SOU 1965:62
Vissa pensionsfrågor
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
Genom beslut den 14 december 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän för att utreda vissa frågor rörande den allmänna pensioneringen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän presidenten i försäkringsdomstolen Liss Granqvist, tillika ordförande, numera t. f. expe- ditionschefen i socialdepartementet Gunnar Danielson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Sigrid Ekendahl, Henning Gustafsson och Rune Gustavsson, ledamoten av riksdagens första kammare Göran Karlsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare Tage Magnusson.
Utredningen har antagit benämningen pensionsförsäkringskommittén. Såsom expert har tillkallats numera avdelningsdirektören hos riksför- säkringsverket Åke Kjellström. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 16 januari 1963 numera försäkringsdomaren Carl Axel Petri. Därjämte förordnades den 18 november 1964 hovrättsassessorn Börje Wilhelmsson till sekreterare åt utredningen.
Under utredningsarbetets gång har Kungl. Maj:t till kommittén över- lämnat vissa riksdagsutlåtanden, motioner och framställningar.
Genom beslut den 3 juni 1965 uppdrog Kungl. Maj:t i tilläggsdirektiv åt kommittén att utreda frågor i samband med framtida standardhöjningar av folkpensionerna.
De problem som omfattas av kommitténs ursprungliga uppdrag har i stora delar nära samband med det genom tilläggsdirektiven erhållna nya uppdraget. Det är därför icke möjligt för kommittén att nu redovisa för— slag i andra ämnen än sådana som kan bedömas fristående från de i till- läggsdirektiven åsyftade problemen. Vissa frågor angående förmåner till handikappade, utlänningar—s ställning inom tilläggspensioneringen samt ma-
kes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen har av kom- mittén ansetts kunna behandlas fristående och icke böra uppehållas av kommitténs övriga uppgifter. Förslag i dessa avseenden framlägges därför nu i särskilt betänkande.
Stockholm i oktober 1965
Liss Granqvist
Gunnar Danielson Sigrid Ekendahl Henning Gustafsson Rune Gustaosson Göran Karlsson Tage Magnusson
/Carl Axel Petri Börje Wilhelmsson
Förmåner till handikappade
Gällande bestämmelser
I 9 kap. lagen om allmän försäkring (AFL) behandlas tilläggsförmåner till folkpension m. 111. Under denna rubrik återfinnes bestämmelserna om bl.a. invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag.
Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 % AFL till försäkrad som uppbär ålders- eller förtidspension och som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan om hjälpbehovet uppkommit innan den försäkrade fyllt 63 år. Invaliditets— tillägg skall alltid utgå om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Dessa två fall motsvarar de fall då enligt tidigare lagstiftning utgick vårdtillägg respektive blindtillägg. Invaliditets- tillägg utgår slutligen till försäkrad som uppbär partiell förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i kropps- organs funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.
Invaliditetstillågg utgår med 30 procent av basbeloppet, dvs. för närva- rande 1560 kronor.
Till försäkrad som ej uppbär pension enligt AFL kan utgå invaliditets- ersättning, om han fyllt 16 år. Reglerna härom återfinnes i 9 kap. 3 % AFL. Invaliditetsersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blind- heten inträtt innan han fyllt 63 är, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion be— höver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas be- tydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.
Sedan den 1 juli 1964 erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersättning om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterbli- venhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfatt- ning är i behov av särskild tillsyn och vård. Bidraget kan begränsas till viss tid.
Invaliditetsersättning utgår med 50 procent av basbeloppet, dvs. för när- varande 2 600 kronor om året.
Invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag utgår ej till per- soner som stadigvarande vårdas på anstalter som tillhör staten, kommun eller landstingskommun eller på enskilda anstalter som uppbär statsbidrag.
Beträffande rätten till vårdbidrag har riksförsåkringsverket den 28 janu- ari 1965 utfärdat anvisningar. I dessa understrykes att grunden för det särskilda behovet av tillsyn och vård skall vara medicinsk. Såsom exempli- fiering av de sjukdomar, skador och defekttillstånd, som kan föranleda bidragsrätt, nämnes svåra medfödda missbildningar, organiska nerv- och muskelsjukdomar samt förlossningsskador, cerebral pares m.m., utveck— lingsrubbningar i skelettet till följd av sjukdom, andra somatiska sjuk— domstillstånd, defekter i de sensoriska organen, inentalsjukdom samt slut- ligen psykisk efterblivenhet. Behovet av tillsyn och vård skall föreligga i avsevärd omfattning samt gå utöver det vårdbehov som finnes hos ett nor- malt utvecklat barn i motsvarande ålder.
I fråga om skattereglerna på området bör nämnas, att invaliditetsersätt- ning och invaliditetstillägg icke beskattas under det att förtidspension ut- gör beskattningsbar inkomst. Försäkrad som uppbär folkpension erlägger icke folkpensionsavgift, under det att den som erhåller invaliditetsersätt- ning inte av denna anledning är befriad från sådan avgift.
Några statistiska uppgifter
Totala antalet invaliditetsersättningar utgjorde 1965 i mars 1873, i april 1923, i maj 1972, i juni 2 011, i juli 2 044, i augusti 2 091 och i september 2 153. De årliga kostnaderna för invaliditetsersättningarna kan med utgångs- punkt från dessa siffror uppskattas till närmare 6 milj. kronor.
Antalet invaliditetstillägg utgjorde i januari 1964 8325, motsvarande en årskostnad av cirka 10 milj. kronor.
Under mars, april, maj, juni, juli, augusti och september månader 1965 utbetalades 2695, 3111, 3589, 3880, 3967, 4146 respektive 4204 vård- bidrag. Den starka stegringen torde sammanhänga med de i januari 1965 utfärdade anvisningarna från riksförsäkringsvcrket. Det är svårt att göra något uttalande om på vilken nivå antalet slutligen kommer att stanna. Ursprungligen antogs att vårdhidragen skulle komma att utgöra omkring 5 000. Årskostnaderna utgör för närvarande knappt 11 milj. kronor.
Inledande synpunkter
Enligt grundprinciperna för den allmänna pensioneringen skall pension ersätta inkomstbortfall medan de i 9 kap. AFL nämnda förmånerna inva- liditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag, som behandlas i före- varande betänkande, principiellt skall utgöra ersättning för vissa kostnader, som hänför sig till den försäkrades handikapp. Når kommittén nu upptar frågan rörande de sistnämnda förmånerna utan att samtidigt ompröva andra delar av pensionssystemet måste detta givetvis ske med utgångs-
punkt från den hittillsvarande principiella skillnaden mellan pension och nämnda förmåner. Det är emellertid också klart att en reform av dessa inte kan ske utan beaktande av utvecklingen inom andra delar av socialförsäk- ringen och av det samhälleliga stödsystemet till handikappade utanför för- säkringen.
Under sitt fortsatta arbete har kommittén att ompröva storleken och konstruktionen av många grundförmåner inom den allmänna pensione- ringen. Kommitténs överväganden beträffande grundförmånerna kan själv- fallet påverka de förmåner som behandlas i detta avsnitt.
Det skulle föra för långt att här lämna en fullständig redogörelse för samhällets stöd till handikappade. En kartläggning av detta har för övrigt nyligen företagits av socialpolitiska kommittén i dess betänkande »Social omvårdnad av handikappade» ( SOU 1964:43 ). Några omständigheter be- träffande de nämnda stödformerna som har särskild betydelse för kom— mitténs ställningstagande skall emellertid nämnas i det följande.
Landstingens och primärkommunernas stöd åt de handikappade har under senare år ökat. Det kan nämnas att anslaget till hemsjukvård ökat kraftigt från 8,8 milj. kronor 1959 till 41,3 milj. kronor 1965. Villkoren för att erhålla bidrag för hemsjukvård varierar mellan olika landstingsområ- den. Ekonomisk behovsprövning förekommer i vissa landsting. Bidragens storlek är beroende av om den sjuke vårdas av anhörig eller utomstående. Bidraget till anhörig varierar mellan 100 och 400 kronor i månaden. Om den sjuke vårdas av annan än anhörig beräknas bidraget regelmässigt efter timpenning. Även insatsen för hemhjälpsverksamheten har ökat under se— nare år. Kommittén utgår från att den nämnda utvecklingen kommer att fortsätta.
Åtskilliga frågor rörande omvårdnaden av handikappade är föremål för utredning. Kommittén vill särskilt erinra om att Kungl. Maj:t innevarande år tillkallat sakkunniga för att utreda bl. a. samordningen av det allmänna studiestödet och det speciella stödet till handikappade som studerar. En annan fråga som de sakkunniga skall behandla rör de handikappades re- sor och transporter.
Till kommittén har överlämnats förslag om åtskilliga partiella reformer i fråga om tilläggsförmånerna. Gemensamt för förslagen är att man på olika sätt velat komplettera och förbättra det nuvarande systemet. Detta har visserligen varit i kraft förhållandevis kort tid. I fråga om vårdbidra— gen har ej ens alla ansökningar slutprövats, som gjorts i anslutning till de nya reglernas ikraftträdande. Det kunde därför finnas skäl att avvakta ytterligare erfarenheter innan ändringar överväges. Kommittén har emel— lertid funnit att det redan nu finns möjligheter att genomföra vissa för— bättringar i nuvarande system även om de särskilt med hänsyn till det pågående reformarbetet rörande grundförmånerna måste ges en begrän- sad räckvidd.
Inledning Enligt de regler som gällde före AFL utgick invalidpension till den, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till större delen förlorad före den allmänna pensionsåldern. Inva- lidpensionen bestod av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjdes med indextillägg respektive standardtillägg. Grundpensionen utgick utan inkomstprövning. Tilläggspensionen var däremot inkomstprövad. Blindtill- lägg utgick med 1 200 kronor om året till den som blivit blind före fyllda 60 år. Vårdtillägg utgick med 1 200 kronor om året till pensionsberättigad, som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och på grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet. därav uppkommit före det han fyllt 60 år. Blindtillägg och vårdtillägg ut- gick utan inkomstprövning.
I vissa fall kunde dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kronor om året jämte standardtillägg tillerkändes helt arbetsoförmögen in- validpensionär, vars make ej åtnjöt folkpension, s.k. hjälplöshetstillägg.
I sitt betänkande (SOU 1961: 29) anförde 1958 års socialförsäkringskom- mitté att den hade undersökt möjligheterna att införa ett nytt tillägg, som skulle kunna utgå i vissa fall, där vårdtillägg icke kunde ifrågakomma, men där det uppenbarligen förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Ett sådant tillägg skulle lämpligen kunna betecknas hjälptillägg. Svårigheterna att därvid skapa en tillfredsställande gränsdragning var up- penbara. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget borde avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet. För att begränsa personkretsen måste emellertid hjälpbehovet också i dessa fall vara relativt kvalificerat. För rätt till vårdtillägg krävdes dels att den pensionsberättigade var ur stånd att reda sig själv och dels att han på grund härav var i behov av ständig tillsyn och vård. Beträffande hjälptillägget skulle det senare ledet kunna mildras så att vederbörande var i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person. Med en sådan bestämning skulle hjälptillägg kunna utgå i fall, där hjälpbehovet var relativt betydande och där det avsåg dag- ligen återkommande åtgärder som hjälp med av- och påklädnad, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att förflytta sig etc. Exempli- fieringen fick inte betraktas såsom uttömmande. Det borde ankomma på de pensionsbeviljande organen att, med beaktande av de sålunda angivna riktlinjerna, i varje särskilt fall avgöra, om förutsättningar för hjälptillägg förelåg. Att tillämpningen av reglerna om hjälptillägg måste medföra ett visst merarbete för pensionsmyndigheterna var uppenbart. Å andra sidan kunde man vid prövning av hithörande frågor få viss ledning av de erfa— renheter som vunnits vid handläggningen av ärenden om vårdtillägg. Kom- mittén förordade, att ett tillägg, kallat hjälptillägg, i enlighet med vad ovan
skisserats, infördes vid sidan om vårdtillägget. Beträffande förutsättning- arna för rätt till hjälptillägget utöver vad ovan anförts borde gälla samma villkor som gällde eller föreslagits för vårdtillägget. Beträffande storleken av vårdtillägget och hjälptillägget förordade kommittén, att vårdtillägget bibehölls vid då gällande belopp 1200 kronor. Hjälptilläggets storlek var en avvägningsfråga. Det borde emellertid vara något lägre än vårdtillägget. Kommittén förordade, att hjälptillägget utgick med 800 kronor, vilket be- lopp motsvarade två tredjedelar av vårdtillägget.
I proposition nr 90 år 1962 anförde föredragande departementschefen i frågan:
Beträffande (len av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg och hjälptillägg har i några remissyttranden anmärkts, att förutsättningarna för rätt till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt klart. För rätt till vårdtillägg krävs f. 11. att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav har behov av ständig tillsyn och vård. Förslaget om hjälptillägg innebär att kraven på vårdbehovets intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hjälptillägg är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av vård och bistånd. Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om gradering av stödets storlek i olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det mången gång skulle bli svårt att avgöra, huruvida den försäkrade bör ha det ena eller det andra av de båda föreslagna beloppen 1 200 och 800 kr. Enligt min mening bör någon sådan gradering av stödets storlek inte förekomma. Däremot bör det för rätt till vård- tillägg nu gällande kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukas till hu- vudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vid- kommande.
Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäkrings- kommittén uppdelar på förmåner till blinda, till personer med avsevärda vård- behov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter, så långt möjligt sammanföras och få en enhetlig utformning. En förmän, benämnd in v a- l i d i te t 5 t i l l ä g g, bör vara avsedd för dem som har pension och en annan, kallad in v al i (1 i t e ts e rs ä t t n i n g, för invalidiserade i arbetsför ålder, vil,- kas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till ålders- eller förtidspension bör fordras att den för- säkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar. Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vård- behovet uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invalidi- tetstillägg kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande mer- utgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbete. Atnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetsersättning. Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersättningen 1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invali- ditetsförmånerna medför något ökade kostnader jämfört med kommittéförslaget, men å andra sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.
I propositionen, genom vilken förslag till lag om allmän försäkring före-
lades riksdagen, föreslogs i huvudsak den nuvarande utformningen av ifrå- gavarande förmåner. Invaliditetstillägg skulle övergångsvis utgå med 1200 kronor och invaliditetsersättning med 1800 kronor om året. Riksdagen godkände förslaget med vissa ändringar, bl.a. såtillvida att invaliditets- ersättningen bestämdes till 2000 kronor.
Genom beslut av 1964 års riksdag indexreglerades invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar genom anknytning till basbeloppet. Invaliditetstill- lägget utgår nu med 30 procent av basbeloppet och invaliditetsersättningen med 50 procent av basbeloppet.
I motioner till'1964 års riksdag aktualiserades frågor om höjning och gra— dering av invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar. Motionerna I: 299 och II: 390 innehöll yrkande om höjning av invaliditetstillägget till 60 pro- cent av basbeloppet och invaliditetsersättningen till 75 procent av basbelop— pet. I motionerna I: 598 och II: 722 yrkades höjning av invaliditetstillägget till 50 procent av basbeloppet. De båda ovannämnda motionsparen samt motionerna I: 298 och II:387 innehöll dessutom yrkanden om gradering av invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar. I frågan om höjning av beloppen fann riksdagen (andra lagutskottet 41/1964) det befogat att motio— nerna överlämnades till socialpolitiska kommittén. Beträffande spörsmålet om gradering av förmånerna uttalade riksdagen (andra lagutskottet 42/1964), att den då föreslagna höjningen av förmånernas belopp kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen. Det borde därför undersökas om inte reducerade tillägg och ersättningar borde införas för sådana fall då fullt bidrag inte kunde utgå.
Kungl. Maj :t har den 16 oktober 1964 överlämnat ifrågavarande motioner och utskottsutlåtanden till pensionsförsäkringskommittén för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Kommittén
Såsom förut nämnts utgår invaliditetstillägg till försäkrad som uppbär ål- derspension eller förtidspension samt är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan. Invaliditetstillägg utgår alltid om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad som uppbär partiell förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra ar- betet. Invaliditetsersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt 63 är, dels försäkrad som utför förvärvs- arbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funk- tion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkän-
nas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet. Invaliditetsersättning kan ifrågakomma en— dast i fall då pension enligt AFL ej utgår.
Invaliditetstillägget utgör för närvarande 1560 kronor, och invaliditets- ersättningen utgår för närvarande med 2 600 kronor.
I närmast föregående avsnitt har redogjorts för riksdagsutlåtanden samt motioner, vari uttalats önskemål såväl om höjning av invaliditetstilläggets och invaliditetsersättningens belopp som om en gradering av förmånerna i två nivåer. Framställningen om höjning av förmånernas belopp motive- ras med att hjälpbehovet hos de berörda grupperna är så stort att det inte tillgodoses med nuvarande belopp. För en gradering av förmånerna åbe- ropas huvudsakligen att tröskelproblemet blivit större allteftersom förmå- nernas belopp har höjts.
