SOU 1965:75

Förvaltningspraktik för administrativ amanuenspersonal : förslag

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ciuildepartementet

Personalutbil(lningsberedningen (PUB), som jämlikt Herr Statsrådets di- rektiv bl. a. erhållit i uppdrag att förutsättningslöst utreda frågan 0111 anord- nande av förvaltningspraktik för juridiskt och samhällsvetenskapligt utbil- dad administrativ personal, får härmed efter fullgjort uppdrag i denna del överlämna bilagda utredning med förslag till bestämmelser 0111 förvalt— ningspraktik för viss amanuenspersonal m. 111.

Frågan om förvaltningspraktik har inom beredningen i första hand ut- retts av en delegation för högre förvaltningsutbildning, bestående av ordfö— randen i PUB regeringsrådet H. Klackenberg, ledamöterna expeditions- chefen N. Fjellander, (")vel'direktöi'en P. Tammelin, försiikringsdomaren C. VVildeman och direktören i SACO B. Östergren samt experterna f. d. generaldirektören 0. Karleby och rektorn L. G. Sköld. Delegationen redovisa— de sin utredning till PUB genom bilagda PM ang. anordnande av förvalt- ningspraktilc för administrativ amanuenspersonal inom statsförvaltningen (Bil. A). Delegationen föreslog att PUB, innan slutlig ståndpunkt togs till frågan, skulle remittera ut promemorian för yttrande till myndigheter och berörda personalorganisationer. I enlighet härmed utsändes promemorian på en relativt bred remiss den 15 januari 1965 till statliga myndigheter och till de statsanställdas fyra huvudorganisationer. Innehållet i de inkomna re- missyttrandena, vilka i sin helhet Överlämnas härjämte (Bil. D), samm-an— ställdes inom delegationen (Bil. B) och blev föremål för ingående övervä- ganden, vilka föranledde Vissa modifikationer i det ursprungliga förslaget. Delegationen har sedermera till PUB överlämnat bilagda PM med bedömning av de vid remissen framkomna synpunkterna på förslaget till förvaltnings— praktik jämte förslag till Kungl. kungörelse angående förvaltningspraktik för Viss amanuenspersonal 111. fl. (Bil. C).

Efter övervägande av delegationens modifierade förslag har PUB en- hälligt biträtt vad delegationen sålunda anfört och föreslagit. PUB finner

önskvärt att förslaget genomföres från och med ingången av budgetåret 1966/67, vid vilken tidpunkt det i förslaget förutsatta centrala statliga per- sonalutbildningsorganet, varom PUB kommer att avgiva förslag, torde kunna börja sin verksamhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer PUB, att Herr Statsrådet måtte vidtaga åtgärder

dels för utverkande av Kungl. Maj:ts beslut om utfärdande av bestäm— melser rörande förvaltningspraktik för viss amanuenspersonal m. fl.,

dels för fastställande av i förslaget förutsatta handledararvoden samt traktaments— och reseersättningar för personal, som har att fullgöra för- valtningspraktik å annan ort än stationeringsorten,

dels ock för äskande av erforderliga anslag för täckande av förenämnda kostnader.

Enär den åsyftade tillämpningen av de föreslagna författningsbestäm- melserna i vissa hänseenden torde förutsätta, att motiven till stadgandena finns relativt lätt tillgängliga för myndigheter och berörd personal, har PUB funnit det önskvärt att förslaget jämte motiv föreligger i tryck, även om så icke är påkallat för en remiss. PUB anhåller förty tillika om Herr Statsrå- dets tillstånd jämlikt 2 S kommittékungörelsen att i lämplig utformning befordra utredningsförslaget till trycket.

I behandlingen av denna fråga har deltagit, förutom undertecknad ordfö- rande, ledamöterna av beredningen förhundssekreteraren H. Ahldin, sek- reteraren B.-M. Bystedt, expeditionschefen N. Fjellander, byrådirektören S. Larsson, tf undervisningsrådet C. Lundeberg, överdirektören P. Tamme- lin, försäkringsdomaren C. Wildeman, konsulenten I. Ålsäter samt direk- tören B. Östergren. Stockholm den 21 september 1965.

Vördsamt

Henrik Klackenberg / Fingal Ström

Anmärkning. Sedan PUB erhållit chefens för civildepartementet tillstånd att i lämplig form befordra utredningsförslaget till trycket, har innehållet i de tre av högre förvaltningsdelegationen överlämnade promemoriorna (angivna som bil. A—C i skrivelsen till statsrådet) för översiktlig- hetens skull redigerats om i det följande, så att en saklig uppdelning av materialet erhållits.

Först återges PUst förslag till kungörelse angående förvaltningspraktik. Därefter behandlas i en första avdelning de allmänna riktlinjerna för en förvaltningspraktik för amanuenspersonal och i en andra avdelning särskilda frågor vid utformningen av sådan förvaltningspraktik.

Under de olika avsnitten hålles rubrikmässigt isär vad som hämtats ur de skilda promemorior- na, därvid innehållet i förvaltningsdelegationens remisspromemoria (bil. A) återges under rubri- ken vDelegationens PM» och innehållet i promemorian med sammanfattning av remissyttrandena (bil. B) under rubriken »Remissyttrandena». Innehållet i delegationens tredje promemoria med bedömning av de vid remissen framkomna synpunkterna på förslaget till förvaltningspraktik (bil. C) _ vilken promemoria slutligt godkänts av PUB — anges under rubriken »PUB:s bedöm- ning».

Förslag till

kungörelse angående förvaltningspraktik för viss amanuenspersonal m.fl.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer.

1 5.

I denna kungörelse meddelade bestämmelser skola äga tillämpning å ne- dan nämnda icke—ordinarie statstjänstemän i reglerad befordringsgång, vilka anställts för minst halvtidstjänstgöring, nämligen

a) amanuenser hos den civila eller militära statsförvaltningens verk och myndigheter, i den mån undantag icke föreskrivits av det i 7 5 om- förmälda organet; samt

b) länsnotarier och taxeringsrevisorer vid länsstyrelserna. Samma bestämmelser skola gälla i fråga om personal med motsvarande arbetsuppgifter hos nämnda verk och myndigheter, vilken utan att vara underkastad nämnda befordringsgång anställes, ej endast tillfälligt, såsom extra tjänsteman högst i lönegrad A 23 eller mot arvode högst motsvarande lönen i löneklass 23 eller ock anställes såsom extra ordinarie tjänsteman i lägre lönegrad än A 23.

2 &.

Tjänsteman som i 1 & sägs skall för vinnande av breddad förvaltningser- farenhet och förtrogenhet med olika slag av arbetsuppgifter inom förvalt— ningsverksamheten genomgå förvaltningspraktik i enlighet med vad nedan stadgas.

3 5.

Förvaltningspraktiken skall omfatta ungefär ett och ett halvt år. Under denna tid skall tjänstemannen tjänstgöra hos den anställande myndigheten (modermyndigheten) en tid av omkring ett år, vilken tid må uppdelas i perioder, och hos annan myndighet (utbytesmyndighet) omkring ett halvt år samt genomgå en introduktionskurs i praktisk förvaltning.

För tjänsteman, som fullgjort sådan tjänstgöring som jämligt 57 & dom- sagostadgan berättigar till bevis om tingsutbildning, skall förvaltningsprak- tiken dock omfatta endast omkring ett är, vilken tid efter tjänstemannens avgörande må fullgöras med tjänstgöring enbart hos modermyndigheten eller med tjänstgöring minst sju månader hos modermyndigheten och åter- stoden hos utbytesmyndigheten.

Tjänstgöringen hos modermyndigheten skall vara förlagd till minst två olika byråer, avdelningar eller sektioner (motsvarande) inom myndigheten och å de olika tjänsteställena i möjlig mån omfatta en prövning av tjänste— mannens förmåga att självständigt handlägga olika slag av ärenden. Med byrå, avdelning eller sektion må jämställas myndigheten underställd lokal- förvaltning.

5 &.

Utbytestjänstgöringen skall där hinder icke möter anordnas så, att tjäns- temannen genom förvaltningspraktiken vinner erfarenheter av både central och lokal förvaltning. Jämväl hos utbytesmyndigheten skall tjänstgöringen innefatta en prövning i olika slag av arbetsuppgifter.

Under utbytestjänstgöringen kvarstår tjänstemannen i sin anställning hos modermyndigheten och äger från denna myndighet uppbära lön och övriga honom tillkommande förmåner. Dock skall, där utbytestjänstgö- ringen fullgöres å annan ort än stationeringsorten, resekostnads- och trak- tamentsersättningar bestridas av det i 7 & omförmälda organet.

6 5.

Det åligger myndigheten att tillse att tjänstemannen placeras till sådan tjänstgöring som i 4 & sägs, att tillse att tjänstemannen anmäler sig till i 3 & omnämnd introduktionskurs samt att anmäla tjänstemannen till er- hållande av utbytestjänstgöring senast tre månader före den tidpunkt då utbytestjänstgöring avses börja.

Det åligger chefen för den byrå, avdelning eller sektion (motsvarande) hos myndighet, där förvaltningspraktiken fullgöres, att tillse att tjänste- mannen tages i anspråk för fullgörande av lämpliga arbetsuppgifter och härvid erhåller erforderlig handledning samt att förvaltningspraktiken även i övrigt anordnas på ett ändamålsenligt sätt i enlighet med de anvisningar, som må varda meddelade.

7 &.

Förvaltningspraktiken skall ledas av det centrala personalutbildnings- organet.

Detta har därvid särskilt att genom råd och anvisningar till ämbetsverk och myndigheter verka för att praktiktjänstgöringen erhåller en ur utbild- ningssynpunkt tillfredsställande utformning, att efter vederbörlig anmälan av modermyndigheten anvisa utbytesmyndighet åt tjänsteman samt att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar som kunna erfordras för förvalt- ningspraktikens genomförande.

Tjänsteman, som fullgjort godkänd förvaltningspraktik, äger därom er- hålla bevis enligt formulär som fastställes av chefen för civildepartementet. Dylikt bevis utfärdas av det centrala utbildningsorganet efter inhämtande av uppgifter från cheferna för de byråer, avdelningar eller sektioner (motsva— rande), vid vilka tjänstemannen fullgjort tjänstgöringen.

Prövas tjänstemannen ha fullgjort förvaltningspraktiken på icke tillfreds— ställande sätt, skall bevis om godkänd förvaltningspraktik förvägras honom. Är i dylikt fall fråga om tjänsteman hos länsstyrelse, skall ärendet prövas i samråd med länsstyrelsernas antagningsnämnd.

Godkänd förvaltningspraktik skall, där ej tjänsteman erhållit dispens enligt vad i 9 & stadgas eller Kungl. Maj:t annat föreskrivit, utgöra villkor för erhållande av extra ordinarie och ordinarie anställning i lönegraden A 21 eller A 23 i tjänster, vilka regelmässigt tillsättas med personal som i 1 & sägs.

9 5.

Det centrala personalutbildningsorganet må, där särskilda skäl därtill föranleda, meddela dispens från föreskriven skyldighet att genomgå för- valtningspraktik, helt eller delvis, och godkänna annorledes fullgjord tjänst— göring såsom förvaltningspraktik, ävensom på framställning av vederböran- de myndighet medgiva att annan tjänsteman än i 1 & sägs må bli delaktig av förvaltningspraktik.

Denna kungörelse träder i kraft den , men äger icke tillämpning ä tjänsteman, som före nämnda dag anställts i tjänst som i 1 & sägs. Det alla etc.

' _| ". "31qu ydlmlä mi'li'i'qulli 'an

Naji!) U .H.!"U'l i'll" . '.'.HJ Mrwnmmtui» .=' i " [fule H' ' 'llilll Å' .. .

' 1” ns- " - - . .- "j_-Ingelin Hol billig.; m. "" .*3' "Wilma! hamta bit'iru'

[Hämnd hflu'iifMJ' VW; & lif m..—J” lpi'l'n. . fin i | $'%": 4-. 1? uti. im

H."

'r JML [fail—I.MWDÖ gäll häll—m åsmirfh 251511 .Jfå'du'tngum. ' l &. I Mimmi-'t mania." gnu-mu ” "utrum mamma.—.a ob

:..l..'"'1'—H'-"l l-r_'l '"'a

aha.!-

!x '. "ån am] mo: mamman

itunr.

. . m..-J.,.u. .:.

'. .,, |. :. .,|_| u.— g—m” ._

AVDELNING I

Allmänna riktlinjer för en förvaltningspraktik för

amanuenspersonal

Delegationens PM

Tidigare förslag

Frågan om inrättande av praktiktjänster i den civila statsförvaltningen för ut— bildning av amanuenspersonal med ad- ministrativa arbetsuppgifter har varit under utredning vid flera olika tillfäl- len. Sålunda föreslog 1942 års social- utbildningssakkunniga (SOU 1946:30) att förvaltningspraktik i särskildafor- mer skulle anordnas inom såväl statlig som kommunal förvaltning. Den förra borde förläggas dels till länsstyrelserna, dels till centrala ämbetsverk och stats- departement, medan den senare avsågs äga rum inom vissa större städers för- valtning. Den totala praktiktiden före- slogs till två år, varav i allmänhet åtta månader inom vart och ett av praktik- områdena (central förvaltning, länssty— relse, kommunal förvaltning). — Social— -utbi1dningssakkunnigas förslag föran- ledde i denna del icke någon åtgärd. Sedermera föreslog 1949 års kommit- té för dcn juridiska och samhällsveten- skapliga utbildningen att en merite- ringstjänstgöring motsvarande jurister— nas tingsutbildning skulle ställas till förfogande för juris politices magistrar och juris kandidater. Tjänstgöringen skulle omfatta en tid av 2 1/2 år och vara förlagd till domsaga med 15 månader och till länsstyrelsernas landskanslier med 15 månader. En uppdelning på kor- tare tjänstgöringsperioder, som skulle erfordras om tjänstgöringen Skulle för- läggas till flera än två olika myndig— heter, ansågs komma att medföra en

alltför stark splittring, varjämte tjänst- göringstiden inom varje område skulle bli alltför kort för att aspiranten skulle få tillfälle att på eget ansvar fullgöra löpande tjänsteåligganden. Genomföran- de av kommitténs förslag skulle ske suc- cessivt genom inrättande av praktik- tjänster. Totalt skulle erfordras 90 så- dana tjänster.

Frågan om praktikutbildning för ama- nuen'spersonal togs för tredje gången upp av professorerna Folke Schmidt och Nils Stjernquist i samband med full- görande'av uppdrag att framlägga för— slag till omläggning av den samhälls- vetenskapliga utbildningen. Utrednings- männen såg därvid icke som sin uppgift att framlägga något färdigt förslag utan avsåg endast att uppdraga riktlinjer för en vidare utredning av frågan. Enligt deras uppfattning borde praktiktjänsten omfatta 21/2 år och förläggas till läns- styrelser (landskansli och landskontor) eller centralt ämbetsverk. Som en mot— svarighet till domsagornas tingsnotarie- tjänster borde vid länsstyrelserna och vid några centrala ämbetsverk inrättas praktiktjänster avsedda för nyexamine- rade. Praktikanten skulle deltaga i myn- dighetens ordinarie arbete och efter hand sättas att fullgöra alltmer kvalifi— cerade uppgifter. Praktikant vid läns— styrelse borde stanna vid samma läns- styrelse hela tjänstgöringstiden och cir— kulera inom de olika sektionerna på länsstyrelsens båda avdelningar. Prak— tikant vid centralt ämbetsverk borde

tjänstgöra vid två olika centrala myn- digheter. Organisationen borde genom- föras successivt i samband med upp- kommande vakanser eller vid behov av nya amanuenstjänster.

Vid behandlingen av frågan om inrät— tande av förvaltningspraktik har ut- gångspunkten vid alla de tre nämnda tillfällena varit ett önskemål att åt de samhällsvetenskapliga examina ge en ökad stadga och en bättre konkurrens- förmåga i förhållande till juristerna och deras tingsmeritering. Praktiktjänstgö- ringen har dock hållits öppen även för juris kandidater. Huvudsynpunkten tor- de i dagens läge icke längre vara aktu— ell. Någon svårighet för icke tingsmeri- terad jurist eller annan akademiker med lämplig examen att få anställning i stat- lig administrativ tjänst torde för när- varande icke föreligga. Tvärtom har tid- vis förelegat svårigheter att erhålla en tillfredsställande rekrytering av ama- nuenspersonal. Detta arbetsmarknads- läge har medverkat till att underlätta för personer, som önskat vinna statlig anställning i administrativ tjänst utan att ha avlagt den traditionella juris kan- didatexamen (med eller utan tingsmeri- tering), att erhålla anställning. Under senare år torde också inom statsförvalt- ningen _ utöver politices magistrar — civilekonomer och personer med filoso- fiska examina ha anställts även för full— görande av arbetsuppgifter, som tidi- gare ansetts förbehållna jurister. Kom- petenskravens allmänna utmönstring ur verksinstruktionerna har avsett att ge myndigheterna friare händer vid be- dömningen av den lämpliga studiebak- grunden hos befattningshavarna.

Motiven för förvaltningspraktik

Det främsta motivet för tillskapande av 'en administrativ praktiktjänstgöring torde numera få anses ligga på utbild-

ningsplanet. Problemet har också tagits upp i direktiven för PUB såsom en del av den aktuella pcrsonalutbildning, som beredningen fått i uppdrag att utreda och taga ställning till.

En väl genomförd förvaltningspraktik innefattar tvivelsutan påtagliga värden både för tjänstemännens del och ur statens-arbetsgivarens synpunkt. Förde— larna framträder väl, liksom vid andra utbildningsarrangemang, till övervägan- de delen i långa loppet, medan de prak— tiska olägenheter eller besvärligheter, som onekligen är förenade med genom- förandet såväl för personal som myn- digheter, kommer till synes mera ome- delbart. Det är angeläget att belysa både för- och nackdelar på längre och kor- tare sikt, om man skall nå fram till en rimlig avvägning, där olägenheterna i nuet inte skymmer blicken för fördelar- na på längre sikt.

Inom statsförvaltningen går utveck- lingen liksom eljest inom samhällslivet alltmer mot en starkare specialisering av arbetsuppgifterna. Desto angelägnarc blir det för den administrativt verksam— me tjänstemannen att redan i början av sin bana vinna förtrogenhet med skilda slag av arbetsuppgifter och att erhålla en breddad erfarenhet av förvaltnings- verksamhet. Det kan vara en fara för den enskilde att inom ett snävt område alltför snabbt bli »inkörd» på en specia- litet, även om han därigenom tidigt för- värvar stor skicklighet och effektivitet på sitt gebit. Förr eller senare blir det i samband med befordringar lätt en be- lastning för en dylik specialist att han inte prövats på annat än en sorts ar- betsuppgifter och kanske tjänstgjort en— dast på en avdelning inom ett ämbets- verk. Vidare kan det vara ogynnsamt även för en dugande kraft, om det kan sägas att han saknar utblick över andra förhållanden än inom det egna verket. Ju högre befattning det gäller desto stör—

re vikt fästes med fog vid sökandens allmänna förmåga att orientera sig, vid hans ådagalagda personliga förutsätt- ningar att bemästra problem av skilda effektivt handledd förvalt— ningspraktik, som omfattar tjänstgöring inte bara på olika avdelningar inom det egna verket utan även hos annat äm- betsverk med andra arbetsuppgifter, ger en säkrare start på ämbetsmannabanan. L'r aspiranternas egen synpunkt måste det tillika vara mera tillfredsställande att få sina kvalifikationer bedömda av flera personer i chefsställning än av en. Genom att eventuella risker för god- tycke och personliga antipatier begrän- sas bör detta ge en känsla av större trygghet i arbetet. Den med förvalt- ningspraktiken förenade mera allsidiga prövningen av tjänstemannens person- liga duglighet torde jämväl efter hand kunna förläna en önskvärd förhöjd dig- nitet åt förvaltningstjänsten i förhållan- de till andra banor. sl ag. En

Å andra sidan framstår gärna för- fattningsmässigt föreskrivna byten av tjänstgöringsmiljö och arbetsplats som olägenheter för den anställde. Särskilt i den mån cirkulationen medför ändrad tjänstgöringsort, kan svårigheterna i vis— sa fall bli svårbemästrade under nu rå- dande förhållanden på bostadsmarkna- den. Som regel torde därvid vansklig- heterna vara större för tjänstemän vid lokal förvaltning, som eventuellt skall tjänstgöra en period vid centralt äm- betsverk i huvudstaden, än för stock- holmare som hänvisas till tjänstgöring i residensstad. Svårigheter att temporärt byta bostadsort kan även föreligga av personliga skäl, t. ex. för kvinnliga be— fattningshavare med minderåriga barn. Det torde emellertid få förutsättas, att om ett system med förvaltningspraktik införes, detta skall vara så flexibelt och tillämpas med sådan smidighet, att svå- righeter av dylik art kan beaktas. De

får icke bli hinder emot genomförandet av ett system, som eljest i stort sett skulle vara fördelaktigt.

Sett ur statens synpunkt ligger intres- set av förvaltningspraktik för amanu- enspersonalen främst i att tjänstemän- nen blir mera tillförlitligt prövade och på längre sikt kan förväntas bli bättre skickade att fullgöra kommande arbets- uppgifter av *arierandc slag. För myn- digheterna är det givetvis av betydelse att förvaltningspersonalen blir mera mångsidigt användbar och allt efter uppkommande behov kan utnyttjas rör- ligare och mer effektivt på skilda ar- betsuppgifter hos myndigheten. Mot des- sa fördelar får ställas, att »inkörningen» av den nyanställde amanuensen på handläggningen av speciella arbetsupp- gifter något fördröjs och att de över- ordnade, sedan den nyanställde väl lärts upp hjälpligt, kanske efter något halvår ånyo får besväret att ge handledning åt och lära upp nästa amanuens. För göro- målens behöriga gång hos en myndig- het kan det också vara besvärligt att nödgas vara av med en duktig amanu- ens, som på kort tid gjort sig svårum- härlig. Det är ofrånkomligt att den cir— kulationstjänstgöring för amanuensper- sonalen, som förvaltningspraktiken skul- le innebära, måste medföra en del dy- lika praktiska olägenheter både hos det verk, där vederbörande är anställd, och hos utbytesmyn(ligheten. I den mån det är fråga om cirkulation på flera avdel- ningar eller byråer inom det egna ver- ket, bör detta dock knappast anses ut- göra några nytillkomna besvärligheter. Snarare är det här fråga om att reparera underlåtenhetssynder eller brister i hit- tillsvarande introduktion och handled- ning av nyanställd amanuenspersonal. Man kan dock räkna med att bäggedera myndigheternas insatser på utbildnings— planet på längre sikt betalar sig för staten.

För statsverket torde vidare tillkom- ma direkta utgiftsökningar på grund av traktamentsersättningar och resor. För att täcka den ökning i levnadskostna- der, vartill förvaltningspraktiken i vissa fall genom tjänstgöring temporärt på annan ort föranleder, torde traktamen— ten och reseersättning böra utgå såsom vid utbildning utanför stationerings- orten. Betraktade som ett led i perso- nalens utbildning och effektivisering på längre sikt torde utgifterna härför dock vara att anse som så relativt begränsade, att staten rimligtvis icke av kostnads- skäl synes böra avstå från att erbjuda den nyanställda amanuenspersonalen en förvaltningspraktik, som i övrigt må an- ses ur olika synpunkter gynnsam.

En olägenhet av större vikt för staten skulle det vara, om tanken på de förut berörda besvärligheterna i enskilda fall för befattningshavare bland unga aka— demiker i allmänhet verkade avskräc- kande, så att införandet av förvaltnings- praktik finge en påtaglig rekryterings- hämmande effekt för statstjänstens del. Det finns väl icke anledning att antaga annat än att det stora flertalet aspiran— ter skulle inse nyttan av ett dylikt ar- rangemang och finna sig till rätta där- med. Cirkulationstjänstgöringen kan na- turligtvis också för en del aspiranter verka direkt lockande genom de möjlig- heter till omväxling och att se sig om— kring som följer därmed. Sedan ett sys- tem med cirkulationstjänstgöring en gång införts och blivit en institution, torde man heller icke behöva befara att den skall framstå som särskilt betung— ande och därför vara rekryteringshäm- mande. Den omständigheten att cirkula- tionstjänstgöringen i viss utsträckning kommer att temporärt förläggas till re- sidensstäder istället för till huvudstaden — och vice versa för länsstyrelsernas personal _ torde komma förvaltnings— praktiken att vid en jämförelse exem—

pelvis med den ordinära domsagotjänst- göringen för vinnande av tingsmeriter te sig som en snarast fördelaktig place- ring ur personalens synpunkt.

Riktlinjer för utformningen

De tidigare förslagen till praktiktjänst- göring har avsett en period av 2 eller 21/2 år. Den tidsmässiga avgränsningen för förvaltningspraktiken har vid dessa förslag influerats av målsättningen att den administrativa praktiktjänstgöring— en borde vara i möjligaste mån likvär— dig med tingsmeriteringen. Det har vi- dare ansetts rimligt att amanuensen hade möjlighet undergå den praktiska, utbildningen, innan slutlönegraden in-, om den reglerade befordringsgången uppnåtts.

Genom de ändringar i den reglerade befordringsgången, som beslutats "av 1962 och 1964 års riksdagar, har emel— lertid frågan om praktiktjänstgöringens längd kommit i ett nytt läge. Beford- ringsgången innebär sålunda numera, att efter den egentliga aspiranttiden, vilken liksom tidigare omfattar 11/2 år med placering i lönegrad Af17, upp- flyttning sker till lönegrad Ae 19, där amanuensen står i 2 år, varefter följer uppflyttning till slutsteget i befordrings- gången, Ae 21. _

Eftersom det fortfarande framstår som önskvärt att praktikanttjänstgö-l ringen i regel fullbordas, innan extra ordinarie anställning i lönegrad Ae 19 uppnås, medför den nuvarande beford- ringsgången att endast 1 1/2 år, samman- fallande med aspiranttiden, skulle stå till förfogande. Detta innebär således en avsevärd inskränkning i förhållande till vad som tidigare ansetts önskvärt. Det bör emellertid vara möjligt att även in- om nämnda begränsade tidsram åstad— komma en praktiktjänstgöring, som fyl- ler relativt högt ställda krav. Det synes

därvid i sak vara av underordnad bety— dnelse, om en tidsmässig paritet med tingsmeriteringen uppnås eller icke. Ur utbildningssynpunkt kan längden av dtmisagotjänstgöringen vara diskutabel.

För att praktiktjänstgöringen icke skall bli alltför splittrad inom den tid, som skulle stå till buds, bör tjänstgö— ringens förläggning begränsas till två olika myndigheter. Det synes därvid rimligt att tjänstgöringen vid den myn- dighet, hos vilken aspiranten vunnit an- ställning, (modermyndighcten) omfattar längre tid än tjänstgöringen hos den andra myndigheten (utbytesmyndighe- ten). Uppdelningen av praktikperioder- nzi behöver väl icke bli strikt bundna utan vid övergången kan praktiska hän— syn tas. ltegeln synes normalt dock böra 'ara, att amanuenspersonal, som icke är tingsmeriterad, skall tjänstgöra ett år av aspiranttiden hos modermyndigheten och det återstående halva året hos ut- bytesmyndigheten.

För de tingsmeriterade amanuenserna synes förvaltningspraktiken höra av skäl, som närmare diskuteras i fortsätt- ningen, begränsas till ett år, och kunna fullgöras antingen i sin helhet hos mo- dermyndigheten eller med ungefär ett halvår hos vardera myndigheten.

Tjänstgöringen hos modermyndighe- ten bör fullgöras på minst två, om möj- ligt tre olika byråer eller avdelningar med olikartad inriktning. Med byrå eller avdelning bör i detta sammanhang lik- ställas till verket hörande lokalförvalt— ning. En cirkulationstjänstgöring av nu nämnt slag innebär i och för sig ingen nyhet; redan under nuvarande förhål— landen har det, även om det icke alltid funnits särskilda föreskrifter därom, ansetts höra till en klok och ordinär personalpolitik att låta amanuensaspif ranter tjänstgöra inom olika delar av verket. En dylik cirkulation är ett gott hjälpmedel att få aspiranten prövad på

17 arbetsuppgifter av olika karaktär och prövad av olika överordnade, varige- nom en riktigare bedömning av hans kvalifikationer garanteras.

Under det år, då praktiktjänst full— göres inom det egna verket, bör ama— nuensen såsom ett led i förvaltnings- praktiken ha att genomgå en sådan ca tre veckor lång introduktionskurs i praktisk förvaltning av den typ, som anordnats för relativt nyanställda ama- nuenser i personalutbildningsnämndens regi under senare år.

Det bör måhända påpekas att den här föreslagna regleringen av förvaltnings- praktiken iek . är avsedd att bli utslags- givande för deltagandet i den särskilda introduktionskursen i praktisk förvalt— ning annat än så tillvida att kursen bör ingå som ett led i den föreskrivna för- valtningspraktiken. Möjligheten att del- taga i nämnda kurs bör hållas öppen även för annan amanuenspersonal (el— ler motsvarande), som har behov därav i sin tjänst. Det torde nämligen vara ändamålsenligt att denna kursform hålls tillgänglig för ett betydligt bredare kli- entel än det, för vilket förvaltningsprak- tik föreskrives.

Omfattning, organisation och kostnader

Det ungefärliga antalet nyanställda anla- nuenser (motsvarande), som enligt de nyss angivna riktlinjerna skulle beröras av förvaltningspraktiken, kan icke utan särskilda undersökningar anges med full säkerhet. En godtagbar grund för bedömningen kan dock erhållas ur grundmaterialet till statistiska central- byråns statistik över antalet nyanställda amanuenser — exklusive utbildnings— amanuenser vid universitet och högsko— lor — för statistikåren 1958/59—1962/63. För de senast tillgängliga två statistik- ären 2/10 1961—1/10 1962 och 2/10 1962

—1/10 1963 belyses antalet nyanställda amanuenser (motsvarande) i lönegra- derna 17, 19 och 21 hos statsförvalt— ningen enligt detta material i följande översikt, där med hänsyn till interlokala utbytestjänstgöringen uppdelning skett mellan länsstyrelserna och förvaltning— en i övrigt:

Nyanställd amanuens- personal i nedan angivna lönegrader: A17 A19 A21 S:a Slalislikåret 1961/62 Länsstyrelserna . . 27 9 —— 36 Statsförvaltning— en i övrigt ..... 92 22 4 118 Hela statsförvalt- ningen ........ 129 31 4 164 Statistikåret 1962/63 Länsstyrelserna . . 9 9 — 18 Statsförvaltningen i övrigt ........ 103 16 6 125 Hela statsförvalt- ningen ........ 112 25 6 143

Hela gruppen nyanställda amanuenser (motsvarande) skulle sålunda röra sig omkring 150 under ettvart av dessa år, vilka givetvis kan ha påverkats av till- fälliga omständigheter (jfr skillnaden mellan båda åren för länsstyrelserna). Det är icke uteslutet att motsvarande siffra i dagens läge kan förete någon mindre ökning. Om personalen vid ar- kiv, museer och bibliotek, statistiska verk samt yrkesrådgivarna vid arbets- förmedlingarna, sammanlagt 40 €). 50 un- der angivna statistikår frånräknas, skul- le de återstående röra sig omkring 100- talet, varav omkring 1hi hos länsstyrel- serna. Som ungefärliga mått på antalet av dem, som kan antagas bli berörda av förslaget om förvaltningspraktik, torde kunna anges ett 75-tal från den centrala statsförvaltningen och åtminstone ett 25-tal (snarare ett 40-tal enligt annat

material) från länsstyrelserna. Utbytes- tjänstgöring å annan ort skulle sålunda inte ifrågakomma för mer än omkring 1/2 av amanuenspersonalen vid den cen— trala statsförvaltningen.

