SOU 1953:15

Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning

2. Politices magistrarnas fördelning på olika verksam— hetsområden

. Utbildningsförhållandena inom statsförvaltningen Vissa utbildningsförhållanden inom kommunalför- valtningen .................................... '. Jurister i advokatverksamhet och annan enskild tjänst .........................................

Behovet av olika slags utbildning ..................

1. Bör tillträdet till de juridiska studierna regleras?

. Olika juridiska verksamhetsgrenar .............. . Är en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig

examen behövlig och möjlig? .................. . Är en särskild samhällsvetenskaplig examensform behövlig? . Sammanfattning. Erforderliga examina. Dessas be—

nämningar ....................................

Juris kandidatexamen och juris licentiatexamen. Kap. 4. Historik Tiden före 1904 års stadga s. 59. 1902 års universitets- examenskommitté s. 60. Examensstadgan av år 1904 s. 62. Ändringar i 1904 års stadga s. 65.

Juris kandidatexamen. Nuvarande bestämmelser och studieförhållanden ................................ Utformningen av examen m. m. 5. 66. Kunskapsford- ringar, undervisning m. 111. s. 67.

Juristutbildningen i vissa främmande länder ........

Huvudlinjer för kommitténs förslag ................ A. Differentierad eller odifferentierad juristutbildning Lägre examen s. 75. Specialisering s. 77.

Kap.

Kap.

Kap. Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

8.

9.

10. 11.

12.

13.

. 111.

B. Mål och medel för undervisning och studier ...... Kritik av nuvarande förhållanden s. 80. Riktlinjer för en reform s. 83.

De studerande s. 83. Lärarorganisationen s. 83 Un— dervisningens och studiernas inriktning s. 84. När— mare om de fortsatta studiernas anordning s. 91.

C. Studietiden. Studiegången. Examens uppdelning ..

Studie- och examensstoffet ........................ 1. Inledande samhällsvetenskapliga och rättsveten- skapliga studier .............................

2. Statsrätt. Internationell rätt .................... 3. Övriga positivrättsliga studier ..................

Allmänt om ämnesindelningcn s. 105. De särskilda ämnena, bl. a. frågan om socialrätt s. 108.

4. Allmän rättslära .............................. 5. Juridiska hjälpvetenskaper ..................... 6. Praktiska element i studierna .................. 7. Exempel på kunskapsfordringar ................

Behörighet att avlägga examen .................... Gällande bestämmelser. Ändringsyrkanden s. 126. Kom- mitténs synpunkter s. 128. Förkunskaper i latin? s. 128. Betyg i andra skol— ämnen? s. 134. Studiegången .....................................

Undervisningen ................................... Nuvarande förhållanden s. 141. Undervisningens upp— gift och former enligt förslaget s. 144. Undervisningens förläggning m. m. 5. 147. Lärare. Deras undervisnings— skyldighet s. 149.

Examination. Betyg ...............................

A. Formen för examinationen ..................... Tentamina. Deras former s. 151. Särskilda" förhör s. 156. Tentamensperioder s. 156. B. Betyg ......................................... Betygssystemet s. 158. Förnyad tentamen s. 160. Betygens giltighetstid s. 161.

Avrådning och avstängning ........................ Inledning s. 165. Olika möjligheter till gallring s. 168. De nuvarande avrådningsnämnderna s. 175. Kommit- téns förslag 5. 178.

Tillval av ämne. Efterprövning m. m. .............. Tillval av ämne s. 180. Efterprövning s. 181. Riksgil- tighet s. 183. Förhållandet till andra examina s. 183. Juris licentiatexamen och juris doktorsgrad ........ Nuvarande bestämmelser och deras tillämpning s. 184. Allmänna synpunkter s. 186. Examens innehåll m. m. 5. 190.

136 141

151 151

158

165

180

184

Kap. 16. Lärarorganisationen m. m. ........................ 197 A. Nuvarande lärarorganisation. Rådande olägenheter 197 B. Olika möjligheter till förstärkning av lärarorganisa-

tionen ........................................ 200 C. Kommitténs förslag ............................ 202 1. Professorer ................................ 202

Allmän rättslära s. 202. Finansrätt s. 205. Inter- nationell rätt 5. 206. Civilrätt s. 207. Förvalt- ningsrätt. Socialrätt s. 211. Kriminologi s. 215. Vissa professurers benämning s. 218.

2. Preceptorer ................................ 219

3. Docenter .................................. 223

4. Biträdande lärare .......................... 224

5. Assistenter och amanuenser .................. 225

6. Praktiskt verksamma jurister ................ 228

7. Kursanslag ................................. 231

8. Biträdespersonal .......................... 234 D. Institutioner .................................. 236 Kap. 17. Åtgärder för den vetenskapliga rekryteringen [ ....... 239 A. Doktorandstipendier ........................... 239 B. Merit- och tjänstårsberäkning ................... 244

Tidigare förslag. Gällande bestämmelser s. 244. Kommitténs förslag 5. 248.

Avd. 111. Allmänt om samhällsvetenskapliga utbildningslinjer.

Kap. 18. Nuvarande statsvetenskaplig examen ................ 255

Historik s. 255. Motiv för examens inrättande s. 257. Examens utformning enligt 1934 års sakkunniga s. 260. Gällande examensstadga s. 263. Förekommande betygs- och ämneskombinationer s. 263.

Kap. 19. Socialutbildningssakkunnigas förslag; yttranden där- över ............................................. 265 Utredningens direktiv och omfattning s. 265. Linje- indelningen s. 265. Juridisk-politisk kandidatexamen s. 267. Filosofisk-politisk kandidatexamen s. 271.

Kap. 20. översikt över olika lösningar ...................... 274 Ämnenas omfattning och avgränsning .............. 275 En eller flera examina ............................ 276 Examenstyper .................................... 278 Särskilda ämnen och ämnesgrupper ................ 283

Allmänbildningsinslag s. 283. Humanistiska ämnen s. 284. Juridiska ämnen s. 284. Samhällsvetenskap- liga ämnen s. 286.

Studiegången ..................................... 289 * Undervisningsformer ............................ 293 Examinationen ................................... 296

Tentamenssystem s. 296. Examenssystem s. 297.

Avd. IV. Politices kandidatexamen och politices magisterexamen. Kap. 21. Huvudlitnjer för kommitténs förslag ................ 301 Statsvetenskaplig-filosofisk examen i nuvarande läge 301 Målsättning oeh uppläggning av de föreslagna examina 303

Den normala studietiden s. 303. Bör politices magis- terexamen vara helstandardiserad? s. 304. Standardi- serad allmänorientering jämte valfri specialisering s. 305. Politices kandidatexamen s. 308.

Kap. 22. De samhällsvetenskapliga examinas utformning . . . . . . 308 A. Politices magisterexamen ....................... 308 Examens tidigare del; fasta examensämnen ...... 308

Ämnenas omfattning s. 309. Ämnenas inbördes ord- ning s. 311. Ämnenas allmänna inriktning s. 312. Ämnenas innehåll s. 314.

Examens senare del ............................ 319 Huvudämnen s. 320. Uppläggningen av huvudämnets studium s. 320. Stödämnen s. 322.

B. Högre studier efter politices magisterexamen 325 C. Politices kandidatexamen ...................... 328 Kap. 23. Undervisningen och examinationen ................ 331 A. Undervisningen ................................ 331

Behov av översikt och sammanhållande synpunkter s. 332. Det deskriptiva lärostoffets inplacering s. 333 De historiska synpunkterna s. 335. Undervisnings- former s. 336. Allmän samhällsvetenskaplig orienteringskurs s. 336. Undervisningen i enskilda ämnen s. 337. Allmänt samhällsvetenskapligt seminarium s. 339.

B. Examinationen ................................ 340 De särskilda provens omfattning s. 341. Allmänt samhällsvetenskapligt prov s. 344.

Kap. 24. Ämnet företagsekonomi ............................ 347 Tidigare förslag och framställningar ................ 347 Nuvarande anslag och undervisning ................ 351 Allmänna synpunkter ............................. 352

Företagsekonomiskt orienterade ämnen s. 352. Han- delshögskolornas företagsekonomi s. 354. »Samhälls- vetenskaplig» företagsekonomi s. 355. Behovet av undervisning .......................... 358 Kap. 25. Specialmotivering. ................................ 361 1. Behörighet att avlägga examen .................. 361 2. Studiegången ................................ 363 3. Undervisningen .............................. 366 4. Examinationen ................................ 369 5. Betygssystemet ................................ 373 6. Reglementariska frågor ........................ 374 7. Tillval av ämne. Efterprövning .................. 375 8. Riksgiltighet. Förhållandet till andra examina . . . . 375 Kap. 26. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp. .................. 378

Nuvarande fakultetsindelning s. 378. Tidigare framlag- da förslag 5. 379. Kommitténs förslag 5. 385. Ämnes— gruppens ställning i universitetsorganisationen s. 389.

Kap. 27. Lärarorganisationen m. m. ........................ 392 A. Inledning ..................................... 392 Behovet av undervisning s. 393. Antalet studerande s. 395. ' B. Nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap 396 Nationalekonomiens ställning i berörda examina s. 397. Fortsatt utbyggnad s. 398.

Professorer s. 398. Övriga lärare s. 400. Biträdes- personal s. 405.

C. Statistik ...................................... 405 D. Statskunskap .................................. 407 E. Sociologi ..................................... 408

Tidigare förslag 5. 409. Fortsatt utbyggnad s. 411.

Professorer s. 411. Övriga lärare s. 412.

F. Kulturgeografi ................................ 414 G. Företagsekonomi .............................. 415 Allmänna synpunkter s. 415. Kommitténs förslag 5. 416. H. Ekonomisk historia. Modern politisk och social historia ...................................... 417 I. För flera ämnen gemensamma frågor ............ 419

Docenter s. 419. Kursanslag s. 421.

Avd. V. Juris politices magisterexamen.

Kap. 28. Huvudlinjer för kommitténs förslag ................ 425 A. Målsättningen för examen ...................... 425 Tidigare förslag 5. 425. Kommitténs synpunkter s. 426. B. Examcns utformning .......................... 431 C. Studie- och examensstoffet . . ................... 432

De juridiska ämnena s. 432. De samhällsvetenskap— liga ämnena s. 438. D. Studietid och studieordning .................... 441 Normalstudietiden s. 441. Avvägningen mellan juri— dik och samhällsvetenskap s. 441. Ämneskombina- tioner s. 442. Särskilt om den juridiska varianten s. 443. Studiegången s. 444.

Kap. 29. Specialmotivering ................................ 446 1. Behörighet att avlägga examen .................. 446 2. Studiegången för examens tredje del ............ 447 3. Undervisningen .............................. 449 4. Examinationen. Betyg .......................... 450

5. Tillval av ämne. Förhållandet till andra examina m. m. ........................................ 452

Avd. VI. Den praktiska utbildningen.

Kap. 30. Nuvarande läge .................................. 455

Tingstjänstgöring s. 455. Aspirant- och provtjänstgö- ring inom vissa statliga verksamhetsgrenar s. 458. Hovrätterna s. 459. Åklagarväsendet s. 460. Stats- departementen s. 461. Utrikesförvaltningen s. 462. De centrala verken s. 463. Länsstyrelserna s. 464. Praktisk utbildning för studerande vid socialinstituten 465

Kap. 31. Socialufbildningssakkunnigas förslag ..............

Allmän förvaltningspraktik s. 446. Förvaltningspraktik i vissa andra fall 5. 470. Praktikanternas löneförmåner s. 470. Praktikantnämnd s. 471. Yttranden över försla— get s. 472.

Kap. 32. Kommitténs förslag ..............................

A. Utbildningstjänstgöring för förvaltningen ........ Behovet av praktisk tjänstgöring s. 474. Tjänstgö- ringens utformning och omfång 475.

Första perioden 5. 477. Senare perioden 479. Avlöningsförhållanden. Organisation m. m. ......

B. Praktisk utbildning för politices kandidater och magistrar ..................................... C. Mellanpraktik för studerande inom juridisk fa- kultet ........................................

Avd. VII. Kompetens för förvaltningstjänster.

Kap. 33. Förslag till kompetensregler ........................

Tidigare förslag .................................. Kommitténs förslag ............................... Juris kandidatexamen s. 498. Juris politices magis- terexamen s. 498. Politices magisterexamen s. 500. Politices kandidatexamen s. 502.

Utbildningstjänstgöring såsom kompetensvillkor

Avd. VIII. Sammanfattning och kostnadsberäkning.

Sammanfattning ...........................................

Behovet av olika slags utbildning .................. Den juridiska utbildningen ........................ Ämnena i examen s. 506. Studietiden s. 508. Under- visningen s. 508. Examinationen m. m. 509. Juris licentiatexamen s. 510. Lärarorganisation in. 111. s. 511. Vetenskaplig rekrytering s. 512. Den samhällsvetenskapliga utbildningen ............ Politices magisterexamens utformning s. 514. Poli- tices kandidatexamen s. 515. Undervisningen och examinationen m. m. 5. 516. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp s. 517. Lärarorganisation m. m. 5. 517. Den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga utbild-

ningen ........................................ Den praktiska utbildningen ........................ Kompetensbestämmelser ...........................

K-ostnadsberäkning .........................................

Särskilda yttranden .......................................................

473 473

493 494 497

504

504 505

512

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet

Genom beslut den 3 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tolv sakkunniga för att verk— ställa utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina samt i sam- band därmed stående utbildningsfrågor, att utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet, ävensom att i den utsträckning så befunnes påkallat utse sekreterare åt de sakkunniga och tillkalla experter för att stå till deras förfogande för överläggning och samråd.

I enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet den 4 januari 1949 såsom sakkunniga professorn, numera rektorn vid universitetet i Lund Ragnar Bergendal, ordförande, advokaten Bertil Ahrnborg, professorn vid universitetet i Uppsala Per Olof Ekelöf, byråche- fen i socialstyrelsen Erland von Hofsten, juris kandidaten och politices ma- gistern Börje Langendorf, dåvarande lagmannen i Svea hovrätt G. Lindstedt, politices magistern Gunnar Löwegren, professorn vid universitetet i Uppsala Tord Palander, avdelningschefen i inrikesdepartementet, kanslirådet Anders Tottie, direktören Åke G. Wickman samt rektorn vid socialinstitutet i Göte- borg, docenten Arne Wåhlstrand.

Genom beslut den 8 april 1949 bemyndigades departementschefen att till- kalla ytterligare en sakkunnig. Utöver tidigare utsedda elva sakkunniga till— kallades samma dag professorn vid Stockholms högskola Seve Ljungman och byråchefen i riksåklagarämbetet, numera statsåklagaren Gustaf Persson. Sedan Tottie anhållit om entledigande från ifrågavarande uppdrag, tillkal- lade departementschewfen den 16 juni 1949 i hans ställe expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell såsom sakkunnig.

Bland de sakkunniga har såsom vice ordförande fungerat lagmannen Lindstedt. .

Den 26 november 1949 tillkallade departementschefen professorn vid uni- versitetet i Uppsala Gerd Enequist, professorn vid handelshögskolan i Stock- holm Folke Kristensson, professorn vid universitetet i Lund Carl-Erik Quen-

sel samt professorn vid universitetet i Uppsala Torgny Segerstedt att såsom experter biträda de sakkunniga.

Till sekreterare hos de sakkunniga förordnades dels den 22 januari 1949 e. o. byråinspektören i arbetsmarknadsstyrelsen Nils-Otto Witting, dels ock den 19 april 1949 t. f. andre kanslisekreteraren i inrikesdepartementet Göran Karlén. Sedan Karlén anhållit om entledigande från uppdraget förordnades i hans ställe den 16 maj 1949 t. f. andre kanslisekreteraren i nämnda depar- tement Bengt Girell.

De sakkunniga ha antagit benämningen 1949 års kommitté för den juri- diska och samhällsvetenskapliga utbildningen.

Efter framställning från kommittén medgav Kungl. Maj:t den 8 april 1949 att en statistisk undersökning rörande de studerande inom de juridiska fakulteterna fick företagas samt anvisade härför erforderliga medel. Ifråga- varande undersökning har utförts av numera e. o. förste aktuarien i social- styrelsen, fil. dr Sven Moberg.

Till kommittén har för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnats följande framställning:

1) den 31 december 1948 av statsvetenskapliga intresseförbundet angå- ende behovet av studier i ämnet företagsekonomi i statsvetenskaplig examen.

Dessutom ha till kommittén ingivits följande skrivelser: 2) den 8 februari 1949 av Sveriges förenade studentkårer angående dels studietidens längd, dels undervisningsmetodiken och undervisningsfor- merna;

3) den 15 februari 1949 av 1945 års universitetsberedning två till kanslern för rikets universitet ingivna skrivelser jämte däröver avgivna remissyttran- den, nämligen en skrivelse av den 6 februari 1946 från juridiska fakulteten i Lund avseende viss ändring i stadgan angående juridiska examina i syfte att underlätta tillströmningen till den vetenskapliga banan och förbättra den praktiska utbildningen samt en skrivelse av den 7 mars 1946 från juridiska fakulteten i Uppsala avseende frågan om fordringarna för behörighet att avlägga juris kandidatexamen;

4) den 24 mars 1949 av Sveriges förenade studentkårer angående tenta- mensperioder och giltighetstid för betyg;

5) den 28 mars 1949 av svenska klassikerförbundet angående behovet av kunskaper i latin för juridiska studier;

6) den 12 maj 1949 av Sveriges juristförbund angående inrättandet av ett rättsvetenskapligt forskningsråd;

7) den 8 juni 1950 av föreningen svensk avdelning av International Law Association angående ämnet folkrätt samt

8) den 15 februari 1952 av kanslern för rikets universitet sex till kanslern under åren 1940—1942 ingivna skrivelser jämte däröver avgivna remiss- yttranden m. m. avseende utformningen av statsvetenskaplig examen samt därmed sammanhängande frågor.

Kommittén överlämnade den 12 november 1949 till chefen för ecklesiastik- departementet P. M. om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949: 52). Sedan kommittén numera slutfört sitt uppdrag får kom- mitte'n härmed vördsamt överlämna betänkande om den juridiska och sam- hällsvetenskapliga utbildningen.

I avseende på vissa punkter av kommitténs förslag ha särskilda yttranden avgivits av ledamöterna Ahrnborg, von Hofsten, Langendorf, Lindstedt, Löwegren och Persson.

Till betänkandet har i särskild volym ( SOU 1953:16 ) fogats förslag till stadgor om juridiska examina och om samhällsvetenskapliga examina, för- slag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan angående filosofiska examina, förslag till kungörelse om utbildningstjänstgöring för förvalt- ningstjänst 111. 111. samt förslag till kungörelser 0111 vissa ändringar i gäl- lande generella kompetensföreskrifter. Denna volym innehåller även den ovannämnda av Moberg utförda statistiska undersökningen samt ytterligare två för kommitténs räkning utförda statistiska undersökningar, nämligen en om politices magisterexamen m. m. och en 0111 utbildning och ålder för vissa befattningshavare i offentlig tjänst. I densamma ingå dessutom över- sikter över den rätts- och samhällsvetenskapliga utbildningen i vissa främ- mande länder samt exempel på studieplaner för de ämnen, som skola ingå i de av utredningsuppdraget berörda examina, jämte vissa andra bilagor.

Stockholm den 27 april 1953.

Ragnar Bergendal

Bertil Ahrnborg Per Olof Ekelöf Erland von Hofsten Börje Langendorf G. Lindstedt Seve Ljungman Gunnar Löwegren Erik Montell Tord Palander

Gustaf Persson Åke G. Wickman Arne Wåhlstrand

/ Bengt Girell Nils-Otto Witting

INLEDNING

Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningen återfinnas i statsrådsprotokollet över ecklesiastik- ärenden för den 3 januari 1949. Efter gemensam beredning med chefen för justiticdepartementet anförde dåvaran- de chefen för ecklesiastikdepartemen- tet, statsrådet Weijne, följande:

Under senare år har från olika håll fram- ställts önskemål om reformering av det juri— diska undervisnings- och examensväsendet. En översyn av juristutbildningen är moti- verad även med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de grundläggande be- stämmelserna därom tillkommo. Den nuva- rande examensordningen tillkom i huvud— sak är 1904, och den har sedermera ändrats endast i mindre betydelsefulla avseenden. De viktigaste ändringarna gjordes år 1935 i samband med inrättandet av statsveten— skaplig examen, då nu gällande stadga an- gående juridiska examina utfärdades.

Utöver den kritik mot den nuvarande ju— ristutbildningen, som framkommit i den offentliga debatten, ha kritiska synpunkter och reformkrav framförts i vissa till eckle- siastikdepartementet inkomna framställ- ningar. Sålunda har 1945 års universitets- beredning i april 1947 hemställt, att en sär- skild utredning av de juridiska examina samt den av dessa betingade studie— och forskningsverksamheten vid de juridiska fakulteterna snarast möjligt måtte komma till stånd. Liknande önskemål ha fram— förts av Sveriges juristförbund i september 1948 samt av styrelsen för Sveriges förenade studentkårer i april 1948. Den sistnämnda organisationen önskar dessutom, att även de statsvetenskapliga examina samtidigt upptagas till omprövning. Jag erinrar vi- dare om 1943 års domarutredning (stat. off. utr. 1946: 57), som även uttalade sig i vissa frågor angående den juridiska undervis- ningen.

I kritiken av den nuvarande juristutbild- ningen har bland annat gjorts gällande, att

studierna till juris kandidatexamen för många studerande kräva alltför lång tid och att många avsluta sina studier utan att ha tagit examen. Detta kan givetvis bero på att åtskilliga, som påbörja juridiska stu- dier, sakna personliga förutsättningar här- för. Men även lärostoffct och examensford- ringarna ha ansetts vara alltför omfattan- de. Ofta framhållas även de olägenheter, som föranledas av att examensstadgan för tillträde till studierna kräver studentbetyg i vissa särskilda ämnen, bland dem latin, och att på grund härav tidskrävande kom- pletteringsstudier efter studentexamen bli- va nödvändiga. Kravet på latinkunskaper har vidare ansetts framkalla ett begåv- ningsurval i orätt riktning, enär realstu- denter med goda betyg ogärna underkasta sig dessa tidskrävande kompletteringsstu— dier.

Kritiken synes med rätta ha gjort gällan- de, att kursfordringarna icke äro tillräck- ligt anpassade efter det praktiska livets be- hov. Utbildningen säges vara alltför ensi- digt inriktad på domare- och advokatkar- riären och anses icke beakta det förhållan- det, att omkring hälften av alla jurister går till förvaltningen. Ibland efterlyses därför en specialisering, som kunde göra den exa- minerade juristen mera skickad för den särskilda uppgift inom det juridiska ar— betsfältet, åt vilken han önskar ägna sig. En anmärkning, som framförts med stor tyngd, är att de juridiska studierna icke förmedla tillräckliga insikter i samhälls— livets ekonomiska och sociala problem samt att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisnings— schemat.

Reformkrav ha även framkommit beträf- fande själva undervisningen vid de juri— diska fakulteterna. Den säges ibland vara alltför omfattande och icke tillräckligt ef- fektiv, beroende på att man i alltför stor utsträckning fasthåller vid föreläsningar och kurser såsom en huvudsaklig undervis- ningsform. Läroböcker finnas icke att till— gå i nödig omfattning. Ofta har i diskussio-

nen gjorts gällande, att undervisningen är alltför teoretisk. Man önskar i stället flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till praktiska övningar över— huvud taget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i under- visningen. Omvänt har också framhållits, att utbildningen icke har en tillräckligt ve- tenskaplig karaktär utan i alltför hög grad avser inlärandet av en elementär kunskap om lagstiftningens innehåll.

I vad mån den kritik, för vars huvudlin— jer här redogjorts, är berättigad, skall icke här diskuteras. Uppenbart är emellertid, att de juridiska fakulteterna ha stora svårig- heter att bemästra. Anpassningen efter nya krav har sålunda försvårats dels av den oerhörda ökningen genom lagstiftning och annan rättsbildning av det material, som skall tillgodogöras i undervisningen, dels av en mycket stark ansvällning av de stu- derandes antal. Lärarkrafterna ha länge varit otillräckliga till antalet, och fakulte- terna ha dessutom haft svårt att besätta befintliga befattningar med fullgoda kraf- ter.

Under de sista åren ha emellertid de ju- ridiska fakulteterna fått något ökade mate- riella resurser. Sålunda ha enstaka nya lä— rarbefattningar inrättats, anslag till nya undervisningskurser beviljats och stipen- dier för högre studier ställts till förfogan- de. Ännu återstår emellertid en hel del att göra även ifråga om dessa förhållanden.

Tiden torde således nu vara inne för en från skilda håll påyrkad översyn av de be- stämmelser, som gälla det juridiska under- visnings- och examensväsendet. Det synes mig påkallat, att särskilda sakkunniga till- kallas för att verkställa denna översyn och föreslå åtgärder för att effektivisera den juridiska utbildningen och anpassa den- samma efter samhällets aktuella krav.

De spörsmål, åt vilka de sakkunniga i första hand böra ägna uppmärksamhet, torde ha framgått av den kritik av den juri— diska utbildningen, för vars huvuddrag jag redogjort. Därutöver vill jag framhålla föl- jande synpunkter.

Det bör övervägas, om särskilda ford- ringar, exempelvis kvalificerade betyg i vissa ämnen, böra uppställas för att de, som avlagt studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper, skola erhålla tillträde till juridiska studier. Vi- dare böra de sakkunniga taga ställning till vilken eller vilka linjer på gymnasiet, som

skola godtagas, och i samband därmed kra— vet på latinkunskaper. En översyn av det nuvarande dispensförfarandet för vinnande av inträde vid universitet och högskolor i och för bedrivande av juridiska eller stats- vetenskapliga studier synes även motiverad. Någon form av kvantitativ begränsning av tillströmningen till de juridiska fakulteter- na (>>numerus clansus») torde däremot icke vara lämplig. Anordningar för >>utgallring>> på ett tidigt stadium av dem, som befinnas olämpliga för juridiska studier, böra däre- mot övervägas. Lösningen av sistnämnda fråga torde också inverka på spörsmålet om formerna för tentamina eller andra pröv- ningar.

Omfattningen av ]äro- och examensstof— fet bör granskas med syfte att såvitt möj- ligt begränsa och koncentrera detsamma. Detta kan möjligen ske på det sätt, att kra- ven på inlärande och behärskande av lagars och författningars detaljer minskas, medan större vikt lägges vid en levande kännedom om vår rättsordnings huvudlinjer. Det bör övervägas, huruvida examensämnenas antal lämpligen kan minskas genom sammanslag- ning av vissa inbördes närstående bland de nuvarande ämnena. När det gäller lärostof— fets omfattning bör en vägledande syn- punkt vara, att universitetsstudierna till juris kandidatexamen skola göra de exami— nerade juristerna i så hög grad som möjligt skickade för praktisk juridisk verksamhet. Denna synpunkt får emellertid icke undan- skymma det generella kravet, att undervis- ningen måste bibehålla en vetenskaplig ka- raktär. Juris kandidatexamens betydelse som grund för vetenskaplig utbildning måste därför också beaktas.

För att vinna en önskvärd specialisering av de juridiska studierna har i den offent- liga debatten förslag väckts om en uppdel- ning av juris kandidatexamen i skilda stu— dielinjer, närmast en »domarlinje» och en »förvaltningslinje». Förslaget bör prövas, men synes vara förenat med vissa nackde- lar och skulle bland annat medföra en icke önskvärd begränsning av cxamenskompe- tensen. Däremot torde en specialisering inom juris kandidatexamen antingen på de privaträttsliga eller offentligrättsliga äm- nena erbjuda vissa fördelar. En sådan spe- cialisering torde kunna vinnas på olika sätt, t. ex. genom överkurser i vissa ämnen eller krav på högre betyg. Övervägas bör dessutom huruvida vissa ämnen kunna vara frivilliga, såsom för närvarande är

fallet med alternativt nationalekonomi el- ler romersk rätt. Examen som sådan torde dock böra grunda allmän kompetens. Frå- gan om efterprövning efter avlagd tenta- men eller examen bör även utredas. De sak- kunniga böra emellertid vara oförhindrade att söka en lösning av här nämnda utbild- ningsfrågor även efter andra linjer.

I samband med spörsmålet om en specia- lisering av de juridiska studierna på vissa huvudämnen bör förhållandet till den nu— varande statsvetenskap]ig—juridiska exa— men ingående dryftas. Förhållandet till de nuvarande politices magisterexamina torde också böra uppmärksammas, när det gäller att finna former för att giva de juris stude- rande större insikter i sociala, ekonomiska och samhälleliga frågor överhuvud taget. I detta sammanhang böra de sakkunniga även pröva ett uppslag som framkommit om att inrätta en grundläggande samhälls— vetenskaplig examen gemensam för jur. kand.— och pol. mag.examina.

Då de sakkunniga för juristutbildningen icke kunna undgå att även upptaga frågor rörande de statsvetenskapliga examina till behandling, synes det mig lämpligt att ut— vidga de sakkunnigas uppdrag till att om- fatta även den samhällsvetenskapliga ut- bildningen. Utredningsarbetet i vad avser de samhällsvetenskapliga studierna torde emellertid i stort sett kunna inskränkas till en omprövning av de förslag rörande stats— vetenskapliga examina m. in., som social- utbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Med hänsyn till de mycket väsentliga er- inringar mot sakkunnigförslaget, som framkomma vid ärendets remissbehandling, har jag nämligen funnit, att en överarbet- ning av socialutbildningssakkunnigas be— tänkande i vad avser de statsvetenskapliga utbildningslinjerna är nödvändig, innan dessa frågor kunna bringas till en lösning.

I fråga om den juridiska utbildningen torde vidare den nuvarande praktiska kur- sen böra underkastas en noggrann ompröv- ning, eftersom den anses för närvarande icke vara anordnad på ett tillfredsställande sätt. Ganska allmänt kräves, att den utvid— gas och rationaliseras eller att den såvitt möjligt ersättes med praktisk tjänstgöring. Domarutredningens förslag, att den prak- tiska undervisningen skall sammanföras med undervisningen i övrigt i den utsträck— ning detta är möjligt, bör givetvis prövas i detta sammanhang. Vid sidan av en prak- tisk kurs eller tjänstgöring kan ifrågakom-

ma, att undervisning vid fakulteterna av utanför desamma stående praktiskt verk— samma jurister, särskilt över vissa special— frågor, inordnas såsom ett fast led i stu- diegångeu.

I fråga om formen för de akademiska lärarnas undervisning bör särskilt tillses, att största möjliga utrymme beredes för seminarieövningar och annan undervisning, som kräver en självständig insats av de studerande. Undervisningens egenskap att vara obligatorisk eller frivillig torde lika- ledes böra närmare bestämmas.

Frågan om åtgärder för åstadkommande av läroböcker är av stor vikt och hör av de sakkunniga upptagas till prövning. Det bör också övervägas, huruvida andra åtgärder kunna vidtagas för undervisningens främ— jande.

I det föregående har avsetts den allmän- na juridiska ämbetsexamen, för närvaran- de henämnd juris kandidatexamen. Beträf- fande den högsta examen, juris licentiatexa— men, bör undersökas, om ändrade bestäm- melser äro påkallade, möjligen av den in— nebörd att denna examen erhåller en mera självständig ställning och betydelse i för- hållandet till doktorsgraden än nu är fal- let. De sakkunniga böra slutligen taga ställ- ning till frågan om särskilda anslag till juridisk forskning, enär denna för närva- rande icke kan erhålla anslag vare sig från nu existerande forskningsråd eller från statliga fonder.

Utredningen bör uppmärksamma de er— farenheter, som gjorts i utlandet och i syn— nerhet i övriga nordiska länder. Särskilt bör kontakt sökas med en i Danmark pågå— ende utredning om motsvarande spörsmål.

Såsom jag förut framhållit, böra de juri- diska och de statsvetenskapliga examina bliva föremål för gemensam utredning. Härför talar även nödvändigheten av en förutsättningslös undersökning angående behovet av arbetskraft med olika slag av rätts— och samhällsvetenskaplig utbildning inom skilda områden. I samband därmed böra de 'sakkunniga även verkställa en översyn av kompetensfordringarna för tjänster inom statsförvaltningen.

I övrigt höra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frå- gor, som finnas vara av betydelse för deras arbete. I den mån de sakkunniga anse lämpligt, synes utredningen kunna arbeta på två sektioner, varav en för de juridiska och en för de statsvetenskapliga examina.

Som av direktiven framgår har kom- mittén att göra en utredning av det juri- diska undervisnings- och examensvä- sendct. I detta hänseende framlägger kommittén förslag om djupgående änd- ringar i fråga om utformningen av nu- varande juris kandidatexamen och juris licentiatexamen. En mera ändamålsen- ligt anordnad juridisk utbildning förut- sätter emellertid därjämte en väsentlig förstärkning av de mycket fåtaliga lä— rarkrafterna vid de juridiska fakulteter- na. Kommittén framlägger därför för- slag om inrättande av nya lärarbefatt- ningar m. m.

I enlighet med direktiven har kom- mittén övervägt anordningar för »ut- gallring» på ett tidigt stadium av dem som befinnas olämpliga för juridiska studier. Dessa överväganden ha lett till att kommittén föreslår införandet av ett system med avrådning och avstängning av för sådana studier icke lämpade stu- derande.

Utöver spörsmålet om den juridiska utbildningen har kommittén enligt di- rektiven att göra en översyn av den sam- hällsvetenskapliga utbildningen. Det nt- talades, att'utredningsarbetet härvidlag i stort sett borde kunna inskränkas till en omprövning av de förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m., som socialutbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Kommittén har emellertid fun- nit att med hänsyn till nu rådande för- hållanden de statsvetenskapliga exa- mina måste bli föremål för en grundlig översyn. Denna har så vitt det gäller den rent samhällsvetenskapliga utbild- ningen lett till att kommittén föreslår inrättande av en ny samhällsvetenskap- lig examen, vilken bör ersätta nuvaran- de statsvetenskaplig-filosofisk examen.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter för vilka en blandad juridisk-samhällsve-

tenskaplig examen i första hand är av- sedd, har kommittén funnit en omge- staltning jämväl av nuvarande statsve- tenskaplig-juridisk examen nödvändig. Härvid föreslås att det juridiska insla- get i denna examen utvidgas samt att det samhällsvetenskapliga inslaget ges en något ändrad inriktning. De föränd- ringar, som förordas i fråga om juris kandidatexamen och den rent samhälls— vetenskapliga examen, ha gjort det möjligt att ge nu ifrågavarande examen en lämpligare utformning, varvid i stort sett den undervisning som kommer att meddelas för de båda andra examina kunnat utnyttjas. Den sålunda före— slagna blandade examen bör ersätta statsvetenskaplig-juridisk examen.

Kommittén har ansett en förstärk— ning av den samhällsvetenskapliga lä- rarorganisationen erforderlig. Härvid föreslås bland annat inrättande av lä- rartjänster i företagsekonomi, vilket ämne för närvarande icke är företrätt vid universiteten och de fria högsko- lorna. För behandling av frågor röran- de de föreslagna samhällsvetenskapliga examina har det befunnits angeläget att företrädarna för de samhällsvetenskap- liga ämnena bilda en särskild grupp inom de humanistiska sektionerna. För- slag härom framlägges.

I likhet med soeialutbildningssakkun- niga anser kommittén att behov före- ligger av en på lämpligt sätt utformad praktisk utbildning för blivande för- valtningstjänstemän. Denna bör i första hand ställas till förfogande för dem som avlagt den blandade juridisk-samhälls- vetenskapliga examen, men synes jäm- väl böra stå öppen för juris kandidater. Den sålunda erforderliga utbildnings— tjänstgöringen bör ges en delvis annan utformning än vad nämnda sakkunniga föreslogo. *

I samband med frågan om en reform av själva juristutbildningen har kom-

mittén haft att taga ställning till spörs- målet om särskilda anslag till juridisk forskning. På grund av detta ärendes i förhållande till utredningsuppdraget i övrigt mera fristående natur och dess enligt kommitténs uppfattning bråd- skande beskaffenhet ansåg kommittén det lämpligt att bryta ut detsamma till särskild behandling. P. M. i ämnet av- gavs den 12 nov. 1949 (SOU 1949: 52). I denna förordade kommittén inrättan- de av ett rättsvetenskapligt forsknings- råd samt föreslog anslag till detsamma. Kommitténs förslag har ännu icke rea- liserats.

Vid utformningen av examina måste hänsyn tagas till det föreliggande beho— vet av arbetskraft med olika slag av rätis- och samhällsvetenskaplig utbild- ning. Detta underströks även i direkti— ven. För belysning av denna fråga har bland annat utnyttjats ett av socialsty- relsen insamlat och bearbetat material med uppgifter om de examina, som av- lagts av tjänstemän i statlig och kom- munal verksamhet. Till en del har detta material ytterligare bearbetats inom so- cialstyrelsen för kommitténs räkning. Kommittén har vidare införskaffat vissa uppgifter angående jurister i enskild tjänst.

Härutöver har kommittén låtit verk— ställa två särskilda statistiska undersök- ningar.. Den ena avser studieresultat, studietid, val av yrke m. m. för jurister av studentärgängarna 1937 och 1943. Den andra omfattar uppgifter rörande betygs- och ämnesfördelning i avlagda politices magisterexamina samt i vissa filosofie kandidatexamina jämte en på en enkät grundad undersökning röran— de politices magisterexamen. Föreva- rande undersökningar redovisas i sin helhet såsom bilagor till kommitténs be- tänkande.

I direktiven uttalas att kommittén bör verkställa en översyn över gällan-

de kompetensregler inom statsförvalt- ningen. Enligt bemyndigande den 7 mars 1952 har chefen för civildeparte- mentet tillkallat två utredningsmän för att verkställa utredning rörande gällan- de kompetensfordringar och därmed sammanhängande frågor. Med utred- ningsmännen, vilka antagit namnet kompetensutredningen, har kommittén överenskommit angående arbetsfördel- ningen mellan kommittén och utred- ningen. Enligt denna överenskommelse har kommittén inskränkt sig till att fö- retaga en värdering i kompetenshänse— ende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt framlägga förslag till därav betingade modifikationer i gällande generella kompetensbestämmelser. Kommittén framlägger förslag i enlighet härmed.

Beträffande möjligheterna för dem vilka icke avlagt studentexamen att vin- na inträde vid universitetet och hög— skolor i och för bedrivande av juridiska och samhällsvetenskapliga studier utta- las i direktiven att en översyn av det nuvarande dispensförfarandet synes motiverad. Sedan chefen för ecklesia- stikdepartementet den 29 juni 1950 till- kallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande villkoren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen har kom- mittén icke ansett sig böra upptaga denna fråga till behandling. Utrednings- mannen har sedermera avgivit betän— kande i ämnet (SOU 1952: 29).

Utredningens bedrivande

Vid fullgörandet av utredningsupp— draget har kommittén delvis arbetat på sektioner av vilka den ena förberett frå- gor rörande juris kandidatexamen och juris licentiatexamen, den andra frågor angående de samhällsvetenskapliga exa— mina. Den förra sektionen har arbetat under ledning av ordföranden och den

senare under ledning av ledamoten Pa- lander. Såsom arbetsutskott inom kom— mittén ha fungerat ordföranden och le- damoten Ekelöf jämte sekreterarna.

Kommittén har vid utarbetandet av studieplaner m. m. för examensämnena i juris kandidatexamen biträtts av de- centen Svante Bergström jämte vissa andra yngre universitetslärare. Vidare har filosofie licentiaten och civilekono- men Sven Igglund biträtt vid utarbetan— det av förslag rörande ämnet företags- ekonomi.

I april 1950 utsände kommittén till de akademiska lärarna i juridiska och sam- hällsvetenskapliga ämnen vid universi- teten i Uppsala och Lund samt högsko- lorna i Stockholm och Göteborg sam- manställningar över kommitténs preli- minära förslag till examinas utformning m. m. Ifrågavarande sammanställningar tillställdes jämväl representanter för be- rörda studerande vid nämnda läroan- stalter. På grundval av det material som sålunda utsänts ha överläggningar ägt rum mellan delegationer från kommit- tén och de akademiska lärarna samt re- presentanter för de studerande, nämli- gen i Göteborg den 17—18 april, i Lund den 3—5 maj, i Uppsala den 8—10 maj samt i Stockholm den 11—13 maj 1950.

Angående de rätts- och samhällsve- tenskapliga examinas utformning samt behovet av personer med sådan utbild- ning har kommittén verkställt en enkät omfattande ett fyrtiotal myndigheter, organisationer och sammanslutningar. Beträffande den blandade juridisk-sam- hällsvetenskapliga examen har kommit- tén dessutom samrått med ett antal che- fer för ämbetsverk samt med avdel- ningscheferna vid länsstyrelsen i Stock- holms län. Vidare har behovet av en så- dan examen och dess utformning be- handlats vid besök hos vissa personal- chefer vid centrala verk och myndig- heter.

.

I fråga om den föreslagna utbild- ningstjänstgöringen för blivande för- valtningstjänstemän samt mellanprak- tik för juris studerande har kommittén samrått med hovrättspresidenterna samt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar. Den förstnämnda tjänstgöringen har dessutom behandlats vid överläggningar med representanter för svenska stadsförbundet och lands- kommunernas förbund samt med ordfö- randen i föreningen Sveriges landsfis- kaler.

Kommittén har slutligen samrått med 1948 års länsstyrelseutredning angåen- de vissa utbildningsfrågor.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss har kommittén avgivit följande utlåtan- den:

1) den 2 november 1950 över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande (SOU 1950: 28);

2) den 18 december 1950 över 1945 års universitetsberednings betänkande V, examina och undervisning, universi- tetsstatistik (SOU 1949: 54);

3) den 11 juni 1951 över universitets- beredningens betänkande VI, Kap. 1: stöd åt den vetenskapliga publikations- verksamheten (SOU 1951: 9).

Utlåtandet över universitetsbered— ningens betänkande V gällde däri fram— lagda förslag angående utbildningen av lärare i samhällslära samt vissa därmed sammanhängande frågor. De av kom- mittén framförda synpunkterna avsågo främst utbildningen av gymnasielärare i nämnda ämne samt möjligheterna att samordna denna utbildning med den av kommittén föreslagna utbildningen för samhällsvetenskapliga examina. Kom— mitténs utlåtande återgives i sin helhet såsom bilaga 15 i den andra volymen av betänkandet.

I skrivelse den 20 december 1949 till chefen för försvarsdepartementet har kommittén i anslutning till 1948 års

värnpliktsutrednings betänkande (SOU 1949: 46) framfört vissa synpunkter på värnpliktstjänstgöringens förläggning med hänsyn till det akademiska läsåret.

Vidare har kommittén i skrivelse till skolöverstyrelsen den 21 december 1950 med anledning av den föreslagna gym- nasiereformen framlagt synpunkter på behovet av förkunskaper för juridiska studier samt på utbildningen av gym- nasielärare i samhällslära.

För att inhämta upplysningar och er- farenheter angående utländska förhål- landen ha resor företagits dels under år 1949 av ordföranden, ledamoten Mon- tell och sekreteraren Witting till Fin- land, av ordföranden och sekreteraren Girell till Norge samt av ordföranden och Montell till Danmark, dels ock un- der år 1950 av ledamoten Ekelöf till

Schweiz, Tyskland och Österrike samt av ledamoten Palander till Finland, Norge, Danmark och England.

Följande ledamöter ha dessutom i samband med utlandsvistelser för annat ändamål företagit studier för kommit- téns räkning: Ahrnborg i Amerikas för- enta stater, Ekelöf i England, von Hof- sten i Schweiz och Tyskland samt i Ne- derländerna och Frankrike, Ljungman i Belgien och Nederländerna samt Pa- lander i Frankrike. Härutöver må näm- nas, att juris doktorn Björn Ahlander i samband med vistelse i Amerikas för- enta stater samt juris kandidaten Gun- nel Ljungar i samband med vistelse i Frankrike ha införskaffat uppgifter an- gående juristutbildningen m. m. i res- pektive länder.

AVDELNING I

DE RÄTTS- OCH SAMHÄLLSVETENSKAPLIGT UTBILDADE PÅ ARBETSMARKNADEN

I direktiven för kommitténs utred- ningsuppdrag framhålles att en förut- sättningslös undersökning bör göras an- gående behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsveten- skaplig utbildning inom skilda områ- den. Därjämte uttalas, att kommittén i samband därmed bör verkställa en översyn över kompetensreglerna inom statsförvaltningen.

En undersökning rörande behovet av arbetskraft med rätts- och samhällsve- tenskaplig utbildning kan i första hand giva en bild av förhållandena vid under- sökningstillfället. På grundval av en så- dan undersökning kunna icke några be- stämda slutsatser angående det fram- tida behovet dragas. Utvecklingen här- vidlag är nämligen beroende av många olika faktorer, t. ex. politiska och eko- nomiska, vilkas framtida betydelse icke kan förutsägas.

Behovet av olika utbildningsformer får alltså bedömas med utgångspunkt från nuvarande förhållanden. För att belysa dessa har dels verkställts en all— män översikt över de inom statsförvalt- ningen förekommande kompetensreg- lerna och arbetsuppgifterna, dels gjorts statistiska undersökningar rörande de personer med rätts— och samhällsveten- skaplig utbildning, som äro sysselsatta

såväl inom den statliga och kommunala förvaltningen som i enskild tjänst. Re- sultaten av dessa utredningar framläg- gas i det följande. På grundval av dem kan man enligt kommitténs mening erhålla en tillräckligt klar bild av vilka utbildningsformer, som äro erforderliga.

Kommitténs förslag beträffande kom- petensreglerna för tjänster inom stats— förvaltningen återfinnas i avdelning VII av detta betänkande. Det kan redan nu anmärkas, att kommittén, efter överenskommelse med den år 1952 tillsatta kompetensutredningen, endast företagit en värdering i kompetenshän- seende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt föreslagit därav betingade modifikatio- ner i gällande generella kompetensbe- stämmelser.

Det må i detta sammanhang erinras om att en undersökning angående beho- vet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft på sin tid företogs av social- utbildningssakkunniga och redovisades i dessas betänkande II (SOU 1946: 30). Denna undersökning omfattade dels en redogörelse för gällande kompetens- regler, dels en översikt över den fak- tiska utbildningen inom vissa delar av statsförvaltningen per den 1 janutari 1943.

Kap. 1. Kompetensregler och arbetsuppgifter inom statsförvaltningen

1. Socialutbildningssakkunnigas undersökning

Socialutbildningssakkunnigas under- sökning avsåg att ge en koncentrerad överblick över gällande kompetensreg- ler inom förvaltningsområden, för vilka en samhällsvetenskaplig examen kunde tänkas medföra kompetens. Undantagna voro sålunda, förutom domstolsväsen- det, dels verk med juridiska funktioner, dels områden, där specialutbildning av annan än samhällsvetenskaplig art er- fordrades, dels ock tjänster, för vilka högre utbildning icke fordrades eller uppenbarligen icke borde fordras. Un- dersökningen bestod i en uppräkning av de befattningar vid olika centrala verk och myndigheter, för vilka enligt gällande kompetensregler fordrades:

a) juris kandidatexamen jämte tings- meritering, helt eller delvis,

b) juris kandidatexamen, c) examen inför juridisk fakultet, d) examen inför filosofisk fakultet i

bland annat samhällsvetenskapliga äm- nen'samt

e) juridisk, filosofisk, ekonomisk el- ler annan högre examen.

Härutöver redogjordes för de kompe- tensregler, som gällde för statsdeparte- menten, länsstyrelserna och vissa lärda verk samt för motsvarande förhållan- den inom den kommunala förvalt- ningen. .

Soeialutbildningssakkunnigas under- sökning utvisade, att reglerna för kom— petens till olika tjänster inom statsför- valtningen lämnade utrymme för många olika utbildningsvägar. De sakkunniga förordade i sitt förslag, att principen om konkurrerande kompetens för ett relativt stort antal tjänster borde bibe-

hållas. Genom den konkurrerande kom- petensen bereddes förvaltningen möj- lighet att pröva olika utbildningstyper samt att bilda sig en självständig upp- fattning om värdet av dessa. En sådan anordning måste enligt de sakkunniga tillerkännas ett avgjort företräde fram- för ett system, där man med utgångs- punkt från läget vid en viss tidpunkt fastställde för längre tid gällande, bin- dande regler av innehåll att en viss ut- bildning ensam skulle meritera för viss grupp av tjänster. De sakkunniga fram- lade dessutom konkreta förslag till änd- ring av olika kompetensregler.

Resultaten av socialutbildningssak- kunnigas undersökning äro fortfarande i stort sett aktuella. Under de senaste åren ha visserligen en del äldre verk erhållit nya instruktioner, varjämte nya verk och myndigheter tillkommit, men dessa förhållanden synas icke nämnvärt ha förändrat helhetsbilden. Nedan läm- nas en översikt över nuvarande ord- ning.

2. Gällande bestämmelser

De villkor, som föreskrevos för an- ställning i statsförvaltningen, voro tidi- gare sammanförda i Kungl. Maj:ts kun- görelse den 12 maj 1865 angående för- ändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar. Ändringar i de i denna kungörelse föreskrivna kom- petensbestämmelserna ha flera gånger vidtagits; kungörelsen har numera i vä- sentliga delar ersatts med särskilda be- stämmelser i instruktioner för verk och myndigheter. I sin nuvarande lydelse gäller emellertid 1865 års kungörelse fortfarande för statsdepartementen, utom för utrikesdepartementet, vidare för kammarkollegiet, för Vissa befatt-

ningar i kommerskollegium samt för länsstyrelserna. .

För åtskilliga verk och myndigheter innehålla instruktionerna inga kompe- tensbestämmelser. Detta gäller främst under senare år inrättade verk samt äldre verk, vilka relativt nyligen fått nya instruktioner. Sålunda återfinnas inga kompetensbestämmelser i t. ex. in- struktionen den- 26 sept. 1947, för riks— räkenskapsverket eller i instruktionen den 27 maj 1949 för bostadsstyrelsen. Ej ens för befattningar vid bostadssty- relsens ombudsmannasektion eller för befattningar å den juridiska sektionen inom nämnda styrelses lånebyrå ha några särskilda kompetensbestämmelser uppställts. Vidare kan nämnas att for- mellt ingen kompetens föreskrivits för befattningar vid en så pass typisk för- valtningsdomstol som försäkringsrådet med undantag för två av rådets leda- möter, vilka skola ha avlagt juris kandi- datexamen.

I de fall, där instruktionerna inne- hålla särskilda kompetensbestämmelser, äro dessa av mycket olika omfattning. Allmänt gäller emellertid att kompetens- föreskrifter saknas för befattningar som verkschefer och motsvarande. I regel avse de meddelade bestämmelserna en- dast ordinarie tjänster, varvid de i vissa fall endast gälla ett fåtal befattningar i högre lönegrad, i andra fall samtliga i lönegrad Ca 25 eller högre. Endast i en- staka fall omfatta bestämmelserna jäm- väl vissa icke-ordinarie befattningar i lönegrad Ce 25 eller högre (statsdepar- tementen, statskontoret, kontrollstyrel— sen).

Ovan framhölls att 1865 års kungö- relse fortfarande är tillämplig för stats- departementen utom för utrikesdeparte- mentet. De i kungörelsen meddelade he- stämmelserna innebära numera att för anställning i justitiedepartementet krä- ves juris kandidatexamen samt för au-

ställning i övriga departement nämnda examen eller kansliexamen. Sistnämnda examen avskaffades samtidigt som stats- vetenskaplig examen inrättades. Be- stämmelserna ha därefter tolkats så, att statsvetenskaplig-juridisk examen an- setts medföra enahanda behörighet som kansliexamen.

Inom utrikesdepartementet finnas sär- skilda kompetensföreskrifter endast för befattning som attaché. Bestämmelserna härom återfinnas i Kungl. kungörelsen den 12 sept. 1919 angående antagande och utbildning av attachéer i utrikes- departementets tjänst med däri senast den 20 aug. 1952 vidtagna ändringar. Sö- kande till sådan befattning skall ha av- lagt antingen juris kandidatexamen med minst betyget godkänd i nationaleko- nomi eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller filosofie kandidatexamen med minst betyget med beröm godkänd i nationalekonomi och minst betyget godkänd i statskunskap eller ock på visst sätt kvalificerad examen från han- delshögskola. De båda sistnämnda exa- mina skola därjämte kompletteras med vad som fordras inom den juridiska de- len av statsvetenskaplig-juridisk exa- men.

För länsstyrelsernas del gäller 1865 års kungörelse med däri, senast den 31 dec. 1943 och den 19 maj 1944, före-

tagna ändringar. Bestämmelserna i fråga innebära att juris kandidatexamen krä- ves för befattning å landskansli samt nämnda examen eller statsvetenskaplig- juridisk examen för befattning å lands- kontoret. (För landskanslist- och lands- kontoristbefattningar gälla andra be- stämmelser). I fråga om vissa tjänster å landskontorets taxeringssektion (taxe- ringsintendent och taxeringsinspektör) har emellertid som alternativt kom- petenskrav även uppställts examen vid handelshögskola. För vissa tjänster å sistnämnda sektion (taxeringsrevi-

sor och taxeringsassistent) utgör sådan examen ensam kompetensvillkor.

Inom domstolsväsendet sker rekryte— ringen av domare (vid statliga domsto- lar och rådhusrätter) med personer som längre eller kortare tid tjänstgjort vid hovrätt. I detta sammanhang torde det därför vara tillfyllest att angiva de villkor, som uppställas för antagning som fiskalsaspirant i hovrätt. Härför fordras avlagd juris kandidatexamen jämte fullständig tingsmeritering (två och ett halvt års tjänstgöring i domsaga eller vid rådhusrätt med minst tre lag- farna ledamöter). Lika med domsago— tjänstgöring under högst sex månader räknas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid i hovrätt eller såsom biträde åt statsåklagare eller åt ledamot av Sve- riges advokatsamfund.

Den som antages för fullgörande av tingsmeritering vid domsaga benämnes tingsnotarieaspirant och skall hava av- lagt juris kandidatexamen. Tidcn för anställning som aspirant bör i regel ej överstiga sex månader. Efter godkänd aspiranttjänstgöring erhålles befattning såsom tingsnotarie, därest vederbörande uppnått 23 års ålder.

Inom åklagarväsendet skiljes mellan åklagare med landsfogdekompetens och åklagare med distriktsåklagarekompe- tens. Till den förra gruppen höra lands- fogdar, biträdande landsfogdar och landsfogdeassistenter samt statsåklagar- na i Stockholm, Göteborg och Malmö (tidigare benämnda förste stadsfiska- ler) och stadsfiskaler i dessa och andra större städer. Landsfogdekompetens in- nebär avlagd juris kandidatexamen, fullständig tingsmeritering, viss prak- tisk polistjänstgöring och aspiranttjänst- göring hos landsfogde eller annan stats- åklagare samt polischefskurs. Åklagare med distriktsåklagarekompetens utgöras av landsfiskaler och av stadsfiskaler i vissa mindre städer. Sådan kompetens

innebär, förutom viss praktisk utbild- ning, avlagd distriktsåklagarexamen (eller landsfiskalsutbildning) samt polischefskurs. Distriktsåklagarexamen kräver en studietid av två år och avläg- ges vid Stockholms högskola.

De kompetensföreskrifter, som med- delats i instruktioner för verk och myn- digheter, äro till sitt innehåll oenhet- liga. För befattningar, som i stort sett synas innebära likartade arbetsuppgif- ter, kunna i skilda instruktioner före— komma bestämmelser med olika utform- niög. Genom nedanstående samman- ställning erhålles en översikt över olika kompetensbestämmelser.

1) Juris kandidatexamen jämte fis- kalskompetens torde formellt vara före- skriven endast för en befattning (byrå- direktör och ombudsman vid general- poststyrelsen). Kompetensbestämmelsen har följande utformning: skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga om den som må förvalta härads- hövdingämbete utan inskränkning.

2) Juris kandidatexamen jämte viss tingsmeritering föreskrives formellt en— dast för ett relativt ringa antal befatt— ningar, bl. a. för vissa ombudsmanna- befattningar (motsvarande) vid kom- munikationsverk och affärsdrivande verk samt för en av statskommissa- rierna ävensom för högre tjänstemän å statskontorets ombudsmannaexpedition. Kompetensbestämmelserna ha i regel följande utformning: skall hava avlagt examen medförande behörighet till do- marbefattning samt tillika hava full— gjort de villkor, som i 18 & domsagostad- gan föreskrivits för behörighet att er- hålla i samma paragraf avsett förord- nande (d. v. -s. förordnande att hand- lägga s. k. B-mål, för vilket fordras minst ett års tingstjänstgöring). För här avsedda befattningar vid statskontoret fordras minst två års tingsmeritering.

3) Juris kandidatexamen föreskrives

för talrika tjänster som byråchef samt för vissa tjänster som byrådirektör och byråsekreterare, företrädesvis inom olika myndigheters administrativa, kansli- eller lagbyråer samt ombuds- mannaexpeditioner eller liknande av- delningar. Kompetensbestämmelserna ha i regel följande utformning: skall hava fullgjort vad författningarna före- skriva i fråga om dem, som må nyttjas i domarämbete.

4) Juris kandidatexamen eller stats— vetenskaplig-juridisk examen kräves för ett antal befattningar huvudsakligen som förste byråsekreterare eller byrå— sekreterare; i icke så få fall gäller det sådana befattningar å byråer, där juris kandidatexamen utgör kompetensvill— kor för byråchefen (se ovan). Kompe- tensbestämmelserna ha i regel följande utformning: skall hava avlagt examen inför juridisk fakultet. '

Till denna kategori kunna dessutom hänföras befattningar vid kammarkolle- giet samt de befattningar i kommerskol- legium, för vilka 1865 års kungörelse fortfarande är tillämplig. (För befatt— ning som advokatfiskal eller fiskal i kammarkollegiet kräves enligt samma kungörelse juris kandidatexamen.)

5) På visst sätt kvalificerad filosofisk examen kräves, förutom för vissa befatt- ningar vid de 5. k. lärda verken, för vissa högre tjänster vid statistiska cen- tralbyrån. För ordinarie anställning som byråchef, förste aktuarie eller bib- liotekarie vid statistiska centralbyrån fordras sålunda antingen licentiatexa— men i statistik eller ock därmed jämför- liga prov på teoretiska kunskaper jämte ådagalagd förmåga av statistiskt förfat- tarskap. -

Till denna kategori kunna även hän— föras de befattningar vid riksförsäk- ringsanstalten och pensionsstyrelsen, för vilka s. k. aktuariekompetens upp- ställes som villkor. Sådan kompetens

tillkommer den, som avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget Berömlig i matematik eller filosofie kandidatexa— men med samma betyg i matematik eller i försäkringsmatematik och matematisk statistik eller ock filosofie licentiatexa- men med minst betyget Med beröm god- känd i ett av sistnämnda två examens- ämnen; enahanda behörighet medför examen från teknisk högskola med be- tyget Berömlig i matematik (större kurs).1

6) Examen inför filosofisk fakultet i bland annat samhällsvetenskapliga äm- nen föreskrives för befattning som ak- tuarie eller tjänsteman i högre lönegrad å socialstyrelsens statistiska byrå och utredningsbyrå. Liknande kompetensbe- stämmelser föreskrivas för vissa andra aktuariebefattningar företrädesvis vid kommunikationsverken.

7) Examen inför juridisk eller filoso- fisk fakultet medför kompetens för ett betydande antal tjänster. Kompetens- föreskrifterna ha härvid olika utformi ning; i vissa fall medför avgångsexamen från handelshögskola eller annan med här nämnd universitets- och högskole- utbildning jämförlig utbildning ena- handa behörighet.

3. Den faktiska nyrekryteringen

Ovan har en översikt lämnats över de kompetensfordringar, som instruktions— enligt förekomma för vissa befattningar inom statsförvaltningen. Det har vidare konstaterats, att kompetensföreskrifter i ett flertal fall helt saknas. Av intresse i detta sammanhang är givetvis att för- söka få en uppfattning om vilka krav beträffande utbildningen man i allmän- het faktiskt ställer vid nyrekrytering och då främst vid antagandet av ama- nuenser inom förvaltningen.

1Kungl. kungörelsen den 2 nov. 1934 an- gående behörighet att vara aktuarie vid liv- försäkringsbolag. .

Granskar man först de områden av förvaltningen, för vilka gällande kom- petensföreskrifter avse samtliga högre befattningar (detta gäller främst stats- departementcn och länsstyrelserna), så innebära givetvis icke de meddelade bestämmelserna, att en person med an- nan utbildning än som formellt kräves är absolut utestängd från dessa områ- den. I enstaka fall kan dispens beviljas. Härför fordras emellertid speciella per- sonliga kvalifikationer, vilka eventuellt tillsammans med viss teoretisk eller praktisk utbildning bedömas vara av särskilt värde för verket.

Vad därefter övriga förvaltningsom- råden beträffar, så kan rent allmänt sä- gas, att man vid antagandet av amanu- enser i regel kräver akademisk eller därmed jämförlig utbildning. Juris kan- didatexamen, oftast jämte tingsmerite- ring, uppställcs därvid i åtskilliga fall såsom villkor. Detta kan bero på att för flera eller färre befattningar i högre lönegrader denna examen uppställts så- som kompetensvillkor och att man där- för vill nyrekrytera med personer, som formellt kunna ifrågakomma till befint- liga högre befattningar. Som regel torde emellertid anledningen till nämnda re- kryteringsförfarande vara att man med hänsyn till arbetsuppgifternas natur eller traditionerna beträffande rekryte- ringen strävar efter att få tjänstemän med nu berörd utbildning.

Då det gäller att rekrytera med juris kandidater, fäster man ofta stort avse- ende vid tingsmeriteringen. Formellt ut- gör, som framgår av ovan lämnade över- sikt, juris kandidatexamen jämte tings— meritering kompetensvillkor endast för ett fåtal befattningar. I realiteten sträva emellertid många förvaltningsmyndig- heter att rekrytera sin amanuensperso- nal helt eller delvis med personer som ha denna utbildning. Detta torde främst bero på att juris kandidaten under dom-

sagotjänstgöringen fått en sådan prak- tisk skolning att han redan efter mycket kort tid kan anförtros relativt själv- ständiga arbetsuppgifter. Han har under tingsutbildningen bland annat lärt sig att »handskas med papper» och att på eget ansvar taga ställning till frågor, vil- kas avgörande ankomma på honom som tjänsteman. I många fall torde dessa omständigheter i högre grad än den ge- nom juris kandidatexamen erhållna teo- retiska utbildningen vara anledningen till att tingsmeriterade jurister äro så förhållandevis eftersökta.

Av det nu sagda får man emellertid icke draga den slutsatsen att juris kan- didatexamen jämte tingsmeritering ut- gör den utbildning, som myndigheter med mera typiska förvaltningsuppgif— ter direkt eller indirekt som regel upp- ställa som villkor för anställning som amanuens. Inom flera verk överväga bland amanuenser och byråsekreterare (i lönegrad Ce 25) tjänstemän med annan utbildning än juridisk. Finnas inga bestämda kompetensföreskrifter för befattningshavare i lönegrad 25, an- ställer myndigheten som amanuens en person med den utbildning, som vid varje särskilt tillfälle anses vara mest ändamålsenlig. Som tidigare nämnts kräves i regel akademisk eller därmed jämförlig teoretisk utbildning. Förutom politices magisterexamen eller annan akademisk examen (fil. kand., fil. mag., teol. kand.) torde oftast ifrågakomma civilekonomer eller socionomerl. Det förekommer emellertid att personer med t. ex. enbart examen från handels- gymnasium vinna anställning som ama- nuens.

Slutligen må påpekas, att den faktiska rekryteringen är i hög grad betingad av den mer eller mindre goda tillgången på aspiranter med sådan utbildning som verket finner önskvärd. Under viss del

1 Från socialinstitut diplomerade.

av 1940-talet, då tillgången på juris kan- didater var knapp i förhållande till efterfrågan, fingo således många stat- liga verk som önskade rekrytera med juris kandidater »hålla till godo» med sökande med annan utbildning. Emel- lanåt torde ur verkets synpunkt en från början såsom nödtvungen betraktad re— krytering ha gett ett så gott resultat att verket med hänsyn härtill i viss mån jämkat sina anställningskrav även för en mera normal situation på arbets- marknaden.

Att i det föregående berörts endast de faktiska utbildningskrav, som uppställts vid antagandet av amanuenser, sam- manhänger med att inom den svenska förvaltningen nyrekryteringen i regel sker från botten. Det förekommer så- lunda relativt sällan att man direkt på mellanposter eller lägre chefsposter an- ställer personer, som komma från an- nan verksamhet (enskild eller kommu— nal tjänst). En sådan rekrytering inom den ordinarie statsförvaltningen sker i regel endast i vissa fall vid besättandet av de allra högsta chefsbefattningarna. Inom krisförvaltningen under 1940-ta- let rekryterades dock vissa här behand- lade befattningstyper direkt från icke- statliga verksamhetsområden.

Om således den svenska förvaltnings- karriären i stort sett kan sägas vara »sluten», gäller detta även i icke ringa mån de särskilda förvaltningsområ- dena. En person, som en gång anställts som amanuens hos en viss myndig- het, kan oftast icke räkna med att få en högre befattning inom annan statlig verksamhetsgren, utan befordran sker i regel inom det ursprungliga verksam- hetsområdet. Det är egentligen endast tjänstemän inom departementen och domstolsväsendet, som i viss utsträck- ning kunna räkna med befordran till befattning inom annan verksamhets- gren. Sålunda förekommer det dels att

departementstjänstemän erhålla befatt— ningar vid centrala verk eller lokala myndigheter, dels att personer i hov- rättskarriären erhålla befattningar hos olika administrativa myndigheter.

En jämförelse mellan rekryterings— principerna hos oss och i vissa andra länder kan vara av intresse. Å ena sidan har man det formellt hårt bundna sys— tern, som t. ex. förekommer i Finland. Vissa bestämda kompetensvillkor före— skrivas för flertalet befattningar inom den finska förvaltningen och endast i undantagsfall torde personer med annan utbildning än som uppställts (oftast föreskrives juridisk utbildning) kunna vinna anställning. Å andra sidan har man det för England typiska systemet. Detta innebär, att kompetensföreskrifter för befattningar inom förvaltningen icke förekomma. Man har i stället en sträng prövning och gallring vid anta- gandet av blivande tjänstemän. För an- ställning inom Civil Service fordras så- lunda formellt icke någon akademisk eller därmed jämförlig utbildning. Myc— ket stort avseende fästes däremot vid de sökandes allmänbildning. Härtill kom- mer emellertid att de prov, som den som önskar vinna anställning i Civil Service får undergå, i viss mån äro av den art att juridisk eller ekonomisk ut- bildning är fördelaktig. Sådan utbild- ning är dock på intet sätt nödvändig. I Civil Service antagas personer med mycket olika utbildning.

4. Befordringskungörelsen

För bl. a. ovan berörda grenar av statsförvaltningen —— statsdepartemen— ten, länsstyrelserna, centrala verk och myndigheter — gäller kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436; ändrad 557/48 och 489/52) angående reglerad befordrings- gång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, den s. k. befordringskun- görelsen. Kungörelsen berör bl. a. ama-

nuenspersonal (motsvarande) inom fö- revarande förvaltningsorgan och före— skriver att för dylik personal befordran till tjänst i lönegrad Ce 25 skall äga rum antingen efter tre och ett halvt eller efter fem och ett halvt års tjänstgöring.

Den kortare befordringsgången skall tillämpas därest tjänstemannen avlagt filosofie licentiatexamen inom ämnes- område, som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket, eller ock avlagt mer än en lägre akademisk eller motsva- rande examen och den ifrågavarande examenskombinationen prövas särskilt önskvärd med hänsyn till verkets spe- ciella behov. Den längre befordrings- gången skall tillämpas i övriga fall, så- lunda bland annat för dem som avlagt juris kandidatexamen eller statsveten- skaplig examen. Tjänsteman med juris kandidatexamen äger emellertid för in- placering i lönegrad tillgodoräkna sig intill två och ett halvt års tingstjänstgö- ring eller därmed i behörighetshänse- ende likvärdig tjänstgöring.

I kungörelsen föreskrives vidare, att det åligger vederbörande myndighet att tillse, att till amanuens icke antages annan än den som prövas äga förutsätt— ningar för befordran till tjänst i löne- grad Ce 25.

Befordringskungörelsen innehåller så- ledes icke några generella kompetens— bestämmelser beträffande rekryterings- personalen. Finnas i verksinstruktionen särskilda kompetensföreskrifter utfärda- de för befattningshavare i lönegrad 25 måste dessa givetvis iakttagas. I annat fall är vederbörande myndighet oför- hindrad att såsom amanuens anställa person med den utbildning, som myn- digheten själv anser erforderlig för be- fordran till tjänst i nämnda lönegrad.

I detta sammanhang torde beford- ringskungörelsens innebörd böra något närmare beröras. Tidigare var det vau- ligt, att tjänstemän inom den statliga

förvaltningen kunde få vänta åtskilliga år, innan befordran skedde från ama- nuens till närmast högre befattning. Be— fordringskungörelsen har härvidlag in- neburit en viss förändring. Numera kun- na nämligen alla, som antagits som ama— nuenser (motsvarande), räkna med att efter bestämd tid erhålla befordran till extraordinarie tjänsteman i närmast högre befattningar, alltså i lönegrad Ce 25 (befattningar såsom andre kanslisek- reterare, byråsekreterare, länsnotarie, aktuarie o. s. v.). Den reglerade befordringsgången leder däremot icke automatiskt till ordinarie befattning eller till extra-ordinarie befattning i högre lönegrad. Ordinarie befattningar såväl i lönegrad 25 somi närmast högre lönegrader liksom extra-ordinarie be- fattningar i motsvarande högre löne— grader måste sökas i vanlig ordning. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen att antalet befordringstjäns- ter i allmänhet icke ökat i proportion till antalet befattningar i den regle- rade befordringsgången. I jämförelse med tidigare förhållanden har be— fordringskungörelscn således i rådande läge i realiteten icke inneburit något annat än att varje tjänsteman efter ett visst antal år erhåller en extra-ordi- narie befattning i en bestämd lönegrad.

5. Arbetsuppgifternas art

Medan den statliga förvaltningsverk- samheten tidigare endast berörde vissa bestämda grenar av samhällslivet har den under de senaste årtiondena kom— mit att omspänna praktiskt taget alla samhällsområden. Detta har lett till att inom den statliga förvaltningen före— komma arbetsuppgifter av de mest skil- da slag. Denna utveckling har även medfört en kraftig utbyggnad av för- valtningsapparaten. Ett antal nya myn- digheter ha tillkommit antingen genom

att äldre verk uppdelats eller genom att helt nya inrättats. Samtidigt har tjänstemannakåren vuxit.

Utökningen av den statliga förvalt- ningens organisation och de på densam— ma ankommande arbetsuppgifterna har emellertid icke medfört att de göromål, som varje enskild tjänsteman har att ut- föra, kommit att beröra allt flera områ- den. Som alltid, när en organisation ut— bygges, har man nämligen jämsides här— med strävat efter att så vitt möjligt ra- tionalisera och effektivisera verksamhe- ten. Såsom ett led i dessa strävanden har en tendens framträtt att begränsa den enskilde tjänstemannens uppgifter inom organisationen till allt mindre om- råden.

Av intresse är att utröna, huruvida man inom den statliga förvaltningens olika verksamhetsgrenar kan urskilja några mera allmänt förekommande ty- per av arbetsuppgifter, för vilkas utfö- rande rätts- och samhällsvetenskaplig universitetsutbildning synes nödvändig. Eftersom de centrala verkens och myn- digheternas arbetsuppgifter svårligen torde kunna överblickas utan en ingå- ende detaljkännedom om de olika myn- digheternas organisation och funktion i samhället, kan det härvid (åtminstone så vitt det gäller dessa) endast bli fråga om vissa antydningar och exempel.

I närmast följande kapitel har den statliga förvaltningen uppdelats på ne— danstående elva verksamhetsgrenar.1 Denna systematik kommer även i detta sammanhang i viss män att följas, ehuru den icke utan vidare kan användas för att karakterisera olika typer av arbets- uppgifter. Inom flertalet grenar före- komma nämligen åtskilliga till arbets- sättet sinsemellan i stort sett likartade uppgifter.

11 bilaga 8 redogöres för vilka myndig-

heter som hänförts till var och en av dessa grenar.

A. Statsdepartementen (utom justitie- och utrikesdepartementen) .

B. Utrikesförvaltningen. C. Landsstaten. Domkapitlen.

D. Rätts- och ordningsväsen. E. Ekonomisk förvaltning. F. F örvaltningsmyndigheter inom för- svarsväsendet. Vägväsendet, luft- och sjöfart.

G. Byggnadsväsen. Jord- och skogs- bruk.

H. Social- och medicinalförvaltning.

I. Förvaltningsmyndigheter inom un- dervisningsväsendet.

J. Kulturella och vetenskapliga verk. K. Affärsdrivande verk (ej kommu- nikationsverk) .

Granskar man dessa verksamhetsgre- nar något närmare finner man att en, rätts- och ordningsväsendet, skiljer sig rätt väsentligt från de övriga. De inom detta område förekommande arbetsupp- gifterna, för vilka rätts- eller samhälls- vetenskaplig universitetsutbildning kan anses nödvändig, äro i stort sett endast av ett slag: det övervägande flertalet uppgifter äro av den art, att i första hand en grundlig juridisk skolning kräves.

Statsdepartementen äro i regel uppde- lade på två avdelningar: statssekretera- rens och expeditionschefens. Inom vissa departement finnas därtill främst för lagstiftningsarbete särskilda rättsavdel- ningar eller lagbyråer. Några departe- ment ha dessutom regeringsrättsbyråer eller särskilda föredragande i regerings- rätten.

'Det kan vara lämpligt att först be- handla de mera speciella arbetsuppgif— ter, som ankomma på tjänstemännen inom rättsavdelningarna (lagbyråerna) och regeringsrättsbyråerna. Inom de förra har man bl. a. att utarbeta förslag och motiv till nya lagar och författ- ningar. Inom de senare ha tjänstemän- nen att verkställa föredragning i rege—

ringsrätten och att vid förberedelserna härför tolka olik'a förvaltningsrättsliga lagar och författningar, att undersöka rättspraxis samt att upprätta förslag till beslut. I båda dessa fall gäller det alltså arbetsuppgifter, som äro likartade dem, som förekomma inom rättsväsendet.

Göromålen på de byråer, som tillhöra expeditionschefens avdelning, bestå främst i att handlägga olika administra- tiva ärendenl, som anhängiggjorts ge- nom framställningar från myndigheter, ansökningar från enskilda eller besvär över myndigheters beslut. Tjänstemän- nen ha att föredra ärendena samt att sätta upp förslag till Kungl. Maj:ts be- slut. Erforderliga förberedelser utföras till övervägande delen inom lägre instan- ser. För tjänstemännen gäller det därför främst att på grundval av föreliggande fakta bedöma ärendet med beaktande av gällande författningsbestämmelser. God förmåga härutinnan måste således alltid fordras. Ofta måste emellertid även andra faktorer beaktas. Vid de av Kungl. Maj:t i statsrådet meddelade be- sluten kan det nämligen i större ut- sträckning än för de av instruktioner och andra liknande föreskrifter bundna centrala verken och lokala myndighe- terna bli fråga om en skälighets- och lämplighetsprövning, under hänsynsta- gande bl. a. till sociala och ekonomiska synpunkter.

Arbetsuppgifterna inom statssekrete—

1I detta betänkande skiljes mellan »ut- redningar» och >>ärenden>>. Enligt vanligt språkbruk kan man i båda fallen tala om ärenden. Kommittén använder dock beteck- ningen ärenden för sådana mera konkreta förvaltningsangelägenheter, i regel av ofta återkommande typ, som vanligen anhängig— göras genom framställningar, ansökningar eller besvär. I den mån en angelägenhet däremot är av större omfattning och kräver speciella undersökningar, ofta av ekono- misk, statistisk eller teknisk art, betecknas densamma som en utredning. I det följande innefattas således under begreppet »utred- ningar» icke utpräglade juridiska utred- ningar.

rarens avdelning hänföra sig främst till budgetarbetet samt till förberedande och uppsättande av propositioner till riksdagen och interpellationssvar. Det är alltså här fråga om uppgifter, vilka mera kunna sägas vara av typen »utred- ningar» än av typen »ärenden». Visser- ligen utföres det egentliga utrednings— arbetet i regel icke av avdelningens tjänstemän, men dessa skola vid utarbe- tandet av propositioner taga ställning till framlagda förslag och däröver i re- missyttranden framförda synpunkter samt utforma motiveringen för Kungl. Maj:ts förslag i olika frågor. Ingående kännedom om olika samhälleliga pro- blem och om de politiska förutsättning- arna för deras lösande är därvid ofta av stor betydelse. Vid budgetarbetet gäller det bl. a. att ur allmänna samhälleliga synpunkter bedöma betydelsen av olika framlagda anslagsäskanden samt att un— dersöka vilka konsekvenser en eventuell anslagshöjning eller sänkning inom ett område kan få för andra områden. Ut- över ovan antydda arbetsuppgifter före- komma emellertid även inom denna av- delning vissa mera löpande förvalt- ningsärenden.

De inom utrikesförvaltningen före- kommande arbet'suppgifterna' kunna i allmänhet sägas vara av den art att de kräva förutom goda språkkunskaper i första hand intresse för och kunskap i politiska, ekonomiska, sociala och kul— turella spörsmål eller med andra ord främst inom de till samhällsvetenska- perna hörande områdena. Härutöver är emellertid ofta en god juridisk skolning av värde vid handläggningen av åtskil- liga av de på tjänstemännen ankom- mande ärendena. Inom utrikesdeparte- mentets rättsavdelning äro arbetsuppgif- terna av utpräglat juridisk art.

Länsstyrelserna äro uppdelade på två avdelningar:. landskansliet och landskontoret. Inom det senare fin-

nes numera en särskild taxeringssek- tion. Landskontoret handhar man- talsskrivning, beskattnings-, uppbörds- och indrivningsväsendet samt medels- förvaltningen och kameralförvaltning- en i övrigt. De arbetsuppgifter, som förekomma inom landskontorets kame- rala sektion och uppbördssektion, äro till övervägande grad av ekonomisk— juridisk karaktär och bestå främst i att handlägga olika ärenden av detta slag. På taxeringssektionerna erfordras för- utom skatterättsligt utbildade tjän- stemän även vissa befattningshavare, som besitta revisionsteknisk sakkun- skap.

Inom landskansliet handläggas övriga å länsstyrelserna ankommande uppgif— ter. Allmänt kunna dessa sägas gälla frågor angående enskildas och kommu- ners verksamhet i den mån denna är föremål för administrativt ingripande eller reglering och så vitt dessa frågor icke handhas av andra särskilda organ. Länsstyrelsens funktion beträffande vissa hithörande angelägenheter är del- vis av mer eller mindre domstolsmässig karaktär. För tjänstemännen gäller det dels att utarbeta förslag till beslut med tillämpning av olika lagar och författ— ningar, dels i åtskilliga fall att in- samla material samt att själva företaga utredningar. Härvid måste ofta frågor av social och ekonomisk natur beaktas. Vissa utredningar äro av sådant slag, att en samhällsvetenskaplig skolning är önskvärd. Sådan utbildning kan även vara till nytta vid utarbetandet av vissa remissvar.

Att söka systematisera arbetsuppgif- terna inom de centrala verken är, som tidigare framhållits, helt naturligt myc- ket svårt. Ovan nämnda uppdelning på särskilda verksamhetsgrenar kan emel- lertid vara till viss ledning åtminstone i fråga om olika myndigheters mera speciella uppgifter. Till dessa återkom-

ma vi nedan. Först skola vissa mera all- mänt förekommande göromål något be- röras.

I den mån särskilda lagbyråer, juri- diska byråer, ombudsmannaavdelningar eller liknande enheter förekomma ha de tjänstemän, som tillhöra dessa, oftast att handlägga rent juridiska ärenden samt att utarbeta förslag till författningar, tillämpningsbestämmelser, instruktioner o. dyl. Hithörande arbetsuppgifter kun- na sägas vara av samma typ, som de tidigare under bl. a. rättsväsendet be- rörda.

Inom verkens administrativa byråer eller kanslibyråer, vilka ofta ha en för- hållandevis liten personal, handläggas åtskilliga ärenden, som bestå i tillämp- ning av olika antingen mer eller mindre allmänna eller för vederbörande myn- dighet speciella författningar. Tjänste- männen på dessa byråer torde dessutom i åtskilliga fall få förbereda remissvar och utlåtanden. I samband med olika göromåls utförande måste då och då smärre utredningar företagas.

Mera fackbetonade uppgifter handhas i regel av tjänstemännen på de olika »fackbyråerna». Bortser man i detta sammanhang från kulturell och veten- skaplig verksamhet samt affärsdrivan- de verk, kan allmänt sägas att inom övriga verksamhetsgrenar arbetsuppgif- ter av såväl typen ärenden som utred- ningar förekomma.

Ärendena äro otvivelaktigt den största gruppen. I icke ringa omfattning äro dessa av kameral eller eljest ekonomisk- juridisk natur; i övrigt äro de angelä- genheter" som beröras mycket olika inom de skilda verksamhetsgrenarna. Handläggningen består ofta så gott som uteslutande i att upprätta förslag till bc— slut. Härvid kunna många tjänstemän ha att övervägande tillämpa författ- ningsbestämmelser inom ett mycket be— gränsat område. Flertalet ärenden till—

höra nämligen ofta ett fåtal typer, som ständigt återkomma med obetydliga va- riationer. I den mån förvaltningsverk— samheten avser frågor av social och ekonomisk natur måste emellertid här- vid även dylika faktorer beaktas.

De arbetsuppgifter av typen utred- ningar, som kräva samhällsvetenskap- lig universitetsutbildning, äro främst av ekonomisk och statistisk art. Sådana uppgifter förekomma i större eller min- dre omfattning inom samtliga verksam- hetsgrenar. Därtill finnas inom vissa grenar, t. ex. inom förvaltningsmyndig- heter tillhörande grupperna social- och medicinalväsendet samt undervisnings- väsendet, andra arbetsuppgifter, som bestå i att företaga utredningar, utarbeta förslag och utlåtanden samt avgöra frå— gor, varvid även t. ex. kulturgeografiska, psykologiska eller sociologiska frågor måste beaktas. Med tanke på den ut- veckling, som ägt rum isynnerhet inom vissa nu berörda områden av förvalt- ningsverksamheten och som ännu långt ifrån synes vara avslutad, förefaller det sannolikt, att dylika arbetsuppgifter komma att bli av allt större betydelse.

Arbetsuppgifterna inom kulturell och vetenskaplig verksamhet äro i allmänhet sådana, att högre akademisk bildning (medicinsk, humanistisk, naturveten- skaplig eller teknisk) är erforderlig.

Och vad slutligen de affärsdrivande ver- ken beträffar äro deras uppgifter i stort sett av sådant slag, att de kräva teknisk eller naturvetenskaplig utbildning eller specialutbildning inom vederbörande verk.

Om man på grundval av ovanstående översikt skulle våga draga några slut— satser beträffande de huvudtyper av arbetsuppgifter, som förekomma och för vilkas utförande juridisk och/eller sam- hällsvetenskaplig utbildning förefaller erforderlig, skulle det väl närmast bli, att tre sådana typer kunna urskiljas. Man har för det första de rent juridiska arbetsuppgifterna. Dessa förekomma mest renodlat inom rättsväsendet, men återfinnas även inom flertalet övriga verksamhetsgrenar. För det andra har man arbetsuppgifter av typen »hand- lägga ärenden». Även vid dessa kunna frågor om rättstillämpning vara det vä- sentliga och rättssäkerhetshänsyn kräva ständigt beaktande. Mången gång krä- ves emellertid därjämte hänsynstagande till olika samhälleliga faktorer, främst sådana av ekonomisk och social natur. Slutligen har man uppgifter av typen »företaga' utredningar eller undersök- ningar». Till antalet äro dessa mera be- gränsade. De kunna emellertid vara mycket omfattande och äro ofta av ut- präglat samhällsvetenskaplig karaktär..

Kap. 2. Vissa statistiska uppgifter rörande utbildningen m. ut.

För erhållande av ytterligare syn- punkter på behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsveten- skaplig utbildning har en undersökning rörande den faktiska utbildningen inom stats- Och kommunalförvaltningen före- tagits. Det statistiska primärmaterial, som legat till grund för denna under- sökning, har insamlats för 1949 års ar-

betskraftsutredning samt ifråga om statsförvaltningen bearbetats för kom- mitténs räkning inom socialstyrelsen. Uppgifterna avse i allmänhet förhållan- dena den 1 mars 1950. Tabellmaterialet återfinnes i bilaga 8 till detta betän- kande. I denna bilaga ingå icke post- och telegrafverken samt statens järnvä- gar. Vissa uppgifter beträffande utbild-

ningsförhållandena inom dessa verk vid årsskiftet 1949/50 lämnas nedan (5. 39).

Ifrågavarande undersökning har kom- pletterats med översikter över dels leda- möter av Sveriges advokatsamfund och hos samfundsledamöter anställda juris kandidater, dels vissa jurister anställda i annan cnskild tjänst (s. 41). Matc- rialet för den förra översikten har er- hållits genom advokatsamfundets matri- kel och avser förhållandena vid årsskif- tet 1950/51. Uppgifterna beträffande vissa jurister anställda i annan enskild tjänst har av Sveriges juristförbund ställts till kommitténs förfogande. Dessa senare uppgifter avse i stort sett förhål- landena vid årsskiftet 1951/52.

]. Juristernas fördelning på olika verksamhetsområden samt deras ål- dersfördelning

Genom det material, som sålunda in— samlats, kan en ganska god översikt er- hållas över flertalet omkring den 1 mars 1950 verksamma juris kandidater med fördelning på olika verksamhets- områden. Uppgifterna beträffande post- och telegrafverken, statens järnvägar samt beträffande advokater och jurister i annan enskild tjänst avse visserligen andra tidpunkter, men torde i stort sett vara tillämpliga även för ovan nämnda tidpunkt.

Undersökningen rörande statsförvalt— ningen (Bil. 8) omfattar icke vid dom- sagor anställda tingsnotarier och tings- notarieaspiranter. Antalet tingsnotarie- befattningar under budgetåret 1949/50 var 292. För att en något så när full- ständig översikt över samtliga jurister skall erhållas, måste därjämte ytterli- gare kompletteringar göras. Sålunda torde i enskild tjänst finnas ytterli- gare ett antal jurister utöver dem som redovisas i materialet; härtill komma nyutexaminerade juris kandidater, vilka

ännu ej erhållit domsagoförordnande, andra aspiranter (motsvarande) i all- män tjänst, vilka icke ingå i bilaga 8 samt jurister som ägna sig åt sakförare- eller liknande verksamhet. Dessa kate- gorier kunna med en ungefärlig, möj- ligen för låg uppskattning beräknas till sammanlagt 300 (100 + 50 + 50 + 100). Utöver de juris kandidater, som nedan närmare komma att redovisas, kommer således en grupp »Övriga» om uppskattningsvis 600. Medtages denna grupp blir fördelningen på olika verk- samhetsområden följande:

Antal Rätts— och ordningsväsenl. . . . 1 205 Statlig förvaltningsverksam- het2 ...................... Kommunal förvaltningsverk— samhet 343 Advokatverksamhet ......... 1 021

1 587

Annan enskild tjänst ...... 565 Övriga ..................... 600

5 321 100

Det är i viss utsträckning möjligt att jämföra dessa siffror med motsvarande uppgifter för år 1934. Wicksell-Jeme- man redovisade nämligen i sin under- sökning (SOU 1935: 52, s. 131) de i ak- tiv ålder varande juristernas fördelning på olika yrkeskategorier vid början av nämnda år. Materialet och dess fördel- ning på kategorier är icke fullt jämför— bart. Mot det här ovan redovisade anta- let jurister i allmän tjänst (3 135) torde emellertid kunna ställas motsvarande av Wicksell-Jerneman anförda siffra, som utgjorde 2 200. Denna kategori jurister skulle således under en 16-årsperiod ha ökat med icke mindre än 40 procent. Bland advokater har ökningen varit be- tydligt mindre och beträffande övriga

1Häri inberäknas även jurister vid råd- husrätter och eljest i viss kommunal tjänst såsom åklagare (sammanlagt 492).

2Inklusive post- och telegrafverken samt statens järnvägar (sammanlagt 31 juris kandidater, se 5. 39).

grupper torde några direkta jämförelser icke kunna göras.

Uppgifter beträffande åldersfördel- ningen kunna icke redovisas för samtli- ga i ovanstående tablå medtagna juris kandidater tillhörande särskilda verk- samhetsområden. Sålunda saknas såda- na uppgifter för dem, som ingå i grup- pen »Annan enskild tjänst» (565) samt för de hos advokater anställda juris kan- didaterna (129). De sistnämnda ingå

ovan i gruppen »Advokatverksamhet». Av lättförklarliga skäl kunna ej heller de 600 jurister, som uppskattningsvis medtagits under gruppen »övriga» för- delas på åldersklasser. Sammanställ— ningen ovan omfattar 5321 personer. Härifrån måste således frånräknas 1 294. Nedanstående tabell omfattar.åldersför- delning för återstående 4 027 juris kan- didater.

Vissa jurister fördelade efter verksamhet och ålder

V erksamhetsgren Antal

Därav födda

| 86—90 | 91—95 | 96—00

01—05 06—10

Statlig verksamhet: Rätts- och ord- ningsväsen ..... övrig verksamhet

Kommunal verk- samheti: I Stockholm . . . . I städer utom Stockholm

Vid landsting ..

Advokatverksamhet

27 30 41 15

111 94 89 10 7 3 5 2 114 _ 110 98 4

Summa 4 027 479 646 694 642 168

Det kan synas som om det med hjälp av denna tabell vore möjligt att bedöma ersättningsbehovet. Av siffrorna kan så- lunda utläsas, att avgången på grund av pensioneringar och dödsfall under det närmaste årtiondet kan uppskattas till cirka 80 per år. Denna siffra får dock under inga förhållanden föranleda den slutsatsen att ersättningsbehovet ickc skulle vara större. För det första måste beaktas att tabellen endast omfattar ju- rister i allmän tjänst och advokatverk- samhet. Vid bedömningen av ersätt- ningsbehovet måste givetvis hänsyn även tagas till de yrkeskategorier, som icke ingå i tabellen. För det andra visa erfarenheterna från liknande undersök- ningar otvetydigt, att ersättningsbehovet är mycket större än det antal, som sva-

rar mot avgången på grund av pensio— neringar och dödsfall. Avgång sker även av andra anledningar, t. ex. genom över- gång till annan verksamhet än som här beröres eller på grund av helt upphörd verksamhet (arbetsoförmåga, gifta kvin- nor). För det tredje kommer avgången på grund av pcnsioneringar och döds- fall framdeles att stiga, när de talrika personer, som nu befinna sig i yngre åldrar närma sig pensionsåldern.

1Primärmaterialet är icke uppdelat på exakt samma åldersklasser, som för övriga verksamhetsgrenar. För de två första ål— dersklasserna (—85 samt 86 90) ha dock justeringar kunnat göras. Gruppen 91—95 omfattar i realiteten endast fyra år (91— 94) och från och med gruppen 96—00 blir det en förskjutning för samtliga följande åldersklasser på ett är. Den exakta beteck- ningen för dessa skulle ha varit 95—99, 00—04, 05—09, 10—14, 15—19 samt 20—.

2. Politices magistrarnas fördelning på olika verksamhetsområden

För kommitténs räkning har en sär— skild undersökning rörande politices magistrar företagits (Bil. 7). Denna innehåller bland annat uppgifter om samtliga till och med juni 1950 utexami- nerade politices magistrars arbetsplat- ser med fördelning på examenslinje (tab. 11). Tabellen omfattar sammanlagt 449 politices magistrar. Av dessa hade 196 avlagt statsvetenskaplig—filosofisk och 253 statsvetenskaplig-juridisk exa— men.

Av de förra (fil. pol. mag.) voro 45 procent anställda inom statlig och kom- munal förvaltning. Motsvarande siffra för jur. pol. magistrarna var 63 procent. Inom enskild tjänst funnos 15 procent av fil. pol. magistrarna och 13 procent av jur. pol. magistrarna. I övrigt kan nämnas att av fil. pol. magistrarna voro 11 procent knutna till olika undervis- ningsanstalter och 10 procent ägnade sig åt fortsatta studier.

En sammanställning över samtliga politices magistrar fördelade på olika verksamhetsområdcn lämnas nedan.

Antal %

Statlig förvaltningsverksamhet 232 51 Kommunal förvaltningsverk—

samhet 3 Enskild tjänst ............... 62 14 Undervisningsanstalter ....... 26 6 Fortsatta studier 6

3. Utbildningsförhållandena inom statsförvaltningen

Undersökningens omfattning och uppläggning

Det material, som varit föremål för statistisk bearbetning, omfattar i det närmaste 16000 befattningshavare i statlig tjänst placerade i lönegrad 17

eller högre lönegrad.1 Av dessa befatt- ningshavare ha de omkring 7600 per- soner, som avlagt akademisk eller där- med jämförlig examen,'bearbetats med hänsyn till utbildningens art, lönegrads- placering och ålder. I fråga 0111 övriga har någon sådan specialbearbetning icke företagits. Hela materialet har emellertid uppdelats på elva verksam- hetsgrenar, varvid befattningshavare vid visst verk eller viss myndighet efter arten av den verksamhet, som verket eller myndigheten bedriver, hänförts till endera av dessa grenar.2

Inom varje verksamhetsgren ha vi- dare befattningshavarna efter löne- gradsplacering3 indelats i fyra olika grupper efter följande grunder: Till Grupp I ha hänförts chefsbefattningar (lönegraderna 33—40 enligt löneplan nr 1 samt lönegraderna 10—24 enligt löneplan nr 2); i Grupp II ingå befatt- ningar av typen byrådirektör, förste byråsekreterare, länsassessor etc. (löne— graderna 29—32 enligt löneplan nr 1 samt lönegraderna 1—9 enligt löneplan nr 2); Grupp III omfattar bland annat befattningar som aktuarie, byråsekrete- rare och länsnotarie av l:a klass (löne— graderna 25—28); i Grupp IV ingå bland annat amanuenser (motsvarande) 1 reglerad befordringsgång samt befatt— ningar av typen assistent, landskanslist, registrator etc. (lönegraderna 17—24). Arvodesanställda tjänstemän ha hän- förts till närmast motsvarande lönegrad. Genom denna uppdelning på grupper erhålles bland annat en översikt över

1Post- och telegrafverken samt statens järnvägar ingå icke i undersökningen. Vissa uppgifter beträffande dessa verk lämnas nedan, 5. 39.

2Undersökningens omfattning och upp- läggning i övrigt framgår av de kommenta— rer, som lämnas till tabellmaterialet i bi- laga 8.

3Uppgifterna avse förhållandena den 1 mars 1950. Då gällande lönegradsplace- ringar ha därför måst tillämpas.

olika ning.

befattningshavares tjänsteställ-

Ovan framhölls att befattningshavare med akademisk eller därmed jämförlig examen särskilt bearbetats. Med sådan examen avses därvid universitetsexa- men, examen vid faekhögskola, di- striktsåklagarexamen (landsfiskalsut- bildning) eller diplom från socialinsti- tut. Dubbelexamina redovisas ej; i de fall sådana förekomma har vederbö- rande upptagits under den utbildning, som kan anses vara hans huvudutbild— ning. Examina av nu berört slag beteck- nas >>högre utbildning» (hu).

Det procentuella antalet befatt- ningshavare med högre utbildning inom olika tjänsteställningar och verksamhetsgrenar

I tabell 1 (Bil. 8) redovisas samtliga av undersökningen berörda befattnings- havare fördelade efter verksamhetsgren och tjänsteställning. Härvid har särskilt angivits antalet av dem som ha högre utbildning. Av tabellen framgår, att 7 612 personer eller i det närmaste 48 procent av de 15 931, som ingå i under- sökningen, hade högre utbildning. Mot- svarande procentsiffra för var och en av de fyra grupperna framgår av nedan- stående tablå:

Med högre ut- bildning

Grupp III ....................... Grupp IV .......................

Undersöker man hur många procent av samtliga till var och en av de elva olika verksamhetsgrenarna hänförda be- fattningshavarna, som hade högre ut- bildning, får man fram nedanstående procentsiffror. Härvid ha de olika verk— samhetsgrenarna ordnats efter fallande procentsiffror:

Med högre ut— bildning

0 Bätts- och ordningsväsen ........ 94 Statsdepartementen Utrikesförvaltningen Byggnadsväsen. Jord- och skogsbruk 71 Kulturella och vetenskapliga verk.. 65 Förvaltningsmyndigheter inom un— dervisningsväsendet ............ 63 Landsstaten. Domkapitlen ........ 55 Ekonomisk förvaltning ........... 41 Affärsdrivande verk (ej kommuni- kationsverk) ................... 38 Social— och medicinalförvaltning . . 35 Förvaltningsmyndigheter inom för- svarsväsendet. Vägväsendet, luft- och sjöfart .................... 23

Förekommande högre utbildning

I tabell 2 (Bil. 8) redovisas de 7 612 tjänstemännen med högre utbildning fördelade efter utbildningens art och tjänsteställning (grupperna I—IV). Av tabellen framgår att av samtliga med högre utbildning hade 2269 eller 30 procent avlagt juris kandidatexamen; av dessa hade 1 620 eller något mer än 71 procent tjänstgjort längre eller kor- tare tid vid domsagal. Den därnäst största gruppen utgjordes av civilingen- jörerna (sammanlagt 1 963). Som tredje grupp komma tjänstemän med huma— nistisk examen (sammanlagt 721).

Av nedanstående sammanställning framgår, att av tjänstemännen med högre utbildning hade sammanlagt 39 procent avlagt tekniskt—naturvetenskap- ligt inriktade examina. Med hänsyn till denna undersöknings syfte synes anled— ning icke föreligga att närmare beröra denna kategori av tjänstemän. Beträf- fande humanistiska examina är det där- emot av intresse att få kännedom om studieinriktningen.

I nedanstående sammanställning re— dovisas tjänstemännens fördelning på olika utbildningslinjer.

1Siffran 1 620 utgör en minimisiffra på antalet av dem som tjänstgjort vid dom— saga.

Antal Examen inför juridisk

fakultet: Jur. kand. Kansliexamen . . . . Jur. pol. mag. . . .. Distriktsåklagarexamen (landsfiskalsutbildn.) . . . Humanistisk examenl: Fil. pol. mag. . . .. 62 Fil. kand., mag. .... 385 Fil. lic., dr ........ 274 Teolog. examen . . . . Socionomer Civilekonomer ............ Civilingenjörer ........... Civiljägmästare, agronomer övrig utbildning: Medicinsk examen . . 71 Naturv. univ. ex. .. 277 Vet., farm., odont. ex. 60 5

7 612 100

För arbetskraftsutredningens del har socialstyrelsen utfört en specialbearbet- ning av befattningshavare inom allmän statsförvaltning med svensk humanis- tisk examen. Denna undersökning om- fattar även tjänstemän placerade i lägre lönegrad än 17. En uppdelning har gjorts på examina med övervägande samhällsvetenskapliga ämnen och med övriga humanistiska ämnen. Fördel- ningen framgår av nedanstående tablå.

övr. hum. ämnen S :a

överväg. samhällsv. ämnen Antal % 167 35,5 303 470 40 14,0 246 286

207 549 756

Fil. kand., mag. Fil. lic., dr

Om man utgår ifrån att ovanstående procentsiffror äro tillämpliga även för det material, som den här berörda un- dersökningen omfattar, kan man upp- dela i sammanställningen redovisade humanistiska examina på följande sätt:

1Till denna grupp ha hänförts tjänste- män med teologisk examen.

Med överv. saniliällsv. amnen Fil. pol. mag. .... 62 Fil. kand., mag. .. 137 248 Fil. lic., dr ...... 38 236 Teol. ex. 31

515 Övriga

Fördelningen av det i tabell 2 (Bil. 8) redovisade materialet på olika utbild- ningslinjer skulle efter denna omräk- ning komma att bli:

Antal %

Examen inför juridisk fakultet 2 727 36 Landsfiskalsutbildn., distrikts—

äklagarexamen ............ 619 Samhällsvetenskapligt inrikta—-

de hum. examina .......... 237 Civilekonomer ............... 345 Socionomer 183 Övriga hum. samt teol. examina 515 Tekniska o. naturvetenskapliga

examina

Något mer än hälften av samtliga tjänstemän med högre utbildning inom statsförvaltningen skulle således enligt vad denna undersökning visar ha någon form av rätts- eller samhällsvetenskap- lig utbildning. Den ojämförligen största gruppen utgöres av juris kandidaterna (30 procent av samtliga). Den därnäst största gruppen är befattningshavare med landsfiskalsutbildning (motsvaran- de). Denna utbildning är emellertid främst avsedd för vissa speciella be- fattningar och som närmare kommer att beröras nedan äro så gott som samt- liga personcr med sådan utbildning an- ställda inom rätts- och ordningsväsen— det eller inom landsstaten. I övrigt kan det vara av intresse att konstatera att Civilekonomerna äro ganska väl före— trädda bland statstjänstemännen.

Antalet tjänstemän med samhällsve— tenskapligt inriktad universitetsutbild- ning är icke så stort. För att få en riktig uppfattning om antalet personer med

samhällsvetenskaplig utbildning böra emellertid även de tjänstemän beaktas, som avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen (sammanlagt 149). Åtskilliga av dessa torde med största sannolikhet ut— föra ungefär samma arbetsuppgifter som de, vilka avlagt samhällsvetenskap- ligt inriktad humanistisk examen. Till- sammans uppgingo dessa båda grupper till 386 tjänstemän eller gott och väl 5 procent av samtliga med högre utbildning. Det bör särskilt framhållas, att högst 40 av dessa befattningshavare ha avlagt licentiatexamen eller förvär- vat doktorsgrad.

Den högre utbildningen inom olika tjänsteställningar och verk- samhetsgrenar

Av den i tabell 2 (Bil. 8) redovisade fördelningen efter tjänsteställning fram— går, att chefsbefattningarna (grupp I) till 60 procent innehades av personer som avlagt juris kandidatexamen. Den därnäst största gruppen var civilingen- jörerna (18 procent). Inom grupp 11 dominerade civilingenjörerna med 43 procent av samtliga tjänster. Därefter kommo juris kandidaterna (25 procent) samt civiljägmästare och agronomer (13 procent). Grupp Ill uppvisade en väl spridd fördelning på olika utbild- ningslinjer. De tre största kategorierna utgjordes av civilingenjörer, juris kan- didater och landsfiskaler; Inom grupp IV slutligen voro juris kandidaterna re- presenterade med 30 procent eller i exakt samma proportion, som inom det av undersökningen berörda materialet i dess helhet.

Beträffande i denna tabell redovisade personer må även framhållas, att av de 7612 tjänstemännen med högre ut- bildning endast 419 eller cirka 5,5 pro- cent voro kvinnor. Av dessa voro 114 ju- ris kandidater 13 hade avlagt kansli—

examen, 18 statsvetenskaplig-juridisk examen, 19 statsvetenskaplig-filosofisk examen; 13 voro civilekonomer och 71 socionomer. Flertalet kvinnor (328) till- hörde grupp IV. Inom grupp I funnos 4, inom grupp II 26 och inom grupp III 61 kvinnor.

För att få närmare kännedom om den faktiska utbildningen inom olika stat- liga förvaltningsområden har det i ta- bell 2 redovisade materialet fördelats på ovannämnda elva verksamhetsgrenar (tabellerna 2 A—2 K, Bil. 8). Av dessa tabeller framgår att av statsdepartemen- lens 233 tjänstemän med högre utbild- ning 181 (77 procent) Voro juris kandi- dater,. 8 hade avlagt statsvetenskaplig- juridisk examen, 11 kansliexamen, 22 humanistisk examen, 5 examen vid han- delshögskola samt 6 annan högre exa- men. Av juris kandidaterna voro 86 pro— cent tingsmeriterade.

Även inom utrikesförvaltningen hade flertalet tjänstemän med högre utbild— ning (170 av 235 eller 72 procent) av- lagt juris kandidatexamen. Av dessa 170 juris kandidater voro endast 11 tings- meriterade. I övrigt må framhållas, att 18 personer hade avlagt statsvetenskap- lig-juridisk examen, 12 kansliexamen, 7 examen vid handelshögskola samt 27 humanistisk examen.

För Iandsstaten och domkapitlen re- dovisas sammanlagt 791 tjänstemän med högre utbildning. Av dessa voro 461 (58 procent) juris kandidater, av vilka 369 även voro tingsmeriterade. Bland övrig utbildning kan nämnas, att 66 hade avlagt kansliexamen, 11 statsveten- skaplig-juridisk examen, 89 examen vid handelshögskola samt 123 distriktsåkla- garexamen (motsvarande).

Inom rätts- och ordningsväsendet hade 713 tjänstemän avlagt juris kandi- datexamen, 480 distriktåklagarexamen (motsvarande) och 59 kansliexamen. Av samtliga tjänstemän inom denna

verksamhetsgren (1 279) hade endast något mer än 2 procent förvärvat annan än nu nämnd utbildning. Omkring 95 procent av juris kandidaterna (677) voro tingsmeriterade.

Beträffande övriga verksamhetsgre- nar må nämnas, att omkring % av tjänstemännen med högre utbildning inom ekonomisk förvaltning voro juris kandidater (369 av 1 098). I övrigt fun- nos inom denna verksamhetsgren bland annat 90 politices magistrar (60 jur. pol. mag. och 30 fil. pol. mag.), 1'41 civilekonomer samt 86 personer med kansliexamen.

Närmare % av tjänstemännen med högre utbildning inom försvarsväsen- dets förvaltningsmyndigheter och inom vägväsendet samt luft- och sjöfart ut- gjordes av civilingenjörer (581 av 918) Inom byggnadsväsen samt jord- och skogsbruk hade icke mindre än 90 pro- cent (868 av 962) erhållit sin utbildning vid teknisk, lantbruks- eller skogshög- skola. Inom båda dessa verksamhetsgre- nar funnos dessutom 209 juris kandida- ter, 22 politices magistrar samt 73 civil- ekonomer.

Inom social- och medicinalförvalt- ningen var fördelningen på olika utbild— ningar relativt jämn. Den största grup- pen utgjordes av socionomer (134 av 549). 93 personer hade avlagt juris kan— didatexamen, 21 kansliexamen, 37 poli- tices magisterexamen och 95 annan lägre humanistisk examen.

Exakt hälften av samtliga tjänstemän med högre utbildning inom undervis- ningsväsendets förvaltningsmyndighe- ter hade avlagt humanistisk examen (103 av 206). Inom denna verksamhets- gren funnos dessutom bland annat 36 juris kandidater och 16 politices ma— gistrar.

Inom de kulturella och vetenskapliga verken hade icke mindre än 202 tjän- temän av inalles 754 med högre utbild-

ning avlagt fil. lic.-examen eller förvär- vat filosofisk doktorsgrad.

Vad slutligen de i undersökningen in- gående affärsdrivande verkenl beträffar hade 540 av 587 befattningshavare av— lagt examen vid teknisk, lantbruks- eller skogshögskola. 22 hade avlagt juris kan— didatexamen och 11 examen vid han- delshögskola.

Befattningshavarnas ålders- fördelning

I tabell 3 (Bil. 8) redovisas samtliga tjänstemän med högre utbildning förde— lade efter utbildningens art,» tjänste- ställning och ålder. Män och kvinnor redovisas var för sig. Med hänsyn till den kraftiga utökning av antalet- juris kandidater i allmän tjänst, som enligt vad ovan påvisats ägt rum under åren efter 1934, kan det vara av intresse att jämföra juristernas åldersfördelning med övriga tjänstemäns. En samman- ställning omfattande fem åldersklasser har gjorts i följande tablå.

övriga, ej jur. kand., män 5 038

Jur. kand., män

Antal ............... Procent därav födda år:

.—00 ............ 01—05 ............ 06—10 ............ 11—15 ............

2 155

26,6 13,7 17,4 19,5

29,8 12,9 14,6 14,1 28,6

Att av dessa siffror dra några be- stämda slutsatser rörande rekryteringen av jurister och tjänstemän med annan högre utbildning låter sig icke göra, enär man måste räkna med en propor- tionsvis större »normal avgång» bland tjänstemännen med annan högre utbild- ning än bland juris kandidaterna (exempelvis bland de talrika civilingen-

1Post- och telegrafverken samt statens järnvägar behandlas nedan.

jörerna). Detta kan förklara varför kate— gorien icke- jurister är så förhållandevis stor inom den yngsta åldersklassen men däremot mindre än juristerna bland de medelålders. Förklaringen kan emeller- tid också vara den, att rekryteringen av jurister var förhållandevis större under ett par tidigare årtionden samt att den därefter under de senaste åren har minskat.

Ovanstående siffror visa emellertid att åldersfördelningen bland juris kan- didaterna är mindre gynnsam än bland tjänstemännen med annan högre utbild- ning. Ur befordringssynpunkt kan man nämligen för juristernas del räkna med en allt större konkurrens om högre be- fattningar. Och crsättningsbehovet med nuvarande organisation synes vara mindre både i förhållande till gruppens storlek och till ersättningsbehovet inom övriga grupper.

Det må slutligen påpekas att ålders- fördelningcn bland de kvinnliga tjänste- männen visar, att icke mindre än 71,6 procent av samtliga (419) voro födda 1911 eller senare. 6,2 procent voro födda 1895 eller tidigare och 22,2 procent 1896 —1910.

Vissa ulbilduingsförhållandcn inom postverket, telegrafverket och statens järnvägar

De sammanställningar över befatt- ningshavare vid postverket, telegrafver- ket och statens järnvägar, som upprät— tats inom socialstyrelsen, omfatta bl. a. sammanlagt 93 personer med juri- disk eller humanistisk utbildning, exa— men vid handelshögskola eller diplom från socialinstitut. Uppgifterna avse för— hållandena vid årsskiftet 1949/50. I ne— danstående sammanställning ha dessa befattningshavare fördelats efter utbild- ning och verk.

Post- verket

Jur. kand. ...... Kanslicxamen . . . Jur. pol. mag. .. Fil. pol. mag. .. Fil. kand., mag.. . Fil. lic., dr ...... Civilekonomer . . Socionomer

verket

..i

u-bwmmumm Q ... oo ...

>_-

5

93

GJ oo

Materialet redovisas av socialstyrel- sen fördelat på olika åldersklasser. I ovanstående (s. 32 ff.) sammanställ- ningar över jurister inom olika verk- samhetsområden samt över juristernas åldersfördelning ha de här redovisade 31 juris kandidaterna medtagits.

4. Vissa utbildningsförhållanden inom kommunalförvaltningen

De inom socialstyrelsen företagna un- dersökningarna beträffande kommunal- förvaltningen omfatta bland annat Stockholms stad, övriga städer, samtli— ga industrikommuner och köpingar samt jordbrukskommuner med minst 2 000 invånare.

Av dessa undersökningar framgår, att bland befattningshavarna inom landskommunerna fanns ingen, som avlagt juris kandidatexamen. En kvinn- lig socialassistent hade avlagt statsve- tenskaplig-filosofisk examen. Och bland bibliotekspersonal återfunnos 6 perso- ner (2 män och 4 kvinnor) med lägre humanistisk examen.

Man kan emellertid icke på grundval av denna undersökning avseende den faktiska utbildningen dra den slutsatsen, att något egentligt behov av arbetskraft med rätts- och samhällsvetenskaplig universitetsutbildning icke skulle före- ligga inom landskommunerna. Detta så mycket mindre som förhållandena här- vidlag kunna komma att bedömas an- norlunda efter kommunindelningsrefor-

men. Något större antal personer med här berörd utbildning torde dock, åt- minstone under den närmast komman- de tiden, sannolikt icke komma att be- redas anställning inom detta verksam- hetsområde.

Vad därefter städerna beträffar ha vissa utdrag ur de av socialstyrelsen utarbetade tabellerna gjorts i tab. 4 (Bil. 8). Denna tabell omfattar samtliga befattningshavare inom städernas för- valtning, vilka avlagt någon av tidigare under statsförvaltningen såsom högre utbildning redovisad examen. Befatt- ningshavarna redovisas fördelade efter utbildning och verksamhetsgren.

Tabellen omfattar sammanlagt 2 775 befattningshavare; av dessa äro 465 eller något mer än 16 procent kvinnor. För— delningen på olika utbildningslinjer framgår av nedanstående sanunanställ- ning:

Antal % Jur. kand. examen 812 29,0 Kansliexamen .............. 60 2,0 Pol. mag. examen .......... 11 0,5 Civilekonomer 43 1,5 Socionomer ................ 551 20,0 Landsfiskalsutb. (motsv.) .. 30 1,0 Humanistisk examen 341 12,0 Annan högre utbildning . 927 34,0

2 775 100,0

Omkring % av samtliga ovan redovi— sade tjänstemän tillhörde gruppen »An- nan högre utbildning». De flesta av dessa utgjordes av civilingenjörer. Av samtliga befattningshavare voro om- kring 1/5 socionomer, bland vilka över hälften (249) av de 465 kvinnliga tjäns— temännen återfunnos. Relativt många (12 procent) hade avlagt humanistisk examen; av dessa voro de allra flesta (292 av 341) anställda inom kulturella och vetenskapliga verk (bibliotek, mu- seer o. dyl.) eller inom skolväsendets förvaltningsorgan.

Närmare % av samtliga tjänstemän

med högre utbildning hade avlagt exa- men inför juridisk fakultet. Juris kan- didaternas fördelning på olika verk- samhetsområden skall nedan närmare ' beröras. Först skall endast nämnas, att

av de 11 politices magistrarna hade 5 avlagt statsvetenskaplig-juridisk exa- men. 9 politices magistrar (4 jur. pol. mag. och 5 fil. pol. mag.) voro anställda inom allmän förvaltning, 1 jur. pol. mag. inom finansförvaltning m. m. och 1 fil. pol. mag. inom skolväsen m. m. Jurister- nas fördelning på olika verksamhetsom- råden var följande:

Rätts— och ordningsväsen .......... 492 Allmän förvaltning ................ 176 Finansförvaltning m. m. Byggnadsväscn m. m. .............. Social- och medicinalförvaltning . . .. Skolväsen m. m .....................

Av juristerna voro således 60 procent anställda inom rätts— och ordningsvä- sendet och något mer än 20 procent inom allmän förvaltning. Det bör obser- veras att i gruppen byggnadsväsen m. m. ingår även fastighetsförvaltning och stä- dernas affärsdrivande verk.

I tabell 5 (Bil. 8) redovisas vissa be—_ fattningshavare i landstingens tjänst den 30 nov. 1949 fördelade efter utbild- ning och verksamhet. Som framgår av denna tabell voro 23 juris kandidater anställda vid landstingen. 7 av 26 lands- tingsdirektörer (motsvarande) hade av- lagt jur. kand.-examen. 6 jurister voro anställda som landstingsassistenter, 1 som syssloman (motsvarande) och 9 vid olika rättshjälpsanstalter (»Annan verksamhet»). Bland landstingsassisten- terna fanns 1 med statsvetenskaplig- juridisk examen.

Den största gruppen bland personer med här berörd högre utbildning ut- gjordes av socionomer (74 varav 44 kvinnor). I övrigt kan nämnas att 5 per-

soner avlagt kansliexamen och lika många examen vid handelshögskola.

5. Jurister i advokatverksamhet och annan enskild tjänst

Vissa uppgifter beträffande jurister i advokatverksamhet vid årsskiftet 1950/ 51 samt beträffande jurister i annan en- skild tjänst vid årsskiftet 1951/52 ha lämnats ovan (5. 32). följande framhållas.

Härutöver må

Av de i advokatsamfundets matrikel upptagna personerna utgjordes 892 av samfundsledamöter och 129 av hos så- dana anställda juris kandidater. Av ad- vokaterna voro 33 kvinnor och bland de anställda juris kandidaterna funnos 10 kvinnor. Matrikeln innehåller för samfundsledamöterna uppgift om födel- seår. Advokaterna kunna således förde— las efter ålder (se ovan 5. 33). I fråga

om de anställda juris kandidaterna sak- nas sådana uppgifter.

Juristförbundets uppgift om fördel— ningen av jurister i enskild tjänst på olika verksamhetsområden framgår av följande sammanställning.

Närings- o. arbetsgivarorganisationcr 180 Industri- o.'handclsföretag .......... 107 Försäkringsbolag ................... 110 Banker o. andra kreditinstitut Arbetstagarorganisationer

Gruppen industri- och handelsföretag torde vara den mest osäkra. Inom detta verksamhetsområde torde sannolikt fin- nas vissa juris kandidater bland annat på relativt höga chefsbefattningar, vilka icke ingå i juristförbundets material. Beträffande övriga grupper kan antagas, att uppgifterna äro relativt fullständiga. Någon fördelning av detta material efter ålder har icke kunnat göras.

Kap. 3. Behovet av olika slags utbildning

1. Bör tillträdet till de juridiska studierna regleras?

Behovet av en juridisk examensform lär vara uppenbart. Innan man grans- kar den nuvarande juristutbildningen och tager upp till prövning vilka för- ändringar, som böra vidtagas, bör man emellertid undersöka om antalet av dem, som erhålla sådan utbildning är till— fredsställande ur skilda synpupnkter eller om åtgärder äro påkallade för att öka eller nedbringa antalet.

Under den tid av i det närmaste ett halvt århundrade, som förflutit efter 1904 års juridiska examensreform, har antalet juris studerande och antalet ny— utexaminerade jurister undergått stora förändringar. Det säger sig självt, att utvecklingen liksom för alla andra gre—

nar av högre utbildning i stort sett inne— burit en ökning av antalet. Orsakerna härtill har man framförallt att finna i befolkningens tillväxt och förbättrade levnadsstandard, den mera komplice— rade samhällsorganisationen samt bätt- re tillgång till utbildningsmöjligheter. I sistnämnda hänseende märkes framför allt tillkomsten av den juridiska fakul- teten vid Stockholms högskola samt den lättare tillgången till läroverksstudier; de studentsociala åtgärder, som vidta- gits framför allt under den senaste fem- årsperioden, ha sannolikt också föran- lett någon ökning av det totala antalet studerande vid bland annat de ju— ridiska fakulteterna.

Antalet studerande och antalet av- lagda examina stå naturligen i ett nära

Antalet studerande och antalet avlagda examina inom juridisk fakultet1 vissa läsår fr. o. m. 1910—11.

Totalantalet nyinskrivna=

rande3 (me— deltal av ht resp. vt) Aktivt stude-

Avlagda examinal

kansli-

jur. kand. statsv.-jur. ex. ex.

därav samt]. kv. samtl. därav kv.

sama _ dära

kv samtl.

&,th därav kv.

1910—11 . . . 1915—16 . . . 1920—21 . . . 1925—26 . . . 1930—31 . . . 1935—36 . . . 1940—41 . . . 1945—46 . . . 1946—47 . . . 1947—48 . . . 1948—49 . . . 1949—50 . . . 1950—51 . . . 1951—52 ...

269 150 360 338 295 291 232 387 386 295 420 437 489 448

1 010

991 1 386 1 758 1 467 1 599 1 390 1 704 1 635 1 613 1 665 1 751 1 799 1 836

74 41 107 24 136 30 159 41 153 30 168 32 205 21 21 224 16 35 176 21 23 180 29 31 202 24 30 259 26 13 230 28 14 205 31 31

46

6 34

6 24 19 28

lammen—who:

inbördes sammanhang. Siffrorna i ovanstående tabell giva en ungefärlig föreställning om utvecklingen och det nuvarande läget.

När det gäller att bedöma, om den nuvarande utbildningen av jurister har ett lämpligt omfång, bör man först un- dersöka huruvida antalet examinerade jurister, äldre och yngre tillsamman- tagna, nu är någorlunda tillfredsstäl- lande. Sistnämnda fråga kan i första hand betecknas som ett arbetsmark- nadsproblem: (1) finnas tillräckligt många jurister för de uppgifter, som en— ligt gällande bestämmelser eller rådan- de tradition böra omhänderhavas av jurister? och (2) kunna utexaminerade

jurister i stort sett finna sysselsättning med uppgifter av nyss nämnt slag? Åt- skilligt material till besvarande av dessa frågor har ovan framlagts. På grund därav och av de erfarenheter, varöver kommittén förfogar, anse vi oss kunna uttala att den förra frågan bör besvaras jakande. Beträffande den senare frågan är det icke möjligt att giva ett lika be- stämt svar. Den kan belysas genom er- farenheterna från de gångna årtiondena.

Vissa fluktuationer ha givetvis före- kommit. Sålunda kan nämnas att om- kring 1930 (liksom tidigare under 1890- talet) rådde viss arbetslöshet bland ju- rister. Under andra perioder ha svårig- heter mött att besätta juristbefattningar

1Avlagda juris licentiatexamina ha icke medtagits i denna tabell. 2 Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m. 1930 31 äro hämtade från Wicksell—Jernemans undersökning (SOU 1935: 52). Siffran för läsåret 1935—36 har erhållits från arbetsmark- nadskommissioncns undersökning (SOU 1943: 17) Övriga siffror ha erhållits från statis- tiska centralbyrån.

3Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m. 1930—31 äro hämtade från Wicksell-Larssons undersökning (SOU 1936: 34). Övriga siffror ha erhållits från statistiska centralbyrån.

4Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m. 1930—31 äro hämtade från Wicksell-Larssons undersökning. Siffrorna över avlagda juris kandidatexamina och kansliexamina för läs— året 1935—36 äro hämtade från SOU 1943:17. övriga siffror ha erhållits från statistiska centralbyrån.

och följaktligen juristernas anställnings— och avancemangsmöjligheter varit ex— ceptionellt goda; så var förhållandet under tiden omkring 1920 och under en del av 1940-talet.

Härvid må anmärkas, att svenska er- farenheter under de senare årtiondena icke giva vid handen, att hos oss skulle i avsevärd utsträckning förekomma »dold arbetslöshet» för jurister, på det sätt att dessa skulle nödgas ägna sig åt arbetsuppgifter av annan art: underord- nade anställningar inom statliga affärs- verk eller hos banker, agent- eller mäk- lareverksamhet eller ren affärsverksam- het. Dylika företeelser, som inom vissa av våra grannländer synas vara ganska utbredda, torde hos oss icke förekomma i större omfattning än som betingas av personliga omständigheter i särskilda fall. Ej heller torde dold arbetslöshet hos advokater eller andra praktiseran- de jurister i större omfattning före- komma i den formen, att deras rörelse är för liten för att kunna lämna rimlig bärgning; en säkerhetsventil finnes på det sättet att övergång till andra banor ofta icke möter synnerlig svårighet.

Av det anförda har framgått, att un- der senare decennier utbildningen av jurister till omfånget varit i stort sett tillfredsställande. Visserligen har till- flödet av nya jurister överstigit den na- turliga avgången från juristbefattningar och annan juridisk verksamhet, men detta överskott har ganska väl kompen- serats genom att nya arbetstillfällen öppnats för jurister. Av särskild bety- delse har härvidlag varit att under en relativt kort tid den offentliga förvalt- ningsapparaten väsentligen utökats samt näringslivets och arbetsmarknadens or- ganisationsväsen kraftigt utbyggts.

Det väsentliga i föreliggande sam- manhang är emellertid att avgöra, huru- vida den nuvarande tillströmningen till de juridiska studierna är av lämplig om-

fattning. Detta kan självfallet icke säkert bedömas utan endast bli föremål för en prognos, baserad på nuvarande utveck- lingstendenser.

Först må konstateras, att det för när- varande råder ett avsevärt överskott på nyutexaminerade juris kandidater, nå- got som för de yngsta juristerna medfört en viss öppen eller dold arbetslöshet. I arbetsmarknadsstyrelsens översikt över förmedlingsverksamheten för tjänste- mannagrupperna maj—augusti 1952 uttalades bland annat:

Den juridiskt eller statsvetenskapligt sko— lade arbetskraftens placeringsmöjligheter har under relativt lång tid präglats av den återhållsamhet som verk och myndigheter iakttagit i fråga om nyanställning av per- sonal såväl i den reglerade befordrings- gången som för tillfälliga arbetsuppgifter, vikariat o. dyl. För juris kandidater och politices magistrar förekom under augusti månad endast ett fåtal arbetstillfällen, me— dan antalet sökande var betydligt större än tidigare. Konkurrensen om ledigförklarade befattningar hårdnade sålunda högst avse— värt.

Kommittén vill för sin del framhålla, att det synes som om det ogynnsamma arbetsmarknadsläget under ganska lång tid kommer att bestå, därest icke till- strömningen till juristbanan minskar relativt kraftigt. Tre medverkande fak- torer skola nämnas.

a) Av vad tidigare anförts har fram- gått, att åldersfördelningen bland nuva- rande jurister i statliga befattningar är sådan, att de yngre årsklasserna äro överrepresenterade. Antalet befattnings- havare i åldern 50—65 år (som inom en 15-årsperiod avgå med pension) är i runt tal endast hälften så stort som anta- let av dem i åldern 35—50 år. En lik- nande åldersfördelning är även rådan- de bland övriga juristkategorier. Härav följer att ersättningsbehovet är onor- malt litet i förhållande till hela antalet jurister.

b) Tidigare har förelegat ett ganska

stort utvidgningsbehov. En väsentlig omsvängning har emellertid ägt rum härvidlag. Såsom framgått av arbets- marknadsstyrelsens ovan citerade över- sikt, ha de statliga besparingssträvan- dena lett till stark restriktivitet beträf- fande nyanställning.

Härtill bör läggas att chefen för civil- departementet i april 1952 tillkallat sakkunniga för utredning av gällande kompetensfordringar inom statsförvalt- ningen och därmed sammanhängande frågor. Avsikten är bland annat att ned- bringa antalet befattningshavare med akademisk eller annan kvalificerad ut- bildning. Dct synes mot denna bak- grund uppenbart, att den statliga arbets- marknadssektorn — den för juristerna hittills vikigaste — åtminstone icke kommer att absorbera någon del av arbetskraftsöverskottet. Den konjunk- tu'ravmattning, som på senaste tid för— märkts, gör det sannolikt att efterfrå— gan på juridiskt utbildad arbetskraft icke heller kommer att öka på den en- skilda arbetsmarknaden.

c) Antalet nyinskrivna juris studeran- de har under, senare år kraftigt ökat: under läsåren 1950—52 uppgick det till över 900. Vid oförändrad avgångs- procent kommer därför under de när- maste åren antalet nyutexaminerade att överstiga 300 per år mot tidigare ca 200. Det bör dock anmärkas att en kraftig nedgång i antalet nyinskrivna har in- träffat under höstterminen 1952. Huru- vida denna utvecklingstendens blir be- stående är emellertid omöjligt att förut- säga. Åtminstone till en del måste nog nedgången betraktas som tillfällig.

Kommittén har mot den ovan skisse- rade bakgrunden övervägt att av arbets— marknadshänsyn föreslå en begränsning av tillträdet till juridiska studier. Där spärrar f. n. äro anordnade för tillträdet till högskolestudier, t. ex. vid de medi- cinska fakulteterna och åtskilliga fack—

högskolor, äro de emellertid åtminstone omedelbart motiverade av den begrän- sade tillgången på sådana utbildnings- resurser som lokaler, laboratorieutrust- ning och lärarpersonal.

Beträffande de juridiska studierna kunna skäl av antytt slag icke tilläggas en avgörande betydelse. En spärranord- ning måste direkt grundas på övervä- ganden rörande den framtida situatio— nen på arbetsmarknaden. Denna är, så- som de tidigare berörda erfarenheterna tydligt giva vid handen, mycket svår att överblicka på längre sikt. Ett tvångs— mässigt ingripande skulle därför kom— ma att bygga på ganska osäkra grun- der i fråga om bestämmandet av det antal studerande som borde mottagas. Detsamma gäller grunderna för det ur- val mellan de inträdessökande, som måste ske. Då härtill komma de skäl av principiell natur, som enligt en i vårt land övervägande uppfattning tala för att valet av yrke i möjligaste mån bör vara fritt, har kommittén icke ansett nuvarande arbetsmarknadsförhållanden motivera någon begränsning av rätten att påbörja juridiska studier för dem som förvärvat därför erforderlig förbe- redande utbildning.

Kommittén vill däremot i detta sam- manhang kraftigt understryka betydel- sen av yrkesorientering och yrkesväg- ledning såväl i gymnasiets avslutnings- klasser som vid universiteten och hög- skolorna. Sådan verksamhet bedrives redan nu, främst av arbetsmarknadssty— relsen och denna underställda organ samt i viss utsträckning även av studen- ternas egna organisationer. Att denna yrkesvägledning i fråga om juristbanan för närvarande måste innebära en ' kraftig avrådning är uppenbart. Det kan

antagas, att en sådan yrkesvägledning medverkat till att tillströmningen till juridiska studier minskat under höst— terminen 1952.

Med hänsyn till de förändringar, som enligt vad ovan påvisats mycket snabbt kunna inträffa på arbetsmarknaden för viss grupp av akademiskt utbildad per- sonal, är det av synnerlig vikt att största möjliga uppmärksamhet ägnas proble- met om en effektiv yrkesorientering. Härför fordras bland annat att den- samma kan bygga på så tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser som möjligt. Trots att förslag om inrättande av ett prognosinstitut för den intellektuella arbetsmarknaden framlades av student- sociala utredningen redan 1947 ha - några åtgärder ännu icke vidtagits för uppnående av detta syfte. Kommittén måste för sin del beklaga att så icke skett samt uttrycka den förhoppningen, att denna fråga snarast möjligt bringas till sin lösning.

Som tidigare antytts och närmare ut— föres här nedan samt i avd. V anser kom- mittén, att för närvarande inom den statliga och kommunala förvaltningen samt inom en motsvarande sektor av enskild verksamhet egentliga jurister i viss utsträckning användas för arbets- uppgifter, som med större fördel bor- de anförtros åt personer med en kombinerad juridisk-samhällsveten- skaplig utbildning. Kommittén framläg- ger förslag till en förbättrad utbildning av sistnämnda slag och i samband där- med till vissa ändringar av statsförvalt- ningens kompetensregler. Vad sålunda föreslås kommer icke att medföra hin— der för att juris kandidater användas i ungefär samma utsträckning som förut, men förslagen syfta till att skapa en ut- bildningslinje, som bättre än den ren— odlade juristutbildningen tillgodoser vissa utbildningsbehov inom förvalt- ningen. Om detta syfte kan förverkligas torde följden bli att vid nyanställning juris politices magistrar i viss utsträck— ning komma att antagas i stället för juris kandidater.

I nu förevarande sammanhang bör an- märkas, att vi ej heller på grund av vårt senast berörda ställningstagande fun- nit anledning att föreslå någon begräns- ning av tillträdet till den rena jurist- utbildningen vid universiteten. Skälen härtill äro flera. Den förskjutning från enbart juridisk till juridisk-samhällsve- tenskaplig utbildning, som kan anses önskvärd och sannolik, är av ganska måttlig storleksordning. De båda studie— riktningarna föreslås bli så organise- rade, att övergång lätt kan ske från den ena till den andra. Liksom anställning i regel anses böra ske efter fri konkur- rens mellan juris kandidater och juris politices magistrar, bör även valet mel— lan. de båda studiebanorna vara fritt. Det kan antagas att valet utom av de studerandes individuella anlag och in— tresseriktning kommer att påverkas av den situation på arbetsmarknaden, som vid varje tidpunkt kan överblickas, och alltså bidraga till en fortgående anpass- ning efter arbetsmarknadens krav.

Det föregående kan sammanfattas så— lunda. Kommittén finner för närvaran— de icke förhållandena utanför utbild- ningsanstalterna föranleda några för- slag om reglering av tillströmningen till juridiska studier. Av skäl, som hänföra sig till förhållanden rörande själva ut- bildningen, kommer däremot kommit- tén att föreslå vissa åtgärder för utgall- ring av sådana studerande, som icke ha tillräckliga förutsättningar för stu- dierna.

2. Olika juridiska verksamhetsgrenar Av de studerande vid de juridiska fakulteterna bedriver ett övervägande flertal, under senare år cirka 90 pro- cent, studier för juris kandidatexamen. Av de övriga förbereder sig ett mycket litet antal, i hela riket cirka 20 eller 1 procent, efter avlagd kandidatexamen för studier för juris licentiatexamen.

Dessa avse med enstaka undantag att ägna sig åt den akademiska lärarbanan. Även de, som från början av sina stu— dier må ha denna inriktning, ha att för sin grundläggande utbildning avlägga en juris kandidatexamen, som i allo överensstämmer med den som avlägges av studerande med annan inriktning; någon särskild lägre examen med en mera vetenskaplig målsättning förekom- mer icke. Återstående knappa 10 procent av de studerande vid de juridiska fakulteterna förbereda sig för statsvetenskaplig-juri- disk examen. Det juridiska inslaget i denna examen är jämförelsevis litet, och de examinerade erhålla knappast an- ställning inom egentlig juridisk verk- samhet. För sådan verksamhet äro alltså stu- dier för juris kandidatexamen den enda, för alla jurister gemensamma utbild- ningsvägen. När det gäller att överväga det framtida ordnandet av juristutbild- ningen bör man utgå från de arbets- uppgifter, som möta inom juridisk verk- samhet. För närvarande utövas sådan verk- samhet i huvudsak av följande grupper: domare och andra högre befattnings- havare vid domstolsväsendet; advokater (och sakförare); åklagare, företrädesvis på högre be- fattningar inom åklagarorganisatio- nen; ämbets— och tjänstemän inom den stat- liga förvaltningen; befattningshavare hos kommuner, för närvarande endast inom städer och landsting; utövare av enskild verksamhet, hu- vudsakligen såsom anställda hos or- ganisationer och företag, ofta i le- dande ställningar. Det ungefärliga antalet av dem som tillhöra de särskilda grupperna framgår av tidigare redovisade undersökningar

(s. 32). Något mer än en femtedel av juristerna (23 procent) är sysselsatt inom domstols- och åklagarväsendet. En knapp femtedel (19 procent) ägnar sig åt advokatverksamhet. Icke fullt två femtedelar äro verksamma inom allmän förvaltning (36 procent). Av återstoden återfinnes den största delen inom annan enskild verksamhet än advokatverksam- het. Det kan antagas, att övergång från en grupp till en annan, även på ett ganska sent stadium, icke är ovanlig.

Från äldre tid finner man ofta utta— landen om att juristutbildningens mål skulle vara utbildning av statens äm— - bets- och tjänstemän, vid domstolar och inom förvaltningen. Under nutida för- hållanden vore en sådan målsättning tydligen alltför snäv. För domstolarnas funktion enligt den moderna process- ordningen är god tillgång på väl utbil- dade advokater en oeftergivlig och vik- tig förutsättning. Sådana ha även att fylla betydelsefulla uppgifter inom de stora delar av rättslivet, som utspelas utanför domstolarna. Tydligt är därför att den akademiska juristutbildningen även måste taga sikte på behovet av advokater. Denna iakttagelse föranleder emellertid endast i ringa omfattning särskilda krav på den akademiska ut- bildningens anordning, enär en god akademisk utbildning av domare även får anses vara lämplig för blivande ad— vokater och vice versa. (Inom vissa främmande länder, framför allt de ang- losachsiska, rekryteras domare och åklagare ur advokatståndet. Man kan tänka sig en utveckling i sådan riktning även hos oss.)

Om det icke behöver närmare m_otive— ras, att de juridiska studierna böra ord— nas såsom förberedelse till verksamhet såsom domare, advokat eller högre åklagare, är det icke lika självklart, att man vid studiernas utformning även bör taga sikte på blivande ämbets— och

tjänstemän inom den statliga förvalt- ningen. Den tidigare översikten över arbetsuppgifter inom detta verksamhets- område (s. 27 ff.) visar enligt vår upp- fattning att talrika befattningar lämpli- gen kunna besättas med tjänstemän, som erhållit en utbildning innehållande ett starkt inslag av juridik, dock mindre än för domstolsjurister, men därjämte ga- ranterande ganska omfattande samhälls- vetenskapliga insikter. Vi ha tänkt oss att detta behov skall tillgodoses genom en kombinerad juridisk—samhällsveten- skaplig examen.

Vid sidan om förvaltningstjänstemän med denna blandade examen kommer dock, som tidigare framhållits, på skilda poster inom förvaltningen alltjämt att finnas ett behov av befattningshavare, som erhållit en mera fullständig juridisk utbildning, men icke behöva några mera ingående samhällsvetenskapliga insik- ter. Följaktligen måste vid juristutbild- ningens planerande även deras behov vinna beaktande.

Detta förhållande synes emellertid knappast giva upphov till något mera omfattande problem vid den juridiska studieordningens utformning. I den mån det anses erforderligt att inom förvalt- ningen äga tillgång till befattningsha— vare med fullständig juridisk utbild— ning, är orsaken den, att vissa av deras arbetsuppgifter äro eller anses vara lik- artade med domares (eller i vissa fall snarare advokaters), d. v. s. till väsent- lig del bestå i rättstillämpning. Den akademiska utbildning som fordras här- för bör då också vara i huvudsak den- samma som den, som kommer blivande domare och advokater till del. En viss differentiering, med tonvikt på sådana delar av rättssystemet som äro av sär- skild betydelse inom förvaltningen, kan emellertid naturligen ifrågasättas. Till detta spörsmål återkomma vi längre fram (5. 77 ff.).

Åtminstone delvis göra sig motsva— rande synpunkter gällande i fråga om jurister i enskild tjänst (andra än advo- kater). Dessa ha på senare tid blivit ganska talrika och man bör räkna med att de även framgent komma att finnas i stort antal. Arbetsuppgifterna äro för dem mycket olikartade. Möjligen kunna urskiljas tre grupper.

Till en grupp är att hänföra jurister, som väsentligen äro sysselsatta med uppgifter av helt annan art än rättstill- lämpning, framför allt inom det ekono— miska livet: t. ex. såsom ledare eller överordnade funktionärer inom banker och försäkringsbolag men även inom rena industri- och affärsföretag. Rekry- teringen av jurister till sådana poster torde ofta huvudsakligen bero på andra faktorer än att deras utbildning just är juridisk: social och ekonomisk position samt allmän personlig duglighet, ofta ådagalagd inom tidigare juridisk verk- samhet. (Icke minst beträffande for- mellt enskilda företag, vilka ägas eller dirigeras av staten, framträder en ten- dens att rekrytera ledande poster från förvaltningen eller domstolarna.) En under juridisk verksamhet förvärvad formell säkerhet, noggrannhet, ansvars- känsla samt god förmåga såsom för- handlare, kan naturligen vara en värde- full tillgång inom verksamhet av helt annat slag. Tydligt torde emellertid vara, att det icke är påkallat att för de jämförelsevis fåtaliga juris kandidater varom nu är fråga anordna speciell ut- bildning.

En annan grupp omfattar dem, som i enskild verksamhet äro sysselsatta med arbetsuppgifter i viss mån likartade med dem som förekomma inom förvalt- ningen. Vid enskilda företag och kan— ske i synnerhet inom näringslivets och arbetsmarknadens organisationer an— vändas jurister, som till stor del äro sysselsatta med löpande ärenden röran-

de rättstillämpning (ofta i form av råd— givning eller övervakning), förhand- lingar av skilda slag, utredningar i sam— band med ifrågasatt lagstiftning o. dyl. med starkt skiftande proportioner för de olika uppgifterna. För många sådana poster torde en kombinerad juridisk- samhällsvetenskaplig utbildning befin- nas lämpligare än juris kandidatexa- men. Utan tvivel komma emellertid fort- farande även jurister att användas för sådana uppgifter. Liksom beträffande förvaltningstjänstemännen gäller för dem, att deras utbildning bör väsentli- gen överensstämma med övriga juris- ters, men att en viss differentiering kan ifrågasättas med hänsyn till deras sär- skilda arbetsuppgifter.

För det tredje förekomma hos en- skilda företag åtskilliga rent juridiska arbetsuppgifter, närmast jämförliga med advokaters, ehuru i regel mera spe- cialiserade. Utbildningen för dessa upp— gifter bör vara åtminstone i huvudsak densamma som för advokatverksamhet. I vad mån en viss specialisering kan vara tjänlig bland annat med hänsyn till förevarande skall längre fram.

grupp, övervägas

3. Är en kombinerad juridisk-sam— hällsvetenskaplig examen behövlig och möjlig?

Det moderna samhällets förvaltnings- verksamhet har alltmer fått en föränd— rad och delvis ny inriktning. Nya upp- gifter av ekonomisk och social natur ha tillkommit och faktorer av sådan inne- börd ha i allt högre grad blivit av be- tydelse vid behandlingen av äldre för- valtningsuppgifter. Detta förhållande måste givetvis inverka på arten av den utbildning, som bör krävas av dem som skola utföra uppgifterna. Hittills ha i övervägande grad personer med juri- disk utbildning kommit i fråga och även

framgent komma utan tvivel rent juri- diskt utbildade befattningshavare att ha en viktig funktion att fylla inom olika förvaltningsområden. Åtskilliga förvalt— ningsuppgifter _ både inom allmän och enskild förvaltning — skulle emel- lertid med bättre förutsättningar för be- dömandet av de behandlade uppgifter- nas samhälleliga bakgrund och betydel- se kunna utföras av personer med en kombinerad juridisk-samhällsveten— skaplig utbildning. Tidigare har beto- nats, att denna utbildning i så fall mås- te innehålla ett starkt inslag av juridik samt därjämte garantera ganska om- fattande samhällsvetenskapliga insik- ter.

Behovet av den nu berörda examens— formen betonades kraftigt av socialut- bildningssakkunniga, som ansågo att detta behov var ännu mer uppenbart 1946 än då den nuvarande statsveten- skaplig-juridiska examen inrättades 10 år tidigare. Trots detta har, då frågan om en eventuell omgestaltning av nuva- rande examen varit under debatt, den- na examensforms existensberättigande från åtskilliga håll ifrågasatts: är den behövlig och överhuvud taget möjlig?

Den är uppenbarligen behövlig, där- est icke den för arbetsuppgifternas ut- förande nödvändiga juridisk-samhälls- vetenskapliga utbildningen kan tillgo— doses på annat sätt än genom en kombi— nerad examen. Detta skulle vara fallet om förvaltningsverksamheten organise- rades såsom ett »teamwork» mellan ju- rister och samhällsvetenskapligt utbil- dade personer. Då så erfordrades skulle arbetsuppgifter inom förvaltningen ut- föras genom samarbete mellan en per- son med enbart juridisk och en person med enbart samhällsvetenskaplig ut- bildning. Dessa två personer bleve tyd- ligen tillsammans mera kvalificerade än en, som erhållit blandad utbildning.

Alldeles oavsett om förvaltningsverk-

samheten kunde organiseras på antytt sätt, vore det givetvis en fördel om var och en av dessa båda experter hade fackkunskaper även inom den andres arbetsområde. Deras samarbete skulle då säkerligen gå mera friktionsfritt. Det i första hand avgörande är emellertid, att endast en tämligen begränsad del av förvaltningsarbetet kan organiseras så- som ett samarbete av nu berört slag.

I åtskilliga fall bestå arbetsuppgifter— na inom en viss byrå eller annan mindre förvaltningsenhet främst i att »hand- lägga ärenden». Det är härvid fråga om förvaltningsuppgifter, vilka i regel krä- va juridisk utbildning. Ibland föreligga emellertid arbetsuppgifter, som ha ka— raktären av en större eller mindre ut- redning och för vilka samhällsveten- skaplig skolning är önskvärd. Sådana uppgifter omhänderhas i regel lämpli— gast av den tjänsteman, som har att handlägga ärendena inom det ifrågava— rande förvaltningsområdet. Han har na- turligtvis den största erfarenheten och kunskapen om förhållandena inom sitt verksamhetsområde och de bästa förut— sättningarna att bedöma vad utredning- arna syfta till.

Även andra skäl kunna anföras emot att den vanliga arbetsformen inom för- valtningen skulle bestå i ett samarbete mellan juridiskt och samhällsvetenskap— ligt utbildade tjänstemän. Många av den svenska förvaltningsapparatens sins- emellan oberoende organ (departement, centrala verk, länsstyrelser, o. s. v.) äro för små för att kunna bära den erfor- derliga personalorganisationen. Den svenska förvaltningen är helt enkelt icke uppbyggd med hänsyn till ett så— dant samarbete, vilket förutsätter en högre grad av centralisering än den som för närvarande förekommer i vårt land. Skulle detsamma genomföras som den ordinära arbetsformen skulle detta för- utsätta en omfattande omorganisation

av förvaltningen samt personalökning inom densamma.

Dessa förhållanden tala tydligen för att det behövs en kombinerad utbild- ning. Därtill kommer emellertid, att gränsen mellan vad som här kallats »ärenden» och »utredningar» självfallet är flytande samt att det inom all för- valtningsverksamhet förekommer ett större eller mindre mått av lämplighets- och skälighetsbedömning, för vilken en samhällsvetenskaplig skolning kan vara av minst lika stort värde som en juri- disk.

Vad nu sagts avser främst den stat— liga förvaltningen, men torde även gälla den kommunala. Vad den privata före- tagsamheten angår, förekomma inom denna arbetsuppgifter, som i mycket er- inra om uppgifterna inom den allmänna förvaltningen. Även om ett samarbete mellan juridiskt och samhällsvetenskap- ligt utbildade personer måhända lätta- re kan organiseras inom detta verk- samhetsområde, är emellertid därav icke givet att befattningshavarna lämp- ligast böra ha antingen enbart juri- . disk eller enbart samhällsvetenskaplig

utbildning.

Arbetsuppgifterna för åtskilliga sekre- terare och ombudsmän inom olika in- tresseorganisationer och företag äro ingalunda enbart och ofta endast i myc- ket begränsad utsträckning av rent juri- disk art. En stor del av deras arbetstid

åtgår till förhandlingar och förberedel—

ser för sådana. Vid förhandlingsarbetet äro ofta ekonomiska och sociala fakto— rer av avgörande betydelse. Detta gäller förhandlingar såväl med andra enskilda sammanslutningar som med represen- tanter för det allmänna. Härtill kan nämnas, att dessa sekreterare och om- budsmän ofta ha att avfatta utlåtanden om eller eljest taga ståndpunkt till före- slagna eller planerade åtgärder, vilkas

bedömning kräver såväl juridisk som samhällsvetenskaplig skolning.

En lämpligt utformad kombinerad juridisk- samhällsvetenskaplig universi- tetsexamen är emellertid behövlig icke endast för vissa sådana befattningar, vilka nu huvudsakligast rekryteras med juris kandidater. Såväl inom den all- männa förvaltningen som inom enskil- da företag och organisationer förekom— ma vissa mera administrativt betonade arbetsuppgifter, vilka för närvarande i viss utsträckning utföras av tjänstemän med examen från handelshögskola. En blandad examen av här berörd typ med grundliga juridiska insikter och ett för administrativa arbetsuppgifter väl avpassat samhällsvetenskapligt inslag, vari även vissa företagsekonomiska studier ingå, kan vara bättre avpassad för vissa sådana uppgifter än civileko- nomexamen. Det kan emellertid i detta fall endast bli fråga om vissa delar av de verksamhetsområden, inom vilka ei- vilekonomer nu vunnit anställning.

Mot bakgrunden av ovan och tidigare anförda skäl har kommittén funnit en kombinerad juridisk-samhällsveten- skaplig examen behövlig. Förutom en för ändamålet väl avvägd blandad exa- men måste emellertid — vilket längre fram kommer att föreslås — en för den- na utbildning särskilt avpassad och med juristernas tingsmeritering jämförbar praktisk tjänstgöring komma till stånd. Inrättas en sådan, torde man kunna räkna med att vid en nyrekrytering åt- skilliga av de befattningar, vilka nu i regel besättas med juris kandidater, i stället skulle komma att besättas med personer med ifrågavarande utbildning. (Samtidigt kan man räkna med att en viss förskjutning av tillströmningen kan äga rum från rent juridiska till juri- disk-samhällsvetenskapliga studier.)

Att denna uppfattning i stort sett är riktig, åtminstone såvitt det gäller den

statliga förvaltningen, bekräftades ge- nom uttalanden, som gjordes vid av kommittén anordnade överläggningar med vissa verkschefer m. fl.1 De perso- ner, som deltogo i dessa överläggningar, hade före desamma erhållit en kortfat- tad sammanställning rörande vårt pre- liminära förslag till examinas utform- ning samt till den praktiska tjänstgö- ringens uppläggning. Av de framförda synpunkterna framgick klart, att den nu berörda examensformen ansågs be— hövlig inom förvaltningen och att en sådan examen därför borde finnas. Vikten av att examen kompletterades med en lämpligt utformad utbildnings- tjänstgöring underströks kraftigt. Vad behovet inom olika verksamhetsgrenar beträffar var man allmänt av den upp- fattningen, att personer med en kom- binerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning skulle —— vid sidan av för- valtningstjänstemän med annan utbild- ning (enbart juridisk eller enbart sam— hällsvetenskaplig) _ ha en viktig funktion att fylla såväl inom statsde— partementen som inom länsstyrelser och flertalet centrala verk.

Om det således måste anses till fullo klarlagt, att en kombinerad juridisk— samhällsvetenskaplig examen är behöv- lig, återstår det att taga ställning till frågan om den är möjlig. När man skall utforma en sådan blandad examen stö- ter man på stora svårigheter och åtskil— liga mer eller mindre befogade invänd— ningar mot denna examensform ha vid olika tillfällen framförts.

En sådan invändning är, att det icke går att bryta ut vissa juridiska ämnen

1Generaldirektörerna Erik Lindeberg (lantbruksstyrelsen), Ragnar Lundberg (försvarets civilförvaltning), Åke Natt och Dag (riksförsäkringsanstalten), Bernt Nev— rell (riksräkenskapsverket) och Nils Gustaf Rosén (skolöverstyrelsen) samt landssekre- teraren Olof Åkesson och landskamreraren Alarik Wigert (länsstyrelsen, Stockholm).

ur juris kandidatexamen och samman- föra dessa med icke—juridiska ämnen till en självständig examen. De olika ju- ridiska disciplinerna hänga så intimt samman, att en juridisk utbildning, som icke omfattar samtliga dessa discipliner, är av föga värde.

Invändningar av detta slag äro utan tvivel beaktansvärda. Med den konstruk- tion, som juris kandidatexamen f. 11. har, kan man icke skapa någon lämpligt kombinerad juridisk-samhällsvetenskap- lig examen, därest icke särskild under— visning, särskilda läroböcker och sär- skild examination för denna examen kommer till stånd inom åtminstone fler- talet juridiska ämnen. Ett genomförande härav skulle emellertid överstiga de re— surser, som kunna väntas stå till förfo- gande. Läget blir däremot ett annat i samma mån som studierna för juris kan— didatexamen finnas böra utformas på sådant sätt att undervisning och läro- böcker i stor utsträckning även kunna utnyttjas för den kombinerade examen. Enligt vårt förslag blir detta fallet. En av de största svårigheterna vid uppbyggnaden av en juridisk-samhälls- vetenskaplig examen är att inom ramen för samma studietid som för andra exa- mina medhinna såväl juridiska som samhällsvetenskapliga studier. Denna svårighet blir särskilt framträdande om man, i likhet med vad som av kommittén föreslås för juris kandidatexamen, inom den blandade examens ram alltid vill garantera viss fördjupning. Den kan emellertid övervinnas. Som framgår av det följande är det nämligen möj- ligt att i en examen med ett starkt ju- ridiskt inslag samtidigt medtaga för- hållandevis grundliga studier inom åt- minstone ett begränsat samhällsveten- skapligt ämnesområde.

Med hänsyn till arten av den sam- hällsvetenskapliga skolning, som enligt det föregående främst är erforderlig, sy-

nes det vara fullt befogat att i den blan— dade examen lägga huvudvikten vid äm- net nationalekonomi. Det är ju i allmän- het lämpligheten och verkningarna av olika ekonomisk-politiska åtgärder, som de förvaltande tjänstemännen måste kunna bedöma. Uppläggas fordringarna i ämnet nationalekonomi med hänsyn härtill böra de studerande kunna bi- bringas såväl insikt i grunderna inom detta område som en mera allmän skol- ning i samhällsvetenskaplig metod.

4. Är en särskild samhällsvetenskaplig examensform behövlig?

Av redogörelsen (s. 27 ff.) för arten av de inom förvaltningen förekommande arbetsuppgifterna framgår bl. a. att för vissa uppgifters utförande en samhälls- vetenskaplig utbildning av arbetskraf- ten är lämpligast. En samhällsveten- skaplig eller samhällsvetenskapligt in- riktad examen föreskrives visserligen formellt endast för ett ringa antal be- fattningar. Den företagna undersök— ningen beträffande den faktiska utbild- ningen (s. 34 ff.) visar emellertid, att omkring 5 procent av statsförvaltningens tjänstemän med högre utbildning avlagt sådan universitetsexamen. Undersök- ningen visar dessutom, att endast en ringa del av dessa (högst 40) avlagt li- centiatexamen eller förvärvat filosofisk doktorsgrad.

I detta sammanhang bör även beak— tas, att den statliga förvaltningens behov av samhällsvetenskapligt utbildad ar- betskraft icke endast tillgodosetts ge- nom personer, som förvärvat universi- tetsutbildning. Den statistiska undersök- ningen visar, att ett icke ringa antal tjänstemän avlagt examen vid handels— högskola eller diplomerats från social- institut. Motsvarande procentsiffror för dessa båda kategorier äro för civil— ekonomer 5 procent och för sociono- mer 2 procent.

Även i den kommunala förvaltningen finns ett inslag av befattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning.

I privata företag och organisationer förekomma också åtskilliga arbetsupp- gifter, som kräva utbildning av detta slag. Och inom undervisningsvåsendet har man ett behov av samhällsveten- skapligt utbildad arbetskraft. Dessa förhållanden framgå bl. a. av att icke så få politices magistrar vunnit anställ- ning inom nämnda områden (5. 34).

De arbetsuppgifter inom förvaltning- en, för vilka den nu berörda examen främst är erforderlig, kunna sägas vara av typen »utredningar». Härvid avses sådana utredningar, som kräva en grundlig kännedom om samhällsveten— skaplig metod och goda insikter i sam- hällsvetenskapliga ämnen. Fastän ar— betsuppgifter av detta slag förekomma inom åtskilliga verksamhetsområden —— ett förhållande som i och för sig kunde anses vara tillräckligt för att motivera en särskild samhällsvetenskaplig exa-

men — har dock behovet av en sådan examensform vid tidigare tillfällen all- varligt ifrågasatts.

En stark minoritet bland socialutbild- ningssakkunniga föreslog sålunda, att

den samhällsvetenskaplig-filosofiska examensformen (nuvarande statsveten- skaplig-filosofisk examen) borde av- skaffas. Dessa reservanter utgingo emel- lertid ifrån att examen, i enlighet med sakkunnigmajoritetens förslag, skulle standardiseras till en väsentligen ekono- misk-statistisk examen. Mot bakgrunden härav, menade dessa reservanter, vore det allt annat än givet att just en stan- dardiserad akademisk examen vore nödvändig eller ens önskvärd för att tillgodose det otvivelaktigt förefintliga om än till sin omfattning svårbestäm— bara behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft. Det lämpligaste syntes vara en på grundval av filosofie

kandidatexamen avlagd licentiatexamen eventuellt kompletterad med doktors- grad. Flera instanser, som yttrade sig över socialutbildningssakkunnigas för-

slag, delade denna uppfattning.

I dessa fall har man således ställt sig avvisande till den samhällsvetenskap- liga examensformen främst av det skä- let, att behovet av arbetskraft med så- dan utbildning bättre skulle kunna till- godoses på annat sätt än genom en stan- dardiserad examen. Det förhållandet att relativt få tjänstemän med samhällsve- tenskaplig utbildning inom den statliga förvaltningen avlagt licentiatexamen, tyder emellertid på att utbildning av den omfattningen i flertalet fall icke är nödvändig.

Även om någon tidigare knappast har förnekat att ett visst behov av arbets- kraft med samhällsvetenskaplig utbild- ning föreligger, ha emellertid mycket olika uppfattningar om storleken av detta behov gjort sig gällande.

1934 års sakkunniga, som föreslogo inrättandet av nuvarande statsveten- skaplig-filosofisk examen, företogo vissa undersökningar, vilka enligt deras me- ning visade, att den föreslagna examen skulle kunna medföra kompetens till ett stort antal tjänster inom statsförvalt- ningen. Bland annat den utveckling, som ägt rum, sedan politices magister- examen 1936 inrättades, kan emellertid åberopas som belägg för att de sakkun- niga beträffande vissa områden över- skattat examens användbarhet.

Socialutbildningssakkunnigas majori- tet ansåg -— liksom även 1934 års sak— kunniga — att frågan om behovet av en rent samhällsvetenskaplig utbildnings— linje icke kunde bedömas med utgångs— punkt från rådande förhållanden. Tids- utvecklingen pekade nämligen mot en alltjämt fortgående ökning av de ekono— miska och sociala uppgifternas bety- delse inom statens och kommunernas

verksamhet. L'nder sådana omständig- heter ansågs efterfrågan av tjänstemän med härför avpassad utbildning likale- des komma att kraftigt växa. Som tidi- gare framhållits menade man, att den erforderliga utbildningen lämpligen tillgodosåges genom en standardiserad, väsentligen ekonomisk-statistisk exa- men. Tills vidare borde emellertid en examen av denna typ avse utbildning endast av ett begränsat antal studeran- de årligen.

Ovan återgivna statistiska undersök— ningar ge endast en uppfattning om det nuvarande läget. Som redan inlednings— vis framhållits är omfattningen av den framtida efterfrågan mycket svår att förutsäga. Man kan dock våga antaga att efterfrågan kommer att öka. Ett be- tydande latent behov av personer med samhällsvetenskaplig utbildning synes nämligen föreligga.

Erfarenheterna från andra länder, där man haft en samhällsvetenskaplig utbildningsform längre än i vårt land, kunna bland annat anföras såsom be- lägg för att denna uppfattning angående den framtida utvecklingen är riktig. I t. ex. Danmark och Norge ha personer med samhällsvetenskaplig utbildning, trots respektive examinas speciellt eko- nomiska inriktning, i avsevärt antal knutits bland annat till den statliga för- valtningen. Man har där funnit att per- soner med sådan utbildning _ jämsides med tjänstemän med annan utbildning — ha en viktig funktion att fylla, och man synes numera allmänt anse det rå- dande förhållandet som både självklart och nödvändigt. Liknande exempel kunna anföras från ytterligare andra länder, t. ex. Holland och Förenta sta- terna, där samhällsvetenskapligt utbil— dad arbetskraft länge anlitats i kanske än högre grad.

Att förhållandena här i landet i viss mån avvika från dem i flera andra län-

der torde bland annat bero på att sam- hällsvetenskaperna hos oss ända tills för några år sedan hade en svag ställ- ning vid universiteten. I de länder, där samhällsvetenskaplig arbetskraft i stör- re omfattning vunnit insteg i t. ex. för- valtningen, ha sedan länge åtminstone vissa samhällsvetenskapliga discipliner varit relativt väl utbyggda inom den akademiska undervisningen. Ett uppen— bart sammanhang synes därför råda mellan samhällsvetenskapernas ställ— ning vid universiteten och den sam— hällsvetenskapligt utbildade arbetskraf- tens betydelse för den allmänna och en— skilda förvaltningen.

Vikten av att samhällsvetenskaperna erhölle en stark ställning vid de svenska universiteten och högskolorna betona- des kraftigt av socialvetenskapliga forskningskommittén, vars förslag resul- terade i en betydande upprustning av dessa vetenskaper. Även om ytterligare förstärkningar och utbyggnader äro nödvändiga, är därför dessa vetenska— pers ställning numera en helt annan än den var så sent som 1946, då socialut- bildningssakkunniga försökte bilda sig en uppfattning om det framtida behovet av samhällsvetenskapligt utbildad ar— betskraft.

Några av de av forskningskommittén framförda synpunkterna äro i detta sammanhang av intresse. Då det gällde samhällsvetenskapernas ställning och behov framhöll kommittén bland annat följande:

Det har ofta och med rätta framhållits, att kravet på en förstärkning av den social— vetenskapliga forskningen liksom av den socialvetenskapliga undervisningen och ut— bildningen är något karakteristiskt för nu— tiden i själva den samhälleliga utveck- lingen. Området för statens och kommu— nernas verksamhet har sedan länge och sär- skilt under de senaste decennierna befun— nit sig i snabb tillväxt. Det allmänna har pålagts en rad uppgifter som tidigare varit okända. Samtidigt ha de privata organisa-

tionerna kommit att erhålla en allt större betydelse. De många frivilliga sammanslut- ningarna med ekonomiska och ideella syf- ten utgöra numer ett utomordentligt viktigt led i samhällsbyggnaden. Tydligt är emel- lertid, att dessa förändringar icke enbart äro ett resultat av att nya uppfattningar trängt igenom på det politiska och ideolo- giska planet. En grundläggande betingelse har även legat i det materiella framåtskri- dandet. De industriella produktionsformer- nas utbredning, kommunikationsmedlens förbättring, med ett ord de tekniska fram- stegen ha gjort människorna mer beroende av varandra och bringat dem närmare sain— man. Hela denna utveckling, som lett till en utvidgning av den samhälleliga sfären och en intensifiering av de samhälleliga relationerna, utgör det mest påtagliga mo- tiv för ett ökat samhällsvetenskapligt in- tresse. Med tanke på den roll, som den tek- niskt naturvetenskapliga forskningen här- vid spelat, skulle det kunna sägas, att just naturvetenskapernas kraftiga expansion kommit att aktualisera kraven på en för— stärkt samhällsvetenskaplig forskning.

Det moderna samhället har sålunda ett uppenbart behov av socialvetenskaplig forskning. Den komplicerade strukturen hos detta samhälle medför, att de åtgärder av ekonomisk och social innebörd som vid— tagas såväl av staten och kommunen som av enskilda företag och organisationer böra bygga på ingående undersökningar. Stora anspråk på en socialvetenskaplig specialut- bildning måste ställas på de i allmän och privat tjänst anställda, vilka ha att hand— lägga dylika frågor. (SOU 1946: 74, s. 19.)

Forskningskommittén betonade att de åtgärder av ekonomisk och social inne- börd, som skola vidtagas, böra bygga på ingående undersökningar. Det bör fram- hållas, att det därvid icke blott är fråga om ekonomiska och statistiska under- sökningar utan även om t. ex. sociolo- giska och kulturgeografiska samt om s. — dana, som fordra kunskaper i flera samhällsvetenskaper. Inom den alltmer aktuella bebyggelseplaneringen och 10- kaliseringspolitiken äro t. ex. sådana mera omfattande kunskaper av stor vikt. Samma är förhållandet inom vissa nyare sociologiska arbetsområden. Det

bör vidare framhållas, att vid utförandet av undersökningar av ekonomisk art i regel fordras förutom gedigna natio- nalekonomiska insikter även vissa kun- skaper inom områden, som kunna hän- föras till ämnena statistik, företagseko- nomi, sociologi eller kulturgeografi.

Som tidigare framhållits bör även be- aktas, att bland annat personer med examen från handelshögskola i ganska storutsträckningvunnitanställninginom den svenska förvaltningen. Inom vissa verksamhetsgrenar (t. ex. länsstyrelser- nas taxeringssektioner) är utan tvi- vel utbildning av detta slag nödvän- dig för viss del av personalen. Inom åter andra torde anställandet av ci- vilekonomer i första hand icke ha be- rott på att denna examen är särskilt väl avpassad för förvaltningstjänst i allmänhet, utan snarare på att behovet av personer med en på visst sätt inrik- tad samhällsvetenskaplig utbildning icke kunnat tillgodoses på annat sätt. Handelshögskolornas utbildning är helt naturligt främst upplagd med hänsyn till näringslivets behov och inom detta område har civilekonomexamen visat sig vara synnerligen användbar. Det goda namn examen härigenom fått har måhända varit en bidragande orsak 'till att man inom statsförvaltningen i viss utsträckning anställt civilekonomer. Skapas vid våra universitet en samhälls— vetenskaplig examen bland annat omfat- tande ämnet företagsekonomi samt ut- formad med hänsyn till förvaltningens behov, kan man emellertid räkna med att vissa av de befattningar, som nu re- kryteras med civilekonomer i stället komma att rekryteras med personer med sådan utbildning.

Sedan en viss upprustning av sam- hällsvetenskaperna vid universiteten ägt rum och sedan dessa ämnen ytter- ligare utbyggts (bland annat på så sätt att ämnet företagsekonomi blir repre-

senterat, vilket kommittén nedan före- slår) finnas förutsättningar för att ska- pa en samhällsvetenskaplig universi— tetsexamen, som väl kommer att mot- svara föreliggande utbildningsbehov. Kommer en sådan examen till stånd, kan man utgå ifrån att efterfrågan på akademiskt utbildad samhällsveten- skaplig arbetskraft kommer att bli än större än vad den eljest skulle ha blivit.

Vad utbildningens inriktning beträf— far dela vi den uppfattningen, att efter— frågan i främsta rummet kommer att gälla personer med ekonomisk eller eko- nomisk-statistisk utbildning. En icke obetydlig efterfrågan på arbetskraft med huvudsaklig utbildning i statistik, statskunskap, sociologi, kulturgeografi eller företagsekonomi kan emellertid även påräknas. Härför talar bland an- nat forskningskommitténs ovan återgiv- na synpunkter på behovet av samhälls— vetenskapliga planerings- och utred- ningsarbeten.

Att en särskild samhällsvetenskaplig examensform är erforderlig för att till- godose de utbildningsbehov, som redan nu föreligga och som framdeles synas bli än större, sammanhänger främst med att en inom viss samhällsvetenskap spe- cialutbildad person bör ha erhållit utbildning även inom övriga samhälls- vetenskaper för att på bästa sätt kunna leda och utföra förekommande arbets- uppgifter. Endast om en särskild exa- men finnes, kommer utbildningen att kunna organiseras så, att garantier erhål- las för att de studerande bibringas såväl den nödvändiga allmänna samhällsveten- skapliga grundutbildningen som den er- forderliga specialutbildningen inom visst samhällsvetenskapligt område.

Kommittén vill slutligen något beröra efterfrågans omfattning. Socialutbild- ningssakkunniga föreslogo, som tidigare framhållits, att den årliga utbildningen av personer med den av dem föreslagna

examen åtminstone tills vidare borde begränsas för att förhindra en överpro- duktion. Hur denna begränsning skulle åstadkommas gingo emellertid de sak- kunniga aldrig närmare in på. Har man en mera ensidig ekonomisk—statistisk examen kan möjligen fara för en över- produktion tänkas uppstå. Erhåller exa- men den nedan föreslagna utform— ningen kommer densamma emellertid att finna användning inom betydligt flera verksamhetsområden. Efter en omläggning av den samhällsvetenskap- liga utbildningen i enlighet med vårt förslag synes därför frågan om en be- gränsning av det årliga antalet utexami- nerade icke komma att ha samma ak- tualitet.

5. Sammanfattning. Erforderliga examina. Dessas benämningar

Juris kandidatexamen

Behovet av arbetskraft med juridisk utbildning tillgodoses för närvarande genom juris kandidatexamen. Denna i hög grad standardiserade examen har att tillgodOSe utbildningsbehovet för samtliga, som förbereda sig för olika slag av juridisk verksamhet. Ovan har anförts att sådan verksamhet för när- varande utövas såväl av domare, högre åklagare och advokater som av ämbets- och tjänstemän inom den allmänna för- valtningen och anställda inom enskilda företag och organisationer. Examen ut- gör därjämte den normala utbildningen för åtskilliga andra tjänstemän inom den allmänna förvaltningen och inom enskilda sammanslutningar, vilkas verk- samhet endast till viss, större eller min- dre, del kan sägas vara av juridisk art.

Nuvarande juris kandidatexamen har således att fylla ett flertal i vissa avse- enden skilda utbildningsbehov. Dessa behov måste, åtminstone så vitt det gäl- ler sådan verksamhet som i detta sam-

manhang betecknas såsom juridisk, även framgent tillgodoses genom en ju— ridisk universitetsexamen. Denna exa- men synes främst böra utformas med tanke på den för blivande domare, högre åklagare och advokater erforder- liga utbildningen. Hårigenom kommer examen i stort sett att utgöra den lämp— ligaste teoretiska utbildningen även för de personer, som skola ägna sig åt juri- disk verksamhet av annat slag. Det bör emellertid övervägas, huruvida inom examens ram möjligheter kunna öppnas för viss specialisering inom de delar av rättssystemet, som äro av särskild bety- delse för olika slag av juridisk verk— samhet.

Den sålunda erforderliga juridiska examen bör, även om den kommer att bli föremål för en viss omgestaltning i enlighet med kommitténs förslag, också framdeles benämnas juris kandidat- examen; den examinerade bör såsom hittills benämnas juris kandidat (jur. kand.).

Juris politices magisterexamen

För åtskilliga arbetsuppgifter inom såväl allmän som enskild förvaltning finns ett behov av en kombinerad juri- disk-samhällsvetenskaplig examen. Det gäller härvid i första hand sådana ar- betsuppgifter, vilka för närvarande i regel utföras av personer med juridisk utbildning, men vilka bättre skulle kunna handhavas av personer med en blandad examen av den nu berörda ty— pen. Dct sålunda föreliggande utbild- ningsbehovet kan endast tillgodoses ge— nom en särskild examen. Nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är icke lämpligt utformad härför.

I samband med den av kommittén föreslagna omgestaltningen av juris kan- didatexamen kan den kombinerade ju- ridisk—samhällsvetenskapliga examen ges en med hänsyn till sitt syfte lämplig

utformning. Det juridiska inslaget i exa— men bör i förhållande till nuvarande statsvetenskaplig—juridisk examen vä- sentligen förstärkas och så vitt möjligt samordnas med studiegången för mot- svarande ämnen i juris kandidatexa— men. Samtidigt måste'den samhällsve— tenskapliga delen upplägga's så, att exa— men kommer att ge ganska omfattande, främst ekonomiska insikter. Kommittén föreslår med hänsyn här— till att statsvetenskaplig-juridisk exa- men ersättes med en ny examen. Så- som framgår av det följande avser kommittén att för den rent samhälls- vetenskapliga examen använda beteck— ningen politices magisterexamen. Med beaktande härav får kommittén föreslå att den nu berörda examen, vilken in- nehåller såväl juridiska som samhälls- vetenskapliga element, kallas för juris politices magisterexamen. Den som av- lägger denna examen bör benämnas juris politices magister (jur. pol. mag.). Den för nuvarande statsvetenskap- lig—juridisk och statsvetenskaplig-filo- sofisk examen gemensamma beteck- ningen statsvetenskaplig examen bör icke bibehållas. Redan nu avvika dessa båda examina från varandra så mycket, att gemensamheten i beteckning medför olägenheter. Efter en omläggning av examina i enlighet med kommitténs förslag blir denna skillnad än mera framträdande, varför skälen för skilda beteckningar ytterligare accentueras. Juris politices magisterexamen skall liksom nuvarande statsvetenskaplig— juridisk examen avläggas inom juri- diska fakulteten. För denna fakultets examina (juris kandidatexamen, juris politices magisterexamen och juris li- centiatexamen) användes i det av kom- mittén framlagda stadgeförslaget den gemensamma benämningen »juridiska examina». Denna benämning avser en— dast att under en rubrik samla de exa-

mina, som avläggas inom den juridiska fakulteten.

Politices magisterexamen

Frågan om de rent samhällsveten- skapliga studierna har genom tillkoms— ten av nya samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten och högskolorna samt inriktningen av det föreliggande beho- vet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft kommit i ett nytt läge, sedan socialutbildningssakkunniga 1946 avläm— nade sitt betänkande. Kommittén har därför ansett sig höra från grunden taga upp frågan om de samhällsveten- skapliga studiernas uppläggning och statsvetenskaplig-filosofisk examens ut— formning. En ledande tanke har därvid varit att försöka skapa en samhällsve— tenskaplig filosofisk examen så kon- struerad, att fördjupade studier och specialisering inom visst område av samhällsvetenskaperna skall kunna ske med utgångspunkt från en enhetlig grundutbildning, omfattande hela det

samhällsvetenskapliga arbetsområdet. För att detta syfte skall kunna tillgo- doses, har kommittén funnit det nöd- vändigt att ge den nu berörda examen en utformning, som på väsentliga punk- ter avviker både från nuvarande stats-

vetenskaplig-filosofisk examen och från den av socialutbildningssakkunniga för— ordade examen. Den av oss föreslagna examen benämnes politices magister- examen; dcn skall ersätta statsveten- skaplig-filosofisk examen. Den som av- lagt politices magisterexamcn bör be- nämnas politices magister (pol. mag.).

Kommittén har därjämte såsom när— mare beröres längre fram (5. 328) funnit att behov föreligger av en min— dre omfattande samhällsvetenskaplig examen. Denna föreslås benämnd poli- tices kandidatexamen. I kommitténs stadgeförslag användes för dessa båda examina den gemensamma benämning-

en »samhällsvetenskapliga examina». Båda examina skola avläggas inom filo— sofiska fakulteten.

Angående ovan föreslagna benäm- ningar må ytterligare följande anföras.

Förslagen innebära, att examenstiteln i samtliga fall kommer att ingå i själva examensbenämningen. Härvid har följts den princip, som gäller för flertalet uni- versitetsexamina, t. ex. teologie kandi— datexamen, juris kandidatexamen, me- dicine kandidatexamen och filosofie kandidatexamen.

Ordet politices ingår i de föreslagna benämningarna på såväl den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen som de båda rent samhällsvetenskapliga examina. Med hänsyn till det burskap denna beteckning otvivelaktigt vunnit har kommittén velat bibehålla den- samma för samtliga dessa examina. En försvenskning till politisk, som före- slogs av socialutbildningssakkunniga, har kommittén icke funnit lycklig.

Kommittén har vidare ansett skäl fö- religga att förbehålla magistertiteln de båda större examina. Då det gällt den rent samhällsvetenskapliga examen har härvidlag ingen tvekan rätt. I fråga om den blandade juridisk-samhällsveten- skapliga examen (juris politices magis- terexamen) "har däremot diskuterats, huruvida titeln magister eller kandidat vore den lämpligaste.

För titeln kandidat talar bland annat, att ifrågavarande examen avlägges inom juridiska fakulteten och att den kommer att ha ett flertal ämnen gemensamma med juris kandidatexamen. Till kon— struktion och syftemål — att ge en spe— ciellt för förvaltningen avpassad utbild- ning —— kommer den dessutom att när- mare anknyta till juris kandidatexamen än till politices magisterexamen. Kandi- dattiteln kunde därför synas böra an- vändas för båda dessa examina. Härige-

nom skulle dessutom skillnaden mellan den rent samhällsvetenskapliga examen och den blandade examen ännu tydli- gare markeras, vilket i och för sig kunde vara önskvärt.

Å andra sidan vore benämningen juris politices kandidatexamen icke lämplig med hänsyn till de båda rent samhällsvetenskapliga examina. Kan- didattiteln har nämligen i detta fall förbehållits en mindre examen (den föreslagna politices kandidatexamen). För politices magisterexamen och för den kombinerade juridisk-samhällsve- tenskapliga examen har beräknats sam- ma normala studietid. Kommittén an— ser därför att båda dessa större exa-

mina böra erhålla benämningar vari magistertiteln ingår. För den föreslag- na benämningen, juris politices magis- terexamen, talar dessutom att denna nära ansluter sig till nuvarande titel på närmast motsvarande examen.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas, att kommittén övervägt att benämna den blandade examen förvalt- ningsexamen, varigenom denna exa- mens främsta syftemål direkt skulle ha angivits i benämningen. Flera skäl kunna emellertid anföras emot ett så- dant examensnamn, vartill komma svå— righeterna att finna en motsvarande för den examinerade lämplig benämning.

JURIS KANDIDATEXAMEN . OCH JURIS LICENTIATEXAMEN

Kap. 4.

Tiden före 1904 års stadga

För att tillgodose den juridiska äm— betsmannautbildningen funnos två exa— mina, examen till rättegångsverken, van- ligen kallad hovrättsexamen, och exa- men till Kungl. Maj:ts kansli. Bestäm— melser angående dessa examina åter- funnos i huvudsak i en Kungl. förord— ning av den 9 oktober 1863.

Examen till rättegångsverken omfat- tade prövning i juridisk encyklopedi, rättshistoria, folkrätt, svensk statsrätt, civil- och kriminalrätt jämte rätte— gångsordningarna, kyrkolag, krigslag, sjölag samt de delar av den administra- tiva rätten, som angingo näringarna och grunderna för jordbeskattningen. I samtliga angivna ämnen förrättades muntlig prövning. Härutöver fordrades skriftliga prov i statsrätt, civilrätt, kri- minalrätt, rättegångsordningarna och administrativ rätt. Examen avlades in- för en examenskommission, bestående av den juridiska fakultetens professo- rer, och skulle godkännas om betyget godkänd erhållits i tio av de elva exa— mensämnena. Den medförde behörighet till domarbefattningar och andra stats- tjänster, för vilkas bestridande en full- ständigare juridisk utbildning ansågs erforderlig. Efter medgivande av veder- börande ämbetsverk eller chefer bered- des den, som avlagt examen, vidare till-

Historik

träde till ett stort antal andra civila be- fattningar.

Inför ovannämnda examenskommis- sion avlades även examen till Kungl. Maj:ts kansli. Denna examen, som med- förde kompetens till åtskilliga tjänster inom administrationen, omfattade prövning i politisk ekonomi, juridisk encyklopedi, folkrätt, svensk statsrätt, ”administrativ rätt samt de viktigaste stadgandena i civilrätten med därtill hörande rättegångsordning. I examen krävdes både skriftligt och muntligt prov.

I fråga om såväl examen till rätte- gångsverken som kansliexamen gällde, att den skriftliga prövningen förrätta- des med samtliga examinander på en gång och att den muntliga prövningen skedde offentligt. Förutom betygen i de särskilda ämnena gavs ett för examen i dess helhet gällande huvudbetyg över den examinerades insikter.

För behörighet att avlägga examen till rättegångsverken eller kansliexa— men var vidare föreskrivet att den stu- derande dessförinnan inom filosofiska fakulteten skulle ha avlagt den så kal- lade juridiska preliminärexamen. Den- na examen omfattade prövning i latin, franska, historia och statskunskap samt filosofisk råtts- och samhällslära. Den som avlagt filosofie kandidatexamen

eller den nedan nämnda juridisk-filoso- fisk examen var befriad från att under— gå denna prövning.

Vid sidan av ovan berörda ämbets- mannaexamina förekommo inom de juridiska fakulteterna så kallade fakul— tetsexamina, nämligen kandidat- och licentiatexamen, varom närmare be- stämmelser funnos i av Kungl. Maj:t den 10 januari 1876 utfärdade statuter för universiteten.

Juris utriusque kandidatexamen skulle enligt statuterna avläggas i samt- liga till fakultetens läroområde höran— de ämnen. Vid universitetet i Uppsala ingingo följande ämnen i examen, näm— ligen juridisk encykIOpedi, romersk rätt, rättshistoria, civilrätt, straffrätt, pro- cessrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, spe— ciell privaträtt, nationalekonomi,. fi- nansrätt samt folkrätt med internationell privaträtt. Vid universitetet i Lund före- kommo samma ämnen med vissa mindre avvikelser. Bland annat utgjorde kyrko- råtten särskilt examensämne. Examen medförde samma tjänstemannakompe- tens som examen till rättegångsverken och kansliexamen.

Liksom i fråga om examen till rätte— gångsverken och kansliexamen måste även juris utriusque kandidatexamen föregås av en förberedande examen, juridisk-filosofisk examen. För att den- na examen skulle godkännas fordrades minst åtta betygsenheter i ämnen hö- rande till filosofiska fakultetens läro- område, därav minst godkänt betyg i latin, teoretisk och praktisk filosofi, historia, statistik och matematik. Den, som avlagt annan filosofisk examen var befriad från att undergå prövning i juridisk-filosofisk examen.

Den som avlagt juris utriusque kan— didatexamen och fullgjort viss tids tjänstgöring vid domstol och därvid utövat domarämbete på eget ansvar ägde avlägga juris licentiatexamen. I

denna examen skulle ådagaläggas dju- pare och mera omfattande insikter i rättsvetenskapen. Härvid skulle studier- na koncentreras åt det håll, som mest överensstämde med vars och ens anlag och begåvning. För detta ändamål hade examinand att företaga till undersök- ning och utredning någon särskild rätts- vetenskaplig fråga. Sedan han på grund- val härav författat en vetenskaplig av— handling tillgick examen på det sätt, att de lärare inom fakulteten, som voro exa- minationsskyldiga, under ledning av dekanus anställde förhör med exami- nanden rörande avhandlingens inne- håll. Härvid utsågs alltid en eller flera av examinatorerna att anställa den hu- vudsakliga prövningen, men samtliga representanter för de särskilda läro- ämnena ägde deltaga. Även om förhö- ret i regel inskränktes till innehållet i avhandlingen måste den studerande vara beredd till förhör i samtliga till fakulteten hörande läroämnen.

1902 års universitetsexamenskommitté

Sedan lång tid tillbaka hade klago— mål framförts över examens— och stu- dieförhållandena vid universitet och högskolor. Sålunda påtalades den långa studietiden, vilken ansågs ha sin grund i det otillfredsställande undervisnings- sättet och däri att examensfordringarna stegrats allt mer och mer. Vad den juridiska utbildningen och undervis- ningen beträffar riktade sig kritiken främst mot de s. k. förberedande exa— mina, juridisk preliminärexamen och juridisk-filosofisk examen, vilka anså- gos icke vara erforderliga för de juri— diska studierna och onödigtvis fördröja dessa.

Olägenheterna av de rådande förhål- landena berördes i motioner till 1902 års riksdag. I motioner av herrar Ernst Trygger och Jakob Pettersson ifråga- sattes sålunda avskaffandet av de för

avläggande av juridisk examen erfor- derliga förberedande examina. Härut- innan yttrade motionärerna bland an- nat att det vore obestridligt att fordra ett visst mått av s. k. allmänbildning för att med framgång bedriva fackstu- dier. Fordringarna på denna allmän- bildning finge emellertid icke ställas så höga att de inkräktade på den tid, som borde tillkomma fackstudiet. Ett alltför långt sysslande med studier i ämnen, som icke inginge i fackutbild- ningen, innebure att de studerande öds- lade bort en dyrbar ungdomstid samti- digt som det medförde risk att minska deras förmåga till ett allvarligt fackstu- dium.

En tredje motion, väckt av herr Da- vid Bergström, var av större räckvidd än de nyssnämnda och berörde de aka- demiska undervisnings—, examens— och studieförhållandena överhuvud. Mo- tionären framhöll bland annat att trots det faktum att de studerande numera bedreve sina studier med långt större planmässighet, flit och ihärdighet än tidigare varit fallet, hade studietidens längd fortgående stegrats, vilket vore ägnat att ingiva de allvarligaste bekym- mer. Vissa tidigare genomförda refor- mer hade visserligen lett till en bätt— ring men alltjämt kvarstode väsentliga brister i fråga om undervisningssättet. Tendensen hos de akademiska lärarna att skruva upp fordringarna i det oänd- liga måste vidare hejdas för att hålla studietiden inom rimliga gränser. Mo- tionären yrkade därför på en utred- ning för utrönande huruvida icke sär- skilt med hänsyn till nödvändigheten av studietidens begränsning, åtskilliga ändringar i de för det akademiska un- dervisnings—, examens— och studieväsen- det gällande bestämmelserna vore be- hövliga.

Riksdagen fann vid behandling av motionerna de däri framförda syn-

punkterna och förslagen värda beak- tande. Beträffande de förberedande examina uttalade riksdagen, att motio- närerna visat obehövligheten av de där förekommande examensämnena i och för juridiska studier, och instämde så— ledes med dem, dock under förutsätt- ning, dels att härigenom den juridiska kursen i dess helhet förkortades med den tid, som den förberedande examen toge i anspråk, dels ock att det för rät- ten att avlägga de juridiska examina fordrades uti mogenhets- eller komplet- teringsexameu betyget godkänd uti vis- sa grundläggande ämnen, vilket bleve desto mera nödvändigt, i den mån val- frihet av ämnen i mogenhetsexamen kunde bli utsträckt.

I fråga om undervisnings—, examens- och studieväsendet förklarade riksda- gen att icke endast de väckta motioner- na utan även ett flertal från lärare och studenter framförda förslag till änd- ringar av gällande examensstadganden m. m. vittnade om att åtskilliga missför- hållanden härutinnan, särskilt med hän- syn till studietidens längd, vore rådan- de. Spörsmålet gällde därför icke huru- vida en ändring borde äga rum utan på vad sätt den skulle genomföras. Riks— dagen delade helt uppfattningen att det omöjligen vore till gagn för landet att de personer, som utbildade sig vid uni- versiteten, där skulle förnöta tiotal av år, innan de komme ut i livet. Efter att något ha berört universitetsförhållan- dena utomlands rekommenderade riks- dagen vissa åtgärder för att förkorta studietiden. En dylik förkortning borde, menade riksdagen, kunna vinnas genom en minskning av ämnenas antal i vissa examina men framför allt genom en reduktion av kurser och fordringar på åtskilliga områden. Vidare syntes det nödvändigt att kunskapsfordringarna i stadgandena rörande de olika exami— na mera bestämt och detaljerat an—

för att förhindra examinato- npp examensford-

gåves rerna att pressa ringarna.

Utan tvivel skulle många ganska in- vecklade och svårlösta frågor uppställa sig vid en närmare utredning röran- de undervisnings-, examens- och stu— dieväsendet vid universiteten. Detta förhållande finge emellertid icke av- skräcka från att man allvarligt bemö- dade sig om nödiga reformer på detta viktiga område. För den enskilde be- tydde en fortgående förlängning av stu- dietiden att han senare komme ut i livet och finge sin utkomst och att han kanske aldrig kunde bli skuldfri och oberoende. Ur samhällets synpunkt kunde det icke vara till gagn att en del av dess medlemmar började sin egentliga praktiska verksamhet, först när de hade sin kanske allra bästa tid bakom sig och även ur statsfinansiell synpunkt måste kombinationen av en mycket lång studietid och en därige- nom avkortad tjänstetid för de blivan- de ämbets- och tjänstemännen betrak- tas som mycket betänklig. Alla skäl talade sålunda för att en allsidig under- sökning av ämnet snarast möjligt kom- me till stånd.

På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte ej mindre taga under övervägande, huru- vida icke de såsom villkor för rätten att vid universiteten avlägga juridiska examina stadgade s. k. förberedande examina lämpligen kunde avskaffas, än även i övrigt låta undersöka och utreda, huruvida icke, med hänsyn till nödvändigheten av studietidens be- gränsning, åtskilliga ändringar och till- lägg i gällande bestämmelser med av- seende å undervisnings-, examens- och studieväsendet vid Uppsala och Lunds universitet samt karolinska mediko—ki- rurgiska institutet i Stockholm kunde vara behövliga, och att Kungl. Maj:t

därefter ville vidtaga de åtgärder, som i dessa avseenden kunde befinnas er- forderliga och gagneliga.

Genom nådigt brev den 17 oktober 1902 uppdrog härefter Kungl. Maj:t åt en kommitté att efter verkställd utred- ning avgiva utlåtande och förslag om åtgärder för begränsning av studieti- den inom de juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna vid högskolor- na i riket samt särskilt i fråga om bort- tagande av eller inskränkning i de för- beredande examina för tillträde till de juridiska och medicinska fakulteterna och om inskränkning i fordringarna på kunskaper i latinska språket för bli- vande jurister och läkare.

Till kommitténs ordförande förord- nades landshövdingen i Gävleborgs län greve Hugo E. G. Hamilton samt till ledamöter riksdagsmannen, filosofie doktorn, sedermera envoyén David Bergström, medicine professorn vid universitetet i Uppsala J. Vilhelm Hult— krantz, rektorn vid läroverket i Skara, sedermera generalpostdirektören Ju- lius Juhlin och juris professorn vid universitetet i Uppsala, sedermera uni- versitetskanslern Ernst Trygger.

Med hänsyn till de olikartade förhål- landena i fråga om undervisnings-, examens- och studieväsendet inom de särskilda fakulteterna fann kommittén det mest fördelaktigt att avgiva utlåtan- de och förslag särskilt för varje fakul- tet. Den 12 september 1903 överläm- nade kommittén sitt första betänkande med förslag till stadga angående exa- mina samt undervisnings- och studie- väsendet inom de juridiska fakulteter— na vid rikets universitet jämte därtill hörande betänkande, universitetsexa— menskommitténs betänkande 1.

Examensstadgan av år 1904

De förslag till ändringar i fråga om de juridiska examinas ordnande, som

kommittén framlade i sitt betänkande, blevo i allt väsentligt genomförda i Kungl. Maj:ts stadga den 29 april 1904 angående juridiska examina.

Inom juridisk fakultet funnos enligt stadgan tre examina: juris kandidat- examen, juris licentiatexamen och kansliexamen. I förhållande till förut gällande ordning innebar detta att exa- men till rättegångsverken eller hov- rättsexamen avskaffades, medan juris utriusque kandidatexamen och examen till Kungl. Maj:ts kansli samt juris li- centiatexamen bibehöllos med vissa mindre ändringar i fråga om innehåll och benämning.

Juris kandidatexamens främsta upp- gift skulle vara att bereda kompetens till domarbefattningar. Att den härför mest lämpade examen borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med juris utriusque kandidatexamen syntes mot bakgrunden av den skedda utveck- lingen tämligen naturligt. Omkring år 1875 avlade ännu endast några få bland de juris studerande den dåvarande juris kandidatexamen under det att det stora flertalet inskränkte sig till den lättare hovrättsexamen. Småningom ökades juris kandidaternas antal i för- hållande till dem, som avlagt hovrätts- examen, och under åren 1897—1902 hade vid de båda universiteten avlagts betydligt flera juris kandidat- än hov— rättsexamina.

Utom för att bereda behörighet till domarbefattning borde juris kandidat- examen enligt kommitténs mening be- reda kompetens till tjänster inom ad- ministrationen. Den administrativa tjänstemannens studiekurs, såvitt den avsåge att bereda en högre kompetens, syntes kommittén nämligen kunna i huvudsak sammanfalla med den för domarutbildningen erforderliga.

Enligt stadgan voro följande ämnen examensämnen i juris kandidatexamen,

nämligen rättshistoria, juridisk encyk- lopedi med internationell privaträtt, romersk rätt, nationalekonomi, finans- rätt, statsrätt med folkrätt, civilrätt, speciell privaträtt, straffrätt, förvalt- ningsrätt och processrätt, av vilka ämnen den studerande ägde rätt att utesluta antingen romersk rätt eller na- tionalekonomi.

Av förenämnda ämnen voro civilrätt, straffrätt och processrätt på grund av sin centrala plats inom rättsvetenska- pen att betrakta som särskilt viktiga. Medtagandet i juris kandidatexamen av ämnena romersk rätt och national- ekonomi, vilka icke ingått i hovrätts- examen, grundade sig enligt kommittén på länge framförda önskemål om en förstärkning av den allmänna grunden för de juridiska studierna i syfte att göra juris kandidatexamen till den enda examen, varigenom fullständig juridisk ämbetsmannakompetens kunde förvärvas. Då den romerska rättens studium väsentligen hade sitt värde så— som grund och stöd för de rent juri- diska ämnena civilrätt, straffrätt och processrätt, medan nationalekonomien stod i närmare samband med de stats—- vetenskapliga ämnena, skulle de båda ämnena endast på det sätt obligatoriskt ingå i examen att ett av dem alltid krävdes. Följaktligen kunde den, som närmast siktade på domarbanan, bort- välja nationalekonomi, medan den som aspirerade på administrativ tjänst kun- de bortvälja romersk rätt, varigenom en större koncentration av studierna på den ena eller andra ämnesgruppen möjliggjordes. Oavsett om antingen romersk rätt eller nationalekonomi in- gick i examen, skulle examen såsom sådan grunda kompetens både till do- marbefattningar och till administrativa tjänster.

En nyhet i förhållande till äldre ju- ridiska examina var tillkomsten av en

propedeutisk kurs i juridik med syfte att tjäna som inledning till studiet av de olika juridiska ämnena. Kursen, som gjordes obligatorisk, borde enligt kommittén omfatta civilrätt och de vik- tigaste därmed sammanhängande de- larna av processrätten ävensom straff- rättens allmänna grunder.

I fråga om den ordningsföljd, i vil— ken de olika ämnena borde studeras, föreskrevs att de för det positivrättsliga studiet grundläggande ämnena skulle studeras först och tentamina däri av- läggas. Som grundläggande ämnen räk— nades härvid —— förutom juridisk en- cyklopedi, rättshistoria, romersk rätt och nationalekonomi -— även statsrätt och finansrätt, vilka, ehuru de väsent- ligen hänförde sig till den gällande rätten, av praktiska skäl ansågos böra hänföras till denna ämnesgrupp. Förr— än godkänd tentamen avlagts i dessa ämnen ägde den studerande icke ten- tera i något av de mera juridiska äm- nena.

För att underlätta och höja det juri- diska studiet genom dess närmare an- knytning till praktisk juridisk verk- samhet infördes en s. k. praktisk kurs. Kursen hade till syfte att göra de stu- derande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt bibringa dem en på åskådning grundad kännedom om rättens praktiska till- lämpning. Enligt kommittén borde kur- sen icke inskränkas till undervisning inom universitetets lärosalar utan även omfatta bevistande av domstolsförhand— lingar. Deltagande i kursen var obliga- toriskt; befrielse härifrån medgavs dock studerande som under en tid av minst fyra månader tjänstgjort hos häradshövding, vid större rådhusrätt eller hos advokat eller eljest fullgjort sådan tjänstgöring, att han kunde anses ha förvärvat den erfarenhet, som av- såges med kursen.

I fråga om juris licentiatexamen hade bestämmelserna tidigare varit mycket svävande och obestämda i det att de å ena sidan påfordrade att den studerande skulle vara beredd till för- hör i samtliga fakultetens läroämnen, men å andra sidan medgåvo, att pröv- ningen kunde inskränkas till licentiat- avhandlingens innehåll. Detta hade lett till att endast de studerande eftersträ- vade licentiatexamen, vilka på grund av mycket goda betyg i juris kandidat- examen kunde hoppas på att fakulteten skulle inskränka prövningen för licen- tiatexamen till avhandlingens innehåll och avstå från förhör i andra till fakulteten hörande ämnen. Det hade därför framstått som ett önskemål att uttryckligen begränsa examensäm- nenas antal. I den nya examensstadgan infördes en sådan begränsning. Enligt stadgan skulle juris licentiatexamen avläggas i minst två examensämnen efter den studerandes val; i ett av äm- nena fordrades en vetenskaplig av- handling, som godkänts av fakulteten. Tidigare krav på viss domaretjänstgö— ring som villkor för licentiatexamen bibehölls, där i licentiatexamen ingick något av ämnena civilrätt, speciell pri- vaträtt, straffrätt och processrätt.

Kansliexamen var avsedd att bereda kompetens till ett stort antal tjänster, där någon fullständig juridisk fackut— bildning icke påkallades. Enligt kom- mitténs uppfattning förefunnes allt- jämt ett behov av en sådan examen. Icke alltför sällan hade det vidare in- träffat att personer, som ämnat avlägga fullständig juridisk examen, men av olika anledningar icke lyckats härmed, i stället avlagt kansliexamen och däri- genom kunnat förvärva åtminstone nå- gon tjänstemannakompetens. Även i detta avseende hade kansliexamen en uppgift att fylla.

I fråga om ämnena i kansliexamen

vidtogos i syfte att stärka examen vissa ändringar i jämförelse med den äldre kansliexamen. I sistnämnda examen erfordrades sålunda icke några studier i straffrätt. Vidare ingick finansrätten endast som en del i ämnet administra- tivrätt. I kansliexamen upptogs nu även straffrätt, varjämte finansrätten erhöll ställning av självständigt exa- mensämne. Folkrätten däremot, som tidigare varit självständigt ämne, upp- hörde att vara sådant ämne.

I fråga om de 3. k. förberedande examina innebar 1904 års stadga att dessa avskaffades. Enligt kommittén måste den allmänbildning, som fordra- des för juridiska studier, vara vunnen genom mogenhetsexamen. Beträffande värdet för studier i juridik av de i de förberedande examina ingående äm- nena uttalade kommittén att de vore av större eller mindre betydelse, olika för varje ämne. Det kunde dock icke anses nödvändigt att kräva studier och tentamina i dessa ämnen vid universi- tetet före det juridiska fackstudiet. Frå- gan gällde i stället i vad mån särskilda krav borde uppställas på mogenhets- betyget för rätten att avlägga juridisk examen.

I förslaget till examensstadga före- slog kommittén att behörighet att av- lägga juris kandidatexamen skulle till- komma den, som vid avlagd mogenhets- examen eller fyllnadsprövning till sam- ma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia och filo- sofisk propedeutik samt antingen i la- tin och ett främmande levande språk eller ock i tre främmande levande språk. Dylik behörighet skulle vidare tillkomma den, som avlagt annan aka- demisk examen. De sålunda föreslagna behörighetsvillkoren upptogos även i stadgan med det viktiga undantaget att godkänt betyg i latin alltid fordrades. Alternativet med godkänt betyg i tre

främmande levande språk i stället för i 'latin och ett främmande levande "språk godtogs alltså icke.

I fråga om behörighet att avlägga kansliexamen uppställde stadgan en- dast krav på avlagd mogenhetsexamen.

Ändringar i 1904 års stadga

1904 års stadga gällde till och med utgången av år 1935. Under stadgans giltighetstid genomfördes endast några mindre ändringar utan större betydelse. Det stora flertalet juris studerande be- drevo studier för juris kandidatexa- men. Antalet av dem, som avlade kans- liexamen, hade aldrig varit stort och visade åtminstone relativt en sjunkande tendens. Den genomsnittliga studietiden översteg avsevärt den beräknade, främst beroende på att kansliexamen i icke ringa utsträckning avlades av sådana, som påbörjat studier för juris kandidatexamen men som på grund av bristande begåvning eller andra studie- svårigheter efter en ofta ganska lång tid funno sig icke kunna fullborda en juris kandidatexamen. Detta förhållan- de undgick icke att verka sänkande på kansliexamens anseende.

Kansliexamen grundlade visserligen författningsenligt kompetens till icke få, även ganska överordnade befatt- ningar inom statsförvaltningen, men det blev alltmera vanligt att sådana befatt- ningar besattes med juris kandidater. De som avlagt kansliexamen fingo ofta nöja sig med befattningar, för vilka denna examen icke utgjorde kompetens- villkor, inom statsförvaltningen eller in- om t. ex. polisväsendet och den offent- liga barnavården. Sålunda kom kans- liexamen ofta att utgöra en fyllnads- merit, och denna var ofta snarast for- mell och icke i högre grad sakligt grun- dad med hänsyn till de ifrågavarande befattningarnas arbetsuppgifter.

En starkt bidragande orsak till det ringa anseende, som kom kansliexamen till del, var utan tvivel att de juridiska fakulteternas begränsade personalresur- ser endast i mycket ringa utsträckning möjliggjorde meddelande av särskild undervisning för kansliexamen; detta kunde icke undgå att avspegla sig i stu- dieresultaten hos dem, som avlade exa- men. De nu anförda förhållandena sy- nas ha varit avgörande för att kansli- examen avskaffades. Detta skedde ge-

nom 1935 års stadga i samband med inrättandet av statsvetenskaplig exa- men.

Den nuvarande stadgan av den 20 juni 1935, som trädde i kraft den 1 januari 1936, innebar varken för juris kandidatexamens eller juris licentiat- examens del nägra väsentliga ändringar i fråga om de båda examinas utform- ning och innehåll. Förutom dessa exa— mina upptager stadgan bestämmelser om statsvetenskaplig-juridisk examen.

Kap. 5. Juris kandidatexamen. Nuvarande bestämmelser och studieförhållanden '

Utformningen av examen m. m.

Ehuru gällande examensstadga är från år 1935 är juris kandidatexamen till sin konstruktion och uppläggning densamma i dag som vid tillkomsten av 1904 års examensstadga. Examen är en nästan helt standardiserad examen. Någon möjlighet att välja mellan olika linjer eller ämneskombinationer finnes -—— bortsett från valfrihet mellan ro- mersk rätt och nationalekonomi —— så- lunda icke. De ändringar, som under årens lopp kommit till stånd i den ur- sprungliga och sedermera i den nu gäl- lande examensstadgan, ha varit av mindre vikt och icke påverkat själva ut- formningen av examen.

Behörighet att avlägga juris kandi- datexamen tillkommer den som i stu— dentexamen eller fyllnadsprövning där- till erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia, filosofi, latin och ett främmande levande språk. Sådan behörighet tillkommer vidare den, som avlagt examen vid annan fakultet. Fordran om vitsord i filosofi och latin anses uppfylld även av studerande, som med intyg av universitetslärare i dessa ämnen styrker sig ha förvärvat

de för studentexamen eller fyllnads- prövning till samma examen erforder- liga insikterna i nu angivna ämnen.

Nu nämnda behörighetsbestämmel- ser giva vid handen, att de juris stude- rande i första hand avsetts skola re- kryteras från latinlinjen. Ett betydan- de antal juris studerande komma emel- lertid från reallinjen. Verkställda un— dersökningar beträffande studentår— gångarna 1937 och 1943 utvisa sålun- da, att i den förra årgången om- kring 20 % och i den senare 27 % av samtliga jurister avlagt studentexamen å reallinjen (Mobergs undersökning, bil. 6). Realstudenterna ha att kom- plettera i latin och i de flesta fall även i filosofi. Från kravet på godkänt studentbetyg i latin brukar dock nu- mera dispens meddelas under förut- sättning att den studerande har goda studentbetyg i de moderna språken och hans studentbetyg jämväl i övrigt är kvalitativt tillfredsställande.

Juris kandidatexamen omfattar sam- manlagt tretton examensämnen, förde- lade på två- grupper. Till den första gruppen, vanligen kallad ”första hal- van”, höra rättshistoria, juridisk en-

cyklopedi, romersk rätt, nationaleko- nomi, finansrätt och statsrätt med folk- rätt. Av dessa ämnen äger den stude- rande utesluta ettdera av ämnena ro- mersk rätt och nationalekonomi. Vid Stockholms högskola är examensämnet statsrätt med folkrätt uppdelat på två examensämnen, statsrätt och folkrätt. Första gruppens ämnen beräknas nor- malt kräva en studietid av tre termi- ner.

Till den andra gruppen av ämnen, ”andra halvan”, höra examensämnena civilrätt I, civilrätt II, civilrätt III, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och internationell privaträtt.

Avgränsningen mellan de tre civil- rättsämnena är icke fullt densamma vid de tre juridiska fakulteterna. Stu- dietiden för andra gruppens ämnen be- räknas normalt icke skola överstiga sex terminer.

I examen ingå vidare två obligato- riska kurser, nämligen den propedeu- tiska kursen och den praktiska kursen. Den förra utgör en inledning till de juridiska studierna och omfattar civil- rätt samt i mindre omfattning straff- rätt och processrätt. Den praktiska kur- sen är avsedd att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhanda- hålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial. Numera plågar kursen uppdelas i en civilrättslig och en processrättslig del. Som ledare för prak- tiska kursen tjänstgöra praktiskt verk- samma jurister. Befrielse från genom- gång av kursen kan medgivas den, som tjänstgjort vid domstol eller hos advo- kat under minst tre månader eller ock- så eljest fullgjort sådan tjänstgöring, att han kan anses ha förvärvat den er- farenhet, som avses med kursen.

I fråga om den ordning, vari de olika ämnena skola studeras och tentamina däri avläggas gäller att tentamen i äm—

ne tillhörande andra gruppen icke får avläggas förrän godkänd tentamen av- lagts i de erforderliga fem ämnena i första gruppen. Vad angår första grup- pens ämnen gäller vidare att tentamen icke medgivas i annat ämne än natio- nalekonomi och statsrätt med folkrätt, förrän den studerande nöjaktigt genom- gått den propedeutiska kursen.

I de till andra gruppen hörande exa- mensämnena är ordningen för tenta— mina i de olika ämnena i princip fri. I praktiken studeras dock ämnena i denna grupp och avläggas tentamina däri i en viss ordning på grund av stu- dieplaner och kunskapsfordringar även- som bestämmelser om giltighetstid för godkända tentamina.

I viss utsträckning må tentamina, som avlagts vid en fakultet, tillgodoräknas för examen vid annan juridisk fakultet, s. k. riksgiltighet. Härvid gäller i fråga om första gruppens ämnenaatt godkända tentamina måste ha avlagts i samtliga examensämnen vid en och samma fakul- tet för att kunna tillgodoräknas. Däre- mot skall godkänd tentamen i varje exa- mensämne i andra gruppen tillgodoräk- nas, dock att tentamina i samtliga tre civilrättsämnen måste avläggas vid en och samma fakultet. Den som nöjaktigt genomgått propedeutisk kurs eller prak- tisk kurs äger tillgodoräkna sig denna för examen vid annan fakultet.

Kunskapsfordringar, undervisning m. m.

Kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena skola av vederbörande ämnesrepresentant uppgivas inför fa- kulteten. Härvid skall fullständigt an- givas den lagtext och den litteratur, som skall krävas för betyget godkänd. Vidare skall för varje ämne uppgivas de olika slag av undervisning, av vilka den studerande lämpligen bör begagna sig. För den händelse fakulteten skulle

finna de uppgivna kunskapsfordring— arna vara för högt tilltagna, äger fakul- teten nedsätta dem till lämplig omfatt- ning. Därest fakulteten fattar ett sådant beslut skall detta, om någon ledamot så yrkar, underställas kanslerns pröv- ning. I kunskapsfordringarna för vissa ämnen ingår krav på uppsats. Sådana uppsatser avse ofta behandling av ett eller flera rättsfall; även uppsatser över mera abstrakt formulerade juri— diska problem förekomma.

Vid sidan av den propedeutiska och den praktiska kursen meddelas vid fa- kulteterna numera i ökad omfattning frivilliga kurser i olika av juridikens hjälpvetenskaper. Varje fakultet anord- nar sålunda en kurs i bokföring. Vid juridiska fakulteten i Uppsala kräves för godkänd tentamen i finansrätt att den studerande genomgått denna kurs eller eljest visat sig äga insikter i bok- föring enligt fordringarna för den vid fakulteten meddelade kursen. Mer eller mindre regelbundet förekomma kurser i sådana ämnen som rättspsykiatri, vittnespsykologi och kriminalteknik. Vid juridiska fakulteten i Lund med- ' delas även kurser i talteknik. Därstädes förekomma vidare kurser i arkivkun- skap för juris studerande.

Till ledning för de studerande för juris kandidatexamen finnes en av fa- kulteten upprättad och av kanslern fastställd studieplan. I planen angives i vilken ordning de särskilda ämnena lämpligen böra studeras och tentamina däri avläggas. Planen lämnar också anvisning om huru de olika terminerna böra användas för bevistande av olika slag av undervisning. Vidare innehåller studieplanen uppgift angående giltig- hetstiden för godkända tentamina m. m.

Undervisningen för juris kandidat- examen äger huvudsakligen rum i form av föreläsningar, enskilda kurser och seminarieövningar.

Föreläsningarna äro offentliga. Av fö- reläsningar finnas flera typer. En före- kommande typ är rent vetenskapliga föreläsningar. Till grund för desamma ligga forskningar, varmed föreläsaren är sysselsatt, eller också behandlas där— vid något inom den juridiska litteratu— ren aktuellt problem. Även om sådana föreläsningar i viss utsträckning före- komma, utnyttjas föreläsningsformen ofta vanligen på annat sätt. Sålunda fö- rekommer att professorn under sina fö- reläsningar översiktligt behandlar sitt ämne eller en del av detsamma för att därigenom underlätta för de studerande att få en överblick av ämnet. Sådana fö- reläsningar, vilka snarast ha karaktären av en kurs, äro ofta förekommande. Ibland berör en professor emellertid så- dana delar av kursfordringarna, som icke alls eller mindre tillfredsställande behandlats i tillgängliga läroböcker. I synnerhet förekommer det, att rättsom- råden med nytillkommen lagstiftning behandlas på detta sätt.

Vid sidan om den undervisningsskyl- dighet, som statutenligt åvilar profes- sor, ha professorerna givit s. k. enskilda kurser mot betalning av deltagarna. På dessa kurser ha givits en mera elemen- tär framställning av ämnet motsvarande tentamensfordringarna. Sådana kurser förekomma emellertid numera sällan.

Under senare år ha seminarieövning- ar blivit en allt vanligare undervis— ningsform. I förhållande till föreläs- ningar och kurser ha seminarieövning- arna den fördelen att de bygga på ett aktivt deltagande från de studerandes sida. Vid seminarieövningarna lägges huvudvikten vid diskussion mellan de studerande och läraren. Till grund för diskussionen ligger vanligen en av nå- gon studerande författad uppsats över ett rättsfall eller ett i den juridiska doktrinen behandlat problem. Vidare utses ett par studenter i förväg med

uppgift att opponera på den framlagda uppsatsen. Ibland förekommer det att flera studerande få till uppgift att skrift- ligen behandla ett och samma rättsfall. Det förekommer vidare seminarieöv— ningar där de studerandes insats är en- bart muntlig. Deltagarna ha då av lä- raren i förväg erhållit en skriftlig upp- gift på frågor, vilka skola behandlas å seminarieövningen. Samtliga deltagare måste vara beredda att aktivt deltaga i diskussionen.

I samband med undervisningen i oli- ka ämnen företagas vidare besök vid domstolar och andra rättsliga institu- tioner. I det fastighetsrättsliga studiet bruka ingå besök å en domsaga och ett lantmäterikontor med demonstration av inskrivningsväsen och jordregister m. m. Undervisningen i straffrätt kom- bineras med besök å olika straffanstal— ter. Processrättens studium innefattar besök vid över— och underdomstolar för åhörande av rättegångar. Fingera— de rättegångar med studenter som age- rande i olika roller förekomma även.

För undervisningen i de olika exa— mensämnena ansvara i första hand pro- fessorerna. Docenter anlitas i mån av tillgång. Endast i mycket begränsad omfattning ombesörjes undervisning av andra lärarkrafter. Vad beträffar den praktiska kursen handhaves denna av praktiskt verksamma jurister, vanligen domare eller advokater. Som ledare för propedeutiska kursen fungera docenter eller yngre vetenskapsidkare, vilka äro

Kap. 6. Juristutbildningen

Den juridiska utbildningen är orga- niserad på skiftande sätt i olika länder. I det följande komma förhållandena utomlands att beröras endast med avse- ende på vissa mera betydelsefulla spörs— mål. För en närmare kännedom om ju-

sysselsatta med att utarbeta sin dok- torsavhandling. I de frivilliga kurserna i bokföring, rättspsykiatri, vittnespsy- kologi m. m. ansvara särskilda specia- lister på respektive områden för under- visningen.

Examinationen äger rum genom ten- tamina i varje examensämne för sig in- för vederbörande examinator. Nästan alltid är tentamen enskild. Examinator äger emellertid förordna att tentamina inför honom skola förrättas inför öppna dörrar. Sådan tentamen kan jämväl på- fordras av den studerande. Tentamen har vanligen formen av ett muntligt förhör. Skriftliga tentamina förekom- ma emellertid även. Ibland är pröv- ningen både skriftlig och muntlig. I regel äro särskilda tentamensperioder fastställda, minst tre under varje ter- min. Ofta medgivas tentamina även mellan tentamensperioderna.

Betygsg-raderna äro Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm god- känd, Med utmärkt beröm godkänd och Berömlig. De betygsgrader, som i prak- tiken förekomma, äro Godkänd, Icke utan beröm godkänd och Med beröm godkänd. För sistnämnda tre betygsgra— der äro kunskapsfordringarna de- samma. Avgörande för betygssättningen skall sålunda vara tentamens kvalitet och icke omfattningen av det inhäm- tade lärostoffet. För de båda högsta be- tygsgraderna uppställas till omfånget större fordringar.

i vissa främmande länder

ristutbildningen i några viktigare främ- mande länder hänvisas till särskilda re; dogör-elser för varje land, vilka åter- finnas i bil. 9.

Vad först tillträdet till studierna be- träffar uppställas i allmänhet inga andra

fordringar än vad som generellt i de skilda länderna fordras för tillträde till universitetsstudier. Då man såsom i Finland infört ett inträdesprov, äro de härvid uppställda kraven så lindriga att provet saknar större betydelse. Vid ett flertal law schools i USA måste inträ— dessökande undergå testning, men nå- gon egentlig gallring av de studerande torde icke härigenom ske. Gallringen sker sålunda även i dessa länder genom att de studerande bli underkända i de kunskapsprov som de under studietiden ha att avlägga. Antalet av dem som på denna grund lämna studierna är i de flesta länder avsevärt. Som exempel kunna nämnas våra västra grannländer samt Frankrike. Däremot är antalet av dem, som icke avlägga examen, lågt i Västtyskland, vilket sannolikt samman- hänger med att man där har ett system med enbart slutexamen utan några ten- tamina under studietiden.

Vad därefter angår studietiden torde denna vara något längre i våra grann— länder än hos oss. Däremot är i åtskil- liga andra länder tiden för de juridiska universitetsstudierna endast 3—4 år. Det kan därför tyckas som om den teo— retiska juristutbildningen vore mindre tidskrävande än här i landet. Detta är emellertid en illusion. Vad de anglo- saxiska länderna angår må uppmärk- sammas att praktisk juridisk verksam- het förutsätter avläggande av en bar- examination efter universitetsexamen. Härför kräves ytterligare omkring ett års studier. I USA tillkommer dessutom att eleverna vid de flesta law schools tidigare studerat vid college och sålun— da kunna anses ha ungefär 1—2 års uni- versitetsstudier bakom sig, innan de "börja sina juridiska studier.

Även i Frankrike förekomma särskil— da prov för inträde till olika juridiska verksamhetsfält. I Tyskland finnes den s. k. assessorexamen. Tiden mellan den-

na och den föregående universitetsexa- men är visserligen avsedd för praktik. Men denna är på det hela taget en aus- kultationspraktik och kan därför sna- rare betraktas som en omfattande prak- tisk kurs än som något med vår tings- sittning jämförligt. Därtill kommer att de unga juristerna även under denna tid pläga bevista kurser och seminarier för att förbereda sig till den senare assessorexamen. Den svenska juristut- bildningen kan sålunda icke betraktas som särskilt tidskrävande. I många län- der måste juristerna ägna längre tid åt sina studier än här i landet.

Som nyss berörts är det i utlandet vanligt med två examina, av vilka en— dast den första avlägges vid universite- ten. Detta system har icke vunnit efter- följd i de nordiska länderna, ehuru vissa motsvarigheter hos oss utgöras av inträ- desprövningen till utrikesdepartementet och fiskalsprövningen i hovrätterna.

I fråga om examensprovens utform- ning må uppmärksammas att Sverige och Finland med sitt tentamenssystem samt Västtyskland, där prövningen sker genom en enda slutexamen, represen- tera två ytterligheter. Det vanliga är att prövningen sker genom 2 år 3 tentamina eller del-examina. I England och Frank- rike förekommer sålunda i regel en prövning i slutet av varje läsår (årsexa- men). Även i Danmark och Österrike är examen uppdelad på tre delar medan i Norge de studerande prövas två gånger. Däremot äro förhållandena i detta hän- seende i USA mera likartade dem här i landet. Vid var och en av det stora an- tal kurser, som studenterna där skola bevista, förekommer prov över kursens innehåll.

Prövningen är utomlands i högre grad skriftlig än här, vilket sannolikt sam- manhänger med examenssystemet. Det ligger närmare till hands att använda skriftliga prov vid ett fåtal examenstill-

fällen, vilka beröra större områden, än om såsom här studenterna prövas i ett ämne i taget. En skriftlig prövning an— ses också möjliggöra en noggrannare bedömning, vilket i Danmark och Norge tillmätes stor betydelse.

Med examenssystemet stå undervis- ningsmetoderna i ett nära sammanhang. Överallt äro föreläsningar och övningar de dominerande undervisningsformer- na. Även övergångsformer mellan dessa förekomma. Som exempel kan nämnas den amerikanska ”case”-metoden. Den- nas speciella karaktär förklaras av att den amerikanska ”common law” väsent- ligen grundas på prejudikat och icke på lag.

Då man talar om föreläsningär bör man emellertid uppmärksamma att här- med utomlands i allmänhet avses vad man vid de svenska universiteten kal- lar för kurser. Läraren genomgår hela ämnet med framhävande av det väsent- liga och principiellt viktiga. Föreläs- ningar, som begränsas till problem eller vissa delar av ett ämne, något som är vanligt här i landet, har man däremot föga erfarenhet av utomlands.

övningar förekomma av många olika slag. Diskussion och lösning av konstru- erade rättsfall synes vara vanligare än hos oss. Problem av detta slag ingå ock- så ofta i de skriftliga examensproven. En egenartad form av övningar äro de engelska ”tutorials”, vilka kunna be- traktas som uppsatsseminarier med ett mycket litet antal deltagare. Uppsatser— na behandla härvid i allmänhet allmän- na juridiska principer och mer inveck- lade institut.

Besöksfrekvensen på föreläsningar och övningar varierar mycket i skilda länder. Medan i Västtyskland föreläs- ningssalarna äro överfulla, äro föreläs- ningarna t. ex. i Danmark, Frankrike och österrike föga besökta. Delvis torde

detta sammanhänga med att studenter- na ha förvärvsarbete samt äro bosatta på stort avstånd från universitetsloka- lerna. Huruvida tillgång finnes till pe- dagogiskt lämpliga läroböcker inverkar naturligtvis även. Emellertid förefaller det som om själva föreläsningsformen icke skulle vara lika uppskattad som ti- digare. Att det icke finns någon ovilja mot muntlig undervisning överhuvud visar den rikliga förekomsten av privat manuduktion.

I motsats till föreläsningarna synas övningarna åtnjuta allmän popularitet. Förekomsten av denna undervisnings- form är dock mycket olika i olika län- der. Medan det väsentligen är ”tuto- rials”, som giva stadga och värde åt de engelska universitetsstudierna, spela öv- ningarna i regel en mer undanskymd roll vid de kontinentala universiteten. Delvis förklaras väl detta av den rådan- de disproportionen mellan antalet lä- rare och studerande.

Vi ha därmed kommit in på frågan om Iärarkrafterna vid de juridiska fa- kulteterna. I allmänhet är det väl bättre beställt härmed än vid de svenska uni— versiteten. Med undantag av de flesta amerikanska ”law schools” samt de bästa bland de engelska universiteten äro dock lärarna merendels alltför få. Detta gäller särskilt mera underord- nade lärarkrafter. Att det trots detta ej inträtt en allmän kris inom den euro— peiska juristutbildningen torde väsent— ligen bero på förefintligheten av privat manuduktion.

Professurerna rekryteras i regel bland jurister med vetenskaplig meritering. I USA förekommer det emellertid profes- sorer som enbart varit praktiskt verk- samma. Över huvud är det utomlands långt vanligare än här i landet att en professor tidigare urgler längre eller kortare tid arbetat som domare eller ad- vokat. Till en del förklaras detta av att

man saknar motsvarighet till våra do— centbefattningar. Det är emellertid även att märka att det är vanligare än hos oss såväl att jurister ha anställning samti- digt inom olika juridiska verksamhets- områden som att övergång sker från en juridisk karriär till en annan. Här- med sammanhänger att praktiskt verk- samma jurister i långt större utsträck— ning än hos oss utnyttjas som lärare vid de juridiska fakulteterna. Detta är sålunda vanligt icke blott på kontinen- ten utan även i våra nordiska grann- länder.

Man kunde tycka att det förhållandet, att professorerna varit praktiskt verk- samma samt att även advokater och do- mare användas som lärare, skulle med- föra att undervisningen vore mer ”praktiskt” betonad än vid de svenska universiteten. Detta synes emellertid åtminstone i Europa icke vara fallet. Framställningen såväl på föreläsning- arna som i läroböckerna brukar vara mycket abstrakt. Åskådningsundervis— ning är sällsynt.

Frågan om praktisk tjänstgöring un— der universitetsstudierna har tidigare varit livligt diskuterad i Tyskland. Det ,förefaller emellertid som om man nu givit upp hoppet om att kunna införa en sådan ordning. Emellertid bör det ob- serveras att systemet med två examina, av vilka den senare föregås av en längre tids auskultationspraktik, på sätt och vis innebär ett praktiskt moment under studietiden.

Frågan om juristutbildningens all- männa inriktning och syftemål ställer sig på ungefär samma sätt i alla län- der. En praktiskt verksam jurist måste ha en viss fond av vetande om gällande rätt. I skolan lär man sig praktiskt taget intet därom. Det ligger då nära till hands att a.se juristutbildningens främsta uppgift vara att meddela såda- na kunskaper. Frågan är emellertid hur

omfattande dessa böra vara. Rättsord- ningens grundstruktur kan inläras utan alltför stor tidsutdräkt. Om man går därutöver, råkar man emellertid med hänsyn till mängden av lagstadganden och prejudikat ut för svårigheter. Hu- vudsaken synes också vara att en jurist kan finna tillämpliga lagrum och preju- dikat samt rätt använda desamma. Här- vid kommer det i hög grad an på skarp- sinne, fantasi och gott omdöme, egen— skaper som föga utvecklas genom inlä- randet i detalj av en mängd rättsregler.

Denna problematik är mycket disku- terad i fråga om juristutbildningen. Man brukar skilja mellan mer teknisk och mer humanistiskt inriktad juristutbild- ning, varav den förra avser att bibringa de studerande kunskap om gällande rätt samt förmåga av vissa enklare hand- grepp, medan den senare är mera in- riktad på rättsordningens allmänna principer, på dess samhällsfunktion och på utvecklingstendenser inom densam- ma. Som exempel på det förra slaget anföres den något äldre amerikanska juristutbildningen och på det senare ju- ristutbildningen vid de engelska univer— siteten. Om denna karaktäristik är rätt- visande må lämnas därhän. Av intresse att konstatera är emellertid i vad mån ett fördjupat studium av rättens natur och principerna för dess tillämpning i högre grad ingår i juristutbildningen utomlands än här i landet.

I detta hänseende må först uppmärk— sammas att det utomlands ofta förekom- mer en högre juridisk examen med en studietid på ett åt två år utöver den som erfordras för den allmänna examen. Denna högre examen avlägges endast av en del av de studerande, vilka äro mer begåvade eller, ha ett större intresse för sina studier. Sådana högre examina fin- nas vid de engelska universiteten. Vi- dare kan nämnas den finska licentiat- examen samt den franska och tyska

doktorsexamen. Även vid vissa schwei- ziska universitet är doktorsgraden av detta slag.

I vissa länder kräves visserligen för den högre examen snarare breddning än fördjupning av studierna. Men i all- mänhet består undervisningen på detta stadium av mera vetenskapligt betonade seminarier och examensprestationen väsentligen i författandet av en avhand- ling, ehuru denna i regel är av mindre omfång och har lägre kvalitet än en svensk doktorsavh'andling. De som ar- beta på ovannämnda högre examen äro i allmänhet jurister som tänka sig en praktisk karriär eller som redan en längre eller kortare tid varit i praktisk juridisk verksamhet.

Utan tvivel fylla dessa högre examina _ som i jämförelse med svenska förhål- landen avläggas av ett ganska stort an— tal studerande -— en viktig uppgift inom juristutbildningen. De mera begå— vade och intresserade juristerna få häri— genom en fördjupad insikt i rättsord- ningens problematik samt en grundli- gare skolning i juridisk metod. Vad där- emot angår det stora flertalet studeran- de, som ätnöjer sig med den lägre exa- men, kan man nog påstå att deras stu- dier i regel innehålla föga av fördjup- ning och på sina håll äro mera elemen- tära än de svenska studenternas. I den mån övningar förekomma äro dessa skä— ligen elementära. De uppsatser som skri- vas äro av enklare beskaffenhet än Våra seminarieuppsatser. Härvid må dock uppmärksammas att för den tyska ”Staatsexamen” kräves ett ”Hausarbeit”, som fordrar omkring sex veckors arbete, samt att vid vissa schweiziska universi- tet doktorsexamen utgör den enda juri- diska examen, för vilken krav uppstäl- les på en avhandling av mera betydande omfång. Vidare må i detta sammanhang erinras om att mer än hälften av de franska juristerna utbygga sin licence

en droit med ytterligare studier för ett eller flera diplömes d'études supérieurs de droit.

En fördjupning av studierna kan emellertid även åstadkommas inom ra- men för den grundläggande examen ge- nom att de studerande få efter fritt val specialisera sig på ett mindre antal äm- nen. I allmänhet ställer man sig avvi- sande härtill, enär en juridisk examen bör medföra kompetens till ett flertal olika levnadsbanor. En förhållandevis omfattande valfrihet förekommer emel- lertid i England och USA. Denna ord- ning får ses mot bakgrunden av att universitetsexamen icke medför kompe— tens till praktisk yrkesutövning. I den mån en jurist underlåtit att studera ett praktiskt viktigt ämne vid universitetet måste han genom komplettering skaffa sig kunskaper däri under förberedelsen för barexamination.

Härvid må emellertid även erinras om de i Frankrike och Holland föreliggan- de förslagen. Enligt dessa skola under de tidigare studieåren bedrivas mera elementära studier i hela rättsordning- en, medan slutet av studietiden reserve— ras för viss specialisering och fördjup— ning.

Av ett visst intresse i detta samman- hang är även i vad mån och i vilken omfattning den allmänna rättsläran be- retts plats på undervisningsschemat. Ämnet har ivriga förespråkare i flera länder, men hitintills spelar detsamma mycket liten roll. Om någon undervis— ning i ämnet över huvud meddelas är denna i allmänhet frivillig. Det är egent- ligen endast i England, där ämnet har en över 100—årig tradition, som detsam- ma har någon större betydelse i under- visningen.

Om man menar att den akademiska juristutbildningen framför allt har till uppgift att skola omdömet samt att med— dela en fördjupad allmänbildning, upp-

står frågan om däri böra ingå även andra ämnen än rent juridiska. Som be- kant ha engelska jurister ännu in på detta sekel brukat studera humaniora — främst klassiska språk —— vid univer- sitetet och juridik först för bar-examina- tion vid Inns of Court i London. Denna studiegång synes emellertid vara i ut— döende. Diskussionen såväl i England som i andra länder rör sig numera mest om huruvida rättshistoria och samhälls- vetenskap _— främst nationalekonomi — skola ingå i examen. Detta är i allmän- het fallet med det förra ämnet, ehuru detsamma icke alltid är obligatoriskt. Vad nationalekonomien beträffar, äro förhållandena mycket växlande. I Eng- land läsa juristerna i regel ingen ekono- mi och i Tyskland förekommer icke nå- gon prövning i detta ämne. Däremot läsa fransmännen ganska mycket eko- nomi och så gör man framför allt i Ös- terrike. Vid vissa law-schools i USA ex- perimenterar man med att på olika sätt integrera samhällsvetenskapliga studier i de juridiska.

Frågan om nationalekonomiens plats i den juridiska utbildningen har aktua- liserats genom den ökade statliga akti— vitet som numera förekommer på skilda områden av samhällslivet. Man menar således att enbart juridisk utbildning är otillräcklig, särskilt för förvaltnings- tjänstemän. Vidare göres gällande att dessa behöva en grundligare skolning i offentlig rätt än som bibringas i de all- männa juristexamina. Dessa behov har man sökt tillfredsställa på olika sätt.

Kombinerade examina,- motsvarande statsvetenskaplig-juridisk examen, fin- nas även utomlands. Som exempel kan nämnas den tyska ”Diplompriifung fiir Volkswirte”. Även denna innehåller emellertid för litet juridik för att ha kunnat slå igenom som allmän förvalt-

ningsexamen. Efter kriget har man där— för sökt andra utvägar. Av intresse äro härvid särskilt de båda förvaltningshög- skolorna i Frankrike (Paris) och Tysk— land (Speyer), där utexaminerade ju— rister, som valt förvaltningsbanan, ge- nom fortsatta studier kunna förkovra sig i offentlig rätt och olika samhälls- vetenskaper. Vidare har man genom större valfrihet sökt bereda plats för samhällsvetenskapliga studier inom ra- men för den grundläggande juridiska examen. I Cambridge är det sålunda möjligt att ägna det första läsåret åt samhällsvetenskapliga studier. Slutligen må nämnas att de amerikanska försla- gen om integrering av samhällsveten- skap i de olika juridiska ämnena moti- veras med att de statliga ingreppen i näringslivet samt de korporativa ten- denserna inom modernt samhällsliv mo- tivera en dylik omläggning av de juri- diska studierna.

I flera länder finnes en lägre juridisk examen än de ovan berörda. Studieti- den uppgår till 1 a 2 år och studierna äro mer elementära och mindre veten- skapligt lagda. En sådan examen är den som avlägges av blivande solicitors i England. I allmänhet är det emellertid härvid fråga om utbildning av lägre tjänstemän. Som exempel må nämnas den lägre rättsexamen i Finland, ”la capacité en droit” i Frankrike samt den administrativa linjen i de tyska ”Ver- waltungsakademien”, vilka motsvara våra socialinstitut. Förekomsten av dy- lika examina, vartill någon motsvarig— het icke finnes i Sverige, sammanhäng— er med att tjänstemän i mellanställning -—— mellan biträdesp—ersonalen och de akademiskt utbildade ämbetsmännen —— förekomma i större omfattning i ut- ländsk förvaltning än i svensk.

Kap. 7. Huvudlinjer för kommitténs förslag

A. Diii'erentierad eller oditi'erentierad juristutbildning Här skall till behandling upptagas frå— gan huruvida alla jurister böra erhålla en i huvudsak gemensam akademisk ut- bildning eller om redan före avläggan- det av ämbetsexamen eller annan grund- läggande examen en differentiering bör ske. I detta sammanhang behandlas emellertid ej närmare behovet av en så— dan kombinerad juridisk-samhällsveten— skaplig utbildning, som diskuterats i avd. I.

En differentiering är tänkbar på två sätt, antingen så att jämte en fullstän- dig ämbetsexamen, åtminstone likvär- dig med den nuvarande juris kandidat- examen, inrättas en lägre juridisk exa- men för dem som vilja begränsa sina studier till ett mindre omfång, eller så att inom juristutbildningen anord- nas skilda utbildningslinjer för olika juridiska verksamhetsfält. Genom en differentiering av det senare slaget skulle man komma fram till olika men i princip likvärdiga examina eller åt- minstone en examen med olika linjer och med olika kompetensvärde för de skilda linjerna. Naturligen kunde sam— tidigt differentiering på båda sätten ifrågakomma.

Lägre examen

Vid övervägande av lämpligheten att inrätta en lägre juridisk examen har kommittén beaktat, att en sådan, näm- ligen kansliexamen, funnits och ganska nyligen (1935) ansetts kunna och böra avskaffas. Kansliexamen avlades i en icke ringa utsträckning av sådana, som påbörjat studier för juris kandidatexa- men men som av olika skäl icke kunde fullborda denna examen. Detta förhål- lande verkade sänkande på kansliexa-

mens anseende. Förevarande omständig- het ävensom vissa andra förhållanden, för vilka redogjorts i kap. 4, synas ha varit avgörande för examens avskaf- fande.

Kommittén har övervägt att föreslå antingen återinförande av kansliexamen

.i mer eller mindre modifierat skick el-

ler ock inrättande av en för juridiska studier förberedande examen av ännu mindre omfång, förslagsvis med om- kring ett års studietid. I sistnämnda hänseende har, såsom i direktiven för utredningen erinras, framkommit ett uppslag att inrätta en grundläggande samhällsvetenskaplig examen, gemen— sam för .alla, som bedriva juridiska och samhällsvetenskapliga studier.

I denna del har kommittén funnit, att en inledande examen av sådan typ icke skulle ha någon egentlig uppgift att fyl- la. Såsom kommer att framgå (s. 301 ff.) av kommitténs förslag till en rent samhällsvetenskaplig examen (nuvaran- de statsvetenskaplig-filosofisk examen), anser kommittén att i en sådan examen skall ingå en allmän samhällsvetenskap- lig grundutbildning. Det har emellertid icke befunnits möjligt att lägga upp denna så att densamma till sitt inne- håll kommer att bli lämpligt avpassad jämväl för juris studerande. Härtill kommer att ifrågavarande grundutbild- ning kräver en normal studietid av fem terminer. Det är även med hänsyn där— till uteslutet att denna grundutbildning skulle kunna göras gemensam för alla, som bedriva såväl juridiska som sam- hällsvetenskapliga studier.

Vad därefter juris kandidatexamen och den blandade juridisk-samhällsve- tenskapliga examen (nuvarande stats- vetenskaplig—juridisk examen) beträf- far, bör den första perioden av stu- dierna för dessa båda examina vara en-

hetlig, så som ock är innebörden av kommitténs förslag. Härav följer emel- lertid icke att t. ex. det första studieåret borde resultera i en särskild examen eller att denna borde ha ett väsentligen samhällsvetenskapligt innehåll. Kommit— tén har icke funnit det möjligt att i ju- ristutbildningen bereda utrymme för ett så omfattande samhällsvetenskapligt in— slag. Bl. a. på grund härav kunna det första studieårets ämnen, som icke re- presentera någon helt enhetlig ämnes— grupp och som alla äro av förberedande karaktär, icke lämpligen göras till före- mål för en särskild examen. En sådan skulle ej heller fylla något egentligt behov på arbetsmarknaden, såsom av det följande framgår.

I det förra hänseendet bör framhål- las att en lägre akademisk juridisk ut- bildning, som gör skäl för namnet, icke består i tillägnande av insikter på ett flertal i förhållande till varandra fristå- ende områden, som skulle kunna fritt utväljas och kombineras till ett sam- manlagt kvantum motsvarande en öns- kad kortare studietid.

En juridisk utbildning måste med andra ord vara ett organiskt helt, både till innehåll, undervisningsmetoder och studiesätt. Uteslutning eller mycket stark reduktion av vissa ämnen medför att studiernas resultat även för övriga ämnen blir mindervärdigt; förvaltnings- rättcn kan t. ex. icke juridiskt behärskas utan goda insikter i civilrätt, ej heller

den nutida civilrätten utan goda insik- , ter i förvaltningsrätt.

En sådan utbildning kan icke heller, utan mycket allvarliga olägenheter, tämligen likformigt nedskäras till ett avsevärt mindre omfång utan att för- lora det mesta av sitt värde. En mera lik- formig reduktion av alla eller de flesta ämnen kan, om den drives för långt, icke undgå att medföra att studierna så gott som uteslutande komma att bestå i

inhämtande av minneskunskaper och icke leda till ett fullständigt behärskan- de av materialet eller över huvud till mognare insikter. Kansliexamen utgör i detta avseende ett varnande exempel.