Förmånernas storlek
Invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar har det gemensamt att de principiellt är avsedda att ersätta vissa kostnader, som den försäkrade har till följd av sitt handikapp. När det gäller invaliditetstillägg till sådana för— säkrade som är ur stånd att reda sig själv vill man sålunda bidraga till vård- och tillsynskostnaderna och vad angår invaliditetstillägg och invaliditets- ersättningar till förvärvsarbetande syftar man till att kompensera den handikappade för de extrakostnader som hans handikapp förorsakar ho- nom med avseende å förvärvsarbetet. I intet fall är förmånernas storlek beroende av en individuell uppskattning av de faktiska kostnaderna utan förmånerna utgår med vissa fasta belopp. För det mera individuellt anpas- sade stödet finns andra hjälpformer. Så ger t. ex. kommunerna bidrag till dem som i sitt hem har behov av tillsyn och vård. De som utför förvärvs- arbete kan på olika vägar få ekonomisk hjälp till invalidfordon och andra hjälpmedel.
Den avvägning mellan den individuella och den generella hjälpen, som sålunda måste ske, är särskilt svår att göra vad avser dem som är ur stånd att reda sig själv och därför dagligen behöver hjälp. Det råder knappast nå- gon tvekan om att denna kategori är i stort behov av förbättringar. Sådana åstadkommes också för närvarande på den individuella sidan genom att kommunerna successivt förbättrar sitt stöd. Det bör framhållas, att vård- kostnaderna i det enskilda fallet för nu förevarande kategori varierar starkt och att det utifrån denna synpunkt kan vara motiverat att lägga tyngd- punkten på hjälpen till den individuella sidan. Kommittén utgår också från att den successiva förbättringen av de kommunala insatserna kommer att fortsättas.
Vid avvägningen av tilläggsförmånernas belopp gör sig flera olika syn— punkter gällande. I fråga om invaliditetstilläggen bör understrykas att dessa utgör en tilläggsförmån som kompletterar grundförmånen i form av förtids-
pension. Under sitt fortsatta arbete kommer kommittén att behandla frå— gan 0111 grundförmånernas storlek. Då grund- och tilläggsförmånen åtmin- stone i viss utsträckning beträffande förevarande kategori handikappade måste ses som en helhet synes det kommittén icke möjligt att ompröva tilläggsförmånens belopp utan samband med grundförmånen. Kommittén är därför icke nu beredd att föreslå någon förändring av invaliditetstilläg- gets belopp. I samband med att kommittén i ett kommande betänkande framlägger förslag beträffande förtidspensionens storlek kommer även frå- gan om invaliditetstilläggets belopp att behandlas.
När det gäller att avväga invaliditetsersättningens storlek träder andra synpunkter i förgrunden. Den som uppbär invaliditetsersättning åtnjuter icke pension. Pensionens storlek har alltså härvidlag inte samma betydelse som beträffande invaliditetstilläggens avvägning. Såväl i fråga om vård- kostnader som beträffande de merkostnader som förvärvsarbete medför är det givetvis svårt att göra generella antaganden om utgifternas storlek. Att förvärvsarbete i allmänhet drar med sig betydande merkostnader för en handikappad är dock ovedersägligt. Det är givetvis av allra största bety- delse att stimulera de handikappade till att deltaga i fi.")rvärvsarbete. För att åstadkomma en sådan stimulans är kostnadsersättningar av det slag det här gäller säkerligen betydelsefulla. Av särskilt värde är om den handikap- pade kan deltaga i förvärvslivet utan att stödet ges i form av förtidspen- sion. Kommittén finner med hänsyn till det sagda en höjning av invalidi- tetsersättningens belopp till 60 procent av basbeloppet befogad.
Ett förslag av nu angiven art aktualiserar frågan om relationen mellan invaliditetsersättningen och andra förmåner. Framför allt gäller det för— hållandet till den som uppbär förtidspension enbart från folkpensioneringen eventuellt jämte invaliditetstillägg. I fall då gift försäkrad, vars make åt- njuter ålderspension eller förtidspension enbart från folkpensioneringen, kommer exempelvis 1/3 förtidspension jämte invaliditetstillägg att uppgå till något lägre belopp än invaliditetsersättningen. Huruvida den som upp- bär invaliditetsersättning bör vara bättre ställd än tredjedelspensionären med invaliditetstillägg skulle måhända kunna ifrågasättas. Det bör emel- lertid ihågkommas att såsom ovan nämnts ändrade regler rörande grund- förmånerna är föremål för ytterligare överväganden.
Kommitténs förslag går alltså ut på att invaliditetsersättningen skall höjas till 60 procent av basbeloppet men att invaliditetstilläggets nivå för närva- rande inte skall justeras.
Beträffande den som vid ikraftträdandet av höjningen uppbär invalidi- tetsersättning bör en uppräkning av beloppet ske till den nya nivån. Endast om väsentligt ändrade förhållanden inträtt bör en omprövning av rätten till invaliditetsersättning ske för nu ifrågavarande kategori. Det bör erinras om att kommittén i följande avsnitt även föreslår införandet av en 30-pro- centnivå för invaliditetsersättningarna.
Gradering av förmånerna 1958 års socialförsäkringskommitté föreslog införandet av ett nytt tillägg, hjälptillägg, som skulle kunna utgå i vissa fall, där vårdtillägg icke kunde ifrågakomma, men där det uppenbarligen förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Kommittén ansåg svårigheterna att skapa en till- fredsställande gränsdragning stora. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget skulle avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet. Hjälp- behovet skulle också i dessa fall vara relativt kvalificerat. För rätt till vård— tillägg krävdes att vederbörande var i behov av ständig tillsyn och vård. För rätt till hjälptillägg skulle det räcka med att vederbörande var i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person. När departementschefen i propositionen med förslag till AFL under hänvisning till svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra huruvida vårdtillägg eller hjälptillägg skulle utgå fann att någon sådan gradering av stödets storlek ej skulle förekom- ma framhölls, att det för vårdtillägg då gällande kravet i fråga om vård- behovets intensitet borde uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits för hjälptilläggets vidkommande. Så skedde i AFL. Beträffande invaliditetstillägg uttrycktes hjälpbehovet med orden »vid upp- repade tillfällen dagligen i behov av hjälp av annan». De nu aktuella önske— målen om halva tillägg och ersättningar syftar till att medgiva rätt till halva förmåner vid en lägre grad av hjälpbehov än den som förutsattes av social- försäkringskommittén för hjälptilläggens vidkommande. Även med denna utgångspunkt kvarstår emellertid den av såväl socialförsäkringskommittén som departementschefen i den ovannämnda propositionen understrukna svårigheten att ange någon klar avgränsning mellan halva och hela tillägg och ersättningar.
Riksdagen har (andra lagutskottet 42/1964) framhållit, att den under fjol- året beslutade höjningen av tilläggens och ersättningarnas belopp kan få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen. Närmast synes man då åsyfta det fall som avses i 9 kap. 2 % andra stycket AFL, dvs. då någon som utför förvärvsarbete är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av an- nan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet. Merutgifterna an- ses i regel inte vara så betydande att de kan kvalificera för bidrag om de icke bedöms närma sig tilläggets respektive ersättningens belopp. Huru- vida lägre kostnader bör kvalificera för bidrag och var gränsen i så fall bör sättas är en avvägningsfråga. Om emellertid tilläggen och ersättning- arna även i framtiden —— vilket kommittén anser måste förutsättas —— skall utgå med fixa belopp kan icke helt obetydliga merutgifter göras kvalifice- rande såvida man vill fasthålla vid att tilläggen respektive ersättningarna skall utgöra ersättning för vissa av handikappet föranledda kostnader. Detta gäller även om halva tillägg och ersättningar skulle införas.
Enligt vad kommittén i det föregående avsnittet föreslagit bör frågan
om invaliditetstilläggets utformning bli föremål för bedömning först i sam- band med att förslag framlägges beträffande grundförmånens belopp. Till- lägget förutsättes alltså åtminstone tills vidare oförändrat utgöra 30 pro- cent av basbeloppet, dvs. för närvarande 1 560 kronor.
När det gäller sådana tillägg som utgår på grund av den försäkrades hjälpbehov är tillägget inte direkt knutet till vissa kostnader. En viss upp- mjukning i kravet på hjälpbehovets intensitet synes redan ha skett i praxis. Det torde därför kunna påstås att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande. Förhållandet kan sägas vara i någon mån lik- artat i de fall då tillägg utgår för merutgifter i samband med förvärvs— arbete. I sådana fall har merutgifterna tidigare i regel ej ansetts kvalificera för tillägg om de inte uppgått till ungefär tilläggets belopp. I senare praxis kan emellertid spåras en tendens till en något friare prövning av merkost- nadernas storlek. Det får förutsättas att denna något liberalare praxis kom- mer att bestå. Den tillgodoser i huvudsak samma syfte som en gradering. Kretsen av tilläggsberättigade torde därigenom i praxis få en lämplig av- gränsning. Om en måttlig överkompensation för kostnaderna i vissa fall skulle ske torde detta med hänsyn till den kategori det är fråga om knap- past ge anledning till betänkligheter.
På grund av det anförda föreslår kommittén för närvarande ingen gra- dering av invaliditetstillägget. När frågan om tilläggets belopp under kom- mitténs fortsatta arbete blir föremål för bedömning måste givetvis också frågan om gradering av tillägget tas upp till förnyade överväganden.
I fråga om invaliditetsersättningen kan andra synpunkter anläggas. Den föreslagna höjningen av ersättningen till 60 procent av basbeloppet accen- tuerar behovet av en lägre nivå för ersättningen i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet. Det synes kommittén som om tröskelproblemet beträffande invaliditetsersättningen bör minskas ge- nom införandet av en lägre nivå. För båda ersättningsnivåerna förefaller det lämpligt att anknyta till det resonemang som förts angående den libe- ralare praxis för invaliditetstillägg som utbildat sig. Huruvida den högre eller lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå skulle då komma att i huvudsak bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Det synes vara en fördel att villkoren beträffande kostnadernas stor- ,lek för invaliditetstillägg och den lägre nivån för invaliditetsersättning kan bli desamma. Enligt kommitténs mening bör den lägre ersättningsnivån sät- tas till 30 procent av basbeloppet. Härigenom uppnås även vad beträffar beloppets storlek paritet mellan tillägget och den lägre ersättningsnivån. Till den som är blind skall invaliditetsersättning alltid utgå efter den högre nivån.
Kommittén föreslår alltså en gradering av invaliditetsersättningen i en högre nivå — 60 procent av basbeloppet — och en lägre nivå — 30 procent av basbeloppet.
Åldersgränsen för hjälpbehovets inträde belräfande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning Inledning
Invaliditetstillägget tillkom i samband med AFL och ersatte de tidigare förmånerna vårdtillägg och blindtillägg. Beträffande dessa förmåner gällde att vårdbehovet respektive blindheten skulle ha inträtt före det vederbö- rande fyllt 60 år. Vårdtillägget infördes genom beslut vid 1954 års riksdag. I sitt ulåtande nr 13 anförde andra lagutskottet i fråga om åldersgränsen 60 år, att utskottet kunde acceptera denna men att en omprövning kunde ifrågakomma sedan erfarenhet av reformens verkningar vunnits. Utskottet framhöll i detta sammanhang att spörsmålet om vilka hjälpformer, som borde komma i fråga vid de under högre ålder inträffade hjälplöshetstill- stånden, hörde nära samman med åldrings- och kronikervårdfrågan över huvud.
I proposition nr 90 till 1962 års riksdag med förslag till lag om allmän försäkring m.m. anförde föredragande departementschefen beträffande de förmåner för vilka i propositionen föreslogs benämningen invaliditetstill- lägg bl. a.:
Enligt kommittéförslaget skall för rätt till blindförmånerna krävas, att blind- heten inträtt före det vederbörande fyllt 63 år mot nu 60 år. Motsvarande före- slås gälla beträffande det för rätt till vårdtillägg och hjälptillägg uppställda vill- koret i fråga om tiden för vårdbehovets uppkomst. Förslaget har i denna del till— styrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena. Några remissorgan har dock ifrågasatt att åldersgränsen bör helt utgå eller höjas till 67 år.
I hittillsvarande lagstiftning har det inte ansetts lämpligt att helt slopa ålders- gränsen. I fråga om de blinda har anförts bl. a., att av dem som blivit blinda i högre ålder ett ganska betydande antal kan antagas åtnjuta vård på allmänna inrätt— ningar och därför ej är i behov av blindtillägg. Skulle sådant tillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, skulle vidare vissa tillämpningssvå- vigheter uppkomma. Beträffande vårdtillägget har åberopats att behov av hjälp för personlig vård uppkommer förhållandevis ofta i de högre åldersgrupperna. För egen del finner jag att övervägande skäl talar för att bibehålla en åldersgräns före vilken blindheten eller vårdbehovet skall ha yppats. Huruvida åldersgränsen bör sättas vid 63 års ålder eller en annan ålder är en avvägningsfräga. Jag finner det vara en fördel att gränsen ligger några år under pensionsåldern 67 år, så att inte den omständigheten huruvida blindheten eller vårdbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns inträde kan bli avgörande för om tillägg skall utgå un- der återstoden av den försäkrades levnad. Kommitténs förslag bör enligt min me— ning godtagas.
I samband med propositionens behandling i riksdagen väcktes motioner med yrkande om höjning av åldersgränsen för invaliditetstillägg till 67 år. Riksdagen (andra lagutskottet 27/1962) anförde bl.a.:
Ett av skälen för åldersgränsen beträffande ifrågavarande tillägg är uppenbar- ligen, att ett lyte av den art .som tillägget är avsett att kompensera drabbar betyd- ligt hårdare, om det uppkommer medan vederbörande är i verksam ålder, än om det uppstår senare. Vidare är många människor vid hög ålder i fysiskt avseende
nedbrutna, och det kan inte anses påkallat att i samtliga dessa fall utge särskilda ersättningar från pensioneringen. Med hänsyn till dessa förhållanden synes en åldersgräns motiverad. Var denna skall ligga kan givetvis vara föremål för delade meningar. De anförda synpunkterna talar enligt utskottets mening även för att gränsen inte sättes alltför högt, och utskottet anser därför att den höjning med tre år som föreslås i propositionen innefattar en rimlig avvägning. I vart fall bör det inte komma i fråga att sätta gränsen högre för blinda än för andra invalider. Ut- skottet avstyrker alltså förevarande motionsyrkanden.
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner I: 65 och 11:88 med yrkande om slopande av åldersgränsen.
Riksdagen (andra lagutskottet 25/1965) uttalade i anledning av motio- nerna:
Utskottet anser alltjämt att en åldersgräns för utgivande av invaliditetstillägg bör finnas. Det kan som utskottet tidigare påpekat knappast vara en angelägenhet för den allmänna pensioneringen att i invaliditetstilläggets form ersätta de kost- nader för hjälp, som många gamla till följd av åldrandet otvivelaktigt kan bli i behov av. Problemet med vårdkostnader av denna art bör ses i samband med åld- ringsvårdsfrågan i stort. Spörsmålet om vilken åldersgräns som är den lämpligaste kan såsom utskottet tidigare uttalat vara föremål för delade meningar. Eftersom pensionsförsäkringskommittén behandlar frågor som berör bl. a. invaliditetstillägg synes motionerna kunna överlämnas till denna kommitté.
Kungl. Maj:t har den 9 april 1965 överlämnat ifrågavarande utskotts- utlåtande och motioner till pensionsförsäkringskommittén.
Kommittén
De till kommittén överlämnade motionerna och riksdagsutlåtandet har av- seende endast på åldersgränsen såvitt angår invaliditetstillägget. Enligt kommitténs mening bör även åldersgränsen för invaliditetsersättning i blindfallen bedömas i detta sammanhang. De överväganden som i det föl- jande redovisas har därför avseende även på denna sistnämnda kategori.
För rätt till vårdtillägg och blindtillägg gällde att hjälpbehovet respek- tive blindheten skulle ha inträtt före det vederbörande fyllt 60 år. I sam— band med att de båda nämnda hjälpformerna år 1962 ersattes med invali— ditetstillägg höjdes åldersgränsen till 63 år. Riksdagen fann då att denna gräns utgjorde en lämplig avvägning.
I det nu aktuella riksdagsutlåtandet framhålles, att det knappast kan vara en angelägenhet för den allmänna pensioneringen att i invaliditets- tilläggets form ersätta de kostnader för hjälp, som många gamla till följd av åldrandet otvivelaktigt kan bli i behov av. Vårdkostnader av denna art menar riksdagen bör ses i samband med åldringsvårdsfrågan i stort. I följd härav bör alltjämt en åldersgräns för utgivande av invaliditetstillägg finnas.