För att praktiktjänstgöring av förut angivet slag skall kunna genomföras fordras för dess administration ett cen— tralt sammanhållande organ. Dess upp- gifter och befogenheter skulle, teoretiskt sett, kunna utsträckas till att avse verk- ställande av rekrytering av all amanu- enspersonal till de myndigheter, som be- rörs av cirkulationstjänstgöringen, och ett genomförande av denna tjänstgöring, däri inbegripen kontroll över att syste- met fungerar. I realiteten torde emeller- tid en sådan central rekrytering vara svårgenomförbar, alldeles oavsett att det icke vore önskvärt att de olika myndig- heterna fråntoges det avgörande infly- tandet på sin rekrytering. Det centrala organets verksamhet bör avse endast det praktiska genomförandet och kontrollen av praktiktjänstgöringen. Självfallet är det därvid angeläget att undvika in- blandning i verkens egna angelägen- heter och i verkschefernas ansvar för fullgörandet av verksuppgifter. Myndig- heterna bör åläggas skyldighet att till det centrala organet rapportera varje nyanställd administrativ amanuens (amanuensaspirant) och att i god tid, innan ett års resp. ett halvt års tjänst— göring fullgjorts hos myndigheten, an- mäla amanuensen (aspiranten) till ut- bytestjänstgöring. I samband härmed hör till organet redovisas inom vilka byråer eller avdelningar tjänst fullgjorts eller fullgöres hos modermyndigheten. Finner det centrala organet härvid att tillfredställande intern cirkulation icke skett, skall det äga att vägra anvisa ut- bytesmyndighet i avvaktan på uppfyl- lande av cirkulationskravet, med en för— längning av den totala tiden för prak- tiktjänstgöringen som följd. Vidare skall

det centrala organet äga att avgöra even- tuellt uppkommande dispensfrågor in- om ramen för praktiktjänstgöringen. Om ett särskilt organ för förvaltnings- utbildningen framdeles inrättas av en typ, liknande den nuvarande personal- utbildningsnämnden, med representan- ter såväl för förvaltningen som för de stora personalorganisationerna, torde uppgiften att vara centralt organ för förvaltningspraktiken kunna anförtros åt detta utbildningsorgan. I annat fall synes ett särskilt organ med en liknande representation böra upprättas för ända- målet. PUB torde inom en relativt nära framtid komma att taga ståndpunkt till frågan om ett centralt utbildningsorgan. Vad angår det intyg om aspirantens tjänstutövning, som centralorganet skall utfärda på grundval av vederbörande tjänstgöringschefers vitsord, synes icke erforderligt att mera specificerade upp- gifter förekommer i intyget. Detta kan innehålla antingen endast en förklaring att de uppställda kraven på cirkula- tionstjänstgöring fullgjorts eller en dy- lik förklaring kombinerad med ett utta— lande att den fullgjorts på ett godtag- bart sätt. Det senare synes vara att före- draga. Därvid bör förutsättas att intyg —— även om uttalande om den person- liga lämpligheten icke skall förekomma däri — icke utfärdas åt den, som full- gjort förvaltningspraktiken på mindre tillfredsställande sätt. I dylika fall bör modermyndigheten ha att upptaga till prövning frågan om tjänstemannens fortsatta anställning. Myndigheten bör därvid dock vara oförhindrad att bibe- hålla honom i sin tjänst, men i avvaktan på en ytterligare prövning, som må verkställas i samråd med det centrala organet, hör han icke få förordnas till extra ordinarie i reglerad befordrings- gång hos myndigheten. Denna ytterliga- re prövning bör även kunna avse tjänst- göring inom annan förvaltningsgren, där

aspirantens kvalifikationer kan antagas göra honom mera lämpad.

Den praktiktjänstgöring, som angivits i det föregående, avses kunna och böra genomföras utan särskilda praktiktjäns- ler. Det framstår som önskvärt, såväl ur utbildnings- som kostnadssynpunkt, att aspiranterna hos myndigheterna får de]- taga i det löpande arbetet, som under alla förhållanden skall fullgöras. Prak— tikorganisationen skulle på så sätt till— godose en del av statsförvaltningens nor— mala behov av arbetskraft. Någon per- sonalökning skulle i allmänhet icke er- fordras för organisationens genomfö— rande; dock kan i anslutning till cirku— lationen kortfristiga och tillfälliga be- hov av extra arbetskraft uppkomma. En alltför snäv ram för icke-ordinariepos— ten kan under sådana förhållanden vara oläglig.

Några anslagsfrågor torde för verken aktualiseras vid ett genomförande av förvaltningspraktiken. För att begränsa rubbningar i verkens avlöningsanslag och tillika markera utbytespraktikan- tens samhörighet med modermyndig— heten kan det vara lämpligt att låta ut- bytespraktikanten uppbära sina avlö— ningsförmåner från modermyndigheten.

I den mån utbytestjänstgöring på an- nan ort än den, där den egna myndig- heten är stationerad, förekommer, bör som förut antytts utbytespraktikant äga uppbära resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementets bestämmel- ser jämte viss traktamentsersättning. Ståndpunkt till traktamentsbeloppen har icke tagits i det föregående. Som modell synes kunna ifrågakomma en tillämp- ning av antingen de föreskrifter som gäller för aspirant hos länsstyrelse un- der utbytestjänstgöring eller av grunder, motsvarande dem som gäller för lands- kanslister och kanslister under utbild- ning utanför stationeringsorten. I förra fallet utgår enligt Kungl. brev den 30

juni 1959 traktamente endast till famil— jeförsörjare och då med 14 kronor för dygn medan för kanslister och lands- kanslister traktamente utgår med be— lopp, som angives i 7 5 1 mom. tilläggs- bestämmelserna till allmänna reseregle- mentet, traktamentsklass C, dock med den begränsningen att traktamente för dag ej utgår till tjänsteman, som ej har eget hushåll. För tjänsteman med eget hushåll utgör sålunda traktamentet vid kurs utanför stationeringsorten f. n. 24 kronor och för annan tjänsteman 8 kro- nor. I traktamentsklass B uppgår mot— svarande belopp till 26 och 9 kronor. Cirkulationstjänstgöringen har i det fö- regående betraktats såsom en utbild- ningstjänstgöring, varför det synes rim- ligt att tillämpa sistnämnda belopp, vil- ket innebär en skälig förbättring i för- hållande till de nuvarande grunderna för länsstyrelseaspiranterna.

Utgifterna för traktamenten och rese- kostnader enligt dessa grunder kan i enskilda fall bli betydande. För moder- myndigheten torde de ofta vara svåra att på förhand beräkna, och anslags- överskridanden skulle till följd härav kunna uppkomma i betydande utsträck- ning. Till förekommande härav och då utgifterna i sak ej kan anses hänförliga till modermyndighetens egentliga verk- samhet, kan det vara motiverat att kost— naderna bestrids av särskilda medel, som ställs till det centrala organets för- fogande. Kostnaderna för rese- och trak- tamentsersättningarna vid utbytestjänst- göringen torde _ med utgångspunkt från att ett 80-tal vid den centrala och den lokala statsförvaltningen skulle be- röras av densamma _ kunna beräknas till icke fullt 300 000 kronor vid nuva— rande traktamentsnivå.

Remiss av preliminärt förslag med författningsutkast

För att vinna en mera allsidig och säker bedömning av fördelar och nackdelar

av en administrativ förvaltningspraktik torde det vara önskvärt att närmare ut— forma ett förslag i ämnet och att från myndigheter och statstjänstemännens huvudorganisationer inhämta deras syn— punkter på förslaget. Tidigare har i in- tervjuform inhämtats personliga upp- fattningar på frågan från ett antal er— farna förvaltningschefer. En samman- fattning av de därvid framförda, i prin— cip positiva uttalandena torde få biläg- gas denna PM (bil. A).

Ett utkast till kungörelse angående förvaltningspraktik för viss amanuens- personal har utarbetats i anslutning till de tankegångar, som angivits i det före- gående. Utkastet torde åtminstone kun— na i erforderlig mån konkretisera hur det förut skisserade förslaget till förvalt- ningspraktik är tänkt. Det synes ända- målsenligt att PUB remitterar denna PM med bilagor till myndigheter och berörda personalorganisationer för yttrande, in- nan beredningen tar slutlig ståndpunkt till frågan.

Utkastet till kungörelse har följande lydelse:

1 å. I denna kungörelse meddelade be- stämmelser skola äga tillämpning å nedan nämnda icke-ordinarie statstjänstemän i reglerad befordringsgång, vilka anställts för minst halvtidstjänstgöring, nämligen

a) amanuenser hos den civila eller mili- tära statsförvaltningens verk och myndig— heter; samt

b) länsnotarier och taxeringsrevisorer vid länsstyrelserna.

Samma bestämmelser skola ock gälla i fråga om personal med motsvarande arbets- uppgifter, som hos sagda verk och myndig— heter anställes såsom extra tjänstemän i högst lönegrad A 21.

2 g. Före erhållande av extra ordinarie anställning skall tjänsteman som i 1 5 sägs genomgå förvaltningspraktik i enlighet med vad nedan stadgas för vinnande av breddad förvaltningserfarenhet och förtrogenhet med olika slag av arbetsuppgifter inom förvalt— ningsverksamheten.

3 &. Förvaltningspraktiken skall som re- gel omfatta ett och ett halvt år. Under den-

na tid skall tjänstemannen tjänstgöra ett år hos den anställande myndigheten (moder- myndighet) och ett halvt år hos annan myndighet (utbytesmyndighet) samt, såvitt möjligt under senare delen av första året, genomgå en introduktionskurs i praktisk förvaltning.

För tjänsteman, som fullgjort sådan tjänstgöring som jämlikt 57 5 domsago— stadgan berättigar till bevis om tingsutbild— ning, skall förvaltningspraktiken omfatta ett år, som efter tjänstemannens avgörande må fullgöras med ett halvt års tjänstgöring hos vardera myndigheten eller med ett års tjänstgöring enbart hos modermyndigheten.

4 5. Tjänstgöringen hos modermyndig- heten skall vara förlagd till minst två olika byråer, avdelningar (motsvarande) inom myndigheten och å de olika tjänsteställena i möjlig mån omfatta en prövning av tjäns- temannens förmåga att självständigt hand- lägga olika slag av ärenden. Med byrå eller avdelning må jämställas myndigheten un— derställd lokalförvaltning.

5 %. Utbytestjänstgöringen skall där hin— der icke möter anordnas så, att tjänste- mannen genom förvaltningspraktiken vin- ner erfarenheter av både central och lokal förvaltning. Jämväl h05 utbytesmyndighe- ten skall tjänstgöringen innefatta en pröv- ning i olika slag av arbetsuppgifter.

Under utbytestjänstgöringen kvarstår tjänstemannen i sin anställning hos moder- myndigheten och äger från denna myndig- het uppbära lön och övriga honorn tillkom- mande förmåner. Dock skall, där utbytes- tjänstgöringen fullgöres å annan ort än stationeringsorten, resekostnads- och trak— tamentsersättningar bestridas av det i 7 & omförmälda organet.

6 5. Det åligger modermyndigheten att tillse att tjänstemannen placeras till sådan tjänstgöring som i 4 & sägs, att tillse att tjänstemannen anmäler sig till i 3 5 om— nämnd introduktionskurs samt att anmäla

tjänstemannen till erhållande av utbytes- tjänstgöring senast tre månader före den tidpunkt då utbytestjänstgöringen avses börja.

Det åligger chefen för den byrå, avdel- ning (motsvarande) hos modermyndighet resp. utbytesmyndighet, där förvaltnings- praktiken fullgöres, tillse att tjänsteman— nen tages i anspråk för fullgörande av lämpliga arbetsuppgifter och härvid er- håller erforderlig handledning samt att för— valtningspraktiken även i övrigt anordnas på ett ändamålsenligt sätt i enlighet med de anvisningar, som må vara meddelade.

7 &. Förvaltningspraktiken skall ledas av det centrala personalutbildningsorganet.

Detta har därvid särskilt att genom råd och anvisningar till ämbetsverk och myn— digheter verka för att praktiktjänstgöringen erhåller en ur utbildningssynpunkt till— fredsställande utformning, att efter veder— börlig anmälan av modermyndigheten an- visa utbytesmyndighet åt tjänsteman samt att i övrigt vidtaga de särskilda anordning— ar som kunna erfordras för förvaltnings- praktikens genomförande.

8 5. Tjänsteman, som fullgjort godkänd förvaltningspraktik, äger därom erhålla be- vis enligt formulär som fastställes av chefen för civildepartementet. Dylikt bevis utfärdas av det centrala personalutbild- ningsorganet efter inhämtande av uppgifter från cheferna för de byråer, avdelningar (motsvarande), vid vilka tjänstemannen fullgjort tjänstgöringen. Prövas tjänste- mannen ha fullgjort förvaltningspraktiken på mindre tillfredställande sätt, må bevis om godkänd förvaltningspraktik förvägras honom.

9 5. Det centrala personalutbildnings— organet må, där särskilda skäl därtill för- anleda, meddela undantag från skyldigheten att genomgå förvaltningspraktik, helt eller delvis.

Remissyttrandena

Delegationens förslag har utsänts för yttrande till följande myndigheter m. m.: expeditionscheferna i ecklesiastik-, inri- kes— och handelsdepartementen, krimi- nalvårdsstyrelsen, försvarets civilför- valtning, fortifikationsförvaltningen, so- cialstyrelsen, riksförsäkringsverket, ar- betsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrel- sen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Sveriges meteorolo- giska och hydrologiska institut, kam- markollegiet, statskontoret, kammar- rätten, statistiska centralbyrån, riksre— visionsverket, kontrollstyrelsen, riksar- kivet, riksantikvarieämbetet, skolöver- styrelsen, universitetskanslersämbetel, Iantbruksstyrelsen, Iantmäteristyrelsen, kommerskollegium, statens lönenämnd, statens personalpensionsverk, länsstyrel- serna i östergötlands, Jönköpings, öre- bro och Jämtlands län, överståthållar— ämbetet, domkapitlen i Uppsala och Lunds stift samt länsstyrelsernas antag- ningsnämnd ävensom förvaltningsdom- stolskommittén.

Tillfälle att inkomma med yttrande har beretts följande organisationer: Sve— riges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorgani- sation (TCO), Statstjänstemännens riks- förbund (SR) och Statstjänarkartellen (SK).

I stället för expeditionschefen har statssekreteraren i handelsdepartemen- tet inkommit med yttrande. I övrigt har ”yttranden inkommit från samtliga utom SR och SK. Expeditionschefen i eckle-

siastikdepartementet har bifogat ett sär- skilt yttrande (nedan kallat bilagan) från en nyanställd yngre tjänsteman i samma departement. Universitets- kanslersämbetet har bifogat särskilda yttranden från rektorsämbetena vid universiteten _ därvid rektorsämbetet vid universitetet i Lund till sitt yttrande fogat särskilda yttranden från juridiska och samhällsuetenskapliga fakulteterna _ karolinska institutet, farmaceutiska institutet, handelshögskolan i Göteborg, tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. överståt- hållarämbetet har bifogat yttrande från dess skatteavdelning och SACO har överlämnat yttrande från Sveriges ju- ristförbund, Sveriges samhällsvetareför- bund och Sveriges agronom-. och lant- brukslärareförbund.

Sveriges juristförbund anför beträf- fande underlaget för sitt yttrande: Frå- gan om anordnande av förvaltnings- praktik för amanuenspersonal har be- dömts vara av sådan vikt för förbun- det, att delegationens promemoria ut- sänts till förbundets verksombud vid samtliga länsstyrelser och ett antal äm- betsverk. Till promemorian har därvid fogats ett formulär upptagande ett antal frågor avseende vissa i promemorian berörda förhållanden. Svaren har avgi- vits efter samråd med yngre befatt- ningshavare på respektive arbetsplats och kan därför sägas återspegla den närmast berörda personalens uppfatt- ning om värdet av och formerna för

en sådan praktik. Yttranden har inkom- mit från personalen vid ett femtiotal verk och inrättningar. Yttrande har vi- dare inhämtats från styrelserna för för— bundets sektioner för jurister i lokal och central förvaltning och i kommunal- förvaltning samt från Sveriges yngre ju- risters förening. Självfallet ger de in- komna yttrandena uttryck för olika upp- fattningar i delfrågor. Förbundets ytt- rande har emellertid i alla väsentliga avseenden underlag i den uppfattning, som framkommit i svaren. Förslaget om anordnande .av förvaltningspraktik till- styrkes i huvudsak eller lämnas i hu- vudsak uttryckligen utan erinran av föl— jande remissinstanser: expeditionsche- fen i ecklesiastikdepartementet, expedi- tionschefen i inrikesdepartementet, ar- betsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrel— sen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrolo- giska institut, kammarkollegiet, riksre- visionsverket, kontrollstyrelsen, riksan- tikvarieämbetet, skolöverstyrelsen, uni- versitetskanslersämbetet, rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund, rektorsämbete— na vid Stockholms universitet, handels— högskolan i Göteborg, tekniska högsko- lan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola, lantbruksstyrelsen, lantmäte- ristyrelsen, domkapitlen i Uppsala och Lund, Sveriges akademikers centralor- ganisation, Sveriges juristförbund, Sve- riges samhällsvetareförbund, Sveriges agronom- och Iantbrvkslärareförbund och Tjänstemännens centralorganisa- tion.

För att karaktärisera d e n a l l m ä n- na inställningen till förslaget hos de närmast berörda per- sonalgrupperna må till en bör- jan endast erinras om vad SACO och Sveriges juristförbund anfört i sina re- missyttranden.

Inledningsvis vill SACO uttrycka sin stora tillfredsställelse med att den seg— slitna frågan om förvaltningspraktik för administrativ amanuenspersonal nu synes stå inför sin lösning. Organisationen in- stämmer i promemorians bedömning att framtida ändringar i uthildningsordningen till följd av vunna erfarenheter är att före- draga framför att låta frågan kvarstå olöst. Det kan inte råda något tvivel om att en praktiktjänstgöring av föreslagen typ för nyanställd förvaltningspersonal skulle vara till ett mycket stort värde för såväl staten— arbetsgivaren som den enskilde tjänste- mannen.

Avslutningsvis har SACO understrukit angelägenheten av att ett system med förvaltningspraktik för nyanställd admi- nistrativ personal inom statsförvalt- ningen snarast komme till stånd och uttalat förhoppningen att PUB inom en snar framtid måtte framlägga ett defi- nitivt förslag i frågan.

Sveriges juristförbund har erinrat om att förbundet tidigare givit uttryck åt en positiv inställning till förslag om in- rättande av en administrativ förvalt- ningspraktik. Förbundet har icke fun- nit anledning frångå denna uppfattning utan vill tvärtom understryka vikten av att en förvaltningspraktik verkligen kommer till stånd. Förbundet hävdar att den ifrågasatta utbildningen — med den angivna målsättningen att kombinera en träning för aspiranterna i att arbeta självständigt och ta ansvar med en in- blick i olika förvaltningsområden _— måste bedömas vara av värde för den enskilde tjänstemannen och ett angelä- get arbetsgivarintresse.

I TCO:s yttrande, som avgivits å or- ganisationens vägnar av dess statstjäns- temannasektion (TCO-S), har framhål- lits såsom betydelsefullt att en organi- serad utbildning i enlighet med de fö- reslagna riktlinjerna kommer till stånd.

Mottagandet av förslaget hos remiss— instanserna har varit i alldeles övervä- gande grad positivt. Huvudintresset äg-

nas emellertid i det följande åt de in- vändningar och kritiska synpunkter, som framkommit. För beredningen är det nämligen främst av vikt att pröva, i vad mån den framkomna kritiken är av sådan art, att förslagets grundtankar bör upptas till omprövning eller om be— gränsade ändringar och smärre modifi- kationer kan vara påkallade.

Det allmänna skäl, som främst åbe- ropats av de nedan angivna nio myn- digheter vilka avstyrkt försla- get, har varit att rådande rekryte- ringssvårigheter i fråga om amanuens- personal kunde skärpas genom införan- de av den föreslagna förvaltningsprak- tiken. Den synpunkten, som även dele- gationen pekat på, framföres särskilt från länsstyrelsehåll, ofta med beto- nande att fördelarna av förslaget tilli— ka är mindre framträdande för läns- styrelserna än för de centrala verken. Länsstyrelsernas antagningsnämnd av- styrker sålunda förslaget med åbero- pande av en besvärande personalbrist vid länsstyrelserna och svårigheterna att genomföra en praktiktjänstgöring med ty åtföljande tvångsbyte av bostads- ort och arbetsmiljö. Utbytestjänstgöring föreligger redan nu vid länsstyrelser— na och behovet av föreslagen praktik- tjänstgöring på annat håll synes därför nämnden icke lika framträdande som för andra myndigheter. Nackdelarna för länsstyrelsernas vidkommande anses överväga fördelarna. Med motiveringar, som överensstämmer med eller i huvud- sak liknar antagningsnämndens avstyr— ker länsstyrelserna i Jönköpings och örebro län, att förslaget genomföres för länsstyrelsernas del. överståthållaräm- betet anser, att man bör avvakta ett gynnsammare tillfälle, när förutsätt- ningar för reformen kan bedömas sä- kert föreligga. Regler om obligatorisk förvaltningspraktik bör meddelas en- dast om det är säkert att systemet verk-

ligen kan genomföras. Något behov för ämbetets vidkommande att ingå i ett sådant system som det föreslagna före- ligger ej heller, eftersom nuvarande ord- ning för ämbetets och länsstyrelsernas del väl tillgodoser utbildnings- och pröv- ningssynpunkterna enligt ämbetets me— ning. Statcns personalpensionsverk för- klarar sig vara ur principiell synpunkt positivt inställd till förslaget men anser detta knappast kunna genomföras i da- gens läge. Kriminalvdrdsstyrelsen befa- rar att den föreslagna praktiktjänstgö- ringen skall framkalla svårbemästrade personaladministraliva problem, i varje fall för myndigheter med mindre attrak- tiva arbets- och befordringsförhållan- den. Statssekreteraren i handelsdepar— tementet avstyrker den föreslagna obli- gatoriska utbytestjänstgöringen främst med åberopande av att den kunde ver- ka rekryteringshämmande och effektivi- tetsnedsättande. Även rektorsämbetet vid Umeå universitet är emot detta för- slag bl. a. med hänsyn till praktiska svå- righeter till följd av bostadsbristen och risken för tjänstemäns avgång från mo- dermyndigheten till utbytesmyndighe- ten. Kommerskollegium anser att, om det skulle krävas cirkulationstjänstgö- ring av personalen på dess utrikes- och utredningsavdelning, som är helt inrik- tad på handelspolitiska och andra inter- nationella uppgifter, det torde bli ännu svårare att i konkurrens med andra myndigheter och näringslivet rekrytera personal för denna verksamhet.

Å andra sidan har både från perso- nalorganisationshåll och av myndighe- ter framhållits, att dagens arbetsmark- nadsläge rimligtvis icke får vara avgö- rande för ställningstagandet till försla- get. Försvarets civilförvaltning anför t. ex. att nuvarande arbetsmarknads— läge självfallet icke får hindra åtgärder för en ändamålsenlig förvaltningsprak— tik.

vudsakligen allmänna synpunkter på- förslaget eller synpunkter på och erin- ringar mot detaljer i detta. Flera av dem — såsom riksarkivet, rektorsämbe- tena vid Uppsala och Göteborgs univer- sitet, vid karolinska och farmaceutiska instituten — är mera positivt inställda till delegationens förslag. Andra _ så- som kammarrätten, länsstyrelserna i Ös— tergötlands och Jämtlands län samt för- valtningsdomstolskommittén _— drar vä- sentligen under framhållaude av samma invändningar som de ovan refererade eller liknande mera negativa slutsatser.

Ett antal myndigheter har i samman- hanget framhållit betydelsen av för- valtningspraktik på ett se- n a r e st a d i n 111 i karriären eller för personal i andra karriärer än amanuensernas. Byggnadsstyrelsen an- ser det sålunda värdefullare med en cirkulationstjänstgöring på ett senare stadium, då tjänstemännen har större förutsättningar att tillgodogöra sig tjänst- göringen och kan tillföra utbytesmyn- digheten nyttiga erfarenheter och kun- skaper. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut finner det lämp- ligt att såsom skett i förslaget institutets meteorologer uteslutes från förvalt- ningspraktiken och har i stort icke någonting att invända mot avgräns- ningen i övrigt. Något slags förvaltnings- praktik synes dock önskvärd för sådana meteorologer och hydrologer, som er- håller administrativa tjänster såsom by- råchefer och avdelningsföre-ståndare m. fl. Erforderlig förvaltningsutbildning bör i sådana fall ges sedan vederböran- de tjänstgjort några år. Socialstyrelsen anser, att cirkulationstjänstgöringen bör tillämpas även i andra karriärer, exem- pelvis för kanslister. Enligt kontroll- styrelsen är det önskvärt, att även an- nan, för högre tjänster påtänkt perso- nal, t. ex. i assistentkarriären med lik-

artade arbetsuppgifter, kunde beredas möjlighet till cirkulationstjänstgöring. Samma möjlighet synes böra öppnas för administrativ personal, som tidigare tjänstgjort i enskild verksamhet och er— håller tjänst exempelvis i lönegraderna A 23—A 27. Rektorsämbetet vid univer- sitetet i Umeå har icke funnit bärande motiv för att avskilja gruppen av hu- vudsakligen amanuenser i reglerad be- fordringsgång. Ämbetet framhåller att ett behov av personliga kontakter myn- digheterna emellan finns för chefstjäns- temän i alla grader och för stora grup- per av övrig förvaltningspersonal. Rek- torsämbetet vid karolinska institutet vill ifrågasätta, om tjänstgöringen vid annan myndighet icke borde omfatta personal på ett något senare stadium än aspirantens, där möjligheterna att systematisera och fullt tillgodogöra sig erfarenheter och impulser från utbytes- myndigheten är större. Ämbetet säger sig emellertid vara medvetet om att ett sådant utbyte på senare stadium kan försvåra införandet av ett obligatoriskt utbyte. Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anser, att i lik- het med vissa i ärendet gjorda uttalan- den, ifrågavarande tjänstgöring bör ut- sträckas att gälla även personal i andra karriärer, d.v.s. personal med högre eller lägre tjänsteställning än amanuen- sens. Lantmäteristyrelsen finner starka skäl för en utvidgning av cirkulations- tjänstgöringen till att omfatta tjänste- män med sex än sju års tjänst, vilka bör ha tillägnat sig förmågan att tänka och arbeta självständigt. I sådan cirkula- tionstjänstgöring utom verket borde lantmäteripersonalen i viss mån kunna inbegripas. Kommerskollegium, som an- ser det vara tillräckligt med en allmän rekommendation till myndigheterna att i samråd med utbildningsorganet verka för att de yngre befattningshavarna får tjänstgöra på olika håll i statsförvalt—

ningen, tillägger att även tjänstemän som kommit längre i karriären borde beredas tillfälle skaffa sig erfarenheter från andra förvaltningsområden av in- tresse för den egna verksamheten. Läns- styrelsen i östergötlands län har funnit anledning betona cirkulationstjänstgö- ringens värde på ett högre plan och för- ordar att länsstyrelsetjänstemän i större utsträckning än nu beredes möjlighet att tjänstgöra såsom sekreterare i olika ut- redningar. En förutsättning härför är att tjänster såsom vid hovrätterna in- rättas i sådan utsträckning vid länssty- relserna att arbetet vid länsstyrelsen icke eftersättes genom att befattningsha- vare frigöres för sådana ändamål.

Några myndigheter har erinrat om att den föreslagna förvaltningspraktiken för deras vidkommande torde komma att få en begränsad omfatt- nin g. Kammarkollegiet anför, att det i så stor utsträckning som möjligt är beroende av tingsmeriterad personal. Statistiska centralbyrån påpekar att den har administrativ personal endast i den utsträckning som fordras för att betjä- na den statistiska personalen. Lant— bruksstyrelsen upplyser att den för när— varande icke har någon amanuens med akademisk utbildning. Riksantikvarie- ämbetet poängterar, att verket icke kom- mer att bli direkt delaktigt av förvalt- ningspraktiken, då det icke har och sannolikt icke heller kommer att få nå- gon fast anställd administrativ ama- nuenspersonal. Motsvarande förhållande gäller i stort sett för fortifikationsför— valtningen.

Några myndigheter är inne på tan- ken att cirkulationstjänstgöringen hör till en början anordnas såsom en f ö r- söksverksamhet, förslagsvis inom en mindre krets av myndigheter. Som skäl därtill anför socialstyrelsen, att det kommer att dröja avsevärd tid, innan den av styrelsen ifrågasatta om-

läggningen av grundutbildningen för amanuenser kan genomföras och att be- hovet av bättre handledning på ama- nuensstadiet är avsevärt. Byggnadssty- relsen anser, att förslaget bör tagas upp i författningsform, om man vinner po- sitiva erfarenheter av försöken därmed. Statskontoret åberopar skälet, att man först bör söka utröna vilka resurser en sådan praktiktjänstgöring kan komma att kräva av de olika myndigheterna.

Remissmyndigheter har, i flera fall företrädesvis i samband med avstyr- kande av eller invändningar mot försla- get, framfört tankar på a 1 t e r n a tiv a a n o r (1 n in g a r i förslagets syfte, så- som utbyggd kursverksamhet eller fri- villig pra-ktikutbildning hos vissa myn- digheter före anställning såsom ama- nuens m. m. Statssekreteraren i handels- departementet uttalar sålunda bl. a., att om det finnes angeläget att komplettera den administrativa utbildningen genom kurser o.dyl. med utomverkstjänstgö— ring, bör detta ske genom överenskom- melse mellan berörda verk och genom de övriga praktiska åtgärder, som från fall till fall bedömes lämpliga. Förbere- dande åtgärder för att underlätta en sådan frivillig cirkulation av den ad- ministrativa personalen mellan olika verk inom närliggande förvaltningsområden kan vara lämpliga. Exempel på sådana åtgärder kan vara en närmare under- sökning av vilka arbetsenheter inom verken, som lämpar sig för att taga emot auskultanter.

Kriminalvårdsstyrelsen förordar, att det aktuella behovet tillgodoses genom att de nuvarande kurserna för ama- nuensutbildning utbygges till att omfat— ta betydligt ökat utrymme för de prak- tiska momenten och att erforderlig praktik möjliggöres hos varje myndig- het för sig. Praktiktjänstgöringen bör icke fixeras till ett och ett halvt års tid och den synes kunna anordnas smidi-

gare om den icke underställes ett cen- tralt organ. I vissa fall kan det vara värdefullt att praktiken kan arrangeras på ett senare stadium av anställningen än som föreslagits. Amanuensutbildning bör stå öppen även för amanuenser inom den lokala förvaltningen. Dess- utom bör det vara möjligt för befatt- ningshavare i lönegraderna 21 och 23 att delaga i sådan utbildning.

