SOU 1964:5

Bättre åldringsvård : sjukhem, bostäder, hemhjälp : förslag

Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

Genom beslut den 2 december 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialpolitiska kommittén att utföra en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt att till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för kart- läggningens resultat ävensom de förslag kommittén med anledning därav fann påkallade.

Resultatet av kommitténs kartläggning har redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Som framgår av kommitténs undersökningar intar långtidssjukvården en nyckelställning inom åldringsvården. En utbyggnad av långtidssjukvården är därför enligt kommitténs mening angelägen som ett första steg i upprustningen av åldringsvården.

Platssituationen inom långtidssjukvården samt det snabbt ökande an- talet åldringar kräver, anser kommittén, extraordinära insatser från sjuk— vårdshuvudmännens och statens sida. Kommittén överlämnar härmed en promemoria med förslag angående statligt stöd till byggande av sjukhem. I promemorian föreslås, att staten lämnar sjukvårdshuvudmännen lån på vissa villkor till anordnande av vårdplatser vid fristående sjukhem.

I den slutliga behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad Michanek, ordförande, samt samtliga ledamöter utom ledamoten Torsten Bengtson, som varit förhindrad på grund av uppdrag som FN-delegat.

Stockholm i november 1963.

Ernst Michanek Ingemund Bengtsson Britt—Marie Bystedt Gunnar Hallström

Sven Hydén Hans Nyhage Einar Rimmerfors Elisabet Sjövall Reidar Tilert

! Birger Forslund

Sjukhemmen en viktig del av åldringsvården

Socialpolitiska kommitténs undersök- ningar rörande sjukvårdens resurser och patientsammansättning ( SOU 1963:47 ) visar i hur hög grad sjukvården utgör en medicinsk åldringsvård. Vid patient— inventeringen i hela landet den 12 april 1962 fann man, att 4,6 procent av alla åldringar fanns för tillfällig eller lång- varig vård på sjukhus och sjukhem av olika slag. Totalantalet var 35 000 per- soner eller i stort sett lika många som på ålderdomshemmen.

Av alla patienter var åldringarna: inom värden för långvarigt kroppssjuka

14 500 personer — 80 procent av pa— tienterna i denna vårdform;

inom mentalsjukvården 10 500 personer —— 29 procent av patienterna; vid lasarett och sjukstugor 9 500 perso— ner —— 26 procent; i sjukvården totalt 34 500 personer fyll- da 67 år, motsvarande 38 procent av alla patienter. Av alla 75—79—åringar återfanns 5 procent på sjukhus eller sjukhem, av 85 _SQ-åringarna 10 procent, av de allra äldsta 14 procent.

Av alla som fyllt 80 år fanns 5 procent på sjukhem för långvarigt kroppssjuka. Drygt 13 procent av denna åldersgrupp fanns på ålderdomshemmen. Sjukhem och avdelningar för långvarigt kropps- sjuka företer en ålderssammansättning som i hög grad liknar ålderdomshem- mens. Av åldringarna bland långtids- sjukvårdens patienter var hälften över 80 år, en fjärdedel 75—79 år.

På sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka hade 38 procent av patienterna fyllt 67 år. Antalet i åldern 80 år och däröver utgjorde 10 procent av samt- liga patienter.

I fråga om den framtida befolknings- utvecklingen kan framhållas, att anta— let personer i åldern 67 år och däröver beräknas öka med 20 000 å 25000 per år under 1960-talet. De äldsta ålders- grupperna kommer relativt sett att öka mest. Den genomsnittliga ökningen av antalet personer fyllda 80 år utgör under 1960-talet ca 5900 personer om året. Åldersklasserna 85 år och däröver kom- mer att mer än fördubblas under pe- rioden 1960—1980.

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka

Landstingen och de landstingsfria stä- derna ansvariga för vården

Under början av 1900-talet tillgodosågs vården av de långvarigt sjuka, »kroniskt sjuka», principiellt utanför sjukhusvå- sendet i egentlig mening. De hörde hem- ma i fattigvården. Det ålåg fattigvårds- samhällena att ta hand om den som på grund av sjukdom inte kunde försörja sig själv och som saknade underhåll och vård av andra. Den fattige, kroniskt sjuke hamnade i brist på bättre på ål- derdomshemmet, »fattigstugan». Små- ningom växte emellertid den uppfatt- ningen fram, att man måste ordna med sjukhusvård för kroniskt och obotligt sjuka. Landstingen började —— frivilligt —— inrätta enstaka kronikerhem 1910. Den nya synen kom till praktiskt ut- tryck i 1927 års kungörelse om statsbi- drag till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka. Vården av dessa började därmed lyftas ut från fattig— vården och över till sjukvården. En ändring av statsbidragsbestämmelserna gjordes 1945. Enligt de ändrade bestäm- melserna skulle staten i princip be- gränsa sina bidrag till sådana hem, som uppfördes, inrättades eller drevs av landsting och städer utanför lands- ting. Möjligheten att i särskilda fall be- vilja bidrag även till andra primärkom- muner bibehölls dock.

Ett led i den reform av ålderdoms- hemsvården, vars grunder godkändes

av 1947 års riksdag, var att ålderdoms- hemmen befriades från de olika kate- gorier av sjuka personer som utgjorde en betydande del av deras klientel. So— cialvårdskommittén hade föreslagit att landstingen och städerna utanför lands— ting i lag skulle åläggas huvudmanna- skap för vården av de kroniskt sjuka och att Kungl. Maj :t skulle fastställa pla- ner för utbyggnaden av vårdformen inom de olika sjukvårdsområdena. Sta- tens sjukhusutredning av år 1943 tog upp frågan och förordade att de angivna sjukvårdshuvudmännen skulle åläggas huvudmannaskapet på samma sätt som gällde för övrig kroppssjukvård. Utred— ningens förslag anknöt inte bara till ålderdomshemsreformen utan även till den fortgående utvecklingen för kroni- kervårdens del.

En på grundval av sjukhusutredning— ens förslag utarbetad proposition (nr 20) förelades 1951 års riksdag. Genom en ändring i sjukhuslagen, vilken träd- de i kraft den 1 januari 1952, ålades landstingen och städerna utanför lands- ting huvudmannaskapet för vården av de kroniskt sjuka. Ändringarna syftade vidare till att reglera kronikeranstal- ternas ställning.

Platsantalet fördubblat under 1950-talet

Antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1950 till ca 9 200. Platsantalet hade till

Tab. 1. Platsanlalel inom långtidssjukvården vid slutet av vart och ett av åren 1950—1961 fördelat efter sjukhustyp (Källa: Allmän hälso— och sjukvård)

Fristående anstalter för lung- tuberkulos

Sj uk-

Lasarctt stugor

Fristående epidemivårds- anstalter

Sjukhem för psykiskt sjuka

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka

8 391 8 506 9 101 9 841 10 364 10 496 11 997 12 339 12 441 13 452 13 980 14 434

älllllllllll

utgången av 1961 stigit till 19 600. Som framgår av tab. 1 har utbyggnaden rela- tivt sett varit störst i fråga om vård- platser vid lasarett och sjukstugor. Plats- antalet vid lasaretten har ökat från ca 600 till över 3 100, vid sjukstugorna från 220 till 950 samt vid sjukhemmen från 8 400 till 14 400.

Utbyggnaden har till en del åstad- kommits genom att andra institutioner, främst sanatorier, tagits i anspråk för långtidssjukvården. Även epidemivårds- anstalter har utnyttjats för ändamålet.

Räknat i promille på befolkningen har sammanlagda antalet vårdplatser inom långtidssjukvården ökat från 1,3 år 1950 till 2,6 år 1961. Ser man endast till an- talet personer fyllda 70 år har platsan- talet under perioden ökat från 20 till 34 promille under den angivna perio- den.

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka drives av landsting och landstingsfria städer, primärkommuner samt av en- skilda. Utvecklingen i fråga om sjuk— hemmen under perioden 1950—1961 framgår av tab. 2.

Antalet platser vid sjukhem, drivna av landsting och landstingsfria städer,

har ökat med ca 4 000 under perioden. Landstingen och de nämnda städerna har emellertid under samma tid byggt ut lasaretten med över 2500 vårdplatser för långvarigt kroppssjuka och sjukstu- gorna med över 700 platser för lång- tidsvård. Samtidigt har över 1 000 vård- platser tagits i anspråk på sanatorier och epidemisjukhus för långtidsvården. Antalet långtidsplatser i landstingens och de landstingsfria städernas regi, som 1950 uppgick till 5140, hade till slutet av år 1961 ökat till sammanlagt 13 625 eller med 165 procent.

Antalet vårdplatser på sjukhem i pri- märkommunal regi, som 1950 uppgick till 3 416, sjönk till 1 138 år 1955. Plats- antalet har därefter ökat och utgjorde 4 436 vid slutet av år 1961. De enskilda sjukhemmen slutligen, som år 1950 re- dovisades med 619 vårdplatser, ökade platsantalet till slutet av år 1961 till 1 540.

När det gäller platsutvecklingen inom olika grenar av långtidssjukvården, mås- te beaktas, att redovisningstekniska an- ordningar kan spela en viss roll. Sålunda torde sjukhem, drivna av primärkom- muner, under perioden i viss omfatt-

Tab. 2. Platsantalet på sjukhem för långvarigt kroppssjuka vid slutet av vart och ett av åren 1950—1961 fördelat på huvudmän (Källa: Allmän hälso- och sjukvård)

Landsting och Primär- År landstingsfria k Enskilda Summa .. ommuner stader

1950 ................ 4 356 3 416 619 8 391 51 ................ 4 624 3 255 627 8 506 52 ................ 6 963 1 502 636 9 101 53 ................ 7 655 1 426 760 9 841 54 ................ 8 368 1 249 747 10 364 1955 ................ 8 650 1 138 708 10 496 56 ................ 10 088 1 203 706 11 997 57 ................ 8 546 3 087 706 12 339 58 ................ 8 541 3 161 739 12 441 59 ................ 9 167 3 490 795 13 452 1960 ................ 8 366 4 337 1 277 13 980 61 ................ 8 458 4 436 1 540 14 434

ning ha överförts från ålderdomshems- statistiken. Antalet vårdplatser på av- delningar för långvarigt sjuka vid ålder- domshemmen har minskat från 2 048 år 1954 till 1 344 år 1960.

Utvecklingen varierar i de olika sjuk- vårdsområdena

Utbyggnaden av långtidsvården har va— rit större i vissa sjukvårdsområden än i andra. Utvecklingen i fråga om plats- antalet absolut sett inom olika sjuk- vårdsområden framgår av tab. A och diagram 1 i tabellbilagan.

Nettotillskottet under perioden 1951— 1961 uppgick till sammanlagt 8 500. Totalt sett har den största utbyggnaden ägt rum i Örebro län, där nettotillskot- tet uppgår till 736 platser. För Malmö stad redovisas ett nettotillskott av 468 platser. Den minsta utbyggnaden, mätt i antalet tillkomna vårdplatser, redovi— sas för Gotlands län (40 platser) , Malmö- hus län (115 platser), och Kalmar läns norra landstingsområde (132 platser). Närmare uppgifter beträffande varje sjukvårdsområde lämnas i tab. B (ta- bellbilagan) .

Tages platsantalet år 1958 till bas för

en indexberäkning (1958=100) visar sig platsantalet ha varit i stort sett oför- ändrat i Gotlands län tiden 1950—1958. Ökningen har varit störst i Örebro län, Hallands län, Gävleborgs län, Väster- norrlands län samt Kalmar läns södra landstingsområde. Ökningen har, om man bortser från Gotlands län, varit minst i Stockholms län, Jönköpings län, Kalmar läns norra landstingsområde samt Västmanlands län. Utvecklingen i varje sjukvårdsområde redovisas i tab. C (tabellbilagan).

I förhållande till antalet personer fyllda 70 år uppgick platsantalet vid landstingens anstalter vid utgången av 1950 till 11 promille, i slutet av år 1960 till 23 promille. Relationstalen för varje sjukvårdsområde återfinnes i tab. D (tabellbilagan). Promilletalen var i många fall mycket låga 1950, t. ex. för Blekinge län 5, Hallands län 4, örebro län 2, Gävleborgs län 4 samt Västernorr- lands län 5 promille. Det högsta pro- milletalet fanns i Norrbottens län (33), Gotlands län (24), Stockholms stad (21) och Stockholms län (19). Vid slutet av år 1960 var promilletalet oförändrat för Stockholms län. På många håll hade promilletalen fördubblats sedan 1950.

Tab. 3. Sjukhemmens medicinska ut- rustning

Diagnostiserings- och Antal hem

behandlingsresurser

med utan

Röntgen ................. 54 121 Fysikalisk terapi ......... 54 121 Laboratorium ............ 62 1 13 Arbetsterapi ............. 1 1 0 65 Sjukgymnastik ........... . 152 23

175

Summa hem

Till denna kategori hör exempelvis Upp- sala län, Kronobergs län, Blekinge län, Kristianstads län, Göteborgs stad, Göte— borgs och Bohus län, Älvsborgs, Skara- borgs, Värmlands län samt alla Norr- landslänen utom Norrbottens. I några fall har ökningen rört sig om endast någon eller några enheter, t. ex. Malmö— hus län och Jönköpings län. Utveck- lingen belyses även i diagram 2 (tabell- bilagan).

Sjukhemmens standard

Socialpolitiska kommittén har genom anstaltsundersökningen i april 1962 in- hämtat uppgifter om bl. a. sjukhemmens diagnostiserings- och behandlingsresur— ser. Uppgifter föreligger beträffande 175 av totalt 182 sjukhem vilka efter före— komsten av diagnostiserings- och be- handlingsresurser fördelar sig på sätt framgår av tab. 3.

Röntgen saknas helt på sjukhemmen i 9 sjukvårdsområden, fysikalisk terapi i 8 samt laboratorium i 9. Anordningar för arbetsterapi saknas på sjukhemmen i 3 sjukvårdsområden samt anordningar för sjukgymnastik i likaledes 3 områden. Som framgår av tab. 4 är de största hem— men bättre utrustade än de mindre.

Ser man till hela antalet vårdplatser på sjukhem, visar det sig, att hälften av vårdplatserna finns i sjukhem med till- gång till röntgen, hälften i hem med fy- sikalisk terapi och likaledes hälften i hem med laboratorium. 3/4 av platserna finns i sjukhem med anordningar för arbetsterapi och 90 procent av platserna i hem med sjukgymnastik.

Kommittén har vidare i oktober 1963 kompletterat det föreliggande materialet med uppgifter om antalet bäddar i sjuk- hemsrummen, förekomsten av central- radio, TV m. m.

Materialet ger vid handen, att vård— platserna fördelar sig efter antalet bäd— dar i varje rum på följande sätt.

Rum med antal bäddar

Vårdplatser antal

950 2 202 963 1 956 425 702 296

7 494

Summa vårdplatser

Tab. 4. S jukhemmen i storleksgrupper fördelade efter förekomsten av medicinsk utrustning

Därav hem med

Vårdplatsantal Antal hem Röntgen

Fysikalisk

Arbets- terapi

Laborato- rium

Sj ukgym-

terapi nastik

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

4 33 10 22 9 23 6 27 25 46

25 3 25 6 50 10 83 17 12 26 16 35 39 85 20 12 30 23 58 33 83 32 8 36 17 77 18 82 51 27 49 48 87 52 95

54 31 62 |35|110 63 152 87

Drygt två femtedelar av vårdplatser— na finns i en- och tvåbäddsrum. Å andra sidan är en knapp femtedel av dem be- lägna i rum med 5 bäddar och mer. Drygt 3 100 patienter har enkelrum eller dubbelrum, medan över 1 400 bor i salar med minst 5 patienter.

Största andelen vårdplatser i enkel- rum på sjukhem (20 %) föreligger i Kalmar läns södra landstingsområde och Hallands län; lägsta andelen redovi— sar Göteborgs stad (3 %). Flest vård- platser i rum om minst 5 bäddar redo— visar Malmö stad (83 %), Göteborgs stad (62 %) samt Göteborgs och Bohus län (61 %). I Malmö finns 14 salar med vardera 12 vårdplatser. I genomsnitt finns i riket 2,4 vårdplatser per rum.

Centralradio finns på nästan alla sjuk- hem, likaså TV-mottagare, vilkas antal nära motsvarar en apparat per avdel- ning.

I detta sammanhang kan nämnas att med. dr Albert Grönberg, Vänersborg, på medicinalstyrelsens uppdrag förrät- tat inspektion av ett 60-tal hem för lång— varigt kroppssjuka, därav bl. a. 17 lands- tingsdrivna sådana med sammanlagt 1 000 vårdplatser. Resultatet har redovi- sats till medicinalstyrelsen i ett antal rapporter åren 1961—63.

I dessa konstateras, beträffande de in- spekterade landstingshemmen, på sina håll vissa brister, som hänger samman med hemmens omoderna disposition. Många byggnader är ganska gamla. Bad- rummen kan ligga olämpligt till och vara föga ändamålsenligt utformade. Badka- ren saknar ofta lyftanordningar. Följden blir att i dylika fall bad endast undan- tagsvis serveras oftare än var 14:e dag. Transportmöjligheterna i många hem är gammaldags eller obefintliga. Hissar saknas. Korridorer är för smala. Belys- ningen är på många håll otillfredsstäl- lande, särskilt vid sängar och i korri- dorer. Elementära hygieniska anord-

ningar såsom bäckenkok och annan ste- riliseringsutrustning saknas i många fall. En del hem har för stora salar men saknar dagrum, isoleringsrum och solaltaner. Åtskilligt brister ifråga om hemmens utrustning med anordningar för diagnostisering och behandling: kortvåg, värmebågar, röntgen och labo- ratorium saknas på de flesta hem.

De landstingshem som inspekterats företer emellertid många positiva drag, i synnerhet i jämförelse med den sjuk- vård som bedrivs inom ramen för ål— derdomshemmen. Denna rubriceras som ur medicinsk synpunkt otillfreds- ställande.

Behovsberäkningar

Beräkningar beträffande behovet av platser inom värden för långvarigt kroppssjuka har gjorts i olika samman- hang. Som exempel på dylika beräk- ningar kan nämnas följande. De åter— ges här utan något som helst ställnings- tagande av socialpolitiska kommittén.

Statens sjukhusutredning uppskattade 1947 (SOU 1947:61) antalet kroniskt sjuka till 3 a 4 promille av befolkningen och föreslog en utbyggnad av kroniker— vården till 3 promille — vid den tiden motsvarande 20000 platser.

På grundval av en av medicinalsty- relsen gjord undersökning beräknades 1959 behovet av långtidsvårdplatser till minst 2,9 promille av befolkningen eller 40 promille av antalet personer fyllda 70 år.

På grundval av undersökningar i Upp- sala län 1958—59 beräknade professor R. Berfenstam och dr H. Hedqvist, att vårdplatsbehovet var 2,8 promille av totalbefolkningen.

Läkarprognosutredningen återger (SOU 1961: 8) uppgiften att man i Gö- teborg vid planeringen av långtidsvår—

den räknar med ett platsantal som mot- svarar 3,5 promille av befolkningen.

För hela landet räknade läkarprog- nosutredningen med att vårdplatsbeho- vet i långtidssjukvården — inklusive vissa grupper lättskötta mentalt sjuka (senila demenser, som ansågs böra över- föras från mentalsjukvården till kropps- sjukhemmen) _ motsvarade 4 promille av totalbefolkningen eller 55 promille av befolkningen i åldern 70 år och där— över. Detta skulle innebära ett behov av ca 40 000 platser 1970.

I en av landstinget i Norrbottens län nyligen gjord utredning räknar man med ett platsbehov inom långtidssjuk- vården, som motsvarar 50 promille av antalet personer i åldern 70 år och där- över. (6 procent av dessa platser be— räknas för den centrala länskliniken och ca 25 procent för vård på centrala sjukhem vid lasaretten. Övriga 70 pro- cent skulle kunna tänkas decentralise— rade till perifera sjukhem i kommu- nerna.)

I de refererade utredningarna har allt- så angivits vårdplatsbehov för hela lan- det motsvarande 3,0, 2,9 samt 4,0 pro- mille av totalbefolkningen samt 40 och 55 promille av befolkningen över 70 år. För olika delar av landet har beräknats ett behov av 2,8 promille (Uppsala län) och 3,5 promille (Göteborgs stad) i för- hållande till totalbefolkningen samt 50 promille (Norrbottens län) i förhållan- de till antalet personer som fyllt 70 år.

ÖHS-kommittén (SOU 1963: 21) fram- håller, att den nämnda undersökningen i Uppsala län visade ett platsbehov mot- svarande 51 per 1 000 personer i åldern 70 år och däröver.

Frånräknas gränsfall sjunker dock siffran till 47. Göres i stället tillägg för sådana som i och för sig var kvalifice- rade för vård på hem för långvarigt sjuka men hade möjlighet att tills vi- dare avstå därifrån, steg behovstalet,

1—412020

framhåller ÖHS-kommittén till 75. Kom- mittén anför vidare, att läkarprognos— utredningens norm, 55 promille av an- talet 70-åringar, ungefär motsvarar det minimibehov som undersökningen för Uppsala län belyst, om hänsyn tas till kravet på en viss platsreserv.

Eftersläpning inom långtidssjukvården

Det är vanskligt att på grundval av före- liggande material göra en beräkning av platsbehovet. Till belysning av plats- situationen inom långtidssjukvården kan emellertid anföras följande.

Vårdplatsantalet vid landstingens och de landstingsfria städernas institutio- ner för långtidssjukvård uppgick i april 1962 enligt de till socialpolitiska kom— mittén inkomna uppgifterna till 13 900, vilket motsvarar 1,9 promille av hela befolkningen och 24,3 promille av anta- let personer i åldern 70 år och däröver enligt 1960 års folkräkning. Om därtill lägges vårdplatserna vid kommunala sjukhem uppnås 2,4 promille av hela befolkningen och 31,8 promille av an- talet 70—åringar. Härtill kommer ett an- tal enskilda sjukhem med ett redovisat platsantal av 1 630. Medräknas även des- sa platser, skulle vårdplatsantalet mot— svara 2,6 promille av hela befolkning- en och 34,7 promille av dem som fyllt 70 år.

Antalet patienter i alla åldrar inom långtidssjukvården i länen (de lands- tingsfria städerna alltså inte inräknade) uppgick till 13 025. Av dessa ansågs 948 behöva vård i annan form. De övriga 12 077 bedömdes erhålla adekvat vård. I öppen vård fanns 556 åldringar och 171 invalider, för vilka ansökan gjorts om plats inom långtidssjukvården. På ålderdomshemmen vårdades 1 812, som ansågs vara i behov av långtidsvård, på akutsjukhus 1 339 och inom mental- sjukvården 379. Det sammanlagda plats-

behovet på grundval härav avser alltså 16 300 patienter, motsvarande 2,7 pro- mille av hela befolkningen i länen och 35,3 promille av antalet personer i ål- dern 70 år och däröver.

Enligt de lämnade uppgifterna erhöll vidare i april 1962 ca 8000 personer hemsjukvårdsbidrag från landsting. Över 1 000 fick bidrag från enbart kom- munen för vård i hemmet. För vård av långvarigt kroppssjuka på ålderdoms— hem utgick bidrag från landstingen un- der 1961 för ca 2 600 personer i länen utanför storstäderna.

Räknar man samman de olika kate- gorierna (öppen vård, ålderdomshem, akutsjukhus, mentalsjukvården) och ut- går från att även de ca 8 000 med hem- sjukvårdsbidrag skulle behöva plats på långtidssjukhemmen blir resultatet ett behov av 24 000 vårdplatser inom lång- tidssjukvården i länen utanför storstä- derna. Då antalet vårdplatser, inberäk- nat de enskilda sjukhemmen, i april 1962 uppgick till 13500 i de aktuella områdena, skulle där enligt denna be- räkningsmetod saknas ca 10000 vård- platser inom långtidssjukvården. Bort— ser man från hemsjukvårdsfallen och förutsätter, att dessa erhåller en adekvat vård i sina hem, vore platsbristen ändå ca 2500. Skulle landstingen och kom— munerna ensamma svara för långtids— vården behövde de enligt denna beräk— ningsmetod ha 3 500 vårdplatser fler än de nu har.

Gör man beräkningarna för länen utanför de tre storstäderna med utgångs- punkt i läkarprognosutredningens be— dömningar, dvs. ett vårdplatsbehov motsvarande 55 promille av antalet per- soner fyllda 70 år, skulle det behövas 25 500 platser inom långtidssjukvår- den i de berörda områdena. Platsbris— ten skulle enligt detta sätt att räkna uppgå till ca 12000. Räknar man i stället med ett platsbehov av 4 promille

av hela befolkningen, skulle platsanta- let behöva uppgå till ca 24 000.

Enligt läkarprognosutredningens sätt att beräkna vårdplatsbehovet skulle för hela landet, sålunda de tre storstäderna inberäknade, antalet vårdplatser behöva uppgå till totalt i hela landet 30000, om man räknar med 4 promille av to- talbefolkningen. Beräknat efter 55 pro- mille av antalet personer i åldern 70 år och däröver skulle vårdplatsantalet inom långtidssjukvården behöva uppgå till mer än 31 000.

Socialpolitiska kommitténs undersök- ningar, vilka inte har karaktär av prog- nos, och läkarprognosutredningens be- dömningar ger i stort sett samma re- sultat, nämligen en platsbrist på minst ca 10 000 platser inom långtidssjukvår- den. När det gäller socialpolitiska kom— mitténs undersökningar har därvid an— talet personer med hemsjukvårdsbidrag medräknats. Bortser man från dessa uppgår hela antalet i behov av lång- tidssjukvård enligt kommitténs under— sökningar till minst ca 22 300, dvs. mot- svarande 3,0 promille av befolkningen och 39,4 promille av antalet personer fyllda 70 år.

Läget — 15500 platser

Det totala antalet vårdplatser för lån g- varigt kroppssjuka på institutioner driv— na av landstingen och sjukvårdsstyrel- serna i de landstingsfria städerna utgör den 1 oktober 1963 nära 15 500. I detta antal ingår inte 4000 platser på sjuk- hem i socialnämndernas regi och 1 500 vårdplatser på enskilda sjukhem. Mead- tas dessa platser, får man ett mått på hela långtidsvårdens omfattning. Denna omfattar över 21 000 vårdplatser.

Ser man till långtidsplatsernas fördel- ning på olika vårdområden, framgår bue— träffande landstingens och sjukvårdls- styrelsernas vårdplatser att hälften av

platserna, 7500, finns på fristående sjukhem. Den andra hälften fördelar sig på lasarettskliniker (3 300 platser), avdelningar vid delade (1 600 platser) och odelade (600 platser) lasarett, sa- natorier och epidemisjukhus (1 200 plat— ser) samt på sjukhem i anslutning till sjukstuga (1 200 platser).

Planer på 10 000 nya platser

Kommittén har frågat landstingen och sjukvårdsstyrelserna om omfattningen av beslutad utbyggnad inom långtids- vården. Därvid gjordes åtskillnad på det antal vårdplatser, som beslutats före den 1 oktober 1963 men ännu inte får- digställts, samt antalet platser, som be- slutats av 1963 års ordinarie landsting. En redogörelse för resultatet av under- sökningen lämnas i särskild bilaga.

Antalet före den 1 oktober 1963 he- slutade, ännu inte färdigställda platser inom somatisk långtidsvård utgör 5 300 i hela riket. 1963 års landsting har fat— tat beslut om inrättande av ytterligare 4200 vårdplatser. Totalt föreligger så- lunda beslut om en utbyggnad av den somatiska långtidsvården med 9 500 platser, motsvarande drygt 60 procent av platsbeståndet den 1/10 1963. I vil- ken utsträckning de beslutade vårdplat— serna kommer att ersätta äldre platser i det befintliga platsbeståndet, har inte angetts, men nettotillskottet för tiden t. o. m. 1966 uppges till 6 000.

Hälften av de beslutade vårdplatserna (4 700) avser platser på fristående sjuk- hem. Fördelningen mellan sjukhem och övriga former av långtidsvård är såle- des densamma som i platsbeståndet den 1/10 1963.

Årligt nettoplatstillskott: 2 000

nettotillskottet - platser inom långtidsvården t. o. m. 1966

Som nämnt beräknas

till drygt 6000, motsvarande en årlig ökning av 2 000. Hälften av nettoökning- en faller på platser vid fristående sjuk- hem.

Nettotillskottet platser, 6 000, fördelar sig med 1 750 på tiden 1/10 1963—31/12 1964, 1 550 på 1965 samt 2 700 platser på 1966.

Under den tid av 11/2 år som förlöpte mellan kommitténs anstaltsundersök- ning i april 1962 och undersökningstill- fället den 1/10 1963 tillkom 1 500 plat- ser, motsvarande ett årligt platstillskott av 1 000. Som ytterligare jämförelse kan nämnas, att under perioden 1951—61 ökade antalet platser med i genomsnitt knappt 800 per år.

Den 1/10 1963 var totalt 2 400 långtids- platser under byggnad; 2 600 befann sig på projekteringsstadiet.

Om utbyggnaden av långtidsvården genomförs i den takt som beräknats, kommer antalet vårdplatser i promille av uppskattade antalet personer fyllda 70 år att öka från f. 11. 25,3 till 32,4 den 1/1 1967. Malmö stad kommer att få det relativt sett största antalet vårdplatser, 68 promille; Norrbottens län kommer därnäst med 53 promille. Ytterligare 5 län får promilletal på över 40; men 9 sjukvårdsområden beräknas alltjämt ha färre vårdplatser än som motsvarar 25 promille av befolkningen.

Hälften av platserna nybyggs

Kommittén har frågat i vilken utsträck- ning vårdplatser, som beräknas till— komma t. o. m. 1966 inrättas i nybygg- nad, tillkommer genom om- eller till- byggnad osv. Svar har lämnats beträf- fande 5 500 platser. Drygt hälften (2 800) anges tillkomma genom nybygg- nad; drygt en tredjedel (1 900) genom om- eller tillbyggnad som är att jäm- ställa med=nybyggnad, 4 procent (200) genom annan om- eller tillbyggnad, en

tiondel (500) genom ianspråktagande av i vederbörandes ägo befintlig insti- tution samt 35 vårdplatser genom över- tagande av kommunalt ålderdomshem.

Alla utom tre har fastställd plan

Kommittén har vidare frågat, huruvida plan fastställts för vården av långvarigt kroppssjuka. Sådan plan föreligger i samtliga sjukvårdsområden utom Got- lands län, Värmlands län och Göteborgs stad. Värmlands läns landsting uppger, att utbyggnad av långtidsvården sker successivt efter av landstinget i varje särskilt fall fattat beslut. Sjukvårdssty- relsen i Göteborg uppger, att plan för långtidsvården kommer att utarbetas inom den närmaste tiden. I 5 sjukvårds- områden, Södermanlands län, Krono- bergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs län samt Stockholms stad, är planen fastställd 1963. I ytterligare 4 fastställ— des plan 1962, nämligen i Kalmar läns södra landstingsområde, Hallands län, Norrköping och Malmö. 9 landsting har plan som fastställts före 1960. Den äldsta är 8 år.

Anordningskostnaderna varierande

Enligt uppgifter som inkommit till cen- trala sjukvårdsberedningen uppgick byggnadskostnaderna under perioden 1953—1960 till sammanlagt 29 mkr, av- seende 1 250 vårdplatser, samtliga i ny— byggnad. Kostnaden per Vårdplats upp- gick i genomsnitt till 23 400 kronor. Räknat per Vårdplats varierade kost— naderna under perioden mellan lägst 13 700 kronor och högst 43 300 kronor. Låga kostnader hänför sig i allmänhet till om- och tillbyggnader eller nybygg— nad i anslutning till redan befintlig institution, varigenom värmeanlägg- ningar, köks- och ekonomilokaler etc. kan göras gemensamma. Höga kostnader

avser vanligen fristående sjukhem samt sjukhem rmed läkarmottagning m. m. Räknat per 1113 uppgick byggnadskost- naderna under den angivna perioden till i genomsnitt 165 kronor. Kostnader- na varierade mellan lägst 115 och högst 214 kronor.

För tiden därefter kan nämnas, att byggnadskostnaderna per Vårdplats en— ligt uppgifter inkomna till centrala sjuk- vårdsberedningen under första halvåret 1961 i genomsnitt uppgick till 23 900 kronor med variationer mellan 5800 kronor (ombyggnad av sjukstuga) och 42100 kronor (sjukhem med läkarmot- tagning). Under tiden 1/1—30/9 1962 var byggnadskostnaderna per vårdplats 28 000 kronor (varierande mellan 13 000 och 30400 kronor) samt under tiden 1/1—30/9 1963 33 600 kronor (varieran- de mellan 21800 och 55100 kronor). Räknat per m3 uppgick byggnadskostna- den under de angivna perioderna till lägst 60—70 kronor (ombyggnad av sjukstuga och ålderdomshem) och högst 241 kronor.

Statsbidragsbestämmelserna

Bestämmelser om statsbidrag till anord— nande av sjukhem för långvarigt kropp s- sjuka finns meddelade i kungörelse den 21 december 1951 angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av aln- stalter för kroniskt sjuka (SFS 19571: 820; ändr. 1954: 505). Genom denna kungörelse upphörde den tidigare i änn- nct från år 1927 (SFS 1927: 245), genom vilken statsbidrag först införts, att gälla. Själva normerna för statsbidrag ändrza- des dessemellan, nämligen 1945 (SFS 1945: 335). Normerna av år 1945 upp- togs sedermera oförändrade i 1951 års kungörelse.