Utgångspunkten för detta resonemang, dvs. att invaliditetstillägget inte är avsett att ersätta de kostnader som följer av åldrandet som en mer eller mindre normal företeelse, vill kommittén ansluta sig till. En motsatt stånd-
ringar förr eller senare skulle bli berättigade till tillägget.
Ett fasthållande av grundsatsen att invaliditetstillägg och invaliditets- ersättning är avsedda att ersätta kostnader endast för den som invalidiseras i sådan ålder att han normalt sett skulle kunnat ha förvärvsarbete leder till att en åldersgräns måste finnas. Frågan blir då var denna gräns skall sättas. Enligt kommitténs mening bör gränsen inte ligga alltför nära den allmänna pensionsåldern. För denna uppfattning talar det tidigare gjorda påpekan- det att inte den omständigheten huruvida hjälpbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns inträde bör bli avgörande för om tilläggs- förmån skall utgå under återstoden av den försäkrades levnad.
Från dessa utgångspunkter anser kommittén att det ej finns utrymme för en höjning av gränsen något eller några år över den nuvarande 63-års- gränsen. Kommittén har stannat för att inte föreslå någon höjning. I sam— manhanget bör det framhållas, att gränsfall kommer att inträffa oavsett var åldersgränsen sättes samt att antalet gränsfall blir flera ju högre grän- sen sättes.
Frågor om vårdbidrag
Inledning
Sedan den 1 juli 1964 erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invali- ditetsersättning om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Bidraget utgår med 50 procent av bas- beloppet, dvs. för närvarande 2 600 kronor om året.
Till grund för proposition nr 94 år 1964, vilken innehöll förslag om in- förande av vårdbidragen, låg ett förslag av socialpolitiska kommittén (Social- departementet, Stencil 1963z3).
Vid 1964 års riksdag väcktes motioner som berörde frågor beträffande vårdbidragen.
Motionerna I: 299 och II: 390 samt I: 703 och II: 856 innehöll yrkanden, som gick ut på en gradering av vårdbidragen. I det förstnämnda motions- paret fanns också yrkande om utredning av formerna för statlig medver- kan beträffande behovsprövade bidrag för vård i hemmet av handikappade barn. Riksdagen (andra lagutskottet 41/ 1964) fann att dessa frågor borde bli föremål för överväganden.
I motionerna I: 299 och II: 390 yrkades att invaliditetstillägg och invali- ditetsersättning skulle kunna tillerkännas handikappade som har bety- dande merutgifter för hjälpmedel även när de på grund av studier med yrkesinriktning, omskolning eller annan yrkesutbildning inte utför för-
värvsarbete. Samma fråga återkom i en av riksförsäkringsverket hos che- fen för socialdepartementet gjord framställning. I denna anfördes:
I fall av kroppsligt handikapp kan invaliditetsersättning endast utgå till den som är förvärvsarbetande, däremot ej till den som utan att utöva förvärvsarbete bedri- ver studier. Den omständigheten att en studerande är så höggradigt handikappad, som förutsättes för rätt till invaliditetsersättning, behöver i och för sig ej innebära att han befinner sig i sådant tillstånd som medför rätt till förtidspension. I fall där rätt till förtidspension ej föreligger har en sådan studerande enligt nuvarande lag- stiftning inte möjlighet att erhålla några förmåner från den allmänna försäkringen på grund av den höggradiga nedsättningen i kroppsorganens funktion, även om denna medför att than behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan eller får vid- kännas betydandelmerutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna bedriva sina studier.
På grund av erfarenheter i samband med tillämpningen av nämnda lagrum har riksförsäkringsverket kommit till den uppfattningen, att det knappast kan vara principiellt riktigt att i nu ifrågavarande avseende göra skillnad mellan förvärvs- arbetande och studerande. Härtill kommer att svårt handikappade barn under 16 år från och med den 1 juli innevarande år fått möjlighet erhålla vårdbidrag i form av invaliditetsersättning, därest de uppfyller de krav som framgår av det nytillkomna stadgandet i 9 kap. 3 5 första stycket AFL. Det .synes naturligt att barn med svåra handikapp, som varit berättigade till invaliditetsersättning innan de fyllt 16 år, får möjlighet att i den mån de inte blir berättigade till förtidspen- sion uppbära invaliditetsersättning även efter denna ålder, därest de bedriver stu- dier utan att samtidigt utföra förvärvsarbete.
De av en sådan utvidgning av rätten till invaliditetsersättning föranledda kost- naderna kan inte närmare beräknas men torde uppgå till sådant jämförelsevis obe- tydligt belopp, att man kan bortse från dem ur anslagsmässig synpunkt.
Under åberopande av det anförda hemställde riksförsäkringsverket 0111 sådan ändring av lagstiftningen att invaliditetsersättning kunde utgå till försäkrad som fyllt 16 år och som undergår omskolning eller yrkesutbild— ning eller eljest på grund av studier är förhindrad utföra förvärvsarbete, därest den försäkrade i övrigt uppfyllde kraven för erhållande av förmånen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 42 fann andra lagutskottet det angeläget att undersöka om reducerade invaliditetstillägg och invaliditets- ersättningar borde införas. Vidare uttalade utskottet att det var än ange- lägnare att införa tillägg och ersättningar till handikappade, som bedrev studier med yrkesinriktning eller deltog i omskolning eller annan yrkes- utbildning.
I motionerna I: 701 och II: 857, I: 703 och 11: 856 samt II: 860 yrkades att barn som vårdas på anstalt skulle tillerkännas vårdbidrag för tid då de på grund av ferier eller av annan anledning vistades i hemmet. Riksdagen (andra lagutskottet 41/1964) fann att frågan borde närmare undersökas. I en till Konungen ställd framställning från föräldraföreningarna på Tomte- boda blindinstitut, Manilla distriktsskola för döva, Eugeniahemmet och Norrbackainstitutet har samma fråga aktualiserats.
Ovannämnda riksdagsutlåtanden, motioner och framställningar har över- lämnats till pensionsförsäkringskommittén.
Storlek och gradering
Vårdbidraget uppgår till 50 procent av basbeloppet. Såväl höjning som gra- dering av beloppet har ifrågasatts.
I avsnittet om storlek och gradering av invaliditetstillägg och invaliditets- ersättning har kommittén redovisat vissa synpunkter, som enligt kommit- téns mening talar för en uppräkning av invaliditetsersättningen till 60 pro- cent av basbeloppet. Vårdbidraget är enligt nuvarande ordning såvitt gäller storleken anknutet till invaliditetsersättningen. Starka skäl talar för att så skall vara fallet även i fortsättningen. En höjning av vårdbidragen är otvivelaktigt önskvärd. Kommittén föreslår därför att vårdbidragens be- lopp höjes till 60 procent av basbeloppet. I viss mån tillgodoses härigenom även önskemålet om en särskild högre bidragsnivå för speciella fall.
I fråga om gradering av vårdbidragen med hänsyn till vårdbehovets om- fattning är det icke möjligt att anknyta till vad som sagts om önskvärdhe- ten av en gradering av invaliditetsersättningen eftersom villkoren för att erhålla vårdbidrag är andra än de som gäller för invaliditetsersättning. För rätt till vårdbidrag krävs att den försäkrade på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Grunden för det särskilda behovet av tillsyn och vård skall vara medicinsk, och vård- behovet skall gå utöver det som föreligger beträffande ett normalt utveck— lat barn i motsvarande ålder.
Beträffande dessa förhållanden anförde socialpolitiska kommittén i sitt förslag till vårdbidrag (Socialdepartementet, Stencil 196313), att när det gällde att definiera vårdbehovet hade man att utgå från barnets behovav tillsyn, behandling och vård, med bortseende från om det var fysiska eller psykiska sjukdomar eller fosterskador som föranledde behovet. Beträffande vårdbeh0vets intensitet borde uppställas i princip samma krav som gällde för rätt till invaliditetstillägg för vårdbehövande över 16 år. De handikap- pade barnens behov av tillsyn och vård erbjöd så stora variationer och var beroende av så olika förutsättningar, att det var uteslutet att i lagtexten mera exakt definiera graden av vårdbehovet.
I proposition nr 94/1964 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till dessa uttalanden samt tillade, att viss ledning torde vara att hämtafrån den praxis, som förelåg rörande tillämpningen av bestämmelserna om in— validitetstillägg enligt 9 kap. 2 % första stycket AFL.
Önskemålet om halva vårdbidrag motiveras med att den gällande'av- gränsningen av den krets som kan komma i åtnjutande av bidrag ute- stänger fall där vårdbehovet är mindre än som förutsättes för rätt till helt bidrag men dock så stort att det vore berättigat med halvt bidrag.
Såsom nämnts antogs reglerna om vårdbidrag så sent som under fjol- året. Någon mera betydande erfarenhet av reglernas verkningar har där- för ännu icke vunnits. Under sådana omständigheter är det ännu inte möjligt att få någon helt klar bild av hur avgränsningen av den bidrags- berättigade kretsen kan komma att slutgiltigt ske i praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att på förevarande område till- skapa fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner det därför knappast lämpligt att nu konstruera en ny avgränsning för en lägre bidrags— nivå. Det bör anmärkas att riksförsäkringsverkets anvisningar för tolkning av reglerna om vårdbidrag utfärdats så sent som den 28 januari 1965. En- ligt kommitténs mening bör det med hänsyn till vad här anförts för när- varande icke böra komma ifråga att införa graderade vårdbidrag.
Socialpolitiska kommittén har i sitt förslag till vårdbidrag lämnat en redogörelse för de hemsjukvårdsbidrag som utgives från landsting och kom- muner. Villkoren för denna bidragsgivning varierar starkt mellan olika landstingsområden. Ekonomisk behovsprövning förekommer i vissa lands- ting. Bidragens storlek är beroende av om den sjukes vårdare är anhörig eller utomstående. Bidraget till anhörig varierar mellan 100 och 400 kronor i månaden. Om den sjuke vårdas av annan än anhörig beräknas bidraget efter timpenning.
Beträffande förhållandet mellan vårdbidrag och hemsjukvårdsbidrag ut- talade socialpolitiska kommittén, att den omständigheten att barn förkla— rades berättigat till vårdbidrag givetvis inte uteslöt att kompletterande hemsjukvårdsbidrag kunde utgå från landsting. Individuellt avpassade er- sättningar, som ansetts inte höra regleras i detta sammanhang, borde tills vidare lämnas av landsting och andra i form av hemsjukvårdsbidrag.
Departementschefen anförde i proposition nr 94/1964 i denna fråga, att med Vårdbidraget åsyftades att ge en reell förbättring för berörda kategori barn. Det vore enligt departementschefens mening olyckligt, om införandet av detta bidrag från den allmänna försäkringen finge en återhållande effekt med avseende på de särskilda hemsjukvårdsbidragen från landsting och primärkommuner.
Enligt kommitténs mening bör hemsjukvårdsbidragen och vårdbidragen ses som hjälpformer som kompletterar varandra i fall då behov av båda- dera föreligger. Kommittén vill därför instämma i den av departementsche- fen uttalade förhoppningen om att förekomsten av vårdbidragen inte skall få en återhållande effekt beträffande hemsjukvårdsbidragen. De önskemål som uttalats om att inordna hemsjukvårdsbidragen under den allmänna försäkringen kan kommittén emellertid icke ansluta sig till.
Kommitténs förslag i denna del går alltså ut på att vårdbidragen höjes till 60 procent av basbeloppet men att gradering och ekonomisk behovs- prövning icke införes.
Vårdbidrag utgår icke till barn som vårdas på anstalt på det allmännas bekostnad.
I fråga om antalet anstaltsvårdade barn har inhämtats följande siffror: Psykiskt efterblivna barn vårdas på Särskolor och vårdhem. Särskole- eleverna är omkring 2 800 till antalet. På vårdhem vårdas något mera än 2 000 barn. I anstalter för blinda, döva och vanföra vårdas omkring 1000 barn. Samtliga nämnda barn med undantag för ett mindre antal yrkes- elever är under 16 år samt på några få undantag när så gravt handikap- pade att de på grund härav skulle vara berättigade till vårdbidrag. Samtliga barn utom de gott och väl 2 000 som är omhändertagna på vårdhem vistas i sina hem under i stort sett samma tider som grundskolan har ferier. De på vårdhem omhändertagna vistas endast undantagsvis i sina hem,.
Socialpolitiska kommittén föreslog att vårdbidrag inte skulle utgå till barn som vårdas på anstalt. Departementschefen, som i proposition nr 94/1964 anslöt sig till denna uppfattning, uttalade att det undantag som gjordes för anstaltsvårdade barn i fråga om rätten till vårdbidrag motive- rades av att värdet av anstaltsvården såväl ekonomiskt som eljest mer än väl torde motsvara det stöd som Vårdbidraget var avsett att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Det kan i sammanhanget erinras om att i proposition nr 75/1965 föreslagits att handikappade vid stadigvarande vis- telse på statliga eller statsunderstödda institutioner skall få möjlighet till en fri resa per månad för besök i hemorten, I den mån som handikappade som inte fyllt 21 år ej utnyttjar möjligheten till fri resa till hemorten, skall i stället föräldrarna kunna beredas möjlighet till fri resa i samband med besök vid institutionen. Departementschefen framhöll önskvärdheten av att landstingen lämnar reseersättning enligt motsvarande regler för handi— kappade barn på de vårdinstitutioner som landstingen svarar för. Riks- dagen biföll förslaget i propositionen.
Önskemål om att anstaltsvårdade barn skall erhålla vårdbidrag för tid då de vistas i hemmet har uttalats från flera håll. Enligt kommitténs me- ning kan skäl anföras för att sådant bidrag utgår för barnet om det vistas i hemmet under en icke alltför kort tidsperiod och föräldrarna alltså kan antagas ha särskilda av invaliditeten förorsakade kostnader för barnet. Vissa svårigheter att utforma regler som är både lättillämpade och rättvisa i det enskilda fallet uppreser sig emellertid. Kommittén har diskuterat olika utvägar att lösa frågan.
Den enklaste och mest lättillämpade regeln skulle otvivelaktigt vara att fastslå, att för barn som stadigvarande vårdas på anstalt och i övrigt upp- fyller kraven för vårdbidrag skall utgå viss del av Vårdbidraget, möjligen en tredjedel. Regeln har emellertid vissa nackdelar. Såsom framgår av det ovan sagda vistas de barn som vårdas på vårdhem endast undantagsvis i
sina hem. Den diskuterade regeln medför att föräldrar till sådana barn kommer att få vårdbidrag trots att deras kostnader för barnet i många fall kanske är ringa eller obefintliga. Denna olägenhet skulle måhända kunna elimineras om de barn som vistas på vårdhem undantogs från rätten till vårdbidrag. En svårighet härvidlag är att det förekommer att barn flyttas från anstalt av en typ till anstalt av annan typ. Om typen av anstalt skall vara avgörande för rätt till bidrag krävs att försäkringskassan underrättas vid varje tillfälle då barn flyttas från anstalt som medför rätt till vårdbidrag till anstalt som icke medför sådan rätt eller vice versa.
En regel som innebär en hög grad av rättvisa i det enskilda fallet men nödvändiggör ett omständligt prövningsförfarande är att göra rätten till vårdbidrag beroende av föräldrarnas kostnader för barnet i det enskilda fallet. Man skulle kunna behålla huvudregeln att barn som vårdas på an- stalt på det allmännas bekostnad inte skall vara berättigat till vårdbidrag men göra det tillägget att i fall då föräldrarna har kostnader av viss om- fattning för barnet halvt vårdbidrag skall utgå. Prövningen av ansökan i sådana fall fick då avse dels graden av vårdbehov och dels omfattningen av de kostnader för barnet som inte täckes genom anstaltsvården. Frågan huruvida barnet vistas i hemmet under ferier kom då att beaktas som en betydelsefull faktor vid prövningen. Även andra regelmässigt förekom- mande speciella kostnader såsom t. ex. behov av ambulanstransport eller andra särskilda arrangemang vid resor skulle man kunna ta hänsyn till vid prövningen.
En ordning som kan övervägas är att vårdbidrag utbetalas för månad då barnet mer än visst större antal dagar vistas i hemmet. Med en sådan regel skulle typen på den anstalt där barnet vistas sakna betydelse och bi- draget komma att utbetalas vid de tidpunkter då föräldrarna har kostnader för barnet. Emellertid måste en regel av antytt slag medföra stora svårig- heter för administrationen.
En regel som förenar en hög grad av rättvisa med jämförelsevis stor en- kelhet vid administrationen är att föreskriva att vårdbidrag skall utgå då barnet hel kalendermånad vistas annorstädes än på anstalten. Genom att rätten till bidrag göres beroende av att barnet vistas hemma hel månad kommer man ifrån de olägenheter i olika avseenden som måste följa med en beräkning av antalet dagar per månad då barnet ej vistas på anstalten. I fråga om Särskolor och de andra typer av anstalter som liksom särsko— lorna har ferier under i stort sett samma tider som grundskolan bör dess- utom föreskrivas att barnen skall erhålla vårdbidrag för juni, juli och augusti månader. Härigenom kommer man ifrån att smärre variationer i fråga om sommarferiernas början och slut får betydelse för rätten till vårdbidrag.