Försvarets civilförvaltning, som till- styrkt förslaget, anser, att för den hän- delse svårigheter att anordna utbytes- tjänstgöring skulle uppkomma, andra möjligheter till praktikutbildning bör övervägas. En utväg är att anordna så- dan utbildning mera i överensstämmel- se med den nuvarande tingstjänstgö- ringen för juris kandidater och före tjänstemannens inträde i något ämbets- verk. Då det icke alltid kan vara så lätt för aspiranten att själv bedöma, var han kan få den bästa utbildningen, hör han kunna anmäla sig hos ett centralt organ för att bli anvisad en lämplig praktikmyndighet. Under sin tjänstgö- ring där och vid ytterligare något an- visat verk kan han få erfarenheter av betydelse för att avgöra, om han över- huvudtaget önskar bli statstjänsteman och i så fall vilken del av statsförvalt— ningen han skall ägna sig åt. Med in- tyg över praktiktjänstgöringen, utfärdat av det centrala organet, och övriga be- tygshandlingar kan han därefter söka fast anställning vid ett lämpligt äm- betsverk. Detta system utan moder- och utbytesmyndigheter men med ett antal lämpliga praktikmyndigheter av allmänt administrativ eller eljest mera vittom— fattande karaktär förutsätter — såsom föreslogs av 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga ut— bildningen (SOU 1953:15) —— dels ett antal praktiktjänster och dels ett admi— nistrativt organ för ledning och admi- nistration. En fördel med systemet är,

att det centrala "organet i viss män kan fungera såsom rekryteringsorgan för amanuenspersonal.

Socialstyrelsen föreslår, att frågan om den teoretiska utbildningen för högre tjänstemän i centrala verk och länssty- relser på nytt överväges och att man i samband härmed slutgiltigt avgör praktikantutbildningens utformning.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att ett av medlen att höja statstjänstemännens kvalitet är en cirkulationstjänstgöring, som omfattar hela karriären. Vid sidan härav bör man dessutom överväga möj- ligheterna att i form av t. ex. veckokur- ser bedriva systematisk orientering för administrativ personal i chefsställning.

Kammarrätten ifrågasätter, om icke en i viss mån annan förvaltningsprak- tik vore förtjänt av att närmare över- vägas. Härmed åsyftas ett alternativ för de unga juristerna till domsagotjänstgö- ringen och för övriga akademiker en meritering, som i vissa fall möjligen skulle gälla såsom villkor för en karriär inom den statliga administrationen men kanske endast skulle innebära för veder- börande ett företräde till tjänst inom administrationen och dessutom en snab- bare befordringsgång. Denna prakti- kanttjänstgöring, omfattande en tid av minst ett och kanske hellre två år, skul- le vara förlagd till en och samma myn- dighet men naturligtvis innefatta cir— kulation inom denna. Givetvis är det härvid främst länsstyrelserna, alla eller ett antal av dem, och möjligen ytterli— gare någon eller några myndigheter, som skulle kunna tilläggas uppgiften att meddela sådan praktikantutbildning. Särskilda resurser skulle få ställas till förfogande. Kostnaderna skulle dock möjligen icke behöva bli mera omfat- tande, eftersom praktikanterna skulle förutsättas kunna utföra nyttigt arbete efter relativt kort tid. Om en sådan grundutbildning kunde etableras, kun-

de sedan övervägas påbyggnader, inne- bärande möjligheter för den intresse- rade att skaffa sig ytterligare erfaren- heter utanför det egna verket till gagn för det allmänna men också för hans karriär och befordringsgång. Juridiska fakulteten vid universite- tet i Lund framför ungefär samma tan- ke som kammarrätten och ifrågasätter, om icke de mål man vill vinna med förslaget, på ett bättre och effektivare sätt skulle uppnås genom en särskilt anordnad förvaltningsutbildning, av- sedd att följa omedelbart efter examen och förlagd till vissa myndigheter med mycket allmänna och omfattande upp— gifter (länsstyrelserna och vissa cen- trala verk). Särskilt om högste admi- nistrative chefen tog personligt ansvar för utbildningen, skulle denna härige- nom i viss mån bli en parallell till tingsmeriteringen, som ju enligt allmän erfarenhet ger en synnerligen värdefull utbildning även för förvaltningstjänst. Statens personalpensionsverk föror- dar att i stället för en obligatorisk för- valtningspraktik hos annan statsmyn— dighet övervägs en vidgning av utbild- ningsverksamheten. Varje amanuens bör efter cirka ett års tjänstgöring ha att genomgå en introduktionskurs i praktisk förvaltning av ungefär den typ, som personalutbildningsberedningen på senare år med mycket gott resultat har anordnat. En sådan kurs bör i prin- cip vara obligatorisk. Sedan amanuen- sen erhållit extra ordinarie anställning, synes den första kursen böra följas av ytterligare en, eventuellt flera kurser. Därvid vore det lämpligt att bereda amanuenserna tillfälle att under någon

tid följa sådan Verksamhet av mera all— män betydelse för den statliga förvalt— ningen, som bedrives t. ex. av riks- revisionsverket och statskontoret. Länsstyrelsernas an tagningsnämnd an- ser att åtgärder av mera begränsad räckvidd i stället bör övervägas, t. ex. att bygga ut den särskilda introduk- tionskursen i praktisk förvaltning. Förualtningsdomstolskommittén, som rest olika invändningar mot den före— slagna ordningen för utbytestjänstgör- ingen, förklarar sig ingalunda vilja i princip avvisa tanken på personalut- byte mellan myndigheter. För kammar- rättens och länsstyrelsernas personal kan en utbytestjänstgöring väl tänkas bli värdefull, om den kommer till stånd efter några års tjänstgöring hos moder- myndigheten. Möjligen kan det även komma ifråga att inrangera vissa cen- trala verk i ett sådant utbytessystem. Slutligen anför kommittén att organisa— toriska reformer på den allmänna rätt- skipningens och förvaltningsrättskip- ningens område kan komma att med- föra att icke alla nyblivna jurister, som vill gå domarbanorna, kan få tingsme- ritera sig och att det icke blir tillräck- ligt många tingsmeriterade jurister, som reflekterar på förvaltningsdomstols- tjänster. I ett sådant läge kan det kan- ske bli önskvärt med ett godtagbart alternativ till tingsutbildningen såsom juristutbildning för tjänst vid de ad- ministrativa domstolarna. Detta utbild- ningsspörsmål, som ter sig mycket vik- tigt ur de synpunkter kommittén har att företräda, har kommittén dock än- nu icke kunnat taga ställning till.

PUB:s bedömning

Mottagandet av det preliminära för- slaget till förvaltningspraktik hos re- missmyndigheterna måste anses ha va- rit alldeles övervägande gott. Särskilt påtaglig är den positiva inställningen hos de närmast berörda personalorgani- sationerna, bland vilka man finner det angeläget att ett definitivt förslag fram- läggs inom en snar framtid.

Huvudiutresset skall i det följande ägnas åt de kritiska synpunkter och in— vändningar, som framkommit, för att pröva i vad mån förslaget behöver om- arbetas eller modifieras.

De alternativa förslag till den före- slagna förvaltningspraktiken, som fram— kastats i några remissyttranden, van- ligtvis i samband med en negativ in- ställning till förslaget, skall här berö— ras endast i korthet. En mera ingåen- de granskning skulle föra för långt.

Vad först gäller tanken att man borde driva en utbyggd central ut- bildningsverksamhet av den typ, som på PUB:s initiativ under senare år har drivits med kurser innefattande orien- tering i praktisk förvaltning för rela- tivt nyanställd amanuenspersonal och ingenjörer med administrativa uppgif— ter, så kan en sådan vidgning tvivels- utan antagas vara av värde för att vin- na ökad praktisk fungibilitet hos för- valtningen. Men det är svårt att god- ta ökad kursverksamhet som alterna- tiv till den föreslagna förvaltningsprak- tiken, eftersom deltagande i kurserna endast partiellt kan tillgodose de syften,

som avsetts med förvaltningspraktiken. Den erfarenhet av verksamheten på oli- ka arbetsplatser, som avses med »bred- dad förvaltningserfarenhet», erhålles icke genom kursverksamheten, och även om denna är praktiskt inriktad har den svårt att till deltagarna ge den »förtro- genhet med olika slag av arbetsuppgif- ter inom förvaltningsverksamheten», som det praktiska utförandet av arbets— uppgifterna förmedlar.

Vad angår tanken att staten skulle tillskapa ett slags postakademiska prak- tiska förvaltningsskolor genom att ut- rusta ett par länsstyrelser och möjligen några centrala verk med ett antal prak- tikantplatser och tillräckligt med lämp— liga tjänstemän-lärarkrafter kan den lin— jen naturligtvis sägas i viss mån vara ett alternativ. Men den är dock icke ett alternativ, som inom överskådlig tid kan antagas föra till det för den all- männa förvaltningspraktiken uppställ- da målet. Genom anordningen skulle skapas möjligheter för den som så öns- kade att efter avläggande av akademisk examen och som regel före anställning som amanuens i statens tjänst erhålla förvaltningspraktik, som skulle ges ett särskilt meritvärde för den händelse man valde att gå in vid statlig förvalt— ning eller förvaltningsdomstol. Även om det stadgades ett rätt högt me- ritvärde för sådan praktik, kan man ic- ke förvänta att den skulle bli en allmän företeelse bland förvaltningstjänstemän— nen. Om rimliga eller goda anställ-

ningsmöjligheter omedelbart står den nyutexaminerade akademikern till buds, vill det mycket till för att han i stället för anställning skall välja att förlänga studietiden med frivillig förvaltnings- praktik. En dylik praktik kunde möj- ligen byggas in i de akademiska exa- menskraven och därigenom få en mera allmän effekt. Men då ställs man inför den vanskliga frågan vid vilken eller vilka examina statlig förvaltningsprak- tik rimligen kunde göras obligatorisk. I detta sammanhang är det nog klokt att stanna vid problemet hur staten som arbetsgivare bör ge sina anställda den erforderliga förvaltningspraktiken. En frivillig meritvärdespraktik av sagda typ skulle f. ö. troligen inte vinna mera allmän tillämpning på en mansålder. Under tiden finge man räkna med en kategoriklyvning, där inte minst såda- dana tjänstemän, som vore mest i behov av breddad förvaltningspraktik, stanna- de utanför. Förvaltningsdomstolskom- mittén och i viss mån även kammarrätten antyder ett framtida problem, nämligen att en eventuell begränsning av möjlighe- terna att vinna tingsmeriter vid allmän- na domstolarna kunde öka behovet av förvaltningspraktik i synnerhet vid en kraftig institutionell ökning av förvalt- ningsdomstolarna. Denna hypotetiska situation kan dock icke utgöra en ak— tuell frågeställning för PUB nu. Men ur allmän synpunkt ter det sig anmärk- ningsvärt att man på förvaltningsdom— stolshåll först i ett sådant nödläge fin- ner behov av att adepterna får erfaren- heter av verksamheten i den förvalt— ning, vars beslut förvaltningsdomstolar- na skulle ha att överpröva.

I rätt många yttranden har betonats värdet av utbytestjänstgöring för and- ra personalgrupper än amanuenserna och/eller på senare stadier i karriären. Dylika synpunkter har framförts dels som alternativ till och dels som en tänk-

värd utvidgning av förslaget. Det finns ingen anledning att göra invändning mot tanken i och för sig. En dylik vidg- ning av förvaltningserfarenheterna kan säkert vara av stor betydelse för olika tjänstemannakategorier. Den är ägnad att ge nya perspektiv på och uppslag för den egna verksamheten. Det må ock- så medgivas, att nyttan för utbytesmyn- digheten som regel torde kunna antagas bli större, om tjänstemannen från annat verk är mera erfaren och rutinerad än vad den unge amanuensen är. Ett dy— likt medgivande rubbar dock icke grun- den för förslaget om en obligatorisk all- män förvaltningspraktik för amanuens- personal. För att fungera förutsätter det- ta system nämligen att möjlighet i all- mänhet föreligger inom statsförvalt- ningen att frigöra tjänstemännen från modermyndighetens verksamhet för fullgörande av utbytestjänstgöringen. Dessa möjligheter torde vara relativt goda under de allra första åren av stats- anställningen, men hur ställer det sig för dem som är längre komna i karriä- ren? Så allvarliga farhågor, som från vissa verk yppats redan inför tanken på att avvara amanuenspersonal med bara något tjänsteår på nacken, kan man antaga att det skulle sägas vara praktiskt taget otänkbart att för cir- kultationstjänstgöring i större utsträck- ning frigöra personal på byråsekrete- rar-byrådirektörsplanet. Då lär tjänste- männen ha vuxit in i arbetet, så att de för cheferna ofta känns tämligen oum- bärliga. Den goda tanken på utbytes- tjänstgöring i senare karriärstadier bör åtminstone tills vidare få prövas från fall till fall. Man må hoppas att positiva erfarenheter av utbytesverksamheten bland amanuenser skall öka intresset och förståelsen för motsvarande behov bland andra grupper av anställda.

I några remissyttranden har ifråga- satts såsom lämpligt att nu låta för-

valtningspraktiken stanna vid en för— söksverksamhet, där exempelvis några centrala ämbetsverk med sakligt besläk- tade arbetsuppgifter eller ett departe- ment och några underlydande verk in— bördes frivilligt prövade en utbytes- tjänstgöring för personalen. Det i ytt- randena betygade intresset för saken och förståelsen för värdet av förvalt- ningspraktik är tacknämligt att notera. En frivillig försöksverksamhet kan rim— ligtvis icke hälsas annat än med till- fredsställelse, bara den icke kommer fram som skäl emot en allmän reform, som bedömes som angelägen. Vid en diskussion av framkomligheten för fri- villiglinjen kan man inte undgå att kon— statera att ämbetsverken väl icke tidigare har varit betagna möjligheten att inom ramen av sina anslag anordna frivillig utbytestjänstgöring, förutsatt att fråga varit om en också för den enskilde tjänstemannen frivillig tjänstgöring i annat verk. Det har likväl såvitt bekant hittills stannat vid enstaka sporadiska fall av utbytestjänstgöring. Man kan därför knappast lita på att det i verk- ligheten skulle bli så mycket av sådan praktik, inte ens om Kungl. Maj:t ge- nom ett allmänt hållet cirkulär fäste myndigheternas uppmärksamhet på be- tydelsen av breddade förvaltningserfa— renheter för tjänstemännen. Det är väl troligt att frivillig utbytesverksamhet skulle komma igång för ett antal ama- nuenser mellan ett par centrala verk med utbildningsintresserade chefer el- ler mellan ett departement och några därunder sorterande ämbetsverk, men inom statsförvaltningen skulle ändå tills vidare det stora flertalet amanuenser och alltför många med påtagliga behov av förvaltningspraktik inte bli delakti- ga av någon förvaltningspraktik. Den som är övertygad om betydelsen av en breddad förvaltningserfarenhet hos amanuenspersonalen i allmänhet har

svårt att fästa större förhoppningar vid tanken på en försöksverksamhet.

Det vanligaste allmänna skälet för av- styrkande av förslaget till förvaltnings- praktik har varit farhågor för att ett sådant system skulle öka rådande re- kryteringssvårigheter i fråga om ama- nuenspersonal. Vid avvägningen av de fördelar och nackdelar, som kan vara förenade med en allmän förvaltnings- praktik, ställdes i den remitterade pro- memorian med viss skärpa spörsmålet, om tanken på de i enskilda fall före- kommande besvärligheterna kunde an- tagas verka så avskräckande på unga akademiker, att införandet av förvalt— ningspraktiken kunde få en påtagligt rekryteringshämmande effekt för stats- tjänstens del. Farhågor för en försäm- ring av rekryteringen har mera bestämt hävdats av några myndigheter, som merendels icke heller ansett förvaltnings- praktiken vara av större positivt värde för deras personals vidkommande. Far- hågorna i nämnda hänseende har där- emot icke ansetts väga särskilt tungt av de närmast berörda personalorgani- sationerna eller av arbetsmarknadssty— relsen. Särskilt intresse för bedömning- en synes juristförbundets yttrande ha, eftersom detta grundar sig på underre- misser, vari de yngres opinioner fått goda tillfällen att göra sig gällande. Ju- ristförbundet anser det osannolikt att införandet av förvaltningspraktiken skulle få en rekryteringshämmande ef— fekt. Vad gäller verkens bedömningar så är det naturligt att en myndighet ser personalsvårigheter ur sin egen syn— punkt, och de negativa rösterna åter- speglar väl i betydande mån verkens egna besvärligheter. I några yttranden omtalas farhågorna för ett försämrat rekryteringsläge på ett sådant sätt att den allmänna frågeställningen förefaller att ha missförståtts eller förväxlats med andra risker. Det relevanta vid bedöm-

ning av förvaltningspraktiken är, om' statsverket kommer i ett försämrat re- kryteringsläge i förhållande till enskilt näringsliv, kommuner och organisatio- ner, men däremot inte om en eller an— nan myndighet i konkurrens med andra myndigheter får större svårigheter att skaffa och behålla amanuenspersonal. Den antydda ”tanken att förvaltnings- praktiken skulle skärpa personalsvårig- heterna för myndigheter med mindre attraktiva arbetsuppgifter och beford- ringsförhållanden är kanske icke helt orealistisk, men den påtalade risken gäller här mindre rekryteringsläget än möjligheterna att behålla amanuenser efter utbytestjänstgöringen hos annan myndighet. Närmare besett innefattar den tanken en ganska skör grund att bygga ett verks personalpolitik på. Dess— bättre vågar man väl antaga att farhå- gorna för dylika verkningar av utbytes- tjänstgöringen är överdrivna med hän- syn till personalens redan förefintliga möjligheter att genom organisationer och andra informationskällor skaffa sig en orientering om arbets- och beford- ringsförhållandena inom andra delar av förvaltningen.

Vad remissutlåtan'dena innehåller om rekryteringsförhållandena och rådande arbetsmarknadsläge för amanuensper- sonal har väl upplyst om att svårighe-

terna ter sig olika för skilda myndighe— ter och att läget är långt ifrån bekym— mersfritt för alla verk och departement. Men vad som framkommit vid remissen synes icke innefatta skäl för ett ändrat ståndpunktstagande till frågan om önsk- värdheten och möjligheterna av att nu införa ett system med allmän förvalt- ningspraktik för amanuenspersonal. Tilläggas må att vid de amanuenskurser, som utbildningsnämnden innevarande år genomfört, en påtaglig tendens till förbättring i den betygsmässiga stan- darden bland amanuenserna framträtt, vilket kan tolkas som ett indicium på en förbättring i rekryteringsläget. Man får utgå ifrån att Kungl. Maj:t i civil— departementet vid sitt ståndpunktsta- gande skall ha tillgång till ett material, som ger ett än mera omfattande och allsidigt underlag för bedömandet av rekryteringsläget för ifrågavarande per- sonalgrupp, än som står till PUB:s för— fogande.

En del myndigheter har ifrågasatt un- dantag från ett allmänt cirkulations- system för dess egen amanuenspersonal eller viss grupp sådan personal. I vad mån fog kan anses föreligga för sålunda föreslagna undantag diskuteras för oli- ka fall senare i den fortsatta framställ- ningen.

AVDELNING II

Särskilda frågor vid utformningen av förvaltningspraktiken

Avgränsning av administrativ amanuenspersonal med hänsyn till verksamhet, löneläge m.m.

Delegationens PM

Den närmare avgränsningen av den ad- ministrativa amanuenspersonal (och motsvarande), som bör bli delaktig av den här diskuterade förvaltningsprakti- ken, erbjuder vissa vanskligheter. I det föregående har talats om »amanu- enser med administrativa arbetsuppgif- ter», »administrativa amanuenser» el- ler »amanuenser i förvaltningstjänst», vilket onekligen är ganska svävande begrepp. Administrativ har här närmast avsett att beteckna skillnaden gentemot teknisk eller annan speciell tjänst. Mer än en allmän antydan om vilka som åsyf- tas ges därmed knappast. För att få ett grepp om de kategorier det är fråga om har införskaffats uppgifter från sta- tistiska centralbyråns personalstatistik över antalet nyanställda amanuenser — exklusive utbildningsamanuenserna vid universitet och högskolor —— för statis- tikåren 1958/59 — 1962/63, därvid för varje verk angivits den anställdes löne- gradsplacering och utbildning. I fråga om flertalet ämbetsverk framstår det som självklart att deras amanuensper- sonal i allmänhet bör medtagas, i frå- ga om några myndigheter kan det vara tveksamt och i fråga om åter andra ter det sig lika självklart att det vore föga ändamålsenligt att låta deras amanuen— ser i reglerad befordringsgång deltaga i förvaltningspraktiken. Tydligt är att man icke enbart kan göra gränsdrag-

ningen efter en bedömning av i vad mån myndigheternas arbetsuppgifter kan så- gas vara administrativa. Vissa myndig- heter lär väl kunna sägas ha en huvud- sakligen administrativ karaktär och al- la amanuensaspiranter (motsvarande) hos dessa myndigheter skulle då förut- sättas fullgöra administrativ tjänst och följaktligen vara skyldiga att underkasta sig cirkulationstjänstgöringen. Betydan- de svårigheter uppkommer emellertid vid tillämpningen av en sådan princip. Vissa myndigheter torde få betecknas som i huvudsak administrativa organ men med arbetsuppgifter av speciell ka— raktär. Andra myndigheter måste be— tecknas som utan tvekan administrati- va, men de rekryterar delvis personal som icke kan antagas kunna fullgöra administrativa arbetsuppgifter hos and- ra myndigheter än den egna. En tredje grupp myndigheter får anses ha en klart icke-administrativ karaktär men har inom sig administrativa enheter, vars amanuenspersonal principiellt borde omfattas av cirkulationstjänstgöringen. Somliga av dessa myndigheter torde dock för administrativa göromål icke ha amanuenser utan _ jämte biträdes- eller kanslistpersonal _— endast befatt- ningshavare i lönegrad A 21 eller hög- re. Ytterligare en grupp myndigheter kan sägas ha uppgifter av speciell ka— raktär med ett, stundom starkt, admini- strativt inslag.

En enumeration av de verk och myn—

digheter, vilkas amanuenspersonal i all- mänhet skulle bli delaktig av förvalt- ningspraktiken, vore givetvis en möjlig utväg. Därvid finge tillika angivas så- dana myndigheter och verk, där tjäns- ter å vissa avdelningar eller endast viss tjänst skulle medtagas. Detta skulle dock vara en författningsmässigt besvärlig metod. Den skulle förutsätta kontinuer- liga författningsändringar i anslutning till olika organisatoriska eller tjänste- mässiga modifikationer i den statliga förvaltningsapparaten. Det synes lämp- ligare att använda en mera generell metod, där man såvitt möjligt anknyter till några allmänt godtagna avgräns— ningar av verken inom förvaltningsom- rådet och från dessa gör erforderliga undantag. Dessa undantag kan antingen författningsmässigt fixeras eller över- låtas till ett administrativt organ att ge- nomföras i form av dispenser.

En anknytning till kungörelsen ang. reglerad befordringsgång för viss icke- ordinarie personal i statens tjänst ter sig ganska naturlig. I 1 5 kungörelsen anges de grupper tjänstemän, för vilka amanuensbefordringsgången gäller, i den mån Kungl. Maj :t ej annorlunda för- ordnat. Bland de där under a)—i) an- givna kategorierna torde två grupper generellt böra medtagas, nämligen a) amanuenser hos den civila eller mili- tära statsförvaltningens verk och myn- digheter samt c) länsnotarier och taxe- ringsrevisorer vid länsstyrelserna. I viss utsträckning har Kungl. Maj :t med- givit annan lönesättning för rekryte- ringspersonal hos till dessa grupper hö- rande verk och myndigheter. Då för- valtningspraktiken i sak synes lika an- gelägen för sådan rekryteringspersonal, som placeras högre än befordringsgång- en förutsätter, bör ges en komplette- rande föreskrift att förvaltningsprakti- ken även skall tillämpas för annan per- sonal än amanuenser, som anställes

hos nämnda verk och myndigheter i högst lönegrad A 21 med arbetsuppgif- ter motsvarande amanuenspersonalens.

Utanför bestämmelserna om förvalt- ningspraktiken skulle sålunda ställas övriga i nämnda 1 % angivna tjänste- mannagrupper, bl. a. attachéer vid ut- rikesförvaltningen (som har särskild praktiktjänstgöring), tjänstemän med jägmästar- eller agronomexamen, fält- arkeologer vid riksantikvarieämbetet, fiskeriassistenter, assistenter vid sta- tens växtskyddsanstalt och vatteninspek- tionen och vissa meteorologer.

Inom den civila eller militära stats- förvaltningens verk och myndigheter, vilkas amanuenser skulle bli delaktiga av förvaltningspraktiken enligt den för- ut angivna allmänna bestämmelsen, finns uppenbarligen ett antal institutio- ner, vilkas amanuenspersonal som re- gel bör vara undantagen från förvalt- ningspraktiken, exempelvis museer, ar- kiv, bibliotek och andra lärda verk, forskningsanstalter och laboratorier. Därjämte kan ifrågakomma att särskilt undantaga amanuensavlönad personal med teknisk eller eljest speciell inrikt- ning, exempelvis ingenjörer, statistiker, yrkesrådgivare och psykologer. För att få till stånd erforderliga undantag ge- nom en tillräckligt smidig och flexibel anordning synes lämpligt att icke för- fattningsmässigt fixera dessa undantag utan överlämna åt det administrativa organ, som centralt måste hålla sam- man förvaltningspraktiken, att efter samråd med vederbörande verk besluta om erforderliga undantag samt om per- sonliga dispenser från eljest föreskriv- na krav på förvaltningspraktik.

Remissyttrandena

Delegationens förslag angående avgräns— ning av begreppet administrativ ama- nuenspersonal och därmed samman-

hängande frågor (1 5 utkastet till kun- görelse), är huvudsakligen föremål för följande synpunkter och erinringar. Enligt försvarets civilförvaltning sak— nar föreliggande förslag aktualitet för de myndigheter, som kan anställa ama- nuens direkt i 21 eller 23 lönegraderna, om icke såsom villkor för mera fast an- ställning föreskrives, att vederbörande skall ha fullgjort praktiktjänstgöring av visst slag. Med hänsyn till värdet av ut— bytestjänstgöringen synes, fastän det i dagens läge torde vara svårt att upp- rätthålla detta villkor, sådan anställ- ningshavare i någon form böra beredas möjlighet till utbytestjänstgöring. Det kan vidare övervägas, huruvida icke villkor om förvaltningspraktik bör upp- ställas för befordran enligt reglerad be- fordringsgång till 21 lönegraden, efter- som anställningsformen för icke-ordina- rie tjänstemän och extra ordinarie an- ställning enligt likna—nde avtalssystem för statstjänstemän skall ersättas med förordnandeanställning. Härigenom skulle man även i större utsträckning kunna jämka tiden för utbytestjänstgö- ringens fullgörande. Enligt civilförvalt- ningen bör 1 & sista stycket (utkastet till kungörelse) ändras till att i tillämp- liga delar gälla även för här angiven personal i högst 23 lönegraden. Socialstyrelsen betonar att den av delegationen föreslagna vaspiranttjänst- göringen torde bli aktuell hos styrelsen huvudsakligen för nyantagna amanuen- ser vid administrativa byrån och lag— byrån. För den grupp av personal, främst kommunala tjänstemän och an- staltstjänstemän, som under lång tid prövats i självständig tjänstgöring ute på fältet, torde provtjänstgöring i ama- nuensgraden icke vara erforderlig. Gruppen bör därför undantagas från den föreslagna obligatoriska praktik- tjänstgöringen — dock med möjlighet för dem att i särskilda fall på framställ-

ning av socialstyrelsen få undergå för- valtningspraktik inom styrelsens eget verksamhetsområde eller vid vissa and- ra vårdverk, t. ex. medicinalstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen.

Riksrevisionsverket anser en avgräns— ning av praktikbestämmelsernas till— lämplighet knappast kunna ske annat än på det sätt delegationen föreslår.

Kammarrätten anser, att bestämmel- serna om förvaltningspraktik icke bör ges tillämpning på fiskalsaspirant i dom- stolen under den tid av i genomsnitt tio månader, som förlöper innan aspi- ranten godkännes såsom fiskal och ome- delbart placeras i 23 lönegraden. Aspi- ranten bör icke under någon del av denna tid tjänstgöra annorstädes än i domstolen. Endast där kan man ge ho— nom den nödiga utbildningen och be— döma förutsättningarna för att godkän- na honom.

Även förvaltningsdomstolskommittén anser kammarrättens fiskalsaspiranter böra undantagas från cirkulationskravet och åberopar härvid skattemålens nor- malt invecklade beskaffenhet.

Riksarkivet finner det realistiskt att amanuenspersonalen vid arkiv, biblio— tek och museer undantagits från prak- tiktjänstgöring, men vill tillika fram- hålla, att vissa tjänstemän i denna ka- tegori under sin administrativa karriär kommer att ställas inför arbetsuppgifter, som kräver fallenhet för och erfarenhet av administrativt arbete.

Riksantikvarieämbetet har icke nå- gonting att erinra mot att fältarkeolo- gernva eller amanuenser med speciella arbetsuppgifter, t. ex. museiamanuen— serna, ställes utanför bestämmelserna om förvaltningspraktik.

Enligt universitetskanslersämbetet fö— rekommer det att personal med arbets- uppgifter, som motsvarar arbetsuppgif- terna för dem vilka anställes såsom ext— ra tjänstemän i högst lönegrad A 21,

vanställes såsom arvodister. Enligt äm- betets uppfattning borde kungörelsen därför göras tillämplig även på sådan personal.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasätter, om man genom generella bestämmelser bör un- dantaga vissa kategorier från praktik- tjänstgöring. Man skulle för dessa ka- tegorier — amanuenser med klart icke- administrativa arbetsuppgifter vid in- stitutioner och amanuensavlönad perso- nal med teknisk eller eljest speciell in- riktning, t. ex. ingenjörer, statistiker, yrkesrådgivare och psykologer — kun- na tänka sig en konstruktion, enligt vil- ken delaktighet i förvaltningspraktiken vore en rättighet men icke en skyldig- het.

Det bör enligt Iantbruksstyrelsens me- ning vara arbetsuppgiftern—a och icke examina som i första hand skall vara utslagsgivande för frågan, vilka befatt- ningshavare som skall deltaga i förvalt- ningspraktiken. Sådan praktik bör stå öppen även för vissa tjänstemän med arbetsuppgifter, vilkas fullgörande krä- ver agronom-, hortonom- eller jägmäs- tareexamen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att man måste starkt ifrågasätta värdet av utbytestjänstgöring för aspiranterna på taxeringsrcvisorstjänst med hänsyn till deras mycket speciella tjänstgöring. Det borde få anses tillfyllest, att de under aspiranttiden beredes tillfälle till viss tids tjänstgöring vid den egna länssty— relsen (taxeringssektionens allmänna detalj, varuskattekontoret och möjligen prövningsnämndens kansli).

