SOU 1966:43
Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever
& QL.) STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 43 [j_/' Socialdepartementet avsåg.;
VÅRD UTOM SKOLA
AV UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
AVGIVET AV 1961 ÅRS UTREDNING OM EFFEKTIVARE ÅTGÄRDER FÖR VÅRD UTOM SKOLA AV
UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
Stockholm 1966
N +" ('?
nå (- - CD ." &( &. IOTQ'
National Library of Sweden
& QL.) STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 43 [j_/' Socialdepartementet avsåg.;
VÅRD UTOM SKOLA
AV UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
AVGIVET AV 1961 ÅRS UTREDNING OM EFFEKTIVARE ÅTGÄRDER FÖR VÅRD UTOM SKOLA AV
UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
Stockholm 1966
993559?!”
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966
Kronologisk förteckning
Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. Export om import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. Yrkesutbildnin en. Hakan Ohlssons bokt ckeri. Lund. 586 s. E.g ry Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi.
Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 |. U.
Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och
fggkvågden. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. s. .
. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. Esselte. 67 s. Fi. 7 8. Tillgångel: på. arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. 9 . Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade.
10. 11. 12. 13.
14.
Esselte. 187 s. S. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1)70. Esselte. 82 s. Fi.
Tygförvaliningens centrala organisation. Svenska Reprodukiions AB. 164 s. Fö. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. +_ 1 kartbilaga. Jo. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvtrd samt socialvard 1966—1970. Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi.
Ny hyreshgstiftning. Norstedt &Söner. 473 s. J'u.
15. Undersökning angående hyressplittringen.
16. 17.
18. 19.
AB Kopia.4205 s. Ju. giy folkbodöringsförordning m.m. Esselte. 241 s.
åräe?prornemorior i författningsfrågan. Esselte. . u.
Strategi i väst och öst. Esselte. 173 s. Fö. Statliga betänkanden 1961—1965. Kili öm. 170 s. Fi. lstr
20.
21. 22. 23. 24.
25. 26. 27.
28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37.
38. 39.
40. 41. 42. 43.
Decentrallsering av naturallsationslirenden m. m. Norstedt & Söner. 50 s. Ju. Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 91 5. H. Markfrågan I. Norstedt & Söner. 330 s. Ju. Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 231 s. Ju Sällskapsresan Haeggström. 229 s. H. Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 s. Jo. Skeppsholmens framtida användning. Kihlström. 114 s. + 1 utviksblad. Fö. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S. Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 391 s. Ju. Den framtida. jordbrukspolitiken. Hakan Ohls- sons boktryckeri, Lund. 361 s. Jo.
Den frfmtida jordbrukspolitiken. B. Esselte.
411 s. 0. Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 5. S. Friluftslivet i Sverige. Del 111. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. 111. Svenska Reproduk- tions AB. 248 s. K.
Luftfartsverkets ekonomi och organisation. Esselte. 134 s. K. Militärsjukvarden. Esselte. 196 s. Fö. Vägfraktavtalet I. Norstedt & Söner. 197 s. J u. De statliga undervisningssjukhusens organisa- tion. Esselte. 132 s. S. Utsökningsrätt V. Esselte. 81 s. Ju. Leågstilfitning om elektriska anläggningar. Esselte. 15 s. .
Arbetsgsykologisk verksamhet. Häggström.
116 s. .
Fordonskombinationer. Esselte. 259 s. K. Konsumtionskrediter i Sverige. Esselte. 276 s. Fi. Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. Kihlström. 85 s. S.
Socialdepartementet
VÅRD UTOM SKOLA
AV UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
AVGIVET AV
1961. ÅRS UTREDNING OM EFFEKTIVARE
ÅTGÄRDER FÖR VÄRD UTOM SKOLA AV UNGDOMSVÅRDSSKOLEELEVER
EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1966
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ung- domsvårdsskoleelever får härmed vördsamt överlämna sitt slutbetänkande med utredningens ställningstaganden till och förslag angående medicinsk— psykologisk behandling av utom skola vårdade elever, upprustning av ung- dom—svårdsskolevårdens övervakningsinstitut samt om lämpliga åtgärder för beredande av ökade möjligheter att bistå unga personer, som löper fara att utvecklas i asocial riktning. Att utreda sistnämnda spörsmål har genom Kungl. brev den 18 november 1963 uppdragits åt utredningen.
Utredningen har den 28 juni 1963 avgivit delbetänkandet ”Vård utom ungdomsvårdsskola — organisation och principer” (Socialdepartementets stencil 1963: 4). Vidare har den 12 juni 1964 delbetänkandet ”Ungdoms- vårdsskoleelevers vård utom skola i kollektiva former” (Socialdepartemen— tets stencil 1964: 4) överlämnats.
I arbetet med detta betänkande har deltagit samtliga utredningsmän, nämligen *byråchefen i socialstyrelsen Göta Rosén, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, pol'i'klin'ikläkaren Elisabet Sjövall och f. d. ung- domsvårdsskolerekt—orn Arvid Tågmark samt utredningens båda experter, överinspektören i medicinalstyrelsen, med. lic. Karl Grunewald och psyko- logen i socialstyrelsen, fil.lic. Kurt Gordan. Som sekreterare i utredningen har fungerat sekreteraren Olov Mattson t.o.m. den 30 juni 1964 och där- efter jur.kand. Sten Holm-berg. Biträdande sekreterare har under tiden 1 mars 1963—31 oktober 1965 varit numera byrådirektören Göte Nilsson och därefter soc'ionomen Lisbeth Eklund.
I och med avgivan—det av detta betänkande anser sig utredningen ha slut- fört sitt uppdrag.
Stockholm i juni 1966
Göta Rosén
Elisabet Sjövall Arvid Tågmark Karl Grunewald Kurt Gordan
[Sten Holmberg Lisbeth Eklund
Inledning
Direktiven för utredningen
De direktiv, som gäller för utredningens arbete, utgöres av ett anförande till st-a-tsrådsprotokollet den 30 juni 1961 av dåvarande chefen för social- departemenztet, statsrådet Nilsson. Denne erinrade bl.a. om vissa bestäm- melser i den från den 1 januari 1961 gällande 'barnavård'slagen samt om vilka personer och organ, som handhar arbetsuppgifter sammanhängande med vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. Härefter anförde stats- rådet följande:
Frågan om anordningar för vård utom skola har behandlats i årets statsverks- proposition. Socialstyrelsen yrkade för nästa budgetår _— förutom en kraftig upp- räkning av de för vård utom skola avsedda medlen ——- bl.a. att ett antal tjänster för arbetsuppgifter sammanhängande med. ifrågavarande vårdform skulle inrättas vid olika skolor. I sitt yttrande häröver anförde statskontoret, att innan frågan om inrättandet av ett större antal tjänster på detta område upptoges till mera ingående prövning en undersökning och kartläggning borde ske av eftervårdsassistenternas och -konsulenternas arbetsuppgifter. Även statens organisationsnämnd ansåg det motiverat att utreda denna fråga. En sådan utredning borde enligt nämndens mening också omfatta skolornas befattning i övrigt med eftervårdsfrågor.
För egen del förordade jag en betydande uppräkning av de för vård utom skola aVSedda medlen. Jag ansåg mig doc-k kunna tillstyrka endast en del av de av socialstyrelsen begärda tjänsterna. Jag uttalade i samband härmed, att frågan om en fortsatt utökning av personalresurserna för ifrågavarande arbetsuppgifter bor- de ytterligare övervägas.
I detta sammanhang torde jag få erinra om att 1960 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 236) behandlat frågan om, vidgad användning av familjevård vid omhändertagande av barn och ungdom för samhällsvård. I det utlåtande (nr 90), vartill ri'ksdagsskrivelsen hänvisar, uttalade statsutskottet, att det vore önskvärt med ökad tillgång av hem som lämpade sig för familjevård. Sådan vård vore mången gång att föredraga framför vård vid ungdomsvårdsskola. Det syntes där- för motiverat att närmare undersöka betingelserna för att familjevård i vidgad omfattning skall komma till användning vid de ungas omhändertagande. I enlighet med det sagda ansåg utskottet, att frågan om— familjevården borde utredas närmare. Vid utredningen, som borde vara förutsättningslös, borde prövas olika möjligheter att nå en önskvärd utveckling av familjevården inom ramen för samhällets barna.- och ungdomsvård.
Betydelsen av väl organiserad och i övrigt effektiv vård utom skola är uppen- bar. Ehuru resurserna för sådan vård, som jag tidigare nämnt, ökats under senare år är denna vårdform ännu inte utbyggd och anordnad på ett tillfredsställande sätt. Jag- xfinner det nödvändigt att frågan hur denna vårdform lämpligen skall
organiseras och bedrivas göres till föremål för utredning genom särskilda ut- redningsmän.
Vid en sådan utredning bör den allmänna ri-ktpunikten vara att vården utom skola skall vara så anordnad att den blir en vårdform som kan minska behovet av anstaltsvård, så långt möjligt minska återtagningar av elever till skolorna och i övrigt tjäna som ett effektivt instrument för elevernas återanpassning till sam— hället. Vidare är det angeläget att mot bakgrunden av en kartläggning av vård- formens nuvarande tillämpning söka närmare klargöra de av statskontoret och statens organisationsnämnd berörda organisatoriska frågorna. Härefter bör ställ- ning tas till i vilken utsträckning och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verk- samheten på detta område bör ske.
En fullgod tillsyn och hjälp åt elev då denne vårdas utom skolan torde vara av väsentlig betydelse för ett gott resultat av vården. I princip råder inte någon skill- nad på skolans ansvar för elev vare sig denne vårdas inom eller utom skola. Det är därför av vikt att elev även då 'han är utplacerad från skolan blir föremål för alla ändamålsenliga behandlingsåtgärder. Särskilt bör möjligheterna att för så- dana elever tillgodose behovet av fortsatt medicinskapsykologisk behandling upp- märksammas. Vidare bör barnavårdsnämndernas och arbetsmarknadsorganens medverkan i arbetet att återanpassa eleven bealktas. Dessutom bör frågorna om ett lämpligt anordnande av samarbete med. kriminalvårdens eftervårdsorganisation undersökas.
Vidare bör frågor som sammanhänger med övervakarinstitutionen övervägas. Det intresse för insatser på detta område som kan finnas »hos olika ideella sam- manslutningar bör tillvaratas och lämpliga former för dess utnyttjande under- sökas.
Det bör an-komma på utredningsmännen att utföra den av riksdagen begärda ut- redningen om vidgad användning av familjevård för det här ifrågavarande klien- telet. Därvid bör beaktas att stöd och vägledning från samhällets sida lämnas de enskilda hem som tar på sig den svåra uppgiften att fostra de till dem över- lämnade ungdomarna.
Under utredningsarbetet bör samråd ske med utredningen angående försöksverk- samhet mot ungdomsbrottsligheten.
De i det föregående berörda frågorna får inte betraktas som någon fullständig redovisning av de frågor som sammanhänger med en lämplig anordning av vår- den utom skola för ungdomsvårdsskoleelever. Utredningsmännen bör därför äga att ta upp till behandling även andra spörsmål som är av betydelse för tillgodo- seendet av syftet med utredningen.