Det sagda innebär emellertid, såsom av det följande skall framgå, icke att varje grundläggande juridiskt studium måste vara enhetligt och av en och sam— ma omfattning. Variationer äro utan tvi— vel möjliga, men de kunna icke med fördel göras så stora att en särskild läg- re juridisk universitetsexamen med en betydligt förkortad studietid vore att anbefalla.

Vad angår arbetsmarknadens behov förekomma visserligen inom olika om— råden av juridisk verksamhet befatt- ningar, i regel underordnade, vilkas ar- betsuppgifter till den del de över hu— vud äro av juridisk natur icke kräva en fullständig juridisk utbildning. Här- av följer emellertid ingalunda, att en starkt nedskuren juridisk universitets- utbildning skulle vara den lämpliga för ifrågavarande befattningar. Arbetet på dessa sker ofta icke på eget ansvar, el- ler det är av utpräglat teknisk och i samband därmed starkt specialiserad natur. För att nämna ett exempel: både vid domstolarnas inskrivningsavdel- ningar och vid olika avdelningar hos banker m. fl. kreditinrättningar sys- selsättas ett icke ringa antal personer, delvis i ganska betrodd ställning, som måste ha ingående kunskaper rörande inskrivningsväsendet och dess rättsliga reglering. Sådana kunskaper kunna, under förutsättning av nödig allmän begåvning, inhämtas genom praktisk tjänstgöring och särskilda utbildnings- kurser. Befattningshavarna skulle där- emot icke ha stor användning för en betydligt bredare men mycket elemen- tär juridisk utbildning. Inom förvalt- ningen, särskilt den kommunala, ha många befattningshavare behov av en

ganska ingående rutin rörande vissa de- lar av den offentliga rätten (jämte insik- ter av annan än juridisk art). Denna kan likaledes förvärvas genom special- kurser och praktisk utbildning, på ett något högre stadium lämpligen genom studier vid socialinstitut. En sådan ut- bildning är att föredraga framför en helt elementär mera allsidig juridisk utbildning.

Såvitt kommittén kunnat finna före- ligger icke på något håll behov av en lägre juridisk examen vid universite- ten. Från åtskilliga ämbetsverk har ut- talats att man anser den utbildning, som är erforderlig utöver studentexamen, eller annan allmänbildande grundut- bildning, bäst kunna ske inom respek- tive ämbetsverk eller vid särskilda kur- ser i dessas regi. För den händelse det skulle befinnas ändamålsenligt att an- ordna en elementär juridisk utbildning för lägre tjänster inom hela förvalt- ningen eller delar av densamma, anser kommittén att en sådan utbildning icke bör förläggas till de juridiska fakulte- terna.

På ett område har man bestämt velat avråda från införande av en lägre exa- men, nämligen såvitt angår advokat- verksamhet. Det anses att en sådan exa- men icke skulle kunna göra de exami- nerade tillräckligt kvalificerade för ut— övning av egentlig advokatverksamhet, vare sig såsom egna företagare eller som anställda hos sådana. För de kon- torsbiträden, som förekomma hos ad- vokater, vore åter en lägre examen icke erforderlig. Och dess införande kunde giva anledning till betänkligheter, enär den kunde komma att bereda de exami- nerade möjlighet att bedriva viss rö— relse som praktiserande jurister med mindre gynnsamma konsekvenser för den rättssökande allmänheten.

Det bör tilläggas att det ovan sagda icke innebär något ställningstagande till

den särskilda, på en speciell arbetsupp- gift inriktade utbildning, som för när- varande är ordnad för distriktsåklagar- examen. Att pröva vilken kompetens, som lämpligen bör fordras för anställ— ning som landsfiskal, har legat utan- för kommitténs uppgift. Ej heller har kommittén ansett sig böra överväga, i vad mån en landsfiskalsutbildning efter i huvudsak nuvarande riktlinjer må kunna helt eller delvis infogas i en sådan juristutbildning, som kommittén föreslår. Detta torde böra undersökas först då statsmakterna tagit ställning till kommitténs förslag.

Specialisering

Av det föregående har framgått, att å ena sidan juristutbildningens orga- niska karaktär lägger hinder i vägen för en mycket långt driven specialise- ring av sådan innebörd att viktiga om- råden av juridiken skulle utelämnas, men att å andra sidan en viss variation bör kunna ifrågakomma. I detta avsnitt skall diskuteras, huruvida en sådan va- riation bör drivas så långt som till in- rättande inom den fullständiga jurist— utbildningen av flera utbildningslinjer med så stor inbördes skiljaktighet att de var för sig skulle medföra kompetens endast till begränsade delar av det ju- ridiska arbetsområdet.

Arbetsmarknadens behov bestämmes av de skilda arbetsuppgifterna. Inom det juridiska arbetsområdet liksom inom många andra gäller, att specialisering underlättar arbetet och medför en ökad effektivitet. Den kan emellertid leda till ensidighet i uppfattning och omdöme; detta är mycket betänkligt inom ett om- råde sådant som det juridiska, där upp- giften till stor del består i att verkställa en riktig avvägning mellan inbördes stridiga intressen. Härmed står i god överensstämmelse att hos oss f. n. inom centrala juridiska arbetsområden en

specialisering tillämpas endast i ganska begränsad utsträckning. Detta torde en- dast i ringa mån bero på att en specia- liserad akademisk juristutbildning icke stått till buds.

Inom domstolsväsendet förekomma några specialdomstolar, såsom vatten- domstolarna och kammarrätten. Vid vissa av de allmänna domstolarna, i synnerhet större rådhusrätter, förekom- mer en specialisering på det sättet att vissa avdelningar handlägga endast vis- sa arter av mål såsom sjörättsmål, pa- tent— och varumärkesmål, fami'ljerätts- liga mål, brottmål, o. s. v. i olika kom— binationer. Det är emellertid i föreva- rande sammanhang av vikt att lägga märke till att dessa specialiteter end—asti mycket ringa utsträckning givit upphov till speciella karriärer för domare. Be- fordran sker vanligen efter helt andra grunder och det är därför vanligt att en domare övergår från en specialitet till en annan eller till en icke speciali- serad tjänstgöring. Detta beror icke en- dast på att många av de organisatoriska enheterna äro alltför små för att möj- liggöra specialistkarriärer eller på andra yttre förhållanden, utan uppfat- tas såsom en värdefull garanti för all- sidighet och objektivitet i domstolarnas arbete.

Även beträffande advokaterna gäller att de flesta icke äro avsevärt speciali- serade utan åtaga sig uppdrag inom mycket skilda rättsområden. Många äro visserligen icke intresserade av t. ex. familjerätts- eller brottmål, men torde ofta anse sig böra mottaga dithörande uppdrag åtminstone för vissa klienter. Ytterligare finnas ett mindre antal ad- vokater, som företrädesvis eller någon gång uteslutande åtaga sig någon viss kategori av uppdrag, t. ex. inom han- dels-, vatten-, sjö—, aktiebolags-, patent— och varumärkes- eller skatterätt eller beträffande brottmål. Det bör emeller-

tid observeras att de i allmänhet blivit specialister först efter att ha arbetat inom mera omfattande områden. Ofta behöva de även grundliga insikter utan— för den egentliga specialiteten; skatte- rättsliga spörsmål äro t. ex. ofta bero- ende av lösningen av något problem inom ärvs—, avtals— eller bolagsrätt.

De rättsbildade åklagarna ha befatt— ning en-dast med brottmål och andra an— gelägenheter av straffrättslig eller straff- processuell art. Även beträffande dessa göromål, i synnerhet om de äro av mera invecklad natur, gäller att de rent ju- ridiska problemens lösning ofta äro beroende av civil- eller förvaltnings— rättsliga frågeställningar.

Inom förvaltningen och i enskild verksamhet äro förhållandena mycket skiftande. Arbetsuppgifterna ligga na- turligen inom förvaltningen till över- vägande del på förvaltnings- och fi- nansrättens område, i vissa fall med en mycket stark specialisering till någon snävt begränsad del av detta område. Någon anledning att, såsom i den offent- liga debatten ifrågasatts, inom juris kan- didatexamens ram inrätta en särskild »förvaltningslinje» synes dock icke fö- refinnas. I icke ringa utsträckning för- utsätter lösningen av förekommandeju- ridiska arbetsuppgifter ett ställnings- tagande till civilrättsliga spörsmål av skiftande art.

Visserligen torde de flesta jurister, som börjat arbeta inom förvaltningen, kvarstanna därstädes, och förvaltning- en kan sålunda sägas utgöra en särskild karriär. Men inträdet på denna bana fö— regås ofta av tingstjänstgöring. Avgrän- sade karriärer för tjänstemän med be- hov av speciell utbildning inom något trängre offentligrättsligt område före- komma knappast; en sådan håller möj- ligen på att utbildas för taxeringstjäns- temän. Vad beträffar den enskilda verk— samheten ligga arbetsuppgifterna, såsom

berörts ovan (5. 47 f), till stor del utan- för juridiken. Till den del de äro av juridisk art, kunna de ofta vara starkt specialiserade men behöva icke vara det (t. ex. utredningsarbete för en orga— nisations ställningstagande till alla de lagstiftningsfrågor, som kunna beröra dess medlemmar).

Det föregående kan sammanfattas så- lunda. Flertalet av dem, som sysselsät- tas inom det juridiska arbetsområdet, behöva en allsidig juridisk utbildning utan mera genomförd specialisering. Utpräglade specialister förekomma, men dels äro i många fall specialiteterna mycket starkt begränsade, och antalet därmed sysselsatta personer följaktligen ringa, dels kommer man oftast att ar- beta såsom speeialist först efter en läng- re eller kortare tids arbete med mera allsidiga uppgifter. Även de som äro verksamma såsom specialister äro i re- gel i behov av god utbildning inom stora rättsområden utanför den egna speciali- teten.

Slutsatsen blir följande. Arbetsmark— nadens struktur kräver icke _ och er- bjuder knappast möjlighet — att inom den akademiska juristutbildningen ge- nomföra en specialisering av sådan styrka, att en examinerad jurist endast skulle äga kompetens inom ett eller flera specialområden. .

Man kommer till enahanda resultat med hänsyn till övriga förhållanden, som enligt vad ovan nämnts böra kom— ma i betraktande vid lösningen av frå- gan om en specialisering av juristut- bildningen. De behöva här endast kort— fattat beröras.

De studerandes intresse kan i föreva— rande sammanhang sägas innebära att utbildningen bör vara ordnad på det sätt, som i högsta möjliga grad under- lättar för de examinerade juristerna att på arbetsmarknaden finna en sysselsätt- ning som motsvarar vars och ens håg

och fallenhet och kan bereda honom en tillfredsställande utkomst.

Som nyss anförts äger övergång till mera specialiserade arbetsuppgifter, i den mån den överhuvud förekommer, ofta rum först ganska långt efter exa- men. Möjligheten att vinna sysselsätt- ning på skilda delar av det juridiska arbetsområdet beror i hög grad av kon— junkturer,'som icke kunna överblic- kas längre tid i förväg. Erhållandet av en lämplig anställning påverkas ej sällan av lokala och även personliga om- ständigheter; dessa kunna ofta vara av ganska tillfällig natur och kunna där- för icke förutberäknas med någon sä- kerhet.

Alla dessa omständigheter samverka till, att om en studerande nödgades att redan under studietiden _ och kanske jämförelsevis tidigt under denna —-— träffa ett val mellan skilda utbildnings- linjer med begränsad behörighet, han ofta icke skulle kunna grunda sitt val på tillförlitliga beräkningar angående blivande yrkesverksamhet, utan snarast bleve hänvisad till att följa sin egen in- tresseriktning. Denna kunde emellertid vid ifrågavarande tid i många fall icke vara slutlig; ej sällan vore den ganska obefintlig eller eljest grundad på alltför ofullständiga data angående olika juri— diska ämnen och arbetsuppgifter. Det måste antagas, att mången studerande skulle, antingen för att rätta ett före- lupet misstag eller för att säkra sig mot arbetsmarknadens olika risker, förvärva behörighet på två eller flera utbild- ningslinjer. Detta kunde emellertid icke undgå att för många leda till en ogynn- sam förlängning av studietiden.

Utbildningens syfte och innebörd kommer slutligen i betraktande. Såsom i ett följande avsnitt skall närmare ut- föras bör denna icke i främsta rum- met bestå i att bibringa de studerande omedelbart i praktisk verksamhet an-

vändbara detaljkunskaper och teknisk färdighet. Utbildningen bör i stället i första hand dels göra dem skickade att vid behov skaffa sig nödiga detalj— kunskaper inom den mångskiftande och starkt föränderliga rättsordningen, dels och framför allt bibringa den grundliga insikter i rättsordningens principer, sy- stem och inbördes sammanhang samt i den juridiska verksamhetens metoder. Dessa äro väsentligen desamma inom skilda rättsområden. Härav följer att en fullständig utbildning för praktisk ju- ridisk verksamhet till mycket väsentliga delar måste bli enhetlig och gemensam för skilda utbildningslinjer, därest så- dana inrättades. Olikheterna mellan lin- jerna skulle måhända visserligen bliva ganska talrika, men var för sig delvis föga betydande. Genom att varje sär— skild studerandes utbildning begränsa— des till en viss linje skulle antagligen någon förkortning av studietiden kunna ernås, men denna vinst bleve med all sannolikhet ganska måttlig.

Av det sagda framgår, att de olägen- heter för de studerande som enligt det föregående skulle orsakas av en linje- uppdelning, icke skulle motvägas av vare sig någon synnerlig tidsvinst eller ett förbättrat utbildningsresultat. Om specialiseringen dreves långt, skulle väl en tidsvinst kunna ernås, men utbild- ningsresultatet bleve som helhet försäm- rat. Slutligen märkes den icke oväsent- liga nackdelcn hos en genomförd linje- uppdelning, att den måste medföra svå— righeter för undervisningens ordnande och för dessas övervinnande ställa öka- de krav på lärarorganisationen.

B. Mål och medel för undervisning och studier Kritik av nuvarande förhållanden Kommitténs överväganden om be- hovet av och riktlinjerna för en reform av den akademiska juristutbildningen i

Sverige grunda sig på en granskning av nu rådande förhållanden. Enligt kom- mitténs mening äro dessa långtifrån tillfredsställande. Medan övriga fakul- teter genom statsmakternas beslut 1946 och 1947 blivit föremål för en i vart fall på åtskilliga områden ganska bety- dande upprustning ha de juridiska fa- kulteterna hittills praktiskt taget läm- nats utanför. Åtskilliga förbättringar och förstärkningar te sig därför erfor- derliga. På några punkter ha vissa för- bättringar genomförts på initiativ av in- tresserade lärare. Dessa reformer ha emellertid på grund av gällande bestäm- melser och av den alltför knappa lärar- organisationen kunnat genomföras en- dast i begränsad omfattning.

Sådant läget för närvarande kan anses vara, torde man kunna säga — under beaktande av erfarenheter från främ- mande länder och från den svenska akademiska utbildningen — att den svenska juristutbildningen genomsnitt— ligt går för mycket på bredden och för litet på djupet, att den är inriktad för mycket på tillägnande av minneskun- skaper och för litet på principiell och metodisk behärskning av det inlärda och att den härigenom erhåller en allt- för elementär prägel. Detta innebär icke att icke många av de utexaminerade juristerna skulle vara väl skickade för sin framtida verksamhet, men åtskilliga äro det icke i tillräcklig grad och många skulle med en reformerad anordning av studierna kunna bliva bättre utrustade, var och en efter sina personliga förut- sättningar, än vad de nu bliva.

Nu antydda brister komma till ut- tryck däri att undervisning, studier och examination alltför ensidigt äro inrik— tade på laglcunslcap. I samband därmed står att de studerande under studietiden i alltför ringa grad ha tillfälle till aktiv självverksamhet. Det sagda bör något närmare utföras.

I äldre tid synes det juridiska stu- diet ha utformats efter metoderna i då- tidens skolor, särskilt gymnasierna, och i icke ringa mån ha bestått i tillägnelse av lagtext. Ännu förekommer i stor — ehuru sannolikt alltjämt minskande —— omfattning utantilläsning av lagtext; endast undantagsvis torde visserligen _ fordringarna i något ämne eller parti av ett ämne vara begränsade därtill. Studie- material vid sidan om lagtexterna, så- som legislativa förarbeten, rättsfall och annat material från det praktiska rätts- livet, användes visserligen men i all- mänhet endast såsom hjälpmedel för förståelse av lagtexten Och icke såsom ett självständigt studieföremål av be— tydelse för utbildningen.

Härigenom kommer man att alltför mycket betona rättsreglernas lydelse och innehåll på bekostnad av deras syftemål, möjligheter och sätt att fun- gera, med andra ord på sådana problem som oavlåtligt kräva beaktande i det verkliga rättslivet. En stor del av de examinerade juristerna äro därför täm— ligen oförstående för sådana problem eller åtminstone för principer och me- toder för deras lösning. Sådant måste de söka tillägna sig under sin praktiska tjänstgöring. Många lyckas förträffligt härmed, men andra ha, på grund av bristfälliga grunder från studietiden, svårt att komma längre än till tämligen ytliga och slentrianmässiga lösningar från fall till fall.

Ingen lärare torde nu för tiden vara blind för behovet av stor uppmärksam- het åt det levande rättslivets proble- matik. Anledningarna till att denna ändå ofta kommer i skymundan äro flera.

Lagstiftningens utveckling. Längre tillbaka, ungefär fram till tiden för den juridiska examensreformen i början av 1900-talet, hade lagstiftningen inom de flesta rättsområden ett ganska måttligt

omfång. Ett någorlunda fullständigt till- ägnande därav var följaktligen icke allt- för tidskrävande och behövde icke hind— ra att åtskillig tid ägnades åt juridisk problematik, i den mån intresse härför fanns. På viktiga områden, icke minst centrala delar av civilrätten, saknad-es mera utförlig lagstiftning, och andra rättskällor än lagen, t. ex. sedvanerätt, spelade en icke blott stor utan också iögonenfallande roll. Kännedom om dessa rättskällors innebörd kunde up- penbarligen ej vinnas utan beaktande av många metodiska problem, även om dessa ibland uppfattades såsom sekun- dära.

Nu är läget ett helt annat. De gällan- de lagarna ha till antal och omfång mångdubblats. En tillägnelse av dem torde visserligen understundom — på grund av deras större fullständighet och en mera lättillgänglig avfattning —— vara mindre krävande men förutsätter ett mera omfattande arbete. Detta blir mind- re problembetonat och får därigenom ett lägre utbildningsvärde, samtidigt som det lämnar allt mindre tid övrig för behandling och tillgodogörande av an- nat studiematerial. Åtminstone blir så fallet, om man principiellt fasthåller vid kravet på en i stort sett fullständig till- ägnelse av lagstiftningen.

Kravet på någorlunda fullständig kännedom om den vid tentamenstillfäl— let gällande lagstiftningens ordalydelse och innehåll framstår alltmera såsom ogrundat ur den synpunkten, att många lagar numera äro underkastade snabb förändring. De examinerade komma därför, förr eller senare och ofta snart nog, att i sin praktiska verksamhet så- som jurister få tillämpa andra lagar än dem som de fingo lära sig under studie- åren. Detta ger vid handen att studier- nas mål till en viss grad bör snarare vara förmåga att skaffa sig kännedom om lagbestämmelser och andra rättsreg-

ler samt att tillämpa dessa än att tilläg- na sig dem s. a. s. färdiga för omedel- bar användning.

De studerandes förutsättningar. Un- der nuvarande förhållanden tyngas stu- dierna av ett antal studerande som icke ha nödiga förutsättningar att med in- tresse och ett skäligt mått av självstän- dighet inrikta sina studier på att ställa och lösa juridiska problem. Någon effek- tiv gallring, varigenom sådana stude- rande på ett tillräckligt tidigt stadium tvingas att avbryta studierna, äger icke rum. Detta förhållande möjliggör att även mindre begåvade studerande, med tidsuppoffring och flit, kunna nå fram till examen. Dessa kunna vid tentamen ofta ej åstadkomma annat än minnes- prestationer, främst i fråga om lagtext, och sådana prestationer accepteras till slut som tillräckliga.

När detta kan ske i vissa fall, upp— står en tendens att icke kräva mera även av andra studerande, som i och för sig skulle ha möjlighet till kvalitativt mera värdefulla examensprestationer. Och när sådana icke fordras av dem, an- lägga även de, >>efter minsta motstån- dets lag», sina studier väsentligen på in- hämtande av minneskunskaper.

Undervisningen får enligt all erfa— renhet en tendens att anpassa sig, icke efter de bättre eller ens genomsnittligt utrustade bland lärjungarna, utan efter de svagare (visserligen kanske icke ef- ter de allra sämsta, som någon gång taga sin tillflykt till privatundervisuing och f. ö. oftast >>bortgallras>> före exa- men). Då nu de svagare sakna intresse eller förmåga att arbeta med juridisk problematik, uppkommer en tendens att i undervisningen syssla mera med givna data, deras sammanhang och system än med rättsreglernas funktion i det prak- tiska rättslivet och värdering därav, kort sagt mera med problemens lösningar än med problem-en själva. Ett viktigt skäl

till detta förhållande är att en själv- ständig insats i studiearbeftet, genom seminarieuppsatser o. dyl., förutsättes alltför tidigt under studiegången, innan de studerande vunnit tillräcklig förtro- genhet med åtminstone de elementära sidorna av rättsordningen i dess helhet.

Till en sådan inriktning av undervis- ningen bidrager också bristen på läro- böcker. Trots en mycket beaktansvärd. nyproduktion av juridisk litteratur un- der senare år, saknas på alltför många områden aktuella läroböcker. Detta framkallar i viss utsträckning, för när- varande visserligen mindre än för nå- got årtionde sedan, en benägenhet att lägga undervisningen såsom »genom— gång» av större sammanhängande par- tier av ett ämne (jfr föreskriften i exa- mensstadgan $ 2 om årliga >>undervis— ningskurser lämpade efter de kunskaps- fordringar, som för godkänd examen uppställts», en bestämmelse som visser- ligen numera i stort sett endast efterle- ves vid Stockholms högskola). Behovet att på den begränsade tid, som står till buds, medhinna en betydande del av ämnet, föranleder helt naturligt en be- nägenhet att i främsta rummet meddela klara regler och säkra fakta, medan tiden ej medger mera ingående diskus— sion av problem.

Då läroböcker ofta tillkomma på grundval av föreläsningskoncept, fö— rekommer ej sällan att läroböcker er- hålla samma jämförelsevis problemfria uppläggning. Men även i läroböcker, som icke tillkommit på angivet sätt, sak- nas alltför ofta en tillfredsställande be- handling av problem. Detta gäller icke endast kompendier utan även tryckta läroböcker.

Genom det nu sagda skall icke be- stridas, att även undervisning med pro— blemhehandling förekommer, särskilt i form av seminarieövning'ar, eller att i många ämnen läroböcker eller annan

undervisningslitteratur med sådan in- riktning äro att tillgå. Intetdera före- kommer emellertid i tillfyllestgörande utsträckning. I synnerhet i fråga om seminarieövningar gäller, att de i många ämnen vid de flesta fakulteter icke kun- na givas i tillräcklig omfattning, för att alla studerande skola kunna i erfor— derlig grad engageras i den självverk- samhet under ledning av lärare, som åsyftas genom seminarieövningarna. Ett urval måste därför äga rum. Detta sker ofta mer eller mindre på frivillighetens väg. Härvid framträder en tendens att undandraga sig aktivt deltagande just hos de studenter, som mest äro i behov av att självständigt pröva sina krafter på en verklig problembehandling.

De brister, som sålunda möta vid en granskning av den pedagogiska verk- samheten vid de juridiska fakulteterna, ha en av sina viktigaste orsaker i lärar- nas otillräckliga antal. Professorernas tid har icke räckt till för både under- visning och examination sanit vetenv skaplig forskning. Dessutom tagas pro- fessorerna i juridik ofta i anspråk för offentliga uppdrag inom lagstiftnings- arbetet och för andra utredningsupp- drag. Professorernas undervisning kan icke ens kvantitativt motsvara behovet. Särskilt märkes att, så stort som stu- dentantalet numera är, seminarieöv- ningarna måste givas med alldeles för stort antal deltagare i varje övning. Un- derordnade lärare ha funnits i så li- ten utsträckning, att man knappast kun— nat räkna med dem vid undervis- ningens organisation. De mycket fåta- liga docenterna ha knappast haft någon självständig betydelse för undervisning- en, enär de vanligen tagits i anspråk som professorsvikarier.

Riktlinjer för en reform

Den nu lämnade framställningen av bristernai det rådande läget och deras

viktigare orsaker giva anvisning om de vägar, som måste beträdas för att åstad— komma förbättrade förhållanden. Åtskil- liga uppslag erhållas genom en jämfö— relse med utländska förhållanden, för vilka ovan redogjorts (s. 69 ff).

De studerande

I en tidigare avdelning har uttalats, att man under de närmaste åren har att räkna med att antalet nyutexaminerade kommer att öka. Vidare får man utgå från, att studieförutsättningarna hos dem som önska påbörja juridiska stu- dier icke komma att bliva nämnvärt gynnsammare än för närvarande.

Med hänsyn till att vissa studerande enligt erfarenheten sakna förutsättning- ar för att fullfölja studierna med till- fredsställande resultat, föreslår kommit— tén ett gallringsförfarande (kap. 13). Vid sidan av den direkta verkan härav kan det antagas att gallringsförfarandet kommer att genom sin blotta existens verka avhållande på ett antal mindre väl utrustade studenter, som eljest skul- le önskat göra ett försök på den juridis— ka studiebanan. Såväl direkt som indi- rekt skulle alltså det föreslagna gall- ringsförfarandet komma att höja nivån hos de juris studerande. En av orsa- kerna till de ogynnsamma förhållanden, som nu bestå beträffande undervisning och studieresultat, kan alltså beräknas komma att åtminstone till en viss del bortfalla.

Lärarorganisationen

Den rådande, i jämförelse med övriga fakulteter mycket betydande dispropor- tionen mellan lärarnas och de stude- randes antal vid de juridiska fakulte— terna kan och bör emellertid icke i mera väsentlig grad avhjälpas genom en minskning av de studerandes antal. Vad kommittén i denna del föreslår, kan all-

deles icke bli tillräckligt effektivt i så- dant hänseende. I stället kräves en kraf- tig upprustning av lärarorganisationen. Professorernas antal måste i någon mån ökas. Framför allt måste emellertid dem underställda lärare av skilda kategorier anställas i tillräcklig utsträckning. Skä— len härför ligga i öppen dag. Vissa kur- ser och framför allt seminarieövningar måste dubbleras. Professorerna böra be- frias från åtskillig elementär undervis- ning och examination, så att de få mera tid till kvalificerad undervisning, läroboksförfattande och vetenskaplig forskning. Det räcker härvid icke med de åtgärder, som kommittén anvisat i det ännu icke förverkligade förslaget om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd. Minst lika viktigt är att professorer och även andra lärare fri- göras från rutinarbete för att kunna ägna sig åt författarskap av skilda slag.

Då end-ast en ytterst obetydlig upp- rustning av de juridiska fakulteternas fasta lärarstab har ägt rum under om- kring ett halvt sekel, kan det icke för- våna att nu erfordras ett verkligt kraft- tag. En anpassning bör ske icke blott till det ökade student-antalet utan också till nutida anspråk på undervisningens effektivitet. Därför måste antalet lärare åtminstone fördubblas, varvid visserli- gen ökningen icke främst bör avse an- talet professorer. För att trygga rekry- teringen av en starkt utökad lärarkår, är det angeläget, att de särskild-a kate- gorierna erhålla sådana anställnings-, avlönings— och arbetsvillkor att lämpliga personer i tillräckligt antal vilja söka dessa befattningar och ej alltför snart lämna dem. Kommitténs förslag i dessa stycken utvecklas närmare i kap. 16.

Här bör också framhållas, att de ju- ridiska fakulteterna måste erhålla än- damålsenliga institutioner för sin verk- samhet. Endast i Lund är läget i den-' na del något så när tillfredsställande.

överallt komma lokalbehoven att steg- ras genom den föreslagna lärarorgani- sationen. Den ökade aktivitet i de stu- derandes studiearbete, som är påkal- lad, kräver ökade möjligheter till otvungen och formfri kontakt mellan studenter och lärare idet gemensamma arbetet. En sådan kontakt har som en första förutsättning att lämpliga lokaler stå till buds, i vilka lärare och studenter bedriva en stor del av sitt dagliga ar- bete under samma tak.

Det räcker emellertid icke med 10- kaler. I dessa måste finnas tillgång till litteratur och icke minst annan undervisningsmateriel jämte resurser för renskrivning och annan teknisk hjälp i arbetet, även åt studenterna. För närvarande förfoga de juridisk-a fakulte- terna, utom min-dre anslag för bokin- köp, icke över nämnvärda anslag av statsmedel för materiel eller för kost- nader i samband med forskning och un- dervisning, knappast heller över någon på stat uppförd teknisk personal för dessa syften. Kommittén har velat un- derstryka dessa behov, ehuru den icke ansett det ankomma på den att fram- lägga närmare förslag till åstadkom— mande av undervisnings- och forsk- ningsinstitutioner vid de särskilda fa- kulteterna.

Undervisningens och studiernas in- riktning

Huvu—dspörsmålet vid övervägandet av en reform är emellertid, vilken omfatt- ning och inriktning studierna böra er- hålla, såväl i allmänhet som beträffande särskilda ämnen och ämnesdelar. Svaret på detta spörsmål inverkar såväl på studieordningen och de prestationer man bör kräva av de studerande, som på undervisningens anordning och lä- rarorganisationen.

Av det föregående framgår, att den främsta riktlinjen bör vara att i stu-

dierna införa ett betydligt vidgat mo- ment av utbildning i lösandet av juri— diska problem och att detta förutsätter en starkare betoning av självständigt ar- bete å de studerandes sida. För att nå detta mål ha olika utvägar övervägts.

Den mest närliggande vägen kan sy- nas vara att, med bibehållande i det vä- sentliga av det nuvarande studiesättet och av redovisning av dess reSultat i tentamina av nuvarande typ, helt enkelt utvidga studieordningen genom att —— i alla de nuvarande ämnena eller i vissa av dem —— därjämte kräva inträngande i juridisk problematik. Detta kunde ske främst under förberedelse till och del- tagande i seminarieövningar, och med särskild redovisning av detta studiear- betes resultat, t. ex. genom lösande av konstruerade rättsfall på lärorummet.

Ett sådant program kan emellertid icke realiseras utan en avsevärd för- längning av studietiden. Av många orsa- ker måste emellertid varje sådan för— längning bestämt avvisas: den högre åldern vid studentexamen, den förläng— da värnpliktstiden,- den i och för sig mycket gynnsamma tidigare giftermåls— åldern även bland akademiker m. m. Fördenskull är det nödvändigt att finna utvägar att i studiegången bereda ut- rymme för mera ingående sysselsättning med juridisk problematik utan att där- för studietiden ökas. Tydligen kan det- ta endast ske genom att de nuvarande kraven på de studerande i fråga om tillägnelse av minneskunskaper minskas. Kommittén anser att en sådan minsk- ning icke bör möta någon avgörande be- tänklighet. Den skulle kunna genomfö- ras på olika sätt; eventuellt skulle olika kombinationer av dessa vara tänkbara. Sålunda skulle man kunna

a) helt avskaffa vissa av de nuvaran-

de ämnena, b) göra vissa av dessa ämnen frivil- liga, eller

c) någorlunda likformigt reducera ämnenas nuvarande innehåll, så- vitt angår minneskunskaper.

Krav på avskaffande av vissa ämnen i den juridiska utbildningen ha tid efter annan framförts från olik-a håll, bl. a. från studenthåll och från praktiska ju- rister. I allmänhet ha dessa krav rik- tats mot ett eller flera av de inledande eller allmänbildande ämnena i den nu- varande studieplanen: romersk rätt, rättshistoria, nationalekonomi. Motivet för dessa krav har i allmänhet varit att ifrågavarande ämnen betraktats som överflödiga och icke ansetts skänka några praktiskt användbara kunskaper. Kommitténs inställning till dessa krav är följande.

Romersk rätt studerades tidigare, främst efter tyskt mönster, såsom ett slu- tet system, visserligen ibland under jäm- förelse med den aktuella inhemska rät- ten, huvudsakligen på civilrättens om- råde. Med allt erkännande av det stora värdet av de insikter i eivilrättens hu— vudgrunder, begreppsbildning och sys- tematik, som kunde vinnas genom detta studium, måste man anse att dessa för— delar lika väl eller bättre kunna vinnas genom ett intensifierat studium av den egna civilrätten.

Efter hand har studiet av romersk rätt i de flesta länder och även hos oss kommit att mera inriktas på rätts- utvecklingen, alltifrån äldsta till nya- re tid, under beaktande av den inver- kan förändrade kulturella och socia- la förhållanden öva på rättsutveckling- en. Ett sådant studium har också ett högt bildningsvärde för en blivande jurist. Men det måste bestämt göras gällande att ett dylikt studium i vårt land —— där den romerska rättens in— verkan på den egna rättsbildningen ägt relativt liten omfattning och huvudsak- ligen skett indirekt, genom förmedling av annan främmande rätt _ icke bör

väsentligen inriktas just på romersk rätt, än mindre helt begränsas därtill. Kom- mittén hyser därför den uppfattningen att romersk rätt icke bör ingå i stu- dieplanen annat än som en bestånds- del av ämnet rättshistoria.

Rättshistoria har ibland ansetts vara för blivande praktiska jurister tämligen överflödigt. Denna uppfattning bygger på den meningen, att de akademiska studierna uteslutande skulle ha till upp- gift att bibringa de studerande omedel- bart användbara kunskaper och teknisk färdighet. Kommittén kan för sin del icke dela denna mening. Endast så mycket skall medgivas, att rättshisto— ria hos oss understundom utformats så- som ett tillägnande av äldre, främst me- deltida svensk (eller delvis även annan nordisk) rätts innehåll jämväl beträf- fande detaljer, som ej förtjäna annat namn än antikviteter eller knriositeter. I den mån sådant ännu förekommer är en ändring påkallad.

Rättshistorien bör, jämte vissa data angående rättsutvecklingens yttre för- lopp, främst rörande viktigare äldre lagar och dylika rättskällor, skildra rättsordningens förändringar i deras sammanhang med den andliga och ma- teriella utvecklingen, företrädesvis un- der nyare tid. Ett rättshistoriskt stu- dium med sådan inriktning är enligt kommitténs mening det lämpligaste medlet för att bibringa de studerande sinne för rättens samhällsfunktion. Det är därför nödvändigt att bibehålla rätts— historia som ett självständigt ämne.

Ämnet nationalekonomi, sådant det för närvarande ingår i studieplanen (valfritt på det sätt att det kan utbytas mot romersk rätt), har också mött kri— tik. Kommittén anser för sin del att ämnet i en lämplig utformning är oum- bärligt för blivande jurister. Ämnet måste emellertid organiskt infogas i den juridiska utbildningen. Genom detsam—

ma böra de studerande erhålla sådana insikter om ekonomiska och sociala för- hållanden och utvecklingsten-denser i det nutida samhället, som äro erfor- derliga för en verklig förståelse av rätts- ordningens funktion och olika rätts- reglers betydelse för samhäll-et och skilda grupper av dess medlemmar. För att antyda ämnets förändrade karaktär och mera deskriptiva inriktning före- slår kommittén att det benämnes eko- nomisk samhällskunskap.

Den studietid, som de förändrade ämnena rättshistoria och ekonomisk samhällskunskap tillhopa komma att kräva, kan icke beräknas komma att understiga den tid, som nu plågar åtgå för rättshistoria och ett av ämnena ro— mersk rätt och nationalekonomi. På de inledande ämnenas område kan därför icke gör-as någon egentlig tidsvinst.

Härvid är också att märka, att kom— mittén har funnit påkallat att vid sidan av rättshistoria och ekonomisk sam- hällskunskap föreslå vissa nya inslag i studierna för juris kandidatexamen, som icke äro av egentlig juridisk natur. En verklig förståelse av rättsordning- en kan icke vinnas utan stöd av vissa insikter på andra områden. I sådant avseende anser kommittén nödvändigt att, i den begränsade utsträckning som kan anses möjlig, upptaga kurser i rätts- psykologi, rättspsykiatri, kriminologi, kriminalteknik, kriminalpolitik samt straffverkställighet och annan kriminal- vård, i förslaget sammanfattade under beteckningen juridiska hjälpvetenska- per. Ytterligare synes det erforderligt att anordna obligatorisk undervisning i ekonomisk redovisning (bokföring), såsom f. n. är fallet endast i Uppsala.

Från dessa utgångspunkter har un- dersökts om nödigt utrymme för mer självständiga studier skulle kunna vin- nas genom indragning av ett eller flera av de positivrältsliga ämnena, möjligen

så att vissa av dessa bleve frivilliga. Denna tanke har också framförts i dis- kussionen hos oss och förtjänar att noggrant övervägas. En fingervisning i sådan riktning ger det förhållandet, att främmande länders juristutbildning in- galunda alltid omfattar alla de ämnen. som obligatoriskt ingå i vår juris kan- didatexamen. Det kan sålunda som exempel nämnas att ämnet finansrätt eller en närmare motsvarighet därtill jämförelsevis sällan förekommer utom- lands.

Avgörande måste vara vilken huvud- saklig uppgift studierna anses äga. Om man utgår från att vad de studerande skola tillägna sig är vissa i praktisk verksamhet omedelbart användbara minnesknnskaper, så kan, som redan framhållits, en absolut fullständighet icke uppnås och bör icke heller eft-er- strävas. Ingen jurist kan i sitt minne bevara alla rättsregler — även med be- gränsning till de nu gällande svenska — och ingen jurist har behov av en sådan kunskap. Har han förvärvat nödig förtrogenhet med rättsordningens syt- stem och huvudsakliga innehåll samt er- forderlig träning att vid behov finna och använda den lagstiftning och de Övriga rättskällor, som i en viss situa- tion kräva beaktande, skulle han ur fö- revarande synpunkt kunna anses till- räckligt utbildad utan att ens skenbart ha inhämtat en likformig kännedom om alla delar av rättsordningen. Vilka delar, som förbigåtts, kunde, med för— behåll för vissa centrala områden av särskild betydelse, vara tämligen likgil— tigt.

Uteslutning i enlighet med vissa all— männa grunder av ett betydande antal enheter efter den studerandes eget val, skulle från den angivna utgångspunk- ten icke möta större betänklighet. Det bör härvid anmärkas, att inom juristut— bildningen i Förenta Staterna ett sådant

uteslutnings- eller snarare tillvallssystem varit och ännu är ganska vanligt, ehuru utvecklingen för närvarande synes gå i riktning mot större bandenhet och likformighet i fråga om studiestoffet. Såsom ovan (5. 73) anmärkts står denna ordning i samband med att de från universitetet utexaminerade juris- terna, innan de inträda i praktisk yrkes- verksamhet, ha att redovisa kunskaper över hela den gällande rättens område. Kommittén har efter moget övervä- gande icke funnit rådligt att föreslå en sådan anordning som den nu skissera- de. Detta beror icke blott därpå att en sådan anordning skulle alltför mycket avvika från den som hos oss och i flera oss närstående länder äger stödet av en lång tradition. Skälen ligga djupare. Utbildningens syfte är enligt kommit— téns mening icke blott att bibringa minneskunskaper i »den omfattning som en rimlig studietid kan medgiva. Det” är fastmera att skänka en levande för- ståelse av särskilda rättsreglers och hela rättsordningens förutsättningar, principer och sätt att fungera samt att grundlägga en förmåga att lösa vid rättstillämpning mötande problem. Här- för erfordras ett icke obetydligt måttk' av kunskaper om de rättskällor som böra tillämpas och om deras innehåll. Vid sidan av det omedelbara värde som dessa kunskaper kunna äga i praktisk verksamhet, såsom utgångspunkt och stomme för en ständigt fortsatt och vid- gad kunskapstillägnelse, äro minnes- kunskaper alltså nödvändiga såsom grundval för tillägnelse av den juridis- ka problematiken. Härvid äro kunska- per på godtyckligt valda områden icke tillfyllest. Alla rättsordningens delar be— tinga och belysa varandra inbördes. Därför måste studierna giva en, visser- ligen icke fullständig, men någorlunda allsidig och likformig kunskap om alla den gällande rättens skilda områden.

Kommittén har därför stannat vid att föreslå, att samtliga nuvarande positiv- rättsliga ämnen bibehållas. Studiet av dem enligt hittillsvarande metoder bör dock nedskäras, genom nedsättning av kraven på kunskap om lagtext och lik- nande stolf i en omfattning som mot- svarar i genomsnitt omkring en tredje- del av den nu beräknade studietiden. Inom varje ämne bör nedskärningen i huvudsak drabba sådana delar, som äro av underordnad betydelse för övriga ämnesdelar och ämnen eller som en- dast sällan komma till praktisk använd- ning. Vissa ämnen, som för närvarande anses ha otillräckligt utrymme, böra icke underkastas någon minskning i studietid. Detta gäller i synnerhet fi- nansrätt men även förvaltningsrätt.

Den tid, som genom den berörda re- duktionen av hittillsvarande kursmo- ment skullc vinnas för ett på juridisk problematik inriktat studium, kommer, om den sammanlagda studietiden be- räknas bli oförändrad (jfr nedan sid. 95), att uppgå till omkring en tredjedel därav eller närmare 21/2 terminer. Fråga blir då, huru detta kvalificerade studium skall inrättas och huru det skall förläggas under den totala studie- tiden. Det bör bestå av en mindre, mera teoretisk del och en större, mera prak— tiskt inriktad. De båda delarna böra i tiden följa i nu angiven ordning, enär de teoretiska och principiella insikter- na äro en nödvändig förutsättning för de övningar och liknande på självverk- samhet av de studerande byggda utbild- ningsformer, som äro de enda ända- målsenliga för ett givande studium av juridisk problematik.

Härmed är uttalat, att kommittén måste avvisa en ordning, enligt vilken detta studium skulle anknytas till eller inordnas i det traditionella studiet av de särskilda examensämnena. Huvud- skälet för denna ståndpunkt är, att —

såsom ovan berörts — verklig insikt i den rättsliga problematiken förutsätter icke alltför obetydliga insikter i rätts- ordningen i dess helhet. Förrän dessa vunnits, kunna de studerande i allmän— .het icke tillfredsställande tillgodogöra sig undervisning i mera principiella frågor, oavsett om denna anordnas mera teoretiskt eller består i tillämpnings- övningar.

Detta bestyrkes nogsamt av erfaren- heten av det nuvarande ämnet juri- disk encyklopedi. I den mån detta icke inskränker sig till en översikt av rätts- ordningens system och begreppsbild— ning samt av rättsfilosofiens element, utan söker närmare belysa rättsreg- lernas sätt att fungera och använd— ningen av rättskällor av skilda slag en— ligt olika därom framställda läror, vi— sar det sig regelmässigt att flertalet av de studerande icke få stor behållning av ämnets studium, då det såsom nu är förlagt till det första studieåret. De sakna både erforderliga kunskaper om den gällande rätten och i allmänhet även nödig personlig mognad. Det är därför svårt att förebygga, att ämnets studium resulterar i ett tämligen ande- fattigt inpräntande av definitioner och data. Kommittén föreslår, att detta ämne ombildas på det sättet, att en mindre,— elementär del därav, innehållande så- dant som är erforderligt för varje stu- dium av positiv rätt, inrymmes i den propedeutiska kursen, medan det övriga i utvidgad Och fördjupad form stude— ras såsom ett särskilt examensämne, be— nämnt allmän rättslära. Detta ämne måste till tiden följa efter de reduce- rade positivrättsliga ämnena, och först därefter böra de återstående mera djup- gående studierna vidtaga.

Även andra skäl tala för att de senare ej böra direkt anknytas till de särskilda positivrättsliga ämnena. Om så skedde, måste det befaras, att den förut påvi—

sade tendensen att låta bibringandet resp. tillägnandet av minneskunskaper utbreda sig på bekostnad av den pro— blembetonade sidan av studierna, allt— jämt skulle göra sig gällande. De för— djupade studierna skulle härvid kom- ma att bliva så splittrade, att de ej kun- de giva den avsedda behållningen. _ Vidare skulle det möta svårigheter att ordna arbetsfördelningen mellan lärar- na på ett tillfredsställande sätt. De för- djupade studierna måste ledas av de mest erfarna och bäst kvalificerade lä— rarna, d. v. s. i allmänhet av professo- rer. För detta ändamål måste dessa åt— minstone i vissa ämnen frigöras från en mycket stor del av den elementära undervisningen och examinationen, som bör anförtros åt mera underordnade lä- rarekrafter. En sådan uppdelning skulle svårligen låta sig genomföras om de elementära och fördjupade studierna skulle äga rum i ett sammanhang i var- je ämne för sig.

För den angivna tidsföljden tala ytter- ligare skäl. Om samtliga positivrätts- liga ämnen genomgåtts efter ca 3 år av studietiden, böra de studerande, ehuru de icke äro att anse såsom färdigutbil- dade jurister, kunna mottages för prak- tisk utbildning vid domsaga eller på liknande praktikställe. Att sålunda en del av den vanliga tingsutbildningen eller en motsvarande praktisk utbild— ning skulle kunna förläggas före de av- slutande studierna, innebär enligt kom— mitténs mening en stor fördel. Därige- nom skulle den sista delen av studierna med all säkerhet bli betydligt mera fruktbringande, på grund av att de stu- derande förvärvat både viss erfarenhet av det praktiska rättslivet och en större allmän livserfarenhet och personlig mognad. Kommittén föreslår bestäm— melser som skola möjliggöra viss prak— tik under— studietiden (Kap. 32).

En begränsning av de positivrättsliga

ämnena till ett minskat omfång med i huvudsak den nuvarande inriktningen skulle möjliggöra, att de flesta av des- sa ämnen i obeskuret skick kunna ingå även i juris politices magisterexamen. Detta är en beaktansvärd fördel för de antagligen talrika studerande, som först efter några års studier önska träffa va- let mellan rent juridiska och kombine- rat juridiskt—samhällsvetenskapliga stu- dier. Tillika underlättas genom denna partiella överensstämmelse mellan de båda examina organisationen av under- visning och examination.

Mot den föreslagna anordningen ha under de överläggningar, som kommit- tén haft med lärare och studerande in- om de juridiska fakultet-erna, fram- förts vissa invändningar. Dessa ha vä- sentligen varit följande.

En reduktion av de minneskunskaper, som fordras för examen, skulle göra de examinerade juristerna alltför litet an— vändbara i praktiskt arbete. Detta ar- gument torde vara tillräckligt bemött i det föregående. Här må understrykas, att de under studietiden inhämtade minneskunskaperna _ till den del de icke äro av mycket central karaktär el- ler eljest erhållit en fast systematisk och principiell förankring _— till sina detaljer snabbt gå förlorade. Redan det rådande examenssystemet med särskil- da tentamina i ett stort antal fristående ämnen föranleder, att en nyexaminerad jurist hunnit glömma mycket av vad han vid tidigare tentamina kunnat re- dovisa. Minneskunskapernas omedel- bart praktiska betydelse bör därför icke överskattas. De måste ständigt vid- makthållas och förkovras under själva det praktiska arbetet. Huruvida de aka- demiska studierna givit mera eller mindre såsom ”startkapital” är därför inom vissa gränser utan avgörande betydelse. Särskilt med hänsyn till att ett genomförande av kommitténs förslag

skulle medföra en icke oväsentlig ef- fektivisering av undervisningen, anser kommittén, att den icke dragit allt- för snäva gränser i nu nämnda hän- seende.

Vidare har gjorts gällande, att ett förverkligande av förslaget skulle med- föra att det egentliga, till varaktigheten förkortade studiet av de positivrättsliga ämnena skulle komma att bliva ännu mera ensidigt inriktat på inlärande av lagbestämmelser och andra data än det nuvarande studiet är och därigenom bliva ointressant, ”uttorkat”, och utan egentligt bild-ningsvärd'e. Detta skulle bliva en ofrånkomlig följd av den redu- cerade tiden. Sådan är emellertid icke förslagets innebörd. Det går icke ut på att man, såvitt möjligt, skulle inpränta allt som för närvarande plågar fordras och att man därför måste avstå från att genom övningar och liknande un- dervisning söka leda de studerande till att genom självverksamhet förvärva en levande förståelse av rättsordningens olika områden. Fastmera böra kun- skapsfordringarna nedskäras ungefärli- gen i den proportion varmed den för de särskilda ämnena beräknade tiden reduceras. Iakttages detta kommer, pro- portionsvis, icke mindre tid än nu att stå till buds för övningar o. dyl. under- visning.

Med hänsyn till att de studerande i vissa ämnen i allmänhet komma att be- finna sig på ett något tidigare utveck- lingsstadium än nu, och till att den sista delen av studietiden kommer att erbjuda tillräckligt utrymme för mera avancerade seminarieövningar, böra emellertid lämpligen de övningar, som hållas under de positivrättsliga studier- na, läggas på ett tämligen elementärt plan. De böra icke härigenom bliva mindre stimulerande till självständig tankeverksamhet, i allt fall icke för flertalet av de studerande.

I en viss motsättning mot den nu berörda kritiken står en annan upp- fattning, som med mycken skärpa fram- förts av några akademiska lärare: ett ej ringa antal av de studerande skulle, på grund av bristande begåvning eller intresse eller bådadera sakna förutsätt- ningar för att under självständigt arbe— te med behållning tillägna sig insikter av principiell och metodisk art. Följ- derna härav skulle bli betänkliga. Ett icke ringa antal studerande måste, ef— ter flera studieår, underkännas, varige— nom studierna skulle bli utan nämn— värt värde för dem själva eller för samhället. Sådana studerande skulle verka tyngande på undervisningen och hindra de fördjupade studierna att giva resultat av avsedd kvalitet även för många bättre utrustade studerande. Talrika deltagare i undervisningen skulle icke själva kunna författa semi- narieuppsatser eller eljest fullgöra före- lagda prestationer, utan skulle anlita hjälp av mera försigkomna kamrater eller av examinerade jurister, som skulle etablera professionella ”uppsatsfabri- ker”.

Dessa farhågor kunna icke avvisas såsom helt ogrundade. Kommittén anser dem emellertid icke avgörande. Härvid kan man bygga på erfarenheter från andra håll inom den nuvarande univer- sitetsorganisationen i vårt land, närmast från de humanistiska sektionerna. Det saknas hållpunkter för att de sämre bland dessas studerande skulle vara bättre utrustade än de svagare inom de juridiska fakulteterna. Likväl vitsordas allmänt att seminarieundervisningen inom de humanistiska sektionerna ger goda resultat. I övrigt bör följande be— aktas.

Enligt kommitténs förslag skola de svagaste studenterna kunna på ett tidigt stadium avstängas från att fortsätta exa- mensstudierna. Detta system torde även

få en preventiv verkan. Slutsatser från nuvarande förhållanden kunna därför icke utan vidare anses tillämpliga un- der en reformerad studieorganisation. Nuvarande missförhållanden av antydd ' art sammanhänga med lärarpersonalens otillräcklighet, som förhindrat nödig handledning åt de studenter, vilka mest varit i behov därav. Efter den föreslag- na upprustningen av lärarorganisatio- nen blir handledning möjlig i sådan ut— sträckning att den bör kunna bli effek- tiv för de allra flesta studerande, som kunnat nå fram till ifrågavarande sta- dium av studierna.

Illojalt anlitande av hjälp bör icke kun- na ha framgång, ty de erforderliga prestationerna bestå icke blott i avläm- nande av ett eller flera skriftliga arbe- ten. Dessa skola ventileras, och även i övrigt skall aktivt deltagande i semi- nariearbvete kunna presteras. — Upp- gifterna och anspråken måste inom vi- da gränser anpassas efter de studeran- des individuella förutsättningar. Detta underlättas genom användning av en särskild betygsskala för angivna del av studiet.

Närmare om de fortsatta studiernas anordning

Såsom ovan anmärkts böra de fort- satta studierna inledas med ett särskilt ämne, allmän rättslära. Om dettas inne— håll hänvisas till följande kapitel av betänkandet. Undervisningen kan bestå i en översiktlig kurs och några veten- skapliga föreläsningar över något sär- skilt problem samt i seminarieövningar över principiella och metodiska frågor. Ämnena för dessa böra, liksom i övriga ämnen, fritt bestämmas av vederböran- de lärare, gärna under beaktande av önskemål från intresserade studenter. övningarna kunna sålunda behandla allmänna metodologiska, någon gång rättsfilosofiska Spörsmål, men de torde

i allmänhet böra avse analys och kritik av konkreta rättsfall, som äro av sär- skilt intresse med hänsyn till lagskriv- ning samt lagtolkning och annan an- vändning av rättskällor.

Tyngdpunkten av de fortsatta stu— dierna ligger på den mera omfattande del därav, som följer efter studiet av allmän rättslära. Syftemålet med dessa studier är att inom begränsade rättsom- råden uppnå en grundlig behärskning av lagstiftning, rättspraxis och annat förefintligt material samt övning i prak- tisk rättstillämpning med användning av erkända principer för tolkning, ut- fyllande av luckor, beaktande av preju- dikat o. s. v. Dessa principer böra ana- lyseras och kritiseras. Härför påkallas jämförelse med andra rättsområden än de närmast studerade.

Ett huvudsakligt spörsmål beträffan- de detta fördjupade studium gäller hu- ru många och vilka positivrättsliga äm- nen det skall avse. Det kan tydligen icke ifrågakomma att låta det likformigt avse alla dessa ämnen. Därigenom skul- le detta studium antingen bliva orim- ligt tidskrävande eller, om det begrän- sades till en skälig tid, icke innebära någon nämnvärd fördjupning. En så- dan allsidighet är icke heller påkallad av syftet med det fördjupade studiet. Vad som skall uppnås är icke i främsta rummet en breddning av minneskun— skaperna, utan en träning i att förskaf- fa sig nödiga detaljkunskaper på ett el- ler annat rättsområde och i att använ- da föreliggande material för lösning av juridiska problem. Dessa äro i det vä— sentliga likartade för olika delar av rättsordningen och metoderna för de— ras lösning äro också nära besläktade.

Är det anförda riktigt, följer därav att den metodiska träning, som är än- damålet med de fördjupade studierna, bör kunna uppnås genom arbete på ett mindre antal begränsade områden. Den

övning i att uppspåra tillämpligt mate— rial i lagstiftningen och dess förarbe- ten, i rättsfallssamlingar samt i tidskrif- ter, monografier och annan litteratur, vid behov även utländsk, som man kan uppnå vid arbete på ett för sådan öv- ning lämpligt område, kommer en till godo vid framtida arbete även på helt andra områden. Motsvarande gäller om den träning i att på grund av materia— let självständigt lösa problem, som vin- nes inom ett område. Det är viktigt att de områden, som studeras på sådant sätt, icke bliva för många och icke för omfattande. Endast under denna förut- sättning kan studiearbetet bli tillräck— ligt djupgående och skänka önskvärd säkerhet och ett visst självförtroende vid lösandet av mera kvalificerade upp- gifter inom praktiskt juridiskt arbete. På detta sätt undvikes en viss valhänt— het och oföretagsamhet, då det gäller att röra sig utanför upptrampade stigar, något som ofta kan påvisas hos nyligen examinerade jurister i vårt land. Det gäller icke blott att kunna använda vad man en gång lärt sig, ty det inlärda kun- skapsstoffet måste alltid förr eller se- nare visa sig otillräckligt; det gäller också att kunna lära sig vad som visar sig behövligt.

Kommittén har icke ansett, att de be- gränsade områdena för fortsatta stu- dier böra vara desamma för alla stu- derande eller för ett antal stora grup— per av studerande. En sådan ordning skulle efter hand beröva uppgifterna det mesta av deras förmåga att väcka intresse och skulle icke lämna till- räckligt utrymme för verkligt självstän- digt arbete. I ställ-et måste största möj- liga omväxling eftersträvas. Härigenom lämnas även tillfälle till en ständigt fortgående anpassning efter olika upp- gifters aktualitet och praktiska betydel— se under rättsutvecklingens gång. Till- lika beredes möjlighet för varje lärare

att i undervisningen betona sådana om— råden, inom vilka inriktningen av hans vetenskapliga arbete gör honom sär- skilt skickad att meddela en effektiv och stimulerande handledning.

Utväljandet av de områden, som sko- ' la vara föremål för de för-djupade stu- dierna, bör äga rum för varje stude- rande individuellt. I första hand bör den studerande äga ganska fritt välja studieområde; han skall härvid kunna erhålla råd av lärarna; av lärare, som företräder det examensämne inom vil- ket valet träffas, bör inhämtas godkän- nande av valet. Om den studerande väl- jer ett visst område därför att det sär- skilt intresserar honom eller antages få särskild betydelse för en planerad fram- tida verksamhet eller av förkärlek för en viss lärare eller av ännu någon an- nan anledning (t. ex. önskan om visst samarbete med en bestämd kamrat), synes vara utan egentlig betydelse. Där-est en studerande icke själv anser sig kunna utvälja något specialområde, bör valet kunna ske genom lärares för- sorg.

Den föreslagna ordningen föranleder, såsom av det anförda framgått, en viss ganska måttlig specialisering under stu- dierna. Uppnående härav har icke va- rit något avgörande motiv för försla- get i dcnna del, men möjligheten till specialisering torde i och för sig utgöra en fördel. Rättsordningens och den ju- ridiska metodikens enhetlighet medför, att varje juris kandidatexamen kan giva samma formella kompetens, oavsett att olika kandidater studerat olika special- områden. Vid en saklig meritprövning i särskilda fall kan naturligtvis valet av specialområde anses utgöra en styr- ka eller en svaghet för sökande till en viss befattning.

Studierna inom specialområdet kun- na beräknas komma att gestalta sig nå- got olika i skilda fall. Hänsyn måste

tagas dels till de studerandes olika be- gåvning och förut ådagalagda studieför- måga, dels till de olika ämnenas krav, förmodligen även till skilda lärares oli- ka uppfattningar och undervisningsme- toder.

Tyngdpunkten bör städse läggas på seminariearbete, såväl genom förfat— tande och försvar av en eller flera uppsatser, som genom aktivt deltagan- de i diskussion av andras uppsatser. Dessa diskussioner böra avse även uppsatser, som beröra problem utanför den studerandes eget fördjupningsom- råde. Även kunna på seminarieövningar förekomma kritisk behandling av publi- cerade monografier och tidskriftsupp- satser. Särskilt begåvade studerande böra erhålla en mera krävande, fullt självständig uppgift, kanske över ett enda problem av stort intresse. Mindre begåvade studerande torde i stället få prestera ett par mindre krävande upp- gifter av mera refererande karaktär. Uppgifterna kunna vara antingen teore- tiskt eller mera praktiskt inriktade. Även undersökningar med sociologisk metod kunna ifrågakomma.

För uppgifter inom ämnen, som ti- digare studerats endast översiktligt och elementärt, såsom folkrätt och interna- tionell privaträtt, måh-ända även finans- rätt, torde i allmänhet krävas jämförel- sevis brett anlagda litteraturstudier av läro- och handböcker. För uppgifter inom centrala områden av de större exa- mensämnena torde huvudsak-ligen spe- ciallitteratur komma till användning. Mycket lämpligt synes vara att en upp- gift är sådan att den kräver beaktande av material, som tillhör två eller flera examensämnen, och bör belysas från dessas skilda perspektiv.

Av det anförda" framgår att tyngd- punkten för studierna i fördjupnings- ämne alltid bör läggas på möjligast aktiv och självständig behandling av ett spe-

ciellt problem eller av några få problem inom samma rättsområde. Härav följer att inhämtande av vidgade kunskaper om lagstiftningens och litteraturens in- nehåll icke bör vara ett självständigt mål för dessa studier. Såväl svensk som utländsk litteratur bör begagnas för att erhålla en rätt uppfattning av de ställda problemen och en klar belysning av deras innebörd och sammanhang med andra problem, som förekomma inom samma rättsområde eller inom andra. Metodisk vägledning kan ofta vara att hämta från rättsfall och andra avgöran- den, som omedelbart hänföra sig till problem inom helt andra områden. Så- dant material kan i regel uppspåras en- dast genom litteraturstudier.

Av en sådan målsättning för de för- djupade studierna följer, att området för desamma i varje särskilt fall på förhand kan bestämmas endast unge- färligt. Emellertid torde behandlingen av en specialuppgift, och i många fall redan dess utväljande, böra föregås av ett studium av lagstiftning och litteratur inom ett icke alltför begränsat rätts- område, till vilket den avsedda special- uppgiften är att hänföra. Ett problem inom t. ex. skadeståndsläran kan svårli— gen med nödig precision formuleras och ej heller med utsikt till framgång be— handlas utan att man har en överblick över hela skadeståndsrätten och ganska grundliga insikter inom skilda delar av denna. Sådana insikter utgöra natur- ligtvis i och för sig ett värdefullt till- skott till utbildningen, men framför allt är det studiearbete, som kräves för de- ' ras förvärvande, en god övning av för- mågan av orientering inom ett rättsom- råde vilket som helst. Och det torde i allmänhet icke vara tillräckligt med en orientering inom detta enda område. En djupare förståelse av dettas princi— per kräver att de sammanhållas med principerna på ett eller flera andra

rättsområden, i det angivna exemplet lämpligen på den allmänna avtalslärans och försäkringsrättens områden.

Det är icke möjligt att på ett gene— rellt sätt angiva de områden, inom vilka de nu berörda litteraturstudierna böra bedrivas. Huru de skola avgränsas och kombineras måste bli beroende av de särskilda rättsområdenas struktur och inbördes sammanhang och på den sys- tematik, som kommit till användning vid deras behandling i lagstiftningen och litteraturen. Även tillgången på större läroböcker och andra mera om- fattande framställningar kan spela en roll. I allmänhet torde emellertid litte- raturstudierna böra avse ämnesdelar av det omfång, som framgår av följande exempel: allmän avtalsrätt, köp och byte av lös egendom, köp och byte av fast egendom, nyttjanderätt, arbetsavtal, äk- tenskapsrätt, arvs- och testamentsrätt, fraktavtal, växelrätt, försäkringsavtals- rätt, skadeståndsrätt, immaterialrätt; straffrättens allmänna läror om brottet, försök och förberedelse till brott, stats- förbrytelser, misshandelsbrott, förmö- genhetsbrott, bevisrätten, fullföljdsför- farandet, exekution i fast egendom, kon— kursrätt, administrativ besvärsrätt, so- cialvårdsrätt.

Litteraturstudierna böra avse det om- råde inom vilket specialuppgiften åter- finnes, och i regel därutöver åtminstone ett annat område. Den som specialiserar sig inom försäkringsavtalsrätt bör t. ex. utöver detta område studera allmän av— talsrätt, möjligen även skadeståndsrätt,

beroende på specialuppgiftens inrikt- ning. Den som skall behandla ett pro- blem ur läran om förmögenhetsbrott bör jämte denna studera den allmänna läran om brott; den som specialiserar sig inom den sistnämnda bör även stu- dera en särskild större brottsgrnpp, ofta lämpligen misshandelsbrotten. Inom varje område torde i regel böra

läggande framställningar, lämpligast läroböcker men i brist på sådana kom- mentarer eller förarbeten till gällande eller föreslagen lagstiftning. Någon av dessa framställningar kan med fördel hämtas från våra nordiska grannländer eller från något annat främmande land. Vid studiet av litteraturen bör åtmins— tone svensk publicerad rättspraxis noga beaktas.

Vid behandlingen av en specialuppgift användes allt vad därom finnes att tillgå i svensk lagstiftning, litteratur och rätts- praxis. Jämte gällande lag utnyttjas den- nas förarbeten och stundom även den förut gällande lagstiftningen. Inom lit- teraturen uppmärksammas såväl utta- landen i kommentarer, handböcker och andra större framställningar som till- gängliga monografier och tidskriftsupp- satser. En huvuduppgift är att finna och redovisa all rättspraxis, som direkt eller indirekt är vägledande för lösning av uppgiften. Alltefter dennas art kunna naturligen variationer förekomma. Den kan t. ex. bestå i en komparativ fram- ställning; i sådant fall kommer studiet av utländsk lagstiftning och litteratur att träda i förgrunden, medan svensk rättspraxis behandlas mindre grundligt. Uppgiften kan även ha en rättshistorisk, sociologisk eller rättspolitisk inriktning. I vartdera fallet måste en anpassning ske av det material som skall användas och av sättet för dess utnyttjande.

Tydligt är att handledning är erfor- derlig såväl vid urvalet av litteratur och annat material som vid dess bearbet- ning. Vederbörande professor måste kunna ägna tid åt denna viktiga under— visningsuppgift. Av stor betydelse är även att amanuenser och andra yngre lärare medverka därvid. Det är ange— läget att den studerandes arbete med specialuppgiften främst betraktas som utbildning och icke som prov. Sam-

arbete mellan flera studerande bör upp- muntras.

De studerandes valfrihet har ansetts icke böra vara alldeles oinskränkt. För undvikande av alltför stor ensidighet bör varje studerande fördjupa sig inom två olika ämnen. Dessa höra i allmän- het hänföra sig till skilda delar av rätts- ordningen. För uppnående härav och med beaktande av civilrättens centrala och grundläggande betydelse för den juridiska metodiken föreslås, att den ena specialuppgiften städse skall väl- jas inom civilrätt, den andra inom ett annat examensämne. Med särskilt til-l- stånd av fakulteten bör dock en stude— rande kunna välja även den andra upp- giften inom civilrätt; detta bör huvud- sakligen medgivas mera begåvade stu- derande och höga krav böra ställas på behandlingen av en sålunda vald ytter- ligare uppgift inom civilrätt. Med hän- syn till de något avvikande och för flertalet studerande alltför krävande ar- betsmetoderna inom ämnena rättshisto- ria och allmän rättslära bör jämväl val av spvecialuppgift inom något av dessa ämnen kräva fakultetens godkännande.

Den särskilt framskjutna plats inom de fördjupade studierna, som civilrät- ten enligt förslaget skall erhålla, är icke motiverad av att ett inom civil- rätten utbildat särskilt åskådningssätt skulle anses i och för sig föredömligt för behandling även av sådana rättsområ— den, inom vilka ett offentligt intresse träder mera i förgrunden. Fastmera är det kommitténs uppfattning att de of- fentliga intressena både böra beaktas och numera också i allmänhet bliva beaktade även inom civilrätten. Sam- spelet mellan allmänna och enskilda intressen framträder inom den moder- na civilrätten särskilt tydligt.

Exempel på huru kommittén tänkt sig studierna inom specialområde givas i bil. 11.

C. Studietiden. Studiegången. Examens uppdelning. Enligt anvisning i direktiven har kommittén övervägt möjligheterna att genomföra en förkortning av studietiden för juris kandidatexamen. För närva- randelär denna beräknad till Lil/.» år eller 9 terminer i normala fall. Av Mo- bergs utredning (Bil. 6) framgår, att under senare tid den faktiskt använda studietiden ganska väl överensstämmer härmed.

Frågan om en begränsning av studie— tiden har under senare år alltmer upp- märksammats. Den allt högre medel— åldern hos dem, som avlägga student- examen, jämte den tid, som måste ägnas åt värnplikt och i de flesta fall befäls- utbildning, har föranlett krav på att man undersöker om icke utbildnings— tiden för akademiska och andra fack- högskoleexamina kunde förkortas. Uni— versitetsberedningen har i sitt betän- kande V ingående behandlat föreva- rande spörsmål för filosofiska och teo- logiska examina och för de lägre av dessa examina förordat en viss nedskär— ning av ämnesstoffet. Enligt beredning- en borde exempelvis normaltiden för fi- losofisk ämbetsexamen härefter uppgå till högst åtta terminer. Vid terminsbe- räkningen har beredningen härvid ut- gått från att 5 månaders nettostudietid skall anses motsvara en termin.

Vad studietiden för juris kandidat— examen beträffar skulle ur flera syn- punkter en begränsning av studietiden vara önskvärd. Det måste å andra si- dan betonas att det med hänsyn till de krav, som från skilda juridiska verk- samhetsfält ställas på examens omfatt- ning och kvalitet, erbjuder svårigheter att genomföra en förkortning av studie- tiden. I synnerhet blir detta fallet om i examen skall ingå ett större inslag av samhällsvetenskapliga ämnen än f. n.

Kommittén har som ovan framgått fö— reslagit vissa beskärningar av de nuva- rande fordringarna för examen, främst en minskning av de flesta positivrätts- liga ämnenas omfång. Å andra sidan har kommittén på anförda skäl funnit på- kallat att bereda utrymme åt betydande nya studieprestationer. Till en början tillgodoses önskemålet om en ökad sam- hällsvetenskaplig orientering därigenom att ämnet nationalekonomi eller, med kommitténs terminologi, ekonomisk samhällskunskap gjorts obligatoriskt. Ett ökat inslag av statskunskap känne- tecknar utformningen av statsrätt med folkrätt. Men framför allt ha tillkommit områden och prestationer, som icke blott formellt äro nya: vissa juridiska hjälpvetensk-aper, utvidgat studium av allmän rättslära och valfria områden för fördjupade studier inom civilrätt och (i regel) ett annat ämne. Dessa helt nya studieprestationer ha befunnits nödvändiga för att examen skall kunna rätt fylla sin uppgift. Resultatet blir att någon minskning av normalstudietiden icke kan anses möjlig. Men någon ök- ning är å andra sidan ej heller behöv- lig. Vid bedömande av denna studietids längd är en jämförelse med utländska förhållanden belysande. Såsom ovan (5. 70) berörts är den verkliga studie- tiden på vissa håll längre än i Sverige och nästan ingenstädes kortare, om hän- syn tages till de studieprestationer som äro förlagda utanför de juridiska uni- versitetsstudierna.

Om kommittén sålunda icke ansett sig kunna räkna med en förkortad nor- malstudietid bör å andra sidan denna tid för en studerande, som följer un- dervisningen, endast i enstaka fall be— höva överskridas. Kommittén vill i det- ta sammanhang erinra om universitets— beredningens förslag till studietidssta- tistik, vilket synes böna utgöra ett verk- samt medel för att hålla studietiden in-

om rimliga gränser. Av mera begåva- de studerande tor'de juris kandidatexa- men i många fall kunna avläggas på be- tydligt kortare tid än 9 terminer. Det måste härvid vidare framhållas att kom- mittén med en termin avser en nettostu- dietid av omkring 41/2 månad, medan universitetsberedningen ansett en ter- min böra motsvara en nettostudietid av 5 månader (jfr nedan s. 137).

Beträffande dispositionen av den så- lunda beräknade studietiden är det tydligt att, liksom hittills, den första tiden bör anslås åt de förbered—ande stu— dier, som anses erforderliga. Hit hör främst den propedeutiska kursen (ut— vidgad med vissa element av allmän rättslära), vidare ekonomisk samhälls- kunskap och rättshistoria (innefattan- de jämväl något romersk rätt). Till den— na grupp bör även hänföras statsrätt, med hänsyn både till detta ämnes nära sammanhang med den i gymnasiet in- hämtade samhällsläran och till ämnets förändring till att omfatta mindre po- sitivrättslig författningskunskap och mera statskunskap. Studiet av denna ämnesgrupp beräknas kräv-a två termi- ner.

Därefter bör, såsom förut berörts, föl- ja studiet av de positivrättsliga ämnena ävensom, i nära anslutning till straff- rätt, av element av vissa hjälpvetenska— per. Denna avdelning beräknas omfatta drygt fyra och en halv terminer.

Sist följer allmän rättslära samt för- djupade studier inom specialområden av civilrätt och ett valfritt ämne, till- sammans under något mindre än två och en halv terminer. *Den verkliga studie- tiden för detta parti kan beräknas bliva ganska starkt varierande, beroende på de olika studerandes begåvning och energi.

Kommittén har funnit lämpligt att de nu angivna tre partierna utformas såsom tre delar av examen, med i viss

lllål olika regler för betygssättning m. m. Utom vissa fördelar i redaktio- nelk hänseende vid examensstadgans utfu-mniug, särskilt beträffande för- hållandet till juris politices magister- exanen, vinnes genom denna uppdel- ning att det olika syftet med och inne- hålet av de särskilda momenten av stu- diegåugen framträda klarare. Emeller- tid har kommittén icke funnit skäl att göm gränsdragningen mellan de tre examensdelarn-a alldeles skarp, på det sätt att varje del måste vara fullt av- slutad, innan något moment av en föl— janle studeras. Vissa smärre avvikelser

ha sålunda ansetts kunna medgivas, elmru kommitténs majoritet icke an- sett dem vara att anbefalla.

Såsom förut anmärkts, anses det lämpligt att viss praktisk tjänstgöring går i tiden före tredje delen av examen. I samband därmed har övervägts att ut- forma första och andra delarna såsom en särskild examen med en egen be— nämning. Det har emellertid ansetts att någon större fördel icke skulle stå att vinna genom en sådan anordning, som däremot skulle kunna medföra olägen— het genom alt utgöra en auktorisation av otillräckligt utbildade jurister.

Kap. 8. Studie- och examensstoffet

En examensstadga, som i det väsentli- ga kvarstår oförändrad sedan 1904, mås- te vara mer eller mindre föråldrad på grund av den samhällsutveckling, som försiggått under de senaste årtiondena. Samhällets alltmer komplicerade natur har lett till att olika områden av sam- hällslivet i ökad omfattning blivit före— mål för rättslig reglering. På centrala områden av civilrätten, där man tidi- gare i såväl teori som praxis byggt på allmänna rättsgrundsatser, har en om- fattande lagstiftning tillkommit. Men framför allt ha lagar och författningar på de sociala och ekonomiska område- na ökat i antal och omfång. Följden har blivit att det sedan länge icke är möjligt att vid juristutbildningen gå igenom all lagtext inom hela det juri- diska ämnesområdet. Vid studiet har därför en begränsning av lärostoffet blivit nödvändig. Emellertid har vid genomförandet av denna studiet av lag— text icke alltid reducerats i tillräcklig män och efter en genomtänkt plan.

Även i fråga om undervisningen och dess former göra sig andra synpunkter

gällande än de, som voro rådande för nära femtio år sedan. Kommitténs för— slag syftar till att undervisningen skall läggas så att det centrala och gemen- samma betonas och att de studerande bibringas en levande uppfattning om det väsentliga i rättsreglernas innehåll och funktion.

I den kritik som framförts mot inne- hållet i de juridiska studierna, har bland annat, som tidigare nämnts gjorts gäl- lande, att dessa icke skulle förmedla tillräckliga insikter i samhällets ekono— miska och sociala struktur. Vad beträf- far kravet på bättre samhällsvetenskap- liga insikter i juris kandidatexamen är det obestridligt att insikter i t. ex. na- tionalekonomi, företagsekonomi, stati- stik, sociologi, psykologi samt politisk och ekonomisk historia äro till nytta för en jurist.

Syftet med den juridiska utbildning- en är emellertid i främsta rummet att meddela en juridisk fackutbildning, som gör den examinerade skickad att fullgöra de arbetsuppgifter, som före— komma på de juridiska yrkesområdena.

Kravet på sådana fackkunskaper fär visserligen icke drivas så långt att ju- ristutbildningen blir alltför ensidig. Det är av synnerlig vikt att den blivan- de juristen bibringas ett visst mått av sådana kunskaper om samhällslivets realia, som icke kunna erhållas genom juridiska studier. Vad som bör fordras av samhällsvetenskapliga insikter synes emellertid icke vara mer än en allmän orientering på det samhällsvetenskap— liga området.

1. Inledande samhällsvetenskapliga och rättsvetenskapliga studier

Det juridiska studiet inledes för när— varande med den propedeutiska kur- sen. Kursen, som infördes på förslag av 1902 års universitetsexamenskonnnitté, omfattar civilrätt och de viktigaste därmed sammanhängande delarna av processrätten ävensom straffrättens all- männa grunder. Till grund för kursens införande låg en redan tidigare fram- förd tanke att de juridiska studierna borde inledas med en översikt av den gällande rätten. Enligt examenskom— mitténs åsikt skulle en sådan kurs vara ägnad att bibringa den studerande den överblick över den inhemska rätten och den kännedom om dess huvudprinci- per, som utgjorde förutsättning för ett fruktbringande studium av juridisk encyklopedi, rättshistoria och övriga grundläggande ämnen.

Den propedeutiska kursen har häv— dat sig väl. Genom densamma erhålla de studerande en översikt över den gällande rätten som är av betydelse så- väl för de förberedande som för de positivrättsliga ämnena. Ur studiesyn- punkt är det av värde att ett ämne först studeras översiktligt och vid en något senare tidpunkt mera i detalj. Genom propedeutiska kursen vinner man detta syfte, särskilt i fråga om civilrätten.

För närvarande omfattar kursen till omkring %, civilrätt, medan återstående tid är fördelad med ungefär lika delar på straffrätt och processrätt. Det har ifrågasatts om icke kursen borde ut- vidgas till att omfatta jämväl finansrätt och förvaltningsrätt, vilka ämnen med tiden fått allt större betydelse. Utan tvi- vel skulle det vara Värdefullt om de stu- derande redan i början av sina studier erhölle en översikt av dessa ämnen. Detta kan dock icke anses oundgäng- ligen erforderligt. Den studerande bör visserligen i början av sina studier veta något om den statliga och kommu— nala förvaltningen samt om socialvår- dens organisation och om skatteväsen- det. Till en del torde förevarande äm- nesstoff beröras redan vid gymnasie- studiet i samhällskunskap. En utförli- gare framställning därav skall vidare ingå dels i statsrätt och dels i ekono- misk samhällskunskap.

Enligt kommitténs mening bör den propedeutiska kursen alltjämt omfatta civilrätt samt huvuddragen av straffrätt och processrätt i ungefär samma om- fattning som för närvarande. En mått— lig reduktion av den civilrättsliga delen synes dock utan olägenhet kunna företagas. Men därjämte vill kommittén _ som i det följande framgår (s. 100) — föreslå den utvidgningen av den propedeutiska kursen att i denna skall ingå en kort översikt av vissa delar av den allmänna rättsläran, vilka nu ingå i examensämnet juridisk encyklo- pedi och om vilka den studerande bör äga någon kännedom vid studiet av de positivrättsliga ämnena.

Vad ämnet nationalekonomi beträf— far, är detta för närvarande frivilligt i den meningen att det är alternativt med romersk rätt. Denna anordning av examen föreslogs av 1902 års uni- versitetsexamenskommitté. Härigenom skulle enligt kommittén vinnas, att den

studerande, som ämnade ägna sig åt domarevärv, kunde bortvälja det för honom mindre viktiga ämnet national- ekonomi och i stället grundligare stu- dera romersk rätt jämte civilrätt, straff- rätt och processrätt, varemot den, som ville utbilda sig till administrativ tjäns- teman, kunde välja bort romersk rätt och förlägga tyngdpunkten av sina stu- dier till nationalekonomien och ämne— na inom den statsvetenskapliga grup- pen. Enligt examenskommitténs åsikt måste den koncentrering av studierna på den ena eller andra ämnesgruppen, vartill angivna anordning beredde till— fälle, vara ägnad att befordra studier- nas grundlighet.

Under senare tid ha krav ofta rests på att ämnet alltid borde ingå i examen. Redan 1933 års universitetsberedning uttalade att det vore synnerligen önsk- värt att blivande domare, förvaltnings- tjänstemän och advokater förvärvade insikter i vissa delar av nationalekono- mien. I sådant syfte förtjänade det en- ligt beredningen att tagas under över- vägande, huruvida icke nationalekono- mi borde bliva obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen. Å andra sidan göres ibland gällande, att ämnet är allt- för teoretiskt och att dess studium icke är av nämnvärd nytta för praktisk juri- disk verksamhet; särskilt från national- ekonomer av facket framhålles, att den tid som är anslagen och kan anslås åt ämnet är alltför kort, för att dess stu— dium skulle kunna giva någon verklig behållning eller äga något egentligt bildningsvärde.

Kommittén vill för sin del ansluta sig till den förstnämnda uppfattningen. Med hänsyn till den ökade betydelse, som de samhällsekonomiska problemen numera äga, böra insikter på detta om— råade krävas av varje jurist. Det är emel- leirtid av vikt att ämnet upplägges så att det kan tillgodogöras av de studerande

på den tid, som härför kan anslås, samt att det kommer att innehålla moment, som både äro av allmänbildande värde och av betydelse som bakgrund för de juridiska studierna. Ett sådant ämne bör enligt kommitténs uppfattning innehål— la mindre av ekonomisk teori och mera av deskriptiva moment med huvudvik- ten på penning— och kreditmarknaden samt socialpolitiken. Vidare bör krävas någon kännedom om ekonomiskt och statistiskt källmaterial samt förmåga att använda detsamma. Med hänsyn till den angivna uppläggningen av ämnet och för att förebygga förväxling med ämnet nationalekonomi tillhörande an- nan examen än juris kandidatexamen, föreslår kommittén att ämnet benämnes ekonomisk samhällskunskap.

Ett samhällsvetenskapligt ämne, som på sistone fått ökad betydelse, är socio- logien. Det är först under detta århund- rade som fältsociologiska undersök- ningar mera allmänt kommit i bruk och sociologien fått en mer empirisk inrikt- ning. För juridiken har sociologien sär- skild betydelse genom att frågor om rättens samhällsfunktion kunna och höra angripas med sociologisk metod. Rättssociologi är en viktig underavdel- ning av ämnet sociologi.

Orsaken till en lagstiftningsåtgärd är ofta att medborgarnas beteende fram- står såsom mindre lämpligt i visst av- seende. Lagen tjänar som ett medel att påverka beteendet till det bättre. Ofta lyckas detta emellertid endast delvis. Angående dessa beteenden och relatio- nen emellan dem och den rättsliga reg— leringen kan sociologien stundom ge värdefulla upplysningar. Sociologiska studier böra därför kunna bibringa juristen större förståelse för lagstift- ningens möjligheter och hur lagen bör tillämpas för att man därigenom skall kunna uppnå bästa möjliga resultat.

Att sociologien skulle ingå i de juri-

diska studierna som ett särskilt ämne kan dock ej komma i fråga. Man får ' nöja sig med att i de positivrättsliga ämnena beröra de rättssociologiska sammanhang, som ha betydelse för för- ståelsen av olika juridiska institut. Där- till bör emellertid i det juridiska stu- diet ingå en kortare översikt av den allmänna rättssociologien. Hitintills har denna utgjort en del av den juri- diska encyklopedien och sålunda kom- mit i början av studierna. Emellertid skulle denna översikt bättre komma till sin rätt, om den komme efter de posi- tivrättsliga ämnena, så att de studeran- de hade ett större kunskapsmaterial, på vilket de sociologiska synpunkterna kunde tillämpas. Kommittén har därför stannat för att uppta den rättssociolo- giska översikten som en del av ämnet allmän rättslära, vilket skall studeras närmast efter de positivrättsliga ämne- na.

Ämnet juridisk encyklopedi kommer enligt gällande ordning i början av stu- dierna. Det är ett av de minsta ämnena i juris kandidatexamen. Den juridiska encyklopedien som examensämne om- fattar huvudsakligen dels delar av rätts- filosofiens historia och den allmänna rätts- och statsläran, dels ock en fram- ställning av vissa för de kommande studierna grundläggande begrepp och allmänna principer, vilka äro gemen- samma för de särskilda juridiska dis- eiplinerna.

En elementär kunskap i dessa styc- ken är en nödvändig förutsättning för studiet av de ämnen, som behandla den gällande rätten. Ett mera ingående stu- dium på området kan å andra sidan ej med behållning bedrivas, förrän den studerande inhämtat de flesta positiv- rättsliga ämnena. Först vid en sådan senare tidpunkt har han erhållit den kännedom om juridiken och dess inne— håll, som är erforderlig för ett analy-

serande, kritiskt studium av den allmänna rättsläran och dess problem. Med hänsyn härtill synes den naturliga studiegången vara, att inhämtandet av den juridiska encyklopediens grövsta huvuddrag förlägges till början av stu- dietiden, medan det mera ingående stu— diet av ämnet uppskjutes till en senare tidpunkt av studierna.

En uppdelning av den juridiska en- cyklopedien på sätt angivits ifrågasat- tes redan av 1933 års universitetsbe- redning. Enligt beredningen syntes den grundläggande undervisningen i ämnet kunna meddelas under den propedeu- tiska kursen och de mera ingående stu- dierna — om dylika ansåges nödvän- diga vid den vanliga juristutbildning- en —— förläggas till ett senare skede av utbildningstiden, då den studerande förvärvat kännedom om den gällande rättens innehåll. En dylik studiegång skulle, syntes det beredningen, sanno- likt leda till bättre resultat än den nu- varande.

Kommittén ansluter sig till tanken på en dylik uppdelning och föreslår att ämnet juridisk encyklopedi upphör att vara särskilt examensämne. I stället förordar kommittén att i den propedeu- tiska kursen skall ingä en kort översikt av sådana delar av den allmänna rätts— läran, om vilka man bör ha någon kän— nedom vid studiet av de positivrättsliga ämnena. Hit höra de viktigaste juridiska grundbegreppen, huvudlinjerna av den juridiska systematiken, rättstillämp- ningens grundprinciper ävensom de fundamentala rättssäkerhetsgarantierna. I övrigt föreslås att ämnet juridisk en— cyklopedi i modifierad och utvidgad form skall hänföras till ett ämne, all- män rättslära, som studeras först efter genomgången av de positivrättsliga äm- nena eller de flesta av dessa.

Ämnena rättshistoria och romersk rätt ha betydelse främst som förbere-

dande och allmänbildande ämnen. Rättshistoria ingår enligt nuvarande ordning alltid i examen, medan ro- mersk rätt är frivilligt, såtillvida att den studerande må välja antingen detta ämne eller nationalekonomi.

Examensämnet rättshistoria har hit- tills huvudsakligen omfattat familje- rättens, förmögenhetsrättens, straffrät- tens och processrättens historia. Stats- och förvaltningsrättens historia har än behandlats i rättshistoria och än i stats- rätt. Enligt kommitténs mening tala övervägande skäl för att detta rätts- område behandlas vid undervisningen i rättshistoria. Men även om så sker kan man icke undvika att i viss ut- sträckning beröra stats- och förvalt- ningsrättens historia vid studiet av statsrätt.

Vid behandlingen av de olika rätts- områdenas historia har ofta framställ- ningen mera uppehållit sig vid de sär- skilda institutens utveckling och mindre sysslat med huvuddragen av rättsut- vecklingen och dennas samband med den övriga samhällsutvecklingen. I de olika positivrättsliga ämnena har därjämte i viss utsträckning behandlingen av ett gällande institut föregåtts av en histo- rik. Detta förhållande har lett till att i diskussionen om den juridiska utbild- ningen stundom gjorts gällande att rättshistoria borde upphöra som själv- ständigt examensämne och uppdelas mellan de olika ämnen, som syssla med den gällande rätten. Ur olika synpunk- ter skulle det nämligen te sig naturli- gare och vara mera rationellt att fram- ställningen av de rättsliga institutens historia sker i samband med de ämnen till vilka de höra.

Till den sålunda uttalade uppfatt- ningen vill kommittén i viss mån an- sluta sig. Åtskilligt av vad som nu be- handlas vid undervisningen i rättshis- toria skulle bättre komma till sin rätt

genom att meddelas i samband med de skilda ämnena. Vad nu sagts hindrar emellertid ej att övervägande skäl tala för att bibehålla rättshistorien som ett särskilt examensämne. Rättshistoriska studier äro det lämpligaste sättet att på ett tidigt stadium bibringa de studeran- de insikter om och förståelse för rättens funktion i samhällslivet.

Enligt kommitténs åsikt bör ämnet främst syfta till att göra de studerande förtrogna med huvuddragen av rätts- utvecklingen och att skänka dem en inblick i det samband, som består mel- lan denna utveckling och de politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella strömningarna under olika skeden. Ef- tersom utvecklingen i väsentliga delar varit gemensam eller åtminstone pa- rallell för Sverige och övriga stater i Västerlandet, bör det historiska per- spektivet icke begränsas till att avse enbart svenska förhållanden utan om— fatta huvuddrag av den allmänna rätts- utvecklingen. Det är då naturligt att i rättshistorien beakta även den romer- ska rättens stora och betydelsefulla in- satser i utvecklingen (se vidare nedan) .

Utformat på sådant sätt är ämnet rätts- historia enligt kommitténs mening en värdefull och oundgänglig beståndsdel av juristutbildningen. Rättshistoriska kunskaper äro väl endast i ganska be- gränsad utsträckning omedelbart prak- tiskt användbara, men vissa sådana kun— skaper äro ett nödvändigt hjälpmedel för verklig förståelse och levande tilläg- nelse av den gällande rätten. Därest ämnet avskaffas skulle det helt visst he- finnas erforderligt att ersätta det med historiska översikter i de särskilda po- sitivrättsliga ämnena. Sådana skulle icke vara lika givande som en samlad historisk framställning, men skulle ändå vara ganska tidskrävande.

Vad ämnet romersk rätt angår kan den studerande, såsom redan förut sagts,

enligt nuvarande ordning välja mellan detta ämne och nationalekonomi. Me- dan tidigare ett stort antal studerande medtogo båda dessa ämnen i examen är det numera ovanligt att så sker. I valet mellan romersk rätt och national- ekonomi föredrages i de flesta fall det

senare ämnet. För de studerande, som inskrevos vid juridisk fakultet år 1948, ha uppgifter inhämtats angående stu- diet av romersk rätt och nationalekono- mi. Fördelningen på de båda ämnena vid utgången av vårterminen 1951 fram— går av nedanstående tablå.

. . . Ingen tenta— Ivyinskrivna Tentameni _ . * . _

Jur. fakultet studerande E 1 ”k t [f.-1.9? 111 ome1_sk

1948 n )art ro- Enbart na- Romeis lat lat e . natio-

mersk ratt t1ona1ekon. o.nationalek. nalekonomi I Uppsala ......... 112 25 57 3 271 Lund ........... 99 14 55 14 161 Stockholm ....... 170 41 67 5 571

Även om stora delar av systematiken inom vår förmögenhetsrätt, särskilt ob- ligationsrätten, och vissa begrepp inom denna ha sitt ursprung i den romerska rätten, spela de romerskrättsliga tan- kegångarna numera icke längre sam— ma roll som förut. Tillkomsten av en modern lagstiftning på centrala civil- rättsliga områden har sålunda medfört att den funktion, som den romerska rät- tens studium tidigare fyllde, minskat i betydelse. Det torde visserligen allt- jämt förhålla sig så att studiet av gäl- lande svensk rätt underlättas av ett fö- regående studium av romersk rätt men det kan dock icke påstås att detta är nödvändigt för studiet av den gällande svenska rätten. Om sålunda ett studium av romersk rätt ur systematisk syn- punkt numera fått väsentligen mindre betydelse för förståelsen av gällande rätt, så äger ämnet ur rättshistorisk synpunkt intresse med hänsyn till det inflytande, som den romerska rätten ut- övat på den inhemska rätten. Med hän- syn härtill kan ämnet betecknas som en del av rättshistorien.

I denna riktning uttalade sig också 1933 års universitetsberedning vid be- handlingen av lärostolarna i rättshisto- ria och romersk rätt. Enligt beredning— en syntes det sålunda, därest undervis-

ningen i romersk rätt i väsentlig mån inriktades på att redogöra för den romerska rättens egen utveckling och för de skeden därav, som utövat det starkaste inflytandet på den svenska rätten, t. o. m. kunna ifrågasättas om icke den romerska rätten borde upp— höra att vara särskilt examensämne och övergå till att utgöra en del av rättshistorien. Genom en dylik samman- slagning skulle man även, uttalade be— redningen, vinna den beaktansvärda fördelen, att alla, som tänkte avlägga juris kandidatexamen, förvärvade nå- gon kännedom om de viktigaste grund- begreppen i den romerska privaträtten. Ehuru beredningen ansåge sig tills vi- dare böra räkna med att den romerska rätten komme att bestå som särskilt ämne, vore det enligt beredningens me- ning sannolikt, att utvecklingen komme att gå i den nyss angivna riktningen.

Enligt kommitténs åsikt synes det på grund av vad ovan anförts icke längre vara erforderligt att under studiegång- en för juris kandidatexamen bereda ut- rymme för den romerska rätten annat än som en del av rättshistorien. I detta ämne med den ovan föreslagna upp-

lIfrågavarande studerande torde i de flesta fall ha avbrutit sina juridiska stu- dicr.

läggningen skulle emellertid en om ock kortfattad framställning av den romer- ska rätten utgöra en värdefull bestånds- del. Med tanke på kontakten med främ- mande jurister är det även av betydel- se att de svenska juristerna åtminstone äga någon kännedom om romersk rätt. Det romerskrättsliga avsnittet bör enligt kommitténs mening omfatta dels några huvuddrag av den romerska rättens egen utveckling och av Corpus juris ci- vilis, dels ock behandla den romerska rättens inverkan på den svenska rätten. Att vissa romerskrättsliga insikter häri- genom bliva obligatoriska synes med kommitténs uppfattning av den romer- ska rätten som ett juridiskt allmänbild- ningsämne vara en fördel.

2. Statsrätt. Internationell rätt

Statsrätten utgör för närvarande jämte folkrätten ett examensämne utom vid Stockholms högskola, där folkrät- ten är särskilt examensämne. Vad till en början statsrätlen beträffar omfat- tar detta ämne icke samma lärostoff vid de tre fakulteterna. I Uppsala hänföras sålunda till ämnet statsrätt jämväl med- borgarrätt och tjänstemannarätt. I Lund omfattar ämnet utom statsrätt även medborgarrätt, medan i Stockholm så- väl medborgarrätt som tjänstemanna- rätt överförts från statsrätten till för- valtningsrätten.

Mot undervisningen i statsrätt sådan den för närvarande bedrives, har ibland anmärkts, att den alltför mycket syss- lar med ett juridiskt studium av våra grundlagar och vissa sig därtill an- slutande författningar men endast i mindre grad med sådana delar av vårt statsskick och vårt politiska liv, som i ringa utsträckning eller icke alls reg- lerats i grundlagarna t. ex. regerings- bildningen samt parti- och organisa- tionsväsendet. Nämnda företeelser ha med hänsyn till den utveckling, som

ägt rum på den konstitutionella rättens område, ansetts böra tillmätas stor vikt vid sidan av själva författningen.

Enligt kommitténs mening bör stats- rätten icke blott inriktas på kännedom om våra grundlagar utan på grunddra- gen av vårt politiska liv över huvud. Vårt nuvarande statsskick har som be- kant genomgripande förändrats och detta har väsentligen skett vid sidan om grundlagarna. Det fordras kännedom om denna utveckling och dess resultat. Om de studerande skola erhålla en verk- lighetsbetonad bild av vårt statsskick och de krafter som verka därinom, är det lika angeläget att undervisning gi- ves om de politiska partierna och de stora intresseorganisationerna. Känne- dom om dessa och deras betydeles i det moderna samhället utgör, synes det kommittén, en nödvändig förutsätt- ning för studiet av den skrivna för- fattningen.

Det synes härvid icke erforderligt att kräva fullständig och detaljerad känne- dom om grundlagarna och vissa därtill anknutna författningar. Väsentliga punkter böra emellertid noggrant upp- märksammas, däribland sådana som hänföra sig till medborgarnas rätts— skydd i förhållande till staten.

Liksom hittills bör i ämnet statsrätt fordras kännedom om huvuddragen av vissa viktigare främmande länders för- fattningar. Framställningen härav bör dock läggas komparativt och mera syss- la mcd olika typer av författningar och politiska åskådningar, mindre med konkreta upplysningar om författning- arnas innehåll.

Tjänstemannarätten och medborgar- rätten föreslås, i den mån dessa ämnes- områden för närvarande hänföras till statsrätten, bli överflyttade till förvalt- ningsrätten. Detta gäller sålunda även tryckfrihetsrätten, dock att de straff- och processrättsliga delarna därav vä-

sentligen skola inhämtas i straff- res— pektive processrätt.

Slutligen må nämnas att från stats— rättens ämnesrepresentanter i Uppsala och Lund ifrågasatts om statsrätten längre borde utgöra särskilt examens— ämne. Till frågan härom återkommer framställningen i samband med behand- lingen av ämnet förvaltningsrätt.

Folkrätten, som är ett av de minsta ämnena i juris kandidatexamen, intar på grund av sin natur en särställning. Det torde vara ett relativt ringa antal jurister, som i sin verksamhet annat än i undantagsfall få kontakt med folkrätts- liga frågor. Huvudsakligen för dem, som ägna sig åt den diplomatiska ba- nan eller äro verksamma inom vissa andra grenar av internationellt arbete, torde ämnet vara av någon större be- tydelse. Det skulle med hänsyn härtill kunna ifrågasättas om ämnet alltjämt obligatoriskt borde ingå i juris kan- didatexamen. Härvid måste emellertid beaktas att den utveckling, som under senare år ägt rum på det mellanfolk- liga området, medfört att folkrättens betydelse ökat.

I olika sammanhang ha också krav framförts om ett ökat utrymme för stu- diet av folkrätt. Hos kommittén har föreningen Svensk avdelning av Inter- national Law Association i skrivelse den 8 juni 1950 gjort framställning i denna riktning. Enligt föreningen vore det med hänsyn särskilt till de i vårt- den för närvarande rådande förhållan- dena av största betydelse för Sverige att intresset för folkrätten ökades. Nå- gon särskild motivering för denna åsikt syntes föreningen icke vara behövlig. Såsom ett medel, som kunde bidraga till att öka detta intresse, ville föreningen förord—a att folkrätten erhölle ställning som ett särskilt ämne i de juridiska studierna.

Otvivelaktigt är att med den utveck-

ling, som de mellanfolkliga relationer- na undergått, ävcn domare, advokater och ämbetsmän inom inrikesförvalt- ningen i högre grad än tidigare ha att sätta sig in i och taga ställning till folk- rättsliga spörsmål. Och för vissa be- fattningshavare, verksamma i de sär- skilt efter det andra världskriget till- komna internationella organisationer, vilka syfta till att på olika områden ut- jämna motsättningarna mellan stater- na och verka för fred, äro insikter i folkrätt av stor betydelse. Ur svensk synpunkt måste det vara angeläget att svenska jurister i ökad omfattning kun- na och vilja inrikta sig på verksamhet inom dessa organisationer.

Det anförda synes giva stöd för upp- fattningen att folkrätten bör ägnas ökad uppmärksamhet i den juridiska utbild- ningen. Någon möjlighet att bereda äm- net ställning som obligatoriskt själv- ständigt examensämne torde emellertid icke föreligga, och det kan icke heller anses erforderligt. Även om ämnet på sistone ökat i betydelse kan detta icke motivera att alla jurister måste ha stör- re kunskaper i cfolkrätt än hittills. Allt- jämt torde nämligen insikter i folkrätt komma att äga större betydelse endast för ett ringa antal jurister. För dessa äro vidare väsentligt grundligare insikter i ämnet erforderliga än som kunna mcd- hinnas under de för alla gemensamma grundläggande studierna. Kommittén finner sig därför icke kunna föreslå att folkrätten blir särskilt examensämne utan vill förorda att ämnet får bibehålla ungefär samma omfattning som nu inom examensämnet statsrätt med folkrätt. Det grundläggande studiet av ämnet bör enligt kommitténs mening icke så myc- ket inriktas på studier av prejudikat utan fastmer på ämnets allmänna prin- ciper och de internationella organisa- tionerna.

Av det sagda får emellertid ej den

slutsatsen dragas att icke jämväl enligt kommitténs åsikt intresset för folkrät- ten bör stimuleras. Tvärtom synes det angeläget att så sker. Enligt den före- slagna studieordningen för juris kandi- datexamen skall en termin ägnas åt juridiska studier i valfritt ämne. Den som vill ägna sig åt diplomatbanan eller åt annan verksamhet, där goda in- sikter i folkrätt äro av betydelse, kan sålunda under denna termin inom ra- men för examen inhämta de grundligare insikter i ämnet, som kunna befinnas erforderliga. Den sålunda tillkomna möjligheten att utan förlängning av stu- dietiden för examen bedriva ett mera ingående folkrättsligt studium synes kommittén ägnad att kunna stimulera ett större antal studerande till ett fort- satt studium av folkrätt. I detta sam- manhang vill kommittén även hänvisa till sitt förslag i fråga om den juridiska lärarorganisationen. Utom den av stats- makterna i princip redan beslutade pro- fessuren i internationell rätt vid juri- diska fakulteten i Uppsala föreslår kom- mittén inrättandet av en motsvarande professur vid Lunds universitet. Häri- genom skapas förutsättningar för att detta ämne blir företrätt av välkvali- ficerade representanter.

Den internationella privaträtten utgör enligt gällande ordning ett särskilt examensämne. Till omfånget är ämnet det minsta i andra gruppen av juris kandidatexamen. Från kommitténs ut- gångspunkt att en reducering av det ju- ridiska kunskapsstoffet bör äga rum till förmån för ett mera ingående och ve- tenskapligt studium har ifrågasatts om ämnet längre borde obligatoriskt ingå i examen, vare sig som självständigt examensämne eller som del av annat ämne. Som emellertid ämnet under se- nare år kommit att få alltmer ökad be- tydelse på grund av att rättsliga rela- tioner mellan svenska och utländska

medborgare blivit allt vanligare, har det icke ansetts helt kunna undvaras. ] flera av de största och mera betydelse- fulla processer, som under det sist för- flutna decenniet avgjorts av Högsta domstolen, har denna haft att taga ställ- ning till olika internationellt privat- rättsliga spörsmål. Icke alltför sällan ha vidare såväl domstolar som advokater att behandla fall med anknytning sär- skilt till internationell äktenskapsrätt och internationell handelsrätt. Slutligen är ämnet icke minst ur rättsvetenskaplig synpunkt av stort intresse, enär vid dess behandling den juridiska begrepps- bildningens olika problem framträda i särskild grad. Med hänsyn härtill synas alltjämt vissa insikter i ämnet obliga- toriskt böra krävas i juris kandidatexa- men. Kommittén kan dock ej finna så- dana skäl vara för handen att ämnet alltjämt bör utgöra ett självständigt examensämne.

Med hänsyn till ämnets huvudsakliga anknytning till civilrätten vill kommit- tén föreslå att den internationella pri- vaträtten inhämtas i samband med stu- diet av civilrätt som en del av detta äm- ne. Internationellt rättsliga problem på straffrättens och processrättens områ- den böra studeras inom sistnämnda äm- nen. I den mån någon önskar inhämta grundligare insikter i internationell pri- vaträtt finnes möjlighet därtill under den valfria terminen.

3. övriga positivrättsliga studier

Allmänt om ämnesindelningen Kommittén övergår härefter till att behandla huvudämnena i de juridiska studierna: civilrätt, straffrätt, process- rätt och förvaltningsrätt. Gränsdrag— ningen mellan dessa olika ämnen har icke skett efter någon enhetlig princip. Det är framför allt två olika indelnings— grunder, som härvidlag kommit till au-

vändning; dessa må här betecknas som den funktionella och den principiella. Enligt den förra sammanför-as sådana rättsregler, vilka i konkreta fall full- göra en gemensam praktisk funktion. Enligt den senare indelas stoffet där- emot med hänsyn till att rättsordningen präglas av vissa generella rättsliga prin- ciper. Som exempel på det förra tillvä- gagångssättet kan anföras förmögen- hetsrättens indelning i äganderätt, pant- rätt, nyttjanderätt o. s. v. Antag emeller- tid, att man ur dessa institut bryter ut alla regler angående skadestånd och studerar dessa inom ramen för ett sär- skilt ämne, skadeståndsrätt. Grunden härför är då att skadeståndsreglerna präglas av vissa gemensamma och sär- egna rättsliga principer.

Båda indelningsgrunderna ha sina fördelar. Den funktionella gör det lät- tare att begripa rättsreglernas praktiska uppgift i samhällslivet. Och den princi- piella underlättar en orientering bland mängden av rättsregler. Det är väl ock- så så, att båda indelningsgrunderna all- tid tillämpats vid sidan av varandra. Vad man kan ifrågasätta är emellertid, om den för närvarande tillämpade sys- tematiken härvidlag är lämpligt avvägd.

Den traditionella indelningen av för' mögenhetsrätten i obligationsrätt och sakrätt ligger på det principiella planet. Som bekant har denna nyligen övergi- vits och man har övergått till en mer funktionellt betonad indelning av detta rättsområde i lösegendomsrätt och fas- tighetsrätt. Helt säkert var detta en be- fogad reform. Det grundläggande stu- diet av rättsordningen bör bygga på en funktionell indelning av stoffet, enär denna ställer sig mest naturlig för en nybörjare. I förhållande till framställ- ningen av de olika civilrättsliga »insti- tuten» framstår ej blott skadeståndsrät- ten utan även straffrätten och process— rätten såsom utbrutna regelkomplex,

vilka präglas av vissa gemensamma rättsliga principer. Vid studiet av civil- rätten kommer man ju också in på åt- skilliga regler tillhörande straffrätten och processrätten, ehuru dessa regler i detta sammanhang ej bruka behandlas mera ingående.

Vad man kan ifrågasätta angående de nu behandlade rättsområdena är emel- lertid, om det verkligen finnes skäl att upprätthålla processrätten som ett sär- skilt ämne. Som bekant har straffverk- ställigheten alltid studerats tillsammans med den materiella straffrätten och utomlands är detta vanligen fallet även med straffprocessen. Civilprocess och utsökning studeras då i samband med civilrätten. Några särskilda professurer i processrätt bruka i så fall icke finnas utan professorn i straffrätt svarar även för straffprocessen samt en civilrätts— professor för Civilprocess, utsökning och konkurs.

_ Vissa skäl tala för en sådan ordning, ehuru den också har en del olägenheter. Enligt kommitténs mening finns emel- lertid ett avgörande skäl för att här i landet bibehålla den hittillsvarande ord- ningen. I olikhet med vad som vanli— gen är fallet utomlands, regleras i Sve- rige civilmålen och brottmålen genom en och samma lag och olikheterna mel- lan dessa båda processarter äro också betydligt mindre utpräglade än i andra länder. Under sådana omständigheter underlättas inlärandet av processrätten. om de båda processarterna studeras till— sammans.

Däremot är det mera tvivelaktigt huru förhållandena böra organiseras på för- djupningsstadiet. Ur funktionell syn— punkt hänger materiell rätt och förfa— rande intimt tillsammans. En proces- sualist får ej stå främmande för civil- rättsliga och straffrättsliga frågeställ— ningar. Då han emellertid icke kan äga specialkunskaper inom hela detta om-

råde, föreligger en viss risk för att han alltför schematiskt löser de processuella problemen. Detta talar för att fördjup- ningsstudier i civilprocess borde ledas av professorerna i civilrätt samt i straff- process av professorn i straffrätt. Å andra sidan kan det icke förnekas, att vissa specifikt processrättsliga problem- ställningar härigenom kunde löpa risk att undanskjutas. Det bör märkas att ett stort antal sådana problemställningar av väsentlig betydelse äro gemensamma för olika processarter. Om man anser detta motivera att de särskilda profes- surerna i processrätt bibehållas, bör det emellertid under alla omständighe— ter etableras ett samarbete mellan des— sas innehavare samt professorerna i de materiellrättsliga ämnena i vad angår seminarieundervisningen under det sis- ta studieåret. Man kan tänka sig att vissa seminarier äro gemensamma eller att professorn i processrätt på annat sätt medverkar, då ett materiellrättsligt ämne skärskådas även ur processuell synvinkel, samt vice versa. Något sådant skulle dessutom bidraga till att giva studenterna den överblick över sam- manhangen mellan de olika ämnesom- rådena, som är en av fördjupningsstu- diernas uppgifter.

Ett liknande spörsmål uppkommer även med avseende på förvaltningsrät- ten. Detta ämne kan sägas bestå av en >>materiell>> del och en >>formell>>, inne- fattande förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen. Då civil- och straffprocessen studeras skilda från den materiella civil- och straffrätten, kunde man tänka sig samma ordning med av- seende på förvaltningsrätten. Den hit- tillsvarande processrätten borde i så fall sammanslås med förvaltningsförfa- randet och förvaltningsprocessen till en allmän >>förfaranderätt>>. Helt säkert skulle detta inverka arbetsbesparande samtidigt som en jämförelse mellan de

olika processarterna skulle berika stu— diet av desamma.

Men hur skulle man under sådana om- ständigheter förfara med den materiel- la förvaltningsrätten? Att låta denna ut— göra ett särskilt ämne kan icke vara lämpligt. Det sammanhållande elementet mellan dess olika delar utgöres främst av de gemensamma principerna för för- farandet inom förvaltningens olika gre- nar. En möjlighet vore att de olika de- larna därav studeras tillsammans med de civilrättsliga lagar, varmed de stå i funktionellt sammanhang. För närva- rande räknas till fastighetsrätten flera lagar, vilkas rättsliga struktur är för- valtningsrättslig. Vidare brukar man vid behandlingen av föräldrabalken be- röra vissa delar av barnavårdslagen samt inom arbetsrätten upptaga lagar, som närmast höra socialförsäkringsrät- ten till. Exemplen kunna mångfaldigas. Det råder ett funktionellt samband mel- lan handelsrätt och näringsrätt liksom associationsrättsliga principer äga en viss tillämpning på de offentliga an- stalterna.

Åtskilliga skäl tala för en dylik sam- mansmältning av civilrätt och materiell förvaltningsrätt till ett ämne, här för- slagsvis kallat >>borgerlig rätt». Den tra- ditionella civilrätten präglas framför allt av medborgarnas fria förfoganderätt. Denna har i det moderna samhället på olika sätt och av olika anledningar in- skränkts. En inblick i rättsreglernas samhällsfunktion förutsätter därför nu— mera att'dispositiva och tvingande reg- ler studeras i ett sammanhang. Det fö— refaller godtyckligt att härifrån uteslu- ta sådana tvingande regler, enligt vilka förändringen av ett rättsläge förutsätter tillstånd av en myndighet. I det prak- tiska rättslivet är det ju också så, att man i ett sammanhang har att beakta civilrättsliga regler och regler av för- valtningsrättslig karaktär. Emot den

diskuterade indelningen av rättsstoffet kan ej heller invändas att vissa gene- rella principer prägla den materiella förvaltningsrätten. Motsvarande gäller även den traditionella civilrätten. Ingen- ting hindrar att de nämnda principerna översiktligt berördes inom en allmän del av den >>borgerliga rätten».

Den berörda uppdelningen av för- valtningsrätten skulle väsentligen gälla endast undervisningen under den andra delen av examen. Det skulle sålunda fortfarande vara möjligt att fördjupa sig i olika delar av förvaltningsrätten var- vid materiella och processuella rätts- regler skulle studeras i ett sammanhang och de särskilda professurerna i för— valtningsrätt borde sålunda bibehållas.

Kommittén har emellertid ej funnit anledning att närmare undersöka möj- ligheten och lämpligheten av en reform i ovannämnd riktning. Frågan har över- huvudtaget icke diskuterats här i lan— det och är därför icke på något sätt be- redd. Det förefaller under sådana om- ständigheter föga lämpligt att genom— föra densamma samtidigt som de om- fattande förändringar som kommittén föreslår rörande undervisningen och studiemetoderna inom den juridiska fa- kulteten. Skulle en förändring i den an- tydda riktningen framdeles visa sig lämplig, torde densamma dessutom utan större svårigheter kunna genomföras inom ramen för den av kommittén fö- reslagna studieordningen.

Om kommittén sålunda stannat för bi- behållande av det nuvarande ätnnet för- valtningsrätt, anser den dock att, så- som hitintills i viss utsträckning också varit fallet, man bör vid undervisning- en i civil— och straffrätt uppmärksam- ma vissa delar av den materiella för- valtningsrätten. Att denna ordning kan medföra att i viss utsträckning samma saker återkomma i förvaltningsrätten, vilka tidigare berörts i annat ämne, är

av mindre betydelse. I förvaltningsrät- ten bör liksom hittills ingå en översikt av den materiella förvaltningsrätten, ehuru man härvid framför allt bör up- pehålla sig vid sådana delar därav, som ej berörts i andra ämnen.

De särskilda ämnena, bl. a. frågan om socialrätt

Civilrätten är för närvarande uppde- lad på tre examensämnen med något olika innehåll vid de tre lärosätena. Den olika uppdelningen på ämnen av civilrättens delar sammanhänger främst med lämpligheten av att vederbörande professorer få förrätta undervisning och examination i de ämnesdelar, där de ha sin vetenskapliga produktion.

Frågan om civilrättens uppdelning på skilda examensämnen kommer med den av kommittén föreslagna studieordning— en i ett något ändrat läge. Den tid, som i studiegången anslås åt civilrätt är visserligen i sin helhet ungefär den- samma som för närvarande är beräknad för detta ämne, d.v.s. omkring tre tre- miner. Av dessa skall emellertid den ena, som hänföres till tredje delen av examen, användas till fördjupade stu- dier inom ett mera begränsat område. För de grundläggande studierna av hela ämnet, jämte en orientering över den internationella privaträtten, beräknas två terminer. Detta innebär en minsk- ning med omkring en tredjedel av den tid, som nu användes till hela ämnet.

Härvid förbiser kommittén ingalunda, att civilrätten är av central betydelse för det juridiska studiet och att en för- svagning av civilrätten skulle medföra en försämring av studieresultatet över hela linjen. Detta har bl. a. framhållits av professor Hult vid kommitténs över- läggningar med de juridiska fakultets-' lärarna och torde vara en av dessa all— mänt omfattad mening.1 Ur förevaran- de synpunkt äro emellertid olika delar

av det nuvarande ämnet civilrätt icke av samma betydelse. Av grundläggande vikt äro framför allt ämnets centrala delar, d.v.s. den s. k. allmänna civilrät- tcn samt allmän avtalsrätt och skade- ståndsrätt ävensom det principiella rö- rande äganderättens innebörd och funk- tion och rörande sakrättsligt skydd i övrigt beträffande såväl lös som fast egendom; härtill komma ytterligare de viktigare delarna av familje— och arvs- rätten. För de nu nämnda ämnesdelarna bör knappast någon reduktion av de nuvarande kurserna komma i fråga. Övriga delar av civilrätten äro väl i och för sig viktiga och intressanta,” men hava icke samma betydelse för det ju- ridiska studiet överhuvud och komma i många juristers praktiska verksamhet icke så ofta till användning. Hit höra flera speciella avtalstyper och i viss mån detaljer av fastighetsrätten, vidare det mesta av vad som tidigare benämn- des speciell privaträtt, såsom växel- och checkrätt, sjörätt, immaterialrätt, vat- tenrätt och reglerna om jakt, fiske, sko- gar, gruvor, vägar, expropriation m.m. samt åtskilligt av arbetsrätt, bolags- och föreningsrätt. På nu nämnda områden synes en betydande reduktion av kun- skapsstoffet vara icke blott möjlig utan även lämplig. Under sådana förhållan- den torde för civilrätt i andra delen av examen en sammanlagd tid av i det när- maste två terminer vara fullt tillräcklig. Inom en studietid av två terminer bör ytterligare inrymmas den internatio- nella privaträtten med det begränsade omfång som enligt vad här ovan an- förts bör tillkomma detta ämne såsom en del av ett civilrättsligt examens- ämne. Civilrätt inom andra delen av exa- men bör tydligen icke vara uppdelat 1Se vidare Hult: Om juridiska studier. Uppsala universitets årsskrift 1949:5 s. 19 ff.

på tre examensämnen. Dessa eller ett par av dem, skulle bli alltför små och sammanhanget mellan civilrättens olika delar skulle ha svårt att komma till sin rätt. Med hänsyn till sistnämnda syn- punkt kunde det ifrågasättas att låta civilrätt (med internationell privaträtt) utgöra endast ett examensämne. Härige- nom skulle även vinnas, att de stude- rande någorlunda tidigt under studie- gången skulle möta ett ämne, som både till innehåll och omfång vore synnerli- gen krävande och därför kunde komma till användning i gallringssyfte. Det vore dock oriktigt att för detta ända- mål, som endast hänför sig till ett mind- re antal studerande, bereda flertalet större svårigheter än som krävas av ämnets beskaffenhet och den lämpli- gaste ordningen för dess inhämtande. Men hänsyn härtill synes det vara rik- tigast att uppdela civilrättsämnet på examensämnen av ungefär samma om- fång som de nuvarande, eller på ämnen som normalt kunna beräknas kräva var- dera omkring en termin. Härvid är det möjligt att i det ena ämnet, som bör läsas först, sammanhålla flertalet av de grundläggande lärorna; på detta sätt säkerställes att det inre sammanhanget mellan dessa läror kan bli tillfreds- ställande beaktat.

På dessa grunder föreslår kommittén att civilrättsämnet fördelas på två exa- mensämnen, det ena i huvudsak mot- svarande det nuvarande civilrätt I och alltjämt benämnt civilrätt I, omfattande allmän civilrätt, allmän förmögenhets- rätt och förmögenhetsrätt beträffande lös egendom, det andra benämnt civil- rätt II med internationell privaträtt och omfattande övriga delar av det kombi- nerade ämnet. Den närmare gränsdrag- ningen mellan de båda ämnena torde böra ankomma på vederbörande fakul- tet och bestämmas vid fastställande av kunskapsfordringarna i de särskilda

ämnena. Kommittén får för sin del hän— visa till det förslag, som framlägges i bil. 11.

Åt straffrätt, d. v. s. rättsreglerna om brott och straff, ägnas i Sverige sedan gammalt ett något större utrymme inom de juridiska studierna än i flertalet and- ra länder. Någon minskning av ämnets relativa storlek bör emellertid icke ifrå- gasättas, bl. a. på grund därav att brott- målen på senare tid synas ha fått en ökad betydelse inom det praktiska rätts- livet.

Lärostoffet inom ämnet omfattar dels den allmänna läran om brotten och be- skrivning av särskilda brott, dels regler om straff och andra straffrättsliga reak- tionsmedel (s. k. skyddsåtgärder, för- verkandepåföljder o. dyl.). Härtill kom- mer numera, i växlande omfattning vid skilda fakulteter och på olika tider, ett inslag av icke-juridisk art, nämligen om brottsligheten såsom samhällsförcteelse, om brottslingarnas psykiska beskaffen- het, om deras sätt att föröva brott samt om straffens praktiska utformning och

verkställighet. Dessa kriminologiska och penologiska moment studeras hos oss ej mera ingående; undervisningen, som är ganska oregelbunden och i regel frivillig för de studerande, torde i all- mänhet inskränka sig till att meddela översikter och åskådningsmaterial. För straffrätt i egentlig mening bör studiet liksom för andra positivrättsliga ämnen beskäras med ungefär %. Den tidsvinst, som härigenom erhålles, bör emellertid i stället komma de icke-juri- diska hjälpvetenskaperna till godo. Dessa böra nämligen erhålla en fastare ställning och ett vidgat utrymme. De äro av betydelse icke blott för straff- rätten utan även för andra examensäm- nen, särskilt processrätten, och höra lämpligen sammanföras med studier av vissa närbesläktade områden som när- mast ansluta sig till dessa andra exa—

mensämnen. För förslagets innebörd i fråga om dessa »juridiska hjälpveten- skaper» redogöres närmare här nedan. Till dem bör enligt kommitténs mening även hänföras läran om frihetsstraff och andra påföljder (utom förmögen- hetsstraffen). Kännedom om dessas rea- la innebörd, genomförande och verk- ningar är viktig för de flesta jurister. Men ett noggrant inlärandc av de vid- lyftiga, splittrade samt delvis svårtill— gängliga och ofta ändrade rättsreglerna på detta område synes icke vara behöv- ligt och bör därför icke fordras. Här bör, i jämförelse med nuvarande förhål— landen, göras en stark beskärning av det rent juridiska stoffet.

Straffrätt i egentlig mening kommer alltså att omfatta endast läran om brot- ten jämte förmögenhetsstraffen; de se- nare erfordra något mera omfattande studium. Den allmänna delen av läran om brotten, som endast i ringa mån kommit till uttryck i lagtext, bör såsom hittills studeras med hjälp av läroböc- ker och på grundval' av rättspraxis. Hithörande lärostoff är av grundläg- gande betydelse för straffrättsskipning- en och av stor principiell vikt för hela rättslivet. Denna del av ämnet bör där- för icke bli föremål för någon beskär- ning.

Den nödvändiga reduktionen får i stället drabba studiet av de särskilda brotten och detta synes kunna ske utan egentlig olägenhet. Hittills torde i all— mänhet samtliga i strafflagens särskilda kapitel upptagna brott (på vissa håll med undantag för brott av krigsmän) inläras med stor noggrannhet, även så- dana som praktiskt taget aldrig före- komma i rättstillämpningen. Detta sy— nes onödigt. De särskilda brottsbegrep- pen äro, i synnerhet efter den snart genomförda strafflagsrevisionen, till sin konstruktion mycket likartade, åt— minstone inom ett fåtal typer. Därför

far det anses tillräckligt att endast vissa av strafflagens kapitel om särskilda brott _ till ett omfång av ungefär en tredjedel _ studeras ingående, med hjälp av lagstiftningsförarbeten, kom- mentarer och rättspraxis, medan de öv- riga läsas mera översiktligt med hjälp av en lärobok. För det noggrannare studiet böra väljas kapitel som äro särskilt bc- tydelsefulla med hänsyn till brottens frekvens eller ur principiell synpunkt och på sådant sätt att. de omfatta exem— pel på olikartade brottstyper. En viss valfrihet bör kunna medgivas. De talrika brotten utanför strafflagen höra i stort sett studeras endast översiktligt med hjälp av en lärobok som även bör giva en samlad överblick av de särskilda principer, som gälla inom specialstraff— rätten. Några enstaka viktigare brott, t. ex. rattfylleri, falskdeklaration och tryckfrihetsbrott, böra inhämtas något mera noggrant. Efter ett enligt dessa linjer upplagt studium av läran om brot— ten bör den unge juristen vara fullt skickad att i praktisk rättstillämpning handhava lagbestännnelserna även om sådana brott, beträffande vilka han un— der studietiden icke förvärvat några mera ingående kunskaper.

Ämnet processrätt omfattar för när— varande allmän processrätt (RB), spe— cialprocessrätt, exekutionsrätt (UL) och konkursrätt (KL). Då processrätten fö— reslås reducerad i ungefär samma om— fattning som civilrätt och straffrätt kan man fråga sig hur denna reduktion skall genomföras med avseende på ämnets oli— ka delar. Härvidlag må först uppmärk— sammas att under detta århundrade spe— cialprocessen fått allt större praktisk betydelse samt nya former härav till- kommit. Här må endast erinras om in— rättandet av vattendomstolarna' och ar- betsdomstolen samt den flitiga använd— ningen av skiljemannaförfarande i han— delstvister. Detta utgör en parallellföre-

teelse till den betydelse som administra- tiva besvär samt olika former av för- valtningsprocess fått i våra dagar.

Det vore emellertid förhastat att av nu berörda förhållande dra den slut- satsen att special- och förvaltningspro— cessen borde på bekostnad av den all- männa processen tillmätas en ökad del av studietiden. Tvärtom torde reduk- tionen av studiestoffet böra träffa just specialprocessen. Här gäller nämligen detsamma som ovan framhållits med avseende på de centrala delarna av civilrätten och den speciella privaträt- ten. De elementära studierna höra av pedagogiska skäl framför allt koncent- reras på institut med väl utarbetad lag- text, vilka på en gång fylla en viktig praktisk funktion och äro av central betydelse inom rättssystemet.

På det hela taget torde det vara till- räckligt om några viktigare särdrag av skilda specialprocessuella förfaranden beröras i samband med den allmänna processen. I detta sammanhang må emellertid även ifrågasättas om man ej skulle kunna spara tid genom att allmän civil- och straffprocess studerades i ett sammanhang och på grundval av en och samma lärobok. De båda process- arterna regleras ju här i landet av sam- ma lag och äro överhuvudtaget mer lik- artade än vad som vanligen är förhål- landet utomlands. På så sätt skulle dess- utom olikheterna mellan straff— och ci- vilprocessen komma att särskilt fram— hävas. Både ur principiell och praktisk synpunkt äro ju dessa av stort intresse.

Emellertid kan man icke undgå en viss reduktion av lärostoffet även med avseende på den allmänna processen. Då denna är ett enhetligt förfarande, kan reduktionen ej gå till på det sättet att vissa kapitel av RB helt uteslutas ur lärokursen. Å andra sidan bör nedskär- ningen ej vara av samma omfattning med avseende å alla kapitel. För när-

varande torde nämligen studiestoffets omfattning alltför mycket ha bestämts av hur utförlig lagtexten är. Som exem— pel på institut som kunna läsas mera summariskt må nämnas vissa straffpro- cessuella tvångsmedel samt omröstning till dom. Vidare kan det vara tillräck- ligt att endast ett fullföljdsförfarande studeras mera ingående. Då detta bör ske med hovrättsprocessen, kan förfa- randet inför högsta domstolen läsas endast i huvuddrag.

Vad därefter angår exekutions- och konkursrätten, möter man stundom den uppfattningen, att dessa rättsområden såsom speciellt »tekniska» ej höra till— mätas någon större betydelse inom de juridiska studierna. Detta torde vara ett misstag. Ofta framstår ett civilrätts- ligt institut fullt klart först om detsam- ma skärskådas även ur exekutionsrätts- lig synpunkt. Emellertid torde i den nya studieordningen de mera materiellt betonade stadgandena i UL och KL -— t. ex. reglerna om återvinning i kon- kurs '— kunna ägnas mindre uppmärk- samhet än för närvarande. Dessa stu- deras ju också i civilrätten. För närva- rande utgör studiet av exekutions- och konkursrätt delvis en repetition av vissa centrala delar av civilrätten. Behovet härav blir enligt förslaget i många fall mindre, då en termin av det sista stu- dieåret ägnas fördjupade studier i detta ämne.

I övrigt torde nedskärningen av kunskapsstoffet framför allt böra gå ut över konkursrätten. Antalet konkurser är numera mindre än förr i tiden och om några rättsregler kunna sägas vara av mer »teknisk» eller »formell» natur är det väl just de detaljerade stadgan- dena i KL angående konkursförfaran- dets olika faser.

Slutligen må understrykas att minsk— ningen av lärostoffet i processrätt ej torde behöva bli omfattande. För när-

varande är studietiden visserligen när- mare en termin medan den enligt den här föreslagna ordningen skulle bli 3/5 termin. Men enligt förslaget får man garanti för att alla tidigare studerat civil- och straffrätt, något som i hög grad underlättar undervisningen och studiet av processrätten. Att fullständig undervisning i ämnet meddelas varje termin samt den processrättsliga delen av den praktiska kursen inbygges i den teoretiska undervisningen kommer även att medföra tidsvinst. Det må slutligen erinras om att vittnespsykologien och kriminaltekniken studeras under den termin, som i övrigt reserverats för straffrätten och övriga juridiska hjälp- vetenskaper. Under sådana omständig- heter bör den för processrätten avsedda studietiden möjliggöra ej blott tillräck— ligt ingående studier av detta ämne utan även en förhållandevis omfattande åskådningsundervisning i form av dom- stolsbesök, genomgång av rättegångs- handlingar samt spelande av processer.

Ämnet förvaltningsrätt har tillmätts ungefär samma studietid som för när- varande. Från statsrätten ha emellertid, som redan vid behandlingen av detta ämne framhållits, överförts vissa delar (medborgarrätt, tjänstemannarätt), vil— ken omfördelning redan genomförts för stockholmsfakultetens del.

I debatten om den juridiska utbild- ningen ha ofta framförts krav på att förvaltningsrättens studium borde vid- gas. Härvid synes man i många fall ha menat att särskilt den del av förvalt- ningsrätten, vilken kan betecknas som socialvårdsrätt, borde ägnas större upp— märksamhet än för närvarande. I andra fall har helt allmänt uttalats att förvalt— ningsrätten med nödvändighet borde ut- vidgas med hänsyn till den utveckling, som ägt rum på den allmänna förvalt- ningens område. Av en akademisk lärare har bland annat framhållits att

ämnets praktiska betydelse i hög grad ökat under den senaste tiden, vilket medfört att ett stort antal jurister i sin verksamhet vore i huvudsak beroende av förvaltningsrättsliga kunskaper och tänkesätt. Statliga och kommunala myn- digheter hade på allt flera områden av samhällslivet fått ett ökat inflytande. I en sådan tid måste det vara angeläget att giva juristerna möjlighet att hävda rättsliga betraktelsesätt på förhållandet mellan myndigheterna och de enskilda. För detta krävdes en ingående förvalt— ningsrättslig skolning.

Enligt kommitténs mening är det obe- stridligt att förvaltningsrätten under se- nare år fått ökad betydelse i det prak- tiska rättslivet. Det förvaltningsrättsliga studiet vid våra universitet har också undergått en genomgripande föränd- ring under innevarande sekel. Förr hade ämnet mer karaktär av en förvalt- ningslära, som framför allt sysslade med organisatoriska förhållanden samt de olika ämbetsverkens arbetsuppgifter. Numera framstår däremot förvaltnings- rätten som en rent juridisk disciplin, där huvudvikten lägges vid den syste- matiska indelningen av författningsma- terialet samt de rättsliga principer, som prägla förvaltningens verksamhet. Härigenom har ett studium av ämnet fått ett helt annat värde för skolningen av dem som arbeta inom förvaltningen eller av annan anledning ha att bedöma rättsförhållanden mellan de enskilda och det allmänna.

Det väsentliga vid studiet av förvalt- ningsrätten måste vara att den stude- rande bibringas kännedom om det som för ämnet är av allmän eller principiell betydelse. Den stora mängden författ- ningar -av olika slag gör det särskilt angeläget att skilja ut det gemensamma och huvudsakliga. Kännedom om de oli- ka författningarnas innehåll utan över- bliek och kunskap om de bärande prin-

ciperna är av ringa värde, särskilt som författningarna oupphörligen ändras.

Ämnets studium måste därför inrik- tas på den allmänna delen, som innehål- ler det för ämnet väsentliga, medan spe- cialstudiet av lagar och författningar med nödvändighet får komma i andra hand. Huvudvikten skall läggas vid för- valtningsförfarandet och förvaltnings— processen i deras olika former, vilket utgör den från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste delen av ämnet. Från denna utgångspunkt synes det kommittén som om den för förvaltningsrätten föreslag- na tiden borde vara tillräcklig.

För den som vill skaffa sig särskilt ingående insikter i förvaltningsrätt står den valfria terminen till buds. Det tor- de kunna förväntas att flera studerande välja förvaltningsrätt för fortsatt stu- dium. I detta sammanhang må vidare framhållas att studerande för juris po- litices magisterexamen kunna välja en juridisk variant, innefattande bland an- nat fortsatta studier i ett offentligrätts- ligt ämne. Förvaltningsrätt torde bli det ämne, som härvid oftast kommer i fråga.

Förhållandet mellan förvaltningsrätt och statsrätt må i förevarande samman- hang vidare något beröras. Genom över- förande av vissa delar av det nuvaran- de ämnet statsrätt till förvaltningsrät- ten kvarstår statsrätten som ett relativt begränsat ämne. Vid sådant förhållande kunde det övervägas om icke statsrät- ten i dess helhet borde sammanslås med förvaltningsrätten. Stats— och förvalt- ningsrättens ämnesrepresentant i Upp- sala har utan att vilja yrka på en sådan sammanslagning ifrågasatt om icke ett förenande av de båda ämnena till ett, benämnt offentlig rätt, i nuvarande läge borde övervägas, och ämnesrepresen- tanten i Lund har mera bestämt uttalat sig för en dylik åtgärd (jfr nedan s. 117) . För en sammanslagning av ämnena

talar enligt kommitténs mening att grän- sen mellan dem är flytande. Med hänsyn till ämnenas samband med varandra skulle det ur studiesynpunkt vara en fördel om de inhämtades i ett samman- hang. Antalet examensämnen kunde minskas med ett. I stället för två ämnen erhölles ett ämne, offentlig rätt, vilket komme att kräva en studietid av om- kring en termin.

Även om sålunda skäl tala för stats- rättens sammanslagning med förvalt- ningsrätten föreligga även skäl i mot- satt riktning. På det sätt kommittén be— stämt ämnet statsrätt anknyter det till skolstudiet av historia och samhällslära och bör därför inhämtas i början av de akademiska studierna. På grund av sitt innehåll utgör ämnet en lämplig förbe- redelse till studiet av de positivrättsliga ämnena. Enligt kommitténs åsikt är det lämpligt med omkring två terminers in- ledande och förberedande studier före studiet av civilrätt. Den mognad, som de studerande härunder nätt, och den vana vid akademiska studier, som de samtidigt förvärvat, komma dem väl till pass vid studiet av civilrätt. Om stats- rätten skulle läggas till förvaltningsrät— ten eller sammanslås med denna komme det krävande studiet av civilrätt att på— börjas på ett alltför tidigt stadium.

Likaväl som statsrätten bör komma på ett tidigt stadium är det av betydelse att förvaltningsrätten inhämtas som ett av de sista av de positivrättsliga ämnena, lämpligast efter processrätt. På grund av att förvaltningsrätten delvis är administrativ processrätt underlättas nämligen ämnets studium i hög grad om den studerande tidigare äger insik- ter i processrätt. Stats- och förvalt- ningsrättens företrädare i Stockholm har förklarat sig icke vara tilltalad av en sammanslagning av statsrätten med förvaltningsrätten. Med den upplägg- ning statsrätten givits i Stockholm tjä-

nade nämligen ämnet i viss mån som en inledning till studiet av de positivrätts- liga ämnena och borde därför komma i början. Även om gemensamma drag funnes hos de båda ämnena kunde de likväl icke anses bilda någon naturlig enhet. På grund av det ovan anförda har kommittén icke ansett sig böra för- orda en sammanslagning av stats— och förvaltningsrätten till ett examensämne.

I nära samband med förvaltningsrät- ten står frågan om socialrättens ställ- ning vid de juridiska studierna. I kom- mitténs direktiv uttalas sålunda bland annat, att en anmärkning, som framförts med stor tyngd mot den nuvarande ju- ristutbildningen, är att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisningsschemat.

Från universitetshåll har kravet på en förbättrad ställning för socialt-ätten vid upprepade tillfällen, senast i petita för budgetåret 1951/52, framförts av den ju- ridiska fakulteten i Lund, som begärt en professur i socialrätt. I fråga om socialrättens innehåll synes fakulteten närmast ha avsett att detta område i hu— vudsak skulle omfatta arbetsrätt, fattig- vårds-, barnavårds- och alkoholistlag- stiftningen samt lagstiftningen om soci- alförsäkring. Förevarande lagstiftning behandlas för närvarande väsentligen inom civilrätten och förvaltningsrät- ten.

Socialvetenskapliga forskningskom- mittén (SOU 1946:74) betecknade det som en kännbar brist att tillfäckligt utrymme icke beretts socialpolitiken i universitetsorganisationen. För att främ- ja socialpolitikens vetenskapliga be- handling syntes det forskningskommit- tén i hög grad önskvärt att till en bör- jan inom de juridiska fakulteterna en utvidgad undervisning och forskning i socialrätt komme till stånd. Den dittills- varande förvaltningsrätten hade otvivel- aktigt, bland annat på grund av att äm-

net ingått i samma professurer som statsrätten, haft en starkt formell in- riktning. Ökade möjligheter till forsk- ning och undervisning inom den del av socialrätten, som fölle inom arbetsrät- ten, syntes även böra skapas.

Frågan om socialrätten och dess ställ- ning behandlades utförligt av 1945 års universitetsberedning i dess betänkan— de II. Enligt beredningen vore det icke alldeles klart huru socialrätten skulle kunna avgränsas i förhållande till redan existerande ämnen. Till socialrätt hän- förde beredningen alla de nättsregler, vilka ha till omedelbart syfte att till- godose »sanihälleliga behov» av olika slag. Härutinnan anförde beredningen:

Till övervägande del är det fråga om den till hjälp- och skyddsbehövande medbor- gares fromma i olika avseenden ingripande socialvårdslagstiftningen. Denna lagstift— ning tillhör huvudsakligen förvaltningsrät— ten. Samma syfte fyller emellertid även den rikt differentierade vårdlagstiftning, vilken är att tillämpa på olika kategorier av brottslingar. Reglerna härom tillhöra av gammalt straffrätten. Till socialrätten kunna slutligen föras stora delar av civil- rätten, vilka utformats under särskilt hän— synstagande till sociala synpunkter. Som exempel härpä kunna nämnas reglerna om arbetsavtalet, arrendelagstiftningen, lag- stiftningen om skogar, vatten och gruvor och mycket annat. I själva verket tränger sig hänsynstagandet till samhällets ford- ringar med var dag allt mer fram till be— aktande inom civilrättens alla delar. Till och med inom den av liberala betraktelse- sätt särskilt dominerade avtalslagstift— ningen är detta numera i stor utsträckning fallet; som exempel härpå kunna anföras de tvingande reglerna i avtalslagen, reg- lerna om avbetalningsköp, försäkringsav- talslagen osv. Helt dominerad av ett socialt betraktelsesätt är också av gammalt större delen av familjerätten, exempelvis äkten- skapslagstiftningeu, lagstiftningen angåen— de föräldrar och barn, förmynderskapslag- stiftningen m. m. Oberörd av utpräglat so- ciala synpunkter är till sist icke heller ens processrätten —— det kan exempelvis erinras om reglerna angående fri rättegång och reg— lerna om fattig parts befriande från ned—

sättande av fullföljdsavgift och om s. k. fattigdispens vid fullföljande av mål till högsta domstolen m. m.

Det syntes uppenbart, uttalade bered- ningen vidare, att den utveckling av rättens regler i »social anda», varom här vore fråga, vore förtjänt av det största beaktande. Men då denna lit— veekling grepe djupt in i den nuvaran— de indelningen i examensämnena kunde delade meningar råda om det lämpliga i att ur de existerande ämnena bryta ut vissa delar till ett särskilt ämne, soci- alrätt. En mera planmässig uppdelning och omprövning av den nuvarande äm- nesindelningen borde enligt beredning- en företagas av rättsvetenskapens egna representanter. Först sedan detta skett syntes frågan om socialrättens uppta- gande som ett särskilt examensämne inom juridiska fakulteten, för vars till- godoseende borde sörjas genom inrättan- det av särskilda professurer, vara mogen att lösas. Det sagda innebure dock ej att det icke även enligt beredningens me- ning vore önskvärt att socialrätten vid den juridiska undervisningen och forsk- ningen bleve föremål för största möj- liga intresse och uppmärksamhet. Här- om yttrade beredningen:

Icke minst är det naturligen av stor vikt, att våra blivande jurister erhålla god kun- skap om den omfattande socialvårdslag— stiftningen och vad därmed sammanhänger. Vad det härvid bör komma an på är emel— lertid icke så mycket en i detalj gående författningskunskap utan fastmera en över- blick över denna svåröverskådliga lagstift- ning. Detta syftemål torde emellertid redan nu i väsentlig mån kunna och höra vinnas inom ramen av ämnet förvaltningsrätt. Likaså torde det vara möjligt att inom äm— nena civil-, straff— och processrätt skänka tillbörligt beaktande åt de i det föregående antydda delar av socialrätten, vilka falla inom dessa ämnen. — — — Med hänsyn till vad ovan anförts synes det för närvarande icke vara påkallat eller ens möjligt att för undervisningens tillgodoseende upprätta särskilda lärostolar i socialrätt.

I det följande yttrade beredningen att

det emellertid syntes önskvärt att vid någon av de juridiska fakulteterna kunde inrättas en forskningsprofessur i socialrätt. Med hänsyn till svårigheten att besätta ledigblivande professurer vid de juridiska fakulteterna ansåg be- redningen det likväl nödvändigt att tills vidare uppskjuta frågan om inrättandet av en sådan professur i socialrätt.

Vid remissbehandlingen kritiserade den juridiska fakulteten i Lund bered- ningens uttalanden angående socialrät- ten och dess närmare bestämmande. Fa- kulteten yttrade den 9/1 1947 bl. a.:

Vad beträffar socialrätten, framträder i beredningens framställning en viss oklar— het. Beredningen synes icke tillräckligt hälla isär å ena sidan frågan om de »sociala synpunkter», som göra sig gällande över rättsordningens hela område, och å andra sidan frågan om socialrätt i trängre me— ning som en eventuell särskild rättsdiscip— lin. Fakulteten har tidigare påyrkat en professur i socialrätt och därvid företrä— desvis avsett arbetsrätten samt rättsreg- lerna om enskildas tryggande mot nöd, var— vid fakulteten tänkt sig att behandlingen av dithörande spörsmål skulle ske under beaktande av de allmänna socialpolitiska problemen. Det har däremot icke varit fa- kultetens mening att förorda, att man skulle »ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt, straffrätt, civilrätt och processrätt utbryta och till ett särskilt exa— mensämne, socialrätt, sammanföra de rättsregler, vilka kunna sägas hava utfor— mats med speciellt hänsynstagande till se- ciala behov av olika slag». Även en mycket återhållsam tillämpning av ett dylikt pro- gram gåve upphov till olägenheter; sålunda finge exempelvis de 5. k. sociala arrende— reglerna omfattas av utbrytningen, vilket skulle leda till att dessa studerades skilda från de allmänna arrendereglerna, något som vore uppenbart olämpligt. Beredning— ens oklara ståndpunkt visar hän på det av beredningen själv framhällna önskemålet om ytterligare diskussion av hithörande spörsmål,.innan frågan om socialrätt så— som särskilt examensämne kan bedömas. Ytterligare diskussion torde också erford- ras rörande socialrättens samband med socialpolitiken som forsknings- och studie- område. För fakulteten står det emellertid

klart, att det föreligger ett stort behov av såväl forskning som undervisning på det socialrättsliga området, och fakulteten vill också erinra om den betydelse en professur i socialrätt skulle kunna få för ett till Malmö eller Lund förlagt socialinstitut.

Enligt kommitténs mening är det i hög grad önskvärt att socialrätten både i den juridiska undervisningen och forskningen blir föremål för ökad upp- märksamhet. Med socialrätt avser kom- mittén härvid i likhet med fakulteten i Lund huvudsakligen arbetsrätt, fattig- vårds-, barnavårds- och alkoholistlag- stiftningen samt lagstiftningen om so- cialförsäkring. Det kan ifrågasättas om tillräckligt stort intresse har ägnats detta område vid den nuvarande under- visningen. Det torde härvid, som uni- versitetsberedningen uttalat, icke minst vara av stor vikt att de juris studerande erhålla god kännedom om den omfat- tande socialvårdslagstiftningen och där- med sammanhängande frågor.

Kommittén har Övervägt frågan huru- vida ett särskilt examensämne, social- rätt, bör införas. Detta skulle väsent- ligen innebära att man ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt och civilrätt bryter ut vissa ämnesdelar och sammanför dessa till ett särskilt ämne. Civilrätten och förvaltningsrätten skulle sålunda minskas i motsvarande grad.

Lämpligheten av en dylik åtgärd kan emellertid starkt ifrågasättas. Det har vid uppgörandet av förslag till stu- dieordning från kommitténs sida varit en strävan att söka undvika alltför många och små ämnen. Förekomsten av flera mindre ämnen leder nämligen i regel till att i tentamen alltför höga fordringar uppställas på redovisning av detaljer, medan sambandet med rättsordningen i dess helhet lätt kom- mer i bakgrunden. Enligt kommitténs mening bör överhuvud icke det förhål- landet att ett visst rättsområde genom utvecklingens gång ansetts behöva sär-

skilt tillgodoses ovillkorligen leda till att ett nytt examensämne bildas. Här- med är givetvis icke sagt att den gäl- lande ämnesindelningen är något för alltid bestående. Men det måste alltid noga övervägas om skälen för det nya ämnets tillgodoseende äro så starka, att de böra få leda till en rubbning i den gällande ämnesindelningen.

Vid den juridiska fakultetens i Lund behandling av universitetsberedning- ens förslag om en ny professur vid Stockholms högskola i förvaltningsrätt, företrädesvis materiell förvaltningsrätt, avgav professor Fahlbeck ett särskilt yttrande (9/1 1947), vari han bl. a. be- rörde frågan om socialrätten som exa- mensämne, ett yttrande som är av intres- se i detta sammanhang. Han uttalade sålunda, efter att ha kritiserat bered- ningens definition av socialrätten, att om socialrätten begränsades till den för närvarande till förvaltningsrätten hö- rande socialrätten samt vidare till ar- betsrätten, erhölle ämnet socialrätt en konkret omfattning. Efter en sådan ut- söndring skulle en sammanslagning av ämnena stats— och förvaltningsrätt te sig naturlig, för att ej säga ofrånkom- lig. Den nuvarande uppdelningen av dessa principiellt samhöriga ämnen skulle då ersättas med ämnet stats— och förvaltningsrätt (eller ”offentlig rätt”) till fromma för forskningen och sär- skilt för undervisningen. Genom en dy— lik sammanslagning skulle man också vinna, att examensämnena ej ökades genom det nya ämnet social- och ar- betsrätt.

Enligt kommitténs uppfattning möter det stora svårigheter att för närvarande genom utbrytning främst ur förvalt- ningsrätten och civilrätten skapa ett särskilt examensämne socialrätt. En svårighet utgör det förhållandet att ämnet för närvarande icke är särskilt företrätt genom någon professur. Men

även om så skulle bliva fallet synes knappast några fördelar vinnas genom att bereda socialrätten en självständig ställning. Sambandet mellan arbetsrätt och socialvårdsrätt synes ringa. Visser- ligen göra sig sociala synpunkter gällan- de inom arbetsrätten men de båda rätts- områdena äro dock helt artskilda.

Om man verkligen vill att socialrätten skall erhålla en starkare ställning mås- te dess olika delar studeras tillsammans med de ämnen varmed de principiellt och funktionellt ha samband. I den mån sålunda delar av den materiella socialvårdsrätten anses böra inhämtas tillsammans med studiet av andra äm- nen bör detta ske inom ramen för straff- oeh förvaltningsrätt. Reglerna om för- farandet och processen kunna lämpligen studeras i samband med förvaltnings- rätt. Det må vidare betonas att en över- sikt av socialpolitiken och av socialvår- dens organisation ingår i ekonomisk samhällskunskap.

Även om sålunda enligt kommitténs mening socialrättens olika delar bäst inhämtas vid studiet av de redan exis— terande ämnena, beredes likväl med kommitténs förslag till examen möjlig- het att giva socialrätten en bättre ställ— ning inom ramen för examen. Under fördjupningsstudierna erbjudes sålunda tillfälle för den som så önskar att in- hämta väsentligt mer fördjupade och ingående insikter i socialrätt än som kan medhinnas under de för alla ge— mensamma grundläggande studierna. Redan under den termin, som obliga- toriskt skall ägnas åt civilrätt, kan stu- diet till exempel inriktas på arbetsrätt, vilken ämnesdel för närvarande utgör en del av civilrätten. Den valfria ter- minen kan ägnas åt ett motsvarande studium av exempelvis socialvårdslag- stiftningen, vilken ämnesdel för närva- rande hänföres till förvaltningsrätt och civilrätt.

Vad finansrätten angår har på senare tid rests krav på att detta ämne borde beredas vidgat utrymme. Till stöd här- för har anförts att ämnets praktiska be- tydelse väsentligt ökat. Någon tvekan härom synes icke kunna råda. För ett par decennier sedan ansågos mera in- gående finansrättsliga insikter vara er- forderliga i huvudsak för dem, som ville ägna sig åt den kamerala förvalt- ningen. I nuvarande läge har genom skattepolitikens utformning finansrätts- liga frågor kommit att spela en mycket betydande roll även i den offentliga debatten och för många rättsliga re— lationer medborgarna emellan. För åtskilliga praktiskt verksamma jurister är det mången gång lika viktigt att veta, vilka verkningar t. ex. ett avtal får ur skattesynpunkt som att känna till dess civilrättsliga betydelse.

Det anförda ger vid handen att en bättre ställning bör beredas finansrätten i de juridiska studierna. Kommittén har visserligen icke ansett det möjligt att i förhållande till vad som nu gäller öka ämnets studietid. Å andra sidan föreslås emellertid icke någon reduk- tion. Och för närvarande läses finans— rätten i början av de juridiska stu- dierna före civilrätten, vilket är olämpligt särskilt ur den synpunk- ten att man för att kunna tillfreds- ställande tillgodogöra sig ämnet mås- te ha insikter i civilrätt. Kommittén har därför föreslagit, att ämnet icke må tagas tidigare än efter civilrätten och normalt bör tenteras näst sist bland de positivrättsliga ämnena. Genom denna förläggning av ämnet till examens sena— re del torde finansrätten bli väsentligen bättre tillgodosedd än för närvarande är fallet, enär de studerandes större mog- nad och insikter i andra juridiska äm- nen göra dem bättre skickade att på den för ämnet anslagna tiden inhämta tillräckliga insikter däri.

Som redan tidigare framhållits in- flyttas det nuvarande examensämnet juridisk encyklopedi till en mindre del i den propedeutiska kursen, medan ämnet i övrigt i utvidgad form åter- finnes i allmän rättslära, vilket ämne normalt skall studeras först efter ge- nomgången av samtliga positivrättsliga ämnen.

Såsom tidigare påpekats är det en brist i vår nuvarande juristutbildning att undervisningen i den allmänna rätts- läran varit förlagd i början av studie- gången och således innan de studerande förvärvat tillräckliga kunskaper om den positiva rätten. För en djupare insikt i rättsordningens sätt att fungera och i den rättsliga regleringens möjligheter och dess begränsning samt i juridisk metod ha de studerande vid denna tid- punkt i regel icke varit mogna.

På flera håll i utlandet har det mera ingående studiet av den allmänna rätts- läran förlagts till ett senare skede av studierna. Värdet av ämnets studium blir härvid någonting helt annat än om ämnet uteslutande förekommer i bör- jan av studiegången. Härtill kommer att den allmänna rättsläran på senare tid ökat i betydelse. Den starka tillväx- ten av lagar och författningar på olika specialområden och samhällets alltmer komplicerade karaktär har gjort det viktigare än förr att vid den juridiska undervisningen ägna särskild uppmärk- samhet åt de för alla olika rättsområden gemensamma problemen. Med kommit- téns förslag till studieordning är det vidare av synnerlig vikt att ämnet blir föremål för ingående behandling vid undervisningen. Utan mera grundliga insikter i allmän rättslära, icke minst de delar därav, som behandla lagskriv- nings- och lagtolkningstekniken, torde nämligen syftet med de fördjupade stu- dierna icke kunna nås.

Jämväl de för vår rättsordning väsent— liga allmänna rättssäkerhetsgarantierna höra i detta ämne erhålla en principiell belysning, på grundval av den känne— dom om deras funktion som bibragts de studerande i de särskilda positivrättsli- ga ämnena.

På grund av det anförda har det synts kommittén nödvändigt att bereda den allmänna rättsläran ett ökat utrymme i den juridiska utbildningen.

5. Juridiska hjälpvetenskaper

De juridiska studiernas egentliga föremål är rättsreglerna, dessas grunder och innebörd samt metoderna för deras tillämpning. En god juridisk utbild- ning måste därjämte, såsom framhållits redan i direktiven för kommittén, bi- bringa vissa insikter i de reala sam- hällsförhållanden, vilka givit upphov till den rättsliga regleringen och inom vilka denna skall göra sig gällande. Enligt kommitténs förslag tillgodoses detta behov genom ämnet ekonomisk samhällskunskap och delar av ämnena statsrätt, rättshistoria och allmän rätts- lära.

Det är emellertid icke blott samhälls- förhållandena i stort som måste be- aktas. Även de särskilda i samhället levande individerna måste uppmärk— sammas i sin skiftande egenart. Rätts- reglerna hänföra sig i mycket stor ut- sträckning till konflikter mellan indi- vider eller mellan en individ och sam- hället. Än är härvid fråga om ”norma— la” individer, än om sådana som i själs- ligt eller annat hänseende avvika från det normala. Den rättsliga regleringen strävar i viss utsträckning att behand- la individerna efter deras egenart och bedöma deras handlingar efter deras personliga förutsättningar och beskaf- fenhet. Vissa insikter härom äro nöd— vändiga både för att tillfullo förstå rätts-

reglerna och för att rätt handhava de- ras tillämpning.

Kommittén har ingående övervägt på vad sätt och i vilken mån utbild- ning i dessa stycken skall kunna in- rymmas inom de juridiska studierna. I stor utsträckning är härvid fråga om ämnen, vilkas utforskning och grund- ligare studium tillhör särskilda veten- skaper utanför juridikens vedertagna gränser och kräver helt andra metoder och förkunskaper än juridiska. Från juridikens synpunkt äro de att beteckna som hjälpvetenskaper.

De ämnen, som i detta sammanhang närmast kräva beaktande, ha synts kommittén vara följande: Psykologi. Det normala mänskliga själslivets funktionssätt är av stor bety- delse inom familjerätten och vissa and- ra delar av civilrätten, inom straffrät- ten och den till förvaltningsrätten hö- rande socialvårdsrätten samt i synner- het inom processrätten. Inom sistnämn- da rättsområde framträder särskilt he- tydelsen av vittnespsykologi och annan förhörspsykologi jämte därå grundad förhörsteknik. Om ämnet begränsas till sådana delar, som mera omedelbart äro av betydelse inom rättslivet, kan det lämpligen benämnas rättspsykologi. Rättspsykiatri. Icke mindre viktig är för ovannämnda rättsdiscipliner, och i synnerhet för straffrätten, kännedom om själsliga rubbningar och sjukdomar och om deras yttringar. Kriminologi. För straffrätten och i viss mån för socialvårds- och straffprocess- rätt räcker det icke med kännedom om brottslingars och andra asocialas rent psykiska beskaffenhet. Även andra fak- torer, medfödda eller miljöbestämda, måste beaktas för en rätt förståelse av asocialitet, både såsom en individuell livsyttring och såsom en samhällsföre- teelse. Närmare angående kriminologi, se 5. 215 ff.

Kriminaltekniken har, närmast med ut— gångspunkt från brottslingarnas yttre egenskaper och från ”brottssituationer” samt medel och sätt för förövande av brott, att anvisa metoder för brotts upp- täckande och avslöjande. Den är en vik— tig hjälpvetenskap till straffprocess- rätten.

Kriminalpolitiken söker ur skilda syn— punkter belysa straffrätten och till denna gränsande delar av socialvårds- rätten med avseende på syftemål, medel och resultat. Även kritik och reform- tankar äro i nuvarande läge av stort värde för en insiktsfull rättstillämp- ning.

Straffverkställighet och annan krimi- nalvård böra endast i ringa mån stu- deras genom inlärande och tolkning av de ofta mycket detaljerade och däri- genom för ett akademiskt studium föga ägnade författningsbestämmelserna. Det kräves främst insikt i de hithörande samhällsåtgärdernas praktiska genom— förande, bl. a. på hithörande anstalter, och faktiska verkningar.

Behovet för många jurister av insik— ter i nu nämnda delar har länge varit erkänt i vida kretsar. Sättet för.dess tillgodoseende har bl. a. dryftats inom svenska kriminalistföreningen och vid den nordiska kriminalistkongress, som hölls i Stockholm år 1949. Naturligen är behovet icke lika framträdande för alla grupper av jurister. Beräffande do- mare framhölls angelägenheten av ut- bildning i rättspsykiatri och psykologi med eftertryck av 1943 års domarut- redning (SOU 1946:57 sid. 246—249). Vad som gäller för domare torde i den- na del äga tillämpning för ett stort an- tal advokater. Ännu starkare framträ- der behovet för befattningshavare inom åklagar— och polisväsendet samt fång- vården.

Många jurister få vidare som ämbets- män, domare och advokater göra be-

kantskap med alkoholmissbruket. Stor uppmärksamhet synes böra ägnas detta missbruk som orsak till brottslighet och som allmän miljöförsämrare. I samband härmed torde även någon kännedom om nykterhetsvården och dess praktiska problem vara önskvärd. Betydelsen av att nu angivna områden beaktas vid den juridiska utbildningen har särskilt fram— hållits av 1944 års nykterhetskommitté. .,(SOU 1952:12 s. 28.)

Ehuru undervisning i nu berörda ämnen icke varit föreskriven, har den på senare tid i viss utsträckning kom— mit till stånd inom juristutbildningen. Med stöd av tillfälliga anslag som kun- nat utverkas eller under de sista åren av de juridiska fakulteternas kursanslag ha sålunda vid fakulteterna mer eller mindre regelbundet anordnats föreläs— nings- eller andra undervisningskurser i rättspsykiatri, vittnespsykologi och kri- minalteknik, Dessa kurser ha varit fri— villiga för de studerande, men ha till- vunnit sig stort intresse och erhållit stor anslutning. Egentlig examination har i allmänhet icke förekommit. —— Här må ock erinras om att de fortbild- ningskurser för brottmålsjurister, som under de sista åren anordnats avjustitie- departementet, bl. a. berört delar av de nu ifrågavarande ämnena.

Enligt kommitténs bestämda uppfatt- ning är tiden nu inne att taga ett steg vidare på den inslagna Vägen och be- reda dessa hjälpvetenskaper en något fastare ställning inom de juridiska stu— dierna. Ingen examinerad jurist bör stå helt främmande för dessa ämnen. Men det bör icke eftersträvas att bereda varje jurist vetenskapligt självständiga insikter i dem. Detta kan icke anses erforderligt och skulle för övrigt helt spränga ramen för de juridiska studier- na. Inom dessa kan endast ifrågakom- ma att bibringa de studerande en orien- tering om hjälpvetenskapernas fråge-

ställningar och viktigaste resultat. Däri- genom sättas juristerna i stånd att i fö- rekomlnande fall inse behovet av exper- tis samt att förstå och i någon mån kri— tiskt bedöma experters uttalanden. De skola icke bliva eller tro sig ha blivit experter, men de relativt blygsamma in- sikter de erhållit under examensstudier- na torde hos åtskilliga grundlägga ett intresse, som kommer dem att senare förkovra sina insikter genom självstu- dier och annan fortbildningsverksam- het.

På grund av det anförda föreslår kommittén att i studiegången för juris kandidatexamen skola inrymmas kor- tare kurser i ovannämnda sex ämnen. Dessa kurser böra i lämplig omfattning förenas med demonstrationer och stu- diebesök vid olika institutioner; detta gäller särskilt rättspsykiatri, kriminal- teknik och straffverkställighet. Som lärare torde i stor utsträckning få an- litas lämpliga krafter utanför de juri- diska fakulteternas fasta lärarstab. Kommittén föreslår emellertid inrät- tande av en professur i kriminologi. Vid sidan av dennas innehavare torde en universitetslärare i straffrätt ofta kunna bestrida undervisning i krimi- nalpolitik och straffverkställighet m. m.

I den mån lämplig litteratur står till buds bör sådan anvisas; i viss utsträck- ning torde endast kursiv läsning böra ifrågakomma. Noggrann redovisning av ett fixerat kunskapsstoff bör icke ford- ras av de studerande. Men för att dessa skola deltaga i kursundervisningen med tillräckligt allvar bör förhör hållas å det huvudsakliga innehållet i kurserna.

Kommittén anser, att dessa små äm- nen icke böra, var för sig eller gemen- samt, utgöra särskilt examensämne. I stället böra de anslutas till ett av de övriga examensämnena i andra avdel- ningen av examen. Härvid skulle olika ifrågakomma, examensämnen kunna

enär, såsom ovan framgått, hjälpveten- skaperna hava anknytning till flera bland de positivrättsliga ämnena. De flesta torde dock närmast ansluta sig till kexamensämnet straffrätt, ehuru de icke falla inom detta ämnes traditio— nella gränser. Följaktligen har det synts lämpligast att det gamla ämnet straff- rätt ersättes med ett ämne straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper, inne- fattande jämväl de nu ifrågavarande ämnesdelarna.

Ämnet bör givetvis kunna tagas såsom valfritt ämne i examens tredje del. För den som så önskar står det därvid öppet att specialisera sig på en uppgift inom någon av hjälpvetenskaperna.

6. Praktiska element i studierna

Sedan några år ha vid samtliga juri- diska fakulteter anordnats kurser i bok- föring. Vid fakulteterna i Lund och Stockholm uppställcs icke något krav på insikter i bokföring för examen. I Uppsala däremot ingå vissa kunskaper i bokföring i fordringarna för juris kandidatexamen. 1943 års domarutred- ning uttalade att kännedom om bokfö- ring, inbegripet grunderna av balanslä- ran, otvivelaktigt vore av stor betydelse för de flesta jurister. Vad advokaterna beträffar hade dessa som rådgivare i ekonomiska angelägenheter ofta att taga ställning till bokföringsfrågor. I fråga om domstolsjuristerna vore det i vissa tviste- och brottmål nödvändigt att ej stå främmande för sådana frågor. Han- delsböcker åberopades ej sällan som bevismedel. Vid avgöranden i brottmål, till exempel då fråga vore om bokfö— ringsbrott, eller om förfalskning, för— skingring eller brott mot skatteförfatt- ningarna, kunde erfordras en mer eller mindre omfattande prövning av det sätt, varpå bokföring skett. En levande kunskap om bokföringslagen vore icke gärna möjlig utan kännedom om hur

bokföring praktiskt skedde. Även vissa bestämmelser inom bolags— och skatte- rätten syntes ej kunna förstås utan kän— nedom om bokföring.

Med hänsyn till bokföringens sålunda angivna betydelse föreslog utredningen att bland fordringarna för juris kandi- datexamen skulle _— i den mån så ej redan skett —— ingå kunskap i bokfö- ringens grunder. Ändamålet härmed skulle vara att bibringa juristerna för- måga att ur rättslig synpunkt bedöma allmänna bokföringsspörsmål. 1945 års universitetsberedning har anslutit sig till domarutredningens förslag. Bered— ningen har vidare understrukit att vid undervisningen i bokföring bör iaktta- gas att denna blott bör avse huvudgrun- derna, så att de studerande icke be- tungas med en mera omfattande obliga- torisk kursundervisning.

Kommittén ansluter sig helt till de av domarutredningen och universitets— beredningen anförda synpunkterna i fråga om behovet av insikter i bokfö— ring och föreslår att en sådan kurs blir obligatorisk. För att bokföringskursen skall fylla sitt syfte är det av vikt att goda lärarkrafter stå till förfogande. Av kursledaren synes böra krävas före— tagsekonomisk utbildning. Vid fakul- teten i Lund har bokföringskursen se- dan ett antal år letts av en företagseko- nom. Erfarenheterna av den av honom meddelade undervisningen synas vara mycket goda.

Undervisningen bör ej företrädesvis begränsas till bokföring i mera teknisk mening utan snarare inriktas på att bi— bringa insikt i bokföringens principer samt förmåga att bedöma bokföring ur sådana synpunkter, som äro av juridisk betydelse. Med hänsyn härtill föreslås att kursen benämnes kurs i ekonomisk redovisning. Om dess innehåll se när- mare bil. 11.

I skilda sammanhang ha särskilt un—

der den senaste tiden framkommit för- slag om att företagsekonomi borde ingå i juris kandidatexamen såsom särskilt examensämne eller att i vart fall möj- lighet borde finnas att medtaga detta ämne i examen. Länsstyrelsen i Kris— tianstads län har i yttrande över social- utbildningssakkunnigas betänkande ut- talat, att undervisning i företagsekonomi borde meddelas för juris kandidatexa- men och att kunskaper i företagseko- nomi borde ägas av alla tjänstemän i högre lönegrad å landskontor. Uttalan- den om önskvärdheten av företagseko- nomi i juris kandidatexamen ha även från andra håll under hand gjorts till kommittén.

På många områden inom statsförvalt— ningen äro otvivelaktigt företagsekono- miska insikter av värde vid sidan om en fullständig juridisk utbildning. Ad- vokater, åklagare och domare ha i stor omfattning nytta av kunskaper i före- tagsekonomi. Med den utvidgning av kommunernas verksamhetsområde, som ägt rum under senare år, har i många större eller medelstora städer framträtt ett behov av befattningshavare som med goda juridiska insikter förena viss sakkunskap på det företagsekonomiska området. Icke minst för jurister verk— samma på olika poster inom det enskil- da näringslivet, bl. a. bankväsendet, samt inom organisationsväsendet äro kunskaper i företagsekonomi synnerli- gen värdefulla.

Kommittén är för sin del övertygad om värdet av insikter i företagsekono- mi för en jurist och har övervägt i vad mån plats skulle kunna beredas för detta ämne. Utan förlängning av studie- tiden har detta emellertid icke ansetts möjligt. Om ämnet skall kunna inrym- mas inom ramen för examen synes detta icke vara möjligt annat än på be- kostnad av juridiken. Juris kandidat- examens främsta uppgift måste vara att

utbilda personer för juridisk verksam- het. För att examen tillfredsställande skall kunna fylla denna uppgift får icke det juridiska ämnesstoffet beskäras allt- för mycket. Kommittén har därför icke funnit det möjligt att bereda plats för företagsekonomi såsom obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen.

Däremot föreslår kommittén att ämnet företagsekonomi skall kunna ingå i en kombination av juris politices magister- examen. För den som i juris kandidat- examen önskar betyg i företagsekono- mi, står alltid den möjligheten öppen att medtaga detta ämne genom tillval, eventuellt vid efterprövning. Att före- tagsekonomi ej obligatoriskt ingår i ju- ris kandidatexamen synes därför icke behöva medföra någon större olägenhet.

Den vid redogörelsen för juris kan- didatexamen i dess nuvarande utform- ning berörda praktiska kursen har icke ansetts böra bibehållas i sin hittillsva— rande form. Under flera år meddelades kursen, som väsentligen berör civil- rättsligt och processrättsligt material, en gång under läsåret av en enda lärare, vanligen en domare eller advokat. De studerande besökte emellertid kursen på ett alltför tidigt stadium av sina stu- dier, ofta innan studiet av civilrätt i nämnvärd grad påbörjats. Något till- fredsställande utbyte kunde kursen, allra minst i vad avsåge den process- rättsliga delen, vid dylikt förhållande naturligen icke giva. Härtill kom den olägenheten att kursen var helt fristå- ende. Medan sålunda den teoretiska undervisningen i t. ex. någon del av civilrätten skedde för sig under led- ning av en lärare, så behandlades det åskådningsmaterial, som skolat belysa denna undervisning, å den praktiska kursen under ledning av en annan lära- re. Något samband mellan den teore— tiska och den praktiska undervisningen förekom icke.

Frågan om den praktiska kursen och dess utformning berördes av 1943 års domarutredning. Utredningen fann att det med hänsyn till de brister, som vid- lådde kursen, vore nödvändigt med omedelbara åtgärder för att i möjli- gaste mån undanröja dessa brister. En- ligt utredningen borde kursen uppde- las i flera delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. Härigenom skulle man vinna att åskådningsmaterialet kunde framläggas i närmare anslutning till studiet av de särskilda ämnena. Om ett dylikt krav uppställdes måste emel- lertid varje del av kursen upprepas åtminstone en gång varje termin. En minskning av antalet deltagare skulle härigenom åstadkommas, vilket vore i hög grad behövligt för att kursledaren skulle få en bättre kontakt med delta- garna.

Vid den juridiska fakulteten i Upp— sala genomfördes redan från och med höstterminen 1944 en uppdelning av den praktiska kursen i en civilrättslig och en processrättslig del. Kursen i dess helhet leddes dock alltjämt av en och samma lärare. Från och med höst- terminen 1948 finnas särskilda ledare för kursens båda delar. Vid de juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm skedde motsvarande uppdelning från och med höstterminen 1948. För när— varande meddelas vid samtliga tre fa- kulteter en praktisk kurs varje termin.

Uppdelningen av den praktiska kur- sen har medfört påtagliga fördelar, sär- skilt i fråga om den processrättsliga delen. Den teoretiska undervisningen i processrätt äger rum i det närmaste parallellt med praktiska kursens pro- cessrättsliga del. Vid bevistandet av den praktiska undervisningen äga de studerande vissa teoretiska insikter i processrätt, vilket är en förutsättning för att nämnda undervisning skall bli

effektiv. Genom samordningen mellan den teoretiska och den praktiska un- dervisningen i processrätt behöver vi- dare den förra icke belastas med redo- görelse för sådant, som beröres under den praktiska delen av undervisningen. I fråga om— den civilrättsliga delen har någon lika effektiv samordning mellan teoretisk och praktisk undervisning icke kunnat genomföras, varför olägen— heterna beträffande denna del av kur- sen i viss utsträckning alltjämt kvarstå.

Ändamålet med den praktiska kursen torde bäst kunna uppfyllas om kursens olika delar ingå i de olika ämnen till vilka de höra. Härigenom sker en kon- kretisering av det teoretiska lärostoffet i samma ögonblick, som den studeran- de möter detsamma, vilket ur pedago- gisk synpunkt är mest fördelaktigt. En dylik sammanställning av teoretisk och praktisk undervisning medför att leda- ren av den teoretiska undervisningen i varje ämne måste svara även för de till ämnet hörande praktiska momenten.

Detta innebär icke att praktiker icke längre skulle användas i undervis- ningen. Den, som leder den teoretiska undervisningen, skall tvärtom i lämp- lig omfattning vid behandlingen av de olika instituten anlita praktiker, vilka äga särskild erfarenhet rörande visst rättsområde. Vid behandlingen av fastighetsväsendet bör sålunda de- monstration av fastighetsböcker äga rum under ledning av praktiker. Besök skola göras å lantmäterikon- Vtor för studium av där förekom- mande fastighetsrättsliga urkunder och register. Vid den teoretiska undervisningen i avtalsrätt kunna de studerande få till uppgift att, på grund- val av vissa fakta, skriva förslag till enk- lare avtal av olika slag, vilka sedan genomgås och kommenteras av en ad- vokat. I processrätt kunna de studeran- de på motsvarande sätt skriva ansök-

ningar och beslut. Synnerligen värde— fulla äro domstolsbesök, vilka böra föregås av en genomgång av det före- fintliga processmaterialet samt efter- följas av en diskussion över iakttagel- serna under handläggningen. På senare- tid ha de studerande jämte praktiker spelat fingerade processer, av vilka de studerande varit mycket intresserade.

Exempel på andra undervisningsupp— gifter äro enstaka föreläsningar av praktiker över praktiska spörsmål i deras verksamhet. En advokat kan så- lunda föreläsa över hur det går till att bilda ett bolag och en åklagare över tillvägagångssättet vid en förundersök- ning i brottmål. Även praktiker från andra verksamhetsområden än de juri- diska kunna med fördel anlitas, t. ex. en företagsekonom beträffande vissa sidor av aktiebolagsväsendet eller en präst beträffande medling i äktenskaps- mål.

Vid juridiska fakulteten i Lund ha under senare år meddelats undervis- ning i talteknik för juris studerande. Undervisningen, som varit frivillig, har av de studerande livligt uppskattats och ansetts mycket värdefull. Även om det icke kan ifrågasättas att göra sådan undervisning obligatorisk, synes det en— ligt kommitténs mening i hög grad önskvärt att sådan undervisning blir mera fast organiserad och kommer till stånd även vid fakulteterna i Uppsala och Stockholm.

Stundom har ifrågasatts att som vill- kor för avläggande av juris kandidat— examen borde uppställas krav på viss färdighet i stenografi. Denna fråga be— rördes redan år 1932 i en av presiden— terna i rikets hovrätter till chefen för justitiedepartementet överlämnad pro— memoria angående vissa önskemål inom domstolsväsendet. Sedan ärendet i före— varande del överlämnats till chefen för ecklesiastikdepartemcntet och yttran-

den däri avgivits av de juridiska fakul- teterna och kanslern, förklarade depar- tementschefeu att vad i ärendet före- kommit icke föranledde någon åtgärd av honom.

Av 1943 års domarutredning uttalades att det icke minst för de jurister, som tjänstgöra vid domstolarna, vore av stort värde att äga färdighet i stenogra— fi. Vid åhörandet av muntlig undervis- ning och lnuntlig framställning över— huvud, vare sig fråga vore om ett juri— diskt ämne eller icke, vore det ofta för— delaktigt om erforderliga anteckningar kunde föras stenografiskt. Mot införan- det av ett krav på stenografikunnighet hos blivande jurister kunde enligt ut- redningen invändas att denna färdig- het icke alltid vore lätt förvärvad. För att uppehålla färdigheten fordrades vidare ständig övning. Fallenhet för stenografi vore icke nödvändigtvis för- bunden med de intellektuella egenska- per, vilka i första hand måste fordras av en god jurist. Domarutredningen kunde därför icke föreslå att kunnighet i stenografi uppställdes som fordran i juris kandidatexamen.

Kommittén vill för sin del härutin- nan helt ansluta sig till domarutred- ningen. Kunnighet i stenografi måste i första hand betecknas som en teknisk- mekanisk färdighet. För att denna fär- dighet skall vara av någon egentlig nytta i praktiskt juridiskt arbete kräves högt uppdriven färdighet, vilken i regel icke torde förvärvas utan intrång på den för de juridiska studierna avsedda tiden. Enligt kommitténs mening äro emellertid insikter i stenografi mycket värdefulla för en jurist. Förvärvandet av sådana insikter bör likväl vara fri- villigt.

Utom kunskap i stenografi är färdig- het i maskinskrivning av värde för en jurist. Det är Också tämligen vanligt att jurister med större eller mindre

säkerhet kunna begagna skrivmaskin. Något förslag om fordran på färdighet i maskinskrivning för avläggande av juris kandidatexamen har icke fram- förts. Däremot har väckts förslag om att undervisning i maskinskrivning borde meddelas i samband med under- visning i juridik.

Enligt kommitténs mening saknas anledning att vid universiteten anordna kurser i maskinskrivning. I den mån de juris studerande vilja lära sig ma- skinskrivning äro föreliggande möjlig- heter härtill fullt tillräckliga.

7. Exempel på kunskapsfordringar

Som ovan framhållits bygger kommit- téns förslag till studieordning på att det nuvarande lärostoffet reduceras med omkring en tredjedel. På vad sätt och i vilken omfattning en sådan reduktion lämpligen bör genomföras har kommit- tén i det föregående delvis redovisat. Detaljerade kunskapsfordringar i de skilda examensämnena skola enligt för- slaget till examensstadga fastställas sär- skilt för varje fakultet. Kommittén har emellertid för att belysa huru den före- slagna reformen bör kunna genomföras, ansett sig böra åskådliggöra på vad sätt sådana kunskapsfordringar enligt dess intentioner skulle kunna utformas. För den skull har kommittén — under med- verkan av universitetslärare utanför dess egen krets — utarbetat förslag till kunskapsfordringar m. m. för de sär- skilda examensämnena. Dessa förslag återfinnas såsom bilaga 11 till detta be- tänkande.

Någon kommentar till förevarande planer har kommittén icke ansett er— forderlig. Kommittén vill endast för att förebygga varje missförstånd kraftigt understryka att dessa endast äro att be- trakta såsom exempel, vilka icke äro avsedda att erhålla någon bindande ka- raktär.

Kap. 9. Behörighet att avlägga examen

Gällande bestämmelser. Ändrings- yrkanden

Genom 1904 års. stadga angående ju- ridiska examina avskaffades i enlighet med 1902 års universitetsexamenskom— mittés förslag de förberedande examina, juridisk preliminärexamen och juridisk- filosofisk examen, vilka dittills i princip utgjort villkor för tillträde till juridisk fakultet. Hädanefter krävdes enbart mo— genhetsexamen, därvid dock — för av- läggande av juris kandidatexamen —— krav uppställdes på godkänt betyg i vissa ämnen.

Beträffande kvalifikationerna på stu- dentbetyget spelade frågan om latin en viktig roll. Examenskommittén uttalade härutinnan bland annat att den bety- delse, som sedan gammalt tillmätts stu- diet av latin såsom formellt utbildande och på denna grund av särskilt värde för en blivande jurist, till följd av den begränsning av ämnets studium, som ägt rum vid läroverken, icke längre vore densamma. Den formella skolningen bi- bringades numera även genom andra språk. Det huvudsakliga skälet för krav på latinkunskaper för avläggande av ju— ridiska examina hade därför numera bortfallit. Latinkravet syntes icke heller kunna motiveras med att romersk rätt inginge i juris kandidatexamen. Även om för detta ämnes studium med nöd- vändighet skulle behövas studentkun- skaper i latin, utgjorde detta förhållan— de icke någou anledning att kräva stu- dentbetyg i latin av var och en, som ville avlägga examen, då den romerska rätten enligt examenskommitténs för- slag kunde uteslutas ur examen. För de realstudenter, som önskade studera juri- dik, medförde kravet på latin att dessa måste underkasta sig en kompletterings— prövning, som endast syntes ägnad att utan motsvarande gagn förlänga deras

studietid. Med hänsyn till de uppgifter, för vilka juris kandidatexamen vore av- sedd, syntes det snarast vara en fördel att icke alla juris studerande ägde en alldeles likartad grundutbildning.

Examenskommitténs majoritet (hrr Hamilton, Bergström, Hultkrantz och Trygger) fann att, därest studentbetyg i latin saknades, denna brist kunde upp— vägas genom grundligare utbildning in- om de moderna språkens område; god- känt betyg i ett främmande levande språk borde under alla omständigheter krävas. Kommittén föreslog, att för rät- tighet att avlägga juris kandidatexamen skulle fordras minst godkända insikter i studentexamen antingen i latin och ett främmande levande språk eller i tre främmande levande språk.

Mot kommitténs förslag att icke längre obligatoriskt fordra latinkunskaper för ju— ridiska studier reserverade sig en ledamot (rektor Juhlin). Efter att ha framhållit att han som skolman gjort den erfarenheten att en latinstudent genom insikter i latin och på grund därav i regel bättre och säk- rare insikter i de främmande levande språ— ken i regel ägde en större stilistisk och for— mell förmåga, något som för den blivande juristen vore av den största betydelse, au— förde han bland annat följande:

Tager man dessutom i betraktande, att latinstudenten kan idka studier i -— — — främmande, på romerska rätten grundade, moderna rättssystem, något som för real— studenten torde bliva mycket svårt, för att ej säga omöjligt, måste man anse det i hög grad betänkligt och såsom ett steg i rikt— ning att sänka den allmänna juridiska bild— ningsnivån i vårt land att ej fordra intyg om minst godkända insikter i latin i mo- genhetsexamen eller i fyllnadsprövning till densamma för den, som vill avlägga juris kandidatexamen.

Det är farligt för ett så litet folk som värt att slå in på en väg, som hastigare än mången tror skulle kunna leda till, att det stora flertalet av våra jurister bleve ur— ståndsatta att följa med utvecklingen på juridikens område i de stora kulturlän— derna — —— _.

AVSkaffandet av de förberedande exa- mina gjorde det vidare enligt examens- kommittén erforderligt att kräva god- känt studentbetyg i historia och filosofi. Iilementära kunskaper i förstnämnda ämne samt i logik och psykologi syntes enligt kommittén i allmänhet utgöra nödvändiga förutsättningar för grundli- gare juridiska studier.

Därest studentbetyget icke uppfyllde kraven på godkänt betyg i angivna äm— nen föreslogs bristen kunna botas ge— nom fyllnadsprövning uti ifrågavaran- de ämne. Angivna krav på godkänt be- tyg i vissa ämnen föreslog kommittén kunna eftergivas, därest en studerande tidigare avlagt examen inom annan fa- kultet än den juridiska. Motivet härför vore att bristen på sådana förkunska- per, som ansågos behövliga för juri- diska studier, kunde uppvägas genom den studievana och ökade allmänna mogenhet, som avläggandet av annan akademisk examen innebure.

Examenskommitténs förslag i fråga om behörighet för juridiska studier kri- tiserades vid remissbehandlingen i vad avsåg slopandet av kravet på insikter i latin. De juridiska fakulteterna i Upp- sala och Lund förklarade att godkända insikter i latin alltid måste fordras för juridiska studier. Universitetskanslern anförde att han, på grund av vad som invänts mot förslaget, bestämt tillstyrk— te, att den som ville avlägga juris kan- didatexamen måtte åläggas visa att han i studentexamen eller i fyllnadspröv- ning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i latin.

Den från universitetsmyndigheternas sida framförda kritiken i latinfrågan avspeglade sig i 1904 års stadga, där det av examenskommittén föreslagna alter- nativet om godkända insikter i student— examen i tre främmande levande språk icke återfanns. Enligt stadgan tillkom behörighet att avlägga juris kandidat—

examen den, som vid avlagd mogenhets- examen eller fyllnadsprövning till sam- ma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia, filosofi, latinska språket och ett främmande le— vande språk, ävensom den, som avlagt examen inom annan fakultet;

Enligt gällande examensstadga äro bestämmelserna om behörighet att av— lägga juris kandidatexamen desamma som i 1904 års stadga. I fråga om ford- ran pä minst godkända insikter i filo- sofi och latin har gjorts det tillägget, att detta krav anses uppfyllt även av studerande, som med intyg av universi- tetslärare i dessa ämnen styrka sig ha förvärvat de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i sagda ämnen erforderliga insikter.

I Norge och Danmark kräves enbart studentexamen för rätt att bedriva juri- diska studier. Någon fordran på betyg i vissa ämnen, till exempel latin, eller på kvalificerade studentbetyg finnes så— lunda icke. Även i Finland fordras en- bart studentexamen. I stället har man där infört en särskild inträdesexamen. Kunskapsprestationen för denna är dock obetydlig.

Under senare år ha från skilda håll påyrkats ändrade bestämmelser för be- hörighet att avlägga juris kandidatexa- men. Kritiken har särskilt riktats mot kravet på godkänt studentbetyg i latin. Men även mot fordran på studentkun- skaper i vissa ämnen överhuvud har kritik yppats. Stundom har å andra si- dan gjorts gällande att villkoren för he- hörighet att avlägga examen borde skärpas.

I skrivelse till universitetskanslern (mars 1946) hemställde jur. fakulteten i Uppsala om föranstaltande av en för- utsättningslös utredning av frågan om fordringarna för behörighet att avlägga juris kand.-examen. Fakulteten anförde härutinnan bland annat följande:

Under de senaste åren har ett stort antal ansökningar om dispens från nu nämnda fordringar varit föremål för prövning. Stundom ha dessa ansökningar avsett dis- pens från studentexamen, men framför allt ha de avsett dispens från skyldighet att förete vitsord i latin. Dispenser av sist- nämnda slag ha inkommit från studeran- de, som avlagt examen från handelshög— skola, lantmäteriexamen eller statsveten— skaplig—juridisk examen. Dispensansök— ningar ha även ingivits av realstudenter, vilka ägt goda vitsord i främmande levan- de språk. I ett betydande antal fall har! Kungl. Maj :t bifallit dispensansökningarna, därvid stundom uppställts särskilda vill- kor.

Å andra sidan har gjorts gällande, att fordringarna för tillträde till juris kandi- datexamen borde i visst hänseende skär- pas. Det har uttalats, att juris kandidat- examen icke borde få avläggas av andra studenter än de som ägde vitsord -— eller kvalificerade vitsord — om studentkunska- per i två främmande levande språk. Till stöd för denna uppfattning har uttalats att de unga svenska juristerna borde hava möj— ligheter att följa utvecklingen och tillgo— dogöra sig litteratur från minst två av de stora kulturländerna. Det har även utta- lats att överhuvud endast en kvalificerad studentexamen borde giva tillträde till juri- diska studier.

Professor Gunnar Myrdal har i sam- band med ett av honom framfört för— slag till en reform av juristutbildningen ansett att en hel del av de nuvarande formella betygskraven, framför allt kra- vet på betyg i latin, borde kunna slo- pas.1 I liknande riktning har professor Folke Schmidt uttalat sig.2

Kommitténs synpunkter

Ett definitivt stälningstagande till frågan om de förkunskaper, som böra krävas för juridiska studier, är för när- varande icke möjligt. Även om beslut fattats om en provisorisk gymnasiere- form, enligt vilken bl. a. en tredje gym-

1 Svensk Juristtidning 1945 s. 362. 2Meddelanden från Sveriges Juristför- bund 1949 s. 75.

nasielinje skall inrättas, äro likväl allt- jämt viktiga frägor rörande gymnasiets organisation och uppbyggnaden av de olika gymnasielinjerna endast delvis lösta. Avsikten är för närvarande att reformen skall börja genomföras från och med höstterminen 1953, till en bör- jan försöksvis på grundval av proviso- riska bestämmelser. Vid den rådande ovissheten om det slutliga resultatet skulle det för kommitténs arbete ha va— rit enklast att utgå från den nuvarande gymnasieorganisationen. Ett ställnings- tagande på grundval av denna skulle emellertid icke bli vägledande för fram- tiden. Kommittén har därför ansett det vara mera ändamålsenligt att utgå från att gymnasiet kommer att bliva trede- lat, i enlighet med de planer som fram- lagts av skolkommissionen och numera föreligga i omarbetat skick senast i de av skolöverstyrelsen den 15 november 1952 framlagda förslagen till timplaner och kursplaner för en gymnasiereform. Kommitténs förslag utgår alltså från att dessa förslag genomföras i ett icke alltför förändrat skick.

Någon tvekan om att "goda insikter i historia, filosofi, latin och moderna språk äro mycket nyttiga för juridiska studier behöver ej råda. Frågan gäller emellertid i vad mån de måste anses nödvändiga. I det följande behandlas först frågan om latinet och därefter Spörsmålet om insikter i övriga ämnen.

Förkunskaper i latin?

I den sedan lång tid förda diskussio- nen om behovet för juridiska studier av förkunskaper i latin har man i all— mänhet utgått från att kravet borde gälla sådana kunskaper i detta ämne, som fordras för godkänt betyg däri på gymnasiets latinlinje eller annan linje, vars kurs upptager latin i större eller mindre omfattning.

Om gymnasiereformens förväntade

innebörd i denna del enligt föreliggan- de auktoritativa uttalanden är följande att anteckna.

Det får anses avgjort att gymnasiet skall vid sidan om latin- och reallinjen innehålla jämväl en tredje, s. k. allmän linje. Dennas kurser äro avsedda att bli så utformade, bl. a. genom stark tonvikt på historia och samhällslära samt på moderna språk, att linjen skall bli en lämplig förberedelse för juridiska och samhällsvetenskapliga universitetsstu- dier. Vad särskilt angår latinet skulle enligt det av skolkommissionen fram- lagda nordhultska förslaget (SOU 1948:27, s. 299) latinlinjen och den allmänna linjen sammanfalla t. o. m. klass 10, i vilken klass studiet av latin skulle börja. Den allmänna linjens ele- ver skulle härigenom få en nybörjar- kurs i latin men icke mer.

I sitt utlåtande över skolkommissio- nens förslag har skolöverstyrelsen i frå- ga om en sådan kurs uttalat att den å ena sidan skulle innebära en belastning av timplanen, som måste göra det svå- rare att tillgodose de blivande klasslä- rarnas utbildningsbehov, men å andra sidan göra linjen mera användbar som grund för samhällsvetenskapliga och juridiska studier och att frågan huru- vida en latinkurs skulle upptagas på (len allmänna linjen förty i viss mån vore beroende av kommitténs blivande för- slag. Överstyrelsen uttalar sålunda att, därest kommittén skulle finna att stu- dierna för juris kandidatexamen kunna grundas å en latinkurs av den begrän- sade omfattning, som det nordhultska förslaget innefattar, detta vore ett så tungt vägande argument för alternati- vet med latin, att det måhända bleve bestämmande för prövningens slutliga utgång (SOU 1949: 35 s. 88).

Även i propositionen lämnas frågan om latinets ställning å den allmänna linjen öppen. Departementschefen utta-

lar sålunda, att det först när tim— och kursplaner äro utarbetade, så att latin— kursens värde kan vägas mot de stu- dier i andra fack, som den kommer att undantränga, är möjligt att träffa ett avgörande på denna punkt. (K. prop. 1950: 70 s. 509).

I skrivelse till skolöverstyrelsen den 21 december 1950 uttalade sig kommit- tén närmare angående behovet av för- kunskaper för juridiska studier, bl. a. i fråga om insikter i latin. Härvid fram- höll kommittén att vedertagen juridisk terminologi vore starkt uppblandad med latinska ord. Detta gällde redan svensk juridisk litteratur; och inom så gott som all främmande juridik använ- des latinsk terminologi. Av olika skäl, delvis sammanhängande med den nuva- rande juristutbildningen, hade svenska jurister alltför ringa kontakt med ut- ländskt rättsliv och däri aktuella pro- blem samt med utländsk juridisk litte- ratur, om man bortser från våra nordis- ka grannländer. Det skulle därför vara högst beklagligt om bristen på latin- kunskaper hos det övervägande antalet studerande skulle bidraga till att än mera isolera svensk juridik från rätten och rättsvetenskapen i främmande län- der.

I fråga om den erforderliga omfatt- ningen av insikter i latin förklarade kommittén att _ även om kunskaper av den omfattning, som meddelas å la- tinlinjen vore att föredraga *— likväl kunskaper av ett mera reducerat om- fång kunde vara till fyllest, blott un- dervisningen inriktades på att meddela sådana insikter i terminologiskt latin, som framdeles skulle bli av omedelbar nytta vid bl. a. juridiska och i någon mån samhällsvetenskapliga universitets— studier. Kommitténl) anförde härom vi— dare:

1En ledamot (hr von Hofsten) var av skiljaktig mening.

önskvärt synes därför att på den allmän— na linjen antingen ämnet latin erhåller en från latinlinjens kurs helt självständig kurs med ett mindre timantal under flera är eller ock, om det anses oundgängligt att första årets kurs är gemensam för de båda linjerna, att denna påbygges med en spe- ciell kurs av mindre omfattning under föl- jande år. På sådant sätt förvärvade latin— kunskaper synas utgöra en tillfredsställan— de förutsättning för juridiska studier. Där— est den allmänna linjen däremot kommer att upptaga alltför litet latin eller helt salma detta ämne, torde det ej kunna und— vikas att för dem, som efter studentexamen ämna påbörja juridiska studier kräva en särskild kurs i terminologiskt latin. Om emellertid det stora flertalet juris stude- rande a (latinlinjen eller) allmänna linjen erhållit tillräckliga kunskaper i latin, synes det icke erforderligt att kräva några latin- studier av det mindre antal juris studeran- de, som blivit studenter a reallinjen och där förvärvat vissa andra insikter, som icke äro utan värde för juridiska studier.

Enligt skolöverstyrelsens ovannämn— da den 15 november 1952 framlagda förslag till en provisorisk gymnasiere— form skall latin förekomma endast på latinlinjen. Den allmänna linjen föror- das skola från början utgöra en själv- ständig linje. Det tidigare förslaget, en- ligt vilket allmänna linjens elever till en början skulle läsa latin gemensamt med eleverna å latinlinjen, har icke an- setts lämpligt. Man torde därför med stor sannolikhet kunna räkna med att den allmänna linjen helt kommer att sakna latin.

Utgår man härifrån kommer ett krav på studentbetyg i latin att innebära ett krav på studentexamen på latinlinjen eller på komplettering i latin enligt denna kurs. Det måste antagas att upp— ställande av ett sådant krav skulle för- anleda att en betydande del av de gymnasieelever, som avse att efter stu- dentexamen studera juridik, komme att välja latinlinjen, men liksom för när- varande skulle komplettering bliva nöd- vändig i ett mycket stort antal fall.

Ett krav på studentbetyg i latin på— yrkas alltjämt från skilda håll. I skri- velse till kommittén i mars 1949 har Svenska klassikerförbundet anfört föl- jande.

Ett slopande av kravet på förkunskaper i latin för blivande jurister skulle med nu- varande läroverksorganisation, som torde komma att i viss utsträckning bestå ännu åtskilliga år framåt, sannolikt inom kort leda till att huvudparten av de juridiska studerandena komme att rekryteras av stu— denter från reallinjen _ _ _; flertalet av dessa studenter komme att salma en gymnasieutbildning, som både för deras omedelbara juridiska studier och för deras framtida verksamhet måste betraktas som i hög grad värdefull. Vad studiet av det latinska språket, latinlinjens centrala äm— ne, framför allt skänker en blivande jurist, kan kortast sammanfattas i följande tre satser:

1. det tränar och skärper formsinnet;

2. det underlättar och stöder inlärandet av de moderna språken, framför allt frans— kan och engelskan;

3. det möjliggör en klar och säker för- ståelse av den juridiska terminologien.

Av dessa tre bildningsmoment äro givet— vis det första och det sista av särskild be— tydelse för blivande jurister; men även goda kunskaper i de moderna språken höra, om de också måhända icke äro i samma grad nödvändiga för juridiska stu— dier som för flertalet andra akademiska studier, självfallet till en jurists allmänna utbildning. Med styrka har detta framhål— lits vid de juridiska fakulteternas konfe— rens i Uppsala 17 19 sept. 1945. I detta sammanhang må påpekas, att för närvaran— de omkring 65 procent av realisterna på det differentierade gymnasiet, d. v. s. i de två högsta ringarna, endast läsa ett modernt språk, engelska, och blott ett litet antal samtliga tre moderna språken, medan av latinarna på samma gymnasiestadium om- kring 75 procent studera samtliga dessa språk och blott ytterst få begränsa sig till ett modernt språk, franska.

Beträffande den allmänna linjens lämplighet att förbereda för juridiska studier syntes denna enligt förbundets mening, även bortsett från latinet, i språkligt hänseende bli underlägsen den blivande latinlinjen. Avgörande för

denna uppfattning vore dock en annan omständighet:

Vad som emellertid framför allt gör denna gymnasieutbildning betänklig som basis för såväl juridiska som andra aka- demiska studier, är, att erfarenheter från vårt eget land och från våra grannländer av en tredje gymnasielinje tala för att den- na linje i stor utsträckning kommer att väljas av de ur teoretisk begåvningssyn- punkt svagare eleverna. Det kan icke vara något universitetens och högskolornas in— tresse att medverka till en utveckling, som skulle underlätta denna elevkategoris till- träde till akademiska studier och därmed äventyra den utbildning, som dessa avse att giva.

Med stöd av det ovan anförda vill Sven— ska klassikerförbundet förorda. att de nu— varande fordringarna på latinkunskaper för juridiska studier bibehållas, då ett slo— 'pande av desamma enligt förbundets upp-

fattning skulle tillföra de juridiska fakul— teterna ett elevmaterial med sämre förut— sättningar för rättsvetenskapliga studier och ur allmänna synpunkter innebära en försvagning av juristutbildningen.

De sålunda anförda skälen för att bi- behålla ett krav på studentbetyg i latin såsom behörighetsvillkor för juridiska studier ha vid skilda tillfällen fram- förts även från andra håll. Kommittén får om dem för sin del uttala följande.

Då man gör gällande att godkänt stu— dentbetyg i latin skulle erbjuda garan- tier för en någorlunda god studiebegåv- ning, överhuvud eller särskilt i fråga om juridik, synes man befinna sig på ganska osäker grund. I regel torde den som visat god förmåga att studera andra ämnen å gymnasiet, bl. a. reallinjens ämnen, vara väl skickad att studera ju- ridik. Gymnasiestudier i alla ämnen, som i högre grad kräva intellektuell aktivitet, såsom samtliga skrivämnen, oavsett å vilken linje de äro att finna, äro av betydelse i detta hänseende.

Det vore ogynnsamt, om ett krav på latinbetyg skulle avskräcka de allra flesta blivande jurister från att å gym-

nasiet välja den allmänna linjen vilken i flera hänseenden kommer att meddela nyttiga förkunskaper för juridiska stu- dier. Och det bör framhållas att ett la— tinbetyg som efter särskild undervis- ning erhållits genom komplettering av en tidigare studentexamen saknar varje 'ärde som kriterium på en högre all- män studiebegåvning.

I sin mera tillspetsade form, såsom i klassikerförbundets skrivelse, innebär det ifrågavarande argumentet ett under- kännande av den allmänna linjen såsom grundval för akademiska studier över— huvud. Det kan emellertid icke påstås att en genomsnittlig student å allmänna linjen kommer att ha sämre studieförut- sättningar än en svag latinstudent, ej heller att juridiska studier kräva högre allmän begåvning än akademiska stu- dier i allmänhet. Alltför svaga studen- ter, oavsett vilken gymnasielinje de till— hört, böra visserligen om möjligt av- hållas från juridiska såväl som andra universitetsstudier, men detta kan icke på ett tillfredsställande sätt ske genom krav på studentbetyg i något visst ämne.

Av jämförelsevis allmän natur är även påståendet att latinstudiet tränar och skärper formsinnet. Härvid torde främst avses förmågan att i skriftbbe— handla svenska språket. Allt som kan göras för att främja en bättre språkbe— handling eller i varje fall motverka en fortgående försämring av språkbehand- lingen bland dem, som erhållit högre skolbildning, är förvisso tacknämligt. Det torde emellertid förhålla sig så, att vad som för språkbehandlingen är av värde är en längre tids sysslande med främmande språk överhuvud och med modersmålet, under god ledning. Kom— pletteringsstudier i latin lära härutin— nan vara tämligen betydelselösa.

Det anföres vidare, att latinet under— lättar och stöder inlärandet av de mo— derna språken, framförallt engelskan

och franskan. Härcmot är intet att er- inra. Emellertid kan det icke påstås att en för akademiska studier i juridik eller för juridisk verksamhet tillfredsställan- de kännedom om dessaspråk icke skulle kunna förvärvas utan en omväg över latinet. Behovet av kunskaper i moder- na språk för jurister är visserligen på- tagligt, såsom nedan vidare utföres, men det kan icke göras gällande att det för dem skulle vara större än för flertalet som studera vid universitet. Bland dessa äro sedan länge många i saknad av alla latinkunskaper.

Slutligen framhålles latinkunskapers betydelse för tillägnelse av den juridi- ska terminologien. Kommittén kan helt ansluta sig till detta argument. Det ju- ridiska språket är av ålder starkt in— sprängt med ord av latinskt ursprung. Detta gäller i än högre grad vissa främ- mande länders juridik. Innebörden av sådana termer blir svårtillgänglig och kan lätt missförstås av den som helt saknar kunskap i latin. Denne kan kom- ma att använda sådana termer i oriktiga sammanhang eller med felaktig betydel- se samt därigenom vålla missförstånd. Ett korrekt tillägnande av termernas be- tydelse i svensk juridik måste också mö- ta större svårigheter och bli mera be— tungande för en studerande som helt saknar inblick i deras allmänna språk- liga innebörd.

Behovet av Vissa vom ock blygsamma kunskaper i latin gör sig gällande redan vid början av studierna i juridik, då den studerande gör bekantskap med den juridiska begreppsbildningen, vil- ken för honom i allmänhet utgör nä- got helt nytt. Inträngandet däri försvå- ras om han också har att övervinna rent språkliga hinder. Vidare må erin- ras om att vissa studier i romersk rätt komma att ingå i ämnet rättshistoria. Här är användning av ett stort antal termer oundgängligt.

övriga

latinspråkliga

Kunskaper i latin underlätta därför i hög grad detta studium och göra det mera fruktbärande för de kommande studierna i inhemsk rätt.

Vidare må i detta sammanhang upp- märksammas, att enligt den av kom- mittén föreslagna studieordningen de två sista terminerna skola ägnas åt me- ra självständiga och fördjupade studier med syfte att bibringa de studerande förmåga av juridisk metod. Härvid skola de studerande författa och vid semina- rier framlägga uppsatser över rättsve- tenskapliga temata. För att uppsatserna skola kunna ligga på någorlunda hög nivå är det nödvändigt att de stude- rande utnyttja icke blott juridiska läro- och handböcker utan även mono- grafier. Härvid böra icke enbart arbe- ten av svenska författare komma ifråga. På många områden måste den studeran- de begagna sig av utländskt juridiskt material. I detta äro latinska termer och sentenser mer vanligt förekommande än i svensk lagstiftning och litteratur. För den, som helt saknar kunskaper i latin, komma därför stora delar av framför allt den franska och anglosachsiska ju- ridiska litteraturen att bliva svårtill- gängliga. Om den studerande under de fördjupade studierna ej skulle vara i stånd att tillägna sig innehållet i en svensk eller utländsk monografi eller handbok, där den sedvanliga latinska terminologien användes, måste det så- gas att hans juridiska studier förfelat en viktig uppgift även med hänsyn till många sidor av praktiskt juridiskt ar- bete.

Av olika skäl, delvis sammanhängan— de med den nuvarande jurisutbildning- en, ha svenska jurister oftast alltför ringa kontakt med utländskt rättsliv och däri aktuella problem samt med utländsk juridisk litteratur, om man bortser från våra nordiska grannländer. I främmande länder har rättsutveckling-

en på många områden gått snabbt fram— åt i delvis nya banor. Länder, vilkas praxis och doktrin tidigare föga upp- märksammats, ha fått allt större bety- delse i den internationella samfärdseln. litt starkt ökat intresse för internatio- nell samverkan har framträtt inom skil- da rättsområden. Det skulle då vara be- klagligt om bristen på latinkunskaper hos det övervägande antalet juris stu- derande skulle bidraga till att än mera isolera svensk juridik från rätten och rättsvetenskapen i främmande länder.

De skäl, som bruka anföras mot ett krav på latinbctyg, torde vara välkända. Rekryteringsbasen blir alltför snäv. Det är nyttigt att bland juristerna finnas personer med skilda anlag och intresse— riktningar, vilka föranlett dem att välja skilda linjer på gymnasiet. Vid den tid- punkt, då valet av en viss linje för gymnasiestudierna sker, ha de stude- rande i många fall icke klart för sig, vilken bana de efter avlagd studentexa- men skola välja. Valet av gymnasielinje sker därför ofta utan tillräckligt sam- manhang med det slutliga valet av lev- nadsbana och influeras av faktorer, som äro utan betydelse för det senare valet. Ur såväl allmän som enskild synpunkt är det en olägenhet att tillträdet till juridiska studier för ganska talrika stu- denter försvåras genom krav på kom— plettering i latin.

De för komplettering erforderliga stu- dierna förläggas i regel till universite— tet och påbörjas ungefär samtidigt med de juridiska studierna. Komplettering- arna äro tidsödande och kostsamma och förlänga studietiden för juris kandidat- examen. För många studerande verka kompletteringsstudierna störande på de juridiska studierna och leda lätt till att de ej förmå följa studieplanen. Kom- pletteringsstudier ha i regel ej alls lika stort värde som ett normalt skolstudium av latin. Härtill bidrager i hög grad

den korta tid, varmed den studerande sysslar med ämnet, ävensom de yttre förhållanden i övrigt under vilka kom- pletteringsstudiet bedrives.

Efter övervägande av de i olika rikt- ningar anförda skälen vill kommittén uttala att kunskaper i latin obetingat äro av nytta för juridiska studier. Här- vid avses väsentligen gymnasiestudier i ämnet. De insikter i latin, vilka kun- na förvärvas genom konlpletteringsstu- (lier vid universiteten, äro i regel av betydligt mindre värde. Det kan emel- lertid icke göras gällande att insikter i latin äro alldeles nödvändiga för stu- diuln av juridik. Enligt nuvarande stu- dieordning avlägges sålunda i många fall juris kandidatexamen av studeran— de, som bland annat på grund av erhål— len dispens icke uppfylla kravet på be- tyg i latin. Såsom i det föregående un- derstrukits har emellertid en fullstän- dig frånvaro av insikter i latin den olä- genheten att de studerande får svårt att fatta innebörden i juridiska termer av latinskt ursprung samt riktigt använda dessa. Detta förhållande motiverar en— ligt kommitténs mening att krav upp- rätthålles på vissa kunskaper i latin. Å andra sidan kunna dessa fylla sin upp- gift även om de ha karaktär enbart av insikter i vad man brukar kalla termi- nol—ogiskt latin.

Det är sannolikt att i en framtid en avsevärd del av de studenter, som börja juridiska studier, kommer att ha avlagt studentexamen å den allmänna linjen. Till juridiska studier kommer vidare att söka sig ett antal latinstudenter och ett mindre antal realstudenter. Om på den allmänna linjen kunde beredas utrymme för en självständig kurs i latin skulle kommittén kunna avstå från att fordra några latinstndier av det mindre antal realstudenter, som påbörja juridiska stu- dier, enär i sådant fall det stora fler— talet juris studerande skulle komma att

besitta för sådana studier tillräckliga insikter i latin.

Då emellertid, såvitt nu kan bedömas, det framtida gymnasiet kommer att in- rymma latin endast å latinlinjen har kommittén, såsom ovan uttalats, icke ansett det kunna undvikas att för dem, .som icke avlagt studentexamen å latin- linjen, fordra en särskild kurs i termi- nologiskt latin för juris studerande.

En sådan kurs bör enligt kommitténs uppfattning kunna vara avsevärt kor- tare än de nuvarande kompletterings— kurserna i latin för juris studerande. Docenten vid Lunds universitet G. Bendz, vilken under flera år lett så- dana kompletteringskurser, har förkla- rat att det borde vara möjligt att åstadkomma en specialkurs för juris studerande om lägst 40 timmar. Latin- undervisningen skulle härvid läggas så att den direkt toge sikte på det för en jurist närmast nödvändiga och önsk- värda. Kursen borde enligt kommitténs mening innehålla en genomgång av några huvudpunkter av den latinska grammatiken samt vanligt förekomman- de ord och fraser av juridisk betydelse.

Någon lärobok eller handbok för en kurs av ovan angivet slag finnes för när- varande icke. En sådan bör emellertid kunna utarbetas av en kursledare i sam- råd med lärare inom juridisk fakultet.

Betyg i andra skolämnen?

Vad de moderna språken, engelska, tyska och franska beträffar, äro insik- ter häri av värde på många områden av samhällslivet. För akademiska stu- dier över huvud äro goda språkkunska- per av största betydelse och i de flesta fall nödvändiga. Från universitets- och fackhögskolehåll har nästan enstämmigt krävts att gymnasiet bättre skall tillgo- dose språkutbildningen för de elever,

som ämna fortsätta med högre teore- tiska studier. Även om det enligt nuva- rande ordning i enstaka fall varit möj- ligt för personer, vilka erhållit dispens från kravet på studentexamen, att utan kunskaper i främmande språk avlägga juris kandidatexamen (eller annan aka- demisk examen), kan det icke vara rik— tigt att till utgångspunkt för rätten här- till taga det minimimått av kunskaper utan vilka det icke är praktiskt möjligt att avlägga juris kandidatexamen. Ut- gångspunkten bör i stället vara den bild- ningsnivå, som är erforderlig för själv- ständigare studier och gör det möjligt för den studerande att åtminstone nå- gorlunda tillgodogöra sig lagstiftning och juridisk litteratur på de tre kultur- språken engelska, tyska och franska och att använda sådana källor i sin senare praktiska verksamhet.

Med kommitténs förslag till studie- ordning gör sig behovet av goda språk- kunskaper än mer gällande än för när- varande. Vid behandlingen av frågan om behovet av insikter i latin för juri— diska studier har framhållits betydelsen av att de studerande under fördjup- ningsstudierna äro i- stånd att använda och tillgodogöra sig innehållet i ut— ländska juridiska arbeten. För ett något djupare inträngande i ett juridiskt spörsmål är det nödvändigt att de stu- derande kunna förskaffa sig kännedom om huru samma problem behandlas i främmande rätt. En ofta upprepad an- märkning mot den nuvarande juristut— bildningen är för övrigt att den är allt- för ensidigt nationell. Skall en ändring härutinnan kunna åstadkommas, måste de blivande juristerna redan under stu- dietiden erhålla tillräcklig träning i att begagna främmande juridisk litteratur.

För närvarande kräves Vidare god- känt studentbetyg i filosofi och historia för juridiska studier.

I skolämnet filosofi ingår några hu-

vudpunkter av psykologien, logiken samt filosofiens historia, vilka samtliga äro av värde vid bedrivande av studier i juridik. Huvudvikten av undervisning- en i detta ämne lägges numera på psy- kologlen. Insikter häri äro av värde för de juridiska studierna, icke minst med tanke på de blivande juristernas verk- samhet som domare, åklagare, advoka- ter eller förvaltningstjänstemän. I det föreslagna examensämnet straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper ingår bland annat viss undervisning i rättspsyko- logi. För studict härav är det angeläget att de studerande redan före de juri— diska studiernas början besitta grund— läggande insikter i allmän psykologi. Beträffande slutligen historia torde någon närmare motivering för betydel- sen av insikter i detta ämne för juri- diska studier vara överflödig. För stu- diet av rättshistoria är det nödvändigt att den studerande äger kännedom om den allmänna historien, såväl den sven- ska som den utländska. Studiet av rätts- historia bildar sedan i sin tur bakgrun- den till studiet av de positivrättsliga ämnena. Bristande insikter i historia komma därför att inverka menligt på kvaliteten av de juridiska studierna. Enligt skolöverstyrelscns förslag den 15 nov. 1952 skola de tre viktigaste mo- derna språken i större eller mindre om— fattning studeras å samtliga tre gymna— sielinjer. Å de linjer, där språkunder- visningen är mera begränsad, nämligen ä reallinjen och den allmänna linjens sociala gren, kommer alltid ett språk, engelska, att föras upp i studentexamen, och ännu ett språk att föras upp i näst högsta ringen. Historia med samhälls— lära kommer att studeras å samtliga gymnasielinjer t. o. m. högsta ringen. Filosofi blir obligatoriskt i näst högsta ringen på samtliga grenar. I högsta ring- en skall ämnet i princip vara obligato- riskt på latinlinjen och på den allmänna

linjen; möjlighet till bortval kommer emellertid att föreligga.1 '

Gällande regler för studentexamen innebära bl. a. att en studerande kan vara underkänd i ett ämne under för— utsättning att han i stället äger viss kom- pensation i andra ämnen. Om en stu- dent sålunda skulle vara underkänd i ett modernt språk, historia eller filo- sofi, skulle man kunna ifrågasätta att för tillträde till juridiska studier kräva komplettering till godkänd i det ifråga- varande ämnet. Emellertid må man läg— ga märke till att om en student under- känts i ett i examen ingående ämne, han icke därför saknar alla kunskaper i detsamma; han har studerat och er- hållit undervisning i ämnet under flera år.

På grund av det anförda saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att längre uppställa fordran på godkänt studentbetyg i vissa ämnen. Oavsett å vilken linje eller gren studentexamen kommer att avläggas å det framtida gymnasiet synas de insikter i fråga om främmande språk, historia och filosofi, som de studerande därvid bibringas, vara tillräckliga för juridiska studier. Kommittén får sålunda föreslå, att be— hörighct att avlägga juris kandidatexa— men skall tillkomma envar, som avlagt studentexamen.

Med detta ståndpunktstagande har kommittén icke tagit ställning till spörs— målet om de krav som i fråga om in- sikter i särskilda skolämnen böra upp- ställas för dem, som erhålla tillträde till juridiska studier utan att ha avlagt studentexamen. Det ankommer icke på kommittén att framlägga förslag i denna fråga, som är föremål för särskild pröv-

1 Enl. ett tidigare av skolöverstyrelsen utarbetat förslag skulle filosofi studeras å samtliga gymnasielinjer t. o. m. högsta ringen. Kommittén har icke varit i tillfälle att taga ställning till det förändrade läget i fråga om ämnets ställning på gymnasiet.

ning. Kommittén vill dock starkt fram- hålla att när den icke velat uppställa krav på godkänt studentbetyg i vart och ett av ovannämnda ämnen, detta icke

får tagas till intäkt för att de, som icke avlagt studentexamen, skulle kunna fri- tagas från att visa insikter i dessa äm— nen, motsvarande en students.

Kap. 1 0. Studiegången

Vid behandlingen av juris kandidat- examens utformning ha redovisats de skäl, som tala för en studieordning med tre delar, vilka bygga på varandra. Ord- ningsföljden de olika delarna emellan torde icke fordra någon ytterligare mo- tivering. Angående den ordning, i vil- ken de särskilda ämnena böra studeras, får kommittén anföra följande.

Enligt kommitténs uppfattning bör ämnenas ordningsföljd vara i huvudsak fixerad. Kunskapsfordringarna i varje särskilhämne bör givas en sådan ut- formning, att de olika ämnena på ett organiskt sätt bygga på och komplettera varandra. Sker detta måste tydligen de studerande läsa ämnena i den sålunda förutsatta tidsföljden.

Avvikelser från den normala tidsfölj- den kunna göra det nödvändigt att för tentamen i ett ämne, som tages för ti- digt, inlära vissa delar av vad som ford— ras i ett annat ämne, eller också med- föra ett dåligt studieresultat i det först— nämnda ämnet. Genom dylika rubbning- ar kan tydligen uppkomma risk för att den beräknade normaltiden för hela examen överskrides. Det ligger i de studerandes eget intresse att den stu- dieordning, som anses lämpligast, i vä- sentliga delar erhåller obligatorisk ka- raktär.

En sådan studieordning leder till att de studerande vid studiet av ett ämne komma att besitta i det närmaste sam- ma förkunskaper på grund av avlagda tentamina i tidigare i studieordningen upptagna ämnen. Härigenom underlät- tas undervisningen väsentligt för lära- ren. Om de studerande skulle befinna

sig på skilda stadier torde det för lä- raren bliva nödvändigt att göra utvik- ningar åt olika håll för att samtliga åhö- rare skola kunna förstå och följa un- dervisningen. Sådana utvikningar bli även erforderliga vid författandet av lä— roböcker. Vad nu sagts har också viss betydelse för att man vid tentamen skall kunna bedöma de studerandes presta- tioner.

En ytterligare fördel med en fixerad studieordning blir att den kommer att verka stimulerande på de studeran- de att bedriva sina studier med tillräck- lig energi. Den som icke gör detta riske- rar att bli underkänd i tentamen och får i sådant fall svårare att på nytt kom— ma i takt med studieordningen än un- der nuvarande förhållanden, då han har möjlighet att övergå till ett annat ämne och även tentera däri utan att ha blivit godkänd i det förut lästa. Den nuvaran- de ordningen kan härutinnan synas in- nebära en lättnad, men det slutliga re— sultatet av sådana avvikelser torde i all- mänhet bli en onödig förlängning av studietiden.

När en fast ordningsföljd mellan äm— nena föreskrives måste man emellertid räkna med att åtskilliga studenter icke eller endast ofullständigt kunna anpassa sina studier efter densamma. Dels kun- na de förlora tid genom att misslyckas i tentamen, dels kan det förekomma, att de börjat sina studier på annan tid än den i studieordningen förutsatta eller att avbrott i studierna förorsakas av värnpliktstjänstgöring, sjukdom o. dyl. För att förebygga mer avsevärd olä— genhet av sådana förhållanden föreslår

kommittén att i flertalet ämnen fullstän- (lig undervisning skall meddelas varje termin (dubblering). Genom denna dubblering av undervisningen kommer antalet elever vid kurser och övningar att kunna nedbringas till en rimlig om- fattning. Detta är av utomordentlig be- tydelse för undervisningens effektivitet såsom i det följande närmare utvecklas.

Från angivna utgångspunkter har kommittén funnit sig böra föreslå föl- jande studiegång (normalplan) för juris kandidatexamen. Normalplanen utgår från att den studerande påbörjar sina studier en hösttermin.

'l'erutinExamensämne eller kurs iStäéiåäig 1 h Propedeutisk kurs .............. 10 Ekonomisk samhällskunskap . . . . 10

2v Rättshistoria .................. 10 Statsrätt med folkrätt .......... 10

311 Civilrätt I .................... 20 4 v Civilrätt II med internationell pri—

vaträtt ........................ 20 5 h Straffrätt med juridiska hjälpve- tenskaper ...................... 20 6 v Processrätt .................... 12 F inansrätt ..................... 8 7 h Förvaltningsrätt ................ 12 Allmän rättslära .............. 8 8 v Civilrätt ....................... 20 011 Valfritt juridiskt ämne ........ 20

Kurs i ekonomisk redovisning be- vistas under någon av 1—5 termi- nerna.

1Det har ansetts bidraga till åskådlighe- ten att angiva studietiden för de särskilda ämnena i veckor. I den föreslagna författ- ningsbestämmelsen, 7 5, har emellertid i överensstämmelse med vedertaget bruk an— vänts termin eller viss del av termin såsom mätt på studietiden. Båda heräkningssätten avse den tid, som anses behöva användas till effektivt studiearbete såväl genom föl- jande av undervisning som genom egna stu— dier. Denna tid sammanfaller alltså icke med den tid, under vilken undervisning i ämnet äger rum. Undervisningstiden kan vara kortare än studietiden. Den kan också vara längre, nämligen om undervisningen måste löpa parallellt för två mindre ämnen.

Det har antagits att studietiden per ter- min i verkligheten är och bör vara något längre än terminernas statutenliga omfatt- ning av sammanlagt åtta månader årligen.

Studierna böra normalt inledas med den propedeutiska kursen. Det har emel— lertid ej ansetts nödvändigt att före— skriva genomgång av denna kurs såsom betingelse för tentamen i vart och ett av examensämnena. I ekonomisk sam- hällskunskap och i statsrätt med folk- rätt synes tentamen kunna medgivas även om den studerande ännu ej genom- gått den propedeutiska kursen, ehuru en sådan ordningsföljd icke är att anbe- falla. Före tentamen i rättshistoria samt i andra och tredje delens ämnen måste den propedeutiska kursen vara genom— gången.

Även den kurs i terminologiskt latin, som fordras av vissa studerande bör lämpligen förläggas till studiernas bör- jan. Dock synes en viss frihet i denna del böra medgivas de studerande. Kom- mittén föreslår endast att ifrågavarande prestation skall vara fullgjord före ten- tamen i något av andra delens ämnen. Det bör emellertid framhållas, att kur- sen lämpligen genomgås så tidigt som möjligt och helst före studiet av rätts- historia. En sådan ordning torde av flertalet befinnas mest fördelaktig även om den icke göres obligatorisk.

Vad beträffar ordningen efter prope- deutiska kursen mellan examensämnena i första delen har det synts lämpligt att låta ämnet ekonomisk samhällskunskap, som ej kräver några juridiska förkun—

En ledighet av fyra månader per år torde enligt numera rådande uppfattning och vanligt bruk få anses alldeles för rikligt tilltagen. Av de akademiska lärarna använ- das ferierna i stor utsträckning till veten- skapligt arbete (forskning, förberedande av undervisning, vetenskapliga resor) och i viss omfattning även till examination. Det normala bör vara att även de studerande till studiearbete använda någon del av de eljest orimligt långa ferierna. Universitets— beredningen (SOU 1949:54, s. 28) beräk- nade en sådan studietid av tio månader per år. Kommittén har ansett försiktigheten bjuda, att endast räkna med en tid av 91,14 månad elle1 40 veckor.

skaper, komma först. Beträffande ord- ningsföljden mellan rättshistoria och statsrätt med folkrätt kunna måhända delade meningar råda. Som statsskic- kets och förvaltningens historia väsent- ligen skola behandlas i ämnet rätts- historia tala emellertid övervägande skäl för att detta normalt studeras först. Emellertid synes denna ordningsföljd icke vara så nödvändig, att dubblering av undervisningen i statsrätt med folk- rätt skulle behöva anordnas för dem som börja sina studier ell vårtermin. Ej heller synes undervisningen i ekono- misk samhällskunskap behöva dubble- ras. Dcn som börjar en vårtermin bör lämpligen inhämta ämnena i följande ordning: propedeutisk kurs, statsrätt med folkrätt, rättshistoria och ekono- misk samhällskunskap.

I fråga om ordningsföljden mellan ämnena i examens andra del kräver de båda civilrättsämnenas placering icke någon kommentar. Civilrättens ställning som det centrala juridiska ämnet gör det naturligt att de positivrättsliga stu- dierna inledas med civilrätt. Förlägg- ningen av straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper närmast efter civil- rätten sammanhänger främst med äm- nets ställning i förhållande till åter- stående ämnen, särskilt processrätt. Den nu angivna ordningsföljden mellan ci- vilrätt och straffrätt överensstämmer med de studieplaner, som för närva- rande finnas intagna i fakulteternas stu- diehandböcker. I dessa handböcker upptages däremot förvaltningsrätt efter straffrätt, medan i förslaget processrätt placerats efter straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper och förvaltningsrätt efter processrätt (som närmast följes av finansrätt).

Enligt kommitténs mening tala över- vägande skäl för den föreslagna ord- ningen mellan ämnena. Det måste så- lunda betraktas som en fördel att de

s.k. domstolsjuridiska ämnena civilrätt, straffrätt och processrätt studeras i ett sammanhang på grund av det nära sam- bandet dem emellan. Vid studiet av straffrätt inhämtas dessutom insikter i vissa hjälpvetenskaper icke blott till straffrätt utan även till processrätt, var- för detta ämne lämpligen bör följa ome- delbart efter studiet av straffrätt. Här- till kommer att studiet av straffpro- cessen rimligen bör föregås av studier i straffrätt.

Om hänsyn tages till ämnenas omfång, är i fråga om femte och sjätte termi- nerna den senare något tyngre belas- tad än den förra. Denna olägenhet torde emellertid i praktiken kunna avhjälpas på det sätt att slutet av femte terminen lämnas undervisningsfri, varigenom de studerande få tillfälle att tentera i straffrätt med juridiska hjälpvetenska- per i god tid före terminens slut. Under de därpå följande ferierna kan sedan studiet av processrätt (eller finansrätt) påbörjas.

Beträffande ordningen mellan pro- cessrätt och förvaltningsrätt medför studiet av förvaltningsrätt efter process— rätt avgjorda fördelar. Förvaltningsrät- ten är i stor omfattning en administra- tiv >>processrätt>> och bygger härutinnan i icke ringa utsträckning på de princi- per och regler, som gälla för domstols- förfarandet. Insikter i processrätt un- derlätta därför väsentligt studiet av förvaltningsrätt. Belysande är ett utta— lande av förvaltningsrättens represen- tant vid juridiska fakulteten i Uppsala att enligt hans erfarenhet de studeran- de, som inhämtat processrätt, inläsa för- valtningsrätten snabbare än studenter, som icke läst nämnda ämne, och att tidsvinsten syntes kunna uppskattas till ungefär en tredjedel.

För finansrättens placering efter pro- cessrätt och före förvaltningsrätt torde icke lika vägande skäl kunna presteras.

I annat sammanhang har framhållits att finansrättens förläggning motiverats av önskemålet att ämnet måtte placeras längre fram i studieordningen, då de studerande något mognat, och efter ci- vilrätten, som har stor betydelse för vissa delar av finansrätten. Om man där- till fasthåller vid tanken på att de dom— stolsjuridiska ämnena böra studeras i ett sammanhang måste ämnet komma efter processrätt. Vad den inbördes ord- ningen mellan finansrätt och förvalt- ningsrätt beträffar, så omfattar förvalt- ningsrätten även taxeringsprocessen. Då de materiella bestämmelserna i fråga om beskattning böra studeras före de processuella bör finansrätten inhämtas före förvaltningsrätten.

Att den allmänna rättsläran måste ut- göra det inledande ämnet i tredje delen torde vara tämligen uppenbart. Först sedan den studerande förvärvat den kännedom om rättsvetenskapens all- männa frågeställningar och erhållit den handledning i rättens användning, som undervisningen i allmän rättslära avser att bibringa, torde han vara i stånd att med framgång ägna sig åt mera för- djupade juridiska studier. Om den stu- derande därefter först fördjupar sig i civilrätt eller i det valfria ämnet torde ur studiesynpunkt icke spela någon av- görande roll. Normalt torde det dock vara mest fördelaktigt om han väljer civilrätt först. Härför talar att den juri- diska systematiken är bäst utvecklad inom civilrättsområdet och att den stu— derande under sina tidigare studier äg- nat den mesta tiden åt" detta ämne.

Även om en mera fixerad studieord- ning enligt kommitténs uppfattning

medför övervägande fördelar ur studie- synpunkt kunna likväl många gånger i det enskilda fallet vissa olägenheter vara förenade därmed. Det har därför ansetts nödvändigt att tillåta en viss valfrihet. I fråga om ordningsföljden

mellan ämnena i första delen är, som ti- digare framgått, valfriheten mycket stor. Vid studiet av andra delens ämnen, då det positivrättsliga stoffet väsentli— gen skall inhämtas, är det däremot av tidigare anförda skäl mera angeläget att ämnena inhämtas i en viss ordning.

De ämnen i andra och tredje delen, i fråga om vilka avvikelse från den an— givna normalplanen ansetts böra tillå- tas, äro finansrätt, allmän rättslära samt civilrätt i tredje delen och det valfria ämnet.

Angående finansrätten föreslås att ämnet, som normalt studeras efter pro- cessrätt och före förvaltningsrätt, i stäl- let skall kunna inhämtas under vilken som helst av 5—8 terminerna, d. v. s. tidigast efter civilrätt II med inter- nationell privaträtt och senast före den sista fördjupningsterminen. För den som på grund av underkända ten- tamina, sjukdom, militärtjänstgöring eller av annan anledning icke kunnat följa studiegången, är det angeläget att ett mera rörligt ämne finnes att tillgå, så att han icke ytterligare försenas i sina studier. I viss män kan allmän rättslära fylla samma funktion. Det fö— reslås sålunda att studiet av detta ämne skall kunna förläggas tidigast efter pro- cessrätt. Möjligheten härtill samman- hänger nära med frågan om och i vad mån tentamen i civilrätt i tredje delen skall få avläggas före avslutandet av samtliga ämnen i andra delen.

Kommittén är för sin del övertygad om att det ur studiesynpunkt är fördel- aktigast att fördjupningen i civilrätt icke äger rum förrän tentamen avlagts ä hela det positivrättsliga lärostoffet samt i allmän rättslära. I synnerhet från studenthåll har emellertid hävdats att det fördjupade studiet av civilrätt bor- de äga rum i omedelbar anslutning till det grundläggande civilrättsstudiet, me- dan den studerande alltjämt hade sina

kunskaper i civilrätt aktuella. Ett upp- skjutande av det fortsatta eivilrättsstu- diet skulle leda till onödig spilltid och förlänga studietiden därigenom att den studerande skulle nödgas repetera vad han inhämtat i civilrätt under det grundläggande studiet. Även av psyko- logiska skäl vore det olämpligt att läg- ga fördjupningen i civilrätt på slutet. Den studerande hade vid denna tid- punkt gått igenom hela rättsområdet och komme att betrakta civilrättsfördjup- ningen som ett onödigt påhäng, som det gällde att fortast möjligt klara av. Även om det fortsatta studiet av civilrätt nor- malt skulle äga rum efter inhämtandet av de positivrättsliga ämnena borde det vara tillåtet att få inhämta ämnet i sam- band med de grundläggande studierna i civilrätt.

För att fylla sin uppgift kan det för- djupade studiet i civilrätt enligt kom- mitténs mening icke äga rum i anslut— ning till ämnets grundläggande studium. På detta stadium besitta de studerande i regel icke tillräcklig mognad härför. De sakna vidare i det närmaste känne- dom om övriga rättsområden och äga följaktligen icke den överblick över rättsordningen, som är erforderlig för ett med framgång bedrivet mera veten- skapligt studium. Ur undervisningssyn- punkt skulle förekomsten av två olika kategorier studerande på fördjupnings- stadiet, av vilka en del just avslutat det grundläggande eivilrättsstudiet, med- föra betydande olägenheter vid anord- nandet av seminarieövningarna på grund av skillnaden i fråga om förkun- skaper och mognad hos deltagarna. För att dessa övningar skola kunna utgöra ett värdefullt moment i utbildningen är det nödvändigt att de hållas på en nå- gorlunda hög nivå, vilket icke torde vara möjligt om deltagarna utgöras av en alltför heterogen samling studerande.

Ehuru det sålunda enligt kommitténs

mening är av stor betydelse att för- djupningsstudierna komma så sent som möjligt har kommittén likväl ansett sig böra undersöka i vad mån det är möj- ligt att inom förslagets ram tillgodose intresset av en förläggning av fördjup- ningsstudiet i civilrätt i närmare anslut- ning till det grundläggande studiet av samma ämne, utan att detta skall be- höva medföra några större olägenheter. Motsvarande intresse gör sig även gäl- lande beträffande fördjupningen i val— fritt ämne.

Beträffande fördjupningen i civilrätt kan förevarande önskemål i viss mån tillmötesgås utan att grundtanken i för- slaget trädes för nära. Kommittén har sålunda ansett att civilrättsfördjup— ningen må förläggas före finansrätt och förvaltningsrätt i andra delen av exa— men. Härutöver måste uppställas krav på godkänd tentamen i allmän rättslära. En studerande, som tenterat i de båda civilrättsämnena, straffrätt med juridis- ka hjälpvetenskaper, processrätt samt allmän rättslära, skall med andra ord vara oförhindrad att studera civilrätt i tredje delen av examen samt att av- lägga tentamen i ämnet.

I jämförelse med den studerande, som följer den normala studiegången, kom- mer en studerande, som begagnar sig av den angivna möjligheten att bedriva fördjupade studier i civilrätt, att sakna betyg i finansrätt och förvaltningsrätt, vilka ämnen tillhopa motsvara en ter— mins studier. Men då han avlagt tenta— men i samtliga de för civilrättsfördjup- ningen centrala domstolsjuridiska äm- nena och i allmän rättslära torde olik— heten i förkunskaper mellan honom och dem, som följt normalplanen, icke be- höva spela någon större roll.

Även önskemålet om att få förlägga fördjupningsstudiet i valfritt ämne i närmare anslutning till det grundläg— gande studiet av samma ämne har

kommittén ansett sig kunna i begränsad omfattning tillmötesgå. Tentamen i val- fritt ämne har sålunda ansetts höra till- låtas efter det godkända tentamina av- lagts i samtliga ämnen i första och and- ra delarna av examen, med undantag av finansrätt och förvaltningsrätt, samt i allmän rättslära. Om finansrätt eller förvaltningsrätt utses som valfritt för- djupningsämne måste givetvis godkänd tentamen i samma ämne i andra delen av examen ha avlagts. Det sagda inne— bär sålunda att den soul vill bedriva för- djupade studier i straffrätt eller i pro- cessrätt, kan tidigast göra detta efter att ha avlagt godkända tentamina i civil- rätt I, civilrätt II med internationell privaträtt, straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper och processrätt i and- ra delen av examen samt i allmän rätts- lära.

Beträffande den lämpligaste place- ringen av kursen i ekonomisk redovis- ning kunna delade meningar råda. Ur flera synpunkter skulle det vara till _för- del om den kunde inhämtas redan i samband med studiet av ekonomisk samhällskunskap. Av hänsyn till finans- rätten borde kursen genomgås före eller i samband med studiet av detta ämne. Av icke ringa betydelse torde kursen vidare vara för civilrätten, sär— skilt aktiebolagsrätten.

Det har icke ansetts erforderligt att alltför noggrant bestämma under vilket

skede av studierna kursen hör genom- gås. En tillfredsställande lösning har synts vara att kursen alltid skall ha ge- nomgåtts före tentamen i straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper eller i fi- nansrätt. Enligt kommitténs uppfattning torde det dock vara att rekommendera att kursen inhämtas snarast möjligt och lämpligen påbörjas samtidigt med stu- diet av ekonomisk samhällskunskap.

Fördelarna med en fixerad studieord- ning ha tidigare framhållits. Det är emellertid givet att undantagsvis en till- lämpning av studieordningen, även med de möjligheter till valfrihet i fråga om ämnesordningcn som finnas, kan före- falla obillig och medföra avsevärda olägenheter för den studerande. Detta bör dock sällan behöva inträffa, enär undervisning i ämnena meddelas så- väl vår— som hösttermin. På grund av t.ex. sjukdom eller militärtjänstgöring kan den studerande komma i sådan otakt att han, om studieordningen skulle följas, komme att orsakas avse- värd förlust i tid och pengar. I sådana fall måste det vara möjligt att medgiva undantag från den föreskrivna studie- ordningen. Kommittén föreslår därför att från vad ovan föreslagits i fråga om förutsättningar för tentamina och om tentaminas inbördes ordning må, där särskilda skäl därtill äro, undantag medgivas av fakulteten.

Kap. 11. Undervisningen

Nuvarande förhållanden

I kap. 7 har undervisningen vid de * juridiska fakulteterna och vissa brister hos densamma något berörts. Härvid har även framhållits att de påvisade bristerna medfört avsevärda olägenhe- för den utbildningen. ter juridiska Överhuvud utgör frågan om undervis-

ningens ordnande vid de juridiska fa- kulteterna en av de allra viktigaste vid en reform av juristutbildningen.

De huvudsakliga undervisningsfor- merna vid den juridiska undervisningen liksom även inom annan akademisk un- dervisning i humanistiska ämnen ut- göras av föreläsningar och kurser samt

seminarieövningar. Ofta förekomma emellertid mellanformer, i vilka olika drag av dessa undervisningsformer kombinerats.

Mot den juridiska undervisningen så- dan den hos oss bedrives har, såsom ti- digare anmärkts, sedan länge riktats kritik. Till en början har gjorts gäl- lande, särskilt från studenthåll, att man av gammal tradition i alltför stor ut- sträckning håller fast vid katederföre- läsningar och kurser. I stället borde man i ökad omfattning låta undervis- ningen ske i form av seminarieövning- ar, där de studerande kunde få till— fälle att vara aktiva. Enligt mångas upp- fattning ägnas alltför ringa uppmärk- samhet åt att utveckla de studerandes såväl muntliga som skriftliga framställ— ningsförmäga.

Även seminarieundervisningen i de former den bedrives har emellertid kri- tiserats såsom alltför litet effektiv i nämnda hänseende. Det har Vidare med allt fog påtalats att tillgången på lämp- liga läroböcker är otillräcklig. Jämväl mot undervisningens innehåll ha an- märkningar gjorts. Än göres sålunda gällande att undervisningen icke har tillräckligt vetenskaplig karaktär, än att alltför litet utrymme under studietiden lämnas till praktiska övningar och kon- takt med det praktiska rättslivet.

Utan tvivel är den kritik, som riktats mot den juridiska undervisningen, i åt- skilliga hänseenden berättigad. Det bör därför tillses vilka orsakerna äro till dessa mindre tillfredsställande förhål— landen.

Den viktigaste orsaken är utan allt tvivel att sedan åtskilliga år tillbaka vid de juridiska fakulteterna råder en dis— proportion mellan antalet lärare och an- talet studerande, som numera torde sak— na motsvarighet vid någon annan fakul- tet, möjligen med undantag för något enstaka humanistiskt ämne. Vid Upp—

sala universitet utgjorde antalet juris studerande höstterminen 1951 omkring 625. För undervisningen av dessa stu- denter funnos åtta professorer, fem do- center och en biträdande lärare, var- jämte ytterligare två personer hade vis— sa mindre undervisningsuppdrag. Vid Stockholms högskola svarade vid sam- ma tid nio professorer, tre docenter och tre extra lärare för undervisningen av 780 studerande vid därvarande juridis- ka fakultet. I Lund utgjorde antalet juris studerande omkring 500; för un- dervisningen av dessa funnos åtta pro— fessorer, tre docenter och två biträ- dande lärare. Då doeenterna i allmänhet måste tagas i anspråk för vikariat har oftast endast en lärarkraft funnits till- gänglig för undervisningen i ett ämne.