Kommittén har kommit fram till att lösningen av problemet bör ske efter de linjer som sist diskuterats. Kommittén vill alltså förorda en regel av
innebörd att vårdbidrag skall utgå för månad då anstaltsvårdat barn under hela månaden vistas utom anstalten. I fråga om sådana anstalter, där verk- samheten inställes för sommarferier under i stort sett samma tider som grundskolan har sommarferier, bör dessutom föreskrivas att vårdbidrag skall utgå för månaderna juni, juli och augusti. Det synes kommittén lämp- ligt att ändringen genomföres på det sätt att i 9 kap. 3 % AFL intages en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att beträffande vårdbidrags- berättigad som vistas på anstalt på det allmännas bekostnad förordna om utgivande av vårdbidrag för tid då den bidragsberättigade vistas utom an» stalten. De närmare bestämmelserna bör meddelas i administrativ ordning.
Höjning av åldersgränsen
Inledningsvis skall med några ord redogöras för vissa studiesociala stöd- former. Det studiestöd det här är fråga om utgår givetvis även till handi- kappade studerande. Några särregler för handikappade studerande finnes icke. Elever i grundskolan, som uppnått sådan ålder att de inte längre kom— mer i åtnjutande av allmänt barnbidrag, erhåller studiehjälp i form av för- längt barnbidrag med 75 kronor i månaden. Elever i gymnasier, yrkessko- lor, fackskolor, folkhögskolor m. fl. utbildningsanstalter, får ett generellt studiebidrag uppgående till 75 kronor per månad. Till detta generella bi- drag knytes olika tillägg såsom inackorderingstillägg och resetillägg. I vissa fall kan inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg utgå. Elever som vid utbildningens början fyllt 21 år erhåller i stället för studiebidrag jämte tillägg ett generellt förhöjt studiebidrag med 175 kronor per månad. Stu- derandc vid universitet och högskolor och andra postgymnasiala utbild- ningslinjer kan erhålla studiemedel med —— i dagens penningvärde — högst 7 280 kronor om året jämte barntillägg med 1 300 kronor om året för varje barn. Studiemedlen reduceras med hänsyn till den studerandes egen och hans makes inkomst och förmögenhet. Föräldrarnas ekonomi påverkar inte rätten till studiemedel. Återbetalningen av studiemedlen sker genom årliga avgifter. Skyldigheten att återbetala studiemedlen är vid varje tidpunkt an- t passad till betalningsförmågan, mätt i beskattningsbar inkomst och för- ; mögenhet. , Arbetsmarknadsstyrelsen anordnar som ett led i arbetsmarknadspoliti-
ken yrkesutbildningskurser för arbetslösa m.fl. Dessa är av tre slag, näm- ligen nybörjarkurser, avsedda att ge en grundläggande utbildning för arbets- lös ungdom, fortbildningskurser och omskolningskurser. Till deltagare i nybörjarkurser utgår samma studiesociala förmåner som till elever i yrkes- skolor. Dock gäller att vid s.k. riksyrkesskolor, vilka tar emot elever från hela landet, utgår fri kost och logi jämte ett månatligt bidrag om 75 kro— nor. Till dem som deltar i omskolnings- eller fortbildningskurser utgår ut-
bildningsbidrag i form av dels ett grundbidrag med högst 410 kronor per månad, dels hyresbidrag, dels familjetillägg och dels särskilt bidrag för t. ex. resekostnader, kostnader för läkarundersökning eller för anlagspröv- ning eller för kursavgifter. De bidrag som berörts i det föregående är be- hovsprövade så att inkomster i princip minskar grundbidraget. Utgår er- sättning från den allmänna pensioneringen påverkar alltså detta bidraget. Det bör dock uppmärksammas att invaliditetsersättning respektive invali- ditetstillägg icke verkar minskande på grundbidraget. För att kompensera den som under utbildningen uppbär bl.a. pension och för att stimulera till en gynnsam inställning till utbildningen må emellertid utbildningsbi- draget icke reduceras under ett visst minimibelopp, vid utbildning i hem- orten f.n. 135 kronor.
Tidigare har redogjorts för framställning och motioner som syftar till att invaliditetstillägg och invaliditetsersättning skall kunna utgå till handi- kappade som har betydande merutgifter för hjälpmedel även när de på grund av studier med yrkesinriktning, omskolning eller annan yrkesutbild- ning inte utför förvärvsarbete. Över framställningen har kommittén avgivit remissyttrande, vari kommittén anfört:
Kommittén vill inledningsvis erinra om att 1964 års riksdag funnit utredning erforderlig av åtskilliga spörsmål rörande invaliditetsersättning, invaliditetstillägg och vårdbidrag och att det åligger kommittén att verkställa dessa utredningar. Ett av dessa spörsmål är just det som avses med riksförsäkringsverkets framställning.
Framställningen går ut på att bereda möjlighet för studerande att erhålla inva- liditetsersättning. Sådan ersättning kan utgå endast till den som inte uppbär för- tidspension. Ett bifall till framställningen skulle alltså medföra att studerande som inte är förtidspensionär skulle erhålla invaliditetsersättning under det att den som uppbär förtidspension icke skulle erhålla motsvarande förbättring även om han i samband med studier har samma behov av hjälp av annan person eller får vid- kännas samma merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel. Det torde kunna ifrågasättas om inte —— därest framställningen skulle bifallas _ motsvarande för- bättring av förmånerna för förtidspensionärer bör tillskapas.
Den föreslagna anknytningen av ersättningsrätten till utbildning eller studier drar med sig avgränsningsproblem såväl vad beträffar studiernas art som varaktig- het. Det lär troligen bli nödvändigt att uppställa vissa krav i dessa avseenden för att rätt till ersättning skall föreligga. Med frågan om studiernas varaktighet sam- manhänger nära spörsmålet om för hur lång period ersättningen skall beviljas. ()1n beviljande av ersättning skall ske för kortare perioder än ett år uppkommer nya problem, som måste övervägas. Dessa problem sammanhänger nära med de önske- mål om förbättrade förmåner, som uttalats i andra lagutskottets utlåtande nr 42 år 1964 och som kommittén har i uppdrag att utreda. I sammanhanget bör också erinras om att kommittén har att beakta motionsyrkanden om reducerade invalidi- tetstillägg och invaliditetsersättningar och om halva vårdbidrag, behovsprövade vårdbidrag och förhöjda vårdbidrag samt framställning om halva vårdbidrag i de fall då barnet är internatelev, allt frågor som måste beaktas vid övervägande av spörsmålet om invaliditetsersättning till studerande och som bör lösas i ett sam- manhang. Det synes vanskligt att föregripa lösningen av dessa frågor genom att nu införa särregler om uppdelning i studiefallen.
De betänkligheter som kan resas mot den utformning förslaget erhållit i fram- ställningen nödvändiggör enligt kommitténs mening att även andra utvägar att lösa frågan överväges.
Med hänsyn till vad ovan anförts är kommittén ej beredd att tillstyrka riksför- säkringsverkets framställning. På den korta tid .som stått till buds har kommittén ej heller kunnat framlägga ett genomarbetat förslag till lämplig lösning av frågan. Kommittén ämnar emellertid återkomma till problemet.
Såsom framgår av vad kommittén sammanfattningsvis anförde i remiss- yttrandet är ett anknytande av rätt till invaliditetsersättning till studier eller utbildning förenat med vissa olägenheter. Härvidlag är främst att nämna svårigheten att avgränsa vad som skall anses vara sådana studier att de kvalificerar för ersättning. Inte bara frågan om studiernas art utan även problem beträffande studiernas varaktighet träder i förgrunden. En prövning huruvida ersättningsrätt fortfarande är för handen måste ske med korta mellanrum. Om studier av kortare varaktighet än ett år skall medföra rätt till invaliditetsersättning aktualiseras frågan om uppdelning av ersättningen. I vissa fall kan samordningen med övriga studiesociala förmåner vålla svårigheter.
Frågan om vårdbidrag till studerande kan icke helt frikopplas från frå— gan om bedömningen av förtidspension till dem. För närvarande råder i praxis den principen att en studerande ungdoms rätt till förtidspension bedömes med hänsyn till hans förmåga att utföra förvärvsarbete om han skulle avbryta studierna. Denna bedömning är ofta besvärlig att företaga för de tillämpande organen. Kommittén vill inte förorda någon ändring i de nuvarande reglerna beträffande invaliditetsbedömningen. I förevarande sammanhang vill den endast konstatera att betydligt bättre möjligheter att göra en tillfredsställande bedömning av den handikappade studerandens förvärvsförmåga föreligger vid 21 än vid 16 års ålder. Om den vårdbidrags- berättigade inte går miste om sitt bidrag när han fyller 16 år kommer han att ha mindre anledning att aktualisera pensionsfrågan vid denna ålder, särskilt om Vårdbidraget får den höjd, 60 procent av basbeloppet, som kommittén i det föregående förordat. Det måste anses vara en avgjord för- del inte minst ur den enskildes synpunkt att aktualiserandet av pensions- frågan uppskjutes till en senare tidpunkt.
Kommittén finner alltså att syftet med framställningen i avsevärd mån skulle kunna nås genom att rätten till vårdbidrag utsträckes till förslags- vis 21 års ålder i de fall förtidspension ej utgår. Härigenom skulle upp- nås att rätten till ersättning anknyts till vårdbehovet — »på grund av sjuk- dom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård» — och icke till det svårbestämda studierekvisitet. En sådan regel skulle ha avsevärda fördelar därigenom att den inte innebär införandet av nya och svårbestäm- bara rekvisit utan endast medför att en redan existerande förmån utsträc- kes till att avse ytterligare åldersgrupper. Regeln skulle på grund härav bli
enkel att tillämpa och medföra fasta avgränsningar. Alla svårt handikap- pade skulle oberoende av sin förvärvsförmåga och sysselsättning få visst stöd från den allmänna försäkringen fram till de fyllt 21 år.
Det kan emellertid inte bortses ifrån att förslaget om en höjning av ål- dersgränsen har en i viss mån begränsad räckvidd. Den fasta åldersgränsen får till följd att den som är över denna ålder och ägnar sig åt utbildning eller studier inte erhåller invaliditetsersättning. Som förut nämnts är emel- lertid då pensionsfrågan lättare att bedöma. Fall då någon över 21 års ålder avbryter sitt förvärvsarbete för utbildning eller studier förekommer givet- vis. Kommittén anser sig emellertid kunna förutsätta, att varsamhet skall iakttagas då det gäller att beröva någon invaliditetsersättning då förvärvs- arbete tillfälligt avbrytes på grund av studier. Beträffande den ålders- grupp det här är fråga om bör också ihågkommas de studiesociala för- måner som står till buds. I den mån ytterligare problem återstår torde de få lösas inom ramen för det studiesociala stödet. Det bör nämnas att cen- trala studiehjälpsnämnden är i färd med att kartlägga samordningen mel— lan det studiesociala stödet och nu tillämpade särskilda stödformer för handikappade.
På grund av vad som ovan anförts föreslår kommittén att rätten till vård- bidrag utsträckes till 21 års ålder. Förslaget aktualiserar frågan om de nuvarande rekvisiten för vårdbidrag —— »i behov av särskild tillsyn och vård» —— är till fyllest för de nya åldersgrupper som kommer att omfattas av rätten till vårdbidrag. Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid de speciella kostnader som kan uppstå för 16—21-åringarna, t. ex. kostnader för transport till och från undervisningsanstalt, inrymmas inom de nuva- rande rekvisiten. Kommittén föreslår därför ingen ändring i dessa.
Kostnadsfrågor
I de föregående avsnitten har kommittén framlagt förslag till förbättrade förmåner för de handikappade i flera avseenden. Kommittén har uppskat- tat årskostnaden till sammanlagt 9,5 milj. kronor på grundval av följande beräkning.
Höjning av invaliditetsersättning till 60 procent av basbeloppet Det har antagits att beståndet av invaliditetsersättningar utgör omkring 2 500. Med utgångspunkt från denna siffra skulle den föreslagna höjningen kosta 1,25 milj. kronor om året vid ett basbelopp om 5 200 kronor.
Införande av halva im)aliditetsersättningar Beträffande antalet sådana ersättningar kan någon säker förutsägelse icke göras. Kommittén har utgått från en uppskattning av antalet till cirka 1 000.
Om man utgår från 1000 fall av halva ersättningar skulle kostnaden vid ovannämnda basbelopp uppgå till omkring 1,75 milj. kronor om året.
Höjning av vårdbidrag till 60 procent av basbeloppet Med ett uppskattat antal vårdbidrag av 5000 skulle kostnaden vid ovan- nämnda basbelopp uppgå till 2,5 milj. kronor om året.
Höjning av åldersgränsen för vårdbidrag till 21 år Kostnaden för detta förslag är mycket svår att uppskatta, bland annat bero- ende på att man inte kan överblicka hur många i åldersgruppen 16—21 år som skulle kunnat få vårdbidrag men som i stället blir förtidspensionärer. Kommittén uppskattar kostnaden till cirka 1 milj. kronor om året.
Vårdbidrag till unstaltvårdade barn för tid då de vistas i hemmet Kommittén har funnit årskostnaden för förslaget iidenna del kunna upp- skattas till omkring 3 milj. kronor.
Vissa frågor angående utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen m. m.
Kommitténs uppdrag
I direktiven till kommittén har föredragande departementschefen uttalat bl.a. följande:
För utländska medborgare kommer lagen om allmän försäkring att betyda en förbättrad ställning inom tilläggspensioneringen. Alltjämt kvarstår dock inom till- läggspensioneringen vissa för utlänningar restriktiva bestämmelser. Som exempel härpå kan nämnas att minimivillkoren för rätt till ålderspension är strängare för utlänningar än för svenskar och att utlänningens pension till skillnad mot den svenske medborgarens reduceras vid bosättning utomlands och tvångsvis kan bytas ut mot ett kapitalbelopp.
När den allmänna tilläggspensioneringen infördes hade man ännu inte full över- blick över förhållandet, internationellt sett, mellan en försäkring av den svenska tilläggspensioneringens typ och förekommande utländska pensionsanordningar. Detta utgjorde ett motiv för återhållsamhet i fråga om utlänningar. Lagstiftaren räknade också med att särbestämmelserna för utlänningar skulle komma att mildras genom överenskommelser med främmande länder.
Numera framträder målet för de internationella strävandena på socialförsäk- ringens område klarare än för några år sedan. Den pågående europeiska integra- tionen siktar till att göra arbetskraften fritt rörlig över gränserna och i samband härmed har rests krav på likställighet för de i integrationen deltagande ländernas medborgare inom alla berörda länders socialförsäkringssystem. Internationella ar- betsorganisationen har nyligen antagit en konvention (nr 118), som behandlar internationella samordningsfrågor inom socialförsäkringen. Denna konvention ut- går från att det i princip inte skall göras skillnad mellan olika nationaliteter inom sådana pensionsanordningar, vilka i likhet med den svenska tilläggspensioneringen ger förmåner som är beroende av att individuella kvalifikationsvillkor fullgjorts. Den genomgående tanken i det internationella samarbetet är uppenbarligen att en utlänning, som med sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör vara lik— ställd med landets egna medborgare i fråga om pensioner och andra socialförsäk- ringsförmåner.
I vårt land kan statsmakterna sägas redan ha givit sin anslutning i princip till denna tanke. Mot denna bakgrund bör utredningen nu pröva tilläggspensioneringens särregler för utlänningar. För utlänningar mindre gynnsamma bestämmelser bör få stå kvar i lagen endast i den mån det kan påvisas att de fyller en praktisk funktion och skyddar intressen som inte bör uppges.
Jag vill tillägga att det på en punkt i lagstiftningen om tilläggspensionering finns bestämmelser, som gör skillnad mellan svenskar och utlänningar, utan att för den skull någon befogad kritik synes kunna riktas mot bestämmelserna "utifrån ett internationellt präglat synsätt. Jag syftar på bestämmelserna om en särskilt för— månlig beräkning av tilläggspension för svenska medborgare, som är födda något
av åren 1896—1923. Skälen för dessa övergångsförmåner är av den art att de bör förbehållas den generation av svenska medborgare, som genom sitt arbete i hög grad möjliggjort tilläggspensioneringens införande.
Departementschefen har i direktiven även nämnt, att kommittén äger upptaga andra pensionsfrågor än de i direktiven särskilt nämnda i den mån detta under arbetet skulle visa sig påkallat. Till följd härav har kom- mittén i förevarande sammanhang funnit sig böra behandla spörsmålen om viss lokalanställd beskicknings- och konsulatspersonals ställning inom tilläggspensioneringen samt det inom nordiska rådet och i riksdagen vid flera tillfällen aktualiserade problemet om pensionsrätten för den som bor i Sverige och arbetar i ett grannland samt för den som bor i ett grannland och arbetar i Sverige.
