekventa miljöbyten och annan instabilitet i uppfost— ringsmiljön. Obruten uppväxt tillsammans med de båda sammanlevandc egna föräldrarna fram till tidpunkten för intagning på ungdomsvårdsskola har sålunda förekommit i högst vart tredje fall. Fyra elever av fem har ut- satts för radikala förändringar i fråga om fostrare i samband med miljö- byten eller skilsmässa, dödsfall och liknande inom familjen. Antalet fost— rarbyten har varit påfallande högt och ungefär var femte elev har fostrats av fem eller fler vårdnadshavare eller kombinationer av vårdnadshavare.

Kriminalitet, spritmissbruk och andra former av asocialitet har i stor ut— sträckning förekommit hos föräldrar och syskon — ofta på sådant sätt att hela hemmiljön präglats härav. Som exempel kan nämnas att i kommitténs klientelundersökning förekom alkoholproblem hos nära anhöriga i hem— miljön i över 40 % av fallen och känd kriminalitet i ungefär vart tredje fall.

Frekvensen av psykiska störningar hos fostrarna förefaller ha varit hög men här är definitionssvårigheterna betydande och bristen på kontrollmate- rial kännbar. Resultaten från andra studier av missanpassad ungdom och av vanlig skolungdom, vilka inte är direkt jämförbara med här refererade undersökningar, stöder dock uppfattningen att olika slag av psykiska defek— ter har varit avsevärt mycket vanligare hos ungdomsvårdsskoleelevernas fostrare än hos »normalföräldrar».

Materiella brister, trångboddhet och allmän förslumning synes ha varit vanligt förekommande drag i hemmiljön, vilket knappast är förvånande med tanke på föräldrarnas på andra punkter dokumenterade dåliga sociala anpassningskapacitet.

Hur kontaktrelationerna gestaltat sig mellan fostrare och barn och hur det emotionella klimatet i hemmiljön varit ger de båda undersökningarna inte närmare besked om. Av vad som ovan angivits ifråga om fostrarbyten och om psykiska störningar och andra anpassningssvårigheter hos föräldrarna förefaller det dock klart att bristerna i dessa avseenden varit betydande. En viss uppfattning om föräldrarnas inställning till barnen och om uppfost— ringsmetoderna får man vidare ur de uppgifter, som visar att uppfostrings- attityden blott i vart fjärde fall kunnat inrymmas under beteckningen »god». Slapp och likgiltig uppfostran kännetecknad av bristande tillsyn och låg kravnivå har dominerat, nära följd av inkonsekvent uppfostran med olika uppfostringsprinciper hos de båda fastrarna eller med kraftiga svängningar mellan olika attityder hos samma fostrare. Den enbart hårda uppfostrings4 typen har i båda undersökningsmaterialen varit relativt sällsynt. Ytterligare belysning av bristerna i relationerna till föräldrarna ger det förhållandet att hälften av pojkarna och mer än två tredjedelar av flickorna uppges ha visat dålig anpassning till hemmiljön —— framför allt i form av ohörsamhet, trots och liknande konflikter med föräldrarna eller de fostrare som varit i dessas ställe.

Psykisk status

l begåvningshänseende ligger ungdomsvårdsskolornas elevmaterial något under vad som är normalt för annan ungdom i motsvarande åldrar — åt- minstone i den mån tcstprestationer kan anses som tillförlitliga mått på den fungerande intelligensen. Den genomsnittliga intelligenskvoten för ungdoms— vårdsskoleeleverna synes ligga 6—10 enheter under normalvärdet. Såväl de. intellektuella funktionerna som intressesfären kännetecknas ofta av indiffe— renta, tröga processer inom ett trångt upplevelsefält. De individuella varia— tionerna är dock tämligen stora och ett litet antal elever kan betecknas som välbegåvade och intellektuellt rörliga.

På det känslomässiga planet framträder särskilt den bristande mognaden. Endast en ringa del av eleverna betecknas som för åldern ordinärt emotio- nellt och psykiskt mogna, trots att den biologiska utvecklingen i allmänhet synes vara normal. Flackhet, ytlighet, nyansfattigdom, jagcentrering och brist på värme karakteriserar vanligen emotionerna. Inlevelsekapaciteten i andra människors upplevelser och beteenden är ofta nedsatt liksom även självkännedom och introspektiv förmåga. Självkänslan är vanligen vack- lande och pendlar mellan uttalade mindrevärdeskänslor och överdrivna häv- delseattityder. Ett ofta förekommande reaktionsmönster utmärkes av ringa uthållighet och stort behov av omväxling, låg retningströskel och benägenhet för okontrollerade impulshandlingar utan tanke på konsekvenserna. En annan relativt vanlig personlighetstyp representeras av den emotionellt tröge och stele, som saknar förmåga till kontinuerligt känsloutflöde och i stället laddar upp sig till dramatiska affektexplosioner. En tredje kategori utgöres av de undanglidande, affektsvaga och känslomässigt gravt hämmade, där passivit—eten och oberördheten skapar svårbemästrade behandlingsproblem trots att den yttre anstaltsanpassningen ofta är oklanderlig.

Kontaktförmågan förefaller hos många vara väsentligt nedsatt. Särskilt gäller detta förmågan till långvariga och djupa positiva känslobildningar till andra människor trots att den ytliga kontaktattityden stundom kan vara god. Relationerna till vuxna präglas dock merendels av en reserverad, misstänk— sam eller aggressiv hållning, och i umgänget med jämnåriga synes den kol— lektiva gruppsamvaron vara av större betydelse än individuella person-rela— tioner.

Åtskilliga av de beteendedrag, som här angetts som vanligt förekommande bland ung-domsvårdsskolornas elever, utgör symtom på personlighetsstör— ningar som kan inrymmas i bestämda psykiatriska diagnoskategorier. Det finns dock knappast anledning att här klassificera klientelet i enlighet med den psykiatriska terminologin. Den intresserade hänvisas till den bilagda redogörelsen för den klientelundersökning, som kommittén låtit företaga, vari dessa aspekter närmare behandlas. I nuvarande sammanhang må det räcka med att framhålla att frekvensen av psykiska störningar hos eleverna är mycket hög och att ungdomsvårdsskolorna har att behandla ett i psy—

kiatriskt avseende mycket heterogent klientel omfattande såväl tidiga, djup- gående personlighetsskador som helt akuta insufficienstillstånd exempelvis i samband med pubertetskriser. Dessa störningar sträcker sig i gravhet från lätta neurotiska tillstånd till pågående prepsykotiska processer och gränsfall till manifest mentalsjukdom. Det bör emellertid också påpekas att psykiska störningar av sådan art och omfattning att de avviker från vad som kan anses normalt för ungdom i åren kring puberteten ingalunda förekommer hos alla elever vid ungdomsvårdsskolorna. I många fall synes det psykiska hälsotillståndet vara tämligen gott och de konstitutionella defekterna ringa och utan större betydelse för uppkomsten av det avvikande beteendet och de asociala attityderna.

Asocialitetsyttringa:

De i intagningshandlingarna angivna kriminella eller på annat sätt asociala bctcendena domineras för pojkarnas del av egendomsbrott. I kommitténs klientelundersökning förekom i anamnesen snatterier och stölder hos 95 % av pojkarna och 60 % av flickorna. Vidare hade 80 % av pojkarna deltagit i tillgrepp av motorfordon —— bil, motorcykel eller moped —- mot 9 % av flickorna.

Bland flickorna dominerar sexuella förseelser som förekommer hos nära tre fjärdedelar. I allmänhet rör det sig om många tidiga och tillfälliga för- bindelser av promiskuös natur medan ren prostitution är relativt sällsynt. Den sexuella vanarten är merendels kombinerad med utespring på kvällar och nätter och med vagabondering.

Aggressivitet mot person, misshandel och rån har förekommit hos när- mare hälften av pojkarna men är sällsynta företeelser bland flickorna. Ska- degörelse, vandalisering och liknande anges för var tredje pojke men före— kommer knappast alls bland flickorna.

Över hälften av såväl pojkar som flickor är kända för missbruk av sprit -— alltså inte måttlighetsförbrukning — och för var femte pojke och var sjätte flicka har missbruket angetts som betydande. Thinnerbruk är känt beträffande 17 % av pojkarna och 7 % av flickorna, medan narkotika— och lzlblettnliSSbI'llli synes ha förekommit i mycket liten utsträckning.

Asocialiteten har särskilt beträffande pojkarna till större delen varit av gängkaraktär och endast ett litet fåtal har genomgående utfört de asociala handlingarna ensamma. För flickornas del är gängasocialiteten något mindre påfallande vilket torde sammanhänga med att deras vanartsyttringar är av delvis annan art.

Anpassningssvårigheterna har dokumenterat sig även på andra områden. Skolgången har sålunda medfört problem i fråga om såväl kunskapsinhäm— tande som allmänt uppträdande i skolmiljön, och över hälften av både poj- karna och flickorna uppges ha visat dålig anpassning i skolan. Hälften av pojkarna och två tredjedelar av flickorna anges ha skolkat, och större delen

av eleverna synes åtminstone tidvis ha undervisats i hjälpkla—ss eller obser— vationsklass eller ha erhållit annat slag av specialundervisning. Anpassnings- svårigheterna till skolan förefaller ha börjat avsevärt mycket tidigare hos pojkarna än "hos flickorna.

Uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta har förelegat även i fråga om arbetsförhållandena, vilka i allmänhet karakteriserats av täta anställnings— byten och långa perioder helt utan förvärvsarbete. Såväl planmässig yrkes- utbildning som bestämd yrkesinriktning hör till undantagen. Flickornas bris- ter i arbetsanpassningen synes ha varit större än pojkarnas.

Tidigare åtgärder

Med den praxis intagningsmyndigheterna tillämpat under senare år inträffar det endast undantagsvis att någon elev intages på ungdomsvårdsskola utan att tidigare åtgärder av skilda slag företagits av i första hand barnavårds- nämnd eller av åklagare och stundom även av domstol. De få undantagen består huvudsakligen av sådana fall, där dels en av myndigheterna nyupp- täckt brottslighet antingen pågått så lång tid eller varit av så grav art, och dels vederbörandes psykiska status och yttre levnadsomständigheter varit av så alarmerande natur, att behandling inom ungdomsvårdsskola ansetts vara den enda möjliga åtgärden.

Huvudparten av eleverna har före intagningen varit föremål för hela serier av förebyggande åtgärder. Flertalet "har efter omhändertagande för samhälls- vård varit placerade i enskilt hem eller i annan anstaltsvård än ungdoms— vårdsskola. Var åttonde elev har redan tidigare varit inskriven vid ungdoms- vårdsskola och utskrivits efter avslutad vård inom organisationen men har efter grava misslyckanden omhändertagits på nytt.

Som sammanfattning kan alltså sägas att det elevmaterial, som ungdoms- vårdsskolorna får mottaga, utgör ett miljömässigt, psykiskt och möjligen även hereditärt starkt belastat klientel med lång och grav asocial förhistoria. Eleverna har före intagningen på ungdomsvårdsskola utan tillräckliga an- passningsresultat varit föremål för en mängd resocialiserande åtgärder och kan därför till största delen beskrivas som recidivister, vilka visat sig starkt resistenta mot den behandling som tidigare tillgripits mot dem.

KAPITEL IV

Beteendestörm'ngarnas etiologi

All behandling — oavsett område — har de största utsikterna att bli fram— gångsrik när den baseras på kunskaper om vad som föranlett det tillstånd som skall behandlas. En korrekt diagnos och en därefter avpassad behand- lingsplan är den logiska utgångspunkten för all terapi. Av denna anledning är kännedom om orsakssammanhangen — etiologin — bakom beteendestör— ningarna av väsentlig betydelse för den behandling som ungdomsvårdssko- lorna har att meddela.

Teorierna om de orsaksfaktorer, som bidrar till uppkomsten av ungdoms- brottslighet och andra beteendestömingar hos barn och unga människor, är till antalet många och till innehållet högst skiftande. I det följande skall göras ett försök till översikt av de mer dominerande teorierna inom detta område. Redovisningen härav sker utan någon bedömning av de olika teo- riernas relativa värde.

Allmänna etiologiska problem

Vid all diskussion om ungdomsasocialitet och dess orsaker måste man göra klart för sig vilka beteenden man egentligen avser. Ofta rör man sig med betydande förenklingar och samlar inom ett ganska diffust vanartsbegrepp hela skalan av icke sanktionerade handlingar. I detta begrepp kommer där— vid att ingå lindriga förseelser som exempelvis skolskolk och utespring, all— varliga asocialitetsyttringar som prostitution och alkoholism samt grav kri- minalitet som våldsbrott eller organiserad egendomsbrottslighet. Det före- faller rimligt att antaga att etiologin inte kan vara densamma för helt olika slag av asociala beteenden. Åtminstone torde det alltid finnas några särskil- jande omständigheter, som avgör varför det ena eller det andra symtomet på bakomliggande anpassningsstörningar uppstår. En allmängiltig definition av det beteende, som kan medföra intagning på ungdomsvårdsskola, skulle få exempelvis följande lydelse: »ett hos personer under 21 år antingen upp- repat eller allvarligt överträdande av i lagtext eller i gängse moraliska nor- mer föreskrivna beteenderegler, vilket icke låtit sig påverkas eller bedömts kunna påverkas med andra åtgärder». Ett så diffust och mångfacetterat be- tecn—deregister kan knappast förklaras med en mindre diffus och mångfacet- terad teori. Man kan med andra ord inte förvänta att en enstaka modell med anspråk på att verkligen ange kausalsammanhangen skulle kunna täcka alla

de ytterst heterogena beteendestörningar som ungdomsvårdsskoleeleverna uppvisar.

Ett annat hinder för möjligheterna att nå fram till en enhetlig och okom— plicerad etiologisk teori består i att inte ens alla beteenden av samma typ alltid grundar sig på orsaksmekanismer av sinsemellan likartad natur och struktur. Varje människa kan betraktas som en unik varelse med beteende- disponerande anlag, drivkrafter och tidigare miljöupplevelser, som skiljer henne från alla andra individer. Allt beteende —— även det asociala —— är pro- dukten av dels sådana egenskaper hos individen och dels de stimuli och de handlingsmöjligheter som den aktuella miljön erbjuder. I detta komplice— rade samspel kan en enstaka faktor eller en kombination av flera faktorer vara av avgörande betydelse för en människas handlingssätt men utan nämn— värt inflytande på en annans. Därmed kommer orsaksmönstret alltid att i viss mån variera från den ena individen till den andra. Trots de individuella variationerna och trots att varje handling till sitt ursprung är ett unikt feno- men, är dock likheterna och de gemensamma dragen i orsakssammanhangen ofta större än olikheterna. Det blir därigenom möjligt att klassificera orsaks- faktorerna i större kategorier. Man kan exempelvis sammanföra dem som skolkar från skolan på grund av dålig begåvning, bristande uthållighet och liknande i en konstitutionell orsaksgrupp. Till en annan grupp med över- vägande emotionella orsaker skulle man kunna föra dem som skolkar där- för att de t.ex. är rädda för läraren, osäkra inför kamraterna, allmänt ångestladdade eller impulshandlande. En tredje kategori skulle kunna om- fatta mer socialpsykologiska förklaringar — exempelvis att föräldrar eller kamrater uppmanar till skolskolk. Men även med en så grov uppdelning, som här skisserats, har man redan accepterat förekomsten av en hel mängd olika förklaringsmöjligheter utan att därför kunna rangordna dem efter deras betydelse som skolkningsorsak.

Svårigheterna att utvärdera de olika teorierna sammanhänger vidare med skillnader i såväl terminologi som vetenskapliga referensramar. Det före- kommer bland annat tämligen ofta att i grunden likartade processer och företeelser åsättes skilda benämningar allt efter den personlighetsteori eller den referensram inom vilken de kommer till användning. Sålunda betecknar fackuttryck som exempelvis inbyggd moral, överjag, integrerade normer och samvete begrepp, där de identiska elementen torde vara större än de särskil- jande. En ytterligare komplikation ligger i att uppkomsten av dessa relativt likartade men terminologiskt olika företeelser kan uppfattas på olika sätt allt efter vetenskaplig inriktning. Sociologen lägger sålunda huvudvikten vid faktorer som normkällor, inflytelsestrukturer och rollförväntningar, medan den dynamiskt orienterade psykologen främst uppehåller sig vid jagutveck- ling, emotionell identifiering och liknande förlopp. En spegelvändning av detta semantiska problem är det förhållandet att samma språkliga uttryck kan ha högst skiftande betydelse inte bara i olika discipliner utan också hos

företrädare för olika uppfattningar inom samma disciplin. Mogna—d, normal, missanpassning, psykopati är några exempel på sådana termer med mycket varierande innehåll, som dessvärre sällan klart definieras. Terminologiska svårigheter av här angivet slag medför alltså dels att till synes ganska olika teorier kan sammanfalla på betydelsefulla punkter, dels att teorier som för- klarar brottslighetens uppkomst med ungefär likartade termer i realiteten kan skilja sig väsentligt från varandra.

Ett problem av delvis besläktad natur uppkommer genom att de flesta teorier i sig förutsätter andra teorier och hypoteser utan att detta direkt anges. Så är ofta förhållandet då man med utgångspunkt från ett statistiskt samband mellan ett visst beteende och en social eller socialpsykologisk egen- skap drar slutsatsen, att denna egenskap är orsaken till beteendet, utan att därvid ange någon psykologiskt acceptabel förklaring av på vilket sätt den skulle verka. I sådana resonemang förbiser man de s.k. inskjutna variab- lerna, som är de verksamma elementen. Sålunda är exempelvis slumdistrik— ten knappast i sig själv orsak till den höga frekvensen av ungdomsbrottslig- het i sådan miljö utan snarare sådana faktorer som stor förekomst av olämp- liga familjeförhållanden, påverkan från asociala normsystem och liknande omständigheter. På liknande sätt kräver nästan alla förklaringsmodeller för att bli meningsfulla inlån av stödhypoteser och synsätt från andra teoribild- ningar. Dessa inlån är dock ofta underförstådda. Detta belyser också vad som tidigare sagts att man inte heller i det enskilda fallet kan hänföra be- teendeavvikelserna till någon ensamt verkande orsaksfaktor.

Ett problem av viss betydelse vid diskussionen av etiologiska frågeställ— ningar är vidare spörsmålet om var i den teoretiskt sett oändliga kausal— kedjan den relevanta startpunkten bör väljas. I ovanstående exempel om ungdomsasocialiteten i slummiljön kan en av orsakerna antagas vara för- äldrarnas olämplighet som fostrare. Denna olämplighet kan i sin tur ha för- orsakats av en normkonflikt mellan livssynen i storstaden och den lands— bygd, som föräldrarna tvingats lämna på grund av otillräckliga försörjnings- möjligheter, vilka i sin tur beror på jordbruksnäringens omstrukturering.

En annan svårighet består i att de variabler, som brukar anges ha bety- delse för uppkomsten av avvikande beteende, till större delen utgöres av egenskaper och miljöfaktorer som kan förekomma hos alla människor utan att dessa blir asociala. Åtskilliga människor är sålunda psykiskt dåligt utrustade eller har vuxit upp under påfallande stora yttre påfrestningar och är trots detta socialt väl anpassade. Det brukar antagas att många sådana faktorer var för sig knappast leder till asocialt beteende. Man brukar dock benämna dem riskfaktorer, eftersom de i allmänhet förekommer i större utsträckning bland asociala än bland välanpassade människor och alltså har ett statistiskt samband med beteendeavvikelser. Man föreställer sig därvid att det snarast är antalet av sådana riskfaktorer och deras kombinations- mönster som blir- utslagsgivande för samhällsanpassningen.

Orsaks-sammanhangen kommer alltså att utgöra en komplex väv, där såväl personlighetsdrag som inflytanden från närmiljön och från samhället i stort ingår. Vidare är vissa faktorer akuta medan andra ligger långt tillbaka i tiden. Vad som är av vikt för behandlingsprocessen är främst de faktorer hos den enskilde individen, vilka kan påverkas — den unges attityder och reaktionsbenägenheter med bakomliggande dynamiska processer och hans sociala relationer och yttre levnadsförhållanden. Medfödda anlag, organiska defekter och tidiga upplevelser kan endast i begränsad omfattning påverkas av behandlingen. Både för att kunna ställa en korrekt individuell diagnos och för att kunna skapa ett adekvat och mångsidigt behandlingssystem för asociala ungdomar med olika slag av bakomliggande problematik är det dock nödvändigt med en vidare syn på kausalsammanhangen och en grundligare kännedom om de olika orsaksteorierna.

En etiologiek helhetsteori De asocialitetsetiologiska teorierna brukar oftast indelas i två huvudgrupper — de personlighetsorienterade eller psykologiska, vilka söker förklaringarna till det avvikande beteendet inom individerna själva, och de sociologiska, som söker orsakerna utom individen antingen i hans närmiljö eller i sam- hällets struktur och funktionssätt.

Någon skarp gräns mellan dessa båda förklaringssystem förekommer knappast i praktiken, och företrädarna för respektive synsätt är sällan be— redda att förkunna att deras teorier har förmåga att förklara alla former och individuella variationer ifråga om asocialt beteende. Snarare förhåller det sig så att de olika åsiktsriktningarna var och en koncentrerar sig på någon eller några av de etiologiska variabler, som med sins emellan växlande betydelse förekommer i vilket klientel man än studerar. I de individual- psykologiskt orienterade teorierna utgår man från de inre spänningarna och konflikterna, men arten och styrkan av de sociala normer individen möter avgör i hög grad i vilka yttre beteenden den psykologiska dynamiken kom- mer att uttryckas. I de sociologiska teorierna utgår man från normsystem och liknande inflytelsekällor, men hur individen reagerar på dessa yttre krafter blir till stor del beroende av hans egen personlighet med däri in- gående konstitutionella drag och psykologiska behov. I detta socialpsykolo- giska växelspel blir det lika självklart för psykiatern att lägga huvudvikten vid individens struktur och dynamik som det blir för sociologen att betona samhällets.

I konsekvens med dessa resonemang kommer den följande redovisningen inte att ingående diskutera de enskilda och ofta ensidiga teorierna. För en fylligare framställning av brottsetiologiska frågeställningar hänvisas till standardverken på området (t. ex. Reckless 1950, Mezger 1951, Vold 1958, Glueck m. fl. 1959, Sutherland & Cressey 1960). I stället kommer att utifrån en helhetssyn på etiologin anges de variabler, som brukar tillskrivas kausal

betydelse för asocialiteten oavsett inom vilken teoribyggnad de förekommer. Denna helhetssyn kan i korthet beskrivas så att i samhället i stort förekom- mer en mängd faktorer och processer som påverkar beteendet. Hit hör exem- pelvis de normer, som grundar sig på gängse moraluppfattningar och som delvis är implicerade i lagstiftningen, samt dessa normers varierande inne- håll och spridning inom olika grupper och samhällsklasser. Hit hör vidare samhällets ekonomiska och sociala struktur, bebyggelsetyp och liknande begrepp. Faktorer av denna art kallas i det följande för samhällsdynamiska. Dessa krafter inverkar emellertid i allmänhet inte direkt på den enskilde individen utan påverkan måste ske via andra individer — främst genom uppfostran inom familjen och genom inflytelser från andra medlemmar inom de grupper i samhället man tillhör. Dessa processer och relationer, genom vilka individer påverkar varandra, sammanfattas här under beteck- ningen inter-personella variabler. De inflytelser individen utsättes för måste emellertid svara mot redan befintliga behov och motivationer eller skapa nya sådana för att resultera i ett visst beteende. Vidare bestäms gränserna för individens handlingsmöjligheter av hans konstitutionella utrustning — d. v. s. hans medfödda eller genom skador förändrade, fysiologiskt betingade anlag och sätt att reagera på intryck och retningar. Sådana faktorer på det psykologiska planet — anlag, behov och motivationer — betecknas här som infra-psykiska variabler.

Med en grundsyn av detta slag är det uppenbart att en hårdragen distink- tion mellan sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller är ofruktbar för det praktiska behan-dlingsarbetet. Visserligen bestäms det individuella beteendet till mycket stor del av samhällsstruktur, sociala normer och lik- nande sociologiska faktorer, men förmedlingen av dessa måste ske genom relationer till andra människor, vilket kan betraktas som socialpsykologiska förlopp, och vidare måste de införlivas med personligheten eller på annat sätt svara mot psykologiska behov för att kunna påverka beteendet. På samma sätt kommer yttringarna till och med av konstitutionella personlighetsdrag att i hög grad anpassas efter miljöförhållandena och efter de handlings- mönster samhället tillhandahåller. Det individuella handlandet är alltså all- tid frukten av ett växelspel mellan individens medfödda förutsättningar, hans förvärvade reaktionsbenägenheter och yttre miljökrafter. Det intima in- bördes beroendet mellan de olika slag av faktorer, som påverkar beteendet, gör det utsiktslöst — och även meningslöst _ att försöka avgöra vilka va- riabler som generellt sett är mest relevanta för uppkomsten av avvikande beteende. Av samma skäl kan ett ändamålsenligt behandlingssystem inte binda sig vid ett ensidigt betraktelsesätt utan måste ge plats för alla aspek- terna. '

Kommittén har i den följande redovisningen av de etiologiska teorierna valt att som utgångspunkt taga de mer vidsträckta sociologiska förklarings— modellerna och därefter behandla den sociala och psykologiska närmiljön

för att slutligen granska hur den enskilde individen allt efter sina förutsät- ningar svarar på den yttre miljön. Detta innebär naturligtvis inte någon rangordning eller att kommittén skulle ha den uppfattningen att någon viss typ av faktorer skulle vara viktigare än de andra.

Samhälls-dynamiska variabler De flesta variablerna inom denna grupp grundar sig på studier av brottslig- hetens fördelning mellan olika klasser och grupper i samhället. Man finner i sådana undersökningar i allmänhet _— oavsett i vilket land de företagits _ att brottsligheten och asocialiteten är koncentrerad till de ekonomiskt och utbildningsmässigt sämst ställda socialgrupperna i storstad eller andra tät- orter och med tyngdpunkt på den del av befolkningen, som lever inom slum- distrikten eller som består av immigranter. Detta stämmer väl överens med kända fakta om ungdomsvårdsskolornas klientel, som i mycket stor ut— sträckning kommer från socialgrupp III och är hemmahörande inom tätort. Även 0111 vi i Sverige knappast har vad man internationellt avser med bo- stadsslum, förefaller dock ungdomsasocialiteten ha större spridning i de fattigare och äldre bostadsområdena liksom i viss mån också inom snabbt expanderande tätorter, nyinrättade hyreshusdistrikt och liknande områden kännetecknade av stor rörlighet (Gråby 1954, Hermansson 1959).

De flesta förklaringsmodellerna beträffande övervikten av kriminellt bc- teende inom de sociala låg-status-grupperna utgår från att det finns norm- skillnader mellan dessa och samhället i stort. Man antar att det i dessa sam- hällsklasser skulle finnas värderingar, traditioner och livssyn, som av olika skäl icke understödjer de konventionella handlingsmönstren i samhället och i vissa fall även motarbetar dem. Särskilt i USA finns många förespråkare för denna uppfattning. De materiellt och socialt sämre lottade samhällsklas- serna påverkas genom reklam, press, radio och på liknande sätt av samma ideal, som dominerar medelklassen. På grund av sociala spärrar av olika slag — beroende på exempelvis avvikande hudfärg eller bristfällig skolgång —— kan man dock inte uppnå medelklassens ekonomiska och kulturella standard och är alltså effektivt utestängd från det mål man uppmanas sträva mot. Man reagerar då med aggressioner mot det föreskrivna livsmönstret, som man inte passar in i, och mot de värderingar, som inte har något påtagligt värde för en själv. Ofta uppstår härigenom undergrupper i samhället med egna normsystem och med möjligheter för medlemmarna att på ett illegalt sätt skaffa sig de möjligheter att hävda sig och göra karriär, som förmenats dem på de av samhället accepterade vägarna (Merton 1949, Cohen 1955). Sådana »delinquent subcultures» anses vara grunden för större delen av den amerikanska organiserade brottsligheten. Teorier av denna »mål och medel»- typ, som försöker förklara hur sociala och psykologiska behov begagnar sig av illegitima medel, när samhällsstrukturen omöjliggör ett uppnående av målen på legala vägar, och hur de tillgängliga medlen också bestämmer

arten av asocialiteten, har fått stor spridning främst i USA. De har använts bland annat för att förklara skillnaderna i uppkomst mellan aggressions- präglad gängaktivitet, organiserad stöldhrottslighet och passiv vagahond- asocialitet med inslag av sprit— och narkotikamissbruk (Cloward & Ohlin 196] ). Visserligen är hypoteser av detta slag i sina mer extrema yttringar inte direkt tilllämpliga på svenska förhållanden eftersom klassgränserna i vårt land är mer diffusa och förutsättningarna för social rörlighet mellan klasserna större, men i mer allmän form har de säkerligen en viss giltighet. Det må räcka med att peka på det förakt för »knegarlivet» —— d.v.s. den vanlige arbetarens inrutade vardagstillvaro med ordnade arbetsförhållanden ,.._ som är tämligen vanligt bland asociala ungdomar och som tycks bero på att de genom dålig utbildning och bristande psykiska förutsättningar känner sig utestängda från den normala arbetsgemenskapen.

Man har i den amerikanska sociologin intresserat sig mycket för den normkonflikt, som uppstår hos immigrantbarn, när de dels utsätts för på— verkan från föräldrarnas kulturmönster och beteenderegler, dels i den nya miljön möter intryck, åsikter och krav som föräldrarna inte förstår sig på och inte kan acceptera. Föräldrarna kan härigenom inte ge sina barn till- räckligt praktiskt stöd och avvisas också som identifieringsobjekt. I stället söker de unga sig till jämnåriga kamrater för att få åsikter och handlings— mönster som är mer relevanta för den miljö de växer upp i. Även om immi- grantströmmen till vårt land ingalunda kan jämföras med t. ex. den ameri- kanska har säkerligen normskillnader av detta slag sin betydelse hos oss, bland annat när det gäller inflyttningen från landsbygden och andra urbani- seringsfenomen.

En annan sociologisk riktning hävdar att skillnaderna i livssyn, värde- ringar och beteenden inte alls grundar sig på några konfliktfyllda motsätt— ningar till medelklassen eller på bristande yttre förutsättningar att uppnå dess mål. I stället förhåller det sig så att man i de lägre samhällsklasserna sedan generationer inte värdesatt de egenskaper och dygder som eftersträvas inom medelklassen utan i stället söker att skapa spänning i tillvaron, att vara tuff, att skaffa sig fördelar och liknande. Om ett sådant beteende — utan att i och för sig behöva innebära lagöverträdelser — accepteras bland de vuxna, kommer det helt naturligt att påverka de ungas inställning till av samhället förbjudna handlingar. Teorier med denna inriktning brukar inom amerikansk sociologi ibland kopplas ihop med det förhållandet att uppfost- ran av barnen inom arbetarklassen i allmänhet helt skötes av modern, ofta biträdd av andra hemmavarande kvinnliga släktingar (Miller 1959). I puber- tetsskedet kommer då sönerna att reagera mot den kompakt kvinnliga atmo- sfären i hemmet dels genom att söka sig ut till en gängtillvaro med jämn- åriga och äldre pojkar, dels med att söka sig ny status utom hemmet genom att betona sådana i miljön traditionellt manliga egenskaper och beteenden som aggressivitet, att leva farligt, söka spänning och liknande.

De teorier, som utgår från socialekonomiska skillnader mellan olika grup- per i samhället och därav betingade normkonflikter som orsaker till varia- tioner i brottsligheten, har vissa uppenbara brister. De har svårt att ge en med huvudhypotesen överensstämmande förklaring till varför brottslighet förekommer i alla samhällslager och varför ungdomsbrottsligheten förefaller Öka även inom materiellt och utbildningsmässigt bättre ställda grupper i samhället. Skillnaderna i brottslighetens fördelning kan emellertid förklaras även med andra modeller, vilka begagnar samma sociala faktorer som de teorier vilka utgår från norm— och kulturskillnader. Sålunda kan exempelvis antagas att möjligheterna till kontroll och tillsyn av barnen blir väsentligt mindre, när barnkullarna är stora, när trångboddhet driver barnen ut på gatorna, när modern är ensamstående eller båda föräldrarna förvärvsarbetar, när ungdomsklubbar och andra fritidsanordningar saknas. Flertalet av dessa och liknande faktorer torde ha en viss samvariation med samhällsklass och bebyggelsestruktur. Det brukar också framhållas att den allmänna s.k. sociala kontrollen _ d.v.s. trycket och förväntningarna från medmänni- skorua om efterlevande av samhällsnormerna _ blir väsentligt svagare genom den relativa anonymitet, som uppstår i urbaniserade eller av stor rörlighet kännetecknade områden. Ett annat teorikomplex antar att den sociala anpassningen delvis sammanhänger med skol- och yrkesutbildnings- möjligheter och arbetsmarknadsförhållanden, vilka också de företer stora skillnader mellan olika samhällsklasser.

Bland de verksamma komponenter, vilka sammanfattas i de större socio- logiska kausalmönster som teoretiskt förklarar den höga brottsfrekvensen inom de sociala lågstatusgrupperna, ingår uppenbarligen en mängd variabler som återfinnes i alla samhällsklasser. Att vara immigrant, att vara född utom äktenskapet, att bli utsatt för extremt kvinno-dominerad uppfostran eller kulturtorftighet är några exempel på egenskaper som torde i sig sj älva försvåra den sociala anpassningen inom vilken samhällsklass de än före- kommer. Om frekvensen av sådana förhållanden är större inom vissa social— grupper, kan de bidraga till att förklara den större brottsligheten utan att behöva inlemmas i en teori, som utgår från normkonflikter.

Det är också uppenbart att de brottsetiologiska teorier, som lägger huvud— vikten vid normskillnader mellan olika socialekonomiska grupper i sam- hället, har svårt att förklara varför inte alla människor inom de befolknings- grupper, där brottsligheten är störst, visar asocialt beteende. Även i den kri— minellt mest belastade slummiljö har det sålunda visat sig att majoriteten av ungdomarna ej varit i kontakt med polisen (McQueen 1959). Antingen förhåller det sig så att de avvikande sociala värderingarna måste komplette- ras med andra brottsdisponerande faktorer —- exempelvis av personlighets— psykologisk natur _ för att resultera i kriminellt beteende, eller också om— fattas dessa värderingar av endast en del av de människor, som lever under likartade sociala, kulturella och materiella förhållanden.

Trots sina begränsningar har de brottsetiologiska förklaringar, som utgår från asociala normer och värderingar inom större samhällsgrupper, sin stora betydelse bland annat för behandlingsarbetet. Det tycks nämligen förhålla sig så att psykiskt friska men asocialt identifierade ungdomar i mycket ringa utsträckning påverkas av personlighetsorienterad terapi, som i olika former söker behandla känslomässiga störningar, neurotiska drag eller rela— tionsproblem till andra människor. Eftersom deras problematik inte är av psykopatologisk natur och eftersom de ofta är väl anpassade till ett visser- ligen asocialt kollektiv, till vilket de ämnar återvända efter anstaltsbehand- lingen, saknar de motivationer för en beteendeförändring.

Besläktade med de teorier, som betraktar kulturkonflikter och normskill- nader såsom de primära orsakerna till avvikande beteende, är de uppfatt— ningar som betonar ungdomsgenerationens särpräglade ställning i samhället. Mellan barndomen och vuxenlivet uppstår genom sociala, psykologiska och biologiska förhållanden ett övergångsskede, där de unga inväntar det sta— dium då de skall bli betraktade och behandlade som vuxna människor. Under denna mellanperiod, som ibland har blivit betecknad som det »psyko-sociala moratoriet», hänvisas de unga i stor utsträckning till sig själva och utbildar sina egna normer (Eriksson 1963). Dessa grundas på de för åldern specifika psykologiska och sociala behoven: bristande självkännedom, revolt mot vuxenauktoriteten jämsides med ansträngningar att få tillgång till de vuxnas privilegier, osäkerhet som skapar beroende av andra i samma situation. Dessa faktorer i förening med de vuxnas benägenhet att själva betrakta de unga som tillhörande en speciell kategori leder till att hela ungdomsgenera- tionen kan få en prägel av »sub-culture» med åsikter och beteenden som avviker från de gängse i samhället. Inom denna tonårskultur söker man den status man än så länge är förmenad i vuxensamhället, och eftersom de beteenden som ger prestige ofta präglas av auktoritetstrots och våghalsighet, blir riskerna för kriminella handlingar stora under ungdomsåren. Samtidigt som den biologiska mognaden inträffar tidigare hålls ungdomarna i det moderna samhället under längre tid kvar i utbildning, innan de kommer ut i förvärvsarbete. Spännvidden mellan barndom och vuxenliv tenderar alltså att bli allt längre.

Normteorier har också använts för att förklara den stegring av kriminali- teten, som kunnat iakttagas i praktiskt taget alla länder. Man menar _ utöver vad som anförts om förlängningen av övergångsskedet mellan barn och vuxen _ att den snabba tekniska och materiella utveckling, som känne- tecknar det moderna samhället, medför nya handlingsmönster som inte reg- leras av traditionsbundna normer och tidigare släktleds uppfattningar. De blir därför inte lika lätt invävda i den enskilde individens moralbegrepp, som de handlingar, vilka av hävd varit tabu-belagda. Detta betyder bland annat att det dröjer länge innan de nya lagar, som förorsakas av samhälls-

förändringarna, får en moralisk innebörd och uppfattas som förmer än av myndigheterna angivna rättesnören, vilka man utan större samvetsbetänklig- heter sätter sig över. Hypoteser av denna art hjälper till att förklara den brottslighetsökning, som oftast kännetecknar samhällen under snabb expan- sion och strukturförändring. Den expansionen har emellertid också andra brottslighetsökande effekter _ exempelvis större frestelsemängd genom ökat materiellt välstånd, större anonymitet och mindre upptäcktsrisk genom be— folkningsrörligheten och urbaniseringen, fler lagar att bryta mot.

De etiologiska teorier, som betonar sociologiska och sociala variabler kan alltså bidraga med väsentliga förklaringsmodeller om brottslighetens upp- komst och utbredning. Eftersom de tydligen inte är allmängiltiga för alla individer med de karakteristika de intresserar sig för _ t. ex. sluminnevå— nare, immigranter, ungdomar _ måste de dock kompletteras med variabler från andra områden (Segerstedt 1955).

Inter-personella variabler Barnet lär sig handlingsregler och åsikter genom andra människor, främst föräldrar och andra fostrare, vilka förmedlar de normer och beteendemöns- ter de själva omfattar. Också psykologiska be'hov, drivkrafter och reaktions- mönster får sin utformning genom samspelet med andra människor. Den so- ciala anpassningskapaciteten formas därigenom under de första levnadsåren och inom familjen. Många variabler, som tillmäts betydelse för uppkomsten av asocialt eller på anna-t sätt avvikande beteende, sammanhänger där- för med hur attityder och psykologiska mekanismer uppstår genom påver— kan från andra människor.

Det späda barnet är jag-inriktat och helt inställt på att tillfredsställa sina egna behov, har krav på omedelbar uppfyllelse av sina önskningar och rea- gerar med olust och senare även med aggressivitet om det hindras nå sitt mål eller på annat sätt råkar ut för motgångar _ blir frustrerat som fack- termen lyder. Uppväxttiden utgör en lång socialiseringsprocess mot ett mål som kännetecknas av att de egoistiska behoven blivit motbalanserade av hänsynstagande till andra människors intressen och kanaliserats i av sam- hället accepterade banor. Det för socialiseringen centrala är att de hand- lingsregler och normer, som barnet möter, blir internaliserade — d. v. s. att de inlemmas i individens egen personlighet i form av moral, samvete eller överjag. De upplevs därvid som inifrån honom själv kommande krav och inte som handlingsdirektiv, baserade på tvång eller hot.

Huvudelementet i den processen är den uppfostran som meddelas barnet i hemmet. All uppfostran kan sägas bygga på dels identifieringsrelationer, som avser hur barnet imiterar eller omedvetet anammar föräldrarnas reaktions— mönster och åsikter, dels den mer eller mindre målinriktade påverkan som sker från föräldrarnas sida genom belöningar och bestraffningar. Utslags— givande för hur uppfostran lyckas är de känslomässiga relationerna mellan

barnet och dess fostrare. Barnet blir mycket snart emotionellt beroende av sina föräldrar. Det förhållandet spelar en väsentlig roll både för identifie— ringen _ man tar lättare efter den man tycker om __ och för övrig påverkan eftersom kärlek och uppskattning från föräldrarnas sida normalt upplevs som den mest eftersträvansvärda belöningen och motsatsen som den här— daste bestraffningen. Även barnets allmänna känsloutveckling och dess in— ställning till andra människor utanför familjen byggs upp kring de känslor, attityder och reaktionsmönster, som det möter hos föräldrarna.

Den allmänna karaktären hos uppfostran har ingått i många studier rö— rande de brottsetiologiska sammanhangen. Därvid har man i allmänhet fun- nit att det uppfostringsklimat, som asociala barn vuxit upp i, varit behäftat med betydande brister. Detta gäller som framgått av tidigare redovisning även ungdomsvårdsskoleklientelet. Bland de olika slagen av ogynnsam upp— fostran brukar man i första "hand skilja mellan den slappa, den överdrivet stränga och den inkonsekventa uppfostringstypen.

Den slappa och eftergivna uppfostran synes medföra en svag internalise— ring av beteendenormerna och därmed otillräckliga inre hämningar beträf- fande beteenden som avviker från de föreskrivna. Den slappa uppfostran innebär i allmänhet också bristande intresse för barnets förehavanden och välbefinnande och därmed även dålig kontroll över barnet. Detta medför att föräldrarna inte heller lär barnet hur det skall bete sig i olika situationer, och därigenom blir det berövat både internaliserade normer och yttre konkreta mönster för beteendet. En slapp uppfostran upplevs i allmänhet av barnet som likgiltighet _ vare sig eftergivenheten beror på reell likgiltighet eller på bristande tid och kraft hos föräldrarna eller på en förvånd uppfattning om s.k. fri uppfostran. Barnets upplevelse av likgiltighet från fostrarnas sida synes leda till känslor av osäkerhet och ångest och av att vara bortstött, vilket ger den psykodynamiska bakgrunden till många former av avvikande beteende. Bristen på uppskattning i familjen kan medföra att den unge genom våghalsighet, olydnad i skolan eller lagöverträdelser söker nå status bland kamraterna; frustreringen kan leda till aggressioner av olika slag, exempelvis mot egendom i form av vandalisering; starka behov av tillgiven- het kan taga sig uttryck i avvikande sexualaktivitet; ångestkänslorna kan dämpas genom alkohol.

Den stränga och hårda uppfostran synes i vissa fall kunna leda till flykt- reaktioner, där barnet drar sig undan föräldrarnas inflytande och därmed inte kommer att internalisera deras normer. I andra fall kan resultatet bli en aggressiv inställning som medför att barnet mer medvetet avvisar föräld- rarnas beteenderegler, vilket naturligtvis också det betyder att normerna inte internaliseras. Långvarig frustrering i form av fysisk bestraffning och all- mänt negativ inställning utan kompenserande kärlek _ som kan förekomma även i samband med en sträng uppfostran _ synes också kunna medföra

känslomässigt svagare beroende av föräldrarna. De unga kan därvid komma att i stället söka emotionell tillfredsställelse bland kamraterna. De överkrav på beteende och prestationer, som den stränga uppfostran ofta innebär, synes också kunna leda både till insufficienskänslor, som gör en asocial, relativt kravlös gängmiljö tilltalande, och till en allmän revolt mot auktoritetskrav vilken också gynnar uppkomsten av asocialt beteende. Man har vidare ansett sig kunna konstatera att aga och annan hård bestraffning skapar hos barnet aggressiva känslor inte endast mot föräldrarna. Eftersom man inte vågar låta aggressiviteten få direkt utlopp mot fostrarna, som man är rädd för, överförs den i stället på andra personer och på föremål _ slagsmål, vålds— brott, vandalisering och liknande aggressionshandlingar. En viss identifie— ring med fostrarna tycks dock också kunna äga rum vid en negativ inställ- ning så till vida att barnet lär sig att aggressionen är den naturliga reaktions— formen i konfliktsituationer och under stress.

En sträng och starkt moraliserande uppfostran kan naturligtvis också medföra alltför starka hämningar, som skapar överdrivna och ångestladdade skuldkänslor och stör den harmoniska utvecklingen. Sådana störningar av hämningsnatur brukar dock i mindre utsträckning leda till asociala och kri- minella handlingar utan torde i stället yttra sig exempelvis som psykosoma- tiska åkommor eller neurasteniska drag. I detta sammanhang kan också näm- nas den överbeskyddande uppfostringsattityden, där emellertid den ständiga kontrollen kompletteras med så mycket omsorg och emotionellt engagemang att risken för aggressivt färgad asocialitet före puberteten synes vara mycket liten. I samband med frigörelsen finns dock i sådana fall en viss risk för våldsamma aggressionsexplosioner. Den osjälvständighet, rädsla för eget ansvar och allmänt psykoinfantila läggning, som ofta blir följden av detta slags uppfostran, kan i andra fall leda till mer passiva asocialitetsformer som arbetshämningar, vagabondering och alkoholmissbruk.

I den inkonsekventa uppfostringstypen slutligen, där antingen den ena fostraren är sträng och den andra eftergiven eller där samma fostrare pend- lar mellan hårdhet och slapphet, förenas negativa element från de båda tidi- gare nämnda uppfostringskategorierna. Därtill kommer att den unge genom fostrarnas inkonsekvens får en mycket oklar och förvirrad uppfattning om vilket beteende man egentligen förväntar av honom, och detta gör honom socialt desorienterad även utanför den egna familjen. De förebilder som er— bjuds barnet är vidare så motsägande att identifieringsprocessen blir för- svårad och härigenom utvecklas ofta en instabil personlighetsstruktur och emotionella relationssvårigheter gentemot andra människor. Resultatet blir ofta en ytlig skenanpassning med bakomliggande otrygghet och ångest samt en tendens att skaffa sig fördelar genom att spela ut andra människor mot varandra.

Upplösta eller ofullständiga hem, fostrarbyten och uppväxt på barnhem eller hos andra fostrare än de biologiska föräldrarna och liknande variabler

har i en mångfald undersökningar visat sig ha statistiska samband med beteendeavvikelser hos barn och ungdom. Detta gäller i hög grad även ung— domsvårdsskolornas klientel. Det är uppenbart att exempelvis börd utom äktenskapet eller ofullständiga hem och liknande faktorer i uppväxtmiljön lätt kan medföra att uppfostringssituationen blir kännetecknad av bristande tid för kontroll och tillsyn av barnet. Vidare kommer uppfostran hos främ— mande fostrare eller på barnhem ofta att präglas av bristande kontinuitet och av mindre individuell kontakt och omvårdnad än i en normal hemmiljö. Det är dessutom antagligt att en stor del av de föräldrar, som inte kan er— bjuda sina barn ett fullständigt hem, har haft generella anpassnings— och samlevnadsproblem som också inverkat på deras förhållande till barnen. Möjligheten av en gemensam hereditär bakgrund för föräldrarnas samlev- nadssvårigheter och barnens beteendeavvikelser kan inte heller uteslutas.

Det förefaller dock mest rimligt att infoga dessa variabler i en vidare och mer psykodynamisk teori om de sociala och emotionella relationernas bety— delse i brottsetiologiskt avseende. Frånvaron av endera eller båda av föräld— rarna eller andra fostrare, till vilka barnet är känslomässigt bundet, betyder frånvaron av identifieringsobjekt. Uppväxt tillsammans med endast modern innebär exempelvis att sonen inte får någon balanserad och internaliserad uppfattning om de önskvärda manliga egenskaperna utan i stället blir okri- tiskt öppen för de beteenden som värderas i kamratgänget. Också genom byten av fostrare blir helt naturligt identifieringsprocesserna störda bar— net erhåller nya förebilder med andra personlighetsdrag och reaktionssätt och väl i allmänhet också med delvis förändrade beteenderegler, vilket gör normövertagandet komplicerat.

Ännu mer betydelsefulla synes dock de förändringar i de känslomässiga relationerna vara, som är följden av ombyten i fostrarmiljön. Barnet upp- lever att dess primära behov av trygghet och kärlek inte längre kan tillgodo— ses, när det skiljes från de fostrare hos vilka det tidigare haft sin emotionella förankring. Det sålunda frustrerade barnet har flera försvarsmekanismer att tillgripa mot den känsla av att inte vara omtyckt och den ångest som är följden av de brutna känslorelationerna. Åtskilliga av dessa försvarsreaktio- ner kan direkt eller indirekt leda till asociala handlingar. Barnet kan vända sin förtvivlan utåt i aggressiva handlingar mot människor eller föremål; det kan stjäla eller snatta för att få en symbolisk ersättning för den kärlek det gått miste om; det kan inför sig själv och utåt dölja sin osäkerhet genom kompensatoriska hävdelseförsök. En annan, mer passiv väg är att draga sig undan känslobindningar och avvisa mer djupgående kontakter på grund av osäkerhet och rädsla för att varje engagemang skall sluta med en ny smärt- sam besvikelse.

Ju tidigare separationerna från fostrarna inträffar och ju fler de är, desto mer djupgående och bestående tycks skadorna bli. Med sådana upplevelser har bl. a. förknippats den bland asocial ungdom vanliga »psykopatiska» per- sonlighetstyp, som karakteriseras av känslolöshet gentemot andra männi—

skor, brist på skuldkänslor och ett av inre motstånd ohämmat utlevande av impulser. Även den stillsamma, passivt undanglidande, osjälvständiga men på grund av oförmåga till känslobindningar ytterst svårpåverkade » gelébeto- nade» personlighetstypen synes i huvudsak återfinnas bland dem som utsatts för många svårartade omvälvningar i fostrarmil jön.

' En hög frekvens av kriminalitet, alkoholism och andra former av avvikande

beteende hos föräldrarna eller andra personer i hemmilj ön redovisas genom- gående i undersökningar av asocial ungdoms uppväxtförhållanden. Att bar- nen den vägen kan komma att anamma felaktiga normer ligger i öppen dag, särskilt om föräldrarna även i andra avseenden visar negativism mot sam— hälle och myndigheter. I de fall dessa asociala föräldrar kunnat erbjuda ett i emotionellt avseende acceptabelt klimat, är det dock inte alldeles ovanligt att barnen är fria från psykiska störningar och väl anpassade till det speci— fika normsystem de utsatts för i hemmet. Sådana barn är alltså psykiskt normalt utvecklade men har inom familjen lärt sig felaktiga handlingsregler. Eftersom de asociala föräldrarna dock oftast haft också psykologiska anpass— ningssvårig'hetcr har de i allmänhet inte heller lyckats ge sina barn fullvär- diga känsloanknytningar. Sambandet mellan föräldrars och barns asocialitet torde alltså ha sitt ursprung både i avvikande beteendenormer och i otill- fredsställande emotionell uppfostringsatmosfär. Dessutom kan också heredi— tär belastning spela in.

Åtskilliga andra variabler hämtade från hemlivets och uppfostrans område brukar nämnas som förklaringar till barns och ungdomars beteendeavvikel- ser _ exempelvis svagt utvecklad gemenskap mellan familjemedlemmarna, syskonrivalitet, slitningar och uppträden mellan föräldrarna. Även här låter sig orsakssammanhangen i allmänhet förklaras med hänvisning till identi- fierings- och internaliseringsprocesser och till olika försvarsreaktioner inför emotionella påfrestningar.

Inter-personella relationer och handlingsmönster av ett annat slag, som också tillmätts stor asocialitetsskapande betydelse, möter de unga i kamrat— kretsen. Ungdomars behov av gruppsamvaro sammanhänger som tidigare nämnts med att de tillhör varken barnen eller de vuxna, varför de jämnåriga blir en mera naturlig umgängesmiljö än familjen. Kamratlivet är visserligen en nödvändig och värdefull faktor för de ungas utveckling men innebär också vissa risker. För att få tillhöra kamratgruppen och inte vara utestängd även från den gemenskapen underordnar man sig helt dess normer och åsik- ter, även om de skulle avvika från de i samhället vedertagna, som man tidi- gare accepterat och internaliserat. Då ungdomsgrupperna ofta präglas av pubertetsålderns trots och opposition mot vuxna och mot auktoriteter, kom— mer deras värderingar och beteenderegler lätt att få en asocial inriktning. Till detta medverkar också att man vill pröva vuxen—beteenden innan man

ännu är mogen för dem -— exempelvis alkoholförtäring, bilkörning och sexualaktivitet.

I kamratkollektivet undermineras det inre motståndet mot förbjudna handlingar, dels genom en ömsesidig påverkan gruppmedlemmarna emellan — interstimulation _ som verkar stegrande på affekterna och nedsättande på omdömet, dels genom att man inom gänget måste söka prestige efter det normsystem, som gäller där. Det delade ansvaret bereder också ett visst skydd mot skuldkänslor samtidigt som anonymiteten i gruppen minskar upptäcktsrisken. Det är också känt att de flesta ungdomsbrott omfattar två eller flera deltagare och särskilt en asocialitetstyp som vandalisering är näs- tan alltid av gruppnatur. Unga ensambrottslingar är sällsynta och uppvisar i allmänhet grava personlighetsstörningar, vilket tyder på att endast de svårast skadade kommer sig för med att leva ut sina konflikter i kriminali— tet utan stöd av gängnormer och yttre emotionell påverkan.

Liksom andra variabler med brottsgenetisk effekt måste även gänginfly— tandena ses i relation till andra faktorer. Det torde exempelvis med all säker— het förhålla sig så att ungdomar med stöd i ett gott familjeklimat och med väl intränade sociala beteenderegler löper mindre risk att påverkas i negativ riktning av kamratkollektivet än de, som är emotionellt störda och som även i hemmiljön utsätts för inverkan av asociala normer.

Intra-psykiska variabler

Trots alla yttre sociala krafter och all personlig påverkan bestäms dock det individuella beteendet i sista hand av individens egna behov och målsätt— ningar. De samhällsdynamiska och inter—personella variabler, som har be- handlats tidigare, medverkar till att utforma eller skapa behov och att anvisa vägarna för behovens tillfredsställande. Därigenom är de av väsentlig bety- delse för förståelsen av de brottsetiologiska sammanhangen. Det är emeller— tid slutprodukten av dessa faktorer, den enskilda människan, som begår de avvikande handlingarna och det är hon som skall göras till föremål för den resocialiselande behandlingen. De psykologiska faktorerna ligger dessutom både i tiden och i kausalkedjan närmast de asociala handlingarna. Vidare måste också de nedärvda och anlagsmåssiga förutsättningarna inlemmas i en brottsetiologisk teori, som lämpar sig som utgångspunkt för behandling, eftersom personligheten och dess funktionssätt i högsta grad bestäms av sådana faktorer.

I föregående avsnitt har redan berörts några av de psykodynamiska meka- nismer, som kan ligga bakom avvikande beteende, och även hur sådana reak— tionsmönster kan uppstå ur hemförhållanden och uppfostringssituationer. De flesta personlighet-sinriktade kausalteorier beträffande brottslighetens uppkomst rör sig kring begrepp som frustrering och aggression, försvars- reaktioner mot den egna ångesten, bristfällig jagutveckling, d. v. s. ofullstän-

dig integrering mellan yttre krav och förväntningar och de egna egoistiska behoven, samt kompensationshandlingar av olika slag.

Utöver dessa mer grundläggande mekanismer och psykiska tillstånd har en mångfald psykologiska variabler angetts som förklaring till asocialitet och annat avvikande beteende hos barn och ungdom. Insufficienskänslor, dålig kontaktförmåga, känslokyla, auktoritetstrots, benägenhet för impuls- handling-ar är några exempel på sådana egenskaper och reaktionssätt som brukar förekomma i beskrivningar av ungdomsbrottslingens psykiska struk- tur. Åtskilliga av dessa faktorer utgör emellertid andra terminologiska uttryck för de mer elementära begrepp som ovan angivits. I andra fall kan de här- ledas som yttringar av bakomliggande psykiska konflikter och personlighets- störningar och är alltså snarare symtom än drivkrafter. Några större varia- belkomplex förtjänar dock en närmare granskning.

Som framgått av tidigare beskrivning framstår större delen av ungdoms- vårdsskolornas elever som försenade i sin emotionella mognad utan motsva— rande eftersläpning i den biologiska mognaden — d.v.s. deras känslomäs- siga rcaktionssätt hör hemma i åldersstadier som de kroppsligt har passerat. En trolig förklaring till detta förhållande är att utvecklingen av deras känslo- liv har hämmats genom brist både på positiva emotionella bindningar till andra människor och på annan nödvändig stimulans. Förmodligen består ungdomsvårdsskoleklientelet också till stor del av människor som inför på- frestningar visar regressiva drag —— d. v. s. trots en för åldern normal känslo— utveckling i övrigt återgår de i pressande situationer till tidigare utvecklings— stadiers reaktionssätt, exempelvis affektutbrott, planlös flykt undan det obe- hagliga, egoistisk behovstillfredsställelse.

Huruvida det vid de emotionella störningarna verkligen rör sig om en för— sening av det normala utvecklingsförloppet —— vilket skulle betyda att en ökad känslomässig mognad inträder efterhand — eller om bakgrunden är bestående skador med konstant fixering vid lägre mognadsnivå, är en fråge- ställning som inte kan besvaras generellt. Även om en av huvudhypoteserna beträffande beteendestörningars uppkomst utgår från emotionella brister under uppväxttiden, får man inte heller bortse från konstitutionella, ned— ärvda eller genom hjärnskador och liknande förvärvade funktionsdefekter som påverkar känslolivets utveckling. Sådana personlighetsdrag som exem- pelvis benägenhet för explosiva eller hysteroida reaktioner, primitivitet och okänslighet eller depressiva tendenser är ofta förankrade i en biologisk dis— position. Det betyder också att människor är i olika grad mottagliga för de hämmande eller utvecklande stimuli de erhåller-från omgivningen, och att barn med sämre konstitutionellt utgångsläge löper större risk för störningar när de fostras i en emotionellt otillfredsställande miljö.

Begåvningsdefekter av olika slag — särskilt när det gäller förmågan till abstrakt tänkande och de språkliga intelligensfunktionerna — framkommer

mycket ofta vid testmåssiga intelligenshestämningar hos asocial ungdom och brukar därför ibland anges som bidragande orsak till beteendeavvikel- serna. Nedsatt begåvning kan antagas medföra bristande omdöme och dålig realitetsuppfattning, oförmåga att skilja mellan rätt och orätt, svårigheter att förutse konsekvenserna av de ”handlingar man företar. Hypoteserna om begåvningsdefekternas roll är dock ingalunda bekräftade. Flera förklaringar är möjliga till de statistiska sambanden mellan ungdomsasocialitet och be- gåvningsbrister. Många barn och ungdomar med asocialt beteende kommer från en kulturtorftig och intellektuellt föga stimulerande miljö, vilket i för- ening med bristfällig skolgång medfört att begåvningsfunktionerna ej fått en ändamålsenlig träning. Emotionella störningar hindrar också i allmänhet det fulla utnyttjandet av den givna begåvningskapaciteten. Eftersom intelli- geusen hos barn och ungdomar fastställes i förhållande till deras levnads— ålder, är det slutligen antagligt att begåvningsbristerna åtminstone till en del är följden av den försenade psykiska mognad, som förekommer även på det emotionella planet.

Det är alltså troligt att de intellektuella prestationsbrister som framträder vid testning —— och som naturligtvis i och för sig kan försvåra den sociala anpassningen _ till största delen är sidoeffekter av faktorer, som också på andra sätt gynnar uppkomsten av beteendeavvikelser. Något starkare stöd för uppfattningen att konstitutionella, fysiologiskt betingade begåvningsbris— ter i sig själva skulle medföra nämnvärt större disposition för asocialt be- teende har inte frambringats.

En annan ofta återkommande grupp av personlighetsdrag hos asocial ungdom utgöres av bristande resurser ifråga om såväl psykisk som fysisk energi, vilket yttrar sig i nedsatt uthållighet, allmänt passiv inställning till omvärlden och nedsatt motståndskraft mot yttre påfrestningar. De sociala konsekvenserna av de dåliga energitillgångarna ger sig tillkänna i skolan och i arbetslivet, där yrkesutbildning eller längre anställning på samma arbets— plats hör till undantagen. Energibristerna gör sig gällande även inom fritids- sfären där mer energikrävande och konstruktiva sysselsättningar och intres- sen ersätts av kafésittande och liknande passiv gruppsamvaro. De yttre förutsättningarna för anpassning och normal självhävdelse är alltså begrän- sade för de energisvaga. Därtill kommer att de ofta är lättledda och följer minsta motståndets lag, varför de lätt ger vika för gängnormer och andra påtryckningar. Pas-siv asocialitet i form av vagabondering, prostitution och alkoholism förefaller vara särskilt starkt kopplad till den energifattiga per- sonlighetstypen. Även här finns anledning att antaga en samverkan mellan konstitutionell disposition —— den potentiella energin bestäms helt säkert av fysiologiska processer — och av yttre förhållanden betingade egenskaper och reaktionssätt. Som exempel kan anges neurotikerns utnyttjande av all till- gänglig energi för att hålla inre oro och ångest under kontroll eller det all-

mänt passiva hållningssätt som kan vara följden av upprepade sociala eller emotionella besvikelser och motgångar. En del av de tillstånd och personlig— hetsdrag, som här har berörts, hör hemma inom den normalpsykologiska variationsbredden, medan andra har en klart psykopatologisk karaktär, som skulle kunna diagnostiseras med psykiatriska termer. Psykosernas —— de egentliga sinnessjukdomarnas _ etiologi är dock ännu ett tämligen out— forskat fält, även om det numera börjar anses klart att de primära sjuk- domsorsakerna utgöres av fysiologiska störningar. Också i dessa fall — lik- som naturligtvis i de lättare psykiska insufficienstillstånden — spelar de normala sociala och psykologiska dynamiska processerna en betydande roll. Det har därför ansetts obefogat att i denna framställning gä närmare in på den tyngre psykiatrins kasuistik, särskilt som de ungdomar, som verkligen är psykotiska, utgör en försvinnande liten del av alla dem som gör sig skyl- diga till asociala handlingar. I gränsfallen har man dock starka skäl att räkna med förekomsten av organiska faktorer.

Gränsdragningen till de temporära patologiska tillstånd som ofta förekom- mer under pubertetsskedet, är också vansklig. Självförsjunkenhcten och avskärmningen från omvärlden kan påminna om lättare schizofrena till- stånd, hänsyftningsidéerna och den självupptagna sensitiviteten har ofta en paranoisk färgning, pendlingarna mellan ansvarslös upprymdhet och för— tvivlad nedstämdhet *har en betydande likhet med vissa manodepressiva sjukdomsbilder. Även här bör man naturligtvis räkna med en samverkan mellan de sociala och psykologiska omvälvningar, som kännetecknar ung- domsåren, och de betydande hormonala och andra fysiologiska förändringar, som utgör den biologiska sidan av puberteten.

Sammanfattning

Denna summariska genomgång av innehållet i de vanligaste etiologiska teo- rierna bör klart ha demonstrerat att en mycket stor mängd yttre förhållan- den och psykologiska egenskaper av skiftande slag kan användas för att för- klara uppkomsten av beteendeavvikelser. Det bör emellertid också tydligt ha framgått att mycket få om ens någon av alla dessa variabler ensam skulle kunna betraktas som orsak till ens en enda brottslig eller asocial handling. Ännu mindre skulle någon enstaka variabel kunna användas för att ge en mer generell orsaksförklaring. Många ungdomar har asociala föräldrar eller utsätts för olämplig uppfostran, är psykiskt omogna eller uppvisar begåv— ningsbrister utan att bli asociala.

Det avvikande beteendet bör därför ses som en resultant av en mångfald variabler — avsevärt många fler än vad som här har nämnts —— som sam— verkar i för varje individ olika kombinationsmönster allt efter riktningen och styrkan hos de ingående krafterna. De olika faktorerna griper in i var— andra, varvid vissa förstärker varandras asocialitetsdisponerande effekt och andra verkar neutralixserande. Variablerna är också hämtade frånmånga

olika sektorer men gemensamt för dem alla är att de påverkar beteendet endast när de inlemmas i den enskilde individens behovsdynamik. Som exempel kan nämnas hur ett asocialt beteende som vandalisering kan upp- stå ur intrapsykiska krafter —— i detta fall frustration-aggression, möjligen med en hjärnskada som förstärkning. Detta psykologiska reaktionsmönster kan ha sin rot i inter-personella relationer —— exempelvis hårdhänt aga _ som i sin tur uppmuntrats av beteendenormerna i vissa samhällsklasser, vil- ken gruppering uppstått genom samhällets ekonomiska och sociala utveck— ling och struktur.

De brottsdisponerande faktorerna ärinte några mystiska krafter, som drab- har endast ett litet fåtal, utan till större delen högst ordinära företeelser som i högre eller lägre grad påverkar alla människor. Senare års kriminologiska forskning har också klart demonstrerat att sporadisk asocialitet och krimi- nalitet hos barn och ungdom knappast bör rubriceras som avvikande be— teende utan snarare som högst normala företeelser, förorsakade av att puber- tetsårens normalpsykologiska problematik förstorat utslagen av de asociali- tetsdisponerande miljöomständigheter och personlighetsegenskaper som all- tid är för handen (t. ex. Nyquist & Strahl 1960, Elmhorn 1963). Huvuddelen av denna »normalbrottslighet» försvinner av sig själv — spontanläks _ när den psykologiska och sociala balansen uppnåtts eller låter sig korrigeras med lindriga ingripanden.

Ur behandlingssynpunkt utgörs den mest betydelsefulla gruppen av de ungdomar som inte spontanläks och som visar sig så resistenta mot mildare åtgärder att de måste omhändertagas för anstaltsvård. De är oftast männi- skor som både miljö- och anlagsmässigt ligger utanför den normala varia— tionsbredden och som är psykiskt gravt skadade eller asocialt identifie- rade. Vetenskaplig forskning rörande de etiologiska sammanhangen beträf- fande denna kategori är ett synnerligen viktigt komplement till och närmast en förutsättning för all forskning rörande behandling, eftersom behand- lingen för att ge varaktiga resultat måste inriktas på beteendeavvikelsernas orsaker och inte på symtomen. Även om det vetenskapliga studiet av de gene- rella orsakssammanhangen enligt kommitténs uppfattning inte kan anses höra till uppgifterna för behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna, synes dock en kartläggning av ungdomsvårdsskoleklientelets etiologi vara ett naturligt föremål för denna forskning.

KAPITEL V

Ungdomsvårdsskolornas behandlingsmetoder

I ungdomsvårdsskolornas arbete med att anpassa ungdomar med beteende- avvikelser till en socialt acceptabel livsföring kan urskiljas flera olika vägar, vilka var och en på sitt sätt leder till en ökning av elevernas anpassnings- kapacitet. En av målsättningarna är att bota eller minska elevernas känslo- mässiga skador och störningar, vilka medför avvikande reaktionsmönster och försvårar normala relationer till andra människor. En annan linje är att söka få eleverna att tillägna sig gängse sociala normer och värderingar och ge dem verksamma motivationer att föredra samhällets accepterade bete- enderegler framför den tidigare asociala inställningen. En tredje huvudlinje i behandlingsarbetet är att genom utbildning och genom inträning av ett hyfsat uppträdande och andra sociala vanor öka elevernas yttre förutsätt- ningar att finna sig tillrätta. Som ett viktigt element i behandlingen ingår vidare strävandena att för varje elev finna en samhällsplacering i ett arbete och en miljö som bäst motsvarar hans personlighetsutrustning och andra förutsättningar. Behandlingen spänner alltså över många områden från ele- vernas inre psykiska konflikter och till deras anpassning i den yttre miljön. I det praktiska arbetet kan de olika behandlingslinjerna inte alltid hållas i sår och samma åtgärd kan ha betydelse ur flera olika aspekter.

I detta kapitel kommer att ges en kortfattad framställning av grundsynen och de viktigaste vårdelementen i den behandlingspraxis, som ungdoms- vårdsskolorna söker tillämpa. De olika frågeställningar, som berörs i denna översikt, kommer att i följande kapitel göras till föremål för mer ingående detaljstudier.

Allmänna principer Skolornas arbete har sedan några årtionden präglats av en orsakssökande inställning. För att en behandling av beteendeavvikelser skall ha utsikt att bli framgångsrik och dess resultat av mer än kort varaktighet, måste den angripa inte de yttre symtomen utan de sociala och emotionella störningar, vilka gett upphov till denna symtombild. Bestraffningar, regimterapi med tonvikt på ytbeteendet, säkerhetsanordningar mot rymningar och liknande metoder är självfallet mest utanverk. Det är de psykologiska och sociala krafter som lett till beteendeavvikelsema man främst vill påverka. Den översikt av olika etiologiska sammanhang, som lämnats i föregående kapitel,

har demonstrerat att bakom det avvikande beteendet ligger en komplex mångfald faktorer. Det bör därvid också ha framgått att, även i de fall där de asociala handlingarna — symtomen —— är tämligen likformiga, de indivi- duella orsakskomplexen dock kan gestalta sig helt olika.

De olika orsaksmekanismerna kräver sinsemellan olika behandling. Den orsakssökande inställningen har därigenom kommit att bli intimt samman- kopplad med en annan grundläggande princip, nämligen den att varje elev skall beredas den för 'honom eller henne bäst avpassade individuella behand— lingen och vården. Om man skulle utgå endast från några få av bakgrunds- variablerna eller enbart från asocialitetsyttringarna vid planläggningen av skolornas behandlingsprogram, skulle åtgärderna få djupverkan blott på den del av eleverna, där behandlingen råkar träffa orsakerna till störning— arna och inte endast deras verkningar. Vidare har eleverna — vid sidan av orsakerna till det asociala beteendet —— olika konstitutionella och andra för- utsättningar och kommer från geografiskt och kulturellt vitt skilda miljöer, efter vilka förhållanden behandlingen måste modifieras. Eftersom varken orsakssammanhang eller behandlingsmottaglighet i något fall är helt iden- tiska för olika individer, måste behandlingen taga i beaktande hela den unika variabeluppsättning, som bestämmer den enskilde elevens beteende och hans resocialiseringsresurser.

Ett led i strävandena efter en individuellt utformad behandling utgöres av differentieringen av klientelet. Även om den klassificering av elevmaterialet, som föregår fördelningen på de olika skolorna, i huvudsak omfattar blott variablerna kön, ålder, begåvningsnivå och psykisk särart, utgör den dock en förutsättning för en efter dessa väsentliga kriterier grovt differentierad behandling. Bakom differentieringsförfarandet ligger föreställningen om vissa kategorimässiga olikheter hos eleverna i såväl brottsorsaker som mot— taglighet för skilda slag av behandling. Alltför olika behandlingsformer kan endast med svårighet förenas inom en och samma institution. Hänförandet av en viss elevkategori till varje skola uppföljes därför så långt möjligt av en intern differentiering inom skolan med en efter de individuella behand- lingsbehoven avpassad fördelning på olika förläggningsavdelningar, yrkes- grenar och liknande.

En annan konsekvens av grunduppfattningen om den individuella behand- lingens betydelse är att vårdtiden inte på förhand fixeras utan anpassas efter varje elevs utvecklingstempo och framsteg. Mycket tidigt emotionellt störda eller långvarigt asocialt identifierade elever är exempelvis i allmänhet i behov av avsevärt mycket längre behandlingstider än de ungdomar, vilkas bete- endeavvikelser har sin huvudsakliga grund i en akut pubertetskris. Bakom den individualiserade vårdtiden ligger också den på erfarenhet grundade uppfattningen att lång isolering från det normala samhällslivets naturliga stimuli verkar hämmande på personlighetsutvecklingen och kan åstadkom- ma en passiv tillvänjning till anwstaltstillvaron som i extrema fall i sig själv

kan leda till social invaliditet. Vårdtiden inom anstalten skall därför inte göras längre än vad behandlingen kräver.

Vårdens innehåll och an'staltstidens längd kan ges ytterligare individuell utformning genom vård utom skola. Denna vårdform innebär att eleven som ett led i behandlingen och under fortsatt tillsyn av skolan för kortare eller längre tid placeras i annan miljö — exempelvis i enskilt hem. Vård utom skola kan också användas för beredande av sådan behandling som inte kan meddelas inom skolan _ exempelvis sjukhusvård eller speciell utbildning. Vården inom och värden utom skolan har likställd betydelse för behandlings- arbetet och valet av vårdform bestämmes av vad som är lämpligast för den enskilde eleven.

Behandlingen

Dessa allmänna riktlinjer för ungdomsvårdsskolornas verksamhet bildar bakgrunden till det direkta behandlingsarbetet och de konkreta behandlings— åtgärderna. En stor del av vården inrymmes under den samlande beteck- ningen miljö- eller klimatterapi, som omfattar sådana faktorer som den väl- ordnade och förhållandevis retningsfria yttre miljön, den jämna dagsrutineu, det fysiskt hälsosamma livet med föda, sömn, arbete och rekreation i lämp— lig dosering samt personalens positiva attityder och allmänna behandlings- inställning. Denna miljöterapi, som i sig själv kan antagas ha en stabilise- rande och personlighetsutvecklande effekt, kompletteras så med mer aktiva behandlingselement såsom skol- och yrkesundervisning, social fostran och psykoterapi i olika former.

Grundläggande för allt behandlingsarbete inom ungdomsvårdsskolorna är de emotionella relationerna mellan elever och personal. Härvid utgår man från den i all barnuppfostran och i all psykoterapi empiriskt bekräftade tesen att positiva känslobindningar är en förutsättning för normövertagandc och för djupare personlighetspåverkan. Man eftersträvar alltså att eleverna skall identifiera sig med befattningshavarna och därigenom komma att anamma deras värderingar och handlingsmönster. Också de emotionella störningar i form av kontaktskygghet, misstänksamhet, rädsla och otrygghet, vilka uppstått genom bristfälliga relationer till tidigare fostrare eller genom andra ogynnsamma upplevelser, antas kunna påverkas i positiv riktning genom känslomässiga bindningar till personalen och genom ett varmt emo- tionellt klimat på ungdomsvårdsskolan. Personalen förväntas alltså att genom sitt beteende och sina attityder tillgodose elevernas behov av tillgiven- het, uppskattning och trygghet och uppmuntra kontakter och vänskapsfulla relationer. För att denna anda av förståelse och hjälpvillighet skall få full effekt måste den genomsyra hela anstaltslivet och omfattas av hela persona- len oavsett tjänsteställning och arbetsuppgifter.

Ett lika väsentligt element i den allmänna klimatterapin är förekomsten av bestämmelser och föreskrifter, som reglerar tillvaron på skolan och sam—

levnaden mellan människorna där. Här undviker man dock den formalis- tiska disciplinen och den ständigt kontrollerande tillsynen och eftersträvar att lära eleverna frihet under ansvar och inte regelefterlevnad enbart på grund av tvång. Den psykologiska målsättningen kan sägas vara att eleverna skall lära sig att låta sina egoistiska behov och impulser underordnas yttre beteenderegler och hänsyn till andra människor. Detta motsvarar den sociali— seringsprocess som normalt äger rum i ett mycket tidigare uppfostrings- skede.

Beteendeförändringar och anpassning till anstaltens regelsystem under- stödjes på samma sätt som i vanlig uppfostran av belöningar och bestraff- ningar. Arbetspremier anpassade efter elevens prestation, permissioner, för- lroendeuppdrag och ökad frihet är några exempel på belöningar. Bland be- straffningsåtgärder märks isolering, placering på sluten avdelning och lik- nande inskränkningar i friheten, indragning av förmåner såsom permissio- ner, skadeståndsskyldighet för avsiktlig åverkan och liknande. Som allmän regel gäller att bestraffningar avpassas och motiveras som sociala konse— kvenser av förbj udna handlingar — rymmaren placeras under betryggande övervakning, arbetssmitaren går miste om flitpremierna, den misskötsamme får stanna längre tid på skolan eftersom han inte är mogen att skrivas ut. Alla former av kroppslig bestraffning och psykiskt kränkande behandling är förbjudna eftersom de genom att skapa aggressioner och ångestreaktioner motverkar behandlingsansträngningarna.

Det yttre belönings- och sanktionssystemet kan visserligen påverka yt- beteendet men förmår knappast åstadkomma några personlighets- eller atti- tydförändringar om det inte kompletteras med en personlig påverkan. Denna måste inriktas på mer djupliggande behov och problem och sträva efter att skapa psykologiska och etiska drivkrafter för beteendet vid sidan av de rent nyttobetonade. Här spelar naturligtvis den emotionella kontakten med per- sonalen in. Behovet att få uppskattning och undvika missnöje från de be- fattningshavare man tycker om kan bli en psykologisk motivationskälla av liknande slag som den som normalt förekommer i förhållandet till föräld- rarna. Emellertid måste många av problemen angripas mer direkt i form av individuella samtal med exempelvis insiktsgivande, stödjande eller s'uggere- rande inriktning. Sådan individuell påverkan utövas i anslutning till hän- delser i vardagsrutinen av alla hefattningshavare allt efter graden av psyko- logisk kunskap och intuition. För de djupare störda eleverna tillämpa-s egent- lig psykoterapi i olika former genom rådgivande psykiater och genom den personal i övrigt som har för uppgiften lämpad utbildning. Nära anknytning till den psykiatriska terapin har behandlingen med psykofarmaka, medicinsk terapi mot alkoholism och liknande.

Under de senaste decennierna har gruppsgkologiska synpunkter vunnit ökat insteg i ungdomsvårdsskolornas arbetsmetodik. Detta avspeglar sig bland annat i uppdelning av eleverna på mindre förläggnings- och sysselsätt-

ningsen'heter. Därvid engageras personal och elever inom ett gemensamt kraftfält av psykologiska relationer, som kan utnyttjas positivt i behand- lingsarbetet. I en mindre grupp kan vidare de värderingar, som utmärker eleverna vid intagningen på skolan, lättare hindras från att utvecklas till det asociala och mot personalen antagonistiska normsystem, som lätt tycks kunna uppstå inom större anstalter eller anstaltsavdelningar. Gruppsykolo- giska rön har också omsatts i mer direkta påverkningsmetoder, från grupp- samtal och diskussioner kring psykologiska och etiska frågor och samlev- nadsproblem och till egentlig psykoterapi i grupp, vilken senare form ännu förekommer blott undantagsvis.

En stor del av ungdomsvårdsskolornas arbete har till ändamål att hos ele- verna inträna sociala vanor, som gör dem bättre rustade att möta de yttre anpassningskraven. Hit hör bland annat elementära begrepp i fråga om hygien, bordsskick, språk och allmänt uppträdande, som ofta allvarligt efter- satts i en försummad uppfostran. Eftersom det långsiktiga behandlingsmålet är anpassning inte till en anstaltsrutin utan till livet utanför skolan, efter— strävar man att så långt möjligt utforma uppförandekraven och beteende- reglerna så att de överensstämmer med de förhållanden som gäller i det normala samhällslivet.

Skolgången för de yngre och yrkesutbildning eller arbetsträning för de äldre eleverna utgör väsentliga beståndsdelar i ungdomsvårdsskolornas dags- rutin. Så långt möjligt söker man anpassa undervisningens kursplaner och kunskapskrav efter vad som gäller inom det ordinarie skolväsendet. Vid utformningen av det pedagogiska arbetet måste dock hänsyn tagas dels till att elevernas skolgång ofta varit allvarligt försummad under många är, dels till de ofta förekommande, emotionellt och intellektuellt betingade, svå- righeterna att följa med i reguljär undervisning. Genom små klassavdel- ningar, specialutbildade lärare och kvalificerad pedagogisk metodik söker man kompensera dessa brister. I den arbetstränande verksamheten strävar man efter att ifråga om arbetstider, disciplin på arbetsplatsen, tempo och kvalitet på prestationer anpassa förhållandena efter vad som gäller på den öppna arbetsmarknaden för att eleverna skall kunna uppfylla de krav, som kommer att ställas på dem när de lämnar ungdomsvårdsskolan. På grund av bland annat de relativt korta vårdtiderna ges sällan tillfälle till en omfat— tande yrkesutbildning. Man koncentrerar sig i stället på en efter elevens förutsättningar och anlag avpassad arbetsträning och förberedande yrkes- orientering. Mer långvarig eller specialiserad yrkesutbildning kan därefter beredas vid andra utbildningsanstalter i samband med vård utom skolan. Utbildnings- och kursplaner såväl för den obligatoriska skolgången som för yrkesskolornas verksamhet utarbetas i samråd med de pedagogiska central- myndigheterna.

Fritidsverksamheten har många syften vid sidan av sin rent underhål- lande och allmänt stimulerande betydelse i den rutinbetonade anstaltstill—

varon. Bland annat får man här en mångfald instrument för det socialpeda- gogiska arbetet. Lagidrotter tränar sålunda samarbetsfunktioner och för- mågan att underordna sig regler, hobbyverksamhet och fritidsstudier kan stärka självkänslan och ge prestationsglädje, konstnärlig aktivitet i form av musikutövande, målning och teaterverksamhet kan användas för att ge utlopp åt psykologiska konflikter och spänningar och har ofta en klar tera- peutisk effekt. Vidare gäller det att hos eleverna skapa intressen som kan ha bärkraft även utanför anstalten och som kan erbjuda lockande alternativ till torftigheten i dessa ungdomars tidigare fritidsmiljö. Man lägger därför tonvikten på aktiva, konstruktiva sysselsättningar och ransonerar mer pas— siva verksamhetsformer som filmförevisningar och TV—tittande. Som ett led i stärkandet av relationerna mellan elever och personal tar befattnings- havarna aktiv del i fritidslivet inte bara som ledare.

För att undvika vådorna med en från det normala samhällslivet utanför skolan alltför isolerad tillvaro läggs stor vikt vid kontakten med omvärlden. Detta sker framförallt genom permissioner till grannskapet eller till hem- orten eller annan ort där eleven kan vistas i familjemiljö. Permissionerna har vid sidan av kontakten med normalt samhällsliv till syfte bland annat att vidmakthålla eller skapa relationer till föräldrar eller blivande foster- föräldrar och till arbetsgivare, övervakare och andra personer som kan få betydelse för elevens senare vård utom skolan. Vidare har permissionerna betydelse både som premieringsmedel för välförhållande och någon gång som en terapeutisk avspänningsåtgärd vid kritiska skeden under vården _ exem- pelvis vid lättare depressionstillstånd. Permissionssystemet anses också med- föra en successiv tillvänjning till ökad frihet och medverka till stärkande av självtilliten. Kontakten med yttervärlden förmedlas också genom besök på skolan av anhöriga och intresserade privatpersoner och av idrottsför— eningar, ungdomsorganisationer och liknande.

I följande kapitel kommer de vårdelement, som här översiktligt skildrats, att närmare granskas ur skilda aspekter. Särskild uppmärksamhet kommer därvid att ägnas forskningens möjligheter att medverka till en effektivise- ring av åtgärderna.

KAPITEL VI

Differentieringssystemet

Med differentiering avses här en uppdelning av klientelet efter vissa krite- rier, som blir bestämmande för elevens placering inom anstaltsorganisatio— nen. Varje skola har sin bestämda uppgift och skolorna bildar tillsammans ett differentierat system av anstalter.

Differentieringskriterierna

Om differentieringsprinciperna föreskriver 2 5 ungdomsvårdsskolestadgan:

»Socialstyrelsen har att fördela eleverna på de skilda skolorna efter ålder, utveckling och sinnesbeskaffenhet. Elever av olika kön må icke intagas i samma skola.» Inom dessa allmänt formulerade bestämmelser har utvecklats en praxis som i sig rymmer ett tämligen mångfacetterat differentieringssystem.