Statsbidragets storlek är beroende av om nybyggnad uppförs, byggnad köjps eller i sökandens ägo befintlig byggnad

tas i anspråk. I alla tre fallen gäller den gemensamma begränsningen för bidra- gets storlek att detta inte får överstiga hälften av _ vid nybyggnad — bygg— nadskostnaderna, vari utgifter för an- skaffande av tomt och inventarier inte får inräknas _ vid köp av byggnad —— köpesumman, i vad avser själva bygg- naden jämte kostnaderna för erforder- liga om- eller tillbyggnadsarbeten, samt _ vid ianspråktagande av befintlig byggnad i sökandes ägo —— kostnader- na för erforderliga om- eller tillbygg- nadsarbeten.

Statsbidragets storlek är emellertid dubbelt begränsat, nämligen så att det utöver den vid allt slags anläggande stadgade hälften-begränsningen maxi- merats till visst belopp per Vårdplats. Detta maximibelopp utgör vid nybygg- nad 2000 kronor (1927: 1500), köp 1500 kronor (1927: 1000) samt vid ianspråktagande av i sökandens ägo be— fintlig byggnad 1000 kronor (1927: 750).

Statsbidrag får inte utgå till fler vård- platser än som motsvarar en viss an- del av folkmängden. Enligt 1951 års kungörelse motsvarar det maximala an- talet platser, för vilka bidrag kan utgå, i landstingsfri stad 0,75 promille av folkmängden i staden (1927: 0,5 0/00) och i landstingsområde 1,5 promille (1927: 1,0 0/00). Kvoterna har senast fastställts 1945. Genom 1945 års höj- ning av kvoterna till 1,5 promille i landstingsområde och 0,75 promille i landstingsfri stad ökade antalet plat- ser, för vilka bidrag skulle kunna utgå, från 5 800 till 8 700.

Vid ingången av budgetåret 1950/51 fanns på anslaget Bidrag till uppföran— de m. ni. av hem för kroniskt sjuka en reservation på ungefär 2150 000 kro- nor. Under tiden fram till och med bud- getåret 1962/63 har anvisats samman- lagt ungefär 3215 700 kronor. I stats- bidrag har under åren 1950/51—1962/63 utanordnats sammanlagt 4 811 617 kro- nor för anordnande av platser för lång- tidssjukvård. Utvecklingen belyses när- mare i tab. 5.

Vid ingången av budgetåret 1963/64 fanns en reservation på anslaget av 559 638 kronor. Då för samma budget- år anvisats ett reservationsanslag av 500 000 kronor, fanns alltså vid början av budgetåret 1963/64 för ändamålet disponibla 1 059 638 kronor.

Tab. 5. Statsbidrag till anordnande av hem för långvarigt kroppssjuka

Av riksdagen anvisat be- lopp kronor

Nettoutgift

Budgetår kronor

2 155 655 (inkl. reserva- tion)

1951/52 100 1952/53 100 1953/54 100 1954/55 100 1955/56 300 000 1956/57 100 000 1957/58 100 1958/59 100 1959/60 265 000 1960/61 650 000 1961/62 950 000 1962/63 950 000

Summa kr 5 371 255 1950/51 24 170

373 512 39 097 216 418 55 237 186 892 433 367 603 230 269 000 417 830 287 797 643 285 1 261 782

4 811 617

Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka

Läget — 5 000 platser

Staten har varit huvudman för men- talsjukvården, som huvudsakligen om- besörjts vid statliga mentalsjukhus. Vid sidan härom har landstingen emeller- tid inrättat särskilda sjukhem för lätt— skötta psykiskt sjuka. Statsbidrag till sådana sjukhem infördes 1937, då riks- dagen fann det angeläget, att man sna- rast inrättade sjukhem i erforderlig ut- sträckning.

Utvecklingen i fråga om antalet vård- platser vid landstingens och de lands— tingsfria städernas sjukhem för lätt- skötta psykiskt sjuka under 1950-talet framgår av tab. E och diagram 3 (tabell— bilagan), där uppgifter redovisas för varje sjukvårdsområde.

Antalet vårdplatser på landstingens mentalsjukhem var vid slutet av 1950 3 271 och vid slutet av 1961 5 230. Upp- gifter om platsantalet i relation till den totala folkmängden i varje sjukvårds- område redovisas i tab. F (tabellbila- gan). Platsantalet för 1950 i hela riket motsvarar 46 per 100 000 av folkmäng- den. För 1960 är relationstalet 69. På enskilda anstalter hade platsantalet un- der perioden 1950—1961 stigit från 724 till 1 320.

Följande sjukvårdsområden har i stort sett haft oförändrade platsantal under perioden, nämligen Södermanlands,Jön- köpings, Kronobergs, Kalmar läns södra landstingsområde, Blekinge, Kristian—

stads, Göteborgs och Bohus, Koppar- bergs och Västerbottens.

För Gotlands län har under perioden inte redovisats något sjukhem drivet av landstinget. Göteborgs stad redovisar först 1960 ett hem med 77 platser.

Behovet av vårdplatser

Även i fråga om mentalsjukvården har man i olika sammanhang försökt att uppskatta platsbehovet. Som exempel kan nämnas följande.

Enligt en inventering av medicinal— styrelsen 1942 skulle antalet lättskötta psykiskt sjuka, som krävde omhänder- tagande på vårdhem, uppgå till 1,12 promille av befolkningen. Behovet av vårdplatser på sådana vårdhem beräk— nades uppgå till 6000, de tre största städerna därvid inte medräknade.

Mentalsjukvårdsdelegationen anförde 1958 i sitt betänkande angående mental- sjukvården ( SOU 1958:38 ) att under- sökningar gav vid handen, att det totala vårdplatsbehovet för psykiskt sjuka på mentalsjukhus och mentalsjukhem sy— nes uppgå till omkring 5 promille av befolkningen. Enligt läkares bedömande krävde omkring 2 51 2,5 promille av be— folkningen synnerligen kvalificerade sjukvårdsresurser. Mentalsjukvårdsdele-- gationen utgår emellertid ifrån att 4 promille av befolkningen behöver vård på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertas på vårdhem eller i

familjevård. Andelen vårdbehövande är enligt delegationen större i storstäder- na, uppskattningsvis 4,5 promille för mentalsjukhus och 1 å 1,5 promille för vårdhem och familjevård.

Enligt socialpolitiska kommitténs un- dersökningar i april 1962 redovisas inom mentalsjukvården ca 30 500 vård- platser på lasarettskliniker och mental- sjukhus och något över 6000 på sjuk- hem. Platsantalet på totalt 36 500 mot- svarar 5 promille av hela befolkningen. Antalet patienter var sammanlagt 36 100, varav en tredjedel i åldern 67 år och däröver. 1,4 procent av antalet perso- ner fyllda 67 år redovisades som pati- enter inom mentalsjukvården.

Av de 36 100 patienterna ansågs 4 100 böra få vård i annan form inom men- talsjukvårdens ram. Av dessa var en fjärdedel fyllda 67 år. För nära 2600 av patienterna på mentalsjukhus, varav över 800 i åldern 67 år och däröver, angavs mentalsjukhem som adekvat vårdform. För över 500 bedömdes vård på psykiatrisk lasarettsklinik vara adek- vat, för ca 400 kontrollerad familjevård samt för över 500 efterbehandling och konvalescentvård eller öppen vård. Nå- got över 500 borde ges vård inom krOppssjukvården.

Å andra sidan fanns på olika håll utanför mentalsjukvården redovisade behov av vård inom denna vårdform. Bortsett från storstäderna redovisades bland de åldringar, som fick hjälp av hemsamarit o. d., sammanlagt 86, för vilka ansökan gjorts om intagning på mentalsjukhus eller mentalsjukhem. På ålderdomshemmen vårdades 203 åld- ringar, för vilka ansökan ingetts om plats på mentalsjukhus, samt 128, för vilka ansökan gjorts om intagning på mentalsjukhem. Enligt läkares bedö- mande borde 256 vårdas på mentalsjuk- hus och 483 på mentalsjukhem. Vidare angavs 1 210 vårdtagare ha anpassnings-

svårigheter på grund av senil demens, 270 på grund av endogen psykos samt 645 på grund av annan psykisk rubb- ning.

På lasarettskliniker eller sjukhem för långvarigt kroppssjuka redovisades när- mare 400 patienter, de flesta fyllda 67 är, vilka borde vårdas inom mentalsjuk- vården.

Tages hänsyn till de lämnade uppgif- terna om önskvärd annan placering, skulle platsbehovet på mentalsjukhus vara 26000 å 27000 motsvarande 3,6 promille av befolkningen. På mental- sjukhem borde finnas plats för omkring 9000 patienter, motsvarande 1,2 pro- mille av befolkningen. Det totala plats— behovet vore 35000 å 36000 eller 4,8 promille. I förhållande till nuläget bor- de alltså en omfördelning av platsre- surser ske från mentalsjukhus till men— talsjukhem.

De till kommittén lämnade uppgifter- na ger i stort sett samma resultat som mentalsjukvårdsdelegationens beräk- ningar.

Med hänsyn till att mentalsjukvården i sin helhet är föremål för omdaning både medicinskt och organisatoriskt är det särskilt vanskligt att beräkna det framtida platsbehovet på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka.

Planering — ca 700 platser

Efter 1961 och fram till 1/10 1963 synes ingen platsökning ha ägt rum enligt vad som framgår av de uppgifter som landstingen lämnat till kommittén. An— talet platser som beräknas tillkomma un- der åren 1964, 1965 och 1966 uppgår till 680. Därmed skulle antalet vårdplatser i förhållande till folkmängden, vilket vid slutet av 1961 var 69 per 100000 invånare, vid slutet av 1966 ha stigit till 77. Sjukvårdsområden med någon nämn— värd platsökning under de kommande

åren är Stockholms län, Kalmar läns södra landstingsområde och Göteborgs stad. Planeringen för varje sjukvårds- område framgår av tab. E och F i ta— bellbilagan och diagram 3.

Enligt uppgifter från landstingen till kommittén har plan för vården av lätt- skötta psykiskt sjuka fastställts för 18 sjukvårdsområden medan sådan plan saknas för 11 sjukvårdsområden. När- mare uppgifter finnes redovisade i text- bilagan tab. 11. För ett sjukvårdsom- råde är planen fastställd 1938, för 2 områden under 1940-talet, för 10 om- råden under 1950-talet och för 3 om- råden därefter. Landstinget i Stock- holms län, vars plan fastställdes 1957, uppger att ny plan är under utarbetan- de. Från Göteborgs stad, som saknar fastställd plan, framhålles att plan skall utarbetas under den närmaste tiden.

Statsbidragsbestämmelserna

Statsbidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka utgår en- ligt kungörelse den 4 juni 1937 (SFS 1937: 296; ändr. 1943: 298 och 1950: 277).

Statsbidrag utgår endast med belopp motsvarande halva anordningskostna- den dock högst med visst belopp per Vårdplats. Maximibeloppet är detsamma som i 1927 års kungörelse i fråga om sjukhemmen för långvarigt kroppssjuka, dvs. 1 500 vid nybyggnad, 1 000 vid köp och 750 kronor vid ianspråktagande av i vederbörandes ägo befintlig byggnad. Maximibeloppet har inte ändrats, sedan statsbidraget infördes 1937.

Generell begränsning genom en kvot- regel var stadgad i 1937 års kungörelse men upphävdes 1943. Kvotregeln inne- har, att statsbidrag inte fick utgå till

mer än det antal vårdplatser, som mot- svarade 1,0 promille av folkmängden i landstingsområde eller landstingsfri stad.

Ca 2 miljoner i statsbidrag sedan 1950

Vid ingången av budgetåret 1950'51 fanns på anslaget Bidrag till uppföran- de, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka en reserva- tion på ca 586 000 kronor. Under tiden fram till och med budgetåret 1962/63 har anvisats sammanlagt 1 960 500 kro- nor. I statsbidrag har under åren 1950/51 —1962/63 utanordnats sammanlagt 1 968500 kronor. Utvecklingen belyses närmare i tab. 6.

Vid ingången av budgetåret 1963/64 fanns en reservation på anslaget av 577 799 kronor. Då för samma budgetår anvisats ett reservationsanslag av 110 000 kronor, fanns alltså vid början av budgetåret 1963/64 för ändamålet disponibla ca 688 000 kronor.

Tab. 6. Statsbidrag till anordnande av

sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka

Av riksdagen . Budgetår anvisat be- Negtoutgiit ronor

lopp kronor 1950/51 585 934 -—— (inkl. reserva- tion) 1951/52 100 74 500

1952/53 100 — 1953/54 100 30 000 1954/55 100 172 500 1955/56 140 000 104 603 1956157 300 000 225 000 1957/58 35 000 46 000 1958/59 35 000 _ 1959/60 400 000 443 500 1960/61 375 000 198 932 1961/62 400 000 439 500 1962/63 275 000 234 000 Summa kr 2 546 334 1 968 535

Kommitténs förslag

Ny syn på vården av långtidssjuka

Utvecklingen från början av 1900-talet, då vården av långvarigt kroppssjuka var en uppgift för fattigvården, till da- gens syn på långtidssjukvården som en viktig del av sjukvården har gått steg- vis. Först genom 1927 års kungörelse tog man från myndigheternas sida det första steget på vägen, då man började lämna bidrag till anordnande av sjuk- hem för kroniskt sjuka. De nya bestäm- melserna 1945 innebar inga väsentliga ändringar. Huvudmannaskapet för lång- tidssjukvården var ännu vid denna tid- punkt blandat och förblev så. Både landstingen och primärkommunerna an- ordnade och drev sjukhem med bidrag av statsmedel. Först 1951 infördes skyl- dighet för landstingen att sörja för de långvarigt kroppssjuka i samma om- fattning som för andra sjuka.

Under 1950-talet har anknytningen till sjukvården och sjukhusvården blivit allt fastare. Sjukvårdshuvudmännen har i stor utsträckning inlemmat långtids- sjukvården i lasarettsvården. I socialpo- litiska kommitténs undersökning avse- ende förhållandena den 1 oktober 1963 redovisas över 5000 vårdplatser vid klinik eller avdelning för långvarigt kroppssjuka vid lasarett.

Numera torde det inte råda några delade meningar om att de patienter, som enligt gången terminologi beteck- nades som kroniskt sjuka, skall erhålla undersökning och aktiv behandling på

sjukhus med kvalificerade diagnostise- rings- och behandlingsresurser. Inga möjligheter får lämnas oprövade. Å andra sidan är för långvarigt sjuka det vanliga akutsjukhuset inte alltid den bästa vårdformen. Vård på ett sjukhem kan vara lämpligare.

Mera hemmiljö på sjukhemmen

Sjukhem är enligt sjukvårdslagen sådan institution som till huvudsaklig del är inrättad för vård av långvarigt kropps- sjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel. Pa- tienterna förutsättes alltså där inte vara i behov av den intensiva behandling, som kan komma i fråga på en lasaretts- klinik eller på en avdelning av lasa- rett. Sjukhemsvården skall som annan sjukhusvård syfta till en sådan förbätt- ring i patientens tillstånd att han kan lämna sjukhemmet och återvända hem. Man får emellertid räkna med att många patienter måste vistas på sjuk— hemmet under lång tid kanske flera år. Som beteckningen anger är det därför angeläget att på sjukhemmen inte bara lämnas god sjukvård utan även erbju- des en tillfredsställande hemmiljö.

När det gäller akutsjukhus måste man i allmänhet räkna med kortare vård- tider. Ingen patient kan eller vill be- trakta ett sådant sjukhus som ett hem.

Ålderdomshemmen och sjukhemmen företer stora likheter i vissa avseenden. Likaväl som det på ålderdomshemmen

finns gamla som är mer eller mindre varaktigt sängliggande, finns det på sjukhemmen patienter som är uppegå- ende och kan vistas i dagrum, terapi- lokaler m. m. På ålderdomshemmen strävar man efter att bereda de gamla en trivsam hemmiljö. På sjukhemmen däremot, bjuds patienten icke sällan en sjukhusmiljö. Sängen och nattygsbor- det är ofta det enda personliga som sjukhemspatienten har.

Man bör sträva efter att så långt möj- ligt skapa hematmosfär på sjukhem- men. De långvarigt sjuka har rätt att ställa krav på en ljusare och trivsam- mare miljö än den som nu finns på många sjukhem. Sjukhemmen bör ut- rustas med dagrum och andra gemen- samhetslokaler, och patientrummen bör vara sådana att de ger patienten hem- känsla. Patienterna på sjukhemmen bör inte i detta avseende ha det sämre än de gamla på ålderdomshemmen. Man har i stor utsträckning lyckats få bort anstaltsprägeln på ålderdomshemmen. Man bör sträva efter att få bort an- staltsprägeln på sjukhemmen.

Men också större behandlingsresurser

Även om sjukhemmen enligt sjukvårds- lagen skall ta hand om patienter, som kräver sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, torde det vara ange- läget att sjukhemmen i viss utsträck- ning kan ge sina patienter en aktiv be- handling. Ju mera behandling man kan ge på sjukhemmen, desto flera tillfäl- l'igt sjuka kan få vård på akutsjukhusen och utnyttja deras kvalificerade resur- ser för diagnostisering och behandling. Det är därför angeläget, att man pla- nerar och utformar nya sjukhem så att de har goda diagnostiserings- och be- handlingsresurser samt goda tekniska hjälpmedel för att underlätta vårdarbe- tet. Detta innebär också, att de kan

böra förläggas i närheten av andra vårdenheter.

Långtidssjuka i andra vårdformer

I socialpolitiska kommitténs patientin- ventering i april 1962 framkom, att av 5 200 patienter på medicinska kliniker 250 eller nära 5 procent enligt läkar- nas bedömande borde vårdas i sjuk- hem för långvarigt kroppssjuka. Av 4700 patienter på kirurgiska kliniker borde 123 eller ca 2,5 procent samt av 1 183 patienter på andra kliniker och odelade lasarett borde 43 (3,6 %) ha sådan vård. I genomsnitt ansågs 3,7 procent av patienterna på akutsjukhu- sen böra vårdas på sjukhem för lång- varigt kroppssjuka. Appliceras nämnda genomsnittstal på samtliga patienter inom akutsjukvården borde ca 1350 som nu vårdas på akutsjukhus vårdas på sjukhem.

Utbyggnaden av långtidssjukvården torde vara en av de väsentligaste orsa- kerna till den minskning av antalet långvarigt kroppssjuka på ålderdoms— hemmen, som ägt rum under 1950-talet. Problemet finns emellertid kvar, sär- skilt inom vissa landstingsområden. På många håll arbetar man under svåra förhållanden för att kunna ta hand om gamla, som är i behov av mera kvalifi— cerad vård. Ålderdomshemmen saknar i allmänhet såväl personella resurser som behandlingsresurser i övrigt. En— ligt de uppgifter som inkom till social— politiska kommittén hade bortsett från Stockholms stad ansökan om intagning på institution för långvarigt kroppssju— ka ingivits för 1 012 gamla, som vår- dades på ålderdomshemmen. Enligt be— dömning av hemmens läkare borde 1 916 erhålla vård inom långtidssjuk- vården.

Enligt socialpolitiska kommitténs un— dersökningar kan antalet aktuella hjälp—

fall inom den öppna åldringsvården, när det gäller hemhjälps- och hem- samaritverksamhet, beräknas till ca 46 000. Omkring 8000 personer har hemsjukvårdsbidrag och torde i prin- cip vara patienter inom långtidssjuk- vården. Trots alla ansträngningar och uppoffringar som görs från anhörigas och andras sida torde man kunna ut- gå från att många i hemmen inte all- tid kan erhålla en adekvat vård. Många gånger blir vården i hemmet till en börda både för den sjuke och för de anhöriga. Det är därför angeläget att för patienter i öppen vård skapa ökade vårdresurser inom den institutionella långtidssjukvården. Enligt de uppgifter som lämnats till! kommittén hade, om man bortser från de tre storstäderna, ansökan om vård på institution inom långtidssjukvården ingivits för 556 gamla.

En snabb och kraftig utbyggnad av lång-

tidssjukvården nödvändig

Långtidssjukvården intar en nyckel- ställning både inom sjukvården och den sociala åldringsvården. Utbygges långtidsvården i tillräcklig omfattning frigöres platser på akutsjukhusen för diagnostisering och behandling. Perso- ner som nu vårdas på ålderdomshem eller i öppen vård kan ges en mera adekvat vård.

Som framgår av den tidigare redo— görelsen hade landstingen och lands- tingsfria städerna den 1 oktober 1963 något över 15 000 vårdplatser inom vår- den av långvarigt kroppssjuka. Härtill kommer kommunala och enskilda sjuk- hem med sammanlagt ca 6000 vård- platser enligt uppgifter till kommittén i april 1962. Totalt finns alltså i landet omkring 21000 platser för vård av långvarigt kroppssjuka.

Platsbehovet är svårt att beräkna

bl. a. med hänsyn till de dolda vård- behov som föreligger. Enligt de meto- der som läkarprognosutredningen för sin del tillämpar skulle behovet vara ca 34 000 platser den 1 oktober 1963. Om hänsyn tas även till personer med hem- sjukvårdsb'idrag, är platsbehovet enligt socialpolitiska kommitténs undersök- ning totalt för landet i varje fall 10 000 vårdplatser utöver vad som nu finns.

Genom beslutade åtgärder räknar Sjukvårdshuvudmännen med ett netto- tillskott på ca 6000 vårdplatser fram till den 1 januari 1967, då det samman- lagda platsantalet i Sjukvårdshuvud- männens regi alltså skulle uppgå till drygt 21 000. Härtill kommer platserna vid kommunala och enskilda sjukhem. Blir deras antal oförändrat 6 000, skulle totalt finnas 27 000 platser att tillgå vid nämnda tidpunkt. Platsbehovet kan emellertid under inga förhållanden an- tas vara mindre än 35 000 platser. Trots den beslutade utbyggnaden skulle ändå finnas ett platsunderskott på minst 8 000 platser den 1 januari 1967.

Av det redovisade nettotillskottet uppges nästan hälften (2 700 av de 6 000 platserna) tillkomma 1966. Detta kan tyda på en viss osäkerhet i bedöm- ningen av när platserna kan tas i bruk. I själva verket kan nettotillskottet bli mindre. Platsbehovet kan, trots utbygg- naden, den 1 januari 1967 fortfarande vara minst 10000 över det då befint- liga.

Det under treårsperioden angivna nettotillskottet på ca 6 000 platser för- delar sig med 3 200 platser på friståen- de sjukhem och med 2800 platser på övriga sjukvårdsformer inom långtids- sjukvården.

De nuvarande statsbidragen har ingen stimulerande efekt

När det gäller statsbidragets storlek, kan utan vidare sägas, att det inte sti-

mulerar tillkomsten av nya vårdplatser inom långtidssjukvården. De nuvaran- de beloppen fastställdes 1945 och utgör en ringa del av de faktiska byggnads- kostnaderna av i dag.

Statsbidraget har inte bara förlorat effektiviteten som stimulans till utbygg- nad av långtidssjukvården, utan det fö- religger tvärtom risk för att statsbi— dragssystemet numera verkar återhål- lande på utbyggnaden. Genom kvotbe- stämmelserna -— grundade ursprungli- gen på undersökningar av 1907 års fat- tigvårdslagstiftningskommit—té — är landstingen nu i ringa utsträckning be- rättigade till bidrag på grund av att de fyllt sin kvot.

Statens insats — ett tidsbegränsat stöd

Platssituationen inom långtidssjukvår- den samt det snabbt ökande antalet åld- ringar kräver extraordinära insatser från sjukvårdshuvudmännens och sta- tens sida. Staten bör medverka till att Sjukvårdshuvudmännen snabbt kan ge- nomföra den utbyggnad som beslutats så att först och främst det beräknade nettotillskottet på ca 6000 vårdplatser på sjukhem fram till den 1 januari 1967 verkligen kommer till stånd. Staten bör stimulera till en utbyggnad härutöver. Målet bör vara att inom rimlig tid åstadkomma en sådan utbyggnad av långtidssjukvården att alla som är i be- hov därav skall kunna beredas adekvat vård inom denna vårdgren. Socialpolitiska kommittén finner det angeläget, att staten nu som ett första steg i upprustningen av åldringsvården bidrar till att skapa förutsättningar för att en snabb och kraftigare utbyggnad av långtidssjukvården påbörjas. Ett sär- skilt stöd från statens sida bör vara tidsbegränsat så att det understryker statsmakternas önskan att stimulera till en omedelbar kraftinsats. Stödet bör

lämnas i form av lån och begränsas till anordnande av separata sjukhem för långvarigt sjuka. De platser för lång- tidsvård, som är planerade inom andra sjukhusenheter, bör finansieras på sam- ma sätt som de sjukhus i vilka de ingår. Det statliga stödet till fristående sjuk- hem får inte ha till effekt att utbyggna— den av andra vårdformer inom lång- tidssjukvården eftersättes. Kommittén anser sig inte ha anledning att pröva frågan om finansieringen av sjukhus- byggen i allmänhet.

Det föreligger ett påtagligt behov av en utbyggnad även av mentalsjukhem- men. På ålderdomshemmen bor f. n. enligt tillgängliga uppgifter åtskilliga personer med senil demens. Det synes därför rimligt att staten lämnar lån till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller för patienter med senil demens. Villkoren bör i dessa fall bli desamma som vid lån till anord- nande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka. Man skulle med andra ord inte skilja på sjukhem för olika katego— rier sjuka.

Statliga lån med 30 000 kronor per plats

Kommittén föreslår, att statliga lån lämnas landsting och landstingsfria stä- der för anordnande av sjukhem i ny- byggnader eller häremot svarande till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden fr. o. m. den 25 november 1963 t. o. m. den 31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000 kronor för varje Vårdplats, som utgör ett netto- tillskott till platsantalet. Är byggnads- kostnaden. lägre, begränsas lånet till den verkliga kostnaden. Ersättandet av gamla platser bör finansieras av sjuk- vårdshuvudmännen.

Det planerade nettotillskottet vård- platser i fristående sjukhem för lång- varigt kroppssjuka under den angivna

treårsperioden anges till 2200 vård- platser om man bortser från platser som redan är under byggnad. I fråga om mentalsjukhemmen beräknas netto- tillskottet till 300 vårdplatser exkl. plat- ser under byggnad. Kommittén räknar med att i första hand dessa platser kom- mer till stånd inom ifrågavarande tids- period. Det statliga stödets viktigaste uppgift är emellertid att stimulera till ökade insatser från Sjukvårdshuvud- männens sida än de redan beslutade. ökningen av platsantalet bör snabbt bringas upp till åtminstone 2 000 å 3000 per är, alltså årligen med ungefär det platsantal, som nettotillskottet enligt planerna uppgår till under år 1966. Man torde få räkna med att ca 50 a 60 procent av dessa platser anordnas i fri- stående sjukhem. Med hänsyn till dels den redan planerade utbyggnaden, dels den ytterligare utbyggnad, som det eko- nomiska stödet kan stimulera, bör man räkna med lån till anordnande av ca 5000 vårdplatser i fristående sjukhem under treårsperioden 1964—1966. För ändamålet bör beräknas maximalt låne- belopp, dvs. sammanlagt 150 mkr, att fördelas under en period av 4 a 5 år.

Den utbyggnad av långtidssjukvår- den, som socialpolitiska kommittén syf— tar till med sitt förslag, kommer att be- lasta sjukvårdshuvudmännen dels med de kostnader i samband med själva an- ordnandet, som inte täckes av lånet, dels med ökade driftkostnader för lång- tidssjukvården. Dessa kostnader kom- mer att vara betungande, allrahelst som landstingen under senare år fått nya kostnadskrävande uppgifter. Kommit- tén anser det därför skäligt att de före- slagna statliga lånen göres ränte- och amorteringsfria de första fem åren efter utbetalningen. Därefter bör statens nor— malränta tillämpas. Amorteringstiden bör vara 25 år.

Kommittén föreslår, att medel anvi—

sas under Fonden för låneunderstöd budgetåret 1964/65 för anordnande av sjukhem för långtidssjuka. Frågan om medelsanvisning för därpå följande budgetår får senare tas upp till pröv- ning.

Villkor för lån: välplanerade, välutrus- tade sjukhem med hematmosfär

Till en del har utbyggnaden av lång- tidssjukvården åstadkommits genom ianspråktagande av epidemisjukhus och tuberkulosanstalter, men också genom övertagande av ålderdomshem, som an- setts så föga lämpade för social åld- ringsvård att de ersatts av nya ålder- domshem. Även om man i en nödsitua- tion får ha förståelse för provisorier och enklare anordningar kan det troli- gen inte förnekas, att vad som stundom kallas dålig sjukvård vid ålderdoms- hemmen efterträtts av inadekvat åld- ringssjukvård vid sjukhem. Liksom det finns exempel på föredömliga sjukav- delningar vid ålderdomshem, som dri- ves med eller utan bidrag från lands- ting, finns i dagens läge långtidssjuk— hem, vilkas sjukvårdsresurser och ut- rustning i övrigt synes motivera kri- tiska omdömen.

Den långtidssjukvård som landsting- en bör uppmuntras att planera och för— verkliga bör utmärkas av en klar kva- litetsförbättring i jämförelse med såväl sjukvård på ålderdomshem som sjuk- vård i enskilda hem särskilt med hän- syn till att på sjukhemmen skall svå- rare sjuka åldringar tas om hand. Det är för den skull nödvändigt att lands- tingens planering avser tekniskt och personellt välutrustade, väl belägna in- stitutioner för långtidssjukvård. Som regel torde gamla övergivna institu— tionsbyggnader inte vara lämpade. Man bör räkna med att långtidssjukvården måste byggas ut inte minst genom ny-

byggnader så utformade, att de verkli— gen gör skäl för namnet sjukhem. De bör inrättas på ett sådant sätt att de har verklig hemkaraktär, ger god sjukvård samt är lokaliserade och utrustade un- der hänsynstagande till att patienterna skall vistas där under lång tid. Kostnaderna för anordnande av sjuk- hem varierar starkt. Anordnas sjuk- hemmet genom om- eller tillbyggnad eller genom nybyggnad i anslutning till redan befintlig institution är kostnader- na i allmänhet låga. För nybyggnad av fristående sjukhem är kostnaderna van— ligen höga. Det föreslagna maximibe- loppet för län, 30 000 kronor per vård- plats, kan därför inte tas som norm för en allmänt godtagbar anordningskost- nad eller som mått på sjukhemsstandar- den. Beloppet kan således inte läggas till grund för en beräkning av bygg- nadskostnader och standard.

Ett ytterligare villkor: långsiktig plan

Som ytterligare villkor för lån bör gäl- la, att en väl underbyggd plan för ut- byggnaden och ordnandet av långtids- sjukvården inom sjukvårdsområdet fö- retes. Inom flera landstingsområden har man under senare år gjort särskilda undersökningar och på grundval av dessa lagt upp planer på längre sikt be- träffande sjukvården som helhet eller t. ex. för enbart långtidssjukvården. Dy— lika undersökningar är av stort värde inte bara för det landsting, som utför eller utfört sådana utan även för andra landsting vid bedömningen av läget inom långtidssjukvården och plane- ringen för framtiden. Med tanke på de ökade krav, som på grund av ökningen av antalet åldringar kommer att ställas inte minst på åldringssjukvården, är det angeläget, att planeringsverksamheten intensifieras och organiseras. Vid pla- neringen bör särskild hänsyn tas till förhållandena på ålderdomshemmen

och i den öppna vården. Landstingen bör vid planeringen samråda med kom- munerna.

Någon central ledning av planerings— arbetet på långtidssjukvårdens område har inte kommit till stånd. Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen får i uppdrag att fortlöpande inhämta upp— gifter om planeringsarbetet inom lång— tidssjukvården hos landsting och stor- städer. Styrelsen bör även med råd och upplysningar bidra till att åstadkomma ett program för långtidsvården inom varje sjukvårdsområde av sådan karak- tär, att det kan ligga till grund för den framtida utbyggnaden.

Socialpolitiska kommittén har inte ansett sig böra försöka närmare ange vilka vårdfunktioner långtidssjukvår- den skall ha. Kommittén har förutsatt, att behovet av klart angivna mål och riktlinjer för verksamheten inom lång— tidssjukvården tillgodoses i annan ord- ning. Det synes angeläget att vårdgre- nens funktioner på längre sikt prövas på nytt med hänsyn till den medicinska utvecklingen. Under tiden måste emel- lertid utbyggnaden av vårdresurserna fortgå.

Kommittén förutsätter, att de centra- la sjukvårdsmyndigheterna erhåller den personal och de övriga resurser, som kan vara erforderliga för en snabb och effektiv handläggning av ärenden rö- rande planering, långivning m. in. Kom- mittén förordar vidare, att särskild ad— ministrativ och medicinsk expertis av- delas för åldringssjukvårdens utbygg- nad.

Lån bör enligt de angivna villkoren beviljas och utbetalas av medicinalsty- relsen. Sjukvårdshuvudman, som öns- kar komma i åtnjutande av lån till sjuk— hem på angivna villkor, bör inkomma med framställning härom till medici- nalstyrelsen redan på ett förberedan- de stadium. För tids vinnande bör ären- det samtidigt insändas till centrala sjuk-

vårdsberedningen för granskning. Se- dan centrala sjukvårdsberedningen granskat och godkänt projektet ur de synpunkter beredningen har att före- träda, fattar medicinalstyrelsen vid bi- fall till framställningen preliminärt be- slut om lån till sjukhemmet. Då sjuk- hemmet färdigställts får Sjukvårdshu- vudmannen inkomma till medicinalsty- relsen med slutlig ansökan om län. Om uppställda villkor på detta stadium t. ex. på grund av förseningar o. (1. inte är uppfyllda eller finns i övrigt anled- ning att medge undantag från de stipu- lerade villkoren, bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att efter särskild prövning ändå kunna bevilja lån till anordnande av sjukhem.