Genom Kungl. brev den 18 november 1963 har åt utredningen härutö-ver uppdragits att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i fråga om beredande av ökade möjligheter att bistå unga personer, som löper fara att utvecklas i asocial riktning. Dett-a tilläggsdirektiv sam- manhänger med, att riksdagen —— med överlämnande till Kungl. Maj:t av andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 58 i anledning av dels proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 55 barnavårdslagem dels i ämnet väckta motioner — som sin mening tillkänna— givit för Kungl. Maj:t vad utskottet anfört om behovet av utredning och åtgärder.
I andra lagutskottets utlåtande framfördes sammanfattn—ingsvis, att stad- gandet enligt 33 55 barnavårdslagen inte kunde anses vara tillräckligt för
att man skulle kunna komma tillrätta med de allvarliga problem, som det här var fråga om. Utskottet uttalade vidare:
Redan i sin nuvarande Iform erbjuder barnavårdslagen olika möjligheter för myndigheterna att ingripa. *För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas fordras emellertid att barnavårdens resurser utbygges i betydligt snabbare takt än vad som nu är fallet. Utskottet förutsätter att så kommer att ske. Den i socialstyrelsens förslag framförda tanken att ungdomar, som löper risk att asocialiseras, skall kunna på ett tidigt stadium avlägsnas från sin olämpliga miljö synes utskottet i och för sig riktig. Sådana åtgärder förutsätter emellertid att samhället kan er- bjuda ett godtagbart alternativ i de fall vederbörandes hem är olämpligt. Detta är för närvarande ej möjligt men bör kunna åstadkommas inom barnavårdens ram. Utskottet vill framhålla vikten av att de förebyggande åtgärderna ej för- summas. Det synes sålunda nödvändigt att förhindra att nya grupper av ungdo- mar drages in i de s.k. raggargängen eller andra olämpliga miljöer. 'Härvidlag fin- ner utskottet angeläget att även de möjligheter utnyttjas som ungdomens egna organisationer, såsom oli-ka slag av ideella föreningar, erbjuder. Det får anses vara en angelägen uppgift för samhället att på olika sätt stödja dessas venksamhet. Utskottet har tidigare framhållit att omhändertagande av missanpassad ungdom är en uppgift för de barnavårdande organen men att polisens hjälp i detta samman- hang är behövlig. Ett intimt samarbete mellan barnavårdsnäm-nder och polis är alltså nödvändigt. Det borde enligt utskottets mening vara möjligt att finna nya och effektivare (former för detta samarbete. Det är givetvis angeläget att de åtgär- der som vidtages av polisiära organ gives sådana former att man ej skapar en ne- gativ attityd gentemot samhället från ungdomens sida och därigenom försvårar deras återanpaSSning.
Kungl. Maj:t uppdrog samtidigt å—t polisberedningen att efter samråd med socialstyrelsen framlägga förslag rörande formerna för samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis. Vidare föreskrevs, att 1962 års ungdoms- utredn—ing skulle taga i beaktande vad som anförts om stöd åt ungdomens egna organisationer.
Utredningsarbetets bedrivande
I promemoria 'den 17 september 1962 med förslag om ändringar i ungdoms- vårdsskolestadgan m. in. har utredningen redovisat sin-a ställningstaganden till 1960 års barnavårdslagstiftning i vad den berör vård utom skola av ungdo-msvårdsskolelever. Därjämte har utredningens uppfattning redovisats bl. a'. om planeringen av den värd, fostran och utbildning, som ungdoms- vårdsskoleelev skall beredas samt om lydelsen av formulären för utredning enligt 31 & d) och elevjournal enligt 55 å andra stycket ungdomsvård-s- skolestadgan.
Utredningen har den 28 juni 1963 avgivit delbetänkandet ”Vård utom ungdom-svårdsskola —— organisation och principer” (Socialdepar-tementets stencil 1963z4), vari bl.a. spörsmål sammanhängande med socialstyrelsens eftervårdskonsulentorganisation, ung-domsvårdsskolorn—as personalbehov för vård utom skola samt de riktlinjer som borde tillämpas för vårdformen
har behandlats. Samråd har därvid skett med socialvårdskonsulentutred— ningen och med utredningen angående försöksverksam'het mot ungdoms- brottsligheten. Dessutom har principerna för familjevård för ungdoms- vårdsskoleelever och förutsättnin-garna beträffande en vidgad användning av denna vårdform inom ramen, för vård utom skola granskat-s.
Den 12 juni 1964 har del-betänkandet ”Un-gdomsvårdsskoleelevers vård utom skola i kollektiva former” (Soc-ialdepartementets stencil 1964z4) överlämnats. I detta har huvudsakligen behandlats olika förslag beträf- fande kollektiva inrättningar samt övriga former för kollektiv vård. Här- utöver har en del specialfrågor upptagits till behandling, nämligen garanti- bidragen till familjevårdsföräl-drar med flera sam-t reglerna för kyrko- och mant—alsskrivning av ungdomsvårdsskoleelever, som vårdas utom skola.
I föreliggande betänkande har utredningen, efter en redovisning av de tidigare avgivna delbetänkandena, redogjort för utvecklingen av vården utom ungdomsvårdsskola under budgetåren 1964/65—1965/66. Härefter har de kvarstående utredningsuppdragen behandlats —— möjligheterna för utom skola vårdade elever att erhålla fortsatt medicinsk-psykologisk behandling och förutsättningarna för en effektiviserad övervakningsinstitution.
Utredningen har i arbetet med dessa frågor företagit en studieresa till Danmark och Norge. Olika ungdomsvårdsskolor har också besökts. Vidare har skolornas rektorer i samråd med de rådgivande psyki-atrerna lämnat skriftliga uppgifter med bedömning av elevernas behov av fortsatt medi- cinsk-psykologisk behandling under vården utom skola. Representanter för den psykiska barna— och ungdomsvården samt de psykiatriska klinikerna har sed-an i anslutning härtill tillfrågats om sina möjligheter att bistå ung- domsvårdsskolorna i denna behandling. I frågorna rörande övervakning av ungdomsvårdsskoleelever har från samtliga rektorer och eftervårdskon- sulenter inhämta-ts uppgifter om och synpunkter på denna övervaknings funktion och utvecklings-behov. Samråd har skett med statens ungdomsråd vid vissa överväganden beträffande rekrytering av frivilliga övervakare.
Betänkandets sista del ägnas tilläg-gsdirektivet angående lämpliga åtgär- der för att bereda ökade möjligheter att bistå unga personer, som löper fara att utvecklas i asocial riktning. Därvid har barnavård-snämnder och polis- myndigheter =i de större städerna (över 50 000 invånare den 1 januari 1964) tillfrågats om sina erfarenheter av 33 & barnavårdslagen. Då frågorna an- gående fritidsmiljö och samarbetsformer för barnavårdsnämnd-polis av Kungl. Maj:t uppdragits åt andra utredningar att behandla, har 1961 års ut— redning sett som sin huvuduppgift att utreda behovet av och förutsättning- arna för olika samhällsåtgärder, syftande till att erbjud-a lämpliga boende- former åt ungdomar, vilka saknar stöd eller omvårdnad i den egna bostads- miljön.
AVDELNING A
Effektivare åtgärder för Vård utom
skola av ungdomsvårdsskoleelever
II
Redovisning av tidigare avgivna delbetänkanden
Vård utom ungdomsvårdsskola — organisation och principer Efter en inledande redogörelse för direktiven och arbetets uppläggning, har utredningen i andra och tredje kapitlen lämnat en historik om och redovis- ning av de bestämmelser, som reglerar vård utom skola.
I 1924 års barnavårdslag bibehöll-s de ursprungliga bestämmelserna om villkorlig och slutlig utskrivning av skyddshemselev i sina huvuddrag oför- ändrade under den tid lagen gällde. Enlig-t barnavårdslagens förarbeten borde utskrivning ske på sådant sätt, att elevens övergång till det fri-a livet underlättades. I detta syfte tillkom år 1936 systemet med utackordering av skydd-shemselever. övervakning var obligatorisk och de utackorderade ele- verna kunde när som helst återtagas till skyddshemmen. Under elevs vis- telse utanför anstalten skulle hans skol- och yrkesutbildning tillgodoses. Under 1940-talet förändrades skyddshemssystemet ytterligare, nya vårdme- toder växte fram och benämningen skydds-hem ersattes med beteckningen skolor tillhörande barna- och ungdoms-vården. Verksamheten förstatligades den- 1 juli 1950. Efter hand hade allt större vikt kommit att läggas vid ef- tervården. Genom beslut av 1946 års riksdag inrättades hos socialstyrelsen, med fångvårdsstyrelsens skyddskonsulenter som förebild, tjänster som ef- tervårdskonsulenter. Under 1940- och 1950-talen fick skolorna tillhörande barna- och ungdomsvården i ökad omfattning ta sig an mera svårbehand- lade underåriga. Detta berodde på en rad samverkande omständigheter. Ut- vecklingen av samhällets resurser i förebyggande syfte medförde, att de lindrigare fallen av missanpassning i allt mindre utsträckning krävde an— staltsvård. Genom avskaffandet av tvångsuppfostringsinsti-tutet år 1947 och genom tillkomsten av lagen om villkorlig dom, som trädde i kraft 1944, lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, antagen» samma år, och 1952 års lagstiftning rörande behandlingen av underåriga lagöverträdare, tillförde-s skolorna ett delvis nytt och mera problematiskt klientel.
När nu gällande barnavårdslag trädde i kraft med ingången av år 1961, skedde härigenom inte någon genomgripande omgestaltnin-g av barnavårds- lagstiftningen. Primäransvaret för underåriga alkohol- och narkotika- missbrukare överfördes dock till barnavårdsorganen. Beträffande ung- domsvårdsskolorna meddelades endast vissa grundläggande bestämmelser om organisationen, inskrivning av elever, olika vårdformer samt utskriv—
ning m. m. I övrigt regleras ungdomsvårdsskolornas verksamhet väsentligen i ung-domsvårdsskolestadgan den 9 december 1960. Därjämte är övervak— ningskungörelsen den 28 oktober 1960 tillämplig i fråga om vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
Det -i 1960 års barnavårdslag införda begreppet vård utom skola inne— fattar i viss mån samma motiv, som tidigare gällde för utackordering och villkorlig utskrivning. Härvid är dock att beakta, dels att betydelsen av elevs utplacering i friare former förstärkts, dels att barnavårdsnämndernas subsidiära ansvar för de av dem omhändertagna och på ungdomsvårds- skola intagna eleverna understrukits och dels att vård utom skola inte kan äga rum i elevs föräldrahem. Lagstiftaren |har syftat till en helhetssyn på ungdomsvårdsskolevården; de båda formerna vård inom och utom skola skall anses vara lika betydelsefulla. Vård utom skola skall anlitas så snart ske kan. Inga villkor eller närmare anvisningar har fastställts, ägnade att binda eller vägleda ungdomsvårdsskolan vid valet mellan vård inom eller utom skolan. För vård utom skola kan elev placeras i enskilt hem eller lämplig kollektiv inrättning. Placering skall pl-anläggas i god tid och före- gås av samråd med barnavårdsnämnd. Vidare bör samråd ske med arbets— förmedling samt övriga myndigheter, organisationer och enskilda, vilkas medverkan kan främja vården utom skolan. Vid placering i enskilt hem är elev, även om han är under 16 år, inte att anse som fosterbarn i barna- vårdslagens mening. För elev, som vårdas utom skola, skall lämplig över- vakare utses och övervakningen står under skolans tillsyn.