Detta differentieringssystem kan sägas vara uppbyggt kring följande kriterier:

1. kön

2. ålder

3. begåvningsutveckling

4. psykisk särart eller kroppslig sjukdom

5. övriga, mera speciella kriterier Mot dessa kriterier svarar för varje skola anvisade uppgifter inom syste— met enligt följande:

1. Skolorna är uppdelade efter elevernas kön i skolor för manliga resp. kvinnliga elever.

2. Skolorna är uppdelade efter elevernas ålder vid omhändertagandet. Elever som ännu inte fullgjort sin skolplikt hänvisas till skolhem, de övriga till yrkesskola. En manlig och en kvinnlig yrkesskola har avdel-ats för elever som vid intagningen uppnått en ålder av aderton år. En ytterligare nyansering av åldersdifferentieringen har åstadkommits därigenom att vissa yrkesskolor för elever under aderton år i första hand mottager de yngsta yrkesskoleeleverna.

3. Skolorna mottager ett efter begåvningsutuecklingen differentierat klien- tel. Sålunda finns skolor avsedda för i begåvningshänseende försenade ele— ver (debilskolor), för normalbegåvade och för begåvningsmässigt väl ut- vecklade elever.

4. Inom organisationen finns två specialskolor med uppgift att bereda vård åt psykiskt särartade eller kroppsligt sjuka elever. Vissa skolor har för liknande klientelurval tilldelats filialuppgifter.

5. Några skolor har helt eller delvis reserverats för elever som utvalts på grundval av speciella differentieringskriterier. Sålunda hänvisas väntande mödrar till en kvinnlig yrkesskola. En manlig yrkesskola mottager elever som anses lämpade för korttidsbehandling. En annan manlig yrkesskola mottager i första hand elever som är speciellt inriktade på att skaffa sig en yrkesutbildning. Dessutom har vissa yrkesskolor till uppgift att bereda vård åt elever med alkoholbesvär. En utförligare redovisning av de skilda skolornas uppgifter i differen- tieringssystemet lämnas i redogörelsen för skolorganisationen på sid. 31—33.

Skolorganisationen

Skolorganisationen består f. 11. av 25 skolor med tillsammans I 030 vård- platser. Hur dessa fördelar sig på skolhem och yrkesskolor samt mellan öppna och slutna platser framgår av följande diagram.

Platsantalets fördelning på yrkesskolor och skolhem för manligt respektive kvinnligt klientel

Fojkskolor Flickskolor

yrkesskolor skolhem yrkesskolor skolhem

TITH | |

589 222 55

(1 53) (24)

(Siffrorna inom parentes anger antalet platser på slutna avdelningar, i dia- grammen markerade som streckade fält) Totala platsantalet (1 april 1964) = 1 030, varav på slutna avdelningar 177.

För manliga elever finns 753 vårdplatser, fördelade på 16 skolor. Antalet vårdplatser för kvinnliga elever uppgår till 277, fördelade på 9 skolor. Flick- skolorna omfattar 26 % av det totala platsantalet men utgör mer än en tred- jedel av anstaltsbeståndet. Flickskolorna är således avsevärt mindre än

pojkskolorna. Det genomsnittliga antalet vårdplatser på flickskolorna är 31 medan pojkskolorna har i medeltal 47 platser per skola.

Uppenbarligen är det lättare att åstadkomma ett differentierat anstalts- system om antalet anstalter är stort. Pojkskolornas differentiering är därför i vissa avseenden mera genomförd än flickskolornas. Tydligast märks detta inom skolhemssektorn. På flicksidan finns endast två skolhem, varav ett är avsett för psykiskt särartade elever. Skolhemmen på pojksidan är fem till antalet. Ett av dessa mottager psykiskt särartade och kroppsligt sjuka ele- ver och ett annat mottager lättare fall av psykisk särart. Ett tredje skolhem är avsett för ett i begåvningshänseende väl utvecklat klientel medan de båda övriga bereder vård och undervisning åt såväl normalbegåvade som special- klassmässiga elever, som undervisas i skilda läraravdelningar.

På yrkesskolorna är olikheterna ifråga om differentieringsmöjligheter mindre framträdande. När det gäller hegåvningsdifferentieringen har flick— skolesektorn t.o.m. större möjligheter till uppdelning av klientelet. En yr- kesskola är nämligen reserverad för de bäst begåvade flickorna. Någon motsvarighet härtill på yrkesskolor för pojkar finns numera inte. När det emellertid gäller den interna differentieringen, d.v.s. att inom skolorna dela upp klientelet, har pojkskolorna större resurser. Dessa skolor är genom,- snittligt avsevärt större än flickskolorna och den lilla gruppens princip är där mera genomförd än på skolorna för kvinnligt klientel. Pojkskolorna förfogar också över ett betydligt större antal slutna vårdplatser, vilket fram- går av diagrammet. Självfallet avspeglar denna skillnad också olikheter i behov av slutna vårdplatser inom de båda sektorerna.

Allmänna synpunkter på klientelets diB'erentiering Det äldsta av de differentieringskriterier som tillämpas är uppdelningen efter kön. Det därnäst äldsta är ålderskriteriet, som tillkom i syfte att und- vika ett ogynnsamt inflytande på de yngre eleverna från de äldre elevernas sida. Av samma skäl började man också skilja ut särskilt svårt vanartade elever. Detta gav så småningom upphov till differentieringskriteriet psy- kisk särart. Den orsakssökande inställning, som präglade differentierings- diskussionen i den förut omnämnda Hallutredningen, ledde till att psykiskt särartade jämte kroppsligt sjuka bereddes speciell vård och tillsyn på de för detta ändamål inrättade specialanstalterna. I samband därmed skilde man också ut de gravt begåvningsdefekta eleverna, som överlämnades till sinnesslövården. De elever som var försenade i sin intellektuella utveckling utan att därför betraktas som efterblivna skulle emellertid fortfarande kun- na tillhöra organisationen men borde beredas vård på särskilda skolor. Däri- genom uppstod begåvningsdifferentieringen som senare resulterade i sär- skilda skolor för välbegåvade elever. I sina huvuddrag har de nuvarande dif- ferentieringsprinciperna varit bestående sedan början av 40-talet. Ett par av de speciella kriterierna är emellertid av färskare datum. Differentieringssystemet avsåg från början att förhindra en ogynnsam

inbördes påverkan mellan eleverna men har så småningom i ökad omfatt- ning inriktats på att dela upp klientelet efter bedömningar av elevernas behandlingsbehov. Denna senare differentieringsnorm bygger på antagandet att olika typer av elever kräver skilda slag av behandling. Det finns också undersökningsresultat som bekräftar riktigheten av ett sådant antagande. Sålunda har man exempelvis funnit att asociala ungdomar med en över- vägande neurotisk problematik svarar positivt på en behandling som visat sig verkningslös eller rentav skadlig för ungdomar som betecknats som primärt karaktärsstörda eller psykopatiska (Cowden 1960). Klientelunder— sökningar har visat att även eleverna på svenska ungdomsvårdsskolor upp- visar sådana symtom som svarar mot den indelning man använt vid ovan- nämnda studier av behandlingseffekter (Nyman 1957). Det kan ifrågasättas om inte personlighetsegenskaper av denna typ borde spela en större roll vid elevernas differentiering. Detta skulle emellertid förutsätta ett annat diffe- rentieringsförfarande än det som nu tillämpas. Klassificeringen av eleverna sker nu på grundval av bedömningar som inte medger en närmare analys av enskilda elevers problematik. Man använder sig därvid av schablonkri— terier som kanske i alltför hög grad uppmärksammar elevernas beteende— mässiga avvikelser på bekostnad av behandlingsmässigt mera relevanta egenskaper.

Det är bland annat från dessa utgångspunkter som kommittén i det följ an— de tar upp några differentieringskriterier till granskning. Avsikten är att finna uppslag för vetenskapliga undersökningar, vilkas resultat kan för— väntas belysa de spörsmål som differentieringsfrågan inrymmer.

Begåvningsdifferentieringen

Ungdomsvårdsskolorna mottager i allmänhet inte elever med en IK under 70. Denna avgränsning mot efterblivenhetsvården är att betrakta som ett riktmärke och ett underskridande av gränsvärdet kan i vissa fall anses motiverat. Majoriteten av ungdomsvårdsskoleeleverna uppvisar testvärden omkring IK 90 och de välbegåvade eleverna är klart underrepresenterade. Det har ansetts att begåvningsdifferentieringen ur undervisnings- och ut- bildningssynpunkt erbjuder vissa fördelar. Status- och hackkycklingspro- blem har också anförts som motiv för en uppdelning av eleverna efter be- gåvning. Sociometriska undersökningar tycks dock visa att dessa företeelser i huvudsak grundar sig på andra personlighetsegenskaper än begåvning.

Vid de intervjuer som kommittén företagit med vissa rektorer har fram- hållits att en alltför stark homogenisering av debilklientelet kan innebära svårigheter för ett framgångsrikt behandlingsarbete. Miljön tenderar under sådana förhållanden att bli fattig på positiva stimuli, vilket förefaller gynna uppkomsten av oros— och olustreaktioner.

Många av de elever som till följd av låga testvärden hänvisas till debil- skolorna har vuxit upp i intellektuellt och kulturellt torftiga miljöer. Till följd av understimulering fungerar dessa elever på en låg intellektuell nivå,

som tar sig uttryck i låga testvärden (Löfving & Schlaug 1957). Enligt de differentieringsprinciper som nu tillämpas behandlas dessa elever tillsam— mans med elever med mera genuina intelligensdefekter. Det är tänkbart att en sådan ordning bidrager till att fördröja eller rentav förhindra den efterutveckling hos de pseudodebila eleverna man vid lämplig behandling har anledning att räkna med. Detta får självfallet inte tolkas så att de elever, som här betecknats som mera genuint intelligensdefekta, inte skulle vara i behov av en stimulerande vård- och behandlingsmiljö. Även för denna grupp kan det ifrågasättas om de skäl som talar för särskilda anstalter överväger de fördelar samvaron med bättre utrustade kamrater kan tänkas innebära av utvecklingsstimulans. Viktigast förefaller dock vara att undersöka i vad mån etiologiskt olikartade intelligensnedsättningar ställer krav på olika typer av behandling.

Kriteriet psykisk särart Kriteriet psykisk särart inrymmer alla de fall av extrema personlighets— avvikelser som kan förekomma bland ungdomsvårdsskoleelever. Till spe- cialskolorna hänvisas också en del av de elever som är behäftade med kroppslig sjukdom eller svaghet.

Som differentieringsgrund erbjuder kriteriet psykisk särart speciella svå- righeter. Flertalet av de elever som hänvisas till ungdomsvårdsskolorna torde

kunna betecknas som i något avseende psykiskt särartade. Av dessa hänvisas till specialskolorna de elever som uppvisar mera påfallande beteendeavvikel- ser. Majoriteten av de elever som vistas på specialskolorna har först blivit in— tagna på andra skolor och sedan blivit överflyttade. Oftast är det fråga om elever som visat dålig anpassning på den skola på vilken de först placerats. De har gjort sig skyldiga till upprepade rymningar, deltagit i konspirationer mot personalen eller på annat sätt visat sig besvärliga på anstalten. Anstalts- besvärligheten har i dessa fall fått utgöra indikator på att psykisk särart förelegat. Det är av denna anledning viktigt att undersöka i vilken utsträck- ning klientelet på specialskolorna uppvisar personlighetsmässiga egenska- per som på ett systematiskt sätt skiljer dem från normalskolornas klientel. Tidigare undersökningar har visat att det föreligger vissa mätbara skillna— der mellan Lövstaskolans elever och en normalskolas (Eriksson 1957). Dessa olikheter kan utgöra ett mått på att kriteriet psykisk särart verkligen är differentierande. Av större intresse är måhända de olikheter som förekom- mer inom kategorin psykiskt särartade elever. Det kan inte anses sannolikt att ett så mångtydigt kriterium som psykisk särart skiljer ut elever, vilkas behandlingsbehov skulle vara likartat. Tvärtom finns det skäl att antaga att denna elevgrupp i särskilt hög grad innefattar elever med etiologiskt olik- artade störningar som ställer krav på skilda slag av behandling. Ett väsent- ligt skäl för att hänvisa särskilt svårbehandlade elever till specialskolorna är att man där förfogar över behandlingsresurser som är överlägsna dem

som finns vid de andra skolorna. Personalplanen vid dessa skolor upptager också läkare och psykologer men dessa tjänster har visat sig svåra att be- sätta.

De speciella differentieringskriterierna Av de speciella differentieringskriterierna förtjänar kriteriet alkohol- missbruk att särskilt uppmärksammas. Antalet elever med alkoholbesvär har under senare år visat en betydande ökning. Av de elever som inskrevs vid skolorna 1962 har för en fjärdedel av de manliga och en tredjedel av de kvinnliga alkoholmissbruk angivits som anledning till omhändertagandet. Denna utveckling har ställt skolorna inför betydande problem som också påverkat differentieringsprinciperna. Antalet vårdplatser för elever med al— koholbesvär har ökat och för närvarande pågår inom socialstyrelsen förbe- redelser för en väsentlig upprustning av vård- och behandlingsresurserna för alkoholklientelet (Magnusson 1963).

Alkoholmissbruk har i detta sammanhang hänförts till de speciella differentieringskriterierna. Den omfattning problemet fått och de speciella behandlingsmetoder som det här kan bli fråga om gör det sannolikt att denna differentieringsgrund i en framtid kommer att framstå som en av de mest betydelsefulla. Hur denna differentiering i detalj skall tillgå kan för närvarande inte angivas. Det finns emellertid skäl att mycket omsorgsfullt följa de försök som nu förekommer att bereda alkoholiserade elever speciell vård och behandling. Vid de intervjuer kommittén företagit med rektorer vid vissa ungdomsvårdsskolor framkom uppfattningar att det var för- enat med vissa nackdelar att behandla elever med övervägande alkoholbe- svär tillsammans med elever som omhändertagits enbart på grund av kri- minell aktivitet.

Det får anses sannolikt att det inom stora grupper av elever med alkohol— besvär blir nödvändigt med en ytterligare differentiering. Även om eleverna uppvisar likartade symtom kan det vara fråga om olika orsaker till miss— bruket. En systematisk inventering av detta klien'telurval borde därför vara till vägledning vid val av behandlingsform och därmed också för en ända- målsenlig differentiering.

Skolornas egna möjligheter till differentiering Oavsett hur det generella differentieringssystemet utformas kommer det att finnas behov av en mera nyanserad differentiering av klientelet. Stor vikt måste därför läggas vid skolornas egna möjligheter att dela upp klientelet på ett ur behandlingssynpunkt ändamålsenligt sätt. Ungdomsvårdsskoleut- redningen gav i sitt betänkande uttryck för följande synpunkter på diffe- rentieringsproblemet: »Frågan om nya grunder för en uppdelning mellan de olika skolorna av elever, som på grund av psykiska eller andra skäl kan vara i behov av särbehandling, har varit föremål för Överväganden inom

utredningen, som kommit till den uppfattningen att, sedan förslagen om uppdelning av skolorna på mindre enheter genomförts, en ytterligare diffe- rentiering icke torde vara erforderlig.»

Den övergång till den lilla gruppens princip, som utredningen åsyftar, skulle möjliggöra en intern differentiering av klientelet som minskade be- hovet av en ytterligare utbyggnad av differentieringssystemet i stort. Smär— re avdelningar med olika grad av slutenhet skulle öka skolornas möjligheter att själva omhändertaga även sådana elever som erbjuder speciella vård- och behandlingsproblem. Detta skulle bland annat få till följd att överflyttning av elev från en skola till en annan bleve av mindre omfattning.

Beslut om sådan överflyttning fattas av socialstyrelsen. Ansökan härom åtföljes vanligen av en PM vari redovisas de skäl som ligger till grund för framställningen. Det kan vara fråga om elever som överskridit den för sko- lan tillämpade maximiåldern eller som utövar ett ogynnsamt inflytande på andra elever. Tilltagande rymningsbenägenhet och anstaltsbesvärlighet utgör också vanliga skäl för ansökan om överflyttning.

Överflyttning av elever från en skola till en annan bedöms i allmänhet vara förenad med vissa nackdelar. Bland annat ställs eleven inför om- ställningsproblem vid anpassningen till den nya skolan. Socialstyrelsen intar därför en restriktiv hållning när det gäller att besluta om elevs överflytt- ning till annan skola. I vissa fall torde det finnas skäl som nödvändiggör en överflyttning. För att skapa underlag för en ändamålsenlig praxis i denna fråga skulle det vara av värde att undersöka vilka typer av elever som de olika skolorna önskar få överförda till andra skolor. I samband därmed borde man också studera i vad mån skolor med möjligheter till intern diffe- rentiering av eleverna i mindre omfattning än andra ansöker om sådana överflyttningar. Man skulle därigenom få en uppfattning om vad den interna differentieringen har att betyda i detta sammanhang.

Ett centraliserat observationsförfarande?

Som torde ha framgått av den redogörelse som här lämnats bygger den nuvarande differentieringen inte på välbeskrivna diagnoser utan snarare på relativt ytliga kriterier. Detta sammanhänger delvis med själva differentie- ringsförfarandet som väsentligen sker på grundval av de ansökningshand- lingar barnavårdsnämnderna insänder till socialstyrelsen. Skulle en för- bättrad diagnostisering kunna bidraga till ett mera rationellt utformat differentieringssystem?

Inom kriminalvårdens ungdomsfängelsesektor praktiseras en klientel- differentiering som grundar sig på ett centraliserat observationsförfarande. De ungdomar som ådömts ungdomsfängelse hänvisas till en mottagnings— ans-talt där de under några veckor blir föremål för observation och komplet- terande utredning, innefattande anlagsprövning och de andra tests som aktualiseras under utredningen. Informationerna samlas sedan i en behand-

lingsplan som bl. a. läggs till grund för beslut om till vilken anstalt den unge skall hänvisas.

Det är givetvis tänkbart att på ett liknande sätt låta alla ungdomsvårds- skoleelever passera en central mottagningsanstalt. Fördelarna med ett centraliserat observationsförfarande ligger bl. a. däri att klassificeringen av eleverna kan baseras på gemensamma bedömningsgrunder och därför bli mera enhetlig. Man skulle på detta sätt också kunna samla ett material om eleverna som dels medger inbördes jämförelser och dels möjliggör en kon- tinuerlig beskrivning av klientelets förändringar. Systemet skulle dessutom skapa förutsättningar för en högre kvalitet på observationsarbetet genom att man till en sådan anstalt skulle kunna knyta och effektivt sysselsätta ex— pertis i tillräcklig omfattning. Ur vetenskaplig synpunkt skulle centralt in— samlade och systematiskt bearbetade data vara av stort värde. Bland annat skulle de kunna bilda underlag för studier av hur olika typer av elever sva- rar på den behandling skolorna meddelar.

Mot ett centraliserat observationsförfarande brukar anföras att det med- för förflyttningar av eleven som kan vara till hinder för behandlingens kon- tinuitet. För en behandlingsmetod, som i väsentlig mån bygger på emotio— nella relationer mellan elever och personal, skulle en sådan anordning vara olycklig. Till detta kan genmälas att sådana förflyttningar redan nu före- kommer bland de elever som intages för observation på mottagningsavdel- ningarna. Detta gäller emellertid endast en ringa del av de nyintagna ele- verna.

Det är tänkbart att en centraliserad observationsverksamhet skulle resul- tera i en finare diagnostisering. Detta skulle kunna skapa förutsättningar för en bättre och mera individualiserad behandlingsplanering. Möjligen skulle ett sådant förfarande också avslöja förekomsten av elevminoriteter med speciella behandlingsbehov som nu lämnas obeaktade i strävan att åstadkomma en adekvat behandling för en majoritet av elever.

Differentiering efter geografiska principer

Som ett alternativ till ett differentieringssystem som syftar till att dela upp eleverna efter behandlingsbehov kan man tänka sig ett geografiskt differentieringsförfarande. Såväl i medicinsk-psykologisk behandling som i mera avancerad kurativ verksamhet bland människor med anpassningssvå- righeter har man funnit att en framgångsrik insats förutsätter ett intimt samarbete med klientens hemmiljö. Ur denna synpunkt framstår det som en brist att skolorna endast i begränsad omfattning har möjligheter att upp- rätthålla sådana kontakter. Den främsta anledningen härtill är att skolorna mottager elever från hela landet, vilket medför att avståndet mellan skolan och hemmet ofta är betydande. Vid de rektorsintervj uer som företagits fram- kom att skolorna i allmänhet utnyttjar de kontaktmöjligheter som yppar sig. Rektorerna betygade också att dessa kontakter i flertalet fall varit

värdefulla både för en bättre förståelse av elevens problem — och därmed också för behandlingen —— men även genom att kontakterna inneburit möjlig- heter för föräldrarna att tala ut om sina problem och bekymmer. Kontakten med föräldrar och vårdnadshavare kan bidraga till att göra dem mera rea— listiskt inställda till den aktuella situationen och medverka till en mera positiv inställning till den vård som beretts deras barn. Båda dessa förhål- landen kan anses utgöra värdefulla inslag i den totala behandlingsplanen. Även i de fall skolan avser att placera eleven i vård utom skola kan en väl etablerad föräldrakontakt utgöra ett värdefullt stöd. Att göra eleven moti- verad för en vårdform som föräldrarna ogillar torde i många fall vara för- enat med stora svårigheter.

En intim och regelbunden kontakt med elevens föräldrar eller vårdnads- havare är således huvudskälet för en differentiering efter geografiska prin- ciper, varmed avses att eleven skall hänvisas till en skola som ligger så nära hemorten att kontakt mellan skola och hem underlättas.

Ett geografiskt differentieringssystem medför emellertid många både principiella och praktiska svårigheter. I många fall kan elevens omhänder- tagande vara motiverat av så grava missförhållanden i hemmiljön att det måste anses ändamålsenligt att placera eleven på långt avstånd från hem- orten. En genomförd geografisk differentiering skulle troligen nödvändig- göra en utökning av antalet anstalter så att även andra differentierings- krav kunde beaktas inom de olika upptagningsområdena. Även om man slo- pade ett flertal av de nu tillämpade differentieringskriterierna skulle det sannolikt visa sig nödvändigt att skilja mellan skolhem och yrkesskolor samt mellan skolor för manligt och kvinnligt klientel. En omgruppering av klien- telet efter geografiska principer på skolorganisationens tjugofem anstalter skulle visserligen medföra att avstånden mellan hem och skola reducerades, men det är tveksamt om förändringen skulle bli så stor att kontakterna i avsevärd mån underlättades.

I vilken utsträckning avståndet mellan skola och hem påverkar behand- lingsresultatet borde vara möjligt att undersöka. Vidare kan man tänka sig speciella studier rörande anpassningen hos sådana elever som placerats på skolor i närheten av hemorten och där graden av kontakt mellan skola och hem varierat.

Sammanfattning

Ungdomsvårdsskolornas differentiering utgör ett framträdande drag av skolorganisationens struktur. Den framstår också som en av grundvalarna för den vårdmetodik som tillämpas. På olika sätt blir differentieringssyste— met riktningsgivande för varje skolas behandlingsverksamhet. Differentie— ringsfrågan har därför utgjort ett dominant inslag i den allmänna diskus—

sionen och också gjorts till föremål för mera systematiska studier (Sjöberg 1962). I sina huvuddrag har det nuvarande systemet varit bestående i snart tre decennier men partiella reformer har tid efter annan genomförts. För närvarande är differentieringsfrågan på nytt föremål för utredning inom socialstyrelsen. Med hänsyn till de stora förändringar som klientelets sam- mansättning undergått under senare år förefaller detta vara naturligt. Även på angränsande vårdområden har differentieringsproblem gjorts till före— mål för studier och överväganden (Carlsson 1963).

Avsikterna bakom differentieringsprinciperna är att på de olika skolorna sammanföra elever med likartade egenskaper för att därmed åstadkomma en behandlingsmiljö som lämpar sig för just det klientelurval skolan mot- tager. De urvalskriterier som därvid kommer till användning har härletts ur strävanden dels att undvika sammanblandning av elever som ogynnsamt påverkar varandra och dels att sammanföra elever vilkas behandlingsbehov ter sig likartade. För att få ett mått på i vad mån differentieringen verkli- gen fungerar i överensstämmelse med de bakomliggande avsikterna bör det vara av intresse att undersöka i vad mån klientelet vid de olika skolorna företer systematiska skillnader i relevanta avseenden. Ett annat spörsmål av stort intresse är i vad mån skolor för olika typer av elever använder sig av olika behandlingsmetoder.

Av speciellt intresse är att undersöka i vilka avseenden de elever vilka be- dömts som psykiskt särartade skiljer sig från de elever som bedömts som normala. I det sammanhanget bör man också undersöka vilka speciella krav på särbehandling det psykiskt särartade klientelet ställer och i vilken utsträckning dessa behov kan tillgodoses inom den nuvarande differentie- ringens ram. Sådana undersökningar skulle bidraga till att belysa spörs- målet om differentieringssystemet verkligen förmår att skilja ut elevgrup— perna på ett sådant sätt att behandlingsmålet gagnas. Det kan exempelvis tänkas att en differentiering, som grundar sig på likheter i vissa avseenden, lämnar särpräglade elevminoriteter obeaktade eller medför att vissa typer av elever utsättes för en felaktig behandling. Även frågan om elevernas in- bördes påverkan är förtjänt av ett studium. Är det så att begåvningsmässigt outvecklade elever far illa tillsammans med i detta avseende bättre utrustade kamrater, eller är det möjligen så att de mera begåvade eleverna stimulerar de sämre lottade kamraternas utveckling?

Övergången till den lilla gruppens princip och upprättandet av slutna elev— avdelningar har ökat skolornas möjligheter till intern differentiering. Det bör undersökas i vilken utsträckning dessa möjligheter att dela upp klien- telet inom den egna skolan minskar behovet av att till andra skolor överföra rymningsbenägna och eljest anstaltsbesvärliga elever.

Som synes inrymmer differentieringsfrågan ett antal omfattande och vik— tiga uppgifter för forskningen. Möjligen kommer en rationell analys av det

nu tillämpade systemet att medföra krav på en större enhetlighet i den be- dömning som läggs till grund för elevernas differentiering. Ett sätt är att genomföra en centraliserad intagning och observation av de elever som ny- intages i organisationen. Ett sådant förfarande skulle vidare kunna förse den framtida forskningen med kontinuerligt och enhetligt material, som skulle vara av stort värde för såväl differentieringsfrågan som andra forsk-

ningsuppgifter.

KAPITEL VII

Vårdtidens längd

När en elev inskrives vid ungdomsvårdsskola är vårdtiden inte på förhand bestämd. Huvudprincipen är att vårdtiden skall anpassas efter elevens indi- viduella behov. Den vårdform skall väljas som bedömes bäst gagna elevens utveckling. Den vård och behandling eleven undergår på skolan skall därför ha till syfte att förbereda eleven för vård under friare former.

Begreppet vårdtid kan innefatta olika ting och måste därför preciseras närmare. Inom verksamheten skiljer man mellan vårdtid inom skola och vårdtid utom skola. Det förra begreppet avser den tid eleven vistas å skolan och det senare den tid under vilken eleven är placerad i vård utom skolan men ändå står under skolans tillsyn. I den statistiska redovisningen rörande vårdtiderna som årligen publiceras skiljer man också ut den första vård- tiden på skolan, vilken anger tiden från det eleven intogs på skolan till dess han första gången lämnar skolan. Den sammanlagda vårdtiden avser hela den tid under vilken skolan haft ansvar för elevens vård, dvs från det han intogs första gången till dess han slutligt utskrivits. Denna tid kan innefatta flera perioder av vård inom och utom skolan. Ofta är dessa förändringar i vårdformen betingade av att eleven visat otillfredsställande anpassning och därför måst återtagas till skolan för längre eller kortare tid för att därefter på nytt placeras i vård utom skola.

Förändringar ifråga om vårdtidens längd

En huvudprincip i samhällets barna- och ungdomsvård är att i görligaste mån ersätta anstaltsvård med familjevård. I konsekvens härmed har man eftersträvat att förkorta tiderna för vård inom skolan. Kommittén för ung— domsvårdsskolorna (SOU 1959: 25), som ägnade frågan om vårdtidens längd en ingående undersökning, kunde också konstatera att så hade skett under 1950-talet.

Enligt kommitténs beräkningar hade vårdtiden inom skolan varit tämligen oförändrad under hela 40—talet men minskade med ca 15 % under åren 1952—1958. Störst var minskningen under de första åren av denn-a period. Tendensen till avkortade vårdtider när det gällde vård utom skola (villkor- lig utskrivning och utackordering som det då hette) var av ungefär samma omfattning. Ifråga om den första vårdtidens längd kunde kommittén kon- statera att de extremt långa vårdtiderna tenderade att försvinna. Stora varia-

(Elever som utskrivits för avtjänande av straff ingår ej)

Skolhem Yrkesskolor

Antal dagar på skola Antal utom. elever första rest. skola vårdtid vårdtid

hela Antal dagar på skola vård- tiden

första rest. vårtid vårdtid

Manliga elever 1959 568 960 1 588 198 341 195 662 1 198 1960 479 554 1 108 363 292 142 491 925 1961 410 281 751 459 260 107 189 556 1962 423 320 812 391 259 80 203 542

Kvinnliga elever 1959 560 1 522 2 145 99 397 217 841 1 455 1960 355 654 1 033 199 373 162 722 1 257 1961 598 273 871 154 315 134 462 911 1962 308 110 418 181 310 145 488 943

tioner förekom dock mellan olika skoltyper. Skolhemmen tillämpade i all- mänhet längre första vårdtid än yrkesskolorna och yrkesskolor för flickor redovisade genomsnittligt längre första vårdtid än yrkesskolorna för manligt klientel.

Den ovan refererade undersökningen avsåg inte att belysa effekten av långa respektive korta vårdtider. Kommittén kunde emellertid visa att de elever som återtagits till skolan flera gånger inte skilde sig från övriga elever i fråga om första vårdtidens längd. Tidigare hade ungdomsvårdsskoleutred— ningen (SOU 1954: 5) funnit att samtidigt som den första vårdtiden succes- sivt minskat hade antalet återtagningar ökat.

Det som hittills sagts om förändringar ifråga om tillämpade vårdtider gäller utvecklingen fram till 1958. Hur utvecklingen därefter gestaltat sig låter sig inte så lätt beskrivas. En av anledningarna härtill är att klientelets ålderssammansättning förändrats avsevärt under senare år. Av mera väsent- lig betydelse är tillkomsten av den nya barnavårdslagen, som innebar en omläggning av Vårdpraxis, varigenom direkta jämförelser med tidigare år omöjliggörs.

Den nya barnavårdslagen förefaller ha medfört att vårdtiderna ytterligare reducerats. Som framgår av ovanstående tabell gäller det såväl vårdtiden inom skolan som den sammanlagda vårdtiden.

Tidigare diskussion

Frågan om vårdtidens längd har ägnats stort intresse i såväl utredningar som i den interna diskussionen. Ungdomsvårdsskoleutredningen visade i Slitt betänkande att praxis beträffande vårdtidens längd uppvisade stora varia— tioner. Dessa variationer hänförde sig huvudsakligen till olikheter mellan skolorna, främst mellan yrkesskolor och skolhem. Vidare tillämpades på

debilskolorna avsevärt längre vårdtider än på skolor avsedda för normal- klientel. Orsaken härtill angavs vara att begåvningsmässigt outvecklade elever erfordrade längre tid för inträning av sociala vanor. Beträffande olik— heter ifråga om individuella vårdtider intog specialskolorna en särställning. På dessa skolor växlade vårdtiderna för enskilda elever från några månader till flera år. De längsta vårdtiderna gäll—de en mindre grupp som uppvisade ett långvarigt och i vissa fall — bestående vårdbehov. Utredningen kon- staterade också att de tillämpade vårdtiderna utsatts för kritik från olika håll.

Mot de alltför långa vårdtiderna riktades den anmärkningen att eleverna blev anstaltsska-dade. Härmed avsågs att långvarig vistelse på anstalt bidrog till att passivisera och infantilisera eleven, vilket kunde leda till bestående svårigheter när det gällde att återanpassa eleven till ett liv ute i samhället.

Mot de alltför korta vårdtiderna kunde anföras att grundlig uppfostran, utbildning och behandling torde erfordra avsevärt längre vårdtid än den som tillämpades. Denna typ av kritik emanerade främst från barnavårdsnämn— der och rättsvårdande myndigheter.

Faktorer som påverkar vårdtidens längd Av de faktorer som inverkar på vårdtidens längd torde utbildningssyn- punkten ha betytt mest. Ju mer man understrukit vikten av yrkesutbildning desto mera benägen har man varit att plädera för längre vårdtider. Analoga synpunkter har anförts som skäl för långa vårdtider vid skolhemmen. Det har inte ansetts lämpligt med byte av skola under pågående läsår och på en del håll har man menat att skolhemseleverna helst bör stanna kvar tills de fullgjort sin skolplikt. En sådan ståndpunkt motiveras bl. a. med att elever— na får ut mera av sin skolgång i en för dem speciellt tillrättalagd undervis- ningsform. Härtill kommer hänsynen till de risker och svårigheter som kan vara förknippade med byte av skola, lärare och kamrater.

Elevens ålder vid intagningen är en annan faktor som påverkar vårdtidens längd. Generellt förhåller det sig så att ju yngre eleven är desto längre blir vårdtiden. Detta synes gälla såväl första vårdtiden som den sammanlagda vårdtiden. Till en del torde detta kunna förklaras av vad som ovan anförts om elevernas skolgång. En ytterligare förklaring kan vara att skolhems— klientelet uppvisar genomsnittligt kraftigare störningar än de som före— kommer hos äldre elever, vilket medför behov av längre vårdtider. Den äter— hållsamhet som iakttages ifråga om placering på ungdomsvårdsskola har i första hand gällt de yngsta årgångarna. Skolhemseleverna representerar så— ledes ett strängare urval.

En tredje faktor som inverkar på vårdtiderna utgöres av de möjligheter skolorna har att placera elever i vård utom skolan. Genom en effektivisering av denna vårdform torde det vara möjligt att åstadkomma betydande av- kortningar av vårdtiden. Av den löpande statistiken rörande vårdtiderna kan

utläsas att vårdtiderna reducerats högst avsevärt sedan den nya barnavårds- lagen trädde i kraft den 1 januari 1961. Första vårdtidens längd har minskat måttligt medan vårdtiden utom skola reducerats med omkring hälften, vilket tillsammans medfört att den sammanlagda vårdtiden undergått en kraftig minskning. Delvis torde detta sammanhänga med att den nya barnavårds- lagen ej medger vård utom skola i det egna hemmet, varför elever som åter- vänder till sina hem blir utskrivna.

Den aktuella utveckling ifråga om vårdtiderna som här beskrivits bör be- dömas med en viss försiktighet. Statistiken omfattar endast de två första åren efter lagens ikraftträdande. Siffrorna kan därför vara påverkade av själva omställningen i praxis. Ovana vid den nya vårdformens utnyttjande och otillräckliga resurser när det gäller placering i vård utom skola kan ha spelat in. Hur den nya barnavårdslagen på längre sikt kommer att inverka på vård- tidens längd är det ännu för tidigt att uttala sig om. Nu tillgänglig statistik ger vid handen att vårdtiden såväl inom som utom skola kommer att minska och därmed också den sammanlagda vårdtiden. Om dessa tendenser kommer att bestå beror bl. a. av hur stor den grupp blir som kommer att återgå till föräldrahemmet efter endast en kortare tids placering i vård utom skola. Å andra sidan kan en sådan tendens tänkas bli modifierad i samma mån som möjligheterna till mer-a varaktiga placeringar i vård utom skolan utbygges och resultatet av sådana anordningar visar sig tillfredsställande.

Klientelets beskaffenhet, dess sociala belastning och psykiska utrustning m. m. torde vara en generellt verkande faktor när det gäller vårdtidens längd. En elevkategori som i detta sammanhang bör uppmärksammas är de infan- tila, socialt och emotionellt omogna eleverna. Man har på skolorna den er- farenheten att dessa elever är i behov av jämförelsevis långa vårdtider, efter- som man ofta måste invänta en viss eftermognad innan man kan placera dem i vård utom skola. Dessa synpunkter är intressanta speciellt i det av- seendet att den nämnda elevgruppen har just de karakteristika som man förbinder med sådana skaderisker som en långvarig anstaltsvistelse anses kunna innebära. Detta borde utgöra skäl för att tillämpa så korta vårdtider som möjligt. Det dilemma som här tycks föreligga bör närmare undersökas.

Ett annat sätt att anpassa vårdtiderna efter klientelets beskaffenhet har sedan några år prövats inom skolorganisationen. På Hammargårdens yrkes- skola har man sedan 1959 gjort försök med korttidsbehandling av elever som vid intagningen ansetts lämpade härför. Till denna skola hänvisas elever som uppvisar en kort asocial anamnes och som inte företer tecken på allvar- ligare störningar. Elevbehandlingen bygger på små och sammanhållna elev- grupper, handledda av kvalificerad personal som understödjes av psykolo- gisk och psykiatrisk expertis. Tanken bakom korttidsbehandlingen är att en intensifierad behandling av ett relativt godartat klientel skall medge en vä- sentlig reducering av vårdtiderna. Det är sålunda klientelets behandlings-

behov å ena sidan och behandlingsåtgärdernas effektivitet å den andra som blir bestämmande för den vårdtid man anser sig behöva.

Ytterligare en elevkategori som i detta sammanhang bör uppmärksammas är den växande skara av elever som överlämnas av domstol efter sakerför— klaring. Det är uppenbart att en konflikt lätt kan uppstå mellan domstolens. förväntan om åtgärdens art och omfattning och de behandlingsmässiga syn- punkter skolan har att företräda. Skolorna kan därvid känna sig pressade att tillämpa vårdtider som inte kan anses härledda ur en strikt bedömning av vårdbehovet.

Frågan om vårdtidernas längd har också diskuterats med utgångspunkt från frågeställningen: skall vården vara tidsobestämd eller skall man an- vända sig av från början fixerade vårdtider? Som ett argument mot tids- obestämd vård har anförts att detta kan locka elever att »straffa ut sig» för att därigenom bli dömda till ett tidsbestämt straff. Även om detta torde vara sällsynt på skolorna kan det utgöra en anvisning om hur eleverna kan tän- kas reagera på tidsobestämdheten. Vidare kan rättviseuppfattningar som grundar sig på inbördes jämförelser mellan anledningarna till omhänder- tagandet spela in. Känslan av att bli orättvist länge kvarhållen på skolan kan inverka på behandlingsmotivationen och därmed också på vårdresultatet.

Även om det kan förefalla självklart att ungdomsvårdsskolorna använder sig av individuellt avpassade vårdtider torde på förhand fixerade sådana er- bjuda vissa fördelar. Vid de försök med korttidsbehandling som pågår vid Hammargårdens yrkesskola har man gj ort den erfarenheten att det är lättare att gör-a eleven motiverad för den vård och behandling skolan vill ge om man från början kan fixera tidsschemat för den behandlingsplan man avser att följa. Den mera långsiktiga effekten av korttidsbehandlingen har ännu inte undersökts.

Ett speciellt problem, vilka principer för vårdtidens längd man än väljer, erbjuder de hysteroida, omställbar-a och ytligt anpassade elever, som med stor lätthet anpassar sig till skolans krav, och därför också efter kort tid lämnar skolan utan att behandlingen berört elevens problem. Det kan an- tagas att riskerna i detta avseende är större om vårdtiderna är genomsnitt- ligt korta och än större om de därtill är på förhand tidsbestämda.

Uppgifter för forskningen De vid ungdomsvårdsskolorna tillämpade vårdtiderna har sedan 1940-

talet förkortats avsevärt. I första hand har denn-a utveckling betingats av en förändrad inställning till anstaltsvård, som i växande omfattning ersatts med andra åtgärder från samhällets sida. De allt kortare vårdtiderna har på- olika sätt påverkat vård- och behandlingsarbetet vid skolorna. Vad dessa förändringar inneburit för skolornas vårdresultat har emellertid inte när- mare undersökts.

område är att ge anvisningar om vad som bör betraktas som optimal vård— tid. Den frågan är av omedelbart intresse för såväl behandlingsarbetets upp- läggning som för organisationens planering och dimensionering. Även för samordningen mellan vård inom och utom skola är vårdtidens längd en fråga av stort principiellt intresse.

Man kan antaga att den vårdtid som erfordras i det enskilda fallet är be- roende av elevens behandlingsbehov, sådant detta kommer till uttryck i hans sociala belastning och psykiska utrustning. Med utgångspunkt från detta antagande bör det vara en viktig uppgift att försöka finna de faktorer som därvid skall tillmätas betydelse. Prognosvärdet hos dessa faktorer skulle sedan kunna prövas under experimentellt varierade förhållanden, varige- nom man skulle erhålla underlag för bedömningar av vilka vårdtider som bör tillämpas.

Det kan emellertid inte uteslutas att även andra faktorer än elevernas behandlingsbehov är av betydelse när det gäller att bedöma den optimala vårdtidens längd. Från ungdomsvårdsskolor och angränsande vårdområden har den erfarenheten framförts att klienterna i allmänhet utvecklas gynn- samt under den första tiden på anstalten men att denna tendens så små- ningom brytes och ersättes av en negativ utveckling. Det borde vara möjligt att undersöka riktigheten av denna iakttagelse genom kontinuerliga attityd- undersökningar under själva behandlingsförloppet. Skulle man därvid kon- statera generella utvecklingsmönster av den typ som antytts bör detta på- verka bedömningen av vilka vårdtider som normalt bör tillämpas.

Undersökningar av den antydda typen har utförts i USA. En av dessa företogs på en institution där man under medverkan av kvalificerade tera- peuter bedrev en intensiv behandling. Undersökningen gav till resultat att positiva behandlingseffekter kunde registreras först efter 8—9 månaders behandling (Mueller 1960). En undersökning på en annan anstalt visade att elevernas utveckling i positiv riktning var mest markant under de första månaderna. Efter sex månader kunde ytterligare sådana förändringar kon- stateras endast i undantagsfall. (Kachelski 1962.)

En aktuell forskningsuppgift utgör frågan i vad mån det är möjligt att generellt förkorta vårdtiderna inom skolan allteftersom resurserna för vård utom skola bygges ut. Den frågeställningen rymmer många delproblem av vilka en del kommer att behandlas utförligare i kapitlet om vård utom skola. Den omställning i behandlingspraxis som nu pågår ter sig som ett »naturligt experiment» vars ingående studium borde vara av betydelse för den fortsatta utvecklingen av skolornas verksamhet.

Frågan om vårdtidens längd inrymmer som synes många problem som är

'förtj änta av vetenskaplig belysning. Redan en grundläggande statistisk un- dersökning av hur elever som utsatts för olika vårdtider klarat sin samhälls— anpassning borde ge värdefulla informationer. Även studier kring mera be— gränsade frågeställningar än de här nämn—da skulle kunna tänkas bidraga till ökade kun-skaper om vad som bör betraktas som optimal vårdtid.

KAPITEL VIII

Anstalten

Ökade insikter om anstaltsmiljön har under de senaste decennierna på ett tämligen genomgripande sätt påverkat anstaltsplaneringen inom ett flertal vårdområden. Systematiska studier av anstalten och dess funktioner har samtidigt tilldragit sig ett allt större intresse. Det har vid dessa studier visat sig praktiskt att göra en distinktion mellan den socialpsykologiska och den fysiska miljön. Med den socialpsykologiska miljön avses anstaltens klimat eller »anda» och de system av relationer som uppstår mellan personal och intagna eller inom dessa grupper. Till den fysiska miljön hänföres anstaltens storlek, utformning, inredning och övrig materiell utrustning. Speciell vikt har lagts vid den socialpsykologiska miljön på sådana institutioner som har till uppgift att påverka de intagnas attityder eller sociala anpassning. Flera kapitel i detta betänkande har därför ägnats åt problem som rör anstalten som socialpsykologisk miljö.

I detta kapitel presenteras några frågor som rör den fysiska miljöns ut— formning och som kan tänkas ha betydelse för elevbehandlingen. Det bör emellertid förutskickas att en beskrivning av den fysiska miljön inte kan göras utan att man samtidigt tar hänsyn till de faktorer som är verksamma i den socialpsykologiska miljön. Detta sammanhänger med den numera all- mänt vedertagna uppfattningen att anstaltstillvaron bör arrangeras så att den aktivt understödjer behandlingen. I konsekvens härmed bör anstalten betraktas som »en fungerande enhet» (SOU 1958: 38) eller som »ett socialt system», uppbyggt av relationer mellan de individer som finns på anstalten (SOU 1963: 24). Ju mer vikt man lägger vid den intagnes sociala träning, desto mer angelägen är man att understryka betydelsen av att anstalten ut- formas så att den kan fungera som en gemenskap, som så långt möjligt av— speglar förhållandena i samhället. Det gäller sålunda att anpassa anstaltens struktur till dess funktion. Helt ideala relationer i detta avseende uppnås sällan i verkligheten men bör tjäna som riktmärke vid all anstaltsplanering. På anstalter som har till syfte att påverka asociala eller kriminella barn och ungdomar har familjeimiterande gemenskapsformer sedan länge ansetts vara den ändamålsenligaste grupporganisationen. Idealet borde vara små, hemliknande enheter under ledning av var sitt föreståndarpar. Skyddshem- men utformades på sin tid också så att de skulle efterlikna ett vanligt lant- hem i ett barnrikare samhälle än vårt. Av olika skäl blev emellertid an-

stalterna så småningom allt större. En mera kollektiv organisation kom att prägla de större anstalterna, men familjeprincipen levde vidare och blev sedermera förebild för den interna grupporganisationen inom anstalten. I enlighet härmed skulle eleverna förläggas i små stugor eller paviljonger, där både kvinnlig och manlig personal svarade för elevernas omvårdnad. Anstal- ten fick därigenom också karaktär av bygemenskap. Mest konsekvent till- lämpades denna princip vid tillkomsten av Barnbyn Skå, vid skolhemmet på Lövsta och vid Folåsa skolhem efter den där för några år sedan företagna omändringen. Den allmänna orientering mot mindre förläggningsenheter, som senare utgjort ett så dominerande inslag vid planering av ungdoms- vårdsskolor, kan sägas vara en modifiering av familjeprincipen.

Anstaltens storlek

Frågan om anstaltens optimala storlek kan diskuteras ur flera synpunk- ter. Ungdomsvårdsskoleutredningen uttalade i sitt betänkande ( SOU 1954:5 ) att platsantalet vid flickskolorna inte bör överstiga 30, vid dubbelskolhem- men 48 och vid yrkesskolorna för pojkar 46. Jämför man de av utredningen framförda rekommendationerna med skolornas faktiska storlek, finner man att de anförda siffrorna tämligen väl stämmer överens med medelantalet vårdplatser för de tre skoltyperna. Spridningen är emellertid avsevärd. Den största yrkesskolan för manliga elever har 75 vårdplatser, den minsta 24. Motsvarande siffror för kvinnliga yrkesskolor är 54 och 14.

Ekonomiska överväganden i samband med anstaltsplanering råkar lätt i konflikt med vad som är önskvärt ur vårdsynpunkt. Vid utbygganden av verksamheten har man i stället för att bygga en ny anstalt i stor utsträck- ning föredragit att tillföra redan befintliga skolor nya elevavdelningar. Där- igenom har man kunnat utnyttja den redan etablerade skolans gemensam- hetsanordningar och administrativa organisation. Hur sådana utbyggnader förändrar anstaltens sätt att fungera har inte närmare undersökts. Uppen- barligen förändras anstaltens interna kommunikationer. Kontakten mellan rektor och den enskilde eleven tenderar att bli mera indirekt. Personal- administrationen växer, vilket också kan medföra en mera indirekt kontakt mellan skolans ledning och den enskilde befattningsh—avaren. Informations- utbytet kan under sådana förhållanden bli sparsammare, mera formaliserat och fattigare på nyanser. För en verksamhet, som har till syfte att meddela en behandling grundad på kännedom om den enskilde elevens egenart och utvecklingsgrad, måste insikter i frågor som rör anstalternas storlek och interna förbindelser tillmätas stor betydelse.

Från vissa av ovan anförda synpunkter kan det förefalla som om relativt små skolor vore att föredraga. Det finns emellertid också skäl som talar för att anstalter av detta slag bör vara tämligen stora, åtminstone så länge ton- vikten lägges vid en pedagogisk behandling. Endast om skolorna är tillräck— ligt stora kan det anses försvarligt ur kostnadssynpunkt att utrusta dem med

verkstäder, som ger större möjligheter till differentiering av elevernas syssel- sättning och arbetsträning. För uppförande av gymnastiksalar och andra utrymmen för fritidsaktiviteter kräves också att skolan har en viss storlek. Även när det gäller att knyta specialister till skolan erfordras att elevantalet är så stort att specialistens yrkeskunskaper någorlunda kontinuerligt kan utnyttjas.

Elevavdelningamas storlek och typ Ungdomsvärdsskoleutredningen lanserade begreppet »den lilla gruppens princip». Härmed avses att eleverna bör förläggas i smärre avdelningar, be- lägna på visst avstånd från varandra inom skolområdet. Utredningen menade att platsantalet på avdelningar för normalklientel inte borde överstiga 10 vårdplatser. För det anstaltsbesvärliga klientelet borde platsantalet begrän- sas till 7 vårdplatser. Härigenom skulle många av ungdomsvårdsskolornas aktuella svårigheter elimineras. Ordning och trivsel skulle främjas och en lugnare atmosfär skapas. Vidare ansåg utredningen att den individuella behandlingen, baserad på en fördjupad kontakt med den enskilde eleven, skulle underlättas. En uppdelning av klientelet på mindre förläggnings- enheter skulle också reducera de nackdelar som är förbundna med stora skolanläggningar.

Ser man förläggningsgruppen som behandlingsenhet bör frågan om grup- pens storlek vara av intresse. I en liten grupp kan kommunikation och kon- takt mellan elever och hefattningshavare bli mer direkt. Undergrupper och kotterier får mindre spelrum och kontaktfrekvensen mellan elever och per- sonal ökar. Det är för övrigt en socialpsykologisk erfarenhet att åsikter som presenteras i små grupper lättare accepteras av medlemmarna. Påverkan kan således gynnas av själva gruppsituationen, och det är bl.a. detta för- hållande som utnyttjas i gruppterapeutisk verksamhet.

Att kontakttillfäldena mellan elever och personal ökar, när skolan är organiserad enligt den lilla gruppens princip, sammanhänger med att per- sonalen blir större eftersom den måste beräknas per avdelning utan hän-syn till elevantalet. Smågruppssystemet medför därför större personalkostnader per elev. Av denna anledning har man på någon skola uppfört en typ av elevavdelning, som egentligen består av två små avdelningar, förenade av en förbindelselänga. Denna inrymmer jourrum och en del andra gemensamma utrymmen. På detta sätt kan personalåtgången i någon mån reduceras, sam- tidigt som man mera effektivt kan utnyttja gemensamma utrymmen. I vad mån ett sådant arrangemang återverkar på gruppsamhörighet, relationer mellan elever och personal, kontaktfrekvens etc. är oklart. Det är möjligt att en elevavdelning av denna typ endast delvis förmår utnyttja den lilla gruppens behandlingsmässiga fördelar.

En skola med flera små avdelningar har större möjligheter att inom an- stalten dela upp klientelet på ett ändamålsenligt sätt. Därigenom kan det

differentieringssystem, som omfattar hela skolorganisationen, ytterligare förfinas.

Från beh-andlingsforskningens synpunkter torde små elevgrupper på skilda elevavdelningar erbjuda avsevärda fördelar, inte minst när det gäller att följa behandlingsförlopp under varierande betingelser.

Ett särskilt inslag i ungdomsvårdsskolornas fysiska miljö utgör de slutna avdelningar som i tämligen stor omfattning uppförts under senare år. Moti— ven för dessa avdelningars tillkomst redovisas i ett separat kapitel, som ock- så behandlar de speciella problem, vilka är förknippade med den slutna vår- den vid sådana avdelningar. Här omnämnes dessa avdelningar närmast som exempel på hur skolornas förändrade arbetsbetingelser kan påverka anstal- tens struktur. Sådana förändringar kan i sin tur återverka på personalens attityder till arbetet och elevernas attityd till anstalten. Problem av dessa slag kommer att utförligare behandlas i ett följ ande kapitel.

Anstaltens utformning i övrigt Endast några få ungdomsvårdsskolor har byggts för sitt nuvarande ända- mål. De uppvisar följaktligen tämligen stora olikheter i fråga om såväl stor- lek som utrustning. Endast till en del avspeglar dessa olikheter skillnader i fråga om anstaltens specialuppgifter inom skolorganisationen. Detta kan tänkas innebära att verksamheten i viss mån anpassar sig till den fysiska miljön. På en skola med exempelvis lämpliga utrymmen för gruppterapeu- tisk verksamhet, men utan gymnastiksal, kan elevbe'handlingen få en annan prägel än på en skola där förhållandet är omvänt. En skola med välutrustade verkstäder och lämpliga fritidsutrymmen kan bättre aktivera sina elever än en mera torftigt utrustad skola. På en skola med i dessa avseenden då- liga resurser tvingas måhända personalen att improvisera sysselsättningar, som för eleverna inte alltid ter sig konstruktiva eller intresseväckande. Ar— betet kan då bli håglöst, stämningen olustig och skolans klimat påverkas i samma riktning. Även om man i ett sådant fall försöker bedriva en i övrigt ambitiös elevbehandling kan planlösheten i fråga om sysselsättning bidraga till att minska effekten av andra behandlingsåtgärder.

Ett exempel på problem i samband med den fysiska miljöns utformning är elevmatsalarna. Skall varje elevavdelning ha sin egen matsal, med allt vad detta innebär av transportproblem, personalåtgång etc., eller skall skolan ha en gemensam matsal, eventuellt ordnad enligt barsystemet, där var och en hämtar sin mat? Det senare arrangemanget möjliggör användning av tek- niskt arbetsbesparande utrustning i större omfattning än vid mindre ut— spisningsenheter. Bl. a. från den synpunkten kan ett sådant alternativ före- falla rationellt, men är det också rationellt från vård- och behandlingssyn- punkt? Att lära sig ett hyfsat bordskick kan vara av stor betydelse för ele- vens framtida anpassning. Måltiderna ger tillfällen till värdefulla observa— tioner och till samtalskontakt mellan elever och personal. I ett stort matsals-

kollektiv försvinner lätt dessa möjligheter. Det finns därför anledning att tro att måltider, som intages avdelningsvis i lugn och ro och i nära kontakt mellan elever och personal, utgör ett viktigt inslag i elevernas sociala fost— ran. Detta kan också tänkas medverka till att stärka solidariteten med den egna avdelningen och dess personal.

Elevernas inställning till den egna avdelningen förtjänar att uppmärk- sammas också från andra synpunkter. Det har visat sig att elever som bor på en snygg och prydlig avdelning ofta är måna om att bevara denna pryd— lighet och därför visar aktsamhet mot inredning och inventarier. Man har konstaterat att en nedsliten och otrivsam avdelning kan påverka elevernas beteende på ett ofördelaktigt sätt. Under kommitténs studiebesök berättade en rektor att en mycket påver och sliten avdelning under lång tid hade ut- gjort en källa till oro inom skolan. Täta rymningar förekom och eleverna uppförde sig markant sämre än kamraterna på de andra avdelningarna. När så den gamla elevavdelningen skulle byggas om, flyttade hela elevgruppen med sin personal över till en annan elevförläggning. Denna flyttning med- förde att elevernas beteende tämligen radikalt förändrades till det bättre och antalet rymningar reducerades kraftigt. Det förefaller sålunda som om behandlingens effektivitet kan påverkas av relativt elementära miljöfaktorer.

I sammanhanget kan det vara skäl att uppmärksamma frågan om elev— rummens utformning och inredning. Om elevrummen är kala och otriv- samma, kan det tänkas konservera elevens främlingskap i anstaltsmiljön och därmed förhindra eller fördröja hans anpassning.

Tillgång till samlingslokal kan betyda mycket för en skolas atmosfär. Kollektiva arrangemang, som syftar till kulturell stimulans eller enbart underhållning för stunden, kan vara verksamma medel i kampen mot den tristess, som alltid ligger som ett hot över institutioner av ungdomsvårdssko- lornas typ. Även tillgång till idrottsplats och bollplaner kan tjäna behovet av stimulans och avkoppling. Dessutom kan idrottsutbyte med klubbar i grannskapet ge möjligheter till värdefulla kontakter mellan anstalten och omgivningen.

Personalbostäder I konsekvens med de grundläggande tankegångar, som inledningsvis pre- senterades, skulle anstalterna utformas så att deras karaktär av anstalt i görligaste mån elimineras. För att bryta den uniformitet och isolering som ofta kännetecknar en anstalt skulle också personalen med sina familjer bo inom anstaltsområdet. Den yttre miljön skulle därmed bli mer lik ett normalt samhälle. Vid sidan av sådana socialpsykologiska överväganden kunde också praktiska skäl anföras för en sådan anordning. Vid orostillstånd skulle reservpersonal lätt kunna uppbådas och vid rymningar skulle ledig personal kunna sättas in i efterspaningar. Av olika skäl har emellertid dessa syn- punkter under senare år framförts med allt större tvekan. I stället har för—

märkts en orientering åt uppfattningen att personalen i görligaste mån skall bo utom anstalten för att lättare kunna koppla av på fritiden. Även oron för personalbarnens kontakt med eleverna har ibland anförts som skäl mot anstaltsboende. För att emellertid trygga behovet av reservarbetskraft vid orostillfällen har statsmakterna ålagt vissa hefattningshavare bostadstvåug _ på anstalten.

I den mån anstaltsboendet anses förenat med nackdelar för personalen, drabbar dessa nackdelar i ökad omfattning de hefattningshavare som tvingas bo kvar. Det är bland dem reservpersonal vid orostillfällen måste rekryteras. Problemet har även andra aspekter som bör uppmärksammas. Vid spridd bo— sättning blir det svårt att utanför den schemabundna arbetstiden sam- mankalla personal till behandlingskollegier och personalutbildning. Detta förhållande kan äventyra den konformitet kring grundläggande värderingar, som allmänt anses vara av vikt för elevbehandlingen.

Anstaltemas lokalisering

Det får anses sannolikt att de synpunkter som en gång var vägledande vid lokaliseringen av ungdomsvårdsskolorna inte skulle tillmätas samma vikt idag. Vilka faktorer som nu skulle ingå i en sådan avvägning är dock oklart. Några av dem torde nog ha generell giltighet. Avstånd och kommunikatio- ner, tillgång till hyresmarknad, möjligheter att utnyttja expertis och att rekrytera personal, närhet till sjukhus och andra serviceanordningar kan tjäna som exempel. Härtill kommer de förhållanden som rör skol-ans möj- ligheter att samordna sin interna verksamhet med en effektiv elevvård utom skolan. Tillgången på lämpliga placeringsmöjligheter i enskilda hem, syssel- sättnings- oc'h utbildningsmöjligheter och tillgång till medicinsk och psykia- trisk expertis är exempel på sådana betingelser.

Erfarenheten har också visat att omgivningens inställning till anstalten kan spela en betydande roll när det gäller att lokalisera institutioner vilkas klientel kan förväntas åstadkomma olägenheter för kringboende. Lokala opinioner har ibland intensivt motarbetat planer på att upprätta en anstalt inom en kommun och tidvis har redan existerande anstalter genom att råka i konflikt med omgivningen tvingats isolera sig på ett för verksamheten oför- delaktigt sätt.

Sammanfattning

Utgångspunkten för de resonemang som ovan förts var att anstalten bör fungera på ett sådant sätt att den aktivt understödjer behandlingen. Anstal- ten hör därför erbjuda en miljö som befrämjar elevernas utveckling och vara så utformad att den uppfyller rimliga krav på trivsel, ger valmöjligheter beträffande sysselsättning och undervisning samt underlättar kontakt och kommunikation mellan elever och personal. Ett viktigt spörsmål utgör i detta sammanhang frågan om anstalternas optimala storlek. För framtida

anstaltsplanering vore det av värde att få kunskaper om vilka olikheter ifråga om elevbehandling som betingas av skolornas storlek. Av speciellt intresse vore kännedom om i vilken omfattning elevernas uppdelning på mindre förläggningsenheter reducerar de nackdelar som kan vara förbundna med alltför stora skolor. I det sammanhanget förtjänar också att uppmärk— sammas frågan om de olika elevavdelningarnas optimala storlek. De forsk- ningsuppgifter som här aktualiseras är i första hand systematiska studier av behandlingsklimat och undersökningar rörande kontaktfrekvens mellan elever och olika kategorier av personal på stora respektive små skolor.

Hur den fysiska milj ön inverkar på behandlingsresultaten förtjänar också att uppmärksammas. I vilken utsträckning påverkar skolornas tillgång till utrymmen och lokaler för olika ändamål elevbehandlingen vid en skola? Vad betyder inredningsstandarden i elevrummen för elevernas trivsel och anpass- ning? Även på frågor av denna typ bör undersökningar kunna ge svar.

KAPITEL IX

Personalen

Ett huvudtema i behandlingen är att den påverkan i positiv riktning som skolorna förväntas åstadkomma till stor del måste baseras på mellanmänsk- liga relationer. Man utgår därvid dels från psykologiska hypoteser, med begagnande av begrepp som känslobindningar, identifikationsprocesser etc., och dels från sociologiska betraktelsesätt, varvid begrepp som normsystem, grupprelationer och attityder kommer till användning. Det är från dessa utgångspunkter som skolornas personalfrågor här skall behandlas.

Ungdomsvårdsskolornas personalstruktur

Under den lokala Skolstyrelsen svarar en rektor för skolans omedelbara ledning. Rektor har huvudansvaret för den vård och behandling som med- delas vid skolan och är även ansvarig för skolans administration. För kame— rala uppgifter och kontorsarbete av rutinkaraktär assisteras rektor i viss utsträckning av kanslipersonal.

I vård- och behandlingsarbetet biträdes rektor av en rådgivande psykiater och på vissa håll även av en psykolog. Dessa specialister är emellertid som regel inte heltidsanställda utan fungerar som arvoderade konsulter. Vid de två specialskolorna, Ryagården och Lövstaskolan, finns fasta läkartjänster, som emellertid inte kunnat besättas. Även psykologtjänsterna vid dessa sko— lor har mestadels varit vakanta.

Tillsammans med rektor svarar en eller flera assistenter för elevbehand— lingens planering, leder elevernas gruppaktiviteter, upprätthåller kontakter med myndigheter och föräldrar och utför kurativa uppgifter av olika slag. Finns flera assistenter brukar en viss specialisering förekomma. Sålunda har vissa skolor under senare år tillförts assistenter som enbart ägnar sig åt ele- vernas vård utom skolan.

Assistenterna tjänstgör också som arbetsledare för den största personal- gruppen, vård— och tillsynspersonalen, som har sin tjänstgöring förlagd till elevavdelningarna. Gruppen består av 1:e tillsynsmän, tillsynsmän och vår— dare. En 1:e tillsynsman fungerar i regel som förman för personalen på en elevavdelning med en tillsynsman som ställföreträdare. Det är avdelnings- personalen som svarar för elevernas vård och tillsyn dygnet runt.

En annan grupp av hefattningshavare består av den undervisande, utbil-

dande eller arbetsledande personalen. På Skolhemmen utgöres denna per- sonal av folkskollärare och eventuellt någon eller några hefattningshavare med arbetsledande funktioner. På yrkesskolorna består personalen i fråga av utbildningsassistenter eller facklärare, yrkesmästare, i vissa fall ingen- jörer, samt jordbruksföreståndare, trädgårdsmästare och ladugårdsförmän. Antal och fack växlar emellertid starkt mellan olika skolor.

En ytterligare grupp skulle kunna betecknas som underhållspersonal. Den består dels av ekonomipersonal, under ledning av en husföreståndare, och dels av hantverkare eller maskinist som svarar för fastighetsunderhåll och smärre reparationer.

Den beskrivna personalstrukturen avspeglar olika typer av utbildning som svarar mot de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter. Rektorerna, lik- som assistenterna, skall på en allmänbildningsnivå som motsvarar student- examen ha förvärvat social eller akademisk vidareutbildning. Även för folk- skollärare, utbildningsassistenter, facklärare, husföreståndare och ingenjö- rer gäller reglementerade kompetenskrav. För vissa typer av yrkesgrensföre- ståndare inom trädgård och jordbruk upprätthålles krav på för arbetsupp- giften speciell yrkesutbildning. För övriga grupper saknas i stort sett ade- kvata utbildningsmöjligheter. Vård- och till-synspersonalen rekryteras där— för bland personer som vid provtjänstgöring eller på annat sätt dokumente— rat sin lämplighet för arbetsuppgiften.

Självfallet kan man inte med utgångspunkt från en beskrivning av per- sonalstrukturen avge några omdömen om dess ändamålsenlighet. En sådan bedömning måste ske med hänsynstagande till såväl verksamhetens mål- sättning som de metoder vilka anses bäst tj äna denna målsättning. Det ka- rakteristiska för anstalter av ungdomsvårdsskolornas typ är att verksam- heten har flera mål, vilket skapar funktionella problem. Skolorna skall be- reda sina elever en adekvat vård och behandling men skall samtidigt tjäna samhällsskyddet. Både be'handlings- och bevakningsuppgifterna tillhör an- staltens primära funktioner. Dessa primära funktioner står emellertid i ett sådant förhållande till varandra att en maximering av den ena kan leda till ett ofullständigt fullföljande av den andra (Zald 1960). Ur personalsynpunkt har detta betydelse bl. a. därigenom att de båda funktionerna påverkar roll- fördelningen mellan olika typer av personal. Konflikten mellan vakt- och vård—synpunkter torde vara mest kännbar för de personalkategorier som har hand om den dagliga tillsynen av eleverna. Vård- och tillsynspersonalen skall visserligen i sitt arbete vinnlägga sig om elevernas förtroende och tillit, vil- ket förväntas minska behovet av kontroll och övervakning. Detta betyder inte att bevakningsfunktionen skulle utgöra någon oviktig del av arbetet. Det kan tom antagas att kraven på uppsikt snarare ökat än minskat under senare år, då skolorna fått mottaga ett an-staltsbesvärligare klientel än tidi— gare. För den enskilde befattningshavaren kan denna dubbelroll i arbetet skapa konflikter som sannolikt löses på olika sätt av olika befattnings—

havare. Av samma orsak kan skolorna tänkas uppvisa inbördes olikheter i sin orientering mot repressiva respektive behandlingsmässiga synsätt. Ett sådant antagande kan emellertid inte verifieras utan ingående analyser av personalens attityder och innehållet i den behandling som meddelas vid de olika skolorna.

Behovet av arbetsanalys

En grundläggande uppgift för forskningen rörande personalfrågorna bör vara att ingående analysera innehållet i de olika arbetsuppgifter som före— kommer på skolorna. Vilka krav ställer dessa på personalens egenskaper ifråga om utbildning, stresstolerans, personlig mognad etc.? Hur bör arbets— uppgifterna fördelas för att elevbehandlingen skall få optimal effekt? An- vändes den för elevbehandlingen utbildade personalen på ett ändamålsenligt sätt? Hur skall expertinsatserna integreras i vård- och behandling-sarbetet? Det finns på detta område en lång rad frågor, förtjänta av en närmare be- lysning.

Socialstyrelsen företog under hösten 1963 en enkätundersökning rörande assistenternas arbetsförhållanden. Syftet var att med hjälp av ett frågefor- mulär kartlägga assistenternas arbetsuppgifter och redovisa deras syn på den roll som tilldelats dem i arbetsfördelningen. Undersökningen gav bl.a. vid handen att de berörda befattningshavarna i stor utsträckning ansåg sig bundna av arbetsuppgifter som var utan större vikt för elevbehandlingen. En stor del av arbetsdagen ägnades åt administrativa uppgifter av delvis rutinkaraktär. Bland de arbetsuppgifter som av denna anledning ansågs försummade nämnde en majoritet av assistenter behandlingsplanering, en- skilda samtal med elever och organiserade gruppsamtal. Det kan antagas att liknande förhållanden gäller även andra personalgrupper än assistenterna. Sålunda framkom vid intervjuerna med vissa rektorer att dessa måste ägna en avsevärd tid åt bokföring och administrativa uppgifter, till förfång för deras medverkan i den direkta elevbehandlingen. Sannolikt skulle en del av de administrativa arbetsuppgifterna kunna utföras bättre och billigare av underordnad kanslipersonal. Den väsentligaste vinst som förväntas uppstå genom en sådan arbetsfördelning torde emellertid vara att elevvården blev effektivare i samma mån som de för elevbehandlingen speciellt utbildade befattningshavarna blev i tillfälle att ägna mera tid åt det egentliga behand- lingsarbetet.

En väsentlig uppgift för arbetsanalysen är sålunda att beskriva de krav som olika arbetsuppgifter ställer på den personal som skall utföra dem. Därigenom får man underlag för en rationell arbetsfördelning inom skolan.

Attityder till arbetet Det kan antagas att de terapeutiska behandlingsfunktionerna år tilldelade de högre tjänstemännen och att dessa funktioner med fallande tjänsteställ-

ning ger vika för kontroll- och bevakningsuppgifter. Det vore av värde att undersöka, om en sådan rollfördelning avspeglar sig i attitydmässiga olik- heter mellan olika typer av befattningshavare. Amerikanska undersökningar kring dessa problem tycks ge vid handen att varje personalgrupp har en tendens att överskatta betydelsen av den egna funktionen för den gemen— samma målsättningen (Vinter & Lind 1958). Vård- och bevakningspersonal intar därvid mera repressivt färgade attityder till de intagna, medan den ledande personalens attityder mer karakteriseras av behandlingsinställning. Det finns skäl att undersöka i vad mån ett sådant möster också kan iakt- tagas på ungdomsvårdsskolorna. På en ungdomsvårdsskola, som på andra vårdinstitutioner, utgör personalens attityder en väsentlig del av behand— lingsmiljön. Stora attitydmässiga differenser mellan olika personalgrupper kan leda till osäkerhet och otrygghet hos eleverna och samarbetssvårigheter mellan befattningshavarna.

Eftersom attityderna till en del bestäms av de grupper individen tillhör kan det vara av intresse att något beröra den sociala strukturen inom per- sonalkollektivet. Det kan antagas att befattningshavarnas grupptillhörighet delvis påverkas av den formella status som är förenad med lönegrad och tjänsteställning. Vid sidan härav uppstår mera informella gruppbildningar varvid medlemmarna förenas av likhet ifråga om ålder, utbildning, ideell och politisk åskådning, fritidsintressen etc.

Som ovan antytts kan formella statusskillnader ge upphov till antago- nistiska attityder till arbetet. Hur påverkar de informella gruppbildningarna dessa attityder och sammanhållningen inom personalkollektivet? Frågan har intresse bl. a. ur den synpunkten att eventuella motsättningar kan även- tyra uppslutningen kring ett gemensamt behandlingsmål. En planmässig be- handling inom en anstalt torde nämligen förutsätta en ganska betydande likformighet i attityder och grundläggande värderingar. Studier kring upp— komst och utbredning av attitydskillnader inom personalgruppen bör därför vara av värde.

Information och kommunikation

För att åstadkomma en sådan önskvärd homogenitet i personalens inställ- ning till elever och arbetsuppgifter måste stor vikt läggas vid anstaltens informations- och kommunikationssystem. Det är för elevbehandlingen av stor vikt att de informationer som förmedlas inom anstalten når fram i oför- vanskat skick, eftersom de ofta lägges till grund för beslut om konkreta åtgärder. Felaktiga eller uteblivna informationer kan åstadkomma olust, skärpa latenta motsättningar och äventyra samarbetet inom anstalten.

Täta och direkta informationer mellan skolans ledning och den övriga personalen tillmätes stor betydelse. De behandlingskollegier som regelbundet förekommer vid skolorna har bl.a. till syfte att tillgodose detta behov. Så— dana konferenser kan även förmodas höja personalens självaktning, skapa

en känsla av delaktighet i ett viktigt och betydelsefullt arbete och därmed medverka till en mer enhetlig inställning till behandlingsmålet.

Konferenser av den antydda typen kan också vara av stor betydelse för den fortbildning av personalen, som är nödvändig för en ärdamålsenlig elev- behandling. Diskussionerna kring de observationer av enskilda elever, som redovisas, kan medverka till en bättre förståelse av den enskilde eleven och hans problematik. På längre sikt kan detta också medverka till att skärpa observationsförmågan hos den enskilde befattningshavaren, som så små- ningom försöker dra egna slutsatser av sina iakttagelser, vilket gör arbetet mer intressant och innehållsrikt.

Det sätt på vilket informationer sprids och effektiviteten hos det kommu- nikationssystem, som därvid utnyttjas, torde vara en uppgift att undersöka. Det kan antagas att integrationen av ett gemensamt behandlingsmål beror av effektiviteten hos anstaltens informationsverksamhet. Förhållandet kan också uttryckas negativt. Hypotesen kan då formuleras så att brister ifråga om information och kommunikation utgör en betydande faktor bakom upp- komsten av sådana personalreaktioner som passivitet, liknöjdhet, kverulans och olika grader av mer eller mindre medveten obstruktion. Bristfälliga in- formationer kan hos den enskilde befattningshavaren lätt ge upphov till känslan att vara utelämnad och utestängd. Detta kan i sin tur väcka känslor av osäkerhet inför uppgiften och leda till besvikelser, resignation eller andra typer av för verksamheten skadliga förhållningssätt.

Personalens egenskaper och reaktioner Mot denna bakgrund avtecknar sig också en annan fråga. Vilka egenska- per kännetecknar en god ungdomsvårdare och vilka egenskaper utmärker en dålig? Svar på den frågan kan uppenbarligen inte ges förrän man ordentligt penetrerat de krav, som arbetet i olika avseenden ställer på befattnings- havaren, och undersökt vilka egenskaper som bäst motsvarar dessa krav.

Stora variationer föreligger mellan olika befattningshavares sätt att lösa likartade uppgifter. En viss arbetsuppgift kan te sig lätt för en befattnings- havare, medan hans kollega endast med största svårighet lyckas bemästra samma uppgift. Somliga arbetar bäst på en sluten avdelning men kommer till korta på en öppen. En hefattningshavare kan bland en viss typ av elever göra goda arbetsinsatser men kan i en annan elevgrupp fungera mindre tilll- fredsställande. Det är tydligen här fråga om en växelverkan mellan egenska- per hos personalen och egenskaper hos arbetsuppgifter och arbetssituationer. Ett studium av dessa förhållanden framstår som en betydelsefull forsk- ningsuppgift.

Beträffande personalens egenskaper i relation till de krav som arbets— "uppgiften ställer är det visserligen möjligt att sortera ut vissa grundkrav, som kan anses generellt tillämpliga för all anstaltspersonal. Sådana stam— dardkrav skulle kunna uppställas när det gäller t. ex. begåvningsnivå, peir—

sonlig mognad och attityder. Därjämte skulle man kunna fixera ytterligare några specifika krav för olika arbetsuppgifter, exempelvis utbildningsnivå och tidigare erfarenhet. Samspelet mellan egenskaper hos vårdformen, den anställdes personlighet och de klientelreaktioner han möter är emellertid alltför komplicerat för att låta sig förklaras av några få isolerade faktorer.

Det får anses sannolikt att anstaltspersonalens arbetsanpassning i väsent- lig mån bestäms av mera djupliggande psykologiska mekanismer. Behand— lingsarbetet på en ungdomsvårdsskola förutsätter en ständig interaktion mellan personal och elever. Denna närkontakt kan för personalens del inte baseras enbart på rutin och ytbeteende utan engagerar också djupare skikt av personligheten. Arbetet med beteendestörda och provokatoriska ungdomar kan verka störande på den psykiska balansen och aktualisera egna tidigare konflikter. Dessa företeelser kan påverka befattningshavarnas effektivitet i arbetet. I vilken omfattning och på vad sätt detta sker är en forsknings- uppgift av omedelbart intresse för skolornas behandlingsresultat. Problemet har emellertid också en arbetshygienisk sida, som alldeles oberoende av effektivitetssynpunkter bör vara förtjänt av uppmärksamhet. Det framhålles ofta att personal på anstalter av olika slag löper risk att infantiliseras bl. a. därigenom att den ständiga närkontakten med klienterna kan medföra att personalen identifierar sig med dessa. Andra former av negativa personal— reaktioner som inte är alldeles ovanliga i anstaltsmiljön utgöres av tempo- rära insufficienstillstånd, ibland med depressiva inslag eller med kverulans och aggressivitet som dominerande symtom. Vilka faktorer utlöser sådana störningssymtom? Är det egenskaper hos anstaltsmiljön, rollkonflikter i arbetsuppgiften, identifikation med eleverna eller andra faktorer som ligger bakom? Hur samvarierar i så fall dessa egenskaper med egenskaper hos be— fattningshavaren som t. ex. utbildningsnivå, status i personalgruppen, per- sonlig mognad, attityder och personlighetsegenskaper i övrigt? Hur reagerar personalen på »misslyckanden» _— rymningar, brutna löften och obstruk- tioner? I vilken utsträckning kan en bättre arbetshygien främjas genom personalvårdande åtgärder, bättre samarbete i arbetsgruppen eller genom mera systematisk personalterapi? Kan möjligen ett bättre personalurval till- sammans med en förbättrad personalutbildning göra personalen mer mot— ståndskraftig mot arbetets påfrestningar?

Urvalsfrågan

Det konventionella urvalsförfarandet innebär som regel att man på grund- val av ansökningshandlingar, innefattande betyg och rekommendationer, försöker bilda sig en uppfattning om sökandens lämplighet för arbetsupp— giften. I regel inhämtas också upplysningar från tidigare arbetsgivare. En av nackdelarna med ett sådant förfarande är att de avgivna omdömena i regel hänför sig till verksamheter som skiljer sig från arbetet på ungdoms— vårdsskola. Ofta har sökanden, och de som rekommenderar honom, mycket

bristfälliga insikter om vilka speciella krav det sökta arbetet ställer på sin utövare. Då så låter sig göras försöker man ordna ett personligt samman- träffande mellan arbetssökanden och den som avser att anställa honom. Detta kan givetvis vara ett värdefullt komplement till den bedömning som sker med ledning av betyg och referenser. Ett sådant sammanträffande kan emellertid knappast ge några egentliga hållpunkter för en bedömning av mera komplicerade personlighetsegenskaper. För att råda hot mot sådana svårigheter har man inom olika verksamheter i växande omfattning försökt utnyttja mera objektiva urvalsmetoder, som grundar sig på analyser av arbetssituationen.

Urvalsinstrumentets primära uppgift är att objektivera personbedömning- en och därmed skapa underlag för ett riktigare urval av personal. I den mån så sker kan detta få till följd att arbetets effektivitet ökar och vårdresultaten därmed förbättras. Arbetsanpassningen kan förväntas bli bättre och av- gången mindre, vilket kan medverka till en bättre hushållning med den ar- betskraft som söker sig till vårdyrkena. Inte minst av dessa skäl bör frågan om objektiverade urvalsmetoder närmare prövas. Konstruktion av lämpliga urvalsprogram utgör en praktisk forskningsuppgift som emellertid måste bygga på mycket ingående studier av arbetsuppgifter och arbetsförhållanden.

Frågan om ett ändamålsenligt personalurval inrymmer flera aspekter utöver dem som sammanhänger med de urvalsmetoder man vill begagna sig av. I vidaste mening rör problemet hela frågan om skolornas möjligheter att rekrytera lämplig personal. Arbetsmarknadsmässiga och Iönepolitiska syn- punkter spelar här in. Även bostadsfrågan har visat sig vara av betydelse i detta sammanhang. Ungdomsvårdsskolorna har, liksom andra vårdområden, under senare år mött allt större svårigheter när det gällt personalrekrytering— en. Dessa svårigheter har ytterligare accentuerats av den stora avgången bland de anställda. Särskilt inom de personalkategorier som mera direkt arbetar bland eleverna är omsättningen stor, vilket kan tänkas förhindra eller försvåra en önskvärd kontinuitet i behandlingsarbetet. Olika faktorer kan emellertid tänkas inverka på personalomsättningen. En enkel åtgärd för att skaffa informationer om dessa ting vore att företaga systematiska avskedsintervj uer med de hefattningshavare som lämnar verksamheten.

Personalutbildningen Ett ändamålsenligt urval av personal kan tänkas bidraga till en höjning av skolornas behandlingskapacitet. Att man kan uppnå liknande effekter ge- nom en fortlöpande personalutbildning har sedan länge accepterats som ett faktum inom ungdomsvården. Personalutbildningen har därför tillmätts stor betydelse.

Utbildningsverksamheten har bedrivits som centralt anordnade internat- kurser och som intern utbildning ute på skolorna. De centralt arrangerade kurserna har varit av två slag, grundkurser och forthildningskurser. Grund—

kurserna är i första hand avsedda för relativt nyanställd personal, som sak- nar grundutbildning eller anses ha otillräcklig sådan. Fortbildningskurserna är avsedda som påbyggnad för dem som genomgått grundkurs eller på annat sätt skaffat sig motsvarande utbildning. Dessutom har särskilda fortbild- ningskurser anordnats för speciella personalkategorier såsom assistenter, utbildningsassistenter och folkskollärare. Viss fortbildning av rektorer har också förekommit med syfte att ge formell kompetens för innehav av rek- torstjänst. Under senare år har särskild aspirantutbildning av vårdare an- ordnats. Dessa kurser har bedrivits i nära anslutning till det praktiska ar— betet på Lövstaskolan och har, förutom en gemensam teoretisk utbildning, också innefattat praktiktj änstgöring på olika skolor.

Den interna personalutbildningen sker vanligen i studiecirkel eller i sam- band med behandlingskollegierna. Vid den senare typen av utbildning för- söker man att i anslutning till konkreta fall belysa den typ av problem som kännetecknar något aktuellt elevärende. En på detta sätt bedriven utbildning karakteriseras av större konkretion och verklighetsnärhet, medan den cen- tralt arrangerade kursverksamheten kan sägas vara av mer orienterande och teoretisk natur. Aspirantutbildningen representerar en blandform av des-sa typer.

Personalutbildningens huvudsyfte är att höja kunskapsnivån hos befatt- ningshavarna och därmed göra dem bättre skickade för de arbetsuppgifter som åvilar dem. Goda och väl integrerade kunskaper om arbetets natur för— väntas också göra personalen mer motståndskraftig mot de provokationer och konflikter som ofta förekommer i arbetet vid ungdomsvårdsskolorna. Utbildningen syftar sålunda ytterst till att effektivisera vård- och behand- lingsarbetet och har därför intresse för behandlingsforskningen.

Utbildningen syftar emellertid inte enbart till att berika personalens fak- tiska kunskaper. Ofta är attitydpåverkan den viktigare aspekten. En oreflek— terad attityd är sannolikt oftare anledning till felbehandling än bristfälliga kunskaper.

Vid de av personalutbildningsberedningen anordnade kurserna för befatt- ningshavare från olika vårdområden har man med hjälp av test mätt attityd- förändringar hos kursdeltagarna (Larsson 1963). Man använde sig därvid av två test, varav det ena mätte dimensionen bevakningsins-tälld _ behand- lingsinriktad och det andra mätte graden av auktoritär inställning. Kurs- deltagarna förelades testen såväl före som efter kursen. Samma test använ- des vid båda tillfällena. Undersökningen visade att attityderna förändrats i förväntad riktning inom samtliga grupper. Kursdeltagarna blev som en följd av utbildningen mera behandlingsinställda och mindre auktoritära i sina attityder.

Erfarenheten har visat att attitydpåverkan sker bäst i grupp. Gruppverk— samheten har därför ett stort utrymme i personalutbildningen. Även på de centralt arrangerade kurserna sker studiearbetet ofta i smågrupper. Syftet

därmed är att åstadkomma en omorientering mot mera ändamålsenliga atti— tyder till eleverna och arbetet. Den kan dock antagas att en sådan effekt lätt nivelleras, när kursdeltagaren återkommer till sin ordinära arbetsgrupp med dess krav på anslutning till gemensamma arbetsnormer och -attityder. Per- sonalutbildningen skulle därför ge ett bättre resultat om den skedde ute på skolorna, så att hela personalen, eller varje arbetsgrupp för sig, utbildades samtidigt. De antaganden om attitydförändringar, utbildning m. in. som här gjorts borde närmare undersökas.