Tillgång till personal en förutsättning

En förutsättning för utbyggnaden av långtidssjukvården är liksom inom and- ra vårdområden att personal finns att tillgå. Nya sjukhem bör utformas och förläggas så att tillgången till personal, så långt möjligt tryggas.

Bristen på personal är en nyckelfråga inom både sjukvården och socialvår— den. Det gäller här frågor rörande per- sonalrekrytering, personaluvtbildning, bostäder och andra svårlösta problem. Samhällets uppmärksamhet är riktad på dessa frågor i andra sammanhang. Fle- ra kommittéer och utredningar har ti- digare behandlat personalproblemen. Här kan nämnas läkarprognosutred- ningen (SOU 1961: 8) och öHS-kommit- tén (1963: 21). Vidare kan erinras om 1961 års samarbetsgrupp för främjande av rationaliseringsåtgärder inom sjuk- vården m. 111. F. n. behandlas personal— frågor bl. a. av rådet för sjukhusdrif— tens rationalisering, som inrättades vid centrala sjukvårdsberedningens sida den 1 december 1962, mentalsjukvår- dens personaldelegation, kommittén för behandling av frågan om utbildning av viss sjukvårdspersonal (samarbetskom-

mitté, tillsatt av medicinalstyrelsen, ar— betsmarknadsstyrelsen och överstyrel- sen för yrkesutbildning) samt 1962 års utredning angående sjuksköterskeut- bildningen.

Socialpolitiska kommittén vill i detta sammanhang endast understryka, att den föreslagna utbyggnaden av lång- tidssjukvården inte torde medföra minskade personalbehov inom andra vårdområden. Kommitténs förslag inne- bär därför att ytterligare ansträngning- ar måste göras för att i snabb takt öka personaltillgången.

De nuvarande statsbidragen kan slopas

Statsbidragens tekniska utformning och existens är f. n. föremål för utredning i kroppssjukvårdens statsbidragsutred- ning. Socialpolitiska kommittén har inte för avsikt att föregripa denna utred- ning eller dess uppgift att från tekniska utgångspunkter granska statsbidrags- systemet. Kommittén anser emellertid, att de nuvarande statsbidragen till an- ordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka och mentalsjukhem kan slopas vid ett genomförande av kom- mitténs nu framlagda förslag.

Utbyggnad även av långtidssjukvården i övrigt Kommitténs förslag syftar till en snabb utbyggnad av långtidssjukvården, efter- som denna intar en nyckelställning inom åldringsvården. Förslaget innebär statligt stöd till byggande av fristående sjukhem, men därmed är inte sagt, att dessa som vårdform skall ges företräde inom långtidssjukvården. Utbyggnaden av andra former, såsom lasarettsklini- ker och lasarettsavdelningar, måste fortsättas i oförminskad eller ökad takt. Även andra grenar av sluten eller öp— pen vård, som rör åldringar, måste byg- gas ut. Alla ökade resurser, som ska- pas, torde snabbt tas i anspråk av det ökande antalet åldringar.

Sammanfattning

Socialpolitiska kommittén redovisade i september 1963 i rapporten »Åldrings- vårdens läge» ( SOU 1963:47 ) resulta- tet av sin kartläggning av åldringsvår- den. Av undersökningarna rörande sjukvårdens resurser och patientsam- mansättning framgår i hur hög grad sjukvården utgör en medicinsk åld- ringsvård. Kartläggningen visar, att långtidssjukvården intar en nyckelställ— ning inom åldringsvården.

Det totala antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka på institutio— ner drivna av landstingen och sjuk- vårdsstyrelserna i de landstingsfria städerna utgjorde den 1 oktober 1963 ca 15 500. Räknas med även vårdplatser på sjukhem i socialnämndernas regi och på enskilda sjukhem uppgick platsanta— let totalt inom långtidsvården till över 21 000.

Enligt uppgifter från landstingen och de landstingsfria städerna vid en av kommittén verkställd snabbinventering föreligger beslut om en utbyggnad av värden för långvarigt kroppssjuka med 9500 platser, vilka beräknas medföra ett nettotillskott av 6 000 platser under tiden t. o. m. 1966. Hälften av de beslu- tade platserna avser fristående sjukhem. Av de nämnda 6 000 platserna var den 1 oktober 1963 2400 under byggnad. I fråga om vården av lättskötta psykiskt sjuka beräknas tillkomma ca 700 plat- ser på sjukhem under samma tid.

Platsbehovet är svårt att beräkna bl. a. med hänsyn till det dolda behov,

som inte kommer fram vid gjorda un- dersökningar eller i form av ansök- ningar om Vårdplats. Platsbehovet to- talt för landet synes kunna uppskattas till i varje fall minst 10 000 vårdplatser utöver vad som nu finns.

Platssituationen inom långtidssjuk- vården samt det snabbt ökande antalet åldringar kräver extraordinära insatser från sjukvårdshuvudmännens och sta- tens sida. Staten bör medverka till att Sjukvårdshuvudmännen snabbt kan ge- nomföra den utbyggnad som beslutats så att först och främst det beräknade nettotillskottet på ca 6000 vårdplatser på sjukhem för långvarigt kroppssjuka fram till den 1 januari 1967 verkligen kommer till stånd. Staten bör även sti- mulera till en utbyggnad härutöver. Må- let bör vara att inom rimlig tid åstad- komma en sådan utbyggnad av lång— tidssjukvården att alla som är i behov därav skall kunna beredas adekvat vård inom denna vårdgren.

Kommittén föreslår, att statliga lån lämnas landsting och landstingsfria stä— der för anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt mental- sjukhem i nybyggnader eller häremot svarande till- och ombyggnader vilka påbörjas under tiden från den 25 no- vember 1963 t. 0. 111. den 31 december 1966. Län bör kunna lämnas med högst 30 000 kronor för varje Vårdplats, som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Är byggnadskostnaden lägre, begränsas länet till den verkliga kostnaden. Man

bör räkna med lån till anordnande av ca 5000 vårdplatser i fristående sjuk- hem under treårsperioden 1964—1966. För ändamålet bör beräknas maximalt lånebelopp, d. v. s. sammanlagt 150 mkr, att fördelas under en period av 4 ä 5 år. Enligt förslaget skall lånen vara ränte- och amorteringsfria de första fem åren efter utbetalningen. Amorte— ringstiden bör vara 25 år. Som villkor för lån bör gälla, att hemmen är väl-

3—412020

planerade och välutrustade samt har hematmosfär. Som ytterligare villkor bör gälla att Sjukvårdshuvudmännen fö- reter en långsiktig plan för långtids- sjukvården. Kommittén förutsätter, att de centrala sjukvårdsmyndigheterna er- håller den personal och de övriga re— surser, som kan vara erforderliga för en snabb och effektiv handläggning av ärenden rörande planering, långivning m. m.

TAB ELLB ILAGA

Tab. A. Antal platser inom vården av långvarigt kroppssjuka den 31/12 åren 1950—1966 (fristående sjukhem samt vissa platser vid lasarett, sjukstugor, tuberkulos- och epidemivårdsanstaller) Avser landstingens anstalter

Sjukvårdsområde

1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 12/4 1963 1/10

Beräknat

1964 1965 1966

Läns- bok- stav

Stockholms stad.. Stockholms län. . . Uppsala län.... . . . . . Södermanlands län . . Norrköping. . . . . . . . . Östergötlands (övr.) län.............. Jönköpings län. . . . . . Kronobergs län. . . . Kalmar norra län. . . . Kalmar södra län. Gotlands län. . . . . . . . Blekinge län. . . . . . .. Kristianstads län. . . . Malmö......... Hälsingborg. . . . . . Malmöhus (övr.) län . Hallands län. . . . . . .. Göteborg........... Göteborgs o. Bohus (övr.)län......... Älvsborgs län. . . . . . . Skaraborgs län. . . . . . Värmlands län. Örebro län. . . . . Västmanlands län. . . Kopparbergs län . . . . Gävle Gävleborgs (övr.) län Västernorrlands län.. Jämtlands län. . . . . .. Västerbottens län. . . . Norrbottens län. . . . .

958 391 122 190 s 188 315

87 141

107 57 185 161 25 351 48 293 122 302 187 147

28 225 227 68 100 92 78 354

12 227 403 142 190

8126

268 315 112 167 55 107 57 210 5587 6165 313 108 297 143 310 210 212 168 228 205 44 35 100 92 80 356

2 498 404 163 190 136

268 361 112 167

81 107 110 210 590 153 351 129

2 497 403 229 190 220

268 359 114 167 157 107 110 210 590 211 385 169 274

191 465 293 325 385 238 285

44 178 233 92 138 460

2 525 425 246 190 236

299 375 114 168 158 102 110 254 591 243 357 169 ”804 191 439 295 406 415 235 329

44 230 307 114 176 515

2 557 429 320 229 236

2610 469 320 229 233

640 538 320 285 231

297 431 139 168 158 103 157 320 612 241 403 197 856 306 431 160 192 158 103 215 340 628 796 502 237 941 320 431 159 192 159 103 215 372 628

96 490 267 941

311 453 264 455 436 329 451 329 488 492 233 223 366 389 44 2—— 269 331 343 344 137 160 192 178 529 545

3116 561 324 449 548 237 426 344 344 166 218 525

645 519 350 337 236 401 446 199 243 211 143 265 410 629 96 366 317 1 005 374 601 392 509 564 237 422

22 424 442 166 218 549

947 527 379 334 236

401 534 268 273 238 147 290 409 629 219 386 317 1 047 356 596 443 515 664 358 449 10 98 451 433 216 296 577

999 669 387 378 236 449 534 268 273 274 147 285 410 629 219 386 337 1 047 371 566 478 515 766 358 492 128 450 465 216 324 569 907 675 484 394 236 488 534 268 304 244 147 285 410 629 219 386 355 1 046 436 583 478 522 750 358 541

545;

503 216 360 572

907 976 475 488 319

4528 583 259 303 289 147 285 432 840 680]

354 1 162 426 9605 588 515 829 378 577 654] 560 224 511 597

907 1 088 699 488 319 536 626 285 328 315 178 285 493 840

805)

430 1 281 568 703 606 735 901 378 617 654]

608 298 571 718

1 131 1 088 751 600 319

536 724 435 331 340 178 345 493 840

873?

390 1 431 643 800 625 770 901 378 786

762]

714 298 571 768

1 409 1 109 751 980 319

596 872 535 331 340 178 345 605 1 260

926]

390 1 431 722 900 625 970 1 001 378 1 291

870] 714 298 571

Z :

emoom macmeXA

25: 22228

(5 OQMwHDgxx

Landstingsanstalter .

Primärkommunala anstalter. . . . . . . ..

Enskilda anstalter. . .

Summa

5 589 3 255 627 8 032 1 502 636 8 946 1 426 760 9 987 1 249 747

11 062

1 138 708

11 885 10 429 10 875

1 203 3 087 3 161 706 706 739

3 490 795

13 033

4 337 1 277

13 625

4 436 1 540

13875 15491 17260

18 821

10 170 11 132 11 983 12 908

13794|14222|14775

16 023 18 647 19 601

' Anstalter med 1 269 platser (1952) har före 1952 redovisats bland anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem (Högalids vårdhem m. fl.). ” Anstalter i Stockholm (Högalids vårdhem m. fl.) och Gävle, som 1952—1956 redovisats som landstingsanstalter, har 1957, såsom lydande under

socialvårdsmyndighet, hänförts till primärkommunala anstalter. ” Sandbyhovs sjukhus med 126 platser har 1950 och 1951 redovisats bland anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem men därefter bland

landstingsanstalter. * Landstinget förfogar dessutom över 203 vårdplatser på primärkommunala anstalter. 5 Värnhems vårdhem med 426 platser har 1950 och 1951 redovisats bland anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem. ' Vårdhemmet Bergalid med 140 platser (1952) har 1951 redovisats bland anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem. 7 Vårdhemmet Bergalid har utgått ur redovisningen bland landstingsanstalter. Anstalten har 1957 och 1958 ej heller redovisats bland primärkom-

munala anstalter men väl 1959. " Ökningen avser Vasa sjukhus, vars platser för långtidssjuka före 1955 till större delen redovisats vid medicinsk avdelning vid lasarett.

" Landstinget förfogar dessutom över 150 vårdplatser på primärkommunala anstalter. " Södertulls sjukhus har 1957—1959 såsom lydande under socialvårdsmyndighet redovisats som primärkommunal anstalt. 1960 redovisas anstalten

åter som landstings-(motsvarande) anstalt.

Tab. A ]. Antalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka den 31/12 åren 1950—1961 (fristående sjukhem samt vissa platser på lasarett, sjukstugor, tuberkulos— och epidemivårdsanslalter) Avser landstings- och primär-kommunala anstalter

1961. Läns- Sjukvårdsområde 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 ägs]; 23;

hem

Stockholms stad. _ _ . _ _ _ _ 1 910 2 033 2 227 2 498 2 497 2 525 2 557 2 624 2 747 2 803 3 283 3 345 3 838 Stockholms län. __ _ _ _ _ _ _ 493 472 511 516 514 545 559 604 666 670 638 790 1 117 Uppsala län_ _ _ _ _ 136 156 176 197 263 280 354 354 350 380 616 564 564 Södermanlands län _ _ 216 215 212 212 217 196 235 235 291 343 519 563 595 Norrköping. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 126 126 126 136 220 236 236 233 231 236 236 236 320 Östergötlands (övr.) län _ 257 257 337 337 337 403 400 409 424 530 595 643 678 Jönköpings län_ _ _ _ _ _ _ _ _ 351 351 351 397 395 411 467 467 467 475 641 644 715 Kronobergs län. _ _ _ 111 116 136 131 133 126 151 172 171 224 310 310 321 Kalmar norra län. _ 141 141 167 167 167 168 168 192 192 243 273 273 273 Kalmar södra län. _ 97 101 115 132 218 218 212 212 213 303 325 366 382 Gotlands län _ _ _ _ _ _ _ _ __ 134 133 133 133 133 128 129 129 129 169 173 173 203 Blekinge län ______ 125 125 98 151 151 151 198 256 256 235 320 342 342 Kristianstads län_ _ 166 190 215 215 215 254 320 310 372 410 449 410 451 Malmö_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ 577 575 587 590 590 591 612 628 628 629 629 629 634 Hälsingborg _ _ _ _ _ _ _ 25 157 165 153 211 213 241 96 96 244 219 219 259 Malmöhus (övr) läm _ __ 409 489 451 439 473 445 491 540 540 504 566 566 690 Hallands län _ _ _ __ 164 164 224 245 285 285 310 368 380 418 418 405 405 Göteborg _ _ _ _ _ _ __ 259 293 297 175 274 804 856 941 941 1 005 1 047 1 047 1 173 (3121??ng ”_ _B_Ohus (Övr? 258 224 252 338 296 288 399 374 379 412 411 432 432 Älvsborgs lam _ _ _ 296 342 350 431 484 456 470 468 577 617 710 695 752 Skaraborgs län_ _ _ _ 295 298 316 276 387 356 331 386 384 452 481 512 512 Värmlands län _ 283 283 348 358 438 509 550 544 506 566 588 590 590 Örebro län _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 205 108 248 413 433 445 485 545 646 618 764 863 863 Västmanlands län _ _ _ 270 233 236 216 238 235 233 223 237 237 463 485 490 Kopparbergs län _ 238 250 227 247 299 313 380 389 426 422 542 624 624 Gävle. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 102 44 44 44 44 44 44 42 42 120 98 128 141 Gävleborgs (övr.) län _ _ _ 197 197 210 276 283 335 413 435 438 515 538 496 496 Västernorrlands län. _ 167 202 292 278 326 350 404 416 387 454 557 589 619 Jämtlands län. _ _ _ _ _ _ 86 103 103 103 103 125 148 171 177 177 216 216 216 Västerbottens län. _ 102 102 104 111 152 190 206 178 218 218 309 337 337 Norrbottens län. _ _ _ _ _ _ _ 360 364 366 427 460 515 529 545 525 549 577 569 569

Z

Cim

cmuommmczmeq

2! c 22220

canman?

(J 71?!

om >N4m

Landstings- och primär— _ kommunala anstalter. 8 536 8 844 9 534 10 372 11 236 12 200 13 088 13 516 14 036 15 228 117 511 18 061 19 601 Enskilda anstalter. _ _ _ _ _ 619 627 636 760 747 708 706 706 739 795 1 277 1 540

Summa 9 175 9 471 |10 170 11 132 |11 983 12 908 |13 794 14 222 14 775 16 023 |18 647 |19 601

lasarett, sjukstugor, tuberkulos- och epidemivärdsanstalter ) Avser landstingens anstalter

Sjukvårdsområde

Beräknat för

1965 1966

Stockholms stad .. Stockholms län. . . . Uppsala län ....... Södermanlands län Norrköping ....... Östergötlands (övr.) län ....... Jönköpings län. . . . Kronobergs län. . . . Kalmar norra län . Kalmar södra län . Gotlands län ...... Blekinge län ...... Kristianstads län. . Malmö ........... Hälsingborg ...... Malmöhus (övr.) län ............ Hallands län ...... Göteborg ......... Göteborgs o. Bohus (övr.) län ....... Älvsborgs län ..... Skaraborgs län. . . . Värmlands län. . . . Örebro län ........ Västmanlands län . Kopparbergs län. . Gävle ............ Gävleborgs (övr.) län ...... . ..... Västernorrlands län Jämtlands län ..... Västerbottens län . Norrbottens län. . .

Summa

Tab. B 1. Nettotillskottet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka åren 1951—1961 ( Iristående sjukhem samt vissa platser på lasarett, sjukstugor, tuberkulos- och epidemivårdsanstalter)

Avser landstings- och primärkommunala anstalter

Sjukvårdsområde

1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

1951—1961

Stockholms stad. . . Stockholms län. . . . Uppsala län. .. . . .

Södermanlands län . .

Norrköping. . . . . . . Östergötlands (övr.

län............ Jönköpings län. . . . Kronobergs län. . .. Kalmar norra län. . Kalmar södra län. . Gotlands län. . . . . . Blekinge län. . . . . . Kristianstads län. . Malmö...........

)

Hälsingborg. . . . . . . . Malmöhus (övr.) län. Hallands län. . . . . . . . Göteborg...........

Göteborgs o. Bohus

(övr.)län.........

Älvsborgs län. . . . . Skaraborgs län. . . . Värmlands län. . . . Örebro län. . . . . . .. Västmanlands län. Kopparbergs län. .

Gävle.............. Gävleborgs (övr.) län Västernorrlands län. . Jämtlands län. . .. . . . Västerbottens län. . . . Norrbottens län. . . . .

Hela riket

—34 46 —97 —37 12 —58 35 17

1 94 39 20

—3

80 20 26 14 ——27 25 12

8 —38 60 4

271 5 21

10

—12 —12 21 —122

86 81 ———40 10 165 10 20 66 76 7 61

-—1 —2 66 5 84 —2 2 86

58 34 40 99

—42 53 111 80 20 ——8 52 7 48 41 33

28 31 17 ——21 16 66

1 6 —7 1 ——5 39 1

32 ———28

——8 —28 —31

71 12 ——3 44 52 2 4 22 38 55

32 14 74 39

——3 56 25 —6

1 47 66 21

—2 46 25 52

111 14 -—25 41 40 —2 37 78 54 23 16 14

67 45

——145 49 58 85

—25 —2 55 —6 60 —10 9 ——2 22 12 23 —28 16

123 62 ——4 56 ———2

15

109 —2 —38 101 14 37

3 ——29 6

40 —20

56 4 30 52 5

106 8 53 51 90 40 29 38 1 148 —36 38 64

33 40 68 60 —28 ——4 78 77 67 24

480 ——32 236 176

65 166 86 30 22

4

35 39 —25 62 42

—1 93 29 22 146 226 120

9—22 23

103 39 91 28

62 152 —52

21 —15 31

99 22 82 230 ———42 32 28 —8

1 435 297 428 347 110

386 293 199 132 269

39 217 244 52 194 157 241 788

174 399 217 307 658 215 386

26 299 422 130 235 209

288 690 838 864 964 888 428 520

1 192 2 283

9 505

1 Ökningen avser Vasa sjukhus, vars platser för långtidssjuka före 1955 till större delen redovisats vid medicinsk lasarettsavdelning. 2 En anstalt med 22 platser är tillfälligt borta ur statistiken 1960. När den återkommer i redovisningen 1961 är dess platsantal 30.

Avser landstingens anstalter

Beräknat

1965 1966

Sjukvårdsområde 1955 1956 1957 1958 1959

Stockholms stad. . . 395 195 100 101 177 220 Stockholms län. .. . . 75 75 75 79 87 100 96 1 202 206 Uppsala län.... . . . . 44 51 72 77 100 100 109 1 235 235 Södermanlands län . 67 67 67 67 80 100 118 211 344 Norrköping. . . . . . . . 55 59 95 102 101 100 102 1 138 138 Östergötlands (övr.)

län. . ..... . . . . .. 84 84 84 93 96 100 125 168 186 Jönköpings län. . . . . 73 84 83 87 100 100 103 1 168 202 Kronobergs län. .. . 70 70 72 72 101 100 125 1 274 336 Kalmar norra län . 87 87 87 88 100 100 127 1 172 172 Kalmar södra län. 35 51 99 99 99 100 133 214 214 Gotlands län. . . . . 104 99 100 100 139 1 173 173 Blekinge län. . . . . 27 51 51 51 100 100 123 160 160 Kristianstads län. . 56 56 56 68 91 100 110 133 163 Malmö. . . . . .. . ... . 94 94 94 100 100 100 134 201 Hälsingborg. . . . . . . 220 253 1100 1100 1100 149 158 Malmöhus (övr.) län 64 72 79 73 102 100 75 79 Hallands län. . . . . 40 48 63 63 89 100 119 126 146 146 Göteborg. . . . . . . 32 19 29 185 100 100 107 111 152 152 Göteborgs o. Bohus

(övr.) län. . . . . . . . . 41 69 55 95 100 108 107 186 209 Älvsborgs län. . . . . . . 55 72 83 80 100 107 101 143 160 Skaraborgs län. . . . . 65 52 90 102 100 121 148 193 193 Värmlands län . . . .. 47 51 100 113 115 115 171 216 Örebro län . . . . . . . . 31 42 70 90 100 103 121 140 164 183 Västmanlands län. . 96 94 100 100 151 151 159 159 Kopparbergs län . . . 48 55 67 91 100 99 105 115 185 303 Gävle. . . . . 100 152 233 305 225 Gävleborgs (ovr.) län 10 50 52 96 100 123 131 131 Västernorrlands län. . 29 51 68 100 128 126 135 208 Jämtlands län. . . . . . . 55 55 55 96 100 100 130 130 180 Västerbottens län. . . . 37 40 63 82 100 100 136 149 262 Norrbottens län. . . . . 68 81 88 104 100 105 110 108 156

Alla landstingsanst. . 74 82 92 96 100 108 120 125 198 Med prim. kom. an- stalter. . . . . . . . . . . 68 74 80 87 93 96 100 108 124 129 Med prim. kom. 0. ensk. anstalter. . . . 69 75 81 87 93 96 100 108 126 133

Em 211 o E_24222Zo

O ommmeoäxx

UG Wmdm

1 Se motsvarande not i tabellen med absoluta platsantal. ” Södertulls sjukhus redovisas som primärkommunal anstalt 1957—1959. Före och efter dessa år har sjukhuset redovisats som landsting—(motsva- rande) anstalt, vartör dess platsantal, 42 för år 1958, tages till bas för indexberäkningen.

Tab. D. Antalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka irelation till invånarantal '

Landstingens och primärkommuner- nas anstalter

Antalet plat- Antalet platser i relation ser i relation Antalet platser i till antalet invånare till antalet relation till totala fyllda 70 år invånare antalet invånare Promille fyllda 70 är Promille Promille

1960 1963 1950 1960 1950 1960 1961 1/11 1/10 31/12 1/11 31/12 1/11 31/12

Landstingens anstalter

Sjukvårdsområde

Stockholms stad .......... 416 '14 48 55 Stockholms län ........... 19 33 24 23 Uppsala län .............. 27 32 13 45 Södermanlands län ....... 19 15 30 Norrköping ............. 35 24 35 Östergötlands (övr.) län . . . 19 14 28 Jönköpings län ........... 24 20 29 Kronobergs län ........... 18 9 21 Kalmar norra län ......... 36 13 36 Kalmar södra län ......... 19 26 Gotlands län ............. 31 36 Blekinge län ............. 23 25 Kristianstads län ......... 17 19 Malmö .................. 39 39 Hälsingborg ............. 35 35 Malmöhus (övr.) län ...... 13 19 Hallands län ............. 22 29 Göteborg ................ 39 39 Göteborgs o. Bohus (övr.)

län ................... 20 23 Älvsborgs län ............ 20 24 Skaraborgs län ........... 20 22 Värmlands län ........... 22 25 Örebro län ............... 32 37 Västmanlands län ........ 23 30 Kopparbergs län ......... 20 24 Gävle ................... 529 529 Gävleborgs (övr.) län ...... 23 27 Västernorrlands län ....... 21 26 Jämtlands län ............ 19 19 Västerbottens län ......... 21 22 Norrbottens län .......... 46 46

Alla landstingsanstalter. . . 23 ——

».

».

_

owmw'qua—H

».

OHHb—ÅHOHM qwomoow—m

MMprH-k NMNEQWHQ WACJhOJCZH-A

».

»

'o

Månpwu

».

town.-spamm».— anatomiska

.. ». _. ». QIÖOOOOQ

o—A—spyoom »— QODJODOGÄCDOO NNHPPH mmoocoqoomwm

pp—w

»:

coolo'coco

».

HOOOOMPHOHHOH UIVPGÖQWNCQQOOOOMGW

H'COÖOOOED

»

MH—MMÄ—AMNMHHH

maaLl—wm

».

». w

mwmbwoocoo

Nä!—*NNNPDMCONMHH

| I |

Med prim. kom. anstalter 30 1,2 2,3 2,4 Med prim. kom. och en- skilda anstalter ......... —-— —— — —— 20 33 1,3 2,5 2,6 1 Därtill kommer 1 069 platser som redovisats bland »anstalter för kroniskt sjuka vid ålder- domshem». Med dessa platser blir relationstalet 48.

2 Sandbyhovs sjukhus med 126 platser har redovisats bland »anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem». Relationstalet = 24. 3 Värnhems vårdhem med 416 platser har redovisats bland »anstalter för kroniskt sjuka vid ålderdomshem». Med dessa platser blir relationstalet 55. 4 Därtill kommer 2 336 platser vid »sjukhem drivna av socialvårdsmyndighet». Med dessa platser blir relationstalet 55. 5 En anstalt med 22 platser är tillfälligt borta ur statistiken för 1960. När den återkommer i redovisningen 1961 är dess platsantal 30. Med dessa 30 platser för 1960 blir relationstalen 38 och 2,3. 5 Jämför not 4. Uppgift om antalet platser vid sjukhem under socialvårdsmyndighet saknas.

Tab. E. Antalet platsergvid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka den Sif] Avser landstingens anstalter

Beräknat 1964 1965

Sjukvårdsområde 1954 1955 1956 1957 1958

Stookholms stad.. . 61 61 61 107 107 174 174 Stockholms län. . . . 284 300 312 308 322 301 366 Uppsala län. . . . . . . —— -— 46 —— 41 97 97 Södermanlands län 188 188 188 188 188 174 174 Norrköping. . . . . . . 56 56 56 56 56 91 91 Östergötlands (övr.) län. . . . . . 169 169 187 187 187 234 234 Jönköpings län. . . 164 164 174 174 174 174 174 Kronobergs län. .. 207 219 216 216 216 170 170 Kalmar norra län 31 31 61 61 61 61 61 Kalmar södra län 150 149 148 148 148 148 148 Gotlands län. . . . . —— —— — Blekinge län. . . . . 238 238 238 235 235 Kristianstads län. 212 212 212 271 271 Malmö . . .... . .. 199 199 199 199 196 196 Hälsingborg. . . . . —— — —— — . . Malmöhus (övr.) län. . . . 280 280 355 506 506 Hallands län. . . .. 72 180 180 181 181 151 72 Göteborg. . . . . . . .. — —— — —— — 151 226 Göteborgs o. Bohus (övr.) län. 105 105 105 105 105 105 105 Älvsborgs län. .. 129 129 179 179 178 243 243 Skaraborgs län. . . 115 115 133 133 133 133 153 Värmlands län. . . — —— -— 152 152 152 152 Örebro län. . . . . . . —— —— 137 170 170 233 233 Västmanlands län. 51 51 51 51 51 155 155 Kopparbergs län . . 132 132 132 132 132 132 132 Gävle........... _— —— 35 37 37 . . Gävleborgs (övr.) län. . . . . . . . . . . . 137 137 166 169 195 195 Västernorrlands län — 41 170 172 306 Jämtlands län. . . .. 117 117 148 148 148 Västerbottens län . 162 162 161 161 162 Norrbottens län. . . 184 184 372 373 376

Alla landstingsan— stalter. . . ...... 3 266 3 527 4 561 4 693 5 474 Enskilda anstalter. 694 754 980 1 023

Summa 3960 4281 5541 l5716

Tab. F. Antalet platser inom vården av lättskötta psykiskt sjuka per 100 000 av folk-

mängden . 1950 1961 Sjukvårdsområde 31/12 31/12 Stockholms stad ............................... 4 23 Stockholms län ............................... 68 70 Uppsala län ................................... 0 57 Södermanlands län ............................ 88 81 Norrköping ................................... 65 100 Östergötlands (övr.) län ........................ 55 83 Jönköpings län ................................ 63 61 Kronobergs län ................................ 121 107 Kalmar norra län .............................. 0 70 Kalmar södra län .............................. 99 100 Gotlands län .................................. 0 0 Blekinge län .................................. 146 162 Kristianstads län .............................. 95 94 Malmö ....................................... 73 84 Malmöhus (övr.) län ........................... 88 89 Hallands län .................................. 43 105 Göteborg ..................................... 0 19 Göteborgs o. Bohus (övr.) län ................... 52 46 Älvsborgs län ................................. 36 57 Skaraborgs län ................................ 46 53 Värmlands län ................................ 0 52 Örebro län .................................... 0 68 Västmanlands län ............................. 25 66 Kopparbergs län .............................. 58 46 Gävleborgs (inkl. Gävle) län .................... 48 66 Västernorrlands län ............................ 0 115 Jämtlands län ................................. 81 108 Västerbottens län .............................. 70 68 Norrbottens län ............................... 75 143 Hela riket 46 69

Antalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka 1950," 1.963 och 1966 '

Avser landstingens anstalter

llllllllilllllllllll

llllllllllllllllnlllllllIlllllllllllllllllllll

:D

Diagram 2. Antalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka 1950, 1963 och 1966 i relation till antalet invånare fyllda 70 år Avser landstingens anstalter 0/00

+70

+60

+50

+l+0

llllllllllllllllIllllllll'lllllIllllllllllvlllll

lllllllllll

Hela riket

IHLMMMHMNDGO PRSTUWXyZACBD Den beräknade ökningen (minskningen) mellan l/IO |96'6 och i'll/i?. l965 Ökningen (minskningen) mellan 'äI/IZ 1950 och l/lO [965 |] Läge+ 31/I2 1950

Diagram 3. Antalet platser inom vården av lättskötta psykiskt sjuka 1950 och 1961 per 100 000 invånare Avser landstingens anstalter

m 0

lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllIllllllllllilllllllllllllllllllillllilll

c

LLlllllll ll

N O

Hela rikel

ABCDENEFGHnMslHLMMMNOGOPRSTUWXYZAGBD ”Den beräknade ökningen mellan Fil/ll l96| och Öl/lZ lSSG .Ökninqen (minskningen) mellan 3l/l21950 och öl/IZ 1951 DLäqet al/iz 1950

TEXTBILAGA

Långtidsvårdens utveckling 1963—1966

Socialpolitiska kommittén har i okto- ber 1963 tillställt samtliga 25 landsting samt sjukvårdsstyrelserna i de 4 lands— tingsfria städerna ett formulär med frå- gor angående beslutad utbyggnad av långtidsvården m. m. Svar har i samma månad ingått beträffande alla 29 sjuk- vårdsområdena. Svaren, som samman- ställts i tab. 1—11, redovisas i det föl— jande.

Läget — 15 500 platser Det sammanlagda antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka på inrätt- ningar drivna av landstingen och sjuk- vårdsstyrelserna i de landstingsfria stä- derna utgör den 1 oktober 1963, som av tab. 1 framgår, 15500. Det fastställda antalet platser i den somatiska lång- tidsvården överstiger med 750 antalet disponibla platser. Anledningen till att så många vårdplatser inte är disponibla är främst personalbrist. Sjukvårdssty- relsen i Göteborg t. ex. uppger, att 4 vårdavdelningar om sammanlagt 190 vårdplatser är stängda för att det fat- tas personal. I Stockholm är avdel- ningar med tillhopa 228 platser stäng- da, i första hand som en följd av så- songbetingad personalbrist under som- maren, vilken den 1 oktober ännu inte över—vunnits. En ytterligare orsak anges vara att i vissa äldre institutioner sjuk- rum med plats för flera patienter måst tas i anspråk som isoleringsrum, varvid övriga platser fallit bort. -

I fortsättningen talas om fastställda

4—412020

platser. Enligt kommitténs undersök- ning av den 12 april 1962, i det följan- de kallad anstaltsundersökningen, var antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka vid den tidpunkten 14 000. Platsantalet har på 11/2 år ökat med 1 500, motsvarande en årlig ökning av 1 000 vårdplatser.