Länsstyrelsernas antagn ingsnämnd be- tonar, att med den föreslagna frivilli- ga utbytestjänstgöringen för tingsmeri- terade jurister det endast blir ett fåtal av länsstyrelsernas aspiranter (med un- dantag av civilekonomerna), som kom- mer att falla under bestämmelserna om

obligatorisk tjänstgöring på annat håll. Vad beträffar civilekonomerna synes tillräckliga skäl icke föreligga för infö- rande av utbytestjänstgöring på det sätt som delegationen föreslår. På grund av deras speciella inriktning skulle denna tjänstgöring vara av begränsat värde och endast kunna fördröja deras utbild- ning till fullgoda taxeringsrcvisorer. En utbytestjänstgöring torde bli till nytta för aspiranterna på taxeringsrcvisors- tjänst först i ett senare skede av deras karriär.

SACO framhåller att avgränsningen av den personal, på vilken förslaget skall tillämpas, är svår, i synnerhet om praktiken göres obligatorisk. Det kan ifrågasättas att praktiktjänstgöringen bör omfatta även personer, som anställts i högre lönegrad än A 21. Särskilt de som i samband med uppbyggandet av nya ämbetsverk på senare år utan admi- nistrativa erfarenheter anställts i löne- grad A 23, torde vara i_ lika stort behov av praktiktjänstgöring som nyanställda i lägre lönegrader. Förvaltningsprakti- ken torde böra utsträckas till att om- fatta alla nyanställda i amanuens- och sekreterarkarriären. Den »horisontella» gränsdragningen mellan administratörer och specialister bör enligt organisatio- nens mening utföras så att en förhål- landevis vid krets kommer att tillföras den förra kategorien. Organisationen framhåller vidare att man icke scha— blonmässigt kan betrakta personer med en viss examen såsom specialister och att förvaltningspraktiken måste komma alla dem till godo, som i sin framtida verksamhet kan väntas få administrati- va uppgifter. Även utpräglade specialis- ter kan ha håg och fallenhet för admi- nistrativa uppgifter, och bör ha möjlig- het att frivilligt undergå praktiktjänst- göring.

Sveriges juristförbund har icke någon- ting att erinra mot den föreslagna av-

gränsningen av administrativ amanu- enspersonal.

Sveriges samhällsvetareförbund för- ordar, att varje nyanställd amanuens skall erhålla handledd introduktion och beredas tillfälle till cirkulation inom myndigheten under sammanlagt ett års tid. Rättighet att söka och i mån av tillgång erhålla tjänstgöring hos utby- tesmyndighet under ett halvt år skulle även gälla för samtliga amanuenser in— om hela den statliga förvaltningen.

Sveriges agronom- och Iantbrukslära- reförbnnd anser riktigt att från förvalt- ningspraktiken utesluta teknisk eller an- nan speciell tjänst men anser det felak- tigt att till sådan tjänst generellt hän- föra agronomer, jägmästare m. fl. Vis— sa kategorier av dessa bör enligt för— bundet tvärtom genomgå förvaltnings- utbildning. Förbundet föreslår därför, att bestämmelserna om förvaltnings- praktik omfattar även agronomer, jäg- mästare och liknande specialister vid vissa uppräknade myndigheter. En för- teckning över sådana myndigheter bor- de fastställas av Kungl. Maj:t efter för- slag av det centrala utbildningsorganet.

TCO anser, att förvaltningspraktiken för tingsmeriterade jurister bör ordnas på samma sätt som för amanuenser. Se— dan erfarenheter vunnits, bör även and- ra personalgrupper erhålla liknande tjänstgöring.

P UB :s bedömning

Beträffande avgränsningen av den ama- nuenspersonal, som bör omfattas av förvaltningspraktiken, har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanser— na. En vidgning av den i sista stycket av 1 % av kungörelseförslaget angivna gränsen för extraanställd rekryterings— personal, högst lönegrad A 21, har emel- lertid ansetts lämplig i några utlåtan— den. SACO betonar, att särskilt sådan

personal, som i samband med uppbyg- gandet av nya ämbetsverk under senare år utan administrativa erfarenheter an- ställts i lönegrad A 23, torde vara i lika stort behov av praktiktjänstgöring som nyanställda i lägre lönegrader. Förvalt- ningspraktiken borde därför utsträckas att gälla alla nyanställda i amanuens— och sekreterargraden. Försvarets civil- förvaltning vill också höja gränsen, för— slagsvis till högst 23 lönegraden. Univer- sitetskanslersämbetet anser kungörelsen böra göras tillämplig icke endast på ex- traanställd personal utan även på arvo- dister med motsvarande arbetsuppgif- ter.

Förändringarna i löneläget för rekry— teringspersonal synes ha skett relativt snabbt under sista åren och en höjning av lönegradsgränsen i förslaget kan vara motiverad. Vid utfärdande av obligato- riska bestämmelser är det emellertid klokt att vara försiktig, så att man icke gör utvidgningar, vars konsekvenser kan vara svåra att helt överblicka. Att vidga förvaltningspraktiken till alla ny- anställda även i sekreterargraden kan icke ifrågakomma utan att en ny ut- redning göres. En förskjutning av grän- sen uppåt till högst lönegrad A 23 och en samtidig vidgning till arvodesan- ställda med arvoden av högst motsva- rande belopp synes emellertid godtag- bar. Detta skulle ha fördelen att be— stämmelserna inkluderar rekryterings- personalen jämväl i de verk och myn- digheter, som under senare år bemyn- digats att rekrytera i lönegrad högst Ae 23. Därvid bör tillika angivas att fråga är om personal, som ej endast tillfälligt anställes. Uttrycket »ej endast tillfälligt anställes» är naturligtvis vagt men får tolkas med hänsyn till bestäm- melsens syfte, nämligen att kravet på förvaltningspraktik icke skall kringgås genom att personal, som anställes under ungefär samma förhållanden och med

enahanda uppgifter som aspirantperso- nal, anställes mot arvode. Samma krav bör givetvis gälla, i den mån motsvaran- de rekryteringspersonal skulle omedel- bart anställas såsom extra ordinarie i lägre lönegrader.

I anslutning till dessa bestämmelser om förvaltningspraktik bör sedan sys- temet genomförts gälla såsom regel att godkänd förvaltningspraktik skall vara villkor för erhållande av extra ordinarie och ordinarie anställning i lönegrad A 21 eller A 23 (jämför 8 & kungörelse- förslaget).

Mot den i 1 % kungörelseutkastet gjor- da avgränsningen till amanuenser hos den civila eller militära statsförvalt— ningen samt länsstyrelsepersonal, som föreslagits i anslutning till kungörelsen om reglerad befordringsgång, har av lantbruksstyrelsen gjorts den invänd- ningen, att arbetsuppgifterna och icke examina i första hand bör vara utslags— givande för deltagande i förvaltnings- praktiken. Sådan praktik bör t. ex. stå öppen även för vissa tjänstemän med ar- betsuppgifter, vilkas fullgörande kräver agronom-, hortonom- eller jägmästar- examen. Sveriges agronom- och lant- brukslärareförbund är inne på samma linje och hävdar för sin del, att förvalt- ningspraktiken hör omfatta även agro- nomer, jägmästare och liknande specia— lister hos vissa myndigheter; dessa myndigheter borde Kungl. Maj:t fast- ställa efter förslag av det centrala ut— bildningsorganet. SACO framhåller, att gränsdragningen mellan administratö— rer och specialister bör utföras så att en förhållandevis vid krets tillföres den förra gruppen och framhåller samtidigt att man icke kan schablonmässigt be- trakta personer med viss examen såsom specialister. Förvaltningspraktiken bör enligt organisationen komma alla dem till godo, som i sin framtida verksamhet kan väntas få administrativa uppgifter;

frivillig praktiktjänstgöring borde även utpräglade specialister med håg och fallenhet för administrativa uppgifter få genomgå. Samhällsvetenskapliga fa- kulteten vid universitetet i Lund är li— kaså kritisk mot att vissa kategorier skulle undantagas från praktiktjänst- göring genom generella bestämmelser och vill för sådana kategorier, t. ex. amanuenser med klart icke-administra- tiva arbetsuppgifter vid institutioner, tänka sig en konstruktion, enligt vilken delaktighet i förvaltningspraktiken vo- re en rättighet men icke en skyldighet.

Som av promemorian framgår är det uppenbarligen svårt att draga upp grän- sen mellan den amanuenspersonal, som bör vara delaktig i förvaltningsprakti- ken, och andra tjänstemän, detta även om man utgår ifrån att obligatoriskt deltagande bör föreskrivas endast för dem, som normalt kan beräknas komma att fullgöra administrativa uppgifter i sådan omfattning att krav på förvalt- ningspraktik är försvarligt för deras del. En kategoriklyvning efter examen är, såsom påpekats, i vissa fall mindre lyckad, därför att den kan utestänga viss personal med klart administrativa uppgifter, exempelvis vissa agronomer och jägmästare. Å andra sidan leder det för långt att föreskriva 'att all personal med sådan utbildning hos vissa uppräk- nade myndigheter skulle underkastas förvaltningspraktik, och även den som är varm anhängare av förvaltningsprak- tik måste nog ställa sig tveksam till tan- ken att på bred front göra deltagandet till en rättighet för vilken tjänsteman som helst. Med hänsyn till statsverkets kostnader bör dock krävas att den för- valtningspraktik, som i varje fall anord— nas, kan antagas motsvara ett rimligt statligt utbildningsintresse. En pröv- ning av myndighet är därför oundgäng— lig i dylika gränsfall, och denna kan lämpligen göras i samråd mellan det

centrala utbildningsorgauet och anställ- ningsmyndigheten. För att komma ifrån alltför stela gränsdragningar och sam- tidigt tillgodose frivilligintresset i till- börlig mån synes sålunda böra över- vägas att stipulera en författningsmäs- sig möjlighet för det centrala organet att efter framställning av vederbörande myndighet föreskriva, att annan tjäns- teman än i 1 5 sägs mä deltaga i förvalt- ningspraktik. En bestämmelse härom kan lämpligen inflyta i 9 % kungörelse- förslaget.

Vid remissen har ifrågasatts undan- tag för speciella grupper amanuensper- sonal. För statsanställda, vilka som kom- munala tjänstemän och anstaltstjänste- män under lång tid prövats i självstän- dig tjänstgöring ute på fältet, anser socialstyrelsen provtjänstgöring i ama— nuensgraden som regel icke erforder— lig. Personalpensionsverket vill undan- taga amanuenser med särpräglade be- räkningsuppgifter, och kommerskolle- gium anser att personal på dess utred- nings— och utrikeshandelsbyrå bör, när— mast av konkurrensskäl, vara fritagna.

Olika hänsyn kan föranleda särskilda undantag från de föreslagna bestäm- melserna, men den principiella utgångs- punkten för bedömandet av dylika fall, vilka torde få prövas såsom dispenser enligt 9 & kungörelseförslaget, bör vara, om vederbörande tjänsteman kan anta- gas komma att behöva förvaltningsprak— tiken för att tillfredsställande fullgöra sina nuvarande eller väntade admini- strativa uppgifter.

I detta sammanhang torde ståndpunkt böra tagas till om ett särskilt undan- tagsstadgande bör införas för kammar- rättens del. Som förut nämnts har dom- stolen ställt sig avvisande till att per- sonalen under någon del av aspirant- tiden skulle tjänstgöra på annan plats. Endast i kammarrätten kan den nödiga utbildningen beredas aspiranten och

förutsättningarna för hans godkännan- de bedömas, har kammarrätten hävdat. Att mottaga »utbytesasp'iranter» och göra deras tid i kammarrätten menings— fylld vore naturligtvis tänkbart, men det kunde enligt domstolen endast ske till priset av att domarpersonalen efter- sätter sina egentliga uppgifter. Med sin starkt begränsade erfarenhet hos moder- myndigheten kunde »utbytesamanuen- serna» icke heller beräknas utföra nä— got för domstolen nyttigt arbete.

Om kammarrätten tages med i förvalt- ningspraktiksystemet eller lämnas utan- för synes vara en fråga av ringa vikt för systemets fungibilitet. Med de i pro- memorian föreslagna bestämmelserna torde »utbytesamanuenser» icke i någon större omfattning komma vare sig till eller från kammarrätten. Inomverks- cirkulationen får i och för sig anses vara påkallad, och någon obligatorisk utbytestjänstgöring blir icke aktuell, ef- tersom kammarrätten f. n. endast rekry- terar tingsmeriterad juristpersonal. Frå- gan blir egentligen endast, om man skall betaga fiskalsaspirant eller fiskal i kammarrätten, som önskar fullgöra utbytestjänstgöring exempelvis ute på landskontor för att i lägre instans lära sig krångliga skattemål, rätten därtill. Det kan knappast vara påkallat. Såsom utbytesmyndighet kan kammarrätten va- ra av viss betydelse. Om man utgår ifrån att dit skulle väsentligen hänvisas ama- nuenspersonal med samma formella kompetens som fiskalsaspiranterna,t. ex. tingsmeriterade la-nxdskontorsjurister, lär de göra ungefär samma nytta för kammarrätten som dess egna aspiran- ter. Vad angår invändningen att ombe- sörjandet av förvaltningspraktiken skul- le komma den leda-nde personalen att eftersätta sina egentliga uppgifter kan kammarrätten icke resa krav på spe- ciella hänsyn. Samma synpunkt kan vilken myndighet som helst göra gäl-

lande beträffande dess uppgifter, men dess bättre hävdas en sådan syn på utbildningsfrågor numera sällan. Med hänsyn till kammarrättens ställning som förvaltningsdomstol, vilken har att prö- va icke endast skattemål utan även vissa social- och Iönemål och måhända framdeles får vidgade uppgifter, skulle det vara föga tilltalande att bryta ut kammarrätten ur förvaltningspraktik- systemet. Tillräckliga skäl synes sålun- da icke föreligga för att göra något un- dantag för kammarrätten.

Om man stannar för att en allmän förvaltningspraktik för amanuensperso- nal skall införas i statsförvaltningen, kan omfattningen av de inkluderade myndigheterna likväl variera inom be- tydande gränser. De invändningar, som gjorts särskilt från länsstyrelsehåll, ger anledning att ytterligare överväga bred- den av systemet och diskutera värdet av en förvaltningspraktik, från vilken läns- styrelserna vore generellt uteslutna. Mot delegationens förslag har åberopats — förutom att en besvärande personalbrist föreligger hos länsstyrelserna, vilken kunde förvärras genom svårigheterna att vid praktiktjänstgöring byta bostads- ort och arbetsmiljö -—— att viss utbytes- tjänstgöring för länsstyrelsernas del re- dan förekommer. Behovet av den före- slagna förvaltningspraktiken är därför icke lika framträdande inom landssta- ten som hos andra myndigheter, såsom länsstyrelsernas antagningsnämnd för- siktigt uttrycker sig i vetskap om rå- dande begränsningar i föreskriven cir- kulation. Stundom göres det mera frankt gällande, att utbildnings- och prövnings- synpunkterna redan nu är väl tillgodo- sedda hos länsstyrelserna. Samtidigt åberopas att systemet arbetsmässigt skulle bli en belastning för länsstyrel- serna, enär utbytespraktikanterna inte kunde beräknas göra nämnvärd nytta på grund av deras korta tjänstgörings—

tid. Särskilda praktiktjänster skulle där- för vara erforderliga, även om recipro- citet tillämpas vid utbytena, hävdas i några yttranden. Som villkor för att ut- bytet skall kunna ske anger antagnings- nämnden för sin del att den samtidigt erhållna utbytestjänstgörande amanuen- sen uppfyller -de för länsstyrelsernas ar- betsuppgifter gällande kompetenskra- ven.

Det skulle uppenbarligen underlätta införandet av ett system med förvalt- ningspraktik, om länsstyrelserna i en— lighet med önskemålen i nyss nämnda yttranden exkluderades ur systemet. De praktiska svårigheterna vid genomfö— randet av förvaltningspraktiken till följd av ändringar av bostadsort vid utby- testjänstgöringen skulle i stort sett falla bort, om cirkulationstjänstgöringen vä- sentligen komme att gälla centrala äm- betsverk i Stockholm.

En sådan begränsning skulle emeller- tid i hög grad spoliera värdet av för- valtningspraktiken. I förslaget har fram- hållits såsom särskilt värdefullt för amanuenspersonalen i departement och centnala verk att vinna erfarenhet av hur lokal förvaltning arbetar. Speciellt eftersträvansvärd har därvid cirkula- tionstjänstgöringen hos länsstyrelse an— setts vara. Motsvarande fördelar har den centrala tjänstgöringen ansetts ha för länsstyrelseaspiranterna. Riktigheten av denna bedömning har understrukits i åtskilliga remissyttranden, icke minst från personalorganisationernas sida. Ju- ristförbundet, som ingående diskuterat svårigheterna med länsstyrelseutbytet och förordat vissa modifikationer i sys- temet (se nedan) , finner det helt riktigt, att amanuensaspiranterna i centralför- valtningen bör få erfarenhet av hur 10— kal förvaltning arbetar, och länsstyrel— setjänstgöringen anses därvid särskilt värdefull. TCO betecknar den föreslag— na insynen i lokal förvaltning för de

centralt anställda och vice versa för den lokala förvaltningens aspiranter så- som väsentlig. SACO anser växlingen mellan lokala och centrala förvaltnings- organ särskilt värdefull. För inrikesde- partementet, som sedan åtskilliga år haft länsstyrelsetjänstemän placerade till tjänstgöring i departementet, ehuru bostadsbristen under senare tid i viss mån begränsat möjligheterna, vore det mycket värdefullt, uttalar expeditions- chefen i departementet, om en amanu- ens därifrån finge fullgöra utbytestjänst- göring vid länsstyrelses landskansli. Det- ta har man redan tidigare ehuru utan nämnvärd framgång eftersträvat. Den förvaltningsmässiga nyttan för länssty- relsepersonalen av utbytestjänstgöring inom central förvaltning dras heller icke i tvivelsmål i några yttranden (utom i fråga om taxeringsrevisorsaspi- ranterna). Länsstyrelsernas yttranden innehåller f. 6. en hel del synpunkter på de centrala verk och departement, där en sådan tjänstgöring skulle vara sär- skilt värdefull för länsstyrelsernas del.

Även vid ett förnyat övervägande av

systemets bredd har PUB funnit värdet av växling mellan central och lokal för— valtning vara så påtagligt, att man svår- ligen kan förorda införande av en all- män förvaltningspraktik, vari länssty- relserna icke ingår. Avsevärda modifi- kationer i de föreslagna cirkulations- kraven för länsstyrelseaspiranterna kan föranledas av vad som framkommit i remissyttrandena, men PUB synes hell- re böra låta förslaget om förvaltnings— praktik falla än godtaga en sådan be- skärning av systemet, som länsstyrel- sernas uteslutande skulle innebära. För PUB torde detta ståndpunktstagande va- ra så mycket naturligare, som man vid hela den försöksvis bedrivna utbild- ningsverksamheten eftersträvat ett ge— mensamt system för hela statsförvalt- ningen i vetskap om att mycket står att vinna på en förbättring av kontaktmöj— ligheterna mellan central och lokal för- valtning. I möjlig mån bör den klyfta och inbördes brist på kännedom om varandras verksamhet, som stundom framträtt mellan dessa båda delar av förvaltningen, utplånas.

Obligatorisk förvaltningspraktik; godkänd genomgång Villkor för erhållande av vissa tjänster

Delegationens PM

En väsentlig fråga i sammanhanget är, om förvaltningspraktiken skall vara fri- .villig eller obligatorisk. För frivillig- linjen talar närmast en allmän önskan .att i minsta möjliga omfattning binda eller dirigera myndigheterna i deras personaldispositioner. Ur aspiranternas synpunkt skulle kunna sägas att valfri- het borde föreligga för den enskilda mellan en snävare erfarenhet och kom- petens, förvärvad enbart vid det egna verket, samt den vidare insikt och över— blick som utbytestjänstgöringen beräk- nas kunna ge. Emellertid torde — mot bakgrunden av de hittillsvarande svå- righeterna att få till stånd cirkulations- tjänstgöring inom verken —— kunna be- faras, att en förvaltningspraktik av fri- villigt slag komme att leda till åsyftat resultat endast i begränsad omfattning. Den väsentliga nackdelen härav är gi- vetvis att den eftersträvade kvalitets- höjningen för amanuenspersonalen och på längre sikt den statliga tjänsteman- nakåren icke uppnås. I längden kan även uppkomma en kategoriklyvning mellan befattningshavare med och utan förvalt- ningspraktik, eventuellt med organisa- toriska eller lönemässiga problem som följd. övervägande skäl talar för att för- valtningspraktiken göres obligatorisk, om 'den överhuvud skall införas. De praktiska svårigheter, som härigenom i enskilda fall kan uppkomma vid utby-

testjänstgöringen torde icke vara oöver- vinneliga. I sammanhanget bör dock framhållas, att dispens från kravet på fullgörande av sådan tjänstgöring i re- gel bör lämnas endast då sökanden styrkt sig äga kvalifikationer motsva— rande dem som kan vinnas genom utby- testjänstgöringen men icke på grund av personliga svårigheter att byta tjänst- göringsplats.

Intyg om förvaltningspraktik bör icke utfärdas åt den, som fullgjort förvalt- ningspraktiken på mindre tillfredsstäl— lande sätt. I dylika fall bör modermyn- digheten ha att upptaga till prövning frågan om tjänstemannens fortsatta an- ställning. Myndigheten bör därvid dock vara oförhindrad att bibehålla honom i sin tjänst, men i avvaktan på en ytter- ligare prövning, som må verkställas i samråd med det centrala organet, hör han icke få förordnas till extra ordina- rie i reglerad befordringsgång hos myn— digheten. Den-na ytterligare prövning bör även kunna avse tjänstgöring inom annan förvaltningsgren, där aspirantens kvalifikationer kan tänkas göra honom mera lämpad.

Remissyttrandena

Delegationens förslag att förvaltnings— praktiken göres obligatorisk för erhål- lande av extra ordinarie anställning (2 & utkastet till kungörelse) är huvud-

sakligen föremål för följande synpunk— ter och erinringar.

Expeditionschefen i ecklesiastikde- partementet säger sig liksom beredning- en finna starka skäl tala för att förvalt— ningspraktiken göres obligatorisk.

Expeditionschefen i inrikesdeparte- mentet finner icke ringa risk föreligga för att en mera reglerad förvaltnings- praktik kan verka rekryteringshäm- mande främst på grund av bostads- bristen men anser, att övervägande skäl talar för att förvaltningspraktiken gö- res obligatorisk. Eljest föreligger stor risk för att utbytestjänstgöringen icke skulle komma till stånd för personal, som myndigheten anser lämplig för tjänsten, och sådan tjänstgöring aktua- liseras endast i mera tveksamma fall.

Försvarets civilförvaltning konstate- rar, att förslaget i stort sett icke innebär annan ändring i vad som nu tillämpas än att såsom obligatoriskt villkor för extra ordinarie anställning skulle ford- ras ett halvt års praktik hos annan myn- dighet. Detta synes vara en i och för sig enkel och praktisk utväg. Då extra ordinarie anställning, enligt utkastets & 2, i blivande avtalssystem för stats- tjänstemän skall ersättas med förord- nandevanställning kan det övervägas, hu- ruvida icke villkor för befordran om förvaltningspraktik i stället bör upp— ställas för befordran enligt den regle— rade befordringsgången till 21 löne- graden; härigenom skulle man i större utsträckning även kunna jämka tiden för utbytestjänstgöringens fullgörande.

Enligt socialstyrelsen bör utbytes- tjänstgöringen bli obligatorisk, endast i den mån särskilda praktiktjänster in- rättas.

Enligt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut åter kan det ifrå- gasättas, om man skall föreskriva att tjänsteman skall fullgöra obligatorisk förvaltningspraktik innan han erhåller

extra ordinarie anställning. Verk med förhållandevis liten personal kan få svårt att avstå aspiranten. I och för sig synes det icke vara någon olägenhet ur utbildningssynpunkt, att förvaltnings- praktiken fullgöres senare.

Rektorsämbetet vid Uppsala universi— tet anser, att ett alternativ med frivillig praktiktjänstgöring hos annan myndig- het borde föreligga.

Rektorsiimbetet vid tekniska högsko- lan i Stockholm hävdar, att cirkula- tionstjänstgöringen för att få full effekt måste vara obligatorisk. Under rådan- de svåra rekryteringsläge beträffande amanuenspersonal bör bytena ske sam- tidigt och direkt mellan två myndighe- ter.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att det är nödvändigt att förvaltningsprakti- ken göres obligatorisk, om den skall genomföras. För denna ståndpunkt ta- lar utom de skäl, som anförts i prome- morian, både den omständigheten att rådande brist på amanuenspersonal i många fall torde göra myndigheterna mindre benägna att helhjärtat verka för utbytestjänstgöring och den att bostads- bristen gör förflyttning till tjänsteställe på annan ort min-dre attraktiv för tjäns- temannen. Eljest torde förvaltningsprak- tiken komma till stånd endast i ringa omfattning.

Statens lönenämnd anser, att cirkula- tionstjänstgöringen bl. a. måste vara obligatorisk, om den skall utformas ra- tionellt.

Statens personalpensionsverk anser att om förslaget om förvaltningspraktik skall genomföras, bör utbytestjänstgö- ringen icke göras obligatorisk för tjäns— temän med särpräglade beräkningsupp- gifter o. dyl.

Länsstyrelsernas antagningsnämndan- ser, att utbytestjänstgöring, om den skall genomföras, givetvis bör vana obli- gatorisk.

SACO finner frågan om förvaltnings- praktiken skall vara frivillig eller obli— gatorisk både väsentlig och svårlöst. En obligatorisk tjänstgöring väcker alltid mer eller mindre starka olustkänslor och kan åtminstone till en början verka rekryteringshämmande. För en frivillig tjänstgöring talar åtminstone under en övergångsperiod, svårigheten att genast och utan friktioner genomföra en så- dan reform som den ifrågavarande. Å andra sidan innebär en frivillig tjänst- göring stora risker för att reformen skulle förfuskas i dagens svåra rekryte- ringsläge. Kortsiktiga fördelar skulle tillmätas större betydelse än förbätt- ringen av den statliga tjänstemannakå— ren på längre sikt. Man kunde vid sidan av Sveriges samhällsvetareförbunds för- slag (se detta nedan) gå ytterligare ett steg mot full frivillighet genom att låta vederbörande tjänsteman vid anställ- ningen eller strax därefter själv välja att genomgå förvaltningspraktik. I så fall måste praktiken på olika sätt _ för- slagsvis genom att den tillmätes merit- värde vid befordran — göras attraktiv. Ett mindre genomgripande men kanske lika effektivt sätt vore att tillerkänna amanuensen förmåner av ekonomisk el- ler annan natur. Av olika tänkbara lös- ningar är en obligatorisk tjänstgöring närmast att föredraga, om praktiktjänst- göring över huvud taget nu skall genom- föras. Det finns eljest risk att reformen skulle förfuskas. Alla åtgärder måste då vidtagas för att neutralisera, att refor- men uppleves såsom ett obligatorium. I bilagda förbundsyttranden (se dessa nedan) återfinns synpunkter på band- ledningens kvalitet och möjligheterna att underlätta hostadsanskaffning på ut- bytesorten, vilka bör beaktas i sam- manhanget.

Enligt Sveriges juristförbund talar övervägande skäl för att förvaltnings- praktiken göres obligatorisk. Förbundet

anför att detta ter sig nödvändigt icke minst i nuvarande arbetsmarknadsläge. Ett obligatorium förefaller förbundet angeläget även därför att utbytestjänst— göringen eljest lätt kunde komma att åvila endast sådana aspiranter som med tvekan vore lämpade, allt under det att klart lämpade finge fullgöra hela prak- tiken vid det egna verket. Ur personal— synpunkt har det visat sig vara av vår- de, att en person bedömes av flera chefer.

Sveriges samhällsvetareförbund vän— der sig emot en obligatorisk förvalt- ningspraktik, som skulle innebära bun- denhet vid den valda modermyndighe- te—n under praktiktiden på 11/2 år. Så- vitt förbundet kunnat finna av prome- morian, skulle aspiranten, om han un- der sin praktiktid skulle vilja byta mo- dermyndighet, antingen vara förhind- rad att göra detta eller tvingas förlänga sin praktiktid. Att en aspirant byter modermyndighet behöver i och för sig icke anses vara en nackdel för honom utan kan i viss utsträckning betraktas såsom en fördel på grund av den mera allsidiga praktik han därigenom erhål- ler. Ett obligatorium, innebärande skyl- dighet för varje statlig myndighet att hOs modermyndigheten låta alla nyan- ställda amanuenser under ett års tid erhålla handledning och få cirkulera, bör däremot åläggas de statliga myn- digheterna. Tjänstgöringen hos utbytes- myndighet bör enligt förbundets mening, även om den kan ha visst fog för sig, åtminstone icke göras obligatorisk. Skyl- digheten att tjänstgöra hos utbytesmyn- dighet bör bytas mot rättighet för as- piranten att i mån av tillgång på prak- tikplatser hos utbytesmyndighet, få tjänstgöra där under ett halvt år. San- nolikt kommer tjänstgöring hos utby- tesmyndighet att anses så kvalificeran- de, att flertalet aspiranter kommer att efterfråga den. Erfarenheterna av en

frivillig utbytestjänstgöring bör få av- göra, huruvida en obligatorisk sådan tjänstgöring bör införas. Skulle tjänst- göringen mot förbundets önskan bli obli- gatorisk, måste obligatoriet även omfat- ta tingsmeriterade jurister för att en skevhet i konkurrensen icke skall upp- stå: arbetsgivaren skulle i annat fall kunna tänkas föredraga dem framför andra sökande, för vilka han måste om- besörja en arbetsbelastande cirkula- tionstjänstgöring.

Sveriges agronom- och lantbrukslära- reförbund anser att praktiktjänstgöring— en, om den göres frivillig, kan komma att förfuskas. Förbundet anser, att man, om obligatorisk tjänstgöring införes, ge- nom dispens bör beakta väl motiverade önskemål och att dessutom nyanställd personal, som icke omfattas av försla- get, bör beredas tillfälle till frivillig praktiktjänstgöring.

TCO tillstyrker, att utbytestjänstgö- ringen göres obligatorisk, såvitt icke särskilda skäl föreligger att bevilja dis- pens.

PUB:s bedömning Delegationens förslag att förvaltnings- praktiken skall vara obligatorisk och gälla som villkor för erhållande av extra ordinarie anställning i den reglerade befordringsgången har godtagits av det alldeles övervägande antalet remissin- stanser, som tillstyrkt förvaltningsprak- tik. Skälet har i allmänhet varit 'att risk eljest föreligger att tanken på förvalt- ningspraktik förfuskas, att det inte blir mycket av det hela, eller att utbytes- tjänstgöring eljest kanske skulle aktua- liseras av myndigheten endast för per- sonal i mera tveksamma fall, medan förvaltningspraktiken utebleve för per- sonal, som myndigheten anser lämplig. Bland personalorganisationerna har en- dast Sveriges samhällsvetarefö-rbund vänt sig emot en obligatorisk förvalt—

ningspraktik, vilken förbundet tolkat såsom en författningsmässig bandenhet hos den valda modermyndigheten un- der praktikanttiden på 11/, år. Åtmins- tone borde utbytestjänstgöringen inte göras obligatorisk enligt förbundets me- ning utan vara en rättighet för amanu- ensen. Om ett obligatorium likväl ge— nomföres, förmenar förbundet att det även skulle gälla för tingsmeriterade jurister för undvikande av skevhet i konkurrensen mellan olika sökande. Öv- riga personalorganisationer uttalar sig direkt till förmån för ett obligatoriskt system. Sveriges juristförbund finner sålunda övervägande skäl tala för att förvaltningspraktiken göres obligato- risk; i nuvarande arbetsmarknadsläge ter sig detta nödvändigt. Efter att ha diskuterat olika tänkbara lösningar har SACO stannat för att obligatorisk tjänst- göring närmast är att föredraga, om praktiktjänstgöring över huvud taget skall genomföras _— vilket förbundet vill -— men alla åtgärder bör då vidta- gas för att neutralisera att reformen uppleves som ett obligatorium.