Utredningen har i fjärde och femte kapitlen redogjort för eftervårdskon- sulentorganisationens tillkomst, konsulenternas arbetsuppgifter samt för övrig personal för vården utom skola. Därvid har utredningen särskilt uppehållit sig vid de skäl, som anförts för inrättandet under senare år av assistentbefattningar vid olika ungdomsvårdsskolor.
Kon-sulentorganisationen, som från början omfattade endast två distrikt med en konsulent i vardera, har sedermera utbyggts och 'består nu av fem distrikt. I det första, Stockholms stad med angränsande områden, tjänstgör två konsulenter. I vart och ett av de övriga distrikten är en konsulent sta- tionerad. Sedan det visat sig, att de personella resurserna för eftervården var otillräckliga, hemställde socialstyrelsen i sina petita för budgetåret 1956/57, att två särskilda tjänster som eftervårdsassistent skulle inrättas vid Lövsta och Hammargårdens skolor. Hemställan bifölls av 1956 års riks- dag. Ytterligare två sådana tjänster beviljades av 1958 års riksdag efter förslag av kommittén för ungdomsvårdsskolorna. Enligt Kungl. brev den 3 oktober 1958 förlades dessa till Vemyra skolhem och Ryagårdens yrkes- skola. År 1960 inrätta-des vid Hammargårdens och Sundbo skolor två assi— stenttjänster för i huvudsak eftervårdande uppgifter. I socialstyrelsen-s an- slagsäskanden för budgetåret 1961/62 yrkades den personalförstärkning till 'ungdomsvårdsskolorna, som omnämnes i inledningen till de för utred—
ningen gällande direktiven. Styrelsen föreslog, att sammanlagt nitton assis- tenttj-änster, främst avsedda för eftervårdande uppgifter, skulle inrättas vid olika skolor. Departementsc'hefen framhöll i anledning härav det ange- lägna i, att resurserna för olika former av vård utom skola förstärktes, men då frågan om utökningen av personalresurserna på detta område borde ytterligare övervägas, ansåg 'han sig kunna tillstyrka endast sex assistent- tjänster. I anslagsäskandena för budgetåren 1962/63 respektive 1963/64 upprepade socialstyrelsen sin hemställan om förstärkning av assistentper- sonalen för vården utom skola. Ytterligare fem av ifrågavarande tjänster till-fördes skolorganisationen.
I sjätte t. o. m. åttonde kapitlen har utredningen lämnat en redogörelse för organ, vilkas arbetsuppgifter är av liknande art som eftervårdskonsu- lenternas och diskuterat frågan om en samordning av den sociala konsu- len-tverksam'heten.
Överväganden om vilka åtgärder, som skulle behövas för att möjliggöra effektivisering av vård utom skola, har behandlats i nionde kapitlet.
För att kunna full-följa intentionerna för en kvalificerad behandling i vård inom och utom skola, skulle en omsorgsfull planering erfordras av de åtgärder, som bör ifrågakomma genom vederbörande skolas försorg. Utred- ningen anknöt här till sitt i tidigare avgivna promemoria närmare presen- terade förslag om denna planering. Behandlingsplanern—a borde sedan ligga till grund för de åtgärder, som fortlöpande kräves för att tillgodose elever- nas behov av individuellt anpassad behandling. Tillgången på platser för elevernas vår-d inom skola bedömdes vara av stor betydelse för varje skolas arbete med vården utom skola. Möjligheter till snabba å-terintagningar för kortare eller längre perioder måste garanteras. Skolorna rekommenderades att ;såvitt möjlig-t placera eleverna för vård utom skola i sådan geografisk närhet, att skolans personal lättare skulle kunna överblicka verksamheten samt nå de enskilda eleverna för olika terapeutiska och kurativa åtgärder. Vidare skulle då snabbare ingripanden av personalen kunna ske, för att för- hindra elevs återfall. Beträffande vård-tidens längd borde beaktas, att denna måste varieras med 'hänsyn till att det är ett synnerligen heterogent klientel med skiftande vårdbehov, som hänvisas till skolorna. Några normer kun-de därför inte uppställas angående tiden vare sig för elevs vår-d vid ungdoms— vårdsskola totalt sett eller för vård inom eller utom skola. Vederbörande skolas styrelse och rektor borde i samråd med skolans rådgivande psykiater avgöra också dessa frågor. I anslutning till utredningens ställningstagande i fråga om den lämplig-aste fördelningen av arbetet med vården utom skola diskuterades, hur en skola genom egen verksamhet skulle kunna effektivi- sera vårdformen.
I tionde kapitlet har utredningen diskuterat betingelserna för en vidgad användning av familjevård för ungdomsvårdsskoleelever. Utredningen erin- rade om, att familjevård inte synes lämplig för alla elever, ej ens efter längre
tids vård inom skola. Utredningen redovisade de fördelar från behandlings- synpunkt, som institutionen respektive familjen erbjuder. Med utgångs- punkt härifrån tillbakavisades de betänkligheter, som anförts mot åtgär- der, vilka syftar till en utökning av familjevårdsverksamheten inom social— vården. Svårigheter, orsakade bl. a. av. olika förändringar i samhällsbilden, måste mötas med motåtgärder och föranleda ökade insatser från skolornas sida. Större resurser skulle härvid komma att krävas, då arbetet med att uppleta och till verksamheten knyta intresserade och lämpliga hem kom- mer att bli mer tidskrävande än tidigare. För skolorna blir det också vä- sentligare att genom olika positiva åtgärder söka behålla de familjer, med vilka samarbete etablerats. Inte minst viktigt är, att anlitade hem skall ha möjlighet att erbjuda sin medverkan i förvissning om, att vederbörande skola verkligen kan gripa in, när elevens behandling så kräver. Utredningen framhöll, att kvalificerad ledning från skolornas sida är en förutsättning för bedrivandet av en god familjevård.
Utredningen har i elfte kapitlet givit förslag angående personalförstärk- ningar till ungdomsvårdsskolorna enligt följande:
Skolorganisationen borde vid tjugoen skolor tillföras förste assistenter i lönegrad A 19. Tjänsterna som eftervår-dsassistent i lönegrad A 17 vid de fyra övriga ungdomsvårdsskolorna — nämligen Lövsta, Hammargården, Ryagården och Vemyra — borde omändras till förste assistenttjänster i lö? negrad A 19. Vid envar av Lövsta och Ryagårdens skolor borde dessutom in— rättas en ny tjänst som assistent i lönegrad A 17. Samtliga föreslagna be- fattningar avsåg verksamheten för vård utom skola. Innehavarna av dessa befattningar —— av utredningen rubricerade som förste assistent för vård utom skola respektive assistent för vård utom skola — bör noga förbereda erforderliga åtgärder för elevs vård utom skola i enlighet med upprättad behandlingsplan, varvid ett fortlöpande samarbete bör eftersträvas med den barnavårdsnämnd, som har befattning med eleven. Utredningen uttalade, att samtliga ungdomsvårdsskolor vore i behov av en- förste assistent enbart för elevernas vård utom skola och att vid Lövsta och Ryagårdens ungdoms— vårdsskolor därutöver erfordrades en assistent som biträde åt denne förste assistent. Starka skäl kunde enligt utredningen anföras för en längre gående personalförstärknin-g än den föreslagna. I avvaktan på erfarenheter av de föreslagna assistenternas arbete ville utredningen dock ej föreslå inrättan- det av fler tjänst-er än vad som kunde krävas för att erhålla en godtagbar organisation för en verksamhet av den storleksordning som förelåg. Ut- redningen har därefter beräknat den årliga kostnadsökning, som de före- slagna befattningarna skulle medföra samt de merkostnader, som skulle föranledas av den föreslagna intensifieringen av elevernas icke institutio- nella vård. För detta ändamål föreslogs öka-de anslag för telefonsamtal; resor; anskaffande, underhåll och drift av tjänstebilar och bussar samt de
mindre personbilar, vilka utredningen ansåg böra tilldelas ett tiotal skolor med omfattande verksamhet för vård utom skola.
Ungdomsvårdsskoleelevers vård utom skola i kollektiva former Utredningen har i andra och tredje kapitlen behandlat uppkomsten och utvecklingen av de olika vårdmiljöer, som användes för ungdomsvårdsskole- elevers vård utom skola i kollektiva former samt redovisat erfarenheterna av desamma. De kollektiva inrättningar som närmare presenterats är: In- ackorderingshemmen för pojkar, drivna av IOGT i samråd med socialsty- relsen; Hospitsen i Göteborg, ett för kvinnliga och ett för manliga ung- domsvårdsskoleelever ; Utskrivningsavdelningarn—a för flickor i Landskrona (Ryagården) och Borås (Härsjögården), Arbetsmarknadsstyrelsens bered- skapsar-beten för manliga ungdomsvårdsskoleelever; Skid- och Friluftsfräm- jan'dets läger (”Operation Vildmark”) och rösningsexpeditioner.
Efter att ha konstaterat, att gällande former för vård utom skola i kol- lektiva inrättningar, med otillräckliga resurser framför allt i personellt avseende, visat nedslående vårdresultat, har utredningen i fjärde kapitlet redovisat sina förslag beträffande denna vårdform och skälen för dessa.
Utredningen bedömde den vård, som meddelades ungdomsvårdsskoleele- verna i kollektiv under mera fria former, vara så likartad till målsättning och utformning, att institutionerna borde hänföras till en och samma ka- tegori och erhålla samma beteckning, nämligen ungdomshem. Utskrivnings— avdelningarna för Ryagården och Härsjögården samt de båda hospitsen i Göteborg föreslogs därför bli statliga ungdomshem för vård utom skola. Med hänsyn till nödvändigheten av att utöka skolornas placeringsmöjlig- heter för elevernas vård utom skola föreslogs, att det för budgetåret 1965/ 66 inrättades ytterligare åtta statliga ungdomshem, vilka jämte de till ung- domshem omvandlade utskrivningsavdelnin-garna borde vart och ett an- knytas till någon ungdomsvårdsskola och företrädesvis bli denna skolas ungdomshem. De båda till ungdomshem omvandlade hospitsen borde så- som speciella ungdomshem stå till förfogande för samtliga skolor. Av IOGT drivna inackorderingshem föreslogs bli kallade icke statliga ungdomshem. För dessa borde liksom tidigare utgå statliga bidrag i form av dels garanti- bi'drag, motsvarande de fasta kostnaderna för respektive hem, dels belägg— ningsbidrag såsom driftbidrag för varje dag en plats utnyttjades. Emeller- tid borde beläggningsbidragens storlek kunna ändras av Kungl. Maj:t även under löpande avtalsperiod.
De föreslagna ungdomshemmen ansågs kunna utgöra ett kvalificerat al- ternativ för de elever, vilkaav olika skäl ej kunnat erhålla familjevård, ofta där-för att de varit alltför omogna och psykiskt störda för 'att "utan en övergångsperiod på ungdomshem anpassa sig till familjemiljöer eller. bo på egen hand i inackorderingsrum. Vårdresultaten vid ungdomshemmen be—
dömdes främst bli beroende av de person-alresurser, såväl kvantitativt som kvalitativt, som tilldelades hemmen. En personaluppsä-ttning om en förste tillsynsman, en biträdande husmor och två vårdare skulle enligt utred- ningens uppfattning krävas som ett minimum för varje ungdomshem. Vad utredningen anförde om personal-behov m. m. avsåg i förslagshänseen-de de statliga ungdomshemmen, men borde i princip gälla också de icke statliga.