Ett annat projekt, som också kan föras fram, är 0111 man bör avsätta en eller två skolor för utbildningsverksamhet. En skola skulle därvid kunna svara för vård— och tillsynspersonalens utbildning och en annan för special- utbildning av assistenter, med tyngdpunkten lagd på de terapeutiska arbets- uppgifterna. Man kan också tänka sig att all personalutbildning förläggs till en skola, som är konstruerad som en modellanstalt där man experimentellt kan variera gruppstorlek, typ av personaluppsättning etc. Man skulle här- igenom uppnå att utbildningsverksamheten fick en nära anknytning till det vardagliga arbetet på en institution. Utbildningstiden borde då vara så lång att de attityder som skapas blir befästa.

De ovan framförda synpunkterna utgår från antagandet att det finns ett positivt samband mellan utbildningsnivå och vårdstandard. Riktigheten av ett sådant antagande borde prövas.

Sammanfattning

Det är personalen som med sina insikter, attityder och yrkeskunskaper skall uttrycka och förverkliga de vård— och behandlingsprinciper som verk- samheten grundar sig på. Arbetsinsatsens kvalitet är därför av avgörande betydelse för skolornas vård- och behandlingskapacitet. Med den utgångs- punkten framstår det som en angelägen forskningsuppgift att utröna hur man skall kunna maximera skolornas påverkningseffekt genom ett optimalt utnyttjande av de personella resurserna. Det är viktigt att personalen inte paralyseras av de svårigheter som arbetet på en ungdomsvårdsskola erbju- der. En grundlig analys av de krav arbetssituationen ställer och av de egen— skaper hos den anställde som bäst svarar mot dessa krav kan sägas vara huvuduppgiften för forskningen på detta område.

Mera avgränsade forskningsuppgifter erbjuder spörsmålen om hur man genom lämpligt urval och ändamålsenlig utbildning skall kunna höja per- sonalens effektivitet. Både konstruktionen av ett urvalsprogram och en effektiv utbildningsplan måste emellertid bygga på de kunskaper som arbets— analyser kan förväntas ge.

Personalens attitydmässiga egenskaper har stor betydelse för skolans be- handlingsklimat och för de samarbetsformer som verksamheten måste be- gagna sig av. Det har i det föregående framhållits att vårdarbetets effek— tivitet sannolikt påverkas av i vilken utsträckning personalen omfattar de

värderingar och behandlingsprinciper som verksamheten bygger på. Detta aktualiserar behovet av studier kring personalens arbetsattityder och kring de åtgärder som kan främja en behandlingsmässig inställning från perso- nalens sida. Här kommer frågan om anstaltens kommunikation och infor— mation in.

Ett annat problemområde, som emellertid har nära anknytning till de före— gående, rör anstaltens arhetshygieniska villkor. Systematiska studier av för- slitningssymtom av psykisk eller psykosomatisk natur bland anstaltsper- sonalen kan vara av direkt betydelse för arbetets effektivitet men har själv— fallet också betydelse för personalvården.

KAPITEL X

Elevreaktioner i anstaltsmiljön

Med den personal och utrustning ungdomsvårdsskolorna har skulle de san— nolikt för ordinära ungdomar kunna erbjuda en miljö som ger utrymme för såväl personlighetsmässig utveckling som kunskapsmässig förkovran. En del av eleverna upplever förmodligen också skolan på detta sätt. För några av dem innebär kanske vistelsen på ungdomsvårdsskola för första gången en ordnad tillvaro tillsammans med positivt inställda vuxna människor. Dessa ungdomar, som inte förmått anpassa sig till samhällets normer, kan på sko- lan visa en hygglig anpassning.

En icke obetydlig del av ungdomsvårdsskoleeleverna fortsätter att bete sig avvikande även på anstalten. De förmår inte uppleva någon trygghet, de misstror personalen, de reagerar mot tvånget, de föraktar sin egen situation som intagen och spelar ut sin olust på olika sätt. Det är om dessa elever och deras reaktioner detta kapitel skall handla.

Allmänt kan sägas att det rör sig om en rad företeelser som är väl kända för skolornas personal. De har emellertid inte tidigare gjorts till föremål för analyser eller systematiska studier. Beträffande uppkomstsättet är elev- reaktionerna av två skilda slag; dels sådana som betingas av anstaltssitua- tionen och dels sådana som hänför sig till egenskaper hos eleverna och som oftast grundlagts tidigt i individens utveckling. Självfallet kan det också vara fråga om en samverkan mellan dessa båda betingelser. Anstaltssituatio- nen kan fungera som utlösare av latenta reaktionsbenägenheter hos eleverna.

Den nyintagnes anpassningsbesvär Helt naturligt utlöser ett tvångsvis företaget miljöbyte en rad anpassnings- besvär och reaktioner på den nya miljön. Inte minst gäller detta om den nya miljön utgöres av en ungdomsvårdsskola. Den förhandsinställning den unge har till anstalten kan här spela en stor roll. Inte så sällan har placering på ungdomsvårdsskola under lång tid använts som hot. Även om man bort- ser från detta utgör anstalten vanligen en ny och obekant miljö, som på olika sätt påverkar elevens förhållningssätt. Det är uppenbart att elever, vilkas attityder är präglade av negativism och osäkerhet, blir svåra att påverka i positiv riktning.

Elever som första gången kommer till ungdomsvårdsskola ger ibland ut- tryck för en känsla av befrielse. De har löpt linan ut och kommit ifrån en

stressituation som de inte längre behärskade. I dessa fall redovisar eleverna ofta ett medvetet hjälpbehov, varigenom behandlingsarbetet i hög grad kan underlättas. Enligt erfarenheten är det dock betydligt vanligare att eleven döljer sin osäkerhet bakom en tuff och arrogant attityd, varigenom en positiv anknytning till skolan och dess personal kan försvåras eller fördröjas.

När eleven kommer till ungdomsvårdsskolan försöker han i regel bete sig så som han tror att omgivningen förväntar att han skall bete sig. Denna om- givning består av både elever och personal med inbördes olika förväntningar. Erfarenheten tycks visa att anslutningen till elevgruppens krav och normer är det avgjort vanligaste förhållningssättet.

Att bli accepterad av kamraterna svarar mot ett trygghetsbehov hos den nyintagne. Anslutningen till elevgruppen gynnas också av att den består av individer som liknar honom själv ifråga om ålder, beteende och attityder. Den nyintagne kan välja en roll som han känner från det gång han tillhört och attraheras av en attityd som tidigare tjänat hans behov. Det förefaller som om nykomlingen ibland lockas att karikera sin asociala attityd genom att inför kamraterna överdriva arten och omfattningen av sina kriminella handlingar. Syftet är tydligen att uppnå status i den nya kamratgruppen genom att appellera till värderingar som han tror att kamraterna omfattar. I mer extrema fall kan en sådan statussträvan ge upphov till handlingar som eleven tror att kamraterna skall uppskatta och tolka som tecken på tuffhet och oförvägenhet. Många nybörjarrymningar kan måhända förklaras på detta sätt.

Det ovan anförda är ett försök att beskriva hur nybörjarens osäkerhet inför omgivningens krav och behovet av gruppens stöd och strävan efter status kan påverka den nyintagne elevens attityder och beteende. Även sedan eleven etablerat sig på skolan fortsätter denna påverkan från kamraternas sida. Dessa frågor behandlas utförligare i följ ande kapitel.

Miljöbytet i samband med intagning på ungdomsvårdsskola innebär för- ändringar ifråga om personliga relationer, vanor och intressen. Eleverna uppvisar ofta störda vuxenrelationer och har i åtskilliga fall gett uttryck för dessa störningar genom att ansluta sig till gång, vilkas aktivitet riktat sig mot vuxenvärldens normer och värderingar. Detta innebär inte att eleverna endast har olämpliga vänner, skadliga vanor och destruktiva intressen. En elev med bristfällig anknytning till föräldrarna kan ha en värdefull emotio- nell förankring hos en annan vuxen människa. En kriminell pojke kan upp— visa en hygglig anpassning i arbetslivet och hålla sig med socialt accepterade intressen. Behandlingen syftar också till att vidmakthålla sådana vanor och intressen och byta ut sådana som inte är socialt acceptabla. När det gäller de emotionella relationerna är problemet i princip likartat men i praktiken svårare att hantera. Här möter svårigheter när man skall avgöra vilka rela- tioner som är nyttiga och vilka som är skadliga, men framförallt hur man

skall återställa gamla och skapa nya känslomässiga bindningar, som kan gynna elevens återanpassning i samhället. I denna framställning skall endast en mindre del av denna problematik beröras, nämligen de elevreaktioner som kan vara betingade av avbrott i elevens emotionella relationer med vän- ner och anhöriga.

Med hänsyn till att eleverna i tämligen tidig ålder skiljs från sina ordinära miljöer kan man förvänta att hemlängtan utgör en ganska vanlig reaktion bland ungdomsvårdsskoleelever. Antagligen är den vanligast bland yngre elever, men även äldre elever visar ibland tecken på hemlängtan. Elevernas brister ifråga om social och emotionell mognad kan tänkas medverka till att fenomenet uppträder inom ett mycket brett åldersregister. Den frigörelse från föräldraauktoriteten som normalt börjar i pubertetsåldern bör också rimligen medföra att hemlängtan är vanligare bland yngre elever. Begreppet hemlängtan avser emellertid inte enbart relationerna till hem och föräldrar. Ofta har anknytning till gång och kamrater större betydelse. Bland äldre elever är det inte sällan en vän av motsatt kön som gör milj öbytet påfrestan- d—e. Svartsjuka och behov av att kontrollera vad pojk- eller flickvännen har för sig kan ibland ge upphov till oro som resulterar i rymning.

En del av eleverna kommer från fixerat asociala miljöer som ofta utmär- kes av en stark klankänsla. I denna grupp finner man elever som långt upp i åren visar ett starkt beroende av hem och föräldrar. Oftast har familjen en negativ inställning till skolan, vilket ytterligare försvårar elevens anknyt- ning till institutionen och dess personal. Under sådana förhållanden är det givetvis svårt att hos eleven väcka ambitioner om skötsamhet och respekt för de regler som gäller på skolan.

Andra elever har däremot en så dålig anknytning till hem och föräldrar att de inte upplever skilsmässan från dem som något smärtsamt. Ofta präg- las dessa elever av en allmän oförmåga till djupare kontakt med omgiv- ningen även i anstaltsmiljön, vilken kan tänkas i hög grad reducera deras anpassningsmöjligheter.

De båda grupperna är på helt motsatta sätt relaterade till begreppet hem- längtan. Likväl uppvisar de likartade svårigheter när det gäller att anamma de normer och värderingar som behandlingen vill förmedla. Oförmågan att uppleva lojalitet mot skolan kan resultera i rymningar och andra överträ— delser av givna regler och meddelade förbud. Även om reaktionerna ter sig lika kan de också tänkas inrymma skillnader. En elev från en asocialt fixe— rad miljö, som alltid kan räkna med familj ens gillande, har förmodligen helt andra motiv för sina rymningar än en elev som lever i ett emotionellt va- kuum.

De båda extremgrupperna belyser på olika sätt betydelsen av elevens rela- tioner till hemmiljön. För elever med hyggliga familjerelationer blir skolans normer och krav lättare att acceptera. Dessa elever har också, till skillnad

från övriga elever, en tillgång däri att de har någon att visa upp sina fram- steg för, något att förankra sina ambitioner vid.

Det förefaller sålunda som om begreppet hemlängtan för fram i blick- punkten en rad frågeställningar av betydelse för elevbehandlingen. Syste— matiska studier av dessa problem skulle därför vara av intresse.

Hackkycklingsproblemet

Ett relationsproblem som mer omedelbart berör elevens relationer till den närmaste omgivningen i anstaltsmiljön är det s.k. hackkycklingsproblemet. Sociometriska undersökningar, utförda vid ungdomsvårdsskolor, har bl.a. visat att det i de undersökta elevgrupperna ofta finns någon eller några elever som inte är upptagna i gruppgemenskapen. I de fall en sådan isolering inte kompenseras av en emotionell anknytning utanför den egna gruppen ut- gör den ett behandlingsmässigt problem av stor betydelse. I en del fall kan isoleringen vara betingad av en generell kontaktstörning hos eleven. I andra fall kan det vara fråga om olyckligt komponerade grupper där utfrusna elever, sedan de flyttats till andra elevavdelningar, kan skaffa sig hyggliga relationer till kamraterna. Det förefaller också som om de gruppstrukturer, som uppstår bland ungdomsvårdsskolelever, märkbart skiljer sig från de strukturer som uppstår i icke socialt belastade kollektiv (Persson 1962).

Lågstatuseleverna, som ibland något felaktigt kallas hackkycklingar, löper inte endast risk att bli utsatta för kamraternas förtryck och ogillande. Deras utsatta position kan också ge upphov till försvarsreaktioner av olika slag. Ett sätt att uttrycka sitt hävdelsebehov är att spela pajas. Ett annat sätt är att hänge sig åt asociala aktiviteter i förhoppning att därmed vinna kam- raternas gillande.

Oavsett vilka försvarsreaktioner dessa elever väljer innebär deras margi— nalposition i gruppen att de ställs utanför det kommunikationssystem som gruppen utgör. Detta medför att eleven inte nås av den påverkan som per- sonalen vill förmedla genom att utnyttja gruppen som behandlingsinstru- ment.

Rymningsproblemet

Rymningarna från ungdomsvårdsskolorna torde vara den typ av elevreaktio- ner som tilldragit sig det största intresset, inte minst från pressens och all— mänhetens sida. De utgör också ett både allvarligt och omfattande problem. Detta till trots är våra kunskaper på detta område anmärkningsvärt otill- räckliga. Inte ens när det gäller rymningarnas omfattning lämnar statistiken något entydigt besked. Detta sammanhänger delvis med att skolorna defi- nierar rymning på något olika sätt. För att ge en ungefärlig uppfattning om problemets storlek kan nämnas att år 1960 redovisades för pojkskolorna 367 rymningstillfällen och för flickskolorna 163. Om mer än en elev avviker vid samma tillfälle räknas detta ändå som ett rymningstillfälle. De anförda siff-

rorna ger emellertid inte jämförbara mått på rymningsbenägenheten hos manliga respektive kvinnliga ungdomsvårdsskoleelever. Eftersom pojksko— lorna förfogar över nära tre gånger så många vårdplatser som flickskolorna, innebär detta att flickorna är något mera rymningsbenägna än pojkarna. Brottslig verksamhet i samband med rymning är som väntat betydligt van— ligare bland pojkarna. Vid 260 av 367 rymningstillfällen förekom sådan ak- tivitet. Vid de 163 rymningstillfällena från flickskolorna förekom brottslig verksamhet endast vid 24 rymningstillfällen. Dessa skillnader framträder än tydligare när man jämför pojkar och flickor som rymt från skolhemmen. Skolhemsflickor rymmer jämförelsevis oftare men kriminaliserar sig nästan aldrig. Skolhemspojkarnas rymningar är i ca två tredjedelar av fallen för- enade med brottslig aktivitet. Olikheterna i dessa avseenden belyser en del av de skillnader som föreligger ifråga om beteendeavvikelser hos manligt och kvinnligt ungdomsvårdsskoleklientel.

Rymningsbrottsligheten är kanske den mest uppmärksammade av de olä- genheter som rymningarna medför. Rymningssituationen i sig animerar till kriminella och asociala handlingar. Pojkarna stjäl bilar för att komma un- dan och gör inbrott för att klara uppehållet. För flickorna får liftning och prostitution ibland tillgripas för att lösa dessa problem. En fortsatt tillvänj- ning till kriminellt och asocialt beteende blir följden. Även på andra sätt kan rynmingssituationen tänkas medverka till en ökning av den asociala aktiviteten. Att vara förrymd kan medföra stress och benägenhet för panik- reaktioner, vilket kan leda till att elever som eljest inte är påfallande kri- minellt aktiva kan hänge sig åt en excessiv kriminalitet, oftast av grövre slag än man annars haft anledning förvänta.

För eleven innebär rymningen att han undandrar sig den tillämnade be- handlingen, omintetgör uppgjorda behandlingsplaner och dessutom ökar sin kriminella belastning. Detta kan i sin tur påverka elevens relationer till per- sonalen, fjärma honom från målet och skapa en känsla av hopplöshet, som i sin tur kan leda till nya rymningar. För att förhindra detta kan eleven bli föremål för särbehandling, t. ex. genom isolering från kamraterna, ompla- cering till specialavdelning ell-er någon annan form av skärpt uppsikt. Dessa åtgärder kan tänkas påverka elevens status inom skolan och hans inställ— ning till skola och personal. Skolans sätt att reagera på rymningarna är där- för av stor betydelse.

Rymmarna Man brukar i diskussionen kring rymningsfrågan skilja mellan olika slag av rymningar och olika typer av rymmare. De indelningar man därvid kom- mer fram till bör inte betraktas som en klassificering men kan ändå anses utsäga något om problemets art.

Man brukar t. ex. skilja mellan planerade rymningar och impulsrymningar. Planerade rymningar har ett bestämt syfte och sker efter en viss plan,

som helt eller delvis fullföljes. På slutna anstalter inom fångvården torde denna typ av rymning vara tämligen vanlig. På ungdomsvårdsskolorna före- kommer sådana rymningar sannolikt mera sällan. Utbrytningar från special— avdelningarna torde emellertid förutsätta någon form av planering, vilket sammanhänger med att rymningar från sådana avdelningar måste ske vid speciella tillfällen eller vid viss tid på dygnet.

Bland impulsrymningarna brukar man tala om nybörjarrymningar, som väl ofta betraktas som tämligen beskedliga reaktioner på anstaltsvistelsens begynnelsebesvär. I den mån sådana rymningar medverkar till att hålla en rymningstradition vid liv kan de emellertid sägas utgöra ett allvarligt pro— blem.

Ett annat slag av impulsrymningar är de dåligt planerade rymningar för vilka motiv inte kan anges, varken beträffande anledningen till eller målet för rymningen. Vanligen sker sådana avvikanden i flock och de är ofta för- enade med brottslig eller asocial aktivitet.

Affektrymningar som reaktioner på konkreta olustanledningar hör också hit. Affektrymningen är planlös men kan gestaltas på olika sätt sedan det affektiva tillståndet klingat av. Inte så sällan återvänder rymmaren själv- mant till skolan. Affektrymmaren rymmer så gott som alltid ensam.

Varje slag av rymningar har sannolikt något samband med olika egenska- per hos rymmarna. Nybörjarrymmarna kan förmodas vara en tämligen heterogen grupp, medan affektrymmarna torde ha speciella psykologiska kännetecken. Detta gäller också vanerymmarna, som sannolikt följer in- vanda reaktionsmönster som tidigt grundlagts i personligheten.

Våra kunskaper om rymningarnas orsaker och rymmarnas egenskaper är emellertid tämligen begränsade. Av sociometriska undersökningar vet man att rymmarnas status vanligen är låg. Vid hög rymningsfrekvens kan man emellertid konstatera att rymmarna återfinns bland högstatuseleverna. Det finns därför skäl att antaga att eleverna följer på anstalten gällande normer, men att det också kan uppstå »elevnormer» som uppfordrar till rymningar. Det bör också framhållas att många ungdomsvårdsskoleelever redan före intagningen betecknats som rymmare eller vagabonderande.

Såväl problemets kvantitativa omfattning som dess ekonomiska och be- handlingsmässiga konsekvenser gör rymningsfrågan till ett allvarligt pro- blem inom ungdomsvården. Det brukar framhållas att den bästa rymnings— profylaxen ligger i ett hyggligt anstaltsklimat och i goda relationer mellan personal och elever. Häri inräknas inte endast en human anda och en vänlig atmosfär utan också en väl planerad sysselsättning och en differentierad fritidsverksamhet som tillvaratar elevernas aktivitetsbehov och tillgodoser skilda intressen. Sättet på vilket nya elever introduceras på skolan brukar också tillmätas stor vikt.

Mot denna uppfattning har anförts att elevernas rymningsbenägenhet be- ror på tidigt betingade reaktionsmönster och således är symtom på psykiska

störningar. Man kan därför, sägs det, endast komma till rätta med proble— met genom en intensiv psykoterapi, för vilken krävs resurser som betydligt överstiger dem som nu står till buds. Uppfattningen att man kan förhindra rymningar enbart genom att skapa en hygglig anstaltsatmosfär är i kon- sekvens härmed felaktig. Sprider man en sådan föreställning kan detta skapa skuldkänslor hos personalen. Rymningarna upplevs som personliga miss- lyckanden. Detta kan hos personalen utlösa en sådan reaktion som över- driven misstänksamhet och ett överambitiöst kontrollerande som kan pro— vocera fram nya rymningar.

Ett vanligt sätt att försöka förebygga rymningar är att man inför in- skränkningar i elevens rörelsefrihet eller skärper tillsynen över honom. För detta ändamål användes bl.a. specialavdelningarna. På dessa avdelningar, som är utrustade med rymningshindrande anordningar och dessutom har större personal, sammanför man rymningsbenägna eller på annat sätt an- staltsbesvärliga elever. I vilken utsträckning dessa slutna avdelningar verkar rymningshindrande har inte närmare undersökts.

Aggressionshandlingar

Av den klientelinventerin'g som bilågges detta betänkande framgår att en betydande del av ungdomsvårdsskoleeleverna uppvisat ett aggressivt beteen- de. Ett väsentligt inslag i barnets uppfostran går ut på att lära den växande att behärska sina affekter. Det ligger därför nära till hands att antaga att de affektiva kontrollerna fungerar sämre hos barn som vuxit upp under ogynn- samma förhållanden. Vid sidan om denna allmänna förklaring till ungdoms- vårdsskoleelevers aggressiva beteenden kan man också förmoda att hjärn— skador i vissa fall medverkat vid uppkomsten av mera svårartade lynnes- besvärligheter. Slutligen kan man också tänka sig att anstaltssituationen i sig provocerar aggressiva reaktioner.

Aggressiva beteenden har sålunda lika litet som andra elevreaktioner en enhetlig etiologi. Aggressionerna manifesterar sig också på olika sätt. Ver- bala aggressioner och slagsmål mellan elever är kanske de vanligast före- kommande uttrycken, som emellertid knappast kan anses särskilt beteck- nande för ungdomsvårdsskoleelever. Liknande företeelser förekommer även i andra ungdomskollektiv, ehuru möjligen i mindre omfattning.

Större intresse tilldrar sig de vandaliseringar som ibland inträffar i sam- band med rymningar. Den excessiva förstörelselusta som kommer till ut- tryck t. ex. i en sommarstuga, som invaderas av rymmare, kan tjäna som illustration till denna typ av beteende.

Under senare år har övergrepp på personal vid ungdomsvårdsskolorna till- dragit sig allt större uppmärksamhet. I en del fall har hefattningshavare ut- satts för svårartad misshandel. Även om dessa övergrepp kan betecknas som tämligen sällsynta företeelser bedöms de ändå som allvarliga, främst genom de följder som drabbar de inblandade parterna. De vid övergreppet agerande

eleverna avskiljes oftast från skolan och i många fall blir påföljden frihets- straff. Befattningshavaren som råkat illa ut har kanske ådragit sig framtida men av fysisk eller psykisk art. Skolans arbete kan störas av efterdyningar i form av socialpsykologiska smittoeffekter på både elev- och personalsidan, relationerna mellan elever och personal blir störda, aggressivitet och miss— tänksamhet förstör klimatet etc.

Tillkomsten av slutna avdelningar har sannolikt medverkat till att våld mot hefattningshavare numera förekommer i större omfattning än tidigare. Rymningar från sluten avdelning kan ibland inte ske med mindre befatt- ningshavaren medelst våld sätts ur stånd att omintetgöra planerna. Över- greppen på personal har också i huvudsak varit koncentrerade till special- avdelningarna. Därvid bör naturligtvis beaktas att det är på dessa avdelning- ar som de mest svårbehandlade eleverna samlas. Det förefaller också som om offren på personalsidan företrädesvis utväljes bland vikarier och ny— anställda. Det bör emellertid utsägas att händelser av detta slag inträffar så sällan att de erfarenheter som ovan redovisats inte kan gälla generellt. Det finns emellertid anledning att skaffa sådana kunskaper genom att t. ex. in- samla och bearbeta data om dessa händelser. Även i övrigt bör elevernas aggressiva reaktioner göras till föremål för studier.

Obstruktionsfenomen Kollektiv arbetsvägran, matstrejker och andra former av obstruktion kan ibland förekomma på ungdomsvårdsskolorna. Rapportskyldighet om sådana företeelser föreligger inte och det finns därför ingen statistik som kan belysa omfattningen. Helt allmänt kan sägas att det är fråga om tämligen ovanliga fenomen. De är emellertid intressanta uttryck för den opinionsmässiga lätt- rörlighet som präglar tvångsvis hopsatta kollektiv. De uppfattas också som tämligen besvärliga företeelser på anstalterna. Det är inte det aktuella skeen- det — maten som inte blir uppäten eller arbetet som inte blir utfört — som gör obstruktioner till ett bekymmer för skolans personal. Snarare är det de följdfenomen i form av kedjereaktioner som gör obstruktionsfenomenen till svårbemästrade problem. Eleverna utsättes för lojalitetskrav från mer aktiva kamraters sida vilket ställer dem i konflikt med lojaliteten mot skola och personal. Personalen å sin sida kan känna sin prestige hotad, vilket kan leda till dåligt övertänkta motdrag. En affekterad stämning kan medföra missför— stånd och misstänksamhet, som ger upphov till nya olustreaktioner. Hela skolans struktur av relationer och bindningar kan råka i olag.

Det är möjligt att obstruktionsfenomenen inte tillhör de forskningsupp- gifter som är av större angelägenhet. Från teoretisk synpunkt torde emeller— tid studier av dessa reaktioner vara av intresse. Även för personalutbildning- en skulle ökade kunskaper om obstruktionsfenomenens uppkomst vara av stort värde. Sannolikt skulle sådana kunskaper i avsevärd mån kunna för- hindra deras uppträdande och spridning.

Sexnalproblem

Inte så sällan brukar sexuella beteendeavvikelser sättas i samband med an- staltsvistelse. Man talar t. ex. om anstaltsbetingad homosexualitet. Bland de faktorer som kan tänkas ligga bakom en sådan företeelse brukar anföras att anstalterna ofta är enkönade och att de starkt begränsar en normal utlevelse av sexuella behov.

Vid de intervjuer som gjorts med rektorerna och vid de studiebesök kom- mittén företagit har till kommittén framförts att homosexuella kontakter mellan eleverna inte förekommer i anmärkningsvärd grad. Hänsyn får där- vid tagas till att sådana kontakter förekommer i viss omfattning även bland normala ungdomar under åren kring puberteten.

Genom att avkorta vårdtiderna inom skolan och ge eleverna permission kan man möjligen förebygga homosexuella beteenden som betingas av an- staltssituationen. Vidare har man eftersträvat att anställa manlig personal på flickskolor och kvinnlig på pojkskolor för att miljön inte skall bli helt enkönad.

Till sexualproblemen i anstaltsvärlden hör också en rad frågor av mindre uppmärksammat slag. Vad betyder anstaltstillvaron för den normala sexuella utvecklingen? Vilka konsekvenser får vistelsen i ett enkönat ung- domskollektiv för den unges sexuella anpassning, inriktning och mognad? Det är här fråga om effekter på längre sikt, som sammanhänger med iden- tifikationen med det egna könet och sexuella relationer till omgivningen. Sexualglosor i språket och nakenbilder på väggarna är inte ovanliga före- teelser på anstalterna. Det är också oklart vad dessa företeelser ger uttryck för. De tillhör emellertid den miljö som omger unga människor under ett kritiskt utvecklingsskede. För deras framtida anpassning är en med person— ligheten i Övrigt väl integrerad sexualitet av stor betydelse. Brister i detta avseende kan t. ex. spåras bakom flertalet sedlighetsbrott. Även om sådana grava felutvecklingar är relativt sällsynta förtjänar problemet att uppmärk- sammas. Mindre framträdande utvecklingsbrister kan vara tillräckliga för att äventyra en framtida anpassning till äktenskap och vuxenliv.

I en situation där man använder sig av emotionella relationer som ett me— del i behandlingen händer det inte så sällan att dessa bindningar får en sexuell färgning. Unga praktikanter på ungdomsvårdsskolor med elever av motsatt kön blir inte sällan föremål för flitig uppvaktning av enstaka elever. Brist på kunskaper och erfarenhet kan leda till att praktikanten identifierar sig med eleven och därigenom förlorar det mått av distans som erfordras för att motstå de komplikationer som dessa förhållanden kan medföra. Det är emellertid inte endast unga praktikanter som kan råka in i sådana situa- tioner. I en del fall har sexuella kontakter mellan elever och fast anställd personal förekommit. Ett i detta avseende provocerande beteende utmärker en del av eleverna —— främst på flickskolorna. Sannolikt kan en förbättrad

personalutbildning och handledning av nyanställda medverka till att över- trädelser av detta slag kan förebyggas.

Cellskräck

En mera specifik elevreaktion är den rädsla för att vistas i slutet rum som brukar betecknas som cellskräck. Reaktioner av denna typ uppträder oftast på special— och mottagningsavdelningar, där eleverna är inlåsta nattetid. Fenomenet tycks också vara vanligare på flickskolor än på skolor för man- ligt klientel. Kommittén har under sina besök vid skolorna erfarit att per- sonalen är uppmärksam på fenomenet och dess tidigsymtom och att man också lärt sig att praktiskt hantera problemet. På en del håll har man låtit dörren till elevens rum vara öppen. Man har därvid först läst alla elevrum— men och därefter öppnat dörren till den elev som lider av cellskräck. Däri- genom slipper eleven att inför kamraterna redovisa sin egenhet och behöver inte sätta sin prestige bland kamraterna på spel. I åtskilliga fall — ofta redan efter några dygn — ber eleven att få dörren låst under natten. Han ansluter sig därvid till den norm som gäller för övriga elever. Det är tänkbart att eleverna i dessa fall, åtminstone intill en viss gräns, föredrar ångestens plåga framför att bryta mot gruppnormerna.

I andra fall är cellskräcken mer bestående och tar sig mer dramatiska uttryck. Detta kan ge upphov till svåra avvägningsproblem när det gäller att placera elever som inte tål vid sluten vård men beter sig på sådant sätt att en dylik åtgärd i övrigt är väl indicerad.

Cellskräck är en extrem reaktion på den slutna vården. Detta till trots är den väl förtjänt av att undersökas närmare. Uppenbarligen rör det sig om en företeelse som på ett avgörande sätt kan påverka elevens inställning till skolan och den behandling han utsättes för.

De alltför anstaltsmpassade De reaktioner och beteenden som beskrivits i det föregående kan betraktas som uttryck för en bristfällig anpassning till anstaltssituationen. Ur be- handlingssynpunkt kan emellertid en alltför stark bundenhet till anstalten utgöra ett lika allvarligt bekymmer. Det förekommer att elever tenderar att fastna i en bekväm anstaltsrutin som gör det svårt att återinpassa dem i sam- hället. Anstalten har blivit deras egentliga miljö. De blir rädda för samhället och ängsliga inför en utskrivning. Det är dessa elever som rymmer strax innan de skall skrivas ut. Problemet är välbekant för personalen på ung- domsvårdsskolorna, men kunskaperna om dess omfattning och uppkomst är mycket sparsamma.

En tänkbar förklaring är att skolorna eftersträvar att anpassa sin krav- nivå till elevens anpassningskapacitet. Därigenom får miljön en elementär prägel som eleven upplever som fri från komplikationer och överkrav, vilket

kan bidraga till hans bundenhet vid anstalten. De alltför anstaltsanpassade är en elevgrupp som inte bör förbises vid studier av elevreaktioner.

Sammanfattning

De exempel på elevreaktioner i anstaltsmiljön som behandlats i detta kapitel visar stora inbördes olikheter. En del av dem kan betecknas som reaktio- ner på anstaltssituationen och har således att göra med egenskaper hos den— na. Andra reaktioner förefaller vara betingade av speciella egenskaper hos klientelet. Som en tredje grupp kan man urskilja sådana reaktioner som betingas av en växelverkan mellan egenskaper hos anstalten och egenskaper hos klientelet. Problematiken har således både en personlighetsmässig och en socialpsykologisk aspekt. Området inbjuder därför till intressanta forsk- ningsuppgifter.

Ett framgångsrikt behandlingsarbete måste bygga på en aktiv medverkan från elevernas sida. Hur eleverna reagerar på olika företeelser inom anstal- ten och den behandling man där vill åstadkomma är emellertid i stort sett okänt. Det borde vara möjligt att genom intervjuer skaffa sig upplysningar om dessa ting. Sådana undersökningar skulle också kunna belysa olikheter i elevattityder mellan olika skolor.

Socialpsykologisk smitta, manifesterad i kollektiv arbetsvägran, matstrej— ker och massrymningar, torde också erbjuda forskningsuppslag av intresse. Det gäller fenomen som uppstår i alla sociala system men som på anstalter tycks framträda med en speciell skärpa. Ökade kunskaper om vilka faktorer som är verksamma i sådana processer har självfallet också praktisk bety- delse. Här kan man tänka sig att riktade intervjuer kan användas för att samla in data om hur eleverna upplever t. ex. en organiserad obstruktion. Sådana undersökningar bör göras i nära anslutning till det faktiska händel— seförloppet, medan upplevelserna ännu är obearbetade, och har kvar sin ursprungliga känsloton.

Inom detta fält finns också uppgifter som lämpar sig för mer begränsade undersökningar kring konkreta frågor. Sådana studier kan ägnas rymnings- frågan och gälla t.ex. rymmarens status i elevgruppen, rymningsfrekvens och årstidsvariationer etc. Effekten av rymningsförebyggande åtgärder kan också göras till föremål för studier. Medicinska och psykologiska under- sökningar av personlighetsstruktur hos vanerymmare, elever med cellskräck och de alltför anstaltsanpassade kan tjäna som exempel på andra avgrän— sade forskningsuppgifter.

KAPITEL XI

Kamratpåverkan och kamratrelationer

En stor del av ungdomsvårdsskolornas verksamhet kan beskrivas som försök att påverka elevernas beteende genom att förändra deras attityder och värde- ringar och få dem att ansluta sig till det av samhället accepterade norm- systemet. De metoder man därvid begagnar inryms under sådana begrepp som social fostran, informativa eller suggererande samtal — individuellt eller i grupp — identifiering med personalen samt belöningar och bestraff- ningar. I detta kapitel skall avhandlas några av de svårigheter att förändra asociala värderingar som gör sig gällande inom ett anstaltskollektiv.

Normkonliikten På varje anstalt möter den intagne inte bara det normsystem och de värde- ringar som utgår från befattningshavarna och som utgör det egentliga inne- hållet i de olika behandlingsinslagen. Han möter också kamraternas attityd- och beteendemönster. Om dessa avviker från personalens och i stället helt eller delvis sammanfaller med och stödjer hans egna värderingar och hand— lingsvanor, blir utsikterna för en attitydförändring begränsade.

Samspelet människor emellan, norminnehåll, statusfenomen och liknande sociala processer och företeelser, som förekommer inom alla gruppbildning- ar, får en specifik utformning inom ett kollektiv av anstaltsinterner. Dessa förhållanden har under de senaste årtiondena tilldragit sig ett allt större intresse bland kriminologer. Särskilt har de normsystem, uppfattningar och handlingsregler, som präglar det sociala samspelet mellan vuxna intagna på fångvårdsanstalter —— den s. k. fängelsekulturen — gjorts till föremål för många studier (t.ex. Clemmer 1940, Galtung 1959, Cressey 1961, Sykes 1961) . Till de vanligare fynden i sådana undersökningar hör att redan medlemska— pet i det sociala system, som internkollektivet utgör, innebär en effektiv spärr mot påverkan från krafter utanför systemet. Interngruppens normer lever sitt eget liv vid sidan av de värderingar, som personalen företräder, och verkar i allmänhet konserverande eller befordrande på den asociala inställ- ningen. En ännu ganska sparsam forskning antyder att dessa erfarenheter har viss giltighet även när det gäller anstalter för unga och inom mer öppna vårdformer än den slutna fängelsemiljön.

Det synes alltså förhålla sig så att eleverna under vistelsen på ungdoms- vårdsskolan utsättes för dels medvetna behandlingsansträngningar, som syf-

tar till att förändra deras uppfattningar och värdenormer och därmed deras beteende, dels en kamratpåverkan som fungerar fristående från anstaltens resocialiserande intentioner och ofta i strid med dessa. Eftersom behand- lingsresultaten blir i hög grad beroende av i vilken utsträckning personalens påverkan understödjes eller motarbetas av elevernas inställning, blir studiet av det normsystem och de inflytanden i övrigt, som ungdomsvårdsskole- eleverna utsättes för i kamratkollektivet, ett väsentligt område för behand- lingsforskningen.

De asociala anstaltsnormernas uppkomst Gemensamt för eleverna är att de tvångsvis placerats i anstaltsmiljön, att de gjort sig skyldiga till kriminellt eller annat asocialt beteende och vidare att deras attityder till samhälle och myndigheter merendels varit präglade av likgiltighet eller negativism. Det är därför naturligt att deras handlingsnor- mer i den nya miljön kommer att röra sig kring och färgas av dessa gemen- samma drag och upplevelser. Ursprunget till de negativa värderingarna sy- nes alltså i allmänhet ligga i tidigare erfarenheter hos eleverna själva. De frihetsberövande eller på annat sätt bestraffande åtgärder, som myndig- heter och anstaltspersonal utsätter dem för, förstärker ytterligare de nega- tivistiska attityderna. Många elever medför till ungdomsvårdsskolan en mängd mot samhälle och auktoriteter fientliga attityder, vilka skapats i de grupper — främst familj och kamratgäng _— som de tillhört tidigare. Er- farenhetsmässigt förekommer också asocialt fixerade elever, som vid an- komsten till skolan är helt inriktade på en kriminell karriär och fast beslut— na att inte låta sig påverkas i annan riktning. Åtskilliga elever fortsätter allt— så att i anstaltsmiljön omfatta samma starkt asociala och negativa uppfatt- ningar om samhället och om andra människor som de haft tidigare. De delar också med sig av dem åt de kamrater, som från början haft en mer objektiv och kanske rentav positiv inställning.

Såsom framgått bland annat av de tidigare etiologiska resonemangen är emellertid elevernas beteendeavvikelser inte bara utslag av asociala normer. Till stor del kan de också betraktas som felaktiga lösningar av intra-psy- kiska eller inter-personella spänningstillstånd. En enbart sociologisk för— klaring av de negativistiska anstaltsnormerna ger därför en långt ifrån full- ständig bild. Mycket tyder på att de antisociala uppfattningar, som kan före— falla vara resultatet av gruppens föreskrivna åsiktsregler, i stor utsträck— ning har även en psyko-dynamisk grund. Det rör sig därvid främst om en fortsättning av försvarsinriktade känsloreaktioner hos barn som ofta och intensivt upplevt missräkningar och misslyckanden. Elevens tidigare er— farenheter i form av besvikelser och motgångar fortfar att påverka honom även i anstaltsmiljön. Han fortsätter därför att på samma sätt som tidigare handskas med de spänningar och den ängslan, som har uppstått ur hans misstro mot andra människor och ur hans bristande självtillit.

Elevernas egna föreställningar kring anpassningssvårigheterna grundar sig emellertid i hög grad på rationaliseringar och andra försvarsreaktioner mot de egna misslyckandena. Man förlägger ansvaret utanför den egna per- sonligheten och skyller på uppväxtförhållanden, mothåll i skolan, felaktiga ingripanden från samhällsmyndigheterna och liknande faktorer. Ett ytter- ligare skydd mot skuld- och underlägsenhetskänslor får man genom att för- neka de gängse handlingsmönstren i samhället och i stället ansluta sig till en grupp med en motsatt värdeskala, där asocialt och kriminellt beteende ger status i stället för förakt.

Eleverna på ungdomsvårdsskolorna befinner sig i en ålder, då kamrat- beroendet och behovet av gruppgemenskap är särskilt påtagliga, och då psykologisk och social osäkerhet gör att man är ytterst angelägen om att inte avvika från kamraterna vare sig i beteende eller i värderingar. Denna primära benägenhet till likformighet med den egna gruppen, som är natur- lig för alla ungdomar i åren kring puberteten, förstärks ytterligare i anstalts- miljön, som i mycket är ägnad att framhäva likheterna mellan eleverna på bekostnad av deras individuella särdrag.

Samvaron med andra ungdomar i anstaltskollektivet, vilka inte heller lyc- kats lösa sina emotionella problem på ett adekvat sätt, åstadkommer därför dels en ständig förstärkning av en gång invanda reaktionsmönster och dels ett ökat stöd åt försvarsmekanismerna. Förmågan att se realistiskt på de egna problemen kan därigenom komma att efterhand ytterligare försvagas.

Personlighetsdynamiska, pubertetspsykologiska och sociologiska faktorer samverkar alltså intimt vid utbildandet av de specifika attitydkomplex och handlingsregler som karakteriserar elevgruppen.

Elevnormemas innehåll Det inom kamratkollektivet förhärskande normsystemet kan skilja sig mer eller mindre från det som företrädes av personalen och anstaltsledningen. I en liten, terapeutiskt orienterad institution med utvalt klientel med »sjuk- domsinsikt» och med vilja till förändring kan överensstämmelserna mellan elevers och personals inställning bli påfallande goda. I en stor sluten anstalt med långvarigt belastat klientel och med bestraffningsinriktade metoder blir däremot i allmänhet de båda normsystemen antagonistiska på de flesta punkter. Av en alltmer växande litteratur på detta område har emellertid framgått att man även i de mest avancerade terapeutiska institutioner bland de intagna kan finna ett välutvecklat socialt system med värdeskalor och normer, vilka starkt avviker från dem som behandlingspersonalen före— språkar och eftersträvar (Polsky 1962). Det finns anledning att tro att ung- domsvårdsskolorna härvidlag inte utgör något undantag.

Innehållet i kamratkollektivets normsystem utgöres till stor del av regler för hur den enskilde individen bör förhålla sig gentemot anstaltsordningen och mot befattningshavarna. Här anges hur långt man får sträcka sig i kon-

takten och umgänget med personalen utan att lojaliteten mot kamraterna ifrågasättes och utan att man blir betraktad som en opålitlig »limmare», vad man skall tycka om de olika befattningshavarna, i vilken utsträckning man får »tjalla» på sina kamrater, vem man skall ta parti för i en konflikt mel- lan en hefattningshavare och en elev, under vilka förhållanden en rymning anses olämplig (t. ex. vid idrottsresor eller andra utflykter), vilka regelöver- trädelser som ger prestige och vilka som verkar i motsatt riktning.

Attityderna och föreställningarna inom elevgruppen gäller dock inte alls bara den aktuella anstaltssituationen utan berör också samhällsapparaten i stort och dess olika myndigheter såsom barnavårdsnämnder, domstolar, övervakare och poliser. Vanligen är dessa föreställningar kännetecknade av negativism, stereotypier och nyansfattigdom. Alla poliser uppfattas som råskinn, som njuter av att få klämma åt ungdomar, alla övervakare antages snoka på arbetsplatsen så att man får obehag etc. (Blomberg 1959). På sam- ma sätt finns stereotypa föreställningar om mänskligt beteende: alla män- niskor (även anstaltspersonalen) skulle begå kriminella handlingar om de var säkra på att inte åka fast, den normalt anpassade och skötsamme arbe— taren — knegaren — för en dyster och enahanda tillvaro etc. Det måste emel- lertid betonas att även om för-eställningar av detta slag i allmänhet är de förhärskande inom gruppen, förekommer många individuella undantag med nyanserade och objektiva omdömen. Dessa har dock ofta svårt att göra sina synpunkter gällande bland kamraterna.

En stor del av de föreställningar, som odlas i kamratkollektivet, rör brotts- liga handlingar och den brottsliges ställning i samhället. Uppfattningar om andra människors skeptiska inställning till den som varit intagen på anstalt och om närmast oöverstigliga svårigheter att återgå till ett hederligt liv ökar solidariteten inom anstaltskollektivet och motarbetar personalens ansträng- ningar att stärka elevernas självförtroende. Idealiserandet av lyckosamma förbrytare och föreställningarna om en spänningsfylld, ansvarsfri och pen- ningrik tillvaro kontrasteras verkningsfullt mot den förmenta tråkigheten och enformigheten i det »knegarliv» som anstaltspersonalen förespråkar.

Bland yngre an-staltsklientel synes normerna och uppfattningarna inte vara definitiva och statiska. De genomgår ständiga förändringar och skiljer sig i det avseendet från de strängt traditionsbeståmda värderingar som präg- lar den s.k. fängelsekulturen. Under en period kan det sålunda ge status att rymma och till och med vara en förutsättning för att bli accepterad i kamratkollektivet eftersom man därigenom demonstrerar att man är mer lojal mot kamraterna än mot personalen. Under en annan period kan rym- ningar vara prestigenedsättande, betraktas som illojalitet mot kamraterna och bedömas som tecken på barnslighet och omognad: den tuffe och kloke »gör sin tid» så prickfritt som möjligt för att snarast få lämna skolan utan att därmed ha några avsikter att leva ett mer socialt liv än tidigare.

En kartläggning av innehållet i de värderingar och uppfattningar, som präglar ungdomsvårdsskolornas klientel, synes vara en angelägen uppgift fö1 fo1skningen. Först med en grundlig kännedom om de föreställningar, som omfattas av eleverna, kan den behandlingshämmande effekten analyse- ras och elimineras. Särskild vikt synes härvid böra läggas på förskjutning- arna i normuppfattningarna och de faktorer som åstadkommer dessa.

Förhållningssätt i normkonflikten En elev som inte vill ansluta sig till de värderingar som gäller i kamrat- kollektivet, saknar i allmänhet möjligheter att söka sig till någon annan grupp av jämnåriga, vilken bättre motsvarar hans egen uppfattning. Elev- kollektivet är den enda sociala realitet som står honom till buds. Om han tar avstånd från kamraternas normsystem löper han risk att gå miste om den kamratgemenskap, som betyder så mycket för alla tonåringar. Här finns alltså en konflikt mellan å ena sidan dels trycket från elevkollektivet med krav på anslutning till dess uppfattningar och dels behovet av grupptill- hörighet och å den andra de av anstalten uppmuntrade värderingarna och påbjudna handlingsreglerna. I amerikanska anstaltsstudier har man ansett sig kunna påvisa att det för den enskilde finns i huvudsak tre olika sätt att lösa denna konfliktsituation (Ohlin & Lawrence 1959). Den intagne kan enligt dessa rön helt ta avstånd från institutionens officiella normsystem eller från kamraternas eller 'han kan försöka uppfylla förväntningarna från båda hållen. En sällsynt variant är den självvalda isoleringen från såväl kamrater som personal. Det förtjänar att framhållas att dessa reaktionssätt, som här framställts renodlade, i praktiken ofta förekommer i mer samman- satta mönster. Samma individ kan vid skilda tillfällen välja olika vägar ur konflikten mellan personal- och elevuppfattningar. Ofta sker också under anstaltsvistelsen en förskjutning i den allmänna tendensen, särskilt hos dem som saknar tidigare anstaltserfarenhet.

Det första alternativet, där den intagne identifierar sig med sina asociala kamrater, anammar gruppnormerna och medvetet undandrar sig persona- lens behandlingsansträngningar, synes vara det vanliga bland s.k. kåkfarare och äldre åte1fallsförbrytare. Det förekommer dock erfarenhetsmässigt även bland ungdomsvårdsskoleelever Svårigheterna att åstadkomma positiva attitydförändringar är här helt naturligt stora.

Den andra möjligheten — ett öppet avståndstagande från kamratkollek- tivet till förmån för identifiering med anstaltens officiella värderingsnormer —— torde vara ytterligt sällsynt bland mer avancerade brottslingar. Bland yngre lagöverträdare däremot är detta reaktionssätt tämligen vanligt och då speciellt bland dem som första gången institutionsbehandlas. Bland dem SOm väljer detta alternativ synes två typer kunna urskiljas: dels eleven som i kamratkretsen har extremt låg status och därför har föga att förlora på sitt ställningstagande, dels den sj älvständige, klarsynte och emotionellt väl-

utrustade (som f.ö. ofta på grund av dessa egenskaper motvilligt tillerkän— nes en viss status bland kamraterna). Det öppna förnekandet av kamrat- normerna leder ofta till fientlighet och aggressivitet från de övriga elevernas sida, vilket kan vara ägnat att ytterligare fjärma eleven från kamratkollek— tivet och förstärka hans identifiering med anstaltens positiva värderingar.

Det tredje alternativet innebär att den intagne försöker att anpassa sig till båda normsystemen på sådant sätt att han från båda hållen kan mottaga för- måner och uppskattning utan att riskera att förlora status hos någondera parten. I allmänhet betyder detta att han söker att ytligt tillmötesgå anstalts- personalens förväntningar samtidigt som han i realiteten är lojal mot elev- kollektivets värderingar. Ju sämre kommunikationerna är mellan de båda normsystemens företrädare, d. v. s. ju färre informationer som utväxlas an- gående elevens uppträdande dels i kamratgruppen, dels i kontakten med personalen, desto större är utsikterna att en sådan dubbelroll skall kunna genomföras.

Det rör sig här om typlösningar av normkonflikten, vilka man ansett sig kunna påvisa i andra anstaltsmiljöer. I vad mån dessa erfarenheter går att direkt överföra till ungdomsvårdsskolorna är tämligen ovisst. Den relativt öppna och behandlingsinriktade atmosfären på en ungdomsvårdsskola torde exempelvis vara ägnad att minska gruppmotsättningarna mellan elever och personal. Därmed ökas förutsättningarna både för ett anammande av upp- fattningar från de båda hållen och för individuella ställningstaganden. Det finns vidare anledning att antaga att den heterogenitet i ålder, personlig- hetsstruktur och asocialitet, som kännetecknar elevmaterialet på ungdoms- vårdsskolorna, kan leda till uppkomsten av undergrupper med sinsemellan olika uppfattningar. En sådan splittrad gruppstruktur torde försvåra upp- komsten av generella elevnormer och öka möjligheterna till kompromisser mellan personalens värderingar och de asociala beteendekraven inom elev- kollektivet.

Attitydförändringar hos eleverna Några ännu ej publicerade undersökningar synes peka på att ungdomar in- tagna på fångvårdsanstalter under vistelsen på institutionen i stor utsträck- ning tillägnar sig mer samhällsnegativa och asociala attityder än de hade tidigare — åtminstone i den mån dessa attityder kunnat mätas under an- staltstiden (Barker & Adams 1959, Blomberg 1959, Hauge 1961). Det synes också förhålla sig så att attitydförskjutningarna inte bara gäller förhållan- dena inom anstalten. Även på sådana punkter som inställning till övervaka— re, domstol och polis förekommer förändringar i negativ riktning, vilka knappast kan ha sin grund i egna upplevelser under anstaltsvistelsen. Så- dana förändringar i inställningen till förhållanden utanför anstalten torde till en del kunna förklaras med att redan frihetsförlusten och anstaltsvistel- sen i sig själv kan förstärka den negativa inställningen till hela samhället

och dess myndigheter. I första hand torde emellertid attitydförskj utningarna vara produkten av påverkan från kamraterna och därmed indirekt ett tecken på anammande av kamratnormerna.

Därmed är inte sagt att beteendet inom anstalten eller de verbalt uttryckta attityderna verkligen motsvarar bestående han-dlingstendenser och uppfatt— ningar. Sådana avläsbara attitydförskjutningar kan t. ex. vara ett utslag av allmän olust som efterhand stegras men som efter anstaltstidens slut kling- ar av. De kan också bestå av enbart munväder och ytbeteende, som inte alls har stöd i den egna personligheten, men som ligger nära till hands att ut— trycka eftersom åsikterna och handlingarna omhuldas av kamraterna och man dagligen hör och ser dem. Det kan naturligtvis också förhålla sig så att en elevs beteende under själva anstaltstiden formas och bestäms av de för- väntningar kamraterna ställer på honom och att han känner sig tvungen att i yttre avseende ansluta sig till dessa beteendekrav för att inte bli isolerad. Samtidigt kan han utbilda ett annat system av värderingar, som kanske inte kommer till synes under anstaltstiden men kan visa sig efteråt när kamrat— trycket minskat. Överhuvud taget är det viktigt att vid beteendestudier av detta slag skilja mellan den roll den intagne valt att spela för att göra sin tillvaro dräglig och de värderingar han har.

Såväl de ovan angivna undersökningarna som den praktiska erfarenhet-en antyder emellertid också att många anstaltsungdomar under institutions— vistelsen förändrar sin samhällsuppfattning i positiv riktning och alltså anammar de av personalen erbjudna handlingsmönstren och värderingar— na. Även om alla elever utsättes för negativ kamratpåverkan förefaller det alltså som om denna långt ifrån alltid får större betydelse än den behandling och påverkan, som utgår från anstaltspersonalen. En i sammanhanget vä- sentlig frågeställning utgöres av i Vilken utsträckning det ena eller andra slaget av påverkan får bestående effekt på attityderna efter anstaltstiden. Denna fråga synes ej ha varit föremål för några undersökningar.

Som allmänna uppgifter för forskningen på detta och föregående område kan följande frågeställningar anges. Är den referera-de typindelningen av lösningar på normkonflikten tillämplig på ungdomsvårdsskolorna? Hur för-. delar sig i så fall ungdomsvårdsskolornas klientel på de olika typerna? Vilka attityder och värderingar förändras lättast genom elevkollektivets påverkan?" Hur stor del av klientelet påverkas attitydmässigt i positiv riktning och hur stor del i negativ? Hur djupgående och hur bestående är dessa attitydför— ändringar?

Elevkollektivets påtryckningsmedel Elevgruppen strävar efter att få alla medlemmar att ansluta sig till de ge- mensamma värderingarna och använder i detta syfte olika påverknings- medel. Denna påverkan inriktas i första hand på att få de nyanlända elever- na att lära sig handlingsreglerna och tillägna sig gruppens normsystem. För

många nykomlingar till en ungdomsvårdsskola framstår dock en stor del av de uppfattningar, som omfattas av elevkollektivet som tämligen självklara. Detta gäller särskilt dem som har tidigare anstaltserfarenhet eller som varit medlemmar av asociala gäng.

Även andra kategorier än nykomlingarna utsätts för medveten påverkan från elevkollektivet. Detta gäller exempelvis dem som ifrågasätter riktig- heten av de negativa och asociala normerna därför att de inser att dessa grundas på försvarsinställningar och rationaliseringar av egna misslyckan- den. Vidare tråffar påtryckningarna dem som förnekar dogmen att alla måste hålla ihop för att göra anstaltslivet uthärdligt samt dem som öppet redovisar hjälpbehov. Hit hör bl.a. de kamraträdda som söker skydd hos personalen, de skötsamma med vilja att övergå till en mer social livsföring än tidigare, de självständiga, som försöker gå emot gruppens uppfattningar utan att därför med nödvändighet identifiera sig med personalen, samt de som tror samhälle och medmänniskor 0111 gott. Alla dessa utgör var och en på sitt sätt ett hot mot elevkollektivets sammanhållning och måste därför göras till föremål för påtryckningar.

Tidigare har sagts att behovet av gruppgemenskap är den primära driv- kraften för anslutning till elevgruppens normuppfattningar. Den som inte ansluter sig hotas med att bli helt utesluten ur gemenskapen, nonchalerad och isolerad utan kamrater och vänner. En ensamhet av detta slag torde vara ännu svårare att uthärda inom den trånga anstaltsmiljön än under andra och friare förhållanden.

Detta starka gemenskapsbehov och det latenta eller uttalade hotet om ute- slutning kompletteras med en mer aktiv och direkt påverkan dels av verbalt slag, dels i form av andra sanktioner. De verbala påtryckningarna yttrar sig bl.a. som övertalning, »information» 0111 inbillade eller verkliga orättvisor, förvrängning av sakförhållanden, misstolkningar av behandlingsintentioner- na, utsående av misstro mot personalen, betonande av vikten av att gruppen håller ihop. Sanktionerna kan ta sig uttryck dels i mer eller mindre omfat- tande trakasserier — den motspänstige elevens bäddade säng rivs upp, hans kläder göms undan, han får inte sin rättmätiga andel vid matbordet, han möter stickord och ovilja från alla kamrater — dels i mer direkt fysiska aggressionshandlingar från handgriplig upptuktelse genom någon enstaka elev till kollektivt kamratstryk. Även 0111 ren pennalism av systematiserat slag erfarenhetsmässigt torde vara en ganska sällsynt företeelse på ungdoms- vårdsskolorna synes dock >>ka111ratuppfostran>> av här angiven natur vara så mycket vanligare.

Nykomlingen genomgår i allmänhet en testperiod innan han eller hon blir acceptera-d av elevgruppen. Den nykomnes solidaritet med kamraterna och villigheten att lära sig spelreglerna granskas och prövas på olika sätt. Det torde härvid inte vara alldeles ovanligt att nya elever förmås att rymma eller

att göra sig skyldiga till andra förseelser för att därigenom demonstrera att de är kvalificerade att upptagas i gemenskapen. I andra fall finner eleven sj älv utan påtryckningar att ett sådant beteende kan medverka till att höja hans anseende. Direkta invigningsprov och liknande ritual som tecken på att eleven blivit accepterad i gruppen torde dock vara tämligen ovanliga. Den gängse utvecklingen synes snarare bestå av en successiv statushöjning i takt med inlärningen av gruppens normer. Den som har tidigare erfaren- het från nägon annan anstalt eller som genom arten och omfånget av sin asocialitet bedöms vara positivt inställd till elevkollektivets värderingar blir därför i allmänhet snabbare accepterad än en anstaltsnovis som dessutom är asocialt ringa belastad.

Det förekommer emellertid också påtryckningar av mer individuell art, vilka inte direkt ingår i kollektivets påtryckningssystem. Här märks främst det inflytande som utövas av de ofta gravt skadade individer — i allmänhet primärt karaktärsstörda — som utan att ha någon högre status dock trivs med anstaltslivet därför att de där har större möjligheter att inverka stö— rande på sin omgivning än de har i annan miljö. De utnyttjar ofta svagare kamrater, som de uppmanar till rymningar och annan misskötsamhet, un- derblåser missnöje, intrigerar och försöker att på alla sätt inverka på ord- ningen inom anstalten utan att själva behöva synligt medverka.

Bland företeelser som behöver kartlägges på detta område märks bl. a. nykomlingens assimilering i gruppen, förekomsten av kamratförtryck och andra medel att befordra anslutning till gruppnormerna, utfrysningens olika former samt förekomsten av rymningar, brott och andra beteendeavvikelser under anstaltstiden som medel att vinna prestige.

Statusförhållanden Inom varje socialt system utbildas en statusstruktur eller rangskala med för- delning av makt och prestige. En sådan skiktning av ledarskap, inflytande och social ställning förekommer även inom anstaltskollektivet med en rang- ordning från ledarna ned till hackkycklingarna och de från gruppen utstötta.

Statusnivån är av avgörande betydelse för en elevs anpassning i anstalts- miljön. En elev med lägre kamratstatus tycks såväl i fråga om konkreta förmåner som när det gäller de mer emotionella relationerna till kamraterna vara hänvisad till ett radikalt annorlunda liv på skolan än en elev med hög status. Hackkyckling, syndabock och pajas är några exempel på lågstatus- roller, som i mer eller mindre uttalad form tycks förekomma i de flesta an- staltskollektiv och som tycks vara en lika väsentlig del av gruppstrukturen som ledarna. Det är därför helt naturligt att en medlem av ett anstaltskollek- tiv försöker höja sin status för att därigenom kunna överlåta de sämre rol- lerna på andra. Ju högre upp han avancerar på rangskalan desto mer för— måner och makt tillkommer honom. Liksom i många andra sociala grupper förefaller även i anstaltsmiljön denna kamp om platserna på rangstegen

vara hårdast i botten och i toppskiktet medan konflikterna i mellanledet är mindre påfallande.

Det typiska »intern-samfundet» sådant 'det skildras i exempelvis ameri- kanska fängelsestudier präglas av ett stelt auktoritärt och hierarkiskt upp-- byggt stat'ussystem, där de svaga domineras och utnyttjas av de starkare. Placeringen på rangskalan tycks vara beroende i första hand av den tid den intagne vistats på institutionen och av hans personliga tuffhet. Lång an— staltstid ger dock inte automatiskt ledarposition. Ledare, som tjänar som förebilder för de roller man bör spela inom interngruppen, blir i allmänhet endast de som både tar avstånd från anstaltens personal och dess värde- ringar och som utövar tvång och fysiskt tryck på de svagare kamraterna _— antingen själva eller genom ombud. Den intagnes status ökar allteftersom de i tiden äldre kamraterna lämnar anstalten och han själv lärt sig att utöva det beteende som praktiserats mot honom. På detta sätt konserveras de aso— ciala ledarrollerna i interngruppen.

Den stränga hierarkin och betonandet av det fysiska våldet som en förut— sättning att vinna status synes inte på samma sätt prägla det sociala syste- met på ungdomsvårdsskolorna, som i motsats till fängelserna är öppna an— stalter. Även här förekommer dock likartade fenomen om än i mindre skala — t. ex. »kungarna» och »kronprinsarna» i ledarskiktet, vilka håller de sva- gare kamraterna under sträng kontroll och tukt. Dramatiska stridigheter om ledarskapet kan uppstå då någon av dem som tidigare dominerat lämnar sko— lan. På liknande sätt försöker man i allmänhet att pressa in nykomlingen i den lägsta statuskategorin. Särskilt i mindre anstaltsavdelningar av över- vägande primärgruppskaraktär är dock det sociala samspelet eleverna emel- lan tämligen föränderligt. Avgången eller nytillkomsten av en enstaka elev kan komma att innebära en fullkomlig omvandling av statusordningen.

I ledarskiktet återfinns de elever som mest aktivt fungerar som norm- bevarare med förmåga att påverka kamraterna, skapa gruppnormer och till- se att de efterlevs. Denna påverkan synes ske efter två skilda linjer. Den ena representeras av de fysiskt överlägsna, aggressiva och aktiva ledarna, som ger kroppsligt eftertryck åt sina krav. För den andra svarar de mer infor- mella, intellektuella och beräknande bakgrundsledarna, som ger innehållet i gruppens värderingar. Denna »hjärntrust» anger motiveringar för det öns— kade beteendet och bidrar också med lämpliga rationaliseringar. För an- staltspersonalen är denna kategori av ledare inte lika lätt igenkännlig som de öppet dominerande. Ofta upplevs de dock som missnöjesskapare och underblåsare utan att man kan öppet beslå dem själva med några oegent- ligheter eller överträdelser av anstaltsbestämmelserna. Många av dem väljer också skenanpassningsalternativet i konflikten mellan skolans och kamra- ternas värderingar och de mer begåvade kan särskilt på en större anstalt eller avdelning framstå som ytterligt skötsamma och anpassningsbara.

Liksom i andra sammanhang är det också i fråga om elevgruppen svårt att mer preciserat ange vilka egenskaper som ger status och som är förut- sättningar för en ledarposition. I det föregående har som mer generella fak- torer av betydelse för ledarställning nämnts anslutning till elevgruppens värderingar, tidsfaktorn, arten av det asociala beteendet, fysisk styrka samt begåvning. Utöver dessa förekommer åtskilliga andra statushöj ande omstän- digheter och egenskaper: speciella färdigheter i exempelvis idrott eller mu- sik, kamratlighet och hjälpsamhet, ålder, utseende m.m. Kraven på ledar- nas beteende och personlighet synes också i allmänhet vara en funktion av den yttre ramen såsom anstaltsklimatet, klientelets sammansättning, anstal- tens slutenhetsgrad, gruppens storlek och liknande faktorer. På en anstalt med repressivt klimat läggs sålunda erfarenhetsmässigt större vikt vid styr- ka och aggressivt beteende hos ledarna än i en mer terapeutiskt inriktad miljö, och på en skola med välbegåvade och studieintresserade elever kom- mer hög begåvning att utgöra en väsentlig ledarkvalifikation. Till skillnad mot andra gruppbildningar är ledarskapet inom en elevgrupp dock vanligen präglat av att samma elever fungerar som ledare i gruppens alla olika aktivi- teter och oavsett om de är de mest kvalificerade för den speciella uppgiften. »Kungen» blir sålunda lagkapten för fotbollslaget även om han hör till de sämre spelarna, och den fysiskt starkaste kan bli ordförande i ett elevråd även om han har stora svårigheter att uttrycka sig.

De egenskaper, som utmärker bottenskiktet i hierarkin, är i stort sett le- daregenskapernas motsats. Låg ålder, fysisk klenhet och mjäkighet, kort vistelsetid, dålig begåvning, lyten och lynnesegendomligheter är egenskaper som ofta återfinnes hos hackkycklingarna och de utstötta.

Även personalen rangordnar eleverna. Placeringen inom denna rangskala, som grundar sig på åtminstone delvis andra kvaliteter än de som värde- ras av kamraterna, skiljer sig ofta från kamratgruppens. Det förefaller tro- ligt att samspelet mellan dessa båda statussystem har stor betydelse för varifrån eleven hämtar handlingsmönster och värderingar. Den elev, som ligger lågt på personalens statusskala, tvingas mer eller mindre att ansluta sig till kamratgruppens normer för att inte behöva leva i ett socialt och emotionellt vakuum, medan den ur kamratkollektivet utstötte kan söka sig till personalen för att där få mer förståelse och respekt.

Den hypotesen har emellertid också framkastats att personalen i sina bedömningar omedvetet påverkas av elevens status bland kamraterna och att den elev, som har låg ställning inom kamratgruppen, sällan får hög status hos personalen. Däremot behöver helt naturligt personalens uppfattning om en elev inte nämnvärt påverka hans anseende bland kamraterna — att ha låg personalstatus kan ju vara följden av identifiering med de asociala grupp- normerna.

Vid behandlingen av eleverna torde sålunda stora risker föreligga att per—

sonalen påverkas av deras ställning i kamratkretsen. Vårdaren är mer eller mindre medveten om att hela elevgruppen kan mobiliseras upp mot honom av den inflytelserike eleven om han råkar ut för dennes misshag. Han kanske också har på känn att han förbättrar sin ställning bland eleverna genom att ingripa särskilt kännbart mot den elev som år impopulär bland kamraterna. Det vore närmast förvånande om personalen vid fördelningen av förmåner, arbetsuppgifter och bestraffningar kunde helt frigöra sig från inflytanden av sådant slag.

Detta skulle innebära att personalen kan komma att verka stödjande på elevgruppens statussystem och därmed indirekt också på de värderingar, som de egentligen skall motarbeta. I amerikanska undersökningar har man också ofta ansett sig kunna konstatera förekomsten av sådan omedveten »anstaltskorruption» eller »kohandel» varvid anstaltsledningen på många punkter ger efter för internnormerna för att därmed köpa yttre lugn och anstaltsordning (Polsky 1959, Rubenfeld 1960). Det är rimligt att antaga att liknande tendenser kan förekomma på våra ungdomsvårdsskolor.

Som angelägna forskningsuppgifter under denna rubrik framstår kart- läggningen av olika gruppstrukturer och studier av de faktorer som bestäm- mer status inom elevgruppen, av samspelet mellan status bland eleverna och hos personalen samt av ledarnas olika roller och funktionssätt.

Gruppstruktur och gruppsammanhållning

Inom varje kollektiv med tillräckligt stort antal medlemmar finns en tendens till uppdelning på smärre grupper, vilka inom sig utbildar egna rangord- ningar och värderingar, som kan avvika i högre eller lägre grad från det större kollektivets normsystem. Olika avdelningar på samma ungdomsvårds- skola skiljer sig sålunda ofta åt i attityder och uppföranderegler, och inom förläggningsenheterna kan förekomma en splittrad gruppstruktur med un- dergrupper och klickar med sins emellan olika uppfattningar. Vidare finns i allmänhet enskilda elever eller par av elever, som inte alls ansluter sig till de dominerande normerna men som trots detta ibland tycks vara accepte- rade av kamraterna.

Denna strukturering på smärre grupper synes basera sig på en mängd faktorer av vilka i första hand kan nämnas intressegemenskap, likhet i ålder och i personlighetsutrustning, tidigare bekantskap och gemensam ort. Ofta förefaller dock kamratval och grupperingar av detta slag på samma sätt som i andra sociala sammanhang ha ytterst komplexa och svåranalyserade orsa- ker. Sociografiska undersökningar av anstaltsungdom har också visat att gruppstrukturen kan variera från situation till situation (Moreno 1934). Samma elever, som exempelvis i klassrummet fördelar sig på ett sätt, visar helt andra grupperingar i fritidsaktiviteter eller i arbetssituationer. De minsta variationerna tycks förekomma i fråga om eleverna i ledar— och

bottenskikten, vilka i stort sett håller sina positioner oavsett hur gruppen fördelar sig i övrigt.

1 de minsta undergrupperna om två eller tre elever synes relationerna ofta få en mer intim och personlig prägel. Sådana vänskapsband innebär ofta ett skydd mot gruppkraven och erbjuder möjlighet till djupare känslomässiga kontakter. Även om många sådana kamratrelationer är av positiv betydelse och kan ha en stödjande och uppbyggande effekt, förekommer dock också starka emotionella bindningar med en klart ogynnsam inverkan —— exempel- vis i form av »herre och slav-förhållande», där en svag elev mer eller mindre förförs till asocial livsföring och fortsatt kriminalitet, eller intensivt ömse— sidigt beroende —— någon gång i nära släktskap med vad psykiaterna kallar folie å deux.

Elevgruppen på en ungdomsvårdsskola kan alltså inte beskrivas som ett stereotypt statussamhälle med givna och entydiga relationer mellan de olika medlemmarna. Snarare bör den ses som ett ständigt växlande samspel, där eleverna var och en efter sin särart söker skapa sociala och emotionella an- knytningar och få utlopp för sina intressen och sin personliga dynamik. Inom den formella yttre ramen och kollektivets gemensamma värderingar och statusskala uppnås detta genom den mer komplexa och differentierade gruppstrukturen, där mönstren växlar allt efter situationen och efter för- ändringar i gruppens sammansättning.

En splittrad gruppstruktur inom ett stort elevkollektiv torde innebära en minskad sammanhållning kring gemensamma värderingar och uppförande- regler och därigenom möjligen också bättre förutsättningar för en attityd— påverkan från personalen. Å andra sidan är det troligt att förekomsten av undergrupper med starkt skiljaktiga uppfattningar leder till stridigheter och konflikter inom kollektivet och därmed försvårar behandlingsarbetet. I det praktiska anstaltsarbetet strävar man i allmänhet efter att fördela eleverna på små grupper, där personalen skall ha möjlighet att utöva en individuell påverkan utan att kamrattrycket blir övermäktigt. Vidare söker man göra dessa grupper så homogena att de interna störningarna minskas. Homo— geniteten medger också ett arbete med gruppen som helhet och därmed inte bara en påverkan av den enskilde individen utan även en förändring av gruppnormerna. I detta sammanhang kan hänvisas till ett omtalat experi— ment varvid anstaltselever gavs tillfälle att själva bestämma grupptillhörig- het och val av förläggningskamrater (Aichhorn 1951). Resultatet av denna spontana gruppbildning blev en stark avspänning i de interna elevkonflik- terna och avsevärt förbättrade terapeutiska förutsättningar.

Närmare analyser av gruppstrukturerna inom ungdomsvårdsskolorna bör kunna belysa frågeställningar av väsentlig betydelse för behandlingen. Före- ligger exempelvis några samband mellan gruppstruktur och rymningar, aggressionshandlingar, obstruktioner och liknande störningar? Vid vilken gruppstorlek brukar i allmänhet mer stabila undergrupper uppstå? Vilken

är den ur behandlingssynpunkt optimala gruppstorleken? Genom vilka yttre åtgärder kan gruppstrukturen påverkas? Vilka psykologiska mekanismer ligger bakom gruppbildningarna och kan dessa användas i det terapeutiska arbetet?

Personlighetspsykologiska synpunkter

Förhållandena inom anstaltens elevkollektiv har hittills avhandlats huvud- sakligen ur sociologiska och socialpsykologiska aspekter. De inrymmer na- turligtvis även ett ständigt samspel med personlighetspsykologiska egenska- per. Som tidigare i olika sammanhang antytts torde exempelvis statusför— hållanden, rollfördelning och gruppstruktur i hög grad bestämmas av per- sonlighetsegenskaper hos eleverna. Liksom på de flesta andra områden av behandlingsforskningen krävs alltså även här en samverkan mellan olika vetenskapsgrenar för att problemen skall bli tillfredsställande belysta.

Det finns exempelvis all anledning att antaga att sådana diagnostiska kategorier som hjärnskadade, primärt karaktärsstörda, paranoiker och hys- teroida neurotiker reagerar på sins emellan helt olika sätt på kamratgrup- pens krav. Det kan därför vara av värde att studera vilka kamratmiljöer som är de ur behandlingssynpunkt optimala för sådana olika kategorier. Ett när— mare studium av hur skilda personlighetstyper anpassar sig till kamrat- kollektivet bör också kunna ge underlag för belysning av frågor rörande differentieringen såväl mellan skolorna som mellan avdelningar på samma skola. I Aichhorns tidigare nämnda undersökning visade det sig sålunda att de spontant bildade elevgrupperna innebar en uppdelning i tämligen klart avgränsade psykologiska, psykiatriska och sociala kategorier.

Andra exempel på behovet av samordnade analyser av personlighet och social struktur är frågeställningar kring sambandet mellan personlighets- drag och mottaglighet för gruppnormer, undersökningar av ur behandlings- synpunkt lämpliga gruppstorlekar för olika psykologiska och åldersmässiga kategorier samt studier av personlighets-strukturen hos bl. a. ledare av olika typ.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas att de iakttagelser och forsknings— resultat som redovisas i detta kapitel, huvudsakligen är hämtade från anstal- ter för manligt klientel. I vilken utsträckning dessa empiriska rön har sin tillämpning även på flickskolorna är högst svårbedömbart, eftersom psyko- logiska och sociala könsskillnader kan ha stor betydelse. Åtminstone antyder den praktiska erfarenheten att gruppfenomenen gestaltar sig olika på pojk— och på flickskolorna. Undersökningar av sådana skillnader och deras orsaker bör betraktas som väsentliga forskningsuppgifter.

Relationerna till anstaltsstrukturen i övrigt Hela det sociala system inom elevkollektivet som här skildrats är invävt i den större anstaltsstrukturen. Med nödvändighet får därför förhållandena

inom elevgruppen sin färgning av sådana yttre omständigheter som anstal- tens storlek och antal elevavdelningar, personalgruppens storlek, samman- sättning, attityder och behandlingskompetens, anstaltsklimatet och behand- lingsmetodiken.

Även om sådana företeelser som gruppnormer, kamratpåverkan och ledar— funktioner är allmängiltiga och ofrånkomliga i varje elevkollektiv, får de alltså sin speciella utformning av hur den socialpsykologiska och fysiska miljön är gestaltad. Denna miljöram grundar sig på byggnadsförhållanden, behandlingspraxis, differentieringsprinciper, urval och utbildning av per- sonal och liknande faktorer. Eftersom dessa betingelser kan göras till före- mål för förändringar, bör också de gruppdynamiska faktorerna kunna på- verkas inom vissa gränser.

Studier av sambanden mellan de sociala processerna i elevgruppen och anstaltens övriga förhållanden torde därför höra till de mest angelägna forskningsuppgifterna. Hur inverkar exempelvis ökad personaltäthet på gruppnormerna? Skiljer sig de slutna avdelningarna från de öppna i fråga om statusgivande egenskaper och gruppsammanhållning? Vilka vinster skulle kunna uppnås genom att de negativistiska ledarna och kamratför— störarna behandlades åtskilda från övriga elever? Hur förhåller sig grupp- strukturen till anstaltens respektive avdelningens storlek? Vilka samband finns mellan avdelningspersonalens attityder till behandlingen och elevernas egna kamratrelationer?

Åtskilliga av dessa frågor torde kunna studeras experimentellt genom systematiserade variationer av de olika anstaltsfaktorerna. Emellertid synes ungdomsvårdsskolorna redan i sin nuvarande gestaltning uppvisa så stora inbördes olikheter dels skolorna emellan, dels mellan olika avdelningar på samma skola, att jämförande deskriptiva analyser borde kunna ge god väg- ledning.

Sammanfattning

Resultatet av ungdomsvårdsskolornas strävan att förändra elevernas attity- der och värderingar blir i hög grad beroende av den påverkan som äger rum inom kamratkollektivet. De resonemang, som förts i detta kapitel, :har ut- gått från att de normer och värderingar, som gäller i kamratgruppen, till övervägande del på ett negativt sätt avviker från de normer som förespråkas av befattningshavarna, samt att de sociala processerna i elevkollektivet är ägnade att minska resocialiseringsutsikterna. En sådan åsikt kan synas överdriven, men för den händelse internkollektivet har en positiv behand- lingseffekt har denna åtminstone hittills inte kunnat påvisas i någon av de vetenskapliga studier som ägnats anstaltsförhållanden. Även om i lyckliga fall undantag dock kan förekomma, torde den här framförda synen vara den mest realistiska när det gäller att bedöma och söka eliminera det hinder, som

de asociala elevnormerna utgör för en framgångsrik påverkan och behand- ling.

En av kärnfrågorna i ungdomsvårdsskolornas behandlingsproblematik är därför hur man skall kunna på ett konstruktivt sätt begagna sig av grupp- dynamiska processer och elevrelationer i det socialpedagogiska arbetet i stäl— let för att låta dessa behärska och begränsa vårdarbetet. Undersökningar av exempelvis norminnehåll, gruppsammanhållning, inflytelsestrukturer och attitydkomplex och deras samband med andra faktorer inom behandlingen blir därför centrala forskningsuppgifter.

Många frågeställningar av detta slag har behandlats och även experimen- tellt studerats inom sociologin och socialpsykologin. Dessa försök har emel- lertid i allmänhet gällt psykiskt normala och välanpassade människor och det är omöjligt att tillämpa deras empiriska rön på ungdomsvårdsskolornas klientel och på den specifika anstaltsmiljön utan ingående prövning och 1110- difiering. Det förefaller dock ställt utom allt tvivel att man här rör sig inom en sektor av anstaltsbehandlingens problematik, som i mycket hög grad är tillgänglig för vetenskaplig forskning ifråga om såväl deskriptiv analys som experimentell hypotesprövning.

KAPITEL XII

Den slutna vården

Den ökade tillförseln av anstaltsbesvärligt klientel till ungdomsvårdssko- lorna, vilken betingats bl.a. av den allmänna brottslighet-sutvecklingen och av bestämmelserna i 1952 års lag, har sedan början av 1950-talet lett till en successiv utbyggnad av förläggningsenheter avsedda för sluten vård. Även de 5. k. mottagningsavdelmingarna, som i första hand är avsedda för ung- domar omhändertagna för utredning enligt barnavårdslagen, har inrättats som slutna avdelningar. Med en gemensam beteckning kallas de olika slagen av slutna avdelningar för specialavdelningar.

Utbyggnaden av Specialavdelningarna har gått mycket snabbt, vilket be- lyses av att ungdomsvårdsskoleorganisationen år 1950 förfogade över endast 16 slutna vårdplatser av inalles 919 elevplatser, medan av de 1 030 vårdplat- serna 1/4 1964 177 betecknades som slutna. Av dessa platser belöpte sig 72 på mottagningsavdelningar. Specialavdelningar har inrättats endast vid yr- kesskolorna.

Specialavdelningarna är ritade och byggda med utgångspunkt från sin hu- vudfunktion att bereda sluten vård och erbjuder därför rent byggnadstek- niskt ett tämligen säkert rymningssky-dd. Planlösningen tillåter vidare per- sonalen att ständigt ha eleverna under uppsikt utan att kontrollen framstår som onaturlig och påträngande.

Avdelningarna har i allmänhet 8 vårdplatser + 2 isolerings- eller sj ukrum. Under den tid eleverna vistas ute på avdelningen är alltid 2 hefattningshavare i tjänst samtidigt. Nattetid, då eleverna är inlåsta på sina rum, bestrides tjänstgöringen av 1 man.

Sysselsättningen består dels av arbete i den i byggnaden inrymda verkstads- lokalen, dels av arbetsuppgifter utom avdelningen, varvid eleverna uppdelas i mindre grupper, var och en under ledning av en hefattningshavare. Under såväl arbete som fritid hålles 'specialavdelningens elever avskilda från sko- lans övriga elever.

Specialavdelningarnas elever Intagning på specialavdelning kommer ifråga dels för ungdomar, som är omhändertagna för utredning enligt barnavårdslagen, dels för elever som visat sådan misskötsamhet att sluten vård ansetts nödvändig. Beträffande utredningsfallen erbjuder den slutna mottagningsavdelningen betryggande

skydd mot rymningar och fortsatt asocialitet under den tid barnavårdsnämn- dens utredning pågår. Någon i anstaltsmiljö dokumenterad misskötsamhet behöver alltså inte föreligga i dessa fall.

Bland de anledningar som föranleder placering av andra elever på special- avdelning märks främst rymningar, aggressionshandlingar mot personal eller kamrater, skadegörelse, sprit- och thinnerbruk. Motiven för sådan place— ring kan exempelvis vara skyddssynpunkter ifråga om såväl samhället (rym— ningar med brott förhindras) som den enskilde eleven (asocial och kriminell tillvänjning hejdas, tillgång till sprit, thinner etc. stoppas) och elevkollek- tivet (uppviglare och kamratförtryckare kan hållas under skärpt uppsikt). Sluten vård är vidare ofta enda möjligheten för att de mer rymningsbenägna eleverna skall kunna göras till föremål för kontinuerlig behandling. En av specialavdelningarnas funktioner blir också att förse skolan med möjligheter till disciplinära åtgärder ägnade att upprätthålla respekten för gällande före— skrifter — oberoende av om man vill beteckna dessa åtgärder som bestraff— ning eller som behandling.

Med undantag för mottagningsavdelningarna kommer alltså specialavdel- ningarna att beläggas med det mest anstaltsbesvärliga klientelet.

Specialavdelningarnas särställning Tillkomsten och utbyggnaden av Specialavdelningarna dikterades som redan nämnts från början snarare av sådana säkerhetssynpunkter som ökat

skydd mot rymningar och annan kriminalitet, vilket betingades av kliente— lets större svårighetsgrad, än av övertygelsen att sluten vård är bättre ur rehabiliteringssynpunkt än den gängse vården på de öppna avdelningarna. De ökade erfarenheterna gav dock vid handen att denna vårdform även hade positiva värden, vilket medförde att det starka motstånd mot specialavdel- ningar som förmärktes i begynnelsen efter hand försvunnit. Trots detta har farhågor kvarstått att en längre tids vistelse i sluten miljö skulle kunna få icke avsedda bieffekter, varför vissa begränsningar införts. Enligt ungdoms-— vårdsskolestadgan »må vistelsetiden på specialavdelning icke utsträckas längre än vad som oundgängligen erfordras och må icke överstiga två måna— der i följd». Under speciella omständigheter kan dock socialstyrelsen i varje enskilt fall medgiva förlängning av vistelsetiden. Genom dessa stadganden har garantier skapats mot ett missbruk av den slutna vården samtidigt som ungdomsvårdsskolornas allmänna karaktär av öppen vårdform blivit klart betonad. De slutna avdelningarna bör alltså snarast betraktas som nödvän- diga komplement till den i övrigt öppna vården, varigenom ungdomsvårds- skolorna fått möjligheter att bereda vård även för de ungdomar, som på grund av grov brottslighet i annat fall skulle ha placerats på sluten fång- vårdsanstalt eller som på grund av rymningsbenägenhet skulle ha kunnat undandraga sig all behandling.