Att ett system med allmän förvalt— ningspraktik svårligen kan vara frivil- ligt, vare sig för vederbörande ämbets- verk eller för de anställda, om det skall realiseras inom överskådlig tid, torde icke behöva ytterligare diskuteras i det- ta sammanhang. Detta gäller i synnerhet kravet på utbytestjänstgöring hos an— nan myndighet. Yrkandet om obligato- risk utbytestjänstgöring för de tings- meriterade juristerna, motiverad av konkurrensskäl, ter sig icke godtagbart. Det sakliga behovet av utbytestjänstgö- ring bör vara avgörande och detta kan anses i tillbörlig mån för dessa juris— ters del vara tillgodosett genom de 21/2 årens tingsmeritering.

Den bundenhet till modermyndighe- ten under praktiktiden, som samhälls- vetareförbundet läst in i promemorie-

förslaget, torde vara en för PUB helt främmande tanke. Möjligheterna att för godkänd förvaltningspraktik tillgodo- räkna annan tjänstgöring med motsva— rande utbildnings- och prövningsvärde har dock icke närmare diskuterats i promemorian. Detta kan vara anledning- en till samhällsvetareförbundets reak- tion och förklaringen till att en myndig- het efterlyst ett alternativ med frivillig tjänstgöring hos annan myndighet. Olika skäl att söka ny anställning under prak- tiktiden kan givetvis föreligga för en amanuens och en möjlighet bör finnas att beakta den tidigare tjänstgöringen, även om någon automatisk tillgodoräk- ning av avbruten praktiktid icke kan ifrågakomma. Det centrala utbildnings- organet bör sålunda dispensvägen äga godtaga väl vitsordad tjänstgöring hos t. ex. förutvarande modermyndighet så- som del av förvaltningspraktik. I 9 % kungörelseförslaget kan i klarhetens in- tresse lämpligen inskrivas en generell rätt för organet att »godkänna annorle- des fullgjord tjänstgöring såsom förvalt- ningspraktik». Härigenom skulle tillika öppnas möjlighet för organet att lägga till rätta bedömningen av praktiktjänst- göringi fall av undantagskaraktär, t. ex. tjänstgöring hos kommunal myndighet eller hos allmän försäkringskassa, var- om man icke nu är beredd att föreskriva några allmänna regler.

Kravet på förvaltningspraktik som villkor för extra ordinarie anställning har i några yttranden ansetts kunna vål- la svårigheter, särskilt för verk med mycket begränsad personal. En höjning från lönegrad Ae 19 i befordringsgång- en, varifrån promemorian utgått som det normala, till lönegrad 21 har ifrågasatts av en myndighet. Det har vidare från personalhåll gjorts gällande att anknyt- ningen mellan bestämmelserna om för- valtningspraktiken och kungörelsen om reglerad befordringsgång kunde medfö-

ra framtida vanskligheter i samband med förhandlingsmässiga ändringar i den senare, exempelvis av aspirantti— dens längd.

Kravet på obligatorisk förvaltnings— praktik torde ej kunna undvara någon villkorsbestämmelse med avseende å den enskildes löneförhållanden. För att ge effekt åt ett dylikt utbildningskrav kan det icke vara tillräckligt att föreskriva skyldigheter enbart för vederbörande myndigheter, även om man utgår ifrån att dessa lojalt söker ordna med prak- tiktjänstgöring enligt givna föreskrifter. Den enskilde anställningshavaren har likväl möjligheter att nndandraga sig kravet på förvaltningspraktik, exempel- vis genom att lämna den myndighet, som aktualiserar dylik kontrollerad ut- bildningstjänstgöring, och söka anställ- ning annorstädes. Å andra sidan bör villkoret vara så utformat att det icke behöver träda i kraft annat än i rena undantagsfall. Det bör givetvis tillses, att villkoret icke drabbar den enskilde såsom en sanktion för att förvaltnings- praktik uteblivit eller förskjutits enbart till följd av myndighets åtgörande eller underlåtenhet. Man bör kunna utgå ifrån att den enskilde skall ha ett visst in- tresse att få förvaltningspraktiken full- gjord, och han är ju icke alldeles utan möjligheter att ta initiativ i frågan, om en myndighet skulle underlåta eller för- summa att ordna med föreskrivna åt- gärder för förvaltningspraktikens ge- nomförande. I fall där icke direkt tjäns- tefel hos de överordnade föreligger, kan frågan ju aktualiseras antingen av den enskilde i tjänsten eller genom hans personalorganisation. Han kan t. ex. göra framställning hos verket och där få fram ett beslut, som besvärsvägen kan prövas av Kungl. Maj:t, eller också un- der hand vända sig till det centrala ut— hildningsorganet, som då får ta upp saken i samråd med verket.

Den i promemorian tänkta anknyt- ningen av godkänd förvaltningspraktik som villkor för extra ordinarie anställ- ning i Ae 19 torde, såsom påpekats vid remissen, med hänsyn till aspiranttidens normala längd vana alltför snäv för att inte i många fall vålla administrativa besvärligheter. En praktikanttjänstgö- ring på 11/2 år synes relativt ofta kun- na befaras av olika skäl icke vara helt fullgjord vid aspiranttidens slut. En ök- ning av rörelsemöjligheterna för prak- tikanttidens förläggning ter sig även sannolikt lämplig ur både myndigheter- nas och den anställdes synpunkter. En förskjutning av gränsen uppåt i första hand till extra ordinarie anställning i 21 lönegraden synes med hänsyn härtill vara önskvärd. För amanuenspersonal i reglerad befordringsgång erhålles då en ram av normalt 31/2 år; inom denna bör det som regel icke finnas några svå- righeter att rymma förvaltningsprakti- kens 11/2 år. Genom denna vidgning av rörelsemöjligheterna reduceras även de av några remissmyndigheter påtalade riskerna för ogynnsamma lönekonse- kvenser för praktikanten när den inter- na cirkulationen hos modermyndigheten ej funnits godtagbar utan föranlett en förlängning av praktiktiden. Särskilt se- dan den i 1 & angivna gränsen för extra personal föreslagits höjd till lönegrad Ag 23 och det kan bli vanligare att söka första extra ordinarie anställning i Ae 23, torde det emellertid vara nödvän- digt att stadga godkänd förvaltnings- praktik såsom villkor även för erhål- lande av extra ordinarie anställning i 23 lönegraden. Av konsekvensskäl bör samma krav på godkänd förvaltnings- praktik gälla vid tillsättning av motsva- rande ordinarie tjänster.

En viss omläggning av det i kungö— relseutkastet upptagna kravet på för- valtningspraktik bör tillika göras. I 2 5 har förvaltningspraktiken angivits som

villkor för att »tjänsteman som i 1 % sägs» må erhålla extra ordinarie anställ- ning. Villkoret skulle sålunda formellt icke gälla för en person, som utan någon statlig tjänst alls söker extra ordinarie anställning, exempelvis direkt efter det att han avlagt akademisk examen. Gi- vetvis skulle det vara i sak orimligt, om en myndighet gav en nyexaminerad fö— reträde till en extra ordinarie tjänst en- dast därför att han icke påbörjat an- ställning, till vilken hör förvaltnings- praktik. Till förebyggande av dylika eventualiteter synes villkoret om god- känd förvaltningspraktik dock i prin- cip böra knytas till de åsyftade tjänster- na och icke till de personer, som har skyldighet undergå förvaltningsprak- tik. Något generellt villkor för alla ex- tra ordinarie och ordinarie tjänster i A 21 och 23 kan det ju icke bli fråga om, eftersom då även rena specialist- tjänster skulle träffas. Att strikt ange de åsyftade administrativa tjänsterna inne— fattar betydande svårigheter. Dessa är egentligen av samma slag som mötte vid den under 1 % diskuterade avgränsning- en av området för förvaltningsprakti- ken. Problemet torde enklast lösas ge- nom att angiva tjänsterna i anslutning till den i 1 % gjorda avgränsningen och alltså låta villkoret gälla sådana extra ordinarie och ordinarie tjänster i A 21 eller 23, som normalt tillsättes med per- sonal som i 1 & sägs. Det blir med andra ord fråga om den grupp tjänster, som s. a. 5. ligger närmast över de i 1 5 av- sedda tjänsterna, för vilka stadgats för- valtningspraktik. Sedan området för de rekryteringstjänster, för vilka det i 1 % stadgade kravet på förvaltningspraktik skall gälla, fixerats, bl. a. genom det centrala utbildningsorganets beslut, blir också tillämplighetsområdet för villkors- bestämmelsen fixerat. Är amanuens- tjänster vid något civilt eller militärt verk undantagna, såsom exempelvis är

tänkt för nationalmuseum och lärda verk, skulle villkoret sålunda icke gäl- La. Om hos någon myndighet skulle föreligga tvekan i vad mån fråga är om sådan tjänst, som inom statsförvaltning- en regelmässigt tillsättes med personal som i 1 & sägs, får samråd tagas med det centrala utbildningsorganet. Kungl. Maj:t bör givetvis förutsättas kunna ge avvikande regler, t. ex. för särskilda tjänster.

Om denna lösning väljes synes för- f-attningsmässigt lämpligt att i 2 5 en- dast upptaga skyldigheten för tjänste- man som i 1 & sägs att genomgå för- valtningspraktik i enlighet med den an- givna målsättningen och låta villkors- bestämmelsen inflyta såsom sista stycke i 8 % kungörelseförslaget, där det i öv- rigt talas om godkänd förvaltningsprak- tik. Nämnda stycke torde sålunda böra innehålla, att godkänd förvaltningsprak- tik skall, där ej tjänsteman erhållit dis- pens enligt vad i 9 5 stadgas eller Kungl. Maj:t annat föreskrivit, utgöra villkor för erhållande av extra ordinarie och ordinarie anställning i lönegraden A 21 eller A 23 i tjänster, vilka regelmässigt tillsättas med personal som i 1 & sägs.

Den här föreslagna regeln har bl. a.

fördelen att ifråga omkravet på" förvalt- ningspraktik skapa likställighet mellan de verk, som på sista åren fått rätt att anställa rekryteringspersonal i löne- grad högst Ae 23, och andra myndighe- ter, som måste hålla sig till den reglera— de befordringsgången.

Villkorsbestämmelsen bör kunna till- lämpas med viss smidighet. Om exem- pelvis vid ledigförklarande av en extra ordinarie anställning i Ae 23 den som verket finner främst böra ifrågakomma till tjänsten, skulle ha någon tid kvar av sin förvaltningspraktik, bör hinder icke föreligga att tillsätta honom såsom extra i.avvaktan på slutförandet av för- valtningspraktiken. Eventuellt kan full- görandet av extratjänsten i det nya ver- ket genom beslut av det centrala utbild- ningsorganet tillgodoräknas såsom för- valtningspraktik.

Av ikraftträdandebestämmelsen bör framgå, att kungörelsen om förvalt- ningspraktik —— och därmed-även vill.- koret för vissa extraordinarie och ordi- narie tjänster — icke äger tillämpning å tjänsteman, som före dagen för ikraft- trädandet anställts i tjänst-som i 1 & sägs.

F örvaltningspraktikens längd och förläggning i tiden

Delegationens PM

Förvaltningspraktiken skall omfatta ett och ett halvt år. Under denna tid skall tjänstemannen tjänstgöra omkring ett år hos den anställande myndigheten (modermyndigheten) och omkring ett halvt år hos annan myndighet (utbytes- myndighet) samt, såvitt möjligt under senare delen av första året, genomgå en introduktionskurs i praktisk för- valtning.

För tjänsteman, som fullgjort sådan tjänstgöring som jämlikt 57 5 domsago- stadgan berättigar till bevis om tings- utbildning, skall dock förvaltningsprak- tiken omfatta ett år, som efter tjänste- mannens avgörande må fullgöras med tjänstgöring enbart hos modermyndig- heten eller med tjänstgöring minst hal- va tiden hos modermyndigheten och återstoden av året hos utbytesmyndighe- ten.

Särskilda regler bör sålunda gälla för tingsmeriterade jurister. Enligt nuvaran- de bestämmelser rörande den regle- rade befordringsgången får anställning som tingsnotarieaspirant och tingsnota- rie eller därmed likvärdig tjänstgöring tillgodoräknas till en tid av högst 21/e år. Den tingsmeriterade juristen får vid övergång till administrativ amanuens- tjänst dock icke antagas till extra ordi— narie tjänsteman förrän efter ytterligare ett års anställning som aspirant eller extra tjänsteman. En cirkulationstjänst- göring av 11/2 års längd rymmes såle-

des i detta fall icke inom tiden före ex- tra ordinarieblivandet. Det torde då va- ra lämpligt att praktiktjänstgöringen i dessa fall avkortas till ett år, därvid det bör godtagas att tjänstgöringen må full- göras enbart inom det egna verket ge- nom cirkulation mellan olika byråer el- ler avdelningar (ev. lokalförvaltning). Domsagotjänstgöringen kan ju sägas ha givit aspiranten praktiska erfarenheter och insikter, som väl bör motsvara vad som vinnes vid den administrativa ut- bytestjänstgöringen. Anledning synes dock icke föreligga att förvägra tings- meriterad jurist som så önskar att full- göra ett halvårs utbytestjänstgöring hos annan administrativ myndighet, varvid förvaltningspraktiken hos modermyn— digheten må begränsas till halva aspi— rantåret. Regeln skulle sålunda kunna bli, att förvaltningspraktiken för den tingsmeriterade skall omfatta ett år med rätt för honom att välja mellan ett års tjänstgöring enbart hos modermyndig- heten eller ett halvt års tjänstgöring vardera hos denna och utbytesmyndig— heten. Det är icke uteslutet att jurist vid domsaga, som avser att gå till admini- strativ tjänst, framdeles kan få en chans, att inom ramen av tingsmeriteringen förvärva direkt förvaltningserfarenhet under ett halvår. PUB har i annat sam— manhang hos Kungl. Maj:t aktualiserat tanken att i 20 % domsagostadgan skulle såsom behörighetsvillkor för förordnan- den enligt 18 och 19 %% kunna ingå sex månaders väl vitsordad administrativ

tjänstgöring inom centralt ämbetsverk eller länsstyrelse, vilken alltså skulle lik- ställas med motsvarande avlönad tjänst- göring hos rådhusrätt eller hos stats— åklagare eller advokat. Den föreslagna administrativa tjänstgöringen skulle så- lunda utgöra en del av den tid av 21/2 år, som erfordras för bevis om tingsut— bildning enligt 57 % domsagostadgan, och kunna bli en faktisk ersättning för utbytestjänstgöringen. Frågan är före- mål för Kungl. Maj:ts övervägande.

Remissyttrandena

Expeditionschefen i ecklesiastikdepar- Iementet ifrågasätter, om icke prakti- kanten under den föreslagna praktikant- tiden av 11/2 år, som i och för sig måste anses vara i kortaste laget, helst bör tjänstgöra 6 månader hos modermyndig- heten, 6 månader hos utbytesmyndighet och slutligen åter 6 månader hos moder- myndigheten för att denna verkligen skall kunna avgöra, om praktikanten är lämplig.

Expeditionschefen i inrikesdeparte- mentet har icke någonting att erinra mot den föreslagna tjänstgöringstidens längd. För tingsmeriterad amanuens bör denna praktik helt förläggas till moder- myndigheten, dock att viss kortare tid bör få fullgöras hos underställd lokal— myndighet.

Socialstyrelsen anser den föreslagna praktiktiden kunna godtagas under en övergångstid. Man bör dock enligt sty- relsens mening på längre sikt och efter omläggning av den teoretiska utbild- ningen eftersträva att förlänga prak- tiktiden med ett år.

Statskontoret vill — för att praktik- tjänstgöringens nytta skall kunna bli så stor och dess uppoffringar så små som möjligt —— framhålla vikten av att utbild- ningen hos modermyndigheten i enskil-

da fall icke alltför starkt fixeras enligt generella regler och mönster.

Riksrevisionsverket anser det kunna ifrågasättas, om icke ett och ett halvt års tjänstgöring är alltför kort och om icke ytterligare någon tids tjänstgöring borde ske hos utbytesmyndigheten. Å andra sidan torde det särskilt med hän- syn till rådande brist på aspiranter va— ra svårt för modermyndigheten att av- vara aspiranterna alltför lång tid. I syfte att skapa viss garanti för att amanuen- sen återvänder till modermyndigheten föreslår verket, att praktiktjänstgöring- en skall börja med exempelvis 9 måna- ders praktik hos modermyndigheten, fortsätta med 6 månaders praktik hos utbytesmyndigheten och sluta med 3 månaders praktik hos modermyndighe- ten, innan frågan om extra ordinarie anställning i lönegrad Ae 19 inom reg- lerad befordringsgång avgöres.

Statens personalpensionsuerk talar för samma ändrade förläggning av utbytes- tjänstgöringen som riksrevisionsverket.

Skolöverstyrelsen önskar, att intro- duktionskursen i praktisk förvaltning förlägges så tidigt som möjligt under det första praktikåret och därvid ges så stort utrymme och så stor effektivitet som omständigheterna tillåter.

Universitetskanslersämbetet vill ifrå- gasätta, om någon reglerad förvaltnings- praktik över huvud är nödvändig för tjänstemän med fullständig tingsutbild— ning, och anser att den åtminstone bör kunna begränsas till ett halvt år exklu— sive introduktionskursen.

SACO anser det angeläget, att tids- gränserna tillämpas med smidighet. Inget hinder bör föreligga för att veder- börande skall börja utbytestjänstgöring- en, innan cirkulationsperioden hos mo- dermyndigheten hunnit avslutas. Ris- ken för att myndigheterna skall mista personal torde minskas, om förvalt- ningspraktiken avslutas hos modermyn-

'digheten. Det bör även vara möjligt att anpassa längden av tjänstgöringen hos utbytesmyndighet efter den för tillfället rådande tillgången på utbytesplalser i .syfte att undvika olägenheter för be- rörda amanuenser. Organisationen till- styrker delegationens förslag till prak- tiktidens längd, men anser den åbero- pade motiveringen — att praktiktjänst- göringen bör tidsmässigt sammanfalla med aspiranttiden före anställningen så- som extra ordinarie tjänsteman — vara av mindre vikt. Det kan bli svårt att i framtiden särskilt ändra befordrings- gång eller praktiktjänstgöring vid ett ömsesidigt beroendeförhållande dem emellan, varför en sådan anknytning bör undvikas.

Sveriges juristförbund anser den fö- reslagna tiden vara väl avvägd och delar delegationens uppfattning, att tjänstgö- ringen bör förläggas till två olika myn- digheter. Det synes förbundet riktigt att anordna amanuenskursen under tiden för tjänstgöringen hos modermyndighe- ten. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke de tingsmeriterade juristerna borde helt undantagas från bestämmelserna. Emellertid fordras naturligtvis även för dem en viss tids »inkörning» på arbets- uppgifterna inom ett verk. Förbundet finner det överraskande, att delegatio- nen icke ansett sig böra starkare fram- häva tingsmeriteringens betydelse åt- minstone för vissa delar av statsförvalt- ningen — efter två och ett halvt års tjänstgöring i domstol är tingsmeritera- de jurister naturligen väsentligen mera lämpade för kvalificerade göromål än aspiranter, hämtade direkt från univer- siteten _ men kan acceptera beredning- ens förslag beträffande de tingsmerite- rade juristerna både vad avser aspirant- tidens längd och dess anordnande.

Sveriges samhällsvetareförbund, som tidigare hävdat lämpligheten av en lång- re praktiktid, anser nu att det torde

vara möjligt att även-inom en tidsram, begränsad till 1.1/z år, tillfredsställa rela- tivt högt ställda krav, om aspiranten får kvalificerad handledning under huvuddelen av praktiktjänstgöringen. Praktiktidens längd kan dock icke kny— tas till den tid aspiranten innehar viss anställning inom den reglerade beford- ringsgången. Om denna ändras kan det påverka praktiktidens längd, och det in- skränker möjligheterna till motiverade ändringar av praktiktjänstgöringens ut- formning.

TCO anser, att tjänstgöringstiden bör omfatta ett och ett halvt år, och att in- troduktionskursen lämpligen torde kun- na förläggas efter de första sex måna- dernas tjänstgöring.

P UB :s bedömning

Jämkningar i den föreslagna praktikti- dens förläggning har föreslagits i ett par yttranden. För att underlätta modermyn- dighetens prövning av praktikantens lämplighet har sålunda expeditionsche- fen i ecklesiastikdepartementet, riksre— visionsverket och personalpensionsver- ket ansett att praktikanttiden bör både börja och sluta hos modermyndigheten, den förre vill ha 6 månader i början, därefter 6 månaders utbytestjänstgöring och så 6 månader i slutet hos moder— myndigheten och de båda ämbetsverken förslagsvis 9 månader i början och 3 månader i slutet. Detta skulle även inne- fatta en viss garanti för att utbytes- amanuensen återvänder. SACO anser också, att risken för att myndigheterna skall mista personal torde minska, om förvaltningspraktiken avslutas hos mo- dermyndigheten, och understryker som angeläget att tidsgränserna tillämpas med smidighet. Det borde enligt organi- sationens mening även vara möjligt att anpassa längden av tjänstgöringen hos utbytesmyndigheten efter den för till—

fället rådande tillgången på utbytesplat- ser i syfte att undvika olägenheter för berörda amanuenser.

I 3 & kungörelseförslaget har förvalt- ningspraktikens olika tidsperioderismi- dighetens intresse angivits ungefärliga. Något hinder för en sådan jämkning, som ifrågasatts i yttrandena, att början och slutet av tiden förlägges till moder- myndigheten föreligger icke. Mycket ta- lar för att en sådan förläggning är lämp-

lig. Om man så vill kan författningstex- ten gärna antyda den tanken genom att angiva, att tiden hos modermyndigheten må uppdelas i perioder. Med hänsyn till svårigheterna både för myndigheter och personal att anpassa sig inom ramen av det månghövdade utbytessystemet är det i högsta grad angeläget att systemet har betydande flexibilitet och tillämpas med största möjliga smidighet vid samord- ningen av olika intressen.

Tjänstgöringen hos modermyndigheten

Delegationens PM

Tjänstgöringen hos modermyndigheten skall vara förlagd till minst två olika byråer, avdelningar (motsvarande) inom myndigheten och å de olika tjänstestäl- lena i möjlig mån omfatta en prövning av tjänstemannens förmåga att självstän- digt handlägga olika slag av ärenden. Med byrå eller avdelning må jämställas myndigheten underställd lokalförvalt- ning.

Det bör åligga modermyndigheten att tillse att tjänstemannen placeras till så- dan tjänstgöring som i 4 & sägs, att tillse att tjänstemannen anmäler sig till i 3 5 omnämnd introduktionskurs samt att anmäla tjänstemannen till erhållande av utbytestjänstgöring senast tre månader före den tidpunkt då utbytestjänstgö- ringen avses börja.

Det bör ankomma på chefen för den byrå, avdelning (motsvarande) hos myndighet, där förvaltningspraktiken fullgöres, att tillse att tjänstemannen tages i anspråk för fullgörande av lämp- liga arbetsuppgifter och härvid erhåller erforderlig handledning samt att förvalt- ningspraktiken även i övrigt anordnas på ett ändamålsenligt sätt i enlighet med de anvisningar, som må vara medde- lade.

Hos länsstyrelserna är nu föreskri- ven cirkulation av innebörd att aspirant på länsnotarietjänst skall prövas hos två olika länsstyrelser, men i båda fallen avses endast cirkulation inom ettdera landskansli eller landskontor. På grund

av personalsvårigheter har denna cir- kulation delvis satts ur spel. Det torde böra övervägas att under det första as- pirantåret införa tjänstgöring på den egna länsstyrelsens båda avdelningar.

Remissyttrandena

Expeditionschefen i inrikesdeparte- mentet finner det självklart, att tjänst- göringen hos modermyndigheten bör fullgöras på två eller tre byråer eller av- delningar, för att amanuensen skall kunna prövas på skilda uppgifter inom myndighetens verksamhetsområde.

Socialstyrelsen anser, att en närmare bedömning av tjänstemannens kvalifi- kationer i regel bör anstå, tills vederbö- rande söker befordringstjänst, eftersom hans verkliga kapacitet visar sig, först sedan han fått mera kvalificerade upp- gifter.

Riksförsäkringsverket finner den gamla tanken att den nyrekryterade per- sonalen bör cirkulera inom den egna myndigheten vara fullt på sin plats, även om cirkulationen icke sällan stö- ter på praktiska svårigheter. Dessa bör dock kunna övervinnas åtminstone i större ämbetsverk.

Byggnadsstyrelsen vill understryka det väsentliga i att cirkulation sker inom det egna verket. Redan en aktivering härav, vilket torde kunna ske genom cirkulär från Kungl. Maj:t, skulle inne- bära en förbättring av nuvarande för- hållanden.

Skolöverstyrelsen finner det angeläget att man inom ramen för den föreslag— na praktiktjänstgöringen kan förlägga tjänstgöringen till regional myndighet av länsskolnämndstyp — dessa är icke lokala förvaltningsorgan under översty- relsen — och om möjligt till kommunal lokalförvaltning. Denna tjänstgöring, som även bör kunna godtagas såsom tjänstgöring hos utbytesmyndighet, bör inräknas i det första årets tjänstgöring hos modermyndigheten.

Universitetskanslersämbetet föreslår, att 4 % sista meningen i utkastet till kungörelse får följande lydelse: »Med byrå eller avdelning må jämställas myn- digheten överordnad eentralförvaltning eller myndigheten underställd lokalför- valtning».

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att i och för sig intet är att invända mot tanken att provtjänstgöring skall ske på länsstyrelsens båda avdelningar. Då as- piranterna vanligen har en bestämd uppfattning om på vilken avdelning de önskar göra karriär, torde tjänstgöring på den andra avdelningen vara tämli- gen värdelös ur utbildningssynpunkt.

Även länsstyrelsernas antagnings- nämnd ifrågasätter lämpligheten av att aspirant på länsnotarietjänst under det första anställningsåret skall tjänstgöra på länsstyrelsens båda avdelningar, ef- tersom dessa har helt olika karaktär och den vidgade erfarenheten icke kan vån- tas ge honom någonting positivt för hans tjänst.

Sveriges juristförbund vill icke mot- sätta sig, att aspiranttjänstgöringen för länsnotarieaspirant fullgöres vid både landskansli och landskontor men ifråga- sätter, om icke utbytestjänstgöring här- utöver medför alltför stor splittring.

PUB :s bedömning Några remissmyndigheter har starkt betonat värdet av tjänstgöring vid 10-

kal förvaltning, som lyder under mo— dermyndigheten, och ifrågasatt att dy— lik praktik skall godtas icke endast som tjänstgöring hos modermyndighet i en- lighet med promemorians förslag utan även som utbytestjänstgöring. Detta skulle kunna innebära att hela förvalt- ningspraktiken kunde förläggas till ett ämbetsverk och dess underlydande lo-- kalförvaltning. En sådan anordning sy- nes icke böra godtas, då därigenom ej erhålles den vidgade erfarenhet och fristående prövning som åsyftas med förvaltningspraktiken. Hinder bör där- emot icke föreligga att, som skolöver- styrelsen föreslagit, låta utbytestjänst- göring ske hos självständigt regionalt organ som länsskolnämnd.

Promemorians förslag om cirkula- tionskraven för länsstyrelsepersonalen- innebär dels att den nu föreskrivna, ehuru ofta ej genomförda cirkulationen för aspirant på länsnotarietjänst med prövning hos två olika länsstyrelser, varvid tjänsteman på landskansli prövas på annat landskansli och tjänsteman på landskontor prövas på annat landskon— tor, skulle ersättas av tjänstgöring på den egna länsstyrelsens båda avdelning— ar under första aspirantåret och av ut- bytestjänstgöring hos centralt verk el. dyl. under ett halvt år, dels ock att taxeringsrevisorsaspirant, för vilken ut— över krav på sex månaders provtjänst— göring nu icke finns något cirkulations- krav, skall fullgöra utbytestjänstgöring hos centralt verk, t. ex. kontrollstyrel— sen, riksskattenämnden eller skattedom— stol.

På grund av remisskritiken finns an- ledning att i vissa hänseenden modifie— ra dessa förslag. Mot den föreslagna provtjänstgöringen på länsstyrelsens bå- da avdelningar har från länsstyrelse- håll invänts att, eftersom dessa avdel— ningar hade helt olika karaktär, den vidgade erfarenheten inte kunde vän-

tas ge aspiranten något positivt för hans tjänst. Sådan provtjänstgöring ter sig tämligen meningslös ur utbildnings- synpunkt, är ett annat omdöme. Även om man icke är övertygad om riktig- heten av utgångspunkten för detta be- dömande, nämligen att erfarenheter av ganska olikartad förvaltning är tämli- gen värdelösa ur utbildningssynpunkt, får dock medges att förslaget i prakti- ken, såsom juristförbundet framhållit, kan innefatta alltför stark splittring av utbildningstjänstgöringen. Förbundet vill icke motsätta sig en cirkulation på både landskansli och landskontor och menar att splittringen snarast bör mot- verkas genom ändring av utbytestjänst- göringen; sådan tjänstgöring hos annan länsstyrelse framstår enligt dess mening som lika värdefull som hos centralt verk. Men om central tjänstgöring an- ses böra anordnas bl. a. med hänsyn

till önskemålet att reciprokt utnyttja länsstyrelserna för utbytestjänstgöring, är det enligt förbundets mening nödvän- digt att inskränka länsstyrelseaspiran- tens tjänstgöring till endera landskon- toret eller landskansliet.

Med utgång från den förut angivna ståndpunkten beträffande bredden hos ett system med allmän förvaltnings- praktik synes det vara en rimlig av- vägning att i enlighet med länsstyrel- sernas önskemål godtaga den av jurist- förbundet sist angivna modifikationen och uppge önskemålet om cirkulation mellan länsstyrelsernas båda avdelning- ar. Författningsmässigt bör detta kom- ma till uttryck genom att i 4 & angives att tjänstgöringen hos modermyndighe- ten skall vara förlagd till minst två olika byråer, avdelningar eller sektio- ner (motsvarande).

Utbytestj änstgöringen

Delegationens PM

Vid valet av utbytesmyndighet bör syftet att praktiken skall ge breddad förvaltningserfarenhet särskilt beaktas. Det är därför önskvärt att cirkulations— tjänstgöringen företrädesvis fullgöres hos ett verk med förvaltning-suppgifter, som är olikartade i förhållande till mo- dermyndighetens men självfallet lig- gande inom ramen av det meningsfyll- da med hänsyn till aspirantens utbild- ning och fortsatta verksamhet.