Pensionsrättens omfattning för utlänningar
i ; Beträffande rätten till förmåner från tilläggspensioneringen gäller vissa * särskilda regler rörande dem som icke äger svenskt medborgarskap.
Till en början må erinras om att den som icke är svensk medborgare jämlikt 1 kap. 3 % AFL skall var mantalsskriven i riket för att anses så- som försäkrad enligt AFL. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall dock den som tillgodoräknats pensionspoäng anses som försäkrad även om nämnda förutsättning icke föreligger. En utlänning, som börjar arbeta i Sverige, förvärvar icke pensionspoäng förrän han blivit mantals- skriven här.
Enligt 12 kap. 1 % första stycket AFL fordras för rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen att pensionspoäng tillgodoräknats den försäk- rade för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare, minst tio år. Utlänningen måste alltså vara i förvärvsarbete betydligt längre än svensken för att få ålderspension. Frågan huruvida en försäkrad är svensk medbor- gare» eller ej bedömes med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för pensionsansökningen. Om en utlänning med fyra poängår vid 70 år's ålder blir svensk medborgare och ansöker om tilläggspension kan han alltså då beviljas sådan.
Den sistnämnda regeln kan få betydelse icke bara för ålderspensionen
i utan även för förtids- och familjepension. Dessa bestämmes nämligen med i utgångspunkt från den ålderspension den försäkrade skulle ha erhållit, därest pensionen börjat utgå vid 67 års ålder, därvid i flertalet fall s.k. antagandepoäng tillgodoföres den försäkrade för år, som han på grund av invalidfallet ej kan vara i arbete. Det nämnda systemet gör emellertid att den ifrågavarande- särregesln för utlänningar får förhållandevis mindre betydelse inom förtids- och familjepensioneringen än inom ålderspensione- ringen. Inom de förstnämnda pe-nsio-nsformerna är det nämligen genom antagandepoängberäkningen vanligare att tio poängår uppnås genom att
i dessa fall tiden fram till och med det år den försäkrade fyllt 65 år får medräknas. I stort sett innebär det för förtids— och familjepensioneringen gällande systemet att en utlänning som börjat arbeta i Sverige senast vid 55-årsåldern och härefter kontinuerligt varit yrkesverksam fram till pen- sionsfalle—t jämställs med svenskar när det gäller de ifrågavarande förmå- nernas storlek medan de vistas här i landet.
15 kap. 3 % AFL upptar tre särskilda frågor, som alla har det gemensamt att de berör pensionsfö-rmånenias storlek till utlänningar, som bosätter sig utanför Sverige. För dessa stadgas sålunda en längre tid, fyrtiofem i stället för trettio år, för intjänanide av full pension. I den mån en utlänning arbe- tar kortare tid än fyrtiofem år får han alltså lägre förmåner än en svensk om han bosätter sig” utomlands. Enligt den nämnda paragrafen skall vidare för utlänningar bosatta utomlands pensionsbe-räkningen göras med till- lämpniing av det basbelopp, som gällde vid ingången av det sista år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade, dock att pensionen på grund härav ej får utgå med högre belopp än om den pen- sio—nsberättigade varit bosatt här i riket. För de ifrågavarande utlänning- arna är alltså pensionerna inte värdesäkrade på samma sätt som för dem som är bosatta i riket. Slutligen ges i paragrafens andra stycke bestäm- melser om utbyte av tilläggspension mot ett engångsbelopp till utlänningar, bosatta utanför Sverige. Utan den pensionsberättigades samtycke kan. sålunda utbyte ske mot ett kapitalvärde motsvarande den pension, vartill han varit berättigad om han fortsatt att bo utom riket, dvs. med ett lägre belopp än om han kvarbo-tt i Sverige. Med den pensionsberättigades sam- tycke kan utbyte ske mot lägre kapitalbelopp än nyss sagts, dock lägst fyrtio procent av kapitalvärde-t, beräknat på tidigare angivet sätt. Har ut- byte ägt rum föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pen- sionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärdet bestämmes av Kungl. Maj:t.
Vidare bör nämnas den särregel beträffande familje-pensinne—ringen som finnes i 14 kap. 6 % AFL. Enligt detta stadgande utgår familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast i det fall den sistnämnde var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled. Här är det alltså ej den försäkrades utan den efterlevande pensionstagare-ns bosättning som är avgörande för frågan. om tilläggspension skall utgå eller ej. De vid dödsfallet utomlands bosatta efterlevande till en i Sverige verksam utlänning kan alltså icke göra anspråk på familjepension från tilläggspensio-nerin-gen. Hänsyn skall endast tagas till förhållandena vid dödsfallet. Om den efterlevande vid senare tidpunkt flyttar till Sverige medför detta icke pensionsrätt.
Slutligen bör erinras om att i 15 kap. 1 % AFL givits särskilt gynnsamma regler beträffande pensionsberäkningen för svenskar, födda åren 1896—1923. Dessa regler, som uppbäres av särskilda motiv, har emellertid som framgått
av det föregående i kommitténs direktiv uttryckligen undantagits från kom- mitténs uppdrag. Kommittén behandlar därför inte dessa bestämmelser i fortsättningen.
Konventionsarbetet
Genom öve'r'enskommelser har de svenska socialförsäkringsreglerna i större eller mindre utsträckning gjorts tillämpliga på medborgare i flera europe- iska länder. För närvarande finns emellertid inga överenskommelser, som är tillämpliga på tilläggspensioneringen. Ett omfattande konve-ntio-nsarhete i, Europa pågår emellertid för närvarande. varvid nämnda pensionering kommer i bliekfältet. I det följande skall lämnas några uppgifter om det i pågående arbetet. i År 1962 antog Internationella Arbetsorganisationens (ILO) konferens en ! konvention, nr 118, som enligt sin rubrik angår utlånningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet. Konventionen l
innehåller bl. a. följande regler.
Varje medlemsstat, för vilken konventionen är i kraft, skall inom sitt territorium i förhållande till sin lagstiftning tillförsäkra medborgare från varje» annan. medlemsstat, som ratificerat konventionen, samma behandling som statens egna medborgare i fråga om såväl anslutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet. beträffande vilken medlems- staten godtagit konventionens förpliktelser. Ett lands 'atificering må omfatta en eller flera av följande grenar av social trygghet, nämligen hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid havande- skap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet, förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid yrkesskada, förmåner vid arbets- löshet samt familjefö-rmåner. Ratificerande stat kan tillfoga ytterligare grenar till dem som omfattas av dess ursprungliga ratifikatio—nshandling.
Konventionen föreskriver vad angår förmåner att lika behandling skall garanteras utan villkor med avseende å bosättning. Vissa undantag från. denna regel ges dock. Sålunda gäller bl. a. i fråga om ålders-, förtids- och familjepension att krav må uppställas på viss tids bosättning inom den medlemsstats territorium, enligt vars lagstiftning förmånen skall utgå. Tiden får icke överstiga fem år i oavbruten följd innan ansökan om för- mån göres, då det gäller invaliditet, och när f'ågta är om förmåner vid ålderdom får tiden ej överstiga tio år efter 18 års ålder, därav fem år i oav- bruten följd omedelbart innan ansökan om förmån göres. Vad åter angår förmåner till efterlevande får tiden icke överstiga fem år i oavbruten Följd före dödsfallet, varvid är att märka att det icke gäller förmånssökandens utan den avlidnes bosättningstid.
Konventionen tillåter, att särskilda föreskrifter må utfärdas med avse- ende å förmåner, som utgives inom ramen för övergångssystem. Den stad-
gar också, att erforderliga åtgärder för att förhindra sammanträffande av förmåner av samma slag vid behov skall regleras genom särskilda över- enskommelser mellan berörda medlemsstater.
Särskild-a bestämmelser ges i konventionen om betydelsen av bosättning utomlands. Sålunda stadgar den, att varje medlemsstat skall garantera, att till dess egna medborgare samt till medborgare från varje annat land som godtagit konventionen vid bosättning i utlandet utgives bla. förmåner vid invaliditet, förmåner vid ålderdom och förmåner till efterlevande. Undantag gäller här för vissa förmån-er, vilkas utgivande: är oberoende av direkt finansiellt deltagande från de skyddade personerna eller deras arbetsgivares sida.
Konventionen stadgar vid-are, att de medlemsstater, för vilka den är i kraft, skall söka åstadkomma en anordning för bevarande av helt eller delvis intjänade rättigheter, vilka deras lagstiftning tillerkänner medbor- garei sådana medlemsstater. Denna anordning bör bl. a. inne-fatta bestäm- melser om sammanläggning av försäkrings-. anställnings-, besättnings- och liknande perioder för förvärvande, vidmakthållande eller återvinnande av rättigheter och för beräkning av förmåner. Kostnaderna för förmåner, som i enlighet med en sådan anordning utges vid invaliditet, vid ålderdom samt till efterlevande skall antingen fördelas mellan vederbörande myndig- heter i berörda medlemsstater eller bäras av vederbörande myndighet i den stat, inom vars territorium förmånstagaren är bosatt, i enlighet med vad berörda medlemsstater kan överenskomma därom.
Konventionens bestämmelser är tillämpliga på flyktingar och statslösa personer utan vill-kor om ömsesidighet. Den förpliktar icke medlemsstat att tillämpa konventionens bestämmelser på personer, vilka i enlighet med bestämmelserna i internationella instrument är undantagna från dess lagstiftning om social trygghet (t. ex. diplomater).
Konventionen stadgar slutligen, att den icke äger tillämpning på förmån, som förfallit till betalning innan konventionens bestämmelser rörande den gren, från vilken förmånen skall utgivas, trätt i kraft för medlemsstaten i fråga.
Sedan konventionen antagits av [LO:s konferens uppkom frågan om Sveriges ratifikation av densamma. Såvitt avser tilläggspensioneringen ford- ras, som framgått av den lämnade redogörelsen, betydande lagändringar för att en ratifikation skall kunna komma till stånd. Vid remissbehandlingen av ratifikationsfrågan uttalade sig arbetsmarknadens parter positivt för att sådana lagändringar gjordes i AFL att utlänningar i pensio-nshänseende i största möjliga utsträckning järn-ställdes med svenskar.
I propositionen nr 29 till 1963 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t, att riks- dagen måtte godkänna, att Sve-rige i enlighet med vad föredragande depar- tementschefen antfö-rt måtte ansluta sig till konventionen. Departements- chefen framhöll, att för Sveriges del hade förbindelserna med andra länder
utvecklats starkt efter kriget och att vårt land, som tidigare varit ett emigrationsland, numera under olika perioder och för olika delar av näringslivet haft intresse av att arbetskraft kunnat tillföras landet utifrån för att här kunna sättas in i produktionen. Det framstod enligt departe- mentschefen som en naturlig sak att utländska arbetstagare här i landet i möjlig mån fick det av den sociala trygghet, som landets egna medborgare åtnjöt. Departementschefen föreslog därför att Sverige skulle ratificera konventionen.
Då ratifikation kan grundas på en eller flera grenar av det sociala trygghetssystemet, ansåg departementschefen att Sverige för närvarande borde ratificera konventionen såvitt den avsåg hälso— och sjukvård, kon— tantförmåner vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap, barnsbörd, vid yrkesskada och vid arbetslöshet men ej såvitt den avsåg förmåner vid invaliditet och ålderdom och i händelse av familjeförsörjarens död. Han l ansåg det få ankomma på Kungl. Maj:t att allteftersom förutsättningar för nya åtaganden skapas utsträcka ratifikationen.
På förslag av andra lagutskottet (utl. nr 9) förklarade sig riksdagen ej ha anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen anfört. Kungl. Maj:t äger alltså, när erforderliga lagändringar ägt rum, ratificera l l l l l l l )
konventionen såvitt avser pensionsförmåner.
Det bör vidare nämnas att inom Europarådets ram för närvarande pågår ett omfattande arbete för att åstadkomma en ny europeisk konvention om social trygghet för utlänningar. Arbetet har nått så långt att ett tredje utkast till konventionstext föreligger. Bland grundprinciperna i detta utkast märks att skillnad icke får göras mellan det egna landets medborgare och utlän— ningar i fråga om förmånernas storlek. Vidare skall enligt utkastet pensioner i princip bli »exportabla», dvs. den pensionsberättigade skall kunna flytta till annat land utan att förmånernas storlek därigenom minskar.
Även på det nordiska området bedrives för närvarande ett omfattande konventionsarbete. Ett särskilt nordiskt pensionsutskott arbetar sålunda med en revision av den nu gällande nordiska konventionen om social trygg- het. Detta arbete bedrivs med inriktning på att låta konventionen omfatta även tilläg'gspensioneringen. En motsvarighet till den svenska pensions- ordningen avse-s skola träda i kraft i Norge är 1967. Även i Danmark pågår arbete på ett sådant system. Det är givetvis i hög grad önskvärt att åstad- komma regler, som möjliggör för medborgare i de nordiska länderna att kunna arbeta och bo i annat nordiskt land än det egna utan att detta är till förfång ur pensionssynpunkt.
Kommittén
När det gäller social*försäkringen har det inte varit ovanligt att ett land ställt utländska medborgare i en sämre ställning än det egna landets. Det har ansetts naturligt att ett land i första hand känner ansvar gentemot
sina egna medborgare. Även om landet jämställt egna och främmande länders medborgare inom de egna gränserna har det förekommit att för- månerna icke utbetalats till den. som bosatt sig utanför det egna landet. Detta har väl främst varit förestavat av att vederbörande land i första hand haft intresse av att åstadkomma en bättre försörjning för dem som bor inom det egna territoriet men har också delvis sammanhängt med svårigheterna att kontrollera att förutsättningarna för pension alltjämt föreligger. Om en stat haft restriktiva regler beträffande utlänningar har detta också inneburit en bättre förhandlingsposition i förhållande till andra länder vid konventionsöverlåggningar. Därigenom har möjligheterna att nå tillfredsställande villkor för dem som flyttar ut ur landet främjats.
Olika länders socialförsäkringssystem skiljer sig mycket från varandra både i fråga om uppbyggnad och beträffande förmånernas storlek. Detta gör att ett starkt behov av internationell samordning uppstått. Som fram- gått av det föregående har också konventionsarbetet bedrivits i en ökande takt under de senaste åren. Detta har fått inrikta sig dels på att åstad- komma jämställdhet mellan medborgarna i de konventionsslutande län- derna inom respektive länders socialförsäkringssystem och dels att sam- ordna de olika reglerna så att den enskilde varken förlorar eller gör oberät- tigade vinster på att arbeta i olika länder. Om inte internationell samverkan på förevarande område äger rum, finns det risk för att personer, som arbe- tat i olika länder, blir mera gynnade i pensionshänseende än de som arbetat i endast ett land under hel-a sitt liv. I den nationella lagstiftningen måste hänsyn tagas till] internationella förhållanden. Det kan sålunda nämnas att för svensk del redan nu en särskild möjlighet att förhindra spekula- tion finns genom stadgandet i 17 kap. 5 & AFL, enligt vilket pension jäm- likt utländsk lagstiftningi den mån Kungl. Maj:t så förordnar kan avdr'agas från den svenska pensionen.
Om det sålunda hittills i viss utsträckning ansetts naturligt att införa sär—bestämmelser rörande utlänningar i de skilda ländernas pensionslag- stiftning har under senare tid utvecklingen alltmera gått mot att inom de olika systemen jämställa utlänningar med det egna landets medborgare. Det på multilateral bas bedrivna konventionsarbetet har nu kommit så långt att man har anledning tro, att ett flertal stater, åtminstone på lång sikt, kommer att ta bort de regler, som diskriminerar utlänningar i förhål- lande till det egna landets medborgare. Det torde i längden bli ohållbart att ha regler, som nästan helt sätts åsido av konventioner.
Den kanske främsta anledningen till att flertalet stater strävar efter att inte längre ha diskriminerande särregler för utlänningar står att finna i den ökade rörlighet som arbetskraften fått —— en rörlighet som icke låtit hejda sig av gränserna. Ur ekonomiska och sociala synpunkter är det uppenbarligen viktigt att icke hämma denna rörlighet. Det kan nämnas att i Sverige f. n,. är sysselsatta i det närmaste 150000 utlänningar. Av dessa
kommer omkring 97 000 från de nordiska länderna, 16 000 från Tyskland och 4 000 från. vardera Italien. Ungern och Jugoslavien.
De nämnda numera tydligt dokumenterade internationella strävandena gör att kommittén som en allmän utgångspunkt för sina bedömningar har kunnat uppställa att jämlikhet mellan svenskar och utlänningar ino-m tilläggspensioneringen så långt möjligt bör eftersträvas. Endast om starka skäl talar för att bibehålla särregler för utlänningar. har kommittén ansett att de bör finnas kvar.