Specialavdelningarnas huvuduppgift är att skapa en yttre ram inom vilken behandling kan meddelas de elever, som utan dessa avdelningar inte skulle ha vistats på skolan. Det är därför naturligt att man i initialstadiet av ut- formningen av (denna nya behandlingssektor lade huvudvikten vid bevak- ningssynpunkter och säkerhetskrav. Det starkt ökade behovet av platser för sluten vård har också framkallat en snabb expansion i utbyggnaden, varvid man icke hunnit avvakta psykologiska och pedagogiska behandlingserfaren- heter utan i första hand tvingats inrikta sig på byggnadsteknisk utformning, personalbehov och liknande frågor.

I brist på erfarenheter av elevernas psykologiska och sociala reaktioner under vistelsen på specialavdelning har man ännu icke kunnat helt tillgodose de personlighetspåverkande synpunkterna. Detta är beklagligt eftersom det psykoterapeutiska behandlingsbehovet kan antagas vara särskilt stort hos de elever, som kräver sluten vård. I många avseenden borde också de slutna avdelningarna ha goda yttre möjligheter att förena säkerhetsfunktionen med en mer djupgående personlighetspåverkan. Visserligen har man med hänsyn till klientelets besvärlighet sökt placera de bästa befattningshavarna inom vårdar— och tillsynsmannakategorierna på Specialavdelningarna och vidare ger dubbelbemanningen och närkontakterna större möjligheter till en inten- siv påverkan än vad de övriga avdelningarna kan erbjuda. De slutna avdel- ningarna saknar dock speciell behandl-ingspersonal, och andra behandlings- inslag än de som betingats av slutenheten har icke heller prövats i någon större utsträckning.

Inom den slutna avdelningsvården återfinnes ett flertal frågor, som gäller generellt för anstaltsvård av ungdom och som beröres i andra delar av kom— mitténs betänkande. Olikheter vad beträffar bevakningssynpunkter, klientel, personaluppsättning och annat mellan den öppna och den slutna vården torde dock vara betydande, varför ett överförande av erfarenheter från det ena fältet till det andra måste göras med försiktighet. Ett studium av special— avdelningarnas funktion och resultat bör därför till behandlingsforskningens mer angelägna uppgifter.

Positiva och negativa faktorer i den slutna vården Det kan ifrågasättas, huruvida den slutna värden för den enskilde är av så negativ effekt som antydes av lagrestriktionerna ifråga om vårdtid. Är spe- cialavdelningarna med andra ord något nödvändigt ont, som kan motiveras endast utifrån säkerhets— och ordningsskäl, eller kan vård på sluten avdel- ning tänkas innebära positiva behandlingsinslag, vilka borde kunna tilläm— pas även på dem som inte är rymningsbenägna eller på annat sätt anstalts- besvärliga?

Även en ytlig analys visar att tillvaron på en specialavdelning rymmer

både sådana moment som kan tänkas ha negativ effekt och sådana vilka kan antagas vara av positivt behandlingsvärde.

De faktorer, som kan tänkas ha negativ betydelse, är av dels psykologiskt och sociologiskt slag, dels behandlingstekniskt. Till de ogynnsamma psyko- logiska effekterna kan hänföras många av de upplevelser som samman- hänger med att vara inspärrad, att ständigt övervakas och att salma valmöj- ligheter när det gäller sysselsättning och umgänge. Sådana omständigheter kan för många människor bli orsak till en allvarlig stressituation. Placering i sluten vård kan vidare appellera till primitiva känslodjup och kan också medföra att den personliga integriteten upplevs som hotad, vilket i svårare fall leder till aggressionshandlingar eller till depressiva tillstånd, i lindrigare till negativism eller resignation. Psykologiska reaktioner av detta slag, som torde förekomma i all sluten vård, kan förmodas bli både vanligare och mer intensiva när isoleringen sker inom en i övrigt öppen anstalt, såsom fallet är med ungdomsvårdsskolornas specialavdelningar, eftersom därvid tillfäl— len till jämförelser med friare förhållanden ständigt erbjudes.

Socialpsykologiskt sett blir riskerna för asocial identifiering och för kon- solidering av samhällsfientliga attityder större, då de mest kriminella och misskötsamma samlas på samma avdelning. Att ha vistats på specialavdel- ning synes också stundom 'ha en statusförhöjande effekt inom kamratkollek— tivet, vilket kan leda till att de mest misskötsamma eleverna härigenom får ökat inflytande över en del av kamraterna.

Från beh-andlingsteknisk synpunkt anmäler sig bl.a. problemen om hur ansvarskänsla, självständighet och förmåga att stå emot frestelser skall kunna stärkas och gradvis utvecklas i den bevakade och regelbestämda till— varon så att övergången till friare förhållanden underlättas. Inom special- avdelningarna är det vidare svårt att tillgodose behovet av skilda utbildnings- linjer. Möjligheterna till differentierad fritidsverksamhet är små (t. ex. lag- idrotter) och antalet hefattningshavare räcker i allmänhet inte till för att erbjuda större valmöjligheter i fråga om kontaktobjekt.

Till de positiva faktorer som kan åberopas till förmån för den slutna vår- den hör i första hand de större påverkningsmöjligheter personalen har i en grupp som dels är avskuren från det större elevkollektivet och dels är i stän- dig kontakt med de enskilda befattningshavarna. Här ges personalen till— fälle att kontinuerligt påverka attityder, beteenden och i viss mån också emotionella reaktioner utan att kollektivets åsiktstryck och okontrollerbara kommunikationer mellan eleverna minskar effekten i samma utsträckning som på de öppna avdelningarna.

Den slutna livsformen och välövervakade tillvaron synes också i många fall kunna ge eleverna en ökad trygghet och ett för dem själva medvetet skydd både mot egna impulshandlingar —— särskilt rymningar — och mot kamraterna. Den jämna rutin som slutenheten innebär och de skärpta disci- plinära kraven förefaller också att på många elever ha en allmänt rogivande

och harmoniserande inverkan. Det är ingalunda ovanligt att elever av dessa och liknande skäl framför önskemål om att få vistelsen på specialavdel- ningen förlängd i stället för att flyttas till öppen avdelning.

För belysande av de frågor, som här aktualiserats, krävs analyser av ele- vernas egna upplevelser av slutenheten och av deras attityd— och beteende- förändringar under och efter vistelsen på specialavdelning. I vilken utsträck- ning och un-der vilka omständigheter förekommer exempelvis ångesttillstånd. cellskräck, regressionssymtom och »överspelningar»? Hur gestaltas grupp- struktur och elevattityder på en sluten avdelning? Vilken effekt har vistelsen på specialavdelning på rymningsbenägenhet och övrig misskötsamhet? Finns det några urskiljbara reaktionsmönster vid övergången till öppen avdelning — exempelvis omedelbara rymningsförsök?

Det finns vidare anledning att antaga att förekomsten av en specialavdel- ning inom skolan har effekt även på förhållandena utom denna avdelning. Har exempelvis riskerna för placering på den slutna avdelningen en åter- hållande effekt på eleverna ifråga om rymningar och andra indisciplinära beteenden? Medför vistelsen på specialavdelning förhöjd status bland kam- raterna? Kan detta förhållande i så fall medverka till :att elever genom brott och förseelser mot anstaltsordningen försöker kvalificera sig för special- avdelningen?

Individuella variationer

Eleverna uppvisar högst olika reaktioner på den slutna vården. För vissa elever förefaller en tids vistelse på specialavdelning innebära en allvarlig tankeställare, som leder till en radikal förändring av beteendet. Andra synes reagera med ökad negativism och åter andra synes inte påverkas i någondera riktningen.

Vissa elevkategorier synes ha lättare att tillgodogöra sig de positiva insla- gen i den slutna vården, medan andra är mer mottagliga för de negativa sidorna. Sådana faktorer som kön och ålder torde härvid ha en viss betydelse. Erfarenheterna antyder exempelvis att flickor företer mer ångestreaktioner och hysteroida symtom än pojkar under vistelse på specialavdelning, men variationerna skolorna emellan är stora i detta avseende. Stor vikt kan an- tagas böra tillmätas vederbörandes psykiska disposition. Sådana mer extre- ma yttringar av anpassningssvårigheter som överspelningar, cellskräck, aggressioner och liknande torde med tämligen stor säkerhet kunna föras tillbaka på vissa bestämda psykologiska och socialpsykologiska egenskaps- konstellationer.

Studvier av samvariationerna mellan reaktionssättet i den slutna anstalts— miljön och personlighetsegenskaper bör därför kunna ge anvisningar både om vilka elever som bör placeras på specialavdelningar och om hur behand- lingen där bör utformas. Vilka egenskaper har exempelvis de elever, som

gör sig skyldiga till överfall på personal? Beror de olikheter i det allmänna reaktionssättet, som rapporterats föreligga mellan olika skolor, på att sko— lorna till—delas olika elevkategorier eller på skillnader i personalinställning, behandlingsklimat och liknande? Reagerar exempelvis verkligen flickor och pojkar på olika sätt på den slutna vården? Om så är fallet, vilka konsekven- ser har detta för vårdens utformning?

Vårdtiden på specialavdelning

Vistelsetidens längd torde vara en av de faktorer som kan förmodas ha bety- delse för behandlingseffekten. Den påverkan som utgår från avdelningens ordinarie vård— och tillsynspersonal består ju inte av psykoterapeutisk be- handling utan handlar främst om inträning av sociala vanor, strävanden att åstadkomma attitydförändringar och liknande. Naturligtvis kan de psyko— logiska relationerna till personalen också ha god effekt på de känslomässiga störningarna.

Det förefaller troligt att den påverkan ifråga om vaneinträning och attityd- förskjutningar, som kan äga rum från personalens sida i en sluten miljö, har sin maximala effekt — sedan initialmotståndet brutits _ i början av vistelsen och att tillskotten efterhand blir allt mindre. Det är vidare troligt att skadeverkningarna av den slutna vården stegras successivt med ökad vårdtid — exempelvis i form av ackumulerade aggressioner, som inte kan få naturligt utlopp i den strikta och föreskriftsreglerade miljön, eller i form av passiv resignation och initiativlös anpassning. Åtminstone visar erfaren- heten .att elever, som fullgjort maximitiden på specialavdelning och som efter återfall i misskötsamhet på nytt placeras på sluten avdelning, därvid sällan visar sig göra några framsteg. Visserligen glider de snabbt in i de yttre be- teendekraven på avdelningen, men deras inställning synes i allmänhet efter- hand bli alltmer negativ.

Ungdomsvårdsskolorna bygger i princip på öppen vård och arbetar utifrån den föreställningen att den öppna vårdformen ger de bästa resocialiserings- utsikterna och därmed på lång sikt också det bästa samhällsskyddet. Det borde dock undersökas hur en längre tids vistelse på sluten avdelning skulle påverka den rymningsbenägna och högkriminella delen av klientelet. Denna frågeställning framstår som särskilt angelägen mot bakgrunden av att ung— domsvårdsskolorna efter ikraftträdande av den nya brottsbalken kommer att tillföras ett klientel, som hittills bedömts vara i behov av långvarig sluten anstaltsvistelse.

De anförda synpunkterna har utgått från den utformning som värden på de slutna avdelningarna för närvarande har. Om specialavdelningarna skulle utvecklas till enheter för intensivbehandling med tillgång till behandlings- utbildad personal måste vårdtiderna bedömas på ett annat sätt. Med hjälp av intensiv psykoterapi individuellt och i grupp torde i så fall en gynnsam behandlingseffekt kunna uppnås avsevärt tidigare än nu. Vidare skulle de

eventuella skadeverkningarna av en längre tids vistelse på sluten avdelning verksamt kunna kompenseras av behandlingsvinsterna.

Fortlöpande undersökningar av attitydförändringar, kamratrelationer och psykologiska reaktioner under vistelse på sluten avdelning borde kunna ge anvisningar bl. a. om den optimala vårdtiden. Härvid bör också beaktas reak— tionerna vid övergången till öppen vård.

Personalens attityder

Specialavdelningarnas behandlingseffekt är _ liksom utfallet av annan in- stitutionsvård — beroende av det allmänna anstaltsklimatet och av persona- lens uppfattning om sin arbetsuppgift. Om personalen på specialavdelningen fattar denna som en »disciplinavdelning» med huvuduppgift att verkställa bestraffningar för begångna förseelser och att »lära eleverna veta hut» kom- mer förmodligen påverkan att i första hand bestå av beteendedrill och kon- takten mellan personal och elever att präglas av betydande distans. Under sådana förhållanden är en övervikt trolig för de negativa momenten i form av bl.a. förstärkning av den asociala grupptillhörigheten och ackumulerad negativism mot auktoriteter och samhälle. Om däremot verksamheten präg- las av behandlingsinställning och personalen utnyttjar de påtagliga kontakt- och påverkningsmöjligheter som vårdformen erbjuder, kan eleverna trots den fasta yttre ramen mötas med värme och personligt intresse. Detta kan antagas väl uppväga de nackdelar som vistelsen på specialavdelning i övrigt kan innebära.

Om specialavdelningarnas huvuduppgifter av personalen uppfattas som disciplinära och rymningshindrande och personalattityderna därigenom blir mer bestraffningsorienterade och repressiva än på de öppna avdelningarna, inverkar detta särskilt menligt på det terapeutiska arbetet vid förflyttningar mellan avdelningarna. Förskjutningarna i vårdkaraktären i riktning från behandlingsinställning mot mer repressiva attityder kommer därvid att träffa just de elever som akut visat ett starkt behandlingsbehov genom de beteende- avvikelser och anpassningssvårigheter, vilka föranlett placeringen på sluten avdelning.

Det förefaller därför väsentligt att studera huruvida personalen på de slutna avdelningarna företer annan inställning till eleverna och till vård- uppgifterna än övrig personal. Personalattitydernas samband med rekryte- ringen till specialavdelningarna är härvid värd uppmärksamhet. De prak- tiska erfarenheterna ger vid handen att vissa personalkategorier visar sig särskilt attraherade av arbetet på de slutna avdelningarna. Här märks bland andra de osjälvständiga och osäkra som tilltalats av den formaliserade vård- rutinen och dubbeltjänsten tillsammans med en kollega, de kontaktsvaga som lägger huvudvikten vid bevakningen samt de auktoritärt och repressivt orienterade. Specialavdelningarna lockar emellertid även en del av de mest behandlingsinställda värdarna, vilka finner att de genom den lilla gruppen.

132 Och den dagliga närkontakten får större relations- och påverkningsmöjlig— heter.

Det vore också av värde att närmare analysera vilka egenskaper, som kan anses särskilt betydelsefulla för personalen på en sluten avdelning. Det kan nämligen antagas att arbetet på en specialavdelning ställer ytterligare krav utöver dem som gäller all vårdpersonal. Den ständiga nötningen mot eleverna i den isolerade miljön torde exempelvis innebära speciella krav på stress— tolerans och känslomässig stabilitet. Bevakningsfunktionen kräver extra uppmärksamhet ifråga om rymningsplaner och överfallsrisker och därmed en speciell lyhördhet för vad som rör sig inom elevgruppen. Den fysiska ut— rustningen och apparitionen kan också möjligen vara av större betydelse för en vårdare på en sluten avdelning än på en öppen. Förmågan att skapa posi- tiva relationer och övervinna kontaktmotstånd måste med hänsyn till elever- nas svårighetsgrad och de yttre restriktionerna tillmätas särskilt stor be— tydelse.

Specialavdelningamas storlek En betydelsefull faktor för behandlingsresultatet torde vara storleken av den slutna vårdenheten. Ju större en sluten avdelning är — d.v.s. ju fler intagna den hyser — desto mer torde de negativa momenten komma att över- väga, eftersom personalens möjligheter till påverkan minskas i samma mån som elevgruppens medlemmar blir flera. Det förefaller också sannolikt att det här inte rör sig enbart om de matematiska proportionerna mellan befatt- ningshavare och elever så att i en grupp om 12 elever 3 befattningshavare skulle ha samma påverkningskapacitet som 2 befattningshavare har bland 8 elever. Ju större gruppen är desto svårare torde det vara att åstadkomma ett kollektiv, där de enskilda befattningshavarna kan bli nyckelfigurer och dominanter i normutflödet, eftersom påverkningsmöjligheterna eleverna emellan ökar i fråga om antal och komplexitet. I exemplet ovan finns sålunda i båda fallen 1 befattningshavare på 4 elever, men varje elev påverkas i det ena fallet av 7 kamrater och i det andra av 11. Möjligheterna till personlig kontakt och till kännedom om varje elevs egenart minskas också i en större grupp även om personalstyrkan är proportionellt avpassad. Vidare blir ris- ken för undergrupper och på annat sätt splittrad grupphomogenitet större med ökat antal gruppmedlemmar. Emellertid kan även en alltför liten grupp medföra vissa nackdelar: gruppdynamik kan inte i samma utsträckning ut- nyttjas i behandlingsarbetet, möjligheterna till på intressen och personlighet baserade kamratval blir färre etc. Våra kunskaper på detta område är dock begränsade. Hypotesen att det nu tillämpa-de platsantalet på specialavdel- ningarna skulle vara det optimala är inte verifierad och bör göras till föremål för prövning.

Platstillgången på sluten avdelning

Trots den snabba utbyggnaden av den slutna vården inträffar det numera ytterst sällan att några platser redovisas obelagda på andra specialavdel- ningar än på dem som används som mottagningsavdelningar. Antalet elever, vilka av skolledningen bedömts vara i behov av vård under slutna former, överstiger ofta platsantalet på specialavdelningen och på många skolor torde det praktiskt taget aldrig förekomma att någon sluten plats står outnyttjad ens för kortare tid.

Denna disproportion mellan behov och tillgängligt platsantal medför att en behandling på sluten avdelning ibland måste avbrytas i förtid för att där- med ge plats åt en annan elev eller att elever, som är i beh0v av sluten vård, inte alls kan placeras på specialavdelning. Utöver olägenheterna av att vissa elever härigenom inte kan beredas den värd, som anses lämplig för dem, uppstår även andra nackdelar. Den snabba omsättningen inom specialavdel- ningen skapar sålunda oro hos eleverna och medför instabilitet i gruppen vilket försvårar personalens möjligheter att behärska de gruppdynamiska skeendena. Eftersom placeringen på specialavdelningen bestäms inte bara av elevens beteende utan även av platstillgången kan tillämpningen av på- följder för rymningar, indisciplinärt beteende och liknande för eleverna komma att te sig högst inkonsekvent och uppfattas som orättvis. Det torde ibland också förekomma att eleverna vid planering av rymningar, obstruk- tioner och liknande medvetet utnyttjar det förhållandet att specialavdel- ningen är fullbelagd.

Med hänsyn härtill synes en granskning av förhållandet mellan platstill- gång och platsbehov inom den slutna vårdsektorn böra företagas liksom också en analys av de konsekvenser en bristande tillgång på slutna platser kan ha såväl för den individuella behandlingen som för anstaltsrutinen i stort.

Vidare bör undersökas effekten av differentiering inom det klientel, som placeras på sluten avdelning — exempelvis så att de mest avancerade ele- verna, som kan antagas ha deciderat dåligt inflytande på kamraterna, kan behandlas separat på avdelningar skilda från de övriga eleverna.

Sluten vård för andra kategorier än de nuvarande Vård på specialavdelning har hittills i stort sett tillämpats endast på de _mest anstaltsbesvärliga eleverna samt på de av barnavårdsnämnden överlämnade utredningsfallen. Vid en förutsättningslös prövning av specialavdelningarnas behandlingseffekt synes också böra övervägas och studeras huruvida några behandlingsvinster skulle kunna uppnås om sluten vård i någon form kunde tillämpas även på annat klientel än det nuvarande.

Vad som här kunde ligga nära till hands att undersöka vore effekten av att låta alla nykonma elever passera genom en sluten mottagningsavdelning och ej endast utredningsfallen. Ett sådant förfarande kan antagas medföra vinster av flera slag. Dels skulle man förmodligen kunna åstadkomma en

minskning av initialrymningarna, vilka ofta torde orsakas av rädsla inför den okända miljön, akut protest gentemot omhändertagandet och liknande temporära faktorer, dels skulle introduktionen till anstaltsmiljön och infor- mationen om bestämmelserna där komma att förmedlas genom per-sonalen och ej genom eleverna. Slutligen skulle observationen av den nykomne bli grundligare varigenom såväl placering i lämplig sysselsättning och kamrat— grupp som den allmänna behandlingsplanen skulle kunna baseras på säk— rare material. Detta tillvägagångssätt har prövats på öppna anstalter inom fångvårdens ungdomsräjong och i begränsad omfattning på några ungdoms- vårdsskolor. Resultaten bedömes som mycket goda.

Utan närmare studier kan man inte heller helt utesluta att en tids vård på sluten avdelning skulle kunna vara Välgörande även för andra kategorier — exempelvis vid akuta pubertetsneuroser eller för vissa elever med utpräglad hysteroid reaktionsbenägenhet. Förutsättningen för en sådan breddning av den slutna vården är naturligtvis att den verkligen kombineras med en psy- koterapeutiskt inriktad behandling. -

Isolering

I samband med den slutna värden på specialavdelning är även den isolering av elever, vilken kan äga rum utom eller inom specialavdelning, värd att uppmärksammas. Enligt ungdomsvårdsskolestadgan och kommentarerna därtill kan elev under 18 är hållas i enrum och avskild från kamraterna under högst 3 dygn. För den som fyllt 18 år är maximitiden 6 dygn. Vid all sådan isolering skall kontakt tagas med skolans rådgivande psykiater. Som skäl för isolering anges dels >>behovet att förhindra att eleven rymmer eller i övrigt företar sig handlingar, som är farliga eller skadliga för honom själv eller annan», dels >>behovet att upprätthålla ordningen inom skolan». Isole- ring av detta slag kan verkställas antingen i elevens eget rum eller inom sär- skilt för ändamålet avsett utrymme. Sålunda är varje specialavdelning för- sedd med två isoleringsrum, som kan utnyttjas även för andra elever än för dem som är intagna eller skall intagas på specialavdelningen. På de skolor, som saknar specialavdelning, finns ofta speciellt isoleringsrum eller sjuk- rum, som utnyttj as för detta syfte.

Även om det alltså vid isolering av detta slag rör sig om relativt korta tider, är det under denna del av den slutna värden som många av de svåraste ångest— och aggressionstillstånden visar sig. Vad som tidigare sagts om be— hovet av forskning rörande elevernas reaktioner och ifråga om effekterna av åtgärderna gäller därför i hög grad också om den kortvariga isoleringen, vare sig den utgör den första fasen av en vistelse på specialavdelning eller är ett tillfälligt avbrott i värden på öppen avdelning.

Sammanfattning Specialavdelningarna har som huvudsyfte att genom större personalstyrka, rymningshindrande byggnadssätt och särskilda säkerhet'sbestämmelser be-

reda sluten vård för de elever, som på grund av rymningar och andra discipli- nära svårigheter kan betecknas som det mest anstaltsbesvärliga klientelet.

Ur samhällsskyddssynpunkt är denna grupp av elever den viktigaste av det klientel ungdomsvårdsskolorna arbetar med. Placeringen i sluten vård är i allmänhet en följd av rymningar och grov brottslighet, och om behandlingen inte medför avsett resultat, kommer den omfattande kriminella aktiviteten att fortsätta. De elever, som placeras på sluten avdelning synes också enligt den praktiska erfarenheten ha avsevärt mycket sämre prognos än de övriga, vilket i och för sig är helt naturligt eftersom de utgör ett negativt urval.

Även i behandlingshänseende har specialavdelningseleverna dokumenterat sig som en särgrupp. De har icke lyckats att på ett positivt sätt tillgodogöra sig den värd, som meddelas på de öppna avdelningarna, och har därmed redovisat behov av en mera intensiv eller i princip annorlunda behandling än den gängse.

En viktig uppgift för behandlingsforskningen synes därför bli att genom studier av yttre betingelser och av vårdförlopp samt genom anställande av experiment med olika behandlingsmetoder medverka till att denna sektor av vården blir så effektiv som möjligt. Vidare synes man genom experimentella studier böra undersöka huruvida den slutna vården kan erbjuda behand- lingsvinster för andra elevkategorier än de nuvarande.

Möjligheterna för en framgångsrik behandlingsforskning torde vara mer gynnsam när det gäller företeelserna inom en specialavdelning än på de flesta andra områden. Forskningsförutsättningarna intar nämligen här en särställning genom den såväl rumsliga som sociala isoleringen från andra elever och från skolan i övrigt. Endast på specialavdelningarna har man så- lunda i praktiken kunnat konsekvent genomföra »den lilla gruppens prin- cip», där inflytande av externa påverkningsinslag reducerats till ett mini- mum. Detta innebär bl.a. att vårdformen erbjuder bättre möjligheter till vetenskapligt studium beträffande gruppstruktur, normförskjutningar och påverkningsmetoder än de gängse avdelningstyperna, där inflytelsestruk- turen är mera diffus och okontrollerbar. Det betyder också att individual- psykologriska förlopp lättare kan analyseras och studeras, eftersom de yttre faktorerna kan hållas konstanta eller variationerna i dem åtminstone kan registreras. Dessutom erbjuder den fixerade och tämligen likformiga yttre ramen i fråga om byggnadsutformning och vårdbestämmelser goda möjlig- heter för jämförande undersökningar mellan olika skolor och för anställande av experimentella studier av skilda behandlingsmetoder.

KAPITEL XIII

Fritidsverksamheten

Ungdomsvårdsskolestadgan föreskriver att eleverna skall beredas tillfälle till aktiva fritidssysselsättningar såsom gymnastik, idrott, hobbyverksamhet och studier. I syfte att främja sådan verksamhet bör skolorna samverka med föreningar och organisationer som är verksamma på dessa områden. Sko- lorna bör också i samarbete med biblioteken verka för att eleverna får till- gång till lämplig litteratur.

Fritidsverksamheten tillmätes stor betydelse i ungdomsvårdsskolornas verksamhet. Skälen härtill är flera. Institutionstillvaron innebär helt natur— ligt en begränsning ifråga om de intagnas möjligheter att själva välja fri- tidsaktiviteter. En pojke som har motorcykelåkning eller en flicka som har dans som enda fritidsintresse har knappast möjligheter att få dessa intressen tillgodosedda under vistelsen på ungdomsvårdsskola. Fritidsverksamheten måste därför också syfta till att väcka nya intressen hos eleverna. En aktiv fritid anses vara ett verksamt medel mot den passivitet och håglöshet som inte så sällan uppstår i anstaltskollektiv. En sådan passivitet utgör en gynn— sam grogrund för elevernas inbördes påverkan i negativ riktning. De flesta rymningar från ungdomsvårdsskolorna inträffar exempelvis under elevernas fritid. Som ett ytterligare skäl för att lägga vikt vid fritidsverksamheten brukar framhållas att skolorna mottager ett klientel som visat sig ha svårig- heter just när det gällt att ge fritiden ett meningsfullt innehåll.

Principiella utgångspunkter De synpunkter på fritidsverksamheten som här presenteras är hämtade ur den diskussion som förs kring dessa frågor inom ungdomsvårdsskoleorga— nisationen. Den väljer ofta som utgångspunkt värderingar och föreställning- ar om vad som kan vara nyttigt och utvecklande för den typ av ungdomar det här är fråga om. Till detta fogar man så kravet att verksamheten också skall vara lustbetonad eller intresseväckande. Fritidsaktiviteten bör således om möjligt vara både berikande och lockande. Det tjänar ingenting till att fundera ut personlighetsutvecklande sysselsättningar som ingen vill ägna sig åt. Även fritidsarrangemang som endast syftar till förströelse har sitt värde. De kan skapa välkomna avbrott i anstaltstillvaron och därigenom medverka till ett gynnsammare behandlingsklimat.

De syften man tillägger fritidsverksamheten är således av skilda slag.

En typ av fritidsaktivitet har till uppgift att ge avkoppling och förströelse. En annan typ är i så hög grad dominerad av ambitionen att vara utvecklan— de att målsättningen närmast kan betecknas som terapeutisk. Mellan dessa ytterlighetstyper finns en rad olika fritidssysselsättningar som i olika pro- portioner inrymmer både avkopplande och utvecklande element. Det finns därför skäl att betrakta fritidsverksamheten som en betydelsefull del av skolornas behandlingsarbete.

Någon systematisk mätning av hur olika slag av fritidsaktiviteter påverkar eleverna synes inte ha förekommit vid ungdomsvårdsskolorna. De värde- ringar man tillägger olika slag av fritidsverksamhet bör därför betraktas som Obestyrkta hypoteser.

Skolans storlek, elevgruppens sammansättning och tillgången till ända— målsenliga lokaler och utrymmen och en rad andra faktorer påverkar på olika sätt fritidsverksamhetens omfattning och inriktning vid de olika sko- lorna. Generella resonemang kring dessa frågor har därför begränsad giltig- het för den enskilda skolan. Den genomgång av fritidsaktiviteter som här görs bör därför inte uppfattas som en beskrivning av den repertoar varje skola begagnar sig av. Redovisningen syftar främst till att beskriva de vär- deringar som de olika aktiviteterna vanligen förbindes med.

Rekreation och underhållning Under-hållningsarrangemang såsom visning av förströelsefilmer och scen- uppträdanden av utifrån engagerade artister är en typ av fritidsverksamhet som i ringa utsträckning ställer krav på elevens egen aktivitet. Även om fri- tidsverksamheten i första hand bör syfta till att aktivera eleverna kan det finnas skäl att åstadkomma underhållning och förströelse för stunden. Som inledningsvis antyddes kan sådana tillställningar upplevas som värdefulla avbrott i en anstaltstillvaro, som lätt tenderar att bli enahanda. Gemensam- ma badutflykter och biobesök är andra exempel på att roande och avkopp- lande inslag kan motverka olustreaktioner och förbättra stämningen på skolan.

En helt annan typ av underhållningsarrangemang utgör de fester och samkväm som kräver elevernas medverkan. Här kan det vara fråga om un- derhållande inslag som kräver lång tids förberedelser med instudering och repetitioner. Samlingssalen skall dekoreras och servering och liknande upp— gifter kräver insatser av ett flertal elever. Eleven är här inte endast passivt mottagande utan aktivt medverkande och medansvarig. Det är uppenbart att det pedagogiska värdet och elevens personliga tillfredsställelse blir större under sådana förhållanden.

Lek och idrott Lek och idrott torde vara de vanligast förekommande fritidsaktiviteterna på ungdomsvårdsskolorna. Särskilt på pojkskolorna är idrottsutövningen täm-

ligen omfattande. Delvis beror väl detta på att man därvid kan appellera till ett inom de aktuella åldersgrupperna utbrett idrottsintresse. Dessa aktivite- ter kan också vara motiverade av behovet att förbättra elevernas fysiska kondition.

Fritidsaktiviteterna måste vara attraktiva och om möjligt utvecklande. Attraktiva sysselsättningar har den fördelen att de samlar alla eller så gott som alla eleverna kring ett gemensamt intresse. Lekar och tävlingar av olika slag som har denna egenskap tenderar därför att bli dominerande inslag i fritidsaktiviteterna. Särskild vikt har lagts vid lagsport av olika slag. Lag- sporterna har bl. a. den fördelen att de samtidigt kan engagera ett flertal elever. De betonar också vikten av den enskilde deltagarens ansvar för en samfälld prestation och bidrager därmed till att skapa det man kallar lag- anda. Vidare ställs krav på att deltagarna skall underordna sig spelets reg— ler och även detta kan betraktas som en form av social träning. Dessutom kan elever, som har svårt för att hävda sig på andra områden eller ifråga om individuella idrottsprestationer, vid utövande av lagsport känna sig som värdefulla medagerande, vilket kan bidraga till att stärka deras självkänsla.

Man menar således att idrottsaktiviteterna vid sidan om den fysiska trä— ningen, som i och för sig kan vara av betydelse för elevbehandlingen, rym- mer för uppfostran värdefulla moment. De kan också ha betydelse för grupp- strukturen inom anstalten. Avdelningsvis hopsatta lag kan medverka till att lojaliteten med den egna elevavdelningen och kamraterna där stärkes, vilket kan underlätta behandlingsarbetet. Skolan kan också utse representationslag för tävlingar mot andra föreningar utanför skolan och idrotten blir då ett kontaktmedel. Eleverna får träffa andra människor och mäta sina presta- tioner med andra ungdomars, vilket kan medföra en mera realistisk värde- ring av den egna kapaciteten.

Det är lätt att samla eleverna kring idrottsbetonade arrangemang. Häri ligger en risk för att idrott och sport blir så dominerande inslag i fritids- aktiviteterna att elevminoriteter med andra intressen kan bli försummade. Det är därför av vikt att fritidsverksamheten blir så rikt varierad som möj- ligt.

Skapande verksamhet Olika former av slöjd och konsthantverk, med användande av olika material och tekniker, praktiseras vid vissa skolor. För elever med speciella svårig- heter att anpassa sig till en normal arbetssituation förekommer sådana sys- selsättningar även på ordinarie arbetstid. Härigenom vill man förhindra en ytterligare passivisering av aktivitetshämmade elever. De stora variations- möjligheter som dessa verksamheter inrymmer har gjort dem till värdefulla inslag i fritidssysselsättningen. Här ges möjligheter att sysselsätta både individualister och de lätt uttröttbara elever som har ett stort behov av om— växling.

Aktiviteter av denna typ innehåller flera moment som kan förmodas vara

gynnsamma ur behandlingssynpunkt. Eleven får tillfälle att uppleva till- fredsställelsen av att skapa något med sina händer. Uppgifterna kan väljas så att eleven snabbt uppnår resultat, vilket kan tjäna som uppmuntran till fortsatt aktivitet. De ting han åstadkommer kan han sända som presenter till anhöriga och därmed skaffa sig uppskattning och stimulans till ytter— ligare aktivitet. Härtill kommer att en skapande verksamhet, som sker i elevens egen rytm och huvudsakligen efter hans egna intentioner, kan för- modas vara av stor betydelse som avspänning och rekreation.

Aktiviteter som syftar till ökade kunskaper och vidgade intressen

Som tidigare framhållits har ungdomsvårdsskoleeleverna i allmänhet ett bristfälligt kunskapsförråd, ett torftigt ordförråd och en snäv intressesfär. Även elever med hygglig intellektuell utrustning gör ofta ett torftigt intryck.

Ungdomsvårdsskolorna ställs därför ofta inför frågan vilka åtgärder man skall vidtaga för att vidga elevernas intressesfär. Det kan ibland vara svårt att samla yrkesskoleelever till undervisning i s.k. allmänbildande ämnen i former som alltför mycket liknar den reguljära skolans undervisningsmeto— der, vilka eleverna tidigare reagerat negativt på. Friti—dsverksamhet av detta slag brukar därför ske i studiecirkelns eller i diskussionsgruppens form, men även handledda korrespondensstudier förekommer. I studiecirklarna kan man samlas kring ett ämne som upplevs som angeläget och som därför blir attraktivt. Det kan anknytas till yrkes- och utbildningsintressen eller till den situation som eleverna befinner sig i. Som exempel på det senare slaget av verksamhet kan nämnas regelbundna gruppdiskussioner med eleverna kring sådana psykologiska frågor som är aktuella för deras egen situation och ålder. Men självfallet förekommer också studiecirklar och undervisning i elemen— tära ämnen såsom svenska, engelska och räkning. På yrkesskolorna är dess- utom lektioner i samhällskunskap obligatoriska och dessa lektioner ges ofta formen av diskussion kring olika samhällsfrågor. Uppenbarligen kan sådana diskussioner utnyttjas som ett led i en strävan att vidga elevens intressesfär.

I fångvårdsstyrelsens regi har man på ungdomsanstalten Skenäs mer systematiskt prövat en organiserad fritidsverksamhet av ovan angivet slag. 'Till sidoavdelningen Aspliden, belägen utanför det egentliga anstaltsområdet, hänvisas sådana elever som är intresserade av att deltaga i en strikt schema- bunden undervisning kring elementära, aktuella och samhällsorienterande ämnen. Så gott som varje kväll samlas eleverna kring bestämda studieupp- gifter. De kunskapsprov som föregår undervisningen visar att elevernas brister ifråga om samhällsorientering och elementära kunskaper är ännu större än man hade förväntat. Försök har gj orts att på grundval av testningar avläsa effekten av den på detta sätt meddelade undervisningen. De resultat man därvid registrerat kan knappast läggas till grund för några bestämda slutsatser. Eleverna upplever emellertid undervisningen mycket positivt och anstaltsledningen anser verksamheten vara av stor betydelse för anstalts- klimatet (Karlström & Carlbring 1962).

Fritidsverksamhet som syftar till kontakt Anpassningsbesvär är inte så sällan förenade med kontaktsvårigheter. Många elever vid ungdomsvårdsskolorna har också en bristfällig kontaktförmåga. Eftersom behandlingen bygger på emotionella relationer kan denna brist utgöra ett hinder i behandlingsarbetet. Att samla elever i mindre grupper kring ett gemensamt intresse har visat sig kunna befrämja en god kontakt mellan elever och personal. I enstaka fall har elever med stora kontaktsvå- righeter kunnat knytas till en befattningshavare kring ett gemensamt fri- tidsintresse. Detta intresse har därigenom blivit en naturlig anledning till en långvarig kontakt som främjat elevens positiva utveckling i samma mån som den av kontaktsvårigheterna betingade isoleringen hävts.

En annan typ av kontaktskapande fritidsverksamhet är samarbetet med ideella ungdomsorganisationer och föreningar i skolans grannskap. Olika former för sådant samarbete har prövats. Den vanliga formen är att skolans elever, eller en grupp av elever, inbjudes till ett föreningssamkväm med ser- vering och underhållning, varvid föreningens verksamhet presenteras på något sätt. Eller också gästar föreningen skolan och svarar för underhåll- ningen. Det har visat sig att sådana utbyten företrädesvis tjänar syftet att skapa omväxling i anstaltstillvaron och därför har huvudsakligen rekreativa effekter. Det blir två grupper som möts utan någon egentlig kontakt. Bättre resultat har verksamheten givit om enstaka elever beretts tillfälle att besöka en ungdomsorganisation och där blivit väl mottagna. Det finns exempel på att sådana kontakter avsatt bestående intryck och länkat in elevens fritids-- intressen på helt nya banor. Intresset har sedan följt eleven till hemorten där han genom förmedling av den förening han först fått kontakt med in— lemmats i hemortens lokalavdelning av samma organisation.

Den hypotes som ligger bakom strävanden av denna typ är att en utåt-- riktning och omställning av elevens intressen skall möjliggöra en bättre för— ankring och anpassning i samhället.

Frilidsaktiviteter medjdirekt terapeutisk inriktning

En rikt differentierad fritidsverksamhet ökar möjligheterna till observation av olika sidor hos den enskilde elevens beteende, vilket självfallet är värde- fullt när man skall sammanfatta observationerna i en diagnos. Man söker vanligen därför planera fritidsverksamheten på ett ur behandlingssynpunkt ändamålsenligt sätt. Ju mer sådana synpunkter får dominera övervägandena vid planering av fritidsverksamheten, desto mera ökar benägenheten att välja sådana aktiviteter som mera direkt syftar till behandling. Diskussioner om den egna avdelningens problem mellan elever och befattningshavare kan lätt bli en typ av gruppterapi. På samma sätt förhåller det sig med studie- cirklar som sysslar med samlevnadsproblem. Teaterverksamhet och konst- närliga sysselsättningar kan också lätt ges en inriktning som får direkt terapeutiska effekter. Psykodrama och sociodrama räknas till de direkt

terapeutiska tekniker, som någon gång prövats vid ungdomsvårdsskolorna. Sådana former för fritidsverksamhet tycks emellertid förutsätta dels att problematiken är av övervägande neurotisk typ och dels att deltagarna har tillräcklig verbal och intellektuell kapacitet för att gestalta de roller och utföra de improvisationer som de terapeutiska teknikerna kräver.

Sammanfattning

Flera av de ovan nämnda fritidsaktiviteterna inrymmer moment som all— mänt förväntas kunna medverka till att förbättra elevens samhällsanpass- ning. Sålunda kan en väl planerad fritidsverksamhet tänkas stimulera ele- vernas allmänna aktivitet, öka kunskaperna och därmed vidga vyerna. En utåtriktning av elevens intressen ger honom flera valmöjligheter när det gäller att skapa kontakt med andra människor. Detta kan leda till omorien— tering av elevens attityder genom anslutning till nya grupper med andra normer och värderingar än de som utmärkte den asociala grupp han tidigare tillhörde. Elever med hämmad kontaktförmåga och bristfällig anknytning till andra människor kan ges tillfälle att öva sin kontaktförmåga i samvaron med andra människor när de samlas kring ett gemensamt intresse. Elever med konstnärliga uttrycksbehov och lust för skapande verksamhet kan be- redas avspännande och för självkänslan stärkande sysselsättningar etc.

Det bör emellertid observeras att de krav och värderingar vilka ovan redo— visats återfaller på hypoteser som inte kan anses verifierade. Fritidsverk- samhetens värde från behandlingssynpunkt torde i stor utsträckning vara beroende av i vad mån de bakomliggande hypoteserna är giltiga. Endast systematiska studier av effekten hos olika typer av fritidsaktiviteter torde kunna ge upplysningar härom. Det torde t. ex. vara möjligt att undersöka i vilken utsträckning en aktiv och differentierad fritidsverksamhet inverkar på frekvensen av negativa elevreaktioner som exempelvis rymningar, över- spelningar etc. Vidare bör det vara möjligt att undersöka i vad mån olik- heter i fråga om vårdresultat mellan olika institutioner kan vara en följd av olikheter i fritidsverksamheten mellan skolorna. I mer omfattande analyser bör det vara möjligt att studera hur fritidsverksamheten integreras med den övriga behandlingen.

KAPITEL XIV

Elevernas undervisning och utbildning

Ungdomsvårdsskolornas utbildningsfrågor är i huvudsak koncentrerade till två områden varav det ena är den undervisande verksamheten vid skol- hemmen och det andra den arbetsträning och yrkesorientering som bedrives vid yrkesskolorna.

I barnavårdslagen anges som ett av verksamhetens huvudsyften att bereda eleverna undervisning och utbildning. Utbildningsfrågan rymmer emellertid en rad problem, av vilka en del sammanhänger med de brister eleverna upp— visar ifråga om förmåga att tillgodogöra sig en meddelad undervisning. Av- sikten med detta kapitel är att presentera några väsentliga drag i ungdoms- vårdsskolornas utbildande verksamhet och i anslutning härtill diskutera några delområden som av olika skäl borde göras till föremål för systematiska studier.

Den undervisande verksamheten vid skolhemmen

»För undervisning vid ungdomsvårdsskola gälla, såvida icke annat följer av den för skolan fastställda läroplanen eller övriga föreskrifter, samma regler som för motsvarande undervisning i övrigt inom riket.» (Ungdomsvårds— skolestadgan, 39 5 .) Principen är således att undervisningen vid skolhemmen skall motsvara de krav man ställer på undervisningen inom det obligatoriska skolväsendet. Som en konsekvens härav kommer skolhemmens verksamhet under de närmaste åren att präglas av den omstrukturering, som en över- gång till grundskolans organisation och inriktning förutsätter. Det saknas därför skäl att i detta sammanhang mera utförligt beskriva den nuvarande skolhemsorganisationen. Detta innebär inte att denna omställning skulle sakna vetenskapligt intresse. Tvärtom torde det finnas starka skäl för att noggrant följa en sådan utveckling. Många av de frågor, som en förlängd skolplikt aktualiserar, kan förväntas bli belysta under den omställningstid som förestår. Skolhemseleverna uppvisar en problematik av betydande all-- mänpedagogiskt intresse, inte minst med hänsyn till den nya skolans klart uttalade ambition att verka för varje enskild elevs allsidiga utveckling och sociala anpassning.

Antalet skolpliktiga elever inom organisationen har under senare år visat en fortgående minskning. Den restriktiva inställningen till anstaltsplacering har i första hand varit inriktad på de yngsta barnen. Den 1 juni 1962 fanns 183 elever vid skolhemmen. Dessutom fanns på yrkesskolorna 34 elever, som i förtid befriats från skolplikt men som fortfarande var i Skolpliktig ålder. De anförda siffrorna, som är hämtade ur socialstyrelsens utredning an- gående grundskolans införande vid ung—domsvårdskolorna, utgör emellertid en bräcklig grund för uppskattningar av skolhemssektorns framtida storlek. En nioårig skolplikt kommer att medföra en omfördelning av eleverna. An— talet skolhemselever kommer under i övrigt lika omständigheter att öka. Yrkesskolesektorn kommer under samma förutsättningar att i motsvarande mån minska i omfattning. Hur utvecklingen kommer att gestalta sig är emel- lertid svårt att förutsäga. Några av de faktorer, som här kan tänkas inverka, är av den beskaffenheten att de föga lämpar sig som underlag för prognoser. Detta gäller exempelvis sådana företeelser som vanartsvolymens föränd— ringar vid förlängd skolplikt, effekten av grundskolans egna ansträngningar i förebyggande syfte, förändringar i de ungas relationer till familjen etc. Dessutom påverkas de berörda förhållandena av befolkningsutvecklingen.

Skolhemsklientelet utgör ett strängt urval. Den ovan antydda restriktivi- tet-en när det gäller anstaltsplacering har medfört att det som regel måste vara fråga om tämligen grava anpassningssvårigheter för att en skolhems— placering skall komma till stånd. När sådana allvarliga beteendeavvikelser manifesteras i tidig ålder kan detta innebära att skolhemseleverna person- lighetsmässigt är mera belastade än motsvarande yrkesskoleklientel. I de flesta fall har dessa anpassningsbesvär gett sig till känna också i skolan. I tidigare undersökningar rörande ungdomsvårdsskolornas klientel har det visat sig att skolanpassningen oftast varit dålig och tagit sig uttryck i skol- skolk, disciplinbesvär och skolleda. I den år 1951 företagna klientelinvente- ringen redovisades 78,9 % av de manliga skolhemseleverna som störande i skolan och 40,5 % som skolkare. Såväl det störande uppträdandet som skolk- ningen hänför sig till elevens förhållande i skolan före omhändertagandet (Blomberg 1951),

Jämfört med det obligatoriska skolväsendet har ungdomsvårdsskolorna en klar överrepresentation av hjälpklassmässiga elever. I den ovan refererade undersökningen angavs att 44,2 % tidigare undervisats i hjälpklass. Vid tid- punkten för undersökningen undervisades 1,4 % av samtliga barn i rik-et i hjälpklass. I det skoldistrikt där antalet hjälpklassundervisade barn var störst var siffran 8,2 %. Det obligatoriska skolväsendet hade således vid tid- punkten för undersökningen mycket begränsade möjligheter att differentiera eleverna på olika typer av specialklasser. Med hänsyn till den utbyggnad av specialklassundervisningen, som därefter företagits, kan man förvänta att de skolhemselever som nu intages i än större utsträckning kommer från någon

form av specialklasser. De siffror som ovan anförts avser manliga skolhems- elever. För flickorna gäller samma tendenser, men siffrorna är genom- gående lägre. Sålunda redovisas i den anförda klientelinventeringen att 37,9 % av flickorna tidigare undervisats i hjälpklass, att 44,8 % uppträtt störande och att 20,7 % betecknats som skolkare. De skillnader som här kan konstateras mellan manliga och kvinnliga skolhemselever torde väl svara mot det iakttagelser man kan göra beträffande pojkar och flickor inom det obligatoriska skolväsendet. Pojkarnas missanpassning debuterar tidigare och tar sig ofta mer svårartade uttryck än flickornas.

Vidare undersökte man i vilken utsträckning eleverna haft svårigheter att följa med i undervisningen i skolan. För skolhemspojkarna angavs att 54,2 % haft sådana svårigheter. Motsvarande siffra för skolhemsflickorna var 51,7 %. För yrkesskoleklientelet var siffrorna 37,9 % för pojkarna och 46,0 % för flickorna. Siffrorna antyder att de elever, som placerats på ung— domsvårdsskola innan skolplikten fullgjorts, haft större svårigheter att till- godogöra sig undervisningen än de elever som omhändertagits efter fullgjord skolplikt.

Även om man tar hänsyn till testmässigt verifierade brister i intellektuellt hänseende uppvisar skolhemseleverna i regel skolprestationer, som ligger under deras begåvningsnivå. Det torde här vara fråga om en summations- effekt av intellektuella, emotionella och motivatoriska brister. Denna diskre— pans mellan begåvningsmässiga förutsättningar och skolprestationer har belysts i en undersökning, utförd på Vemyra skolhem (Sjöberg 1962). Där— vid undersöktes 40 vemyraelever i klasserna 7, 8 och 9 med avseende på teo- retisk och praktisk begåvning samt färdighet i högläsning. Undersökningen visade bl.a. en tämligen klar samgång mellan teoretisk och praktisk begåv— ning, med genomsnittsvärden något under det för åldersgrupperna normala. Resultatet av högläsningsprovet (Lindahls blocktest) låg betydligt under det normala. Enligt de av testkonstruktören utarbetade normerna svarade ve- myraelevernas läsfärdighet mot vad som kan förväntas av elever i klass 4 under maj månad.

En mera omfattande undersökning av ungdomsvårdsskoleelevers läs- och skrivsvårigheter utfördes under 1963 (Eriksson 1963). Undersökningen om- fattade 131 manliga elever från fem skolhem och två yrkesskolor. Med hjälp av ett testbatteri erhölls mått på läs— och skrivförmåga. I batteriet ingick vidare ett verbalt och ett icke—verbalt intelligensprov och slutligen ett test som anses ge utslag för relationsstörningar och i förekommande fall också för hjärnskador.

Ett av undersökningens huvudresultat var att ungdomsvårdsskoleeleverna läser och skriver avsevärt sämre än vad deras jämnåriga i normalbefolk- ningen gör. Det visade sig vidare att prestationerna förbättrades med sti- gande ålder. Signifikanta skillnader förelåg mellan 12—13-åringarna resp. 16 och 17—18-åringarna. Ifråga om såväl verbala som icke verbala intelli-

gensfunktioner låg ungdomsvårdsskoleeleverna något under genomsnittet. Resultaten i de icke-verbala proven var emellertid betydligt bättre än i de verbala.

Undersökningsresultaten stöder den allmänna erfarenheten att ungdoms- vårdsskoleeleverna i hög grad är behäftade med läs- och skrivsvårigheter. Eftersom färdigheter i läsning och skrivning har betydelse även på andra områden, har den pedagogiska forskningen under senare år visat stort intresse för dessa problem. Forskningen har varit inriktad dels på att klar— lägga de etiologiska frågorna och dels på att utpröva metoder för att över- vinna läs— och skrivsvårigheter. En från behandlingssynpunkt viktig aspekt på problemet är frågan om arten av sambandet mellan social missanpassning och läs- och skrivsvårigheter. Det har sedan länge varit känt att ett sådant samband föreligger och de anförda undersökningarna har visat att det är fråga om tämligen starka samband. Man kan emellertid inte av dessa under- sökningar dra några slutsatser om de orsaksmässiga relationernas riktning.

Oavsett hur det förhåller sig ifråga om det orsaksmässiga sambandet kan man konstatera att ett samtidigt uppträdande av anpassningsbesvår och läs- och skrivsvårigheter utgör ett allvarligt hot mot en framtida anpassning för ungdomsvårdsskoleeleverna. Det finns dramatiska exempel på att f. d. ung- domsvårdsskoleelever lämnat sin anställning, när de ombetts att fylla i en inträdesansökan till fackföreningen eller av andra skäl ställts inför situa- tioner, där de tvingats avslöja sina bristfälliga färdigheter i läsning och skrivning. Överallt i arbetslivet ställs numera krav på sådana färdigheter. För anpassningsstörda individer blir en oförmåga av detta slag sannolikt ännu mera kännbar än för de i övrigt emotionellt välanpassade.

Av vad som ovan anförts torde framgå att läs- och skrivsvårigheter utgör ett allvarligt handikapp för ungdomsvårdsskoleelevernas samhällsanpass- ning. Åtgärder som syftar till att undanröja eller eliminera sådana svårig— heter bör därför vara en angelägen uppgift i skolornas undervisande verk- samhet. En systematisk utprovning av kända metoder för behandling av läs- och skrivsvårigheter framstår som en avgränsad forskningsuppgift av hög angelägenhetsgrad. Det bör därvid särskilt uppmärksammas att sådana åt— gärder inte bara är av intresse för skolhemmen. Som ovan antytts gäller problemet också i hög grad yrkesskoleeleverna.

Skolhemsklientelet måste till övervägande del undervisas i någon form av specialklass. Det händer emellertid att elever, som har både begåvnings- mässiga förutsättningar och intresse för studier, mottages på skolorna. Det framstår som en självklar uppgift för ungdomsvårdsskolorna att bereda denna minoritet av elever möjlighet att välja en adekvat studieväg. Redan i den nuvarande organisationen finns ett skolhem för välbegåvade elever. vilkas studieambitioner man försöker tillvarataga genom att dels bedriva en individuellt avpassad undervisning på skolhemmet och dels söka pla- cera eleverna i högre skolformer. Vid grundskolans genomförande kan man

förvänta att denna elevgrupp behöver en mera utbyggd undervisnings- form för att eleverna skall kunna återinpassas i det mera komplicerade linje- valssystem som utmärker den nya skolan. Även om man bortser från dessa mer praktiska synpunkter bör undervisningen vid skolhemmen vara så an- ordnad att den ger varje elev möjlighet att skaffa sig en elementär skol— underhyggnad som svarar mot hans förutsättningar. Det kan ligga en fara i att elevernas sociala anpassningsbesvår i så hög grad tar lärarens uppmärk- samhet i anspråk att skolundervisningen i övrigt kommer på mellanhand. Ett sådant dilemma torde vara karakteristiskt för undervisningen vid skol- hemmen. Lärarens ansträngningar att upprätthålla lugn och ordning upp- levs som en förutsättning för en framgångsrik undervisning. Först när ele- ven anpassat sig till skolsituationens krav har han möjlighet att tillägna sig undervisningen. De metoder som står till buds i dessa strävanden är emeller- tid inte särskilt väl utvecklade. Om behandlingen i alltför hög grad inriktar sig på elevens akuta och kanske mer temporära anpassningsstörningar, kan detta bidraga till att konservera mer bestående anpassningshinder.

Frågan om vilken undervisningsmetod som är bäst ägnad för ett elev- material av ungdomsvårdsskoletyp bör undersökas. I ett intressant under- visningsexperiment prövade man i USA tre olika undervisningsmetoder i likvärdiga grupper av emotionellt störda barn i åldern 7—11 år (Haring & Phillips 1962). Varje försöksgrupp bestod av 15 elever. Grupp I undervisa- des efter en metod som karakteriseras som »highly structured». Undervis- ningen följde noggrant en på förhand uppgjord plan, och stoffet var så struk- turerat att det påminde om programmerad undervisning. Bestämda krav beträffande elevernas beteende iakttogs. Alltför störande elever skildes till- fälligt ut ur gruppen. Till metoden hörde också att elevernas föräldrar del- tog i diskussionsgrupper kring barnens problem.

I grupp II fick eleverna undervisning inom den obligatoriska skolan i klas- ser avsedda för emotionellt störda barn. I dessa klasser hade man tillgång till specialisthjälp beträffande läs- och skrivsvårigheter etc.

I grupp III försökte man anpassa undervisningen efter barnens intressen. Undervisningen skedde i en icke—auktoritär atmosfär och var inriktad på att i första hand tillgodose elevernas emotionella behov.

I samtliga grupper hade man tillgång till psykologhjälp. Det man var in- tresserad av att mäta var i vilken utsträckning de olika metoderna inverkade på elevernas skolprestationer och beteende. Det visade sig att grupp I upp— visade klart bättre värden beträffande skolprestationer än grupp II och III, som uppvisade inbördes tämligen lika värden. Även när det gällde elevernas beteende, sådant det kunde registreras i skolsituationen och under lek, visade grupp I en bättre utveckling än övriga grupper. Utvärderingen av resultaten skedde efter första året. Förändringar inträffade emellertid även i fortsätt- ningen med bäst resultat för grupp I.

Det som gör undersökningsresultaten intressanta är i första hand att

den metod som visade sig mest effektiv ganska avsevärt skiljer sig från gängse värderingar på detta område. För skolhemmens vidkommande skulle experiment av liknande slag kunna bli av stor betydelse när det gäller att välja undervisningsmetoder för olika typer av elever.

Arbetsträning och yrkesorientering på yrkesskolorna

De iakttagelser rörande skolhemsklientelets begåvningsmässiga utrustning och utbildningskapacitet, som redovisas ovan, stämmer överens med de er- farenheter man har om yrkesskoleeleverna. Systematiska undersökningar rörande dessa elevers förutsättningar för yrkesutbildning har inte före- kommit. Undersökningar från angränsande områden tycks dock ge vid han- den att de brister, som föreligger ifråga om arbetsanpassning hos asociala och kriminella ungdomar, mera betingas av orolig läggning och dålig uthål- lighet än av klen begåvning och sviktande handlag. Sålunda visar en under— sökning av ungdomsfängelseelever att dessa ifråga om begåvning uppvisade normala testvärden. I ett avseende var dock försöksgruppens prestationer klart sämre än kontrollgruppens, nämligen i de prov som hänförde sig till de verbala begåvningsfunktionerna. Ungdomsfängelseeleverna nådde genom- snittligt sämre resultat när det gällde att uppfatta språkliga sammanhang och valörer. Ifråga om teknisk-mekanisk förståelse och praktiskt handlag förelåg inga nämnvärda skillnader. (Fellenius & Nordin 1950.) Den refe- rerade undersökningen hade till syfte att belysa ungdomsfängelseklientelets förutsättningar för yrkesutbildning. Även för ungdomsvårdsskolornas vid— kommande skulle undersökningar av detta slag vara av värde.

En väsentlig uppgift för ungdomsvårdsskolorna är att förbereda eleverna för yrkeslivets krav. Den yrkesutbildande verksamheten har emellertid under utvecklingens gång växlat tämligen kraftigt ifråga om inriktning och omfattning. Från början var jordbruk och trädgårdsskötsel för pojkarna och hushållsgöromål för flickorna de helt dominerande sysselsättningarna. Så småningom började man emellertid meddela hantverksutbildning för poj— karna, enär man ansåg att man inte kunde förhindra att de unga åter sökte sig till tätorterna. Det kunde då vara ändamålsenligt att pojkarna placerades i arbete hos hantverksmästare, där den personliga tillsynen var betryggande och arbetsplatsen liten. Under 1940-talet inträffade en omställning av ut- bildningsverksamhetens inriktning. Den pågående omstruktureringen av näringslivet mot en högmekaniserad industri medförde att de hantverks- betonade verksamheternas andel på arbetsmarknaden krympte. Det fanns emellertid ytterligare ett skäl till att man på skolorna startade en mera indu- striellt orienterad yrkesutbildning. Man hade nämligen vid en undersökning konstaterat att ett mycket ringa antal av ungdomsvårdsskolornas elever efter

utskrivningen sökte sig till sådana yrken för vilka de erhållit utbildning (SOU 1945: 10). Den nya given innebar att eleverna skulle beredas en yrkes- utbildning som svarade mot den som meddelades vid centrala verkstads- skolor. Dock skulle fortfarande elevens vårdbehov, mer än utbildningsskäl, vara normerande för vårdtiden. En tvåårig vistelse ansågs som normal för det stora flertalet elever (SOU 1945: 10). Kraven på kortare vårdtider med— verkade sedermera till en omläggning av yrkesutbildningen mot allt kortare kurser. Sysselsättningen har nu blivit mer produktionsinriktad och syftar främst till att vänja eleverna vid en normal arbetsrytm. De undervisande inslagen inskränker sig till orienterande kurser i yrkesteori, arbetarskydds- och samhällsfrågor samt skriv- och räkneövningar. Arbetsträning och yrkes- orientering är därför numera en mer adekvat beteckning än yrkesutbildning.

Vid sidan av de mer verkstadsbetonade sysselsättningarna har man på flertalet skolor sysselsättningsgrenar som endast i begränsad omfattning syftar till yrkesorientering. Detta gäller främst jordbruksarbete och ladu— gårdsskötsel. Jordbruket är numera endast i ringa män i behov av lejd ar- betskraft. Att dessa sysselsättningar ändå fått en så stor plats i yrkessko- lornas verksamhet är delvis betingat av historiska skäl men också av den uppfattningen att dessa sysselsättningar har vissa terapeutiska förtjänster. De tar i anspråk elevernas fysiska aktivitetsbehov, erbjuder arbete utomhus och har dessutom en stor variationsrikedom ifråga om arbetsuppgifter. Detta senare ger möjlighet att skapa omväxling i arbetet, vilket tycks svara väl mot den brist på uthållighet som kännetecknar flertalet ungdomsvårdsskoleele- vers arbetsanpassning. Möjligen kan elevernas utplacering i vård utom skola också underlättas av att de bibringas någon erfarenhet av jordbruksarbete.

På många skolor, och företrädesvis på flickskolorna, finns sysselsättnings- grenar som har en ännu mer utpräglad karaktär av sysselsättningsterapi. Slöjd och konsthantverk dominerar denna del av verksamheten. På en flick— skola har man vid sidan om de mera ordinära sysselsättningarna också små— djursuppfödning och även en del större djur som eleverna får sköta om. Djuren tjänstgör här både som sysselsättnings- och kontaktobjekt, vilket anses vara av betydelse för elevernas sociala anpassning.

Under senare år har man strävat efter att differentiera sysselsättningsmöj— ligheterna på flickskolorna. För välbegåvade flickor har man sålunda an- ordnat en handelsinriktad utbildning och för andra elever har man infört legoarbete åt industrier i orten. Husliga sysslor är emellertid alltjämt domi- nerande. Fortfarande har flickskolorna betydligt färre sysselsättningsgrenar än pojkskolorna. Delvis torde detta sammanhänga med att flickskolorna är genomsnittligt betydligt mindre än pojkskolorna. Det skulle vara av betydan- de värde att undersöka elevernas anlag och intressen för olika slag av syssel- sättningar. Därigenom skulle arbetsträning och yrkesorientering på ett ända- målsenligt sätt kunna anpassas efter elevernas förutsättningar och möjligen också till de aktuella förhållandena på den kvinnliga arbetsmarknaden, som

undergått betydande förändringar sedan de nu förekommande sysselsätt- ningsgrenarna infördes.

Arbetsträningen innehåller också moment som inte direkt syftar till att uppöva färdigheterna för ett visst slag av arbete. Att hålla ordning på arbets- platsen, att vänja sig vid en normal arbetsrytm, att lära sig passa tider etc. utgör exempel på sådana träningsmoment som kan tänkas underlätta den unges framtida anpassning i arbetslivet.

Det är lätt att konstatera en parallell mellan skolhemmens och yrkessko— lornas utbildande verksamhet. Inriktningen på elevens anpassningsbesvår tenderar att skjuta utbildningssynpunkterna i bakgrunden. Vad detta bety- der för elevens möjligheter att anpassa sig till arbetslivets krav förtjänar att uppmärksammas, när man försöker mäta effekten av behandlingen på ung- domsvårdsskolorna. Helt allmänt kan konstateras att våra insikter är vida större när det gäller inlärning av kunskaper och färdigheter än när det gäller personlighetspåverkande åtgärder. Om man då låter undervisningsformer— na underordna sig de personlighetspåverkande åtgärderna kan detta leda till att man inte i tillräckling omfattning gör bruk av undervisningsmetoder som visat sig ändamålsenliga i andra sammanhang. I det ovan refererade experimentet, där emotionellt störda barn visade bäst studieresultat i den mest »metodiska» undervisningsformen, utgick man från en undervisnings- metod, vars effektivitet i normalgrupper man väl kände. I det andra extrem- fallet utgick man från elevernas emotionella anpassningssvårigheter och valde en undervisningsmetod som ansågs bäst lämpad för denna typ av ele- ver. Det är möjligt att de resultat som erhölls från denna undersökning också äger tillämpning när det gäller yrkesundervisning och _utbildning.

Arbetspsykologiska studier har bl. a. visat att en noggrann definition av utbildningsmålet, och en [till detta väl anpassad metodik, kan åstadkomma väsentliga förbättringar av utbildningsresultaten. Försök med matchade grupper, som utsatts för olika utbildningsmetoder, har visat betydande olik— heter ifråga om genomsnittsprestanda efter utbildningen. Man har också funnit att en del utbildningsmetoder inte endast åstadkommer genomsnittligt goda prestationer utan också avsevärt reducerar spridningen mellan de en- skilda medlemmarnas prestanda. Detta torde kunna betraktas som en av de egenskaper som bör känneteckna en god undervisningsmetod. En annan är att varje elevs prestationer ligger i nivå med hans potentiella möjligheter, d.v.s. att han arbetar på en hög motivationsnivå. Liknande erfarenheter redovisas från den egentliga skolundervisningen, där man numera i växande omfattning tillgodogör sig de rön som den experimentella inlärningspsykolo— gin gjort. Programmerad undervisning är exempel på metoder, vilkas effekt det vore värdefullt att pröva på ungdomsvårdsskolorna. Kan man konstatera att ungdomsvårdsskoleeleverna har speciella svårigheter att till- godogöra sig undervisningen, ligger däri en uppfor-dran att utpröva nya metoder som kan förbättra deras skolprestationer.

Ungdomsvårdsskoleelevernas anpassningssvårigheter har som regel också gällt skola och arbete. Ofta har en bristfällig arbetsanpassning förstärkts av otillräckliga kunskaper och färdigheter. Dessa brister sammanhänger i sin tur med de personlighetsstörningar som begränsat elevernas möjlig- heter att tillgodogöra sig tidigare undervisning. Om ungdomsvårdsskolorna inte kan erbjuda undervisningsmetoder, som är effektivare än dem som ele— verna tidigare mött ute i samhället, förefaller det sannolikt att anpassnings— besvären kommer att bestå. Frågan om hur en sådan cirkel skall brytas är ett spörsmål av stort allmänpedagogiskt intresse. Även i det obligatoriska skol— väsendet finns elever, som till följd av emotionella eller andra anpassnings- besvår inte i tillräcklig grad aktiveras av skolarbetet. Deras prestationer sva— rar inte mot den potentiella förmågan. De fungerar på en lägre nivå än vad deras egentliga resurser eljest skulle ha medgivit. Ofta blir dessa elever be- traktade som obegåvade.

Frågan om hur dessa elever skall väckas till ett aktivt skolarbete är sanno— likt en fråga om metod. Att utexperimentera sådana metoder är en viktig uppgift för den pedagogiska forskningen. Eftersom problem av denna typ är koncentrerade på ungdomsvårdsskolorna borde sådana experiment med för- del kunna bedrivas där.

Många frågor skulle kunna formuleras på detta område. I vilken utsträck- ning kan programmerade undervisningsmetoder komma till användning på ungdomsvårdsskolorna? Vilken effekt har de på undervisningsresultatet? Hur långt kan man komma med en individuell metod och vilka resultat uppnår man med en mer formaliserad undervisning? Hur stor bör en grupp vara för att vara bäst ägnad att hos eleverna träna in goda grupparbets- vanor? Vilka hjälpmedel skall man använda för att höja elevernas moti- vation och intresse för skolarbetet?

Även när det gäller arbetsträning och yrkesorientering, kan det vara fråga om att utexperimentera lämpliga undervisnings- och träningsmetoder. Här- till kommer också de problem som sammanhänger med val av sysselsätt— ningsgrenar. Skall tyngdpunkten läggas vid inträning av goda arbetsvanor, spelar valet av sysselsättning en underordnad roll. Huvudvikten kommer då a-tt läggas på elevernas anpassning till arbetssituationens krav som att kunna passa tider, visa aktsamhet om verktyg och material, att uppfatta arbetsled— ningens anvisningar etc. Hur stora bör arbetsgrupperna vara för att till- fredsställa kraven på både personlig handledning och en realistisk arbets- miljö? I vilken utsträckning behövs de sys-selsättningsterapeutiska inslagen på yrkesskolorna och hur skall dessa samordnas med den yrkesorienterande verksamheten”?

KAPITEL XV

Speciella behandlingsåtgärder

Elevbehandlingen vid ungdomsvårdsskolorna beskrives ofta i termer och begrepp som är hämtade från medicinskt språkbruk. Man talar t. ex. om diagnos, terapi och behandlingseffekter. Det är kring dessa tre centrala he- grepp som diskussionen i det följande skall föras, med tyngpunkten förlagd på de terapeutiska spörsmålen.

Begreppet terapi har en tämligen diffus innebörd och tjänar som beteck- ning på en lång rad inbördes mycket olika behandlings- och påverkningsåt— gärder. På ungdomsvårdsskolorna, och även inom andra vårdområden, talar man exempelvis om sysselsättnings- och arbetsterapi, samtalsterapi, miljö- terapi etc. Därvid blir begreppet terapi liktydigt med behandling i vid- sträckt bemärkelse. De behandlingsåtgårder, som behandlas i detta kapitel, ansluter emellertid närmare till terapibegreppets egentliga innebörd än de ovan nämnda vårdinslagen.

Den följande sammanställningen bör inte uppfattas som en beskrivning av den behandlingsrepertoar som normalt kommer till användning vid ung- domsvårdsskolorna. En del av de metoder som här anges har prövats i en- dast ringa omfattning, andra inte alls.

Diagnostiska problem

Till de diagnostiska uppgifterna hör att dels försöka utröna varför eleven misslyckats med sin samhällsanpassning och dels ge anvisning om lämpliga behandlingsåtgärder. Diagnosen innefattar således en bedömning både av elevens behandlingsbehov och av hans förmåga att tillgodogöra sig den be- handling skolan erbjuder. Dessa bedömningar måste ske i nära anslutning till en pågående vård och ständigt utbyggas och modifieras med hänsyn till elevens utveckling under behandlingens förlopp.

Kunskaper om elevernas individuella behandlingsbehov utgör en förut- sättning för en effektiv vård. Målsättningen måste vara att varje elev hän- visas till den typ av behandling som är bäst ägnad att förbättra hans emotionella och sociala anpassning. Undersökningar har visat att terapeutis- ka metoder, som i en del fall visat sig verkningsfulla, i andra fall inte med- fört någon förbättring utan kanske rentav haft en ogynnsam effekt. Oftast är det fråga om olikheter i vissa personlighetsdrag som spelar in. Flera av de metoder som användes inom psykoterapin torde således vara verk-

samma endast på vissa elever. Den omständigheten att dessa metoder har ett begränsat användningsområde får inte leda till att skolorna avstår från att använda dem på den typ av elever för vilka de är avsedda. Problemet är att förfina diagnostiken så att man för det enskilda fallet kan välja den verk— sammaste metoden och undvika att använda den i de fall metoden är verk- ningslös eller skadlig. Konstruktion och utveckling av instrument, som sär- skiljer olika kategorier av elever, bör därför vara en viktig forskningsupp- gift.

Diagnosens innehåll och omfattning Diagnosen skall utgöra underlag för rekommendationer och beslut. Den skall därför innehålla sådan information som är ägnad att belysa de fråge— ställningar som har aktualitet i det enskilda fallet. Diagnosen blir därför lång eller kort, enkel eller komplicerad, beroende av vad som framkommit under det diagnostiska arbetet. Det diagnostiska utredningsarbetet skall leda till ett ställningstagande, och man utgår därvid från en rad allmänna hypoteser. Av dessa kan snart ett flertal lämnas därhän, andra kommer till och slutligen återstår endast ett fåtal som blir föremål för grundligare pröv— ning. Endast i undantagsfall är diagnosen i sin helhet definitiv. Den har snarare karaktären av en mer eller mindre väl underbyggd arbetsmodell, som efter hand måste revideras.

Det diagnostiska arbetet utgöres vanligen av följande steg: A. Social undersökning, innefattande genomgång av elevens förhistoria, sådan den föreligger i den utredning och de övriga uppgifter och utlåtanden som åtföljer eleven vid intagningen, ev. kompletterad i efterhand genom samtal t. ex. med föräldrar eller andra referenter. Uppgifterna sammanfattas i en social anamnes. B. Somatisk undersökning, innefattande en bedömning av elevens fysiska status och hälsotillstånd. C. Psykologisk undersökning, som kan omfatta mätningar av olika kapaci— teter, sociala och emotionella reaktionssätt eller beskrivning av personlig- hetsstrukturen med hjälp av exempelvis projektiva undersökningsmetoder. D. Psykiatrisk undersökning, varvid särskild vikt lägges vid det ev. sam— bandet mellan de aktuella anpassningsbesvären och psykiska symtom eller i ett mindre antal fall hjärnskador och andra typer av organiska skador. E. Diagnosens formulering, som utföres på grundval av det insamlade ma— terialet. Den kan ha formen av en sammanfattning och redovisning av de antaganden som prövats. Den anger också på vilket sätt informationerna stöder de hypoteser som inte sållats bort under den diagnostiska utredning- en. Slutligen ges också anvisningar om vilka åtgärder som bör vidtagas, och rekommendationerna innefattar då också som regel en utsaga om elevens prognos.

Medicinska behandlingsåtgärder

Vid intagningen är eleverna ofta i dålig fysisk och psykisk kondition. Nattvak, dålig kost och alkoholmissbruk har i en del fall påverkat allmän- tillståndet. Veneriska sjukdomar och andra infektioner förekommer inte så sällan hos eleverna. Många visar psykiska symtom som spänningar, depres— sioner, förhöjd irritabilitet etc. Av dessa skäl föreligger behov av olika for- mer av medicinsk behandling i början av elevens vistelse på skolan. En del av dessa åtgärder blir emellertid tämligen långvariga. I en del fall omfattar de hela tiden för elevens vistelse på skolan och ibland fortsätter behandlingen även sedan eleven lämnat anstalten. Den medicinska behandlingen kan sägas innefatta två områden: kroppssjukvård och psykiatrisk behandling.

Kroppssjukvård

Inte så få ungdomsvårdsskoleelever har kroppsliga defekter eller lider av sjukdomar som kan bedömas ha medverkat till uppkomsten av elevens an— passningsbesvår. Av den bilagda klientelinventeringen framgår att det i vissa fall rör sig om grova defekter, som ibland kan föranleda operativa in- grepp eller andra åtgärder med syfte att eliminera besvären. I andra fall gäller det smärre defekter, exempelvis nedsatt syn eller hörsel, som visser- ligen kan korrigeras med glasögon eller hörapparat, men som likväl kan ha en psykologisk inverkan på elevens anpassningsmöjligheter. Sjukdomar av såväl långvarig som av mer övergående natur ställer också krav på behand- ling och ordinationer, liksom psykosomatiska tillstånd, såsom eksem och astma, eller vissa former av fetma. Mindre åkommor som exempelvis pu- bertetsfinnar kan ge subjektiva besvär och missprydande tatueringar kan ge upphov till anpassningssvårigheter och behöver därför avlägsnas.

Kroppssjukvård och allmän hälsovård kan utgöra en naturlig utgångs- punkt för elevens behandling. Hjälpätgärder av detta slag har vanligen en mera konkret innebörd för eleven än skolans övriga behandlingsåtgärder. Får eleven hjälp med sina fysiska besvär kan detta tänkas medverka till en större villighet att följa även annan behandling.

Kroppsundersökningen kan också resultera i någon form av medikamen- tell ordination. Inte minst gäller detta de mera långsiktiga åtgärder som måste sättas in om elevens fysiska kondition är starkt nedsatt, exempelvis efter långvarigt alkoholmissbruk. Det kan då bli fråga om insulinbehand— ling, vitaminbehandling eller andra åtgärder i syfte att restaurera elevens fysiska tillstånd. Sannolikt kan man även här räkna med psykologiska vins- ter som främst består däri att eleven känner sig friskare.

En annan typ av medikamentell påverkan utgör den farmakologiska be- handling som under senare år kommit till allt större användning även på institutioner avsedda för asociala och kriminella. Experimentella undersök-

ningar har visat goda behandlingseffekter i en del fall (Ayres 1960, Eisen- berg m. fl., 1963).

Psykiatrisk behandling

Den psykiatriska behandlingen kan inte klart avgränsas från de ovan beskrivna behandlingsformerna och inte heller från de psykoterapeutiska åtgärder som senare kommer att behandlas. Psykiaterns arbetsområde har traditionellt sin tyngdpunkt förlagd till behandlingen av grövre psykopa- tologiska avvikelser. Ungdomsvårdsskoleelever med grava sjukdomsbilder överföres som regel till mentalsjukvärden. Det finns emellertid ett gräns- klientel på skolorna som är i behov av regelbunden läkartillsyn. Sådan till- syn från psykiaterns sida erfordras också för de elever som ordinerats me- dicin av olika slag. Inte minst gäller detta vid användningen av psykofar- maka.

Psykoterapi

Det finns en mängd olika, mer eller mindre väletablerade psykoterapeu- tiska tekniker. Med några undantag är de härledda ur den dynamiska psy- kologins synsätt och den neuroslära som djuppsykologin givit upphov till. Inte desto mindre är de inbördes olikheterna betydande. Det skulle i detta sammanhang vara ogörligt att mer utförligt beskriva de olika riktningar och metodiska varianter som förekommer inom detta område. Två mera be- tydande utvecklingstendenser skall emellertid noteras. För det första har man i allt större utsträckning betonat vikten av individens sociala relationer. För det andra kan man konstatera en successiv frigörelse från en del av de dogmer som tidigare präglat ett flertal psykoterapeutiska metoder. Båda dessa förändringar har lett till ett ökat intresse för individens aktuella si- tuation men har framförallt medverkat till en bättre anpassning av den terapeutiska metodiken efter den enskildes hjälpbehov.

Psykoterapins innehåll »Psykoterapi är en form för behandling av emotionella problem i vilken en utbildad person etablerar en planmässig kontakt med patienten i syfte att undanröja, modifiera eller hejda förefintliga symtom som indirekt stör beteendemönstret.» (Wolberg 1954.) I denna allmänna definition utsäges bl. a. att de terapeutiska åtgärdernas handhavande ställer krav på terapeu— tens utbildning. Detta innebär att en skolas behandlingsmässiga resurser begränsas bl.a. av personalens yrkesmässiga kvalifikationer. Ett flertal av de mer avancerade behandlingsmetoderna ställer mycket höga krav på terapeutens utbildning.

Definitionen anger också syftet med de terapeutiska åtgärderna. Genom att behandla patientens emotionella problem vill man förbättra hans be-

teendemässiga anpassning och främja personlighetens utveckling. Kriteriet på att så sker är att symtomen undanröjes, modifieras eller hejdas. Detta innebär att målsättningen ligger på olika nivåer. Att hejda eller modifiera symtom-en är en mera anspråkslös målsättning än att undanröja dem. Des- sa olikheter ifråga om syftning indelar också metoderna i två huvudgrup- per som brukar betecknas som stödjande respektive återuppfostrande åt- gärder.

Stödjande åtgärder Psykoterapeutiska metoder med stödjande syfte tillhör de enklare for- merna av behandlingsåtgärder. I den mån syftet endast är att hej då aktuella symtom kan de stödjande åtgärderna i vissa fall vara en inledning till en mer djupgående behandling. Det kan t. ex. gälla i de fall då patienten är så akut förvirrad att han inte svarar på andra behandlingsförsök. I andra fall kan måhända en stödjande åtgärd vara tillfyllest för att lösa ett akut pro- blem eller för att främja patientens förmåga att på egen hand klara av problemen. Ett miljöbyte kan tjäna som exempel på en enkel form av stöd— åtgärd.

Stödjande åtgärder kan vara av mycket skiftande karaktär. De kan ha formen av lugnande samtal, avkopplande sysselsättning, miljöbyte, före- skrifter om livsföring, suggestion, upplysning, undervisning etc. Ofta har åtgärder av detta slag en kortvarig effekt och leder i regel inte till mer bety— dande förändringar hos patienten. När det gäller unga människor, vilkas förmåga till självläkning i allmänhet är stor, kan man förvänta att olika former av stödåtgärder ökar förutsättningarna för en sådan självläkning.

Återuppfostrande åtgärder

Återuppfostrande psykoterapi syftar till att skaffa patienten insikt i sina konflikter och därmed påverka hans inre hållning. Det gäller att göra patienten medveten om vilka faktorer som medverkat till uppkomsten av anpassningsbesvären. I en del fall gäller det att bringa klarhet i en mera medveten problematik och förhjälpa patienten till ett ändamålsenligt utnytt- jande av de energiresurser som åtgår för att hålla de inre svårigheterna un— der kontroll. I andra fall angripes också den undermedvetna problematiken.

De återuppfostrande metoderna omspänner ett stort antal behandlingstek- niker såsom olika former av kontaktterapi, intervjupsykoterapi, psykologisk rådgivning, caseworkberapi och olika slag av psykoanalytiskt orienterad te- rapi.

Individualpsykoterapi

Begreppet individualpsykoterapi betecknar inte en speciell behandlings- teknik utan anger endast att det är fråga om en behandlingsform där en terapeut sysselsätter sig med en patient åt gången, till skillnad från grupp—

terapi där flera patienter samtidigt är föremål för behandling. För att be- teckningen individualpsykoterapi skall kunna användas krävs dessutom att det skall vara fråga om systematiska och planmässiga åtgärder av viss fre-- kvens och varaktighet. De utredande samtal som kan vara föranledda av enskilda elevers överträdelser av ordningsföreskrifter, rymningar eller lik— nande händelser bör således inte räknas dit, vilket självfallet inte utesluter att dessa samtal kan vara ägnade att positivt påverka eleven.

Det finns anledning att förmoda att en institution som i alltför hög grad förlitar sig på generella behandlingsåtgärder riskerar att lämna individuella behandlingsbehov obeaktade. Det kan gälla elever som har svårt med kam- ratkontakter eller av andra skäl inte kan tillgodogöra sig de behandlings- moment som institutionstillvaron är uppbyggd omkring. I sådana fall torde individuella behandlingsåtgärder utgöra nödvändiga komplement till mer generellt syftande åtgärder. Det finns också anledning att tro att vissa typer av elever är bättre lämpade för en individuell behandling. Detta gäller t. ex. i en del fall av neurotiska störningar (Cowden 1960). Prognosen för sådana elever ter sig i allmänhet också gynnsammare än för andra typer av elever.

Gruppsykoterapi

Gruppterapeutiska metoder har tillvunnit sig ett växande intresse och kommit till användning i skilda sammanhang inte minst vid behandling av asociala och kriminella. Det är av dessa skäl som kommittén ansett det motiverat att ägna relativt stort utrymme åt sådana metoder. Genom att man kan utnyttja de gruppdynamiska krafterna i den terapeutiska processen har gruppmetoden visat sig särskilt lämplig vid attitydbearbetning och vid vissa typer av auktoritetsstörningar.

I arbetet med återanpassning av unga lagöverträdare har man prövat gruppterapi i olika former. Det välkända Highfields-experimentet var sålun- da främst uppbyggt på en gruppterapeutisk behandling. Fem kvällar i vec— kan samlades eleverna till sessioner där man systematiskt penetrerade elevernas reaktioner på de vardagliga erfarenheterna under vistelsen på an- stalten (Mc Corkle m. fl. 1958). Dessförinnan hade emellertid Moreno på sitt skyddshem för flickor experimenterat med behandlingsmetoder som byggde på gruppsykologiska teorier och erfarenheter. Bl. a. utvecklades här de roll- spelstekniker som är kända under beteckningen psykodrama och sociodra- ma (Moreno 1946).

Även när det gäller de gruppterapeutiska metoderna har utvecklingen gått mot tilltagande differentiering och ökad frigörelse från de ursprungliga doktrinerna. Flertalet av de metoder som användes för individuell påverkan av attityder och beteenden förekommer numera även i gruppterapeutisk ut- formning. Liksom de individuella metoderna kan de gruppterapeutiska me- toderna efter sitt syfte indelas i olika kategorier. En sådan indelning skiljer mellan gruppedagogik, group counseling och analytisk gruppterapi. De

gruppbehandlingsmetoder som kommit till användning på ungdomsvårds- skolorna hänför sig till de två först nämnda teknikerna.