Vad först gäller amanuensaspiranter i den centrala förvaltningen är det up- penbart att erfarenhet av hur en lokal- förvaltning arbetar måste anses särskilt värdefull för den befattningshavare, som sedan kommer att huvudsakligen tjänst— göra i centralförvaltningen. Cirkula- tionstjänstgöring hos länsstyrelse fram- står för den skull som eftersträvans- vård i den utsträckning sådan nu kan ordnas inom ramen av ett utbytesför— hållande mellan central förvaltning och länsstyrelserna. Vid utformningen av förvaltningspraktiken förefaller det rim- ligt att utgå ifrån att den centrala och lokala statsförvaltningen bör hållas samman inom ett enhetligt system — såsom hittills skett vid den av PUB initierade utbildningsverksamheten för amanuenser och högre tjänstemän i syf- te att förbättra kontaktmöjligheterna över hela linjen och i möjlig mån ut- plåna den klyfta av okunnighet, som stundom visat sig föreligga mellan å

ena sidan departement och centrala äm- betsverk och å den andra sidan lokala myndigheter. Antalet nyanställda inom amanuenskarriären hos länsstyrelserna torde numera röra sig omkring 25 pro- cent av hela antalet berörda nyanställ- da amanuenser, varför utbytesmöjlig- heterna med länsstyrelserna tyvärr är relativt begränsade. Det ter sig tvek- samt, i vad mån andra lokala organ i större omfattning kan ifrågakomma som utbytesmyndigheter. Man torde därför böra räkna med att amanuensaspiran— terna i den centrala förvaltningen i övervägande grad får lov att fullgöra cirkulationstjänstgöringen hos andra centrala ämbetsverk. Därvid bör före- trädesvis ifrågakomma myndigheter med verksamhetsområden av allmänt administrativ eller eljest vittomfattande karaktär, förslagsvis av typ försvarets civilförvaltning, riksrevisionsverket, so- cialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium. Myndigheter med likartade verksam— hetsområden bör därvid som förut an- tytts undvikas, så att amanuensaspi- ranten som regel får tillfälle att vid cirkulationen lära känna ett förvalt- ningsområde, som väsentligt skiljer sig från det han i första hand inriktar sig på, och blir prövad på arbetsuppgifter av skiftande slag. Denna allmänna rikt- linje bör självfallet tillämpas med för- stånd och icke tolkas alltför snävt. Man bör exempelvis icke avböja önskemål hos en aspirant t. ex. hos en förvalt-

ningsdomstol att få tjänstgöra hos en myndighet vars beslut kan i form av besvär omprövas i förvaltningsdomsto— len. I sak framstår det tvärtom, som om domstolsaspirantens förvaltningserfar- enhet kunde få en nyttig och betydelse- full komplettering genom utbytestjänst- göring i den lägre instansen.

Förutom hos centrala ämbetsverk bör utbytestjänstgöring kunna fullgöras i statsdepartementen på expeditionschefs- avdelningarna i deras nuvarande ge- staltning. Arbetsförhållandena på de- partementens övriga avdelningar torde däremot som regel göra en placering där av utbytespraktikanter mindre lämplig. (Detta hindrar givetvis icke att aspirant som anställes i departe- ment vid inomverkscirkulationen bör bli i tillfälle att tjänstgöra exempelvis på statssekreteraravdelning.)

Amanuensaspirant från den lokala förvaltningen bör få fullgöra sin ut— bytestjänstgöring hos centralt ämbets- verk (dock icke det verk, varunder lokalförvaltningen hör) eller hos stats— departement.

Vid länsstyrelserna bör — istället för tjänstgöring hos annan länsstyrelse — utbytestjänstgöringen fullgöras hos cen- tralt ämbetsverk, förvaltningsdomstol eller departement. Utbytestjänstgöring förekommer nu icke för aspiranter till taxeringsrevisorstjänst, men sådan sy- nes böra införas. För en taxeringsrevi- sor torde erfarenheter av arbetet exem- pelvis hos kontrollstyrelsen, riksskatte- nämnden eller vid en skattedomstol kunna vara mycket värdefulla.

Utbytestjänstgöring bör tillämpas för alla amanuensaspiranter med adminis- trativa uppgifter, oberoende av teore- tisk grundutbildning. Skäl synes inom denna kategori icke föreligga att diffe- rentiera cirkulationen efter utbildning; men det får givetvis tillses att en aspi- rant icke placeras på en sådan tjänst-

göring, där han uppenbarligen saknar förutsättningar att fullgöra förekom- mande arbetsuppgifter.

Utbytestjänstgöringen bör sålunda, där hinder icke möter, anordnas så, att tjänstemannen genom förvaltnings- praktiken vinncr erfarenheter av både central och lokal förvaltning. Jämväl hos utbytesmyndigheten skall tjänst- göringen innefatta en prövning i olika slag av arbetsuppgifter.

Under utbytestjänstgöringen bör tjänstemannen kvarstå i sin anställ- ning hos modermyndigheten och äga från denna myndighet uppbära lön och övriga honom tillkommande förmåner. Där utbytestjänstgöringen fullgöres å annan ort än stationeringsorten bör dock resekostnads- och traktamentser— sättningar bestridas av centralorganet, som administrerar förvaltningsprakti— ken.

Remissyttrandena

Expeditionschefen i inrikesdepartemen— tet anser det värdefullare, att tjäns- temannen, om modermyndigheten är ett centralt verk, får tjänstgöra inom lokal— förvaltning under verket. Den som har lokalförvaltning till modermyndighet bör i sin tur lämpligen fullgöra utbytes- tjänstgöringen i det centrala verket för att därigenom få en allsidigare bild av hela ämnesområdet. Tjänstgöring hos olikartad myndighet torde i allmänhet vara värdefull först på ett senare sta- dium av karriären. För inrikesdeparte— mentets del vore det mycket värdefullt, om en amanuens finge fullgöra utbytes— tjänstgöring vid länsstyrelses landskans- li. Departementet har utan nämnvärd framgång sökt anordna en sådan tjänst— göring. Länsstyrelsetjänstemän har där— emot sedan åtskilliga år tjänstgjort i inrikesdepartementet, även om bostads- bristen med tiden begränsat deras möj—

ligheter härtill. Med hänsyn till depar- tementens omorganisation från den 1 juli 1965 kan det ifrågasättas, huruvida departementen alltfort blir lika lämpa- de för tjänstgöring på »expeditions- chcfsavdelningarna i deras nuvarande gestaltning». Emellertid torde det vara möjligt att låta en amanuens med lämp- liga kvalifikationer få tjänstgöra såsom praktikant, under förutsättning att han tillhör departementet underställt cen- tralt verk eller länsstyrelse.

Statssekreteraren i handelsdeparte- mentet anser erfarenheterna av utbytes- tjänstgöring mellan departementet och vissa verk inom departementets för- valtningsområde i stort sett goda. De— partementet avser även att söka fort— sätta med denna form av utbyte.

Socialstyrelsen framhåller att stats- kontoret och riksräkenskapsverket bör komma i första rummet bland lämpliga utbytesmyndigheter av allmänt admi- nistrativ eller eljest vittomfattande ka- raktär. Styrelsen, som tillstyrker utby- testjänstgöring även på departementens expeditionschefsavdelningar, understry- ker behovet av sådan tjänstgöring även högre upp i karriären för att de alltför knapphändiga kontakterna mellan äm- betsverk och departement skall kunna förbättras.

Riksförsäkringsverket anser, att cir- kulationstjänstgöring hos utbytesmyn- dighet, även om den i och för sig är av värde, icke torde behövas för perso- nal i större ämbetsverk med mångsidi- ga arbetsuppgifter; cirkulationstjänst- göring inom det egna verket torde där vara tillfyllest. Verket anknyter till vad delegationen anfört om att en aspirant hos en förvaltningsdomstol bör få kun- na tjänstgöra hos en myndighet, vars beslut kan i form av besvär omprövas i förvaltningsdomstolen, och föreslår, att försäkringskassorna införes såsom möjliga utbytesmyndigheter i en even-

tuell kungörelse om förvaltningspräctik. Om så önskas, torde det icke vara ;vårt för en försäkringskassa att i föremm- mande fall ersätta modermyndigleten för de löneförmäner, som belöpe' på utbytestjänstgöringen. _ Då statsför- valtningen icke bör riskera något )Ol't— fall av arbetskraft genom obligatorisk tjänstgöring på annan ort, förutsitter verket att tjänstgöringen förlägge; till orter som är acceptabla för vederböran- de befattningshavare.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som ioch för sig accepterar tanken på en byedd— ning av amanuensernas erfarenieter och interna utbildning, vill emellertid ifrågasätta, om icke urvalet av utbytes- myndigheter bör begränsas till anrä- den med organisatoriska och sailiga anknytningar till de samhällsavsnit, in- om vilka modermyndigheten ve'kar. Undantag kan härvid ifrågakonum för amanuenser, rekryterade för defiiitiv tjänstgöring vid verkens administritiva sektorer i inskränkt mening. Besht om val av utbytesmyndighet bör, orr det befinnes möjligt, alltid träffas i sanråd med vederbörande amanuens. —— Styrel- sen vill dessutom förorda största möj- liga generositet vid beviljande av trak- tamenten till amanuenser, som t_änst— gör hos utbytesmyndighet på annan ort. En begränsning av traktamentena skul- le icke gagna rekryteringen och utbild- ningen av amanuenspersonal.

Byggnadsstyrelsen anser att det vore värdefullt om cirkulation kunde ske mellan departement och vederbölande verk. Det är av stor betydelse, att ama- nuenserna under cirkulationstjänstgör- ingen både kan göra en produktiv in- sats och erhålla en värdefull utbild- ning. Denna tjänstgöring, så allsidig som möjligt, bör omfatta handlägganc'e av budget- och personalärenden, remisser och framställningar till Kungl. Maj:t o. dyl. Dessutom bör den i första hand

förläggas till verkens kanslibyråer och administrativa byråer. Ämbetsverk med stor regional förvaltning hör anmodas anordna cirkulationstjänstgöring i båda riktningarna mellan det centrala och regionala organet. Härvid bör liberala regler gälla för ersättning i form av resekostnader och traktamenten.

Kammarkollegiet anser att det vore värdefullt, om valet av utbytesmyndig— heter icke behövde begränsas till stat— liga myndigheter. Det borde icke vara uteslutet att överenskomma om utbyte mellan staten och vissa större kommu- vilket med fördel skulle kunna jämställas med utbyte mellan statliga myndigheter och vara värdefullt för de statliga organ, som i olika sammanhang handlägger ärenden rörande exempel- vis kommunernas byggnadsverksamhet. _— I författningstextens % 5 bör på nå- got sätt uttryckas, att skälig hänsyn skall tagas till den anställdes önskemål vid val av utbytesmyndighet. ner,

Statskontoret anser utbytestjänstgö- ringen böra komma i fråga i första hand hos sådana förvaltningsorgan, med vilka modermyndigheten upprätthåller relativt nära och regelbundna kontak- ter.

Kammarrätten anför, att dess förut- sättningar att tjänstgöra såsom utbytes- myndighet principiellt kan bedömas va- ra mera möjliga än dess förutsättningar att avvara egna aspiranter och fiskaler. Att mottaga »utbytesamanuenser» och göra deras tid i kammarrätten menings- fylld är naturligtvis tänkbart men kan endast ske till priset av att domarper- sonalen eftersätter sina egentliga upp- gifter och det är kanske icke lika up- penbart att detta bör ske. Dessa »ut- bytesamanuenser» med en starkt be- gränsad erfarenhet av arbetet hos mo— dermyndigheten, kan emellertid icke beräknas utföra något för domstolen nyttigt arbete. Beträffande taxerings—

revisorsaspiranterna vill kammarrätten framhålla att de som oftast icke har juristexamen och saknar de formella förutsättningarna för även ett tillfälligt förordnande att föredraga mål.

Riksrevisionsuerket anser att moder- myndigheten bör bestrida rese- och traktamentskostnader vid amanuensper- sonalens tjänstgöring hos utbytesmyn- dighet från anslagsposten till reseer- sättningar. På grund av svårigheten att beräkna dessa kostnader torde de böra redovisas under en särskild delpost, som får överskridas utan särskilt med- givande.

Kontrollstyrelsen hävdar, att utbytes— tjänstgöring mellan myndigheter med likartade arbetsuppgifter även bör kun- na ifrågakomma.

Riksarkivet vill ifrågasätta, om det icke skulle vara möjligt att i viss ut- sträckning låta riksarkivet vara utby- tesmyndighet. Arkivvården är av be- tydelse för vederbörande myndigheters funktionsduglighet. Riksarkivet kom- mer i så fall att sörja för handledning och utbildning av utbytespersonalen.

Skolöverstyrelsen hävdar att en ut- bytestjänstgöring, förlagd till myndig- het, vars verksamhet berör modermyn- dighetens område kan vara minst lika värdefull som en utbytestjänstgöring, förlagd till ett förvaltningsområde, som väsentligt skiljer sig från modermyn- dighetens. Så bör utbytestjänstgöring för en amanuensaspirant i skolöversty- selsen med fördel kunna förläggas ex- empelvis till arbetsmarknadsstyrelsen eller riksrevisionsverket. Även tjänst- göring vid regional och lokal förvalt- ning inom samma verksamhetsområde bör godtagas. En cirkulationstjänstgö- ring mellan myndigheterna torde icke kunna fungera utan att det uppkommer »skarvar», som medför kostnader för extra personal. En förutsättning för tjänstgöring vid den regionala och 10-

kala skolförvaltningen blir därför, att det finns utrymme inom icke-ordinarie- posten för avlöning åt vederbörande un- der tiden för tjänstgöringen.

Även rektorsämbetet vid Uppsala uni- versitet betonar att det bör öppnas sär- skilda möjligheter att täcka de kostna- der, som kan bli följden av att extra personal måste anställas för att prakti- kanttjänstgöring skall kunna genomfö- ras.

Rektorsämbetet vid Göteborgs univer- sitet framhåller, att en administrativ amanuens vid universitetet borde få det största utbytet av sin tjänstgöring, om vederbörande får tjänstgöra i ecklesia- stikdepartementet, vid universitetskans— lersämbetet samt de centrala ämbets- verk, vars verksamhet berör universi- tetsförhållanden.

Rektorsämbetet vid karolinska institu- tet ansluter sig beträffande »horison- tellt utbyte» helt till uppfattningen, att utbytestjänstgöring icke bör ske hos myndigheter med likartade verksam- hetsområden. Däremot anser ämbetet, att det kan ligga ett betydande värde — fastän kanske av annan art än det av delegationen i första hand avsedda — i att aspirant eller annan tjänsteman från den lokala förvaltningen någon tid får tjänstgöra hos motsvarande centrala myndighet.

Rektorsämbetet vid farmaceutiska in- stitutet anser önskvärt, att universitets- och högskoleförvaltningen, som är en ringa och speciell del av förvaltningen, omfattas av den föreslagna förvaltnings- praktiken. En praktiktjänstgöring, för- lagd till farmaceutiska institutet, torde ha stora möjligheter att ge amanuensen en god inblick i problematiken hos en lokalförvaltning.

Utbytet av personal bör enligt rek- torsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm icke ske endast mellan olik- artade verk. Ämbetet hävdar, att det

vore minst lika värdefullt med utbyten mellan ett verk jämte till verket höran- de lokalförvaltning och vederbörande departement.

Liknande synpunkter framhåller rek- torsämbetet vid Chalmers tekniska hög- skola.

Statens personalpensionsverk anser att utbytestjänstgöring hos verket skul- le innebära en belastning för verket, då de starkt specialiserade arbetsuppgif- terna där förutsätter en så lång utbild- ningstid, att en utbytesamanuens i re- gel icke skulle kunna bli till någon större nytta. De studerande amanuen- ser som tjänstgör vid verket måste tid- vis — t. ex. under tentamensperioder _ beredas viss avkortad tjänstgöring, vil- ket knappast vore förenligt med en ut- bytestjänstgöring hos annan myndig- het.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd framhåller att valet av utbytesmyndig- heter för aspiranter på tjänster såsom taxeringsrevisorer är begränsat; andra myndigheter än statskontoret, riksrevi- sionsverket, kontrollstyrelsen eller riks— försäkringsverket kan icke ifrågakom- ma. Ett utbyte av aspiranter mellan landskontor och kammarrätten torde i och för sig kunna vara värdefullt.

Länsstyrelsen i örebro län ifrågasät- ter, om en utbytestjänstgöring under taxeringsrevisorernas aspiranttid skul- le vara av värde. Det torde få anses tillfyllest med tjänstgöring för dem på taxeringssektionens allmänna detalj, va- ruskattekontoret och möjligen pröv- ningsnämndens kansli vid deras egen länsstyrelse.

För juristpersonalen skulle enligt länsstyrelsen i Jämtlands län givetvis utbytestjänstgöring i departement eller centralt ämbetsverk vara nyttig. En konsekvent genomförd utbytestjänstgö— ring vid annan länsstyrelse torde må- hända bli mera givande. Under förut—

sättning av tillfredsställande rekryte- ring kan antalet juristaspiranter, såvitt avser landskontoren, beräknas vara så mycket större än antalet amanuensas- piranter vid ifrågakommande centrala verk, att utbytestjänstgöring för lands- kontorens juristaspiranter under alla förhållanden främst torde få ske på annan länsstyrelse. Statskontoret, riks— revisionsverket och möjligen kontroll- styrelsen torde kunna vara lämpliga centrala utbytesmyndigheter för lands- kontorens juristpersonal. Utbytestjänst- göring, förlagd till skattedomstol in- om halvannat år efter provtjänstgöring— ens början, torde bli av mindre värde. Däremot skulle det vara av stort värde för en tjänsteman på landskontoret med ett par års erfarenhet av arbetet på taxeringssektion och prövningsnämn- dens kansli att få tjänstgöra i kammar- rätten. På motsvarande sätt skulle en kammarrättsfiskal med ett par års tjänstgöring bakom sig ha nytta av en tids tjänstgöring vid länsstyrelse. För aspiranter på taxeringsrevisorstjänst skulle säkerligen vara nyttigt att få tjänstgöra vid en taxeringssektion i an- nat län och vid moderlänsstyrelsens uppbördssektion. Skulle utbytestjänstgö- ring vid centralt verk för dem kom- ma ifråga, borde en sådan tjänstgöring vid kontrollstyrelsen ge värdefulla er- farenheter av den indirekta beskatt- ningen. Endast i rena undantagsfall tor- de tjänstgöring vid riksskattenämnden kunna komma ifråga. Beträffande tjänst- göring i kammarrätten gäller i princip detsamma som ovan anförts om jurist- aspiranterna. För landskansliernas vid- kommande skulle det enligt länsstyrel- sens mening vara värdefullt, om möjlig- heter funnes att förlägga någon del av praktikanttjänstgöringen för icke tings- meriterade länsnotarieaspiranter till domsaga, så länge länsstyrelsen har att i egenskap av överexekutor handlägga ut- sökningsärenden.

Enligt överståthållarämbetet är dess uppgifter sådana, att verket lämpar sig såsom utbytesmyndighet. Ämbetet anför att dess deltagande såsom utbytesmyn- dighet, för att praktikmöjligheterna skall kunna utökas, möjligen kan an- ses vara motiverat av allmänna skäl, även om verket mera skulle kunna komma att mottaga än tillhandahålla praktikanter. Att låta den, som avlagt statsvetenskaplig-juri—disk examen eller examen vid handelshögskola, fullgöra sin cirkulationstjänst på landskansli synes ämbetet med hänsyn till behö— righetskravet vara föga meningsfyllt, då en sådan aspirant på landskans- liet icke får självständigt handläg- ga ärenden, som ankommer på läns— notarie. Utbytesbalansen mellan lands- kansli och landskontor skulle följaktli- gen bli skev, i det att samtliga aspi- ranter på landskansliet kunde förlägga sin cirkulationstjänst på landskontoret och endast den som avlagt juris kandi- datexamen och anställts såsom aspi- rant på kontoret, kunde för sådan tjänst hänvisas till landskansliet. För att man skall åstadkomma ett uniformt värde borde kanske utbytestjänstgöringen för- läggas till vissa på förhand bestämda myndigheter, där möjligheterna att be- reda aspiranterna allsidigt kvalificerade göromål anses särskilt gynnsamma. Be- träffande aspiranter på taxeringsrevi- sorstjänster anser ämbetet erfarenhet från tjänstgöring hos kontrollstyrelsen vara av särskilt stort värde och kunna leda till ett vidgat samarbete mellan kontrollstyrelsens avdelningar och taxe— ringsrevisorerna hos länsstyrelserna. Även den fortgående omläggningen av beskattningen till ökad indirekt beskatt- ning talar för att en sådan tjänstgöring bör komma till stånd. Praktiktjänst— göring hos riksskattenämnden (kon- trollbyrån) liksom hos skattedomstolar- na bör ge vidgad utblick och erfaren- het, som kan tillgodogöras vid anställ-

ning hos länsstyrelsen. Kanske skulle en viss tids tjänstgöring hos annan länsstyrelses prövningsnämnds kansli och hos åklagarmyndighet ge värdeful- la erfarenheter, varvid aspiranten kun- de få erfara, hur revisionsverksamhe- tens resultat bedöms ur process- och straffrättsliga aspekter.

Uppsala domkapitel anför: Amanu— enspersonalen vid domkapitlen har un— der senare år i viss utsträckning er- satts av kanslister. Vid vissa domkapitel kommer det emellertid alltjämt att fin- nas amanuenser, och det är av vikt, att de får en för sin fortsatta verksamhet inom stiftsförvaltningen lämpad prak- tiktjänstgöring. Ecklesiastikdepartemen- tets kyrkobyrå och, bland centrala myndigheter, förslagsvis kammarkolle- giet samt statskontoret bör kunna tän- kas vara lämpliga utbytesmyndigheter för domkapitlens amanuenser. Härjämte ifrågasätter domkapitlet, om icke utby- testjänstgöring även bör kunna förläg- gas till annat domkapitel. Detta förut- sätter emellertid en viss ändring av 5 5 i den föreslagna kungörelsen. — För modermyndigheten kan tjänstgöringen hos utbytesmyndigheten medföra ett be— hov av vikarie. Om behovet icke till- godoses genom att modermyndigheten, när den avstår personal till utbytes- myndighet, i sin tur får fungera såsom utbytesmyndighet för personal från an- nan myndighet, torde man få räkna med kostnader för anställande av vikarie.

Lunds domkapitel anser att ett utby- te måste ske samtidigt och direkt mel- lan två myndigheter, då ingen amanuens vid domkapitlen kan undvaras utan ersättare.

SACO delar promemorians uppfatt- ning att växling mellan lokala och cen- trala förvaltningsorgan är särskilt vär- defull. Eftersom antalet möjliga utby- tesplatser är betydligt mindre på lokal än på central nivå och utbytet förut-

sättes ske på reciprok basis, måste själv- fallet aspiranter vid länsstyrelserna ut—- bytestjänstgöra vid centrala ämbets- verk, så att utbytesplatser inom lokal förvaltning i görligaste mån friställes. för aspiranter i departement och verk. Utbudet av lokala utbytesplatser skulle öka, om man på något sätt kunde in— kludera kommunerna i systemet. Det torde för övrigt vara av stort värde för kommunalanställda tjänstemän att få en inblick i verksamheten inom den stat- liga förvaltningen, varför det bör över- vägas att låta även dem genomgå för— valtningspraktik.

Det förtjänar vidare diskuteras, hur nära sambandet bör vara mellan 1110- dermyndighet och utbytesmyndighet. Å ena sidan är det naturligtvis nyttigt att på en nivå, som ligger över eller un- der modermyndighetens, studera hand— läggningen av sådana ärenden, som man framdeles själv kommer att handlägga. Den som visar sig lämplig för större uppgifter kan genom utbytestjänstgö- ring i ett senare skede få erforderlig in- blick i förhållandena på andra områ— den. Å den andra kan skäl anföras för en motsatt uppläggning. Individens ut- blick och rörlighet vidgas, om utbytes- praktiken under den första tiden för— lägges till en myndighet med helt nya arbetsuppgifter. Hans användbarhet och hans utsikter att hamna på ett för ho— nom passande arbetsområde ökas. När han väl funnit detta, kan hans special- kunskaper förbättras genom utbytes— tjänstgöring hos en över- eller under- ordnad myndighet. Även om SACO i valet mellan dessa två modeller tende- rar att föredraga den senare, bör båda prövas för att man genom den upp- följning av verksamheten som kommer att åvila den centrala nämnden skall kunna jämföra vunna erfarenheter. Så- som framgått förutsätter organisationen att cirkulations- och utbytestjänstgö-

ring i framtiden måste ingå som ett led i den administrativa förvaltningsperso- nalens vidareutbildning, vilken torde behöva fortgå under snart sagt hela den yrkesverksamma tiden.

Sveriges juristförbund anför: I fråga om valet av utbytesmyndighet synes det helt riktigt att amanuensaspiranter i centrala ämbetsverk -— beredningens synpunkter på departementen i detta och andra sammanhang synes icke vara giltiga efter det att den pågående om- organisationen av statsdepartementen genomförts — bör ha erfarenhet av hur en lokal förvaltning arbetar. Utbytes- tjänstgöring hos länsstyrelse framstår såsom eftersträvansvärd. Med de krav på formell kompetens, som gäller för länsstyrelsens tjänstemän, blir det na- turligen företrädesvis jurister, som kan beredas tillfälle till sådan utbytestjänst- göring. För länsnotarieaspiranterna gäller nu att de skall prövas hos två olika länsstyrelser. Cirkulationstjänstgö- ringen fullgöres emellertid både vid det egna verket och utbytesmyndigheten antingen i landskansliet eller på lands- kontoret. Delegationen anser det böra övervägas, att man under det första aspirantåret inför tjänstgöring på den egna länsstyrelsens båda avdelningar och att man i stället för tjänstgöring hos annan länsstyrelse låter utbytes- tjänstgöringen fullgöras hos centralt ämbetsverk, förvaltningsdomstol eller departement. Förbundet, som icke vill motsätta sig att aspiranttjänstgöringen för länsnotarieaspirant fullgöres vid både landskansli och landskontor, ifrå- gasätter emellertid, om icke utbytes- tjänstgöring vid ett centralt ämbetsverk därutöver medför alltför stark splitt- ring. Redan en allsidig cirkulations- tjänstgöring inom en länsstyrelse kan medföra tjänstgöring vid sex olika sek— tioner. Det kan även från andra syn- punkter ifrågasättas, huruvida icke ut-

bytestjänstgöring vid annan länsstyrelse framstår såsom lika värdefull för aspi- ranten som tjänstgöring vid ett cen- tralt ämbetsverk. Anses central tjänst- göring böra anordnas bl. a. med hän— syn till önskemålet att reciprokt kunna utnyttja länsstyrelserna för utbytes- tjänstgöring, torde det bli nödvändigt att inskränka länsstyrelseaspirantens tjänstgöring vid länsstyrelse till lands— kontoret eller landskansliet. —— Förbun— det utgår från att tillfälle till förhand- lingar om traktamenten, ersättningar, handledararvoden o. dyl. kommer att beredas personalorganisationerna. En alltför njugg inställning från statens sida kan därvid få menliga konsekven— ser.

Sveriges agronom- och Iantbruksliira- reförbund vill framhålla att icke endast en central utan även en annan regio— nal myndighet, t. ex. länsstyrelse bör ifrågakomma såsom utbytesmyndighet.

TCO betecknar det såsom väsentligt att de som antagits vid central förvalt- ning får insyn i den lokala förvalt- ningen. Detsamma gäller beträffande de lokalt anställda amanuensernas prak- tiktjänstgöring i de centrala verken. Det är av vikt att resekostnader och traktamentsersättningar för ifrågakom- mande tjänstemän, framför allt vid cirkulationstjänst långt från anställ- nings- och bostadsort, blir så avvägda, att de stimulerar aspiranterna till ut- bildning. Arvoden för handledning bör vara så stora, att de animerar till goda insatser. Organisationen förutsätter, att här omtalade ersättningar blir föremål för sedvanliga förhandlingar.

PUB:s bedömning

Valet av myndighet för utbytestjänst- göring har vid remissen gjorts till före- mål för många olika synpunkter. Bedöm- ningarna synes merendels innefatta en

större tilltro till betydelsen av arbets- uppgifter, som har saklig eller organisa- torisk anknytning till modermyndighe- tens verksamhet, än av mera olikartad verksamhet. I huvudsak torde place- ringen av utbytestjänstgöringen bli en tillämpningsfråga, därvid de framkomna synpunkterna få i möjlig mån beaktas av centralorganet, som har att besluta i sista hand. Det psykologiska trycket från myndigheter och aspiranter att få en utbytestjänstgöring, som de tror sig ha omedelbar nytta av, torde medföra en tendens i praxis att ge olikartad verksamhet allt mindre utrymme. Det torde vara riktigt, såsom vid remissen framhållits, att utbytestjänstgöringen fö- reträdesvis bör falla inom verkens ad- ministrativa och kamerala byråer.

Vad länsstyrelseaspiranterna beträf— far synes det allmänna önskemålet om växling mellan lokal och central tjänst- göring i princip böra vidhållas. Något förbud bör dock icke uppställas mot att länsstyrelseaspirant må fullgöra ut- bytestjänstgöring, när särskilda skäl ta- lar härför, hos annan länsstyrelse, även om det allmänna önskemålet om väx- ling mellan lokal och central tjänstgö- ring i princip vidhålles. En viss flexi— bilitet kan av olika skäl vara önskvärd, bl. a. med tanke på svårigheter i vissa fall att placera de båda avdelningarnas aspiranter i meningsfylld utbytesverk- samhet. Självfallet måste vid utbytes- tjänstgöringen de krav på formell kom- petens, som gäller inom olika områden, i allmänhet iakttagas.

För aspiranter på taxeringsrevisors- tjänst har värdet av den föreslagna ut- bytestjänstgöringen ifrågasatts av en länsstyrelse. Man har ansett det för de— ras del vara tillfyllest med tjänstgöring på taxeringssektionens allmänna detalj, varuskattekontoret och ev. prövnings— nämndens kansli. En annan länsstyrel- se har poängterat nyttan av tjänstgöring

på taxeringssektion i annat län och på uppbördssektionen i hemmalänet. I frå- ga om utbytestjänstgöringen har läns- styrelsernas antagningsnämnd under- strukit det begränsade urval av myn— digheter som kan ifrågakomma: stats- kontoret, riksrevisionsverket, kontroll- styrelsen eller riksförsäkringsverket. Tjänstgöring hos kontrollstyrelsen har av flera länsstyrelser ansetts kunna ge erfarenheter av särskilt stort värde och även kunna leda till vidgat samarbete mellan kontrollstyrelsens olika avdel- ningar och länsstyrelsernas taxeringsre- visorer till främjande av en effektivare indirekt beskattning. Tanken på viss tids utbytestjänstgöring för revisors- aspirant hos åklagarmyndighet har även framförts, därvid åberopats bety- delsen för en taxeringsrevisor att äga kunskaper om hur revisionsverksamhe- ten bedöms ur process- och straffrätts— liga aspekter. I kammarrätten skulle däremot dessa aspiranter, enligt vad domstolen yttrat, sakna de formella för- utsättningarna även för ett tillfälligt förordnande att föredraga mål.