När kommittén utifrån denna allmänna utgångspunkt går att granska de regler, där utlänningarna ställes i särställning, vill kommittén till en början framhålla, att det i 1 kap. 3 % AFL uppställda kravet på mantalsskrivning för att utlänningar skall omfattas av tilliiggspensioneringen i det stora fler- talet fall icke innebär väsentliga olägenheter för utlämningen. Med hänsyn härtill och då förevarande fråga äger ett starkt samband med motsvarande spörsmål inom andra delar av socialförsäkringen, t. ex. sjukförsäkringen, vill kommittén icke förorda några ändrade regler i fråga om mantalsskriv- ningskravet för utlänningars rätt till tilläggspension.
Det i 12 kap. 1 & AFL uppställda kravet på tio år —— i stället för tre år —— för att utlåning skall få rätt till tilläggspension har införts i första hand med tanke på det internationella samordningsarbete-t. Vid tillkomsten av motsvarande stadgande i lagen om allmän tilläggspension, som föregick AFL, anförde sålunda föredragande departementschefen, att det icke syn— tes välbetänkt att tillförsäkra medborgare i ett annat land tillåggspension på samma mycket förmånliga villkor som gäller för svenska medborgare, om inte motsvarande förmåner kom svenska medborgare till del i det andra landet. Då man numera, bl. a. på grund av vad som förevarit under det på- gående konventionsarbetet, har grundad anledning tro att utvecklingen i andra länder är på väg bort från särregler av förevarande typ har de skäl som ursprungligen motiverat stadgandet inte längre samma styrka som när det tillkom. Kommittén vill därför, och med utgångspunkt från sin ovan redovisade ståndpunkt att all diskriminering av utlänningar bör und-an- röwjas, förorda att särbestämmelsen om tio poängår för utlänningar upp- häves.
Kommittén är medveten om att en nackdel med ett upphävande av den nämnda regeln kan sägas vara att åtskilliga småpensioner utan egentligt försörjningsvärde kommer att utges till personer bosatta utomlands. Denna nackdel, som i viss män kan motverkas genom att utge engångsbelopp i stället för periodiskt förfallande belopp med tillämpning av 15 kap. 3 % andra stycket AFL, finner emellertid kommittén icke vara av den vikt att den kan motivera regelns bibehållande.
De i 15 kap. 3 & AFL upptagna tre särreglerna för utlänningar har, som ovan nämnts, det gemensamt att de endast gäller utlänningar, som bosätter
sig utanför riket. Det för detta fall givna stadgandet att man för utlänningar skall räkna med fyrtiofem i stället för trettio år för full pension torde i första hand ha varit förestavat av risken för överpensionering för den som arbetat en tid i Sverige och i övrigt utomlands. Trettioårsregeln är ju mycket gynnsam och torde knappast ha sin motsvarighet utomlands. Här har man i regel krav på längre tid för full pension. När kommittén detta till trots föreslår regelns avskaffande är det dels på grund av att flertalet överpen- sioneringsproblem kan förväntas bli lösta genom det pågående konventions- arbetet och dels emedan möjlighet till samordning redan nu finns genom att på grund av stadgandet i 17 kap. 5 % AFL från den svenska pensionen avdraga vad den försäkrade erhåller i pension enligt utländsk lagstiftning. Om man vill lösa överpensioneringsproblcmet är det för övrigt knappast riktigt att anknyta till bosättnings- respektive nationalitetsrekvisitet. Samma problem kan ju uppkomma för svenskar som arbetar utomlands.
Bestämmelsen i 15 kap. 3 % första stycket AFL om att utomlands bosatta utlänningar ej på samma sätt som i riket bosatta försäkrade får del av värdebeständigheten finner kommittén ej skäl att längre bibehålla. Denna regel kan för en försäkrad utlänning, som flyttar utanför riket, framstå som orättvis och omotiverad med hänsyn till att värdesäkring blir allt vanligare i utländska pensionssystem. Det blir svårt för den, som arbetar i olika länder, att tjäna in en tillfredsställande samlad pension om han ej får del av värdeheständigheten i de olika ländernas system.
När det härefter gäller den i 15 kap. 3 & andra stycket AFL upptagna bestämmelsen om kapitalutbyte vill kommittén till en början erinra om att om kommitténs förslag ovan om upphävande av fyrtiofemårsregeln och av undantagen från värdebeständigheten vinner bifall detta kommer att öka kapitalvärdet av de pensioner som utgår till utomlands boende icke svenska medborgare. Ett bifall till kommitténs förslag om upphävande av tioårsregeln kommer som ovan nämnts att ge upphov till ett ökat antal småpensioner.
Syftet med bestämmelserna om utbyte av allmän tilläggspension mot ett engångskapital är främst att åstadkomma administrativ förenkling. I den mån det gäller rena bagatellbelopp kan det sålunda framstå som onödigt tillkrånglat att periodiskt sända pensionen till ett avlägset land. Vidare kan det vara förenat med stora och omotiverade kostnader att i ett främmande land etablera de kontrollåtgärder, som understundom måste förknippas med pe-nsionsutbetalning.
De nämnda skälen till kapitalutbytesrege-tn har icke förändrats sedan lagens tillkomst och kommittén finner det i och för sig befogat att behålla regeln i sin helhet oförändrad. Möjligen kan det emellertid uppfattas som en diskriminering av utlänningar att dem tillkom-mande pension tvångsvis kan utbytas mot ett engångsbelopp —- låt vara att utlämningen därvid
alltid får fulla kapitalvärdet. Kommittén vill därför förorda att även regeln om tvångsvis utbyte, vilken torde ha föga praktisk betydelse, upp- häves.
Regeln om utbyte av pension mot ett engångsbelopp på begäran av utlänningar får ökad praktisk betydelse genom kommitténs övriga förslag rörande utlänningarna, vilka förslag ju bland annat avser ett slopande av den s. k. tioårsregeln. Kommittén vill mot bakgrund härav icke göra någon ändring i nuvarande bestämmelser om kapitalutbyte på egen begäran. Det bör i detta sammanhang påpekas, att om kommitténs övriga förslag rö- rande utlänningarna vinner bifall, kommer detta att medföra en ökning av de minimibelopp som skall utges vid utbyte. Beträffande änkepension, som ju alltid upphör vid omgifte, vill kommittén framhålla att det knap— past torde kunna komma ifråga att medge utbyte såvida det ej rör sig om helt obetydliga belopp.
Motiven till bestämmelsen i 14 kap. 6 % AFL om att familjepension skall utgå efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, till försäkrad, som icke är svensk medborgare, endast i det fall den sistnämnda var bosatt i riket då den försäkrade avled, torde vara bl.a. följande. När en utlänning arbetar här i landet och lämnar familjen kvar i annat land förekommer det att han icke har kontakt med familjen eller underhåller denna. Det kan i ett sådant fall framstå som opåkallat att familjen vid den försäk— rades död får förmåner, till vilka motsvarighet saknats under hans livstid.
Även om sålunda vissa skäl talar för bibehållande av den nuvarande regeln och ett utbet-alande av familjepensioner i några fall kan. framstå som socialt omotiverat om regeln slopas, finne-r kommittén icke invänd- ningarna så vägande att man mot den av kommittén inledningsvis nämnda principen om likställighet mellan utlänningar och svenskar bör bibehålla regeln. Kommittén förordar därför att nämnda regel upvphäves.
Den sålunda verkställda genomgången av de regler rörande utlänningar inom tilläggspensio—neringen, som kommittén har att pröva, har sålunda givit vid handen att alla utom dem som rör mantalsskrivning och frivilligt utbyte av pension mot engångsbelopp bör upphävas.
De nya reglerna torde böra tillämpas i alla fall oavsett om pensions- fallet inträffar före eller efter deras ikraftträdande. För utländska med— borgare som redan är berättigade till allmän pension torde det utan sär- skild ansökan böra göras omräkning av utgående pension med hänsyn till de nya bestämmelserna. De som ej tidigare varit berättigade till pension men på grund av de nya reglerna blir berättigade till sådan får i vanlig ordning göra ansökan därom.
De av kommittén föreslagna lagändringarna medför ökade kostnader, vilkas storlek givetvis främst är beroende av antalet arbetande utlänningar här i landet och den tid under vilken de vistas här. Då utvecklingen av dessa och andra faktorer av betydelse för kostnaderna är mycket svår
att beräkna, går det knappast att göra en närmare uppskattning av mer- kostnaderna. Det är emellertid att märka att ATP-avgifter betalas för den ifrågavarande arbetskraften och att kostnaderna helt drabbar tilläggspen- sioneringen.
Pensionsrätten för viss lokalanställd beskicknings- och konsulatpersonal samt för arbetstagare i gränstrakterna
Vissa förutsättningar för att förvärva tilläggspension
Enligt 1 kap. 3 % AFL är svenska medborgare samt de som utan att vara svenska medborgare är mantalsskrivna i riket försäkrade enligt lagen. Detsamma gäller, såvitt angår försäkring för tilläggspension, den som inte längre uppfyller de nämnda förutsättningarna men redan tillgodoräknats pensionspoäng. Utländska medborgare, som icke är mantalsskrivna i riket eller tillgodo-räknats pensionspoäng, faller alltså principiellt utanför till- läggspensioneringen.
En. förutsättning för att försäkrad skall tillgodoräknas pensionspoäng är att han haft pensionsgrundande inkomst. Sådan inkomst kan härflyta antingen ur inkomst av anställning eller ur inkomst av annat förvärvs- arbete än anställning. När det gäller inkomst av anställning skall »— lika för svenskar och utlänningar —— jämlikt 11 kap. 2 % tredje stycket AFL hänsyn ioke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bed-rivs från här i riket beläget fast drinftSställe. Hän-syn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör sådan beskickning eller konsulat och icke är svensk medborgare.
De angivna begränsningarna, vilka som nämnts är lika för svenskar och utlänningar, motiveras givetvis i första hand av att det inte går att tvångsmässigt ta ut avgifter av de nämnda arbetsgivarna. I vissa fall har man emellertid velat ge dessa möjligheter att föra in svenska medborgare anställda hos dessa arbetsgivare i pensionssystemet. Dessa kan sålunda enligt det sistnämnda lagrummet få tillgodoräkna sin lön som pensions- grundande inkomst om svenska staten eller utländsk beskickning i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk per- son, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, åtagit sig att svara för avgift till försäkringen. för tilläggspen- sion. Någon motsvarande bestämmelse för utländska medborgare finns ej. Dessa kan alltså ej genom ett frivilligt åtagande av det slag som nämnts i det föregående anslutas till tilläggspensioneringen.
Inkomst, som kommer från utländska arbetsgivare och som på grund av bestämmelserna i 1.1 kap. 2 % tredje stycket AFL i pensionshänseende ej blir betraktad som inkomst av anställning, blir dock jämlikt 3 % samma kapitel pensionsgrundande såsom inkomst av annat förvärvsarbete i de fall den försäkrade taxeras här i landet för inkomsten. Den försäkrade får då själv betala avgiften för sin pensionering enligt samma regler som gäller för egna företagare.
Rätt för utländsk lokalanställd beskickningspersonal att få tillgodoräkna pensionsgrundande inkomst
Av den föregående framställningen framgår att utlänning, anställd vid ut- ländsk beskickning, icke kan få tillgodoräkna sin inkomst från beskick- ningen som pensionsgrundande inkomst av anställning, medan en svensk medborgare anställd vid samma beskickning kan få denna rätt, om beskickningen svarar för avgifterna. Detta har framkallat önskemål om likställighet i nämnda hänseende mellan den svenska och utländska lokal- anställda personalen. Önskemålen har inskränkt sig till den lokalanställda personalen och har alltså ej gällt den från respektive hemland utsända.
Kommittén
Det bör först nämnas att enligt de för svenska beskickningar och konsulat i utlandet gällande reglerna möjlighet finns att tillförsäkra utländsk lokal- anställd personal pensionsrätt från svenska staten av väsentligen samma innehåll som gäller för svenska statsanställda. Det kan förutsättas att denna möjlighet regelmässigt kommer att utnyttjas.
Likaledes vill kommittén erinra 0111 att utländsk beskicknings- och kon- sulatspersonal i Sverige icke tillgodoföres pensionspoäng enbart därigenom att deras inkomster blir pensionsgrundande. Härför fordras också att veder- börande är mantalsskriven i riket. Enligt 13 5 1 mom. och 35 ä 1 mom. folkbokföringsförordningen skall utländsk beskicknings- och konsulatsper- sonal ej mantalsskrivas i riket. För att full jämställdhet skall kunna råda mellan svensk och utländsk personal vid utländska beskickningar fordras sålunda, antingen att kravet på mantalsskrivning i 1 kap. 3 & AFL uppgives eller att folkbokföringsförordningens regler ändras. Båda dessa åtgärder är principiellt betydelsefulla och kan få konsekvenser på andra områden.
På grund av det anförda och då ifrågavarande spörsmål kvantitativt har en förhållandevis ringa omfattning -— uppskattningsvis högst ett hundra- tal personer torde vara berörda —— finner sig kommittén icke böra fram- lägga förslag till ändrade bestämmelser ifråga om den utländska beskick- nings- och konsulatpersonalens ställning inom tilläggspensioneringen.
Arbetslaget-e i gränstrakterna AV den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, att en person, som är bosatt här i landet men som arbetar i ett grannland, inte kan få sin inkomst från den utländske arbetsgivaren be- traktad som pensionsgrundande inkomst av anställning. En utlänning, som bor i ett grannland men som arbetar i Sverige, förvärvar icke helle-r pen- sionsrätt här fastän arbetsgivaren erlägger avgifter för honom. Orsaken härtill är att han icke är mantalsskriven i riket.
Enligt konventioner mellan de nordiska grannländerna för undvikande av dubbelbeskattning beskattas i allmänhet inkomst av tjänst bara i den stat, där den skattskyldige utövat den verksamhet, från vilken inkomsten härrör. Detta innebär, att en i Sverige bosatt person som åtnjuter inkomst av tjänst på grund av verksamhet i något av de nordiska grannländerna, i allmänhet icke taxeras till statlig inkomstskatt här i riket för denna in- komst. Icke heller erlägger svensk sjöman sjömansskatt i Sverige vid an- ställning å fartyg av dansk, finsk eller norsk nationalitet. Den som ej taxeras i Sverige för inkomst kan inte få pensionsgrundande inkomst enligt AFL.
Tidigare framställningar om lagändring
Personer som är bosatta i Sverige men arbetar utomlands I motion (II: 596) till 1961 års riksdag hemställdes om utredning om rätt för i Sverige bosatt svensk medborgare att åtnjuta tjänstepension för i grannland förvärvad inkomst.
I remissyttrande över motionen anförde riksförsäkringsanstalten:
Om arbetsinkomst :i de i motionen avsedda fallen skulle göras pensionsgrun- dande, måste ett godtagbart underlag för beräkning av pensionsgrundande inkomst skapas. Huruvida detta kan ske, exempelvis i form av en särskild inko-mstuppgif-t från den försäkrade försedd med bestyrkande av den utländske arbetsgivaren och eventuellt också av myndighet i vederbörande land, torde endast kunna avgöras efter närmare utredning.
Vid en utsträckning av pensionsrätten till att omfatta de i motionen :tVsedda fallen bör, enär någon möjlighet att uttaga avgift av här berörda utländska arbets- givare icke finnes, ifrågavarande arbetstagares anställningsinkomst räknas såsom inkomst av namnet förvärvsarbete» vid bestämmandet av den pensionsgrundande inkomsten. Avgiftsplikten skulle härigenom komma att åvila den försäkrade-. Vad i motionen anförts om att avgifterna kunna anses täckta genom de arbetsgivar- avgifter, som erläggas för utländsk arbetskraft med anställning i Sverige, synes irrelevant och därför icke godtagbart.
Riksförsäikringsanstalten har för sin del intet att erinra mot att förevarande fråga blir föremål för utredning.»
Riksdagen (andra lagutskottet 56/1961) avslog motionen och anförde:
Ett inordnande av de kategorier, som avses i motionen, i ATP-systemet skulle först och främst förut—sätta ett särskilt registreringsfönfarande av deras inkom—st-
ter. Även om ett sådant skulle kunna införas, skulle det :likväl bli svårt för myn- digheterna att kontrollera omfattningen av utomlands förvärvade arbetsinkomster. Dä vidare möjlighet icke synes föreligga att ålägga den u-tländske arbetsgivaren skyldighet att erlägga arbetsgivarnvgift, skulle avgiften behöva uttagas av den anställde såsom egenavgift. Utskottet är icke berett att förorda en sådan lösning, som innebär ett obligatoriskt å'läggande av avgiftsskyldighet för den anställde.
Motionären synes särskilt ha haft svenska medborgare med arbetsanställning i Norge i åtanke. 4Det bör därför i sammanhanget erinras om att dessa har möjlighet att erhålla tjänstepension i Norge för arbetsinkomster, för vilka pensionsavgift erlägges därstädes.