Gruppedagogik (group education) representerar den ytligaste formen av gruppterapeutisk behandling. Den har, som beteckningen anger, ett under- visande syfte. Avsikten är att göra deltagarna bättre orienterade om för- hållanden som rör deras situation. Vidare syftar man till att göra eleverna inriktade mot positiva mål och att lära dem samarbeta. Verklighetsorien- tering och utåtriktning av gruppdeltagarnas intressen är också syften som ofta förbindes med gruppedagogisk verksamhet. Sakligt meningsutbyte, som bygger på deltagarnas förtroende för gruppledaren, brukar i sammanhanget tillerkännas flera gynnsamma effekter. Problem som deltagaren upplever som oroande och plågsamma kan om de behandlas i saklig ton få andra proportioner. En liknande effekt har upptäckten att den enskilde deltagaren inte är ensam om sina bekymmer utan att de delas av andra gruppdeltagare.

Eftersom metoden i första hand har ett undervisande innehåll kan man med fördel begagna sig av pedagogiska hjälpmedel som film, bild- och ljud— band etc.

Group counseling är en gruppterapeutisk variant som täcker hela fältet mellan gruppedagogiska metoder och de mera djupgående gruppterapeutiska metoderna. Från gruppedagogiken skiljer sig denna metod främst därigenom att man strävar efter att förklara klientens aktuella beteende och således inte nöjer sig med att stödja honom. Denna hjälp till förklaring är avsedd att ge patienten bättre insikt i problemen och därmed bättre anpassning. Från de analytiska gruppterapeutiska metoderna skiljer sig group counseling genom att den koncentrerar intresset kring klientens aktuella situation.

Med analytisk gruppterapi avses här de former av psykoterapeutisk verk- samhet i grupp där man syftar till att hos deltagaren skapa insikt i både medvetna och omedvetna konflikter. Härigenom skapas förutsättningar för ett mer ändamålsenligt utnyttjande av individens energiresurser och där- med också för en omstrukturering av personligheten. Man använder sig därvid av i princip samma metoder som man begagnar i en individuell och analytiskt orienterad psykoterapi. Det finns även inom detta område olika riktningar som ibland brukar karakteriseras av gruppledarens sätt att age— ra i gruppsituationen. Är den terapeutiska verksamheten inriktad på om- ställning av attityder kan ledarskapet präglas av aktivitet och styrning av verksamheten. I en mera analytiskt färgad terapi förhåller sig gruppledaren mera passiv, varvid verksamhetens innehåll och inriktning bestäms av de problem som deltagarna själva aktualiserar.

Behandlingens praktiska utformning

Av den föregående översikten torde framgå att det i och för sig inte råder någon brist på behandlingsmetoder. Våra kunskaper om dessa metoders

effektivitet är emellertid begränsade, vilket i särskilt hög grad gäller meto- dernas användning vid behandling av asociala och kriminella beteendeav- vikelser. Ett praktiskt problem av synnerlig vikt utgör frågan om vem som skall meddela viss typ av behandling.

Vem skall meddela behandling? När det gäller sådana behandlingsåtgärder, som i det föregående rubrice- rats som medicinska, behöver ingen tvekan råda. Här är det läkaren som svarar för behandlingen, ev. assisterad av sjuksköterska eller annan med- hjälpare. När det gäller de psykoterapeutiska åtgärderna är kompetens- gränserna flytande. Vad som emellertid är viktigt att fastslå är att ett flertal metoder endast kan begagnas av psykologer och psykiatriker med terapeu- tisk specialutbildning. För andra metoder gäller emellertid inte samma höga krav på utbildning. Det torde i stället förhålla sig så att metoderna ligger på skilda nivåer som svarar mot olika krav på utbildning. En del metoder kan med framgång användas av psykiatriker och psykologer med mera be- gränsad terapeutisk utbildning, andra åter av socialarbetare och lärarper- sonal. Socialarbetaren är måhända speciellt lämpad för sådana behandlings— former som på olika sätt inkluderar kurativa moment och läraren bör ha förutsättningar att hantera exempelvis gruppedagogiska arbetsmetoder.

I USA använder man sig av en arbetsfördelning inom behandlingsteamen av det slag som ovan skisserats. Man bör emellertid därvid observera de skill— nader som föreligger ifråga om socialarbetarnas utbildning, vilken i USA är mera specialiserad för bl. a. uppgifter av case-worktyp. Det finns därför skäl att antaga att socialarbetarens användbarhet i behandlingssammanhang där täcker en större sektor än hos oss.

Det är av största vikt att befattningshavaren inte använder behandlings— metoder för vilka han saknar utbildning. Rädslan för att överträda kom- petensgränser får emellertid inte drivas så långt att man underlåter att utnyttja sådana enkla behandlingsåtgärder, som inte ställer speciellt höga krav på utbildning. Att en metod är enkel betyder inte att den ger sämre resultat än mera komplicerade behandlingstekniker. Åtgärdens art och om- fattning mäste givetvis anpassas till såväl klientens problematik som tera- peutens yrkeskunskaper.

Inom kriminalvården i USA har man sedan länge låtit även vakt— och till- synspersonalen deltaga i det terapeutiska arbetet, bl. a. som ledare i sam- talsgrupper. Även inom svensk kriminalvård har man startat försök med så- dana former av gruppbehandling. Några erfarenheter har emellertid ännu ej redovisats.

Samordningsproblem

Samordningen mellan de olika behandlingsåtgärderna har under senare tid tilldragit sig ett växande intresse. Spörsmålet innefattar också specia-

listernas roll i anstaltens totala behandlingsverksamhet. Problem av detta slag har behandlats i flera undersökningar under de senaste åren. Man har därvid bl. a. konstaterat att en alltför långt driven specialisering av de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter tenderar att skapa konflikter mellan personalgrupperna. Dessa konflikter tycks leda till att varje per- sonalkategori tenderar att överbetona vikten av den egna insatsen, vilket försvårar en konstruktiv och väl integrerad elevbehandling (Weber 1957, Vinter & Lind 1958).

På en paviljong inom en anstalt för unga, manliga lagöverträdare har en amerikansk sociolog företagit undersökningar rörande elevernas sociala relationer (Polsky 1962). Studien visade bl. a. att de sociala krafter som ut— vecklades i den undersökta elevgruppen påverkade elevernas beteenden och attityder mera än den systematiska behandling man försökte utsätta eleverna för. Författaren menar att detta var en följd av specialisternas traditionella benägenhet att isolera sig från anstaltens sociala dynamik. Specialisterna intresserar sig, enl. Polsky, endast för elevens förhistoria och framtid. Ele- ven själv är helt inriktad på att klara de problem han möter i anstaltssitua- tionen. Han måste klara sin anpassning till elevgruppen och kan därvid bli utsatt för påverkningar som motverkar behandlingens syfte. Till yttermera visso inriktar sig tillsynspersonalen på att befästa den gruppstruktur elever- na själva skapar eftersom denna ger erforderlig balans i den vardagliga till- varon. På den undersökta anstalten kallade terapeuterna eleverna till tera- pi i anstaltens administrationsbyggnad. De lämnade sedan anstalten vid den tidpunkt på dagen då eleverna återvände till sin förläggning. Detta, menar författaren, är att lämna patienten i det ögonblick han håller på att drunkna.

De problem som ovan berörts har på olika sätt påverkat behandlings— arbetet vid ungdomsvårdsskolorna. Behovet att samordna observations- och behandlingsverksamheten har lett till att man på flertalet skolor samlas till regelbundet återkommande behandlingskollegier där varje elevs individu- ella problematik diskuteras. Härigenom skapas möjligheter att sammanställa observationer som gjorts av olika befattningshavare angående elevens bete- ende på arbetsplatsen, på elevavdelningen, i fritidsverksamheten etc. Vidare kan befattningshavarna delges resultaten av psykiaterns eller psykologens undersökningar och de övriga informationer som kan medverka till en bättre förståelse av elevens särart och utvecklingsmöjligheter. Därmed skapas också förutsättning för en samordning av behandlingsåtgärderna. Elever- nas behandlingsbehov är aldrig så specifika att det kan uppdragas åt en enda befattningshavare att svara för behandlingen. Det är alltid fråga om ett teamarbete mellan olika befattningshavare med olika funktioner inom skolan. Det bör emellertid framhållas att detta teamarbete inte i samma ut- sträckning som i de utländska förebilderna inkluderar psykiatrisk och psy- kologisk expertis. Som tidigare nämnts har ungdomsvårdsskolorna mycket begränsade möjligheter att använda sig av sådan expertis i det direkta be— handlingsarbetet.

De behandlingsåtgärder, som här diskuterats, har i huvudsak rört sig om sådana systematiska påverkningsmedel vilka kan komplettera de vård- och träningsaktiviteter som anstalten är uppbyggd omkring. Skolans repertoar av terapeutiska inslag skulle avsevärt berikas om dessa åtgärder kunde integreras med den övriga verksamheten. Vilka metoder och tekniker som därvid skulle väljas måste göras beroende av den effekt de har på ett klien- tel av den typ som omhändertages på skolorna. Den väsentliga forsknings- uppgiften blir således att pröva vilka metoder som bäst lämpar sig för dessa elevers behandlingsbehov och för deras förmåga att tillgodogöra sig be- handling. En del av de metoder som berörts i det föregående torde sålunda lämpa sig väl för behandling av emotionella störningar. Andra är mer läm- pade som instrument för inlärning av sociala normer. Härvidlag måste valet av metod anpassas efter elevens behandlingsbehov. För att ett sådant val skall kunna ske krävs emellertid att de terapeutiska åtgärdernas effekt på olika kategorier av elever görs till föremål för systematisk prövning. Detta behöver inte innebära att varje typ av behandling måste prövas på varje elevtyp. En granskning av tillgängliga metoder och en kartläggning av ele- vernas behandlingsbehov och personlighetsmässiga utrustning skulle med stor sannolikhet resultera i att huvudintresset koncentreras på ett relativt fåtal behandlingstyper.

En annan viktig uppgift för forskningen är att finna hjälpmedel för en mera specificerad, individuell diagnos. Som påpekats på olika ställen i detta betänkande kan vissa behandlingsmetoder, tillämpade på fel klientel, med— verka till att behandlingsutfallet försämras. Diagnostiska instrument, med vilkas hjälp man kan särskilja elever med egenskaper som visat sig lämpliga eller olämpliga för viss behandling, skulle därför vara av stort värde. Här- igenom skulle man få upplysningar om vilka diagnostiska grupper som sva- rar bäst på en viss typ av behandling. Samtidigt härmed skulle man kunna urskilja de elever som inte låter sig påverkas av metoder som nu användes. För denna senare grupp gäller det att finna ut nya behandlingsåtgärder.

KAPITEL XVI

Ungdomsvårdsskolornas kontakt med omvärlden

Kommittén har i tidigare avsnitt skildrat anstalten som ett socialt system uppbyggt av mellanmänskliga relationer. Det har därvid framhållits att dessa relationer är en förutsättning för den systematiska påverkan av eleverna som skolan vill åstadkomma. Eftersom syftet med denna påverkan är att underlätta elevens anpassning till samhället bör anstaltstillvaron utformas så att elevens sociala träning i görligaste mån underlättas. På olika sätt för- söker man därför undvika att eleven i alltför hög grad isoleras från sam- hället.

I tidigare avsnitt har anstaltens interna relationer ställts i centrum. I detta kapitel skall uppmärksamheten riktas mot anstaltens relationer till sam- hället i övrigt. De utgångspunkter, som därvid väljes, överensstämmer i allt väsentligt med det socialpsykologiska betraktelsesätt, som lagts till grund för ungdomsvårdsskolornas utformning och arbetssätt. Ungdomsvårdssko- lans strävan till kontakt med omvärlden kan sägas vara en utvidgning av den sociala aktivering man försöker åstadkomma inom anstalten. Härigenom skapas möjligheter att under mera realistiska förhållanden träna elevens förmåga till anpassning ute i samhället.

Skolans kontakt med elevens anförvanter

I det utredningsarbete som föregår den egentliga behandlingen vid ungdoms- vårdsskolorna ägnas stort intresse åt att försöka analysera elevens relationer till den egna familjen. Ofta kan det asociala beteendet vara föranlett av stör- ningar i dessa relationer. Det har under senare år blivit allt vanligare att man i det mentalhygieniska arbetet inriktat sig på att behandla patienten som en del av hans miljö. Inom den psykiska barna- och ungdomsvården har man t. ex. sedan länge varit medveten om att en framgångsrik behand- ling ofta förutsätter att hela familjesituationen görs till föremål för någon form av åtgärd. I vissa fall kan det kanske vara tillräckligt att skapa större förståelse för den unges anpassningsbesvår genom att tillsammans med för- äldrarna diskutera igenom problemen. I andra fall kan det bli fråga om en tämligen långvarig och intensiv föräldrakontakt varvid man mera systema- tiskt försöker reda ut de konfliktanledningar som hemmiljön inrymmer. Det är emellertid inte endast från denna synpunkt som kontakten med för-

äldrarna kan vara värdefull. Mycket ofta ger sådana kontakter också värde- fulla informationer om den unges tidigare utveckling, vilka kan vara av stor betydelse för den diagnostiska bedömningen. Kontakten med föräldrarna kan ibland också ge upplysningar om konstitutionella särdrag och även dessa informationer kan underlätta förståelsen av den unges aktuella be- teende. Kontakten med anförvanterna kan således ha betydelse både för den direkta behandlingen och för det diagnostiska arbetet.

Även på andra håll inom den öppna socialvården har liknande tankegång- ar vunnit insteg. Sålunda har man på en del håll strävat efter att förverk- liga principen att endast en socialarbetare skall vara inkopplad på en och samma familj, även i de fall insatser från mer än en samhällsinstitution eljest skulle vara påkallade. Man brukar kalla detta familjevårdsprincipen. Uttrycket anger att man betraktar hela familjesituationen som objekt för de kurativa åtgärder man vill sätta in.

Även om barnavårdslagen inte medger Vård utom skola i det egna hem- met kommer ändå flertalet elever att så småningom återvända dit. Det finns därför alltjämt skäl att försöka åstadkomma en sanering av elevens hem- miljö under den tid han är föremål för vård inom ungdomsvårdsskoleorga— nisationen.

I praktiken har förverkligandet av dessa avsikter mött många svårigheter. Saneringen av en hemmiljö, som visat sig ogynnsam för barnens utveck— ling, inrymmer oftast arbetsuppgifter vilka ter sig både tidskrävande och svårhemästrade. I de flesta fall kan det bli fråga om långtgående kurativa och psykologiska stödåtgärder med syfte att förändra föräldrarnas inställ— ning till samhället och myndigheterna. Det gäller också att samordna de familjevårdande åtgärderna med den behandling som de omhändertagna barnen blir föremål för. Kommittén för ungdomsvårdsskolorna (SOU 1959: 25) ansåg att barnavårdsnämnderna — med stöd av den psykiska barna— och ungdomsvården — borde aktivt medverka i detta arbete. Vidare borde de direkta kontakterna mellan hemmen och skolorna underlättas. Detta kunde ske genom att skolorna tillfördes kvalificerad personal i ökad omfattning. Vidare borde eftervårdskonsulenterna kopplas in på den direkta föräldrakont—akten.

De stora avstånden mellan skolan och elevens hem begränsar i många fall möjligheterna till en kontinuerlig och konstruktiv kontakt. En ytterligare komplikation utgör det förhållandet att föräldrakontakter kan anses ha ett begränsat värde i de fall hemmet bedöms som direkt olämpligt att omhän- derha den unge. Vid de intervjuer som kommittén företagit med ett antal rektorer framhölls emellertid att föräldrakontakterna i de flesta fall ansågs värdefulla, även i de fall skolan inte hade för avsikt att återplacera eleven i det egna hemmet. Föräldrarnas lojalitet mot de åtgärder skolan avser att vidtaga för den enskilde eleven ansågs 'ha stor betydelse för elevens egen inställning till åtgärden.

Kontakter med skolans närmaste omgivning Eftersom elevens anpassning till samhällets normer är ett behandlingsmål förefaller det ändamålsenligt att kontakter med dessa normer upprätthålles i behandlingen. Anstaltens normsystem bör därför i görlig mån likna sam- hällets. Av samma skäl hör skolorna upprätthålla livliga kontakter med den närmaste omgivningen. Detta sker också i betydande utsträckning. På de flesta skolor har man ett gott samarbete med idrottsföreningar och olika ideella ungdomsorganisationer. På några skolor är det tradition att man till fester och samkväm inbjuder närboende personer. Det är också vanligt att elever vid ungdomsvårdsskolorna beredes tillfälle att hjälpa jordbrukare i trakten med skördearbete eller andra uppgifter av mer tillfällig natur. Gemensamt för alla dessa former av kontakt är att de syftar till att integ— rera skolans verksamhet med bygdens liv och eliminera elevernas isolering från samhället.

Det finns många skäl som talar för att dessa kontakter med omgivningen bör vara ett permanent inslag i behandlingsarbetet. Anstaltsvistelsen inne- bär risker för att eleven bibringas uppfattningen att de attityder som kam- raterna på skolan har också är representantiva för samhället i dess helhet. Det kan då vara av värde att eleven beredes tillfälle att bekanta sig med jämnåriga med andra attityder och intressen. Kontakten med omgivningen kan även medverka tili att de krav ifråga om uppförande, som vanligt folk ställer, hålls aktuella. Erfarenheten torde även ha visat att grannar, som är kända av skolans elever, i mindre omfattning än övriga blir utsatta för skadegörelser, stölder och liknande olägenheter.

Om skolan misslyckas i sin strävan att skapa goda kontakter med den omgivande bygden kan detta medföra betydande svårigheter för elevbehand- lingen. Det finns därför skäl att närmare undersöka vilka faktorer som med- verkar vid uppkomsten av de spänningsförhållanden som ibland uppstår kring ungdomsvårdsskolorna. Sannolikt förhåller det sig så att omgivning- ens tolerans gentemot ungdomsvårdsskoleelevernas beteenden varierar från trakt till trakt beroende på olikheter i moraliska och religiösa värderingar. Det torde emellertid vara svårt att verifiera ett sådant antagande. När det gäller mer konkreta anledningar till misshälligheter har erfarenheten visat att ett alltför flitigt bruk av okontrollerade permissioner till närbelägen tät—' ort i vissa fall avsatt sig i svårartade och tämligen långvariga motsatsför- hållan-den mellan skolan och ortens folk. Ofta förekommande rymningar med åtföljande bilstölder kan ha liknande effekter.

Det är uppenbart att behandlingsarbetet i hög grad kan försvåras, om skolorna inte lyckas begränsa sådana konkreta konfliktanledningar. Skolan kan därigenom berövas möjligheten att använda sig av den omgivande byg- den som en social träningsarena. Eleven blir utestängd från kontakter med föreningsliv och umgänge med andra ungdomar i orten och kan inte heller utnyttja de rekreations- och förströelsemöjligheter som bygden har att er—

bjuda. Det blir också svårare att bereda eleverna arbetsanställningar i sko- lans grannskap. Vidare kan möjligheterna att i den omgivande bygden placera elever för vård utom skola bli beskurna.

Sammanfattning

I detta kapitel har uppmärksamheten huvudsakligen riktats mot två typer av kontaktfrågor; dels sådana som sammanhänger med relationerna till elever- nas anförvanter och dels sådana .som avser kontakt med skolans närmaste omgivning. Att skapa och vidmakthålla sådana relationer och kontakter be- traktas på en del skolor som ett viktigt led i arbetet medan man på andra skolor har en mer begränsad utåtriktad verksamhet. På några skolor till- lämpas en mycket restriktiv permissionspolitik medan man på andra skolor intar en mera generös hållning ifråga om permissioner. Sannolikt föreligger också skillnader mellan skolorna när det gäller benägenheten att upprätt— hålla kontakt med elevens hem och den barnavårdsnämnd som omhänder- tagit eleven.

Hur påverkar dessa olikheter i skolans inställning till kontaktfrågorna det totala behandlingsarbetet? Vilka resultat når man med den ena eller andra regimen? Är eleven på en skola, som vinnlägger sig om goda relationer till elevens föräldrar, bättre motiverad för behandling och mera lojal mot sko- lan? I vilken utsträckning skall permissioner till det egna hemmet medgivas? Vilka faktorer i hemmiljön bör anses utgöra hinder för kortti-dspermissioner . dit? Kan en rationellt organiserad föräldrakontakt och -påverkan resultera i förbättrade vårdresultat? Skall en sådan verksamhet ombesörjas av sko— lorna eller bör den skötas av barnavårdsnämnder och organ för den psykiska barna— och ungdomsvården?

Som synes kan till egenskaperna hos ungdomsvårdsskolornas yttre kon- taktmönster knytas åtskilliga frågor. Då dessa spörsmål rymmer centrala vård- och behandlingsproblem är det angeläget att underkasta dem en syste— matisk prövning.

KAPITEL XVII

Vården utom skola

Allmänna bestämmelser och principer Ungdomsvårdsskolornas verksamhet omfattar dels den behandling, som meddelas inom institutionerna, dels den värd som vid skolan inskrivna elever beredes utanför anstalten. De båda formerna vård inom skolan och vård utom skolan tillmätes i barnavårdslagen likvärdig betydelse för skolornas behandlingsarbete.

Begreppet vård utom skola har ersatt de i tidigare barnavårdslagstiftning angivna vårdformerna villkorlig utskrivning och utackordering. I samband härmed har dess roll i det totala behandlingsarbetet preciserats och poäng— terats. Vården inom skolan bör enligt barnavårdslagen vara sådan »att den skapar förutsättningar för överförande av eleven till friare vård». Vidare utsäges i lagen att »Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske». Dessa bestämmelser är uttryck bland annat för uppfattningen att vårdens huvudändamål är att anpassa eleverna till ett normalt liv i frihet. Detta mål kan äventyras genom vistelse i den artificiella anstaltsmiljön under längre tid än vad som oundgängligen erfordras för tillgodogörande av den behand- ling, som kan med—delas endast där. Om likvärdig behandling kan beredas utanför anstalten skall detta därför ske beträffande de elever, som i övrigt kan anses lämpade för vård utom skolan.

Under vård utom skolan ansvarar skolan fortfarande för eleven som står under dess tillsyn och är underkastad de bestämmelser och föreskrifter om behandling, vilka skolan meddelat. Härigenom kan uppnås en mjuk över— gång från anstaltslivet och en gradvis utslussning till friare förhållanden. Vård utom skolan tillämpas på detta sätt normalt som en förberedelse för elevens utskrivning från skolan. Vårdformen användes emellertid även un— der andra betingelser, varvid någon avsikt att låta vården utom skola övergå i utskrivning inte föreligger. Sålunda kan exempelvis en elev med skolsvå— righeter placeras för vård utom skolan under sommarlovet för att vid höst- terminen återupptaga undervisningen på ungdomsvårdsskolan. På liknande sätt kan avbrott i vården inom skolan göras för att låta eleven deltaga i ut- bildningskurs eller genomgå speciell behandling, som inte kan meddelas på skolan.

Vård utom skolan kan äga rum i enskilt hem eller i lämplig anstalt —

"exempelvis inackorderingshem, skola av internattyp eller sjukvårdsinrätt— ning. Däremot kan elev icke beredas värd utom skolan i det egna hemmet. Inskrivning vid ungdomsvårdsskola förutsätter nämligen att eleven av har- navårdsnämnden omhändertagits för samhällsvård, vilken enligt barna- vårdslagen icke må äga rum i det egna hemmet. En återplacering i hem- miljön skulle därför lagenligt innebära att det inte längre bedömdes före— ligga något behov av samhällsvård och därmed indirekt inte heller av vård genom ungdomsvårdsskolas försorg. Den reella bakgrunden till föreskriften är att hemmiljön för flertalet av eleverna varit av sådan beskaffenhet att den kan anses ha direkt medverkat till beteendestörningarna. Ett återvändande till det egna hemmet skulle därför kunna äventyra den behandlingseffekt som uppnåtts. Om en elev återplaceras i det egna hemmet upphör alltså såväl ungdomsvårdsskolans tillsyn som samhällsvården. Ovan angivna bestäm- melser berör icke elevens möjlighet att under kortvariga permissioner vistas i det egna hemmet.

Återtagande från vård utom skolan till vård inom skolan föranledes i all- mänhet av att eleven gör sig skyldig till kriminella eller asociala handlingar, missköter sitt arbete eller visar liknande anpassningsstörningar. Återtagan— de kan emellertid ske av många andra anledningar _— exempelvis vid kropps- lig sjukdom eller konvalescens, vid psykiska orostillstånd utan samband med misskötsamhet eller vid behov av tillfällig vistelse på skolan under ompla- cering till annan anställning eller annan bostad.

Huvudprincipen såväl vid placering i vård utom skolan som vid återta— gande för vård inom skolan är alltså en ständig följsamhet efter elevens in- dividuella utvecklingstempo och behandlingsbehov. Några som helst tids- gränser för den ena eller andra vårdformen eller liknande föreskrifter be- träffande valet av vårdform föreligger därför inte.

Vården utom skola har såväl tekniskt som praktiskt nära anknytning till utskrivning från ungdomsvårdsskola, eftersom sådan utskrivning i allmän— het föregås av kortare eller längre tids placering utanför skolan. Utskrivning direkt från ungdomsvårdsskolan utan föregående vård utom skolan sker i allmänhet blott i de fall där elev under pågående vård inom skolan på grund av lagakraftvunnen dom intages på fångvårdsanstalt; när elev behöver vård som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg —— exempelvis mer varaktig vård på kropps- eller mentalsjukhus _— samt när elev uppnår i lagen angiven åldersgräns. Därtill kan komma sådana fall där eleven direkt från skolan placeras i det egna hemmet, varvid han som ovan angivits inte längre kan kvarstå som inskriven vid ungdomsvårdsskola.

Elev skall i övrigt utskrivas när »ändamålet med vården får anses upp- nått». En rimligt säker uppfattning om huruvida en elev resocialiserats i så hög grad att stödet från ungdomsvårdsskolan inte längre behövs, kan endast grundas på erfarenheter av hur eleven förhåller sig under den relativa frihet, som vården utom skolan innebär. Några bestämmelser om längden av den

tid under vilken eleven skall vistas i vård utom skolan, innan utskrivning kan ske, föreligger inte. Bedömningen sker individuellt och baseras på ele- vens skötsamhet, behandlingsbehov och liknande faktorer.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården, såvida icke skolans styrelse efter samråd med vederbörande barnavårdsnämnd beslutar att den skall bestå. Detta senare alternativ innebär att eleven vid utskrivningen från ungdomsvårdsskolan återlämnas till barnavårdsnämnden, som fattar beslut om att samhällsvården skall villkorligt upphöra. Ett sådant beslut innebär att eleven, även efter det att utskrivning skett från ungdomsvårdsskolan, ge- nom barnavårdsnämnden kan bli föremål för hjälp- och stödåtgärder.

Även om ansatser att utnyttja vård utom skola såsom ett integrerat och nyanserat instrument i behandlingen funnits redan tidigare, blev principen stadfäst först genom den nya barnavårdslagen. Vårdformen är alltså i sin nuvarande utformning tämligen oprövad. I samband med införandet av det nya betraktelsesättet rörande vård utom skola som en synnerligen betydelse- full del av ungdomsvårdsskolornas totalbe-handling försågs skolorna med ökade personella och ekonomiska resurser. Det har dock ifrågasatts om den- na förstärkning varit tillräcklig för att lagstiftarnas intentioner skulle kunna helt förverkligas. För närvarande är dessa och andra frågor rörande vården utom skola föremål för översyn genom 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.

Det pågående utredningsarbetet samt de successivt ökade erfarenheter, som erhålles i den löpande praktiska verksamheten, kan förväntas i vissa avseenden förändra de förutsättningar, som nu gäller för vården utom skola. Den framställning, som i det följande ges av problem sammanhängande med denna vårdform och därav aktualiserade forskningsuppgifter, baserar sig på de erfarenheter som hittills gjorts och avhandlar de olika frågor, vilka för närvarande kan bedömas vara av störst betydelse för behandlingen.

Miljöbyte eller återgång till tidigare miljö?

En för vården utom skolan central fråga rör sig om huruvida eleverna hör återplaceras i sin tidigare miljö eller om vården bör bedrivas under andra förhållanden. Tidigare betonades vikten av att förlägga eftervården till det egna hemmet i den föreställningen, att även ett dåligt eget hem kan vara bättre än ett fosterhem. Efter den nya barnavårdslagens införande har praxis emellertid helt inriktats på att under vård utom skola omplacera eleverna i ny miljö med hänvisning till att hemförhållandena i allmänhet varit olämpliga. Vistelse i det egna hemmet må som tidigare nämnts före- komma endast i samband med kortare permissioner, varför annan typ av bostadsförhållanden måste ordnas. Ett annat led i strävandena att bryta skadlig miljöpåverkan är att man vid vård utom skol-a söker undvika att återplacera eleverna i deras hemorter.

Denna omorientering av principerna har väckt en livlig diskussion. Kom- mittén har inte till uppgift att taga ställning i denna debatt utan vill här endast återge de huvudargument som anförts för att därmed ange utgångs- punkten för en förutsättningslös forskning kring detta problem.

När en elev intages på ungdomsvårdsskola måste han eller hon anpassa sig till en helt ny miljö. När eleven lämnar skolan, börjar en ny anpass- ningsprocess som kan vara lika svår. Till och med då eleven återvänder till sin tidigare miljö uppstår vissa anpassningsproblem. Föräldrarnas och den övriga omgivningens reaktioner blir annorlunda än innan han placerades på anstalt _ åtminstone upplever han det så. Kamratkretsen har förändrats, fått nya medlemmar och nya intressen. Anställning måste ofta skaffas på annan arbetsplats än tidigare. Eleven står vidare under övervakning och har inte samma frihet som förr.

Ännu svårare kan anpassningsprocessen bli när eleven placeras om i helt ny miljö. Svårigheterna består inte bara i anpassningen till konkreta yttre förhållanden utan ännu mer i etablerandet av känslorelationer till männi- skor — både vuxna och kamrater — som eleven i många fall tidigare inte träffat mer än på sin höjd tillfälligt.

Av dessa skäl kan det antagas att vissa anpassningssvårigheter blir större då eleven omplanteras i helt ny miljö än då han eller hon återvänder till sin gamla. Samtidigt förhåller det sig ju dock så att det är i den ursprungliga miljön han redan misslyckats. En utslagsgivande faktor'har härvid ofta varit de dåliga hemmen med försummad uppfostran, alkoholism och annan aso- cialitet eller med spända emotionella relationer mellan barn och fostrare. Också gängtillhörighet och umgänge med andra asociala ungdomar, vilket ofta kännetecknat kamratförhållandena, är nedbrytande miljökrafter. För den som börjat bli känd som kriminell eller på annat sätt asociai blir in— ställningen och de negativa förväntningarna från människorna i omgiv- ningen hindrande moment för resocialiseringen. Sådana faktorer talar för värdet av omplacering till annan miljö.

I vissa fall tycks dock miljöförhållandena i hemmet ha varit tillfredsstäl— lande och orsakerna till beteendestörningarna vara att söka i första hand i intra-psykiska konflikter och spänningar eller i konstitutionella defekter, som kunnat slå igenom i vilken miljö man än placerat barnet. Även om man alltså inte alltid kan hävda att ogynnsamma miljöomständigheter är den primära orsaken till asocialiteten, måste dock konstateras att den miljö, där eleven misslyckats, inte tillfredsställande klarat hans sociala anpassning. Man hoppas då att en ny omgivning skall ge bättre utgångsläge, naturligtvis under den förutsättningen att den nya fostrarmiljön är socialt och psyko- logiskt lämpligare än den ursprungliga.

Man kan alltså uppställa den generella hypotesen att både ett återvän- dande till den gamla miljön och en omplantering i ny omgivning förenas med såväl fördelar som nackdelar. En väsentlig frågeställning blir då huru—

vida någon samgång föreligger mellan lämpligheten hos respektive miljö— former och dels personlighetsvariabler som ålder, kön, psykologiska egen— skaper, grad och typ av psykiska störningar och asocialitet, dels beskaffen— heten av den tidigare hemmiljön —— relationer till föräldrarna, deras lämp- lighet som fostrare och som identifieringsobjekt etc. Det förefaller exempel— vis vara möjligt att urskilja vissa personlighetstyper bland eleverna, för vilka ett skiljande från hemmet även efter vistelsen på skolan kan innebära stora påfrestningar. Dit hör bland andra barn och ungdomar med dålig omställ— ningsförmåga till nya kontaktobjekt och med starka bindningar till domi- nerande föräldrar och vidare de veka och ängsliga elever, som skyggar inför allting nytt och okänt. Också de elever som kommer från familjer eller släkter med utpräglad klankänsla är erfarenhetsmässigt mycket svåra att med gott resultat tvångsplacera utanför det egna hemmet. Det bör emel- lertid betonas att det ofta är mycket svårt att med säkerhet bedöma relatio— nerna i hemmet. Särskilt svårt är det att göra en förhandsbedömning av effekten av de förändringar, som inträffat dels med eleven, dels inom famil- jen under den tid den unge varit intagen på ungdomsvårdsskolan.

En undersökning av manliga yrkesskoleelevers återanpassning berör del- vis utskrivningsmiljön (Blomberg 1958). Av de elever, som efter tillämpade kriterier bedömdes som väl anpassade, hade vid den sista villkorliga utskriv— ningen — som ledde till den goda anpassningen — två tredjedelar place- rats i det egna hemmet. Emellertid hade även flertalet av de elever, som miss- lyckades, placerats i det egna hemmet — dock ej i samma utsträckning som de resocialiserade. Det egna hemmet framstod alltså som en gynnsammare utskrivningsmiljö än andra alternativ. Det kan dock inte helt uteslutas att de hem, dit elever blev återsända såsom villkorligt utskrivna, utgjorde ett positivt urval. Undersökningsresultaten visar dock otvetydigt att för åtskil— liga av dessa elever erbjöd den egna hemmiljön fullt tillfredsställande bak- grund för en social anpassning. Huruvida dessa elever skulle ha lyckats lika väl med sin samhäll-sanpassning, om de placerats i annan miljö än det egna hemmet, kan den anförda undersökningen inte ge något besked om.

Av de 446 ungdomsvårdsskoleelever, som vid årsskiftet 1960 / 61 befann sig som villkorligt utskrivna i sina föräldrahem och som därigenom på grund av den nya barnavårdslagens bestämmelser måste helt utskrivas från ung- domsvårdsskolan, hade under år 1961 blott 45 elever på nytt intagits på ung— domsvårdsskola (Social»departementet. Stencil 1963: 4). Hur många av ele- verna, som genom barnavårdsmyndigheter eller domstol blivit föremål för andra åtgärder eller som blivit överåriga, är däremot inte känt.

Vidare kan nämnas att kommittén vid sina besök på fångvårdsanstalter erfarit, att ungdomsfängelseklientelet anses ha större utsikter att klara sin fortsätta samhällsanpassning inom det egna hemmet än vid annan place— ring. Det kan dock antagas att dessa något äldre ungdomar (18—20 år vid domen) genom ökad mognad och självständighet kanske inte är lika lätt

påverkade av en otillfredsställande familjesituation som det några år yngre ungdomsvårdsskoleklientelet. Vidare torde svårigheterna vara betydande att för denna åldersgrupp finna enskilda hem, som har möjlighet att göra en positiv behandlingsinsats, särskilt med hänsyn till att dessa nästan vuxna unga män inte gärna finner sig i att vistas i något, som de betraktar som fosterhem.

Mot bakgrunden av de erfarenheter och de argument, som anförts i debat- ten, är det rimligt att antaga att en stor spridning föreligger i fråga om för- äldrahemmens lämplighet. Flertalet har bevisligen haft ett dåligt inflytande på barnen, men andra torde vara väl skickade att taga hand om sina barn. Om missförhållandena i hemmet inte är alltför påfallande, borde det vara möjligt med en individuell avvägning mot konsekvenserna av att de direkta föräldrakontakterna icke återupptages efter anstaltsvistelsen. Det föreligger därför ett stort behov av undersökningar med syfte att penetrera hur eleven påverkas av en återplacering i det egna hemmet. Vissa möjligheter torde finnas att redan på grundval av befintligt aktmaterial göra preliminära, jäm— förande statistiska studier av behandlingsutfallet vid placering i föräldra- hemmet och vid andra boendeformer efter vistelsen på skolan.

Det bör emellertid beaktas att några formella hinder inte föreligger för en återplacering i det egna hemmet vare sig detta sker direkt från skolan eller efter vård utom skolan. Huvuddelen av eleverna torde också förr eller senare återvända till föräldrahemmet. Konsekvensen av en placering i eget hem är emellertid omedelbar utskrivning från ungdomsvårdsskolan, varvid skolans möjligheter till påverkan, stödåtgärder och andra former av eftervårdande verksamhet upphör. Det bör uppmärksammas att även barnavårdsnämndens möjligheter att ingripa blir begränsade, eftersom utskrivning till hemmet medför att samhällsvården villkorligt eller slutligt upphör. Ett studium av elevernas utveckling och anpassning vid återgång till de egna hem- men bör alltså beakta, att i dessa fall stöd och hjälp utgått i mindre utsträck- ning än i fråga om andra former av vård efter anstaltsvistelsen. En under- sökning av dessa förhållanden synes därför också böra granska huruvida vårdresultaten skulle ha kunnat förbättras av fortsatt tillsyn och stöd från ungdomsvårdsskolan eller barnavårdsnämnden under vistelsen i det egna hemmet. Detta borde enligt kommitténs uppfattning kunna utredas exem- pelvis genom en försöksverksamhet med fortsatta stödåtgärder från ung- domsvårdsskolan och barnavårdsnämnden.

Boendeformer vid vård utom skolan

Vid vård utom skolan eftersträvas så långt möjligt placering i familjevård i ett för eleven lämpligt enskilt hem. De kontinuerliga känslokontakter och norminflytanden, som en elev blir föremål för i en familjegrupp med har- moniska och för hans egenart förstående fostrare, bedöms vara av väsentligt

värde för hans anpassning också till samhällets normsystem. I många fall kan emellertid den allmänna principen om familjevårdsplacering inte ge- nomföras. Sålunda kan det exempelvis vara omöjligt att uppdriva ett lämp- ligt enskilt hem på den ort där eleven för sin utbildning eller av andra skäl måste vistas. I andra fall är en speciell utbildning förenad med bostad i in- ternatförläggning — exempelvis vid folkhögskolor eller vid vissa yrkes- utbildningskurser. Inom vissa yrken håller i allmänhet arbetsgivaren med bostad — t. ex. i jordbruksarbete och vid hembiträdesanställningar. Det har ibland i diskussionen också framförts att vissa elever inte är lämpade för familjevårdsplacering i enskilda hem (Socialdepartementet. Stencil 1963: 4) och att kollektiva bostadsformer för dem kan erbjuda bättre anpassnings- klimat. I en amerikansk undersökning av möjligheterna att ute i samhället bereda ett effektivt behandlingsalternativ till anstaltsvård har man funnit, .att för vissa ungdom-skategorier »group homes» är att föredraga framför individuella fosterhem (Grant m. fl. 1963). I det följande skall behandlas några frågeställningar och erfarenheter kring vanliga former av bostads- situationer vid vård utom skolan.

Vård i enskilt hem. Erfarenheten visar att vissa av de enskilda hem i vilka ungdomsvårdsskoleelever placeras för vård utom skolan lyckas förvånans- värt väl även med mycket svårhanterliga ungdomar. Andra misslyckas där- emot med även till synes okomplicerade fall med goda anpassningsresurser. Till en del kan detta bero på svårigheter att utifrån beteendet i anstaltsmilj ön dra några säkra slutsatser om elevens anpassningsmöjligheter i en annan omgivning. Till övervägande del torde dock orsakerna till dessa skillnader ligga i kvaliteter hos de enskilda hemmen. Här inverkar bland annat sådana faktorer som fosterföräldrarnas inställning till asocial ungdom och till ung- dom över huvud, fostrarnas ålder, förekomsten av andra barn i hemmet och liknande förhållanden. Särskilt stor betydelse har förmodligen sådana egen- skaper som förmågan att skapa varma emotionella relationer och att visa både tolerans och fasthet och liknande personlighetsdrag och attityder, som utgör förutsättningar för en positiv påverkan. Även orsakerna till att man tar emot ungdomsvårdsskoleelever torde vara av stor vikt. Social ansvars— känsla, uppfostrarnit, ekonomisk vinning, önskan att ha ungdom i hemmet utgör exempel på motiv, som kan tänkas vart och ett på sitt sätt påverka situationen för eleven.

Det finns emellertid också skäl att antaga att graden av lämplighet hos ett enskilt hem inte gäller generellt utan måste ses i rel-ation till sociala och psykologiska variabler hos eleverna. En neurotiserad, änsglig elev kan exem- pelvis förväntas reagera helt annorlunda än vad en primitiv, utlevande elev skulle göra i samma hemmiljö. Förhållandet mellan elevens personlighets- struktur och familjeklim'atet, kravnivån, fosterföräldrarnas personlighets- drag och liknande variabler torde därför med största sannolikhet påverka utfallet av behandlingen i det enskilda hemmet. Också relationerna mellan

elevens sociala bakgrund och kulturella, ekonomiska och liknande miljöfak— torer i det enskilda hemmet kan antagas vara av stor betydelse.

Ett närmare studium av de enskilda hem, som lyckas väl med behand- lingen av ungdomsvårdsskoleeleverna, bör kunna ge god vägledning i fråga om de kriterier efter vilka urvalet av hem för vård utom skolan bör ske. Härvid bör särskilt beaktas samspelet med elevens psykologiska egenskaper och miljöbakgrund.

Svårigheter att i tillräcklig utsträckning kunna anskaffa lämpliga en- skilda hem för ungdomsvårdsskolornas elever har ofta utgjort ett hinder för ett fullt utnyttjande av denna vårdform. Genom en försöksverksamhet bör kunna studeras i vilken utsträckning man kan öka tillgången på goda enskilda hem genom sådana åtgärder som höjning av ersättningen, uppspå- rande verksamhet och allmän propaganda.

Bostad hos arbetsgivaren, hyresrum. Andra relativt vanliga typer av bo— stadssituation vid vård utom skolan utgöres av hyresrum och av bostad hos arbetsgivaren. I båda fallen torde i allmänhet hyresvärdens ansvarsställning beträffande eleven vara avsevärt svagare än vid placering i enskilt hem. Detta innebär mindre insyn i elevens privatliv och därmed också mindre möjligheter till kontroll, stöd och hjälp. Erfarenheterna tyder på att sådana boendeformer innebär större risk för återfall i kriminalitet och annan asocialitet än familjevårdsplacering. Detta kan dock sammanhänga med att man i brist på familj evårdshem tvingats att under mer okontrollerade former placera elever, som ännu inte varit mogna för denna relativt höga grad av frihet.

Inackorderingshem och liknande boendeformer. Kollektiva bostadsformer såsom inackorderingshem, ungdomspensionat, hospits och liknande inrätt- ningar av halvt institutionell karaktär utgör en grupp av speciellt intresse, eftersom de i allmänhet tillgripes antingen som en nödfallsutväg för elever" till vilka man inte kan anskaffa enskilda hem eller för elever, som inte anses lämpade för familjevård. Det är inte uteslutet att dessa elever utgör ett i vissa avseenden negativt urval, som är i särskilt stort behov av gynnsamma förhållanden.

I bostadsformer av detta slag kan urskiljas både positiva och negativa moment. Livsformen med kollektiv samvaro, fastställda ordningsregler och liknande inslag bildar en mjuk övergång från den rena anstaltsmiljön. Detta torde vara ägnat att öka möjligheterna för de nyutskrivna anstaltsungdo- marna att finna sig till rätta. Samtidigt förhåller det sig dock otvivelaktigt så att på ungdomshem av detta slag samlas från olika håll i stor utsträckning ungdomar med problematisk social bakgrund. Ofta är de eller har varit mer eller mindre asociala och kan ha ett mycket dåligt inflytande på varandra. Vid vistelse i denna miljö har ungdomsvårdsskolornas elever i allmänhet tämligen små möjligheter att komma i kontakt med sådana väl anpassade ungdomar från ordnade hemförhållanden, vilka skulle bilda det bästa kam-

ratumgänget för dem. Betydelsefullt i detta sammanhang är också det för- hållandet att personaluppsättningen på inackorderingshem av denna typ i allmänhet 'inte är tillräcklig för att utöva insyn och påverkan i samma ut- sträckning som på ungdomsvårdsskolorna.

En vanlig uppfattning bland ungdomsvårdsskolornas rektorer är att pla- cering i internat av detta slag endast i ett fåtal fall leder till positiva resultat. Kommittén, som under hand fått taga del av material insamlat av 1961 års utredning om effektivare vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever, har därvid konstaterat att omkring 70 % av de elever, som placeras på de in— ackorderingshem, vilka socialstyrelsen driver tillsammans med IOGT, åter- tages för vård inom skolan. Resultaten från placering på ungdomshospits är bättre och visar omkring 50 % återtagning. Dessa erfarenheter pekar på ett stort behov av närmare granskning av värdet av denna placeringstyp vid vård utom skolan. Vid en sådan bedömning måste hänsyn tagas till den ovan påtalade urvalsfaktorn, som kan innebära att det här rör sig om ett särskilt svårbemästrat klientel.

Skogshuggningsläger och liknande verksamhet. En annan form av kol- lektivförläggning utgöres av de läger för skogshuggning, vägbyggnad och liknande sysselsättning i form av beredskapsarhete, vilka anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen för i första hand ungdomsvårdsskoleelever. Besläk— tad verksamhet av typ >>operation vildmark» har bedrivits av Skid- och Friluftsfrämjandet och vidare har en skola i egen regi drivit ett skogsröj- ningsläger. En del av denna verksamhet omfattar vistelse på lägret under en på förhand fixerad period, medan i andra fall vistelsetiden är mer obe- stämd. I allmänhet överförs eleven efter lägervistelsen till vård utom skolan i annan form, antingen direkt från lägret eller via en kortare period av vård inom skolan.

Erfarenheterna av denna verksamhetstyp är ganska Växlande. Vissa elever misslyckas tämligen omgående efter ankomsten genom avvikanden, sprit- missbruk eller brott. Andra finner sig mycket väl till rätta och får med säker- het sin fortsatta samhällsanpassning runderlättad genom den gradvisa över- gången till friare förhållanden och genom den arbetsträning, som lägervis— telsen innebär. De stora variationerna beträffande elevernas beteende och anpassningsförmåga till de villkor, som behandlingstypen innebär, gör det önskvärt med en granskning av vilka elevkategorier, som har de bästa förut- sättningarna för denna vård.

Egna utskrivningsavdelningar. En tämligen nystartad försöksverksamhet, vars utvidgande för närvarande överväges, utgöres av under ungdomsvårds- skolan direkt sorterande utskrivningsavdelning i närbelägen tätort. Vid vistelse på sådan avdelning är eleverna formellt kvar i vård inom skolan, trots att de har reguljära anställningar i öppna marknaden. Särskilt för ungdomar, som är i behov av mer intensiv tillsyn och hjälp av för ändamålet

utbildad personal, kan denna form av vård förväntas avsevärt underlätta övergången till friare förhållanden.

Vistelseort vid vård utom skolan. I samband med bostadsformerna bör även nämnas betydelsen av att eleven vid vård utom skola placeras på lämp- lig ort. Så långt möjligt undviker man att låta eleverna återvända till sin hemort med hänsyn till riskerna för att ogynnsamma kamrat— och gängkon- takter skall återupptagas. Samtidigt innebär naturligtvis alla milj öbyten ris- ker för dessa ungdomar, som visat dålig motståndskraft mot yttre påfrest— ningar och som därför kan antagas ha en benägenhet att svikta inför de om- stållningskrav, vilka varje milj öförändring medför. Särskilt torde detta gälla vid mer genomgripande förändringar av de yttre förhållandena. Placering i en geografisk och kulturell miljö, som alltför mycket avviker från den som eleven tidigare är bekant med, kan sålunda väcka osäkerhet, känslor av främlingskap och därmed olust och ångest. Sådana reaktioner kan förtaga effekten av en i övrigt lämplig placering i exempelvis ett enskilt hem med goda förutsättningar för positiva emotionella relationer. Detta gäller såväl förändring av ortstyp (t. ex. tätort—landsbygd) som längre geografiska förflyttningar (t. ex. Norrland—Sydsverige). Man vet bland annat föga om hur storstadsungdomarna — som utgör huvudparten av skolornas elever — reagerar på omplacering till mindre tätort eller till rena landsbygden. Riskerna för fortsatt asocialitet och brottslighet kan förefalla vara mindre i en sådan miljö, som i jämförelse med storstadsförhållanden är tämligen välkontrollerad och föga frestelsebemängd. Dessa fördelar kan dock mot- verkas av acklimatiseringssvårigheter beträffande sedvänjor, språkbruk, fritidsliv och liknande omständigheter.

Sammanfattningsvis kan sägas att man för vården utom skola förfogar över lika valmöjligheter i fråga om boendeformer och ortstyp. Däremot är kunskaperna om den behandlingsmässiga effekten av de olika alterna— tiven tämligen begränsade. Detsamma gäller de psykologiska och sociala fak— torer, som bestämmer elevernas reaktionssätt på de skilda emotionella, kul- turella och fysiska miljöförhållanden, som vården utom skola kan präglas. av. Här finns alltså ett viktigt fält för behandlingsforskningen.

Arbetsförhållanden

Åtskilliga ungdomsvårdsskoleelever uppvisar betydande svårigheter att finna sig till rätta i arbetslivet, och av olika klientelinventeringar att döma är endast ett litet fåtal att betrakta som normalt arbetsanpassade. Detta har sin grund bland annat i psykiska särdrag såsom uttröttbarhet och bristande uthållighet, irritabilitet och sensitivitet, nedsatt kontakt- och samlevnads— förmåga och liknande handikapp, som inverkar på både prestationsnivå och gemenskap på arbetsplatsen. Därtill kommer ofta negativa attityder till regel- bunden, konventionell försörjning, uttryckta som förakt för »knegare» med

fast anställning. Ytterst få är dessutom vid ankomsten till skolan inriktade på något speciellt yrke eller yrkesområde, och för flertalet har de tidigare arbetsinsatserna bestått av mycket kortvariga anställningar av tillfällig natur.

En av ungdomsvårdsskolornas allra viktigaste uppgifter blir därför att öka elevernas anpassningsmöjligheter till arbetslivet. Här finns två huvudlinjer vid sidan av den allmänna behandlingen av de sociala och psykologiska stör- ningarna. Den ena är att med arbetsträning och utbildning öka elevernas yrkeskunskap så att de kan möta de krav, som kommer att ställas på dem i förväl'vslivet. Den andra linjen är att eftersträva en efter elevens anlag och särart avpassad placering i ett yrke och en arbetsmiljö, där hans eller hennes positiva egenskaper kan utnyttjas, och där påfrestande och provocerande inslag är så få som möjligt.

Utbildningsfrågor. Genom de korta vårdtiderna inom skolan och genom skolornas med nödvändighet tämligen begränsade register av utbildnings— linjer blir den yrkeskunskap och arbetsträning, som kan bibringas eleverna under vistelsen på ungdomsvårdsskolan, i allmänhet otillräcklig. Därtill kommer att det arbetstempo, som präglar de intagnas yrkesverksamhet på en institution av vilket slag det vara må, av flera skäl tenderar att bli avse— värt lägre än vad som förekommer på en vanlig arbetsplats. I detta senare avseende torde ytterst få elever under ungdomsvårdsskolevistelsen bli full- tränade för förvärvsarbete —- inte ens för okvalificerade arbetsuppgifter.

Detta innebär att de allra flesta anställningar under åtminstone den första delen av vård utom skola får tränings- och utbildningskaraktär. Det är där- för av vikt att även de elever, som placeras exempelvis i industriellt tempo- arbete av okvalificerat slag eller i andra anställningar där behov av vidare- utbildning inte föreligger, dock får personlig handledning och att kraven på arbetsprestationer inte ställs alltför höga i starten.

Många elever fortsätter efter ungdomsvårdsskolan sin formella yrkes- utbildning inom verkstads- eller yrkesskola. Erfarenheterna härav tycks vara mycket växlande, och det förefaller därför viktigt att utreda vilken typ av utbildning och undervisning utom skolan, som bäst lämpar sig för ung- domsvårdsskolornas elever. I vilken utsträckning orkar de t. ex. fullfölja en flerårig kurs vid en central verkstadsskola? Ger lärlingsanställning hos en mästare med möjligheter till individuell handledning kanske bättre resultat? En utbildningsväg, som förefaller ha gett goda resultat, är arbetsmarknads- styrelsens kort-a omskolningskurser. Det bör därför undersökas om inte kursverksamhet av detta slag skulle kunna tillgodogöras av ett större antal elever än vad hittills skett. Även värdet av ett ökat utnyttjande av tränings— verkstäder för partiellt arbetsföra och därmed jämförlig verksamhet bör studeras.

Yrkes— och anställningstyp. Även om de individuella variationerna natur- ligtvis är stora ifråga om elevernas anlag, intressen och andra lämplighets—

faktorer, förefaller det dock möjligt att urskilja vissa generella frågeställ- ningar när det gäller typ av sysselsättning och arbetsmiljö.

Vissa yrken och arbetsförhållanden torde t. ex. innebära större risker än andra. Till riskyrkena kan i första hand räknas sådana där arbetsuppgif- terna utsätter eleverna för frestelser — t. ex. restaurangyrken för spritmiss— brukaren eller anställningar, som medför handhavande av kontanter, för den oärlige. Några av de personlighetsdrag, som brukar tillskrivas större delen av ungdomsvårdsskoleklientelet, kan också ge anvisning om vilka syssel- sättningstyper, som kan räknas som mer vanskliga. Den låga retningströs— keln mot yttre påfrestningar och friktioner och den allmänna överkänslig- heten kan sålunda tänkas göra bullersamma arbetsplatser mindre lämpliga; de ängsligt kontaktskygga, som dock är i behov av någon närkontakt, kan få svårigheter att finna sig tillrätta på en arbetsplats med många anställda; servicebetonade yrken kan medföra överkrav i fråga om smidighet och jämn- het i humöret.

Det kan antagas att många ungdomsvårdsskoleelever — särskilt de med dålig uthållighet —— har små förutsättningar för enahanda och monotont arbete av temponatur och att deras möjligheter till anpassning är större i rörliga, mer omväxlande yrken. Många yrken av det senare slaget brukar dock anses alltför ambulerande och svårkontrollerbara för att vara tillråd— liga för ungdomsvårdsskolornas elever — exempelvis lastbilsbiträde på lång- tradare och servitör på restaurangvagn. Det är dock möjligt att föreställning- arna på denna punkt är slentrianmässiga. Både därför att det synes svara mot deras personlighetsutrustning och därför att de i sin tidigare miljö kom- mit i nära kontakt med sådana sysselsättningar, tilltalas många ungdoms- vårdsskoleelever av rörliga och omväxlande yrken som tivoliarbetare, föns- terputsare och skrothandlare. På grund av farhågor för att yrken av detta slag är risk-abla ur anpassningssynpunkt men förmodligen även på grund av ambitiösa sociala målsättningar undviker man att placera elever i sådana yrken. Det förefaller dock inte otroligt att sysselsättningar av den typ som här berörts kan vara bättre lämpade för elevernas allmänna samhälls- anpassning än t. ex. ett stillasittande industriarbete, som de saknar både anlag och intresse för.

Av speciellt intresse i detta sammanhang är anställning till sjöss. Sedan några år tillbaka är det mycket svårt att bereda sjöanställning för de ung- domar, som på grund av asocialitet varit föremål för samhällsåtgärder. Några övertygande bevis för att ungdomsvårdsskoleelevernas misskötsamhet vid anställning till sjöss skulle vara avsevärt större än den, som visas av yngre sjöfolk i gemen, har dock inte förebragts. En förutsättningslös undersökning på denna punkt skulle möjligen på nytt kunna öppna vägen till ett yrke, som kan antagas lämpa sig väl för många av de mer skötsamma eleverna.

Det förefaller vidare finnas skäl att närmare granska konsekvenserna av det förhållandet att ett stort antal pojkar placeras i lantbruksarbete och,

såvitt kan bedömas, huvudparten av flickorna i hembiträdesanställningar. I intetdera fallet torde ungdomarna i någon större utsträckning stanna inom yrket. Även om man på detta sätt kan erhålla familjevårdsliknande för- hållanden för de ålderskategorier, där tillgången på enskilda hem är minst, måste detta vägas mot olägenheterna av att dessa ungdomar härigenom går miste om en för dem mer lämpad yrkesträning.

Beteendet på arbetsplatsen. Erfarenheten visar att eleverna ofta misslyc- kas inte bara med de rena arbetskraven utan i stor utsträckning ocksåi fråga om efterlevnaden av föreskrifter och bestämmelser på arbetsplatsen. Tole- ransen förefaller ibland vara mindre, när det gäller slarv med verktyg, bris- tande punktlighet och liknande företeelser, än i fråga om arbetsprestatio- nerna, där arbetsgivare och -kamrater är mer beredda att ge den nyanställde tid att förkovra sig.

Också relationerna till arbetsbefäl och arbetskamrater utgör en stötesten för många elever. Deras i vanliga fall otillräckliga förmåga till friktionsfri samlevnad med andra människor sätts på särskilt svåra prov i en ny miljö. De känner sig osäkra och bortkomna, inbillar sig att omgivningen ser ned på dem och väntar att de skall misslyckas. Reaktionerna på tillrättavisningar och kritik blir ofta överdrivna i form av exempelvis obalan-serade invänd- ningar, tj urigt trots eller dyster nedstämdhet.

Vad som här bör studeras är hur eleven lämpligen kan förberedas för beteendekraven på arbetsplatsen, hur introduktionen bör ske, vilken typ av arbetsgemenskap som innebär de minsta friktionerna, och vidare om och i så fall hur och i vilken utsträckning arbetsgivare och kamrater skall infor- meras om elevens förflutna och hans särart.

Skolförhållanden De ännu skolpliktiga elever, som på grund av gynnsam utveckling inte längre anses behöva institutionell vård, utgör en specialkategori ifråga om vården utom skola. Flertalet av ungdomsvårdsskolornas elever har före intagningen uppvisat betydande anpassningssvårigheter i fråga om skolvdisciplin och krav på kunskapsinhämtande. När de visar god skötsamhet i utbildningsverksam- heten vid ett skolhem, utgör dock detta ett osäkert prognoskriteri—um på an- passningsförmågan till den vanliga skolformen. Undervisningen på skol- hemmen skiljer sig nämligen genom mindre klassavdelningar, specialutbil- dade lärare, individuell handledning och liknande faktorer från den regul- jära skolmiljön och erbjuder därmed ett mer gynnsamt undervisningsklimat för dessa ungdomar. Många skolhemsrektorer har uttryckt som sin bestämda uppfattning att de elever, som intages på skolhem, endast i undantagsfall bör lämna ungdomsvårdsskolan före fullgjord skolplikt. Man anser sig ha prak- tiska erfarenheter som visar att eleverna i mycket stor utsträckning miss- lyckas på nytt, om de återgår till den undervisningsform, som de tidigare inte kunnat anpassa sig till.

Det synes väsentligt att närmare granska arten och omfånget av de anpass- ningsproblem, som möter de elever, vilka fortsätter sin skolgång i en vanlig skola, samt att utpröva lämpliga motåtgärder. De fördelar, som vården utom skola kan innebära — exempelvis vid en lyckad familjevårdsplacering — bör naturligtvis också kunna komma Skolhemsklientelet till del. En möjlig— het, vars effekt borde kunna studeras, vore att placera elever med mer grava skolproblem i familjevård i ungdomsvårdsskolans närhet och låta dem del- taga i den på skolan bedrivna undervisningen.

Speciella behandlingsbehov vid vård utom skola Det finns skäl att antaga att många av ungdomsvårdsskolornas elever är i behov av fortsatt stödbehandling under mycket lång tid framåt, även om denna behandling inte längre måste äga rum på skolan. Som exempel kan nämnas kontinuerlig samtalsterapi för elever med tendens till insufficiens— tillstånd och depressionsperioder, medicinsk behandling med psykofarmaka vid nervösa besvär, med antabus och andra medel vid alkoholproblem o. s. v. Det förefaller också troligt att på skolorna vistas elever, vilka skulle kunna placeras för vård utom skola, om de därvid kunde bli föremål för fortsatt medicinsk eller psykoterapeutisk behandling. För närvarande synes dock något utarbetat system för meddelande av denna typ av behandling efter anstaltsvistelsen inte föreligga.

Den första uppgiften för forskningen på denna punkt synes böra vara en undersökning av omfattningen av under vården utom skola bestående be— handlingsbehov. Med detta som underlag bör granskas huruvida befintliga organ inom den psykiska barna— och ungdomsvården och angränsande om— råden i tillräcklig utsträckning kan medverka med sådan stödbehandling. Skolornas möjligheter att genom sin egen personal — främst psykiater och psykolog _ meddela en behandling av detta slag åt i skolans närhet boende elever bör också utredas. Ett självklart forskningsobjekt blir därefter effek- ten av sådan ambulant behandling varvid såväl elevernas anpassning som möjligheterna att minska vårdtiderna inom skolan bör undersökas. Här kan exempelvis effekten av en försöksverksamhet med större personella resurser granskas. Elevernas förhållningssätt, villighet att underkasta sig behand— lingen och liknande frågeställningar bör naturligtvis också göras till föremål för studier.

Skolans stöd åt fostrare, arbetsgivare m.fl.

De människor, som handhar elevernas fortsatta fostran vid vård utom sko— lan, behöver stöd och råd i sin verksamhet. Detta gäller främst familje— vården i enskilt hem, personalen vid inackorderingshem och andra män- niskor, vilka har ansvar för elevens bostads— och fritidsförhållanden, men även arbetsgivare och lärare. En tredje kategori, som är i behov av handled— ning och konkreta anvisningar, är övervakarna.

För att skolans personal _ i första hand rektor och assistenter — skall ha möjligheter att effektivt ombesörja denna stödjande verksamhet, efter- strävar man att placera eleverna på sådant avstånd från skolan att en per— sonlig kontakt kan upprätthållas med eleven och med hans eller hennes fostrare.

För de elever, som inte kan nås av skolornas egen personal, finns en efter- vårdsorganisation bestående av sex av socialstyrelsen anställda konsulenter. Dessa är regionalt fördelade och svarar var och en inom sitt distrikt för med vården utom skola sammanhängande frågor. De bistår sålunda bland annat med anskaffning av platser i enskilda hem och i inackorderingshem, ordnar anställningar och utbildningsplatser, har stundom i svårare fall per- sonlig tillsyn över elever samt ger på skilda sätt stöd och hjälp åt dem, som svarar för elevens fostran. Dessutom har varje elev en av skolans styrelse förordnad övervakare, vilken utöver att fungera som tillsynsman över eleven och svara för kontakten med skolan även samarbetar intimt med elevens fostrare.

Här bör undersökas i vilken omfattning behov av sådan stödjande verk—- samhet föreligger samt vidare om de nuvarande resurserna härför är till- räckliga. Många av de problem och konflikter, som uppstår mellan eleven och hans omgivning under vården utom skola, kan antagas vara av så kom- plicerad natur att de måste skötas med stor insikt och omsorg. Genom en närmare analys av de fall, där placeringen misslyckats, bör anvisningar kunna erhållas om huruvida mer kvalificerade insatser från skolans sida kunde ha lett till andra lösningar av konflikterna än återtagande till skolan.

Effekten av andra åtgärder att befrämja kontakten mellan skolan och dem, som handhar vården utom skolan, och av en utbyggnad av stödåtgär— derna bör också kunna göras till föremål för studier. Som exempel kan näm- nas att invitera familj evårdsföräldrarna till skolan för att de skall få tillfälle att lära känna personalen och verksamheten där, att samla närboende famil— jevårdsföräldrar, föreståndare för inackorderingshem, arbetsgivare och över- vakare till diskussionsgrupper samt att, beträffande de svårare fallen, mer aktivt engagera skolans rådgivande psykiater och psykolog i vårdarbetet utom skola.

Övervakning och tillsyn En av hörnstenarna i allt eftervårdsarbete utgöres av den personliga tillsynen och övervakningen under tiden efter anstaltsvistelsen. För ungdomsvårds— skolorna blir denna verksamhet särskilt viktig eftersom vården utom skola är avsedd att utgöra en fortsatt behandling, vars förlopp blir i hög grad be-v roende av hur tillsynsförhållandena gestaltas.

Tillsynen är inte enbart eller ens i första hand en kontrollfunktion med uppgift att övervaka bostadsförhållanden, arbetsflit och fritidsvanor. Kärnan i all övervakning —— särskilt när det gäller ungdomar —— utgöres av de

emotionella relationerna mellan övervakaren och hans klient. Övervakaren måste försöka förstå klientens särart och de behov denne har och efter detta anpassa sitt eget uppträdande och sina krav. Först när den övervakade kän— ner att han är förstådd — vilket inte är detsamma som att han känner alla sina handlingar accepterade — kan han börja känna förtroende för sin till- synsman och starta ett verkligt samarbete. Ett annat lika viktigt krav på övervakaren är att han försöker hjälpa sin klient till rätta och att denne också verkligen upplever det som ”hjälp och inte som ett intrång i sitt privat- liv. Den hjälpen börjar ofta med konkreta åtgärder som bostads- och arbets- anskaffning, skrivelser till myndigheter och liknande. I lyckliga fall övergår denna praktiska hjälp till rådgivning i mer personliga problem och kan ut- vecklas till en värdefull känslomässig bindning till övervakaren.

Om övervakningen skall bli något förmer än blott kontroll, måste alltså stora fordringar ställas både på övervakarens förmåg-a att handskas med ömtåliga psykologiska relationer och på hans praktiska kunnande i sociala frågor. I båda dessa avseenden torde dock kvaliteten inom övervakarkåren vara högst ojämn — främst beroende på att den till större delen består av intresserade privatpersoner utan någon speciell utbildning för uppgiften. Trots detta lyckas många av lekmannaövervakarna med även mycket svåra fall medan välutbildade övervakare ibland kan ha betydande svårigheter att nå kontakt även med till synes okomplicerade och lättskötta elever. Detta riktar uppmärksamheten på betydelsen av studier av vilka egenskaper och attityder hos övervakaren som kan ha samgång med behandlingsutfallet.

Härvid borde bland annat undersökas förekomsten av eventuella skillna- der i tillsynsresultaten mellan lekmannaövervakare och »professionella» övervakare såsom eftervårdskonsulenter, tjänstemän på skolorna och andra socialarbetare. Den rutinerade oc'h välutbildade övervakaren med erfarenhet av klientelet har förmodligen lättare att förstå eleverna och att få kontakt med dem och kan också ge dem den praktiska hjälp de behöver. Samtidigt finns dock risken att deras attityder blir mekaniserat yrkespräglade eller åtminstone uppfattas så av klienten, vilken upplever sig som ett fall bland många utan att få något personligt intresse till del. Det mänskliga engage— mang, som kan satsas av en privatperson, vilken åtar sig övervakningen av ett enstaka fall, kan naturligtvis bli mycket djupare och tidsmässigt mer omfattande. I stället finns betydande risker i välmcnta men olämpliga meto- der och i oförmåga att balansera känslorelationerna på rätt sätt liksom också i okunnighet om de rent praktiska hjälpåtgärderna. För utbyggnaden av resurserna för vården utom skola synes en närmare granskning av för- och nackdelarna hos de båda kategorierna av övervakare kunna ge goda anvis- ningar. Detta gäller också undersökningar av hur lekmannaövervakarna skulle kunna effektiviseras dels genom generell utbildning för verksamheten och dels genom individuell handledning genom eftervårdskonsulent eller skolpersonal för arbetet med den enskilde eleven.

Analyser av samspelet mellan övervakare och klient samt av utvecklingen av denna relationsprocess, från den första kontakten och till det övervak— ningen upphör, skulle vidare kunna ge värdefulla anvisningar om de psyko— dynamiska förloppen. Sådana rön skulle kunna ange de principer efter vilka den konkreta utformningen av tillsynen lämpligen bör ske. Det är exempel- vis tänkbart att resultaten skulle kunna förbättras, om tillsynsmännen i större utsträckning utsågs med beaktande av elevens psykiska struktur, emotionella behov och intresseinriktning så att de primära förutsättningarna funnes för en närmare kontakt. Också på det tekniska planet bör sådana undersökningar kunna ge vissa besked om exempelvis vilka faser man kan urskilja under ett ordinärt övervakningsförlopp, hur övervakaren bör för- hålla sig vid aggressioner eller kontaktproblem, vilka praktiskt-sociala kun- skaper som är nödvändiga, hur täta kontakterna bör vara och var de bör äga rum (t. ex. expeditionsmottagning eller hembesök).

Kriterier för växlingar mellan vårdformerna Även om vården inom och värden utom skolan är lika betydelsefulla delar av resocialiseringsarbetet, blir dock skillnaderna mellan de båda vårdformer- na så stora att de i vissa avseenden utgör två skilda slag av behandling. Detta kan medföra att en elev inte reagerar på samma sätt i de båda behandlings- formerna. En behandlingsvinst uppnådd på det ena vårdområdet kan där— igenom komma att spolieras, när eleven överföres till den andra vårdformen. På motsvarande sätt utesluter inte en utebliven behandlingseffekt inom den ena vårdformen att den andra kan ha en gynnsam effekt.

Överför-ande till vård utom skolan. En elev överföres för vård utom skolan, när den behandling han erhållit på ungdomsvårdsskolan och den utveckling han genomgått under tiden där anses i tillräckligt hög grad ”ha ökat hans anpassningskapacitet. Som utgångspunkt för denna bedömning tages i all- mänhet hans beteende under anstaltsvistelsen. Det är emellertid först sedan eleven har lämnat skolan som man kan få ett säkert kriterium på behand- lingens effektivitet. Misskötsamhet eller välförhållande under anstaltstiden är av underordnad betydelse som mått på behandlingsframgången jämfört med utfallet av vistelsen i frihet.

Det är välkänt att samgången mellan anstaltsskötsamhet och samhälls— anpassning är långt ifrån absolut. De »initiativlöst anstaltsanpassade» som sköter sig bra, när de får gå i en jämn rutin i en störningsfri miljö där föga krav ställs på självständighet, är en kategori som ofta misslyckas efter ut- skrivningen. En annan utgöres av vissa alkoholmissbrukare och sniffare, som ofta inte har några större anpassningssvårigheter så länge de saknar tillgång till stimulantia. En tredje består av de kyligt beräknande, som visar en skenanpassning för att snabbt bli utskrivna men som inte låter sig påver- kas på djupet utan bibehåller sina asociala värderingar bakom den välpole- rade fasaden.

På liknande sätt finns bland de på anstalten misskötsamma många som klarar sig utmärkt, sedan de väl lämnat skolan. Hit hör bland annat de starkt sj älvhävdande och välbegåvade eleverna, som söker trakassera och provocera personalen men som kan sköt-a sig utmärkt i en arbetssituation och övrig miljö, där de på ett naturligt sätt kan realisera sina hävdelsebehov. En annan kategori utgör vissa av de aktiva och robusta bråkmakama, exempelvis de vilkas beteendestörningar bottnar i en aggressivt färgad, akut pubertets- kris. Också bland rymmarna, vilka som grupp betraktat har dålig prognos, finner man stundom elever med bättre anpassningsmöjligheter utom skolan än inom. Detta gäller t. ex. sådana sköra elever, som avviker på grund av anpassningssvårigheter till kamratkollektivet, och vidare en del av de slappa och lättledda, som rycks med av mer avancerade och aktiva kamrater. An- staltsbeteendet är alltså ett tämligen dåligt mått på elevernas anpassnings- möjligheter i fri-het.

Man kan antaga att ett misslyckande under vård utom skolan med åtföl- jande återintagning minskar elevens tilltro till sig själv och försätter honom eller henne i ett psykologiskt sämre utgångsläge vid nästa utplacering. Det är därför av vikt att eleverna inte lämnar vården inom skolan förrän man är övertygad om att de har rimliga utsikter att klara den fortsatta anpassning— en. Lika viktigt är att de inte kvarhålles alltför länge på skolan, eftersom detta kan leda till passiv anstaltstillvänjning och därmed minskade möjlig- heter till samhällsanpassning. En av behandlingsforskningens mer angelägna uppgifter synes därför vara att utarbeta kriterier, som ger bättre möjligheter för bedömning av den lämpliga tidpunkt för övergång till vård utom skolan än vad ytbeteendet under skolvistelsen kan erbjuda. Här finns en nära an- knytning till de resonemang, som förts i kapitlet om vårdtidens längd, och till de mer konkreta forskningsuppgifter, som där anförts.

Återtagande för vård inom skolan. Vården utanför institutionen kan lik- som anstaltsbehandlingen ses som en fortlöpande behandling med avsikt att leda till successivt ökad anpassning till omvärldens krav. Det är realistiskt att räkna med enstaka återfall i denna anpassnings- och läkeprocess utan att prognosen på längre sikt därför behöver vara dålig.

Om vård utom skolan ansetts vara den för en elev lämpligaste behand- lingsformen uppstår svåra avvägningsproblem, när eleven begår smärre asociala handlingar eller på annat sätt visar misskötsamhet av mindre grav art och förseelserna bedöms som tillfälliga felsteg. Behan-dlingssituationen måste därvid tagas under omprövning och riskerna för en fortsatt asocialitet vägas mot vådorna av att avbryta en behandlingslinje, som mer långsiktigt kan bedömas vara den för eleven lämpligaste. Bedömningen i sådana fall försvåras ofta av tryck från bl.a. polismyndigheter, åklagare och arbetsgi— vare, med krav att eleven skall återföras till skolan. Ett återtagande innebär för eleven att hans anpassningsansträngningar misslyckats, att etablerade kontakter bryts och att han måste börja om på nytt. De svårigheter, som ett

återtagande innebär, framstår också ofta för eleven som oproportionerligt stora i jämförelse med hans förseelser. Han kan därvid komma att känna sig orättvist bedömd och föreställa sig att hans skötsamhet i övrigt inte blivit uppskattad. I sådana fall är aggressioner, tendenser till rättshaveri, para- noida reaktioner eller resignation inte ovanliga följdfenomen av återintag- ningen. Det förefaller därför finnas goda skäl att närmare studera såväl effekten av fortsatt vård utom skolan vid inträffad misskötsamhet som ele- vernas upplevelser och reaktioner vid avbrytandet av sådan vård.

Vårdtiden utom skola

Stora variationer föreligger ifråga om den tid eleverna är placerade i vård utom skola innan de helt utskrives och den av skolan meddelade vården och tillsynen upphör. Detta gäller inte bara individuella skillnader utan även olikheter i praxis mellan skolorna och skoltyperna. Sålunda synes flicksko- lorna ha sina elever i vård utom skola längre tid än pojkskolorna och skol- hemmen längre tid än yrkesskolorna (Socialdepartementet. Stencil 1963: 4). I vad mån dessa olikheter sammanhänger med skilda åldersfördelningar i de olika kategorierna och med i barnavårdslagen angivna åldersgränser för utskrivning, låter sig inte avgöras. I det refererade materialet ingår inte de elever, som avförts för avtjänande av straff på fångvårdsanstalt, varför skill- nader i antalet elever av denna kategori inte kan förklara olikheterna mellan skoltyperna. Orsakerna till variationerna i praxis beträffande vårdtiden utom skola borde kunna göras till föremål för studier liksom även behand- lingsresultatet vid olika vårdtider.

För vissa elever kan vården utom skola komma att bestå under många år utan att avbrott för vård inom skolan gjorts, medan för andra elever tiden under skolans tillsyn efter anstaltsvistelsen kan bli mycket kort och vid direkt utskrivning till det egna hemmet helt utebli. Även om de individuella variationerna är stora i fråga om behovet av fortsatt vård, borde det vara möjligt att kunna närmare avgränsa den optimala tiden för vård utom skola. En jämförelse med andra vårdformer ger inte någon ledning — övervak- ningen vid villkorlig dom pågår i allmänhet 3 år, vid ungdomsfängelse utgör prövotiden efter anstaltsvistelsen regelmässigt 2 år och vid villkorlig frigiv- ning från fängelse och straffarbete utgör prövo- och tillsynstiden den reste- rande delen av strafftiden, d. v. s i allmänhet en tredjedel eller en sjättedel.

De för eleven påtagliga skillnaderna mellan att vårdas utom skola och att vara utskriven består i allmänhet i att han under vården utom skola är under— kastad vissa inskränkningar i sin frihet beträffande uppehållsort, anställ- ningsbyten och liknande, att han har en övervakare, som han måste hålla kontakt med och att han vid misskötsamhet kan återtagas till skolan. Ibland tillkommer vissa speciella föreskrifter om exempelvis behandling, som eleven skall genomgå. Vidare kan det förekomma att ekonomisk hjälp utgår från

skolan — t.ex. för familjevårdskostnader — medan eleven genomgår ut— bildning.

Många elever behöver en lång mognads- och tillvänj ningstid, innan de kan betraktas som helt stabiliserade, och skolans stöd är under denna period av primär betydelse. Vådorna av en alltför kort tid av kontroll och tillsyn från skolan är uppenbara och behöver därför inte kommenteras närmare. Under vissa förhållanden och för vissa kategorier av elever kan emellertid även en längre tids tillsyn från skolans sida tänkas ha negativa bieffekter.

För den elev, som själv är angelägen om att anpassa sig till samhällskra- ven, innebär de restriktioner, som är förbundna med vården utom skola, inte några större olägenheter. Särskilt under det första stadiet upplevs de i stället av eleven ofta som en avsevärd hjälp i anpassningsförsöken. När eleven bör- jar finna sig till rätta och märker att han kan klara sig på egen hand, upp- träder emellertid ibland vissa negativa konsekvenser av tillsynen. Åtskilliga elever befinner sig änn—u i senpuberteten och deras attityder är präglade av detta utvecklingsstadium. De för åldern naturliga frigörelse— och självstän- dighetsbehoven kan inte realiseras på samma sätt som hos andra ungdomar, det lika naturliga auktoritetstrotset kan skapa konflikter med övervakaren. Självtilliten kan hindras i sin utveckling genom att eleven uppfattar tillsynen som misstro mot hans anpassningsmöjligheter. Samtidigt påminns han om sin asocialitet, som han vill betrakta som något passerat. En alltför lång period av vård utom skolan kan därför tänkas inverka menligt på personlig- hetsutvecklingen, även när behandlingen kännetecknas av insiktsfull följ- samhet efter elevens behov och gradvis minskning av tillsyn och stöd.

Stor betydelse måste tillmätas det sätt på vilket övervakningen och skolans stöd och tillsyn avvecklas samt elevernas reaktioner i samband med detta. En icke ovanlig iakttagelse är nämligen att elever, som under lång tids tillsyn visat god skötsamhet, återfallit i brott nästan omedelbart efter den slutliga utskrivningen. Det vore här värdefullt att få en säkrare uppfattning om huruvida de asocialitetshämmande krafterna legat i återtagningshotet eller utgjorts av övervakningens kontroll- och hjälpinsatser, varvid ett plötsligt avbrott kan ha haft menlig psykologisk effekt.

Med tanke på behandlingsresultaten på längre sikt kan det slutligen dis- kuteras om skolornas befattning med eleverna bör helt upphöra i samband med utskrivningen. I icke ringa omfattning kontaktas nämligen skolorna av elever, som utskrivits på grund av åldersskäl, som avförts efter dom till fri- hetsstraff eller som utskrivits till föräldrahemmet. Även föräldrarna till så— dana förutvarande elever vänder sig ofta till skolan för att få råd. Av olika skäl tycks man ibland föredra kontakten med skolan framför att vända sig till barnavårdsnämnden eller andra samhällsorgan. Även om någon skyldig- het att tillgodose sådana behov inte föreligger, är man på skolorna benägen att betrakta eftervården i ett vidare perspektiv och känna ansvar även

för dem som inte längre står under skolans tillsyn, om _den unge själv eller hans vårdnadshavare begär skolans hjälp. Så länge ett behov av råd och stöd från ungdomsvårdsskolan kvarstår kan behandlingen inte heller anses fullt avslutad. En utredning av i vilken omfattning sådana kontakter förekommer och vilka slag av problem de avser skulle kunna besvara åtskil- liga frågor beträffande mer långsiktiga förhållanden efter vistelsen på ung— domsvårdsskola. En sådan utredning skulle också kunna ge besked om huru— vida en formalisering av denna eftervårdande verksamhet skulle kunna ge skolornas behandlingsinsatser en mer långvarig effekt.

Sammanfattning

Man arbetar under vården utom skolan med samma slags elever som under anstaltsvistelsen — alltså med individer av högst skiftande läggning och med stor spridning i anpassningsresurserna. Liksom anstaltsbehandlingen måste därför också vården utom skola ha ett mångsidigt register med möjligheter för individuellt avpassade förhållanden — bland annat ifråga om bostad, an- ställning, relationspersoner och liknande faktorer. Kunskaperna om vad som är mest ägnat att öka anpassningsutsikterna är dock ganska begränsade.

En forskning kring dessa frågor synes böra i första hand koncentrera sig på analyser av de omständigheter ifråga om bostads- och ortstyp, anställning och yrke samt övervakningsfaktorer som ger de statistiskt sett bästa resul- taten vid vård utom skol-an. Vidare kan elevernas emotionella och beteende- mässiga reaktioner under anpassningsprocessen efter anstaltsvistelsen göras till föremål för individuella studier.

Redan befintligt aktmaterial torde till en del kunna bilda underlag för belysning av vissa av de anförda frågeställningarna rörande vården utom skola. Det borde sålunda vara möjligt att jämföra förhållandena vid de ut- skrivningar och den värd utom skola, vilka lett till återtagning eller andra samhällsingripanden, med dem där placeringen utfallit lyckligt. Vissa frågor torde vidare kunna studeras genom intervjuer, attitydmätningar och lik- nande metoder men även genom fältstudier av eleverna i deras utskrivnings- miljö. Särskilt värdefull förefaller en koncentration vara på bakomliggande orsaker i de fall där eleven misslyckats och blivit återtagen för vård inom skolan.

KAPITEL XVIII

Översikt av svensk och utländsk behandlingsforskning

I utredningsdirektiven anges att kommittén skall företaga en. kartlägg— ning av den inom och utom landet bedrivna behandlingsforskning som kan anses vara av betydelse för ungdomsvårdsskolornas verksamhet.

För att få en bild av forskningsläget inom Sverige har kommittén utöver genomgång av i bokform, i tidskriftsuppsatser och på annat sätt publicerade forskningsresultat utsänt en rundskrivelse med begäran om uppgifter röran- de pågående eller slutförd, ännu inte publicerad, forskningsverksamhet. Den- na rundskrivelse har tillställts samtliga universitetsinstitutioner i psykologi, pedagogik, sociologi, socialmedicin och juridik, samtliga socialinstitut, de barn— och ungdomspsykiatriska klinikerna, några av de större barnavårds- nämnderna och samtliga ungdomsvårdsskolor.

Den utom landet bedrivna forskningen har inventerats på flera vägar. Aktuell litteratur på området har genomgåtts. Bland annat har studiebesök företagits på National Bureau voor Kinderbescherming i Haag, vilken orga— nisation dels förfogar över ett bibliotek för enbart barna- och ungdomsvård, dels utger ett månatligt register över tidskriftsartiklar och litteratur i hit- hörande frågor. Excerpta Criminologica, som innehåller sammanfattande referat av dels alla artiklar i kriminologiska ämnen i närmare 400 tidskrif- ter från 40 olika länder, dels all i bokform utkommen kriminologisk littera- tur, har genomgåtts beträffande de tre första årgångarna 1961—63. I fråga om ännu icke avslutad forskning har uppgifter hämtats ur Current Projects in the Prevention, Control, and Treatment of Crime and Delinquency, som upptar en löpande förteckning och beskrivning av pågående forskning över hela världen, samt från de senaste utgåvorna av Research relating to Children, vilken publikation avhandlar huvudsakligen amerikansk forsk- ning. Vidare har uppgifter om pågående forskning inhämtats genom direkt kontakt med olika institutioner och forskningsorgan.

En granskning av forskningsaktiviteten rörande institutionell behandling av unga lagöverträdare eller på annat sätt socialt avvikande barn och ung- domar visar omedelbart två klara drag: dels har behandlingsforskningen tidigare varit av mycket ringa omfång jämfört med intresset för andra aspek- ter av asocialt beteende, dels har under de senaste åren en markant omsväng- ning skett i detta avseende.