Till jämförelse må nämnas att det i utlandet flerstädes — särskilt i Förenta Staterna med deras för effektivitet kän- da universitetsundervisning _— ofta kommer endast omkring tio studenter på en akademisk lärare; härvid märkes att man i stor utsträckning använder underordnade yngre lärare. Så gynn- samt ställda äro vissa ämnen även hos oss efter den senaste upprustningen av universiteten. Ett enda ämne som sla- viska språk förfogar vid vartdera uni- versitetet över, förutom professorn i äm— net, ytterligare sju lärarkrafter av skil- da grader. Enligt senaste uppgifter har vid det ena universitetet ingen av dessa lärare haft mer än 22 studerande att undervisa; vissa ha haft endast 2 ä 4. Detta är naturligtvis ett extremt exem— pel.

Enligt kommitténs mening innebär den vid de juridiska fakulteterna rå- dande situationen ett allvarligt missför— hållande. Om resurserna i fråga om lä- rare icke vore så otillräckliga skulle flertalet nyutexaminerade jurister stå väsentligt bättre rustade för praktisk verksamhet när de träda ut däri. Det är

icke för mycket sagt att en avsevärd förbättring av studieresultaten skulle kunna åstadkommas enbart genom en upprustning av lärarorganisationen. Etan en sådan måste alla andra refor— mer framstå såsom i det närmaste oge- nomförbara.

Den rådande lärarbristen gör sig gäl- lande vid alla former av undervisning, ehuru med olika styrka. Vid föreläs- ningar och kurser kunna jämförelsevis stora auditorier vara rimliga. Särskilt för de yngsta studentårgångarna, för vilka dessa undervisningsformer ha sin största betydelse, bör dock icke skill- naden gentemot skolans förhållanden vara alltför stor. Även de ifrågavarande formerna av akademisk undervisning böra kunna utformas som lektioner, med frågor och svar. Detta låter sig knappast med något utbyte, och i varje fall icke utan oskälig tidsförlust, genom- föra om deltagarnas antal är 75 a 100 eller ännu flera, såsom för närvarande ingalunda är ovanligt.

Vad seminarieövningarna beträffar kunna dessa icke vara effektiva, när de såsom nu ofta bevistas av mellan 50 och 60, stundom betydligt flera studerande. Något egentligt utbyte av denna under- visning torde i de flesta fall uppkomma endast för den som författat en uppsats och de i förväg utsedda opponenterna; de övriga »deltagarna» komma i mycket stor utsträckning att förhålla sig passiva och ofta tämligen ointresserade. Visser- ligen torde ett något bättre resultat upp- nås om seminarieövningen utformas på annat sätt än såsom uppsatsseminarium, men på det hela taget kvarstå likväl olä- genheterna.

Universitetsberedningen har uttalat, att ett deltagareantal av 15 borde vara maximum och att i den mån lärarkraf- terna ej vore tillräckliga för en sådan uppdelning av seminarierna antalet lä- rarbefattningar måste ökas. Kommittén

vill för den juridiska undervisningens del helt ansluta sig till denna uppfatt- ning. För att ett sådant mål skulle kun- na nås inom de juridiska fakulteterna skulle emellertid krävas en sådan för- stärkning av lärarorganisationen, att kommittén icke vågat räkna därmed för den närmaste tiden. I sitt förslag till lärarorganisation i kap. 16 har kommit- te'n därför utgått från ett deltagarantal av i genomsnitt 20 30 vid en övning.

Lärarkrafternas fåtalighet har vidare medfört att undervisning i flera äm- nen eller delar av ämnen endast kun- nat meddelas en gång per läsår. Av olika anledningar (t.ex. militärtjänst, sjukdom, underkända tentamina m. m.) komma emellertid åtskilliga studerande förr eller senare i otakt med studiepla- nen. Följden härav blir att många av dessa 'studerande bevista undervisning- en i ett ämne, medan de samtidigt stu— dera ett annat. Ofta bevisats även semi- narieövningar i ett ämne av studerande, vilka äga ingen eller endast en mycket blygsam kännedom om ämnet i fråga. Härtill bidrager att det alltför stora del- tagarantalet vid seminarieövningar med därav möjliggjord passivitet, föranleder många studenter att, för att uppnå en förment besparing av tid och kostnader för vistelse i universitetsstaden, »avtjä- na» seminarieövningar i förväg, innan de i någon mån inträngt i ämnet.

För att råda bot på dessa missförhål- landen är det nödvändigt att tillse att i varje fall i de större och viktigare äm— nena undervisning meddelas under så— väl höst- som vårtermin. Härigenom blir det i regel möjligt för den stude- rande att kunna bevista undervisning- en i ett ämne samtidigt som han läser detsamma. En förutsättning härför är emellertid en ökning av antalet lärare.

Bristerna vid undervisningen hänföra sig även, såsom ovan framhållits, till den bristande tillgången på läroböcker

och andra hjälpmedel vid undervisning- en. Visserligen har på senare tid en för- bättring härvid inträtt. Universitetsbe- redningen har för de filosofiska och teologiska fakulteternas del betonat nödvändigheten av Ökade resurser på detta område. Som ett viktigt önskemål har framhållits att ökade möjligheter skapats för mångfaldigande av under- visningsmaterial.

För juridikens del äro dessa brister särskilt svåra och icke lika lätta att av- hjälpa, vilket beror på att lagstiftningen så ofta undergår förändringar och att utländsk litteratur icke kan användas. Särskilt betydelsefullt för den juri- diska undervisningen är att de stu- derande erhålla undervisningsmaterial (avskrifter av olika avtal, stadgar, rät- tegångshandlingar m. m.) att användas vid demonstrationer och övningar. För utskrift av de studerandes seminarie— uppsatser fordras vidare skrivpersonal. Behovet av sådan personal har sedan länge ansetts självklart när det gäller in— stitutioner inom övriga fakulteter. De juridiska fakulteterna däremot ha ända till senaste tid icke förfogat över ett enda fast biträde för skrivgöromål av skilda slag; i Lund har, efter en provi- sorisk ordning med anslag från univer- sitetets reservfond från budgetåret 1952/53 erhållits ett kontorsbiträde. Huru efterblivet detta tillstånd år fram— går bl. a. av en jämförelse med utlandet, där det icke är ovanligt att ett särskilt skrivbiträde finnes för varje professor.

Undervisningens uppgift och former enligt förslaget

Syftet med undervisningen bör i hu— vudsak icke vara att meddela kunskaps- stoff för direkt inlärande. Inhämtandet av ämnesstoffet skall ske genom läro- böcker och kompendier ävensom annan litteratur. Undervisningen skall ha till uppgift att underlätta för de studerande

att genom självständigt studiearbete för- värva erforderliga insikter i examens- ämnena samt att bibringa dem skolning i juridisk metod och väcka deras in- tresse för vetenskapligt studium. Av stor betydelse är vidare att undervisningen bereder de studerande tillfälle att ut- veckla sin skriftliga och muntliga fram- ställningsförmåga.

Inom universitetsundervisningen så— väl i Sverige som utomlands kan man skilja mellan två huvudtyper av under— visning, nämligen »katederundervis- ning» och undervisning i övningsgrup- per. Till den förstnämnda typen höra föreläsningar och kurser; av den senare finnas flera olika former, t. ex. prose- minarieövningar och seminarieövningar.

I kap. 6 ha berörts olika utomlands förekommande undervisningsformer vid juridiska studier. Här må även hän— visas till den framställning, som i kap. 20 (s. 293—296) lämnas av undervis- ningsformerna vid samhällsvetenskapli- ga studier i skilda länder.

Vad särskilt angår katederundervis— ningen bör uppmärksammas att under- visning som direkt meddelar kunskaper, numera hos oss spelar en mycket mind— re roll än tidigare. Den utveckling, som sålunda ägt rum, synes vara väl moti— verad. Detta betyder emellertid icke, att sådan undervisning skulle vara överflö— dig, något som bestyrkes av att under- visning av denna typ fortfarande före— kommer vid den juridiska universitets- undervisningen i de flesta länder i Eu- ropa. Såsom ovan (5. 70) framhållits äro nämligen de utomlands förekom- mande föreläsningarna till sin innebörd vanligen närmast att jämställa med un— dervisningskurser. Sådana ha enligt kommitténs mening även hos oss en vik- tig uppgift att fylla under de första studieåren. Likväl böra de naturligtvis icke ersätta läroböcker och andra hjälp- medel för studierna utan böra snarast

ha till uppgift att underlätta begagnan— det av dessa.

Även om det synes erforderligt att i stadgan närmare angiva vilka under- visningsformer, som skola förekomma, kunna givetvis icke några bestämda regler om dessa formers innehåll meddelas. Olika kombinationer måste kunna förekomma och äro många gånger önskvärda. över huvud bör ve- derbörande lärare ha frihet att finna den eller de former, som befinnas än- damålsenliga. Undervisningsformerna och 11ndervisningsmetodiken måste städse vara föremål för omvandling och äro i hög grad beroende av studentma- terial, lärarpersonligheter, tillgängliga hjälpmedel och i viss mån även av äm- nenas beskaffenhet. Avgörande för all undervisning bör vara att den skall be- drivas i sådana former och på det sätt att den förmår skänka de studerande nödig utbildning för att de på ett till- fredsställande sätt skola kunna utföra de arbetsuppgifter, som anförtros dem inom skilda juridiska verksamhetsfält. De undervisningsformer, vilka enligt kommitténs mening huvudsakligen böra förekomma, äro grundläggande kurser, rättsfalls- eller andra tillämpningsöv- ningar, särskilda kurser, vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar. De grundläggande kurserna ha till uppgift att orientera de studerande i huvudgrunderna av ett ämne och att underlätta tillägnandet av mera svår— tillgängliga delar av detsamma. Det bör sålunda icke förekomma att vid dessa kurser en fullständig genomgång av hela ämnet skall ske för att ligga till grund för anteckningar motsvarande tentamensfordringarna. Vid kurserna böra i lämplig utsträckning olika insti- tut belysas med illustrationer ur praxis. Efter avskaffandet av den särskilda praktiska kursen skall nämligen belys— ningen av olika rättsregler och institut

ur såväl teoretiska som praktiska aspek- ter äga rum vid den övriga undervis— ningen. I lämplig utsträckning bör ef- tersträvas aktiv medverkan från de stu- derande. Läraren bör sålunda ställa frå- gor till dessa och de skola i sin tur få framställa frågor till läraren. Det är av särskild vikt att frågor ställas av lära- ren för erhållande av kontroll att de studerande samtidigt bedriva studier i ämnet på egen hand.. Först härigenom skapas förutsättningar för att de stude— rande med fullgott utbyte skola kunna deltaga i de rättsfallsövningar, vartill de grundläggande kurserna skola för- bereda.

Rättsfalls- och andra tillämpningsöv- ningar är en mycket viktig undervis- ningsform som skall förekomma jämsi— des med de grundläggande kurserna. Dylika övningar böra hållas i de flesta positivrättsliga ämnen. Vid övningarna behandlas konkreta fall och exempel, vilka äro särskilt ägnade att belysa det lärostoff, som ingår i kunskapsford- ringarna. Ändamålet är att framkalla självverksamhet av de studerande och att leda dem till en djupare behärsk- ning av lärostoffet än det blotta inlä- randet kan skänka. Om en sådan själv— verksamhet skall kunna uppnås är det nödvändigt att övningarna icke bedri- vas i för stora grupper. Varje deltagare måste ständigt vara beredd att aktivt deltaga i diskussionen. Vid dessa öv— ningar böra de studerande bibringas kännedom och vana i att använda rätts- fallssamlingar, kommentarer m. fl. hjälpmedel, vilka förekomma i prak- tiskt juridiskt arbete.

I lämplig utsträckning böra ifråga— varande övningar kombineras med skriftlig behandling av rättsfall eller andra konkreta juridiska problem, vil- ka kunna givas såsom hemuppgift. Så- dana uppgifter kunna under övnings- ledarens överinseende rättas av en as-

sistent eller annan biträdande lärare, t. ex. en praktiskt verksam jurist. Det är av största betydelse att de studeran- de bibringas förmåga att skriftligen be- handla ett juridiskt problem.

Enligt kommitténs mening äro rätts- fallsövningar av nu angivet slag ägna- de att på ett relativt tidigt stadium av studiegången inrikta de studerandes uppmärksamhet på innebörden och be- tydelsen av den juridiska problemati- ken. Ur utbildningssynpunkt är detta av avgörande vikt. Ett rikligt inslag i undervisningen av sådana övningar är angeläget för att förebygga att alltför stor vikt fästes vid rättsreglernas ome- delbara innehåll på bekostnad av deras syftemål och sätt att fungera och att därigenom problembehandlingen glider i bakgrunden. Det är angeläget att me- todfrågor uppmärksammas icke blott då det gäller att motivera lösningen av särskilda problem, utan för sin egen skull. Endast därigenom kunna de stu- derande göras klart medvetna om den juridiska problematiken.

De i förslaget till examensstadga fö— reskrivna särskilda kurserna ha till syf— te att meddela de studerande någon ori- entering inom områden, vilka från ju— ridikens synpunkt äro att betrakta som hjälpvetenskaper. Sådana kurser skola anordnas dels i ekonomisk redovisning, dels ock i rättspsykologi, rättspsykiatri, kriminologi, kriminalteknik, kriminal- politik samt straffverkställighet och an- nan kriminalvård. Det torde ej kunna undgås att dessa kurser i stor utsträck— ning få karaktären av katederundervis- ning. Dock böra även några kliniska demonstrationer och vissa övningsmo- ment kunna förekomma; i synnerhet böra övningar ingå i kursen i ekono- misk redovisning.

Vid sidan av de föregående undervis- ningsformerna böra förekomma veten- skapliga föreläsningar. För att dessa fö-

reläsningar skola kunna ligga på en till- räckligt hög nivå och för att de stude- randes intresse icke skall slappna är det angeläget att föreläsningarnas antal starkt reduceras i förhållande till vad som nu synes förutsatt. Vad ämnena för dessa föreläsningar beträffar äro olika möjligheter tänkbara och åt föreläsarna måste lämnas full frihet vid ämnesvalet. Ämnena kunna t. ex. hämtas från före- läsarnas eget pågående vetenskapliga arbete eller lämna översikt av andras forskningsresultat. Ingående analys av särskilt givande rättsfall synes även kunna utgöra föremål fär sådana före— läsningar. Med hänsyn till kravet på fullt vetenskaplig standard har antalet före- läsningar icke ansetts i varje ämne böra utgöra flera än cirka fem per termin. Dessa böra utgöra en sammanhängande serie, som hålles samman inom en täm- ligen kort period. Ämnena böra vara så intressanta som möjligt och icke åter- komma kontinuerligt.

Enligt kommitténs mening komma fö- reläsningar av nu angivet slag att ver- ka'mycket stimulerande på de stude— rande genom att införa dem i det rätts- vetenskapliga arbetets metod och bi— bringa dem förståelse för juridiskt tän- kande.

I det föregående berörda undervis- ningsformer hänföra sig till examens första och andra delar. Under studier— na för tredje delen meddelas undervis— ningen företrädesvis i form av semina- rieövningar. Bevistande av vetenskap- liga föreläsningar är emellertid även under detta skede av studierna att liv- ligt rekommendera. I jämförelse med de seminarieövningar, som för närva- rande förekomma vid den juridiska un- dervisningen, kunna nu ifrågavarande seminarieövningar göras mera avance- rade genom att större krav ställas på deltagarna. De studerande ha nämligen vid begynnandet av studiet för tredje

delen inhämtat samtliga positivrättsliga ämnen eller de flesta av dessa och höra därför äga förutsättningar att tillgodo- göra sig en mera kvalificerad undervis- ning med aktiva insatser från deras egen sida. Itättsfallsövningarna under det grundläggande positivrättsliga sta— diet böra också ha verkat i riktning att fästa de studerandes uppmärksam- het på juridisk problematik och väcka deras intresse härför.

Seminarieövningarna avse att medde- la övning i juridisk metod genom själv- verksamhet av de studerande under led- ning av en professor (eller i vissa fall preceptor, docent). Seminariedeltagar- na måste vara aktiva på olika sätt ge- nom att författa uppsatser, utföra op- ponentuppdrag och deltaga i diskussio- nen vid uppsatsernas behandling inför seminariet. Ämnena för uppsatserna kunna t. ex. vara smärre vetenskapliga uppgifter eller problem från lagstiftning eller praxis. I viss utsträckning böra fö- rekomma uppgifter av sådan art, att so- ciologisk metod kommer till använd- ning. En studerande eller ett arbetslag av studerande kan t. ex. få till uppgift att undersöka huru en viss rättsregel i praktiken tillämpas av domstolarna eller hos allmänheten. Vidare kan en upp- sats ha till föremål en jämförelse av ett visst institut i Sverige med motsvarande institut i främmande länder. Mycket ofta torde uppgiften bli att behandla något eller några särskilt intressanta och belysande rättsfall. Vid seminarie- övningarna synes utom ventilation av uppsatser även kunna förekomma dis- kussion av ett kapitel eller annat parti av en monografi eller en blivande licen- tiat— och doktorsavhandling.

Den seminarieundervisning, som med- delas i allmän rättslära, torde mera säl— lan komma att ha till föremål behand- ling av uppsatser. Normalt få dessa se- minarier i huvudsak karaktären av öv-

ningar i lagstiftnings- och lagtolknings- teknik i anslutning till material ur praxis.

Som redan förut berörts kunna kom- binationer mellan undervisningsformer av skilda slag förekomma. Under en grundläggande kurs kan kursledaren till behandling upptaga ett omtvistat eller aktuellt vetenskapligt problem eller lägga in några rättsfalls- eller andra tillämpningsövningar.

Undervisningens förläggning m. m.

Den nuvarande ordningen utgår, be- träffande professorerna, från en likfor- mig undervisningsprestation under var- je vecka av terminerna, eller rättare de delar av dessa under vilka undervis- ning äger rum. Det synes sålunda icke förutsatt att undervisningen skall vara bestämd efter de studerandes behov, varken med hänsyn till sin kvantitet eller till tiden för dess meddelande. I sistnämnda hänseende har under senare år en jämkning blivit vanlig genom kon- centration till något kortare perioder. För ett ändamålsenligt bedrivande av studierna är det nödvändigt att man går vidare på denna väg.

Den av kommittén föreslagna redu— ceringen av omfånget hos de flesta posi- tivrättsliga examensämnena medför att en koncentration av undervisningen måste genomföras om undervisningen i ett ämne skall kunna bevistas samtidigt som ämnet studeras. Det är vidare er— forderligt att undervisningen i de skilda ämnena förlägges å sådan tid av termin, attvden avpassas efter den för examen gällande studieplanen. Över huvud mås— te tillses att en tillfredsställande sam- ordning mellan undervisningen i olika ämnen åstadkommes och att undervis— ning av skilda slag i ett ämne blir lämp— ligt förlagd. Under studiet för andra de- len av examen kan det sålunda vara

lämpligt att undervisningen i ett ämne inledes med den grundläggande kursen, medan rättsfalls— eller tillämpningsöv- ningarna påbörjas först några veckor senare, då de studerande hunnit bli nå- got orienterade i ämnet och sålunda för- må tillfredsställande tillgodogöra sig un- dervisningen under dessa övningar. De vetenskapliga föreläsningarna i ämnet höra i allmänhet hållas under senare delen av den för ämnet avsedda studie— tiden.

Med hänsyn till den stora betydelsen av en god samordning av de olika sla- gen av undervisning föreslår kommit- tén, att fakulteten skall bestämma när under ett läsår undervisning av skilda slag skall äga rum, naturligtvis under hänsynstagande i möjligaste mån till de berörda lärarnas önskemål.

Ett mycket omdebatterat spörsmål är i vad mån begagnande av undervisning- en skall krävas av de studerande. Kom- mittén anser att den propedeutiska kur- sen och kursen i ekonomisk redovisning skola vara obligatoriska. De grundläg— gande kurserna föreslås bli frivilliga. I övrigt förordas att undervisningen blir obligatorisk endast i den utsträck- ning, som angives i kunskapsfordringar- na för de särskilda examensämnena. I regel bör enligt kommitténs mening fordras att ett visst antal övningar även- som de vetenskapliga föreläsningarna bevistas av den studerande.

Emellertid synes det önskvärt att i undantagsfall kunna medgiva befrielse från obligatorisk undervisning. Detta föreslås få äga rum med hänsyn till ådagalagd studieförmåga eller eljest-där synnerliga skäl därtill äro. En stude— rande, som avlagt annan akademisk exa— men eller examen från faekhögskola, bör sålunda kunna erhålla befrielse från bevistandet av viss obligatorisk under- visning. Befrielse varom nu sagts före— slås kunna ifrågakomma även beträffan-

de propedeutisk kurs och kursen i eko- nomisk redovisning. Den som avlagt examen vid handelshögskola kan utan vidare befrias från kursen i ekonomisk redovisning. Förvärvsarbete utgör en- ligt kommitténs mening i och för sig intet sådant synnerligt skäl, som får åberopas för vinnande av befrielse. Be- frielse föreslås i fråga om propedeutisk kurs skola meddelas av dekanus och i övrigt av vederbörande examinator.

Om behovet och värdet av kursun- dervisning har sedan länge rått delade meningar. Enligt somligas uppfattning skulle annan undervisning än övningar och vetenskapliga föreläsningar varken vara erforderlig eller ens önskvärd. Härtill kan sägas att i den mån flera och bättre läroböcker bli tillgängliga otvivelaktigt en begränsning av kurs- undervisningen kan företagas. Den bör emellertid icke helt försvinna.

Enligt de juridiska lärarnas uppfatt- ning, vilken även torde delas av det övervägande antalet studenter, äro kur- ser av stort värde för flertalet studen— ter, särskilt i de ämnen, som stude- ras under de första studieåren. Detta sammanhänger i icke ringa mån med de omställningssvårigheter, som ofta uppkomma i samband med övergången från gymnasiestudier till mera fria och självständiga universitetsstudier. Härtill kommer att den som börjar studera ju- ridik ger sig in på ett för honom obe— kant område. Han kan endast undan- tagsvis anknyta till något av sina tidi- gare studier. Detta gör att ett behov av muntlig handledning och undervisning föreligger. Behovet torde vara särskilt framträdande, då studiet av civilrätt under tredje terminen sätter in.

Med den uppläggning i avseende å innehåll och utformning som de grund- läggande kurserna enligt kommitténs förslag skola ha, torde de komma att bevistas av de allra flesta studerande.

Bland annat kommer integreringen i de enskilda ämnena av den praktiska kursens olika moment att göra kursun- dervisningen mera intressant. Genom den samordning, som föreslås i fråga om grundläggande kurser och rättsfalls— eller andra tillämpningsövningar, torde det vara förenat med betydande förde- lar för de studerande att bevista kursun- dervisningen.

Lärare. Deras undervisningsskyldighet

De lärarkrafter, som förutom profes- sorerna skola medverka vid undervis- ningen, äro preceptorer, docenter, bi— trädande lärare, assistenter och ama- nuenser. Utom dessa universitetslärare avses utanför universitetet stående per- soner skola anlitas för olika undervis- ningsuppgifter. Härvid tänkes främst på praktiskt verksamma jurister (domare, åklagare, advokater, förvaltningstjänste— män) samt experter inom discipliner som äro hänförliga till juridiska hjälp- vetenskaper. För de motiv, som förestå- vat förslag om inrättande av befatt— ningar som preceptorer och assistenter vid de juridiska fakulteterna, redogöras i kap. 16.

Professorernas arbetskraft skall i hu- vudsak anlitas för seminarieundervis- ningen i tredje delen av examen; vidare skola de hålla de vetenskapliga föreläs- ningarna. Det synes emellertid lämpligt att de vid tillfälle även hålla en grund- läggande kurs eller leda rättsfallsöv- ningar med en grupp och över huvud ägna uppmärksamhet åt undervisningen i sitt ämne på det grundläggande sta- diet. I den mån en professor därige- nom icke kan medhinna seminarieun- dervisningen i dess helhet i sitt ämne får denna handhavas av preceptor eller docent.

Undervisningen i första och andra delarna av examen skall huvudsakligen skötas av preceptorer och docenter. I

viss utsträckning ha dessa befattnings- havare även att svara för seminarieöv- ningarna i tredje delen av examen i den mån professorns undervisning icke för- slår. Den praktiska undervisningen bör meddelas av kursledare, som är precep- tor eller docent eller av någon för upp- giften särskilt anlitad praktiskt verksam jurist. Praktiker kunna emellertid även anlitas som ledare av grundläggande kurser eller rättsfallsövningar.

Vad angår assistenters och amanuen- sers samt andra lärarkrafters befattning med undervisningen hänvisas till kap. 16 om lärarorganisationen m. m.

Den tid av året, under vilken under- visning meddelas, är enligt den nu- varande ordningen alltför kort. Enligt universitetsstatuterna omfattar det aka- demiska läsåret en hösttermin, 1 sep- tember—15 december, och en vårter- min, 15 januari—31 maj, eller samman— lagt åtta månader. Inom de juridiska. fakulteterna bestrides undervisningen huvudsakligen av professorer, vilka till- lika äro examinatorer och på grund därav enligt särskilda beslut pläga cr- hålla befrielse från undervisning under vissa perioder i början och slutet av varje termin. Till följd härav meddela de så gott som undantagslöst undervis- ning endast under tiderna 16 septem— ber—8 december och 1 februari—10 _ maj, eller om hänsyn tages till påskfe-

rien sammanlagt c. 25 veckor. Även den undervisning av andra lärare, som före- kommer, plägar oftast förläggas till samma tider som professorernas under- visning.

Enligt kommitténs förslag skall, så— som nyss berörts, all erforderlig under- visning i ett ämne kunna medhinnas un— der en termin och i vissa fall, då de studerande enligt studieplanen böra studera två ämnen under samma ter-» min, under en del av en termin. Där- för blir det oundgängligt att något läng-

re tid av terminerna kan användas för undervisning. Med hänsyn till att lika mycken undervisning i flertalet äm- nen skall åga rum under höstterminen som under vårterminen, bör lika lång tid stå till buds för undervisning under båda terminerna.

På dessa grunder föreslås att under- visningstiden skall omfatta under höst- terminen tiden 1 september—15 decem- ber och under vårterminen tiden 1 feb- ruari—23 maj, eller under vardera ter- minen ca 15 effektiva veckor. Den från undervisning fria tid, som under termi- nerna kan vara erforderlig för examina- tion, bör förläggas till perioderna 25— 31 augusti, 15—21 december, 25—31 ja- nuari och 25—31 maj.

Härvid bör framhållas, att förslaget icke innebär någon utvidgning av pro- fessorernas eller Övriga lärares under- visningsskyldighet. Dennas omfattning påverkas alltså icke av förslaget på an- nat sätt än att den icke skall bestämmas till visst antal timmar i veckan, såsom för närvarande gäller för professorerna, utan till visst kvantum per termin eller läsår, såsom redan är fallet i fråga om docenter (och vissa andra lärarkatego— rier vid universiteten, som icke äro re- presenterade vid de juridiska fakulte- terna). Vid Stockholms högskola råder redan nu den ordningen att undervis- ningens omfattning är bestämd till visst antal timmar per läsår. Inom läsåret rå- der full frihet i fråga om undervisning- ens förläggning.

Bestämmelserna böra beakta, att all undervisning icke är lika krävande. Undervisningsskyldighetens nuvarande - omfång är beräknad med hänsyn till ve— tenskapliga föreläsningar eller under— visning av motsvarande kvalitet. I den mån undervisningen är av mera ele- mentär art och i synnerhet om den

mer eller mindre oförändrad återkom— mer varje termin eller läsår bör en i fråga om timantalet ökad prestation åligga lärare av olika kategorier. Det bör å andra sidan medgivas att under- visning av annat slag än katederunder— visning och övningar, såsom enskild handledning av seminariedeltagare, li- centiander och doktorander, till skäligt omfång medräknas i den föreskrivna un- dervisningsprestationen efter prövning i varje särskilt fall. För professorer och andra lärare med examinationsskyldig- het bör även examinationens omfattning få inverka på undervisningsskyldighe— ten, icke i form av »befrielse» därifrån under vissa veckor, utan efter beräkning av den arbetsbörda som examinationen för var och en innebär under läsåret.

För de flesta lärare kommer den av kommittén föreslagna ordningen att in- nebära, att de under vissa perioder er- hålla en stor undervisningsbörda men under andra komma att hava en mycket begränsad undervisning eller vara helt fria därifrån. Från lärarnas synpunkt torde detta vara fördelaktigt, särskilt emedan det bättre än det nuvarande systemet lämnar tillfälle till forsknings- arbete. I samma riktning verkar, för professorernas del, att examinationen på det mera elementära stadiet förutsät— tes skola i stor utsträckning omhänder— havas av andra lärare.

Vad kommittén föreslår angående un- dervisningens (och examinationens) förläggning samt angående undervis- ningsskyldighetens reglering föranleder ändring av universitetsstatuterna, an— tingen så att de nya reglerna införas i dessa eller så att i statuterna göres för- behåll för vad som särskilt stadgas an— gående den juridiska undervisningen. Kommittén har utformat sitt stadgeför- slag enligt det senare alternativet.

Kap. 12. Examination. Betyg

A. Formen för examinationen

I sitt betänkande III har 1902 års univcrsitetscxamenskommitté i korthet red-ogjort för utvecklingen av examina- tionssystemet inom filosofiska fakulte- ten; huvuddragen i denna redogörelse äro tillämpliga även för de andra fa- kulteternas del. Examenskommittén an- förde bland annat följande:

Av ålder har prövningen av den stude— randes kunskaper varit tvåfaldig, nämligen dels förhör i varje särskilt ämne på skilda tider, eller 5. k. tentamina, dels förhör i samtliga ämnen vid ett och samma tillfälle, eller examen. Denna senare var ursprung— ligen avsedd att utgöra prövningens väsent— liga del, men under tidernas lopp kom för- hörcts tyngdpunkt att glida över till spe— cialförhören i de olika ämnena, så att exa— men blev mera en formalitet. Tidvis hava försök gjorts att låta examen komma till sin ursprungliga rätt, men dessa hava miss— lyckats. Genom 1891 års stadga sökte man helt och hållet avskaffa tentamenssystemet och medgav i stället de studerande rätt att avlägga examen i två avdelningar —- — -——. Detta examenssätt har emellertid visat sig förbundet med avsevärda olägenheter.

Avskaffandet av tentamenssystemet genomfördes 1891 jämväl för de juri- diska fakulteternas del genom en änd- ring i då gällande universitetsstatuter. Trots denna ändring bibehölls emeller— tid tentamenssystemet inom dessa fa- kulteter. Vid behandlingen av de juri- diska examina fann cxamenskommittén, att tentamenssystemet fortfarande bor— de bibehållas och framlade förslag till närmare bestämmelser härom. I fråga om de filosofiska examina fann kom— mittén, att de år 1891 införda bestäm- melserna rörande formen för examina- tion borde omprövas och tentamenssys— temet genomföras även för dessa exa— minas del. Oberoende av stadganden skulle i alla fall, uttalade kommittén, tentamenssystemet framtvinga sig självt.

Enligt nu gällande bestämmelser an- gående tentamina inom juridiska fakul— teten skall den studerande för examens avläggande undergå prövning i varje särskilt examensämne genom tentamen inför vederbörande examinator. Ten- tamen må icke anställas med flera än tre studerande på en gång. Examinator äger förordna, att tentamina för honom skola förrättas inför öppna dörrar; inom de juridiska fakulteterna tilläm- par för närvarande ingen examinator detta system. Tentamen skall vidare hållas inför öppna dörrar där stude- rande så påfordrar, något som ytterst sällan torde inträffa. Den studerande är berättigad att under pågående läs- termin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han anmält sig därtill, därest icke examinator tillkännagivit, att tentamina inför honom äga rum eu— dast under vissa tentamensperioder. Där så är fallet skola perioderna vara minst tre under hösttermin och minst tre under vårtermin; en period skall förläggas till början och en till slutet av varje termin. Enligt den ursprung- liga lydelsen av 1904 års stadga kunde tentamen endast vara muntlig. 1931 in— fördes emellertid det tillägget, att exa- minator äger förelägga studerande, som anmält sig till tentamen, skriftligt prov. Examensstadgan innehåller vidare be- stämmelser angående anmälan till ten— tamen och tentamensbok m. m.

Tentamina. Deras former

Kommittén har diskuterat frågan om en eventuell förändring av sättet för examinationen inom de juridiska fakul- teterna. I stället för det nuvarande ten— tamenssystemet med särskild tentamen i varje ämne kunde man tänka sig ett examenssystem, enligt vilket examina- tionen sker i olika avdelningar för exa-

men eller i vart fall gemensamt för två eller flera samhöriga ämnen. Man kunde vidare tänka sig större kontroll över examinationen genom ökad offentlig- het. Beträffande formen för examina- tionen kunde det övervägas, om icke skriftliga prov oftare borde användas och närmare utformas.

Utmärkande för examinationen för juris kandidatexamen är att särskild prövning genom tentamen äger rum i varje ämne för sig. Flera ämnen äro mycket små och kräva normalt icke längre studietid än omkring en månad. För de största ämnena torde ungefär en termin behöva anslås. Enligt kom— mitténs förslag till studieordning kom- ma de minsta ämnena att upphöra att vara särskilda examensämnen. Samti— digt innebär förslaget emellertid att de flesta ämnen erhålla ett något reduce— rat omfång.

Ett system med examination samti— digt över större områden av lärostoffet skulle medföra beaktansvärda fördelar. Ett sådant system förekommer flerstä- des i utlandet (se 5. 70 och 296 ff.). I Danmark består juridisk embedseksa- men av tre delar; examen avlägges i samtliga till viss examensdel hörande ämnen på en gång. I Norge består mot- svarande examen av två delar med exa- mination samtidigt i alla i varje exa- mensdel ingående ämnen. Även om man icke skulle gå så långt som i Danmark och Norge kunde det vara möjligt att låta en tentamen omfatta två eller tre ämnen.

Genom inhämtandet i ett samman- hang av flera ämnen erhåller den stu- derande en överblick över desamma och blir i stånd att se det samband mellan ämnena, som är nödvändigt för en djupare förståelse av rättsordningen och dess funktion. Vid ett studium av varje ämne för sig åtföljt av tentamen i ämnet föreligger en risk för att han stu-

_juridisk embedseksamen

derar de olika ämnena liksom i vattentä- ta skott och icke uppmärksammar sam- bandet ämnena emellan och deras be— roende av varandra. Om en tentamen omfattar ett större kunskapsstoff måste densamma vidare med nödvändighet väsentligen inriktas på mera centrala frågor och problem. Och det är just in- sikter i ett ämnes centrala delar och grundläggande principer, som den stu- derande bör ådagalägga i en tentamen.

Ett system med särskilda tentamina i varje ämne leder däremot lätt till att kravet på detaljkunskaper i de enskilda ämnena alltför mycket drives i höjden med en längre studietid som följd. Ett exempel på det nu sagda erbjuda för- hållandena i Danmark. Före 1931 var uppdelad i två avdelningar med en särskild tenta- men för varje avdelning. Sistnämnda år beslöt man emellertid i syfte att för- korta studietiden att dela den andra av- delningen i två delar med två särskilda tentamina. Resultatet har emellertid bli- vit rakt motsatt vad som avsetts; stu- dietiden för examen har ytterligare för- längts. Den kommitté, som för närva- rande är sysselsatt med en reform av den danska juristutbildningen, har därför övervägt en återgång till den tidigare examensordningen med endast två avdelningar.

Enligt kommitténs mening skulle det vara till fördel om två eller flera äm- nen i examens första och andra delar kunde sammanhållas genom en ten- tamen; i synnerhet borde det vara möjligt att låta examinationen i civil— rätt, vilket ämne för närvarande är uppdelat i tre examensämnen, ske ge— nom en enda tentamen. Vid de över- läggningar kommittén haft med fakul- teternas lärare ha flera av civilrättens ämnesrepresentanter uttalat sig till' för- mån härför. Man skulle vidare kunna tänka sig en tentamen omfattande

straffrätt (med juridiska hjälpvetenska- per) och processrätt.

Mot ett examinationssystem av nu angivet slag kunna å andra sidan vissa invändningar riktas. Bortsett från ci- vilrätten ha inga önskemål framförts om en ändring av det nuvarande ten- tamenssystemet i riktning mot ett exa— menssystem. Införandet av ett sådant system skulle i viss mån innebära en återgång till ett äldre system, som för länge sedan fått ge vika för tentamenssystemet sådant det vuxit fram; någon opinion för en ändring av tentamenssystemet torde icke finnas. Ett system med tentamina samtidigt över flera ämnen skulle vidare kräva speciella anordningar för att kunna genomföras under medverkan av exami- natorer i skilda examensämnen och småningom leda till ett system med cxamenskommissioner, vilket redan 1902 års universitetsexamenskommitté ställde sig avvisande till.

Med kommitténs förslag till studie- gång gör sig behovet av tentamina över större områden än enskilda ämnen icke lika starkt gällande som tidigare, därigenom att ämnena skola studeras och tentamina däri avläggas enligt en bestämd ordning. Studiet av allmän rättslära och av de båda fördjupnings- ämnena är vidare avsett att bibringa de studerande en vidgad överblick över hela rättsområdet samt förståelse för sammanhanget mellan dess olika delar.

Från studenthåll skulle en ändring i angiven riktning komma att möta starkt motstånd och detta även för civilrättens del. Vad sistnämnda äm- nesområde beträffar har sålunda fram— hållits, att de studerande först vid studiet av civilrätten möta ett i egentlig mening juridiskt ämnesom- råde. Att av de studerande, vilka en- dast skulle ha de förberedande äm- nena samt propedeutiska kursen som

bakgrund, kräva en odelad tentamen på det mest centrala och största juridiska ämnesområdet syntes icke rimligt.

På nu anförda skäl har kommittén icke velat ersätta de nuvarande ten— tamina med någon annan form av prövning. Genom att antalet civil- rättsämnen minskas från tre till två, internationell privaträtt upphör att vara självständigt examensämne samt romersk rätt och juridisk encyklopedi inrymmas i större ämnen tillgodoses likväl i viss omfattning önskemålet om en minskning av antalet tentamina.

Även med tentamenssystemets bibe- hållande kan det enligt kommitténs me- ning ifrågasättas, om icke tentamina_ borde bli föremål för någon kontroll. Att låta tentamina äga rum inför sär- skilda examenskommissioner kan icke komma i fråga av det skälet, att dessa omöjligen kunna sammanträda för varje tentamen. Det finnes icke heller anledning föreskriva, att alla tentamina skola vara offentliga. Det vore emeller- tid önskvärt om de fördelar, som äro förenade med en offentlig examination inför ett flertal examinatorer, kunde tillvaratagas för tentamenssystemets del. Vid examination inför en examens- kommission kunna sålunda kunskaps- fordringarna hållas vid en fastare nivå och betygssättningen bli mera jämn än om examinationen sker inför en enda examinator. Denne har möjlighet att vid tentamen antingen uppställa alltför stränga krav eller att omvänt låta sig nöja med alltför blygsamma presta- tioner.

I fråga om sättet för examination föreslår kommittén den nyheten att i fall, för vilka nedan redogöres, ten- tamen skall kunna äga rum inför exa- minator jämte annan särskilt förord- nad lärare, medexaminator. Införandet av ett system med medexaminator fin— ner kommittén vara motiverat av rätts—

säkerhetsskäl i syfte att skapa garan- tier för en jämn bedömning av de stu- derandes prestationer i tentamen och för att förhindra oberättigade under- kännanden. Genom att kommittén sam- tidigt föreslår åtgärder för att på ett tidigt stadium från juridiska studier bortgallra härför olämpliga studeran- de, innebärande bland annat möjlighet att avstänga en studerande som under— känts i visst antal tentamina från fort— satta juridiska studier, har det tett sig särskilt angeläget att bereda den stude- rande tillfälle att få sin tentamen be- dömd av mer än en examinator.

För närvarande står för en stude— rande, som anser sig utan fog ha blivit underkänd i en tentamen, den möjlig- heten öppen att begära offentlig tenta— men. Examinator äger vidare själv för- ordna att muntliga tentamina inför ho- nom skola vara offentliga. Kommittén vill ej förorda någon ändring härut- innan. Men genom att offentlig tenta- men numera nästan försvunnit i prak- tiken kommer en begäran härom från en studerandes sida lätt att få karak- tären av något extraordinärt, som han icke gärna vill utsätta sig för.

Genom att tentamensrätten för när- varande är obegränsad har, även om bedömningen av de studerandes pres- tationer stundom varit mindre jämn, några egentliga olägenheter av det nu- varande tentamenssystemet icke för- märkts. Examinationen har undantags- löst förrättats av professor eller vika- rie för denne. Förhållandena kunna emellertid lätt bliva annorlunda efter ett genomförande av kommitténs för- slag. Såsom examinatorer komma för- utom professorer att fungera precep- torer och docenter. Det ökade antalet examinatorer påkallar särskilda åtgär— der för att examinationen skall hållas på en jämn nivå. Såsom ovan antytts måste garantier skapas mot oberättigade

underkännanden med hänsyn till risken för avstängning från fortsatta juridiska studier, vilken enligt regler, för vilka närmare redogöres nedan (5. 179), kan inträda efter visst antal underkända tentamina.

Ett system med medexaminator sy- nes enligt kommitténs mening utgöra en smidigare lösning av frågan om till- godoseendet av de studerandes rätts- säkerhetskrav än möjligheten till offent- lig tent—amen. Men även för examinato- rernas del kan det mången gång vara värdefullt att kunna begära med- verkan av medexaminator. I tvek- samma fall kandet sålunda inträf- fa, att examinator drager sig för att ensam taga ansvaret för ett underkän- nande, i all synnerhet om detta inver- kar på den studerandes rätt att fort- sätta sina juridiska studier. Det måste innebära en fördel för examinator att även en annan lärare än han själv är närvarande vid tentamen och får ett omedelbart intryck av den studerandes prestationer. Från lärarhåll har fram- hållits, att ett behov av en medbedö- mare stundom gör sig gällande redan enligt nuvarande ordning.

Förordnande av medexaminator före- slås skola kunna begäras såväl av den studerande som av examinator, när den studerande påkallar tentamen i ämne, vari han tidigare två gånger bli- vit underkänd. Sådant förordnande skall meddelas av fakulteten eller efter dennas bemyndigande av dekanus, där ej denne själv är examinator. Förutom lärare vid fakulteten föreslås annan därtill skickad person, till exempel en praktiskt verksam jurist, som fullgjort eller fullgör läraruppdrag vid fakultet, kunna ifrågakomma som medexamina— tor.

Tentamen, där medexaminator är närvarande, föreslås skola försiggå i samma former som en vanlig tentamen.

För den händelse examinatorerna icke bliva ense vid betygssättningen har det ansetts mest tilltalande att låta den för den studerande fördelaktigaste mening- en bliva avgörande. Det kan givetvis tänkas att en studerande, som blivit underkänd vid tentamen inför med— examinator, utan rimliga skäl påkallar en eller flera ytterligare sådana tenta- mina. Denna risk är emellertid före- byggd därigenom att frågan om den studerandes rätt att undergå ny tenta- men i sådant fall skall prövas av fakul- tetens avrådningsnämnd. För denna och dess uppgifter redogöras nedan s. 178 f.

Medexaminator föreslås kunna för- ordnas även vid tentamen för juris li- centiatexamen. Frågan härom behand- las i samband med denna examen.

Enligt nuvarande ordning kan tenta- men vara antingen muntlig eller skrift- lig eller bådadera. Muntlig tentamen är den dominerande tentamensformen. Kombinerad skriftlig och muntlig ten- tamen har under senare tid blivit allt vanligare. Härvid är den skriftliga ten- tamen ofta avgörande; den följande muntliga tentamen kan då innebära blott en genomgång av det skriftliga prov den studerande presterat. Ibland ha emel- lertid såväl den skriftliga som den muntliga tentamen självständig betydel- se. Det förekommer vidare att tenta- men i princip är skriftlig, men att den i tveksamma fall kompletteras med muntlig prövning.

Utomlands spela skriftliga tentamina en betydligt större roll i den juridiska undervisningen än i Sverige. I regel torde denna tentamensform ha fram- tvingats av det vanligen mycket stora studentantalet. Så är till exempel fal- let i Danmark och Norge, där dessutom den stora roll de vid tentamen erhållna betygen spela för den studerande lett till att examinationens tyngdpunkt kommit att läggas vid den skriftliga

prövningen. Vid denna prövning fram- ställda frågor avse dels redogörelser för olika institut och dels lösandet av konstruerade rättsfall. I England in- nefattar det skriftliga provet omväx- lande konstruerade rättsfall och redo- görelser för rättsliga principer och in- stitut. Den följande muntliga tentamen synes främst tjäna syftet att bestämma betyget i tvivelaktiga fall.

Kommittén har övervägt att låta den skriftliga prövningen komma till an- vändning i större omfattning; främst gäller detta ämnena i andra delen av juris kandidatexamen. Under den tredje delen måste naturligen de av den studerande författade uppsatserna kom— ma att utgöra den viktigaste prestatio- nen. Det skriftliga provet är mera ägnat än det muntliga att göra rättvisa åt den studerandes förmåga att lämna en ge- nomtänkt och utförlig redogörelse för exempelvis ett rättsligt institut eller att lösa ett konstruerat rättsfall. Den muntliga prövningen har å andra sidan sina fördelar genom att förmedla en direkt kontakt mellan examinator och den studerande. Härigenom blir det möjligt för examinator att mera indi- viduellt utforma tentamen efter den studerandes förutsättningar. Vid de överläggningar kommittén haft med lärare och studenter har i synnerhet från lärarhåll men även från student- håll uttalats önskemål om att en kom— bination av skriftligt och muntligt prov måtte bli regel. Jämväl enligt kommit- téns mening synes en sådan kombine- rad tentamen innebära stora fördelar. Någon anledning att obligatoriskt in- föra en sådan kombinerad examens- form synes emellertid icke föreligga.

Enligt kommitténs mening bör tenta- men ske muntligen eller skriftligen. Skriftlig tentamen bör emellertid kunna åtföljas av muntlig tentamen. Detta fö- reslås skola ske då examinator så be—

stämmer eller det påkallas av den stude- rande. Härigenom bör det vara möjligt att allt efter omständigheterna tillämpa den lämpligaste tentamensformen. Exempelvis i de båda civilrättsämnena i andra delen av examen synes det vara till fördel med en skriftlig prövning åtföljd av muntlig tentamen, om sådan påfordras. I andra ämnen t. ex. allmän rättslära torde enbart muntlig tentamen vara att föredraga.

Beträffande den närmare utform- ningen av den skriftliga prövningen kunna givetvis olika möjligheter tän- kas. Skriftliga prov, som väsentligen innebära besvarande av ett antal detalj- frågor, böra förekomma endast undan- tagsvis där särskilda skäl därtill äro. Lämpliga uppgifter synas vara sådana som innebära en redogörelse för ett rättsligt institut eller en jämförelse mel- lan två närbesläktade institut eller som behandla tillämpningen av någon rätts- lig princip. Konstruerade rättsfall er- bjuda ett annat exempel på tentamens- uppgifter. Vid skrivningarna kunna allt efter omständigheterna hjälpmedel, till exempel lagbok, vara tillåtna eller icke.

Särskilda förhör

Enligt kommitténs uppfattning skall tentamen i examensämne omfatta hela "ämnet. Under senare år har från stu- denthåll yrkats på att deltentamina bor- de förekomma i något större ämnen. Mot denna tendens vill kommittén rikta en bestämd gensaga. All erfarenhet vi— sar nämligen, att deltentamina leda till att kraven på detaljkunskaper i ämnets olika delar alltmera drives i höjden och att studietiden för hela ämnet endast blir längre. Kommittén förordar därför en uttrycklig föreskrift därom, att ten— tamen i examensämne skall avse hel-a examensämnet.

Beträffande

examensämnena stats-

rätt med folkrätt, civilrätt II med internationell privaträtt och straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper måste emellertid möjligheten till en särskild prövning lämnas öppen i fråga om folkrätt, internationell privaträtt och juridiska hjälpvetenskaper genom sär- skilt förhör. Detta sammanhänger be- träffande folkrätt och internationell privaträtt närmast med att undervis- ningen i dessa ämnenukommer att hand- havas av en professor i internationell rätt. Denne bör då ha möjlighet att för- rätta examination inom ämnesområdet för professuren. I de juridiska hjälp— vetenskaperna måste möjlighet till sär- skilt förhör finnas även för det fall att prövningen i en eller flera av dessa om- händerhavas av annan än examinatorn i straffrätt. Den propedeutiska kursen och kursen i ekonomisk redovisning skola även avslutas med särskilt förhör.

Beträffande särskilt förhör skall i motsvarande delar gälla vad om tenta— men är föreskrivet. Hinder har emeller- tid icke ansetts böra möta att, där sär— skilt förhör sker muntligen, allt efter omständigheterna anställa prövning samtidigt med flera än tre studerande.

Tentamensperioder

De bestämmelser, som för närvarande gälla i fråga om de studerandes rätt att erhålla tentamina och examinatorernas rätt till tentamensperioder, ha inled- ningsvis återgivits i detta kapitel. I en till kommittén i mars 1949 överlämnad, tidigare jämväl till universitetsbered- ningen ingiven skrivelse, har Sveriges förenade studentkårer framfört vissa synpunkter i ämnet och bland annat an- fört:

Något allmänt utbrett missnöje bland de studerande ha dessa tentamensperioder icke givit upphov till de akademiska lä— rarna ha ofta ådagalagt stor liberalitet. Icke desto mindre innebär dock systemet med' tentamensperioder vissa olägenheter.

Det torde sålunda medverka till studieti- dens förlängning, därigenom att studierna måste planläggas med hänsyn till den tid— punkt vid vilken tentamensperioden infal- ler. Och för en studerande, som försöker planlägga sina studier med sikte på en viss tentamensperiod, kan det inträffa antingen, att han har avslutat studierna viss tid före perioden och alltså förlorar studietid, eller att han ej är fullt färdig med studierna, då perioden infaller, men för att slippa vänta till nästa period ändock anmäler sig och alltså går upp i tentamen med bristfälliga kunskaper.

Om sålunda ur ovan anförda synpunkter ett avskaffande av bestämmelserna om möjlighet till fastställda tentamensperio- der är önskvärt, tala andra skäl mot en sådan reform. Det är givetvis ett högst be— rättigat önskemål, att examinatorerna rela- tivt ostörda få bedriva forskning under så stor del av året som möjligt. I ämnen med ett stort antal studerande är dessutom ten- tamensbördan betungande. Vidare ingå i tentamina i vissa ämnen skriftliga prov, vilka icke rimligen kunna återkomma allt- för ofta.

Med hänsyn till vad ovan framhållits vill styrelsen därför föreslå, att bestämmelser- na om tentamensperioder generellt avskaf— fas, men att kansler efter tillstyrkande av respektive undervisningsnämnder får rätt att även framgent ge tillstånd till fast- ställda tentamensperioder i sådana ämnen, där skrivning ingår i tentamen eller där antalet studerande är särskilt stort. Perio— derna torde emellertid om möjligt åter- komma en gång i månaden. Särskilt med hänsyn till det merarbete, som skulle kom— ma att drabba de akademiska lärarna, där- est skrivning skulle återkomma varje må— nad, kan det emellertid ifrågasättas om icke dessa måste få äga rum med något längre tidsintervall. Inom styrelsen ha olika upp— fattningar i denna speciella fråga fram— förts och styrelsen anser sig därför ej nu kunna framlägga något preciserat förslag.

Ett särskilt problem är frågan om tenta- mensmöjlighct under sommaren. Då lös- ningen av detta problem blir beroende av en eventuell utsträckning av det akade- miska läsårets längd —— frågor, som styrel- sen berört i en tidigare skrivelse till bered- ningen —- vill styrelsen här inte framföra något slutligt förslag. Utan tvivel tala emellertid — icke minst ur synpunkten av studietidens förkortande — starka skäl för

att tentamensmöjlighet finnes även under sommaren. Då emellertid sommaren ofta är den enda tid, då examinatorerna helt kunna ägna sig åt vetenskaplig forskning, skulle oinskränkta tentamensmöjligheter under sommaren medföra stora olägenhe— ter för dessa.'En lösning av problemet sy- nes vara, att examinator erhåller möjlighet att samla alla tentamina till en period ungefär vid sommarens mitt. Då forsk- ningsresor eller andra större vetenskapliga arbeten skulle försvåras eller förhindras genom en sålunda utvidgad tentamensskyl- dighet, bör examinator kunna påfordra att få ersättare förordnad.

Universitetsberedningen, som när- mast behandlat frågan om behovet av tentamensperioder för de filosofiska fakulteternas del, där antalet sådana perioder liksom vid de juridiska fakul- teterna enligt gällande bestämmelser skall vara minst tre per termin, har för sin del funnit dessa bestämmelser ävensom föreskrifterna om de stude- randes rätt till tentamen lämpligt ut— formade. Enligt beredningen skulle i vissa ämnen examinatorernas arbete i allt för hög grad försvåras, därest möj— lighet icke skulle finnas att samla ten- tamina till vissa perioder under ter- minen. Alltjämt syntes därför tre dyli— ka perioder per terminvböra vara det stadgade minimum.

Beträffande frågan om möjligheten att avlägga tentamen under somma- ren har beredningen — efter att ha erinrat om att föreskrifter om rätt härtill funnits utfördade under krigsåren samt att sommartentamen enligt praxis ofta medgives även under nuvarande förhållanden — övervägt att föreslå införandet av bestämmelser om minst en tentamensperiod under sommaren. Som emellertid det nuva- rande systemet, enligt vilket examina- tor själv äger avgöra om sommartea— tamen bör medgivas, enligt beredning- ens mening synts fungera tillfredsstäl- lande, har beredningen avstått härifrån men förutsatt att frågan, därest lärar-

nas frivilliga tillmötesgående framdeles ej skulle visa sig fylla ett rimligt behov, måtte upptagas till förnyad prövning.

Vad de juridiska fakulteterna beträf- far tillämpa flera examinatorer ett sys- tem med fyra tentamensperioder under vårterminen och tre under hösttermi- nen; några ha fyra tentamensperioder även under höstterminen. För närva- rande tillåta även vissa examinatorer tentamina när som helst under termi- nen, till exempel var fjortonde dag.

Kommittén har lika litet som univer- sitetsberedningen ansett ett slopande av tentamensperioderna kunna ifråga- komma. Detta innebär dock icke att icke kommittén är medveten om, att ett system med tentamensperioder på sätt SFS framhållit kan medföra olä- genheter för de studerande. De förslag kommittén härutinnan nedan framläg- ger torde dock eliminera förekomman- de olägenheter.

Av tentamensperioderna bör liksom hittills en vara förlagd till början och en till slutet av varje termin. Perioderna föreslås skola omfatta tiden 25—31 au- gusti, 15—21 december, 25—31 januari och 25—31 maj, fakulteten obetaget att bestämma ökad tid för dessa perioder.

Härjämte bör en tentamensperiod va- ra förlagd till sommaren. Beträffande möjligheten till tentamen under den- na tid har som förut framhållits universitetsberedningen icke velat före- slå en uttrycklig föreskrift härom. Även om de flesta examinatorer tor- de komma att ställa sig till förfogan- de för tentamen under sommarmåna- derna, är det enligt kommitténs mening likväl angeläget att garantera denna möjlighet genom en uttrycklig föreskrift härom.

Kommittén förordar därför, att en tentamensperiod skall efter fakulte- tens bestämmande förläggas till tiden 15 juni—15 augusti. Det torde dock vara

tillräckligt om rätten till tentamina un- der denna period begränsas till ämnen i första och andra delen av examen. För de professorer eller andra examinato- rer, som vilja ägna sommarmånaderna åt studieresor till utlandet eller eljest åt vetenskapligt arbete torde denna tenta- mensperiod icke behöva medföra några större olägenheter, då med den av kommittén föreslagna lärarorganisatio- nen möjlighet att erhålla vikarier alltid bör föreligga.

Utöver de ovan angivna fasta tenta- mensperioderna föreslår kommittén, att varje termin en eller två tentamenspe- rioder anordnas på sätt fakulteten för varje examensämne bestämmer, företrädesvis med hänsyn till tid, då ett större antal studerande beräknas av- sluta ämnets studium. Genom att tenta- mensperioderna anordnas i anslutning till undervisningen i de olika ämnena torde de olägenheter, som äro förbund- na med fixerade tentamensperioder i stort sett elimineras.

Oavsett vad ovan föreslagits angåen- de tentamensperioder och tiden härför skall examinator vara oförhindrad att medgiva tentamen och särskilt förhör mellan tentamensperioderna.

B. Betyg Betygssystemet

I de juridiska ämbetsexamina, vilka avskaffades genom 1904 års stadga, voro betygsgradern'a berömlig, med beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. För juris utriusque kau- didatexamen funnos inga föreskrifter angående betyg. Såväl i de juridiska som i övriga universitetsexamina an- vändes emellertid i praktiken även mel— langraderna med utmärkt beröm god- känd och icke utan beröm godkänd.

1902 års universitetsexamenskom- mitté uttalade att till den förlängning av studietiden, som ägt rum för de juri—

diska examinas del, utan tvivel den om- ständigheten medverkat att åtskilliga examinatorer för högre betyg än god- känd krävt, att den studerande inhäm- tat mera omfattande kurser än de som funnos fastställda för betygsgraden i fråga. Enligt kommitténs uppfattning borde de studerande emellertid snarare uppmuntras att samvetsgrant inhämta och grundligt tillägna sig mindre stu— diekurser än att utvidga kursernas om- fång. Fördenskull föreslog kommittén att vid betygens avgivande hänsyn mera borde tagas till grundligheten av den studerandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av självständigt omdöme, som av ho- nom ådagalades, än till omfattning-en av de inhämtade studiekurserna även— som att för betygen med beröm god- känd, icke utan beröm godkänd och godkänd icke finge fordras till omfatt- ningen olika studiekurser. En bestäm- melse av detta innehåll intogs även i 1904 års stadga.

Av 1904 års stadga framgick sålunda uttryckligen att de juridiska betygen främst skulle vara kvalitetsbetyg och icke kvantitetsbetyg. I nu gällande stad- ga har motsvarande bestämmelse den lydelsen att vid betygens avgivande hänsyn bör tagas ej allenast till omfatt- ningen av de inhämtade studiekurserna utan även till grundligheten av den stu- derandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av själv- ständigt omdöme, som av honom ådaga- lägges. Detta synes närmast tyda på att lika stort avseende skall fästas vid den kvantitativa som vid den kvalitativa prestationen i tentamen. Men eftersom det samtidigt i 5 14 alltjämt föreskrives att till omfattningen olika studiekurser icke må fordras för de tre betygen med beröm godkänd, icke utan beröm god- känd och godkänd är det tydligt att nå- gon ändring icke varit avsedd.

Vid tentamen för juris kandidatexa- men gäller sålunda det system att över- vägande avseende fästes vid provens kvalitet och att betygen icke höjas på grund av enbart kvantitativa prestatio- ner. De betygsgrader, som vanligen an- vändas, äro godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd. I de juridiska fakulteternas studiehandböc- ker äro de i de skilda ämnenaupptagna kunskapsfordringarna desamma för sistnämnda tre betygsgrader. För de två högsta betygen krävas enligt studie- handböckerna mera ingående studier i någon särskild del av ämnet efter sam— råd med examinator jämte en skriftlig uppsats. Av dessa två betygsgrader fö- rekommer betyget berömlig endast ytterligt sällan eller nästan aldrig. Vits- ordet med utmärkt beröm godkänd är även det mycket sällsynt men förekom- mer dock någon enstaka gång.

Några önskemål om en ändring av de juridiska betygens karaktär av kva- litetsbetyg ha icke framkommit. Det har tvärtom såväl från lärarhåll som från studenthåll betonats såsom synnerligen angeläget att systemet. med kvalitets- betyg bibehålles. Denna uppfattning delas av kommittén.

Vad betygsgraderna beträffar är det enligt kommitténs mening tillräckligt med en skala med tre godkända betygs— enheter i de till första och andra delar- na av examen hörande ämnena. Det är härvid främst fråga om inhämtande av ett grundläggande positivrättsligt kun- skapsstoff. I den mån den studerande önskar inhämta mer omfattande och djupgående insikter i ett ämne bör detta ske först i tredje delen av examen. Även för allmän rättslära i tredje delen synas tre betygsgrader vara till fyllest, då studiet med hänsyn till den för äm- net beräknade studietiden väsentligen måste bli av mera grundläggande karak— tär. Kommittén föreslår att för de två

första delarna av examen samt i allmän rättslära endast vitsorden godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd skola användas.

I de båda fördjupningsämnena i tredje delen av examen är hela betygs- skalan däremot enligt kommitténs me- ning erforderlig. På grund av arten och svårhetsgraden av dessa studier kan det förväntas att skillnaden mellan de studerandes prestationer blir betydan- de. Det är därför av särskild vikt att ha tillgång till en vidare betygsskala. Medan det under de grundläggande stu- dierna (jämte allmän rättslära) i hu- vudsak gäller att i de olika ämnena in- hämta en standardkurs, kan fördjup- ningsstudiet alltefter de studerandes förutsättningar givas en mera in- dividuell utformning. Givet är att vid betygssättningen av de studerandes prestationer under sistnämnda studium främst kvalitativa synpunkter skola an— läggas. Avseende måste emellertid även kunna fästas vid omfattningen av den studerandes arbete. Där till exempel för bedömning föreligga två uppsatser av skilda studerande, vilka arbeten ut- visa ungefär samma grad av grundlig- het och förmåga av självständighet och mogenhet hos författarna, men där sam- tidigt den ena uppsatsen är dubbelt så stor som den andra torde det vara up- penbart att den större uppsatsen kan böra honoreras på ett annat sätt än den mindre. Några regler för bedömningen av skilda prestationer kunna givetvis icke uppställas utan betygsgraderingen får från fall till fall ske under beaktan- de av såväl kvalitativa som kvantitativa synpunkter.

De betyg, som meddelas vid de för- djupade studierna i tredje delen, äro helt fristående från betygen i examens första och andra delar samt i allmän rättslära i tredje delen. Det fortsatta studiet i civilrätt och i valfritt ämne

skall sålunda betygssättas särskilt och icke leda till höjning av det förut givna betyget i motsvarande ämne under de grundläggande studierna. Den, som er- hållit betyget godkänd i civilrätt II med internationell privaträtt och ägnar för— djupningsterminen i civilrätt t. ex. åt fastighetsrätt, erhåller sålunda särskilt betyg i civilrätt såsom fördjupnings— ämne. ' Beträffande betygssättningen vid sär- skilt förhör saknas enligt kommitténs mening anledning alt medgiva olika godkända betygsgrader. Det är härvid fråga om en prövning på mycket be— gränsade områden eller på genom- gångna kurser. Vid särskilt förhör före— slås därför endast betygen godkänd eller icke godkänd kunna meddelas.

För betygssättningen i juris licentiat- examen redogöres i kap. 15.

Förnyad tentamen

Enligt nuvarande ordning äro, som ovan framhållits, kunskapsfordringarna i juris kandidatexamen desamma för betygen godkänd, icke utan beröm god- känd och med beröm godkänd. Stude— rande, som räknat med att i tentamen till exempel få betyget icke utan beröm godkänd men erhållit vitsordet god- känd, kan sålunda icke genom att i ny tentamen i samma ämne redo— visa ytterligare inhämtad litteratur göra anspråk på att få det högre betyget. Men om han vid förnyad ten- tamen å de för betygen godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd gemensamma kunskapsford- ringarna verkligen ådagalägger större mogenhet och förtrogenhet med ämnet är examinator oförhindrad att meddela honom det högre betyget. Huruvida för- nyad tentamen skall få ske eller icke är emellertid beroende av examinators tillstånd. Den studerande äger "sålunda icke påfordra förnyad tentamen för er- hållande av högre betyg.

I praktiken iakttages emellertid icke alltid bestämmelsen att kunskapsford- ringarna skola vara desamma för de tre lägsta godkända betygsgraderna. Det förekommer icke sällan att stude- rande av olika anledningar vilja höja ett redan erhållet betyg antingen från god- känd till icke utan beröm godkänd eller från sistnämnda betyg till med beröm godkänd. Vanligen göras sådana fram- ställningar efter en tentamen, som icke lett till det av den studerande önskade betyget.

Det inträffar även att studerande, som endast ha ett eller annat ämne kvar till examen, begära att genom någon ytter— ligare prestation få höjt betyg i ett ämne i början av studiegången, i vilket ämne tentamen avlagts för ett eller två år sedan eller kanske ännu längre till- baka; stundom dröjer en studerande, som tenterat i samtliga ämnen, av sådan anledning med att taga ut examen. Det- ta torde i synnerhet inträffa i tider, då vissa svårigheter föreligga för en ny- utexaminerad juris kandidat att vinna anställning vid domsaga eller annor— städes. Nästan alltid torde vederböran- de examinator tillmötesgå den stude— randes önskemål om förnyad tentamen. Härvid kan den studerande få till upp- gift att inhämta ytterligare litteratur inom viss del av ämnet, t. ex. en mono- grafi. En vanlig prestation är att den stu- derande får skriva en mindre uppsats.

Enligt kommitténs mening saknas anledning att tillåta förnyad tentamen för erhållande av högre betyg i ämne tillhörande första och andra delarna av examen samt i allmän rättslära. I den mån den studerande äger förutsättningar för att i tentamen få högre betyg än godkänd hör han nedlägga större omsorg på sina förbe— redelser för tentamen. Inhämtande av ytterligare kunskapsstoff under de grundläggande studierna leder i de

flesta fall endast till mera plugg och utgör intet bevis för någon större grad av mognad än tidigare. Något annor- lunda ställer det sig med uppsatsskriv- ning. I regel äro de studerande under de grundläggande studierna emellertid ännu icke tillräckligt mogna för att kunna skriva en bra uppsats. En sådan prestation förutsätter mången gång över- blick över hela det juridiska ämnes- området. På grund av det anförda har kommittén ansett sig böra föreslå en uttrycklig bestämmelse därom att stu- derande, som avlagt godkänd tentamen i ämne, tillhörande juris kandidatexa- mens första och andra delar, eller i allmän rättslära, icke må undergå för- nyad tentamen för att i samma ämne erhålla förhöjt betyg.

Mot ett sådant förbud kan icke göras gällande, att man ej bör hindra en per- son från att skaffa sig ett gott betyg i ett ämne, som han är särskilt intresse— rad av. I den mån en studerande verk- ligen vill förskaffa sig ingående kun— skaper i ett ämne bör detta nämligen ske under fördjupningsstudierna. Vid detta senare skede av studierna har han större förutsättningar för att tränga in i ett ämne och att prestera ett mera självständigt arbete. Det finns därför icke tillräcklig anledning att under detta studium förbjuda förnyad ten- tamen för erhållande av högre betyg. Härtill kommer att den studerande har möjlighet att i examen medtaga ytter- ligare fördjupningsämnen utöver dem, som skola ingå i hans examen, genom tillval av ämne eller genom efterpröv— ning. Förevarande frågor behandlas närmare i kap. 14.

Bety gens giltighetstid

Bestämmelser om betygens giltighets- tid tillkommo på förslag av 1902 års uni- versitetsexamenskommitté. I 1904 års stadga föreskrevs att juridiska fakulte-

ten i studieplanerna för examen och varje däri ingående examensämne skulle angivna den tid under vilken de för exa— men erforderliga proven skulle för exa- mens avläggande äga giltighet; tiden skulle så tillmätas att, under förutsätt- ning av studiernas bedrivande enligt den i studieplanen angivna ordningen, förnyat prov icke skulle erfordras. Nå— gon närmare motivering för bestäm- melserna om giltighetstid angav icke examenskommittén. Den uttalade en- dast å ena sidan att giltighetstiden icke finge tillmätas så knappt, att en stude- rande, som önskade ägna visst ämne ett grundligare studium än som kräv- des för betyget godkänd, därigenom skulle sättas ur stånd att utan förnyan- de av redan fullgjorda tentamina av- lägga examen, men att den å andra sidan för de särskilda tentamina icke finge utsträckas för mycket, då detta kunde leda till att normaltiden för exa— men komme att överskridas av alltför många studerande.

I sitt senare utkomna betänkande III, där universitetsexamenskommittén be- handlade de filosofiska examina, före- slog kommittén ävenledes bestämmelser om tentamensbetygs giltighetstid och utvecklade som skäl härför i första hand att ”en skäligt tillmätt giltighets- tid för tentamina är för de studerande å ena sidan en lättnad i examensarbe- tet, å andra sidan en sporre att med till- räcklig kraft föra de påbörjade studier- na till slut”. Om behovet av bestämmel- ser angående giltighetstid för tentami- na hade emellertid tvekan yppats inom examenskommittén, som härvid anförde: ”Att, såsom inom kommittén ifråga- satts, helt och hållet borttaga varje tidsbegränsning och låta ett betyg äga giltighet huru länge som helst kan en- ligt kommitténs mening ej tillrådas, då en sådan åtgärd dels i många fall skul- le leda till en gagnlös förlängning av

studietiden, dels ock skulle motverka det allmännas intresse av att de exami- nerade inträda i dess tjänst med ett någorlunda samlat, aktuellt och mo- dernt vetande”. Vid sidan av det av kommittén upprepade lmvudskälet —— önskemålet om en förkortning av stu- dietiden _— är sistnämnda argument av stort intresse. Sedan tentamenssys— temet legaliserats och de studerande sålunda även formellt befriats från kra- vet att vid ett enda tillfälle redovisa alla de för examen erforderliga kun— skaperna hade det ansetts påkallat att skapa vissa garantier för att icke tids- avståndeumellan de olika tentamina skulle bli alltför långa. De studerande skulle eljest komma att lämna uni- versitetet med examen först sedan de i många stycken redan glömt vad de inhämtat eller i varje fall deras kunska- per blivit föråldrade. Det torde med visshet kunna antagas att nu refererade skäl _ vid sidan av önskemålet om en förkortning av studietiden — legat ba— kom bestämmelserna om tentamensbo- tygens giltighetstid jämväl för de juri— diska examinas del.

Enligt gällande av universitetskans- lern fastställda studieplaner för juris kandidatexamen äga godkända tenta— mina giltighet under visst antal termi- ner, olika för olika ämnen eller grup- per av ämnen, räknat från och med den termin, som följer närmast efter tenta- mens avläggande. Vid bestämmande av giltighetstiden har man utgått från den för examen fastställda normaltiden nio terminer. I ett vart av de till första gruppen hörande ämnena äga godkända tentamina giltighet under tio terminer och i ett vart av de tre civilrättsämnena i sju terminer. I straffrätt äger godkänt betyg giltighet under fem terminer. Godkända tentamina i förvaltningsrätt och internationell privaträtt äro gäl— lande under fyra terminer, medan ten-

tamen i processrätt äger giltighet en- dast under en termin. Genomgången propedeutisk kurs slutligen gäller under fjorton terminer. Fakulteten äger, när skäl därtill äro, medgiva förlängning av giltighetstiden för nämnda kurs. Därest studerande fullgjort värnplikt eller annan militär tjänstgöring, skola dessförinnan avlagda tentamina och ge- nomgången propedeutisk kurs vid till— lämpningen av angivna bestämmelser om giltighetstid beräknas vara avlagda så många dagar senare, som detta studie- hinder tillförlitligen styrkes hava varat.

I den i det föregående vid behand- lingen av tentamensperioder delvis re- fererade skrivelsen från Sveriges för- enade studentkårer ha jämväl fram- förts synpunkter på frågan om tenta- mensbetygens giltighetstid. Härvid har bland annat anförts följande:

Med nu gällande bestämmelser om betygs giltighetstid inträffar det icke sällan, att densamma utgår, innan den studerande hunnit avlägga examen. Icke minst gäller detta inom teologiska fakulteten, där gil- tighetstiden har beräknats efter betyget godkänd i varje ämne. — — — För närva- rande torde 60 a 70 % av tentamensbety- gen i första och andra ämnet i teologie kan- didatexamen förfalla, innan examen av- lagts. Även inom övriga fakulteter händer det förhållandevis ofta, att tentamensbe- tygen förfalla. —— —— ——

Då ett tentamensbetyg förfallit, skulle, formellt sett, ny tentamen behöva äga rum. Emellertid förekommer ofta s. k. omskriv— ning, dvs. tentator inskriver tentamensbe- tyg såsom efter ny tentamen trots att sådan inte ägt rum.

Då emellertid begreppet omskrivning for— mellt icke existerar, är tentator oförhind- rad att vägra förlängd giltighet för betyg utan nytt förhör. Därför har praxis också blivit olika inom olika ämnen och vid olika lärosäten. Sålunda vägra vissa professorer konsekvent att företaga omskrivningar, me- dan andra omskriva utan restriktioner. Somliga professorer stryka vid omskriv- ning tidigare erhållna »spetsar>>, och inom juridiska fakulteten förekommer, att nytt förhör måste äga rum på efter första ten—

tamen nytillkommen lagtext. Inom teolo- giska fakulteten vägras för närvarande, så— vitt det är styrelsen bekant, aldrig omskriv— ning, varför tidsbegränsningarna här fram- stå som klart meningslösa.

Det står utan vidare klart, att det, vid bedömning av de skäl som en studerande anför för att motivera sin anhållan om om- skrivning av betyg, finnes stort utrymme för vederbörande professors godtycke. Vi— dare kan anföras, att det ofta inträffar, att en nybliven professor vägrar att om— skriva ett av hans företrädare utdelat be— tyg, även då vägande skäl anföras av den studerande.

Om sålunda i vissa fall de föga ända— målsenliga bestämmelserna om betygens giltighetstid korrigeras genom en efter än— damålsenligheten lämpad praxis, står det även klart, att de skilda förfaringssätt, som i detta avseende tillämpas av olika profes- sorer, leda till mindre tillfredsställande förhållanden. Följden blir helt naturligt i många fall en stor osäkerhetskänsla hos de studerande. Självfallet är det olämpligt med bestämmelser, som äro så utformade, att de inte kunna tillämpas.

Det framstår alltså för styrelsen som ett starkt önskemål, att nya och mera ända- målsenliga bestämmelser komma till stånd i dessa avseenden. Vid en reform av exa- mensväsendet, som medför ändrade bestäm— melser om normaltid för respektive exami- nas avläggande, måste givetvis även be- stämmelserna om tentamensbetygens gil— tighetstid förändras. Styrelsen anser emel- lertid, att de rådande missförhållandena äro så framträdande, att de snarast böra avhjälpas. Det torde också vara lämpligt, att föreliggande fråga upptages till behand— ling av en enda utredning, så att nödig konsekvens iakttages vid frågans lösning. Styrelsen får därför hemställa, att univer— sitetsberedningen måtte verkställa en över— syn över gällande bestämmelser i fråga om tentamensbetygens giltighetstid avseende examina inom samtliga fakulteter.

Styrelsen bifogar utan eget ställningsta— gande studentriksdagens resolutioner i be— rörda ämne:

Studentkonferensen föreslår

att bestämmelserna angående giltighets— tid för tentamensbetyg i ämnen tillhörande teologiska och filosofiska fakulteterna upp— häves;

att bestämmelserna rörande giltighetstid för tentamensbetyg för juridiska —— -— —-

examina ändras till saklig överensstäm- melse med följande:

Fakultet skall godkänna examen för stu— derande, vars betyg överskridit den stipu- lerade giltighetstiden på grund av

a) studiehinder, bestående av styrkt mi- litärtjänst, sjukdom eller förvärvsarbete, i de två sistnämnda fallen dock endast då särskilda skäl ej talar däremot; samt

b) annan skälig orsak, som avsevärt ökat studietiden samt

att samma bestämmelser ändras i vad rör giltighetstid för tentamensbetyg i process- rätt — _ —, så att för betyg i (först) nämnda ämne giltighetstiden fastställes till fyra terminer — -— —, samt

att bestämmelserna rörande giltighetsti- den för tentamensbetyg i ämnena privaträtt och förvaltningsrätt, ingående i samhälls— vetenskaplig-juridisk examen, ändras så att giltighetstiden blir densamma som för övriga i examen ingående juridiska ämnen.

I sitt betänkande V uttalar universi- tetsberedningen vid behandlingen av frågan om tentamensbetygens giltighets- tid att de härför ursprungligen åbero- pade skälen enligt beredningens me- ning icke kunua tillmätas någon bety- delse. Sedan tentamenssystemet legali- serats stode det närmast i strid mot tentamensprincipen att likväl kräva redovisning av kunskaperna i samtliga examensämnen inom en viss tidrymd. Ej heller önskemålet om en förkortning av studietiden kunde längre åberopas som stöd. Utvecklingen hade gått i den riktningen att helt i strid mot examens— stadgan vid universiteten utbildats en praxis, enligt vilken för gamla tenta— mensbetyg av examinator ”omskreves” eller ”förlängdes”. Endast få examina- torer vägrade att på detta sätt sätta sig över examensstadgans bestämmelser och krävde i stället ny tentamen. Där så skedde begränsades emellertid ten- tamen regelmässigt till vissa delar av kursfordringarna och finge oftast en mer eller mindre formell karaktär. Nå- gon anledning att bibehålla bestämmel- serna om betygens begränsade giltig— hetstid syntes enligt beredningen där-

för icke föreligga, såvida icke några andra skäl än de ursprungligen åsyf- tade därför skulle kunna anföras. Här- utinnan har beredningen anfört:

I detta avseende förtjänar anmärkas, att dessa bestämmelser inom andra fakulteter än den filosofiska ansetts ha en uppgift att fylla genom att i fråga om sådana examina, vilka förutsätta en närmare reglerad stu— diegång, utgöra en sanktion för de bestäm- melser om ämnesföljden, vilka studiepla— nerna för dessa examina innehålla. Även i detta avseende ha emellertid dessa bestäm- melser visat sig mindre effektiva, och skä— let härtill är, att ovan berörda praxis i fråga om omskrivning och förlängning m. m. utbildat sig. Icke heller för nu ifråga— varande ändamål finns det därför någon anledning att bibehålla de begränsade gil- tighetstiderna och det så mycket mindre, som en bestämd studiegång lätt kan åstad- kommas genom direkta föreskrifter.

Möjligen skulle till sist kunna diskuteras, huruvida icke begränsningen av tentamens— betygens giltighetstid kundc vara av bety— delse som ett medel att avhålla mindre be- gåvade eller mindre flitiga studerande från studiernas fortsättande; en examinator, som ville avråda de studerande, skulle kun- na giva eftertryck åt sitt råd genom att peka på ifrågavarande bestämmelser och på förhand tillkännagiva sin avsikt att, om betyget skulle komma att förfalla, utkräva ny rigorös tentamen. Emellertid måste det betvivlas, att bestämmelserna ens i detta avseende skulle hava någon synnerlig ef- fekt, och i varje fall innefattar en dylik tillämpning av bestämmelserna knappast någon lämplig metod för avrådning. Någon anledning att av nu berörda skäl bibehålla begränsningen av tentaminas giltighet före- ligger därför icke.

Universitetsberedningen har för sin del på grund av vad ovan anförts an- sett sig böra draga den slutsatsen, att bestämmelserna om tentamensbetygens begränsade giltighetstid nu lämpligen böra avskaffas och föreslagit att desam- ma måtte utgå såväl ur den filosofiska som ur den teologiska fakultetens exa- mensstadga. Enligt beredningen syntes motsvarande ändring böra vidtagas även för de juridiska och medicinska fakulteternas del. Beträffande dessa

fakulteter har beredningen emellertid ansett sig sakna behörighet att väcka för-slag härom.

Även inom de juridiska fakulteterna råder såsom av det föregående framgått den i strid mot gällande bestämmelser utbildade praxis, enligt vilken förfallna tentamensbetyg ”omskrivas”. I det stora flertalet fall torde vederbörande exami- nator, därest icke alltför lång tid för- flutit från tiden för den första tentamen, skriva om betyget utan restriktioner. Icke alltför sällan brukar examinator kräva förhör på under tiden efter den första tentamen nytillkommen lagtext. Det förekommer vidare att examinator, där tentamen avlagts inför hans före- trädare eller inför tillförordnad exami- nator, antingen kräver en helt ny tenta- men eller också en förnyad tentamen å viss del av ämnet. Slutligen har det in- träffat, att någon enstaka examinator vägrat omskrivning av betyg, som han själv tidigare utfärdat, och fordrat ny och fullständig tentamen. Det torde stå klart att det icke kan anses tillfreds- ställande med bestämmelser, som åsido- sättas vare sig överhuvud eller i viss utsträckning, alltefter examinatorernas inställning.

Enligt kommitténs mening skulle det enda skälet för bestämmelserna om ten- taminas begränsade giltighet vara det av beredningen redan angivna, nämli- gen att i fråga om icke-filosofiska exa- mina med en närmare reglerad studie- gång utgöra en sanktion för de i studie- planen intagna bestämmelserna om ämnesföljden. Genom det i praxis ut— vecklade systemet med omskrivning av

betyg ha emellertid bestämmelserna även i detta avseende visat sig mindre effektiva.

Med kommitténs förslag till studie— gång, där en viss ordningsföljd mellan ämnena framtvingas genom direkta fö- reskrifter, äro dylika bestämmelser icke längre behövliga. Många av de omskriv- ningar av betyg, som för närvarande förekomma, ha sitt upphov däri att den studerande vanligen efter underkända tentamina i ett eller flera enligt studie- gången tidigare ämnen ägnar sig åt stu- dier av ett senare ämne med kortare giltighetstid. Detta kan medföra att när den studerande sedermera återupptagit studiet av det eller de tidigare ämnena och blivt godkänd däri, giltighetstiden för betyget i det enligt studieplanen senare ämnet utgått. Vid sidan av den fixerade studiegången verkar även det av kommittén föreslagna systemet med avrådning och avstängning från juri— diska studier i den riktningen att göra bestämmelser om tentaminas giltighets— tid överflödiga. Det kan med säkerhet antagas att åtskilliga av dem för vilka enligt nuvarande ordning omskrivning av betyg äger rum, därest ett system med avrådningsnämnder införes och blir effektivt, på ett relativt tidigt sta- dium komma att ha avbrutit sina juri- diska studier.

I likhet med universitetsberedningen har kommittén sålunda funnit att be- stämmelserna om tentaminas giltighets- tid även för den juridiska fakultetens del icke längre fylla någon funktion. Kom- mittén får därför föreslå att bestämmel— ser härom icke längre skola finnas.

Kap. 13. Avrådning och avstängning

Inledning

För de juridiska fakulteterna har det med tiden blivit en alltmer uppmärk-

sammad fråga på vad .sätt ett bättre urval av de juris studerande skall kunna åstadkommas. Å ena sidan framstår det

som ett önskemål att till juridiska stu- dier locka ett tillräckligt antal begåva— de studenter. Å andra sidan är det av vikt att minska antalet av dem som icke uppnå ett tillfredsställande studieresul- tat. Sistnämnda problem skall här upp- tagas till behandling.

Kommittén har funnit angeläget att från juridiska studier utestänga sådana studenter, som icke äro tillräckligt ut- rustade för sådana studier. Huru många dessa äro kan icke exakt bestämmas. Av stort intresse i detta sammanhang är an- talet av dem, som avbryta studierna utan någon examen. Såsom närmare framgår av bil. 6 kan dessas antal beräknas till 25 —30 % av de manliga studerande, som påbörja juridiska studier; för kvinnliga studerande är avbrottsfrekvensen be- tydligt högre. Bland dem som avbryta finnas helt visst åtskilliga, som icke sakna personliga förutsättningar för studier utan avbryta av helt andra skäl, sammanhängande med ohälsa, dålig ekonomi, giftermål (i synnerhet beträffande kvinnor), bättre utsikter på andra banor o. s. v. Omvänt finnas bland dem, som slutligen avlägga exa- men, icke så få som nå detta mål en- dast efter oskäliga uppoffringar av ar- bete, tid och kostnader och som på grund av bristande begåvning trots sin examen äro föga ägnade för en jurists arbetsuppgifter. Det kan därför må- hända antagas att avbrottsprocenten är ett någorlunda tillförlitligt mått på an- talet av dem, som icke hava tillräck- liga studieförutsättningar. Detta be— styrkes av skilda universitetslärares omedelbara erfarenhet.

Nyssnämnda avhrottsprocent, 25— 30 %, är högre än den, som förekom- mer inom vissa andra fakulteter, i syn- nerhet dem som tillämpa tillträdesbe— gränsning, men den är lägre än inom fil. fakulteten. Den har under senare år- tionden visat något sjunkande tendens.

Förekomsten av ett alltför stort antal studerande, som på grund av bris- tande begåvning eller flit —— i regel det förra, ibland bäggedera —— icke kunna nå godtagbara resultat av studierna medför allvarliga olägenheter i skilda riktningar.

I främsta rummet brukar uppmärk- samheten härvid riktas på studieav- brottens —— eller rättare de ofullbor— dade studiernas —— ogynnsamma inver- kan på de studerandes egna förhållan- landen. Det framhålles, att de avbrut— na studierna dragit kostnader till ingen nytta, att den därför använda tiden be- tecknar ett eller flera förspillda ung— domsår, som hellre bort användas till inkomstbringande arbete för egen för- sörjning eller till utbildning för den levnadsbana, som sedan väljes. Utsik- terna på denna bana anses bliva sämre på grund av det alltför sena inträdet därpå, möjligen även på grund av den stämpel av misslyckad som kan bli en följd av studieavbrottet.

Dessa olägenheter äro obestridligen av stor betydelse. De böra dock icke överskattas. Vad angår avbrottets ver- kan på framtida inkomster är det inga- lunda uteslutet att de, som avbryta på grund av alltför små personliga förut- sättningar för studier, jämväl äro under- lägsna i allmän duglighet och redan på grund här-av komma att stanna på en jämförelsevis låg inkomstnivå.

Av stor betydelse är frågan, på vilket stadium av studierna avbrotten äga rum. I bil. 6 visas, att ca hälften av avbrotten äga rum inom ett år från stu- diernas början och ca hälften av de återstående inom det andra studieåret. Att en relativt kort tid använts på de avbrutna studierna, är naturligen ägnat att minska de ogynnsamma verkning- arna. Det torde också förhålla sig så, att bland dem som avbryta ganska många äro sådana som icke från

början med full bestämdhet valt jurist- banan utan snarast påbörjat de juri— diska studierna såsom ett experiment. I åtskilliga fall torde ett åtminstone bidragande motiv till studieavbrotten vara att en annan någorlunda tillfreds- ställande försörjningsmöjlighet, t. ex. inom näringslivet, står till buds. Slut- ligen bör anmärkas, att även en kortare tids juridiska studier ha ett icke för- , aktligt värde såsom allmänbildande och att därunder inhämtade insikter på åt- skilliga levnadsbanor kunna vara till praktisk nytta.

Allt detta hindrar visserligen icke att det måste anses synnerligen önskvärt att nedbringa antalet av juris studeran- de, som avbryta sina studier utan exa- men.

Till samma resultat måste man kom- ma, om problemet betraktas ur sam- hällets synpunkt. Den tid, som använ- des på studier vilka icke resultera i examen, måste till mycket stor del an- ses ha gått förlorad för produktions- livet, vare sig denna tid hade bort användas till annan utbildning är juri- disk eller till egentlig produktiv verk- samhet.

Jämväl ur en mera begränsad eko- nomisk synvinkel framstår det såsom otillfredsställande ur allmän synpunkt, att bland de studerande finnas allt— för många som icke fullfölja stu- dierna till examen. De juridiska fakul- teternas organisation i fråga om perso— nal, lokaler m. m. måste på längre sikt anpassas efter de studerandes antal. Ju större detta är, desto större kostnader måste följaktligen organisationen kräva. I den mån en alltför stor del av de stu- derande avbryta studierna utan exa- men, bliva de av dem föranledda kost- naderna att anse såsom mer eller mind- re bortkastade.

Olägenheterna för de juridiska fa- kulteternas verksamhet inskränka sig

emellertid icke härtill. Själva kvaliteten av undervisningen och studieresultaten bliva lidande om ett avsevärt antal av de studerande sakna nödig begåvning för vetenskapliga studier. Detta gäller vare sig de ifrågavarande studenterna avbryta sina studier eller med svårig— het och tidsutdräkt slutligen avlägga examen.

Dessa studenter utgöra, om deras an- tal icke är helt obetydligt, en avsevärd belastning av undervisningen. Det kan icke undgås att vid undervisningens uppläggning, i framställningssättet samt vid val av ämnen för seminarieupp- gifter o. dyl. i viss mån tages hänsyn till dem. Även om man till äventyrs skulle intaga den principiella stånd- punkten att lärarna borde helt bortse från de ifrågavarande studenterna och anpassa undervisningen uteslutande efter deras bättre utrustade kamrater, visar erfarenheten att detta i allmän- het icke låter sig genomföra. Av hän- syn till de otillräckligt utrustade stu- denterna kommer undervisningen där— för att i större eller mindre utsträck- ning erhålla en alltför elementär prä- gel. Detta medför att den för de övriga studenterna _ vilka utgöra flertalet _- kommer att framstå såsom ointressant och mer eller mindre onödig.

Examinationen av de svaga studen- terna, med upprepade underkännanden och förnyade prövningar, är särskilt ar- betskrävande. En viss anpassning efter deras prestationsförmåga låter sig i längden svårligen undvika. I synnerhet sker detta i den formen att rena minnes- prestationer godtagas, medan skäliga krav på en djupare insikt och förmåga av självständigt ställningstagande efter- sättas. En sådan inriktning av examens— fordringarna kommer, om den vinner hävd, att medföra en motsvarande fel- aktig inriktning av studiearbetet även bland de mera begåvade studenterna.

Och den möjliggör att enstaka svagt be- gåvade men desto mera energiska stu- derande kunna genom ihärdighet (och ”uttröttning” av examinatorerna) slå sig fram till examen, fastän de icke kunnat förvärva en sådan juridisk bild- ning, som examen avser att garantera. Det måste från samhällets synpunkt vara angeläget att såvitt möjligt före- bygga att personer av detta slag vinna insteg på den juridiska arbetsmarkna- den. _

Ytterligare må särskilt framhållas en omständighet, som gör frågan om en gallring betydelsefull, nämligen kom- mitténs förslag till studieordning för juris kandidatexamen. Om fördjup— ningsstudierna i tredje delen av exa- men verkligen skola fylla det med dem avsedda syftet är det önskvärt att man erhåller garantier för att de stu- derande, som skola ägna sig däråt, äga erforderliga förutsättningar härför. Vid kommitténs överläggningar med lärare och representanter för de studerande har också med tanke på kommitténs förslag till studieordning framhållits vikten av en gallring i början av de juridiska studierna.

Olika möjligheter till gallring

Av det anförda framgår, att det av flera olika skäl är mycket angeläget att de juridiska fakulteterna befrias från de alltför svagt utrustade bland dem, som pläga söka sig till fakulteterna så- som juris studerande. För ett någor- lunda effektivt genomförande härav äro olika möjligheter tänkbara.

Under större delen av 1920-talet och förra hälften av 1930-talet diskuterades olika åtgärder för att motverka den starka tillströmningen till de intellek- tuella yrkena och att åstadkomma en skärpning i urvalet. Särskilt betrakta- des tillströmningen av studerande till universiteten och de fria högskolorna,

vilka saknade faekhögskolornas betygs- spärrar, med stigande oro. Förhållan— dena påtalades även i riksdagen och ledde i oktober 1933 till tillsättandet av den s. k. Wicksell-Jernemanska ut- redningen, som avgav sitt betänkande i september 1935 (SOU 1935:52).

Enligt denna utredning kunde de dit- tills föreslagna eller diskuterade spär- rande åtgärderna sammanfattas under följande huvudgrupper:

1) Höjda kunskapsfordringar a) i skolan b) vid högskolan.

2) Begränsning av det antal, som år- ligen tillåtes komma in på en viss bana (numerus clausus). Detta antal fast— ställes efter antalet tillgängliga utbild- ningsplatser eller på grundval av ett beräknat framtida behov av yrkes— utövare. Även denna metod kan tilläm— pas på olika stadier av utbildningsti- den, t. ex. vid inträdet i gymnasiet, vid inträde till högskolan eller under hög- skolestudierna samt vid inträde i en viss tjänst eller yrkesgrupp.

3) Ett ökande av de ekonomiska svå— righeterna under studietiden. I sin mest renodlade form har ett sådant förfa- rande påyrkats i Danmark, där förslag om införande av en ”studentskatt” framfördes år 1933.

4) Åtgärder, som medför utgallring under utbildningstiden eller ”Metoden hitintills, men icke längre”, bestående i att personer genom ett eller annat in- gripande förhindras fortsätta på en redan påbörjad utbildning, därför att de under densamma ådagalagt olämp- lighet eller otillräcklig duglighet.

Vad beträffar frågan om åtgärder i syfte att åstadkomma en begränsning av tillträdet till juridiska studier inne- hålla kommitténs direktiv följande:

Det bör övervägas, om särskilda ford— ringar, exempelvis kvalificerade betyg i vissa ämnen, böra uppställas för att de, som avlagt studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper,

skola erhålla tillträde till juridiska studier. — — — Någon form av kvantitativ be- gränsning av tillströmningen till de juri- diska fakulteterna (>>numerus clausus») torde däremot icke vara lämplig. Anord- ningar för »utgallring» på ett tidigt sta- dium av dem, som befinnas olämpliga för juridiska studier, böra däremot övervägas.

Enligt kommitténs mening synes frå- gan om vilka gallringsåtgärder, som kunna ifrågakomma lämpligen böra be- dömas med utgångspunkt från det sta- dium på vilket den studerande befinner sig. En gallring kan då övervägas på två skilda stadier, antingen före de ju- ridiska studiernas början, ”spärr”, eller efter påbörjandet av dessa studier.

En gallring före begynnandet av de juridiska studierna kan tänkas ske en- ligt någon av följande metoder:

1) numerus clausus. Utgångspunkten är härvid att endast ett begränsat an- tal studerande beviljas tillträde till en viss utbildning. Detta antal fastställes som förut sagts antingen efter antalet tillgängliga utbildningsplatser eller på grundval av ett beräknat framtida be— hov av yrkesutövare. Metoden använ- des vid samtliga faekhögskolor och vid de medicinska fakulteterna. Uttagning— en av det bestämda antalet studerande äger sedan rum på grundval av erhållna betyg, stundom i viss utsträckning kom- pletterade med testning. Beträffande den juridiska utbildningen föreligga icke sådana förhållanden, som vid ovan- nämnda högskolor och fakulteter för- anlett numerus clausus.

Ur synpunkten av en ändamålsen- lig juristutbildning skulle det emeller— tid kunna hävdas »att endast ett be- gränsat antal studerande kunna mot- tagas till juridiska studier på grund av de knappa resurser, som de juridiska fakulteterna förfoga över. En ändring härutinnan bör emellertid åstadkom- mas genom en ökning av antalet lärar- krafter och andra materiella resurser

och icke genom en begränsning av till— trädet till fakulteterna.

2) på grundval av kvalificerade stu- dentbetyg överhuvud eller endast i vissa ämnen. Någon annan begränsning göres sålunda ej än den, som betingas av kravet på viss kvalitet hos student- betyget. Formliga förslag om en gall- ring grundad på poängberäkning av studentbetygen ha tidigare framförts bland annat i en riksdagsmotion 1929 av herr Ivar Anderson (rörande tillträ— det till lärarbanan) samt vid 1934 års studentkonferens. I det senare fallet an- sågs dock icke en rent mekanisk norm (t. ex. en strängt genomförd s. k. Ba- linje) vara att förorda. För att mjuka upp förfarandet och individualisera det föreslog konferensen att lärare och censorer i tveksamma fall skulle avgiva ett omdöme rörande den examinerades förutsättningar för universitetsstudier.

Vad beträffar studentbetygets värde som prognos för universitets— och hög- skolestudier har 1940 års Skolutredning i sitt betänkande ”Skolans betygssätt- ning” (SOU 1945:45) redogjort för ett flertal undersökningar över sambandet mellan studentbetyg och framgång och duglighet under den fortsatta levnads- banan. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att de gjorda undersök- ningarna med påfallande samstämmig- het visa, att ett omisskännligt samband råder mellan skolans omdöme och den duglighet dess lärjungar sedermera ådagalägga i livet. De visa också enligt utredningen, att det icke blott är de rent teoretiskt inriktade yrkena, som locka de bättre lärjungarna, och att skolan rätt väl förmår uppskatta vär- det hos de praktiskt betonade natu- rerna.

Av Mobergs utredning om 1937 års studentårgång framgår att för jurister- nas del ett ganska starkt samband råder mellan studentbetyg och betyg i juris

kandidatexamen. Av 61 studenter med höga betyg (medelbetyg minst Ba+) i studentexamen ha sålunda 42 eller 69 % höga betyg i juris kandidatexa- men, medan av 87 studenter med låga studentbetyg 28 eller blott 32 % ha höga betyg (minst 30 poäng!) i juris kandi- datexamen.

En studiebana, där frågan om stu- dentbetygens prognosvärde nyligen va- rit föremål för behandling, är den medicinska. 1948 års läkarutbildnings- kommitté uttalar i sitt betänkande ”Antagningen av medicine studerande m. fl.” (SOU 1951:4) att, även om enligt kommitténs uppfattning studentbetyget ur urvalssynpunkt är behäftat med vissa brister, detta likväl befunnits ut- göra en så pass säker grund för urvalet att det bör ingå som en tungt vägande faktor i detta. Vid sidan av studentbe- tyget synas dock enligt läkarutbild- ningskommittén även vissa andra fak- torer böra få inverka.

Sedan länge har också hänsyn tagits till andra omständigheter än original- studentbetyget. Om detta ej upptager alla för tillträde till en viss ut- bildning obligatoriska ämnen måste komplettering — kompetenskomplette- ring — äga rum. Härtill komma de kompletteringar, som äga rum för att höja studentbetyget i vissa ämnen, kon- kurrenskompletteringar. I viss omfatt- ning får för tillträde till vissa utbild— ningslinjer praktisk tjänstgöring, aka- demiska betyg och militärtjänstgöring tillgodoräknas. För att kunna bedöma olika sökandes meriter ha system med poängberäkning utbildats. Redan vär- deringen av de olika ämnena i student- betyget är emellertid mycket vansklig. Än vanskligare blir värderingen av de genom komplettering, praktisk tjänst- göring o. s. v. erhållna betygen.

1Vid poängberäkningen av betygen har följande skala använts: B = 2, Ba : 3, AB : 4 osv.

Svårigheten att åstadkomma en nå- gorlunda rättvis bedömning av värdet av kompletteringar till studentbetyget m. ni. har under senare år vid gallring av inträdessökande till vissa läroanstal- ter lett till användning av psykologiska prov —— s. k. testning — i viss utsträck- ning. Sådana prov ha använts vid tek- niska högskolan (sedan 1946). Vid den- na läroanstalt besättas två tredjedelar av antalet tillgängliga platser i varje fackavdelning direkt på grundval av en kombinerad betygs- och praktikpoäng. Sökande med höga poängtal komma så- lunda in direkt. Återstående antal plat- ser tillsättas enbart på grund av test- ning bland de sökande, vilkas poängtal ligga närmast antagningsgränsen för dem, som direkt vinna inträde. Test- ning har även använts vid handelshög— skolan i Stockholm (sedan 1949) och har vidare begagnats som komplette- rande gallringsinstrument för studen- ter, såsom vid de olika försvarsgrenar- nas officersuthildningsanstalter, vid an- tagning till folkskoleseminariernas stu- dentlinjer m. m. I fråga om sättet för antagningen av medicine studerande har 1948 års 1äkarutbildningskommitté föreslagit ett system, som i det närmas- te ansluter sig till det som tillämpas vid tekniska högskolan.

Enligt kommitténs mening utgör ett högt studentbetyg i de allra flesta fall en god prognos för juridiska studier, vilket även bestyrkes av Mobergs ut- redning. I praktiken är det emellertid icke möjligt att enbart taga hänsyn till originalstudentbetygen. Vid de utbild- ningslinjer, där intagning sker på grundval av studentbetyg tages också, såsom ovan framgått, hänsyn till olika slag av kompletteringar, praktisk tjänst- göring m. 111. Detta visar enligt kommit- téns mening, att en gallring på grund— val av studentbetyg icke kan anses till- fredsställande.

Ofta kan studentbetyget även vara missvisande. Prestationsförmågan kan ha sänkts genom sjukdom, ekonomiska svårigheter m. m. Enligt mångas upp- fattning återspeglar studentbetyget hu- vudsakligen den receptiva begåvning- en. Betygssättningen varierar i olika skolor alltför mycket för att giva ett rättvisande resultat. I den mån flera gymnasier inrättas kommer denna ojämnhet att tilltag-a. Av det anförda framgår enligt kommitténs uppfattning att studentbetygen icke kunna anses ut- göra en lämplig grundval för gallring.

3) på grundval av särskilt inträdes— prov. Sådant prov förekommer t. ex. vid socialinstituten. Vid de medicinska lärosätena användes vissa år före 1935 inträdesprov, i regel i form av en skrivning i kemi. Någon form av inträ- desprov skulle kunna tänkas, t. ex. en uppsats över ett ämne som berör någon sida av samhällslivet. En svårighet är emellertid att utforma provet så att det på lämpligt sätt verkar gallrande just för juridiska studier. Av intresse i detta sammanhang är den obetydliga gall- ringseffekt som ernås genom den inträ- desexamen, vilken i Finland utgör vill— kor för tillträde till juridiska studier (sc bil. 9).

Om gallringen förlägges efter påbör- jandet av de juridiska studierna bör den icke äga rum allt för tidigt. Å andra sidan bör lämpligen icke mer än högst 11%.» år ha förflutit. Det lärostoff, å vilket gallringen skall ske, bör vidare åtminstone i viss utsträckning vara ju- ridiskt betonat.

Metoden med en gallring efter påbör- jandet av en viss utbildning har fram— förts i många olika former. Den synes medföra stora fördelar. Wicksell—Jerne- man uttalade härom bland annat följan- de:

Helt allmänt sett synes metoden i och för sig, under förutsättning, att den användes

på ett lämpligt, icke för sent och icke för tidigt studiestadium, ganska tilltalande: därigenom utväljas de, som äro lämpade för vidare utbildning, och de, som äro vär- diga att komma fram till ansvarsfullare poster inom allmän tjänst och fria yrken. Samhället får sitt behov av dylika perso- ner fyllt, utan att i större utsträckning be— höva spilla undervisning i onödan, varige- nom besparingar i högskoleorganisationen kunna göras. De avvisade, som därest gall— ringen sker rättvist, skulle vara lika med de sämre, besparas desillusionen att miss- lyckas med sina studier, sedan de därpå nedlagt mycken möda och stora kostnader, och att bli eftersatta i den senare konkur- rensen samt hänvisas i stället till lättare och för dem lämpligare banor. — — -——

Av 1948 års läkarutbildningskommitté uttalades vid dess diskussion av olika tänkbara urvalsmetoder — där kom- mittén för läkarutbildningens del fun- nit att urvalet måste ske före de me- dicinska studiernas början främst på grund av de anstalter i fråga om 10- kaler och lärarkrafter, som skulle krä- vas för införande av en premedicinsk gallringskurs — att ett bättre urval utan tvekan skulle kunna åstadkommas, om samtliga sökande, eller åtminstone den övervägande delen, finge påbörja sina medicinska studier, varefter en kontinuerlig gallring kunde företagas under studiernas gång i samband med kunskapskontroll och andra prov. Ett fritt tillträde till de medicinska stu- dierna skulle vidare enligt nämnda kommitté stå i god samklang med den för universiteten allmänna principen, att de skola stå öppna för alla, som äga förutsättningar för att kunna tillgodo- göra sig undervisningen.

Enligt kommitténs mening tala över- vägande skäl för att låta gallringen äga rum sedan det juridiska studiet påbör- jats. De möjligheter, som kommittén härvid diskuterat, äro huvudsakligen följande:

1) begränsning av rätten till förnyad tentamen. I samtliga fakulteters exa-

mensstadgor utom den juridiska finnes för närvarande den bestämmelsen att därest studerande två gånger under samma termin i ett ämne undergått tentamen, som icke blivit godkänd, han icke vidare under denna termin äger påfordra förnyad tentamen i ämnet. En bestämmelse av samma innehåll fanns intagen i 1904 års stadga angående ju- ridiska examina. Vid tillkomsten av nu gällande stadga bortföll emellertid den- na bestämmelse.

I skrivelse till kanslern den 30 maj 1945 hemställde juridiska fakulteten i Uppsala om åtgärder i syfte att från juridiska studier skilja svagt begåvade och härför ointresserade studenter. Det hände alltför ofta, framhöll fakulteten, att sådana studenter efter mångfaldiga misslyckade tentamensförsök likväl till sist lyckades erhålla juris kandidat- examen. Detta förhållandc kunde icke undgå att förringa juris kandidatexa- mens värde, vilket även påtalats av representanter för de studerande. Fa- kulteten ville fästa uppmärksamheten på den bestämmelse i den juridiska examensstadgan, 5 8, enligt vilken en studerande, som före en fastställd ten- tamensperiod anmält sig hos examina- tor, ägde rätt att under perioden er- hålla tentamen oberoende av hur många gånger han tidigare under sam- ma termin blivit underkänd vid tenta- men i samma ämne. Denna bestämmel- se vore, yttrade fakulteten, ägnad att direkt motverka strävandet att avhålla svaga och mindre energiska studerande från att fortsätta sina studier. Det syn- tes därför önskvärt att en bestämmelse av samma innehåll som den ovan an- givna, i övriga fakulteters examens- stadgor och i 1904 års juridiska exa- mensstadga förekommande angående begränsning av rätten till förnyad ten- tamen, infördes i den nuvarande juri- diska examensstadgan.

De juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm biträdde uppsalafakultetens framställning. Sveriges förenade stu- dentkårer ställde sig däremot mycket tveksam till den föreslagna gallrings- metoden. Begränsningen av tentamens- rätten innebure enligt SFS ingen ga- ranti för att en gallring verkligen komme till stånd. Bestämmelsen kom- me att verka rent mekaniskt och ett avgörande inflytande lägges i exami- nators hand. SFS ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen av examensstadgan. Sedan kanslern av Kungl. Maj :t anmodats in— hämta yttranden angående de 5. k. av- rådningsnämndernas verksamhet, var- till framställningen nedan återkommer, ha handlingarna överlämnats till kom- mittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén givna uppdraget.

Enligt kommitténs mening utgör den föreslagna begränsningen av tenta— mensrätten icke någon lämplig lösning på gallringsfrågan. Det förekommer otvivelaktigt, som SFS framhållit, många gånger att den som underkänts flera gånger i ett ämne tills vidare uppskju— ter detta och under mellantiden i stål- let läser in andra ämnen. Denna ten— dens har kommittén förebyggt redan genom sitt förslag till studieordning enligt vilken de olika ämnena måste studeras och tentamina däri avläggas i en viss ordningsföljd. Med detta system skulle den ifrågasatta begränsningen av rätten till förnyad tentamen kunna alltför mycket fördröja en studerandes fortsatta studier.

2) gallring på den propedeutiska kursen. Kursen skulle visserligen med hänsyn till sitt innehåll utgöra ett lämp— ligt gallringsunderl-ag. Emellertid tala andra skäl i motsatt riktning. Kursen inleder de juridiska studierna. Läro- stoffet är för de studerande någonting

helt nytt. Det anknyter icke till de kun- skaper, som inhämtats på gymnasiet. För övrigt synes kursen redan enligt nuvarande ordning i någon mån verka gallrande, åtminstone i Lund. Kursens ledare där sedan flera år har sålunda uppgivit att omkring 10 % av de stu- derande av skilda anledningar avbryta sina studier under eller kort efter kur- sen. Detta hade icke sin grund i några högt uppskruvade fordringar utan be- rodde endast på att kursledaren krävde att de studerande verkligen uppfyllde kursfordringarna.

3) gallring efter omkring ett års juri- diska studier, eventuellt genom en sär- skild examen. För en gallring på detta stadium har professor Gunnar Myrdal1 uttalat sig, därvid förebilden närmast hämtats från USA. Han finner att det stämmer illa med univer- sitetstraditionerna att införa betygs- spärrar för att undvika sekunda stu- denter. En tänkbar anordning skulle vara att för de fria fakulteterna över huvud inrätta ett års förberedande un- dervisning vid universiteten och hög- skolorna, varunder en gallring av stu— dentmaterialet kunde äga rum. Vid de juridiska fakulteterna skulle anord- ningen enligt Myrdal i viss mån vara lättare att genomföra på grund av de juridiska studiernas sedan gammalt väl integrerade karaktär. Myrdal fortsätter:

Undervisningen under detta första prov- år borde läggas mera personlig och klass— vis. Därigenom möjliggjordes en intensi- vare kontakt med studenterna. Denna un- dervisningsform är i den lägre akademiska undervisningen överlägsen redan av peda— gogiska skäl och tillämpas som bekant vid flera specialhögskolor. I detta fall skulle den intensivare kontakten med studenterna dessutom möjliggöra den åsyftade gall— ringen.

Ett kvalificerat betygsresultat skulle krä— vas för tillåtelse till fortsatta juridiska stu- dier. Undervisningen skulle emellertid vara

1 Svensk Juristtidning 1945 s. 361 ff.

så lagd, att även de studenter, som icke nådde detta resultat, skulle ha nytta av den genomgångna kursen. Den borde därför av- slutas med en examen, måhända en åter- upptagen kansliexamen.

Beträffande innehållet i denna ett— åriga kurs borde enligt Myrdal en ut- vidgad propedeutisk kurs utgöra stom- men i undervisningen. Vidare skulle nationalekonomi ingå. Det borde vidare övervägas om därutöver skulle ingå endast statsrätt eller delar av statsrätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria med romersk rätt. Härtill skulle givas undervisning i bokföring, maskinskriv- ning och stenografi. Ett på detta sätt anordnat förberedande år för de juri- diska studierna skulle samtidigt enligt Myrdal bliva en lämplig förberedelse för samhällsvetenskapliga studier.

För tanken på en dylik förberedande ettårig examen har även professor Folke Schmidt2 uttalat sympati. Exa- men borde enligt hans mening kunna vara gemensam för alla som bedriva juridiska och samhällsvetenskapliga studier och skulle omfatta statskunskap, nationalekonomi, socialpolitik och all- män rättskunskap, vilket sistnämnda ämne skulle motsvara den propedeutis— ka kursen. Under detta första studieår borde man ha bättre möjlighet att pröva de studerandes fallenhet för fortsatta studier. Därest kvalificerade betyg skul— le krävas för juridiska studier borde detta krav avse betygen i denna grund- läggande examen. Utom att tjäna som förberedelse till juridiska och samhälls- vetenskapliga studier borde examen cn- ligt Schmidt ha ett självständigt värde för den, som ville ha en allmän orien- tering om samhället för annan utbild- ning eller ville ägna sig åt journalistik, affärsverksamhet eller andra yrken.

Enligt kommitténs förslag till studie- ordning skola som förut framgått under

”Meddelanden från Sveriges Juristför- bund 1949 s. 74 ff.

de två första terminerna inhämtas pro- pedeutisk kurs, ekonomisk samhälls- kunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt. Studiet av dessa ämnen har väsentligen till syfte att tjäna som in- ledning och förberedelse till studiet av de positivrättsliga ämnena.

Kommittén har diskuterat i vad mån en gallring skulle kunna grundas å ämnena i första delen av examen. Man skulle kunna tänka sig att varje tentamen åsattes en särskild poäng och att endast de, som uppnått en viss sam- manlagd poängsumma, skulle få fort- sätta sina studier. En annan möjlighet vore att, sedan godkända tentamina av— lagts i de skilda ämnena, låta de stude- rande undergå ett skriftligt prov på vad de inhämtat under det första årets studier. Endast de, som blivit godkända vid detta prov, skulle få fortsätta sina studier.

Det måste emellertid ifrågasättas om förevarande inledande och förbe- redande ämnen, med visst undantag för propedeutiska kursen, lämpa sig särskilt väl för en gallring. Det egent- liga juridiska studiet vidtager först med civilrätt under tredje terminen. Även om åtskilliga gallras bort på första de- lens lärostoff, vilket är fallet redan för närvarande, torde svårigheterna i regel möta först med studiet av civilrätt. En gallring på ämnena i första delen skulle strida mot det förberedande och allmän- bildande syfte ämnena äro avsedda att fylla. Det torde vidare bli nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar för en rättvis bedömning av de studerandes prestationer i tentamen.

Av intresse i förevarande samman- hang äro förhållandena i Danmark. Ju- ridisk embedseksamens första del om- fattar tre examensämnen. Ett av dessa utgöres av statsforfattningsrätt, förvalt— ningsrätt med närirfgsrätt samt grund— drag av folkrätten. I detta examens-

ämne är prövningen sedan 1931 både skriftlig och muntlig, medan den i de båda andra ämnena, borgerlig ret och nationalekonomi, är enbart muntlig. Den skriftliga prövningen infördes för att man därigenom skulle få större möjligheter att gallra ut för juridiska studier olämpliga stu- denter. Statistiska undersökningar ha emellertid visat att införandet av ett skriftligt prov väl har medfört lägre betyg i examens första del men att pro- centuellt alltjämt lika många studeran— de förr eller senare godkännas i första delen. Man använder bara längre tid än tidigare och omtentamina ha blivit vanligare. Inom den danska juristut- bildningskommittén har man därför tänkt sig att det skriftliga provet i exa- mens första avdelning skall avskaffas. Man anser att en muntlig prövning bil- dar en bättre grundval än ett skriftligt prov för bedömning av de studerande på ett tidigt stadium av examen.

På grund av det anförda har kom- mittén icke velat förorda gallring på lärostoftet i första delen av examen vare sig i form av en särskild examen eller på annat sätt.

4) gallring på civilrätten. Med hän- syn till civilrättens karaktär som det mest centrala och viktigaste av de juri- diska ämnena torde de båda civilrätts— ämnena civilrätt I och civilrätt II med internationell privaträtt vara de äm— nen, som till innehållet främst kunna ifrågakomma för gallring. Kommittén har ingående övervägt möjligheten och lämpligheten av att låta de båda civil— rättsämnena fungera som gallringsäm- nen. Redan enligt nuvarande ordning förhåller det sig så att civilrättsämnena verka i hög grad gallrande bland de juris studerande. Först här möter den studerande ett i egentlig mening juri— diskt ämne. Det finns enligt kommitténs mening ingen anledning befara att icke

civilrätten även enligt kommitténs för- slag till studieordning i mycket stor ut- sträckning skall fylla samma funktion.

Även om civilrätten, därest man låter gallringen äga rum på ett visst ämne eller ämnesområde, ur olika synpunk- ter är det härför bäst lämpade, har kommittén likväl icke velat förorda denna lösning. Om det bestämmes att ett särskilt ämne skall utgöra gallrings- ämne, leder detta lätt till att fordring— arna i ämnet skruvas upp mer än som i och för sig skulle vara skäligt, för att man skall vara säker på att gallringen verkligen blir effektiv. Särskilda anord- ningar i fråga om sättet för tentamen i ämnet torde vidare bliva nödvändiga. Med hänsyn till de följder en misslyc— kad tentamen i gallringsämnet skulle få för den studerande kan avgörandet, huruvida den studerande skall få fort- sätta sina studier eller ej, icke läggas hos en enskild examinator utan måste tentamen bli bedömd av åtminstone yt- terligare en person. En dylik anordning

skulle erfordras vid varje tentamen i ämnet i fråga. I civilrätt I skulle med tanke på det stora antal studerande, som vid denna tidpunkt alltjämt fort— sätter studierna, belastningen med exa- minationsgöromål bli mycket stark, därest icke antalet tillåtna tentamens— försök i ämnet begränsades i alltför hög grad.

5) en successiv gallring på grundval av den studerandes samlade studiere- sultat i huvudsak under de två första åren av studietiden.

Av det föregående har framgått att kommittén ansett det i allmänhet vara betänkligt att låta gallringen ske på ett visst eller några ämnen. Om man där- emot låter frågan om gallringen be- dömas på grundval av det samlade studieresultatet under en första del av studietiden behöva inga särskilda an- ordningar i fråga om formen för ten-

tamen i och för sig vidtagas. Emellertid bör en viss begränsning av rätten till förnyade tentamina kunna föreskrivas. Denna begränsning bör anknytas till den särskilda form för kontroll som det i kap. 12 föreslagna systemet med en medexaminator innebär.

En gallring bör i första hand bygga på ett visst antal underkända tentamina. Ett system som skulle verka alltför mekaniskt, är emellertid icke lämpligt. Visserligen torde i regel icke någon tvekan behöva råda därom att en per- son, som i tentamen blivit underkänd ett flertal gånger i olika ämnen, är olämplig för juridiska studier, men själva avgörandet huruvida han skall få fortsätta sina studier eller ej synes likväl icke böra bero på en enda examinator. Det kan vidare i många fall förhålla sig så att en studerande redan efter ett par tentamina visat sig så dålig eller ointresserad av sina stu— dier att ett ingripande beträffande ho- nom borde kunna företagas. En sådan åtgärd skulle allt efter omständigheter- na kunna givas olika former och bäst kunna företagas av ett kollegialt organ, bestående av de examinatorer, som äga kännedom om den studerande från hans tentamina eller eljest om hans studier.

Från angivna utgångspunkter har det synts vara lämpligt att anknyta till ett system, som redan finnes och som, om ock hittills föga effektivt, verkar enligt de antydda linjerna, nämligen avråd- ningssystemet, genom att komplettera detta med möjlighet till avstängning av studerande från fortsatta juridiska stu- dier.

De nuvarande avrådningsnämnderna

Bland de frågor, som stodo på 1943 års allmänna studentkonferens pro- gram, intogs den främsta platsen av dem, som avsågo tänkbara åtgärder för

att åstadkomma en begränsning av till- strömningen till universiteten och de fria högskolorna. Konferensen fann, att några spärrar icke borde införas vid nämnda lärosäten. Andra utvägar borde i stället sökas. Konferensen anvisade två möjligheter: en effektiv yrkesväg- ledning och ett prognosinstitut med uppgift att undersöka behovet på olika områden av intellektuell arbetskraft.

Vad juristbanan angår borde enligt konferensens mening en förbättrad yr- kesvägledning kombineras med någon lämplig form för bedömande av de stu- derandes fallenhet för nämnda bana. Konferensen betonade särskilt önsk- värdheten av åtgärder med syfte att avråda för juristbanan olämpliga stu- denter från att nedlägga tid och pengar på juridiska studier, som i många fall icke ledde till examen, och som därige- nom i onödan ökade den redan hårda belastningen av undervisningen. Härut- innan uttalade konferensen bland an— nat:

En juridisk fakultetsnämnd, förslagsvis bestående av bl. a. några lärare i de första juridiska ämnena, har skyldighet att av- råda för de juridiska yrkena olämpliga stu- denter 'från att påbörja eller fortsätta stu— dierna. Sådan avrådan kan ske vid inskriv- ning i fakulteten eller senare, helst inom ett och ett halvt år efter studiernas början, dock ej senare än i anslutning till tenta- men i det första civilrättsämnet.

Fråga om avrådan skall upptas till be- handling vid inskrivning i fakulteten och därefter dels sedan en studerande två gånger underkänts i tentamen, dels i övrigt efter anmälan från lärare. Vid frågans be- dömande skall hänsyn tagas utom till stu— dentbetyg bl. a. till den studerandes fal— lenhet i yrket. — —— _—

I skrivelse till kanslern hemställde därefter SFS att kanslern måtte med- verka till att vid rikets juridiska fakul- teter infördes ett avrådningssystem efter de av studentkonferensen antydda riktlinjerna. Styrelsen hemställde sam- tidigt direkt hos de juridiska fakulte-

terna, att de måtte upptaga förslaget till prövning.

SFS:s framställning remitterades av kanslern till de juridiska fakulteterna. Juridiska fakulteten i Lund avstyrkte framställningen men förordade att frå- gan gjordes till föremål för utredning, vilken dock borde ske i samband med en mera omfattande utredning rörande de juridiska studierna. Samtidigt beslöt fakulteten likväl att på försök tillsätta två avrådningsnämnder, en för stude- rande till juris kandidatexamen och en för studerande till statsvetenskaplig-ju— ridisk examen. Fakulteterna i Uppsala och Stockholm avstyrkte framställning— en. Sistnämnda fakultet erinrade samti- digt om att den i framställning till Kungl. Maj:t den 1 mars 1934 föreslagit viss ändring i då gällande juridiska examensstadga i syfte att skapa möjlig— het för de juridiska fakulteterna att av- visa mindre kvalificerade studenter ge- nom tillägg av ett stycke till 5 8 i sam— ma stadga av följande lydelse:

Har studerande till juris kandidatexa- men, innan han avlagt godkänd tentamen i något av ämnena civilrätt: obligations— rätt, civilrätt: familje- och sakrätt, speciell privaträtt, straffrätt eller processrätt, för minst tre olika examinatorer sex gånger, varav minst två gånger i vartdera av två olika ämnen undergått tentamen, som icke blivit godkänd, må fakulteten besluta, att den studerande icke vidare skall äga på— fordra tentamen för nämnda examen.

Med anledning av den av SFS gjorda framställningen anmodade kanslern genom cirkulärskrivelse den 29 oktober 1943 fakulteterna i Uppsala och Stock- holm att _ i anslutning till det av fa— kulteten i Lund fattade beslutet — för- söksvis tillsätta nämnder med uppgift att från fortsatta juridiska studier av- råda de juris studerande, som ådaga- lagt bristande håg eller fallenhet för sådana studier. I enlighet med kans- lerns beslut tillsatte fakulteten i Upp- sala två avrådningsnämnder, en för

studerande till juris kandidatexamen och en för studerande till statsveten- skaplig-juridisk examen, medan stock- holmsfakulteten tillsatte en sådan nämnd för studerande till juris kandi- datexamen.

Rörande erfarenheterna av avråd— ningssystcmet yttrade sig de juridiska fakulteterna på kanslerns anmodan i samband med det tidigare berörda, av fakulteten i Uppsala väckta förslaget om begränsning av rätten till förnyad tentamen. Fakulteten i Uppsala förkla- rade i huvudsak att erfarenheterna hade bekräftat riktigheten av fakulte— tens betänkligheter mot ett särskilt av- rådningssystem. Endast i ett par fall hade avrådning ägt rum och då endast under hand. Ett tillförlitligt bedömande av en studerandes fallenhet för juridis— ka studier kunde icke, såsom SFS an- tagit, baseras på inregistrerandet av ett visst antal underkända tentamina. Tvärtom hade erfarenheten givit vid handen att en studerande, som på grund av bristande noggrannhet i sina förberedelser upprepade gånger under- känts i ett ämne, därav föranletts till större allvar i studierna och sedan för- värvat ett mycket gott betyg i ämnet. Avrådningssystemet syntes för övrigt i princip oförenligt med universitets- studiernas fria natur.

Fakulteten i Lund uttalade att två avrådningsnämnder årligen hade till- satts, vardera nämnden bestående av dekanus, två av fakulteten utsedda lä- rare samt tre studentombud, de sist- nämnda valda av Juridiska föreningen respektive Statsvetenskapliga intresse— föreningen. I genomsnitt hade nämn— derna sammanträtt en gång varje läsår. Erfarenheten hade visat att genom av- rådningsnämnderna visserligen icke någon avsevärd bortgallring av olämp- liga studerande kunnat åstadkommas men atti en del fall uppnåtts att stude-

rande avbrutit sina studier. Dylika stu- derande skulle kanske ändå avbrutit sina studier men ett påpekande från nämndens sida kunde antagas förmå dem att sluta studierna tidigare än de eljest skulle ha gjort. Redan detta kun- de tillräckligt motivera nämndernas existens. Härtill komme, att tillvaron av nämnderna kunde förmodas ha en viss allmänpreventiv funktion. Försöket med avrådningsnämnder borde därför enligt fakultetens mening tills vidare fortsätta.

I Stockholm hade enligt därvarande fakultet en avrådningsnämnd tillsatts med de fyra professorerna i de rent juridiska ämnena i första avdelningen av juris kandidatexamen samt den ci- vilrättsprofessor, vilken hade undervis- nings- och examinationsskyldighet i sakrätt och familjerätt, som ledamöter. I regel hade nämnden sammanträtt i slutet eller i början av varje termin. Arbetet hade tillgått så, att fakultetens sekreterare i förväg upprättat en lista, upptagande sådana studerande, som underkänts minst sex gånger i minst tre av de till första gruppen i juris kan- didatexamen hörande ämnena och som ännu icke avlagt någon godkänd tenta- men i de till andra gruppen hörande ämnena. I undantagsfall hade även andra studerande upptagits på listan, t. ex. om studierna gått påfallande långsamt och resultaten varit dåliga utan att kuggningarna fördelat sig som nyss sagts. Nämnden hade därefter gått igenom listan och fattat beslut om avrådning. De sålunda avrådda hade skriftligen underrättats om nämndens beslut och beretts tillfälle att inför nämndens ordförande och sekreterare lämna förklaring till sina dåliga stu— dieresultat. I ett par fall hade detta lett till att avrådningen återkallats. Därest en avrådd studerande fortsatte studier- na utan att resultatet förbättrats hade

han av nämnden ånyo avråtts. Enligt fakultetens mening vore avrådnings- nämnden av värde och fakulteten ville förorda att den ännu en tid finge till- fälle att bedriva sin verksamhet.

Från de juridiska fakulteterna ha in- hämtats uppgifter angående avråd- ningsnämndernas hittillsvarande verk- samhet.

Vid fakulteten i Lund ha under tiden 1944—1951 sammanlagt 32 studerande avråtts från fortsatta juridiska studier. Av dem hade vid utgången av 1951 sammanlagt 15 avbrutit sina studier.

I Stockholm utgjorde antalet avrådda studerande under tiden 1944—1949 sam- manlagt 68. Av dessa hade 10 avråtts två gånger oeh 1 tre gånger. I början av 1950 hade av nämnda 68 studerande 25 avbrutit sina studier och 21 avlagt examen, medan 22 alltjämt studerade.

Vid fakulteten i Uppsala ha avråd— ningsnämnderna aldrig sammanträtt. Avrådning har i ett par fall förekommit under hand.

Kommitténs förslag

Bestämmelserna om avrådning och avstängning återfinnas i 41—47 55 i förslaget till stadga om juridiska exa- mina. Kommitténs förslag anknyter i viss mån till det förut omnämnda år 1934 av stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm framförda för- slaget om tillägg till 5 8 i då gällande examensstadga, enligt vilket fakulteten kunde besluta att studerande icke vida- re skulle äga påfordra tentamen för juris kandidatexamen. Det må framhål- las att avstängningsbeslut måste anses innebära ett mindre brott mot den s.k. akademiska friheten än fackhögskolor- nas och de medicinska fakulteternas numerus clausus. Avstängningssyste- met ger varje student oberoende av kvaliteten hos hans studentbetyg möj— lighet att börja juridiska studier.

De föreslagna bestämmelserna äro i lika hög grad påkallade för juris politi— ces magisterexamen som för juris kan— didatexamen.

En avrådningsnämnd föreslås bli in- rättad vid varje juridisk fakultet. Nämnden skall bestå av fem ledamöter, vilka för ett år i sänder utses av fakul- teten, företrädesvis bland examinato- rer i de till första delen av examen hö— rande ämnena och i eivilrätt samt le- dare av propedeutisk kurs. Det faller sig ganska naturligt att till ledamotskap i nämnden främst böra ifrågakomma lärare i de första ämnena i examen. Dessa torde i de flesta fall vara de enda, som äga någon på personlig er- farenhet grundad kännedom om de stu- derande. Önskvärt är att av de examina- torer, som utses till ledamöter, åtmin- stone två äro professorer. För att arbetet i nämnden icke' skall bli alltför tungrott har antalet ledamöter begrän- sats till fem. Det är emellertid av vikt att nämnden får kännedom om förhål- landen av betydelse för dess bedöm- ning av olika fall. Kommittén har där- för föreslagit att examinator eller an- nan lärare må av nämnden kallas att deltaga i överläggning beträffande stu- derande, som för honom undergått ten- tamen eller särskilt förhör. Det har icke ansetts lämpligt att låta representanter för de studerande ingå i nämnden. I Lund, där så är fallet i den nuvarande avrådningsnämnden, har sagda förhål- lande lett till att nämnden kommit att betraktas med misstro från studenter- nas sida. För att likväl de studerandes synpunkter skola ha möjlighet komma till uttryck har intagits en föreskrift om att nämnden, i den mån så befinnes lämpligt, bör samråda med studentre— presentanterna i fakultetens undervis- ningsnämnd.

I fråga om avrådningsnämndens upp- gifter angivas dessa allmänt så att

nämnden har att besluta om lämpliga åtgärder beträffande studerande, som visat bristande håg eller fallenhet för sina studier. De åtgärder, som kunna ifrågakomma, äro avstängning och av- rådning. Beslut om avstängning skall av nämnden meddelas, när den stude- rande, innan godkänd tentamen avlagts i civilrätt I, sammanlagt fem gånger undergått tentamen, som icke blivit godkänd, i ett eller flera av examensäm- nena ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria, statsrätt med folkrätt och civilrätt I, där ej omständigheterna till annat föranleda. Sådant beslut innebär att den studerande icke vidare äger undergå tentamen vid juridisk fakultet för juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen. Föreligga ej skäl för avstängning kan avrådning till- gripas. Vidare kan nämnden underlåta varje åtgärd för den händelse det otill- fredsställande studieresultatet beror på sjukdom eller andra dylik-a omständig- heter.

Endast egentliga tentamina medräk- nas i de fem, som fordras för att av- stängningsbeslut skall kunna meddelas. Den, som blivit underkänd vid särskilt förhör i folkrätt, befinner sig sålunda formellt icke i sämre läge än före förhöret.

Enligt kommitténs mening äro de nu anförda bestämmelserna icke till- räckliga för att åstadkomma en effek- tiv gallring. De kompletteras emeller- tid av de tidigare berörda reglerna (s. 153 ff.) om medexaminator. Dessa ha särskilt betydelse med hänsyn till möj- ligheten att en studerandes bristande studieförutsättningar framträda först på ett mera framskridet stadium.

Underkännande i tentamen inför medexaminator Iskall medföra att den studerande rätt att påfordra ytterligare tentamen för juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen obliga- toriskt upptages till prövning av avråd-

ningsnämnden. Nämnden bör därvid enligt förut angivna regler pröva huru- vida beslut skall meddelas om avstäng— ning eller avrådning.

Avrådningsbeslut föreslås kunna av nämnden meddelas när helst studie- resultatet därtill gjver anledning. Nämn- den skall sålunda allt efter omstän- digheterna äga ingripa med sådant beslut redan efter till exempel två un- derkända tentamina. Vidare bör nämn- den kunna tillgripa avrådning, då osed- vanligt lång tid förflutit sedan den stu— derande sist tenterat. Mången gång tor- de ett i rätt tid tillkommet avrådnings- beslut för den studerande leda till större allvar i studierna och vara ägnat att förebygga ett beslut om avstängning. Det har icke ansetts nödvändigt att för- binda ett avrådningsbeslut med någon påföljd. Möjligheten av ett blivande av- stängningsbeslut synes enligt kommit— téns mening utgöra tillräcklig sanktion härvidlag.

Avrådningsnämnden föreslås skola sammanträda då förhållandena så på- kalla, dock minst tre gånger årligen å bestämda tider. Härvid skall nämn— den alltid meddela beslut i de fall, där avstängning kan komma i fråga. I öv- rigt bör nämnden upptaga till behand- ling sådana fall, där avrådning kan finnas påkallad med hänsyn till före- liggande studieresultat. Det är av vikt att nämnden förskaffar sig kännedom om anledningen till en studerandes dä- liga studieresultat. Det har därför an- setts böra föreskrivas att nämnden, in— nan den meddelar beslut om någons av- stängning eller avrådning, skall bereda den, mot vilken sådan åtgärd övervä- ges, tillfälle att personligen förklara sig inför nämnden.

Med tanke på den verkan ett avstäng— ningsbeslut medför för den studerande är det angeläget att skapa garantier mot förhastade och icke tillräckligt

övervägda beslut. För att beslutförhet skall föreligga föreslås att fyra av nämndens fem ledamöter skola vara närvarande. Det har vidare ifrågasatts att för avstängning fordra enhälligt beslut av avrådningsnämnden. Med hänsyn till risken för att någon leda- mot alltid eller nästan alltid skulle motsätta sig ett avstängningsbeslut har ett sådant krav icke ansetts kunna upp- ställas. Om fyra ledamöter äro om be- slutet ense synes detta enligt kommit- téns mening utgöra en fullt tillräcklig rättssäkerhetsgaranti. Beslut om avråd- ning fattas efter vanliga regler om ma- joritetsbeslut. Vid lika röstetal äger ord— föranden utslagsröst.

Ett av avrådningsnämnd vid en fa- kultet meddelat avstängningsbeslut föreslås skola äga giltighet jämväl för

övriga fakulteter. Med avseende å de formella förutsättningarna för avstäng— ningsbeslut må i detta sammanhang påpekas att det föreskrivna antalet av fem underkända tentamina hänför sig till samtliga juridiska fakulteter. Den, som blivit underkänd i två tentamina vid en fakultet och därefter flyttar till en annan fakultet, behöver sålunda en— dast bliva underkänd i tre tentamina vid den senare fakulteten för att av- stängning skall kunna meddelas.

Om beslutad avstängning eller avråd- ning skola den studerande och fakul- tetens samtliga examinatorer snarast möjligt skriftligen underrättas, var- jämte anteckning därom skall göras i fakultetens matrikel. Underrättelse om avstängning skall lämnas övriga juri- diska fakulteter.

Kap. 14. Tillval av ämne. Efterprövning m. m.

Tillval av ämne

Enligt gällande examensstadga kan filosofisk ämbetsexamen endast avläg- gas i vissa på förhand fastställda grup- per av ämnen (& 14). För godkänd exa— men fordras att studerande i den av honom valda ämneskombinationen er- hållit ett visst antal betygsenheter. Det står den studerande fritt att härutöver i examen medtaga ett eller flera andra av fakultetens examensämnen. I stats- vetenskaplig-juridisk examen måste i den statsvetenskapliga delen alltid ingå nationalekonomi och ettdera av ämnena statistik och statskunskap men i övrigt är den studerande oförhindrad att i examen medtaga varje ämne, som till- hör filosofiska fakulteten. I examens juridiska del skall alltid ingå privaträtt, finansrätt, statsrätt med folkrätt och förvaltningsrätt men dessutom äger den studerande medtaga juridisk encyklo—

pedi och rättshistoria. Vad beträffar statsvetenskaplig—filosofisk examen sko— la i examen alltid ingå nationalekono- mi, statistik och statskunskapyi övrigt får i examen medtagas varje ämne, som tillhör filosofiska fakulteten.

I motsats till nu berörda examina är juris kandidatexamen, bortsett från val- friheten mellan nationalekonomi och romersk rätt, en helt standardiserad examen. I examen skola sålunda med nu nämnt undantag alltid ingå samtliga inom den juridiska fakulteten represen- terade examensämnen; det finnes icke något ytterligare juridiskt ämne, som kan tillväljas för att ingå i examen. Det må nämnas att förhållandet är detsam- ma beträffande teologie kandidatexa— men, som avlägges i samtliga examens- ämnen inom den teologiska fakulteten.

Genom det utrymme för valfrihet, som enligt kommitténs förslag till juris

kandidatexamen lämnas i examens tredje del, synes det i stort sett vara sörjt för att den studerande får tillfälle att bedriva fördjupade studier inom det eller de ämnen av vilka han är särskilt intresserad eller som han eljest vill ägna sig åt. Det torde emellertid komma att inträffa att en och annan önskar bedri- va fördjupade studier i ytterligare något ämne utöver civilrätt och det ämne, vil- ket han såsom valfritt medtager i sin examen. Detta synes kunna vara fallet, där någon har för avsikt att ägna sig åt ett mera speciellt verksamhetsområde. Med hänsyn härtill och till det ut- rymme för fördjupade studier, som den nya examenskonstruktionen lämnar till- fälle till, synes det befogat att även för juris kandidatexamens del införa rätt att medtaga ytterligare ämnen i examen.

Tidigare var det icke ovanligt och fö— rekommer alltjämt, om ock i minskad omfattning, att en studerande med mer eller mindre bestämda planer att stu— dera juridik först avlägger en filosofie kandidatexamen, vanligen oftast i sam- hällsvetenskapliga ämnen men någon gång i ämnen som historia, filosofi, mo- derna språk m. m. Vidare förekommer det att en studerande, som från början inriktat sig på studier i juridik, under studierna för juris kandidatexamen av olika skäl önskar komplettera sin juri- diska utbildning med exempelvis sam- hällsvetenskapliga ämnen eller moderna språk. En sådan komplettering kan han givetvis vinna genom att avlägga en filosofie kandidatexamen i önskade äm- nen.

En juris studerande (eller juris kandidat), som önskar en komplette- rande samhällsvetenskaplig utbildning, torde numera i allmänhet föredraga statsvetenskaplig-juridisk examen. För den, som endast önskar skaffa sig aka— demiskt betyg i ett eller två icke-juri- diska ämnen, måste avläggandet av yt-

terligare en examen anses onödigt. Men om han icke avlägger en fullständig examen kan han till bevis om fullgjorda tentamina endast åberopa vad om dem finnes antecknat i tentamensbok. Det framstår därför som ett önskemål att en studerande som på nu angivet sätt förskaffar sig betyg endast i ett eller ett par icke-juridiska ämnen skall kunna redovisa dessa prestationer i form av något betyg. Detta kan ske på det sättet att han får medtaga ifrågavarande äm- nen såsom tillägg till sin juris kandidat— examen. Härvid saknas emellertid an— ledning att medgiva tillval av andra äm- nen än dem, som äro representerade inom filosofiska fakulteten.

På grund av vad sålunda anförts får kommittén föreslå att studerande skall vara oförhindrad att i tredje delen av juris kandidatexamen utöver de ämnen, som skola ingå i hans examen, medtaga varje ämne, som kan ingå i tredje delen av juris kandidatexamen eller juris poli- tices magisterexamen eller i politices kandidatexamen, politices magisterexa- men eller filosofie kandidatexamen.

Efterprövning

Enligt gällande stadga angående filoso- fiska examina äger studerande, som av- lagt filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller filosofie licentiat— examen, att efter fordringarna för den avlagda examen undergå efterprövning såväl i ämne,som ej ingåttihans examen, som ock till vinnande av högre betyg i ämne, vari han i examen blivit prövad. Studerande må icke undergå efterpröv- ning mer än en gång i samma ämne och examen. En bestämmelse av motsvaran- de innehåll i fråga om rätt till efterpröv— ning finnes i stadgan angående stats— vetenskaplig examen (statsvetenskaplig- filosofisk och statsvetenskaplig-juridisk examen). Även enligt den teologiska examensstadgan medgives rätt till efter-

prövning i teologie kandidat- och teolo- gie licentiatexamen. I fråga om teologie. kandidatexamen kan efterprövningen endast gå ut på vinnande av högre be- tyg i ämne, vari den studerande blivit prövad i examen.

Den nuvarande juridiska examens- stadgan innehåller inga bestämmelser om efterprövning.

Enligt kommitténs mening synes rätt till efterprövning böra införas jämväl beträffande juris kandidatexamen. Till förmån härför tala i huvudsak samma skäl som för rätt till tillval av ämne. Det torde redan enligt nuvarande ord- ning förekomma att en och annan mera vetenskapligt intresserad juris kandidat, som efter avlagd examen varit verksam någon tid inom ett visst juridiskt ämnes- område, kanske företrädesvis ett mera begränsat sådant, skulle vara intresse- rad av att kunna redovisa sina studier inom rättsområdet i fråga och härför kunna erhålla ett akademiskt betyg. På goda skäl torde det vidare kunna anta- gas, att kommitténs förslag om fördjup- ningsstudier kommer att leda till ett ökat intresse hos de utexaminerade för rättsvetenskapliga studier.

Efterprövning måste naturligen kun- na avse ämne, som ej medtagits i tredje delen i den avlagda examen. Men vidare synes genom efterprövning böra medgivas rätt till höjning av betyg, som erhållits i något av ämnena i denna del av examen. Enligt kommitténs me- ning saknas dock anledning att tillåta efterprövning för vilken höjning som helst. Sådan prövning synes endast böra medgivas för erhållande av något av de två högsta betygen. Liksom i fråga om tillval av ämne bör efterprövning även få avse andra än juridiska ämnen.

Kommittén får sålunda föreslå att den, som avlagt juris kandidatexamen, skall äga undergå efterprövning i varje ämne, som kan tillhöra tredje delen av

juris kandidatexamen men ej ingått i den avlagda examen. Rätt till efterpröv- ning föreslås jämväl skola föreligga för vinnande av något av betygen berömlig och med utmärkt beröm godkänd i äm- ne inom tredje delen av examen, i vilket den studerande blivit prövad men icke erhållit sådant betyg. Slutligen skall stu- derande efter avlagd juris kandidatexa- men äga att undergå efterprövning i varje ämne, som kan ingå i tredje delen av juris politices magisterexamen eller i politices kandidatexamen, politices magisterexamen eller filosofie kandidat- examen.

När studerande genom tillval eller efterprövning i sin juris kandidatexa- men medtager ett icke juridiskt ämne, skola de kunskapsfordringar och andra villkor tillämpas, som beträffande äm- net gälla för den examen, vari det kan ingå. Vad beträffar examination och grunder för betyg skola tillämpas för sistnämnda examen gällande bestäm— melser. Genom efterprövning erhållet betyg skall medföra samma rättigheter, som om det erhållits i den avlagda exa- men.

Som ovan antytts gälla i fråga om rätt till efterprövning, där sådan för närva- rande kan förekomma, att en studeran— de icke äger undergå sådan prövning mer än en gång i samma ämne och exa- men. I sitt betänkande V har universi- tetsberedningen uttalat att denna be- gränsning av efterprövningsrätten knap- past kunde anses ändamålsenlig och förordat dess avskaffande för filosofiska och teologiska examina. För mången med filosofisk ämbetsexamen, som för närvarande på grund av goda konjunk— turer ginge ut på lärarbanan med min— sta möjliga betygssumma men seder— mera efter hand skulle vilja komplettera sin examen, kunde nämligen enligt be- redningen ifrågavarande bestämmelse bli ett hinder. Vad juris kandidatexa-

men beträffar är det enligt kommitténs mening tillräckligt att bestämmelser om rätt till efterprövning en gång i varje ämne införas. Något behov av efterpröv- ning därutöver torde ej föreligga.

Riksgiltighet

Nuvarande examensstadga innehåller i åå 15 och 16 bestämmelser om s. k. riksgiltighet. Denna innebär att tenta- men, som avlagts i ett ämne vid en fakul- tet, får tillgodoräknas för avläggande av examen vid annan fakultet. Motsvaran- de gäller i viss män i fråga om under- visning, som åtnjutits vid annan fa- kultet.

Vissa begränsningar i fråga om riks- giltighet ha emellertid föreskrivits. Så- lunda måste tentamina i första gruppens samtliga ämnen avläggas vid en och samma fakultet. Motsvarande gäller de nuvarande tre civilrättsämnena, dock att examinator härutinnan kan medgiva undantag. Genomgång av propedeutisk eller praktisk kurs må städse tillgodo— räknas. Undervisning som åtnjutits eller partiell tentamen eller annat dylikt prov, som avlagts vid en fakultet, må den studerande icke utan vederbörande examinators samtycke räkna sig till godo för avläggande av tentamen vid annan fakultet.

Enligt kommitténs uppfattning äro gällande bestämmelser angående riks- giltighet tillfredsställande utformade. De smärre ändringar, som härutinnan föreslås, äro närmast av formell natur och betingade av förslaget till studie- ordning.

Enligt kommitténs mening böra samt- liga examensämnen i första delen samt den propedeutiska kursen förläggas till en och samma fakultet. Sedan de mera inledande och förberedande studierna förkortats till att omfatta endast ett år tala nämligen övervägande skäl för att alla prestationer i denna del fullgöras

vid en och samma fakultet. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta att riksgiltigheten för propedeu- tiska kursen upphör.

Civilrätten (jämte internationell pri- vaträtt), som enligt förslaget är uppde- lad i två examensämnen, måste i sin hel- het tenteras vid en och samma fakultet; i jämförelse med nu innebär detta en- dast den ändringen att examinator icke äger tillåta tillgodoräknande av god- känd tentamen i civilrätt I för avläg- gande av examen vid annan fakultet. Det är av stor betydelse att de båda civilrättsämnena avläggas vid en och samma fakultet, icke minst med hänsyn till det av kommittén föreslagna gall- ringsförfarandet.

Liksom för närvarande skall under- visning som åtnjutits eller särskilt för- hör som den studerande genomgått få tillgodoräknas efter examinators med- givande för avläggande av tentamen vid annan fakultet.

Förhållandet till andra examina

Vissa examensämnen i juris kandidat- examen förekomma även i juris politi- ces magisterexamen, i vilken examen första och andra delarna äro identiskt lika med motsvarande delar i juris kan- didatexamen med undantag för straff- rätten. I den juridiska varianten av juris

politices magisterexamen ingår där- jämte allmän rättslära samt fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne, av vilka ämnen det förra har samma om- fång som och det senare något mindre omfång än motsvarande ämne i juris kandidatexamen.

Naturligen böra tentamina avlagda för juris politices magisterexamen äga motsvarande tillämpning för juris kan- didatexamen och tvärtom i den mån det ämne, vari tentamen avlagts, är lika stort som motsvarande ämne i den

_ andra examen eller större än detta. Nå-

gon föreskrift härom skulle i och för sig icke vara erforderlig. Kommittén har likväl för fullständighetens skull ansett sig böra intaga en bestämmelse härom.

I viss omfattning synes jämväl tenta- mina för politices kandidatexamen och politices magisterexamen böra äga gil— tighet för eller medföra befrielse från närmast motsvarande ämne i juris kan- didatexamen. Den som avlagt godkänd tentamen i nationalekonomi eller stats-

kunskap såsom fasta ämnen i först- nämnda båda examina föreslås sålunda skola bli befriad från examensämnena ekonomisk samhällskunskap och stats— rätt med folkrätt i juris kandidatexa— men. Ifrågavarande fasta ämnen äro till omfattningen större än nämnda ämnen i juris kandidatexamen. Särskilt förhör bör dock krävas i folkrätt. Godkänd tentamen i rättskunskap synes kunna medföra befrielse från den propedeu- tiska kursen.

Kap. 15. Juris licentiatexamen och juris doktorsgrad

Nuvarande bestämmelser och deras tillämpning

Enligt gällande examensstadga må juris licentiatexamen avläggas av den, som avlagt juris kandidatexamen. En beskrivning av ändamålet med licen- tiatexamen gives mycket kortfattat i 5 19: examen ”är avsedd för ådagaläg- gande av djupare och mera omfattande insikter”.

De nuvarande examensämnena äro enligt examensstadgan rättshistoria, juridisk encyklopedi, romersk rätt, na- tionalekonomi, finansrätt, statsrätt, ci- vilrätt: obligationsrätt, civilrätt: famil- jerätt och sakrätt, speciell privaträtt, straffrätt, förvaltningsrätt, processrätt, folkrätt och internationell privaträtt. De tre privaträttsämnena ha numera jämlikt särskilda tilläggsbestämmelser uppdelats efter andra grunder, vilka växla vid de tre juridiska fakulteterna, och benämnas civilrätt I, civilrätt II och civilrätt III.

Juris licentiatexamen skall avläggas i minst ett examensämne. Det är alltså tillåtet att medtaga flera ämnen men detta förekommer icke. Bestämmelsen att examen behöver omfatta enbart ett

ämne tillkom 1939. Enligt 1904 års stad- ga och 1935 års stadga i dess ursprung- liga lydelse skulle examen omfatta minst två ämnen. För att examen skall kunna godkännas fordras, att den stu- derande i ett uti examen ingående ämne erhållit minst betyget Med beröm godkänd samt däri författat en veten- skaplig avhandling, som av fakulteten godkänts. Kursfordringarna i licentiat- examen bestämmas särskilt för varje fall.

Därest licentiatexamen avlägges i ett domstolsjuridiskt ämne (civilrätt, straffrätt eller processrätt) fordras som villkor för tentamen, att den stu- derande efter avlagd juris kandidat- examen fullgjort viss praktisk juridisk tjänstgöring. Normaltypen (1) för så- dan tjänstgöring utgöres av minst 11/2 års tjänstgöring i domsaga, under vil- ken tid den studerande dels skall ha tjänstgjort såsom inskrivningsdomare, dels ock såsom ordförande i härads- rätt, handlagt mål och ärenden, som avses i lagen den 7 maj 1918, om sär- skilda tingssammanträden (se numera rättegångsbalken1 kap. 5 5 andra styc- ket andra punkten oeh 1943 års dom-

sagostadga 18 å). Härmed likställes dels (2) tjänstgöring under lika lång tid vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter (större rådhusrätt), innefat- tande någon tjänstgöring såsom leda- mot, dels (3) nöjaktig tjänstgöring så- som ordförande i rådhusrätt (mindre rådhusrätt) utan krav på viss tid, dels oclc (4) enahanda tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Tjänst- göring i domsaga och rådhusrätt enligt (1) och (2) får till högst sex månader utbytas mot väl vitsordad tjänstgöring såsom biträde åt advokat.

Av de olika praktiktyperna torde den under (2) endast i undantagsfall och den under (4) icke alls stå till buds för den, som icke fullgjort minst 11,4.» års domsagotjänstgöring enligt (1).

"Vad beträffar fordringarna för juris doktorsgrad föreskrives att den stude- rande härför skall ha avlagt juris li- centiatexamen samt författat, utgivit och offentligen försvarat en vetenskap- lig avhandling i ett av de examensäm- nen, vari juris licentiatexamen kan av- läggas. Avhandlingen skall godkännas av fakulteten både till innehåll och för- svar.

Det anförda ger närmast vid handen att två avhandlingar skulle fordras, en för juris licentiatexamen och en för juris doktorsgrad. I den praktiska till- lämpningen förhåller det sig emeller- tid så, att juris licentiatexamen på det hela taget endast avlägges av dem, som inom kort ämna disputera för juris doktorsgrad. Licentiatavhandlingen är sålunda densamma som doktorsavhand— lingen. Någon muntlig tentamen i egent- lig mening för juris licentiatexamen torde endast i undantagsfall förekom- ma. Tentamen har närmast formen av ett samtal mellan examinanden och äm- nesprofessorn över spörsmål i och kring avhandlingen. Examinator torde anse att erforderliga kunskaper tillräck-

ligt ådagalagts genom avhandlingsarbe- tet. I motsats till förhållandet inom öv- riga fakulteter skall avhandlingen god- kännas av fakulteten.

Det förekommer och var för någon tid sedan det vanliga åtminstone i Lund och Stockholm, att avhandlingen vid ansökan om examen förelåg i tryck och redan var spikad som doktorsav- handling. Den hade emellertid då tidi- gare varit i manuskript eller korrek- tur under hand tillgänglig åtminstone för ämnesprofessorn. Licentiatexamen ägde härvid rum endast några dagar före disputationen. Numera synes det ofta förekomma att avhandlingen i fär- digt manuskript eller korrektur avläm— nas i flera exemplar, som tillställas samtliga fakultetsledamöter för gransk— ning. Förh—andsgranskningen kan resul- tera i anvisningar till författaren, som föranleda honom att i större eller min— dre utsträckning omarbeta avhandling— en före tryckningen, sedan han dess— förinnan erhållit licentiatexamen. I så- dant fall kommer givetvis längre tid, kanske ett år, att förflyta mellan själva examen och disputationen. I några få fall har det förekommit att licentiat- examen icke följts av disputation för doktorsgrad. Härvid ha särskilda om- ständigheter i regel inverkat.

Någon undervisning på licentiatsta- diet har endast förekommit i ringa om- fattning. På senare tid ha anordnats licentiatseminarier i syfte att giva ut- bildning i rättsvetenskaplig metod. Vi— dare ha förekommit sådana seminarier där man behandlat ett kapitel eller nå- gon annan del i en blivande avhandling.

Antalet av dem, som avlagt juris li- centiatexamen och disputerat för juris doktorsgrad, har alltid varit mycket ringa. Från och med höstterminen 1908 till och med vårterminen 1951 eller under 43 år ha sammanlagt avlagts 95 licentiatexamina eller något mer än 2

examina per läsår. Under vart och ett av 19 läsår har endast en person avlagt licentiatexamen. Ett läsår avlades icke någon sådan examen. Under nyssnämn- da tid av 43 år ha sammanlagt 85 perso- ner efter avlagda prov utnämnts till juris doktorer. Nedanstående tabell ut- visar den närmare fördelningen av an- talet licentiatexamina och antalet efter disputation utdelade juris doktorsgra— der.

Jur. doktors-

Jur. lic.-ex. grad

13 11 7 8 14 12 14 11 7 10 6 5 9 7 14 11 11 10

95 85

För tiden fr. o. m. läsåret 1937/38 t. o. m. läsåret 1951/52 redovisas nedan antalet avlagda licentiatexamina och efter disputation utdelade doktorsgra- der särskilt för varje fakultet.

Med hänsyn till vad ovan anförts an- gående juris licentiatexamens anord- ning och innehåll kunna olika refor- mer i det nuvarande läget diskuteras. Till en början kan övervägas att lämna den nuvarande ordningen i det när- maste orubbad. Då examen i realiteten mest är av formell natur kan det emel— lertid ifrågasättas om den icke kan av- skaffas. Om så ej sker, ligger det nära till hands att reformera examen till en mindre och i förhållande till doktors- provet självständig prestation.

Enligt den nuvarande ordningen spe— lar juris licentiatexamen knappast nå- gon självständig roll utan utgör i prak— tiken närmast ett formellt genomgångs- led för förvärvande av doktorsgrad. Den nuvarande ordningens värde be- ror således helt på huru man bedömer vår doktorsgrad. De juridiska doktors- avhandlingarna äro värdefulla bidrag till vår juridiska vetenskap. I jämförel- se med utländska förhållanden stå våra juridiska doktorsavhandlingar i all- mänhet högt, både kvantitativt och kva— litativt. Starkt bidragande till avhand- lingarnas höga nivå är att de mycket

Uppsala

Lund

Stockholm Hela riket

Jur. lic. ex.

Jur. dr grad

Jur. lic. ex.

Jur. dr grad

Jur. lic. ex.

Jur. dr grad

Jur. lic. ex.

Jur. dr grad

1937/38 2 3 1938/39 1

1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

MMHHMHHMI—lb—lt—l &amammmwMHd—HHMM

U'HanbäMCADH—le

då O &: Gb

ofta tillika äro avsedda som specimina .för docentur; traditionsenligt erfordras härför minst betyget Med beröm god- känd. De som ej erhålla sådant betyg, äro dels sådana, som tänkt sig att upp- nå detta mcn ej lyckats, dels sådana som från början inriktat sig endast på ett lägre betyg. De sistnämnda äro i för- hållande till hela antalet ganska få.

Nuvarande ordning för förvärvande av doktorsgrad är icke utan brister. Detta kan möjligen sammanhänga med det i praxis tillämpade systemet för li— centiatexamen.

Till en början vore det önskvärt om tiden för avhandlingsarbetet kunde minskas. Efter avlagd juris kandidat- examen underkastar sig den studeran- de i allmänhet fullständig tingsutbild- ning. Icke sällan har han därjämte för- värvat fiskalskompetens i hovrätt. Där- efter användas ofta fem å sex är, ibland mera, huvudsakligen eller uteslutande på arbete för doktorsgrad. Kortare ti- der förekomma dock också.

Antalet juris doktorer är alltför lågt. Detta gäller även om man endast tar hänsyn till det erforderliga behovet för rekrytering av de nuvarande akade- miska lärarbefattningarna. Vid kon- kurrens om lediga professurer ha sällan förekommit mer än en eller två kompetenta sökande. Den ringa till- gången på vetenskapligt skolade juris- ter kommer vid en ökning av läraran- talet att bli ytterst kännbar. Men vidare kan ifrågasättas om icke i praktisk ju— ridisk verksamhet ett inslag av jurister med högre teoretisk utbildning än juris kandidatexamen är behövligt eller åt— minstone önskvärt. Orsakerna till det alltför låga antalet juris doktorer äro att söka i flera omständigheter. En juris doktorsgrad medför icke eller förmo- das icke medföra fördelar av sådan art, ekonomiska eller andra, som motsvara den tidsutdräkt och de utgifter som

krävas härför. Varken på domarbanan eller inom förvaltningen utgör juris doktorsgrad kompetenskrav för någon befattning. Många, som påbörjat arbete för juris doktorsgrad, avbryta studier- na efter någon kortare tid. Delvis beror detta på ekonomiska och liknande or- saker. Men det göres vidare gällande, att avbrotten bero på den starka psy- kiska press, som följer av ett på egen hand bedrivet arbete för ett avlägset resultat utan möjlighet till delpresta- tioner eller etapper, genom vilka man med större säkerhet kan bedöma utsik- terna.

I angiven riktning verkar vidare den isolering i vilken avhandlingsförfatta- ren är verksam. Någon särskild under— visning i vederbörande ämne finnes icke. I den mån handledning förekom- mer är denna i allmänhet mindre in— gående än vad fallet är inom andra fakulteter.

Om juris licentiatexamen icke har större betydelse än ovan angivits kan ifrågasättas om den icke hör avskaffas. Någon högre vetenskaplig juridisk exa- men före doktorsgrad finnes varken i Danmark eller Norge eller eljest i ut- landet, med enstaka undantag. Den nya finska juris licentiatexamen är när- mast att betrakta som en förstärkt juris kandidatexamen. Någon motsvarande examen finnes icke heller vid våra me- dicinska fakulteter. Medicine licentiat- examen är en del av den för alla läkare obligatoriska ämbetsexamen.

Till förmån för att bibehålla en licen- tiatexamen av den nu vanliga typen ha emellertid ansetts tala följande skäl.

I den mån särskild handledning ord- nas för avhandlingsförfattare överens- stämmer det bäst med akademiskt språkbruk att den betecknas som under- visning för licentiatexamen och icke för doktorsgrad. Detta är dock enbart en terminologisk fråga. '

Till licentiatexamen är knuten en för- handsgranskning av doktorsavhand- lingarna genom hela fakulteten. Denna ordning bidrager till en viss likformig- het och gcr en viss garanti för en allsi- dig prövning av avhandlingen. För att åstadkomma denna granskning i den mån den anses önskvärd är det emeller- tid icke erforderligt med en särskild examen. Granskningen kan utan olägen- het föreskrivas direkt som villkor för disputation.

Det är vedertaget att högre betyg å en doktorsavhandling anses berättiga till docentur i den disciplin, till vilken avhandlingens ämne är hänförligt. Om detta ämne är mycket speciellt, och sär- skilt om det tillhör ett gränsområde el- ler en hjälpvetenskap, kan det icke an- ses att avhandlingen och de studier, som erfordras för dess utarbetande, ga- rantera tillräckligt allsidiga insikter inom hela disciplinens område för att författaren skall kunna användas som lärare. En sådan garanti kan däremot erhållas genom licentiatexamen. Exa- minator kan för denna, utöver doktors- avhandlingen, uppställa krav på sär- skilda prestationer, som kunna anses garantera tillräckligt centrala och allsi- diga insikter inom området för blivande docentur. Han kan t. ex. fordra en eller ett par smärre uppsatser inom olika delar av detta område. Det kan emellertid ifrågasättas om kravet på allsidighet som villkor för doktorsgrad verkligen förutsätter en särskild licentiatexamen. Om en avhandling i ett mycket speci— ellt eller begränsat ämne bedömes med docentbetyg kan man tillgodose kravet på allsidighet genom att direkt för do- centur fordra att författaren genom en uppsats eller provföreläsning styrker sig äga en vidare överblick över ämnet.

Trots vad som nu anförts, har kom- mittén ansett att licentiatexamen även framdeles bör förekomma. Skälet härför

är, utom i viss mån hänsyn till den rå- dandetraditionen,attutrymmebörfinnas för en licentiatexamen av annat slag.

Nuvarande bestämmelser angående juris licentiatexamen äro så allmänt ut— formade att de icke lägga hinder i vä— gen för avläggande av licentiatexamen genom en mindre prestation utan sam- band med disputation för doktorsgrad. Såsom inledningsvis framhållits har det i några fall förekommit att en så- dan mindre licentiatexamen avlagts. Denna examen påminner sålunda om den licentiatexamen, som avlägges in- om de teologiska och filosofiska fakul- teterna. Att detta enligt nuvarande ord- ning icke skett oftare torde åtminstone i viss mån sammanhänga med gällande krav på lägst betyget Med berömd god- känd i licentiatexamen samt med det förhållandet att lieentiatavhandlingen i regel samtidigt fungerar som doktors- avhandling.

Vid några tillfällen har den åsik- ten framförts att man borde verka för att en sådan mindre och mera självständig licentiatexamen komme att avläggas i ökad omfattning. Den huvud- sakliga prestationen skulle vara en av- handling av verkligt vetenskapligt vär- de men av mindre omfattning. Tenta- men på en särskild litteraturkurs skul- le kunna förekomma men icke vara obligatorisk. För examen borde krävas genomsnittligen omkring två år.

Till förmån för denna mindre licen— tiatexamen ha framförts flera skäl. Så— lunda göres gällande att juris doktors— graden utgör ett så avlägset studiemål, att det hämmar lusten att efter tings- utbildning återvända till universitetet. Om licentiatexamen kunde erhållas inom en någorlunda kort tid såsom en etapp skulle arbetet för doktorsgraden icke i så hög grad som nu behöva ske under trycket av ovisshet om det slut— liga resultatet. Man skulle kunna räkna

med att någorlunda säkert kunna uppnå något, nämligen licentiatexamen och se- dan denna avlagts skulle det fortsatta arbetet gå lättare och tiden för arbetet på doktorsgrad kunna nedbringas.

För dem, som inriktat sig på doktors- grad men av någon anledning icke kunnat fullfölja sitt avhandlingsarbete, skulle det bli möjligt att avbryta arbe- tet och avsluta detta med en licentiat- examen. Härigenom skulle den på de högre studierna använda tiden icke vara helt förspilld. Vetskapen" härom skulle göra påbörjandet av högre juri- diska studier mindre riskfyllt och kun- na leda till att tillströmningen av dok- torander ökades.

Vidare kunde det tänkas att praktiskt verksamma jurister kunde vara intres— serade av att ägna sig åt teoretiskt ar- bete utan att aspirera på doktorsgrad. Det skulle bli möjligt för dessa att redo- visa ett påtagligt resultat av sitt teore- tiska arbete utan för dem oöverkomli- ga svårigheter och uppoffringar. Såväl inom domstolar och förvaltning som inom enskild verksamhet skulle man ha nytta av jurister med en viss högre teoretisk utbildning.

Vissa betänkligheter ha å andra si- dan uttalats mot en självständig licen- tiatexamen. För goda avhandlingsför- fattare kan ifrågasättas om den icke leder till en förlängning av genom- snittstiden för doktorsgrad i stället för tvärtom. För att markera skillnaden mot lieentiatavhandlingarna kunde åt- minstone minimikraven på en doktors- avhandling komma att stiga eller i vart fall en önskvärd sänkning av dem att motverkas.

Vidare har gjorts gällande att det ligger nära till hands att en licentiat- examen, som icke inom rimlig tid föl- jes av disputation, kan komma att upp- fattas som ett misslyckande och sålun- da bli något helt annat än en merit.

Detta skulle närmast gälla i de fall, där den studerande från början inriktat sig på doktorsgraden men icke lyckats fullfölja sitt avhandlingsarbete.

Av det anförda framgår att uppfatt— ningarna om vilken betydelse en mind— re och mera självständig juris licentiat- examen kan få äro delade. Enligt kom- mitténs mening synes en sådan exa- men kunna verka stimulerande på re- kryteringen till högre juridiska stu- dier. Detta behöver emellertid icke medföra att licentiatexamen i den nu vanligaste mera formella formen för- svinner. En ur olika synpunkter till- fredsställande lösning i fråga om licen- tiatexamens anordning och existens synes enligt kommitténs uppfattning vara att man dels behåller den nuva— rande närmast formella licentiatexa- men för sådana, som praktiskt taget äro färdiga att förvärva juris doktorsgrad, dels ock tillåter den mindre licentiat— examen för dem, vilka önska avlägga denna examen, antingen såsom en etapp på vägen till doktorsgrad eller såsom ett självständigt studiemål.

För den av kommittén sålunda intag- na ståndpunkten talar i huvudsak, att den mindre licentiatexamen kan för välkvalificerade aspiranter på doktors- grad vara eller synas vara en onödig och tidskrävande belastning, som ej bör åläggas dem, men att den för andra kan antagas göra vägen till doktorsgrad mindre avskräckande och för åter an- dra framstå såsom i och för sig efter— strävansvärd. Inom ramen för kommit- téns övriga planer synes den mindre licentiatexamen önskvärd såsom ett me- del att underlätta rekryteringen av lärar- befattningar vid de juridisk-a fakulteter- na. Om det bleve vanligt att teoretiskt intresserade praktiskt verksamma juris- ter avlade en mindre licentiatexamen kunde det vidare skapas bättre kontak- ter mellan universiteten och praxis.

Reglerna angående juris licentiatexa- men äro, såsom inledningsvis framgått, nu mycket kortfattade. Även för den mindre varianten synes examensstad- gans beskrivning adekvat. För att be- tona att den egentliga prestationen skall vara bearbetning av ett eller flera spörsmål inom ett specialområde och att litteraturstudiet endast skall vara hjälpmedel härför föreslår kommittén en något ändrad formulering i 20 å i förslaget till stadga om juridiska exa- mina. Kommittén har i övrigt icke fun- nit det vare sig erforderligt eller önsk- värt att i stadgan införa någon mera utförlig beskrivning av licentiatexa- mens uppgift eller innehåll. De båda varianterna av examen framträda där- för icke av stadgans text. Detta torde vara lämpligt även av den anledningen att övergångsformer kunna tänkas före- komma.

Examens innehåll m. m.

Kommitténs förslag till juris kandi- datexamen föranleder vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna angå- ende licentiatexamen. Även av andra skäl ha vissa ändringar rörande denna visat sig påkallade.

Examensämnen

Vad examensämnena angår medför kommitténs förslag härutinnan i fråga om juris kandidatexamen att motsva- rande ändringar synas erforderliga i licentiatexamen. Juridisk encyklopedi föreslås ersatt med allmän rättslära. Nationalekonomi bör utgå och icke er- sättas av ekonomisk samhällskunskap. Ekonomiska studier av högre veten- skaplig karaktär böra icke vidare för- läggas till den juridiska fakulteten. Då romersk rätt upphör att vara examens- ämne i juris kandidatexamen kunde det synas höra utgå ur licentiatexamen. Med den starka specialisering, som bör

vara tillåten vid licentiatstudierna är det väl förenligt att licentiatprestatio- nerna i rättshistoria kunna hänföra sig endast till romersk-rättsligt material och litteratur. Det har emellertid an- setts önskvärt att låta ämnet få bestå som särskilt examensämne i juris li- centiatexamen, närmast av pietetsskäl och med tanke på den ställning äm- net alltjämt intager på många håll i den juridiska undervisningen utom- lands.

Finansrätten bör naturligen bibe- hållas. Med hänsyn till att professu- rerna i ämnet jämväl omfatta finans- vetenskap kunde ifrågasättas att uppta- ga finansvetenskap som licentiatämne. Kommittén har icke velat förorda det- ta, då finansvetenskapen i vart fall på ett högre plan förutsätter grundlig sam- hällsvetenskaplig skolning. Civilrätt fö- reslås vara ett enda ämne i licentiat- examen, liksom tidigare föreslagits i fråga om tredje delen av juris kandi- datexamen. Studierna måste alltid kon- centreras inom någon mindre del av ett av de båda civilrättsämnena. Exa- minator bör vara den professor i civil— rätt, inom vars ämbetsområde avhand- lingsämnet väsentligen hör.

övriga examensämnen föreslås bli oförändrade. Möjligen kunde diskute- ras huruvida folkrätt och internatio- nell privaträtt böra vara skilda exa- mensämnen eller sammanslås till ett, internationell rätt. 1904 års stadga upp- tog det sistnämnda ämnet; uppdel— ningen skedde genom en ändring 1932. Ett skäl för uppdelningen är naturligt- vis, att ämnena för närvarande utom i Stockholm omhänderhas av skilda examinatorer. Därest professurer i in- ternationell rätt komma till stånd vid samtliga juridiska fakulteter, bortfaller detta skäl. Då de båda ämnena äro så artskilda och de icke sammanföras i juris kandidatexamen saknas emeller-

tid anledning att föreskriva annan ord- ning i licentiatexamen.

Enligt kommitténs mening är det önskvärt att licentiatexamen kan av- läggas i de olika juridiska hjälpveten- skaperna på gränsområdena till medi- cin, psykologi och sociologi.

Djupgående vetenskaplig behandling av dessa hjälpvetenskaper bör helst ske inom de ämnen inom andra fakul- teter vartill de sakligt sett höra, enär dessa ämnens metoder därvid komma till användning. Detta medför dock den olägenheten att den, som har endast juris kandidatexamen som grundläg- gande examen (och därefter kanske arbetat som jurist) blir praktiskt taget avstängd från vetenskapliga examens- prestationer inom dessa ämnen, ehuru det naturligen måste anses önskvärt att dessa komma att bearbetas även av personer med juridisk utbildning och erfarenhet.

För att tillgodose den juridiska forsk- ningens och undervisningens behov in- om angivna områden, av vilka krimino- logien får anses vara det viktigaste, har kommittén föreslagit inrättandet av en professur i kriminologi vid Stockholms högskola. Vid angivna förhållande sy- nes det lämpligt att upptaga kriminolo- gi såsom examensämne i juris licen- tiatexamen.

I gränsfall, då en av en jurist skriven avhandling icke kan rubriceras som kriminologisk, står den möjligheten öppen att medgiva licentiatexamen i det juridiska ämne, vartill hjälpvetenska- pen närmast hör. Förutom avhandling- en torde i dylikt fall även böra krävas en uppsats i vederbörande juridiska ämne, vilken garanterar tillfredsstäl- lande insikter i detta.

Krav på praktisk tjänstgöring Enligt gällande examensstadga ford-

ras på sätt förut nämnts viss juridisk praktik som villkor för tentamen i nå-

got av de egentligen domstolsjuridiska ämnena, nämligen i de tre civilrättsäm- nena samt i straffrätt och processrätt. Licentiander i dessa ämnen ha i regel och licentiander i andra ämnen under- stundom utöver examensstadgans krav fullgjort fullständig tingstjänstgöring och icke sällan även tjänstgjort i hov- rätt och förvärvat fiskalskompetens.

Det har ibland ifrågasatts om icke det nuvarande praktikkravet för juris licentiatexamen, vilket numera i prak— tiken innebär minst 11/_» års domsago- tjänstgöring, varav en tid av sex må- nader må utbytas mot tjänstgöring hos advokat, borde upphävas; detta krav inverkade nämligen menligt på till- strömningen till högre juridiska stu- dier och bidroge till att förlänga tiden för licentiatexamen. Enligt kommitténs mening kan' det ej betvivlas att praktik- kravet i flera fall haft angivna verk- ningar. För mången, som vid tiden för avläggandet av juris kandidatexamen varit intresserad av att fortsätta sina studier för licentiatexamen, ter det sedan han väl börjat den av- lönade tingstjänstgöringen, mindre loc- kande att återvända till universitetet. Ur ekonomisk synpunkt ställer det sig mycket ogynnsamt även om han erhål- ler doktorandstipendium. De, som läm— pa sig för licentiatstudier i juridik, kunna utan vidare efter tingstiden er- hålla förhållandevis välavlönade plat- ser. Härtill kommer att domsagoarbetet kräver den unge juristens hela arbets- kraft med påföljd att han icke får nå- gon eller i vart fall mycket ringa tid över att uppehålla och vidare utveckla sitt vetenskapliga intresse. Oftast full- göres dessutom tingstjänstgöringen långt från universitetsstaden, vilket medför att kontakten med universitetet och dess miljö så småningom går för- lorad.

Även om åtskilligt talar för att kra-

sig,

vet på praktik icke längre bör bibe- hållas vill kommittén för sin del icke förorda en sådan lösning. Erfarenhet av praktisk juridisk verksamhet måste antagas verka befruktande på studierna för licentiatexamen. De flesta som be- driva högre juridiska studier avse att nå befattningar som lärare vid de juri- diska fakulteterna. Härvid skola de syssla med undervisning och forskning i juridik. Det kan ej anses lämpligt att de juridiska lärarna sakna varje erfa- renhet av praktisk juridisk verksamhet.

Enligt gällande stadga utgör kravet på praktik villkor för tentamen. Det är givetvis att föredraga att praktiken fullgöres innan licentiatstudierna på- börjas eller samtidigt med dessa. Men det synes enligt kommitténs mening icke alldeles nödvändigt att alltid krä— va fullgjord praktik för tentamen. Med hänsyn till avhandlingsarbetets art, kvalifikationerna hos den studerande ävensom andra särskilda omständighe- ter bör det vara möjligt att medgiva tentamen utan föregående praktik. Kommittén har därför föreslagit att fakulteten, där skäl därtill äro, må med- giva att den praktiska tjänstgöringen förlägges efter tentamen. Den som med- givits rätt härtill kan sålunda fullgöra alla för licentiatexamen erforderliga akademiska prestationer utan avbrott för praktisk tjänstgöring, men själva examen kan ej erhållas förrän praktik- kravet fullgjorts.

I de flesta fall torde väl liksom hit- tillsen studerande, som ämnar påbörja licentiatstudier, lämpligen först full- göra kortare eller längre tingstjänst- göring. Med hänsyn till den inverkan praktikkravet för närvarande har på tillströmningen till högre juridiska stu- dier synes det emellertid kunna vara till fördel att den angivna möjligheten finnes.

Bestämningen av den erforderliga

praktiken måste moderniseras med hänsyn till nya rättegångsbalken och numera vid domstolarna rådande tjänstgöringsförhållanden. Det synes vidare angeläget att möjligheterna till variation underlättas.

Det nuvarande kravet på praktisk tjänstgöring, därvid i praktiken enbart alternativet med domsagotjänstgöring under minst 1 år och 6 månader ifrå- gakommer, synes enligt kommitténs mening vara alltför enspårigt. Tjänst- göring hos advokat bör kunna tillåtas i betydligt större omfattning än nu. I vissa fall kan tjänstgöring hos stats- åklagare vara väl så lämplig som dom- stolstjänstgöring. Enligt domsagostad— gan 20 5 är för övrigt tjänstgöring så- som biträde åt statsåklagare intill en tid av sex månader likställd med tings- tjänstgöring. I det enskilda fallet synes även andra slag av tjänstgöring kunna ifrågakomma. För en licentiand i t. ex. arbetsrätt bör tjänstgöring vid arbets— domstolen kunna godtagas. Kraven på praktisk tjänstgöring böra alltså kunna ställas olika för licentiatexamina i t. ex. civilprocessrätt, arbetsrätt, immaterial- rätt och något straffrättsligt område på gränsen till kriminologi. Avgörande bör vara att praktiken skänkt den prak- tiska erfarenhet, som erfordras för den avsedda examen.

Enligt kommitténs mening synes praktikkravet lämpligen böra utformas så, att viss tids domsagotjänstgöring alltid godkännes. Men vid sidan härav bör varje annan för ändamålet lämplig juridisk tjänstgöring av motsvarande varaktighet kunna godkännas. Pröv- ningen härav föreslås skola ankomma på fakulteten.

Enligt kommitténs uppfattning före- ligger skäl att utsträcka kravet på prak- tik även till andra ämnen i licentiat- examen. Samma praktikkrav som för civilrätt m. fl. ämnen bör uppställas

för internationell privaträtt. Särskild motivering härför synes icke erforder- lig. I fråga om förvaltningsrätt har upp- repade gånger framställts önskemål om införande av ett praktikkrav för li- centiander. Stundom har yrkats tings- tjänstgöring såsom för civilrätt m. fl. ämnen, stundom har administrativ praktik ansetts lämpligare. Tingstjänst— göring synes enligt kommitténs mening utan vidare böra godkännas. Annat slags praktik av administrativ art kan ofta anses lämpligare och bör då god- kännas. Någon särskild typ torde ej kunna angivas. En till omfånget till- räcklig del av den av kommittén före- slagna utbildningstjänstgöringen för förvaltningen ligger naturligtvis särskilt nära (jfr kap. 32).

Vad nu sagts om förvaltningsrätt är tillämpligt även för finansrätt.

Större tvekan kan råda om de åter- stående ämnena: rättshistoria, allmän rättslära, statsrätt, folkrätt, romersk rätt och kriminologi. Även för de nu ifrågavarande ämnena är praktik nyt- tig. Om den i vissa fall icke kan bereda inblick i just licentiatämnets prak- tiska tillämpning, skänker den alltid en viss juridisk kringsyn och metodisk säkerhet. Denna fördel måste vägas mot den tid, som åtgår. Denna torde stund- om med större gagn användas till för— värvande av andra nödiga eller nyttiga förkunskaper, t. ex. inom historia, filo- sofi, gamla eller moderna språk, främ- mande rätt, psykologi och sociologi m. m. Vad allmän rättslära beträffar bör enligt kommitténs mening utan tve- kan praktik krävas för detta ämne. En universitetslärare i allmän rättslära har bland annat att undervisa i lag- skrivnings- och lagtolkningsteknik samt om rättsordningens allmänna struktur. Härför måste det erfordras att han varit verksam inom det praktiska rättslivet.

Vad härefter angår rättshistoria och romersk rätt samt statsrätt och folk- rätt kan det förefalla tveksamt om ett praktikkrav skall uppställas. Rätts- historien fordrar så mycket i fråga om tillägnelse av historisk metod och kunskaper i humanistiska ämnen att ett krav på praktisk tjänstgöring må- hända skulle förefalla alltför strängt. För förståelsen av gångna tiders rätts- liv är det emellertid av betydelse att ha sett huru en rättsordning fungerar i praktiken. Vad nu sagts torde även i viss mån gälla romersk rätt. Beträffan- de statsrätten skulle tjänstgöring såsom notarie i något riksdagsutskott (t. ex. konstitutionsutskottet) vara en lämplig form av praktik. För folkrättens del synes tjänstgöring inom utrikesförvalt- ningen eller inom någon av de inter- nationella organisationerna vara att rekommendera. Enligt kommitténs me— ning synes emellertid praktisk tjänst- göring vara så värdefull att den bör föreskrivas även för sistnämnda fyra ämnen samt kriminologi.

En utsträckning av praktikkravet på sätt ovan föreslagits till samtliga äm- nen i licentiatexamen kan i enstaka fall förefalla obilligt eller överflödigt. Möj- lighet till befrielse från detta krav bör därför finnas. Sådan synes främst kun- na ifrågakomma i ämnen som rättshis- toria och romersk rätt men även i stats- rätt och folkrätt. Kommittén föreslår därför att sådan befrielse må på syn- nerliga skäl medgivas av fakulteten.

I fråga om praktikens innehåll sy- nes även för samtliga ovannämnda äm- nen, för vilka något krav på praktisk tjänstgöring nu icke finnes, domsago- tjänstgöring alltid böra vara tillfyllest och vid sidan därav varje annan tjänst- göring av enahanda varaktighet, vilken befinnes skänka den praktiska erfaren- het, som erfordras för att den avsedda examen skall kunna godkännas.

För det fall att någon studerande ämnar fullgöra kravet på praktik på annat sätt än genom tingstjänstgöring kan det för honom vara värdefullt att i förväg få besked huruvida den av honom tilltänkta praktiska tjänstgö- ringen kan godtagas, Kommittén före- slår därför att en studerande skall äga påkalla fakultetens beslut huruvida viss praktisk tjänstgöring är tillfyllest med hänsyn till den avsedda examen.

En någorlunda riklig praktik är syn- nerligen önskvärd för dem, som tänka sig en akademisk karriär, och för öv- riga synes kravet icke alltför betung- ande. Enligt hittillsvarande erfarenhet bruka licentianderna i regel ha skaffat sig större praktik än som erfordras. I något fall kan det i 18 5 domsagostad- gan föreskrivna villkoret av 25 års ål- der för där avsett förordnande tänkas bereda svårighet. Men genom att annan praktisk tjänstgöring än domsagotjänst- göring efter fakultetens prövning helt eller delvis skall kunna godkännas vid sidan om domsagotjänstgöring torde några olägenheter av denna åldersgräns ej behöva uppkomma.

Det kan likväl ifrågasättas om icke en mindre jämkning av den nuvarande praktikens längd är påkallad. Ett och ett halvt år kan stundom förefalla väl mycket och en fördel skulle möjligen vara att tiden sammanfaller med den tid, som föreslås för mellanpraktik för studerande inom juridisk fakultet (s. 487). Utan större olägenhet synes också praktiktiden enligt kommitténs mening kunna förkortas något eller från 11/2 år till 1 år och 3 månader. För närva- rande kräves att praktiken fullgöres efter avlagd juris kandidatexamen. Det- ta synes icke böra fordras. Mellanprak- tik bör sålunda få tillgodoräknas. Det kan tänkas att någon fullgjort längre juridisk praktik redan före på- börjandet av de juridiska studierna.

Hinder bör ej möta att godtaga sådan tjänstgöring, om den blott varit ägnad att bereda en för licentiatexamen till- fredsställande praktisk erfarenhet.

Examination

Vad examinationen för licentiatexa- men angår synes enligt kommitténs mening ändring böra vidtagas i två avseenden, dels i fråga om kravet på betyget Med beröm godkänd och dels i fråga om föreskriften att avhandling- en skall godkännas av fakulteten. Lik- som i fråga om juris kandidatexamen föreslår kommittén vidare att medexa— minator skall kunna förordnas vid ten- tamen för juris licentiatexamen.

Enligt 1904 års stadga skulle licen- tiatexamen omfatta minst två examens- ämnen; krav pä högre betyg än god- känd var icke uppställt. Detta krav in- kom 1939 i den nuvarande stadgan i samband med att examen i endast ett ämne medgavs. Till jämförelse må näm- nas att 1907 års stadga angående filo- sofiska examina fordrar endast ett ämne och betyget Med beröm godkänd i detta. Teologie licentiatexamen skall enligt den nu gällande stadgan av år 1935 avläggas i minst två ämnen; högre betyg än godkänd fordras icke.

När en examen icke behöver omfatta mera än ett ämne, och i praktiken nå- got annat aldrig förekommer, synes det ganska meningslöst att fordra högre be- tyg än godkänd. Fordringarna för detta högre betyg kunna ej bli något annat än minimifordringarna för examen.

Kravet på Med beröm godkänd i li- centiatexamen torde bidraga till de nu- varande höga kraven på lieentiatav- handlingarna, i realiteten lika med kra- ven på doktorsavhandling. Det finnes enligt kommitténs mening icke anled- ning bibehålla detta krav. Och om man såsom kommittén föreslår, vill bereda större utrymme än hittills för en mindre och mera självständig licentiatexamen

synes ett sådant betygskrav vara direkt olämpligt. Kommittén får därför föror- da att för licentiatexamen skall krävas endast betyget Godkänd.

Granskning av licentiatavhandling av hela fakulteten förekommer icke för övriga licentiatexamina. Det räcker där att avhandlingen godkänts av vederbö- rande examinator.

Fakultetsgranskningen torde vara en kvarleva från en tid, då licentiatexa- men och doktorsgrad plägade uppfat- tas såsom Specimina för lärarbefatt— ningar vid universiteten. Denna gransk- ning bidrager utan tvivel till en alltjämt bestående benägenhet att så uppfatta licentiatexamen. Givetvis kan granskningen, om den av ett tillräck— ligt antal fakultetsmedlemmar företa- ges någorlunda grundligt, föranleda rättelser och omarbetning till fromma för avhandlingarnas kvalitet i deras slutliga skick. Ofta torde emellertid egentlig granskning endast presteras av ämnesprofessorn, och dennes insats bör ske efter hand under avhandlings- arbetets fortgång. Om granskningen av fakultetsledamöterna skulle leda till krav på att avhandlingen skall fram- läggas i så många exemplar att den praktiskt sett måste föreligga i korrek— tur, kan granskningen normalt icke leda till någon egentlig förbättring av avhandlingen. Fakultetsgranskning- en framstår vidare som onödigt vid- lyftig och verkar i regel tidsödande. Den kan stundom verka avhållande eller hämmande på dem, som önska licentiera. Den torde i synnerhet icke vara på sin plats för en mindre licen- tiatexamen. Enligt kommitténs mening saknas anledning att bibehålla fakul- tetsgranskningen för licentiatexamen.

Närmast till hands ligger måhända att efter mönster från den nuvarande ordningen inom övriga fakulteter låta granskningen utföras av ämnesprofes-

sorn. Förslag om en ändring härutin- nan ha emellertid framförts. I fråga om granskning av licentiatavhandlingarna i filosofie licentiatexamen och teologie licentiatexamen har universitetsbered- ningen i sitt betänkande V uttalat att bedömningen av en licentiatavhandling icke längre borde vara en prövning, där den akademiskc läraren kunde vara den ende som över huvud finge se avhandlingen. Härför talade särskilt licentiatavhandlingens betydelse för li- centiatbetyget och därmed för merite- ringen på olika levnadsbanor. Två olika former för kontroll av licentiatavhand- lingen kunde enligt beredningen ifråga- komma. Enligt den ena skulle en sak- kunnig bedömare, såvitt möjligt från annat lärosäte, utses av vederbörande fakultet eller sektion att jämte ämnes- professorn avgiva ett kort skriftligt ut- låtande över avhandlingen. Den andra skulle vara att avhandlingen bedömdes av den betygsnämnd, som hade att av— giva yttrande över doktorsavhandling- ar i vederbörande ämne. Beredningen har förordat den förra formen bland annat av det skälet att den icke ansett betygsnämndens ledamöter böra be- tungas alltför mycket med bedömning av licentiatavhandlingar, vilkas ämnes- områden mestadels måste ligga med- lemmarna fjärran.

I och för sig skulle väl även för den juridiska fakultetens del den av bered- ningen förordade formen kunna tänkas. Detta synes i vart fall gälla en mindre licentiatexamen men även en större licentiatexamen, där licentiatavhand- lingen icke samtidigt utgör doktorsav- handling. Kommittén anser emellertid att man bör söka finna en anordning, som bättre garanterar en någorlunda jämn bedömning av licentiatavhand— lingarna.

I sådant syfte synes granskningen lämpligen böra anförtros fakultetens

betygsnämnd. Denna nämnd består av dels två fasta medlemmar, valda för två år i sänder, dels ock vederbörande ämneslärare jämte andra tillfälliga medlemmar till det antal fakulteten i varje särskilt fall bestämmer. Både med hänsyn till sin storlek och sammansätt- ning synes nämnden utgöra det för ändamålet lämpligaste organet. För betygsnämnden talar vidare att pro- ceduren på ett naturligt sätt anknyter till bedömningen av doktorsavhand- lingen.

Även vid tentamen för juris licentiat- examen synes det kunna vara till för- del att äga möjlighet att anlita medexa- minator. Sådan examinator föreslås kunna förordnas på begäran såväl av examinator som av den studerande. Medexaminator synes t. ex. lämpligen kunna förordnas i fall, då ämnet för av- handlingen är mycket speciellt och an- nan examinator än den ordinarie äm— nesläraren besitter särskild kännedom om ämnesområdet. Det kan vidare tän- kas att på grund av åldersskäl eller eljest till följd av personliga omständig- heter examinator eller den studerande önskar att jämväl annan lärare lämp- ligen bör närvara vid tentamen såsom medexaminator. Tydligen bör icke så- som förutsättning för förordnande av medexaminator vid tentamen för licen- tiatexamen uppställas att den studeran- de förut blivit underkänd. Detta torde endast sällan ifrågakomma vid dessa tentamina; däremot har man att räkna med att olika meningar lätt kunna upp- komma om betygssättningen för en god— känd tentamen.

Behörighet att avlägga juris licen— tiatexamen tillkommer för närvaran- de endast den, som avlagt juris kan— didatexamen. Kommitténs förslag till juris politices magisterexamen innebär att det juridiska ämnesstoffet är i det närmaste identiskt med det som ingår i

de grundläggande delarna av juris kan- didatexamen. Det kan med hänsyn här- till ifrågasättas om icke avlagd juris politices magisterexamen bör medföra behörighet att avlägga juris licentiat- examen.

Frågan är kanske av rätt begränsad innebörd eftersom en för vetenskapligt arbete intresserad juris politices ma- gister utan större svårigheter kan av- lägga en juris kandidatexamen. Emel- lertid kan det måhända göras gällande att de samhällsvetenskapliga studier- na för juris politices magisterexamen kunna vara så fruktbringande för ve- tenskaplig bearbetning av åtminstone den offentliga rättens ämnen, eller vissa av dem, att studiernas fortsättning på sådant sätt borde uppmuntras.

Enligt kommitténs mening skulle det vara värdefullt om för högre juridiska studier kunde intresseras personer med något djupare samhällsvetenskap- liga, främst ekonomiska och sociolo- giska insikter, än dem som krävas i juris kandidatexamen. För licentiat— studier i t. ex. finansrätt är en god ekonomisk skolning synnerligen värde- full. I sådana ämnen som statsrätt, för- valtningsrätt och folkrätt äro samhälls— vetenskapliga insikter överhuvud av värde. Även i rättshistoria torde detta vara fallet, enär exempelvis ekonomiska aspekter på rättsutvecklingen kunna vara mycket fruktbringande. Det torde vidare icke kunna bestridas att även inom delar av sådana ämnen som civil- rätt och straffrätt samt allmän rättslära en samhällsvetenskaplig orientering i många fall skulle vara till nytta för licentiatstudier. Viktigare är emellertid att den, som vill ägna sig åt sådana studier i nu nämnda ämnen bedrivit fördjupade studier under någon tid i juridiska ämnen, främst civilrätt. Utan mera grundliga insikter i civilrätt och träning i juridisk metodik kunna icke

några licentiatstudier i nyssnämnda ämnen med framgång bedrivas.

På grund av det anförda har kom- mittén funnit att jämväl den, som av- lagt juris politices magisterexamen, skall vara behörig att avlägga juris li- centiatexamen, om i denna ej ingår an- nat ämne än rättshistoria, statsrätt, för-

valtningsrätt, finansrätt eller folkrätt. Tre ledamöter (hrr Lindstedt, v. Hof- sten och Wåhlstrand) ha ansett en så- dan begränsning av juris politices magisterexamens behörighet sakna fog och i förevarande avseende velat jäm- ställa juris politices magisterexamen med juris kandidatexamen.

Kap. 16. Lärarorganisationen m. m.

Den juridiska lärarorganisationens storlek och uppbyggnad måste i första hand bestämmas av behovet av under- visning. Detta behov låter sig givetvis icke exakt fixeras. För de mera begå- vade studenterna torde en förhållande- vis begränsad undervisning av kvalifice- rad art vara tillräcklig, medan det icke torde vara möjligt och heller icke önsk- värt att anordna en för de minst be- gåvade avpassad undervisning. Följden härav måste främst bli att behovet av undervisning bör rätta sig efter vad som får anses nödvändigt för de genom- snittligt utrustade studenterna.

Behovet av undervisning är vidare beroende av tillgången på lämpliga lä- roböcker. I den mån flera sådana lä- roböcker bli tillgängliga kan sålunda den mera elementära undervisningen minskas. Av direktiven framgår att ut- redningen i första hand bör avse den juridiska undervisningens behov. De akademiska lärarbefattningarna äro emellertid på en gång lärar- och forskarbefattningar, varför den juri- diska forskningens behov även måste beaktas. Forskningen har sitt självstän- diga och betydelsefulla värde.

Vid tillgodoseendet av undervisnings- behovet måste slutligen hänsyn tagas till kostnaderna. Det måste härvidlag alltid bli fråga om en avvägning av vilka behov som rimligen höra och kunna till- godoses.

A. Nuvarande lärarorganisation. Rå- dande olägenheter Vid rikets tre juridiska fakulteter finnas för närvarande sammanlagt 25 professurer. Av dessa komma åtta på var och en av fakulteterna i Uppsala och Lund, medan Stockholms högskola har nio professurer. Av professurerna omfatta fem vid fakulteterna i Upp- sala och Stockholm och fyra vid fakul— teten i Lund vardera två examensäm- nen. Nedanstående sammanställning utvisar vilka professurer, som för när- varande finnas.

U p p 8 al a: rättshistoria med romersk rätt nationalekonomi med finansrätt förvaltningsrätt och statsrätt med folk- rätt

civilrätt civilrätt civilrätt med internationell privaträtt straffrätt och juridisk encyklopedi

processrätt

L u n d: romersk rätt och rättshistoria

finansrätt och finansvetenskap förvaltningsrätt och statsrätt med folk- rätt civilrätt civilrätt civilrätt med internationell privaträtt straffrätt och juridisk encyklopedi

processrätt

Antalet nyinskrivna studerande och antalet avlagda examina vid de juridiska fakulteterna vissa läsår r. o. m. läsåret 1908/09 Uppsala Lund Stockholm

Avlagda examina ' Avlagda examina Avlagda examina

Kansli— Statsv.- Sum- ”än?” Kansli- Statsv.- Sum- Kansli— Statsv.— Distr.-

. .'ur.ex. ex Jur ex ma utr. lh) ex Jur ex ma ex ] akt ex

1908—09 24 74 333 40 — 9 — 123 1913—14 12 47 42 47 120 18 281 145 1918—19 10 52 31 39 137 13 311 134 1923—24 5 66 29 32 185 17 408 171 1928—29 10 57 36 40 123 15 85 271 182 1932—33 3 69 37 46 135 13 78 303 193 1937—38 107 6 71 79 51 61 136 14 102 322 234 1938—39 89 79 89 72 74 191 105 369 258 1939—40 98 66 72 35 39 1 72 58 342 163 1940—41 53 62 66 59 - 62 113 102 232 226 1941—42 87 74 87 56 62 158 130 332 266 1942—43 87 72 54 160 102 319 254 1943—44 131 66 81 42 51 204 117 416 234 1944—45 139 45 47 77 45 54 237 105 453 206 1945—46 124 57 61 85 57 69 178 110 46 175 387 305 1946—47 114 49 55 70 44 52 202 83 6 98 386 205 1947—48 94 68 69 60 32 43 141 80 34 133 295 245 1948—49 112 62 65 98 55 64 210 85 6 109 420 238 1949—50 127 82 , 84 93 63 68 217 104 24 134 437 286 1950—51 142 74 77 123 46 50 224 110 19 136 489 263 1951—52 114 61 65 119 57 - 62 215 87 28 137 448 264

N mmmm—rc—nwwv—mmmw

1Med nyinskrivna förstås samtliga i juridisk fakultet nyinskrivna eller alltså såväl de 1 egentlig mening nyinskrivna som de, vilka tidigare varit inskrivna i annan fakultet.

2Därav 3 hovrättsexamina. ="Därav 9 hovrättsexamina.

Stockholm:

rättshistoria och romersk rätt nationalekonomi med finansvetenskap statsrätt och förvaltningsrätt civilrätt civilrätt civilrätt jämte finansrätt straffrätt och juridisk encyklopedi processrätt internationell rätt

För närvarande finnas fem docent- befattningar i Uppsala. I Lund och Stockholm stå fyra befattningar till var- dera fakultetens förfogande. I Stock- holm äro för närvarande samtliga do— centbefattningar besatta och ytterligare två docenter tjänstgöra vid fakulteten. I Uppsala och Lund är på vardera stället en docentbefattning obcsatt.

Förutom professorer och docenter finnas för närvarande inga andra lärar- befattningar än en befattning som bi- trädande lärare i nationalekonomi vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund. Befattningen är gemensam för den ju- ridiska och filosofiska fakulteten. Vid vardera fakulteten finnes dessutom en befattning som förste amanuens.

Enligt senast (vårterminen 1952) tillgängliga uppgifter utgjorde antalet aktiva studerande vid den juridiska fakulteten i Uppsala 604; vid juridiska fakulteten i Lund uppgick de stude- randes antal till 445. I Stockholm fun- nos vid samma tidpunkt 762 studeran- de av förevarande slag. Tabellen å sid. 198 utvisar antalet nyinskrivna stu— derande och antalet avlagda juridiska examina under en följd av år.

Av de anförda siffrorna och av ta- bellen framgår att antalet studerande är mycket stort i förhållande till antalet lärare vid de juridiska fakulteterna, och studenantalet har länge tenderat att bli allt större. Ifrågavarande omstän- digheter ha lett till betydande olägen- heter i flera avseenden.

Vad till en början undervisningen beträffar är det givet att denna måste bli lidande av disproportionen mellan antalet studerande och antalet lärare. Olägenheterna härutinnan framträda i särskilt hög grad vid kursunder- visningen och vid seminarieövningar- na. En seminarieövning, som bevistas av mellan 50—80, stundom närmare 100 personer, kan omöjligen anordnas och ledas så att den ger tillfälle till själv- verksamhet från studenternas sida. Så— väl vid kursundervisningen som vid seminarieövningarna måste en radikal nedskärning av antalet deltagare göras genom att man fördelar dessa i mindre grupper. Först därigenom skapas förut- sättningar för en mera tillfredsställande och fullt effektiv undervisning.

Bristen på lärarkrafter har lett till att tentamensbördan för många profes- sorer blivit mycket tyngande. Särskilt gäller detta de professorer, vilka ha att svara för två examensämnen. Vissa av universitetens professorer måste sålunda förrätta omkring 200 tenta- mina om året, medan professorer med sådana ämneskombinationer vid Stockholms högskola stundom kunna ha att förrätta närmare 400 tentamina per år. De professorer, vilka examinera i endast ett ämne, ha visserligen en mind- re tentamensbörda, men denna uppgår dock i regel till omkring 100 om året; i Stockholm torde motsvarande siffra ut- göra närmare 200. Den omfattande ten- tamensbördan i förening med professo- rernas undervisning medför att de icke få mycken tid över för vetenskapligt arbete. Det författarskap som de kunna medhinna måste inriktas på för under- visningen nödvändiga läroböcker och kompendier. För den juridiska veten- skapen har detta lett till betänkliga kon- sekvenser.

För närvarande råder i det övervä- gande antalet ämnen brist på goda och

lämpliga läroböcker, vilket till stor del beror på de fåtaliga lärarkrafterna. Härtill kommer att den läroboks— och kompendielitteratur, som finnes, snart blir föråldrad på grund av ändrad eller ny lagstiftning. För att undervisningen skall kunna organiseras på ett tillfreds- ställande sätt och giva ett gott resultat är det oundgängligen nödvändigt att bristen på läroböcker avhjälpes. Med nuvarande lärarorganisation är detta icke möjligt. Så länge nya lagar och författningar tillkomma i så snabb takt, som för närvarande är fallet kan det befaras att situationen på detta om— råde kommer att alltmer förvärras.

Sedan lång tid tillbaka har antalet av dem, som efter avlagd juris kandidat- examen påbörjat högre juridiska slu- dier, varit synnerligen ringa. Detta be- ror utan tvivel, åtminstone till stor del, på att nödig handledning vid sådana stu- dier icke kunnat påräknas av de alltför få och med andra uppgifter hårt belas- tade lärarna vid de juridiska fakulte- terna.

Dessa ha såsom nämnts icke enbart att svara för undervisningen utan skola även ägna sig åt vetenskapligt arbete. Den juridiska forskningen har sitt vär- de i och för sig. Därtill kommer att den för den juridiska undervisningen är av stor vikt. Om undervisningen skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå måste lärarna vid sidan om sin undervisning få tillfälle till vetenskap- ligt arbete. Sådant arbete är vidare en nödvändig förutsättning för rekryte- ringen av lärare. Den, som skall vara verksam som lärare, måste nämligen genom vetenskapligt arbete ha- förvär- vat kompetens härför. Väsentliga bris- ter vidlåda den juridiska forskningen och de resurser, som stå till dess för- fogande, såväl personella som materiel- la. I fråga om de konsekvenser bristen på juridisk forskning lett till för Sve-

riges del får kommittén hänvisa till sin i november 1949 avgivna PM om inrät- tande av ett rättsvetenskapligt forsk- ningsråd ( SOU 1949:52 ). Det måste i detta sammanhang ånyo kraftigt un— derstrykas att förutsättningen för en bättre undervisning och därmed för en bättre juristutbildning är att de juri- diska lärarna erhålla ökade möjligheter att bedriva vetenskaplig verksamhet.

B. Olika möjligheter till förstärkning av lärar-organisationen Universitetsberedningens förslag

Det ovan anförda torde tydligt giva vid handen att en väsentlig förstärk- ning av lärarpersonalen vid de juridis- ka fakulteterna är påkallad. 1945 års universitetsberedning uttalade i sitt be- tänkande II med all rätt att de juridiska fakulteterna befunne sig i ett nödläge och framlade vissa konkreta förslag till en mindre förstärkning av den juri- diska lärarorganisationen. Härvid be- tonade emellertid beredningen uttryck- ligen att den i rådande läge tills vidare stannade vid mindre omfattande förslag och att den utgick från den befintliga examensorganisationen. Från denna ut- gångspunkt gällde det enligt beredning- en framför allt att vidtaga åtgärder för att med bibehållande i huvudsak av fakulteternas rådande organisation göra dem så funktionsdugliga som möj— ligt. Om de juridiska fakulteterna för framtiden skola kunna fullgöra sina funktioner både med avseende å den juridiska undervisningen och forsk- ningen är det nödvändigt att betydligt större resurser ställas till fakulteternas förfogande än dem beredningen före— slagit.

Universitetsberedningen anvisade i sitt förslag till förstärkning av fakul- teterna i första hand två möjligheter, nämligen inrättande av ett mindre antal

nya professurer, framför allt genom delning av vissa dubbelprofessurer, och en ökning av antalet docenter; be- redningen framlade vissa förslag i denna riktning. Beredningen uttalade att, därest dess program för de juri- diska fakulteternas utbyggande genom nya professurer och nya docentstipen- dier realiserades, torde i framtiden fa- kulteternas professorer och docenter i regel kunna bestrida all erforderlig undervisning i examensämnena inom ramen för befattningshavarens ordina- rie undervisningsskyldighet. Till dess så skett måste emellertid på annat sätt sörjas för att viss undervisning kunde beredas de studerande.

Detta kunde ske genom att man i mycket begränsad omfattning anlitade andra hjälpkrafter, t. ex. biträdande lärare, vilket borde komma i fråga be- träffande undervisningsbehov, som kunde komma att fortbestå under mer avsevärd tid. Men härutöver komme tills vidare att finnas ett tämligen väx- lande behov av undervisning i olika ämnen. Ett tillgodoseende av detta un- dervisningsbchov borde icke, såsom från vissa håll föreslagits, tillgodoses genom inrättandet av assistent- eller amanuenstjänster vid de juridiska fa- kulteterna. Detta hindrade dock icke att undantagsvis yngre välkvalificerade vetenskapsidkarc * anförtroddes under- visningsuppdrag av begränsad omfatt- ning. I regel borde emellertid även denna undervisning enligt beredning- ens mening meddelas av fakultetens or— dinarie lärare, professorer och docen- ter. Av gammalt hade så även skett i det att professorerna vid sidan av sin ordinarie undervisning givit omfattan- de enskilda undervisningskurser.

Kommitténs allmänna synpunkter Enligt kommitténs mening bör i en utbyggd juridisk lärarorganisation ingå lärare av olika grader liksom fallet är

inom övriga fakulteter. Detta torde vara en nödvändig förutsättning för att de juridiska fakulteterna på ett bättre sätt än hittills skola kunna fullgöra sina uppgifter både som utbildningsanstalter för praktiskt verksamma jurister och som centra för rättsvetenskaplig forsk- ning. Genom att professorern'a äro så få i förhållande till antalet studenter överlastas de med elementär undervis- ning jämte examination och få ringa tid över för vetenskaplig forskning och högre undervisning. Följden har blivit att den vetenskapliga atmosfären vid våra juridiska fakulteter icke tett sig tillräckligt lockande för mera veten- skapligt intresserade unga jurister. Det är visserligen sant att den kanske främ- sta orsaken till att den akademiska ba- nan ej kunnat hävda sig i konkurrens med många praktiska juristbanor hän- för sig till de ofta större ekonomiska förmånerna på de senare. Åtskilligt torde också de risker, som äro förbund— na med en akademisk verksamhet, därest en övergång till praktisk juri- disk verksamhet sedermera blir nöd- vändig, ha betytt och alltjämt betyda för tillströmningen till högre juridiska studier. Men även om nu nämnda om- ständigheter haft en menlig inverkan på intresset för sådana studier, torde det icke kunna bestridas att själva miljön härför tett sig föga lockande.

Av det ovan anförda torde framgå att en förstärkning av de juridiska fakul- teternas resurser ter sig ofrånkomlig. Framför allt föreligger i nuvarande läge behov av lärarkrafter av lägre kompe- _ tens än professorer. En mycket stor del

av den professorerna åvilande under- visnings- och examinationsskyldigheten bör härvid anförtros lärare i en ställ— ning motsvarande befattningshavare inom laboratorsgraden.

Praktiskt verksamma jurister synas vidare kunna intresseras för olika un—

dervisningsuppgifter och användas i undervisningen i större utsträckning än för närvarande, då deras använd- ning i stort sett inskränker sig till be- fattning med den praktiska kursen. En vidgad användning av praktiker är icke blott av betydelse för att be- lysa de olika rättsreglernas innehåll utan även ägnad att stimulera de stu- derandes intresse för juridiska frågor. Med hänsyn till önskvärdheten av en bättre kontakt mellan de juridiska fa- kulteterna och det praktiska livets ju- rister skulle ett ökat inslag av prakti- ker även vara av värde. På grund av svårigheten att erhålla villiga och lämp- liga praktiker är det likväl icke möjligt att i högre grad lita till sådana. Detta torde främst gälla Uppsala och Lund, medan det i Stockholm bör finnas stör- re utsikter härtill.

Utom nu nämnda slag av lärare böra vidare i undervisningen användas as- sistenter och amanuenser. Dessa kunna anlitas för olika slag av undervisnings- uppgifter och därjämte användas som bi- träden vid forskningsarbete. Doktoran- der och juris studerande på ett mera framskridet stadium ha härvid en vik- tig funktion att fylla. De ha särskilda möjligheter till en mera personlig kon- takt med studenterna. Med en yngre vetenskapsidkare som lärare kan man räkna med att studenterna bli mera vil- liga att ställa frågor till läraren.

Den personella utbyggnad av de juri- diska fakulteterna, som framstår som nödvändig, bör sålunda omfatta inrät— tandet av ett begränsat antal nya pro— fessurer. Härjämte behöves ett antal lärarbefattningar i laboratorsgraden för att professorernas sysslande med undervisning och examination skall kunna minskas. Nu befintliga docent— befattningar synas i stort sett täcka det behov av sådana, som finnes. Inslaget av praktiskt verksamma jurister bör i

den omfattning, som är möjlig, ökas. Slutligen måste ett antal assistent- och amanuensbefattningar tillskapas.

En förbättrad juridisk utbildning kräver emellertid icke endast ökade personella resurser. Viktigt är också att erforderliga materiella resurser av olika slag ställas till förfogande. Här- vid framträder behovet av institutions- lokaler med särskild styrka. Endast i Lund har denna fråga numera fått en lösning.

C. Kommitténs förslag

1. Professorer

Allmän rättslära

Enligt Kungl. brev den 26 juli 1947 skall från och med tidpunkt, som fram- deles bestämmes, dock tidigast från och med budgetåret 1948/49, inrättas en professur i allmän rättslära med rättsfilosofi vid var och en av de juri- diska fakulteterna i Uppsala och Lund. Hittills har emellertid ingen av de båda professurerna blivit inrättad. Stats— och rättsvetenskapliga fakulteten i Stock- holm har hemställt om inrättande av en professur inom samma ämbetsområde.

Den allmänna rättsläran behandlar bland annat de juridiska grundbegrep— pen och den juridiska metoden. Under de senaste årtiondena har utvecklingen inom rättsvetenskapen både i Sverige och i utlandet präglats av ett växande intresse för dessa frågor. Samtidigt med lagstiftningens ansvällning och sam- hällsförhållandenas alltmer komplice- rade natur har uppmärksamheten i ökad omfattning kommit att riktas mot de för rättsordningen gemensamma centrala problemen.

Enligt gällande studieordning ingår, som förut framhållits, den allmänna rättsläran i examensämnet juridisk en- cyklopedi. Encyklopediens ställning som biämne till straffrätten och dess placering i början av de juridiska stu-

dierna har medfört att den allmänna rättsläran icke kommit till sin rätt i den juridiska forskningen och under- visningen. 1945 års universitetsbered- ning framhöll i sitt betänkande II be- tydelsen av att den allmänna rättsläran bereddes en starkare ställning vid de juridiska fakulteterna genom inrättande av särskilda professurer i detta ämne. Beredningen uttalade, att detta skulle bliva till största gagn för den rättsve- tenskapliga forskningen över huvud. Icke minst betydelsefull skulle en så- dan professur kunna bliva genom att de viktiga delar av den allmänna rätts— läran, vilka röra rättskällorna och prin- ciperna för lagtolkningen, skulle kom- ma att bliva föremål för ingående upp- märksamhet. Men även och icke minst för undervisningens skull vore det en- ligt bcredningen synnerligen önskvärt med professurer i allmän rättslära. Här- utinnan yttrade beredningen bland annat:

Först och främst synes det naturligt, att (professurernas innehavare) omhänderhava undervisning och examination i juridisk encyklopedi. Detta ämne bör därför utbry- tas från professurerna i straffrätt och juri- disk encyklopedi. Då så sker bör ock över- vägas, om icke ämnet borde få större ut- rymme inom studieplanen för juris kandi- datexamen och eventuellt förläggas till se- nare stadium av studierna, såsom är fallet flerstädes utomlands. _ —— En annan sär- skild undervisningsuppgift, som bör kunna omhänderhavas av nu ifrågavarande pro- fessurers innehavare, avser seminarier eller annan undervisning av inledande och me- todologisk karaktär för dem som bedriva studier för juris licentiatexamen. Det är för licentianderna betydelsefullt, att de vid påbörjandet av sina vetenskapliga studier erhålla orientering och handledning i av- seende ä vetenskaplig juridisk metod och rättsvetenskapens allmänna problemställ- ningar. För att giva en sådan orientering Och handledning skulle en professor i all— män rättslära vara särskilt skickad.

Enligt kommitténs förslag till studie- ordning har den allmänna rättsläran beretts en väsentligt stärkt ställning på

studieschemat. Av särskild betydelse är att ämnet enligt studieordningen nor- malt skall studeras efter avslutandet av de positivrättsliga ämnena. Ämnet får härigenom karaktären av ett slutämne, som avrundar hela det föregående äm- nesstoffet. Detta är särskilt motiverat med hänsyn till det svenska tentamens- systemet. Möjlighetcr skapas vidare att redan på juris kandidatstadiet på ett helt annat sätt än enligt nuvarande stu- dieordning meddela de studerande un- dervisning och handledning i fråga om juridisk metod och rättsvetenskapens allmänna frågeställningar. För fördjup- ningsstudierna är detta av synnerlig vikt.

Professurerna i allmän rättslära skola enligt föreliggande principbeslut be- nämnas professurer i allmän rättslära med rättsfilosofi. Kommittén vill ifrå- gasätta om icke professurerna böra be- tecknas som professurer enbart i all- män rättslära för att någon tvekan icke skall behöva råda om deras karaktär av rent juridiska professurer. Innehavar- na av dessa professurer skola ansvara för undervisningen i allmän rättslära. Härför fordras med nödvändighet ju- rister, helst med vetenskaplig skolning även i något positivrättsligt ämne. Ett bibehållande av benämningen allmän rättslära med rättsfilosofi innebär när- mast krav på specimination jämväl i rättsfilosofi, vilket enligt kommitténs åsikt icke bör fordras. Sökande av pro- fessur i allmän rättslära bör visserli— gen få räkna sig till godo vetenskaplig produktion i rättsfilosofi och rättsso— ciologi, men större vikt måste likväl tilläggas den mera juridiskt betonade produktionen. Utan full förtrogenhet med det juridiska materialet måste un- dervisningen i allmän rättslära bli li- dande och kan svårligen ett fruktbä- rande forskningsarbete rörande de grundläggande problemen inom rätts- vetenskapen bedrivas.

Enligt universitetsberedningen bor- de professurerna i allmän rättslära i främsta rummet vara forskningspro— fessurer. En viss undervisnings- och examinationsskyldighet borde dock åligga professurernas innehavare. I sina petitaäskanden för budgetåret 1952/53 har juridiska fakulteten i Lund uttalat sig i samma riktning och före- slagit en begränsning av undervisnings- skyldigheten för innehavare av sådan professur till två timmar i veckan.

Även enligt kommitténs mening är det angeläget att professorerna i allmän rättslära få tillfälle till forskning. Det är emellertid lika viktigt som i fråga om de övriga professurerna att behovet av undervisning i allmän rättslära blir ,tillgodosett. Professorn i allmän rätts— lära skall svara för undervisningen av dem, som välja allmän rättslära som valfritt fördjupningsämne. Man torde emellertid kunna räkna med att allmän rättslära härvid kommer att väljas av endast ett ringa antal studerande. Det bör därför vara möjligt för professorn att i huvudsak svara även för den grundläggande undervisningen i ämnet. Med tanke på ämnets art och betydelse måste det också betraktas som mycket önskvärt att undervisningen meddelas av professorn och icke av mindre kva- lificerade lärarkrafter. Härutöver kan det krävas ytterligare undervisning i juridisk metod för dem, som bedriva licentiatstudier i juridik, vilken under- visning måste meddelas av professorn i allmän rättslära. Av det anförda tor- de framgå att professurerna i allmän rättslära äro nödvändiga icke minst för undervisningens skull. Det kan med hänsyn härtill enligt kommitténs me— ning icke finnas anledning att låta ifrågavarande professurer intaga en sär- ställning i förhållande till övriga ju- ridiska professurer.

Universitetsberedningen föreslog re-

dan i sitt betänkande II inrättandet av en professur i allmän rättslära i Stock— holm. I sitt betänkande VI har bered- ningen ytterligare understrukit betydel- sen av att denna professur kommer till stånd. Med hänsyn till att enligt bered- ningens mening ett besättande av pro- fessuren för närvarande skulle kunna vålla rubbningar beträffande redan be- fintliga professurer har beredningen föreslagit att tills vidare allenast prin- cipbeslut fattas om professurens inrät- tande.

De år 1947 i princip beslutade profes- surerna i allmän rättslära med rättsfilo— sofi i Uppsala och Lund ha, som förut nämnts, ännu icke inrättats och försetts med innehavare. För närvarande torde förutsättningar förefinnas att besätta dessa professurer utan att härigenom undervisningen och examinationen i övriga examensämnen blir rubbad. Men även om så ej skulle vara fallet får detta icke vara avgörande för tidpunkten för professurernas inrättande. För att en . ändring skall kunna ske är det med tanke på de rekryteringssvårigheter, som vidlåda de juridiska fakulteterna, nödvändigt att professurerna redan nu inrättas och att medel härför anslås. Om professurerna icke genast kunna besät- tas med ordinarie innehavare få de tills vidare uppehållas på förordnande. Kommittén får därför föreslå att ifråga— varande professurer snarast möjligt måtte upptagas på stat och att anslag för ändamålet beviljas.

Vad den föreslagna professuren i all- män rättslära vid Stockholms högskola beträffar är det enligt kommitténs me- ning lika angeläget att denna snarast möjligt kommer till stånd. Detta är nöd- vändigt icke minst för undervisningens skull. Om så ej sker torde det icke vara möjligt att anordna någon undervis- ning i allmän rättslära för stockholms- fakultetens del. Kommittén får därför

föreslå att en professur i allmän rätts- lära inrättas vid högskolan samt att medel för ändamålet samtidigt anvisas.

Finansrätt

Vid juridiska fakulteten i Lund fin- nes sedan år 1947 en professur i finans- rätt och finansvetenskap. Juridiska fa- kulteten i Uppsala har för närvarande en professur i nationalekonomi med fi- nansrätt. Enligt Kungl. brev den 26 juli 1947 skall denna professur vid den nu- varande innehavarens avgång föränd- ras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Vid stats— och rätts- vetenskapliga fakulteten vid Stock- holms högskola är finansrätten sam- mankopplad med en av professurerna i civilrätt. Fakulteten har hemställt om inrättande av en särskild professur i finansrätt med finansvetenskap. Fi- nansrätten torde, när den varit kombi- nerad med nationalekonomi respektive civilrätt, ha betraktats som ett biämne.

Efter tillkomsten av professuren i fi- nansrätt och finansvetenskap i Lund och sedan ämnesområdet för den nuva- rande professuren i nationalekonomi med finansrätt i Uppsala förändrats till att omfatta finansrätt med finansveten- skap har finansrätten erhållit en star- kare och mera självständig ställning vid de båda universiteten. Det är enligt kommitténs mening ytterst angeläget att finansrätten beredes motsvarande ställ— ning vid Stockholms högskola.

1945 års universitetsberedning -— som förordade att finansrätten borde tillgodoses genom särskilda professurer vid samtliga tre lärosäten _— uttalade i sitt betänkande II i fråga om finans— rättens ställning bl. a. följande:

Det är naturligt, att innehavarna av ifrå- gavarande professurer i allmänhet kommit att inrikta sin forskning framför allt på professurens huvudämne, medan åter bi— ämnet, finansrätten, i regel endast i mindre utsträckning blivit föremål för vetenskaplig bearbetning. Finansrätten har härigenom

kommit att intaga en i det stora hela un- danskymd ställning. Den har utgjort ett relativt litet examensämne i juris kandidat- examen och i statsvetenskaplig-juridisk examen, och den har mycket sällan lockat någon studerande till högre studier. Detta förhållande måste med hänsyn till den sto- ra och ständigt ökande betydelse skatte— lagstiftningen har i nutiden anses beklag— ligt. Ju större betydelse skattelagstiftningen fått för de enskilda medborgarna, för nä— ringslivet och för samhället i dess helhet, desto mer har behovet av skolade skatte- jurister gjort sig gällande. Icke minst fram- träder behovet av finansrättsexperter vid skattelagstiftningens utformning. Det har från flera håll gjorts gällande, att denna lagstiftning är synnerligen svåröverskådlig och att åtskilliga delar av densamma lida av tekniska bristfälligheter. Om så är fal— let, torde det sammanhänga med, bland an- nat, att de finansrättsligt skolade krafterna i vårt land varit för få. —— —— Slutsatsen av det nu anförda måste bliva den, att åtgär- der böra vidtagas för att uppmuntra icke blott till högre studier på finansrättens område utan även och framför allt till mer djupgående finansrättslig forskning. Båda dessa önskemål peka i riktning mot upp- rättandet av särskilda lärostolar i finans— rätt. Blott genom att sålunda säkerställa forskning och undervisning i detta ämne kan man skapa den stab av teoretiskt sko— lade skattejurister, som samhället behöver. Vad särskilt angår önskemålet att åstad— komma en vetenskaplig bearbetning av fi- nansrätten måste man räkna med att knap— past någon jurist med förutsättningar för rättsvetenskapligt författarskap skall vilja offra kapital och möda på forskning inom finansrättens område, om han icke kan på- räkna, att det kommer att finnas professu- rer i detta ämne, som han kan söka utan att riskera att bliva utslagen av den, som speciminerat inom ett helt annat ämne, såsom nationalekonomi eller civilrätt.

I sina petita för budgetåret 1952/53 har stats- och rättsvetenskapliga fakul- teten vid Stockholms högskola ånyo betonat vikten av att en professur i fi- nansrätt med finansvetenskap inrättas vid fakulteten. Universitetsberedningen har i sitt betänkande VI föreslagit att principbeslut tills vidare måtte fattas om professurens inrättande.

Kommittén får ytterligare understry- ka angelägenheten av att finansrätten även i Stockholm snarast möjligt er— håller en särskild professur. Ytterligare uppskov med inrättandet av nödvän- diga professurer leder till allt större olägenheter både för undervisningen och för forskningen. Med den nutida mycket omfattande och i stora delar komplicerade skattelagstiftningen har finansrättens betydelse avsevärt ökats. Samtidigt är det av vikt att sambandet mellan finansrätten och finansveten- skapen tillräckligt beaktas. För be- dömningen av skattesystemets utform- ning är det sålunda av utomordentlig vikt att äga kännedom om skattelag- stiftningens funktion och dess inverkan på medborgarna och deras ekonomiska handlande. Även budgetväsendet och den allmänna hushållningens grunder äro av stort intresse för en jurist. Att en lärostol i finansrätt med finansve- tenskap kommer till stånd även i Stock- holm är därför ett betydande samhäl- leligt intresse. På grund av det anförda får kommittén föreslå att den föreslag- na professuren i finansrätt med finans- vetenskap snarast möjligt måtte kom- ma till stånd. Professuren bör uppfö- ras på stat så snart fakulteten gör framställning därom.

Internationell rätt

Vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet finnes sedan år 1947 en professur i internationell rätt. Professuren är en donationspro- fessur, som tillkommit genom Stock- holms stads försorg. Högskolan åtnju- ter visst årligt statsanslag såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för professuren.

Enligt Kungl. brev den 30 juni 1938 skall vid Uppsala universitet från och med tidpunkt, som Kungl. Maj:t fram- deles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmer, dock tidigast

från och med den 1 juli 1940, inrättas en professur i internationell rätt, omfat- tande folkrätt och internationell pri- vaträtt. Professuren har emellertid hit- tills icke kommit till stånd.

Efter framställning från juridiska fakulteten i Lund hemställde 1945 års universitetsberedning i sitt betänkande II att principbeslut måtte fattas om in— rättande av en professur i internationell rätt i Lund. Härutinnan anförde bered- ningen:

Någon möjlighet att för närvarande be— sätta en professur i internationell rätt vid Lunds universitet synes icke föreligga. Då i framtiden såväl Uppsala universitet som Stockholms högskola måhända komma att förfoga över var sin professur i detta ämne, synes det emellertid beredningen rimligt, att även de från Lunds universitet framför— da önskemålen om inrättandet av en dylik professur tillgodoses. Såväl folkrätten som den internationella privaträtten äro bety- delsefulla ämnen, och deras vikt torde i framtiden alltmera ökas. Om en lärostol i internationell rätt vid Lunds universitet i framtiden inrättas och blir besatt, kommer det även att innebära en avlastning i ar- betsbörda dels för professorn i förvalt- ningsrätt och statsrätt med folkrätt, dels även för den av civilrättsprofessorerna, med vars professur den internationella pri- vaträtten nu är förenad.

I yttrande över beredningens förslag förklarade kanslern att han med hän- syn till svårigheten att med kompetenta krafter rekrytera tre lärostolar i inter- nationell rätt funne att ett principbeslut i fråga om den föreslagna professuren tills vidare borde anstå. Departements- chefen anslöt sig till den av kanslern uttalade meningen och förklarade att han icke kunde tillstyrka beredningens förslag.

I senare petita har fakulteten upp- repat sin hemställan om inrättande av ifrågavarande professur.

De internationella frågorna ha under senare år alltmer ökat i betydelse. För ett litet land som Sverige skulle det vara av utomordentlig Vikt att äga till-

gång till ett mindre antal välkvalifice- rade jurister på den internationella rättens område, vilka kunde sändas till de internationella organisationerna. Härför är det emellertid nödvändigt att tillräckliga förutsättningar skapas för forskning och kvalificerad undervis- ning inom detta rättsområde genom att samtliga tre juridiska fakulteter få en egen professur i internationell rätt. Sedan detta skett bör det finnas väsent- ligt större möjligheter att väcka och stimulera yngre vetenskapsidkarc till vetenskapliga insatser på den interna- tionella rättens område.

Enligt kommitténs mening böra alla de åtgärder vidtagas, som kunna främja intresset för internationell rätt. Ett led i denna riktning skulle vara inrättan- det av en professur inom detta ämnes- område i Lund. Då det alltjämt icke torde vara möjligt att för närvarande besätta en sådan professur får kommit- tén föreslå att tills vidare endast prin- cipbeslut fattas om professurens inrät- tande.

Civilrätt

För närvarande finnas vid rikets tre juridiska fakulteter sammanlagt nio professurer i civilrätt. Av dessa om- fatta sex enbart civilrätt. I ämnesom- rådet för återstående tre professurer in- går dessutom internationell privaträtt i två och finansrätt i en professur.

Kommitténs förslag om obligatorisk fördjupning i civilrätt medför, att be- hovet av lärarkrafter inom civilrätts- områdct gör sig starkt gällande. Vid fakulteterna i Uppsala och Lund synas de nuvarande tre professurerna i civil- rätt förslå för det föreliggande behovet av undervisning på fördjupningsstadiet under förutsättning att undervisningen i civilrätt i andra delen av examen hu- vudsakligen anförtros åt andra lärar- krafter. För stoekholmsfakultetens del är det däremot på grund av det större

antalet studerande nödvändigt med en ökning av antalet professurer.

Då det gäller att bedöma frågan om lärarkrafternas förstärkning bör givet- vis även uppmärksammas det på fler- talet rättsområden allt starkare fram- trädande behovet av ökad forskning. Inom civilrätten erbjuda bl. a. försäk- ringsrätten, transport— och frakträtten, däri inbegripet sjörätten, immaterial- rätten, jord- och fastighetsrätten och arbetsrätten exempel härpå. För att tillgodose det forskningsbehov, som så- lunda obestridligen föreligger, ha tid efter annan förslag framkommit om in- rättande av forskningsprofessurer i vissa juridiska ämnen. Innehavare av en så- dan professur skulle ha en mycket be- gränsad undervisningsskyldighet.

Enligt kommitténs mening skulle det i och för sig vara mycket önskvärt med ett antal sådana professurer. De per- sonella resurser, som den juridiska ve- tenskapen i vårt land förfogar över, äro emellertid i rådande läge så begrän- sade, att de främst måste ställas i den juridiska undervisningens och utbild— ningens tjänst. I viss utsträckning bör det dock vara möjligt tillmötesgå önske- målen om forskningsprofessurer. Detta kan ske genom inrättande av ett mindre antal ”specialistprofessurer” inom äm- nesområden, där behovet av ökad veten- skaplig bearbetning är särskilt träng- ande. En sådan professur bör omfatta ett av de större nuvarande ämnena, men därinom särskilt inriktas på någon del av professurens ämnesområde.

Vad civilrätten beträffar föreslog 1933 års universitetsberedning, att varje civilrättsprofessur borde vara speciellt inriktad på något viktigt område av civilrätten. Härigenom skulle man vinna garanti för att civilrättens kärn- områden alltid bleve tillfredsställande behandlade i undervisningen och forsk- ningen. Ett annat motiv härför var för

beredningens del önskemålet, att grän- serna mellan de civilrättsliga examens— ämnena och de civilrättsliga professu- rerna i möjligaste mån skulle samman— falla. Beredningen fann, att familjerät- ten, fastighetsrätten och lösegendoms- rätten borde bilda kärnan i var sin pro— fessur i privaträtt. De tre lärostolarna syntes beredningen kunna benämnas 1) professur i privaträtt, särskilt famil- jerätt, 2) professur i privaträtt, särskilt rätt till fast egendom och 3) professur i civilrätt, särskilt rätt beträffande lös egendom. Vidare anförde beredningen:

Genom att professurerna benämndes på nu angivet sätt skulle man erhålla garanti för att en var av de olika huvuddelarna av privaträtten bleve representerad av en lä- rare, vars vetenskapliga intresse och forsk- ning väsentligen vore inriktade just på ifrågavarande område, men på samma gång möjliggöra, att vid konkurrens om en läro- stol speciminering även inom andra delar av privaträtten finge åberopas såsom lik— värdig med speciminering inom det sär- skilt angivna området, så snart den sökan— de styrkt professorskompetens inom detta område. Till den professur, som skall svara för behandlingen av rätten till lös egendom, torde den allmänna obligationsrätten böra läggas.

1933 års universitetsberednings för- slag om de förefintliga civilrättspro- fessurernas benämning har icke reali- serats. Kommitten kan icke ansluta sig till förslaget. Den vetenskapliga bear- betningen av civilrätten har icke varit ensidigt inriktad på något av ämnets huvudområden. Särskilda åtgärder för att förebygga sådan ensidighet synas därför vara opåkallade. Förslaget med- för dessutom den olägenheten att vid konkurrens om en civilrättsprofessur sökande med en överlägsen meritering, som emellertid väsentligen är förlagd på andra civilrättsområden än det till denna professur hörande, skulle kom— ma att stå tillbaka för annan sökande. Däremot ha utbildat sig vissa civilrätts— liga specialområden, som även äro av

stor praktisk betydelse men icke blivit föremål för tillräcklig vetenskaplig be- arbetning.

Enligt kommitténs mening förefinnes ett tydligt behov att inom civilrät- tens ram tillgodose sådana rättsområ— den genom inrättandet av ett antal pro- fessurer med särskild inriktning på någon speciell del av ämnet.

Inrättandet av ett antal sådana pro- fessurer skulle medföra, att det inom landet alltid funnes tillgång till åtmin- stone någon professor, som vore expert på den ifrågavarande ämnesdelen. Be— träffande förläggningen av sådana spe- cialprofessurer kunna, beroende på ämnesområdet för professuren, olika möjligheter tänkas. Övervägande skäl tala likväl för att sådana professurer till en början inrättas vid Stockholms högskola. Det stora antalet studerande vid högskolans juridiska fakultet har medfört, att undervisningsbehovet där framstår som särskilt trängande.

Innehavaren av en specialprofessur bör ha samma undervisningsskyldighet som andra professorer. Hans fördjup- ningsseminarier böra emellertid väsent— ligen ligga inom hans specialområde. I övrigt synes lämpligt ålägga honom att ansvara för undervisning och exa- mination i det större ämne, vartill hans specialområde hör. Vad beträffar spe- ciminering för specialprofessur kan det enligt kommitténs mening icke bli fråga om att _ såsom 1933 års univer- sitetsberedning föreslagit _— inom det särskilda ämnesområdet kräva en pro- duktion av sådan omfattning, att den- samma enbart för sig kunde grunda professorskompetens. Tillräckligt torde vara, att en sökande styrkt professors- kompetens inom civilrätt över huvud samt att han därvid kan åberopa en icke alltför ringa specimination inom specialområdet.

Enligt kommitténs förslag till studie—

ordning är det för undervisningen i ci- vilrätt erforderligt med två nya profes- surer i civilrätt vid Stockholms hög- skola. Dessa professurer synas böra få karaktären av specialprofessurer på sätt ovan angivits. Delade meningar kunna råda om vilka ämnesdelar inom civilrätten, som härvid i första hand böra komma i fråga. Kommittén har ansett, att arbetsrätten bör komma i första rummet beträffande den ena pro- fessuren. Behovet att bereda arbetsrät- ten en starkare ställning är allmänt erkänt. Med hänsyn till att arbetsrät- ten utgör en del av vad kommittén tidigare betecknat som socialrätt till- godoses också önskemålet om att skän- ka sistnämnda rättsområde större be- aktande. Denna fråga behandlas när- mare å sid. 211 ff.

Beträffande den andra civilrättspro- fessuren synes närmast något av äm- nena sjörätt, försäkringsrätt eller im- materialrätt böra komma i fråga som specialområde. Goda skäl kunna anfö- ras till stöd för att bereda ett vart av angivna ämnesområden ställning av specialämne inom en civilrättsprofes— sur. Emellertid har beslut nyligen fat- tats om inrättande av en professur inom ett av nämnda rättsområden, nämligen försäkringsrätten.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 januari 1951 föreslog Svenska försäk- ringsbolags riksförbund, att en profes- sur i försäkringsrätt måtte inrättas vid Stockholms högskolas juridiska fakul— tet. Kostnaderna för professuren skulle enligt förslaget i första hand bestridas av två för ändamålet bildade fonder om sammanlagt 950.000 kronor. Den ena fonden skulle stå under statskon- torets förvaltning och bildas genom överföring från försäkringsinspektio- nens fond av 650.000 kronor, vilka för bestridande av inspektionens verksam- het tidigare inbetalts av försäkrings-

bolagen men numera icke syntes för sistnämnda ändamål erforderliga. Den andra fonden, om 300.000 kronor, skul- le bildas och förvaltas av förbundet.

I proposition nr 106/1951 hemställde föredragande departementschefen om riksdagens medgivande till den före- slagna överföringen från försäkringsin- spektionens fond. I fråga om den när- mare utformningen av ämnesområdet för professuren, innehavarens undervis- ningsskyldighet m. m. förklarade de— partementschefen att dessa frågor syn— tes honom få prövas senare på före- dragning av chefen för ecklesiastikde- partementet. Riksdagen medgav, att av försäkringsinspektionens fond 650.000 kronor finge avsättas till en av stats- kontoret förvaltad fond, vars avkast- ning tillsammans med avkastningen av den av riksförbundet insamlade och förvaltade fonden å 300.000 kronor skulle användas till att upprätta och underhålla en professur i försäkrings- rätt vid Stockholms högskola. Genom nådigt brev den 19 oktober 1951 förord- nade Kungl. Maj:t om professurens in- rättande, dock att med åtgärder för dess tillsättande skulle anstå, intill dess Kungl. Maj:t meddelat närmare före— skrifter om professurens ämnesområde och om innehavarens undervisnings- och examinationsskyldighet.

Beträffande utformningen av ämnes- området för professuren gjordes vissa uttalanden av representanter för en av försäkringsväsendet tillsatt kommitté med uppgift att föreslå åtgärder för ökad försäkringsrättslig forskning. Denna kommitté fann, att det vore självklart, att i ämnesområdet för pro- fessuren skulle ingå försäkringsavtals- rätt och försäkringsassociationsrätt. Mera tveksamt vore i vad mån andra delar av privaträtten med försäkrings- rättsliga aspekter borde tillhöra pro— fessurens ämnesområde. Vägande skål

talade dock för att professuren jämväl borde omfatta skadeståndsrätt. Kommit— tén yttrade härutinnan:

Sambandet mellan skadeståndsrätt och försäkring har för varje år blivit alltmera markerat. Inom den moderna skadestånds- tcorien finnas de riktlinjer kraftigt före- trädda, som önska en omdaning av hela skadeståndsrätten efter försäkringsrättsliga linjer. För alla försäkringsformer, men särskilt för sakförsäkring och olycksfalls- försäkring, har skadeståndsrätten redan i gällande rättsordning en väsentlig bety— delse. Det torde ock kunna påstås, att en intensifierad vetenskaplig bearbetning av gällande skadeståndsrätt skulle för både försäkringsbolagen, allmänheten, och sam— hället medföra särskilt stora besparingar i tid, arbete och pengar. Med hänsyn härtill torde det vara önskvärt, att skadeståndsrät- tcn uttryckligen nämnes bland de ämnes— områden, inom vilka innehavaren av för— säkringsprofessuren bör ha dokumenterat särskild skicklighet.