Enligt utredningens förslag om ungdomshem anknutna till vissa skolor skulle för budgetåret 1965/66 till'hopa tio ung-domshem finnas tillgängliga för vården utom skola med plats för sammanlagt åttio elever. Detta skulle innebära en ökning med sextiosex vårdplatser, då omvandlingen av de två utskrivningsavdelningarna till ung-domshem skulle medföra, att en viss del av vården inom skola skulle överföras till området för vård utom skola.
Arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten för ungdomsvårdsskoleele- ver föreslog-s bli utbyggda till att omfatta fem arbetsplatser under budget- året 1965/66 med plats för sammanlagt 'om—kring femtio elever. Av väsentlig betydelse för verksamheten med vården utom skola i den-na form vore dels att det ändamålsenligt ordnades för elevernas fritid och dels att personella resurser erhölls för nödvändiga kurativa åtgärder för eleverna efter det att de avslutat vistelsen vid respektive beredskapsarbete.
Den medverkan .i elevernas vård, som lämnas av Skid- och Friluftsfräm- jandet, ansågs vara ett värdefullt komplement till den behandling, som sko— lorna kan erbjuda. Enligt utredningens bedömning var det dock här fråga om en vårdform, som i vissa avseenden närmast var jämförlig med vården inom skola, varför socialstyrelsen och Skid- och Frilu-ftsfrämjandet borde planera den fortsatta verksamheten med tanke härpå. Utredningen ansåg, att lägervistelser o. d. ej borde komma alltför sent under elevernas insti- tutionella vård och att tiden för lägervistelser borde begränsas. Liknande verksamhet borde också anordnas för kvinnliga ungdomsvårdsskoleelever.
I femte kapitlet har utredningen behandlat några speciella frågor. Så- lunda har överväganden och förslag framlagts beträffande allmänna ut- gifter för de elever, som vårdas utom skola samt rörande dessa elevers kyrko- och mantalsskrivning.
För de flesta skolor förelåg behov av att kunna utbetala garantibidrag för elevers vård utom skola. Anskaffandet av lämpliga lärlings- och ar- betsanställningar samt goda enskilda hem, lämpliga att ta emot elever för familjevård, skulle avsevärt underlättas, om skolan kunde sluta avtal med arbetsgivare och familjevårdsföräl-drar om kontinuerliga placeringar av elever. Utredningen föreslog, att anslagsposten ”Vård utom skola” uttryck- ligen förklarades v-ara avsedd även för vissa allmänna utgifter, samman- hängande med ersättning, då avtalad placering inte utnyttjades. Socialsty- relsen borde, i egenskap av centralmyndighet, meddela de anvisningar och föreskrifter, som 'kunde visa sig nödvändiga. Denna form av garantibi- drag borde maximeras i avseende på såväl belopp som tid. Förslagsvis
skulle fyra kronor per dag till arbetsgivare och högst rumshyran samt andra därmed jämförbara fasta kostnader till familjevårdsföräldrar kunna utgå under högst trettio dagar i följd. Som villkor för tecknande av avtal skulle gälla, att skolan skulle ha skaffat sig ingående kännedom om den vårdmiljö, som kunde erbjudas samt ha funnit det vara värdefullt att där kunna göra kontinuerliga placeringar.
Avslutningsvis har utredningen i sjätte kapitlet presenterat kostnadsbe- räkningar för de framlagda förslagen.
III
Utvecklingen av vården utom ungdomsvårdsskola
budgetåren 1964/65 — 1965 / 66
I enlighet med 1961 års utrednings förslag om väsentligt utökade personal- resurser på assistentplanet för vården utom ungdomsvårdsskola, begärde socialstyrelsen i sina anslagsäskan-den för budgetåret 1964/65, att 21 förste assistenttjänster i lönegrad Ae 19 och 2 assistenttjänster i lönegrad Ae 17 skulle tillföras verksamheten. De 4 tjänsterna som eftervårdsassistent i lönegrad A 17 föreslogs uppflyttade till lönegrad Ae 19.
Departementschefen erinrade i statsverkspropositionen 1964 om, att s—ko- lorna under de senaste åren tillförts ett antal assistenttjänster för främst arbetsuppgifter med vård utom skola. Av dessa var fyra helt sysselsatta med sådana arbetsuppgifter. En kraftig personalförstärkning borde dock komma till stånd för denna vårdsektor. Departementschefen tillstyrkte, att 12 förste assistenttjänster i lönegrad Ae 19 för de ifrågavarande arbet-s- uppgifterna inrättades vi-d skolorna. Kungl. Maj:t skulle, efter förslag av socialstyrelsen, bestämma vid vilka skolor dessa assistenter skulle tjänst- göra. Erforderliga instruktioner skulle utfärdas av socialstyrelsen. Riks- dagen Ibeslutade i enlighet med departementschefens förslag. Kungl. Maj:t föreskrev, att dessa tjänster skulle tilldelas Fagareds, Forsane, Gräsk-ärrs, Johannisbergs, Stigby, Sundbo, Hornö, Håkanstorps, Härsjögårdens oc'h Morängens yrkesskolor samt Östra Spångs och Eknäs skolhem.
För budgetåret 1965/66 återkom socialstyrelsen & sina petita med begä- ran om 9 tjänster som förste assistent i lönegrad Ae 19 för vården utom skola vid respektive B'ärby, Långanäs, Margretelunds, Råby, Bistagårdens och Brättegårdens yrkesskolor samt Gudmundsgårdens, Folåsa och Broby skolhem. Vidare begärdes åter 2 tjänster som assistent för vård utom skola i lönegrad Ae 17 vid Lövsta och Ryagårdens skolor, där förstärkning er- fordrades.
Departementschefen tillstyrkte ej inrättandet av dessa tjänster. Han ut- talade, att ytterligare person-alförstärkningar för detta ändamål borde anstå till dess erfarenheter vunnits rörande verkningarna av de redan befintliga assistenternas arbete. Riksdagen beslutade i enlighet med departementsche- fens förslag.
För en effektivisering av vården utom skola hade utredningen också föreslagit ökade materiella resurser i form av bl. a. anskaffande av 10 mindre bilar till skolor med omfattande verksamhet för vård utom s*kola
samt ökade anslag för underhåll och drift av tjänstebilar och bussar, för- reseersättningar och för telefonkostnader. '
Socialstyrelsen begärde för budgetåret 1964/65, under hänvisning till utredningens förslag, ökningar av anslagsposterna för dessa ändamål en-' ligt följande: '
___—___—
Åv socialstyrel- Av riksdagen
sen föreslagen beslutad an-
anslagsökning slagsökning kronor kronor
Anslagspost
_________________________—-—-—————————
Tjänstebilar och bussar ' anskaffning * 15 000 underhåll och drift ............................................. 50 000 25 000 Reseersättningar: . 163 000 4 150 000 Övriga expenser (inkluderande telefonkostnader m.m.) 75 000 60 000 363 000 250 000
___—_____________——————
I anslagsposten för reseersättningar skulle ingå vissa personalutbild- ningskostnader, för vilka socialstyrelsen begärt ytterligare 40 000 kronor.
Motsvarande äskanden och erhållna anslagsökningar för budgetåret 1965/ 66 belöp'te sig till:
_____________.__——_——————-
tv socialstyrel- Av riksdagen
sen föreslagen beslutad an-
anslagsökning slagsökning kronor kronor
___—___;
Anslagspost
Tjänstebilar och bussar anskaffning 0 underhåll och drift ............... Reseersättningar : . 50 000 Övriga expenser (inkluderande telefonkostnader m.m.) 135 000 145 0001
| 350 000 205 000
__________________________.__-———-———
1Av denna summa avsågs 95000 kronor åtgå till anskaffning av tekniska anordningar för att underlätta bevakningen och minska risken för överfall på personal vid skolornas slutna avdelningar.
Utredningens förslag angående inackorderingshemmens, hospit—sens och utskrivningsavdelningarn-as omvandling till ungdoms-hem och utbyggnaden av desamma tog socialstyrelsen inte ställning till i sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66, där medelsbehovet för anslagsposten Vård utom skola beräknades till 3 205 000 kronor. Förslaget behandlades i statsverkspropo- sitionen 1965, där departementschefen bl. a. uttalade följande:
Jag vill erinra om att det varit förenat med stora svårigheter att skaffa lokaler till de nuvarande uts'krivningsavdelningarna. Några konkreta förslag till lokaler för den föreslagna utvidgningen av verksamheten har inte redovisats av utred- ningen. Möjligheterna att hyra sådana lokaler torde vara begränsade. Det synes därför lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj: t att med anlitande av medel från
förevarande anslag bestämma om anordnande av sådana avdelningar där social— styrelsen visat, att förutsättningar härför föreligger. Vid valet av lämplig förlägg- ningsort bör möjligheterna att erhålla kontinuerlig sysselsättning på platsen för ett visst antal elever främst vara avgörande. På förläggningsorten bör därför helst finnas någon större industri med intresse för att ta emot ungdomsvårdssk-oleelever som arbetskraft eller för utbildning. Av undersökningar, som jag under hand låtit verkställa, har framgått att sådana förutsättningar synes föreligga bl. »a. i Hus— kvarna, Södertälje och Västerås. Jag förutsätter, att socialstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna utnyttjar möjligheterna till sådana placeringar av elever.
Förslaget att benämna utskrivningsavdelningarna ungdomshem anser jag mig inte höra biträda. Sådan avdelning bör dock, såsom utredningen förutsatt, få ut- nyttjas även för placering av elever från andra skolor än den från vilken avdel- ningen administreras. Reglerna för överflyttning av elever mellan olika skolor bör i dessa fall förenklas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser härom.
Verksamheten vid hospits och inackorderingshem bör fortsätta under nuvarande benämningar. Inackorderingshemmens personalresurser b-ör förstärkas. Antalet hem bör om möjligt ökas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att liksom hittills meddela bestämmelser om 'bidragsvillkoren. Bidrag bör även kunna utgå till kom- mun som anordnar sådana hem.
Departementschefen uttalade vidare, att han inte kunde biträda utred- ningens rekommendation, att verksamheten med skogsh-uggarlägren i Skid- och Friluftsfrämjandets regi skulle hänföras till vård inom skola. Möjlig- heterna att utsträcka lägerverksamheten till att omfatta även kvinnliga elever borde dock undersökas. _
Utredningens förslag om garantibidrag till familjevårdsföräldrar föror- dades av departementschefen. Garantibidrag till arbetsgivare föreslogs en; dast få utgå, om arbetsplacering inte kunde komma till stånd inom ramen för arbetsmarknadsmyndigheternas resurser och efter samråd med veder- börande arbetsmarknadsorgan.
Departementschefen hemställde, att anslaget till Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola, skulle höjas till 3 miljoner kronor, innebärande en ök- ning med 1 miljon kronor. Detta förslag bifölls av riksdagen.