En överblick av kriminologins redovisade forskningsresultat visar en klar övervikt för några bestämda områden: brottsmängd och brottslighetsutveck-

ling, deskription av asocialitetsklientel, ofta i förening med etiologiska teorier, samt analyser av laginnehåll, straffmätningspraxis och liknande. Däremot har hittills förhållandevis ringa arbete lagts ned på behandlingsforskning av olika slag såsom den rehabiliterande effekten av olika påföljdstyper och be- handlingsåtgärder, analys av institutionsmiljön ur olika synvinklar, de in- tagnas reaktioner på anstaltslivet och liknande frågor. Denna intressefördel- ning återfinnes även när det gäller de yngre lagöverträdarna vare sig dessa som i de skandinaviska länderna sorterar huvudsakligen under de socialvår- Adande myndigheterna eller de ingår i det allmänna rättsliga påföljdssystemet. Av sammanlagt över 1 800 referat i 1962 års utgåva av Excerpta Criminologica kunde sålunda inte mer än högst ett fyrtiotal anses vara av mer direkt bety- delse för ungdomsvårdsskolornas behandlingsforskning, trots att härvid in- kluderats även allt material som berört vuxenklientel inom fångvård.

Det finns alltså en betydande brist ifråga om publicerade forskningsresul- tat rörande behandlingen av unga lagöverträdare. Däremot pågår för när- varande en intensiv aktivitet på detta område. Ett femtiotal av de drygt 400 pågående forskningsprojekt, som redovisas i senaste upplagan av ovannämnda Current Projects . . ., behandlar sålunda frågeställningar i samband med an- staltsvård av kriminell eller på annat sätt asocial ungdom. Till detta kommer »en minst lika stor grupp av undersökningar beträffande fångvård av vuxen— klientel samt ett mycket stort antal forskningsprojekt rörande andra före- byggande eller rehabiliterande åtgärder för ungdomar än institutionell be- handling.

Det finns därför skäl att antaga att våra allmänna kunskaper om institutio- nell behandling av ungdomar med sociala beteendestörningar kommer att ut- ökas högst väsentligt under de närmaste decennierna om forskningsintensi— teten på detta område visar samma tendens som hittills. Det måste emellertid också betonas att det beträffande en stor del av de pågående forskningspro— jekten är högst tvivelaktigt om deras resultat kommer att utan bearbetning och kontroll kunna överföras till svenska förhållanden. Skillnaderna bland annat i fråga om klientel, anstaltsstruktur, sociala och materiella förhållan- den, lagstiftning och andra omständigheter gör att utländsk forskning knap- past kan förväntas ge färdiga recept för hur vi bäst skall behandla beteende- störda ungdomar i vårt land. Snarare bör de utländska forskningsresultaten på området betraktas som hypoteser, vilka bör prövas inom ramen för de svenska behandlingsförutsättningarna.

I det följande skall granskas några av de områden, där behandlingsforsk- ningen varit mest intensiv, och där beröringspunkterna med svenska förhål- landen är mest påfallande. Sammanställningen, som är långt ifrån fullstän- dig, vill endast ge en allmän bild av forskningsläget och peka på några typiska drag och frågeställningar. Åtskilliga av de undersökningar, vilka anges som typexempel, innehåller omfattande litteraturhänvisningar för den som är in— tresserad av det speciella området. Endast i undantagsfall beröres sådana

undersökningar, som citerats i andra sammanhang i kommitténs betänkande. Eftersom det i denna sammanställning till övervägande del rör sig om pågående forskning, kan i endast ringa utsträckning några mer definitiva resultat av forskningsprojekten anges. Redovisningen av forskningsresulta- ten har emellertid också begränsats av det skälet att en korrekt återgivning av en vetenskaplig undersöknings ofta komplicerade och svårtolkade resultat kräver ett större utrymme än vad som här kunnat disponeras. Förhållandevis stor plats har givits åt den metodologiska sidan av forsk- ningen. Skälet härtill har främst varit att man såväl för överväganden röran-» de den organisatoriska utformningen av svensk behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna som vid bestämmande av uppgifterna för denna forskning behöver belysning av en mängd frågor av metodkaraktär.

Mätning av behandlingsresultaten

Den största gruppen av undersökningar rörande anstaltsvård uppehåller sig vid mätningar av behandlingseffekter. Sådana undersökningar kan avse en institution, en behandlingsform eller ett speciellt element i behandlingen, en viss grupp av anstaltsvårdade eller slutligen samvariationen mellan be— handlingstyp och personlighetsvariabler.

All bedömning av effekten av anstaltsbehandling liksom av andra påföljds- system eller behandlingsåtgärder är förenad med stora svårigheter av såväl praktisk som undersökningsteknisk art. Bland annat erbjuder i allmänhet utarbetandet av lämpliga metoder och instrument för mätande av behand- lingseffekten betydande problem. Vidare är de personer, vilkas förhållanden skall undersökas, ofta spridda över landet och kan vara svåra att komma i kontakt med.

Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande vid undersökningar av försöks- personernas sociala anpassning i fråga om arbetsförhållanden, relationer till andra människor och liknande. Den rent legala sidan av samhällsanpassning— en är lättare att komma åt. Kriminellt beteende och därav föranledda åtgär- der registreras nämligen hos vissa centrala myndigheter. Samma förhållande gäller ingripanden på grund av alkoholmissbruk.

Registerdata av denna art har genom sin lättillgänglighet blivit utgångs- punkten för den vanligaste metoden att bestämma effekten av åtgärder till- gripna i resocialiseringssyfte. Man utväljer därvid en grupp individer, som» blivit föremål för ifrågavarande åtgärd, och undersöker i centrala register hur stor del av gruppen, som under en given tidsperiod på nytt blir föremål för samhällsingripanden. Något oegentligt brukar man kalla dessa senare för återfall även om de inte gör sig skyldiga till samma slag av asocialitet som det vilket föranledde det första ingripandet. De undersökningar som företa- gits beträffande ungdomsvårdsskoleelevers fortsatta samhällsanpassning är alla av denna typ.

Återfallsundersökningar beträffande ungdomsvårdsskoleelever

Ungdomsvårdsskoleutredningen lät undersöka förekomsten av registrerad kriminalitet bland samtliga de elever som år 1946 slutligt utskrevs från ung- domsvårdsskola (Lindblom 1954). Man fann därvid att 34 % av pojkarna och 6 % av flickorna under de 5 åren närmast efter den slutliga utskrivning- en gjort sig skyldiga till så svåra brott att de medfört anteckning i straff— registret — dvs. dömts till villkorligt eller ovillkorligt frihetsstraff eller till minst 60 dagsböter. I materialet ingick inte de elever, som hade avförts från ungdomsvårdsskolorna på grund av intagning på mentalsjukhus eller dom till frihetsstraff, medan de ännu vistades på skolan eller var villkorligt ut- skrivna. Undersökningen avsåg alltså en i skötsamhetsavseende utvald grupp, från vilken man eliminerat de mer svårbehandlade elever, vilkas kriminalitet eller psykiska störningar inte kunnat bemästras av ungdomsvårdsskolorna. De återfallsfrekvenser som redovisas är således inte representativa för hela ungdomsvårdsskoleklientelet.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna redovisar i en bilaga en undersök— ning av samtliga de elever som den 1 januari 1951 vistades på ungdomsvårds- skola och som före den 1 september 1956 antingen slutligt utskrivits eller överförts till annan vårdform (Holmstedt 1958). Beroende av tidpunkten för utskrivningen resp. avförandet kom längden av Observationstiden efter ung- domsvårdsskolevistelsen att variera mellan mindre än 1 år och mer än 5 år. Av de i undersökningen ingående manliga eleverna med en observationstid om minst 4 år hade 79 % gjort sig skyldiga till nya brott, som medfört straff- registeranteckning, medan 38 % återfanns i kontrollstyrelsens register över fylleriförseelser och liknande. Endast 17 % saknades i båda registren. Av flickorna med samma observationstid fanns 25 % i straffregistret och 4 % i kontrollstyrelsens register. Utan anteckning i någotdera registret var 75 % av flickorna. I denna undersökning har alltså beaktats att även de som miss- lyckas under själva vårdtiden bör ingå i en redogörelse för vårdresultaten. Det är emellertid troligt att de siffror som här redovisats blivit alltför höga genom undersökningsgruppens sammansättning. Vårdtiden på ungdoms- vårdsskola bestäms nämligen av personlighetsutveckling och skötsamhet. Elever med god prognos kommer härigenom att stanna kortare tid på skolan och de misskötsamma eller på annat sätt svårbehandlade längre tid. Det klientel, som vid en given tidpunkt vistas på ungdomsvårdsskola, kommer följaktligen att omfatta en överrepresentation av »långliggare» med dålig prognos och motsvarande underrepresentation av lättare fall med bättre resocialiseringsutsikter. En undersökningsgrupp bestående av samtliga elever, som under en bestämd period intogs på ungdomsvårdsskola, skulle därför med största sannolikhet ha gett avsevärt lägre återfallssiffror.

I en undersökning av manliga yrkesskoleelevers återanpassning redovisas uppgifter beträffande samtliga elever av denna kategori vilka den 1 januari

1951 vistades inom ungdomsvårdsskola och som den 1 januari 1954 inte be— fann sig på ungdomsvårdsskola eller annan anstalt (Blomberg 1958). Under den 2-åriga observationsperioden 1954—55 ådömdes av dessa 262 elever 44 % frihetsstraff, 17 % fick villkorlig dom, åtalseftergift eller böter för fylleri-- förseelser, medan 39 % helt saknade registrerad asocialitet eller kriminalitet under denna tid. Då de personer, som vid observationstidens början var in— tagna på anstalt, ej ingår i materialet, kan återfallssiffrorna beräknas vara väsentligt högre. Det bör också påpekas att bland dem som under observa-- tionsperioden framstått som prickfria finns ett flertal, som hunnit avtjäna frihetsstraff efter ungdomsvårdsskoletiden.

Återfallsundersökningar beträffande andra åtgärder Straffregisterdata och liknande uppgifter har kommit till användning vid undersökningar rörande effekten av många andra reaktionsformer. Det måste- i detta sammanhang betonas att jämförelser mellan resultaten från olika undersökningar i allmänhet inte medger några slutsatser om den ena eller andra behandlingsformens större effektivitet. Återfallen sammanhänger helt naturligt med klientelets beskaffenhet. Eftersom åtgärderna anpassas efter individens psykiska och sociala status och tidigare asociala belastning, kom- mer exempelvis de prognosiskt sämsta fallen att få strängare påföljder än de psykologiskt och socialt mer godartade, som slipper undan med lindrigare åtgärder. Genom sådana klientelskillnader försvåras eller omöjliggöres jäm- förelser mellan olika reaktionsformer men också mellan olika institutioner inom samma vårdform om klientelfördelningen icke varit helt slumpmässig. Olika undersökningar avseende samma åtgärdstyp är inte heller alltid jäm- förbara av det skälet att undersökningspopulationerna har definierats på sins emellan helt olika sätt. De här angivna undersökningarna av ungdoms— vårdsskoleelevernas återfall utgör exempel på detta. Ännu vanskligare ställer sig helt naturligt jämförelser med utländska undersökningar.

En efterundersökning av ungt fångvårdsklientel förtjänar speciellt intres- se, eftersom den avspeglar behandlingsresultaten inom en annan sektor av anstaltsvården av ungdomar. Av de 319 ungdomsfängelseelever och straff— eller fängelsefångar med motsvarande strafftid i ålder mellan 18 och 21 år, som den 1 januari 1950 befann sig på fångvårdens anstalter, hade den 1 januari 1955 79 % gjort sig skyldiga till nya brott (Eriksson, Jansson, Larsson 1956).

I nämnda undersökning redovisas samtidigt återfallsfrekvensen för en årgång lagöverträdare i åldrarna mellan 15 och 21 år, som första gången blev föremål för rättslig åtgärd. Av dem som dömdes till bötesstraff återföll inom 5 år 17 %, av dem som fick åtalseftergift eller villkorlig dom men utan över- vakning återföll 18 %, av dem som ställdes under övervakning i samband med åtalseftergift eller villkorlig dom återföll 35 %, medan slutligen av dem som placerades på anstalt — ungdomsvårdsskola eller fångvårdsanstalt ——

inte mindre än 66 % återföll inom Observationstiden. Som tidigare påpekats står naturligtvis åtgärdens stränghet i proportion till brottets svårhetsgrad och i viss mån också till vederbörandes prognos.

I en återfallsundersökning av samtliga ungdomar i riket i åldern 15—17 år, som under år 1956 första gången erhöll åtalseftergift enligt 1944 års lag, redo— visas siffror av samma storleksordning (Sveri m fl 1963). Under 5-årsperioden till och med år 1961 hade av pojkarna i detta material 34,6 % gjort sig skyl- diga till grövre — straffregisterantecknad eller därmed jämförlig —— brotts— lighet, medan motsvarande tal för flickorna var 13,7 %. De ungdomar, som vid första åtalseftergiftstillfället begått grövre brott, återföll i större utsträck- ning än de som begått lindrigare brott.

Utländska äterfallsundersökningar Åtskilliga utländska undersökningar demonstrerar tydligt att den höga reci— divismen efter anstaltsvistelse är ett internationellt fenomen. Från England rapporteras att av de ungdomar som döms till Borstal —— närmast ungdoms- fängelse — blir inom 5 år efter frigivningen 60 % av pojkarna och 40 % av flickorna på nytt dömda av domstol (Mannheim & Wilkins 1955). En efter- undersökning av pojkar i åldern 14—17 år utskrivna från detention centers _ institutioner för korttidsstraff där s.k. short sharp shock lanserades — visar att inom 2 år efter utskrivningen 45 % dömts av domstol för nya brott eller förseelser (Griinhut 1960). Av de barn och ungdomar, som vid intag- ningen var i åldern 8—17 år och som under 1957 utskrevs från approved schools — den närmaste motsvarigheten till de svenska ungdomsvårdsskolor- na —— hade inom 3 år 50 % av pojkarna och 15 % av flickorna begått nya brott eller förseelser (Home Office 1961).

En tysk undersökning av pojkar och flickor, som vid utskrivningen från anstaltsvård var i åldern 16—21 år, visade med användande av flera olika anpassningskriterier att efter en femårig observationsperiod företedde 50 % inga som helst eller så lätta anpassningsproblem att de kunde betecknas som normalt inordnade i samhället (Pongratz & Hiibner 1959). En annan tysk undersökning, som avsåg det svåraste klientelet inom barnavården (Färsor- geerziehung), hänförde efter en observationsperiod om 5—10 är ungefär 70 % till kategorin »misslyckade fall» (Piecha 1959).

Uppgifter från USA visar att ungefär 50 % av de pojkar som sänds till training schools fortsätter som brottslingar även som vuxna. Av anstaltspla- cerade flickor beräknas 20 % återfalla (Fine 1957). Stora variationer före— ligger emellertid mellan olika institutioner. Sålunda hade av eleverna på Highfields, där man bedriver en intensiv, grupporienterad behandling av kriminellt hårt belastade pojkar i åldern 15—18 år, inom ett år efter utskriv- ningen 19 % på nytt intagits på anstalt. Av en likvärdig kontrollgrupp från en institution med mer traditionell behandling blev 49 % åter omhändertagna för institutionsvård (McCorkle m fl 1958).

Från de nordiska grannländerna kan nämnas en undersökning av de 100 första intagna på norsk arbeidsskole —— närmast motsvarande svenskt ung- domsfängelse. Av dessa hade inom en observationsperiod, som varierade mel- lan 2 och 5 år, 72 % begått nya brott (Bödal 1962). En dansk undersökning av pojkar i åldern 15—18 år, för vilka placering i anstaltsvård utgjort ett villkor för åtalseftergift, visar att 62 % återföll i brott inom en 4—årsperiod. En annan dansk undersökning visar att 71 % av pojkarna och 25 % av flickorna blev föremål för nya åtgärder på grund av kriminalitet inom 5 år efter ut- skrivningen från ungdomshem (Horsten 1962).

Återfallsundersökningars begränsningar

Den bild av behandlingsresultaten man erhåller genom undersökningar av det slag, som här exemplifierats, blir av onyanserad och diffus natur. Detta gäller även om man använder dem blott för att söka belysa i vilken utsträck— ning kriminellt beteende kvarstår efter behandlingen. Registeranteckningar om brott eller andra förseelser ger nämligen en oklar uppfattning om miss- skötsamhetens verkliga omfång och gravhet. Redan det förhållandet, att re- gisterdata sällan anger de närmare omständigheterna kring förseelsen utan blott innehåller en j uridiskt-teknisk brottsrubricering, innebär att sinsemel- lan vitt skilda situationer och beteenden kan komma att betecknas som lik- värdiga. Även enklare måht på kriminalitetens art och omfångd form av upp- gifter om antalet förseelser, brottstyp och liknande är ovanliga i återfallsun- dersökningar. I allmänhet inriktar man sig blott på att konstatera om veder— börande under en viss tidrymd blivit antecknad i respektive register utan att därvid ange exempelvis brottets svårhetsgrad eller om det rör sig om en en- gångsförseelse eller en massiv och långvarig brottslighet. En sådan relativ behandlingsframgång som att en person gör sig skyldig till färre eller mindre grava brott än tidigare kommer inte att avspeglas i en statistik av traditio- nell typ. Trots de höga frekvenserna av återfall i brott eller annan asocialitet är det möjligt att vården inneburit betydande vinster ifråga om personlig- hetsutveckling och även i fråga om reducering av den asocialitet, som de anstaltsvårdade skulle ha gjort sig skyldiga till, om de inte hade kommit under behandling. Sådana verkningar torde vara tämligen vanliga för ung- domsvårdsskoleelevernas del. Vikten av en närmare analys av återfallens kvalitet belyses bland annat av Cambridge-Somerville-undersökningen, som visserligen ej avser anstaltsungdom. Man fann där att behandlingsgruppen och kontrollgruppen uppvisade ungefär samma proportioner försökspersoner, som gjort sig skyldiga till brott, men att brotten i den behandlade gruppen var av lindrigare karaktär än i kontrollgruppen (McCord m. fl. 1959).

Den grova indelningen i lyckade och misslyckade fall innebär också att i den kategori som rubriceras såsom behandlingsframgång kommer att place- ras även de personer, vilka trots bristande anpassning inte begår handlingar som leder till rättsliga eller nykterhetsvårdande åtgärder. Denna kategori

kommer vidare att innefatta dem som begår asociala handlingar, vilka inte upptäckes eller av andra skäl inte leder till officiella åtgärder. Både det höga mörktalet och den låga uppklarningsfrekvensen för kända brott torde inne- bära att åtskilliga människor i den grupp, som utåt framstår som laglydig, dock gör sig skyldiga till mer eller mindre asocialt beteende.

En annan svaghet med undersökningar av denna typ är att de sällan tar hänsyn till vid vilken tidpunkt under Observationstiden det registrerade be- teendet inträffat. En förseelse, som begåtts i början av en lång observations- period och som följts av skötsamhet, kommer därvid att missvisande räknas som likvärdig med en förseelse som inträffat mot slutet av perioden. De flesta återfallen inträffar erfarenhetsmässigt ganska snart efter anstaltsvår- dens upphörande. I många fall rör det sig dock därvid om tillfälliga förseelser och några år senare kan vederbörande vara mycket väl anpassad. I en regis— ter-undersökning av traditionellt slag kommer han trots detta att framstå som ett misslyckat fall.

Emellertid synes detta slag av undersökningsteknik med hjälp av förfinade statistiska metoder och med mer nyanserade återfallskriterier kunna utveck- las mycket längre än vad som nu är fallet. Längden av återfallsfri tid efter frigivningen har exempelvis begagnats i några amerikanska undersökningar och visat sig vara ett under vissa förhållanden användbart mått, som ger utslag för även relativt små variationer i anpassningskapaciteten (Adams 1961 b).

Förekomsten eller frånvaron av registrerad brottslighet ger belysning av endast en begränsad aspekt av samhällsanpassningen. Områden som arbets- liv, familjeliv, psykisk hälsa, social status och liknande återspeglas i ett så- dant anpassningsmått endast i den mån de samvarierar med lagöverträdelser. Som komplement till registrerad kriminalitet såsom mått på anpassningsgra- den har man därför i några undersökningar även begagnat data rörande arbetsförhållanden, samlevnadsrelationer och liknande variabler (Pongratz & Hiibner 1959, Böda] 1962). Efterundersökningar av detta mer fördjupade slag är emellertid tämligen ovanliga, eftersom uppspårandet av försöksper- sonerna i allmänhet är mycket tids- och kostnadskrävande. Vidare uppstår en mängd problem av både etisk och undersökningsteknisk natur så snart man går utanför officiella registerdata.

Andra effektmätningsmetoder Metoden att använda den fortsatta samhällsanpassningen som kriterium på effekten av behandlingen är emellertid behäftad med andra brister, som inte kan kompenseras av en aldrig så uttömmande och tillförlitlig bild av den undersöktes levnadsförhållanden. Dels dröjer det mycket lång tid innan för- hållandena stabiliserats så att en säker uppfattning kan erhållas om anpass— ningsnivån, dels utsättes den behandlade både för en mångfacetterad behand- ling under institutionstiden och för en omfattande påverkan av för forskaren

okontrollerbara faktorer efter anstaltstiden. Det blir därigenom ytterst vansk- ligt att försöka avgöra vilken effekt en viss behandling eller del av behand- ling verkligen haft.

Man har därför alltmer börjat använda även andra instrument och meto- der för att avläsa resultatet av behandlingen. Hit hör bland annat mätningar med attitydschemata och personlighetstest före, under och efter behand- lingen — exempelvis vid början och slutet av anstaltsvistelsen eller före och efter en period av deltagande i gruppterapi. En annan metod är att begagna »participant observers», dvs låta forskaren eller av honom instruerad per- sonal som fältarbetare följa den dagliga verksamheten inom institutionen och genom systematiserade observationer registrera reaktionerna och för- ändringarna hos dem som blir föremål för behandlingen. Också på annat sätt inregistrerat beteende kan utnyttjas som mått på behandlingens följd- verkningar — exempelvis förändringar i rymningsfrekvens (Hartelius 1958). Ett alternativ till de statistiskt betonade undersökningarna, i vilka man redo- visar behandlingsresultaten med frekvenstal och sambandsanalyser och ofta arbetar med stora grupper, utgöres av studier av individuella vårdförlopp _ s k case-studies. Man följer därvid en individs utveckling genom hela in- stitutionsvistelsen med noggranna analyser av alla reaktioner på de olika behandlingsinslagen. Ett gott exempel erbjuder ett amerikanskt arbete, vilket utöver en kortare beskrivning av behandlingsmetodiken vid en institution för emotionellt störda barn innehåller fyra mycket detaljerade och informa- tiva fallstudier (Bettelheim 1955). En något annorlunda metod har använts i en ännu ej publicerad amerikansk undersökning. Genom var sjätte vecka upprepade intervjuer, vilka bandinspelades och därefter bearbetades, har man följt ett antal elevers upplevelser och utveckling helt igenom anstalten från vistelsen på mottagningsavdelningen och fram till utskrivningen ( Seckel 1963 a).

Jämförelser mellan olika behandlingsmetoder Det praktiska värdet av resultatundersökningar blir mycket begränsat om de inte medger jämförelser mellan olika behandlingsmetoder. En frekvens— uppgift om återfallen efter en viss behandling ger sålunda i sig själv inte någon anvisning om i vilken grad anpassningsresultaten hade blivit bättre eller sämre med annan behandling eller helt utan behandling. Sådana jäm- förelser är förenade med vissa svårigheter. Ett beslut om tillgripandet av en viss vårdform, anstalt eller behandlingsmetod grundas som tidigare påpekats i allmänhet på en bedömning av vederbörandes psykiska och sociala status, behandlingsbehov, anpassningsutsikter och liknande faktorer. Sådana avgö- randen träffas redan vid valet mellan vård i frihet och institutionsplacering och därefter på en mängd olika plan: differentiering mellan olika anstalter, differentiering mellan olika avdelningar inom samma anstalt, urval för spe- ciell terapeutisk behandling eller för utbildning och liknande. Följden härav

blir att de människor, som utsättes för en viss behandling eller placeras på en bestämd anstalt, i allmänhet skiljer sig i väsentliga avseenden från männi- skor som blir föremål för en annan typ av behandling eller placeras på en annan anstalt. Eftersom de egenskaper, som skiljer dessa människor åt, oftast har samband med mottagligheten för behandling över huvud taget eller för någon viss typ av behandling, kommer olika behandlingsmetoder eller olika anstalter ytterst sällan att arbeta med exakt likvärdigt klientel. Skillnader i de avläsbara behandlingsresultaten kan därigenom ha sitt ursprung i olik- heter hos de behandlade individerna och behöver inte utsäga någonting om olikheter i respektive metoders eller anstalters effektivitet.

För att kunna komma tillrätta med dessa problem krävs kännedom dels om hur olika egenskaper inverkar på behandlingsmottagligheten och dels om förekomsten av dessa egenskaper hos den eller de människor, som är föremål för behandlingen. Främst genom den kriminologiska prediktionsforskningen, inom vilken man studerar möjligheten att med utgångspunkt från kända data förutsäga en persons återfallsrisk, har man fått en uppfattning om olika egen— skapers samband med anpassningsutsikterna (Mannheim & Wilkins 1955, Glueck & Glueck 1959 m fl). En pågående svensk undersökning av detta slag studerar ungdomsbrottslingars prognos efter olika slag av behandling (Tran- kell & Börjesson 1961).

Med ledning av kunskapen om vilka psykologiska och sociala bakgrunds- variabler, som påverkar återfallsbenägenheten, kan man sammansätta »mat- chade» undersökningsgrupper, d.v.s. fördela individer på de olika grup- perna så att dessa blir från början likvärdiga i fråga om återfallsrisk. Genom att utsätta dessa likvärdiga grupper för olika slag av behandling kan man få en uppfattning om de olika metodernas inbördes effektivitetsordning. På liknande sätt kan man studera effekten av endast en behandlingsmetod ge- nom att göra jämförelser med en matchad, obehandlad kontrollgrupp. En något enklare metod är att slumpvis fördela försökspersoner på olika slag av behandlingsgrupper och därefter jämföra resultaten. Förutsättningen för att denna metod skall ge tillförlitliga resultat är att klientelet är någorlunda homogent och att undersökningsgrupperna är tämligen stora, så att inte enstaka särfall kommer att förrycka gruppresultaten. Även med denna teknik är det emellertid i allmänhet nödvändigt att kontrollera att de olika försöks- grupperna är sammansatta på likartat sätt. Experimentella undersökningar av här angivna slag har blivit mycket vanliga inom behandlingsforskningen och har kommit till användning vid större delen av de beräkningar av be- handlingsresultat, vilka här i skilda sammanhang omnämnes.

När det gäller att undersöka anstaltsförhållanden och behandlingssituatio- ner, som man inte kan eller inte vill experimentera med i fråga om klientel- sammansättning, måste andra metoder användas. De mest lovande försöken på detta område bygger på en statistisk teknik kallad base expectancies. Metoden, som är en utveckling av prediktionsforskningen, utgår från kända

egenskaper hos försöksgruppen och uppställer på grundval av dessa data antaganden om gruppens tillgänglighet för behandling. Genom att sätta det verkliga behandlingsutfallet i relation till den statistiskt förväntade åter- fallsfrekvensen kan man trots variationer i klientelsammansättningen an- ställa tämligen säkra värderande jämförelser mellan exempelvis olika an- stalter eller olika behandlingsmetoder. Man bedömer med andra ord inte be- handlingsresultatet i sig själv utan endast mot bakgrunden av det behandlade klientelets svårighetsgrad. En systematiserad forskning av detta slag har ägt rum främst vid de engelska Borstals _ närmast ungdomsfängelse _— (Mannheim & Wilkins 1955) och vid en omfattande serie undersökningar inom anstaltsvåsendet i Kalifornien (Beverly & Guttman 1962). Med hjälp av denna teknik har man bland annat studerat förskjutningar i klientelsam— mansättningen och påvisat att de elever, som intages på Borstals, under årens lopp blivit alltmer svårbehandlade men också att behandlingseffektiviteten blivit lägre, eftersom man nu misslyckas även med en del av den kategori som man tidigare klarade (Little 1962).

Jämförelse mellan olika personlighetstyper Behandlingsforskningen har emellertid även visat att den behandling, som är gynnsam för en viss människa eller kategori människor, kan vara av mindre värde för andra typer av människor och i en del fall skadlig och motarbetande sitt eget syfte. Den egentliga startpunkten för fördjupade och systematiska studier på detta område var en undersökning vid ett läger avsett för fångar dömda för förseelser under militärtjänstgöring (Grant & Grant 1959). Personalen fördelades på tre behandlingsteam efter sina kvalifikatio- ner så att de bästa samlades i ett team, de näst bästa i ett annat och de övriga i ett tredje. En jämförelse mellan de tre teamens totala resultat när det gällde de behandlades fortsatta militära anpassning visade inga skillnader. När man satte behandlingsresultaten i relation till dels behandlingspersonalens kvalitet, dels fångarnas psykiska mognad sådan den bedömts efter ett fast- ställt klassifikationsscbema, framkom emellertid förbluffande resultat. För- sökspersonerna med hög mognadsnivå hade mest utbyte av den mer kvali- ficerade behandlingspersonalen. Däremot hade de av försökspersonerna med låg mognadsnivå, som behandlats av den bästa personalgruppen, avsevärt mycket sämre anpassningsvärden än de som hade påverkats av den personal- grupp som betecknades som den minst skickliga. Med andra ord: den behand- ling som medförde bäst resultat för en kategori av fångar gav det sämsta resultatet för en annan kategori.

Liknande resultat har sedan framkommit i många undersökningar. Ett belysande exempel utgör en pågående amerikansk undersökningsserie av effekten hos olika slag av psykiatrisk behandling. I ett experiment lät man en grupp fångar genomgå psykoterapi av relativt djupgående natur och gjorde därefter jämförelser i fråga om återfallsfrekvens mellan denna grupp

och en matchad kontrollgrupp, som inte hade varit föremål för sådan terapi (Adams 1961 b). Några skillnader i recidivism framkom därvid inte mellan de båda grupperna. Nu hade emellertid både behandlings- och kontrollgrupp sammansatts så att de bestod av dels fångar som bedömdes som mottagliga för denna terapityp, dels sådana som bedömdes som icke-tillgängliga. När hela materialet uppdelades i kategorierna behandlings—tillgänglig och icke behandlings-tillgänglig framkom inte heller några skillnader i fråga om åter- fall. När man spaltade upp den behandlade gruppens värden fann man emel- lertid att de, som bedömts som tillgängliga för denna behandling, visade en påtagligt mycket bättre anpassning efter anstaltsvistelsen än motsvarande personer inom kontrollgruppen. För dem, som underkastats behandlingen utan att anses tillgängliga för den, var förhållandet det motsatta — de visade sämre anpassning än de obehandlade kontrollerna av samma personlighets- typ. Det samlade resultatet var således att samma behandling ökade anpass- ningskapaciteten för en kategori av intagna och minskade den för en annan.

Den del av behandlingsforskningen, som sysslar med effektmätning. har alltså genom förbättrade metoder under de senaste 10—-15 åren blivit i stånd att angripa helt nya och väsentliga frågeställningar. Genom förfinad mät— ningsteknik och förbättrad statistisk analys har man kunnat övergå från studiet av en hel behandlingsform eller institution till undersökningar rö- rande renodlade detaljinslag i vården och från hela anstaltspopulationer till väl differentierade personkategorier. Huvuduppgiften är inte längre att fastställa hur många människor, som resocialiseras med en viss metod, utan att studera vilka människor som påverkas och hur de påverkas med olika metoder.

Undersökningar rörande klientelet

En stor del av alla såväl inhemska som utländska studier rörande anstalts- vård utgöres av beskrivningar av det klientel som en viss anstalt eller vårdform arbetar med. Utöver de svenska redovisningar rörande anstalts- ungdom som anges i kapitel IV om ungdomsvårdsskolornas klientel bör här nämnas en ännu icke publicerad undersökning av klientelet på Barnbyn Skå. Till skillnad från de flesta klientelinventeringar omfattar denna undersök- ning även jämförelsematerial, bestående av dels barn från den öppna psy- kiska barnavården och dels normalbarn (Jonsson & Kälvesten).

Många klientelundersökningar — särskilt av äldre datum — har en allmänt informerande karaktär och avser endast att tjäna som underlag för utform- ningen av vården i stora drag: platsbehov, differentieringsprinciper, perso- nalbehov och liknande. I dessa inventeringar nöjer man sig ofta med mer elementära sociala och psykologiska variabler såsom ålder, kön, socialgrupp, hemort, begåvningsnivå, typ av psykiska störningar och liknande.

I de flesta fall har emellertid beskrivningarna av anstaltsklientel mer långt- gående syften och ingår som led i större forskningsprojekt — bland annat

för att belysa etiologiska frågeställningar, för att bilda underlag för predik- tionsforskning och för att möjliggöra detaljerade analyser av behandlings- resultaten. Den forskning rörande mätning av behandlingseffekter, som tidi- gare beskrivits, har sålunda i allmänhet som förutsättning en systematiserad beskrivning av de personer som blir föremål för behandlingen. I allt större utsträckning begagnar man sig därför av mer eller mindre omfattande test- batterier i vilka kan ingå begåvnings- och kunskapsprov, projektiva test, attitydformulär, personlighetsinventorier etc. Härigenom kommer den psy- kiatriska eller psykologiska diagnosen och liknande personbeskrivningar att kompletteras med objektiva mätdata, som lämpar sig bättre för statistisk bearbetning.

Kunskapen om de anstaltsintagna berikas dock också av undersökningar som utgår från andra populationer av unga asociala. Ett känt exempel på sådana undersökningar är makarna Gluecks arbeten (Glueck & Glueck 1951). En svensk undersökning, som genom sin mångfald data och sina delvis nya undersökningsinstrument kan förväntas komma att ge betydelsefulla infor- mationer om det yngsta brottslingsklientelet, är justitiedepartementets klien- telundersökning (Elmhorn 1962). I denna undersökning jämför man med psykiatrisk, psykologisk och sociologisk undersökningsmetodik unga debu— tant-brottslingar med en matchad kontrollgrupp icke kriminella ungdomar och följer därefter försökspersonernas fortsatta utveckling under lång tid.

Sådana extensiva undersökningar, som täcker stora fält, kräver i allmän- het samtidiga insatser av många forskare, tar lång tid, blir ekonomiskt kost— samma och medför ofta stora statistiska bearbetningsproblem. Till detta med- verkar även tillkomsten av nya undersökningsinstrument som ger många och nyanserade data om även enstaka variabler eller smärre variabelkomplex. Många undersökningar av anstaltsintagna koncentrerar sig därför numera på någon enstaka faktor som studeras intensivt ur flera olika aspekter. Som exempel kan anges en svensk undersökning rörande yrkesanlag hos ungdoms— fångar (Fellenius & Nordin 1950). Ett annat sätt att begränsa undersöknings- omfånget är att studera endast en viss kategori av intagna —— oftast definie- rade genom sitt beteende, exempelvis recidivister eller biltjuvar (Schepses 1961, Lindell 1962). Särskilt anstaltsrymmare synes ha blivit föremål för många undersökningar av detta slag (Gunaschera 1963, Warrick 1963). En svensk undersökning av rymmare och rymningar från fångvårdsanstalter planeras för närvarande inom fångvårdsstyrelsen.

Många forskningsprojekt utgår från en känd testmetod och undersöker hur asociala ungdomar skiljer sig i testresultat från normalbefolkningen. Sådana undersökningar har gjorts beträffande de flesta av de gängse testmetoderna men fynden är ofta motsägande beroende främst på olikheter mellan de undersökta asocialitetsklientelen. Särskilt intresse för behandlingsforskning- en erbjuder de försök som gjorts att konstruera speciella testmetoder avsedda att belysa problematiken hos asociala ungdomar. En sådan nykonstruktion

med det projektiva TAT-testet som förebild ingår i justitiedepartementets ovannämnda klientelundersökning och i samma forskningsprojekt prövar man även delvis nya bedömningsmetoder med Rorschach-testet (Brandt & Settergren 1960, 1963). I en amerikansk intensivundersökning har man vid sidan av mer traditionella begåvningstest och projektiva metoder använt en hel serie av nykonstruerade metoder. Särskilt lovande förefaller ett person- lighetstest — delvis uppbyggt kring frågor från MMPI-testet _ med 11 del- skalor avseende olika asocialitetsrelaterade faktorer (Jesness 1963 a). Detta test användes för närvarande i ett stort antal undersökningar där man jämför olika slag av behandling på olika kategorier av lagöverträdare.

Av stor betydelse för behandlingsforskningen synes de undersökningar vara i vilka man söker klassificera klientelet efter något kategorischema, som motsvarar skilda slag av behandlingsbehov. Mot bakgrunden av en sådan typbestämning kan effekten av en viss behandlingsmetod prövas på olika kategorier av de intagna (Mueller 1960). I vissa av dessa undersök- ningar klassificerar man de intagna efter prognosen baserad på empiriska kunskaper om olika variablers samband med återfallsfrekvensen. Den tidi- gare omnämnda base-expectancy-tekniken, i vilken man räknar fram en risksiffra för varje individ, erbjuder ett exempel på hur prediktionsvärden kan användas för en sådan klassificering efter behandlingsmottaglighet. Andra slag av klassificering sker efter brottstyp, asocialitetsomfång och lik- nande kriterier eller efter psykologiska karakteristika, varvid en vanlig indel- ning är i neurotiska resp. »sociopatiska» och »psykopatiska» drag. Mycket lovande förefaller ett system för klassifikation av ungdomsbrottslingar, vil- ket byggts upp på de av Sullivan, Grant och Grant framförda teorierna om personlig mognad. Detta innehåller också behandlingsrekommendationer för de olika mognadsnivåerna och personlighetstyperna (Grant 1961).

Andra forskningsområden

Anstaltens struktur och funktion

Institutionen som helhet, dess behandlingspolitik och dess sociala organisa- tion har blivit föremål för många studier. Bland vetenskapligt kvalificerade arbeten i de nordiska länderna inom denna kategori märks främst en norsk studie av fängelseförhållanden (Galtung 1959). I USA har framför allt fång- vårdsanstalterna blivit föremål för ingående studier, oftast av sociologisk karaktär (Sykes 1958, Cressey 1961). Emellertid har under senare år ett Ökat intresse visat sig för undersökningar av liknande natur rörande institutioner för ungdom (Janowitz & Vinter 1961). Flertalet är dock ännu inte avslutade och endast sparsamma delrapporter föreligger. Man studerar bland annat konflikten mellan bevaknings- och behandlingsfunktionerna i olika anstalts- typer och återverkningarna på arbetsmetoder och personalinställning (Zald

1960), attitydskillnader och samordningsproblem mellan högre och lägre personal (Vinter & Lind 1958), personalreaktioner vid införande av ny be- handlingsfilosofi (Weber 1962) och inlärningsprocesserna i anstaltskollek- tivet (Seeman 1962). Åtskilliga frågeställningar av detta slag analyseras även i den tidigare omnämnda intensivstudien av elev- och personalprocesserna i en liten stugavdelning vid en behandlingsinstitution (Polsky 1962). I en serie danska, endast delvis publicerade undersökningar har studerats inter- och intragrupprelationer vid en rad olika institutioner inom fångvård, barnavård och andra vårdområden (Feldman 1960). En pågående svensk undersökning studerar bland annat den sociala strukturen vid en ungdomsvårdsskola för flickor (Bondesson 1962).

Ett speciellt slag av institutionsforskning utgör de mer deskriptiva skild— ringarna av en anstalts behandlingsprogram och praktiska funktionssätt. Ofta rör det sig här inte om vetenskapligt strikt systematiserade studier, men i flertalet sådana anstaltsskildringar ingår dock försök till analyser av be- handlingseffekten och ofta även statistiska utvärderingar av resultaten. Det klassiska arbetet här är Aichhorns framställning av verksamheten vid en psykoanalytiskt orienterad behandlingsinstitution i Österrike (1951). Bland modernare sådana institutionsbeskrivningar, som också har en vetenskaplig prägel, märks arbeten om den norska arbeidsskolen (Bödal 1962), ameri- kanska behandlingsinstitutioner (Redl & Wineman 1957, Weeks 1958) och ett flertal engelska anstalter (Wills 1945, Jones 1960). En intressant skildring av verksamheten vid en psykiatriskt-psykoanalytiskt orienterad experiment- skola ges i ett tämligen nyutkommet engelskt verk (Shields 1962).

Speciella behandlingsinslag

Stor uppmärksamhet har under de senaste åren ägnats åt att analysera inte bara den totala institutionsvården utan även olika däri ingående behand- lingsmoment och dessas betydelse för behandlingsutfallet. Framför allt har man därvid uppehållit sig vid effekten av mer direkta påverkningsmetoder av norminlärande, attitydförändrande eller psykoterapeutisk innebörd. Åt— minstone i USA synes den mest intensiva aktiviteten pågå inom denna sektor av behandlingsforskningen. Särskilt i Kalifornien har man lagt ned ett inten- sivt arbete på att belysa dessa frågeställningar. Bland annat har man grans- kat effekten av vad man kallar »guided group interaction» varvid diskussions- grupper och annan systematiserad gruppaktivitet leds av den ordinarie an- staltspersonalen utan formell utbildning i psykoterapi. Bland delprojekten i detta undersökningsprogram märks jämförelser mellan grupper av olika storlek, mellan olika typer av ledarskap (»directive» resp. »non-directive») och mellan olika täthet i gruppsammanträdena. Samtliga metoder medförde väsentliga förbättringar av anstaltsbeteendet och några av dem också större anpassningskapacitet efter institutionsvistelsen (Adams & Seckel 1962). I andra undersökningar studerar man bl.a. effekten av psykiatrisk behandling

och av ett »terapeutiskt anstaltssamhälle» inkluderande arbetsträning och individual- och gruppterapi av olika slag (Seckel 1963 b). Dessa undersök- ningar har oftast formen av väl planerade och under noggrann kontroll ge- nomförda vetenskapliga experiment. Som mått på effekten använder man en mängd olika metoder från test av varierande slag till bestämningar av a_n- passningsgraden efter anstaltsvistelsen.

I en dansk undersökning av vuxna fångar med korttidsstraff har effekten av personlig rådgivning och sociala stödåtgärder jämförts med resultaten av traditionell behandling (Berntsen & Christiansen 1955).

Ett annat område, där ett ökat intresse kan förmärkas, är användandet av psykofarmaka av olika slag, varvid man prövar mentalsjukvårdens erfaren— heter på asocialt ungdomsklienlel. Också här arbetar man med vedertagna forskningsmetoder och begagnar sådana medicinska undersökningstekniker som bruk av blindtabletter, helt obehandlade kontrollgrupper och liknande. Kraven på noggrann diagnos och personlighetsbeskrivning synes också stäl- las högt eftersom erfarenheten visar att endast vissa typer av beteendestör- ningar påverkas av sådan behandling. Resultaten av dessa forskningar är ännu tämligen motsägande (Mebane 1960, Eisenberg 1963).

Av andra undersökningar rörande speciella behandlingselement märkes bland annat studier av skillnader i behandlingsavseende mellan större och mindre förläggningsenheter (Jesness 1963 b, Jones 1963b), experimentella jämförelser mellan resultaten vid lång och vid kort vårdtid vid Borstalinsti- tutioner och undersökningar av olika elevreaktioner vid auktoritärt respek- tive permissivt-tolerant behandlingsklimat (Cowden 1960).

Förhållandena i kamratgruppen

Den ökade insikten om betydelsen av de sociala processer, som utspelas inom internatkollektivet, har lett till en successivt stegrad forskningsintensitet kring den sociala strukturen i de intagnas egna gruppbildningar och därmed sammanhängande företeelser såsom normsystem, statusförhållanden, kam— ratpåverkan och liknande. Särskilt har man intresserat sig för den negativa påverkan, som kan ske genom kamratgruppen inom en institution och som synes kunna effektivt förhindra den norminlärning och de beteende- och attitydförändringar, som man önskat uppnå genom anstaltsplaceringen (Grosser 1958, Ohlin & Lawrence 1959).

Problemställningar från detta delområde ingår numera i åtskilliga av de större undersökningsprojekt vari man studerar anstaltsbehandlingens struk- tur och effekt. Många forskningsprojekt har emellertid till huvuduppgift att studera dessa frågor. Sålunda ägnas huvudparten av Polskys tidigare nämnda undersökning åt kamratrelationer och påtryckningsmetoder inom elevgrup- pen. I den tidigare refererade undersökningen, där man genom upprepade intervjuer följde eleverna under anstaltsvistelsen, pekar de preliminära resul- taten på att de intagna påverkas mer av kamratgruppens normer och sociala

dynamik än av personalen och det formella behandlingsinnehållet. För vissa intagna förmodas denna kamratpåverkan medverka till ökad recidivism ( Seckel 1963 a). I en annan undersökning, där man arbetade med participant observation och grundliga intervjuer med de intagna, kom man till slutsat- sen att i vissa institutioner blir internerna i själva verket förstärkta i sin anpassning till kriminella värderingar (Barker & Adams 1959). Resultaten är emellertid inte entydiga. I en undersökning hävdar man sålunda att intern— kollektivets destruktiva effekt gör sig märkbart gällande endast inom de slutna fångvårdsanstalterna och knappast har någon betydelse inom en ordi— när ungdomsanstalt — i detta fall en s.k. training school (Simpson 1961). I en uppmärksammad experimentverksamhet med anknytning till dessa pro- blem utgår man från teorier om att asociala värderingar och identifierings— processer förstårkes i anstaltsmiljön. Man behandlar därför ungdomar un- der dagtid med intensiv gruppsykoterapi och yrkesträning på en institution men låter dem bo kvar ute i samhället (Empey & Rabow 1961).

Bland svenska undersökningar märkes den tidigare nämnda undersök— ningen av den sociala strukturen på en ungdomsvårdsskola för flickor, vilken omfattar även sådana förhållanden inom elevkollektivet som kamratrela— tioner och ledarställning och dessa faktorers samband med asociala och kri- minella attityder (Bondesson 1962), pågående studier av sambandet mellan kamratstatus och rymningsbenägenhet (Persson 1963) samt likaledes pågå— ende undersökningar av attitydförändringar på grund av kamratpåverkan (Blomberg 1959). På Bårby yrkesskola planeras studier av statusfrågor och kamratrelationer med Polskys undersökningar som förebild.

Vården utom skola

Av intresse för den del av ungdomsvårdsskolornas verksamhet, som bedrives utom skolan, är dels undersökningar rörande förhållanden efter anstalts- behandling, dels forskning om olika metoder för behandling av asociala ung- domar vilka inte erhållit institutionell vård. I allt ökad utsträckning synes man nämligen på många håll sträva efter att ersätta anstaltsbehandling med öppen vård i samhället. De resultat man därvid kommer fram till torde i hög grad vara tillämpliga även på dem som återvänder till samhället efter institutionsvård. En annan undersökningstyp, som indirekt berör frågor av betydelse för vården utom skola, är den som studerar effekten av olika före- byggande åtgärder. Ett välkänt exempel är Cambridge-SomerviIle-undersök- ningen där man jämförde samhällsanpassningen hos pojkar, som blev före- mål för radikalt förstärkta samhällsåtgärder ifråga om behandling och stöd, med en kontrollgrupp som hade tillgång endast till de reguljära åtgärderna (Powers & Witmer 1950). Ett liknande svenskt projekt, som kommer att kombineras med forskning rörande resultaten, planeras av kommittén för försöksverksamhet mot ungdomsbrottslighet. I en pågående dansk undersök- ning av delvis likartat slag — den s.k. F ord-undersökningen —— studerar

man bland annat effekten av intensivbehandling av asocial ungdom i jäm- förelse med de traditionella åtgärderna (Christiansen 1960).

Undersökningar har bland annat företagits av vilka faktorer i hemmiljön, som har samband med återfall (Gould & Beverly 1963), och av förekomsten av värdefulla eller skadliga relationer till personer i utskrivningsmiljön lik- som av positiva eller negativa faktorer i skola, arbetsliv och liknande ( Johns— son 1962). Vidare har man granskat effekten av fortsatt stödterapi i grupp eller individuellt efter anstaltsvistelsen och av social-terapeutiskt arbete (case-work) med den unges familj parallellt med anstaltsvården (Mannering 1962). Också fosterhemsvården har blivit föremål för forskning —— exempelvis rörande skillnader mellan framgångsrika och mindre framgångsrika foster- hem (Banta 1963), utbildning av fosterföräldrar (Soffen 1962), utfallet av fos- terhemsvård jämfört med vistelse i föräldrahemmet (McCord m. fl. 1960) och effekten av familjevård för barn- och ungdomspsykiatriskt klientel (La- gergård 1964).

Försök att ersätta anstaltsvård med behandling i frihet har företagits även beträffande svårt belastade ungdomar. Ett sådant experimentellt forsknings- projekt i USA är värt speciell uppmärksamhet på grund av såväl dess okon- ventionella uppläggning som de praktiska vårdanvisningar som torde kunna utvinnas ur resultaten (Grant, Warren & Turner 1963). Av ungdomar, som normalt skulle ha anstaltsplacerats, uttogs slumpmässigt en grupp, som i stället erhöll en intensiv behandling i frihet. I denna, som avpassades efter varje individs behov, ingick bland annat olika former av rådgivning och psykoterapi individuellt och i grupp, behandling av familjerna, vid behov fosterhemsplacering och gruppsamtal med fosterföräldrarna samt skolkura- tiv verksamhet. Vissa möjligheter att helt kortvarigt placera en försöksperson under sluten tillsyn fanns också. Preliminära jämförelser ifråga om sam- hällsanpassningen med en likvärdig kontrollgrupp, som genomgått den tra- ditionella anstaltsbehandlingen, visar lovande resultat till förmån för den grupp som icke anstaltsvårdats.

Sammanfattning

Trots mängden av forskningsobjekt, varav här endast ett urval presenterats, är behandlingsforskningen i fråga om institutionell vård av asociala och kriminella ungdomar tydligen ännu i begynnelseskedet. I stor utsträckning sysslar man fortfarande med kartläggning av elementära faktorer såsom klientel och anstaltsstruktur och med tämligen primitiva studier av återfall i brott. På det undersökningstekniska planet kan vidare konstateras att in- strument och bearbetningsmetoder ännu icke är tillräckligt utvecklade för att tillåta mer finslipade analyser. Det är emellertid även helt uppenbart att tendensen går i riktning mot en mer nyanserad och djuplodande forskning, där man tycks koncentrera sig på det komplicerade samspelet mellan olika typer av individer och olika typer av behandling.

Den internationella forskningen har tangerat de flesta av de problem som inom ungdomsvårdsskoleverksamheten upplevs som väsentliga. I endast ringa omfattning har man emellertid kunnat leverera entydiga svar på de uppställda frågorna och ännu mindre har man kunnat nå fram till generella slutsatser, som skulle kunna tillämpas även på svenska förhållanden. Där- emot torde åtskilliga av de utländska forskningsresultaten kunna omformu- leras till hypoteser, som bör prövas på ungdomsvårdsskolorna, och vidare torde alla erfarenheter i fråga om forskningsmetodik och undersöknings- instrument kunna bli av betydande värde för svensk behandlingsforskning.

KAPITEL XIX

Klientelbeskrivning, resultatstatistik och hypotesformulering

Den generella uppgiften för behandlingsforskningen kan sägas vara att till- handahålla informationer som kan bilda underlag för effektivisering av be- handlingsmetoderna. Kommittén har i tidigare avsnitt av betänkandet givit en systematisk redovisning av verksamhetens hehandlingsprinciper och ar- betssätt. I samband därmed har presenterats för vårdresultatet väsentliga frågeställningar där behovet av sådan information ansetts särskilt stort.

Av de undersökningar rörande elevernas fortsatta anpassning till samhäl- let, vilka redovisades i föregående kapitel, framgick att många elever efter behandling på ungdomsvårdsskola återföll i brott. Även om dessa undersök- ningar varit behäftade med många brister och inte ger någon tillförlitlig bild av vårdeffekten, visar de dock att behandlingen inte ger tillfredsställande resultat. Det förtjänar att upprepas att detta förhållande inte är något utmär- kande för ungdomsvårdsskolorna utan synes gälla vid all anstaltsbehandling av barn och ungdom med sociala beteendestörningar.

Mot bakgrunden av det ovan anförda förefaller det uppenbart att forsk- ningsverksamheten måste inriktas på att systematiskt söka fastställa vilka omständigheter som nedsätter vårdens effektivitet. I föreliggande kapitel göres ett försök att i översiktlig form ange efter vilka huvudlinjer forskningen bör angripa dessa problem. Detta sker genom att på grundval av de tidigare utförda analyserna av olika faktorer i vården uppställa några generella hypo— teser om orsakerna till begränsningen i behandlingseffektiviteten.

Först skall emellertid närmare granskas hur bristen på faktiska kunskaper på några Väsentliga områden både påverkar behandlingens effektivitet och försvårar ett bestämmande av anledningarna till att behandlingsresultaten blir relativt sett otillfredsställande.

Kunskaperna om klientelet är otillräckliga Ungdomsvårdsskolorna strävar efter att ge vården en individuell prägel så att den svarar mot varje elevs speciella behov och förutsättningar. Härvid utformas behandlingen med hänsyn till personlighetsegenskaper, grad och art av psykiska störningar, begåvning, anlag och intresseinriktning, förmåga till sociala relationer, asocialitetstyp och liknande psykologiska och sociala faktorer. Vidare söker man utreda orsakssammanhangen bakom beteende—

avvikelserna, eftersom skilda orsakstyper synes kräva olika behandlings- utformning.

Den individuella behandlingen förutsätter uppenbarligen en omsorgsfull och utförlig analys av varje elevs hela personlighet. Emellertid är bristen på psykiater och psykologer stor inom ungdomsvårdsskolorna liksom på många andra områden, varför den diagnostiska och behandlingsplanerande verk- samheten icke kan fungera på det sätt som vore önskvärt. De i och för sig betydande sociala och psykologiska kunskaper och den långa praktiska er- farenhet, som kännetecknar skolornas ledande personal, kan inte ersätta psykologisk och psykiatrisk specialistkompetens. Inte heller synes det utred- ningsmaterial, som ingår i intagningshandlingarna, alltid vara av den art att det räcker som underlag för upprättande av en behandlingsplan där alla viktiga omständigheter tages i beaktande.

Dessa svårigheter att erhålla en fyllig och rättvisande bild av varje elevs särart och därav föranledda behandlingsbehov torde med all sannolikhet leda till att behandlingen icke i varje individuellt fall kan få den mest ända- målsenliga utformningen. Det förefaller alltså troligt att behandlingen skulle kunna effektiviseras med bättre tillgång på diagnostiska data om de enskilda eleverna.

Bristen på kunskaper gäller emellertid inte bara de enskilda eleverna utan även klientelsammansättningen i stort. Konsekvenserna av detta kan komma att indirekt påverka möjligheterna att skapa en efter varje elevs egenart av- passad behandling. Hela behandlingssystematiken byggs upp kring föreställ- ningar om klientelets sociala och psykiska struktur och om orsakerna till det avvikande beteendet. Om dessa föreställningar är felaktiga kommer de gene- rella behandlingsprinciperna och den yttre ramen ifråga om personella och materiella resurser att ges en utformning som inte svarar mot klientelets— faktiska behandlingsbehov. Det må här räcka med att som exempel antyda de skillnader i behandlingsinriktning som måste uppstå om eleverna upp— fattas som övervägande psykiskt sjuka eller åtminstone emotionellt störda människor eller om de betraktas som psykiskt friska och normalt utrustade personer som i olämplig miljö lärt sig felaktiga normer och handlingsregler.

Även fördelningen mellan olika inslag och metoder i vården måste göras mot bakgrunden av proportionerna mellan olika karakteristika hos klientelet för att varje elev skall kunna tillförsäkras möjligheter att få den lämpligaste behandlingen. Som några exempel kan anföras att de obegåvade eller sent ut- vecklade eleverna är i behov av en mer intensifierad och individuellt hand- ledd skolundervisning och yrkesträning än de normalbegåvade, att en grupp- terapeutisk verksamhet måste bedrivas efter helt andra linjer med primärt karaktärsstörda än med neurotiker och att elever med alkoholbesvär i stor utsträckning kräver speciell behandling. Bristande kännedom om frekven- serna av sådana kategorier kan leda till att dimensioneringen av de speciella behandlingsmöjligheterna blir felaktig. Svårigheterna accentueras av att stän-

diga förskjutningar erfarenhetsmässigt pågår i klientelsammansättningen, varigenom förändringar i elevernas samlade behandlingsbehov uppstår. För- skjutningarna i ålder och det ökade antalet unga alkoholmissbrukare är exem- pel på sådana förändringar. En effektiv vård kräver därför en oavbruten följsamhet i proportioneringen av de olika behandlingsinslagen efter föränd- ringar i klientelets sammansättning.

Det är därför av största vikt att klientelet kontinuerligt kartlägges på så- dant sätt att aktuella uppgifter alltid finnes tillgängliga beträffande egenska- per hos de elever som vårdas av skolorna. Denna statistik borde omfatta vissa basdata rörande ålder, kön, begåvning, psykiska särdrag, asocialitetsyttringar och liknande faktorer. Om möjligt bör eleverna därvid klassificeras i några ur behandlingssynpunkt relevanta kategorier — exempelvis efter psykiatrisk diagnos eller efter ett mognadsschema av den typ som omnämndes i före- gående kapitel.

Uppgifterna skulle kunna hämtas ur intagningshandlingarna eller inford- ras från skolorna inom en relativt kort tidrymd efter intagningen. Arten och mängden av de uppgifter som kan komma ifråga för en sådan statistik blir helt naturligt beroende av kvaliteten på den diagnostiska verksamheten.

Särskild vikt bör läggas vid försök att analysera och klassificera orsakerna till det asociala beteendet. Den i kapitel IV lämnade översikten av olika brottsetiologiska teorier ger vid handen att antalet möjliga förklaringar till uppkomsten av sociala beteendestörningar är betydande. Det har i olika sam- manhang framhållits att skilda orsaker till beteendeavvikelser påkallar i vissa avseenden olika behandlingsutformning. Som redan tidigare hävdats utgör beteendestörningarnas allmänna etiologi inte en primär uppgift för ungdoms- vårdsskolornas behandlingsforskning. Icke desto mindre är det nödvändigt med kunskaper om ungdomsvårdsskoleelevernas etiologiska bakgrund inte bara för utformningen av den enskilde elevens behandling utan även som bakgrund för planeringen av verksamheten i stort så att tillräckliga resurser ges för tillgodoseende av de olika individuella behandlingsbehoven. Behand- lingsforskningens huvuduppgift på detta område blir därför att studera fre- kvenserna av olika orsakskomplex inom ungdomsvårdsskoleklientelet och därav betingade behandlingsbehov. Endast i den mån gängse teorier visar sig otillräckliga för detta ändamål synes en egentlig etiologisk forskning böra bedrivas.

En löpande klientelbeskrivning av det slag som här skisserats skulle enligt kommitténs uppfattning vara av synnerligen stor betydelse dels för utveck- lingsarbetet inom ungdomsvårdsskoleorganisationen, dels för hela behand- lingsforskningen. Särskilt som komplement till en löpande resultatstatistik borde den kontinuerliga klientelredovisningen vara av betydande värde, efter— som den skulle innebära att återfallsfrekvenserna kunde ställas i relation till de registrerade variablerna inom klientelet. Detsamma gäller i viss mån även andra resultatmätningsmetoder. Vidare skulle man här få ett underlag

för en prediktionsforskning som gjorde det möjligt att på ett tidigt stadium upprätta behandlingsplaner baserade på vetenskapligt fastställda sannolik- heter beträffande utfallet av olika behandlingsalternativ.

Emellertid torde det också bli nödvändigt med mer djupgående och detal- jerade analyser av klientelet med begagnande av olika testmetoder och andra undersökningsinstrument. Sådana undersökningar bör företagas dels av re— presentativa stickprov ur klientelet, dels av elevkategorier som erbjuder spe- ciella behandlingssvårigheter.

Problemen att erhålla en tillförlitlig och fyllig diagnos för alla elever kan försvåra inrättandet av en löpande elevstatistik. Ur vetenskaplig synpunkt är det vidare väsentligt att bedömningen av eleverna sker likformigt med begagnande av samma referenssystem och enhetliga mätnings— och skatt- ningsnormer. En framkomlig väg för att tillgodose såväl behovet av psyko— logisk och psykiatrisk expertis i diagnosticeringsskedet som kraven på lik- formighet i bedömningen är att låta samtliga elever passera genom en central mottagnings- och observationsinstitution. Ett sådant tillvägagångssätt före- kommer i åtskilliga länder och tillämpas i Sverige inom ungdomsfängelsesek- torn. De betydande vetenskapliga fördelarna måste emellertid för ungdoms- vårdsskolornas del vägas mot olika praktiska och vårdmässiga olägenheter. Denna avvägning synes dock ligga utanför kommitténs arbetsuppgifter.

Kunskaperna om behandlingseii'ekterna är otillräckliga

Även med en grundlig kännedom om den enskilde elevens särart och om hela klientelets sammansättning ifråga om behandlingsbehov och med tillgång till ett brett register av behandlingsåtgärder, torde vårdens effektivitet bli nedsatt, så länge man inte kan bestämma effekten av de olika åtgärderna. Analyserna av skolornas behandlingsmetodik och av andra faktorer inom verksamheten ger nämligen vid handen att de varierande intryck och de skil- da slag av påverkan som möter eleverna sannolikt har i många avseenden olika verkningar. Många behandlingsinslag skiljer sig även från varandra re- dan i målsättningen — inträning av sociala vanor, yrkesorientering och psykoterapi utgör några exempel på sådana element inom värden som har helt skilda syften. En del av de faktorer, som är förenade med vård vid ung- domsvårdsskola, kan vidare antagas ha för behandlingen negativa biverk- ningar — exempelvis vissa former av kamratpåverkan.

Kunskaperna om effekten såväl av dessa olika element som av behand- lingen i sin helhet är ytterst begränsade. I stor utsträckning arbetar man med utgångspunkt från allmänna psykologiska och pedagogiska teorier vilkas till- lämplighet på anstaltsförhållanden och på det specifika klientelet endast i undantagsfall utsatts för vetenskaplig prövning. Tillförlitliga mätningar av behandlingseffekterna framstår därför som en förutsättning för en objektiv bedömning av skolornas verksamhet och för en effektivisering av vårdmeto- diken.

I föregående kapitel har påpekats att den vanliga typen av resultatstatistik grundad på uppgifter ur centrala register _ främst straffregistret och kon- trollstyrelsens register över fylleriförseelser _ ger en ganska onyanserad bild av elevernas sociala anpassning. Trots alla begränsningar är återfalls- statistik av detta slag enligt kommitténs uppfattning av många skäl nödvän- dig för bedömning av utfallet av ungdomsvårdsskolornas behandling. Även om resultaten på grund av de många felkällorna måste bedömas med viss försiktighet ger de dock ungefärliga anvisningar om i vilken utsträckning man med behandlingen lyckats förebygga fortsatt kriminalitet och alkohol- missbruk. Vad som främst talar för en återfallsstatistik av denna art är dels att metoden är föga kostnadskrävande i fråga om datainsamling, dels att man genom löpande rapportering från respektive register kan erhålla en ständigt aktuell redovisning av behandlingsutfallet. I själva verket torde en konse— kvent och kontinuerlig uppföljning i de officiella registren av elevernas fort- satta levnadsförhållanden vara den grundval som behandlingsforskningen till stor del bör bygga på. Med utgångspunkt från den översiktliga men rela- tivt onyanserade bild av anpassningsresultat och utvecklingstendenser, som erhålles genom den fortlöpande registreringen, kan mer inträngande och specialiserade studier av olika delfrågor företagas. För att en återfallsstatistik byggd på registerinformation skall kunna tjäna dessa syften är det emeller- tid ytterst viktigt att den konstrueras så att olika felkällor i görligaste mån elimineras eller hålles under kontroll.

De förseelser, som antecknas i olika register över samhällsingripanden, ger som tidigare påpekats upplysningar om endast en sida av anpassningen. Eko- nomiska förhållanden, yrkesstatus, psykiskt hälsotillstånd och samlevnads- relationer till andra människor är exempel på andra väsentliga anpassnings- aspekter, vilka ligger inom ramen för ungdomsvårdsskolornas behandlings— mål. När det gäller att bedöma ungdomsvårdsskolornas behandlingsresultat kan en aldrig så väl utvecklad statistik konstruerad kring registerdata rö-. rande asocialitet inte ersätta dessa andra aspekter på anpassningen.

En differentierad bild av ungdomsvårdsskoleelevernas anpassning på lång sikt kräver därför en mängd kompletterande upplysningar. Till skillnad från de negativa kriterierna — förekomsten av känd kriminalitet eller asociali- tet — registreras emellertid inte det socialt accepterade beteendet automatiskt utom rörande vissa ekonomiska förhållanden. Ett anpassningskriterium byggt på andra karakteristika än asocialitetsyttringar kräver därför speciell informationsinsamling för varje enskilt fall.

De behövliga uppgifterna kan erhållas direkt från de personer, vilkas för- hållanden man vill undersöka, eller från andra människor som har tillräck- lig kännedom om dem. På många punkter kan förmodligen skriftliga fråge- formulär vara tillfyllest, men om man önskar mer nyanserade och detalje- rade omdömen, torde det vara nödvändigt med muntliga intervjuer. Vilket 14——412609

tillvägagångssätt man än väljer, blir undersökningar av detta slag betydligt mer kostsamma och tidskrävande än de som utnyttjar enbart registerdata. Detta gäller särskilt om man vill hålla bortfallsfrekvensen av icke påträffade personer i den studerade gruppen inom statistiskt acceptabla gränser. Det synes därför bli nödvändigt att inskränka tillämpandet av denna typ av in- tensivundersökningar till smärre grupper. Härvid kan man tänka sig dels stickprov representativa för hela klientelet och dels speciella elevkategorier, vilkas fortsatta anpassning man är särskilt intresserad av att få detaljkun- skap om.

Fördjupade undersökningar av ungdomsvårdsskoleelevernas samhällsan- passning av det slag som här berörts kan alltså inte ersätta den traditionella återfallsstatistiken utan bör snarare ses som ett komplement till denna. En av den löpande återfallsstatistikens uppgifter blir därvid att ge anvisning om vilka kategorier, som bör bli föremål för intensivstudier.

De mått på behandlingseffekten, vilka hittills berörts, har avsett samhälls- anpassningen efter behandlingens avslutande. Det är emellertid av många skäl, som redovisats i samband med översikten av svensk och utländsk forsk- ning, önskvärt att redan under behandlingens gång kunna avläsa effekten av olika åtgärder. För studier av förlopp och behandlingseffekter under vårdtiden kan sådana metoder som attitydmätningar, sociogramundersök- ningar och systematiserade observationer komma till användning. Genom upprepade mätningar med bestämda intervall eller före och efter vissa faser i behandlingen kan förändringar hos eleverna snabbt avläsas.

Vilken metod man än använder för bedömning av behandlingseffekten är det av vikt att man underkastar resultaten en differentierad analys. Ungdoms- vårdsskolornas verksamhet består som tidigare framhållits av en mängd olika behandlingsinslag, vilka kan antagas ha sinsemellan olika betydelse för den . totala behandlingseffekten. Resultatmåtten måste kunna sättas i relation till olika delelement i behandlingen såsom vårdtid, avdelningstyp, skolans stor- lek, förekomsten av speciell psykoterapi och många liknande faktorer, så att inte okontrollerade variationer i sådana avseenden ger en felaktig bild av behandlingseffekten. '

På motsvarande sätt måste resultatmåtten sättas i relation till egenskaper hos de individer som blir föremål för behandlingen. Även om behandlings- forskningen också internationellt sett ännu är av blygsamt omfång visar dock många fynd fullt klart att det inte finns någon generellt giltig behandlings- metod med samma påverkningseffekt på alla slags människor. En behand- ling, som ger positivt resultat för en viss kategori, har kanske inte någon effekt alls på en annan kategori och får negativa verkningar om den tillämpas på en tredje kategori. Detta innebär också att människor, som visar sig helt opåverkbara med ett visst slag av behandling, kan göra goda framsteg om

de utsättes för andra behandlingsåtgärder. Återfallsfrekvenser och andra mått på behandlingseffekten måste därför beräknas separat för elevgrupper med olika karakteristika ifråga om ålder, kön, personlighetsdrag, asociali- tetstyp och liknande förhållanden.

Utan objektiva bestämningar av verkningarna av de olika faktorerna i vården är det knappast troligt att verksamhetens materiella och personella resurser kan utnyttjas optimalt, så att tyngdpunkten läggs på de mest effek- tiva metoderna. Ännu mindre troligt är det att man för varje enskild individ eller varje elevkategori skulle kunna nå fram till den lämpligaste utform- ningen och sammansättningen av de olika vårdelementen utan att samvaria- tionerna mellan behandlingsmetod och personlighetsutrustning och liknande faktorer blivit undersökta.

Det framstår därför som ytterst väsentligt att forskningen på ungdoms- vårdsskolornas område studerar effekten av olika behandlingsfaktorer inte bara beträffande klientelet i dess helhet utan också analyserar variationerna i förhållande till psykologiska, sociala och andra egenskaper hos eleverna. Förutsättningen för sådana studier är dels tillförlitliga metoder för mätning av behandlingseffekterna, dels en omsorgsfull beskrivning och klassificering av klientelet efter ur behandlingssynpunkt relevanta dimensioner. Dessa två uppgifter synes alltså vara de primära för behandlingsforskningen.

Hypoteser kring behandlingsresultaten

Med utgångspunkt från ovan förda resonemang och från i andra samman- hang gjorda överväganden och erfarenheter har kommittén sökt att i några större grupper sammanställa möjliga förklaringar till den begränsning av behandlingsresultaten, som framgår av tidigare redovisade undersökningar. På traditionellt vetenskapligt sätt uttryckes dessa förklaringsmöjligheter här som hypoteser —— antaganden i påståendeform vilkas riktighet eller felaktig- het måste bevisas. De här anförda hypoteserna torde emellertid inte kunna prövas utan att forskningen på ovan angivna områden — klienteldeskription och effektmätning —— tillhandahåller erforderligt material. Kommittén har inte sett som sin uppgift att närmare taga ställning till sannolikheten hos de uppställda hypoteserna utan anger dem endast som lämpliga utgångspunkter för objektiv och vetenskaplig prövning av vårdarbetets förutsättningar och innehåll.

Det bör observeras att de angivna hypoteserna har karaktären av överord— nade begrepp och att var och en omfattar ett närmast obegränsat antal del- hypoteser och därtill knutna forskningsmöjligheter. Verksamhetens natur av samverkan mellan ett flertal olika behandlingsfaktorer för med sig att flera av hypoteserna kan ingå i samma konkreta behandlingsproblem. Vidare kan framhållas att denna sammanställning ingalunda innesluter hela den forsk— ning som synes böra bedrivas vid ungdomsvårdsskolorna.

I den internationella diskussionen _ särskilt i Tyskland och USA _ har begreppet >>icke behandlingsbar» fått en viss spridning. Uttrycket synes icke ha någon enhetlig innebörd. Stundom användes det för att beteckna sådana ungdomar som anses vara helt resistenta mot alla former av påverkan. Stund- om avses med termen ett anstaltsklientel, som inte låter sig påverkas av den aktuella vårdtypen, men som möjligen skulle kunna korrigeras inom någon annan institutionell vårdform.

Även om all människovårds ledmotiv måste vara att varje enskild individ kan botas och även om var och en av ungdomsvårdsskolornas elever i högre eller lägre grad verkligen påverkas positivt av behandlingen, är det dock inte uteslutet att grava skador och defekter hos vissa individer utgör oöver- stigliga hinder för deras fullständiga socialisering. Detta skulle kunna gälla främst de psykotiska eller prepsykotiska och de hjärnskadade eller på annat sätt organiskt defekta eleverna. Orsakskomplexen skulle alltså i dessa fall innehålla konstitutionella komponenter, som inte är helt åtkomliga genom psykoterapi eller socialpedagogik.

Den snabba utvecklingen inom den psyko-farmakologiska behandlingen liksom i viss mån även inom psykoterapin har dock lett till att patienter inom mentalsjukvården, vilka tidigare ansågs obotliga, i icke ringa utsträckning kunnat återgå till ett tämligen normalt liv. Det är ett rimligt antagande att en fortsatt uveckling efter dessa linjer skulle kunna leda till behandlingsmetoder med framgångsrik effekt även på de av ungdomsvårdsskolornas elever, som nu möjligen skulle kunna omfattas av beteckningen icke behandlingsbara.

Hypotes II. Redan kända behandlingsmetoder tillämpas ofullständigt eller icke alls. Såväl yttre som inom skolorna verksamma faktorer begränsar både infö- randet av nya behandlingstekniker och ett konsekvent tillämpande av redan etablerade metoder. Sålunda synes den allmänna bristen på specialister sär- skilt inom de psykiatriska och psykologiska facken ha inneburit att psyko- terapeutiska landvinningar uppnådda på andra områden icke kunnat prövas och i full utsträckning tillämpas på ungdomsvårdsskoleklientelet. Detta gäller icke blott den egentliga terapin utan även sådana områden som exempelvis anlagsprövning och yrkesvägledning. Samma förhållande gäller behandling med psykofarmaka, som kan tänkas ha effekt även på vissa av ungdoms- vårdsskolornas elever även om dessa icke är psykotiska. Också den medi- cinskt orienterade behandlingen av alkoholmissbrukare hämmas av bristen på läkare.

Beträffande övrig personal torde det förhålla sig så att den icke på alla punkter är tillräckligt utbildad och icke heller i tillräcklig utsträckning kan frikopplas från andra arbetsuppgifter för att kunna helt utnyttja de behand- lingsmetoder som annars skulle kunna komma ifråga. Vidare torde ännu på

många håll förutsättningarna i fråga om såväl personal som lokaler vara otillräckliga för ett konsekvent genomförande av allmänt accepterade be- handlingslinjer såsom exempelvis den lilla gruppens princip eller tillfreds- ställande differentiering av undervisning och utbildning.

Det är också möjligt att andra vårdområden såsom mentalsjukvård och fångvård innehåller behandlingsprinciper och metoder, vilka icke går att förena med ungdomsvårdsskolornas behandlingsinriktning men dock skulle kunna vara av positivt värde för vissa elever.

Hypotes III. I sig riktiga principer och metoder har icke den mest ändamålsenliga utformningen. Stora delar av behandlingen kan utformas på mycket olika sätt med utgångs- punkt från samma underliggande principer. Det är dock antagligt att det sätt, på vilket en i och för sig riktig princip konkret detaljutformas i den prak— tiska tillämpningen, kan vara av väsentlig betydelse för behandlingseffekten. Som exempel på sådana allmänna principer, vilkas riktighet inte torde kunna bestridas, kan anföras att eleverna bör fördelas på de olika skolorna på så— dant sätt att en efter deras förutsättningar och behov differentierad behand- ling kan underlättas. Det är dock ingalunda uteslutet att en differentiering efter andra indelningsgrunder än de nuvarande skulle kunna öka effektivi- teten i behandlingsarbetet.

Också mer specifika behandlingselement kan utformas på olika sätt. Det finns sålunda ett flertal olika typer av gruppsamtalsverksamhet, varav endast en del prövats på ungdomsvårdsskoleelever; på specialavdelningarna före- ligger i fråga om vårdtider och andra förhållanden många variationsmöjlig- heter inom ramen för givna syften och uppgifter. Exemplen på hur samma behandlingselement kan gestaltas på olika sätt kan mångfaldigas. Det före- faller knappast troligt att alla sådana behandlingsdetaljer i sin nuvarande utformning ger optimal effekt.

Hypotes IV. I sig riktiga behandlingsmetoder tillämpas på elever med andra behandlingsbehov.

Såväl beteendestörningarnas art som deras bakomliggande uppkomstmeka- nismer företer stora individuella variationer, vilka påkallar ansenlig mång- sidighet i behandlingsmetodiken. Varje skola måste emellertid — bland annat av pedagogiska skäl — eftersträva en viss likformighet i vården. Individuella behandlingshänsyn som bryter alltför starkt mot denna likformighet kan bli svåra att realisera. Trots differentieringen mellan skolorna blir dock elev- materialet på varje skola heterogent. Härigenom torde det kunna komma att inträffa att vissa elever inte får den behandling, som bäst lämpar sig för dem, även om de behandlingsprinciper, vilka tillämpas på skolan, är helt adekvata för en del eller för flertalet av skolans elever. Vikten av denna hypotes kan bäst illustreras med hänvisning till den i föregående kapitel

omtalade undersökningen vid en amerikansk fångvårdsanstalt, vari det visade sig att ett Visst slag av psykoterapi hade mycket gynnsam effekt på vissa kategorier av de intagna medan andra kategorier efter samma behandling återföll avsevärt mycket snabbare — t.o.m. snabbare än en kontrollgrupp som inte fått någon speciell behandling alls.

Vidare uppstår ofta konflikter mellan åtgärder påkallade av elevens yt- beteende och den behandling, som ur andra synpunkter kan bedömas som den lämpligaste. Rymningsbenägenhet, aggressivitet, thinnersniffning och sexuella störningar är några exempel på symtom, vilka rent anstaltstekniskt måste bemötas på olika sätt även om de bakomliggande orsakerna skulle kräva samma slag av behandling. Samtidigt förhåller det sig så att samma slag av ytbeteende kan vara betingat av helt olika psykologiska reaktions- sätt. Sålunda behöver exempelvis den primitive, impuls- och driftsstyrde rym- maren en behandling som är närmast diametralt motsatt den som krävs för en elev vars rymningar är utslag av en neurotiserad och ångestdriven person- lighet.

Hypotes V. Vissa behandlingsmetoder är verkningslösa eller har negativ effekt.

Till en del torde behandlingsmetodiken inom ungdomsvårdsskolorna -— lik- som i all anstaltsvård av människor med avvikande beteenden —— vara upp- byggd kring hypoteser som icke är verifierade eller som är grundade på tra- ditionella föreställningar, vilkas riktighet aldrig ifrågasatts. I många fall har också av skolornas rektorer, barnavårdsmyndigheter och andra sakkunniga argument anförts både för och mot en viss åtgärd eller typ av åtgärder (t. ex. rådande utskrivningsbestämmelser i samband med vård i det egna hemmet). I andra fall har arbetsmetoderna inte i första hand bestämts utifrån vad som varit mest önskvärt ur resocialiseringssynpunkt utan av yttre faktorer såsom personalrekryteringssvårigheter eller opinionstryck från åklagare, press eller allmänhet. Lagstiftningsändringar på angränsande områden (t. ex. det ökade behovet av sluten vård efter genomförandet av 1952 års lag) påverkar också ungdomsvårdsskolornas arbetsmetodik.

En del av den behandling, som grundar sig på sådana yttre faktorer eller som är föremål för kontroversiella hypoteser, kan förmodas ha ringa effekt eller ha verkningar av negativt slag. Som exempel kan anföras de slutna avdelningarna, vilkas resocialiseringseffekt på lång sikt man vet föga om. Visserligen ger de förutsättningar för en intensiv påverkan och även ett temporärt samhällsskydd. Intagningen på sluten avdelning kan dock också tänkas konservera eller öka befintlig samhällsfientlighet och förstärka möj— ligheterna till asocial identifiering och rollinlärning. Den under föregående hypotes anförda undersökningen demonstrerar ju också att till och med hög- kvalificerade och välplanerade behandlingsmetoder kan ha negativ effekt.

Hypotes Vl. Negativa moment i anstaltsvården motverkar de positiva behandlingsinsatserna.

Anstaltsvården består inte bara av den målmedvetna behandling eleverna ut- sättes för. Vid sidan av denna förekommer åtskilliga influerande faktorer av icke önskvärt slag, vilka i viss utsträckning torde vara ofrånkomliga i an- staltssituationen. Hit hör bland annat det asociala normtryck från kamra- terna, som alla elever erfarenhetsmässigt blir föremål för, och de påfrest- ningar som psykiskt sköra individer utsättes för i en påtvingad kollektiv livsform. Även efter vistelsen på skolan kan sådana negativa bieffekter göra sig gällande _ exempelvis bekantskapen med fortfarande asociala kamrater från ungdomsvårdsskoletiden eller de överkänsliga reaktionerna inför män- niskors allmänna inställning till dem som varit intagna på anstalt.

Åtskilliga sådana företeelser förenade med vården på anstalt kan antagas ha en direkt negativ effekt, som under ogynnsamma förhållanden torde kunna helt eliminera de behandlingsvinster, som annars skulle ha uppnåtts. Med tanke på de stora differenserna i återfallsfrekvens mellan anstaltsvård och åtgärder utan frihetsberövande kan man — även med hänsynstagande till urvalsmekanismerna — inte heller utan vidare avfärda hypotesen att anstalts- vård totalt sett är en behandlingsform, som har större negativ än positiv effekt på samhällsanpassningen. Man skulle i så fall kunna nå bättre resul- tat med en intensifierad vård i frihet även för det nuvarande anstaltsklien— telet i den mån detta skulle kunna genomföras med hänsyn till samhälls- skyddssynpunkter och till det ofta föreliggande behovet av att radikalt och snabbt bryta en asocial livsföring.

Sammanfattning

Det har av utförda återfallsundersökningar framgått att ungdomsvårdssko- lornas behandlingsresultat är tämligen begränsade i så måtto att merparten av eleverna synes göra sig skyldiga till kriminellt eller på annat sätt asocialt beteende även efter det vården avslutats. Behandlingsforskningens huvud— uppgift bör vara att undersöka orsakerna härtill.

För att kunna åstadkomma detta krävs grundlig kännedom om det behand— lade klientelets psykologiska och sociala struktur, om effekten av de olika inslagen i vården samt om samvariationen mellan egenskaperna hos eleverna och verkningarna av de olika behandlingsinslagen. De faktiska kunskaperna på dessa områden är emellertid mycket sparsamma. Att införskaffa sådana informationer bör därför bli den första uppgiften för behandlingsforsk- ningen.

Härvid kan ett flertal metoder begagnas. Kärnan hör utgöras av dels en löpande redovisning av karakteristika hos de aktuella eleverna, dels en kon— tinuerlig återfallsstatistik uppbyggd kring regelbundet levererade uppgifter från i första hand fångvårdsstyrelsens och kontrollstyrelsens straffregister. Dessa statistiska redovisningar bör utföras regelbundet så att utvecklings-

tendenserna kan följas. Vidare bör statistiken utformas så att den icke blott ger totalvärden för återfallsfrekvenserna utan även medger fylligare analyser av sambanden mellan elevvariabler, behandlingsfaktorer och återfall. Dessa båda former av löpande statistik bör kompletteras med mer detaljerade och djupgående undersökningar rörande klientelstruktur och behandlingseffek- ter.

I avvaktan på faktiska kunskaper har formulerats några hypoteser rörande de områden inom vilka den fortsatta forskningen bör söka orsakerna till den bristande behandlingseffektiviteten. De frågeställningar som härvid aktualiserats är av den karaktären att de knappast kan besvaras utifrån all- männa överväganden. Snarare demonstrerar de att ungdomsvårdsskolornas behandling inte kan förväntas bli optimalt effektiv utan stöd från en omfat— tande forskningsverksamhet.

KAPITEL XX

F orskningsuppgifter och prioriteringsförslag

Kommittén har i kapitlen V—XVII inventerat problem inom olika sektorer av ungdomsvårdsskolornas verksamhet. Härvid har framkommit önskemål om vetenskaplig belysning av frågor som ansetts betydelsefulla för skolor- nas behandlingsarbete. Vidare har kommittén i kapitel XVIII redovisat ut- förd eller pågående svensk och utländsk behandlingsforskning och i sam- band härmed även diskuterat metodfrågor. Slutligen har kommittén i kapitel XIX uppställt Vissa hypoteser angående orsakerna till de siffermässigt då- liga behandlingsresultaten och i anslutning härtill preciserat ytterligare uppgifter för en vetenskaplig forskning. Tillsammans pekar dessa analyser och hypoteser på ett betydande behov av forskning inom ungdomsvårds- skolornas verksamhetsområde. För att bereda möjlighet till överblick av hela det aktuella forskningsfältet presenteras i det följande en systematise- rad sammanställning av de områden som forskningen hör täcka. Därefter tar kommittén upp till behandling frågor sammanhängande med prioritering av vissa forskningsuppgifter.