1962 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkande (II: 788) av samma innebörd. Motionen avslogs i enlighet med vad andra lagutskottet i utlåtande nr 27 hemställt.
Även vid 1963 års riksdag aktualiserades frågan i en motion (11:67). Denna avslogs i enlighet med hemställan i andra lagutskottets utlåtande nr 8. Utskottet anförde bl.a.:
Enligt utskottets mening är det inte utan vidare klart att lösningen av pen- sionsfrågan för de grupper som avses i motionen skall ske inom den svenska tilläggspensioneringen. Problemet kan enligt utskottets uppfattning icke lösas isolerat titan bör ses i ett större sammanhang. Det kan erinras om att det beträf- fande bland annat frågor om pensionering pågår undersökningar delvis på inter- nordiskt plan, bland annat aktualiserade av det ifrågasatta samgåendet med EEC- länderna.
Motionärerna synes särskiilt ha haft svenska medborgare med arbetsanställning i Norge i åtanke. Det bör därför i sammanhanget erinras om att i Norge den 26 januari i år tillsatts en kommit-té med uppgift att utreda frågan om pensione- ringen i dess helhet i syfte att tillförsäkra en inkomst på ålderdomen som står i rimlig proportion till den arbetsinkomst som vederbörande haft. Sedan resultat av kommitténs arbete framlagts bör förutsättningar finnas att k-onventionsvägen eller på annat sätt lösa problem av den art motionärerna aktualiserat.
Utländska medborgare som arbetar här men är bosatta i grannland I motion till 1962 års riksdag yrkades, att AFL måtte ändras på så sätt att överensstämmelse kunde uppnås mellan förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen i fråga om lön till utländsk medborgare som ej är mantalsskriven i riket. Motionären framhöll bl.a. att ett företag i Häl- singborg sysselsatte 120—150 danska arbetare, som bodde i Helsingör och som dagligen for till sitt arbete. Han ansåg det orättvist att dessa inte förvärvade pensionsrätt fastän arbetsgivaren betalade avgift för dem och fastän de betalade skatt för sin anställningsinkomst i Sverige. Motionen behandlades av andra lagutskottet i samband med proposition nr 90 med förslag till lag om allmän försäkring. Utskottet erinrade om att tilläggspensioneringen bygger på ett fördelningssystem, att arbetsgivar- avgifterna debiteras och inbetalas kollektivt, att registrering av inbetalda avgifter inte sker individuellt för varje försäkrad samt att det på grund
därav inte är möjligt att åstadkomma absolut överensstämmelse mellan inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng. Utskottet underströk vidare att frågan har samband med fimmsieringssystemet i stort inom social- försäkringen och att detta var föremål för överväganden inom social- departementet. Slutligen framhölls, att en generell befrielse för arbets- givare att erlägga avgift för utländsk arbetskraft skulle leda till att sådan arbetskraft kom att ställa sig billigare än inhemsk.
Motionen avslogs i enlighet med vad utskottet hemställde i utlåtande nr 27.
Kommittén
Kommittén vill först erinra om att förevarande fråga helt hänför sig till tilläggspensioneringen. Folkpension eller motsvarande förmån åtnjuter de personer som har bostad och arbetsplats på olika sidor om Sveriges gräns i princip enligt lagstiftningen i det land där de— är bosatta.
Den nuvarande ordningen, enligt vilken varken i Sverige bosatta per- soner som arbetar utomlands eller utomlands bosatta personer som arbe- tar i Sverige förvärvar rätt till tilläggspension, har haft karaktären av ett provisorium och är uppenbarligen mindre tilltalande. Kommittén har därför undersökt vägar för att få till stånd en bättre reglering av föreva— rande fråga.
Vid en lösning av frågan bör man beakta att det gäller ett internationellt sainordningsproblem. Ett införande av båda de ifrågavarande kategorierna i den svenska tilläggsp—ensionering'en skulle uppenbarligen på lång sikt kunna medföra överpensioneringsproblem. Man synes i stället böra välja mellan att låta endera bosättningslandets eller arbetsplatslandets regler gälla för vederbörandes pensionering.
Beträffande här i riket bosatta personer, som arbetar utomlands, har i huvudsak följande skäl åberopats mot att införa dem i tilläggspensions— system—et.
Eftersom den utomlands förvärvade arbetsinkomsten inte beskattas här i landet kan taxeringen inte läggas till grund för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Ett särskilt registreringsförfarande för den utomlands förvärvade inkomsten skulle bli nödvändigt. Kontrollsvårig- heterna skulle bli stora och möjligheter till spekulationer i systemet skulle tillskapas. Avgiften till pensioneringen skulle inte kunna uttagas av arbets- givaren u-tan få erläggas av den anställde såsom egenavgift. Såvitt gäller svenska medborgare med arbetsanställning i Norge, vilka varit särskilt aktuella i sammanhanget, har framhållits att frågan om tilläggspension i Norge är på väg att lösas. Sedan så skett bör enligt vad riksdagen uttalat förutsättningar finnas att konventionsvägen eller på annat sätt lösa pro- blemet om tilläggspension för svenskar som arbetar i Norge.
Av de skäl som åberopats mot att inordna den åsyftade kategorien i till- läggspensionssystemet synes svårigheterna med avgiftsbetalning och kon— troll, av arbetsinkomstens storlek ha särskild tyngd. Till detta kommer att det ingalunda kan anses självklart att pensionsfrågan för den åsyftade gruppen skall lösas inom det svenska pensionssystemet. Tilläggspensione- ringen har i många stycken karaktär av intjänad lön. Vid fastställande av lönenivån spelar utan tvekan pensionsförmånerna in. Internationellt sett pekar utvecklingen otvetydigt mot att anställningslandet skall svara för arbetstagarnas pensionering. Skäl kan anföras för att de ifrågavarande arbetstagarna skall erhålla pension i det land där de upp-bär lön och betalar skatt och deras arbetsgivare kan åläggas avgiftsskyldighert. Såsom riksdagen uttalat bör förutsättningar att lösa frågan finna-s när våra grann- länder infört motsvarighet till vår tilläggspension. I Norge ko—mmer uppen- barligen detta att ske ganska snart. Även i Danmark torde en utveckling pågå i denna riktning. Kommittén finner sig mot bakgrund av det anförda icke höra förorda att denna kategori i särskild ordning inordnas i den svenska tilläggspensioneringen.
Beträffande den andra kategorien i detta avsnitt behandlade arbets- tagare, dvs. sådana utländska medborgare som är bosatta i något .av våra grannländer och arbetar i Sverige, är förhållandet i stora delar det om- vända. Dess-a personer utför arbete i vårt land samt uppbär lön. och betalar skatt här. Arbetsgivaren erlägger redan med nuvarande ordning pensionsavgift för dem. Skälen för att de skall erhålla pension från vårt tilläggspensionssystem är därför enligt kommitténs mening starka. Några större praktiska svårigheter med redovisning och kontroll behöver knap- past uppstå.
Kommittén föreslår på grund av det ovan sagda att medborgare i nor- diskt grannland som har arbetsanställning i vårt land utan att vara bosatt här skall inordnas i tilläggspensionssystemet. Detta kan åstadkommas an- tingen genom ändring i AFL eller i den nordiska konventionen. Ändringen bör ha den innebörden att medborgare i nordiskt grannland som arbetar här i riket utan att vara bosatt här skall anses vara försäkrad för tilläggs- pension för sin inkomst här. Enligt kommitténs mening är frågan av så- dan karaktär och har ett sådant samband med lagstiftningsarbetet i grann— länderna att konventionsvägen är den smidigaste och bästa vägen och därför att föredraga. Frågan torde lämpligen kunna upptagas under det nu pågående arbetet på en revision av den nordiska konventionen om social trygghet.
Makes samtycke till undantagande
Gällande bestämmelser
Anslutning till tilläggspensioneringcn är i princip obligatorisk. Redan lagen om allmän tilläggspension innehöll emellertid regler, enligt vilka en försäkrad gavs vissa möjligheter att stå utanför tilläggspensio-nssyste— met, såvitt avs-er inkomst av annat förvärvsarbete-. Regeln härom över- fördes i huvudsak oförändrad till AFL, där den återfinnes i 11 kap. 7 % och innebär att försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande ske-tt, skall vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan om undantagan'de må återkallas av den försäkrade med verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats äger den försäkrade ej ånyo göra sådan anmälan. Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av förmyndaren, som därvid har att visa att den för- säkrade samtycker till åtgärden.
Som motiv till den ursprungliga bestämmelsen om individuellt undan.- tagande anförde departementschefen (prop. 100: 1959) att den som hade inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet ibland kunde sägas äga ett pensionsskydd redan i den kapitaltillgång, som ligger i själva rörelsen eller fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Vidare uttalade departementschefen att företagaren i vissa fall på grund av rörelsens värde och beskaffenhet kan förvänta sig inkomst av denna även om hans arbets- förmåga nedgår eller bortfaller. Med hänsyn härtill kunde det ställa sig fördelaktigare att behålla medlen i rörelsen i stället för att betala avgifter till en pensionsförsäkring. Om en person åtnjöt inkomst både som lön— tagare och i egenskap av självständig yrkesutövare kunde han, enligt vad departementschefen framhöll, måhända finna det obehövligt att ha pen- sionsskydd för inkomsten såsom självständig yrkesutövare, särskilt om denna har karktären av en mindre biinkomst.
Som framgår av det föregående innebär anmälan om undantagande att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade hänsyn icke skall tagas till inkomst av annat förvärvsarbete än (anställning. Om en försäkrad endast har inkomster av sistnämnda slag, förvärvar han
alltså efter undan-tagandet icke vidare några pensionspoäng. Men undanta- gandet minskar också den pensionsrätt den försäkrade förvärvat eller kommer att förvärva på grund av inkomst av anställning. För att förhindra att personer gör anmälan om undantagande i syfte att undgå att betala avgifter men ändå tillgodogör sig de fördelar, som är förbundna med 30-års- och 15-årsreglerna, har bestämmelserna om verkan av undanta- gande fått göras ganska komplicerade. En redogörelse för innebörden av dessa skall lämnas i det följande.
Enligt 12 kap. 2 % andra stycket AFL medför undantagandet, om detta haft den verkan att den försäkrade för något är icke tillgodoräknats pen- sionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng, att full ålderspension icke får utgå, även om han har pensionspoäng för 30 eller flera år. I så fall reduceras vid tillämpning av 30-årsregeln pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av talet 30 och nämnaren av talet 30 ökat med ett för varje år undantagandet haft sagda verkan, dock ökat högst till 50. Vidare blir, om den försäkrade har mindre än 30 poängår, andelen av full ålderspension mindre än eljest, om undantagandet haft sådan verkan som nyss sagts. Pensionen reduceras nämligen därvid till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av antalet är, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och nämnaren av talet 30 ökat med ett för varje år undantagandet haft sagda verkan, dock ökat högst till 50.
Beträffande dem som är födda under åren 1896—1914 har jämlikt 15 kap. 1 % första stycket AFL reglerna om undantagande såvitt rör ålders- pension ingen verkan utöver att de. försäkrade går miste om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete för den tid undantag-andet gäller. Enligt andra stycket i samma paragraf gäller för dem som är födda åren 1915—1923 en upptrappningsregel för undantagandets reducerande verkan på ålderspensionen.
Vad gäller förtidspension medför jämlikt 13 kap. 2 % sista stycket och 3 % AFL undantagande, om detta ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt undantagandet också föranlett, att den försäk- rade för något av de fyra närmast föregående åren gått förlustig mera än en pensionspoäng, den verkan att förtidspensionen inte får utgå med gottskri— vande av antagandepoäng. Förtidspensionen skall i detta fall i stället utgå med belopp motsvarande den ålderspension, som den försäkrade skulle ha fått, om han uppnått 67 års ålder vid tiden för pensionsfallet.
Undantagandet påverkar familjepensionen efter den försäkrade på mot- svarande sätt som pensionen till honom själv, eftersom familjepensionen beräknas i relation till den försäkrades förtids— eller ålderspension eller den förtidspension, vartill han skulle ha varit berättigad, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som kräves för rätt till sådan pension (14 kap. 3 och 5 åå AFL).
Även för sjukförsäkringen får undantagandet konsekvenser. Den för vil- ken undantagande från tilläggspensioneringen äger giltighet skall nämligen jämlikt 3 kap. 2 5 första stycket AFL icke vara försäkrad för tilläggssjuk— penning, i den mån denna grundas på annat förvärvsarbete än anställning. Grundsjukpenningen beröres dock ej.
Närmare bestämmelser om undantagande har meddelats i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring. Enligt denna skall anmälan om eller återkal- lelse av undantagande göras skriftligen å blankett enligt av riksförsäkrings- verket fastställt formulär. Ansökan skall göras hos allmän försäkrings- kassa eller i vissa fall hos riksförsäkringsverket. Den som är bosatt utom- lands kan göra ansökan även hos svensk beskickning eller svenskt kon— sulat. När anmälan eller återkallelse mottagits skall erkännande därom lämnas. Befinnes anmälan eller återkallelse icke lagligen kunna få åsyftad verkan skall meddelande härom sändas till den, som anmälan eller åter— kallelsen avser.
Frågans tidigare behandling
Vid 1963 års riksdag väcktes två motioner (12545 och 11:648) i vilka yrka- des, att till 11 kap. 7 % AFL skulle fogas en bestämmelse om att äkta makes samtycke erfordrade—s för undantagande. Andra lagutskottet, dit motionerna hänvisade-s, inhämtade yttrande från riksförsäkringsverket, familje-rättskommittén och försäkringskasseförbundet.
Familjerättskommittén tillstyrkte motionerna. Kommittén angav när- mare de skäl som bör grunda rätt för make till medbestämmande vid förfogande över försäkring på andre makens liv sålunda:
Den make, i regel hustrun, som vid tjänstepension ej utfört det pensionsgrun- dande anbetet, har likväl i regel genom sitt arbete i hemmet eller på annat sätt bidragit till familjens försörjning och sålunda i sin mån möjliggjort förvärvet av pensionsrätten. tDäyr denna, såsom vid egen pensionering genom försäkring, för- värvats genom inbetalning av premier eller andra avgift-er, har dessa i allmänhet belastat båda mak-arna, antingen så att de fått inskränka sig i annat hänseende eller så att deras möjligheter att göra besparingar på annat sätt minskats. Den ena maken bör icke på egen hand förfoga över det försö-rjningsskydd som skapats för familjen.
I fråga om tilläggspensioneringen anförde kommittén:
Anmälan om undantagande från ATP får i huvudsak verkan för de framtida möjlighet-erna att intjäna pensionsrätt. Undantagandet medför befrielse från mot- svarande avgifter ti'Ll ATP, varigenom ett visst värde frigörs som kan komma familjen till godo på annat sätt. Som nämnts kan ett undantagande från ATP även leda till minskning av redan intjänad pensi-onsrätt. Då familjepensionen genom sin anknytning tilll förtidspensionens beräkning kan inkräktas väsentligt. föreligger starka .skäl för att kräva ina-kes samtycke till] undantagande. En make, som ej fått kännedom om anmälan om undantagande, kan bli utsatt för en mycket obehaglig övenra-skning, när han vid inträffat pensionsfa-ll står utan skydd som han med hänsyn till principen om allmän pensionering räknat med.
Familjerättskommittén vill därför bestämt förorda, att makes samtycke krävs för undantagande från ATP. En sådan regel kan, såsom motionärerna ifrågasätter, införas i lagen om allmän försäkring eller också intagas i giftermålsbalken. Om make vägrar samtycke utan tillräckliga skäl. bör lämplig myndighet kunna ge tillstånd till åtgärden. Kommittén vill erinra om att det enligt 6 kap. 6 & gifter- m-ålsbalken ankommer på rätten att i liknande situationer rpröv'a frågan om sam- tycke, därest make vägrat att medverka.
Riksförsäkringsverket fann i sitt yttrande skälen för en lagändring i sådan riktning som päyrkats i motionerna vara så starka att verket för sin del ville förorda att erforderlig ändring av lagen om allmän försäkring genomfördes utan dröjsmål.
Även försäkringskasseförbundet instämde i motionärernas förslag. Utskottet uttalade i sitt sedermera av riksdagen godkända utlåtande (öö/1963) att utskottet ansåg starka skäl tala för att make till försäkrad, som önskar utträda ur tilläggspensioneringen, erhåller medinflytande vid beslu- tet härom. Utskottet förklarade sig emellertid icke berett att taga ställning till hur skyddet för make i detta avseende borde utformas utan ansåg att frågan härom borde bli föremål för utredning. Utskottet hemställde därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning och förslag till sådana bestämmelser att make till försäkrad erhåller medinfly- tande vid försäkrads beslut att anmäla undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.