Kungl. Maj:t beslöt den 15 juli 1965, att en utskrivningsavdelning finge anordnas i Borlänge, anknuten till Sundbo yrkesskola. Utredningen hade angivit en personaluppsättning vid de föreslagna ”ungdomshemmen” om en förste tillsynsman, en biträdande husmor och två vårdare som minimum. Socialstyrelsen hade i enlighet härmed begärt dessa tjänster för ovan- nämnda utskrivningsavdelning. Kungl. Maj:t medgav dock endast en per- sonaluppsättning om tre befattningshavare; ena tjänsten som vårdare bi- fölls ej. Kostnaderna för såväl personal, hyror som inventarier skulle be- stridas från anslaget för vård utom skola.
Inom lägerverksamheten i Skid- och Friluftsfrämjandets regi anordnades år 1965 försöksvis ett läger för kvinnliga elever. Nya sådana läger beräknas komma att anordnas.
I fråga om arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten för ung-doms- vårdsskoleelever har ingen utökning av verksamheten skett.
Som framgår av ovanstående har under de senaste åren en upprustning skett av vården utom ungdomsvårdsskola. De resurser, som tillfört-s verk- samheten, har dock ej varit tillräckliga för en önskvärd utveckling av vårdsektorn. Utredningens förslag om utbyggnad av en assistentorganisa- tion för enbart vård utom skola har ännu ej fullföljts i sin helhet. Sålunda saknar fortfarande 9 skolor sådan assistent. För Lövsta och Ryagården, vilka emottar de mest problematiska eleverna, hade föreslagits vardera yt- terligare en assistenttjänst som nödvändig förstärkning för att en ända- målsenlig vård utom skola skulle kunna ges. Dessa tjänster har inte heller inrättats.
Någon utökning av antalet inackorderingshem/utskrivningsavdelningar har inte skett. Visseligen har Sundbo yrkesskola erhållit en utskrivnings- avdelning i Borlänge, men i gengäld har IOGTzs inackorderingshem därstä- des nedlagts. Tidigare disponerades där 5 eleVplatser; i samband med om- läggningen tillfördes verksamheten ytterligare 3 platser. Vid de 4 kvarva- rande IOGT-hemmen får från och med den 1 juli 1965 ytterligare 1 plats per hem disponeras för ungdomsvårdsskoleelever. Trots departementschefens uttalande, att inackorderingshemmens personalresurser borde förstärkas, beviljades inte fulltalig personalstyrka för Borlängeavdelningen. Den där tjänstgörande personalen (3 personer) kan inte täcka tjänstgöringssche- mat. Övertidsarbete måste tillgripas för 9,5 timmar/vecka enbart för full- görandet av tillsynsuppgiften.
En bidragande orsak till svårigheterna att vidga verksamheten med in- ackorderingshem är många kommuners negativa inställning till att upplåta lokaler för detta ändamål. Enligt Kungl. Maj:ts beslut får socialstyrelsen endast hyra lämpliga lokaler. Utredningen vill hävda, att förutsättningarna för en ökning av antalet hem skulle avsevärt förbättras, om socialstyrelsen finge fritt val mellan att hyra eller inköpa för verksamheten lämpade bostäder eller fastigheter.
Den av utredningen föreslagna materiella upprustningen i form av an- skaffande av ett antal tjänstebilar, ökade anslag till rese- och telefon'kost- nader m. ni. har endast i mycket ringa utsträckning kunnat förverkligas.
Det kan med beklagande konstateras, särskilt att den för vård utom ung- domsvårdsskola nödvändiga a-ssis-tentkadern ännu inte dimensionerats på ett sätt, som svarar mot de krav denna vårdsektor ställer på skolorna. Här bör bl.a. påpekas, att antalet elever i vård utom skola under de senaste åren kontinuerligt ökat:
Antalet elever
Tidpunkt totalt i vård inom skola i vård utom skola 1/7 1961 1 472 932 63,3 % 540 36,7 % 1/7 1962 1 514 890 58,8 % 624 41,2 % 1/7 1963 1 596 918 57,6 % 678 42,4 % 1/7 1964 1 781 1 011 56,8 % 770 43,2 % 1/7 1965 1 721 853 49,6 % 868 50,4 %
Nedan redovisas ovanstående sifferuppgifter i form av stapeldiagram, varav även relationen elever placerade i familjevård/ elever i övrig vård utom skola framgår. '
Antal | 000
900
8110
700
600
|llllll||||||||||||Illllllllllllllll
500
400»
300
20
I/7 ISGI l/7 |962 I/7 ISBB
DAntalet elever i vård inom skola i Antalet elever i vård Ufa/n skolo' * därav i familjevård
Det är utredningens bestämda uppfattning, att vård utom skola ofta kan ge avsevärt bättre rehabiliteringsresultat än förlängd vård i anstalt. En nödvändig förutsättning härför är dock, att erforderliga personalresurser ställes till verksamheten-s förfogande.
IV
Medicinsk-psykologisk behandling av utom skola vårdade elever
I utredningens direktiv har uttalats vikten av, att elev, även då han är ut- placerad från skolan, kan bli föremål för ändamålsenliga behandlin-gsåt— gärder. Särskilt borde härvid möjligheterna att tillgodose behovet av fort- satt medicinsk-psykologisk behandling undersökas.
Utredningen har inför denna fråga i första hand sökt klarlägga ungdoms- vårdsskolornas möjligheter, att från befintliga psykiatriska organ för öp- pen verksamhet, den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) och de psykiatriska klinikerna, erhålla bistånd i sitt arbete med utom skola vår- dade elever. Vidare har möjligheterna till och värdet av en upprustning av skolornas egna resurser för medicinsk-psykologisk elevbehandling över- vägts. Slutligen har utredningen sökt finna, huruvida sådana behandlings- resurser [kan etableras utanför nämnda organ.
Allmänna synpunkter
I syfte att inledningsvis söka ge en presentation av ungdomsvårdsskoleele- vernas psykiska status vill utredningen citera, vad kommittén för behand- lingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna i sitt betänkande (SOU 1964:24) med stöd av olika undersökningar sammanfattningsvis anför härom. Detta avsnitt (kap. III, sid. 36 f.) har följande lydelse:
I begåvningshänseende ligger ungdomsvårdsskolornas elevmaterial något under vad som är normalt för annan ungdom i motsvarande åldrar —— åtminstone i den mån testprestationer kan anses som tillförlitliga mått på den fungerande intelli- gensen. Den genomsnittliga intelligenskvoten för ungd'omsvårdss'koleeleverna sy- nes ligga '6—10 enheter under norm—alv-ärdet. Såväl de intellektuella funktionerna som intressesfären kännetecknas ofta av indif-ferenta, tröga processer inom ett trångt upplevelsefält. De individuella variationerna är dock tämligen stora och ett litet antal elever kan betecknas som välbegåvade och intellektuellt rörliga.
På det känslomässiga planet framträder särskilt den bristande mognaden. En- dast en ringa del av eleverna betecknas som för åldern ordinärt emotionellt och psykiskt mogna, trots att den biologiska utvecklingen i allmänhet synes vara normal. Flackhet, ytlighet, nyansfattigdom, jagcentrering och brist på värme ka- rakteriserar vanligen emotionerna. Inlevelsekapaciteten i andra människors upp- levelser och beteenden är ofta nedsatt liksom även självkännedom och introspek- tiv förmåga. Självvkänslan är vanligen vacklande och pendlar mellan uttalade mindrevärdeskänslor och överdrivna hävdelseattityder. Ett ofta förekommande reaktionsmönster utmärkes av ringa uthållighet och stort behov av omväxling, låg
retningströskel och benägenhet för okontrollerade i-m-pulsha-ndlingar utan tanke på konsekvenserna. En annan relativt vanlig personlighetstyp representeras av den emotionellt tröge och stele, som saknar förmåga till kontinuerligt känslout— flöde och i stället laddar upp sig till dramatiska affektexplosioner. En tredje kate- gori utgöres av de undanglidande, affektsvaga och känslomässigt gravt hämmade, där passiviteten och oberördheten skapar svårbemästrade behandlingsproble-m trots att den yttre anstaltsanpassningen ofta är oklanderlig.
Kontakt-förmågan förefaller hos många vara väsentligt nedsatt. Särskilt gäller detta förmågan till långvariga och djupa positiva känslobildningar till andra män- niskor trots -att den ytliga kontaktattityden stundom kan vara god. Relationerna till vuxna präglas dock merendels av en reserverad, misstänksam eller aggressiv hållning, och i umgänget med jämnåriga synes den kollektiva gruppsam-varon vara av större betydelse än individuella person-relationer.
Åtskilliga av de beteendedrag, som här angetts som vanligt förekommande bland ungdomsvårdsskolornas elever, utgör symtom på personlig-hetsstörningar som kan inrymmas i bestämda psykiatriska diagnoskategorier. Det finns dock knappast anledning att här klassificera klientelet i enlighet med den psykiatriska termi- nologin.
I nuvarande sammanhang må det räcka med att framhålla att frekvensen av psykiska störningar hos eleverna är mycket hög och att ungdomsvårdsskolorna har att behandla ett i psykiatriskt avseende mycket heterogent klientel omfattan- de såväl tidiga, djupgående personlighetsskador som helt akuta insufficienstill— stånd exempelvis i sam-band med pubertetskriser. Dessa störningar sträcker sig i gravhet från lätta neurotiska tillstånd till pågående prepsykotiska processer och gränsfall till manifest mentalsju-kdom. Det 'bör emellertid också påpekas att psy— kiska störningar av sådan art och omfattning att de avviker från vad som kan anses normalt för ungdom i åren kring puberteten ingalunda förekommer hos alla elever vid ungdomsvårdsskolorna. I många fall synes det psykiska hälsotill- ståndet vara tämligen gott och de konstitutionella defekterna ringa och utan större betydelse för uppkomsten av det avvikande beteendet och de asociala attityderna.
Givetvis kräver de relativt många psykiskt skadade eleverna en särskilt intensiv behandling i vilken kontinuerlig medverkan från medicinsk-psy- kologisk expertis framstår som oundgängligen nödvändig. I sammanhanget bör också uppmärksammas det tilltagande alkohol- och narkotikamissbru- ket, som ställer skolorna inför krav på särskilda behandlingsresurser.
År 1963 lät socialstyrelsen utföra en undersökning (företagen av Nils Magnusson) rörande missbruk av alkohol och andra rusgivande medel bland ungdomsvårdsskoleelever. Undersökningen omfattade var tredje av de vid yrkesskolorna den 15 juli 1963 inskrivna eleverna, sammanlagt 450, varav 285 var pojkar och 165 flickor. Som alkoholmissbrukare betraktades härvid de elever, som gjort sig skyldiga till fylleriförseelse samt härutöver de, som i barnavårdsutredningen uppgivits vara missbrukare. Dit räknades också sådana elever, hos vilka det framkommit ett samband mellan alko- hol och brott och/eller beträffande vilka det fann-s anteckning om berusning i samband med avvikande från skolan, permission och/eller vård utom skola. Som grava alkoholmissbrukare betraktades elever, som gripits för fylleri sex gånger eller mera och/eller hade minst ett sådant symtom på
alkoholskada som lättväckt alkoholbegär, återställarbehov, minnesluckor eller delirium.