Forskningens uppgifter

Den följande sammanställningen anger mångsidigheten hos den forskning som skolorna har behov av. Det bör här observeras att ett bestämt forsk- ningsprojekt blott i undantagsfall ingår under endast en av de angivna rubrikerna. I flertalet fall griper de olika områdena in i varandra. Sålunda torde vissa element av elevbeskrivning, effektmätning och analys av vård- innehåll ingå i alla undersökningsprojekt.

Under respektive rubniker har angetts vissa forskninguppgifter som är typiska för problematiken eller som ter sig särskilt betydelsefulla för det praktiska arbetet. Dessa utgör dock endast exempel. För en mer utförlig redovisning hänvisas till det eller de kapitel där ifrågavarande problem behandlas.

Klientelbeskrivning

Grundläggande för all forskning rörande ungdomsvårdsskolornas behand- ling synes vara en tillförlitlig och detaljerad beskrivning av de elever som omfattas av behandlingen. För detta krävs bland annat konstruktion och

utprövning av diagnostiska mätinstrument och vidare utarbetande av ända- målsenlig metodik för klassificering av eleverna i diagnostiska grupper. I samband härmed torde visst behov föreligga av studier rörande etiologiska frågor.

Kommittén har i kapitel XIX framlagt förslag om en kontinuerlig redo- visning av det aktuella klientelet. En sådan redovisning kan omfatta endast ett begränsat antal data av lättillgänglig art, varför komplettering måste ske med intensivstudier på stickprov. Härvid bör särskild uppmärksamhet riktas mot elever med speciella behandlingsbehov — exempelvis alkohol- missbrukare, rymmare, behandlingsresistenta elever.

Deskription och analys av behandling Förutsättningen för en forskning med syfte att effektivisera vården är en korrekt beskrivning av behandlingselementen. Samma beteckning —— exem- pelvi—s'gruppterapi _— kan inrymma behandling av helt olika utformning. Kraven på beskrivning gäller såväl det formella tillvägagångssättet _— exem- pelvis vårdtider, belönings- och bestraffningssystem, undervisningsplaner —— som det faktiska innehållet i behandlingen. På den senare punkten fram- träder sådana frågor som behandlingsklimatet och arten av de etiska värde- ringar man försöker ge eleverna.

För att medge en analys av behandlingsmetoderna och därmed jämförel— ser mellan olika behandlingselement och mellan olika skolor måste enhetliga metoder för observations- och redovisningsteknik beträffande behandlingen utarbetas.

Effektmätning

Säkra bedömningar av behandlingens verkan kan ske endast på grundval av objektiva mätningar. Härvid måste uppmärksamhet ägnas dels den totala behandlingseffekten, dels effekten av de enskilda vårdelementen. Som krite- rier på effekten kan användas dels samhällsanpassningen efter behandlingen på ungdomsvårdsskola, dels förändringar i beteende och attityder under pågående vård.

Kommittén har i kapitel XIX föreslagit inträttande av en kontinuerlig återfallsstatistik grundad på data ur officiella register och som komplement härtill intensivstudier av stickprovsnatur omfattande andra anpassnings- kriterier såsom arbetsförhållanden, psykisk hälsa och sociala relationer. Före- och eftertestningar med attitydskalor, projektiva test och systemati- serade observationer kan användas för att bestämma effekten av såväl total- behandlingen som avgränsade inslag i vården. Kontinuerliga vetenskapliga iakttagelser under det dagliga arbetet --— participant observations — lämpar sig väl för att ge en helhetsbild av vården. De angivna metoderna kan till— lämpas såväl för undersökningar av större grupper som vid studiet av in- dividuella vårdförlopp (case studies). Vidare kan effekten av vissa behand—

lingsninslag prövas genom experiment varvid försöksbetingelserna syste- matiskt varieras.

Av speciell vikt är studiet av samspelet mellan behandlingsmetod och per— sonlighetsegenskaper. Samma behandling har erfarenhetsmässigt olika effekt på skilda personlighetstyper. En tillförlitlig effektmätning förutsätter där- för elevklassificering och behandlingsbeskrivning av det slag som tidigare angetts.

Vid sådana mätningar av samvariationer liksom vid jämförelser mellan effekten av olika behandlingsmetoder eller mellan olika klienteltypers mot- taglighet för behandlingen måste komplicerade statistiska och metodolo- giska problem lösas.

Anstaltens funktion och utformning Under denna rubrik inrymmes vissa frågor rörande de yttre förutsättningar- na för vården. Hit hör bland annat de uppgifter skolorna tilldelats i diffe- rentieringssystemet och vidare relationerna till överordnade myndigheter, till andra vårdinstanser och till rättsskipande organ.

Till denna kategori kan också räknas studier av hur olika faktorer i sko- lans fysiska miljö påverkar behandlingen — exempelvis belägenheten i för— hållande till serviceorgan och arbetsmarknad eller skolans och elevavdel4 ningarnas storlek och möjligheter till intern differentiering.

Elevreaktionema i anstaltsmiljön Studier av elevernas beteenden och reaktioner i anstaltsmiljön hör till de centrala uppgifterna för behandlingsforskningen. Hit hör relationerna till kamraterna _— exempelvis ledarskap, hackkycklingsproblem _ inbördes kamratpåverkan, anammande av elevgruppens normsystem och liknande frågor. Förhållandet till personalen —- särskilt de känslomässiga relationer— na samt attityderna till personalens värderingar —— utgör ett annat större område.

Kartläggning av speciella elevreaktioner — exempelvis rymningar, över- grepp på personal, överspelningar —— hör hemma under denna rubrik liksom också analyser av orsakerna till sådana beteenden. Vidare ingår här reaktio- nerna vid speciella behandlingsinslag såsom sluten vård, gruppterapi m. m.

På alla punkter måste studier företagas av samvariationen med ålder, kön och psykologiska, psykiatriska och sociala karakteristika.

Personalen Bland större frågor under denna rubrik märkes analyser av arbetsuppgif— terna för olika personalkategorier, varigenom underlag kan erhållas dels för ändamålsenliga urvalsmetoder, dels för personalutbildning.

Studier av personalens attityder till arbetsuppgifterna och till eleverna utgör ett annat stort område vari ingår även personalens gruppstruktur och

därmed sammanhängande attitydskillnader. Specialisternas infogande i be- handlingsarbetet utgör en del av detta problemkomplex liksom även infor- mations- och kommunikationsproblemen inom skolan.

Vården utom skola

I sin nuvarande utformning utgör vården utom skola ett delvis nytt inslag i ungdomsvårdsskolornas verksamhet och erbjuder därigenom många forsk- ningsuppgifter. Här märkes bland annat undersökningar av resultaten vid olika boendeformer _— enskilt hem, inackorderingshem etc. —— varvid effek- ten av återplacering i det egna hemmet utgör en deluppgift. Yrkesplacering och vidareutbildning erbjuder andra studieobjekt.

Vidare ingår här frågor av mer direkt behandlingskaraktär såsom utform— ningen av övervakning och tillsyn och psykiatrisk stödbehandling.

Prioritering av vissa forskningsuppgifter

Det är förenat med betydande svårigheter att göra en inbördes bedömning av angelägenhetsgraden hos de olika forskningsuppgifter som kommittén angivit. Redan det förhållandet att de flesta elementen i ungdomsvårdssko- lornas behandling är beroende av varandra skapar vissa problem. Även en till synes väl avgränsad forskningsuppgift omfattar i allmänhet många olika aspekter på behandlingen och kan inte isoleras från sitt funktionella sam- manhang utan risk för att resultaten blir missvisande.

Vidare rör det sig endast i undantagsfall om undersökningar av engångs- karaktär. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna är underkastad ständiga förändringar, som på olika sätt påverkar vårdarbetet, varför forskningen måste inriktas på att kontinuerligt tillhandahålla aktuella informationer som kan ge anvisningar för behandlingens lämpliga utformning. Det är alltså orealistiskt att föreställa sig att forskningen skulle kunna successivt av— verka en serie uppgifter och ge slutgiltiga resultat som icke behövde göras till föremål för fortlöpande kontroll.

F orskningsprogrammets utformning påverkas vidare av den tid som krä- ves för genomförandet av olika projekt. Variationerna är här betydande. Vissa deskriptiva undersökningar torde kunna genomföras mycket snabbt. I andra fall kan konstruktion och utprövning av lämpliga mätinstrument erfordra förberedelser under lång tid varefter materialinsamling, bearbet- ning och resultatredovisning kan slutföras i snabbt tempo. Den längsta ti- den torde sådana undersökningar kräva som avser att mäta förändringar och behandlingseffekter. En särställning intar undersökningar av samhälls- anpassningen efter ungdomsvårdsskolebehandlingen, eftersom man därvid måste räkna med en flerårig observationstid för att få tillförlitliga resultat.

Tidsfaktorn har nära sammanhang med forskningens kvalitet. Det torde i allmänhet vara möjligt att få fram undersökningsmsultat relativt snabbt

på bekostnad av tillförlitlighet och precision. Kommittén förutsätter emeller— tid att avkall på kvalitetskravet till förmån för snabbheten i resultaten icke kommer i fråga och utgår vidare från att genomförandet av väsentliga forsk- ningsprojekt icke kommer att hindras av det skälet att de erfordrar lång tid.

De grunder, på vilka en rangordning av angelägenhetsgraden hos de olika forskningsuppgifterna bör baseras, kan vara av skilda slag. Här gör sig bland annat samhällsekonomiska, humanitära och forskningstekniska syn- punkter gällande. Trots tidigare angivna svårigheter har kommittén funnit det angeläget att precisera några forskningsområden såsom särskilt bety— delsefulla för verksamheten. Kommittén har icke följt någon enhetlig prin- cip vid sina bedömningar av angelägenhetsgraden. I stället har för varje område särskilda motiveringar anförts.

Kontinuerlig redovisning av klientelsammansättning och behandlingsresultat Såsom påpekats redan tidigare i detta kapitel och mera utförligt i kapitel XlX är tillgången till basdata rörande psykologiska, socialpsykologiska och psykiatriska egenskaper hos eleverna en förutsättning för behandlingsforsk- ningen. För att medge avläsning av förändringar i klientelets struktur och därav föranledda förskjutningar i skolornas behandlingsplanering bör denna klientelredovisning ske i form av fortlöpande registrering av alla nyintagna elever.

På liknande sätt bör en kontinuerlig redovisning av behandlingsresultaten ske på grundval av uppgifter ur officiella register. Denna fråga har behand- lats utförligt i kapitlen XVIII och XIX. Med hänsyn till den långa observa- tionstid, som erfordras för att måtten på samhällsanpassningen skall bli rimligt säkra, bör etablerandet av denna resultatstatistik bli behandlings- forskningens första uppgift.

Differentieringen

Ungdomsvårdsskolornas elever fördelas på de olika skolorna efter vissa principer, som närmare skildras i kapitel VI. Denna differentiering påver- kar i väsentliga avseenden utformningen av varje skolas vårdarbete eftersom detta måste anpassas efter de skillnader i behandlingsbehov som antages utmärka de olika differentieringskategorierna.

Differentieringssystemets utformning har stor betydelse inte bara för den direkta elevbehandlingen utan även för den centrala planeringen av verk— samheten när det gäller utbyggnadsprogram, fördelning av materiella och personella resurser och liknande frågor.

Det kan emellertid ifrågasättas om de differentieringsprinciper som nu tillämpas fördelar klientelet på det ur behandlingssynpunkt mest ändamåls- enliga sättet. Andra alternativ är tänkbara. Denna problematik torde kunna analyseras endast med hjälp av forskning rörande samvariationer mellan egenskaper hos eleverna och olika behandlingstyper.

Den tid eleven skall vistas på ungdomsvårdsskola är inte på förhand be- stämd. I stället försöker man avpassa vårdtiderna individuellt efter varje elevs behov. Vilka faktorer som avgör den lämpligaste vårdtiden är emeller- tid högst oklart. Stora skillnader torde föreligga mellan olika elevkategorier och vidare finns säkerligen samband med behandlingens utformning och intensitet. Dessa frågor kan utredas endast genom forskning rörande sam- spelet mellan vårdtid, behandlingsresultat, elevegenskaper och behandlings- typ.

Såväl alltför lång som alltför kort vårdtid torde ha menlig effekt på resocialiseringen varför forskning på detta område kan förväntas leda till bättre behandlingsresultat. Ökade kunskaper om vårdtidens optimala längd kan dessutom medverka till att nedbringa vårdkostnaderna och till att effek- tivt utnyttja vårdplatserna.

Rymningarna

Skälen för att ge forskning rörande rymningsproblemet hög prioritet är många. Under rymning undandrar sig eleven skolans behandling och ökar sin asociala belastning och tillvänjning. Rymningarna verkar också störan- de på behandlingen av de övriga eleverna och skapar förslitning och irrita- tion hos personalen. Vidare medför rymningarna stora kostnader såväl för olika rättsvårdande myndigheter som för skadelidande privatpersoner. Dess— utom skadar rymningarna ungdomsvårdsskolornas anseende, varigenom behandlingsarbetet försvåras. Trots problemets omfattning är kunskaperna på detta område tämligen begränsade.

Det finns här behov av en rad deskriptiva undersökningar rörande rym- ningsproblemets omfattning, variationer och följdverkningar. Vidare bör undersökas vilka typer av elever som visar störst rymningsbenägenhet. Sär- skilt viktigt är att undersöka i vilken utsträckning man kan förhindra rym- ningar genom förbättrad tillsyn och övervakning av speciellt rymnings- benägna elever, genom speciella terapeutiska åtgärder och genom intensi— fierad fritidsverksamhet. *

Specialavdelningarna

Under senare år har den slutna vården fått ökad omfattning genom inrättan— det av ett stort antal specialavdelningar. En väsentlig uppgift för forsk- ningen är att lämna anvisningar om hur behandlingen inom de slutna vård- enheterna skall utformas för att ge bästa möjliga resultat. Uppgiften fram- står som särskilt viktig med hänsyn till att behandlingseffekten bör vägas mot intrånget i ungdomsvårdsskolornas principiella karaktär av öppen vård- form. Dessutom finns skäl som talar för att den slutna vården i vissa av- seenden kan ha skadlig inverkan på behandlingsförloppet —— exempelvis ge—

nom att vissa elever gör sig skyldiga till övergrepp på personalen för att kunna avvika.

Som ytterligare skäl för forskning rörande specialavdelningarnas funk— tionssätt och behandlingseffekt kan framhållas att denna vårdform såväl byggnadstekniskt som personalmässigt drar de största kostnaderna per elev.

Elevernas inbördes påverkan En växande uppmärksamhet har under senare år ägnats frågan om klien— ternas inbördes påverkan i tvångsvis sammansatta grupper av asociala och kriminella personer. Forskning inom andra vårdområden har påvisat att anstaltsvistelse kan medföra ökad kriminell och asocial identifiering samt att de intagnas attityder i stor utsträckning genom kamraternas påverkan förskj utes i negativ riktning.

Eftersom en sådan utveckling kan helt motverka effekten av behandlings- insatserna är det av stor vikt att problemet blir föremål för forskning. Därvid bör utredas dels huruvida företeelser av denna art förekommer på ungdoms- vårdsskolorna och dels på vilket sätt vården bör utformas för att eliminera eller minska riskerna för sådan negativ kamratpåverkan.

De angivna forskningsuppgifterna har inte placerats i någon inbördes rangordning efter angelägenhetsgrad. Undantag härvidlag utgöres av den kontinuerliga redovisningen av klientelstruktur och av återfallsfrekvenser, vilken uppgift mäste räknas som den mest väsentliga för behandlingsforsk— ningen oavsett vilka områden forskningen i övrigt inriktas på.

KAPITEL XXI

Forskningens organisation i andra länder

För att skapa underlag för sina överväganden rörande organisationsformerna för behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna har kommittén in- förskaffat vissa uppgifter om hur motsvarande forskning administreras i andra länder. Härvid har i första hand uppmärksammats förhållandena i Danmark, Norge och Finland. Av de utomskandinaviska länderna redovisas här endast England och USA, vilka synes ha den mest omfattande forsk- ningsaktiviteten på området.

Som påpekats i översikten av svensk och utländsk behandlingsforskning är omfånget av forskning rörande anstaltsbehandling av barn och ungdom med avvikande beteende tämligen ringa, även om intresset för dessa frågor är i ständigt stigande. Några organ inriktade enbart på sådan verksamhet synes icke finnas. Även beträffande andra kategorier av avvikande männi- skor än barn och ungdom och andra former av samhällsingripanden än an- staltsvård är studier av behandlingsutformning och behandlingseffekter rela- tivt fåtaliga i jämförelse med kriminologisk forskning av annat slag. Huru- vida denna brist på empirisk forskning sammanhänger med att behovet härav inte uppmärksammats eller med att ämnen av detta slag inte tillräck— ligt förmår locka forskarna är oklart. Preciserade forskningsbehov av denna natur synes endast undantagsvis anges bland motiveringarna för inrättandet av nya forskningsorgan på det socialvetenskapliga eller kriminologiska om- rådet. I allmänhet ingår inte heller sådan behandlingsforskning i de angivna uppgifterna för redan etablerade forskningsinstitutioner.

Forskning av detta slag _ när den alls förekommer —— utföres i allmänhet av enskilda forskare eller som smärre projekt inom institutioner utan spe— cialiserad inriktning på behandlingsforskning. Beroende av forskningsverk— samhetens allmänna organisation inom landet och av rådande lagstiftning förlägges sådan behandlingsforskning till organ med kriminologisk, social, medicinsk eller liknande huvudorientering eller till institutioner som i sig innesluter många olika discipliner. Stundom inrättas också tillfälliga organ, finansierade av staten eller genom privata donationsmedel, för studium av någon speciell frågeställning. Ett svenskt exempel på forskning av denna typ utgöres av justitiedepartementets utredning angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten, det s.k. Västerås-projektet. Variationerna i fråga om forskningens organisation är alltså mycket stora och några generella tendenser kan knappast spåras.

Det synes ofta förekomma att flera, från varandra fristående organ sysslar med frågor som direkt eller indirekt har anknytning till behandlingsforsk- ning eller till allmän kriminologi utan att samordning och informations- utbyte äger rum. Särskilt vanligt synes detta vara ifråga om samarbete mel- lan de organ som svarar för insamlandet av den officiella statistiken — t. ex. brottsomfång och utveckling, påföljder, demografiska uppgifter om lagöver- trädarna —— och de institutioner och forskare som sysslar med mer specia- liserade uppgifter. Följden härav synes ofta bli att ett stort och innehållsrikt statistiskt material inte utsättes för vetenskaplig bearbetning och inte heller utnyttjas för uppställande av hypoteser, vilka sedan kunde prövas med andra metoder. Omvänt gäller att den officiella statistiken inte alltid blir utformad så att den på ett adekvat sätt kan ge de informationer som forskningsverk- samheten behöver.

En annan tydlig konsekvens av den bristande samordningen och av från- varon av specialiserade forskningsorgan är att väsentliga forskningsområden med betydelsefulla praktiska tillämpningsmöjligheter lämnas obeaktade, medan omfattande arbete kan läggas ned på detaljundersökningar av ringa intresse för andra än den forskare som genomför dem.

Den följande framställningen syftar inte till att ge någon uttömmande in- ventering av behandlingsforskningen i berörda länder utan vill blott ge en exemplifiering av hur man på skilda håll sökt angripa problemen och inom vilka ramar och organisationer sådan forskning utföres eller skulle kunna utföras.

Danmark

Det danska socialforskningsinstituttet är en statlig institution, som inrätta- des hösten 1958.1 Institutet ledes av ett forskningsråd omfattande 15 medlem- mar och en direktör, vilken svarar för den löpande vetenskapliga och ad- ministrativa ledningen. Medlemmarna i forskningsrådet tillsättes av univer- siteten och av vissa departement (socialministeriet, arbetsministeriet m.m.). Direktören utses på förslag av forskningsrådet.

Det åvilar forskningsrådet att godkänna institutets arbetsplan, att följa utvecklingen inom det sociala forskningsfältet och att taga initiativ till ge- nomförande av forskningsuppgifter såväl vid institutet som genom hänvän- delse till andra forskningsorgan. Institutet kan dels genomföra egna under- sökningar, dels åtaga sig forskningsuppgifter åt offentliga myndigheter och åt privata organisationer. Beslutanderätten om vilka uppgifter institutet skall utföra ligger helt hos dess styrelse — d. v. s. forskningsrådet. Institutet har alltså inte skyldighet att utföra någon forskning för myndigheternas räk- ning.

Den fast anställda forskarpersonalen bestod den 1/1 1963 utöver direktören

1 Uppgifterna ur »Socialforskningsinstituttets virksomhedo (Köpenhamn 1963) samt genom kompletterande information från institutets föreståndare.

av 3 forskningsledare och 4 forskningsassistenter. Härutöver sysselsattes på arvode eller liknande 13 heltidsanställda och 14 deltidsanställda akademiker. Institutets medarbetare rekryteras från olika vetenskapliga områden _— sam- hällsvetare (cand. polit.), psykologer, sociologer, läkare, socialarbetare etc. _— för att man skall erhålla möjligheter till ett vittgående team-work mellan skilda discipliner.

Vid samma tidpunkt var för kontorsarbete samt materialinsamling och bearbetningsuppgifter anställda 9 kontorsbiträden på heltid och 2 på deltid samt 20 studenter, som alla var deltidsanställda.

Institutets verksamhet finansieras huvudsakligen genom statsmedel men man har rätt att betinga sig ersättning för forskningsuppgifter utförda åt andra uppdragsgivare än statliga myndigheter liksom även att söka anslag från donationsfonder och liknande. För budgetåret 1962/63 beräknades kost— naderna för löner uppgå till 786 000 kronor och för övriga utgifter till 296 500 kronor. »

Institutet har för närvarande åtskilliga projekt igång på olika sociala fält —— bl.a. rörande fysiskt handikappades sociala och psykologiska förhållan- den, gifta kvinnors arbete utom hemmet, åldringsvård m.m. På harna- och ungdomsvårdens område pågår en rad undersökningar bland vilka kan näm- nas en efterundersökning av utskrivna elever från ett behandlingshem för neurotiska barn, en annan efterundersökning av ett barnavårdsklientel som 1947—48 genomgick socialpsykiatrisk undersökning samt utarbetande av ett enhetligt och ändamålsenligt journal- och registreringssystem för »upp- fostringshemmen» (opdragelsehjemmen).

Vid juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet finns sedan 1957 en kriminalvetenskaplig institution — Det kriminalistiske institut — med en professor i straffrätt som chef och med en sociolog som biträdande förestån- dare. Ehuru den fast anställda forskarpersonalen är fåtalig har man dock åtskilliga kriminologiska projekt under arbete —— bl.a. en större tvilling- undersökning, kriminografiska studier m.m. Genom föreståndaren tar man aktiv del även i undersökningar som utföres av andra institutioner, var- igenom institutet fått en central ställning inom dansk kriminalvetenskap och en betydande samordning kunnat uppnås.1

Omfattande kriminologisk forskning av mångfasetterad art pågår inom den s. k. Herstedvestergruppen vari ingår läkare, psykologer och lärare vilka i ett eller annat avseende varit knutna till förvaringsanstalten i Hersted- vester. Bland projekten märkes försök med olika former av gruppbehand— ling, en socialpsykologisk undersökning av anstaltsstruktur m. m.1

Vidare förekommer kriminalvetenskaplig forskningsverksamhet inom direktomtet for fazngselvaesendet -—— bl. a. efteru'ndersökningar och predik- tionsförsök — och vid vissa universitetsinstitutioner, särskilt vid krimino- logiska institutet vid Århus universitet.1

1 Uppgifterna huvudsakligen hämtade från nOversigt over igangvaerende kriminologisk forskning i Danmark.. Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskap, 1960. .

Av speciellt intresse är en organisatoriskt fristående undersökning av ungdomskriminalitet, vilken huvudsakligen finansieras av Ford Foundation. Projektet, som omfattar 2 100 manliga unga lagöverträdare, beskrives som »ett kontrollerat experiment med ambulant, socialpsykologisk behandling av unga lagöverträdare».1

Norge

Instituttet for samfunnsforskning utgör en självständig institution under kontroll och stöd dels av norska staten, dels av Oslos universitet.2 Institutets styrelse består av fem ledamöter varav två utses av universitetet och en av kyrko- och undervisningsdepartementet. Styrelsens ordförande har som di— rektör ansvaret för verksamhetens planläggning och ledning.

Institutet eftersträvar maximal individuell frihet i valet av forsknings- objekt och även maximal decentralisering av ansvaret för genomförandet av varje proj ekt. Man har därvid utgått från uppfattningen att den bästa forsk- ningen uppstår då inriktningen huvudsakligen bestämmes av den enskilde forskarens egna önskemål och intressen. Forskarna är inte anställda av in- stitutet utan betraktas som dess medlemmar. Forskningsverksamheten be— drives i allmänhet i de enskilda medlemmarnas namn, och institutets huvud- funktioner synes därvid vara att tjäna dels som samordnings- och handled- ningsorgan, dels som service-central som förser medlemmarna med arbets- lokaler, tillgång till bibliotek, statistisk bearbetningshjälp etc.

Endast ett fåtal forskare avlönas av institutet och då endast tillfälligt. Med- lemmarna finansierar i allmänhet sin verksamhet genom anslag från olika fonder av vilka Norges almenvitenskapelige forskningsråd intar den domi- nerande platsen. Forskningsrådet svarar vidare för kostnaderna för den statistiska avdelningen —— med högklassig databehandlingsutrustning — och för kontorspersonalen. Kostnaderna för institutets verksamhet i övrigt be- strides genom anslag från privata företagare, från institutioner intresserade av social forskning och från in- och utländska fonder såsom Ford Founda— tion och Rockefeller-stiftelsen.

År 1961 sysselsattes på heltid 37 forskare vid institutet. Av dessa arbetade två tredjedelar med egna projekt och resten som forskningsassistenter. Vidare hade man nio assistenter för statistiskt och kameralt arbete. Institutet förfo- gar som nämnt inte över några fasta tjänster för sina medlemmar men strä— var efter att åstadkomma fasta anställningsförhållanden för de engagerade forskarna genom samarbete med andra forskningsinstitutioner, som har sådana tjänster — exempelvis Instituttet for alkoholforskning och universi- tetsinstitutionerna.

* Uppgifterna huvudsakligen hämtade från »Oversigt over igangvaerende kriminologisk forsk- ning i Danmark». Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 1960.

* Uppgifterna hämtade från »Twelve Years of Social Science Research». Institute for Social Research. Oslo 1962.

Institutets forskning är av tvärvetenskaplig karaktär och medlemmarna har sin akademiska utbildning inom så vitt skilda fält som bland annat sociologi, psykologi, juridik, geografi och historia. Verksamheten är orga- niserad i olika avdelningar —— t. ex. familje- och ungdomsforskning, politiska frågor _— var och en under ledning av en erfaren forskare.

Av intressanta forskningsprojekt kan nämnas undersökningar av den so- ciala organisationen inom institutioner som sjukhus, mentalsjukhus och fängelser; studier av konflikter mellan straffverkställighet och terapeutiska överväganden inom fångvårdsanstalter; skillnader i attityder hos de intagna inom behandlingsorienterade resp. icke behandlingsorienterade fångvårds- institutioner. Vidare studerar man sådana barn- och ungdomsproblem som sambanden mellan personlighetsutveckling, uppfostringsattityder och familje- struktur.

År 1963 framlades i Stortinget förslag om inrättandet av ett statligt Insti- tutt for anvendt sosialvitenskapelig forskning.1 Beslut i frågan har ännu icke träffats. Institutet är avsett att i första hand verkställa forskningsupp- drag för de statliga och kommunala förvaltningsorganens räkning men skall också kunna utföra socialvetenskaplig forskning för enskilda uppdragsgivare inom exempelvis arbets- och näringslivet.

Den kommitté, som utarbetat förslaget rörande institutets utformning, påpekar att det redan finns en omfattande socialvetenskaplig forskning i Norge. Denna tillgodoser dock inte alltid myndigheternas behov av »mål- forskning, d. v.. s. forskning som har sin utgångspunkt i ett praktiskt problem, och som med sina resultat söker att bidraga till lösningen av detta problem». Ansvaret för att en sådan forskning verkligen blir utförd kan inte läggas på universitetsinstitutioner, vilket utgör ett av huvudmotiven för inrättandet av detta institut. Ett annat utgöres av behovet av samordning mellan olika vetenskapsgrenar.

Institutet skall enligt förslaget sortera under kyrko- och undervisnings— departementet och stå under ledning av en styrelse sammansatt av represen— tanter för forskningsråd, universitet och central förvaltning. Personalpulanen föreslås omfatta en direktör med företrädesvis administrativa men även vetenskapliga kvalifikationer, 10 forskartjänster med lönesättning i nivå med vad som erbjudes inom universitetskarriären samt 7 tjänster för administra- tiva och kontorstekniska göromål. Därtill kommer extra personal för spe- ciella forskningsuppdrag. Vid full utbyggnad beräknas statsanslagen belöpa sig till 650 000 kronor vartill kommer finansiering genom enskilda eller offentliga uppdragsgivare och fonder.

En institution med mer avgränsade forskningsuppgifter är Statens institutt for alkoholforskning. Institutet upprättades år 1958 i enlighet med förslag av en kommitté, vars betänkande innehåller många resonemang kring de

1 Innstilling fra Komiteen til å utrede den anvendte socialvitenskapelige forsknings organi- sasjon. 1960.

organisatoriska och administrativa frågor som diskuterats inom kommittén för behandlingsforskning.l

Institutets målsättning anges vara alkoholforskning med koncentration på den socialvetenskapliga sidan av forskningsproblemen men institutet skall också söka samarbete med och stödja medicinsk forskning på området. »Denna forskning skall tillfredsställa ett dubbelt krav . . . god forskning mätt efter vanlig vetenskaplig standard... forskning vars resultat har relevans för administrationen och för dem som praktiskt arbetar med alkoholproble- mct i Norge.»

Efter diskussioner kring den yttre organisatoriska tillhörigheten, varvid berörs placering under Sosialdepartementet. Statens Edruelighetsråd, Statis— tisk Sentralbyrå och universiteten, stannar kommittén liksom senare departe- mentet för ett självständigt institut med viss anknytning till Almenviten- skapelige forskningsrådet. Härigenom vinnes dels möjligheter att undersöka de frågeställningar som i praktiken har störst betydelse men som kanske icke skulle locka de akademiska forskarna, dels garantier för en förutsätt— ningslös forskning som icke behöver »påverkas av de växlande regeringarnas eller departementschefernas alkoholpolitik».

Institutet har en styrelse om sju medlemmar utsedda av Almenvitenskape- lige forskningsrådet och Sosialdepartementet. Personalen bestod i starten av en forskningschef, en amanuens, en socialarbetare och en kontorist. För det fullt utbyggda institutet föreslogs personalstyrkan kompletterad med en förste amanuens, en amanuens och en forskningsstipendiat.

Första året beräknades budgeten till 189100 kronor vari inkluderades inte bara löner utan även anskaffning av kontorsinventarier etc. För det fullt utbyggda institutet beräknades årskostnaderna till 292 750 kronor.

Finansieringen sker med statsmedel men institutet har möjligheter att där- utöver söka anslag från forskningsrådet och från andra fonder.

Vid juridiska fakulteten vid universitetet i Oslo finns sedan år 1954 en speciell kriminalvetenskaplig institution —- Institutt for kriminologi Och strafferett — vars föreståndare är professorn i straffrätt. Vidare har vid fa— kulteten inrättats en docentur — motsvarande svensk preceptur — i krimino. logi, vilken är knuten. till institutet. Institutets livaktiga forskningsverksam- het har en klar kriminalsociologisk inriktning och docenturen innehas av en sociolog. Bland undersökningsprojekten märkes forskning rörande lagöver- träd—ares uppfattning om reaktionssystemet, undersökningar av brottsfrek- vensen hos ostraffade samt studier av ungdomsgruppers struktur och funktion.

Vidare förekommer viss kriminologisk forskning vid andra universitets- institutioner, vid psykiatriska sjukhus och genom enskilda forskare.2

* 1. St. meld. nr. 103 (1958).- Om Statens institutt for alkoholforskning. ” Se »Kriminologisk undersökelseoversikt. Norge 1961» Nordisk Tidskrift for Kriminalviden- skab. 1961, samt nOversikt over igangvaerende kriminologisk forskning i Nordens Det 5. nor- diske forskningsseminar for kriminologi. Stencil. Oslo 1962.

Vid socialministeriet finns inrättad en Byrå för social forskningl Byrån handlägger den fortlöpande statistiken över den sociala verksamheten på olika områden såsom nykterhetsvård, barnskydd, socialhjälp etc., utför sociala specialundersökningar rörande t. ex. barnhemmen och de i dem vår- dade barnen, åldringsvården, hyresmarknaden, de psykiskt efterblivna etc. samt redigerar och utger Social Tidskrift. Forskningsverksamheten synes till övervägande del ligga på det statistiskt-deskriptiva planet.

Beslutanderätten an-gånde byråns forskningsuppgifter ligger hos social- ministeriet och uppdrag utföres endast åt statliga myndigheter.

' Personalen utgöres av 8 forskare (byråchef, överaktuarier och aktuarier) och 43 byråbiträden. Det vetenskapliga ansvaret bäres av byråchefen. Kom— petensfordringarna för byråcheftjänsten är politices licentiatexamen samt för övriga forskare politices kandidatexamen eller motsvarande för tjänsten lämplig högskoleexamen.

Byråns kostnader uppgick under år 1962 till c:a 40 miljoner gamla mark = c:a 650 000 kronor.

Vid juridiska fakulteten vid universitetet i Helsingfors bedrivs krimino- logisk forskning främst rörande problem av mer juridisk natur såsom straffmåtningsgrunder, benådningsprinciper och liknande men även med mer sociologisk orientering.

-År 1963 inrättades under justitieministeriet statens kriminologiska forsk- ningsinstitut med uppgift »att vetenskapligt utforska brottsligheten och faktorer som påverka den. samt de åtgärder som användas till bekämpandet av brottsligheten».2

Institutet ledes av en styrelse tillsatt av justitieministeriet. Styrelsen be- står av personer utsedda av social-, inrikes- och justitieministerierna samt av representanter för straffrättsvetenskap, sociologi, rättsstatistik eller nå- gon av »krianinologins övriga hjälpvetenskaper».

: iPersonalplanen omfattar ll extraordinarie befattningar inklusive kontors- tjänsterna. Därjämte kan tillfällig personal anställas. Av föreståndaren för institutet fordras bl. a. utbildning i straffrätt och i sociologi.

:rEn fristående forskningsinstitution av betydelse är Stiftelsen för alkohol- forskning, som upprättades 1950 och som samarbetar med Vinmonopolets Alkoholpolitiska forskningsavdelning. Bland projekten märks bl.a. en tvil- lingundersökning med syfte att i: första hand studera alkoholproblem varvid dock även kriminologiska aspekter kommer att anläggas.3

Av den akademiska soci-alforskningen märks främst Forskningsinstitutet vid Finska Socialhögskolan där utöver professorer och lektorer också finns

1 Information direkt från byrån. * Finlands författningssamling. N:o 171,1963. ” »lgångvarande kriminologisk forskning 1 Finland». Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 1961, samt »Oversikt over igangvaerende kriminologisk forskning i Norden. » Det 5. nordiske forskningsseminar for kriminologi. Stencil. 1962. .

tre statsanställda forskare. Vid andra universitetsrinstitutioner förekommer också viss samhällsvetenskaplig forskning av mindre omfattning.

Vidare kan nämnas att »statsrådet år 1961 tillsatt en kommitté med upp- drag att utreda behovet av officiell socialforsknring i vårt land (Finland) och uppgöra förslag till dess ändamålsenliga ordnande med avseende fäst i syn- nerhet på den praktiska socialpolitikens behov, arbetsfördelningen mellan statliga och privata forskningsbyråer samt samarbetet med samhällsveten— skaplig forskning vid högskolorna».1

England

I England finns fyra större kriminologiska forskningscentra med delvis olika inriktning och med olika huvudmän.2

Vid Home Office upprättades år 1957 ett kriminologiskt forskningsinsti- tut — The Home Office Research Unit — som snabbt utvecklats till det största i England. Institutet har bl. a. till uppgift att förse myndigheterna med erforderligt material som underlag för kriminalpolitiska överväganden. Förutom de två direktörerna (föreståndarna), som bägge är statistiker, är för närvarande 13 forskare anställda och antalet beräknas stiga snabbt. Genom institutledarnas inriktning har större delen av forskningen hittills rört sig på det statistiskt-kriminologiska området. Särskilt har man intresse- rat sig för prediktionsforskningen och försökt utveckla denna vidare föratt utröna vilka skilda behandlingstyper som har bäst effekt på olika typer av lagöverträdare.

Institutet för psykiatri vid Maudsley-sjukhuset är icke ett enbart krimi- nologiskt forskningsinstitut, och den kriminalvetenskap som där bedrives är en sidogren av den psykiatriska forskningsverksamheten. Antalet fors- kare som sysslar med kriminologiska problem vid institutet varierar därför starkt. Undersökningarna avser merendels speciellt utvalda grupper av lag- överträdare -— t. ex. efterundersökningar av kriminella psykopater och av prostituerade. Man sysslar emellertid även med lagöverträdare av mer vanligt slag. Bland annat undersöker man för närvarande hur psykologiska och psykiatriska faktorer kan användas för att förutsäga återfall hos Borstad-elever.

Den tredje kriminologiska forskningsinstitutionen är en avdelning vid London School of Economics. Trots att denna institution med sina 4—5 fors- kare är mindre än. de båda föregående år den dock centrum för den sociolo- giska kriminologin i England. Man har bland annat sysslat med kriminal- ekologi och med studier av attitydförändringar hos Borstal—elever.

Dessa tre forskningsinstitutioner har var och en sitt specialområde —— sta- tistisk, psykiatrisk och sociologisk kriminologi _— medan institutet för kri-

1 Direkt information från Byrån för social forskning. ' ? Framställningen bygger i huvudsak på Hauge: »Engelsk kriminologi i dag.. Nordisk Tid— skrift for kriminalvidenskab, 1962 och på direkt information från respektive institutioner.

minologi vid universitetet i Cambridge arbetar över hela det kriminalveten- skapliga fältet. Institutet är förenat med en professur i kriminologi och är den enda institution i England som meddelar undervisning i kriminologi på universitetsnivå. Forskningsarbetet synes dock bedrivas som en från undervisningen isolerad verksamhet. Man förfogar över tre forsknings— ledare —— en psykiater, en sociolog och en jurist och var och en av dessa har två eller tre forskningsassistenter. Bland pågående forskningsprojekt märks bland annat en undersökning av ade sociala konsekvenserna av att bli straffad» och en longitudinell undersökning av en stor grupp barn för att fastställa skillnader mellan dem som senare blir kriminella och dem som icke blir det.

Utöver dessa kniminologiska forsknings-institutioner pågår kriminalveten- skaplig forskning vid många andra universitet och privata organ. Åtskilliga av dessa projekt finansieras helt eller delvis av statsmedel ställda till för— fogande av Home Office. Några av dessa undersökningar har klar behand- lingsforskningsnatur — bl. a. studium av gruppstorlek och grupprocesser i approved schools (närmast ungdomsvårdsskolor) samt jämförelser mellan behandlingsresultaten från olika slag av anstaltsvård av unga i relation. till deras psykologiska och sociala karakteristika.1

USA När det gäller den praktiskt tillämpade kriminalvetenskapliga forskningen synes man i USA ha kommit avsevärt längre än på andra håll. Detta gäller såväl antal och omfång av forskningsprojekt liksom även litteratur i form av böcker och periodiska tidskrifter.2

Rent allmänt kan sägas att den amerikanska forskningen är i hög grad inriktad på praktiska problem — ofta i form av »action research» där man försöker bestämma effekten av genomgripande sociala saneringsprojekt eller av direkt fältarbete med prekriminella eller kriminella människor.

Trots forskningens imponerande omfång är den endast till förhållandevis ringa del finansierad med allmänna medel. Större delen av forskningen synes vara bekostad av privata fonder — främst Ford Found-ation som övertagit Rockefellerstxiftelsens roll på det samhällsvetenskapliga planet. Även en del av den federala och delstatliga forskningen utföres med bidrag av privata donationsmedel. Kriminalvetenskaplig forskning bedrivs av många olika organ och institutioner och de yttre administrativa formerna är högst växlande. Här skall anges endast några exempel på organ för kri- minologisk forskning.

National Institute of Mental Health (NIMH) är en federal organisation med anslag från kongressen. Även om institutets huvuduppgift är att forska kring medicinska aspekter på psykisk hälsa har man dock anlagt en tvär-

1 Direkt information från föreståndaren för Research Unit vid London School of Economics * Se bl. &. Radzinowiczz ln Search of Criminoiogy. London 1961.

vetenskaplig syn på dessa problem. Särskilt ifråga om ungdomliga beteende- störningar har man utfört betydelsefull egen forskning på det kriminologiska området, verksamt understött sådan forskning bedniven i annan regi samt fungerat som samordningsorgan mellan olika projekt.1

Av den egna forskningen kan i första hand nämnas den av Fritz Redl ledda och inom institutets lokaler belägna behandlingsavdelningen, avsedd för långtidsbehandling av hyperaggressiva barn, vilken kan betraktas som ett behandlingsmetodologiskt laboratorium.

År 1960 utdelade NIMH som stöd åt utomstående forskningsprojekt rö— rande ungdomsbrottslighet c:a 11/2 miljon dollars, varav dock en icke an- given del avsåg »demonstration projects» för undersökningar om effektivi- sering av myndigheternas arbete med mentalt störd ungdom.

De anslagsstödda forskningsprojekten sysslar i mycket stor utsträck- ning med behandlingsmetodik, anstaltsvård och andra rehabiliteringsåtgär- der.

På det delstatliga planet finns i några stater -—— bl. a. i Michigan och Kali- fornien — vid respektive Department of Corrections speciella forsknings» enheter. Vid den kaliforniska kriminalvårdens sektion för ungdom omfattar forskningsavdelningen 20—ta1et forskare av vilka de flesta är fast anställda.2 Därtill kommer samarbete med många institutioner och enskilda forskare. Verksamheten, som ligger på hög vetenskaplig nivå, är synnerligen fördoms- fri och radikal i sin allmänna inriktning. I en undersökning begagnar man sålunda — i samarbete med domstolarna — lottning vid fastställande av domstolsåtgärd för att därigenom kunna belysa vilken påföljd som ger det bästa resultatet. Huvuddelen av projekten är inriktade på att bestämma effekten av olika behandlingsformer såsom jämförelse mellan effektiviteten av olika psykoterapeutiska metoder, betydelsen av gruppstorlek i behand- ling på ungdomsans-talt etc.

En stor del av den kriminologiska forskningen bedrivs genom universi- teten, men distansen mellan vetenskapsmännen och de praktiskt verkande fältarbetarna är påfallande liten, förmodligen beroende på att de senare i stor utsträckning är akademiskt skolade. Den universitetsdrivna kriminalveten- skapliga forskningen utföres också oftast som fältundersökningar i intimt samarbete med rätts- och socialvårdande organ.

Två universitetsanknutna projekt i större skala är av speciellt intresse då de demonstrerar dels samarbetet mellan akademiska och kommunala myndigheter, dels tvärvetenskaplig samverkan av hög effektivitet.

Det ena projektet är knutet till Syracuse University och arbetar under

1 Report to Congress on Juvenile Delinquency. App. IX. National Institute of Mental Health: Programs Related to Juvenile Delinquency. Jan. 1960. ” Current Status Report of Research Activities. 4th Annual Report, 1963. Department of the Youth Authority, State of California.

namnet Youth Development Center.1 Organisationen, som omfattar 20-talet forskare med olika inriktning samt socialarbetare och administrativ per- sonal, samarbetar med en kommunal nämnd. Huvudtemat är olika aspekter på ungdomens utveckling med studium av bl.a. den ens-amma förälderns uppfostringsproblem, tonårsflickors attityder mot pojkar, ungdomsbrottslig- hetens sammansättning och omfattning, anstaltsbehandling av unga lag- överträdare etc. En stor del av verksamheten är förenad med konkreta pro- gram, vilkas effekt på ungdomen man studerar, såsom samhällsplanering och bostadsbyggande, inrättande av institutioner för asocial ungdom, specialut- bildning i ungdomsfrågor för polisen etc. Kostnaderna bestrids till större delen av Ford Foundation.

En liknande verksamhet bedrivs vid Institute for Social Research vid University of Michigan med den skillnaden att man här inte aktivt medver- kar till startandet av konkreta åtgärder och program.2 Forskningsprojek— ten, som går under namnet »Flint Youth Studies» efter staden där de appli- ceras, syftar till att ur alla tänkbara aspekter studera uppkomst-en av ung- domsbrottslighet och andra avvikande beteenden hos barn och unga. Det rör sig här om ett intensivt och mångårigt studium — enbart material- insamlingen i de första etapperna beräknas taga fem år _ av samverkan mellan personlighetsvariabler, familjerelationer, skolförhållanden, kamrat- gruppspåverkan, normsystem, samhällsstruktur och andra i gängse brotts— etiologiska teorier ingående faktorer. I detta breda angrepp ingår en stor och mångsidigt sammansatt forskarstab. Undersökningsprojektet finansie- ras huvudsakligen av NIMH.

1 The Syracuse University Youth Development Center: A General Research Orientation; samt Annual Reports. * A Progress Report on Social Psychological Studies on Juvenile Delinquency. Institute for Social Research. University of Michigan. 1961.

KAPITEL XXII

Behandlingsforskningens organisation och administration

Enligt sina direktiv skall kommittén framlägga förslag om behandlingsforsk- ningens uppläggning och organisation och därvid särskilt uppmärksamma frågor om samarbete med universitet och andra institutioner.

Kommittén har vid sina överväganden i dessa avseenden sökt utnyttja de erfarenheter som gjorts i likartade sammanhang på andra områden. Av spe- ciellt värde har därvid varit de synpunkter som framkommit vid gemensamma överläggningar med företrädare för 1956 års klientelundersökning, social- politiska kommittén och kommittén för försöksverksamhet mot ungdoms- brottsligheten samt med representanter för det danska socialforskningsinsti- tutet.

I föreliggande kapitel kommer först att avhandlas de uppgifter som ett organ för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna kommer att stäl- las inför. Därefter diskuteras vissa principiella frågor rörande dels forsk- ningens frihet, dels rekrytering, utbildning och handledning av forskare. Efter att ha analyserat skilda alternativ rörande anknytningen till olika insti- tutioner framlägger slutligen kommittén sitt förslag beträffande behandlings- forskningens organisatoriska utformning.

Uppgifter för ett behandlingsforskningsorgan

Behovet av en långsiktig planering av behandlingsforskningen vid ungdoms- vårdsskolorna har framstått som så stort och forskningsuppgifterna som så mångsidiga och komplicerade att kommittén helt övertygats om (att forsk- ningsverksamheten ej kan bedrivas effektivt utan att ett särskilt organ in- rättas för ändamålet. Denna slutsats gäller både de rent vetenskapliga aspek- terna och frågor på det administrativa planet såsom samordning och infor— mation.

De vetenskapliga uppgifterna-

All behandlingsforskning kan sägas vara inriktad på att studera effekten av en viss påverkan vare sig denna är avsedd att åstadkomma förändringar eller att konservera tillstånd. När det gäller socialt anpassningsstörda människor, som blir föremål för samhällsåtgärder, kan behandlingsforskningens uppgift definieras som analys av vårdförloppen och av den insatta behandlingens relation till resultaten.

Eftersom det i det moderna samhället uppträder åtskilliga anpassnings— störningar av olika natur och antalet åtgärder inriktade mot sådana störning- ar likaledes är stort, uppstår flera föremål för sådan forskning, och ung- domsvårdsskolornas verksamhet kommer att utgöra blott ett delområde. Detta förhållande har stor betydelse för en avgränsning av de uppgifter behand- lingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna i första hand skall ägna sig åt. Många av de grundläggande frågeställningarna är nämligen gemensamma för flera vårdområden och flera vetenskapsgrenar.

Själva fenomenet, avvikelserna och deras uppkomst, vilka frågor är av grundläggande betydelse för all behandling, studeras sålunda inom krimi- nologin och därmed besläktade forskningsgrenar. Det blir därigenom inte en primär uppgift för ungdomsvårdsskolornas behandlingsforskning. som defi- nitionsmässigt avser rehabiliteringsfasen. Det torde dock vara nödvändigt att de från andra områden hämtade etiologiska förklaringarna eller förklarings- försöken kontrolleras beträffande tillämpligheten på ungdomsvårdsskolornas klientel.

Anstaltens formella struktur och inre organisation i personalavseende och den därav följande effekten på informations— och kommunikationsproces- serna är ett annat problemkomplex, som både är principiellt likartat för många vårdområden och som också studeras av från anstaltslivet fristående vetenskapsgrenar såsom organisationssociologi och liknande. Även här gäller naturligtvis att modeller hämtade utifrån måste undersökas i fråga om sin tillämplighet i ungdomsvårdsskolornas specifika miljö.

Liknande resonemang kan föras kring åtskilliga väsentliga frågeställningar. Det gemensamma utgångsläget är att behandlingsforskningen inte utgör någon självständig vetenskap utan att den kring ett gemensamt sakinnehåll samlar teorier, modeller och metoder hämtade från många olika vetenskapsgrenar. Behandlingsforskningen kommer därigenom att bestå av en kombination av på rehabiliteringsfrågan tillämpad sociologi, tillämpad psykologi etc. Endast i den mån dessa vetenskaper icke kan bidraga med användbara hypoteser och lämpliga undersökningsinstrument har behandlingsforskningen därför anledning att syssla med frågor av grundforskningskaraktär.

Det måste dock framhållas att den institutionella vården av socialt miss- anpassade barn och ungdomar inte bara i vårt land utan även internationellt sett utgör ett fält som i mycket ringa utsträckning gjorts till föremål för vetenskaplig observation. Även om man hävdar att behandlingsforskningen i princip skall hämta grundsyn och grundläggande analysmodeller från när- gränsande, redan förefintliga forskningsgrenar, medför det bristande erfa- renhetSunderlaget att en säker bedömning i förväg icke låter sig göras av i vilken utsträckning inlån från annan vetenskap i praktiken kan tillgodogöras inom behandlingsforskningen.

Kommittén har dels i samband med sin systematiska genomgång av de olika sektorerna och problemen inom vården och dels i kapitlen XVIII—XX

angivit de konkreta frågor som enligt dess uppfattning behandlingsforsk- ningen i första hand bör inrikta sig på. Till stor del är dessa frågor av så sammansatt natur att de framgångsrikt kan angripas endast genom ett långt gående samarbete mellan forskare från olika vetenskapsgrenar. En effektiv sådan tvärvetenskaplig samverkan torde kunna åstadkommas endast inom en för ändamålet etablerad fast forskningsorganisation. Samma förhållande gäller den översiktliga planeringen av forskningsverksamheten och bedöm- ningen av angelägenhetsgraden hos de olika forskningsprojekten.

Övriga uppgifter

Utöver verkställande av konkreta forskningsuppgifter kommer det organ, som handhar behandlingsforskningen inom ungdomsvårdsskolorna, att få många andra funktioner. För uppställande av hypoteser, identifiering av problem, konstruktion av undersökningsmetodik och liknande uppgifter av såväl teoretisk som praktisk betydelse erfordras sålunda en fortlöpande insamling av information om såväl utomlands som inom landet bedriven behandlingsforskning liksom också om verksamheten ino-m angränsande vetenskapsgrenar.

Vidare måste en långt driven kontaktverksamhet etableras med andra vetenskapliga institutioner inte endast för effektivisering av den egna forskningen utan även för stimulering av intresset för behandlingsforskning hos andra organ, för information om lämpliga forskningsobjekt och för samordning mellan olika projekt och olika organ. Sålunda bör utplacering av större eller preciserade projekt genom be—handlingsforskningsorganets försorg kunna ske till andra forskningsinstitutioner eller till självständiga forskare. Samordning bör vidare eftersträvas med behandlingsforskning inom andra vårdområden.

Forskningsorganet bör även kunna stå till tjänst med handledning och konsultverksamhet för på området sysselsatta utomstående forskare samt svara för etablerande av kontakten mellan dessa och socialstyrelsen och skolorna.

Till de utåtriktade funktionerna hör också publicerings- och annan in— formationsverksamhet rörande pågående och avslutad forskning av såväl svenskt som utländskt ursprung. Denna verksamhet bör avse informationer såväl till vetenskapliga institutioner och forskare som till olika myndigheter och även till allmänheten.

Av värde vore slutligen om forskningsorganet vid sidan av sin vetenskap- liga forskningsverksamhet i viss utsträckning också kunde fungera som utredningsinstitut och genom utnyttjande av sina förbindelser med skolorna kunde biträda berörda myndigheter med materialinsamling och även med undersökningar som faller utom den egentliga behandlingsforskningens ram.

Allmänna synpunkter beträfande verksamhetens utformning

Avgränsningen mot andra vårdområden. Kommitténs uppdrag gäller endast behandlingsforskningen vid ungdoms- vårdsskolorna. Emellertid förekommer ett stort antal likartade behandlings- problem inom andra vårdområden, varför kommittén funnit det nödvändigt att beröra vissa avgränsningsfrågor. Framför allt gäller detta med tanke på den framtida utvecklingen av behandlingsforskningen.

Undomsvårdsskoleelevernas beteendeavvikelser har, åtminstone beträffan- de pojkarna, till övervägande del karaktären av lagöverträdelser. För elever- na över 15 år blir de kriminella handlingarna föremål för handläggning av åklagarmyndighet och i vissa fall även av domstol. En anknytning av be- handlingsforskningen till kriminalvetenskapen är av dessa skäl en tänkbar utvecklingslinje. Därtill kommer att många problem inom ungdomsvårdssko- lorna har principiella och praktiska motsvarigheter inom fångvårdens an- staltsbehandling. Vidare går åtskilliga av ungdomsvårdsskolornas elever så småningom vidare till fångvård.

Vården vid ungdomsvårdsskolorna är emellertid såväl administrativt som ideologiskt hemmahörande inom socialvården och inte inom kriminalvården. En icke obetydlig del av elevernas anpassningsstörningar yttrar sig vidare i beteenden som inte är av kriminell natur. Särskilt alkoholmissbruk har kommit att utgöra ett allt större problem. Dessa skäl talar för en anknytning av behandlingsforskningen till en vidare social forskning omfattande bland annat barna- och ungdomsvården i stort och alkoholistvården.

Kommittén har inte tagit ställning till vilket av dessa alternativ som är det för behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna mest fruktbä- rande, eftersom detta till stor del blir beroende av vilken utformning forsk- ningen kan komma att få inom respektive fält. Ett nära samarbete såväl med kriminalvårdens forskning som med socialforskningen i stort kommer under alla förhållanden att bli nödvändigt.

Enligt kommitténs uppfattning är det av vikt att ungdomsvårdsskolornas behandlingsforskning igångsättes snarast möjligt. Frågan om organisatorisk samordning med andra vårdområden måste därför anstå. Emellertid synes forskningen vid ungdomsvårdsskolorna från början böra organiseras på sådant sätt att den blir flexibel och senare kan anslutas till en forsknings- verksamhet med större bredd vare sig denna kommer att avse samhällets åt- gärds- och reaktionssystem på olika områden eller inriktas på olika före- teelser inom socialvården.

Praktisk mälforskning och akademisk grundforskning

En del av de arbetsuppgifter, som kommer att åvila det organ som sköter behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna, torde bli av utrednings- karaktär och ha en direkt målinriktning på bestämda problem inom verksam-

heten. I dessa fall kommer huvudmomentet att ligga på framskaffandet av in- formationer, som kan omsättas i praktiskt reformarbete.

Mot bakgrunden av detta har kommittén diskuterat huruvida det vore möjligt att inrikta verksamheten på en tillämpad forskning, som vore fri- stående från den akademiska forskningen. Som skäl för en sådan självständig ställning har i andra sammanhang åberopats att den akademiska forskningen ofta visat obenägenhet att angripa praktiska problem. Vidare har ibland hävdats att den akademiska forskningen då ett sådant intresse förelegat, ofta fått prägeln av metodstudier och teoretiska överväganden av principiell na- tur, vilka presenterats på sådant sätt att de ej kunnat tillgodogöras när det gällt att angripa de praktiska problemen.

Det förhållandet att beteendevetenskaperna ännu befinner sig i början av sin utveckling innebär problem både på det metodologiska och det teoretiska planet. Forskningsverksamheten tvingas därför lägga stor vikt vid fråge- ställningar av mer principiell natur. Detta behöver emellertid ingalunda innebära att forskningsresultaten ej skulle vara praktiskt användbara. Sna- rare torde förhållandet vara det att de av den akademiska forskningen nådda resultaten måste tolkas och överföras till en annan begreppsapparat för att kunna komma till användning i det praktiska arbetet. Förutsättningen för att den akademiska forskningen skall bli nyttig för ungdomsvårdsskolornas praktiska syften är ett effektivt samarbete mellan forskare och fältarbetare vari informationer kommuniceras på ett ändamålsenligt sätt.

Då frågan om samspelet mellan den akademiska forskningen och det prak— tiska samhällslivet diskuteras, framkommer ofta synpunkten att den akade- miska vetenskapen huvudsakligen sysslar med grundforskning medan ett konkret reformarbete ifråga om åtgärder och deras verkningar måste bygga på målforskning. Enligt kommitténs uppfattning är en distinktion mellan dessa båda begrepp överhuvud taget vansklig att upprätthålla, eftersom de alltid måste gripa in i varandra i så måtto att den målinriktade forskningen måste utgå från mer generella och övergripande teorier. I fråga om behand- lingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna torde för övrigt det samlade kunskapsstoffet ännu vara av så ringa omfattning att allt vetenskapligt arbete på detta område i viss mening kan sägas ha grundforskningskaraktär. Visser- ligen kan många frågeställningar av praktisk-konkret natur ges viss belys- ning genom deskriptiva utredningar av okomplicerad art. I viss mån torde det också vara möjligt att hämta såväl metoder som hypoteser från andra områden. Undersökningsteknik och empiriska rön inom basvetenskaperna — psykologi, psykiatri, sociologi och pedagogik — är dock ännu inte av den arten att de kan bilda ett tillräckligt underlag för en tillämpad forskning ens av deskriptiv natur beträffande mer än en del av ungdomsvårdsskolornas behandlingsproblem.

Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att det inte bara är önskvärt utan även nödvändigt att den vetenskapliga verksamhet, som kan

komma att bedrivas vid ungdomsvårdsskolorna, utföres i nära samarbete med den akademiska forskningen. Vidare förutsättes att den datainsamling, som blir av rutinkaraktär sedan de metodologiska frågorna lösts, i görligaste mån överföres till därför lämpade organ — exempelvis statistiska central- byrån. Denna verksamhet torde i annat fall komma att innebära en belast- ning för det egentliga forskningsarbetet.

Forskningens frihet Det är för all forskning vitalt att den beredes tillfälle att arbeta förutsätt— ningslöst och objektivt i den meningen att valet av forskningsprojekt och frågeställningar kan ske utan politiska eller andra påtryckningar. En in- skränkning i detta avseende kan innebära att väsentliga forskningsområden lämnas obearbetade och att brännbara och betydelsefulla frågor inte kan få material som underlag för en saklig debatt.

På motsvarande sätt brukar det anses väsentligt att forskaren själv och icke en eventuell uppdragsgivare får avgöra ett forskningsprojekts upplägg- ning och metodologiska utformning. Möjligheterna att leverera tillförlitliga och invändningsfria informationer är nämligen intimt förknippade med hur en undersökning planeras och med vilka metoder som kommer till använd- ning. Frågan är även delvis av etisk natur eftersom den enskilda forskaren i allmänhet med sitt eget namn får svara för vederhäftigheten i undersöknings— resultaten.

Emellertid kontrasteras på många områden den enskilde forskarens — och stundom även forskningsinstitutionens — legitima behov av frihet att välja uppgift, uppläggning och metod mot samhällets behov av att få en bestämd frågeställning belyst.

Detta torde i hög grad komma att gälla verksamheten vid ungdomsvårds- skolorna där bestämda konkreta problem måste angripas av forskningen för att de ansvariga myndigheterna skall kunna effektivisera vården. Den or- ganisation, som skall handha behandlingsforskningen vid skolorna, måste därför få en sådan utformning att den kan åläggas att verkställa forskning beträffande av ifrågavarande myndigheter angivna uppgifter. Däremot synes skäl icke föreligga att ge uppdragsgivaren bestämmanderätt över det sätt på vilket forskningen skall angripa definierade objekt annat än i den mån detta påkallas av ekonomiska och tidsmässiga skäl. I övriga avseenden synes an- svaret för uppläggning och metodval böra ligga hos den vetenskapliga insti- tution som skall utföra forskningen.

Vid bedömning av frågan om forskningens frihet bör ävenledes observeras att organ, som utför beställd forskning, därmed i allmänhet icke gör anspråk på ensamrätt till all forskning inom området. Som regel finns möjligheter för andra institutioner eller forskare att bedriva forskning inom samma område. Någon egentlig inskränkning i forskningens frihet kan därför knap-

past sägas föreligga om en arbetsgivare ger anställda forskare i uppdrag att belysa en bestämd frågeställning.

Det synes vidare vid många akademiska och andra institutioner liksom bland enskilda forskare föreligga ett allt större intresse för forskning rö- rande ungdomsasocialitet, behandling av unga lagöverträdare och därmed sammanhängande frågor. Detta förhållande torde utgöra en garanti för att vetenskapliga studier på detta område i fortsättningen ingalunda kommer att få karaktären enbart av beställningsarbeten. Emellertid är det inte realis- tiskt att förvänta att den fria forskningen av eget initiativ angriper just de problem som berörda myndigheter måste ha utredda.

Kommittén är därför angelägen att betona vikten av att man dels skapar en forskningsorganisation, som verkligen levererar information beträffande de frågor myndigheterna finner väsentliga, och dels därutöver med olika medel stimulerar en forskning helt obunden av myndigheternas praktiska behov.

Forsknrrekrytering, handledning och utbildning

Dagens samhälle präglas av en påtaglig brist på forskare. För att en systema- tiserad och omfattande behandlingsforskning skall kunna genomföras vid ungdomsvårdsskolorna måste rekryteringen av forskare till detta område stimuleras.

Kommittén är av den uppfattningen att forskarunderskottet inte så mycket är ett utslag av bristande intresse för forskning bland akademiker som sna- rare följden av att en forskarkarriär i vårt land erbjuder ytterst ovissa framtidsutsikter. Här framträder främst bristen på säkra och fasta anställ- ningsförhållanden för forskarna. Även för den vetenskapligt intresserade och begåvade akademikern blir forskningsverksamheten ofta endast en till- fällig aktivitet, nödvändig för karriären inom något annat område, som kan erbjuda säkra och varaktiga tjänster. För att trygga tillgången på vetenskaps- män för behandlingsforskningens räkning är det därför enligt kommitténs uppfattning nödvändigt att verksamheten organiseras på sådant sätt att fasta anställningsförhållanden och karriärmöjligheter kan erbjudas.

En annan omständighet som talar för inrättandet av fasta tjänster är det förhållandet att det ofta torde komma att röra sig om långvariga forsknings- projekt — exempelvis efterundersökningar med lång observationstid. Det förefaller mindre troligt att enskilda forskare väljer sådan långsiktig verk- samhet framför tryggare karriäralternativ.

En annan fråga av betydelse för rekryteringen rör den enskilde forskarens möjligheter att för sin egen vetenskapliga meritering och karriär utnyttja den forskning han bedriver för en institutions eller myndighets räkning. Något formellt hinder för att begagna sin forskningsverksamhet på sådant sätt synes inte föreligga från de statliga myndigheternas sida — det finns åtskilliga

16—412609

exempel på att vetenskapliga undersökningar utförda på uppdrag av statliga utredningar framlagts som akademiska avhandlingar.

Däremot kan komplikationer tänkas uppstå när det gäller att få de aka- demiska lärarna och examinatorerna att acceptera en forskning som bedrivits utanför deras egen institution. Den forskning, som ingår som led i den aka- demiska utbildningen, sker praktiskt taget alltid under viss tillsyn av och i samråd med ämnesprofessorn eller av denna utsedd handledare. Det före- faller därför viktigt att behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna organiseras på sådant sätt och får en sådan ställning att förutsättningar skapas för den enskilde forskaren att erhålla den handledning och akade— miska kontakt, som vederbörande ämneslärare finner önskvärd.

Från akademiskt håll har vidare betonats vikten av att forskningsverk- samheten kombineras med utbildning av blivande forskare. Särskilt värde- fullt är det därvid att studerande beredes tillfälle att följa den praktiska till- lämpningen i fråga om forskningsuppläggning och undersökningsmetodik. På lång sikt torde ett samarbete mellan forskning och utbildning i fråga om ungdomsvårdsskolornas behandlingsforskning kunna bidraga både till re- krytering av vetenskapsmän till den institution, som i första hand kommer att ägna sig åt detta område, och till ett ökat intresse för behandlingsforsk- ning inom andra vetenskapliga institutioner.

Forskningsorganets administrativa anknytning

Vid sina diskussioner kring valet av den administrativa ram inom vilken ett forskningsorgan för ungdomsvårdsskolorna bör förläggas har kommittén utgått från

att verksamheten måste omfatta såväl rent vetenskapliga problemställ- ningar som av myndigheter begärda utredningar kring frågor av praktisk- konkret natur;

att forskningen härigenom kommer att sträcka sig över en vid skala från löpande rutinbetonad insamling av statistiska data till avancerade forsknings- uppgifter med högt ställda vetenskapliga kvalitetskrav;

att forskningen kommer att få tvärvetenskaplig karaktär och kräva med- verkan av forskare från skilda vetenskapsgrenar;

att forskningsorganets ställning måste vara sådan att det kan driva en i vetenskaplig mening förutsättningslös och av kriminalpolitiska och liknande synpunkter obunden verksamhet;

att forskningsorganet bör ha vissa samordnings- och informationsfunktio- ner även beträffande forskningsverksamhet bedriven i andra former;

att verksamheten bör få en sådan organisatorisk utformning att den vid behov kan anknytas till forskning inom andra vårdområden och inom hela det sociala fältet.

Från dessa utgångspunkter har kommittén diskuterat olika alternativ be-

träffande dels forskningsorganets administrativa och organisatoriska upp- byggnad och dels formerna för dess anknytning till andra institutioner och myndigheter.

Ett fristående behandlingsforskningsinstitut Kommitténs överväganden har först rört för- och nackdelar med ett själv- ständigt, från departementet och från universiteten fristående forsknings- och utredningsorgan. Därvid har som förebild främst tjänat sådana institu- tioner som Konjunkturinstitutet, Statens institut för byggnadsforskning och liknande organ, som under ledning av ett vetenskapligt råd och en akade- miskt högt kvalificerad föreståndare utför både självständig grundforskning och beställda utredningsuppdrag.

Med en lämplig personalsammansättning bör kraven såväl på interdiscip- linär samverkan som på hög vetenskaplig standard kunna bli väl tillgodo- sedda vid ett fristående institut. Samordningen mellan den löpande statis- tiska informationsinsamlingen, av myndigheter beställda utredningsuppdrag och den egentliga forskningen kommer inte att innebära några problem utan snarare verka befrämjande på forskningsverksamheten. Organets fristående ställning kommer vidare att utgöra en viss garanti för objektiviteten i verk- samheten. Slutligen innebär en organisation av detta slag obegränsade möj- ligheter för anknytning till eller uppgående i framtida forskningsorgan med vidare syftning.

Om behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna skulle anses vara ett alltför begränsat verksam'hetsfält för att motivera inrättandet av ett så- dant institut, kan forskningen utvidgas till att gälla även andra former av institutionsvård av barn och ungdomar och eventuellt också andra fält av samhällets barna- och ungdomsvård. Rent principiellt föreligger inga hinder för att ett för flera vårdområden gemensamt forskningsinstitut skulle in- kludera även exempelvis fångvård och alkoholistvård. Under sådana för- hållanden måste dock beaktas att åtskilliga av ungdomsvårdsskolornas be- handlingsproblem sannolikt icke kan tillfredsställande belysas utifrån för flera vårdområden generaliserade hypoteser utan måste göras till föremål för mer specificerad forskning. _

Det har dock inom kommittén framförts farhågor för att en fristående institution skulle kunna innebära isolering från den akademiska forsk- ningen. Detta skulle kunna leda till brist på vetenskaplig stimulans, svårig— heter att rekrytera forskare och liknande problem. Mot detta har anförts att samverkan med universiteten borde kunna uppnås på flera sätt — främst genom att institutets vetenskapliga råd eller styrelse sammansattes av före- trädare för de aktuella akademiska disciplinerna. Önskvärt vore vidare att institutets föreståndare hade säte i vederbörlig universitetsfakultet — exem— pelvis såsom skett vid lärarhögskolan i Stockholm och som föreslagits be— träffande omorganisationen av statens kriminaltekniska anstalt.

Även med anordningar av denna art torde en viss risk föreligga för in- skränkningar i den vetenskapliga kapaciteten hos ett fristående forsknings- organ. Åtminstone under det första utvecklingsskedet kan personalstaben icke beräknas få en sådan dimensionering att den täcker hela det behov av representation från skilda vetenskapliga specialiteter som är förenat med en effektiv behandlingsforskning. För detta räcker knappast administrativ kontakt på högre nivå varför det torde bli nödvändigt med ett intimt sam- arbete med den akademiska forskningen på det praktiska och personliga planet. Att åvägabringa detta samarbete torde möta vissa svårigheter om forskningen förläggs till en fristående institution.

Anslutning till ett socialforskningsinstitut Under många år har i riksdagsmotioner och i andra sammanhang påtalats behovet av en regelbunden och omfattande social forskning i vårt land. Man har därvid bland annat pekat på socialutgifternas stora andel i nationalbud- geten, behovet av fakta som underlag för sociala reformer, Sveriges ställning som föregångsland i fråga om socialvård, vilket borde åtföljas av liknande ställning när det gäller social forskning, och många andra vägande argument. Dessa önskemål har ofta konkretiserats i förslag om inrättande av en spe- ciell institution för socialforskning. Frågan om formerna för en intensifierad och planmässig social forskning är för närvarande under övervägande inom socialpolitiska kommittén. Vid samråd med denna kommittés ordförande och sekreterare har kommittén för behandlingsforskning erfarit att man där överväger att föreslå inrättandet av ett socialpolitiskt utredningsinstitut. Samordning mellan behandlingsforskningen och den vid det planerade ut- redningsinstit'utet bedrivna verksamheten framstår som en viktig uppgift oavsett vilken organisatorisk utformning behandlingsforskningen får.

Enligt de upplysningar kommittén erhållit beräknas det socialpolitiska utredningsinstitutets arbetsuppgifter i huvudsak bli att sammanställa och analysera material rörande socialpolitikens innebörd och verkningar, före- trädesvis på det ekonomislå-administrativa planet, att långsiktigt planera och samordna den sociala forskning, som nu bedrives i regi av många olika organisationer och myndigheter, att tjäna som ett serviceorgan för departe— ment, statliga kommittéer och utredningar samt att bedriva upplysnings- och informationsverksamhet.

Det har vidare uppgivits att den sociala utredningsverksamheten icke be- räknas komma att ägna sig så mycket åt beteendestudier och därmed sam- manhängande etiologiska frågeställningar och påverkningsmetoder utan mer åt de socialpolitiska anordningarnas verkningssätt beträffande olika befolkningsgrupper. Tyngdpunkten kommer därvid att ligga på analyser av finansieringsmetoder, olika biståndsformers effektivitet, administrativa pro- blem och liknande aspekter. De specialiserade former av social analys, som

omfattar beteendestörningarna och deras behandling, synes bli berörda av den planerade sociala utredningsverksamheten mera indirekt.

Det planerade utredningsinstitutet synes i betydande omfattning vara av- sett att utnyttja andra organ för olika uppgifter. Detta gäller bl. a. den rutin- betonade datainsamlingen, vilken —— på samma sätt som kommittén för be- handlingsforskning avsett — anses böra överlåtas på statistiska centralbyrån och liknande organ. Även i övrigt synes den planerade forskningsverksam- heten till övervägande del böra bli av utredningskaraktär och inriktad på att införskaffa material för belysande av praktiska problemställningar. Vetenskapliga undersökningar anses, där så är möjligt, böra läggas ut på akademiska och likartade forskningsorgan.

Den behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna, som kommittén funnit vara väsentlig för att höja effektiviteten i vården, synes i stor ut- sträckning vara av den natur som det socialpolitiska utredningsinstitutet avser att förlägga till utomstående forskningsorgan. Som kommittén redan tidigare framhållit torde behandlingsforskningen vara i högsta grad bero- ende av ett nära samarbete med de akademiska forskningsinstitutionerna och därvid behöva eftersträva en tvärvetenskaplig verksamhet, som knappast kan förväntas bli uppnådd om det organ, som sköter den centrala forsknings- planeringen, i huvudsak distribuerar forskningsprojekten till andra insti- tutioner. '

Kommittén har för sin del funnit att behandlingsforskningen är bäst he- tjänt av en intim samverkan mellan grundforskning och målforskning — eller om man vill uttrycka det så —— mellan det vetenskapliga angripandet av problemen och den praktiska tillämpningen på fältet. Kommittén befarar att den komplicerade forskning, som det härigenom blir fråga om, icke kan bli tillfredsställande utförd inom ett organ, vilket icke själv svarar för h'u- vudparten av det direkta forskningsarbetet och som till övervägande del har en mer administrativ och distributionsteknisk än vetenskaplig inriktning.

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut av den karaktär som här antytts kommer enligt kommitténs uppfattning knappast att kunna bereda tillräck- liga förutsättningar för en effektiv behandlingsforskning. För att en sådan skulle kunna genomföras inom utredningsinstitutets ram skulle erfordras en särskild sektion med annan typ av arbetsuppgifter och med annan personal- uppsättning än vad som skulle gälla för institutet i övrigt. Detta innebär att de ekonomiska och forskningsorganisatoriska fördelarna av en anslutning till utredningsinstitutet skulle bli tämligen små. Även om den egentliga forsk- ningen rörande ungdomsvårdsskolornas behandling skulle komma att för- läggas till annat organ, förutsättes dock att ett nära samarbete kommer till stånd med det planerade socialpolitiska utredningsinstitutet. Detta institut skulle bl. a. kunna lämna synnerligen värdefulla bidrag beträffande vissa med behandlingsforskningen sammanhängande frågor — exempelvis barna- vårdsnämndernas verksamhet, effekten av sociala reformer på asocialitets-

utvecklingen och liknande problem — samt svara för viss samordning med andra sociala forskningsprogram.

Forskningsorgan under socialdepartementet Kommittén har vid sina diskussioner rörande forskningens anknytning till redan befintliga institutioner och organ även dryftat ett förläggande av be- handlingsforskningen till ett under socialdepartementet sorterande organ, lämpligen socialstyrelsen. Man skulle därvid i första hand kunna tänka sig en forskningsbyrä, en utredningssektion eller någon liknande avdelning, vars verksamhet skulle stå under tillsyn av en vetenskaplig nämnd, forsknings- kommitté eller dylikt.

- De praktiska fördelarna med en sådan uppbyggnad skulle enligt kommit- téns uppfattning främst bestå i det nära samarbete och den växelverkan som skulle kunna ernås mellan forskningen och behandlingsarbetet på fältet. För en till verket ansluten forskningsenhet av detta slag skulle vidare den rutin— betonade statistiska datainsamlingen vara en självklar uppgift.

Kommittén har dock funnit vissa nackdelar vara förenade med ett för- läggande av forskningsarbetet till ett organ av denna natur. Ifrågavarande forskning kommer att till stor del vara av högt kvalificerad art. För att kom- petenta forskare skall kunna intresseras-för denna verksamhet bör som tidi— gare framhållits deras arbete kunna redovisas i form av akademiska av- handlingar. Vidare bör forskarna ha möjligheter till lämplig karriär. Vansk- ligheter kan uppstå när det gäller att tillgodose dessa önskemål i en icke akademisk miljö, varigenom rekryteringen kan försvåras. Handledningen genom respektive ämnesprofessorer kan också förväntas bli av begränsad omfattning.

Det föreligger vidare risker för komplikationer när det gäller att inlemma en fri, akademiskt orientera—d forskning i en byråkratisk administrations- apparat. Det är sålunda tveksamt huruvida en på detta sätt administrerad forskning i längden kan arbeta förutsättningslöst och utan att bindas av den målsättning och praxis som verket förespråkar ifråga om behandlingen på ungdomsvårdsskola. Redan urvalet av forskningsuppgifter kan komma att innebära en inskränkning av forskningens frihet. Kommittén har vid sin genomgång av vårdområdets problematik funnit så stort antal obelysta frågeställningar föreligga att en prioritetsordning mellan de olika projek- ten måste upprättas. Det förefaller antagligt att exempelvis myndigheternas omedelbara nyttosynpunkter och akuta problem därvid skulle kunna få försteg framför mer långsiktiga eller nyskapande forskningsinsatser.

Det har vidare framhållits att den forskning, som utföres i nära anslutning till det för verksamheten ansvariga ämbetsverket, kan komma att betraktas med misstro och bedömas som försök att försvara den politik som företrädes av myndigheterna. Farhågor av samma art men med mindre styrka torde dock kunna anföras gentemot all statsunderstödd forskning och utrednings-

verksamhet, som har karaktär av beställningsuppdrag. Det är här av under- ordnad betydelse huruvida dessa farhågor motsvarar reella förhållanden. Det avgörande är att en sådan skepsis mot i sig själv invändningsfria forsknings— resultat kan leda till svårigheter att i praktisk verksamhet omsätta forsk- ningens empiriska rön.

Kommittén har funnit ovan anförda olägenheter av att anknyta forsk- ningen till ämbetsverket beaktansvärda. Det torde dock vara möjligt att minska dessa nackdelar genom akademiskt inflytande över forskningen exempelvis i form av ett forskningsråd eller liknande, som svarar för den vetenskapliga ledningen och kvalitetskraven, medan myndigheten fullgör blott de administrativa funktionerna. Även med en sådan organisationsform kan dock konflikter tänkas uppstå när det gäller exempelvis fördelning av medel på olika forskningsprojekt, personalanställning etc.

Anknytning till universiteten

Ett inlemmande av behandlingsforskningen i universitetsorganisationen — antingen i form av utbyggnad av någon förefintlig institution eller genom inrättandet av en för ändamålet speciellt avsedd institution —— har framstått som ett av huvudalternativen. Fördelarna med en sådan lösning är väsent- liga. Ett intimt samarbete med den akademiska forskningen är ofrånkomligt vilken organisatorisk utformning behandlingsforskningen än får. Vidare ger en forskning med akademisk prägel garantier för den vetenskapliga nivån och för objektivitet och förutsättningslöshet. Detta torde i sin tur höja be- handlingsforskningens prestige och öka möjligheterna att omsätta forsk- ningsresultaten i det praktiska vårdarbetet. Det finns också skäl att förmoda att universitetslärare och handledare skulle komma att visa större intresse för en forskning, som bedrives inom universitetets ram, än för forsknings- verksamhet som ligger utanför den akademiska sektorn.

Ett annat argument av betydelse är utbildningsaspekten. En universitets- anknuten forskningsinstitution skulle på ett naturligt sätt kunna erbjuda utbildningsmöjligheter för blivande forskare och ge tillfällen till akademisk institutionstjänstgöring. Därtill kommer att det erfarenhetsmässigt mycket fruktbara och utvecklingsbefordrande samspelet mellan undervisning och forskning lättast uppnås i en akademisk miljö. För den enskilde forskaren skulle vidare den akademiska anknytningen betyda att han på ett naturligt sätt kan utnyttja sitt forskningsarbete i den akademiska karriären, vilket kan vara av väsentlig betydelse för bland annat forskarrekryteringen.

Flera invändningar kan emellertid riktas mot ett förläggande av behand— lingsforskningen till universiteten. Det har sålunda framhållits att en täm- ligen stor del av forskningen i begynnelsestadiet kommer att vara av deskrip- tiv natur och att hypotesprövningar och experiment måste anstå tills man har en mer fast grund att stå på. Sådana undersökningar kan möjligen bli av så elementär natur att de verkar mindre lockande för akademiska fors-

kare. Samma förhållande gäller den kontinuerliga resultatstatistiska verk- samhet som ovan berörts. Detta leder till att åtminstone denna del av forsk- ningsarbetet torde behöva förläggas till ett annat organ än en universitets- institution av gängse typ. Även om den rent mekaniska datainsamlingen och statistiska bearbetningen kan beräknas bli förlagd till statistiska central- byrån, antyder dock erfarenheten att även denna del av verksamheten måste stå under överinseende av en i behandlingsproblematiken insatt forskare.

Vidare har i diskussionen anförts att man ingalunda kan utgå från att det på universitetshåll skulle föreligga ett så stort intresse för forskning på detta speciella område att man skulle kunna åtaga sig alla de forskningsuppgifter som kan bli aktuella. Problemet skulle härvid främst gälla utredningar och undersökningar, där den rent vetenskapliga problematiken vore av elementär natur och såväl datainsamling som bearbetning så okomplicerade att de skulle kunna fullgöras på lägre nivå än den akademiska. Den akademiska forskningsverksamheten förutsätter frihet när det gäller val av uppgifter, och en universitetsinstitution kan i allmänhet inte åläggas att utföra be- ställda undersökningar. Om vederbörande professor saknar intresse för ett undersökningsprojekt, som han finner alltför trivialt eller begränsat, och icke heller inom institutionen eller bland sina elever kan uppbringa någon som vill åtaga sig uppgiften, kan det bli svårt att få den genomförd.

Det har vidare framhållits att man inom behandlingsforskningen på detta omrädet kommer att arbeta med frågeställningar som hör hemma inom många olika akademiska ämnen och även i skilda fakulteter. Vissa uppgifter kommer att falla inom de psykologiska, pedagogiska och sociologiska äm- nena, andra inom de medicinska och åter andra kanske inom de juridiska. Även om forskningsuppgifterna skulle kunna avgränsas var och en till ett speciellt ämne, skulle dock organisatoriska samordningsproblem var-a ofrån- komliga när det gäller fördelning av uppgifterna, utnyttjande av gemen- samma data och liknande. I Stockholm är exempelvis inte den medicinska sektorn direkt anknuten till universitetet. Sådana samordningsproblem torde inte utan vidare kunna lösas efter någon förefintlig administrativ praxis. Dessutom torde många av behandlingsforskningens projekt inte kunna be- handlas inom bara ett ämne utan kräva lagarbete mellan forskare från olika discipliner. Den akademiska forskningen har i vårt land _ åtminstone på doktorandnivå —— ännu inte som i exempelvis USA accepterat lagarbete mel— lan flera forskare varför även i detta avseende vissa svårigheter möjligen kan uppstå.

Kommitténs förslag

Administrativ anknytning

Samtliga alternativ som ovan diskuterats beträffande den administrativa ramen för behandlingsforskningen har haft sina speciella fördelar men har också varit behäftade med vissa nackdelar. Kommittén har emellertid fun-

nit de faktorer, som anförts till förmån för en universitetsanknytning, så betydelsefulla att den ansett detta alternativ ha klart företräde framför de övriga.