Det kan väl övervägas att från för- valtningspraktiken utesluta aspiranter på taxeringsrevisorstjänst i egenskap av blivande bokgranskningsspecialister med begränsade administrativa uppgif- ter. Vid remissen har emellertid fram- kommit så många synpunkter på bety— delsen av cirkulation för dem både på skilda sektioner av landskontoret och hos särskilda centrala myndigheter, att tillräckliga skäl knappast föreligger att sätta dem i särställning. En alternativ möjlighet vore att taga med dem så, att inomverkscirkulationen bleve obli- gatorisk men låta utbytestjänstgöringen vara frivillig och alltså utgöra en rätt, som aspiranten finge ta i anspråk efter eget avgörande. Om kravet på fullstän- dig förvaltningspraktik författningsmäs- sigt uppställes och administrativa svå-

righeter härigenom skulle uppkomma, t. ex. så att valet mellan statlig och en- skild tjänst — som för denna yrkes- grupp torde vara särskilt känsligt _ påverkas ogynnsamt och medför för- sämrad rekrytering, torde det centrala organets befogenhet att dispensvägen göra undantag erbjuda tillräckliga ak- tionsmöjligheter. Denna utväg får gi- vetvis också tillgripas, om tillgången på dylika revisorsaspiranter skulle bli så begränsad att de för verksamhetens behöriga bedrivande måste helt tagas i anspråk för sina specialuppgifter. Med viss tvekan synes sålunda förslaget i denna del höra vidhållas.

Erinras må att den omfattning, i vil- ken länsstyrelserna kommer att beröras

av utbytestjänstgöringen vid förvalt— ningspraktiken, i betydande grad kom- mer att bero på i vilken utsträckning de tingsmeriterade juristerna hos läns- styrelserna tar i anspråk sin rätt att fullgöra tjänstgöring hos utbytesmyn- dighet i stället för hos modermyndig- heten under fem månader av det år som praktikanttiden för deras del om- fattar. Eftersom utbytestjänstgöringen här gjorts beroende av tjänstemannens eget avgörande, kan detta givetvis tilli- ka komma att påverka valet av utby- tesmyndighet. Ett önskemål om frivillig utbytestjänstgöring hos annan länssty- relse, som utan svårigheter går att ar- rangera, torde vara svårt att lämna obeaktat.

Praktikantens arbetsuppgifter och handledning. Handledararvoden

Delegationens PM

Det synes icke möjligt att författnings— mässigt säkra framgången för en för— valtningspraktik annat än genom all- männa föreskrifter om var den skall vara förlagd, vad den bör innefatta samt å vem det personliga handledaransvaret skall ligga. Därjämte bör sörjas för att det centrala organ, som skall hålla i verksamheten, har erforderliga kontak- ter med handledarna, bistår dem med råd och dåd samt efteråt införskaffar uppgifter om praktikanttjänstgöringens innehåll och kvalitet. Det torde böra fö- reskrivas om tjänstgöringen, att den hos modermyndigheten skall vara förlagd till minst två byråer eller avdelningar och å bägge tjänsteställena i möjlig mån omfattar prövning av tjänstemannens förmåga att självständigt handlägga oli- ka slag av ärenden. Sistnämnda krav skall gälla även för tjänstgöringen hos utbytesmyndigheten. Även om det kan sägas vara en rätt säregen konstruktion, synes lämpligt att på chefen för veder- börande byrå eller avdelning lägga an— svaret för att tjänstemannen tas i an- språk för fullgörande av lämpliga ar- betsuppgifter och härvid får erforderlig handledning samt att förvaltningsprak- tiken i övrigt anordnas ändamålsenligt. Måhända bör exempel på lämpliga ar- betsuppgifter för förvaltningspraktiken lämnas av det centrala organet. Vid be- hov bör detta även taga initiativet till

konferenser för överläggning med band- ledarna om uppläggningen av prakti- ken. Från vederbörande byråchefer eller chefen för avdelningen bör det ad- ministrativa organet vidare ha att in- hämta de vitsord över praktikanttjänst— göringens fullgörande, som läggs till grund för bedömningen av om förvalt- ningspraktiken fullgjorts på ett godkänt sätt.

I fråga om det praktiska genomföran- det av förvaltningspraktiken är det gi- vet, att det reella värdet av anordning— en väsentligen beror av det intresse och den energi, med vilken denna utbild- ningsverksamhet kan komma att bedri- vas hos ämbetsverken, både modermyn- digheter och utbytesmyndigheter. Ar- betsbelastningen hos många statliga verk kan vara en fara för effektivite— ten härvidlag. Från PUB:s utgångspunk- ter kan icke tillräckligt kraftigt under- strykas, att kravet på de överordnade att sörja för de underordnades hand— ledning och utbildning är en tjänstean- gelägenhet av vikt och att erforderligt tidsutrymme i statsverkets eget intres— se måste beredas åt denna arbetsupp- gift. Det kan inte hjälpas att fallen— heten att fullgöra uppgiften varierar bland cheferna, men fullgörandet av uppgifterna bör icke få vara beroende av den enskildes personliga intresse för utbildning. Förvaltningspraktiken står eller faller sålunda med insatserna på tjänstemannaplanet. Om utbytestjänst—

göringcn i större utsträckning skulle bli ren slentrian vid förverkligandet och få karaktären av rutinverksamhet utan egentlig handledning i olika arbetsupp— gifter, tjänar den inte mycket till. Den skulle då närmast innebära bortkastad tjänstetid, och det vore i så fall bättre att en sådan anordning aldrig hade in- förts.

Remissyttrandena

Expeditionschefen i ecklesiastikdepar- tementet anser det kunna befaras, att byrå- och avdelningschefer på grund av arbetsbelastningen icke kan ägna erfor- derlig tid åt sina adepter. Ett bättre re- sultat av utbildningen skulle måhända nås, om myndigheter, som beröres av utbytestjänstgöringen, utsåge särskilda handledare med lämpliga kvalifikatio- ner. Handledarskapet skulle ingå i ve- derbörandes åligganden och planläggas i samråd med vederbörande personalchef. Det skulle kanske även vara motiverat att med lämpligt avvägda arvoden sti- mulera handledarna till ökade insatser. Arvoderade handledare prövas inom den försöksverksamhet, som för när- varande bedrives i utrikesdepartemen- tet.

Expeditionschefen i inrikesdeparte- mentet framhåller den erfarenhetsmäs- sigt stora risken, att praktikantutbild- ningen på grund av chefernas normala arbetsbelastning kommer i andra hand. Om ett visst mindre arvode utbetalas till den, som hos myndigheten har an- svaret för utbildningen, skulle veder- börande själv känna större ansvar för sin insats och det centrala utbildnings- organet kunna ställa större krav på att intresse och omsorg ägnas åt utbild- ningen.

Socialstyrelsen anser att någon lämp- lig tjänsteman på varje byrå bör av- delas såsom handledare. Då handledar-

uppgiften kommer att av handledaren kräva viss tid, som inkräktar på hans övriga tjänsteuppgifter, kan en viss för- stärkning av den högre personalen små- ningom bli erforderlig.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det vara angeläget, att handledarproblemet ägnas en mycket ingående uppmärk- samhet. Det borde övervägas om icke en högre tjänsteman inom varje verk skulle tilldelas denna uppgift beträf- fande all amanuenspersonal inom ver- ket. Denne chefstjänsteman skulle även genom kontinuerliga kontakter med det centrala uthildningsorganet och med utbytesmyndigheterna få ökade förut- sättningar att följa den allmänna ut- vecklingen på området.

Statskontoret anser det vara viktigt att vid varje myndighet skapa en sär- skild utbildningsfunktion — vid de mindre myndigheterna såsom en del- tidsuppgift för en tjänsteman —— som skulle ha till uppgift att inom verket förestå och ansvara för planering och genomförande av initiativ till erforder- lig utbildning.

Kontrollstyrelsen understryker bety- delsen av insatserna på tjänstemanna- planet för förvaltningspraktiken och förordar att blivande handledare hos myndigheterna beredes möjlighet att tillägna sig pedagogisk kunskap.

Rektorsämbetet vid Stockholms uni- versitet anser, att handledningens ef- fektivitet är av avgörande betydelse för hela utbildningsfrågan och ifrågasätter om icke ytterligare utredning på denna punkt är erforderlig med hänsyn till de stora krav, som fullgörandet av verkens ordinära uppgifter ställer på persona- len.

Statens lönenämnd anser, att det får anses föreligga viss risk för att utbytes- myndigheten ger cirkulationspersonalen arbetsuppgifter, som myndigheten har intresse av att få utförda men som kan-

ske är av mindre värde för praktikan— terna i deras framtida gärning. En viss personalförstärkning kan väntas bli er- forderlig bl. a. på grund av den ökade arbetsbelastningen för dem, som skall handleda praktikanterna.

SACO anser, att det torde bli nöd- vändigt att utöver särskild ersättning överväga behovet av förstärkta perso- nalresurser i vissa verk, där praktik— verksamheten är stor.

Sveriges juristförbund, som även be- tonar vikten av intresse och energi för utbildningspraktiken, anser, att avdel- ningschef eller lägst byråchef bör ha ansvaret för praktiktjänstgöringen. Handledarna måste beredas utrymme för sin uppgift att taga hand om ama- nuenserna och biträda med råd, när praktikanterna prövas på väsentliga uppgifter samt tillse att lägre befatt- ningshavare visar praktikanterna till rätta.

Sveriges samhällsvetareförbund anser, att handledare bör särskilt förordnas och få genomgå en särskild utbildning och dessutom erhålla ett särskilt hand- ledararvode.

P UB :s bedömning

Beträffande förvaltningspraktikens ge- nomförande hos moder- och utbytes- myndigheter har rem-issmyndigheterna starkt understrukit den avgörande vikt, som måste fästas vid effektiv handled- ning. Statens vlönenämnd har varnat för risken att utbytesmyndighetern-a ger praktikanterna arbetsuppgifter, som myndigheterna har intresse av att få ut- förd-a men som kanske är av mindre värde för praktikanternas framtida gär- ning. Därjämte har lönenämnden fram- hållit att viss personalförstärkning kan bli erforderlig. Expeditionscheferna i ecklesiastik— och inrikesdepartementen pekar båda på faran att praktikantut-

bildningen till följd av byrå- och avdel- ningschefernas arbetsbelastning kom- mer i andra hand och ifrågasätter om icke särskilt utsedda handledare skulle garantera bättre resultat. Lämpligt av- vägda arvoden skulle stimulera dem till ökade insatser och medge att det cen- trala organet kunde ställa större krav på intresse för och omsorg om utbildnings- verksamheten. Som ansvarig för hand- ledningen av all amanuenspersonal tänker sig arbetsmarknadsstyrelsen när- mast en högre tjänsteman inom varje verk och socialstyrelsen en lämplig tjänsteman på varje byrå, medan stats- kontoret vill hos varje myndighet skapa en »utbildningsfunktion», som förestår och ansvarar för planering och genom- förande av erforderlig utbildning. Att utbildningspraktiken kommer att kräva betydande intresse och energi av ver- ken har betonats ytterligare av personal- organisationerna. SACO anser att det torde bli nödvändigt att utöver särskild ersättning till handledare överväga för- stärkta personalresurser i vissa verk, där praktikverksamheten blir stor. Ju- ristförbundet hävdar, att ansvaret för praktiktjänstgöringen bör ligga på av- delningschef eller lägst byråchef och att dessa måste bland sina arbetsuppgifter få utrymme att ta hand om amanuenser- na och biträda dem med råd vid pröv- ning på väsentligare uppgifter; under tjänstgöringens gång bör aspiranten få del av handledarens uppfattning och hans sätt att arbeta.

Om förvaltningspraktiken skall ge åsyftat resultat krävs, såsom i prome- morian framhölls, en effektiv handled- ning av praktikanterna. Det finns ingen anledning att icke instämma i vad re- missmyndigheterna sagt om betydelsen härav och sättet för dess fullgörande.

Frågan om särskilda handledararvo- den berördes icke i promemorian men har som nämnts upptagits i ett antal

remissyttranden. Principiellt kan sägas, att kostnaderna för handledararvoden, om därmed vinnes en avsevärd effekti- visering av förvaltningspraktiken, torde vara en relativt ringa post jämfört med vad som vinnes därmed och vad för- valtningspraktiken i övrigt kostar. De arvodesbelopp, som kan komma ifråga, har angivits vara en förhandlingsfråga. Vad som här bör diskuteras är, om och i vad mån dessa uppgifter är sådana, att särskilda arvoden skäligen bör utgå och hur dessa i så fall bör tekniskt kon- strueras.

Den handledning och aktivitet, som amanuensernas cirkulation inom mo- dermyndigheterna kräver, har stundom sagts utgöra den viktigaste delen av för- valtningspraktiken. Denna upp-gift måste emellertid anses höra till verkets egna centrala arbetsuppgifter. Även om upp— giften blir föremål för en central regle- ring, såsom här föreslagits, hör den till de normala åliggandena för verkets tjänstemän. Det ter sig då mindre natur- ligt att avgränsa verksamheten från öv- riga tjänsteåligganden och särskilt arvo- dera insatserna.

Handledningen av utbytesamanuen- serna ter sig annorlunda, eftersom det är en arbetsuppgift som pålägges veder- börande i ett annat verks eller, kanske skall man säga, i hela statsförvaltning- ens intresse. En arvodering synes i dylikt fall naturlig och önskvärd. Hos utbytesmyndighetens tjänstemän kan hand'ledararvoden anses i hög grad ägnade att skapa intresse och ansvar för den »främmande» utbildningsuppgiften och bör möjliggöra för det centrala or- ganet att lättare kräva erforderliga in— satser. Med den mycket ojämna fördel- ning, som utbytestjänstgöringen kan få mellan olika verk och deras skilda byråer, avdelningar och sektioner, är det knappast möjligt att ge dylika hand- ledararvoden annan karaktär än visst

ä-pris per utbytesamanuens eller per sådan amanuens och månad.

Handledararvodet utorde företrädes— vis, där omständigheterna icke föran- leder till annat, böra utgå till den chef för byrå, avdelning eller sektion, som har att svara för att tjänstemannen tages i anspråk för lämpliga arbetsuppgifter och ges erforderlig handledning. Arvo- det bör avse en personlig arbetsinsats av denne och icke utgöra ersättning för ett formellt ansvar. I vissa fall kan upp- delning av arvodet tänkas var skälig. Till vem och med vilket belopp arvodet bör utgå torde det centrala utbildnings- organet få lov att avgöra efter erforder- ligt samråd med vederbörande verks- cheif. I ämbetsverk, där särskild avdel- ning, byrå eller sektion har tillskapats för utbildningsändamål och denna även ombesörjer handledningen vid förvalt- ningspraktiken, torde utrymme icke fin- nas för särskild arvodering.

Genom det centrala utbildningsorga- nets anvisningar torde handledarnas uppgifter framdeles erhålla en sådan fixering, att säkrare underlag erhålles för bedömande av arvodesbeloppens storlek.

I den mån myndigheternas insatser för förvaltningspraktiken skulle påkalla förstärkta person—alresurser, vilket fram- hållits i några remissyttranden, bör det ankomma på myndigheterna att bevaka frågan i samband med sina anslags- äskanden.

Spörsmålet om bestridande av sådana oförutsedda kostnadsökningar, som sär- skilt hos mindre verk kan uppkomma i samband med en amanuens” utbytes- tjänstgöring annorstädes utan recipro- citet, torde däremot lämpligen böra ord- nas genom att ett generellt bemyndigan— de utverk-as av riksdagen för verken att på sådan grund överskrida maximerade anslagsposter till löner åt övrig icke- ordinarie personal.

Administrativt centralorgan och dess uppgifter m.m.

Delegationens PM

Förvaltningspraktiken synes böra ad— ministrativt ledas och sammanhållas av ett centralt organ, förslagsvis det cen- trala personalutbildningsorgan, varom PUB torde komma att framlägga förslag. Detta organ bör särskilt genom råd och anvisningar till ämbetsverk och myn- digheter verka för att praktiktjänst- göringen erhåller en ur utbildnings— synpunkt tillfredsställande utformning, efter vederbörlig anmälan av moder- myndigheten anvisa utbytesmyndighet åt tjänsteman och i övrigt vidtaga "de särskilda anordningar som kunna er- fordras för förvaltningspraktikens ge- nomförande.

Tjänsteman, som fullgjort godkänd förvaltningspraktik, bör därom äga er- hålla bevis enligt formulär som fast- ställes av chefen för civildepartementet. Dylikt bevis torde lämpligen böra ut- färdas av det centrala personalutbild- ningsorganet efter inhämtande av upp- gifter från cheferna för de byråer, av- delningar (motsvarande), vid vilka tjänstemannen fullgjort tjänstgöringen. Prövas tjänstemannen ha fullgjort för— valtningspraktiken på mindre tillfreds- ställande sätt, bör bevis om godkänd förvaltningspraktik förvägras honom.

På det centrala personalutbildnings- organet bör ankomma att,'där särskilda skäl därtill föranleda,meddela dispenser frän föreskriven skyldighet att genom- gå förvaltningspraktik, helt eller delvis.

lande.

Remissyttrandena

Expeditionschefen i ecklesiastikdepar— tementet delar delegationens uppfatt- ning att ett centralt sammanhållande organ bör finnas för vissa administra— tiva och kontrollerande uppgifter röran- de praktiktjänstgöringen; utan ett så- dant organ synes risk föreligga, att ut- bildningsverksamheten efter hand av- stannar.

Expeditionschefen i inrikesdeparte- mentet anser det erforderligt med ett centralt sammanhållande organ för det ”praktiska genomförandet och kontrol-

len av verksamheten. En samordning av Uppgifterna bör därvid ske med läns— styrelsernas antagningsnämnd, vilket är *en ej oviktig fråga, som delegationen

icke närmare tagit ställning till. Det

centrala organet bör, som i promemo- rian anföres, undvika inblandning i verkens egna angelägenheter och i verkschefernas ansvar för fullgörandet av verksuppgifterna. Det synes däremot icke riktigt att det centrala organet, så— som delegationen uttalat, skall kunna vägra att anvisa utbytesmyndighet i av— vaktan på cirkulationskravets uppfyl- Aspiranten skulle därigenom drabbas av bristande cirkulation. Försvarets civilförvaltning anser det med hänsyn till rekryteringssvårighe- terna vara rationellt att bilda ett cen— tralt organ för rekrytering. Detta skulle endast fungera såsom hjälp vid amanu— ensrekrytering i samband med funk-

tionen att leda utbildningsverksamhe- ten. Dock må ifrågasättas, huruvida det är riktigt att det centrala organet skall vägra anvisa aspiranten utbytes- myndighet i avvaktan på cirkulations- kravets uppfyllande.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att en centraliserad intagning av amanuens- aspiranter till den statliga förvaltningen genom ett särskilt inrättat organ med hänsyn till de betydande och ofrånkom- liga växlingarna i kraven på nyanställda icke motsvarar de enskilda verkens re- ella behov eller främjar en smidig och effektiv rekryteringspolitik. Däremot torde vara nödvändigt att inrätta ett centralt sammanhållande organ för handläggning av utbildningsfrågorna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av— styrker att ett centralt organ skall leda praktiktjänstgöringen. Ansvaret för åt- gärderna att genomföra cirkulations- tjänstgöringen tillhör, vad väg- och vat- tenbyggnadsverket beträffar, helt ver- kets centrala personal- och utbildnings- funktioner och vilar ytterst på verks- ledningen. En befogenhet för det cen- trala organet att direkt från vederböran- de byrä— eller avdelningschefer inhämta vitsord över praktiktjänstgöringens full- görande innebär en inblandning i ver- kens egna angelägenheter, som icke torde vara tolerabel med hänsyn till verkschefernas ansvar för verksuppgif- ternas fullgörande. Styrelsen anser det däremot angeläget, att Kungl. Maj :t fast- ställer riktlinjer för praktiktjänstgöring- ens inriktning och omfattning samt för myndigheternas åligganden och sam- verkan såsom moder- respektive utby- tesmyndigheter.

Statskontoret anser det angeläget, att ansvaret för utbildningsverksamheten ankommer på myndigheterna själva. Självfallet är det en fördel, om myndig- heterna har tillgång till ett centra-lt or- gan. Det torde därvid kunna ankomma

på detta att medverka vid planläggning och genomförande av praktiktjänst— göringen, att förmedla vunna erfaren- heter och ge myndigheterna råd och upplysningar om förekommande möj- ligheter för utbytestjänstgöring. Med hänsyn till beredningens nuvarande ar- betsinriktning skulle det vara av stort värde, om den kunde påtaga sig denna arbetsuppgift.

Statistiska centralbyrån tillstyrker förslaget om ett centralt sammanhållan- de organ.

Riksrevisionsverket anser kontroll från det centrala organets sida ej på- kallad, då föreskrifter bör utfärdas om praktiktjänstgöringens ordnande och om ansvaret för denna tjänstgöring. Liksom myndigheten skall sörja för rekrytering av amanuenspersonal, bör även myndig- heten —— inom ramen för meddelade föreskrifter — på egen hand äga be- stämma om praktiktjänstgöringens ord- nande samt bedöma, hur tjänstgöringen utfallit. När amanuensen fullgjort tjänst- göring hos utbytesmyndighet, bör den- na lämna ett utlåtande om tjänstgö- ringen till modermyndigheten, som på grundval av detta omdöme och egna er- farenheter har att själv avgöra, om praktiktjänstgöringen skall godkännas och amanuensen uppflyttas i reglerad befordringsgång.

Kontrollstyrelsen förutsätter, att det centralt sammanhållande organet i lik- het med konsulterande organ inom det privata näringslivet (PA-rådet, Ekono- misk Företagsledning etc.) kan bistå myndigheterna och de nyanställda med råd för att utröna lämplig sammansätt- ning av förvaltningspraktik.

Rektorsämbetet vid tekniska högsko- lan i Stockholm biträder förslaget om ett centralt sammanhållande organ men vill understryka, att detta organ icke får utvecklas till en central rekryterings- nämnd.

Lantmäteristyrelsen hävdar, att det icke torde vara praktiskt möjligt för de olika myndigheterna att själva ordna lämpliga utbytestjänster. Den föreslagna praktiktjänstgöringen måste därför ad- ministreras av ett centralt organ.

Statens Iönenämnd anser det vara ett av villkoren för en rationell utformning av cirkulationstjänstgöringen att ett cen- tralt organ kommer till stånd med upp- gift bl. a. att medge dispens och se till att vederbörande praktikanter erbjudes en praktik av reellt värde för deras fort- satta tjänstgöring. Den sistnämnda upp- giften får anses särskilt väsentlig.

Statens personalpensionsverk anser, att förvaltningspraktiken, därest den skall anordnas, bör administreras av ett centralt sammanhållande organ.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd kan icke ansluta sig till tanken, att det cen- trala organet skall vägra anvisa utbytes- myndighet, om det finner att »tillfreds- ställande intern cirkulation» icke skett hos anstä-llningsmyndigheten »med för- längning av den totala tiden för praktik- tjänstgöringen som följd». Härav synes följa att anställandet i extra ordinarie tjänst fördröjes vid förlängning av för— valtningspraktiken. Att ingen cirkula- tion, eller mindre tillfredsställande så- dan, kommit till stånd hos anställnings- myndigheten kan i regel antagas komma att bero på omständigheter, varöver aspiranten icke kan råda, och det synes då icke rimligt att han får bära följder- na härav.

SACO tillstyrker att ett centralt sam- manhållande organ inrättas av det slag och med huvudsakligen de uppgifter, som skisserats i promemorian, men an- ser det icke rimligt, att detta organ skall ha rätt att vägra anvisa en utbytesmyn- dighet, emedan kravet på cirkulation inom modermyndigheten icke uppfyllts. I ett sådant fall, då en myndighet miss— skött sig, skall icke den anställde få bära konsekvenserna.

Sveriges juristförbund gör enahanda invändning mot förslaget och tillägger: Särskild uppmärksamhet torde böra ägnas åt samordningen av det centrala organet med länsstyrelsernas antag- ningsnämnd. Beträffande sammansätt- ningen av centralorganet vill förbundet framhålla, att det vore av värde, om en personalrepresentant med aktuell erfa- renhet från praktiken alltid vore knuten till organet. —— Förbundet efterlyser vi— dare åtgärder, som skulle underlätta utbytestjänstgöringen. På den privata arbetsmarknaden framstår det såsom självklart, att arbetsgivaren skall till— handahålla eller åtminstone underlätta anskaffandet av bostad åt tjänsteman, som tvingas tjänstgöra utanför den van— liga tjänstgöringsorten. Det synes svårt att förstå, varför staten på detta områ- de skall intaga en så kallsinnig attityd.

TCO tillstyrker, att ett sammanhållan- de organ, i vilket personalorganisatio- nerna bör vara representera—de, inrättas med uppgift att organisatoriskt ge— nomföra praktiktjänstgöringen, utbilda handledare, utfärda intyg över förvalt— ningspraktiken och utöva viss kontroll.

Förslaget angående bevis om godkänd förvaltningspraktik (8 % utkastet till kungörelse) är huvudsakligen föremål för följande synpunkter och erinringar.

Socialstyrelsen anser, att den närma- re bedömningen av praktikanterna bör få anstå, tills vederbörande söker be— fordringstjänst. En tjänstemans verkli- ga kapacitet framkommer först sedan vederbörande har fått mera kvalifice- rade uppgifter.

Statistiska centralbyrån anser att amanuensen efter fullgjord praktik- tjänstgöring bör erhålla ett intyg om tjänstgöringen. Detta bör dock utfärdas först när vederbörande återvänt till mo- dermyndigheten och där fått ytterligare praktik.

Riksrevisionsverket förordar att ut- bytesmyndigheten, när amanuensen full-

gjort sin tjänstgöring därstädes, skall lämna ett utlåtande om tjänstgöringen till modermyndigheten som på grund- val av detta omdöme och egna erfaren— heter har att avgöra om praktiktjänst- göringen skall godkänn-as och ama- nuensen uppflyttas i reglerad beford- ringsgång.

Kontrollstyrelsen anser, att intyg om fullgjord cirkulationstjänstgöring skall utfärdas för alla, som genomgått tjänst- göringen, och att intyget skall vara ogra- derat.

Sveriges juristförbund anser, att aspi- ranten under tjänstgöringens gång bör få del av handledarens uppfattning om hans sätt att arbeta. Det uppfattas regel- mässigt såsom en brist, när ett omdöme icke avges förrän vid aspiranttidens slut.

Förslaget angående dispens och där- med sammanhängande frågor är huvud- sakligen föremål för följande synpunk- ter och erinringar.

Riksförsäkringsverket anser lämpligt med en individuell dispensgivning av det centrala organet, eftersom anknyt- ningen till kungörelsen om reglerad be- fordringsgång icke innehåller några klara definitioner av betydelse för ur- valet. Verket förutsätter, att förvalt- ningspraktik skall krävas, endast när den kan vara av betydelse för tjänste- mannens tjänstgöring hos modermyn- digheten, och anser, att dispensmöjlig- heterna icke bör utnyttjas så restriktivt som föreslagits, eftersom den föreslagna cirkulationstjänstgöringen på ett för nyinrättade eller snabbt expanderande ämbetsverk särskilt kännbart sätt kan fördröja amanuenspersonalens utnytt= jande för mera kvalificerade och själv— ständiga uppgifter.

Kammarrätten anser det antagligt, att dispenser oftare kommer att aktualise- ras än delegationen rekommenderar och att ett tillgripande av dispenser i mera vidsträckt omfattning skulle förrycka cirkulationstjäns-tgöringens idé.

Statistiska centralbyrån vill under- stryka vikten av att vissa grupper av amanuenspersonal, t. ex. statistiker, be- redes möjlighet till dispens.

Skolöverstyrelsen anser det vara av vikt att man för undvikande av rekry- teringshämmande effekter tager hänsyn till personliga omständigheter, som kan göra det svårt för vederbörande att byta bostadsort. I sådana fall bör man icke kräva, att utbytestjänstgöringen skall förläggas utanför bostadsorten.

Statens Iönenämnd anser det vara en förutsättning för en rationell ordning att ett centralt organ kan bevilja dispens i enskilda fall.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd an- ser att de svårigheter, som kan väntas möta, icke tillräckligt beaktats. Ansök- ningar om dispens är att emotse från såväl myndigheter som personal, och möjligheterna för det centrala organet att avböja dispenser ter sig mycket be- gränsade med den brist på personal, som råder på många håll. Personliga förhållanden — t. ex. svårigheterna för kvinnliga aspiranter med minderåriga barn _ kan tänkas tvinga fram dispen- ser. En restriktiv bedömning av dis- pensfrågan innebär risk för att den an— ställde slutar.

SACO anser att reella möjligheter till dispens måste finnas även för den, som redan har erforderlig administrativ er— farenhet, och för den, som av person- liga skäl är förhindrad att genomgå ut- bytestjänstgöring på annan ort.

Delegationens förslag angående över- gångsbestämmelse har endast berörts av Sveriges juristförbund, som anfört föl- jande: Rekryteringsläget torde för när- varande på sina håll vara sådant att en amanuens kan erhålla tjänst i 21 eller 23 lönegraden, innan han avverkat ett och ett halvt års tjänstgöring. Det bör i sådant fall finnas möjlighet för tjänste— man, som så önskar, att fullborda prak— tiktjänstgöringen. Samma möjlighet bör

gälla för den, som undergår provtjänst— göring vid kungörelsens ikraftträdande. Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes böra kompletteras med föreskrift härom.

Förslaget att praktiktjänstgöringen skall genomföras utan inrättande av sär- skilda praktiktjänster är huvudsakligen föremål för följande synpunkter och erinringar.

Socialstyrelsen anser, att tjänstemän, som nöjaktigt fullgör uppgifter på ama- nuensstadiet men icke kan hävda sig i den senare konkurrensen om beford- ringstjänster, bör beredas möjlighet att på lång sikt uppehålla tjänster i den högsta amanuensgraden. För att ämbets- verket därigenom icke skall gå miste om möjligheten att rekrytera nya ama- nuenser bör inrättas praktiktjänster. Vilka praktiktjänster, som skall inrättas, bör avgöras i samma ordning som gäl- ler för tillskapandet av andra tjänster.

Medicinalstyretsen instämmer i prin- cip med det framlagda förslagets tanke— gångar, men anser det ytterst vanskligt att genomföra för styrelsens del med hänsyn till den stora arbetsbelastningen och den rådande arbetskraftsituationen. En möjlighet vore att ordna särskilda tjänster för cirkulationsamanuenserna, vilket emellertid förutsätter att det se- dermera finns plats inom personalra- men hos modermyndigheten, när veder- börande har fullgjort sin praktiktjänst- göring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen an- ser att det måste vara en förutsättning för det praktiska genomförandet av för- valtningspraktiken att utbytestjänsterna för cirkulationstjänstgöring lägges utan- för den egentliga personalramen.

Skolöverstyrelsen anser det vara ett väsentligt inslag i det föreliggande för- slaget, som i och för sig torde under- lätta dess genomförande, att det icke förutsätter inrättande av särskilda prak-

tiktjänster utan bygger på utbytestjänst- göring.