I skrivelse den 21 maj 1963 till Kungl. Maj:t har riksdagen —— med över- lämnande av ett exemplar av andra lagutskottets ovannämnda utlåtande —— anhållit om utredning och förslag till sådana bestämmelser att make till försäkrad erhåller medinflytande vid försäkrads beslut att anmäla undan- tagande från den allmänna tilläggspensioneringen. Kungl. Maj:t har den 31 maj 1963 överlämnat ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte därvid fo- gat utskottsutlåtande till pensionsförsäkringskommittén att av denna över- vägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Giftermålsbalkens regler om krav på samtycke från make för vissa rättshandlingar Enligt giftermålsbalken- får make i vissa fall inte företaga rättshandlingar utan den andre makens samtycke. I 6 kap. 4 & giftermålsbalken stadgas sålunda att make ej får avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andre maken har giftorätt, utan att denne samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortavarande, ankommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke för andra maken. 5 % sam- ma kapitel stadgar, att make ej utan andra makens samtycke får avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår i det för makarnas gemensamma begagnade avsedda bohaget eller utgör andra makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk. Är den andra maken omyndig ankommer det i detta fall på honom själv
att giva samtycke, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är så fallet eller kan yttrande från honom icke utan märklig tidsutdräkt inhämtas, är sådant samtycke ej erforderligt.
Vägras samtycke i de fall, där enligt ovan samtycke är erforderligt, kan rätte-n enligt 6 kap. 6 % giftermålsbalken på ansökan tillåta åtgärden om skäl till vägran finnes ej vara för handen.
Det sålunda i giftermålsbalken stadgade skyddet för make är inskränkt till giftorättsgods. Sådan inskränkning gäller ej beträffande de regler som givits i lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och enligt vilka överlåtelse av hyres- eller bostadsrätt till sådan bostad är beroende av makes samtycke.
Familjerättskommittén föreslår i sitt år 1964- framlagda betänkande (SOU 1964:35) vissa utvidgningar beträffande de rättshandlingar där makens samtycke är erforderligt. Vidare föreslår denna kommitté att samtyckes- reglerna, med undantag för vad som rör viss fast egendom, skall gälla även enskild egendom och alltså inte blott giftorättsgods.
Antalet undantaganden
Antalet undantaganden, som vid slutet av 1962 utgjorde cirka 76000, har under de senaste åren sjunkit. Vid utgången av 1964 var cirka 58 000 undantaganden i kraft. Siffrorna för innevarande år tyder på att antalet undantaganden ytterligare kommer att minska.
Kommittén
Som framgått av det föregående kan undantagande från den allmänna tilläggspensioneringe—n endast avse inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta innebär, att det främst är fria yrkesutövare som har att ta ställning till om deras riskskydd bäst tillgodoses genom tilläggspensio— neringen elle-r på annat sätt. Frågan om undantagande blir emellertid ak- tuell även för löntagare, såvitt avser extrainkon'ister.
En anmälan om eller en återkallelse av undantagande kan få vittgående ekonomiska konsekvenser för den enskilde, särskilt om han helt saknar inkomst av anställning. För många människor är ställningstagandet till frågan om undantagande ett av de mest betydelsefulla beslut om sin eko— nomi som de någonsin fattar. Beslutet har i allmänhet lika stor betydelse för den försäkrades familj som för honom själv. Detta accentueras särskilt av att tilläggspe-nsioneringe-n har ett väl utbyggt familje-skydd.
Mot bakgrund av vad ovan anförts kan en anmälan om eller en återkal- le—lse av undantagande i fråga om betydelse väl jämföras med de åtgärder då make enligt nu gällande lagbestämmelser är skyldig att inhämta andra makens godkännande, dvs. vid försäljning eller pantsättning av fast egen-
dom eller av viss lös egendom av särskild betydelse för den andra maken eller familjen samt vid förfoganden över makarnas gemensamma bostad. Det finns därför starka skäl att ge make medinflytande ifråga om undan— tagande. När det gäller riskskyddet är det vidare av betydelse för den enskilde att veta vad som gäller vid varje särskilt tillfälle. Nuvarande ord- ning, enligt vilken den ena maken utan den andres vetskap kan göra an- mälan om undantagande, medför att särskilt en hemarbetande hustru kan komma i en besvärlig icke förutsedd situation när make-n avlider elle-r icke längre är arbetsför. Kommittén anser därför förbättrade regler på förevarande område erforderliga.
Den hittills förda diskussionen har i huvudsak rört hustruns ställning. Man kan ifrågasätta om det räcker att ge hustrun medinflytande då man- nen begär undantagande- medan man låter hustrun själv besluta om sin ställning i förevarande hänseende. Kommittén vill härvidlag erinra om att den ena makens pensionsskydd i dess helhet har betydelse för den andra maken. Hustruns intresse av mannens pension är ofta större än mannens intresse av hennes, eftersom hustrun har rätt till en på mannens pensionspoäng beräknad änkepension —- en rätt till vilken direkt motsva- righet saknas för honom. Men mannen har också ett starkt intresse av den pensionsrätt hustrun förvärvar i första hand genom rätten till barnpension efter hustrun men även genom hustnms egenpension, som kan. spela en väsentlig roll för familjens försörjning. Kommittén finner på grund härav ej skäl att inskränka kravet på samtycke till fall då mannen begär undan— tagande utan föreslår att varken mannen eller hustrun skall få bifall till anmälan om undantagande utan att andra maken samtyckt till åtgärden.
Kommittén finner det icke vara erforderligt att kräva andra makens samtycke vid återkallelse av anmälan om undantagande.
I viss utsträckning kan de ovan anförda skälen tala för att utvidga kravet på samtycke även till barnen. Det gäller främst det fall att maken själv inte har vårdnaden om dem. Maken kan då genom att begära undan- tagande avsevärt försämra barnens riskskydd vid hans död. Fall av nu angiven art får antagas vara sällsynta. Det bör vidare erinras om att en person både kan vara gift och ha barn, om vilket annan än hustrun har vårdnaden. Vårdnadshavaren och maken kan i ett sådant fall ha olika uppfattning i undantagandefrägan. En utvidgning av kravet på samtycke även till barnen skulle därför medföra komplicerade regler och kunna leda till icke önskvärda motsättningar mellan föräldrar och. barn. Kommittén finner sig på grund härav icke vilja utvidga kravet på samtycke även till barnen.
I enstaka fall kan det framstå som obilligt om en make vägrar sitt sam- tycke till en anmälan om undantagande från den andre maken. t. ex. där den som vägrar själv har helt betryggande pensionsförhållanden och ett undantagande ter sig befogat för andra maken. Möjlighet bör i sådana
fall finnas för riksförsäkringsverket att medgiva undantagande även utan den andra makens samtycke. Talan mot riksförsäkringsverkets beslut i sådan fråga bör i vanlig ordning kunna föras till försäkringsdomstolen. Är den make, vars samtycke är erforderligt, omyndig elle-r bo-rtavarande får medgivandet till åtgärden ges av förmyndaren eller god man. Om make före äktenskapet gjort anmälan om undantagande, bör undantagandet utan vidare åtgärder bestå efter äktenskapets ingående.
Ikraftträdande
Kommittén föreslår, att de av kommittén förordade lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1966.
Sammanfattning
I detta delbetänkande framlägger pensionsförsäkringskommittén förslag i vissa ämnen som ansetts kunna behandlas fristående från det nyligen i tilläggsdirektiv erhållna uppdraget att utreda frågor i samband med framtida standardhöjningar av folkpensionerna. De problem som sålunda utbrutits ooh behandlats särskilt berör förmåner till handikappade, utlän- ningars ställning inom tilläggspensioneringen samt makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen.
I fråga om förmåner till de handikappade föreslår utredningen ändrade regler i följande avseenden. Invaliditetsersättningen föreslås höjd från nuvarande 50 procent till 60 procent av basbeloppet, dvs. för närvarande 3120 kronor. Vidare föreslås en gradering av ersättningen på så sätt att en lägre nivå utgörande 30 procent av basbeloppet införes. Vårdbidragets belopp föreslås höjt från nuvarande 50 procent till 60 procent av basbelop- pet. Åldersgränsen för erhållande av vårdbidrag föreslås höjd från nuva— rande 16 år till 21 år. Enligt förslaget skall barn som vårdas på anstalt på det allmännas bekostnad bli berättigade till vårdbidrag när de under hel månad eller i samband med sommarferier vistas annorstädes än på anstalten. '
Beträffande åldersgränsen för hjälpbehovets inträde. i fråga om invali- ditetstillägg och invaliditetsersättning har kommittén icke funnit skäl att föreslå någon ändring.
Kostnaden för nämnda reformförslag har av kommittén uppskattats till 9,5 milj. kronor årligen.
Kommittén föreslår beträffande utlänningar-nas ställning inom tilläggs- pensioneringen borttagandet av flera Specialregler för utlänningar. Sålunda förordas att det i 12 kap. 1 % lagen om alhnän försäkring uppställda kravet på tio i stället för tre poängår för att utlänning skall få rätt till tilläggs- pensio-n borttages. Stadgan-det att man för utlänningar som är bosatta utom riket skall räkna med fyrtiofem i stället för trettio år för full pension bör också enligt förslaget slopas. Kommittén föreslår också borttagandet av bestämmelsen att utomlands bosatta utlänningar ej på samma sätt som i riket bosatta försäkrade får del av värdebeständigheten. Även bestämmel— sen i 14 kap. 6 5 lagen om allmän försäkring om att familjepension skall utgå efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, till efterlevande, som icke är svensk medborgare-, endast i det fall den sistnämnde var bosatt i riket då den försäkrade avled, bör enligt kommitténs förslag utgå.
Slutligen föreslår kommittén att make icke skall få begära undantagande från tilläggspensioneringen utan andra makens samtycke.
Kommitténs förslag föreslås genomfört den 1 juli 1966.
Förslag till Lag om ändring i Lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 3 %, 11 kap. 7 5, 12 kap. 1 % och 15 kap. 3 % lagen om allmän försäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 14 kap. 6 % nämnda lag skall upphöra att gälla.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 kap.
3
Försäkrad äger för tid före den månad då han fyller sexton är rätt till vårdbidrag i form av invaliditets- ersättning, därest han på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, van- förhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Sådant bidrag må vara begränsat till viss tid.
Ätnjuter försäkrad som avses i 2 % första stycket andra punkten eller andra stycket icke pension enligt den- na lag, äger han, därest han fyllt sexton är, rätt till invaliditetsersätt- ning för tid före den månad då han fyller sextiosju år.
Vad i 2 & tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande invaliditetsersättning.
&.
Försäkrad, som icke åtnjuter för— tidspension enligt denna lag, äger för tid före den månad då han fyller tjuguett är rätt till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning, därest han på grund av sjukdom, psykisk efter- blivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd om- fattning år i behov av särskild tillsyn och vård. Sådant bidrag må vara be- gränsat till viss tid,
Ätnjuter försäkrad som avses i 2 5 första stycket andra punkten eller andra stycket icke pension enligt den- na lag, äger han, därest han fyllt sexton är, rätt till invaliditetsersätt- ning för tid före den månad då han fyller sextiosju år.
Vad i 2 % tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning be- träffande invaliditetsersättning, doc]: att sådan den mån Konungen så förordnar må utgivas för tid då den försäkrade vistas utom anstalten.
ersättning i
' Senaste lydelse av 9 kap. 3 å se SFS 1964: 156.
Invaliditetsersättning utgör för år räknat femtio procent av basbelop- pet.
Invaliditetsersättning i fall som av- ses i första stycket och i 2 5 första stycket andra punkten utgör för år räknat sextio procent av basbelop- pet. Invaliditetsersåttning i övriga fall utgör allt efter hjälpbehovets om- fattning eller merutgifternas storlek sextio eller trettio procent av basbe— loppet för år räknat.
11 kap. 7 %.
Försäkrad äger — — —-— annat för- värvsarbete.
Anmälan som — __. ——— dylik an— mälan.
Anmälan eller — -—— den.
till åtgär-
Försäkrad äger — -—— —— annat för- värvsarbete.
Anmälan som —— _. —— dylik an- mälan.
Anmälan av gift försäkrad är utan verkan, såvida andra maken icke samtycker till undantagandet. Vågras samtycke äger riksförsäkringsverket, om särskilda skäl föranleda det, med— giva att undantagande må ske.
Anmälan eller — ——- —— till åtgär- den.
För omyndig make lämnas sam- tycke enligt tredje stycket av för- myndaren.
12 kap. 1 5.
Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förut- sättning att pensionspoäng tillgodo— räknats honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare, minst tio år.
På särskild —— —— —— nämnda lag- rum.
Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från och med den månad, varunder han fyller sextiosjuår, under förut- sättning att pensionspoäng tillgodo- räknats honom för minst tre år.
På särskild —— —— —— nämnda lag- rum.
14 kap. 6 _S.
Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till efterlevande. som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.
15 kap.
I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid varunder han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 ä' första och andra styckena talet trettio utby- tas mot talet fyrtiofem samt pensions- beräkningen göras med tillämpning av det basbelopp som gällde uid in- gången av det sista år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräk— nats för den försäkrade. Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den pen- sionsberättigade varit bosatt Iiärstä— des.
Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan hans samtycke tilläggspension till 110- nom utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad en- ligt första stycket. Med den pensions- berättigades samtycke mä utbyte ske mot lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapital- värde. Har utbyte ägt rum, föreligger
35.
Är pensionsberätligad, som icke är svensk medborgare, ej bosatt i riket, må med hans samtycke tilläggspen- sion till honom utbytas mot ett en— gångsbelopp, motsvarande lägst fyr- tio procent av kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad. Har utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pen- sionspoäng, som dessförinnan tillgo- doräknats den försäkrade. Grunderna
ej rätt till vidare ersättning på grund- för beräkningen av kapitalvärde som
val av pensionspoäng, som dessför- nu sagts fastställas av Konungen. innan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapi- talvärde som nu sagts fastställas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Transportekonomisk forskning i Norden. Elnkeite mellomrtksveger mellom Norge og Sve- r ge. Forskning a_i international politik. Afro-asiatiske studier i Norden.
. Utbildning av sjukhusadmtnistratörer i Norden. . Nordisk forskningskonferens i Helsingfors.
då?? se
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2. Kap. 3. 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 10 i förslaget till regeringsform samt över- gangsbestiimmelserna. [34] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [37] Röttegångshjålp. [13] Godtrosförviirv av lösöre. [14] Faitstäläåde av fader-skapet till barn utom äkten- s ap. Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestummelser m. m. [18] Dagstidningamas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittariagen m. m. [26] Pensionsstiftclser II. [41] Författtningsfrågan och det kommunala sambandet. [54 Radioansvarighetslag. [58] Mönsterskydd. [61]
Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]
Försvarsdepartementet Soldathemsverksamheten. [52]
Socialdepartementet
Tandvårdsi'örsilkring. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysioiogi. [24]
Hälso- och socialvårdens centrala administration. [49] Mentalsjukhusens personalorganlsation. Del II. MAI- sättning och utformning. [50 Barn på. anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 3. Rehabiliteringsin- satser i näringslivet. [57] Vissa pensionsfrågor. [62]
Kommunikationsdepartementet
Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. [19] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. Bakgrund och förutsättningar, programfragor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsfragor. [21] Vägmärken. [33]
Nykterhet i trafik. [35] Körkortet och trafikutbildningen. [421 Statens trafikvark. [43] Radiolag. [461 Statens vägverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken. [48],
Finansdepartementet
Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [23] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28]
Ecklesinstikdepartomentet '
Antikvitetskollegiet. [10] I 1963 Ars universitets- och högskolekommitté 1. lit-,: byggnaden av universitet och högskolor. Lokaliseg ring och kostnader 1. [11] 2. Utbyggnaden av uni-> versitet och högskolor. Lokalisering och kostna-* der II. Specialutrednlngar. [12] : De svenska utlandsförsamlingamas ekonomi. [15] 1 1960 års lärarutbildningssakkunniga 111. 1. Studio—. planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutbildning-*" en IV: 1. [29] 3. Lärarutbildningen IV: 2. [30] 4.- Specialundersökntngar om lärarutbildning V. [31] Fackutbildnlng i automatisk databehandling. [56] Kyrklig beredskap. [59] ,: Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola. [60] (*
J ordbruksdepartementet
Ny jordförvärvslag. [16] i 1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska jord- ! bruksprodukternas distributions- och marginalför- hållanden. [27] Stöd at hästaveln. [44]
Handelsdepartemontot
Sveriges släktnamn 1965. [36] Beredskap mot oijeskador. [45]
Inrikesdepartementet
Kommunalrttttskommittén VI. Om den kommunala" självstyrelsens .okala förankring. [6] VII. Kommus' nala bolag. [40] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9]
Höjd bostadsstandard. [32] * Affärstidsutredningen. 1. Affärstldema. Del I. Motiv; och lagförslag. [38] 2. Affärstiderna. Del II. Konl sumentundersökning. [39]
Gemensamma bostadsförmedlingar. [51] Polisutbildningen. [58]