Flertalet av de argument, som anförts mot att förlägga ungdomsvårdssko- lornas behandlingsforskning till universitetsorganisationen, synes ha rele— vans endast i den mån man utgår från att forskningen därvid skulle anknytas till en institution av gängse typ med inriktning på ett bestämt akademiskt studieämne. Andra alternativ synes emellertid vara möjliga. Inom universite- ten finns redan nu institutioner, som ligger utanför den reguljära ämnesin— delmingen och som sysslar såväl med specialiserat målinriktat forsknings— arbete som med praktisk tillämpning av forskningsresultaten. Ett exempel på institutioner av detta slag utgöres av Psykotekniska Institutet vid Stock- holms universitet, som dels ägnar sig åt arbetspsykologisk forskning, dels utför anlagsprövning och ger yrkesvalshjälp i samarbete med bland annat arbetsmarknadsorganen och dels meddelar viss undervisning.

Det synes därför icke vara omöjligt att inom universitetsramen upprätta en institution av delvis ny typ för behandlingsforskningen vid ungdoms- vårdsskolorna. En sådan institution skulle i statuterna kunna åläggas att fullgöra av vederbörande myndighet anvisade forskningsuppgifter men skulle också beredas möjlighet att genomföra egna forskningsprojekt på området. Önskemålen om forskarutbildning skulle kunna tillgodoses genom arrangemang för auskultering och assistenttjänstgöring för studerande från andra institutioner. Genom samverkan med övriga institutioner skulle möj- ligheter också kunna beredas de enskilda forskarna att utnyttja sin verk- samhet inom forskningsinstitutionen för examensarbeten och disputations- prov. Med lämplig personalsammansättning torde vidare de tvärvetenskap— liga synpunkterna kunna väl tillgodoses inom en sådan institution.

En akademisk institution med interdisciplinär uppbyggnad, vilken delvis sysslar med till behandlingsforskningen angränsade frågor, existerar redan i form av Kriminaluetenskapliga institutet vid Stockholms universitet. Detta institut består av tre avdelningar — medicinsk och psykologisk krimino- logi, kriminalsociologi samt kriminalvetenskap och kriminalpolitik. Institu- tet styres av en direktion med universitetets rektor som ordförande och varje sektion förestås av en professor.

Detta institut uppfyller alltså vissa av de ovan uppställda önskemålen: ett flertal av beteendevetenskaperna är representerade, vilket ger ett gott utgångsläge för tvärvetenskaplig samverkan, sektionscheferna är professo- rer varigenom samspel mellan utbildning och forskning kan åstadkommas och vidare kan forskningsverksamheten av de enskilda forskarna begagnas för egen vetenskaplig meritering.

En anslutning av ungdomsvårdsskolornas behandlingsforskning till kri— minalvetenskapliga institutet kan tänkas få vissa konsekvenser för behand- lingsforskningens vidare utformning och inriktning i förhållande till andra

vård- och behandlingsformer. Fångvårdens behandlingsproblem faller på ett naturligt sätt inom den kriminalvetenskapliga forskningens område liksom även barnavårdsnämndernas åtgärder mot barn och ungdom med sociala beteendestörningar. Däremot kan frågor rörande exempelvis den allmänt förebyggande barnavården, skolförhållanden och uppfostringsprinciper knappast hänföras till de kriminalvetenskapliga problemen även om de in- direkt har stor betydelse för asocialitetsfenomenen.

Särskilt bör behovet av en samordning med alkoholforskningen beaktas. Alkoholproblemet rymmer emellertid i sig många aspekter av bl. a. social och medicinsk natur, varav för övrigt endast en del är av omedelbart kriminal- vetenskapligt intresse, och berör stora delar av befolkningen. Alkoholforsk- ningen bl—ir härigenom så omfattande och så administrativt betungande att den knappast kan skötas rationellt som deluppgift inom ett forskningsorgan med annan huvudinriktning. Enligt kommitténs bedömningar bör alkohol— forskningen därför förläggas till ett annat organ än det som har till huvud— uppgift att syssla med kriminalvetenskapliga frågor.

Detta innebär att ett förläggande av ungdomsvårdsskolornas behandlings— forskning till kriminalvetenskapliga institutet kan synas medföra en viss inskränkning av möjligheterna att skapa anknytning till en vidare social forskning. Kommittén har dock redan tidigare uttryckt den uppfattningen att administrationen av forskningen rörande ungdomsvårdsskolorna måste utformas på sådant sätt att den medger överförande till annan forsknings— organisation, om detta senare skulle visa sig önskvärt. En sådan utveckling kan väl förenas med att behandlingsforskningen nu förlägges till kriminal- vetenskapliga institutet.

Kommittén föreslår därför att ungdomsvårdsskolornas behandlingsforsk- ning förlägges till kriminalvetenskapliga institutet. Den lämpligaste formen härför synes vara inrättandet av ytterligare en sektion — avdelningen för behandlingsforskning — efter samma principer som de nu förefintliga. Den— na sektion bör åläggas att utföra den forskning myndigheterna har behov av men skall ha möjlighet att därutöver bedriva egna undersökningar inom behandlingsforskningens område. Vidare skall institutet fullgöra de sam- ordnande och informativa uppgifter som tidigare berörts.

Föreståndaren för avdelningen bör ha viss undervisningsskyldighet dels inom den akademiska utbildningen, dels inom utbildningen av ungdoms- vårdsskolornas högre personal.

Behandlingsforskningen inom sektionen bör under det första skedet avse endast ungdomsvårdsskolornas verksamhetsområde. Om så befinnes lämp- ligt kan en utvidgning senare ske till andra former av åtgärder rörande barn och ungdomar med beteendestörningar liksom även till fångvård och alko- holistvård.

- Kommittén finner det önskvärt att institutet vid en utvidgning till att om—

fatta forskningen vid ungdomsvårdsskolorna ges ett mer neutralt namn än det nuvarande — exempelvis kriminologiska institutet.

Forskningsorganets sammansättning Oavsett om forskningsenheten inlemmas i någon befintlig organisation eller ges självständig ställning synes arbetsuppgifternas art och omfång bli i stort sett desamma. Kommittén har därvid utgått från att de arbetsuppgifter, som tidigare angivits, inte fördelas på olika organ utan verkställes inom en och samma institution. De synpunkter, som inom kommittén anförts rörande forskningsorganets personalsammansättning, kan därför sammanfattas i ett principiellt förslag. som med lämpliga modifikationer torde kunna genom- föras hur än den yttre organisationen utformas. I alla väsentliga avseenden är detta förslag tillämpligt på ett förläggande av behandlingsforskningen till kriminalvetenskapliga institutet.

Kommittén har i detta förslag förutsatt att forskningsverksamheten bör starta i mindre skala och successivt utbyggas allt eftersom erhållna forsk- ningsresultat och bearbetningen av det deskriptiva materialet möjliggör upp- ställande av nya hypoteser och Vidgande av forskningsfältet. Den personal- uppsättning, som här skisseras, anger de minimikrav som måste ställas för att forskningsorganet skall kunna fungera väl i begynnelseskedet. Den se- nare utbyggnaden, som måste grundas på gjorda erfarenheter, anser sig kommittén inte kunna taga ställning till.

Som tidigare i olika sammanhang anförts bör den vetenskapliga ledningen av forskningen skötas av en nämnd eller ett råd sammansatt av representan- ter för olika vetenskapsgrenar — i första hand professorer i beteendeveten- skaperna. Härigenom uppnås dels garantier för att de vetenskapliga kvali- tetskraven tillgodoses, dels möjligheter till ett intimt samarbete med den vid universiteten bedrivna forskningen, vilket kan underlätta såväl rekry- tering av forskare som utläggning av undersökningsprojekt till andra in- stitutioner. I denna nämnd synes också böra ingå representanter för de verk och myndigheter, som svarar för behandlingsarbetet inom respektive vård- områden, så att det samhällelig-a medinflytandet blir garanterat. Detta torde vara av stor betydelse bland annat för samverkan mellan vetenskapsmän och praktiker samt för prioriteringsfrågor.

Forskningsorganet bör som föreståndare eller forskningsledare under det vetenskapliga rådet ha en väl kvalificerad vetenskapsman. Utöver egna forskningsuppgifter har denne bland annat att svara för forskningsorganets löpande verksamhet, att planera och samordna forskningsprojekten, att handleda underställ-d personal samt att vara föredragande inför nämnden. Lönegradsplaceringen bör avgöras med hänsyn till den grad av självständig- het institutionen och därmed föreståndaren får. Enligt kommitténs uppfatt- ning bör institutionsföreståndaren ha professors ställning.

Kommittén finner det väsentligt att man av rekryterings- och konkurrens— skäl samt för att trygga kontinuiteten i verksamheten kan erbjuda ett antal fasta tjänster inom forskningsorganet. För att tillgodose behovet av sam— verkan mellan olika vetenskapsgrenar liksom också av den fruktbärande intellektuella stimulans, som uppstår genom lagarbete och interna diskus- sioner kring gemensamma problem, synes den fast anställda forskargruppen i begynnelseskedet böra bestå av minst tre man. Utöver föreståndaren skulle alltså krävas minst två heltidsanställda forskare. Kommittén förutsätter där- vid att en utbyggnad av den fasta personalstyrkan senare kommer att bli nödvändig. Forskargruppen bör sammansättas så att olika discipliner finns företrädda. Lönesättningen för dessa forskare bör lämpligen röra sig mellan lönegraderna 23—27.

Därutöver bör finnas möjligheter att anställa extra forskarpersonal. Här— igenom åstadkommes en flexibilitet som medger anpassning efter variationer i forskningsprojektens omfattning och inriktning och som samtidigt medför ständigt tillflöde av nya synpunkter och ger möjligheter att utnyttja specia- listkunskaper för särskilda frågor. Vidare ges härigenom tillfälle att bereda anställning åt forskare som sysslar med akademiskt avhandlingsarbete på detta område men som inte önskar binda sig för en fast tjänst.

Vidare måste för vissa uppdrag och problem särskild expertis anlitas på konsultbasis — exempelvis för statistiska specialfrågor.

Forskningsorganet kommer att åläggas många uppgifter, som icke har direkt forskningskaraktär och som icke bör belasta forskarlaget. Hit hör bland annat kontaktverksamhet med olika myndigheter, kostnadsberäkning- ar för undersökningsprojekt, uppföljning av periodisk litteratur etc. Härtill kommer varjehanda uppgifter av allmän kameral och administrativ natur. Sådana uppgifter synes böra läggas på en amanuens med därför lämpad ut— bildning. Denne bör också kunna fungera som sekreterare vid rådets sam- manträden och i liknande sammanhang.

För allmänna kontorsgöromål, maskinskrivning samt för enklare statis- tiska beräkningar, tabellsammanställningar o. dyl. synes behövas en konto- rist, ett kanslibiträde och två kontorsbiträden. Särskilt i fråga om bearbet— ning av undersökningsmateri-al kan stora variationer beräknas komma att uppstå i arbetsvolymen varför möjligheter måste föreligga för anställande av extra biträdespersonal.

Kostnader. Med ovan föreslagna personalsammansättning blir kostnader- na för avlöningar och arvoden ungefär följande, varvid bör observeras att beräkningarna avser begynnelseskedet innan full utbyggnad skett.

Arvoden till vetenskapligt råd ................................ 8 000 1 föreståndare lgr B 3 ........................................ 55 000 1 forskare lgr 27 ............................................ 43 000 1 forskare lgr 23 ............................................ 35 000

1 amanuens lgr 17 .......................................... 25 000 1 kontorist lgr 10 ............................................ 18 000 1 kanslibiträde lgr 7 15 000 2 kontorsbiträden lgr 5 ...................................... 27 000 Extra forskarpersonal ........................................ 60 000 Arvoden till särskild expertis .................................. 20 000 Extra biträdespersonal

Summa kronor 314 000

Storleksordningen av med forskningen förenade omkostnader låter sig svårligen uppskattas på nuvarande stadium och kommitténs beräkning—ar är synnerligen approximativa. Vid beräkningarna har kommittén utgått från en bedömning av omfånget av den forskning som kan bedrivas med före— slagen personalkapacitet. Kommittén har förutsatt att kostnaderna för större projekt utom denna ram kommer att bestridas genom särskilda anslag. ] någon mån torde finansiering också kunna ske genom fonder och på lik- nande sätt.

Reseersättningar ............................................ 12 000 Undersökningsform—ulär, testmaterial etc. ...................... 12 000 Tidskriftspren., övriga expenser, m. m. 10 000 Statistisk maskinbearbetning 60 000 Publikationstryck etc. ........................................ 30 000 Övriga utgifter .............................................. 7 000

Summa kronor 131 000

Sammanfattning av kommitténs överväganden och förslag

Kommitténs uppgift har varit att undersöka behovet av forskning rörande behandlingen vid ungdomsvårdsskola samt att överväga i vilka former sådan forskning borde bedrivas. Kommittén har däremot icke haft i uppdrag att avge förslag om förändringar i skolornas verksamhet.

Vid den genomgång och analys, som företagits beträffande såväl kliente— lets beskaffenhet som de olika inslagen i behandlingen, och vid studiet av föreliggande återfallsundersökningar har kommittén konstaterat bety- dande forskningsbehov. Såväl de principiella riktlinjerna för behandlingen som detaljutformningen av vårdåtgårderna synes huvudsakligen ha grun- dats på allmänna överväganden och hävdvunnen praxis. Endast i begränsad omfattning har undersökningsresultat förelegat rörande klientelets struktur och behandlingsbehov. Detsamma gäller i än högre grad beträffande effek- ten av de olika behandlingsåtgärderna. Enligt kommitténs uppfattning är det omöjligt att utan faktiska kunskaper avgöra hur vården bör vara utfor— mad för att ge bästa möjliga resultat. En rationell effektivisering av vården kan därför genomföras endast på grundval av de informationer som kan till- handahållas av en systematiserad forskningsaktivitet.

Kommittén har som en både i tidsavseende och ifråga om betydelse primär uppgift för forskningen angett inrättandet av en kontinuerlig resultatstati— stik, som kan bilda underlag för bestämningar av behandlingseffekten. Vidare har kommittén föreslagit en likaledes kontinuerlig redovisning av klientelets beskaffenhet ifråga om sociala, psykologiska och psykiatriska karakteristika och därav föranledda behandlingsbehov. Genom dessa båda former av löpan- de redovisning får de för vården ansvariga myndigheterna ständig till- gång till aktuella data som grund för en ändamålsenlig planering av verk— samheten. Vidare ger sådana uppgifter anvisning om på vilka punkter mer intensiva forskningsinsatser är av nöden. De data, som kan upptagas i en löpande statistisk redovisning av detta slag, blir med nödvändighet av begränsat omfång och måste därför kompletteras med mer omfattande och nyanserade informationer.

Utöver denna fortlöpande datainsamling har kommittén preciserat några centrala områden inom vården såsom särskilt angelägna objekt för forsk- ningen, nämligen differentieringen av klientelet, vårdtidens längd, rymnings—

problemet, den slutna vården och elevernas inbördes påverkan. Vidare har kommittén i anslutning till genomgången av de olika elementen i behand- lingen uppställt ett stort antal förslag till konkreta forskningsobjekt.

Kommittén har icke i något fall lämnat detaljrekommendationer om hur undersökningsförfarandet bör tillgå. Val av forskningsmetod och övrig upp— läggning av ett forskningsprojekt blir nämligen i hög grad beroende av nu- dersökningens omfång och preciserade målsättning, tillgängliga personella och materiella resurser och liknande faktorer.

Forskning rörande det reella innehållet i olika samhällsåtgärder och deras verkningar är såväl i Sverige som utomlands ännu av ringa omfång, även om man på många håll kan konstatera ett snabbt ökande intresse för dessa frågor. Detta innebär att man endast till ringa del kan tillgodogöra sig er— farenheter från tidigare forskning beträffande effekten av olika utformning av vården och skilda personlighetstypers reaktioner på olika inslag i vården. Forskningen på detta fält måste därför i stor utsträckning inrikta sig på en kartläggning av problemen från ganska elementära utgångspunkter.

Behandlingsforskningen vid ungdomsvårdsskolorna kommer härigenom — särskilt i begynnelseskedet —— att få en deskriptiv prägel medan hypotes— formulering och experimentell prövning måste anstå tills kunskaper om grundläggande fakta inhämtas. Problemen är i allmänhet av ytterst kom— plex art med ett svåröverskådligt samspel mellan faktorer av psykologisk, psykiatrisk, pedagogisk, sociologisk och även juridisk och etisk karaktär. Forskningen måste därför bedrivas på hög akademisk nivå och präglas av tvärvetenskaplig samverkan mellan olika discipliner.

Kommittén har funnit att den behandlingsforskning, som bör bedrivas vid ungdomsvårdsskolorna, är så omfattande och så mångsidig att behovet inte kan täckas genom att förefintliga forskningsinstitutioner intresseras för uppgiften. Vidare rör det sig i stor utsträckning om forskningsobjekt, som är av väsentlig betydelse för vården men som icke med säkerhet kan för- väntas attrahera fristående forskare eller forskningsinstitutioner. Kommit- tén har därför föreslagit inrättandet av en särskild institution för detta ända- mål. Denna institution bör enligt kommitténs förslag förläggas till kriminal- vetenskapliga institutet vid Stockholms universitet som en särskild avdel— ning med uppgift att verkställa av vederbörande myndighet beordrad forsk- ning, att utföra självständig forskningsverksamhet samt att uppmuntra och samordna annorstädes bedriven forskning rörande ungdomsvårdsskolornas problem. Kommittén har i samband härmed även framlagt förslag beträf- fande forskningsavdelningens personaluppsättning och liknande frågor.

Litteraturförteckning

ADAMS, S. Assessment of the Psychiatric Treatment Program. Dept. of the Youth Authority, Calif. Rep. Nr 21, 1961 (a). ADAMS, S. Effectiveness of Interview Therapy with Older Youth Authority Wards. Dept. of the Youth Authority, Calif. Rep. Nr 20, 1961, (b). ADAMS, S., SECKEL, J. Assessment of Guided Group Interaction in Boy's Training School. Amer. J. Orthopsychiatry 1962: 32/2. Annssö, S. Delinquency in girls and its prognosis. Uppsala 1961. AICHHORN, A. Verwahrloste Jugend. Bern 1951. AYRES. C. M. Serpasil Treatment of Adolescents with Behavior Disorders. Dis. nerv. Syst. New York 1960. BANTA, T. J. m. fl. Selection of Foster Parents for Disturbed Children. Ref. i Research Relating to Children. Bull. 16, 1962—1963. BARBER, G. H., ADAMs, W. T. The Social Structure of a Correctional Institution. J. of Criminal Law & Criminology 1959: 49. BERNTSEN, K., CHRISTIANSEN, K. 0. Mandlige arresthusfanger. Köpenhamn 1955. BETTELHEIM, B. Truants from Life. Glencoe 1955. BEVERLY, R. F., GUTTMAN, E. S. An Analysis of Parole Performance by Institution H* of Release. Dept. of the Youth Authority, Calif. Rep. Nr 31, Nov. 1962. BLOMBERG, D. Undersökningar rörande ungdomsvårdsskolornas klientel. Bil. till SOU 1954: 5. BLOMBERG, D. Ungdomsvårdsskoleelevers återanpassning. Soc. Medd. 1958: 3. BLOMBERG, D. Attitydförändringar hos ungt fängelseklientel. Prel. rapp. vid 2. nordiska kriminologseminariet i Sigtuna. Stencil 1959. BONDESSON, U. Den sociala strukturen på en ungdomsvårdsskola för flickor. Ref. i Det 5. Nordiske Forskningsseminar for Kriminologi. Stencil, Oslo 1962. BRANDT, K., SETTERGREN, G._ De projektiva testen Rorschach och AAT. 1956 års |”! klientelundersökning. Stencil 1960. BRANDT, K., SETTERGREN, G. Plan för bearbetning av det projektiva avsnittet i klientelundersökningen. Stencil 1963. BöDAL, K. Arbeidsskolen og dens behandlingsresultater. Oslo 1962.

CARLSSON, B. En diskussion av differentieringsproblematik vid en barnhemsskola. | ' 3-betygsuppsats i pedagogik. Ped. inst. vid Stockholms universitet 1963. CRRrsriANSEN, K. 0. m. fl. Fordundersökningen. Ref. i NTfK 1960: 1. CLEMMER, D. The Prison Community. Boston 1940.

CLOWARD, R. A., OHLIN, L. E. Delinquency and Opportunity. Glencoe 1961. COHEN, A. Delinquent Boys. Glencoe 1955. COWDEN, J. E. Affective Responses of Institutionalized Delinquents to Authoritarian and Permissive Treatment. Univ. of Wisc., Madison. Thesis 1960. CRESSEY, D. R. (Ed.) The Prison. Studies in Institutional Organisation and Change. New York 1961.

EISENBERG, L. m. fl. A Psychofarmacologic Experiment in a Training School for Delinquent Boys. Amer. J. Orthopsychiatry 1963: 32/2, 1963: 33/3. ELMHORN, K. 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar. Föredrag vid 5. nordiska forskningsseminariet i kriminologi. Stencil, Oslo 1962. ELMHORN, K. Faktisk brottslighet bland skolbarn i Stockholm. Lic.thandl. Stencil. Lund 1963. EMPEY, L. T., RABOW, J. The Provo Experiment in Delinquency Rehabilitation. Amer. Soc. Review 1961: 26/5. ERIKSON, E. H. Childhood and Society, New York 1963. ERIKSSON, K. H. Vanart och personlighetsavvikelse. Uppsala 1957. ERIKSSON, T., JANSSON, C.—G., LARSSON, U. Återfall i brott bland ungalagöverträdare. Bil. till SOU 1956: 55. FELDMANN, W. Kriminalanstaltens struktur. Pågående undersökning. Ref. i NTfK 1960: 1. FELLENIUS, W., NORDIN, Å. Psykologiska förutsättningar för yrkesutbildning och yrkesanpassning hos ungdomsfängelseklientelet. Bil. till SOU 1950: 47. FINE, B. 1 000 000 Delinquents. New York 1957. GALTUNG. J. Feengselsamfunnet. Oslo 1959. GLUECK, S., GLUECK, E. Unraveling Juvenile Delinquency. New York 1950. GLUECK, S., GLUECK, E. Predicting Delinquency and Crime. Cambridge 1959. GLUECK, S. m fl. The Problem of Delinquency. Boston 1959. GOULD, D. E., BEVERLY, R. F. The Initial Home Visit Research Schedule and its Relationship to Parole Performance. Dept. of the Youth Authority, Calif. Rep. Nr 33, 1963. GRANT, M. Q. Interpersonal Maturity Level Classification: Juvenile. Dept. of the Youth Authority, Calif. Stencil 1961. GRANT, U., WARREN, M., TURNER, J. K. Community Treatment Project. An Evalua— tion of Community Treatment for Delinquents. Dept. of the Youth Authority, Calif. CTP rep. Nr 3, 1963. GROSSER, G. H. The Role of Informal Inmate Groups in Change of Values. Children 1958: 5. GRUNHUT, U. After-effects of Punitive Detention. Br. J. Del. 1960. GRÅBY, L. Sociologi. Stockholm 1954. GUNASCHERA, M. G. S. The Problem of Absconding in Boy's Approved Schools in England and Wales. PrOb. and Child Care J. 1962: 2—3. HARING, N. G., PHILLIPS, L. E. Educating Emotionally Disturbed Children. New York 1962. HARTELIUS, H. Lönar sig behandling? Socialmedicinsk Tidskrift 1958: 4. HAUGE, R. Engelsk kriminologi i dag. NTfK 1962: 3—4. HERMANSSON, B., BJÖRKENHED, H., BJÖRKBERG, R. Ungdom och brott. Lund 1959. HOLMSTEDT, G. Vårdresultatet vid ungdomsvårdsskolorna. Bil. till »Utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna». Betänkande av kommittén för ungdomsvårdsskolorna. Stencil 1958. Home Office: Eighth Report on the Work of the Children's Department. London 1961. HORSTEN, H. Börne- og ungdomsforsorgen i Danmark. Köpenhamn 1962. ISRAEL, J. Hur patienten upplever sjukhuset. Uppsala 1962. ISRAEL, J. Några allmänna synpunkter på mentalsjukhuset såsom ett socialt system. SOU 1963: 24. JANOWITz, M., VINTER, R. D. The Comparative Study of Juvenile Correctional Institutions. Univ. of Mich. Stencil 1961. JESNESS, G. F. The Jesness Inventory. Redevelopment and Revalidation. Dept. of the Youth Authority. Calif. Rep. Nr 35 1963 (a).

JESNESS, G. F. The Fricot Ranch School Study. An Analysis of a Training School Experience. Dept. of the Youth Authority, Calif. Fricot Progress Rep. Nr 4 1963 (D). JOHNSSON, B. M. An Analysis of Predictions of Parole Performance. Dept. of the Youth Authority, Calif. Rep. Nr 32, 1962. JONES, H. Reluctant Rebels. London 1961. JONES, H. A Study of the Effect of Group Size on Approved School Treatment. Ref. i Current Projects III 1963. JONSSON, G. Undersökningar angående vanartiga barn och asocial ungdom. Bil. till SOU 1944: 50. JONSSON, G., KÄLVESTEN, A. L. Opubl. undersökning. Ref. 1 SOU 1959: 37. KACHELSKI, H. Program Measurement in a Probation Camp. Amer. J. Correction 1962: 24. KARLSTRÖM, V., CARLBRING, M. Redogörelse för kursverksamheten vid annexet Asp- liden. Ungdomsanstalten Skenäs. Stencil 1962. LAGERGÅRD, I. Familjevård för barn- och ungdomspsykiatriskt klientel. Social— medicinsk Tidskrift 1964: 3, 4. LARSSON, S. PM angående attitydtestningar av eleverna vid PUB:S vårdare- och assistentkurser våren 1963. Stencil 1963. LINDBLOM, P. Ungdomsvårdsskolorna. Stockholm 1954. LINDELL, E. Biltillgrepp och skoldata. Rep. from the Institute of Education, Nr 2, Lund 1962. LITTLE, A. Borstal Success and the »Quality» of Borsta] Inmates. Br. J. of Crim. 1962: 2/3. LÖFVING, B., SCHLAUG, R. Intelligenstestning och debilitetsbedömning av ungdoms— vårdsskoleklientelet. Socialmedicinsk Tidskrift 1957: 10. MAGNUSSON, N. Undersökning rörande missbruk av alkohol och andra rusgivande medel bland ungdomsvårdsskoleelever. Stencil 1963. MANNERING, J. W. m. fl. Casework with Families of Institutional Delinquents. Dept. of Public Welfare, Wise. Stencil 1962. MANNHEIM, H., WILKINS, L. T. Prediction Methods in Relation to Borstal Training. London 1955. McCORD, W., McCORD, J. An Follow—up Report on the Cambridge—Somerville Youth Study. The Annals of the Amer. Academy of Pol. and Soc. Science. Mars 1959. McCORD, W., MCCORD, J. Origins of Crime. New York 1959. McCORD, W., MCCORD, L., THURBER, E. The Effect of Fosterhome Placement in the Prevention of Adult Asocial Behavior. Soc. Sc. Review 1960: 34. McCORKLE, L. W., ELIAS, H., BIXBY, F. L. The Highfields Story. New York 1958. McQUEEN, A. J. Impressions of Community Influencies on Adolescents. Institute for Social Research, Ann Arbor. Stencil 1959. MEBANE, J. G. Use of Deanol with Disturbed Juvenile Offenders. Dis. nerv. Syst. 1960: 21 /11. MERTON, R. K. Social Theory and Social Structure. Glencoe 1957. MEZGER, E. Criminologie. Munchen 1951. MILLER, W., KVARACEUS, W. Delinquent Behavior: Culture and the Individual. Washington 1959. MORENO, J. L. Who Shall Survive? Washington 1934. MORENO, J. L. Psychodrama. New York 1946. MUELLER, P. Success Rates as a Function of Treatment Assignment and Juvenile Delinquency Classification Interaction. State Board of Corrections, Calif. 1950.

NYMAN, G. E. Differentieringsproblemet vid ungdomsvårdsskolorna. I Social och kommunal förvaltning. Uppsatser utgivna av Sydsvenska socialinstitutet, Lund 1957. NYQVIST, O., STRAHL, I. Kriminalitetshyppigheten hos ustraffedezII. Svensk un- dersökning. NTfK 1960z2. OHLIN, L. E., LAWRENCE, W. C. Social Interaction Among Clients as a Treatment Problem. Social Work, Apr. 1959. OTTERSTRÖM, E. Delinquency and Children from Bad Homes. Lund 1946. PERSSON, T. Sociometrisk undersökning företagen vid Lövstaskolan. Opubl. upp— sats 1963. PIECHA, W. Die Lebensbewährung der als »unerziehbar» entlassenen Fiirsorge- zöglinge. Göttingen 1959. POLSKY, H., Changing Delinquent Subcultures. Social Work, Oct. 1959. POLSKY, H. Cottage Six. New York 1962. PONGRATz, L., HUBNER, M. 0. Lebensbewährung nach öffentlicher Erziehung. Berlin 1959. . POWERS, E., WITMER, H. An Experiment in Prevention of Delinquency. New York 1950. RECKLESS, W. The Crime Problem. New York 1950. REDL, F., WINEMAN, D. The Aggressive Child. Glencoe 1957. RENGBY, S. Brottslighetsutvecklingen i Sverige under 1950-talet. NTfK 1961:4. RUBENFELD, S. The Inmate Culture in the Correctional Institution. Nat. Inst. of Mental Health. Stencil 1960. SECKEL, J. P. Subjective Impact of Training School Experience on Male Youth Authority Wards. Prel. redovisning i 4th Annual Report on Status of Current Research. Dept. of the Youth Authority, Calif. 1963 (a). SECKEL, J. P. Assessment of a Therapeutic Living Unit. Prel. redovisn., som ovan, 1963 (b). SEEMAN, M. An Experimental Study of Alienation and Social Learning. Univ. of Calif. Stencil 1962. SEGERSTEDT, T. Kriminalsociologi. Ingår i Agge m. fl.: Kriminologisk handbok. Stockholm 1955. SHEPSES, E. Boys Who Steel Cars. Federal Probation, March 1961. SHIELDS, R. V. A Cure of Delinquents. The treatment of Maladjustment. London 1962. SIMPSON, J. E. Selected Aspects of Institutionalization as Perceived by the Juvenile Offenders. Thesis. Ohio 1961. SJÖBERG, B. Om differentiering av ungdomsvårdsskoleklientelet. Diplomuppsats vid Ericastiftelsen. Stencil 1962. SOFFER, J. The Impact of a Group Educational Program for Foster Parents. Children Welfare 1962: 41/5. SULLIVAN, C. E., GRANT, M. Q., GRANT, J. 0. The Development fo Interpersonal Maturity Applications to Delinquency. Psychiatry 1957: 20. SUTHERLAND, E., CRESSEY, D. Principles of Criminology. Philadelphia 1960. SVERI, K. Ungdomsbrottsligheten och samhällsreaktionerna. Barnavård och ung— domsskydd 1963: 1. SVERI, K. m. fl. Unga lagöverträdare 1956. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet. Stencil 1963. SYKES, G. The Society of Captives. Princeton 1958. TRANKELL, A., BÖRJESSON, B. Ungdomsbrottslingars prognos efter olika slag av behandling. Forskningsrapport från Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, nzr 1, 2 1961.

XVARRICK, I. B. A. A Study of Selected Characteristics of Run-a-way Boys. Ann Arbor, Thesis 1962. WEBER, G. H. Emotional and Defensive Reactions of Cottage Parents. Ingår i Cressey (Ed.) The Prison, New York 1961. WEEKS, H. A. Youthful Offenders at Highfields: an Evaluation of the Effects of the Short-term Treatment of Delinquent Boys. Ann Arbor, Univ., Mich. 1958. WILLs, W. D. The Barns Experiment. London 1945. _ VINTER, R. D., LIND, R. M. Staff Relationships and Attitudes in a Correctional Institution. Ann Arbor Univ., Mich. 1958. WOLBERG, L. R. The Technique of Psychotherapy. New York 1954. VOLD, G. Theoretical Criminology. Cambridge 1958. ZALD, M. N. The Correctional Institutions for Juvenile Offenders: An Analysis of Organizational »Character». Social Problems 1960: VIII/1.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande. Förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar. Stockholm 1921. SOU 1935: 35. Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m.m. avgivet av tillkallade sakkunniga. Förra delen: Skyddshemmens organi— sation. SOU 1935: 64. Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. m. avgivet av tillkallade sakkunniga. Senare delen: Fostringsåtgärder utöver den egentliga skyddshemsvården m.m. SOU 1937: 46. Betänkande och förslag rörande vården av själsligt abnorma skydds— hemselever avgivet av tillkallade sakkunniga. SOU 1954: 5. Vården vid ungdomsvårdsskolorna. Ungdomsvårdsskoleutredningens betänkande. SOU 1945:10. Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshems— elevernas eftervård m.m. avgivet av 1942 års skyddshemsutredning. SOU 1958: 38. Mentalsjukvården, planering och organisation. Betänkande III av Mentalsjukvårdsberedningen. SOU 1959: 25. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Betänkande av Kom- mittén för ungdomsvårdsskolorna. SOU 1963: 24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Betänkande av Men- talsjukvårdsberedningens personaldelegation. Utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna. Betänkande av Kommittén för ungdoms— vårdsskolorna. Stencil 1958. Socialdepartementet. Stencil 1963: 4. Vård utom ungdomsvårdsskola _ organisation och principer. Delbetänkande av 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.

BILAGA

Ungdomsvårdsskolornas nuvarande klientel

Av Dick Blomberg och Karl Grunewald

I syfte att få en aktuell bild av det elevmaterial som ungdomsvårdsskolorna har att taga befattning Ined och därmed erhålla en säkrare grund för sina överväganden beslöt kommittén för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna låta före- taga föreliggande stickprovsundersökning bland nyintagna elever. Undersökningen har omfattat dels data rörande sociala förhållanden och asocialitetsyttringar, för vilkas insamling och redovisning Blomberg svarat, dels psykiatriska och an- gränsande variabler, som bedömts och redovisats av Grunewald.

Undersökningsgruppen utgör en del av de elever vilka under perioden hösten 1961—våren 1962 intogs på ungdomsvårdsskola antingen som inskrivna eller för observation. Undersökningen omfattar däremot inte utredningsfallen. Urvalet bc- stämdes av de tidpunkter vid vilka båda bedömarna hade tillfälle att genomgå till respektive intagningssammanträde i socialstyrelsen föreliggande ansökningar från barnavårdsnämndcrna om plats på ungdomsvårdsskola. Undersökningsgruppen var avsedd att omfatta 100 pojkar och 50 flickor och materialinsamlingen skulle fortgå tills dessa antal uppnåddes. Genom att den beräknade bortfallsmarginalen visade sig alltför snäv kom flickgruppen att reduceras till 43 elever. Bortfallen består huvudsakligen av sådana ärenden, som behandlats på intagningssammanträde, men där socialstyrelsen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för vård på ungdoms- vårdsskola, eller där respektive barnavårdsnämnd återkallat sin ansökan.

Eftersom de fall som ingår i undersökningen tagits från föredragningslistorna i löpande följd och utan uteslutningar, kan gruppen beräknas vara tämligen repre- sentativ för det elevmaterial som tillföres Skolorna. Det förhållandet att vissa intag- ningssammanträden icke ingått i undersökningen innebär i detta avseende inte någon nackdel utan kan snarare betraktas som en vinst, då det medfört att material- insamlingen täckt en längre period, varigenom eventuella säsongvariationer neu- traliserats.

Som underlag för bedömningarna har i huvudsak använts det aktmaterial som åtföljt barnavårdsnämndernas intagningsansökan, vilken obligatoriskt omfattar läkarutlåtande, socialutredning och rapport om skolförhållanden. I vissa fall har ofullständiga uppgifter i detta material kunnat kompletteras med data ur observa— tionsntlåtandet från ungdomsvårdsskolan. Aktmaterialet har varit av skiftande omfång från fylliga och detaljrika redogörelser till ytterst summariska uppgifter. Kvaliteten har också efter socialutredarens eller läkarens intresse, erfarenhet och kompetens växlat från sakliga, väl genomtänkta och utförligt motiverade rapporter till ytterligt subjektiva omdömen. Vidare har uppgiftslämnarna begagnat många olika referenssystem och terminologier, som inte alltid lämpat sig för en gemensam kategorisering.

Undersökarnas möjligheter att korrekt uttolka och formalisera denna hetero— gena information har naturligtvis varit begränsade. Någon sambedömning av mate- rialet genom flera bedömare har inte varit möjlig att genomföra på grund av den korta tid aktmaterialet varit disponibelt innan det distribuerades ut till respektive

skola. Materialets ringa omfång —— särskilt ifråga om flickgruppen —— innebär att. även enstaka felaktigheter i något av bedömningsleden kan ha avsevärt påverkat de angivna procentfördelningarna.

Dessa inskränkningar i materialets tillförlitlighet är så betydande att de under— sökningsresultat, som anges i den fortsatta framställningen, måste bedömas med största försiktighet. Eftersom det råder brist på aktuella redovisningar beträffande ungdomsvårdsskoleklientelets sammansättning och särdrag har det dock ansetts värdefullt att här föreliggande material publiceras trots alla felkällor, som kan ha påverkat resultaten. Det bör dock påpekas att inga av resultaten framstår som orimliga eller osannolika och att de på väsentliga punkter överensstämmer med vad som framkommit i andra klientelundersökningar.

I. Sociala och sociologiska variabler

Ålder. Som framgår av tab. 1 är flickorna i detta material i genomsnitt något yngre än pojkarna, vilket dock knappast är ett uttryck för att flickornas asocialitet skulle börja tidigare än pojkarnas. Snarare torde åldersdifferenserna sammanhänga med skillnader i asocialitetstyp och därav betingat behov av anstaltsplacering. Ute— spring, vagabondering, och sexuella förseelser, som karakteriserar det kvinnliga klientelet, torde tidigare påkalla placering i en skyddad och kontrollerad anstalts— miljö än den egendomsbrottslighet, som är det för pojkarna typiska asociala beteendet.

Ortstyp. På grund av elevernas och deras familjers geografiska rörlighet och aktmaterialets ofullständighet har det ofta varit svårt att avgöra var eleven haft sin egentliga hemort. För en bedömning av elevernas hemvist har därför använts den barnavårdsnämnd som svarat för ansökan om intagning på ungdomsvårds- skola — d.v.s. barnavårdsnämnden i elevens vistelsekommun och inte i den offi- ciella hemortskommunen.

övervikten för de större städerna på bekostnad av mindre tätorter och ren lands- bygd är påfallande för såväl pojkarna som flickorna. I fråga om Stockholm, Göte- borg och Malmö avviker dock flickornas andel inte från den för hela ungdoms- populationen gällande fördelningen. Detta kan möjligen sammanhänga med att de för flickorna specifika asocialitetsyttringarna inte lika lätt leder till ingripanden i storstadsmiljön som i mindre orter. Till skillnad från egendomsbrotten, som är det utmärkande för pojkarna, finns ju vid prostitution, promiskuitet, lösdriveri och liknande asocialitet i allmänhet inte någon skadelidande som riktar polisens och socialvårdsmyndigheternas uppmärksamhet på förhållandena.

Socialgrupp. Föräldrarnas socialgruppstillhörighet har bedömts i enlighet med vedertagna indelningsgrunder, varvid högre tjänstemän i chefsställning, akademi-

Tabell 1. Ålder vid infogning & ungdomsvårdsskola

Ålder vid senaste födelsedag Sum-

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 ma

Pojkar. . . . Antal. . . 1 3 2 7 16 23 40 6 1 1 100 % ...... 1,0 3,0 2,0 7,0 16,0 23,0 40,0 6,0 1,0 1,0 100,0 Flickor: Antal. — 1 3 10 10 9 2 — 1 43 .. 7 % ...... —— 2,3 7,0 23,3 16,3 23,3 20,9 4,7 —— 2,3 100,0

15—19 åring i riket enl. 1960 års % Antal % folkräkn. %

Pojkar Flickor

Storstad (Stockholm, Göteborg, Malmö) ......... 50,0 18,6 17,8 Övriga städer över 50 000 invån. 15,0 32,6 10,0 Städer under 50 000 invån. 18,0 25,6 23,1 Övriga tätorter ............................... 8 8,0 9,3 49 1 Landsbygd .................................. 9 9,0 14,0 '

Summa 100 | 100,0 100,0 100,0

ker etc. förts till socialgrupp I, övriga tjänstemän, egna företagare och liknande till socialgrupp II och »arbetare» till socialgrupp III. Till socialgrupp IV har här förts sådana fall där föräldrarna helt saknat anställning och förmögenhet och varit lös- drivare, alkoholister, prostituerade och liknande.

Uppgifterna i aktmaterialet har i många fall varit knapphändiga och samman— ställningen ger därför endast ungefärliga besked om ungdomsvårdsskoleelevernas socialgruppsfördelning. Dominansen för socialgrupp III är under alla förhållanden betydande för ungdomsvårdsskolornas klientel, eftersom man för befolkningen i dess helhet beräknar en fördelning med omkring 7 % i socialgrupp I, 40 % i so- cialgrupp II och 53 % i socialgrupp III,

Familjetyp. Då endast en ringa del av eleverna haft en konstant uppväxtmiljö och flertalet bytt fostrare åtskilliga gånger, har redovisningen här begränsats till att gälla endast den hem- eller bostadssitnation, som varit den dominerande under de två åren närmast före intagningen på ungdomsvårdsskola. Med »annat fullstän- digt hem» har här avsetts vistelse hos släktingar eller i annat enskilt hem, med »splittrat hem» ensamstående fader eller moder och med »inga föräldrar eller föräldrasubstitut» dels egen hyrd eller med anställning förenad bostad, dels insti- tutionsvistelse. I några fall har förhållandena under två—årsperioden varit så väx- lande att det varit omöjligt att fastställa till vilken kategori den unge borde föras. Det bör dock observeras att även för många av de övriga elevernas del åtskilliga miljöförändringar ägt rum under ifrågavarande period men att dock någon be- stämd familjesituation kunnat anges som den dominerande. Fostrarförhållandena avviker högst avsevärt från vad som är känt om »normal ungdom».

Fostrarbyten. Med fostrarbyten har här avsetts dels omplaceringar till annan miljö, exempelvis fosterhem eller anstalt, dels förändringar i fostrarkonstellationen genom skilsmässa, dödsfall, omgifte eller dylikt. Här har icke medräknats normala,

Tabell 3. Föräldrarnas socialgrupp

Pojkar Flickor

Antal Antal

Socialgrupp I .................... » II ................... » III .................. » IV ................... Ej bedömhart ....................

Summa

Pojkar Flickor Antal | % Antal % Samlevande egna föräldrar ......... 42 42,0 16 37,2 Annat fullständigt hem ............ 18 18,0 11 25,6 Splittrat hem .................... 18 18,0 10 23,3 Inga föräldrar eller föräldra-substitut 14 14,0 3 7,0 Obestämbart ..................... 8 8.0 3 7,0 Summa 100 100,0 43 100,0

kortvariga miljöbyten såsom sjukhusvård, vistelse på sommarkoloni och liknande och inte heller sådana tillfälliga omhändertaganden — exempelvis på upptagnings- hem — som skett i avvaktan på intagning på ungdomsvårdsskola. Knappt var femte elev har tydligen vistats i konstant fostrarmiljö hela uppväxttiden fram till place- ringen på ungdomsvårdsskola.

Asocialitet och liknande belastning i hemmiljön. I tab. 6 anges förekomsten i hemmiljön av känd kriminalitet, alkoholmissbruk, annan asocialitet såsom sexuell hållningslöshet, lösdriveri och arbetsovilja samt psykiska störningar av så grav natur att vårdbehov bedömts föreligga. Endast personer, som vistats i samma hem som barnet och alltså kunnat färga miljön, har omfattats av bedömningen. Sålunda har exempelvis inte inräknats belastning hos biologiska föräldrar, som inte själva haft vårdnaden av barnet. När barnet vistats i flera olika hemmiljöer har alla dessa ingått i bedömningen.

Uppgifterna torde vara tämligen ofullständiga och de verkliga frekvenserna högre än vad här angivits. Särskilt torde detta gälla värdena för andra personer i hemmiljön än föräldrar och föräldraersättare. Trots detta är enligt aktmaterialet endast var tredje elev helt utan miljöbelastning av här angivna slag.

Dominerande uppfostringstyp. På grundval av aktmaterialets uppgifter rörande dels fostrarnas inställning och förhållande till barnet och dels deras uppfostrings- metoder har företagits en grov indelning av uppfostringsattityderna. Som »slapp» har rubricerats den uppfostran, som karakteriserats av eftergivenhet, likgiltighet för barnets förehavanden och bristande tillsyn, och som »hård» en uppfostran kännetecknad av överdriven stränghet och hög kravnivå, oftast i förening med omfattande aga och bestraffningar. Med »inkonsekvent» uppfostran har avsetts dels olikheter mellan de båda fostrarnas attityder, varvid i allmänhet den ena parten varit eftergiven och överslätande och den andra sträng och fordrande, och dels inkonsekvens och variationer i uppfostringsprinciperna hos samma fostrare.

Tabell 5. Antal fostrarbyten

5 0 1 2 3 4 el. fler Summa Pojkar Antal ..... 18 27 17 8 12 18 100 % ........ 18,0 27,0 17,0 8,0 12,0 18,0 100,0 Flickor Antal ..... 8 13 8 4 1 9 43 % ........ 18,6 30,2 18,6 9,3 2,3 20,9 100,0

Psykisk

Kriminalitet Alkoholism Annan asoc. störning

Antal % Antal % Antal % Antal

Pojkar

Förekomst hos föräldrar el. för- äldrasubstitut ................ Fä el fä—subst+annan i hemmet . .

Enbart hos annan i hemmet . . . . Saknas helt ....................

Summa

Flickor Förekomst hos föräldrar el. för- äldrasubstitut ................ 9,3 14 32 9,3 16 På el fä-subst+annan i hemmet . . 2,3 2 4 7,0 1 2,3 Enbart hos annan i hemmet ..... 18,6 2 4 7,0 1 2,3 Saknas helt .................... 3 69,8 25 58 3 76,7 25 58,1

Summa 43 100,0 43 100,0 43 100,0 43 100,0

Som »god» har slutligen betecknats en tämligen stabil uppfostringsattityd som ut- märkts av rimlig avvägning mellan fasthet och förståelse samt av normal kravnivå och tillfredsställande tillsyn. Som framgår av tab. 7 har ett infogande i dessa kategorier i många fall varit omöjligt på grund av dels ofullständiga informationer, dels ombyten av fostrare.

Inte mer än knappt var sjätte elev har fått en uppfostran som kunnat betecknas som god. Av de mindre tillfredsställande uppfostringskategorierna dominerar den slappa uppfostran nära följd av den inkonsekventa, medan enbart hårda uppfost- ringsprinciper har förekommit endast i ett fåtal fall.

Anpassning till hemmiljön. Härmed har avsetts elevernas förmåga att anpassa sig till den hemmiljö i vilken de vistats oavsett beskaffenheten av denna miljö. En elev som störningsfritt flutit in i en gravt asocial miljö har alltså blivit betecknad som i detta avseende väl anpassad.

Omkring hälften av pojkarna och två tredjedelar av flickorna har tydligen haft svårigheter att anpassa sig till de hemmiljöer som erbjudits dem. I endast ett fåtal fall har anpassningsnivån betecknats som växlande. Mot bakgrunden av det stora antal miljöbyten huvudparten av eleverna utsatts för framstår i aktmaterialet deras anpassningsförhållanden som förvånansvärt konstanta. Det finns därför

Tabell 7. Dominerade uppfostringstyp

Pojkar Flickor

Antal Antal

Slapp ........................... 26 Hård ........................... 6 Inkonsekvent mellan fastrarna ..... 21 Inkonsekvent hos båda fostrarna. . . 6 God ............................ 17 Ej bedömningsbart ............... 24

Summa 100

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

God ............................. 5 5,0 0 0,0 Ordinär ......................... 42 42,0 10 23,3 Dålig ........................... 45 45,0 28 65,1 Växlande ........................ 6 6,0 3 7,0 Ej hedömningsbart ............... 2 2,0 2 4,7

Summa 100 100,0 43 100,0

anledning att antaga att anpassningsbristerna inte så mycket varit en reaktion på den yttre miljön som mera en personlighetsbetingad beteendedisposition.

Anpassning till kamratlivet. På samma sätt som ifråga om hemmiljön har anpass- ningen till kamraterna bedömts utan hänsynstagande till kvaliteten hos de kamrater eleven umgåtts med.

Dessa uppgifter kompletteras av den bedömning som gjorts av de ungas bero- ende av sin kamratgrupp. Bedömningarna har baserats på den tid den unge till- bringat i kamratgruppen, självständigheten mot kamraterna och liknande faktorer, som dock i allmänhet varit svåråtkomliga i aktmaterialet, varför kategoriseringen måste betraktas som tämligen vansklig.

Huvudparten av klientelet synes alltså inte ha haft några mer betydande kamrat- svårigheter. Vidare synes man i hög grad ha varit bunden till kamratgänget och dess värderingar och beteenderegler. Det bör dock observeras att även kamraterna till stor del varit asociala — jfr tab. 15 —— och att anpassningsförmågan till normalt skötsamma ungdomar inte kan utläsas ur här angivna frekvenser.

Anpassning till skolan. Härvid har bedömts dels efterlevnaden av skolans disci- plinkrav och ordningsregler, dels tillgodogörandet av det erbjudna lärostoffet med hänsyn till elevens intellektuella förutsättningar. En hjälpklasselev med dålig he- gåvning har därvid kunnat bedömas som väl anpassad med utgångspunkt från de krav man kunnat ställa på honom, och en välbegåvad elev i realskola har kunnat bli bedömd som dåligt anpassad. För att få en uppfattning om när skolsvårig- heterna har satt in, har anpassningen blivit bedömd beträffande två olika under- visningsstadier.

Uppenbarligen har skolgången inneburit betydande anpassningssvårigheter för en mycket stor del av ungdomsvårdsskolornas klientel. Vidare har dessa svårig- heter blivit mer markanta i de högre klasserna. På högstadiet skiljer sig pojkarna

Tabell 9. Anpassning till kamratlivel

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

God ............................ 7 7,0 3 7,0 Ordinär ......................... 64 64,0 28 65,1 Dålig ........................... 18 18,0 9 20,9 Växlande ........................ 7 7,0 2 4,7 Ej bedömningsbar ................ 4 4,0 1 2,3

Summa 100 100,0 43 100,0

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Ringa ........................... 5 5,0 1 2,3 Måttligt ......................... 29 29,0 9 20,9 Starkt .......................... 43 43,0 24 55,8 Ej bedömningsbart ............... 23 23,0 9 20,9

Summa 100 100,0 43 |100,0

och flickorna föga åt i anpassningsnivå medan under de tidigare skolåren pojkarna uppvisar väsentligt mycket fler störningar än flickorna. Skolanpassningsproble- men debuterar alltså tidigare hos pojkarna men i slutstadiet av skolan har flic- korna nått upp till pojkarnas frekvenser.

Anpassning till arbetslivet. Bedömningarna grundar sig på uppgifter rörande anställningsbyten, prestationer och uppträdande på arbetsplatsen, ovillighet att söka och ta anställning och liknande informationer. Bedömningarna avser endast de elever, vilka avslutat den obligatoriska skolgången och som därefter hunnit prövas i förvärvslivet.

Endast var tredje pojke och inte någon av flickorna har visat en tillfredsställande anpassningsnivå till arbetslivets krav.

Asocialitetsyttringar. De i ansökningshandlingarna omnämnda asociala och kri— minella handlingarna har där endast i undantagsfall blivit beskrivna i juridiska termer. Definitionerna och därmed gränsdragningarna mellan de olika kategorierna i tab. 13 har härigenom blivit tämligen osäkra _— exempelvis mellan snatteri och stöld eller mellan aggressivitet mot person och misshandel. Trots detta torde här föreliggande redovisning ge en tämligen riktig bild av den föregående asocialiteten hos de ungdomar, som blir intagna på ungdomsvårdsskola.

Av tabellen framgår hur pojkarnas asocialitet domineras av egendomsbrottslighet av skilda slag — endast 1 av de 100 pojkarna saknade i ansökningshandlingarna uppgift om tillgreppsbrott medan samma förhållande gällde för var tredje flicka. I fråga om de mer öppet aggressivt färgade handlingarna är pojkarnas dominans ännu mer markant. Mer än hälften av pojkarna hade gjort sig skyldiga till aggres- sionshandlingar mot personer, djur eller döda objekt medan endast var tionde flicka hade visat beteende av denna art. När det gäller de sexuella förseelserna är flickornas övervikt så mycket större. Sådana förseelser har angivits beträffande

Tabell 11. Anpassning till skolan

Klass 1—5 Klass 6 och högre

Pojkar Flickor Pojkar Flickor Antal % Antal % Antal % Antal ! % God .......................... 11 11,0 9 20,9 6 6,0 5 11,6 Ordinär ....................... 39 39,0 23 53,5 28 28,0 9 20,9 Dålig ......................... 46 46,0 9 20,9 59 59,0 22 51,2 Växlande ...................... 2 2,0 0 0,0 3 3,0 4 9,3 Ej bedömningsbart ............. 2 2,0 2 4,7 4 4,0 3 7,0 Summa 100 100,0 43 100,0 100 100,0 43 100,0

Pojkar Flickor Antal % Antal % God ............................ 11 13,6 0 0,0 Ordinär ......................... 16 19,8 0 0,0 Dålig ........................... 28 34,6 19 72,9 Växlande ........................ 26 32,1 7 27,1 Summa 81 100,0 26 100,0 Tabell 13. Asocialitetsyttringar Pojkar Flickor Antal % Antal % Egendomsbrott Snatteri ................................... 39 14 32,6 Stöld ..................................... 88 39,0 16 37,2 Inbrott .................................... 73 88,0 7 16,3 Moped- el mc-stöld ......................... 55 73,0 0 0,0 Bilstöld ................................... 59 55,0 4 9,3 Häleri ..................................... 24 59,0 2 4,6 Förskingring, förfalskn ...................... 15 24,0 3 7,0 Något under rubr. egendomsbrott ............ 99 15,0 27 62,8 99,0 Aggressionsbrott Aggressivitet mot person .................... 35 35,0 3 7,0 Misshandel ................................ 16 16,0 0 0,0 Rån ...................................... 6 6,0 0 0,0 Våldtäkt, våldtäktsförsök ................... 4 4,0 0 0,0 Något av ovanstående aggress. mot person . . . . 43 43,0 3 7,0 Skadegörelse, vandalisering, eldsanläggn. ..... 36 36,0 1 2,3 Djuplågeri ................................. 2 2,0 0 0,0 Något under rubr. aggressionsbrott ........... 59 59,0 4 9,3 Sexuella förbindelser Promiskuitet .............................. 0 0,0 31 72,1 Förbindelser m minderårig ................... 5 5,0 0 0,0 Prostitution ............................... 3 (H—ö) 3,0 6 14,0 Våldtäkt, våldtäktsförsök ................... 4 4,0 0 0,0 Något under rubr. sex.-förseelser ............. 7 7,0 31 72,1 Skolk m. m. Skolk ..................................... 50 50,0 24 55,8 Vagabondering, rymning .................... 26 26,0 35 81,3 Påfallande arbetsovilja ...................... 14 14,0 14 32,6 Något under rubr. skolk m. m. .............. 60 60,0 42 97,7 Missbruk av sprit, narkotika m. m. Sprit ...................................... 57 57,0 23 53,5 Narkotika, läkemedel ....................... 4 4,0 2 4,7 Thinner ................................... 17 17,0 3 7,0 Något under rubr. missbruk rn. m. ........... 64 64,0 26 60,5

Antal typer 6 7

Pojkar Antal ...... 0 3 8 7 16 21 14 15 10 3 2 1 100 % ......... 0,0 3,0 8,0 7,0 16,0 21,0 14,0 15,0 10,0 3,0 2,0 1,0 100,0

Flickor Antal ...... 2 1 12 7 1 1 4 4 1 0 1 0 0 43

4,7 27,9 16,3 25,6 9,3 9,3 2,3 0,0 100,0

tre fjärdedelar av flick—materialet mot endast ett fåtal bland pojkarna. Sannolikt är dock pojkarnas låga frekvenstal missvisande — promiskuitet torde bedömas på ett helt annat sätt beträffande pojkar än flickor och vidare torde förbindelser med minderåriga vara avsevärt mycket vanligare än vad siffrorna antyder. I fråga om sådan asocialitet som kännetecknas av att vederbörande drar sig undan yttre ansvar, krav och påfrestningar —— d. v. s. skolk, vagabondering, rymningar hem- ifrån, arbetsovilja — dominerar flickorna klart. Endast 1 av de 43 flickorna sak- nade anteckningar om beteenden av detta slag mot 40 av de 100 pojkarna. Beträf- fande missbruk av sprit, thinner och narkotika eller läkemedel med liknande effekt är de totala frekvenserna ungefär desamma för pojkar och flickor — omkring två tredjedelar. Thinnersniffning har dock varit vanligare bland pojkarna. Som miss- bruk har genomgående bedömts antingen långvarig konsumtion eller i några fall mer tillfälliga episoder, som dock lett till konkret ingripande av myndighet — exempelvis rattfylleri eller omhändertagande i berusat tillstånd.

Antal typer av asocialitet. En sammanställning har gjorts beträffande hur många av de i tab. 13 angivna slagen av asocialitet varje elev begått. Det rör sig alltså härvid inte om hur många förseelser vederbörande gjort sig skyldig till utan endast om hur många av de angivna typerna av asocialt beteende som förekommer i anam- nesen. Förseelser som möjligen skulle kunna hänföras till flera kategorier — exem- pelvis rån som kan betraktas som både egendomsbrott och aggressionsbrott mot person — har inräknats bara under endera rubriken och betecknas alltså som endast en asocialitetstyp.

Pojkarnas asocialitet i detta material är uppenbarligen mer mångsidig än flic- kornas. Pojkarna redovisar i medeltal 6,4 asocialitetstyper mot flickornas 4,5. Det bör dock observeras att detta till stor del sammanhänger med kategorisystemets utformning. Egendomsbrotten och aggressionsbrotten, där pojkarna dominerar, är mer differentierade och innehåller fler rubriker än de huvudkategorier av asocia- litet där flickorna överväger.

Tabell 15. Gängbrottslighet

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Övervägande ensam .............. 6 6 0 7 16,3 Övervägande i grupp .............. 54 54 0 16 37,2 Växlande ........................ 33 33,0 15 34,9 7 0 0 0 Ej bedömningsbart ............... 7 5 11,6

Summa

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Övervägande inom hemort ........ 74 74,0 11 25,6 Övervägande utom hemort ........ 1 1,0 6 14,0 Växlande ........................ 23 23,0 24 55,8 Ej bedömningsbart ............... 2 2,0 2 4,7

Summa 100 100,0 43 100,0

Gängbrottslighet. Här avses huruvida ungdomarna varit ensamma då de begått de asociala handlingarna eller om de opererat tillsammans med kamrater. Sexuella förseelser har bedömts som ensamhandlingar om inte flera ungdomar av samma kön deltagit. Bedömningarna avser vad som varit det typiska för eleven.

Antalet »ensambrottslingar» är tämligen lågt såväl bland pojkar som bland flic- kor — dock med någon övervikt för de senare vilket torde sammanhänga med asocialitetsyttringarnas natur.

Asocialitetslokal. Den plats där de asociala handlingarna till övervägande del ägt rum angives här som inom eller utom hemorten. Som hemort har betecknats den plats där eleven vid tidpunkten varit bosatt.

Pojkarnas asocialitet har tydligen till större delen varit bunden till vistelseorten medan flickorna i mycket högre grad förlagt sin asocialitet utom hemorten. Detta torde till största delen sammanhänga med att flickornas asocialitet i hög grad färgats av vagabonderingar och rymningar, vilka endast i storstadsmiljö kan äga rum utan att man lämnar den tidigare vistelseorten.

II Psykiatriska variabler Kroppslig sjukdom eller andra handikapp. Här har noterats om kroppslig sjuk- dom eller handikapp förelegat. Med sådan har avsetts sjukdom eller kroppsskada, som har bedömts kunna vara relevantåför vederbörandes sociala missanpassning. I enstaka fall har det gällt någon form av vanförhet, i andra av sjukdom förändrat utseende, i flera starkt nedsatt syn (och ofta vägran att bära glasögon) eller ned- satt hörsel. I några fall har mycket uttalade läs- och skrivsvårigheter markerats här i vilka fall symtomet bedömts ha liknande effekt som övriga här angivna, utan att ställning tagits till etiologin. I några fall har diabetes förelegat.

Ett relativt stort antal flickor (18,6 %) och pojkar (12,0 %) har haft sådan kroppslig sjukdom eller defekt av betydelse.

Tabell 17. Konstitutionell särart

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Ingen ........................... 81 81,0 30 69,8 Någon .......................... 13 13,0 7 16,3 Betydande ....................... 6 6,0 5 11,6 Ej besvarad ..................... — — 1 2,3

Summa 100 100,0 43 100,0

Pojkar

Flickor

Antal % Antal %

Ingen ........................... 75 75,0 37 86,0 Sannolik ........................ 23 23,0 5 11,6 Bevisad ......................... 2 2,0 1 2,3

Summa 100 | man 43 100,0

Konstitutionell särart. Härmed avses sådan kroppslig och psykisk särart som har varit framträdande under hela uppväxten och mognaden och som varit av så påfallande art att den har iakttagits av alla bedömare. En stor del av dem som mar- kerats här har haft s.k. ixoid karaktär med psykisk långsamhet, envishet och affektiv uppladdning som främsta symtom.

Konstitutionell särart har bedömts föreligga hos i genomsnitt 23 % av eleverna _ något oftare hos flickorna än hos pojkarna.

Hjärnskada. Här har noterats om hjärnskada kan anses ha förelegat. Härför har krävts att vederbörandes beteende är sådant som eljest är karakteristiskt för bevis- ligen hjärnskadade och att positiva hållpunkter för sådan skada föreligger i anam— nesen. Därtill kommer eventuellt positivt stöd i resultat av EEG-undersökning och speciell psykologisk undersökning.

1/4 av pojkarna och 1/7 av flickorna har bedömts som sannolikt eller bevisligen hjärnskadade. Viss skillnad föreligger sålunda dem emellan, vilket hör samman- ställas med de olika intagningsindikationerna för pojkar och flickor. I endast ett fall har viss form av epilepsi förelegat (abortiva grandmal), vartill kommer ett tveksamt fall.

Biologisk mognad. Vid bedömningen härav har framförallt hänsyn tagits till kroppsutvecklingen. Av brist på samstämmiga uppgifter från olika iakttagare har skattningen ofta varit svår att genomföra.

De flesta eleverna visar en ordinär biologisk mognad. Av dem som avviker i detta avseende dominerar klart de med försenad mognad.

Emotionell mognad. Även här har skattningarna skett på grundval av uppgifter från olika iakttagare, varvid läkarnas bedömning fått stor relevans. Bristen på god referensram har dock varit påtaglig. Man har i många fall intrycket att olika neu- rotiska symptom bedömts som omogenhetssymptom.

Mer än 2/3 av eleverna ha bedömts som omogna —— flickorna i någon större ut- sträckning är pojkarna.

Tabell 1.9. Biologisk mognad

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

13

Ordinär ......................... 82 82,0 33

76,7 Tidig ........................... 5 5,0 2 4,7

100

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Omogen ......................... 70 70,0 36 83,7 Ordinär ......................... 27 27,0 6 14,0 Mogen .......................... 2 2,0 0 0,0 Ej angiven ...................... 1 1,0 1 2,3

Summa 100 100,0 43 100,0

Intelligensnivå. Fördelningen har baserats på utförda intelligensmätningar. I regel har därvid Terman—Merrillmetoden använts. Testningar med Point Scale eller Wåhlén har endast godtagits i de fall då resultatet varit samstämmigt med klinisk bedömning och lärareutlåtande. När intelligensmätningen legat flera år tillbaka eller otillförlitlig metod använts, har omprövning med TM gjorts sedan eleven kommit till ungdomsvårdsskola.

Värdena visar normalfördelning. Medelvärdet synes ligga närmare 90 än 100. Flickorna uppvisar fler extremvärden än pojkarna. Sålunda har 21 % av flickorna kvoter under 80 medan detta endast gäller för 10 % av pojkarna och vidare har 16 % av flickorna kvoter över 110 mot 5 % av pojkarna.

»Inåtvänd — utåtvänd». I en femgradig skala har företagits en skattning efter dimensionen inåtvänd och deprimerad å ena sidan och utåtvänd, hypoman å andra. Som depressiva har räknats sådana drag hos eleven såsom tyst, skygg, olus- tig, långsam etc. och som hypomana sådana som distanslöshet i kontakten med un- dersökaren, allmän pratighet, upprymdhet etc.

Tabell 21 Intelligensnivå

Pojkar Flickor Int. kvot Antal % Antal % ( 70 ............ 1 1 ,O 1 2,3 70— 79 ............ 9 9,0 8 1 8,6 80— 89 ............ 18 1 8,0 9 20,9 90— 99 ............ 43 43,0 13 30,2 100—109 ............ 24 24,0 5 11,6 110—1 19 ............ 2 2,0 4 9,3 > 1 19 ............ 3 3,0 3 7,0 Summa 100 100,0 43 100,0

Tabell 22. »Inåtvänd—alålvänd»

»Inåtvänd» »Utåtvänd» Summa 1 2 3 4 5 Pojkar Antal ....... 7 26 47 19 1 100 % .......... 7,0 26,0 47,0 19,0 1,0 100,0 Flickor Antal ....... 3 10 14 1 5 1 43 % .......... 7,0 23,0 32,6 34,9 2,3 100,0

»Slapp»

»Spändo

1 | 2 | 3 | 4 Pojkar Ant al ....... 4 27 42 26 1 100 % .......... 4,0 27,0 42,0 26,0 1 ,0 100,0 Flickor Antal ....... 2 1 3 19 9 0 43 % .......... 4,7 30,2 44,2 20,9 0,0 100,0

I stort sett föreligger normalfördelning med någon förskjutning åt det inåtvända och deprimerade hållet för pojkarnas del och i motsatt riktning beträffande flic- korna. Hur en skattning som denna — liksom övriga — skulle utfalla på annan ungdom, kan ej avgöras.

»Slapp — spänd». I denna femgradiga skala har dimensionen slapp — spänd bedömts. Härmed avses kroppsliga kvaliteter såsom de framförallt avslöjar sig i vederbörandes motorik. Särskilt vad beträffar slapphet har den grovmotoriska aktiviteten varit avgörande, medan när det gäller spändhet även finmotoriken har bjudit goda bedömningsgrunder. Härtill kommer vegetativa faktorer såsom svett- ning, rodnad etc.

Här föreligger en normalfördelning och god överensstämmelse mellan pojkar och flickor.

»Subvalid _ supervalid». Denna femgradiga skala har å ena sidan kvaliteter beskrivna av Sjöbring såsom försiktig, stillsam, spänd, osäker i kombination med sensitivitet, kylighet och abstrakt attityd och å andra sådana kvaliteter som initia- tivrik, säker, uthållig, vaken och lugn i kombination med konkret och verklighets— inriktad attityd.

Tabell 24. »Subvalid—sapervalid»

»Subvalid» »Supervalid» Summa 1 2 3 4 5

Pojkar

Antal ....... 3 25 39 32 1 100

% .......... 3,0 25,0 39,0 32,0 1,0 100,0 Flickor Antal ....... 0 5 27 1 1 0 43 % .......... 0,0 11,6 62,8 25,6 0,0 100,0

Även här en normalfördelning med större spridning för pojkar än för flickor.

»Planerande —— impalsdriven». Denna femgradiga skala hänför sig framförallt till den unges attityd vid genomförandet av brott eller annan asocialitet. Till ena sidan har sådana kvaliteter i attityden som försiktighet och planerande hänförts, vilka det har varit ganska lätt att bedöma ur handlingarna. Ofta har den unge då agerat ensam eller varit ledare för någon. Å andra sidan av dimensionen har sådana psy— kiska kvaliteter som impulsivitet, hastigt uppkomna förslag etc. markerats. Det är möjligt att man fått intryck av att sådana egenskaper förelegat oftare än vad som

»Planerande» »Impulsdriven» Summa 1 2 | 3 | 4 5

Pojkar

Antal ....... 1 17 34 47 1 100

% ......... 1,0 17,0 34,0 47,0 1,0 100,0 Flickor

Antal ....... 0 2 12 25 4 43 % ......... 0,0 4,7 27,9 58,1 9,3 100,0

verkligen varit fallet, ty bakom handlandet kan ha legat beräkning och en längre tids planering.

För både pojkar och flickor föreligger en snedfördelning i riktning mot impuls- driven. Denna är särskilt markant för flickorna.

Aggressivitet. Aggressivitet har bedömts som betydande endast om den verkligen genomgående karakteriserat den unges beteende, särskilt så som det kommit till uttryck i vederbörandes asocialitet. Ibland har det varit fråga om enstaka svåra aggressiva utbrott som har fått beteckningen »betydande aggressivitet». Med »någon aggressivitet» har avsetts sådan aggressivitet som i viss mån har karakteri- serat vederbörandes relation till människor och som _ liksom naturligtvis »bety- dande aggressivitet» — utgjort hinder för den unges vidare vård i det egna hem- met eller i många fall barnhem eller ungdomshem.

Omkring hälften av eleverna har ej visat någon hindrande aggressivitet i sin relation till människor, 22 % av pojkarna och 14 % av flickorna däremot bety- dande sådan.

överlägsenhetsattityd. Här har bedömts attityd av arrogans, överlägsenhet eller självsvåldighet ofta förenad med viss fräckhet och fientlighet mot vuxna. (Karak- tären av moralisk värdering har ej kunnat undvikas och återgår på beskrivning av eleven i handlingarna.) »Betydande» har ansetts föreligga då dessa drag varit helt dominerande i vederbörandes attityd under en längre tid, i regel överstigande ett halvt år. »Någon» har bedömts föreligga om attityden icke haft sådan varaktig karaktär. Den har då alltid framkommit i den direkta kontakten med bedömaren och särskilt som reaktion vid försök till olika åtgärder. I vissa fall har attityden mera en karaktär av tillfällig försvarsmekanism, i andra är den mera genom- gående karakteristisk för vederbörandes personlighet och då ett väsentligt hinder för genomförandet av terapi.

»Betydande» överlägsenhet förekommer i 4 % hos pojkarna men ej hos någon flicka. Å andra sidan har 42 % av flickorna betecknats ha »någon» sådan medan detta endast gäller för 27 % av pojkarna.

Tabell 26. Aggressivitet

Pojkar Flickor Antal % Antal % Ingen ........................... 45 45,0 23 53,5 Någon .......................... 33 33,0 14 32,6 Betydande ....................... 22 22,0 6 14,0 Summa 100 100,0 43 100,0

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Ingen ........................... 69 69,0 25 58,1 Någon .......................... 27 27,0 18 41,9 Betydande ....................... 4 4,0 0 0,0

Summa 100 | 100,01 43 |100,o

Paranoidi. Här har bedömts om vederbörande ungdom uppvisat några paranoida drag. Sådana har ansetts föreligga då vederbörandes attityd karakteriserats av misstänksamhet och stark skepsis. I en del fall har det varit fråga om ungdomar med utpräglad överkänslighet mot sin närmaste omgivning, i andra mer om öppna och i attityden dominerande projektioner. Dessa elever har genomgående varit mycket avvisande till vård på ungdomsvårdsskola liksom överhuvudtaget till om- givningens försök att hjälpa dem.

10 % av pojkarna och 2 % av flickorna visar paranoida drag. Det är för pojkar- nas del ett relativt stort antal som uppvisar dessa symptom, som i fler avseenden ställer särskilt stora krav på skolorna om vården skall få avsedd verkan.

Kriminos. I de följande avsnitten beskrives begreppen primärt karaktärsstörda och kriminos med viss utförlighet både beträffande etiologi och yttringar. Krimi— nos är ett begrepp som man ser använt mindre ofta, men som kan anses ha sitt berättigande. Definitionen är att uppfatta endast som preliminär och är fångad med föreliggande klientelmaterial som grund.

Försök har härvid gjorts att nå fram till en grupp som haft en direkt medveten antisocial inställning och där agerandet inte har dominerats av hämnd, trots, flykt eller andra mekanismer, som oftast har neurotisk bakgrund, och ej heller av infan- til omdömeslöshet eller impulsivitet. Den aktuella kriminalitetsattityden synes sna- rare innehålla kvaliteter som beräknande, utnyttjande och vinningssyftande. Denna inställning till brott synes vara en följd av att man helt assimilerat antisociala nor- mer, vilket ej hindrar att brottsaktiviteten och de samhällsföljder denna får kan leda till att vederbörande uppvisar nervösa drag. Det väsentliga är den direkta motivationen till brottsaktiviteten. Denna grupp som här kallas kriminos består sannolikt av ett flertal undergrupper. Sålunda torde man kunna särskilja:

1. en grupp — väl alltid pojkar — som är aktiva och närmast karriärbrottslingar. De planerar och fantiserar om brott som ett ständigt alternativ och är medvetna om risker och följder. De är oftast ledare för andra men kan även operera

ensamma. Tabell 28. Paranoidi Pojkar Flickor Antal % Antal % Ingen ........................... 90 90,0 42 97,7 Någon .......................... 9 9,0 1 2,3 Betydande ....................... 1 1,0 0 0,0 | Summa 43

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Ingen ........................... 58 58,0 39 90,7 Någon .......................... 34 34,0 3 7,0 Betydande ....................... 8 8,0 0 0,0 Ej besvarad ..................... 0 0,0 1 2,3

Summa 100 100,0 43 100,0

2. en grupp som kan komma från minoritetsgrupper i samhället och som ej är

»norminbyggda» — i varje fall ej med de normer som gälleri övrigt i samhället.

3. kanske finns det en tredje kriminosgrupp som är mer passiv och slapp i sin

attityd och som visserligen hela tiden är beredd begå brott, men där det fordras ett särskilt tillfälle, någon form av triggermekanism. Till synes föreligger enbart en impulsivitet, men den vidare utvecklingen och en närmare analys av de en- staka situationerna visar att så ej är fallet. Kriminos har ansetts föreligga i 42 % hos pojkarna men däremot endast i 7 % hos flickorna. Icke i något fall har emellertid enbart kriminos ansetts föreligga. Oftast — i 29 % av samtliga — har det förenats med primär karaktärsstörning.

Primär karaktärsstörning. Beträffande primär karaktärsstörning föreligger en rad olika definitioner i litteraturen varför det här ansetts nödvändigt att behandla begreppet tämligen utförligt. Primär eller tidig karaktärsstörning användes här för att karakterisera en person som icke har förmåga till känslomässig kontaktbindning vilket i viss mån har kommit att karakterisera hans sociala missanpassning. Ut— trycket affectionless character (ungefär affektlös eller affektarm karaktär) använ- des närmast synonymt. Det väsentliga är att denna oförmåga återfinnes under vederbörandes hela uppväxt och tidigaste barndom. En rad undersökningar styrker antagandet att oförmågan härleder sig från en otillräcklig moderlig omsorg, som eventuellt kan bestå i alltför frekvent byte av moder under de första åren, eller enligt vissa undersökningar även från bristande faderskontakt under de tidigaste barndomsåren. En smärtsam, tidig förlust av modern synes snara—re leda till depres- siva reaktioner under uppväxten än till primär karaktärsstörning. En del forskare betonar även att det inte egentligen är otillräcklig kontakt utan snarare felaktig så- dan, som är orsak till en primär karaktärsstörning vilket emellertid är svårare att värdera retrospektivt. Det väsentliga synes vara att barnet under sina tidigaste år inte fått tillräcklig möjlighet att träna upp sin förmåga till känslomässig växelver— kan och kontakt med den som vårdar vederbörande. Några långvariga eller egent- liga barnneurotiska symptom ingår ej i begreppet primär karaktärsstörning.

Om det allmänna sambandet mellan 5. k. otillräcklig moderlig omsorg (i engelsk litteratur ofta kallad maternal deprivation) och social missanpassning eller brotts— lighet kan sammanfattningsvis sägas följande:

1. social missanpassning eller brottslighet är inte alltid om ens den vanligaste följden;

2. alla ungdomsbrottslingar har icke upplevt otillräcklig moderlig omsorg under sina tidigaste levnadsår;

3. det finns en grupp ungdomsbrottslingar — i vissa undersökningar relativt stor — som dels uppvisar en s. k. affektarm karaktär och dels har upplevt olika for- mer av otillräcklig moderlig omsorg i sina tidigaste år.

Pojkar Flickor

Antal % Antal %

Ingen ........................... 50 50,0 18 41,9 Någon .......................... 21 21,0 9 20,9 Måttlig .......................... 21 21,0 10 23,3 Betydande ....................... 8 8,0 6 14,0

Summa 100 100,0 43 100,0

I denna inventering har en ungdom karakteriserats som primärt karaktärsstörd

a) om vederbörande i sin aktuella bild visar sådan känslomässig kontaktoförmåga som här karakteriserats,

h) om denna brist har förelegat under hela hans uppväxt och

c) om ur anamnesen framgår att vederbörande under sina tidigaste barndomsår kan tänkas ha upplevt otillräcklig modersomsorg genom hennes (eller hennes motsvarighets) död eller långvariga frånvaro. Härmed menas i regel en från- varo av över % år, särskilt om detta kombinerats med miljöombyte för barnet. I en del fall har primär karaktärsstörning registrerats när samma förhållande gällt fadern, men endast då det av anamnesen framgått att modern haft uppen- bara svårigheter att själv klara omvårdnaden om barnet. Vid denna bedömning har icke —— lika litet som beträffande övriga diagnostiska grupper — i och för sig ställning tagits till orsaksfaktorerna. Mycket talar för att dessa — även när det gäller sådana grupper som primär karaktärsstörning och karaktärsneuros — kan vara dels konstitutionella dels tidiga hjärnskador, så att barnet från början har haft en minskad förmåga att bygga upp känslomässig kontakt. Denna bristande förmåga kan sedan ha förstärkts av vissa miljöförhållanden, som är obligata för att syndromet skall uppstå. Som framgår av tabellen har primär karaktärsstörning ansetts föreligga i någon eller måttlig grad hos 42 % av pojkarna och hos 44 % av flickorna.

Det har varit relativt vanligt att de med primär karaktärsstörning har utvecklat en s. k. neurotisk pålagring (se detta begrepp nedan). Sådan kombination har före- kommit hos 30 % av pojkarna och hos 28 % av flickorna. De neuroser som utveck- lats hos elever med primär karaktärsstörning fördelar sig på ett flertal olika for- mer. Sammanlagt för samtliga pojkar och flickor har sålunda på basen av primär karaktärsstörning utvecklats en karaktärsneuros i 7 %, en hysteroid neuros i 10 % och en pubertetsneuros i 11 %.

Olika neurosformer. För en utförligare behandling av neurosbegreppet hänvisas i första hand till G. Landquists lärobok Psykiatri och Mentalhygien. Med karak- tärsneuros avses här en under barndomen uppkommen neuros, till en början karak- teriserad av en mängd olika s. k. nervösa symptom och som inverkar hämmande eller i varje fall felaktigt på karaktärsutvecklingen.

Som hysteroid neuros har bedömts de fall, där vederbörande har en hysteroid konstitution och där de aktuella symptomvalen är av hysterisk art. Det har i vissa fall gällt upprepade affektreaktioner ev. med aggressivitet eller överdramatisering (s. k. överspelning). I vissa fall har upprepade oklarhetstillstånd av hysterisk art förelegat, ibland kombinerade med suicidalförsök. Hos en del har det mera före— legat mytoman-a symptom och en allmän benägenhet att dupera och förställa. Hos flickorna har i några fall förelegat direkta kroppsliga symptom, som har antagits vara av hysterisk art, hos andra en betydande grad av aggravation eller simulation.

Pojkar Flickor Antal % Antal % Karaktärsneuros Ingen ............. 60 60,0 32 74,4 Någon ............ 21 21,0 5 11,6 Betydande ......... 18 18,0 5 11 ,6 Ej besvarad. . . . . .. 1 1,0 1 2,3 Summa 100 100,0 43 100,0 H ysleroid neuros Ingen ............. 93 93,0 33 76,7 Någon ............ 7 7,0 8 18,6 Betydande ......... 0 0,0 2 4,7 Summa 100 100,0 43 100,0 Pubertetsneuros Ingen ............. 72 72,0 29 67,4 Någon ............ 24 24,0 9 20,9 Betydande ......... 4 4,0 5 11,6 Summa 100 100,0 43 100,0 Hämningsneuros Ingen ............. 98 98,0 41 95,3 Någon ............ 2 2,0 1 2,3 Betydande ......... 0 0,0 0 0,0 Ej besvarad ....... 0 0,0 1 2,3 Summa 100 | 100,0 | 43 100,0

Med pubertetsneuros avses neurotiska mekanismer som debuterat under puber- teten och som oftast präglas av problematiken kring frigörelse och auktoritetsaggre- sivitet.

Hämningsnenros är ur psykiatrisk synpunkt ingen enhetlig grupp men hit har förts dels de som visat symptom på tvångsneuros och dels sådana som har symp- tom på depressiv neuros eller reaktion. I något fall har det även i bilden blandat sig betydande neurasteniska drag.

Karaktärsneuros har sålunda bedömts föreligga hos 39 % av pojkarna och 23 % av flickorna. Även beträffande karaktärsneuros kan neurotisk pålagring förekom- ma. Hos pojkarna har sådan kombination bedömts förekomma i 19 % och hos flic- korna i 40 % av fallen med karaktärsneuros.

Hysteroid neuros har förekommit mer än 3 gånger så ofta hos flickor som hos pojkar.

Pubertetsneuros har bedömts föreligga i genomsnitt hos 30 % av eleverna och hämningsneuros endast i några få procent.

Neurotisk pålagring. Denna benämnning kan synas vara oegentlig men den har dels använts för fall som icke tidigare — ej ens i puberteten _ har visat några egentliga neurotiska drag, men som i tidssamhand med asocialiteten och oftast som en direkt följd av de manipulationer familjen eller samhället vidtagit med vederbörande, fått olika neurotiska symptom. Dels har benämningen använts för ungdomar som har haft vissa neurotiska drag tidigare men där dessa stått i bak- grunden för de symptom i aktuell tid, som utlösts av vederbörandes asocialitet och omgivningens reaktioner därpå eller som i varje fall stått i tidssamhand med dessa.

Pojkar Flickor

Antal % Antal % Ingen ........................... 54 54,0 25 58,1 Någon .......................... 34 34,0 15 34,9 Betydande ....................... 12 12,0 3 7,0 Summa 100 | 100,0l 43 100,0

De symptom det här gäller är olika symptom grundade på ångest ibland kombi- nerade med förtvivlan och nedstämdhet, ibland med trots och aggressivitet.

Neurotisk pålagring har bedömts föreligga i genomsnitt hos 44 % hos eleverna.

ESSELTE Ål. STHLM ll _ uuoo

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen) l

—. —_ ___; ..."—4— '

Justltledepartementet ,: Företagslntecknlng. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommisslonen ! Wennerström- affären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden i Wenner- strömatfären. [17] '

Försvarsdepartementet ' Krigsmaktens törbandssj ukvård. [20]

Soellldepsrtementet Blttre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortnlngens verkningar. [9] Behandlingsiorsknlng vid ungdomsvårdsskolorna.

Kommunikationsdepartementet Bilskrotning. [21]

Finansdeplrtementet z.— Vlrdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] _! :. Indexlån. Del 11. [2] !. Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrler. [7] Kommunal skatteutjåmning. [191

Eekleslutikdepurtementet *

1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet.

[13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] Förbud mot utförsel av kulturtöremål. [22]

Jordbmksdepartementet Kapltaiutveekiingen i det svenska lanbruket. [a] Ålgtrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. [12] Kronhjortsreservat m. m. [23]

Handelsdepnrtementet

Effektivare konsumentupplysnlng. [4] Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [ia]

Inrikesdepu'tementet Konsumtionamönster på bostadsmarknaden. [3]