Flest platser den 1 oktober 1963 _— 1 162 — redovisar Göteborgs stad. Där- näst följer Stockholms läns landsting med 976. Det minsta antalet platser fö- rekommer i Gotlands och Jämtlands landsting, 147 resp. 224. Stockholms stad har 907 platser. Det måste näm- nas, att i denna undersökning uppgif- ter inte inhämtats beträffande sjukhem som drivs av socialnämnderna, liksom inte heller enskilda sjukhem. Enligt an- staltsundersökningen var antalet vård— platser på sjukhem i socialnämndernas regi drygt 4000, varav 2500 föll på Stockholms stad. På enskilda sjukhem fanns drygt 1600 vårdplatser, därav nära 500 i Stockholm.

Landstingens och sjukvårdsstyrelser- nas platser för somatisk långtidsvård utgör den 1 oktober 1963 för hela riket 25,3 promille av befolkningen i åldern 70 år och däröver. Åldersgruppen har beräknats uppgå till drygt 610 000 per- soner. De vid patientinventeringen re- dovisade knappt 14000 platserna mot- svarar 23,4 promille av antalet perso- ner i åldern 70 år och däröver. Då har beräknats, att åldersgruppen i april 1962 omfattade 590 000 personer.

Av sjukvårdsområdena ligger den 1

oktober 1963 Malmö stad främst i fråga om antalet platser i relation till antalet personer fyllda 70 år. Promilletalet är 49. Därnäst följer Norrbotten och Norr- köping med 43. Kalmar läns norra lands- tingsområde och Göteborgs stad redo- visar 39. Stockholms stad har 14. Enligt anstaltsundersökningen hade Stock- holm, om socialnämndens sjukhem togs med, ett platsantal, som motsvarar 58 promille av antalet personer fyllda 70 år. Lägst promilletal — bortsett från Stockholm — uppvisar 1963 Kristian— stads och Kronobergs län (17). Malmö- hus och Jämtlands län redovisar 18. I övrigt hänvisas till tab. 2.

Hälften av platserna på sjukhem

Ser man till fördelningen av platser på olika vårdformer, framgår att nära hälf- ten av platserna, 7500, finns på fri- stående sjukhem. Alla sjukvårdsområ- den utom Värmlands redovisar platser på sådana sjukhem. Några andra om- råden har relativt få platser på fristå- ende sjukhem, t. ex. Göteborgs stad (4 %), Jämtlands län (9 %) och Norr- bottens län (11 %). Ett landsting, Väst- manlands, har å andra sidan samtliga sina platser _— 378 — på fristående sjukhem. Landsting med stor andel av sina platser i sådana sjukhem är Malmö- hus, Älvsborgs, Örebro och Gävleborgs, som alla har mer än 75 procent av sina långtidsplatser inom kroppssjukvården på fristående sjukhem. Sjukvårdsområ— denas fördelning efter den procentuella andelen platser i fristående sjukhem farmgår av tablå A.

På sjukhem i anslutning till sjukstuga redovisas i landet 1 150 platser, 7 pro— cent av samtliga, fördelade på 12 lands- ting. Största antalet sådana platser re- dovisar Kopparbergs län, 264 platser, motsvarande nära hälften av samtliga platser i länet. Även i Jämtlands län

Tablå A. Sjukvårdsområdena fördelade efter andelen platser i fristående sjukhem

Procent platseri Antal sjukvårds— fristående sjukhem områden

0 1 1— 9 1 0—29 30—49 50—69 70—89 90—1 00

Summa 29

utgör sådana platser omkring hälften av hela antalet.

Långtidsplatser, 1 200 i landet, före- kommer också på avdelningar vid sana- torier och epidemisjukhus. Störst be- tydelse relativt sett har dessa platser i Uppsala län, Gotlands och Skaraborgs län, där ca 30 procent av alla långtids- platser finns på dylika avdelningar. Platser av detta slag redovisas av 16 landsting samt Göteborgs stad.

5 500 lasarettsplatser

Då det slutligen gäller lasarettsplatser inom vården av långvarigt kroppssjuka redovisas i riket drygt 3 300 dylika plat- ser (22 %) på kliniker, 1600 (11 %) på avdelningar vid delade samt 650 (4 %) på avdelningar vid odelade la- sarett, dvs. på lasarett tillhopa ca 5 600 platser eller mera än en tredjedel av alla platser i långtidsvården. Som jäm— förelse kan nämnas, att vid anstalts- undersökningen antalet (inkl. Norrkö- ping) utgjorde 4 600. Ökningen på 1 000 platser svarar för nära 2/3 av hela ök— ningen inom vårdområdet.

Göteborgs stad med Vasa sjukhus, vil- ket räknas som lasarett, svarar för en tredjedel av alla långtidsplatser på lasa— rettskliniker. Nära 1 100 sådana platser motsvarar 90 procent av hela antalet

långtidsplatser i staden. Södermanlands län har 400 klinikplatser, motsvarande över 80 procent av samtliga. Platser på lasarettskliniker finns, förutom i de 4 största städerna, i 12 av landstingen. Dy- lika platser saknas i Smålandslänen, på Gotland, i Blekinge, de skånska lands- tingsområdena, Göteborgs och Bohus län, Västmanlands, Kopparbergs, Väster- norrlands och Jämtlands län.

På avdelningar vid delade lasarett finns i riket, som nämnt, 1 600 lång- tidsplatser, vilka fördelar sig på 15 landsting. Tillhopa 650 platser på ode- lade lasarett redovisas av 7 landsting. Av de 13 landsting som enligt vad nyss sagts saknar långtidsplatser på lasarettskliniker har alla utom Kalmar norra, Gotland och Västmanland sådana platser på lasarettsavdelningar.

Ur långtidsvårdens synpunkt har de delade lasaretten störst betydelse i Norr- bottens och Kristianstads län, som har över 40 procent av samtliga långtids- platser på avdelningar vid sådana la- sarett. För Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län är motsvarande procent- tal nära 30. Då det gäller platser på av- delningar vid odelade lasarett uppvisar Kalmar södra med 100 och Värmlands län 180 platser de högsta procenttalen, 36 resp. 35.

Görs motsvarande beräkningar be- träffande hela antalet lasarettsplatser, dvs. på kliniker och på avdelningar vid delade och odelade lasarett, visar det sig att _ bortsett från Göteborgs stad (90 %) —— Värmlands och Söderman- lands län har det relativt sett största an- talet långtidsplatser på lasarett (båda 84 %). Därnäst följer Norrköping (74 %). över hälften sådana platser re— dovisar dessutom Östergötlands län (70%) och Norrbottens län (63%). Låga procenttal har Uppsala län och Västerbottens län (båda 12). I övrigt hänvisas till tab. 3.

Kommittén har frågat landstingen och sjukvårdsstyrelserna om omfattningen av beslutad utbyggnad inom långtids- vården. Därvid gjordes åtskillnad på det antal vårdplatser, som beslutats före den 1 oktober 1963 men ännu inte färdigställts, samt antalet vårdplatser, som beslutats av 1963 års ordinarie landsting.

Antalet före den 1 oktober 1963 be- slutade, ännu inte färdigställda platser inom somatisk långtidsvård utgör 5 300 i hela riket. 1963 års landsting har fat- tat beslut om inrättande av ytterligare 4200 vårdplatser. Totalt föreligger så- lunda beslut om en utbyggnad av den somatiska långtidsvården med 9 500 platser, motsvarande 60 procent i för— hållande till läget den 1/10 1963. I vil- ken utsträckning de beslutade vårdplat- serna kommer att ersätta platser i det befintliga platsbeståndet har inte an- getts, men nettotillskottet för tiden t. o. m. 1966 uppges till 6000, varom mera nedan.

Stora regionala variationer i utbyggnaden

Den mest omfattande planeringen före- ligger i Norrbottens län med mer än 1 200 nya platser. Kopparbergs län redo- visar 1 000 och Södermanlands län 800 platser. De beslutade vårdplatserna ut- gör i förhållande till det befintliga plats- beståndet 210 procent i Norrbottens län, 175 procent i Kopparbergs samt 165 procent i Södermanlands län. Andra landsting med omfattande planering är Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Väst- manlands och Gävleborgs landsting. Några landsting redovisar å andra sidan planer på en i absoluta tal mycket mätt— lig utbyggnad, t. ex. Kalmar läns norra landstingsområde (28 platser), Kalmar

läns södra landstingsområde (51), Got- land (70), Blekinge (60), Halland (76), Jämtland (50) och Västerbotten (60). Av dessa landsting har dock Kalmar läns norra landstingsområde en rela- tivt väl utbyggd långtidsvård.

Lasarettsplatsernas andel ökar

Det är av intresse att se fördelningen på olika sjukvårdsformer av de vårdplat- ser, om vars inrättande beslut fattats. Besluten avser som nämnt 9500 plat- ser. Härav faller 4 700, dvs. som fallet är nu hälften, på fristående sjukhem. Plat- ser på lasarettskliniker har såvitt avser besluten ökat sin andel från 22 till 25 procent. Andelen platser på avdelningar vid delade lasarett är likaledes större enligt besluten än i det befintliga plats- beståndet (13 mot 11 %); vid odelade lasarett är den däremot mindre (1 mot 4 %). För lasarettsplatser överhuvud innefattar besluten en större andel än vad som är fallet nu: 40 mot 37 pro— cent. Beträffande sjukhem i anslutning till sjukstuga är andelen ungefär den— samma. På avdelningar vid sanatorier, epidemisjukhus o. d. planeras färre platser än som motsvarar andelen f. n. (3 mot 8 %). Beträffande beslutade vårdplatser och fördelningen på sjuk- vårdsområden hänvisas i övrigt till tab. 4.

Årligt nettoplatstillskott: 2 000

Av särskilt stort intresse är det av lands- tingen och sjukvårdsstyrelserna beräk- nade nettotillskottet platser för de när- maste åren inom vårdområdet. Såsom av tab. 5 framgår beräknas nettotillskottet t. o. m. 1966 till drygt 6 000, motsvaran- de en årlig ökning av 2 000. I förhållan- de till nuläget innebär detta en ökning av 40 procent. Av ökningen faller 1 750 platser på tiden 1/10 1963—31/12 1964,

1 550 platser på 1965 samt 2700 plat— ser på 1966.

Samtliga landsting utom Västman- lands förutser en nettoökning av lång— tidsplatserna de närmaste 3 åren. Av städerna beräknar Norrköping ingen ökning av platsantalet. Den största ök- ningen beräknar Kopparbergs län med drygt 700 platser, motsvarande ett till- skott av 125 procent i förhållande till det befintliga platsbeståndet. Med minst en fördubbling av sitt platsbestånd fram till 1967 räknar även Södermanlands län (tillskott 500 platser) och Kronobergs län (275 platser). Liten ökning redo- visar Skaraborgs län (37 platser; 6 %) och Kalmar läns norra landstingsom- råde (28 platser; 9 %).

Även av tab. 2 framgår betydelsen av nettotillskottet vårdplatser fram till 1967. Antalet vårdplatser i promille av antalet personer fyllda 70 år kommer att öka från f. 11. 25,3 till 32,4 den 1/1 1967. Malmö stad kommer att nå högst (68,5 0/00); därnäst kommer Norrbot— tens län (53,0 |Vw). Ytterligare 5 sjuk- vårdsområden får promilletal på över 40, nämligen Uppsala län (46,8 o/oo), Sö- dermanlands (47,3 o/oo), Örebro län (41,6 0/00), Kopparbergs län (48,7 0/00) samt Göteborgs stad (43,0 o/oo). Stock- holms stad — socialnämndsplatser oräk- nade — och 8 landsting beräknas 1967 alltjämt ha färre vårdplatser än som motsvarar 25 promille av befolkningen över 70 år. Västmanlands län, som inte beräknar något platstillskott före 1967, minskar på grund av ökat antal perso— ner i åldersgruppen 70 år och däröver sitt promilletal från 22,9 till 21,1. Av samma skäl minskas Norrköpings pro— milletal från 43,2 till 39,3. 2 landsting, Skaraborgs och Västerbottens får på grund av litet nettotillskott vårdplat- ser och stor ökning av antalet personer fyllda 70 år ungefär samma promille— tal som nu. Övriga sjukvårdsområden får

högre promilletal 1967 än nu. Sjukvårds- områdenas fördelning efter antalet plat- ser i relation till antalet personer i nämnda åldersgrupp framgår av tablå B.

Drygt 1 000 nya sjukhemsplatser per år

Kommittén har även begärt uppgifter om fördelningen efter sjukvårdsform av det beräknade nettotillskottet vårdplat- ser. Av tab. 6 och 7 framgår, att av drygt 6 000 platser när 3 300 kommer att falla på fristående sjukhem. Procentandelen sådana platser av nettotillskottet utgör 54, vilket är något mer än i det befint- liga platsbeståndet, varav hälften finns på fristående sjukhem. Nettotillskottet långtidsplatser på lasaretten beräknas till drygt 2 000, dvs. en tredjedel av hela nettotillskottet; 1 150 (19 %) faller på kliniker, 850 (14 %) på. avdelningar vid delade samt ett 50-tal platser (1 %) på odelade lasarett. 300 platser (5 %) be- räknas tillkomma vid sanatorier, epide- misjukhus samt 450 (7 %) på sjukhem i anslutning till sjukstugor.

Beträffande fördelningen efter sjuk- vårdsform på de olika sjukvårdsom- rådena kan nämnas, att Södermanlands län, som f. n. redovisar relativt få platser på fristående sjukhem, beräknar ett nettotillskott av 320 sådana platser.

Tablå B. Sjukvårdsområdena fördelade efter antalet platser inom värden för lång- varigt kroppssjuka i promille av antalet personer fyllda 70 år inom resp. område ' Antal sjukvårdsområden 1963 1967 49,9 ' 6 20,0—24,9 10 25,0—29,9 30,0—34,9 35,0—39,9 40,0—44,9 45,0—49,9 50,0—54,9 55,0—

Promilletal

HHWNIPGWOOH

N CD

Andelen sådana platser kommer härige- nom att öka från 16 till 41 procent. Å andra sidan kommer Värmlands län, som f. n. inte har några platser på fri- stående sjukhem, att under 3-årsperi0- den inrätta 420 nya lasarettsplatser, därav 220 på klinik, men endast 35 sjukhemsplatser. Lasarettsplatserna, som nu utgör 84 % i länet, kommer där- igenom att öka sin relativa andel till 88 %.

1 oktober 1963: 2400 platser under byggnad

Beträffande vården av långvarigt kroppssjuka har kommittén även frågat efter i vilken utsträckning före 1/10 1963 beslutade vårdplatser befinner sig under byggnad resp. projektering. Av de lämnade svaren framgår att av 5300 platser, som beslutats före den 1/10 1963, nära 2 400 är under byggnad och nära 2 600 under projektering.

Av 28 sjukvårdsområden _— alla utom Norrköping _ där beslut förelåg före den 1/10 1963 om inrättande av nya vårdplatser för långvarigt kroppssjuka höll beslutade platser på att byggas i 21; projektering försiggick i 18. Det största antalet platser under byggnad redovisar Göteborgs stad (269 platser). Därnäst följer Älvsborgs län (250) och Uppsala län (236). De 7 sjukvårdsom- råden, där byggnation inte pågår, är Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Västmanlands och Gävleborgs samt Stockholm och Malmö. På projekterings- stadiet befinner sig 500 platser i Stock- holm och 400 iMalmö och Västmanlands län. I övrigt hänvisas till tab. 8.

Hälften av platserna nybyggs Landstingen och sjukvårdsstyrelserna har, beträffande vården av långvarigt kroppssjuka, slutligen tillfrågats om i

vilken utsträckning vårdplatser, som be- räknas tillkomma t. o. m. 1966 inrättas i nybyggnad, tillkommer genom om- eller tillbyggnad, ianspråktagande av i vederbörandes ägo befintlig institution, eller övertagande (förhyrande) av ål- derdomshem och andra fastigheter. De inkomna svaren redovisas i tab. 9.

Av tabellen framgår, att svar lämnats beträffande drygt 5 500 platser. Av des— sa beräknas 2 800 (51 %) tillkomma ge- nom nybyggnad, 1940 (35 %) genom om- eller tillbyggnad som är att jäm- ställa med nybyggnad, 200 (4 %) genom annan om- eller tillbyggnad, 540 (10 %) genom ianspråktagande av i vederbö- randes ägo befintlig institution samt 35 vårdplatser genom övertagande av ål- derdomshem. Inget fall av förhyrande är redovisat.

Den mest omfattande nybyggnads- verksamheten kommer att äga rum i Kopparbergs län (714 vårdplatser) och Malmö (420). Platstillskott genom ny- byggnad fram t. o. m. 1966 kan förvän- tas i 14 sjukvårdsområden. I 10 områden tillkommer platser genom sådan om- och tillbyggnad som är att jämställa med nybyggnad. Bland dessa är Stockholms stad, där samtliga 502 tillkommande platser inrättas på sådant vis. Därnäst kommer Kronobergs län med 276 plat- ser. Sammanlagt 5 landsting avser att under de närmaste åren inrätta vård- platser genom annat slag av om- eller tillbyggnad.

Några lasarett, sanatorier och förloss- ningshem ombyggs

Genom ianspråktagande av annan lands- tinget tillhörig institution inrättas vård- platser i 5 landstingsområden. Dessa är Värmlands (300 platser), Älvsborgs (85), Göteborgs och Bohus (63), Söder- manlands (59) och Kristianstads (32). Från landstingen har inhämtats uppgift

om vilka slag av institutioner som här- utinnan skall tas i anspråk. Uppgifterna har sammanställts i tab. 10.

Av tab. 10 framgår, att Södermanlands landsting kommer att aptera 59 platser i två sjukstugor (i Trosa och Sträng- näs). I Kristianstads län tillkommer 20 platser genom ianspråktagande av ett sanatorium (Broby) och 12 platser in- rättas på ett förlossningshem (Osby'. I Älvsborgs län tillkommer 15 platser på ett förlossningshem (Kinna). I länet anordnas dessutom 70 platser på ett f. d. lasarett (Trollhättan). Landstinget upp- ger, att den erforderliga ombyggnaden av lasarettsbyggnaden beräknas kosta 860 000 kr, dvs. drygt 12 000 per plats. Av Göteborgs och Bohus landsting in— rättas 63 platser på gamla lasarettet i Kungälv. Värmlands landsting, slutligen, uppger sig ämna aptera 100 vårdplatser på vartdera av de gamla lasaretten iAr— vika, Kristinehamn och Säffle. Lards- tinget kommer dessutom att inrätta 35 platser genom övertagande av ålder- domshemmet i Hammarö köping. Kom- munen, som tog hemmet i bruk 1921, av- ser att bygga nytt ålderdomshem. Det kan nämnas, att antalet vårdplatser på det gamla hemmet, som nu skall apteras såsom sjukhem med 35 vårdplatser, ut- gör 45, fördelade på 21 enkelrum och 12 dubbelrum.

Alla utom tre har fastställd plan

Kommittén har hos uppgiftslämnarna begärt besked, huruvida plan fastställts för vården av långvarigt kroppssjtka. Sådan plan föreligger i samtliga sjuk- vårdsområden utom Gotlands län, VäTm- lands län och Göteborgs stad. Värmlands landsting uppger, att utbyggnad av långtidsvården sker successivt efter av landstinget i varje särskilt fall fattat beslut. Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg

rapporterar, att plan för långtidsvården kommer att utarbetas inom den när- maste tiden. I 5 sjukvårdsområden, Sö- dermanlands län, Kronobergs, Göte- borgs och Bohus och Älvsborgs län samt Stockholms stad, är planen fastställd

1963. I ytterligare 4 tillkom den 1962, nämligen i Kalmar läns södra landstings- område, Hallands län, Norrköping och Malmö. 9 landsting har plan som fast- ställts före 1960. Den äldsta är 8 år. I övrigt hänvisas till tab. 11.

Tab. ]. Antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka den 1/10 1963

Antal vårdplatser

Avdelning vid Avdelning vid Avdelning vid Sjukhem i anslut- Fristående sjuk- delat lasarett odelat lasarett sanatorium osv. ning till sjukstuga hem

Fast- Dispo- Fast- Dispo- Fast- Dispo- Fast- Dispo- Fast- Dispo- Fast- Dispo- Fast- Dispo- nibelt ställt nibelt ställt nibelt ställt nibelt ställt nibelt ställt nibelt ställt nibelt

Lasarettsklinik Summa platser

21 21 532 538 976 939 138 138 269 269 475 475 — — 80 80 488 479 — — 159 159 528 505 120 120 100 100 583 583

119 102 64 125 102 157 157

69 69 — 111 111 259 257 60 75 221 221 303 318 61 61 100 100 289 289 44 44 103 103 147 147 39 39 166 166 285 285 40 40 193 193 432 404 49 49 534 534 680 655 40 40 227 227 354 354 85 85 207 207 426 426 22 22 465 465 605 575 198 198 588 552 —— —— 515 515 627 627 829 779 378 . 334 378 334 227 227 577 577 519 519 654 600 387 387 560 560 20 20 224 224 216 216 511 511 64 64 597 597 660 495 907 679 82 82 319 319 607 607 840 840 42 42 1162 972

angina

_

214 56 399 123 -—-— 80 80 87 30 74 168 50

97 72

lllll

O') 0 H

31 31 63 33 123 84 84 54 54 86 86 81 -— — — 78 78 62 62 __ 85 85 247 184 237 237 233 233 1 063 873

llållll

lälållll

Hela riket 3 348 2 956 1 633

1 Länsbeteckning (tab. A sidan 36).

7 494 7 291 15 491 14 750

H ff =O

Tab. 2. Vårdplatsantal inom somalisk långtidsvård före och efter beslutad utbyggnad (den 1/10 1963 och den 1/1 1967)

Den 1 oktober 1963 Den 1 januari 1967

Antal platser i relation till befolk- ningen i åldern 70-—m år %,

Antal platser i relation till befolk- Plats- ningen i åldern antal 70—m år %,

Antal per- soner fyllda 70 år

Antal per- soner fyllda 70 år

29 349 33,3 1 109 31 912 34,8 14 887 31,9 751 16 051 46,8 19 014 25,7 980 20 720 47,3 22 755 23,2 596 24 339 24,5 23 464 24,8 872 25 265 34,5 15 211 17,0 535 15 973 33,5

7 823 38,7 331 8 306 39,9 13 450 , 21,5 340 14 277 23,8

4 945 29,7 178 5 185 34,3 13 233 21,5 345 13 851 24,9 24 925 17,3 605 25 874 23,4 37 638 18,1 926 39 329 23,5 15 247 23,2 390 16 193 24,1 18 723 22,8 722 20 075 36,0 32 081 18,9 900 34 568 26,0 23 199 25,3 625 24 901 25,1 25 229 20,4 970 27 362 35,5 22 127 37,5 1 001 24 039 41,6 16 494 22,9 378 17 935 21,1 24 366 23,7 1 291 26 519 48,7 24 789 26,4 870 27 133 32,1 22 990 24,4 714 25 283 28,2 12 344 18,1 298 13 250 22,5 15 316 33,4 571 17 161 33,3 13 759 43,4 818 15 423 53,0 65 609 13,8 1 409 72 985 19,3

7 381 43,2 319 8 124 39,3 17 062 49,2 1 260 18 387 68,5 29 666 39,2 1 431 33 262 43,0

613 076 25,3 21 535 663 682 32,4

Tab. 3. Den procentuella andelen platser inom värden för långvarigt kroppssjuka, fördelad på sjukvårdsformer

Procentuella andelen platser inom värden för långvarigt kroppssjuka på

Sjuk—

Lasarett

vårds- område

Kliniker delade odelade

Avd. vid

Summa sanatori- lasarett um OSV-

Avd. vid Avd. vid

lasarett lasarett

Sjukhem i anslut- ning till sjukstuga

Fristå- ende sjukhem

Summa

25 12 84 23

12 7 44 —- — 12 — -—— 84 24 70 27 27 27 27 -— 0 -— 36 -— 0 28 28 46 46 14 14 — 25

7 31 10 15 21 34 16 84

7 19 — 0 15 15 -— 21 14 14 — 20 — 12 63 27 74 28 91

llålmäle—Illlllquällwl

C)! ..-

55 57 16 30 17 43 73 35 70 58 45 79 64 49 77 34 0 76 100 39 79 69 9 42 11 73 26 72 4

Hela riket

37

Tab. 4. Beslutad utbyggnad av vården av långvarigt kroppssjuka, fördelad på sjukvårdsformer

Beslutade vårdplatser

Före den 1/10 1963 Av 1963 års ordinarie landsting

Sjukvårds-

område Avd. Avd. Avd.

Lasa- vid Avd. v. %]:äåe? Lasa— vid vid Avd. v. retts- odelat sanato— . ' ' retts- delat odelat sanato- . . . sluk- . ._ .

kllnlk lasa- rlum osv. stu a klinik lasa- lasa- riumosv.

rett g rett rett

Sjukhem i ansl. t. sjuk- stuga

Frist. sjuk- hem

187 348 812 308 349 276 28 51 70 60 200 390 76 421 455 200 455 172 390 999 601 154 50 60 1 236 502 420 269

Hela riket 4 203 9 539

Tab. 5. Beräknat nettotillskott vårdplatser för långvarigt kroppssjuka under tiden den 1/10 1963—den 31/12 1966

Nettotillskott Nettotillslåtåtå li/ZÅÖ arg/ålatsantalet Platsantal

1/10 1963

, Sjukvårdsområde 1/10 1963—- 31/12 1964

Totalt 1/10 1963.— 1/1 1967 31/12 1964 1966 Summa 1965 1966 Summa

112 21 133 1 109 13 224 —— 276 751 58 -—— 380 492 980 ' 101 8 60 68 596 13 43 148 289 872 49 26 276 535 107 25 28 331 9 26 51 340 18 31 31 178 21 — 60 345 21 61 173 605 40 125 246 926 36 76 36 390 10 142 296 722 * 70 98 295 900 49 18 37 625 * 6 220 _ 455 970 89 72 172 1 001 21 —— — 378 —— 40 714 1 291 124 — 216 870 34 48 154 714 28 74 74 298 33 60 571 12 221 818 36 502 1 409 56 — 319 — 420 1 260 50 269 1 431 23 39

xdzzd

amdeb ?

Tab. 6. Beräknat nettotillskott vårdplatser för långvarigt kroppssjuka, fördelat efter sjukvårdsform

Lasarettsklinik Avd. vid delat lasarett Avd. vid odelat lasarett. Sanatorium osv. Sjukhem i anslutning till

1/10 _ 1963

3i712 1964

1/10

1963. Totalt

v—l N

I

o Q' R I II % QD N

I % I II % I I I II % I I I I I I I I I I I

05 D

I 3 I | I II I I I II & II

I läää Iåäl I II I I?

N

I % I I I II % | 8 I I II I 8 I lå I II I I I II I

H

II % I IS I II I I II & I I I II % I I II % I II I II 8 I II I I II I I 1538 I I II | I I II % I II I II I | I II & II % I |??? I II I I I II | I I II I

IIIå |IIIIIIIISIIIIIIIIIIIIIIIIIII8

I 3 I Iiåä II I II I I IE I II I II I I| & II I lå I IS II IS 18 I? II II I IS II 3 II II I

I % II I II I II 3 I II I II | lå I I? I II I II I % I [% I II 5 I II % I II I II I II | I II I I | 2

I I II I I I II I I II | I I II I I II I I I II | I I I II I II II I II II I II II I lä II I II I I 2 I I I I I I I I | I I I I II I I I I I I 1 I I I I I I |

åålåä IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIäII|IIII£ IåIIållIIIIIII

I II II I Iå II I II II II

I I II 3 I II I 5 I II I

I I II I II II I II II I II I lä II I II II I I &

Hela riket

oo CO 00 |» 00 IO v—C G? I.! O': vr 00 [N m N N O [0

I I

II I lä I lå II II I lä II I IE II I II II I I &

=;- ID =:- I!) ao _ LO =p H H c:» N co lN v—l

Tab. 7. Beräknat nettotillskott vårdplatser på fristående sjukhem för långvarigt kroppssjuka

Nettotillskott

latser i 1 10—63— __ p_ . 341/12-64 ovriga Sjuk- vårdsformer (tab. 6)

Sjukvårdsområde

21 232 172 201 126

51 31 60

Hela riket

Tab. 8. Vårdplatser för långvarigt kroppssjuka, beslutade före 1/10 1963 Före den Under byggnad Under prOJektermg

1/10 1963 beslutade

Sjukvårds— Avd.v. Avd. v. Avd. v. Avd. V.

5223? häst?: odelat sana- sjukstuga klinik lasa- torium rett osv.

Sjukhem i ansl. t. sjukstuga

område odelat sanato- vård-

lasa- rium platser rett osv.

112 348 112 300 349 176 28 51 70 60 88 390 76 296 310 50 120 172 390 150 60 154 50 60

Hela riket

S jukvårds-

Antal vårdplatser färdiga 1/10 1963—31/12 1966 genom

Om- el. till- byggnad som är att jäm- ställa med nybyggnad

Annan om- eller tillbygg-

nad

Ianspråkta- gande av annan lands- tinget till- hörig institution

Övertagande av

Förhyrning av

Ålder- doms- hem

Annan fasti g- het

Ålder- doms- hem

Annan fastig- het

Totalt

Hela riket

120 110 120

714 354 154

60 172 420 150

112 224

43 276

191

168

119

2 816 1 940

Tab. 10. Ianspråktagande av vissa landstingen tillhöriga institutioner för inrättande av vårdplatser för långvarigt kroppssjuka

Antal vårdplatser färdiga 1/10 1963—31/12 1966 genom ianspråktagande av landstinget tillhöriga institutioner av följande slag

Sjukvåäds- Sj ukstuga Lasarett Sanatorium Förlossningshem omr e

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal institu- vård- institu- vård— institu- vård- institu- vård— tioner platser tioner platser tioner platser tioner platser

Hela riket

5—412020

Tab. 11. Fastställda planer för vården av långvarigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt

qua

Sjuk— vårds- område

Vården av långvarigt kroppssjuka Vården av lättskötta psykiskt sjuka

Plan tast- ställd

Plan fast- ställd år

Plan inte fastställd

Plan fast- ställd

Plan fast- ställd år

Plan inte fastställd

lxxxxxxxxxxxlxxxxxxxlxxxxxxxx

1958 1960 1963 1958 1960 1963 1961 1962

1959 1956 1955 1962 1963 1963 1960

1960 1963 1959 1960 1956 1956 1958 1963 1962 1962

X X X

[x][xxxxlxxxlxlxxxxlxlxlxlxx

1957 1958

1959 1962

1944 1955 1938 1959

1957 1956 1959

1963 1962 1959 1941

IIXIXIIIIXIXIXIXII

IXI

I

N &

3

Bättre bostäder åt åldringar

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Inrikesdepartementet

Genom beslut den 2 december 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialpolitiska kommittén att utföra en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt att till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för kartlägg- ningens resultat ävensom de förslag kommittén med anledning därav fann påkallade.

Resultatet av kommitténs kartläggning har redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Som framgår av denna har många inom den nu- varande åldringsgenerationen, trots de betydande förbättringar av bostads- standarden som skett, dåliga bostäder. Detta gäller särskilt i glesbygder och avfolkningsområden.

På längre sikt kan man räkna med att åldringarnas bostadsstandard änd- ras till det bättre. De som utgör nästa åldringsgeneration bor bättre än da- gens åldringar och kan betala för bättre bostäder då de blir pensionärer.

På kort sikt är snabba och omfattande åtgärder för att förbättra de nuva- rande åldringarnas bostadssituation ett sätt att bedriva aktiv åldringsvård. Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen överlämnar härmed en pro- memoria med förslag till åtgärder i syfte att skapa bättre bostäder åt åld- ringar. I promemorian föreslås en inventering av åldringsbostäderna med inriktning på de dåliga bostäderna, en intensifierad bostadsförbättringsverk- samhet i olika former, anordnande av monteringsfårdiga bostäder m. m.

I socialpolitiska kommitténs slutliga behandling av detta ärende har del- tagit undertecknad Michanek, ordförande, samt ledamöterna Ingemund Bengtsson, ledamot av riksdagens andra kammare, fru Britt-Marie Bystedt, sekreterare hos Tjänstemännens centralorganisation, Gunnar Hallström, ordförande i Svenska kommunalarbetareförbundet, Sven Hydén, direktör i Svenska arbetsgivareföreningen, Hans Nyhage, folkskollärare, Einar Rim- merfors, ledamot av riksdagens andra kammare, fru Elisabet Sjövall, leda- mot av riksdagens andra kammare samt Reidar Tilert, byråchef i finans-

departementet. Ledamoten Torsten Bengtson, ledamot av riksdagens första kammare, har varit förhindrad på grund av uppdrag som FN-delegat.

I bostadsstyrelsens handläggning av detta ärende har deltagit general- direktören Sännås samt ledamöterna Harry Bernhard, överingenjör, fru Anna Lisa Lewén-Eliasson, ledamot av riksdagens andra kammare, Hjalmar Nilsson, ledamot av riksdagens första kammare, och Erik Strandberg, andre förbundsordförande i Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Stockholm den 27 december 1963.

Ernst Michanek Bertil Sännås

/Birger Forslund

Sammanfattning

Socialpolitiska kommittén och bostads- styrelsen föreslår — med sikte särskilt på glesbygder och avfolkningsområd- den -— att en rad åtgärder vidtas ome- delbart för att förbättra åldringarnas bostadssituation. Förslagen innebär föl- jande.