Av nämnda undersökning framgår, att över 50 % av ungdomsvårdsskole- klientelet kunde anses som missbrukare av alkohol. Som grava alkoholmiss- brukare betecknades närmare 20 % av alla pojkar och 12 % av alla flickor. Som alkoholmissbrukare, dock ej grava sådana, kunde drygt 37 % av det totala antalet pojkar och 44 % av hela antalet flickor betraktas. Dessutom registrerades en mindre grupp av sniffare och narkotikamissbrukare som inte samtidigt var grava alkoholmissbrukare men vilkas missbruk av nar- kotika m.m. var så allvarligt, att också de var i behov av särskild behand- ling. I undersökningen granskades bl.a. även förekomst av berusning, missbruk av narkotika, sniffning samt avviknings—frekvens i samband med vård utom skola. Bland de grava missbrukarna hade 46 pojkar och 15 flickor placerats för vård utom skola; 12 pojkar och 1 flicka på inackorde- ringshem, 6 pojkar på arbetsläger samt 28 pojkar och 14 flickor i annan form, t. ex. enskilda hem. AV kategorien övriga missbrukare hade 82 poj- kar och 50 flickor åtnjutit vård utom skola; 29 pojkar och 2 flickor på in- ackorderingshem, 9 pojkar på arbetsläger och 44 pojkar och 48 flickor i enskilda hem m. 111. Det visade sig beträffande de pojkar, som var grava missbrukare av alkohol, att av de 12, som placerats i inackorderingshem, hade 9 misskött sig, alla utom en genom att berusa sig. Av de 6, som pla— cerats på arbetsläger, hade 5 misskött sig och av de 28, som vårdats i an- nan form utom skola, hade 20 misskött sig genom att antingen enbart be- rusa sig eller berusa sig och avvika. Blan-d flickorna hade 14 av de grava missbrukarna misskött sig liksom 73 av samtliga de 132 ”övriga miss- brukare”, som vårdats utom skola.
Undersökningen från år 1963 visar, att alkoholmissbruket bland ung- domsvårdsskoleeleverna är ett allvarligt problem såväl i vård inom som utom skola. Beträffande elevernas missbruk av narkotika, synes detta först under senare år ha antagit sådana former och sådan intensitet, att det bli- vit uppmärksammat som ett mera självständigt fenomen. Från en inom socialstyrelsen pågående undersökning av sådant missbruk kan följande siffror redovisas:
Antalet Iäkemedelsmissbrukare av totala antalet inskrivna elever den 1 juni 1965:
Vård inom skola | Vård utom skola
Samman— Därav Antal Därav Antal Därav lagt antal miss- ele- miss- ele- miss- elever brukare ver brukare ver brukare
258 53 20,5 % 330 43 13,0 % 588 96 16,3 % 22 3,4 % 521 25 4,8 % 1 160 47 4,1 %
Summa 897 | 75 |8,4% 851 | 68 |8,0% 1748 | 143 |8,2%
Ungdomsvårdsskolornas elever kan inte betraktas som ”färdigbehand- lade” i och med att de placeras i vård utom skola, även om skolorna genom den institutionella behandlingen i form av miljöterapi, aktiv pedagogisk påverkan samt olika slag av psykoterapi m. m. kommit mer eller mindre långt på väg mot en resocialisering. Vården utom skola är också endast ett led i behandlingen, vilket avlöser det institutionella in—ledningsstadiet vid den tidpunkt, som av skolans ledning, ur vård- och beha'ndlingssynpunkt, bedöms som lämplig. Naturligtvis |kan då ofta dels kvarstå ett behov av fort- satt medicinsk-psykologiskt stöd, dels mycket lät-t uppkomma situationer, där hjälp av dylikt slag krävs. För t. ex. elever med grava alkohol- eller narkotikaproblem är erfarenhetsmässigt steget ut från skolan ofta mycket svårt att klara. Förutom att de kan vara svårplacerade i arbetsliv och i familjevård, kräver de en noggrann tillsyn innefattande resurser ifråga om medicinsk-psykologisk stödbehandling. Om sådana hjälpåtgärder kan sät- tas in snabbt, skulle sannolikt många återtagningar till skolorna kunna undvikas och över (huvud taget den fortsatta utvecklingen mot en bättre sam'hällsanpassning underlättas. Det framstår följaktligen som ett synner- ligen välmotiverat krav, att de samhällsinstitutioner, som har ansvaret för vården av missanpassade barn och ungdomar, har adekvata och differen- tierade behandlingsresurser såväl inom som utom anstaltens ram till sitt förfogande. Utan att så är fallet, torde lagstiftarens intentioner angående vården svårligen kunna fullföljas.
Behandlingsbehovet — Nuvarande resurser
För att få ytterligare uppfattning om ungdomsvårdsskoleelevernas behov av fortsatt medicinsk-psykologisk behandling under vården utom skola, har utredningen företagit en enkätundcrsökning omfattande samtliga skolor (Bil. 1). Av de erhållna uppgifterna kan konstateras, att flertalet elever sy- nes ha ett uttalat behov av sådan behandling, vilken bedöms som behöv- lig dels i form av åtgärder avsedda för eleven personligen-, dels i form av åt- gärder avsedda att stödja de personer hos vilka eleven vistas.
Av enkätsvaren från skolorna framgår i övrigt bl. a. följande: Under ti- den 1/9 1963—31/8 1964 placerades från samtliga ungdomsvårdsskolor sammanlagt 1 105 elever i vård utom skola. Av dessa hade 318, dvs. 28,8 % före intagningen på skolan varit föremål för behandling vid den psykiska barna- och ungdomsvårdenl. Endast för 14 elever — 1,3 % — hade under tiden för vård utom skola en tidigare PBU-kontakt återupptagits. Som orsa- ker härtill anges från ett flertal skolor bl.a. de långa väntetiderna vid PBU-organen. Därtill kommer att vår—den utom skola ofta inte sker inom det upptagningsområde för PBU, där den tidigare kontakten funnits. Enligt
1 Flera skolor har dock uppgivit, att det varit svårt att av tillgängliga handlingar av- göra hur många elever, som före intagningen erhållit behandling vid PBU.
skolornas bedömande skulle en behandling vid PBU, eller för de äldre ele- verna vid psykiatrisk klinik för vuxna, ha varit av betydelse för den fort- satta anpassningen för 619 av de 1 105 eleverna (56 %). Det är sålunda ett betydande behandlingsbehov, som här redovisas.
Som ett komplement till ovan refererade enkät har utredningens exper- ter sökt fö-retaga en stickprovsundersökning gällande elever, som under ti- den 1 januari—30 juni 1964 placerats i vård utom skola. Bland annat på grund av vissa svårigheter att erhålla erforderligt material, kom undersök— ningen att omfatta endast 54 elever från 3 skolor. Vid bedömningen har för- sök gjorts att uppskatta dessa elevers behov av medicinsk-psykologisk be- handling under Vården utom skola och deras lämplighet för behandling i poliklinisk form. Bedömningen har skett på grundval av skolornas journa- ler. Ett behandlingsbehov bedömdes föreligga hos 67 % av de undersökta eleverna och 65 % ansågs vara lämpliga för behandling. Trots begräns- ningen i detta material erhålles stöd för vad som framkommit i skolornas ovan redovisade bedömningar. Ett avsevärt behov av medicinsk-psykologisk behandling föreligger således även efter vården inom skolan. Minst hälften av eleverna i vård utom s-kola torde vara i behov av fortsatt behandling.
Vård— och be'handlingsresurserna på det medicinsk-psykologiska området i vården utom skola är i dagens läge mycket begränsade. Denna del av vår- den är för närvarande helt avhängig av de olika skolornas tillgång till råd- givande psykiatrer respektive psykologer.
Vid endast två skolor, Lövsta och Ryagården, finns fasta läkartjänster in- rättade, varav dock endast tjänsten vid Ryagården hittills kunnat besättas. Övriga ungdomsvårdsskolor har för närvarande var-dera en arvodesanställd rådgivande psykiater med uppgift att biträda rektor i vård- och behand- lingsarbetet. Tio skolor, Bärby, Eknäs, Fagared, Forsane, Hammargården, Hornö, Johannisberg, Lövsta, Morängen och Sundbo har dessutom en tim— anställd biträdande rådgivande psykiater. Tjänsterna som biträdande råd- givande psykiater har tillkommit sedan det visat sig, att behovet av psykia- terinsatser vid vissa skolor varit större än som kunnat tillgodoses av en deltidsanställd läkare. Av sammanställningen i bilaga 2 framgår det tim- antal, som skolorna för budgetåret 1965/66 kan få disponera för psykia- trisk konsultation och behandling.
Vid de fyra skolorna Bärby, Långanäs, Lövsta och Ryagården finns hel- tidsanställda psykologer, övriga skolor nödgas anlita psykologisk expertis mot timarvode. Av dessa senare skolor saknar för närvarande fyra sådan expertis. Beräknad psykologmedverkan i antal arbetstimmar budgetåret 1965166 framgår av bilaga 3.
Det bör i sammanhanget observeras, att rådgivande psykiatern vid några skolor även har uppgifter, som egentligen skulle åligga särskild Skolläkare och som således för dessa skolor innebär en ytterligare begränsning; av den tid, som kan anslås för psykiatrisk behandling. Sådana skolläkaruppgifter
är omhänderhavandet av elevernas kroppssjukvård och allmänna hälso- vård, tillsynen av skolans hygieniska anordningar m. in.
Det kan konstateras, att den» tid, som ovannämnda specialister kan ställa till skolornas förfogande, helt åtgår för behandlingsbehovet inom skolan. Härtill kommer, att sådana faktorer som placeringsavstånd m. ni. också i regel lägger hinder i vägen för ytterligare insatser omfattande även de utom skola vårdade eleverna.
Möjligheter att erhålla bistånd från organ för öppen psykiatrisk verksamhet
Den psykiska barna- och ungdomsvården
Det samhällsorgan för öppen psykiatrisk verksamhet, som i första hand skulle kunna tänkas bistå ungdomsvårdsskolorna i behandlingsarbetet med utom skola vårdade elever, är den numera i de flesta landsting organiserade psykiska barna- och ungdomsvården.
Det synes här vara befogat att lämna en kort översikt över den psykiska harna- och ungdomsvårdens verksamhet, innan den företagna enkätunder— sökningen redovisas. Verksamheten är av medicinsk, psykologisk och so- cial karaktär. Huvudkomponenterna har varierat i dominans både under olika utvecklingsskeden och i olika delar av landet. Detta *har i sin tur haft betydelse för urvalet av patienter, som ansetts lämpliga för behandling.
När ungdomsvårdskommittén 1944 framlade sitt betänkande angående psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1944:30), lades huvudvikten vid bekämpandet av social missanpassning. Syftet var att möjliggöra en på förebyggande åtgärder grundad mental'hygienisk verksamhet. Kommittén rekommenderade inrättandet av särskilda centraler och filialer för psykisk barna- och ungdomsvård, avsedda att fungera som rådgivningsbyråer i upp- fostringsfrågor samt behandlingsorgan för missanpassade, psykiskt felut- vecklade eller intellektuellt efterblivna barn och ungdomar.