En professur i försäkringsrätt med äm- nesområdet särskilt anknutet til_l försäk- ringsavtalsrätt, försäkringsassociationsrätt och skadeståndsrätt, skulle kunna på ett naturligt sätt inpassas i nuvarande civil- rättsundervisning. På professurens inneha- vare skulle då ankomma att hålla föreläs— ningar och seminarieövningar samt att exa- minera i dessa ämnesdelar.

I fråga om kompetensen hos en bli- vande innehavare av professuren ytt- rade kommittén, att ett huvudvillkor måste vara, att innehavaren vid sidan av allmän privaträttslig professorskom- petens dokumenterat gedigna veten- skapliga insikter i just försäkringsvä- sendets speciella rättsliga problem och dessutom kunde antagas äga intresse för att bedriva forskning inom detta område.

De juridiska fakulteterna och kans- lern, från vilka yttranden infordrades över förbundets framställning, uttalade . sig bland annat i fråga om den före- slagna professurens karaktär och om innehavarens undervisningsskyldighet m. m. Samtliga dessa myndigheter ställ- de sig avvisande till att försäkringsrätt-

gjordes till ett särskilt examensämne. Den föreslagna professuren borde enligt deras mening i huvudsak få karaktären av forskningsprofessur. En ledamot av fakulteten i Uppsala, med vilken två ledamöter instämde, förklarade sig icke vara beredd att taga ställning till frå- gan om den föreslagna professuren borde få karaktär av forskningsprofes— sur. Enligt hans mening vore det lyck- ligt om innehavaren av professuren ut- över viss undervisning i försäkrings- juridik på högre stadium, hade att i viss omfattning lätta den arbetsbörda, som vid Stockholms högskola åvilade den professor, som fått civilrätt I på sin lott.

Sedermera hemställde stats- och rätts- vetenskapliga fakulteten i yttrande den 4 december 1951 om föreskrifter för ifrågavarande professur av följande in— nehåll:

1. Till innehavare av professuren må en— dast utnämnas den, som styrkt kompetens till professur i civilrätt och därvid särskilt ådagalagt vetenskaplig skicklighet inom försäkringsavtalsrätten.

2. Innehavaren av professuren åligger att bedriva forskning inom försäkringsrätt och skadeståndsrätt.

3. Innehavaren av professuren skall varje lästermin fullgöra undervisning i försäk- ringsrätt och skadeståndsrätt två timmar per vecka, dock med rätt för fakulteten att med hänsyn till angelägna undervisnings- behov för viss period utöka skyldigheten till att avse tre timmar per vecka.

4. Innehavaren av professuren skall, i den utsträckning fakulteten finner sådant förenligt med professurens ändamål att gagna den försäkringsrättsliga forskningen, åläggas att för studerande, som följt hans undervisning och som därtill anmäla sig, förrätta tentamen för juris kandidatexa- men i det civilrättsämne, vartill försäk— rings- och skadeståndsrätten hänförts. Här- jämte är innehavaren av professuren exa- minator för juris licentiatexamen i civil- rätt, då den vetenskapliga avhandlingen faller inom försäkringsrättens eller skade- ståndsrättens område.

5. Innehavare av professuren skall i öv— rigt vara underkastad samma regler röran-

de undervisnings— och examinationsskyl- dighet som ordinarie professor i stats— och rättsvetenskapliga fakulteten.

Sedan yttranden avgivits över stock— holmsfakultetens ovan angivna förslag av juridiska fakulteten i Uppsala och av kanslersämbetet, har Kungl. Maj:t den 8 augusti 1952 meddelat följande före- skrifter beträffande professuren i för- säkringsrätt, att gälla tills vidare fr.o.m. den 1 september 1952.

1. Till innehavare av professuren må en- dast utnämnas den, som styrkt kompetens till professur i civilrätt och därvid särskilt ådagalagt vetenskaplig skicklighet inom försäkringsavtalsrätten.

2. Det åligger innehavaren av professu— ren att bedriva forskning i försäkringsrätt och skadeståndsrätt.

3. Innehavaren av professuren är skyldig att hålla offentlig föreläsning i försäkrings— rätt och skadeståndsrätt två timmar i vec- kan, där ej kanslern på förslag av stats- och rättsvetenskapliga avdelningen (fakul- teten) bestämmer, att föreläsningarna sko— la på annat sätt fördelas eller att i stället för föreläsningar skall träda annan däre— mot svarande undervisning.

4. Innehavaren av professuren är skyl— dig att förrätta examination i civilrätt för juris licentiatexamen i fall, då licentiat— avhandlingen faller inom försäkringsrät- tens eller skadeståndsrättens område.

5. Därest det för ett ändamålsenligt an— ordnande av den akademiska undervisning— en och examinationen befinnes erforderligt, äger kanslern -—- i den utsträckning detta finnes förenligt med professurens ändamål att gagna den försäkringsrättsliga forsk- ningen — på förslag av avdelningen (fa— kulteten) föreskriva, att innehavaren av professuren skall vara skyldig att meddela undervisning och förrätta examination ut- över vad ovan bestämts.

De beträffande professuren meddela- de föreskrifterna angående ämnesområ- dets bestämning samt innehavarens un- dervisningsskyldighet m. m. synas en- ligt kommitténs mening i stort sett till- fredsställande. Föreskrifterna äro icke av den art, att professuren kommer att intaga någon mera markerad särställning i förhållande till övriga juridiska pro-

fessurer, vilket från kommitténs syn— punkter måste betecknas som en fördel. Då försäkringsrätten erbjuder ett syn- nerligen lämpligt område för fördjupade studier kommer ämnet sannolikt att locka ett flertal studerande.

På grund av vad sålunda anförts får kommittén föreslå, att vid stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stock- holms högskola skall inrättas en pro- fessur i civilrätt, särskilt arbetsrätt. Vad professuren i försäkringsrätt beträf- far,- har denna nyligen ledigförklarats. Då även professuren i civilrätt, särskilt arbetsrätt, redan nu torde vara erfor- derlig för undervisningen i civilrätt och efter ett genomförande av kommitténs förslag icke kan undvaras, får kommit- tén föreslå, att professuren i civilrätt, särskilt arbetsrätt, måtte inrättas sna- rast möjligt.

Förvaltningsrätt. Socialrätt

Vid var och en av de juridiska fa- kulteterna i Uppsala och Lund finnes en professur i förvaltningsrätt och stats— rätt med folkrätt. Motsvarande profes- sur 'vid Stockholms högskola omfattar numera efter tillkomsten av professu- ren i internationell rätt ämnena stats- rätt och förvaltningsrätt.

Stats- och rättsvetenskapliga fakulte- ten vid Stockholms högskola har vid upprepade tillfällen hemställt om en ny professur i förvaltningsrätt. Juridiska fakulteten i Lund har tidigare yrkat på en professur i socialrätt. Något yrkan- de om en professur inom förevarande ämnesområde har icke framförts från juridiska fakulteten i Uppsala.

Vad först frågan om en professur i socialrätt beträffar så har denna, som redan framgått i kap. 8 sid. 114 ff, tidi— gare berörts både av socialvetenskap- liga forskningskommittén (SOU 1946: 74) och av universitetsberedningen i dess betänkande II. Med socialrätt är härvid att förstå i huvudsak lagstift-

ningen om barnavård, fattigvård och alkoholistvård, lagstiftningen om social- försäkring och andra sociala förmåner samt arbetsrätt. Enligt forskningskom- mittén vore det i hög grad önskvärt, att inom de juridiska fakulteterna få till stånd en utvidgad undervisning och forskning i socialrätt. Universitetsbe- redningen uttalade, att det, enligt dess mening, vore önskvärt att socialrätten både i den juridiska undervisningen och forskningen bleve föremål för det största intresse. Detta borde dock icke ske därigenom att man ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt, civil- rätt och straffrätt bröte ut de social- rättsliga delarna och sammanförde des- sa till ett särskilt ämne. I stället borde det vara möjligt att vid undervisningen i nyssnämnda ämnen särskilt beakta de i desamma ingående olika socialrätts— liga delarna. Beredningen fann, att det för närvarande icke vore påkallat eller ens möjligt att för undervisningens till- godoseende upprätta särskilda lärosto- lar i socialrätt.

Däremot syntes det enligt beredning- en önskvärt att vid någon av de juri- diska fakulteterna kunde inrättas en forskningsprofessur i socialrätt. Här- utinnan yttrade beredningen:

Av obestridligt värde skulle det framför allt vara att någon rättsvetenskapsman hade till sin särskilda uppgift att ägna uppmärksamhet åt den utveckling inom stora delar av rättsområdet, varom här är fråga. Utan tvivel föreligger här en mycket lockande rättsvetenskaplig uppgift. Av stor betydelse icke minst ur lagstiftningspolitisk synpunkt skulle det också vara, att man genom vetenskaplig forskning, inriktad på de många gebiten av socialrätt, kunde få en mycket önskvärd överblick över dessa delar av rättsområdet och sambandet dem emellan. Därmed sammanhänger till sist att genom det arbete innehavaren av en professur i socialrätt skulle komma att ut- föra innehållet av socialrätten såsom ett möjligen blivande särskilt examensämne och dettas förhållande till övriga ämnen småningom skulle komma att fixeras.

Finner beredningen det sålunda vara ett önskemål, att en forskningsprofessur i socialrätt kunde komma till stånd, exem- pelvis vid Lunds universitet, vars juridiska fakultet framfört önskemålet om en profes- sur i ämnet, måste emellertid beredningen anse det tvivelaktigt, huruvida beslut om inrättande av en dylik professur bör fattas redan nu. —- -—— -—— Med hänsyn härtill (bristen på kompetenta sökande) och med beaktande även av vad ovan anförts om svårigheten att under den närmaste fram- tiden besätta ledigblivande professurer inom de juridiska fakulteterna, anser be- redningen det nödvändigt att tills vidare uppskjuta frågan om inrättandet av en forskningsprofessur i socialrätt. Så snart förhållandena medge det, bör emellertid denna fråga ånyo upptagas till behandling.

Departementschefen uttalade (prop. 272/1947), att åtgärder för att främja forskningen på socialrättens område syntes honom i hög grad önskvärda. Frågan härom krävde emellertid enligt hans mening ytterligare utredning, var- för han för närvarande icke vore be- redd att förorda inrättandet av den ifrågavarande professuren.

I fråga om behovet ur undervisnings- synpunkt av en professur i socialrätt är kommittén av samma mening som beredningen, att en sådan icke erford- ras. Det socialrättsliga ämnesstoffet in- går för närvarande i civilrätt, straff— rätt och förvaltningsrätt. Av skäl, för vilka kommittén närmare redogjort 1 kap. 8, har kommittén ansett det socialrättsliga ämnesstoffet lämpligen böra inhämtas i samband med de exa- mensämnen, vartill socialrätten bör enligt nuvarande ämnesindelning. Med kommitténs förslag till studieordning är det vidare möjligt för den av det socialrättsliga området särskilt intres- serade att under fördjupningsstadiet inhämta mera ingående insikter inom detta ämnesområde, genom att till exempel under fördjupningsterminen i civilrätt studera arbetsrätt och under den valfria terminen välja förvaltnings-

rätt, därvid studierna kunna inriktas å socialvårdsrätt.

Om det för undervisningens skull icke kan anses erforderligt med en pro- fessur i socialrätt kan det däremot dis- kuteras om icke en sådan skulle behö— vas ur forskningssynpunkt. Behov av ökad forskning föreligger emellertid även på flera andra rättsområden. En— ligt kommitténs mening föreligga icke tillräckliga skäl för att bereda just so— cialrätten en forskningsprofessur. Be- hovet av lärarkrafter för undervisning- en är emellertid skriande. Om sålunda en forskningsprofessur för närvarande icke kan förordas står däremot möj- ligheten öppen att skapa en ”special- professur” av samma karaktär, som de av kommittén ovan beskrivna i civil— rätt. Härvid måste man närmare över- väga vilket ämnesstoff, som bör ingå i en sådan socialrättslig professur. Enligt kommitténs mening kan det icke bli fråga om att låta professuren inne- fatta allt det, som enligt vad förut sagts hänföres till socialrätt. Det skulle inne- bära att man skapade en professur, som innefattade ämnesdelar från olika juri- diska ämnen, vilka delar utformats efter väsentligen än civilrättsliga, än förvalt- ningsrättsliga och än straffrättsliga principer. I stället bör man sträva efter att bereda åtminstone de större och viktigare socialrättsliga ämnesdelarna en starkare ställning inom det existe- rande ämne, vartill ämnesdelen hör. I fråga om arbetsrätten har kommittén ovan föreslagit, att denna ämnesdel bör tillgodoses inom en professdr i civilrätt. Därest man vidare önskar tillgodose den i övrigt viktigaste socialrättsliga ämnesdelen, socialvårdsrätt, bör detta ske inom en professur i förvaltnings- rätt. Härtill återkommer framställning"— en i det följande.

Ämnet förvaltningsrätt har under se- nare år blivit alltmer omfattande. Stats—

och kommunalförvaltningens ansväll- ning har gjort att ämnet avsevärt växt i betydelse. Socialvårdslagstiftningen, näringslagstiftningen, reglerna om all- män ordning och säkerhet, hälsovård, byggnadsväsen m. m. äro under ständig omvandling och utbyggnad. Med hän- syn härtill har undervisningen i ämnet kommit att bli alltmer krävande och det framstår vidare som ett angeläget önskemål att bereda ökade möjligheter till vetenskaplig bearbetning av det ständigt växande författningsmaterialet.

Universitetsberedningen uttalade i sitt betänkande II att på grund av för- valtningsrättens ökade vikt vägande skäl kunde anföras för en dubblering av professurerna i förvaltningsrätt vid samtliga tre juridiska fakulteter. Bered- ningen inskränkte sig likväl till att för- orda inrättandet av en ny professur i förvaltningsrätt vid Stockholms hög- skola. På grund av bristen på kompe- tenta sökande syntes professuren enligt heredningen icke böra inrättas omedel- bart men principbeslut om dess inrät- tande borde fattas snarast möjligt. Den nya professurens förläggning till Stock- holm motiverade beredningcn med att därvarande juridiska fakultet hade det största antalet studerande. Det vore vidare mest ändamålsenligt att en så- dan professur förlades till Stockholm, där förvaltningen hade sitt centrum.

Med avseende å benämningen av den föreslagna nya professuren i förvalt— ningsrätt anförde beredningen:

Beredningen vill icke förorda, att den nya professuren göres till en professur i mate— riell förvaltningsrätt, men det synes bered- ningen naturligt, att professurens inneha— vare kommer att ägna särskild uppmärk— samhet åt denna del av förvaltningsrätten jämte därmed sammanhängande allmänna spörsmål, medan tyngdpunkten i den äldre professuren i statsrätt, förvaltningsrätt (och folkrätt) kommer att ligga inom stats- rätten och de grenar av förvaltningsrätten, som hava ett närmare samband med stats—

rätten. Det bör emellertid stå professurer- nas innehavare fritt att sinsemellan fördela undervisning och examination med hänsyn till vad som kan finnas lämpligt ur ämnets och undervisningens synpunkt.

Förslaget om en ny professur i för- valtningsrätt vid Stockholms högskola upptogs sedermera av de sakkunniga för utredning om Stockholms högsko- las ekonomiska förhållanden i deras i februari 1947 avgivna betänkande. Universitetsberedningen har i sitt be- tänkande VI uttalat, att den föreslagna professuren vore synnerligen väl moti- verad och angelägen. Kompetenta sö- kande till professuren kunde numera även påräknas. Om en professur i ämnet omedelbart inrättades skulle den med all sannolikhet locka ett flertal sökande. Beredningen har därför föreslagit att vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet omedelbart inrättas en ny professur i förvaltnings- rätt.

Kommittén får för sin del ytterligare understryka angelägenheten av att den föreslagna professuren i förvaltnings- rätt omedelbart kommer till stånd. Be- träffande ämnesområdet för den nya professuren ifrågasatte universitetsbe- redningen att densamma företrädesvis borde ägnas åt den materiella förvalt- ningsrätten, till vilken socialvårdsrät— ten hör. I remissyttrande över univer- sitetsberedningens betänkande II åbe- ropade stats— och rättsvetenskapliga fakulteten ett uttalande av professor Herlitz angående ämnesområdet för den föreslagna nya professuren:

Fördelningen av undervisnings- och exa- minationsuppgifterna mellan professuren i statsrätt och förvaltningsrätt och den fö- reslagna nya professuren i förvaltningsrätt erbjuder vissa svårigheter, som förut varit okända vid de juridiska fakulteterna. Jag har ej anledning att på frågans nuvarande stadium ingå på dessa svårigheter, men vill anmärka att de eventuellt kunna tänkas lösta genom att förvaltningsrätten uppdelas i två ämnen. En möjlig lösning vore att nr

förvaltningsrätten utbryta de delar, som avse den statliga förvaltningsorganisatio- nen och kommunalrätten, eventuellt även tjänstemannarätten och vissa andra par- tier av ämnet och anförtro det sålunda bil- dade ämnet åt den professur, som tillika omfattar statsrätten. Studiet av detta ämne, som komme att sammanhänga med stats— rätten, kunde med fördel förläggas till ett jämförelsevis tidigt stadium av de juri— diska studierna. Inom det andra ämnet, som liksom nu borde läsas under någon av de sista terminerna, komme huvudsakligen att falla dels vad universitetsberedningen betecknat som materiell förvaltningsrätt, nämligen läran om enskildas rättigheter och plikter inom olika grenar av förvalt— ningen och därmcd sammanhängande äm- nen, dels förvaltningsförfarandet (inklu- sive förvaltningsprocessen). Detta ämne komme sålunda att innefatta den utan att jämförelse hetydelsefullaste delen av den nuvarande förvaltningsrätten.

De av Herlitz befarade svårigheterna ur undervisnings- och examinations- synpunkt genom tillkomsten av ytter- ligare en professur i förvaltningsrätt skulle med den av kommittén före- slagna studieordningen och lärarorga— nisationen icke längre göra sig gällan— de. Inrättande för tillgodoseende av undervisningens och forskningens be- hov av en ny professur i ett tidigare representerat ämne bör icke medföra, att ett särskilt examensämne tillskapas genom utbrytning av delar av det stör- re ämnet, i vilket nybildade ämne in- nehavaren av den nya professuren skall meddela undervisning och förrätta exa- mination.

Kommittén får för sin del förorda, att den nya professuren göres till en professur i förvaltningsrätt. Starka skäl tala emellertid för att den nya professu- rens innehavare ägnar speciell upp- märksamhet åt en viss del av förvalt— ningsrätten. Härvid äro olika möjlig- heter tänkbara. Ett område, som redan nu och än mer framdeles synes böra uppmärksammas, utgöres t. ex. av den näringsrättsliga lagstiftningen. Vid

övervägande av vilken ämnesdel, som i första hand bör komma ifråga, har kommittén likväl stannat för social- vårdsrätten. Detta område synes vara det, där en ökad forskning främst torde behövas. Härigenom tillgodoses också de framförda kraven på att be— reda socialrätten, nämligen den del därav som hör till förvaltningsrätten, en starkare ställning. Det må vidare på— pekas, att då socialvårdsrätten utgör en viktig —- måhända den viktigaste —— delen av den materiella förvaltnings- rätten, denna lösning även anknyter till universitetsberedningens ovan berörda förslag.

Beträffande undervisningen skall professorn, liksom annan innehavare av specialprofessur, främst leda se- minarieövningar och hålla vetenskap- liga föreläsningar i socialvårdsrätt, men i övrigt vara skyldig att examinera och undervisa inom ämnet förvaltningsrätt i dess helhet. I fråga om speciminering hör vad tidigare sagts beträffande specimination för specialprofessur i civilrätt (civilrätt, särskilt arbetsrätt) äga motsvarande tillämpning.

På grund av det anförda får kommit- tén sålunda föreslå, att vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet omedelbart måtte inrättas en professur i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt.

Som redan universitetsberedningen framhållit kunna vägande skäl anfö- ras för en dubblering av professurerna i förvaltningsrätt även i Uppsala och Lund. Vid en avvägning av det förelig- gande behovet av nya professurer har emellertid kommittén funnit, att ytter- ligare två professurer i förvaltningsrätt åtminstone icke för tillfället äro all- deles nödvändiga. Med hänsyn till kom- mitténs strävanden att endast föreslå oundgängligen nödvändiga professurer anser kommittén därför, att ifrågava-

rande professurer böra anstå ytterligare någon tid. För att tillgodose undervis- ningsbehovet har kommittén däremot i det följande föreslagit inrättande av en befattning som preceptor i förvaltnings- rätt vid var och en av de juridiska fakulteterna. Kriminologi

Enligt kommitténs förslag skall för juris kandidat- och juris politices ma- gisterexamina meddelas viss undervis- ning i juridiska hjälpvetenskaper. I allmänhet torde det icke vara erforder- ligt eller lämpligt att för denna under- visning inrätta särskilda lärarbefatt- ningar vid de juridiska fakulteterna. I någon utsträckning torde möjligen ifrågavarande undervisning kunna be- stridas av lärare i rent juridiska ämnen, särskilt straffrätt. Därjämte böra fack- män på de skilda områdena anlitas för undervisningsuppdrag av mindre om- fattning, mot ersättning från fakulte- ternas kursanslag. Beträffande en av de hithörande vetenskaperna, nämligen kriminologien, råder emellertid ett sär- skilt förhållande. Denna vetenskap un- dersöker brottsligheten såsom samhälls- företeelse och söker klarlägga dess so- ciala och individuella orsaker och i samband därmed bringa ljus över förut- sättningarna och medlen för brottslig- hetens bekämpande. Dess resultat äro av största betydelse för straffrätten och vissa delar av socialvårdsrätten och för undervisningen rörande dem. En tillfredsställande undervisning i kriminologi måste bygga på ett veten- skapligt forskningsarbete inom denna. Ett sådant är också starkt påkallat av samhälleliga behov utanför det akade-' miska området, såsom stöd för lagstift- ningsarbetet och rättstillämpningen.

Den utveckling, som under de senaste årtiondena ägt rum på strafflagstift- ningens och kriminalvårdens område i de flesta västerländska stater, har be-

tingats av och i sin tur nödvändiggjort kriminologisk forskning och undervis— ning vid universitet och andra läroan- stalter för utbildning av brottmålsjuris- ter och befattningshavare inom krimi- nalvården och därmed sammanhäng- ande sociala arbetsområden. Vid fler- talet mera betydande universitet i USA ha inrättats särskilda lärostolar i kri- minologi såsom en från straffrätt och sociologi utbruten specialvetenskap. Inom Europa ha bland annat i England och Holland skapats väl utrustade in— stitutioner för att särskilt tillgodose be— hovet av forskning och undervisning i kriminologi (t. ex. i Cambridge och Ut- recht).

Vad våra grannländer beträffar ha strävandena att bereda utrymme för forskning och undervisning i krimino- logi lett till inrättande av särskilda lärarbefattningar i detta ämne. I Dan- mark finnes vid Köpenhamns universi- tet ett under professuren i kriminalrätt lydande lektorat i kriminologi. Inne- havaren av denna befattning leder regelbundet återkommande kurser i kriminologi för juris studerande m. fl. Numera är deltagande i en sådan kurs uppställt som examensfordran i juri- disk ämbetsexamen. I Finland finnes vid Helsingfors universitet en docentur i kriminologi. Docenturen är förlagd till den statsvetenskapliga fakulteten och föreläsningarna ha icke i första rummet åsyftat att meddela undervis- ning åt juris studerande. Inom juridiska fakulteten ha frivilliga kurser i rätts- medicin och kriminalistik hållits.

I vårt land ha önskemålen om forsk- ning och undervisning i kriminologi endast i mycket begränsad omfattning kunnat förverkligas. Någon akademisk eller annan lärarbefattning i kriminolo- gi finnes icke. I den mån undervisning i kriminologi meddelas för juris stude- rande sker detta i samband med under-

visningen i straffrätt. Vidare bruka meddelas kurser i rättspsykiatri m. 111.

Vad den kriminologiska forskningen beträffar har en sådan bedrivits i vårt land sedan ett par decennier tillbaka. Denna forskning har kommit till stånd utan att vara knuten till någon akade— misk lärostol och sålunda utan organi- satoriskt stöd från statsmakternas sida. Sedan år 1946 finnes ett till Stockholms högskola anslutet kriminologiskt insti- tut, vilket sorterar under därvarande juridiska fakultet. Institutet har skapats av en för ändamålet bildad stödföre— ning. Denna saknar egentliga tillgång- ar, bortsett från en del inventarier och böcker, vilka anskaffats för medel, som institutets föreståndare, professor Olof Kinberg, erhållit från enskilda dona- torer. På samma sätt ha medel erhållits för bestridande av hyra för lokaler för institutet.

Kriminologiska institutet har utfört omfattande undersökningar bland an— nat rörande tvångsarbetsanstalternas och arbetshemmens klientel och är för närvarande sysselsatt med undersök- ningar av den topografiska fördelning- en av brottsligheten i Stockholm, av den sociala prognosen vid rättspsykia- triska undersökningar samt av rattfyl- leriets och övrig alkoholbrottslighets bakgrund och terapi. Medel ha vid skil- da tillfällen beviljats, bl. a. av statens medicinska och samhällsvetenskapliga forskningsråd. Till den 1 febr. 1953 har institutet från sistnämnda forsknings- råd beviljats anslag om sammanlagt 100.240 kronor.

Med tanke på den alltmer ökade be- tydelse som kriminologien fått framstår det som ett önskemål att den krimino- logiska forskningen och undervisningen erhåller sådana resurser, personella och materiella, som stå i proportion till de viktiga uppgifter kriminologien har att fylla i det moderna samhället.

I skrivelse till universitetskanslern den 6 mars 1947 föreslog styrelsen för kriminologiska institutet en utredning angående inrättande av en professur i kriminologi, vari bland annat anfördes:

I själva verket torde det vara en utbredd uppfattning bland dem som haft att såsom jurister, läkare, socialarbetare, vetenskaps- män eller i annan egenskap syssla med brottets fenomen, att denna invecklade och betydelsefulla sociala företeelse gör an- språk på att bliva behandlad såsom ett självständigt forskningsområde. Utom— lands, särskilt i de anglosaxiska länderna, har insikten härom framdrivit en krimino- logisk vetenskap, som avsatt betydelsefulla resultat.

Även i Sverige har sedan ett par decen- nier bedrivits en kriminologisk forskning, som i många avseenden väl kan mäta sig med utlandets. Detta förhållande har haft ett betydande inflytande på strafflagstift— ningens område, där som bekant Sverige under senare tid genom en rad även utom- lands uppmärksammade reformer ryckt upp i främsta ledet, i vad det gäller att genom lagstiftningsåtgärder bekämpa kriminalite— ten. Anmärkningsvärt är emellertid, att denna svenska kriminologiska forskning kommit till stånd utan att vara knuten till en akademisk lärostol och sålunda utan egentligt stöd från samhällets sida. Det synes föreningen uppenbart, att det såväl för lagstiftningens vidare utveckling som för dess tillämpning skulle vara av största värde, att den kriminologiska forskningen nu får direkt stöd. Behovet av akademiska lärare i kriminologi framgår bland annat också av att svenska staten nyligen inbju- dit den svenskfödde amerikanske krimino- logen professor Thorsten Sellin i Philadel— phia att under innevarande läsår hålla fö— reläsningar vid svenska fakulteter och bi- träda strafflagberedningen i dess arbete på en reformering och systematisering av det straffrättsliga reaktionssystemet. Staten har därigenom faktiskt redan medgivit be- hovet av fastare former för den krimino— logiska forskningen och undervisningen.

Kommitténs förslag till juris kandi— datexamen innebär bland annat, att krav på vissa insikter i kriminologi, rättspsykiatri m. fl. hjälpvetenskaper till juridiken uppställcs som villkor för examen. Om studiet av dessa ämnen

eller de viktigaste av dem skola kunna erhålla tillräcklig stadga är det ange- läget att det finnes någon lärarkraft, som särskilt har ansvar för denna un- dervisning. Med hänsyn till den krimi- nologiska forskningens alltmer ökade betydelse måste vidare — särskilt i jämförelse med de resurser som denna forskning flerstädes förfogar över utom- lands — den tid nu anses vara inne då kriminologien kan göra anspråk på att bli representerad i universitets— och högskoleorganisationen. Ett minimikrav måste härvid vara att åtminstone en lärar- och forskarbefattning i krimino— logi inrättas. För att befattningen skall bli tillräckligt självständig bör den vara en professur, vilket är Önskvärt även ur den synpunkten att den skall kunna locka verkligt kvalificerade krafter.

Att kriminologien icke tidigare er- hållit någon lärar- eller forskarbefatt— ning i vårt land torde möjligen samman— hänga med att det icke varit alldeles klart om detta ämnesområde hörde hemma inom den juridiska, filosofiska eller medicinska fakulteten. Vårt lands hittills främste kriminolog av facket, tillika vår främste rättspsykiater, är läkare. Ur undervisningssynpunkt torde professorerna i straffrätt allmänt anses vara de närmaste målsmännen för kri- minologien på grund av dennas nära sammanhang med kriminalpolitiken. Flerstädes utomlands betraktas krimi- nologien närmast som en del av socio— logien och hänföres sålunda till den filosofiska fakulteten.

Olika skäl kunna givetvis anföras för professurens förläggning till den ena eller andra fakulteten. Kommittén fin- ner övervägande skäl tala för att pro— fessuren förlägges till juridiska fakul- teten. Härför talar även det förhållan— det att kriminologiska institutet som förut nämnts sorterar under stats- och

rättsvetenskapliga fakulteten vid Stock- holms högskola.

Vad professurens förläggning beträf— far synes Stockholm vara den lämpli- gaste platsen härför. I huvudstaden finnas de ämbetsmyndigheter, centrala register, arkiv m. m., där en stor del av den kriminologiska forskningens 'material är att hämta. Vidare finnas, enligt vad erfarenheten visat, i huvud- staden goda möjligheter till kontakter med samarbetsvilliga läkare och tjäns- temän hos de socialvårdande organen. Sådana kontakter kunna möjliggöra att undervisningen blir åskådlig och prak- tisk. Oberoende av på vilken ort pro- fessorn blir placerad torde han i viss ut- sträckning kunna meddela undervisning även vid fakulteterna på andra orter.

Tydligt är att denna professur liksom andra professurer med sociologisk in- riktning måste utrustas med en institu- tion, som erbjuder möjlighet till forsk- ning och undervisning enligt sociolo— giska metoder, bl. a. med fältarbeten och statistiska undersökningar. Härtill återkommer kommittén i det följande (5. 237).

Vissa professurers benämning

Benämningen på vissa av de nuva- rande professurerna torde vid ett ge- nomförande av kommitténs förslag höra ändras. Efter inrättandet av den nya professuren i finansrätt med finansve- tenskap vid Stockholms högskola bör således den nuvarande professuren i ci- vilrätt jämte finansrätt vid framdeles inträffande ledighet ändras till en pro- fessur i enbart civilrätt. _

Den nuvarande finansrättsprofessu— ren i Lund omfattar, som förut nämnts, finansrätt och finansvetenskap, vilket sammanhänger med att det ansetts än- damålsenligt att bereda finansvetenska— pen en något starkare ställning vid ett av universiteten. Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas om icke

jämväl denna professur hör benämnas finansrätt med finansvetenskap. Det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning att beträffande en av finans- rättsprofessurerna kräva en mera full- ständig specimination i finansveten- skap. Finansrätten är ett juridiskt ämne, medan finansvetenskapen, som utgör en del av nationalekonomien, i förhållande till finansrätten har karak- tären av hjälpvetenskap. Det möter alltid svårigheter att besätta en profes- sur, som omspänner två skilda ämnes- områden, med kompetent innehavare. Icke minst gäller detta finansrätt och finansvetenskap, där fråga är om skilda vetenskaper med olika frågeställningar och metoder. På grund härav vill kom- mittén föreslå, att professuren i finans- rätt och finansvetenskap vid Lunds uni- versitet vid nuvarande innehavarens avgång omändras till professur i finans- rätt med finansvetenskap.

Inom kommittén har ifrågasatts, hu— ruvida — efter inrättandet av en pr-o- fessur i finansrätt med finansvetenskap vid Stockholms högskola —— den därstä- des befintliga donationsprofessuren i nationalekonomi med finansvetenskap (Lars Hiertas professur) borde under- kastas någon förändring; se härom s. 399.

Jämväl de nuvarande professurerna i civilrätt med internationell privaträtt i Uppsala och Lund samt i förvaltnings- rätt och statsrätt med folkrätt böra er- hålla ändrade benämningar. Efter in- rättandet av de två professurerna i in— ternationell rätt synas förenämnda pro— fessurer vid nuvarande innehavares av- gång böra omändras till professurer i civilrätt respektive förvaltningsrätt och statsrätt. Tillkomsten av särskilda pro- fessurer i allmän rättslära medför att nuvarande professurer i straffrätt och juridisk encyklopedi böra omfatta en— bart straffrätt.

Därjämte torde böra övervägas huru— vida, sedan i enlighet med kommitténs förslag romersk rätt upphört att vara särskilt examensämne i juris kandidat- examen, professurer, som nu omfatta rättshistoria och romersk rätt (med olika formuleringar vid de skilda fakul- teterna), böra betecknas som professu- rer enbart i rättshistoria eller i rättshis- toria med romersk rätt (såsom f. n. är fallet i Uppsala). Väljes det förra alter- nativet är därmed icke uteslutet att, med hänsyn till den framtida omfatt- ningen av examensämnet rättshistoria, meritering i romersk rätt bör tillmätas värde vid bedömande av aspiranter till sådan professur. Ett skäl att föredraga det senare alternativet är, att romersk rätt fortfarande skulle utgöra examens- ämne i licentiatexamen. Det kan emel- lertid antagas att svårigheter komma att möta att besätta professurerna, om meritering i romersk rätt städse skall krävas för kompetens.

2. Preceptorer

För att tillgodose det stora behovet av undervisning är det nödvändigt med ett antal kvalificerade lärarbefattningar vid sidan av professorerna. Dessa lärar- krafter skola väsentligen ansvara för undervisningen i andra delen av juris kandidatexamen d. V. 5. den undervis- ning, som huvudsakligen meddelas i form av grundläggande kurser och rättsfallsövningar. Förevarande under- visning är visserligen mer eller mindre elementär men det är dock samtidigt fråga om att giva översikter över täm— ligen omfattande ämnesområden samt att i samband därmed klargöra och be- lysa juridiska problem ur olika syn- punkter. Det är härvid sålunda icke fråga om propedeutiska kurser utan undervisningen skall ligga på ett fullt vetenskapligt plan. Det må vidare understrykas att de lärare, som omhän-

derhava denna undervisning, även böra sköta den därtill hörande examinatio- nen. Enligt kommitténs mening står det under sådana omständigheter utom tvi- vel att dessa lärare måste äga hög veten- skaplig kompetens. I begränsad omfatt- ning torde deras biträde även komma att krävas för den kvalificerade under- visningen under fördjupningsstudierna.

Med hänsyn till det ansvar för under- visning och examination, som kommer att åvila dessa befattningshavare, är det alldeles nödvändigt att de ha en mera fast anställning vid fakulteten. Eljest får man ingen garanti för att den ifråga- varande undervisningen blir av tillräck- ligt hög kvalitet, varjämte professorer- na nödgas ägna avsevärd tid och upp— märksamhet åt de grundläggande stu- dierna till förfång för deras befattning med undervisningen på fördjupnings- stadiet. Det är vidare av kostnadsskäl av betydelse att den undervisningsskyl- dighet, som åvilar dessa lärarkrafter, icke är alltför ringa.

Tidigare förslag

I syfte att skapa en typ av lärarbe- fattning, som skulle kunna fylla den viktiga uppgiften att övertaga en avse- värd del av professorernas undervis— ning och biträda vid examination, före- slog 1945 års universitetsberedning i sitt betänkande ll att de dåvarande bi— trädande lärarbefattningarna med en avlöning av 9.260 kronor för år skulle ombildas till befattningar av en typ, som dittills icke funnits företrädd vid universiteten. För innehavare av sådan befattning föreslogs titeln preceptor. I förhållande till redan befintliga jäm- förliga akademiska befattningar blev preceptor placerad mellan laborator och docent. Befattningarna föreslogos böra utgöra arvodesbefattningar och vara förenade med tjänste- och familje- pension. Preceptors undervisningsskyl- dighet skulle vara lika stor som pro-

fessors eller fyra timmar i veckan, var- jämte preceptor skulle vara skyldig för- rätta examination i sitt ämne i den ut- sträckning vederbörande fakultet eller sektion bestämde. Som allmän norm i kompetensavsecnde skulle gälla god do- centkompctens.

Vid remissbehandlingen kritiserade särskilt kanslern beredningens förslag. Med de kompetenskrav beredningen uppställt för erhållande av befattning som preceptor vore det enligt kanslern nödvändigt att bereda sådan lärare en annan ställning. För sådana fall, då en lärarbefattning av högre vetenskaplig kvalitet befunnos erforderlig, vore det riktigare att för ändamålet inrätta en ordinarie tjänst. Så syntes kanslern vara förhållandet beträffande relativt självständiga ämnesområden inom en av professor företrädd disciplin samt i fråga om ämnen, där professur av en eller annan anledning icke funnes. Pre- ceptor syntes böra erhålla samma ställ- ning som laborator (prosektor). Benäm— ningen preceptor borde lämpligen för- behållas de teologiska och juridiska fa- kulteterna samt humanistiska sektioner- na. Vidare förklarade kanslern att han i betraktande av den ståndpunkt han intagit beträffande preceptorstjänster- na ansåge att befattningar av typen bi- trädande lärare alltjämt borde finnas.

Till den av kanslern uttalade kritiken anslöt sig departementschefen. Grunden till att beredningens förslag icke fram- stode som helt tillfredsställande fann departementschefen vara den" att be- redningen sökt få till stånd en enhetlig tjänstetyp, preceptor, för arbetsuppgif- ter, vilka med större fördel borde för- delas på två typer av befattningshavare. I princip syntes sålunda mera kvalifi- cerade uppgifter i forskningens och undervisningens tjänst, i den mån pro- fessurer icke inrättades för ändamålet, böra anförtros åt innehavare av fasta

befattningar, medan för mindre kvali- ficerade uppgifter mera rörliga befatt- ningar inrättades. Då kanslerns förslag härutinnan förefölle utgöra en lämplig lösning och anslöte sig till det förslag, som 1946 accepterades för de naturve- tenskapliga disciplinernas del, förorda- de departementschefen att befattningar i laborators löne- och tjänsteställning inrättades även för andra än naturve- tenskapliga och medicinska discipliner. Preceptorsbefattningar syntes departe- mentschefen höra i första hand (kursi- verat här) komma i fråga för att repre— sentera ett relativt självständigt ämnes- område inom en av professor företrädd disciplin ell-er ersätta professor i såda- na ämnen, där professur av en eller annan anledning icke funnes. I likhet med kanslern ansåg departementsche- fen vidare, att den nuvarande typen av biträdande lärare alltjämt borde finnas. Genom statsmakternas beslut inrättades från och med den 1 juli 1947 ett mindre antal preceptorsbefattningar inom de filosofiska fakulteternas humanistiska sektioner. *

Till den tjänstetyp, som represente- ras av laboratorer och preceptorer, höra även befattningar såsom prosekto- rer, observatorer m. fl.; de bruka sam- manfattas under beteckningen befatt- ningshavare inom laboratorsgradeu. I fråga om laboratorsbefattningarna äro dessa med hänsyn till undervisning och övriga arbetsuppgifter icke alldeles lik- artade. I en del fall intaga dessa be- fattningar en mera självständig ställ- ning, då en särskilt viktig gren av ett ämne ansetts böra få en fast företrädare i fråga om forskning och undervisning utan att man likväl ansett behov av en professur föreligga. I åter andra fall ansvara befattningarnas innehavare icke särskilt för någon viss gren av ett ämne inom en professur utan handha vid sidan av professorn i ämnet under--

visningen i detta för lägre examina. Vad de hittills fåtaliga preceptoraten beträf- far, företräda deras innehavare särskil- da ämnen eller delar av ämnen. Befatt- ningarna inom laboratorsgraden äro ordinarie befattningar. Enligt beslut av 1952 års riksdag äro de placerade i löne— graden Ca 34. Ehuru för ifrågavarande befattningar några särskilda kompe— tensföreskrifter icke finnas torde de kompetenskrav, som i realiteten upp- ställas, kunna sammanfattas i uttrycket ”förstärkt docentkompetens”. Undervis- ningsskyldigheten skall icke vara större än den, som skäligen kan anses mot- svara professors undervisningsskyldig— het. Härjämte är befattningshavare skyldig att i viss utsträckning svara för examination.

Kommitténs förslag

Enligt kommitténs mening synes in- rättandet av ett antal preceptorsbefatt- ningar utgöra den ur olika synpunkter bästa lösningen för att täcka det före- liggande behovet av undervisning och examination. I förhållande till protes- sor skulle innehavarna av dessa befatt- ningar med avseende å ställning och arbetsuppgifter närmast påminna om sådana andra befattningshavare inom laboratorsgraden, vilka från ämnespro- fessorn övertagit vissa delar av honom åvilande undervisning och examination. Några preceptorat av sådan karaktär ha hittills icke kommit till stånd. Om de ökade kraven på undervisning på kandidatstadiet skola kunna tillgodoses kan man emellertid ifrågasätta om det icke kommer att bli nödvändigt att även inom de filosofiska fakulteternas hu- manistiska sektioner inrätta preceptors- tjänster av nu ifrågavarande karaktär.

Det kan måhända göras gällande att de juridiska fakulteternas behov av lärarkrafter skulle kunna lösas efter andra linjer än genom inrättande av preceptorsbefattningar. Med utgångs—

punkt från nuvarande lärarorganisation skulle härvid närmast en ökning av an- talet docenter komma i fråga. På grund av den ringa undervisningsskyldighet, som tidigare åvilade docentstipendiat, 55 timmar per läsår, kunde detta icke- anses som någon lämplig lösning. Här- till kom att docent icke var skyldig för- rätta examination. Med hänsyn till det föreliggande behovet av undervisning skulle härför ha fordrats ett alldeles för stort antal docenter, vilket i rådande rekryteringsläge vore helt uteslutet.

Genom beslut av 1952 års riksdag ha doeenterna erhållit tryggare och eko- nomiskt fördelaktigare anställningsför- hållanden än hittills. Från och med den 1 juli 1952 ha de beretts en tidsbegrän- sad anställning som extra ordinarie tjänstemän. Anställningstiden utgöres av två 3-årsperioder med möjlighet till förlängning högst ett år. Medan arvodet för docentstipendiat närmast före den 1 juli 1952 utgjorde 16.766 kronor, obe- roende av dyrort, är docent från och med nyssnämnda dag placerad i löne- grad Ce 30, motsvarande i Stockholm en årlig begynnelselön av 21 084 kronor, rörligt tillägg inberäknat.1 Vad undervis- ningsskyldigheten beträffar har denna höjts till 75 timmars föreläsningar eller därmed kvalitativt jämförlig undervis- ning per läsår; denna undervisning kan enligt kanslerns bestämmande ersättas av annan, mera elementär undervisning, varvid timantalet skall ökas i motsva- rande grad. Därvid bör i stort sett en timmes föreläsning motsvaras av två timmars sådan undervisning, som ford- rar mindre förberedelsearbete, t. ex. propedeutiska kurser. Docent skall vi- dare i viss utsträckning kunna taga del i examinationen till lägre examina.

Även efter genomförandet av denna reform kan emellertid den ifrågavaran-

1I Uppsala och Lund (ortsgrupp 3) utgör begynnelselönen 19 860 kr.

de undervisningen icke helt anför- tros docenter, såvida icke dessas antal skulle bliva oproportionerligt stort. Do- cents undervisningsskyldighet är för begränsad. Ej heller kan det ifrågakom- ma att ålägga doeenterna en examina- tionsskyldighet av här ifrågavarande omfattning. Det skulle alltför mycket inkräkta på deras forskningsverksam- het. Omhänderhavandet av en så vik- tig examination, som det här är fråga om, bör dessutom enligt kommitténs mening i princip ankomma på lärare, som inneha en fastare anställning än den, som tillkommer docent.

Då biträdande lärare ha en avsevärt större undervisningsskyldighet än (10- cent skulle man emellertid kunna ifrå- gasätta att anförtro den nu ifrågava- rande undervisningen åt lärare av detta slag. I fråga om dessas kompetens förut- sattes från början att de skulle ha do- centkompetens. Utvecklingen gick emel- lertid i riktning mot en sänkning av kompetensen. Såväl docentstipendier som läroverkslektorat tedde sig ofta avsevärt mera tilldragande än de biträ- dande lärartjänsterna. I princip har man likväl hållit fast vid kravet på do- centkompetens. Vid sitt ställningstagan- de till universitetsberedningens förslag i fråga om biträdande lärare m. ta. ut- talade departementschefen (prop. 272/ 1947) att enligt hans mening de biträ- dande lärarna såvitt möjligt borde ha docentkompetens, ehuru sådan kompe- tens på grund av rekryteringsläget icke syntes kunna föreskrivas såsom undan- tagslöst villkor. Med hänsyn härtill borde man därför tills vidare räkna med två kategorier av biträdande lära- re — docentkompetenta och icke do- centkompetenta. För närvarande utgör arvodet för icke docentkompetent bi- trädande lärare 13.800 kronor för år, medan till docentkompetent biträdande lärare utgå samma kontanta löneför-

måner som till docent. Alltjämt har ut- vecklingen gått i den riktningen att det blivit allt svårare att erhålla docent- kompetenta biträdande lärare. Som exempel må nämnas att av tretton bi- trädande lärare vid filosofiska fakul- teten i Lund höstterminen 1951 endast tre voro docentkompetenta.

I fråga om biträdande lärares under- visningsskyldighet gäller att han är skyldig att meddela undervisning av propedeutisk karaktär under minst 6 timmar i veckan (motsvarande omkring 180 timmar per läsår). Därest det befin— nes lämpligt att han delvis fullgör sin undervisningsskyldighet genom hållan- de av föreläsningar av vetenskaplig ka- raktär eller genom seminarieövningar kan han beredas nedsättning i under- visningsskyldigheten för hel eller viss del av termin, dock att antalet under- dervisningstinnnar per vecka ej får sättas lägre än 4 (motsvarande omkring 120 timmar per läsår). Sådan nedsätt- ning i undervisningsskyldigheten har medgivits i ett flertal fall. Biträdande lärare förordnas av kanslern för högst tre år i sänder på förslag av fakultet (sektion).

Med utgångspunkt från de rekryte- ringsförhållanden, som råda och även framdeles torde komma att råda vid de juridiska fakulteterna, kan man icke räkna med att befattningar som biträ- dande lärare annat än undantagsvis skulle kunna besättas med någon, som förvärvat docentkompetens eller som eljest vore mera kvalificerad. Även om aspiranter kunde erhållas i tillräckligt antal skulle de förmodligen ej vara me- ra kvalificerade än doktorander. Det kan tydligen icke ifrågakomma att in— föra en sådan organisation, att under- visningen i första och andra delarnas ämnen huvudsakligen skulle omhänder- havas av lärare, som icke hade större kompetens. Och att anförtro examina—

tionen åt dessa annat än i rena undan- tagsfall måste betecknas såsom alldeles uteslutet.

På grund av vad sålunda anförts fin- ner kommittén avgörande skäl tala för att de fasta lärarkrafter, som krävas vid sidan av professorerna förutom docen- ter och andra mindre kvalificerade lä- rarkrafter höra utgöras av befattnings— havare i preceptors löne— och tjänste- ställning. Preceptoraten böra inrättas i de större och viktigare juridiska äm- nena, där undervisnings— och examina- tionsbehovet är mest trängande, nämli- gen i civilrätt, straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt.

Vid bedömande av det erforderliga antalet befattningar av ifrågavarande slag synes ett visst försteg böra givas åt stockholmsfakulteten på grund av det stora antalet studerande därstädes. Det stora antalet hänför sig främst till de tidigare ämnena enligt studieplanen. Genom att avbrottsprocenten är större i Stockholm än i Uppsala och Lund äger så småningom en viss utjämning rum. I förhållandet mellan Uppsala och Lund synes skillnaden mellan antalet studerande icke vara större än att var- dera fakulteten bör tilldelas samma an- tal preceptorat.

Med anledning av vad sålunda anförts får kommittén föreslå att vid var och en av de juridiska fakulteterna i Upp— sala och Lund måtte inrättas fre precep- torat i civilrätt, ett preceptorat i straff- rätt, ett preceptorat i processrätt och ett preceptorat i förvaltningsrätt. I fråga om stats- och rättsvetenskapliga fakul- teten i Stockholm föreslås inrättande av fyra preceptorstjänster i civilrätt samt en sådan tjänst i vart och ett av äm- nena straffrätt, processrätt och förvalt- ningsrätt.

För närvarande är det icke möjligt att besätta hela det föreslagna antalet preceptorsbefattningar. Däremot före—

finnas utsikter att redan nu eller i varje fall om ett par år kunna besätta ett mindre antal preceptorat. Kommittén får med hänsyn härtill hemställa att förevarande preceptorstjänster måtte inrättas enligt följande:

Uppsala Lund Sthlm

Vid reformens genomför. 3 3 3 l:a året efter reformen 2 2 2 2:a året efter reformen 1 1 2

Det bör ankomma på vederbörande fakultet att angiva vilka ämnen de till inrättande vid reformens genomförande föreslagna preceptorstjänsterna böra avse.

Det förhållandet att vid ett genom- förande av kommitténs förslag kompe— tenta innehavare av befattningarna i ett eller annat fall icke genast finnes att tillgå får enligt kommitténs mening icke utgöra hinder för befattningarnas inrättande och uppförande på stat. Tjänsterna få i så fall upprätthållas med Vikarier till dess de i vederbörlig ord- ning kunna besättas med ordinarie in— nehavare.

Preceptorerna böra såsom av det fö- regående framgått fungera som exami- natorer. Detta bör icke i och för sig medföra någon nedsättning av deras undervisningsskyldighet.

3. Docenter

Som redan tidigare framhållits har beträffande docentstipendiaterna från och med den 1 juli 1952 den ändringen vidtagits att de beretts tidsbegränsad anställning som extra ordinarie tjänste- män. Antalet docentbefattningar vid de juridiska fakulteterna utgör för närva- rande sammanlagt 13, därav 5 i Upp- sala och 4 i vardera Lund och Stock— holm.

1945 års universitetsberedning före- slog i sitt betänkande II att en fullt ut- byggd juridisk fakultet borde förfoga över sex docentstipendier och ett fors— karstipendium, eller sammanlagt 21

stipendier. Därest fakulteterna utbygg- des till denna storlek skulle, uttalade beredningen, proportionen mellan an- talet professorer och antalet docenter bliva ungefärligen densamma som inom andra fakulteter. Departementschefen ansåg sig i likhet med kanslern icke böra tillstyrka inrättandet av några nya docentstipendier. I anledning av en motionsvis gjord framställning om en ökning av docentstipendiernas antal beslöt emellertid riksdagen 1947 att ett nytt docentstipendium skulle inrättas vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund. 1949 erhöll Uppsala-fakulteten ytterligare ett sådant stipendium.

Vad frågan om forskardocenturer be- träffar skulle det på grund av bristen på juridisk forskning i och för sig vara önskvärt med åtminstone en forskar— docentur vid varje juridisk fakultet så- som universitetsberedningen föreslagit. Alltför många och viktiga rättsområden ha över huvud icke blivit föremål för någon ingående vetenskaplig behand— ling, varför talrika arbetsuppgifter er- bjuda sig för intresserade forskare. Då det emellertid är tveksamt i vad mån frågan om forskardocenturer faller inom kommitténs uppdrag har kom- mittén avstått från att härutinnan fram- . lägga några förslag.

Även om inrättande av preceptorsbe- fattningar utgör en lösning på det mest trängande behovet av lärarkrafter är det liksom hittills nödvändigt med ett antal docenturer. För rekryteringen till professurer och preceptorat måste det finnas tillgång till docenturer. Dessa befattningar äro främst inriktade på vetenskapligt arbete. I detta skede av den akademiska karriären förutsät- tas nämligen vetenskapsidkarna skola meritera sig för professurer och pre- ceptorat. I synnerhet i sådana visserli- gen mindre men likväl viktiga ämnen som t. ex. rättshistoria, finansrätt, inter-

nationell rätt oeh allmän rättslära, där några preceptorat icke föreslagits, är det för rekryteringen till professurerna av betydelse att det finnes tillgång till ett antal docenturer.

Docentbefattningar äro vidare erfor— derliga för att kompetenta lärare skola stå till förfogande såsom vikarier för professor och preceptor vid befrielse från undervisning eller tjänstledig- het för vetenskapligt arbetc, författande av läroböcker, offentliga uppdrag, ad— junktioner i domstol m. 111.

Med utgångspunkt från den av kom- mittén föreslagna lärarorganisationen, som i fråga om de mest kvalificerade lärarkrafterna utom professorer bygger på ett antal preceptorsbefattningar, synes vid ett genomförande av kom- mitténs förslag det nuvarande antalet docenturer i stort sett vara till fyllest. På grund av det något större antalet professurer i Stockholm och det stora studentantalet därstädes synes det emel- lertid befogat att ytterligare en docen- tur inrättas vid stockholmsfakulteten.

På grund av det anförda får kommit- tén sålunda förorda att vid stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stock- holms högskola måtte — utöver nuva- rande fyra — inrättas ytterligare en be- fattning som e. o. docent.

4. Biträdande lärare

Vid framläggande av förslaget till in- rättande av preceptorsbefattningar vid de juridiska fakulteterna har kommit— tén samtidigt uttalat att den för sin del icke kunnat förorda några biträdande lärartjänster vid samma fakulteter.

För närvarande finnes som tidigare framhållits såväl i Uppsala som i Lund en för den juridiska och filosofiska fakulteten gemensam befattning som bi- trädande lärare i nationalekonomi.

I Lund finnes numera ämnet natio— nalekonomi icke längre representerat

inom den juridiska fakulteten. I Upp- sala skall enligt Kungl. brev den 26/7 1947 professuren i nationalekonomi med finansrätt vid nuvarande inne- havarens avgång förändras till en pro- fessur i finansrätt med finansvetenskap. Vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga avdelning finnes en donationsprofessur i nationalekonomi med finansvetenskap (jfr nedan s. 397).

Då nationalekonomien således icke längre blir representerad av en profes— sur vid de båda universitetsfakulteter- na bör enligt kommitténs mening de ovannämnda för den filosofiska och juridiska fakulteten gemensamma bi- trädande lärarbefattningen helt överfö- ras till filosofiska fakulteten. Undervis- ning och examination i ekonomisk sam- hällskunskap för juris kandidatexa— men bör därefter i huvudsak bestridas av preceptor i nationalekonomi från sistnämnda fakultet. För frågan om hur kommittén närmare tänkt sig denna un— dervisning ordnad redogöres i samband med kommitténs förslag till lärarorga- nisation för samhällsvetenskapliga exa- mina (sid. 402).

5. Assistenter och amanuenser

Det ökade behov av undervisning, som föreligger för de juridiska fakulte- ternas del, utgör icke något för dem speciellt. Behovet av ökade arbetskraf- ter för undervisning och för forskning har för universiteten över huvud varit en brännande fråga under de senaste årtiondena. Detta behov har framkal- lats av de vetenskapliga disciplinernas fortskridande specialisering, forskning— ens ökade betydelse för samhället, en fortgående försämring av proportio- nen mellan antalet lärare och antalet studenter samt en förändring av under- visningsformerna i riktning mot öv- ningar och seminarier. Förstärkningar av de personella resurserna ha därför

måst vidtagas; betydande sådana ge- nomfördes genom statsmakternas beslut åren 1946 och 1947, dock icke i några juridiska ämnen, bortsett från ett par docentstipendier. Härvid ha i en del fall nya professurer och andra högre lärarbefattningar inrättats. Men fram- för allt ha nya befattningar av lägre grad tillkommit. Medan sådana tidigare förekommo i huvudsak endast i medi- cinska, naturvetenskapliga och sam- hällsvetenskapliga ämnen finnas dylika befattningar numera även i andra äm- nen inom samtliga fakulteter; vad de juridiska fakulteterna beträffar finnes såsom förut nämnts endast en biträ— dande lärare (gemensam med humanis- tiska sektionen) och en förste amanuens vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund.

I sitt betänkande II framhöll univer- sitetsberedningen att den genomgått behovet av lärarkrafter vid universitet och högskolor ämne för ämne inom de teologiska, juridiska och filosofiska fa— kulteterna samt att beredningen till de akademiska lärarkrafterna jämväl räk— nat amanuenser vid ett flertal veten- skapliga institutioner. Beredningen ut- talade vidare, att. den vore medveten om att behovet av amanuenser och as- sistenter kunde överblickas först i sam— band med planerna för byggande av nya institutioner, vilka planer icke in- venterats för bland annat de juridiska fakulteternas del. Några förslag om in- rättande av assistent— eller amanuens— befattningar för sistnämnda fakulteter framlade beredningen icke.

I den nuvarande universitetsorganisatio- nen finnas assistenter av två slag, nämligen förste och andre assistenter. Förste assi— stent har en tjänstgöringsskyldighet av i genomsnitt 1 000 timmar per arbetsår (ca 5 tim. per dag) och uppbär ett årligt arvode av 12000 kronor; för andre assistent är tjänstgöringsskyldigheten densamma, me- dan arvodet utgör 10 008 kronor. Amanuens— befattningarna äro av tre slag: förste ama-

nuens med ett årligt arvode av 6000 kro— nor och en arbetstid av 600 timmar per arbetsår (ca 3 tim. per dag), andre amanu— ens med ett arvode av 4.008 kronor och en arbetstid av 400 timmar per är (ca 2 tim. per dag) samt tredje amanuens med ett arvode av 2 004 kronor per år och en arbets- tid av 2 timmar per dag under den tid tjänstgöringen varar (högst 8 mån. per år).

Assistentbefattningarna äro i många fall både undervisnings- och forskningsbefatt— ningar. I stor utsträckning äro de enbart undervisningsbefattningar. I viss utsträck— ning finnas assistenter som enbart syssla med forskningsarbete. Undervisningsupp- gifterna bestå i att assistenterna hålla ele- mentära kurser eller leda vissa övningar eller laborationer. I forskningsarbetet bi- träda assistenterna professorn i dennes forskningsverksamhet eller utföra visst in- stitutionsarbete. Amanuenserna biträda vid undervisningen genom handledning av de studerande på olika sätt vid övningar och laborationer, meddela anvisningar på litte- ratur, biträda vid rättandet av skrivningar m. m. Utom att befattningar som assisten— ter och amanuenser äro nödvändiga för un— dervisningen och forskningen ha de vid si- dan om licentiand— och doktorandstipen- dier en viktig uppgift att fylla för att be— reda möjligheter till försörjning och ut— bildning av unga forskare.

I sitt betänkande VI har beredningen med anledning av framförda önskemål från fakulteterna i Uppsala och Lund om forskningsassistenter, d. v. s. be- fattningshavare, vilka skulle ha till främsta uppgift att på olika sätt biträda professorerna vid deras forskning ge- nom insamlande av material men vilka dessutom skulle kunna vara i viss ut- sträckning behjälpliga vid förberedan- de av professorernas undervisning, be- rört frågan om behovet av assistenter och amanuenser vid den juridiska forskningen och undervisningen. Här- utinnan uttalar beredningen:

Enligt universitetsberedningens mening kan det icke betvivlas, att en professor ofta skulle ha stor nytta av att i sin forskning erhålla biträde av en assistent, exempelvis för ett mödosamt excerperingsarbete eller för andra rutinuppgifter. I själva verket skulle det väl för praktiskt taget alla pro—

fessorer vara en fördel att kunna anlita sådant biträde. Ett tillgodoseende av detta behov i full utsträckning skulle emellertid uppenbarligen få mycket stora ekonomiska konsekvenser, och universitetsberedningen finner det därför icke möjligt att för när- varande slå in på en sådan väg.

Denna fråga ligger emellertid annorlunda till när det gäller forskning bedriven i verkligt institutionsmässiga former. Vid så— dan forskning måste hjälpkrafter med oli- ka kvalifikationer medverka. I den mån även inom de humanistiska vetenskaperna, inklusive de teologiska och juridiska, forsk- ningsarbetet får den inriktning och den fasta organisation, som är det karakteris— tiska för sådan forskning, vilken bedrives inom särskilda institutioner eller institut, bör därför även för dessa vetenskapers del behovet av vetenskapligt skolade hjälp- krafter vid forskningens bedrivande till- godoses.

I likhet med beredningen finner kom— mittén det önskvärt att varje professor kunde beredas tillfälle att vid sitt forsk- ningsarbete anlita en assistent eller amanuens. Icke minst måste sådana arbetskrafter ställas till förfogande i den mån även mera rättssociologiskt betonad forskning kommer att bedrivas. Men alldeles oavsett behovet av hjälp- krafter för den juridiska forskningen är det av största betydelse att sådana arbetskrafter komma till användning i undervisningen vid de juridiska fakul— teterna. Ett mera allsidigt utnyttjande av ifrågavarande personal skulle kräva att institutionslokaler stode till fakulte- ternas förfogande. Det synes emellertid trots rådande lokalsvårigheter redan nu vara möjligt att till en början inrätta ett mindre antal assistent- och ama- nuensbefattningar.

För assistenter och amanuenser fin- nas flera angelägna uppgifter i den juri— diska undervisningen. I den propedeu— tiska kursen kunna assistenter med för- del användas som lärare. Vid professo- rernas undervisning böra de lämna biträde på olika sätt. De kunna sålunda förbereda rättsfallsövningar och semi-

narieövningar genom att vara profes- sorn behjälplig med att utvälja lämpliga övningsuppgifter eller att eljest biträda vid dessa övningar. En assistent kan vidare biträda professorn vid förbere- dande av tentamensskrivningar, med— verka vid rättandet av skrivningarna m. m. Vid de fingerade rättegångarna i processrätt kunna assistenter användas för olika uppgifter.

För att tillhandagå de studerande ha amanuenser en viktig funktion att fylla. De böra lämna de studerande anvis- ning på lämplig litteratur ävensom el- jest meddela erforderliga råd och upp- lysningar, särskilt för seminariearbeten. Icke minst för dem, som påbörja juri- diska studier, torde det vara värdefullt att ha en amanuens att vända sig till.

Inom det juridiska forskningsarbetet kunna såväl assistenter som amanuen- ser användas för skilda uppgifter av olika svårighetsgrad. Insamling och be- arbetning av rättsvetenskapligt material utgöra exempel å sådana uppgifter. Det arbete, som de härvid utföra, torde i många fall komma icke blott forsk- ningen utan även undervisningen till godo. På grundval av dylika material— samlingar skola främst rättsvetenskap- liga undersökningar utföras. För för- djupningsstudierna skulle det vara av intresse att ibland låta den studerande välja en mindre forskningsuppgift, som har till föremål en åtminstone förbere- dande bearbetning av ett insamlat ma— terial rörande någon viss fråga.

Ur synpunkten av en bättre kontakt mellan lärare och studerande äro assis- tenter och amanuenser vidare av stort värde. På något längre sikt torde det icke vara uteslutet att tillkomsten av ett ökat antal assistent- och amanuens— befattningar kan verka stimulerande på rekryteringen till högre juridiska stu- dier. Det synes sålunda ligga nära till hands att sådana befattningshavare i

sitt arbete på en viss forskningsupp- gift komma i kontakt med rättsveten- skapliga problem, vilka de för egen del skulle vilja närmare bearbeta.

Kommittén vill härefter närmare be— röra det nuvarande läget beträffande assistenter och amanuenser och de öns- kemål, som härutinnan framförts från fakulteternas sida. Juridiska fakulteten i Uppsala. För när- varande finnes en förste amanuens vid juridiska seminariet. Amanuensens ar- betskraft tages emellertid helt i anspråk för skötseln av seminariebihlioteket.

Bland de för närvarande aktuella önskemålen har fakulteten hemställt om inrättande av en förste assistentbefatt- ning med tjänstgöring tills vidare vid fakultetens institut för jämförande rättsvetenskap. Som motivering härför har fakulteten bland annat åberopat, att rättsvetenskapen numera kommit in i ett skede, då det visat sig nödvändigt att bygga på mera omfattande material- samlingar än tidigare. Såväl strävan- dena till ökad komparativ rättsforsk— ning som de ökade kraven på rätts- sociologisk fördjupning verkade i den- na riktning. Liksom inom annan sam- hällsvetenskap förelåge jämväl inom rättsvetenskapen ett behov av forsk- ningsassistenter. Om något av den sked— da utvecklingen skulle avspegla sig jäm- väl i undervisningen vore ett visst biträ- de av assistenter även där av stortvärde.

Universitetsberedningen har föresla- git, att vid institutet för jämförande rättsvetenskap inrättas en förste assis- tentbefattning.1 Juridiska fakulteten i Lund. För när- varande finnes en förste amanuens vid juridiska seminariet; liksom i Uppsala tages han helt i anspråk för seminarie- biblioteket.

11 petita för budgetåret 1953/54 har fa- kulteten bl. a. begärt en förste assistent i processrätt.

Såsom för närvarande särskilt ange- lägna önskemål har fakulteten uppfört inrättandet av en befattning som forsk- ningsassistent samt två nya befattning— ar som andre amanuens. Beträffande behovet av forskningsassistenter uttala- de fakulteten i petita för budgetåret 1952/53:

Den moderna juridiska forskningen är delvis av samma art som den naturveten- skapliga genom att den förutsätter insam- landet av ett omfattande material. Hittills ha professorerna själva måst utföra all ma- terialsamling i den mån forskning, som för- utsätter insamling av stort material över huvud varit möjlig att genomföra. Ett liv- ligt önskemål är därför att till fakulteten knytas några forskningsassistenter. Fakul- teten beräknar att det i och för sig skulle finnas behov av fem assistenttjänster men begränsar sig för närvarande till att begära inrättandet av en sådan tjänst. En forsk- ningsassistent bör ha ett arvode motsva— rande arvode för förste assistent.

Universitetsberedningen har endast ansett sig kunna föreslå inrättandet av ytterligare en befattning som förste amanuens med väsentligaste uppgift att lämna visst biträde åt såväl lärare som studerande vid undervisningen, särskilt seminarieundervisningen. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola. Någon assis— tent- eller amanuensbefattning finns icke vid fakulteten.

Av det anförda torde framgå att re- dan med nuvarande organisation av de juridiska fakulteterna förefinnes behov av assistenter och amanuenser. Kom- mitténs förslag till en reform av jurist— utbildningen kräver ett ökat antal be— fattningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till det ovissa läge vari frågan om institutioner för de juridiska fakul- teterna, fakulteten i Lund undantagen, befinner sig, har kommittén måst be- gränsa sina önskemål till det antal as- sistenter och amanuenser, vilka ound- gängligen synas erforderliga för under-

visningen enligt den föreslagna ord- ningen.

För fakulteternas i Uppsala och Lund del får kommittén föreslå inrättande vid vardera fakulteten av två befatt- ningar som förste assistent, en befatt- ning som förste amanuens — utöver den redan befintliga —— och en befatt- ning som andre amanuens. Hinder sy- nes ej behöva möta att låta den ene av assistenterna vid fakulteten i Uppsala tjänstgöra vid institutet för jämförande rättsvetenskap i den mån denna tjänst- göring icke inkräktar på de uppgifter av mera direkt undervisningsbetonad art, som må komma att åvila denne as- sistent.

Vad fakulteten i Stockholm beträffar synes det, särskilt på grund av det stora studentantalet under de två första studieåren för juris kandidatexamen och det större antalet professorer som ha att meddela undervisning, icke för- slå med det för Uppsala och Lund före- slagna antalet. Kommittén förordar att vid stats- och rättsvetenskapliga avdel- ningen vid Stockholms högskola inrät- tas två befattningar som förste assistent och en befattning som andre assistent samt två befattningar som förste ama- nuens och en befattning som andre amanuens.

6. Praktiskt verksamma jurister

I den i kommitténs direktiv lämnade redogörelsen för den mot den nuvaran- de juristutbildningen framförda kriti— ken uttalas bland annat att undervis- ningen ansetts alltför teoretisk. Man önskar flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till prak- tiska övningar överhuvudtaget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i undervisningen.

Frågan om det praktiska inslaget i juristutbildningen berördes av 1943 års domarutredning i samband med dess

behandling av den praktiska kursen och dennas utformning. Utredningen fann att den i den praktiska kursen meddelade handledningen borde, i den mån så vore möjligt, sammanföras med den teoretiska undervisningen i mot- svarande delar av ämnena. Att i full utsträckning förverkliga detta önskemål mötte, framhöll utredningen, svårighet av olika anledningar. I regel syntes det icke vara så lätt för en professor, som vad undervisningen beträffade hade till huvuduppgift att ägna sig åt den mera vetenskapligt betonade undervis- ningen, att lämna de studerande sådan undervisning, som avsåge den praktiska tillämpningen i anslutning till demon- strerade handlingar. För den som haft eller hade sin verksamhet inom det praktiska rättslivet låge denna uppgift helt naturligt bättre till. Det skulle där- för för förverkligandet av önskemålet om en mera praktiskt betonad under- visning vara av stort värde om såsom biträdande lärare vid den juridiska un- dervisningen kunde anställas praktiskt verksamma jurister med uppgift att meddela undervisning av principiellt samma slag som den övriga lärare med- delade. Genom en sådan anordning skulle de studerande få tillfälle att lära känna praktiska juristers syn på de rättsliga problemen och taga del av deras erfarenheter från rättsreglernas tillämpning i det praktiska livet. An- ställande av praktiska jurister såsom biträdande lärare med uppgift att un- dervisa i vissa delar av ett ämne vore enligt utredningen en ändamålsenlig lösning för frågan om hur den med den praktiska kursen avsedda under- visningen borde meddelas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 september 1948 har Sveriges Juristför- bund betonat nödvändigheten av en förstärkning av lärarkrafterna vid de juridiska fakulteterna. Förbundet har

härvid uttalat att en utväg, som i detta syfte åtminstone borde försökas, vore att i enlighet med domarutredningens förslag använda därtill lämpade juris- ter i praktisk yrkesutövning som biträ- dande lärare under dem för ändamålet beviljad längre tjänstledighet.

Vid den juridiska undervisningen ha praktiskt verksamma jurister hittills i huvudsak icke anlitats i annan mån än som ledare av den praktiska kursen. Under de allra senaste åren har emel- lertid i några fall en sådan jurist, van- ligen en domare, åklagare eller advokat, medverkat i undervisningen antingen genom att giva en kort kurs i något juri- diskt ämne eller genom att fungera som ledare vid fingerade rättegångar eller eljest meddela mera praktisk handled- ning i samband med besök vid dom- stolar.

Användning av praktiskt verksamma jurister i undervisningen förekommer på många håll utomlands i betydligt större omfattning än i Sverige (5. 72). I Danmark och Norge är det sålunda vanligt med praktiker som lärare. I Norge meddelas sålunda liksom hos oss viss undervisning av delvis samma beskaffenhet som den praktiska kur- sen av domare och advokater. Ett stort antal praktiker meddela undervisning i form av rättelse och genomgång av teoretiska och praktiska uppgifter av det slag, som brukar förekomma i ten- tamen. Vid själva examinationen, såväl den skriftliga som den muntliga, an- vändes till helt övervägande del prak- tiskt verksamma jurister. I Finland an— vänder man praktiker som ledare av mera elementära kurser. I Tyskland äro en del av de biträdande eller mera un- derordnade lärarkrafterna praktiskt verksamma jurister. Många praktiker fungera vidare som e. o. professorer och biträdande lärare. Nu nämnda praktiskt verksamma jurister fullgöra

sina undervisningsuppdrag vid sidan om sin ordinarie tjänst.

Behovet av en ökning av antalet prak- tiskt verksamma jurister vid undervis- ningen framträder i tvenne avseen- den. För att de från skilda håll fram- förda önskemålen om ett starkare prak- tiskt inslag i undervisningen skola kunna tillgodoses är det sålunda nöd- vändigt att vid densamma använda lärare med omfattande och aktuell er- farenhet av praktisk verksamhet inom rättslivet. Men vidare torde det för att det föreliggande behovet av lärare skall kunna täckas vara erforderligt med ett antal praktiskt verksamma jurister för den ordinära, mera abstrakt lagda un- dervisningen. Lärarbehovet, som redan under den nuvarande examensordning- en gör sig starkt gällande, blir alltmer framträdande efter kommitténs förslag till studieordning.

För ifrågavarande läraruppdrag tor— de ifrågakomma praktiskt verksamma jurister med teoretiskt intresse. De borde kunna hämtas såväl från dom- stolarna (de statliga och rådhusrät- terna) och förvaltningen som bland åklagare, advokater och andra jurister i enskild verksamhet.

De undervisningsuppdrag, som för närvarande fullgöras vid de juridiska fakulteterna av praktiskt verksamma jurister, ha karaktären av bisysslor med begränsade arvoden. Denna anordning har givit goda resultat och synes fram- deles böra komma till användning i större omfattning än hittills. Det skulle vara av stort värde att anlita praktiker även för enstaka föreläsningar över vissa praktiskt juridiska frågor. En advokat föreläser t. ex. över hur det går till att bilda ett bolag och en åkla— gare redogör för gången av en för- undersökning i brottmål.

Emellertid synes utvägen med under- visningsuppdrag som bisysslor icke

vara tillräcklig för att möta det före- liggande behovet av undervisning. Det ligger i sakens natur att ett dylikt upp- drag måste bli förhållandevis begrän- sat för att kunna skötas på ett tillfreds- ställande sätt. Ett större mått av under- visning kräver med nödvändighet att ifrågavarande lärare kunna använda en väsentlig del av sin arbetstid åt under- visning. För såväl undervisningen som för kontakten mellan de juridiska uni- versitetslärarna och på olika områden av rättslivet praktiskt verksamma ju- rister skulle det innebära väsentliga fördelar om ett mindre antal praktiker vore villiga till och hade möjlighet att mera odelat ägna sig åt lärarverksam- het för kortare eller längre tid. Varje sådan anordning kräver uppenbarligen förhållandevis betydande anslag av statsmedel.

Ett frigörande av praktiskt verksam- ma jurister helt eller delvis från deras ordinarie verksamhet för uppdrag som lärare torde väl sannolikt vara möjligt endast såvitt angår befattningshavare inom domstolsväsendet och administra- tionen. Vad domstolsväsendet beträffar synas särskilt hovrätterna kunna ifråga- komma. Det är mycket vanligt att be- fattningshavare i assessors ställning fullgöra uppdrag som sekreterare i olika utredningar, som många gånger icke ha något samband med domstols- juridisk verksamhet. Med hänsyn till deras uppgifter som domare skulle det säkerligen vara till stor fördel om de bleve i tillfälle att såsom lärare för någon tid återuppliva och ytterligare utvidga sina teoretiska insikter. För undervisningen skulle det verka i hög grad befruktande med en lärare, som ägde möjlighet att vid den teoretiska undervisningen belysa olika rättsreg- ler med konkreta exempel ur verklig- heten från sitt eget verksamhetsområ- de. Vid kommitténs överläggningar med

företrädare för hovrätterna i denna fråga har man också förklarat sig intresserad av att vilja medverka till att låta assessorer åtaga sig lärarupp- drag. I vad mån möjlighet föreligger att på motsvarande sätt frigöra befattnings- havare vid rådhusrätterna för tjänst- göring som lärare synes mera ovisst. Detsamma torde gälla befattningshavare inom förvaltningen.

Beträffande sättet för att möjliggöra lärartjänstgöring för ovannämnda slag av befattningshavare synas i huvudsak två anordningar kunna ifrågakomma. Enligt den ena erhålla sådana befatt- ningshavare för en viss period, för- slagsvis ett halvår eller kortare, sin tjänstgöringsskyldighet nedsatt till exempelvis hälften för att fullgöra ett läraruppdrag vid någon fakultet. Den andra anordningen innebär att dylika befattningshavare för en något längre period, till exempel ett år, erhålla full ledighet från sin befattning för att tjänstgöra som lärare vid en fakultet.

Det förra alternativet synes ur vissa synpunkter vara att föredraga. Befatt- ningshavaren undgår risken att förlora kontakten med sin egentliga arbetsupp- gift. Han får särskilda möjligheter att vid undervisningen använda aktuellt material från sitt verksamhetsområde för att belysa olika juridiska problem vid undervisningen. Alternativet med full tjänstledighet från den ordinarie tjänsten erbjuder emellertid även vissa fördelar. Befattningshavaren blir i till- fälle att mera odelat ägna sig åt under- visning och i någon omfattning åt exa- mination. Han kan vid sidan härav få tillfälle att under sin vistelse vid fakul- teten vetenskapligt behandla något pro- blem, som mött honom i hans praktiska juridiska tjänstgöring.

För läraruppdrag som deltidssyssla kunna ifrågakomma befattningshavare med placering i Stockholm, Uppsala

eller Lund eller i dessa städers närmare grannskap. Full ledighet för sådant uppdrag kan meddelas intresserade be— fattningshavare oberoende av place- ringsort. I fråga om befattningshava— rens lön under tiden för lärartjänstgö- ring bör den avlöning han går miste om ersättas med ett arvode från universite- tets stat. Arvodet bör helst vara något större än den avstådda halva eller hela lönen för att göra intresserade befatt— ningshavare villiga att åtaga sig dylikt läraruppdrag.

Det förutsättes att den akademiska tjänstgöringen får tillgodoräknas som likvärdig med befattningshavarens or- dinarie tjänstgöring. Hans rätt till be— räkning av tjänstetid i fråga om löne- klassplacering och befordran i den kar- riär, vari han befinner sig, får sålunda icke försämras av uppdraget som aka- demisk lärare.

7. Kursanslag

Även efter en förstärkning av de fasta lärarkrafterna måste liksom för närva- rande åtskillig undervisning ombesörjas av särskilda kursgivare. Detta gäller främst den praktiskt juridiska under- visningen, större delen av undervisning- en i juridiska hjälpvetenskaper, prope- deutiska kursen, kursen i ekonomisk redovisning m. m.

De kursanslag, som de juridiska fakul- teterna från och med budgetåret 1952/ 53 förfoga över, uppgå i Uppsala till 28400 och i Lund till 23 700 kronor. Vid stats- och rättsvetenskapliga avdel- ningen vid Stockholms högskola utgör kursanslaget 25 900 kronor.

De undervisningsbehov, som skola tillgodoses från kursanslag, synas vara av ungefär samma storlek i Uppsala och Lund. I Stockholm är undervisningsbe- hovet mera omfattande på grund av det större antalet studerande därstädes.

Vad till en början propedeutiska kur- sen beträffar fordras anslag för tre så— dana kurser per läsår. För varje kurs, som _— med undantag av översikten av elementerna i den allmänna rättsläran —— omfattar 60 timmar, torde beräknas ett belopp av 3 500 kronor eller tillhopa 10 500 kronor vid vardera fakulteten.

Undervisningen i juridiska hjälpve- tenskaper kan beräknas till omkring 110 timmar per läsår, vartill komma besök å fångvårdsanstalter, kliniska demon- strationer m. 111. Denna undervisning torde i viss omfattning kunna meddelas av lärare i straffrätt vid fakulteten. Så- dan lärare bör kunna svara för krimi- nologi och kriminalpolitik. En möjlig- het är vidare att låta professorn i kri- minologi i Stockholm ansvara för un- dervisningen i detta ämne jämväl i Upp- sala och Lund. Beträffande övriga kur- ser måste i regel experter på respektive områden anlitas. Kommittén har ansett sig böra räkna med att för undervis— ningen i rättspsykologi, rättspsykiatri, kriminalteknik och straffverkställighet (dubblerade kurser, sammanlagt om- kring 70 tim. per läsår) särskilda kurs— givare måste anlitas. Kostnaden härför torde böra beräknas till sammanlagt 7 000 kronor.

I finansrätt har kommittén ansett det erforderligt med vissa deklarations- övningar. En sådan kurs om 8 timmar bör hållas varje termin. För ändamålet torde erfordras ett belopp av 1 200 kro- nor per läsår.

Såsom tidigare (s. 124) föreslagits skall den praktiska kursens innehåll in- tegreras i kursundervisningen i de olika ämnena. Härvid skola på olika sätt med- verka praktiskt verksamma jurister eller andra specialister. Gcnom att de grund- läggande kurserna i andra delen av exa- men skola meddelas såväl höst- som vår- termin samt praktiker skola medverka

vid undervisningen i samtliga ämnen i denna del torde ett något större antal timmar erfordras än vad som nu åtgår till den dubblerade praktiska kursen. Kommittén har uppskattat ifrågavaran- de behov till 150 timmar per läsår. Då det är önskvärt att för denna undervis— ning erhålla tillgång till framstående praktiskt verksamma jurister och varje föreläsare i regel endast torde anlitas för ett fåtal timmar, har kommittén an— sett sig böra räkna med en ersättning av 100—150 kronor per timma. Kom— mittén förordar ett årligt belopp av 20 000 kronor för ifrågavarande under- visning.

Vid bestämmandet av det av kommit- tén föreslagna stadigvarande antalet lä- rartjänster har kommittén icke tagit hänsyn till att ordinarie lärare kunna erhålla befrielse för vetenskaplig forsk- ning eller för fullgörande av allmänt uppdrag m. m. Här finnes sålunda ett undervisningsbehov, som måste täckas. Som ovan (5. 230—31) utförligt behand— lats har kommittén tänkt sig detta be— hov täckt av praktiskt verksamma ju- rister, varvid främst två anordningar kunde ifrågakomma. I det ena fallet skulle en befattningshavare för en viss period, t. ex. ett halvår eller kortare, få sin tjänstgöringsskyldighet nedsatt till hälften för att fullgöra läraruppdrag vid någon fakultet; i det andra fallet skulle befattningshavaren för en något längre tid. t. ex. ett år, erhålla full ledighet från sin befattning för att tjänstgöra som lärare.

Det kan givetvis icke med säkerhet beräknas att praktiker vid varje tid kunna erhållas för undervisning av ifrågavarande slag. I den mån så icke blir fallet bör emellertid fakulteten vara oförhindrad att använda det härför av— sedda beloppet för flera praktiker, vilka vid sidan om sin ordinarie befattning hålla t. ex. en grundläggande kurs eller

leda ett antal rättsfallsövningar, eller för anställande av andra tillfälliga krafter, t. ex. yngre vetenskapsidkare. Det be- lopp som bör ställas till förfogande för ifrågavarande undervisning beräknar kommittén till 15 000 kronor för år.

Av kursanslagen har i den mån dessa räckt till brukat bestridas viss under- visning av icke-juridisk karaktär, vilken ansetts vara av betydelse för studierna. Som tidigare framhållits har kommittén funnit den vid fakulteten i Lund bedriv- na undervisningen i talteknik synnerli- gen värdefull och föreslagit att sådan undervisning måtte bli mera fast orga— niserad Och komma till stånd även i Uppsala och Stockholm. För ändamålet bör beräknas ett årligt belopp av 2 000 kronor.

För kursen i ekonomisk redovisning erforderliga medel har kommittén ansett böra bestridas från det kursanslag, som ställes till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens förfogande (5.422—23).

Som i kap. 9 framgår har kommittén föreslagit anordnande av en kurs i ter- minologiskt latin för sådana studerande, vilka icke avlagt studentexamen å latin- linjen. På grund av den särskilda upp- läggning och innehåll, som denna kurs bör ha, kan den icke till någon del sam- ordnas med kompletteringskursen i latin för studerande inom filosofiska fakulteten. Kostnaden för den termino- logiska latinkursen beräknar kommittén till 3 000 kronor per år.

I åtskilliga fall torde de lärarkrafter, som måste anlitas utanför den egna fakulteten, icke vara bosatta å universi— tetsorten. Så torde vara fallet främst be- träffande vissa experter, vilka skola meddela undervisning i juridiska hjälp- vetenskaper. På grund härav synes ett årligt belopp av 3 000 kronor böra be- räknas för bestridande av kostnader för rese- och traktamentsersättningar.

Den juridiska fakulteten skall såsom

i det följande (5. 422) framgår sörja för undervisning och examination i ämnet rättskunskap i samhällsvetenskapliga examina. Härför skall professorn i all- män rättslära bära ansvaret. I allmänhet torde emellertid dennes arbetskraft tagas i anspråk för undervisningen av de juris studerande. För bestridande av undervisningen i rättskunskap torde visserligen i allmänhet få tagas i an- språk någon inom den juridiska fakul- teten anställd lärare (preceptor, do- cent). I detta fall kräves emellertid ett särskilt kursanslag, enär den ifrågava- rande lärarens undervisning vid den juridiska fakulteten måste skötas av en tillfälligt anställd lärarkraft. Det kan även ifrågakomma att sådan lärare an- litas för undervisning i rättskunskap. För ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 5000 kronor vara erforder- ligt.

Kursanslagets storlek skulle sålunda komma att uppgå till 66 700 kronor. På grund av svårigheten att på förhand exakt beräkna de föreliggande behoven får kommittén hemställa att för vardera fakulteten anvisas ett årligt kursanslag å 67 700 kronor.

Stockholm

Beträffande propedeutiska kursen nödvändiggör det stora antalet stude- rande att åtminstone fyra kurser hållas per läsår. Kostnaden härför beräknas till sammanlagt 14 000 kronor.

Vad angår undervisningen i juridiska hjälpvetenskaper torde åtminstone vissa kurser behöva uppdelas, vilket gör att kostnaden för ifrågavarande undervis- ning blir större än i Uppsala och Lund. Kommittén förordar att ett årligt belopp av _10 000 kronor anslås för ändamålet. Deklarationskurser torde behövas till ett antal av tre varje läsår. Då för varje kurs beräknas ett belopp av 600 kronor erfordras 1 800 kronor för denna under- visning.

Den medverkan av praktiska jurister och andra specialister, Som föreslagits skola ersätta den praktiska kursen, måste på grund av studentantalets stor- lek bli av större omfattning än i Upp- sala och Lund. Behovet av sådan med- verkan beräknar kommittén till 200 tim- mar per läsår. För ändamålet torde er- fordras ett årligt belopp av 25 000 kro- nor.

Det belopp, som bör beräknas för av- lönande av praktiker eller andra tillfäl- ligt anställda lärare, vilka skola fungera som kursledare eller meddela annan un- dervisning av huvudsakligen teoretisk natur, skulle måhända synas behöva uppgå till betydligt högre belopp än vad ovan förordats beträffande Uppsala och Lund. Man torde emellertid kunna räk- na med att de, som ifrågakomma för sådana undervisningsuppdrag, komma att vara bosatta i Stockholm eller dess omedelbara närhet och följaktligen icke behöva åtnjuta tjänstledighet i någon större omfattning från sina ordinarie tjänster. Enligt kommitténs mening sy- nes därför ett årligt belopp av 20000 kronor vara tillräckligt.

Även i talteknik synes en mera omfat- tande undervisning vara erforderlig. Kostnaden härför beräknas till 4 000 kronor. Kursen i terminologiskt latin torde behöva delvis dubbleras. Med hän- syn härtill beräknas en kostnad av 4 000 kronor.

Kostnaden för kursen i ekonomisk redovisning har liksom i Uppsala och Lund ansetts böra bestridas från sam- hällsvetenskapliga gruppens kursanslag (5. 422—23).

För rese- och traktamentsersättningar erforderligt belopp synes i Stockholm kunna upptagas till mindre belopp än i Uppsala och Lund. Kommittén uppskat- tar kostnaden härför till 1 000 kronor för år.

Beträffande undervisningen och exa-

minationen i rättskunskap i samhälls- vetenskapliga examina bör av samma skäl som anförts i fråga om Uppsala och Lund beräknas till ett belopp av 5 000 kr.

Kursanslagets storlek skulle sålunda för Stockholms del komma att uppgå till 84 800 kronor. Med hänsyn till svårig- heten att åstadkomma en exakt beräk- ning av det föreliggande undervisnings- behovet får kommittén hemställa, att till stats- och rättsvetenskapliga avdelning- ens vid Stockholms högskola förfogan- de måtte ställas ett årligt kursanslag å 85 800 kronor.

Kursanslagen föreslås liksom för när- varande endast bli bestämda till en summa för varje fakultet. Den närmare fördelningen av anslagens användning bör liksom hittills fastställas av kans- lern efter förslag från respektive fakul- tet. Härvid bör kanslern icke vara bun- den av de ovan angivna grunderna för anslagens beräkning.

En sammanställning av kursanslagen återfinnes i avd. VIII under rubriken kostnadsberäkning.

8. Biträdespersonal

De juridiska fakulteterna ha intill senaste tiden saknat fast personal för skrivhjälp. För den juridiska undervis- ningen har detta varit synnerligen kännbart och menligt inverkat på ef— fektiviteten i studiearbetet. Sedan länge ha vidare fakulteternas lärare härige- nom varit mycket ogynnsamt ställda i jämförelse med alla de akademiska lä- rare, vilka knutits till särskilda insti- tutioner, som numera regelmässigt för- foga över kansli- eller kontorsbiträden.

Vid fakulteten i Uppsala har det tid- vis varit möjligt att genom tillfälliga anslag från reservfonden få viss ren- skrivning och duplicering av uppsat- ser m. m. utförd utan kostnad för stu- denterna. Vanligen har detta dock icke kunnat ske i tillräcklig utsträckning.

I Lund har fakulteten av medel, som beviljats ur universitetets reservfond, sedan november 1948 haft ett kansli- biträde anställt mot ett arvode mot- svarande lönegrad 11, varjämte fakul- teten från samma fond erhållit an- slag för tillfällig maskinskrivning. I Stockholm har stencilering av semina- rieuppgifter och uppsatser ombesörjts av högskolans kansli. På grund av den starka arbetsbelastningen därstädes ha emellanåt stora svårigheter uppstått att få dylikt för undervisningen nödvän- digt arbete utfört.

I skrivelse till universitetsberedning- en framställde samtliga tre fakulteter önskemål om åtgärder för att få till- gång till skrivhjälp och betonade att frågan härom vore av den största bety- delse för att fakulteternas verksamhet skulle kunna bedrivas effektivt. Fakul- teten i Uppsala hemställde om ett kans- libiträde i lönegrad Ca 11 och fakul- teten i Lund om ett kanslibiträde i lönegrad 11 samt dessutom ett anslag motsvarande kostnaden för en halvtids- tjänst i lönegrad 4, medan stockholms- fakulteten icke närmare preciserade sina önskemål. Universitetsberedningen, som fann önskemålen motiverade, ytt- rade:

Det behov av skrivhjälp, varom här är fråga, har aktualiserats i och med att under- visningsmetoderna inom de juridiska fakul- teterna under senare år alltmera föränd- rats, i det att föreläsningarna till mycket stor del ersatts med seminarieövningar av olika slag, fingerade rättegångar och andra former av undervisning, som fordra, att uppsatser, övningsuppgifter och behövlig undervisningsmateriel i övrigt tillhanda— hållas de studerande i duplicerat skick. Denna utveckling måste anses vara till stor fördel och bör enligt beredningens upp- fattning på allt sätt hefrämjas. Den vikti- gaste åtgärd, som kan vidtagas i sådant syfte, torde vara att underlätta färdigstäl— landet av de handlingar av olika slag, som här komma i fråga. Universitetsberedningen finner därför de juridiska fakulteternas ifrågavarande önskemål synnerligen väl

motiverade och föreslår att vid var och en av de tre fakulteterna omedelbart inrättas en kanslibiträdesbefattning i lönegrad Ce 11. Skulle erfarenheten visa, att behov av ytterligare skrivhjälp föreligger, torde detta behov tills vidare böra tillgodoses genom tillfälliga anslag.

I petita för budgetåret 1952/53 ha fakulteterna ånyo med skärpa framhål- lit vikten av att frågan om skrivhjälp erhåller sin lösning och upprepat sina till beredningen framförda önskemål; stockholmsfakulteten har numera preci- serat desamma och yrkar att få ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11. Fakul- teterna i Uppsala och Lund ha vidare bland sina anslagsäskanden i fråga om angelägenhetsgrad uttryckligen satt in- rättandet av de begärda kanslibiträdes- befattningarna främst. Endast i Lund har beviljats ett biträde, som enligt be- slut av 1952 års riksdag kommer att placeras i lönegrad Ce 11.

Redan med nuvarande studieordning är det enligt kommitténs mening ett oeftergivligt villkor att de juridiska fakulteterna beredas tillgång till skriv- hjälp. Om fakulteterna icke beviljas medel för detta ändamål är det ej möj- ligt att utnyttja de modernare under- visningsformer, som på senare tid vuxit fram. Ur organisatorisk synpunkt kan det vidare knappast anses rimligt att en förvaltningsenhet av en fakultets storlek med ett studentantal, som enligt uppgifter för vårterminen 1952 uppgår till i Uppala 604, i Lund 445 och i Stock- holm 762, icke skall ha tillgång till nödig skrivhjälp.

Kommitténs förslag till studieordning för juris kandidatexamen innebär att väsentligt ökade anspråk komma att ställas på behovet av skrivhjälp för undervisning och forskning. Om såda- na hjälpkrafter icke ställas till förfo- gande kan kommitténs förslag icke genomföras. I synnerhet för fördjup- ningsstudiernas del är det erforderligt

med tillräcklig skrivhjälp. Det är även i övrigt angeläget att ytterligare ut- veckla sådana undervisningsformer som rättsfallsövningar, seminarieövningar, och fingerade rättegångar, vilka i ökad omfattning kommit att utgöra tyngdpunkten i undervisningen.

Vid sin beräkning av behovet av skrivhjälp har kommittén utgått från att sådan biträdespersonal skall svara för utskrift och stencilering av uppgif- ter för rättsfallsövningar och semina- rier, erforderligt åskådningsmaterial m. m. för undervisningen, seminarie- uppsatser m. m. Härjämte bör persona- len vara professorerna behjälpliga med utskrift av tentamenslistor och andra expeditionsgöromål samt korrespondens i tjänsten in. m. I den mån tiden det medger skall den vidare vara professo- rer och andra lärare behjälplig med i deras forskningsarbete förekommande skrivgöromål.

För fullgörande av förenämnda ar- betsuppgifter torde minst krävas tre biträdestjänster vid var och en av de tre fakulteterna, av vilka en bör vara överordnad de två övriga. Kommittén får sålunda föreslå att vid var och en av rikets tre juridiska fakulteter måtte inrättas en befattning som kontorist i lönegraden Ca 13 och två be- fattningar som kanslibiträde i löne- graden Ca 11. Av dessa befattningar fö- reslås den förstnämnda och en av de senare omedelbart bli inrättade vid var- je fakultet. Återstående biträdestjänster synas kunna anstå något år efter försla- gets genomförande, då behovet av skriv- hjälp för undervisningens del i full ut- sträckning kommer att göra sig gällande.

D. Institutioner

För en effektivt bedriven verksamhet vid en juridisk fakultet erfordras icke blott personal utan även materiella re- surser av skilda slag, främst lokaler.

Även i detta hänseende ha de juri- diska fakulteterna i vårt land länge haft en helt otillräcklig utrustning och de måste numera anses vara starkt efter- satta vid jämförelse med de flesta andra grenar av den svenska universitetsorga- nisationen.

Ända till tiden omkring eller något efter det senaste sekelskiftet hade de båda då befintliga juridiska fakulteterna ingen särskild utrustning av förevaran- de slag. Undervisningen, vilken så gott som uteslutande bestod av föreläsningar eller kurser, meddelades i hörsalar inom universitetshusen eller annex till dessa. Dessa salar användes olika timmar på dagen för undervisning i helt skilda ve- tenskaper. Där funnos inga anordningar för förvaring av litteratur eller annat material som borde vara tillgängligt vid föreläsningarna. Sådant fick av förelä— saren för varje gång medföras från hans bostad eller från universitetsbibliote- ket. Den juridiska litteratur, som för- värvats till universiteten, förvarades nämligen i sin helhet såsom en bestånds— del av universitetsbiblioteken; särskilda samlingar av studielitteratur funnos så- lunda icke. Något annat undervisnings- material än tryckt litteratur användes knappast. Tentamina förrättades i all- mänhet i examinatorernas bostäder, ibland i någon hörsal eller i fakultetens sessionsrum.

Därefter ha förhållandena långsamt förändrats. Liksom inom andra huma- nistiska vetenskaper började undervis- ning att ske vid seminarieövningar. Här- för erfordrades lokaler av annan typ och med annan inredning än hörsalar och tillgång till litteratur i nära anslut- ning till undervisningslokalerna. Sådan litteratur började anskaffas och hållas tillgänglig för att av de studerande fritt användas i bibliotekslokalerna. För des- sa s. k. seminariebibliotek erhöllos efter hand särskilda anslag. Sedan den stats-

Och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola kommit till stånd, anskaffades så småningom för denna ett mera omfattande juridiskt bibliotek. Denna fakultet erhöll i en nybyggnad under 1920-talet tidsenliga undervis- ningslokaler jämte särskilda arbetsrum för professorerna, som där bl. a. kunde förrätta tentamina. För några år sedan ställdes tre sådana rum till förfogande för professorerna i Lund.

Jämsides med denna utveckling ha i blygsam skala gjorts ansatser att inrätta juridiska institut, vilkas verksamhet även syftar till insamling av otryckt material och vetenskaplig bearbetning därav. Sålunda finnes vid juridiska fa— kulteten i Uppsala ett institut för jäm- förande rättsvetenskap, vid Stockholms- fakulteten ett kriminologiskt institut och ett rättsgenetiskt institut, varjämte juridiska fakulteten i Lund grundat ett rättsvetenskapligt institut (se kommit- téns PM om inrättande av ett rättsveten- skapligt forskningsråd SOU 1949: 52, s. 12, 19). Dessa institutioner befinna sig ännu i sin linda. Deras utveckling har hindrats av brist på medel. Först sent ha några av dem erhållit särskilda anslag av statsmedel med mycket obe- tydliga belopp.

Fakulteten i Lund har emellertid er- hållit betydligt utvidgade lokaler för forskningsarbete och undervisning se- dan den år 1952 fått övertaga en för ändamålet ombyggd och nyinredd äldre sjukhusbyggnad (vari även universite- tets statsvetenskapliga institution in- rymts). Här finnas lokaler för föreläs- ningar och övningar (vissa föreläs- ningar måste dock fortfarande hållas i universitetshuset), vidare ett rymligt seminariebibliotek, expeditionslokaler, särskilda arbetsrum för professorer och övriga lärare ävensom för yngre fors- kare samt några för de studerande till- gängliga konferensrum.

Den utveckling, som sålunda ägt rum, särskilt i Lund, överensstämmer med en allmännare tendens inom universitets- organisationen såväl i Sverige som utomlands. I vårt land kan denna i kort- het sägas innebära att de olika semina- riebiblioteken för humanistiska ämnen utbyggas till institutioner för särskilda ämnen eller för grupper av närstående ämnen. Det synes kommittén mycket angeläget att en sådan utbyggnad äger rum även för de juridiska ämnena, där- vid dessa böra sammanhållas till en or- ganisatorisk enhet. Dock torde för nå- got enstaka ämne med mera speciell inriktning och särskilda arbetsmetoder, t. ex. kriminologi, böra inrättas en orga- nisatoriskt fristående institution.

Ett fortgående på denna väg även för de juridiska ämnenas del är enligt kom- mitténs mening en förutsättning för att dess i det föregående framställda för- slag till omorganisation av de juridiska studierna och upprustning av de juri- diska fakulteterna skola kunna nå full effektivitet. Kommittén vill därför här något belysa behovet av juridiska uni- versitetsinstitutioner. Att i denna del framlägga detaljerade förslag ligger emellertid utanför kommitténs uppgift.

Det är härvid icke lämpligt eller ens möjligt att skarpt skilja mellan forsk- ningens och undervisningens behov. Liksom dessa skola ömsesidigt stödja Och befrukta varandra, äro de yttre för- utsättningarna för dem båda i stor ut- sträckning desamma.

Att lokaler måste finnas för under- visningen är självklart och sedan gam- malt erkänt. Här bör framhållas, att om undervisningen skall intensifieras så- som i det föregående föreslagits, genom dubblering av kurser och seminarie- övningar med mindre grupper, ett be— hov framträder av icke blott flera utan delvis annorlunda inrättade lokaler än förut, bl. a. talrika något mindre rum

som närmast hava karaktären av sam- manträdeslokaler. Särskilt bör framhål- las, att dessa ej få vara inrymda var som helst och kanske på större eller mindre avstånd från varandra. Det är nämligen angeläget att för undervisningen erfor- derlig litteratur och annan materiel kan vara lätt tillgänglig; den bör därför för- varas i eller i nära anslutning till under- visningslokalerna. Följaktligen böra deSSa inrymmas i samma byggnad som ett seminarie- eller institutionsbib- liotek.

Detta bör innehålla icke blott läro- böcker, lagsamlingar o. dyl. utan all den litteratur, som en studerande kan höra använda. Särskilt med tanke på de för- djupade studierna inom tredje delen av den föreslagna juris kandidatexamen är detta litteraturbehov ganska omfattan- de. Utom rättsfallssamlingar och vissa tidskrifter från skilda länder böra i bib- lioteket finnas handböcker, monogra- fier, offentliga utredningar och riks- dagstryck. Viktigt är att bokbeståndet hålles tillgängligt på sådant sätt, att de studerande lätt kunna förvärva en viss allmän litteraturkännedom; detta kan ej ske endast genom att de få särskilt rek— virera sådana böcker som de bestämt veta sig behöva.

Huru avgränsningen skall ske mellan ett gemensamt universitetsbibliotek och institutionsbiblioteket är en praktisk fråga, som får lösas under hänsyn till olika lokala förhållanden. Deposition av böcker från universitetsbiblioteket för längre eller kortare tid bör kunna vara lämplig.

Vid sidan om bibliotekets bokbestånd bör finnas otryckt material: kontrakts- formulär och verkliga kontrakt, boupp- teckningar och testamenten, utdrag av fastighetsböcker, rättegångshandlingar i original eller avskrift. En del av detta bör anskaffas omedelbart för undervis- ningens behov, annat torde komma att

insamlas för forskningsändamål men kan sedan det fyllt denna uppgift, an- vändas för undervisningen. Detsamma gäller material, som åstadkommits ge- nom enqueter och andra fältundersök— ningar med soeiologisk metod; detta bör arkiveras vid institutionen. Åtskil- ligt både tryckt och otryckt material kan numera erhållas genom mikrofoto- grafering; för dess användning erford- ras läsapparater. För framläggande vid undervisningen av tabeller och grafiska framställningar i form av ljusbilder bör finnas erforderlig apparatur.

Såsom i det föregående framhållits, erfordras redan för en effektiv under- visning åtskillig renskrivning och an— nan skrivhjälp. Denna bör kunna äga rum i institutionsbyggnaden, vari för ändamålet böra finnas särskilda lokaler med erforderlig utrustning av skriv- och räknemaskiner, diktafoner Osv. Att nödgas anlita sådana hjälpmedel på annat ställe medför tidsspillan och min- skad effektivitet.

Om alla de hjälpmedel för undervis- ning och forskning, varom nu varit tal, förenas samlade i en institution, erford- ras också att de kunna användas på stället. Både studenternas studie- arbete, lärarnas förberedande av un- dervisning och deras examination samt deras och yngre forskares rent veten- skapliga arbete bör kunna äga rum inom institutionen. Härför erfordras rymliga läsrum och andra arbetslokaler. Varje lärare bör ha ett särskilt arbetsrum, icke blott för tentamensändamål, och sådana böra stå till förfogande även för andra forskare. Att arbetet kan ske i omedel- bar närhet av de lokaler, där material och hjälpmedel finnas tillgängliga, är nödvändigt för att det skall bli fullt effektivt.

Genom en sådan koncentration i rum- met av lärarnas och studenternas arbete uppnås emellertid icke blott en ökad

effektivitet av de särskilda arbetsmo- menten. Därigenom möjliggöres även en högst önskvärd mera personlig kontakt såväl mellan lärare och studenter som mellan de båda gruppernas medlemmar inbördes. Olika upplysningar och anvis- ningar kunna erhållas utan tidsutdräkt och den individuella handledningen vid studierna, som är så viktig särskilt för seminariearbete, kan äga rum på ett mera formlöst sätt. Härigenom blir den mindre betungande för lärarna och av större värde för studenterna.

Att de gynnsamma verkningar, som nu berörts, äro att förvänta genom in- rättandet av juridiska institutioner, be-

_ inrättade,

styrkes av erfarenheterna av förhållan- dena inom de avdelningar av universite- teten, där institutioner längre tid varit främst för naturvetenskap och medicin. Förmodligen behöves en viss tids anpassning innan fördelarna göra sig fullt märkbara. Det är därför angeläget, att man snarast skrider till inrättande även av juridiska institutio- ner. De kostnader, som erfordras här- för, äro icke obetydiga men föga av- skräckande vid jämförelse med kostna- den för talrika andra, redan existerande universitetsinstitutioner. De erforder- liga medlen skola med säkerhet komma att visa sig väl använda.

Kap. 17. Åtgärder för den vetenskapliga rekryteringen

Om kommitténs förslag till en förbätt- rad juristutbildning skall kunna reali- seras är det nödvändigt att erforder- liga lärarkrafter för undervisningen finnas tillgängliga. Som tidigare påpe- kats ha emellertid de juridiska fakulte- terna sedan länge brottats med rekry- teringssvårigheter. Dessa hero i viss män på att i många ämnen de tillgäng- liga befattningarna äro så få, att den akademiska lärarbanan ur karri-ärsyn- punkt måste te sig synnerligen risk- fylld. Själva inrättandet av nya och fle- ra lärarbefattningar bör därför verka tilldragande på vetenskapligt intressera- de yngre jurister.

Men härutöver fordras åtgärder, som mer direkt taga sikte på att göra högre juridiska studier lockande i konkur- rens med praktiska juristbanor. Här- vid synas åtgärder i två avseenden böra komma i fråga. Först gäller det att be- reda för högre juridiska studier intres- serade och lämpade studerande sådana ekonomiska förmåner, som äro jämför- bara med dem, som inom praktisk juri- disk verksamhet erbjudas en tämligen

nyutexaminerad juris kandidat. Vida- re krävas garantier i fråga om det värde, som tillmätes akademiska pre- stationer utanför de juridiska fakulte- terna. Var och en, som tänker fortsätta sina juridiska studier efter juris kandi- datexamen, måste nämligen fråga sig, vil- ket värde som tillmätes en juris doktors- grad och tjänstgöring som akademisk lärare, därest en övergång till praktisk juridisk verksamhet blir aktuell.

Bland de åtgärder, som i nämnda hänseenden kunna öka tillströmningen till högre juridiska studier, ifrågakom- ma särskilt dels stipendier, dels merit- beräkning av vetenskapliga prestatio- ner vid anställning i statens tjänst. Vad som härutinnan hittills åtgjorts är en- ligt kommitténs uppfattning icke till- fredsställande.

A. Doktorandstipendier

Sedan från olika håll framförts öns- kemål om särskilda statsstipendier för främjande av högre vetenskapliga stu- dier, avsedda att resultera i licentiat-

examen och disputation för doktors- grad, beaktades dessa önskemål i be- gränsad utsträckning av statsmakterna. Stipendier av denna karaktär inrätta-_ des från 1939 vid vissa fakulteter och högskolor.

De första stipendierna av nu angivet slag inrättades år 1939 vid de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Mot bakgrunden av den oroande bristen på juris docenter och det ringa antalet li- centiater vid de juridiska fakulteterna samt den av erfarenheten bestyrkta svårigheten att få teoretiskt begåvade unga jurister att avstå från ekonomiskt mera fördelaktiga banor för att ägna sig åt den i många avseenden osäkra studiehanan hemställde de akademiska konsistorierna om stipendier till främ- jande av högre juridiska studier. Sedan Kungl. Maj:t i enlighet med kanslerns förslag framlagt proposition . (nr 61/1939) om inrättande av två stipen- dier vid vardera fakulteten biföll riks— dagen propositionen. Beloppet bestäm- des till 2.500 kronor per stipendium, vilket belopp föreslagits av konsisto— riet i Lund; från uppsalakonsistoriets sida hade föreslagits ett belopp av 3000. kr per stipendium. För bud-

getåren 1939/40—1946/47 upptogos 10.000 kronor årligen i riksstaten un— der rubriken Gemensamma universi- tetsändamål: stipendier till främjande av högre juridiska studier vid univer- siteten i Uppsala och Lund. Utom nu nämnda stipendier inrättades seder- mera ett flertal stipendier av samma karaktär för tekniska och medicinska studier 1942 och 1945. Även för dessa bestämdes stipendiebeloppet till 2.500 kronor.

Universitetsberedningen uttalade i sitt betänkande 11 att det för att främja forskningen och säkerställa rekryte- ringen till högre lärarbefattningar vid universitet, högskolor och andra läro-

anstalter vore oundgängligt att stats- makterna ginge vidare på den inslagna vägen med statliga stipendier. Medan detta stöd tidigare begränsats till att endast avse högre juridiska, tekniska och medicinska studier, där rekryte- ringen till lärarbefattningar medfört särskilda svårigheter, borde detta stöd nu utvidgas till att avse högre studier inom samtliga fakulteter. Beredningen framlade därefter förslag om inrättan- de av två slag av stipendier av före- varande art, nämligen dels mindre sti- pendier å 2.500 kronor (licentiandsti- pendier) och dels större stipendier å 5.000 kronor (doktorandstipendier). De förra skulle tilldelas studerande som efter avlagd lägre akademisk examen fortsatte sina studier för licentiatexa- men; de senare skulle tilldelas stude- rande, som utarbetade sina doktorsav- handlingar.

För juridikens del fann beredningen att licentiatexamen icke kunde använ- das för en kategoriklyvning av de stu- derande, enär enligt inom den juri— diska fakulteten rådande praxis dok- torsdisputationen följde omedelbart efter licentiatexamen. Det syntes dock enligt beredningens mening lämpligt att även inom denna fakultet tillmäta ett mindre stipendiebelopp åt nybör- jare än åt längre komna studerande. För att täcka behovet under de när- maste åren föreslog beredningen in- rättande av 15 licentiandstipendier och 15 doktorandstipendier, fördelade med 5 stipendier av varje slag å de juri- diska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm. I remissyttrande över detta förslag förordade kanslern ett enhet- ligt stipendiebelopp av 5.000 kronor. Till denna uppfattning anslöt sig även departementschefen (prop. nr 272/47). Med hänsyn till det låga antalet stu- derande för juris doktorsgrad föreslog departementschefen vidare att för hud-

getåret 1947/48 endast 15 större sti- pendier skulle inrättas, vilket också blev riksdagens beslut.

De av universitetsberedningen fram- förda förslagen om statliga stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier ledde till att vid 1947 års riks- dag anvisades ett belopp, som medgav inrättande av ett större antal sådana stipendier vid universiteten i Uppsala och Lund, Stockholms och Göteborgs högskolor samt karolinska institutet. Stipendierna äro av två slag, nämligen licentiandstipendier och doktorandsti— pendier. Licentiandstipendium, vilket fr. 0. m. den 1 juli 1952 uppgår till 3 000 :kronor, är avsett för studerande, som avlagt teologie kandidatexamen, filoso- fisk ämbetsexamen, filosofie kandidat- examen eller statsvetenskaplig examen, ådagalagt håg och fallenhet för veten- skapligt arbete samt bedriva studier för att avlägga licentiatexamen. Doktorand- stipendium, vilket utgår med 5 000 kro- norl, är avsett för teologie, medicine el- ler filosofie licentiater (i visst fall även medicine kandidat), och för juris kan- didater, som ådagalagt utpräglad håg och fallenhet för vetenskapligt arbete och äro sysselsatta med att utarbeta dok- torsavhandling eller bedriva studier för att avlägga juris licentiatexamen eller fullgöra disputationsprov inom juridisk fakultet.

Närmare föreskrifter angående licen- tiand- och doktorandstipendier äro meddelade i Kungl. brev den 14 novem- ber 1947 med däri sedermera vidtagna ändringar. Stipendium utdelas av fa- kultet (motsvarande) för ett år i sän- der. Längsta tid för innehav av dokto- randstipendium är tre år. För juridis- ka och medicinska studier utgör mot- svarande tid fr. o. m. den 1 juli 1952 fyra år. Studerande, som innehar sti- pendium, må därmed icke förena av- lönad befattning bland annat som förste eller andre assistent samt förste eller andre amanuens. Han får ej heller ägna sig åt annan verksamhet än sådan, som har uppenbar karaktär av bisyssla och som enligt den utdelande myndighetens prövning icke i nämnvärd grad hindrar hans vetenskapliga arbete. Bestämmel- serna angående licentiand— och dokto- randstipendier ha nyligen varit föremål för översyn. Utredningsman har varit statssekreteraren Ragnar Edenman, vil- ken i februari 1951 avgav betänkande i ämnet. Vissa av de av Edenman fram- lagda förslagen ha genomförts från och med den 1 juli 1952; bland annat har antalet doktorandstipendier för juridis- ka studier utökats med 3 från 15 till 18.

Stipendiernas fördelning å olika äm- nesområden och läroanstalter fr. o. m. den 1/7 1952 framgår av nedanstående tabell.

stiågitizdlier Fördelning på högskolor Ämnesområde Ståååågie' Medi— a 3000 a 5000 U—a Lund Sthlm Gbg IE,??? ååå? i Gbg Teologi .......... 96 000 12 6+6 6+6 Juridik .......... 90 000 —— 6 6 6 Medicin .......... 180 000 -—— 9 9 17 2 Samhällsv. ämnen 256 000 32 9+9 9+9 9+9 5+5 Övriga hum. ämnen 560 000 70 20+20 20+20 20+20 10+10 Naturv.—Sk. ämnen 240 000 30 10+10 10+10 10+10

1I statsverksprop. till 1953 års riksdag har föreslagits höjning till 6 000 kr.

Motivet för inrättandet av doktorand- stipendier inom det juridiska ämnes- området har, som ovan nämnts, varit ett starkt trängande behov av yngre ve- tenskapsidkarc för rekrytering till do— centurer och professurer. Tillström- ningen till högre juridiska studier, som tidigare under lång tid varit mycket . ringa fick ett visst uppsving vid dok— torandstipendiernas inrättande år 1947. Sedan dess har rekryteringen icke un- dergått någon större förändring. Ett något minskat intresse för sådana stu- dier är dock skönjrbart. Antalet ansök— ningar och antalet utdelade stipendier framgår av följande tabell:

Fakul- 1947 1948 tet a. u. a. u. a.

Upps. 11 7 5 Lund 7 7 5 6 Sthlm 11 5 7 6 7

a = antal ansökningar u = antal utdelade stipendier

7

För 1952 voro motsvarande siffror för Uppsala 6 resp. 5, för Lund 4 resp. 4 och Stockholm 8 resp. 6.

Sektionen för vetenskapligt verksam- ma jurister inom Sveriges Juristför- bund har ifrågasatt en ökning av dok- torandstipendiernas antal till förslags- vis 7 för varje fakultet. Kommitténs för— slag till lärarorganisation medför att en ökad rekrytering måste åstadkommas. I och med att flera professurer och andra lärarbefattning-ar komma till stånd torde också tillströmningen till högre juridiska studier komma att öka. Det är då angeläget att ett tillräck- ligt antal stipendier stå till för- fogande. På grund av konkurrensen med praktiska juristbanor och de eko- nomiska förmåner, som erbjudas å des- sa, torde man nämligen endast i un- dantagsfall kunna räkna med att någon

påbörjar högre juridiska studier utan att ha erhållit stipendium. Kommittén får därför föreslå att antalet doktorand- stipendier för juridiska studier ökas till 7 per fakultet eller sammanlagt 21 sådana stipendier (se avd. VIII). Sam- tidigt vill emellertid kommittén under- stryka att förhållandena snart nog kun- na ändras därhän att ytterligare stipen- dier behövas, varför frågan om stipen- diebehovet mäste omprövas.

Stipendiernas storlek

I den av Edenman verkställda utred- ningen föreslogs bl. a. en höjning av d—oktor-andstipendiernas belopp från 5.000 till 5.500 kronor på grund av penningvärdets fall. Hittills har emel- lertid någon höjning icke kommit till stånd. Enligt kommitténs mening är den föreslagna höjningen alls icke tillräck- lig för att återställa stipendiernas ursprungliga realvärde. Under tiden efter utredningens avslutande har pen- ningvärdet ytterligare försämrats. Det fallande penningvärdet bör enligt kom- mitténs mening närmast leda till att nå- got slag av indexreglering införes. Det torde likväl icke ens vara tillräckligt att återställa stipendiernas ursprung- liga realvärde. Om doktorandstipendier- na framgångsrikt skola kunna konkrur- rera med de praktiska juristbanorna är en ytterligare ökning av beloppets stor- lek nödvändig.

Och även om en förhållandevis stor höjning av stipendiernas storlek genom- föres, skulle detta likväl icke vara tillräckligt för att till de juridiska fakul- teterna locka personer, vilka under en något längre tid tjänstgjort inom prak— tisk juridisk verksamhet, t. ex. på do- marbanan. Härför synes det nödvändigt att under tiden för studierna i särskilda fall kunna bereda sådana doktorander full ersättning för mistade avlöningsför- måner. Förslag härutinnan har kommit-

tén tidigare framlagt i sitt betänkande om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd ( SOU 1949:52, s. 17 ).

Vid behandlingen av juris licentiat- examen har redogjorts för kommitténs förslag att vid sidan om den nuvarande närmast formella licentiatexamen för dem, som praktiskt taget hunnit bli färdiga med att förvärva doktorsgrad, tillåta en mindre licentiatexamen. Nå— gon anledning att införa särskilda li— centiandstipendier för sådana, som aspirera på en mindre licentiatexamen, finnes enligt kommitténs mening icke. Det kan nämligen förväntas att de, som inrikta sig på en sådan examen, med få undantag komma att utgöras av ve- tenskapligt intresserade praktiskt verk- samma jurister, vilka bedriva sina stu— dier i huvudsak vid sidan av sitt egent- liga arbete.

Stipendiats bisysslor

Enligt gällande bestämmelser möter icke hinder för stipendiat att i viss omfattning ägna sig åt lärarverk— samhet som har karaktär av bisyssla. Ett mindre antal doktorander har ock- så fullgjort begränsade undervisnings— uppgifter vid sidan av sitt stipendium. I Uppsala och Stockholm ha doktorander tjänstgjort som ledare av propedeutisk kurs mot visst arvode. I Uppsala har en doktorand hållit en undervisnings— kurs. I viss utsträckning synas dokto- rander kunna användas för mindre undervisningsuppdrag. Sådana upp- drag kunna visserligen något fördröja studierna för licentiatexamen men tor- de också samtidigt vara till nytta.

Det har inom kommittén ifrågasatts att föreskriva skyldighet för doktoran- der att fullgöra elementär undervisning i mindre omfattning. I sådant fall borde emellertid icke stipendiet såsom sådant medföra viss undervisningsskyldighet utan med detsamma skulle vara för-

enad skyldighet att av fakulteten mot- taga undervisningsförordnande intill viss omfattning. Det synes emellertid knappast erforderligt med en föreskrift om sådan skyldighet. I de allra flesta fall torde doktoranderna vara villiga att medverka vid undervisningen i sitt eget ämne under förutsättning att un- dervisningen icke i högre grad fördrö- jer deras avhandlingsarbete. För sitt arbete komma de att uppbära särskild ersättning, vilken torde utgöra ett väl— kommet tillskott utöver doktorandsti— pendiet. För nu ifrågavarande under- visningsuppdrag synas i första hand böra ifrågakomma doktorander på ett mera framskridet stadium. Lämpligen bör det första stipendieåret och må- hända även det sista vara helt fria från undervisning. Det finnes anled- ning antaga att nästan alla något mera avancerade stipendiater med tillfreds- ställelse frivilligt skulle åtaga sig upp- drag att meddela elementär undervis- ning av mindre omfattning.

Stipendietiden

Som ovan anförts utgör maximitiden för innehav av doktorandstipendium för juridiska studier numera fyra år. Sektionen för vetenskapligt verksamma jurister inom Sveriges juristförbundhar, medan denna tid ännu utgjorde tre år, föreslagit att densamma borde sättas till fem år. Enligt uppgifter från sektio- nen har den genomsnittliga studietiden för 13 doktorander, som disputerat åren 1945—50, varit rätt betydande. Medan den genomsnittliga bruttotiden uppgår till 6,3 år utgör motsvarande nettotid 4,9 år. I ett fall överstiger nettostudieti- den 7 år och i ett par fall uppgår den— samma till 6,5 år. Understöd från annat håll ha därför måst lämnas doktoran- derna sedan tiden för innehav av dok- torandstipendium utgått. I Stockholm har en doktorand hittills i normala fall

kunnat påräkna understöd från den där- varande Casselska fonden. I Lund och Uppsala ha från de juridiska fakulte- ternas sida ansträngningar gjorts för att tillförsäkra doktorander motsva- rande förmåner genom tillskott från olika fonder eller anslag eller på annat sätt. Bland annat ha bidrag i någon omfattning utgått från docentstipendie- fonderna.

Även om i flera fall nettostudietiden uppgått till eller överstigit fem år synes likväl en ökning av tiden för innehav till denna tid vara alltför stor. Det synes angeläget att motverka att alltför lång tid användes till avhandlingsarbete. Man torde sålunda kunna utgå från att maxi- mitiden för stipendieinnehav för åtskil- liga doktorander tenderar att bli mini- mitid för avhandlingsarbetet. Enligt kommitténs mening synes därför en längre tid än fyra år för innehav av stipendium icke vara tillrådlig.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att ytterligare förlängning skulle kun- na ifrågakommra i undantagsfall efter beslut av högre myndighet än den utdelande. Erfarenheten visar emeller- tid att en dylik yttersta gräns lätt blir den normala, även om den från början avsetts som exceptionell. Kommittén kan för sin del icke tillråda en sådan bestämmelse.

B. Merit- och tjänstårsberäkning

Tidigare förslag. Gällande bestämmelser

Frågan om merit- och tjänstårsberäk- ning för juris doktorsgrad och lärar- tjänstgöring inom juridisk fakultet har vid upprepade tillfällen under tiden efter 1918 varit föremål för utredning och förslag. För tillströmningen till högre juridiska studier har det varit synnerligen kännbart att icke några be—

stämmelser i förevarande avseende funnits. Det är icke ägnat att förvåna att de praktiska juristbanorna med de- ras bättre utkomstmöjligheter före- dragits även av vetenskapligt intresse— rade och för högre juridiska studier lämpade jurister. En väsentlig orsak härtill torde vara de svårigheter, som möta att efter disputationsprov eller docenttjänstgöring övergå till praktisk juridisk verksamhet.

Om de juridiska fakulteterna i läng- den skola förmå locka till sig några av de för vetenskaplig verksamhet mest begåvade juristerna måste därför an- ordningar träffas för att den, som dis- puterar för juris doktorsgrad, får till- godoräkna sig detta såsom en merit. Eljest kan han finna att den tid han ägnat däråt försatt honom i ett ogynn- sammare läge än de förmodligen veten- skapligt mindre meriterade, som efter avlagd juris kandidatexamen vunnit anställning på någon praktisk jurist- bana. Vad nu sagts är i synnerhet bety- delsefullt för juris docenter som tjänst— gjort vid fakulteten längre eller korta- re tid och därefter måste lämna den— samma.

En skälig värdering av såväl disputa- tation som docenttjänstgöring är så- lunda en grundförutsättning för en till- fredsställande rekrytering av de juri— diska fakulteternas lärarbefattningar. Det kan med skäl göras gällande att frågan om meritberäkning för akade- miska prestationer vid de juridiska fa- kulteterna i nuvarande läge är av vit-al betydelse för juristutbildningen. Vad som härutinnan hittills åtgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1948, för vilket nedan närmare redogöres, är av alldeles för begränsad betydelse. Om denna fråga icke vinner en tillfreds- ställande lösning är det fara värt att rekryteringen till de juridiska fakulte- terna kommer att starkt försämras. För

juristutbildningen skulle detta vara syn- nerligen allvarligt.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 dec. 1938 upptog slals- och rättsveten- skapliga fakulteten vid Stockholms högskola frågan om särskild meritbe— räkning till övervägande. Fakulteterna i Uppsala och Lund förklarade sig i skrivelse till Kungl. Maj:t biträda detta förslag. Stockholmsfakulteten framhöll att doeenterna vid landets juridiska fakulteter voro så fåtaliga att stundom fullständig brist rådde på vikarier och på kompetenta sökande till lediga läro- stolar. Orsaken till detta förhållande vore framför allt att juris licentiatexa- men och doktorsgrad icke utgjorde kompetenskrav eller hade meritvärde inom statsförvaltningen eller på domar- banan. Särskilda åtgärder borde därför vidtagas för att uppmuntra yngre kva- lificerade jurister till fortsatta teore- tiska studier. I motiveringen till för- slaget uttalades att ett uppställande av doktorsgrad som kompetensvillkor för befordran å domarbanan eller inom förvaltningen icke syntes kunna ifrå- gakomma. Beträffande meritberäkning framhölls, att föreskrifter av liknande innehåll funnes för tillsättande av prästerliga tjänster (gällande filosofie doktorsgraden), vissa läkarbefattning- ar samt läroverkslärartjänster. I skri- velsen framlades följande förslag till särskild meritberäkning m. m. för juris doktorsgrad och docenttjänstgöring:

1. Den, som vid universitet eller högskola inom riket avlagt disputationsprov för ju- ris doktorsgrad i något av ämnena civil- rätt, speciell privaträtt, internationell pri- vaträtt, processrätt eller straffrätt eller i rättshistoria i den del denna har samband med något av nämnda ämnen, skall, sedan han godkänts såsom aspirant i hovrätt, för befordran och för uppflyttning i löneklass såsom extra fiskal äga tillgodoräkna sig två tjänsteår, om disputationsprovet be— dömts med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd å avhandlingen,

samt tre tjänsteår, om disputationsprovet bedömts med högre betyg å avhandlingen.

2. Motsvarande bestämmelser stadgas rö- rande disputationsprov för juris doktors- grad i något av ämnena statsrätt, finans- rätt eller förvaltningsrätt, rättshistoria i den del denna har samband med något av nämnda ämnen eller i nationalekonomi i fråga om tjänst inom förvaltande verk, för vilken juris kandidatexamen medför kom- petens.

3. Tjänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fa- kultet i något av de under 1 nämnda äm- nena skall för den, vilken godkänts såsom aspirant i hovrätt och därefter förvärvat full förtrogenhet med hovrättens arbete, tillgodoräknas vid befordran och för upp— flyttning i löneklass för den tid av intill fem år, under vilken vederbörande upp— burit docentstipendium, såsom vikarie up- pehållit professur eller eljest fullgjort tjänstgöring likvärdig med den, som åligger innehavare av docentstipendium.

4. Motsvarande bestämmelser stadgas rö- rande docent i något av de under 2. nämn- da ämnena i fråga om förvaltande äm— betsverk, såvitt det rör tjänst, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens.

5. Den, som vid universitet eller hög— skola inom riket avlagt disputationsprov för juris doktorsgrad, vilket bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre be— tyg å avhandlingen, skall vid befordran till befattning, för vilken juris kandidat— examen medför kompetens, hava företräde framför sökande av i övrigt lika förtjänst. och skicklighet. ö. Utöver vad sålunda är stadgat skall vid befordran och uppflyttning i löneklass i fråga om befattning, för vilken juris kan— didatexamen medför kompetens, efter vad i varje fall prövas skäligt, avseende fästas vid vetenskapliga förtjänster inom de juri- diska fakulteternas läroområde, ådagalagda genom utgivna skrifter, så ock vid tjänst- göring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller stats- och rättsvetenskap- liga fakulteten vid Stockholms högskola.

De från fakulteterna inkomna fram— ställningarna remitterades till kanslern, som förordade fakultetsförslaget med vissa avvikelser av mindre vikt.

1938 års docenlulredning (SOU 1939:

41), som ingående behandlade frågan om merit— och tjänstårsberäkning för docenter, tillstyrkte beträffande juris doktorsgrad de juridiska fakulteternas förslag såvitt avsåge tjänstårsberäk- ning för befordran. För juris doktors- grad skulle sålunda tillgodoräknas två tjänstår, där avhandlingen bedömts med betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, samt tre tjänstår om avhandlingen bedömts med högre be- tyg. Man accepterade vidare den före- slagna uppdelningen av avhandlingar- na efter ämnen för tjänstårsberäkning inom domstolskarriären respektive de förvaltande verken. Beträffande värdet av tjänstgöring som juris docent såsom merit för befordran gick utredningen utöver vad fakulteterna föreslagit och förordade att rätt till tjänstårsheräk- ning skulle åtnjutas intill sex år av den tid, varunder docent bedrivit undervis- nings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. I fråga om juris docents rätt till beräkning av lönetur förordade utredningen att det antal år, som högst finge räknas skulle utgöra sex för tjäns- ter upp till dåvarande lönegraden A 27 och tre för tjänster i högre lönegrad.

1943 års domarutredning (SOU 1946: 57) behandlade även meritvärdet av juris doktorsgrad och lärartjänstgöring vid juridisk fakultet. Utredningen upp- tog dock naturligt nog endast frågan om värdet av dessa meriter såvitt av- såge domarbanan och yttrade härut- innan bland annat:

För att en regel om tillgodoförande av akademiska meriter på domarbanan skall få verklig betydelse, då det gäller att för högre juridiska studier och akademisk lä— rartjänstgöring förvärva därför dugande personer, bör den som överväger att ägna sig åt sådana studier eller sådan tjänst- göring redan från början kunna räkna med att — om han sedermera önskar övergå till domarbanan —— få åtnjuta en viss, ej obe- tydlig merit. Därför bör det icke helt över- lämnas åt vederbörande myndighet att i varje särskilt fall efter fri uppskattning

bestämma meritvärdet. Detta bör, åtmins- tone inom vissa gränser, vara generellt fastställt. Vid den närmare avvägningen härav är det såsom från hovrätternas sida framhållits av vikt, att meriter på grund av vetenskapliga studier eller akademisk tjänstgöring icke tillgodoräknas i sådan omfattning att olägenheter uppkomma för domarrekryteringen, varjämte skälig hän— syn måste tagas till dem, som från början valt domarbanan. Vid regleringen rörande värdet av akademiska meriter hör av denna anledning tillses, att den som en gång bör— jat på domarbanan och erhållit tjänstledig- het för vetenskapliga studier eller akade— misk verksamhet ej erhåller försteg fram- för sina jämnåriga kamrater, vilka oavbru— tet tjänstgöra vid domstolsväsendet. Ej hel— ler bör den som först efter förvärvad juris doktorsgrad eller akademisk tjänstgöring inträder på domarbanan därigenom nå for- tare till domartjänst än om han i vanlig ordning tjänstgjort vid domstolsväsendet. Denna begränsning i meritvärdesberäkning- en är desto mer påkallad, som den med vetenskapligt eller akademiskt arbete sys— selsatte enligt sakens natur icke kan för— värva samma erfarenhet av domargöromål som de vid domstolarna tjänstgörande do— maraspiranterna.

Från nu angivna utgångspunkter syntes domarutredningen det av do- centutredningen förordade förslaget, att juris doktorsgrad beroende på bety- get å avhandlingen skulle tillgodoräk- nas såsom 2 eller 3 tjänstår lämpligt avvägt. I de flesta fall, framhöll domar- utredningen, toge nämligen studierna för juris doktorsgrad längre tid i an- språk. Utredningen ifrågasatte dock om icke en uppmjukning av den ifrågava- rande regeln borde vidtagas, så att ve- derbörande myndighet skulle äga att, oavsett betyget å avhandlingen, bestäm- ma värdet av denna merit till 2 eller 3 år eller någon tid däremellan.

Beträffande värdet av docenttjänst- göring såsom merit å domarbanan intog domarutredningen en mera restriktiv ståndpunkt än både de juridiska fakul- teterna och docentutredningen. Domar- utredningen förord-ade att docenttjänst-

göring i tjänstårshänseende obligato- riskt skvulle tillgodoräknas blott intill en tid av tre år, dock att vederbörande myndighet skulle äga rätt att, efter pröv- ning av omständigheterna i varje sär- skilt fall, medgiva tillgodoräknande av ytterligare sådan tjänstgöring, dock längst intill en tid av fem år. Både i fråga om tillgodoräknande av juris dok— torsgrad och docenttjänstgöring som merit betonade utredningen att man måste fordra att vederbörande förvär- vat full förtrogenhet med domstolsar- betet samt givetvis i övrigt uppfyllde föreskrivna villkor i fråga om domstols— tjänstgöri'ng för befordran till olika gra— der. Utredningen framhöll vidare att sådant meritvärde, som nu nämnts, bor- de tillerkännas även tjänstgöring som docent eller professorsvikarie i rätts- vetenskap vid någon av handelshögsko- lorna.

Universitetsberedningen behandlade i sitt betänkande III (SOU 1947:75) även värdet av akademiska prestatio- ner i meritavseende. Beträffande juris doktorsgrad som merit för befordran föreslog beredningen att den skulle gälla två år oavsett avhandlingens be- tyg. Som motiv härför framhöll bered- ningen att ofrånkomliga olikheter i be— tygsättningen förelåge mellan olika äm- nen och olika lärosäten samt att över— ensstämmelsen mellan uppnått betyg och använd tid självfallet ej alltid vore fullständig. Ovan angivna uppdelning i två ämnesgrupper meriterande för do- marbanan respektive förvaltningen bi- behölls. Med avseende å värdet av do- centtjänstgöring som merit för beford- ran föreslog beredningen att rätt till tjänstårsberäkning skulle avse hela den tid, varunder vederbörande docent in— nehaft docentstipendium eller medde- lat undervisning av minst den omfatt- ning som ålegat docentstipendiat utan någon maximering. Tillika föreslog be-

redningen, att den som fullgjort do- centtjänstgöring skulle, om han över- gick till annan tjänst, inplaceras i den löneklass, som skulle ifrågakomma, om han utnämnts till tjänsten i fråga redan vid den tidpunkt, då han erhöll docent- stipendium.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1948 tillkommo de hittills enda förekommande bestämmelserna angå- ende meritberäkning i fråga om juri- diska akademiska meriter. Bestämmel- serna hänföra sig endast till domarba- nan och värdet ur meritsynpunkt av juris doktorsgrad. Meritvärde tiller- kännes vidare endast avhandling i ci- vilrätt, straffrätt, processrätt, interna— tionell privaträtt eller rättshistoria, det sistnämnda ämnet, därest avhandlingen behandlar en sådan del av rättshisto- rien, som är anknuten till något av de nyss angivna ämnena. Som allmän mo- tivering för beslutet anfördes att bris- ten på kompetenta aspiranter till de akademiska lärarbefattningarna inom de juridiska fakulteterna under de senare åren skärpts. Det framhölls vidare i fråga om riktlinjerna för frå- gans lösning att det icke kunde ifråga- komma att uppställa högre akademiska meriter såsom kompetensvillkor för vissa domarbefattningar. Vad som där— emot borde kunna genomföras vore en fixering av sådana meriters värde vid turberäkningen å domarbanan. Visser- ligen borde det alltid finnas utrymme för ett speciellt hänsynstagande till särskilda vetenskapliga förtjänster, men en sådan mera obestämd möjlig- het vore uppenbarligen icke tillrådlig. Det syntes i stället nödvändigt att upp- ställa en i förväg bestämd värdering av vissa högre akademiska meriter.

I beslutet föreskrives att den, som avlagt godkänt disputationsprov vid juridisk fakultet för vinnande av juris doktorsgrad, skall, om avhandlingen

bedömts med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, äga tillgodo- räkna sig en tid av två år. Om avhand- lingen bedömts med högre betyg skall detta meritera till minst två och högst tre år. En förutsättning för tillgodoräk- nande av nu angivet slag är vidare att vederbörande för studierna haft tjänstledighet från domartjänstgöring eller att studierna föregått hovrätts- tjänstgöring. Har tjänstledigheten varit endast partiell böra de angivna tiderna jämkas. Slutligen kräves att vederböran- de fullgjort den minimitjänstgöring, som, enligt vad nu är eller framdeles kan bliva föreskrivet, erfordras för att erhålla förordnande eller utnämning till befattning varom nu är fråga.

Kommitténs förslag

I skrivelse till kommittén den 21 juni 1950 har Sveriges Juristförbund uttalat att frågan om merit- och tjänstårsbe- räkning för vetenskapligt verksamma jurister under senaste tid fått ökad ak- tualitet. Förbundet anför vidare föl—

jande:

De för tre år sedan inrättade doktorand- stipendierna inom de juridiska fakulteterna föranledde en tillfällig uppgång av antalet doktorander. Under det senaste året kan emellertid en stark avmattning i intresset för högre juridiska studier förmärkas, vil- ken kommit till uttryck dels genom att per— soner, som redan påbörjat studierna, av- brutit dessa, dels genom att doktorandsti— pendierna icke tillfullo kunnat besättas med innehavare. Det är förbundets be- stämda uppfattning, att en av de främsta orsakerna till denna nedgång ligger i att den meritberäkning för juris doktorsgrad, som medgivits, är fullständigt otillräcklig och icke på något sätt kompenserar den tid som normalt åtgår för utarbetande av en avhandling i ett juridiskt ämne. Genom- snittstiden för ett sådant arbete torde i Stockholm och Uppsala vara omkring 5 år samt i Lund högre. Med hänsyn härtill måste anses, att en tillfredsställande rekry- tering till de juridiska fakulteterna i fram- tiden kommer att äventyras.

Sveriges Juristförbund får med anled- ning härav hemställa, att de sakkunniga ville upptaga frågan till behandling. Enligt förbundets bestämda uppfattning är det därvid nödvändigt att utgå från att arbetet på doktorsavhandling måste anses vara ett allmänt intresse av en sådan angelägen- hetsgrad att det bör jämställas med ut— övande av statstjänst. Utgångspunkten bör därför vara, att hela den tid, som faktiskt åtgår för utarbetande av juridisk doktors— avhandling tillgodoräknas både som tjänst- år i löne- och pensionshänseende och som kvalifikationsår för placering i beford— ringstur, där sådan förekommer. Dock torde det vara riktigast, att tillgodoräknande aldrig sker för mera än fem är, detta med hänsyn till att den effektiva tiden för av- handlingsarbetet normalt motsvarar denna tid. Det synes av skäl, som universitetsbe— redningen anfört, icke finnas anledning att upprätthålla en gradering efter avhandling- arnas betyg. Uppdelningen på två ämnes— grupper, varav den ena skulle vara av spe- ciellt värde för domstolskarriären och den andra för förvaltningskarriären, bör ej hel- ler bibehållas. Det väsentliga för juris dok— torsgradens värde inom olika juridiska yrken torde nämligen vara icke det förråd av minneskunskaper, som vederbörande inhämta, utan i stället den förmåga till självständigt arbete och metodisk säkerhet, som utvecklas genom avhandlingsarbete.

Förbundet anser vidare ofrånkomligt, att frågan om merit— och tjänstårsberäkning av tjänstgöring som akademisk lärare reg- leras i detta sammanhang. Det naturliga torde därvid vara, att i princip hela den tid tillgodoräknas, varunder docent innehaft docent- eller forskarstipendium eller med— delat undervisning av minst den omfatt- ning som åligger docentstipendiat.

Tillgodoräknande av såväl juris doktors— grad som akademisk tjänstgöring bör givet— vis förutsätta, att vederbörande fullgjort de prov och i övrigt de minimikrav, som stadgats för vederbörande befattning exem- pelvis i hovrätt. Det bör kanske anmärkas, att förslaget beträffande de förvaltande verken har sin egentliga betydelse i avlö— nings- och pensionshänseende, eftersom någon noggrann turberäkning för beford— ran där icke torde förekomma.

Det är enligt kommitténs mening hög tid att frågan om merit- och tjänstårs- beräkning för juris doktorer och juris

docenter vinner en tillfredsställande lösning. Vad som härutinnan hittills åtgjorts är som ovan framgått av myc- ket begränsad innebörd. Som redan av de juridiska fakulteterna framhållits har det förhållandet att juris doktors— grad icke utgjort kompetenskrav eller åtminstone tillmätts något meritvärde på domarbanan eller inom förvaltning- en varit en starkt bidragande orsak till att antalet av dem, som påbörjat högre juridiska studier, länge varit synnerli- gen ringa. Om exempelvis för ett mind— re antal befattningar inom domarkar- riären hade uppställts krav på juris doktorsgrad skulle utan tvivel rekryte- ringen till högre juridiska studier varit en annan. En till det yttre och för de därav närmast berörda till synes radi- kal åtgärd skulle vara att till exempel göra disputation för juris doktorsgrad till kompetenskrav för ett mycket be- gränsat antal domartjänster av visst slag (för 5—10 av rikets samtliga hov- rättsrådsämbeten kunde t. ex. krävas juris doktorsgrad eller juris doktors- grad med docentkompetens).

En tillfredsställande merit- och tjänstårsberäkning är emellertid även av vikt för den praktiska juridikens del. För domstolarna skulle det vara värdefullt att kunna förvärva befatt- ningshavare med hög vetenskaplig kompetens. I olika sammanhang måste obestridligen en grundlig vetenskaplig skolning inom visst rättsområde vara till nytta i den praktiska rättstillämp- ningen. Även inom vissa grenar av den statliga förvaltningen skulle det inne- bära en fördel att hava tillgång till befattningshavare med sådan kom- petens.

Ett ökat inslag av vetenskapligt väl- kvalificerade jurister på domarbanan, åklagarbanan och inom förvaltningen skulle enligt kommitténs uppfattning vara ägnat att åstadkomma en bättre

kontakt mellan befattningshavare på skilda praktiska juristbanor och de juridiska fakulteterna samt så små- ningom kunna leda till att skrankorna mellan praktiskt och vetenskapligt verksamma jurister bortfölle. Det skulle icke som för närvarande enbart i undantagsfall utan allt oftare inträffa att en juridisk universitetslärare erhöll t. ex. en domarbefattning och att en praktiskt verksam jurist utsågs till in- nehavare av en lärarbefattning vid nå- gon juridisk fakultet. Frågan om merit- och tjänstårsberäkning skulle härige- nom komma att förlora i betydelse.

Det antydda förslaget att i begränsad omfattning göra juris doktorsgrad till kompetenskrav för vissa tjänster torde likväl få ses på längre sikt. I rådande läge blir det därför nödvändigt att _ söka åstadkomma tillfredsställande be- stämmelser i fråga om merit— och tjänst— årsberäkning för högre juridiska exa- mina och lärartjänstgöring vid juridisk fakultet av person med sådan examen. Det är emellertid anmärkningsvärt att medan akademiska prestationer i form av doktorsgrad och docenttjänstgöring inom andra fakulteter sedan mycket länge i växlande omfattning fått till- godoräknas, dröjde det ända till år 1948 innan några motsvarande bestäm- melser kommo till stånd beträffande sådan-a prestationer vid de juridiska fa- kulteterna.-

Juris doktorsgrad och juris licentiat- examen

Vad till en början meritvärdet av juris doktorsgrad beträffar så finnas som ovan nämnts bestämmelser härut- innan endast angående domarbanan. Enligt kommitténs mening bör efter- strävas att såvitt möjligt skapa enhetli- ga bestämmelser i fråga om merit- och tjänstårsberäkning på domarbanan, åklagarbanan och inom den statliga förvaltningen.

Beträffande domarbanan tillerkän- nes för närvarande meritvärde endast åt avhandling i något av de 5. k. dom- stolsjuridiska ämnena jämte därtill an- slutande delar av rättshistoria. Jurist- förbundet har för sin del yrkat att den- na begränsning till ämnen borde slo— pas. Kommittén finner övervägande skäl tala härför. Syftet med avhand- lingsarbetet är främst att utveckla för- måga av självständigt arbete och juri- disk metod och icke att inhämta ytter- ligare lärostoff. Det är från denna ut- gångspunkt av mindre vikt inom vilket ämne avhandlingsarbetet sker. Möjligen borde statsrätt och folkrätt icke få till- godoräknas på domarbanan. Avhand- lingar i dessa ämneu ha hittills varit mycket sällsynta. Den, som disputerar i något av dessa ämnen, torde för öv- rigt icke ha för avsikt att ägna sig åt domarbanan. Om det likväl mot förmo- dan i något enstaka fall skulle inträffa att en juris doktor i något av dessa ämnen skulle söka sig till domarbanan vore ingen skada skedd.

Tiden för tillgodoräknande av av- handling är för närvarande differentie- rad, beroende på betyget. Enligt uni- versitetsberedningens och juristförbun- dets uppfattning skulle anledning icke finnas att upprätthålla en graderad skala efter avhandlingarnas betyg. Med hänsyn till de ojämnheter i fråga om bedömningen av en avhandling som, beroende på åtskilliga faktorer, icke kunna undvikas, talar mycket för ett slopande av graderingen. Det måste å andra sidan framhållas att mellan en avhandling, som bedömts t. ex. med vitsordet med utmärkt beröm godkänd och en, som endast blivit godkänd, un- der alla förhållanden föreligger en otve- tydig skillnad i fråga om arbetets kva— litet. För den bättre avhandlingsförfat- taren måste det verka föga uppmunt— rande att hans förtjänstfulla arbete jäm-

ställes med ett, som endast kunnat god- kännas. Svårigheterna hänföra sig egentligen till det fall, då tvekan upp- står om huruvida en avhandling skall belönas med ett AB eller ett Ba. Enligt kommitténs mening är det viktigare att skapa tillfredsställande regler för de bättre avhandlingsförfattarna. För sådant ändamål torde det icke vara möjligt eller lämpligt att helt slopa dif- ferentieringen.

Den viktigaste frågan i förevarande avseende är längden av den tid, som bör få tillgodoräknas. Enligt kommit- téns mening är den nuvarande tiden av eventuellt endast två år för knapp. Mot juristförbundets ovan angivna för- slag kan emellertid invtändcas att fem år utgör en alltför lång tid och att, i den mån en avhandling utarbetats på kor- tare tid än fem år, svårigheter uppstå för beräkning av den tid, som faktiskt kommit till användning och som alltså får tillgodoräknas. Med kommitténs uppfattning att en tid av fyra år är tillräcklig för innehav av doktorand- stipendium kan icke gärna fem år få tillgodoräknas. Om en studerande skul- le få räkna sig till godo ända upp till fem år, så torde följden vidare bli den att den ofta alltför långa tid, som red-an anslås för utarbetande av doktorsav- handling, skulle tendera att stiga ytter- ligare och att fem år i de flesta fall skulle bli minimitiden för avhandlings- arbete. Under de senaste åren synes vanligen den tid, som faktiskt använts till avhandlingsarbetc, ha utgjort fyra år eller något därutöver. På grund av det anförda finner kommittén att en tid av högst fyra är bör få tillgodoräk- nas.

Som ovan anförts anser sig kommit— tén icke helt kunna bortse från en dif- ferentiering efter betyg i fråga om den tid, som bör få tillgodoräknas. Härvid synes icke någon tvekan behöva råda

därom att fyra år skall ifrågakomma för avhandlingar, som bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg. Däremot är det mera tveksamt, vilken tid som lämpligen och skäligen bör få tillgodoräknas för med betygen godkänd och icke utan beröm godkänd bedömda avhandlingar. Den närmast till hands liggande utvägen skulle må- hända Vara att låta en B-avhandling meritera till två och en Ba—avhandling till tre år. Om man emellertid inom rimliga gränser verkligen vill bereda en avhandlingsförfattare kompensation för den tid han använt för att utarbeta en doktorsavhandling saknas anledning att göra skillnad mellan en B- och en Ba-avhandling. Det visar sig nämligen i praktiken att tiden för avhandlings- arbctet och det betyg, som erhålles å avhandlingen, äro tämligen oberoende av varandra. Kommittén har för den skull ansett sig böra föreslå att för en avhandling, som bedömes med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, skall få tillgodoräknas en tid av tre år. Detta synes kunna medgivas, enär ju ingen kan komma in på domar- hanan utan att ha blivit godkänd i hov- rätt.

Fall kunna givetvis inträffa, om ock mycket sällsynt, att någon fullbordar en avhandling, som bedömes med minst med beröm godkänd, på kortare tid än fyra år. Det kan då ifrågasättas om till— godoräknande skall få ske för mer än den tid, som faktiskt använts för av- handlingsarbctet. Mycket talar enligt kommitténs mening för att fyra är lik- väl skall få tillgodoräknas. Det skulle stimulera till större effektivitet om en avhandlingsförfattare genom att får- digställa en avhandling på kortare tid härigenom skulle vinna ett plus i meri— ter. Vidare undgår man behovet av att genom självdeklarationer o. dyl. fast- ställa den faktiskt använda tiden. Kom-

mittén får därför föreslå att fyra är alltid skall tillgodoräknas.

I Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut den 30 juni 1948 föreskrives som vill- kor för tillgodoräknande av tid för av- handlingsarbete att vederbörande för studierna haft tjänstledighet från do- martjänstgöring eller studierna före- gått hovrättstjänstgöring samt att, om tjänstledigheten varit endast partiell, tiden för tillgodoräknande skall jäm- kas. Enligt kommitténs mening bör, oavsett om tjänstledighet åtnjutits för avhandlingsarbctet eller icke, tillgodo- räknande äga rum. Om någon vid sidan av sin dagliga tjänstgöring under sin fritid kan bedriva vetenskapliga stu- dier som resulterar i ett avhandlings- arbete, måste detta enligt kommitténs uppfattning vara en väsentligt större prestation än om tjänstledighet för än- damålet åtnjutits under längre eller kortare tid och bör därför också pre- mieras. Tillgodoräknande bör därför ske i full utsträckning för avhandlings- arbete enligt ovan av kommittén före- slagna regler, oavsett om tjänstledighet i större eller mindre omfattning åtnju- tits för ändamålet eller icke.

I det föregående har endast talats om merit- och tjänstårsberäkning för juris doktorsgrad. Enligt kommitténs mening bör emellertid även juris licen- tiatexamen, särskilt med hänsyn till den mindre form därav, som kommit- tén ansett önskvärd, tillerkännas ett självständigt meritvärde. I talrika fall kommer givetvis juris licen- tiatexamen liksom hittills att endast vara ett formellt genomgångsled för förvärvande av doktorsgrad och då blir frågan om meritberäkning icke aktuell. Men om den mindre juris licentiatexa— men skall komma att avläggas i någon nämnvärd utsträckning, antingen som ett självständigt studiemål eller såsom en etapp på vägen mot doktorsgraden,

är det nödvändigt att tillse att examen kan göras lockande.

För att uppnå detta syfte bör man tillerkänna juris licentiatexamen som sådan ett självständigt meritvärde. Exa- men torde enligt kommitténs mening höra meritera till ett tjänsteår, oavsett betyget, vilken tid givetvis avräknas på den tid som får åtnjutas för senare doktorsgrad. Vad ovan i övrigt sagts i fråga om tillgodoräknande av juris dok- torsgrad föreslås i tillämpliga delar gälla beträffande juris licentiatexamen.

Vad ovan föreslagits i fråga om till- godoräknande av juris doktorsgrad och juris licentiatexamen har närmast be- handlats med utgångspunkt från de- marbanan. Det sagda äger i lika grad tillämpning å åklagarbanan.

Det förutsättes givetvis för tillgodo- räknande enligt ovan att vederbörande enligt härom gällande bestämmelser bli- vit godkänd för domar- respektive åkla- garbanan ävensom undergått eventuellt föreskriven kompletterande specialut- bildning samt i övrigt fullgjort de mini- mikrav i fråga om domstolstjvänstgöring eller verksamhet som åklagare, inbegri- pet praktisk polistjänstgöring m. m., som upptagas för olika befattningar i arbetsordning för rikets hovrätter och författningar rörande åklagarväsendet eller annorstädes.

Även inom den statliga förvaltningen föreslås angivna regler för tillgodoräk— nande av juris doktorsgrad och juris licentiatexamen vinna tillämpning. Liksom beträffande domarbanan och åklagarbanan böra avhandlingar i samtliga juridiska ämnen ifrågakomma härför. Måhända borde emellertid un— dantag föreskrivas i fråga om romersk rätt ävensom beträffande folkrätt och möjligen internationell privaträtt, då fråga icke är om utrikesförvaltningen. Frågan härom torde dock vara utan egentlig praktisk betydelse. Den, som

avlagt juris licentiatexamen eller dis- puterat för doktorsgrad i något av dessa tre ämnen, torde, vad romersk rätt beträffar, icke söka sig till den statliga förvaltningen och i fråga om folkrätt och internationell privaträtt tala övervägande skäl för att vederbö- rande i sådant fall väljer just utrikes- förvaltningen. '

Det förutsättes att angivna akade- miska grader även inom förvaltningen tillgodoräknas på sätt föreslagits be— träffande domar- och åklagarbanan. För juris doktorsgrad föreslås sålunda att den skall meritera till fyra respek- tive tre tjänstär, beroende på betyget å doktorsavhandlingen, medan juris licentiatexamen alltid skall meritera till ett tjänstår. Även för förvaltningens del förutsättes givetvis att vederbörande enligt härom gällande föreskrifter be- funnits lämplig till tjänstgöring inom vederbörande verk. Med hänsyn till att inom förvaltningen icke samma nog- granna turberäkning tillämpas som t. ex. på domarbanan torde reglerna om tjänstårsberäkning för akademiska meri- ter få sin största betydelse för befatt- ningshavarens placering i löneklass.

Docenttjänstgöring

Några bestämmelser i fråga om me- rit- och tjänstårsberäkning för tjänst- göring som docent vid juridisk fakul- tet finnas som tidigare framhållits för närvarande icke. Om icke den mindre ökning av tillströmningen till högre juridiska studier som inträffat från och med 1947 snart skall upphöra, måste åtgärder vidtagas för att åstadkomma en mcritberäkning för juris docenter, som för dem möjliggör en övergång till statliga befattningar utom universitetet på rimliga villkor.

Som tidigare framgått inneburo de av docentutredningen och universitetsbe- redningen härutinnan förordade för- slagen ett mycket förmånligt tillgodo-

räknande av akademisk tjänstgöring. Juristförbundet har ansett att i princip den av beredningen föreslagna tillgodo- räkningsrätten bör gälla. Enligt domar- utredningen borde docenttjänstgöring i civil-, straff- och processrätt, interna- tionell privaträtt och rättshistoria (med viss begränsning) obligatoriskt tillgo— doräknas å domarbanan intill en tid av minst tre år med rätt för vederbörande myndighet att medgiva tillgodoräknan- de av ytterligare sådan tjänstgöring, dock högst upp till fem år.

Beträffande tillgodoräknande av do- centtjänstgöring å domarbanan synes enligt kommitténs mening liksom i frå- ga om tillgodoräknande av juris dok- torsgrad anledning icke finnas att göra skillnad mellan sådan tjänstgöring i domstolsjuridiska ämnen, å den ena, och övriga ämnen, å den andra sidan. Väl torde det förhålla sig så att en do- cent i t. ex. förvaltningsrätt enbart kommer att undervisa och bedriva forskning i detta eller angränsande of- fentligrättsliga ämnen, men han torde likväl icke kunna undgå att mycket ofta även taga ställning till problem av domstolsjuridisk natur. Det torde vida- re sällan bli aktuellt att en docent i ett icke domstolsjuridiskt ämne i vart fall efter någon längre tids akademisk tjänstgöring söker vinna inträde å do- marbanan. Med nuvarande utveckling, då de offentligrättsliga relationerna oavbrutet utvidgas på de privaträttsli- gas bekostnad, skulle det å andra sidan vara av värde att i något fall en docent med meritering på den offentliga rät- tens område kunde vinna inträde å do- marbanan.

Vad beträffar längden av den aka— demiska tjänstgöring, som bör få till- godoräknas för domarbanan, är det gi— vetvis önskvärt att sådan tjänstgöring i så stor utsträckning som möjligt kan komma i fråga utan att rimliga krav på

erfarenhet av praktisk domarverksam- het åsidosättes. Emellertid synes det icke kunna ifrågakomma att utan tids- begränsning tillmäta den högre teore- tiska utbildningen och sysslandet med akademisk undervisning och forskning samma värde som praktiskt domstols- »arbete. Viss hänsyn måste tagas till dem, som från början valt domarbanan och oavbrutet tjänstgjort inom dom- stolsväsendet. Å andra sidan är det med hänsyn till de juridiska fakulteter- nas behov av en ökad rekrytering av vikt att de teoretiska och praktiska ju- ristbanorna i någon mån finge karaktä- ren av en enhetlig karriär.

Vid övervägande av i vilken omfatt- ning tjänstgöring som docent skäligen borde få tillgodoräknas har kommittén stannat för en tid av sex år eller med andra ord- för den normala anställnings- tiden som e. o. docent. Med docent- tjänstgöring vid juridisk fakultet bör jämställas tjänstgöring som docent i rättskunskap vid handelshögskola.

Under tjänstgöringstiden skall veder- börande ha nppburit docentstipendi-um eller varit anställd som e. o. docent, med full tjänstgöringsskyldighet ha uppehållit professur eller eljest medde- lat undervisning av den omfattning, som ålegat docentstipendat eller e. o. docent. För tillgodoräknande bör givet- vis krävas att i arbetsordning för rikets hovrätter föreskrivet prov samt upp- ställda minimikrav på domartjänstgö- ring inom eller under hovrätt äro upp- fyllda.

Vad ovan föreslagits i fråga om till- godoräknande för merit— och tjänstårs— beräkning av tjänstgöring såsom juris docent förordas skola äga tillämpning jämväl beträffande åklagarbanan och den statliga förvaltningen. Det förutsät- tes givetvis även beträffande dessa verksamhetsområden att vederbörande enligt därom gällande föreskrifter god-

känts för åklagarbauan eller ifrågava- rande verk ävensom fullgjort stadgade minimikrav i fråga om praktisk tjänst- göring för erhållande av viss befatt- ning.

Samma förmån som föreslagits i frå-

ga om tillgodoräknande av docent- tjänstgöring torde även böra tillkomma preceptor, som övergår till annan all- män tjänst än professur vid juridisk fakultet.

ALLMÄNT OM SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA UTBILDNINGSLINJER

Kap. 18. Nuvarande statsvetenskaplig examen

Historik

Förslag om inrättande av en statsve- tenskaplig examen framlades första gången 1910 i ett av särskilt tillkallade sakkunniga (landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld samt professorerna S. J. Boéthius och Eli F. Heckscher) avgivet betänkande. Enligt 1910 års förslag skulle de tre samhällsvetenskapliga äm- nena statskunskap, nationalekonomi och statistik bilda kärnan ivar sin examens- typ. I vissa ämneskombinationer skulle dessutom historia och matematik ingå som obligatoriska biämnen. Härutöver skulle examen alltid innehålla juridisk propedevtik samt i vissa kombinationer det nybildade juridiska ämnet admini- strativrätt. Som valfria ämnen skulle kunna medtagas vissa humanistiska och vissa juridiska ämnen. Examen skulle kräva en studietid av 4 år och berättiga till titeln politices kandidat (polit. kand.). Förslaget, som bl. a. remittera- des till universitets- och högskolemyn- digheter samt till centrala ämbetsverk och länsstyrelser, mötte ganska stark kritik, särskilt från de juridiska—fakul- teternas sida,. och ledde inte till något resultat.

Frågan återupptogs först 1933, då en promemoria angående statsveten— skaplig examen framlades av en inom ecklesiastikdepartementet särskilt till- kallad sakkunnig (professorn Axel Bru- sewitz). I denna promemoria (1933 års departementspromcmoria) framla-

des förslag till en statsvetenskaplig exa— men uteslutande sammansatt av ämnen inom filosofiska fakulteten. Det anmärk- tes emellertid, att en filosofisk statsve- tenskaplig examen icke behövde ute- sluta en eventuell juridisk statsveten- skaplig examen avlagd inom den juri- diska fakulteten. De båda examina skul— le nämligen komma att tjäna olika än- damål.

Enligt förslaget borde examen omfatta sju betygsenheter i minst tre ämnen, varav två skulle vara huvudämnen. De ämnen, som skulle ingå i examens olika kombinationer, voro förutom statskun- skap, nationalekonomi och statistik äm- nena historia och geografi (kulturgeo- grafi). Även ämnet sociologi nämndes. Sålunda framhölls,- att detta ämne helst borde kunna medtagas i examen, men eftersom sociologi vid förslagets utarbe- tande ej var företrätt inom universitets- undervisningen, måste det tills vidare lämnas ur räkningen.

1933 års departementspromcmoria re- mitterades till universitets- och hög- skolemyndigheter. Universitetskanslern avstyrkte förslaget, ifall meningen vore att den avsedda examen skulle godtagas såsom kompetensprov inom avsevärda delar av statsförvaltningen. Förvalt- ningsarbetet ansågs ovillkorligen kräva en grundlig juridisk utbildning. Även i övrigt mötte förslaget så pass mycket kritik, att promemorian ej lades till grund för beslut. I stället anförtroddes

frågans vidare utredning åt fyra sär- skilt tillkallade sakkunniga med profes- sor Brusewitz som ordförande. Övriga sakkunniga voro dåvarande statssekre- teraren Herman 'Eriksson samt profes— sorerna Gunnar Myrdal och Karl Olive- crona.

Nämnda sakkunniga (i fortsättningen benämnda 1.934 års sakkunniga) fram- lade i ett betänkande (SOU 1935: 11) för- slag om inrättande av en statsveten- skaplig examen, som skulle berättiga till titeln politices magister och bestå av två linjer, en statsvetenskaplig-filosofisk och en statsvetenskaplig-juridisk. (En närmare redogörelse för förslaget läm- nas nedan, 5. 260 ff.) Sedan de akade— miska myndigheterna avgivit utlåtande över detta betänkande, utfärdade Kungl. Maj:t den 20 juni 1935 stadga angående statsvetenskaplig examen. Denna stadga bygger i huvudsak på de förslag, som framlades av 1934 års sakkunniga, och är med vissa mindre ändringar alltjämt gällande.

1934 års sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, att en översyn av examen borde äga rum, sedan den under några år prövats i praktiken. Frågan om exa- mens reformering togs först upp av olika studentorganisationer. Under åren 1940—1942 framlades sålunda från stu- denthåll flera förslag till ändringar av examen. Härvid berördes även frågan om inrättande av en särskild praktik- tjänstgöring för dem som avlagt stats- vetenskaplig examen. De akademiska lärarna i samhällsvetenskapliga ämnen voro 1942 samlade till en gemensam konferens. En av de frågor, som därvid diskuterades, var frågan om utform- ningen av statsvetenskaplig examen; man fann att vissa justeringar borde göras. Från åtskilliga håll hade således krav rests på en översyn av examen. Bland annat dessa krav ledde till att statsrådet och chefen för ecklesiastik-

departementet 1942 bcmyndigades att tillkalla särskilda sakkunniga för att ut— reda frågan om den högre socialveten- skapliga och sociala utbildningen samt därmed sammanhängande spörsmål.

De 1942 tillkallade sakkunniga (dåva- rande landshövdingen A. Thomson, bib- liotekarien Ebon Andersson, dåvarande docenten Gunnar Heckscher, professorn Ivar Högbom, studierektorn Torvald Karlbom, borgarrådet Yngve Larsson, professorn Erik Lindahl samt dåvaran- de expeditionschefen Erik Swartling), vilka antogo namnet socialutbildnings- sakkunniga, hade att taga ställning dels till den högre socialpolitiska och kom- munala utbildningen, dels till frågan om statsvetenskaplig examen. Den förra frå— gan behandlades i ett första betänkande avgivet 1944. Samma år tillkallades yt- terligare en sakkunnig (professorn Phil- lips Hult) och den 30 mars 1946 fram— lades ett betänkande med utredning och förslag rörande statsvetenskapliga exa— mina m. m. (SOU 1946: 30).

Enligt socialutbildningssakkunnigas förslag (se närmare härom nedan, 5. 265 ff.) förordades bibehållandet av två statsvetenskapliga examina: en statsve- tenskaplig-juridisk, kallad juridisk-poli- tisk kandidatexamen (jur. pol. kand.), och en statsvetenskaplig-filosofisk, kal- lad filosofisk-politisk kandidatexamen (fil. pol. kand.). Studietiden för båda examina beräknades till 41/2 år.

I stora drag innebar förslaget, beträf— fande statsvetenskaplig-juridisk exa— men, att både den juridiska och den statsvetenskapliga examensdelen skulle förstärkas. Studietiden för var och en av dessa båda delar skulle bli inemot fem terminer. För den filosofiska exa- mens godkännande skulle enligt försla- get fordras sammanlagt minst åtta be- tygsenheter mot sju enligt gällande be- stämmelser.

Härutöver framlade de sakkunniga

bl. a. förslag om inrättande av en två- årig allmän förvaltniugspraktik, som i meriteringshänseende närmast skulle motsvara tingstjänstgöringen för juris kandidater. Praktiken skulle stå öppen för juris och jur. pol. kandidater samt alternativt med tingstjänstgöring utgöra kompetenskrav för tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli samt för länsnotarie- och länsbokhållartjänster. Även viss prak- tiktjänstgöring för dem, som avlagt fil. pol. kandidatexamen föreslogs.

Socialutbildningssakkunnigas förslag remitterades till universitets- och hög- skolemyndigheter, centrala verk,! läns- styrelser, vissa städer samt vissa orga- nisationer och sammanslutningar. Av yttrandena, för vilka närmare redogö- relse lämnas i samband med att de olika förslagen beröras, framgick att remiss- instanscrna på flera väsentliga punkter cj ansågo examensförslaget lämpligt så- som grund för beslut. I flera yttranden förordades förnyad utredning samt att därvid frågan om juris kandidatexa- mens utformning samtidigt borde upp- tagas till prövning.

Motiv för examens inrättande

Ovan har framgått, att beslutet om inrättande av statsvetenskaplig examen grundade sig på ett av 1934 års sak- kunniga avgivet betänkande samt där— över framförda synpunkter. Ramen för den därvid företagna utredningen an- gavs i viss mån av de sakkunniga i sam- band med att vissa allmänna uttalan— den angående kompetensfrågan gjordes. Några ändringar i gällande kompetens- bestämmelser ansågo sig de sakkunniga icke kunna föreslå. I stället framhölls, att frågan härom måste bli föremål för prövning från vederbörande myndighe- ters sida, sedan en statsvetenskaplig examen hade inrättats. Härefter andro- go de sakkunniga:

Det lärer emellertid kunna förutsättas, att kompetensbestämmelserna ändras där-

hän, att statsvetenskaplig examen, even- tuellt en på visst sätt kvalificerad sådan, kommer att bereda kompetens till de flesta av de befattningar, till vilka nu filosofisk examen ger tillträde. Därest examen skulle innesluta åtminstone lika mycket juridik som kansliexamen, torde vidare kunna på- räknas, att den skall grunda kompetens i samma omfattning som denna. De sakkun— niga förutsätta icke nägon inskränkning i den kompetens, som nu följer med juris kandidatexamen. Det måste betonas, att statsvetenskaplig examen aldrig såsom ju- ridisk examen kan ersätta juris kandidat— examen. Det juridiska element, som kan in— läggas i en statsvetenskaplig examen, blir med nödvändighet mycket begränsat. Såsom framhölls redan i 1910 års betänkande, måste huvudvikten i en sådan examen all- tid ligga på de statsvetenskapliga ämnena. (SOU 1935:11, s. 20—21.)

De sakkunniga grundade sina motiv för inrättande av en statsvetenskaplig examen på olika närmare berörda för- hållanden. Sålunda visade en under- sökning rörande gällande kompetens- regler samt införskaffad statistik röran- de kompetensförhållandena inom stats- förvaltningen, att filosofisk, ej sällan sär- skilt angiven samhällsvetenskaplig, ut- bildning beredde kompetens till ett stort antal tjänster inom statsförvaltningen.

Vidare hade vid överläggningar med representanter för vissa ämbetsverk starkt understrukits följande av de sak- kunniga anförda synpunkter:

Ämbetsverken ha att i stor utsträckning utföra maktpåliggande utredningar, ofta rörande vittomfattande ekonomiska, finan- siella eller sociala Spörsmål. Med remiss- väsendets nuvarande omfattning ha dessa arbetsuppgifter ingått som ett normalt och väsentligt led i ämbetsverkens verksam- het. Vid fullgörande av sådana utrednings- uppdrag synes det vara av långt större be- tydelse att äga allmän ekonomisk och sam- hällsvetenskaplig utbildning än formell ju- ridisk träning. (SOU 1935: 11, s. 32.)

Behovet av arbetskraft med samhälls- vetenskaplig utbildning även inom andra områden än statsförvaltningen framhölls som ytterligare motiv.

På grundval av en undersökning rö— rande den omfattning i vilken samhälls- vetenskapliga ämnen studerades vid universiteten och högskolorna betona- des dessutom, att intresset för dessa ämnen var så starkt, att det syntes moti- verat att sluta en fastare ram kring stu- dierna av desamma. Med samhällsorga- nisationens nuvarande utveckling och den ständiga tillväxten av den statliga verksamheten framstod det enligt de sakkunniga som ett elementärt krav, att den akademiska undervisningen läm— nade tillgång till en fast organiserad samhällsvetenskaplig examen med ett starkt inslag av ekonomisk och politisk skolning.

Utöver sålunda anförda motiv betona- des slutligen den nytta en fastare orga- nisation av de samhällsvetenskapliga studierna skulle medföra för dessa stu- dier. Härom framhölls bl. a.:

Många av de nu verksamma forskarna på samhällsvetenskapernas område torde kunna betyga, vilka svårigheter som mött dem vid det vetenskapliga arbetet på grund därav att de icke på ett tidigt stadium fått en allsidig och fast samhällsvetenskaplig grundval att bygga på. De akademiska lä- rarna inom dessa grenar av vetenskapen torde också vara väl medvetna om att en bättre organisation av de samhällsveten- skapliga studierna är ett trängande behov även med hänsyn därtill, att de studerande alltför ofta icke förstå att giva sina studier en sådan läggning och inriktning, som na- turligt leder dem ut i det praktiska livet. (SOU 1935:11, s. 33.)

1934 års sakkunniga hade att utgå från tidigare gjorda utredningar och därvid i första hand från 1933 års de- partementspromcmoria samt däröver avgivna utlåtanden. De sakkunniga erin— rade, att den tidigare diskussionen rörande inrättande av en statsveten- skaplig examen hade utmynnat i väsent- ligen följande tvenne huvudriktlinjer för anordnande av en dylik examen:

1. inrättande av en rent samhällsve- tenskaplig examen;

2. inrättande av en examen, samman- satt av juridiska och samhällsvetenskap- liga studier.

Härutöver har framförts bland annat den tanken, att det syftemål, som ligger till grund för förslagen att inrätta en ny examensform, skulle kunna vinnas genom vissa reformer inom den nuvarande juris kandidatexamen. Så har ifrågasatts en klyvning av juris kandiatexamen på två linjer, en domstolsjuridisk och en förvalt- ningsjuridisk. Dessutom har föreslagits, bland annat av universitetskanslern, att möjlighet skulle beredas den, som avlagt juridisk examen, att undergå särskild pröv— ning i vissa humanistiska ämnen. (SOU 1935:11, s. 18.)

Tanken på en differentiering av juris kandidatexamen avvisades emellertid av de sakkunniga bl. a. med den motive- ringen att de framkomna förslagen att inrätta en statsvetenskaplig examen med juridisk karaktär hade haft sitt upphov däri, att juris kandidatexamen ur två synpunkter ansågs mindre till- fredsställande som förutbildning för förvaltningstjänstemän. Dessa två syn- punkter voro att denna examen dels gav för ringa kunskaper om de reala förhål- landen, med vilka förvaltningstjänste— männen kommo i beröring, dels inne- höll för vissa förvaltningstjänstemän onödigt vidlyftiga kurser i civil-, straff- och processrätt, medan däremot studiet av offentligrättsliga ämnen icke var till- räckligt djupgående.

De sakkunniga betonade, att den se- nare synpunkten givetvis skulle kunna tillgodoses genom inrättande av en för- valtningsjuridisk linje, men att därvid det viktiga kravet på ökade realkunska— per hos förvaltningstjänstemännen icke skulle kunna tillgodoses. Redan av denna anledning ansågs därför en dylik lösning otillfredsställande. Härtill kom- mo emellertid andra olägenheter såsom en sannolikt nödvändig ökning av lä- rarkrafterna vid de juridiska fakulte- terna samt svårighet för de studerande

med hänsyn till att de, som bestämde sig för den förvaltningsjuridiska linjen, skulle efter avlagd examen äga rent juri- disk utbildning utan att kunna nyttig- göra den annat än inom viss gren av statsförvaltningen.

Frågan om en för förvaltningstjänste- män särskilt lämpad utbildning kunde därför enligt de sakkunnigas mening en- dast lösas genom en kombination av samhällsvetenskapliga och juridiska stu— dier. Någon examen, som tillgodosåg detta behov, fanns emellertid icke. Den som önskade förskaffa sig dylik utbild- ning hade att avlägga två akademiska examina, vanligtvis filosofie kandidat- examen och juris kandidatexamen. De sakkunniga hade vid företagen under— sökning funnit, att dylik — ur studie— tidssynpunkt synnerligen krävande —- kombination förekom ganska ofta.

Förslaget att skapa ökade möjligheter att förena här avsedda studier genom att den som avlagt juris kandidatexa- men skulle få rätt att avlägga särskild prövning i vissa filosofiska ämnen, an- sågs icke innebära någon lösning av detta problem. Genom ett dylikt förfa- rande skulle nämligen den olägenheten kvarstå, att den som avlagt filosofisk examen skulle nödgas avlägga hela juris kandidatexamen. Den enda enligt de sakkunniga tänkbara utvägen var där- för att i en och samma examen söka förena studiet av vissa juridiska ämnen med studiet av samhällsvetenskapliga ämnen. Bland de juridiska ämnena bor- de huvudvikten därvid ligga på de of— fentligrättsliga ämnena.

En så konstruerad examen skulle gi- vetvis icke kunna ersätta juris kandidat— examen på de poster inom förvaltningen vid vilka fullständig juridisk utbildning var nödvändig. Vid bedömandet av den— na examens användbarhet kunde därför enligt de sakkunniga denna grupp av befattningar avskiljas. Tre grupper av

befattningar för vilka en blandad exa- men ansågs kunna få betydelse åter— stodo emellertid:

1) Befattningar för vilka enbart filo- sofisk utbildning beredde kompetens.

2) Befattningar för vilka juridisk och filosofisk examen beredde konkurreran- de kompetens.

3) Befattningar till vilka kansliexa- men beredde tillträde.

Beträffande den första av dessa grup- per ansågo de sakkunniga, att för inne- havare av vissa där avsedda befatt— ningar skulle mera omfattande studium av juridik än som kunde ingå i en stats- vetenskaplig-filosofisk examen vara till nytta. I fråga om den andra gruppen av befattningar framhölls bl. a., att med hänsyn till den stora betydelse, som ut- redningsarbetet hade fått inom förvalt- ningstjänsten, var det av synnerlig vikt, att vederbörande befattningshavare var väl förtrogen med nationalekonomiska spörsmål och statistisk metod, varvid samtidigt viss juridisk utbildning ej säl-- lan var önskvärd.

I fråga om den rent samhällsveten- skapliga examen framhölls att den upp- fattningen hade framskymtat under re— missbehandlingen av 1933 års departe— mentspromemoria, att det utbildnings— behov, som skulle fyllas av en sådan examen, skulle kunna tillgodoses inom ramen för filosofie kandidatexamen. De sakkunniga delade emellertid icke den— na uppfattning och betonade bland an— nat, att den brist på fasthet hos filosofie kandidatexamen, som vållades av det fria ämnesvalet, var en allvarlig olägen- het, om examensformen skulle tjänst- göra som förvaltningsexamen. Ett gan- ska stort antal studerande, som förbe— redde sig till statstjänster, där en gedi— gen samhällsvetenskaplig utbildning var nödvändig eller önskvärd, hade enligt vad de sakkunniga inhämtat valt mindre lämpliga ämneskombinationer.

En annan brist 1105 filosofie kandidat- examen såsom förvaltningsexamen var, att studierna i de samhällsvetenskapliga ämnena icke utgjorde något slutet helt. Någon samordning av studiekurserna förekom icke. Genom införandet av en särskild examen skulle sambandet mel- lan de samhällsvetenskapliga ämnena kunna betonas på ett vida kraftigare sätt än eljest. Det eftersträvansvärda sam- ordnandet av studieplaner och under- visning borde då bli en självfallen sak.

Den rent samhällsvetenskapliga exa- men skulle enligt de sakkunniga komma att meritera till de flesta sådana befatt- ningar i statstjänst, till vilka filosofisk examen beredde tillträde, samt vidare till åtskilliga befattningar i den kommu- nala förvaltningen och hos vissa ekono- miska organisationer. Den skulle dess— utom kunna vara av värde som förut- bildning till vissa läraretjänster och för journalistisk verksamhet. Den skulle slutligen bilda en solid grund för fort- satta vetenskapliga studier inom sam- hällsvetenskaperna.

Examens utformning enligt 1934 års sakkunniga

Det av 1934 års sakkunniga framlagda förslaget till statsvetenskaplig examen överensstämde, som tidigare antytts, i stort sett med den utformning examen fick genom nu gällande stadga (se s. 263). Den av de sakkunniga anförda motiveringen till de båda examenslin- jernas konstruktion torde därför i det väsentligaste återge de synpunkter, som varit avgörande för Kungl. Maj:ts beslut i frågan. De smärre avvikelser, som fö— rekomma, mellan de sakkunnigas för- slag och stadgan, skola nedan särskilt beröras.

Vad först slatsvetenskaplig-filosofisk examen beträffar framhöllo de sakkun- niga, att'ämnena nationalekonomi, stats- kunskap och statistik borde utgöra

grundstommen i denna examen. Speci- ellt dessa ämnen voro nämligen ägnade att skänka det bildningsnnderlag, som erfordrades vid åtskilliga av de tjänster, där en rent filosofisk examen behövdes. Som ytterligare skäl för att examen obli- gatoriskt borde omfatta dessa tre ämnen framhölls, att examen skulle ge en solid och enhetlig bildning i de ämnen, som kunde betecknas såsom i egentlig me— ning samhällsvetenskapliga och vilkas studium syntes ha det jämförelsevis största värdet med hänsyn till den nya examensformens speciella ändamål.

De sakkunniga betonade, att det fanns vissa samhällsvetenskapliga discipliner, vilka ännu icke erhållit företrädare inom den akademiska undervisningen. Införlivandet av dessa grenar av sam- hällsvetenskapen med en statsveten- skaplig examen ansågs på grund härav just då icke aktuell. Det framhölls emel— lertid, att om i framtiden med den aka— demiska undervisningen skulle förenas discipliner av avsett slag, vore det av värde, att de infogades i en statsveten- skaplig examen.

Utöver de tre obligatoriska samhälls- vetenskapliga ämnena borde i examen kunna medtagas sådana ämnen, som kunde utgöra stöd för dessa. De sakkun- niga funno att även ämnena historia, geografi, matematik och praktisk filo— sofi ur denna synpunkt borde bli exa- mensämnen. För att fasthålla kravet på en sluten, på vissa ändamål inriktad examen borde emellertid den minimi— betygssumma, som examen obligatoriskt skulle omfatta, ej kunna förvärvas i fler än högst fyra av examensämnena.

Enligt 1934 års sakkunniga skulle all- tid sammanlagt minst sex av de obliga- toriska sju betygsenheterna avläggas i de tre rent samhällsvetenskapliga äm— nena. Härutinnan avvek såle'des försla- get från examens nuvarande utformning enligt vilket examen kan erhållas, om

i densamma ingå ämnena nationaleko- nomi, statistik och statskunskap med sammanlagt minst fem betygsenheter samt ett tillvalsämne med två betygsen- heter. Denna förändring av sakkunnig- förslaget torde ha företagits på grund av att flera remissinstanser förordade en sänkning av minimibetygssumman i de obligatoriska ämnena från sex till fem betygsenheter för att underlätta medtagandet av högre betyg i ett till— valsämne.

Utöver de tre obligatoriska samhälls— vetenskapliga ämnena samt eventuellt ett tillvalsämne skulle examen enligt för- slaget omfatta en särskild juridisk kurs. Denna kurs, vilken även skulle ingå i den juridiska examenstypen, beröres nedan. Studietiden för den filosofiska examen beräknades till åtta terminer.

Även i slatsvetenskaplig—juridisk exa- men måste enligt 1934 års sakkunniga huvudvikten ligga på de samhällsveten- skapliga ämnena; studiet av dessa äm- nen sknlle ge den egentliga fackutbild- ningen samt den allmänna översikten. De samhällsvetenskapliga ämnen, som medtogos i examen, borde om möjligt studeras lika noggrant som på den filo- sofiska linjen för att de båda examens- linjernas kvalitet skulle bli likvärdig. De juridiska studierna skulle tjäna till att skänka de studerande erforderlig kännedom om den institutionella ram, vari samhällslivets företeelser rörde sig; de borde således betraktas som ett komplement till de samhällsvetenskap- liga studierna.

Den juridiska linjen borde ha unge- fär samma omfång som den filosofiska. Nationalekonomi borde alltid vara obli- gatoriskt ämne även på den juridiska linjen och kunskapsfordringarna däri borde vara desamma som på den filoso— fiska linjen. I en statsvetenskaplig exa- men var en grundlig ekonomisk skol- ning det viktigaste. Om nationalekonomi

icke erhölle samma ställning inom den juridiska examenslinjen som inom den filosofiska, skulle examen icke ge vad man åsyftat med en statsvetenskaplig examen.

Plats åt de juridiska studierna kunde beredas genom att införa valfrihet mel- lan ämnena statistik och statskunskap. Dessutom kunde det fjärde ämnet, till- valsämnet, borttagas. De sakkunniga an- - sågo sig icke kunna förorda att ett av

ämnena statistik eller statskunskap ute— slöts ur examen eller fick ställning så— som tillvalsämne. Statistik utgjorde ett komplement till nationalekonomi och var av stor betydelse även i den juri- diska cxamensformen. Statskunskap hade icke så utpräglat rättsligt innehåll som de offentligrättsliga ämnena utan gav fastmer en djupare historisk-poli- tisk bildning samt en mer ingående kännedom om det moderna statslivet och om utländska författningar än de offentligrättsliga studierna inom den för desamma tillmätta tiden kunde för- medla. Värdet av dylika, inom ämnet statskunskap inhämtade kunskaper ha— de betonats av de representanter för ämbetsverk med vilka de sakkunniga överlagt. '

Sammanlagt fyra betygsenheter borde krävas i de samhällsvetenskapliga äm— nena och i examen borde således alltid ingå förutom nationalekonomi ettdera av ämnena statskunskap och statistik. Hinder borde emellertid ej läggas för att medtaga alla tre ämnena.

Mot detta av de sakkunnigas majori- tet framlagda förslag reserverade sig en av ledamöterna (professor Olivecro- na). Enligt dennes reservation borde nationalekonomi och statistik obligato- riskt ingå i examen med minst fyra be- tygsenheter och statskunskap borde er- hålla ställning såsom tillvalsämne. Ett par remissinstanser instämde i denna reservation.

I olikhet mot nuvarande ordning borde enligt sakkunnigförslaget exa- mens juridiska del omfatta förutom statsrätt med folkrätt, förvaltningsrätt och finansrätt även ämnet juridisk en- cyklopedi. Den allmänna orientering Över rättsbegreppen, som detta ämne gav, ansågs behövlig i en statsvetenskap- lig examen. Vidare föreslogs att huvud— grunderna av civilrätt och processrätt ävensom straffrättens allmänna princi— per skulle inhämtas genom en särskild juridisk kurs, som skulle göras avsevärt större än den dåvarande (och även den nuvarande) propedeutiska kursen. Den senare skulle däremot icke ingå i exa- men. Härom anfördes:

Önskvärt vore att kursen kunde få unge- fär samma omfattning som den ettåriga kurs, vilken ges vid handelshögskolan i Stockholm, ehuru läggningen delvis borde bli en annan. Då emellertid en sådan an- ordning skulle medföra krav på avsevärt ökade anslag för undervisningen, vilja de sakkunniga icke under nuvarande förhål- landen ifrågasätta densamma. En någor- lunda tillfredsställande lösning inom en relativt måttfull kostnadsram torde kunna vinnas genom att en kurs anordnas, under vårterminen med fullt utnyttjande av den tid, som då står till buds. En sådan kurs kunde bli avsevärt mera omfattande än den vanliga propedeutiska kursen, vilken ges mellan den 12 oktober och slutet av novem- ber månad, varjämte det mindre antalet deltagare skulle göra det möjligt att be- driva undervisningen mera intensivt och rationellt. Kursen behövde knappast an— ordnas årligen. Det skulle sannolikt räcka, om den anordnades exempelvis vartannat år. Lämpligen torde kunna uppdragas åt kanslern för rikets universitet att för varje gång bestämma om kursens anordnande. (SOU 1935:11, s. 43.)

Detta förslag innebär således delvis en annan uppläggning av studierna än som sedan beslöts. I statsvetenskaplig- juridisk examen ingår nämligen dels den för juris kandidatexamen obligato- riska propedeutiska kursen i juridik, dels en särskild kurs i privaträtt, för

vilken beräknas en normal studietid av ungefär en termin. Såvitt det gäller statsvetenskaplig-juridisk examen har alltså det civilrättsliga inslaget blivit något större än vad de sakkunniga före- slogo. Denna utökning kunde göras utan att den av de sakkunniga beräknade studietiden behövde förlängas genom att juridisk encyklopedi ströks såsom obligatoriskt examensämne.

Ovan antyddes att den föreslagna ju- ridiska kursen enligt sakkunnigförslaget även skulle ingå i statsvetenskaplig-filo— sofisk examen. Vid examens inrättande ersattes emellertid denna kurs med den propedeutiska kursen. Härigenom blev alltså det juridiska inslaget i den rent samhällsvetenskapliga examen mindre samt fick en delvis annan inriktning än vad de sakkunnigas majoritet tänkt sig. De sakkunnigas ordförande hade på denna punkt reserverat sig och förordat den lösning, som sedermera genomför— des.

1934 års sakkunniga framhöllo be— träffande civilrätten i den juridiska examensformen, att den svaga punkten torde ligga i det jämförelsevis ringa ut- rymme, som i förslaget hade beretts detta ämne. Mer ingående studier i de offentligrättsliga ämnena kunde svårli- gen genomföras utan rätt grundliga in- sikter i civilrättens principer. Framde- les kunde det därför bli nödvändigt att bygga ut den föreslagna juridiska kur- sen till ettårig och företaga en motsva— rande förlängning av den till åtta termi— ner beräknade studietiden.

I ett av de offentligrättsliga ämnena borde krävas högre betyg än godkänd. Detta förslag motiverades med önsk- värdheten av om möjligt mer kvalifi- cerade studier i dessa ämnen än i juris kandidatexamen. För att icke det filo- sofiska elementet i examenslinjen skulle avsevärt reduceras var det doek nöd- vändigt att icke ställa alltför stora krav

på betygskvalifikationer. Av denna an— ledning föreslogs kvalificerat betyg en- dast i ett av ämnena statsrätt med folk- rätt, förvaltningsrätt eller finansrätt. Utöver dessa juridiska ämnen sknlle så- som tillvalsämnen kunna tagas rättshis- toria samt ——i motsats till vad nu gäller — internationell privaträtt.

Härutöver berörde 1934 års sakkun— niga uissa för de båda examenslinjerna gemensamma frågor. Dessa frågor gäll- de dels önskvärdheten av utbildning i bokföring (krav på dylik utbildning ansågs dock icke behöva upptagas i be- stämmelserna angående examen), dels behovet av kunskaper i företagsekono— mi. Det senare kunde emellertid enligt de sakkunniga icke tillgodoses, eftersom detta ämne ej var universitetsämne. Vi- dare kommo de sakkunniga in på frå- gan om en praktisk utbildning efter examen. Frågan om organiserandet av en dylik syntes emellertid kunna anstå.

Gällande— examensstadga

Enligt 1935 års stadga angående stats- vetenskaplig examen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1936, med därefter vidtagna ändringar kan statsvetenskap- lig examen avläggas antingen inom juri- diska fakulteten (statsvetenskaplig-juri- disk examen) eller inom filosofiska fakulteten (statsvetenskaplig-filosofisk examen). Båda examina berättiga till titeln politices magister (pol. mag.).

Statsvetenskaplig-juridisk examen be- står av en statsvetenskaplig och en ju- ridisk avdelning. Examensämnen i den förra äro nationalekonomi, statistik och statskunskap. Nationalekonomi skall all- tid ingå i examen med minst två betygs- enheter; i de båda övriga ämnena skall den studerande ha erhållit minst två be- tygsenheter, nämligen minst en betygs- enhet i vartdera av dessa ämnen eller ock minst två betygsenheter i ett av dem. I examen kan dessutom medtagas

varje annat ämne, som tillhör filoso- fiska fakulteten.

Examensämnen i den juridiska avdel- ningen äro privaträtt (huvudgrunderna i civilrätt och speciell privaträtt) samt finansrätt, statsrätt med folkrätt och förvaltningsrätt, vilka fyra ämnen alltid skola ingå i examen. Härvid kräves minst betyget Med beröm godkänd i åt- minstone ett av de tre senare ämnena och minst betyget Godkänd i den juri— diska avdelningens övriga ämnen. Dess- utom kan i examen medtagas juridisk encyklopedi och rättshistoria. För exa— mens godkännande fordras, att den stu- derande nöjaktigt genomgått den prepe- deutiska kursen i juridik.

Examensämnen i statsvetenskaplig— filosofisk examen äro nationalekonomi, statistik, statskunskap, geografi, histo- ria, praktisk filosofi, sociologi1 och ma— tematik. Av dessa ämnen skola de tre förstnämnda alltid ingå i examen. För examens godkännande fordras _ för- utom den propedeutiska kursen i juri- dik —— att den studerande erhållit sam- manlagt minst sju betygsenheter i högst fyra ämnen och därvid antingen sam- manlagt sju betygsenheter i national- ekonomi, statistik och statskunskap eller minst sex betygsenheter i dessa tre ämnen och minst betyget Godkänd i ett av övriga examensämnen eller ock minst fem betygsenheter i de tre obliga- toriska ämnena, varav minst betyget Med beröm godkänd i två ämnen, och minst två betygsenheter i ett av övriga examensämnen. I examen kan dessutom medtagas varje annat ämne, som tillhör filosofiska fakulteten.

Förekommande betygs- och ämneskombinationer

En statistisk undersökning, vilken bland annat belyser i politices magister—

1Tillkom som examensämne Kungl. kung. den 14 maj 1948.

genom

examen förekommande betygs- och äm— neskombinationer, har utförts för kom- mitténs räkning. Denna undersökning återfinnes som bilaga 7 till kommitténs betänkande.

Av undersökningen framgår (tab. 1), att fr. 0. m. examens inrättande t. o. m. den 30 juni 1950 hade 458 politices ma— gisterexamina avlagts. Antalet personer, som avlagt examen var 454; 4 personer hade avlagt examen på båda linjerna. Av examina hade 201 avlagts på den filosofiska linjen och 257 på den juri- diska. Undersökningen beträffande be- tygsförhållandena berör, av skäl som närmare framgår av bilagan, endast 195 examina på den filosofiska linjen och 228 på den juridiska.

I tabell 7 redovisas studiefrekvensen för ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap i statsvetenskaplig— filosofisk examen. I 43 (22 procent) av de undersökta 195 examina ingingo dessa tre ämnen med sammanlagt sju betygsenheter. Antalet examina med sex betygsenheter i de tre samhällsveten- skapliga ämnena var 78 och antalet med fem betygsenheter 74. Möjligheten att i examen medtaga ett tillvalsämne har således utnyttjats av något mer än tre fjärdedelar av dem, som avlagt statsve- tenskaplig-filosofisk examen.

Betygsfördelningen framgår närmare av tabellerna 6 a och 6b. I detta sam- manhang skola följande siffror åter— givas:

Med betyg därav med i ämnet B—Ba AB—a A

Nationalekonomi .. 195 24 144 27 Statistik 195 60 110 25 Statskunskap ...... 195 55 77 63 Sociologi .......... 8 5 2 Praktisk filosofi .. 80 39 41 Geografi .......... 24 6 15 Historia 22 4 10

26 13 12

Av denna sammanställning framgår bland annat, att ämnet nationalekonomi ingår med två betygsenheter eller mera i flertalet examina (87 procent av samt- liga). Motsvarande siffror för statistik och statskunskap äro 69 respektive 72 procent. Av tillvalsämnena har praktisk filosofi den största frekvensen; drygt 40 procent ha betyg i detta ämne.

I tabellerna 9 a och 9 b redovisas be- tygsfördelningen i samhällsvetenskap— liga ämnen i statsvetenskaplig-juridisk examen. I 76 procent av de sammanlagt 228 examina ingick betyg i ämnet sta- tistik. Motsvarande procentsiffra för statskunskap var 63 procent. (National- ekonomi måste enligt examensstadgan alltid ingå med minst två betygs- heter.)

Betygsfördelningen i de tre samhälls- vetenskapliga ämnena framgår av föl- jande sammanställning:

Med betyg därav med i ämnet B—Ba AB—a

Nationalekonomi . . 228 —— 220 Statistik 174 88 79 Statskunskap ...... 144 84 51 !

Kombinationen två betygsenheter i nationalekonomi samt en betygsenhet i ett vart av ämnena statistik och stats- kunskap förekom i 77 av de undersökta examina. I övriga examina (omkring två tredjedelar av samtliga) måste således minst två betygsenheter ha erhållits i ett av dessa ämnen. Som närmare fram- går av de i bilagan lämnade kommenta- rerna ingå endast i ett fåtal examina båda dessa ämnen med betyget AB eller högre betyg.

Kap. 19. Socialutbildningssakkunnigas förslag; yttranden däröver

Utredningens direktiv och omfattning

Det av socialutbildningssakkunniga framlagda betänkandet upptog förutom förslag till statsvetenskaplig examens reformering även vissa andra frågor. Kommittén har i första avdelningen av detta betänkande något berört social- utbildningssakkunnigas synpunkter på behovet av samhällsvetenskapligt utbil- dad arbetskraft ävensom deras förslag beträffande kompetensregler inom stats— förvaltningen. I avdelning VI (Den praktiska utbildningen) lämnas en re- dogörelse för socialutbildningssakkun- nigas förslag till praktikanttjänstgöring. Nedan följer en översikt över socialut- bildningssakkunnigas förslag beträffan— de examinas utformning. Därjämte sko- la i korthet beröras vissa av remissin- stansernas synpunkter på det sålunda framlagda förslaget.

I direktiven för socialutbildningssak- kunniga framhölls bland annat att de sakkunniga borde överväga, i vad mån den uppdelning på linjer som nu före- ligger var ändamålsenlig. I samband härmed borde beaktas, att den filoso- fiska linjen föga skiljer sig från vissa typer av filosofie kandidatexamen. Även de önskemål om en standardise- ring av statsvetenskaplig examen till ett fåtal typer, vilka från skilda håll hade uttalats, borde prövas. Med ledning av gjorda erfarenheter borde de sakkun- niga slutligen undersöka, i vad mån en fördjupning av studiet i examens hu- vudämne kunde anses erforderlig. .

För att få en fullständig bild av de synpunkter på examens utformning, som främst voro aktuella då socialut- bildningssakkunniga började sitt arbete och som i stort sett fortfarande torde vara aktuella, bör härutöver följande framhållas. Från studenthåll hade gjorts

upprepade framställningar om att ämnet företagsekonomi skulle få medtagas i examen. Vidare hade ifråga om stats— vetenskaplig-juridisk examen anförts dels att den samhällsvetenskapliga exa- mensdelen obligatoriskt borde omfatta nationalekonomi och statistik, dels att det i den juridiska examensdelen med— delade kunskapsmåttet var otillräckligt.

Linjeindelningen

Innan socialutbildningssakkunniga närmare berörde linjeindelningen och examens utformning underströko de bland annat, att en statsvetenskaplig examen borde avse att utbilda för be- stämda uppgifter och främst meritera för allmän tjänst. De sakkunniga hade därför sökt utforma sitt förslag på så— dant sätt, att de som komme att avlägga examen verkligen skulle bli användbara för praktiska uppgifter. Vidare fram- hölls, att stor oklarhet kommit att råda om nuvarande statsvetenskaplig exa- mens innebörd på grund av att samma benämning och samma titulatur använ— des för två så olika examina som stats- vetenskaplig-filosofisk och statsveten— skaplig—juridisk examen. Olika benäm- ningar borde därför under alla omstän- digheter införas. De sakkunniga be- handlade sedan uppdelningen på en juridisk-samhällsvetenskaplig och en rent samhällsvetenskaplig examenstyp.

Beträffande den blandade examensty- pen framhölls, att en på lämpligt sätt konstruerad blandad juridisk—samhälls— vetenskaplig examen måste vara av vår- de för statsförvaltningen. Juris kandi- datexamen kunde nämligen ur förvalt- ningssynpunkt icke anses äga företräde framför en utbildning, i vilken jämte ett ej alltför ringa juridiskt kunskapsmått ingick kunskaper rörande bland annat samhällets ekonomiska, sociala och po—

litiska struktur. På grund av dels från- varon av en lämpligt organiserad för?- valtningspraktik, dels examens ej helt lämpliga utformning ansågs emellertid den gällande statsvetenskaplig-juridisk examen icke ha nått den uppskattning inom förvaltningen, som man skulle kunnat förvänta. Vissa ändringar i nu- varande statsvetenskaplig-juridisk exa- men borde därför vidtagas och benäm- ningen juris-politisk kandidatexamen borde införas för denna examenstyp.

Full enighet rådde bland de sakkun- niga i fråga om bibehållandet av den blandade examenstypen. Och ingen av de cirka 100 remissinstanser, som av- gåvo utlåtanden över de sakkunnigas betänkande, föreslog direkt att denna examen skulle avskaffas. I flera remiss- yttranden betonades emellertid att stora svårigheter voro förknippade med att organisera en examen bestående av äm- nen tillhörande olika fakulteter.

Betydligt större meningsskiljaktighe- ter rådde i fråga om den rent samhälls- vetenskapliga examenstypen. Bibehål— landet av en dylik examen förordades av de sakkunnigas majoritet, men fyra (Ebon Andersson, Heckscher, Larsson och Swartling) av de nio sakkunniga re- serverade sig häremot och föreslogo att nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen helt skulle avskaffas. En femte sakkunnig (Högbom) anförde i ett sär- skilt yttrande, att han helst sett, att denna utbildningslinje hade anordnats inom ramen för filosofisk ämbetsexa— men.

Även bland remissinstanserna rådde mycket delade meningar om denna examen. Av de akademiska myndighe- terna var det emellertid endast Stock- holms högskolas humanistiska sektion, som föreslog att examen skulle avskaf- fas. Samma högskolas stats— och rätts— vetenskapliga fakultet ifrågasatte lämp- ligheten av en dylik examenstyp. Ett

flertal centrala verk, länsstyrelser samt vissa städer och organisationer ifråga- satte eller bestredo behovet av en sådan examen.

I de sakkunnigas betänkande fram- hölls, att en förutsättning för bibehål- landet av en rent samhällsvetenskaplig examen givetvis måste vara att ett till- räckligt behov av arbetskraft med dylik utbildning förefanns. Detta behov före- föll visserligen ej så stort, som 1934 års sakkunniga hade antagit. Ett visst behov av akademiker med gedigen national- ekonomisk och statistisk utbildning an- sågs emellertid otvivelaktigt finnas. Härvidlag var det icke blott fråga om statistiker- och aktuarietjänster inom olika statliga verks statistiska avdel- ningar utan om ett stigande behov av utredningsmän med tillräcklig kompe- tens för att kunna genomföra omfattan- de undersökningar, främst av ekonomisk och social natur. Motsvarande tendenser ansågo sig de sakkunniga kunna spåra jämväl inom den kommunala förvalt- ningen, inom näringslivets organisatio— ner och det fria organisationsväsendet i övrigt. Vidare framhölls, att tidsut- vecklingen syntes peka mot en alltjämt fortgående ökning av de ekonomiska och sociala uppgifternas betydelse. Be— hovet av personer med rent samhälls- vetenskaplig utbildning komme därför sannolikt att kraftigt växa.

Nuvarande examen måste emellertid omgestaltas och förlänas högre kvalitet om de krävande uppgifter, som examen hade att fylla, skulle kunna tillgodoses. Tills vidare borde en examen av denna typ.avse utbildning av endast ett be- gränsat antal studerande årligen. Och i blivande studieupplysningar borde det betonas, att examen endast var avsedd för studerande med utpräglad håg och fallenhet för denna studieriktning.

De sakkunniga framhöllo därefter, att det föreliggande utbildningsbehovet

kunde tillgodoses i huvudsak på två sätt: antingen kunde en självständig examen bibehållas eller också kunde en standardiserad samhällsvetenskaplig ut- bildningslinje inordnas inom ramen för filosofisk ämbetsexamen. Efter att ha anfört skäl för och emot dessa alterna- tiv stannade de sakkunniga för en själv- ständig examen, vilken borde kallas filosofisk-politisk kandidatexamen.

Gentemot sakkunnigmajoriteten fram- höllo de fyra reservanterna, att det tor— de vara ovisst, huruvida icke majorite- ten överskattat behovet av personer med här avsedd utbildning. Oavsett detta syntes det emellertid allt annat än givet, att just en standardiserad akademisk examen var nödvändig eller ens önsk- värd för att tillgodose det otvivelaktigt förefintliga om än till sin omfattning svårbestämbara behovet. När det gällde uppgifter, för vilka fördjupade samhälls- vetenskapliga insikter voro önskvärda, syntes enligt reservanterna det lämpli- gaste vara en på grundval av filosofie kandidatexamen avlagd licentiatexa— men, eventuellt kompletterad med dok- torsgrad. Inom filosofie kandidatexamen fanns möjlighet för alla de ämneskom- binationer, som kunde komma ifråga. På denna väg kunde utrymme även lät— tare beredas för utbildning av skilda typer med huvudvikten lagd på bland annat olika samhällsvetenskapliga äm- nen.

De cirka 30 remissinstanser, som togo avstånd från den rent samhällsveten- skapliga examenstypen, hänvisade i hu- vudsak till de synpunkter reservanterna anfört.

Juridisk-politisk kandidatexamen Socialutbildningssalckunniga

De sakkunnigas förslag till en blan— dad juridisk-samhällsvetenskaplig exa— men gick ut på att examens samhälls- vetenskapliga del skulle omfatta minst

fem betygsenheter, mot nuvarande fyra, i ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap. Därvid borde krävas an- tingen tre betygsenheter i nationaleko- nomi eller minst två betygsenheter i detta ämne och i ettdera av statskunskap och statistik. Därtill innebar förslaget att samtliga dessa tre ämnen, i motsats till vad nu är fallet, obligatoriskt skulle ingå i examen.

Även beträffande den juridiska exa- mensdelen föreslogs en förstärkning, främst bestående i att ämnet privaträtt utökades till att omfatta två terminer och ämnet processrätt medtogs. Denna examensdel skulle omfatta förutom den propedeutiska kursen ämnena privat— rätt I, privaträtt II, förvaltningsrätt, fi- nansrätt och processrätt. Statsrätt med folkrätt föreslogs således utgå som obli- gatoriskt ämne.

Nedan skall i korthet redogöras för de sakkunnigas motivering till det så- lunda framlagda förslaget. Efter att ha berört de synpunkter, som tidigare framkommit i fråga om utformningen av statsvetenskaplig-juridisk examen, anförde socialutbildningssakkunniga i fråga om examens allmänna upplägg- ning bl. a. följande:

De invändningar, som riktats mot stats- vetenskaplig-juridisk examen, gå i stort sett ut på att examen överhuvud icke fyller nödiga krav på kvalitet utan är alltför lätt, att den ger ett alltför litet juridiskt kun— skapsmått, att den icke garanterar vare sig statistiska kunskaper eller den kännedom om statslivets faktiska beskaffenhet, som meddelas i statskunskapen, samt att den icke" ger någon vare sig praktisk eller teo- retisk bokföringskunskap. Denna kritik sy- nes de sakkunniga i stort sett berättigad.

Syftet med den juridiska delen av en blandad examen kan lämpligen definieras så, att densamma bör ge dels juridisk all— mänbildning, dels så pass mycket speciell juridisk utbildning som erfordras för för— fattningstillämpningen inom statsförvalt— ningens normala verksamhet. Den statsve- tenskapliga delen åter avser att ge samhälls- vetenskaplig orientering och kunskaper i

samhällsvetenskapliga ämnen i stort sett motsvarande vad som kan erhållas genom en på lämpligt sätt konstruerad filosofie kandidatexamen.

Båda dessa syften skulle naturligen lämp- ligast uppnås genom en kombination av juris och filosofie kandidatexamen. En så— dan kombination förekommer även hos åt— skilliga av statsförvaltningens tjänstemän. 1934 års studentförslag kom för en redu— cerad dylik kombination fram till en stu— dietid av tolv terminer, vilket icke synes vara acceptabelt. Detta utgör en alltför lång studietid för att man skall kunna upp- ställa den såsom något krav eller ens räkna med att mera än ett mycket litet antal bli- vande ämbetsmän genomgår denna utbild- ning. (SOU 1946: 30, s. 35—36.)

De sakkunniga kunde icke helt an- sluta sig till 1934 års sakkunnigas upp- fattning beträffande avvägningen mel- lan de båda examensdelarna. Enligt de senare borde, som framgår av föregå- ende kapitel,— huvudvikten ligga på den samhällsvetenskapliga delen inom vil- ken (len egentliga fackutbildningen skulle erhållas och den juridiska de- len borde betraktas som ett komplement till den samhällsvetenskapliga.

Med hänsyn till arten av arbetet inom den svenska förvaltningen synes det tvärt— om vara önskvärt att åt examen gives en sådan karaktär, att den ger tillräcklig kän- nedom om det svenska samhällslivets bä- rande rättsprinciper, vilka äro de icke minst betydelsefulla av samhällslivets före- teelser. Det bör vidare framhållas, att även rättsvetenskapen är en samhällsvetenskap, vilken inom ramen för en statsvetenskaplig förvaltningsexamen kan göra anspråk på tillbörlig uppmärksamhet. Vid omgestal- tandet av statsvetenskaplig-juridisk exa- men synes jämvikt mellan de båda exa- mensdelarna därför böra eftersträvas. Här- vid måste de juridiska studierna begrän— sas och inriktas på de för en tjänstgöring inom förvaltningen väsentligaste område- na, och det måste tillses, att den statsveten— skapliga examensdelen kommer att fylla sådana krav på kvalitet, att examen som helhet kommer att bli konkurrenskraftig. Åt såväl de juridiska som de humanistiska studierna måste också utmätas tillräcklig tid. I de juridiska ämnen, vilka skola ingå

i examen, böra de inhämtade kunskaperna vara lika grundliga som för motsvarande tentamina i juris kandidatexamen. Den nämnda begränsningen av den juridiska examensdelen bör avse endast kvantiteten, icke kvaliteten av de juridiska studierna. (SOU 1946: 30, s. 36—37.)

Socialutbildningssakknnniga behand- lade därefter den juridiska examensde- lens sammansättning och framhöllo, att särskild betydelse borde tillmätas äm- nena finansrätt och förvaltningsrätt. Ef— tersom statskunskap alltid skulle ingå i examen, ansågs statsrätt kunna utgå. Statsrätt med folkrätt borde dock kunna medtagas som frivilligt ämne (se när— mare härom nedan). I fråga om privat— rättens ställning hette det:

Ämnet privaträtt har icke erhållit en helt lämplig utformning. För att examen skall ge erforderlig juridisk allmänbildning och därjämte skapa förutsättning för att den blivande ämbetsmannen skall kunna tolka och tillämpa författningar, är det av vikt, att den civilrättsliga delen av utbildningen ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Detta är knappast möjligt inom ramen för den nu beräknade studietiden i privaträtt. Därtill kommer, att ämnet har en sådan karaktär, att de studerande icke med fördel kunna begagna den ordinarie juridiska undervis- ningen i något av de civilrättsliga ämnena, under det att med universitetens nuvarande brist på juridiska lärarkrafter särskilda kurser i privaträtt för de studerande till denna examen endast i undantagsfall kunna meddelas. De sakkunniga föreslå därför, att studierna i ämnet privaträtt få väsentligt större omfattning än i den nu- varande statsvetenskaplig-juridiska exa— men. Ämnet föreslås komma att omfatta ett område ungefärligen motsvarande civil— rätt I och II enligt den i Lund för juris kandidatexamen gällande indelningen. Åvägabringandet av en dylik parallellism mellan studierna för de båda examina skulle lösa det nuvarande problemet be— träffande handledning och undervisning i ämnet privaträtt för politices studerande. Studietiden skulle med denna omfattning av ämnet uppgå till cirka 2 terminer. I samband härmed torde ämnet böra uppde- las på två ämnen, betecknade privaträtt l och privaträtt II. (SOU 1946: 30, s. 37.)

Beträffande ämnet straffrätt fram- hölls, att ett mera omfattande studium härav icke kunde anses erforderligt i en examen, som huvudsakligen avsåg tjänstgöring inom statsförvaltningen. Enda undantaget skulle möjligen vara fångvårdsstyrelsen: Mer straffrätt än som ingår i den propedeutiska kursen torde därför ej behöva medtagas i exa- men. Annorlunda ställde sig socialut- bildningssakkunniga till ämnet process- rätt, vilket enligt deras förslag borde ingå i examen med samma fordringar som för juris kandidatexamen. Genom att medtaga detta ämne skulle den juri— diska examensdelens kvalitet ytterligare höjas.

Slutligen betonades, att juridisk en- cyklopedi ur allmänbildningssynpunkt måste tillerkännas synnerligen högt vär— de. Ämnet borde dock ej göras obliga- toriskt. Ett tillräckligt studium av idé- historia förutsattes ingå i statskunskap och kursen i allmän rättslära borde kunna inhämtas inom ramen för ämnet privaträtt I.

I och med sålunda föreslagna utvidg— ningar av den juridiska examensdelen ansågs intet hinder föreligga för att ett eller flera i juris kandidatexamen ingå- ende ämnen, i den mån de icke obliga— toriskt inginge även i juridisk-politisk kandidatexamen, borde få medtagas i denna såsom frivilliga tillvalsämnen utan annan inskränkning än att inter— nationell privaträtt fick ingå i examen endast för så vitt denna jämväl innefat- tade familjerätt. Studietiden för denna examensdel beräknades till inemot fem terminer. Krav på lägst betyget Med be- röm godkänd i ett offentligrättsligt ämne ansågs icke ändamålsenligt och borde därför enligt de sakkunniga slo- pas.

I fråga om den samhällsvetenskapliga examensdelen syntes enligt de sakkun- niga enighet råda om att någon föränd—

ring beträffande ämnet nationaleko- nomi icke borde företagas. För be- tyg i nationalekonomi borde emeller- tid krävas utbildning i bokföring. Äm- net statistik borde bli obligatoriskt ämne i examen, därest den skulle kunna bli verkligt konkurrenskraftig för stats- förvaltningens behov. Även statskun- skap borde bli obligatoriskt, eftersom kravet på betyg i statsrätt skulle bort- falla._Beträffande statskunskapen fram- hölls dessutom, att den kännedom om förvaltningslivets realiteter, vilken med- delades i statskunskap, var oumbärlig för den blivande ämbetsmannen.

Vidare framhölls, att vissa andra äm— nen (bl. a. geografi, matematik, före- tagsekonomi, sociologi och historia) hade diskuterats som eventuella inslag i examen. Socialutbildningssakkunniga funno emellertid att —— även om starka skäl i vissa fall talade för att något av dessa ämnen borde ingå _ införandet av ytterligare ämnen skulle medföra en alltför betydande förlängning av studie- tiden. Vissa grundläggande kunskaper i geografi ansågos emellertid angelägna. Detta behov borde kunna tillgodoses ge- nom att studentbetyg i ämnet uppställ- des som behörighetskrav för examens avläggande. Såsom frivilligt tillvalsäm- ne kunde ingå varje ämne, som till- hörde filosofiska fakulteten. Även stu- dietiden för denna examensdel beräk- nades till inemot fem terminer.

Yttranden över förslaget

De sakkunnigas förslag till utform- ning av juridisk-politisk kandidatexa- men kritiserades av ett flertal remiss- instanser. Sålunda framhöll t. ex. kans— lern för rikets universitet att det hos de hörda universitetsmyndigheterna rådde mycket delade meningar om den lämp- liga utformningen av denna examen. Dessa meningar gingo enligt kanslern så

pass mycket isälr, att det framstod klart att man icke utan en grundlig omarbet- ning av betänkandet i denna del kunde nå fram till en linje, som i huvudsak tillgodosåg de från universitets- och högskolehåll framställda önskemålen.

Åtskilliga remissinstanser utgingo i sin kritik från att en utökning av stu- dietiden ej kunde anses försvarlig och att därför en viss nedskärning måste företagas. (I en del yttranden framhölls emellertid att studietiden för jur- kand.-examen och jur. pol. kand.-exa- men borde vara lika.) Från vissa håll betonades att en dylik nedskärning bor- de gå ut över ämnen tillhörande den samhällsvetenskapliga examensdelen; från andra håll hävdades att den borde gå ut över den juridiska examensdelen. Flertalet instanser, som direkt yttrade sig i denna fråga, betonade emellertid att en viss förstärkning av nuvarande statsvetenskaplig—juridisk examen var synnerligen Önskvärd.

Ett fåtal remissinstanser (juridiska fakulteten i Uppsala, ett par länsstyrel- ser samt Sveriges yngre juristers för- ening) ansåg det olämpligt att bryta ut vissa juridiska ämnen och förlägga stu- diet av dessa ämnen till en särskild examen, som till hälften skulle bestå av juridik och till hälften av samhälls— vetenskap. En länsstyrelse förordade, närmast från denna utgångspunkt, en differentiering av juris kandidatexa- men såsom den bästa lösningen.

Beträffande de ämnen, som borde ingå i examens juridiska del, ansågo de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund, att statsrätt med folkrätt borde vara obligatoriskt ämne. Stats— och rätts- vetenskapliga fakulteten i Stockholm ansåg däremot uteslutningen av detta ämne försvarlig, särskilt om examens juridiska del i övrigt förstärktes. Även vissa andra remissinstanser berörde detta ämne och framhöllo, att statsrätt

kunde utgå, därest examen alltid komme att omfatta statskunskap.

Utökningen av ämnet privaträtt till— styrktes i allmänhet. Endast riksräken- skapsverket ansåg icke den föreslagna utökningen nödvändig. Stats— och rätts- vetenskapliga fakulteten i Stockholm samt statsvetenskapliga intresseförbun- det tillstyrkte en utökning av ämnet men betonade att en omprövning av de sakkunnigas förslag till kursfordringar borde företagas. Länsstyrelsen i Malmö var tveksam beträffande förslaget om att immaterialrätt och familjerätt skulle uteslutas. Patent- och registreringsver- ket betonade, att den förra ämnesdelen alltid borde ingå i privaträtten.

Beträffande ämnet straffrätt fram— höllo de juridiska fakulteterna i Uppsala och Stockholm att vissa kunskaper ut- över dem som meddelades i den pro- pedeutiska kursen voro nödvändiga. De sakkunnigas förslag att i examen medtaga ämnet processrätt tillstyrktes i allmänhet. Direkta avstyrkanden på denna punkt framfördes endast av tre myndigheter (socialstyrelsen, statskon- toret och riksräkenskapsverket). Här- utöver berördes förslaget att i examen medtaga processrätt särskilt av dels so— cialinstitutet i Göteborg, som förkla- rade sig tveksam beträffande behovet av processrätt, dels stats- och rättsve— tenskapliga fakulteten i Stockholm, som ansåg översiktliga kunskaper i ämnet tillräckliga.

Enligt de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund borde juridisk en- cyklopedi alltid ingå i examen. Nämnda fakulteter betonade dessutom betydel- sen av kunskaper i rättshistoria även för studiet av de i den föreslagna exa- men ingående juridiska ämnena och Iundafakulteten föreslog, att detta ämne skulle ingå i examen.

Avskaffandet av kravet på två betygs- enheter i ett offentligrättsligt ämne till-

styrktes bland annat av de juridiska fakulteterna. Endast socialinstitutet i Göteborg ifrågasatte lämpligheten av att i en examen, som skulle meritera för tjänstgöring i förvaltningen, slopa detta krav i något av de för verksamheten så viktiga ämnena finansrätt och förvalt— ningsrätt.

Examens samhällsvetenskapliga del borde enligt de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund sammanlagt omfatta endast tre betygsenheter. Enligt uppsala- fakulteten borde därvid såväl kombina- tionen 2 + 1 och 1 + 2 i nationaleko— nomi och statistik som kombinationen 1 + 1 + 1 vara tillåten. I det senare fal- let skulle förutom nationalekonomi och statistik även statskunskap kunna med- tagas, Den studiekurs, som i så fall bor- de krävas i statskunskap, skulle emel- lertid vara en specialkurs omfattande ämnets historiskt-politiska delar, enligt fordringarna för två betygsenheter ifi— losofie kandidatexamen. Lundafakulte- ten ansåg det tillräckligt med kombina— tionen två betygsenheter i nationaleko- nomi och en betygsenhet i statistik.

Filosofiska fakulteten i Uppsala av— styrkte det alternativ enligt vilket exa- men skulle kunna avläggas med tre be- tygsenheter i nationalekonomi och en- dast en betygsenhet i vart och ett av ämnena statistik och statskunskap. Där- jämte framhölls att om en nedsättning av det sammanlagda antalet betygsenhe— ter skulle företagas, borde det ej sättas under 4, därest den samhällsvetenskap— liga ämnesgruppen skulle erhålla någon betydelse.

Enligt riksräkenskapsverket borde denna examensdel utöver de av de sak- kunniga föreslagna ämnena jämväl om- fatta företagsekonomi. Behovet av un- dervisning i företagsekonomi betonades även av några andra remissinstanser, däribland statsvetenskapliga intresse-

förbundet (avsåg även fil. pol. kand.- examen).

Filosofisk-politisk kandidatexamen

Socialutbildningssakkuuniga

I den rent samhällsvetenskapliga exa- men skulle enligt förslaget obligatoriskt ingå ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap. Dessutom borde som examensämnen kunna medtagas ämnena geografi, historia, matematik och prak- tisk filosofi. För examens godkännande skulle fordras, att den studerande erhål- lit sammanlagt minst åtta betygsenheter i de ämnen examen omfattade. Härvid skulle krävas lägst två betygsenheter i tre av dessa, däribland nationalekonomi och statistik,- och sammanlagt minst fem betygsenheter antingen i nationaleko— nomi och statistik eller i dessa ämnen jämte matematik. Dessutom skulle ford- ras den propedeutiska kursen i juridik och — därest praktisk filosofi icke in— gick i examen — en propedeutisk kurs i sociologi.

De förändringar i nuvarande statsve- tenskaplig-filosofisk examen, som så- lunda föreslogos, betingades enligt de sakkunniga av att det begränsade be- hov av personer med ifrågavarande utbildning, som inom olika förvalt- ningsområden syntes föreligga, när- mast avsåge personer med en utpräg— lad ekonomiskt inriktad utbildning. Utrymme för en högre statistisk ut- bildning borde emellertid därjämte beredas inom examens ram. Examen borde vidare innefatta en så gedigen och allsidig ekonomisk och samhällsve- tenskaplig skolning, att vederbörande skulle kunna utnyttjas för större utred- ningsuppgifter inom olika områden av samhällslivet.

Ur nämnda synpunkter menade de sakkunniga, att någon förändring be- träffande ämnesinnehållet ej var nöd- vändig. Examens kvalitet borde emeller-

tid höjas. De sakkunniga framhöllo, att även om en samhällsvetenskaplig exa- men relativt ofta kunde förväntas bli påbyggd med filosofie licentiatexamen, måste det tillses, att dess egenvärde så- som slutexamen bleve så högt, att till- fredsställande utkomstmöjligheter kun- de påräknas efter avlagd examen. Med hänsyn till examens avsedda utbild- ningsuppgifter borde dess tyngdpunkt ligga inom det ekonomiskt-statistiska ämnesområdet, vilket ansåges vara det för examen väsentliga. Härigenom skulle dessutom en önskvärd enhetlig- het i fråga om examens utbildnings- värde kunna åstadkommas.

För att dessa krav på utbildningen skulle bli tillgodosedda fordrades en- ligt de sakkunniga minst fem betygsen- heter antingen i nationalekonomi och statistik eller i dessa båda ämnen jämte matematik. Kvalificerat betyg i minst två ämnen ansågs emellertid ej tillräck- ligt, utan högre, kvalificerade och för- djupade, studier (lägst betyget Med be- röm godkänd) borde därjämte krävas i ytterligare ett ämne. För att möjlig- göra en friare anpassning av kunskaps- innehållet i examen efter studiehåg och avsett studiemål borde full valfrihet råda beträffande det av övriga exa- mensämnen, i vilket det tredje kvali- ficerade betyget skulle kunna tagas.

Förutom nationalekonomi och statis- tik borde, som tidigare framhållits, även statskunskap obligatoriskt ingå i exa- men. Med den av de sakkunniga före- slagna betygsfördelningen skulle, om examen komme att omfatta sju betygs— enheter, endast två ämneskombinatio- ner kunna inrymmas i examen, innefat- tande förutom de obligatoriska ämnena endast ämnet matematik. De sakkunniga föreslogo med hänsyn härtill att för exa- mens godkännande skulle krävas åtta betygsenheter. Härigenom skulle tretton kombinationstyper, var och en innefat-

tande högst fem ämnen, bli möjliga och plats skulle beredas för betyget Med beröm godkänd i ett fjärde ämne (geo- grafi, historia, matematik eller praktisk filosofi), utan att avkall behövde ges på kravet på djupare kunskaper i kärnäm- nena nationalekonomi och statistik. Vi- dare skulle genom den sålunda föreslag— na utformningen s. k. aktuariekompe— tens kunna erhållas inom examens ram.

Utöver de åtta betygsenheterna skulle i examen ingå den propedeutiska kur- sen i juridik; de sakkunniga betonade, att den i denna kurs meddelade all- männa orienteringen om rättssystemets elementa måste anses vara av värde även för de arbetsuppgifter, för vilka denna examen avsåge att utbilda. Vidare skulle en propedeutisk kurs i sociologi ingå, därest examen ej innefattade prak- tisk filosofi. Beträffande den senare kursen framhöllo de sakkunniga, att en viss förtrogenhet med sociologiens ar- betsmetoder och med nutida svenska samhällsförhållanden borde krävas. Slutligen föreslogs, att utbildning i bok- föring skulle krävas för godkänt betyg i nationalekonomi. Den sammanlagda studietiden beräknades till omkring nio terminer (41/2 läsår).

Yttranden över förslaget

Som redan tidigare nämnts (s. 267) gingo talrika remissinstanser på samma linje som reservanterna, d. v. s. avstyrk- te sakkunnigmajoritetens förslag beträf- fande fil. pol. kand.-examen och utta- lade sig för ett avskaffande av nuva- rande statsvetenskaplig—filosofisk exa- men.

Direkta synpunkter på själva utform- ningen av den samhällsvetenskapliga examen anfördes endast av vissa akade- miska myndigheter samt av statsveten- skapliga intresseförbundet, Sveriges förenade studentkårer och kommerskol- legium.

Dessa remissinstanser voro ganska enstämmigt av den uppfattningen, att den föreslagna kraftiga standar- diseringen av fordringarna kring det ekonomisk-statistiska ämnesområdet ej var önskvärd. Filosofiska fakulte- ten i Uppsala framhöll, att den ej hade kunnat finna, att en mera brett upp- lagd statsvetenskaplig-filosofisk examen visats vara överflödig. Liknande syn- punkter anfördes av statsvetenskapliga intresseförbundet. Kommerskollegium föreslog, att kraven på sammanlagd be— tygssumma i de tre obligatoriska ämne- na skulle sättas lägre. Härigenom skulle nämligen examen alltid komma att om- fatta även annat ämne, vilket ansågs vara av betydelse för att i andra hän- seenden ge inblick i samhällsförhållan- dena. Sveriges förenade studentkårer framhöll, att den föreslagna examen både för befattningar i allmän och en- skild tjänst och som grundexamen för högre studier och vetenskaplig forsk- ning syntes alltför specialiserad.

Det föreslagna kravet på minst två betygsenheter i nationalekonomi till- styrktes över lag av de instanser, som ansågo att denna examenstyp borde bi- behållas. Däremot menade de filoso- fiska fakulteterna i Uppsala och Lund, att det var synnerligen betänkligt att som obligatoriskt krav i vissa kombina- tioner uppställa fordringar på tre be— tygsenheter i något ämne. Filosofiska fakulteten i Uppsala uttalade dessutom mycket stora betänkligheter gent- emot den förlängning av studietiden, som höjningen av den sammanlagda betygssumman från sju till åtta enheter medförde.

Även från statsvetenskapliga intresse- förbundets sida betonades, att sju be- tygsenheter borde vara tillräckligt. För- bundet tog vidare upp till särskild be- handling frågan om studietidens längd och underströk kraftigt, att den av de

sakkunniga beräknade studietiden var för knappt tilltagen. Förbundet ansåg, att vid en reformering av examen måste tillses, att studietiden ej kom att över- stiga den genomsnittliga studietiden för juris kandidatexamen, särskilt som dessa examina i kompetenshänseende i viss utsträckning skulle vara likvär- diga. Liknande synpunkter anfördes av Sveriges förenade studentkårer.

En del remissyttranden berörde spe- ciellt frågan om de båda examinas namn. Härvid framhölls bl. a. att med hänsyn till betydelsen av ordet »poli— tisk» i nutida svenskt språkbruk de föreslagna benämningarna syntes mind- re lämpliga. Statvetenskapliga in- tresseförbundet ansåg, att titeln politi- ces magister skulle bibehållas för båda examenslinjerna.

Beträffande fordringarna på betyg i studentexamen i geografi framhöll Sve- riges förenade studentkårer, att tillräck- liga skäl härför ej syntes föreligga. I samband härmed betonades att alla krav, som ledde till en utökning av kompletteringarna efter studentexamen, bestämt måste avvisas. Stockholms hög- skolas stats- och rättsvetenskapliga fa- kultet framhöll, att —— utöver kravet på studentbetyg i geografi —— jämväl stu- dentkunskaper i filosofi voro önsk- värda.

Slutligen gingo handelshögskolan i Stockholm och statsvetenskapliga in- tresseförbundet mera i detalj in på äm- net företagsekonomis ställning i berör- da examina. (Tidigare har framhållits, att även vissa andra remissinstanser un- derströko betydelsen av studier i detta ämne.) Handelshögskolan ansåg, att man säkerligen under ganska lång tid framåt måste räkna med att företags- ekonomi vid universiteten endast kunde bli representerad såsom en obetydlig del av nationalekonomien. För att man

likväl icke skulle behöva släppa önske- målet att ämnet skulle kunna medtagas i berörda examina, framkastades den tanken att tills vidare betyg i ämnet skulle kunna givas av handelshögsko— lorna. Det kunde emellertid i så fall en- dast bli fråga om ett mycket begränsat antal studerande.

Statsvetenskapliga intresseförbundet kunde icke finna, att det skulle behöva

stöta på särskilt stora svårigheter att anställa lärare i företagsekonomi vid universiteten. Flertalet av statsförvalt- ningens tjänstemän hade enligt förbun— det ett uppenbart behov av insikter i ämnet. Möjligheter borde därför snarast tillskapas för de studerande att såsom självständigt ämne medtaga företagseko- nomi i statsvetenskaplig examen.

Kap. 20. Översikt över olika lösningar

Behov av samhällsvetenskaplig uni- versitetsutbildning förefinnes såväl i de moderna industriländerna som i allt flera av de mindre utvecklade staterna. På en del håll har sådan utbildning re- dan förekommit under längre tid, men i flertalet fall utgör den ett sent eller mycket sent tillskott till vederbörande länders undervisningsväsen.

I Sverige har sedan länge funnits ut- bildning i samhällsvetenskapliga äm- nen, men före år 1936 fanns icke någon särskild sådan examen. Detta år inrät- tades våra nuvarande båda exami— na, nämligen statsvetenskaplig-filosofisk examen och statsvetenskaplig-juridisk examen. Den förra är till sin typ be- tingad av det rådande systemet vid de svenska filosofiska fakulteterna. Genom en viss reglering av möjligheterna att kombinera befintliga ämnesenheter har ett försök gjorts att tillgodose behovet att sammanhålla studierna inom ramen för en särskild examen.

Statsvetenskaplig-juridisk examen ut- gör däremot såtillvida en ny form av examen som den består av ämnen från två fakulteter. Även den är emellertid sammansatt av redan tidigare förefint- liga ämnesenheter. Visserligen tillkom ämnet privaträtt, men detta består en- dast av vissa delar av juris kandidatexa- mens civilrättsämnen. Inrättandet av de

statsvetenskapliga examina var sålunda en reform av ganska begränsad räck- vidd. Ingen ny personal, undervisning eller examination infördes.

Även i vissa andra länder har behovet av samhällsvetenskaplig universitetsut— bildning tillgodosetts inom de befintliga universitetens ram och i nära anslut— ning till där rådande organisations-, undervisnings- och examensformer. Samhällsvetenskaperna ha ur fakultets- synpunkt anknutits antingen till de juri- diska eller till de humanistiska fakulte- terna. Såväl undervisningens som de i examen ingående ämneskombinationer— nas karaktär har ofta i hög grad påver- kats av den fakultet till vilken sam- hällsvetenskaperna hänförts. Stundom ha emellertid nya fakulteter bildats, vilka dessutom i vissa fall fått tillgodose även andra utbildningsbehov (t. ex. handelsvetenskaplig eller skoglig ut- bildning).

I åter andra länder ha nya undervis- ningsanstalter tillkommit, helt obero- ende av redan existerande eller under— stundom i vissa hänseenden komplette- rande dessa. En sådan organisatorisk självständighet kan leda till förnyelse och oberoende med avseende på under- visningens målsättning och anordning. Möjligheten att på bästa sätt tillgodose behovet av utbildning har emellertid

icke alltid utnyttjats. Ibland har man utan att taga hänsyn till landets akade- miska traditioner enbart kopierat ett annat lands utbildningsformer.

Mot bakgrunden av vad nu antytts är det knappast förvånande att en översikt över den akademiska samhällsveten- skapliga utbildningen i olika länder ger en tämligen brokig provkarta på olika sätt att lösa i stort sett likartade pro- blem.

Det är ofta svårt att bedöma ett i ut- landet tillämpat system för samhälls- vetenskaplig utbildning. Att det under en längre tid varit bestående behöver icke med nödvändighet tolkas såsom be- vis för att systemet ifråga, betraktat iso- lerat från i övrigt rådande traditioner beträffande utbildningen, på ett ratio- nellt sätt tillgodoser de befintliga ut- bildningsbehoven. Man måste nämligen räkna med en inneboende tendens till konservatism hos varje en gång införd och med övrig akademisk undervisning sammansmält organisationsform. Ingri— pande förändringar häri kräva omställ— ningar vilka knappast helt kunna ge- nomföras förrän en ny generation av vetenskapsmän utbildats.

Det gäller emellertid icke endast att övervinna det motstånd, som kan finnas hos dem som närmast beröras av en för- ändring. Även inom förvaltning, nä- ringsliv, organisationsväsen och forsk- ning tager man nämligen vid arbetsin- riktning och arbetsfördelning åtmins- tone skenbart hänsyn till de personella resurser, som genom den befintliga ut- bildningen ställas till förfogande. Häri- genom tillkommer alltså ytterligare ett moment som verkar i konserverande riktning.

Då man skall tillgodose de hos oss föreliggande behoven av samhällsveten- skaplig utbildning är enligt kommitténs uppfattning en allmän orientering om de vägar, som man i andra länder slagit

in på eller diskuterat, av stort värde Liksom för den juridiska undervisning- en lämnas därför i en särskild bilaga (10) översikter över förhållandena i vissa främmande länder. I detta kapitel skall kommittén försöka ge en systema- tisk redogörelse för de gjorda iakttagel- serna.

Ämnenas omfattning och avgränsning

I Sverige är det vanligen så givet vad man menar med ett i en examen ingå- ende ämne, att man icke känner behov att närmare ange ämnesbegreppets in- nebörd. Särskilt de filosofiska fakulte- terna hos oss kunna sägas bestå av en samling »ämnen», av vilka vart och ett äger en viss personell och i förekom- mande fall materiell utrustning. Varje ämne utgör på en gång såväl en orga- nisationsenhet anknuten till fakulteten som en undervisnings- och examina- tionsenhet. Tentamenssystemet innebär att examinationen i ett ämne självstän- digt handhas av någon av ämnets repre- sentanter. Endast i sällsynta fall berör denna examination annat kunskapsstoff än som varit föremål för undervisning av ämnets lärare eller som ingått i kun— skapsfordringarna i ämnet.

Många ämnen, och detta gäller icke minst samhällsvetenskaperna, motsvara hos oss mycket stora kunskapsområden, som för de lägre examina till sina vikti- gare delar ofta icke ens översiktligt kunna täckas av undervisning och kun- skapsfordringar. Urval eller specialise- ring i någon form förekommer därför alltid i dessa ämnen redan i de lägre examina. Hur detta skall ske blir i hu- vudsak den examinerande lärarens en- sak. I den avlagda examen förekomma blott de odelade ämnesrubrikerna utan angivande av hur studierna i varje äm— ne inriktats.

Vad som hos oss utgör »ämnen» i en

samhällsvetenskaplig examen redovisas i flertalet främmande länder under del- vis. andra rubriker. Redan i Finland, där man dock liksom hos oss har tenta- menssystem och således ett motsvaran- de samband mellan undervisning och examination, finner man utöver här i landet representerade ämnen två andra, nämligen finanslära och socialpolitik. Häri förenas kunskapselement som hos oss fördelats på andra ämnen.

I andra länder är ämnesbegreppet mer eller mindre obestämt. Anledningen härtill kan vara att sambandet mellan undervisningsenheterna och examina- tionsenheterna är mindre utpräglat eller rent av upplöst. I åter andra fall kan ett strängt samband råda mellan undervis- ning och examination, men de för dessa använda enheterna kunna vara så små och varierande att en omtolkning av förhållandena till vår terminologi blir mer eller mindre omöjlig. Den först- nämnda typen möter man på kontinen- ten och i England; den senare typen framförallt i USA.