Rektorsämbetet vid karolinska insti- tutet pekar på svårigheterna vid små arbetsenheter, vilkas funktion kan vara helt avhängig av en viss tjänsteman i t. ex. amanuens' tjänsteställning. Inom den centrala förvaltningen vid karolin- ska institutet finns endast en amanuens— tjänst. Även om man icke generellt vill inrätta särskilda praktiktjänster, bör möjlighet härtill åtminstone finnas i sårbara situationer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län an- ser att utbytestjänsterna bör ligga utan- för den egentliga personalramen. Det skulle eljest vara förenat med stora svå- righeter att avvara aspiranter till annan myndighet, även om reciprocitet till- lämpas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län fram- håller, att praktikantens tjänstgöring på de olika detaljerna hos en länsstyrelse skulle bli alltför kort, för att veder- börande skulle kunna göra någon nämn- värd nytta. Det synes på grund härav erforderligt för praktiktjänstgöringens genomförande att särskilda praktik- tjänster inrättas.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd an- för, att det med hänsyn till personal- situationen åtminstone för närvarande icke är möjligt att avstå en aspirant för praktiktjänstgöring vid annan myndig- het, med mindre länsstyrelsen samtidigt för motsvarande tjänstgöring mottager annan aspirant, som uppfyller de för länsstyrelsens arbetsuppgifter gällande kompetenskraven.

P UB :s bedömning

Tanken på ett centralt utbildningsorgan för vissa administrativa och kontrolle— rande funktioner vid förvaltningsprak- tikens genomförande har i allmänhet icke mött erinringar vid remissen. I ett

antal yttranden har tvärtom understru- kits, att ett centralt sammanhållande or- gan är nödvändigt för ett rationellt ordnande av cirkulationstjänstgöringen, främst därför att det för de olika myn- digheterna vore praktiskt omöjligt att själva ordna lämpliga utbytestjänster. Någon remissmyndighet vill dit även lägga uppgiften att biträda med central rekrytering av amanuenspersonal, en tanke, som andra remissmyndigheter i anslutning till promemorians uttalanden varnar för. Riksrevisionsverket anser kontroll från det centrala organets sida ej vara påkallad; verken bör inom ra- men av meddelade föreskrifter på egen hand äga bestämma om praktiktjänstgö- ringens ordnande och bedöma hur den- na utfallit. På grundval av utbytesmyn- dighetens utlåtande och egna erfaren— heter bör enligt ämbetsverket varje myn— dighet själv avgöra om praktiktjänstgö- ringens godkännande och om amanuen- sens uppflyttning i reglerad beford- ringsgång. Väg- och vattenbyggnadssty- relsen avstyrker direkt ett centralt or- gan för ledande av cirkulationstjänst- göringen med åberopande att ansvaret härför såvitt gäller väg- och vattenbygg- nadsverket helt tillhör »verkets centrala personal- och utbildningsfunktioner» och ytterst vilar på verksledningen. Be- fogenheten för det centrala organet att direkt från byrå- eller avdelningschefer inhämta vitsord över praktiktjänstgö- ringens fullgörande skulle innebära »en inblandning i verkens egna angelägen- heter, som icke torde vara tolerabel med hänsyn till verkschefernas ansvar för verksuppgifternas fullgörande». Slutli- gen har socialstyrelsen anfört, att den närmare bedömningen av praktikanter- na bör få anstå, tills vederbörande söker befordringstjänst, enär en tjänstemans verkliga kapacitet visar sig först, när han fått mera kvalificerade uppgifter. Genomförandet av den föreslagna för-

valtningspraktiken kommer att aktuali— sera en rad administrativa problem, så- som framgår redan av den föregående diskussionen om förslagets tillämpning i olika hänseenden. Det torde utan vi- dare vara klart att, om systemet skall genomföras och ge avsedd effekt, ett centralt sammanhållande organ måste finnas, som svarar för administrationen av det hela. Det räcker uppenbarligen icke med att Kungl. Maj:t fastställer riktlinjer för en allmän förvaltnings- praktik och myndigheternas åligganden i samband därmed. Är man icke beredd att skapa de erforderliga administrativa resurserna, är det bäst att lägga hela förslaget på hyllan.

I fråga om organets verksamhet har i promemorian anförts att det självfallet vore angeläget att undvika inblandning i verkens egna angelägenheter och i verkschefens ansvar för fullgörandet av verksuppgifterna. En remissmyndighet har förmenat att ett intolerabelt sådant intrång skulle ske genom de för central- organet föreslagna uppgifterna och där- för avstyrkt varje sådant organ. Tanke- gången i promemorian är givetvis att de föreslagna uppgifterna för organet —— om Kungl. Maj:t fastställer dessa — inte kan anses utgöra ett sådant intrång, men promemorian ville varna för frestelser att gå därutöver vid fullgörandet av uppgifterna. Att vitsord över praktikan- tens tjänstgöring föreslagits skola av centralorganet inhämtas från den byrå- eller avdelningschef, som pålagts ansva- ret för praktikens lämpliga anordnan— de, är närmast en praktisk fråga. I och för sig är det ju icke något egendomligt att vissa tjänstemän i ett verk instruk- tionsmässigt få sig pålagda särskilda uppgifter och har att redovisa härför. En parallell utgör exempelvis de orga- nisationsföredragande, som förordnats i olika verk och som har en skyldighet att lämna särskild verksamhetsrapport.

När socialstyrelsen påyrkar att den närmare bedömningen av praktikanter- na skall anstå tills de söker en beford- ringstjänst, må erinras att förslaget ej hindrar eller avser att hindra detta. Det godkännande av förvaltningspraktiken, som förslaget avser, innebär självfallet icke någon sådan ingående bedömning, som sker vid en tjänstetillsättning, utan främst ett konstaterande att föreskriven praktikanttjänstgöring har ägt rum och fullgjorts på ett sätt, som icke understi- ger viss minimistandard. Att intyg om godkänd förvaltningspraktik utfärdas centralt och icke av varje verk för sig, har ansetts vara en fördel med tanke på enhetligheten och värdet av intyget. Ett sådant godkännande innebär givetvis icke något intrång i det enskilda äm- betsverkets bedömande, i vad mån en person är lämplig eller olämplig för viss tjänst. Bedömningen av om tjänsteman- nen skall gå vidare från aspirant i den reglerade befordringsgången och bli extra ordinarie kommer, om den förut förordade modifikationen av villkors- hestämmelsen godtas, att som regel bli verkets egen sak, såsom riksrevisions- verket önskat. Frågan om godkänd för- valtningspraktik betyder något först när uppflyttning till Ae 21 blir aktuell.

Tanken att särskilda praktiktjänster utanför den egentliga personalramen skulle vara nödvändiga för ett genom- förande av den föreslagna förvaltnings- praktiken har framförts av ett par re- missmyndigheter, nämligen väg— och vattenbyggnadsstyrelsen samt två läns- styrelser, vilka senare utgått ifrån att utbytesamanuenserna icke skulle göra nämnvärd nytta. Åtminstone vid små arbetsenheter borde en möjlighet finnas att inrätta praktiktjänster i sårbara si- tuationer, har framhållits av rektors- ämbetet vid karolinska institutet. öns- kemål om praktiktjänster har socialsty- relsen framfört från en annan synvin-

kel, nämligen syftet att bereda nöjaktiga amanuenser, som inte kan hävda sig i senare konkurrens om befordringstjäns- ter, möjlighet att på lång sikt uppehålla tjänster i högsta amanuensgraden. För att verket då inte skulle gå miste om chansen att rekrytera nya amanuenser behövdes praktiktjänster.

Det framlagda förslaget till förvalt» ningspraktik bygger på att särskilda praktikantplatser icke skall inrättas. Meningen är att utbildningen bäst till- godoses genom att utbytesamanuenserna hos myndigheterna tas i anspråk för ordinära arbetsuppgifter, som också är lämpliga ur utbildningssynpunkt. Det synes vara överdrivna farhågor att ut- bytesamanuenserna icke skulle vara till nämnvärd nytta hos länsstyrelserna. Man kan icke å priori utgå ifrån att de representerar sämre eller mindre för- faren arbetskraft än den som länsstyrel— serna avstår ifrån under motsvarande halvår. Det av socialstyrelsen berörda problemet kan icke lösas i förevarande sammanhang. Som förut nämnts torde behovet av extra personal hos t. ex. smärre myndigheter till följd av utby- testjänstgöringen böra lösas genom möj- lighet till överskridande av vederböran- de avlöningspost.

Här skall endast tilläggas några rader om den ändring i länsstyrelsernas an- tagningsnämnds uppgifter, som skulle följa av ett genomförande av det här framlagda förslaget till förvaltnings- praktik. Ett klarläggande i detta hänse- ende har expeditionschefen i inrikes- departementet angivit vara en viktig fråga ur departementets synpunkt.

Länsstyrelsens antagningsnämnd, vars grundläggande funktioner framgår av Kungl. kungörelse den 19 maj 1944, nr 246, om antagande av aspiranter å läns- notarie-, länsbokhållare— och taxerings- assistenttjänster m. m., utgör en för hela riket gemensam antagningsnämnd, som

har att för samtliga länsstyrelser med- verka vid antagande av aspiranter å (nuvarande) länsnotarie- och taxerings- revisorstjänster och att efter aspiranter- nas provtjänstgöring pröva deras lämp- lighet för tjänsten. Nämnden yttrar sig också regelmässigt i frågor om dispens från de i länsstyrelseinstruktionen fast- ställda kompetenskraven. Uppkomman— de behov av aspiranter skall länsstyrelse anmäla till nämnden, hos vilken ansö- kan om antagning göres av den intresse- rade. Nämnden uppsätter ett förslag på fyra sökande, om så många är anmälda, och vederbörande länsstyrelse har att antaga en av de föreslagna till aspirant. Enligt nuvarande bestämmelser skall aspirant på länsnotarietjänst provtjänst- göra sju månader vid egen och fem må- nader vid annan länsstyrelse, medan aspirant på taxeringsrevisorstjänst prov— tjänstgör sex månader enbart vid den egna länsstyrelsen. Nämnden anvisar vid vilken länsstyrelse utbytestjänstgö- ringen skall fullgöras. För närvarande cfterges kravet på utbytestjänstgöring i betydande utsträckning, särskilt för tingsmeriterade jurister. Den som fin- nes olämplig för fortsatt provtjänstgö- ring kan efter anmälan av vederbörande länsstyrelse skiljas från tjänstgöringen genom beslut av nämnden. På basis av länsstyrelsernas (länsstyrelsens) vitsord prövar nämnden sedermera aspirants lämplighet. Efter sådan behörighetsför- klaring må länsstyrelsen antaga honom till extra länsnotarie eller taxerings- revisor. Vid tveksamhet om lämplighe- ten kan nämnden föreskriva viss ytter- ligare provtjänstgöring.

Vid genomförandet av ett system med allmän förvaltningspraktik, som inklu- derar även länsstyrelserna, kommer an- tagningsnämndens uppgifter som cen- tral rekryteringsinstans för länsstyrel—

serna givetvis icke att påverkas, ej hel- ler dess uppgifter vid prövningen av dispenser från de i länsstyrelseinstruk- tionen stadgade kompetenskraven. An- visandet av utbytesmyndighet och god- kännandet av förvaltningspraktiken skulle däremot ankomma på det centrala utbildningsorganet även med avseende å länsstyrelseaspiranterna.

Det kan måhända diskuteras om för dessa aspiranters del tillika skulle ifrå— gakomma en särskild behörighetsförkla- ring. Denna finge i så fall tydligen lov att tidsmässigt samordnas med godkän- nandet av förvaltningspraktiken. Stan- dardkraven för aspiranter hos länssty— relser och aspiranter hos andra förvalt- ningsmyndigheter torde i princip vara så lika och eventuella underkännanden sannolikt så fåtaliga, att övervägande skäl talar för att den nuvarande sär- skilda behörighetsprövningen för läns- styrelseaspiranterna icke i allmänhet bör upprätthållas vid införande av ett system med allmän förvaltningspraktik. En prövning genom antagningsnämnden synes det dock önskvärt att bibehålla i sådana fall, där de inkomna vitsorden över förvaltningspraktik, som fullgjorts av en aspirant från länsstyrelse, grundar tvekan om hans förvaltningspraktik kan godkännas eller om en förlängd förvalt- ningspraktik bör föreskrivas. I dylika fall bör avgörandet om underkännande eller förlängning av förvaltningsprak- tiken ske i samråd med antagnings— nämnden, som alltså bör ha kvar en hand över de länsstyrelseaspiranter, vil- ka måhända icke fyller måttet. En före- skrift om dylikt samråd torde böra in— flyta i 8 5, av kungörelseförslaget.

I övrigt torde de vid remissen fram- komna synpunkterna icke påkalla sär- skilda kommentarer eller föranleda änd— ringar i förslaget.

BILAGA

PM

med verkschefs-synpunkter på frågan om cirkulationstjänstgöring

för administrativa amanuenser1

Generaldirektören Cardelius, kontrollstyrelsen

Tror mycket på cirkulationstjänstgö- ring, ett mycket stort behov finns. Allt- efter som specialiseringen i statsförvalt- ningen fortgår blir cirkulationstjänst- göringen alltmera nödvändig. Om man inte vill ha starkt specialiserade fack— män får man ta den ytterligare kostnad och de praktiska olägenheter som kan följa med cirkulationen. Nödvändigt med cirkulation om man skall få dug- liga befattningshavare på topptjänster- na; betydelsefullt att ledande befatt- ningshavare sett något annat verk än sitt eget. Svårigheter att besätta tjänster om specialiseringen blir alltför stark och ej motverkas; svårigheter har här- vidlag förelegat inom kontrollstyrelsen.

Den viktigaste delen av cirkulations- tjänstgöringen är cirkulationen inom verket. Borde vara varje myndighets skyldighet att se till att sådan cirkula- tion sker. Vidare borde varenda ama- nuens obligatoriskt tjänstgöra i riksrevi- sionsverket och statskontoret åtminsto- ne under ett par månader utöver den cirkulationstjänstgöring utom eget verk, som bör ifrågakomma.

Risken av att amanuensen stannar kvar på utbytesmyndigheten får tagas, så värdefull är cirkulationstjänstgö- ringen.

Tiden 1 1/2 år är i och för sig tillräck- lig. Allt beror på om man får folk att tro på nyttan av cirkulationstjänstgö- ringen. Väsentligt att tjänstgöringen hos utbytesmyndigheten får ett menings- fyllt innehåll och att ordentlig intro— duktion ges.

Byten mellan myndigheterna bör kun— na ske även senare än inom 11/e—års- ramen. Aspiranten är mogen nog för att tillgodogöra sig erfarenheterna hos ut— bytesmyndigheten efter ett år, men det skulle inte göra någonting om bytet skedde efter ytterligare ett år. Alltså ingen tidsmässig låsning. Byten bör ock- så kunna ske på en högre tjänstenivå än amanuensens.

Cirkulationstjänstgöringen måste vara obligatorisk åtminstone under inled- ningsskedet. Annars risk för att de kort- siktiga nackdelarna verkar skrämman— de. I synnerhet obligatoriskt med tjänst- göring hos riksrevisionsverket och stats- kontoret.

Är den centrala nämnden nödvändig? Skulle det inte räcka om varje verk åla- des att själv ordna lämpligt byte och att lämna redovisning härför till Kungl. Maj :t i samband med petitan? Myndig- heterna kunde indelas i grupper t. ex. alla försvarsförvaltningarna i en grupp, och hänvisas till byten inom gruppen.

1 Synpunkterna har avgivits i intervjuform och bilagts delegationens PM.

Härutöver borde tjänstgöring ske hos riksrevisionsverket och statskontoret. (lirkulationstjänstgöringen borde sär- skilt beaktas vid befordran.

Väsentligt att inga ekonomiska hinder finns.

Varför skall en tingsmeriterad jurist ha förkortad cirkulationstid och slippa extern cirkulation? Finns ingen anled— ning därtill, han behöver väl den ökade administrativa insikten, eftersom tings- tjånstgöringen är alltför speciell, sett ur allmän administrativ synpunkt.

Generaldirektör Renlund, riksrevisionsverket

Ansluter sig i stort sett till det förelig— gande förslaget. Dock tveksam i dagens Iäge om förslagets genomförande skulle få någon rekryteringsfrämjande effekt. Vidare hindrar den föreliggande bristen på amanuenser en vettig cirkulation.

Hos den egna myndigheten bör tjänst- göring ske på minst två ställen, flera om myndighetens organisation och övriga förhållanden medger det. Tjänstgöring- en på varje ställe bör inte ske under alltför korta perioder. Den egentliga prövotiden bör vara avklarad hos den egna myndigheten, förslagsvis under ett år. Därefter bör ett halvår tillbringas hos utbytesmyndigheten, varefter ytter— ligare ett halvår bör tillkomma hos den egna myndigheten innan extra ordinarie anställning erhålles. Härigenom skapas garanti för att amanuensen återvänder till det egna verket.

Hos utbytesmyndigheten bör tjänst- göringen förläggas till endast en sek- tion (byrå), eljest lätt alltför stor splitt- ring, varigenom syftet kan förfelas.

Viss tvekan om cirkulationstjänstgö- ringen enligt förslaget möjligen kom- mer för tidigt.

På längre sikt bör cirkulation ordnas

även på ett högre plan, som ett led i statens fortbildning av sina tjänstemän.

Utbytestjänstgöringen bör principiellt vara obligatorisk; annars riskeras att den ej får full effekt. Dock viss tvekan i nuläget med hänsyn till den svaga re- kryteringen.

Avgränsning efter examina kan ej ske, eftersom formella kompetenskrav ej längre gäller hos flertalet myndigheter.

Myndigheterna kan inte själva ordna cirkulationstjänstgöringen. Därför vik- tigt med ett centralt organ. Det får dock inte bli fråga om central rekrytering. Sådan skulle av myndigheterna uppfat- tas som ett förmyndarskap, men kanske dessutom verka »förslöande» på så sätt att vissa myndigheter sloge sig till ro utan att själva göra några rekryterings— ansträngningar. I dagens läge skulle må- hända det centrala organet få skulden för att myndigheten _ på grund av det svåra rekryteringsläget — ej kunde full- göra sina åligganden i full utsträckning.

Generaldirektör Öjborn, lantmäteristyrelsen

Inom lantmäteristaten tillämpas redan nu en cirkulation som har visat sig syn- nerligen värdefull. Varje lantmätare som skall befordras till högre tjänst har cir- ka ett—två års s. k. kontorstjänst hos styrelsen eller på länslantmäterikontor. Befattningshavarna vet att denna tjänst är en förutsättning för befordran. In- faller efter 5—7 års tjänstgöring i lant- mäteriorganisationen. Ej bra ur utbild— ningssynpunkt för befattningshavarna om de växer fast för fort. Verket hjälper om möjligt till att ordna bostadsbyten för de av cirkulationen berörda. Cirkulationstjänstgöring för amanu- enser får ses som ett delproblem. Även om sådan kommer till stånd, bör ytter- ligare omflyttning ske efter 6 a 7 års

tjänst. I alla händelser bör cirkulation ske ungefär vid en sådan tidpunkt. Be— fattningshavarna tänka och arbeta då självständigt. Vanskligt att t. ex. ha en sektionschef som har erfarenhet endast från ett begränsat område. Om någon kommer »ur led» i arbetet kan vidare en planmässig cirkulation ge befatt- ningshavaren en hederlig chans att prö- va på något nytt. Varje befattningshava- re måste alltid få chansen att bli be- dömd av åtminstone två chefer.

Cirkulationstjänstgöring bör absolut inte omfatta kortare tid än 1 1/2 år. Kor- tare tid än ett år räcker inte för att ge personalen godtagbara erfarenheter be- träffande författningstolkning och for- mell handläggning av ärenden.

Även lantmäteriutbildad personal bör i viss mån kunna inbegripas i cirkula- tionstjänstgöring utom verket vid den senare tidpunkten. —— Med hänsyn till förrättningsverksamhetens skiftande ka- raktär bör den nyexaminerade lantmä- taren tjänstgöra på lantmäteridistrikt ofta på olika håll i landet, under de första åren efter examen. —— Med läns- styrelsen kan utbyte ske med inriktning på plansektionen. Tjänst hos vissa and- ra verk, sedan länge inom vissa sektio- ner hos bostadsstyrelsen, får redan nu tillgodoräknas som likvärdig med tid i lantmäteriväsendet. Sådan tjänstgöring förekommer, om än i begränsad omfatt— ning, och infaller efter cirka 7 års sam- manlagd tjänstetid. För administrativ personal bör den tidigare cirkulationen helst ske till centrala administrativa or- gan med för deras uppgifter fundamen- tal karaktär. Tjänstgöring hos riksrevi- sionsverket eller statskontoret skulle vara utmärkt (kanske även för vissa lantmätare) .

Introduktionen på arbetsplatserna får inte slarvas bort, oerhört viktig.

Utbytestjänstgöringen bör vara obli- gatorisk men man bör sträva efter att få

den betraktad som »en invand historia». Får inte ses som en börda, därför vik- tigt att den presenteras med en positiv uppläggning. Bör betraktas som en fa- vör som staten ger, som en personal— vårdsåtgärd. Annars risk för att den kan verka rekryteringshindrande. Fullgjord utbytestjänstgöring bör betraktas som ett normalt kompetenskrav.

Speciellt problem: Det går inte att flytta gifta kvinnor. För dem får byten ordnas inom orten.

Den centrala nämnden får en mycket väsentlig funktion. Den bör kännas som en trygghetsgaranti för befattningshava- ren, dock utan att ge honom någon känsla av särskild kontroll. Den cen- trala instansen får akta sig för att ge den mottagande myndigheten en förut- fattad, eventuellt ofördelaktig uppfatt— ning om utbytesamanuensen. Nämnden bör vidare underlätta cirkulationen men samtidigt motverka riskerna för att ver- ken tar amanuenserna från varandra inom ramen för cirkulationstjänstgö- ringen.

Det centrala organet får inte utveck- las till en central rekryteringsnämnd.

Generaldirektör Ericson, statens personalpensionsverk

Mycket positivt inställd till cirkula- tionstjänstgöring. Den bör inte begrän- sas till endast amanuenser utan även tillämpas på ett högre stadium i ama— nuenskarriären samt i andra karriärer t. ex. för kanslister.

BeträH'ande cirkulationen inom verket

Fördelar: 1) Lättare att genom omplaceringar tillgodose hastigt uppkommande behov. 2) Lättare att få rätt man på rätt plats.

3) Lättare samarbete inom verket om man känner varandra och känner ruti- nerna på andra avdelningar.

Svårigheter:

1) Personaluppsättning är ojämn av- delningarna emellan. Om antalet ama- nuenser är mycket olika kan det kanske bli praktiskt omöjligt att genomföra cir- kulationen under första året. I vissa fall behövs kanske en utökning av organisa- tionen.

2) Viss fördröjning innan amanuen— sen blir användbar.

3) Vissa sektioner kan vara mycket speciella och icke lämpade för cirkula- tionstjänstgöring på amanuensplanet. Utrymmet för cirkulation minskas där- igenom.

Beträffande utbytestjänstgöringen Fördelar:

1) Erfarenhet erhålles av vad sonl förekommer på andra håll. Men varför utbyten bara mellan olikartade verk? Det skulle vara mycket nyttigt med by- ten t. ex. mellan personalpensionsver- ket och riksförsäkringsverket. Byte mel- lan sådana likartade myndigheter borde kunna jämställas med cirkulationstjänst- göring inom verket.

Svårigheter:

1) Personalpensionsverket alltförspe— eiellt. Vem kan ha nytta av att gå där som utbytesamanuens? Risk för att ver- kets egna amanuenser försvinner.

2) Hur göra med amanuenser som ännu studerar? De vill vara kvar på studieorten och är oftast föga använd- bara på annan myndighet.

3) Innebörden av begreppet »inte alltför likartade myndigheter» får inte drivas alltför långt. Utbytet måste vara meningsfyllt.

4) Personal som specialrekryteras faller kanske utanför ramen. En regementskassör som anställes för att handlägga ärenden angående mili- tära pensioner kan knappast användas på annan amanuenstjänst. Vad skulle meningen vara med cirkulationstjänst- göring i ett sådant fall? Risk för under— betyg hos utbytesmyndigheten.

I synnerhet i dagens besvärliga rekry- teringsläge skulle myndigheter med spe- ciella arbetsuppgifter lida svårt avbräck om cirkulationsamanuenserna stannade kvar på utbytesmyndigheten eller om de praktiska, kortsiktiga nackdelarna skul- le avskräcka akademikerna att söka sig till statstjänsten.

Cirkulationstjänstgöringen måste vara obligatorisk och måste administreras av ett centralt organ.

En sammankoppling med de pågåen- de löneförhandlingarna kunde ske på sådant sätt, att genomgången cirkula- tionstjänstgöring uppställes som ett kompetenskrav för erhållande av tjänst i 21 eller 23 lönegraden, därest den reg- lerade befordringsgången utsträckes (lit.

Överdirektören Björkquist, medicinalstyrelsen

Medicinalstyrelsens organisation prövas f. 11. av särskilda sakkunniga. Trolig indelning: 1) medicinsk avdelning, 2) administrativ avdelning (kameralbyrå, lagbyrå och kanslibyrå), 3) planläggan- de avdelning (kroppssjukvård, mental- sjukvård), 4) beredskapsplaneringsav- delning. Genomförs förhoppningsvis den 1 juli 1965. Verket torde därefter bli mera lockande än nu för jurister i all- mänhet; f. 11. finns 20 a 25 sådana.

I varje fall borde amanuenser inom administrativa och planläggande avdel-

ningarna vara med i en cirkulations- tjänstgöring.

Redan nu tjänstgör nyanställda ama- nuenser alltid på två håll inom verket innan slutlig antagning sker. Värdefullt ur både prövnings- och utbildningssyn- punkt. Har dock ofta konstaterats, att amanuensens verkliga kapacitet fram- kommer först sedan han fått mera kva- lificerade uppgifter.

Under första året bör tjänstgöringen ske på högst två ställen. Annars hinner byråchefen inte pröva amanuensen till- räckligt och amanuensen hinner inte blotta sina svagheter. Ur prövningssyn- punkt sett kommer cirkulationstjänst- göringen lämpligt inom 11/2-årsramen. Betraktad som vidareutbildning skulle utbytestjänstgöringen vara mera värde- full om den kom något senare.

Cirkulationstjänstgöringen måste vara obligatorisk. Annars kommer det att så- gas att de duktiga redan är tillräckligt

prövade och att de svaga måste prövas ytterligare. Följden blir då att endast de svaga kommer med i cirkulationen. Det största hindret är »trögheten», både bland byråchefer och bland ama- nuenser. Det skulle verka underlättande om utbytestjänsterna lågc utanför den ordinarie personalramen. Cirkulations- amanuenserna skulle säkert bli ordent- ligt utnyttjade ändå; arbetsbördan är stor och arbetsbalanser finns alltid. Risk för att utbytesmyndigheten be- håller en duktig amanuens. Villkor i dagens rekryteringsläge bör därför vara att bytena sker samtidigt och direkt mellan två myndigheter; ingen ama- nuens kan undvaras utan ersättare. Tidsramen måste därför vidgas något, annars uppkommer risk för fördröjning av e.o.-skapet. Cirkulationstjänstgöringcn måste ad- ministreras av en central myndighet; eljest kommer den snart att avstanna.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965

1 3 4 5. 8. 7

. Tmnsportekonomink forskning i Norden. . Enkelte mellomriksveger mellom Norge og Sve—

rige. . Forskning af international politik.

Afro-asiatiske studier i Norden. Utbildning av sjukhusadmlnistratörer i Norden. . Nordisk torskningskonferens i Helsingfors.

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartementet

Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2. Kap. 3. 4 och i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8, 9 och 10 i förslaget till regeringsform samt över- gdngsbesttimmelserna. [84] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [37]

Röttegdngshjälp. [13]

Godtrosförvtirv av lösöre. [14] Fastställande av fsderskapet till barn utom akten-

s p. 1 Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispssch. Ansvarsbestämmelser m. m. [18] Dagstidnin as ekonomiska villkor. [22] Ändringar ensittarlagen m. m. [26] Pensionsstiftelser II. [41 Författningsfragan och det kommunala sambandet.

[54] Radioansvsrighetslag. [58] Mönsterskydd. [61] Riksdagens justitieombudsmän. [64] Kontinentalsockeln. [66] Utlandssvenskars registrering. [73] Gemensam valdag. [74]

Utrikesdepartementet Sveriges sjötarritorium. [1]

Försvarsdepsrtementet

Soldathemsverksamheten. [52] Värnplikten. [68] Om upphandling av försvarsmateriel. [69] Vspenfri tjänst. [71]

Socialdopartementet

Tandvårdsförsdkx ing. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24] Hölso- och socialvdrdens centrala administration. [49] Mentalsjukhusens personalor anisation. Del 11. Mål- sättning och utformning. [5 ] Barn på anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 8. Rehabiliteringsln- satser i näringslivet. [57] Vissa pensionsfrågor. [62] Hemarbete och servicekontskter. [65]

Kommunikationsdepartomentet

Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hlillspisneringen. [19] 1960 års radioutrednin . 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. akgrund och förutsättningar. programfrågor. Organisations- och finansierings- frdgor. [20] 2 Radions och televisionens framtid i Sverige Il. Bildnings— och undervisningsverksam— het. Forskningsfrågor. [21] Vligmtirken. [88] Nykterheti trafik. [85]

Körkortet och trafikutbildningen. [42] Statens trafikverk. [43] Radiolsg. [46] Statens vltgverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken. [48] '

Finansdepartementet

Måttenheter. [5] Uppbördsfrdgor. [28] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [B] Aktievinsters beskattning. [72]

Ecklesinstikdepartementet

Antikvitetskolleglet. [10] '. 1963 års universitets- och högskolekommltté 1. Ut- , byggnaden av universitet och högskolor. Lokalise— ring och kostnader 1. [11] 2. Utbyggnaden av uni- versitet och högskolor. Lokalisering och kostna- der II. Speclalutredningnr. [12] De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. [15]

. . Linux-utbildningen IV: 2. [80] Specialundersökningar om lärarutbildning V. [81]

Fackutbildning i automatisk databehandling. [56]

Kyrklig beredskap. [59]

Vuxenutbildning gymnasium och fBCkSkOln. [60] Lokaler för ungdomsverksamhet. [68] 1958 års utredning kyrka—stat: VI. Lagstiftning. Rättskipnlng. [70]

J ordbruksdepartementet

Ny jordförvärvslag. [16] 1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska jord— bruksprodukternas distributions- och marginslför- Mllsnden. [27] Stöd åt hästaveln. [44] Skoglig yrkesutbildning. I. [67]

Handelsdepartementet

Sveriges släktnamn 1965. [86] Beredskap mot oljesksdor. [45]

Inrikesdepartementet

Kommunalrättskommittén VI. Om den kommuns '” självstyrelsens lokala förankring. [8] VH. Kommu- '- ' usla bolag. [40] ' - Praktik- och feriearbetsförmedling. [7]

Arbetsmarknad-politik. [9] Höjd bostadsstsndard. [82]

Affärstidsutredningen. 1. Affärstiderna. Del I. Motiv ""

och lagförslag. [38] 2. Affärstidema. De] 11. Kon- '. sumentundersökning. [89] ; Gemensamma bostadsförmedlingar. [51] Polisutbildningen. [53]

Oivtldepartementet

För-valtningspraktik för administrativ amanuensper— sonal. [75]