I mentalsjukvårdsdelegationens betänkande I rörande organisationen av den psykiska barna- och ungdomsvården (SOU 1957:40) framfördes prin- cipiella synpunkter, som innebar en klar förskjutning av målsättningen i arbetet från profylax hän mot klinisk behandling. Delegationen underströk sålunda, att erfarenheten givit vid handen, att den psykiska barna- och ungdomsvården till sin innersta natur var en sjukvårdande verksamhet, varför en utbyggnad i första hand måste ta sikte på de medicinsk-psykia- triska aspekterna.
Verksamheten vid den psykiska barna- och ungdomsvården regleras av Kungl. kungörelse den 4 november 1960, SFS nr 619, om statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård samt av normalinstruktion och anvisning- ar utfärdade av medicinalstyrelsen den 23 februari 1962: MF 16—18 1962.
Beträffande statsbidragets begränsning säges i medicinalstyrelsens nämn- da anvisningar följande:
Statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård utgår till kostnaderna för under- sökning och behandling av psykiska rubbningar hos barn och ungdom under 21 år samt för rådgivning i uppfostringsfrågor, allt i den mån verksamheten sker inom ramen för av medicinalstyrelsen godkänd plan. Sådant bidrag utgår alltså icke till kostnader för undersökningar, utredningar eller resor, som normalt ankomma på befattningshavare med huvudsaklig uppgift att ombesörja kroppssjukvård, såsom t. ex. på läkare eller sjuksköterska vid barnavårdscentral, Skolläkare eller skolsköterska, ej heller för upp— gifter, som normalt falla inom statligt eller kommunalt anställd skolpsykologs verk- samhetsområde.
Statsunderstödd verksamhet av detta slag förekommer för närvarande inom 23 landstingso—mråden eller städer utanför landsting och planeras i yt- terligare tre landsting. Patienter från landsting, som ännu inte byggt ut sin verksamhet på det barnpsykiatriska området, kan hänvisas till sina region- sjukhus samt till universitetsklinikerna.
I överensstämmelse med de intentioner, som framfördes av mentalsjuk- vårdsdelegationen, har tyngdpunkten i PBU-verksamheten förskjutits till de barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsklinilkerna, som alltså fungerar som basorganisation. Verksamheten skall efter hand kompletteras med be— handlingshem, vilket dock hittills endast kunnat ske i ringa utsträckning Öppen mottagning, som är knuten till barn- och ungdomspsykiatrisk klinik kallas central för psykisk barna- och ungdomsvård. S. k. fristående cen- tral, ej knuten till klinik, kan anordnas för begränsade delar av lands- tingsområde. Med filial förstås verksamhet upprättad på ort, där psykisk barna- och ungdomsvård i fastare former inte kan etableras.
Ett fullständigt barnpsykiatriskt team anses böra bestå av barnpsykia- triskt skolad läkare, psykolog eller biträdande psykolog med terapeutiska uppgifter, psykolog eller biträdande sådan med diagnostiska uppgifter, barnpsykiatrisk kurator samt eventuellt pedagogassistent.
Det finns 21 barn- och ungdomspsykiatriska kliniker inrättade. Vid 20 av dessa finns centraler för öppen mottagning. Anta-let fristående centraler är 20, varav 9 drivs av Stockholms stad, 1 av Ericastiftelsen i Stockholm, 5 av Göteborgs stad, 3 av Stockholms läns landsting samt 1 vardera av lands- tingen i Hallands och Älvsborgs län. Härutöver finns ett mindre antal fi- lialmottagningar anordnade.
Initiativet till patientan-mälan tas i flertalet fall av anhöriga till patien- ten, men också av barnavårdsnämnd och skola samt av barnhem, sjukhus etc. Att patienten själv an-mäler ett hjälpbehov är mindre vanligt, men före— kommer dock. Tidsbeställda mottagningar är regelmässigt anordnade. För de akut hjälp'behövande fallen ordnas förtur. Väntetiderna tycks för när- varande över lag, som framgår nedan, vara avsevärda. Detta är givetvis dels beroende på det stora hjälpbehov, som på detta område framträder, dels också på den arbetsmetodik, som tillämpas inom den psykiska barna- och ungdomsvården, med ingående undersökningar av patienten och hans familjesituation. För att kunna förstå patientens reaktioner måste både
hans nuvarande och tidigare relationer inom familjegruppen och andra pri- mära grupper i viss utsträckning klarläggas. Behandlingen av patientens omgivning blir också ofta lika viktig, som behandlingen av patienten själv.
För att söka kartlägga den psykiska barna- och ungdomsvårdens möjlig- heter att medverka i medicinsk-psykologisk behandling av utom skola vår— dade un-gdomsvårdsskoleelever, har utredningen företagit en enkätunder- sökning riktad till samtliga centraler och fristående centraler för psykisk barna- och ungdomsvård (Bil. 4). Svar har inkommit från samtliga. Den första frågeställningen rör PBU:s möjlig-heter att på den öppna mottag- ningen ta emot ungdomsvårdsskoleelever, som vårdas utom skola.
De PBU-centraler, som eventuellt anser sig kunna ta emot dessa elever för behandling, tillfrågades därefter, om denna behandling i princip skulle kunna ske inom ramen för ordinarie verksamhet eller om den borde ske på privat mottagningstid.
Ytterligare frågades, huruvida hos PBU anställda befattningshavare på något sätt kontraktsvis skulle kunna ställa viss tid per vecka till förfogande för mottagning av ung—domsvårdsskolelever.
Slutligen efterfrågades de aktuella väntetiderna för dels patienter, som PBU inte tidigare haft kontakt med och inte heller ansågs vara s. k. förturs- fall, dels patienter, som tidigare besökt PBU, men som inte ansågs vara ”trängande förtursfall”.
Resultatet av den företagna enkäten har utfallit på följande sätt: I fråga om PBU-centralernas möjligheter att som patienter ta emot ung- domsvårdsskoleelever, som vårdas utom skola, ställer sig flertalet i princip positiva. Härvid göres dock samtidigt så gott som genomgående det tillägget, att det för närvarande i praktiken torde vara mycket svårt att i någon större utsträckning och kontinuerligt kunna åtaga sig en- behandling av dessa elever.
Huvudparten av de tillfrågade anser, att en eventuell behandling princi- piellt borde beredas inom ramen för det ordinarie arbetet. I de flesta av de avgivna svaren tar man avstånd från tanken att kontraktsvis kunna ställa viss tid till förfogande för utom skola vårdade ungdomsvårdsskole- elever. Ungefär 1/4 av svaren är dock positiva till möjligheten av ett sådant arrangemang.
Beträffande väntetiderna framgår, att dessa varierar ganska mycket mel- lan de olika PBU-centralerna. För nyan-mälda patienter, som inte bedöms vara förtursfall, är väntetiderna betydligt längre än för återanmälda av liknande angelägenhetsgrad. För nya patienter varierar tiderna från 2—4 veckor till upp mot ett år och däröver. Medeltalet ligger på drygt sex måna- der. För återanmälda varierar väntetiden mellan någon dag och några må- nader, med ett medeltal på ca 1,5 månader.
Några av de kontaktade PBU-organen har mera utförligt avgivit synpunk- ter på de ifrågasatta möjligheterna till b'ehandlingsinsatser, vilka här i kort-
Överläkaren vid Uppsala läns landstings central för psykisk barna- och ungdomsvård, professor Anna-Lisa Annell uttalar, att det vore olyckligt att sammanblanda ungdomsvårdsskolornas och den psykiska barna- och ung- domsvårdens verksamheter, bl. a. med hänsyn till de olika behandlingslinjer — sociala och pedagogiska respektive medicinsk-psykiatriska — som man inom dessa olika områden följer. Professor Annell anför vidare, att en vä- sentlig invändning mot PBU-organens medverkan i ungdomsvårdsskole— vården är följande. Man har vid PBU ett stort antal socialt missanpassade ungdomar för behandling på medicinskt-psykiatriska indikationer. Under år 1964 var sålunda vid PBU i Uppsala huvudanledningen till undersökning på kliniken asociala handlingar eller fylleri i 204 nya fall. Sammanlagt skrevs i dessa fall endast 12 intyg för intagning på ungdomsvårdsskola. De övriga fallen kunde skötas genom kliniken. De fall, där asocialitet do- minerar bilden så att vård på ungdomsvårdsskola föreslagits, utgör såle- des, enligt professor Annell, ett urval som ej visat sig vara lämpat för vård inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Ett fortsatt arbete med dessa elever skulle även innebära en ytterligare belastning av PBU-mottagningens resurser till nackdel för övriga patienter. Professor Annell framhåller dock, i likhet med flertalet av de övriga tillfrågade, att ungdomsvårdsskoleelever, i den mån de är vårdbehövande, givetvis intages på kliniken.
Överläkare Bengt Rundberg, Centralen för den psykiska barna- och ung- domsvården i Örebro län, ställer sig principiellt positiv till ett samarbete beträffande den medicinsk-psykologiska behandlingen av utom skola vår- dade elever, vilka är placerade inom klinikens upptagningsområde. Dr Rundberg uttalar vidare härom: ”Även om det sålunda rent generellt kan sägas, att en sådan insats från klinikens sida skulle vara ändamålsenlig och helt naturlig, så måste det ur praktisk synpunkt framhållas att klini- ken redan nu är överbelastad med patienter och att vi därför sannolikt har svårt att räcka till för ytterligare uppgifter. Jag anser emellertid, att dessa elever, som tidigare är utredda, knappast är betjänta av att sättas på vänte- lista med en väntetid på mellan 6 och 8 månader, som s.k. nya fall. Om eleverna skall ha nytta av hjälp och stöd från klinikens sida, så bör de kunna tagas emot ganska snabbt, åtminstone för kortare besök. I viss ut- sträckning torde detta gå att genomföra med några dagars varsel som s. k. jourfall, vilket innebär att ungdomsvårdsskolan i fråga i så fall får vidkän- nas en kostnad för konsultationen- motsvarande lasarettsläkartaxan. Endast i enstaka fall torde kliniken ha de praktiska resurserna att under längre tid, exempelvis ett halvår eller ett år, kontinuerligt stödja och hjälpa dessa ele- ver med t. ex. ett besök i veckan. Jag tror emellertid för min del, att mycket kan vara vunnet om eleverna i fråga har möjlighet till enstaka besök med råd, uppmuntran, ev. medicin och ev. hjälp på det sociala planet vid de enstaka tillfällen, då de själva upplever att vården utom skola hotar att
misslyckas. Många gånger torde en relativt liten arbetsinsats från klinikens sida tillfälligt hjälpa eleven över den svåra perioden.
För den händelse ett sådant samarbete kan komma till stånd, måste det emellertid ankomma på kliniken att bedöma angelägenhetsgraden i varje särskilt fall. Sannolikt skulle det vara lämpligt att någon av klinikens kura- torer fungerade som ”kontaktman” mellan respektive skola, eftervårds- konsulent och patient, så att ständigt samma tjänsteman finge ta emot ev. anmälningar av detta slag.”