Karaktäristiken av främmande län- ders samhällsvetenskapliga examina kan av nämnda skäl endast i enstaka fall ske genom ett direkt återgivande av de i undervisningen och examinationen använda ämnesrubrikerna. Oftast tving- as man till att först försöka bilda sig en föreställning om innehållet i den med- delade undervisningen och om arten av det i examina fordrade kunskapsstoffet samt att sedan gruppera detta i anslut- ning till de hos oss använda ämnes— rubrikerna.

En eller flera _ examina

För kommitténs arbete har det varit av vikt att få en överblick över före- kommande samhällsvetenskapliga exa— mina, vilka kunna sägas ha ett självstän— digt värde på arbetsmarknaden för verksamhet inom hithörande områden.

En examen av detta slag betecknas i det följande som en självständig exa- men. Det sätt på vilket utbildningen leder fram till en dylik självständig exa- men kan emellertid vara mycket varie- rande.

De enklaste och mest överskådliga förhållandena har man då utbildningen helt sker inom ramen för en odelad självständig examen. Exempel härpå äro våra statsvetenskapliga examina samt statsvetenskaplig ämbetsexamen och pol. kand. examen i Finland, cand. polit. och cand. oecon. examina i Danmark, cand. oecon. examen i Norge, Examen fiir Diplomvolkswirte i Tyskland, sam- hällsvetenskapligt mer eller mindre spe- cialiserade B. A. eller motsvarande exa- mina i England och USA.

Icke sällan har emellertid den själv- ständiga examen karaktären av en av— slutande examen, som förutsätter en tidigare avlagd preliminärexamen. Här- vid avses med preliminärexamen en examen, som visserligen gives karaktä- ren av en särskild akademisk grad men som icke har något självständigt värde på arbetsmarknaden vare sig för ut- övande av i huvudsak samhällsveten- skaplig eller av annan verksamhet. I Sverige förekommer numera icke någon preliminärexamen vid samhällsveten- skaplig eller juridisk utbildning. Inom annan akademisk utbildning finner man däremot även hos oss exempel på dylika preliminärexamina, nämligen teol. fil. examen, med. kand. examen och odont. kand. examen.

I både Nederländerna och Belgien har man en samhällsvetenskaplig prelimi- närexamen (candidat) med två å tre års studietid. En och samma preliminär- examen kan vara utgångspunkt för flera, på olika sätt inriktade avslutande exa- mina, såsom fallet är just i Nederlän- derna och Belgien. I sådana länder, där examinationen uppdelats på flera

successiva examensdelar, kan gränsen sägas vara flytande mellan en tidigare examensdel och en egentlig preliminär- examen. Båda ha nämligen samma syfte, att garantera ett visst mått av kunska- per innan studierna fortsätta på ett högre stadium. Sett ur denna synpunkt kan man alltså säga, att de första exa- mensdelarna i de danska cand. polit. och cand. oecon. examina samt i den norska cand. oecon. examen fylla sam- ma funktioner som t. ex. de holländska och belgiska candidat-examina.

Vid Aarhus universitet finner man ytterligare exempel på att en tidigare examensdel kan vara gemensam grund för olika självständiga examina (den ekonomiska respektive den offentligt- administrativa linjen). Även den exa- mensdel, som vid många engelska uni- versitet avlägges efter ett eller två år, har samma funktion som en preliminär- examen. I vissa fall kan en sådan preli- minärexamen dessutom leda fram (så- som i Cambridge) till en utbildning med helt annan inriktning.

Ofta finner man att den lägsta exa— men, som med hänsyn till samhällsve- tenskaplig verksamhet kan betecknas såsom självständig, kräver en tidigare examen som visserligen ur den ifråga- varande utbildningens synpunkt har karaktären av preliminärexamen men som för viss praktisk verksamhet kan ha självständigt värde. Tidigare hade vid den ekonomiska högskolan i Rotter- dam den efter två år erhållna graden (candidaatexamen in de handelsweten— sehappen) på en gång karaktären av en självständig examen för dem som gingo till praktisk verksamhet och av en pre- liminärexamen för national- och före- tagsekonomer som ämnade avlägga doc- toraalexamen.

I Frankrike är den vanligaste vägen att erhålla en för verksamhet på national- ekonomiens område användbar utbild-

ning att förvärva endera av de två juridiska doktorsgraderna i ekonomi. Dessa grader förutsätta emellertid ut- över två högre »diplom» i ekonomi en juridisk examen (licence en droit) som grundbildning. Denna licence har när- mast samma ställning i den franska ju— ristutbildningen som en juris kandidat- examen i den svenska. Den utgör alltså en självständig examen för dem som skola ägna sig åt juridisk Verksamhet. För en blivande nationalekonom har den däremot uteslutande karaktären av preliminärexamen.

En motsvarande ställning har icke bara licence en droit utan också en rad andra licence-grader samt även vissa fackhögskoleexamina för dem som önska tillträde till den tvååriga sam- hällsvetenskapliga utbildningen vid In—v stitut d'études politiques. Vid denna ut— bildningsanstalt kunna emellertid dessa olika grader som inträdesvillkor ersät- tas med en ettårig preparandkurs. På liknande sätt kräves nästan undantags- löst en tidigare examen för inträde vid den franska förvaltningshögskolan (Ecole nationale dladministration). Vid denna utgör den förberedande utbild— ningen i det alldeles övervägande anta- let fall licence en droit med därpå föl- jande diplom från Institut d'études poli- tiques.

Liknande examensfövrhållanden fin- ner man i USA, där vid flera juri— diska fakulteter, handelshögskolor m. fl. en'tidigare förvärvad B. A. (eller even- tuellt endast en tvåårig college-utbild- ning) är inträdesvillkor. Förhållandena äro emellertid så till vida motsatta de nyssnämnda franska som den lägre exa- men kan ha självständigt värde för sam— hällsvetenskaplig verksamhet men ut- gör preliminärexamen vid t. ex. juri- diska studier.

Olika högre utbildningsanstalters exa— mina kunna alltså i vissa länder på ett

mer eller mindre komplicerat sätt vara inflätade i varandra. Dylika system skulle kunna betecknas som en utbild- ning genom examenskombinationer. Det är naturligt att sådana system utvecklas framförallt i länder som ha dels examina med relativt kort studietid, dels en högre utbildning som ges vid ett stort antal oberoende och starkt specialise- rade utbildningsanstalter.

I varje fall är det på detta sätt i Frankrike, det land där nu berörda sys— tems betydelse för den samhällsveten- skapliga, speciellt ekonomiska utbild— ningen är särskilt framträdande. I syn— nerhet för tjänster i förvaltningen kunna kombinationer av juridisk och samhällsvetenskaplig samt även annan utbildning komma ifråga. Genom sådana examenskombinationer erhålles en på olika sätt sammansatt utbildning, utan att varje på vissa uppgifter specialise- rad ntbildningsanstalt behöver omfatta alla slag av ifrågakommande grundläg- gande och kompletterande utbildning. Den största nackdelen synes vara den brist på koordination, planmässighet och fördjupning som knappast kan und- vikas med ett sådant system.

I samtliga undersökta länder kan en samhällsvetenskapligt inriktad utbild- ning avslutas genom förvärvande av doktorsgrad. Dennas standard varierar emellertid avsevärt mellan de olika län- derna.

Liksom i Sverige finnes på vissa håll en lägre och en högre självständig exa- men, motsvarande pol. mag. examen och fil. lic. examen. Som exempel kunna nämnas B. A. och M. A. i England och USA samt licence en droit och diplöme d'études supérieures i Frankrike. I det senare landet är liksom i Sverige den högre examen villkor för erhållande av doktorsgrad, medan i England och USA förhållandena variera.

I en rad länder förekommer däremot

endast en självständig examen, vilken således medför rätt till förvärvande av doktorsgrad. Som exempel på självstän- diga examina av nu berört slag kunna nämnas de finska, danska och norska examina samt den tyska Diplomvolks- wirt-examen, doctoraalexamen i Neder- länderna och licence-graderna i Belgien. Stundom, såsom t. ex. i Tyskland och USA, kräves emellertid för erhållande av en doktorsgrad utöver en avhandling ett särskilt kunskapsprov.

Examenstyper

Innan man kan karaktärisera de på olika håll förekommande examina med samhällsvetenskaplig inriktning, vilka kunna sägas i huvudsak motsvara den tidigare givna definitionen på självstän- diga examina, bör man göra klart för sig i hur hög grad examensbegreppets innehåll varierar. En examen innebär alltid att universitetet genom något slags certifikat ger offentligt till känna, att vederbörande undergått kunskapsprov samt utfört andra prestationer och upp- fyllt vissa villkor. Dessa kunna antingen regleras av universitetet självt (univer- sitetsgrader) eller av utomstående stat- liga myndigheter (statsexamina).

En examen har alltid ett namn; den ger ofta rätt att använda en särskild titel och den kan vara ett villkor för utövande av vissa slag av verksamhet. Det mycket varierande namnskicket be- träffande examina gör det ofta svårt att av en viss examens namn sluta sig till vad den innebär.

Ett examensnamn användes ofta för att sammanfattande beteckna samtliga avlagda examina på en viss allmän nivå, t. ex. motsvarande en viss studietid, utan att detsamma ger någon annan upplysning om de bakomliggande stu- diernas inriktning än möjligen deras fakultetsklassificering. De anglosaxiska beteckningarna B. A. och B. S. höra till

denna typ. Båda kunna bland annat ange examina med samhällsvetenskap- lig studieinriktning. Lika obestämd med hänsyn till sitt innehåll är den svenska examensbeteckningen fil. kand., vilken endast anger de studerade ämnenas in- ordning i den filosofiska fakulteten.

Om man i fall som de nu berörda skall kunna tala om en samhällsveten- skaplig examen, måste man alltså där- med avse en examen, som i det sär- skilda fallet är mer eller mindre utpräg- lat samhällsvetenskaplig. Vid många anglosaxiska -universitet har man gått över till att förse bachelors-examina, som uppfylla vissa bestämda krav på specialiseringens inriktning och omfatt— ning, med särskilda tilläggsbeteck- ningar. I sådana fall ligger det nära att som en särskild examen beteckna vad som angives genom en dylik kombine- rad benämning, såsom t. ex. Bachelor of Science (Economics), Bachelor of Commerce, B. A. Commerce, B. Phi]. (Econ.) m. fl. Examensbenämningen anger i dylika fall direkt att man har att göra med en samhällsvetenskaplig examen.

I många länder användas visserligen ospecificerade examensbenämningar, men vissa föreskrifter gälla beträffande mera utpräglad specialisering av studi- erna inom ett ämne eller ämnesområde. Även i dylika fall synes det alltså lämp- ligt att såsom särskilda samhällsveten- skapliga examina beteckna sådana där en dylik specialisering är samhällsveten- skapligt inriktad. Vid amerikanska uni- versitetet förekommer i det övervägande antalet fall sådana specialiseringskrav (med huvudämnet betecknat major, main field of interest eller dylikt), var— för där innebörden i begreppet sam- hällsvetenskaplig examen kan sägas vara klar.

I England innebära i allmänhet de 3. k. Honours chrees en viss specialise-

ring. Pass Degrees kunna vid vissa uni- versitet medge en mer eller mindre fri ospecialiserad studieinriktning, men på många håll föreskrives även för dem specialiseringskrav. Beträffande de eng- elska graderna föreligga därför icke sällan svårigheter att utan grundlig kännedom om vederbörande universi- tets examensbestämmelser närmare de- finiera vad som skulle kunna hänföras

”under rubriken samhällsvetenskapliga

examina.

Om man undantar Sverige, Finland och de anglosaxiska länderna finner man vanligen examensbenämningar, som mer eller mindre exakt ange såväl examens nivå som dess innehåll. Detta är sålunda fallet med cand. polit. och cand. oecon. i Danmark, cand. oeeon. och magistergrad t. ex. i statsvetenskap eller i sociologi i Norge, Examen fiir Diplomvolkswirte i Tyskland,doctoraa1- examen in de bedriifseconomie m. fl. doetoraal-examina i Nederländerna, li- cence en sciences économiques m. fl. licence-grader i Belgien, doctorat de sciences économiques jämte flera s. k. diplom i Frankrike.

Vidare äro pol. mag. examina i Sve- rige samt pol. kand. examen och stats- vetenskaplig ämbetsexamen i Finland så bestämda med hänsyn till sitt innehåll, att de alltid höra till gruppen samhällsvetenskapliga examina. De eng- elska och amerikanska master-graderna ange däremot endast i vissa fall genom sin benämning specialiseringens karak- tär (som t. ex. Master of Science [Eco- nomics] från London School of Econo- mics). En klart bestämd specialisering föreligger emellertid här alltid. Dok- torsgraderna innebära städse en stark specialisering. De kunna på vissa håll ha ospecificerade benämningar (Fil. Dr., Ph. D.). Icke sällan ha de emeller- tid benämningar, vilka mer eller mindre klart ange specialiseringen såsom Dr.

rerum politicarum, Dr. oeconomiae publicae, Docteur és sciences commer- ciales (économiques etc.).

De i olika länder förekommande exa- mina, vilka mer eller mindre klart kunna betecknas som självständiga och samhällsvetenskapliga, ge prov på de mest skiftande principer beträffande den närmare bestämningen av de ämnen som måste eller få medtagas. Finnas i ett land såväl lägre som högre samhälls- vetenskapliga examina, är i detta sam— manhang den lägre examens konstruk- tion närmast av intresse. Vi bortse här vidare från eventuellt förefintligt inslag i examina av andra ämnen än samhälls- vetenskapliga, juridiska och hithörande hjälpvetenskaper.

När man skall karaktärisera kombina- tionsprinciperna för olika examina för- tjänar det erinras att vi i Sverige ha exa- mina som representera skilda ytterlig- hetsfall, nämligen å ena sidan juris kan- didatexamen, som är så gott som hel- standardiserad till sitt ämnesinnehåll, och å andra sidan filosofie kandidatexa- men, inom vilken det föreligger full— ständig valfrihet. Mellan dessa två typ- fall kan man sedan inrangera en rad skilda möjligheter med olika stora och på olika sätt bestämda grader av valfri- het. De finnas alla representerade bland de undersökta ländernas examina.

I många länder har man liksom i Sve- rige helstandardiserade juridiska exa- mina, trots att de arbetsfält åt vilka de vid universiteten utbildade juristerna sedan ägna sig kunna vara mycket olika. De förefintliga specialiseringsbehoven få därvid tillgodoses efter studiernas slut antingen utom universiteten eller, där icke yrkesexamen själv medför dok- torstitel, eventuellt genom förvärvande av doktorsgrad. Det förhållandet att ju- ristutbildningen på så många håll är odifferentierad, torde få ses mot bak—

grunden av den högre ålder denna ut- bildning har vid universiteten samt dess därmed sammanhängande traditions— bundenhet. I åtskilliga länder börjar man emellertid, med en större eller mindre eftersläpning, att anpassa sig efter de i praktiken numera förefint- liga differentieringsbehoven.

Om man betraktar det samhällsveten- skapliga arbetsfältet — definierat unge— fär i anslutning till de i Sverige före- trädda ämnena (plus företagsekonomi) — såsom i likhet med det juridiska i viss mån enhetligt, skulle inan ha anled- ning vänta sig åtminstone några exem- pel på helstandardiserade samhällsve- tenskapliga examina. Några sådana stö— ter man emellertid icke på, åtminstone icke om man uppställer någorlunda strikta krav på att hela arbetsområdet skall vara representerat i examen. Att så icke är fallet sammanhänger med samhällsvetenskapernas senare och ojämnare utveckling vid universiteten. För en helstandardiserad examen har det hittills funnits varken praktiska be- hov eller akademiska förutsättningar.

Samhällsvetenskapernas ojämna ut— veckling samt de särskilt tidigare olik— artade utbildningsbehoven ha däremot lett till att man i flera länder ofta fått starkt standardiserade samhällsveten— skapliga examina i vilka endast ett eller ett par ämnen tillgodosetts, medan de övriga antingen behandlats subsidiärt eller helt försummats. Sådana examina utgöra stundom den enda huvudsakligen samhällsvetenskapliga utbildning som förekommer. '

De ekonomiskt betonade ämnena ha i nu antydda fall fått det största utrym- met. I 1800—talets och det tidigare 1900- talets samhälle var behovet av ekono— misk utbildning särskilt framträdande, samtidigt som nationalekonomien rela— tivt tidigt fått en stark akademisk ställ- ning. Behovet att i utbildning och

forskning sammanhålla de olika sam— hällsvetenskaperna har däremot först så småningom vuxit fram; i Europa har detta med större styrka framförallt gjort sig gällande efter andra världskri- get. Resultatet härav visar sig i de strä- vanden, som nu märkas på många håll, att komma fram till en åtminstone till sina grundläggande delar mera helhets- betonad utbildning på det samhällsve- tenskapliga området. Här kunna alltså kvarvarande former av mera ensidigt specialiserad utbildning betraktas som en eftersläpning av tidigare förhållan— den, medan utvecklingen går mot en större integration. På den juridiska ut- bildningens område är förhållandet, som ovan framhållits, det motsatta.

Helstandardiserade examina med övervägande ekonomisk inriktning, dock med en viss men ej särskilt stor valfri- het beträffande vissa ämnen, finner man sålunda i Danmark (cand. polit.), Norge (cand. oecon.), Tyskland (Di- plomvolkswirt-examen), vid vissa eng- elska universitet (t. ex. B. A.: Econo— mics tripos i Cambridge). Tendensen kan emellertid i stort sett sägas gå i rikt- ning mot en uppmjukning av enhet- ligheten genom ökade valmöjligheter. Den i många hänsenden rationellaste vägen att öka differentieringsmöjlighe- terna är att skilja på två eller flera lin- jer, dvs. olika inom examens ram till- låtna ämneskombinationer vilka äro specialiserade i bestämda riktningar. Dessa skilda linjer kunna sedan an- tingen vara helstandardiserade eller ge större eller mindre utrymme för val- frihet.

Till den förra typen höra den eko- nomiska och den offentligt-administra- tiva linjen inom cand. oecon. examen vid Aarhus universitet samt de olika licence-graderna i Belgien. Till den se— nare typcn kan man hänföra de sam— hällsvetenskapliga doctoraal-examina i

Nederländerna, som — särskilt om man tar hänsyn till de varierande möjlighe— terna vid de skilda universiteten _ ge stort utrymme för val mellan mycket olikartade ämneskombinationer. Genom att det föreligger valmöjlighet såväl mel- lan olika linjer som inom dessa har man här beträffande studiernas senare del i realiteten närmat sig den fullständiga valfriheten inom en bred samhällsve- tenskaplig-juridisk ämnesgrupp. Linjer med viss valfrihet förekomma också i England; Oxford och London School of Economics ge exempel härpå.

I detta sammanhang bör beaktas att,. där preliminärexamen förekommer, denna i allmänhet är helstandardiserad. Linjedelningen sker vanligen efter pre— liminärexamens avläggande; denna exa- men kan alltså vara gemensam för flera ganska olika utbildningsriktningar. Det— samma kan vara fallet, då man har exa— mination vid flera successiva examens- tillfällen och de tidigare examensdelar- na ha samma karaktär som en prelimi- närexamen. Aarhus ger exempel härpå.

Examina utformade på nu angivet sätt ge alltså en god möjlighet att förena de två olika bildningsmål, som i allmänhet måste realiseras vid en samhällsveten- skaplig utbildning. Genom preliminär- examen eller standardiserade tidigare- examensdelar skola de studerande bi- bringas en allmän orientering inom hela eller större delen av det samhällsveten- skapliga arbetsfältet. Och genom den därpå följande linjedelningen eller val- möjligheten under studiernas senare del ges utrymme för viss specialisering. Detta utrymme är emellertid i många av de ovan anförda exemplen mycket be— gränsat. .

Fullständig valfrihet beträffande de i examen ingående ämnena förekommer endast i den svenska fil. kand. examen. I denna behöva ämnena ej ens vara valda inom en någorlunda enhetlig äm-

nesgrupp. I alla andra examina (bort- sett från i huvudsak standardiserade så— dana) är valfriheten bunden genom olika slag av regler, vilka kunna vara mycket varierande med hänsyn till sitt syfte och sina former samt graden av det tvång de innebära. Alla examina av detta slag kunna sägas ha en bunden valfrihet.

I Sverige tillämpas bunden valfrihet för de olika magistergraderna. Det är alltså detta som gäller för de nuvarande samhällsvetenskapliga examina. Före- skrifterna avse antalet obligatoriska be— tygsenheter i examen och i vissa obliga— toriska ämnen samt huru många och vilka ämnen som i övrigt få medtagas inom ramen för den stadgade betygs— summan. Reglerna framtvinga däremot icke kombinationstyper, som ha ka- raktären av mer eller mindre bestämda linjer. Detta skulle för övrigt vara svårt att åstadkomma, när reglerna skola till- lämpas på ett begränsat antal stora äm- nen, vilket är förhållandet på grund av det svenska betygsenhetssystemet.

Såväl i England som i USA har man för bachelors—examina i stor utsträck- ning också en bunden valfrihet. Förut- sättningarna härför bli emellertid helt andra i länder, där universitetssystemet arbetar med mindre ämnesenheter, vil- ket särskilt är fallet i USA. Kombina— tionsreglerna äro i dessa båda länder uppgjorda för att tillgodose många olika syften, bland annat också att ga— rantera att ett antal allmänbildnings- ämnen medtagas i examen. Av intresse i detta sammanhang är emellertid fram— förallt att reglerna härutöver gå ut på att garantera dels ett visst mått av spe- cialisering, dels en viss spridning av studierna över fack, som ha ett mera organiskt samband med huvudämnet respektive specialiseringsområdet.

I engelska examina användas mycket varierande regler. De nämnda syftena

tillgodoses ibland genom en kombina- tion av standardisering för vissa delar av examen och hunden valfrihet för övriga. I USA är det senare systemet do- minerande. Speeialiseringen i de exa- mina, som giva samhällsvetenskaplig utbildning, är i flertalet fall inriktad på områden, vilka till sin omfattning kunna sägas i stort sett motsvara något av våra samhällsvetenskapliga ämnen. På vissa håll är specialiseringen emellertid min- "dre snäv och innebär närmast en kon-

centration på social sciences överhuvud taget. Tvånget att medtaga andra ämnen än de som tillhöra specialområdet gäl— ler i de förstnämnda fallen vanligen angränsade samhällsvetenskaper. På det hela taget synes emellertid tiden för studier inom dylika områden av stödäm- neskaraktär vara för knapp för att med- ge en mera allmän samhällsvetenskaplig orientering.

Vid många amerikanska universitet strävar man att eliminera nämnda olä— genheter genom skilda typer av »com— prehensive courses». Dessa avse att i ett sammanhang ge en samlad överblick över de moderna samhällsförhållan- dena. Det stora antal speciella kurser, som ges åtminstone vid alla större ame- rikanska universitet, medger en mycket stor valfrihet inom det ämnesområde som skall utgöra examens specialfack. Även inom detta måste emellertid valet följa bestämda regler. Dessa syfta till att på lämpligt sätt fördela studierna på grundläggande kurser i ämnets teori och metod, på kurser som ge en bild av de nuvarande samhällsinstitutionerna och dessas utveckling samt på kurser med komparativ inriktning eller i aktu- ella samhällsproblem.

Vid iakttagelsen av hur den bundna valfriheten användes inom framförallt de anglosaxiska universiteten får man det intrycket, att de önskade resultaten härigenom kunna uppnås. Med detta

system erhålles såväl en tillräcklig spridning av studierna över ett visst allmänt område som en lämpligt avvägd specialisering. En förutsättning härför är emellertid att man vid föreskrifter— nas uppgörande kan arbeta med till— räckligt små enheter, vilket i de nämnda länderna, speciellt i USA, är fallet.

Det svenska universitetssystemet av- viker på många väsentliga punkter från såväl det engelska som det amerikanska. För att här effektivt kunna tillämpa sys- temet med hunden valfrihet måste man antingen såsom i USA gå över till exa- mination i små enheter i omedelbar anslutning till undervisningen eller så- som i England till ett examenssystem (se närmare härom s. 297 ff.). Vill man icke företaga någon sådan förändring, kan man icke utan ogynnsamma kon- sekvenser för såväl undervisning och examination som studieresultat så radi- kalt slå sönder de stora svenska ämnes- enheterna, som skulle vara nödvändigt vid bunden valfrihet.

En ändring i någon av de nu angivna riktningarna kan emellertid icke be- traktas som önskvärd. Kommittén har därför kommit till den slutsatsen, att i Sverige beträffande de rent samhälls- vetenskapliga examina helhetssynpunk- ten bör tillgodoses genom en standardi- sering av examens tidigare del. Specia- liseringsbehovet bör i lämplig utsträck- ning kunna tillgodoses genom att studie- tiden efter examens standardiserade del i huvudsak ägnas åt ett av de hos oss representerade samhällsvetenskapliga ämnena. Ett »ämne» är nämligen hos oss i stort sett ett lämpligt kunskaps- område för att specialiseringens »bredd» skall bli av rimlig omfattning. Behovet av att inom dessa områden koncentrera studier och forskning på vissa partier eller problem kan tillgodo— ses i varje enskilt fall genom överens— kommelse med ämnesläraren utan att

särskilda regler härför äro nödvändiga. Endast när det gäller val av det av kom- mittén vid sidan av huvudämnet före- slagna stödämnet har principen med hunden valfrihet ansetts vara den lämp- ligaste.

I kommitténs förslag till samhälls- vetenskapliga examina användes alltså, som principer för ämnenas kombina- tion, helstandardisering beträffande examens tidigare del samt valfrihet (bland de samhällsvetenskapliga ämne- na) under dess senare del. Den av kom- mittén föreslagna juridisk-samhällsve- tenskapliga examen har däremot, av skäl som i kap. 28 närmare anföras, uppbyggts med en helstandardiserad ju- ridisk del och en senare helt eller hu- vudsakligen samhällsvetenskaplig del, vilken differentierats på några olika linjer.

Särskilda ämnen och ämnesgrupper

I de examina av huvudsakligen sam— hällsvetenskaplig karaktär, som före- komma i de olika undersökta länderna, finner man prov på mycket skiftande typer av ämnen och ämnesgrupper. Man kan sålunda inom desamma finna rena allmänbildningsinslag samt språk, hu- manistiska ämnen och större eller min- dre juridiska kursinslag jämte en myc— ket varierande representation av sam- hällsvetenskaperna själva.

Allmänbildningsinslag

De amerikanska bachelors-examina kunna sägas omfatta dels en tidigare studieperiod, de s. k. freshman- och sophomore-åren, vilka ur svensk syn- punkt närmast kunna jämföras med ett par något friare gymnasieår, dels en se- nare mera akademisk och mera speciali- serad studieperiod. På grund härav kommer en samhällsvetenskapligt inrik- tad sådan examen alltid att innehålla en hel del kurser i engelska, litteratur, främmande språk, naturvetenskap m. m.

I Europa, där universitetsstudierna börja senare, finner man mera sällan — med undantag för vissa engelska uni- versitet _— några inslag av denna art. Språkstudier kunna dock stundom före- komma under den första studietiden, som t. ex. i Belgien och vid Institut d'études politiques i Frankrike.

Humanistiska ämnen

Humanistiska ämnen, som ha anknyt- ning till samhällsvetenskapliga fråge- ställningar (t. ex. filosofi, psykologi och historia), äro i mindre utsträckning än vad man möjligen kunde vänta systema- tiskt infogade i de samhällsvetenskap- liga examina. I allmänhet anser man sig uppenbarligen för dessa ämnens del kunna bygga på den tidigare skolunder- visningen.

Man finner emellertid krav på förbe- redande kurser i filosofi i Danmark och i Norge samt undervisning i logik och psykologi i Belgien. I London School of Economics kan »Logic and Scientific Method» eller psykologi tagas bland de första årens valfria ämnen. Historia utan specialisering på ekonomisk och social historia förekommer i Belgien under första studieåret. På samhälls- vetenskapliga problem specialiserad historieundervisning förekommer däre- mot under särskilda ämnesrubriker. Hur ingående historiska synpunkter i övrigt beaktas vid undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnena är svårt att konstatera och sannolikt i hög grad beroende av lärarna. Det kan emellertid erinras om att den ekonomiska under— visningen vid de franska juridiska fa- kulteterna traditionsenligt är starkt doktrin- och institutionshistoriskt orien- terad.

Juridiska ämnen

Det är tydligt att även i en huvudsak- ligen på samhällsvetenskap inriktad examen studier i juridik kunna ha en

funktion att fylla. I olika sammanhang kan den samhällsvetenskapligt skolade komma i kontakt med problem, som ha anknytning till den rättsliga regleringen av samhällslivet. Liksom en jurist bör äga någon kännedom om det samhälls- vetenskapliga kunskapsområdet, sär- skilt inom nationalekonomien, bör den samhällsvetenskapligt skolade ha åt- minstone en översiktlig kunskap om den gällande rättens innehåll och proble- matik.

I vår nuvarande statsvetenskaplig- filosofiska examen har den propedeu— tiska kursen i juridik använts för denna uppgift. Utomlands är det också vanligt förekommande att samhällsvetenskap— liga examina innehålla motsvarande kunskapselement. Det finns emellertid sådana examina utan varje juridiskt in— slag. Som exempel kunna nämnas vissa engelska universitet (t. ex. Oxford och Cambridge). Detta utgör en motsvarig- het till att juridiska examina i England i regel helt sakna samhällsvetenskapligt

inslag.

Utomlands ingår emellertid i de flesta samhällsvetenskapliga examina mer juridik än som motiveras av ovan berörda behov. Studierna äro härvid begränsade till delar av rättsordningen. Som exempel kunna nämnas cand. polit. och cand. oecon. examina i Danmark, cand. oecon. examen i Norge, de hol- ländska doctoraalexamina samt den tyska Diplomvolkswirtexamen. Härvid kunna dessutom, såsom t. ex. i Neder- länderna och Tyskland, ett eller flera juridiska ämnen vara valfria alternativ till vissa samhällsvetenskapliga ämnen.

En motsvarighet till de nu antydda samhällsvetenskapliga examina utgöra juridiska examina med relativt omfat- tande samhällsvetenskapliga —— särskilt nationalekonomiska — inslag. Sådana juridiska examina förekomma t. ex. i Frankrike och österrike.

Det mera omfattande juridiska insla— get i examina, vilka i övrigt äro av sam- hällsvetenskaplig karaktär, kan tänkas fylla olika uppgifter. En samhällsve- tenskaplig specialist kan behöva mer ingående kunskaper om den rättsliga regleringen av just det samhällsområde inom vilket han har att arbeta. En fi- nansvetenskaplig expert kan t. ex. be- höva ha ganska god kännedom om det egna och andra länders skattelagar och en specialist i socialpolitik bör känna till sociallagstiftningen. De juridiska inslag (socialrätt, näringsrätt och fi- nansrätt), som ingå i vissa av de till den norska cand. oecon. examens andra del hörande ämnena, synas i viss ut- sträckning fylla en sådan uppgift. Det- samma gäller de valfria juridiska ämnen som kunna ingå i de holländska och tyska samhällsvetenskapliga examina.

Det juridiska inslaget i de danska samhällsvetenskapliga examina har däremot en annan karaktär. Man krä- ver relativt ingående kunskaper i t. ex. central civilrätt eller i stats- och för- valtningsrätt. Dessa juridiska studier förefalla framför allt ha till uppgift att ge den samhällsvetenskapligt skolade så vidsträckta juridiska kunskaper, att han kan lösa enklare juridiska problem, som möta honom i hans verksamhet, eller åtminstone bedöma när han behöver rådföra sig med en juridisk specialist.

En enhetlig examen uppbyggd efter samma principer som den svenska stats— vetenskaplig—juridiska examen i vilken de båda examensdelarna äro ungefär lika omfattande, har man en motsvarig- het till endast i Finland. Utbildning som leder till liknande resultat finnes emellertid i Belgien och Frankrike. I Belgien förekommer kombination av en juridisk examen och en av de samhälls- vetenskapliga licence-graderna, i vilket fall första året (preliminärexamen) för de senare bortfaller.

I Frankrike erhålles motsvarande ut- bildning såväl genom ekonomiskt inrik- tade juridiska doktorsgrader som genom att kombinera en licence en droit med ett diplom från Institut d'études poli- tiques. En utbildning av detta slag anses i Frankrike särskilt lämplig för högre förvaltningstjänst; i varje fall domine- rar den vid intagningen till den nya för- valtningshögskolan. Vidare må erinras om att amerikanska juristers utbildning ofta kan sägas vara samhällsvetenskap- lig-juridisk eftersom det är vanligt att den B. A., som kräves för inträde vid de större Law Schools, har en samhälls- vetenskaplig inriktning.

I de fall, då juridiska studier kombi— neras med en i huvudsak samhällsveten- skaplig utbildning, har detta i stort sett skett på ettdera av följande två sätt. Antingen är undervisningen i de juri- diska ämnena förlagd till de juridiska fakulteterna och helt eller i huvudsak överensstämmande med den för jurister avsedda eller ock lämnas särskilt för den samhällsvetenskapliga utbildningen anordnad och avpassad juridisk under- visning.

I de nyssnämnda franska, belgiska och amerikanska examenskombinatio- nerna följes den ordinarie juridiska un- dervisningen i sin helhet. I Sverige har för vår blandade examenstyp det juri- diska inslaget väsentligen åstadkommits genom utbrytning av vissa delar av den ordinarie juristutbildningen. I Dan- mark, Norge, Nederländerna och Tysk- land har man däremot i hög grad an- passat kunskapsfordringarna och vanli- gen också undervisningen särskilt för de samhällsvetenskapliga studiernas be- hov. Så ä'r också fallet beträffande juri— diska ämnen för samhällsvetenskapliga studerande vid London School of Eco- nomics samt beträffande de många mer eller mindre juridiskt betonade kurser som ges vid amerikanska universitetet,

t. ex. inom deras avdelningar för Poli- tical Science.

Icke i någon samhällsvetenskaplig examen ägnas så stor del av studietiden åt juridik som i den svenska statsveten— skaplig-juridiska examen. Då därjämte de juridiska studierna undantagslöst be- drivas endast inom vissa delar av rätts- ordningen, komma påfallande brister att vidlåda den juridiska utbildning, som ingår i de utomlands förekomman- de samhällsvetenskapliga examina. I praktiken är det ju vanligt att rättsreg- ler från olika rättsområden vinna till— lämpning på ett och samma problem. Vid tillämpning av en administrativ författning kan det sålunda vara nöd— vändigt att beakta lagar och allmänna principer, som räknas till civilrätten. Även då kunskapsfordringar och under- visning i juridiska ämnen anpassats för samhällsvetenskapliga examina, torde man icke inom ramen för den för dessa ämnen avsedda studietiden kunna bi- bringa de studerande en ur denna syn— punkt erforderlig juridisk skolning.

Det förefaller sålunda som om det juridiska inslag, som på åtskilliga håll utomlands förekommer i samhällsveten- skapliga examina, icke är tillräckligt för utbildning av tjänstemän, vilka i högre grad ha att syssla med författningstill- lämpning. Bortsett från Danmark och Norge —— där befattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning all- mänt förekomma åtminstone inom den ekonomiska förvaltningen —— synas ej heller sådana examina med juridiskt in- slag ha kunnat slå igenom som all- männa förvaltningsexamina. I den mån statliga och kommunala tjänstemän äga akademisk skolning är den oftast enbart juridisk. Undantag utgöra sådana län- der, där (såsom t. ex. i Frankrike och Belgien) kombination av en samhälls- vetenskaplig och en juridisk examen är mer eller mindre vanligt förekomman-

' ." ;] de. I sådana fall sträcka sig de juridiskt! studierna över hela rättsområdet.

Kritik av det slag som nu nämnts kan däremot icke riktas mot ett juri- diskt inslag som har till uppgift att skänka den samhällsvetenskapliga ex- perten mer ingående kunskaper om den rättsliga regleringen av det område inom vilket han kommer att arbeta. En finansvetenskaplig expert skall t. ex. ic- ke handlägga några skatteärenden. Sina juridiska kunskaper kommer han att an- vända inom t. ex. lagstiftningsarbetet och härvid torde han i allmänhet ha tillfälle till samarbete med rent juri- diska experter.

Samhällsvetenskapliga ämnen

De i Sverige företrädda samhällsve- tenskapliga ämnena liksom företagseko- nomi äro i allmänhet icke likformigt re- presenterade inom de examina som förekomma utomlands. Förhållandena variera avsevärt mellan olika länder. Vissa av ämnena kunna ibland vara an— tingen svagt representerade eller mer eller mindre försummade.

Nationalekonomi har oftast en domi- nerande plats inom de slag av samhälls- vetenskaplig utbildning, som närmare undersökts. En helt samhällsvetenskap- ligt inriktad examen utan nationaleko- nomi kan knappast bli aktuell annat än i sådana examina som fil. kand. i Sve- rige och pol. kand. i Finland. Även inom ramen för en svensk statsveten- skaplig-filosofisk examen behöver ju det nationalekonomiska inslaget icke vara mer än, mätt efter normalstudie— tiderna, ca 1/7. I det övervägande anta— let avlagda statsvetenskapliga examina av båda slagen i Sverige ingår emeller- tid 2/7 nationalekonomi. I amerikanska bachelors-examina, för vilka man måste räkna med att den åt samhällsvetenska- perna ägnade sammanlagda studietiden knappast kan överstiga 41/3 ä 5 termi-

ner, torde. inslaget av »Economics» (inkl. viss företagsekonomi) vid specia- lisering i t. ex. sociologi eller »political science» vara av storleksordningen 1 termin.

I övrigt finner man emellertid, att de föreskrivna eller i varje fall mest an- vända samhällsvetenskapliga utbild- ningsvägarna i en ur svensk synpunkt överraskande stor utsträckning domine- ras av ekonomiska studier. Den mest renodlat nationalekonomiska examen torde vara B. A.: Economics Tripos från Cambridge.

En viss balans mellan nationaleko- nomi och företagsekonomi —— vanligen med övervikt för det förra ämnet _ men också med vissa inslag av juridik samt andra ämnen finner man i de danska, norska, tyska, holländska och belgiska examina. Detsamma är förhål- landet med examina vid London School of Economics samt en del andra eng— elska universitet. I Frankrike däremot har man den för landet karaktäristiska begränsningen av studierna till juridik och nationalekonomi med tillbakaträng- ande av såväl företagsekonomi som övriga samhällsvetenskaper.

I Sverige och Finland, i Oxford och Cambridge samt vid de franska juri— diska fakulteterna är företagsekonomi i stort sett icke representerad i annan mån än möjligen i form av en bokfö- ringskurs. I USA är ämnets ställning be— roende av de där rådande valmöjlighe- terna av studenternas intresseinriktning. Som nämnts är ämnet i övrigt mer eller mindre väl företrätt. Bland de nordiska universiteten har detsamma den star- kaste ställningen i Aarhus med två pro- fessurer. Det bör vidare framhållas att gränsen mellan de två ekonomiska äm- nena ingalunda alltid är så klart marke- rad som i Sverige. Den kan sägas vara speciellt flytande i de anglosaxiska län- derna, framför allt i USA.

Statistik har en särskilt stark ställ- ning som helt självständig akademisk disciplin i Sverige. Självständiga profes- surer finnas också t. ex. i Helsingfors och Köpenhamn samt vid London School of Economics. I Oslo och.Rotter- dam är undervisningen väl tillgodosedd på det högre stadiet men mycket nära samordnad med mer eller mindre ut- präglat ekonometriska frågeställningar.

På andra håll, t. ex. i Tyskland och Belgien samt vid vissa holländska och engelska universitet, har statistik när- mast ställningen av en hjälpvetenskap till nationalekonomi eller andra sam- hällsvetenskaper. Den i Sverige till äm— net statistik hänförliga undervisningen i statistisk samhällsbeskrivning och i administrativ statistik är på många håll insprängd i andra ämnen eller förekom- mer under självständiga ämnesrubriker.

I Tyskland liksom i Frankrike, där ämnet med undantag för vissa slag av mycket specialinriktad rent statistisk utbildning varit starkt försummat, mär- ker man tydliga strävanden att stärka dess ställning.

Det svenska ämnet statskunskap har oftast icke några alldeles entydiga mot— svarigheter i andra länders universitets- system. Det förekommer i Finland och har där samma ställning som hos oss. I Norge finns sedan några år en särskild magistergrad i »statsvitenskap». Till statskunskap hänförliga kunskapsområ— den finnas för övrigt i samhällsveten- skapligt inriktade examina främst re- presenterade i form av stats— och för- valtningsrätt eller förvaltningslära. Så är fallet t. ex. i Norge (cand. oecon.) samt i Danmark, Tyskland, Nederlän- derna, Belgien och Frankrike.

I USA har Political Science sedan länge haft en mycket stark ställning med eget »Departmcnt» vid de största uni- versiteten. Förhållandena i England variera: Political Science är väl före-

trätt i Oxford, förekommer vid London School of Economics men saknas i stort sett i Cambridge. Vid vissa engelska uni— versitet förekommer en mera begränsad undervisning under rubriken »Govern- ment».

Särskilt i Tyskland och Nederlän- derna märker man en klar tendens att utvidga utrymmet för »de politiska ve— tenskaperna». I samma riktning men för mera speciella uppgifter arbetar i Frankrike den nya förvaltningshög- skolan.

Sociologi, särskilt i form av mera spe- kulativt inriktad sociologi, är redan en gammal vetenskap i Europa med sär- skilt starka förankringar i fransk men också i tysk och engelsk kultur. Den har emellertid länge icke haft en häremot svarande ställning vid de europeiska universiteten och särskilt icke inom de viktigaste formerna av samhällsveten- skaplig utbildning.

Den något senare framvuxna ameri- kanska sociologien har i övervägande grad fått en utpräglat empirisk inrikt- ning och har på relativt kort tid erhål- lit en inom både undervisning och forskning mycket framträdande ställ- ning vid universiteten. Av de rent sam- hällsvetenskapliga specialiseringsrikt- ningarna vid amerikanska universitet kommer sociologien, mätt efter antalet avlagda bachelors-examina, något före »Political Science» samt endast efter ekonomien.

I Europa ha, särskilt efter andra världskrigets slut, starka tendenser framträtt att införa sociologi eller att ge ämnet större utrymme. Den ameri- kanska soeiologiens inflytande har där- vid spelat en betydande roll. I de nor- diska länderna finnas nu sociologipro- fessurer i Uppsala, Helsingfors, Åbo, Oslo och Aarhus. Ämnet har den förhål- landevis största betydelsen för den sam- hällsvetenskapliga utbildningen i Aar-

hus, där det alltid måste medtagas i examen.

I Tyskland och Nederländerna kan ämnet ofta tillväljas i de ekonomiska examina; i Nederländerna och Belgien har man även mera sociologiskt orien- terade särskilda utbildningslinjer. I Frankrike har sociologi en relativt iso- lerad ställning inom den humanistiska fakulteten och ingår, med ett par min- dre undantag beträffande Institut d'étu— des politiques, mera sällan i de vanliga formerna av ekonomiskt—juridiskt orien- terad utbildning. I England är sociologi företrädd av särskild professur vid London School of Economics. I Cam— bridge förekommer över huvud icke någon sociologi och i Oxford finnes en enda lecturer. Professurer i ämnet fin- nas icke heller, åtminstone icke under rubriken sociologi, vid andra engelska universitet. Sociologiens svaga ställning i England står alltså i stark kontrast till förhållandena i USA. Engelska do— minions synas i detta hänseende intaga en mellanställning.

Åtminstone i Tyskland och Nederlän- derna är det pågående universitets- reformarbetet inriktat på en förstärk- ning av sociologien.

Kulfurgeografiens respektive den eko- nomiska geografiens ställning inom de olika ländernas samhällsvetenskapliga utbildning förefaller svår att karaktäri- sera på ett mera entydigt sätt. Vid uni- versiteten är geografi vanligen ej sam- manförd med samhällsvetenskaperna, bland annat emedan en mera tydlig spe- cialisering på kulturgeografi ofta icke förekommer. Vid handelshögskolorna brukar undervisning i ekonomisk geo— grafi alltid vara anordnad. I de fall, där handelshögskolorna vuxit ut till univer- sitet eller ekonomiska fakulteter, liksom när handelshögskoleinriktad undervis- ning ges inom någon universitetsfakul- tet, brukar därför under sådana rubri-

ker som social- eller ekonomisk geo- grafi undervisning (ofta icke obligato- risk) vara ordnad även för dem som bedriva samhällsvetenskapliga studier. Detta kan i stort sett sägas vara fallet i Tyskland, Nederländerna, Belgien, vid London School of Economics samt vid vissa engelska universitet. Vid ett av de holländska universiteten finns en spe- ciell kulturgeografisk linje.

Allmänt kan sägas att geografi icke förekommer annat än eventuellt som fri- villigt tillvalsämne inom den samhälls- vetenskapliga utbildningen. Nämnda förhållande betyder emellertid inga- lunda att kulturgeografiska synpunkter av skilda slag icke tillgodoses inom undervisningen. Detta sker nämligen inom ramen för de övriga samhälls- vetenskapernas undervisning eller i samband med undervisningen rörande olika speciella problem.

Sammanfattningsvis skulle man he- träffande de hos oss företrädda sam- hällsvetenskaperna kunna säga,. att de på många håll äro ganska ojämnt repre- senterade. En tämligen ensidigt ekono- misk orientering av undervisningen är vanligast förekommande. I stort sett torde de holländska och belgiska exa- mina uppvisa den mest utpräglade ba- lansen mellan de olika samhällsveten— skaperna samt mellan dessa och de juri- diska examensinslagen.

Det bör emellertid i detta samman- hang observeras, att arbetsfördelningen i undervisning och vetenskapligt arbete utomlands ofta har andra skiljelinjer än dem som hos oss markeras av gränserna mellan de skilda samhällsvetenskaper- na. Speeialiseringen sker nämligen där i större utsträckning i anslutning till mera praktiskt och empiriskt än veten- skapligt principiellt avgränsade pro- blemkomplex. Undervisningen kommer härvid i högre grad att innebära en koordination av de för flera samhälls—

vetenskaper typiska synpunkterna. Ut— bildningen kan på grund härav ofta mer än vad som för en utomstående betrak— tare förefaller vara möjligt leda fram till en samhällsvetenskaplig syntes.

Studiegången

Den ordning i vilken de i en examen ingående ämnena studeras, dvs. studie- gången, kan karaktäriseras dels med hänsyn till antalet på en gång studerade ämnen, dels med hänsyn till graden av reglering. Ur den förra synpunkten kan man skilja på successiva studier av de enskilda ämnena och parallellstudier av ett fåtal, många eller samtliga examens- ämnen. Ur den senare synpunkten kan man säga att tre skilda former före- komma, nämligen helt fri studiegång; ämnesstudier med i viss utsträckning fri ordning men med allmänna regler för vissa ämnens eller ämnesgruppers inbördes förhållande (kombinationsreg- lerad studiegång) samt fast studiegång.

Den typiska skolundervisningen inne- bär ett ytterlighetsfall av dels parallell- studier med samtliga ämnen studerade på en gång, dels en helt fast studiegång. Universitetsundervisningen i många länder —— åtminstone på de lägre sta- dierna —— samt fackhögskoleundervis- ningen på flertalet håll karaktäriseras också av en långt driven såväl parallell- läsning som fast studiegång. Skolunder- visningens mest utpräglade motsats, suc- cessiva studier med fri studiegång, tor— de knappast i mera renodlad form före— komma på andra håll än vid de svenska och finska filosofiska fakulteterna.

Successiva studier kunna egentligen endast ifrågakomma när examinationen sker omedelbart efter ett ämnes stu- dium, dvs. när man har ett tentamens- system. Examinationen i de undersökta länderna är endast i Sverige och Fin— land helt baserad på ämnestentamina. Det är därför naturligt att man endast i

dessa länder finner exempel på succes— siva studier av de olika ämnena. Det omvända förhållandet, att ett tenta— menssystem normalt borde väntas bli förenat med successiva studier, gäller emellertid icke. Särskilt vid våra fack- högskolor tillämpas ett mycket utsträckt parallellstudium av ämnen, vilka exami- neras var för sig genom tentamina. Successiva ämnesstudier med fri stu- diegång kunna vara motiverade då de olika ämnena äro inbördes oberoende med hänsyn till kunskapsstoff, fråge- ställningar, arbetsmetoder och hjälp- vetenskaper. Detta förutsättes vara fallet beträffande våra filosofiska fakulteters ämnen. Förutsättningen är emellertid icke uppfylld be- träffande de samhällsveten- skapliga ämnena. Dessa bearbeta nämligen ett i stor utsträckning gemen- samt kunskapsstoff med delvis likartade arbetsmetoder, utifrån olikartade fråge- ställningar, vilka äro avsedda att syste- matiskt komplettera varandra. Det före- ligger därför på detta område ett be- hov att som resultat av studierna få fram en sammanhängande bild av de samhällsförhållanden, som från olika synpunkter studerats i de enskilda äm- nena. Detta behov kan svårligen tillgo- doses genom successiva studier av ett antal samhällsvetenskaper med en god- tycklig inbördes ordning dem emellan. Vid de samhällsvetenskapliga studi- erna utomlands förekomma också paral- lellstudier i betydligt större utsträck- ning än som kan förklaras endast av det examenssystem, som på flertalet håll användes vid examinationen. Paral- lelläsningen utgör därför uppenbarligen ett led i strävandena att samtidigt be- handla samhällsproblemen från olika utgångspunkter. När man kommer fram till de fördjupade studierna i de enskil- da ämnena kunna dessa ske på grund- val av en redan erhållen helhetsbild.

Exempel från de olika länderna äro här överflödiga, då vi överallt ha samma allmänna tendens. Olikheterna fram- träda närmast med hänsyn till bredden av den samhällsvetenskapliga oriente- ring, som på skilda håll eftersträvas. Såsom redan framhållits är nämligen de olika samhällsvetenskapernas repre- sentation mycket ojämn med en på många håll förekommande tendens att ge det största utrymmet åt de ekono- miska synpunkterna. Det är endast mot studiernas slut som man i vissa länders utbildning finner tendenser till mera utpräglad studiekoncentration till ett eller ett par ämnen.

Parallellstudiernas nackdel är det lö- pande studiearbetets splittring, svårig- heterna att komma fram till en fördjup— ning i åtminstone något eller några ämnen samt, ur lärarnas synpunkt, ett stundom besvärande inbördes beroende de olika ämnena emellan vid undervis- ningens uppläggning. Det förefaller också tydligt att parallellstudiesyste— met på många håll drivits så långt att detsamma medför större olägenheter än fördelar. Vid den samhällsvetenskapliga utbildningen här i landet skulle paral- lelläsning av viss omfattning åtminstone under studiernas tidigare delar kunna leda till ett betydligt bättre resultat än vad nu uppnås. Undervisningen i sam- hällsvetenskapliga ämnen för någon eller några examina kan emellertid icke utan svårigheter organiseras efter andra principer än de som i övrigt tillämpas inom samma fakultet. Samhällsvetenska- pernas inordning i de filosofiska fakul- teterna synes därför göra en i huvud- sak successiv studiegång till det enda åtminstone f. n. praktiskt aktuella alter- nativet. Man får i stället söka sig fram till en rationellare ordning genom lämp— lig reglering av studiegången.

Undersöker man studiegången med hänsyn till graden av reglering, finner

man att en fast studiegång huvudsakli- gen kommer ifråga då examen är hel- standardiserad. Den kan emellertid även förekomma i en examen med en viss valfrihet, nämligen om de valfria ämnena ha en fast placering i förhål- lande till de övriga. En i egentlig me— ning fast studiegång synes vidare förut- sätta obligatoriskt deltagande i under- visningen.

Då det gäller så omfattande ämnen som våra nuvarande universitetsämnen kan man knappast uppställa krav på en fast studiegång för att tillgodose det be— hov av inbördes sammanhang ämnena emellan, som. anses nödvändigt eller önskvärt vid kunskapsinhämtandet. Vid successivt studerade ämnen förekom- mer därför i regel icke fast studiegång. Det bör emellertid anmärkas att univer- sitet och fackhögskolor med årskurs- system av schematekniska skäl eller med hänsyn till belastningen av lokaler ofta måste arbeta med en i viss mån fast studiegång. Härvid kan samtidigt ett successivt studium av ämnena före- komma. Den fasta studiegången är emel— lertid i sådana fall oftast framtvingad av organisatoriska skäl och motiveras icke med hänsyn till sina gynnsamma verkningar på studieresultatet.

Fast studiegång kan också vara moti- verad, då man har att göra med så ungt klientel vid universiteten att de studerande anses sakna förmåga till egen planläggning. Åtminstone gäller detta om man icke, såsom vid många engelska och amerikanska universitet, har en effektiv studierådgivning. I andra fall saknas däremot skäl att lägga andra band på studiegången än sådana som kunna motiveras av själva utbild— ningssyftet. Man kommer då vanligen fram till något av de många slag av kombinationsreglerad studiegång, som återfinnas inom i övrigt skiftande stu— dieordningar.

De uppställda reglerna kunna avse att tillgodose olika syften. Vissa ämnen ut— göra en förutsättning för att andra skola kunna studeras, genom att de förra till- handahålla metoder eller kunskaps- stoff för de senare. Ämnena ha olika svårighetsgrad och höra därför placeras olika tidigt understudierna. Vissa äm— nen beröra liknande områden och böra därför läsas i nära anslutning till var- andra utan att därför den inbördes ord- ningen är väsentlig. Vissa ämnen böra vara i färskt minne när man går ut i praktiken.

Dessa olika syften kunna ibland icke samtidigt tillgodoses. Deras betydelse växlar i hög grad med arten av de ämnesenheter, som studeras. De önsk- värda regleringarna få en annan karak— tär om man som i Sverige har stora 1—4 terminersämnen än när man som i USA vanligen har 1/6 å 1/5 termins studietid per ämne (course).

De juridiska fakulteterna i Sverige ha för närvarande en ej alltför ingri— pande kombinationsreglering genom att ämnena måste tagas i ordningen prope- deutisk kurs, första halvans ämnen, andra halvans ämnen. I samma rikt- ning, men genom ett indirekt tvång, verkar giltighetstiderna för tentamina, som avse att framtvinga förläggning av vissa ämnen till studietidens slut. I våra filosofiska fakulteter lämnas ibland råd angående den lämpliga ordningen mel- lan ämnena.

I USA äro studierna bundna av en mängd ofta svåröverskådliga regler, vilka nödvändiggöras av de små enhe- ter som courses utgöra. Vissa av dessa äro nämligen grundläggande och utgöra därför en förutsättning för att man skall kunna följa behandlingen av specialpro- blem inom samma eller angränsande ämnesområden. Andra courses graderas efter svårighetsgrad och höra därför väljas på visst stadium. Vissa belysa så

begränsade delar av ett problemkom- plex, att de böra tagas i kombination med bestämda andra courses för att icke hänga i luften.

Ofta införes kombinationsregleringen automatiskt i studiegången genom att man har flera successiva examina eller delexamina, som omfatta bestämda äm- nen. Så är t. ex. fallet i Norge, Danmark, England, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Detta system är vanligen förenat med ett parallellstudium under flera examensdelar av åtminstone de större ämnena. Som exempel bland många kan nämnas de holländska exa- mina i vilka ämnena nationalekonomi och företagsekonomi studeras parallellt för såväl propaedeutisclr, candidaat- som doctoraalexamen.

Fördelarna av en studiegång sådan som den holländska kunna icke upp- nås enbart genom anvisningar om ode- lade ämnens inbördes ordning. Anvis- ningarna måste i så fall också avse ord- ningen mellan vederbörande ämnens in- ledande och mera avancerade delar. I t. ex. de holländska examina kan man vid studiet av senare delar av ett ämne utgå från att de studerande tillägna sig ett annat ämnes elementa och vice versa.

En förutsättning för att en kombina- tionsreglering skall kunna utformas så att den når det avsedda syftet är emel- lertid att examinationen i varje ämne uppdelas i motsvarande partier. Detta är i allmänhet möjligt vid universitets- system med små ämnesenheter. Hos oss är det däremot omöjligt, eftersom exa- minationen sker direkt för 2 ä 3 betygs— enheter i ett ämne, utan särskilt tenta- menstvång för de lägre 1 ä 2 betygskur- serna. För samhällsvetenskapernas del medför detta betydande olägenheter. En god koordination av studierna kräver nämligen en viss inbördes ordning mel- lan de olika ämnenas inledande och senare delar.

I Sverige förekommer, som tidigare framhållits, inom de filosofiska fakul- teterna en i stort sett helt fri studiegång samt ett övervägande successivt studium av de enskilda ämnena. Detta gäller i samma utsträckning såväl examina med bunden valfrihet ifråga om ämnessam- mansättningen (pol. och fil. mag. exa— mina) som examina med helt fritt äm- nesval (fil. kand. examen). Nuvarande pol. mag. examen utmärkes alltså av att den inbördes ordningen mellan de sam- hällsvetenskapliga ämnen som medtagas i examen är helt oreglerad. Undervis- ningen och uppläggningen av kunskaps- fordringarna kan härigenom icke göras så effektiv och resultatet av studierna blir sämre. De studerande ha dessutom mycket litet att vinna genom den fria studiegången, särskilt om de från bör- jan eller på ett tidigt stadium ha klart för sig att de önska avlägga en sam- hällsvetenskaplig examen.

Enligt kommitténs uppfattning bör man icke efter mönster av förhållandena inom den juridiska fakulteten införa en kombinationsreglering av studiegången. Härtill äro nämligen ämnena, eller fler- talet av dem, för stora. En kombina- tionsreglering skulle, för att nå avsett resultat, kräva att de enskilda ämnena ur undervisnings- och examinationssyn- punkt uppdelades så att säga horison- tellt i två eller flera delar. Uppdelningen måste därvid ske på ett sådant sätt att de grundläggande delarna av vissa ämnen förlades till studiernas början samt att överhuvud taget samtliga ele- mentära ämnespartier placerades före mera avancerade. En dylik anordning skulle dessutom framtvinga flera tenta- mina i vissa ämnen samt ett avbrott av dessas studium för studier av andra ämnen.

En rationellare studiegång kunde allt- så under angivna förutsättningar visser- ligen åstadkommas genom en tämligen

ingående kombinationsreglering. I det närmaste samma resultat uppnås emel- lertid om man inrättar en examen he- stående av två delar, nämligen en tidi- gare med inledande studier i ett flertal ämnen och en senare med högre studier i ett mindre antal ämnen. Kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga exa- mina är uppbyggt enligt den senare tankegången. I examen ingår en stan- dardiserad grundläggande examensdel med i stort sett fast studiegång.

Undervisningsformer

De undervisningsformer, som utom— lands förekomma inom den samhälls- vetenskapliga utbildningen, kunna gi- vetvis icke med hänsyn till innebörd Och betydelse bedömas blott genom kännedom om deras yttre gestaltning. Samma undervisningsform kan täcka ganska skiftande innehåll alltefter de traditioner och de temperamentsegen- skaper, som prägla såväl lärare som ele- ver. En verklig bedömning av under— visningen förutsätter därför en ganska grundlig direkt kontakt med densamma samt med lärare och elever. Även den som utövar eller deltager i en på visst sätt organiserad undervisning har i själva verket ofta mycket svårt att nå- gorlunda objektivt värdera densamma. Trots dessa omständigheter är det emel- lertid av intresse för bedömning av våra egna förhållanden att ge en kort översikt över några för de undersökta ländernas undervisning karaktäristiska drag.

Vad antalet undervisningstimmar be- träffar kan man nog i största allmänhet säga, att detta ofta är betydligt större än hos oss. Till en viss del är det mindre antalet undervisningstimmar i Sverige uttryck för en pedagogisk prin- cip. Universitetsstudierna anses nämli- gen i stor utsträckning böra vara själv-

studier, som endast kräva ett litet mått av handledning. Oftare är emellertid det ringa timantalet endast resultatet av att tillgången på lärare är alltför knapp, särskilt om behovet av mera effektiva undervisningsformer skulle tillgodoses.

Ur vår synpunkt förefaller det vidare som om alltför mycken undervisning av kursföreläsningstyp över ämnesområ- den, som kunna tillägnas genom littera- turläsning, förekommer på vissa håll och bidrar till det höga timantalet. För- hållandena kunna tänkas vara motive- rade av att man i Vissa länder till en början arbetar med ett relativt ungt stu- dentklientel, av att man i andra länder med rätt eller orätt räknar med en all— männare förekomst av speciellt auditivt minne hos studenterna eller med att lärarna i högre grad kunna väntas göra lärostoffet mera levande.

I samtliga länder utom i USA spelar den traditionella föreläsningsformen fortfarande en åtminstone kvantitativt mycket stor roll. Härvid avses vad fransmännen kalla den magistrala före- läsningen, där grundläggande kunska- per meddelas genom ett katederföre- drag framfört utan någon form av tankeutbyte med auditoriet. Att denna typ av föreläsning ofta kommer till en användning som i dess nuvarande form och omfattning är svår att försvara sy— nes emellertid tydligt.

Däremot har man närmast det intryc- ket att på flertalet håll. alltför litet ut- rymme lämnas för sådana Specialföre- läsningar, som ge en mera fördjupad behandling av ett särskilt vetenskapligt område, företrädesvis något som veder- börande föreläsare ägnat sig åt i sin forskning. Sådana föreläsningar fylla en helt annan funktion än ovannämnda kursföreläsningar med deras mera sys- tematiska' och breda kunskapsmedde- lande. Specialföreläsningarna skola ge åhörarna en föreställning om arten av

de problem, som ha praktisk aktualitet i en vetenskap eller som utgöra områden, där vetenskapen fortfarande bearbetar jungfrulig mark. De skola ge en förstå- else för hur sådana problem angripas, för använda frågeställningar och meto- der, överhuvud taget för arten av »la science qui se fait».

Någon annan undervisning än de ovan berörda föreläsningarna har på sin tid icke ansetts behövlig. Man fin— ner emellertid på många håll, särskilt under senare år, en tendens att i allt större utsträckning komplettera kurs— föreläsningarna med olika slag av hand— ledande undervisning i mindre grupper samt Specialföreläsningarna med semi- narier. Själva föreläsningsformen kom- mer givetvis i dylika fall att förändras och få en delvis annan funktion i under- visningen. Kursföreläsningar, vilka äro på lämpligt sätt anpassade samt till tim— antalet begränsade, kunna härigenom få ett helt annat pedagogiskt värde än tidigare.

Särskilt i USA begagnar man sig i stor utsträckning — förutom av vanliga katederföreläsningar, seminarier etc. _— av en speciell föreläsningsform, som här i anslutning till amerikanskt språkbruk lämpligen kan betecknas class. Denna typ av föreläsning är icke avsedd att kompletteras med andra undervisnings- former, utan den kan snarast sägas ut- göra ett försök att förena för flera skilda undervisningsformer typiska drag. En class utgör närmast en mellanform av en skollektion, en föreläsning och en diskussionsgrupp. De olika inslagens betydelse kan växla från timme 'till timme.

Karaktären av lektion får en class ge- nom det ständiga frågandet. Men här är det framför allt de studerande som frå- ga läraren. Förhör förekommer däremot normalt icke. De ofta uppkommande diskussionerna kunna lika väl vara ett

resultat av en fråga från åhörarna som direkt föranledda av läraren.

Denna undervisningsform kräver ett rätt stort timantal, förhållandevis små grupper med åhörare vana vid ohäm- mad aktivitet samt en betydande såväl smidighet som ledarförmåga från lära- rens sida. Under sådana förhållanden kan den otvivelaktigt vara mycket sti- mulerande och leda till goda resultat. Den synes emellertid vara svår att efter- bilda i europeisk miljö. Hos oss har man vanligen större möjligheter att nå samma resultat genom en differentie- ring av undervisningen, dvs med skild föreläsnings— och gruppundervisning.

En mera regelbunden personlig hand- ledning genom särskilda av vederbö- rande college (alltså icke av universite- tet) anställda »tutors» eller »super- visors» (tutorials) har den äldsta tradi- tionen i Oxford och Cambridge. En tutor ägnar sig vanligen endast åt en eller två studenter i sänder. Studenterna kunna fritt diskutera alla problem de stöta på i sina studier. Vederbörande tutor har inga examensfunktioner, något som gör kontakten mellan honom och eleverna mera ohämmad. På grund av det engelska examenssystemet är det naturligt, att tutortimmarna i stor ut- sträckning ägnas åt att genomgå och diskutera studenternas övningsuppsat— ser (essays).

Tntorsystemet bidrar i hög grad till den erkänt höga standard, som utbild- ningen vid de båda äldsta engelska universiteten sedan länge haft. I viss utsträckning har det även efterbildats på andra håll i England. Det är emeller— tid för dyrbart för att i full omfattning kunna användas annat än vid mera ex- klusiva universitet. Även på vissa håll i USA, t. ex. vid Harvard, har man tid- vis arbetat med ett system av liknande slag.

I viss mån samma resultat, med

den speciella stimulans som inbördes tankeutbyte mellan studenterna innebär, kan emellertid uppnås genom handled- ning i något större grupper. Sådana un— derviningsformer, som med olika benäm- ningar förekomma i skilda länder, kunna på svenska lämpligen betecknas såsom handledningsgrupper. Härmed avses undervisning i icke alltför stora grupper (10—20 studenter) under led- ning av en lärare. Arbetet består i att man i fria former genomgår problem från föreläsningar och läroböcker, dis- kuterar tillämpningsproblem och aktu- ella frågor, ägnar sig mera direkt åt övningar i anslutning till det studerade ämnet eller övar sig i muntlig och skriftlig framställningsförmåga.

Mera systematiskt använd finner man denna undervisning vid vissa av de engelska universitet som icke ha tutor- system samt i Frankrike. Vid London School of Economics anordnar man så- lunda numera regelbundet dylika »dis- cussion classes» i de olika ämnena, van- ligen ledda av den yngsta gruppen av lecturers. De franska juridiska fakulte- terna anordna sedan ett tiotal år »tra- vaux pratiques», vilka äro avsedda att fungera som handledningsgrupper. Den- na från början välplanerade undervis- ningsform anses emellertid åtminstone i Paris och beträffande undervisningen i ekonomi icke ha medfört de avsedda resultaten på grund av det alldeles för stora studentantalet per grupp. Däremot har man vid Institut d'études politiques i Paris lyckats synnerligen väl med att efter kriget systematiskt utbygga ett redan tidigare i mindre om- fattning tillämpat system med »confé- rences de méthode». Dessa ledas icke av institutets föreläsare utan av sär— skilda »maitres de conférences», vilka delvis rekryteras bland yngre universi— tetslärare men särskilt bland ämbets- män och praktiker. Grupperna anges i

första hand eftersträva »la mise en ordre des connaissances» och »Pacqui— sition d”une méthode rigoreuse dans l'expression et la presentation des idées». Undervisningsformen i fråga anses numera vara ett omistligt led i den att döma av dess anseende fram- gångsrika utbildningsverksamhet, som utövas vid institutet.

Även i Danmark har man undervis- ning med liknande handledande syfte: i Aarhus universitetsmanuduktion och i Köpenhamn särskilda övningar. På det förberedande stadiet av studierna ordnar man sålunda i Köpenhamn »exa- minatorier» vid vilka lärostoffet genom- gås, i regel av en yngre universitets- lärare. Härvid lägger man särskild vikt vid att diskussion av stoffet kommer till stånd. Dessa examinatorier följas sedan av muntliga övningar, vilka ledas av vederbörande professor. Vid dessa diskuteras lärostoffet ur mera princi- piell synpunkt och stor vikt lägges vid självverksamhet från de studerandes sida. övningarna komma därigenom att bli en naturlig övergångsform till de rena seminarierna.

Seminarier med i huvudsak samma funktioner som vid svenska universitet förekomma i samtliga undersökta län- ders samhällsvetenskapliga utbildning. På det hela taget kan man emellertid säga att seminarietormen för akademisk undervisning förefaller att vara mera aktivt och generellt utnyttjad som ett obligatoriskt led i undervisningen i Sverige än på andra håll.

Stundom ha endast ett begränsat antal av de bättre studenterna tillträde till seminarierna, vilka alltså få karaktären av elitundervisning. Så är t. ex. fallet beträffande undergraduates i USA. Vi- dare finner man ganska allmänt en ten— dens att införa seminarier först på ett mera framskridet undervisningssta- dium. Detta beror dels på att man vill

uppställa vissa krav på deltagarnas all- männa mogenhet, dels på att studen- terna — vid den ofta använda studie- gången med parallelläsning av flera ämnen — icke förrän efter några år ha fått tillräckligt grundliga kunskaper i ett enda ämne för att seminarieformen skall vara lämplig. Frånvaron av semi— narier ersättes emellertid i viss mån av handledningsgrupperna. Det kan före— komma att seminarieformen införes först på det högsta utbildningsstadiet, såsom i de juridiska fakulteterna i Frankrike, där man endast har semina— rier för doktoranderna.

Vid en jämförelse med svenska för- hållanden framträder det som en för- del att åtminstone icke behöva låta stu— denterna deltaga i seminarier under de allra första terminerna. Har man såsom i Sverige successiva studier blir detta emellertid ofta nödvändigt. Att semina— rieformen däremot vanligen insättes på ett- för sent'stadium och för sparsamt synes oss tydligt. Till en del kan emel- lertid detta bero på svårigheter att med det tillämpade prövningssystemet finna någon form för tillgodoräknande av prestationerna på seminarierna.

Praktiska övningar (i statistik, geo- grafi, bokföring etc.) förekomma på flertalet håll åtminstone i någon ut- sträckning. Det är i allmänhet svårt att bilda sig en uppfattning om hur effek- tivt detta inslag i undervisningen är. I vissa fall förefaller det emellertid tyd— ligt att övningarna spela för liten roll, som t. ex. i Frankrike. Detsamma synes i stort sett, åtminstone beträffande de europeiska länderna, vara fallet med exkursioner.

De samhällsvetenskapliga ämnena lämpa sig särskilt väl för ett mer eller mindre kollektivt studium. Tankeutbyte och diskussion med jämnåriga bidraga i hög grad till att vidga vyerna, att upp— täcka nya frågeställningar, att förstå

andras värderingar och att träna förmå- gan att klart uttrycka egna ståndpunk- ter. Själva studiemiljön och möjligheter- na till personliga kontakter under stu- dietiden påverka således i hög grad stu- dieresultaten. Internatsystemet vid många engelska och vissa amerikanska universitet fyller ur denna synpunkt en viktig funktion.

På andra håll försöker man stundom från universitetets sida underlätta så- dana former av mera ordnat tankeut- byte studenterna emellan, som jämte den meddelade undervisningen kan fylla en självständig funktion vid ut— bildningen. Så är t. ex. faHet i Danmark och Norge. I Oslo, där seminarieformen är föga utvecklad och sent insatt, ersät- tes denna brist i viss mån av student— diskussioner för vilka universitetet ställer särskilda kollokvierum till förfo- gande.

Examinationen

Examinationens karaktär varierar i utomordentligt stor utsträckning inom de olika ländernas samhällsvetenskap— liga examina. Det är att märka, att såväl undervisningsmetoderna och undervis- ningens faktiska betydelse som studie- sättet och studiernas inriktning i hög grad betingas av hur examinationen är ordnad. Härvidlag kan man i första hand skilja mellan system med ten- tamina och examenssystem av olika slag.

Tentamenssystem

Med tentamina menas härvid en av lärare i ett ämne (examinator) an— ordnad mera individuell kunskapspröv— ning i omedelbar anslutning till ämnes- studiernas avslutning. Tidpunkten för prövningen brukar i huvudsak få be- stämmas av de studerande själva. Det vanliga är att prövningen icke sker offentligt samt att den, i den mån den

är muntlig, sker inför en enda examina- tor som ensam fäller det slutliga utsla- get. I och med att en tentamen god- känts är prövningen för ämnets del av- slutad utom i de fall, där tidsbegräns- ningar för betygens giltighet förekomma och därigenom förnyad prövning kan erfordras.

En examination helt baserad på ten- tamenssystem förekommer endast i Sve- rige och Finland. I Nederländerna ha emellertid de studerande stundom rätt att begära att en viss del av kunskaps- prövningen skall ske genom tentamina i ganska nära tidsanslutning till själva examen.

Tentamenssystemet ger en möjlighet för de studerande, att, åtminstone tiden närmast innan kunskapsprövningen, helt koncentrera sig på studiet av ett enda ämne. I den mån man har succes- siv studieordning för de olika ämnena komma studierna under hela studieti- den att vara koncentrerade till ett ämne i sänder. Medan ett ämne studeras och föres fram till sin avslutning vet den studerande oftast ingenting om de äm- nen, som komma efter i studieordning- en. De ämnen, som redan tenterats, be- höva icke längre hållas aktuella och kunna utan större risk glömmas. Exa- minationen blir nämligen främst inrik- tad på frågor, som mera bestämt kunna sä gas höra till det examinerade ämnet, och vid densamma kan man i regel icke taga upp problem som beröra flera äm- nesområden. Dessa olägenheter hos ten- tamenssystemet utgöra det pris man måste betala för vinnande av den obe- stridliga fördelen att studierna kunna koncentreras och fördjupas vid inträng— andet i vanligen relativt stora och en- hetliga kunskapsområden.

Det i USA åtminstone för den lägre undervisningen dominerande examens- systemet kan sägas ligga mellan tenta- miens- och examensformen. Det kan

lämpligen betecknas som kursexamina- tion. Kunskapsprövningen sker i ome- delbar anslutning till undervisningen och studierna; såtillvida liknar den ten- tamina. Den sker emellertid på fast- ställd tidpunkt samtidigt för alla stude- rande och har icke en individuell ka- raktär; vanligen sker den genom en för samtliga kursdeltagare gemensam och samtidig skrivning.

De examinerade enheterna äro myc— ket små. På grund av valfriheten mellan många kurser kan ingen som helst ko- ordination ske mellan de olika pröv- ningarna. Examinationen blir alltså ännu mera splittrad än vid tentamina och givetvis mycket mer än vid ett exa- menssystem. Det bör observeras, att man vid amerikansk kursexamination brukar se till, att de skriftliga proven bedömas helt oberoende av den uppfatt— ning om studenterna som lärarna ha från undervisningen. Ofta skötes exa- minationen av andra lärare än de, som undervisat.

Examenssystem

Examenssystem av skiftande form an- vändas i övriga länder. Med en examen menas därvid en vid en eller ett fåtal i förväg fastställda tidpunkter företagen skriftlig eller muntlig kunskapspröv- ning avseende studierna för hela exa- men eller för en del därav t. ex. för ett läsår.

Eftersom en examen alltid omfattar flera ämnen måste däri deltaga ett fler- tal examinatorer. Ofta deltaga de lärare, som haft hand om undervisningen, icke i själva examinationen. Vanligen före— komma flera bedömare av skriftliga prov och någon form av examenskom- mission för den muntliga prövningen. Som medbedömare och medlemmar av examenskommissionen tillkallas ofta representanter för andra universitet samt för myndigheter och för samman—

slutningar som beröras av examen. Den muntliga examen, där sådan förekom- mer, brukar vara offentlig.

Examinationsenheten kan tänkas vara den slutligen avsedda akademiska gra- den i dess helhet. Detta förekommer emellertid bland de berörda länderna endast i Tyskland, där man för Diplom- volkswirte har en odelad examen (Exa- men fiir Diplomvolkswirte).

Två examenstillfällen, det första unge- fär vid studietidens mitt, har man vid de ekonomiska studierna i Danmark och Norge. Motsvarande anordning förekommer i Nederländerna vid de universitet, där endast en preliminär- examen (candidaat) förekommer före slutexamen (doctoraal). Examenstill- fällena infalla då efter 3 och 5 års stu- dietid. Där man i Nederländerna har två preliminärexamina (propaedeutisch och candidaat) tillkommer ytterligare ett examenstillfälle efter första året. Årsexamina utgör det för de lägre graderna använda systemet i Belgien och Frankrike. I England förekommer vid vissa universitet årsexamina, vid andra blott två examenstillfällen. I det senare fallet kommer den första examen på några håll efter första året, på andra håll efter andra året.

I de nämnda länderna med två eller flera examenstillfällen tillämpas i stor utsträckning parallelläsning. Ett och samma ämne kan alltså ofta bli föremål för examination på flera stadier.

Examinationsformen kan vara skrift— lig, muntlig eller bådadera. Endast i England sker examinationen vid de vik- tigare universiteten, dock med undantag för Oxford, uteslutande skriftligt. De få särskilda fall, då enbart muntlig exami- nation i övrigt förekommer, kunna läm- nas utan avseende. I Belgien skall exa- minationen i princip vara muntlig, ehuru skriftliga prov även kunna före- komma. I de övriga länderna är exami—

nationen både skriftlig och muntlig. Båda formerna behöva dock icke använ- das för samtliga ämnen, varför det förekommer "att vissa ämnen endast prövas skriftligt, andra endast muntligt.

Den skriftliga examen kommer alltid först; ett godkännande av denna är vill- kor för att gå upp i den muntliga exa- men. Vid den skriftliga prövningen iakt- tages ofta den strängaste anonymitet: skrivningarna förses endast med num- mer. Närmare föreskrifter finnas i vissa länder utfärdade om att hjälpmedel, så- som statistiska uppslagsverk, lagsam— lingar etc. få komma till användning vid de skriftliga proven. Man avser härige- nom att förhindra att studierna inriktas på memorerandet av döda och lättill— gängliga fakta. Den muntliga examina- tionen är vanligen till sin längd på mi- nuten reglerad.

Examinationens inriktning måste na- turligtvis bli en i viss mån annan vid ett examenssystem än vid ett tentamens— system. Man får vid det förra en genom- snittligt längre tidsintervall mellan den tid, varunder en ämnesdel studeras, och examinationstillfället, ävensom en stör- re mängd delvis disparata kunskaper att sammanhålla på en gång. Vid en tenta- men, som följer omedelbart på studier av ett ämne, kan prövningen åtminstone till en viss del avse minneskunskaper utan risk för att kännedomen härom behöver leda till en ensidig inriktning av studierna på inpluggande av fakta med försummande av principiella och metodiska problem. Även om studierna icke direkt inriktats därpå måste näm- ligen vid tentamenstillfället normalt kvarstå ganska tydliga minnesbilder jämväl av mindre väsentliga fakta, som behandlats i undervisning och littera— tur.

En muntlig tentamen kan dessutom alltid ges en mera personlig utform- ning; prövningen av minneskunskaper

och av förmågan att genomföra själv- ständiga resonemang kan på lämpligt sätt balanseras. Ett examenssystem medför däremot i detta hänseende vissa speciella svårigheter, som gör att pröv- ningen lätt kan bli alltför starkt inrik- tad på antingen den ena eller den andra ytterligheten. Detta kommer då också att inverka på hela studieinriktningen.

Om man i examen lägger större vikt vid minneskunskaper, vilket synes vara svårast att undvika vid den muntliga prövningen, måste kunskapsfordringar- na vara med den allra största noggrann- het generellt bestämda. Man kan nämli- gen icke vid den mera opersonliga och oftast tidsbegränsade prövning, som förekommer vid ett examenssystem, an- passa frågorna från fall till fall. På grund av det mänskliga minnets be— gränsning måste vidare kunskapsford- ringarna göras relativt begränsade. Många ämnen skola nämligen examine- ras samtidigt och tiden mellan de första studierna och examen blir ofta ganska lång. När sedan de studerande tvingas att, ofta med hjälp av manuduktörer, in- rikta sig på ett noggrant inhämtande av en sådan exakt definierad minimikurs, löper man stor risk att resultatet blir ett skelett utan kött på benen.

Det är svårt att yttra sig mera be- stämt angående den utsträckning i vil- ken de olika ländernas examenssystem ha lett till sådana för studierna ogynn- samma resultat. Det förefaller emel- lertid som om dylika i flera fall icke kunnat undvikas, särskilt beträffande studiernas tidigare del. I England är detta dock icke fallet; kunskapspröv- ningen har nämligen här inriktats på den motsatta ytterligheten.

Examinationen, som vid flertalet eng- elska universitet endast är skriftlig, in- riktas främst på att pröva kandidatens förmåga att skriva kortare eller längre essays över ofta tämligen allmänt hållna

frågor. Nästan alltid finnes för varje uppgift valfrihet mellan ett par olika ämnen. Systemet innebär således, efter- som det vanligen ej kompletteras med en muntlig examen, icke någon mera systematisk kunskapsprövning. En nog- grant inhämtad minimikurs, som täcker hela examensområdet och som med det ovan nämnda systemet var en förutsätt- ning för att lyckas,— är i detta fall icke blott en onödig lyx utan snarare ett hin- der samt i varje fall icke en tillräcklig betingelse för att lyckas. För en engelsk student är det vanligen bättre att kon- centrera sig på ett par områden, som äro tillräckligt breda för att man skall ha anledning räkna med att något av de förelagda ämnena skall falla inom de- samma. Men framför allt är det nödvän- digt att ha en mycket väl uppövad för- måga att dels snabbt överblicka de kun- skaper man har rörande en viss före- lagd uppgift, dels ordna och uttrycka dem i en ledig skriftlig form.

Vid de engelska universiteten ägnas också en mycket betydande del av stu- dietiden åt övningar i författande av essays. Dessa avse i stor utsträckning ämnen som man på alla andra håll skulle anse ligga på en'långt högre in- tellektuell nivå än vad de studerande kunna antagas besitta. Det förefaller alltså som om denna typ av examens- inriktning skulle kunna medföra risk för en alltför ensidig uppövning av en formell talang samt en viss elegant yt- lighet förenad med osystematiska kun- skaper. '

Det är emellertid tydligt, att ett exa- menssystem har vissa fördelar, som man icke kan uppnå genom ett system med tentamina i successivt studerade ämnen. Examen i de olika ämnena behöver icke vara uppdelad i vattentäta skott: man kan ge uppgifter, som tvinga till en ko- ordination av kunskaper och synpunk- ter från skilda ämnen. Det finnes alltså

en möjlighet att pröva i vilken mån stu- dierna lett fram till én helhetsbild, till en förmåga av samordning och kon- struktiv användning av de förvärvade kunskaperna. En prövning av detta slag

är en examens viktigaste uppgift. Kan den ges ett sådant innehåll, bidrager den också till en rätt inriktning av studierna.

POLITICES KANDIDATEXAMEN OCH POLITICES MAGISTEREXAMEN

Kap. 21. Huvudlinjer för kommitténs förslag

Statsvetenskaplig-filosofisk examen i nuvarande läge

Ett av skälen för att en statsveten- skaplig-filosofisk examen borde inrät- tas var enligt 1934 års sakkunniga, att filosofie kandidatexamen med den brist på fasthet, som föranleddes av det fria ämnesvalet, icke kunde anses lämpad såsom en förvaltningsexamen. 1934 års sakkunniga ville därför skapa en fastare organiserad examen. De tre vid ifråga- varande tidpunkt vid universitet och högskolor representerade samhällsve- tenskapliga ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap borde alltid ingå i densamma.

Rent allmänt torde man kunna påstå, att den nuvarande examens inrättande i realiteten icke innebar något annat än att en särskild beteckning infördes för en något utvidgad i filosofie kandidat- examen redan förhållandevis vanlig ämneskombination: nationalekonomi, statistik och statskunskap. Behovet att sammanhålla studierna inom ramen för en särskild examen tillgodosågs genom en bunden valfrihet i fråga om möjlig- heterna att kombinera befintliga ämnes— enheter och krav uppställdes på sam- manlagt sju i stället för sex betygsenhe- ter för examens godkännande. Vidare tillkom en viss orientering i juridik ge- nom kravet på genomgång av den för ett annat ändamål, nämligen introduktion till fortsatta juridiska studier, avsedda propedeutiska kursen.

De sakkunniga hade föreslagit att sammanlagt minst sex av de erforder- liga sju betygsenheterna skulle ha er- hållits i de tre samhällsvetenskapliga ämnena. Vid examens inrättande fast- ställdes emellertid minimiantalet be— tygsenheter i dessa ämnen till fem. An- talet tillåtna kombinationsmöjligheter

blev härigenom väsentligt större än vad de sakkunniga hade avsett. Socialutbildningssakkunnigas år 1946 framlagda förslag till en filosofisk-po- litisk kandidatexamen var i stort sett upplagt efter liknande linjer, men av- såg en mera standardiserad utbildning för ett relativt begränsat antal stu- derande, i första hand med en ekono- misk-statistisk specialisering. Minimi- antalet betygsenheter utökades till åtta och antalet kombinationsmöjligheter nedbringades. Examen föreslogs dess- utom i vissa fall kompletterad med en propedeutisk kurs i sociologi.

I motsats såväl till den av socialut- bildningssakkunniga föreslagna examen som till de i huvudsak på ekonomiska studier specialiserade danska och nors- ka cand. polit.- respektive cand. oecon.— examina utmärkes sålunda nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen av ett minimum av standardisering. Detta innebär en betydande möjlighet att an- passa examen efter speciella intresse- riktningar. Samtidigt som valfriheten ur många synpunkter varit en fördel, är det en brist hos examen att den

icke ger en systematisk och samman- hängande grundbildning inom det samhällsvetenskapliga området i dess helhet.

En annan svaghet är att kunskaps- fordringarna i de olika ämnena — lik- som i övrigt inom filosofiska fakulte- ten —— måst fastställas var för sig utan hänsyn till kunskapsfordringarna i de angränsande ämnena. Undervisningen och kunskapsfordringarna måste nämli- gen nu i varje ämne uppläggas så, att de giva en tillfredsställande helhetsbild av ämnet oberoende av om vissa närlig- gande ämnen alls studeras eller om de läsas på ett tidigare eller senare sta- dium. Den samhällsvetenskapliga grup- pens ämnen ha därför icke kunnat läm- na varandra det vid en fullständigare ämnesrepresentation och en fastare stu- dieordning möjliga stödet. Man har i många fall fått en utvidgning av ämnes- kurserna till gränsområden på bekost- nad av ämnenas centrala innehåll. Vid en mera systematisk studieordning blir en sådan utvidgning icke nödvän- dig.

Enligt 1934 års sakkunniga var ett an— nat skäl för inrättande av en statsveten- skaplig-filosofisk examen, att studier- na i de samhällsvetenskapliga ämnena tidigare icke erhållit någon fastare or- ganisation. Förhållandena härvidlag ha emellertid endast i ringa mån förbätt- rats efter examens tillkomst. Att så bli— vit fallet torde bland annat samman- hänga med att det icke funnits någon särskild administrativ enhet, inom vars ram de samhällsvetenskapliga ämnes- representanterna gemensamt kunnat planlägga undervisningen och kun- skapsfordringarna.

Den nuvarande -— liksom den av so- cialutbildningssakkunniga föreslagna *— examen har vidare fått sin konstruk- tion i hög grad präglad av bundenheten vid det inom den filosofiska fakulteten

begagnade betygsenhetssystemet. För varje ämne ha endast kunskapsford- ringar avsedda att motsvara en, två eller tre terminers effektiv studietid kunnat ifrågakomma. Kunskapsford- ringarna i de enskilda ämnena ha följ— aktligen icke kunnat anpassas efter den ifrågavarande examens speciella behov. Då dessutom enligt en av flertalet äm- nesrepresentanter tillämpad praxis tre betygsenheter förbehållits en liten grupp av särskilt begåvade studenter, ha i själva verket studierna i mycket stor utsträckning kommit att präglas av en koncentration kring två-betygs— kurserna. Dessas innehåll har i regel blivit bestämmande för examens karaktär.

Vid inrättandet av statsvetenskaplig- filosofisk examen funnos, som tidigare framhållits, endast tre samhällsveten- skapliga discipliner representerade in— om de filosofiska fakulteterna. Det var kring dessa som den nya examen upp— byggdes. I dåvarande läge kunde därför den nu gällande examensordningen så- tillvida förefalla naturlig, som den utan väsentliga förändringar av undervisning eller kunskapsfordringar lätt kunde in— passas inom ramen för det rådande be- tygssystemet.

Redan 1934 års sakkunniga framhöllo emellertid angelägenheten av att ett vid universiteten icke representerat exa- mensämne, företagsekonomi, så snart som möjligt bleve inpassat i den nya examen. Närmare anvisningar om hur och när detta inom den givna examens- konstruktionen lämpligen skulle kunna ske gåvos emellertid icke. Behovet av att komplettera statsvetenskaplig—filoso- fisk examen med viss företagsekono- misk utbildning har efter examens till— komst upprepade gånger framhållits från olika håll.

Under de senaste åren ha därtill ytterligare tre samhällsvetenskapliga

ämnen blivit självständigt företrädda inom de filosofiska fakulteterna, näm- ligen ekonomisk historia, kulturgeografi och sociologi. Om man vidare, såsom kommittén, utgår ifrån att företagseko- nomi med det snaraste måste erhålla företrädare vid universiteten, har man alltså i fortsättningen att räkna med en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp om- fattande minst sju examensämnen mot endast tre vid den nuvarande examens tillkomst. Inom ramen för en samhälls- vetenskaplig examen måste numera i någon form utrymme beredas för såväl grundläggande som specialiserade stu- dier också i dessa nya examensämnen.

Målsättning och uppläggning av de föreslagna examina

Vid utformningen av en samhällsve- tenskaplig examen har kommittén, som framgår av diskussionen i föregående kapitel, haft att taga ställning till en rad möjligheter beträffande arten av de i examen ingående ämneskurserna och dessas kombinationer, till skilda exa- minations- och undervisningsmetoder samt till olika metoder att sammanhålla ämnenas undervisning inom en enhet- lig ram. Valet i dessa olika hänseenden kan icke träffas oberoende för varje fråga, eftersom problemen på skilda sätt hänga samman. Kommittén har där- för diskuterat flera olika förslag till samhällsvetenskaplig examen, innan den slutligen kommit fram till den exa- menstyp, som under nuvarande förhål- landen med hänsyn till i Sverige rå— dande universitetstraditioner och nu be- fintlig vetenskaplig utrustning, synes vara den lämpligaste.

Den normala studietiden

Kommitténs förslag går ut på inrät- tande av en samhällsvetenskaplig exa- men benämnd politices magisterexa-

men, vilken skall ersätta nuvarande statsvetenskap]ig-filosofisk examen. Att realisera det för den nya examen upp— ställda bildningsmålet inom ramen för den studietid, som föreskrives för nuva— rande examen, d. v. s. fyra år, har emel- lertid icke befunnits möjligt.

Vid prövningen av olika förslag till examen ha vi kommit fram till att en normal studietid av fyra och ett halvt år är erforderlig. Avgörande härför har främst varit strävandet att inom examens ram skapa möjligheter till en så grundlig utbildning, att i allmän- het såsom förberedelse för praktisk verksamhet icke skall behövas någon påbyggnad med studier för licentiatexa- men. Politices magisterexamen skiljer sig från nuvarande statsvetenskaplig— filosofisk examen bland annat i det av- seendet att studierna inom examens huvudämne föreslås leda till en fördjup- ning, som till omfattningen normalt kommer att överstiga fordringarna för tre betygsenheter enligt rådande ord— ning. Under examens senare del skall dessutom studeras ett stödämne, vilket skall beröra samma område som huvud- ämnet. Inom ramen för en normal stu- dietid av fyra och ett halvt år kommer den studerande härigenom att erhålla en grundlig specialisering inom ett samhällsvetenskapligt ämnesområde.

Det har vidare synts oss lämpligt, att för den föreslagna politices magis— terexamen utgå ifrån samma normala studietid, som nu gäller och äveni fortsättningen föreslås gälla för juris kandidatexamen, nämligen fyra och ett halvt år. Som framgår av det följande föreslår kommittén samma normala stu— dietid även för juris politices magister- examen. Såväl juris kandidatexamen som de båda politices magisterexamina komma i statsförvaltningen att använ- das för karriärer, vilka ur flera syn— punkter kunna sägas vara likvärdiga.

En överensstämmelse -i studietid för dessa examina måste ur denna synpunkt anses motiverad.

En förlängning av studietiden utöver sagda tidsperiod har kommittén icke velat ifrågasätta, även om därigenom mycket stått att vinna.

Bör politices magisterexamen vara helstandardiserad?

Den första fråga man har att pröva vid diskussionen av hur en samhälls- vetenskaplig examen bör uppläggas, är huruvida en fast, eller i stort sett fast, ämneskombination är lämplig. I nuva— rande läge, sedan de olika samhällsve- tenskapliga ämnena blivit relativt väl representerade och organiserade, före- ligga möjligheter att skapa en för vissa ändamål väl avvägd dylik helstandardi- serad examen. Man skulle i examen kun- na medtaga det antal ämnen, som be- fanns lämpligt. Tvånget att tillämpa de filosofiska fakulteternas betygsenhets- system för de olika ämnena kunde bort- falla. I varje ämne kunde fordringarna fastställas till vad som i en sådan exa- men ansåges erforderligt. Man skulle på denna väg komma fram till en samhälls- vetenskaplig examen av i princip sam- ma typ som de danska och norska, även om de särskilda ämnenas relativa betydelse givetvis kunde tänkas bli av- vägd på andra sätt. En dylik examen kunde uppläggas efter genomtänkta sys- tematiska linjer, undervisningen i de olika ämnena kunde på ett lämpligt sätt samordnas och man hade anledning vänta sig ur pedagogisk synpunkt goda resultat.

Det kan emellertid resas vägande in- vändningar mot att slå in på en sådan linje. Samhällsvetenskaplig utbildning kräves såsom tidigare berörts för så många olika ändamål, att man icke ge- nom en enhetlig examen kan tillgodose samtliga eller ens de viktigaste av des-

sa. Även om man skulle få en stor bredd på en dylik examen saknas möjlighet till en fördjupning i olika ämnen; exa- men skulle icke ägna sig för utbildning av specialister i olika fack. Behovet av påbyggnad med en licentiatexamen skulle framträda i ett stort antal fall. Studietiden bleve härigenom ofta längre än vad som för flera slag av verksamhet kan anses nödvändigt.

En tänkbar möjlighet vore att i viss utsträckning specialisera en helstandar- diserad examen på sådana ämnen på vilka efterfrågan kunde väntas bli sär- skilt stor. Det kan t. ex. göras gällande, att en enhetlig examen med övervägan- de ekonomisk inriktning (sådan som de danska och norska) för ett stort an- tal studenter skulle ge lämplig utbild— ning. Den av socialutbildningssakkun- niga föreslagna examen var utformad med hänsyn till de viktigaste behov, som ansågos föreligga i vårt land. Examen medgav möjlighet till en i viss mån val- fri specialisering antingen inom det ekonomisk—statistiska eller det matema- tisk-statistiska ämnesområdet.

Kommittén finner det visserligen vara sannolikt, att en samhällsvetenskaplig examensform oftast kommer att bilda ramen för utbildningen av ekonomiskt- statistiska eller rent statistiska specia- lister. Såtillvida skulle en fast examens- typ inriktad på hithörande ämnesområ- den kunna tänkas tillgodose en ganska betydande del av det samhällsveten- skapliga utbildningsbehovet. Man bör emellertid icke överbetona de senaste årens erfarenheter. Stor risk kan nämli- gen i så fall föreligga för att man felbe- dömer framtidens utvecklingstendenser. Det finns anledning att förmoda, att de efter tillskapandet av nuvarande stats- vetenskaplig-filosofisk examen tillkom- na samhällsvetenskaperna skola få en växande betydelse för förvaltningen, utredningsarbetet och forskningen. En

mera exakt uppskattning av den inbör- des relationen mellan behoven av spe- cialister från de olika samhällsvetenska- perna synes oss icke vara möjlig.

Kommittén är vidare av den bestäm- da uppfattningen, att det vore synner— ligen ogynnsamt om de vid universite- ten nytillkomna samhällsvetenskapliga ämnena utvecklades i större eller mind- re isolering såväl från varandra som från nationalekonomi och statistik. Så skulle bli fallet, om man tillskapade en i huvudsak ekonomiskt-statistiskt orien- terad examen. Specialister i övriga samhällsvetenskaper bleve nämligen i så fall hänvisade till filosofie kandidat- examen med dess fria ämnesval och dess små möjligheter att ta med mer än ett par ämnen såsom allmänbildnings— underlag för en specialisering. Denna kunde då endast ske genom fortsatta studier till licentiatexamen.

Standardiserad allmän orientering jämte valfri specialisering

Kommittén har funnit en lösning en- bart efter ovanberörda linjer otillfreds- ställande. Vi anse det nödvändigt att ut- forma en samhällsvetenskaplig examen av sådant slag, att den inom sig inrym- mer möjligheter till specialisering även i andra ämnen än nationalekonomi och statistik. Examen här med andra ord medge en relativt långt gående speciali- sering inom vilken som helst av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens discipliner. Det ämne, som sålunda väl- jes såsom specialiseringsämne, bör en- ligt kommitténs förslag benämnas hu— vudämne.

En sådan specialisering i ett ämne kan emellertid icke med framgång be— drivas annat än på grundval av en bre- dare orientering inom samhällsveten- skapens övriga discipliner. Det vore olämpligt, om man skulle tillåta en re- dan från början insättande koncentra-

tion på ett begränsat samhällsveten— skapligt område. Inom vissa länders universitetsväsen kan man visserligen finna exempel på en dylik tendens. Allt oftare möter man emellertid kritik av den ensidighet och smalspårighet, som blir följden härav.

En specialisering inom en samhälls- vetenskap kräver en allmän orientering inom hela eller större delen av det samhällsvetenskapliga arbetsområdet. Kommittén ansluter sig härvidlag helt till den princip, som i Sverige karak- täriserar de lägre filosofiska examina, i den mån densamma innebär krav på en ganska betydande bredd i allmänbild— ningen: studierna kunna till högst halva tiden specialiseras på ett ämnesområde. Den för en samhällsvetenskaplig specia— lisering nödvändiga allmänbildningen kan emellertid med användning av de filosofiska fakulteternas betygsenhets- system icke rymmas inom en examen av rimligt omfång. Den samhällsveten— skapliga ämnesgruppen är numera upp- delad på ett alltför stort antal discipli- ner för att en sådan lösning skall vara möjlig. Härvidlag är läget ett helt an- nat än 1935, när statsvetenskaplig exa- men inrättades.

Man tvingas alltså antingenatt upp- dela de enskilda ämnenas studium i sär- skilt för denna examen anpassade kurs- enheter eller att, om betygsenhetssyste- met skall bibehållas, tillskapa helt nya typer av ämnen, som skulle utgöra kom- binationer av delar av hittills självstän- diga discipliner. Inom dylika studieom- råden kunde i ett sammanhang ges en översikt över sådana större delar av det samhällsvetenskapliga arbetsfältet. som f. n. bearbetas av flera olika disci— pliner. En sådan lösning, som visserli- gen skulle ha mycket som talade för sig, är föremål för ett livligt experimente- rande vid vissa amerikanska universi- tet.

Det har emellertid förefallit kommit- tén som om en lösning efter dessa lin- jer åtminstone f. n. endast med svårig— het kunde realiseras hos oss. Kommittén har därför stannat vid ett förslag, som innebär övergivande för politices ma- gisterexamens tidigare del av betygsen— hetssystemet. Kurserna få därvid an- passas med hänsyn till dels deras för examen behövliga omfattning, dels den inbördes ordning i vilken de böra läsas. Detta system överensstämmer i huvud- sak med det som tillämpas vid de juri- diska och medicinska fakulteterna samt vid fackhögskolorna.

Enligt kommitténs uppfattning måste en samhällsvetenskaplig examen ha sådan karaktär, att den dels bereder till- fälle till specialisering inom envar av de vid universiteten företrädda sam— hällsvetenskaperna, dels ock möjliggör att denna specialisering sker på grund- val av en tidigare orientering inom stör- re delen av det samhällsvetenskapliga arbetsfältet. Utgår man härifrån gäller det att taga ställning till: * (1) hur den- na allmänorientering bör vara beskaf- fad för olika slag av samhällsvetenskap- liga specialister samt (2) hur lång tid, som lämpligen bör ägnas densamma.

(1). Det uppställda målet för examen innebär icke med nödvändighet att spe— cialiseringen inom de olika discipliner- na bör ske på grundval av en för samt- liga studerande helt likformig, gemen- sam tidigare examensdel. Man skulle givetvis kunna tänka sig att den behöv— liga orienteringen om olika samhälls- vetenskapers innehåll, frågeställningar och metoder utformades på olika sätt för skilda slag av specialister. Om man skulle utgå från specialiseringen i ett visst ämne som given samt försöka bestämma den önskvärda allmänbild- ningen i de övriga samhällsvetenskaper- na för just detta huvudämne, skulle man sålunda komma fram till en rad

var för sig önskvärda slag av grundut- bildning, vilka t. o. ni. kunde tänkas bli något olikartade för varje vetenskaps specialgrenar.

En dylik prövning resulterar emel- lertid icke i några större skiljaktighe- ter beträffande den för de olika spe- cialisterna önskvärda allmänna orien- teringens art. Härtill kommer att en för olika specialister differentierad grund- utbildning av praktiska skäl synes ute- sluten. Möjligen skulle man för varje av- sedd specialisering kunna utforma en lämplig grundläggande utbildning ge— nom att på olika sätt kombinera ett antal standardiserade kurser i de förbe- redande ämnena eller delar av dessa. Även denna metod skulle emellertid komma att medföra betydande olägen- heter. Framför allt skulle sådana kurser i ett ämne icke kunna bygga på att alla studerande hade lika omfattande insik- ter i övriga ämnen. Denna omständighet måste leda till luckor i utbildningen eller, om man sökte effektivt förebygga detta, till en tyngande upprepning av samma stoff i flera kurser. Vidare skulle med denna metod de skilda ämnenas studietid icke bli densamma för de olika grupperna av studerande, något som i praktiken skulle omöjliggöra gemensam undervisning. _

Kommittén har med beaktande av vad ovan anförts kommit fram till att under— visningen skulle kunna förenklas och bli mera effektiv genom en likformig och av senare specialisering oberoende grundutbildning. Då vi även, som ovan antytts, funnit att den för olika blivande specialister möjligen önskvärda diffe— rentieringen av grundutbildningen är föga betydande, anse vi att studiegången före specialiseringsperioden utan större olägenhet kan göras gemensam.

För nämnda slutsats talar även det enligt vår uppfattning vägande önske- målet, att det slutliga valet av huvud-

ämne ej skall behöva ske redan i början av studierna. Valet bör nämligen icke göras förrän den studerande genom studiet av de olika ämnena i den gemen- samma examensdelen fått en god bild av de skilda samhällsvetenskapernas metoder och arbetsuppgifter. Vidare kan som skäl för en standardisering av examens tidigare del anföras fördelen (bl. a. för arbetsgivarna) av att, obero- ende av specialisering, en politices ma— gisters allmänna orientering alltid upp- fyller vissa bestämda och likformiga krav. Med en sådan lösning blir det lät- tare för en politices magister att övergå från ett samhällsvetenskapligt område till ett annat.

Det är emellertid påtagligt, att en spe— cialist i ett ämne i flertalet fall har behov av grundligare utbildning än som avses med den tidigare examens- delen i något eller några andra ämnen eller ibland i någon viss del av ett annat ämne. Detta behov motiverar att den studerande i examens senare del vid sidan av huvudämne skall medtaga ytterligare ett ämne såsom stödämne. En inventering av de olika behov, som kun- na tänkas föreligga för skilda slag av specialister, har givit vid handen, att relativt sällan mer än ett dylikt stöd- ämne erfordras.

Utöver en standardiserad tidigare examensdel samt ett huvudämne kom— mer alltså att i examen ingå minst ett stödämne. För studier däri bör tillmä- tas så lång tid, att ämnet verkligen kom- mer att fylla sin avsedda funktion. En- ligt kommitténs uppfattning erfordras härför normalt en termins studier.

(2). Det andra problemet gäller hur lång tid som sammanlagt bör ägnas åt den standardiserade examensdelen. Kommitténs uppfattning härom är, att till denna del böra anslås fem av den sammanlagda normala studietidens nio terminer. Någon möjlighet att pressa in

en allmänorientering inom hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet på kortare tid synes icke föreligga. Med det mål, som uppställts för den tidigare examensdelen, skulle det snarare ligga nära till hands att anslå sex terminer härför. När kommittén ändock stannat för fem beror detta på att den senare examensdelen, vilken skall omfatta stu- dier såväl i ett huvudämne som i ett stödämne, oundgängligen kräver minst fyra terminers sammanlagd normal stu- dietid. Skall inom examens ram möjlig- het beredas till en relativt långt gå- ende specialisering inom en samhälls- vetenskaplig disciplin erfordras näm- ligen härför —— förutom den tid, som anslagits till ämnet i examens tidigare del — minst tre terminer.

Kommitténs överväganden utmynna sålunda i en politices magisterexamen, som omfattar först en standardiserad, för samtliga studerande gemensam del på fem terminer och därefter en diffe- rentierad specialiseringsdel på fyra ter- miner. Denna senare skall ägnas dels åt tre terminers ytterligare studier av ett samhällsvetenskapligt ämne (huvud- ämne), dels åt en termins studium av ett stödämne. Sedan den studerande erhål- lit en för alla lika grundutbildning spe— cialiserar han sig såsom nationaleko— nom, statistiker, statskunskapare, socio- log, kulturgeograf, ekonomisk historiker eller företagsekonom.

Kommittén anser alla dessa typer av samhällsvetenskapliga specialister be- hövliga. Som tidigare nämnts kan en mera exakt uppskattning av behoven av de olika slagen av specialister icke gö- ras. Det förefaller troligt, att dessa kun- na komma att med tiden undergå bety- dande inbördes förskjutningar. Ett ef- tersläpande utbildningsbehov kan t. ex. tänkas föreligga och till en början vara relativt stort inom studieriktningar,

som tidigare icke varit representerade i den svenska universitetsorganisatio— nen. Man får i en sådan situation fram— för allt lita till en välorienterad och effektiv yrkesrådgivning.

Politices kandidatexamen

Som redan framhållits i kapitel 3 an- gående behovet av olika slags utbild- ning har kommittén funnit skäl föreslå inrättande jämväl av en politices kandi- datexamen. Denna bör bestå av den standardiserade delen av politices ma- gisterexamen jämte omkring en termins ytterligare studier i ett valfritt sam-

hällsvetenskapligt ämne. Den normala studietiden för politices kandidatexa- men kommer alltså att bli omkring sex terminer.

Studierna för politices kandidatexa- men skola helt samordnas med de första sex terminernas studier för politices magisterexamen. Den förra examen kommer alltså egentligen endast att ut- göra en etapp på vägen till den senare examen. Enligt kommitténs uppfattning är en sådan mellanexamen motiverad ur flera synpunkter. Dessa komma att beröras i följande kapitel i samband med att examinas utformning be— handlas.

Kap. 22. De samhällsvetenskapliga examinas utformning

A. Politices magisterexamen Examens tidigare del; fasta examensämnen

Enligt de i föregående kapitel antyd- da synpunkterna på politices magister— examens målsättning och allmänna upp- läggning skall examens tidigare del ge de studerande en orientering inom hela det samhällsvetenskapliga ämnes- området såsom grund för en senare spe- cialisering. Denna allmänorientering skall lämnas under examens första fem terminer genom en för samtliga stude- rande enhetlig studiegång. De ämnen, som skola studeras under denna exa— mensdel, benämnas fasta ämnen.

För närvarande äro vid universiteten följande samhällsvetenskapliga ämnen representerade: nationalekonomi, sta- tistik, statskunskap, sociologi, ekono- misk historia och kulturgeografi. Här- jämte anser kommittén av skäl som längre fram närmare utföras, att ämnet företagsekonomi måste bli självständigt företrätt. Det är alltså på grundval av

sju discipliner, som examens tidigare del skall uppbyggas.

Utöver vissa insikter i de rent sam- hällsvetenskapliga ämnena bör emeller- tid inom ramen för den samhällsveten— skapliga grundutbildningen även beak- tas behovet av orientering om huvud- dragen av den rättsliga regleringen sär— skilt av samhällslivets ekonomiska för- hållanden. Ifrågavarande utbildningsbe- hov har i nuvarande statsvetenskaplig- filosofisk examen i viss mån tillgodo- setts genom den propedeutiska kursen i juridik. Att ett behov av en viss all- män juridisk utbildning föreligger för dem som avse att avlägga en samhälls- vetenskaplig examen, har vid skilda till- fällen framhållits. Kommittén har, som närmare kommer att beröras nedan, funnit att detta behov bäst tillgodoses genom ett för politices magisterexamen särskilt upplagt examensämne, rätts- kunskap.

Samhällsvetenskapliga synpunkter anläggas givetvis i större eller mindre

omfattning även inom vissa andra uni- versitetsämnen än de ovannämnda. Vidare finnas andra universitetsäm— nen, som syssla med fakta, metoder eller problem av sådan art, att en kän- nedom därom skulle vara av betydelse för ett samhällsvetenskapligt studium. När kommittén trots detta utformat en examen, vars tidigare del består endast av fasta ämnen tillhörande den sam- hällsvetenskapliga ämnesgruppen samt ämnet rättskunskap, har anledningen härtill varit följande. Behovet av ut— bildning inom vissa andra vetenskapers områden kommer i någon mån att bli tillgodosett genom skolstudierna (så- som i logik och psykologi). Vidare sy- nas stoff och synpunkter från andra vetenskaper i viss utsträckning kunna beaktas inom de medtagna fasta ämne- nas ram.

Vissa områden ha emellertid måst lämnas obeaktade vid den allmänorien- terande samhällsvetenskapliga grundut— bildningen. De brister i utbildningen, som härigenom kunna uppstå, böra emellertid, därest de för en viss typ av specialisering skulle vara av mera kännbart slag, kunna täckas genom ett lämpligt val av stödämne i examens se— nare del. Härtill kommer att de grund- läggande studierna, om behovet av ut- bildning även inom de icke rent sam- hällsvetenskapliga universitetsämnena skulle ha tillgodosetts, måst splittras på ett alltför stort antal ämnen. En så- dan splittring är enligt kommitténs me- ning praktiskt olämplig.

Som en konsekvens av det nu anför— da har kommittén också försökt att så vitt möjligt begränsa antalet fasta äm- nen och därmed antalet examensäm- nen. Undervisningen i ekonomisk histo- ria har såsom ett led i dessa strävan- den inordnats inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi; vad som före- slås härvidlag kommer ytterligare att

beröras nedan. Kommittén föreslår allt- så, att följande fasta ämnen skola ingå i politices magisterexamens tidigare del: statistik, statskunskap, kulturgeo- grafi med ekonomisk geografi, företags- ekonomi med ekonomisk redovisning, nationalekonomi, sociologi samt rätts- kunskap.

Kommitténs avsikt med den föreslag- na studieordningen inom examens tidi- gare del är, såsom tidigare betonats, att densamma skall ge en allmän överblick över hela det samhällsvetenskapliga ar- betsområdet. Redan innan den stude- rande närmare tränger in i de olika en- skilda disciplinerna är det därför av vikt, att han har åtminstone en viss allmän föreställning om dessas inbördes sammanhang samt om arbetsfördelning- en samhällsvetenskaperna emellan. Ett dylikt fågelperspektiv på de komman- de studierna är det meningen att de stu- derande skola få genom en vid början av den första terminen inlagd samhällsve- tenskaplig orienteringskurs. Av liknan- de skäl, för att tjäna som ett hjälpmedel att i efterhand i viss mån sammanhålla och sammanfatta hela det studerade stoffet, ha vi vid slutet av examens ti- digare del inlagt en serie allmänna sam- hällsvetenskapliga seminarier.

Ämnenas omfattning

Vi komma nu över till frågan hur den angivna grundutbildningen lämpligen bör utformas inom de för examens ti- digare del anslagna fem terminernas ram. Först gäller det då att avgöra, vil- ken studietid, som bör anslås till vart och ett av de olika fasta ämnena.

Resultatet av kommitténs prövning av olika avvägningsproblem framgår när- mare av följande schema över studie— gången till politices magisterexamen. Denna studieordning (normalplan) ut- går från att den studerande påbörjar sina studier en hösttermin.

Termin Ämne 1 h Samhällsvetenskaplig orienteringskurs Statistik ............... 20

Statskunskap .......... 16 Kulturgeografi ......... 4

veckor' )

Kulturgeografi ......... (i Företagsekonomi med ekonomisk redovisning 14 Nationalekonomi ....... 20 Sociologi

Rättskunskap .......... 10

Allmänt samhällsveten- skapligt seminarium

6v öv Examens senare del: Stu- 7 h [ dier i ett huvudämne (3 8 v ] terminer) och i ett stöd— 9 h ämne (1 termin)

Motiveringen för den sålunda före- slagna uppläggningen av studierna un- der examens första fem terminer sam— manhänger i viss män med frågan om hur det behandlade kunskapsstoffet lämpligen skall fördelas mellan de olika fasta ämnena. Till denna fråga återkomma vi nedan, 5. 312. En i viss mån klarare överblick erhålles emeller- tid, om man i stället grupperar ämnena med hänsyn till deras inbördes samman— hang:

Statistik (gemensamt me- todämne för de ekono- miska ämnena och för sociologi):

>>Ekonomisk» ämnesgrupp: Kulturgeografi (0,5 ter-

min)

Företagsekonomi (0,7

termin)

Nationalekonomi (1,0

termin)

1,0 termin 2,2 terminer

*Beträffande det sätt varpå studietiden beräknats hänvisas till not 5. 137.

Statskunskap (0,8 ter—

min) Rättskunskap (0,5 ter-

min) Sociologi:

Med hänsyn såväl till de faktiskt föreliggande utbildningsbehoven som till att olikheten mot tidigare examens— typer icke bör bli för stor, har det synts lämpligt att studietiden i de tre ur- sprungliga ämnena (statistik, statskun— skap och nationalekonomi) så tillmätes, att utbildningsresultatet i vart och ett av dessa kan sägas motsvara den hit- tillsvarande ettbetygsstandarden.

Om man i företagsekonomien icke inräknar den kurs i ekonomisk redo- visning (bokföring), som även kan ingå i nuvarande statsvetenskapliga examina och som i ovanstående förslag beräk— nats taga en tid av 0,2 termin, blir studietiden för vart och ett av de tre övriga samhällsvetenskapliga ämnena liksom för rättskunskap 0,5 ter- min. Denna korta studietid kan synas otillfredsställande. Vid bedömningen härav bör emellertid följande beaktas.

(a) Kulturgeografi är, jämte i någon mån statskunskap, det enda av de samhällsvetenskapliga ämnena, som vid undervisningen i någon högre grad kan bygga på skolkunskaper. Vidare må uppmärksammas att de geografiska stu- dierna i en examen av här berört slag främst måste inriktas på ett kunskaps- meddelande rörande faktiska förhållan- den. De metodiska frågor, som i detta sammanhang kunna behandlas, böra bli av förhållandevis enkelt slag.

(b) Företagsekonomi blir inom uni- versitetsstudiernas ram ett nytt ämne. Målsättningen för studierna måste, i varje fall för dem som endast skola studera företagsekonomi som fast ämne, bli helt andra än vid handelshögsko- lorna, de utbildningsanstalter från vilka

0,5 termin

vi hittills ha den största erfarenheten i fråga om en vetenskapligt lagd före- tagsekonomisk undervisning. Det är här icke fråga om att ge en utbildning, som skall användas såsom underlag för praktiskt arbete med företagsekono- miska problem. Det gäller blott att bi- bringa de studerande de allmänna grun- derna av redovisningens, budgetering- ens, kalkylationens samt i vissa hän- seenden organisationens principer. Kommittén är av den uppfattningen att undervisningen i företagsekonomi även inom den ovan nämnda korta tidsra- men bör bli ett synnerligen värdefullt inslag i examen. Man måste emellertid i detta fall räkna med möjligheten att en viss revision av undervisningsplanen för företagsekonomi kan bliva behövlig sedan någon tids erfarenhet vunnits.

(c) Rättskunskap ersätter den i nu- varande statsvctenskaplig—filosofisk exa- men ingående propedeutiska kursen, vilken helt är upplagd såsom en för- beredelse för fortsatta juridiska studier. Den effektiva studietid, som tilldelats rättskunskap, överensstämmer med den för den propedeutiska kursen vanligen beräknade. Undervisningen i rättskun— skap bör emellertid ge ett i detta sam— manhang betydligt värdefullare bild- ningsresultat. Ämnet rättskunskap skall studeras i slutet av en utbildnings- period, under vilken de studerande fått en tämligen god inblick i de faktiskt föreliggande förhållandena i vårt mo— derna samhälle. Rättskunskapen kan därför läggas upp med hänsyn till de studerandes tidigare kunskaper samt till deras större studievana. Den största förbättringen gentemot den nuvarande ordningen är emellertid, att man genom kommitténs förslag får en juridisk un- dervisning direkt avpassad efter de poli- tices studerandes speciella behov.

((1) Mest bekymmer vållar ur flera synpunkter den korta studietiden i so-

ciologi. För detta ämne är det emeller- tid förenat med särskilt stora fördelar att vara placerat i slutet av studiegång- en. Sociologien kan då bygga på en sam- manhängande kunskap hos de stude- rande om moderna och speciellt om svenska samhällsförhållanden. Sådana förkunskaper har man hittills icke kun- nat förutsätta hos dem som påbörjat studier i detta ämne. Avståndet mellan det kunskapsresultat, som bör kunna ernås genom studier i det fasta ämnet sociologi, och det, som erhålles genom nuvarande ettbetygsstudier i ämnet, bör därför icke behöva bli alltför stort. Man bör nämligen även taga hänsyn till den genom studiet av en rad i viss mån likartade ämnen förvärvade studieva- nan. Det är emellertid klart, att de stu— derande på grund av den korta studie- tiden i ämnet sociologi icke kunna er- hålla någon direkt praktisk erfarenhet av sociologiska arbetsmetoder utan blott viss kännedom därom. Studierna i so- ciologi komma att få ett särskilt stort värde i den mån de kunna bidraga till att den samhällsvetenskapliga grundut- bildningen vid sitt slut erhåller en viss sammanfattning.

Ämnenas inbördes ordning

Ur vissa synpunkter skulle det varit önskvärt att allmänt tillämpa den t. ex. vid handelshögskolorna använda ord- ningen med en parallelläsning av flera ämnen under en stor del av studietiden. Om studierna lades upp på detta sätt, skulle det i vissa fall bli lättare att markera sambandet mellan de olika ämnena. Man hade dessutom bättre kunnat få fram det inre samman— hanget mellan många av de behandlade problemen. Ett arrangemang av detta slag skulle emellertid betyda ett avsteg från de vid universiteten i Sverige all- mänt använda studiemetoderna; en så- dan studieordning kan enligt kommit-

téns mening endast förordas, därest mycket starka skäl kunna anföras här- för.

Det mest väsentliga skälet mot ett sådant arrangemang, åtminstone under den närmaste framtiden, är emellertid de svårigheter, som skulle uppkomma med hänsyn till undervisningens orga— nisation. Behov föreligger nämligen av att i största möjliga utsträckning an- ordna gemensam undervisning för poli— tices magisterexamen och övriga filo- sofiska examina. För de senare måste även i fortsättningen nybörjarundervis- ningen i de olika ämnena för ettbetygs- stadiet vara koncentrerad till en enda termin. Vi ha därför utgått ifrån att studieordningen för de fasta ämnena i politices magisterexamen måste uppläg— gas så, att dessa i stort sett komma att studeras successivt. Härigenom bör be- hovet av gemensam undervisning för de skilda examina i regel kunna tillgodo- ses.

Ämnenas inbördes ordning är i stort sett given. Statistik såsom ett för de ekonomiska ämnena och sociologi ge- mensamt metodämne bör studeras före dessa. Såväl sociologi som rättskunskap böra av redan anförda skäl studeras efter de ovannämnda ämnena liksom efter statskunskap. Studierna i national- ekonomi bygga på de i kulturgeografi och företagsekonomi erhållna kunska- perna och böra alltså bedrivas efter dessa ämnen. Vissa delar av statskun— skapen böra också lämpligen ha stude- rats före nationalekonomi. Vidare böra de ekonomiska ämnena läsas i ett sam- manhang.

Skola samtliga dessa synpunkter till- godoses, återstår alltså endast att av- göra den inbördes ordningen mellan kulturgeografi och företagsekonomi samt mellan statistik och statskunskap. Kulturgeografi har därvid placerats fö- re företagsekonomi, närmast för att

möjliggöra inläggandet av vissa fältöv- ningar under sommarferierna. Ord- ningsföljden mellan statistik och stats- kunskap synes icke vara något betydel- sefullare spörsmål. Kommittén har före— slagit att statistik normalt skall stude- ras före statskunskap.

Ämnenas allmänna inriktning

Avsikten med de fasta ämnenas stu- dium är att bibringa de studerande så pass ingående insikter som med den anslagna sammanlagda studietiden äro möjliga inom vad vi betecknat så- som det samhällsvetenskapliga ämnes- området. Vad man önskar hänföra till detta ämnesområde, liksom den beto— ning som ges dess olika delar, beror givetvis i första hand av de för examen uppställda bildningsmålen. Det kan emellertid icke undvikas, att man här— vid även blir beroende av tillgängliga resurser beträffande lärarkrafter, av dessas intresseinriktning samt av tidi- gare undervisningstraditioner.

Likaväl som kommitténs förslag be- tingas av den allmänna situationen i vårt land i antytt hänseende är det tydligt, att de lokala förhållandena på de olika universitetsorterna kunna göra i viss mån olikartade anordningar av de fasta ämneskurserna motiverade. Vi finna det därför olämpligt att försöka definiera eller beskriva det samhälls- vetenskapliga ämnesområdet och att i detalj bestämma dess uppdelning på de olika universitetsämnena. På de före- slagna samhällsvetenskapliga ämnes— grupperna får ankomma att var för sig finna de i dessa hänseenden lämpli- gaste lösningarna. Kommittén har med hänsyn härtill i sitt förslag till exa— mensstadga endast angivit den normala studietid, som inom ramen för den tidigare examensdelens fem terminer i allmänhet skall beräknas för vart och ett av de fasta ämnena.

Ovan har nämnts vilka fasta ämnen, som skola ingå i den tidigare examens- delen. Vidare har redogörelse lämnats för kommitténs förslag beträffande dessa ämnens inbördes ordning och omfattning. En något mera uttömman— de redovisning av vad som enligt kom- mitténs uppfattning bör eftersträvas Och kan uppnås under politices magis- terexamens tidigare del synes emeller- tid motiverad. Vi anse oss enklast och tydligast kunna lämna denna redovis- ning genom en beskrivning ämne för ämne av hur detsamma enligt kommit- téns uppfattning lämpligen skulle kunna inriktas. Dessa ämnesbeskrivningar återfinnas nedan 5. 314 ff.

Kommittén vill i detta sammanhang understryka vissa principer, som böra beaktas vid uppgörandet av studiepla- nerna för de fasta ämnena.

Varje enskilt ämne har en fast plats i en ordnad studiegång. Vid uppgörande av studieplan för ämnet kan man där- för utgå från bestämda förutsättningar beträffande vilka kunskaper i angrän- sande ämnen, som de studerande redan inhämtat, ävensom vilket kunskapsstoff, som lämpligen kan utelämnas för att i stället tillgodoses i senare studerade fasta ämnen. Gränsdragningsproblemen, som för de varandra i vissa hänseenden nära berörande samhällsvetenskapliga ämnena vålla betydande svårigheter vid kursernas uppläggning för övriga filo- sofiska examina, bli här reducerade till rena arbetsfördelningsproblem, vilka kunna lösas genom samarbete vid stu- dieplanernas uppläggning.

En annan nu rådande svårighet för filosofiska examina år, att kurserna för lägre betyg samtidigt böra uppfylla kraven på att ha ett självständigt värde för dem som icke fortsätta studierna i ämnet och på att vara en lämplig grund för fortsatta studier. Dessa krav kunna i vissa ämnen icke väl förenas och i

dylika fall torde det senare kravet i första hand ha blivit tillgodosett.

De fasta ämnena i politices magister- examen fylla samma dubbla funktion; det är därför oundvikligt att samma intressekollision kan uppkomma. Här är det emellertid i motsats till förhål— landena för övriga filosofiska examina tydligt, att kravet på de fasta ämnes- kursernas bildningsvärde för dem som icke vidare studera ämnet under alla förhållanden måste tillgodoses. Såväl inriktning som omfattning av de fasta ämneskurserna måste alltså bedömas i första hand ur synpunkten av deras betydelse för dem för vilka de äro ett inslag i den samhällsvetenskapliga all- mänbildningen men icke ett direkt un- derlag för fortsatt specialisering. Det bör framhållas, att en konsekvens här- av i vissa fall kan bli en icke obetydlig revision av den allmänna inriktningen av de hittills förekommande ämneskur- serna.

I varje fullföljd politices magister- examen komma i regel två av de fasta ämnena jämväl att studeras som huvud— och stödämne. För vart och ett av öv— riga samhällsvetenskapliga ämnen och för rättskunskap böra således ämnes- kurserna bedömas med hänsyn till de- ras fristående bildningsvärde. Antalet fall i vilka ett ämne studeras vidare kommer emellertid att bli mycket olika för de skilda ämnena och sannolikt störst för statistik och nationalekonomi.

En genomgång av de olika såsom fas— ta ämnen representerade universitets— ämnena ger knappast vid handen att den ovan berörda intressekollisionen spelar någon större roll annat än i före— tagsekonomi och nationalekonomi.

I företagsekonomi skulle troligen för dem som välja detta ämne som huvud- eller stödämne den sammanlagda åt företagsekonomi ägnade studietiden mera effektivt kunnat utnyttjas, om

kursen i den fasta delen av ämnet hade lagts upp med tanke på det slutliga stu- diemålet. Detta torde gälla såväl ekono- misk redovisning som den övriga un- dervisningen i företagsekonomi. Under åtminstone den första tiden efter exa- mens inrättande torde emellertid det antal studerande, som kunna väntas fortsätta studier i företagsekonomi, bli högst begränsat. På grund härav och med hänsyn till den vikt kommittén till- mäter det företagsekonomiska inslaget såsom ett led i den samhällsvetenskap- liga allmänbildningen finna vi oss böra understryka angelägenheten av att den fasta ämneskursen upplägges uteslutan- de med tanke på detta sitt huvudsyfte.

I nationalekonomi kan intressekolli— sionen ha aktualitet främst beträffande undervisningen i ekonomisk teori. Med hänsyn till dennas uppläggning kan man emellertid redan nu finna två kon- kurrerande uppfattningar. Den ena föredrar för högre studier en samman- hängande studiegång, som successivt för fram de olika delarna av den eko— nomiska teorien till det Slutstadium man vill uppnå. Den andra anser där- emot att det är förenat med bestämda pedagogiska fördelar om man först på ett elementärt plan bygger upp en full- ständig bild av de ekonomiska samman- hangen och därefter på denna grund fortsätter en mera fördjupad analys av teoriens olika specialområden. Den se— nare uppfattningen motiveras främst av studenternas behov att på ett tidigt stadium få en överblick över de all- männa ekonomiska sammanhangen. Åtskilliga läroböcker ha de senare åren lagts upp efter sistnämnda prin- cip. Enligt kommitténs uppfattning bör denna följas vid uppläggningen av det fasta ämnet nationalekonomi.

Ämnenas innehåll

Hur kommittén tänker sig det sam- hällsvetenskapliga kunskapsområdcts

uppdelning mellan de enskilda i politi- ces magisterexamen ingående fasta äm- nena samt studiernas inriktning inom vart och ett av dessa ämnen framgår i stora drag av följande korta ämnesöver- sikter. Dessa kompletteras med de i bi- laga 12 återgivna förslagen till kun- skapsfordringar vilka utgöra exempel på hur enskilda representanter för de ifrågavarande ämnena tänka sig att kommitténs allmänna intentioner mera i detalj skulle kunna realiseras. Det bör starkt understrykas att såväl ämnes- översikterna som förslagen till kun- skapsfordringar endast utgöra exempel på hur undervisningen kan ordnas.

Statistik.

Statistik är främst en allmän metod- vetenskap, avseende behandlingen av siffermaterial, särskilt sådant som er- hållits vid massundersökningar. Vid uppläggningen av kunskapsfordringarna i statistik såsom fast ämne i samhälls- vetenskapliga examina bör följande be- aktas.

Grunderna av den statistiska teorien omfattar läran om fördelningar, relativ- tal och medeltal m. m. och har härvid anknytning till sannolikhetskalkylen. Denna gren av statistiken rör sig med matematiska begrepp och formler och kräver därför vissa matematiska för- kunskaper, motsvarande minst ford- ringarna för den allmänna gymnasie- linjens sociala gren. (För fortsatta stu- dier i statistik erfordras ytterligare för- kunskaper i matematik.)

Studiet av teorien bör avse att bi- bringa de studerande förtrogenhet med det statistiska hetraktelsesättet och bland annat syfta till förmåga att kunna skilja mellan rent tillfälliga avvikelser och väsentliga olikheter vid jämförelser mellan flera likartade material.

I den tillämpade statistiken bör ingå studiet av den mångfald problem, som

möta vid genomförandet av statistiska undersökningar från planläggning, in- samling, granskning och bearbetning av material till resultatens framläggande i form av tabeller och diagram. Särskild vikt bör här läggas vid teorien för stick- provsundersökningar (samplingsmeto- dik).

Statistik som fast ämne i samhälls- vetenskapliga examina bör i anslutning

härtill omfatta studier rörande sam- .

hällsstatistikens omfattning och de del- vis säregna problemställningarna vid sociala och ekonomiska undersök— ningar.

Vid sidan härav bör såsom självstän— diga grenar ingå befolkningsteori med befolkningsstatistik och, från den eko- nomiska statistikens område, teorien för indextal. Kännedom om befolknings- utvecklingen i Sverige och huvuddra- gen av utvecklingen i de viktigare euro- peiska och utomeuropeiska länderna är av väsentlig betydelse, då all annan samhällslära mer eller mindre direkt har anknytning till befolkningsförhål— landena. Studiet och tydningen av be- folkningsutvecklingen och därtill knut— na problem förutsätter insikter i den formella befolkningsteorien, främst lä- ran om dödlighets- och livslängdsmät- ningar samt om fruktsamhet och repro- duktion.

Statskunskap.

Statskunskapen har staten och stats- livet i vidsträckt mening till objekt. Så- som fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör den ge de studerande en verklighetstrogen bild av det svenska stats- och samhällsskickets faktiska ge- staltning. Det är naturligt att vid stu- diet härav anlägga två perspektiv, ett historiskt, avseende det svenska stats- skickets utveckling, och ett komparativt, avseende statsskicket i främmande län- der.

I första hand böra studierna sålunda gälla Sveriges nuvarande statsskick en- ligt grundlag och praxis, sett mot bak- grund av den författningshistoriska ut- vecklingen. Intresset bör härvid inrik- tas mindre på juridisk tolkning av skil— da författningsbestämmelser än på statsmakternas faktiska inbördes förhål- lande, befogenheter och arbetsformer. Studierna böra även omfatta de politiska partierna, det moderna organisationsvä- sendet och andra företeelser, som för statslivet visat sig vara av stor och väx- ande betydelse. Ämnet bör vidare bi- bringa kunskap om vårt lands statliga och kommunala förvaltning, dess ut- veckling och nuvarande sätt att fun- gera.

Vid sidan härav böra studierna skän- ka en viss kännedom om främmande länders statsskick och politiska förhål- landen. Härvid böra länderna så väljas, att mera betydelsefulla och intressanta författningstyper bli representerade. överhuvud böra vid dessa studier de komparativa synpunkterna vara starkt framträdande. Slutligen hör ämnet kun- na ge de studerande en orientering i statsteoriernas historia och samtidens politiska åskådningar samt inblick i in- ternationell politik och mellanstatligt organisationsarbete, sådant detta ut- vecklat sig under det sista halvseklet.

Med en sådan inriktning torde, även med den relativt knappa tid som ut- mätts för statskunskap såsom fast ämne, studiet härav kunna giva en värdefull kunskap om staten och utövningen av dess maktbefogenheter genom skilda samhällsorgan.

Kulturgeografi.

Kulturgeografi behandlar framför allt befolkning, näringsliv (med transport- förhållanden) och bebyggelse. Dess stoff är delvis gemensamt med de övriga samhällsvetenskaperna, särskilt vad gäl-

ler befolkning och näringsliv. Av detta gemensamma stoff behandlar geografin traditionellt sådana fakta, som bestäm- ma karaktären av länder, regioner och orter, framför allt deras yttre, i land- skapet framträdande drag. De under- sökas till sin art (form), kvantitet och utbredning samt till sitt beroende av fysisk-geografiska och kulturgeografis- ka förutsättningar på orten (klimat, jordmån, topografi, hydrografi, folk-_ mängd, befolkningsfördelning, närings- liv, bebyggelse). En huvudsynpunkt härvid är samspelet mellan de geogra- fiska elementen inom varje område och den totalkaraktär, som framgår härav. Likaså äro lokaliseringsundersökningar typiska för geografiskt arbetssätt. Be- arbetningen av siffermaterial sker van- ligen i form av kartogram och diagram.

Ett studium av kulturgeografi såsom fast ämne i samhällsvetenskapliga exa- mina bör först omfatta en allmän del, vilken med exempel från jorden i dess helhet ger en uppfattning om geografins stoff, metoder och problemställningar. Jämsides därmed bör ges en kurs med övning i kartläsning och kartkännedom samt i upprättandet av kartografiska översikter. Studiet av svenska förhål- landen måste börja med en översikt av Sveriges naturgeografi, framför allt dess klimat och naturrikedomar, varefter bör följa geografistudiets huvuduppgift: ge- nomgången av landets befolkning, nä- ringsliv, kommunikationer och bebyg- gelse. Härvid bör stor vikt läggas vid elevernas träning att hitta och använda kart- och siffermaterial samt att analy- sera regioner eller utreda enskilda kul- turgeografiska element, framlagda i riksöversikter.

Företagsekonomi.

Angående uppläggningen av det fasta ämnet företagsekonomi hänvisas till de allmänna synpunkter på studierna i

detta ämne, som redovisas i kapitel 27 (s. 347 ff.).

Nationalekonomi.

Nationalekonomien såsom ett fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör i första hand avse att ge en bild av det svenska näringslivets förutsättning- ar, struktur och organisationsförhållan- den, av de ekonomiska sammanhangens art i ett sådant samhälle som det sven- ska samt av den ekonomiska politikens målsättningar, medel och inverkan på detta näringsliv.

Studierna i nationalekonomi påbör— jas först sedan de studerande inhämtat vissa kunskaper rörande tillgängliga statistiska källor av ekonomisk art, rörande de offentliga organens verk- samhet samt slutligen angående det svenska näringslivets ekonomiskt-geo- grafiska förutsättningar. Före eller sam— tidigt med de nationalekonomiska stu- dierna ha vidare inhämtats kunskaper om den ekonomiska redovisningens principer samt om företagens kostnads- beräkning, budgetering, finansiering och organisation. De nationalekono- miska studierna böra därför kunna begränsas till följande uppgifter:

en ekonomisk-historisk framställning av det moderna näringslivets uppkomst och särskilt av de senaste hundra årens svenska ekonomiska historia;

en komplettering av beskrivningen av vårt nuvarande näringsliv framför allt på de punkter, som i föregående ämnen föga eller ej alls berörts, såsom penning- och kreditväsen, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer m. ta.;

en systematisk översikt över den typ av ekonomisk teori, som är tillämp— lig på ett näringsliv sådant som det i Sverige förhärskande med särskild ton- vikt på de mera allmänna ekonomiska sammanhangens art samt på verkning-

arna av viktigare hos oss iakttagbara utvecklingstendenser samt av olika slag av ekonomiskt-politiska ingrepp;

en översikt av Sveriges ställning på världsmarknaden och ett jämförande studium av vårt lands och viktigare främmande länders ekonomiska system, samt

en beskrivning av de viktigaste slagen av ekonomiskt-politiska ingrepp i det svenska näringslivet samt en analys mot såväl teoretisk som praktisk-politisk bakgrund av den ekonomiska politikens avsikter, arbetsmetoder och faktiska verkningsmöjligheter.

Syftet med de nationalekonomiska studierna är först och främst att ge en uppfattning om på vad sätt och i vilken utsträckning människornas levnadsförhållanden betingas av ekono- miska faktorer samt om de möjligheter, som finnas att genom avsiktliga ingri- panden modifiera dessa ekonomiska sammanhang i vissa, såsom önskvärda betraktade riktningar. Kunskaperna om historiska tendenser i det ekonomiska livet, om för vårt lands ekonomi karak- täristiska förhållanden sedda mot inter- nationell bakgrund samt om ekonomiska kunskapskällor och deras användning böra vara tillräckliga för att åtminstone kunna sätta in de problem, som bearbe- tas i övriga samhällsvetenskaper, i sitt mest väsentliga ekonomiska samman- hang. Däremot bör den ekonomiska teorien inom ramen för det fasta ämnet

uppfattas endast som ett hjälpmedel för -

uppnående av ovannämnda bildnings- mål. Sagda hjälpmedel får icke ges större utrymme i studiegången än som är nödvändigt i just detta samman- hang, d. v. s. för att systematiskt sam- manhålla och förklara de viktigaste ekonomiska företeelserna. S 0 c i o I 0 g i.

Sociologien är läran om människan som gruppvarelse. En stor del av våra

handlingar, tankar och känslor bestäm- mas av den grupp eller de grupper som vi tillhöra. Dessa grupper bilda tillsam- mans vår sociala miljö. För att förstå människors handlingar och motiven för dem är det av största betydelse att kän- na till hur grupperna påverka sina medlemmar och forma deras attityder. Denna påverkan kan emellertid vara olika i olika grupper och man bör där- för känna till de skilda huvudtyperna av grupper, som kunna finnas i ett sam- hälle. Det är vidare av betydelse att beakta växelverkan mellan olika grup— per. Det kan sålunda vara av intresse att studera såväl familjegruppen och dess betydelse samt uppfostringsgrup- pen (skolan) och dess roll för männi— skan som ock växelverkan mellan familj och skola.

Principiellt kan man som studie- objekt välja vilket samhälle som helst. Man kan studera grupperna i ett primi- tivt samhälle eller ett modernt industri- samhälle och man kan även jämföra t. ex. familjegruppen i de bägge sam- hällstyperna. Detta är den komparativa sociologiens sätt att arbeta.

I en examen av den här föreslagna typen förefaller det emellertid i varje fall för de grundläggande studierna lämpligast att studera de olika grupper- na i ett modernt samhälle och de nor- mer och sociala vanor som finnas inom dem. Detta innebär t. ex. studium av fa- miljegruppens förvandling i Sverige un- der de senaste hundra åren, av grupper- nas förändringar och förändrade bety- delse i samband med landets industria- lisering och urbanisering, samt av trans- portväsendets och samfärdselns betydel- se i detta hänseende. Dessa studier få ett nära samband med socialhistoria och kulturgeografi. På ett liknande sätt har studiet av nya gruppbildningar så- som folkrörelserna samt av företagen såsom grupper beröring med statskun-

skap, nationalekonomi och företagseko- nomi.

Till läran om gruppen höra även undersökningar av gruppernas sönder- fall samt av patologiska sociala företeel- ser överhuvud. Ett viktigt avsnitt av den sociala patologien är kriminologien som får—ta upp till analys sådana gruppbild- ningar som ligor och gäng. Den speci- fikt sociologiska frågeställningen är hur dessa olika typer av grupper påverka sina medlemmar.

För sina undersökningar måste socio- logen ofta röra sig med statistiska be- grepp, varför han för sin metod är i behov av statistiska kunskaper.

Vad sociologien sålunda vill fastställa är hur nya grupper växa fram i vårt samhälle, vilka funktioner de fylla och vilka normer och vanor som utbildas i dem. Vidare vill man fastställa arten av växelverkan mellan de olika grup— perna. Man kan t. ex. analysera de många olika funktioner som familje- gruppen fyllde i det förindustrialiserade Sverige samt vidare visa upp hur dessa funktioner undan för undan övertogos av andra gruppbildningar i samhället, som t. ex. arbetsgruppen, skolan, fri- tidsgrupper o. s. v. Dessa förskjutningar ha i sin tur återverkat på familjen och dess stabilitet. Utvecklingen har alltså lett till en situation, där människorna i dagens samhälle måste söka tillfreds- ställa sina behov på ett annat sätt än som för hundra år sedan var möjligt och naturligt. Deras behov av utbild- ning, kunskap, trygghet och kontakt med andra människor ha förändrats.

Skall man i olika sammanhang syssla med praktiska samhällsproblem, är det nödvändigt att känna de berörda indi— vidernas sociala miljö och hur den be- stämmer deras handlingar, tankar och känslor.

Som fast ämne i samhällsvetenskap-

liga examina böra studierna i sociologi omfatta följande moment:

en kort orientering i sociologiens historia och i de viktigaste sociologiska systemen;

genomgång av de viktigaste begrepp med vilka sociologien rör sig (t. ex. grupp, vana, norm, samfärdsel, institu- tion och attityd);

det sociologiska fältarbetets metodik, samt

en framställning av huvuddragen i det moderna svenska samhällets fram- växt. I detta avsnitt bör behandlas för- hållandet mellan land och stad, indus- trialiseringens följder, urbaniseringen och dess betydelse för olika institutio- ners framväxt ävensom familjens mins- kade och andra gruppers ökade betydel- se jämte de härigenom skapade proble- men för familjen och ungdomen. Vidare bör här studeras den betydelse som de nya medlen för materiell och intellek- tuell kommunikation ha för opinions- och åsiktsbildningen samt slutligen be— tydelsen av samhällets omvandling med hänsyn till brottslighet etc.

Rättskunskap.

Juridiken såsom akademiskt under- visningsämne har traditionellt främst meddelat kunskap om de gällande rätts- reglernas innehåll. Därjämte beaktas deras uppkomst och historia, metoder- na för deras användning och i någon mån de reala förutsättningarna för ' rättsreglers tillämpning och de faktiska

resultaten av denna. Enligt kommit— téns förslag skola de senare momenten erhålla ett större utrymme inom den juridiska utbildningen än hittills. Juridiken kan betecknas som en samhällsvetenskap. Inom ett akademiskt. studium, som till sin inriktning är helt samhällsvetenskapligt i inskränkt be- märkelse, kan emellertid ett grundligare juridiskt studium icke finna plats. Ej

heller är det för de arbetsuppgifter, till vilka de samhällsvetenskapliga examina ha att förbereda, erforderligt att de examinerade ha förmåga att självstän- digt handhava uppgifter, som innefatta rättstillämpning. Men det är angeläget att de samhällsvetenskapligt utbildade icke stå helt främmande för den viktiga sida av samhällets organisation, som den rättsliga regleringen utgör. Utan någon kännedom därom kan man icke komma till en verklig förståelse av det nutida samhällslivet i dess skilda aspek- ter. Både inom socialpolitik, samhälls- planering och skatteväsende, för att endast nämna några exempel, kräves för att vinna insikt om de rådande för- hållandena och om förutsättningarna för en förändring av dem, att man kän- ner till några huvuddrag av rättsregler- nas innehåll och verkningssätt.

Att bibringa sådan kunskap är upp- giften för det föreslagna ämnet rätts- kunskap. Det har ansetts lämpligt att giva ämnet denna beteckning i stället för t. ex. juridik eller juridisk prope— deutik. Ämnet skall nämligen icke inne- hålla en starkt sammanpressad översikt av det kunskapsstoff, som tillhör en fullständigare juridisk utbildning. En sådan översikt skulle icke ha något nämnvärt självständigt bildningsvärde och kan väsentligen endast tjäna som inledning till fortsatta juridiska studier (jfr den juridiska fakultetens propedeu- tiska kurs).

Ämnet rättskunskap, som enligt det nu sagda kräver särskilda läroböcker och särskild handledning för dem som studera samhällsvetenskap, bör —— inom det begränsade utrymme, som kan till- mätas detsamma _— belysa

dels några huvudpunkter inom pri- vaträtt, straff- och processrätt samt finans- och förvaltningsrätt, framställda utan tyngande detaljer och utan tonvikt på juridisk terminologi och teknik, men

betraktade i sitt sammanhang med de olika samhällsföreteelser, som de stu- derande lärt känna genom föregående ämnen,

dels några allmänna synpunkter ur rättssociologien, läran om rättskällorna och rättsfilosofien samt ur den juri- diska tekniken, med särskild uppmärk- samhet på den svenska rättsordningens rättssäkerhetsgarantier och andra prin- ciper för det rättsliga förhållandet mel- lan individ och samhälle.

Examens senare del

Politices magisterexamens senare del skall i första hand ge den studerande en god specialutbildning i ett valfritt samhällsvetenskapligt ämne, huvudäm- net. Härför har beräknats en normal studietid av tre terminer.

Ovan har betonats att den som skall specialisera sig i ett ämne i ett flertal fall har behov av en påbyggnad av stu- dierna i annat ämne (eller ämnesdel) utöver vad som ingått i examens tidi- gare del. Detta behov kan i vissa fall även tänkas avse ett ämne, som icke alls studerats under den allmänoriente— rande grundutbildningen. För att nu avsett behov skall bli tillgodosett måste i examens senare del jämväl ingå minst ett stödämne med en normal studietid av en termin. Valet av stödämne måste bli beroende av huvudämnet och den speciella inriktningen av dettas stu- dium.

Med hänsyn till avsikten med denna examensdel är det uppenbart att de stu— derande böra lämnas en så stor frihet som möjligt vid studiernas uppläggning och inriktning. I motsats till den tidi- gare examensdelen böra kunskapsford- ringarna i olika ämnen på förhand en- dast vara fastställda till sitt omfång och i någon mån till sin allmänna inrikt- ning. Den mera speciella delen av kurs- fordringarna i huvud- och stödämne

måste fastställas individuellt allt efter den studerandes intressen och syfte med sin utbildning.

Denna mera fria uppläggning av stu- dierna kommer även att få till följd att undervisningen i viss mån får anord- nas på annat sätt än under den tidigare examensdelen. Större vikt måste t. ex. läggas vid seminarieundervisning och individuell handledning. De studerande böra aktivt medverka vid seminarierna samt i sitt huvudämne prestera en större uppsats (examensarbete).

Huvudämnen.

Såsom huvudämne i politices magis- terexamen bör den studerande kunna få välja vilken som helst av de till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen hörande disciplinerna. Beträffande de redan nu företrädda och såsom fasta examensämnen omnämnda universitets- ämnena nationalekonomi, statistik, statskunskap, kulturgeografi med eko- nomisk geografi samt sociologi torde några särskilda skäl härför icke behöva anföras. Annorlunda ställer det sig emellertid i någon mån beträffande äm- nena ekonomisk historia och företags- ekonomi.

Ekonomisk historia skall icke ingå som självständigt ämne i examens tidi- gare del, utan de grundläggande studi- erna i detta ämne ha inordnats inom ramen för det fasta ämnet nationaleko— nomi. Denna omständighet synes emel- lertid icke utgöra något hinder för att denna självständiga samhällsvetenskap- liga disciplin får medtagas som huvud- ämne i examen. De ytterligare grund- läggande studier i ämnet, som anses erforderliga, kunna tillgodoses inom ramen för den studiekurs, som faststäl- les för huvudämnesstudierna.

En annan fråga är om huvudämnes— studier i ekonomisk historia höra och kunna bedrivas, utan att den studeran-

de jämväl erhållit viss grundläggande utbildning inom ämnet historia. Enligt kommitténs uppfattning synes så icke vara fallet. Denna fråga kan emellertid lämpligast lösas genom ett krav på att historia alltid skall ingå som stöd— ämne i politices magisterexamen, därest ekonomisk historia väljes såsom huvud- ämne. Uppfylles detta krav bör alltså politices magisterexamen kunna avläg- gas med ekonomisk historia såsom hu- vudämne.

Ämnet företagsekonomi är för när- varande ej företrätt såsom självständigt ämne vid universiteten. Som tidigare nämnts kommer kommittén att föreslå att så blir fallet och nedan (5. 416) framlägges bland annat förslag om in- rättande av professurer i detta ämne. När de sålunda föreslagna professurer- na blivit besatta synes hinder ej före- ligga för att företagsekonomi får med- tagas såsom huvudämne i politices magisterexamen. Så bör givetvis även få ske, om ifrågavarande professurer under viss övergångstid uppehållas på förordnande.

Uppläggningen av Ituvudämnets slu- dium.

Studiet av huvudämnet bör vara in— riktat på två mål: dels förvärvandet av en allmän överblick över ämnesområdet och en kännedom om dess vetenskap- liga arbetsmetoder (utöver vad som inhämtats i den fasta ämneskursen), dels en mera djupgående specialisering inom någon viss del av ämnet och ett självständigt arbete (examensarbete) inom detta specialområde. Denna upp- delning mellan vad vi skulle kunna kalla vetenskaplig allmänutbildning och specialisering kan naturligtvis få en något olikartad karaktär inom de olika universitetsämnen, vilka kunna ifråga- komma såsom huvudämnen. Med hän- syn till undervisningens och examina-

tionens lämpliga anordning synes det dock i samtliga ämnen vara lämpligt att draga en tämligen klar gräns mellan all- mänutbildningen, som bör komma först, och specialiseringen.

Allmänutbildningen måste bli likar— tad för samtliga studenter. Det är fram- för allt för att tillgodose denna som gemensam undervisning skall anordnas. Specialiseringsstudierna få däremot tänkas bli föremål för handledning i mera personliga former. I allmänhet kan man förutsätta att de studerande ha förutsättningar för ett rationellt val av specialiseringsområde först sedan de fått en bättre överblick över hela hu- vudämnesområdet. Man bör dessutom räkna med att en mera aktiv inriktning på Specialiseringsstudierna och särskilt valet av uppsatsämne bör föregås av en avslutad allmänutbildning.

Den ovannämnda i och för sig önsk- värda uppdelningen av huvudämnes- studierna i två till sin inriktning prin- cipiellt skiljaktiga delar synes oss av flera skäl böra ges också en fastare yttre ram. Huvudämnet bör därför uppdelas i två ur examinationssynpunkt skilda avdelningar, vilka givas en i viss mån likartad utformning i de olika ämnena. Vi kalla i det följande dessa avdelningar huvudämne: allmän kurs och huvud- ämne: specialkurs.

Av flera anledningar, vilka i det föl- jande beröras, synes det oss lämpligt att normalstudietiden för huvudämne: allmän kurs tillsammans med den tid ämnet studerats såsom fast ämne blir två terminer. Detta innebär att kun- skapsfordringarna för huvudämnets första del i stort sett komma att mot- svara de övriga filosofiska examinas tvåbetygskurser. Normalstudietiden för huvudämne: allmän kurs skulle med andra ord bli ca en termin för statistik, statskunskap och nationalekonomi, un- gefär en och en halv termin för före—

tagsekonomi, kulturgeografi och socio- logi samt i det närmaste två terminer för ekonomisk historia.

Ur kostnadssynpunkt har den nu be— rörda uppläggningen av huvudämnes— studierna en uppenbar fördel. Genom att kunskapsfordringarna för fast ämne och huvudämne: allmän kurs tillsam- mans komma att överensstämma med fordringarna i motsvarande ämne för två betygsenheter kan nämligen den i ett visst ämne meddelade undervisning- en utnyttjas såväl av de politices stude- rande som av dem som studera ämnet för andra filosofiska examina. Hade så icke varit fallet, hade det blivit nödvän- digt att inrätta ett betydande antal nya lärarbefattningar. Av vikt är dessutom att den sålunda anordnade undervis- ningen jämväl kan utnyttjas av en del bland dem som studera samhällsveten- skapliga ämnen för juris politices ma- gisterexamen.

Det är givet att vad som nu sagts har betydelse särskilt för de ämnen, vilka i fortsättningen kunna beräknas bli i större utsträckning medtagna i samtliga examina. Det bör vidare fram- hållas, att redan för närvarande under— visningen i första hand inriktas på de tvåbetygsstuderandes behov. Vårt för— slag i denna del förutsätter sålunda icke någon mera radikal omläggning av den undervisning som redan nu normalt meddelas.

Man kan vidare utgå från att den föreslagna omfattningen av allmänut- bildningen och specialiseringen vanli— gen kan antagas väl motsvara den för de olika ämnena rationella uppdelning- en av studietiden för de två angivna bildningsmålen. Emellertid bör i sär- skilda fall gränsen mellan allmänutbild- ning och specialisering kunna dragas på annat sätt än här sagts. Vederböran- de examinator bör kunna antingen medgiva viss valfrihet inom ramen för

kunskapsfordringarna i huvudämne: allmän kurs eller innesluta vissa för samtliga studerande gemensamma kun- skapsfordringar i specialkursen. Slutligen bör anföras, att den före- slagna standardiseringen av studietider- na för allmän kurs och specialkurs är en förutsättning för tillskapandet av politices kandidatexamen. Denna exa- men är av betydelse, som nedan berö- res, också för att bereda möjligheter för en ofta önskvärd mellanpraktik före specialiseringsstudiet. De fördelar som särskilt för vissa huvudämnen stå att vinna, om de studerande kunna bygga sina specialiseringsstudier på viss tidi- gare erhållen praktisk erfarenhet samt eventuellt utföra sitt examensarbete samtidigt med praktiskt arbete eller med utnyttjande av ett under detsamma insamlat material, beröras i det följande.

Stödämnen

Av tidigare anförda synpunkter på stödämnets uppgift i examen framgår, att kunskapsfordringarna i stödämnet måste differentieras med hänsyn till valet av huvudämne och specialisering- en inom detta i varje särskilt fall. Valet av stödämne synes därför alltid böra ske i samråd med examinatorn i huvud— ämnet. Av vad förut sagts framgår vidare, att den önskvärda differentie- ringen av kunskapsfordringarna bör göras inom en för stödämneskurs i all— mänhet fastställd ram. Härför talar främst behovet av att så vitt möjligt skapa garantier för att den för ett stöd- ämne avsedda normala studietiden skall hållas.

Genom det sätt på vilket kunskaps- fordringarna sålunda böra fastställas, kan enligt kommitténs mening även tillgodoses ett eventuellt behov av en stödämneskurs som endast omfattar viss del av ett universitetsämne. Behov av

att stödämneskurs får karaktär av en specialkurs av det slag, som 1945 års universitetsberedning förordade i sitt betänkande V, kan i vissa fall tänkas föreligga. Som exempel kan nämnas att om statskunskap väljes såsom huvud- ämne, kan specialiseringen inom detta ges en sådan inriktning att en special- kurs i socialpolitik inom ämnet natio- nalekonomi skulle komma att utgöra det lämpligaste stödämnet.

Behovet av stödämne måste uppen- barligen komma att bli mycket varie- rande. Specialiseringen inom ett huvud- ämne kan nämligen ges en sådan inrikt- ning att behov kan uppstå av stödäm- nesstudier såväl i vart och ett av de övriga till den samhällsvetenskapliga gruppen hörande ämnena som i vissa andra ämnen. I fråga om de samhälls- vetenskapliga ämnena bör utan vidare rätt kunna medgivas de studerande att såsom stödämne fritt välja varje annat till gruppen hörande ämne än det som valts såsom huvudämne. Sådana ämnen ha nedan benämnts »fria stödämnen».

Då det gäller de icke samhällsveten- skapliga ämnena är förhållandet däre- mot ett annat. Det torde vara omöjligt att redan på förhand göra upp en full- ständig förteckning över samtliga så- dana ämnen, som kunna tänkas såsom stödämne. Med hänsyn till angelägenhe- ten att examen ges den avsedda inrikt- ningen är det emellertid icke lämpligt att härvidlag medgiva full valfrihet. Den studerande bör dock alltid ha möjlighet att kunna välja antingen något av de fria stödämnena eller ett visst annat ämne, som har nära anknytning till huvudämnet. En genomgång av de stöd— ämnesstudier, som i kombination med visst huvudämne sålunda kunna bli er— forderliga, ger vid handen att relativt få andra ämnen mera ofta torde bli aktuella såsom stödämnen. Ämnen av detta slag, som alltså böra kunna med-

tagas i examen såsom stödämne till visst huvudämne, benämnas nedan »bundna stödämnen».

Med hänsyn till vad nyss framhållits är det emellertid nödvändigt att den studerande i särskilda fall får möjlighet att såsom stödämne medtaga annat ämne än dem som ovan benämnts fria respektive bundna. Som nedan närmare beröres föreslår kommittén att den sam- hällsvetenskapliga ämnesgruppen skall kunna lämna medgivande härtill.

Såsom bundna stödämnen äro i första hand vissa humanistiska och naturve- tenskapliga ämnen erforderliga, nämli- gen ämnena historia, praktisk filosofi, psykologi, försäkringsmatematik och matematisk statistik, matematik samt naturgeografi. Vid viss inriktning av huvudämnet kunna emellertid studier inom ett till den juridiska fakulteten hörande ämnesområde vara lämpligast. En närmare kännedom om den rättsliga regleringen av ett visst samhällsområde — utöver vad som erhållits genom den obligatoriska kursen i rättskunskap _ kan nämligen vara en nödvändig förut— sättning för de inom huvudämnet av- sedda studierna. Som exempel kan näm- nas att den som specialiserar sig på socialpolitik kan behöva känna till ut- formningen av den gällande socialrät- ten, den som inriktar sig på samhälls- planeringsverksamhet kan ha behov av kunskaper i fastighetsrätt och den som bedriver fördjupade studier i ekono- misk politik kan behöva insikter i nä- ringsrätt. Stödämnesstudier av detta slag kunna jämväl bli av betydelse, om vederbörandes kommande verksamhet blir sådan att det gäller att tillämpa gällande lagstiftning eller bedöma dess verkningar.

Vidare kunna sådana åtminstone del— vis juridiska ämnen som förvaltnings- lära och finanslära ha en viktig funk- tion att fylla såsom stödämnen i politi-

ces magisterexamen. Detta gäller i första hand ämnet finanslära i kombination med nationalekonomi såsom huvud- ämne. Inriktas nämligen specialisering- en inom huvudämnet på frågeställning- ar som sammanhänga med den offent- liga hushållningen kunna stödämnes- studier i finanslära vara nödvändiga. Exempel på hur kunskapsfordringarna i stödämnet finanslära lämpligen kunna uppläggas återfinnes i bilaga 12.

Kommittén får på grund av det nu anförda föreslå att förutom de fria stöd- ämnena jämväl ovannämnda humanis- tiska och naturvetenskapliga ämnen samt det nya ämnet finanslära skola kunna medtagas i politices magisterexa— men såsom bundna stödämnen. De äm- neskombinationer som böra tillåtas framgå av nedanstående sammanställ- ning. Beträffande examinationen i stöd- ämnet finanslära får kommittén föreslå att, därest denna icke kan förrättas av professor i nationalekonomi med fi- nansrätt, kanslern förordna-r antingen en därtill kompetent professor i finans- rätt eller nationalekonomi eller ock vid behov två professorer, en i vartdera äm- net, att förrätta densamma.

I övrigt har kommittén icke ansett sig höra framlägga i detalj utarbetade för- slag om att juridiska ämnen skola kun- na ingå såsom stödämnen i politices magisterexamen. Som framgår av vad ovan anförts kunna emellertid starka skäl anföras för att så i särskilda fall bör medgivas. Möjlighet härtill öppnas också genom att ämnesgruppen får rätt att bevilja dispens. Då det gäller juri— diska ämnen (liksom vissa andra äm- nen; se närmare härom nedan), synes det nämligen lämpligast att en prövning får ske från fall till fall samt att där— vid kunskapsfordringar och andra vill— kor fastställas efter överenskommelse med den juridiska fakulteten och dess närmast berörda ledamöter.

Fria stödämnen: (Kombinerbara med varje annat ämne såsom huvudämne.) Nationalekonomi. Statistik. Statskunskap. Kulturgeografi. Sociologi. Ekonomisk historia. Företagsekonomi.

Bundna stödämnen:

(Kombinerbara endast med visst hu- vudämne.)

Historia i kombination med statskun- skap eller ekonomisk historia.1 Praktisk filosofi i kombination med sociologi. Psykologi i kombination med sociologi. Försäkringsmatematik och matematisk statistik i kombination med statistik. Matematik i kombination med national- ekonomi eller statistik.

Naturgeografi i kombination med kul- turgeografi. Finanslära i kombination med national- ekonomi.

De i kombination med vart och ett av de tillåtna huvudämnena möjliga stöd- ämnena framgå närmare av nedanstående sammanställning.

H uvudämne: Nationalekonomi Statistik

Möjligt stödämne:

Fritt stödämne el. matematik el. finanslära. Fritt stödämne el. matematik el. försäkringsma-

tematik och matematisk statistik.

Statskunskap Kulturgeografi Sociologi Företagsekonomi Ekonomisk historia

Behovet av stödämnesstudier kan svårligen på förhand exakt bedömas. Förslaget innebär, att den som så öns- kar kan i politices magisterexamen medtaga mera än ett av de fria eller, i förekommande fall, bundna stödämne- na. Därjämte skall tillval av något bland talrika andra universitetsämnen vara tillåtet. Examen bör emellertid enligt kommitténs uppfattning ha en sådan utformning att behov av att jämte hu- vudämnet medtaga flera ämnen än ett stödämne normalt icke skall föreligga. Med hänsyn härtill får kommittén föreslå att samhällsvetenskapliga äm- nesgruppen erhåller rätt att i fall, där så på grund av huvudämnets inrikt- ning befinnes lämpligt, medgiva att examen får avläggas i visst huvudämne jämte ett annat vid universitet eller fackhögskola representerat ämne såsom

Fritt stödämne el. historia. Fritt stödämne el. naturgeografi. Fritt stödämne el. praktisk filosofi el. psykologi. Fritt stödämne. Historia; därjämte fritt stödämne.

stödämne. Härvid avses alltså annat ämne än de som ovan benämnts fria respektive bundna stödämnen. Dispens bör vidare kunna meddelas, om det be- finnes lämpligt att stödämnet ersättes med specialkurser i två universitets- ämnen, vilka till omfattningen tillsam- mans motsvara ett stödämne.

Såvitt gäller andra universitetsämnen än dem som enligt sammanställningen ovan normalt höra kunna ingå såsom stödämne synes någon särskild motive- ring för denna dispensmöjlighet icke erforderlig. Annorlunda förhåller det sig med den möjlighet som öppnas att i examen medtaga ett vid någon fack- högskola representerat ämne.

Universitetsberedningen föreslog i

*Väljes ekonomisk historia såsom hu— vudämne måste historia alltid ingå såsom stödämne.

sitt betänkande V att jämväl ämne, i vil— ket undervisning och examination var anordnad vid annan läroanstalt än uni— versiteten samt Stockholms och Göte— borgs högskolor, under vissa förutsätt— ningar skulle få ingå i filosofiska exa- mina. I likhet med beredningen anser kommittén det angeläget att en sådan möjlighet öppnas. I fråga om politices magisterexamen har kommittén funnit ett behov av att såsom stödämne med- taga andra än de vid nämnda läroanstal— ter företrädda ämnena främst förelig- ger i ett bestämt fall. (Härvid bortses från ämnet företagsekonomi som i en— lighet med kommitténs förslag skall bli representerat vid universiteten och de fria högskolorna.)

Såsom redan tidigare framhållits bör politices magisterexamen bland annat vara lämplig för dem som ämna ägna sig åt samhällsplanering. Hittills ha främst arkitekter, ingenjörer och lant- mätare men även i någon mån personer med samhällsvetenskaplig utbildning (statistiker, ekonomer, sociologer, geo- grafer) ägnat sig åt sådan verksamhet. Särskilt när det gäller den översiktliga planeringen, uppgörandet av region— och generalplaner, erfordras såväl teknisk som samhällsvetenskaplig sak- kunskap. Sådant arbete utföres därför ofta såsom lagarbete mellan specialister med skilda slag av teknisk och samhälls- vetenskaplig utbildning. Det är emeller- tid givet att det skulle vara av mycket stor betydelse för verksamheten om t. ex. den som specialiserat sig inom ett samhällsvetenskapligt område jämväl ägde vissa insikter av teknisk art.

De insikter, som härvid främst torde kunna komma i fråga, äro de som kunna inhämtas i det vid tekniska högskolan företrädda ämnet stadsbyggnad. I en politices magisterexamen med kultur- geografi såsom huvudämne kan enligt kommitténs uppfattning huvudämnet

ges en sådan inriktning att stödämnes- studier i stadsbyggnad kunna bli erfor- derliga. En så sammansatt examen skulle vidare resultera i en för visst slags planeringsverksamhet synnerligen lämplig utbildning. Kommittén anser därför att ämnet stadsbyggnad skall kunna ingå såsom stödämne i politices magisterexamen i kombination med hu— vudämnet kulturgeografi.

Kommittén har undersökt huruvida undervisningen och studierna i ämnet stadsbyggnad äro så anordnade, att äm- net utan stöd av andra vid tekniska högskolan företrädda ämnen skulle kun- na ingå i politices magisterexamen. Av denna undersökning framgår, att så under vissa förutsättningar synes vara möjligt. Några närmare förslag om hur ämnet skulle kunna inordnas i politices magisterexamen anser sig emellertid kommittén icke behöva framlägga. Fast- ställandet av kunskapsfordringar och andra villkor får ankomma på vederbö— rande ämnesgrupp, när frågan i anslut-. ning till konkreta fall blir aktuell.

B. Högre studier efter politices magisterexamen

När kommittén i det föregående räk- nat med en utbildningstid av 41,4, år som behövlig för att realisera de för politices magisterexamen uppställda målen samt utgått ifrån att ett betydan- de behov föreligger av denna utbild- ningstyp, så har givetvis därmed icke ställning tagits till behovet av lägre

'eller högre samhällsvetenskaplig utbild-

ning. Den i förhållande till politices magisterexamen lägre samhällsveten— skapliga universitetsutbildningen kom- mer att behandlas nedan (5. 328 ff.). I detta sammanhang skall politices ma- gisterexamens förhållande till högre studier beröras.

De reservanter bland socialutbild- ningssakkunniga, vilka föreslogo av-

skaffande av statsvettenskaplig-filosofisk examen, motiverade sitt ställningsta— gande bland annat med att behovet av samhällsvetenskaplig arbetskraft var av sådan art, att en licentiatexamen i fler— talet fall var erforderlig. Som redan ti- digare framhållits kan kommittén icke dela denna uppfattning. Inom flertalet verksamhetsområden kommer den ut— bildning, som kan erhållas genom den av kommittén föreslagna politices ma- gisterexamen att vara tillräcklig. Främst för den samhällsvetenskapliga forskningen föreligger emellertid själv- fallet ett behov av högre studier.

I detta sammanhang bör särskilt be- aktas att de som avlagt statsvetenskap- lig-filosofisk examen i flertalet fall icke ha erhållit tre betygsenheter i något i examen ingående ämne. (Se bilaga 7, tab. 6 b.) Kommitténs förslag till politi- ces magisterexamen_ kommer härvidlag att innebära en avsevärd förändring. I åtminstone statistik, statskunskap och nationalekonomi kommer den samman- lagda normala studietiden i huvudäm- net att bli fyra terminer. I den mån en normal studietid av tre terminer mot— svarat tre betygsenheter i lägre filoso- fiska examina, bör således huvud- ämnesbetyg i något av dessa ämnen formellt kunna antagas motsvara mer än den nuvarande trebetygsstandarden. Det bör emellertid framhållas, att åt- minstone i flertalet fall tre betygsenhe- ter för närvarande kräver en något längre studietid än tre terminer, medan kommittén utgår från att de i politices" magisterexamen föreslagna normala stu- dietiderna verkligen skola hållas. Avståndet mellan ett gott betyg i hu- vudämne i politices magisterexamen och de lägre betygen i licentiatexamen kommer emellertid att bli ganska stort. Studietiden till licentiatexamen torde vanligen variera mellan två och tre år efter avläggandet av högsta betyget i

den lägre examen. Studierna i huvud— och stödämnet kunna emellertid, som ovan framhållits, väntas leda till en så grundlig utbildning inom det valda ämnesområdet, att behovet av att som förberedelse för praktisk verksamhet påbygga examen med en licentiatexa- men bör bli avsevärt mindre än vad det för närvarande är. Under nuvaran- de förhållanden ha de mera begåvade studenterna ofta ansett sig böra avlägga licentiatexamen även om de icke haft för avsikt att fortsätta till doktorsgrad. Enligt kommitténs uppfattning kan det icke uppfattas som en ogynnsam ut— veckling, om denna grupp framgent i större utsträckning skulle komma att nöja sig med en politices magisterexa- men med högt betyg i huvudämnet.

Under kommitténs diskussioner har ifrågasatts, huruvida en särskild licen— tiatexamen i de samhällsvetenskapliga ämnena efter politices magisterexamens tillkomst skulle vara nödvändig såsom förutsättning för att disputera. Man skulle sålunda kunna tänka sig en rätt till disputation direkt på magisterexa- men, åtminstone för dem som erhållit högre betyg i huvudämnet.

Som nedan närmare kommer att be- röras föreslå vi att betyg i huvudämne: specialkurs skall givas med något av vitsorden Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med ut- märkt beröm godkänd eller Berömlig. Denna betygsskala skall tillämpas för huvudämne: specialkurs. I huvudämne: allmän kurs, i stödämne samt i fast ämne kunna däremot betyg givas endast med något av de tre första vitsorden. Vidare föreslå vi, att för de tre lägre vitsorden icke får fordras till omfatt- ningen olika lärokurser samt att de två högsta vitsorden i huvudämne: special- kurs endast böra givas, då den stude— rande ådagalagt vetenskaplig förmåga och synnerlig mognad.

Den som avlagt politices magister- examen med något av de högsta betygen i huvudämnet, kan således antagas ha synnerligen goda insikter inom detta ämnesområde. Ett medgivande av rätt att disputera på denna examen kunde därför väl tänkas och det skulle sanno- likt icke komma att medföra några di- rekt ogynnsamma konsekvenser.

Licentiatstudierna innehålla två mo- ment, litteraturstudier och avhandlings- arbete. Av dessa torde åtminstone i de samhällsvetenskapliga ämnena det se- nare dominera. Om avhandlingsarbete direkt efter avlagd politices magister- examen skulle kunna föras. fram till en doktorsavhandling, borde detta, med den grundliga offentliga granskning som de svenska doktorsavhandlingarna underkastas, icke vara förenat med några risker för doktorsgradens stan- dard. Avhandlingsarbetet kräver näm- ligen i det stora flertalet fall även be- tydande litteraturstudier. Dessa skulle dock icke bli föremål för den mera di- rekta prövning, som kan ske vid en li- centiattentamen.

Ett bortfallande av den särskilda li- centiattcntamen kunde visserligen tän- kas leda till försämrade garantier för den bredare bildning inom hela veten- skapsområdet, som vanligen brukar fordras som resultat av litteraturstudi- erna till licentiatexamen. Den höga stan— darden hos t. ex. de danska doktorsav- handlingarna i ekonomi, vilka framläg— gas direkt utan någon mellangrad efter cand. polit.—examen, tyder emellertid på att denna risk knappast skulle vara alltför stor. Det är också tydligt, att det i framtiden kunde verka stimule- rande till vetenskapligt arbete, om de politices magistrar, vilka i sin yrkes- verksamhet bli sysselsatta med arbets- uppgifter med goda möjligheter till en vetenskaplig bearbetning av materialet, visste med sig att de utan krav på av—

läggande av licentiatexamen hade rätt att framlägga sina resultat för gransk- ning i form av doktorsavhandlingar.

När kommittén emellertid för närva- rande, innan erfarenheter vunnits be- träffande den vetenskapliga standard som kan ernås inom huvudämnenas ram, icke anser sig böra framlägga något förslag om disputationsrätt för politices magistrar, har detta ställnings- tagande grundats på följande övervä- ganden. Rätt att avlägga filosofie licen- tiatexamen i de samhällsvetenskapliga ämnena måste under alla förhållanden kvarstå för den som avlagt annan lägre filosofisk examen. Härav följer att även politices magistrar måste ha rätt att avlägga filosofie licentiatexamen. Det är tydligt, att licentiatexamen även i framtiden kommer att få en självstän- dig betydelse som högre kunskapsprov för dem som icke ha för avsikt eller ännu icke hunnit med att disputera för doktorsgraden.

Det synes oss vidare icke möjligt att disputationsrätt skulle kunna medgivas annat än på basen av det eller de högsta betygen i politices magisterexamens huvudämne. Under sådana förhållanden komme sannolikt detta eller dessa högre betyg i huvudämnena att bli betraktade som likvärdiga med licentiatbetyg. Fordringarna för desamma kunde följ— aktligen tänkas bli anpassade därefter. Detta skulle leda till att grunden un- danrycktes för en tillämpning av den av oss föreslagna betygsskalan i den avsedda andan, nämligen att betygen skola användas i första hand som kva- litets- och icke som kvantitetsbetyg. I så fall skulle det också bli svårt att hålla de avsedda normalstudietiderna. Det torde nämligen icke kunna undvikas, att ambitiösa men i sitt huvudämne icke speciellt begåvade studenter genom in- riktning på större kurser komme att eftersträva de högre betygen. Det är

alltså främst behovet av en anpassning av studieförhållandena för politices ma- gisterexamen till dennas normala stu— diemål som på sakens nuvarande sta- dium utgör ett vägande argument mot att en avlagd politices magisterexamen med högre betyg i huvudämnet skall medföra rätt till disputation.

C. Politices kandidatexamen

Behovet av samhällsvetenskaplig ut- bildning på det högskolemässiga stadiet är skiftande såväl med hänsyn till ut- bildningens inriktning som till dess omfång. Variationsmöjligheterna med hänsyn till utbildningens inriktning, när det är fråga om ett relativt högt nthildningsstadium, anse vi oss ha väl tillgodosett genom de skilda specialise- ringsmöjligheterna inom politices ma- gisterexamens ram. Härutöver förelig- ger emellertid enligt kommitténs me— ning ett behov av en något lägre rent samhällsvetenskaplig universitetsutbild- ning. Detta behov kommer att tillgodo— ses genom den föreslagna politices kan- didatexamen.

De senaste decenniernas erfarenheter synas ge vid handen, att ett betydande behov föreligger av en kortare utbild- ning på det samhällsvetenskapliga om- rådet. Sådana behov ha —— med skiftan- de inbördes inriktning av utbildningen _— hittills tillgodosetts genom studier vid handelshögskolorna och socialinsti- tuten samt genom universitetsstudier för samhällsvetenskapligt inriktade filoso— fie kandidatexamina.

Bristerna hos filosofie kandidatexa- men såsom ram för en samhällsveten- skaplig utbildning, sedan numera sam- hällsvetenskaperna differentierats på ett större antal ämnen än normalt kan rymmas inom denna examens ram, ha i det föregående berörts. Denna exa- mens brister ur nu berörda synpunkt

torde vara den främsta orsaken till att universiteten icke kommit att spela den roll, som med deras nuvarande utrust- ning på det samhällsvetenskapliga om- rådet hade varit möjlig, för tillgodose- ende av behovet av en mera allmänt orienterande samhällsvetenskaplig ut- bildning. I stället ha handelshögskolor- na och socialinstituten i stor utsträck- ning fått tillgodose utbildningsbehoven även för andra verksamhetsområden än dem för vilka dessa läroanstalter när- mast specialiserats.

Kommitténs förslag upptager såsom i det föregående utvecklats för politices magisterexamens första fem terminer en fast ordnad studiegång, som omfattar alla de samhällsvetenskapliga ämnena. Härigenom har man enligt vår mening erhållit en utbildningsmöjlighet, vilken även kan vara av värde oberoende av om den fullföljes i form av den för nämnda examen avsedda mera djupgå— ende specialiseringen. Den bör kunna utbyggas till en examen som är lämpad för dem, vilka behöva en mera all— män samhällsvetenskaplig orientering såsom underlag för kommande yrkes— verksamhet, men som icke ha behov av eller fallenhet för en mera grundlig spe- cialutbildning inom ett visst samhällsve- tenskapligt ämnesområde.

Man skulle givetvis under sådana för- hållanden kunnat diskutera möjligheten av att låta studierna i de fasta ämnena avslutas med en särskild lägre sam— hällsvetenskaplig examen. Det har emel— lertid icke synts oss lämpligt att låta en universitetsexamen bestå uteslutande av relativt korta lärokurser i ett förhål- landevis stort antal ämnen. De stude- rande skulle i så fall icke i något ämne få en sådan möjlighet till fördjupade studier och till visst självständigt ar- bete, som brukar inrymmas inom ramen för universitetens tvåbetygsstudier. I en självständig examen synes det oss där-

för nödvändigt att kräva, att åtminstone något av de samhällsvetenskapliga äm- nena studeras vidare i en omfattning motsvarande de nuvarande fordringar- na för två betyg. Detta betyder ett krav på ytterligare studier efter de fasta ämnena av en eller en och en halv ter- min (beroendc av om det valda huvud- ämnet tidigare studerats en eller en halv termin).

Anser man i likhet med kommittén, att tvåbetygsstandard endast är erfor- derlig i ett av de i politices kandidat- examen ingående ämnena, kommer man alltså fram till en examen med en sam- manlagd normal studietid av sex å sex och en halv terminer. Studietiden kom- mer således att bli ungefär densamma som för en filosofie kandidatexamen och en civilekonomexamen. En examen av detta slag får med sin koordinerade och för samtliga studerande lika studie- gång samt med en viss fördjupning på ett område ganska stor likhet med en civilekonomexamen.

Det kan med hänsyn härtill vara av intresse att närmare jämföra dessa båda examenstyper .med varandra. I civil- ekonomexamen skola ingå ämnena na- tionalekonomi, företagsekonomi samt ekonomisk geografi eller rättsvetenskap eller båda dessa ämnen samt slutligen minst ett främmande levande språk. Omfattar examen endast ett av ämnena ekonomisk geografi eller rättsvetenskap fordras för examens godkännande minst två betygsenheter i detta ämne eller i något av ämnena nationalekonomi eller företagsekonomi.

Låta vi till en början jämförelsen endast gälla politices kandidatexamens fasta ämnesdel finner man således föl- jande. Det språkinslag, som ingår i civilekonomexamen, kommer att sak- nas. Vidare kommer utbildningen i företagsekonomi att bli betydligt kor- tare än i sistnämnda examen. Studierna

i nationalekonomi bli däremot i det närmaste likvärdiga med minimikursen i civilekonomexamen. Det statistiska in- slaget blir betydligt större än vad det är i denna examen. Härjämte tillkomma ämnena statskunskap och sociologi, vilka ämnen icke studeras vid handels- högskolorna. Studierna i ämnet kultur- geografi komma att bli av mindre om- fattning än för dem som vid handels- högskolorna medtaga en betygsenhet i motsvarande ämne i sin examen. Rätts- kunskapen blir kortare och mera all- mänorienterande än handelshögskolor- nas rättsvetenskap.

Vid den ytterligare jämförelsen måste man beakta, att för politices kandidat— examen fortsatta studier alltid skola be- drivas i ett ämne samt att kunskaps- fordringarna i detta ämne skola mot— svara två betygsenheter enligt nuvaran- de ordning. Fordringarna i politices kandidatexamens huvudämne komma alltså att bli betydligt större än vad minimifordringarna i något ämne äro för civilekonomexamen. Då sistnämnda examen omfattar ett ämne med två be- tyg torde fordringarna i detta och i politices kandidatexamens huvudämne i stort sett motsvara varandra, dock möjligen med undantag för ämnet före— tagsekonomi. I detta ämne böra emeller- tid studierna bli i det närmaste kvalita- tivt likvärdiga.

Jämför man politices kandidatexamen med filosofie kandidatexamen kommer den förra att ge en större bredd i den allmänna samhällsvetenskapliga orien- teringen, medan det kan synas att blott ett ämne föres upp till tvåbetygsstadiet. Man måste emellertid beakta att av po- litices kandidatexamens fasta ämnen komma tre, nämligen nationalekonomi, kulturgeografi och företagsekonomi, i realiteten endast att utgöra särskilda beteckningar på ämnesområden, som i en filosofie kandidatexamen f. n. vä-

sentligen tillgodoses inom ämnet natio- nalekonomi. Den sammanlagda studieti- den i dessa tre ämnen beräknas till nå- got mer än två terminer (se ovan s. 309).

Härtill kommer att den brist, som avsaknaden av tvåbetygsstudier i mer än ett ämne eventuellt kan anses med- föra, ur bildningsresultatets synpunkt mer än väl kompenseras av den större enhetligheten i studierna och av den större effektivitet hos desamma, som bör kunna erhållas genom de mera systematiskt upplagda och samordnade studierna i de fasta ämnena. Dessa stu- dier skola vidare avslutas med ett all- mänt samhällsvetenskapligt prov, vilket ger möjligheter till en samlad bedöm- ning av studieresultatet. Det synes oss med hänsyn till vad nu sagts tydligt att politices kandidatexamen har ett utbild- ningsvärde, som väl kan jämföras icke blott med civilekonomexamen utan även med filosofie kandidatexamen.

Såvitt det gäller filosofie kandidat- examen bör i detta sammanhang även erinras om att universitetsberedningen i sitt betänkande V framlade förslag till vissa ändringar. Dessa syftade bland annat till att möjliggöra en koncentra- tion av studierna kring ett ämne, var- vid övriga ämnen närmast skulle tjäna såsom stödämnen. Liksom för närvaran- de borde sammanlagt minst sex betygs- enheter i minst tre ämnen krävas, men i examen skulle kunna ingå antingen tre betygsenheter i ett ämne eller två be- tygsenheter i två ämnen jämte 1- och l/z-betygskurser i övriga ämnen (t. ex. 3+1+1+1/.>+%e11er2+2+1+ % + V.»). Beredningen framhöll att en examen med ämnesdelar och 1/_>-betygs- kurser i allmänhet endast bleve värde- full om dessa examens olika delar na- turligt stödde varandra och bildade ett sammanhängande helt.

Med den av kommittén föreslagna

uppläggningen av studiekurserna för de fasta ämnena kommer nämnda förut- sättning alltid att vara uppfylld. Beak- tar man dessutom, som ovan framhål- lits, att vissa av de fasta ämnena i rea- liteten endast komma att utgöra sär- skilda beteckningar på ämnesområden som nu väsentligen tillgodoses inom ämnet nationalekonomi,. finner man att politices kandidatexamen kan samman- sättas så, att den i hög grad kommer att erinra om vissa av de kombinatio- ner, som enligt beredningens förslag borde medgivas inom filosofie kandi- datexamen.

Kommittén föreslår alltså att en poli- tices kandidatexamen inrättas. För den- na examen böra fordras godkända be— tyg i samtliga de i politices magister- examen ingående fasta ämnena, i all- mänt samhällsvetenskapligt prov samt i huvudämne: allmän kurs. Härutöver bör för examen fordras deltagande i den samhällsvetenskapliga orienteringskur- sen samt i allmänna samhällsvetenskap- liga seminarieövningar.

Som redan tidigare framhållits böra kunskapsfordringarna i huvudämne: allmän kurs avvägas så, att den normala studietiden för detta ämne tillsammans med den beräknade studietiden för motsvarande fasta ämne blir två termi- ner. Den sammanlagda normala studie- tiden för politices kandidatexamen kommer härigenom att uppgå till sex å sex och en halv terminer.

Den sålunda föreslagna politices kan- didatexamen kommer enligt kommitténs mening att utgöra en lämplig utbild- ning för arbetsuppgifter, vilka kräva en god samhällsvetenskaplig orientering men icke innefatta ett mera kvalificerat utrednings- eller forskningsarbete. För åtskillig verksamhet inom såväl statlig och kommunal som enskild förvaltning synes denna examen bli fullt tillfreds- ställande såsom den akademiska grund-

utbildning på vilken den löpande vida- reutbildningen i yrket kan bygga. Den torde därtill vara väl avpassad också för flera andra slag av verksamhet, så- som t. ex. för journalistiskt arbete såväl i dagspressen som i firma-, förenings- och branschorgan.

Ett av de viktigaste skälen för försla- get om inrättande av politices kandidat- examen hänför sig emellertid icke di- rekt till examens värde såsom självstän- dig examen. För åtskilliga av dem som ämna avlägga politices magisterexa- men kommer det sannolikt att visa sig vara synnerligen värdefullt, om de före specialiseringen inom huvudämnet samt examensarbetets utförande kunna under längre eller kortare tid skaffa sig viss praktisk erfarenhet. Arbete av den art, som nu åsyftas, kan exempelvis fullgöras vid någon utrednings- eller forskningsinstitution, där politices kan- didaten kan få möjlighet att arbeta under en mera erfaren utredningsmän eller forskare och komma i kontakt med kvalificerat samhällsvetenskapligt ut- rednings- och forskningsarbete.

Såsom längre fram närmare kommer att beröras (s. 486 ff.) kan det härvid icke bli frågan om att för detta ända- mål anordna en särskild meriterings- tjänstgöring av viss bestämd varaktig- het. Tjänstgöringens förläggning och längd får avpassas från fall till fall. Den studerande får själv skaffa sig det för honom lämpligaste arbetet. Möjlig- heterna härtill böra vara relativt goda, i synnerhet om han kan uppvisa betyg över en avslutad samhällsvetenskaplig grundutbildning.

Har han avlagt en examen, kan han därtill förväntas erhålla en rimlig er- sättning för sin arbetsinsats. Detta med- för i sin tur att han icke behöver kän- na sig nödsakad att forcera arbetet för att snarast möjligt kunna återupptaga sina akademiska studier. Det kan näm- ligen å ena sidan mycket väl tänkas att en politices kandidat, som erhållit en anställning, kan anförtros vissa arbets- uppgifter, vilka kräva ganska lång tid, men vilka i gengäld mer eller mindre direkt kunna utnyttjas för hans fort- satta studier till politices magisterexa- men. Å andra sidan kan det tänkas, att vederbörande finner att den avlagda po- litices kandidatexamen utgör en åt- minstone tillsvidare tillräcklig utbild- ning för fortsatt praktisk verksamhet.

Den föreslagna politices kandidatexa— men kommer således i många fall att utgöra en lämplig mellanexamen före avläggandet av magisterexamen. Härtill kommer att man genom denna examen öppnar en möjlighet för dem som på— börjat samhällsvetenskapliga studier, men som av ena eller andra skälet icke anse sig böra eller kunna fullfölja dessa till en magisterexamen, att avlägga en lägre slutexamen. Anser man att den föreslagna politices kandidatexamen har ett självständigt värde och en funk- tion att fylla för dem som ämna avlägga politices magisterexamen, synes det icke vara rimligt att göra den invändningen att examens tillkomst skulle kunna ver- ka ”neddragande” på den samhällsve- tenskapliga universitetsutbildningen i övrigt.

Kap. 23. Undervisningen och examinationen

A. Undervisningen Undervisningen i de samhällsveten- skapliga ämnena har under de senare

åren, särskilt efter upprustningen av desamma från 1947, undergått åtskilliga förändringar samt kunnat göras" mera

effektiv. Tonvikten har därvid i allt större utsträckning kunnat läggas på skilda former av gruppundervisning, medan de rena katederföreläsningarna kommit att spela en mindre roll, även för den lägre undervisningen. Till- gången på undervisningsmateriel och läroböcker från utlandet har blivit bättre. Den svenska lärobokslitteraturen uppvisar emellertid fortfarande på många håll kännbara luckor. Genomförandet av de av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga exa- mina förutsätter icke några mera vä— sentliga förändringar av undervisning— en i de samhällsvetenskapliga ämnena. De enda egentliga nyheter, som vi före- slå, äro den samhällsvetenskapliga orienteringskursen samt det allmänt samhällsvetenskapliga seminariet. Till båda dessa undervisningsformer ha emellertid ansatser redan kunnat spå- ras. I övrigt förutsätta vi i stort sett endast att de redan nu i de olika äm- nena använda undervisningsformerna på lämpligt sätt anpassas och utvecklas i anslutning till de enligt kommitténs examensförslag för varje ämne förelig—

gande undervisningsuppgifterna. Det är därvid av vikt att observera det för- hållandet att examens tidigare del utgör en sammanhängande studieperiod med en fast studiegång. Målsättningen för de elementära studierna i varje enskilt ämne kräver följaktligen en precisering av undervisningsformerna och en mål- medveten inriktning av undervisningen.

Behov av översikt och samman- hållande synpunkter

Målet för studierna under examens tidigare del bör vara att samtidigt med inhämtandet av de enskilda samhälls- vetenskapernas teoretiska grunder ge de studerande en föreställning om det sam- hällsvetenskapliga ämnesområdets all-

männa karaktär, om anledningarna till den rådande arbetsfördelningen mellan dessa vetenskaper samt om hur samma konkreta problemkomplex betraktas 'från de skilda vetenskapernas utgångs-

punkter. Man har alltså behov ej blott av en specialisering på de olika ämnena utan även av en samlad överblick över hela det samhällsvetenskapliga arbets- området. Praktiskt-organisatoriska skäl framtvinga emellertid ett successivt stu- dium av ämnena. Helhetssynpunkten bör enligt kommitténs uppfattning till- godoses på tre olika sätt, nämligen

1) genom en översikt över hela äm— nesområdet såsom inledning till studi- erna (samhällsvetenskaplig oriente- ringskurs); .

2) genom att vid undervisningen i de enskilda ämnena också beakta de syn— punkter på samhällsföreteelserna, som anläggas i de andra samhällsvetenska— perna, samt

3) genom en behandling i seminarie- form av viktigare problem,. som kunna lösas med hjälp av flera samhällsveten— skaper (allmänt samhällsvetenskapligt seminarium).

Punkterna 1) och 3) tillgodoses ge- nom särskild undervisning. Dennas upp— gift beröres närmare nedan (5. 336 ff.).

Någon särskild undervisning för att tillgodose punkten 2) anse vi icke be— hövlig, utan vi nöja oss här med en all- män rekommendation. Det förtjänar därvid framhållas, att den fasta studie- gången i examens tidigare del skapar bättre möjligheter än för närvarande att i de enskilda ämnena åtminstone antyda övriga samhällsvetenskapers he— traktelsesätt. Läraren vet vid undervis- ningen i varje ämne vad de studerande redan inhämtat samt vilka ämnen som återstå. Ju senare i studiegången ett ämne är förlagt, desto större bli möjlig— heterna att tillgodose de här nämnda behoven. I detta hänseende kommer så-

ledes undervisningen i sociologi att in— taga en nyckelställning. Resultaten be— tingas emellertid i hög grad av att de olika lärarna äro allmänt orienterade inom samhällsvetenskaperna. Detta kan väntas i full utsträckning bli fallet allteftersom de yngre lärarkategorierna rekryteras via den föreslagna politices magisterexamen.

Det deskriptiva lärostoffets inplacering

I examinas tidigare del bör ges en ganska omfattande beskrivning av de faktiska samhällstillstånd, som de stu— derande i sitt kommande arbete skola syssla med. I varje ämne får alltså det deskriptiva inslaget ett förhållandevis stort omfång, medan studierna i övrigt endast ge utrymme för en allmän orien- tering beträffande ifrågavarande veten— skapers teori och metod. Den egentliga och mera djupgående skalningen i så— dana metoder och i deras tillämpning på konkreta uppgifter kunna de stude- rande väntas erhålla först under de senare specialstudierna. Oberoende av specialiseringens art behöva de sam- hällsvetenskapligt utbildade en gemen- sam grundutbildning beträffande rå— dande samhällsförhållanden. I de veten- skaper, i vilka de icke själva speciali- sera sig, ha de härutöver i huvudsak en- dast behov av kännedom om vad dessa syssla med, om vilka frågeställningar de anlägga samt om vilka metoder de använda.

En specialist inom en samhällsveten- skap bör vid behandlingen av ett pro- blemkomplex inom denna åtminstone ha en viss uppfattning om i vilken mån hans egen utrednings- eller forsknings— uppgift är av det slag, att den skulle kunna bli belyst på ett djupare och mera allmängiltigt sätt genom sam- arbete med andra specialister. Han bör alltså ha en viss möjlighet att självstän-

digt bedöma, dels hur angeläget ett sam- arbete i ett visst fall kan tänkas vara, dels vilka slag av specialister som be- höva tillkallas. Genom den gemensamma delen av samhällsvetenskapliga exa- mina kau man vidare motverka sådana tendenser till fackblindhet som åtmins- tone tidigare varit vanligt förekom- mande.

Om man godtar den antydda inrikt- ningen av samhällsvetenskapliga exami- nas tidigare del, nämligen en stor bredd hos den deskriptiva framställningen samt en tämligen översiktlig och all- mänorienterande behandling av det teo- retiska stoffet, återstår problemet hur man skall kunna få de studerade sam- hällsförhållandena på ett lämpligt sätt belysta av teoretiska frågeställningar. Dess lösning försvåras ytterligare därav, att deskriptiva element successivt måste komma in i det ena samhällsvetenskap- liga ämnet efter det andra, alltefter som dessa ämnen studeras.

Förhållandena i ämnet nationaleko— nomi kunna användas som exempel på hur detta problem åtminstone i viss ut- sträckning kan lösas. I detta ämne ha under de senaste decennierna de inle- dande studierna alltmer inriktats på de- skriptiv ekonomi av olika slag. Tidigare var det vanligt förekommande,. att de studerande fingo läsa ganska avancerad ekonomisk teori utan att ha kännedom om det faktiska samhällstillstånd, på vilka denna teori var avsedd att kunna tillämpas.

Den moderna tendensen att utvidga det deskriptiva studiet samt att placera detta före teoristudiet synes ur alla syn- punkter ändamålsenlig. Med hänsyn till förhandenvarande förhållanden synes det också riktigt att man på det hela taget anslår det ringa antalet undervis— ningstimmar till undervisning rörande teoretiska och mera principiella sam- manhang. Härvid bli de studerande

alltså i huvudsak hänvisade till att be- gagna den alltmera rikhaltiga deskrip- tiva litteraturen för att tillägna sig den nödvändiga bakgrunden till 'de teore— tiska studierna och till den kommande praktiska verksamheten. En mera om— fattande undervisning i deskriptiv eko- nomi, placerad före teoristudiet, skulle med nu tillgängliga lärarkrafter betyda ett missbruk av muntliga undervisnings- former i de fall, där modern litteratur finnes tillgänglig.

Man måste emellertid räkna med att detta sätt att studera, så länge det icke kompletteras med särskild studiehand- ledning av det slag, som nedan (s. 338) föreslås, icke ger den Önskvärda över- blicken. Den tillgängliga litteraturen rörande olika svenska samhällsförhål- landen, t. ex. jordbruket, industrien, be— folkningsutvecklingen, arbetsmarkna- dens organisation etc. är nämligen oftast icke skriven för att användas vid sam— manhängande studier av det slag, som avses med den samhällsvetenskapliga universitetsutbildningen. De olika fram- ställningarna ha tillkommit för att kunna läsas av en publik utan inrikt- ning på systematiska studier och de syfta i regel icke till att ge någon egent- lig förståelse för hur de behandlade företeelserna kunna inplaceras i mera allmänna sammanhang. Man löper där— för risk att de studerande tillägna sig stora mängder av fakta utan att upp— fatta deras inbördes samband.

Den bästa lösningen av detta under- visningsproblem synes vara att man i det fasta ämnet studerar de deskriptiva delarna av ekonomien så att säga i två varv. Det första, själva tillägnandet av väsentliga fakta, bör därvid placeras i början av studierna, medan det senare inplaceras först efter — eller möjligen i samband med — tillägnandet av eko- nomisk teori. Mot slutet av undervis- ningen bör man alltså gå igenom de

ekonomiskt-deskriptiva områdena var för sig. Härvid bör man dels försöka ge allmänna och komparativa synpunkter på rådande förhållanden samt på deras uppkomstbetingelser hos oss, dels på grundval av de teoretiska studierna för— söka belysa förhållandenas såväl ömse- sidiga beroende som samband med ut— vecklingen överhuvud.

Den metod, som här i största allmän- het karaktäriserats, förefaller i stor ut- sträckning kunna tillämpas också i övriga samhällsvetenskaper. Inga mera väsentliga principiella synpunkter be- höva tilläggas för dessas räkning. Det bör emellertid beaktas, att förnyad ge- nomgång av tidigare ämnens deskrip— tiva kunskapsstoff i viss omfattning kan vara behövlig inom de ämnen som stu— deras senare under studiegången. De olika vetenskaperna ha anledning att betrakta samma faktiska företeelser ur skilda synpunkter. Varje ämne kommer sålunda med sitt tillskott av nya fråge— ställningar och synpunkter, som kan bi— draga till förståelsen av de faktiska för- hållandena.

Om vissa deskriptiva studier förläg- gas till tidigare studerade ämnen (så- som exempelvis viss samhällsbeskriv- ning till statistik, studiet av olika slag av samhälleliga grupper till statskunskap och studiet av utbredningsfenomenen till geografi), får man givetvis räkna med att många sidor av dessa företeel- ser kunna till fullo klarläggas först se— dan man fått tillgång till förklarings- principer också från t. ex. nationaleko- nomien och sociologien. Trots detta kunna de beskrivna företeelserna vara av sådant slag, att det är lämpligt att de studerande få kännedom om desamma inom ramen för de nämnda, tidigare i studiegången placerade ämnena. I så— dana fall böra emellertid dessa förhållan- den beröras även i t. ex. nationaleko- nomi och sociologi. Nationalekono-

merna böra alltså taga upp vissa före- teelser, som beskrivas t. ex. i statistik eller i statskunskap, och försöka för- klara enskilda förut icke beaktade sidor av desamma genom tillämpningen av ekonomiska tankegångar. Något motsva— rande bör senare i sin tur ske inom ämnet sociologi.

Ett förfaringssätt sådant som det här allmänt skisserade bör tillämpas icke blott inom de enskilda ämnena utan även för hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Det senare bör främst ske inom det allmänna samhällsveten— skapliga seminariet, men det kan också beaktas inom de ämnen som placerats sist i studiegången. Endast om under- visningen organiseras på detta sätt synes det möjligt att få fram en önsk- värd'syntes av beskrivning och förkla- ring, trots att den tillgängliga deskrip- tiva litteraturen i stor utsträckning är, och väl också kan väntas förbli, ren- odlat deskriptiv och ur allmänteoretisk synpunkt i stort sett fri från proble- matik.

De historiska synpunkterna

En fråga, som sammanhänger med den rent deskriptiva undervisningens inpassning i studierna, gäller skildring- en av den historiska bakgrunden till nutidens företeelser. Mot den föreslagna studieordningen kan man i första hand vänta sig den invändningen, att histo- riska betraktelsesätt riskera att i allt för stor utsträckning komma i skym- undan. Det är vidare möjligt, att sådana synpunkter komma att meddelas ganska osystematiskt och splittrat inom de olika ämnena och att de därför komma att sakna inbördes sammanhang. Histo- riska tillbakablickar måste nämligen komma att få tagas upp vid skilda till- fällen och i samband med mycket varie- rande frågeställningar. Detta kommer att resultera i att någon helhetsbild

knappast kan framträda ens beträffande- det senaste historiska skeendet.

En annan lösning av denna fråga skulle vara att inrätta ett särskilt fast ämne, rubricerat t. ex. som ekonomisk, social och politisk historia. Även om en sådan lösning vore möjlig skulle den emellertid komma att medföra bety- dande praktiska svårigheter.

En av svårigheterna skulle vara att finna en lämplig placering i tiden, dvs inom den föreslagna studieordningen, för en dylik historisk kurs. Denna svå- righet kanske enklast kunde övervinnas genom att kursen uppdelades och för- lades till olika ställen i studieordningen. Skillnaden mellan ett dylikt arrange- mang och det föreslagna— att de histo- riska synpunkterna meddelas vid un- dervisningen i de olika samhällsveten- skapliga ämnena —— bleve emellertid icke så stor. Kommittén utgår nämligen från att man, då så visar sig behövligt, skall kunna anlita företrädare för andra vetenskaper vid undervisning i ett exa- mensämne. Sålunda förutsättes t. ex. att företrädare för ämnet ekonomisk histo- ria skola meddela undervisning i detta ämne inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi.

En annan svårighet skulle ofta vara att finna historiker med tillräckliga kunskaper om utvecklingen av just de företeelser, som äro av vikt i detta sam- manhang. Anledningen härtill framträ- der bäst, om man betänker att ett dylikt historieämne borde omfatta bland annat sådana problemkomplex som jordbru- kets historia, framställd mot bakgrun- den av förändringar beträffande teknik, efterfrågan och internationella förhål- landen; industriens historia, framställd på liknande sätt; samhällsklassernas ut- veckling och dessas samband med den politiska utvecklingen; gruppernas (t. ex. familjens) och folkrörelsernas utveckling; förändringarna i männi-

skornas allmänna levnadsbetingelser genom stigande levnadsstandard, urba- nisering, ändrad teknik, kollektiva ar- betsregleringar, förbättrade materiella och intellektuella kommunikationer osv. Utblickar av detta slag kunna san- nolikt icke presteras inom ramen för ett historiskt examensämne utan att före- läsare från många olika håll, bland annat från de skilda samhällsvetenska— per som redan ingå i examina, få anli— tas. Vinsten av att bryta ut de histo- riska partierna och sammanföra dem till ett särskilt ämne skulle under så— dana förhållanden bli tämligen tvivel- aktig.

Den av kommittén föreslagna anord— ningen att historiska synpunkter få tagas upp i den utsträckning, som veder- börande lärare finner av behovet på- kallad, synes därför försvarlig. Den kanske mest vägande invändningen här- emot skulle vara, att risk föreligger för att behovet av dylika återblickar kan komma att bedömas olika av företrä- dare för skilda ämnen samt beträffande samma ämne på skilda universitets- orter. En avsevärd ojämnhet i den histo— riska orienteringen torde med hänsyn härtill icke kunna undvikas.

I detta sammanhang bör emellertid erinras om att kommitténs examensför- slag innebär möjligheter för de stude- rande att medtaga ekonomisk historia såsom stödämne eller huvudämne samt historia såsom stödämne eller tillvals- ämne. Kommittén förutsätter vidare, att så snart särskilda lärarbefattningar in- rättas i ämnet modern politisk och so- cial historia, detta ämne skall kunna ingå såsom stödämne (samt givetvis också som tillvalsämne) i politices ma- gisterexamen. Man kan alltså icke göra den invändningen, att möjligheter till historisk orientering skulle komma att saknas för dem som ha sådana intressen eller sådan specialinriktning att en

mera omfattande historisk bakgrund till nutidens företeelser är ett önskvärt in- slag i studierna.

Undervisningsformer

Kommittén föreslår att utom under- visningen i de enskilda ämnena två särskilda undervisningsserier skola in— föras, vilka avse att tillgodose vissa för hela den tidigare examensdelen gemen- samma undervisningsuppgifter. Sålunda föreslås, att studierna inledas med en allmän samhällsvetenskaplig oriente- ringskurs samt avslutas med ett allmänt samhällsvetenskapligt seminarium.

Allmän samhällsvetenskaplig orien teringskurs

För att examens tidigare del skall kunna ge en sammanhängande över— blick över det samhällsvetenskapliga arbetsområdet, är det lämpligt att de studerande redan innan de börja de enskilda ämnenas studium erhålla ett fågelperspektiv på hela området i fråga. Den föreslagna orienteringskursen, vil- ken skall förläggas till första hösttermi- nens början, avser att fylla denna funk- tionl.

Kursen bör uppläggas som en serie föreläsningar hållna av olika förelä- sare. Vissa av dessa böra hämtas bland företrädare för ämnen utanför den sam- hällsvetenskapliga ämnesgruppen eller från praktiska arbetsfält. Kursen bör icke förutsätta någon mera aktiv verk— samhet från deltagarnas sida. Kommit- tén uppskattar det lämpliga antalet före- läsningstimmar till omkring 25. I övrigt finna vi det icke önskvärt att det i

1 En orienterande kurs med delvis liknan- de syfte har på initiativ av professor H. Wold anordnats i Uppsala. Samarbete har därvid ägt rum mellan olika samhällsveten- skapliga institutioner. Vissa föreläsningar, som ingått i denna kurs, ha utgivits i kom- pendieform (Det svenska samhället i statis— tisk belysning).

detalj föreskrives hur kursen hör upp- läggas. Detta får nämligen i första hand ankomma på ämnesgruppen, vilken så- väl vid valet av föreläsare som vid kursinnehållets disposition bör ha fri- het att söka sig fram till den från fall till fall lämpligaste formen.

I allmänhet är det emellertid önsk- värt att kursen inledes med en eller två dubbelföreläsningar angående samhälls- vetenskapernas uppgifter och examens allmänna uppläggning. Vidare torde regelmässigt böra ingå en presentation av vart och ett av de till examen hö- rande fasta ämnena. Dessa presentatio- ner, vardera om ungefär en dubbel- timme, böra lämnas av dem som själv- ständigt företräda ämnena. Härutöver torde det vara lämpligt att lämna orien- teringar rörande vissa kunskaps- Och värdeteoretiska problem samt allmänna kulturöversikter. För dessa ändamål kan man anlita t. ex. filosofer, social- psykologer och kulturantropologer.

Då särskilda samhällsvetenskapliga problem ha aktuell betydelse kan det också vara önskvärt att belysa dessa. Avsikten skulle därvid vara att för de studerande illustrera arten av deras kommande arbetsuppgifter. Valet av dylika kursinslag torde i hög grad få bero av tillgången på lämpliga före- läsare.

Deltagande i orienteringskursen bör vara obligatoriskt. Ämnesgruppen bör för kontroll av kursens resultat kunna anordna ett kort förhör på några väsent— liga synpunkter.

Lärarna inom samhällsvetenskapliga ämnesgruppen böra vara skyldiga att inom ramen för kursen föreläsa över problem, som sammanhänga med deras respektive ämnen. Gruppen bör utse en —— eller eventuellt flera — ledare för kursen. För att möjliggöra anlitandet av utomstående föreläsare kommer nedan (5. 424) att föreslås ett särskilt anslag.

Enligt kommitténs uppfattning bör åt de rena katederföreläsningarna givas endast ett begränsat utrymme som un- dervisningsform. Specialföreläsningar över aktuella problem och nyare forsk- ningsframsteg kunna icke i större ut- sträckning rymmas inom ramen för de fasta ämnenas undervisning. Vad som här har betydelse är därför i första hand allmänt introducerande kursföre- läsningar. Det utrymme, som lämpligen bör givas åt dylika, får i hög grad bli beroende av arten av tillgängliga läro- böcker. Om läroböcker eller kompen- dier kunna ersätta kursföreläsningar bör detta alltid ske. De senare böra där- vid begränsas till sådana delar av kur- sen som icke beaktats i litteraturen samt framför allt till att sätta in det däri be- rörda stoffet i sitt allmänna samman- hang.

Olika former av gruppundervisning böra däremot användas i så hög grad som möjligt. Härvid skall det vara fråga icke om ett ensidigt kunskapsmedde— lande från lärarens sida, utan i första hand om ett samtal rörande det behand- lade stoffet. Det som bör utmärka un- dervisning av detta slag är alltså att de studerande aktivt deltaga i densamma.

Det torde enligt kommitténs uppfatt- ning vara nödvändigt att göra en ganska skarp åtskillnad mellan föreläsningar å ena sidan och olika former av grupp- mässig undervisning å andra sidan. Man torde nämligen i Sverige knappast kunna komma så långt med den mellan— form av föreläsningar och gruppdiskus- sioner, som i stor utsträckning före- kommer t. ex. vid amerikanska universi- tet. Vi måste härvidlag räkna med vissa traditioner, vilka av olika skäl äro svåra att ändra. Vidare kan man anta att de fördelar, som skulle kunna vinnas ge- nom en dylik blandad föréläsnings- och diskussionsform, troligen lättare kunna

ernås genom ett insättande av grupp- diskussioner såsom självständiga led i undervisningen.

Gruppundervisning och övningar i olika former användas redan nu i stor utsträckning inom de samhällsveten- skapliga ämnena. De anpassas inom dessa på olika sätt efter de undervis- ningsbehov, som föreligga inom de skilda ämnena. Kommittén finner (med nedan anförda undantag) i dessa hän- seenden icke anledning föreslå några nyheter eller förändringar, utan vill en- dast understryka behovet av att denna typ av undervisning beredes största möjliga utrymme och göres så effektiv som möjligt. Det är sålunda bland annat av vikt att grupperna icke äro större än som med hänsyn till föreliggande un- dervisningsuppgifter visar sig ända- målsenligt.

En av de brister, som under det för- beredande arbetet i kommittén ofta på— talats, är att examens tidigare del består av relativt många ämnen, vilka vart och ett för sig studeras under så kort tid att seminarieövningar av vanlig typ icke kunna inläggas. De studerande skulle därigenom gå miste om den värdefulla träning i att skriftligt och muntligt be— handla det studerade stoffet, som vid de svenska universiteten ges genom seminarieövningar. Behovet härav kan emellertid åtminstone delvis tillgodoses genom införande av särskild grupp- undervisning (handledningsgrupper). Undervisningen i varje grupp bör där- vid omfatta ett förhållandevis litet antal studenter -— högst ett 10-tal — och i viss mån ha samma uppgift som den undervisning av liknande slag, som förekommer vid vissa utländska univer- sitet (s. 294 ff.).

Inom grupperna bör för det första ske en fortlöpande diskussion av svårare problem, som uppkomma under studier— nas lopp. Materialet härtill kan hämtas

såväl från kursföreläsningarna som från den studerade litteraturen. Man bör där- vid icke endast gå igenom begrepp och teorier utan i största möjliga utsträck- ning lägga in övningar i teoriernas praktiska tillämpning. I detta senare hänseende kunna handledningsgrupper- na på slutstadiet i viss mån fylla den i det föregående berörda uppgiften att samordna de deskriptiva och teoretiska studierna.

För det andra bör man inom handled- ningsgrupperna uppöva de studerandes förmåga att författa korta och koncisa skriftliga redogörelser för problemställ- ningar, institutioner eller faktiska för— hållanden, som belysts i den dittills ge— nomgångna undervisningen och littera- turen. Man får därigenom samtidigt så— väl en uppövning av de studerandes syntetiska och analytiska förmåga och av deras omdöme i att skilja väsentligt från oväsentligt som en träning av deras förmåga att skriva en korrekt och för de behandlade ämnena anpassad svenska.

Handledningsgrupperna böra sam- manträda relativt ofta, i allmänhet en gång i veckan. Det kan vara lämpligt att studenterna någon dag före sam- manträdet inlämna en kort uppsats över ett förelagt ämne, som med hänsyn till det ovan angivna pedagogiska syf- tet kan anses lämpligt. Handledaren bör efter att i förväg ha läst uppsatserna diskutera dessa ur såväl materiell som formell synpunkt med deltagarna. Man kan eventuellt också tänka sig att arbeta med ett slags ömsesidig opposition i det att varje deltagare i förväg får tillgång till någon annans uppsats och får fram— lägga sina synpunkter på denna. Vid vissa sammanträden kan det vara lämp- ligt att man i stället inriktar sig på ett uppövande av den muntliga framställ- ningsförmågan genom att låta några del- tagare utan manuskript ge ett referat över det förelagda ämnet.

En undervisningsform av här berört slag är icke bara ett stöd i det löpande studiet och en utmärkt tentamensförbe— redelse; den ger också övning i de för den framtida verksamheten så nödvän- diga olika framställningsformerna samt ger en träning i sammanträdesteknik. Under studietiden kommer resultatet av detta arbete att visa sig i att semina- rierna under examens senare del redan från början bli betydligt mera effek- tiva.

För att de studerande utan hämningar skola kunna ägna sig åt sina uppgifter och åt diskussionerna är det nödvän- digt att strängt hålla på att arbetets kvalitet i dessa handledningsgrupper icke får tagas i beräkning vid betygs- sättningen. De studerande böra ha full frihet att även framlägga oöverlagda synpunkter och experimentera med olika uttrycksformer. Bland annat av detta skäl förefaller det lämpligt att i allmänhet annan person än examinator fungerar som ledare för undervisning i denna form.

Allmänt samhällsvetenskapligt seminarium

En parallelläsning av ett större antal fasta ämnen skulle, som tidigare fram- hållits, underlätta att mot slutet av exa- mens första del vid genomgången av problem inom de enskilda ämnena be- tona ur vilka synpunkter problemen be— handlas i övriga samhällsvetenskaper. Dylika utblickar utöver den egna ve- tenskapens traditionella ram kunna med den föreslagna successiva studie- ordningen endast komma ifråga vid undervisningen i det eller de sista fasta ämnena. Oberoende av vilken studie- ordning som föreskrives torde ett till— godoseende av detta behov av utblickar och koordination i flertalet fall kräva samarbete mellan ämneslärarna.

Kommittén har funnit det angeläget,

att sammanhanget mellan de olika äm- nena även i annan form beaktas inom ramen för de samhällsvetenskapliga examina. Det är tydligt, att detta icke kan ske förrän mot slutet av eller efter studiet av de fasta ämnena. Vad som kan åstadkommas för att hjälpa de stu- derande fram till en vis om också pre- liminär syntes av det studerade stoffet samt för att ge dem någon uppfattning om arten av de arbetsuppgifter, som kunna lösas endast genom samarbete, beror givetvis i hög grad av tillgången på lämpliga lärare. Man får därvid tro- ligen en ganska lång tid framåt räkna med att de olika samhällsvetenskaper- nas utövare i sitt arbete komma att bli i hög grad specialiserade till och inom sina egna ämnen. Endast sällan torde någon av dem ha intresse och tillfälle att följa utvecklingen av frågeställning- ar, metoder och aktuella arbetsuppgif- ter inom hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet.

Det skulle vara av stor betydelse för den vetenskapliga utvecklingen om dessa gemensamma synpunkter mera regelbundet kunde tillgodoses. För när- varande får man emellertid nöja sig med att pröva, vad som med tillgång- liga lärareresurser kan göras för att till- föra undervisningen åtminstone några inslag av ifrågavarande art.

Kommittén anser att detta bör ske genom en serie—allmänna samhällsveten- skapliga seminarier, normalt bevistade under studietidens femte eller sjätte ter- min. Seminarieformen bör användas därför att den lämpar sig för framläg- gande av sammanfattningar av utförda, pågående eller planerade undersök- ningar och utredningar. Denna under- visningsform ger dessutom möjlighet att ordna diskussioner på grundval av det framlagda materialet mellan repre- sentanter för skilda samhällsvetenska- per och för det praktiska arbetet.

Däremot förutsättes icke något aktivt deltagande från de studerandes sida genom egna uppsatser, referat eller oppositioner utan endast frihet att ställa frågor och framföra synpunkter. Seminarierna böra organiseras och le— das i samarbete mellan representanter för ämnesgruppens olika samhällsveten- skaper eller mellan dessa och företrä- dare för utomstående samhällsveten— skaplig forsknings— och utredningsverk- samhet.

Avsikten med det allmänna samhälls- vetenskapliga seminariet är alltså att få en rad typiska forsknings- eller utred- ningsuppgifter belysta från flera håll och inställda i sitt vetenskapliga och praktiska sammanhang. Det ovannämn- da behovet av en viss syntes av studie— stoffet från de olika samhällsvetenska- perna kommer därvid att tillgodoses genom en serie »case studies». Var och en av dessa bör bidraga till att belysa de samhällsvetenskapliga frågeställning- arnas art, tillgången av empiriskt mate- rial och möjligheten att anskaffa dylikt, olika arbetsmetoders användbarhet samt behovet av samarbete mellan olika ve— tenskaper ävensom formerna härför vid uppgifternas praktiska lösning.

Uppgifter för dessa seminarier kunna erhållas på många olika sätt och från olika håll. Praktiska utredningar, som handhas av offentliga eller enskilda ut— redningsinstitut eller av olika samhälls- planeringsorgan, kunna i sammanfatt- ning föreläggas Redogörelserna kunna därefter diskute- ras av representanter för de praktiska intressena och för de närmast berörda samhällsvetenskaperna.

Även om det pedagogiska syftet i första hand måste beaktas, bör möjlig- heten att få problemen belysta från nya eller vidare synpunkter vara av så stort intresse för dem som svara för de nämnda praktiska uppgifterna att man

seminariedeltagarna. '

i stor utsträckning torde kunna påräkna medverkan av sådana personer. Härtill kommer att dessa seminarier böra ge en utmärkt möjlighet att just vid en för den kommande specialiseringens inriktning betydelsefull tidpunkt påverka de stude- rande att välja sådana ämnen och exa- mensuppgifter, som passa för viss prak- tisk verksamhet. En intresseväckande framställning av de på ett visst utred- nings- eller forskningsområde förelig- gande uppgifterna kan därför vara ett lämpligt medel att stimulera en god re— krytering till arbetsområdet.

Man får vidare räkna med att de olika samhällsvetenskapliga universitetstinsti- tutionerna ha större eller mindre forsk- ningsuppgifter under bearbetning, vilka kunna presenteras för det allmänna se- minariet. Härvid synes det önskvärt, att de framlagda ämnena utväljas så att de ge en viss föreställning om vilka slag av arbetsuppgifter, som äro typiska för de olika vetenskaperna eller åtminstone för det sätt på vilket dessa bedrivas vid vederbörande universitet. Seminarierna böra emellertid även ge en uppfattning om vilka slag av forskningsuppgifter, som kunna mera isolerat genomföras av företrädare för en enda vetenskap eller vetenskapsspecialitet, och om vilka upp- gifter som ha en vidare karaktär och ställa krav på samarbete. För att till- godose seminariernas huvudsyfte böra alltid representanter för minst två sam- hällsvetenskaper vara närvarande och. ansvara för diskussionen, även om redogörelsen för ett material eller en undersökning bygger på endast en vetenskap.

B. Examinationen

Som framgått av det föregående (5. 296 ff.) kan man beträffande examina- tionens anordning tänka sig tre system. Man kan sålunda skilja mellan det ame-

rikanska systemet med prövning på mindre kursenheter i omedelbar anslut- ning till undervisningen (ku-rsexamina- tion), det svenska tentamenssystemet med prövning ämne för ämne samt den till en eller ett fåtal tidpunkter sam- manförda examinationen i ett flertal ämnen (examenssystemet).

De särskilda provens omfattning

Det amerikanska systemet är med den för våra universitet typiska organisa- tionen utan aktualitet för de samhälls- vetenskapliga examina. En sådan splitt— ring av kunskapsinhämtandet på inbör- des föga sammanbunda småpartier, som detta system synes leda till, utgör dess- utom vid en väl planlagd studiegång snarast motsatsen till vad som bör efter- strävas. Under de senaste decennierna har emellertid hos oss framträtt en ten- dens, vilken påskyndats av krav från de studerandes sida,» att i många universi- tetsämnen dela upp examinationen i en rad mer eller mindre självständiga del- tentamina. Denna utveckling innebär i viss mån ett närmande till det ameri- kanska examinationssystemet.

De faSta ämnena i politices kandidat— och magisterexamen utgöra enligt kom- mitténs förslag relativt små examina— tionsenheter. En ytterligare uppspalt- ning av examinationen genom deltenta- mina synes oss därför mindre lämplig därest icke särskilda pedagogiska skäl föreligga härför. Så kan t. ex. vara fallet, då vissa tidigare kursmoment måste ha inhämtats för att man på bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig en se- nare del av undervisningen. Det kan därför vara motiverat med särskilda prov avseende färdigheter (t. ex. räkne- prov i statistik) eller vissa deskriptiva delar av ett ämne. Kommittén vill emel- lertid betona angelägenheten av att man även i dylika fall fasthåller vid princi-

pen att sluttentamen i ett fast ämne skall omfatta hela ämneskursen samt att det är resultatet av denna sluttentamen, som skall vara avgörande för det meddelade betyget. Examinationen måste sålunda avse en värdering av de kunskaper i hela ämnet som tentanden förvärvat vid avslutningen av ämnets studium.

Kommittén anser visserligen att det hävdvunna svenska tentamenssystemet bör bibehållas såsom examinationsform såväl för de fasta ämnena som för huvud- och stödämnen. Vi ha emellertid funnit anledning att mera ingående dis- kutera de för- och nackdelar, som skulle kunna följa med en tillämpning beträf- fande de fasta ämnena av det examens- system, som förekommer bl. a. i Dan- mark, Norge, England och en rad andra länder på kontinenten.

Som tidigare framhållits är avsikten med studiet av de fasta ämnena att ge en samlad överblick över hela det sam- hällsvetenskapliga ämnesområdet såsom grundval för en följande specialisering. Det vore under sådana omständigheter- ur många synpunkter naturligast att för- lägga examinationen i de fasta ämnena till den femte terminens avslutning: samt att låta densamma få formen av en samlad examination på hela ämnesom- rådet. Härigenom skulle man kunna vinna, att studierna främst inrikta- des på att ge en totalbild och mindre på inhämtandet av detaljkunskaper i de enskilda ämnena. Genom en sådan exa- mination skulle man vidare erhålla en uppfattning av de studerandes allmänna mognad vid de orienterande studiernas avslutning, i stället för en serie vid olika tillfällen avgivna delomdömen rörande tillägnandet av kunskapsområdets en— skilda delar.

Trots att ett sålunda utformat exa- menssystem är förenat med vissa obe- stridliga fördelar såvitt det gäller de fasta ämnena, synas emellertid olägen-

heterna vara så påtagliga, att vi icke ansett oss kunna ifrågasätta detsamma i dess renodlade form. Är examination så ordnad måste nämligen undervis— ningen, för att en rationell anpassning mellan undervisningsform och examina- tionsform skall åstadkommas, i stor ut- sträckning organiseras såsom parallell- läsning av de olika ämnena. Ett effek- tivt anordnande av en dylik parallelläs- ning skulle ge upphov till svårlösta sam- ordningsproblem samt leda till ett ömse- sidigt beroende mellan de olika ämnena i en utsträckning, som hittills icke före- kommit vid våra universitet. Om man vidare icke ville gå så långt som i Eng- land och fråntaga de studerande varje frihet att själva avgöra, när de äro mogna för examination, skulle man lägga ett alltför stort ansvar beträffande studiernas bedrivande på de ännu unga och oerfarna studenterna.

Kommittén föreslår alltså att tenta- mina i de fasta ämnena normalt avläg- gas omedelbart efter undervisningens avslutande i vart och ett av dessa. I de fall, då huvuddelen av undervisningen i ett fast ämne skötes av annan lärare än vederbörande professor,. bör exa— minationen i regel anförtros denne lå- rare, därest han besitter erforderlig kompetens. Examinationen bör i regel vara såväl skriftlig som muntlig. Härige- nom blir ofta en mera rättvis bedöm- ning möjlig. Många studenter ha nämli- gen lättare att komma till sin rätt vid den ena formen än vid den andra.

Den utsträckning i vilken den skrift- liga tentamensformen bör komma till användning bör emellertid också bedö- mas med hänsyn till önskvärdheten att bereda de studerande tillfälle att träna upp sin förmåga att skriva. För närva- rande finnes tillfälle härtill egentligen blott vid författandet av seminarieupp- satser och vid eventuella skriftliga exa- minationsprov. Förekomsten av sådana

prov varierar emellertid högst avsevärt beroende på den metod som varje en- skild lärare tillämpar; i allmänhet torde den muntliga examinationen dominera. Även seminariearbeten förekomma allt- för sällan, såsom kommittén framhållit i annat sammanhang.

Generellt kan sägas, att de studerande under sina universitetsstudier icke få tillräckliga möjligheter att uppöva den förmåga att skriva, som de tilläg- nat sig under läroverkstiden. Olägenhe- terna härav få de sedan erfara under den första tjänstgöringstiden efter exa- men. Det är nämligen allmänt omvittnat, att de nyexaminerade på denna punkt oftast icke fylla de anspråk, som man anser sig böra ställa på dem. De stu— derande böra därför få uppöva denna förmåga genom flera uppsatser av olika slag samt genom oftare förekommande skriftliga tentamensprov.

Det är givetvis icke kommitténs me- ning att de skriftliga proven skola ur språklig synpunkt rättas av de akade- miska lärarna. Därtill räcker f. n. icke lärarnas tid. Men själva omständighe— ten att den studerande tvingas att i skrift återge kunskaper eller analysera ett problem utgör ett incitament för ho- nom att träna upp sin skrivförmåga. Kommittén vill därför understryka an- gelägenheten av att den skriftliga tenta- mensformen användes i större utsträck— ning än för närvarande.

Med en viss schematisering skulle man kunna säga att den samlade exa— minationen bör omfatta en prövning av de studerande ur flera inbördes olika synpunkter, nämligen beträffande:

a) minnesstoff av väsentligen de- skriptivt slag samt färdigheter;

b) terminologi och metodfrågor;

c) vissa vetenskapliga teoriers inne- håll och innebörd;

d) olika samhällsföreteelsers stor-

leksordning, utvecklingstendenser och inbördes relationer samt

e) konkret tillämpning av samhälls- vetenskapliga frågeställningar på en viss historisk, aktuell eller hypotetisk situation.

Examinationsformerna böra anpassas efter dessa ändamål. Det synes därför jämväl ur denna synpunkt lämpligast med såväl skriftlig som muntlig pröv- ning. Dessa två former kunna lämpligen specialiseras -—— på något olika sätt i skilda ämnen samt för skilda examina- torer -— för att tillgodose prövningens olika syftemål. Framför allt är det emel- lertid tydligt, att å ena sidan tentamens— systemet samt å andra sidan examens- systemet i olika grad lämpa sig för prövningen av dessa skilda slag av kun- skaper och förmåga.

Vårt tentamenssystem torde vara sär- skilt lämpligt då det gäller prövning av det slag, som nämnes under momenten a)——c). Däremot synes detsamma — åt- minstone för ämnen placerade i början av studiegången -— ofta i mindre grad ge möjlighet till bedömning ur de syn- punkter, som angivits under momenten d) och e).

När ett ämne tenteras omedelbart efter en period av koncentrerat stu- dium kan naturligtvis kunskapspröv- ningen bli mycket grundlig. Genom ten— tamenssystemet få de studerande möj- lighet att —— om också under en kort tid _ fördjupa sig i studiet av ett ämne i sänder. Denna möjlighet synes icke föreligga vid ett examenssystem, då de studerande åtminstone under de första terminerna inrikta sina studier på ett mera avlägset i tiden liggande examens— tillfälle. Eftersom minnet icke kan be- lastas med hur mycket stoff som helst bli studierna i sådana fall sannolikt in- riktade på vissa allmänna huvuddrag av ämnena samt på de särskilda delar av desamma, som man med rätt eller orätt

väntar sig skola bli föremål för exa- mination.

Ett examenssystem skulle alltså lätt kunna leda till en viss ytlighet i stu- dierna i de enskilda ämnena. I detta hänseende är sannolikt vårt tentamens- system överlägset. Det senare har emel- lertid den uppenbara nackdelen, att de studerande ofta under mycket korta pe- rioder forcera inläsningen av ett ämne till tentamen och att de sålunda snabbt tillägnade kunskaperna ofta också snabbt förflyktigas. Kunskaperna matas in lager efter lager, ämne efter ämne, och det föreligger risk för att de olika lagren icke komma att sammansmälta på det sätt som de borde, liksom också för att de tidigare lagren i stor utsträck- ning hunnit flyta bort redan innan de senare kommit till.

Examenssystemet har däremot den fördelen, att detsamma, om det tilläm- pas på lämpligt sätt, kan inriktas i första hand på en prövning av de stude— randes allmänna översikt över sitt kun- skapsområde och av deras förmåga att tillämpa kunskaperna på vidare pro- blem. Särskilt de skriftliga examina— tionssystemen vid vissa engelska univer- tet synas ofta vara väl tillrättalagda för en dylik prövning av examinandernas allmänna mogenhet inom sitt veten- skapsområde, medan däremot dessa sys- tem endast i relativt underordnad grad innebära någon verklig kunskapspröv- ning i detalj.

Tentamenssystemets tillämpning på de fasta ämnena synes alltså medföra att man, sedan studierna i desamma avslutats, endast kan räkna med att kunskapsprövningen garanterar att var och en av de föreskrivna kurserna in- hämtats en gång i tiden utan större luc- kor. Däremot kan man icke vara lika säker på att de studerande vid slu- tet av examens tidigare del nått fram till en någorlunda sammanhängande

bild av det samhällsvetenskapliga ar- betsområdet och en självständig omdö- mesförmåga rörande hithörande pro- blem.

Allmänt samhällsvetenskapligt prov

Kommittén har ansett det av stort värde, att i examinationen. få med åt- minstone några av examenssystemets fördelar. Vi ha ansett detta viktigt dels därför att det är angeläget att kunna gradera de studerande med hänsyn till samtliga ovan under a)—e) nämnda synpunkter, dels och framför allt på grund av det påtagliga samband som alltid finns mellan examinationsformen och sättet att inrikta och bedriva stu- dierna. Studierna i de fasta ämnena böra hela tiden bedrivas icke blott med en känsla av att det gäller att lyckligen avverka ämne efter ämne, utan även med ett klart medvetande om att det gäller att komma fram till en allmän överblick över och behärskning av hela studieområdet. De studerande måste ha klart för sig, att det verkligen lönar sig att hålla kvar de en gång inhämtade kunskaperna samt att inrikta sitt in- tresse och sin tankeverksamhet på des- sas tillämpning på olika slag av kon- kreta samhällsvetenskapliga problem.

Det är av dessa skäl som vi föreslagit, att studiet av de fasta ämnena skall av- slutas med ett allmänt samhällsveten- skapligt prov. Detta prov bör helt och hållet inriktas på att pröva de studeran- des förmåga att bedöma sådana pro- blem, som ovan angivits under (1) och e) och som ha beröring med alla eller åtminstone flera av de studerade äm- nena. Provet bör alltså icke uppläggas på sådant sätt att det får karaktär av minnesprövning. I den mån data rö- rande faktiska förhållanden äro behöv— liga, bör statistik och liknande material tillhandahållas.

Det allmänna provet bör ges en sådan

karaktär, att det kräves sex till åtta timmar att tillfredsställande fullgöra detsamma. Tentanderna höra i varje fall ha möjlighet att använda riklig tid för att studera förelagt material samt för att utarbeta sina svar. Det är nämligen av vikt, att man vid ett prov av detta slag får tillfälle till eftertanke och moget övervägande. Bedömningen av en utförd samhällsvetenskaplig undersök- ning eller planerandet av nya sådana bruka ju i praktiken icke behöva utfö— ras såsom utpräglade snabbarbeten. Man har därför icke heller någon anled- ning att vid arrangerandet av prov av liknande slag särskilt framtvinga force- ring eller att premiera snabbarbete. Man kan tänka sig att det allmänt samhällsvetenskapliga provet anordnas på många olika sätt. De förelagda upp- gifterna torde emellertid i allmänhet böra vara sådana, att de ge möjlighet

. att pröva såväl tentandens kritiska om-

döme som hans förmåga till konstruk- tiva uppslag.

Några regler för hur examensuppgif— terna skola vara beskaffade kunna givet- vis icke uppställas. De uppgifter, som kunna ifrågakomma för dessa slag av prov, böra vara i hög grad skiftande: varje tendens till standardisering av de- samma skulle vara direkt ogynnsam. De samhällsvetenskapliga ämnesgruppcrna få år från är antingen var för sig eller — om man önskar anordna gemen- samma prov -— i samarbete söka finna de för tillfället lämpligaste lösningarna.

En allmän, exemplifierande diskus- sion av tänkbara typer av uppgifter för det allmänna provet kan emellertid v'ara lämplig för att ytterligare illustrera kommitténs skäl för införande av denna examinationsform.

Det allmänna samhällsvetenskapliga provet skulle kunna arrangeras enklast, om man kunde använda sig av kort for— mulerade frågor, som närmast hade ka-

raktären av titelrubrik till en uppsats. I engelska universitetsexamina liksom särskilt i inträdesproven till Civil Ser- vice finner man ofta exempel på skick- ligt valda, koncisa uppgifter, vilka äro avsedda att besvaras med en uppsats på någon timme. Dessa frågor ha i regel sådan karaktär, att ett gott svar kräver en betydande överblick över ett helt vetenskapsområde. Det är sålunda mycket väl möjligt att finna relativt enkla uppgifter av utpräglad syntetisk karaktär.

Kommittén anser det emellertid vara förenat med uppenbara risker att helt och hållet eller ens huvudsakligen an- vända sig av en sådan examinations- metod vid prövningen av den samhälls— vetenskapliga allmänorienteringen. Vi behöva nämligen ställa i vissa avseen- den mindre men i andra måhända större anspråk än vad man vid nyssnämnda engelska prövningar torde avse. Även om man uppfattar det såsom en brist som den nya examensformen om möj- ligt bör bidraga till att avhjälpa, måste man sannolikt räkna med att svenska studenter icke i större utsträckning ha träning eller fallenhet för den speciella essaykonst, som i så hög grad är före- mål för en systematisk skolning och uppövning vid engelska universitet. För det stora flertalet samhällsvetenskapliga studenter, som inte komma att ägna sig åt mera utpräglad journalistisk verk- samhet, kan denna speciella lätthet att skriva snabbt, översiktligt och kanske en smula ytligt icke heller vara så vär- defull, att den i någon högre grad be- höver uppodlas. Vid användning av dy- lika uppgifter kan man dessutom endast med svårighet komma ifrån en viss pre- miering av goda minneskunskaper såväl beträffande fakta som beträffande mera allmänna resonemang rörande orsaks— sammanhang och värderingar.

Vid det allmänna provet bör man

främst pröva och värdesätta de stude- randes förmåga att tillgodogöra sig ett visst tillgängligt undersökningsmaterial rörande något samhällsvetenskapligt problem, att bedöma värdet av primär- materialet och de slutsatser som dra- gits därur, att bedöma detsammas lämp— lighet för belysning av ett visst pro— blemkomplex samt slutligen att kritiskt undersöka sambandet mellan tillgäng— ligt utredningsmaterial, uppställda mål och praktiskt politiska förslag vid of- fentliga eller enskilda utredningar. I sådana sammanhang prövas också på många olika sätt den förmåga av över— blick och kringsyn, som bör erhållas genom mångsidigt inriktade samhälls- vetenskapliga studier. Det förefaller kommittén som om denna prövning i allmänhet bäst skulle kunna komma till stånd, om examinanden förelägges något relativt fylligt material rörande vissa faktiska förhållanden och i samband därmed ställes inför konkreta uppgifter av analytisk, kritisk eller planläggande karaktär.

Man kan å ena sidan tänka sig att provet består av ett par begränsade upp— gifter, som vardera endast kräva anläg- gandet av synpunkter från visst eller vissa samhällsvetenskapliga områden. Å andra sidan kan man ge en större uppgift med möjlighet att låta pröv— ningen spänna över ett vidare fält.

Som exempel på ett prov av det förra slaget kan anföras: Man lämnar en täm- ligen utförlig beskrivning av förhållan- dena inom en viss tätort och dess om- land; redovisar de statistiska källor rö— rande densamma som finnas tillgäng- liga samt anger de slag av samhällsför- hållanden,. som en generalplan för orten väntas kunna reglera eller påverka. På grundval därav begäres en allmänt hål- len redogörelse för de undersökningar, som borde utföras för att få ett tillfreds- ställande kunskapsunderlag för utform-

ningen av en dylik generalplan. Redo- görelsen bör då också innehålla några antydningar om hur man tänker sig att det insamlade materialet skall bearbe- tas, vilka slutsatser man kan draga av detsamma samt vilka allmänna tenden- ser rörande den ekonomiska, demogra- fiska och sociala utvecklingen, som i detta sammanhang behöva beaktas.