1. Under bostadsstyrelsens ledning genomföres en inventering av åldrings- bostäderna med inriktning på de dåliga bostäderna. Länsbostadsnämnderna ges förstärkta personalresurser för att or- ganisera arbetet i länen och direkt bi- träda de mindre kommunerna. I övriga kommuner förutsättes att kommunen själv svarar för inventeringen.

2. Vid inventeringen undersökes vilka åtgärder som bör vidtas i individuella fall för att hjälpa åldringarna att för- bättra den bostad de har eller att flytta till en annan bostad. Den ordinarie bo- stadsförbättringsverksamheten med stat- liga lån och bidrag intensifieras.

3. Vid sidan härav skall enklare an- ordningar kunna bestridas av staten från anslaget till bostadsförbättring. En undersökning har gjorts genom statens institut för byggnadsforskning om möj- ligheter och kostnader i fråga om enk- lare vattenledningar och toalettanord- ningar, spisar och uppvärmningsanord- ningar som skulle kunna underlätta för de gamla att bo kvar i bostäderna. Kyl- skåp liksom andra rörliga nyttoföremål av större värde kan av kommunerna ställas till åldringarnas förfogande som lån.

4. Byggande av vanliga pensionärs- bostäder i tillräcklig omfattning och i snabbare takt bör vara ett huvudresul- tat av det kommunala planeringsarbe- tet för förbättring av åldringarnas bo- städer. Där det inte finns förutsättning- ar att lösa problemen på denna väg — d. v. s. främst i avfolkningsområden —— föreslås att man prövar att använda monteringsfärdiga hus. På så sätt kan man erbjuda ett åtminstone temporärt alternativ av god standard för dem som bor alltför dåligt eller alltför avläg- set. En viss erfarenhet finns av sådana lösningar. Bostadsstyrelsen är beredd att i samarbete med byggnadsforsknings— institutet låta utarbeta olika typer av sådana hus, lämpliga som åldringsbo- städer och för fabriksmässig tillverk- ning. Arbetsmarknadsstyrelsen torde kunna medverka på olika sätt. Staten bör inom bostadsförbättringsanslagens ram lämna kommunerna en subvention på 10 000 kronor per lägenhet och i övrigt lån för dessa bostäder.

5. Det är angeläget, att det statliga bostadslånesystemet stöder olika for- mer av ändamålsenliga och goda bostä- der för åldringar. Bostadslån bör be- viljas även för åldringsbostäder med anordningar för service och omvård- nad, liksom för pensionärsbostadshus i anslutning till vårdinstitutioner. Byg- gandet av olika slags åldringsbostads- hus med högre eller lägre grad av kol- lektiva inslag bör uppmuntras genom att den statliga långivningen får om-

fatta även de kollektiva anordningarna. Bostadsstyrelsen är beredd att se över tillämpningen av lånereglerna i detta syfte.

6. För att möjliggöra en ökad produk- tion av åldringsbostäder i glesbygds- områdena föreslås, att de nya kommun- blocken skall aktiviseras på bostadsom- rådet. I en del fall kan små kommuner inte var för sig klara problemen, t. ex. att bilda förvaltningsföretag för bostä- der. Där bör en lösning sökas i sam- verkan mellan kommunerna.

7. Ideella organisationer bör stimule- ras att bygga bostadshus för åldringar. F. 11. kan de få lån till 85 procent av låneunderlaget, och då särskilda skäl föreligger 90 procent. Till underlättan— de av ideella organisationers möjlighe—

ter att bygga pensionärsbostäder bör de lånebeviljande myndigheterna som regel bevilja dylika organisationer bo- stadslån intill 90 procent av låneun- derlaget.

De särskilda åtgärder, som avser enklare mindre förbättringar och byg- gandet av temporära bostäder föreslås få en tillämpningstid av fem är. Där- med understrykes syftet att få snabba resultat. Det framhålles också, att den mera långsiktiga förbättringen av bo- stadsstandarden för åldringar inte får påverkas negativt. Det bör tillses att pensionärsbostädernas allmänna stan- dard upprätthålles på en hög nivå. Kost- naderna med anledning av de föreslag— na åtgärderna faller på en rad befint- liga anslag.

Åldringarnas bostadssituation

I sin redogörelse för kartläggningen av åldringsvården (Åldringsvårdens läge, SOU 1963: 47) har socialpolitiska kom- mittén redovisat sammanställningar och analyser av 1960 års bostadsräkning och av andra undersökningar, som belyser åldringarnas bostadssituation. Dessa uppgifter kan numera kompletteras med ytterligare material från 1960 års bo- stadsräkning, redovisat i dess publika- tion del II (Sveriges officiella statistik), vilken kommit ut i oktober 1963.

Vissa definitioner m. m.

Folk- och bostadsräkningarna 1960, på vilkas resultat redogörelsen om åld- ringarnas bostadssituation i huvudsak bygger, grundar sig på ett formellt bo- endebegrepp, nämligen mantalsskriv- ningen. En person kan därför i bostads- räkningen redovisas som boende i viss bostad, fastän han i praktiken bor på annat håll.

Personer, som intagits på vårdinrätt- ning eller vissa slag av anstalter skall inte mantalsskrivas där. Tidigare har ålderdomshemmen inte räknats dit. De gamla har ansetts bosatta på hemmet och har också mantalsskrivits på detta. Fr. o. m. den 1 juli 1960 skall emeller- tid den som bor på ålderdomshem va- ra mantalsskriven i sin tidigare bostad, även om ålderdomshemmet ligger i en annan kommun. Personer boende på ålderdomshem före angivna dag kan fortfarande vara mantalsskrivna på hemmet.

Befolkningen har fördelats på tre hus- hållstyper, bostadshushåll (boende ivan— liga bostadslägenheter), andra privata hushåll (personer ej hänförbara till viss bostadslägenhet, t. ex. på församlingen skrivna) samt kollektivhushäll (ung- karlshem, pensionat, anstalter etc.).

Den som på grund av äganderätt, hy— resavtal eller eljest disponerar (»står för») lägenheten i ett bostadshushåll räknas som bostadsföreståndare. Om två eller flera gemensamt har en lägenhet, har en av dem, i regel den äldste, an— getts såsom bostadsföreståndare.

Bostäderna har klassificerats efter utrustning med vatten och avlopp, toa- lett, centralvärme, varmvatten, bad- el- ler duschrum, elspis och kylskåp. Lä- genheterna har indelats i sju kvalitets- grupper. Dessa kvalitetsgrupper 1—7 om— fattar följande utrustningsdetaljer (va : vatten, av : avlopp, wc, cv : cen- tralvärme, badzbad- eller duschrum, sp=e1- eller gasspis med ugn, kyl: kylskåp).

Kvalitetsgrupp

1 =va+av+wc+cv+bad+sp+kyl 2 : va+ av + wc + ev + bad, saknar sp och/eller kyl 3=va+av+wc+cv

4 : va + av + wc

5 : va + av + ev

6 : va+ av 7 : saknar va och/eller av

Bostadsräkningen har i sina redovis- ningar inte någon gräns vid 67 år. I fråga om de äldres boendeförhållanden finns endast gruppen 65 år och däröver

redovisad. På grundval av en urvalsun- dersökning i samband med folk- och bostadsräkningarna har dock vissa uppgifter framräknats beträffande bo- endeförhållandena för åldringar i olika åldersgrupper. Dessa uppgifter finns en- dast som rikssiffror.

Angående begreppet tätort gäller en- ligt folk- och bostadsräkningarna, att som tätbebyggt område räknas alla hus- samlingar med minst 200 invånare, så- vida avståndet mellan husen normalt inte överstiger 200 m. För undersök- ningar rörande åldringsvården är det viktigt att observera, att de minsta bland dessa tätorter, om de inte ligger nära andra tätorter, i regel har mycket he— gränsade möjligheter att erbjuda vård och service på orten för sådana åld- ringar, som inte helt kan reda sig på egen hand. Från socialpolitiska kom- mitténs utgångspunkter har folkräk- ningen ett extremt glesbygdsbegrepp. Många åldringar som enligt folkräkning- en bor i tätbebyggelse, bor i hög grad isolerat från sådana orter, där en mera kvalificerad åldringsvård är möjlig att ordna.

Bostadsstandarden stiger Någon fullständig jämförelse mellan bostadsräkningarna 1945 och 1960 kan inte göras. Den gruppering av lägenhe- terna efter kvalitet som utförts vid de båda räkningarna är inte jämförbar. Det är emellertid möjligt att ur redogörel- sen för 1945 års bostadsräkning räkna fram vissa approximativa jämförelse- tal med 1960 års räkning beträffande avsaknaden av vatten- och avloppsled- ning i lägenheterna.

Antalet bostadshushåll har under pe— rioden 1945—1960 ökat från 2,1 till 2,6 miljoner (24 %). Samtidigt har hus- hållen med bostadsföreståndare i ål- dern 65 år och däröver ökat från

360000 till 570000 (58 %). Hela ök- ningen av antalet hushåll mellan 1945 och 1960 var sålunda en halv miljon. Av denna ökning föll 210000 eller 42 procent på hushåll med bostadsförestån— dare i åldern 65 år och däröver.

Av samtliga hushåll 1945 saknade nä- ra 700 000 eller vart tredje hushåll vat- ten och avlopp. 1960 hade antalet hus- håll utan vatten och avlopp sjunkit till 250000, motsvarande vart tionde hus- håll. Av åldringshushållen saknade 1945 170000 (47 %) vatten och avlopp. Bo- stadsräkningen 1960 redovisar 100000 (17 %) åldringshushåll utan sådana an- ordningar.

Vid jämförelsen mellan de båda bo- stadsräkningarna framträder den sti- gande bostadsstandarden som det mest påfallande draget i utvecklingen. 1960 års bostadsräkning visar emellertid ock- så hur ojämnt den höga standarden är fördelad. De kvarstående bristerna är särskilt stora bland åldringarna och i synnerhet bland landsbygdens åld- ringar.

Yngre bor bättre än äldre

Hela antalet bostadsföreståndare i lan- det var 2 580 000 den 1 november 1960. Av dessa var knappt 570000 (22 %) i åldern 65 år och däröver. Av samtliga bostadsföreståndare bodde drygt 250 000 (10 %) i bostäder av lägsta kvalitet _ kvalitetsgrupp 7, d. v. s. utan vatten, avlopp, wc och centralvärme. Antalet bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7 utgjorde nära 100000, motsvarande 17 procent av bostadsföreståndarna i den- na åldersgrupp. Det totala antalet bo- stadsföreståndare i kvalitetsgrupp 6, d. v. s. i bostäder som saknar wc och centralvärme men har vatten och av- lopp utgör drygt 290 000 (11 %). Av de äldre bostadsföreståndarna har över

Tab. 1. Bostadsföreståndarna (i 1 000-tal ) fördelade efter bostadens kvalitet (Bostadsräkningen 1/11 1960)

Därav i kvalitetsgrupp

Antal

bostadsföreståndare 1_2 3 4 5

antal antal % antal

antal | % %

Totalt 2 582 ........

Därav :" åldern (SS—(,) år 569 ....... —64 år 2 013 ........

1353 52 320

192 1 161

34 58

97 223

12

17 11

127 5 201 8

35 92

6 5

54 147

9 7

Anm. Uppgifter om kvalitetsgrupp saknas beträffande 33 000 bostäder.

80 000 (14 %) bostäder i kvalitetsgrupp 6. Å andra sidan har av samtliga bo— stadsföreståndare 1 165 000 (45 %) bo- städer hänförda till kvalitetsgrupp 1, d. v. s. fullt moderna bostäder, medan av de äldre bostadsföreståndarna något över 150000 (27 %) har dylika bostä- der.

Om man jämför standarden på de bostäder, där bostadsföreståndarna är över 65 år med de yngre bostadsföre- ståndarnas bostäder, framstår ännu tyd— ligare, hur mycket sämre de äldre bor. I riket finns drygt 2000 000 bostäder, där bostadsföreståndarna är under 65 år. Av dessa bostäder hänförs 155000, motsvarande 8 procent, till kvalitets- grupp 7. Motsvarande procenttal för de äldre bostadsföreståndarna är, som nämnt, 17. Drygt 1 000000 av de yng- re —— 50 procent —— har bostäder i kva-

litetsgrupp 1. Av de äldre har 27 pro- cent bostäder i denna kvalitetsgrupp. I övrigt hänvisas till tab. 1.

De allra äldsta bor sämst

Resultaten av bostadsräkningens urvals- undersökning visar, att bostadsförestån- darna bor sämre, ju äldre de är. Av bostadsföreståndarna i åldern 65—69 år bor som framgår av tab. 2 14 procent i kvalitetsgrupp 7, men av bostadsföre- ståndarna i åldersgrupperna 80—84 år samt 85 år och däröver 21 resp. 28 pro- cent. I bostäder i kvalitetsgrupperna 1—2 bor 39 procent av bostadsförestån- darna i åldern 65—69 år. Av bostads- föreståndarna i åldern 80—84 år bor 25 procent i bostäder, hörande till dessa kvalitetsgrupper. För de allra äldsta är procenttalet 21.

Tab. 2. Bostadshushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver procentuellt fördelade efter bostädernas kvalitetsgrupp (Bostadsräkningen 1 [11 1960, urvalsundersökningen)

Andelen i procent med bostad i kvalitetsgrupp

Bostadsföreståndare i åldern 1—2

3 4—6 7

39 34 29 25 21

30 31 32 34 30

14 16 18 21 28

15 18 19 19 19

Tab. 3. Bostadsföreståndare (i ] OOO—tal ) i enfamiljshus, fördelade efter bostadens kvalitet (Bostadsräkningen 1/11 1960)

Därav i kvalitetsgrupp Antal bostadsföreståndare 1—2 3 4 5 6 7 antal | % antal | % antal % antal % antal % antal % Totalt 902 .......... 380 42 60 7 37 4 79 9 126 14 198 22 Därav i åldern 65—0) år 188 .......... 43 23 15 8 11 6 16 9 32 17 66 35 —64 » 714 .......... 335 47 45 6 27 4 63 9 94 13 133 19

Anm. Beträffande bostadsföreståndarna i åldern (35—(,) år gäller, att de är ägare till husen. Uppgift om kvalitetsgrupp saknas beträffande 22 000 bostäder.

Bostäder i enfamiljshus sämre

Bostadsföreståndare i enfamiljshus har sämre bostäder än övriga. I riket finns drygt 900 000 bostadshushåll i en— familjshus. Nära 200 000 (22 %) av dessa hushåll hänförs till kvalitetsgrupp 7. Knappt 190000 bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver har bostad i enfamiljshus, som de själva äger. Drygt 65 000 (35 %) av dessa 190 000 bostads- föreståndare har bostäder som hör till kvalitetsgrupp 7. Som tidigare nämnts har totalt 99 000 hushåll med bostads- föreståndare som fyllt 65 år, bostäder i kvalitetsgrupp 7. Den övervägande delen av de åldringar som bor sämst bor sålunda i enfamiljshus, som de själ— va äger. Å andra sidan har av samt- liga bostadsföreståndare i enfamiljshus nära 300 000 (33 %) i kvalitetsgrupp 1, medan 30000 (16 %) av de äldres bo- städer hänförs till denna grupp.

Göres jämförelse mellan äldre och yngre bostadsföreståndare, d. v. 5. över och under 65 år, i enfamiljshus, visar det sig, att drygt 265 000 yngre (37 %) har bostäder i kvalitetsgrupp 1. Något över 130000 (19 %) av de yngre bo- stadsföreståndarna bor i kvalitetsgrupp 7. För de äldre är motsvarande procent- tal, som nämnt 16 och 35. I övrigt hän- visas till tab. 3.

Ett glesbygdsproblem

Glesbygdens bostäder är sämre än tät— orternas. I glesbygden finns drygt 640000 hushåll och i tätorterna nära 1 940 000. 75 procent av hushållen finns alltså i tätorterna och 25 procent i gles- bygden. Av de nära 570 000 hushållen med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver finns 175 000 (30 %) i gles— bygden och 394 000 (70 %) i tätorterna. Av alla hushåll redovisas vart fjärde i glesbygden, men av åldringshushållen nära vart tredje.

Som framgår av tab. 4 finns i glesbyg- den drygt 180000 hushåll i kvalitets- grupp 7, d. v. s. 28 procent av samtliga glesbygdshushåll. I tätorterna redovisas 73 000 dylika hushåll, motsvarande 4 procent av tätortshushållen. Till kvali- tetsgrupp 1 hänförs å andra sidan i glesbygden drygt 105 000 hushåll (16 %) och i tätorterna nära 1 060000 hushåll (55 %). Som av tab. 4 vidare framgår, har även hushållen med bo- stadsföreståndare i åldern 65 år och däröver avsevärt sämre bostäder i gles- bygden än i tätorterna. I glesbygden har 74 000 åldringshushåll (43 %) bostäder i kvalitetsgrupp 7 mot 25000 (6 %) i tätorterna. 139 000 (35 %) av åldrings- hushållen i tätorterna har bostäder hän- förda till kvalitetsgrupp 1. I glesbygden

Tab. 4. Bostadsföreståndama (i 1 OOO—tal ) fördelade på glesbygd och tätorter efter bosta- dens kvalitet

(Bostadsräkningen 1/11 1960)

Därav i kvalitetsgrupp

Antal bostads- föreståndare

4 5

% %

antal % antal %

Glesbygden ...... 25 Därav i åldern

65—0) år. . .

Tätorterna ....... Därav i åldern 65—0 år. . .

21 1 192

13 62

175 1 939

394 171 43 84

7

7 14

21

27 4 85 13

8 20 11

6

28 7 35 9

Anm. Uppgift om kvalitetsgrupp saknas beträffande 33 000 bostäder.

har 8 procent av åldringshushållen så- dana bostäder.

I de kvarvarande bostäderna som till- hör lägsta kvalitetsgruppen i tätorter bor emellertid förhållandevis många åld- ringar. Av samtliga hushåll i tätorterna utgjorde hushåll med bostadsförestån- dare, som fyllt 65 år, 20 procent, men av hushållen i den lägsta kvalitetsgrup- pen var de 34 procent.

I tab. 5 belyses ytterligare i hur hög grad de sämsta bostäderna med bostads- föreståndare i åldern 65 år och däröver är koncentrerade till glesbygden.

Drygt en tredjedel av alla som fyllt 65 år bor i glesbygden men tre fjärde- delar av de bostäder i kvalitetsgrupp 7 som har bostadsföreståndare i denna ål- der finns i glesbygden.

Bostäderna bäst i de större tätorterna

I de mindre tätorterna är de äldre bo- stadsföreståndarnas bostäder avsevärt sämre än i de större tätorterna fastän betydligt bättre än i glesbygden. I tät- orter med 200—1999 invånare finns knappt 70000 hushåll med bostadsfö- reståndare i åldern 65 år och däröver. Nära 14 000 (20 %) av dessa har bostä- der i kvalitetsgrupp 7. I tätorter med minst 2 000 invånare har 3 procent bo- stad i denna kvalitetsgrupp. I de små tätorterna har 18 procent av de äldre bostadsföreståndarna bostäder i kvali- tetsgrupp 1, i de större tätorterna där- emot 39 procent. Städerna uppvisar i detta hänseende ungefär samma pro- centtal som de större tätorterna.

Tab. 5. Folkmängden i åldern 65—co år samt bostadsföreståndare i denna ålder i kvali- tetsgrupp 7 ( i 1 OOO-tal)

Personer i åldern (Så—(,) är

Bostadsföreståndare i åldern 65—(9 år

Totalt Med bostad i kval. gr. 7

Antal % Antal % Antal %

897 309 588

Totalt .............. Därav i glesbygd. . . . i tätort ......

34 66

99 74 25

569 175 394

75 25

31 69

Regionala olikheter

Största andelen bostadsföreståndare bland de äldre som bor i bostäder av kvalitetsgrupp 7 redovisas bland länen för Gotlands län (44 %), närmast följt av Kronobergs län (33 %). Lägsta an— delen har Malmöhus län (11 %) samt Göteborgs och Bohus län (12 %), om Malmö respektive Göteborg medräknas. Bland övriga län har Södermanlands län (13 %) och Uppsala län (14 %) de lägsta procenttalen.

Ser man till samtliga bostadsförestån- dare i länet oavsett ålder, hör i Got- lands län 28 procent till kvalitetsgrupp 7; detta är det högsta talet bland länen. För Kronobergs län och Kalmar län re- dovisas 19 procent. De lägsta procent- talen visar Södermanlands län (6 %) samt Uppsala och Västmanlands län (båda 7 %).

Höga procenttal _- 30 procent eller däröver — för den lägsta bostadskvali- tén bland de äldre boende redovisas för några sydliga län. Detta gäller Krono- bergs, Kalmar, Gotlands och Blekinge län. Även Göteborgs och Bohus län lig- ger relativt högt. I Norrland visar J ämt- lands län det högsta procenttalet.

Kvalitetsgrupperna 5—7 saknar wc. Denna bekvämlighet saknas i 41 procent av alla lägenheter med bostadsförestån- dare över 65 år. Bland länen redovisar Gotland 69 procent åldringsbostäder hänförda till kvalitetsgrupperna 5—7. Närmast följer'Blekinge län med 60 pro- cent, Kronobergs och Skaraborgs län (båda 59 %) samt Kalmar län (58 %) och Kristianstads län (57 %). Minsta andelen av dessa sämst utrustade bostä- der redovisas i Stockholms län (34 %), Uppsala och Västmanlands län (36 %) samt Södermanlands och Norrbottens län (37 %). För Stockholms stad redo- visas 8 procent av de äldre bostadsföre- ståndarna på kvalitetsgrupperna 5——7,

för Göteborg 35 procent samt för Malmö 22 procent.

I en fjärdedel av kommunerna hade mellan 30 och 40 procent av bostads- föreståndarna i åldern 65 år och där- över bostäder hänförda till lägsta kva- litetsgruppen. I ytterligare drygt en fjär- dedel av kommunerna bodde en ännu högre andel av de äldre i sådana bo- städer. I 72 kommuner var andelen bo— ende i bostäder av lägsta kvalitén mind— re än 5 procent. I 105 kommuner hade 50 procent eller flera av bostadsföre- ståndarna i angiven ålder bostäder i lägsta kvalitetsgruppen.

Kommuner med höga procenttal är koncentrerade till Stockholms skärgård, sydöstra delen av Jönköpings län, Kal- mar län, Gotland, Blekinge, norra Bo- huslän, Dalslandsdelen av Älvsborgs län, Skaraborgs län, sydvästra Värmland, Jämtlands samt den nordligaste delen av Norrbottens län.

Drygt 100 000 åldringar bor omodernt

Som anförts är det, med hänsyn till bostadsräkningens åldersfördelningar, inte möjligt att ange hur många av bo- stadsföreståndarna som fyllt 67 år och deras fördelning på olika åldersgrupper efter bostadens kvalitet. Räknar man med att andelen bostadsföreståndare i åldern 67 år och högre relativt sett är densamma som för bostadsföreståndar- na i åldern 65 år och däröver d. v. s. 63 procent, utgör antalet bostadsföre- ståndare som fyllt 67 år 480 000. Av dessa skulle ca 80 000 ha bostad i kva- litetsgrupp 7 och ca 70 000 i kvalitets- grupp 6. Då i regel de äldre bor i säm- re bostäder än de yngre, skulle de nämn- da talen kunna antas vara för låga. Å andra sidan befinner sig de äldre i större utsträckning på olika vårdinsti— tutioner.

Utgår man från att totalbefolkningen

i åldern 67 år och däröver i kvalitets- hänseende bor på samma sätt som bo- stadsföreståndarna i åldern 65 år och däröver, skulle 17 procent av samtliga åldringar eller omkring 130 000 åld- ringar bo i bostäder, hänförda till kva— litetsgrupp 7, och 14 procent eller 105 000 i bostäder tillhörande kvalitets-

grupp 6. Minst en fjärdedel av åldring— arna skulle enligt här angivna antagan- den bo i bostäder, hänförda till de båda lägsta kvalitetsgrupperna, d. v. s. på sin höjd ha vatten och avlopp i bosta- den men inte Wc, centralvärme eller andra bekvämligheter.

Gällande regler om statligt stöd till bostäder

Bostadslån1

Som förutsättning för beviljande av statliga bostadslån gäller, att huset upp- fyller vissa krav i fråga om god bo- stadsstandard och bostadsmiljö, skäliga kostnader m. m. Minst halva lägenhets- ytan skall upptagas av bostäder eller be- låningsbara lokaler. Lokaler är belå— ningsbara, om de utgör sådana komple- ment till bostäderna, som är avsedda att åt de boende tillhandahålla varor och tjänster av den art, att behovet därav bör tillgodoses inom bostadsområdet. Sådana lokaler är bl. a. närhetsbutiker, hobby- och samlingslokaler, barnstugor, lokaler för läkar- och tandläkarpraktik samt garage.

Bostadslånets storlek bestämmes på grundval av ett låneunderlag, vilket mot- svarar en schablonmässigt beräknad produktionskostnad. Det förutsättes att låntagaren som regel på den allmänna lånemarknaden erhåller primär- och se— kundärlån (underliggande kredit) till 70 procent av låneunderlaget. Bostadslånet placeras i förmånsrättsordning närmast efter den underliggande krediten och utgår med följande andel av låneunder- laget, nämligen 30 procent för kommu- ner och allmännyttiga bostadsföretag, 25 procent för vissa bostadsrättsför- eningar, 20 procent för enskilda perso- ner i de fall då lånet avser småhus som skall bebos av låntagaren samt 15 (un- dantagsvis 20) procent för övriga lån- tagare. Den sammanlagda belåningen

kommer härigenom att utgöra resp. 100, 95, 90 eller 85 procent av låneunder- laget.

Ränta på bostadslån utgår som regel efter fyra procent för bostäder och fem procent för lokaler. Låntagarna är skyl- diga att underkasta sig de ändringar av räntesatserna, som kan komma att be- slutas av statsmakterna. Amorteringsti- den är i allmänhet 30 år.

För lån till kommuner och allmän- nyttiga företag gäller särskilda bestäm- melser om fördelning mellan stat och kommun av uppkommande förvaltnings- förluster. Enligt dessa bestämmelser er- sätter staten i vissa fall fyra femtedelar av förlusterna.

I fråga om lån till pensionärsbostä- der gäller bl. a. följande särskilda reg- ler. Låneunderlaget ökas med 400 kro- nor för varje pensionärslägenhet i hus, där mer än halva lägenhetsytan uppta- ges av sådana bostäder. Bestämmelsen om detta tillägg _— som är obetydligt i förhållande till hela låneunderlaget och som påverkar årskostnaden för lä- genheter i mycket ringa grad _ torde komma att omprövas i samband med den allmänna översyn av reglerna om högsta låneunderlag, som pågår inom bostadsstyrelsen. Lägenheterna skall ha sådan utrustning (bl. a. kök eller kok- vrå, badrum eller duschrum), att de kan fungera som självständiga bostads- enheter. Låneunderlaget kan omfatta

1 Kungörelse 1962: 537 (ändr. 19632142).

förutom lokaler som eljest godtas för be- låning, även mindre vårdavdelningar för akuta sjukdomsfall. Hus med an- staltskaraktär är i princip uteslutna från långivningen.

Räntebidrag1

Genom statliga räntebidrag erhåller låntagarna ersättning för sina räntekost- nader för primär- och sekundärlån, i vad ränta utgår efter högre procentsats än den s. k. basräntan. Räntekostnader för lokaler omfattas dock ej av bidrags- givningen. Bidrag utgår ej heller för sådana räntekostnader för bostäder, som beror på att produktionskostna- den överstiger låneunderlaget.

I fråga om primärlån utgör basrän- tan f. 11. 3,5, 4 eller 4,5 procent, varvid den lägsta procentsatsen gäller för de senaste årgångarna av statsbelånade hus (fr. o. m. den 1 juli 1963 avser denna procentsats byggnadsföretag påbörjade efter år 1957). För sekundärlån är bas- räntan en halv procentenhet högre. Är den erlagda räntan högre än den s. k. lånemarknadsräntan, som bostadsstyrel- sen godtar vid bidragsberäkningen, skall lånemarknadsräntan läggas till grund för bestämmande av räntebidra— get. Låntagaren får själv stå för den överskjutande räntekostnaden.

F örbättringslång

Förbättringslånen avser att främja om- byggnad och annan förbättring av en- och tvåfamiljshus i sådana fall, där bo- stadslån ej kan utgå. Förbättringslån- givningen omfattar i enlighet härmed i huvudsak dels ombyggnader och andra förbättringsåtgärder av ringa omfatt- ning, dels ock omfattande förbättrings- arbeten, som dock ej kan stödjas med

(:?—412020

bostadslån, emedan det inte föreligger ett varaktigt behov av bostaden eller arbetena inte ger ett med nybyggnad likvärdigt resultat. Förbättringslån bör företrädesvis utgå för hus med avse— värda brister.

Genom förbättringslånen lämnas i förs— ta hand stöd till kostnaderna för utfö- rande av förbättringsarbetena. Lån kan utgå med högst 90 procent av dessa kostnader. Förbättringslånet kan emel— lertid också innefatta en subvention till nedbringande av den årliga bostads- kostnaden. Subventionen utgår i den formen att lånet, helt eller delvis, får vara fritt från ränta och amortering under en tid av tio år, varefter det ränte- och amorteringsfria beloppet av- skrives. I övrigt skall förbättringslån förräntas efter fyra procent och amor- teras på högst 25 år.

Ränte- och amorteringsfritt lånebe- lopp beviljas efter behovsprövning. För denna prövning gäller bl. a., att den statligt beskattningsbara inkomsten inte får överstiga 6000 kronor. För låntagarna i allmänhet är subventions— beloppet maximerat till 4000 kronor. I vissa fall kan större subvention bevil- jas; detta gäller framför allt bostäder åt sådana mindre bemedlade åldringar och förtidspensionärer, som avses i kun- görelsen om pensionärsbostadsbidrag (jfr nedan). Lån till förbättring av så- dan bostad kan vara ränte- och amorte- ringsfritt upp till ett belopp av 10 000 kronor.

Undantagsvis utgår förbättringslån även för förbättring av hus med mer än två lägenheter, under förutsättning att lägenheterna är avsedda för sådana åld- ringar och pensionärer som nyss nämnts. Subventionsbeloppet är i dessa fall högst 4000 kronor per lägenhet.

1 Kungörelse 1962: 541 (ändr. 1963:143,568). * Kungörelse 1962: 538.

Pensionärsbostadsbidrag1

Pensionärsbostadsbidragen utgår i form av årliga bidrag, avsedda att minska hyreskostnaderna för mindre bemed- lade pensionärer. Härmed avses i detta sammanhang personer, som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension och som därjämte kan antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig god- tagbar bostad. Den som erhåller kom— munalt bostadstillägg anses som regel tillhöra denna kategori.

Bidrag utgår endast för lägenhet, som av kommun eller under medverkan av kommun genom hyresavtal upplåtes till pensionär. Bidrag utgår alltså inte för lägenhet, som pensionär innehar med äganderätt eller bostadsrätt.

Som villkor för bidrag gäller vidare i huvudsak följande. Lägenheten skall efter ny- eller ombyggnad ha färdig— ställts tidigast den 1 juli 1946. Huset skall ha uppförts eller ombyggts med stöd av bostadslån, egnahemslån eller tertiärlån, eller också skall statligt rän- tebidrag för huset ha beviljats. Bidraget utgår sålunda inte i pensionärshem, som fått det statliga stöd, som i särskil- da former utgick till sådana hem t. 0. m.

1958. Däremot kan bidrag utgå för lä- genheter i senare uppförda pensionärs— hem liksom för s. k. insprängda pen- sionärslägenheter. Lägenhet för en per- son skall innehålla minst ett rum och kokvrå. Bebos lägenheten av två eller tre personer skall den innehålla minst ett rum och kök eller två rum och kok- vrå. Är antalet boende större än tre kräves minst två rum och kök. Beträf- fande utrustningsstandarden i övrigt gäller som regel krav på att central- uppvärmning skall vara anordnad samt att inom lägenheten skall finnas vat- ten- och avloppsledningar, vattenklo- sett och badrum eller duschrum. Det årliga bidragsbeloppet per lägen- het är beroende av antalet skattekronor per invånare i kommunen på sätt som framgår av nedanstående tablå.

Skattekronor per invånare

Under 24 24—25: 99 26—27: 99 28—29: 99 30—31: 99 425 32—33: 99 375 34—35: 99 325 36—37: 99 275 38—39: 99 225 40 eller däröver 175

1 Kungörelse 1962: 542.

Bidrag per lägenhet, kronor

625 575 525 475

Verksamhetens omfattning

Verksamhetens omfattning

Under perioden 1939—1958 lämnades statsbidrag till uppförande av pensio- närshem. I de flesta fall låg statsbidra- get mellan 25 och 34 procent av kost- naderna. Detta bidrag upphörde med utgången av 1958.

Antalet lägenheter som tillkom med stöd av det särskilda bidraget till pen- sionärshem uppgick under 1950-talet till nära 12000. Statens kostnad för dessa bidrag uppgick till i genomsnitt drygt 9 mkr per år. Efter bidragets slopande har byggts ytterligare pen- sionärshem.

Sedan 1958, då det särskilda pensio— närshemsbidraget avskaffades, utgår lö- pande pensionärsbostadsbidrag till pen- sionärslägenheter oberoende av vilken andel pensionärslägenheterna har i hu- sen. Antalet bostäder med pensionärs- bostadsbidrag uppgick vid slutet av 1962 till 14600. Det sammanlagda bi-

dragsbeloppet uppgick till ca 2,6 milj. kronor.