Man kan också tänka sig att exami- nanden delges ett mera fullständigt, re- dan insamlat och bearbetat material för ett dylikt planarbete samt att man begär dels en sammanställning av de slutsat- ser, som kunna dragas därur, dels upp- gifter om erforderliga kompletteringar av materialet. Eller man kan framlägga en utredning med därtill fogade slut- satser och begära en kritisk värdering av dessas hållbarhet. På samma sätt kan man använda i koncentrat framlagt ma- terial från t. ex. vid olika institutioner pågående undersökningar, från doktors- avhandlingar eller från svenska eller ut- ländska offentliga utredningar.

Ett prov med en enda större uppgift av mera vittsyftande karaktär kan i vissa fall anläggas efter liknande linjer. Examinanderna kunna föreläggas en redan utförd kortare utredning eller en relativt fyllig resumé av en sådan. Ut- redningens ämnesområde bör då vara av mera central karaktär, så att dess material och slutsatser ha beröring med större delar av det samhällsvetenskap- liga kunskapsområdet. Det utlämnade materialet bör vara relativt omfattande, då det givetvis är av vikt att kunna be— döma i vilken mån examinanderna ha förmåga att få ut det väsentliga av inne- hållet i en tekniskt icke alltför svårtill- gänglig framställning.

Till den framlagda utredningstexten bör sedan fogas en serie bestämda frå- gor att besvara eller uppgifter att ut— föra. Frågorna kunna vara av flera olika slag. De kunna gälla kritiska vär-

deringar av utredningen ur olika syn- punkter, dock alltid sådana att man kan finna, i vad mån examinanden för- stått dess huvudfrågeställningar, meto- der, resultat, värderingar och rekom- mendationer. Frågorna kunna förslags- vis gälla tillförlitligheten av de vid ut- redningen tillämpade metoderna t. ex. ur statistisk synpunkt eller med hän— syn till det använda materialets rele- vans för utredningsuppgiften eller ock med hänsyn till resultatens eventuella beroende av icke undersökta förhållan- den. Man kan vidare begära en bedöm- ning av de framlagda rekommendatio- nerna med hänsyn till de för tillfället rådande politiska möjligheterna att ge- nomföra desamma; med hänsyn till de olika intressen (för vilkas karaktär och gruppmotsvarigheter i så fall bör redo— göras), som kunna tänkas bli påverkade av de framlagda förslagen, eller med hänsyn till de statsfinansiella eller ad- ministrativa möjligheterna för försla- gens genomförande.

Examinanderna kunna vidare tänkas få i uppgift att redogöra för sin uppfatt— ning om det framlagda utredningsmate- rialets tillräcklighet för lösningen av den förhandenvarande utredningsupp- giften samt att specificera vilket ytter- ligare material de själva skulle önskat insamla och bearbeta för frågeställning- arnas belysning ur andra synpunkter. Man skulle också av examinanderna kunna begära ett försök till en allmän analys av hur det utredda problemkom- plexet skulle förändras med hänsyn till såväl de undersökta förhållandenas karaktär som till innebörden av de före- slagna åtgärderna, såvida samhälls— strukturen förändras med avseende på åldersfördelningen, klassammansätt- ningen, lagstiftningen på berörda eller närliggande områden, den politiska maktgrupperingen, det ekonomiska li- vets produktivitet,, prisnivån osv.

Dessa olika i anslutning till det fram- lagda materialet ställda frågor och upp- gifter böra helst utformas så att exami- nanderna i någon mån få möjlighet att välja bland dem. Med bibehållande av huvudtankegången, att provet främst bör vara av syntetisk karaktär och ge möjlighet att bedöma examinandernas överblick över det samhällsvetenskap- liga ämnesområdet, skulle man nämli- gen därigenom i viss mån kunna taga hänsyn till de studerandes olika begåv- ningstyper och intresseriktningar.

Kommittén är medveten om, att ett sammanställande av verkligt lämpliga uppgifter för det allmänna samhälls- vetenskapliga provet kan komma att bli en både tids— och omdömeskrävande uppgift. Av denna anledning finna vi det vara lämpligt om flera samhällsve-

tenskapliga ämnesgrupper anordna sam- tidiga prov på ett gemensamt material.

Skall provet verkligen kunna fylla de avsedda funktionerna får det icke ge- nomföras slentrianmässigt. Det förefal- ler oss därför fullt motiverat, att en eller ett par av ämnesgruppens lärare under någon tid avdelas för dess förbe- redande. Detta gäller så mycket mer, som man genom de successivt iordning- ställda uppgifterna skulle erhålla ett för undervisningen såväl i de enskilda äm- nena som på det allmänt samhällsveten- skapliga seminariet synnerligen väl till- rättalagt material. Behovet av sådant undervisningsmaterial kommer att bli mycket stort just för en samhällsveten- skaplig utbildning av det slag, som avses med politices magisterexamens tidigare del.

Kap. 24. Ämnet företagsekonomi

Tidigare förslag och framställningar

Som tidigare omnämnts underströko redan 1934 års sakkunniga betydelsen av företagsekonomiska studier för dem som ämna avlägga statsvetenskaplig examen. Efter att i korthet ha redo- gjort för företagsekonomiens innehåll framhöllo de sakkunniga sålunda föl- jande:

För de studerande, som i sina studier för statsvetenskaplig examen lägga vikt vid ämnet nationalekonomi och som tänka sig en bana inom ekonomiskt och kameralt be- tonade grenar av statsförvaltningen eller kommunalförvaltningen eller vissa enskilda ekonomiska organisationer, vore det ända- målsenligt, om de hade tillfälle att jämväl medtaga detta ämne i sin examen. Ämnet kunde efter fritt val få medtagas å båda linjerna av statsvetenskaplig examen ut- över de ämnen, som medräknas i betygs— summan. Då ämnet företagsekonomi icke upptagits å universitetens och högskolornas undervisningsplaner, skulle därvid förut—

sättas ett sådant samarbete med handels- högskolorna, att universitetens oeh högsko- lornas studerande bereddes möjlighet att deltaga i undervisningen i detta ämne vid handelshögskolorna och att där avlägga tentamina, vilka så skulle införas i de stu- derandes betyg över avlagd statsvetenskap— lig examen vid universiteten eller högsko— lorna. Enligt vad som inhämtats tillåter icke åtminstone handelshögskolan i Stock- holm andra än som ordinarie elever in— skrivna studerande att bevista mera än vissa delar av undervisningen och vitsord rörande tentamen i enstaka ämnen ges icke under några förhållanden. På grund härav kommer svårighet att föreligga för den, som förbereder eller avlagt statsvetenskap- lig examen, att utom denna examens ram skaffa sig vitsord i ämnet företagsekonomi, såvida han icke vill underkasta sig den omgången att avlägga fullständig ekono- misk examen vid handelshögskola. Utan att företaga en närmare utredning av denna fråga ha de sakkunniga velat i detta sam- manhang fästa uppmärksamheten vid lämp- ligheten av att den göres till föremål för undersökning. (SOU 1935:11, s. 51—52.)

I de framställningar, främst från stu- denthåll, som gjordes de närmaste åren efter statsvetenskaplig examens till- komst och vari synpunkter på dess ut- formning framfördes, berördes även ämnet företagsekonomi. Ifrågavarande framställningar omnämndes av social- utbildningssakkunniga. Dessa sakkun- niga herörde emellertid företagsekono- mien endast i samband med att en redo- görelse lämnades för vissa ämnen, vilka av de sakkunniga diskuterats såsom eventuella inslag i juridisk-politisk kan— didatexamen, och anförde härom:

Företagsekonomi existerar för närvaran- de icke såsom examcnsämne vid universi— teten eller de allmänna högskolorna, utan endast vid handelshögskolorna. Det skulle sannolikt stöta på mycket stora svårigheter att anskaffa tillräckliga lärarkrafter för att tillgodose de förstnämndas behov av under— visning i detta ämne, därest detsamma gjor— des obligatoriskt. Ehuru det praktiska vär- det av utbildning i företagsekonomi i all— mänhet måste bedömas såsom mycket stort och även ur förvaltningssynpunkt åtmins- tone på vissa tjänster är obestridligt, tala knappast tillräckliga skäl för att införa detta som särskilt examensämne, eftersom flertalet av statsförvaltningens tjänstemän icke ha behov av några mera djupgående kunskaper i detta ämne och de speciella be— fattningar, varom fråga är, i allmänhet torde kunna rekryteras med personal som fått utbildning vid handelshögskolorna. Däremot böra önskemålen om företagseko— nomisk utbildning beaktas vid uppgörandet av studieplanerna i nationalekonomi, var- jämte för betyg i detta ämne bör krävas genomgång av viss bokföringsutbildning. (SOU 1946: 30, s. 40.)

Socialutbildningssakkunniga ansågo således knappast tillräckliga skäl före- ligga för att införa företagsekonomi som särskilt examensämne i den av dem föreslagna jur. pol. kand.—examen. De sakkunniga föreslogo däremot, att för betyg i nationalekonomi såväl i jur. pol. kand.—examen som i fil. pol. kand.-exa- men skulle krävas viss utbildning i bok- föring.

I remissyttranden över socialutbild- ningssakkunnigas förslag betonade någ- ra instanser betydelsen av företagseko- nomiska studier. Utförliga synpunkter på företagsekonomien framfördes en» dast i två yttranden, nämligen av lärar— rådet vid handelshögskolan i Stockholm och av styrelsen för statsvetenskapliga intresseförbundet. Sålunda uttalade handelshögskolans lärarråd bl. a. att 5—10 politices magistrar varje år sökte sig till handelshögskolan och att dessa uppenbarligen i främsta rummet önska— de komplettera sin utbildning med ett studium av företagsekonomi. Det kunde därför förefalla lämpligt att införa fö- retagsekonomi såsom frivilligt ämne i de båda föreslagna examina. Lärarrådet anförde därefter:

Bristen på lärarkrafter i detta ämne gör det emellertid för närvarande otänkbart att vid universiteten och de allmänna högsko- lorna anordna undervisning och examina- tion av den omfattning, som för detta ända— mål bleve behövlig. Man måste säkerligen under ganska lång tid framåt räkna med att företagsekonomien vid universiteten och de allmänna högskolorna endast kan bliva representerad såsom en obetydlig del av nationalekonomien. För att man likväl icke skall behöva släppa önskemålet att ämnet skall kunna medtagas i juridisk-politisk och filosofisk kandidatexamen vill lärar— rådet för sin del framkasta den tanken att såsom en provisorisk anordning betyg i äm- net för dessa examina skall kunna givas av handelshögskolorna. Den som i någondera examen önskade taga betyg i företagseko— nomi, skulle alltså under en del av sin stu— dietid vara inskriven vid handelshögskola och där deltaga i undervisning och undergå examination i nämnda ämne.

Lärarrådet vill emellertid genast peka på att åtskilliga svårigheter uppstå när man söker genomföra denna tanke. En svårighet gäller platsbristen vid handelshögskolorna. Det kan icke komma ifråga att de som stu— dera för juridisk—politisk kandidatexamen skulle vinna inträde vid handelshögskola på andra villkor än övriga sökande. Det kan alltså blott bliva fråga om ett mycket begränsat antal studerande som skulle kunna utnyttja den föreslagna möjligheten.

En annan svårighet gäller undervisningens anordning. De olika ämnena vid handels- högskolorna läsas i stor utsträckning paral- lellt, och undervisningen i företagsekonomi är fördelad över praktiskt taget hela stu- dietiden; den som läser enbart företagseko- nomi kan dock genomgå undervisningen på omkring två år men har under denna tid icke full sysselsättning enbart med studiet av detta ämne. Detta förhållande måste be- reda svärigheter för den som vill tillbringa allenast en kortare tid vid handelshögskola och under denna tid intensivt studera en- dast företagsekonomi. Lärarrådet har emel- lertid trots dessa svårigheter icke ansett sig böra underlåta att ge uttryck åt sin vil— lighet att, om statsmakterna så önska, när- mare pröva detta uppslag.

Statsvetenskapliga intresseförbundet betonade i sitt yttrande, att lärarfrågan borde kunna lösas om lärare från han- delshögskolorna anlitades, och anförde därefter följande:

Förbundet anser tvärtemot socialutbild- ningssakkunniga, att flertalet av statsför- valtningens tjänstemän borde få ordentliga insikter i företagsekonomi. De företagseko- nomiska problemställningarna återkomma nämligen i skilda sammanhang och i den mån t. ex. statens ekonomiskt betingade utredande och kontrollerande samt affärs— drivande verksamhet skulle utvidgas, kom— mer behovet av företagsekonomiskt utbil— dade tjänstemän att starkt stegras. Av denna anledning anser förbundet obetingat, att möjligheter snarast tillskapas för de studerande att som självständigt ämne få medtaga ämnet företagsekonomi i examen.

Även socialvetenskapliga forsknings- kommittén berörde i sitt betänkande ämnet företagsekonomi. De sakkunniga framförde dock icke några synpunkter på hur frågan om företagsekonomisk undervisning vid universiteten och de allmänna högskolorna på längre sikt borde planeras utan inskränkte sig till att föreslå vissa särskilda anslag. I de sakkunnigas betänkande hette det här- om följande:

Från flera håll har påyrkats, att företags- ekonomien borde ägnas en väsentligt större uppmärksamhet vid universiteten och de allmänna högskolorna än vad som hittills

varit fallet. Både i fråga om politices stu— derande och dem som bedriva högre finans- rättsliga studier torde ett starkt behov före- ligga av att på detta vis åstadkomma en påbyggnad och en teoretisk fördjupning av den elementära bokföringsundervisningen. Att såsom föreslagits av statsvetenskapliga intresseförbundet inrätta särskilda lärosto— lar i företagsekonomi och göra detta till ett nytt tillvalsämne i politices magisterexa- mina, är emellertid för närvarande knap- past möjligt. Bortsett från ovissheten om de statsvetenskapliga examinas framtida gestaltning och bristen på tillgängliga lä- rarkrafter, torde ett förslag om dylika spe— cialbefattningar komma att i alltför hög grad belasta det allmänna utbyggnadspro— grammet för nationalekonomien. Däremot bör man redan nu kunna sörja för att sär— skild kursundervisning i företagsekonomi anordnas för ovannämnda kategorier av studerande under ledning av kvalificerade lärare exempelvis från handelshögskolorna. För detta ändamål bör ett årligt anslag på ?. 400 kronor ställas till vartdera universi- tetets förfogande. (SOU 1946: 74, s. 36.)

Utöver ovannämnda förslag om an- slag på 2.400 kronor till vartdera uni- versitetet för kurser i företagsekonomi föreslog socialvetenskapliga forsknings- kommittén, att juridiska fakulteten i Uppsala borde få ett kursanslag på 3.000 kronor för kurser i bokföring för juris och politices studerande samt att mot- svarande fakultet i Lund borde få 1.500 kronor för sådant ändamål. För Stock- holms högskola föreslogs ett anslag på 1.000 kronor till kurs i bokföring inom stats- och rättsvetenskapliga fakulteten samt ett anslag på 2.500 kronor för kur- ser i bokföring och företagsekonomi inom humanistiska fakulteten. Göte- borgs högskola slutligen borde få ett an- slag på 900 kronor till kurs i bokföring.

I skrivelse den 7 maj 1946 till forsk- ningskommittén hade statsvetenskapliga intresseförbundet bland annat uttalat följande:

Med den utveckling som modem sam— hällsverksamhet tagit synes det förbundet

framför allt nödvändigt att statsvetarna bibringas goda kunskaper i företagseko-

nomi. Statstjänstemännen komma numera allt oftare i kontakt med reella företags— ekonomiska problem, varvid insikter i eko- nomiska redovisningsprinciper, värderings- problem, balansteknik etc. synas nödvän— diga. Förbundet anser därför att särskilda lärostolar böra upprättas i företagsekonomi vid universiteten och högskolorna, så att företagsekonomi kan ingå som frivilligt ämne i statsvetenskaplig examen.

Förbundet yttrade vidare att det vore väl medvetet om de svårigheter, som för närvarande funnes att få kompetenta innehavare till de föreslagna professu- rerna. Frågan borde emellertid kunna lösas genom att man kallade danska fö- retagsekonomer eller eventuellt genom att man tills vidare anställde biträdan- de lärare i företagsekonomi.

I sitt remissyttrande över forsknings- kommitténs betänkande berörde stats— vetenskapliga intresseförbundet de tidi- gare i skrivelsen till kommittén fram- förda önskemålen samt anförde däref- ter bland annat:

Den av kommittén föreslagna lösningen synes emellertid i ringa mån motsvara de intentioner förbundet haft och har. Om man, såsom kommittén föreslår, vill ersätta en kvalificerad utbildning med endast en kurs, som dessutom blir av ytterligt be— gränsad omfattning, kan man endast bi— bringa de studerande en översiktlig allmän- kunskap och icke en faktisk kompetens, som meriterar för utredningsuppdrag och forskning inom detta område. Kursen torde komma att få ett värde ungefär motsva- rande t. ex. juris kandidaternas utbildning i nationalekonomi eller de elementära kur- serna i bokföring. Med hänsyn till att den övervägande delen av de utexaminerade politices magistrarna vinner anställning inom statliga verk och institutioner, synas de studerande under studietiden böra bi- bringas företagsekonomiska insikter av så— dan omfattning och fullständighet, att de vid utredningsuppdrag och i sin övriga tjänsteutövning kunna beakta även före— tagsekonomiska synpunkter. Detta blir er— forderligt dels med hänsyn till statens roll av företagare, dels med hänsyn till statens kontrollerande verksamhet, som knappast behörigt kan handhavas annat än av tjänstemän, förtrogna med företagsekono-

miskt tänkande. Förbundet vill ytterligare framhålla, att avsikten med den föreslagna utbildningen icke blott är att utbilda tjän- stemän utan även att skapa möjligheter för en differentierad forskning. Bristen på kompetenta lärarkrafter utgör givetvis ett hinder, men det torde böra framhållas, att personer med begåvning för och erfarenhet från det företagsekonomiska området av naturliga skäl inrikta sig på en verksamhet inom industri och handel, eftersom begär— liga befattningar inom den högre undervis- ningen icke finnas inrättade eller ställts i utsikt.

Landsorganisationen framhöll i sitt remissyttrande över forskningskommit- téns betänkande bland annat:

Landsorganisationen anser, att det starkt ökade behovet av företagsekonomisk utbild- ning genom den föreslagna anordningen inte kan tillgodoses på ett tillfredsstäl- lande sätt. Intresset för företagsekonomiska frågor har blossat upp inte minst genom avtalet mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen om inrät- tande av företagsnämnder, vidare genom initiativ, som några fackförbund tagit i syfte att belysa vissa näringsgrenars före— tagsekonomiska struktur, samt genom ett flertal av staten tillsatta bransehutred— ningar. Universitetens och högskolornas nu— varande resurser äro helt otillräckliga för utbildning av det stora antalet forskare i detta ämne som samhället och enskilda sammanslutningar komma att få behov av. Landsorganisationen vill sålunda närmast ge sin anslutning till statsvetenskapliga in- tresseförbundets förslag i vad gäller inrät- tandet av ett antal specialprofessurer i företagsekonomi. I varje fall kan inte kom- mitténs argument godtagas, att dylika spe- cialbefattningar i alltför hög grad skulle belasta det allmänna utbyggnadsprogram- met för nationalekonomien. Inte heller bristen på kompetenta lärare kan utgöra ett oöverstigligt hinder för en förstärkning av den företagsekonomiska undervisningen vid åtminstone någon av landets läroanstalter. Kan professuren inte besättas omedelbart, borde en utländsk företagsekonom kunna inkallas.

I proposition till 1947 års riksdag för— ordade föredragande departementsche- fen att ett belopp på 2.400 ställdes till vartdera universitetets förfogande för

kursundervisning i företagsekonomi. Beträffande ämnet företagsekonomi framhölls dessutom följande:

De av statsvetenskapliga intresseförbun— det, med instämmande av bland andra landsorganisationen, framförda önskemålen om särskilda lärostolar i företagsekonomi vid universiteten äro enligt min mening värda beaktande. Det synes nämligen som om företagsekonomiska problem i allt större utsträckning komma att tilldraga sig såväl statsmakternas som olika närings— organisationers intresse. Likväl anser jag mig icke för närvarande kunna upptaga frågan om särskilda professurer i företags— ekonomi till prövning, innan Spörsmålet om de statsvetenskapliga examinas fram— tida utformning vunnit sin lösning.

I detta sammanhang bör dessutom omnämnas, att statsvetenskapliga intres- seförbundet i underdånig skrivelse den 31 december 1948 återgav de synpunk- ter på ämnet företagsekonomi, som för- bundet tidigare framfört och som här ovan i stort sett refererats, samt hem- ställde, att vid utformningen av direk- tiven för den väntade utredningen angå- ende juridiska och statsvetenskapliga examina hänsyn måtte tagas till det an- gelägna önskemålet att skapa möj- lighet för statsvetenskaplig examens komplettering med ämnet företagseko— nomi. Ifrågavarande skrivelse överläm- nades till kommittén vid dess tillsättan- de.

Som framgår av vad ovan sagts har det tidigare främst varit de utexamine- rade politices magistrarna, som genom sin organisation framfört önskemål om och synpunkter på företagsekonomisk undervisning vid universiteten. Från Lunds universitet har emellertid under de senaste åren framlagts förslag om inrättande av en preceptorsbefattning i företagsekonomi, särskilt redovisnings- lära vid universitetet. Ifrågavarande förslag upptogs första gången av profes- sor Johan Åkerman i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52. I nämnda skrivelse

framhölls bland annat, att Lunds uni- versitet icke hade samma möjligheter som Uppsala universitet och Stockholms och Göteborgs högskolor att för under- visning i företagsekonomi anlita vid andra högskolor, främst handelshögsko- lorna, anställda företagsekonomer. Vi- dare betonades, att Lunds universitet vid ifrågavarande tidpunkt hade till- fälle att till sig knyta en väl kvalifice- rad kraft för ifrågavarande preceptors— befattning.

I universitetsberedningens betänkan- de VI återgavs detta förslag och bered- ningen föreslog, att en preceptorsbefatt- ning i företagsekonomi, särskilt redo- visningslära omedelbart skulle inrättas vid Lunds universitet (SOU 1951:9, s. 141). Härför talade enligt beredningen Vikten av att undervisningen i national- .ekonomi även vid Lunds universitet, i vars närhet inga högskolor med kvali- ficerade befattningshavare i företags- ekonomi befunno sig, erhöll den värde- fulla komplettering, som detta ämne ut- gjorde, och vidare det förhållandet att Lunds universitet f. 11. hade möjlighet att för befattningen förvärva en väl kva- lificerad kraft.

Det av universitetsberedningen så— lunda framlagda förslaget har ännu icke föranlett någon åtgärd från statsmak- ternas sida.

Nuvarande anslag och undervisning

1947 års riksdag beviljade i enlighet med förslaget i ovannämnda proposi- tion 2.400 kronor till vartdera universi— tetet för kursundervisning i företags- ekonomi.

Vid Uppsala universitet har ifrågava- rande anslag disponerats så, att pro— fessorer i företagsekonomi vid handels- högskolan i Stockholm samt andra re- presentanter för ämnet årligen anlitats för hållande av en serie företagsekono- miska föreläsningar. Härutöver har ju-

ridiska fakulteten årligen anordnat tre kurser i bokföring om minst 30 timmar vardera. Av fakultetens kursanslag dis- ponerades för detta ändamål under bud- getåret 1952/53 kronor 2.640.

Lunds universitet har sedan några år tillbaka såsom lärare i bokföring och företagsekonomi haft en lektor vid hög— re tekniska läroverket i Malmö, som nu- mera är docent i företagsekonomi vid handelshögskolan i Göteborg och som under läsåren 1951/52 och 1952/53 up— pehållit professuren i företagseko- nomi I vid handelshögskolan i Stock- holm. Denne lärare har tidigare dels er- hållit ovannämnda anslag på 2.400 kro— nor för hållande av en kurs i företags- ekonomi, dels erhållit 3.000 kronor av juridiska fakultetens kursanslag för två bokföringskurser om ca 40 timmar. Un- der de sista två läsåren ha två lärare anlitats för bokföringskurser varvid den nämnda läraren hållit 16 timmars före- läsningar och annan lärare leit övning- arna om 24 timmar. Två kurser ha hål- lits och arvode har utgått med 1.000 kr. för föreläsningarna och 2.000 kr. för övningarna.

Av stats- och rättsvetenskapliga fakul- tetens vid Stockholms högskola kursan- slag har under de senaste åren använts 1.400 kronor årligen för en kurs i bok- föring om sammanlagt ca 25 timmar. Som kursledare har fungerat en aukto- riserad revisor. Högskolan erhåller in- tet anslag för kursundervisning i före— tagsekonomi. Vid Göteborgs högskola har under vissa läsår anordnats en kurs i bokföring och balansteknik. Av hög- skolans kursanslag har därvid använts 1.000 kronor för detta ändamål.

Allmänna synpunkter

De i det föregående återgivna fram- ställningarna betona närmast behovet av ett företagsekonomiskt inslag i den

samhällsvetenskapliga universitetsut- bildningen. Såsom redan framgått av kommitténs huvudlinjer för samhälls- vetenskapliga examinas utformning an- sluta vi oss helt till denna uppfattning. Därutöver måste emellertid också starkt framhävas behovet av att universitetens utrustning för samhällsvetenskaplig forskning så utbygges, att inom ramen för densamma mer eller mindre utpräg- lat företagsekonomiskt orienterade forskningsuppgifter kunna upptagas. Det är av vikt för belysningen av båda dessa synpunkter att utreda dels på vilka olika arbetsuppgifter företagseko- nomisk underviSning och forskning vid skilda universitets- och högskoleinstitu- tioner inriktats, dels vilka funktioner i dessa hänseenden företagsekonomien vid svenska universitet närmast kan och bör fylla.

I de från statsvetenskapliga intresse— förbundet och andra håll framförda kraven på företagsekonomisk undervis- ning synes man, som av det föregående framgått, med företagsekonomi närmast ha tänkt sig studier och undervisning av det slag, som i Sverige bedrivits vid handelshögskolorna. Det är emellertid enligt kommitténs uppfattning icke självklart, att den undervisnings- och forskningsinriktning, som på grund av där föreliggande speciella arbetsupp- gifter utvecklats vid handelshögskolor- na, också skulle vara den lämpligaste vid universiteten.

Företagsekonomiskt orienterade ämnen

Vid såväl en internationell jämförel- se som vid en jämförelse mellan förhål- landena vid de olika svenska högskolor, där företagsekonomiskt orienterade äm— nen redan äro representerade, finner man att termen företagsekonomi knap- past kan sägas beteckna en till fråge- ställningar, metoder och arbetsobjekt mera enhetlig vetenskap. Sålunda fin-

nas vid vissa svenska fackhögskolor äm- nen av företagsekonomisk karaktär, vil- ka i första hand äro specialiserade dels på vissa delar av det ekonomiska livet, dels på grupper av specialproblem som uppkomma i företagens verksamhet. Till denna typ kan man hänföra professuren i industriell ekonomi och organisation vid Kungl. tekniska högskolan, den ny- inrättade professuren i byggnadsekono- mi vid Chalmers tekniska högskola, professurerna i lantbruksekonomi och i marknadslära vid lantbrukshögskolan samt professurerna i skogsekonomi och i skoglig arbetslära vid skogshögskolan respektive statens skogsforskningsinsti- tut. Som framgår av ämnestitlarna är det här i samtliga fall fråga om starkt specialinriktade företagsekonomiska discipliner.

Ser man på förhållandena i andra länder, t. ex. de anglosaxiska, finner man liknande tendenser. De professu- rer, som tillhöra det företagsekonomis- ka ämnesområdet, äro även där i stor utsträckning inriktade på mer eller mindre speciellaarbetsuppgifter. Mot- svarande gäller jämväl ämnesuppdel— ningen — framförallt i de större län- derna och vid de större institutionerna —— inom det allmänna arbetsfält, som i Sverige sammanhålles under rubriken nationalekonomi. Redan av detta skäl är det naturligt, att man i undervisning och forskning knappast kan finna nå- gon så markerad gräns inom den eko- nomiska vetenskapens större arbetsom- råde, att man skulle kunna beteckna en del såsom företagsekonomi och en an- nan såsom nationalekonomi.

Även då man, såsom t. ex. i Danmark, tudelar ekonomien kan emellertid grän— sen mellan de båda ämnesområdena va- ra dragen på ett annat sätt än i Sverige. Företagsekonomien i Danmark (»drifts- ökonomi») svarar sålunda bland annat för stora delar av den prisbildningslära,

som här i landet betraktas såsom en vik- tig del av nationalekonomien. Många danska akademiska lärare i driftseko- nomi ha också utgått ur nationalekono- mernas led.

Vid var och en av de svenska handels- högskolorna introducerades företags- ekonomi ursprungligen genom en ode- lad professur i ett ämne som då beteck- nades handelsteknik. Både i Stockholm och i Göteborg ha respektive professu- rers båda första innehavare varit tyskar eller haft tysk utbildning. Det är med hänsyn härtill naturligt att ämnets in- riktning i Sverige åtminstone till en början starkt präglats av traditioner från de tyska handelshögskolornas »Betriebswirtschaftslehre».

Bland annat nu berörda förhållanden torde kunna förklara företagsekono- miens tidigare relativa isolering från övriga samhällsvetenskaper och även från nationalekonomi. Den ursprungli- gen även vid de svenska handelshögsko- lorna ganska specialiserade inriktning, som företagsekonomien hade, framgår bland annat av att ett stort antal före- läsningar över affärsföretagets ekonomi under de första årtiondena av handels- högskolans i Stockholm verksamhet höllos inom ramen för undervisningen i n a ti o n a l-ekonomi. Gränsdragning- en mellan företagsekonomi —— eller han- delsteknik, som ämnet vid denna tid kallades —— och nationalekonomi skilde sig alltså till en början ännu mer än nu från den ovannämnda i Danmark tilläm- pade.

Ämnet handelsteknik vid de svenska handelshögskolorna omdöptes till före- tagsekonomi under 1930-talet. Denna förändring avsåg säkerligen Också att markera en viss breddning av ämnes- området. Numera är företagsekonomien vid dessa högskolor uppdelad på i förs- ta hand två specialiseringsområden, nämligen företagsekonomi I (företagets

redovisnings- och finansieringspro- blem) och företagsekonomi II (företa- gets administrations- och distributions- problem). Företagsekonomi I är i Stock- holm och Göteborg representerat med var sin professur; i företagsekonomi II finnes i Göteborg en professur, medan i Stockholm sagda ämnesdel är uppdelad på tre professurer.

Handelshögskolornas företagsekonomi

Ämnet företagsekonomi vid de sven- ska handelshögskolorna omfattar i myc- ket betydande utsträckning kunskaps- material, som är hämtat från eller som företagsekonomien har gemensamt'med åtskilliga andra samhällsvetenskaper. Motsvarande gäller visserligen även öv- riga samhällsvetenskaper. Denna egen- skap är emellertid särskilt framträdan- de inom handelshögskolornas företags- ekonomi, vars ram innefattar åtskilligt juridiskt, nationalekonomiskt, statis- tiskt, sociologiskt, psykologiskt, ekono- misk-historiskt stoff.

Det bör i detta sammanhang betonas att åtskilliga av de vetenskaper, som specialiserats på antydda områden, icke äro självständigt] företrädda vid handelshögskolorna. Av detta skäl blir alltså arbetsområdet för företagsekono- mi vid handelshögskolorna vidsträckta- re än vid universiteten. Vid de senare äro nämligen företagsekonomiens gräns- vetenskaper i större utsträckning själv- ständigt företrädda.

Från disciplin till disciplin bestäm- mes behandlingen av stoff, som är ge- mensamt för flera vetenskaper, av de för varje disciplin speciella metoderna och frågeställningarna. Inom företags- ekonomien vid handelshögskolorna har kunskapsstoffet överhuvud — sålunda även det i begränsad mening företags- ekonomiska stoffet — präglats av de krav, som utbildningen av civilekono- mer föranlett. Dessas utbildning, och

därmed i övervägande grad arbetet vid handelshögskolorna, har nära anslutits till det enskilda näringslivets krav på en civilekonoms utrustning eller be- stämts av de föreställningar härom, som från tid till annan varit gängse.

Detta förhållande framträder bland annat däruti att omfattningen av öv- ningar, som äro avsedda att bibringa de studerande bestämda färdigheter, är jämförelsevis betydande. Av samma skäl ägnar man sig också åt beskrivning av köpmannased och annan stadgad praxis inom olika branscher, utan att dessa likväl bli föremål för någon mera ingå- ende analys.

Att den svenska företagsekonomiens urval av kunskapsmaterial för under- visning, examination och forskning ge- staltats på sätt som skett, torde också

sammanhänga med det särskilt tidigare starka beroende av tyska traditioner, som ovan antytts. Den historiskt orien- terade nationalekonomiska spekulatio- nen och forskningen påverkade gestalt- ningen av de tyska_handelshögskolor, vilka tjänade som mönster för de sven- ska motsvarigheterna. Även den tyska företagsekonomiens inriktning prägla- des härav, vilket torde förklara dess bristande kontakt med de i vår me- ning typiska nationalekonomiska fråge- ställningarna. Den företagsekonomi, som introducerades i Sverige, kom allt- så i stort sett att bliva ett rent institu- tionsbeskrivande ämne inriktat på ome- delbart föreliggande praktiska företags- problem. Ämnet betecknades ju också länge som handelsteknik. Handelstekniken var vidare förhål- landevis opåverkad av metoder och dis- kussioner av den typ, som samtidigt ut— vecklades inom exempelvis anglosaxisk samhällsvetenskap. Eftersom den na- t i o n a l-ekonomiska vetenskapen i Sve- rige å sin sida stått i nära kontakt med den anglosaxiska diskussionen har en

spaltning på två för varandra jämförel- sevis främmande ekonomiska discipli- ner uppstått. Detta förhållande är ka- rakteristiskt för vårt land. Den ekono- miska vetenskapens miljö i de anglo- saxiska länderna har i varje fall såtill— vida varit gynnsam, som sagda spalt- ningstendenser där i stort sett kunnat undvikas.

Vid utformningen av ämnet företags- ekonomi inom ramen för en samhälls- vetenskaplig forskning och undervis- ning vid universiteten bör man icke ut- gå från den privata arbetsmarknadens krav på eivilekonomernas utbildning. De krav, som ställas på de samhällsve- tenskapligt utbildade, få i icke oväsent- liga hänseenden en annan karaktär. Ämnesinriktningen kan också av na- turliga skäl väntas bli förskjuten mot de för flera samhällsvetenskaper gemen- samma arbetsområdena. Det sagda in- nebär, att företagsekonomien vid uni- versiteten skulle såväl i fråga om det meddelade kunskapsstoffet som i all- mänt metodologiskt hänseende få en särpräglad karaktär.

»Samhällsvetenskaplig» företags- ekonomi

Den vetenskapliga behandlingen av företagsekonomiska problem synes kun- na indelas i två arbetsriktningar med väsentligen olikartade uppgifter, nämli- gen å ena sidan samhällsvetenskaplig företagsforskning och å andra sidan tillämpad företagsekonomi.

Samhällsvetenskaplig företagsforsk- ning har samma typ av frågeställningar som i allmänhet utmärka samhällsve- tenskaperna. Den inriktar sig emeller- tid på vissa särskilda objekts ställning och betydelse i det moderna samhälls- livet. Eftersom denna vetenskap icke kan inskränkas till att behandla i mera begränsad mening ekonomiska problem, förefaller det vilseledande att rubricera

densamma som företagsekonomi. Det skulle vara mera adekvat att beteckna den företagsvetenskap och dess uppgift företagsforskning.

Betraktad ur här föreliggande syn- punkt utgör företaget en speciell form av organiserad gruppsamverkan. Denna är i stor utsträckning reglerad dels ge- nom särskilda rättsregler, dels genom arbetsmarknads- och branschöverens- kommelser, dels ock genom en bransch- vis eller lokalt varierande praxis och affärsetik. Företaget är ur grundarnas synpunkt tillkommet för att realisera vissa begränsade mål, främst av ekono- misk karaktär. Dess fortsatta utveckling betingas emellertid ofta av samspelet mellan skilda maktgruppers intressen samt av konflikter mellan ekonomiska målsättningar och strävanden av annat slag.

Alla människor i det moderna sam- hället äro på olika sätt medlemmar av grupper av nu berört slag eller påver- kade av dessa gruppers verksamhet. Det är alltså en viktig del av samhällsveten- skapens uppgifter att undersöka dessa: hur de uppkomma, hur de organiseras, hur de sammanhållas. Företagsforsk- ningen undersöker vilka tvångsmedel och incitament dessa grupper använda för att sammanhålla medlemmarna, hur gruppernas målsättningar tillkomma och- modifieras samt hur de bestämmas av vissa maktcentra inom gruppen, med vilka hjälpmedel målen praktiskt reali- seras samt vilka kunskapskällor företa- gen använda för att bedöma förutsätt- ningarna för sin verksamhet.

Särskilt betydelsefullt synes det vara, att företagsforskningen undersöker de normer, som prägla företagspolitikens gestaltning. Sådana normer avse icke blott strävanden efter vinst, ekonomisk säkerhet eller prestige för de olika grup- per, som påverka företagspolitiken. De framträda också exempelvis i rättsreg-

ler, branschöverenskommelser och ku- tymer, »god köpmannased» och kan- ske överhuvud i uppfattningen inom olika branscher om »det praktiskt ge- nomförbara». Från samhällsvetenskap- lig synpunkt har detta betydelse, efter- som anförda omständigheter ofta utöva ett avgörande inflytande på företagens verksamhet, samtidigt som deras norma- tiva natur emellertid ligger fördold. De kunna strida mot andra samtidigt upp'rätthållna normer, ett förhållande som självfallet kan åskådliggöras först genom en analys av normsystemen.

Ur allmänna »välfärdssynpunkter» måste företagen såsom grupp —— mera renodlat än vad som är fallet för flertalet andra grupper — uppfattas icke såsom ett självändamål utan i första hand såsom medel att rea- lisera andra mål. Företagsvetenskapen som led i den allmänna samhällsforsk- ningen måste bedöma företagens orga- nisations- och verksamhetsformer, de- ras inverkan på de enskilda människor- nas levnadsförhållanden, deras anpass- ning efter rättsliga och andra samhälle- liga regleringar, etc. Denna bedömning får ske ur synpunkten av samhälleliga värderingar, som icke tillkommit inom den företagsorganiserade sfären eller bestämts av dess olika typer av interna normsystem.

Företagsforskarna måste som en- ar- betsförutsättning givetvis ha synnerli- gen ingående kunskaper om företagens förhållanden, liksom all forskning spe- cialiserad i första hand på ett visst ob- jekt måste bygga på en grundlig känne- dom därom. Men objektet självt bestäm- mer ingalunda företagsforskningens frå- geställningar och arbetsuppgifter. Des- sa bestämmas i stället av arten av de samhällsförhållanden, som man i en viss situation har behov av att få närmare belysta. Företagsforskarens uppgift blir då att utreda i vilken utsträckning dessa

betingas av olika slag av förhållanden på företagsområdet, såsom företagens organisation .och samverkan i olika branscher, deras finansieringsmetodcr, integration, försäljningsmetoder, avlö- ningssystem eller dylikt. I denna upp- gift kan också ingå att utreda möjlig- heten att modifiera sagda sammanhang genom åtgärder, vilka i olika hänseen- den påverka företagens beteendemöns- ter. Företagsforskningen går därmed över till att bli tillämpad företagseko- nomi.

Tillämpad företagsekonomi. Företags- vetenskapen kan givetvis på ett fullt ve- tenskapligt plan inrikta sig på vissa till- lämpningsuppgifter. Dessa kunna gälla lösningen av problem berörande (1) en- skilda företag, (2) en viss bransch, marknad eller företagsform eller (3) större samhällsområden.

(1) Enskilda företag ställas inför en rad praktiska problem, till vilkas lösning den tillämpade företagsekono- mien kan bidraga. De mål, som skola förverkligas genom dessa »lösningar», kunna då betraktas såsom givna och bestämda av företagens karaktär samt av de inom desamma rådande maktför- hållandena. Den tillämpade företagseko- nomiens uppgifter bli såtillvida här av mera teknisk karaktär som det gäller att finna de lämpligaste medlen för reali- serandet av givna mål. Man har att på bestämda uppgifter tillämpa de kunska- per om möjliga lösningar och deras verkningar för företaget, vilka erhållits såväl från företagsvetenskapen som från olika angränsande vetenskapsom- råden.

De problem, som finnas att lösa, äro givetvis olikartade inom skilda företags- typer samt för skilda slag av produk- tion och distribution. Följaktligen är det naturligt med den specialisering av undervisningen på olika branscher och problemtyper som tidigare angivits fö—

rekomma. Det är också naturligt att fö- retagsekonomisk undervisning såsom led i utbildningen för yrkesverksamhet av speciellt slag eller inom speciella branscher i första hand eller helt och hållet inriktas på lösandet av tillämp- ningsuppgifter av här avsett slag. Den samhällsvetenskapliga företagsforsk- ningens arbetsuppgifter sådana de tidi- gare skisserats behöva knappast berö- ras vid den för praktiskt företagsekono- miska uppgifter avsedda utbildningen av civilingenjörer, agronomer, jägmäs- tare eller civilekonomer.

Civilekonomernas verksamhetsområ- den äro ur nu berörda synpunkter mångsidigast men å andra sidan i över- vägande grad förlagda till det enskilda näringslivet. Det är sålunda naturligt att handelshögskolornas företagsekono- miska utbildning främst inriktats på de i enskilda företag vanligen förekomman- de tillämpningsproblemen. Anlägger man motsvarande synpunkter på den företagsekonomiska utbildningen vid universiteten bör således i första hand hänsyn tagas till de områden, där de samhällsvetenskapligt utbildade främst äro verksamma, d. v. 5. olika slag av offentlig förvaltningsverksamhet samt utredningsarbete i näringslivets orga- nisationer och storföretag.

Uppläggningen av undervisningskur-_ serna i tillämpad företagsekonomi vid universiteten bör alltså föregås av en analys av de problemtyper med vilka de samhällsvetenskapligt utbildade främst kunna väntas komma i beröring. Resul- tatet av en dylik torde bli en icke ovä- sentlig förändring av det relativa ut- rymme, som bör ges ämnets olika delar, i förhållande till vad som vid handels- högskolorna hittills visat sig lämpligt. Man torde sålunda kunna antaga, att mindre utrymme bör ägnas åt företa- gets redovisnings- och distributionspro- blem medan däremot intresset i relativt

större utsträckning torde böra koncen- treras på finansierings- och kostnads— problem, företagsstruktur och -admini- stration, personalförhållanden samt public relations.

(2) Företagen i det moderna samhäl- let ha i allt högre grad genom samman- slutningar strävat att tillgodose en viss branschs, marknads eller företagsforms gemensamma intressen. På liknande sätt äro arbetsmarknadens parter organisera- de. De åtgärder av olika slag, som dessa näringslivets intresseorganisationer fö- retaga, ha antingen såsom huvudsyfte eller såsom biverkningar en påverkan på företagens handlande. En viktig upp- gift för tillämpad företagsekonomi är att undersöka en sådan påverkans ka- raktär och styrka.

Utredningsuppgifter av detta slag komma också i stor utsträckning att åligga dem som erhållit en samhällsve- tenskaplig universitetsutbildning. Hit- hörande problem böra följaktligen be- aktas vid den akademiska undervisning- en i företagsekonomi.

(3) De samhälleliga organen ingripa eller påverka genom olika slag av åt- gärder de enskilda företagens arbets- förutsättningar. Den ekonomiska politi- kens olika ingrepp äro i stor utsträck- ning inriktade just på att åstadkomma en påverkan av dylikt slag. Det blir då ytterligare en uppgift för tillämpad fö- retagsekonomi att —— med användning av de genom företagsforskningen erhåll- na kunskaperna om de enskilda före- tagens sätt att reagera på olika slag av förändringar — utreda de sannolika verkningarna av skilda typer av poli- tiska åtgärder.

Sådana utredningar bli givetvis en Viktig och maktpåliggande uppgift för vissa av förvaltningens samhällsveten- skapligt utbildade tjänstemän. Hithöran- de problem böra alltså, främst vid den högre akademiska utbildningen i före-

tagsekonomi, särskilt betaktas. Det är tydligt att man här har att göra med en typ av uppgifter, som företagsekonomi- en i sin hittillsvarande form vid utbild- . ningen icke haft anledning att närmare beröra. Med hänsyn till det nära sam- manhanget mellan de olika samhällsve- tenskapernas frågeställningar är det också tydligt, att utbildningen för här antydda uppgifter knappast kan tillgo- doses annat än inom ramen för allmänt samhällsvetenskapliga studier.

Behovet av undervisning

Som redan tidigare framhållits, anser kommittén att självständig undervisning i ämnet företagsekonomi bör upptagas vid universiteten och de fria högskolor- na. Det gäller alltså att undersöka hur en sådan undervisning skall organiseras dels på kort sikt, dels på längre sikt.

På längre sikt är endast en lösning möjlig, nämligen inrättandet av profes- surer i företagsekonomi vid de akade- miska läroanstalter, där fullständig samhällsvetenskaplig undervisning skall meddelas. En sådan lösning nödvändig- göres redan av de krav på undervis- ningens standard, som måste ställas framför allt vid huvudämnesstudiet samt vid högre vetenskapliga studier. Dessutom är det, som redan nämnts, så- väl för undervisningen i ämnet som för utvecklingen av de övriga samhälls- vetenskapernas forskningsmöjligheter, nödvändigt att utrymme skapas för självständig forskning på det företags- ekonomiska området.

Det bör emellertid undersökas, huru- vida under en övergångsperiod under- visning i företagsekonomi inom ramen för samhällsvetenskapliga examina skul— le kunna ordnas genom hänvisning av de studerande till handelshögskolorna, genom särskilda vid de akademiska lä- roanstalterna ordnade kurser hållna av

utomstående lärare eller genom inrät- tande därstädes endast av lägre lärar- befattningar.

I första hand måste vid varje läroan- stalt undervisning vara ordnad för det fasta ämnet företagsekonomi. En sådan är en oundgänglig förutsättning för att kommitténs förslag till samhällsveten- skapliga examina skall kunna genom- föras. Sådan undervisning måste med- delas senast andra året efter den före- slagna studieordningens införande. Fö- retagsekonomi enligt fordringarna för fast ämne skall dessutom kunna med- tagas i en ämneskombination i juris po- litices magisterexamen (se nedan s.442) .

Detta undervisningsbehov kan av flera olika skäl icke tillgodoses genom att hänvisa de studerande till handels- högskolornas företagsekonomiska un- dervisning. Först och främst kunna han- delshögskolorna icke beräknas vara vil- liga att taga emot ett så stort tillskott av studerande i företagsekonomi. Äm- nets resurser äro redan starkt belastade trots handelshögskolornas strängt till- lämpade numerus clausus-system.

Vidare skulle det vara omöjligt att genom ett urval av de vid handelshög- skolorna redan meddelade kurserna kombinera ett för universitetens behov lämpligt fast ämne. Anordnandet av sär- skilda kurser för politices studerande vid handelshögskolorna _— om sådant alls kunde sättas i fråga —-— kunde icke heller ha en rimlig mening. Dessa sär- skilt anordnade kurser kunde ju lika väl givas vid universiteten.

Slutligen kan framhållas, att om man hade kunnat utnyttja de vid handels- högskolorna givna kurserna, skulle det- ta även för de i handelshögskolestäder- na (Stockholm och Göteborg) boende studenterna leda till en av handelshög- skolornas studieordning framtvingad spridning av de företagsekonomiska studierna över flera terminer. Detta

skulle i hög grad försvåra uppbyggan- det av en för övriga fasta ämnen ratio- nell studieordning. Anordningen i fråga skulle dessutom vara otänkbar för stu- denterna i Uppsala och Lund.

En självständig undervisning i det fasta ämnet företagsekonomi måste allt- så ordnas inom den samhällsvetenskap- liga ämnesgruppen vid varje akademisk läroanstalt. I princip kan detta tänkas ske antingen genom utifrån tillkallade föreläsare och examinatorer eller ge- nom fast anställda lärare.

Att tillgodose undervisningsbehovet genom inrättande av en biträdande lä- rarbefattning torde — vid nuvarande arbetsmarknadsläge för kvalificerade företagsekonomer — icke vara möjligt. Även undervisningen i det fasta ämnet kräver en icke obetydlig minimikompe- tens i flera områden av företagsekono- mien. Personer med en dylik relativt mångsidig kompetens torde icke kunna påräknas till en biträdande lärarbefatt- ning. Ej heller kan man räkna med att i övrigt lämpliga personer genom dyli- ka befattningars inrättande skulle in- rikta sig på att förvärva den erforder- liga kompetensen. Universiteten och de fria högskolorna kunna icke konkur- rera med handelsgymnasiernas lektors- befattningar, i varje fall icke såvida högre universitetsbefattningar ej inom kort kunna ställas i utsikt. I själva ver- ket måste vidare, som inför kommittén anförts av professorskollegiet vid han- delshögskolan i Stockholm, ledaren för denna undervisning ha docentkompe- tens.

Man bör alltså räkna med att under— visning för det fasta ämnet endast kan ordnas genom tillkallade föreläsare och examinatorer eller genom fast anställda lärare med preceptors eller professors ställning.

Det bör i detta sammanhang framhål- las, att kommittén förutsätter att de som

studera företagsekonomi såsom fast ämne även skola deltaga i den för de studerande inom de juridiska fakulte- terna tidigare (s. 121 ff.) föreslagna kur- sen i ekonomisk redovisning (bokfö- ring). Angående den allmänna upplägg- ning av denna kurs hänvisas till bilaga 11.

Kursen i ekonomisk redovisning mås- te, oavsett hur lärarfrågan i examens- ämnet företagsekonomi löses, meddelas av särskilda kursgivare. Av dessa torde böra krävas väl kvalificerad ekonom- examen samt väl vitsordad tjänstgöring såsom lärare vid handelsgymnasium el- ler liknande undervisninganstalt. Vid samtliga akademiska läroanstalter torde möjlighet finnas att för denna kurs an- lita utomstående lärare med dylika kva- lifikationer. Kommittén framlägger ne- dan i kapitel 27 förslag om härför er- forderliga kursanslag.

Vad därefter de fortsatta studierna i företagsekonomi beträffar måste möjlig- het att studera detta ämne såsom stöd- ämne eller huvudämne: allmän kurs fin- nas frän och med tredje året efter de föreslagna samhällsvetenskapliga exa- minas inrättande. I detta sammanhang finns det större skäl att pröva even- tuella möjligheter att förlägga studierna till en handelshögskola.

Om vi först se på den sammanlagda effektiva studietiden för företagsekono- mi (inklusive ekonomisk redovisning) såsom fast ämne och stödämne är den- samma 1,7 terminer, samt såsom fast ämne och huvudämne: allmän kurs 2,0 terminer. I den föregående diskussionen av företagsekonomien vid handelshög- skolorna har framhållits, att ämnet där innehåller åtskilligt stoff som vid uni- versiteten behandlas i andra ämnen. Vid en jämförelse av handelshögskolekursen i företagsekonomi med den vid univer- siteten måste man alltså borträkna dels handelshögskolornas särskilda kurs i

statistik, dels en del spritt kunskapsstoff från nationalekonomi, kulturgeografi, statskunskap och sociologi, som vid handelshögskolorna ingår i ämnet före— tagsekonomi. Om man tar hänsyn härtill torde en stödämneskurs i företagseko- nomi jämte den fasta ämneskursen kvantitativt tämligen väl svara mot han- delshögskolekursen. Huvudämne: all- män kurs kommer sålunda att bli något mera omfattande än denna.

I den utsträckning handelshögsko- lorna i Stockholm och Göteborg skulle kunna tänkas vara villiga taga emot stu— derande för politices magisterexamen till utbildning i företagsekonomi till- sammans med deras egna studerande, kan man alltså ifrågasätta möjligheten att undervisningsbehovet för stödäm- neskurs samt huvudämne: allmän kurs skulle kunna lösas på detta sätt. Enligt kommitténs uppfattning bleve det emel- lertid i så fall nödvändigt att särskild seminarieundervisning anordnades inom de samhällsvetenskapliga ämnes— grupperna vid universiteten och de fria högskolorna. Detta icke minst med tan- ke på den samhällsvetenskapliga utbild- ningens förut berörda särskilda bild— ningsmål. Vidare måste av samma skäl särskild examinator i företagsekonomi finnas inom ämnesgruppen.

För Göteborgs högskolas del är det tänkbart att en lösning av här antytt slag även under en relativt lång tid kan bli tillfredsställande. Med hänsyn till det stora antalet politices studerande vid Stockholms högskola samt det san- nolikt stora behovet därstädes av betyg i företagsekonomi i första hand såsom stödämne i politices magisterexamen, torde man icke kunna räkna med att handelshögskolan kan mottaga ens till- närmelsevis det antal studenter, som ha behov av att studera ämnet.

I den mån möjlighet kan beredas att följa handelshögskolornas företagseko-

nomiundervisning för stödämnesstudier eller för studier av huvudämne: allmän kurs, är det emellertid tydligt att detta studium måste utspridas över ett och ett halvt å två läsår efter de fasta äm- nesstudiernas avslutande. Även om de studerande börja följa handelshögsko- lornas undervisning omedelbart efter avslutandet av studierna av företags- ekonomi såsom fast ämne — en anord- ning som i och för sig måste verka stö- rande för den under fjärde och femte terminerna upplagda studiegången — kunna alltså de fortsatta studierna i ämnet knappast avslutas förrän under loppet av den sjunde studieterminen.

Med anledning av vad nu anförts sy- nes varje möjlighet att tillämpa motsva- rande anordning för de studerande i Uppsala och Lund vara utesluten. Den skulle nämligen helt omöjliggöra fort- satta samhällsvetenskapliga studier vid universiteten efter tredje terminen. Om man överhuvudtaget vill bereda möjlig- het för de studerande vid universiteten att bedriva studier i företagsekonomi enligt fordringarna för stödämneskurs och huvudämne: allmän kurs måste sär- skild undervisning vid dessa läroanstal- ter meddelas samt härför kvalificerade lärare anställas. De vetenskapliga kom- petenskraven för de lärare, som skola meddela denna undervisning, måste gi- vetvis sättas minst lika högt som för de lärare, som skola meddela den förut be- rörda undervisningen i företagsekonomi såsom fast ämne.

Undervisningen för huvudämne: spe- cialkurs måste läggas på ett vetenskap- ligt högt plan. Här framträder i särskilt hög grad behovet av undervisningens inriktning med hänsyn till de för de samhällsvetenskapliga studierna speci- ella bildningsmålen. Som tidigare fram— hållits komma dessa mål icke att bli de- samma som de vid handelshögskolorna förhärskande. Såväl de fördjupade och

specialiserade studiernas kvantitativa omfattning som deras särskilda inrikt— ning gör det alltså uteslutet att räkna med den eventuella möjligheten att för- lägga studierna i huvudämne: special— kurs till handelshögskolorna. Att en un- dervisning anordnad med hjälp av utomstående lärare åtminstone för uni- versitetens del skulle kunna hållas på den erforderliga standarden synes kom- mittén vidare uteslutet. För handledare av nu berörda studier måste givetvis professorskompetens förutsättas. Redan undervisningens krav gör det alltså önskvärt att professurer inrättas

vid universiteten och Stockholms hög- skola. Kommittén önskar vidare än en gång understryka det starka behovet av kvalificerad företagsekonomisk forsk- ning inom de samhällsvetenskapliga ämnesgruppernas ram. Detta motiverar i ännu högre grad att sagda professurer snarast möjligt komma till stånd.

Med beaktande av vad sålunda an- förts har kommittén nedan i kapitel 27 framlagt förslag till lärarorganisation m. m. i ämnet företagsekonomi vid uni- versiteten samt Stockholms och Göte- borgs högskolor.

Kap. 25. Specialmotivering

1. Behörighet att avlägga examen Enligt gällande stadga tillkommer be- hörighet att avlägga statsvetenskaplig examen, d. v. s. såväl statsvetenskaplig- juridisk statsvetenskaplig-filoso- fisk examen, envar som vid avlagd stu- dentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia och ' minst ett främmande levande språk. Enahanda behörighet tillkommer jäm- väl den som avlagt juris kandidatexa- men, filosofisk ämbetsexamen eller filo- sofie kandidatexamen.

som

Socialutbildningssakkunniga föreslo- go att utöver nu gällande behörighets- krav fordran på minst godkända insik- ter i geografi borde uppställas. Denna fordran skulle emellertid även anses vara uppfylld, därest den studerande med intyg från universitetslärare i geo— grafi styrkte sig hava förvärvat de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i ämnet erforderliga insikterna.

Vid skilda tillfällen har dessutom dis- kuterats behov av studentkunskaper i

_ matematik. Sålunda har framhållits, att

för studier såväl i ämnet statistik som i ämnet nationalekonomi kunskaper i matematik åtminstone motsvarande fordringarna för betyget godkänd på latinlinjen borde uppställas. Bland an— nat förordades en ändring av examens- stadgan i denna riktning av juridiska fa- kulteten i Lund samt av vissa lärare i samhällsvetenskapliga ämnen i yttran- den till universitetskanslern över en framställning från Stockholms högsko- las statsvetenskapliga studentförening den 2 december 1940.

Kommittén har såsom tidigare (s. 126) framhållits ansett sigböra utgå från att gymnasiet iframtiden i stort sett kommer att utformas såsom skolöver- styrelsen föreslagit i sin bearbetning av skolkommissionens förslag. I fråga om juridiska studier har kOmmittén anfört, att det framtida gymnasiet torde få en sådan utformning att anled- ning saknas att uppställa fordran på godkänt studentbetyg i vissa ämnen. Motsvarande gäller för samhällsveten- skapliga studier. I det såsom bilaga 2 bifogade förslaget till examensstadga

(4 %) föreskrives, att behörighet att av- lägga samhällsvetenskapliga examina tillkommer den som avlagt studentexa- men.

Behörighetsvillkoren måste emellertid vara så utformade att garantier skapas för att de som påbörja samhällsveten- skapliga studier äga vissa kunskaper i matematik. Ämnena nationalekonomi och statistik bygga i icke ringa utsträckning på resonemang av matematisk natur, vilka svårligen kunna förstås av dem som sakna matematiska förkunskaper. Sådana kunskaper äro därför en nöd— vändig förutsättning såväl för att kunna bedriva studier i dessa ämnen som för att kunna tillgodogöra sig den medde- lade undervisningen.

Enligt tidigare förslag borde krävas

kunskaper i matematik åtminstone mot- _

svarande fordringarna för latinlinjen. Denna linjes kurs är emellertid otill- räcklig för studier i de nu berörda äm- nena. Reallinjens allmänna kurs ger däremot i stort sett tillräckliga förkun- skaper för de grundläggande studierna i nationalekonomi och statistik. Efter— som principbeslut numera fattats om inrättande av en allmän gymnasielinje bör emellertid även denna linje be- aktas.

I de förslag, som lågo till grund för principbeslutet om den allmänna gym- nasielinjens inrättande, framhölls att denna linje skulle ges en sådan utform- ning, att den skulle komma att bli sär- skilt lämplig bland annat för dem som ämnade bedriva samhällsvetenskapliga studier. Avsikten är emellertid att den- na linje skall uppdelas på två grenar. Av de förslag till undervisningsplaner som skolöverstyrelsen utarbetat fram- går, att endast matematikkursen på den sociala grenen avses få en upp- läggning och omfattning, som ur nu berörda synpunkter kommer att bli tillfyllest. Fordringarna i matematik

på den allmänna linjens nyspråkliga gren torde nämligen komma att bli desamma som på latinlinjen. Kommittén anser därför att endast studentbetyg i matematik på reallinjen eller den all— männa linjens sociala gren kunna god— tagas.

Med hänsyn till vad ovan anförts har i förslaget till examensstadga intagits en föreskrift om att den, som icke i stu- dentexamen eller fyllnadsprövning där- till erhållit godkända insikter imatema- tik enligt fordringarna för den allmänna linjens sociala gren eller för real- linjen skall ha genomgått en särskild kurs i ämnet avsedd för dem, som ämna idka samhällsvetenskapliga studier, el— ler styrka däremot svarande kunskaper. Kommittén föreslår vidare att nämnda kurs skall vara genomgången, innan tentamen i något ämne medgives den studerande (8 5, första stycket).

Kommitténs förslag på denna punkt innebär alltså att en särskild kurs i ma- tematik skall anordnas av den samhälls- vetenskapliga ämnesgruppen. Studeran— de, som i studentexamen icke erhållit föreskrivet vitsord, böra kunna komp- lettera ämnet vid universitetet samtidigt som de bedriva grundläggande studier i det första i examen ingående ämnet (normalt statistik). Föreskriften »eller styrka däremot svarande insikter» in- nebär, att studerande, som på egen hand önskar förvärva erforderliga insikter i matematik, endast behöver deltaga i det i samband med kursen anordnade pro- vet.

Förslaget att en särskild kurs i mate- matik skall anordnas vid berörda aka— demiska läroanstalter innebär ingen ny- het. Kompletteringskurser i matematik avsedda för dem som bedriva studier i statistik och nationalekonomi, ha vid flera tillfällen anordnats såväl på initia- tiv av de studerande som direkt av res- pektive fakulteter. Socialvet-enskapliga

forskningskommittén föreslog bland an- nat att ett särskilt anslag för anordnan- de av en sådan kurs borde utgå till Gö- teborgs högskola. Forskningskommittén förutsatte att motsvarande kurser vid universiteten och Stockholms högskola skulle kunna anordnas inom ramen för undervisningen i matematik. Detta har emellertid icke gått att genomföra.

Kostnaderna för den föreslagna kur- sen bör för samtliga läroanstalters del täckas genom ett särskilt kursanslag, vil- ket bör ställas till den samhällsveten- skapliga ämnesgruppens förfogande (se nedan s. 423 f). Kursen bör omfatta ca 30 timmar jämte ca 30 timmars övningar och ledas av akademisk lärare i mate- matik eller annan därtill kvalificerad lärare. Med hänsyn till studierna i sta- tistik bör den så mycket som möjligt koncentreras till höstterminens tidigare del.

Kursens uppläggning och omfattning måste givetvis bli beroende av deltagar- nas förkunskaper i matematik. Med tanke på dem som icke ha studentbetyg i ämnet torde kursen höra inledas med en genomgång av valda delar av real- gymnasiets allmänna kurs, i synnerhet derivator och dessas användning vid maximi— och minimiproblem, logarit- mer och logaritmiska derivator samt ränta-på-ränta, övning med algebraiska formler, grafisk framställning, avrund- ning och räkning med approximativa tal, serier och dylikt. Under kursens se- nare del torde man höra inrikta sig på att bibringa deltagarna färdighet vid räkning med algebraiska symboler (summatecken och indicerade storheter m. m.), kännedom om integralbegrep- pet, representation av funktioner med' kurvor och ytor, kurvskaror, räknestic- kan och dylikt.

Det bör framhållas, att jämväl de som läst någon av de formellt tillräckliga gymnasiekurserna i ämnet i vissa fall

kunna ha behov av komplettering och repetition. Med den ovan antydda upp- läggningen torde de i så fall lämpligen kunna deltaga i kursens senare del.

Hur lång effektiv tid matematikstu- dierna kunna beräknas taga torde vara i hög grad beroende av deltagarnas för- kunskaper och matematiska begåvning. I varje fall har man anledning utgå från att ett tillfredsställande resultat av matematikstudierna endast i vissa fall och med betydande övertidsarbete är möjligt utan förskjutning av första årets tentamina. För dem som avlagt student- examen på en gymnasielinje, som icke innefattar nödig matematikundervis- ning, torde man sannolikt ofta få räkna med dylika svårigheter.

Skälen för att det nuvarande kravet på minst godkända insikter i student- examen i historia och minst ett främ- mande levande språk icke vidare böra uppställas ha närmare berörts under ju- ris kandidatexamen. Här hänvisas där- för endast till vad kommittén därvid an- fört (s. 134 f). Jämväl de under juris kandidatexamen framförda synpunkter- na på ämnet filosofi äro tillämpliga ifrå- ga om samhällsvetenskapliga examina.

Vad slutligen det av socialutbild- ningssakkunniga föreslagna kravet på studentkunskaper i geografi beträffar anser kommittén ett sådant krav icke erforderligt. I kunskapsfordringarna för det fasta ämnet kulturgeografi förutsät- tes visserligen att de studerande vid stu- diernas påbörjande ha gymnasiekursen i geografi aktuell. För studerande utan fullständiga gymnasiekunskaper anord- nas emellertid i regel en kortare kurs med slutförhör. Eventuell komplettering kan därför i detta fall ske vid de akade- miska läroanstalterna.

2. Studiegången

Som tidigare framhållits böra de i politices kandidat- och magisterexami-

na ingående fasta ämnena studeras i viss bestämd ordning. Motiven för den föreslagna studiegången ha berörts ovan (s. 311 f). De bestämmelser, som härvidlag böra gälla för examinas t i dig a r e d e l, återfinnas i den före— slagna examensstadgans 8 %. I nämnda paragraf givas föreskrifter angående de fasta ämnenas tidsföljd och de förut- sättningar, som skola gälla för att ten- tamen skall kunna medgivas i visst ämne.

Ifrågavarande bestämmelser innebära, att godkänd tentamen skall ha avlagts i statistik före tentamen i kulturgeo- grafi eller företagsekonomi, i statistik och kulturgeografi före tentamen i nationalekonomi, i samtliga nu nämnda ämnen samt i statskunskap före tenta- men i sociologi eller rättskunskap samt slutligen i samtliga fasta ämnen före tentamen i huvudämne: allmän kurs. Därtill föreskrives att särskilt förhör i ekonomisk redovisning skall ha ägt rum före tentamen i nationalekonomi, att godkänd tentamen i samtliga fasta äm- nen utom rättskunskap skall ha avlagts före allmänt samhällsvetenskapligt prov, samt att godkänt allmänt samhällsve- tenskapligt prov skall ha ägt rum före tentamen i huvudämne.

Jämföras dessa bestämmelser med den normala studieordningen (s. 310) fin- ner man att vissa avvikelser från denna äro tillåtna. Dessa avvikelser äro störst för statskunskap, vilket enligt kommit- téns uppfattning normalt bör studeras andra terminen. Tentamen i detta äm- ne kan emellertid förläggas under vil- ken som helst av andra till femte terminerna. Sådan tentamen uppställes nämligen såsom villkor först för tenta— men i sociologi eller rättskunskap.

Bestämmelserna innebära även andra möjligheter att kasta om tentamensord- ningen mellan ämnena. Sålunda kan ten- tamen i företagsekonomi avläggas före

tentamen i kulturgeografi, tentamen i nationalekonomi före tentamen i före- tagsekonomi och tentamen i rättskun- skap före tentamen i sociologi. Enligt kommitténs normalstudieordning bör i samtliga dessa fall det senare ämnet studeras först.

Nu berörda avvikelser ha i första hand ansetts erforderliga för att möj- liggöra för ämnesgrupperna att anord- na antingen helt eller delvis parallell undervisning i två enligt normalstudie- ordningen angränsande ämnen. Som ti- digare antytts kan man tänka sig att en ämnesgrupp finner det ändamålsen- ligt att undervisningen i två ämnen ut- sträckes under längre tid än den effek- tiva normala studietiden. Detta skulle t. ex. kunna ske antingen för kulturgeo- grafi och företagsekonomi under tred- je studieterminen eller för företagseko- nomi och nationalekonomi under tredje och fjärde terminerna samt slutligen för sociologi och rättskunskap under fem- te studieterminen. Med hänsyn till sam- bandet mellan företagsekonomien och nationalekonomien bör en koordination av dessa ämnens studier ligga nära till hands. Om parallell undervisning av så- dant slag skall kunna meddelas, bör man emellertid icke fordra att tentamen i det ena ämnet måste vara avlagd före tentamen i det andra.

De avvikelser från normalstudieord- ningen, som sålunda äro tillåtna, torde vidare vara önskvärda ur de studeran— des synpunkt. Härigenom blir det näm- ligen i vissa fall möjligt för den som icke hunnit avsluta studierna i ett äm- ne att trots detta avlägga tentamen i närmast efterföljande ämne.

Enligt kommitténs förslag skall det allmänna samhällsvetenskapliga provet anordnas i anslutning till de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövning- arna. De senare skola hållas mot slutet av den för politices kandidatexamen

stadgade studiegången (19 g). Deltagan- de i seminarieövningarna bör endast medgivas studerande, som avlagt god- kända tentamina i samtliga fasta ämnen utom sociologi och rättskunskap. (20 5 tredje stycket). Seminarieövningarna komma således i allmänhet att bevistas under femte eller sjätte terminen och provet att avläggas antingen mot slutet av femte eller under sjätte terminen. Enligt 8 & skola godkända tentamina hava avlagts i samtliga ämnen utom rättskunskap före det allmänna sam- hällsvetenskapliga provet. Denna be— stämmelse möjliggör således att provet avlägges under femte terminen och då eventuellt innan den studerande avslu- tat studierna i ämnet rättskunskap. Det kan nämligen hända att tentamen i detta ämne icke kommer att medhinnas förrän under sjätte terminen. En sådan förskjutning bör icke hindra att det samhällsvetenskapliga provet ändock kan avläggas vid femte terminens slut. Beträffande de fasta examensämnena föreslås vidare i 8 % att examinator, som icke finner sig kunna godkänna tenta- men men som dock anser den studeran- des insikter tillräckliga för stndium av efterföljande ämnen, äger medgiva den studerande rätt att fortsätta studie— gången och avlägga tentamina i samma ordning som om tentamen godkänts. Ett av de främsta skälen för att stu- diegången under de fem första termi- nerna hör vara reglerad är, som tidiga- re framhållits, att man vid undervisning och examination i ett ämne skall kunna utgå ifrån att den studerande äger vissa insikter i tidigare studerade fasta äm- nen. Studerande, som bedrivit studier i ett ämne, men som vid tentamen i det- samma icke kunnat godkännas, kan gi- vetvis trots detta ha förvärvat för stu- dium av efterföljande ämnen tillräckli- ga insikter. Ovan berörda bestämmelse ger exa-

minator möjlighet att utfärda en ”pas- sersedel”, som i antytt fall kan vara av betydelse för att förhindra en onödig förlängning av den sammanlagda stu- dietiden. Det bör nämligen beaktas att kommittén'utgår från att den grund— läggande undervisningen i de flesta ämnena i regel icke kommer att kunna meddelas mer än en gång per läsår. Undervisningen kommer därvid givet- vis att anordnas den termin, då res- pektive ämnen enligt studieordningen normalt böra studeras. Funnes icke möjlighet att utfärda den ovannämnda ”passersedeln” skulle den studerande, som icke godkänts i tentamen i när- mast föregående ämne, i åtskilliga fall bli tvungen uppskjuta studierna av det efterföljande ämnet ett läsår.

Som redan tidigare framhållits skola godkända tentamina i samtliga fasta ämnen utom rättskunskap ha avlagts före det allmänna samhällsvetenskap- liga provet. Har ”passersedel” utfärdats för något av de fasta ämnena måste den studerande således tentera detta ämne för erhållande av godkänt betyg, innan den tidigare examensdelens studier kunna avslutas.

I 8 & föreskrives slutligen att undan- tag från den föreskrivna ordningen för tentamina må, där särskilda skäl där- till äro, medgivas av ämnesgruppen.

Av vad ovan anförts framgår att god- kända tentamina skola ha avlagts i samtliga fasta ämnen och godkänt all- mänt samhällsvetenskapligt prov ha ägt rum före tentamen i huvudämne: all- män kurs. De föreskrifter beträffande

- studieordningen för p 0 l i t i c e 3 m a-

gisterexamens senare del, som i övrigt föreslås gälla, återfinnas i 15 %. Tentamen i stödämne må påford- ras först efter godkända tentamina i samtliga fasta ämnen samt godkänt all- mänt samhällsvetenskapligt prov. Vida- re må tentamen i huvudämne: special-

kurs icke avläggas före godkänd tenta— men i huvudämne: allmän kurs eller i stödämne.

Enligt nu berörda bestämmelser kun- na således stödämnesstudierna avslutas innan studierna i huvudämnet påbör— jats. Examinator i stödämne har dess- utom möjlighet att medgiva att tenta- men avlägges redan innan studierna i den tidigare examensdelens ämnen av- slutats. Tentamen i sådan ordning må dock icke påfordras av den studerande.

Examinators möjlighet att medgiva tentamen för stödämneskurs redan un- der examinas tidigare del är enligt kommitténs mening av värde. I fall den studerande redan under studiet av de fasta examensämnena är på det kla- ra med vilket stödämne, som skall ingå i examen, samt hur detta skall inriktas, bör nämligen examinatorn i stödäm— net i regel kunna medgiva tentamen för stödämneskurs i omedelbar anslutning till studierna av motsvarande fasta examensämne.

Den studerande bör således under ovan antydda förutsättningar få möjlig- het att bedriva studierna i stödämnet och motsvarande fasta examensämne i ett sammanhang. Härvid förutsättes (44 å andra stycket) att en med hän- syn till det valda huvudämnet och spe- cialiseringen inom detta på lämpligt sätt differentierad stödämneskurs en- dast skall gälla för kombination med det avsedda huvudämnet.

Vad huvudämnesstudierna beträffar torde endast behöva framhållas, att med hänsyn till dessas uppläggning och syf- temål studierna i huvudämne: allmän kurs och stödämneskurs måste vara av- slutade innan studierna i huvudämne: specialkurs påbörjas. Den specialise- ring och fördjupning, som skall äga rum under dessa senare studier samt i samband med utarbetandet av examens- arbetet, bör icke få ske förrän den stu-

derande avlagt godkänd tentamen i samtliga övriga i examen ingående äm- nen.

Slutligen må framhållas, att kommit- tén föreslår (20 5) att för deltagande i undervisning i huvudämne: allmän kurs skall fordras att den studerande god- känts i samtliga fasta ämnen samt att samma fordran jämte godkänt allmänt samhällsvetenskapligt prov skall gälla för begagnande av undervisningen i hu- vudämne: specialkurs och i stödämne. Vad nu sagts skall dock ej avse under- visning som är offentlig. Vidare kan undantag från nu berörda bestämmelser medgivas av examinator. Dessa bestäm- melser ha ansetts nödvändiga för att i möjligaste mån förhindra att de stude- rande i förväg »sitta av» undervisning- en i ett ämne.

Allmänt bör dessutom gälla att den i de särskilda examensämnena anordna- de undervisningen av de studerande be- gagnas samtidigt med studiet av ämnet. Kommittén anser det ytterst angeläget att så blir förhållandet. Ett ”avsittande” av föreläsningar och övningar samti- digt som studier i annat ämne bedrivas leder nämligen till ett sämre utbild- ningsresultat.

3. Undervisningen

Tidigare (s. 331 ff.) har redogörelse lämnats för kommitténs synpunkter på undervisningens målsättning och for— mer. Även den samhällsvetenskapliga orienteringskursen och de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövning- arna ha därvid behandlats. De av kom- mittén föreslagna bestämmelserna om undervisningen återfinnas i examens- stadgan, 17—24 åå. Nedan skola några kommentarer lämnas till vissa av dessa bestämmelser.

I 19 & föreskrives att ämnesgruppen utöver undervisningen i de särskilda

examensämnena årligen skall anordna såsom inledning till studierna en kor— tare orienteringskurs och mot slutet av den för politices kandidatexamen stad- gade studiegången allmänna samhällsve- tenskapliga seminarieövningar. Ifråga- varande kurs och sagda övningar berö- ras dessutom i 20 5, i vilken föreskrives att deltagande i desamma är obligato- riskt.

Oricnteringskursen bör givas i början av varje läsår. Kommittén utgår från att ämnesgruppen kommer att uppdraga åt någon av de till gruppen hörande lä- rarna att leda och planlägga denna kurs. Sådant uppdrag torde på lämpligt sätt böra tillgodoräknas vederbörande vid beräkningen av hans undervisningsskyl- dighet.

Ämnesgruppen torde jämväl böra ut— se ledare för de allmänna seminarie- övningarna. För dessa övningar måste bland annat arbetsmaterial insamlas och uppgifter utarbetas. Härvid förut- sättes skyldighet för de olika ämnenas företrädare att tillhandahålla lämp- ligt material. Kommittén har dessutom räknat med att sådana utomstående forskare och utredningsmän, vilka kun— na ställa lämpliga uppgifter till semi- nariets förfogande, skola vara intresse- rade av att medverka. Seminarierna torde lämpligen kunna utsträckas un- der relativt stor del av läsåret; ett visst antal seminarieövningar, förslagsvis 10, torde böra hållas. Samordningen och planläggningen av övningarna kan med hänsyn till vad nu sagts komma att bli ett ganska tidskrävande uppdrag för därtill förordnade lärare.

Vid de allmänna seminarieövningar- na bör man räkna med att utomstående forskare och utredningsmän komma att medverka. Detsamma gäller oriente- ringskursen. Med hänsyn härtill har kommittén vid beräkningen av det kurs- anslag, som bör ställas till ämnesgrup—

pens förfogande, beaktat att medel böra finnas för täckande av kostnader för sådan medverkan. De kostnader, som kunna uppstå i samband med insam- lingen och bearbetningen av materialet för seminarieövningarna, böra däremot bestridas av respektive ämnesinstitu- tioner.

Tiden för undervisningen. Undervis- ning i de fasta examensämnena bör äga rum under tiden 1 september—15 de- cember under höstterminen samt 1 feb— ruari—23 maj under vårterminen (21 5) De synpunkter, som legat till grund för kommitténs förslag på denna punkt ha närmare berörts ovan (5. 149) under juris kandidatexamen.

Undervisningen i huvudämne: allmän kurs, i huvudämne: specialkurs och i stödämne föreslås äga rum under sam- ma tid som undervisningen för övriga filosofiska examina. Kommittén har ut- gått från att undervisningen i de ämnen, som skola ingå i examens senare del, i största möjliga utsträckning kommer att samordnas med motsvarande undervis- ning i respektive ämnen för övriga filo- sofiska examina. Härtill kommer att denna undervisning icke såsom den grundläggande undervisningen i de fas- ta ämnena måste anordnas enligt en viss för examen fastställd studieplan. Med hänsyn härtill har kommittén icke an- sett att behov föreligger av att föreslå några särskilda bestämmelser ifråga om tiden för undervisningen under politi- ces magisterexamens senare del.

Lärare och lärarnas undervisnings- skyldighet behandlas i huvudsak i 22— 23 55. Kommittén har funnit att nya lä- rarbefattningar måste inrättas inom vis- sa av de redan nu företrädda samhälls- vetenskapliga universitetsämnena. För— slag härom framlägges nedan i kapitel 27. Kommittén har gjort en beräk- ning av den inom respektive ämnen på olika stadier erforderliga undervisning-

en, vilken bland annat lagts till grund för kommitténs förslag beträffande lä- rarorganisationen. Härvid har jämväl försök gjorts att för det ur undervis- nings- och examinationssynpunkt mest belastade ämnet, nationalekonomi, un- dersöka undervisningens lämpliga för- delning på erforderliga lärarkrafter.

De vid sidan om professorerna eller andra självständiga ämnesföreträdare tillgängliga lärarna (preceptorer, inne- havare av docentbefattning, biträdan- de lärare, assistenter och amanuenser) torde i första hand böra anlitas för att deltaga i den grundläggande undervis- ningen. Ämnesgrupperna böra äga rätt att meddela de förordnanden, som här- vidlag befinnas nödvändiga. Kommittén har utgått från, att professorernas un- dervisningsskyldighet i första hand kommer att tagas i anspråk för under- visningen i huvud- och stödämne (mot- svarande två- och trebetygsstadierna) samt för handledning av licentiander och doktorander. Inom flera ämnen torde emellertid professorernas under- visningsskyldighet icke ens räcka till för att täcka behovet av undervisning av nu berört slag. I den mån det är möjligt bör dessutom ämnesföreträda- ren själv då och då giva vissa grund- läggande kurser. Vid behov få därför jämväl andra lärare än professorerna anlitas för att leda seminarieövningar eller för att meddela annan undervis— ning i huvud- och stödämne.

Den inom ett visst ämne meddelade undervisningen bör stå under tillsyn av den som självständigt företräder ämnet. Denna tillsyn skall alltså utövas av pro- fessorn i ämnet eller, om professur icke finnes, att preceptorn eller eventuellt den till examinator i ämnet förordnade biträdande läraren. Finnas i ett ämne flera professorer skall ämnesgruppen besluta om fördelningen mellan dem av detta åliggande. Kommittén har ansett

att frågan om undervisningens upplägg- ning och samordning inom ett ämne är så betydelsefull, att ämnesföreträdarna uttryckligen böra åläggas att öva till- syn över all inom vederbörande ämne meddelad undervisning.

De olika lärarkategoriernas samman- lagda undervisningsskyldighet beröres icke i förslaget till examensstadga. Kom- mittén har utgått från att denna fråga liksom hittills regleras genom vissa för de skilda kategorierna meddelade före- skrifter. Kommittén har emellertid an- sett, att det i examensstadgan bör fast- ställas att undervisningsskyldigheten för lärare i särskilda ämnen jämväl skall omfatta medverkan vid den samhälls- vetenskapliga orienteringskursen samt vid de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningarna. I detta samman- hang bör dessutom erinras om att upp- drag såsom ledare för dessa undervis- ningsformer på lämpligt sätt hör till— godoräknas vederbörande vid beräk- ningen av hans undervisningsskyldig- het.

Enligt de för flertalet biträdande lä- rare gällande instruktionerna äro de i allmänhet skyldiga att meddela under- visning av propedeutisk karaktär under minst 6 timmar i veckan. Fullgöres un- dervisningsskyldigheten genom hållan- de av föreläsningar av vetenskaplig ka- raktär eller genom seminarieövningar, kan emellertid det föreskrivna antal-et undervisningstimmar i veckan för hela eller viss del av terminen nedsättas, dock icke lägre än till 4 timmar. Kom- mittén förutsätter att sådan reduktion av undervisningsskyldigheten även framgent kommer att kunna äga rum. Härjämte föreslår kommittén, att om annan lärare än professor eller precep- tor har att förrätta examination, under- visningsskyldigheten i däremot svaran- de grad skall nedsättas. Beslut om sådan nedsättning bör som hitills meddelas av

kanslern. Som nedan kommer att be- röras, måste man räkna med att docent, docentkompetent biträdande lärare eller annan därtill kvalificerad lärare i vissa fall förordnas till examinator i fast ämne.

Den för docenter och biträdande lä- rare föreskrivna undervisningsskyldig- heten bör således å ena sidan i vissa fall kunna nedsättas. Å andra sidan kan det emellertid tänkas att ifrågavarande lärarkategorier och då främst de biträ- dande lärarna komma att meddela viss undervisning, som icke kan anses lika tidskrävande som hittills vanliga for- mer av undervisning av propedeutisk karaktär. Inom flera av de fasta äm- nena bör, som tidigare framhållits, i anslutning till de grundläggande kurser- na viss handledning givas i form av tillämpningsövningar. Deltagarantalet i sådana övningsgrupper måste, därest de studerande skola få åsyftat utbyte av övningarna, begränsas. Med hänsyn här- till kommer det att bli nödvändigt att under samma termin anordna mer än en övningsgrupp inom ett och sam— ma ämne. Förordnas samme lärare att leda mer än en sådan övningsgrupp bör detta tagas i beaktande vid fixeringen av huru stor undervisningsskyldighet, som skall anses fullgjord genom ifråga- varande undervisning.

Förberedelsearbetet för den som leder övningsgrupperna måste ju i fall som nu berörts bli i stort sett detsamma, om han leder en eller två grupper. De pro- blem, som skola behandlas vid övning- arna, böra anknyta till den i ämnet håll- na grundläggande kursen. Kommittén anser att det i varje särskilt fall bör an- komma på ämnesgruppen att pröva och för kanslern framlägga förslag om hur undervisning av nu berört slag skall få tillgodoräknas.

Det kan i detta sammanhang erinras om att chefen för civildepartementet i

Kungl. Maj:ts proposition till 1952 års riksdag (nr 12) angående löne- och pen- sionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl. berört en liknande fråga. Sålunda framhålles i fråga om docenternas undervisning (s. 61—62), att denna enligt kanslerns bestämmande bör kunna ersättas av an- nan, mera elementär undervisning, var- vid timantalet bör ökas i motsvarande grad. I stort sett borde härvid en tim— mes föreläsning motsvara två timmars sådan undervisning, vilken fordrar mindre förberedelsearbete, såsom de- monstrationer, laborationsövningar, propedeutiska kurser m. m. Härvid framhålles emellertid, att om föreläs- ningarna utbytas mot annan tjänstgö- ring, vilken påkallar än mindre'förbe- redelsearbete, får man i varje särskilt fall pröva efter vilka grunder bytet bör ske.

Regler av sådant innehåll böra enligt kommitténs mening gälla för samtliga lärarkategorier, även de ordinarie. Kommittén förutsätter att generella be- stämmelser härom komma att meddelas.

Slutligen bör framhållas, att kommit- tén ansett att det i examensstadgan bör föreskrivas att varje lärare, även utan- för sin fastställda undervisningsskyldig- het, i lämplig utsträckning här att läm- na de studerande handledning angåen- de deras studier inom det ämne han företräder (18 % tredje stycket). Ifråga- varande bestämmelse innebär endast ett fastställande av vad som redan nu är brukligt.

4. Examinationen

Frågan om kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena och deras fastställande har berörts tidigare (s. 310 ff.). I de fasta ämnena måste ford- ringarna samordnas och bygga på var- andra. Ämnesgruppen bör därför erhål- la befogenhet att fastställa fordringarna

till den del de avse fast ämneskurs. En bestämmelse i denna riktning innebär att de enskilda ämnesföreträdarna ge- mensamt skola besluta om kunskaps- fordringarnas omfattning och innehåll. Med hänsyn till vad tidigare (s. 320 f) anförts angående huvudämne: allmän kurs böra även fordringarna häri fast- ställas av ämnesgruppen (25 5).

Då det gäller huvudämne: specialkurs och stödämneskurs bör däremot ämnes- gruppen endast fastställa kursernas omfång och allmänna inriktning; i öv- rigt bör det ankomma på vederbörande examinator att föreskriva de fordring- ar, som med hänsyn till examens inrikt- ning anses lämpliga. Examinator i spe- cialkurs förutsättes ha stor frihet att an- passa kursen efter de olika studerande— nas intresseinriktning. Vid bestämman- det av kunskapsfordringarna i huvud- ämne: specialkurs bör beaktas, att en väsentlig del av studietiden skall anslås till utarbetandet av en uppsats (exa- mensarbete) (26 å).

Kunskapsfordringarna i huvudämne: allmän kurs skola vara likformiga oav- sett om det avsedda examensämnet skall ingå såsom huvudämne i politices kan- didatexamen eller såsom en del av hu- vudämnet i politices magisterexamen. Huvudämne: allmän kurs i den förra examen bör därför utan vidare äga gil- tighet för samma examensämne i den senare examen (11 5). Det kan emeller- tid tänkas, att den som avlagt politices kandidatexamen vid sina fortsatta stu- dier för magisterexamen finner att den senare bör ges en annan inriktning än som ursprungligen avsetts. I sådant fall bör det i politices kandidatexamen medtagna huvudämnet kunna bli stöd- ämne i magisterexamen. Stödämneskurs förutsättes emellertid på lämpligt sätt differentierad med hänsyn till huvud- ämnet och specialiseringen inom detta. Det såsom huvudämne (allmän kurs) i

politices kandidatexamen medtagna äm- net kan därför icke alltid utan viss komplettering få tillgodoräknas såsom stödämne i magisterexamen (13 5).

Enligt gällande stadga angående filo- sofiska examina, & 4, skall fakulteten upprätta samt hos kanslern för pröv- ning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. Dessa studieplaner skola bland annat in- nehålla uppgift å kunskapsfordringarna i varje examensämne. Enligt praxis tor- de emellertid fakultetens befattning här- med inskränka sig till att översända de kunskapsfordringar, som uppgivas av examinatorerna. Denna ordning är till- lämplig även å statsvetenskaplig-filoso— fisk examen.

Den filosofiska examensstadgan skil- jer sig härvidlag från gällande stadga angående juridiska examina. Enligt den senare stadgan, % 4, ingå nämligen icke kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena i de studieplaner, som skola stadfästas av kanslern. I den ju- ridiska examensstadgan, % 3, föreskri- ves att envar lärare inför fakulteten skall uppgiva de kunskapsfordringar, han för varje särskild examen vill i de av honom företrädda examensämnena fastställa. Skulle fakulteten finna de uppgivna fordringarna för högt tilltag- na, äger den emellertid nedsätta dessa till lämplig omfattning, varvid fakul- tetens därom fattade beslut skall under- ställas kanslerns prövning, därest nå— gon ledamot så påyrkar.

Som nedan (kap. 26) beröres har kommittén funnit det angeläget, att lik- som juridiska fakulteten den före- slagna samhällsvetenskapliga ämnes- gruppen skall erhålla vissa befogen- heter, då det gäller fastställandet av kunskapsfordringarna. Samtidigt har emellertid kommittén ansett att den prövning och stadfästelse av fordring- arna, som kanslern enligt den filoso-

fiska examensstadgan f. n. städse skall företaga, för de samhällsvetenskapliga examinas del kan bortfalla. Kommittén föreslår att ämnesgruppens beslut i ärenden rörande kunskapsfordringar i de särskilda examensämnena skall un- derställas kanslerns prövning, därest ledamot, särskild förordnad examinator eller ombud för de studerande i ämnes- gruppens undervisningsnämnd så yrkar (27 5).

Genom denna sistnämnda bestämmel- se ha enligt kommitténs uppfattning fullt tillräckliga garantier skapats för att såväl de akademiska lärarnas som berörda studerandes eventuella invänd- ningar mot de av ämnesgruppen fast- ställda fordringarna skola bli centralt prövade. Kanslersämbetet kan helt na- turligt icke ha direkt tillgång till sak- kunskap inom samtliga de vid universi- teten företrädda vetenskaperna. En ge- nerell bestämmelse innebärande att kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena skola prövas och stad- fästas av kanslern måste därför, såvida inga särskilda invändningar framföras, i regel endast komma att föranleda en rent formell åtgärd från kanslerns sida. Härtill kommer emellertid, att även med de av kommittén föreslagna bestämmel- serna det givetvis är kanslern obetaget att, när helst han finner det påkallat, till prövning upptaga bland annat de beslut beträffande kunskapsfordringarna, som fattats av en viss ämnesgrupp.

Beträffande tentamina och deras for- mer hänvisas till vad ovan (5. 151 ff.) anförts under juris kandidatexamen. I tillämpliga delar gälla där framförda synpunkter jämväl kommitténs förslag beträffande politices kandidat- och ma- gisterexamina (examensstadgan 28 å). Kommittén har emellertid icke ansett det nödvändigt att i den samhällsveten— skapliga examensstadgan medtaga nå- gon föreskrift om att tentamen i exa-

mensämne skall omfatta hela ämnet. Denna fråga har närmare berörts i ka- pitel 23 (s. 341).

I stadgeförslaget föreskrives att kur- sen i ekonomisk redovisning skall av- slutas med särskilt förhör. Vissa bestäm- melser angående allmänt samhällsveten— skapligt prov ha vidare föreslagits (29 å). Beträffande detta senare prov hänvisas till vad ovan (5. 344 ff.) an- förts.

I de fasta examensämnena bör anta- let tentamensperioder vara minst sex per år (30 å). Tentamensperioderna bö- ra av ämnesgruppen före läsårets bör- jan fastställas särskilt för varje ämne. Härvid bör beaktas, att de förläggas till tid, som med hänsyn till undervisning- ens anordning för varje enskilt ämne befinnes lämplig. Någon period synes sålunda alltid böra infalla vid sådan tid, då studierna i ett visst ämne enligt den för examina gällande studieplanen normalt böra avslutas.

Kommittén har med hänsyn till vad nu anförts ansett att stadgan icke bör innehålla föreskrifter om periodernas förläggning i tiden. En period bör dock alltid infalla under tiden 15 juni—15 augusti. I övrigt hänvisas till de syn- punkter som ovan (5. 158) anförts under juris kandidatexamen.

De för övriga filosofiska examina meddelade föreskrifterna angående ten— tamensperioder böra gälla för tentami- na i huvud- och stödämnen. Behov av särskilda föreskrifter synas icke före- ligga, då det gäller tentamina i de äm- nen, som skola ingå i politices magister- examens senare del.

Examinator i de till ämnesgruppen hörande examensämnena är professor eller annan självständig företrädare för ämnet. Till examinator i fast ämne bör emellertid kanslern på förslag av äm- nesgruppen kunna förordna annan där- till kvalificerad lärare i ämnet (31 5).

Sådant förordnande bör enligt kommit- téns mening i första hand ifrågakomma i de examensämnen, vilka i störr-e om- fattning komma att väljas såsom huvud- och stödämnen. I dessa ämnen synes det nämligen angeläget att så vitt möjligt minska professorernas examensbörda, vilken eljest skulle kunna komma att bli oproportionerligt stor. Sådant förord- nande bör emellertid endast avse fast ämne. Examinationen i övrigt bör alltid omhänderhas av den ordinarie exami- natorn i ämnet.

Kommittén har ansett att i stadgan bör föreskrivas, att den ordinarie exa- minatorn när han så finner lämpligt må närvara, då examination i fast ämne förrättas av därtill särskilt förordnad examinator (31 å). Härigenom erhåller ämnesföreträdaren större möjlighet att utöva den tillsyn av undervisningen i ämnet, som avses i stadgeförslagets 22 5. Och för de studerandes del skapas garantier för att fordringarna verkligen överensstämma med de av ämnesgrup- pen fastställda. För den särskilt för- ordnade examinatorn, vilken i regel icke torde ha så stor erfarenhet av exa- mination som ämnesföreträdaren, torde det ofta vara önskvärt att kunna in- hämta råd och synpunkter rörande examinationens uppläggning. Sådana torde betydligt lättare kunna ges om ämnesföreträdaren har möjlighet att vid behov följa examinationen. —— Bestäm- melsen innebär givetvis icke att ämnes- företrädaren äger rätt att ingripa under pågående examination.

Tidigare (5. 324 f) har framhållits, att i vissa fall behov kan föreligga av att i politices magisterexamen såsom stöd- ämne medtaga annat än de enligt för- slaget generellt tillåtna ämnena (12 å andra st.). Härvid avses även ämne, som icke är företrätt vid filosofisk fakultet. I dylikt fall kan ämnesgruppen med- giva att ämnet ifråga får medtagas så-

som stödämne i examen. Beträffande ämne företrätt vid filosofisk fakultet skall examinationen förrättas av exa- minator till filosofie kandidatexamen. I övriga ämnen bör kanslern förordna examinator efter av ämnesgruppen gjord anmälan. Såsom examinator tor- de i regel endast kunna ifrågakomma den som normalt förrättar examination i ämnet vid den läroanstalt, där stöd- ämnet enligt ämnesgruppens beslut får studeras.

I likhet med vad som föreslagits ifrå- ga om juris kandidat- och juris politices magisterexamina anser kommittén att tentamen i vissa fall bör kunna äga rum inför examinator jämte annan särskilt förordnad lärare, medexaminator. När den studerande påkallar tentamen i exa- mensämne, vari han två gånger under- känts, bör såväl examinator som den studerande sålunda hos ämnesgruppens ordförande kunna anhålla att gruppen förordnar annan lämplig lärare att jäm- te examinator förrätta tentamen (32 5). Såsom tidigare anförts innebär systemet med medexaminator bland annat en smidig lösning av frågan om tillgodo- seendet av de studerandes rättssäker- hetskrav. Detta system synes även medföra vissa fördelar för examinato- rernas del. I fråga om kommitténs när- mare synpunktcr på detta förslag hän— visas till s. 153 ff. (Det bör beaktas, att rätten att begära offentlig tentamen skall kvarstå.)

För de juridiska fakulteternas del har frågan om medexaminator i viss mån sammankopplats med det för dessa fa- kulteter föreslagna avrådnings- och av- stängningsförfarandet. I detta samman- hang bör framhållas, att kommittén icke ansett det lämpligt att föreslå motsva- rande åtgärder med ändamål att på ett tidigt stadium bortgallra för studier olämpliga studerande inom de samhälls- vetenskapliga ämnesgrupperna.

Ifrågavarande ämnesgrupper komma endast att utgöra en underavdelning av de filosofiska fakulteterna. Ämnesgrup- pens uppgifter måste begränsas till att avse frågor som sammanhänga med de föreslagna politices kandidat- och ma- gisterexamina. Inrättande av en avråd- ningsnämnd för dessa examina, vilket i och för sig kunde vara motiverat, skulle icke leda till någon egentlig bortgall- ring av dem som befunnes olämpliga för samhällsvetenskapliga studier. Av en så- dan nämnd fattat beslut synes nämligen icke kunna gälla studier för filosofie kandidatexamen. En avrådning eller av- stängning skulle därför endast kunna avse fortsatta studier för politices kan- didatexamen och politices magisterexa- men men däremot icke fortsatta sam- hällsvetenskapliga studier för övriga fi- losofiska examina.

5. Betygssystemet Tidigare har ingående redogjorts för de skäl, som nödvändiggjort att de fö- reslagna politices kandidat- och magis- terexamina utformats oberoende av filo- sofiska fakultetens nuvarande betygsen- hetssystem med dess till terminsenhe- ten bundna studiekurser. Därmed upp- kommer frågan om hur tillägnandet av de föreskrivna kunskaperna skall be- tygssättas. Kommittén har därvid fun- nit det för de juridiska fakulteterna gäl- lande systemet lämpligt. De bestämmelser, som föreslås gälla i fråga om betyg, återfinnas i stadgeför- slagets 33—36 55. I fast ämne, i huvud- ämne: allmän kurs och i stödämne böra betyg givas med något av vitsorden Med beröm godkänd, Icke utan beröm god- känd, Godkänd och Icke godkänd. Ifrå- gavarande betygsskala bör även gälla allmänt samhällsvetenskapligt prov. ] huvudämne: specialkurs böra däremot betyg kunna givas förutom med något av de nu nämnda vitsorden jämväl med

något av de två högsta vitsorden, Be- römlig och Med utmärkt beröm god- känd. Dessa senare vitsord böra emel- lertid endast givas, då den studerande ådagalagt vetenskaplig förmåga och synnerlig mognad.

Vid betygs avgivande bör hänsyn ta— gas såväl till den studerandes kunska- per som till graden av den mognad och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalagts. I huvudämne: specialkurs bör examinatorn därvid jämväl taga hänsyn till värdet av den studerandes examensarbete. För bety- gen Godkänd, Icke utan beröm godkänd och Med beröm godkänd må icke ford- ras till omfattningen olika lärokurser.

Härjämte föreslås att studerande, som avlagt godkänd tentamen, icke må på- fordra förnyad tentamen för att i sam- ma examensämne erhålla sådant förhöjt betyg, som skulle kunna ha erhållits med samma lärokurs. Förnyad tenta— men för höjning av betyg från något av de tre lägre till de två högre vitsorden bör således endast kunna påfordras i huvudämne: specialkurs.

Någon begränsad giltighetstid för god- kända tentamina föreskrives icke.

I avdelningen om juris kandidatexa- men ha kommitténs synpunkter på de sålunda föreslagna bestämmelserna ut- förligt redovisats (s. 158—160). I detta sammanhang synes därför endast böra understrykas, att kommittén icke ansett det lämpligt att de två högsta betygen (Berömlig och Med utmärkt beröm god- känd) givas annat än i huvudämne: spe- cialkurs. I juris kandidatexamen kun— na dessa betyg ifrågakomma i civilrätt och i valfritt juridiskt ämne i tredje delen av examen, medan de i juris politices magisterexamen kunna givas i nationalekonomi och i valfritt offentlig- rättsligt ämne.

Såväl huvudämne: allmän kurs som stödämneskurs skola främst syfta till att

ge de studerande grundläggande insik- ter inom respektive discipliner. Även i stödämnet måste kunskapsfordringarna i viss mån komma att få karaktär av standardkurser, vilka visserligen inom samma disciplin skola differentieras med hänsyn till huvudämnet och spe— cialiseringen inom detta. Mera omfat- tande och djupgående insikter i ett visst ämne eller ämnesområde skola emeller- tid icke inhämtas förrän under studier- na i huvudämne: specialkurs. I politi- ces magisterexamen kan man därför icke förrän vid tentamen i huvudämne: specialkurs (och vid bedömandet av examensarbetet) förvänta sig att skill- naden mellan de studerandes prestatio- ner kommer att bli så avsevärd, att man har behov av tillgång till den vidare betygsskalan.

6. Reglementariska frågor Den samhällsvetenskapliga ämnes- gruppen bör beträffande politices kan- didat- och magisterexamina erhålla de uppgifter och befogenheter, som nor- malt tillkomma en fakultet beträffande de till densamma hörande examina. De av oss föreslagna samhällsvetenskapliga examina avvika ifråga om sin utform- ning på väsentliga punkter från övriga examina inom filosofiska fakulteten. Bland annat med hänsyn härtill är det nödvändigt att särskilda reglementaris- ka bestämmelser avpassade efter ämnes- gruppens examina fastställas. Ifrågava- rande bestämmelser synas lämpligast böra ingå i den stadga, som avser de samhällsvetenskapliga examina. De frågor av reglementarisk art, vilka i detta sammanhang åsyftas, gälla un- dervisningsplan och schema, studieplan, studiehandbok, årlig granskning av stu- diehandbok, undervisningsnämnd, stu- diehandledning, offentliggörande i fö- reläsningskatalog, tentamensbok, ansö- kan om examen, examen samt studie-

tidsstatistik. De bestämmelser, som en- ligt kommitténs uppfattning böra gälla beträffande dessa frågor äro intagna i examensstadgans 37—47 åå. Motsvaran- de bestämmelser skola enligt kommit- téns förslag ingå i stadgan om juridiska examina. Några direkta kommentarer till samtliga sålunda föreslagna bestäm- melser synas icke erforderliga. I detta sammanhang skola endast ett par frågor beröras.

Kommittén föreslår, att en särskild undervisningsnämnd inrättas inom äm- nesgruppen. Behov av en särskild un- dervisningsnämnd för de samhällsve- tenskapliga ämnena torde föreligga re- dan med nuvarande examina. Nämnden bör ha till uppgift att förbereda vissa i examensstadgan närmare angivna ären- den samt i övrigt de frågor, som enligt universitetsstatuterna ankomma på un- dervisningsnämnd.

Enligt kommitténs meningböra nämn- dens uppgifter ickc begränsas till såda- na ärenden rörande samhällsvetenskap- liga ämnen, som skola avgöras av äm- nesgruppen. Jämväl sådana ärenden, som skola avgöras av humanistiska sek- tionen (fakulteten) och som ankomma på undervisningsnämnd böra, såvitt gälla samhällsvetenskapliga ämnen, kunna förberedas av denna nämnd. Kommittén anser sig emellertid icke ha att framlägga förslag härom.

Frågan om studiehandledning har hittills icke berörts i de statuter eller stadganden, som gälla universiteten och deras olika organ och examina. Inom varje ämne brukar ämnesföreträdaren eller annan till ämnet hörande lärare i början av varje läsår lämna vissa råd och upplysningar angående studierna inom ämnet ifråga. Härutöver torde åt- skilliga lärare stå de studerande till tjänst med råd, då det gäller studierna överhuvud för den avsedda examen. Or- ganiserad studiehandledning har egent-

ligen endast bedrivits av studentkårerna eller andra studentorganisationer. Dessa ha sedan länge brukat utse särskilda studiehandledare, till vilka de studeran- de kunnat hänvända sig, samt dessutom under senare år i början av varje läsår anordnat särskilda upplysningsdagar för nyinskrivna studerande.

Utöver de åtgärder, som sålunda främst studenternas egna organisationer vidtagit, synes det emellertid kommit- tén som om ämnesgruppen bör utse lä- rare att gå de studerande till handa med upplysningar och råd angående upp- läggningen och det lämpliga bedrivan- det av studierna för olika förekomman- de examina. Sådan handledning kan gi- vetvis i åtskilliga fall bättre lämnas av akademiska lärare än av äldre stude— rande. Den genom ämnesgruppens för- sorg ordnade studiehandledningen kom- mer emellertid icke att kunna ersätta de åtgärder i liknande syfte, som bruka vidtagas av studentorganisationerna. Den senare verksamheten torde komma att utgöra ett nödvändigt och lämpligt komplement till de råd och upplysning- ar, som kunna lämnas av ämnesgrup- pens därtill utsedda lärare.

7. Tillval av ämne. Efterprövning

Enligt gällande stadga angående stats- vetenskaplig examen (5 11) kan stude- rande i statsvetenskaplig-filosofisk exa- men förutom examensämnena medta- ga varje ämne, som tillhör filosofisk fa- kultet. Kommittén föreslår ingen för- ändring härutinnan. Utöver de ämnen, som skola ingå i politices kandidatexa- men eller i politices magisterexamen, bör den studerande vara oförhindrad att i sin examen medtaga varje ämne, som kan ingå i någon av dessa examina eller i filosofie kandidatexamen (48 5).

Ifråga om rätten till efterprövning föreslår kommittén däremot vissa för- ändringar. Sålunda bör studerande, som

avlagt någon av de föreslagna examina, endast äga rätt att undergå efterpröv- ning dels i sådan ämneskurs, som kun- nat medtagas i examen men icke ingått i denna, dels till vinnande av högre be- tyg i huvudämne: specialkurs och där- vid blott för höjande av lägre betyg till något av betygen Berömlig eller Med utmärkt beröm godkänd (49 5). Enligt nuvarande ordning äger den studerande undergå efterprövning såväl i ämne, som ej ingått i hans examen, som ock generellt till vinnande av högre betyg i ämne, vari han i examen blivit prövad.

Kommitténs förslag i denna del sam- manhänger med vad som föreskrivits angående förnyad tentamen före examen (35 5). Studerande, som avlagt godkänd tentamen, må icke påfordra förnyad tentamen för att i samma examensämne , erhålla sådant förhöjt betyg, som skulle kunnat erhållas med samma lärokurs. Med hänsyn härtill bör givetvis en mot- svarande bestämmelse gälla vid efter- prövning.

8. Riksgiltighet. Förhållande till andra examina

Kommittén föreslår att tentamina i samhällsvetenskapliga examinas fasta ämnen samt allmänt samhällsvetenskap- ligt prov skola avläggas vid en och samma fakultet.

Den tidigare examensdelen kan ju av de skilda ämnesgrupperna utformas nå- got olika; avgränsningen mellan de i densamma ingående ämnena hör bland annat i viss mån kunna ske med hän- syn till lokala förhållanden. Med hänsyn härtill är det enligt kommitténs upp- fattning nödvändigt att begränsa riks- giltigheten till tentamina i de ämnen, som ingå i examinas senare del (51 5). I fråga om övriga ämnen föreligger gi— vetvis möjlighet till individuell pröv- ning och omskrivning av betyg.

Kunskapsfordringarna för de i juris

politices magisterexamen ingående sam- hällsvetenskapliga ämnena torde till sin helhet eller till viss del komma att över- ensstämma med motsvarande ämnen i politices kandidat- och magisterexamina Med beaktande av vad ovan sagts angå- ende riksgiltighet bör godkänd tenta- men för juris politices magisterexamen i ämne, vilket såsom fast ämne ingår i samhällsvetenskapliga examina, äga giltighet för examensämne med samma beteckning i sistnämnda examina. En förutsättning härför bör emellertid va- ra att den för ämnet ifråga beräknade studietiden i politices kandidat- och magisterexamina icke överstiger den som beräknats för ämnet i juris politi- ces magisterexamen (54 å).

Ämnet nationalekonomi skall alltid ingå i juris politices magisterexamen med en normal studietid av minst en och en halv termin; i en av de för den- na examens tredje del föreslagna äm- neskombinationerna ha två terminer anslagits för studier i detta ämne. I exa- mens första del skola vidare national- ekonomiska studier bedrivas inom exa- mensämnet ekonomisk samhällskun- skap, för vilket en normal studietid av en halv termin har beräknats. Den som avlagt godkänd tentamen i nationaleko- nomi för juris politices magisterexa- men kommer därför alltid att ha stude— rat en nationalekonomisk ämneskurs med en sammanlagd normal studietid av två terminer. Kursen i examensäm- net nationalekonomi i den nu berörda examen skall emellertid enligt kommit- téns förslag få en i viss mån speciell inriktning. Med hänsyn härtill bör be- tyg i detta ämne icke utan vidare få tillgodoräknas såsom stödämne eller huvudämne: allmän kurs. Sådant till- godoräknande får bli beroende av exa- minators prövning (53 5). Då tentamen avlagts enligt fordringarna för den större ämneskursen i nationalekonomi

(två-terminskursen) kan man emeller- tid räkna med att godkänd sådan ten- ! tamen i regel kommer att bli giltig så-

som huvudämne: allmän kurs.

Utöver vad sålunda föreslagits bör enligt kommitténs mening även föreskri- vas, att den som avlagt godkända ten- tamina i samtliga till juris politices ma- gisterexamens första och andra delar hörande ämnen skall för avläggande av samhällsvetenskapliga examina vara be- friad från att medtaga de fasta ämnena statskunskap och rättskunskap (55 5).

Möjligheterna att övergå från 'rent samhällsvetenskapliga studier till studi- er för juris politices magisterexamen ' komma att beröras nedan i kapitel 29

(s. 453 f).

Under juris politices magisterexa- mens första och andra delar skola grundläggande studier bedrivas i samt- liga positivrättsliga ämnen. Dessa stu- dier ersätta mer än väl de studier, som skola bedrivas inom det fasta ämnet rättskunskap. Ämnena stats-rätt med folkrätt och förvaltningsrätt täcka vis- serligen icke hela det kunskapsområde, som skall behandlas inom det fasta äm— net statskunskap. Med hänsyn till att det i detta speciella fall är lämpligt att underlätta möjligheterna till övergång mellan de två närbesläktade examens- formerna har kommittén emellertid an- sett att befrielse från att medtaga stats- kunskap ändå bör medgivas.

Då det gäller rätten att få tillgodo- räkna sig betyg i samhällsvetenskapligt ämne i filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen för samhälls- vetenskapliga examina, synes denna i första hand få bli beroende av veder- börande examinators prövning. Kun- skapsfordringarna kunna ju i ämne, som ingått i någon av de förra examina, ha haft en väsentligen annan inriktning än som avses gälla beträffande de se- nare (53 å).

Kommittén har emellertid, med beak- tande av vad som anförts beträffande riksgiltighet, ansett att vissa betyg all- tid skola tillgodoräknas. Sålunda före- slås, att godkänd tentamen för en be- tygsenhet i statistik, i statskunskap, i företagsekonomi eller i sociologi samt för två betygsenheter i nationalekonomi alltid skall äga giltighet såsom fast äm- neskurs i motsvarande examensämne i samhällsvetenskapliga examinas tidi- gare del (54 5).

De nu berörda bestämmelserna i för- slaget till stadga om samhällsvetenskap- liga examina ange hur tentamen för an- nan examen skall tillgodoräknas för nu nämnda examina. I stadgan an- gående filosofiska examina höra be- stämmelser införas, vilka på motsva— rande sätt ange hur tentamen för samhällsvetenskapliga examina skall tillgodoräknas för filosofisk ämbetsexa- men eller filosofie kandidatexamen. Givetvis måste det i åtskilliga fall an- komma på examinators prövning i vad mån prov som avlagts för samhällsve- tenskapliga examina må tillgodoräknas för annan filosofisk examen. Med hän- syn till ämnenas inriktning och omfatt- ning har kommittén emellertid funnit att vissa tentamina alltid böra äga gil- tighet för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen.

I bilaga 3 har framlagts förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan angående filosofiska examina. Såvitt det gäller de nu berörda förhåll- andena föreslås därvid att

tentamen i statistik såsom fast ämne skall äga giltighet för en betygsenhet i detta ämne;

tentamina i kulturgeografi, företags- ekonomi och nationalekonomi såsom fasta ämnen tillsammans skola äga gil- tighet för en betygsenhet i nationaleko- nomi;

tentamen i stödämne inom den sam-

hällsvetenskapliga ämnesgruppen skall äga giltighet för en betygsenhet i mot- svarande ämne;

tentamen i huvudämne: allmän kurs skall äga giltighet för två betygsenheter i motsvarande ämne, dock ej i kultur- geografi.

Sistnämnda undantag för ämnet kul- turgeografi har gjorts med hänsyn till att kunskapsfordringarna i detta ämne i allmänhet icke torde komma att inne— fatta krav på tillräckliga insikter i na- turgeografi. I övrigt framgå skälen för dessa bestämmelser av vad tidigare an- förts angående de angivna ämnenas om- fattning i berörda examina.

I samband med att politices magister- examen inrättas bör också beaktas förhållandet mellan denna examen och ekonomisk examen vid handelshögsko- la. Vi ha ansett att detta spörsmål faller utanför vårt utredningsuppdrag; för- slag härom framlägges därför icke. Vissa synpunkter skola emellertid an- föras.

Socialvetenskapliga forskningskom- mittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1946: 74, s. 22) som sin mening att den som avlagt examen vid handelshögsko- la eller vid universitet och högskola borde få avlägga licentiatexamen i na- tionalekonomi vid det andra slaget av läroanstalt utan att först avlägga grund- läggande examen vid samma läroan- stalt. Forskningskommittén framhöll vidare att jämväl formella hinder för omskrivning av betyg i nationalekono- mi mellan nämnda läroanstalter borde undanröjas.

Sedan den av oss föreslagna politices magisterexamen inrättats synas de av forskningskommittén antydda spörs- målen komma i ett något annat läge. Tidigare (5. 329) har en jämförelse gjorts mellan civilekonomexamen och de föreslagna samhällsvetenskapliga examina. Härav framgår att den förra

examen omfattar studier inom ämnes- områden som _ med undantag för sta- tistik — böra vara fullt tillräckliga för att ge den studerande en för fördjupa- de studier i något av ämnena national- ekonomi, företagsekonomi eller kultur- geografi erforderlig samhällsvetenskap- lig grundutbildning. Den som avlagt ci-

vilekonomexamen bör därför vid avläg- gandet av politices magisterexamen, i vilken något av de tre nämnda ämnena ingår som huvudämne, kunna befrias från att medtaga annat av de fasta äm- nena än statistik ävensom från allmänt samhällsvetenskapligt prov.

Kap. 26. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp

Nuvarande fakultetsindelning

Den nuvarande indelningen i fakul- teter och sektioner regleras i universi- tetsstatuterna % 40, vilken har följande lydelse:

>>Med avseende å vetenskapernas olika ar- ter och den högre vetenskapliga undervis- ning, universitetet skall meddela, fördelas samtliga vid universitetet anställda lärare på fyra fakulteter, som äro: den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filo- sofiska. Den filosofiska fakulteten är för handläggning av vissa göromål fördelad i två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga.»

Filosofiska fakultetens båda sektioner fungera numera i huvudsak såsom sär- skilda fakulteter, ehuru med gemensam- ma examina och gemensam doktorsvär— dighet. Vid Stockholms högskola före- kommer icke ifrågavarande sektionsin- delning, utan där finnas — förutom en stats- och rättsvetenskaplig fakultet — fullt självständiga humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulte- ter. Vid Göteborgs högskola finnes icke någon fakultetsindelning.

Varje fakultet eller sektion består så- som beslutande myndighet av de profes- sorer, vilka tillhöra fakulteten (sektio- nen). Enligt universitetsstatuterna % 47 må dessutom den, som enligt särskilt förordnande uppehåller examinations- skyldigheten för examen, som avlägges inom viss fakultet, deltaga i fakultetens

överläggningar och beslut beträffande de examina och därtill hörande prov, som hans förordnande omfattar.

Professorer i samhällsvetenskapliga ämnen tillhöra humanistiska sektionen (fakulteten). Såsom samhällsvetenskap- liga ämnen räknas därvid följande, av professor eller i vissa fall av annan examinator företrädda ämnen: national- ekonomi, statistik, statskunskap, socio- logi, geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi (kulturgeo- grafi) och ekonomisk historia. Dessa ämnens ställning vårterminen 1952 vid universiteten samt Stockholms och Gö- teborgs högskolor framgår av nedanstå- ende sammanställningar.

Uppsala universitet: Nationalekonomi, l professor. (Nationalekonomi med finansrätt, l pro- fessor, se nedan). Statistik, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Sociologi, 1 professor. Kulturgeografi, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Professuren i nationalekonomi med fi- nansrätt tillhör juridiska fakulteten och skall vid nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Nuvarande innehavaren svarar även för undervisning och examina- tion i nationalekonomi inom humanistiska sektionen och har säte och stämma jämväl i humanistiska sektionen.

Lunds universitet: Nationalekonomi, 1 professor.

Statistik, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Kulturgeografi, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Sociologi, 1 biträdande lärare, tillika exa- minator.

Stockholms högskola: Nationalekonomi och socialpolitik, 1 pro- fcssor. Nationalekonomi, särskilt konjunkturforsk- ning, 1 professor (personlig befattning). Statistik, 1 professor (personlig befatt- ning). Statskunskap (se dessutom nedan), 1 pro- fcssor. Ekonomisk historia, 1 professor. Sociologi, 1 biträdande lärare, tillika exa- minator.

Inom stats— och rättsvetenskapliga fakul— teten finnes en professur i nationalekonomi med finansvetenskap, vars innehavare har examinationsrätt i nationalekonomi till fil. lic.-examen.

Innehavaren av professuren i statskun- skap vid socialinstitutet i Stockholm är skyldig att meddela undervisning och för- rätta examination i statskunskap vid hög- skolan.

I kulturgeografi finnes en biträdande lä— rare; för examinationen i ämnet svarar professorn i geografi.

Göteborgs högskola: Nationalekonomi, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Statistik, 1 preceptor.

Vid högskolan finnes en professur i geo- grafi (med handelsgeografi) och etnografi samt en i filosofi. Inom dessa båda ämnen meddelas viss undervisning i kulturgeo- grafi respektive sociologi.

Tidigare framlagda förslag

Frågan om samhällsvetenskapernas ställning ur organisatorisk synpunkt be- handlades ingående av socialvetenskap- liga forskningskommittén, som i sitt be- tänkande framlade förslag om inrät- tande av en samhällsvetenskaplig äm- nesgrupp i avbidan på att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sek- tion kom till stånd. I sitt betänkande III behandlade 1945 års universitetsbered-

ning universitetsadministrationen över- huvud och framlade därvid bl. a. förslag om ändringar i den nuvarande fakul- tetsindelningen. Universitetsberedning- en tog även upp till behandling de av socialvetenskapliga forskningskommit- tén framförda synpunkterna. över båda dessa betänkanden ha yttranden avgi- vits bland annat av de akademiska myn- digheterna.

Socialvefenskapliga forsknings- kommittén

önskemål om inrättande av en sär- skild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion hade enligt forskningskommit- tén huvudsakligen framförts dels från vissa studentorganisationer (Sveriges förenade studentkårer och statsveten- skapliga intresseförbundet), dels från professorn i nationalekonomi vid Lunds universitet, Johan Åkerman. De därvid framförda synpunkterna och förslagen redovisades av forskningskommittén, som dessutom lämnade en redogörelse för förhållandena vid vissa utländska universitet. Härvid refererades särskilt de motiv, som legat till grund för in- rättandet, från och med höstterminen 1945, av en samhällsvetenskaplig fakul- tet vid Helsingfors universitet.

Forskningskommittén berörde däref- ter frågan om de allmänna riktlinjerna för fakultets- och sektionsindelningen överhuvud och framhöll, att redan den humanistiska sektionens storlek syntes tala för en uppdelning, eftersom i en alltför stor beslutande församling vissa rent arbetstekniska svårigheter måste uppstå. Härtill kom dessutom, att de många professurerna inom sektionen täckte vitt skilda vetenskapsfält. Mellan vissa av de däri ingående ämnesgrup- perna förelåg en så grundläggande olik- het i fråga om forskningsuppgift och forskningsmetod att förutsättningar för en allmän överblick över sektionens

område i väsentlig mån saknades. En uppdelning av humanistiska sektionen i mindre och mer homogena enheter syn- tes därför påkallad.

1933 års universitetsberedning hade framlagt förslag om en tudelning av sektionen, varvid en språklig och en historisk-filosofisk sektion skulle bildas. Att därvid de samhällsvetenskapliga ämnena icke nämnts var enligt forsk- ningskommittén mycket förklarligt, ef- tersom vid den tidpunkt, då nämnda förslag framlades, endast några få av sektionens professurer kunde beteck- nas som samhällsvetenskapliga. Överhu- vudtaget hade man i allmänhet ända in till senaste tid stått främmande för uppfattningen om samhällsvetenskaper- na såsom utgörande en speciell grupp med en i många avseenden särpräglad ställning. Enligt forskningskommittén kunde ej heller de vid den tidpunkt, då kommittén framlade sitt betänkande, rå— dande förhållandena tagas till utgångs- punkt för en diskussion om huruvida samhällsvetenskaperna skulle utbrytas och bilda en särskild fakultet eller sek— tion. AV praktiska skäl syntes en dylik fakultet eller sektion ej böra komma till stånd, förrän densamma skulle bli av ungefär samma storleksordning som de teologiska och juridiska fakulteterna.

Det främsta argumentet till förmån för upprättandet av en särskild sam— hällsvetenskaplig fakultet eller sektion var enligt forskningskommittén, att man härigenom skulle _skapa de bästa orga- nisatoriska förutsättningarna för en fortgående utbyggnad och förstärkning av samhällsvetenskaperna. Härom ytt- rade nämnda kommitté:

Med största eftertryck måste framhållas, att den behövliga expansionen på det sam— hällsvetenskapliga området icke får anses avslutad,.sedan de i detta betänkande fram- lagda förslagen genomförts. På punkt efter punkt ha vi det föregående nödgats konsta-

tera, att vad som i och för sig synts önsk- värt att åstadkomma för närvarande icke kunnat begäras, främst med hänsyn till den aktuella bristen på samhällsvetenskap- ligt utbildade forskare. Ett förverkligande av våra förslag kommer i många fall en— dast att innebära, att grunden skapats för en fortsatt utveckling. Det måste under så— dana förhållanden framstå såsom en upp— gift av största vikt att åstadkomma en lämplig organisatorisk ram för en kom- mande utbyggnad på detta område. Erfa- renheterna av den hittills rådande ord- ningen peka i samma riktning. Det synes nämligen icke kunna förnekas, att den förefintliga universitetsorganisationen åt- minstone delvis varit en bidragande orsak till att samhällsvetenskapernas position vid universiteten är så svag som den för närvarande är. Genom inrättandet av en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle en garanti skapas för att i framti— den de frågor som beröra dessa vetenska— per skulle komma att bedömas av en på en gång sakkunnig och intresserad instans. Samhällsvetenskaperna skulle härvid kom— ma i åtnjutande av samma förmån som exempelvis de juridiska vetenskaperna se— dan länge haft. (SOU 1946: 74, s. 125.)

Efter att ha erinrat om förhållandena i utlandet och framhållit den betydelse fakultetsindelning i flera länder haft för samhällsvetenskapernas ställning betonade forskningskommittén, att det var uppenbart, att man genom en orga- nisatorisk förening av samhällsveten- skaperna även skulle få ett lämpligt fo— rum för handläggning av de med stats- vetenskaplig examen sammanhängande undervisningsfrågorna. Slutligen erin— rade forskningskommittén om att en samhällsvetenskaplig sektion eller fa- kultet skulle vara ägnad att i hög grad befrämja samarbetet mellan de däri in- gående ämnena och vidga ämnesrepre- sentanternas horisont utöver det spe- ciella facket. Forskningskommittén an— såg emellertid att man icke borde över- skatta sektionernas eller fakulteternas betydelse härvidlag, utan 'menade att det framförallt var på det praktiska om- rådet, som en rad spörsmål komme att

föreligga, vilka krävde gemensam Abe- handling.

Beträffande de argument, som kunde anföras mot ett dylikt avskiljande av samhällsvetenskaperna från humanis- tiska sektionen, framhöll kommittén:

Bestående och i för sig värdefulla kon— takter mellan olika ämnen kunna därige- nom möjligen komma att avbrytas eller åtminstone försvåras. Det kanske allvarli— gaste problemet gäller de framtida relatio- nerna till ämnet historia. Detta problem berör alla samhällsvetenskaper men är av särskild betydelse för statskunskapen; med hänsyn till detta ämnes traditionellt starka historiska inriktning kommer en bestämd boskillnad mellan statskunskap och histo- ria att ur flera synpunkter te sig onatur— lig. Även om man, såsom tidigare fram- hållits, sannolikt kan räkna med en viss nyorientering inom statskunskapen, får be- tydelsen av denna svårighet icke under- skattas.

Likartade invändningar kunna visserli- gen göras mot varje förslag till ytterligare uppdelning av fakulteter och sektioner, och den drabbar i själva verket även den bestå- ende fakultetsindelningen. Det behöver en- dast erinras om den nära förbindelse, som föreligger mellan den teologiska fakulteten och vissa ämnen inom den humanistiska sektionen samt mellan den medicinska fa— kulteten och flertalet ämnen inom den na— turvetenskapliga sektionen. Ämnen som kyrkohistoria och rättshistoria ha bevarat en nära kontakt med historien trots att de höra till andra fakulteter än denna. Beträf— fande de ifrågasatta samhällsvetenskapliga fakulteterna eller sektionerna synes frågan dock ha alldeles särskild aktualitet med hänsyn såväl till statskunskapen som till den ställning som framdeles kan givas äm- net ekonomisk historia. Det synes därför vara ett viktigt önskemål att i varje sam— hällsvetenskaplig fakultet eller sektion in— rymma någon professur med väsentligen historisk inriktning, varvid, förutom eko— nomisk historia, framför allt modern poli- tisk och social historia kunde ifrågakomma. ( SOU 1946:74, s. 126 — 127 .)

Forskningskommittén betonade att, då en samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion icke lämpligen omedelbart kunde komma till stånd, det icke syntes nödvändigt att nu träffa ett definitivt

avgörande i fråga om formen för en dylik fakultets- eller sektionsbildning. Bland annat borde man avvakta resulta- tet av universitetsberedningens förslag om att uppdela de humanistiska sektio- nerna på två sektioner. Härefter yttra- de forskningskommittén:

Därest inrättandet av samhällsveten— skapliga sektioner eller fakulteter sålunda under vissa betingelser kan framskjutas till en något senare tidpunkt, måste emel- lertid andra åtgärder vidtagas för att un- danröja några av de olägenheter, som för samhällsvetenskapernas vidkommande äro förenade med den nuvarande universitets- organisationen, och möjliggöra ett vidgat samarbete mellan dessa vetenskapers före- trädare. I detta avseende torde närmast vissa organisatoriska reformer inom de be— stående fakulteterna kunna komma i fråga.

Härvid må erinras om att fakulteter och sektioner i första hand äro administrativa organ och icke organ för vetenskapligt sam— arbete. Ett sådant samarbete kan äga rum och har ägt rum över fakultets- och sek— tionsgränserna — kontaktlinjerna mellan olika vetenskaper sträcka sig regelbundet icke blott åt ett utan åt flera håll — men det får av naturliga skäl ej sällan också särskilt ingående karaktär mellan vissa av ämnena inom samma fakultet eller sektion. Vid amerikanska universitet äro lärarna orga— niserade icke blott i »divisions», närmast svarande mot våra sektioner ehuru vanli- gen nägot mindre, utan även i »depart- ments», vilka vid mindre universitet ofta endast omfatta tre eller fyra professorer i mycket närliggande ämnen. En likartad organisation torde med fördel kunna prö— vas även inom svenskt universitetsväsen, åtminstone på vissa områden. Inom dylika ämnesgrupper kan det bli möjligt att åstad- komma ett intimare samarbete av det slag som nu faktiskt—förekommer inom exempel— vis de juridiska fakulteterna och som sär- skilt när det gäller gemensamma eller sam— verkande institutioner måste anses ha ett betydande värde. Ämnesgrupperna skulle kunna ge tillfälle till utbyte av erfaren- heter i fråga om själva forsknings- och undervisningverksamheten, något som en— dast i ytterst begränsad utsträckning kan ske inom de nuvarande humanistiska sek- tionerna. Från fakulteter och sektioner kunde slutligen även på det administrativa

området avlyftas vissa mera speciella upp- gifter, vilka eljest knappast kunna bli före- mål för tillräcklig uppmärksamhet.

Särskilt för samhällsvetenskaperna är det lämpligt att organisera en sådan äm— nesgrupp. Härigenom skulle man omedel— bart, utan någon från grunden gående orga— nisatorisk nybildning och utan att i övrigt bryta förbindelsen mellan samhällsveten- skaperna och de historiska disciplinerna, kunna uppnå en del av de förmåner, som en samhällsvetenskaplig sektion eller fa— kultet skulle erbjuda. Vidare skulle en lämplig övergångsform för en mer radikal organisatorisk reform skapas. (SOU 1946: 74, s. 128—129.)

Forskningskommittén framlade för- slag om vilka då befintliga professurer, som borde ingå i den samhällsveten- skapliga ämnesgruppen; Vidare fram- höll kommittén, att jämväl vissa andra lärarbefattningar sannolikt borde hän- föras till denna grupp. De därvid upp- tagna ämnena Överensstämma med de ovan såsom samhällsvetenskapliga upp— räknade ämnena.

Beträffande ämnesgruppens uppgifter yttrade forskningskommittén:

Till de uppgifter, som skola handläggas av den särskilda samhällsvetenskapliga ämnesgruppens lärare, skall höra att be- svara remisser rörande de samhällsveten— skapliga ämnena, att avge yttranden angå— ende inom sektionen väckta förslag berö- rande samhällsvetenskaperna, att fördela de samhällsvetenskapliga licentiand- och doktorandstipendierna, att, i anslutning till vad som i följande kapitel föreslås, för- rätta val av ledamöter till det samhälls- vetenskapliga forskningsrådet, samt att i övrigt behandla för samhällsvetenskaperna gemensamma forsknings—, undervisnings— och anslagsfrågor. (SOU 1946: 74, s. 129.)

Överläggningarna inom gruppen bor- de ledas av en ordförande.

Slutligen framhöll forskningskommit- tén, att vad som i det föregående sagts närmast avsåge universiteten, men kunde i tillämpliga delar även gälla de allmän- na högskolorna. Ett förenande av sam- hällsvetenskaperna till särskilda ämnes-

grupper vore i lika hög grad nödvändigt för högskolornas som för universitetens vidkommande.

1945 års universitetsberedning

1945 års universitetsberedning före— slog i sitt betänkande 111 att de huma- nistiska och matematisk-naturvetenskap- liga sektionerna skulle omvandlas till självständiga fakulteter samt att den hu- manistiska fakulteten skulle uppdelas på två sektioner, en historisk-filosofisk och en, filologisk. Universitetsbered- ningen citerade de ovan av socialveten- skapliga forskningskommittén anförda synpunkterna på en särskild samhälls- vetenskaplig fakultet eller sektion samt yttrade härom:

Vad beträffar den förordade humanis— tiska fakulteten, utgör dess klyvning i sek- tioner enligt socialvetenskapliga forsk— ningskommittén det enda alternativet till inrättande av en särskild samhällsveten- skaplig fakultet eller scktion. Beredningen tar för sin del bestämt avstånd från det senare alternativet. Enligt dess mening kan man ej undandraga ämnen såsom stats- kunskap, sociologi, praktisk filosofi och ekonomisk historia från fakultets— och sek— tionsmässig kontakt med den centrala his- toriska och filosofiska forskningens före— trädare. Just därför att socialvetenskaper— na befinna sig i en snabb utveckling, vore det vetenskapligt sett synnerligen olyckligt, om dessa å ena sidan och historien och den teoretiska filosofien å den andra avskärma- des från ömsesidiga impulser och metodiskt meningsutbyte särskilt vid bedömning av akademiska avhandlingar och vetenskapliga specimina. Beredningen kan icke finna, att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet i nuvarande läge kan motiveras av att den skulle behövas för en enhetlig och specia- liserad utbildning till vissa yrken i samma grad som beträffande de teologiska, juri— diska och medicinska fakulteterna. Vidare ter sig den framtida utformningen av stats- vetenskaplig examen för närvarande oviss. Erfarenheterna av liknande fakultetsbild- ningar vid utländska universitet mana en— ligt beredningens mening icke till efter- följd. (SOU 1947: 75, s. 87.)

Härefter redogjorde universitetsbe- redningen för de argument, som talade för en uppdelning av den humanistiska fakulteten på en filologisk och en histo- risk-filosofisk sektion. Beträffande den senare sektionen framhölls bland annat, att de historiska, filosofiska och sam- hällsvetenskapliga ämnena bildade en naturlig enhet genom samhällsvetenska- pernas nära samband med både historia och filosofi. Universitetsberedningens förslag innefattade en detaljerad sam- manställning över vilka professurer, som skulle hänföras till de båda före- slagna sektionerna.

Efter att sålunda ha behandlat sek- tionsfrågan tog beredningen upp frå- gan om ämnesgrupper och citerade där- vid socialvetenskapliga forskningskom- mittén. Därefter anförde beredningen:

Beredningen vill i detta sammanhang er- inra om att möjlighet att bilda särskilda ämnesgrupper med egen beslutanderätt inom en fakultet finnes vid Köpenhamns universitet. Att såsom socialvetenskapliga forskningskommittén föreslagit statutmäs- sigt avgränsa en ämnesgrupps omfattning och uttömmande angiva dess kompetens sy- nes emellertid vara mindre lyckligt.

Ämnesgruppcrna fylla en viktig uppgift såsom förberedande organ för handlägg- ning av visst ärende eller vissa grupper av ärenden inom en fakultet eller sektion. Men deras största värde torde ligga däri, att de giva tillfälle till livligare utbyte av erfa- renheter i'rån forsknings- och undervis— ningsverksamheten än som kan äga rum i fakulteter och sektioner, vilka administra— tiva organ visserligen förutsätta vetenskap— lig bedömning men ej ha vetenskaplig dis- kussion till uppgift. Ämnesgrupper omfat— tande ämnen från skilda fakulteter och sektioner torde kunna vara i hög grad ägna- de att överbygga fakultets- och sektions- gränserna, i det dylika ämnesgrupper längt mera än nybildade fakulteter och sektioner kunna tillgodose behovet av vetenskaplig samverkan. Det ligger i sakens natur, att bildandet av ämnesgrupper bör ske fritt och obundet för att kunna svara mot skiftande krav.

Enligt universitetsberedningens mening torde de behov, som socialvetenskapliga forskningskommittén ansett påkalla sär- skilda samhällsvetenskapliga fakulteter el— ler sektioner, väsentligen kunna tillgodo- ses genom bildandet av en eller flera so— cialvetenskapliga ämnesgrupper, sedan ge- nom statsmakternas beslut de organisato— riska uppgifter, som den samhällsveten— skapliga ämnesgruppen skulle fått, ha bort- fallit. (SOU 1947: 75, s. 94.)

Yttranden över förslagen

I remissyttrandena över socialveten- skapliga forskningskommitténs betän- kande framhöllo de akademiska myn- digheterna, att de i avvaktan på 1945 års universitetsberednings förslag rö- rande universitetens organisation icke ansågo sig böra taga ställning till spörs- målet om en särskild samhällsve— tenskaplig fakultet eller sektion. Försla- get om inrättande av en samhällsveten- skaplig ämnesgrupp berördes endast av juridiska fakulteten i Lund och lärar- rådet vid Göteborgs högskola. Juridiska fakulteten i Lund yttrade, att den inte hade någonting att erinra mot en provi- sorisk lösning i form av en ämnesgrupp. Lärarrådet vid Göteborgs högskola framhöll, att förslaget om ämnesgrupp erbjöd en lycklig lösning av en om- stridd och betydelsefull fråga. Det med- förde bland annat den stora fördelen, att förbindelsen mellan samhällsveten- skaperna och de historiska discipliner- na icke komme att brytas.

I sitt yttrande över 1945 års universi- tetsberednings förslag beträffande fa- kultetsorganisationen tillstyrkte univer- sitetskanslern i likhet med de i ämnet hörda akademiska myndigheterna för- slaget om en uppdelning på en huma- nistisk och en matematisk—naturveten- skaplig fakultet. Beträffande uppdel— ningen av humanistiska fakulteten på två sektioner hade invändningar rests från det övervägande flertalet av de

akademiska myndigheterna. Kanslern yttrade härom följande:

För egen del är jag av den uppfattningen, att dylik uppdelning kan komma att med— föra allvarliga olägenheter, något som även framhållits i de mot. beredningens förslag på denna punkt av professorerna Löfstedt och Gunnarsson avgivna reservationerna. Såsom humanistiska sektionen vid univer— sitetet i Lund anfört, synes även om flera discipliner stå helt främmande för varandra icke någon skarp gräns kunna uppdragas mellan de föreslagna två sektionerna, varför genom en sektionsuppdelning banden mel- lan närbesläktade ämnen skulle komma att avskäras till betydande skada för det veten— skapliga arbetet. Utvecklingen torde också gå i den riktningen att flera ämnen få gemensamma intressen. Humanistiska sek- tionen i Lund har i detta sammanhang framlagt förslag om att den humanistiska fakulteten borde utrustas med befogenhet att delegera ärenden, vilkas behandling krävde väsentlig tid, till undergrupper av fakulteten samt angivit exempel på ären- den, som med fördel kunde hänskjutas till en dylik behandling. Detta förslag synes mig värt beaktande, men jag är icke beredd att utan ytterligare utredning i ärendet nu taga slutlig ståndpunkt till detta uppslag.

Humanistiska sektionen i Lund nämn- de, som kanslern antytt, i sitt yttrande exempel på ärenden, vilka med för— del kunde hänskjutas till undergrupper. Likaväl som vissa rutinärenden skulle kunna avgöras av dekanus borde en de- legering i vissa fall av beslutanderätten till undergrupper kunna ske. Ett sådant förfaringssätt skulle enligt sektionen i viss utsträckning innebära en stadfäs— telse av redan rådande praxis. Som"

exempel nämndes:

1. Ärenden rörande licentiand- och dokto- randstipendier; när det gäller omstän— digheter och anmärkningar, som anfö— ras av vederbörande stipendieinspektor.

. Ärenden rörande doktorsavhandlingar; förkortad spikningstid, utseende av fa— kultetsopponent, utseende av betygs- nämnd, fastställande av betyg, ersätt- ning för opposition.

. Ärenden rörande docenters tjänstgöring och fria termin. Ärenden rörande lektorer, biträdande lä— rare och assistenter. Vissa ärenden rörande professurer, så- som tjänstledighet under kortare tid samt vikarie härvid, ändring av under— visning m. m. . Andra speciella ärenden, vilka endast beröra problem med anknytning till en grupp av fakultetens discipliner.

Som exempel på ärenden, vilka måste avgöras av humanistiska fakulteten i dess helhet, nämnde sektionen:

1. Tillsättning av ordinarie lärarbefatt— ningar, professorer, laboratorer och pre— ceptorer. . Anslag ur docenstipendiefond och re— servfond m. m. Petita.

. Doktorspromotioner.

. Stipendieäreuden med undantag för så— dana stipendier, som äro knutna till ett bestämt ämne eller till en grupp av mycket närbesläktade ämnen. Undervisningsnämnd och föreläsnings- katalog.

Vid en arbetsuppdelning på grupper borde enligt lundasektionen de olika grupperna sammansättas i förväg och varje professor föras till en bestämd grupp. Vissa professorer borde dock för speciella ärenden vara obligatoriskt ad— jungerade i annan än sin ordinarie grupp. Gruppindelning skulle möjligen kunna anknytas till indelningen beträf- fande docentstipendier, nämligen en fi— losofisk grupp, en historisk grupp, en samhällsvetenskaplig grupp och en filo— logisk grupp. Humanistiska sektionen ansåg emellertid, att vissa grupper, bland annat den samhällsvetenskapliga, vid dylik indelning skulle bli för obe- tydliga. En uppdelning i tre grupper, varvid en skulle vara en historisk-sam- hällsvetenskaplig, diskuterades därför också. Sektionen ville dock ej framlägga ett exakt förslag om gruppindelning.

Beträffande arbetssättet vid en grupp-

indelning yttrade humanistiska sektio- nen i Lund följande:

Dekanus, vilken förutsättes vara vald, de— legerar ärenden enligt ovanstående till en av de förefintliga grupperna samt beslutar om eventuell adjunktion av en eller flera professorer (jämväl av annan fakultet) skall ske. Varje grupp ledes av en vald gruppordförande, som bör hava samma rät- tigheter att besluta om adjunktion. Om två gruppmedlemmar uttala sig för adjunk- tion, skall sä ske. Adjunktion av docenter eller därmed jämställda må även ske i spe— ciella fall. Adjunktion av professor oav- sett fakultet, dock endast med yttrande- rätt, skall vara obligatorisk vid betygssät— tandet av doktorsavhandlingar, om profes- sor framträtt som opponent ex auditorio. Dekanus är ordförande i den grupp han tillhör. Eventuella gruppbeslut anses vara fattade av fakulteten i dess helhet, förså— vitt icke två av gruppens ledamöter påyrka hänskjutaudet av ärendet till fakulteten i dess helhet. Skulle dekanus finna, att ett gruppbeslut strider mot beslut av annan grupp eller har principiell betydelse, kan han hänskjuta ärendet till fakulteten.

Humanistiska sektionens yttrande över universitetsberedningens betän- kande utmynnade i ett bestämt avstyr- kande av förslaget om uppdelning på sektioner av den blivande humanistiska fakulteten; i stället borde universitets- statuterna så omformas, att fakulteten ägde rätt delegera ärenden förutom till dekanus även till undergrupper enligt regler, som utarbetades av fakulteten och godkändes av kanslerämbetet.

Kommitténs förslag

De i detta betänkande framlagda exa- mensförslagen bygga samtliga på önsk— värdheten av en väl samordnad studie- gång. Undervisning och kunskapsford- ringar i de olika ämnena böra anpassas efter det för vederbörande examen upp- ställda målet på sådant 'sätt att studie- gången blir en genomtänkt helhet. De organisatoriska förutsättningarna för realiserandet av detta program beträf-

fande juris kandidatexamen behandlas i samband med det juridiska examensvä- sendet. Det är främst tillkomsten av politices kandidat— och magisterexami- na, som ställer särskilda krav på lämp- liga organisatoriska anordningar inom filosofiska fakulteten.

Det bör i detta sammanhang erinras om att de av oss föreslagna samhälls- vetenskapliga examina till sin allmänna karaktär, särskilt beträffande den tidi- gare examensdelen, visa större likheter med teologiska, juridiska och medicin- ska fakulteternas samt fackhögskolor— nas examina än med hittillsvarande examina inom den filosofiska fakulte- ten. De förra förutsätta i huvudsak en för samtliga studerande gemensam stu- diegång, där de enskilda ämnena dels avse att täcka ett sammanhängande kun- skapsfält, dels studeras i en mer eller mindre bunden inbördes ordning. De lägre filosofiska examina kunna där- emot sägas vara uppbyggda enligt ett byggklotssystem, där ämnena äro fri- stående enheter, vilka kunna studeras i valfri ordning samt fritt —— eller enligt vissa regler —— kombineras till en examen.

De olika inom filosofiska fakulteten företrädda ämnena ha genom denna examenstyp fått en hög grad av själv- ständighet vid uppläggningen av under- visning och kunskapsfo'rdringar. Äm- nesrepresentanterna ha i huvudsak va- rit bundna endast av den standardise- ring av kursernas omfattning, som det inom fakulteten tillämpade betygsen- hetssystemet kräver. Fakulteten och sektionerna ha endast i mindre ut- sträckning behandlat frågor rörande samordning av undervisning och kun- skapsfordringar i de olika ämnena. Ämnesrepresentanternas oberoende har givetvis förstärkts av att ärendena be- handlats i kollegier, vilkas medlemmar äro mycket talrika och i allmänhet sak-

na närmare kännedom om varandras ämnen. _

Genom tillkomsten av de föreslagna samhällsvetenskapliga examina upp- kommer emellertid, som tidigare fram- hållits, för de ifrågavarande ämnenas del ett starkt behov av samarbete, spe- ciellt beträffande olika undervisnings- frågor. Man har här att göra med pro- blem, som endast angå denna ämnes— grupp; för behandling av desamma få dess medlemmar därför behov av att i den ena eller andra formen bilda en särskild icke bara överläggande utan också beslutande enhet. Vidare upp- komma genom dessa examina en rad rutinfrågor, vilka icke behöva samord- nas med andra ärenden inom humanis- tiska sektionen och därför lämpligen kunna avlastas från denna. Man kan alltså sammanfatta situationen så, a) att lärarna i de samhällsvetenskapliga äm- nena inom ramen för en lämplig orga- nisatorisk enhet gemensamt måste be- handla vissa ärenden, samt b) att denna enhet sedan den bildats lämpligen kan övertaga en rad andra fakultets- och sektionsärenden.

Oberoende av vilken speciell lösning detta organisationsproblem vid olika tidpunkter kan få, utgår kommittén i det följande från att problemet löses på det ena eller andra sättet. Tills vidare föreslå vi, att lärarna i de i samhällsve- tenskapliga examina ingående ämnena bilda en organisatorisk enhet, vilken bör benämnas samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Att vi därvid föreslå be— teckningen »ämnesgrupp» för denna en— het beror främst på att denna beteck- ning använts i tidigare förslag för en liknande organisationsform samt att den därigenom redan vunnit visst bur- skap. Beteckningen ämnesgrupp synes emellertid i och för sig icke vara den mest adekvata för en grupp av akade- miska lärare, även om dennas uppgifter

hänföra sig till en viss grupp av äm- nen.

Den tidigare delen av politices ma- gisterexamen måste, om den skall fylla sitt syfte att lämna de studerande en samhällsvetenskaplig allmänbildning på vilken en följande specialisering kan bygga, vara enhetligt organiserad. Un- dervisningens anordning, metoder och inriktning inom de särskilda fasta äm- nena måste därför i största möjliga ut- sträckning syfta till att tillgodose hel- hetssynpunkten. Det är för lösandet av detta problem, som den samhällsveten- skapliga ämnesgruppen i första hand är behövlig.

Den tidigare examensdelen ställer- alltså genom sin konstruktion krav på samarbete mellan de olika ämnena be- träffande alla ärenden, som beröra den- na examensdel. Därjämte böra ämnes- grupperna ha viss frihet, då det gäl- ler valet av undervisnings- och exami- nationsformer samt kunskapsfordring— arnas bestämmande och inbördes av- vägning. Då vi förutsätta att flyttnings— rätt mellan universiteten icke skall före- komma förrän efter den tidigare delens avslutande och det allmänna samhälls- vetenskapliga provets avläggande, kom- mer ämnesgruppen vid planläggningen av utbildningens anordnande under de fem första terminerna att få i stort sett samma ställning som de enskilda äm- neslärarna inom de filosofiska fakulte- terna traditionellt haft var och en inom sitt ämne.

Tidigare har framhållits att för frå- gor, som gälla de i detta sammanhang berörda examina, de samhällsvetenskap- liga ämnenas representanter måste or- ganiseras som en självständig enhet med beslutanderätt. Även för andra uni- versitetsangelägenheter och för det rent vetenskapliga arbetet är ett närmare samarbete mellan de samhällsvetenskap- liga disciplinerna önskvärt. Vårt i hu-

vudsak till examensfrågor begränsade uppdrag ger oss emellertid icke anled— ning att taga ståndpunkt till frågan om hur de samhällsvetenskapliga ämnena i framtiden på lämpligaste sätt skola kun- na inpassas inom fakultets- och sek- tionsindelningen. Skulle vid en senare tidpunkt en samhällsvetenskaplig fakul- tet eller sektion bildas bör denna givet— vis bland annat få handlägga de olika med samhällsvetenskapliga examina uppkommande uppgifter, som beröras i detta kapitel.

Tills vidare synes den samhällsveten- skapliga ämnesgruppen, lämpligen in- om ramen för humanistiska sektionen (resp. humanistiska fakulteten i Stock- holm samt lärarrådet i Göteborg), kun- na organiseras såsom en sådan >>under- grupp», som av humanistiska sektionen i Lund föreslagits i remissyttrandet över universitetsberedningens betän— kande III. Det måste emellertid därvid förutsättas att stadgeenligt samtliga ärenden rörande samhällsvetenskapliga examina överflyttas till den samhälls- vetenskapliga ämnesgruppen samt att andra ärenden kunna delegeras till denna grupp. I övrigt instämma vi i stort sett med det ovan refererade för- slaget till en undergrupps arbetsuppgif— ter och arbetsformer. Bildandet av en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp bör ske i god tid före de nya examensfor- mernas genomförande samt oberoende av om humanistiska sektionen (resp. humanistiska fakulteten eller lärarrå- det) i övrigt organiseras på under- grupper.

Den samhällsvetenskapliga ämnes- gruppens sammansättning framgår av bifogade förslag till stadga angående samhällsvetenskapliga examina (bil. 2, 3 5), enligt vilket gruppen bör bestå av professorer i och andra självständiga företrädare (preceptorer eller i vissa fall biträdande lärare) för de samhälls-

vetenskapliga examensämnena. I stad- gan ha ifrågavarande examensämnen uppräknats. Kommittén utgår emeller- tid från att gruppen kommer att ut- ökas, därest nya samhällsvetenskapliga examensämnen framdeles komma att upptagas vid de akademiska läroanstal- terna. Vid handläggning av ärenden rö— rande samhällsvetenskapliga examinas fasta ämnen bör dessutom professorn i allmän rättslära inom juridiska fa- kulteten äga säte och stämma i ämnes— gruppen. Ifrågavarande professor bör vara den som i sista hand ansvarar för det fasta ämnet rättskunskap.

Gruppens arbete bör ledas av en ord- förande. Såsom sådan bör någon av de till gruppen hörande professorerna fungera. Ordföranden bör, i likhet med vad som är stadgat för dekanus i fa- kultet, antingen väljas för en period av tre år eller erhålla uppdraget automa- tiskt efter fullmaktsår i tur mellan äm- nesgruppens,professorer. Även i övrigt synes beträffande uppdraget såsom ord- förande vad som är stadgat för deka- nus i fakultet böra äga tillämpning, un- der iakttagande av vad som är särskilt föreskrivet i examensstadgan. Till ord— föranden bör gruppen i stor utsträck- ning kunna delegera ärenden; enligt stadgeförslaget skall ordföranden dess- utom städse ombesörja vissa löpande uppgifter.

Ovan har anförts att vissa ärenden rörande samhällsvetenskapliga examina måste handläggas av ämnesgruppen, samt att den lämpligen kan övertaga en rad fakultets- och sektionsärenden. Denna indelning skall följas i nedan- stående redovisning.

a) De ärenden,. som måste handläg- gas av ämnesgruppen, ha av kommit- tén upptagits i förslaget till examens- stadga.

I 5 2 finnas vissa allmänna be- stämmelser rörande ämnesgruppens

uppgifter. Sålunda bör gruppen hand- lägga ärenden angående samhällsveten- skapliga examina samt ärenden angå- ende undervisning och examination i samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av juris politices magisterexamen.

Som tidigare framhållits är ämnes- gruppen i första hand erforderlig för att lösa vissa frågor rörande samhälls- vetenskapliga examinas fasta ämnen. Flertalet av de i detta sammanhang be— handlade ärendena gälla också de fasta examensämnena eller för den tidigare examensdelen gemensamma frågor. Härtill komma emellertid vissa frågor avseende dels examina i deras helhet, dels huvud- och stödämnena, vilka måste behandlas av ämnesgruppen. Vad slutligen samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av juris politices magis- terexamen beträffar kommer under- visningen för dessa och för motsva- rande ämnen i samhällsvetenskapliga examina i stort sett att bli gemensam.

Bland de ärenden, som här avses kunna nämnas:

den sammanlagda normala studietidens exakta fördelning på olika fasta examens- ämnen (7 5 första stycket);

frågor rörande undervisningens anord- nande (18 5);

uppläggning av den samhällsvetenskap- liga orienteringskursen (19 å);

samordning i tiden av undervisningen för de fasta examensämnena (21 5 första och tredje styckena);

fastställande av kunskapsfordringarna i de fasta examensämnena samt i huvud- ämne: allmän kurs (25 5);

fastställande av den allmänna omfatt— ningen och inriktningen av kunskapsford- ringarna i huvudämne: specialkurs och i stödämne (26 5);

uppläggning och anordning av det all— mänt samhällsvetenskapliga provet (29 å);

fastställande av tentamensperioder för vart och ett av de fasta examensämnena (30 5 första stycket);

ärenden rörande undervisning och exa- mination för samhällsvetenskapliga exa- mina och för tredje delen juris politices magisterexamen (22, 23, 31 och 32 55);

fastställande av undervisningsplan och schema (37 å);

upprättande av studieplan (38 å); årlig granskning av kunskapsfordringar m. m. (40 5) samt

undervisningsnämnd och föreläsningska— talog i vad avser samhällsvetenskapliga examina (41 och 43 55).

b) Kommitténs förslag i fråga om de fakultets- och sektionsärenden, som ämnesgruppen lämpligen kunna över- taga bygger främstpå de av humanis- tiska sektionen i I.und framförda syn- punkterna (sid. 384). Vissa smärre änd- ringar och tillägg ha emellertid gjorts. Enligt kommitténs uppfattning kan i huvudsak följande ärenden överföras till ämnesgruppen:

ärenden rörande samhällsvetenskapliga doktorand- och licentiandstipendier;

ärenden rörande doktorsavhandlingar så- som förkortad spikningstid, utseende av fa— kultetsopponent, utseende av betygsnämnd, fastställande av betyg, ersättning för oppo— sition ;

ärenden rörande docenters tjänstgöring och fria termin;

ärenden rörande biträdande lärare, assi- stenter och amanuenser;

vissa ärenden rörande professurer, såsom tjänstledighet under kortare tid samt vika- rie härvid, ändring av undervisning m. m.;

förberedande behandling av petita röran— de gruppens ämnen och institutioner;

anslag ur docentstipendiefond (motsva— rande) för de samhällsvetenskapliga äm— nena samt

andra speciella ärenden, vilka endast be— röra problem med anknytning till de sam- hällsvetenskapliga ämnena.

Vid en jämförelse med det av huma- nistiska sektionen i Lund framlagda förslaget framgår att kommitténs för— slag omfattar vissa ärenden, vilka icke upptogos av humanistiska sektionen. Sålunda anser kommittén ändamåls- enligt att petita rörande de samhälls- vetenskapliga ämnena förberedas inom ämnesgruppen; beslut rörande petita böra däremot fattas av sektionen. Kom- mittén vill dessutom föreslå, att en sär- skild docentstipendiefond eller där-

emot svarande anslag ställas till de samhällsvetenskapliga ämnesgrupper- nas förfogande. Gruppen bör givetvis i så fall erhålla rätt att upprätta förslag till fördelning av dessa anslag.

Ämnesgruppens ställning i uni- versitetsorganisationen

Det torde finnas få organisationspro- blem, som i olika länder och i samma länder vid olika tider lösts efter så skilda linjer som frågan om initiativ, bestämmanderätt, former för stadge- mässiga regleringar, verkställande or- gans självständighet i undervisningen samt former för och kontroll av exa- minationen vid universiteten. Denna fråga om de olika instansernas balan- sering av varandra, om balansen mel- lan frihet och bundenhet av regler sy- nes emellertid ha fått sina många olika lösningar icke så mycket såsom ett re- sultat av genomtänkta försök att lösa ett klart uppfattat problem utan när- mast såsom en mer eller mindre auto— matisk följd av en faktisk utvecklings- process.

Schematiskt sett ha vi här att göra med två olika problem. Det första gäl- ler graden av oberoende hos de olika universiteten eller deras underinstan- ser. I vissa länder är varje universitet en i examens- och undervisningshän- seenden helt självständig enhet. I and- ra som i Sverige äro universiteten bund- na av gemensamma stadgor och i viss utsträckning även av gemensamma övervakningsmyndigheter. Det andra problemet gäller i vilken utsträckning de enskilda lärarna böra vara bundna av stadgor eller av direktiv uppifrån.

Ur dessa synpunkter torde följande böra framhållas i fråga om det nuvaran- de läget inom den filosofiska fakulteten. I vissa hänseenden kan man säga, att svenska universitetsmyndigheter äro mer bundna än vad fallet är i många

andra länder, men i andra hänseenden är friheten betydligt större. Vi ha inga instanser mellan de enskilda ämneslä- rarna, d. v. s. professorerna, och fakul- teterna. Och de filosofiska fakulteterna (respektive dessas två sektioner) repre- sentera så vidsträckta och skiftande äm- nesområden, att dessa universitetsmyn- digheter —- även om de hade behörig- het därtill — knappast skulle kunna leda undervisning eller forskning.

Emellertid finna vi, att fakulteterna i Sverige sakna eller praktiskt taget sakna vissa befogenheter, som fakulte- ter eller liknande grupper i andra län- der ofta ha. Fakulteterna ha sålunda inga möjligheter att öka eller minska antalet befattningar eller att besluta om fördelning av anslag. Ej heller ha fa- kulteterna någon möjlighet att förändra de examina, som ges vid fakulteterna. Då det gäller examensf'rågor äro de utpräglade verkställighetsmyndigheter bundna av för långa tider gällande stad- gor.

När vi sedan komma till de särskilda ämnena inom de filosofiska examina, finna vi å andra sidan att de enskilda lärarna ha ett utomordentligt stort in- flytande över sina ämnen och egentligen blott äro bundna av kunskapsfordring- arnas fixering till en-, två- eller treter- mins kurser. De enskilda lärarna äro alltså i större utsträckning än vad som torde vara fallet i flertalet andra länder obundna såväl av sina fakulteter som av andra myndigheter eller av stadgor.

Sammanfattningsvis kan alltså kon— stateras, att vi i Sverige åtminstone in- om de filosofiska fakulteterna ha en ovanligt stor självständighet för de en- skilda lärarna _— en självständighet som gäller både forskning, undervis- ning och examination. Fakulteternas el- ler motsvarande gruppers inflytande är däremot ovanligt litet, i det de äro bundna av stadgor och andra reglering-

ar uppifrån och av de enskilda lärar— nas självständighet inom sina områden nerifrån. '

Nu antydda förhållanden ha varit rimliga så länge man haft examina med den konstruktion, som hittills utmärkt de filosofiska examina. Dessa ha näm- ligen bestått av kombinationer av sins- emellan helt oberoende delar. Enär kombinationsmöjligheterna varit många och kunnat fritt utnyttjas av de stu— derande, har varken utrymme för eller behov av koordination av undervis- ning och examination för dessa olika delar för-efunnits. Inför man däremot en examen av den typ, som kommittén ovan föreslagit, förändras situationen och därmed också den lämpliga fördel- ningen av de olika instansernas infly- tande på undervisning och examination.

Kommitténs förslag sådant det i det föregående redovisats är i själva ver- ket föga radikalt och bibehåller i allt väsentligt de för Sverige typiska för- hållandena. Den föreslagna samhällsve- tenskapliga ämnesgruppen övertar vis— sa närmast rutinbetonade frågor från sin fakultet respektive sin sektion och vidare förutsättes densamma bestämma kunskapsfordringarna i de fasta ämne— na i samhällsvetenskapliga examina. Däremot fastställas kunskapsfordringar- na i övriga ämnen av de enskilda lä- rarna i stort sett i samma utsträckning som förut. Vad kommittén föreslagit är alltså ett gemensamt ansvar för de äm- nen, som skola ingå i den tidigare exa- mensdelen. I ju högre grad avgräns- ningen mellan de olika fasta läroämnena och fastställandet av kunskapsfordring- arna i desamma kommer att prövas av ämnesgrupperna, i desto högre grad fin- nas förutsättningar för att de föreslag— na examina komma att effektivt beford- ra utbildningen av framtidens ämbets— män och socialvetenskapsmän.

Det kommer naturligtvis i hög grad

att bero på personliga och lokala om- ständigheter i vad mån den önskade samordningen av studierna kan realise— ras. Det är också tänkbart att målet först så småningom kan till fullo uppnås. Förutsättningarna härför bli måhända verkligt goda först i en framtid, då representanterna för de olika samhälls- vetenskaperna ha startat från den ge- mensamma utbildningsgrund, som kom- mittén föreslår.

För den händelse goda förutsättningar för effektivt samarbete inom samhällsve- tenskapliga ämnesgruppen vid en uni- versitetsort föreligga, är det i hög grad önskvärt att denna grupp får frihet att företa vissa självständiga dispositioner. Härigenom skulle ämnesgruppen kun- na verksamt bidraga till vidareutveck- ling av undervisning och forskning, bland annat i anslutning till de lokala behov och förutsättningar, som före- ligga inom gruppens verksamhetsom- råde.

Kommittén anser alltså att under gynnsamma förutsättningar beträffande samarbetet inom gruppen en del befo- genheter skulle kunna flyttas från de enskilda lärarna uppåt till ämnesgrup- pen. Samtidigt skulle inflytandet över vissa delar av berörda examina -— ti- digare reglerade huvudsakligen genom långsiktigt bindande stadgor, som för- ändras sällan och ofta med betydande eftersläpningar i förhållande till beho- ven — i icke allt för oväsentlig ut- sträckning kunna flyttas nedåt till äm- nesgruppen. Medan alltså examensstad- gornas regleringar hittills ha betytt ett långsiktigt och centraliserat fastställan- de av examinas allmänna former, före- ligger enligt vår uppfattning för de samhällsvetenskapliga examinas del be- hov av en decentralisering, vilken gi- vetvis också kan tänkas så småningom medföra vissa lokala olikheter.

En sådan lokal differentiering bör

enligt kommitténs uppfattning betrak- tas såsom nyttig. På ett i Sverige del- vis så nytt område som det samhällsve- tenskapliga föreligger ett starkt behov av att kunna anpassa undervisningen efter utvecklingens krav. Ett sådant bc- hov kräver i sin tur handlingsfrihet och initiativrätt inom icke alltför begränsa- de områden. Man har goda skäl att för— moda att en viss differentiering emellan de olika universiteten bör kunna verka i hög grad befrämjande för den fort- satta utvecklingen.

De ärenden, beträffande vilka en självständig verksamhet hos gruppen" kan tänkas vara till särskild nytta, framgå av följande sammanfattning.

Inom ramen för de utmätta fem ter- minerna för samhällsvetenskapliga exa- minas tidigare del bör samhällsveten- skapliga ämnesgruppens uppgift vara att i första hand se till att de studeran- de tillägna sig ett visst kunskapsstoff samt god kännedom om de olika sam- hällsvetenskapernas grundläggande me- toder och deras inbördes sammanhang. Hur detta mål realiseras genom under— visningens uppdelning på de olika inom ämnesgruppen vid ett visst till- fälle förefintliga samhällsvetenskaper- na får närmast betraktas såsom ett till- lämpningsproblem."

Kommitténs förslag till uppdelning av studietiden på olika ämnen bör en- dast betraktas såsom ett försök till av— vägning i anslutning till just nu i stort sett föreliggande förhållanden. De når- mare detaljerna framgå av de i bilaga 12 redovisade exemplen på kunskaps- fordringar i de enskilda ämnena.I många fall kan man emellertid tänka sig att vissa kunskapsmoment och metodfrågor lämpligen borde överflyttas från ett examensämne till ett annat samtidigt med en motsvarande omfördelning av de anslagna studietiderna. Varje ämnes- grupp bör fritt pröva dessa problem och

i de fall, då de närmast berörda ämnes- representanterna äro villiga att accep- tera vissa omfördelningar, besluta där— om. Berörda ämnesrepresentanters medgivande bör emellertid utgöra en förutsättning härför.

Ett specialfall av detta fördelnings- problem beträffande de fasta examens- ämnena uppkommer för den händelse lärarbefattningar i nya samhällsveten— skapliga ämnen tillkomma. Sådana nya ämnen höra av gruppen kunna inpassas inom den givna ramen av fem terminer för de fasta ämnena. De nya ämnena böra därvid på lämpligt sätt överta un- dervisningsuppgifter från den ursprung- liga gruppen av fasta ämnen. Samhälls- vetenskapliga ämnesgruppen bör även ha att föreslå att de nytillkomna läro- ämnena skola få väljas såsom huvud- ämnen eller stödämnen samt i vilken inbördes kombination med de övriga inom gruppen företrädda läroämnena detta kan få ske.

Det bör härvid särskilt framhållas, att den av kommittén föreslagna tids- relationen mellan huvudämnet och stödämnet icke med nödvändighet be- höver bibehållas vid tillkomsten av nya läroämne—n. I' den mån dessa nya läro— ämnen uppkomma genom utbrytning ur de äldre disciplinerna och följakt- ligen representera mindre enheter av hela det samhällsvetenskapliga arbets- fältet, kan stödämnesbehovet tänkas bli större än vad nu är fallet. Om man tar som exempel en framtida utbryt- ning av ämnet ekonometri ur national— ekonomien, förefaller det rimligt att an- taga, att den lämpliga ämneskombina- tiwonen i politices magisterexamens se- nare del med ekonometri såsom huvud- ämne skulle bli: statistik eller matema- tik en termin, nationalekonomi en ter- min, ekonometri (inklusive det själv- ständiga examensarbetet) två terminer.

Lämpligheten av att anordna för flera

ämnen gemensam undervisning och exa- mination bör få prövas av den samhälls- vetenskapliga ämnesgruppen. Detta gäl- ler redan de av kommittén föreslagna anordningarna av detta slag, nämligen den samhällsvetenskapliga orienterings- kursen, de allmänna samhällsvetenskap- liga seminarierna samt det allmänna samhällsvetenskapliga provet. De resul— tat, som kunna väntas härav, måste i stor utsträckning bli beröende av hur dessa anordningar organiseras av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. En tänkbar gemensam undervisnings- form, som vid lämplig uppläggning skulle kunna ha stor betydelse för ut— bildningen, vore gemensamma fältar- beten, av mera enkelt slag för de fasta ämnena och av mera kvalificerat slag vid huvudämnesstudierna. Sådana fält- arbeten sknlle kunna organiseras på

många olika sätt. Realiserandet av pla- ner av detta slag måste emellertid vara helt beroende av de vid ett visst till- fälle och inom en viss ämnesgrupp före- liggande förutsättningarna.

Initiativrätt och initiativskyldighet beträffande Önskvärda förbättringar av den samhällsvetenskapliga undervis- ningens och forskningens organisation bör tillkomma ämnesgrupperna. Dessa böra uppfatta sin ställning icke endast såsom organ, vilka fylla vissa löpande funktioner inom en i förväg stadgemäs- sigt uppdragen ram, utan såsom själv- ständigt aktiva organ med stort ansvar för vetenskapens utveckling och med frihet att genom egna åtgärder leda den- na utveckling i den riktning, som med hänsyn till det vetenskapliga arbetsfäl— tets förändringar är lämplig.

Kap. 27. Lärarorganisationen m. m.

A. Inledning

Den samhällsvetenskapliga lärarorga- nisationen har i motsats till den juri- diska relativt nyligen varit föremål för särskild utredning och översyn. Sålun- da framlade socialvetenskapliga forsk- ningskommittén i sitt 1946 avgivna be- 'tänkande förslag, vilka bland annat syf- tade till en väsentlig utökning av anta- let lärare i samhällsvetenskapliga äm- nen. Forskningskommitténs utredning avsåg både statsuniversiteten och hög- skolorna i Stockholm och Göteborg. Dess förslag gällde dels omedelbara åt— gärder, dels åtgärder nödvändiga på något längre sikt. Förslag till omedel- bar förstärkning av lärarorganisationen i vissa samhällsvetenskapliga ämnen vid statsuniversiteten framlades dess- utom »av 1945 års universitetsberedning i dess betänkande H.

Genom beslut av 1947 års riksdag för- verkligades för statsuniversitetens del flertalet av de sålunda framlagda för- slagen till omedelbara åtgärder. Mot- svarande förslag i fråga om Stockholms och Göteborgs högskolor ha däremot endast i ringa utsträckning blivit rea- liserade. Förslagen till åtgärder som an- sågos nödvändiga på något längre sikt ha —— även för statsuniversitetens del — ännu icke lett till något resultat.

Sedan nu, genom beslut av 1949 års riksdag, förutsättningar skapats för en utbyggnad av Stockholms och Göteborgs högskolor, är en upprustning av de samhällsvetenskapliga ämnena vid des- sa synnerligen angelägen. Härvid måste man eftersträva att, under hänsynsta- gande till lärjungeantalet, i fråga om personella och materiella resurser bringa dessa läroanstalter i paritet med

statsuniversiteten, vilket i stort sett kommer att bli fallet då de av forsk- ningskommittén framlagda förslagen förverkligas.

I och med att statsvetenskaplig exa- men omlägges och förbättras på sätt kommittén föreslagit aktualiseras dess- utom behovet av ytterligare personal- förstärkning i vissa samhällsvetenskap- liga ämncn såväl vid universiteten som vid högskolorna. En sålunda nödvändig fortsatt utbyggnad överensstämmer i huvudsak med de åtgärder påxnågot längre sikt som forskningskommittén föreslog.

De förslag till förstärkning av de sam- hällsvetenskapliga ämnena, som fram-' läggas i detta kapitel, avse såväl de redan nu vid universiteten och hög- skolorna på ena eller andra sättet före- trädda disciplinerna som det nya exa— mensämnet företagsekonomi. Kommit- téns synpunkter på behovet av under- visning i företagsekonomi vid univer- siteten och de fria högskolorna samt på detta ämnes inriktning återfinnas i ka- pitel 24. Där har även redogjorts för tidigare förslag och framställningar rörande detta ämne samt för nuvarande anslag och undervisning.

Kommittén har vid upprättandet av sina förslag i första hand inriktat sig på att tillgodose undervisningens be- hov av lärare och kursanslag. I några fall ha därjämte vissa förslag framlagts, vilka syfta till att utöka forskningens möjligheter. Dessa förslag äro emeller- tid samtidigt ett led i kommitténs strä- vanden att skapa förutsättningar för anordnande av den undervisning, som är nödvändig för den nya politices magisterexamen.

Frågan om institutioner för de olika ämnena har kommittén icke ansett sig böra närmare beröra. I enstaka fall ha emellertid förslag framlagts om inrät- tande av nya biträdesbefattningar. Vad

institutionsfrågorna i övrigt beträffar vill kommittén endast framhålla följan— de.

Enligt kommitténs uppfattning är det synnerligen angeläget, att man vid de olika läroanstalterna så vitt möjligt för- söker sammanföra flera samhällsveten- skapliga ämnen till gemensamma insti- tutioner. Såväl ur forsknings- och un- dervisningssynpunkt som nr ekonomisk synpunkt skulle en dylik lösning av in- stitutionsfrågan vara fördelaktigast. Samarbetet mellan de olika ämnena skulle härigenom underlättas. Inom flera samhällsvetenskapliga discipliner föreligger vidare behov av samma lit- teratur och samma tekniska hjälpme- del. Ett gemensamt seminariebibliotek skulle t. ex. vara av stor betydelse för undervisningen och forskningen inom de olika disciplinerna samt dessutom säkerligen komma att medföra minska— de kostnader vid inköp av böcker.

Förslag om gemensamma samhälls- vetenskapliga institutioner framlades av socialvetenskapliga forskningskom- mittén (SOU 1946: 47, 5. 86—107). Kommittén, som i stort sett kan ansluta sig till de därvid framförda synpunk- terna, utgår från att dessa förslag så småningom komma att realiseras. När kommittén i det följande talar om in- stitutioner menas därmed alltså icke självständiga sådana utan delinstitu— tioner ingående i en gemensam institu— tionslokal.

Behovet av undervisning

Universitetsberedningen framhöll i sitt betänkande VI den fortgående dif- ferentieringen av vetenskaperna och därmed av examensväsendet såsom en av de faktorer, vilka ej blott den närmas- te tiden utan även på längre sikt nöd- vändiggjorde en ökning av universite— tens och högskolornas resurser. Detta gäller i hög grad även samhällsveten-

skaperna. På grund av att dessa före 1947 voro illa tillgodosedda, ha de ännu icke, trots att en mycket snabb utveck- ling ägt rum under de senaste åren, hunnit erhålla den vetenskapliga orga— nisation, som de ha i flertalet andra länder. Man kan därför under den när- maste tiden förvänta sig en fortsatt ut- veckling och därmed en ytterligare differentiering inom samhällsvetenska- perna bland annat av den anledningen, att dessa komma att sträva efter att snarast möjligt hämta in det försprång i utvecklingen, som samhällsvetenska- parna i andra länder fortfarande ha. Som universitetsberedningen beto- nat, kräver en sådan fortgående diffe- rentiering ett större antal akademiska lärare, specialister på olika områden och ett större antal undervisningsserier. För att åstadkomma goda specialise- ringsmöjligheter vid utbildningsanstal- terna måste dessa därför, som bered- ningen underströk, utbyggas med tanke på forskningens och studiernas diffe-

rentiering.

Vid utformningen av berörda exami- na har kommittén strävat efter att till- godose de krav, som i nuvarande läge måste ställas på examensväsendet. Exa- mina ha, som framgår av vad tidigare anförts, så utformats att samtidigt som en viss grundläggande samhällsveten- skaplig utbildning alltid skall erhållas, möjligheter skola finnas till fördjupning och specialisering inom ett visst exa- mensämne. ,

För undervisningens del få nu be- rörda förhållanden till följd, att inom ett och samma examensämne undervis- ningsserier måste finnas, som avse dels att ge en allmän orientering om ämnet i dess helhet (nämligen i fast ämnes- kurs och i huvudämne: allmän kurs), dels att ge mera ingående kännedom om skilda delar av vetenskapen (nämligen stödämneskurs och huvudämne: speci-

alkurs). Varje sådan undervisningsserie måste omfatta alla för vederbörande stadium erforderliga undervisningsfor- mer (elementära kurser, övningar, se— minarier och föreläsningar av olika slag). Härtill kommer den handledning, som måste givas licentiander och dok— torander.

Det bör i detta sammanhang framhål- las, att de olika undervisningsserier, som sålunda böra givas inom respektive ämnen, i regel äro erforderliga oavsett om samhällsvetenskapliga examina om- läggas i enlighet med kommitténs för- slag eller ej. Redan med nuvarande exa- mina måste nämligen särskild undervis- ning avpassad för olika utbildningssta- dier meddelas. Kommitténs examens- förslag medföra således i flertalet fall icke något ökat behov av undervisning.

Ett genomförande av kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga exa- mina torde emellertid aktualisera beho- vet av flera undervisningsserier. Vidare får man räkna med, att undervisningen i viss mån måste uppläggas på annat sätt än som hittills varit fallet. Trots detta kan emellertid i regel den under- visning som meddelas i ett visst ämne för samhällsvetenskapliga examina även utnyttjas av dem som avse att avlägga annan filosofisk examen eller juris politices magisterexamen.

En differentierad undervisning krå- ver som ovan framhållits flera lärare inom ett och samma ämne. Tillgången på lärare är redan nu i åtskilliga fall för knapp för att behövliga undervis- ningsserier skola kunna givas. Det er— forderliga antalet lärare inom ett visst examensämne beror emellertid icke en- bart på hur många sådana serier som behövas. Då man skall bedöma lärar- behovet måste man nämligen också taga hänsyn dels till vilka undervis- ningsformer, som de olika serierna måste omfatta, dels till det antal stude-

rande, som kunna förväntas utnyttja undervisningen.

Kommitténs synpunkter på undervis- ningens former ha berörts i kapitel 23. I de i bil.. 12 angivna exemplen på kunskapsfordringar i de olika ämnena har i den mån det varit möjligt antytts vilka undervisningsserier, som förefalla erforderliga. I detta samman- hang skall därför endast antalet stude- rande något närmare beröras.

Antalet studerande

Vad först det nuvarande antalet po- litices studerande beträffar kan någon exakt uppgift härom icke erhållas. Des- sa redovisas nämligen officiellt såsom fil. stud. eller jur. stud. beroende på om de ämna avlägga statsvetenskaplig-filo— sofisk eller statsvetenskaplig—juridisk examen. I universitets- och högskole- katalogerna förekommer visserligen en särredovisning av pol. stud., men den- na omfattar endast dem som själva di- rekt uppgivit sig vara pol. stud. Om så- dan uppgift icke lämnats, redovisas vc- derbörande alltså endast efter den fa- kultet, vari han är inskriven.

För att ge någon antydan om det un- gefärliga antalet politices studerande skola emellertid några siffror hämtade ur statsvetenskapliga intresseförbundets tidskrift Statsvetaren, nr 4 1950, angi- vas. Siffrorna äro upptagna i nedanstå- ende tabell och fördelade efter kårort och examenslinje.

Härjämte måste emellertid beaktas att icke så få studerande bedriva sam- hällsvetenskapliga studier för avläg- gande av filosofie kandidatexamen. Av

bil. 7, tab. 2, framgår att under åren 1944—1950 årligen i genomsnitt om- kring 20 filosofie kandidatexamina om- fattande så gott som enbart sådana äm- nen avlagts. Några som helst siffror över antalet studerande kunna emeller- tid i detta fall icke angivas.

Skall man med utgångspunkt från nuvarande antalet studerande försöka bilda sig en uppfattning om det fram- tida antalet måste båda dessa grupper beaktas. Man måste emellertid dess- utom efter de rent samhällsvetenskap- liga examinas inrättande räkna med ett nytt tillskott av studerande. Enbart till- komsten av ämnet företagsekonomi kommer att skapa större möjligheter för dem som erhållit en samhällsvetenskap- lig universitetsutbildning. Detta torde studenterna sannolikt redan från bör- jan komma att inse. Härtill kommer, som förut framhållits, att en ökning av antalet av dem som ämna avlägga den blandade juridisk-samhällsveten- skapliga examen torde komma att äga rum, sedan juris politices magisterexa- men inrättats.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas att sannolikt icke så få stu- denter avskräckts från att påbörja sam- hällsvetenskapliga studier under de är nuvarande statsvetenskaplig examen varit föremål för utredning. En relativt ny examensform, som vid två tillfällen under en kort tidsperiod anses mogen för översyn, måste ju uppenbarligen för många förefalla osäker och av tvivel- aktigt värde. För kommittén har från flera håll omvittnats, att många studen-

Uppsala Lund Stockholm Göteborg Termin

Fil. Jur. Fil. Jur. Fil. Jur. Fil. Ht. 1945 ................ 36 39 24 60 46 105 18 Ht. 1946 ................ 42 34 25 49 40 80 14 Ht. 1947 ................ 53 45 20 42 45 73 8 Ht. 1948 ................ 44 29 16 38 42 67 13 Ht. 1949 ................ 43 27 18 38 35 56 23

ter av denna anledning icke vågat på- börja samhällsvetenskapliga studier, trots att de egentligen skulle ha velat skaffa sig en dylik utbildning.

Om man tar hänsyn till ovan angivna faktorer, torde man försiktigt räknat kunna utgå ifrån att vid universite- tet i Uppsala omkring 20 studenter år- ligen komma att påbörja rent samhälls- vetenskapliga studier under de närmas- te åren efter de föreslagna politices kandidat- och politices magisterexami- nas inrättande. För Lunds del kan an- talet komma att bli något lägre och för Stockholms del något högre. I Göteborg torde motsvarande siffra kunna upp- skattas till 10. Kommittén har vidare antagit att omkring två tredjedelar av dessa komma att fortsätta studierna för avläggande av politices magisterexa- men.

Trots att dessa siffror i och för sig förefalla låga, skulle ett studentantal av denna storleksordning deck nödvändig- göra en dubblering av vissa övnings- kurser och seminarier. Som tidigare framhållits bör nämligen deltagaranta- let vid vissa sådana undervisningsfor- mer i regel icke överstiga 10 studerande. Annan dubblering av undervisningen torde däremot icke bli erforderlig.

Ovan framhölls att antalet studeran- de, som ämna avlägga den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen, efter en omläggning av ifrågavarande examen torde komma att öka. Samti- digt torde man kunna räkna med en viss minskning av antalet juris stude- rande. Så vitt gäller lärarbehovet i de samhällsvetenskapliga ämnena kom- mer en sådan förskjutning från juris kandidatexamen till juris politices ma- gisterexamen främst att inverka på äm- net nationalekonomi. Kommittén har vid sina beräkningar uppskattningsvis utgått ifrån att omkring 15 studenter årligen komma att påbörja studier i

samhällsvetenskapliga ämnen vid uni— versitetet i Uppsala för avläggande av juris politices magisterexamen. Motsva- rande siffra kan möjligen komma att bli något högre i Lund och avsevärt större i Stockholm.

Slutligen bör framhållas, att kommit- tén ingående diskuterat, huruvida möj- ligheter funnes att koncentrera utbild- ningen av politices magistrar och poli- tices kandidater till endast vissa av de fyra berörda läroanstalterna. Företoges en sådan koncentrering skulle på lång sikt samhällsvetenskaperna vid de läro- anstalter, där nämnda examina komme att avläggas, kunna förses med en per- sonal- och institutionsorganisation, som —— till samma eller lägre kostnader än vad eljest bleve fallet — sannolikt skulle bli betydligt bättre än om samtidigt fyra läroanstalters behov måste tillgodoses. Flertalet samhällsvetenskapliga discip- liner äro emellertid redan företrädda vid alla fyra läroanstalterna. En sam- verkan mellan dessa discipliner och andra vid vederbörande läroanstalt befintliga vetenskaper är av stor vikt såväl för forskningen överhuvud som för andra utbildningsbehov än det sam- hällsvetenskapliga. Främst med hänsyn härtill har kommittén icke ansett sig kunna föreslå en sådan koncentrering, som nu antytts.

B. Nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap Inom de juridiska och filosofiska fa- kulteterna finnes för närvarande i äm- net nationalekonomi följande personal:

Uppsala universitet:

Professor i nationalekonomi. Professor i nationalekonomi med finansrätt (tillhör juridiska fakulteten, men profes- surens nuvarande innehavare har jämväl att meddela undervisning och förrätta examination inom humanistiska sektio- nen). Förtursrätt till en docentbefattning.

Biträdande lärare i nationalekonomi och socialpolitik. Biträdande lärare i nationalekonomi (ge- mensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna).

En förste amanuens. En andre amanuens.

Lunds universitet:

Professor i nationalekonomi. Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i nationalekonomi och socialpolitik. Biträdande lärare i nationalekonomi (ge- mensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna). En förste amanuens. En andre amanuens.

Stockholms högskola: Professor i nationalekonomi och social— politik. Professor i nationalekonomi med finans— vetenskap (Lars Hiertas professur, som tillhör stats- och rättsvetenskapliga fa- kulteten; innehavaren av professuren har emellertid viss undervisnings- och exami— nationsrätt jämväl inom humanistiska fakulteten). Professor i nationalekonomi, särskilt kon— junkturforskning (personlig befattning för E. F. Lundberg, som tillika är chef för konjunkturinstitutet). Förtursrätt till en docentbefattning (med— len användas till arvode åt en biträdan- de lärare). Biträdande lärare i nationalekonomi.

(Ytterligare en biträdande lärare i natio- nalekonomi finnes; denne erhåller sitt arvode från docentstipendiemedel, se ovan.) (Viss amanuenstjänst fullgöres av inneha- varen av ett studiestipendium.)

Göteborgs högskola:

Professor i nationalekonomi. Förtursrätt till en docentbefattning.

Nationalekonomiens ställning i berörda examina

I nuvarande statsvetenskaplig exa- men intar ämnet nationalekonomi en mycket central ställning. Enligt exa- mensstadgan skall i statsvetenskaplig- juridisk examen nationalekonomi all- tid ingå med minst två betygsenheter.

I statsvetenskaplig-61050fisk examen, för vilken motsvarande bestämmelse angående minimiantalet betygsenheter icke finnes, har ämnet fått en lika cen- tral plats. Som framgår av bil. 7, tab. öh hade i det närmaste 90 % av dem som avlagt denna examen minst två be- tygsenheter i nationalekonomi. Av tab. 4 i nämnda bilaga framgår dessutom att nationalekonomi kan sägas utgöra kärnämnet i de samhällsvetenskapliga filosofie kandidatexamina, som avlagts åren 1944—1950.

Efter en omläggning av examina i en- lighet med kommitténs förslag kommer nationalekonomi att bibehålla denna centrala ställning. I juris politices ma- gisterexamen skall ämnet alltid ingå till en omfattning, som kan sägas motsvara den nuvarande tvåbetygsnivån. Kun- skapsfordringarna i nationalekonomi för denna examen och för politices ma- gisterexamen komma emellertid icke att helt sammanfalla. I den förra exa- men skall nämligen studiernas tyngd- punkt alltid förläggas till en bestämd ämnesdel, ekonomisk politik, inom vil- ket område fördjupade studier skola bedrivas. Detta förhållande kommer bland annat att medföra behov av viss undervisning i ämnet speciellt avsedd för juris politices magisterexamen.

Vad därefter de båda samhällsveten- skapliga examina, politices kandidat- och politices magisterexamina, beträf- far kommer nationalekonomi för det första att bli ett av de större fasta äm- nena. För det andra tala som tidigare framhållits starka skäl för att national- ekonomi kommer att väljas som huvud- ämne eller stödämne av de flesta, som ämna avlägga politices magisterexamen. Det torde därför med fullt fog kunna antagas, att nationalekonomi efter des— sa examinas inrättande kommer att in- taga en minst lika central ställning i den rent samhällsvetenskapliga utbild-

ningen som i nuvarande statsveten- skaplig-filosofisk examen.

Kommittén har slutligen föreslagit att ekonomisk samhällskunskap obligato- riskt skall ingå i juris kandidatexamen. Härvid har bland annat förutsatts att undervisningen och examinationen i detta nationalekonomiska examensäm- ne skall omhänderhavas av lärare i na— tionalekonomi tillhörande den sam- hällsvetenskapliga ämnesgruppen. Den— na undervisning måste emellertid upp— läggas särskilt för de studerande inom juridiska fakulteten. Med hänsyn till det stora antalet studerande inom fa— kulteten måste man därtill räkna med att viss undervisning måste dubbleras.

Nationalekonomi kommer sålunda ] nu berörda examina att erhålla en så- dan ställning att detsamma ur under- visnings- och examinationssynpunkt utan tvekan blir det mest belastade av de samhällsvetenskapliga ämnena. Det- ta förhållande måste givetvis få till följd, att behovet av lärare i national- ekonomi blir större än i någon annan av de i detta sammanhang berörda uni— versitetsdisciplinerna.

Fortsatt utbyggnad

Professorer

Samhällsvetenskapliga forskningskom- mittén anförde i sitt betänkande an- gående behovet av professurer följan- de:

Nationalekonomiens utbyggnad bör kon— centreras till den filosofiska fakulteten. Enligt vår mening föreligger här ett behov av åtminstone två professurer inom detta ämnesområde. Målet bör därför vara, att i stället för den nuvarande, för den juridiska och filosofiska fakulteten gemensamma professuren i nationalekonomi med finans- rätt skall finnas tre "professurer, nämligen en i finansrätt och finansvetenskap, tillhö— rande den juridiska fakulteten, samt två professurer inom det nationalekonomiska ämnesområdet, tillhörande den filosofiska fakulteten. Då det emellertid, med hänsyn

till bristen på kompetenta sökande, för närvarande icke torde vara möjligt att be- sätta samtliga professurer, föreslå vi att omedelbart endast en professur i national- ekonomi nyinrättas vid vartdera universi- tetets filosofiska fakultet — ett förslag som alltså icke går längre än vad som exempel- vis ansågs skäligt redan av 1912 års stats- utskott — samt att tills vidare den befint— liga, juridiska och filosofiska fakulteten tillhörande professuren i nationalekonomi med finansrätt bibehålles. Så snart det se- dan blir möjligt att tillsätta en professur i finansrätt och finansvetenskap, hör den nuvarande professuren överföras till den filosofiska fakulteten, varvid finansrätten försvinner från professurens ämnesområde. (SOU 1946: 74, s. 35.)

Det anförda avsåg förhållandena vid universiteten i Uppsala och Lund, vid vilka läroanstalter sålunda under en övergångstid borde finnas en professor i nationalekonomi inom filosofiska fa- kulteten och en professor i national- ekonomi och finansrätt tillhörande ju- ridiska och filosofiska fakulteterna. I proposition till 1947 års riksdag för— ordades emellertid i enlighet med uni- versitetsberedningens förslag inrättan- det av en professur i finansrätt och finansvetenskap inom juridiska fakul- teten vid Lunds universitet. Riksdagen beslöt i enlighet härmed och frågan om tillkomsten av ytterligare en pro- fessur i nationalekonomi inom filoso- fiska fakulteten berördes icke.

Den nuvarande organisationen vid Uppsala universitet överensstämmer däremot med forskningskommitténs för- slag i vad avsåg övergångstiden. Enligt kungligt brev den 26 juli 1947 skall därefter professuren i nationalekonomi med finansrätt vid den nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finans- vetenskap. Något beslut om att samti- digt ytterligare en professur i national- ekonomi inom filosofisk—a fakulteten skall inrättas föreligger icke.

Av det sagda torde fnam-gå dels att

nationalekonomien vid Lunds universitet är betydligt sämre tillgodosedd än vid Uppsala universitet, dels att ämnets ställning vid sistnämnda läroanstalt kan komma att väsentligen försvagas, då den nuvarande professorn i national- ekonomi med finansrätt avgår. Sam- tidigt måste man räkna med att beho- vet av två professurer i ämnet vid ifrå- gavarande tidpunkt med all sannolik- het kommer att vara ännu större än vad det redan nu är.

Socialvetenskapliga forskningskom- mittén satte som mål två professurer in- om det nationalekonomiska ämnesom- rådet tillhörande den filosofiska fakul- teten. Enligt vår uppfattning måste det- ta mål snarast uppnås. Härvid bör emellertid beaktas, att den tidigare be- rörda differentieringen av vetenska- perna i särskilt hög grad satt sin prä- gel på detta ämnesområde. Sålunda har bland annat den del av national- ekonomien, som kan benämnas ekono- misk politik, kommit att få en allt stör- re betydelse. Kommittén har vid exa- minas utformning beaktat detta och fö— reslagit, att nationalekonomien i den speciellt för förvaltningsverksamhet utformade juris politices magisterexa- men skall inriktas på ekonomisk poli— tik. Men även i den rent samhällsveten- skapliga examen, politices magister- examen, har kommittén tänkt sig att denna ämnesdel skall få större plats än vad hittills vanligen varit fallet.

Med hänsyn till vad nu sagts samt till den ekonomiska politikens allt stör- re betydelse för samhällsutvecklingen överhuvud har det förefallit kommit- tén angeläget att garantier skapas för att innehavarna av de båda nya profes- surer, som böra inrättas inom de hu- manistiska sektionerna i Uppsala och Lund, besitta åtminstone viss kompe- tens inom ekonomisk politik. De böra sålunda vara kompetenta att handha

undervisningen i denna ämnesdel för juris politices magisterexamen samt att leda vetenskapligt arbete inom ämnes- området.

Under hänvisning till vad ovan an- förts får kommittén föreslå, att en pro- fessur i nationalekonomi med ekono- misk politik omedelbart inrättas inom humanistiska sektionen vid Lunds uni- versitet samt att beslut fattas om att en professur i nationalekonomi med eko- nomisk politik skall inrättas inom mot- svarande sektion vid Uppsala universi- tet vid samma tidpunkt, som den nuva- rande professuren i nationalekonomi med finansrätt förändras till en profes- sur i finansrätt med finansvetenskap.

De sålunda nyinrättade professurer- na böra givetvis tillhöra den av kom- mittén föreslagna samhällsvetenskapli- ga ämnesgruppen. Sedan dessa profes- surer besatts torde det naturliga bli att professorn i nationalekonomi i första hand är examinator i och ansvarig för ämnet nationalekonomi i samhällsve- tenskapliga examina och filosofie kan- didatexamen samt att professorn i na- tionalekonomi med ekonomisk politik i första hand är examinator i och an- svarig för nationalekonomi i juris poli- tices magisterexamen .och har tillsyn över undervisning och examination i ekonomisk samhällskunskap för juris kandidatexamen. Båda professorerna böra därjämte ha examensrätt i natio- nalekonomi: specialkurs för politices magisterexamen samt i nationalekonomi för filosofie licentiatexamen.

Vid Stockholms och Göteborgs hög- skolor är läget ett annat än vid uni- versiteten. Vad Stockholms högskola beträffar föreligger, som nedan närma- re behandlas, först och främst behov av biträdande lärare, assistenter och amanuenser. Antalet redan nu existe- rande professurer i nationalekonomi

torde, åtminstone under den närmaste tiden, v-ara tillräckligt.

Som framgår på annat ställe av kommitténs betänkande föreslås, att en professur i finansrätt med finansveten- skap skall inrättas inom högskolans stats- och rättsvetenskapliga fakultet. Tillkomsten av denna professur behöver i och för sig icke inverka på den inom samma fakultet befintliga profes- suren i nationalekonomi med finansve- tenskap. Möjligen kunde ifrågasättas huruvida sistnämnda professur samti- digt borde överflyttas till högskolans humanistiska fakultet. Kommittén har emellertid icke ansett sig ha anledning taga ställning till denna organisations- detalj.

Vid Göteborgs högskola är behovet av flera professurer icke så stort som vid övriga läroanstalter. Detta beror främst på att studentantalet är mindre och att juris politices magisterexamen icke kommer att kunna avläggas där.

Övriga lärare

Socialvetenskapliga forskningskom- mittén framhöll bland annat, att vid vartdera universitetet samt vid Stock- holms högskola borde finnas samman- lagt tre biträdande lärare inom det na- tionalekonomiska ämnesområdet. Vid universiteten borde en av de tre biträ- dande lärarna tillhöra både den juri- diska och den filosofiska fakulteten. Ifrågavarande lärare borde ha till upp- gift dels att omhänderha undervisning och examination i nationalekonomi för juris kandidatexamen, dels att meddela viss undervisning inom filosofiska fa- kulteten. De båda övriga lärarna borde helt tillhöra filosofiska fakulteten, en biträdande lärare i nationalekonomi samt en i nationalekonomi och social- politik. Den senare borde ge kurser i allmänekonomisk socialpolitik för de nationalekonomistuderande på lägre

stadier, meddela specialundervisning för studerande på högre stadier samt, när det gällde dessa studerande, biträ- da vederbörande professor som rådgi- vare och medbedömare av uppsatser.

Vid remissbehandlingen av forsk- ningskommitténs betänkande framhöll universitetskanslern beträffande de fö- reslagna tre befattningarna bl. a. föl- jande:

Då emellertid risk för en icke tillfreds— ställande rekrytering föreligger, om alltför många befattningar nyinrättas på en gång, anser jag mig för närvarande icke kunna förorda inrättandet vid vartdera universitet av flera än två av de föreslagna biträdande lärarbefattningarna (arvodestjänster), näm- ligen den för juridiska och filosofiska fa- kulteterna gemensamma biträdande lärar- tjänstenli nationalekonomi samt den i na- tionalekonomi och socialpolitik.

I propositionen hänvisade departe- mentschefen till kanslerns yttrande samt förordade inrättande av två be- fattningar vid vartdera universitet. 1947 års riksdag beslöt i enlighet härmed.

Även i detta fall har således forsk- ningskommitténs förslag icke till fullo realiserats. Följden här-av har bl. a. bli- vit att socialpolitiken ej överallt kun- nat tillgodoses på det sätt som forsk- ningskommittén ansåg angeläget. Biträ- dande läraren i nationalekonomi och socialpolitik har nämligen, på grund av att endast en biträdande lärare i na- tionalekonomi —— gemensam för de juri- diska och filosofiska fakulteterna —— finnes, i större omfattning än som va- rit meningen måst anlitas för undervis- ning i nationalekonomi. Trots detta har emellertid icke alltid den önskvärda grundläggande undervisningen i natio- nalekonomi kunnat meddelas. Redan nu kunna således starka skäl anföras för att den tredje, av socialvetenskapli- ga forskningskommittén föreslagna bi- trädande lär-arbefattningen i national-

ekonomi vid de båda universiteten med det snaraste inrättas.

Att en förstärkning av den underord- nade lärarorganisationen blir nödvän- dig, då examina omläggas i enlighet med kommitténs förslag, framgår tyd— ligt av beräkningar över bland annat lärarbehovet, som gjorts av kommittén. Dessa visa nämligen att minst två bi- trädande lärare erfordras för den in- ledande undervisningen inom filoso- fiska fakulteten samt att i det närmaste hela den undervisningsskyldighet, som åligger en lärare av detta slag, åtgår för undervisningen i ekonomisk sam— hällskunskap inom juridiska fakulte- ten.

Vad undervisningen inom filosofiska fakulteten beträffar behövs en under- ordnad lärare för det fasta ämnet natio- nalekonomi och i det närmaste ytterli- gare cn för viss annan grundläggande undervisning, främst avsedd för juris politices magisterexamen. Härtill kom- mer att dessa båda lärare med all san- nolikhet måste anlitas för seminarie- eller annan undervisning, som egent- ligen borde ankomma på professor eller docent. Behov härav synes komma att uppstå till och med i de fall då för- utom två professorer två docenter i ämnet finnas.

Av vad sålunda anförts framgår att förutom två professorer minst tre andra lärarkrafter erfordras för undervis- ningen i nationalekonomi och ekono- misk samhällskunskap vid vartdera universitet. Härav får man emellertid icke draga den slutsatsen, att det skulle vara tillfyllest att ge samtliga dessa lä- rare ställning som biträdande lärare. Vid bedömandet av den kompetens, som de underordnade lärarna böra ha,- måste man nämligen jämväl beakta examinationens omfattning.

Om man i detta sammanhang bortser från den examination i nationalekono-

mi för filosofie kandidatexamen och för filosofie licentiatexamen, som kan komma att åvila professor i ämnet, återstår examinationen i nationaleko- nomi såsom fast ämne, stödämne, hu- vudämne: allmän kurs och huvudämne: specialkurs för politices kandidat- och magisterexamen samt i nationaleko- nomi för juris politices magister- examen. Härtill kommer examinationen i ekonomisk samhällskunskap för juri- diska examina. Särskilt om man beak— tar det stora antalet studerande inom de juridiska fakulteterna synes den 'sammanlagda examensbördan bli för

omfattande för de båda professorerna.

Tidigare (5. 371) har framhållits att annan lärare bör kunna förordnas till examinator i nationalekonomi såsom fast ämne. Detsamma bör vara förhål- landet i examensämnet ekonomisk sam- hällskunskap. Såsom examinator torde emellertid i båda fallen endast böra ifrågakomma docentkompetent lärare.

De biträdande lärarna ha i första hand till uppgift att meddela undervis- ning. Förordnande att förrätta exa- mination kan endast meddelas, därest de besitta kompetens härför. Normalt torde man icke kunna erhålla docent- kompetenta biträdande lärare i ämnet nationalekonomi.

Det bör vidare beaktas, att den lära- re, som förordnas till examinator i ett ämne, jämväl bör meddela åtminstone viss undervisning i ämnet. I regel torde man därför icke. kunna överlåta exa- minationen i ekonomisk samhällskun- skap på eventuella e. o. docenter. Des- sas undervisningsskyldighet torde näm- ligen normalt komma att tagas i an- språk inom den filosofiska fakulteten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får kommittén föreslå att en precep- torsbefattning i nationalekonomi inrät- tas vid vartdera universitetets humanis- tiska sektion. Lärarorganisationen skul-

le därefter komma att få följande sam- mansättning: två professorer, en pre- ceptor och två biträdande lärare. Här- jämte böra, som nedan närmare beröres, finnas två e. o. docentbefattningar.

Förutom de ovan anförda skälen för den sålunda föreslagna lärarorganisa— tionen kommer värdet av att för viss grundläggande undervisning alltid ha tillgång till åtminstone en vetenskapligt och pedagogiskt väl kvalificerad lärare. Erfarenheterna av den nuvarande orga- nisationen visa nämligen att man måste räkna med rätt täta byten av inneha- vare av biträdande lärarbefattningar. Ur undervisningssynpunkt kan detta stundom vålla stora olägenheter. Slut- ligen bör framhållas de förbättrade be- fordringsmöjligheter för yngre natio- nalekonomer, som kommitténs förslag medför. Detta kommer att vara av bety— delse när det gäller såväl rekryteringen av akademiska lärare i ämnet som möj- ligheterna att intressera därtill lämpade personer för att fortsätta med sådan verksamhet.

Enligt kommitténs förslag skall exa- minator i ekonomisk samhällskunskap för juris kandidat- och juris politices magisterexamen förordnas av kanslern efter förslag av den samhällsvetenskap- liga ämnesgruppen. Kommittén utgår ifrån att preceptorn i nationalekonomi i regel kommer att erhålla detta förord- nande. Undervisningen torde lämpligen böra fördelas på denne och en av de biträdande lärarna.

Kommittén vill emellertid understry- ka vikten av att, om så vid visst tillfälle befinnes möjligt, en av professorerna i nationalekonomi åtager sig viss under- visning samt examinationen i ekono- misk samhällskunskap. Såväl för kun- skapsfordringarnas utformning som för undervisningens uppläggning i detta ämne skulle det nämligen vara synner- ligen värdefullt, om någon av professo-

rerna i nationalekonomi då och då finge tillfälle att personligen i detalj sätta sig in i de med ämnet sammanhängande problemen. Jämväl annan därtill kvali- ficerad lärare torde, om så för Viss tid befinnes lämpligt, böra ifrågakomma i stället för preceptorn.

När ämnesgruppen sk—all upprätta för- slag till lärare i ekonomisk samhälls- kunskap bör gruppen ha möjlighet att kunna förorda den som vid varje till- fälle anses mest lämplig för denna upp- gift. En viss biträdande lärarbefattning bör därför icke som hittills vara ge- mensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna. Bleve så även framgent fallet, skulle nämligen endast havaren av ifrågavarande befattning kunna komma i fråga till förordnande. Kommittén får med hänsyn härtill fö- reslå, att den för de juridiska och filo— sofiska fakulteterna gemensamma biträ- dande lärarbefattningen i nationaleko— nomi överföres till respektive filoso- fiska fakulteter.

Vid universitetens nationalekono— miska institutioner finnas för närva- rande en förste amanuens och en andre amanuens. Vid institutionen i Uppsala har förste amanuensen huvudsakligen till uppgift att övervaka det dagliga ar- betet på institutionen samt att svara för viss löpande korrespondens; att föra kortregister med anteckningar om de studerandes prestationer, närvaro o. dyl.; att svara för praktiska arrange- mang i samband med skriftliga tenta- mina samt att biträda vid bedömning- en av skriftliga tentamensuppgifter; att deltaga i undervisningen för studerande inom både filosofiska och juridiska fakulteterna genom att leda vissa öv- ningsgrupper; att lämna de studerande råd angående studiernas bedrivande samt slutligen att i mån av tid biträda vid forskningsa'rhetet. Andre amanuen- sen har främst att deltaga i biblioteks—

inne-

arbetet, att svara för bokutlåningen samt att sköta det ekonomiska klippar- kivet; vidare skall han handleda de stu- derande vid planeringen av uppsatser samt lämna råd angående studiernas bedrivande; i mån av tid får han slut— ligen biträda vid forskningsarbetet.

Utöver ovan föreslagna samt redan befintliga befattningar erfordras vid vartdera universitets nationalekono- miska institutioner en andre assistent- tjänst och en andre amanuenstjänst. In- nehavaren av den nyinrättade andre amanuensbefattningen skall i första hand biträda vid undervisningen i eko- nomisk samhällskunskap. Han skall le- da de föreslagna demonstrations- och övningstimmarna i ämnet, vilka tänkas förlagda till de nationalekonomiska, statistiska och geografiska institutio— nerna. Varje sådan demonstration, vid vilken de studerande skola bered-as möjlighet att orientera sig bland olika publikationer, kan endast omfatta 10— 15 deltagare. Minst tio sådana grupper torde därför årligen vara erforderliga. För varje demonstrationsgrupp torde erfordras cirka 5 dubbeltimmuar. I öv— rigt bör amanuensen fullgöra studieråd— givningsverksamhet, deltaga i arbetet vid den ekonomiska institutionen samt biträda examinatorn i ekonomisk sam- hällskunskap vid rättning av examens- uppgifter.

Andre assistenten skall i första hand biträda vid forskningsarbetet inom den ekonomiska institutionen samt i mån av behov, vilket särskilt kommer att föreligga vid tjänstledigheter eller då docentbefattningarna icke äro besatta, lcdia övningsgrupper i ekonomisk sam- hällskunskap och i nationalekonomi. Flertalet övriga samhällsvetenskaper ha redan nu tillgång till assistentpersonal; assistenternas betydelse för arbetet in- om de olika institutionerna har vid fle- ra tillfällen kraftigt understrukits. Att

ur forskningens synpunkt motsvarande behov föreligger inom ett så utpräglat institutionsämne som nationalekonomi torde vara uppenbart. Det kan i detta sammanhang framhållas, att humanis- tiska sektionen vid Uppsala universitet i petita för budgetåret 1952/53 begärt inrättandet av en befattning som för- ste assistent vid nationalekonomiska institutionen.

Med stöd av vad nu anförts får kom— mittén föreslå att vid vartdera universi- tets nationalekonomiska institutioner inrättas dels en andre assistentbefatt— ning, dels en andre amanuensbefatt- ning.

Vid Stockholms högskola finnes för närvarande endast en biträdande lärar- befattning i nationalekonomi. Ama- nuens- och assistentbefattningar i äm- net saknas helt. Socialvetenskapliga forskningskommittén föreslog, att två biträdande lärarbefattningar i national- ekonomi och en i socialpolitik borde inrättas. Den sistnämnda befattningen samt en av befattningarna i national- ekonomi skulle tillhöra både högskolan. och socialinstitutet. Vidare föreslogs en förste assistent- och en andre amanu- ensbefattning. Härvid utgick kommit- tén från att en andre assistentbefatt— ning i ämnet redan fanns vid högskolan..

Universitetsberedningen har i sitt betänkande VI hänvisat till lärarrådets då aktuella petitaskrivelse, i vilken an- slag begärdes för ytterligare en befatt- ning som biträdande lärare, samt före- slagit inrättandet av en sådan befatt— ning. Detta universitetsberedningens förslag innebar att arvode skulle utgå till den biträdande lärare, som hit- tills avlönats med docentstipendieme- del. Någon egentlig personalförstärk— ning skulle ett beslut i enlighet härmed således icke medföra. Av stor vikt är- emellertid att högskolan vid undervis—

ningens anordnande i fortsättningen icke kommer att vara beroende av till- gången på docentstipendiemedel. Hög- skolans styrelse framhöll i sina petita för budgetåret 1952/53 att denna tjänst var oundgängligen nödvändig.

För den grundläggande undervis- ningen i nationalekonomi och i ekono- misk samhällskunskap vid Stockholms högskola erfordras minst tre underord- nade lärare. Enligt forskningskommit- tén skulle två av de föreslagna tre bi— trädande lärarna kunna vara gemen- samma för högskolan och socialinstitu- tet. Ett dylikt arrangemang torde emel- lertid numera icke vara aktuellt och skulle — om det genomfördes — säker- ligen få till resultat, att ytterligare lä- rarbefattningar snart visade sig nöd- vändiga.

Liksom vid universiteten behövas minst två biträdande lärare för under- visningen inom humanistiska fakulte- ten. Vidare torde enbart kursundervis- ningen i ekonomisk samhällskunskap komma att i det närmaste kräva en bi— trädande lärare. Inom stats- och rätts- vetenskapliga fakulteten finnes visser- ligen en professur i nationalekonomi med finansvetenskap, men ifrågavaran- de undervisning torde endast till viss del kunna omhändertagas av innehava- ren av denna professur. Professorn bör däremot svara för examinationen i detta ämne. Med hänsyn härtill synes ej samma behov som vid universiteten föreligga av att vid högskolan inrätta ett preceptorat i nationalekonomi.

Liksom vid universiteten erfordras dessutom för ekonomisk samhällskun- skap en andre amanuens. Vid den eko- nomiska institutionen måste även i övrigt finnas lika många assistent— och amanuensbefattningar, som ansetts erforderliga vid var och en av de båda universitetsinstitutionerna.

Utöver den av universitetsberedning- en föreslagna biträdande lärarbefatt- ningen samt den redan befintliga be- fattningen föreslår'alltså kommittén in- rättandet av ytterligare en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi samt vid den nationalekonomiska institutio- nen en andre assistentbefattning, en förste amanuensbefattning och två and- re amanuensbefattningar. Innehavaren av en av de båda sistnämnda befatt- ningarna bör i första hand biträda pro- fessorn i nationalekonomi med finans- vetenskap samt fullgöra för undervis- ningen i ekonomisk samhällskunskap erforderliga amanuensuppgifter. Sanit- liga lärarbefattningar böra i likhet med vad som föreslagits för universiteten tillhöra den humanistiska fakulteten.

För Göteborgs högskolas del föreslog forskningskommittén inrättande av en biträdande lärarbefattning och en and— re amanuensbefattning i nationaleko- nomi. Genom utnyttjande av docentsti- pendiemedel har tidigare en biträ- dande lärare kunnat anställas. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp 1 en biträdande lärare och etapp 11 en and- re amanuens. Universitetsberedningen föreslog i sitt betänkande VI under hänvisning till de av högskolans sty- relse ingivna petita inrättande av en tredje »amanuensbefattning.

Behovet av den sålunda föreslagna amanuensbefattningen torde vara up- penbart. Kommittén får emellertid för sin del föreslå inrättande av en andre amanuenstjänst. Högskolans styrelse begärde i sina petita för budgetåret 1952/53 anslag för en sådan befattning.

Vad biträdande lärarbefattningen be- träffar kunna skäl anföras för att denna tjänst inrättas. Med hänsyn till att undervisningsbehovet i ämnet vid Göteborgs högskola kommer att bli vä- sentligt mindre än vid de övriga

akademiska läroanstalterna, anser sig kommittén dock icke böra föreslå ett omedelbart inrättande av denna befatt- ning. Intill dess befattningen ifråga kommer till stånd bör emellertid hög- skolan erhålla ett särskilt anslag, som möjliggör att erforderlig kursunder- visning i nationalekonomi kan anord- nas. Förslag härom kommer att fram- läggas nedan,_ 5. 421.

Biträdespersonal

Vid var och en av de nationalekono- miskaänstitutionerna i Uppsala och Lund finnes för närvarande en kansli- biträdesbefattning med placering i lö- negrad Ca 11. I framställning till hu- manistiska sektionen i Uppsala hem- ställde professor Erik Lindahl att bland petita för budgetåret 1952/53 liksom föregående år måtte upptagas ytterliga- re en kanslibiträdesbefattning å natio- nalekonomiska institutionen. Med an- ledning härav begärde humanistiska sektionen att en befattning som kon- torsbiträde i reglerad befordringsgång vid nämnda institution skulle inrättas.

Redan nu föreligger således vid Upp- sala universitet behov av ytterligare kanslipersonal inom ämnet national- ekonomi. Sedan ytterligare en profes- sur i ämnet inrättats vid Lunds univer- sitet torde samma behov komma att uppstå därstädes. Härtill kommer att efter en omläggning av berörda exami- na det skrivarbete, som i samband med undervisningen (särskilt seminarierna) och examinationen i nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap måste komma att åvila de nationalekonomiska institutionerna,» väsentligen torde kom- ma att ökas. Kommittén får därför före- slå, att vid vartdera universitetets natio- nalekonomiska institutioner inrättas en tjänst såsom kanslibiträde i lönegrad Ca 11.

För närvarande finnas följande lärare i statistik: l'ppsala universitet: Professor i statistik. Förtursrätt till en docentbefattning.1 Biträdande lärare i statistik. Två andre assistenter. En förste amanuens. En andre amanuens. En tredje amanuens. Lunds universitet:

Professor i statistik. Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i statistik. Två andre assistenter.

Två förste amanuenser.

x

lan andre amanuens. En tredje amanuens.

Stockholms högskola: Professor i statistik (personlig befattning för S. G. W. lVahlund). Biträdande lärare i statistik (befattning ej tillsatt; det för befattningen avsedda ar— vodet användes för avlöning av 3—4 per- soner, vilka ha ställning av amanuens).

Göteborgs högskola:

Preceptor i statistik . En andre amanuens.

Personalorganisationen i statistik vid universiteten synes ha en sådan utform- ning, att den jämväl den närmaste tiden efter en omläggning av berörda exa- mina kan fylla de något ökade krav, som kunna komma att ställas på den- samma. De nya befattningar i ämnet, som universitetsberedningen föreslagit i sitt betänkande VI, avse de matema- tisk-naturvetenskapliga sektionerna och komma således icke, när de inrättas, att medföra någon direkt förstärkning för den här behandlade delen av ämnet. Indirekt torde emellertid ifrågavarande befattningars inrättande vara av bety- delse även i detta sammanhang, efter- som de nuvarande akademiska lärar-

1Under läsåret 1951/52 funnos två do- centstipendiater i statistik.

na i statistik därigenom torde komma att avlastas vissa uppgifter.

Ifråga om den nuvarande personalens sammansättning kunde ur forsknings- synpunkt starka skäl anföras för att en av de vid vartdera universitets institu- tion befintliga andre assistentbefatt- ningarna ombildades till en förste assi— stentbefattning. Kommittén har emel- lertid icke ansett sig böra framlägga förslag härom.

Vid Stockholms högskola är en avse- värd förstärkning av personalorgani- sationen i statistik nödvändig. Tidigare ha förslag framlagts, vilka syftade till en väsentlig upprustning av detta ämne. Senast har universitetsberedningen i sitt betänkande VI föreslagit och kost— nadsberäknat vissa befattningar i sta- tistik inom den humanistiska fakulte- ten, nämligen ett docentstipendium, en förste assistentbefattning, en förste amanuensbefattning och en andre ama- nuensbefattning. Anslag till ett docent- stipendium samt de av beredningen så—

lunda föreslagna amanuensbefattning— arna begärdes även av högskolans sty— relse i petitaskrivelse för budgetåret 1952/53.

Till grund för beredningens förslag låg en utredning företagen av en inom naturvetenskapliga forskningsrådet en— ligt uppdrag av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté. Denna avlämnade sitt betän— kande i oktober 1949 och föreslog att såsom en första etapp i utbyggandet av en statistisk institution i Stockholm ovannämnda av universitetsberedning- en upptagna befattningar skulle inrät- tas.

Kommittén vill för sin del kraftigt understryka behovet av en upprustning av ämnet statistik vid Stockholms hög- skola. För undervisningen i ämnet är det oundgängligen nödvändigt att assi- stent- och am-anuenspersonal finnes att tillgå. Antalet amanuensbefattningar i

statistik borde enligt socialvetenskapli- ga forskningskommittén stå i viss pro— portion till antalet studerande. Vid in- rättande av nuvarande amanuensbefatt- ningar i Uppsala och Lund följde man dessa beräkningsgrunder. Eftersom an- talet studerande i statistik vid Stock- holms högskolas humanistiska fakultet är väl så stort som vid vartdera univer- sitet, är det icke tillfyllest med de av universitetsberedningen föreslagna två amanuensbefattningarna'. (Antalet ama- nuensbefattningar är i Uppsala tre och i Lund fyra). Kommittén får därför föreslå att därutöver inrättas en'försle amanuensbefattning och en tredje ama- nuensbefattning.

En ytterligare upprustning av ämnet statistik i Stockholm, innebärande bland annat skapandet av en för ämnet lämp- lig institution samt inrättandet av ytter— ligare erforderliga befattningar, torde vara en av de mest angelägna uppgif- terna i vad avser den fortsatta utbygg— naden av de samhällsvetenskapliga äm— nena vid de akademiska läroanstal— terna.

Den nuvarande personalorganisatio- nen i statistik vid Göteborgs högskola överensstämmer med det av forsknings- kommittén framlagda förslaget. Kom- mittén betonade emellertid att ett be- slut om inrättande av en professur i statistik vid högskolan snarast möjligt borde komma till stånd. Enligt vår upp— fattning synes en viss förstärkning av den övriga personalen vara angelägna- re än ett omedelbart realiserande av detta förslag.

Först från och med 1951 har under- visningen och examinationen i statistik vid Göteborgs högskola kunnat organi- seras på ett mera självständigt sätt. Preceptorn i ämnet har uppgivit, att 45 studerande höstterminen 1951 del- togo i den grundläggande undervisning- en för en och två betygsenheter i äm-

net. Under vårterminen 1952 bedrevo 12 studerande studier för två betygs- enheter; av dessa uppgavs ungefär hälf- ten ha för avsikt att fortsätta för högre studier. Utgår man från de av forsk- ningskommittén anförda beräknings- grunderna då det gäller amanuensper- sonal skulle behov föreligga av minst tre eventuellt fyra amanuenser.

] petita för budgetåret 1952/53 be- gärde högskolan inrättande av en be- fattning såsom andre assistent samt om- vandling av den befintliga andre ama- nuensbefattningen till en förste ama- nuensbefattning. I .sina petitaförslag för budgetåret 1953/54 har preceptorn Ihärutöver upptagit en befattning som andre amanuens och en som tredje amanuens.

Det torde vara uppenbart att antalet studerande i statistik vid Göteborgs högskola är så stort att en förstärkning av personalorganisationen är nödvän- dig. Ytterligare några års erfarenheter torde emellertid böra avvaktas, innan en mera definitiv organisation på den- na punkt genomföres. Enligt kommit- téns uppfattning föreligger dock ett omedelbart behov av en andre assistent och en förste amanuens utöver den be— fintlige andre amanuensen. Kommittén får därför föreslå att ifrågavarande be- fattningar inrättas vid Göteborgs hög- skola.

D. Statskunskap

Den nuvarande personalen i stats- kunskap är följande: Uppsala universitet: Professor i vältalighet och statskunskap, skytteanus.

Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i statskunskap. En andre amanuens.

Lunds universitet: Professor i statskunskap. Förtursrätt till en docentbefattning.

Biträdande lärare i statskunskap. En andre amanuens. Stockholms högskola: Professor i statskunskap (Lars Hiertas pro- fessur). Professor i statskunskap (personlig profes- sur vid institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm för G. E. Heckscher, som ut- över undervisnings- och examinations— skyldighet vid nämnda institut är skyl- dig att vid Stockholms högskola dels med— dela undervisning två timmar i veckan, dels förrätta hälften av examinationen i statskunskap). Förtursrätt till en docentbefattning.

En andre amanuens.

Göteborgs högskola: Professor i statskunskap. Förtursrätt till en docentbefattning.

Den nuvarande personalorganisatio— nen i statskunskap vid universiteten motsvarar socialvetenskapliga forsk- ningskommitténs förslag. I universitets- beredningens betänkande VI framhölls att professor Hessler i Uppsala i petita— skrivelse föreslagit inrättande av en förste amanuensbefattning, vars inne- havare främst skulle ägna sig åt upp- giften att genom kurser främja press- kännedom och biträda vid tidnings- forskning. I nämnda betänkande om- nämndes vidare att professor Lagerroth i Lund hemställt om omvandling av be- fattningen som andre amanuens till en förste amanuensbefattning. Med hänsyn till det statsfinansiella läget ansåg sig emellertid universitetsberedningen icke kunna föreslå att dessa befattningar in— rättades. Ett kursanslag om 1.000 kro- nor föreslogs emellertid för undervis- ning och forskning i tidningskunskap vid Uppsala universitet.

I petita för budgetåret 1952/53 hem- ställde humanistiska sektionen i Upp- sala om inrättande av en befattning som förste amanuens vid institutionen i statskunskap. Som ytterligare skäl för denna befattnings inrättande utöver de,

som redovisades av universitetsbered- ningen, framhöll professor Hessler i framställning till sektionen den 12 maj 1951, att ett politiskt klipparkiv inrät- tats vid institutionen i statskunskap hösten' 1950 samt att för upprätt— hållande av detta arkiv ovillkorligen krävdes en särskild amanuens. Huma— nistiska sektionen vid Lunds universi- tet begärde i sina petita för budgetåret 1952/53 att den vid seminariet för stats- kunskap befintliga befattningen som andre amanuens måtte förändras till en befattning som förste amanuens.

De av de båda humanistiska sektio- nerna i Uppsala och Lund begärda för- stärkningarna i ämnet statskunskap sy- nas enligt kommitténs uppfattning i och för sig mycket angelägna. För den un- dervisning, som erfordras för de av kommittén berörda examina, torde emellertid nuvarande personalorgafni- sation vid universiteten tills vidare va- ra tillräcklig. Någon omedelbar för- stärkning anser sig kommittén därför icke bör-a föreslå.

Beträffande Stockholms och Göte— borgs högskolor anförde universitets— beredningen, att en utökning av lärar- krafterna i statskunskap var erforder— lig. Härvid borde i första hand av re- spektive högskolor framförda önske- mål —— i Stockholm inrättande av en bi- trädande lärarbefattning och i Göteborg i etapp I en biträdande lärarbefattning samt i etapp II en andre amanuensbe- fattning och vissa kursanslag — tillgo- doses. Med hänsyn till det statsfinan- siella läget ansåg emellertid beredning- en att denna förstärkning kunde anstå ännu någon kortare tid. Den sålunda diskuterade utbyggnaden hade även förordats av socialvetenskapliga forsk— ningskommittén.

I sina petita för budgetåret 1952/53 betonade Stockholms högskola, att äm—

nesrepresentanterna på grund av det alltjämt ökade antalet studerande i statskunskap framhållit nödvändighe- ten av att en befattning som biträdande lärare kom till stånd. Ämnesrepresen— tanterna hade dock i rådande statsfi- nansiella läge icke äskat medel för än- damålet.

Efter en omläggning av här berörda examina kommer behovet av ytterliga- re lärarkrafter i ämnet att bli ännu större än vad det för närvarande är. En årlig kursundervisning om minst 90 timmar enbart i statskunskap såsom fast ämne kommer bland annat att bli er- forderlig. Kommittén får därför föreslå, att en biträdande lärarbefattning i statskunskap vid Stockholms högskola inrättas.

Vid Göteborgs högskola torde motsva- rande förstärkning icke vara fullt så angelägen. Ovannämnda kursundervis- ning bör, intill dess en biträdande lä— rare erhållits, kunna meddelas av sär- skilda kursgivare. Härför erforderligt anslag har beräknats i det nedan (s. 422) föreslagna kursanslaget. Behov sy- nes däremot redan nu föreligga av en amanuensbefattning i ämnet. Kommit- tén får därför föreslå —— i likhet med vad högskolan i petita för budgetåret 1952/53 begärt _ att en befattning som andre amanuens i statskunskap måtte inrättas vid Göteborgs högskola.

E. Sociologi

Ämnet sociologi är icke företrätt vid Göteborgs högskola. Personalen vid öv- riga läroanstalter framgår av följande sammanställning:

Uppsala universitet: Professor i sociologi. Förtursrätt till en docentbefattning. En förste assistent. En andre amanuens.

Lunds universitet: Biträdande lärare i sociologi, tillika exami- nator i ämnet. En andre amanuens.

Stockholms högskola: Biträdande lärare i sociologi, tillika exa- minator i ämnet.

En andre amanuens.

Tidigare förslag

Som framgår av ovanstående sam- manställning finnes endast en profes- sur i sociologi, nämligen vid Uppsala universitet. Denna liksom övriga befatt- ningar i ämnet vid universiteten i Upp— sala och Lund, inrättades efter beslut av 1947 års riksdag. Befattningarna vid Stockholms högskola tillkommo 1949. Tidigare hade således sociologien icke varit företrädd vid de svenska akade- miska läroanstalterna.

De beslut rörande sociologien, som fattades av 1947 års riksdag, grundade sig på förslag, framlagda av socialve- tenskapliga forskningskommittén. ] kommitténs betänkande hette det bland annat:

Enligt vår mening bör målet vara, att fyra professurer i sociologi upprättas, en vid varje universitet och högskola. Så länge en dylik professur saknas, kommer alltid en allvarlig brist att bestå i den utbyggda samhällsvetenskapliga organisationen vid ifrågavarande akademiska läroanstalt. Vid varje professors sida bör vidare finnas en docentstipendiat, en förste assistent samt en eller flera amanuenser i sociologi. Såväl undervisningen som forskningen i detta ämne ställer nämligen stora anspråk på de biträdande lärarkrafterna. Fältstudiernas planläggning och genomförande kräva myc- ken omsorg och erfaren ledning.

Det sålunda angivna programmet torde emellertid för närvarande icke kunna för- verkligas. Då inga lärarbefattningar i socio- logi funnits och då de ekonomiska och in- stitutionsmässiga förutsättningarna för se- ciologisk forskning nästan helt saknats, rå- der naturligt nog brist på kompetenta so— ciologer i vårt land. För att komma förbi denna grundläggande svårighet torde flera olika vägar få anlitas. (SOU 1946:74, s. 83—84.)

I propositionen till 1947 års riksdag anförde föredragande departementsche- fen bland annat följande:

Avsaknaden av självständiga lärarbefatt- ningar i sociologi synes mig vara en all— varlig brist i vårt lands samhällsforskning. Enligt min mening har nämligen kommit- tén övertygande påvisat den centrala ställ— ning, som sociologien intar inom samhälls— vetenskapen. Jag är därför beredd att i stort sett förorda de förslag, som kommit— tén framlagt beträffande detta ämne.

Bristen på fullt kompetenta sociologer i vårt land lägger stora hinder i vägen för en önskvärd upprustning av denna vetenskap— liga disciplin. För att emellertid sociologien redan från början skall få en så stark posi— tion som möjligt synes det önskvärt, att en forskare i professors ställning kan företrä— da detta nya ämne. I likhet med kanslern vill jag därför för Uppsala universitets vid— kommande förorda det av kommittén fram- lagda alternativa förslaget innebärande att den nuvarande professuren i praktisk filo— sofi uppdelas i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi. Innehavaren av den nuvarande professuren i praktisk fi— losofi, prof. T. Segerstedt, som redan nu gi- vit sociologien en framträdande plats i sin undervisning, torde därvid böra få frihet att välja mellan de båda professurerna. För Lunds universitet förordar jag inrät— tande av en biträdande lärarbefattning. Framdeles torde böra tagas under övervä- gande, huruvida denna befattning lämpli— gen bör ombildas till en fast tjänst, när- mast då ett preceptorat. Det torde böra an— komma på vederbörande universitetsmyn- digheter att i sinom tid taga initiativ till en eventuell sådan ombildning.

Övriga av kommittén föreslagna befatt- ningar tillstyrker jag.»

Efter att ha redogjort för de önske- mål och förslag, som framförts från Uppsala, Lund, Stockholm och Göte- borg beträffande ämnet sociologi an- förde universitetsberedningen i sitt be- tänkande VI följande:

Beredningen un'derströk redan i betän— kande II det stora behovet av sociologisk forskning och undervisning i vårt land och framhöll, att ämnet borde erhålla en själv— ständig ställning som examensämne med egna lärare och institutioner. De senaste

årens utveckling torde ha ådagalagt både vikten av att den sociologiska forskningen och undervisningen i vårt land ytterligare utbygges och det lyckliga i att den hittills företagna utbyggnaden skett i lugn takt allteftersom de personella resurserna till- låtit inrättandet av nya befattningar. Be- redningen vill framhålla, att det icke torde vara till den sociologiska vetenskapens för— del — och ej ens möjligt — att omedelbart eller inom en snar framtid inrätta profes— surer i ämnet vid de tre lärosäten, där så— dana f. n.- saknas. Universitetsberedningen har emellertid icke ansett sig böra taga ställning till i vilken takt och på vad sätt utbyggnaden på längre sikt bör ske, efter— som denna fråga torde komma att behand— las av de för översyn av de juridiska och statsvetenskapliga examina tillkallade sak- kunniga. Beredningen har därför icke tagit ställning till Stockholms och Göteborgs högskolors ovan redovisade önskemål.

Beredningen föreslår, att befattningen som biträdande lärare i sociologi vid Lunds universitet omvandlas till en preceptorsbe- fattning. Beredningen delar uppfattningen, att det är ohållbart, att en icke ordinarie tjänsteman i biträdande lärares lönegrad ansvarar för de uppgifter det här är frågan om.

En befattning som andre assistent bör omedelbart komma till stånd vid institu- tionell i Uppsala. De omfattande institu- tionsuppgifter, som uppkomma i ett ämne av denna karaktär, nödvändiggöra en fort— satt utbyggnad av Uppsalainstitutionen.

Beredningen föreslår slutligen inrättan— det av befattningar som kanslibiträde i lö- negrad Ce 11 vid institutionerna i Uppsala och Lund, varvid de med de statsveten- skapliga institutionerna gemensamma be- fattningarna helt överföras till sistnämnda institutioner. En kanslibiträdesbefattning torde inom kort böra inrättas även vid in- stitutionen i Stockholm. (SOU 1951: 9, s. 105.) '

I sina sålunda framlagda förslag har universitetsberedningen tagit upp samt- liga önskemål, som vid ifrågavarande tidpunkt hade framförts av sociologiens företrädare vid universiteten i Uppsala och Lund. I petita för budgetåret 1952/ 53 begärde humanistiska sektionen i Uppsala härutöver inrättande av en be- fattning som biträdande lärare i socio-

logi. Behovet av denna befattning moti- verades av professor Segerstedt när- mast med att det med nuvarande lärar- stab icke var möjligt att möta kravet på en mera intensiv och specialiserad forskning och undervisning i landsbyg- dens sociala problem.

Lärarrådet vid Stockholms högskola framhöll i petitaskrivelse för budget- året 1951/52 (refererad i universitets- beredningens ovannämnda betänkan- de), att enligt dess mening tiden nu vore inne för att såväl vid socialinstitutet i Stockholm som vid högskolan på ett mera bestående sätt reglera sociologiens ställning. Härvid talade starka skäl för att man borde eftersträva en för hög— skolan och socialinstitutet gemensam lösning. Den nuvarande biträdande lä- rarbefattningen vid högskolan borde således ersättas av en professur, vars innehavare skulle meddela undervis- ning och förrätta examination även vid socialinstitutet. Samtidigt borde den nuvarande amanuenstjänsten omvand- las till en assistentbefattning. Denna organisation borde träda i kraft från och med budgetåret 1952/53. I petita för budgetåret 1952/53 framhöll hög- skolan, att inrättandet av ifrågavarande professur vore oundgängligen nödvän- digt. .

Beträffande Göteborgs högskola fram- höll :universitetsberedningen bland an- nat, att de sakkunniga för högskolans framtida ställning upptagit i andra etappen av högskolans utvecklingspro- gram en biträdande lärarbefattning i sociologi. Högskolestyrelsen hade i sina petita för budgetåret 1951/52 erinrat om att till chefen för ecklesiastikde- partementet överlämnats en underdå- nig framställning från ett hundratal representanter för Göteborgs närings- liv samt dess kulturella och allmänna institutioner om vidtagande av åtgär— der för att en professur i sociologi och

en sociologisk institution inom snar framtid måtte komma till stånd vid Gö- teborgs högskola. Styrelsen, som i allt väsentligt anslöt sig till petitionen, ha- de i sitt statförslag för budgetåret 1951/52 upptagit dels en professur i sociologi, dels för den planerade socio- logiska institutionen en förste assistent, en andre amanuens, ett kontorsbiträde samt dessutom materielanslag, anslag till fältarbeten och engångsanslag för institutionens upprustning. I petita för budgetåret 1952/53 framlades ånyo ifrågavarande äskanden.

Fortsatt utbyggnad

Att ämnet sociologi intar en central ställning bland samhällsvetenskaperna påvisades, som departementschefen i propositionen till 1947 års riksdag framhöll, redan av socialvetenskapliga forskningskommittén. Det av forsk- ningskommittén uppställd-a målet, en professur i sociologi vid varje universi— tet och högskola, måste därför efter- strävas. Härför talar också det stora in- tresse för sociologiska studier, som de studerande visa.

Behovet av sociologiskt utbildad ar- betskraft har redan tidigare berörts. Starka skäl tala således för att det uppställda målet snarast möjligt bör förverkligas. Som universitetsbered- ningen i sitt ovan återgivna yttrande framhöll, torde det emellertid icke vara till den sociologiska vetenskapens för- del — och ej ens möjligt — att omedel- bart eller inom en snar framtid inrätta professurer i ämnet vid samtliga de tre akademiska läroanstalter, där sådana för närvarande saknas.

Professorer

Enligt kommitténs uppfattning bör i första hand en professur komma till stånd vid Stockholms högskola. Kom—

mittén får därför föreslå att en pro- fessur i sociologi omedelbart måtte in— rättas vid nämnda högskola. Huruvida innehavaren av denna professur i en- lighet med lärarrådets ovan återgivna framställning även bör knytas till so- cialinstitutet anser sig kommittén icke hava anledning att taga ställning till. Skulle kompetent sökande till professu- ren icke omedelbart anses stå att få, bör beslutet om dess inrättande trots detta icke uppskjutas. Under sådana förhållanden bör nämligen professuren uppehållas på vakansförordnande, tills den kan besättas med ordinarie inne- havare.

För ett omedelbart inrättande av en professur i sociologi vid Stockholms högskola; talar _— förutom det stora intresse för sociologiska studier, som kommit till synes därstädes — främst behovet, ur arbetsmarknadssynpunkt, av sociologisk forskning och utbildning inriktad bland annat på den statliga och kommunala förvaltningens pro- blem. Sociologien i Stockholm synes re— dan nu i viss mån ha fått en sådan inriktning. Ur det allmännas synpunkt synes det vara angeläget, att ökade möj- ligheter skapas för en sociologisk forsk- ning, som kan antagas komma att sär- skilt syssla med förvaltningens problem. Förutsättningar härför föreligga främst i Stockholm, dit alla de centrala organ och sammanslutningar med vilka äm- nets företrädare i så fall måste samar- beta äro koncentrerade. Professurens eventuella anknytning till socialinsti- tutet skulle ur denna synpunkt även vara till viss fördel.

För Lunds universitets del har som tidigare framhållits universitetsbered- ningen föreslagit en omvandling av den befintliga biträdande lärarbefattningen i sociologi till en preceptorsbefattning. En sådan lösning av ämnesrepresenta— tionen i denna för den samhällsveten—

skapliga forskningen och undervisning— en mycket viktiga universitetsdisciplin skulle emellertid enligt kommitténs upp- fattning endast vara tillfyllest under en relativt kort övergångstid. Under sådana förhållanden anser sig kommittén icke kunna förorda inrättande av ett pre- ceptorat i ämnet, trots att det uppen- barligen redan nu föreligger fullt till- räckliga skäl för att en ordinarie lärar- befattning i ämnet kommer till stånd.

Kommittén vill i stället föreslå, att beslut fattas om inrättande av en pro- fessur i sociologi vid Lunds universitet från [och med budgetåret 1958/59. Ett sådant beslut skulle utan tvekan i hög grad verka stimulerande på dem som redan nu hålla på med vetenskaplig forskning och högre studier inom äm- net. Skulle vid nämnda tidpunkt trots detta kompetenta sökande till professu- ren icke finnas, bör densamma intill dess så blir fallet uppehållas på va— kansförordnande. Fram till budgetåret 1958/59 bör undervisningen och exami- nationen liksom hittills upprätthållas av en docentkompetent biträdande lärare.

Vid Göteborgs högskola finnesicke nå- gon lärarbefattning i sociologi. Behovet

av att ämnet blir företrätt vid denna

läroanstalt har ytterligare markerats i'

den ovan omnämnda underdåniga fram- ställningen. Kommittén anser att en pro— fessur bör komma till stånd ungefär vid samma tidpunkt som angivits beträffan- de Lund. Härjämte är det nödvändigt, att den redan av forskningskommit- tén föreslagna och av de sakkun- niga för högskolans framtida ställ- ning upptagna biträdande lärarbe- fattningen omedelbart inrättas. Både med hänsyn till den ställning sociolo- gien enligt kommitténs förslag skall komma att få i de samhällsvetenskapliga examina och med hänsyn till behovet i övrigt av undervisning i ämnet måste

nämligen sociologien snarast möjligt få en företrädare vid högskolan. Kommit- tén får därför föreslå, att en befattning såsom biträdande lärare i sociologi in— rättas vid Göteborgs högskola. Inneha- varen av denna befattning bör tillika, därest han har docentkompetens, för- ordnas till examinator i ämnet.

övriga lärare

Redan under nuvarande förhållanden föreligger, som framgår av ovan åter- givna framställningar från de akade- miska myndigheterna, visst behov av andra lärarbefattningar i sociologi. I och med att samhällsvetenskapliga exa- mina omläggas på sätt kommittén före- slagit kommer detta behov att ytterli— gare fnamträda och en förstärkning av personalorganisationen i ämnet är där- för oundgängligen nödvändig.

Enligt kommitténs förslag skall socio- logi ingå såsom fast ämne i.politices kandidat- och politices magisterexa-

_ mina. Sociologi skall dessutom kunna

medtagas såsom valfritt examensämne i juris politices magisterexamen. I det se- nare fallet skola kunskapsfordringarna till omfattningen i stort sett motsvara fordringarna för en betygsenhet i äm- net. Även om den nu berörda grund— läggande undervisningen för politices studerande i stort sett kan samordnas med den grundläggande undervisningen för övriga studerande, komma ökade krav att ställas på lärarna i sociologi efter genomförandet av våra examens- förslag. Man måste nämligen räkna ”med att det sammanlagda antalet studeran- de, som komma att bedriva studier i ämnet (för lägre betyg, blir betydligt större än vad det nu är. Härtill kommer övrig erforderlig undervisning i äm— net samt handledningen av licentiander och doktorander.

I universitetsberedningens betänkan-

de VI återgavs den petitaskrivelse, vari professor Segerstedt vid Uppsala uni- versitet framförde önskemål om inrätt- ande av den av beredningen föreslagna befattningen som andre assistent. In- nehavaren av denna befattning skulle enligt professor Segerstedt komma att få som huvudsaklig uppgift att leda och övervaka det forskningsarbete, som på- går på skilda håll ute i landet och vars värde ofta är helt beroende av att fält- arbetarna stödjas av en kompetent leda- re. Den redan befintlige förste assisten- ten skulle huvudsakligen ägna sig åt undervisning och övervakning av det inom institutionen pågående forsk- ningsarbetet. Det är möjligt, framhöll professor Segerstedt vidare, att den fortsatta utvecklingen kräver, att förste assistenttjänsten omvandlas till en bi- trädande lärarbefattning. I avvaktan på ytterligare erfarenheter och de reform- förslag, som denna kommitté kan kom- ma att framlägga, fann emellertid pro- fessor Segerstedt det riktigast att vid ifrågavarande tidpunkt begränsa sina önskemål till en ny andre assistentbe- fattning.

Den av professor Segerstedt sålunda antydda omvandlingen av förste assi- stentbefattningen till en biträdande lä- rarbefattning förefaller kommittén nöd- vändig och den bör ske senast andra året efter ett beslut om inrättande av de av kommittén föreslagna samhälls- vetenskaplig-a examina. Kommittén får därför föreslå att befattningen såsom förste assistent vid sociologiska insti- tutionen i Uppsala omvandlas till en befattning som biträdande lärare i so- ciologi. Härvid förutsättes att den av universitetsberedningen föreslagna an- dre .assistentbefattningen inrättats. Det bör vidare framhållas, att här nämnd personalorganisation är erforderlig även om den av professor Segerstedt i petita för budgetåret 1952/53 föreslag-

na biträdande lärarhefattningen kom- mer till stånd. Sistnämnda befattning avser nämligen ett speciellt område inom sociologien, landsbygdssociologi, och innehavaren av denna befattning torde icke komma att kunna anlitas för den kursundervisning, som erfordras för bland annat de föreslagna samhälls— vetenskapliga examina.

Vid Lunds universitets sociologiska institution får kommittén föreslå inrätt- andet av en befattning som andre assi— stent, vilken tjänst omedelbart bör kom— ma till stånd. Innehavaren av denna be- fattning bör tjänstgöra både som under- visnings- och forskningsassistent och således intill dess den föreslagna pro— fessuren kommer till stånd delvis fylla samma funktioner, som den biträdan— de läraren och andre assistenten vid in— stitutionen i Uppsala skola fylla. Den nuvarande biträdande lärarbefattning— en måste bibehållas även sedan profes- suren i ämnet inrättats. Från och med budgetåret 1958/59 skulle således per- sonalorganisationen vid institutionen i Lund vara fullt utbyggd.

Som framgår av ovan återgivna peti- taskrivelse hade lärarrådet vid Stock- holms högskola tänkt sig att den nuva- rande biträdande lärarbefuattningen i so- ciologi skulle kunna indragas när en professur i ämnet inrättades samt att den nuvarande amanuenstjänsten sam- tidigt skulle omvandlas till en andre assistenttjänst. Bortsett från att det fö- refaller kommittén osannolikt; att en professor med biträde av endast en as- sistent redan under nuvarande förhåll- anden på ett tillfredsställande sätt skul- le kunna bedriva och leda forsknings- arbete i sociologi samt meddela under- visning och förrätta examination i äm— net både vid högskolan och socialinsti— tutet, synes den .av lärarrådet sålunda föreslagna personalorganisationen ab- solut otillräcklig, sedan de av kommit-

tén föreslagna examina inrättats. Vid Stockholms högskolas sociologiska in— stitution kommer att erfordras en per- sonalorganisation, som åtminstone mot- svarar den som ansetts nödvändig vid den sociologiska institutionen i Upp- sala.

Kommittén vill därför understryka betydelsen av att de nuvarande befatt- ningarna såsom biträdande lärare i so- ciologi samt såsom andre amanuens bi— behållas och dessutom föreslå, att en befattning såsom andre assistent inrät— tas vid högskolans sociologiska institu- tion. Samtidigt får kommittén föreslå inrättandet av en kanslibiträdesbefatt- ning (i lönegrad Ca 11) vid institutio- nen. Universitetsberedningen framhöll i ovan återgivna yttrande, att en sådan tjänst inom kort borde inrättas.

I och med att en befattning såsom bi- trädande lärare i sociologi inrättas vid Göteborgs högskola bör — såsom soci— alvetenskapliga forskningskommittén framhöll — en andre amanuenstjänst komma till stånd; kommittén föreslår därför inrättande av en sådan tjänst. Att tillgång på amanuenspersonal inom ett så utpräglat institutionsämne som sociologi är nödvändig, torde icke be- höva närmare motiveras.

F. Kulturgeografi Särskilda professurer i kulturgeografi

finnas endast vid de båda universiteten. Den nuvarande personalen i ämnet är

följande:

Uppsala universitet: Professor i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi.

Förtursrätt till en docentbefattning. En förste assistent. Lunds universitet: Professor i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi. Förtursrätt till en docentbefattning. En förste assistent.

Stockholms högskola: (Professor i geografi inom matematisk— naturvetenskapliga fakulteten.)

Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i geografi, kulturgeo- grafi. En förste amanuens.

Göteborgs högskola: (Professor i geografi [med handelsgeogra— fi] och etnografi.)

I samband med att förslag framlades om inrättande av de nuvarande profes- surerna vid universiteten berördes även frågan om biträdande lärare i kul- turgeografi. Inrättande av professurer- na för detta ämnesområde föreslogs dels av socialvetenskapliga forskningskom— mittén, dels av universitetsberedningen i dess betänkande II. Forskningskom- mittén underströk bland annat kraftigt behovet av att biträdande lärarbefatt- ningar i kulturgeografi kommo till stånd samtidigt med professurerna i ämnet, medan universitetsberedningen ansåg att inrättande av dessa befattningar, en vid vartdera universitet, borde anstå.

Departementschefen framhöll i pro— positionen till 1947 års riksdag _ lik— som kanslern i sitt remissyttrande — att inrättande av befattningarna ifråga i enlighet med universitetsberedningens förslag borde anstå till dess de nya professurerna besatts med ordinarie innehavare. Så skedde vid Uppsala uni- versitet 1949 och vid Lunds 1950. Med hänsyn till att redan tidigare behov ansågs föreligga av biträdande lärare i kulturgeografi synas således numera inga skäl finnas för ytterligare anstånd med befattningarnas inrättande. Univer- sitetsberedningen tog också i sitt betän- kande VI åter upp frågan och föreslog att en befattning som biträdande lärare i kulturgeografi inrättades såväl i Upp- sala som i Lund.

Kommittén får kraftigt understryka vikten av att det sålunda av beredning- en framlagda förslaget snarast möjligt realiseras. Behovet av biträdande lä— rare kommer efter en omläggning av po-

litices magisterexamen att bli ännu stör- re än vad det för närvarande är. Kul- turgeografi skall nämligen ingå i sam- hällsvetenskapliga examina såsom fast ämne och dessutom kunna väljas såsom huvud- eller stödämne. Kulturgeografien kommer således att tillföras en ny grupp studerande, vilken tidigare icke med— räknats vid bedöm—andet av lärarbe- hovet i ämnet.

För Stockholms och Göteborgs hö'g- skolor har föreslagits en liknande upp- delning av professurerna i geografi, som den som skett vid universiteten. I sitt betänkande VI upptog universitets— beredningen denna fråga samt föreslog att en professur i geografi, särskilt kul- turgeografi med ekonomisk geografi omedelbart skulle inrättas vid Stock- holms högskola. Uppdelningen av pro- fessuren vid Göteborgs högskola borde däremot enligt beredningen anstå nå- got.

Ur samhällsvetenskapernas och den samhällsvetenskapliga utbildningens synpunkt är det synnerligen angeläget, att den sålunda föreslagna professuren vid Stockholms högskola snarast möj- ligt kommer till stånd. Som tidigare framhållits anser kommittén att den fö- reslagna politices magisterexamen skul- le _ om kulturgeografi väljes som hu- vudämne —vara en lämplig utbildnings— linje för personer, som ha för avsikt att ägna sig åt bebyggelseplanering och 10- kaliseringspolitik. Politices magister- examen bör emellertid i dylikt fall om möjligt kompletteras med viss utbild- ning i stadsplanelära, vilken utbild- niing endast kan erhållas vid tekniska högskolan i Stockholm. Under sådana förhållanden förefaller det sannolikt att åtskilliga av dem som ämna avlägga em politices magisterexamen med här nämnd inriktning komma att bedriva åtminstone sina huvud-ämnesstudier i kulturgeografi vid Stockholms högsko-

la. Så kan emellertid endast ske, därest en professor i ämnet finnes. _ Förutom den sålunda föreslagna pro— fessuren vid Stockholms högskola fö- religger därstädes behov av en befatt- ning som biträdande lärare i kulturgeo— grafi. Den nuvarande biträdande lärar- befattningen bör därför bibehållas.

G. Företagsekonomi

Allmänna synpunkter

Av den i kapitel 24 lämnade redogö- relsen för behovet av undervisning i examensämnet företagsekonomi fram- går, att enbart detta behov gör det önskvärt att professurer i företagseko— nomi inrättas vid universiteten och Stoekholms högskola. Ett inrättande av nämnda professurer kan således till fullo motiveras även om man bortser från det starka behovet av kvalificerad företagsekonomisk forskning inom de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid de akademiska läroanstalterna.

I nämnda kapitel (5. 359) har vidare framhållits, att de vetenskapliga kom- petenskrav, som måste ställas på de akademiska lärarna i företagsekonomi för samhällsvetenskapliga examina och juris politices magisterexamen, göra det uteslutet att ens som en temporär lösning diskutera möjligheten att in- rätta befattningar såsom biträdande lä— rare, vilkas innehavare självständigt skulle svara för undervisning och exa- mination i företagsekonomi såsom fast ämne. Inom överskådlig tid torde man med hänsyn till de goda utkomstmöj— ligheter på den fria arbetsmarknaden, som föreligga för en vetenskapligt me— lriterad företagsekonom, överhuvudta— get icke kunna påräkna några för så— dana befattningar tillräckligt kvalifice- rade sökande.

Det har ifrågasatts att, åtminstone vid några av de berörda läroanstalter-

na, såsom ett första led i utbyggnaden av ämnet företagsekonomi inrätta pre- ceptorat. Kommittén vill emellertid för sin del avstyrka en sådan lösning. Pre- ceptorstjänster äro ordinarie befatt- ningar, vilka svårligen kunna omvand- las till professurer, därest icke inneha- varen av tjänsten dels besitter full professorskompetens, dels är överläg- sen eventuella andra sökande. Om så ej bleve fallct, skulle alltså ett eventuellt inrättande av ett preceptorat kunna för en lång följd av år hindra ämnets önsk- värda utveckling. Man kan alltså icke bortse från de risker, vilka äro före- nade med inrättandet av preceptors- tjänster såsom en temporär lösning. Dessa bli desto större då man dessutom måste räkna med svårigheten att i kon- kurrens med näringslivet till andra än universitetens högsta lärarbefattningar locka och kvarhålla verkligt kvalifice- rade företagsekonomiska forskare.

Målet måste därför som nämnts vara professurer i ämnet. Skulle tillfälliga svårigheter föreligga att få dessa på ett fullt tillfredsställande sätt besatta med ordinarie innehavare, äro utsikterna att inom rimlig tid få fram forskare med erforderlig kompetens betydligt större när professurer redan ä'ro inrättade än om lägre befattningar under en obe— stämd övergångstid tillskapas. Till och med speciella anordningar i form av särskilda kurser och tillförordnade exa- minatorer synas vara att föredraga som interimistisk lösning framför inrättan- det av lägre ordinarie lärarbefatt- ningar.

Intresset för vetenskapligt arbete på det företagsekonomiska området har under de senaste åren varit i starkt sti- gande. Även om man för ögonblicket kan ha anledning räkna med vissa svå— righeter att rekrytera vetenskapliga be- fattningar torde därför dessa relativt snart komma att elimineras. Så torde

åtminstone bli fallet, om vederbörande kunna räkna med att vetenskapliga ar- betsmöjligheter på det företagsekono— miska området komma att stå till buds.

Den just nu rådande knapphetssitua- tionen betingas av att flera professurer i företagsekonomi vid handelshögsko— lorna under senaste tiden ha besatts; ytterligare en nybesättning är f.n. ak- tuell. De därefter närmast förutsebara vakanserna kunna däremot väntas in- träffa först om ca 10 å 15 år. Av denna anledning kan det för företagsekonomi- ens vidare utveckling anses vara av sär— skild vikt att de nu berörda professu— rerna med det snaraste inrättas. Det förefaller kommittén härvid välbetänkt att, därest tillfälliga rekryteringssvårig- heter skulle föreligga efter professurer- nas inrättande, desamma tillsvidare uppehållas på förordnande och icke förhastat besättas.

Kommitténs förslag

Av tidigare (s. 358 ff.) anförda skäl finner kommittén det mest angeläget att professurerna vid universiteten i Uppsala och Lund med det .snaraste in- rättas. En oundgänglig förutsättning för att undervisningen i företagsekonomi vid universiteten över huvud taget skall kunna upprätthållas är att dessa befatt- ningar komma till stånd. Kommittén får således föreslå att en professur i företagsekonomi inrättas vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund.

Vid Stockholms högskola torde det åtminstone provisoriskt vara möjligt att i samarbete med handelshögskolan i Stockholm samt i övrigt med hjälp av främst därifrån anlitade lärare upprätt- hålla undervisningen i företagsekonomi såsom fast ämne, stödämne och hu— vudämne: allmän kurs. Kommittén får därför, och med hänsyn till de sanno- lika svårigheterna att inom en snar framtid besätta samtliga professurer,

föreslå att tillsvidare endast principbe- slut fattas om inrättande av en profes- sur i företagsekonomi vid Stockholms hågskola. Intill dess den sålunda före— slagna professuren kommer till stånd bör Stockholms högskola erhålla för undervisningen i företagsekonomi er- forderliga anslag. Förslag härom fram— lägges nedan (5. 421).

I fråga om Göteborgs högskola anser kommittén att undervisningsbehovet i företagsekonomi såsom fast ämne, stöd- ämne och huvudämne: allmän kurs tillsvidare får lösas på motsvarande sätt, som föreslagits såsom övergångs— form för Stockholms högskola.

Det bör framhållas att de av kommit- tén ovan framlagda förslagen således innebära att studerande från såväl Gö— teborgs högskola som _— intill dess den föreslagna professuren inrättats —— Stockholms högskola måste förelägga studier i företagsekonomi enligt ford— ringarna för huvudämne: specialkurs till ettdera universitetet. Det förefaller emellertid kommittén möjligt att i detta hänseende ett samarbete i lämplig form mellan Uppsala universitet och Stock- holms högskola skulle kunna ske utan större svårigheter för de studerande. Undervisningen i föreläsningsform på nu berört stadium kan knappast väntas få någon större omfattning, utan semi- narieundervisningen torde bli den do- minerande. Med hänsyn härtill torde möjligheterna att åstadkomma ett sam- arbete mellan berörda läroanstalter va— ra ganska stora.

Vid universitetet i Uppsala respektive Land måste i samband med de före- slagna professurernas inrättande erfor- derliga institutionsresurser komma till stånd. Kommittén får vidare föreslå inrättande av dels en befattning såsom förste assistent, dels en befattning så- som kanslibiträde inom ämnet företags- ekonomi vid vartdera universitetet.

Assistenten bör ha till uppgift att bi- träda vederbörande professor såväl vid forskning som vid undervisning. Då as- sistentbefattningarna första gången till- sättas torde som kompetensvillkor böra uppställas väl kvalificerad ekonomexa- men eller helst ekonomie licentiatexa- men. Man kan nämligen tidigast påräk- na en rekrytering till denna befattning ur universitetens egna led, då företags— ekonomien hunnit studeras såsom hu— vudämne. Med hänsyn såväl härtill som till den erforderliga kompetensen och de gynnsamma utkomstmöjligheter på den fria arbetsmarknaden, som före- ligga för kvalificerade företagsekono- mer, anser kommittén det icke vara möjligt att tillgodose behovet av veten- skaplig medarbetare till professorn i företagsekonomi med en lägre befatt— ning än den föreslagna.

Till vardera av de företagsekonomis— ka institutionerna bör dessutom utgå dels ett engångsanslag för anskaffning av litteratur och tekniska hjälpmedel, dels ett årligt materielanslag. Kommit- tén får därför föreslå att den företags- ekonomiska institutionen vid universi- tetet i Uppsala respektive den i Lund måtte erhålla ett engångsanslag om 15.000 kronor samt ett årligt materiel— anslag om 10.000 kronor.

Från och med det budgetår, då ovan föreslagna befattningar i företagseko- nomi komma till stånd, blir det årliga anslag om 2.400 kronor, vilket för när- varande utgår till vartdera universite- tet för kursundervisning i företagseko- nomi, icke erforderligt. Kommittén får därför föreslå att ifrågavarande anslag indrages.

H. Ekonomisk historia. Modern politisk och social historia I ämnet ekonomisk historia består den nuvarande personalen av en pro- fessor vid Stockholms högskola samt

tre preceptorer, en vid vartdera uni- versitetet och en vid Göteborgs högskola. Ämnet är således självständigt före- trätt vid samtliga berörda akademiska läroanstalter.

Enligt kommitténs förslag till exami- na skall ekonomisk historia kunna med- tagas i politices magisterexamen dels såsom stödämne i kombination med an- nat samhällsvetenskapligt huvudämne, dels såsom huvudämne under förutsätt- ning att historia medtages såsom stöd- ämne. Ekonomisk historia skall däremot icke ingå såsom fast ämne i samhälls— vetenskapliga examina. Kursfordringar— na i nationalekonomi såsom fast ämne böra emellertid alltid omfatta en över- sikt över den internationella och sven- ska ekonomiska historiens viktigaste sammanhang, med speciell tonvikt på utvecklingen under de senaste hundra åren.

Den undervisning, som erfordras för nu berörda ekonomiskt-historiska del av ämnet nationalekonomi, bör medde— las av akademisk lär-are i ekonomisk hi- storia. Examinationen i ekonomisk hi- storia inom det fasta ämnet nationaleko- nomi bör inordnas i övrig examination av nationalekonomiens deskriptiva de- lar,- lämpligen med biträde av den lära- re som meddelar den ekonomisk-histo- riska undervisningen. Undervisningen i ekonomisk historia för det, sannolikt förhållandevis ringa antal studerande, som välja ämnet såsom huvud- eller stödämne i politices magisterexamen, torde i stort sett kunna samordnas med den undervisning, som kommer att med- delas för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen. Med hänsyn till de av kommittén föreslagna examina synes därför den nuvarande lärarorga- nisationen vara tillräcklig.

Enligt kungligt brev 26/7 1947 skall, fr. o. m. tidpunkt som framdeles be-

stämmas, inom vardera av de humanis- tiska sektionerna vid universiteten i Uppsala och Lund inrättas en professur i modern politisk och social historia. Det principbeslut, som ligger till grund härför, samt beslutet om inrättande av de befintliga preceptoraten i ekonomisk historia fattades av 1947 års riksdag. I Kungl. Maj:ts proposition härom fram- höll föredragande departementschefen bland annat följande:

Såsom torde ha framgått av den lämnade redogörelsen, föreligga i fråga om ämnet historia starkt motiverade önskemål främst i två avseenden: dels anses angeläget, att den moderna sociala och politiska histo- rien blir företrädd vid våra högskolor på ett mera verksamt sätt än för närvarande, och dels understrykes samstämmigt behovet av ökad undervisning och forskning i eko- nomisk historia. Därjämte framhåller uni- versitetsberedningen önskvärdheten av en ökning av antalet lärostolar i det odiffe- rentierade huvudämnet. Samtliga dessa önskemål kunna knappast för närvarande tillgodoses i full utsträckning. För egen del har jag i likhet med kanslern funnit en dif— ferentiering av ifrågavarande ämne vara det i dagens läge angelägnaste kravet samt att därvid såväl den moderna historien som den ekonomiska historien tillgodoses. Vis— serligen har en viss tveksamhet kommit till synes rörande lämpligheten av en dylik differentiering, åtminstone såvitt angår mo- dern historia. Jag har dock funnit mig kunna i princip ansluta mig till kanslerns förslag, att en specialprofessur i sistnämn- da ämnesgren inrättas vid vartdera av uni- versiteten i Uppsala och Lund. Ämnesom— rådena för de nya professurerna synas lämpligen böra bestämmas till att avse »modern politisk och social historia» och deras innehavare åläggas att förrätta un— dervisning och examination inom denna del av examensämnet historia. På grund av önskvärdheten .av att tillgången till kompe- tenta sökande till dessa professurer säker- ställes, anser jag, att de icke böra inrättas omedelbart men att principbeslut nu bör fattas om deras upprättande vid tidpunkt som framdeles bestämmes.

Kommittén anser det önskvärt att en särskild enterminskurs i modern po- litisk historia kommer till stånd. Ifråga—

varande lärokurs bör uppläggas spe- ciellt med tanke på de behov av kun- skaper i modern politisk historia, som kunna tänkas föreligga för dem som avse att ägna sig åt verksamhet inom utrikesförvaltningen. Ämnet bör kunna medtagas som tillvalsämne i juris poli- tices magisterexamen och juris kandi- datexamen. (Exempel på kunskapsford— ringar för en sådan kurs ingår i bilaga 13.) Vidare har kommittén i samband med att synpunkter framförts på utbild- ningen av gymnasielärare i samhälls- kunskap (bil. 15) föreslagit att i vissa fall en halvterminskurs i modern poli- tisk historia skulle ingå i denna ut— bildning.

Kommittén har härjämte vid behand- lingen av politices magisterexamens nt- formning berört frågan huruvida i den- na examen obligatoriskt borde ingå vissa kunskapsfordringar i modern po- litisk och social historia. Förslag härom framlades bland annat av professorn Johan Åkerman i Lund vid kommitténs överläggningar därstädes med de aka- demiska lärarna. Professor Åkerman framhöll, att någon närmare kunskap i modern politisk historia utan tvekan hörde till den samhällsvetenskapliga grundutbildningen samt att ämnet där- för borde ingå bland de fasta examens— ämnena. Kommittén har emellertid icke ansett det möjligt att, inom den begrän— sade .studietid som står till buds för de fasta examensämnena, även inrymma modern politisk historia.

Kunskaper i modern politisk och so- cial historia skulle i många fall otvivel- aktigt vara av stort värde vid fortsatta studier i ett flertal samhällsvetenskap- liga ämnen. Med hänsyn till att behov av särskild undervisning i modern politisk och social historia icke är oundgängligen nödvändig för realise- randet av de av kommittén föreslagna examina, har kommittén dock icke an-

sett sig böra upptaga de i princip be- slutade professurerna bland sina för- slag.

1. För flera ämnen gemensamma frågor

Docenter

Den samhällsvetenskapliga ämnes- gruppen vid Uppsala universitet dispo- nerar över fem docentbefattningar, var- vid vart och ett av ämnena nationaleko- nomi, statistik, statskunskap, kulturgeo- grafi och sociologi har förtursrätt till en befattning. Vid Lunds universitet disponerar motsvarande grupp över fyra befattningar; ämnet sociologi har icke här förtursrätt till någon särskild befattning. Av humanistiska fakultetens vid Stockholms högskola nio docentbe- fattningar skola fyra tillhöra den histo- risk—samhällsvetenskapliga ämnesgrup- pen och av dessa fyra bör en företrä desvis stå till förfogande för statskun- skap, en för nationalekonomi och en för kulturgeografi. Göteborgs högskola disponerar över sex docentbefattningar av vilka en företrädesvis är avsedd för nationalekonomi och en för statskun- skap.

Nedan har gjorts en sammanställning över nuvarande antalet professurer i de av kommittén berörda samhällsveten- skapliga ämnena samt för ifrågavarande ämnen befintliga särskilda docentbefatt— ningar.

Pro— Docent- fessurer befattn. Uppsala universitet 61) 5 Lunds universitet 4 4 Stockholms högskola 6”) 3 Göteborgs högskola 2 2

Anmärkningar: llnklusive professuren i nationalekonomi med finansrätt. — 2Här— vid ha medtagits 2 professurer i national- ekonomi (tillhörande humanistiska fakul- teten), 2 i statskunskap samt 1 i vart och ett av ämnena ekonomisk historia och sta- tistik.

Utöver nu befintliga docentbefattning- ar (docentstipendier) föreslog social- vetenskapliga forskningskommittén yt- terligare ett stipendium i nationaleko- nomi i Uppsala, Lund respektive Stock- holm samt ett i statistik och ett i eko- nomisk historia i Stockholm. Universi— tetsberedningen har i sitt betänkande VI bland annat föreslagit och kost- nadsberäknat ett docentstipendium i statistik inom Stockholms högskolas humanistiska fakultet.

Forskningskommittén underströk i sitt betänkande betydelsen av att samt- liga föreslagna docentstipendier i nu- tionalekonomi kommo till stånd. Så- lunda framhölls bland ann-at, att även om dessa stipendier icke genast kunde tagas i anspråk, så borde man likväl icke tveka att tillskapa dem. Endast härigenom kunde man nämligen säker- ställa rekryteringen till professurerna i ämnet samt komma ur de befintliga svå- righeterna på detta område. Forsknings- kommittén föreslog därför, att man i detta fall skulle frångå den i övrigt tillämpade principen om ett stipendium för en professur och alltså omedelbart inrätta två docentstipendier med före- trädesrätt för nationalekonomi vid vart- dera universitet.

Kommittén delar helt forskningskom- mitténs synpunkter angående behovet av ytterligare docentbefattningar i na- tionalekonomi. För att säkerställa re- kryteringen till professurerna i natio- nalekonomi är det fortfarande synner- ligen angeläget, att ett tillräckligt antal docentbefattningar finnas. Vid univer- siteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola äro för närvarande docentbefattningarna i nationalekono— mi besatta. Vid Stockholms högskola ha för befattningen avsedda medel använts för avlöning av en biträdande lärare i ämnet. Tidigare (5. 403) har framhållits att en sådan ordning icke är lämplig.

För väl kvalificerade nationalekono- mer äro möjligheterna att erhålla an- ställningar utanför de akademiska läro- anstalterna synnerligen goda. Sedan nu tre av de fyra befintliga docentbefatt- ningarna besatts torde utsikterna att få ytterligare personer intresserade av att sikta på en akademisk karriär inom ämnet vara ytterst små. Kommittén får därför föreslå, att ytterligare en docent- befattning med företrädesrätt för natio- nalekonomi omedelbart inrättas vid vartdera universitet och vid Stockholms högskola. Vid Uppsala universitet fin- nas redan nu två professurer i ämnet och vid Stockholms högskola tre profes- surer (om professuren i nationalekono- mi med finansvetenskap medräknas). Vid Lunds universitet har kommittén föreslagit att ytterligare en professur omedelbart skall inrättas. Ett genomfö- rande av kommitténs förslag i fråga om docentbefattningar är därför jämväl motiverat med hänsyn till principen om en docentbefattning för varje professur.

I och med att den av kommittén fö- reslagna professuren i sociologi inrät- tas Vid Stockholms högskola bör en do- centbefattning med företrädesrätt för detta ämne komma till stånd. Även för sociologien är det av stor vikt att möj— ligheter skapas för att säkerställa re- kryteringen till professurer i ämnet.

För närvarande finnes endast en do- centbefattning (vid universitetet iUpp- sala) speciellt avsedd för detta ämne. Skäl kunde därför anföras för att en befattning omedelbart borde inrättas jämväl vid Lunds universitet. Kommit- tén har emellertid icke ansett sig böra framlägga ett sådant förslag. En docent- befattning med företrädesrätt för äm- net sociologi vid Lunds universitet fö- reslås emellertid komma till stånd från och med budgetåret 1958/59 eller vid samma tidpunkt, som professuren där- städes bör inrättas.

Kommittén får slutligen understryka behovet av den av universitetsbered- ningen föreslagna docentbefattningen i statistik vid Stockholms högskola. Re- dan tidigare har kommittén betonat an- gelägenheten av en utbyggnad av perso- nalorganisationen i statistik vid denna högskola.

Kursansla g

Av humanistiska sektionernas vid universiteten i Uppsala och Lund kurs- anslag är för närvarande 2.400 kronor avsedda för kurs i företagsekonomi inom ämnet nationalekonomi samt 1.500 kronor för kurs i sociallagstift- ning inom ämnet statskunskap. Båda dessa anslag tillkommo efter förslag av socialvetenskapliga forskningskommit- tén. Till Stockholms och Göteborgs hög- skolor utgå för närvarande icke några kursanslag för undervisningen i de sam- hällsvetenskapliga ämnena. Forsknings- kommittén föreslog emellertid att nämn- da högskolor bland annat borde erhålla vardera 1 000 kronor till .kurs i social- lagstiftning.

Som ovan (5. 417) framhållits kunna de anslag på 2.400 kronor, som utgå till universiteten för kurs i företagsekono- mi indragas i och med att de föreslagna professurerna i ämnet komma till stånd. Intill dess den vid Stackholms högsko- la föreslagna professuren i företagseko— nomi inrättats får kommittén föreslå att nämnda högskolas samhällsvetenskap- liga ämnesgrupp erhåller ett årligt kursanslag om 12.000 kronor för an- ordnande av undervisning i företags- ekonomi såsom fast ämne, för examina- tionen i detta ämne samt för särskild seminarieundervisning och för exami- nation i företagsekonomi enligt ford- ringarna för stödämneskurs och huvud— ämne: allmän kurs (se närmare härom s. 416 f). Det bör framhållas att se- minarieundervisningen icke är erfor-

derlig förrän från och med det bud- getår, då seminarieledare och examina- tor för stödämne och huvudämne: all- män kurs utsetts. Vidare bör framhål- las, att kommittén utgår ifrån att han— delshögskolans undervisning i företags- ekonomi kommer att kunna utnyttjas för den i övrigt erforderliga undervis- ningen i stödämne och huvudämne: allmän kurs. De eventuella kostnader, som kunna uppstå i samband härmed, kunna dock icke av kommittén nu be- räknas.

Vid Göteborgs högskola får under- visningen och examinationen i det fas- ta ämnet företagsekonomi tills vidare tillgodoses genom en vid högskolan anordnad kurs. Kommittén får för bland annat detta ändamål föreslå ett årligt kursanslag om 6000 kronor. I den mån undervisningen för stödämne och huvudämne: allmän kurs kan an- ordnas i samarbete med handelshögsko- lan i Göteborg måste —— vid samma tid- punkt .som ovan nämnts beträffande Stockholms högskola — särskild semi- narieledare och examinator anställas vid högskolan. Det föreslagna anslaget avser att jämväl täcka kostnaderna härför. Härtill kunna emellertid komma eventuella kostnader för handelshög- skolans medverkan.

I och med att de av kommittén före- slagna lärarbefattningarna i national- ekonomi vid universiteten och Stock- holms högskola komma till stånd, före- ligger enligt kommitténs uppfattning vid dessa läroanstalter icke behov av något för nationalekonomi särskilt avsett kurs- anslag. Vid Göteborgs högskola blir där- emot förhållandet- ett annat. Som ovan (5. 405) framhållits mäste nämnda högskola, intill dess en biträdande lä- rarbefattning i nationalekonomi inrät- tats, erhålla ett särskilt anslag för kurs- undervisningen i detta ämne. Kommit— tén får i anledning härav föreslå, att till

Göteborgs högskola måtte utgå ett årligt anslag om 6000 kronor för kursunder- visning i ämnet nationalekonomi.

De anslag om 1 500 kronor, vilka utgå till universitetens humanistiska sektio- ner för kurs i sociallagstiftning inom ämnet statskunskap, höra med hänsyn till penningvärdesförsämringen upp— räknas med 500 kronor. Kommittén får i anledning härav föreslå att nämnda anslag måtte utgå med 2 000 kronor år- ligen.

I likhet med forskningskommittén anse vi att behov av kurs i sociallag— stiftning jämväl föreligger vid Stock— holms och Göteborgs högskolor. För ifrågavarande undervisning erfordras ett anslag av samma storlek som det, som bör utgå till respektive universitet. Kommittén får därför föreslå, att ett anslag om 2 000 kronor för kurs i soci- allagstiftning inom ämnet statskunskap årligen måtte utgå såväl till Stockholms högskola som till Göteborgs högskola.

Vad ämnet statskunskap i övrigt be- träffar föreligger, som ovan (5. 408) framhållits, behov av ett särskilt anslag till Göteborgs högskola för kursunder— visning i ämnet. Ifrågavande anslag är erforderligt så länge högskolan icke har någon biträdande lärare i statskunskap. Kommittén får därför föreslå, att till Göteborgs högskola måtte utgå ett årligt anslag om 6 000 kronor för kursunder- visning i ämnet statskunskap.

För undervisningen i övriga samhälls— vetenskapliga ämnen synas särskilda anslag icke erforderliga. Kommittén vill emellertid framhålla, att ökade anspråk på de för de humanistiska ämnena av- sedda exkursionsanslagen kunna tän- kas uppstå, sedan de av oss föreslag- na examina inrättats. Detta gäller i första hand de delar av nämnda anslag, som äro avsedda för exkursioner i äm- nena kulturgeografi och sociologi. För- slag om ökning av exkursionsanslagen

har kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga. Beräkningar härav sy- nas nämligen icke möjliga,» förrän vissa erfarenheter vunnits av den föreslagna examensordningen.

I samhällsvetenskapliga examina skall såsom fast ämne ingå det juridiska ämnet rättskunskap. Såvitt gäller universiteten och Stockholms högskola har vid beräkningen av de juridiska fakulteternas kursanslag (s. 234) beak- tats behovet av undervisning i detta ämne. Sådant behov föreligger emeller- tid också vid Göteborgs högskola. Den vid denna högskola hittills givna pro- pedeutiska kursen i juridik, vilken ef- ter examinas omläggning bör ersättas med en kurs i rättskunskap, har bekos- tats genom högskolans allmänna kurs- anslag. Kommittén får emellertid före- slå att särskilt anslag utgår härför. Kursen i rättskunskap synes endast be- höva anordnas vartannat läsår. För varje kurs erfordras ett anslag om 4.000 kronor (eller 2.000 kronor årligen).

De kurser i bokföring, som hittills givits vid universiteten och Stockholms högskola ha, som tidigare erinrats (s. 351 f), anordnats av de juridiska fa- kulteterna samt huvudsakligen bekos- tats genom dessa fakulteters kursanslag. Vid Göteborgs högskola ha där hållna kurser i bokföring bekostats genom högskolans allmänna kursanslag. Soci- alvetenskapliga forskningskommittén framlade förslag om att de juridiska fakulteterna skulle erhålla särskilda anslag för bokföringskurserna samt att även anslag skulle utgå bland annat för kurser i bokföring inom Stockholms högskolas humanistiska fakultet och vid Göteborgs högskola.

Enligt kommitténs uppfattning bör framgent särskilt anslag utgå för kurs i ekonomisk redovisning (bokföring). Ifrågavarande anslag bör disponeras av de föreslagna samhällsvetenskapliga

ämnesgrupperna. Dessa böra således bland annat svara för kurserna i eko- nomisk redovisning jämväl för de stu- derande inom de juridiska fakulteterna. För dessa kommer krav att uppställas på genomgången kurs häri (se s. 121 ff.).

Kursen i ekonomisk redovisning blir dessutom obligatorisk för dem som skola avlägga samhällsvetenskapliga examina. De kunskaper i bokföring som därutöver äro erforderliga för stu- dier i företagsekonomi böra enligt kom- mitténs uppfattning tillgodoses inom ramen för undervisningen i företags- ekonomi såsom fast ämne.

Kursen måste således anordnas såväl vid universiteten som de fria högsko- lorna. Med hänsyn till det stora antalet studerande inom de juridiska fakulte- terna torde man böra räkna med att minst tre kurser årligen böra givas vid vartdera universitetet samt minst fyra vid Stockholms högskola. Vid Göteborgs högskola torde däremot en kurs årligen bli tillfyllest.

I kapitel 24 (s. 359) har framhållits, att kursen i ekonomisk redovisning mäste ledas av särskild lärare. Såsom sådan bör förordnas därtill kvalifice- rad lärare vid handelsgymnasium eller liknande läroanstalt. Vid beräkningen av anslagets storlek bör man utgå ifrån att kursledaren, i likhet med vad som varit fallet i Lund, bör erhålla en tim- ersättning av ca 50 kronor. Kursen tor- de böra omfatta omkring 40 timmar.

Med beaktande av vad sålunda an- förts får kommittén föreslå att de sam- hällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid universiteten i Uppsala och Lund var- dera erhålla ett årligt anslag om 6.000 kronor för kurser i ekonomisk redo- visning avsedda för studerande inom de juridiska fakulteterna samt för poli- tices studerande. Den samhällsveten— skapliga ämnesgruppen vid Stockholms högskola bör för motsvarande ändamål

erhålla ett årligt anslag om 8.000 kro- nor. Vidare föreslås att den samhälls- vetenskapliga ämnesgruppen vid Göte- borgs högskola erhåller ett årligt kurs- anslag om 2.000 kronor för kurs i eko- nomisk redovisning.

Utöver sålunda erforderliga anslag avsedda för undervisningen inom sär- skilt angivna ämnen erfordras vissa för de samhällsvetenskapliga ämnena ge- mensamma kursanslag. Redan social- vetenskapliga forskningskommittén fö— reslog att ett sådant anslag borde utgå till Göteborgs högskola. Det gällde ett anslag om 900 kronor årligen för en kompletteringskurs i matematik för de studerande i nationalekonomi och i statistik. Vid universiteten och Stock— holms högskola ansåg forskningskom- mittén att motsvarande kompletterings- kurser kunde anordnas inom ramen för undervisningen i matematik; särskilt anslag var därför icke erforderligt.

Som framgår av kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina, anse vi att de samhällsvetenskapliga äm- nesgrupperna årligen böra anordna särskilda kompletteringskurser i mate- matik (s. 362 f). Enligt kommitténs upp- fattning synas emellertid ifrågavarande kurser vid universiteten och Stock- holms högskola icke kunna anordnas inom ramen för undervisningen i uni- versitetsämnet matematik. Komplette- ringskursen bör uppläggas med hänsyn till de behov av förkunskaper i mate- matik, som krävas för samhällsveten— skapliga st-udier och därvid främst för studier inom ämnena statistik och na- tionalekonomi. Såsom lärare bör anli- tas den för denna speciella kurs mest kvalificerade läraren; denne torde icke alltid med säkerhet stå att finna bland de akademiska lärarna i matematik.

Med hänsyn till vad nu anförts får kommittén föreslå att ett årligt anslag om 3000 kronor måtte utgå till den

samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid universitetet i Uppsala, respektive den i Lund och den i Stockholm för kompletteringskurser i matematik av— sedda för samhällsvetenskapliga stude- rande. Till Göteborgs högskola föreslås för motsvarande ändamål ett årligt an- slag .om 2 000 kronor.

Som tidigare (s. 336 ff.) framhållits anser kommittén det önskvärt, att jäm- väl utomstående föreläsare och forskare medverka i den samhällsvetenskapliga orienteringskurs och i de allmänna sam- hällsvetenskapliga seminarieövningar som krävas för politices kandidat- och magisterexamina. Ifrågavarande kurs och övningar skola anordnas av respek- tive ämnesgrupper; för att möjliggöra den sålunda önskvärda medverkan av utomstående måste emellertid dessa grupper till sitt förfogande ha ett sär- skilt anslag.

Vid beräkningen av nu berörda an— slag bör hänsyn tagas till att genom det- samma skall bestridas förutom timarvo—

den jämväl i förekommande fall kost— nader för resor. Kommittén har funnit att anslaget med hänsyn härtill icke kan sättas lägre än till 2 000 kronor för uni— versiteten och Stockholms högskola. Vid Göteborgs högskola torde tills vi— dare 1 000 kronor vara tillfyllest.

Kommittén får alltså föreslå att ett årligt anslag om 2 000 kronor måtte utgå till var och en av de samhällsvetenskap- liga ämnesgrupperna vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Stock- holms högskola för medverkan av ut- omstående lärare vid den av ämnes— gruppen anordnade gemensamma un- dervisningen. Vidare föreslås att den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Göteborgs högskola för motsvaran— de ändamål erhåller ett årligt anslag om 1 000 kronor.

En sammanställning över de för varje läroanstalt erforderliga kursanslagen återfinnes i kommitténs kostnadsberäk- ning (s. 528).

JURIS POLITICES MAGISTEREXAMEN

Kap. 28. Huvudlinjer för kommitténs förslag

I avdelning I har redogjorts för de råtts— och samhällsvetenskapligt utbil- dades ställning på arbetsmarknaden. Härvid har framhållits att enligt kom- mitténs åsikt behov föreligger av en examen omfattande såväl juridik som samhällsvetenskap (s. 48 ff.). För de arbetsuppgifter, som vanligen ankom- ma på tjänstemän inom central och lokal statsförvaltning, utgör en på lämp— ligt sätt kombinerad juridisk-samhälls- vetenskaplig utbildning i ett flertal fall det mest ändamålsenliga teoretiska un- derlaget. En sådan examensform skulle jämväl ha en viktig funktion att fylla inom enskilda företag och sammanslut— ningar.

Enligt kommitténs förslag skall en sådan främst för förvaltningen avpas- sad examen benämnas juris politices magisterexamen. Den sålunda föreslag— na examen bör ersätta nuvarande stats- vetenskaplig-juridisk examen.

A. Målsättningen för examen

Tidigare förslag

1934 års sakkunniga framhöllo i sitt förslag om inrättande av den nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen, att därmed icke avsåges att denna skulle ersätta juris kandidatexamen på de pos- ter inom förvaltningen, där verksamhe- ten vore av juridisk art och därför en fullständig juridisk utbildning vore nödvändig. Även om man bortsåge från

sådana tjänster, återstode emellertid flera grupper av befattningar inom förvaltningen, för vilka en lämpligt sammansatt examen, innefattande både samhällsvetenskapliga och juridiska ämnen, skulle vara av värde. Vid den nuvarande examens inrättande avsåg man således att skapa en examen främst avsedd för vissa typer av tjänster inom statsförvaltningen.

Enligt 1934 års sakkunniga borde hu— vudvikten i statsvetenskaplig-juridisk examen ligga på de samhällsvetenskap— liga ämnena. Studiet av dessa ämnen skulle ge den egentliga fackutbildning- en och den allmänna översikten, medan de juridiska studierna skulle bibringa de studerande erforderlig kännedom om den institutionella ram, vari samhälls- livets företeelser rörde sig. De juridiska studierna borde därför betraktas som ett komplement till de samhällsveten— skapliga.

De sakkunniga voro emellertid sam- tidigt medvetna om att vissa brister vidlådde examen i fråga om dess juri- diska del. Sålunda framhölls, att den svaga punkten läge i det jämförelsevis ringa utrymme som beretts civilrätten. Det betonades, att mer ingående studier i de offentligrättsliga ämnena svårligen kunde genomföras utan rätt grundliga insikter i civilrättens principer. Enligt förslaget skulle detta behov tillgodoses genom en särskild kurs i vilken huvud- vikten borde läggas på civilrättens grun-

dcr; den propedeutiska kursen skulle icke ingå i examen. Den föreslagna kur- sen i civilrätt borde anordnas under vårterminen med fullt utnyttjande av den tid, som då stode till buds. Skulle erfarenhetsmässigt denna grundval för de offentligrättsliga studierna visa sig för svag, borde kursen enligt de sakkun- nigas åsikt framdeles utbyggas till ett- årig.

I samband härmed bör erinras om att de sakkunnigas förslag på denna punkt icke följdes vid statsvetenskaplig-juri- disk examens inrättande. I denna ingår för närvarande dels den propedeutiska kursen i juridik, dels ämnet privaträtt. Det senare omfattar huvudgrunderna i civilrätt och speciell privaträtt. I de av de juridiska fakulteterna uppgjorda och av kanslern fastställda studieplanerna beräknas i allmänhet en termin för äm- net privaträtt. Lägges härtill den tid, som under den propedeutiska kursen ägnas åt grundläggande civilrättsstu- dier, blir alltså den sammanlagda stu- dietiden för civilrätt något längre än vad de sakkunniga föreslogo. Ifrågava- rande studier ha emellertid icke den omfattning som de skulle fått, om en särskild ettårig kurs inrättats.

I det av socialutbildningssakkunniga 1946 framlagda förslaget till omgestalt- ning av statsvetenskaplig-juridisk exa- men kom en något ändrad uppfattning om avvägningen mellan juridik och samhällskunskap till uttryck. Enligt de- ras mening måste nämligen jämvikt mellan examens samhällsvetenskapliga och juridiska delar eftersträvas, därest examen skulle kunna tänkas ge den för arbetsuppgifter inom förvaltningen lämpligaste utbildningen.

Syftet med examens juridiska del skulle enligt socialutbildningssakkun- niga vara att ge dels en juridisk all— mänbildning, dels sådan speciell juri- disk utbildning, som erfordrades särskilt

för författningstillämpningen inom statsförvaltningens normala verksam- het. I de juridiska ämnen, vilka skulle ingå i examen, borde de inhämtade kunskaperna vara lika grundliga som för juris kandidatexamen. Den begräns- ning av de juridiska studierna i förhål- lande till den senare examen, som mås— te göras, borde avse endast kvantiteten, icke kvaliteten av de juridiska studier— na. Den statsvetenskapliga delen åter skulle ge samhällsvetenskaplig oriente- ring och kunskaper i samhällsveten- skapliga ämnen i stort sett motsvarande vad som kunde erhållas genom en på lämpligt sätt konstruerad filosofie kan- didatexamen. Det borde tillses, att den- na examensdel komme att fylla sådana krav på kvalitet, att examen som hel- het bleve konkurrenskraftig.

Socialutbildningssakkunnigas exa- mensförslag innebar otvivelaktigt en betydande förstärkning i jämförelse med nuvarande statsvetenskaplig-juri- disk examen. I remissyttrandena över förslaget framhölls emellertid bland annat, att den för examen beräknade normalstudietiden av 41/2 år icke skulle kunna hållas. De föreslagna fem betygs- enheterna i examens samhällsvetenskap- liga ämnen skulle svårligen kunna av- läggas på halva normalstudietiden eller på 41/2 terminer. Även för de i examens- förslaget medtagna juridiska ämnena ansågs normalstudietiden knapp.

vara väl

Kommitténs synpunkter

Utformningen av en examen måste i första hand betraktas mot bakgrunden av de arbetsuppgifter för vilka den genom examen erhållna teoretiska ut- bildningen skall utgöra en förberedelse. Eftersom den juridisk-samhällsveten- skapliga utbildning, som juris politices magisterexamen avser att meddela, främst skall förbereda för arbetsupp-

gifter inom förvaltningen, måste arten av dessa uppgifter särskilt beaktas.

Sagda uppgifter ha närmare behand— lats i kapitel 1 (s. 27 ff.). Härvid har betonats, att dessa — bortsett från så— dana, som kräva antingen grundlig teo- retisk och praktisk juridisk utbildning eller annan specialutbildning av t. ex. teknisk eller rent samhällsvetenskaplig natur — till avsevärd del bestå i att handlägga ärenden.1 Härför fordras god förmåga att tillämpa gällande författ- ningsbestämmelser. Kunskaper inhäm- tade från samhällsvetenskaperna äro därvidlag också av värde, enär desam- ma möjliggöra ett säkrare bedömande av bestämmelsernas praktiska funktion. Arbetsuppgifter av det slag som nu avses bestå emellertid icke alltid enbart av författningstillämpning. Det moderna samhällets förvaltningsverksamhet in— riktas alltmera på frågor av ekono— misk och social natur. Till grund för ett avgörande ligga i åtskilliga fall ut- redningar, vilka utföras enligt metoder hämtade från samhällsvetenskaperna. Vid handläggningen äro därför goda samhällsvetenskapliga insikter samt kännedom om samhällsvetenskapliga metoder ofta av vikt. Detta gäller även en annan uppgift, som icke sällan an- kommer på förvaltande tjänstemän, nämligen förberedandet av remissvar.

Särskilt för nu antydda och likartade, inom förvaltningen alltmer förekom- mande arbetsuppgifter, vilka kräva en självständig bedömning av reala förhål- landen, äro såväl samhällsvetenskapliga insikter som god förmåga att tillämpa författningar av stor betydelse. Härvid avses sådana uppgifter som kunna hän- föras till kategorien »ärenden». Som ti- digare framhållits är emellertid grän- sen mellan vad som här kallats »ären-

1 Kommittén skiljer mellan »utredningar» och >>ärenden». Innebörden av dessa båda beteckningar framgår av 1101: s. 29.

den» och »utredningar» självfallet fly- tande. En och samma tjänsteman kan därför ha att utföra uppgifter av båda slagen.

De egentliga förvaltningsuppgifterna ha hittills i övervägande grad handlagts av jurister. Det synes emellertid som om de i många fall minst lika bra samt med bättre förutsättningar för bedöm- andet av de behandlade ärendenas samhälleliga bakgrund och betydelse skulle kunna handläggas av befatt- ningshavare, som med en lämpligt av- vägd juridisk utbildning förena viss samhällsvetenskaplig skolning. Hur denna senare bör vara beskaffad kan vara föremål för delade meningar. Den lämpligaste lösningen av detta utbild- ningsproblem beror nämligen, förutom på den studietid som kan anslås för ändamålet, i viss mån av en bedömning av administrationens uppgifter i fram- tiden.

Det enklaste sättet att tillgodose det föreliggande behovet av en blandad ut- bildning vore givetvis att de blivande förvaltningstjänstemännen avlade såväl en juridisk som en samhällsvetenskap- lig examen. Utomlands är så i viss ut- sträckning fallet, t. ex. i Frankrike (Pa- ris) och Västtyskland (Speier). I Sve— rige skulle emellertid avläggandet av dubbelexamina komma att taga alldeles för lång tid. Såsom studierna kunna be- drivas i Frankrike blir detta ej fallet: en juridisk och en nationalekonomisk examen kan i Paris avläggas på unge- fär den tid, som här i landet åtgår för enbart juridiska studier.

För vårt vidkommande är det därför nödvändigt att bibehålla en blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Nuvarande statsvetenskaplig—juridisk examen är emellertid icke utformad på det mest ändamålsenliga sättet för de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan an- tytts kräva en sådan blandad utbild-

ning. Denna examen bör därför ersättas av en ny examen, av kommittén kallad juris politices magisterexamen.

I fråga om denna examens utform- ning har kommittén funnit, att den samhällsvetenskapliga skolningen i främsta rummet måste vara inriktad på att bibringa den blivande tjänsteman- nen en nationalekonomisk utbildning, som är tillräcklig för att han skall kun- na förstå målsättningarna och verkning- arna av olika ekonomiskt politiska åt- gärder. Både för att med tillfredsstäl- lande resultat kunna bedriva studier i nationalekonomi och för att i sin fram- tida verksamhet kunna utnyttja statis- tiska undersökningar samt samarbeta med yrkesstatistiker måste han vidare ha erhållit viss statistisk utbildning. Äm- nena statistik och nationalekonomi sy- nas därför alltid böra ingå i juris poli- tices magisterexamen.

Nationalekonomiens betydelse i den- na examen framgår tydligt av erfaren- heterna av nuvarande statsvetenskaplig- juridisk examen. Dessa visa också att behov i regel föreligger av vissa statis- tiska insikter. Enligt kommitténs upp- fattning är det emellertid lämpligast att kunskapsfordringarna i nationaleko- nomi för juris politices magisterexamen få en speciell inriktning och främst avse ett bestämt ämnesområde, nämli- gen ekonomisk politik. Grundligare in- sikter i vad man skulle kunna kalla »till- lämpad nationalekonomi» äro nämligen för närvarande och torde framdeles i många fall komma att bli erforderliga vid handläggning av ett stort antal för- valtningsärenden.

Avgörande för kommitténs ställnings- tagande har dessutom varit en strävan att så vitt möjligt åstadkomma en stan- dardisering av den utbildning som juris politices magisterexamen är avsedd att ge. Denna examen har främst utformats med tanke på arbetsuppgifter för vilka

en i stort sett likartad utbildning är ändamålsenlig. Med hänsyn härtill bör studie- och examensstoffet vara relativt - enhetligt och avpassat så, att den som avlägger examen alltid kan antagas. ha vissa insikter i de ämnen och i de ämnesområden, som befunnits vara av särskild betydelse för sådana arbetsupp- gifters utförande.

Det behov av sakkunskap på det sam— hällsvetenskapliga området, som härut- över föreligger, synes i högre grad bero av den särskilda verksamhetens art. Kommittén har därför funnit det mest ändamålsenligt att beträffande examens innehåll i övrigt frångå standardisering- en och ge en möjlighet till val mellan ett mindre antal studieriktningar.

För vissa tjänstemän kan ett påtagligt behov föreligga av grundligare känne- dom om vårt nuvarande statsskick samt om viktigare statsteorier och politiska åskådningar. Som nedan närmare kom- mer att beröras, föreslå vi att statsrätt alltid skall ingå i juris politices magis- terexamen liksom fallet är i nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. Den dubbelläsning av väsentliga delar av detta ämne, som enligt gällande ordning äger rum, därest statskunskap medtages i examen, bör emellertid undvikas. Det- ta kan ske om kunskapsfordringarna i statskunskap för juris politices magis- terexamen uppläggas speciellt för denna examen och hänsyn därvid tages till de i statsrätt och förvaltningsrätt inhäm- tade kunskaperna. '

För andra tjänstemän synes en viss företagsekonomisk skolning vara mera ändamålsenlig. Särskilt de i allmän eller privat tjänst anställda, vilka hand— lägga ärenden, som direkt eller indirekt beröra de enskilda företagens verksam- het, ha otvivelaktigt behov av en in— blick i och förståelse för företagens speciella organisatoriska, ekonomiska och sociala problem i det moderna sam-

hället. Förutsättningar härför kunna skapas genom akademiska studier av företagsekonomi.

Med avseende på detta ämne må dess- utom understrykas att man inom den statliga förvaltningen stöter på ett stort antal problem som beröra t. ex. redovis- ning, kalkylering, budgetering samt ar- betsfördelnings- och organisationsfrå- gor. Dylika problem ha sedan länge för det enskilda näringslivets del varit före- mål för studium inom företagsekono- mien. Denna vetenskap har emellertid under senare tid visat tendenser att ut- sträcka sitt forskningsområde till att gälla också den offentliga verksamhe- ten. För många tjänstemän med arbets— uppgifter, som främst äro inriktade på administrationens mera interna pro- blem, är därför en viss företagsekono- misk utbildning mycket lämplig.

Behovet av viss företagsekonomisk utbildning inom en för förvaltningen särskilt avpassad examen berördes såväl av 1934 års sakkunniga som av soeial- utbildningssakkunniga. Några direkta förslag till lösning av detta utbildnings- behov framlades emellertid icke.

Socialutbildningssakkunniga över- vägde därjämte införandet av en sär— skild kurs i sociologi i en dylik examen. Enligt kommitténs uppfattning böra kunskaper om sociologiens uppgift och metoder samt om det nuvarande sven— ska samhället, sådant som det ter sig från sociologisk synpunkt, i åtskilliga fall vara av värde. Särskilt vid sköns- mässiga avgöranden är kännedom om de berörda individernas sociala miljö och om hur denna bestämmer deras tankar, känslor och handlingar av vikt.

Jämsides med en sålunda tämligen omfattande systematisk samhällsveten- skaplig skolning måste juris politices magisterexamen garantera allsidiga juridiska insikter. För den svenska för- valtningsverksamheten har det varit av

odiskutabelt värde, att tjänstemännen i allmänhet haft en gedigen juridisk ut- bildning. Genom en sådan utbildning förvärvar den blivande tjänstemannen de för tillämpning av olika författnings- bestämmelser erforderliga kunskaperna. Ur samhällets synpunkt är det viktigt att denna synpunkt tillbörligen beaktas. Endast härigenom skapas nämligen ga- rantier för en riktig författningstillämp- ning i de enskilda fallen. Och en dylik utgör förutsättning såväl för att de med författningarna avsedda ändamålen sko— la realiseras som för upprätthållandet av medborgarnas rättssäkerhet.

Erfarenheterna av nuvarande stats— vetenskaplig—juridisk examen visa, att dennas brister i stor utsträckning kun- na hänföras till dess juridiska del. Hu- vudvikten inom denna examensdel lig- ger på de offentligrättsliga ämnena, vil- ket i och för sig med hänsyn till exa— mens syftemål kan förefalla riktigt. För att kunna förvärva tillfredsställande in- sikter i dessa ämnen och främst i för- valtningsrätt är emellertid en relativt grundlig utbildning jämväl i de dom- stolsjuridiska ämnena nödvändig. Detta gäller i första hand civilrätten, vilket ämne i nuvarande examen erhål- lit för ringa utrymme.

Civilrätten är det mest centrala av de juridiska ämnena. Goda insikter i detta ämne äro nödvändiga för att skänka stadga åt juridiska studier överhuvud och för att examen skall ge erforderlig juridisk allmänbildning. Civilrätten är vidare det mest genomarbetade rättsom- rådet. På grund härav äro civilrättsliga studier ur pedagogisk synpunkt av syn- nerligen stort värde. Relativt grundliga civilrättsliga kunskaper behövas som bakgrund för ett i egentlig mening juri- diskt studium av de offentligrättsliga ämnena, främst förvaltningsrätt. Detta senare ämne kan sägas vara »upphängt» på civilrätten; civilrättsliga aspekter

måste ofta anläggas på invecklade för- valtningsrättsliga problem. Såväl med hänsyn till civilrättsstudiernas allmänna värde som till de offentligrättsliga äm- nenas betydelse i den här berörda exa- men måste därför civilrätten beredas ökat utrymme.

Nuvarande examen innefattar icke några processrättsliga studier. Detta ut- gör en påtaglig svaghet. Förvaltnings- förfarandet är här i landet uppbyggt efter mönster av rättegångsförfarandet vid våra judiciella och exekutiva myn- digheter, och har ännu icke blivit före- mål för någon uttömmande reglering. Med hänsyn härtill äro vissa grundläg- gande insikter i processrätt behövliga icke blott för studierna i förvaltnings— rätt utan även för att i praktiken kunna tillämpa de i detta ämne erhållna kun- skaperna. Detta behov måste således till- godoses vid examens omgestaltning.

I ämnet straffrätt förefinnes icke samma behov av kunskaper som i de båda föregående ämnena. Förvaltnings- tjänstemännen erhålla endast i ringa mån omedelbar befattning med brottmål eller andra angelägenheter som inne- bära egentlig tillämpning av straffrätts- liga bestämmelser. Undantag finnas emellertid, och indirekt är straffrätten av stor betydelse även för förvaltnings- tjänstemän.

Skilda förvaltningsmyndigheter ha att pröva, huruvida framställning bör göras om åtal för vissa slag av brott. I andra fall böra de taga initiativ till förundersökning eller åtal (t. ex. en- ligt skattestrafflagen). Ofta äga förvalt- ningsmyndigheter att förelägga viten, i vissa typer av fall även att utdöma så- dana. Ett rätt handhavande av denna grannlaga uppgift kräver kännedom icke blott om de direkt tillämpliga för- valtningsrättsliga författningarna utan även om vissa allmänna grunder, som äro gemensamma för dessa s. k. tvångs-

medel och de egentliga straffen. Ett liknande behov av insikt i straffrättens grunder gör sig gällande vid avgöran— den om administrativt frihetsberövande enligt socialvårdslagstiftningen.

Icke minst bör understrykas, att enär även den offentliga rättens upprätthål- lande i sista hand är beroende avfstraff- rättsliga sanktioner, kännedom om hu- vuddragen av dessas förutsättningar, innebörd och verkningssätt är en nöd- vändig betingelse för en rätt förståelse av den offentliga rättens funktion i sam- hället. Särskilt kan nämnas att den, som icke äger sådana kunskaper, lätt kan komma att förbise eller underskatta den stora betydelse som inom straffrät— ten tillkommer begreppen uppsåt och oaktsamhet.

Den stora vikt, som vid rekrytering- en av förvaltningstjänstemän tillmätes juris kandidatexamen, torde som tidi- gare framhållits (s. 25) icke endast bero på den genom denna examen erhållna teoretiska utbildningen utan även i hög grad på att denna utbildning före in- trädet i förvaltningen i regel komplet- teras med tingstjänstgöring. En praktisk tjänstgöring av detta slag står för när— varande endast öppen för juris kandi— dater. Att nuvarande statsvetenskaplig— juridisk examen icke använts inom för- valtningen i sådan omfattning, som man vid examens inrättande uppenbar- ligen räknade med, torde bland annat sammanhänga härmed. De som avlägga denna examen kunna nämligen icke komplettera sin teoretiska utbildning med en tjänstgöring, som ur merite— ringssynpunkt är likvärdig med tings— tjänstgöringen.

För att juris politices magisterexa- men i större omfattning skall komma till användning inom förvaltningen är det nödvändigt, att en lämpligt utfor- mad utbildningstjänstgöring ställes till de utexaminerades förfogande. Förslag

härom framlägges i avdelning VI av detta betänkande. Vid bestämmandet av målsättningen för den juridiska utbild- ningen inom juris politices magisterexa- men är det av vikt att betona, att enligt vår uppfattning den praktiska utbild— ningen till viss del bör förläggas till domsaga. Den erfarenhet, som behövs för att rätt förstå och tillämpa de i exa- men inhämtade teoretiska juridiska kun- skaperna, erhålles nämligen bäst ge— nom medverkan vid de skiftande arbets- uppgifter, som förekomma vid en un- derrätt. Sådan verksamhet är ur flera synpunkter överlägsen annan form av praktisk tjänstgöring. Och med den ut- formning som juris politices magister- examen erhållit, anser kommittén att den bör kunna medföra behörighet till viss domsagotjänstgöring.

Vid den juridisk—samhällsvetenskap- liga examens omgestaltning bör alltså enligt kommitténs uppfattning följande beaktas: Den i examen ingående sam- hällsvetenskapliga utbildningen måste på ett bättre sätt än hittills inriktas med hänsyn till examens syftemål och denna utbildnings särskilda element måste bättre samordnas. Vidare bör examens juridiska inslag utformas så att detta täcker så gott som hela det juridiska ämnesområdet. Vid examens utform- ning bö'r därjämte hänsyn tagas till angelägenheten av fördjupade studier inom åtminstone ett ämnesområde. Sådana studier äro nämligen oundgäng- ligen nödvändiga för att examen såsom helhet skall bli kvalitativt tillfredsstäl- lande.

B. Examens utformning

Med beaktande av vad ovan anförts angående målsättningen för juris poli- tices magisterexamen har kommittén funnit sig böra föreslå följande studie- ordning (normalplan) för denna exa- men. Studieordningen utgår från att

den studerande påbörjar sina studier en hösttermin.

Termin Ämne eller kurs Studietid i veckor1 lh Propedeutisk kurs ............ Ekonomisk samhällskunskap .. 10 2v Rättshistoria ................ 10 Statsrätt med folkrätt ........ 10 3h CivilrättI .................... 20 4v Civilrätt II med internationell privaträtt .................... 20 öh Straffrätt .................... 8 Processrätt .................. 12 Sv Finansrätt .................. 8 Förvaltningsrätt .............. 12 7h Statistik .................... 10

Visst valfritt ämne (se nedan) 10 Sv Visst valfritt ämne (se nedan) 10 Nationalekonomi ............ 10 9h Nationalekonomi ............ 20 Kurs i ekonomisk redovisning bevistas under någon av 1—5 terminerna.

Av normalplanen framgår att examen kan sägas bestå av tre delar. Den första delen omfattar två terminer och består, förutom av den propedeutiska kursen i juridik, av ekonomisk samhällskun- skap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt. Av dessa ämnen, som även ingå i juris kandidatexamen, är ekonomisk samhällskunskap ett rent samhällsveten- skapligt ämne och statsrätten förutsät- tes bli mera inriktad på frågor, som tidigare i regel behandlats endast inom statskunskapen.

Den andra delen omfattar fyra termi— ner och består av de positivrättsliga äm- nena civil-, straff-, process-, finans- och förvaltningsrätt. Av den för examensde- len angivna studietiden har halva tiden eller två terminer anslagits åt studier i civilrätt (jämte internationell privat— rätt).

Samtliga juridiska ämnen utom straff- rätt ingå i examen med samma ford- ringar som motsvarande ämnen i juris kandidatexamen.

Den tredje delen slutligen omfattar

1Beträffande det sätt varpå studietiden beräknas, hänvisas till not 5. 137.

tre terminer. En viss valfrihet föreligger under denna del av studietiden. Äm- nena nationalekonomi och statistik sko- la emellertid obligatoriskt ingå, det förra med en beräknad studietid av minst 11/3 termin och det senare med en motsvarande tid av % termin. De valfria ämnen, som kunna medtagas, framgå av nedanstående alternativa äm— neskombinationer.

Termin Studietid

1) 7h Statistik

Företagsekonomi 8v Nationalekonomi 9h Nationalekonomi

7h Statskunskap .............. 20 8v Statistik

Nationalekonomi 9h Nationalekonomi

7h Statistik Sociologi .................. 8v Sociologi .................. Nationalekonomi 9v Nationalekonomi

7h Allmän rättslära Fortsatta studier i förvalt— ningsrätt, finansrätt, stats- rätt eller folkrätt .......... 12 8v Statistik Nationalekonomi 9v Nationalekonomi

I det följande skola de synpunkter redovisas, som varit avgörande för att kommittén eller — såvitt det gäller den fjärde ämneskombinationen, som är en juridisk variant — en majoritet in- om densamma ansett att ovan nämnda studieriktningar böra förekomma i juris politices magisterexamen. Kommitténs uppfattning om de olika ämnenas in- riktning och omfattning i denna exa— ' men kommer även att närmare beröras.

Till en början må emellertid framhål- las, att utformningen av juris politices magisterexamen är i hög grad beroende av hur juris kandidatexamen och de rent samhällsvetenskapliga examina uppbyggas. Såväl av kostnadsskäl som på grund av svårigheter att erhålla väl

kvalificerade akademiska lärare måste undervisning och examination i de i juris politices magisterexamen ingående ämnena i möjligaste mån vara gemen- samma för denna examen och för mot- svarande ämnen i de båda andra exa- mina. Kunskapsfo'rdringarna i ett visst ämne i juris politices magisterexamen höra på grund härav, därest icke sär- skilda skäl föreligga, både till innehåll och omfång i huvudsak överensstäm- ma med de fordringar, som anses nöd- vändiga för ämnet i juris kandidatexa- men eller i politices kandidat- och ma- gisterexamina. Om särskilda kunskaps- fordringar uppställas i ett ämne för juris politices magisterexamen medför nämli- gen detta i regel behov av särskild un- dervisning och särskilda läroböcker. Även efter den av oss föreslagna för- stärkningen av. lärarorganisationen tor- de dylika särarrangemang endast i be- gränsad omfattning kunna genomföras. Erfarenheterna av ämnet privaträtt i nuvarande statsvetenskaplig—juridisk examen ha tydligt visat, att det icke är lämpligt att för ett nedskuret ämne ut- nyttja undervisning och läroböcker, som äro avsedda för motsvarande större ämne. Avsaknaden av läroböcker och tidvis även av undervisning i ämnet pri- vaträtt har sålunda utan tvivel lett till att de civilrättsliga studierna i allmän- het icke givit det resultat, som avsågs vid statsvetenskaplig-juridisk examens inrättande. Kommittén har i möjligaste mån ansett sig böra så utforma juris politices magisterexamen, att ett liknan- de förhållande undvikes efter den nu- varande examens omgestaltning.

C. Studie- och examensstoffet

De juridiska ämnena

Som av det föregående framgår böra de juridiska ämnen, som skola ingå i juris politices magisterexamen, av flera skäl så vitt möjligt till innehåll och

omfång överensstämma med motsvaran- de ämnen i juris kandidatexamen. Vad som i kap. 8 sagts angående studie- och examensstoffet i de juridiska äm- nena för sistnämnda examen gäller där- för i tillämpliga delar även för den nu berörda examen. Vid följande genom- gång av det juridiska studie- och exa- mensstoffet kommer med hänsyn här- till endast att beröras behovet av olika ämnen i juris politices magisterexamen samt de av denna examen föranledda speciella synpunkterna på ämnenas om- fång och innehåll.

Genom den propedeutiska kursen er- hålles en översikt över den gällande rätten, främst civilrätten. För studierna i de efterföljande juridiska ämnena är denna översikt av mycket stort värde. Det torde därför icke närmare behöva motiveras att ifrågavarande kurs liksom för närvarande bör ingå i den juridisk- samhällsvetenskapliga examen.

Enligt förslaget till juris kandidat- examen skall ämnet juridisk encyklo- pedi icke vidare vara examensämne. I stället skall i den propedeutiska kursen ges en kort översikt av sådana delar av den allmänna rättsläran om vilka man bör äga någon kännedom vid stu- diet av de positivrättsliga ämnena. De delar, som sålunda komma att beröras, äro de juridiska grundbegreppen samt en översikt av rättsordningens system jämte olika slag av rättskällor och de viktigaste metoderna för deras använd- ning (lagtolkning, analogi), ävensom vissa fundamentala rättssäkerhetsgaran- tier. Återstoden av ämnet juridisk en- cyklopedi har föreslagits i modifierad och utvidgad form bilda ett nytt exa- mensämne i juris kandidatexamen,. all- män rättslära, vilket i denna examen skall studeras först efter genomgången av de positivrättsliga ämnena eller de flesta av dessa.

Av 1934 års sakkunniga föreslogs att

juridisk encyklopedi skulle ingå i stats- vetenskaplig-juridisk examen. Den all- männa orientering över rättsbegreppen, som detta ämne gav, ansågs behövlig i examen. Vid examens inrättande fick emellertid juridisk encyklopedi endast ställning såsom frivilligt tillvalsämne. Erfarenheterna av nuvarande examen visa emellertid att ytterst få utnyttjat möjligheten att i sin examen medtaga juridisk encyklopedi. Socialutbildningssakkunniga framhöl- lo, att det nu berörda ämnet ur allmän- bildningssynpunkt måste tillerkännas ett synnerligen högt värde. De sakkun- niga ansågo sig dock icke böra föreslå att detta ämne skulle bli obligatoriskt examensämne i den av dem föreslagna examen. Avgörande härför synes ha varit dels en förutsättning innebärande att tillräckligt studium av idéhistoria skulle komma att bedrivas i ämnet stats- kunskap, dels ett förslag att en viss kurs i allmän rättslära skulle inhämtas inom ramen för ett av de två civilrätts- ämnen, som skulle ingå i examen.

I tidigare förslag till examens utform- ning har således stor vikt fästs vid de insikter, som för närvarande inhämtas inom ämnet juridisk encyklopedi. Ge— nom den utformning av den propedeu- tiska kursen, som kommittén föreslagit, komma de studerande alltid att erhålla insikter i detta ämnes mest grundläg- gande element. Frågan är emellertid om därutöver ämnet allmän rättslära bör ingå i juris politices magisterexamen. Häremot kan invändas att värdet av ett grundligare studium av lagstiftnings- och lagtolkningsteknik helt kommer till sin rätt endast om detsamma komplette- ras av ett fördjupat studium av posi- tivrättsliga problem. Men å andra sidan är det klart, att dessa delar av den all- männa rättsläran även därförutan ha sitt värde för dem som i sitt dagliga ar- bete ha att syssla med författningstill-

lämpning. Och vad angår den rättsfilo- sofi och rättssociologi, som ingår i all- män rättslära, synes dessa ämnens all- mänbildningsvärde ej vara mindre för förvaltningstjänstemän än för domstols- jurister.

Det föreligger emellertid stora svårig- heter att bereda plats för den allmänna rättsläran i juris politices magister- examen. Detta måste nämligen medföra förkortning av studietiden antingen för de övriga juridiska eller för de samhälls— vetenskapliga ämnena. Det förra skulle nästan helt omöjliggöra gemensam un- dervisning för de första och andra de- larna av juris kandidatexamen och juris politices magisterexamen. Och det se- nare skulle förhindra, att man finge tid till fördjupade studier i de samhälls- vetenskapliga ämnena, något som skulle förringa värdet av denna examen över- huvudtaget.

I denna fråga må vidare erinras om att de, som studera på nu ifrågavarande examen, erhålla viss träning i rättstill- lämpning genom deltagande i de rätts- fallsövningar, som förekomma under de i andra delen ingående positivrätts- liga ämnena. Slutligen må även påpe- kas att de studerande i ämnena natio- nalekonomi, statskunskap och sociolo- gi komma i kontakt med delar av det ämnesstoff, som ingår i den till den all- männa rättsläran hörande rättsfiloso- fien Och rättssociologien.

På dessa grunder har kommittén fun- nit skäl uppta ämnet allmän rättslära endast i den av en majoritet föreslagna juridiska varianten av juris politices magisterexamen. I denna ägnas ju mindre tid åt samhällsvetenskapliga studier än i övriga ämneskombinatio- ner, medan någon tid reserverats för fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne. Såsom ovan påpekats kommer den allmänna rättsläran fullt till sin rätt endast om ämnet kompletteras med för-

djupade studier i positiv rätt, liksom dessa underlättas av ett tidigare stu- dium av allmän rättslära.

Emot vad sålunda föreslås har en le— damot (hr Lindstedt) anmält avvikande mening. Han anser, att allmän rättslära alltid bör vara examensämne i juris po- litices magisterexamen, särskilt med hänsyn till de allmänna medborgerliga rättssäkerhetsgarantierna.

Kommitténs förslag innebär, att äm- net rättshistoria obligatoriskt skall ingå i juris politices magisterexamen. En- ligt nuvarande bestämmelser kan rätts- historia medtagas som frivilligt ämne i statsvetenskaplig-juridisk examen, vil- ket emellertid skett endast i ringa ut- sträckning. Med det innehåll och den uppläggning ämnet rättshistoria före- slås få kommer emellertid detta icke att kunna undvaras i en blandad juridisk- samhällsvetenskaplig examen. Rätts— historia skall främst syfta till att göra de studerande förtrogna med huvud- dragen av rättsutvecklingen ävensom att skänka en inblick i det samband, som består mellan denna utveckling samt de politiska, ekonomiska, reli- giösa och kulturella strömningarna under olika skeden. Den allmänna över- sikten av den rättshistoriska utveck- lingen skall enligt förslaget även inne- hålla utblickar och jämförelser med motsvarande utveckling i främmande länder.

Genom de rättshistoriska studierna skola de studerande således lära sig se den gällande rätten i dess historiska sammanhang samt redan i början av sina studier bibringas sinne för rättens samhällsfunktion. Dylika kunskaper torde icke vara av mindre betydelse för en blivande förvaltningstjänstemän än för en blivande domare, åklagare eller advokat. Den framställning av rättsutvecklingen, som enligt värt för- slag bör lämnas i ämnet rättshistoria,

kommer vidare att utgöra en nödvändig förberedelse till och grund för studiet av de positivrättsliga ämnena. Med hän- syn till att undervisningen i dessa se- nare ämnen i stort sett förutsättes bli gemensam för juris politices magister- examen och juris kandidatexamen, skulle det komma att vålla betydande olägenheter, därest icke samtliga stude— rande kunna förutsättas ha de för stu- dierna i dessa ämnen erforderliga för- kunskaperna.

En av de anmärkningar som riktas mot nuvarande statsvetenskaplig-juri- disk examen är, som tidigare nämnts, att en dubbelläsning av väsentliga delar av statsrätten äger rum, därest jämväl statskunskap medtages i examen. Socialutbildningssakkunniga löste detta problem genom att slopa ämnet stats- rätt samt göra statskunskap till obliga- toriskt examensämne i den av dem före- slagna examen.

Enligt vårt förslag angående juris kandidatexamen (se s. 103) bör ämnet statsrätt icke blott inriktas på känne- dom om grundlagarna och andra vikti- gare konstitutionella bestämmelser utan även på grunddragen av det politiska livet över huvud. Med hänsyn härtill synes detta ämne komma att ge en för en förvaltningstjänstemän i allmänhet tillräcklig kännedom om statslivets fak— tiska beskaffenhet. Statsrätt bör därför vara obligatoriskt ämne i juris politices magisterexamen. Härutöver bör emel- lertid den studerande i någon ämnes- kombination ha möjlighet att medtaga ämnet statskunskap. Denna fråga be- handlas nedan under detta ämne.

Enligt förslaget till juris kandidatexa- men skall folkrätt ingå i examensäm- net statsrätt med folkrätt och interna- tionell privatrält i examensämnet civil- rätt II med internationell privaträtt. Vad som tidigare sagts om betydelsen av vissa studier i folkrätt och interna-

tionell privaträtt inom ramen för juris kandidatexamen torde även gälla juris politices magisterexamen. Ämnena folk- rätt och internationell privaträtt synas därför böra erhålla samma ställning i juris politices magisterexamen som i juris kandidatexamen. De insikter i in- ternationell rätt, som de studerande så- lunda komma att erhålla, äro visserligen icke tillräckliga för dem som i sin verk- samhet få särskilt syssla med interna- tionell-rättsliga spörsmål. I examens juridiska variant kunna emellertid ingå fördjupade studier i folkrätt.

Genom den föreslagna nedskärningen av civilrätten beräknas studierna i detta ämne jämte internationell "privaträtt under andra delen av juris kandidat- examen kunna medhinnas på en sam- manlagd normal studietid av två termi- ner. För denna examen krävas härut- över en termins fortsatta studier inom ett begränsat område av civilrätten. De grundläggande studierna i civilrätt fö- reslås uppdelade på två examensäm- nen, civilrätt I samt civilrätt II med in— ternationell privaträtt. Dessa båda exa- mensämnen skola omfatta icke blott de centrala delarna av förmögenhetsrätten utan även sådana civilrättsliga discipli— ner som familjerätt, associationsrätt, arbetsrätt och immaterialrätt ävensom internationell privaträtt.

I det föregående har kommittén be- tonat betydelsen av grundliga insikter i civilrätt. Dessa insikter höra om- spänna hela det civilrättsliga ämnesom- rådet. Om t. ex., såsom socialutbild- ningssakkunniga föreslogo, familjerätt, associationsrätt och immaterialrätt ute- slötes ur denna examen, skulle luckor uppkomma i den studerandes juridiska allmänbildning, vilka bleve till men både vid studierna i övriga juridiska ämnen och vid en kommande praktisk verksamhet. Kommitténs förslag att i juris politices magisterexamen medta-

ga såväl civilrätt I som civilrätt II beror därför främst på att vi anse behov före- ligga av grundläggande insikter jämväl inom de delar av civilrätten, vilka tidi- gare ieke ansetts erforderliga i denna examen.

I juris kandidatexamen har för exa- mensämnet straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper beräknats en samman- lagd normal studietid av en termin. För examensämnet straffrätt i juris politi- ces magisterexamen beräknas däremot en normal studietid av två femtedelar av en termin. I förhållande till juris kandidatexamen har således i detta fall en avsevärd nedskärning av kunskaps- fordringarna föreslagits. Denna avser såväl det straffrättsliga lärostoffet som de juridiska hjälpvetenskaperna.

Beträffande ämnet straffrätt för juris politices magisterexamen föreslås så- lunda, att lärostoffet skall omfatta i första hand straffrättens allmänna del jämte några viktigare stadganden om särskilda brott (om brott mot all- män verksamhet, stöld, bedrägeri och ämbetsbrott). Därjämte böra översikt- ligt studeras den positiva straffrät- ten i övrigt, däribland huvudpunk- ter av specialstraffrätten. För den- na senare del av ämnet förutsättes en särskild lärobok (kompendium). Vad de juridiska hjälpvetenskaperna beträf- far böra endast krav på insikter i kri- minologi och psykologi uppställas.

Den kursundervisning, som meddelas i examensämnet straffrätt med juridis- ka hjälpvetenskaper, bör till viss del kunna utnyttjas vid studierna i straff- rätt för juris politices magisterexamen. Denna undervisning bör emellertid för dem som läsa på den nu ifrågavarande examen kompletteras med en särskild kurs om ca 10 timmar. Härvid bör den del av ämnet, som enligt ovan förutsät- tes bliva inhämtat på grundval av sär- skild lärobok, behandlas.

Exempel på kunskapsfordringar för examensämnet straffrätt återfinnes i bilaga 13.

I likhet med soeialutbildningssakkun- niga föreslå vi att processrätt skall vara obligatoriskt examensämne. De i civil- rätt och i straffrätt förvärvade kunska- perna komma ej fullt till sin rätt om de ej kompletteras med studier i process- rätt; som tidigare framhållits måste förvaltningstjänstemännen äga viss kunskap om reglerna för de judiciella och exekutiva myndigheternas verk- samhet. '

Vad man emellertid kan diskutera är, om det bör ingå lika mycket process- rätt i denna examen som i juris kandi- datexamen. Härvidlag må erinras om att rättegångsbalkens och utsökningsla- gens regler i hög grad påverkat den svenska förvaltningsrättens utformning samt att det fortfarande saknas allmän lagstiftning om förfarandet inom för- valtningsrätten. Under sådana omstän- digheter utgöra kunskaper i process- och exekutionsrätt icke blott en utmärkt grundval för studiet av förvaltnings- förfarandet och förvaltningsprocessen, utan de äro så gott som nödvändiga för att man någorlunda snabbt skall kunna förskaffa sig en överblick av de prin- ciper som prägla de skiftande förfa- randereglerna i den stora mängden av gällande administrativa författningar. Ytterligare må erinras om länsstyrelser- nas befattning med exekutiva ärenden. Så länge dessa förhållanden fortbestå, böra dessas tjänstemän äga grundliga kunskaper i processrätt.

Trots de nu antydda skälen skulle man måhända kunna tänka sig någon mindre inskränkning av processrätten i förhållande till fordringarna för juris kandidatexamen. Olägenheterna härav överväga dock fördelarna. Man kan på grund av sammanhanget mellan olika delar av ämnet icke utan stor olägen—

bort någon viss eller några vissa delar av ämnet processrätt.

Kommittén får med hänsyn till vad nu anförts föreslå att ämnet processrätt skall ingå i juris politices magisterexa- men med kunskapsfordringar motsva- rande dem som föreslagits för andra delen av juris kandidatexamen.

Jämväl i ämnena förvaltningsrätt och finansrätt böra kunskapsford- ringarna vara desamma som för juris kandidatexamen. Syftet med den här berörda examen skulle möjligen kunna anses motivera, att åtminstone ämnet förvaltningsrätt normalt erhölle en star- kare ställning i denna examen än i juris kandidatexamen. Kommittén har emel- lertid funnit det angelägnare att i exa- men helt medtaga civil- och processrätt samt en särskild kurs i straffrätt än att föreslå en utökning av studie- och exa- mensstoffet i förvaltningsrätt. De dom- stolsjuridiska ämnenas betydelse för studiet av förvaltningsrätten har ovan kraftigt understrukits. Dessa ämnens medtagande i examen innebär med hän— syn härtill indirekt en väsentlig för- stärkning av förvaltningsrättens ställ- ning i juris politices magisterexamen jämfört med nuvarande statsvetenskap- lig-juridisk examen. Om ock i mindre grad gäller vad nu sagts även finans- rätten.

1934 års sakkunniga föreslogo att krav på kvalificerat betyg skulle upp- ställas för att understryka vikten av att de offentligrättsliga ämnena studerades grundligt. I överensstämmelse härmed gäller för närvarande, att den stude- rande skall ha erhållit betyget Med be- röm godkänd i något av ämnena för- valtningsrätt, finansrätt eller statsrätt med folkrätt.

Det olämpliga i detta krav, vilket bryter mot det för de juridiska ämnena tillämpade betygssystemet, har vid skil-

da tillfällen kraftigt understrukits både av akademiska lärare och studenter. Högre betyg skola enligt gällande exa- mensstadga (kommittén föreslår inga förändringar härvidlag) utgöra kvali— tetsbetyg. Med hänsyn härtill kan det för vissa studerande vara förenat med stora, ibland oöverstigliga svårigheter att uppfylla förutsättningarna för bety- get Med beröm godkänd. Stadgans be- stämmelser ha därför lett till att ford- ringarna för detta betyg i åtskilliga fall icke kunnat upprätthållas. I likhet med socialutbildningssakkunniga anse vi på dessa grunder att krav på kvalifice- rat betyg icke längre bör uppställas.

För att få en grundligare träning i författningstillämpning samt en bättre inblick i problematiken inom den of- fentligrättsliga delen av vår rättsord- ning vore det emellertid enligt kom- mitténs mening önskvärt, att åtskilliga av dem som studera på juris politices magisterexamen bedreve fördjupade studier inom något offentligrättsligt ämne. De tillämpningsfrågor, som upp- komma inom förvaltningsverksamheten, äro mången gång lika komplicerade som de vilka förekomma inom dom- stolsjuridiken. Det skulle med hänsyn härtill kunna förefalla naturligt, om man i juris politices magisterexamen alltid uppställde krav på fördjupade studier i åtminstone ett offentligrätts- ligt ämne.

Skall emellertid, inom ramen för den för examen föreslagna normala studie- tiden, plats beredas för obligatoriska fördjupade studier av detta slag, måste det ske på bekostnad endera av de grundläggande juridiska ämnena eller av den samhällsvetenskapliga skolning— en. Det förra alternativet anser kom- mittén av förut angivna skäl icke lämp- ligt. Och väljer man det senare alterna- tivet, skulle examen med all sannolik- het icke ge en samhällsvetenskaplig ut-

bildning, som vore tillräcklig för de arbetsuppgifter, vilka i många fall an- komma på dem som avlagt juris politi- ces magisterexamen.

Emellertid äro arbetsuppgifterna inom förvaltningen, som förut framhållits, av skiftande art. Viss valfrihet ifråga om utbildningen bör därför föreligga. Kom- mittén har tillgodosett detta behov ge- nom de fyra ämneskombinationerna (s. 432). Enligt den juridiska varianten, vilken föreslås av en majoritet inom kommittén, har en av den sista exa- mensdelens tre terminer anslagits åt bland annat fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne. I denna ämnes- kombination komma således dessa för- djupade studier samt allmän rättslära att minska tiden för den samhällsveten- skapliga skolningen. De skäl, som varit avgörande för att kommitténs majoritet funnit att jämväl denna ämneskombina— tion vid sidan av de rent samhällsveten- skapliga bör tillåtas, beröras nedan.

De samhällsvetenskapliga ämnena

Kommittén föreslår att filosofiska fakultetens nuvarande betygsenhetssys- tem icke vidare skall tillämpas för samhällsvetenskapliga ämnen i politi- ces kandidat-, politices magister- eller juris politices magisterexamina. Om- fattningen av kunskapsfordringarna i de olika i dessa examina ingående äm- nena bör fastställas med hänsyn till de bildningsmål, som befunnits erforder- liga. Möjligheterna att anpassa och sam- ordna de olika samhällsvetenskapliga ämnena i juris politices magisterexamen bli härigenom betydligt större än vad de för närvarande äro. Liksom man ifråga om de juridiska ämnena måste sträva efter en överensstämmelse med juris kandidatexamen, bör emellertid om möjligt en dylik åstadkommas mel- lan kunskapsfordringarna för samhälls- vetenskapliga ämnen i juris politices

magisterexamen och för motsvarande ämnen i politices kandidat- och politi- ces magisterexamina.

Av kommitténs allmänna synpunkter på juris politices magisterexamens ut- formning framgår, att ämnet national- ekonomi måste beredas en framträdan- de plats i denna examen. Detta ämne. är det viktigaste av de samhällsveten- skapliga ämnen, som höra ingå i exa- men. Studierna i nationalekonomi kom- ma i hög grad att ge denna examen dess särprägel. De skola främst syfta till att bibringa den blivande förvaltnings- tjänstemannen kunskaper om olika eko- nomiskt-politiska åtgärder samt om des- sas syften och verkningar.

Med hänsyn till det för juris politices magisterexamen föreliggande mera spe- ciella bildningsmålet kunna därför kun- skapsfordringarna i nationalekonomi icke bli desamma som för politices kan— didat- och magisterexamina. National— ekonomi är emellertid det enda obliga— toriska examensämne, som måste anpas- sas speciellt för den nu berörda examen. På grund av ämnets betydelse för denna examen anser kommittén detta till fullo motiverat.

Som framgår av förslaget till studie- ordning (s. 431) har för nationaleko- nomi under examens tredje del beräk- nats en obligatorisk normal studietid av en och en halv termin. Härtill kom- mer emellertid den halva termin, som under den första examensdelen ansla— gits åt studier i examensämnet ekono— misk samhällskunskap. Sammanlagt komma alltså minst två terminer att ägnas åt nationalekonomiska studier.

I ekonomisk samhällskunskap har den studerande erhållit en översiktlig kun- skap om ekonomiska teorier och vissa deskriptiva delar av nationalekonomi- en, särskilt penning- och kreditmark- naden samt socialpolitiken. Dessa kun— skaper i ekonomisk teori och deskrip-

tiv ekonomi måste emellertid utbyggas för att en tillräcklig grund för studier i ekonomisk politik skall erhållas. En halv termin torde därför alltid böra ägnas åt ytterligare studier i ekonomisk teori och deskriptiv ekonomi. För stu- dier i ekonomisk politik samt specialise- ring inom ett viktigare ekonomiskt-poli- tiskt område — och i samband därmed författandet av ett seminariearbete _ skulle härvid återstå en termin. Från denna utgångspunkt har det i bilaga 13 framlagda exemplet på kunskapsford- ringar för examensämnet nationaleko- nomi utarbetats.

Enligt förslaget till studieordning skall i en av de för examens tredje del förordade rent samhällsvetenskapliga ämneskombinationerna nationalekono- mi kunna ingå med en sammanlagd nor- mal studietid av två terminer. Kommit— tén förutsätter att ämnet även i detta fall i första hand inriktas på ekono- misk politik. I stället för att en halv termin normalt ägnas åt ytterligare stu- dier i ekonomisk teori och deskriptiv ekonomi, synas emellertid kunskaps- fordringarna böra anpassas så, att en hel termin anslås härför. Studiekursen i denna del av ämnet hör därvid i hu- vudsak kunna bli densamma, som kom— mer att gälla för nationalekonomi såsom fast ämne i politices kandidat- och ma- gisterexamina. (Se exempel på kun- skapsfordringar för detta examensämne, bilaga 12.)

Uppdelningen av de nationalekono- miska studierna på två till examens första respektive tredje delar förlagda examensämnen kan måhända synas medföra en ogynnsam splittring. Re— stultatet av studier inom ett sådant äm- ne som nationalekonomi blir emellertid enligt erfarenheten bättre om studierna av ämnet spridas över en längre tids- rymd än om samma effektiva tid ägnas ämnet under en mera koncentrerad

studieperiod. Kunskaperna i ämnet ha en benägenhet att >>mogna>> även under perioder, som i huvudsak ägnas åt an- nan verksamhet.

Enbart nämnda förhållande har emel- lertid icke varit avgörande för kom- mitténs ställningstagande på denna punkt. En uppdelning av ämnets stu- dium på detta sätt är nämligen nödvän- dig, om man anser dels att nationaleko- nomi, examens viktigaste fördjupnings- ämne, bör studeras sist, dels att behov föreligger av vissa ekonomiska insikter vid studiet av de juridiska ämnena.

Med den föreslagna uppläggningen av studie— och examensstoffet i national- ekonomi komma kunskapsfordringarna i detta examensämne för juris politices magisterexamen att bli i hög grad stan- dardiserade samt i huvudsak inriktade på ett område inom ämnet nationaleko- nomi, nämligen ekonomisk politik. Skä- len för att kunskapsfordringarna böra erhålla en dylik uppläggning ha tidi— gare berörts. Härutöver kan framhållas att denna uppläggning också möjliggör att högre krav på kvaliteten av de i ämnet bedrivna studierna kunna upp- ställas, än om ämnet skulle haft den mera allmänna inriktning som nu gäl- ler för t. ex. en tvåbetygskurs.

Inom ramen för en tvåbetygskurs medhinnas fördjupade studier i regel endast i begränsad utsträckning. Med den föreslagna studiekursen komma de studerande att erhålla både en önsk- värd specialutbildning och, genom de fördjupade studierna, en skolning i kri- tiskt och självständigt tänkande.

Jämte nationalekonomi skall, som ti- digare nämnts, ämnet statistik alltid in— gå i examens tredje del. Den normala studietiden för detta ämne har beräk- nats till en halv termin. Syftet med de statistiska studierna bör vara att bi- bringa de studerande elementära insik- ter i den statistiska teorins viktigaste

frågeställningar samt en översiktlig kännedom om den svenska statistikens organisation, innehåll och publikatio— ner.

För en förvaltningstjänsteman måste kännedom om och förmåga att kunna orientera sig i befintliga statistiska pub- likationer vara av mycket stort värde. Vissa elementära insikter i statistisk teori äro, såsom ovan framhållits, erfor- derliga för att kunna bedöma när och om en statistiker av facket bör anlitas vid den närmare utredningen av en fråga samt för att kunna samarbeta med sådana statistiker. För en person, som huvudsakligast har att handlägga all- männa förvaltningsärenden, synas däre- mot mera ingående statistiska kunska- per i allmänhet icke nödvändiga.

Tidigare har framhållits att viss sta- tistisk utbildning jämväl är erforderlig för att studierna i nationalekonomi skola kunna bedrivas på ett tillfreds- ställande sätt. Ur denna synpunkt skulle måhända den invändningen kunna gö- ras, att de insikter i statistisk teori, som den studerande kommer att erhålla, äro i knappaste laget. Med den speciella in- riktning, som de nationalekonomiska studierna avses skola få, torde emeller- tid mera omfattande insikter i statistisk teori icke vara nödvändiga.

I studiekursen böra därför ingå såda- na delar av statistik såsom fast ämne i politices kandidat- och magisterexami- na, som äro av särskild vikt med hän- syn till vad ovan anförts. Med hänvis- ning till den tidigare (s. 314 f) lämnade redogörelsen för statistik såsom fast ämne synas följande moment höra med- tagas i ämnet statistik för juris politices magisterexamen: '

En allmän orientering om statistiken såsom metodvetenskap, bl. a. syftande till att giva en uppfattning om statis— tiska relativtals och medeltals inne— börd. Med hänsyn till de arbetsuppgif-

ter, som komma att åvila vederböran- de, medtages en allmän orientering rö- rande planläggning och bearbetning av statistiska undersökningar jämte det mest elementära om stickprovsunder- sökningar. Större vikt bör däremot läg- gas vid träning av förmågan att läsa och draga slutsatser ur utredningsmate— rial som presenteras i statistisk form. I anslutning härtill bör lämnas en all- män orientering om det viktigaste in- nehållet i svensk officiell statistik. Sär- skilt bör därvid observeras befolknings- statistiken, som behandlas i anslutning till en kortare kurs i befolkningsutveck- ling och befolkningsförhållanden.

Kommittén utgår från att undervis- ningen i statistik för juris politices ma— gisterexamen kommer att kunna sam- ordnas med den undervisning, som skall meddelas i statistik såsom fast ämne för politices kandidat- och magisterexami- na. Med hänsyn till den av kommittén föreslagna studieordningen för några ämneskombinationer under juris po- litices magisterexamens tredje del (5. 432) är det emellertid önskvärt att un— dervisningen i statistik för denna exa- men kan meddelas varje termin. En så- dan dubblering av undervisningen, vil- ken icke torde vara erforderlig i de andra samhällsvetenskapliga ämnena, får emellertid i första hand bli bero- ende av antalet studerande.

I examensämnet företagsekonomi för- utsättas kunskapsfordringarna motsvara de för det fasta ämnet företagsekonomi i politices kandidat- och magisterexa- mina föreslagna. Det bör i detta sam- manhang erinras om att kommitténs förslag till studieordning innebär att en kurs i ekonomisk redovisning (bokfö- ring) obligatoriskt skall ingå i juris politices magisterexamen liksom i juris kandidatexamen.

Beträffande sociologi kan man icke såsom vid studierna av det fasta ämnet

sociologi i politices kandidat— och ma- gisterexamina utgå ifrån att de stude- rande tidigare erhållit en överblick över stora delar av hela det samhällsveten- skapliga ämnesområdet. Studiekursens tyngdpunkt torde med hänsyn 'härtill böra något förskjutas oeh tonvikten läg— gas på en konkret beskrivning av det nuvarande svenska samhället sådant som det ter sig från sociologisk syn- punkt. Detta förhållande medför dess— utom att den normala studietiden för ämnet i juris politices magisterexamen måste beräknas till en termin. Kommit- téns exempel på kunskapsfordringar för ämnet sociologi (bilaga 12) torde emel- lertid med den av det sagda föranledda utvidgningen i övrigt vara tillämpligt jämväl för sociologi i juris politices magisterexamen.

Studie- och examensstoffet i stats- kunskap bör, som tidigare nämnts, upp- läggas speciellt för juris politices ma- gisterexamen. Kunskapsfordringarna i detta ämne böra sålunda bygga på de insikter de studerande erhållit i ämne- na statsrätt med folkrätt, förvaltnings— rätt samt i viss mån finansrätt. Här- igenom böra studierna i statskunskap, för vilka beräknats en normal stu- dietid av en termin, i stort sett kunna leda till ett resultat jämförligt med vad som för närvarande kräves för två be- tygsenheter i filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen. Genom att fördjupade studier sålunda komma att bedrivas i statskunskap, är den ämnes- kombination, vari detta ämne ingår, ur fördjupningssynpunkt överlägsen de båda andra samhällsvetenskapliga kom-4

binationerna. Exempel på kunskaps- fordringar för ämnet återfinnes i bila-

ga 13.

D. Studietid och studieordning

Normalstudietiden

Kommitténs förslag till juris politices

magisterexamen utgår från en normal studietid av nio terminer. I jämförelse med nuvarande statsvetenskaplig-juri- disk examen innebär detta en förläng- ning av den beräknade studietiden med en termin.

Liksom socialutbildningssakkunniga anse vi, att nio terminers normal studie- tid erfordras, därest en med andra uni- versitetsexamina jämförbar standard skall kunna upprätthållas hos en exa- men innefattande akademiska studier i både juridik och samhällsvetenskap. Skulle — utöver den nu berörda exa- mensformen _ behov anses föreligga av en för förvaltningen avpassad juri- disk-samhällsvetenskaplig utbildning med kortare studietid, bör detta behov, som tidigare framhållits, lämpligen till- godoses på annat sätt. än genom en uni- versitetsexamen.

Avvägningen mellan juridik och samhällsvetenskap

Väljes någon av de rent samhälls— vetenskapliga ämneskombinationerna kommer omkring fem terminer av den åt juris politices magisterexamen i sin helhet anslagna studietiden att ägnas åt juridiska studier och fyra åt sam- hällsvetenskapliga. I nuvarande examen beräknas ungefär lika lång tid, fyra terminer, för juridiska och för sam- hällsvetenskapliga studier. Kvantitativt kommer således i stort sett det sam- hällsvetenskapliga inslaget i de nu be- rörda ämneskombinationerna av juris politices magisterexamen att förbli oförändrat, medan det juridiska utökas med ytterligare en termins studier.

Det ökade utrymme, som beretts juri- diken, innebär icke att examens >>tyngd- punkt» i nu berörda kombinationer kan sägas komma att ligga inom det juri- diska ämnesområdet. De juridiska studi- erna syfta till att ge allsidiga och grund- läggande insikter. Fördjupade studier

komma endast att bedrivas inom det samhällsvetenskapliga ämnesområdet och därvid alltid i nationalekonomi. Väljes den kombination i vilken stats- kunskap ingår, komma fördjupade stu- dier dessutom att bedrivas i detta ämne. De samhällsvetenskapliga ämnena skola vidare studeras sist i examen. De in- sikter, som inhämtas under dessa stu- dier, komma härigenom i hög grad att ge examen en särprägel.

I den av en majoritet inom kommit- tén därjämte förordade juridiska vari- anten blir förhållandet i viss mån ett annat. Det samhällsvetenskapliga insla- get kommer att kräva sammanlagt om- kring tre terminers studier och det ju- ridiska omkring sex. Fördjupade stu— dier skola emellertid även i denna va- riant alltid bedrivas i nationalekonomi. Härtill komma de fördjupade studier, som krävas i ett valfritt offentligrätts- ligt juridiskt ämne.

Ämneskombinationer

Som tidigare framhållits har kommit— tén funnit, att vissa möjligheter till val mellan ett mindre antal studieriktning— ar böra finnas. Härför talar såväl lämp- ligheten av att ge den studerande möj- lighet att i någon mån tillgodose sina personliga intressen och förutsättning- ar som behovet för olika verksamhets- grenar av en i viss utsträckning spe- ciellt inriktad juridisk-samhällsveten- skaplig utbildning. Även om de arbets- uppgifter, för vilka juris politices ma- gisterexamen främst är avpassad, till sin allmänna natur kunna sägas vara likartade, måste den för utförandet av dessa uppgifter lämpligaste utbildning- en i viss mån bli beroende av verksam- hetens art.

Den något varierande sakkunskap på det samhällsvetenskapliga området, som vi anse erforderlig, tillgodoses genom de tre samhällsvetenskapliga ämneskom-

binationerna. Genom dessa blir det möj- ligt att i examen medtaga förutom de obligatoriska ämnena nationalekonomi och statistik ettdera av ämnena före- tagsekonomi, sociologi eller statskun- skap.

I den kombination, i vilken ämnet företagsekonomi ingår, har dessutom ämnet nationalekonomi beretts större utrymme än i övriga ämneskombinatio- ner. Härigenom bör den studerande kunna bibringas goda ekonomiska in- sikter. Denna ekonomiska kombination synes vara särskilt lämplig t. ex. för ekonomiska utredningar med juridiskt inslag samt inom de grenar av förvalt- ningen, där arbetsuppgifterna huvud- sakligast äro av ekonomisk-juridisk ka- raktär. Som tidigare (s. 27 ff.) fram- hållits förekomma dylika arbetsuppgif- ter inom ett flertal verksamhetsgrenar.

Genom de båda andra ämneskombi— nationerna, i vilka antingen sociologi eller statskunskap kan ingå, erhållas — förutom goda insikter i nationalekono- mi — mera ingående kunskaper om det politiska livet och de sociala förhållan- dena i vårt land, något som bör vara av värde för många förvaltningstjänste- män i deras verksamhet. Härtill kom- mer att sociologi och statskunskap äro ämnen av mera allmänbildande karak- tär. Ett studium härav bör därför vara av vikt oberoende av om speciell sak- kunskap inom nämnda ämnesområden är erforderlig eller ej.

Den juridiska varianten slutligen bör enligt en majoritet inom kommittén .vara särskilt lämplig för sådana verk-

samhetsgrenar, där arbetsuppgifterna till helt övervägande del bestå i att handlägga ärenden. De fördjupade ju- ridiska studierna i ett valfritt offentlig- rättsligt ämne samt de genom studiet av ämnet allmän rättslära erhållna in- sikterna bli i dylika fall av stor bety- delse.

Ovan anförda synpunkter innebära icke att kommittén skulle vilja förorda, att endast en viss ämneskombination skall ge kompetens för tjänster av visst slag. Inom förvaltningen äro arbetsupp- gifterna överhuvudtaget så skiftande att myndigheterna böra själva få bedö- ma vilka examenstyper de anse sig ha bästa användningen av. Det är också uppenbart att skillnaden mellan de olika ämneskombinationerna ej är stör- re än att det i konkreta fall kan kom-' ma att spela större roll om sökanden har goda betyg, än att han har den för myndigheten mest lämpade kombina- tionen av ämnen i sin examen.

Utöver de sålunda föreslagna ämnes- kombinationerna skulle givetvis jämväl andra kunna tänkas. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida fördjupade stu- dier i nationalekonomi borde vara obli- gatoriska. Man skulle kunna tänka sig ämneskombinationer, i vilka t. ex. före- tagsekonomi eller statskunskap erhölle samma ställning som nationalekonomi i kommitténs förslag till examen. En juris politices magisterexamen med för- djupade studier i företagsekonomi och finansrätt vore måhända en lämplig ut- bildning för tjänstemän, som huvudsak- ligast syssla med skatterättsliga frågor, exempelvis inom länsstyrelsernas taxe- ringssektioner.

Som tidigare framhållits har emeller- tid kommittén funnit att fördjupade studier i nationalekonomi med den ovan föreslagna inriktning behövas inom flertalet av de verksamhetsområ- den, för vilka juris politices magister- examen är avsedd. Härtill kommer att det icke ansetts lämpligt att redan från början föreslå allt för många ämnes- kombinationer och framför allt icke sådana, som skulle ge examen en i viss mån ändrad karaktär eller vara avpas- sade endast för vissa begränsade arbets- uppgifter. Detta främst med hänsyn till

att svårigheter kunde uppstå för de stu- derande vid valet mellan olika studiein- riktningar. Slutligen bör framhållas, att den studerande enligt kommitténs för- slag till examen har möjlighet att utöver de obligatoriska ämnena medtaga andra ämnen.

Enligt kommitténs mening bör det framdeles, sedan någon tids erfarenhet av den föreslagna examen vunnits, ta- gas upp till prövning, huruvida andra ämneskombinationer böra medgivas inom juris politices magisterexamen. Härvid hör jämväl undersökas, om nå- gon av de föreslagna kombinationerna visat sig mindre användbar. Är så fal- let bör givetvis kombinationen avskaf- fas, så att de studerande icke förledas att välja en studieinriktning, som sak- nar konkurrenskraft.

Särskilt om den juridiska varianten

Det har inom kommittén invänts att den juridiska varianten av juris politi- ces magisterexamen är alltför överens— stämmande med juris kandidatexamen. Bland annat har framhållits risken att de studerande i ovisshet om sitt fram- tida verksamhetsområde för säkerhets skull avlägga båda dessa examina med därav följande försening i studierna. Enligt majoritetens mening kan ett dy- likt argument icke tillmätas avgörande betydelse. ökad studievägledning samt upplysning om att komplettering till an- gränsande examen även kan ske vid en senare tidpunkt bör kunna motverka den antydda olägenheten. Mot en förse- ' ning i studierna svarar ju ock i detta fall bättre insikter, som kunna bli av stort värde för åtskilliga befattningar.

Som ovan påpekats är det sannolikt att den juridiska varianten är bäst av- passad för åtskilliga förvaltningstjäns- ter. Detta gäller främst om förvaltnings- rätt väljes såsom ämne för fördjupade studier. Men även grundligare insikter

i finansrätt eller folkrätt kunna vara av betydelse i denna examen. Det förra ämnet bör vara av värde för vissa tjäns— temän vid länsstyrelserna och det se- nare för sådana, som ämna vinna in- träde inom utrikesförvaltningen. Kommittén har funnit det angeläget att förvaltande tjänstemän i allmänhet äga viss samhällsvetenskaplig skolning. Det kan emellertid tänkas, att man för vissa förvaltningstjänster finner den juridiska skolning, som erhålles inom första och andra delarna av exa- men, väl svag. Enligt majoritetens me— ning vore det beklagligt om man av denna anledning inom vissa delar av förvaltningen ansåge sig böra vidmakt- hålla en rekrytering huvudsakligen eller nästan enbart med juris kandidater. Visserligen är även enligt kommit- téns mening juris kandidatexamen lämpligast för åtskilliga tjänster inom förvaltningen. Och juris kandidatexa- men skall enligt kommitténs förslag medföra samma kompetens inom den statliga förvaltningen som juris politices magisterexamen. Men det finnes många tjänster, där arbetsuppgifterna visser- ligen i hög grad äro juridiska, men där tjänstemännen samtidigt ha ett behov av kunskaper inom samhällsvetenskaperna. För att säkerställa att även sådana tjänster kunna besättas med sökande, som ha viss skolning i dessa vetenska- per, har kommitténs majoritet velat föreslå även den juridiska varianten. Emellertid kan man invända, att då i den juridiska varianten av här berörd examen så föga skiljer sig från juris kandidatexamen, den lika väl kunde konstrueras som en variant av denna. Delvis är detta en fråga om lämplig nomenklatur. Men så är icke enbart fal— let. Som juris kandidatexamen böra nämligen icke betecknas sådana exa- mensformer, vilka ej berättiga till in- träde på de utpräglade juristbanorna.

Frågan blir alltså om även den juridiska varianten av juris politices magisterexa- men borde ge kompetens till domar-, åklagar- och advokatbanorna.

I och för sig vore det en fördel om de, som söka sig till nämnda banor, hade en viss samhällsvetenskaplig skol- ning. Kommitténs majoritet har dock icke ansett sig kunna förorda att juris politices magisterexamen skall med- föra samma kompetens som juris kan- didatexamen. Visserligen är juridiken ej svagare representerad i den här be- rörda examensvarianten än i t. ex. den österrikiska juris doktorsexamen. Men denna examen skall efter viss tids aus— kulterande praktik samt ytterligare stu- dier kompletteras med en ny examen. En domstolsjurist torde hos oss behöva en grundligare juridisk utbildning än den, som kan ges inom den före- slagna juris politices magisterexamen. Åtminstone bör man avvakta hur denna examen kommer att gestalta sig i prak- tiken, innan man företar några ändring- ar i här diskuterad riktning.

Studiegången

Som tidigare framhållits skola fördju— pade studier alltid bedrivas i ämnet nationalekonomi. Detta förhållande samt angelägenheten av att överhuvud ge de samhällsvetenskapliga ämnena en sådan placering, att krav på kvalifice— rade studier inom dem kunna upprätt- hållas, ha varit anledning till att dessa ämnen förlagts till juris politices magis- terexamens tredje del i den av kommit— tén föreslagna studieordningen. De stu- dier, som bedrivas under slutet av den för en viss examen stadgade studiegång- en, kunna förväntas ge det största utby— tet och det bästa resultatet. Den stude- rande bör då ha nått en viss allmän mognad samt erhållit en sådan studie- vana, att han bättre kan tillgodogöra sig

undervisning och litteratur än under examens första terminer.

De nationalekonomiska studierna komma enligt studieordningen att upp- delas på två till examens första respek- tive tredje delar förlagda examensäm- nen. Tidigare har betonats, att denna uppdelning kan vara till fördel för stu- dierna i detta ämne. Avgörande för den föreslagna ordningen har emellertid även varit, att behov av vissa ekono- miska insikter föreligger vid studiet av de juridiska ämnena. Detsamma gäl- ler också ämnet rättshistoria. Även in- sikter i detta ämne äro nämligen av vikt vid de fortsatta juridiska studierna.

Vid undervisning och vid examina- tion i de i examens andra del ingående juridiska ämnena, vilka samtliga _ bortsett från straffrätt — komma att överensstämma med motsvarande äm- nen i juris kandidatexamen, bör man kunna utgå från att samtliga studerande ha samma förkunskaper. Risk förelig- ger annars för att de studerande måste uppdelas i grupper samt för att samma kunskapsfordringar vid tentamina i de gemensamma ämnena icke skola kunna upprätthållas.

I fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena bör också erinras om att ämnet statskunskap enligt värt för- slag skall bygga på de studier, som tidi- gare bedrivits i vissa juridiska ämnen. En sådan uppläggning av statskunska- p—en blir möjlig endast om detta ämne enligt studieordningen placeras efter de juridiska ämnena. I förslaget till exa- mensstadga (bilaga 1, 16 %) har före- slkrivits att tentamen i statskunskap må äga rum endast med studerande, som avlagt godkänd tentamen i förvaltnings- riätt. Såsom framgår av stadgeförslaget h_ar ordningen mellan juridik och sam- hällsvetenskap i övrigt icke gjorts helt olbligatorisk. Avvikelse därifrån har

emellertid av kommitténs majoritet an- setts icke böra anbefallas.

Som ytterligare skäl härför må föl- jande anföras. Särskild undervisning i de juridiska ämnena för denna examen kan, som tidigare framhållits, i regel icke påräknas. En student, som under några år bedrivit studier i andra äm- nen, torde ofta ha svårt att anpassa sig efter den relativt elementära under- visning, som med hänsyn till den full— ständiga bristen på skolkunskaper i juri- dik måste inleda de juridiska universi- tetsstudierna. För en nybliven student kommer däremot en sådan undervis- ning att utgöra en naturlig övergång från skolstudier till akademiska studier.

Vidare bör framhållas, att om de ju- ridiska ämnena förläggas till examens första studieår en så gott som exakt överensstämmelse kan åstadkommas mellan juris politices magisterexamens och juris kandidatexamens båda första delar. Vid fastställandet av kunskaps- fordringar och anordnandet av under- visning i de i dessa delar ingående äm- nena behöva de juridiska fakulteterna således i regel icke särskilt beakta den ena eller den andra examen. Med hän- syn till den stora undervisnings- och examinationshörda, som även efter den av oss föreslagna utökningen av antalet lärare inom den juridiska fakulteten kommer att åvila dessa, synes en dylik överensstämmelse utgöra en mycket be- aktansvärd fördel.

Den föreslagna studieordningen kom- mer även att innebära vissa andra för- delar, närmast för de studerande. Valet mellan juris kandidatexamen och juris politices magisterexamen torde för många nyblivna studenter bli svårt att träffa. Enligt vårt förslag kan emeller- tid det definitiva valet uppskjutas till efter några års studier, utan att studie- tiden för någon av de båda examina behöver bli längre än vad som normalt

beräknats. Å andra sidan uppstå häri- genom vissa problem för dem som önska övergå från samhällsvetenskap- liga studier till juris politices magister- examen. Kommittén har emellertid be-

aktat detta samt framlagt förslag, som syfta till att underlätta en dylik över— gång. I följande kapitel beröras bland annat dessa förslag närmare.

Kap. 29. Specialmotivering

1. Behörighet att avlägga examen

För närvarande gälla samma behörig- hetsvillkor för avläggande av statsve- . tenskaplig-filosofisk och statsveten- skaplig-juridisk examen, nämligen vits- ord om minst godkända insikter i stu- dentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i historia och minst ett främmande språk. Dessa villkor upp- ställas också för juris kandidatexamen. Behörighet att avlägga sistnämnda exa- men tillkommer emellertid endast den som därjämte erhållit vistord om minst godkända insikter i filosofi och latin- ska språket.

Kommittén har, såsom tidigare (s. 126) framgått, ansett sig böra utgå från att gymnasiet i framtiden i stort sett kommer att utformas såsom skolöver- styrelsen föreslagit i sin bearbetning av skolkommissionens förslag. Med hänsyn främst härtill har kommittén funnit att anledning saknas att uppställa fordran på studentbetyg i vissa ämnen och föreslagit, att behörighet att avläg- ga såväl juris kandidatexamen som sam- hällsvetenskapliga examina (politices kandidat- och magisterexamina) skall tillkomma envar, som avlagt student- examen. Av enahanda skäl bör givetvis den som uppfyller nämnda fordran vara behörig att avlägga juris politices magisterexamen.

I fråga om juris kandidatexamen har emellertid därutöver föreslagits att den, vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt genomgått särskild

kurs i ämnet för juris studerande eller styrka däremot svarande kunskaper. Och i fråga om samhällsvetenskapliga examina har föreslagits att den som icke i studentexamen eller fyllnadsprövning därtill erhållit godkända insikter i ma— tematik enligt fordringarna för reallin— jen eller för den allmänna linjens sociala gren skall hava nöjaktigt ge— nomgått särskild kurs eller styrka där- emot svarande kunskaper. Frågan gäl— ler alltså om dessa krav böra uppställas även för juris politices magisterexa- men, vilken ju innefattar studier i såväl juridiska som samhällsvetenskapliga ämnen.

Kommitténs synpunkter på behovet av kunskaper i latin för juridiska stu— dier ha redovisats i kapitel 9 s. 128 ff. Härvid har framhållits, att student- kunskaper i latin icke böra krävas för tillträde till juridiska studier. Vissa in- sikter i latin äro däremot erforderliga bland annat för att den studerande utan stora svårigheter skall kunna förstå och tillägna sig den juridiska terminologien. En särskild kurs i latin bör därför ge— nomgås av dem som icke avlagt stu- dentexamen på latinlinjen. Kursen, som omfattar ca 40 timmar, skall anordnas av den juridiska fakulteten och läggas så att den direkt tar sikte på de för en jurist nödvändiga och önskvärda kun— skaperna.

Vad som sålunda anförts ifråga om behovet av kunskaper i terminologiskt latin vid de grundläggande juridiska studierna gäller i lika hög grad juris

politices magisterexamen. De ämnen som ingå i denna examens första och andra delar äro i stort sett desamma, som ingå i motsvarande delar av juris kandidatexamen. Och för båda examina förutsättes under dessa delar en så gott som gemensam studiegång. Betydelsen av kunskaper i latin vid dessa studier måste därför vara densamma.

Med hänsyn till vad nu anförts får kommittén föreslå att jämväl den, som ämnar avlägga juris politices magister- examen och vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt ge- nomgått särskild kurs häri eller styrka däremot svarande insikter.

Behovet av kunskaper i matematik för samhällsvetenskapliga studier har behandlats i kapitel 25 (s. 362 f). Här- vid har betonats att vissa sådana kunskaper främst erfordras vid studier av nationalekonomi och statistik. Kom- mitténs därvid framförda förslag inne- bär att en särskild kurs i matematik skall anordnas av den samhällsveten— skapliga ämnesgruppen. Kursen omfat— tar ca 30 timmar jämte ca 30 timmars övningar. Den som icke har godkända studentkunskaper i matematik enligt fordringarna för reallinjen eller den allmänna linjens sociala gren skall nöjaktigt ha genomgått kursen i mate- matik, innan tentamen i något av de i politices kandidatexamen och politices magisterexamen ingående ämnena med- gives honom.

I juris politices magisterexamen skola alltid ingå ämnena statistik och natio- nalekonomi. Det förra ämnet skall icke ha samma omfattning som det fasta äm- net statistik i samhällsvetenskapliga examina utan innefatta dels vissa hu- vudpunkter av den statistiska teorin, dels en översikt av den svenska statisti- kens organisation, innehåll och publika- tioner. De nationalekonomiska studier- na komma att bli av sådan omfattning

att de minst motsvara de nuvarande fordringarna för två betygsenheter i ämnet. Kunskapsfordringarna i natio- nalekonomi för den nu berörda examen skola emellertid utformas så, att de stu- derande erhålla såväl insikter i ekono— misk teori och Sveriges deskriptiva ekonomi som grundligare insikter i eko- nomisk politik.

Enligt kommitténs uppfattning er- fordras för de studier i nationalekono— mi och statistik, som sålunda skola be- drivas, förkunskaper i matematik av samma omfattning som ansetts nödvän- diga för politices kandidat- och må— gisterexamina. 'Kommittén får därför föreslå att studerande, som icke i stu- dentexamen eller fyllnadsprövning där- till erhållit godkända insikter i mate- matik på reallinjen eller på den all— männa linjens sociala gren, före ten- tamen i samhällsvetenskapligt ämne i juris politices magisterexamens tredje del nöjaktigt skall ha genomgått särskild kurs häri eller styrka däremot svarande kunskaper. De som skola av— lägga juris politices magisterexamen och icke ha erforderligt studentbetyg i ma- tematik behöva alltså i regel icke full- göra denna komplettering förrän under sjunde studieterminen.

2. Studiegången för examens tredje del

Ordningsföljden mellan de olika äm- nena bör givetvis icke stadgemässigt fastslås utom i de fall då det med hän— syn till undervisningen och studiernas ändamålsenliga bedrivande anses nöd— vändigt att tentamen i ett visst ämne avlägges före tentamen i något annat ämne. En på så sätt genomförd regle- ring av studiegången kan emellertid endast avse de i en viss ämneskom— bination obligatoriska ämnena. Studier i ämnen vilka såsom tillvalsämnen där-

utöver medtagas i examen höra näm- ligen kunna bedrivas vid den tidpunkt, då det i varje särskilt fall befinnes lämpligast.

Såvitt gäller den inbördes ord- ningen mellan ämnena i juris politices magisterexamens båda första delar är lägst detsamma, som tidigare (s. 137 ff.) berörts i fråga om studieordningen för motsvarande ämnen i juris kandidat- examen. I föregående kapitel (5. 444 f) har vidare berörts varför de i exa- men ingående samhällsvetenskapliga ämnena böra förläggas till de sista studieterminerna (examens tredje del). Ordningen mellan de ämnen, som kun- na ingä i denna examensdel, har där- emot icke tidigare behandlats.

Som framgår av den på s. 431 före- slagna normala studieplanen för juris politices magisterexamen samt de i an- slutning därtill angivna alternativa ämneskombinationerna för examens tredje del, har kommittén såsom det sista ämnet i examen upptagit natio- nalekonomi. Inom detta ämne skola all- tid fördjupade studier bedrivas; det är med hänsyn härtill angeläget att ämnet placeras så sent som möjligt i studio- gången. De fördjupade studierna böra nämligen icke bedrivas förrän den stu— derande erhållit största möjliga studie- vana samt förvärvat för dessa studier erforderliga insikter i andra ämnen, som skola ingå i examen eller i viss ämneskombination.

I samtliga fyra kombinationer, som föreslagits för examens tredje del, ingå ämnena statistik och nationalekonomi. I de tre först upptagna kombinationer- na skall därjämte alltid ingå ettdera av ämnena företagsekonomi, statskunskap eller sociologi. Såvitt det gäller ord- ningsföljden mellan nu nämnda sam- hällsvetenskapliga ämnen kunna i stort sett samma synpunkter anföras som tidigare framhållits beträffande mot-

svarande fasta ämnen i politices kan- didat— och magisterexamina. Sålunda bör statistik såsom ett metodämne stu- deras före nationalekonomi och socio- logi; de ekonomiska ämnena (företags- ekonomi och nationalekonomi) böra läsas i ett sammanhang och i nämnd ordning, så att det senare ämnet kan bygga på det förra.

Med hänsyn till vad nu sagts bör stu— dieordningen mellan de i den första ämneskombinationen ingående ämnena i allmänhet vara följande: statistik, företagsekonomi, nationalekonomi. Ord- ningsföljden mellan de relativt små äm- nena statistik och företagsekonomi sy- nes emellertid utan större olägenheter kunna omkastas. Bestämmelse om viss inbördes ordning i vilken tentamina i dessa ämnen skola avläggas är därför icke nödvändig. I detta sammanhang bör framhållas att om företagsekonomi medtages såsom tillvalsämne i annan ämneskombination än den nu berörda, studier i detta ämne kunna bedrivas sedan tentamen i nationalekonomi av- lagts.

I den andra ämneskombinationen böra ämnena normalt studeras i ord- ningen statskunskap, statistik, natio— nalekonomi. Eftersom statskunskap skall bygga på de i statsrätt och förvaltnings- rätt bedrivna studierna bör tentamen i det senare ämnet vara avlagd före ten- tamen i statskunskap. Statskunskap bör vidare förläggas så nära förvaltnings- rätt som möjligt; vid nu nämnd studie- ordning kommer statskunskap såsom framgår av normalplanen att omedel- bart föregås av förvaltningsrätt. Som nedan närmare beröres-bör emellertid, främst med hänsyn till undervisningen i ämnet statistik, möjlighet finnas att studera detta ämne före eller eventu- ellt parallellt med ämnet statskunskap. Vad slutligen ordningen mellan ämnena statskunskap och nationalekonomi be—

träffar synes denna icke stadgemässigt behöva regleras.

Tentamen i statistik bör av tidigare anförda skäl ha avlagts före tentamen i såväl nationalekonomi som sociologi. Den normala studieordningen för den tredje ämneskombinationen bör därför vara statistik, sociologi, nationalekono- mi. I vissa fall kan det emellertid tän— kas att sociologi lämpligast studeras så- som det sista ämnet. Möjlighet härtill bör därför finnas.

Den fjärde ämneskombinationen om- fattar de två samhällsvetenskapliga äm- nena statistik och nationalekonomi samt en termins studier i två juridiska äm- nen, nämligen allmän rättslära och ett valfritt offentligrättsligt ämne. I likhet med vad som framhållits under juris kandidatexamen böra studier av allmän rättslära icke bedrivas förrän de grund- läggande juridiska studierna under exa- mens första och andra delar avslutats. Vidare bör tentamen i det förra ämnet vara avlagd före tentamen i det valfria ämnet. Det senare innebär visserligen icke att studierna av allmän rättslära böra vara avslutade innan studierna av det offentligrättsliga ämnet båbörjas. Snarare torde det vara lämpligt att des- sa studier delvis bedrivas parallellt. Normalt böra emellertid de i denna kombination ingående ämnena komma i ordningen allmän rättslära, offentlig- rättsligt ämne, statistik, nationalekono- mi, varvid alltså de båda förstnämnda ämnena få direkt anknytning till de juridiska ämnena i föregående examens- del.

3. Undervisningen

Vad i kapitel 11 utvecklats angåen— de undervisningen m. m. för juris kan- didatexamen gäller i tillämpliga delar jämväl för juris politices magisterexa- mens första och andra delar samt för de juridiska ämnen, som kunna ingå i

denna examens tredje del. Endast i exa- mensämnet straffrätt, vilket fått ett i förhållande till examensämnet straff- rätt med juridiska hjälpvetenskaper för- minskat innehåll, är särskilt anord- nad undervisning för juris politices magisterexamen erforderlig. En grund- läggande kurs över vissa delar av straff- rätten om ca 10 timmar torde sålunda årligen böra givas. I övrigt böra de stu- derande kunna deltaga i undervisning i ämnet för juris kandidatexamen.

Kommittén utgår från att den under- visning, som meddelas för bland an- nat politices kandidat- och magister- examina, i stort sett skall kunna utnytt- jas av dem som studera samhällsve- tenskapliga ämnen för juris politices magisterexamen. Som i föregående ka- pitel framhållits skola emellertid kun- skapsfordringarna i nationalekonomi särskilt anpassas för denna examen. Den uppläggning detta ämne sålunda kommer att få gör det nödvändigt att särskild undervisning i nationalekono- mi för den nu berörda examen 'anord- nas. Behovet härav har beaktats vid utarbetandet av de förslag till förstärk- ning av lärarorganisationen i ämnet nationalekonomi, som framlagts i kapi- tel 27.

Vad övriga samhällsvetenskapliga ämnen i juris politices magisterexamen beträffar kan framhållas att dessa äm- nen i allmänhet förlagts till terminer, då undervisning i motsvarande fasta ämnen kommer att meddelas. Ämnet statskunskap (ingår i den andra kom— binationen) samt ämnet statistik i andra och fjärde kombinationerna ut— göra emellertid undantag härifrån. I den andra ämneskombinationen kom- mer nämligen statskunskap på en höst- termin och statistik på en vårtermin, medan motsvarande fasta ämnen för- lagts till en vår- respektive höstter- min. Även i den fjärde ämneskombina-

tionen har statistik placerats på en vår- termin.

Beträffande statskunskap bör emel- lertid beaktas, att kunskapsfordringar- na i detta ämne för juris politices ma- gisterexamen icke skola vara desamma som för det fasta ämnet statskunskap. I den nu berörda examen skall stats- kunskap, som tidigare nämnts, bygga på ämnena statsrätt och förvaltnings- rätt. Kunskapsfordringarna kunna här- igenom ges en sådan inriktning, att de i ämnet bedrivna studierna i stort sett komma att leda fram till ett resultat. jämförbart med det som f. n. uppnås genom studier för två betygsenheter i statskunskap.

De som i juris politices magisterexa- men medtaga statskunskap böra därför deltaga i den undervisning, som under höstterminerna torde komma att med- delas för dem som studera för två be- tygsenheter eller för betyg i ämnet en- ligt fordringarna för huvudämne: all- män kurs. I den mån de juris politices studerande ha behov av att deltaga i den för det fasta ämnet meddelade undervisningen i främmande länders statsskick och idépolitik, kan detta ske antingen närmast föregående vårter— min samtidigt som undervisningen i förvaltningsrätt bevistas eller närmast följande vårtermin. Det .senare torde bli möjligt om statistik förlägges till höstterminen och därvid studeras paral- lellt med statskunskap.

I den fjärde ämneskombinationen bör, som ovan framhållits, höstterminen nor— malt ägnas åt studier i de juridiska ämnena. Undervisning i dessa ämnen skall emellertid enligt kommitténs för- slag beträffande juris kandidatexamen meddelas varje termin. Om så med hän- syn till undervisningen i statistik skulle visa sig nödvändigt kunna alltså stu- dierna i det offentligrättsliga ämnet för- läggas till följande vårtermin, så att

statistik kan studeras under hösttermi- nen samtidigt med allmän rättslära.

Kommittén utgår från att särskild undervisning i statistik för juris poli- tices magisterexamen icke behöver meddelas under höstterminen. De stu— derande böra nämligen kunna deltaga i viss del av den undervisning som un— der denna termin kommer att medde- las för det fasta ämnet statistik.

Med hänsyn till den normalplan, som ansetts mest ändamålsenlig för denna kombination, vore det emellertid önsk- värt att undervisning i statistik för den nu berörda examen meddelades under vårterminerna. En sådan ordning skulle sannolikt också möjliggöra en bättre anpassning av studierna för dem som valt någon av de andra ämneskombina- tionerna men icke helt kunnat följa de för dessa kombinationer uppgjorda nor- mala studieplanerna. Skulle det därför visa sig att antalet studerande blir så stort att det är motiverat att anordna undervisning i statistik för ju'ris poli— tices magisterexamen under vårtermi- nerna, böra möjligheterna härtill noga prövas.

4. Examinationen. Betyg Kunskapsfordringarna i de i juris politices magisterexamens första och andra delar ingående ämnena med nu- dantag för ämnet straffrätt skola vara desamma som i motsvarande ämnen för juris kandidatexamen. De av den juri— diska fakulteten fastställda fordringarna i dessa ämnen skola alltså avse båda de nu nämnda examina. Detsamma skall gälla ämnet allmän rättslära. Särskilda fordringar få däremot angivas i straff- rätt och för de fortsatta studierna i ett offentligrättsligt ämne. I likhet med vad som föreslagits för juris kandidatexa- men böra fordringarna i straffrätt fast- ställas av fakulteten, medan denna en- dast bör ange omfånget och den allmän-

na inriktningen för de fortsatta studier- na. Det bör därefter ankomma på ve- derbörande examinator att inom (len angivna ramen från fall till fall bestäm- ma fordringarna för det valfria offent- ligrättsliga ämnet.

Den samhällsvetenskapliga ämnes- gruppen bör fastställa fordringarna i ämnena statistik, företagsekonomi och sociologi. Så vitt gäller ämnet före- tagsekonomi skola fordringarna vara de- samma som för motsvarande fasta ämne. Ämnesgruppen bör däremot endast ange fordringarnas omfång och allmänna in- riktning för nationalekonomi och stats- kunskap. I dessa ämnen skola fördjupa— de studier bedrivas; kurserna böra där- för av vederbörande examinator kunna ges en något varierande inriktning.

I fråga om såväl juris kandidatexa- men som politices kandidat- och magis- terexamina har föreslagits att fakulte- tens och ämnesgruppens beslut rörande kunskapsfordringarna skola kunna un- derställas kanslerns prövning. Samma möjlighet bör givetvis föreligga så vitt gäller den nu berörda examen.

Juris politices magisterexamen skall avläggas inom den juridiska fakulteten; bestämmelserna angående denna exa- men böra enligt kommitténs mening in- gå i en för denna fakultets examina ge- mensam stadga. Detta innebår att vad som under juris kandidatexamen föreslagits beträffande bland annat ten- tamina och deras former, tentamens- perioder, examinator och medexamina- tor, betyg samt avrådning och avstäng- ning även skall vara tillämpligt för juris politices magisterexamen. . Så vitt gäller de i denna examens tredje del in- gående samhällsvetenskapliga ämnena bör emellertid hänsyn tagas till vad som föreslagits beträffande politices kandi- dat- och magisterexamina. Ur sistnämn- da synpunkt måste bland annat beaktas att särskilt förhör (deltentamen) bör

kunna hållas i viss del av ett samhälls- vetenskapligt ämne samt att annan lä- rare än professor i ämnct bör kunna förordnas till examinator i de i exa- mens tredje del ingående ämnena före- tagsekonomi, sociologi och statistik.

Enligt kommitténs förslag beträffande juris kandidatexamen skola betyg i de till denna examens tredje del hörande ämnena med undantag för ämnet all- män rättslära givas med något av vits- orden Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd och Icke god- känd. Som tidigare (s. 160) framhål- lits bör denna betygsskala tillämpas vid tentamina i ämnen för vilka krävas mera omfattande och djupgående insik- ter. Så blir fallet i valfritt offentligrätts- ligt ämne. Betyg i detta ämne bör därför kunna givas med något av de nämnda vitsorden.

I de samhällsvetenskapliga ämnen, som skola ingå i tredje delen av den nu berörda examen komma fördjupade studier att bedrivas i ämnet national- ekonomi. Att den nämnda betygsskalan bör gälla för tentamina i detta ämne synes därför lämpligt. Med hänsyn till att de studier, som komma att bedrivas i ämnena företagsekonomi, sociologi och statistik, måste bli av grundläggan- de art, är det vidare klart att de två högsta vitsorden icke böra komma ifrå- ga vid tentamina i dessa ämnen.

I fråga om ämnet statskunskap är läget däremot ett annat. Som ovan fram- hållits är avsikten att detta ämne i viss mån skall givas en sådan inriktning att fördjupade studier skola bedrivas. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att den betygsskala, som skall tillämpas för ämnet nationalekonomi, även borde gälla vid tentamina i statskunskap. En- ligt kommitténs förslag beträffande po- litices kandidat- och magisterexamina (s. 374) kunna emellertid de två högsta

vitsorden endast givas vid tentamina i huvudämne: specialkurs. Statskunskap i juris politices magisterexamen kom- mer närmast att motsvara huvudämne: allmän kurs i samhällsvetenskapliga examina; den betygsskala, som skall gälla vid sådan tentamen, bör därför enligt kommitténs mening jämväl till- lämpas vid tentamen i statskunskap i den nu berörda examen.

5. Tillval av ämne. Förhållandet till

andra examina m. m.

Enligt nuvarande stadga angående statsvetenskaplig examen (5 7) är den studerande oförhindrad att i statsveten- skaplig-juridisk examen utöver exa- mensämnena dessutom medtaga dels varje ämne som tillhör filosofiska fakul- teten, dels juridisk encyklopedi och rättshistoria.

Möjligheten till tillval av ämne bör enligt kommitténs mening bibehållas. Med hänsyn till den utformning som juris politices magisterexamen erhållit böra emellertid bestämmelserna om till— val ges en ändrad lydelse. Sålunda bör, i likhet med vad som föreslagits beträffande juris kandidatexamen (s. 180 f), den studerande vara oförhindrad att utöver de ämnen som skola ingå i hans examen medtaga dels varje ämne som kan ingå i tredje delen av juris kandidatexamen eller politices kandi- dat- och magisterexamina eller i filoso- fie kandidatexamen.

Detta förslag innebär alltså bland annat att tillvalsmöjligheten så vitt gäller de juridiska ämnena betydligt utvidgas. I och med att den grundläg- gande juridiska utbildningen i juris kandidatexamen och den blandade ju- ridisk-samhällsvetenskapliga examen i stort sett blir av samma omfattning fö- religga nämligen inga skäl till att be- gränsa denna möjlighet. Det bör emel- lertid framhållas, att de kunskapsford-

ringar och andra villkor, som gälla för juris kandidatexamen, skola tillämpas. I fråga om civilrätt och valfritt ämne i tredje delen av juris kandidatexamen har bland annat föreskrivits att tenta- men icke må äga rum, innan godkänd tentamen avlagts i allmän rättslära. Jäm- väl den som i juris politices magister- examen önskar medtaga något av de båda förstnämnda ämnena måste där- för dessutom avlägga tentamen i allmän rättslära.

I fråga om rätt till efterprövning före- slår kommittén att sådan bör föreligga beträffande varje ämne som kunnat medtagas i examen men ej ingått i den- na. Den studerande bör vidare ha möj— lighet att undergå efterprövning för vinnande av något av betygen Berömlig eller Med utmärkt beröm godkänd i äm- ne inom tredje delen av examen i vilket sådana betyg kunna ges men icke erhål- lits vid tentamen. I den nu berörda exa- men kunna dessa högre vitsord givas vid tentamen i nationalekonomi och valfritt offentligrättsligt ämne.

Bestämmelserna om såväl efterpröv- ning som riksgiltighet böra beträffande den nu berörda examen överensstämma med vad som föreslagits i fråga om juris kandidatexamen. Kommittén får därför i övrigt hänvisa till vad i kap. 14 därom anförts.

Förhållandet till andra examina måste givetvis för varje examen särskilt reg- leras. I fråga om juris politices magis- terexamen gäller det därvid förhållan- det till dels juris kandidatexamen, dels politices kandidat- och magisterexa- mina, dels ock filosofie kandidatexa- men och filosofisk ämbetsexamen.

I fråga om juris kandidatexamen sy- nas härvid inga särskilda svårigheter föreligga. Godkänd tentamen för denna examen i ämne, vilket med samma eller lägre kunskapsfordringar ingår i juris politices magisterexamen, bör givetvis

även äga giltighet för sistnämnda exa- men. Vad som föreslagits beträffande tentaminas riksgiltighet måste emeller- tiwl gälla även i sådant fall.

Med hänsyn till det nära samband scm råder mellan de båda nuvarande statsvetenskapliga examina (statsveten- skaplig-filosofisk och statsvenskaplig- juridisk examen) äro möjligheterna att övergå från den ena examen till den andra relativt stora. De av kommittén föreslagna examina, vilka skola ersätta nämnda båda examina, ha icke så nära anknytning till varandra. Den som på- börjat studier för den ena examen men önskar övergå till den andra kommer därför framdeles icke lika obehindrat att kunna göra detta. Sådan övergång bör emellertid vara möjlig utan att den sammanlagda studietiden för den exa- men som skall avläggas kommer att för- längas mer än som är oundgängligen nödvändigt.

Tidigare (5. 376) har berörts i vad mån betyg i samhällsvetenskapligt äm- ne för juris politices magisterexamen bör vara giltigt för samhällsvetenskap- liga examina. Här skall därför endast behandlas frågan om vilka tentamina för samhällsvetenskapliga examina, som böra få tillgodoräknas för juris politices magisterexamen.

I fråga om juris kandidatexamen har redan (5. 184) föreslagits att den som avlagt godkänd tentamen i nationaleko- nomi, statskunskap eller rättskunskap såsom fast ämne i politices kandidat- eller magisterexamen skall vara befriad från att medtaga ekonomisk samhälls- kunskap, statsrätt med folkrätt respek- tive den propedeutiska kursen. Särskilt förhör skall dock krävas i folkrätt. Ut- över därvid anförda skäl för dessa för- slag bör följande nämnas beträffande den propedeutiska kursen. Ämnet rätts- kunskap skall till innehållet visserligen icke helt motsvara den propedeutiska

kursen i juridik. Den som avlagt tenta- men i detta ämne måste emellertid också ha avlagt tentamina i samtliga eller så gott som samtliga övriga fasta ämnen. Med hänsyn till den studievana och den allmänna samhällsvetenskapliga orientering, som den studerande förvär- vat, anser kommittén den föreslagna befrielsen befogad.

Vad som sålunda skall gälla för juris kandidatexamen bör givetvis även äga giltighet för juris politices magisterexa- men. Härutöver bör emellertid godkänd tentamen i företagsekonomi, sociologi eller statistik såsom fast ämne vara gil- tig för motsvarande ämnen i sistnämn- da examens tredje del. Kunskapsford- ringar i företagsekonomi förutsättas bli desamma som för motsvarande fasta ämne; det fasta ämnet statistik blir till omfattningen större än statistik i den nu berörda examen. Vad slutligen so- ciologi beträffar har visserligen studie- tiden för detta ämne beräknats till en termin mot en halv termin för socio- logi såsom fast ämne. Det fasta ämnet sociologi kan emellertid bygga på en grundläggande skolning inom fler— talet samhällsvetenskapliga ämnen. I juris politices magisterexamen är så ej fallet, varför som tidigare (s. 440 f) anförts större utrymme måste bere- das åt en beskrivning av det nutida sam- hället ur sociologisk synpunkt, medan i övrigt den för det fasta ämnet föreslag- na studiekursen i stort sett torde kun- na tillämpas jämväl för sociologi i juris politices magisterexamen. .

För att ytterligare underlätta möjlig- heterna till övergång från rent samhälls- vetenskapliga studier till studier för den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen har kommittén ansett sig böra föreslå att politices kandidatexamen i visst fall bör vara giltig för tredje de- len av denna examen. Den som avlagt politices kandidatexamen med national-

ekonomi såsom huvudämne bör sålunda vara befriad från att medtaga ämne till- hörande juris politices magisterexamens tredje del. Härvid komma visserligen studierna i nationalekonomi icke att få den inriktning på ekonomisk politik, som normalt förutsättes. Kommittén har emellertid ansett att detta uppväges av den bredare samhällsvetenskapliga skolning, som studierna av samtliga fasta ämnen i politices kandidatexamen kommer att medföra. Den sammanlagda studietiden i nationalekonomi blir i båda fallen densamma.

Enligt kommitténs beräkningar av den normala studietiden för politices kandidatexamen kräver en på nämnt sätt inriktad examen sex terminer. Vid övergång till studier för juris politices magisterexamen skall i enlighet med ovanstående förslag politices kandidat- examen medföra befrielse dels från den propedeutiska kursen samt ämnena eko- nomisk samhällskunskap och statsrätt, dels från ämnen tillhörande den blan- dade examens tredje del. För juris po— litices magisterexamen måste alltså den studerande undergå särskilt förhör i folkrätt samt avlägga tentamina i rätts- historia och i de juridiska ämnena i denna examens andra del. Studieplanen utgår från att ifrågavarande ämnen krä- va en normal studietid av fyra och en halv terminer. Den sammanlagda studie- tiden för examen blir alltså omkring tio och en halv terminer mot normalt nio.

Möjlighet finnes således att från rent samhällsvetenskapliga studier övergå till juris politices magisterexamen utan att den beräknade studietiden för den- na examen behöver förlängas med mer

än högst en och en halv termin. Det kan i detta sammanhang erinras om att den som övergår från sistnämnda examen till politices kandidatexamen under vis- sa förutsättningar skall vara befriad från att medtaga de fasta ämnena stats- kunskap och rättskunskap, nämligen om han avlagt godkända tentamina i samt- liga till juris politices magisterexamens första och andra delar hörande ämnen. För sistnämnda ämnen har beräknats en studietid av sex terminer samt för stats- kunskap och rättskunskap ungefär en och en halv termin. Politices kandidat- examen med nationalekonomi som hu- vudämne bör alltså i detta fall kunna avläggas på fyra och en halv terminer.

Vad därefter filosofie kandidatexa- men och filosofisk ämbetsexamen be- träffar får kommittén föreslå att god— känd tentamen i dessa examina för en betygsenhet i statistik, företagsekonomi eller sociologi eller för två betygsenhe- ter i statskunskap skall äga giltighet-för ämne med samma beteckning i juris politices magisterexamen. I kommitténs förslag till kungörelse om ändring i vis- sa delar av stadgan angående filosofiska examina (bilaga 3) har föreskrivits att tentamen för juris politices magister— examen må tillgodoräknas för filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidat— examen, därvid tentamen i statskunskap bör äga giltighet för två betygsenheter i detta ämne samt tentamina i företags- ekonomi och nationalekonomi tillsam- mans böra äga giltighet för två betygs- enheter i nationalekonomi. I övrigt bör det ankomma på examinators prövning i vad mån tentamina skola få tillgodo- räknas.

DEN PRAKTISKA UTBILDNINGEN

Kap. 30. Nuvarande läge

För att den teoretiska skolning, som erhålles genom rätts- och samhällsveten- skapliga universitetsstudier, helt skall fylla sitt syftemål måste den oftast kom- pletteras med en praktisk utbildning. De akademiska läroanstalterna ha icke möjligheter att ge de studerande jämväl en sådan utbildning. Denna mäste där- för anordnas på annat sätt.

För närvarande är behovet av prak- tisk utbildning för de av kommittén be- rörda grupperna mycket olika tillgodo- sett; i vissa fall har det icke alls beak- tats. Den av de juridiska fakulteterna anordnade praktiska kursen avser vis- serligen att ge de studerande en viss praktisk orientering. Genom en sådan kurs erhålla de studerande emellertid icke någon nämnvärd träning i att till- lämpa de genom studierna förvärvade kunskaperna vid lösandet av konkreta uppgifter. Kursen ger därför icke er- forderlig praktisk utbildning, utan ve- derbörande erhåller denna genom hand— ledning vid tjänstgöring samt genom att själv utföra tjänsteåligganden.

Vad särskilt angår praktik för förvalt- ningstjänst bör framhållas att i motsats till förhållandena i vissa andra länder, t. ex. Frankrike och Tyskland, i vårt land ingen organiserad praktiktjänstgö- ring finnes, som är direkt avsedd såsom förberedelse för sådan tjänst. Juris kan- didaterna kunna emellertid genom tingstjänstgöring erhålla en praktisk utbildning, som utgör ett värdefullt komplement till de teoretiska studierna

oavsett den kommande verksamhetens art och således även om denna kommer att förläggas till förvaltningen.

Tidigare (s. 32 ff.) har redogjorts för den utsträckning i vilken rätts— och samhällsvetenskapliga examina avlagts av tjänstemän inom den allmänna för- valtningen. Endast de aspiranter som avlagt juris kandidatexamen kunna ge- nom tingstjänstgöringen skaffa sig en praktisk utbildning, som ur meriterings- synpunkt är av större värde. Här nedan skall närmare redogöras för denna tjänstgöring.

Inom åtskilliga statliga verksamhets- områden förekommer aspirant- eller provtjänstgöring. Dylik tjänstgöring sy- nes åtminstone i vissa fall jämväl syfta till att bibringa vederbörande en viss praktisk utbildning. I det följande skall detta mera ingående beröras.

Slutligen bör framhållas att social- instituten i regel kräva att de stude- rande under sina studier vid institutet skola fullgöra viss praktik. Härvid av- ses således icke den s. k. förpraktiken utan den praktik som skall fullgöras under studierna och omedelbart före diplomeringen. I detta sammanhang torde även ifrågavarande praktik vara av intresse.

Tingstjänstgöring

Enligt den tidigare organisationen av underrätterna på landsbygden var häradshövdingen den ende statligt an- ställde befattningshavaren i domsaga.

De notarier och andra biträden, som behövdes för domsagoarbetet, avlöna- des av häradshövdingen. Sedan några årtionden ha inrättats ett antal statligt avlönade notarietjänster m. fl. befatt- ningar.

För att skaffa sig lättnad i arbetsbör- dan och bereda sina notarier meriter var det vanligt att häradshövdingarna i stor omfattning begärde och erhöllo ledighet med en notarie i domsagan som vikarie. Denne utövade då domarämbe— tet i full utsträckning och fungerade såsom domare i alla förekommande mål. Förordnande som vikarie för härads- hövdingen kunde notarien i allmänhet påräkna redan efter 1% års tjänstgöring i domsagan. Denna vikariatstjänstgö- ring utgjorde regelmässigt avslutningen på den tre år långa notarietiden och innefattade främst hållandet av ett antal ting, den s. k. tingssittningen. För s. k. fullständig tingsmeritering fordrades tjänstgöring som ordförande vid ett visst antal tingssammanträden.

Genom tillkomsten av 1933 års dom- sagostadga, som trädde i kraft från och med 1936, inträdde viktiga förändringar i fråga om notariernas arbetsuppgifter. Vid reformeringen av domsagoarbetet hade man strävat efter att begränsa no- tariernas dömande verksamhet i mera betydelsefulla mål, vilka i stället förbe- hållits häradshövdingen själv eller andra mera kvalificerade befattnings- havare än notarierna (bitr. domare, sekreterare). Den nya stadgan innebar att notariernas tingssittning i hög grad begränsades. Något formellt hinder förelåg emellertid icke för notarie att alltjämt efter förordnande i full ut- sträckning förvalta häradshövdinge- ämbete.

Notarierna hade enligt stadgan främst att utföra åtskilliga expeditionella göro- mål. Av vida större betydelse var emel- lertid att häradshövdingen i stor

omfattning ägde rätt till befrielse från vissa uppgifter. Sålunda ägde härads- hövdingen rätt att bli befriad från att å de allmänna tingssammanträdena handlägga bagatellmål (s. k. B-mål),var- till hänfördes dels vissa tvistemål, hu— vudsakligen kravmål av enklare beskaf- fenhet, och dels brottmål i vilka högre straff än böter ej kunde förekomma. Vidare hörde hit ärenden som hänförde sig till de 5. k. småprotokollen (boupp— teckningsprotokollet, förmynderskaps- protokollet, äktenskapsförordsprotokol— let). I betydande omfattning ägde hä- radshövdingen därjämte rätt till befriel- se från att tjänstgöra som inskrivnings— domare. Då häradshövdingen befriades från göromål av detta slag, utfördes de- samma i allmänhet efter förordnande av notarierna.

Förordnande att hålla sammanträde med tremansnämnd och att å allmänt tingssammanträde handlägga bagatell— mål kunde meddelas förste eller andre notarie, som fyllt 25 år och efter exa- men tjänstgjort 11/2 år i domsaga. Sådan notarie kunde även förordnas att i vissa avseenden förvalta häradshövdingeäm- bete. Dylikt förordnande, domhavande- förordnande, innebar att notarien kom att utföra eljest på höradshövdingen an- kommande göromål. Han ägde sålunda bland annat fungera som lagsöknings— domare, konkursdomare och ägodel- ningsdomare.

För att kunna erhålla förordnande som inskrivningsdomare fordrades att vederbörande notarie (förste eller and— re notarie) fyllt 24 år och efter juris kandidatexamen tjänstgjort i domsaga ett år.

Förordnande att i full utsträckning förvalta häradshövdingeämbete kunde meddelas notarie endast om kompetent vikarie för häradshövdingen, dvs av hovrätt för domarbanan godkänd per- son,. icke fanns att tillgå. Notarien måste

då ha tjänstgjort minst två år i domsaga och därunder innehaft vissa förord- nanden.

Domsagostadgan av år 1933 ersattes genom den nu gällande av år 1943, vil— ken senare undergått vissa ändringar, betingade av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Stadgan utfärdades i samband med viss omorganisation av domsagoförvaltningen. Denna innebar bland annat att antalet notarier minska- des, medan den icke rättsbildade per- sonalen ökades. Reformen möjliggjor- des främst genom de nya fastighetsböc— kernas iordningställande, varigenom lagfarts- och inteckningsförhållandena beträffande varje fastighet blevo lätt överskådliga.

Ordningen är för närvarande den att den rättsbildade biträdespersonalen ut- göres av tingsnotarier och tingsnotarie- aspiranter. Tingsnotarie motsvarar de tidigare graderna förste och andre nota— rie. För förordnande som tingsnotarie fordras att vederbörande tjänstgjort sex månader som aspirant. Tiden för full tingsutbildning har avkortats från tidi- gare 3 till 2% år.

Tingsnotarieaspirant åligger att efter anvisning biträda med göromålen i domsaga. Han har att sätta sig in i de olika arbetsuppgifter, som han senare som tingsnotarie kommer att taga be- fattning med.

De uppgifter tingsnotarie äger utföra på eget ansvar äro dels sådana, som omedelbart ankomma på tingsnotarie, dels sådana, som han efter särskilt för— ordnande äger utföra. Till den förra gruppen höra en mängd i domsagostad- gan närmare angivna göromål av expe- ditionell och liknande natur (t. ex. att mottaga anmälningar, utfärda vissa kungörelser, avsända kallelser och med- delanden, meddela vissa förordnanden och utfärda bevis samt föra förteck- ningar över hemskillnads— och boskill-

nadsmål ävensom anteckningar rörande villkorligt dömda). Tingsnotarie är vi- dare behörig att föra dagböcker över förekommande mål och ärenden även- som minnesbok samt att utfärda stäm- ning i bagatellmål.

Efter förordnande av häradshövding- en äger tingsnotarie bland annat vid- taga vissa på ägodelningsdomaren an- kommande åtgärder enligt jorddelnings- lagen och lagen om sammanläggning av fastigheter på landet. Viktigare äro emellertid vissa åtgärder enligt nya rättegångsbalken. I vidgad utsträckning har det ålagts rätten att vid handlägg- . ningen av mål ingripa ledande och ord-

nande. Utfärdande och delgivning av stämning, kallelser å parter och vittnen m. m. ankommer på rätten; i brottmål utfärdas emellertid stämning ofta av åklagare, som även ombesörjer delgiv- ning. Alla de åtgärder av mer eller min- dre expeditionell natur, som fordras för att föra ett mål fram till huvudförhand- ling, äger tingsnotarie efter förordnan- de av häradshövdingen utföra. Vidare äger tingsnotarien efter förordnan- de av rätten eller domaren tjänstgöra som protokollförare.

Efter förordnande av hovrätten äger tingsnotarie tjänstgöra som inskriv- ningsdomare. Medan tidigare ett års tjänstgöring i domsaga fordrades för sådant förordnande, räcker det numera med sex månaders tjänstgöring. Vidare äger tingsnotarie efter förordnande handlägga till bouppteckningsprotokol- let hörande ärenden (i detta upptagas ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och arvsskatt, testa- metsbevakning, kungörelser om rätt till arv eller testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer). Ifrågavarande ärenden handlades tidigare formellt av härads- rätten. Nu behandlas de i samma ord- ning som inskrivningsärenden. Ären-

dena erbjuda i regel icke några större svårigheter. Ibland uppkomma dock vid granskning av bouppteckningar och ut- räkning av arvsskatt frågor, berörande olika områden inom civilrätten, vilka kunna vara av invecklad och svårlöst natur.

Alltjämt gäller vidare att notarie, som fyllt 25 år, äger tjänstgöra som ordfö- rande i häradsrätt vid handläggning av vissa enklare mål och ärenden (s. k. B- mål). Tjänstgöringstiden för erhållande av sådant förordnande har förkortats från 11,5.» år till 1 år. Hit höra främst mål om förfallen penningfordran — dock ej

skadestånd _— såvitt fråga är om förbe- _ redelse i målet eller om huvudförhand- ling i omedelbart samband med förbe- redelsen, mål angående brott, varå ej svårare straff än böter kunna följa, och vissa förmynderskapsärenden ävensom mål om lagsökning och betalningsföre- läggande. '

Möjligheten att i undantagsfall för- ordna notarie att som vikarie för hä- radshövdingen handlägga mera kvalifi- cerade mål har bibehållits. För erhål- lande av sådant förordnande fordras IV.» års tjänstgöring vid domsaga jämte vissa förordnanden under samma tid. Som förutsättning gäller emellertid att mer kompetent vikarie för häradshöv- ding än tingsnotarie ej finnes att tillgå.

I samband med den ändrade proto- kollföringen ha även reglerna för avfat— tande av dom ändrats. Medan protokol- let, domboken, tidigare omfattade hela förhandlingens gång och domen direkt anslöt sig till protokollet och endast om— fattade domskälen och domslutet, utfär- das domen numera särskilt och inne- håller en redogörelse för bland annat parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter varå de grun- das. Skrivande av sådana domar fordrar stor omsorg och viss vana. I domsago— stadgan har givits en uttrycklig före-

skrift att tingsnotarie bör i lämplig om- fattning biträda ej blott med protokoll- föring utan även med utarbetande av förslag till domar och beslut. Övning i skrivande av domar utgör en av de ur utbildningssynpunkt värdefullaste ar- betsuppgifterna i domsagoarbetet.

Tingsnotarieaspirant och tingsnotarie åtnjuta avlöning såsom extra tjänste- män. Under 11/2 år är notarien place- rad i lönegrad Cg 19, varefter han upp- flyttas till lönegrad Cg 21.1 I vissa norrlandsdomsagor tillkommer vanligt kallortstillägg.

Hittills har notarie härjämte i all- mänhet haft förmån av fri bostad eller hyresbidrag. Vid sidan om sin tjänst anlitas notarierna vidare för förunder- sökningar enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brott- mål. För sådana undersökningar erhål- la de särskild ersättning.

Aspirant- och provtjänstgöring inom vissa statliga verksamhetsgrenar

Nedan skall behandlas den aspirant- och provtjänstgöring, som förekommer inom hovrätt, åklaga-rväsendet, statsde- partementen, utrikesförvaltningen, de centrala verken och länsstyrelserna. Den för rekryteringspersonalen före- skrivna befordringsgången regleras all— mänt genom den tidigare (s. 26) om— nämnda befordringskungörelsen. För samtliga verksamhetsgrenar utom de centrala verken gälla dessutom sär— skilda bestämmelser angående antagan- de och utbildning av aspiranter. Dessa beröras nedan under respektive verk- samhetsgrenar.

Enligt befordringskungörelsen skall en tjänsteman vid första anställningen antagas såsom aspirant. Efter anställ-

1I ortsgrupp 3 motsvarar Cg 19 och Cg 21 för närvarande en lön av 911 resp. 1010 kr. per månad.

ning såsom aspirant må han antagas till extra ordinarie tjänsteman med place- ring i lönegrad, som föreskrives i kun— görelsen. Såsom förutsättning för dylik befordran gäller:

a) att tjänstemannen beträffande lev- nadsåren uppfyller gällande villkor för erhållande av extra ordinarie tjänst samt

b) att tjänstemannen befinnes lämp— lig för extra ordinarie anställning.

Som tidigare framhållits förekommer befordringsgång av två slag. Den kor- tare befordringsgången (lönegrad Cf 21 under ett och ett halvt år, lönegrad Ce 23 under två år samt därefter be- fordran till lönegrad Ce 25) skall till- lämpas, därest tjänstemannen före första anställningen antingen avlagt fi- losofie licentiatexamen inom ämnesom- råde, som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket, eller ock avlagt mer än en lägre akademisk eller mot- svarande examen och den ifrågavaran- de examenskombinationen prövas sär- skilt önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov. Den längre befordrings- gången (Cf 19 under ett och ett halvt år, lönegrad Ce 21 under två år och löne- grad Ce 23 under två år samt därefter befordran till lönegrad Ce 25) skall så- lunda tillämpas i övriga fall, bland an- nat för dem som endast avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig examen.1

Vidare föreskrives att tjänsteman med juris kandidatexamen äger för inplace- ring i lönegrad inom reglerad beford- ringsgång tillgodoräkna intill två och ett halvt års tingstjänstgöring eller där- med i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. En tingsmeriterad jurist

1 Lönebeloppen per månad i ortsgrupp 5 äro» för närvarande följande: Lönegrad 19 .............. 989 kronor >> 21 .............. 1 097 >> >> 23 .............. 1 231 >> » 25 .............. 1 372 »

må dock antagas till extra ordinarie tjänsteman först efter ett och ett halvt års anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman. Befordringsgången blir således för denna grupp följande: Cf 21 under ett år, Cf 23 under ett halvt år och Ce 23 under ett och ett halvt år samt därefter befordran till lönegrad Ce 25.

Aspiranttiden skall alltså enligt be- fordringskungörelsen utgöra ett och ett halvt år. Enligt de särskilda bestämmel— ser, som gälla för aspirant— och prov- tjänstgöring inom olika verksamhets- grenar, är emellertid sådan tjänstgöring i vissa fall kortare. Sker icke antagning i extra ordinarie anställning vid förut- satt tidpunkt, skall tjänstemannen, där- est hans anställning fortfar, i avvak- tan på sådan antagning kvarstå såsom aspirant eller antagas till extra tjäns— teman. Tiden för anställning såsom aspirant må icke i något fall överstiga tre år.

H ovrätterna

Den som avser att vinna inträde inom domstolsväsendet har att efter fullbor- dad tingsutbildning ansöka om antag- ning som fiskalsaspirant. Endast ett be- gränsat antal tingsnotarier antagas som aspiranter. Urvalet äger rum på grund- val av de sökandes juris kandidatbetyg och vitsord från tingstjänstgöringen.

Aspiranttjänstgöringen varar minst sex månader och högst ett år. I prakti- ken torde tiden för tjänstgöringen för närvarande utgöra omkring ett år. I början av aspiranttiden få vissa aspi- ranter tjänstgöra hos aktuarien eller bi- träda advokatfiskalen i dennes gransk- ning av stämpelbeläggningen i boupp- tecknings— samt lagfarts- och inteck- ningsärenden. Vanligen få aspiranterna dock redan från början tjänstgöra på en avdelning, närmast under en fiskal. De uppgifter, som därvid fullgöras, äro

bortsett från den första tiden i stort sett desamma, som åvila fiskal.

I stor utsträckning tjänstgör aspiran- ten som protokollförare vid huvudför- handling. Han får vidare syssla med förberedelse av mål, vilka skola avgöras vid sådan förhandling, upprätta prome- morior i målen, ordna med kallelse till huvudförhandling samt utföra olika göromål av närmast expeditionell natur (skriva ut vittnesbesked, fylla i statis- tiska uppgifter, biträda vid kollatione- ring m. m.). Aspiranten får vidare inför avdelningen föredraga vissa mål eller ärenden, som äro av beskaffenhet att kunna slutligt avgöras på handlingar- na, ävensom skriva förslag till beslut i sådana mål.

I de större hovrätterna tjänstgör aspi- ranten under aspiranttiden i regel på två å tre avdelningar. Vanligt är att aspiranten för kortare tid förordnas att vikariera för t. ex. tingssekreterare, tingsdomare eller rådman.

I Svea hovrätt få aspiranterna genom- gå en särskild kurs i föredragning av mål, vilken ledes av en assessor i hov- rätten. Innan aspirant får föredraga mål å avdelning måste han ha fullgjort viss föredragning vid denna kurs.

Fiskalsaspirant är placerad i löne- grad Cg 21. Efter ett års tjänstgöring som aspirant eller som aspirant och extra fiskal sker befordran till e. o. fis- kal eller e. o. tingssekreterare i löne- grad Ce 23; efter ytterligare två år sker uppflyttning till lönegrad Ce 25. Slut- lönegraden i den för fiskaler gällande befordringsgången (Ce 27) uppnås ef- ter ytterligare ett och ett halvt års an- ställning.

Åklagarväsendet

Åklagarbefattningarna i riket rekryte- ras efter i huvudsak två linjer, den ena avsedd för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst och den andra avsedd

för antagande av aspiranter å lands- fogdeassistenttjänst. För befattningar inom åklagarväsendet hava nämligen uppställts skilda kompetenskrav. För att bli landsfiskal eller stadsfiskali mind- re städer fordras sålunda i princip, att vederbörande avlagt antingen juris kandidatexamen eller distriktsåklagar- examen, under det att för erhållande av tjänst inom landsfogdeorganisationen (landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent) samt tjänst som stadsfiskal i vissa större städer kräves, att sökanden efter avlagd juris kandi- datexamen erhållit fulla tingsmeriter. Den ena utbildningslinjen tar därför närmast sikte på studenter och juris kandidater, som icke ämna förskaffa sig full tingsmeritering, den andra utbild- ningslinjen däremot på tingsmeriterade juris kandidater. I det följande kommer endast befordringsgången och aspirant- tjänstgöringen för de sistnämnda att be- röras.

Bestämmelser om ifrågavarande aspi- ranttjänstgöring återfinnas i kungörel- sen den 24 april 1936 (nr 155; ändr. 545/46, 998/47,- 88/50) om landsfogde- assistenter. Aspiranter å landsfogde- assistenttjänst antagas av riksåklagar- ämbetet till det antal anvisade medel lämna tillgång. Endast den må antagas till aspirant som undergått fullständig tingsutbildning eller därmed jämlikt domsagostadgan _likställd tjänstgöring. Vidare kräves att den sökande äger en för polisman i befälsställning lämplig kroppskonstitution samt för övrigt är fri från sjukdom eller lyte, som är till men för fullgörandet av arbetsuppgif- terna som landsfogdeassistent.

Den som antagits till aspirant (löne- grad Cf 21) har att undergå praktisk polisutbildning under fyra till sex må- nader. Utbildningen förlägges i första hand till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Under denna tjänstgöring får

aspiranten följa och biträda i arbetet inom såväl ordnings- som kriminalpolis- avdelning. Ett särskilt schema upprät- tas, som närmare anger utbildnings- gångcn för aspiranter på olika rotlar inom respektive avdelning.

Aspirant, som på tillfredsställande sätt fullgjort praktisk polisutbildning, har därefter att genomgå provtjänstgö- ring hos åklagarmyndighet i stad eller hos landsfogde under en tid av om- kring sex månader. Det förekommer emellertid ofta att denna del av aspi- ranttjänstgöringen genomgås före den praktiska polisutbildningen.

I allmänhet hänvisas aspiranterna till åklaga'rmyndigheten i Stockholm, Göte- borg eller Malmö. Under tjänstgöringen få de för egen information biträda den ordinarie åklagarpersonalen i dess arbete. De bruka förordnas såsom extra åklagare i enklare mål. I prövningen ingå vidare provföredragningar inför ett kollegium bestående av statsåklaga- ren (tidigare förste stadsfiskalen) jämte ytterligare några stadsfiskaler. Före— dragningen äger rum i former liknande dem, som förekomma vid en domstols- förhandling med stämningsyrkanden och sakframställning, varjämte före— kommande rättsfrågor upptagas till be- handling.

Sammanlagda tiden för praktisk po- lisutbildning och provtjänstgöring må i regel ej överstiga ett år. Efter nämnda tid skall aspiranten så vitt möjligt er- hålla besked, om han anses skickad för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan.

Aspirant, som befunnits lämplig för åklagarbanan, antages av riksåklagar- ämbetet till e. o. landsfogdeassistent. Häirvid gäller den lönegradsplacering som enligt befordringskungörelsen är tillämplig för juris kandidater med full tingsmeritering. .

Med hänsyn till angelägenheten av att åklagaraspiranterna förvärva en god

juridisk utbildning är det önskvärt att aspiranten skaffar sig någon tids tjänst- göring i hovrätt. Sådan tjänstgöring, som är frivillig, kan leda till att aspi- ranten erhåller kompetens som hov- rättsfiskal och beräknas taga en tid av 6—8 månader.

Statsdepartementen

Som framgår av den i kapitel 3 läm— nade redogörelsen utgör juris kandi- datexamen jämte tingsmeritering den vanligaste utbildningen bland statsde-' partementens tjänstemän. Dessa ha där- för i allmänhet innan de antagas som amanuensaspiranter i visst departement erhållit den praktiska skolning, som tingsutbildningen ger. Icke tingsmerite- rade jurister eller personer med annan än juridisk utbildning, som vinna an- ställning i statsdepartementcn, torde oftast ha varit praktiskt verksamma kortare eller längre tid, t. ex. inom cen- tralt verk eller inom den lokala statsför- valtningen.

Enligt kungörelsen den 11 maj 1928 (nr 109) angående antagande och utbild- ning av amanuenser i statsdepartement skall för avgivande av yttrande till ve- derbörande departementschef över an- sökan om anställning såsom amanuens- aspirant eller amanuens i visst statsde- partement finnas en särskild nämnd, statsdepartementens antagningsnämnd. Nämnden utses av Konungen och skall bestå av ordförande (f. 11. ett konsulta- tivt statsråd) samt fyra för två år för— ordnade ledamöter. Som ledamot i nämnden skall dessutom ingå expedi- tionschefen i det departement, i vilket anställning sökes. De fyra av Konungen utsedda ledamöterna skola vara befatt— ningshavare i vissa högre tjänsteställ- ningar inom statsdepartement.

Då behov av nyrekrytering av ama— nuenspersonal uppstår inom visst de—

partement ledigförklaras i regel befatt— ningen av departementet ifråga och an- sökningarna ingivas till vederbörande departementschef. Sedan ansökningar- na granskats av departementet under- ställas de antagningsnämnden. Denna har att pröva de sökandes meriter samt att upprätta förslag på vissa sökande bland vilka departementschefen utväl- jer den eller dem, som han anser böra antagas. Rekryteringen sker således de— partementsvis.

Den som antagits som amanuensaspi- rant skall underkastas provtjänstgöring under en tid i regel icke understigande tolv månader. Härvid bör aspiranten tjänstgöra minst fem månader i det de- partement, i vilket anställning sökes, samt minst fem månader i annat depar- tement. Under tjänstgöringen bör aspi- ranten under minst två månader lämna föredragande i regeringsrätten biträde vid beredning av mål och ärenden, som tillhöra regeringsrättens prövning. Ex- peditionschefen i det departementi vil- ket provtjänstgöringen fullgöres har att tillse, att aspirant under tjänstgöringen förvärvar förtrogenhet med olika ar- betsuppgifter inom departementet samt sättes i tillfälle att utföra arbeten, vilka äro ägnade att på skilda områden ådaga- lägga hans förutsättningar för departe- mentstjänstgöring.

Under aspiranttiden erhåller den bli— vande departementstjänstemannen viss inblick i och erfarenhet av olika områ- den av statsdepartementens verksam- het. Aspiranttjänstgöringen har emeller- tid i praktiken förlorat cn hel del av sin betydelse såsom underlag för eventuell gallring. Det egentliga urvalet sker re— dan i och med antagandet som amanu- ensaspirant och endast i undantagsfall torde efter fullgjord aspiranttjänstgö- ring befordran till e. o. amanuens med placering i lönegrad som föreskrives i befordringskungörelsen icke äga rum.

Utrikesförvaltningen

Enligt kungörelsen den 12 september 1919 (nr 644; ändr. 288/32, 876/39, 627/52) angående antagande och ut- bildning av attachéer i utrikesde- partementets tjänst förordnar Ko— nungen för prövning av dem som anmäla sig till inträde i departe— mentets tjänst en antagningskommis— sion, utrikesdepartemcntets antagnings- kommission. Denna består av kabinetts— sekreteraren och en av ministern för utrikes ärendena förordnad avdelnings- chef i departementet (f. n. chefen för personalavdelningen) samt högst fem av Konungen för fem är utsedda ledamö— ter. Av de sistnämnda skall en vara eller hava varit chef för beskickning eller konsulat samt de övriga företrädesvis väljas bland personer, som utövat verk— samhet inom näringarnas eller veten- skapens område eller gjort sig kända såsom väl förfarna i allmänna värv.

Tidigare (3. 22) har redogjorts för de kompetensvillkor, som gälla för an- tagning till attaché. Redan under stu— dietiden kan en person, som avser att söka inträde i utrikesförvaltningen, vända sig till chefen för personalavdel— ningen för att t. ex. få råd beträffande vilken praktik, som synes lämpligast (föranmälan). I regel givas härvid en- dast vissa allmänna upplysningar; nå- gon direkt medverkan för anskaffande av praktik förekommer ej. Den praktik som kräves bör i regel omfatta minst sex månaders väl vitsordad tjänstgö— ring, som kan anses vara av betydelse för utrikesförvaltningen, t. ex. vid före— tag med affärsrörelse på utlandet eller vid exportföreningen.

Antagande av attachéer sker i regel två gånger om året och ansökan skall därvid göras i vanlig ordning. De sö- kande få undergå skriftligt prov, vilket dels syftar till att pröva deras allmänna mognad och omdöme i bland annat

vissa historiska, politiska och ekono- miska frågor, dels deras språkkunska- per. Antagningskommissionens ledamö- ter få, sedan proven genomgåtts och be- dömts inom departementet, sig tillställ- da samtliga handlingar beträffande de sökande. I anslutning till kommissio— nens sammanträde får var och en av dess ledamöter sammanträffa med varje sökande. Därefter upprättar kommis- sionen förslag på vilka, som av minis- tern för utrikes ärendena böra antagas till attachéer.

Person, som sålunda antagits till attaché, har att under minst två är full- göra provtjänstgöring. Denna tjänstgö— ring förlägges i allmänhet till departe— mentet under en tid av sex månader, varvid attachén cirkulerar på olika av- delningar. Den återstående tjänstgöring- en fullgöres i regel på minst två platser utomlands. Provtjänstgöringen skall an- ordnas så, att attachén erhåller en all- sidig förtrogenhet med utrikesförvalt- ningens olika uppgifter samt sättes i till- fälle att utföra sådant arbete, som är ägnat att på skilda områden ådagalägga hans förutsättningar för verksamheten.

Sedan attaché fullgjort provtjänstgö- ring skall antagningskommissionen av- giva yttrande till ministern för utrikes ärendena över hans lämplighet att kom- ma ifråga för fast anställning. Kommis- sionens prövning i detta fall sker på grundval av dels de vitsord över prov- tjänstgöringen, som avgivits av respek- tive chefer, dels sådana rapporter, skri- velser eller dylikt, som författats av attachén under denna tjänstgöring. Kommissionen uppsätter dem som böra antagas i viss turordning, vilken sedan är avgörande för erhållande av ordina- rie befattning. Det förekommer att atta- chéer efter fullgjord provtjänstgöring icke bli antagna inom utrikesförvalt- ningen.

De i befordringskungörelsen medde-

lade föreskrifterna angående lönegrads— placering äro tillämpliga beträffande attachéer.

De centrala verken

I enlighet med bestämmelserna i be- fordringskungörelsen sker befordran till extra ordinarie tjänsteman inom de centrala verken efter ett och ett halvt års anställning såsom aspirant. Några generella bestämmelser om antagande och prövning av aspiranter eller om viss utbildning och provtjänstgöring under aspiranttiden finnas emellertid icke för de centrala verken.

Inom dessa förekommer i allmänhet icke någon organiserad utbildning, handledning eller provtjänstgöring. Amanuensaspiranten får redan från början utföra vissa enklare arbets— uppgifter inom den byrå eller mindre enhet, där han sedan placeras såsom e. o. amanuens. Cirkulation mellan olika avdelningar inom verket förekommer på många håll icke. Inom vissa verk får emellertid aspiranten tjänstgöra inom ett par avdelningar under överinseende av någon befattningshavare på respek- tive avdelningar. Härigenom får aspi— ranten givetvis en viss överblick över bland annat myndighetens organisation och olika förekommande arbetsuppgif— ter. Tjänstgöring utanför det egna ver- ket torde däremot knappast förekomma under aspiranttiden.

Oftast torde amanuensaspiranten efter fullgjord aspiranttjänstgöring befordras till e. o. amanuens med placering i löne— grad, som föreskrives i befordringskun— görelsen. Urvalet sker nämligen i regel på grundval av de teoretiska och prak- tiska meriter de sökande kunna åberopa vid ansökan om att antagas såsom ama- nuensaspiranter. Ej blott ur allmän utbildningssynpunkt utan även ur pröv- ningssynpunkt synes därför den för

amanuenser föreskrivna aspiranttjänst— göringen inom de centrala verken vara av ringa betydelse.

Länsstyrelserna

Enligt kungörelsen den 19 maj 1944 (nr 246) om antagande av aspiranter å länsnotarie-, länsbokhållar— och taxe- ringsassistenttjänster m.m.1 skall för an- tagande av sådana aspiranter samt för prövning av deras lämplighet för av- sedd tjänst finnas en för hela riket gemensam antagningsnämnd, länsstyrel- sernas antagningsnämnd. Nämnden, som utses av Kungl. Maj:t, skall bestå av ordförande och fyra ledamöter; av de senare skall en vara landssekreterare och en landskamrerare.

Vid behov av aspiranter skola länssty- relserna göra anmälan till nämnden. Nämnden utannonserar lediga tjänster och ansökan om att bli antagen till aspi- rant göres hos nämnden. Sedan nämn- den behandlat de inkomna ansökning— arna uppsätter den fyra sökande på för- slag. Länsstyrelsen antager därefter en av de föreslagna till aspirant samt un— derrättar nämnden härom.

Aspiranten har att under en tid av ett år fullgöra provtjänstgöring, vilken under sju månader skall förläggas till den länsstyrelse, där aspiranten anta- gits, och under fem månader till annan länsstyrelse, som nämnden anvisar. Provtjänstgöring för aspirant på taxe— ringsassistenttjänst är begränsad till sex månader och fullgöres endast vid den länsstyrelse där aspiranten antagits. Be- träffande placering i lönegrad gälla de i befordringskungörelsen meddelade be- stämmelserna.

Vid länsstyrelse skall utses en befatt- ningshavare i högre tjänsteställning till ledare för provtjänstgöringen. Sådan le—

1Från och med den 1/1 1953 har tjänste- betcckningen länsbokhållare utbytts mot länsnotarie.

dare har att tillse att aspiranten bi- bringas närmare kännedom om länssty- relsernas organisation, arbetsuppgifter och arbetsmetoder samt beredes tillfälle att utföra arbeten, vilka äro ägnade att på skilda områden ådagalägga hans för- utsättningar för den gren av landsstats- tjänst inom vilken han antagits till aspi— rant.

Provtjänstgöringen synes i praktiken vara ganska olika anordnad vid skilda länsstyrelser. Vid vissa länsstyrelser lägges stor vikt vid handledningen av aspiranter. Vid andra får aspiranten en- dast utföra enklare förekommande ar— betsuppgifter utan att han i någon stör- re utsträckning erhåller direkt hand- ledning.

Nämnden må meddela länsstyrelserna anvisningar och råd rörande provtjänst- göringen. Detta har skett bland annat genom cirkulärskrivelser till länssty- relserna.

Befinnes aspirant icke vara lämplig för fortsatt provtjänstgöring skall ve- derbörande länsstyrelse därom oför- dröjligen göra anmälan till antagnings- nämnden med angivande av de skäl, varå denna uppfattning grundas. Nämn- den skall utan oskäligt dröjsmål taga frågan om fortsatt tjänstgöring för aspi- ranten under övervägande. Prövas där- vid aspiranten icke vara lämplig för fortsatt tjänstgöring, skall nämnden skilja honom från tjänstgöringen samt därom underrätta länsstyrelsen, som har att entlediga honom från anställ- ningen som aspirant.

Den slutliga prövningen av aspiran- tens lämplighet göres av nämnden på grundval av yttrande från den länssty- relse där aspiranten antagits samt be- tyg över provtjänstgöringen. Det egent- liga urvalet torde emellertid huvudsak- ligen äga rum vid antagningen såsom aspirant.

Praktisk utbildning för studerande vid socialinstituten

Vid samtliga tre socialinstitut finnas följande tre utbildningslinjer: den so— ciala linjen, den socialkommunala lin- jen och den teoretiska linjen. Vid social- institutet i Stockholm finnes därutöver en fjärde linje: den kamerala linjen. För examens godkännande kräves på de båda förstnämnda linjerna, förutom teoretiska ämnen, genomgående av en praktisk kurs med därtill hörande ut- bildningstjänstgöring (praktik). Sådan tjänstgöring erfordras icke på den teo- retiska linjen och på den kamerala lin- jen kan studerande, som tidigare haft omfattande praktik, i vissa fall erhålla befrielse från ytterligare praktik.

I detta sammanhang är främst den praktiska utbildning, som ingår i ford- ringarna på den sociala och den social- kommunala linjen, av intresse. Den praktiska kursen, vilken pågår hela stu- dietiden jämsides med de teoretiska studierna, avser dels att ge en översikt över hela det sociala och kommunala ar— betsområdet och olika verksamhetsgre- nars samarbete med varandra, dels att ge en inblick i .olika institutioners orga- nisation och arbetsmetoder. Den därtill anknutna praktiken under studietiden (se härom nedan) ger dessutom erfaren- heter som äro av värde vid studiet av vissa av institutens examensämnen.

Kursen omfattar specialföreläsningar (av socialarbetare, läkare, pedagoger), studiebesök vid olika institutioner och demonstrationer, övningar i mötestek— nik samt diskussionsgrupper. I dessa grupper behandlas praktiska och psyko— logiska frågor, såsom de sociala institu- tionernas organisationsproblem, utred- nings- och övervakningsarbetets metod (bl. a. genom analys av individuella »fall») m. m. Eleverna bidraga själva med inledningsföredrag och annat dis- kussionsmateriel. I synnerhet vid arbe-

tet i diskussionsgrupperna, vilka hu— vudsakligen förläggas till det andra stu- dieåret, skola de studerande speciali- sera sig för olika arbetsområden.

Praktiken ordnas av socialinstituten i samarbete med kommuner och sociala institutioner såväl på studieorten som på andra orter. Dess syfte är att ge de studerande tillfälle att genom praktiska studier och eget arbete under handled- ning sätta sig in i några institutioners organisation och arbetssätt. Praktiken planeras i den mån så kan ske indivi- duellt med hänsyn till föregående prak— tisk och teoretisk utbildning samt till det arbetsområde vederbörande utbil- dar sig för. Till en början är praktiken en grundläggande allround-utbildning; på ett senare stadium kan den komplet- teras med tjänstgöring inom det av praktikanten avsedda speciella arbets- området.

Praktiken förlägges dels till somma- ren och dels till undervisningsfria ter- miner samt omfattar 8—10 månader. Längre praktik kan dock fordras, om praktiken före inträdet varit ensidig. Om vitsorden från praktiken bli otill- fredsställande förlänges densamma. Förkortning kan endast i undantagsfall medgivas.

Vid planläggandet av praktiken tages hänsyn till den studerandes önskemål, dock endast i den mån kraven på all- sidig erfarenhet och tillräcklig handled- ning icke behöva eftersättas. Avlönad praktik eller eventuella vikariatsanställ- ningar anses i och för sig vara lika värdefulla som annan praktik, men god- tagas endast där det med hänsyn till den studerandes utbildning är lämpligt.

För att den praktiska kursen skall godkännas fordras att den studerande fullgjort i kursen ingående obligatoriska övningar och uppgifter samt att han undergått tillräckligt lång och väl vits- ordad praktisk utbildning.

Kap. 31. Socialutbildningssakkunnigas förslag

Frågan om inrättande av en organise- rad förvaltningspraktik upptogs till in- gående behandling av socialutbildnings- sakkunniga, vilka framlade förslag här- om. Tidigare hade 1910 års sakkunniga diskuterat den eventuella praktiska ut- bildning, som borde anknytas till den av dem föreslagna förvaltningsexamen. Något utarbetat förslag framlades emel- lertid icke, utan diskussionen utmynna- de i ett uttalande, vilket gick ut på att en praktisk utbildning i princip icke borde ordnas av varje verk för sig utan gemensamt för hela förvaltningen, bland annat vid länsstyrelserna. 1934 års sak- kunniga ansågo, att frågan om en orga- niserad provtjänstgöring kunde anstå tills någon tids erfarenhet vunnits angå- ende statsvetenskaplig examen.

Efter statsvetenskaplig examens inrät- tande framfördes från studenthåll vid flera tillfällen förslag om att närmare undersöka möjligheterna att organisera en särskild förvaltningspraktik avsedd för dem som avlagt statsvetenskaplig examen. År 1946 framlade, som nyss nämnts, socialutbildningssakkunniga förslag härom. Detta har emellertid icke lett till något resultat, trots att remiss— instanserna i stort sett ställde sig posi- tiva till de sakkunnigas förslag om in- rättande av en allmän förvaltnings- praktik.

Allmän förvaltningspraktik

Socialutbildningssakkunniga betona- de den stora betydelse som inom för- valtningen tillmättes juristernas tings- .tjänstgöring samt framhöllo, att detsyn- tes vara angeläget att de av dem före- slagna nya examenstyperna komplette- rades med en motsvarande, på lämpligt sätt utformad praktikanttjänstgöring för förvaltningen. Den sålunda erforderliga förvaltningspraktiken borde vara av

jämförelsevis lång varaktighet och den borde stå öppen både för dem som av- lagt den blandade juridisk-samhälls- vetenskapliga examen och för dem som avlagt juris kandidatexamen. En tjänst- göring, som fullgjordes vid olika admi— nistrativa organ, kunde väntas medföra en med tingstjänstgöringen likvärdig praktisk skolning och därutöver ge praktikantcrna en värdefull kännedom om arbetet inom olika förvaltningsom- råden.

Förvaltningspraktik som kompetenskrav De sakkunniga ansågo, att fullgjord praktikanttjänstgöring borde uppställas som kompetenskrav för tillträde till tjänster inom statsdepartementen (dock icke inom utrikes- och justitiedeparte— menten) ävensom till länsnotarie- och länsbokhållaretjänster. Såsom alternativ fordran borde uppställas tingsmerite- ring. Även inom verken borde övervägas om för vissa typer av tjänster prakti— kanttjänstgöring skulle uppställas som kompetenskrav. Förvaltningspraktiken borde enligt de sakkunigas mening kun- na bli en värdefull merit även för tjäns- ter på andra områden än dem där den obligatoriskt borde krävas.

Förvaltningspraktikens utformning och omfattning

De sakkunniga ansågo sig böra före- slå en cirkulationspraktik omfattande tjänstgöring inom såväl statlig som kom- munal förvaltning. Den förra borde för- läggas dels till länsstyrelse, dels till cen- tralt verk eller statsdepartement eller bådadera. Den senare syntes endast kunna anordnas inom större städers förvaltning, dock icke i första hand de allra största städerna. '

Som allmän motivering för denna ut- formning anfördes bland annat följande.

Särskilt vid avgörandet av till vilka för- valtningsområden den nya praktikant- tjänstgöringen bör förläggas, framträda emellertid organisatoriska svårigheter som sakna motsvarighet vid tingstjänstgöring— en. En betydelsefull skillnad ligger givet- vis däri, att juris kandidaternas tings- tjänstgöring icke i första hand organise- rats såsom en praktikantutbildning. Un— derrätternas organisation förutsätter au- vändning av rättsbildade biträden, vilka utföra en stor del av göromålen samtidigt som de erhålla en värdefull utbildning. An- talet tingsnotarietjänster vid de olika dom- sagorna samt tingsnotariernas avlönings- förhållanden hestämmas.i första hand av de föreliggande arbetsuppgifterna, trots att dessa i och för sig äro av sådan art att de, om man bortsåge från utbildningssynpunk- ten, till stor del kunde utföras av annan personal. Det vill knappast förefalla, som om läget kan väntas bli alldeles likartat beträffande förvaltaingspraktikanterna. Även om det ur alla synpunkter är nödvän- digt att tillse, att dessa under sina utbild- ningsår utföra ett för förvaltningen nyttigt arbete, kunna utbildningssynpuukterna i detta sammanhang väntas bli de avgörande. De sakkunniga återkomma i annat sam- manhang till denna fråga och vilja här en— dast framhålla, att placerandet av prakti— kanterna kommer att kräva omsorgsfull planläggning och stort tillmötesgående från de förvaltningsorgan, som skola mottaga praktikanter. Endast om dessa förutsätt- ningar uppfyllas kan tjänstgöringen komma att medföra den avsedda nyttan för såväl praktikanterna som förvaltningen.

Den princip, som varit vägledande för utformningen av de sakkunnigas förslag i denna del, har varit att åstadkomma en cirkulationspraktik, som skulle ge prakti- kanterna en värdefull inblick i arbetsför— hållanden inom olika förvaltningsområden. En sådan allmän inblick synes vara att föredraga framför den visserligen grundli— gare skolning och de efter hand mera kva- lificerade arbetsuppgifter, som skulle kom— ma praktikanterna till del, om — såsom vid tingstjänstgöringen —— praktiken skulle förläggas endast till ett förvaltningsområ— de. I det senare fallet skulle dessutom sannolikt praktikanter efter tjänstgöringen ofta komma att anställas vid det förvalt— ningsorgau, där praktiken fullgjorts. Häri- genom skulle utplaceringen av praktikan- terna på olika förvaltningsorgan komma

att få en alltför stor betydelse. En cirkula— tionspraktik kan vidare komma att vara till gagn för praktikanterna vid deras slut- liga val av framtida arbetsfält.

Om sålunda praktiken hör fullgöras inom flera förvaltningsområden, synes faststäl- landet av till vilka områden den bör för— läggas i stort sett kunna ske utan avseende på huru stort antal av praktikanterna som efter hand kan beräknas komma att ägna sig åt de olika förvaltningsgrenarna. Prak- tiken bör så förläggas och fördelas till ti- den, att en allmän praktisk förvaltnings- orientering ernås. På så sätt vunnen erfa- renhet av arbetsuppgifter och arbetsförhål— landen jämväl inom andra förvaltnings— områden än det egna kan väntas befordra smidigt samarbete och förståelse de olika förvaltningsgrenarna emellan (SOU 1946: 30, s. 58—59).

Enligt förslaget borde praktiken totalt omfatta en tid av två år. De sakkunniga övervägde huruvida tjänstgöringstiden borde motsvara den tid, som krävdes för fullständig tingsmeritering, dvs två och ett halvt år. De ansågo sig emellertid böra utgå från den grundsatsen, att det ur sociala synpunkter vore angeläget att i möjligaste mån reducera den tid, som låge mellan avläggandet av en examen och uppnåendet av en fast anställning. Självfallet finge därmed icke kravet på efter-utbildningens effektivitet eftersät- tas, men detta ansåges icke bli fallet om praktiktiden uppginge till sammanlagt två år.

Den sammanlagda tjänstgöringstiden borde fördelas med i regel åtta månader inom vart och ett av de tre föreslagna förvaltningsområdena (central förvalt- ning, länsstyrelse och kommunal för- valtning). En tjänstgöringstid av åtta månader syntes de sakkunniga tillräck— lig för vinnandet av god allmän inblick i förvaltningsarbetet.

Föreskriven aspiranttjänstgöring Socialutbildningssakkunniga berörde därefter den inom statsdepartementen och vid länsstyrelserna föreskrivna

aspiranttjänstgöringen. Härvid fram- hölls bland annat att om en allmän för- valtningspraktik komme till stånd syn- tes ifrågavarande tjänstgöring onödig. Den eventuella praktiktjänstgöring, som utöver den allmänna förvaltningsprakti- ken kunde anses erforderlig, borde kunna förläggas till amanuenstiden (motsvarande) .

Det framhölls vidare, att inom depar— tementen urvalet i regel skedde redan vid antagandet såsom amanuensaspi- rant. Aspiranttiden skulle i realiteten endast komma att innebära ett ytterli- gare framskjutande av tidpunkten för vinnande av en fastare anställning. Den syntes därför ekonomiskt och ur tids- synpunkt innebära en onödig belast— ning för de sökande. Statsdepartemen- tens och länsstyrelsernas antagnings- nämnder borde däremot bibehållas.

Förvaltningspraktikens olika delar

De sakkunniga diskuterade huruvida den inbördes ordningsföljden mellan tjänstgöringen inom de tre förvaltnings- områdena borde vara fast eller icke.

Ur synpunkten av arbetsuppgifternas art synes ingen tvingande nödvändighet före— ligga att fastställa en dylik ordningsföljd. En faktor av betydelse är däremot, att det bör undvikas att en praktikant, som skött sig väl, regelmässigt kommer att knytas just till den institution, där det sista mo- mentet av tjänstgöringen fullgjorts. Ur denna synpunkt bör sålunda det förvalt- ningsområde placeras såsom sista utbild- ningsmoment, som statistiskt sett har det minsta antalet tjänster att erbjuda. Detta torde vara fallet med den stadskommunala förvaltningen. En sådan inplacering inne— bär även vissa fördelar för kommunerna. I den mån de ha behov av personal ha de möjlighet att erbjuda anställning åt en lämplig praktikant, om vilkens förmåga de dessutom ha färsk erfarenhet. Vidare kom— ma praktikanterna att ha sexton månaders erfarenhet från tjänst hos länsstyrelser och verk, när de börja sin kommunala praktik. (SOU 1946:30, s. 65.)

Allmänna lämplighetsskål syntes tala för att tjänstgöringen inom länsstyrel- serna förlades före tjänstgöringen hos centrala verk och departement. Det sista utbildningsmomentet borde, som framgår av ovanstående citat, som regel förläggas till kommunalförvaltningen.

I fråga om placering och tjänstgö- ringsuppgifter under de särskilda mo- menten anfördes följande.

Tjänstgöring hos länsstyrelse bör vara förlagd till en avdelning, och det bör åvila en utsedd handledare att tillse, att prakti- kanterna erhålla tillfredsställande oriente- ring om arbetets gång inom övriga delar av länsstyrelsen. Eftersom enligt de sakkunni— gas förslag praktiken avses skola stå. öppen för dem som avlagt juridisk—politisk kandidatexamen, statsvetenskaplig-juridisk examen eller juris kandidatexamen, måste det jämväl övervägas inom vilka avdel- ningar av länsstyrelse de olika grupperna lämpligen böra placeras. De sakkunniga vilja i samband härmed uttala, att den förstärkning av det juridiska inslaget i juridisk-politisk kandidatexamen, som in- nefattas i de sakkunnigas förslag, bör med- föra att jämväl landskanslierna skola stå öppna för praktikanter med denna examen. Den erfarenhet, de där skulle kunna vinna, skulle ur utbildningssynpunkt vara av stör- sta värde. Enligt de sakkunnigas uppfatt— ning borde juris kandidatexamen och juri- disk-politisk kandidatexamen medföra rätt till tjänstgöring vid landskansli eller lands- kontor och statsvetenskaplig—juridisk exa- men vid landskontor. Därvid bör största möjliga hänsyn tagas till praktikanternas önskemål. Det slutliga avgörandet beträf- fande placering vid viss länsstyrelse och avdelning därinom synes kunna överlämnas åt praktiknämnden, i vilken jämväl läns— styrelserna — såsom i ett senare samman- hang närmare skall utvecklas —— avses bliva representerade.

Tjänstgöringen inom den statliga cen— tralförvaltningen synes om möjligt böra fördelas mellan ett statsdepartement och något centralt verk inom detta departe— ments verksamhetsområde. Härmed får praktikanten tillfälle att ur olika synvink— lar följa ärendenas behandling inom det ifrågavarande förvaltningsområdet. Stort utrymme synes böra lämnas för att från fall till fall disponera tjänstgöringen efter

de rådande arbetsförhållandcna. Någon re- gel bcträffande var tjänstgöringen bör på— börjas syncs därför icke böra uppställas; ej heller bör någon allmän regel uppställas beträffande hur stor andel av tjänstgö— ringstiden som bör förläggas till departe— mentet respektive ämbetsverket. Det när- mare avgörandet hör överlämnas åt prak— tiknämnden i samråd med vederbörande in- stitutioner och de därinom utsedda hand- ledarna.

Den kommunala tjänstgöriugcn slutligen bör så förläggas och organiseras att prakti- kanterna erhälla vidast möjliga överblick över ärendenas handläggning inom hela förvaltningsområdet. Fast placering till ar- betsuppgifter av mera specialiserad karak- tär bör därför undvikas. Gynnsammast sy— nes vara att tjänstgöringen förlägges till drätselkammarens expeditioner och under— lydande verk (dock icke sådana med vä- sentligen kamerala uppgifter). Även här kommer en god handledning att vara av synnerlig betydelse för åstadkommande av största utbyte av tjänstgöringen. (SOU It)—16:30, s. 66—67.)

Handledningen av praktikanterna

Som framgår av ovanstående citat hade de sakkunniga tänkt sig att vissa uppgifter borde åvila särskilda avprak— tikinstitutionerna utsedda handledare. Dessa handledare borde tillse att prak- tikanten tilldelades lämpliga arbetsupp- gifter och att han erhöll kännedom om verksamheten även inom de delar av ve- derbörande institution med vilka han icke kom i direkt beröring vid fullgö- randet av sina arbetsuppgifter. Åt denne handledare, som borde inneha högre be— fattning, borde jämväl anförtros en lö- pande kontakt med den föreslagna prak- tiknämnden. Vidare framhölls, att det måste tillses att praktikanten icke i större utsträckning än som motiverades av kravet på allsidig utbildning sattes till alltför okvalificerade uppgifter. Praktikanten borde så vitt möjligt bi- bringas vana att självständigt handlägga ärenden samt få bereda och föredraga ärenden av någon vikt.

Karakteristisk för tingstjänstgöringen är den stora roll handledningen från äldre kamraters sida spelar. Nykomlingarna in- vigas av dessa successivt i reglerna för domsagoarbetets bedrivande, vilket avse- värt minskar belastningen för de överord- nade. Det bör vara angeläget att söka åstadkomma ett liknande system även i fråga om förvaltningspraktiken. De sak- kunniga vilja därför föreslå, att i regel två praktikantplatser inrättas vid-varje prak— tikinstitution och att utbyte av praktikant skall ske växelvis var fjärde månad. Där- med skulle institutionen ständigt ha till- gång till en praktikant med minst fyra må- naders erfarenhet av arbetet därinom. Det hör emellertid icke möta hinder att insti— tutionen mottager endast en praktikant; för vinnande av ökad smidighet i avlös- niugssystemet kan det till och med anses önskvärt att båda typerna av praktikinsti- tutioner förekomma. (SOU 1946: 30, s. 69.)

Antalet praktikplatser

De sakkunniga framhöllo att antalet praktikanter, som årligen borde utbil- das, delvis måste bli beroende av vilken uppskattning utbildningen kom att till- vinna sig. Redan av denna anledning voro de beräkningar, som framlades, en- ligt dc sakkunniga av hypotetisk natur. På den föreslagna praktiknämnden bor- de ankomma att tid efter annan hos Kungl. Maj:t framlägga förslag om even- tuellt påkallade ändringar av antalet. Därefter framhölls att antalet praktik- platser allmänt måste bestämmas med hänsyn till det beräknade nyrekryte— ringsbehovet inom de kategorier av tjänster, för vilka de här ifrågavarande utbildningstyperna kunde väntas meri- tera.

På grundval av statistiska uppgifter angående antalet förvaltningstjänstemän av vissa kategorier beräknade de sak- kunniga det ungefärliga årliga ersätt- ningsbehovet. Med utgångspunkt från detta kommo de fram till att uppskatt- ningsvis omkring 30 nyutbildade perso- ner med förvaltningspraktik årligen skulle bli behövliga. Viss hänsyn togs

härvid även till behovet inom enskild och kommunal tjänst. Möjligheter till urval bland förvaltningsmeriterade sö- kande borde emellertid beredas de an- ställande myndigheterna. Om därför det approximativa behovet kunde angivas till 30 nyanställda per år, borde lämpli- gen antalet årligen utbildade praktikan- ter uppgå till omkring 35.

Förvaltningspraktik i vissa andra fall

Med hänsyn till den rent samhällsve- tenskapliga examens utformning och syfte ansågo de sakkunniga att en för- valtningspraktik för personer med så- dan utbildning borde utformas efter del— vis andra linjer än den allmänna för- valtningspraktiken. Praktiken borde i detta fall endast åsyfta att bereda till- fälle till allmän praktisk skolning och att ge erfarenheter från olika förvalt- ningsområden för dem som ansågo sig kunna komma att för sin framtida verk- samhet ha nytta av en dylik tjänstgö- ring. Denna borde därför ges friare for- mer samt omfatta kortare tid än den all- männa förvaltningspraktiken. Jämväl för de civilekonomer, som avsågo att ägna sig åt statlig eller kommunal för- valtningstjänst, syntes en liknande kor- tare förvaltningspraktik motiverad. För ingen av dessa kategorier borde emel- lertid fullgjord förvaltningspraktik upp- ställas som kompetensvillkor för tjänst.

Eftersom någon jämförelse med tings- meriteringen i detta fall icke kunde komma i fråga, ansågs praktiken endast behöva omfatta minst ett år med obliga- torisk tjänstgöring under sex månader inom vartdera av två områden. De sak- kunniga betonade emellertid, att nu be- rörda praktikanter i vissa fall säkerli- gen redan under praktiktiden fingo syssla med mera omfattande utrednings- uppgifter, vilkas slutförande svårligen kunde fixeras i förväg. I normala fall borde dock icke ett överskridande av

praktiktjänstgöringen inom ett område medföra reduktion av tjänstgöringen inom det återstående området.

I fråga om den närmare utformningen av nu avsedd praktik borde praktik- nämnden äga betydande handlingsfri- het. Tillfredsställande tjänstgöring bor- de kunna anordnas såväl inom den statliga ccntralförvaltningen som inom stadskommunal förvaltning. Om intresse härför visade sig föreligga, ansågs vi- dare ett praktikmoment med fördel kunna förläggas till något utrednings- organ inom det ekonomiska organisa- tionsväsendet eller det enskilda närings- livet. Länsstyrelserna ansågos däremot knappast kunna mottaga andra prakti- kanter än civilekonomer, som förbe- redde sig för taxeringsassistenttjänster. Det sammanlagda antalet praktikplatser per år uppskattades för nu berörda ka- tegorier till 10—15. *

Fyra av de sakkunniga kunde inte biträda förslaget om inrättande av nu berörda praktikanttjänstgöring. Härvid uttalades bland annat, att de som be- dreve samhällsvetenskapliga studier re- dan under studietiden borde beredas möjlighet att deltaga i det på praktiska resultat inriktade utredningsarbetet. Någon normaliserad form för förvalt- ningspraktik erfordrades dock ej för dessa fall.

Praktikanternas löneförmåner

De sakkunniga framhöllo, att efter- som den nyutexaminerade juris kandi- daten skulle kunna välja mellan allmän förvaltningspraktik och tingstjänstgö- ring det syntes önskvärt att största möj- liga överensstämmelse uppnåddes mel- lan avlöningsförmånerna vid dessa båda tjänstgöringsformer. De med praktikant- tjänstgöring för övriga kategorier för- enade förmånerna borde avvägas med hänsyn till den förhållandevis korta praktiktid som hade föreslagits. Arvode

till förvaltningspraktikant av samtliga kategorier borde under de första sex månaderna utgå med samma belopp som för tingsnotarieaspirant och därefter med samma belopp som för tingsnota- rie. För praktikanter, som hade att tjänstgöra två år, skulle härigenom arvo- det under de sista sex månaderna kom- ma att motsvara det belopp per månad, som tingsnotarie hade under andra tjänstgöringsåret.

De sakkunniga berörde därefter sär- skilt frågan om avlöningen under tid för tjänstgöring hos kommunal myn- dighet. Endast en del av arvodet ansågs under denna tjänstgöringstid böra utgå av statsmedel. Att kommunerna borde bära en del av kostnaderna syntes de sakkunniga rimligt.

Härför talar dels den allmänna fördel, . som det skulle innebära att ha tillgång till ett urval av sökande med erfarenhet från arbete inom såväl statlig som kommunal förvaltning, då tjänst inom kommunen skall tillsättas, dels ock den fördel det skulle innebära för kommunerna, därest inom statsförvaltningen funnes ett bety- dande antal befattningshavare lned erfa— renhet av kommunal tjänst. I fråga om den allmänna förvaltningspraktiken böra kom— munerna dessutom kunna vänta sig stor faktisk nytta av praktikanterna redan av den anledningen att de vid den kommunala tjänstgöringens början regelmässigt komma att ha fullgjort sexton månaders tjänstgö- ring inom länsstyrelse, departement och centralt ämbetsverk. (SOU 1946: 30, s. 76.)

I princip syntes under det kommu- nala utbildningsmomentet en halvering av kostnaderna mellan staten och den berörda kommunen böra ske. Med hän- syn till att denna del av tjänstgöringen skulle fullgöras sist samt till att det före- slagna arvodet skulle utgå med period— vis stigande belopp, borde emellertid till utgångspunkt tagas medelbeloppet för de under olika tidsperioder av förvalt- ningspraktiken utgående arvodena. Av detta beIOpp borde hälften falla på kom- munens del, medan statsverket skulle

svara för den andra hälften jämte skill- naden mellan medelbeloppet och det arvode, som skulle utgå.

Praktiknämnd

Såsom centralorgan för handläggande av frågor rörande anordnandet av de olika formerna av förvaltningspraktik föreslogo de sakkunniga inrättandet av en särskild nämnd (Förvaltningens cen- trala praktiknämnd). Denna borde be- stå av sex ledamöter, av vilka en tillika borde förordnas att vara ordförande. Ledamöterna borde utses så, att de för- valtningsområden som berördes av praktiktjänstgöringen (statsdepartemen- ten, de centrala ämbetsverken, länssty- relserna och den stadskommunala för- valtningen) blevo företrädda genom var sin ledamot jämte suppleant. Dessutom borde ingå en företrädare för den rätts- vetenskapliga och en för den samhälls- vetenskapliga forskningen och under— visningen. Nämndens ledamöter jämte suppleanter borde förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år. Nämnden borde äga rätt att utse särskild sekre- terare och att anställa erforderlig biträ- despersonal.

I fråga om nämndens allmänna upp- gifter anförde de sakkunniga bl. a.:

På nämnden bör ankomma att till Kungl. Maj:t ingiva förslag beträffande antalet praktikantplatser som böra inrättas, att ingå överenskommelse med för anordnan- det av praktik lämpliga förvaltningsorgan om inrättande av praktikanttjänster, att mottaga ansökningar till dessa, att i sista hand avgöra placeringen av praktikanterna, att medgiva avvikelser från den såsom re- gel föreskrivna varaktigheten av tjänstgö— ring inom de olika praktikområdena och att vid praktiken för fil. pol. kandidater med flera medgiva jämväl att praktiken må fullgöras inom endast ett praktikområde, att öva tillsyn över praktikanttjänstgöring- ens gång med särskilt uppmärksammande av frågan om en tillfredsställande hand- ledning samt att eljest meddela råd och för- medla erfarenheter och uppslag av in—

tresse. Praktiknämnden bör vidare äga rätt att efter anmälan om visad olämplighet meddela beslut om avstängning från vidare praktikauttjiinstgöring. Beträffande full- gjord praktikanttjänstgöring bör slutligen av nämnden utfärdas betyg på grundval av för de olika tjänstgöringsmomentcn erhållna vitsord eller i fråga om den för fil. pol. kandidater med flera avsedda praktiken intyg enligt i det föregående angivna rikt- linjer. (SOU 1946: 30, s. 78.)

De sammanlagda kostnaderna för praktikanttjänstgöringen uppskattades till 410 000 kronor, varav 6 000 kronor beräknades för nämndens verksamhet.

Yttranden över förslaget

Såsom redan inledningsvis antytts ansågo de flesta remissinstanser, som yttrade sig över socialutbildningssak- kunnigas förslag beträffande den all- männa förvaltningspraktiken, att inrät- tandet av en sådan vore synnerligen angeläget. Sammanlagt ett sjuttiotal instanser berörde detta förslag i sina yttranden. Bland dessa återfinnas tre hovrätter, ett stort antal centrala verk, flertalet länsstyrelser, akademiska myn- digheter, kommunala myndigheter samt enskilda organisationer och samman- slutningar.

I åtskilliga yttranden betonades att praktiken syntes värdefull och i stort sett lämpligt utformad. Härvid berör- des icke den närmare utformningen av densamma. Vissa remissinstanser an- förde däremot på en del punkter in- vändningar mot den föreslagna upplägg- ningen av praktiken. Sålunda betonade riksförsäkringsanstalten, allmänna löne- nämnden, lantbruksstyrelsen, länssty- relserna i Jönköping, Växjö, Kristian- stad, Göteborg och Luleå samt statsve— tenskapliga intresseförbundet att splitt- ringen på tre förvaltningsområden kun- de medföra vissa nackdelar. Tjänstgö- ringstiden inom varje område skulle bli

så kort, att utbytet av praktiken kunde befaras bli mindre värdefullt än de sak- kunniga tänkt sig. Tjänstgöringen borde uppläggas så, att praktikanten alltid finge tillfälle att mera självständigt handlägga vissa ärenden. I annat fall skulle praktikens värde bli väsentligen mindre än tingsutbildningens.

Flera instanser ställde sig tveksamma till möjligheterna att ordna en effektiv handledning. Från något håll ifrågasat- tes om icke praktiktiden borde göras lika lång som domsagotjänstgöringen för juris kandidater. Länsstyrelserna i Kalmar och (iävle framhöllo att det vore en allvarlig brist att icke någon dom- sagotjänstgöring inginge i praktiken; länsstyrelsen i Karlstad förordade val— frihet mellan tjänstgöring vid länssty- relse och landsfiskalskontor.

Vissa instanser ställde sig mer eller mindre tveksamma till förslaget i dess helhet och betonade att den förlängning av den sammanlagda utbildningstiden, som skulle bli följden, icke syntes stå i rimlig proportion till de fördelar som kunde vinnas genom praktiken. I några fall framhölls därvid att främst uppdel— ningen på tre olika tjänstgöringsställen med endast åtta månaders tjänstgörings- tid skulle komma att förringa prakti- kens värde. Några instanser stödde sina invändningar främst på de kompetens- villkor, som de sakkunniga anknöto till praktiktjänstgöringen. Ifrågavarande villkor ansågos av olika skäl icke accep- tahla.

Endast ett förhållandevis ringa antal instanser togo särskilt upp frågan om den för vissa andra kategorier föreslag- na praktiken. Yttrandena voro därvid i vissa fall direkt avstyrkande, varvid reservanternas skäl oftast åberopades. Positiva yttranden angående behovet av en sådan praktik framfördes bland an- nat av vissa akademiska instanser.

Kap. 32. Kommitténs förslag

Kommittén har i det föregående fram- lagt förslag, vilka syfta till att ge de rätts- och samhällsvetenskapliga univer- sitetsstudierna en sådan utformning, att de studerande erhålla en med hänsyn till kommande praktisk verksamhet lämplig teoretisk utbildning. De akade- miska läroanstalterna äro emellertid icke så organiserade och utrustade att man vid dessa även kan tillgodose det behov av praktisk utbildning, som i re- gel föreligger för att vederbörande skall få den för sin framtida verksamhet nöd- vändiga skolningen.

Denna praktiska utbildning bör på ett lämpligt sätt komplettera de rätts— oeh samhällsvetenskapliga studierna. Utbildningens uppgift skall nämligen vara att göra dem som bedrivit sådana studier fullt skickade att i sitt arbete tillämpa de förvärvade kunskaperna. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att antaga att den praktiska ut- bildningen måste fullgöras sedan de akademiska studierna helt avslutats. Så behöver emellertid icke nödvändigtvis vara fallet. Genom en praktik fullgjord före examen men först sedan den stude- rande erhållit en grundläggande teore— tisk skolning (mellanpraktik) kan i stort sett samma syfte nås. Två former av praktik kunna alltså ifrågakomma; båda dessa former behandlas närmare nedan.

Ytterligare en form av praktik kan emellertid tänkas. Man skulle nämligen såsom villkor för att få bedriva rätts— och samhällsvetenskapliga universitets— studier kunna uppställa krav på praktik. Vid en sådan förpraktik kan man emel- lertid icke bygga på tidigare bedrivna studier. Den måste därför få ett annat syfte samt utformas på annat sätt än den praktik som förlägges under eller efter de teoretiska studierna.

En förpraktik för dem som avse att bedriva nu ifrågavarande studier skulle t. ex. kunna bestå av någon tids arbete inom ett område, som den studerande tidigare icke kommit i kontakt med. Arbetet kunde vara av olika slag, gärna rent kroppsarbete. Syftet med en sådan praktik skulle främst vara att skänka vederbörande större förståelse för för- hållandena inom skilda samhällsområ- den samt en vidgad livserfarenhet. Som ovan nämnts kan en förpraktik emeller- tid icke ersätta den ur utbildningssyn- punkt erforderliga praktiken. Kommit- tén har därför icke ansett sig böra taga upp frågan härom till behandling i före- varande sammanhang.

A. Utbildningstjänstgöring för förvalt- ningen

[ kommitténs förslag om den teore- tiska utbildningen till juris kandidat— examen har juristernas praktiska ut- bildning, vilken för närvarande främst äger rum vid domsagorna, icke närmare berörts. Kommittén utgår nämligen från att möjligheter att erhålla tingsutbild- ning, av ungefär samma innehåll och omfattning som för närvarande, fortfa— rande komma att förefinnas.

Vidare har förslag framlagts till en i första hand med hänsyn till förvaltning— ens behov utformad examen, nämligen juris politices magisterexamen. I sam- band därmed har kommittén framhållit den stora vikten av att en med juris— ternas tingsutbildning jämförbar meri- teringstjänstgöring kommer till stånd (s. 430). För att juris politices magis- terexamen skall kunna fylla sitt ända- mål som examen för blivande förvalt- ningstjänstemän är det nödvändigt att en sådan tjänstgöring ställes till de utexaminerades förfogande. Nämnda

tjänstgöring bör alltså utformas med hänsyn till de behov av praktisk utbild- ning, som en förvaltningstjänsteman i allmänhet kan tänkas ha.

Av kommitténs förslag i kap. 33 fram- går dessutom att såväl juris kandidat- examen som juris politices magister- examen i regel bör medföra kompetens till tjänster inom den allmänna förvalt- ningen. Den för kommande förvalt- ningsverksamhet särskilt avsedda meri- teringstjänstgöringen bör med hänsyn härtill stå öppen för dem som avlagt någon av dessa båda examina. För juris- ternas del skulle således detta komma att innebära möjlighet till val mellan två praktiska utbildningslinjer. Den för förvaltningen avsedda meriteringstjänst- göringen bör emellertid icke inriktas på att bereda kompetens för domar- och åklagarbanan. Jurister, som ämna vinna inträde inom dessa grenar av statlig verksamhet, komma alltså liksom hit- tills att vara hänvisade till fullständig tingsutbildning.

Behovet av praktisk tjänstgöring

Det är i viss mån en bedömningsfråga var— man bör dra den gräns, där man kan säga att en befattningshavares juri- diska eller samhällsvetenskapligautbild- ning slutar och där man kan beteckna honom såsom färdigutbildad för sin slutliga uppgift. Denna gränsdragning beror givetvis i första hand på vad man anser böra betecknas såsom vederböran- des slutliga arbetsuppgifter. I fråga om en tjänsteman som kommer fram till en ledande ställning, kan man beteckna icke blott den teoretiska utbildningen utan även en stor del av den egentliga yrkeskarriären såsom en del av utbild- ningen för den slutliga arbetsuppgiften. En verksamhet på lägre poster inom ett yrke och sysslandet med enklare juri- diska angelägenheter, förvaltnings- eller utredningsuppgifter kommer alltså för

dem som gå vidare i karriären att få en kombinerad karaktär av egentlig yrkes- verksamhet och av vidareutbildning.

Det är emellertid alls icke givet, att enbart den vidareutbildning som erhål- les under den tidigare delen av en viss karriär är tillräcklig eller med hänsyn till de slutliga arbetsuppgifterna mest ändamålsenlig. Oftast torde jämväl en mera brett lagd praktisk utbildning som komplement till de teoretiska studierna vara önskvärd för att skänka vederbö- rande erforderlig kringsynthet och skol- ning av omdömet.

Inom åtskilliga av de förvaltningsom- råden, där personer med juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning bli verksamma, är det emellertid svårt att ordna en effektiv vidareutbildning. En- dast förhållandevis få områden äro organiserade med en sådan arbetsför- delning mellan äldre och yngre be- fattningshavare att behovet av den yngre arbetskraftens vidareutbildning mer eller mindre automatiskt tillgodo- ses. Och som framgår av den ovan i kapitel 1"lämnade översikten är in— tresset för att vidtaga åtgärder för till- godoseende av detta behov mycket olika. Inom vissa områden anser man sig uppenbarligen varken ha tid eller möjlighet att tillgodose de yngre befatt- ningshavarnas praktiska utbildning. Aspiranterna sättas direkt på vissa be- stämda arbetsuppgifter, vilkas värde ur utbildningssynpunkt i allmänhet är ringa.

Såsom tidigare (s. 25 ff.) framhållits, ges vid nyrekryteringen av förvalt- ningstjänstemän oftast företräde åt tingsutbildade juris kandidater. Det är mycket möjligt att en sådan rekrytering icke alltid beror på behovet av tjänste- män med teoretisk juridisk utbildning utan snarare på att en jurist under tingsutbildningen erhållit den allmänna praktik, som man inom förvaltningen

icke kan eller anser sig kunna ge honom.

Den av kommittén föreslagna juris politices magisterexamen har utfor- mats med hänsyn till förvaltningens behov. Enligt kommitténs uppfatt- ning blir den teoretiska utbildning, som denna examen kommer att ge, i åt- skilliga fall av större värde för för- valtningen än en rent juridisk utbild- ning. Kommittén vill emellertid under- stryka att en förutsättning för att den föreslagna examen skall fylla sitt ända- mål är att möjligheter öppnas för dem som avlagt densamma att skaffa sig en meriteringstjänstgöring jämförbar med juristernas tingsutbildning.

Behovet av en sådan meriterings- tjänstgöring betonades även av socialut- bildningssakkunniga. Intresset härför var, som framgått av remissyttrandena, mycket stort bland flertalet instanser, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag. Att man inom förvaltningen fortfarande är av den uppfattningen att behov föreligger av en för förvaltnings- verksamhet särskilt utformad utbild- ningstjänstgöring har jämväl betonats av de verkschefer med vilka kommittén har överlagt (se 5. 50).

Kommittén får därför föreslå att en utbildningstjänstgöring för blivande tjänstemän inom förvaltningen organi- seras. Denna bör, som ovan antytts,— stå öppen för dem som avlagt juris kandi- datexamen eller juris politices magister- examen. Kommittén återkommer nedan till frågor om utbildningstjänstgöring- ens utformning och omfång, organisa- tionen, antalet arvodesbefattningar, kostnaderna för förslagets genomföran- de m. m.

Socialutbildningssakkunniga föreslo- go att fullgjord tjänstgöring av detta slag jämsides med tingsutbildning borde uppställas såsom kompetensvillkor för vissa befattningar, främst inom statsde-

partementen och vid länsstyrelserna. Kommittén kommer längre fram (5. 497 ff.) att framlägga sina synpunkter och förslag ifråga om kompetensvillkoren. Kommittén har visserligen den uppfatt- ningen, att kompetensvillkoren i prin- cip icke böra bindas vid en viss merite— ringstjänstgöring. En sådan skapar emellertid en ökad användbarhet inom allmän förvaltning för personer, som er— hållit därför erforderlig teoretisk ut— bildning. Detta förhållande utgör enligt kommitténs uppfattning ett fullt till- räckligt skäl för den föreslagna tjänstgö- ringens inrättande.

Trots att fullgjord utbildningstjänstgö- ring således i regel icke bör uppställas såsom kompetensvillkor kan man räkna med att intresset för densamma blir mycket stort. Vid nyrekrytering kom- mer man helt säkert att föredraga per- soner som genomgått en sådan utbild- ning framför dem som endast ha en aka- demisk examen. Härför tala bland annat erfarenheterna av juristernas tingsut- bildning, vilken utgör formellt kompe- tensvillkor för ett mycket ringa ”antal tjänster inom den allmänna förvalt- ningen. Om en för förvaltningsverk- samhet särskilt organiserad merite- ringstjänstgöring inrättas, komma så- kerligen de som avse att vinna inträde inom allmän förvaltning i första hand att vilja skaffa sig ifrågavarande prak- tiska utbildning. Denna utbildning bör givetvis dessutom i likhet med tingsut- bildningen tillgodoräknas i den regle- rade befordringsgången.

Tjänstgöringens utformning och omfång

I sitt yttrande över socialutbildnings— sakkunnigas förslag om en allmän förvaltningspraktik berörde Svea hov- rätt bland annat tingstjänstgöringens värde ur utbildningssynpunkt samt vad den föreslagna praktiken med beaktan-

de härav borde ge. Kommittén vill för sin del taga det sålunda anförda såsom utgångspunkt.

Flera omständigheter bidraga till att för- läna tingstjänstgöringen ett mycket bety— dande värde ur utbildningssynpunkt. Ar- betsuppgifterna på domarkansliet ställa mycket stora anspråk på den unge juristens samvetsgrannhet, vakenhet och arbetsför- måga. Han får syssla med ärenden av väx- lande beskaffenhet och vänja sig att lita på sig själv, att taga ansvar. Frånsett den allra första lärotiden fullgör han viktiga funktioner i rättslivets tjänst, han är icke i främsta rummet elev utan befattningsha- vare, tjänsterna i fråga äro ej inrättade för utbildningens skull utan för rättsvårdens. Hela den miljö i vilken han arbetar är ägnad att ge honom en god inblick i sam- hällsmekanismen och göra de teoretiska kunskaperna levande. Han sammanföres ej blott med andra representanter för rätts- vården — domare, advokater, åklagare —— utan med en ständig ström av rättssökande, som han får tillhandagå med råd och upp- lysningar i allehanda rättsliga angelägen- heter. Verksamheten ger sålunda rikligt tillfälle att lära sig att förstå och hand— skas med människor. Nykomlingen handle- des närmast av äldre kamrater i vilkas fot— spår han skall gå, men ansvaret vilar främst på chefen själv, häradshövdingen, och på dennes närmaste man, tingsdoma- ren eller tingssekreteraren, där sådan fin— nes. Det utbyte av tankar, kunskaper och erfarenheter, som dagligen och stundligen äger rum på ett domarkansli, har ur utbild- ningssynpunkt det största värde. Särskilt gäller detta de överläggningar angående an- hängiga mål som numera, ofta efter före— dragning av någon bland notarierna, plåga föregå målens upptagande till avgörande på tinget. Ett lika osökt tillfälle att arbeta under en erfaren chefs direkta uppsikt och ledning erbjuder sig knappast på något an- nat håll inom statsförvaltningen. Även i domsagorna kunna förutsättningarna för en god utbildning växla, men de flesta som genomgått denna skola torde vara ense där- om, att den skänkt dem betydande värden både i fackligt och personligt hänseende och att de icke skulle vilja vara den för- utan.

. Om den allmänna förvaltningspraktiken skall giva goda utbildningsresultat, synes det önskvärt att man vid dess anordnande

i största" möjliga utsträckning tillgodogör sig de erfarenheter som vunnits beträffan— de tingstjänstgöringen. Det är sålunda an- geläget att praktikanten ej får ställning av auskultant eller osjälvständigt biträde utan att han får i avsevärd utsträckning full- göra tjänsteåligganden på eget ansvar, att denna hans tjänstgöring får en omväxlande prägel och sammanför honom med allmän- heten, att han får deltaga i eller åtminstone närvara vid överläggningar i tjänsteären- den och att de som ansvara för handled— ningen besitta erforderliga insikter och er— farenheter. Praktikanttjänstgöringen bör sålunda ej få en skolmässig karaktär, utan innefatta utförande av tjänsteåligganden, något som även synes vara en förutsätt- ning för att avlöning skall utgå efter sam— ma grundcr som beträffande tingstjänst— göringen.

Den största svårigheten vid utform— ningen av en utbildningstjänstgöring, som kan sägas ligga det av Svea hovrätt ovan angivna målet så nära som möjligt, är att finna de platser inom förvalt- ningen, där den blivande tjänstemannen dels får den erforderliga allmänna ut- bildningen, dels på ett naturligt sätt kan inplaceras. Ur vissa synpunkter är kan- ske det senare problemet det svåraste. Den som fullgör tjänstgöringen bör nämligen i likhet med tingsnotarien sät— tas i tillfälle att utföra arbetsuppgifter, vilka under alla förhållanden måste ut- föras. Detta är angeläget ur kostnads- synpunkt men kanske än viktigare nr utbildningssynpunkt. Genom utförande av dylika arbetsuppgifter erhållesnäm- ligen en långt bättre skolning än genom enbart auskultation. Härav följer vidare att man ej i högre grad bör kräva full- görande av mera rutinmässiga arbets- uppgifter, även om detta av kostnads- skäl framstår som önskvärt. Skall en för allmän förvaltningsverksamhet avsedd praktisk utbildning inrättas måste den utformas så att den blir en merit, som kommer att ha betydelse för vederbö- rande vid hans befordran.

Den tid, som bör anslås åt en prak-

tisk förvaltningstjänstgöring, måste gi- vetvis bli beroende av det utbildnings- resultat man vill ernå. Härjämte måste beaktas angelägenheten av att snarast möjligt bereda den blivande tjänsteman- nen tillfälle att påbörja sin egentliga yrkeskarriär. Soeialutbildningssakkun- niga föreslogo, närmast av det senare skälet, en sammanlagd tid av två år. Kommittén anser emellertid en tid av två och ett halvt år, dvs samma tid som för närvarande gäller för fullständig tingsutbildning, erforderlig den föreslagna utbildningstjänstgö- ringen.

Det bör understrykas att kommittén, såsom ovan nämnts, förutsätter att den- na tjänstgöring liksom tingsutbildning- en skall tillgodoräknas vid reglerad be- fordringsgång. Den som fullgör utbild- ningstjänstgöring kommer härigenom att nå den i befordringskungörelsen föreskrivna slutlönegraden efter lika lång sammanlagd tjänstgöringstid som om han omedelbart efter examen hade

även för

påbörjat sin egentliga yrkeskarriär. Och han kommer att ha erhållit en allmän praktisk utbildning, som gör hans exa- men mera användbar och som kommer att vara en merit vid fortsatt befordran.

Enligt socialutbildningssakkunniga borde en tjänstgöring av det nu berörda slaget utformas såsom en cirkulations- praktik. Härigenom skulle de blivande tjänstemännen erhålla en värdefull in- blick i arbetsförhållandena inom olika förvaltningsområden.

Kommittén har funnit att, även om en sådan princip har mycket som talar för sig, densamma icke bör vara avgörande för utbildningens utformning. Minst lika angeläget som den av socialutbild- ningssakkunniga åsyftade inblicken i olika förvaltningsområden måste näm- ligen vara en träning i att taga an- svar. Och en sådan träning kan endast erhållas om tjänstgöringstiden inom ett

visst område blir så lång, att vederbö— rande kan beredas tillfälle att på eget ansvar utföra tjänsteåligganden.

På denna punkt är alltså kommittén av samma uppfattning som de remiss— instanser (s. 472), vilka ansågo att den av socialutbildningssakkunniga före- slagna uppdelningen på tre områden med vardera åtta månaders tjänstgö- ringstid skulle leda till alltför stark splittring och därför icke vara lämplig.

Med beaktande av vad nu anförts får kommittén föreslå, att tjänstgöringen förlägges till två områden samt att tjänstgöringstiden inom varje område bestämmes till femton månader.

Första perioden

Kommittén har tidigare framhållit att myndigheternas strävan att helt eller delvis rekrytera sin amanuenspersonal med personer som fullgjort tingsutbild— ning ofta beror på att denna utbildning gör det möjligt för myndigheterna att efter kort tids anställning anförtro den nye amanuensen mera självständiga arbetsuppgifter. Under tingsutbildning— en har denne nämligen bland annat lärt sig att »handskas med papper» samt att handla på eget ansvar. Sådan utbildning har alltså ett påtagligt värde såsom för- beredelse till förvaltningstjänst.

Det finnes emellertid ett annat och viktigare skäl för att de blivande för- valtningstjänstemännen någon tid böra ha sysslat med domstolsarbete. Kommit- tén har i det föregående motiverat sitt förslag att sådana tjänstemän i stor'ut— sträckning böra ha en kombinerad juri— disk och samhällsvetenskaplig utbild- ning. I vad angår juridiken har under- strukits vikten av att härvid de dom- stolsjuridiska ämnena icke eftersättas. Ett förvaltningsärende kan innehålla invecklade rättstillämpningsfrågor, vil- kas bedömande är av stor betydelse för medborgarnas rättssäkerhet; härvid kan

»knäckfrågan» väsentligen vara av civil- rättslig natur.

För att de! domstolsjuridiska studier— na inom juris politices magisterexamen helt skola kunna fylla sin ovannämnda uppgift måste de emellertid komplette- ras med en praktisk utbildning inom vilken dessa teoretiska kunskaper kom- ma till användning. Med hänsyn till domsagoarbetets allsidiga natur sker detta bäst genom viss tids tingstjänst— göring. Som skäl för en sådan ordning kan även anföras betydelsen av att de blivande förvaltningstjänstemännen er- hålla en grundlig skolning i hur man skall tillvarata den enskildes rättssäker- het. Att tillgodose denna är ju en av domstolarnas huvuduppgifter.

Kommittén är alltså av den uppfatt- ningen att tingstjänstgöringen icke blott är av väsentligt värde för utbildning av domstolsjurister utan även för förvalt- ningstjänstemän. Med hänsyn härtill har kommitténs majoritet ansett sig i första hand böra undersöka huruvida den utbildningstjänstgöringens

föreslagna första del kan förläggas till domsaga. Det uppstår ett särskilt problem, då man såsom kommitténs majoritet anser önskvärt att icke blott juris kandida— ter utan även juris politices magistrar böra kunna få sådan utbildning. I frå-

ga om de förra har man, då det gäller deras praktiska utbildning, en gammal tradition att bygga på. Även de som avlagt juris politices magisterexa— men komma emellertid genom sina uni- versitetsstudier att erhålla en sådan ju- ridisk utbildning att de besitta för dom- sagotjänstgöring erforderliga kunska- per. Den grundläggande juridiska ut— bildningen i juris politices magisterexa- men blir nämligen i stort sett densamma som i juris kandidatexamen. Endast äm- net straffrätt har reducerats. Denna re- duktion omfattar främst de till straffrät- ten i juris kandidatexamen hörande ju-

ridiska hjälpvetenskaperna, men även det rent straffrättsliga lärostoffet. En juris politices magisters straffrättsliga utbildning bör emellertid trots detta vara tillräcklig för att han skall kunna fullgöra de åligganden, som normalt an- komma på en tingsnotarie'aspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring, däribland även handläggning av s. k. B-mål.

Med hänsyn till kompetensen synes således intet hinder föreligga för att de första femton månadernas tjänstgöring förlägges till domsaga. Det återstår emellertid att utröna huruvida möjlig- heter finnas att praktiskt realisera ett förslag härom. Möjligheterna synas i första hand bero på hur man bedömer desamma inom domstolsväsendet. Kom- mittén har för att erhålla någon upp- fattning härom vid ett sammanträde i oktober 1950 diskuterat bland annat det nu behandlade förslaget med styrelsen för föreningen Sveriges häradshövding- ar. Vidare ha överläggningar hållits med rikets hovrättspresidenter och en företrädare för justitiedepartementet.

Från samtliga sålunda hörda dom- stolsrepresentanters sida betonades att ett realiserande av kommitténs förslag skulle kunna leda till vissa arbetstek- niska och organisatoriska svårigheter för domsagornas del. Dylika synpunk— ter framfördes särskilt av hovrättspre- sidenterna. Trots starka betänkligheter i sådan riktning ansågo emellertid åtskilliga styrelseledamöter i härads— hövdingeföreningen, att 'åtminstone de större och medelstora domsagorna jäm- väl skulle kunna omhänderha viss ut- bildning av nu berört slag. Represen- tanten för justitiedepartementet ställde sig i och för sig positiv till förslaget, men betonade att ett realiserande av detsamma i viss män skulle strida mot strävandena att vid domsagorna ned- bringa antalet rättsbildade biträden.

Det torde vara ofrånkomligt att till- skapandet av ett antal till 15 månaders tjänstgöring begränsade notariebefatt- ningar kommer att medföra vissa orga- nisatoriska svårigheter vid domsagorna. Då svårigheterna emellertid synas över- komliga har kommittén icke av hänsyn till dem ansett sig böra avstå från att framlägga förslaget. Detta så mycket mindre som det avgörande måste vara att den föreslagna tjänstgöringen till lämplig del förlägges till det verksam- hetsområde, där obestridligen den ur de flesta synpunkter bästa utbildningen kan erhållas. Kommittén är övertygad om att man från domstolsväsendets sida inser vikten av att försöka ge så många förvaltningstjänstemän som möjligt för- ståelse för hur rättssäkerhetssynpunk— terna böra tillvaratagas, något som bäst torde ske genom deltagande i domstols- arbete under en erfaren domares led- ning.

Kommittén får alltså föreslå att ut- bildningstjänstgöringens första femton månader förläggas till domsaga. Härvid förutsättes att denna tjänstgöring orga- niseras så att vederbörande får så allsi- dig erfarenhet av domstolsarbetet som möjligt. Särskilt må understrykas vikten av att nu ifrågavarande tingsnotarier så vitt möjligt beredas arbetsuppgifter inom den i egentlig mening rättsski- pande verksamheten vid domsagorna.

Senare perioden

De sista femton månaderna av utbild- ningstjänstgöringen böra förläggas till förvaltningsmyndigheter, där arbets- uppgifterna icke äro alltför ensartade. Den som fullgör tjänstgöringen skall nämligen erhålla en så mångsidig in- blick som möjligt i olika typer av åren- den, som förekomma inom förvaltning- en. Han skall vidare beredas tillfälle att självständigt föredraga vissa ärenden

samt atti övrigt på eget ansvar ut- föra tjänsteåligganden. Endast härige— nom kan utbildningen ur meriterings- synpunkt bli av lika stort värde, som om han erhållit fortsatt och fullständig tingsutbildning.