Vid kommitténs kommunundersök— ning i april 1962 redovisades 32400 lägenheter i pensionärshem med 36 000 åldringar. Vidare fanns 11 400 in— sprängda pensionärslägenheter med 12500 åldringar. Sammanlagt bodde alltså 48500 åldringar, motsvarande drygt 6 procent av samtliga, i bostäder av detta slag.

Förhättringslåneverksamheten, som i nuvarande form började 1948, omfattade totalt ca 10000 lägenheter per år un- der förra delen av 1950-talet. Därefter har som närmare framgår av tab. 6, antalet förbättrade lägenheter succes- sivt sjunkit till 6 000—7 000 om året.

Enligt en av bostadsstyrelsen gjord undersökning var av samtliga personer som fått stöd till bostadsförbättring -i mitten av 1950-talet 25 procent i ål- dern 65 år och däröver. Därefter har de äldres andel gradvis ökat och upp-

Tab. 6. Beviljade förbättringslån undertiden 1950/51—1962/63

| Antal lån

Budgetår Antal lägenheter Belopp mkr.!

50/51—54/55 . .. 55/56 .......... 56/57 .......... 57/58 .......... 58/59 .......... 59/60 .......... 60/61 .......... 61/62 .......... 62/63 ..........

49 446 9 314 9 282 7 497 7 481 6 790 7 076 6 210 5 422

52 422 131 9 931 39 9 913 43 7 964 40 7 922 41 7 207 35 7 564 41 6 644 41 5 759 39

Summa 108 518 115 326 450

gick budgetåret 1961/62 till 38 procent av samtliga. Lånens sammanlagda an- tal har emellertid samtidigt gått ned. Antalet förbättrade bostäder för åld— ringar har därför i stort sett varit oför- ändrat 2 500 om året.

Av de äldre låntagarna fick 1961/62 nära tre fjärdedelar räntefria lån, d. v. s. subvention, och en fjärdedel kombinerade lån, d. v. s. lån i vilka sub- vention ingick.

Det totala lånebeloppet har sedan mitten av 1950-talet legat vid ca 40 mkr per år, varav omkring 25 mkr utgjort subvention. I genomsnitt uppgick lånen under 1962/63 till 7200 kr. De ränte- fria lånedelarna till de äldre har de se- naste åren stigit till i genomsnitt över 4 000 kr.

Grovt räknat på föreliggande material kostar bostadsförbättringsverksamheten för åldringar per år ca 15 mkr, varav 10—12 mkr är subvention.

Efter förbättringsarbetenas karaktär

fördelade sig lånen till åldringar under 1961/62 på följande sätt. Drygt 70 pro- cent av låntagarna fick stöd till bygg— nadsarbeten, varmed avses rekonstruk- tion av grund, bjälklag, väggar, tak etc. I nära 70 procent av fallen ingick vat- ten och avlopp, d.v.s. anslutning till kommunalt nät, uppsättande av hydro- for, grävning av brunn etc. I drygt 50 procent av ärendena ingick sanitär in— stallation och i lika många elinstalla— tion, i ca 40 procent hörde central- värme till förbättringsarbetena. Som framgår avser flertalet lån flera olika slags arbeten. — Bidrag till elinstalla- tion var tidigare särskilt vanliga. Nu- mera är elektrifieringen i stor utsträck- ning genomförd.

Vid kommitténs kommunundersök- ning inhämtades uppgifter om åldrings— bostäder med förbättringslån 1959 eller senare. Det uppgavs att 6600 lägenhe- ter fått förbättringsstöd och att 9300 åldringar bodde i dessa bostäder.

Förslag

Principen: de gamla i egna bostäder

Enligt de av statsmakterna 1957 antag- na riktlinjerna för åldringsvården bör allt göras för att så många gamla som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Alla de landsting och kommuner, som uttalat sig i frågan vid socialpolitiska kommitténs enkät i april 1962, menar att åldringarna skall ges tillfälle att bo kvar i sina egna bostäder. Om man ansluter sig till denna upp- fattning, får detta emellertid inte be- tyda, att åldringarna skall bo i dåliga bostäder. Samhället bör medverka till att bostäderna i görligaste mån upprus- tas eller att moderna bostäder finns i tillräcklig omfattning, som kan ställas till de äldres förfogande. Åldringarna här så långt det är möjligt genom sam- hällets åtgärder beredas valfrihet, när det gäller bostaden — att bo kvar i det gamla hemmet eller att flytta till en pensionärslägenhet eller en annan godtagbar bostad. Att de så länge som möjligt skall bo i sina hem innebär alltså, att de skall beredas möjlighet att föra ett självständigt liv i en egen bo- stad av god kvalitet. I många fall förut- sätter detta, att de kan beredas en viss hemhjälp. Sådan hjälp i hemmet kan ofta inte ordnas om bostaden ligger alltför avskilt. Därför måste en del åld- ringar erbjudas möjlighet att flytta till närbelägna samhällen, där bättre bostad och hemhjälp kan beredas dem. Bostaden är en nyckel till lösningen

av många åldringsvårdsproblem. Bo- stadsräkningens resultat visar, att trots de betydande förbättringarna av bo- stadsstandarden många inom den nu- varande åldringsgenerationen har dåli- ga bostäder. Detta ökar i dag behovet av hemhjälp och institutionsvård.

På längre sikt kan man räkna med att åldringarnas bostadsstandard ändras till det bättre. De som utgör nästa åldrings- generation bor bättre än dagens åld- ringar och kan betala för bättre bostä— der då de blir pensionärer.

På kort sikt är snabba och omfattan- de åtgärder för att förbättra de nuva- rande åldringarnas bostadssituation ett sätt att bedriva aktiv åldringsvård.

Bostadsfrågan främst ett glesbygds- problem

Dagens åldringsbostadsfråga är inte en- dast en fråga om bostädernas kvalitet. Det är i hög grad en lokaliseringsfråga. Undersökningarna visar att många åld- ringar i dåliga bostäder bor på platser, där dyrbara bostadsförbättringsåtgär- der är ekonomiskt diskutabla och där det är svårt att ordna hemhjälp och annan service.

Den ovan lämnade redogörelsen vi- sar, att de äldre bor sämre än de yngre. De sämsta bostäderna finns företrädes— vis i glesbygden. Bostäder i enfamiljs- hus är av lägre kvalitet än bostäder i flerfamiljshus. Ensamstående gamla har sämre bostäder än andra hushåll.

De allra äldsta har genomsnittligt de sämsta bostäderna. Problemet med åld— ringarnas dåliga bostäder är i hög grad koncentrerat till ensamma, gamla män- niskor i omoderna stugor långt från annan bebyggelse och möjlighet till hjälp.

De dåliga åldringsbostäderna utgör i första hand ett glesbygdsproblem. För gamla människor kan de stora avstån- den och de dåliga kommunikationerna göra det verkligt svårt att göra uppköp i affärerna, besöka posten eller komma till grannarna för en pratstund. I många fall är det omöjligt för dem att mera regelbundet få hjälp i sitt hushåll av hemsamariter. De kvinnor som rekryte- terar hemsamaritkåren är ofta fåtaliga i dessa utflyttningskommuner, där de kvarboende åldringarna är desto fler. De göromål till vilka de företrädesvis kan behöva hjälp är ofta tunga. Det rör sig kanske om att hugga ved, bära vatten och skotta snö.

Ofta är det svårt för dessa gamla att bryta sin isolering och flytta till pen— sionärsbostäder, där de kan få mer till— syn och hjälp. I de kommuner om vil- ka det här huvudsakligen är fråga sak- nas inte sällan pensionärshem eller finns det för få pensionärslägenheter för att ta emot alla åldringar som öns- kar sådan bostad. Hyresmarknad i van- lig mening finns i allmänhet inte i så- dana kommuner. Dessa åldringar blir då hänvisade att antingen bo kvar i sina omoderna ensligt belägna stugor eller flytta till ålderdomshemmets kol-' lektivhushåll — om där finns rum för dem.

Problem även i tätorterna

I tätorterna finns, som visats, också många dåliga åldringsbostäder. I stä— derna finns alltjämt åtskilliga förslum- made bostäder, även om antalet omo-

derna bostäder där är relativt sett mindre än på landet. I större tätorter finns bättre möjligheter att med hjälp av statliga lån 0. d. bygga pensionärs- hem och insprängda pensionärslägen— heter eller att i den vanliga bebyggelsen lösa de gamlas bostadsproblem. I dessa orter äger en fortlöpande sanering av bebyggelsen rum. Det torde vanligen vara mindre svårt att organisera hem- hjälp på tätbebyggda platser.

Hemvård i första hand

Ett ökat byggande av goda pensio- närsbostäder bör på allt sätt stimule- ras. Nya pensionärshem bör utrustas och utformas så att åldringars behov av viss tillsyn kan tillgodoses där. Må- let bör vara att skapa en sådan kombi- nation av goda, ändamålsenliga bostä- der och samhällelig tillsyn, hjälp och omvårdnad i dessa bostäder att åld- ringarna så länge som möjligt kan bo i sina egna hem.

För åldringar, vilkas vårdbehov på grund av sjukdom eller av andra orsa- ker är så stort, att det inte kan till- godoses i det egna hemmet, krävs in- stitutionell vård. Bortsett från akutsjuk- vården är det främst vård på ålder- domshem eller sjukhem som kommer i fråga.

Vårdinstitutionerna skall i första hand erbjuda åldringarna vård. De bör inte vara avsedda att tillgodose behovet av bostäder för åldringar, vilkas vård- behov kan tillgodoses i vanliga bostä— der.

Institutionerna bör vara anordnade på ett sådant sätt, att de motsvarar mo- derna krav på vårdresurser och kom- fort. Eftersom man får räkna med att de åldringar, som behöver vård i så- dana institutioner ofta måste vistas där under lång tid, är det angeläget, att dessa inte bara lämnar god vård utan

även erbjuder tillfredsställande hemka- raktär. I sitt förslag om statligt stöd till byggande av sjukhem har kommit- tén betonat, att sjukhemmen inte bara skall lämna god sjukvård utan även er- bjuda hemmiljö.

Snabba åtgärder erforderliga

I dagens läge krävs snabba åtgärder för att möjliggöra för den nuvarande åldringsgenerationen att bo i egna bo- städer under drägliga förhållanden. Det gäller att i första hand hjälpa de gamla, som —— ofta ensamma _— bor i dåliga bostäder främst i glesbygden. Man mås- te inrikta sig på lösningar som sätts in punktvis och snabbt och som del— vis är av interimistisk karaktär.

Inventering av åldringsbostäderna

Inom varje kommun bör göras en in- ventering av de bostäder, i vilka åld- ringar bor. Inventeringen skall avse att uppspåra de dåliga åldringsbostäderna och bedöma deras användbarhet för dem som bor där. Den bör göras under medverkan av erforderlig expertis i kommunen och i samråd med länsbo- stadsnämnden. I de fall kommunen inte har de administrativa resurser, som behövs för inventeringen, kan det bli erforderligt att hjälp vid inventeringen lämnas av länsbostadsnämnderna. Detta torde bli fallet i vissa glesbygdskom- muner. Det förutsättes, att länsbostads- nämnderna erhåller den personalför- stärkning, som behövs för deras med- verkan, och att medel anvisade för an- ställande av tillfällig personal får använ- das för ändamålet och anslagen vid behov överskridas. Bostadsstyrelsen har beräknat medelsbehovet till 600 000 kro— nor.

Inventeringen bör ledas av bostads— styrelsen, som lämnar länsbostadsnämn—

derna och kommunerna råd och anvis- ningar rörande tillvägagångssättet. Vid inventeringen synes distriktssköterskor, hemvårdarinnor, hushållningssällska- pens hemkonsulenter och andra med kännedom om åldringarnas individuella bostadsförhållanden och erfarenheter av åldringsvård böra kunna biträda. Häl- sovårdsnämndernas medverkan är vik- tig.

Syftet med inventeringen är att få en bild av de enskilda åldringarnas bo- stadsförhållanden i kommunen. Den bör utföras så att den kan läggas till grund för en bedömning av de åtgärder, som bör vidtas för att bereda åldringarna bättre bostäder. Inventeringen torde i huvudsak kunna begränsas till att avse en- och tvåfamiljshus.

Den föreslagna inventeringen av åld- ringarnas bostäder, vilken bör utgöra början till en kontinuerlig bevakning av deras bostadssituation, torde ge en bild av vilka åtgärder som på längre sikt är erforderliga för att trygga åld- ringarnas försörjning med goda bostä- der. Därvid bör man beakta inte bara de faktiska bostadsförhållandena utan även se till att kommunen får reda på åldringarnas önskemål i fråga om bo— stad. Resultatet av inventeringen kan läggas till grund för både en beräkning av det antal pensionärsbostäder som behövs inom kommunen och fördel- ningen på olika typer av bostad. Man får genom inventeringen ökade möj- ligheter att bedöma, huruvida med hän- syn till behov och önskemål inom kom— munen kategorihus är att föredra, om man skall satsa på pensionärslägenheter insprängda i övrig bebyggelse eller på annan utformning av pensionärsbostä- derna. Dessutom skaffar man sig en uppfattning om i vilken utsträckning man bör sörja för hemhjälp och annan tillsyn.

Det material i form av befolknings—

framskrivningar och uppgifter om bo- stadsbeståndet, som kommunerna er- hållit från 1960 års folk- och bostads- räkningar, utgör goda hjälpmedel vid inventeringen och planeringen. För åt- skilliga kommuner kan inventeringen utgöra ett led i arbetet med de bostads— byggnadsprogram, som de numera är ålagda att upprätta.

Den omedelbara följden av invente- ringen bör bli en serie åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av bo- stadssituationen i första hand för de åldringar som nu bor sämst. Invente- ringen bör också på längre sikt väsent- ligt underlätta kommunernas planering både i fråga om bostäder och öppen vård.

Förbättringslåneverksamheten intensi-

fie ras

Statliga lån, som till en del eller helt har karaktären av subvention, bevil- jas f. 11. till förbättring av bostäder åt åldringar främst i en- och tvåfamiljs- hus. Lånen beviljas för vatten och av- lopp, elektriskt ljus, centralvärme, wc, brunnsförbättring m. m. I svaren på socialpolitiska kommitténs enkät till kommunerna understryks, att förbätt- ringslåneverksamheten bör utvidgas. Även städerna, där sådan verksamhet förekommer mycket sparsamt, är i sina svar positiva till en sådan utvidgning.

Vid den här föreslagna inventeringen av åldringsbostäderna bör utrönas vil— ka bostäder som kan rustas upp inom ramen för förbättringslåneverksamhe- ten. Bostadsstyrelsen och länsbostads- nämnderna bör söka intensifiera denna verksamhet genom upplysning till bl. a. kommunerna. Bostadsstyrelsen utarbe- tar i detta syfte en broschyr med in- formation om möjligheterna att få lån och bidrag samt om angelägenheten av att bedriva en intensivare verksam-

het, i vilken kommunerna själva tar initiativet till förbättringar. Kommu- nerna bör som förmedlingsorgan verka för att förbättringslån i ökad omfatt- ning söks för sådana projekt som läm- par sig för moderniseringsarbeten. Yt- terligare många bristfälliga åldrings— bostäder kan med hjälp av förbättrings- lån utrustas med anordningar, som i ett eller flera avseenden gör bostaden bekvämare och underlättar de gamlas dagliga livsföring.

Även mindre förbättringar bör göras

Ibland kan moderniseringsåtgärder av den art som förbättringslånen är av- sedda att finansiera, inte lämpligen ifrå- gakomma. Man bör i sådana fall med enklare medel kunna höja bostadens kvalitet.

Vid inventeringen får man ta reda på vilka anordningar i bostaden, som behövs för att denna skall för rimliga kostnader kunna göras så bekväm som möjligt för dem som bor där. Särskilt bör beaktas behovet av lättskött spis, bekväma uppvärmningsanordningar, vatten och avlopp samt toalettanord- ningar. För varje åldringshushåll med behov av komplettering och förbättring tar man reda på i vilken omfattning utrustning bör anskaffas.

En el-driven pump inomhus innebär en stor förbättring i ett hushåll, där man är nödsakad att hämta vatten från en brunn i det fria. Ett par kaminer betyder mycket i en stuga, där gamla människor vintertid kanske dygnet runt måste elda i vedspis eller kakelugn. Gamla människor behöver ofta besöka toalett -——- och att få den gamla ut- husklosetten ersatt med en toalett inom— hus, om också endast en enklare kemisk anordning inom fyra väggar, innebär ett stort bidrag till bättre hälsa och trivsel. Andra anordningar av betydelse

är varmvattenberedare och moderna spisar.

Var och en av de angivna anord— ningarna bidrar till att skapa en dräg- ligare bostadsmiljö för åldringarna. Först och främst underlättas arbetet i hemmet för de gamla själva. Moderna spisar och kaminer ger bättre och jäm- nare värme.

Moderna utrustningdetaljer minskar behovet av hemhjälp. Besök av hemsa- mariter kan vara kortvarigare om hem- met är lättskött. Härigenom kan hem- samaritverksamheten koncentreras till hjälpfall, där behovet av vård är mera påtagligt.

I en av statens institut för byggnads- forskning för socialpolitiska kommit- téns räkning utarbetad promemoria, vil- ken redovisas som bilaga, lämnas exem- pel på olika slag av enklare anordningar för förbättring av bostäder. Institutet är berett att utarbeta en handbok i frå- gan med en mera detaljerad redovis- ning av tänkbara anordningar, arbetsbe- skrivningar m. in. Det föreslås att insti- tutet får uppdrag att göra detta. Kost- naden torde kunna bestridas från an- slaget till bostadsförbättring.

De enklare förbättringsanordningar, som nu behandlats, bör bestridas från statsanslaget till bostadsförbättrings- verksamhet. Därvid kan övervägas om stödet skall utgå i form av förbättrings- lån med räntefri stående del eller såsom ett särskilt län eller bidrag vid sidan av nu gällande bestämmelser. Bostads- förbättringsutredningen ser f. 11. över reglerna för förbättringslån. I avvaktan härpå bör det övervägas att i tillämp- ningsföreskrifterna till bostadsförbätt- ringskungörelsen ange, att stöd må utgå även till bostadsförbättring av förhål- landevis begränsad omfattning, som er- sätter eljest erforderlig mera omfattan- de förbättring.

I en del fall, t. ex. då åldringar bor i

bostäder som de inte själva äger, kan svårigheter uppkomma att få även en liten förbättring till stånd inom ramen för gällande bestämmelser om förbätt- ringslån. Förefintliga möjligheter att bevilja kommun bidrag för förbättrings- anordningar, som annars inte kan kom- ma till stånd, bör i ökad omfattning ut- nyttjas.

Närmare bestämmelser om denna för- bättringsverksamhet bör utarbetas av bostadsstyrelsen. Kommunerna bör i an- ledning av inventeringen av åldrings- bostäderna inkomma till länsbostads- nämnderna med ansökan om bidrag till de förbättringsanordningar som de fun- nit behövliga.

I åtskilliga fall torde det vara ange- läget att ordna med installation av kylskåp och telefon. Kylskåp gör det möjligt att under längre tid förvara färskvaror och kan spara många steg från avsides belägna stugor till affärer. Telefonen är i många situationer kan- ske enda förutsättningen för kontakt med omgivningen. Den innebär en möj- lighet att få förbindelse med hemsama- riter, när deras hjälp behövs _— likaväl som dessa får lättare att komma i kontakt med de gamla. I dessa fall bör kommunen, när saken inte ordnas på annat sätt, vara beredd att ta på sig kostnaden för inköp av kylskåp eller installation av telefon. Kylskåp liksom andra rörliga nyttoföremål av större värde kan av kommunerna ställas till åldringarnas förfogande som lån.

För den materielanskaffning, som här kommer i fråga, torde, där så befinnes praktiskt, kunna organiseras en cen- tral upphandling.

Räntefri stående del av förbättrings- lån beviljas ej om den beskattningsbara inkomsten överstiger 6 000 kronor. För åldringar torde i de allra flesta fall in- komsten ligga under denna gräns, som motsvarar en faktisk inkomst av ca

12 000 kronor. En åldrings inkomstläge löser dock inte kommunen från dess ansvar. Oavsett det ekonomiska hjälp- behovet bör kommunen föreslå och hjälpa de gamla att skaffa sig de för- bättringar som behövs.

Det här diskuterade stödet från sta- ten till kommunerna då det gäller enk— lare förbättringsanordningar tar sikte på glesbygden och avfolkningskommu- nerna. Endast undantagsvis torde de få någon betydelse för lägenheter i fler- familjshus. Särskilt när det gäller upp- rustning av städernas förslummade hy- reshusbebyggelse bör statens bistånd i denna form inte tas i anspråk. Tät- orternas dåliga åldringsbostäder är i många fall i högsta grad i behov av att ersättas. I växande tätorter bör därför statens stöd till nyproduktion av åld— ringsbostäder och den ordinarie om- hyggnads- och förbättringsverksamhe- ten i första hand utnyttjas. I viss ut- sträckning torde kortvarigare förbätt- ringsåtgärder vara motiverade även i tätorterna, men de regler för statens medverkan som därvid kan böra kom- ma i fråga torde övervägas i annat sammanhang.

Ny bostad ibland enda lösningen

I många fall är en förbättring av otids- enliga bostäder inte en framkomlig väg. Bostaden kan vara i så dåligt skick, att det inte går att förbättra den till god- tagbar standard för en rimlig kostnad. Det kan också vara så att åldringen be— höver mer omedelbar och kontinuer- lig tillsyn än som är möjligt att ge i en avsides belägen stuga.

I sådant fall är det ägnat att under- lätta tillsynen, om den gamle kan erbju- das en god bostad i närheten av annan bebyggelse, t. ex. i kyrkbyn eller intill ålderdomshemmet. Eventuellt kan den

gamle sommartid återvända till sin egen stuga.

Kommunerna bör i samband med bo— stadsinventeringen undersöka i vilka fall åldringar lämpligen inte bör bo kvar i sina bostäder. I sådana fall måste man inrikta sig på att skaffa andra, goda bostäder åt dessa åldringar.

I första hand bör man sikta på att öka tillgången på permanenta åldrings— bostäder. Med hänsyn till kravet på snabbhet och på att få ett relativt stort antal väl lokaliserade bostäder till stånd kan emellertid även temporära anord- ningar förtjäna övervägas.

En lösning är att kommunerna i gles- bygd och utflyttningsområden får stat- ligt stöd till att uppföra välutrustade monteringsfärdiga bostäder att ställa till förfogande för åldringar. Sådana bostä- der kan med fördel anordnas i närhe- ten av ålderdomshem eller andra insti- tutioner, där möjlighet till tillsyn finns. Omedelbar närhet till befintliga bygg- nader är också ägnad att förbilliga dessa nya bostäder. Man kan utnyttja ledningsnätet och husen kan i en del fall få sin värmeförsörjning ordnad från institutionsbyggnaden. Husen kan, om det behov de är avsedda för inte längre är aktuellt, flyttas och utnyttjas för andra ändamål.

De monteringsfärdiga hus som här diskuteras bör avses för sådana orter, där man har anledning att räkna med att byggande av permanenta åldringsbo— städer i den omfattning som svarar mot det föreliggande behovet inte är moti— verat på lång sikt. Rekommendationen av monteringsfärdiga hus framföres med tanke på att lösa en akut situation i områden, där man står inför eller redan upplever en relativt stor ökning av antalet av de åldringar, som behöver bekvämare och bättre belägna bostä— der.

En lösning på angivet sätt av åld-

ringarnas bostadsproblem har prövats i Torps kommun i Västernorrlands län, där fem bostadshus uppförts i anslut- ning till ålderdomshemmet, vars per- sonal och övriga resurser kunnat ut- nyttjas. Goda erfarenheter har vunnits. Arrangemanget lovordas inte minst av åldringarna själva. Då bostäderna togs i bruk, kunde flera åldringar flytta till dessa från ålderdomshemmet, där andra mera vårdbehövande åldringar, som bodde ute i kommunen i dåliga bostä- der, i stället kunde beredas plats. Det är viktigt att standarden i bostäder av detta slag är god. Så t. ex. bör man re- kommendera att åldringarna har bad— möjlighet i nära anslutning till bosta- den.

Om en tillverkning av dylika monte- ringsfärdiga hus i trä eller annat mate- rial skulle få större omfattning kan den komma att verka säsongutjämnande i fråga om sysselsättningen inom den be— rörda industrin, som nu har sina största leveranser under sommarhalvåret. Åld- ringsbostäder kan levereras under låg- säsong och därmed även bidra till ett bättre utnyttjande av byggnadsarbets- kraften. F. n. finns i handeln olika slag av blockhus, elementhus o. d., som le- vereras från fabrik och kräver en rela- tivt liten arbetsinsats på byggnadsar- betsplatsen. Bostadsstyrelsen är beredd att i samarbete med byggnadsforsk- ningsinstitutet låta utarbeta olika typer av sådana hus, vilka är lämpliga som åldringsbostäder och för fabriksmässig tillverkning. Husen kan konstrueras med olika antal lägenheter. Därvid bör man även ta hänsyn till att husen skall vara avsedda som åldringsbostäder en- dast under en begränsad tid och där— efter böra kunna flyttas och få annan användning. Den växande efterfrågan på fritidshus av god kvalitet och med god utrustning bör möjliggöra att husen sedermera får avsättning. Arbetsmark-

nadsstyrelsen torde kunna medverka på olika sätt.

För planering och idégivning bör länsbostadsnämnderna gå de mindre kommunerna aktivt till handa.

De bostäder det här är fråga om är avsedda som alternativ till förbättrings- åtgärder i de fall, där bostadsbehovet icke lämpligen kan tillgodoses på annat sätt. Det statliga stödet till dessa bostä- der bör därför lämnas enligt regler som i huvudsak överensstämmer med förhättringslånebestämmelserna.

Det synes rimligt att kommunen får lån till hela kostnaden enligt de regler och intill de maximibelopp, som bo- stadsstyrelsen fastställer. I de områden, där dessa åtgärder kan komma ifråga, bör staten stimulera tillkomsten av bo- städer av angivet slag genom att inom långivningens ram lämna en subvention på 10 000 kronor per lägenhet. Amorte- ringstiden för lånedelen bör vara 15 år. Räntesatsen bör vara densamma som vid förbättringslån i övrigt eller 4 pro- cent. De grundläggande bestämmelser- na om denna långivning bör intagas i en särskild kungörelse.

I nlösta egnahem åt åldringar

Arbetsmarknadsstyrelsen och bostads— styrelsen har föreslagit, att staten skall inlösa egnahem från personer, vilkas fastighetsinnehav utgör ett hinder för dem att flytta till orter, där de kan få arbete. Verksamheten föreslås få för- sökskaraktär. De egnahem som skulle bli föremål för denna försöksverksam- het är belägna i kommuner med få ar- betstillfällen, ofta i utflyttningskommu- ner med förhållandevis stort antal åld- ringar.

I detta sammanhang bör nämnas den inlösningsverksamhet för småbruk, som lantbruksnämnderna bedriver. I en del

fall torde på sådana fastigheter finnas väl belägna hus av god beskaffenhet.

Varje möjlighet bör tillvaratas för att skaffa goda bostäder åt åldringar. Det synes vara en möjlighet att utnyttja in- lösta egnahem så, att de ställes till för- fogande för kommunerna, som där på gynnsamma villkor kan erbjuda ett alternativ för åldringar som nu har då- liga bostäder. Detta förutsätter att bo— städerna är välbelägna. I en del fall kan de behöva ändras eller förbättras för att bli lämpliga. Förbättringslåne- medel bör då kunna utnyttjas för ända- målet.

Tidsbegränsade åtgärder

De särskilda åtgärder i fråga om bo- stadsförbättring och bostadsförsörjning åt åldringar, som förordats i det före- gående, syftar till att snabbt lösa ett akut problem. Den mera långsiktiga förbättringen av bostadsstandarden för åldringar får inte påverkas negativt. Det ordinära bostadsbyggandet för åld- ringar bör snarare befordras genom den föreslagna inventeringen. De temporä- ra anordningarna syftar till att avse- värt förbättra om också inte slutgiltigt lösa problemen för dem som nu bor allra sämst och kanske har de minsta förutsättningarna att inom den ordina- rie verksamhetens ram få sina bostads- och hemhjälpsproblem lösta.

Med hänsyn härtill bör stödåtgärderna från statens sida vara tidsbegränsade. Det föreslås att de får en varaktighet av högst fem år. Detta innebär att kom- munerna bör få klart för sig, att möjlig- heterna till statligt stöd för mindre bostadsförbättringar och till temporära bostäder endast kommer att stå till för- fogande under de närmaste åren.

De vanliga åldringsbostäderna

För åldringar behövs olika typer av bo- städer, utformade efter varierande be- hov av service och omvårdnad. För många är vanliga bostäder eller pen- sionärsbostäder i kategorihus eller in- sprängda i övrig bebyggelse tillfyllest. Dessa åldringar klarar sig i huvudsak själva, kanske då och då med hjälp av en hemsamarit, som besöker dem i bostaden och utför sådant arbete som de själva inte kan klara.

Många åldringar är emellertid för sin dagliga livsföring beroende av mer kon- tinuerlig tillsyn och hjälp. Beträffande andra föreligger behov av vård, fastän inte så uttalat att institutionell vård är erforderlig. För att dessa åldringar skall kunna erbjudas goda och ändamålsen- liga bostäder, avpassade efter deras speciella förhållanden, är det ibland nödvändigt att bostadshusen är utrus- tade på särskilt sätt.

I vissa fall har man en särskild be- fattningshavare för pensionärshemmet, som kan bistå pensionärerna i olika situationer. Kollektiva anordningar, t. ex. matsal och centralkök, bedöms i andra fall som önskvärda. Ibland kan det vara fördelaktigt att anordna pen- sionärsbostäder i närheten av vårdin- stitutioner såsom ålderdomshem och sjukhem. I sådana fall kan man vid till- synen av hyresgästerna i pensionärsbo- städerna utnyttja de bredvidliggande institutionernas personal- och vårdre- surser,

Det är med hänsyn till det sagda an- geläget, att det statliga bostadslånesyste- met stöder olika former av ändamåls- enliga och goda bostäder för åldringar. Bostadslån bör beviljas även för åld- ringsbostäder med anordningar för ser- vice och omvårdnad, liksom för pen- sionärsbostadshus i anslutning till vård-

institutioner. Byggandet av olika slags åldringsbostadshus med högre eller läg- re grad av kollektiva inslag bör upp- muntras genom att den statliga långiv— ningen får omfatta även de kollektiva anordningarna. Bostadsstyrelsen är be- redd att se över tillämpningen av låne- reglerna i detta syfte. Därvid bör dock tillses att pensionärsbostädernas all- männa standard upprätthålles på en hög nivå.

En uppgift för kommunblock

För att möjliggöra en ökad produktion av åldringsbostäder i glesbygdsområ- dena föreslås, att de nya kommunbloc— ken skall aktiviseras på bostadsområdet. I en del fall kan små kommuner inte var för sig klara problemen, t. ex. att bilda förvaltningsföretag för bostäder. Där bör en lösning sökas i samverkan mellan kommunerna.

Vilka former ett sådant samgående bör ha _ civilrättsligt avtal, bolagsbild- ning, kommunalförbund — kan givetvis variera från fall till fall. Skall mer än en kommun gentemot staten stå som garant för bostadslånet, måste troligen en viss översyn göras av bl. a. 33 % bostadslånekungörelsen som handlar om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun vid förlust på statslånet.

Stöd också till enskilda

Med hänsyn till det stora behovet av bostäder av olika slag för åldringar bör kommuner och enskilda ideella orga- nisationer stimuleras till ökat byggande av pensionärsbostäder. För närvarande kan enskild ideell organisation få lån till 85 procent av låneunderlaget. Om organisationen prövas ha behov av större låneandel, kan lån beviljas till 90 procent av nämnda värde. Till un- derlättande av ideella organisationers

möjligheter att bygga pensionärsbostä- der bör de lånebeviljande myndigheter- na som regel bevilja dylika organisatio- ner bostadslån intill 90 procent av låne- underlaget.

Årlig rapportering

Den aktivisering av verksamheten för att förbättra åldringarnas bostadssitua- tion, som behandlats i det föregående, ställer krav på ökade personalresurser. Beträffande länsbostadsnämnderna har denna fråga redan tagits upp. För bo- stadsstyrelsen gäller, att arbetet med ut- formande av nya föreskrifter och anvis- ningar samt med upplysnings- och upp- följningsverksamhet kan komma att på- verka personalbehovet. Det är angelä- get, att en årlig rapport lämnas till Kungl. Maj:t om utvecklingen på åld- ringsbostädernas område.

Det förutsättes att bostadsstyrelsen för dessa uppgifter kommer att behöva anlita viss personal utöver vad som tidigare beräknats och att styrelsens av- löningsanslag kommer att belastas hår- dare.

Kostnader

Den offensiv mot dåliga åldringsbostä— der, som härmed föreslås, kommer att kräva avsevärda kostnader. Att ange dem annat än rent uppskattningsvis är omöjligt.

Personalkostnader hos de statliga bo- stadspolitiska organen, 600000 kronor i löner, har nämnts. Härtill kommer re- sekostnader. Ytterligare kostnader upp- kommer för upplysningsmaterial och informationsverksamhet genom bostads- styrelsen och byggnadsforskningsinsti— tutet, broschyrer, konferenser, personal, resor.

Kommunerna får vidkännas admini- strationskostnader för personal och ar-

betsinsatser i samband med invente- ringen av bostadsbeståndet och utarbe- tande av förslag till åtgärder.

En intensivare förbättringsverksam— het av det slag som hittills bedrivits bör kunna bli av sådan omfattning, att den medför en höjning av anslagsförbruk- ningen för subventioner på ett år med ca 50 procent, d. v. s. omkring 10 milj. kronor, och för lån med ett lika stort belopp. De enklare förbättringsanord- ningarna kommer att belasta dels staten, dels kommunerna. En förbrukning av statsmedel under ett år för dessa ända- mål med mer än 10 milj. kronor inne- bär en avsevärd verksamhet: detta be- lopp skulle — för att göra ett par räk- neexempel — räcka till att vidta för- bättringsåtgärder i 4000 fall, om ge- nomsnittskostnaden vore 2500 kronor, och i 10000 fall ä 1 000 kronor.

För monteringsfärdiga hus i vissa bygder bör man räkna med en kostnad

för staten av ca 25000 kronor per lå- genhet, varav 10000 kronor som sub- vention och 15 000 kronor som lån. Ett tusental sådana bostäder skulle alltså kosta 25 milj. kronor.

Även för övriga här diskuterade åt- gärder — upprustning av inlösta egna- hem, ökat byggande av vanliga pensio- närsbostäder och ökat stöd till okon- ventionella pensionärshus — kommer anslagen att belastas hårdare.

Det har på samtliga punkter förut- satts, att de ordinära anslagen får ut- nyttjas. Det torde vara realistiskt att räkna med att under nästa budgetår statsverket inte kommer att belastas med en hel årskostnad för en verk- samhet i full omfattning.

Bostadsstyrelsen torde senare under 1964 få framlägga mera preciserade be- räkningar av medelsförbrukning och anslagsbehov.

BILAGA

Provisoriska förbättringar av åldringsbostäder

Bakgrund

Socialpolitiska kommittén har uppdra- git åt Statens institut för byggnadsforsk- ning att beskriva förbättringsåtgärder i form av enkla installationer som kan vid- tas utan alltför stora kostnader i omoder- na småhus bebodda av åldringar. För- bättringarna är avsedda att utföras där det av sociala skäl är önskvärt och möj- ligt att åldringarna kan bo kvar, men där boendetiden sannolikt kommer att bli kort.

Förutsättningar för utredningen

I förutsättningarna för uppdraget till institutet har angivits att de föreskrivna förbättringarna skall hållas inom en re- lativt snäv kostnadsram. Det har även angivits att de föreslagna installationer- na och övrig utrustning inte skall be- traktas som en permanent installation. Vidare vore det önskvärt att så stor del av utrustningen som möjligt senare skulle kunna flyttas till annan byggnad.

I förutsättningarna har även angivits att endast ett rum och köket i bostaden behöver förses med lättskötta uppvärm- ningsanordningar. Beträffande upp- värmningen skulle i första hand hän- syn tas till enkelhet i installation och skötsel — driftkostnaderna vore i detta sammanhang av mindre vikt. Det förut- sattes vidare att tvätten skall lämnas bort och tvättas genom kommunens för- sorg.

Kostnaderna för de föreslagna för- bättringsåtgärderna borde på grund av de mycket olikartade förutsättningarna i det aktuella bostadsbeståndet hänföras till de olika föreslagna installations- och utrustningsenheterna. Då så är möj- ligt skulle även ungefärliga kostnader för erforderliga byggnadsarbeten och andra justeringsarheten överslagsvis be— räknas. Kostnaderna har avsetts bestri- das av stat eller kommun. Skötseln av anläggningarna beräknades ske genom kommunens försorg.

Institutets utredning

Med utgångspunkt från ovanstående för- utsättningar har institutet analyserat vil- ka förbättringsåtgärder som kan utföras till rimliga kostnader i omoderna små- hus bebodda av åldringar i glesbygd. Åtgärderna berör vattenförsörjning, av- lopp, klosettanordningar, köksutrust- ning och uppvärmningsanordningar. De i det följande angivna priserna är i november 1963 tillämpade riktpriser, som gäller inköp av enstaka apparater och detaljer. Vid större inköp genom statens eller kommunernas försorg kan man således sannolikt räkna med lägre priser. Några kostnadsundersökningar i form av stickprov i småorter på lands— bygden avseende utförda förbättrings— åtgärder har visat god överensstämmelse med nedan angivna kostnadsramar.

Vattenförsörjning Vatteninstallation

Avsaknaden av vatteninstallation inne- bär stora olägenheter för dc boende. Att ordna vattenförsörjningen i åldringsbo- städer är därför ett primärt önskemål. Om brunn finns inom rimligt avstånd (5——15 m) från byggnaden och om nivåskillnaden mellan lägsta vattenyta i brunnen och den tilltänkta pumpen inte uppgår till mer än högst sju meter, kan vattenförsörjning erhållas till en kostnad av 250—800 kronor.

Kostnaden 250 kronor avser en enkel handpump (t. ex. placerad i kök) och kort ledningsdragning, såväl inom— som utomhus. Om handpumpen komplette- ras med en liten cistern (50 1) blir kostnaden ungefär 350 kronor. En cis- tern måste placeras på sådan höjd att tillräckligt vattentryck erhålls i tapp- ställena (minst 1,5 m över tappstället). Om möjligt placeras tanken på vind och isoleras mot värme och kyla. En sådan cistern medför att man kan placera tappställena skilda från varandra och pumpen. Åldringen får då ett reserv- förråd av vatten, vilket kan vara vär- defullt särskilt vid sjukdom.

Den högre kostnaden, 800 kronor, av- ser elpump av enklare slag och s. k. vattenautomat. Sådana elpumpar an- vänds för närvarande i fritidsbebyg- gelse. En konventionell eldriven hydro- foranläggning blir avsevärt dyrare, den belöper sig på en kostnad av ca 1 500— 2 000 kronor.

Då elström saknas är den enklaste och billigaste installationen en hand- pump. Visserligen finns bensinmotor- drivna kolvpumpar, men dessa innebär svårigheter för åldringarna på grund av att de måste startas med dragsnöre. En bensinmotordriven kolvpump ford- rar hydrofor (trycktank) och kostna- den för en sådan anläggning blir re-

lativt stor, ca 1 500—2 000 kronor.

Pump och armatur som förutsätts vara lätta att demontera och att flytta upptar i samtliga fall den större delen av de ovan angivna kostnaderna. Alla ledningar inomhus avses placerade så att ett minimum av ingrepp görs i bygg- naden, frånsett nödvändiga genomgång- ar i väggar, golv och tak. Detta är en förutsättning för att kunna hålla kost- naderna nere.

Ledningsdragningens längd, såväl inomhus som utomhus, påverkar givet- vis kostnaderna. Dessa kan variera från ca 100 kronor och upp till ca 400 kro- nor. Priserna avser plaströr, som nu- mera torde kunna accepteras för vatten- installationer. Dessa priser skall såle- des adderas till ovan angivna kostnader.

Hälsovårdsmyndighets godkännande skall inhämtas i samtliga ovan nämnda fall.

Varmvatteninstallation

Vatteninstallation möjliggör även en enkel uppvärmning av förbruknings- varmvatten. För varmvattenberedning kan, då man har lokala uppvärmnings- anordningar, i huvudsak två vägar väl- jas. I första hand torde en elektrisk varmvattenberedare komma i fråga. Om man emellertid avser att för uppvärm- ning använda gas (se nedan), kan man även välja gaseldade varmvatten- beredare.

Enkla elvarmvattenberedare (för öp- pet system) avsedda för ett tappställe kan erhållas till ett pris från ca 250 kronor. Om man väljer denna beredar- typ och endast har en handpump, mås- te denna pump kompletteras med en cistern. Beredartypen kan givetvis an- vändas även för vatten under tryck från hydrofor eller vattenverk. Här be- räknas att en beredare av denna typ med montage drar en kostnad av 350 kronor.

Då varmvatten skall tillhandahållas på flera ställen (t. ex. tvättställ och diskbänk) får man antingen skaffa två beredare av ovannämnda typ eller också välja en större beredare för s. k. slutet system. Härvid måste man ha vat- ten under tryck, t. ex. från hydrofor eller vattenverk. Kostnaden för en så- dan beredare inklusive montage och erforderlig vattenarmatur uppgår till storleksordningen 650 kronor.

Varmvattenberedare för gasol kan er- hållas för en kostnad av ca 300 kronor per st. En sådan beredare är avsedd endast för ett tappställe. Om varmvat— ten önskas på två ställen måste således två beredare installeras.

Avlopp

Installation av rinnande vatten förut- sätter installation av avlopp, vilket ock- så innebär stora fördelar för de boende. Avlopp bör i första hand anordnas från diskbänk och tvättställ. Här förutsättes att man inte har anslutning till kommu- nalt avlopp.

Vid installation av wc fordras därför i allmänhet en slamavskiljning av nå- got slag, främst beroende på var och hur man kan släppa ut avloppsvattnet.

Graden av rening av klosettvätskan bestämmer slamavskiljaretyp och där- med kostnaden för avloppsanläggning- en. Slamavskiljare kan fås från ca 1 000 till 3000 kronor. Till denna kostnad kommer i samtliga fall kostnader för rörläggning i mark. Storleken härav är beroende av slamavskiljarens place— ring i förhållande till byggnaden (slam- avskiljaren måste placeras på betryg- gande avstånd från friskvattenbrunn). Kostnaderna för rörläggning uppskattas kunna variera mellan 200 och 600 kronor.

Vid användandet av kemisk klosett är avloppsvattnet (endast tvätt— och

7—412020

diskvatten) inte mera förorenat än att det kan släppas ut direkt i recipient eller mark utan att fara för hygienisk olägenhet torde uppstå.

Kostnaden för rördragning inomhus uppskattas till ca 450—750 kronor. I dessa priser har hänsyn tagits till enk— lare byggnadsarbeten i form av genom- gångar i golv och väggar. Priserna för- utsätter vidare kortast möjliga rördrag- ning, vilket innebär att kök och wc ligger i det närmaste intill varandra och att man t. ex. drar avloppsledningen direkt ut genom yttervägg och ner i mark (delen ovan mark isoleras). I vissa fall kan det vara möjligt att inom ovan angivna kostnadsram installera en golvbrunn. I kombination med en enkel duschanordning skulle man härigenom få möjligheter till duschning.

Totalkostnaden för en avloppsinstal- lation uppgår således till mellan 1 650 och 4 350 kronor. Om vattenklosett inte installeras erfordras i regel inte renings- anordning, varför totalkostnaden upp- går till mellan 550 och 950 kronor.

I samtliga ovan nämnda fall måste hälsovårdsmyndighets tillstånd inhäm- tas. Beträffande konstruktion av och kostnader för slamavskiljare samt bort- ledande av avloppsvattnet hänvisas till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens med- delande nr VA 8/1962 och VA 9/1963. Förenklingar av slamavskiljarnas ut- formning, speciellt beträffande deras djup, som främst påverkar kostnaden, kan i vissa fall tänkas vara möjlig. Pla— ner på sådana förenklingar måste dock ske i samråd med hälsovårdsnämnden.

Klosettanordningar

Klosettrum kan anordnas i en befint- lig »skrubb» eller i ett för ändamålet avdelat utrymme inom byggnaden, var- vid hänsyn i första hand tas till kor-

taste rördragningar. Klosettrum bör va- ra minst 90 x 160 cm, 100 x 140 eller 140 x 130 cm. Utrymmet bör förses med handtag på vägg. Klosettrummet skall förses med friskluftintag, lämpligen i form av en springa i dörrkarmen eller genom yttervägg, där så kan ske. Eva- kuering måste ordnas genom att en ka- nal antingen ansluts till en outnyttjad kanal i byggnadens skorsten eller upp- dras separat över yttertak. Om klosett- rummet placeras i anslutning till ytter- vägg kan eventuellt en enkel luftning genom ytterväggen anordnas. Detta måste emellertid ske i samråd med häl- sovårdsnämnden.

Om vattenklosett installeras krävs att slamavskiljare anordnas (se ovan).

Om kemisk klosett sätts in bortfaller kravet på rening av avloppsvattnet. Vid användning av kemisk klosett måste be- aktas att transportvägarna ut bör vara korta och helst ej passera kök eller bo- ningsrum. Om den kemiska klosetten töms regelbundet (cirka en gång per vecka) och tillförs erforderlig vätske- mängd efter varje användningstillfälle anses den vara luktfri.

Anordnande av klosettrum förutsät- tes kunna ske utan större ingrepp i byggnaden för övrigt. Här har räknats med ett alternativ där två nya väggar inklusive dörr behöver sättas upp. Ett sådant enkelt klosettrum drar en total- kostnad av ca 1 500 kronor. I detta pris ingår klosettstol, tvättställ, spegel och erforderliga hållare. Ventilation förut- sättes ske via skorsten eller genom eter- nittrumma, som dras upp över tak. I priset ingår även uppskattade bygg- nads- och målningsarbeten inklusive vattenavvisande vägg- och golvbekläd— nader.

Prisskillnaden mellan wc-stol och ke- misk klosett är ca 100 kronor. I det senare fallet minskas således ovannämn- da kostnad med detta belopp.

Köksutrustning Kompletterande köksutrustning består främst av bekväm kokmöjlighet och in— montering av diskbänk med vatten och avlopp.

Här förutsättes inmontering av ny diskbänk med längden 1 200 mm och en el- eller gasolspis med två plattor och ugn. Kostnaden för denna utrustning inklusive byggnads- och målningsarbe- ten beräknas till närmare 750 kronor. Det bör observeras att det ibland er- fordras en förstärkning av elanlägg— ningen vid användning av elspis.

Uppvärmningsanordningar

Ett angenämt rumsklimat torde utgöra ett av de grundläggande villkoren för god komfort för åldringen i bostaden. Det är därför önskvärt att uppvärm- ning ordnas i åldringsbostäderna. An- läggningen måste vara driftsäker, risk- fri och enkel att sköta.

En förutsättning för att uppvärm- ningen skall ge önskat resultat är att otäta fönster och dörrar tätas mot drag.

Uppvärmningen av huset kan i hu- vudsak ske på två olika sätt: genom 10- kala uppvärmningsanordningar eller genom en centralvärmeanläggning. Vid lokal uppvärmning anordnas separata eldstäder, vid centraluppvärmning har man en värmepanna som ger värme till hela huset.

Äldre hus torde i regel redan ha vissa enkla anordningar för lokal uppvärm- ning, kanske bara öppna spisar eller kakelugnar.

Lokala uppvärmningsanordningar

Vid en upprustning av lokala värme- anordningar kan man tänka sig alterna- tiva vägar. Här skall fyra lösningar be- röras

a) kaminer för fasta bränslen

b) kaminer för flytande bränslen

c) kaminer för el och d) kaminer för gasformiga bränslen.

Nedan har förutsatts att en tillfreds- ställande uppvärmning av ett rum och kök skall åstadkommas.

a) Kaminer för fasta bränslen, t. ex. koks eller ved, kan anskaffas för en relativt låg kostnad, storleksordningen av 200 kronor per st.

Om det antas att två kaminer behö- ver installeras blir kostnaden sålunda ca 400 kronor.

En grundförutsättning för att sådana kaminer skall kunna ifrågakomma är att det finns användbara rökkanaler. Man bör kunna räkna med att sådana kanaler finns. Om dessa är i tillfreds- ställande skick torde man ej behöva räkna med några större kostnader på byggnadssidan.

b) Kaminer för flytande bränslen (främst eldningsfotogen) finns av olika typer, dels sådana som måste anslutas till skorsten, dels sådana som kan va- ra fristående. Här förutsättes att endast kaminer för anslutning till skorsten skall ifrågakomma. Skorstenen måste således vara intakt. Sådana kaminer kan erhållas för en kostnad av 400—600 kronor per st. Om man här utgår från att två kaminer av nämnd typ skall an- skaffas, har man sålunda en anskaff- ningskostnad av storleksordningen 1 000 kronor.

Även här är det självfallet en grund- förutsättning att det finns användbara rökkanaler.

Det finns större typer av oljekami- ner, genom vilka man även kan erhålla förbrukningsvarmvatten. Kostnaden för en sådan kamin kan beräknas uppgå till storleksordningen 1 000 kronor. Om uppvärmningen skall anordnas med denna typ av kamin torde endast en kamin erfordras.

De typer av fotogenkaminer som är avsedda att användas fristående i rum-

7*——412020

met torde vara mindre rekommendabla i åldringshushåll med hänsyn till ris- ken för luktobehag, kullvältning samt skötselsvårigheter.

c) Om byggnaden har tillgång till el kan elkaminer ifrågakomma. Sådana kaminer kan erhållas av många skilda typer och storlekar. Här förutsättes att kaminer avsedda för fast montage i första hand skall ifrågakomma, sålunda ej kaminer som lätt kan flyttas av den boende.

Kaminer av storleken 1000—1500 watt kan erhållas för en kostnad av 75 150 kronor. Här antas ett pris av ca 100 kronor per st. Det förutsättes vidare att tre kaminer erfordras. Man har då att räkna med en anskaffnings- kostnad av ca 300 kronor.

I många fall torde man få räkna med att en förstärkning av elnätet kan bli erforderlig. Kostnaderna för sådana förstärkningar är svåra att generellt uppskatta och en beräkning från fall till fall är därför nödvändig. Om kostna- derna för elförstärkning blir mycket höga, bör det övervägas att i stället välja annan uppvärmningsmetod.

Eluppvärmningen kan bedömas vara den från drift- och tillsynssynpunkt enklaste och bekvämaste uppvärmnings- mctoden. Driftkostnaderna blir dock re- lativt höga med nuvarande strömpriser.

(1) Det finns även möjlighet att an- vända kaminer för gasformiga bräns- len, i första hand typ gasol.

Gasen erhålles från en flaska, som placeras i eller utanför huset och som vid behov fylles på. Från en sådan bränsleflaska kan gas erhållas såväl till kaminer som till spis och varm- vattenberedare. Även belysningsfrågan kan lösas med gasol, vilket kan vara av värde speciellt då man ej har tillgång till el.

En gaskamin kan erhållas till ett pris av lägst 125—150 kronor.

Om' det förutsättes att tre kaminer erfordras har .man sålunda att räkna med en anskaffningskostnad om ca 400 kronor. Härtill kommer kostnader för flaska samt visst montage. Dessa kost- nader kan uppskattas till storleksord- ningen 100 kronor.

Centraluppvärmning

Ombyggnaden redan har en central- värmeanläggning' kan det bli aktuellt att av bekvämlighetsskäl låta installera oljeeldning. En sådan installation bör "kunna erhållas för en kostnad av 2 000—3 OOO—kronor, beroende på aggre- gattyp, tankstorlek m. m.

:Om byggnaden inte har centralvärme kan'i vissa fall övervägas att låta in- stallera. en enkel' centralvärmeanord- ning bestående av spispanna, ett par Centralt i huset belägna radiatorer och varni'vattenberedare. En sådan enkel installation, 'som ej behöver kräva några mera omfattande byggnadsarbeten, tor- de i gynnsamma fall kunna utföras till ett. pris av storleksordningen 2000-— 3 000 kronor.

Sammanfattning

Här ovan har'skisserats hur omoderna småhus som bebos av åldringar skall kunna förbättras provisoriskt. Förbätt- ringarna avser områdena vattenförsörj- ning, avlopp, klosettanordningar, köks-

utrustning och uppvärmningsanord- ningar.

På grund av att utredningen, som le- gat till grund för förslagen, har måst ut- föras inom en snäv tidsram har givet- vis inte alla tänkbara lösningar kun- nat studeras. Det kan således antas att ytterligare alternativa lösningar är tänkbara.

I bifogad uppställning har de olika alternativa lösningarna inom respektive område sammanställts. Självfallet måste val av utrustning i det enskilda fallet påverkas av lokala förutsättningar. Det bör dessutom observeras att man inte utan vidare kan kombinera vilka alter- nativ som helst. Detta sammanhänger med olika allmänna förutsättningar, va- rierande markförhållanden, det aktuella husets och dess installationers tillstånd, tillgång till el etc.

Av vad som här redovisats framgår att man i regel kan få till stånd en ac- ceptabel förbättring inom samtliga här behandlade områden inom en kostnads- ram av 5 000—6 000 kronor. I gynnsam- ma fall kan man i detta pris t. o. ni. få med en sådan förbättringsåtgärd som installation av vattenklosett.

Denna PM har utarbetats av ingenjö- rerna Torsten Norell, Eskil Olsson och Allan Weström samt arkitekt Sven Thi- berg vid Statens institut för byggnads- forskning.

Stockholm den 19 november 1963 Allan Weström

STATENS INSTITUT FÖR BYGGNADSFORSKNING

VVS—GRUPPEN

Projekt 91 E Bilaga till PM 19 november 1963

Sammanställning över alternativa förbättringsåtgärder

ungefärliga installationskostnader i kronor

1. Vattenförsörjning

1 .1 Vatten- installation

1 .2 Varmvatten- installation

2. Avlopp

5. Uppvärmningsanordningar

5.1. Lokala upp- 5.2 Central- värmnanordn. uppvärmning

Handpump 350—650

Handpump med cistern 450—750

Enkel elpump 900—1 200

Konventionen hydrofor 1 600—2 400

Bensinmotordriven hydrofor 1 600—2 400

En gasolberedare med 1 tappställe 2300

En elberedare (öppet system) med 1 tappställe l350

Två gasolheredare med 1 tappställe ”600

En elberedare (slutet system) med 2 tappställen 1650

Två elberedare (öppet system) med 1 tappställe 1700

Utan wc-avlopp 700—1 100

Med wc-avlopp (reningsalterna- tiv 1 000 kr)

1 700—2 400

Med wc-avlopp

(reningsalter-

nativ 3 000 kr) 3 700—4 400

Kaminer för el Kompletterande 01- 1300 jeinstallation

2 OOO—3 000

Kaminer för fasta Spispanna med bränslen 400 radiatorer 2 OOO—3 OOO

Kaminer för gas 500

Kaminer för fly- tande bränslen 1 000

1 Viss förstärkning av elnätet erfordras i regel.

” Om gasol inte används för uppvärmning tillkommer ca 100 kronor för gasolflaska.

Statligt stöd till hemhjälp åt åldringar och invalider

Till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

Genom beslut den 2 december 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialpoli- tiska kommittén att utföra en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjlig- heter för åldringar samt att till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för kartläggningens resultat ävensom de förslag kommittén med anledning där- av fann påkallade.

Resultatet av kommitténs kartläggning har redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Kommittén har därefter i en promemoria, som över- lämnats den 23 november 1963, framlagt förslag angående statligt stöd till byggande av sjukhem. Kommittén har vidare tillsammans med bostads- styrelsen i en framställning till statsrådet och chefen för inrikesdeparte- mentet den 27 december 1963 föreslagit särskilda åtgärder för förbättring av åldringarnas bostäder.

En aktiv bostadspolitik för en förbättring av åldringarnas bostäder måste kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i deras hem. För att kommunerna skall stimuleras till planer-ing samt ökade och nya åtgärder för den öppna åldringsvården föreslås i den promemoria, som härmed överlämnas, att staten lämnar ekonomiskt stöd till kommu- nerna för åtgärder för hemhjälp och tillsyn av åldringar i deras hem. För- slaget gäller liknande hjälp även till invalider. Statens bidrag föreslås uppgå till 50 procent av kommunens nettokostnader.

I den slutliga behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad Michanek, ordförande, samt herrar Ingemund Bengtsson, Hallström, Hydén, Nyhage, Rimmerfors och Tilert samt fruarna Bystedt och Sjövall. Ledamo- ten Torsten Bengtson har varit förhindrad på grund av uppdrag som FN- delegat.

Stockholm den 30 december 1963.

För socialpolitiska kommittén

Ernst Michanek /Birger Forslund

Start i början av 1920-talet

Den sociala hemhjälpsverksamheten ge- nom hemvårdarinnor eller hemsystrar startades i början av 1920—talet på privat initiativ. Efter förslag av befolkningsut- redningen beslöt statsmakterna 1943 att införa statsbidrag till avlönande av hem- vårdarinnor.

Den statsunderstödda sociala hem- hjälpsverksamheten var från början helt inriktad på barnfamiljerna. 1948 änd- rades reglerna så att hemhjälp också kunde lämnas ensaniboende. Härigenom bereddes möjlighet även för ensamma åldringar att få hjälp av hemvårdarinna. Barnfamiljernas behov skulle dock inte få åsidosättas.

Statsbidraget avsåg att stimulera kom- munerna att anordna hemhjälp. Då stats- bidraget infördes 1944 bedrevs verk- samhet i flertalet städer men endast i ctt fåtal andra kommuner. Statsbidra— get upphörde 1960 och uppgick i lärar- lönebidraget. Vid den tiden bedrevs social hemhjälp i de flesta kommuner.

Som en förutsättning för statsbidrag till en kommun gällde, att även lands- tinget bidrog. Sedan det särskilda stats- bidraget upphört har en del landsting avvecklat sin finansiella medverkan. Staten stöder verksamheten indirekt ge- nom att delta i kostnaderna för hemvår- darinnornas utbildning.

Enligt socialstyrelsens uppgifter er- höll år 1951 drygt 16 000 åldringar och invalider hjälp i hemmet. 1962 hade detta antal stigit till ca 67 000.

Verksamhetens utveckling och nuvarande omfattning m.m.

Särskild hemhjälp för gamla började omkring 1950

För att åldringars behov av hemhjälp skulle kunna tillgodoses bättre startades omkring 1950 på enskilt initiativ en särskild hemhjälp för gamla. Denna s. k. hemtjänst eller hemsamaritverksamhet var avsedd att sättas in även vid ett mera stadigvarande behov av hemhjälp och inte vid tillfälliga behov såsom inom den statsunderstödda sociala hemhjäl- pen. På en del håll stod hemtjänsten öppen även för andra hjälpbehövande, t. ex. barnfamiljer, eftersom tillgången på hemvårdarinnor var otillräcklig.

Den särskilda hemhjälpen för gamla kom snart i gång på många håll. 1952 förekom den i 300 kommuner. Verksam- heten bedrevs då i flertalet fall i kom- munal regi, men i många fall drevs den av t. ex. rödakorskretsar. Hemsamarit- verksamheten har inte haft något di- rekt stöd av staten, men arbetsmark- nadsverket har medverkat genom rekry- tering och utbildning av personal, i vissa fall också genom att biträda vid förmedlingen av hemsamariternas upp- drag hos de gamla.

Snabb tillväxt

Utvecklingen av hemhjälps- och hemsa- maritverksamheten belyses i tab. 1, som bygger på socialstyrelsens statistik. Siff- rorna avser antalet hjälpta under hela året. Man skiljer i statistiken inte på åld- ringar och invalider. Övervägande an-

Tab. 1. Antalet hjälpta åldringar och invalider per år

Hemsamaritverksamhelen Hemvårdarinneverksamheten År . .. Övriga .. Övriga Stader kommuner Totalt Stader kommuner Totalt 1954 12 600 5 700 18 300 4 500 16 700 21. 200 1957 26 500 12 700 39 200 4 500 17 000 21 500 1960 37 700 17 800 55 500 4 800 19 200 24 000 1961 41 500 18 500 60 000 5 400 18 800 24 200 1962 44 300 22 600 66 900 5 800 20 100 25 900

talet hjälpta är emellertid åldringar. En- ligt en särskild undersökning av social- styrelsen avseende en vecka i februari 1962 uppgick antalet hjälpta till 32 200 gamla och 1 900 invalider. Under en vecka i februari 1963 hjälptes 37 400 åldringar och 3 050 invalider genom hemsamariter.

En åldring kan under samma år få hjälp dels av en hemvårdarinna, dels av en hemsamarit. Det totala antalet hjälpta är därför mindre än summan av de båda talen för ett visst år.

Socialstyrelsen inhämtar varje år upp- gifter rörande den särskilda verksam- heten för åldringar och invalider under en vecka i början av året. Antalet hjälp- ta personer samt antalet hemsamariter under en vecka jan.—febr. för vart och ett av åren 1956—1963 redovisas i tab. 2.

Nästan alla kommuner har hemhjälp

Hjälpen till åldringar i hemmet lämnas i första hand genom 5. k. hemsamariter vilka som regel är engagerade enbart för vården av åldringar och invalider i de-

Tab. 2. Omfattningen av hemsamaritverk- samheten under en vecka

ras hem. Hemvårdarinnorna i den so- ciala hemhjälpen kan i allmänhet delta i åldringsvården först då de inte har till- räcklig sysselsättning med sina arbets— uppgifter för barnfamiljerna. Det torde vara vanligare på landsbygden än i stå- der och större samhällen, att hemvårda- rinnorna är sysselsatta med åldringarna. I en de] kommuner finns en hemvår- darinna anställd särskilt för den öppna åldringsvården, t. ex. som arbetsledare för hemsamaritverksamheten inom kom- munen.

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvården, redovi- sad i Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47), förekom hemhjälps- och hemsama- ritverksamhet i april 1962 i samtliga kommuner utom 26. I 10 län drevs sådan verksamhet i samtliga kommuner. De kommuner, som inte redovisat verksam- het av angivet slag, tillhör i flertalet fall de lägre tätortsgraderna. I några fall finns det mer än 500 personer över 67 år i kommunen.

Hemsamaritverksamhet redovisades av sammanlagt 784 kommuner. I 671 av dessa drevs verksamheten i enbart kommunal regi, i 35 kommuner i både

År Antal hjälpta Antal hemsamariter kommunal och enskild regi samt i 75 1955 12 000 5 200 kommuner i enbart enskild regi. Såsom ägg; äg (ligg 2283 huvudman för den enskilda verksam- 1959 19 800 10200 heten uppges i 101 kommuner Röda 1960 26 800 11 500 korset. I 11 kommuner är någon annan 1961 30 800 12 600 . . . 1962 34100 14 900 enskild orgamsation huvudman, t. ex. 1963 40 400 16 700 en husmodersförening.

Över 46 000 hjälpfall i april 1962

Genom uppgifter från kommunerna i samband med kartläggningen sökte kommittén erhålla en uppfattning om hur många gamla, som i april 1962 an- sågs vara aktuella hjälpfall inom hem- hjälps- och hemsamaritverksamheten samt hemsjukvården. Man skulle därvid skilja mellan varaktiga och kortvariga hjälpfall. Som varaktiga betecknades fall, där i april 1962 hjälp lämnats fort- löpande under sex månader eller där hjälpbehovet beräknades fortgå under de påföljande sex månaderna. Som kort- variga betraktades fall, där hjälp läm- nades tillfälligt på grund av akut sjuk- dom e. d. Hjälpfallen skulle vidare för- delas på ensamboende och ej ensam- boende samt boende i pensionärshem, insprängda lägenheter och övriga bo- städer.

Det totala antalet åldringar i hela lan- det, som var aktuella hjälpfall, kan upp- skattas till ca 46 300. Antalet aktuella hjälpfall i Stockholm, Göteborg och Malmö uppgick till sammanlagt ca 12 000 i april 1962 och i landet i övrigt till ca 34 400 i sammanlagt 853 kommu- ner. 170 kommuner redovisade inte någ- ra aktuella hjälpfall. Av dessa kom- muner hade 78 meddelat, att hemsama- riter fanns i kommunen, och 66 att åld- ringar hade möjlighet att erhålla hjälp av hemvårdarinna. De övriga 26 redo- visade inte någon form av hemhjälps- och hemsamaritverksamhet.

Av de ovan angivna 34400 aktuella hjälpfallen utanför storstäderna beteck- nades tre fjärdedelar som varaktiga fall och en fjärdedel som kortvariga. Av de hjälpta åldringarna bodde 24 procent i pensionärshem, 5 procent i insprängda pensionärslägenheter samt 71 procent i andra bostäder. 66 procent var ensam- boende.

8—41202

6 procent av de gamla får hemhjälp

Antalet personer fyllda 67 år, som kunde beräknas vara aktuella hjälpfall, upp- gick för hela landet till 6,1 procent av samtliga i åldersgruppen. Antalet hjälpta åldringar var i fråga om länen relativt störst i Västmanlands län (9,2 %) samt i Uppsala, östergötlands, Kalmar, Gävle- borgs och Västernorrlands län (ca 7 %). De lägsta procenttalen redovisas i Hal- lands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. När det gäller storstäderna hade Malmö det högsta procenttalet, 10,3. För Göteborg redovisades 9,5 och för Stockholm 7,8 procent.

Antalet hjälpta personer fyllda 67 år i förhållande till samtliga i åldersgrup- pen i kommunen enligt 1960 års folk- räkning varierade mellan 0 (170 kom- muner) och 28 procent (en kommun i Kronobergs län). I en tredjedel av kom- munerna var hjälpfallen mellan 0,1 och 4 procent av åldringarna, i likaledes en tredjedel av kommunerna mellan 4 och 8 procent. I nära en femtedel av kom— munerna fick mellan 8 och 16 procent av åldringarna hjälp. I 23 kommuner utgjorde antalet hjälpfall 16 procent eller mera av åldringarna.

Över 16 500 hemsamariter

Antalet hemsamariter angavs i kom- mitténs kartläggning till sammanlagt 16 500 i hela landet. Därav fanns i Stockholm, Göteborg och Malmö sam- manlagt nära 4 900. Av de 11 600 utan- för storstäderna var 10 800 kommunalt anställda, ca 740 engagerade av Röda korset och ett 50-tal av andra enskilda organisationer.

Antalet hemsamariter per 100 per— soner i åldern 67 år och däröver varie- rar i de olika länen mellan 0,8 (Gotlands och Kristianstads län) och 3,6 (Gävle—

borgs län). För Stockholm uppgick mot- svarande tal till 3,1, för Göteborg till 4,1 samt för Malmö till 4,6. Genomsnit— tet för hela landet utgjorde 2,2 (3,0 för städer och 1,4 för övriga kommuner) .