Enligt kommitténs uppfattning nås syftet med denna del av tjänstgöringen bäst om densamma förläggestill den statliga förvaltningsapparatens lokala förgreningar. Inom de lokala förvalt- ningsorganen är verksamheten i regel icke så specialiserad på vissa begrän- sade uppgifter som inom de centrala organen. Med hänsyn till att flertalet av dem som skola fullgöra utbildnings- tjänstgöring torde komma att få sin yrkeskarriär förlagd till den centrala förvaltningen, är vidare någon tids tjänstgöring inom lokala förvaltnings- organ av stort värde. Inom dessa få de blivande tjänstemännen bland annat tillfälle att se och sätta sig in i hur den allmänhet tänker och handlar, som de sedermera oftast blott indirekt komma i kontakt med.

Det gäller således att söka förlägga den senare delen av tjänstgöringen till något lämpligt lokalt förvaltningsom- råde, inom vilket dessutom nödvändig handledning kan erhållas. De ur ovan antydda synpunkter närmast till hands liggande myndigheterna äro givetvis länsstyrelserna; kommittén har även i princip stannat för dessa myndigheter.

Viss tids tjänstgöring inom stadskom- munal förvaltning skulle emellertid ävenledes kunna vara av värde. Möjlig- het härtill bör därför i det följande beaktas. Det bör emellertid redan nu framhållas, att de allra största städerna knappast torde böra ifrågakomma. Inom dessa är nämligen de skilda orga- nens verksamhet i regel alltför speciali- serad.

Utgår man från de anförda skälen för tjänstgöringens förläggning till ett 10—

kalt förvaltningsområde, vore måhända landsfiskalskontoren ur vissa synpunk- ter lämpligare än länsstyrelserna. Landsfiskalerna komma i sin verksam- het i omedelbar kontakt med allmän- heten och ha mycket mångskiftande arbetsuppgifter. Av dessa må särskilt nämnas'polisutredningar och allehanda socialvårdsärenden. Sådana arbetsupp- gifter lämpa sig väl såsom ett led i den ifrågavarande utbildningstjänstgöring- en. Möjlighet att fullgöra viss del av denna på landsfiskalskontor bör med hänsyn härtill föreligga.

Ovan framhölls, att kommittén stan- nat för att den senare delen av tjänst— göringen bör förläggas till länsstyrel- serna. Kommittén får därför föreslå att de, som antagits till utbildningstjänst- göring, efter fullgjord tingsutbildning hänvisas till viss länsstyrelse. Härjämte bör emellertid —— av skäl som nyss be- rörts —— tjänstgöringen så utformas att den som fullgör densamma har möjlig- het att till viss del förlägga sin utbild- ning till stadskommunal förvaltning el- ler till landsfiskalskontor. Även andra lokala statliga förvaltningsorgan. såsom exempelvis lantbruksnämnderna, eller statliga utredningsinstitut, synas kunna ifrågakomma. Ur den statliga förvalt- ningens synpunkt skulle det vidare i vissa fall kunna vara av värde, om tjänstemännen ägde någon kännedom om hur enskilda företag och samman- slutningar se på olika problem samt om de enskilda företagens organisation och arbetsmetoder. Någon tids tjänstgöring bör med hänsyn härtill jämväl kunna förläggas till därför lämpligt enskilt företag eller sammanslutning.

För att hindra en icke önskvärd splittring av tjänstgöringsperioden bör emellertid alltid den länsstyrelse, vid vilken tjänstgöringen skall fullgöras, lämna sitt medgivande till att viss del av densamma förlägges utanför länssty-

relsen. Härvid bör endast tjänstgöring inom ett verksamhetsområde kunna komma ifråga för var och en. Skälen härför sammanhänga med kommitténs strävanden att ge tjänstgöringen en fast ram samt att undvika en splittring på ett flertal kortare tjänstgöringsperioder. Bästa möjliga förutsättningar måste nämligen skapas för att den som fullgör utbildningstjänstgöringen blir i tillfälle att självständigt handlägga och före- draga vissa ärenden.

Vad beträffar tjänstgöringens anord- ning inom länsstyrelserna bör den all- tid förläggas till landskansli. Arbetet där är nämligen mera mångskiftande än på landskontoren och ger därför bättre inblick i den allmänna förvaltningens struktur. Hur utbildningen enligt kom- mitténs uppfattning närmare skulle kun- na organiseras framgår tydligast av ne- danstående på uppdrag av kommittén utarbetade förslag.1

Intresset synes främst få inriktas på följande fyra huvudpunkter: 1) Kon- takten med allmänheten, både när den enskilde uppträder som sökande eller klagande eller eljest hänvänder sig till en myndighet och när han under ett ärendes gång medverkar vid utredning- en. 2) Sätten för att få fram utredning om faktiska förhållanden och inhämta yttranden. I detta sammanhang må sär- skilt uppmärksammas kontakten med andra myndigheter. 3) De medel, som ytterligare stå till buds för att få fram det material, som erfordrasiför ett av- görande, t. ex. studiet av prejudikatsam- lingar, facktidskrifter o. d. 4) Ärende- nas registrering hos myndigheten och vad som därmed sammanhänger samt olika former för myndighetens beslut, dessas expediering m. 111.

För att vederbörande skall kunna till-

1Förslaget bygger i denna del på en av länsassessorn Åke Paulsson utarbetad pro— memoria.

godogöra sig tjänstgöringen fordras emellertid att han tillägnar sig ett visst mått av specialkunskaper om de mate- riella bestämmelser, som gälla för de ärenden han sysslar med. Detta och den relativt korta tiden för tjänstgö- ringen medför att denna måste begrän- sas till ett icke alltför stort antal grup- per av ärenden. Dessa grupper böra ut- väljas så, att vederbörande får anled- ning att i större utsträckning ägna upp- märksamhet åt samtliga de vid 1)——4) härovan angivna förhållandena.

Från dessa utgångspunkter ha nedan- stående olika förslag till schema för en tjänstgöring uppgjorts. Under tjänstgö- ringen torde den som fullgör densamma få biträda vederbörande landskanslist (kansliskrivare osv.) och föredragande vid handläggningen av ärenden, som föredraganden utväljer. Biträdandet omfattar handläggningen från diarie- föring till uppsättande av förslag till beslut och vidare expediering av be- slut. Det bör ankomma å föredragan- den att lämna erforderlig handledning. Under förslagsvis de sista sex månader- na får vederbörande dessutom såsom föredragande handlägga vissa grupper av enklare ärenden, vilka emellertid en- dast till en del få vara sådana att före- draganden däri äger ensam besluta. Or- dinarie föredragande bör förbehållas ärenden av mera komplicerad beskaf- fenhet.

Hittills torde ofta vid aspiranttjänst- göring å landskansli aspiranten ha fått börja med att biträda vid handlägg- ningen av överexekutorsärenden,avden anledningen att vederbörande 111. h. t. nyss avslutad domsagotjänstgöring an- setts särskilt lämpad härför. För den nu avsedda tjänstgöringen torde dessa ärenden — vilka ju ej äro några typiska förvaltningsärenden — icke böra ifråga- komma.

Biträde vid handläggningen av 1) ärenden rörande planläggning och dispenser enl. byggnadslagstiftningen, ärenden rörande tillämpning av lagen om enskilda vägar och mål rörande be- svär över byggnadsnämnds beslut (i plan- och vägärenden förekomma ofta sammanträden för hörande av intres- senter; vid dessa bör aspiranten när- vara och uppsätta protokoll);

2) ärenden rörande skjutvapen 0. d. samt ärenden rörande explosiva varor, eldfarliga oljor och giftiga ämnen.

Schema II

Biträde vid handläggningen av 1) ärenden rörande hälsovård, yrkes- mässig automobiltrafik samt återkallel- se av kör- och trafikkort (i både hälso- vårds- och trafikärenden förekomma, mer eller mindre formbundna, samman- träden för hörande av intressenter; vid dessa bör aspiranten närvara och upp- sätta ev. förekommande protokoll);

2) ärenden rörande handels- och för- eningsregistren samt ärenden rörande näringsfrihet och butiksstängning.

Schema III

Biträde vid handläggningen av 1) fattigvårds-, barnavårds- och alko- holistärenden (vid förekommande muntliga förhandlingar bör aspiranten närvara och uppsätta protokoll);

2) ärenden rörande utfärdande av körkort och trafikkort samt ärenden rörande rusdrycker, pilsnerdricka och alkoholfria drycker.

_Under de sista sex månaderna hand- lägger praktikanten som föredragande hos myndigheten förekommande, vid 2) under respektive schema angivna ären- den.

Avlöningsförhållanden. Organisation m. m.

Uthildningstjänstgöringen skall stå öppen för dem som avlagt antingen den av kommittén föreslagna juris politices magisterexamen eller juris kandidat- examen. De första femton månadernas tjänstgöring (tingsutbildningen) skall kunna fullgöras såsom mellanpraktik under studietiden. (Se härom nedan 5. 487 ff.)

Domsagotjänstgöringen skall, som ovan framhållits, bli av samma art och omfattning som den som normalt an- kommer på en tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under de första femton må- naderna av hans domsagotjänstgöring. Vid genomförandet av kommitténs för- slag på denna punkt inställer sig därför frågan om man bör inrätta nya tings- notariebefattningar eller om de befatt- ningar, som redan nu finnas, äro till- räckliga. Härvidlag må först uppmärk- sammas att under senare är antalet tingsnotarietjänster icke oväsentligt minskats varvid arbetsuppgifter över— förts från notarierna till icke rättsbil- dad personal. För närvarande är läget det att många utexaminerade jurister, vilka behöva tingsutbildning för sin bli- vande yrkesverksamhet, icke kunna er- hålla sådan utbildning.

Den utveckling som sålunda ägt rum står i visst sammanhang med den för- bättring av tingsnotariernas lönesätt— ning, som successivt genomförts. Vid höstriksdagen år 1952 har, som tidigare påpekats, beslutits att tingsnotari— erna skola komma i åtnjutande av de löneförmåner, som enligt den regle— rade befordringsgången tillkomma ama- nuens som avlagt juris kandidatexa- men. Vid framläggande av förslag här— om framhöll chefen för civildeparte- mentet följande (prop. nr 241/1952 s. 11): »Med hänsyn till den nu före- slagna lönesättningen synes angelä-

get att tingsnotariepersonal icke anta- ges i större utsträckning än som ound- gängligen erfordras för de arbetsupp- gifter, som fordra juridisk utbildning.»

Med avseende på detta uttalande är det tydligt att det under alla omständighe— ter måste finnas ett så stort antal tings- notariebefattningar att nyrekryterings- behovet inom domstols- och åklagarvä- sendet kommer att kunna tillgodoses med fullt tingsutbildade jurister. Därtill vill emellertid kommittén starkt under- stryka tingstjänstgöringens stora bety- delse såsom praktisk utbildning även för dem som vilja ägna sig åt annan yrkesverksamhet med juridiska arbets- uppgifter, t. ex. på advokatbanan eller inom förvaltningen.

Vad särskilt angår den nu ifrågava- rande utbildningstjänstgöringens dom- sagodel synes den administrativt enk- laste organisationen vara att vid sidan av de hittills förekommande tingsnota- riebefattningarna inrätta särskilda så- dana, vilka av en och samma person kunna innehas endast under en samman- lagd tid av högst femton månader. Kost- naderna härför äro för nä-rvarande myc- ket svåra att beräkna. Sedan nyssnämn- da nya tjänster inrättats kan givetvis ur utbildningssynpunkt behovet av tings- notarietjänster med 2% års tjänstgö- ringstid bliva mindre än vad för när- varande är fallet. I vilken utsträckning så blir förhållandet har emellertid kommittén med hänsyn till pågående och tilltänkta organisatoriska reformer inom domstolsväsendet icke ansett sig kunna bedöma. Kommittén har därför icke i sina kostnadsberäkningar uppta- git särskilt anslag för de tjänster vid domsagorna, som erfordras för den före— slagna utbildningstjänstgöringen (se. 5. 529).

I övrigt vill kommittén endast fram- hålla att de särskilda befattningarnas fördelning på olika domsagor bör ske

efter överenskommelse mellan den ne- dan föreslagna nämnden och vederbö- randi hovrätt jämte berörda häradshöv- dinga'. I första hand torde de medel- stora domsagorna böra komma ifråga.

I lkhet med vad som gäller i fråga om :ingsnotarierna bör den regle- rade )efordringsgången äga tillämpning även på dem som fullgöra fortsatt ut— bildnngstjänstgöring vid länsstyrelse (förvtltningsutbildning). De som full- göra förvaltningsutbildning (förvalt- ningszotarier) böra härvid givetvis er- hålla samma förmåner som om de hade fortsatt tingsutbildningen.

Uncer sin utbildning vid länsstyrelse skall, som förut anförts, förvalt- ningstotarien beredas tillfälle att utföra tjänsttåligganden. Förvaltningsnotarien skall således fullgöra arbetsuppgifter, vilka eljest hade måst utföras av annan befattningshavare. Samtidigt måste emellertid beaktas att den föredragande under vilken notarien kommer att ar- beta måste ägna viss tid åt att handleda denne. Inrättandet vid länsstyrelse av arvodesbefattningar för förvaltningsno- tarier torde därför knappast komma att medföra en sådan avlastning att någon minskning av det vanliga avlöningsan- slaget blir möjlig.

Med hänsyn härtill anser kommittén sig böra föreslå att ett särskilt anslag anvisas till befattningar vid länssty- relserna för förvaltningsnotarier. Dessa befattningar höra av en och samma per- son kimna innehas endast under en sammanlagd tjänstgöringstid av högst femtor. månader. Anslaget bör ställas till den nedan föreslagna nämndens förfogande. Befattningarnas fördelning på olika länsstyrelser bör ske efter överenskommelse mellan nämnden och inrikesdepartementet jämte berörda länsstyrelser.

Enligt kommitténs uppfattning bör arvode till notarier utgå av statsmedel

även under den kortare tid, då tjänstgö- ringen fullgöres t. ex. inom stadskom- munal förvaltning eller vid ett enskilt företag. Länsstyrelsens tillstånd skall, som förut nämnts, inhämtas om förvalt- ningsnotarien önskar fullgöra viss del av sin tjänstgöring inom annat verksam- hetsområde. Vidare bör den nedan före- slagna nämnden meddela vissa gene- rella föreskrifter angående arten och omfattningen av sådan tjänstgöring. Man kan alltså utgå från att tillstånd endast kommer att lämnas, därest tjänstgöring av nu avsett slag befin- nes vara ändamålsenlig med hänsyn till förvaltningsnotariens utbildning. Härtill kommer att sådan tjänstgöring sannolikt endast torde komma att äga rum i enstaka fall. Det normala torde bli att förvaltningsutbildningen fullgö- res enbart vid länsstyrelse eller vid läns— styrelse och under viss tid på lands- fiskalskontor.

Vid beräkningen av det totala antalet notarier, som årligen böra antagas för utbildningstjänstgöring, har kommittén utgått från socialutbildningssakkunni- gas förslag. Dessa ansågo att tillsvidare 36 praktikanter skulle antagas årligen. De sakkunniga hade kommit fram till denna approximativa siffra genom att beräkna den ungefärliga årliga avgång- en av befattningshavare med juri- disk och samhällsvetenskaplig utbild- ning inom vissa grenar av statsförvalt- ningen. Kommitténs i kapitel 3 redo- visade statistiska material möjliggör en liknande beräkning, vilken kan baseras på befattningshavarnas åldersfördel- ning.

Av den till nämnda kapitel hörande bilaga 8, tabell 3, framgår att antalet icke tingsmeriterade juris kandidater inom statsförvaltningen den 1 mars 1950 var 591. Av dessa voro 150 födda något av åren 1886—1900. 167 befatt- ningshavare med kansliexamen tillhör-

de motsvarande åldersgrupper. Avgång- en på grund av pensionering bland be- fattningshavare med nu berörd utbild- ning under den närmaste 15-årsperio- den kan således beräknas till omkring 20 per år.

Behov av befattningshavare med den i detta sammanhang berörda utbild- ningstjänstgöringen kommer emeller- tid sannolikt att uppstå även vid ny— rekryteringen till vissa sådana tjänster, som nu innehas av tingsmeriterade ju— rister. Den årliga avgången på grund av pensionering under motsvarande tid bland dessa befattningshavare kan be- räknas till omkring 30. Härtill kommer andra nu icke berörda befattningar, vil- ka lämpligen kunna rekryteras med personer, som genomgått den föreslagna utbildningstjänstgöringen, samt det er- sättningsbehov, som kommer att upp- stå på grund av avgång av andra orsa— ker än pensionering.

Utgår man från dessa beräkningar förefaller det sannolikt att till utbild-

ningstjänstgöring årligen borde antagas flera än socialutbildningssakkunniga föreslogo. Särskilt med hänsyn till att fullgjord utbildningstjänstgöring enligt kommitténs mening icke bör uppställas såsom kompetensvillkor har kommittén emellertid icke velat föreslå att mer än 36 notarier tillsvidare årligen antagas. I likhet med socialutbildningssakkunniga anser kommittén att det bör ankomma på den nedan föreslagna nämnden i dess egenskap av ledande och överva- kande organ för utbildningstjänstgö- ringen att, sedan någon tids erfarenhet vunnits, upptaga frågan om behovet av sådan tjänstgöring samt att hos Kungl. Maj:t eventuellt framlägga förslag om ändring av antalet.

En särskild nämnd bör enligt kom- mitténs uppfattning inrättas för att handlägga frågor rörande utbildnings— tjänstgöringen. Denna nämnd bör, som

nedan (5. 486) närmare beröres, jäm- väl få till uppgift att handlägga vissa frågor rörande politices kandidaters och politices magistrars praktiktjänst- göring. Nämnden synes förslagsvis kun- na benämnas nämnden för utbildnings- tjänstgöring. Den bör omfatta minst sex ledamöter jämte suppleanter, förord- nade av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år. Av nämndens ledamöter bör en till- lika förordnas att vara nämndens ord- förande.

Nämndens ledamöter böra utses så, att däri komma att finnas företrädare för den centrala statsförvaltningen, länsstyrelserna, domstolsväsendet, de juridiska fakulteterna, de samhällsve- tenskapliga ämnesgrupperna samt för de intresseorganisationer, vilkas med- lemmar skola ifrågakomma till utbild- ning. Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att den centrala statsför- valtningen blir företrädd i nämnden, trots att den föreslagna tjänstgöringen icke kommer att förläggas till detta för— valtningsområde.

Nämnden bör äga rätt att utse särskild sekreterare och att anställa erforderlig biträdespersonal. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som komma att åvila sekreteraren, är det önskvärt att därtill utses någon, som med en god kännedom om förvaltningens personal- och arbetsmarknadsfrågor förenar erfa- . renhet av akademiskt studieväsen. Som

närmare torde framgå av den nedan lämnade översikten över de på nämn- den ankommande arbetsuppgifterna kan man räkna med att sekreterarens åligganden bli av sådan omfattning att för deras fullgörande sannolikt kommer att krävas halvtidstjänstgöring. Sekre- terarbefattningen bör anförtros någon i Stockholm stationerad tjänsteman.

De uppgifter som skola ankomma på nämnden äro i stort sett följande.

Nämnden bör efter samråd med hov-

rätter och länsstyrelser placera ut no- tarierna. Det för dessas avlöning avsedda särskilda statsanslaget hör av nämnden fördelas på berörda hov- rätter och länsstyrelser, vilka sedan böra sköta den månatliga utbetalning- en av de arvoden, som skola täckas ge- nom detta anslag.

Ansökan om att bliva antagen till ut- bildningstjänstgöring skall ingivas till nämnden; i ansökningen böra bland annat angivas vederbörandes allmänna önskemål beträffande placering. Nämn- den har sedan att fatta beslut om vilka som böra antagas och var tjänstgöring- en skall fullgöras. Ett samarbete mel- lan nämnden och den offentliga arbets- förmedlingen bör övervägas. Härige- nom skulle nämligen bland annat tjän- stemannaförmedlingarna —— i första hand de som äro belägna i Uppsala, Lund och Stockholm —— kunna fungera såsom lokala kontaktorgan mellan nämnden och de sökande.

Det kan föreligga viss risk för att ju- rister, vilka icke avse att ägna sig åt förvaltningsarbete i allmän eller enskild tjänst, ansöka om utbildningstjänstgö- ring för att på så sätt skaffa sig viss tingsutbildning. Förvaltningsutbildning- en skulle i dylika fall icke komma att fullgöras. Med hänsyn till att den före- slagna tjänstgöringen i första hand syf- tar till att tillgodose juris politices ma- gistrarnas utbildningsbehov synes där- för nämnden bö'ra ge personer som av- lagt denna examen företräde till ett visst antal av ifrågavarande tingsnota- riebefattningar.

Nämnden bör efter anmälan om att notarie eller aspirant visat sig mindre lämplig äga rätt att besluta om hans avstängning från vidare tjänstgöring.

Det bör ankomma på nämnden att fortlöpande pröva huru tjänstgöringen skall vara organiserad och upplagd samt att hos Kungl. Maj:t föreslå sådana för-

ändringar som befinnas ändamålsenliga. Nämnden synes härvid bland annat böra uppmärksamma om det kan bli möjligt att nedbringa den sammanlagda tiden för utbildningstjänstgöringen.

Nämnden bör hålla sig underrättad om hur tjänstgöringen utformas på de olika platser, där utbildning äger rum. Nämnden bör på begäran tillhandagå myndigheterna med råd i organisato- riska frågor samt till dem förmedla upp- slag och erfarenheter, som vunnits på annat håll. Såvitt möjligt bör kontakt hållas med de befattningshavare vid länsstyrelserna, vilka ha att handleda förvaltningsnotarierna.

Av särskild vikt synes vara att nämn— den undersöker hur den tjänstgöring upplägges, som fullgöres inom annat verksamhetsområde än vid domsaga och länsstyrelse. På grundval av de upp— gifter, som sålunda erhållas, bör nämn- den taga ställning till huruvida tjänst- göring av visst slag har det ur utbild- ningssynpunkt åsyftade värdet samt i anslutning därtill vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas nödiga.

Nu berörda uppgifter torde innan er- farenhet vunnits angående nämndens verksamhet vara svåra att närmare pre- cisera. Enligt kommitténs uppfattning kommer nämnden att få en viktig funk- tion att fylla. Värdet och betydelsen av såväl den här berörda utbildningstjänst- göringen som den nedannämnda tjänst- göringen för politices kandidater och politices magistrar torde i hög grad bli beroende av hur nämnden kommer att sköta sina ledande och övervakande uppgifter.

Det löpande arbetet bör givetvis an- komma på nämndens sekreterare; detta arbete kan bli ganska tidskrävande. Det kommer i första hand att åvila sek- reteraren att aktivt medverka till att tjänstgöringen verkligen ger det av- sedda utbildningsresultatet.

Det bör övervägas huruvida den aspi- ranttjänstgöring, som för närvarande föreskrives för aspiranter inom stats- departement och vid länsstyrelser, bör bibehållas sedan den nu föreslagna ut- bildningstjänstgöringen inrättats. Om så icke befinnes nödvändigt, kan läns- styrelsernas antagningsnämnd måhända ersättas av den ovan föreslagna nämn- den. Denna bör i så fall övertaga de övriga uppgifter, som nu ankomma på antagningsnämnden. Vad beträffar kostnaderna för utbildningstjänstgö- ringen hänvisas till kostnadsberäkning- en, s. 529.

B. Praktisk utbildning för politices kandidater och magistrat

För dem som bedrivit rent samhälls- vetenskapliga studier är en standardi- serad utbildningstjänstgöring knappast lämplig, isynnerhet sedan studierna fått den av kommittén föreslagna utform- ningen. Politices magisterexamen syftar nämligen främst till att utbilda utred- ningsexperter med goda allmänna sam- hällsvetenskapliga insikter och special- utbildning inom ett samhällsvetenskap- ligt område. Examen kommer alltså att leda till specialisering i en mängd olika riktningar, varför även en praktisk ut- bildning måste inriktis på skilda sätt.

Även för dem som avlagt politices ma- gisterexamen kan emellertid behov fö- religga av praktisk tjänstgöring i utbild- ningssyfte. Och som tidigare (s. 331) framhållits synes det angeläget att de studerande om möjligt skaffa sig prak- tik av lämpligt slag före specialisering- en i huvudämnet. I båda fallen torde den praktiska utbildningen böra förläg- gas till någon statlig eller enskild utred- nings- eller forskningsinstitution, där vederbörande får möjlighet att arbeta under en mera erfaren utredningsmän eller forskare. Man kan också tänka" sig

ett uppdrag att under någon tid biträda inom en statlig kommitté, som sysslar med för ändamålet lämpliga utrednings- uppgifter. '

Med hänsyn till arten av de arbets- uppgifter, som böra anförtros politices magistrarna under deras praktiska ut- bildning, synes det omöjligt att på för- hand bestämma utbildningens omfång. Denna får nämligen bli beroende av den tid, som kräves för slutförandet av förekommande arbetsuppgifter. Man kan vidare icke på förhand avgöra hur den praktiska utbildningen i det enskil- da fallet bör utformas.

Även om det enligt kommitténs upp- fattning är mycket önskvärt att de som förbereda sig för samhällsvetenskaplig examen eller nyss avlagt sådan beredas tillfälle till lämplig utbildningstjänstgö- ring, anser k—ommittén likväl att en sådan tjänstgöring icke kan eller bör mera fast organiseras genom åtgärder från statens sida. Densam- ma torde i erforderlig omfattning kunna komma till stånd på frivillighe- tens väg, om intresse härför finnes hos de studerande och nyexaminerade samt hos statliga och enskilda arbetsgivare. Från de akademiska lärarnas sida torde åtskilligt kunna göras för att stimulera intresset och i viss utsträckning torde de även kunna förmedla anställning av praktikanter.

Vissa problem med avseende på den nu ifrågavarande utbildningstjänstgö- ringen kunna emellertid lämpligen an- förtros den tidigare föreslagna nämn- den. De uppgifter som härvid böra an- komma på denna äro följande:

a) rådgivning beträffande lämpliga arbetsuppgifter för dem, som vilja skaffa sig en viss typ av praktisk ut- bildning;

b) förmedling av dylika anställningar, inventering av var sådana finnas samt propaganda hos arbetsgivare för an-

vändningen av politices kandidater och politices magistrar;

c) övervakning av anställningar och bedömning av deras värde ur utbild- ningssynpunkt samt

(1) godkännande av viss praktik (även vid t. ex. enskilda företag) såsom likvärdig med tjänstgöring, som får till- godoräknas enligt befordringskungö- relsen vid eventuell senare statlig an- ställning, se nedan.

Det är tydligt att en utbildningstjänst- göring, även om den ofta bör kunna få formen av en avlönad anställning, kan för de tjänstgörande innebära eller sy- nas innebära en uppoffring av tid och därigenom även en ekonomisk belast- ning. Detta motväges i viss mån av att tjänstgöringen vid senare anställning bör betraktas som en merit. Den bör även liksom f. n. tingsutbildningen kun- na tillgodoräknas den, som vinner stat— lig anställning, för att erhålla avlöning i högre lönegrad än han eljest kunnat påräkna. Härför erfordras ändring i kungörelsen om reglerad befordrings- gång.

Härvid synes nämnden för utbild- ningstjänstgöring böra erhålla be- myndigande att sedan utbildningstjänst- göringen avslutats bestämma hur lång tid (upp till 2% år), som skall få till- godoräknas vid reglerad befordrings- gång. Det synes lämpligare att denna bedömning anförtros åt ifrågava- rande nämnd än åt statens befordrings- nämnd. Den förra kommer nämligen att erhålla en mycket ingående känne- dom om olika praktikmöjligheter och värdet av skilda slags tjänstgöring. Det bör vidare anmärkas, att den som avser att fullgöra utbildningstjänstgöring av visst bestämt slag redan på förhand av nämnden bör kunna erhålla uppgift om huruvida tjänstgöringen kommer att kunna tillgodoräknas honom, därest den nöjaktigt fullgöres.

Kostnaderna för nu berörda gruppers utbildningstjänstgöring komma att in- skränka sig till vad som erfordras för nämndens ovanberörda arbetsuppgifter. Särskilda arvodesbefattningar för ut- bildning böra i detta fall icke inrättas. Kommittén utgår nämligen från att den arbetsgivare hos vilken en tjänstgöring av detta slag fullgöres bör avlöna den person, som utför uppgifterna.

C. Mellanpraka för studerande inom juridisk fakultet

När kommittén, som förut anmärkts (s. 482), vill bereda tillfälle för dem som ämna avlägga juris kandidatexa- men att sedan samtliga positivrättsliga ämnen genomgåtts fullgöra viss praktisk tjänstgöring vid domsaga eller liknande praktikställe, är syftet med en sådan mellanpraktik följande. En mellanprak- tik inlagd före de fördjupade studierna i juris kandidatexamens tredje del skul- le göra dessa studier mera fruktbring- ande. Viss praktisk juridisk tjänstgöring i närmaste samband med de teoretiska studierna skulle alltså öka utbildnings- värdet hos den avlagda juris kandidat- examen.

Det har gjorts gällande att det nuva- rande systemet för den juridiska uni- versitetsutbildningen skulle vara alltför ensidigt teoretisk. För vissa studerande innebär det nog också en påfrestning att under så lång tid som 4 år 5 är endast inhämta teoretiska kunskaper. För de flesta av dem ligga rättslivets realiteter så gott som helt utanför deras person- liga erfarenheter, något som menligt på- verkar studierna. En del studerande komma att finna dessa ointressanta. Somliga slappna av under den senare studietiden och deras vistelse vid uni- versitetet blir förlängd utöver vad som i och för sig vore erforderligt. Andra —— och de äro måhända talrikare — för-

anledas att starkt forcera den sista delen av studierna, till men för ett gott studieresultat.

Inrättandet av den praktiska kursen genom 1904 års examensstadga var utan tvivel ett steg i rätt riktning för att mot— verka den ensidigt teoretiska inrikt— ningen av de juridiska studierna. Erfa- renheten har emellertid Visat att kursen icke varit tillräckligt praktisk. Det kan ej bli fråga om annat än undervisning, därvid de studerande huvudsakligen få förhålla sig mottagande och passiva. Även om den praktiska kursen integre- ras i den teoretiska undervisningen och praktiska övningar av olika slag infö- ras, kvarstår likväl det faktum att det alltjämt icke är fråga om egentlig prak- tisk verksamhet från de studerandes sida.

Enligt nuvarande examensstadga må för närvarande studerande utbyta den praktiska kursen mot minst tre måna- ders tjänstgöring vid underrätt eller hos advokat. Värdet av sådan tjänstgöring får anses vara mycket olika i olika fall. Ofta torde den förläggas alltför tidigt under studierna, vanligen under som- maren, då domstolsarbetet till stor del ligger nere. Tjänstgöringstiden är vi- dare i regel alltför kortvarig för att den studerande skall få utföra något arbete av egentlig betydelse. Härtill medverkar att hans arbetskraft så gott som alltid torde vara överflödig, då arbetsplatser- na organiserats utan hänsyn till den- samma. Allt detta hindrar icke att så- dan tjänstgöring såsom »sommarnota- rie» i många fall verkat stimulerande och befruktande på de följande studier- na vid universitetet.

Frågan om praktik före examen kom- mer i ett ändrat läge, om studiegången ordnas enligt kommitténs förslag. Stu- dierna under tredje delen av examen äro avsedda att skänka fördjupade in- sikter och detta skall till stor del ske

genom mera självständigt arbete, vid seminarier o. d., med uppgifter som hämtas från det levande rättslivet. Icke minst är det avsett att man skall bi- bringa studenterna större insikt i de olika rättsreglernas och institutens verk- liga funktion i samspel med varandra och deras betydelse i den samhälleliga miljö där de komma till användning och utöva sina verkningar. Allt detta kan naturligen belysas genom undervisning i de vanliga akademiska formerna. Man kan även söka åstadkomma läroböcker, som särskilt behandla de ifrågavarande sidorna av rättslivet. Men i dessa former kan endast bibringas andrahandskun- skap. De studerandes uppfattning av de behandlade spörsmålen måste bli mera levande — och studiet intressantare och därför mera fruktbringande — om de ha någon på självsyn och eget arbete grundad erfarenhet av rättslivets reali- teter.

Det allra bästa sättet för beredande av sådan erfarenhet vore _ efter möns- ter av de medicine studerandes tjänst- göring (efter med. kand. examen) vid särskilda undervisningssjukhus -— att vissa domstolar och andra centra för juridisk verksamhet kunde direkt orga- niseras för undervisningsändamål, där- vid de praktiskt arbetande juristerna i olika grader tillika vore lärare eller handledare för där tjänstgörande stu- denter. Av organisatoriska och andra praktiska skäl torde en sådan anord- ning emellertid sakna aktualitet.

En annan utväg är den förut an- tydda att de studerande, på ett sådant stadium av studierna att de kunna anses användbara för praktisk juridisk verk- samhet, beredas tillfälle till praktik- tjänstgöring under någon tid. Härefter skulle de återgå till den avslutande de- len av universitetsstudierna.

En mellanpraktik förlagd mellan de grundläggande och de fortsatta studier-

na kan främst tänkas fullgjord vid dom- saga eller rådhusrätt, hos åklagare eller advokat. Samtliga dessa former av tjänstgöring torde få anses för ändamå- let lämpliga. Främst av organisatoriska skäl torde tjänstgöring vid domsaga vara att föredraga, bland annat därför att fullgjord mellanpraktik bör få till- godoräknas som tingstjänstgöring. En- ligt gällande domsagostadga må emel- lertid även högst sex månaders tjänst- göring såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt med borgmästare och minst två lagfarna rådmän eller som biträde åt statsåklagare eller åt advokat likställas med tingstjänstgöring.

Det torde förhålla sig så att ett behov av en kortare tids tjänstgöring å dom- saga förefinnes för de flesta jurister, vil- ken bana de än framdeles välja. Mång- falden och beskaffenheten av de arbets- uppgifter som där förekomma äro, som framhållits i Svea hovrätts ovan (5. 47 6) återgivna yttrande, sådana att de för- medla insikter i hur det svenska rätts- samhället fungerar. Många jurister, som icke ämna gå domarbanan, finna av olika skäl full tingsmeritering kräva alltför lång tid, medan de för sina syf- ten skulle anse en kortare tids tingsut- bildning värdefull.

Från advokathåll betonas sålunda att 1 a ll/é års domsagotjänstgöring utgör en lämplig grundval för blivande verk- samhet som advokat. Även för befatt- ningar med mindre juridiskt inslag, så- som i statlig och kommunal förvaltning och på vissa poster inom näringslivet, skulle en kortare tids domsagotjänstgö- ring skänka värdefulla erfarenheter. På grund av svårigheten att få fullgöra en kortare tids tingsutbildning avstå många bland nu nämnda kategorier helt från sådan utbildning. För juristutbild- ningen i allmänhet måste detta förhål— lande betecknas som en brist.

Den skisserade anordningen har åt-

skilliga förebilder. Förut har berörts det praktiska inslaget i den medicinska utbildningen; detta är i Sverige större än i många andra länders läkarutbild- ning och häri anses ligga ett skäl till den svenska läkarutbildningens erkänt höga nivå. Vidare kan det erinras om den praktik, som kräves av de studeran- de vid socialinstituten före deras slut- liga examen. Erfarenheterna från bland annat nämnda utbildningsområden visa också att en mellanpraktik gör de efter- följande studierna mera fruktbärande.

Utomlands förekommer ett slags mel- . lanpraktik även inom de juridiska stu— dierna. Denna är dock härvid förlagd e f t e r avslutningen av universitetsstu- dierna. Som exempel kan nämnas den auskultationspraktik som föregår avläg- gandet av den tyska assessorexamen (se bilaga 9). Såsom påpekats i kapitel 6 har emellertid i Tyskland frågan om inrättandet av en mellanpraktik un- der de juridiska studierna tidigare livligt debatterats. Frågan föll på svå- righeten att så organisera universitets— studierna, att under mellanpraktiken något mer kvalificerade juridiska ar- betsuppgifter kunde anförtros de prak- tiserande studenterna.

En förutsättning härför är nämligen att de studerande äga jämförelsevis grundliga kunskaper om hela den gäl— lande rättsordningen. En genomgång av denna såväl före som efter en mellan- praktik måste emellertid leda till en tidsödande dubbelläsning. Med kommit- téns examensförslag elimineras sådana svårigheter. En mera omfattande mel— lanpraktik torde kunna infogas i uni— versitetsstudierna endast för den hän- delse dessa utgöras av en tidigare del, som omfattar hela rättsordningens ele- menta, samt en senare del avsedd för fördjupade studier. Denna förutsättning blir uppfylld enligt kommitténs förslag.

Åtskilliga betänkligheter mot en mel—

lanpraktik kunna naturligen göras gäl- lande. Man kan tänkas invända att stu- denterna på det avsedda stadiet icke skulle vara tillräckligt kvalificerade för att kunna betros med praktiskt juridiskt arbete vid domsagor etc. och att den tjänstgöring, som kunde anförtros stu- denterna under mellanpraktiken, skulle komma att bliva ensidig och begränsad samt på grund därav icke ha tillräckligt värde för de fortsatta studierna.

Ovan har emellertid framhållits, att den grundläggande juridiska utbild-

ningen i juris politices magisterexamen ' är tillräcklig för fullgörande av de ålig- ganden, som normalt ankomma på en tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring. Vad som sålunda anförts beträffande denna examen måste i minst lika hög grad gälla juris kandidatexa— men. Kommittén anser alltså att en stu- derande, som avslutat studierna i de i juris kandidatexamens eller juris poli- tices magisterexamens första och andra delar ingående ämnena, är tillräckligt kvalificerad för att kunna utföra tjänste- åligganden vid domsagorna. Härav föl- jer att de studerande under en mellan- praktik kunna anförtros praktiskt ju-ri- diska arbetsuppgifter, som komma att ha stort värde för de fortsatta studierna.

Även andra betänkligheter kunna emellertid anföras. För studenterna skulle det kunna innebära en olägenhet, Och i många fall en viss ekonomisk be- lastning, att nödgas avbryta universi— tetsstudierna för tjänstgöring på annan ort. En viss »spilltid» vore i de flesta fall oundviklig. Det kunde dessutom befaras, att ett antal studenter efter full- gjord mellanpraktik icke skulle åter- vända till studierna, utan söka sin för— sörjning som ett slags sekunda »juris— ter» utan examen, kanske särskilt ge- nom sakförareverksamhet.

Enligt den nyaste organisationen av

domsagorna användas flera fast anställ- da icke rättsbildade biträden för rutin- arbete och färre notarier än förut. En ökad anställning av notarier på begyn- nelsestadiet skulle således innebära en återgång till äldre förhållanden. En ök— ning av antalet notarier på begynnelse— stadiet och kanske en minskning av det antal notarier, som göra full tingstjänst- göring, skulle vidare göra notariernas arbetsinsats mindre effektiv. Bland an— nat på grund av avbrottet för studier efter mellanpraktiken och för fortsatt tingstjänstgöring skulle dessutom åt- skilliga svårigheter beträffande place- ring av notarier och eljest i organisa- toriskt hänseende kunna uppkomma. Slutligen måste ett ökat antal notarier. inklusive mellanpraktikanter, medföra ökade kostnader för det allmänna.

Det är uppenbart att den sista kon- sekvensen måste accepteras, om man vill uppnå den här avsedda förbättring- en av juristutbildningen. Beträffande de övriga nu nämnda svårigheterna skulle åtskilliga av dem minska i bety- delse, om mellanpraktik bleve frivillig för studenterna. Antalet av dem, som komme att begagna sig därav, kunde då beräknas icke bliva alltför stort. Då kunde även beredandet av plats för så- dana praktikanter vara frivilligt för häradshövdingarna liksom för advoka- ter m. fl., och de organisatoriska pro— blemen finge mindre räckvidd.

Frågan om mellanpraktik är av bety- delse jämväl för dem som avse att av- lägga juris politices magisterexamen. Då en sådan studerandes juridiska in- sikter äro mera aktuella vid avslutandet av andra delen av examen än efter ytter- ligare tre (i vissa fall två) terminers rent samhällsvetenskapliga studier, kun- de det måhända förefalla lämpligast att hans tingsutbildning (första delen av den ovan föreslagna utbildningstjänst- göringen) normalt fullgjordes såsom

mellanpraktik. Enär dessa studerande icke skulle efter avslutad examen åter- vända till domsagotjänstgöring, skulle de organisatoriska svårigheterna bli mindre.

De samhällsvetenskapliga studierna böra emellertid ge åtskilligt, som åt- minstone indirekt kan bli av värde även under en tingsutbildning. Härtill kommer att många studenter sannolikt helst önska åvsluta sina universitets- studier, innan de påbörja den på en kommande yrkesverksamhet direkt in- riktade praktiska utbildningen.

Kommittén finner sig således endast böra föreslå att tillfälle beredes de stu- derande inom juridisk fakultet att full- göra mellanpraktik efter avslutande av första och andra delarna av juris kandi- dat— eller juris politices magisterexa- men. För dem som ämna fullgöra den för förvaltningstjänstemän föreslagna utbildningstjänstgöringen bör därvid tingsutbildningen kunna tagas såsom mellanpraktik. För övriga bör mellan- praktik tillgodoräknas som del av full- ständig tingsutbildning. Praktikanterna höra i båda fallen förordnas till tings- notarieaspiranter och därefter i vanlig ordning till tingsnotarier.

För möjliggörande härav lärer icke erfordras annan ändring i domsago- stadgan än att den nuvarande föreskrif- ten om avlagd juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor för aspirant- förordnande ersättes med ett krav på att sökanden skall hava fullgjort vad som fordras i första och andra delarna av denna examen eller juris politices magisterexamen.

Ehuru mellanpraktik kan sägas ut- göra ett led i utbildningen för de juri— diska examina, erfordras icke någon särskild bestämmelse därom i examens- stadgan. Denna uppställer nämligen icke bestämda giltighetstider för tenta-

mina eller eljest något obligatoriskt tidsschema för studierna; den lämnar alltså utrymme för mellanpraktik utan att detta särskilt stadgas.

Ett viktigt spörsmål är huru lång mel- lanpraktik som bör medgivas då den- samma utgör ett led i den normala tings- utbildningen. Å ena sidan är det önsk- värt, att tiden utsträckes så långt att den studerande erhåller tillfälle till någor- lunda kvalificerat arbete under eget ansvar. Å andra sidan hör han icke komma att betros med sådana uppgif- ter som rätteligen kräva en avslutad teoretisk juridisk utbildning. Även ur studiernas synpunkt är det angeläget att avbrottet i dessa icke blir alltför långvarigt.

Med beaktande tillika av de skäl som anförts i fråga om tingsutbildningen för blivande förvaltningstjänstemän har kommittén stannat vid att föreslå att tjänstgöring såsom tingsnotarieaspirant och tingsnotarie före juris kandidatexa— men för att kunna tillgodoräknas bör omfatta femton månader samt fullgöras i ett sammanhang. Härigenom möjliggö- res, som tidigare framhållits, att ifråga- varande notarier för en kortare tid mot slutet av tjänstgöringen erhålla sådant förordnande, som avses i domsagostad- gan 18 å andra stycket. Med hänsyn till dem kunde ifrågasättas att åldersgrän- sen i berörda stadgande borde något sänkas. Det ankommer emellertid icke på kommittén att taga ställning till detta spörsmål.

De som fullgöra mellanpraktik böra icke vare sig i fråga om arbetsupp— gifter eller i organisatoriskt hänseende intaga någon särställning i förhållande till tingsnotarieaspiranter och tings- notarier med avslutad examen. De böra alltså förordnas i samma ord- ning som dessa. Såsom ovan berörts bör, tillsvidare innan nödig erfarenhet vun- nits, ingen häradshövding åläggas att

mot sin vilja mottaga praktikant, som icke avslutat sin examen.

Vad angår avlöningen av dem som fullgöra mellanpraktik, kan ifrågasättas om icke dessa tingsnotarier borde avlö- nas lägre än de som avlagt examen. Då de förra skola fullgöra samma arbets- uppgifter som de senare har kommit- tén emellertid icke funnit övervägande skäl tala för en sådan ordning.

Vid tillsättande av lediga aspirant- tjänster vid domsagorna kan naturligen förekomma konkurrens mellan sökande, som avlagt examen, och studerande som önska fullgöra mellanpraktik. Om de förra på grund av sin mera omfat- tande teoretiska meritering städse skulle äga företräde, kunde, om till- strömningen såsom för närvarande är stor, hela tanken på en mellanpraktik komma att stanna på papperet. För att förebygga detta bör, vid jämförelse mel- lan sådana sökandes studiemeriter, hän- syn tagas till det medelbetyg vederbö- rande uppnått vid avlagda tentamina.

Den rätt att ersätta viss tids tjänstgö- ring i domsaga med tjänstgöring såsom biträde åt statsåklagare eller åt advokat,

varom stadgas i domsagostadgan 20 &, bör kunna utnyttjas vare sig före eller efter avlagd juris kandidatexamen. Den maximitid av sex månader, som för närvarande gäller för sådan tjänstgöring, synes vara alltför kort. Det lärer emel- lertid icke ankomma på kommittén att i detta stycke framlägga något förslag.

När den som fullgjort mellanpraktik och därefter avlagt juris kandidatexa- men önskar fortsätta tjänstgöring såsom tingsnotarie skall den fullgjorda tjänst- göringen fullt ut tillgodoräknas honom med hänsyn till domsagostadgans kom— petensregler och vid tillämpning av av— löningsbestämmelserna.

För att uppmuntra till mellanpraktik såsom led i den normala tingsutbild- ningen har övervägts en föreskrift att den, som fullgjort sådan mellanpraktik vid viss domsaga, skall äga företräde till fortsatt tjänstgöring vid samma dom- saga. En sådan föreskrift kan emeller— tid leda till vissa svårigheter vid besät- tandet av notarieplatserna. Kommittén har därför icke ansett sig böra förorda en sådan föreskrift.

KOMPETENS FÖR FÖRVALTNINGSTJÄNSTER

Kap. 33. Förslag till kompetensregler

I direktiven för kommitténs uppdrag har uttalats att kommittén borde före- taga en förutsättningslös undersökning rörande behovet av arbetskraft med rätts— och samhällsvetenskaplig utbild— ning inom skilda områden samt att i samband därmed verkställa en översyn över gällande kompetensregler inom statsförvaltningen. Såsom i inledningen till betänkandet framhållits ha särskil— da utredningsmän emellertid tillkallats för att verkställa utredning rörande gäl- lande kompetensfordringar och därmed sammanhängande frågor (kompetensut— redningen) och kommittén har med denna utredning överenskommit angå- ende viss arbetsfördelning. Enligt den- na överenskommelse skall kommittén företaga en värdering i kompetenshän- seende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt framlägga förslag till därav betingade modifikationer i gällande generella kompetensbestämmelser. Å kompetens- utredningen skall ankomma att pröva vilka formella kompetenskrav, som ur olika synpunkter kunna vara motivera- de för särskilda tjänster.

I kapitel 1 (s. 21 ff.) har lämnats en redogörelse för gällande kompetensbe- stämmelser inom statsförvaltningen samt domstols- och åklagarväsendet. Om man bortser från distriktsåklagarna, är inom sistnämnda båda områden juris kandidatexamen den enda akademiska examen som är kompetensgrundande.

För statsförvaltningen i egentlig me-

ning finnas generella kompetensbestäm- melser i stort sett endast inom stats- departementen och vid länsstyrelserna. För departementens vidkommande är läget det att för anställning i justitie- departementet kräves juris kandidat- examen samt för anställning inom övriga departement (utom utrikesdepar- tementet) sistnämnda examen, kansli- examen eller statsvetenskaplig—juridisk examen. För antagning som attaché i ut- rikesdepartementet fordras juris kan- didatexamen med betyg i nationaleko— nomi, statsvetenskaplig—juridisk examen eller på visst sätt kvalificerad ekono- misk examen vid handelshögskola, kom— pletterad med den juridiska delen av statsvetenskaplig-juridisk examen. Vid länsstyrelserna fordras för befattning å landskansli juris kandidatexamen samt för befattning å landskontor nämnda examen eller statsvetenskap]ig-juridisk examen. Beträffande vissa tjänster å landskontorets taxeringssektion har som alternativt kompetensvillkor upp- ställts examen vid handelshögskola.

Såsom framhållits i kapitel 1 före- komma inom de centrala verken i stort sett icke några generella kompetensbe- stämmelser. För vissa verk saknas helt sådana bestämmelser eller finnas stad- ganden endast beträffande enstaka tjänster. De kompetensbestämmelser som finnas äro till sitt innehåll oenhet— liga. I många fall gälla skiftande före- skrifter för befattningar med väsentli— gen likartade arbetsuppgifter.

Tidigare förslag

Några år efter inrättandet av statsve- tenskaplig examen uppdrogs åt dåva— rande expeditionschefen, numera hov- rättspresidenten Carl Romberg att ut- reda frågan angående den kompetens som borde åtfölja nämnda examen. Den 15 november 1941 avlämnade utred- ningsmannen Promemoria angående statsvetenskaplig examen såsom villkor för vinnande av inträde i statsförvalt- ningen (Rombergs promemoria). Denna promemoria grundade sig på uttalan- den från samtliga departement utom ju- stitie- och utrikesdepartementen samt från ett flertal ämbetsverk.

Enligt Romberg kunde beträffande ju- stitiedepartementet (ävensom nedre ju- stitierevisionen och justitiekanslersäm- betet) fordran på juris kandidatexamen icke eftergivas. I fråga om utrikesdepar- tementet hade redan 1939 vidtagits den ändringen, att statsvetenskaplig—juridisk examen medförde behörighet för anta- gande till attaché. Utredningsmannen ansåg att några förändringar härutin- nan icke vore påkallade. För övriga de- partement föreslogs däremot att — vid sidan av juris kandidatexamen och kansliexamen — såväl statsvetenskap- lig-juridisk som statsvetenskaplig-filoso- fisk examen principiellt borde godtagas som kompetensvillkor. Utredningsman- nen uttalade emellertid att det förefölle ganska sannolikt, att det traditionella kravet på juridisk utbildning åtminsto- ne till en början komme att göra aspi- ranter med statsvetenskaplig-filosofisk examen »icke så litet handikappade gentemot medsökande som följt den juridiska linjen».

Då den av Romberg utarbetade pro- memorian, som ovan nämnts, grundade sig bland annat på yttranden från de flesta departement, är det av intresse att se huru dessa ställde sig till statsve— tenskaplig examen och den kompetens

denna borde medföra. Härvid är atl märka att invändning icke från något håll restes mot att. statsvetenskaplig- juridisk examen skulle berättiga till in- träde i departement. Beträffande stats— vetenskaplig-filosofisk examen förorda— de fem departement _- med eller utan förbehåll i fråga om vissa kunskapsprov m. m. -— nämligen kommunikations-, fi- nans-, ecklesiastik-, jordbruks- och han- delsdepartementen, att statsvetenskap- lig-filosofisk examen skulle godtagas som kompetensvillkor. Två departe- ment, nämligen försvars- och socialde— partementen, ville icke godtaga nämnda examen i kompetensavseende.

Vid länsstyrelserna medförde statsve- tenskaplig-juridisk examen redan då Romberg framlade sin promemoria be- hörighet till befattning på landskontor. 1934 års sakkunniga hade i sitt betän- kande om inrättande av statsvetenskap- lig examen uttalat att denna examen för det dåvarande icke syntes kunna kom- ma i fråga vid länsstyrelserna, enär des- sas högre befattningshavare i allmänhet måste äga fullständig juridisk utbild- ning. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört framhöll utredningsmannen att någon utsträckt användning av statsve- tenskaplig examen vid länsstyrelserna icke torde böra ifrågakomma.

Beträffande befattningar inom äm- betsverken framlade Romberg åtskilliga förslag innebärande ändringar i verks- instruktioner rn. m., enligt vilka stats- vetenskaplig-juridisk examen och stats- vetenskaplig-filosofisk examen i många fall jämnställdes med juridisk respek— tive filosofisk examen.

Som förut anförts (s. 265 ff.), avsågo socialutbildningssakkunniga att de av dem föreslagna juridisk-politisk och filo- sofisk-politisk kandidatexamina skulle utbilda för sinsemellan mycket olikar— tade arbetsuppgifter. Härvid borde den förra genom ett i jämförelse med stats-

vetenskaplig-juridisk examen vidgat rättsvetenskapligt innehåll kunna få en mera vidsträckt användning i allmän förvaltningstjänst än stats- vetenskaplig-juridisk examen. Filoso- fisk-politisk kandidatexamen borde genom en mera ekonomisk-statistisk inriktning och samtidig utvidgning och fördjupning av det obligatoris— ka kunskapsinnehållet erhålla ett ökat kompetensvärde i förhållande till statsvetenskaplig-filosofisk examen. Vid avvägning av den kompetens de av de sakkunniga föreslagna nya examina borde medföra måste på grund härav delvis andra grundsatser tillämpas än de som följts av Romberg i dennes pro— memoria beträffande de båda linjerna av statsvetenskaplig examen.

Vad statsdepartementen beträffar föreslogo socialutbildningssakkunniga till en början att för antagning som at- taché i utrikesdepartementet juridisk- politisk kandidatexamen skulle bereda kompetens. De sakkunniga ansågo sig däremot icke kunna generellt förorda att även filosofisk-politisk kandidatexa- men, vari ingen egentlig juridisk utbild- ning inginge, skulle giva sådan kompe- tens. Då emellertid möjlighet funnes att till prövning upptaga ansökan även av den, som icke uppfyllde gällande kom- petensvillkor, därest viss annan utbild- ning kunde åberopas, förordade de sak- kunniga att filosofisk-politisk kandidat- examen borde nämnas bland de utbild- ningsformer, som härvid företrädesvis borde ifrågakomma.

För justitiedepartementets del före- slogs att för antagande såsom amanuens skulle krävas juris kandidatexamen jämte tingsmeritering. Fordran på tings- meritering —— utöver avlagd examen — överensstämde med socialutbildnings- sakkunnigas uppfattning att för åtskil- liga tjänster borde krävas praktisk me- riteringstjänstgöring utöver examen.

I fråga om övriga departement före— slogo de sakkunniga att juris kandidat- examen, statsvetenskaplig-juridisk och juridisk-politisk kandidatexamen jämte tingsmeritering eller fullgjord förvalt- ningspraktik i enlighet med det härut- innan av de sakkunniga framlagda för- slaget skulle giva kompetens. I motsats till Romberg ansågo de sakkunniga sig icke kunna förorda att statsvetenskap- lig-filosofisk eller filosofisk—politisk kandidatexamen generellt borde medfö- ra sådan kompetens, bland annat med hänsyn till vikten av att nyantagna amanuenser borde kunna fullgöra viss tids tjänstgöring å regeringsrättsbyrå i departement. De sakkunniga ansågo emellertid att jämväl sökande, som av- lagt statsvetenskaplig-filosofisk exa- men, filosofisk-politisk kandidatexamen eller examen vid handelshögskola och därjämte fullgjort tjänstgöring av mot- svarande art och omfattning som för- valtningspraktik, efter särskild prövning borde kunna antagas till amanuens. I ett av de sakkunniga utarbetat förslag till kungörelse angående antagande och utbildning av amanuenser i statsde- partement upptogs också bestämmelse härom.

För länsstyrelserna förordade de sak- kunniga vissa ändringar i anledning av de föreslagna nya examina. Härvid" skulle givetvis juridisk-politisk kandi- datexamen medföra samma kompetens som statsvetenskaplig-juridisk examen, nämligen för befattningar å landskon- tor. Enligt de sakkunniga borde emeller- tid juridisk—politisk kandidatexamen även giva kompetens till befattningar å landskansli med hänsyn till examens re- lativt betydande inslag av juridik. Här- utöver borde för befattningar inom landsstaten krävas praktisk tjänstgöring av olika utformning. För juris kandida- ter uppställdes krav på tingsmeritering eller förvaltningspraktik. För dem, som.

avlagt juridisk-politisk kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen fordrades förvaltningspraktik. Med hän- syn till att fullgjord praktisk tjänstgö- ring uppställdes som formellt kompe- tensvillkor, ansågo de sakkunniga att den för närvarande föreskrivna aspi- ranttjänstgöringen borde slopas.

I fråga om övriga områden av stats— förvaltningen hade de sakkunniga över- vägt att framlägga sådana förslag till ändring av gällande kompetensbestäm- melser, som kunde föranledas av de nya examinas tillkomst. En allmän över- arbetning av dessa bestämmelser ansågs emellertid nödvändig. I fråga om befatt- ningar med väsentligen likartade arbets- uppgifter företedde icke sällan kompe- tensföreskrifterna olikheter. En sådan överarbetning ansågs emellertid icke ligga "inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. På grund härav framlade de sakkunniga endast förslag till en provi- sorisk kompetensreglering och angåvo i övrigt endast vissa allmänna riktlinjer i fråga om olika typer av tjänster för vilka de föreslagna examina borde med- föra kompetens.

Den föreslagna provisoriska kompe- tensregleringen borde enligt de sakkun- niga kunna åstadkommas genom en sär- skild kungörelse med vissa ändrade be- hörighetsregler. Enligt förslaget till kun- görelse skulle till tjänst inom den civila statsförvaltningen, för vilken enligt verksinstruktion eller annat allmänt stadgande kansliexamen eller juris kan- didatexamen utan efterföljande praktisk domarutbildning medförde behörighet, jämväl statsvetenskaplig-juridisk exa- men och juridisk-politisk kandidatexa- men medföra kompetens. Juridisk-poli- tisk kandidatexamen skulle vidare med- föra behörighet till sådan tjänst inom den civila statsförvaltningen, för vilken enligt gällande bestämmelser statsveten- skaplig-juridisk examen medförde be—

hörighet. I fråga om tjänster för vilka ett exklusivt krav på juris kandidatexa- men ansåges erforderligt, borde regel- mässigt fordras tingsmeritering eller undantagsvis såsom alternativ den före- slagna allmänna förvaltningspraktiken.

Slutligen framhöllo de sakkunniga att för sådana tjänster, där huvudvikten läge på ekonomisk sakkunskap, i regel båda de av dem föreslagna kandidat- examina liksom examen vid handels- högskola borde giva kompetens. Beträf- fande tjänster, där statistisk sakkun- skap utgjorde det viktigaste kravet, ehuru fordran på avlagd licentiatexa- men ej uppställdes, borde såväl filoso- fisk-politisk kandidatexamen som juri- disk-politisk kandidatexamen med minst två betygsenheter i statistik giva kompetens. De sakkunniga framlade dessutom förslag till vissa ändringar i 1934 års kungörelse ang. behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, innebärande att på visst sätt kvalifice- rad filosofisk-politisk eller juridisk- politisk kandidatexamen skulle medföra sådan behörighet.

Frågan om kompetensvillkor vid läns— styrelserna har senare varit föremål för behandling av 1948 års länsstyrelse- utredm'ng (SOU 1950: 28). Utredningen föreslog i betänkandet bland annat att vissa utanför länsstyrelsen stående läns- organ m. rn. skulle inordnas i länssty- relserna samt att dessas inre organisa- tion skulle ändras på det sätt att ett sek- tionssystem infördes. Beträffande lands- kansliet föreslog utredningen att -— se— dan nämnda omorganisation genom- förts — några kompetensföreskrifter i princip icke längre skulle finnas. För befattningen som landssekreterare, be- fattningen som chef för landskansliets allmänna sektion samt en befattning som förste byråsekreterare eller byrå- sekreterare därstädes uppställdes emel- lertid krav på juris kandidatexamen; de

två förstnämnda befattningshavarna skulle därjämte ha fullgjort tingstjänst- göring. .

I fråga om landskontoret förordade utredningen en konkurrerande kompe- tens mellan juris kandidatexamen och statsvetenskaplig-juridisk examen. Un- dantag gjordes emellertid förbefattning- arna som landskamrerare, chefen för landskontorets allmänt ekonomiska sek- tion samt en tjänst som förste byråsek- reterare eller byråsekreterare å denna sektion; för dessa tjänster fordrade ut- redningen juris kandidatexamen, var- jämte för de två förstnämnda befatt— ningarna uppställdes krav på tingsut- bildning.

Över länsstyrelseutredningens betän- kande har kommittén avgivit utlåtande i november 1950. Härvid uttalade kom- mittén, att de av utredningen föreslagna skärpta kompetensbestämmelserna för befattningar som landssekreterare m. fl. tjänster å landskansliet kunde lämnas utan erinran, såvitt anginge tiden innan juris politices magisterexamen och den särskilda utbildningstjänstgöring, som övervägdes av kommittén,, kommit till stånd. Vad anginge utredningens förslag till kompetensbestämmelser för befatt- ning å landskontoret framhöll kommit- tén, att då för närvarande samtliga högre befattningar med vissa undantag kunde nås även av personer med statsveten— skaplig-juridisk examen, utredningens förslag innebure en skärpning i kompe- tensavseende. Kommittén ansåg att —— i avbidan på förslaget om juris politices magisterexamen —— en sådan skärpning ej borde ifrågakomma. Även om stats- vetenskaplig-juridisk examen jämväl enligt kommitténs mening vore i behov av en förstärkning, syntes detta behov likväl icke vara så trängande, att den på examen grundade behörigheten icke skulle kunna bibehållas under en kor- tare tid, tills frågan om examens refor-

mering blivit avgjord. I all synnerhet vore det betänkligt, om de som efter avlagd statsvetenskaplig-juridisk exa- men redan vunnit anställning vid lands- kontor, skulle berövas de befordrings— möjligheter, varmed de haft anledning att räkna.

Länsstyrelseutredningens förslag blev sedermera — efter remissbehandling _ föremål för överarbetning i vissa av- seenden av numera landssekreteraren Å. Sylwan. Utredningsmannen förkla- rade att ett slutligt ställningstagande i fråga om kompetensvillkoren vid läns- styrelserna lämpligen kunde uppskjutas till dess juristutbildningssakkunnigas förslag framlagts. I prop. nr 155/1952 — vari framlades förslag till ändring av länsstyrelsernas inre organisation — berördes icke frågan om kompetensvill- kor för högre befattningshavare vid länsstyrelse.

Kommitténs förslag

De gällande bestämmelserna för kom- petens till tjänster inom statsförvalt- ningen innebära i betydande utsträck- ning att flera olika utbildningstyper äro sidoordnade, så att befattningshavare med olika slag av utbildning kunna ifrågakomma till samma tjänst. Kom- mittén är i likhet med socialutbildnings- sakkunniga av den uppfattningen att det är önskvärt att sådan konkurrerande kompetens bibehålles för ett relativt stort antal tjänster. Genom en konkur- rerande kompetens få de olika förvalt— ningsmyndigheterna möjlighet att själva pröva olika utbildningstyper och att bilda sig en uppfattning om .värdet av dessa. Erfarenheten visar också att i de fall, där kompetensföreskrifter saknas, vid rekryteringen av tjänstemän det av- görande i allmänhet blir att vederbö— rande aspirant äger en för arbetsupp- gifterna lämplig och erforderlig utbild- ning.

Kommittén kan däremot icke dela socialutbildningssakkunnigas uppfatt- ning att kompetensbestämmelserna inom förvaltningen böra — förutom teo- retisk utbildning — även omfatta krav på praktisk utbildning av bestämt slag. Ett sådant krav synes endast undan- tagsvis böra uppställas och då närmast för det fåtal tjänster inom förvaltning- en, där enligt nuvarande bestämmelser fordras juris kandidatexamen jämte tingsmeritering. Kommittén hyser emel- lertid den uppfattningen att en för för- valtningens behov lämpligt utformad utbildningstjänstgöring liksom tingsut- bildningen utgör ett mycket värdefullt komplement till den teoretiska utbild— ningen. I det följande vill kommittén beröra varför den icke ansett sig böra uppställa något formellt krav på prak- tisk utbildning.

Juris kandidatexamen

Vad till en början beträffar den av kommittén föreslagna juris kandidat- examen bör den bereda samma kompe- tens som den nuvarande juris kandidat- examen. Avsikten med de föreslagna ändringarna i denna examens utform- ning är att densamma skall giva en för olika slag av juridisk verksamhet bättre utbildning. Det är därför uppen- bart att examen i kompetensavseende måste vara likvärdig med den nuvarande examen.

Juris politices magisterexamen

I fråga om den föreslagna juris poli- tices magisterexamen har inom kommit- tén diskuterats huruvida denna skulle kunna bereda kompetens till sådana rent juridiska verksamhetsområden som domarbanan och åklagarbanan. Härvid har gjorts gällande att i synnerhet den juridiska varianten av denna examen innefattar för sådan verksamhet till—

räckliga juridiska insikter; de samhälls- vetenskapliga studierna skulle därjämte många gånger vara värdefulla för en domare eller åklagare. Kommitténs ma— joritet har emellertid ansett att dessas arbetsuppgifter motivera att härvid en- dast en fullständig juridisk utbildning är kompetensgrundande.

Huvudsyftet med juris politices ma- gisterexamen är att den skall komma till ganska vidsträckt användning inom förvaltningen. Den juridiska utbildning- en har avvägts så att den bör vara till- räcklig för flertalet tjänster; genom de samhällsvetenskapliga studierna erhål- les härjämte ett för förvaltningstjänst i allmänhet viktigt och betydelsefullt till- skott av främst ekonomiska insikter. Som redan i tidigare sammanhang fram- hållits ha numera ekonomiska och so- ciala frågor fått allt större betydelse inom förvaltningen. Viss sakkunskap på dessa områden jämte en tämligen omfat- tande juridisk utbildning är därför av värde för flertalet tjänstemän.

Genom inrättande av den föreslagna utbildningstjänstgöringen öppnas möj- . ligheter för dem som avlagt denna exa-

men att förvärva en praktisk skolning, som kommer att göra dem i ännu högre grad skickade för förvaltningstjänst. Denna utbildningstjänstgöring har näm- ligen utformats med hänsyn till förvalt- ningens behov av praktisk utbildning. Den kommer därför att utgöra ett vär- defullt komplement till de teoretiska studierna.

Med hänsyn till det nu sagda synes det uppenbart att juris politices magis- terexamen i kompetenshänseende bör likställas med statsvetenskaplig-juridisk examen. Den bör emellertid därutöver — inom andra områden än domar- och åklagarbanan _— i allmänhet medföra samma kompetens som för närvarande åtföljer juris kandidatexamen. Härige- nom erhåller man sålunda en konkurre-

rande kompetens för de båda av kom- mittén föreslagna juridiska examina.

Det är emellertid att märka att inom förvaltningen för närvarande förekom- ma kompetensbestämmelser av två slag, nämligen dels generella sådana, avse— ende statsdepartementen, länsstyrelser- na och enstaka centrala verk, dels ock speciella sådana, vilka avse särskilt an- givna tjänster vid centrala verk och andra myndigheter.

Enligt de för statsdepartementen, utom justitiedepartementet och utrikes- departementet, gällande generella kompetensbestämmelsernas ordalydelse medför statsvetenskaplig-juridisk exa- men icke formell behörighet. I praxis har emellertid denna examen godtagits som kompetensgrundande (i stället för kansliexamen). Denna praxis bör enligt kommitténs mening stadgemässigt reg- leras. Enahanda behörighet bör vidare tillkomma juris politices magisterexa— men. Härvid synes det icke erforderligt att föreskriva undantag för justitiede— partementet.

För utrikesdepartementets del bör den nu berörda examen liksom statsve- tenskaplig—juridisk examen medföra be- hörighet till antagning som attaché. För närvarande medför vidare examen vid handelshögskola med minst betyget med beröm godkänd i ekonomisk geo— grafi kompletterad med den juridiska delen av statsvetenskaplig—juridisk exa- men sådan behörighet.

Med hänsyn till de inom utrikesför- valtningen förekommande arbetsuppgif- terna synes ett inslag av befattnings- havare med utbildning vid handelshög- skola vara av stort värde. Efter avskaf- fande av statsvetenskaplig-juridisk exa— men och införande av juris politices magisterexamen skulle det emellertid bli alltför betungande att komplettera examen vid handelshögskola med en juridisk universitetsutbildning. Ehuru

möjligheten till komplettering med första och andra delarna av juris politi- ces magisterexamen bör stå öppen, bör ett krav därpå icke uppställas. Enligt kommitténs uppfattning bör kravet på viss juridisk utbildning kunna tillgodo- ses genom att i examen vid handelshög- skola fordra betyget med beröm god- känd i rättsvetenskap.

Vid länsstyrelserna bör enligt kom- mitténs uppfattning juris politices ma- gisterexamen medföra enahanda behö- righet som hittills tillkommit juris kan- didatexamen. Detta innebär sålunda att examen skall bereda kompetens jämväl till befattning som landssekreterare och övriga befattningar å landskansli, där för närvarande enbart juris kandidat- examen kan ifrågakomma.

I fråga om det centrala verk, där 1865 års kungörelse är tillämplig för samt- liga befattningar, nämligen kammarkol- legiet, bör juris politices magisterexa— men medföra enahanda behörighet som nu tillkommer juris kandidatexamen. Motsvarande bör gälla beträffande de befattningar i kommerskollegium, för vilka denna kungörelse gäller. Vid kom- merskollegium har liksom i statsdepar— tementen tillämpats den praxis, att statsvetenskaplig-juridisk examen an- setts böra grunda behörighet. Denna praxis bör stadgemässigt fastslås.

Inom de centrala verk eller andra myndigheter, där i instruktion eller eljest uppställcs krav på juris kandidat- examen för vissa särskilt angivna tjäns- ter, bör enligt kommitténs mening juris politices magisterexamen i princip jäm- ställas med juris kandidatexamen. Na- turligtvis finnas vissa befattningar för vilka en genom juris kandidatexa- men förvärvad fullständig juridisk ut- bildning är erforderlig. Ett närmare ställningstagande till vilka befattningar, som sålunda fortfarande böra förbehål- las dem som avlagt juris kandidatexa-

men, kräver emellertid en ingående un- dersökning av förhållandena i de olika verken. En sådan översyn, vilken torde ankomma på kompetensutredningen, kan väntas giva vid handen att dessa tjänster äro förhållandevis få till an- talet.

Det synes lämpligt att man vid denna översyn jämväl beaktar i vad mån nu- varande statsvetenskaplig-juridisk exa- men kan anses tillräcklig.

Politices magisterexamen

Som framhållits i den i kapitel 1 lämnade redogörelsen förekomma inom statsförvaltningen åtskilliga arbetsupp- gifter av typen »företaga utredningar», ofta av samhällsvetenskaplig karaktär. Politices magisterexamen, vilken om— fattar såväl grundläggande studier över hela det samhällsvetenskapliga området som fördjupade studier inom ett visst sådant område, har utformats i första hand med hänsyn till verksamhet av nu angivet slag. Examen måste därför med— föra kompetens till befattningar med så- dana arbetsuppgifter. '

I fråga om statsdepartementen (med undantag av justitie- och utrikes- departementen) uttalade som ovan nämnts Romberg att statsvetenskaplig- fi10sofisk examen generellt borde med- föra formell kompetens. Socialutbild- ningssakkunniga ansågo sig icke kunna bereda statsvetenskaplig-filosofisk och filosofisk-politisk kandidatexamen så- dan kompetens. De sakkunniga före— slogo emellertid att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde, till amanuens inom statsdepartementen skulle kunna antagas jämväl den som avlagt någon av nämnda examina.

Enligt kommitténs uppfattning är för fullgörandet av de arbetsuppgifter, som förekomma inom statsdepartementen, i synnerhet på statssekreteraravdelning- arna, i många fall en samhällsvetenskap-

lig utbildning av stort värde. Särskilt må härvidlag nämnas ställningstagande till utredningar och förslag, vilka angå ekonomiska och sociala spörsmål samt frågor rörande samhällsplanering.

Det sagda torde numera gälla de flesta departement; även inom utrikesdepar- tementet och utrikesförvaltningen sy- nas vissa arbetsuppgifter förekomma, vilka kräva en samhällsvetenskaplig ut- bildning.

Kommittén får därför föreslå, att be- hörighet att vinna anställning inom de- partement skall tillkomma jämväl den som avlagt politices magisterexamen. Det har icke ansetts erforderligt att här- utinnan särskilt undantaga justitiede- partementet.

Det är visserligen redan nu möjligt för en person med sådan utbildning att efter dispens bli antagen som amanuens. Enligt hittillsvarande erfarenheter -har emellertid dispensvägen- visat sig svår- framkomlig. Med den föreslagna kom- petensregeln har kommittén sålunda velat undanröja det formella hindret för en person med samhällsvetenskaplig ut— bildning att vinna anställning som ama- nuens. Kommittén räknar dock icke med att denna formella möjlighet i praktiken leder till att departementen i någon större utsträckning komma att vid nyrekrytering anställa personer med rent samhällsvetenskaplig utbild- ning. Härför talar bland annat den om- ständigheten att jämväl juridisk utbild- ning i allmänhet är erforderlig för fortsatt befordran inom statsdeparte- menten.

Detta förhållande kan även medföra svårigheter att bereda personer med rent samhällsvetenskaplig utbildning mera långvarig departementsanställ- ning. Detta behöver dock icke tillmätas någon avgörande betydelse. Den erfa- renhet som vederbörande förvärvat un- der sin departementstjänstgöring bör

vara en så värdefull merit att han så småningom kan räkna med att erhålla ' en högre befattning t. ex. vid ett centralt verk. Inom dessa finnas åtskilliga be- fattningar för vilka den nu ifrågava— rande utbildningen är synnerligen lämplig.

Enligt kommitténs mening bör stats- vetenskaplig-filosofisk examen medföra enahanda behörighet som ovan föresla— gits för politices magisterexamen. Med hänsyn till statsvetenskaplig—filosofisk examens utformning vore det måhända i och för sig motiverat att fordra att den skulle vara på visst sätt kvalificerad i fråga om vissa samhällsvetenskapliga ämnen. Det synes emellertid icke erfor- derligt att uppställa ett sådant krav. Man kan nämligen räkna med att den, vars examen icke har en lämplig sam- mansättning, icke kommer att kunna göra sig gällande i konkurrens med andra sökande.

Kommittén har icke ansett sig böra utsträcka politices magisterexamens behörighet till att jämväl omfatta tjäns- ter vid Iänsstyrelserna. De skäl, som va- rit avgörande för kommitténs förslag att låta såväl den föreslagna politices ma- gisterexamen som statsvetenskaplig— filosofisk examen medföra kompetens till anställning inom statsdepartemen- ten, synas i detta fall icke äga tillämp- ning. Vid de relativt små förvaltnings- enheter, som länsstyrelserna — bortsett från de tre största — utgöra, finnes knappast utrymme för personer med en- bart samhällsvetenskaplig utbildning. Arbetsuppgifterna äro nämligen i stort sett sådana att för deras fullgörande kräves en juridisk utbildning av den omfattning, som ingår i juris politices magisterexamen.

Genom den av 1952 års riksdag beslu- tade reformen av länsstyrelsernas inre organisation har någon ändring härut- innan icke inträffat. I den mån framde-

les, t. ex. i enlighet med länsstyrelse- utredningens förslag,- området för läns— styrelsernas verksamhet kommer att vidgas, bland annat möjligen genom in- rättande av särskilda planeringsavdel- ningar, torde emellertid förutsättningar komma att föreligga för att låta politices magisterexamen medföra kompetens till befattning inom sådan avdelning.

Inom de centrala verken kommer po- litices magisterexamen redan enligt gäl- lande bestämmelser att medföra behö- righet till befattningar för vilka fordras antingen examen inför filosofisk fakul- tet ( med vissa samhällsvetenskapliga ämnen eller utan krav på betyg i sär- skilda ämnen) eller ock examen inför juridisk eller filosofisk fakultet. Det kan tänkas att politices magisterexamen härutöver bör kvalificera för ett antal befattningar, till vilka hittills juris kan- didatexamen eller statsvetenskaplig- juridisk examen medfört behörighet. Om och i vad mån politices magister- examen skall kunna medföra sådan be- hörighet förutsätter emellertid en över- syn av de för skilda verk och myndig— heter uppställda kompetensbestämmel- serna.

På åtskilliga håll inom den centrala förvaltningen finnas tjänster vilkas in- nehavare ha att utföra arbetsuppgifter av rent statistisk eller övervägande statistisk art. Enligt nuvarande kompe- tensregler erfordras för sådana tjänster oftast en filosofisk examen med vissa samhällsvetenskapliga ämnen, bl. a. statistik. Genom den föreslagna politi— ces magisterexamen kommer behovet av personer med statistisk utbildning för sådana tjänster bättre att kunna tillgo- doses än genom nu existerande exa- mensformer.

I detta sammanhang må vidare näm- nas att vid statistiska centralbyrån för vissa högre tjänster fordras antingen licentiatexamen i statistik eller med

sådan examen jämförliga prov på teore- tiska kunskaper jämte ådagalagd för- måga av statistiskt författarskap. Beträf- fande dessa befattningar bör enligt kommitténs mening politices magister- examen med något av de två högsta betygen i statistik som huvudämne kun- na utgöra en med licentiatexamen i sta— tistik jämförlig utbildning. Någon ut- trycklig föreskrift härom synes emeller- tid icke erforderlig.

Det må slutligen framhållas att kom- mittén _ såsom framgått vid behand- lingen av politices magisterexamens ut- formning _ icke avsett att denna exa- men skulle medföra s. k. aktuariekom- petens. För det fåtal befattningar inom statsförvaltningen, där sådan kompetens är erforderlig, bör därför liksom hit- tills alltjämt uppställas krav på en på visst sätt kvalificerad filosofisk examen eller examen vid teknisk högskola.

Politices kandidatexamen

Genom politices kandidatexamen för— värvas en grundläggande utbildning inom hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Det är givet att avsakna- den av mera avsevärt fördjupade studier kommer att göra denna examen mindre användbar än politices magisterexamen. För icke så få tjänster inom stats- förvaltningen torde emellertid den ge- nom politices kandidatexamen erhållna utbildningen vara tillfyllest.

Kommittén anser icke att politices kan- didatexamen som sådan skall angivas såsom kompetensgrundande till några särskilda tjänster inom statsförvaltning- en. Denna examen kommer emellertid trots detta i ganska stor utsträckning att medföra sådan kompetens. Förutom till befattningar för vilka kompetens- bestämmelser helt saknas, kommer näm- ligen politices kandidatexamen, liksom t. ex. filosofie kandidatexamen, att kva- lificera till sådana tjänster för vilka en-

bart examen inför filosofisk fakultet är föreskriven.

Kommitténs förslag till kompetensbe- stämmelser medför vissa ändringar i härutinnan gällande författningar. För- slag till ändrade författningsbestämmel- ser återfinnas i bilaga 5.

Utbildningstjänstgöring såsom kompetensvillkor

I sina förslag till kompetensbestäm- melser inom statsförvaltningen upp- ställde socialutbildningssakkunniga för vissa områden krav på tingsutbildning eller genomgången allmän förvaltnings- praktik. Den vägledande synpunkten torde därvid ha varit att för verksam- het av rent juridisk art kräva juris kan- didatexamen jämte tingsmeritering samt för juridiskt betonad förvaltnings- verksamhet juris kandidatexamen jämte tingsmeritering eller allmän förvalt- ningspraktik eller ock juridisk politisk kandidatexamen jämte allmän förvalt- ningspraktik. Samtidigt föreslogo de sakkunniga att aspiranttjänstgöringen inom statsdepartementen och vid läns— styrelserna skulle bortfalla.

Kommittén har i kap. 32 framlagt för- slag om inrättande av en utbildnings- tjänstgöring, närmast avsedd för dem som avlagt juris politices magisterexa- men. Enligt kommitténs uppfattning fö- religger under alla förhållanden behov härav. Kommittén har i ovannämnda kapitel (s. 474) utförligt redovisat de härför avgörande skälen.

Man skulle givetvis i likhet med se- cialutbildningssakkunniga såsom kom- petensvillkor förutom teoretisk utbild- ning kunna fordra viss meriteringsf tjänstgöring. Ett sådant krav skulle emellertid för det helt övervägande an- talet befattningar inom den egentliga statsförvaltningen innebära en skärp- ning i jämförelse med gällande ordning. Och en sådan skärpning måste enligt

kommitténs mening kunna motiveras med att ej blott teoretisk utbildning utan även praktisk sådan av visst slag och omfattning prövats oundgängligen erforderlig. Även om tingsutbildningen i praktiken visat sig vara mycket bety— delsefull kunna enligt kommitténs me- ning sådana skäl i regel icke anföras.

Kommittén har därför ansett att krav på praktisk utbildning icke bör uppstäl— las i annat fall än då de med en särskild befattning förenade arbetsuppgifterna äro av sådan art att de förutsätta genom viss praktisk tjänstgöring förvärvad er- farenhet. Detta är exempelvis fallet i fråga om domarbanan och åklagarba- nan. Detsamma torde gälla ett mindre antal befattningar inom förvaltningen, där arbetsuppgifterna kräva någon tids domstolstjänstgöring.

Även om kommittén icke ansett sig böra uppställa krav på genomgången utbildningstjänstgöring som kompetens- villkor torde likväl i praktiken de allra flesta vilja fullgöra sådan tjänstgöring. Det är nämligen att förvänta att utbild- ningstjänstgöringen liksom hittills tings- utbildningen kommer att tillmätas ett stort värde i meritavseende. Utbild- ningstjänstgöringen är fast organiserad. Den är vidare förlagd till ett par av de

viktigaste lokala enheterna inom den statliga organisationen. Genom den- samma förvärvas en grundlig och täm- ligen allsidig erfarenhet av praktiskt förvaltningsarbete. En utbildning av så- dant slag måste medföra att vederböran- de erhåller större förmåga att på egen hand sätta sig in i och fullgöra före- kommande arbetsuppgifter än den som helt saknar praktisk erfarenhet.

För myndigheterna torde detta kom- ma att anses så värdefullt att vid ny- rekrytering i de flesta fall företräde gives åt sökande med utbildningstjänst- göring framför den som endast kan åbe- ropa teoretisk utbildning. Även i jämfö- relse med sökande, som vid sidan av teoretisk utbildning kan åberopa erfa- renhet av praktiskt förvaltningsarbete av annat slag än utbildningstjänstgö- ring, torde myndigheten komma att fö- redraga den som genomgått sådan tjänstgöring.

Som tidigare framhållits har kommit- tén avsett att utbildningstjänstgöringen i likhet med tingsutbildningen skall i avlöningshänseende få tillgodoräknas enligt befordringskungörelsen. Jämväl detta förhållande talar för att utbild- ningstjänstgöringen kommer att bli ef- tersökt.

AVDELNING VIII

SAMMANFATTNING OCH KOSTNADSBERÄKNING

Sammanfattning

Behovet av olika slags utbildning

1. En översiktlig redogörelse lämnas för kompetensregler och arbetsuppgif— ter inom statsförvaltningen. Vissa sta- tistiska undersökningar rörande utbild- ningen m. m. redovisas. Härvid ha utbildningsförhållandena inom statsför- valtningen särskilt beaktats. Uppgifter lämnas bl. a. om antalet befattningsha- vare med olika slag av rätts— och sam- hällsvetenskaplig utbildning inom skil- da verksamhetsgrenar.

2. Ett avsevärt överskott på nyutexa- minerade juris kandidater råder f. 11. Det synes också som om detta läge på arbetsmarknaden kommer att bestå un- der ganska lång tid, därest icke till- strömningen till juristbanan minskar re- lativt kraftigt. En sådan minskning har ägt rum under höstterminen 1952. Hu- ruvida denna utvecklingstendens blir bestående är emellertid omöjligt att av- göra. Någon begränsning av rätten att påbörja juridiska studier för dem som förvärvat därför erforderlig förberedan- de utbildning föreslås icke. Betydelsen av en effektiv yrkesvägledning, som i fråga om juristbanan f. n. måste inne- bära en kraftig avrådning, understry- kes.

3. Juris kandidatexamen bör bibe— hållas med vissa förändringar, som åsyf-V ta ett förbättrat utbildningsresultat. Den skall tillgodose utbildningsbehovet för alla som förbereda sig för något slag av juridisk verksamhet. Inom examens ram kunna emellertid möjligheter öpp-

nas för någon specialisering inom de delar av rättssystemet, som äro av sär- skild betydelse för ett visst slag av juri— disk verksamhet.

4. Arbetsuppgifterna inom förvalt- ningen äro till avsevärd del av sådan art att såväl juridiska som samhällsve- tenskapliga insikter krävas vid utföran- det. Även inom privata företag samt inom olika intresseorganisationer och sammanslutningar förekomma åtskilliga sådana uppgifter. Många av förvaltning- ens sinsemellan oberoende organ äro för små för att kunna bära den perso- nalorganisation, som vore erforderlig om nu berörda uppgifter skulle utföras i samarbete mellan befattningshavare med fullständig juridisk utbildning och sådana med samhällsvetenskaplig ut- bildning. En sådan ordning skulle bl. a. komma att medföra avsevärda kostnads- ökningar. Befattningshavare med en blandad juridisk-samhällsvetcnskaplig examen äro därför behövliga. Denna examen bör erhålla en delvis annan ut- formning än nuvarande statsvetenskap— lig-juridisk examen. En förstärkning av det juridiska inslaget är bl. a. nödvän— dig. Som benämning på examen före- slås juris politices magisterexamen.

5. Åtskilliga arbetsuppgifter äro av den art att en gedigen samhällsveten— skaplig utbildning erfordras. Härvid krävas ofta fördjupade studier inom åt— minstone ett samhällsvetenskapligt äm- ne. Sådana studier böra ske på grund— val av en allmän samhällsvetenskaplig

utbildning. Det sålunda föreliggande utbildningsbehovet bör tillgodoses ge- nom en särskild examen benämnd poli- tices magisterexamen. De hithörande arbetsuppgifterna äro främst av ekono- misk eller ekonomisk-statistisk art. För- utom av specialister inom dessa områ- den föreligger emellertid behov av personer som bedrivit fördjupade stu- dier i någon annan samhällsvetenskap, t. ex. statistik, kulturgeografi, sociologi eller statskunskap. Behovet av personer med sådan utbildning torde framdeles komma att öka.

6. Behov föreligger också av en mind- re omfattande samhällsvetenskaplig examen. Denna föreslås benämnd poli- tices kandidatexamen.

Den juridiska utbildningen

7. Juris kandidatexamen bör enligt kommitténs förslag utbilda för samma verksamhetsgrenar som hittills: domare, advokater, högre åklagare, förvaltnings- tjänstemän, juridiska funktionärer hos organisationer och enskilda företag m. m. Det förutsättes att förvaltnings— tjänst och vissa andra banor komma att i viss utsträckning rekryteras med juris politices magistrar i stället för med juris kandidater. Detta inverkar icke på juris kandidatexamens inrikt- ning eller utformning. En lägre juridisk universitetsexamen anses icke moti- verad.

8. I fråga om de ämnen, som studeras inom ramen för juris kandidatexamen, föreslås vissa förändringar. Exanfen omfattar ett förstärkt inslag av sam- hällsvetenskap och andra hjälpvetenska— per. Ökad tonvikt lägges på de offent— ligrättsliga ämnena.

9. Mot de nuvarande studierna och dessas resultat kan anmärkas, att de äro i alltför hög grad inriktade på minnes-

kunskaper, i synnerhet rörande den för tillfället gällande lagstiftningens inne- håll, och i alltför ringa grad på förmåga att lösa sådana problem, som förekom- ma i praktisk juridisk verksamhet. Här- med sammanhänger att de studerande icke under studierna få tillfälle till ak- tiv självverksamhet i erforderlig ut— sträckning.

10. Orsakerna till dessa brister äro framför allt följande: Lärarna äro allt— för fåtaliga i förhållande till det mycket stora studentantalet och kunna därför ej medhinna sådan undervisning, som för- utsätter självverksamhet av de stude- rande. Tillgången på läroböcker är otillräcklig. Detta förhållande, som till väsentlig del beror på de fåtaliga lärar- nas alltför starka belastning med un- dervisning och examination, bidrager till en viss benägenhet att forma under- visningen som ett tämligen problemfritt meddelande av kunskaper. Bland stu- denterna finnes ett antal, som icke har tillräckliga förutsättningar för ett mer problembetonat juridiskt studium. Un- dervisning och examensfordringar an- passas i viss mån efter dessas förmåga. Dessa studenter nå visserligen ofta ej fram till en avslutad examen, men det saknas stadgeenliga möjligheter att på ett tidigt stadium skilja dem från stu- dierna. 11. På grund av det sagda ha följande förändringar ansetts påkallade.

a) omläggning av undervisning och examensfordringar till mindre krav på minneskunskaper och starkare betoning av juridisk problematik,

b) möjliggörande av en viss utgallring av olämpliga studerande

e) en väsentlig förstärkning av lärar— organisationen och andra resurser för undervisningen.

Om särskilda åtgärder för att direkt befordra tillkomsten av läroböcker hän— visas till kommitténs förslag om ett

rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949: 52) .

Ämnena i examen

12. Bland hittillsvarande ämnen före- slås att romersk rätt och internationell privaträtt skola upphöra som självstän- diga ämnen och att visst till dem höran— de kunskapsstoff skall ingå i resp. rätts— historia och ett av civilrättsämnena (folkrätt skall fortfarande ingå i ett ämne statsrätt med folkrätt). Såsom nyheter — åtminstone i jäm- förelse med det hittillsvarande obliga- toriska lärostoffet — tillkomma ekono- misk samhällskunskap, som ersätter det nu valfria ämnet nationalekonomi, samt vissa juridiska hjälpvetenskaper, som förenas med straffrätt till ett examens- ämne (s. 121). En kurs i ekonomisk redovisning blir obligatorisk. Vissa ämnen återfinnas med i viss utsträckning förändrat innehåll. Stats- rätt erhåller en mera samhällsveten—

skaplig och mindre normativt-juridisk inriktning. Juridisk encyklopedi ersät- tes dels med en viss utvidgning av den propedeutiska kursen, dels med ett nytt

ämne allmän rättslära, som erhåller ökad vikt genom att förläggas ganska sent under studiegången.

13. En betydelsefull förändring är att de större positivrättsliga ämnena er— hålla minskat omfång genom nedsätt- ning av kraven på kunskap om lagtext och liknande stoff i en omfattning, som motsvarar i genomsnitt omkring en tredjedel av den nuvarande studietiden för de positivrättsliga ämnena eller när- mare 21/2 terminer. Inom de särskilda ämnena föreslås nedskärningen drabba sådana delar, vilka äro av underordnad betydelse för övriga ämnesdelar och ämnen eller som endast sällan komma till praktisk användning. Ämnena fi- nansrätt och förvaltningsrätt, vilka för

närvarande ha ganska knappt utrymme, föreslås icke underkastade någon minskning i studietid.

14. Enligt förslaget skall en avsevärd del av studietiden, i regel det sista året, användas till studier, som direkt äro in- riktade på juridisk problematik i form av fördjupning och självständigt arbete på ett par begränsade ämnesområden. Dessa fördjupningsområden bliva val- fria, med det förbehåll att det ena skall vara hänförligt till civilrätt. 15. Examen kommer sålunda att om— fatta följande ämnen och kurser (se även den tabellariska uppställningen ä 5. 137). Propedeutisk kurs i ungefärlig över- ensstämmelse med den nu förekomman- de, men utvidgad med en kort översikt över några huvudpunkter av den all- männa rättsläran. Ekonomisk samhällskunskap: en över- sikt av nationalekonomiens deskriptiva delar, särskilt penning- och kreditvä- sendet samt socialpolitiken; huvud- punkter av ekonomisk teori och politik samt orientering om viktigare ekono- miskt och statistiskt källmaterial. Kurs i ekonomisk redovisning, med syfte att bibringa insikt i bokföringens principer och någon förmåga att kri- tiskt bedöma bokföring, särskilt resul- tatredovisning. Rättshistoria: översikt av den svenska rättsutvecklingen jämte några huvud- punkter av den romerska rätten och rättsutvecklingen i främmande länder, allt sett i samband med den allmänna samhälls- och kulturutvecklingen. Statsrätt med folkrätt: övers'ikt av viktigare grundlagsstadganden och andra konstitutionella bestämmelser, orientering om medborgarnas allmänna fri- och rättigheter; någon kännedom om olika författningstyper och politiska åskådningar samt Sveriges politiska liv; huvudpunkter av folkrätten.

Civilrätt, som f. n. utgör tre examens- ämnen, föreslås beträffande det grund- läggande studiet uppdelat på endast två ämnen, vartill emellertid skall komma ett civilrättsligt fördjupningsämne, jfr nedan. Civilrätt I omfattar civilrättens allmänna läror och dess regler beträf- fande lös egendom. Civilrätt II med in- ternationell privaträtt omfattar rätts- reglerna rörande fast egendom, familje- och successionsrätt samt de rättsregler i övrigt, som icke ingå i civilrätt I jämte huvudpunkter av den internationella privaträtten.

Straffrätt med juridiska hjälpveten- skaper: insikter i straffrättens allmänna del och strafflagens bestämmelser om viktigare brott; översikt av special- straffrätten; huvudpunkter av följande juridiska hjälpvetenskaper, nämligen rättspsykologi, rättspsykiatri, krimino— logi, kriminalteknik, kriminalpolitik samt straffverkställighet och annan kri- minalvård.

Processrätt: insikter i processrättens allmänna principer, civil— och straff- processrätt samt exekutionsrätt; över- sikt av konkursrätten och specialpro- cessrätten. Finansrätt: insikter i skatterätt; hu- vudpunkter av finansvetenskapen. Förvaltningsrätt: insikter i förvalt- ningsrättens allmänna del, särskilt principerna för förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen; översikt av kommunalrätt, socialvårdsrätt och öv- rig speciell förvaltningsrätt.

Allmän rättslära: översikt av rättsfi— losofi och rättssociologi, juridiska be— grepp och juridisk systematik, lag- stiftnings- och lagtolkningsteknik samt rättstillämpningens allmänna grunder i övrigt.

Civilrätt och Valfritt ämne såsom fö- remål för fördjupade studier. Syftet med dessa är att inom två be— gränsade rättsområden bibringa den

studerande en grundlig behärskning av lagstiftning, rättspraxis och annat före— fintligt material samt övning i praktisk rättstillämpning med användning av er- kända principer för tolkning, utfyllande av luckor, beaktande av prejudikat o.s.v. Vid studiet skall icke främst eftersträ- vas en breddning av minneskunska- perna utan en träning av förmågan att förvärva nödiga detaljkunskaper inom ett eller flera rättsområden och att använda föreliggande material för lösning av juridiska problem. Genom att metoderna härför äro i det väsent- liga likartade för olika delar av rätts— ordningen bör denna träning kunna uppnås genom arbete på ett mindre an— tal begränsade områden. Den övning i att finna tillämpligt material i lagstift- ning, förarbeten därtill och rättspraxis 111. m., som uppnås vid arbete på en uppgift inom ett lämpligt område, kom- mer sålunda den studerande till godo även vid arbete på helt andra områden. Området för ett sådant studium måste vara förhållandevis begränsat för att studiearbetet skall kunna bli tillräckligt djupgående. Vid fördjupningsstudierna bör tyngdpunkten läggas på seminarie— arbete (5. 91 ff.).

16. Ett fördjupat studium av ovan an- givet slag föranleder en viss sp e cia- 1 is e r i n g under det sista studieåret. Möjligheten av en sådan har icke varit avgörande för förslaget om fördjupade studier utan framgår snarare som en följd av detsamma. Emellertid torde specialiseringen i många fall uppfattas som en fördel. I kompetensavseende skall varje juris kandidatexamen med- föra samma formella kompetens, oav- sett inom vilka rättsområden de för- djupade studierna bedrivits. 17. Ämnena böra studeras i den ord- ningsföljd vari de här ovan upptagits. Fördenskull föreskrives, att tentamina skola avläggas i denna ordning. Åtskil-

liga undantag härifrån medgivas emel- lertid.

18. Det har icke befunnits möjligt att inom ramen för examen bereda plats för sociologi, socialrätt eller företagseko- nomi såsom särskilda examensämnen (se 5. 99 f, 114 ff. och 122). I fråga om socialrätt må emellertid framhållas att kommittén föreslår inrättande av pro- fessurer i civilrätt, särskilt arbetsrätt, och i förvaltningsrätt, särskilt social- vårdsrätt (s. 211 och 215). I fråga om ämnena i examen, se sär— skilt yttrande 5. 536 ff.

Studietiden

19. Av det föregående framgår att i jämförelse med nuvarande ordning vissa nya prestationer komma att fordras för examen. Samtidigt bort- faller åtskilligt av vad som nu fordras. Man har därigenom lyckats undgå en ökning av studietiden. Däremot har det icke befunnits möjligt att förkorta den- na, om studiernas vetenskapliga karak- tär skall bibehållas. Det föreslås alltså att fordringarna skola så avpassas att den normala studietiden liksom enligt nuvarande studieplan alltjämt kommer att utgöra 41/2 år. Angående studietidens fördelning på de särskilda ämnena hän- visas till den tabellariska uppställ- ningen (s. 137). 20. För överskådlighetens skull före- slås att ämnena sammanföras i tre huvudgrupper benämnda delar av exa- men, nämligen en första del omfattande propedeutisk kurs, ekonomisk samhälls- kunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt, en andra del innefattande de positivrättsliga ämnena samt en tredje del, som omfattar allmän rättslära jäm- te civilrätt och valfritt ämne såsom fördjupningsämnen. Denna indelning har betydelse bl. a. med hänsyn till reg— lerna för betygssättning, s. k. riksgiltig-

het för tentamina, möjligheten av mel- lanpraktik och förhållandet till juris politices magisterexamen.

Undervisningen

21. De undervisningsformer, som kommittén förordar, användas i väx- lande omfattning redan nu. På grund av de i förhållande till studentantalet ytter- ligt fåtaliga lärarkrafterna blir emeller— tid effektiviteten i hög grad lidande. Om en förbättrad undervisning skall kunna genomföras måste därför i första hand lärarnas antal betydligt ökas. Härige— nom möjliggöres en uppdelning av de studerande på flera icke alltför stora grupper och olika hjälpmedel vid un- dervisningen komma bättre till sin rätt. Kommittén föreslår, att i huvud- sak följande undervisningsformer skola förekomma, nämligen grundläggande kurser, rättsfalls- eller andra tillämp- ningsövningar, särskilda kurser, veten— skapliga föreläsningar och seminarie- övningar. 22. De grundläggande kurserna, vilka förekomma under första och andra de- larna av examen, ha till uppgift att ori— entera de studerande i huvudgrunderna av ett ämne och att underlätta tillägnan- det av mera svårtillgängliga delar av detsamma. 23. Vid rättsfalls- och tillämpningsöv- ningarna, som förekomma jämsides med de grundläggande kurserna, skola be- handlas konkreta fall och exempel, sär- skilt ägnade att belysa det lärostoff, som ingår i kunskapsfordringarna. Dessa övningars syfte är att genom självverksamhet av de studerande leda dem till en djupare behärskning av lä- rostoffet än det blotta inlärandet kan skänka.

De särskilda kurserna avse undervis— ning inom områden, vilka från juridisk synpunkt äro att betrakta som hjälpve-

tenskaper till juridiken (t. ex. rättspsy- kologi, kriminologi).

24. De vetenskapliga föreläsningarna höra till antalet vara starkt begränsade för att möjliggöra att de komma att ligga på en hög nivå och bliva föremål för verkligt intresse från de studeran- des sida. 25. Seminarieövningarna för tredje delen av examen avse att meddela un- dervisning i juridisk metod genom självverksamhet av de studerande. Des- sa ha att författa och försvara uppsatser samt att deltaga i diskussion av andra deltagares uppsatser eller av publice- rade arbeten ävensom rättsfall. Vid be- handlingen av en specialuppgift böra problemen belysas icke blott med svenskt material utan även med littera- tur och domstolspraxis från främmande länder.

26. Samtliga lärares undervisnings- skyldighet bör bestämmas till visst mått per läsår (och icke per vecka el. dyl.) Tiden för undervisningens fullgörande bör för varje ämne och varje lärare fö- reskrivas särskilt under beaktande av de studerandes behov. Ofta bör en viss kurs eller serie koncentreras till en del av en termin. De perioder av terminer- na, under vilka undervisning kan före- komma, utvidgas något i förhållande till vad för närvarande är brukligt. Detta innebär icke någon ökning till omfånget av de särskilda lärarnas un- dervisningsskyldighet.

27. I de flesta ämnen böra kurser och annan undervisning d 11 b ble r a s på det sätt att den gives för studerande på ett och samma stadium under både höst- och vårtermin. Härigenom få de stude- rande möjlighet att bevista undervis- ning i de olika ämnena samtidigt som de studera desamma, varjämte uppnås att antalet deltagare i kurser och övningar kan hållas på en mera rimlig nivå.

28. Kommittén har icke funnit skäl förorda några större ändringar i fråga om examinationen. Det hävdvunna sy- stemet med särskilda tentamina i varje ämne för sig bibehålles alltså. 29. Tentamen skall efter examinators bestämmande kunna vara antingen skriftlig eller muntlig, med möjlighet för examinator att låta skriftlig tenta- men åtföljas av muntlig och rätt för den studerande att begära att så sker. 30. En nyhet består däri att ten- tamen i vissa fall skall kunna äga rum inför examinator jämte annan lä- rare såsom medexaminator. Förordnan- de av medexaminator skall av såväl den studerande som examinator kunna på- kallas, då studerande påkallar tentamen i ämne, vari han två gånger underkänts. (s. 153). 31. Kommittén föreslår uttryckligen att tentamen i examensämne skall om- fatta hela ämnet. Deltentamina skola icke vara tillåtna. Endast i särskilt an- givna fall får ett prov omfatta en del av ett examensämne. Sådant prov be- nämnes särskilt förhör (s. 156). 32. I fråga om betygssättningen före— slår kommittén för de till första och andra delarna av examen hörande äm- nena samt allmän rättslära endast fyra betygsgrader, nämligen med beröm god- känd, icke utan beröm godkänd, god- känd och icke godkänd. För förstnämnm da tre betygsgrader få liksom för när- varande icke fordras till omfattningen olika lärokurser. I civilrätt och valfritt ämne i tredje delen får betyg givas jäm- väl med något av vitsorden berömlig och med utmärkt beröm godkänd (s. 159 f). 33. Bestämmelser om giltighetstid för godkända tentamina föreslås icke längre skola finnas (s. 165). 34. I fråga om förnyad tentamen för

höjning av redan erhållet betyg föreslår kommittén att sådan tentamen endast skall få äga rum i viss utsträckning i fråga om civilrätt och valfritt ämne i tredje delen av examen (s. 160 f).

35. Behörighet att avlägga juris kan— didatexamen skall tillkomma envar, som avlagt studentexamen. Med hänsyn till utformningen av de olika linjerna på det nya gymnasiet har det icke an- setts oundgängligen nödigt att uppställa krav på godkända betyg i vissa skoläm- nen i studentexamen eller komplettering därav. Häri ligger emellertid icke något Ställningstagande till de krav som i sådant hänseende böra uppställas för dem, som utan studentexamen erhålla tillträde till juridiska studier. — An- gående särskilt yttrande, se 5. 532. 36. Ehuru kommittén sålunda icke velat uppställa krav, som leda till komp- letteringsstudier efter avlagd student- examen, har det ansetts oundgängligt att av varje juris studerande fordra vis- sa begränsade kunskaper i latin. Därför föreslås, att den vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt genomgått en kurs i ämnet eller styrka däremot svarande kunskaper. Kursen skall framförallt omfatta sådana insik- ter som krävas för att förstå och använ— da juridiska termer av latinskt ursprung (s. 134). 37. Gallring av de studerande. Det har icke ansetts möjligt att utan allvar- 'liga olägenheter genomföra åtgärder för att förhindra att juridiska studier påbörjas av studerande utan nödiga förutsättningar. Däremot föreslås att studerande, som under försök att ge- nomföra sådana studier ådagalagt bris- tande håg eller fallenhet därför, skall kunna förhindras att fortsätta dem. 38. Vid varje fakultet skall finnas en avrådningsnämnd. Denna skall äga att från fortsatta studier avstänga en stu- derande som blivit underkänd vid ett

visst större antal tentamina under bör- jan av studiegången eller vid tentamen under medverkan av medexaminator. Avstängning är definitiv och gäller för samtliga fakulteter. _ Nämnden skall även, utan att besluta avstängning, kun- na avråda en studerande från fortsatta juridiska studier (s. 178 ff.).

39. Tillval av ämne. Studerande skall äga i juris kandidatexamen medtaga ämnen, som ej obligatoriskt ingå i exa- men. Härigenom möjliggöres för det första att en studerande kan bedriva och erhålla officiellt vitsord över för- djupningsstudier i flera juridiska äm- nen än som fordras i tredje delen av examen. Ytterligare må medtagas äm- nen, som tillhöra juris politices magis- terexamen, samhällsvetenskapliga exa- mina eller filosofie kandidatexamen (s. 181). 40. Slutligen föreslås bestämmelser om rätt till efterprövning, om s. k. riks- giltighet av tentamina samt om rätt att för juris kandidatexamen tillgodoräkna prov som avlagts för annan examen (s. 182).

Juris licentiatexamen

41. Kommittén, som övervägt huru- vida en juris licentiatexamen alltjämt bör finnas, har stannat vid att föreslå att denna examen bibehålles. Den bör efter omständigheterna kunna utformas på något olika sätt. Man bör sålunda bi- behålla den nuvarande närmast for- mella licentiatexamen för sådana, som praktiskt taget äro färdiga att förvärva juris doktorsgrad, men också tillåta en mindre licentiatexamen för dem, vilka önska avlägga denna examen antingen såsom en etapp på vägen till doktors- grad eller såsom ett självständigt stu— diemål.

42. Beträffande examensämnena i li— centiatexamen föreslås vissa ändringar

i anslutning till de föreslagna examens- ämnena i juris kandidatexamen (se 5. 190). Kriminologi upptages som särskilt examensämne i licentiatexamen och romersk rätt bibehålles som sådant ämne.

43. Krav på viss tids praktisk juri- disk tjänstgöring uppställes i princip som villkor för tentamen i varje exa- mensämne. Utom tingstjänstgöring skall varje annan för ändamålet lämplig tjänstgöring efter fakultetens prövning kunna godkännas. Tjänstgöringens var- aktighet föreslås minskad från 1 år och 6 månader till 1 år och 3 månader. Fa- kulteten bör kunna medgiva att den praktiska tjänstgöringen fullgöres först efter tentamen ävensom äga bevilja be- frielse från kravet på sådan tjänstgö- ring. 44. I fråga om examinationen föror- dar kommittén att i tentamen endast skall fordras betyget godkänd och icke som för närvarande med beröm god- känd. Granskningen av licentiatavhand- lingen överflyttas från fakulteten till fa— kultetens betygsnämnd. 45. Behörighet att avlägga licentiat- examen skall liksom för närvarande alltjämt tillkomma den, som avlagt juris kandidatexamen. Med hänsyn till den utformning som givits förslaget till juris politices magisterexamen har kommit- tén ansett att nämnda examen i begrän- sad utsträckning bör medföra sådan be- hörighet. Den, som avlagt juris politices magisterexamen, skall sålunda vara be- hörig att avlägga juris licentiatexamen, om i denna ej ingår annat ämne än rättshistoria, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt eller folkrätt.

Lärarorganisation m. m.

46. Med eftertryck framhålles att varje reform av den juridiska utbildningen förutsätter en väsentlig förstärkning av

lärarorganisationen. I en utbyggd juri- disk lärarorganisation böra ingå lärare av olika grader liksom fallet är inom övriga fakulteter. En upprustning av de juridiska fakulteterna bör därför icke främst sikta till att skapa flera profes- surer. Det som framför allt erfordras är lärarkrafter av lägre grad än professo— rer. Och det är oundgängligt att ställa 'hjälpkrafter av olika slag till de juri— diska lärarnas förfogande.

47. Vid sidan av' ett begränsat antal nya professurer erfordras oundgängli- gen ett antal kvalificerade lärarbefatt— ningar vid sidan av professorerna. Dessa lärare skola väsentligen ansvara för undervisningen och examinationen i andra delen av juris kandidatexamen, dvs. den undervisning, som huvudsak- ligen meddelas i form av grundläggande kurser och rättsfallsövningar, men de böra även kunna jämte professorerna deltaga i undervisningen i tredje delen av juris kandidatexamen. För nu nämn- da undervisningsuppgifter fordras ett större antal lärare i preceptors ställ- ning. Det nuvarande antalet docentbe- fattningar synes efter inrättandet av preceptorstjänsterna i stort sett bliva tillräckligt. Vid undervisningen fordras vidare medverkan av praktiskt verk— samma jurister. Assistenter och amanu- enser av olika grader böra anlitas för olika undervisningsuppdrag och som biträden vid forskningsarbete. 48. Enligt kommitténs mening böra sammanlagt 9 nya professurer inrättas. I Uppsala höra inrättas professurer i allmän rättslära och i internationell rätt, vilka båda redan beslutats i prin— cip. För Lunds universitet föreslås pro- fessurer i samma ämnen; den förra är beslutad i princip, om den senare bör till en början fattas sådant beslut. Vid Stockholms högskola böra inrättas nya professurer i allmän rättslära, i finans— rätt med finansvetenskap, i civilrätt,

särskilt arbetsrätt, i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt, samt i krimino- logi.

49. Kommittén föreslår inrättande av sammanlagt 19 preceptorstjänster. Vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund böra inrättas tre sådana befattningar i civilrätt, en i straffrätt, en i processrätt och en i förvaltningsrätt, medan fyra tjänster i civilrätt samt en tjänst i vart och ett av ämnena straffrätt, process- rätt och förvaltningsrätt föreslås inrät- tade i Stockholm.

Kommittén föreslår att ytterligare en docentbefattning inrättas i Stockholm.

50. Vidare framläggas förslag om in- rättande av assistent- och amanuens- tjänster vid de juridiska fakulteterna samt om höjda kursanslag för att möj- liggöra ökad användning av praktiskt verksamma jurister i undervisningen och för att tillgodose vissa särskilda un- dervisningsbehov (s. 225 ff.).

51. Slutligen framlägger kommittén förslag om inrättande av kontorist- och kanslibiträdestjänster vid de juridiska fakulteterna (s. 234 ff.). De föreslagna lärarbefattningarna m. m. redovisas i översiktlig form i den efterföljande kostnadsberäkningen.

Vetenskaplig rekrytering

52. Enligt kommitténs mening måste hittills vidtagna åtgärder för att främja den vetenskapliga rekryteringen vid de juridiska fakulteterna betecknas som otillräckliga. Flera stipendier och för- månligare mcritberäkning av vetenskap- liga prestationer vid anställning i sta— tens tjänst synas utgöra för ändamålet lämpliga åtgärder. 53. Det nuvarande antalet doktorand- stipendier vid de juridiska fakulteterna, fem per fakultet, kan icke anses till fyl— lest efter ett genomförande av kommit- téns förslag. En mindre ökning av anta— let stipendier synes därför erforderlig.

Kommittén föreslår, att antalet dokto- randstipendier ökas med två per fakul- tet eller med sammanlagt sex nya sti— pendier.

54. Enligt kommitténs uppfattning bör värdet av vetenskapliga meriter vid övergång till annan verksamhet i järn- förelse med vad nu gäller tillgodo- räknas i väsentligt ökad omfattning. Juris doktorsgrad bör sålunda, obe- roende av avhandlingsämnet, få tillgo- doräknas för merit— och tjänstårsberäk- ning såväl på domarbanan och åklagar- banan som inom den statliga förvalt- ningen. Därvid bör en doktorsavhand- ling, som bedömts med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, meritera till tre år. Om avhandlingen bedömts med vitsordet med beröm godkänd eller högre betyg bör en tid av fyra är få till- godoräknas. 55. Jämväl juris licentiatexamen bör enligt kommitténs mening få tillgodo- räknas. Kommittén föreslår att denna examen skall meritera till ett tjänsteår, vilken tid givetvis avräknas på den tid, som får åtnjutas för senare förvärvad doktorsgrad.

56. För närvarande saknas bestäm- melser om tillgodoräknande av tjänst- göring som akademisk lärare. Kommit- tén förordar att tjänstgöring som docent med full tjänstgöringsskyldighet eller som vikarie för professor må tillgodo- räknas intill en tid av högst sex år.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

57. Samhällsvetenskaplig universi— tetsutbildning kan f. n. förvärvas inom ramen för statsvetenskaplig-filosofisk examen och filosofie kandidatexamen (bortsett från fil. lic. examen). I båda dessa examina studeras ämnena successivt. Studiegången, dvs. ordning- en mellan de i examen ingående ämne-

na, är fri. Kunskapsfordringarna för de olika betygen motsvara i stort sett res- pektive en, två eller tre terminers effek- tiv studietid. Studierna ha härvid i stor utsträckning kommit att präglas av en koncentration kring två—betygskurserna. I fråga om filosofie kandidatexamen gäller en fullständig valfrihet beträffan— de de i examen ingående ämnena. För statsvetenskaplig-filosofisk examen har däremot föreskrivits en bunden valfri- het på det sätt att de tre samhällsveten- skapliga ämnen som funnos företrädda vid examens inrättande (nationaleko- nomi, statistik och statskunskap) alltid skola ingå i densamma med vissa be— tygsenheter samt att vissa andra ämnen kunna medtagas inom ramen för den stadgade betygssumman.

58. Studier i ämne efter ämne med fri studiegång kunna vara motiverade då de olika ämnena äro inbördes obero- ende med hänsyn till kunskapsstoff, frågeställningar ooh arbetsmetoder. Så är emellertid icke fallet då det gäller de samhällsvetenskapliga ämnena. Dessa bearbeta i stor utsträckning ett gemen- samt kunskapsstoff med delvis likartade arbetsmetoder, utifrån olikartade fråge- ställningar, vilka äro ägnade att syste- matiskt komplettera varandra. Det före- ligger därför på detta område ett behov av att såsom resultat av studierna få fram en sammanhängande bild av de samhällsförhållanden, som från olika synpunkter studeras i de enskilda äm- nena.

59. Med hänsyn till arbetsmarkna- dens anspråk på samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft måste studierna re- sultera i en förhållandevis grundlig ut- bildning inom minst ett område (jfr ovan punkt 5). De härför erforderliga fördjupade studierna kunna emellertid icke med framgång bedrivas förrän de studerande erhållit en allmän samhälls— vetenskaplig grundutbildning. Universi-

tetsutbildningen bör därför utformas så att den ger såväl en helhetsbild av hela det samhällsvetenskapliga ämnesområ- det som en lämpligt avvägd specialise- ring inom en därtill hörande vetenskap.

60. I fråga om grundutbildningen måste därvid beaktas att antalet vid de akademiska läroanstalterna företrädda samhällsvetenskaperna numera ha vuxit till sex. Ekonomisk historia, kulturgeo- grafi och sociologi ha nämligen tillkom- mit. Härjämte bör ytterligare ett ämne, nämligen företagsekonomi, bli företrätt vid dessa läroanstalter och ingå i den ifrågavarande utbildningen. Att inom ramen för nuvarande statsvetenskap- lig-filosofisk examen tillgodose beho- vet av såväl grundläggande studier i samtliga dessa ämnen som fördjupade studier i något av dem'är knappast möj- ligt. Filosofie kandidatexamen med dess fullständiga valfrihet i fråga om de i examen ingående ämnena är än mindre ägnad att tillgodose det föreliggande samhällsvetenskapliga utbildningsbeho- vet. Härför fordras en särskilt utformad examen; den föreslås benämnd politices magisterexamen. 61. I nuvarande läge, sedan de olika samhällsvetenskaperna blivit relativt väl representerade och organiserade, skulle det vara möjligt att skapa en för vissa ändamål väl avvägd helstandardi- serad examen. Man skulle kunna inrikta en sådan helstandardiserad examen på fördjupade studier och spe— cialisering inom t. ex. nationalekonomi och statistik, vilket skulle kunna moti— veras med att det största och mest på- tagliga behovet av samhällsvetenskap- liga specialister f. n. avser personer med sådan utbildning. Emellertid finnes anledning förmoda att jämväl övriga samhällsvetenskaper skola få en växande betydelse för för- valtningen, utredningsarbetet och forsk— ningen. Det vore ogynnsamt om fördju—

___-T— ..... __

pade studier och specialisering inom dessa andra ämnen icke skulle kunna ske inom ramen för politices magister- examen och på grundval av den allmän- na samhällsvetenskapliga utbildning, som denna ger. Examen bör därför ut- formas på det sätt att helhetssynpunk- ten tillgodoses genom en standardiserad tidigare examensdel med i stort sett fast studiegång; därefter bör följa en senare del, omfattande fördjupade studier och specialisering inom ett valfritt samhälls- vetenskapligt ämne (huvudämne).

62. Den tidigare examensdelen måste som ovan framgått omfatta ett ganska stort antal samhällsvetenskapliga äm- nen. En sådan grundutbildning kan med användning av den filosofiska fakultetens betygsenhetssystem icke få plats inom ramen för en examen av rimligt omfång. Man måste därför vid utformningen av den tidigare examens- delen övergiva betygsenhetssystemet samt uppdela de enskilda ämnenas stu- dium i särskilda för denna examen lämpliga kursenheter (fasta ämnen). Kurserna få därvid anpassas med hän- syn till dels deras för examen behövliga omfattning, dels den inbördes ordning i vilken de läsas.

63. Vid de fördjupade studierna och specialiseringen inom huvudämnet komma emellertid de studerande i fler- talet fall att ha behov av en grundligare utbildning i åtminstone ett annat ämne än som erhållits inom den tidigare exa- mensdelen. Detta behov tillgodoses ge- nom att i examens senare del vid sidan av huvudämnet inrymmes ytterligare ett ämne (stödämne,). 64. En normal studietid av fyra och ett halvt år har befunnits erforderlig för politices magisterexamen. Av denna studietid ägnas fem terminer åt den tidigare examensdelen och fyra termi- ner åt den senare. Studierna i huvud- och stödämnet komma att giva en

så grundlig utbildning inom det valda ämnesområdet, att behovet av att såsom förberedelse för praktisk verk- samhet påbygga examen med licentiat- studier blir avsevärt mindre än vad f. n. är fallet. Man kan sålunda räkna med att inrättandet av politices magisterexa- men kommer att medföra en förkort- ning av studietiden för åtskilliga av dem, som önska förvärva en kvalifice- rad och för praktisk verksamhet lämp— ligt inriktad samhällsvetenskaplig ut- bildning.

Politices magisterexamens utformning

65. De som påbörja samhällsveten- skapliga studier böra äga vissa förkun- skaper i matematik. Därför föreslås att de som icke ha godkänt studentbetyg i matematik på reallinjen eller den all- männa linjens sociala (matematiska) gren nöjaktigt skola genomgå en vid universitetet särskilt anordnad .kurs i matematik. 66. Den föreslagna utformningen av examen framgår av det schema över stu- diegången som återgivits på s. 310. 67. De för examens tidigare del an— slagna fem terminerna ha fördelats så att den normala studietiden för vart och ett av de fasta ämnena blir följande: för statistik en, för statskunskap fyra femte— dels, för kulturgeografi en halv, för företagsekonomi med ekonomisk redo- visning (bokföring) sju tiondels, för nationalekonomi en, för sociologi en halv och för rättskunskap en halv ter- min. Dessa ämnen skola i allmänhet stu- deras i nu angiven ordning (5. 311—— 312). Vissa avvikelser från den normala studieordningen kunna emellertid före— komma (s. 364). Undervisning i ekonomisk historia sker inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi och den i nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen in- gående propedeutiska kursen i juridik

ersättes med det nya fasta ämnet rätts- kunskap. Detta ämne skall läggas upp särskilt för den nu berörda examen.

68. Innan de studerande börja stu— dierna i de enskilda ämnena böra de erhålla ett fågelperspektiv på hela äm- nesområdet. Härför har en samhällsve— tenskaplig orienteringskurs inlagts i början på första höstterminen. Samman- hanget mellan de olika ämnena bör emellertid även beaktas mot slutet av den tidigare examensdelen. Detta sker genom en serie allmänna samhällsve- tenskapliga seminarieövningar (s. 336— 340). 69. De allmänna seminarieövningar- na utgöra också en lämplig förberedelse för det allmänna samhällsvetenskapliga prov, som avslutar studierna av de fasta ämnena. Syftet härmed är att pröva de studerandes förmåga att, med tillgång till behövliga hjälpmedel, på ett prak- tiskt prohlem tillämpa och samordna från olika samhällsvetenskaper tillägna- de synpunkter. Vid provet skall alltså icke krävas redovisning av minneskun— skaper. 70. Under politices magisterexamens senare del skola studier bedrivas dels i ett huvudämne under tre terminer, dels i ett stödämne under en termin. De stu- derande böra lämnas stor frihet vid stu- diernas uppläggning och inriktning. Såsom huvudämne kan väljas vilket som helst av de samhällsvetenskapliga äm— nena. Jämväl ämnet företagsekonomi kan således komma i fråga. Valet av stödämne måste bero av huvudämnet och specialiseringen däri. 71. Studiet av huvudämnet bör vara inriktat dels på förvärvandet av en grundligare överblick över hela ämnes- området och kännedom om dettas vetenskapliga arbetsmetoder utöver vad som inhämtas i den fasta ämneskursen, dels ock på en mera djupgående specia- lisering inom någon viss del av ämnet

och ett självständigt examensarbete inom detta område. Dessa båda delar av huvudämnet böra särskilt examineras (huvudämne: allmän kurs och huvud- ämne: specialkurs).

72. Normalstudietiden för huvud- ämne: allmän kurs skall tillsammans med den tid ämnet studerats såsom fast ämne vara två terminer. Oavsett inrikt- ningen av de fortsatta studierna böra kunskapsfordringarna i huvudämne: allmän kurs vara gemensamma för samtliga studerande med samma huvud- ämne. De grundläggande fordringarna i huvudämnet komma härigenom i stort sett att motsvara två-betygskurser till övriga filosofiska examina, vilket bl. a. ur undervisnings- och därmed också ur kostnadssynpunkt innebär vissa förde- lar (s. 320—322). Kunskapsfordring- arna i huvudämne: specialkurs böra däremot fastställas för varje studerande särskilt, allt efter dennes förmåga, in— tressen och syfte med sin utbildning. 73. Valet av stödämne bör ske i sam- råd med examinator i huvudämnet. Till— låtna stödämnen äro de övriga sam— hällsvetenskapliga ämnena samt vissa andra särskilt angivna ämnen inom filo- sofiska fakulteten. J ämväl andra ämnen, däribland sådana som äro företrädda vid annan fakultet eller vid fackhög- skola, kunna efter särskilt medgivande komma i fråga såsom stödämne (s. 322 —325). Kunskapsfordringarna i stöd- ämnet böra differentieras med hänsyn till valet av huvudämne och specialise— ringen inom detta.

Politices kandidatexamen

74. Som tidigare framhållits har kom- mittén funnit skäl föreslå inrättande jämväl av en politices kandidatexamen. Denna omfattar politices magisterexa- mens fasta ämnen samt det allmänna samhällsvetenskapliga provet ävensom

fortsatta studier i ett valfritt samhällsve- tenskapligt ämne. De fortsatta studierna motsvara vad som kräves för huvud- ämne: allmän kurs i politices magister- examen. Den normala studietiden för politices kandidatexamen kommer här- igenom att bli omkring sex terminer.

75. Politices kandidatexamen kom- mer att utgöra en lämplig utbildning för arbetsuppgifter, vilka kräva en god sam- hällsvetenskaplig orientering men icke innefatta ett mera kvalificerat utred- nings- eller forskningsarbete (s. 328— 330).

76. Politices kandidatexamen utgör i många fall även en lämplig mellanexae men före avläggandet av magisterexa- men (5. 330).

Undervisningen och examinationen m. m.

77. Genomförandet av de föreslagna samhällsvetenskapliga examina (politi- ces kandidatexamen och politices ma— gisterexamen) förutsätter icke några mera väsentliga förändringar av under- visningen i de samhällsvetenskapliga ämnena. De enda egentliga nyheter som föreslås äro den samhällsvetenskapliga orienteringskursen och det allmänt samhällsvetenskapliga seminariet.

78. Kommittén föreslår att föreläs- ningarna i större utsträckning än vad nu är fallet kompletteras med olika former av gruppundervisning och öv- ningar. Härvid bör beaktas att grupper- na icke böra vara större än som med hänsyn till föreliggande undervisnings- uppgifter är ändamålsenligt.Vad särskilt gäller undervisningen i de fasta ämnena föreslås att denna kompletteras med en ny form av gruppundervisning (hand- ledningsgrupper). Inom dessa grupper skall förekomma en fortlöpande dis— kussion av svårare problem, som upp- komma under studiernas lopp. Handle-

daren, som helst icke bör vara examina- tor i ämnet, har även att tillse att de studerande erhålla övning i såväl munt- lig som skriftlig framställningsförmåga.

79. Till examinator i fast ämne bör kunna förordnas annan lärare än den som självständigt företräder ämnet. Vi- dare skall medexaminator under vissa förutsättningar kunna förordnas, näm- ligen när studerande påkallar tentamen i ämne, vari han två gånger underkänts. Såväl examinator som den studerande bör kunna påfordra förordnande av medexaminator.

80. Som tidigare framhållits föreslås att filosofiska fakultetens betygsenhets- system icke skall tillämpas för de fasta examensämnena. Vid tentamen i något av dessa ämnen ävensom i huvudämne: allmän kurs, i stödämne samt vid all— mänt samhällsvetenskapligt prov skola betyg givas med något av vitsorden med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. I huvudämne: specialkurs skall före— komma förutom ovannämnda vitsord jämväl berömlig och med utmärkt be— röm godkänd. I likhet med vad som nu gäller inom bl. a. den juridiska fakulte— ten föreslås att till omfattningen olika lärokurser icke må krävas för betygen godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd.

81. Kommittén föreslår att den stu- derande, utöver de ämnen som skola ingå i hans' examen, skall vara oför- hindrad att såsom tillvalsämne i politi- ces magisterexamen medtaga varje annat ämne som kan ingå i denna exa— men eller i filosofie kandidatexamen.

82. I förslaget till stadga om sam- hällsvetenskapliga examina (bilaga 2) meddelas bestämmelser om efterpröv- ning, riksgiltighet för tentamina och förhållandet till andra examina (49— 55 åå).

83. Genom tillkomsten av de föreslag- na samliällsvetenskapliga examina upp- kommer ett starkt behov av samarbete mellan de ifrågavarande ämnenas repre- sentanter, speciellt beträffande olika undervisningsfrågor. Undervisningens anordning, metoder och inriktning främst inom de särskilda fasta ämnena måste i största möjliga utsträckning syf- ta till att tillgodose helhetssynpunkten. Vidare uppkomma genom de föreslagna examina en rad rutinfrågor, vilka icke behöva samordnas med andra ärenden inom humanistiska sektionen (motsva- rande) och därför lämpligen kunna av- lastas från denna. 84. Kommittén föreslår att för frågor som gälla politices kandidat- och poli- tices magisterexamen professorer och andra självständiga företrädare för de samhällsvetenskapliga ämnena skola or- ganiseras som en särskild beslutande enhet (samhällsvetenskapliga ämnes- gruppen) inom den humanistiska sektionen. Även för vissa andra univer- sitetsangelägenheter och för det rent vetenskapliga arbetet anser kommittén ett närmare samarbete inom ämnes- gruppen mellan de samhällsvetenskap- liga disciplinernas företrädare önsk- värt (s. 387—389). —— Angående särskilt yttrande, se s. 532.

Lärarorganisation m. m.

85. De av kommittén föreslagna lä- rarbefattningarna m. m. framgå av den efterföljande kostnadsberäkningen (s. 526 ff.). Här hänvisas därför i första hand till denna samt till kapitel 27 (s. 392—424), där de olika förslagen när- mare motiveras. I det följande skola emellertid i korthet beröras bl. a. de nya professurer, som kommittén ansett erforderliga. 86. Som tidigare framhållits föreslås

att ämnet företagsekonomi skall bli självständigt företrätt vid de akade- miska läroanstalterna (s. 352—361). Att omedelbart inrätta professurer vid samtliga läroanstalter har kommit— tén icke ansett möjligt. Av vikt är emel— lertid att ämnet snarast möjligt blir fö- reträtt vid universiteten i Uppsala och Lund. Vidare bör principbeslut fattas om inrättande av en professur vid Stockholms högskola. Undervisningen vid denna läroanstalt samt vid Göte- borgs högskola synes tillsvidare kunna meddelas av särskilda kursgivare.

87. Lärare i nationalekonomi, tillhö- rande den samhällsvetenskapliga äm- nesgruppen, skola omhänderha under- visning och examination dels i na- tionalekonomi för samhällsvetenskap— liga examina, för övriga filosofiska exa- mina samt för juris politices magister- examen, dels i det för juris kandidat- examen och juris politices magisterexa- men obligatoriska ämnet ekonomisk samhällskunskap. Kommittén har därför funnit att lä- rarorganisationen i ämnet måste för- stärkas. Sålunda föreslår kommittén, i likhet med socialvetenskapliga forsk- ningskommittén, att två nya professurer inrättas, en vid vartdera av universite- ten i Uppsala och Lund. Benämningen på dessa bör bli professur i nationaleko- nomi med ekonomisk politik. Den del av nu ifrågavarande ämne som kan be- nämnas ekonomisk politik (tillämpad nationalekonomi) har kommit att få en allt större betydelse. Kommittén har bl. a. vid utformningen av den speciellt för förvaltningsverksamhet föreslagna examen, juris politices magisterexamen, beaktat detta.

I övrigt föreslås bl. a. inrättande av en preceptorsbefattning i nationaleko- nomi vid vartdera universitetets huma- nistiska sektion samt av en biträdande lärarbefattning vid Stockholms hög-

skola. Bl. a. vid sistnämnda läroanstalt böra även assistent- och amanuensbe— fattningar inrättas.

88. Någon personalförstärkning i sta- tistik vid universiteten anser kommit- tén icke erforderlig. Främst vid Stock- holms högskola men även vid Göteborgs högskola föreligger däremot behov av ytterligare underordnade lärarbefatt- ningar. Förslag härom framläggas. 89. I statskunskap föreslås bl. a. in- rättande av en biträdande lärarbefatt- ning vid Stockholms högskola. 90. Kommittén föreslår att en profes- sur i sociologi omedelbart inrättas vid Stockholms högskola. Vidare böra pro— fessurer i detta ämne småningom kom- ma till stånd även vid Lunds universi- tet och vid Göteborgs högskola. I övrigt föreslås bl. a. befattningar som biträ- dande lärare i sociologi i Uppsala och Göteborg; motsvarande befattning i Stockholm bör bibehållas även sedan ämnet där blivit företrätt genom en professur. 91. Kommittén understryker behovet av den av tidigare utredningar före— slagna professuren i kulturgeografi vid Stockholms högskola. Vidare böra de förut föreslagna biträdande lärarbefatt- ningarna i ämnet snarast komma till stånd såväl vid denna läroanstalt som vid de båda universiteten.

92. I fråga om docentbefattningar fö- reslås inrättande av en sådan befattning i nationalekonomi vid vartdera univer- sitetet samt vid Stockholms högskola. Vid sistnämnda läroanstalt bör vidare inrättas en docentbefattning i sociologi samt en i statistik. 93. Kursanslag förslås för erforderlig undervisning i vissa ämnen, vilka ej kunnat tillgodoses med därför nödvän- diga lärarbefattningar. Detta gäller främst ämnet företagsekonomi vid Stockholms och Göteborgs högskolor samt ämnena nationalekonomi och stats-

kunskap vid Göteborgs högskola. Vidare föreslås att de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna erhålla anslag för an- ordnande av viss för flera ämnen ge- mensam undervisning. Härvid avses främst kurs i ekonomisk redovisning för såväl juris studerande som politices studerande samt kompletteringskurser i matematik.

Den blandade juridisk-samhällsveten- skapliga utbildningen

94. Som ovan (punkt 4) framhållits är en blandad juridisk-samhällsveten- skaplig examen behövlig. Denna exa- men bör främst förbereda för arbets— uppgifter inom förvaltningen. Till avse— värd del bestå dessa i att »handlägga ärenden» (jfr not 5. 29), varvid god för- måga att tillämpa författningar är av stor betydelse. Särskilt för sådana inom förvaltningen allt mer förekommande arbetsuppgifter, vilka kräva en själv— ständig bedömning av reala förhållan- den, äro emellertid även samhällsveten— skapliga insikter av vikt. 95. De egentliga förvaltningsuppgif- terna ha hittills i övervägande grad handlagts av jurister. Det synes emeller- tid som om åtskilliga sådana uppgifter _— både inom allmän och enskild för- valtning —— lika bra och med bättre för- utsättningar för bedömning av de be- handlade ärendcnas samhälleliga bak— grund och betydelse skulle kunna hand- läggas av befattningshavare, som med en lämpligt avvägd juridisk utbildning förena viss samhällsvetenskaplig skol- ning. 96. Nuvarande statsvetenskaplig-juri- disk examen är icke lämpligt utformad för att tillgodose det ifrågavarande ut- bildningsbehovet. Härför fordras en examen som bl. a. innehåller ett star- kare och mera allsidigt inslag av juri-

dik. Det enklaste sättet att tillgodose detta utbildningsbehov vore att de bli- vande förvaltningstjänstemännen avlade såväl en juridisk som en samhällsveten- skaplig examen. Detta skulle emellertid komma att kräva alldeles för lång stu— dietid. Därför föreslås att det juridisk- samhällsvetenskapliga utbildningsbeho- vet skall tillgodoses genom en särskild examen, som benämnes juris politices magisterexamen. Denna bör liksom nu- varande examen avläggas inom den ju- ridiska fakulteten.

Angående särskilda yttranden, se 5. 530 och 534.

97. Det samhällsvetenskapliga insla- get i juris politices magisterexamen bör i främsta rummet bestå av nationaleko- nomi. Den blivande tjänstemannen skall erhålla en utbildning, som är tillräcklig för att han skall kunna förstå målsätt- ningarna och verkningarna av olika ekonomiskt politiska åtgärder. Här- jämte bö'r i examen ingå så mycket sta- tistik att han i sin verksamhet kan ut- nyttja statistiska undersökningar samt samarbeta med yrkesstatistiker. Det behov av sakkunskap på det samhälls- vetenskapliga området, som härutöver föreligger, synes i viss mån bero på verksamhetens art. Kommittén har där- för ansett det ändamålsenligt att här- vidlag ge möjlighet till val mellan ett mindre antal något olika utformade studieriktningar. Utöver de obligato- riska ämnena nationalekonomi och sta— tistik föreslås att denna del av examen, bortsett från en juridisk variant, skall omfatta ettdera av ämnena företagseko— nomi, sociologi .och statskunskap (s. 428—429).

98. Det juridiska inslaget i examen måste vara mera allsidigt än i statsve— tenskaplig-juridisk examen. Erfarenhe- terna av denna examen visa att dess brister i stor utsträckning kunna hän- föras till den juridiska delen. Med hän—

syn till utbildningens syfte måste givet- vis liksom hittills de offentligrättsliga ämnena (statsrätt, finansrätt och för- valtningsrätt) ingå i den föreslagna exa— men. Åt civilrätten bör beredas större utrymme än vad f. n. är fallet. Relativt grundliga civilrättsliga kunskaper behö— vas nämligen bl. a. som bakgrund för ett i egentlig mening juridiskt studium av de offentligrättsliga ämnena, främst för- valtningsrätt. Vissa grundläggande stu- dier i processrätt behövas icke blott för studierna i förvaltningsrätt utan även för att i praktiken kunna tillämpa de i detta ämne erhållna kunskaperna. Kom— mittén anser slutligen att jämväl vissa insikter i straffrättens grunder äro nöd- vändiga för att den juridiska utbild- ningen inom juris politices magisterexa— men skall bliva till fyllest (s. 429—430).

99. Utformningen av juris politices magisterexamen framgår av det schema över studiegången, som återfinnes på s. 431.

100. Bland annat ur kostnadssyn- punkt är det angeläget att såvitt möj— ligt åstadkomma en överensstämmelse mellan de juridiska ämnen som ingå i juris politices magisterexamen och mot- svarande ämnen i juris kandidatexa- men. En sådan överensstämmelse är en förutsättning för att samma undervis- ning och samma läroböcker skola kun- na utnyttjas för båda dessa examina. Enligt kommitténs förslag skola båda examina bestå av tre delar. Första delen blir överensstämmande. I densamma ingå, med en sammanlagd normal stu- dietid av två terminer, den prope- deutiska kursen samt ämnena ekono- misk samhällskunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt (s. 433—435).

101. De i den andra delen av juris kandidatexamen ingående positivrätts- liga ämnena äro — utom straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper — i stort sett lämpligt avvägda för att ge en sådan

grundläggande juridisk utbildning, som åsyftas inom juris politices magister- examen. I straffrätt med juridiska hjälp- vetenskaper, för vilket beräknas en normal studietid av en termin, äro där- emot fordringarna i juris kandidatexa- men alltför omfattande för den blan- dade examen. Kommittén föreslår där- för att — förutom ämnena civilrätt I, civilrätt II med internationell privat- rätt, processrätt, finansrätt och för- valtningsrätt — ett särskilt examens- ämne, benämnt straffrätt, skall ingå i juris politices magisterexamen. För äm- net beräknas en studietid av normalt två femtedels termin. Den sammanlagda normala studietiden för denna del av examen blir härigenom fyra terminer.

102. Det har icke befunnits möjligt att, inom ramen av den för examen be- räknade normala studietiden, låta ämnet allmän rättslära obligatoriskt ingå i ju- ris politices magisterexamen. I en va- riant av denna examen (se punkt 113) föreslår emellertid en majoritet inom kommittén att såväl studier i detta ämne som fördjupade studier i ett valfritt offentligrättsligt ämne skola krävas. 103. Av de samhällsvetenskapliga äm- nena böra nationalekonomi" och statis- tik alltid ingå i juris politices magister- examen. Kunskapsfordringarna i det förra ämnet böra främst inriktas på den del av nationalekonomien som kan be- tecknas som ekonomisk politik. Inom denna ämnesdel skola alltid bedrivas fördjupade studier och i samband där- med utarbetas en uppsats. Den normala studietiden för ämnet nationalekonomi beräknas till en och en halv termin. (1 en variant av examen, se punkt 110, be- räknas studietiden till två terminer.) Härtill kommer den tid, normalt en halv termin, som skall ägnas åt ämnet eko— nomisk samhällskunskap i examens första del. De ekonomiska studierna komma alltså att uppdelas på två ämnen

om sammanlagt minst två terminers normal studietid (s. 438—439).

104. Med hänsyn till målsättningen för juris politices magisterexamen bör syftet med de statistiska studierna vara att bibringa de studerande elementära insikter i den statistiska teorins vikti- gaste frågeställningar samt en översikt— lig kännedom om den svenska statisti- kens organisation, innehåll och publika- tioner. Detta kan ske inom ramen för en normal studietid av en halv termin. Härvid förutsättes att de som skola stu— dera statistik för nu berörda examen delvis skola kunna utnyttja den under- visning i ämnet som meddelas för sam— hällsvetenskapliga examina. 105. I fråga om det samhällsveten- skapliga inslaget i övrigt skall, som re— dan framhållits, valfrihet föreligga mel- lan något av ämnena företagsekonomi, sociologi och statskunskap (se punk— terna 110—112). 106. Den normala studietiden för ju- ris politices magisterexamen beräknas till nio terminer, dvs. samma tid som föreslagits för juris kandidatexamen och politices magisterexamen. Av denna studietid kommer något mer än fem terminer att ägnas åt juridiska och icke fullt fyra åt samhällsvetenskapliga stu— dier. I en variant av examen kommer juridiken emellertid att kräva ytterli- gare en termin medan de samhällsve- tenskapliga studierna minskas med mot— svarande tid (se punkt 113). 107. För juris politices magisterexa- men uppställas krav på förkunskaper i matematik motsvarande dem som före— slagits för samhällsvetenskapliga exa— mina (se punkt 65) samt i terminolo- giskt latin (se punkt 36). — Angående särskilt yttrande, se 5. 543. 108. Studiegången för juris politices magisterexamen bör normalt vara den att de samhällsvetenskapliga ämnena studeras sist. Inom nationalekonomi

och inom en av kombinationerna där- jämte i statskunskap skola alltid fördju- pade studier bedrivas. Därför har det synts angeläget att ge dessa ämnen en så- dan placering att krav på kvalificerade studier kunna upprätthållas. De juri- diska studierna skola vara av mera grundläggande art. Det synes därför mest ändamålsenligt att de juridiska ämnena placeras först i studiegången. En så gott som exakt överensstämmelse kan härigenom åstadkommas mellan juris politices magisterexamen och juris kandidatexamens båda första delar. Detta har ansetts medföra väsentliga fördelar (s. 444—445).

Den föreslagna normala studiegången kan emellertid tänkas medföra vissa svårigheter för dem som efter någon tids rent samhällsvetenskapliga studier önska övergå till studier för juris poli- tices magisterexamen. Kommittén har beaktat detta samt föreslagit att vissa för politices kandidat- och magisterexa- men fullgjorda prestationer skola få till- godoräknas för juris politices magister- examen (se 5. 453—454 samt förslaget till stadga om juridiska examina, bi- laga 1, 68—69 55; även förhållandet till andra examina har reglerats i stadgan). — Angående särskilt yttrande, se 5. 539.

109. För examens tredje del föreslås fyra olika ämneskombinationer. Av des- sa äro tre rent samhällsvetenskapliga och en, den juridiska varianten, inne- fattar ytterligare en termins juridiska studier.

110. Den kombination i vilken ämnet företagsekonomi ingår har följande ut- formning: statistik en halv termin, företagsekonomi en halv termin och nationalekonomi två terminer. Kun- skapsfordringarna i företagsekonomi äro desamma som i motsvarande fasta ämne i samhällsvetenskapliga examina. I nationalekonomi krävas grundligare insikter, främst i ekonomisk teori. Den-

na »ekonomiska kombination» synes vara särskilt lämplig t. ex. för dem, som arbeta med ekonomiska utredningar med juridiskt inslag eller eljest äro verksamma inom de grenar av förvalt— ningen, där arbetsuppgifterna huvudsak- ligen äro av ekonomisk-juridisk karaktär.

111. I ämneskombinationen med so- ciologi ägnas den valfria terminen helt åt detta ämne. Vid de sociologiska stu— dierna kan man nämligen icke såsom för det fasta ämnet sociologi i politices kandidat- och magisterexamen utgå från att de studerande förut erhållit en överblick över stora delar av det sam— hällsvetenskapliga ämnesområdet. 112. I den tredje samhällsvetenskap- liga ämneskombinationen läses stats— kunskap under den valfria terminen. Kunskapsfordringarna i detta ämne bygga på tidigare inhämtade insikter i statsrätt med folkrätt och i förvaltnings- rätt. En termins studier i statskunskap komma härigenom att leda till ett re-_ sultat jämförligt med vad som kräves för två betygsenheter i filosofie kandi- datexamen. Krav på uppsats uppställes. 113. Den juridiska varianten omfat— tar förutom statistik och nationaleko- nomi ämnet allmän rättslära samt för- djupade studier i ett valfritt offentlig- rättsligt ämne. Allmän rättslära skall till omfattningen motsvara samma ämne i juris kandidatexamen. Av den valfria terminen kommer därvid att återstå tre femtedels termin för fördjupade studier i ett av ämnena förvaltningsrätt, finans- rätt, statsrätt eller folkrätt. Denna ämneskombination, som före- slås av en majoritet inom kommittén, har ansetts vara särskilt lämplig för så- dana verksamhetsgrenar, där arbets- uppgifterna helt eller till övervägande del bestå i att handlägga ärenden. Det kan tänkas att man för vissa förvalt- ningstjänster finner den juridiska skol- ning, som kan förvärvas inom första och

andra delarna av examen otillräcklig. Enligt majoritetens mening vore det be- klagligt om man av denna anledning inom vissa delar av förvaltningen an- såge sig böra vidmakthålla en rekry- tering i huvudsak eller enbart av juris kandidater. — Angående särskilt ytt- rande, se 5. 543 ff.

114. Vad ovan anförts angående un- dervisningen m. m. för juris kandidat- examen gäller i tillämpliga delar för juris politices magisterexamens första och andra delar samt för de juridiska ämnen, som kunna ingå i examens tredje del. Endast i straffrätt bli-r det nödvändigt att anordna en kortare kurs särskilt för den nu berörda examen. Den samhällsvetenskapliga ämnesgrup- pen skall svara för undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnen, som kun- na ingå i juris politices magisterexa- mens tredje del. Härvid kommer den för de samhällsvetenskapliga examina meddelade undervisningen i allmänhet att kunna utnyttjas jämväl av de juris politices studerande. I nationalekonomi måste emellertid särskild undervisning meddelas. Med hänsyn till detta ämnes betydelse för den berörda examen synes detta vara till fullo motiverat.

115. Juris politices magisterexamen skall avläggas inom den juridiska fakul- teten. Vad ovan föreslagits under juris kandidatexamen beträffande tentamina och deras former, examinator och med- examinator, betgg samt avrådning och avstängning skall äga tillämpning jäm- väl för den nu behandlade examen. Så- vitt gäller samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av examen föreslås emel— lertid delvis enahanda bestämmelser som för samhällsvetenskapliga examina. De två högsta vitsorden, berömlig och med utmärkt beröm godkänd, kunna givas vid tentamen i nationalekonomi samt i valfritt offentligrättsligt ämne. I övriga ämnen skola betyg givas med

något av vitsorden med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd.

116. I förslaget till examensstadga (bil. 1) meddelas bestämmelser angå- ende tillval av ämne, efterprövning och riksgiltighet av tentamina.

Den praktiska utbildningen

117. Juris politices magisterexamen har närmast utformats med hänsyn till förvaltningens behov. För att examen skall kunna fylla sin uppgift måste emellertid möjligheter öppnas för dem som avlagt densamma att förskaffa sig praktisk tjänstgöring, närmast motsva— rande tingstjänstgöring för juris kandi- dater (s. 474—475). 118. Kommittén föreslår, att en ut- bildningstjänstgöring för blivande för- valtningstjänstemän organiseras. Denna bör stå öppen för såväl juris politices magistrar som juris kandidater. 119. Tjänstgöringen bör omfatta en sammanlagd tid av 21/3 år och vara för- lagd till två områden. För tjänstgöring böra ifrågakomma sådana områden vil- ka äga ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsuppgifter. Kommittén har funnit att domsagorna och länsstyrelsernas landskanslier äro de för ändamålet mest lämpade; Den förra delen av tjänstgö- ringen bör därför förläggas till domsaga (tingsutbildning) och den senare till länsstyrelse (förvaltningsutbildning). Tjänstgöringen vid länsstyrelse föreslås till viss del kunna utbytas mot tjänstgö- ring vid något lokalt statligt, kommunalt eller enskilt förvaltningsorgan. Tjänst- göringstiden bör vara densamma inom de båda områdena eller femton måna- der (s. 475 ff.). — Angående särskilt yttrande, se 5. 546 ff. 120. Det förutsättes att den som full- gör utbildningstjänstgöring vid dom- saga skall kunna utföra alla de åliggan- den som normalt ankomma på tingsno-

tarieaspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring. Hinder skall icke möta att förlägga tingsutbildningen efter avslutandet av andra delen av examen och sålunda före examens tredje de].

121. Till fullgörande av utbildnings- tjänstgöring böra årligen antagas 36 personer. Den som fullgör utbildnings- tjänstgöring bör åtnjuta avlöning enligt de grunder, som gälla för reglerad be- fordringsgång. 122. För handläggning av frågor rö- rande utbildningstjänstgöring bör en särskild nämnd inrättas, nämnden för utbildningstjänstgöring. Nämndens le— damöter skola utses av Kungl. Maj:t och företräda den centrala statsförvaltning- en, länsstyrelserna, domstolsväsendet, de juridiska fakulteterna, de samhälls- vetenskapliga ämnesgrupperna samt de organisationer, vilkas medlemmar ifrå- gakomma till utbildningstjänstgöring. 123. Även för dem som avlagt politi- ces kandidat- eller magisterexamen skulle det vara av betydelse, om en lämplig utbildningstjänstgöring stode till buds. På grund av dessa examinas specialisering i det enskilda fallet på skilda samhällsvetenskaper kan någon standardiserad praktisk utbildning icke organiseras. Det har emellertid ansetts angeläget, att i den mån den som avlagt någon av nämnda examina fullgör prak— tiska arbetsuppgifter av samhällsveten- skaplig art, han får tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring vid anställning i statlig tjänst i likhet med tingsutbild— ning och den föreslagna utbildnings- tjänstgöringen. Kommittén föreslår, att prövningen skall ankomma på nämnden för utbildningstjänstgöring. Nämnden skall också fungera som rådgivande och övervakande organ i fråga om nu be- rörd tjänstgöring (s. 486—487). 124. Enligt kommitténs mening vore det värdefullt om den, som fullbordat

första och andra delarna av juris kan— didatexamen eller juris politices magis- terexamen, före påbörjandet av studiet för tredje delen av examina kunde full- göra praktisk tjänstgöring vid domsaga eller liknande praktikställe. En sådan mellanpraktik borde göra de följande juridiska och i viss mån även de sam- hällsvetenskapliga studierna mera frukt- bärande.

125. Tillfälle bör beredas studerande inom juridisk fakultet att fullgöra mel- lanpraktik vid domsaga efter avslutan- det av första och andra delarna i juris kandidat- eller juris politices magister- examen. Härvid bör för dem som avse att fullgöra utbildningstjänstgöring den förra delen av denna, tingsutbildningen, kunna tagas sorn mellanpraktik. För övriga bör mellanpraktik få tillgodoräk- nas som del av fullständig tingsutbild— ning. I båda fallen böra de studerande förordnas till tingsnotarieaspiranter och därefter till tingsnotarier (s. 487 ff.). — Angående särskilda yttranden, se s. 546 ff. och 549 f.

Kompetensbestämmelser

126. Kommittén framlägger i huvud- sak endast förslag till sådana ändringar i gällande generella kompetensbestäm- melser, vilka föranledas av kommitténs förslag till examina. Däremot har kom— mittén icke ansett sig kunna pröva vilka formella kompetenskrav, som ur olika synpunkter kunna vara motiverade för särskilda tjänster. 127. Önskvärt är att, liksom för när- varande i stor utsträckning är fallet, flera olika utbildningstyper medföra kompetens till en och samma tjänst. En sådan konkurrerande kompetens bör gälla för ett relativt stort antal tjänster. 128. Den föreslagna juris kandidat- examen bör i kompetensavseende vara likvärdig med den nuvarande (s. 498).

129. Juris politices magisterexamen bör på åtskilliga områden inom förvalt- ningen kunna jämställas med juris kan- didatexamen. Vad statsdepartementen beträffar fö— reslås att examen skall medföra behö- righet till befattning som amanuens inom samtliga departement. — Angåen- de särskilt yttrande, se 5. 549. Vid länsstyrelserna bör examen med- föra enahanda behörighet, som hittills tillkommit juris kandidatexamen. Juris politices magisterexamen skall sålunda bereda kompetens jämväl till befattning som landssekreterare och övriga befatt- ningar å landskansli, där för närvaran- de enbart juris kandidatexamen kan ifrågakomma. — Angående särskilt ytt- rande, se 5. 549. Kommittén förordar att juris politices magisterexamen medför samma behö- righet som juris kandidatexamen för de centrala verk, där 1865 års kungörelse alltjämt gäller (kammarkollegiet och kommerskollegium) . Slutligen föreslår kommittén, att till

tjänst inom den civila statsförvaltning- en, för vilken enligt verksinstruktion eller annat allmänt stadgande, juris kan— didatexamen, kansliexamen eller stats— vetenskaplig-juridisk examen medför behörighet, jämväl juris politices magis— terexamen skall medföra behörighet (s. 499—500).

130. Politices magisterexamen och politices kandidatexamen böra utan vi— dare medföra kompetens till samtliga de befattningar, där för närvarande exa- men vid filosofisk fakultet medför kompetens. I fråga om politices magisterexamen förordar kommittén generell kompetens till samtliga statsdepartement (s. 500— 502). 131. Kommittén framlägger även för- slag om jämkning av bestämmelserna om den kompetens, som i vissa fall skall åtfölja statsvetenskaplig examen och examen vid handelshögskola. 132. Utbildningstjänstgöring har icke i något fall ansetts böra uppställas som kompetensvillkor (s. 502 f).

Kostnadsberäkning

De juridiska fakulteterna Uppsala universitet

förste assistent förste assistent

HHHt—lt—IHHMt—lt—lb—A

professur i allmän rättslära1 ....... professur i internationell rätt2 ....... preceptorat i civilrätt .............. preceptorat i civilrätt .............. preceptorat i straffrätt ............. preceptorat i processrätt ............ preceptorat i förvaltningsrätt .......

förste amanuens .................... andre amanuens ...................

30 720: 30 720: 23172: 46 344: 23 172: 23 172: 23172: 12000: 12 000: 6000: 4008: 39300:

Kursanslag (utöver nuvarande : 28 400 kr.); specifikation, se nedan 1 kontorist i Ca 13 .............................................. 1 kanslibiträde i Ca 11 .......................................... 7 968: 1 kanslibiträde i Ca 11 .......................................... 7 968:

Kronor 298 320:

8 604:

1Professuren beslutad i princip 26/7 1947. 2Professuren beslutad i princip 30/6 1938.

1 professur i allmän rättslära1 ......................... . ......... 30720:

(1 professur i internationell rätt; principbeslut).

1 preceptorat i civilrätt ......................................... 23172:— 2 preceptorat i civilrätt ......................................... 46 344: — 1 preceptorat i straffrätt ........................................ 23 172: — 1 preceptorat i processrätt ...................................... 23 172:— 1 preceptorat i förvaltningsrätt .................................. 23 172: — 1 förste assistent ............................................... 12 000: — 1 förste assistent ............................................... 12 000: — 1 förste amanuens .............................................. 6 000: — 1 andre amanuens .............................................. 4 008: — Kursanslag (utöver nuvarande : 23 700 kr.); specifikation, se nedan 44 000: — 1 kontorist i Ca 13 .............................................. 8 604: — 1 kanslibiträde i Ca 11 ...................... . ................... 7968:— 1 kanslibiträde i Ca 11 ......................................... 7968:—

Kronor 272 300:

Stockholms högskola

1 professur i allmän rättslära .................................... 30 720: — 1 professur i finansrätt med finansvetenskap ...................... 30 720: — 1 professur i civilrätt, särskilt arbetsrätt .......................... 30 720: — 1 professur i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt .............. 30 720: — 1 professur i kriminologi ....................................... —. 30 720: — 1 preceptorat i civilrätt ......................................... 24 408: — 3 preceptorat i civilrätt ......................................... 73 224: — 1 preceptorat i straffrätt ........................................ 24 408: — 1 preceptorat i processrätt ...................................... 24 408:— 1 preceptorat i förvaltningsrätt .................................. 24 408: — 1 docentbefattning .............................................. 21 084: — 1 förste assistent ............................................... 12 000:— 1 första assistent ............................................... 12 000:— 1 andre assistent ............................................... 10 008: — 1 förste amanuens .............................................. 6 000: — 1 förste amanuens .............................................. 6 000:— 1 andre amanuens .............................................. 4 008:— Kursanslag (utöver nuvarande : 25 900 kr.); specifikation, se nedan 59 900: — 1 kontorist i Ca 13 ............................................. 9348:— 1 kanslibiträde i Ca 11 ......................................... 8652:— 1 kanslibiträde i Ca 11 ......................................... 8 652:—

Kronor 482 108:

Specifikation över kursanslagen Uppsala och Lund: 3 propedeutiska kurser .......................................... 10 500: Undervisning i juridiska hjälpvetenskaper ........................ 7 000: — Deklarationsövningar i finansrätt ................................ 1 200: — Undervisning av praktiker såsom ersättning för den praktiska kursen 20 000: — Praktiker för övrig undervisning ................................ 15 000: — Undervisning i talteknik ......................................... 2 000: — Kurs i terminologiskt latin ...................................... 3 000: — Rese- och traktamentsersättningar ................................ 3 000: —

_1 Professuren beslutad i princip 26/7 1947.

Kurs i rättskunskap för pol. kand. och pol. mag. ex. ................ 5 000: Diverse kurser .................................................. 1 000:

Kronor 67 700: Uppsala: Kursanslag enligt ovan .......................................... 67 700: Avgår nuvarande anslag ......................................... 28 400:

ökning kronor 39 300: Lund:

Kursanslag enligt ovan .......................................... 67 700: Avgår nuvarande anslag ......................................... 23 700:

Ökning kronor 44 000: Stockholm:

4 propedeutiska kurser .......................................... 14 000: Undervisning i juridiska hjälpvetenskaper ........................ 10 000: Deklarationsövningar i finansrätt ................................ 1 800: Undervisning av praktiker såsom ersättning för den praktiska kursen 25 000: Praktiker för övrig undervisning ................................ 20 000: Undervisning i talteknik ....................................... 4 000: Kurs i terminologiskt latin ...................................... 4 000: Rese- och traktamentsersättningar ............................... 1 000: Rättskunskap för pol. kand. och pol. mag. ex. ..................... 5000: Diverse kurser 1 000: Kronor 85 800: Avgår nuvarande anslag ......................................... 25 900: ökning kronor 59 900:

Stipendier för högre juridiska studier (doktorandstipendier)

Uppsala universitet ..................... 2 stipendier a 6000:— Lunds universitet ....................... 2 stipendier ä 6 000:— Stockholms högskola .................... 2 stipendier ä 6 000:—

Kronor

De samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna

Uppsala universitet.

professur i nationalekonomi med ekonomisk politik1 ............ professur i företagsekonomi ................................... preceptorat i nationalekonomi ................................. docentbefattning i nationalekonomi1 ............................ biträdande lärare i sociologi (befintlig förste ass.-befattning om- vandlas) 1 biträdande lärare i kulturgeografi2 ............................. 1 förste assistent (företagsekonomi) .............................. 1 andre assistent (nationalekonomi) 1 andre aSSistent (sociologi)2 .' ................................... 1 andre amanuens (nationalekonomi)

Kursanslag (utöver nuvarande : 3 900); specifikation, se nedan . . ..

1Vid samma tidpunkt som den nuvarande professuren i nationalekonomi med finans— rätt förändras till professur i finansrätt med finansvetenskap. (Kan beräknas bli fr. o. m. budgetåret 1958/59.)

2Enligt förslag av 1945 års universitetsberedning.

Årligt materielanslag (företagsekonomi) .......................... 10 000: _— 2 kanslibiträden i Ca 11 (nationalekonomi och företagsekonomi) . . . . 15 936: —

Kronor 191 132: -—— Engångsanslag för företagsekonomi ........................ Kronor 15 000: —

Lunds universitet

1 professur i nationalekonomi med ekonomisk politik .............. 30 720: — 1 professur i sociologi fr. o. m. budgetåret 1958/59 ................ 30 720: —— 1 professur i företagsekonomi .................................... 30 720: — 1 preceptorat i nationalekonomi ................................. 23 172: _ 2 docentbefattningar (en i nationalekonomi och fr. o. m. budgetåret

1958/59 en i sociologi) ....................................... 39 720:— 1 biträdande lärare i kulturgeografi1 ............................. 13 800:— 1 förste assistent (företagsekonomi) .............................. 12 000: — 2 andre assistenter (nationalekonomi och sociologi) .............. 20 016:—— 1 andre amanuens (nationalekonomi) ............................ 4008: — Kursanslag (utöver nuvarande : 3 900 kr.); specifikation, se nedan . . 9 100: _— Årligt materielanslag (företagsekonomi) .......................... 10 000:— 2 kanslibiträden i Ca 11 (nationalekonomi och företagsekonomi) . . . . 15 936: —— Kronor 239 912: — Engångsanslag för företagsekonomi ........................ Krunor 15 000: —

Stockholms högskola

1 professur i sociologi2 .......................................... 30 720: -—— (1 professur i företagsekonomi; principbeslut) 1 professur i kulturgeografi1 ..................................... 30 720: — 2 docentbefattningar (nationalekonomi och sociologi) ............. 42 168: —— 1 docentbefattning i statistik1 .................................... 21 084: _ 2 biträdande lärare (nationalekonomi och statskunskap) .......... 27 600:— 1 biträdande lärare i nationalekonomi1 .......................... 13 800:— 1 förste assistent (statistik)1 ..................................... 12 000:— 2 andre assistenter (nationalekonomi och sociologi) ................ 20 016: — 2 förste amanuenser (nationalekonomi och statistik) ............... 12 000: — 1 förste amanuens i statistik1 .................................... 6 000: — 2 andre amanuenser i nationalekonomi .......................... '. 8 016: — 1 andre amanuens i statistikl .................................... 4 008: — 1 tredje amanuens i statistik ..................................... 2 004: — Kursanslag; specifikation se nedan ............................... 27 000: — 1 kanslibiträde i Ca 11 (sociologi) ............................... 8 652: — - Kronor 265 788: —

Göteborgs högskola

1 biträdande lärare i sociologi ................................... 13 800: —— 1 andre assistent (statistik) ..................................... 10 008:— 1 förste amanuens (statistik) .................................... 6 000:— 3 andre amanuenser (nationalekonomi, statskunskap och sociologi) . . 12 024: — Kursanslag; specifikation, se nedan .............................. 25 000:—

Kronor 66 832: —

1Enligt förslag av 1945 års universitetsberedning. ? Förslag om inrättande av en professur i sociologi har framlagts i proposition till 1953 års riksdag.

Uppsala och Lund:

Sociallagstiftning, inom ämnet statskunskap (utgår f. 11. med 1 500) . . Ekonomisk redovisning .......................................... Matematik (kompletteringskurs) _ För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de all—

männa seminarieövningarna ...................................

Kronor

Avgår: sociallagstiftning ............................... 1 500: —

företagsekonomi 2 400: ——

* ökning kronor

Stockholm:

Företagsekonomi Sociallagstiftning inom ämnet statskunskap ........................ Ekonomisk redovisning ......................................... Matematik (kompletteringskurs) .................................. För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de allmänna seminarieövningarna ................................. Kronor Göteborg:

Nationalekonomi ................................................ Statskunskap ................................................... Företagsekonomi ................................................ Sociallagstiftning inom ämnet statskunskap ........................ Ekonomisk redovisning .......................................... Matematik (kompletteringskurs) .................................. För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de allmänna seminarieövningarna ................................. Kronor

Sammanfattning av årliga anslag enligt ovan

Uppsala universitet

Juridiska fakulteten 298 320: Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen ................ 191 132: Lunds universitet -

Juridiska fakulteten ................................ 272 300: Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen ................ 239 912: Stockholms högskola

Juridiska fakulteten ................................ 482 108: Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen ................ 265 788: Göteborgs högskola Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen ...........................

Stipendier för högre juridiska studier ............................

Summa kronor 1

2 000: 6 000: 3 000:

2 000: 13 000:

3 900: 9 100:

12 000: 2000: 8000: 3000:

2 000: 27 000:

6 000: 6 000: 6 000: 2 000: 2 000: 2 000:

1 000: 25 000:

489 452:

512212:

747 896:

66 832:

36 000: 852 392:

Utbildningstj änstgöringen

Avlöning åt 36 förvaltningsnotarier under första budgetåret (orts-

grupp 3) ................................................... 425 628: _ Nämnden för utbildningstjänstgöring:

Ordföranden ...................................... 2 000: _— Sekreteraren ...................................... 8 000: — Ledamöterna ...................................... 3 000: _— Exp.-kostnader m. m. .............................. 5 000: — 18 000: ——

Kronor 443 628: _—

SÄRSKILDA YTTRANDEN

Herr Lindstedt

Socialvetenskapliga forskningskom- mittén yttrade i motiveringen till sitt i detta betänkande (s. 54) omnämnda förslag bl. a.: »Området för statens och kommunernas verksamhet har sedan länge och särskilt under de senaste de- cennierna befunnit sig i snabb tillväxt. Det allmänna har pålagts en rad upp- gifter, som tidigare varit okända.» I det nu föreliggande betänkandet har detta uttryckts så, att det moderna samhäl- lets förvaltningsverksamhet alltmer fått en förändrad och delvis ny inriktning och att nya uppgifter av ekonomisk och social natur tillkommit.

Dessa uttalanden äro otvivelaktigt riktiga, men synas ej fullt klarlägga vad denna utveckling i själva verket innebär.

En ny art av lagstiftning kan sägas ha tillkommit, den s. k. sociala lagstift- ningen. Denna tog visserligen till en början sikte endast på att förbättra den fattigare befolkningens och vissa sam- hällsgruppers ställning genom att för dem skapa nya rättigheter gentemot samhället. Men efter hand som den all— männa levnadsstandarden ökats och olika samhällsgrupper emellan väsent- ligt utjämnats, har också denna lagstift- nings karaktär förändrats och kan nu- mera sägas reglera vissa medborgarnas i aHmänhet rättigheter och skyldigheter gentemot samhället. En dylik lagstift— ning har väl förut funnits, men dess omfattning och betydelse har så ökats, att man med fog kan påstå att ett nytt rättsområde tillkommit.

Det är här i första hand fråga om sådan socialvårdslagstiftning, som syf-

tar till att bereda medborgarna större trygghet vid tillfällen, då deras egen förmåga att sörja för sitt uppehälle och sina levnadsbehov på grund av arbets- oförmåga tryter, eller då eljest hjälp- och skyddsåtgärder krävas, som de en- skilda icke själva kunna åvägabringa, dvs. lagstiftning om socialförsäkring, arbetarskydd, sjukvård, hälsovård och hygien m. m. Hit höra vidare statens åtgärder för stödjande av vissa näringar och de bestämmelser, som givits röran- de villkoren för erhållande av lån och statsbidrag i dylika fall.

Mot dessa förvaltningsrättsliga be- stämmelser, som för medborgarna grun— da rättsanspråk mot det allmänna, stå de lagar och förordningar, som av eko- nomiska, social- eller finanspolitiska skäl ålägga medborgarna skyldigheter eller begränsa deras handlingsfrihet, såsom författningarna rörande skogs- vård, rörande inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom och jord- bruksfastighet, jaktstadgan, fiskeristad- gan, rusdrycksförordningen m. fl. Av särskild betydelse är härvid skattelag- stiftningen, vars räckvidd delvis är be- tingad av de statsutgifter som social— politiken föranleder.

Tillämpningen av alla dessa författ- ningar tillkommer i stor utsträckning icke allmän domstol utan statliga för- valtningsorgan eller särskilt tillsatta nämnder resp. skattemyndigheter. Så- lunda avgöras bl. a. vissa tvister mellan arbetare och arbetsgivare av arbetsdom- stolen, mellan fastighetsägare och hy- resgäster av hyresreglerande myndig- heter, beskattningsfrågor av taxerings-

myndigheterna, frågor om socialförsäk- ringen av särskilda ämbetsverk resp. avdelningar inom dessa, rätten att bygga av arbetsmarknadsstyrelsen, att köpa lantbruk av lantbruksnämnderna osv. Undandragna de allmänna domsto- larnas avgöranden äro även sådana för den enskilde betydelsefulla ingripan- den, som lagarna om barnavård och om alkoholistvård samt sinnnessjuklagen möjliggöra.

Det är naturligt att denna alltmer om- fattande förvaltningsrättsliga och eko- nomiska lagstiftning kommit att något minska betydelsen av den allmänna lagens regler om medborgarnas inbör- des rättigheter och skyldigheter ifråga om förmögenhetsrättsliga förhållanden. Den ojämförligt största delen av befolk— ningen i vårt land är vida mer bero- ende av de avgöranden, som träffas om rätt till olycksfall i arbetet, rätten till sjukersättning, pensionsrätt, arbetar- skydd, sjukvård, hälsovård, livsmedels- hygien, sociala bidrag, skatt osv. än av sin rätt på grund av avtal om köp och byte av fast eller lös egendom, eller på grund av län eller borgen el. dyl. Dessa förvaltningsrättsliga avgöranden gälla för folkets flertal livsviktiga intressen, av vilkas tillgodoseende en var av dem vid upprepade tillfällen är beroende, under det medborgarna i gemen endast sällan äro parter i ett mål vid allmän domstol.

Härtill kommer att en betydande grupp av enskildas anspråk mot var- andra numera regleras genom enhetliga avtal olika samhällsgrupper emellan, vilka avtal på grund av sin betydelse för mycket stora delar av befolkningen kommit att framstå mera som rättsreg- ler än som privaträttsliga avtal.

Det är klart att det för den enskilde är praktiskt taget likgiltigt, huruvida hans skyldigheter och rättigheter i sam- hället äro grundade å förvaltningsrätts-

liga bestämmelser eller allmän lag. Han fordrar och har rätt att fordra att av- görandet i varje fall sker på ett riktigt och rättvist sätt, och då en av garan- tierna för all rättskipning är den avgö- rande myndighetens kunnighet och skicklighet, har han också rätt att fordra garanti härför, vare sig fråga är om civilrätt eller förvaltningsrätt.

Det fordras i båda fallen i princip samma utbildning. Domaren i förvalt— ningsmål måste känna rättens all- männa principer om likhet inför lagen, om domarjäv, om skyldigheten att icke döma utan att parten höres och att ej vara domare i egen sak eller samtidigt åklagare och domare. Han måste kunna utreda och handlägga ett mål och rätt tolka lagen efter dess grunder. Vidare måste han känna till reglerna om parts behörighet, om ställföreträdarskap och om fullmakt, reglerna om avtals giltig- het, om ställande av pant eller annan säkerhet och om preskription och laga förfall; och han måste kunna pröva vär— det av förebragt utredning och bedöma intygs samt parts- och andra utsagors trovärdighet. Det finns ingen anledning varför folket i gemen ej skulle få sin rätt prövad efter riktiga principer och med den garanti som en »domarens» tillfredsställande utbildning utgör.

Det följer av det sagda att den, som har att avgöra förvaltningsrättsliga ärenden, varav enskilds rätt är bero- ende, skall ha juridisk utbildning. Att häri skall ingå erforderliga kunskaper i förvaltningsrätt är uppenbart. Då för- valtningens organisation förutsätter att de juridiskt utbildade befattningshavar- na i förvaltningen skola kunna hand- lägga även ärenden, för vilka kräves särskilda kunskaper i samhällsekonomi och statistik, bör en för ifrågavarande tjänstemän anordnad akademisk exa- men även omfatta kunskaper i dessa ämnen.

Samma kunskaper torde emellertid böra krävas även av dem, som ämna bli domare vid allmän domstol eller advokater eller högre åklagare. Den sociala lagstiftningen har under dess ovan skildrade utvecklingsskede i hög grad påverkat även den allmänna lagens bestämmelser. Jämkning har sålunda av socialpolitiska eller samhällsekono- miska skäl skett även i de grundläg- gande civilrättsliga principerna i nytt- janderättslagen, i lagarna om skogar, vatten och gruvor, i barnavårdslagen, föräldrabalken m. fl. och tvingande regler införts i avtalslagen, lagarna om avbetalningsköp och försäkringsav- tal osv. De Viktigaste socialpolitiska och samhällsekonomiska grundsatserna måste därför nu mera än förr vara för nämnda befattningshavare kända. De måste även i större utsträckning än förr äga kännedom både om sociallagstift- ningens och förvaltningsrättens olika grenar.

Då såväl allmänna lagen med dithö- rande författningar som den ekono- miska lagstiftningen och politiförfatt- ningarna numera erhållit sådant om- fång att ifråga om varje juridisk examen detaljkunskap och specialisering måste anses utesluten, bör en för domare, advokater och högre åklagare avsedd examen, om den skall tillgodose kraven på kunskaper i både juridik, ekonomi och socialpolitik, icke annat än ytterst obetydligt till sitt innehåll skilja sig från den examen, som enligt vad ovan sagts måste krävas av förvaltningens jurister.

Med hänsyn härtill och på i huvudsak de skäl i övrigt som anförts i herr v. Hof- stens reservation under punkt 4) anser jag endast en juridisk examen böra före- komma och denna böra så utformas, som v. Hofsten föreslagit.

Skulle likväl den av kommittén före- slagna juris politices magisterexamen —

som jag förmodar med lämpligare be- nämning — införas, anser jag vad ovan anförts om den nya sociallagstiftning- ens betydelse visa, att ämnet allmän rättslära icke kan i någon variant ute— slutas. Denna examen bör i varje fall giva lika kompetens även till domar— banan och till avläggande av juris licen- tiatexamen, som den av kommitténs flertal föreslagna juris kandidatexamen.

Kommittén har föreslagit att annat behörighetskrav än avlagd studentexa- men icke skulle uppställas för rätten att avlägga juridisk examen. Enligt min me- ning bör fordras godkänt betyg dels liksom hittills i historia och filosofi, dels i matematik.

Herr v. Hofsten med instämmande be- träffande punkt 1 av herr Langendorf

De sakkunniga borde enligt min upp- fattning ha utformat förslaget på ett så— dant sätt, att de i följande fyra punkter upptagna önskemålen hade blivit till- godosedda:

1) en särskild samhällsvetenskaplig fakultet inrättas omedelbart,

2) filosofie kandidatexamen med en- bart eller övervägande samhällsveten- vetenskapliga ämnen får inte före- komma,

3) licentiatexamen i de samhällsve- tenskapliga ämnena avskaffas, Och dis- putation får ske på grundval av en poli- tices magisterexamen med kvalificerat betyg i huvudämnet, samt

4) den nuvarande statsvetenskaplig- juridisk examen avskaffas utan att er- sättas av någon ny »blandexamen» (majoritetens juris politices magister- examen). Juris kandidatexamen får en delvis annan utformning än enligt ma— joritetsförslaget.

1) Samhällsvetenskaplig fakultet

Ståndpunkten att en särskild sam- hällsvetenskaplig fakultet bör inrättas torde inte kräva någon närmare moti— vering. De sakkunnigas förslag att blott inrätta en samhällsvetenskaplig ämnes- grupp med mera begränsade befogen- heter innebär otvivelaktigt _— vilket de sakkunniga också själva framhåller _ ett provisorium. Enligt min mening borde man omedelbart ta steget fullt ut och ge denna ämnesgrupp ställningen som helt självständig fakultet.

Bildandet av särskilda samhällsveten- skapliga fakulteter skulle otvivelaktigt _ såsom erfarenheten från andra län- der bestyrker — kraftigt stimulera ut- vecklingen inom hithörande veten- skapsgrenar. Därjämte skulle det av kommittén understrukna önskemålet att hålla samman de samhällsvetenskapliga ämnena till en enhet lättare kunna till- godoses. Den organisatoriska enheten bör för övrigt även gälla i fråga om 10- kaler. I stället för att såsom för närva- rande varje ämne eller i vissa fall rent- av varje professor har eller strävar efter att erhålla en egen institution, ett eget bibliotek, en egen föreläsningssal osv., så borde på varje universitetsort alla dylika lokaler för de samhällsveten- skapliga ämnena vara gemensamma eller belägna intill varandra.

Därest en samhällsvetenskaplig fakul- tet inrättas, bör följande examina få av— läggas inom denna, nämligen politices kandidatexamen, politices magisterexa— men och politices licentiatexamen (den sistnämnda eventuellt ej, jämför punkt 3). Titeln filosofie doktor ersättes med titeln politices doktor inom fakulteten.

2) Filosofie kandidatexamen i sam- hällsvetenskapliga ämnen avskaffas

De sakkunnigas förslag till utform- ning av samhällsvetenskapliga examina bygger på den otvivelaktigt helt riktiga

uppfattningen, att det i flertalet fall är olämpligt att studera hithörande ämnen fristående från varandra och att studi- erna följaktligen bör ordnas på ett så- dant sätt att de studerande erhåller en orientering inom hela det samhällsve- tenskapliga ämnesområdet. För att kun- na tillgodose detta önskemål har de sak- kunniga vid utformningen av samhälls- vetenskapliga examina ansett sig böra bryta med det nuvarande betygsenhets— systemet.

Mot denna bakgrund framstår det som en anomali att fortfarande tillåta filosofie kandidatexamen i enbart sam- hällsvetenskapliga ämnen, exempelvis med två betygsenheter i vardera stati- stik, nationalekonomi och statskunskap. Enbart rent organisatoriska skäl talar för att en sådan examen inte bör vara tillåten. Förslaget innebär ju, att sär- skilda kurser för samhällsvetenskapliga examina anordnas. Det skulle under så— dana förhållanden vara olämpligt och oekonomiskt, om man förutom de stu- derande för samhällsvetenskapliga exa- mina hade ett måhända rätt stort antal studerande, som önskade avlägga en fi- losofie kandidatexamen av traditionell typ.

En filosofie kandidatexamen med ett samhällsvetenskapligt ämne och två icke-samhällsvetenskapliga ämnen mås- te dock givetvis kunna få förekomma (statistik, ärftlighetslära, kemi; stats- kunskap, historia, geografi osv.). Det synes vara lämpligt att uppställa det villkoret att i en filosofie kandidatexa- men alltid måste ingå minst två icke- samhällsvetenskapliga ämnen. Därest en särskild samhällsvetenskaplig fakul- tet inrättas, bör detta medföra den kon- sekvensen, att filosofie kandidatexamen inte kan avläggas inom denna fakultet men att samhällsvetenskapliga ämnen kan medtas i filosofie kandidatexamen,- som avlägges inom filosofiska fakulteten.

3) Filosofie licentiatexamen isamhälls- vetenskapliga ämnen avskaffas

Om den särskilda politices kandidat- examen inrättas och om man dessutom har politices magisterexamen, förefaller det inte nödvändigt att därjämte bibe- hålla licentiatexamen. Mer än två exa— mina före disputationsprovet synes nämligen inte lämpligt, och disputation bör sålunda kunna ske direkt på politi- ces magisterexamen. Rätten att dispu- tera bör dock vara förbehållen den som i huvudämnet erhållit något av de tre högsta betygen (AB, a, A).

4) Juris politices magisterexamen in- rättas ej. Juris kandidatexamen får en delvis annan utformning än enligt majo- ritet'sförslaget

Huvudmotiveringen för inrättandet av den hittillsvarande statsvetenskaplig- juridisk examen, liksom för den av de sakkunniga föreslagna juris politices magisterexamen, är behovet av en ut- bildningsform, som direkt svarar mot statsförvaltningens behov. Enligt de sakkunniga bör detta behov tillgodoses genom att man i en och samma examen söker pressa in i stort sett alla de kun— skaper, som en person sysselsatt inom förvaltningen kan komma att behöva.

Begreppet förvaltning är mycket vid- sträckt. Av de sakkunnigas redogörelse (Avd. V, kap. 28) framgår, att det är ett önskemål, att en förvaltningstjänsteman i allmänhet äger mera djupgående juri- diska kunskaper än som rymmes inom den nuvarande statsvetenskaplig-juri- disk examen. Han bör därjämte äga goda samhällsvetenskapliga kunskaper främst i nationalekonomi, men även i statistik, företagsekonomi och sociologi. Utöver de av de sakkunniga sålunda an- givna önskemålen kunde man även peka på betydelsen av kunskaper i för- valtningsorganisation.

För flertalet studenter torde det vara

omöjligt att under den studietid, som förutsatts för juris politices magister- examen, hinna med att inhämta dessa kunskaper. Om många, delvis helt skil- da ämnen skall studeras under denna tid, måste resultatet bli, att kunskaperna i varje ämne blir skäligen ytliga.

Slutsatsen härav måste bli att tanken på en särskilt för förvaltningen avpas- sad examen är felaktig, åtminstone så- vida denna examen blott består av en »nedbantad» juris kandidatexamen kompletterad med en likaledes »ned- bantad» politices magisterexamen. För- valtningsorganisationen bör i stället uppbyggas så, att en specialisering på olika slag av arbetsuppgifter, dels för jurister och dels för samhällsvetare, äger rum.

Mot denna tankegång riktas den in- vändningen, att åtskilliga förvaltnings- enheter är så små, att en specialisering av arbetsuppgifterna på personer med olika utbildning inte är möjlig. Bland annat skulle länsstyrelserna vara exem- pel på förvaltningsorgan, där man av åtminstone vissa tjänstemän måste krä- va såväl juridisk som samhällsveten— skaplig skolning.

Denna invändning finner jag inte vä- gande. Även om man inom vissa för- valtningsorgan tvingas anförtro en mängd mycket skiftande arbetsuppgif- ter åt en och samma person, så är det bättre om denne person har erhållit en någorlunda grundlig utbildning för vissa av arbetsuppgifterna, än att han erhållit mer eller mindre ytliga kunska- per över ett större fält. Grundliga kun- skaper på ett område visar sig erfaren- hetsmässigt vara till mycket god hjälp för att snabbt lära sig behärska andra områden. Ytterligare bör påpekas hur vanligt det är inom yrken, som inte nödvändigt kräver en hög grad av spe— cialisering, att personer erhåller en annan sysselsättning än den som de

egentligen har utbildat sig för. Detta behöver inte alls anses som en olägen- het; tvärtom kan det många gånger vara en fördel att personer med olika utbild- ning ägnar sig åt samma yrke, liksom att personer med en viss utbildning under livets gång ägnar sig åt flera olika yrken.

Ur individens synpunkt ter sig för- hållandena på ett likartat sätt. Den som avlagt en examen med såväl juridik som samhällsvetenskap men med mindre ju— ridik än en jur. kand. och med mindre samhällskunskap än en pol. mag., kom- mer alltid att ha en känsla av att ha försökt att samtidigt sätta sig på två stolar men i stället ha hamnat mellan dem. En person med en dylik examen blir nämligen inte erkänd vare sig som jurist eller samhällsvetare;' att han i stället har blivit »förvaltare» innebär blott föga kompensation, eftersom han inte har inhämtat några kunskaper, som blott förekommer i hans examen, men inte i någon annan. Om en examen för förvaltningstjänstemän skall erhålla verklig slagkraft, måste den innefatta betydande element, som helt saknas i andra examina (förvaltningsorganisa- tion, språkbehandlingsförmåga m. m.).

De sakkunniga har, i en alldeles rik- tig känsla av att juris politices magister- examen borde erhålla en »tyngdpunkt» i förhållande till den nuvarande stats- vetenskaplig-juridisk examen, utökat den juridiska delen på bekostnad av den samhällsvetenskapliga. Trots att förslaget innebär en förskjutning av tyngdpunkten i examen åt det juridiska hållet, kommer dock ej ens de som valt den s. k. juridiska varianten av juris politices magisterexamen att accepteras som »jurister».

När det gäller juris kandidatexamen, innebär den viktigaste förändringen i de sakkunnigas förslag, att i denna exa- men införes ett moment av specialise-

ring och fördjupning, som för närva- rande saknas. I fråga om statsvetenskap- lig-filosofisk examen, finns redan nu möjligheter till fördjupning. Förslaget till politices magisterexamen innebär, att denna specialisering blir mera ut- präglad; i huvudämnet kommer att krä- vas inte mindre än 31/:— 4 terminers studier. Det måste vara en riktig tanke att på detta sätt införa en viss speciali— sering i dessa båda examina.

Mot bakgrunden härav framstår de sakkunnigas förslag till juris politices magisterexamen som egenartat. Denna examen kan nämligen knappast sägas innehålla något specialiserings— och för- djupningselement och den innehåller inte några studier, som inte också före— kommer inom juris kandidatexamen eller politices magisterexamen. Det kan inte vara riktigt att konstruera en exa- men, som först avlägges vid 25-års— åldern, utan ett betydligt starkare ele- ment av specialisering än vad som är möjligt, om examen skall omfatta ett stort antal såväl samhällsyetenskapliga som juridiska ämnen.

Gentemot det här ovan förda resone— manget riktas den invändningen, att den hittillsvarande statsvetenskaplig- juridiska examen har visat sig fylla en uppgift och att följaktligen en examen av denna typ bör få finnas kva-r. Fram- gången för statsvetenskaplig-juridisk examen är dock inte överväldigande. Det antal personer, som avlägger denna examen, är obetydligt jämfört med dem som avlägger juris kandidatexamen, och någon tendens till ökning föreligger inte. Inom statsförvaltningen spelar personer med statsvetenskaplig-juridisk examen en förhållandevis mycket ringa roll — detta gäller även de yngre årgångarna —— och det finnes föga an- ledning att tro, att de sakkunnigas för- slag till ändring av examen till juris politices magisterexamen, kommer att

medföra någon ändring i detta för- hållande.

I detta sammanhang bör påpekas, att kravet på studentkunskaper i latin för den nuvarande juris kandidatexamen men däremot inte för statsvetenskaplig- juridisk examen otvivelaktigt har rätt kraftigt bidragit till rekryteringen till den sistnämnda examen. Om nu enligt de sakkunnigas förslag kravet på dylika latinkunskaper för juris kandidatexa- men försvinner, så bortfaller därmed ett väsentligt incitament för studier till juris politices magisterexamen.

Ej heller erfarenheterna i utlandet pekar på att en blandad samhällsveten- skaplig-juridisk examen är lämplig. Förhållandena i Danmark synes därvid vara särskilt belysande. Cand. polit. vid Köpenhamns universitet var tidigare en dylik blandexamen men spelade då ingen större roll. När examen omlades och fick ett nästan helt samhällsveten- skapligt innehåll, väckte den omedel- bart ett ökat intresse. Antalet årligen examinerade steg starkt, och denna exa- men har visat sig lämplig för ett mycket stort antal förvaltningstjänstemän.

Till sist må påpekas att man, därest juris politices magisterexamen inte in- rättas, undgår svårigheterna i namnfrå- gan. Kommitténs förslag med en exa- men benämnd juris politices magister— examen (jur. pol. mag.) och en annan

benämnd politices magisterexamen (pol. mag.) må synas vara logiskt till- fredsställande, men det är likväl avgjort olämpligt. Prefixet »jur.» i den förra titeln kommer förmodligen ofta att tap— pas hort, och sammanblandningar med den helt olikartade examen pol. mag. följaktligen att ske. Även i den mån den fullständiga titeln jur. pol. mag. anges, kommer den föreställningen lätt att uppkomma, att examen ger samma sam- hällsvetenskapliga kompetens som pol. mag., vilket ju inte alls är fallet.

Om juris politices magisterexamen inte inrättas, uppkommer frågan huru- vida juris kandidatexamen bör utfor- mas på det sätt som majoriteten föresla— git. Uppenbarligen finnes skäl som talar för att juris kandidatexamen under så- dana förhållanden bör erhålla ett större samhällsvetenskapligt inslag än enligt förslaget.

Två vägar kan därvid beträdas. En- ligt den ena införes olika linjer inom juris kandidatexamen; enligt den andra göres examen helt eller nästan helt stan— dardiserad, men samhällskunskaperna får taga ett större obligatoriskt utrymme än den halva termin som ägnas häråt i kommitténs förslag.

Den förra lösningen skulle kunna in- nebära att juris kandidatexamen dels hade en rent juridisk linje i överens— stämmelse med majoritetsförslaget, dels hade en eller ett par linjer med ett icke ringa samhällsvetenskapligt inslag.

I själva verket borde såväl den juri- diska som statskunskapsvarianten i de sakkunnigas förslag till juris politices magisterexamen kunna infogas som va- rianter av juris kandidatexamen och ge samma kompetens som denna. I fråga om statskunskapsvarianten förutsätter detta, att studierna i statskunskap inte innehåller för mycket av utländskt statsskick, politiska idéer och modern politisk historia utan i stället lägges som en statsvetenskaplig analys av samhälls— förhållanden och institutioner. De äter— stående varianterna av juris politices magisterexamen kan däremot inte rim— ligtvis infogas i juris kandidatexamen; därtill är det juridiska inslaget alltför begränsat.

Man torde kunna räkna med att den juridiska varianten och statskunskaps- varianten ger ett bättre resultat inom juris kandidatexamen än inom en juris politices magisterexamen, även om stu- diestoffet i båda fallen vore detsamma

som enligt de sakkunnigas förslag. Detta sammanhänger med den stora roll, som den yttre ramen för studierna och deras allmänna karaktär ständigt spelar. Efter att ha börjat sina studier för juris kan- didatexamen inhämtar den studerande snart vad man väntar sig av en »jurist» i fråga om exempelvis stringens, formu- leringsskicklighet och noggrannhet, och detta kommer att prägla hela hans före- ställningsvärld och hans sätt att studera, även om examen skulle innehålla några moment, som inte är rent juridiska i traditionell bemärkelse. Som ett belägg för att detta resonemang är riktigt kan nämnas att de som nu studerar för stats- vetenskaplig-juridisk examen torde kunna anses inta en särställning jäm- förda med dem som studerar för juris kandidatexamen. Man väntar sig mindre kunskaper av de förra, även i de fall då kursfordringarna i enskilda ämnen är desamma.

Ehuru vissa skäl talar för den nu skis- serade lösningen med en uppdelning av juris kandidatexamen på flera linjer, så torde dock övervägande skäl tala för att denna examen bör vara i huvudsak standardiserad. Det följande resone- manget utgår från att examen i detta hänseende bör vara utformad så som majoriteten föreslagit, dvs. med hel- standardiserade studier under åtta ter- miner och med valfri fördjupning un- der den nionde och sista terminen.

Enligt majoritetsförslaget skall fler— talet av de befattningar, som nu rekry- teras med juris kandidater i fortsätt- ningen rekryteras med juris kandidater eller juris politices magistrar, varvid förutsättes att de senare kommer att_

spela en större roll än vad som hit- tills tillkommit personer med statsve- tenskaplig-juridisk examen. Om juris politices magisterexamen inte inrättas, så måste _— som ovan'framhållits -— följden bli, att personer med en rent

samhällsvetenskaplig utbildning, dvs. politices magistrar, erhåller ett något större utrymme, närmast inom förvalt- ningen. Återstående befattningar kom- mer att rekryteras bland juris kandi- dater.

Enligt det traditionella resonemanget borde man bland dylika befattningar skilja mellan sådana, som kräver en rent juridisk utbildning och sådana, för vilka ett inslag av samhällskunskaper är erforderligt eller åtminstone önsk- värt. Till den förra kategorien skulle höra domare, högre åklagare och advo- kater, medan tjänsterna inom förvalt— ningen skulle tillhöra den senare kate- gorien.

Frågan är emellertid om inte ett sam— hällsvetenskapligt inslag i studierna, väsentligt större än vad som ingår i ma- joritetsförslaget till juris kandidatexa— men, skulle vara ej blott försvarligt utan direkt behövligt för alla dessa katego- rier, även om det måste köpas till priset av minskad studietid i juridiska ämnen.

Den kritik, som nu ofta riktas mot jurister för deras bristande samhälls- kunskaper och deras rent formella sätt att handlägga ärenden och lösa olika uppkommande problem, är otvivelaktigt många gånger berättigad. Detta gäller inte bara förvaltningsjurister utan i minst lika hög grad domare och advo- kater. Det må även påpekas i hur stor utsträckning den högre förvaltningen rekryteras bland personer, som under ett antal år tjänstgjort som domare.

Om studietiden skall vara begränsad till nio terminer _ och detta torde böra vara en förutsättning för resonemanget _ och om ökade samhällsvetenskapliga studier skall få plats i studiegången, så måste detta innebära att utrymmet för de juridiska studierna reduceras.

I motiveringen till sakkunnigeförsla- get talas med stort eftertryck (s. 88 ff.) om önskvärdheten av att studierna för

juris kandidatexamen kommer att inne- hålla mindre element av lagkunskap och av minneskunskap än vad som för närvarande är fallet. Frågan är emeller- tid om detta önskemål verkligen kom- mer att bli tillgodosett med det exa- mensförslag, som de sakkunniga har lagt fram. Förslaget avviker dock ej mera från den nuvarande juris kandi- datexamen än att kraven på minneskun- skaper även i fortsättningen kommer att kunna hållas på en alltför hög nivå.

En viss ytterligare reduktion av juri- diken bör enligt min mening inte be- höva möta några betänkligheter. När- mast synes man därvid böra komma till att studierna i civilrätt under den åtton— de terminen bör bytas ut mot studier i samhällsvetenskap. Denna reduktion i de juridiska studierna går visserligen närmast ut över vad som enligt planen skall innebära fördjupade studier inom olika delar av civilrätten. Enär ett stort antal studerande torde komma att välja civilrätt som fördjupningsämne under den nionde terminen, torde civilrätten likväl få ett tillräckligt utrymme i exa- men.

Den åttonde terminen skulle i stället ägnas åt studier i nationalekonomi jämte socialpolitik. Vidare skulle såsom fördjupningsämne under den nionde terminen alternativt kunna väljas ett samhällsvetenskapligt ämne vilket som helst, således även sociologi, statistik och statskunskap.

Enligt detta förslag skulle juris kan- didatexamen sålunda erhålla följande utformning:

Studietid Termin Examensämne eller kurs i veckor

1 h Propedeutisk kurs .......... 10 Ekonomisk samhällskunsk... 10 2 v Rättshistoria 10 Statsrätt med folkrätt ...... 10 3 h Civilrätt I

4 v Civilrätt II med internationell privaträtt .................. 20

åh Straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper ........... 20

6v Processrätt ................. 12 Finansrätt 7h Förvaltningsrätt ............ 12 Allmän rättslära 8v Nationalekonomi med social- politik ..................... 20 9h Valfritt juridiskt eller sam— hällsvetenskapligt ämne 20

Vissa skäl talar uppenbarligen för att studieordningen såtillvida bör vara en annan, att den åttonde terminens stu- dier i nationalekonomi med socialpoli- tik borde komma omedelbart efter den andra terminen med dess ekonomiska samhällskunskap. Att ämnena likväl i ovanstående uppställning ansetts kunna placeras långt ifrån varandra, beror på att studierna i de båda ämnena avses få helt olika karaktär, bland annat sam- manhängande med att de studerandes mogenhet kan förutsättas vara en helt annan under den åttonde än under den första terminen.

Studierna i ekonomisk samhällskun- skap skall ha till syfte att bibringa stu- denterna allmänna kunskaper om det nutida svenska samhället. Därest man kunde förutsätta, att samtliga studeran- de hade avlagt studentexamen på den sociala grenen av den allmänna linjen av det nya gymnasiet, skulle detta stu- dium helt kunna utgå ur studieplanen. Att ställa krav på kunskaper motsvaran- de den nyssnämnda gymnasiegrenen kan dock inte gärna komma i fråga.

Den åttonde terminens studier i na— tionalekonomi med socialpolitik skall däremot — i den mån det kan medhin- nas under en termin —— ge de teoretiska _kunskaper, som krävs för att förstå de

ekonomiska sammanhangen i det nutida samhället och göra det möjligt för de examinerade att följa den politiska dis- kussionen i dylika frågor.

Det här framlagda förslaget till ut— formning av juris kandidatexamen för-

utsätter uppenbarligen vissa justeringar i förslaget till lärarorganisation. Jag har dock inte ansett mig kunna i detta sär- skilda yttrande gå närmare in på hithö- rande problem.

På grund av de här ovan anförda skä- len har jag kommit till den slutsatsen, att statsvetenskaplig-juridisk examen bör avskaffas, att de sakkunnigas för- slag till juris politices magisterexamen ej alls bör genomföras samt att juris kandidatexamen bör erhålla en delvis annan utformning än enligt förslaget.

Herr Löwegren

Majoritetens utformning av studie- ordningen för jur. pol. mag.-examen har bl. a. dikterats av ett önskemål om att de studerande som ämna avlägga denna examen så länge som möjligt skola kunna följa samma undervisning som de studerande som ämna avlägga jur. kand.-examen. På detta sätt skulle ett val mellan dessa två examina kunna ske på ett senare stadium än om de två stu— dieordningarna vore olika redan från början. Enligt min mening medför denna gemensamma studiegång flera allvarliga olägenheter för studierna till jur. pol. mag.-examen, vilka i huvudsak kunna undvikas om man ordnar en sär- skild studiegång för denna examen. Den gemensamma studiegången synes mig icke vara av sådan betydelse att den skall få stå i vägen för en mer rationell utformning av jur. pol. mag.- examen. Majoritetens studieordning bör därför icke bli den som normalt följes vid studierna. Däremot kan majorite- tens studieordning _ med undantag för den juridiska varianten — accepteras som en alternativ studieordning för dem som ämna övergå från jur. kand.-studier till jur. pol. mag.-studier. I de följande resonemangen bortser jag från den juri-

diska varianten, vilken jag ej kunnat ansluta mig till liksom herrar Ahrnborg, Langendorf och Persson.

De olägenheter som följa med den av majoriteten föreslagna studieordningen för jur. pol. mag. äro följande.

1) De samhällsvetenskapliga studier- na delas upp i två perioder. Sålunda komma studierna i nationalekonomi tre år efter studierna i ekonomisk samhälls- kunskap och studierna i statskunskap två år efter studierna i statsrätt. Denna läsning i omgångar har av majoriteten betecknats som en fördel, då kunskaper— na på detta sätt skulle få tid att »mog- na». Jag anser, att det ligger närmare till hands antaga, att de i huvudsak de- skriptiva kunskaper som erhållas i eko- nomisk samhällskunskap och statsrätt komma att till större delen vara bort— glömda, då de senare studierna startas. Det blir därför nödvändigt med tids- ödande repetitioner, som antingen komma att begränsa den tid som står till buds för fördjupade studier i natio- nalekonomi och statskunskap eller med- föra att den tid som anslagits för dessa studier kommer att överskridas icke oväsentligt. En koncentration av stu- dierna är därför nödvändig, om den fördjupning som är önskvärd skall kunna ske inom den tidsram som står till buds. Vinner majoritetens förslag beaktande, innebär det i praktiken en kvalitetssänkning jämfört med den nu- varande tvåbetygs-standarden.

2) På grund av bundenheten till jur. kand:s studieordning nödgas studeran- de till jur. pol. mag. under de två första terminerna läsa ämnen av mer historisk och allmänbildande art. Dessa studier framstå som mindre nödvändiga för dem som genom samhällsvetenskapliga studier erhålla goda kunskaper av dylik karaktär inom näraliggande och delvis gemensamma ämnesområden. Detta kan icke anses vara ett rationellt utnytt-

jande av den korta tid som står till för- fogande. Vad ovan sagts gäller särskilt rättshistoria. Majoritetens uppfattning att rättshistoriska kunskaper äro nöd- vändiga för de juridiska studierna inom jur. pol. mag.-examen torde innebära en stark överdrift. De nackdelar som even— tuellt kunna bli följden av att rättshis— torien slopas i denna examen måste emellertid vägas mot de fördelar som kunna vinnas genom att tiden utnyttjas för bättre ändamål. Ämnet ingår icke i den nuvarande examen och ett behov av kunskaper i rättshistoria har i den tidigare diskussionen kring examen icke heller hörts av. För den som senare icke kommer att bedriva fördjupade ju- ridiska studier eller behandla kvalifice- rade juridiska uppgifter torde saknaden av dessa kunskaper endast i undantags- fall göra sig påmind. För inhämtande av kunskaper i övriga juridiska ämnen inom examen torde de rättshistoriska kunskaperna icke vara nödvändiga eller lätt kunna inhämtas genom kursiv läs- ning av begränsade partier.

3) Majoritetens förslag innebär, att statsrätten med smärre inslag av stats- kunskap blir obligatorisk under det att ordentliga studier i statskunskap endast ske i den ena varianten av examen. Så- lunda komma samtliga studerande att läsa statsrätt, men blott en del av dem statskunskap. Denna ordning är icke lycklig, då det framför allt är studier i statskunskap som äro av värde för denna examen. Den kritik som riktats mot den nuvarande examen ifråga om statsrätten har ju i allmänhet menat att detta ämne borde slopas och dess grun- der inläras inom statskunskapen. Man bör därför eftersträva en studieordning, där ämnet statskunskap är obligatoriskt, varvid statsrätten kan bortfalla.

4) Endast nationalekonomi och stati- stik äro obligatoriska samhällsveten- skapliga ämnen i examen. Dessutom

läses endera av statskunskap, företags- ekonomi eller sociologi. Härigenom bli de samhällsvetenskapliga studiernas all- sidighet stympad på ett mycket betänk— ligt sätt. Man bör eftersträva att dessa ämnen inom gruppen om möjligt bli obligatoriska.

5) En huvudtanke'i kommitténs för- slag till jur. kand.- Och pol. mag.-exa- men har varit att bereda möjligheter till en viss tids fördjupade studier inom ett valfritt ämne. Självklart bör även inom jur. pol. mag.-examen en viss för- djupning äga rum. Det har emellertid varit mycket svårt att i förslaget få tid över till dylika studier inom jur. pol. mag.-examen, då denna måste om— spänna så stora områden. Bundenhetcn vid jur. kand:s studieordning har ytter- ligare inskränkt möjligheterna att be— reda tid för fördjupade studier.

6) Ämnet allmän rättslära har icke medtagits som obligatoriskt ämne i jur. pol. mag., vilket hade varit mycket värdefullt med tanke på den upplägg- ning som detta ämne föreslagits erhålla. De vidare vyer och mer principiella synpunkter som de studerande komma i kontakt med under studierna i rättslära torde även kunna på ett värdefullt sätt berika och komplettera de samhällsve- tenskapliga studierna.

7) Majoritetens förslag bereder icke möjligheter till förtsatta studier i något offentligrättsligt ämne utan att på ett icke acceptabelt sätt inkräkta på de samhällsvetenskapliga studierna, såsom skett i den juridiska varianten. Efter- som civilrätten och processrätten enligt förslaget komma att läsas i samma ut— sträckning som till jur. kand.-examen, torde fortsatta studier i förvaltningsrätt eller finansrätt kunna lämna ett större utbyte än vad som är fallet i den nuva- rande examen och bli av värde för många blivande statstjänstemän. Där- med bortfaller även den kritik som rik-

tats mot de fortsatta studierna i förvalt- ningsrätt och finansrätt enligt den nu— varande examensformen och som menat att det juridiska underlaget icke är till- räckligt.

8) Förslaget till studieordning för jur. pol. mag.-examen öppnar icke till- räckligt smidiga möjligheter för över- gång från studier till pol. mag.—examen till studier till jur. pol. mag.-examen. En dylik övergång skulle medföra bl. a. kännbara tidsförluster. Det bör emeller- tid observeras att valet bland de stude- rande i mycket stor utsträckning f. n. sker mellan de två nuvarande linjerna hos pol. mag.-examen och övergångar från den ena till den andra äro en van- lig företeelse. Det synes som om det även i framtiden vore lämpligast att i första hand underlätta dylika över— gångar, då jur. pol. mag.—examen förblir närmare besläktad med pol. mag.-exa- men än med jur. kand.—examen.

I avsikt att i möjligaste mån undvika de olägenheter som ovan nämnts före- slår jag följande huvudstudieordning för jur. pol. mag.—examen. I syfte att be- lysa parallelliteten med studierna till pol. mag.-examen återges även studie- ordningen för denna examen med den mindre förändring som är nödvändig. Denna ändring innebär blott att före- tagsekonomi och kulturgeografi, vilka ämnen läsas efter varandra, byta plats, vilket icke torde medföra nämnvärda svårigheter. Avsikten med ändringen är, att de som läsa kulturgeografi på bägge linjer skola kunna följa samma kurser, förlagda till senare delen av en hösttermin. Särskild undervisning för studerande till jur. pol. mag.-examen kommer endast att behövas för natio— nalekonomi. Sådan undervisning förut- ses emellertid även i majoritetens för— slag.

Pol. mag. Jur. pol. mag. Termin Majoritetens förslag Reservationens förslag Reservationens förslag

Statistik ............ 20 Statistik ............ 20 Statistik ............ 10 1 h Kulturgeografi ...... 10

Statskunskap ........ 16 Statskunskap ...... 16 Statskunskap ....... 16 2 V Kulturgeografi ...... 4 Bokföring .......... 4 Bokföring ........... 4

Kulturgeografi ...... 6 Företagsekonomi . . . . 10 Företagsekonomi 10 3 h

Företagsekonomi (med Kulturgeografi ...... 10 Nationalekonomi 10

bokföring) ........ 14

Nationalekonomi .. .. 20 Nationalekonomi .. . . 20 Nationalekonomi . . . . 20 4 v

Civilrätt I .......... 20 5 h

Fortsättningsstudier kunna ske i för- valtnings-rätt, finansrätt eller ettdera av de samhällsvetenskapliga ämnen som obligatoriskt ingå i examen.

Civilrätt II med inter- nationell privaträtt 20 6 v

Straffrätt ........... 8 7 h Processrätt ......... 12 Finansrätt .......... 8 8 v Förvaltningsrätt . . . . 12 Allmän rättslära . . . . 8 9 h Sociologi eller fortsätt- ningsstudier i val— fritt ämne ........ 12 De väsentligaste skiljaktigheterna

mellan detta förslag och majoritetens förslag äro, att de samhällsvetenskap- liga studierna komma i början i stället

för i slutet av studierna. Denna ord- ningsföljd torde överensstämma med den som f. n. oftast förekommer i den ' nuvarande examen. Gentemot mitt för— slag har anförts att studierna i natio- nalekonomi skulle vinna på att komma sist, emedan de studerande skulle hinna mogna mer fram till denna tidpunkt. Skillnaden i studiekapaciteten mellan den 4:e och 9:e terminen synes mig emellertid icke vara så påtaglig att argu- mentet kan få avgörande betydelse. Där- emot är det av vikt att ett ämne som nationalekonomi, vilket av erfarenhet visat sig svårsmält för vissa studerande som sakna viss läggning, kommer rela- tivt tidigt. Detta i syfte att förhindra att den som saknar sådan läggning skall behöva avbryta studierna först efter ungefär 4 års tid, såsom skulle bli fal- let enligt majoritetens förslag. För stu- dierna i statskunskap innebär den av mig föreslagna studieordningen, att man icke kan dra nytta av tidigare studier i förvaltningsrätt såsom sker enligt ma- joritetens förslag. Den del av statskun— skapen som är besläktad med detta ämne är emellertid relativt liten. Inga större olägenheter torde därför följa av att studierna i förvaltningsrätt komma senare.

En annan skiljaktighet i mitt förslag är att propedeutiska kursen bortfaller. Denna kurs omfattar emellertid huvud- sakligen civilrätt, varför förslaget icke medför, att några kunskaper icke in- hämtas. Däremot kommer givetvis de civilrättsliga studierna under 5:e termi- nen att inledas på ett något mer abrupt sätt än för studerande som följa studie- ordningen för jur. kand.—examen. Man kan dock räkna med att studenterna efter fyra terminers studier i samhälls- vetenskapliga ämnen skola ha nått en sådan läsvana och arbetsförmåga, att de utan större svårigheter skola kunna in- hämta försprånget hos sina ett år yngre

kamrater. Dessutom börja studierna i civilrätt på en hösttermin och man torde kunna räkna med att sommaren kan disponeras av de flesta studenterna för vissa inledande studier i ämnet. Man har även att ta hänsyn till att un- dervisningen under den propedeutiska kursen måste ske på ett mycket skol— mässigt och elementärt sätt, varför det synes onödigt att tvinga mer försig— komna studenter följa denna. Ytterli- gare en omständighet som talar för den- na ordning av studierna i civilrätt är att ämnets omfattning i förslaget är helt av- passad för en jur. kand.-examen och så lunda omfattar en del stoff som en för- valtningstjänsteman torde kunna avstå ifrån, t. ex. inom familjerätten. Skulle antalet studerande för jur. pol. mag.- examen i framtiden bli tillräckligt stort för att möjliggöra särskild undervisning i civilrätt för denna kategori, finge man i så fall möjligheter att skära ner ämnet och bereda de studerande tillfälle till inledande studier i civilrätt.

Med undantag för propedeutiska kur— sen, rättshistorien och statsrätten följa de juridiska studierna samma ordning som den som föreslagits av majorite— ten. Ett viktigt tillägg är dock att all- männarättsläran är obligatorisk och att i ett alternativ över en halv termin kan anslås åt fortsatta studier i förvaltnings- rätt eller finansrätt. Huvudalternativet för den sista terminen är allmän rätts- lära och sociologi, en kombination som torde kunna ge studenterna stort ut- byte. Fortsatta studier _ varvid jag främst åsyftat studier inom speciella delar av respektive ämne med uppsats— skrivning och seminariearbete — kunna enligt ett annat alternativ även ske i något valfritt samhällsvetenskapligt ämne.

Den här föreslagna studieordningen torde sålunda ge både i den samhällsve— tenskapliga och i den juridiska delen ett

större utbyte av studierna. Dessutom be- redas ökade möjligheter till fördjupning under studierna.

Kommittén föreslår att studerande som avlagt studentexamen på allmänna linjen och reallinjen skola genomgå en särskild kurs i latin om 40 timmar för att få bedriva de juridiska studierna i juris politices magisterexamen. Detta krav är enligt mitt förmenande omoti- verat och kommer dessutom att föror- saka onödiga förseningar i studierna.

För bedrivande av dessa juridiska studier och för de studier i juridisk lit— teratur som kunna komma i fråga för den som i sin senare verksamhet icke har att handlägga kvalificerade juri- diska ärenden är en ordlista på ett fåtal sidor omfattande de vanligaste latin- juridiska uttrycken fullt tillräcklig.

I detta sammanhang bör påpekas att den som avlagt studentexamen på latin- linjen måste genomgå en kurs i matema- tik för att få studera till jur. pol. mag.- examen. Kommitténs förslag innebär därför ett tvång till komplettering för alla studenter antingen i latin eller i matematik. Vidare bör uppmärksammas att krav på latinkunskaper icke upp- ställas i nuvarande statsvetenskaplig- juridisk examen. Då det är en allmän uppfattning, att kompletteringar böra begränsas så mycket som möjligt, synes starka skäl tala för att man i fråga om juris politices magisterexamen icke bör uppställa något krav på kunskaper i latin.

Herrar Ahrnborg, Langendorf, Löwe- gren och Persson

I departementschefens direktiv för kommitténs arbete anbefalles prövning av ett förslag att uppdela juris kandidat- examen i skilda studielinjer, närmast en »domarlinje» och en »förvaltnings-

linje», ehuru det tillika framhålles, att en dylik anordning möter vissa svårig- heter. Kommittén har ej funnit sig kun— na förorda en dylik uppdelning utan valt att föreslå en i huvudsak standar- diserad jur. kand.-examen och en för förvaltningens behov avsedd kombine- rad juridisk och samhällsvetenskaplig examen, kallad jur. pol. mag.-examen, även den till större delen standardise- rad men med avslutningsvis inlagda varianter i utbildningen. Till denna grundtanke i kommitténs förslag vilja även vi ansluta oss. Härvid framstår det för oss såsom väsentligt, att en klar skillnad upprätthålles mellan de båda examina. Jur. pol. mag.-examen avser att fylla andra uppgifter än jur. kand- examen; den skall genom en betydande komponent av samhällsvetenskapliga studier ge en för allmän förvaltnings- tjänst och för juridisk-ekonomiska upp- gifter i näringslivet lämplig utbildning. Om det samhällsvetenskapliga inslaget i examen minskas under en viss gräns, blir denna del av utbildningen icke full— värdig; man får under den gränsen i realiteten en variant av jur- kand—exa- men, vilken ger de examinerade väsent- ligt sämre möjligheter till val mellan de juridiskt betonade yrkena.

Den totala normalstudietiden om c:a åtta terminer i den nuvarande statsve- tenskaplig-juridisk examen är fördelad på vardera fyra terminers studier i sam- hällsvetenskapliga ämnen och i juri- diska ämnen. Socialutbildningssakkun- nigas år 1946 framlagda förslag innebar, att den totala studietiden skulle för- längas till mellan nio och tio terminer, men att den jämt vägande fördelningen mellan de bägge huvudgrupperna av ämnen skulle bibehållas. Det förslag, som nu framlägges, medför emellertid en förskjutning av tyngdpunkten till juridikens favör. Denna förskjutning är i de samhällsvetenskapliga varianterna

rätt begränsad. De juridiska studierna taga nämligen där i anspråk drygt fem av de nio studieterminerna. Ämnet statsrätt med folkrätt räknas då som ett kombinerat juridiskt och samhälls— vetenskapligt ämne. Inom den juridiska varianten av kommitténs förslag sker däremot en mycket markerad förskjut— ning, varigenom drygt sex terminer ägnas åt juridiska studier mot knappt tre åt samhällsvetenskapliga studier.

Den juridiska varianten är sålunda en helt ny konstruktion. Detta mellanting mellan jur. kand.-examen och jur. pol. mag.-examen motiveras i majoritetens förslag med att den skulle vara särskilt lämplig för sådana verksamhetsgrenar, där arbetsuppgifterna till helt övervä- gande del bestå i att handlägga vad kommittén kallat ärenden. De fortsatta studierna under en termin i ett offent- ligt-rättsligt ämne och i allmän rättslära skulle nämligen särskilt kvalificera den blivande tjänstemannen för att utföra sådana arbetsuppgifter. Kommitténs majoritet anser att den som tagit för- valtningsrätt som valfritt ämne skulle vara bäst lämpad för åtskilliga förvalt- ningstjänster. En fördjupning i finans- rätt skulle vara lämplig för vissa tjäns- ter inom länsstyrelserna och en fördjup- ning i folkrätt inom utrikesförvaltning- en. Det anföres vidare, att det vore be— klagligt om den omständigheten, att den juridiska skalningen i examen vore för svag, skulle medföra, att rekryteringen av vissa tjänster komme att ske enbart med tjänstemän utan någon som helst samhällsvetenskaplig skolning.

Vi finna icke denna motivering över- tygande. Därtill kommer att den juri- diska varianten skulle medföra kompli— kationer och svårigheter, vilka tala mot införandet av en dylik examenskombi- nation. '

Som grundval för kommitténs förslag till de övriga varianterna i jur. pol.

mag.-examen med ungefärlig jämvikt mellan juridiskt och samhällsvetenskap- ligt studium kunna åberopas erfarenhe- terna av den nuvarande samhällsveten— skaplig-juridisk examen. Dessa erfaren- heter äro i stort sett goda. Politices magistrarna ha hävdat sig väl på arbets- marknaden även i nuvarande något åt- stramade läge. De överläggningar som kommittén haft med vissa verkschefer visade, att erfarenheterna av examen äro tillfredsställande och att en likartad och förbättrad examen, kompletterad med praktikanttjänstgöring, är behövlig inom förvaltningen. Varken från de ut- examinerades sida eller från de håll, där man haft erfarenhet av den nuva- rande examen, ha önskemål framförts om att vidtaga en så stark förskjutning av ämnesfördelningen till juridikens favör, som skett i den föreslagna juri- diska varianten.

De framförda önskemålen om förbätt- ringar i den nuvarande examen ha främst avsett de alltför svaga studierna i civilrätt och saknaden av processrätt. Dessa önskemål om förbättringar ha kunnat tillmötesgås i kommitténs för- slag utan att man inkräktat på det sam- hälsvetenskapliga inslaget i examen, nämligen genom att man skurit ned grundkurserna i de juridiska ämnena. Studierna i de centrala ämnena civil- rätt, processrätt, finansrätt och förvalt- ningsrätt äro ju i förslaget av samma omfattning som för jur. kand.-examen. Därtill komma studier i straffrätt av något mindre omfattning än för den senare examen. Ett så allsidigt studium av de centrala juridiska ämnena, som, tillsammans med rättshistoria och pro- pedeutiska kursen, tager drygt fem ter- miner i anspråk, måste anses som fullt tillfredsställande för flertalet tjänster inom förvaltningen och på den övriga arbetsmarknaden, där arbetsupgifterna icke äro av kvalificerad juridisk art.

___—,,”. _.— .—__m.m_

%; &

Det har med styrka framförts av kom— mittén, att de olika juridiska discipli- nerna hänga så intimt samman, att en juridisk utbildning, som icke omfattar samtliga dessa discipliner, är av fi'ga 'ärde. Denna uppfattning har även varit vägledande för sammansättningen av de juridiska studierna i förslaget till jur. pol. mag.-examen. Med samma rätt kan man hävda att en samhällsveten- skaplig utbildning, som endast omfat- tar visst samhällsvetenskapligt ämnes- stoff, får ett starkt förminskat värde. Kommittén har framhållit detta mycket bestämt i sin motivering till samman- sättning av den nya rent samhällsveten- skapliga exameu. De första fem tornli- nerna i denna pol. mag.—examen ägnas därför åt en genomgång av sex sam- hällsvetenskapliga ämnen. I den juri- diska varianten av jur. pol. matt-exa- men ingå däremot vid sidan av natio— nalekonomi under två terminer sam- hällsvetenskapliga studier av mycket begränsad omfattning, nämligen en halv termin statistik och den obetydliga statskunskap, som inrymmes i ämnet ..tatsrätt med folkrätt. De rent samhälls— vetenskapliga studierna i den juridiska 'arianten komma därför att stanna vid knappt tre terminer. En sådan uppbygg— nad av de samhällsvetenskapliga delar- na av examen är påtagligt otillfredsstäl- lande. Den rimmar illa med det behov, som enligt kommittén finnes inom för— valtningen, av tjänstemän »som erhållit en utbildning innehållande ett starkt inslag av juridik, dock mindre än för domstolsjurister, men därjämte garan- terande ganska omfattande samhälls- vetenskapliga insikter» (kursiverat här, betänkandet s. 47). De som avlagt exa- men med den juridiska varianten skulle praktiskt taget sakna kunskaper inom andra områden än det rent ekonomiskt- statistiska. Dessa senare kunskaper skulle på så sätt i och för sig minska i

värde genom att de icke finge studeras i sammanhang med övriga samhällsve- tenskaper. I de samhällsvetenskapliga varianterna lämnas plats för ytterligare studier under en termin. i ettdera av ämnena statskunskap, sociologi eller företagsekonomi. På så sätt öppnas nå- got så när tillfredsställande möjligheter att tillägna sig en allsidig samhällsve- tenskaplig utbildning. Det vore givetvis önskvärt om me ' än ett av dessa ämnen obligatoriskt finge ingå i examen för att ytterligare förstärka allsidigheten. Med den uppbyggnad som examen fått finnes emellertid ingen möjlighet att bereda plats för mera. Studierna i om- kring fyra terminer i samhällsveten- skapliga ämnen måste anses som ett mi- nimum, vilket icke kan underskridas utan en allvarlig kvalitetssänkning. I detta sammanhang kan påpekas, att socialutbildningssakkunniga föreslogo en ökning i denna del av examen från ungefär fyra till ungefär fem ter- miner.

Dc tjänstemän, som huvudsakligen ha att handlägga ärenden, varmed åsyftas bl. a. framställningar och ansökningar, torde i de flesta fall få större nytta av en så allsidig samhällsvetenskaplig ut- bildning som möjligt än av de ensidiga ekonomiskt—statistiska kunskaper som givas dem inom den juridiska varian— ten. Dylika ärenden kunna nämligen beröra mycket varierande områden och likaväl omfatta problem från statskun- skapen, sociologien eller företagsekono- mien som rent ekonomiska. Det tillskott av samhällsvetenskapligt utbildade tjänstemän som förvaltningen är i be- hov utav torde bäst bli tillgodOSett ge- nom antagande av jur. pol. magistrar med goda samhällsvetenskapliga kun— skaper. Detta behov skulle däremot icke kunna uppfyllas på ett lika tillfredsstäl- lande sätt med den juridiska varianten, även om den totala rekryteringen av

tjänstemän från dessa kategorier even- tuellt skulle bli något större.

Den juridiska varianten skulle kunna ge upphov till missuppfattningar om tjänstemännens verkliga utbildning och kunskaper. Man skulle nämligen lätt kunna få den uppfattningen, att den som avlagt jur. pol. mag.-examen med den juridiska varianten skulle ha en nöjaktig samhällsvetcnskaplig utbild- ning. Såsom ovan framhållits skulle detta icke bli fallet, beroende på den ensidigt ekonomiskt-statistiska inrikt- ningen. Ä andra sidan skulle den juri- diska varianten kunna ge anledning till den missuppfattningen, att en tjänste- man med denna utbildning vore likvär- dig en jur. kand. ifråga om den juri- diska utbildningen. Starka skäl tala emellertid för att den jur. pol. mag.- examen det här är fråga om icke blir likvärdig en jur. kand.-examen i denna del.

En ytterligare invändning mot kon- struktionen av den juridiska varianten är följande.

Under det att i jur. kand.-examen en hel termin ägnas åt fortsatt studium i varje valfritt juridiskt ämne, får samma ämne i den juridiska varianten endast 3l:. termin. Härvid är att märka, att se- nare delen av ett ämnes studium alltid är väsentligt mer fruktbringande än den tidigare delen. Förhållandet är utan tve- kan ägnat att ge en missuppfattning om studiernas innebörd och det kan knap- past påräknas, att arbetsgivarna skola ha denna skillnad klar för sig. Proble— met kompliceras ytterligare av att den jur. kand. eller den jur. pol. mag., som tillväljer finansrätt enligt stadgans 61 5, kan välja mellan fördjupning under en termin eller under 3/a termin. Hur skall ett B i för-ra fallet vägas mot ett BA i det senare?

Med anledning av vad ovan framförts kunna vi icke ansluta oss till majorite—

tens förslag om inrättande av en juri- disk variant i jur. pol. mag.-examen.

Herr Ahrnborg

Undertecknad är i det väsentliga ense med kommitténs majoritet ifråga om an- ordnande av undervisning och examina vid de juridiska fakulteterna. I en prin- cipiellt betydelsefull del av förslaget till juris politices magisterexamen har jag en avvikande mening, för vilken redo— göres i ett av mig jämte ledamöterna Langendorf, Löwegren och Persson av- givet särskilt yttrande.

Beträffande ordnandet av den prak- tiska utbildningen i samband med de juridiska examina skiljer sig däremot min uppfattning från majoritetens i vik— tiga avseenden, framför allt ifråga om inrättande av s. k. mellanpraktik under studietiden och förläggandet av förvalt— ningspraktikens första del till domsago- kansli.

Inom kommittén råder enighet om att det är en viktig uppgift att sörja för att de, som avlägga juridiska examina, er- hålla en praktisk utbildning, som gör dem skickade för sina blivande yrkes- uppgifter. Bortsett från det fåtal perso- ner, som vilja ägna sig åt den akade- miska lärarbanan, avse de examinerade att söka sig in i de praktiska juristyrke— na (till vilka jag i detta sammanhang räknar även förvaltningstjänst) och det kan, såsom kommittén framhåller, sä- gas att första delen av deras tjänstgö- ring i det valda yrket utgör en praktisk utbildning. Emellertid föreligger otvi- velaktigt härutöver behov av en förut- bildning i nära anslutning till studierna, varigenom de unga juristerna under ledning av erfarna yrkesmän bibringas förmåga att tillämpa sina kunskaper. Anordnandet av en sådan förutbildning har varit och är i alla länder ett svårt problem. I vårt land har den praktiska

kur:urscn vid de juridiska fakulteterna oeheh den efter examen följande tingsut- biloildningen fyllt denna uppgift. Jag har ans nslutit mig till kommitténs förslag att slopopa den praktiska kursen, som, fram- för ör allt på grund av bristande samord- nin.ing med ett teoretiska studiet av de olildika ämnena, icke tillvunnit sig de stu- der.erandes intresse utan nedsjunkit till en n formell examensprestation. Att, så- sonom kommittén vill, överlämna åt äm— nes eslärarna att sörja för den åskådnings- unendervisning i uppsättande av juridiska hanandlingar, som nu ges i den praktiska kurursen, kan visserligen väcka betänk- liglzgheter ur den synpunkt att undervis— niningen berövas ett välbehövligt bidrag frårån yrkcsjuristers sida. Härutinnan får ir man lita sig till att fakulteterna i en- liglghet med kommitténs förslag bemöda siglg om att i vida större utsträckning än somm nu sker engagera praktiskt verk— sammma jurister i ämnesundervisningen. ()mm denna möjlighet rätt begagnas, kan (letet bli en kontakt mellan det teoretiska stuunliet och det praktiska rättslivet, som gör"")r den akademiska undervisningen in- treb'essantarx än den nu är för de stude- ramnde och i icke ringa grad fyller sam— ma a behov som en praktisk tjänstgöring unmder studietiden. Undervisningen vid de e amerikanska Law Schools har nått sinn effektivitet och sin förmåga att ut- biltlda jurister för praktiska yrken till st01or del på grund av samverkan mellan teozoretiskt och praktiskt skolade lärar- kra'after. lln'ättande av s. k. mellanpraktik i forirm av en jämförelsevis lång tjänstgö- rinng på domsagokansli under studie- tidan är enligt min åsikt ingen lycklig lös1sning av föreliggande problem. Det låttter visserligen bestickande, när man sägger sig vilja bereda studenterna ett välilkommet avbrott i det påfrestande stuudiearbetet genom en praktisk tjänst- gör-ring, under vilken de mogna till den

avslutande delen av examensstudiet. Men det gäller att efterse, om icke olä— genheterna bli större än fördelarna. Frågan mäste härvid bedömas med hän- syn både till utbildningens behov och till domstolsorganisationens intresse. Jag betvivlar, att en bortovaro från uni- versitetsstudierna under mer än ett år kan vara till nytta för de studerande; enligt mångas erfarenheter minskas för- mågan att bedriva trägna studier under längre avbrott för praktiskt arbete. När studierna återupptagas på det högre stadiet, måste dyrbar tid ägnas åt repe- titioner för att återuppliva vad som glömts av grundkurserna. Härtill kom- mer att det underordnade, mestadels rutinmässiga arbete, som kan anförtros praktikanterna under det första året på ett domsagokansli, har föga värde som underlag för högre studier. Slutligen får icke förbises, att det nu för tiden är förenat med stor kostnad och praktiska svårigheter för de flesta studerande att flytta från och senare återvända till uni- versitetsstaden.

För att få en uppfattning om dom- sagokansliernas förmåga att anordna den av majoriteten önskade mellanprak- tiken har kommittén, såsom i betänkan- det omnämnts, baft överläggningar med liovrättspresidenterna och styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar. Därvid har från domarnas sida nästan enhälligt framförts så allvarliga erin- ringar mot majoritetens förslag, att det— samma redan på grund härav måste be— traktas som ogenomförbart. Det har framhållits, att häradshövdingarna äro i behov av biträden, som genomgå full tingsutbildning, därför att dessa först under utbildningens senare skede kun- na utföra kvalificerade arbetsuppgifter. Skulle majoritetens förslag genomföras, finge man räkna lned att flertalet mel- lanpraktikanter icke efter examen åter- vända för att fullborda sin utbildning.

Införandet av en omkring ettårig tings- tjänst skulle medföra täta ombyten av notarier och äventyra en rationell för- valtning av domsagorna. Framför allt ter det sig ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att förläna domarbehörighet i vissa icke oviktiga funktioner åt per— soner, som icke avlagt examen. De prak- tikanter, som efter avlagd examen vilja fortsätta tingsutbildningen, blir det mycket svårt att återplacera i domsago- organisationen.

Ehuru majoriteten inför det motstånd, som mött dess förslag, funnit sig böra göra mellanpraktiken till en frivillig angelägenhet för såväl bäradshövdingar som studerande, har det synts mig vara av intresse att framhålla ovanstående synpunkter på den praktiska utbild- ningen.

I likbet med kommitténs majoritet finner jag det vara av synnerlig vikt, att det inrättas en allmän förvaltningsprak- tik såsom en med tingstjänstgöringen jämställd förutbildning av i främsta rummet de juris politices magistrar, som vilja söka sig till den statliga och kommunala förvaltningen, men också av juris kandidater, som vilja kvalifi- cera sig speciellt för förvaltningstjänst. I förvaltningskarriären är faran att aspiranterna kvarstanna i det verk, vari de, ej sällan av en slump, en gång bör- jat, större än i övriga juristyrken, vilket medför att förvaltningstjänstemännen ej sällan bli ensidigt utbildade specia- lister utan verklig kännedom om det praktiska rättslivet utanför verkets murar.

Ifråga om sättet för förvaltningsprak- tikens anordnande kan jag däremot icke dela majoritetens uppfattning. Den övertro på den inledande tingstjänstgö- ringens betydelse, som majoriteten ger uttryck åt i förslaget att införa mellan- praktik, framträder också här. Lika vik- tigt som det är att hava en juris politi-

ces magisterexamen med ett starkt in- slag av samhällsvetenskapliga ämnen för att tillgodose förvaltningens—behov av tjänstemän med annan utbildning än den rent juridiska, lika önskvärt synes det mig vara att även den praktiska ut- bildningen inriktas på de viktigare om— rådena av förvaltning, främst lokal och central statsförvaltning samt kommu- nalförvaltning. Även här måste en av- vägning göras såväl ifråga om prakti- kens tidsutsträckning som med avse- ende å dess fördelning på olika uppgif- ter. Ett noggrant studium av socialut- bildningssakkunnigas förslag till allmän förvaltningspraktik och av remissytt-i randena över detta förslag ger, såvitt jag kunnat finna, vid handen, att de sak- kunnigas förslag har stora förtjänster och av det vitt övervägande flertalet av remissinstanser mottagits mycket väl- villigt. Av 21 länsstyrelser äro 14 i hu— vudsak tillstyrkande, så äro också kalls- lern för rikets universitet, filosofiska fakulteten i Uppsala, de juridiska fakul- teterna i Lund och Stockholm, Svea och Göta hovrätter samt hovrätten för övre Norrland, ett flertal centrala verk, Sven- ska Stadsförbundet, Svenska Lands- tingsförbundet, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Stats- vetenskapliga intresseförbundet och Sveriges Yngre Juristers Förening. Från mina utgångspunkter framstår det som en stor brist i majoritetens för— slag, att i förvaltningspraktiken regel— mässigt icke skall ingå tjänstgöring vare sig i ett centralförvaltande ämbetsverk eller i kommunala institutioner. Det bör exempelvis vara av värde för dem, som verka i länsstyrelserna, att ha någon tid studerat arbetsformerna på båda dessa förvaltningsområden, likaväl som det för många tjänstemän i ccntralförvalt- ning och kommunalförvaltning kan vara önskvärt att ha en viss kännedom om det andra arbetsområdet. Däremot

komma dessa förvaltningstjänstemän att i flertalet fall ha föga nytta av det sysslande med inskrivningsväsen oeh annan s. k. frivillig 'ättsvård, varmed praktikanter under det första året på ett domsagokansli huvudsakligen sys- selsättas.

Det framgår av vad ovan anförts om mellanpraktiken och har vid överlägg- ningarna med domarna från deras sida framhållits, att det är förenat med utomordentliga svårigheter att bereda förvaltningspraktikanter sysselsättning på domsagokanslierna. Att lägga denna utbildningsuppgift på de med det ordi- narie arbetet tyngda häradshövding- arna borde inte ske utan tvingande skäl, och sådana ha icke förebragts av majo- ritetcn.

I fråga om kommitténs förslag till änd 'ade villkor för kompetens till tjäns- ter i länsstyrelserna önskar jag i anslut- ning till min reser 'ation mot kommit- téns yttrande över ]änsstyrelseutred- ningens betänkande anföra:

Med hänsyn till de viktiga uppgifter av judiciell natur, som åvila landssekre— teraren, landskamreraren och länsasse- sorerna å landskansli finner jag det vara. en rättssäkerhetsgaranti av stor betydelse att dessa befattningshavare ha avlagt juris kandidatexamen och erhål- lit en avsevärd domarutbildning genom tingstjänstgöring. Jag kan därför icke biträda kommitténs. förslag att juris politices magisterexamen skall ge kom- petens till dessa tjänster. leke heller kan jag biträda kommitténs förslag att juris politices magisterexamen, politices magisterexamen och statsvetenskaplig examen skall ge kompetens till tjänster i justitiedepartementet.

Herr Langendorf

I likhet med herr Ahrnborg kan jag icke tillstyrka majoritetens förslag att

studerande, som avslutat första och andra delarna av jur. kand.- eller jur. pol. mag.-examen, skall kunna under femton månader fullgöra mellanpraktik vid domsaga. Till komplettering av vad herr Ahrnborg i denna del framhållit i sitt särskilda yttrande om den prak— tiska utbildningen vill jag anföra föl- jande.

1) Jag delar icke uppfattningen, att normalstudiegången för jur. kand.—exa- men bör vara den på sid. 137 angivna. Teutaminas inbördes ordning i andra och tredje delarna bör enligt min me- ning i stället normalt vara:

termin 3 h Civil "ätt I

nl v Civil 'ätt II med internatio— nell privaträtt 5 h Straff 'ätt med juridisk; hjälpvetenskaper (5 v Processrätt och allmän rättslära 7 h Civilrätt, fortsatt studium 8 v Förvaltnings än och finans 'ätt 9 h Valfritt juridiskt ämne,» fortsatt studium.

Därest det valfria ämnet icke är för- valtningsrätt eller finansrätt, kan detta studium förläggas till termin tiv och de sistnämnda ämnena till termin 9 h.

Fördelen med denna uppläggning är, att de fördjupade studierna konnua i tiden närmare de grundläggande och därför bli mindre tidsödande, samtidigt som man kommer ifrån den enligt min uppfattning olyckliga studieordningen med' vattentäta skott mellan elementära och självständiga studier.

Vid den av mig förordade studieord— ningen —— som är förenlig med bestäm— melserna i förslaget till stadga om juri- diska examina — saknas utrymme för en mellanpraktik.

2) Det synes uteslutet att ett system med mellanpraktik kan få ens tillnär-

melsevis samma värde för juristutbild- ningen som den nuvarande tingstjänst- göringen. Dennas mycket betydande 'ärde sammanhänger, såsom Svea hov- 'ätt anfört (sid. 475), med att den unge juristen är »icke i främsta rummet elev utan befattningshavare, tjänsterna i fråga äro ej inrättade för utbildningens skull utan för rättsvårdens». Så kan en- ligt min mening icke bli förhållandet om de studerande efter enbart gruml- läggande studier kunna vinna tillt'äde till tingstjänstgöringen.

3) Olägenheterna inga- lunda genom att mellanpraktiken göres frivillig. För närvarande och för den närmast överskådliga framtiden torde gälla, att antalet sökande mycket 'äscnt- ligt överstiger antalet lediga tjänster. De allra flesta, som i ett sådant arbets-

climine 'as

marknadsläge kunna få en aspirant- tjänst, komma för säkerhets skull att tidigast möjligt söka domsaga, oaktat de i och för sig — såväl av ekonomiska som av studietekniskz skäl — finna det mest ändamålsenligt att fullborda stu- dierna. Härtill konnner det mycket ogynnsamma resultatet, att betygskon- kurrensen mellan de studerande sätter in på f'amför allt första och andra av- delningarnas me'a elementära studier. Den föreslagna förkortningen av dessa blir då lätt en reform på papperet. Man borde självfallet i stället eftersträva en kvalitativ konkurrens och vid tillsätt- ningen av aspiranttjänsterna tillnläta de självständiga och fördjupade studierna i tredje avdelningen en större betydelse, något som majoriteten med hänsyn till mellanp 'äktiken icke kunnat förorda.