I fråga om städerna är hemsamarit- verksamheten mest utbyggd i Gävle- borgs, Västmanlands och Kopparbergs län och minst i Kronobergs, Gotlands och Jämtlands län. Beträffande storstä- derna är verksamheten störst i Malmö. När det gäller köpingar och landskom- muner har verksamheten den största omfattningen i Gävleborgs och Väster- bottens län och den minsta i Malmöhus, Hallands, Gotlands och Kristianstads län.

Drygt en tredjedel av hemsamariterna har särskild utbildning

Vid kommitténs kartläggning inkom uppgifter om hemsamariternas utbild- ning beträffande 9800 av de 11600 hemsamariter, som redovisats av kom- munerna utanför de tre storstäderna. Av de hemsamariter för vilka uppgift lämnats hade 4500 (46 %) genomgått särskild utbildning. Av de utbildade hade de flesta fått utbildning genom länsarbetsnämnden, kommunen eller Röda korset.

Utbildningen av hemsamariter vid kurser anordnade genom länsarbets- nämnder har på senare år intensifierats. Under 1950-talet deltog årligen ca 300 personer i kurserna; 1961 var antalet 1 800 och 1962 3 800. Man kan för 1963 räkna med ca 4 000 kursdeltagare.

Varierande avgifter

Vid kartläggningen av åldringsvården begärde kommittén uppgifter om de av- gifter som tillämpas för hjälp till åld- ringar i deras hem. Av de lämnade upp- gifterna framgår, att normerna för av-

giftssättningen är mycket varierande. På en del håll lämnas hjälpen gratis eller mot en ringa, närmast symbolisk, er- sättning. Ofta tillämpas avgifter anpas— sade efter inkomst- och förmögenhets- förhållanden.

Nettokostnaden för kommunerna 50 mkr

Enligt socialpolitiska kommitténs kart- läggning av åldringsvården i april 1962 uppgick medelkostnaden per åldring för hemhjälps- och hemsamaritverksamhet m. m. till 57 kronor 1961. Den högsta kostnaden (91 kr) hade Västmanlands län. För Uppsala län utom Uppsala stad var beloppet 39 kronor och för Kristian- stads och Jämtlands län 41 kronor. I frå- ga om kostnaden för Västmanlands län kan framhållas, att detta län har det högsta antalet åldringar i landet som er- hållit hjälp i hemmet, nämligen ca 9 procent av samtliga åldringar (genom- snittet för länen 5,5 %). De redovisade låga kostnaderna för Kristianstads och Jämtlands län motsvaras av låga värden i fråga om såväl hjälpfallens antal som deras varaktighet. Uppräknat med hän- syn till samtliga åldringar i landet skulle hemhjälps- och hemsamaritverk- samheten för åldringar ha kostat kom— munerna ca 43 mkr 1961. Enligt en un- dersökning av socialstyrelsen (Sociala Meddelanden 1962: 7—8) beräknas hem- samaritverksamheten ha kostat kom- munerna 33 mkr 1961, vartill kom hjälp av hemvårdarinna för en beräknad kost— nad av ca 7 mkr.

Enligt kommitténs kartläggning upp- gick kostnaderna räknat per produktiv invånare i landet till i genomsnitt ca 9 kronor 1961. Kostnaden var högst i Västmanlands län, där den belöpte sig till nära 12 kronor. De flesta hjälpfallen procentuellt sett finns som nämnts i detta län. Den lägsta kostnaden för hemsamaritverksamheten redovisas för

Norrbottens län (ca 7 kr). Norrbottens län har ett lågt antal hjälpta, vartill kommer den gynnsamma åldersfördel- ningen.

Kommunerna angående behovet av utbyggnad

Kommunerna ombads vid socialpolitis- ka kommitténs kartläggning av åldrings- vården i april 1962 att ange behovet av en utbyggnad av den öppna åldringsvår- den. Det skulle ske dels genom att de meddelade om några beslut av intresse förelåg, dels genom att de uttalade sig om behovet av särskilda anordningar under de närmaste åren, dels slutligen genom uttalanden om hur de på längre sikt _ med hänsyn till befolknings—

utvecklingen i kommunen — bedömde behovet i förhållande till redan vidtagna åtgärder.

Under rubriken beslut om utbyggnad lämnade 41 kommuner uppgifter. Det verksamhetsområde som oftast blivit fö- remål för beslut var hemsamaritverk— samheten.

Frågan om behov av särskilda åt- gärder under de närmaste åren föran- ledde 316 kommuner att svara att behov av en utbyggnad av den öppna vården förelåg. Av dessa uppgav sig 84 ha konstaterat behoven genom särskilda ut- redningar. I 98 fall avsågs inte någon bestämd verksamhetsgren utan endast nödvändigheten eller önskvärdheten av en utbyggnad av den öppna vården i allmänhet. Av de återstående avsåg 174 hemsamaritverksamhet.

Förslag

Stöd till social hemhjälp

Samhället stöder social hemhjälp till barnfamiljer, åldringar och invalider. Behovet av dylik hjälp är stort och krä- ver ökade insatser från samhällets sida. Familjeberedningen har i en promemo- ria (Socialdepartementet stencil 1963: 8) framlagt förslag beträffande utbild- ning av personal för verksamheten.

Till den sociala hemhjälpsverksam- heten genom hemvårdarinnor, vilken i första hand avser barnfamiljer, utgick tidigare ett särskilt statsbidrag. Detta upphörde 1960 och uppgick i lärarlöne— bidraget som i samband härmed höjdes. Staten stöder verksamheten indirekt genom att delta i kostnaderna för hem- vårdarinnornas utbildning.

Socialpolitiska kommittén tar i detta sammanhang upp frågan om åtgärder från statens sida för att stimulera en intensifierad utbyggnad av hemhjälpen för åldringar och invalider och bidra till en utveckling av verksamheten i fas— tare former.

De gamla skall bo i sina hem

Det är en allmänt omfattad mening att de gamla skall beredas tillfälle att så länge som möjligt bo i sina egna hem. Då vårdbehovet blivit så stort, att det inte på ett tillfredsställande sätt kan tillgo- doses i det egna hemmet, skall institu- tionsvård stå till förfogande.

Tesen att de gamla skall bo i sina egna hem får emellertid inte innebära, att de

skall bo i dåliga bostäder och utan sär- skild hjälp och tillsyn när sådan behövs. I och med att de gamla bor kvar i sina hem, är samhället inte löst från ansva- ret att bereda dem omvårdnad. Tvärtom har samhället i många fall ett stort an— svar för att speciella åtgärder vidtas till åldringarnas hjälp i hemmen.

I en särskild promemoria har social- politiska kommittén och bostadsstyrel- sen lagt fram förslag, som syftar till en snabb förbättring av åldringarnas bostadsstandard i de fall denna är otill- fredsställande. I den mån den nuvarande bostaden är dålig och inte kan förbättras, eller den ligger så långt avsides att hjälp i hemmet inte kan ordnas, bör enligt för- slaget en annan bostad erbjudas som alternativ. Samhället måste medverka till en flyttning till en ny egen bostad för de åldringar, som inte kan få god omvårdnad och hyggliga hemförhållan- den där de nu bor. I många fall kan te- sen om att de gamla bör bo i sina egna bostäder få en rimlig mening i dagens läge först genom en flyttning till bygd och by, där bostad och hemhjälp kan ordnas.

En bra och bekväm bostad skapar trivsel och underlättar på många sätt åldringens dagliga livsföring. Även om bra bostäder minskar behovet av hjälp i hemmet, är en annan angelägen upp- gift för samhället inom åldringsvården att bygga upp en organisation, som tryg- gar hjälp och tillsyn för de gamla som bor i sina egna bostäder.

ämm—.*?:Tl :::ng

Variationerna stora

Hemhjälp för åldringar, som avser städ— ning och inköp och i viss mån personlig hygien o. d., finns i nästan alla kommu— ner. Som framgått av den tidigare redo- görelsen, vilken bygger på uppgifter i socialpolitiska kommitténs undersök- ningsrapport om Åldringsvårdens läge (SOU 1961-3:47), omfattar hemhjälpen totalt 6 procent av åldringarna i lan- det. Skillnaderna mellan kommuner och län är mycket stora. I Hallands län beräknas 3 procent av åldringarna få hjälp i hemmen genom denna orga- nisation, i Västmanlands län 9 procent. En kommun rapporterar att 28 procent av åldringarna får kommunalt organi- serad hemhjälp.

Aktiviteten på hemvårdens område har spritt sig snabbt över hela landet. Att över 16000 hemsamariter vid kommit- téns undersökning redovisats som verk— samma i detta arbete innebär bl. a., att man för vårduppgifterna kunnat till- godogöra sig en viss arbetskraftsreserv. Uppenbarligen är det fråga om mycket skiftande arbetsinsatser — från enstaka arbetstimmar till full tjänst. Löner och ersättningar är varierande, liksom ock- så de avgifter som de gamla erlägger.

Socialpolitiska kommitténs kartlägg- ning av åldringsvården visade, att nuva— rande åldringsvårdsåtgärder av skilda slag — om man bortser från pensioner o. d. — omfattar totalt nära 20 procent av åldringarna. Bakom detta procenttal ligger variationer i länen från 13 till 27 procent och långt större olikheter mel- lan kommuner. Variationerna avser sär- skilt bostadsåtgärder och öppen vård, dvs. hjälp till åldringar i deras hem. I fråga om institutionsvården på ålder- domshem och sjukhem är olikheterna mindre men ändå betydande.

Ca 20 procent har hittills fått direkt hjälp i fråga om bostad, öppen vård el-

ler långvarig institutionsvård. Om de övriga 80 procenten reder .sig själva bra eller dåligt står öppet.

Aktiv bostadspolitik måste kompletteras

I promemorian angående åtgärder för en förbättring av åldringarnas bostäder har kommittén och bostadsstyrelsen fö- reslagit en inventering av åldringarnas bostadsbestånd i varje kommun. Vid denna inventering bör man givetvis ge akt på åldringarnas behov av vård och tillsyn och vidta de åtgärder, som där- vidlag kan vara erforderliga.

Även i andra sammanhang bör kom— munerna visa aktivitet, när det gäller att ta reda på om åldringarna i kommunen behöver hjälp och tillsyn. Vid bostads- inventeringen kommer man att inrikta sig på de dåliga bostäderna och dem som bor där. Många åldringar som be— höver hemhjälp bor i goda bostäder. En särskild inventering kan behövas för att uppspåra dem. Det bör ankomma på socialstyrelsen och socialvårdskonsulen- terna att ge kommunerna de råd och det bistånd i övrigt, som kan vara erforder- ligt härutinnan. Därvid bör beaktas, att större kommuner eller ett samgående av kommuner kan ge ett bredare underlag för verksamheten, som kan anordnas och organiseras på ett annat sätt än i små kommuner. Möjligheterna att an- ställa personal ökar med större befolk— ningsunderlag inte bara i fråga om hem- hjälps- och hemsamaritverksamhet utan även när det gäller andra hjälpåtgärder.

Ny organisation bör prövas —-— tillsyn by- och kvartersvis

De gamla är ofta isolerade — även i städerna. De har inte kontakt med så många. De vet inte alltid vart de skall vända sig med sina bekymmer eller om de behöver hjälp. Ingen frågar efter dem, så länge de inte själva hör av sig.

Ensamheten är många åldringars svå- raste problem. De som får hjälp i hem— met får därmed också en kontakt. Men många får inga besök, vare sig de behö- ver direkt fysisk hjälp eller inte. Pos— ten kommer åtminstone med pensions- anvisningen, men hur värdefull den än må vara är den präglad av hälkortets opersonlighet. En signal på dörren kan för en åldring vara så sällsynt att han blir rädd för den — och stundom har han skäl att bli det.

Kommunerna bör undersöka, om det inte är möjligt och lämpligt att inom kommunen bygga upp en särskild orga- nisation för tillsyn av åldringarna inom kommunen, innebärande att kommunen indelas i distrikt (byar, kvarter etc.) med en särskilt utsedd person, som har att svara för åldringarna i distriktet. Det gäller här att hålla kontinuerlig kon- takt med åldringarna, hjälpa dem med råd och upplysningar samt omedelbart anmäla till vederbörande myndighet, om den gamle behöver hjälp i något av- seende. Å andra sidan skall åldringarna veta att de så snart de har behov därav, kan vända sig till kontaktmannen för byn, kvarteret etc. Kontaktmannens uppgift skulle däremot inte i och för sig vara att hjälpa de gamla med städ- ning osv.

I en del fall torde någon enskild or- ganisation inom kommunen vara beredd att ta på sig denna tillsyns- Och kon- taktverksamhet och anknyta till en egen distriktsindelning. Det synes vara en lämplig uppgift för enskilda organisa- tioner att i samråd inbördes och med kommunen organisera verksamhet av angivet slag. I förekommande fall bör kommunen delta i kostnaderna för verk- samheten. Bland organisationer som vi- sat stort intresse för praktisk åldrings- vård kan nämnas Röda korset, folk— pensionärsföreningar, husmodersför— eningar, lottakårer.

Anknytning till den institutionella vården

Den öppna vården och den institutionel- la vården hör nära samman. Familje- beredningen har i sin promemoria om social hemhjälp (Socialdepartementet stencil 1963z8) framhållit vikten av samordning av alla former av social hemhjälp och hemsamaritverksamhet. Socialpolitiska kommittén har i utlå- tande över promemorian för sin del framhållit, att man bör beakta även sam— ordningen med den institutionella vår- (len.

Framförallt i små kommuner, där ål- derdomshemmet inte anses tillräckligt stort för att motivera en biträdande föreståndarinna eller avbytare för fö- reståndarinnan, synes det vara förenat med fördelar, om planeringen och sköt- seln av den öppna åldringsvården kunde samordnas med värden på ålderdoms- hemmet. Föreståndarinnan kunde ha ansvaret för verksamheten med en bi— trädande föreståndarinna som medhjäl- pare, främst inriktad på den öppna vår- den.

Fastare organisation

På många håll bygger hemhjälpen till gamla huvudsakligen eller enbart på timanställd personal. Även om detta i och för sig kan vara utmärkt, synes man samtidigt böra sträva efter att skapa en kår av personal anställd på heltid eller klart angiven deltid för den öppna åldringsvården. Bättre reglerade anställningsförhållanden kan öka rekry- teringen. Att rätt till sociala förmåner följer anställningen är viktigt.

Enligt en av familjeberedningen gjord undersökning avseende ett 100-tal kom— muner, publicerad i den nyssnämnda promemorian, varierade den genom- snittliga arbetstiden för de timanställda hemsamariterna under år 1962 samt un-

der mars månad 1963 bland de tillfrå- gade kommunerna mellan ca 10 och 50 procent av en arbetstid på 45 timmar per vecka. Familjeberedningen konstate- rar vidare, att över hälften av den tim- anställda personalen utanför de tre stor- städerna vid undersökningen befanns ha en kortare anställningstid än 3 år. Bland tillfrågade småkommuner uppgick den- na andel till närmare 80 procent, vilket dock enligt beredningen torde ha sin förklaring i att hemsamaritverksamhe- ten påbörjats först under senare år i dessa kommuner och nu är under upp- byggnad. Härtill kommer att hemsama- ritarbetet i många fall kommit att ut- göra ett tillfällighetsarbete, antingen som ett första steg ut i förvärvslivet för tidigare hemarbetande husmödrar eller som ett extra arbete för äldre kvinnor så länge krafterna räcker. Den genomsnitt- liga avgången bland den timanställda personalen under år 1962 motsvarade enligt beredningens undersökning om- kring 35 procent av antalet anställda den 1 april 1963.

Den omständigheten att hemsamari- ternas förhållanden i växande utsträck- ning under senare år reglerats genom avtal, torde skapa större förutsättningar för en fastare organisation av den öppna åldringsvården. Ett genomförande av familjeberedningens förslag i den tidi- gare berörda promemorian till utbild- ning av hemvårdarinnor och hemsama- riter torde även bidra härtill.

Behoven allt större

Att med hjälp av siffror mäta effekti- viteten i åldringsvården eller graden av behovstäckning är inte möjligt. Bakom uppgifter om antalet bostäder, antalet hjälpta i öppen vård, antalet vårdade i ålderdomshem eller sjukhem ligger myc- ket skiftande insatser, påkallade av myc- ket olika behov. Variationerna är så stora och så fördelade över landet, att

de inte kan tänkas vara resultatet av överväganden enbart med hänsyn till åldringarnas behov. Att ange storleken av detta behov av insatser på hemhjäl- pens område synes inte vara möjligt. Med hänsyn till de höga tal för andelen åldringar med hemhjälp, som redovisats från en del håll, och till uttalanden som kommunerna gjort i samband med kom- mitténs enkät, nödgas man konstatera att behoven av hemhjälp långt ifrån är tillfredsställda.

De av kommittén ovan föreslagna åt- gärderna, som avser en inventering av hjälpbehovet och skapandet av en orga- nisation för att trygga snabb hjälp till de gamla vid behov, leder till ökat krav på hjälp i hemmet.

För att bereda åldringarna tillfälle att så långt det är möjligt bo i sina egna bo- städer torde det enligt kommitténs me- ning ofta vara nödvändigt att i fasta for— mer organisera vård och tillsyn, t. ex. vid pensionärshem. Även dylika anord- ningar kommer att öka kravet på perso- nal för hjälp och tillsyn av åldringar.

Slutligen kommer behovet av hem— hjälp att öka därför att antalet åldring- ar ökar. Redan för att en oförändrad andel av det totala antalet åldringar, ca 6 procent, skall få hjälp i hemmen även i fortsättningen, måste hjälp kun- na lämnas till ytterligare nära 2 000 per— soner varje år. Då härtill kommer, att åldringarna ökar inte endast i antal utan också i genomsnittlig levnadsålder samt att hjälpfallen blir mer komplicerade, växer hjälpbehovet ytterligare.

Glesbygdens särskilda problem

Hjälpen till gamla och tillsynen av dem i deras egna hem är ett speciellt problem i glesbygdskommunerna, där stugorna kan ligga långt från varandra, bortom de stora stråken med kommunikationer och affärer m. m. Skogsbygderna och skärgårdskommunerna har särskilda

svårigheter att organisera hemhjälp och tillsyn av åldringarna. Avstånden och kommunikationssvårigheterna framför- allt vintertid gör det många gånger hart när omöjligt att ge de gamla den hjälp och tillsyn, som behövs. Här torde man få lita till grannhjälp _— om det finns några grannar på rimligt avstånd.

När man bedömer möjligheterna att organisera hemhjälp för åldringar i glesbygderna måste man beakta, att till- gången på arbetskraft för sådana upp— gifter ofta är knapp i dessa bygder. Till- gänglig arbetskraft som kan tänkas stå till förfogande för hemhjälps- och vård- nadsuppgifter, är främst att finna bland gifta kvinnor. Enligt 1960 års folkräk- ning uppgår antalet kvinnor i hela be- folkningen till 1 005 per 1 000 män. Pro- portionen mellan könen växlar emeller- tid mellan olika åldersklasser samt mel- lan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Det s. k. kvinnoöverskottet är koncentre- rat till städer och tätorter, medan gles- bebyggelsen har ett betydande under- skott av kvinnor. Inflyttningen till tät- orterna har i högre grad avsett kvin- norna.

Det bör emellertid påpekas, att åld- ringarnas behov av hjälp i hemmet sär- skilt på landsbygden inte sällan gäller sysslor som även traditionellt utförs av män: vedhuggning, snöskottning, vat- tenhämtning. En okonventionell inställ- ning till arbetsuppgifternas fördelning på könen är befogad även då det gäller hemhjälpen för åldringar. Äldre män är många gånger både vana vid hemarbets- uppgifterna och angelägna att få en arbetsuppgift och en biinkomst.

Personalbehovet ökar

För att tillgodose det behov av vård och tillsyn, som de gamla har om de skall beredas tillfälle att under trivsamma och trygga former bo i sina egna hem,

krävs en avsevärd utbyggnad av orga- nisationen. Det är svårt att beräkna det personaltillskott, som kan erfordras, men man torde kunna utgå från att ut- bildningen av personal måste bedrivas i minst samma omfattning som under de senaste åren, ca 3 000—4 000 hemsama- riter per år. Utbildningen av sådana hemsamariter, som nu huvudsakligen organiseras genom arbetsmarknadsver— kets försorg, kommer att överflyttas till det nya skolverk, som träder i funktion vid sammanslagningen av skolöversty- relsen och överstyrelsen för yrkesutbild- ning. Det är angeläget att denna utbild- ningsverksamhet inte påverkas i nega- tiv riktning genom omorganisationen och att den på sikt ytterligare ökas. Kursfordringarna får inte sättas för högt.

Statens insats -— Stimulansbidrag

Kommunerna har ett stort ansvar, när det gäller att ta hand om åldring- arna och sörja för deras behov i olika avseenden. Även den ekonomiska bör— dan kan vara tung, särskilt i glesbygds- kommuner, där åldringarna är många och antalet invånare i produktiv ålder relativt litet. Det gäller att på ett till— fredsställande sätt ordna för de gamla inte bara i fråga om hjälp och tillsyn i hemmen utan även i fråga om ålder- domshem, pensionärshem, fotvård och andra former av hjälp och service, som kan bidra till att ge åren innehåll och bereda de gamla trygghet, trivsel och glädje. De stora variationerna i aktivi- tet i kommunerna kan givetvis i några fall bero på bristande initiativ och in— tresse för uppgiften. Det kan bero på bristande resurser, att man i en del kommuner inte kunnat redovisa så hög grad av aktivitet i olika avseenden som andra kommuner gjort.

Hemsamaritverksamheten har inte

haft något direkt ekonomiskt stöd av staten, men arbetsmarknadsverket har medverkat genom rekrytering och ut— bildning av personal, i vissa fall också genom att biträda vid förmedlingen av hemsamariternas uppdrag hos de gamla. I dagens läge räcker inte detta. Socialpolitiska kommittén anser att de insatser som nu krävs av kommunerna när det gäller den öppna åldringsvår- den, skall motsvaras av en insats från statens sida. För att stimulera kommu- nerna till planering samt ökade och nya åtgärder för den öppna åldringsvården bör staten påta sig en del av kostnader- na för denna form av åldringsvård. Det- ta bör enligt kommitténs mening ske på det sättet att kommunerna får ekono- miskt stöd till åtgärder för hemhjälp och tillsyn av åldringar i deras hem.

Statsbidrag —- 50 procent av nettokost- naderna

Statens bidrag bör uppgå till 50 procent av nettokostnaderna för hemhjälp åt åldringar i deras hem. Med nettokost- nader avses då kommunens bruttokost- nad minskad med inkomster av avgif- ter. I bidragsunderlaget bör inte med- räknas kostnader för planering, inven- tering av vårdbehov o. d. Stödet bör avse direkta kostnader för arbete i form av hemhjälp hos åldringar i deras enskilda bostäder.

I vissa kommuner bedrivs hemhjälps- verksamheten för åldringar av enskilda organisationer med bidrag från kommu- nen. I sådana fall då verksamheten står öppen för alla bör möjligheter föreligga att på motsvarande sätt lämna statligt stöd till den del det kommunala bidraget kan visas hänföra sig till direkta kost- nader för hemhjälpsarbete hos åldring— ar i deras enskilda bostäder.

Det är ur bidragssyn-punkt likgiltigt vem som utför hemhjälpsinsatsen —-

om det är en utbildad hemvårdarinna eller en hemsamarit. Däremot bör hem- sjukvården som faller under sjukvårds- huvudmännens ansvar inte medräknas. En beräkning får göras av tikaSt- naden för hjälpinsatserna och bidra- get beräknas på grundval av uppgif- ter om antalet utförda arbetstimmar och kommunens nettoutgifter härför.

Kostnader för annan öppen vård bör inte få räknas in i bidragsunderlaget, inte heller kostnader för institutions— vård, t. ex. kommunens kostnader för driften av ålderdomshem.

Avsikten -— en utbyggnad av verksamheten

Avsikten med det statliga stödet till hemsamaritvenksamhet m. m. i en kom- mun är att verksamheten utbygges. Statsbidraget skall inte ha karaktären av ett allmänt ekonomiskt stöd till kom- munen.

Statsbidraget knytes till hemhjälp för åldringar. Härigenom får kommunerna möjlighet att ytterligare satsa på den öppna åldringsvården.

Ansökan till socialstyrelsen

Ansökan om statsbidrag får göras ka- lenderårsvis i efterskott hos social- styrelsen. Ansökan bör verifieras med uppgifter om verksamhetens omfatt- ning under året, nettokostnader och andra uppgifter som kan vara av be- tydelse för bedömningen av statsbi- dragsfrågan. Uppgifterna skall vara be— styrkta av kommunens revisorer.

Plan för åldringsvården

Vid ansökan bör fogas en plan för åld- ringsvården inom kommunen, innehål- lande uppgifter om åtgärder för att för- bättra bostadssituationen för åldringar,

verksamheten vid ålderdomshem och den öppna vården. En redogörelse bö-r lämnas om under året vidtagna åtgär- der. Vidare bör anges de åtgärder som planeras för utbyggnad av verksam- heten.

Socialstyrelsens uppgift

Vid sidan om prövningen av statsbi- dragsärenden och utanordning av be- viljat statsbidrag bör socialstyrelsen ha till uppgift att med ledning av de in— komna redogörelserna m. -m. följa verk- samheten ute i landet. Styrelsen får här- igenom bättre möjligheter att verka som ett aktivt centralorgan för den sociala åldringsvården.

Socialstyrelsen bör lämna råd till kommunerna och hjälpa dem i deras arbete att bygga upp den sociala åld- ringsvården. Styrelsen bör även bedriva upplysnings— och informationsverksam- het i olika former.

En av socialstyrelsens uppgifter bör vara att befrämja en enhetlig utveck- ling. De stora olikheterna kommunerna emellan i olika avseenden bör utjäm- nas. Bl. a. bör styrelsen studera avgifts- sättningen för hemhjälp och utfärda de rekommendationer den finner påkal- lade.

I detta sammanhang må erinras om att kommittén & sin undersökningsrap- por-t om äldringsvårdens läge bland problem att diskutera nämnde frågan om den enskilde åldringens deltagande i kostnaderna för olika slags vård och service. Tidigare har det varit natur- ligt att betrakta åldringen som en i all- mänhet betalningssva-g person vars ser- vice och vård måste ställas till förfo- gande utan kostnad eller till starkt sub- ventionerat pris. Det nämndes vidare, att då en växande del av åldringarna får bättre ekonomiska resurser pris- och avgiftsfrågor kan betraktas från

nya utgångspunkter. I 1957 års riktlin- jer för åldringsvården talades även om att framtida åldringsvårdsbehov borde tillgodoses inom ramen för ett fritt kon- sumtionsval. Valfrihetens princip synes förutsätta, att konsumtionen sker efter ett övervägande där kostnadsfaktorn spelar sin roll, framhölls det i under— sökningsrapporten.

I hemhjälpsverksamheten får man pröva sig fram till en ordning som be- fordrar effektivitet utan onödig byrå- kratisering. Socialstyrelsens uppgift blir i första hand att stimulera och bistå kommunerna.

Den nu föreslagna bidr-agsgivningen bör ha karaktären av försöksverksam- het.

Bestämmelser om statsbidrag bör trä— da i kraft den 1 juli 1964.

Närmare bestämmelser om statsbi- draget torde få utarbetas i socialdepar— tementet. I socialstyrelsen torde Vissa personalresurser komma att stå till för- fogande för arbetsuppgiften med stats— bidragen.

Stöd även till hjälp åt invalider

Vad ovan sagts om hemhjälp och till- syn av åldringar bör gälla även invali- der. De uppgifter som lämnats till so- cialpolitiska kommittén i samband med åldringsvårdsundersökningen i april 1962 tyder på att den hjälp som lämnas invalider i deras hem är långt ifrån tillräcklig. En inventering beträffande deras behov av hjälp och tillsyn m. m. synes böra göras av varje kommun. Härvid bör även — liksom beträffande åldringarna — beaktas de särskilda hjälpmedel, som i växande utsträckning finns för handikappade bl. a. för att un— derlätta deras dagliga livsföring och varom upplysningar står att få från Svenska vanförevårdens centralkom- mitté (SVCK).

Kostnaderna

Statsbidraget till kommunerna för hem- hjälp m. ni. kan _ räknat på tillgäng- liga uppgifter för år 1961 och 1962 -—

uppskattas till ca 30 milj. kr. under ett år. Det är emellertid svårt att uppskatta kostnaderna för de närmaste åren, bl. a. därför att det är vanskligt att beräkna takten -i utbyggnaden av verksamheten.

Tesen att de gamla skall beredas till- fälle att så länge som möjligt bo i sina hem får inte innebära, att de skall bo i dåliga bostäder och utan särskild hjälp och tillsyn när sådan behövs. Samhäl- let har i många fall ett stort ansvar för att speciella åtgärder vidtas till åld- ringarnas hjälp i hemmen.

Ca 20 procent av åldringarna får en- ligt kommitténs kartläggning av åld- ringsvården samhällelig hjälp i fråga om bostad, öppen vård eller långvarig institutionsvård. Om de övriga 80 pro- centen reder sig själva bra eller dåligt står öppet. Hemhjälpen omfattar totalt ca 6 procent av åldringarna i landet. Skillnaderna mellan kommunerna lik- som mellan länen är mycket stora.

En aktiv bostadspolitik för en för- bättring av åldringarnas bostäder mås- te kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i deras hem. En särskild inventering vid sidan av den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen före- slagna bostadsinventeringen kan behö- vas för att uppspåra de åldringar som kan vara i behov av hemhjälp eller annan omvårdnad. Det bör ankomma på socialstyrelsen och socialvårdskon- sulenterna att ge kommunerna de råd och det bistånd i övrigt, som kan vara erforderligt. Därvid bör beaktas, att större kommuner eller ett samgående av kommuner kan ge ett bredare underlag för verksamheten, som kan anordnas och organiseras på ett annat sätt än i små kommuner.

Sammanfattning

Kommunerna bör undersöka, om det inte är möjligt och lämpligt att inom kommunen bygga upp en särskild orga- nisation för tillsyn av åldringarna inom kommunen. Detta kan innebära att kom- munen indelas i distrikt (byar, kvar- ter etc.) med en särskilt utsedd per- son med uppgift att svara för åldring- arna i distriktet, att hålla kontinuer- lig kontakt med dem, hjälpa dem med råd och upplysningar samt anmäla framkomna hjälp— och vårdbehov. Det synes vara en lämplig uppgift även för enskilda organisationer att i samråd inbördes och med kommunen organi— sera verksamhet av angivet slag.

Man bör sträva efter att skap-a en kår av personal anställd på heltid eller klart angiven deltid för den öppna åldrings- vården. Reglerade anställningsförhållan- den kan öka rekryteringen.

För att tillgodose det behov av vård och tillsyn, som de gamla har om de skall beredas tillfälle att under triv- samma och trygga former bo i sina egna bostäder, behövs en avsevärd ut- byggnad av hemhjälpsorganisationen.

Socialpolitiska kommittén anser, att de insatser som nu krävs av kommuner- na när det gäller den öppna åldrings- vården skall motsvaras av en insats från statens sida. För att stimulera kom- munerna till planering samt ökade och nya åtgärder för den öppna åldrings— vården bör staten ta på sig en del av kostnaderna för denna form av åld- ringsvård. Detta bör ske på det sättet, att kommunerna lämnas ekonomiskt

stöd till åtgärder för hemhjälp och till- syn av åldringar i deras hem.

Statens bidrag bör uppgå till 50 pro- cent av nettokostnaderna för hemhjälp åt åldringar i deras hem. Med nettokost— nader avses kommunens bruttokost— nad minskad med förekommande in— komster av avgifter. Ansökan om stats- bidrag får göras kalenderårsv-is i efter- skott hos socialstyrelsen. Vid ansökan bör fogas en plan för åldringsvården inom kommunen, innehållande uppgif- ter om åtgärder för att förbättra bo- stadssituationen för åldringar, om verk- samheten vid ålderdomshem samt om den öppna vården.

Vid sidan om prövningen av stats- bidragsärenden och utanordning av be- viljat statsbidrag bör socialstyrelsen ha till uppgift att med ledning av de in— komna redogörelserna m. m. följa ve-rk- samheten ute i landet samt vidta de åt- gärder som kan anses erforderliga. Sty- relsen får härigenom bättre möjlighe-

ter att verka som ett aktivt centralor— gan för den sociala åldringsvården. Socialstyrelsen bör lämna råd till kommunerna och hjälpa dem i deras arbete att bygga upp den sociala åld- ringsvården. Styrelsen bör även be- driva upplysnings- och informations- verksamhet i olika former. En av so- cialstyrelsens uppgifter bör vara att befrämja en enhetlig utveckling. De stora olikheterna kommunerna emellan i olika avseenden bör utjämnas. Bestämmelserna om statsbidrag bör träda i kraft den 1 juli 1964. Den fö- reslagna bidragsgivningen bör ha ka- raktär av försöksverksamhet. Det föreslagna statliga stödet bör även avse hemhjälp åt invalider i deras hem. Kostnaden för det [föreslagna stats- bidraget till kommunerna för hemhjälp kan _— räknat på tillgängliga uppgifter för år 1961 och 1962 — uppskattas till ca 30 milj. kr. under ett år.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1964

Systematisk förteckning

(Sturarna inom klammer beteckna utredningen-nas nummer 1 den kronologiska toi-teckningen)

Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5]

Ftnansdepartementet

Värdesäkringskommtttén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del 11. [2]

Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [4]

Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [a]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1964

.;aa—..;—1_aw..a._: MTV ”"%-_ _ "%?-”#5

”;;: , erna-:;

.A_.