Överläkare Erik Reinius, Centralen för den psykiska barna- och ungdoms— vården i Stockholms Iän, är i princip också positiv till PBU-insatser för utom skola vårdade ungdomsvårdsskoleelever men framhåller, att de resur- ser man för närvarande har är såväl kvantitativt som i viss mån kvalitativt otillräckliga för behandlingsinsatser beträffande asocial ungdom. För viss lindrigare asocialitet kan PBU genom undersökning och behandling av hela familjesituationen och den närmare miljön ibland nå goda resultat. När det gäller gravare fall, där hemmiljön ofta är antingen svårpåverkbar eller också mer eller mindre omöjlig att nå kon-takt med, är, enligt dr Reinius, ännu så länge PBU:s möjligheter till en gynnsam påverkan betyd- ligt mindre. Dr Reinius poängterar angelägenheten av en utökning av ung— domsvårdsskoleorganisationens egna resurser och i samband härmed faran av att i nuvarande läge fästa för stora förhoppningar vid att PBU skulle kunna överta någon större del av ansvaret för vården utom skola av ung- domsvårdsskoleelever.
Överläkarna Hans Curman och Bengt Herulf har, i egenskap av represen- tanter för de fristående centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård i Stockholms stad, avgivit ett gemensamt svar på den utsända enkäten. In- ledningsvis anföres, att vården utom skola av ungdomsvårdsskoleelever är en synnerligen angelägen samhällsuppgif-t, där man inom PBU i Stock- holm givetvis vill göra sitt bästa för att medverka. Man framhåller dock härefter: ”Vår generella erfarenhet är emellertid att detta klientel i stor ut- sträckning ej ägnar sig för regelmässig behandling enligt gängse metodik inom den öppna psykiska barna- och ungdomsvården. Detta gäller särskilt tidigt karaktärsstörda, agerande ungdomar, som oftast saknar egen m-otiva- tion och förmåga att genomföra en kontinuerlig behandling med i förväg fastställda tider vid en fristående rådgivningscentral.” Vidare framhålles, att ett eventuellt närmare samarbete mellan PBU och ungdomsvårdsskole- organisationen över huvud taget är ett svårlöst problem med nuvarande ad- ministrativa uppläggning. Er-farenhetsmässigt måste en effektiv eftervård byggas ut direkt från vårdinstitutionen; stora svårigheter möter så snart man måste koppla in en helt ny instans i eftervårdsarbetet. Slutligen an- föres av Curman och Herulf: ”Möjligen bör en försöksverksamhet på något håll planeras för att utröna hur en ungdomspsykiatrisk öppen rådgivnings- verksamhet bör läggas upp för att bäst motsvara de krav på rörlighet och
plasticitet ifråga om resurser som en eftervårdsuppgift för ungdomsvårds- skoleelever säkerligen kräver. Det synes sannolikt att en ständigt tillgänglig öppen institution med fritidsresurser, platsmöjligheter på ungdomshem och tillgång till en mycket rörlig personal med möjlighet till arbete på fältet och ständig beredskap för utryckningar på staden vore en mer adekvat upp- läggning för en sådan speciell uppgift än de befintliga rådgivningsbyråerna.”
Sammanfattningsvis framgår, att flertalet PBU-centraler i princip ställer sig positiva till behand-lingsinsatser för utom skola vårdade ungdomsvårds- skoleelever. Denna positiva inställning innebär dock inte, att det realistiskt kan räknas med sådana insatser i någon högre grad och i organiserade former, i varje fall inte i dagens läge. De resurser PBU för närvarande för- fogar över, synes nämligen vara så dimensionerade i förhållande till det hjälpbehov som framträder, att väntetider av betydande längd förekommer på samtliga håll.
Då PBU—centralerna med få undantag också uppger, att ungdomsvårds- skoleelever inte kan sättas i förtur, framstår det som fullt klart, att be- handlingsresurser för ifrågavarande vårdsektor huvudsakligen måste sökas på annat håll. Det har dessutom från flera av PBU-centralerna i enkätsva- ren anförts, att ungdomar med asocialitet som det dominerande symtomet erfarenhetsmässigt ofta inte är lämpade för behandling enligt gängse meto- dik inom den psykiska barna- och ungdomsvården.
Utredningen finner dessa synpunkter vara värda uppmärksamhet. Fler- talet av ungdomsvårdsskolornas elever synes karakteriserade av andra be- handlingsbehov än de, som vanligen förefinnes hos de ungdomar, som kommer till behandling vid PBU. Detta beror till stor del på deras ålder i kombination med att många av dem är jagsvaga, utagerande och har dåliga kontrollmekanismer. Asocialitet av olika slag har varit orsaken till ett om- händertagande för samhällsvård med slutlig placering på ungdomsvårds- skola som följd. Innan en behandling med hopp om framgång kan genom- föras, måste dessa elever motiveras för densamma. Ungdomsvårdsskolan bör visserligen under vårdtiden inom skolan i detta avseende ha hunnit nå vissa resultat, men med tanke på skolornas mycket begränsade resurser i fråga om medicinsk-psykologisk behandling, tor-de även en fortsatt sådan under vården utom skola för flertalet elever huvudsakligen få bli av stöd- jande och kontrollerande slag.
De psykiatriska klinikerna Utredningen har ansett, att möjligheterna till samarbete i fastare former med de vuxenpsykiatriska klinikerna också borde undersökas, bl. a. mot den bakgrunden, att för närvarande ca 45 % av de för Vård utom skola placerade eleverna är över 18 år.
Samma frågor, som riktades till PBU-organen, har av utredningen också ställts till de psykiatriska klinikerna; 5 av dessa har inte inkommit med
svar. Psykiatriska kliniker finn-s dels i form av universitetskliniker i Stock- holm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt dels som speciellt etablerade kliniker vid 19 sjukhus och lasarett.
Det visar sig, att den till de psykiatriska klinikerna riktade enkäten ger samma resultat som för PBU:s del. Även flertalet av de psykiatriska klini- kerna kan i princip sägas vara positivt inställda till behandlingsinsatser för ungdomsvårdsskoleelever, som vårdas utom skola, men deras faktiska möj- ligheter härtill synes för närvarande vara mycket begränsade. Väntetiden för nya patienter varierar från 1 till 9 månader med ett medeltal på 2,6 månader. För återanmälda varierar väntetiden från 2—4 veckor till drygt 2 månader och medeltalet ligger här på 1,3 månader.
Också några av de tillfrågade psykiatriska klinikerna har avgivit mera ut- förligt motiverade svar, vilka här i sina huvuddrag redovisas.
Professor Torsten S:son Frey, psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, framhåller, att ungdomsvårdsskoleelever från länet gi- vetvis kan emottagas på samma villkor som andra patienter, men att klini— kens bristande resurser gör att ineffektivitet i behandlingen inte kan und- vikas. Professor Frey påpekar, att ”Redan nu föreligger orimliga väntetider, både för mottagning i öppen vård och för inläggning och varje tanke på att psykiatriska kliniken med sin nuvarande stab skulle kunna åtaga sig ytter- ligare arbetsuppgifter är verklighetsfrämmande”.
Professor Erik Essen-Möller, psykiatriska kliniken I vid lasarettet i Lund, uttalar bl. a.: ”Det synes mig riktigt, att kliniken borde medverka i den här ifrågavarande vården. Det skulle då för klinikens del företrädesvis gälla de mognare (i stort sett äldre) eleverna, medan de yngre och omog- nare bättre tor-de handläggas av psykiater, tillhörande psykiska barna- och ungdomsvården. Emellertid är läkarstaben vid kliniken sedan länge oro- väckande underdimensionerad för att på tillfredsställande sätt kunna till— godose den öppna vården, vars klientel ökar år från år utan motsvarande tillskott i fråga om klinikens resurser. Väntetiden för ett ordinärt första— gångsbesök i den allmänna öppna mottagningen är som följd härav som re— gel över 2 månader, för återbesök och på specialmottagningen för alkohol- missbrukare 'något mindre. Härav framgår, att det knappast kan bli fråga om någon effektiv medverkan från klinikens sida i ungdomsvården. Tyvärr kan ej heller garanteras, att det blir samma läkare, som får hand om pa- tienten vid olika besök. Troligen vore det därför i nuvarande läge bättre, om avtal kunde träffas med en eller flera intresserade psykiatriker, helst sådana som redan är verksamma vid ungdomsvårdsskolorna och måhända redan haft kontakt med det tilltänkta klientelet.”
Överläkare F. Stjernberg, psykiatriska kliniken vid Södersjukhuset i Stockholm, säger: ”Problemet har diskuterats vid flera konferenser mellan läkarna vid kliniken. Det synes knappast möjligt att ge kategoriska svar i den form, som bilagornas uppställning framtvingar. Skulle svaren vara bin-
dande, måste man nog framhålla, att med hänsyn till de nuvarande resur— serna vid psykiatriska kliniken, Södersjukhuset, torde det knappast vara möjligt att taga emot några ungdomsvårdsskoleelever i mera bestämd eller fixerad ordning. Enstaka ungdomsvårdsskoleelever mottages för närvarande på kliniken, men väntetiden är lång, ca 3 månader, och resurserna för öp- pen vård är mycket små. Vid psykiatriska polikliniken, som är självständig i förhållande till kliniken, torde väntetiden uppgå till 3 a 4 månader. De läkare vid kliniken som bedriver öppen vård, ha varken tillgång till psyko- logs eller kurators hjälp och kurators- och psykologsektionerna, som är an- slutna till kliniken, äro redan nu klart underbemannade för uppgifterna vid kliniken. Man kommer till den uppfattningen, att kliniken liksom förut kan tänkas ta emot enstaka ungdomsvårdsskolepatienter för observation, till exempel på vår dagavdelning. Vi bruka i så fall kalla patienten till ett s.k. intagningssamtal före intagningen för att själva pröva patientens lämplighet för denna vårdform. Detta förutsätter dock att de ha bostads- möjligheter i Stockholm. Däremot kan en mera organiserad mottagning av ungdomsvårdsskoleelever som patienter inom ramen för klinikens normala resurser icke anses möjlig, såvida inte dessa resurser förstärkes, framför allt i fråga om möjligheterna till kurators—, psykolog- samt skrivhjälp.”
Sammanfattningsvis kan konstateras, att inte heller de psykiatriska kli- nikerna kan i mera fasta och organiserade former tillgodose ungdomsvårds- skoleorganisationens behov av medicinsk—psykologiska behandlingsresurser för utom skola vårdade elever.
Utredningen vill i sammanhanget också framhålla, att problem skulle kunna uppstå på grund av skilda huvudmannaskap för ungdomsvårds- skolevården och den psykiska barna- och ungdomsvården respektive den öppna vuxenpsykiatriska vården. Varje ungdomsvårdsskola har det primära ansvaret för sina elever och måste följaktligen fatta de för behandlingen nödvändiga besluten i olika avseenden. För en nödvändig kontinuitet i den behandling, som påbörjats inom ungdomsvårdsskolan, måste ett intimt sam- arbete äga rum mellan skolan och den enhet utanför skolan, som fortsätter denna behandling. Nuvarande administrativa utformning av ifrågavarande vårdsektorer torde inte gynna en erforderlig samverkan härvidlag.
Ungdomsvårdsskolornas egna möjligheter till ökade insatser
Naturligt vore att ungdomsvårdsskolans egen psykiater och psykolog kunde medverka också i vården utom skola och följa eleverna efter utplaceringen för att vid behov ge erforderlig behandling. Utredningen har sökt granska dessa möjligheter. Av den gjorda redovisningen beträffande nuvarande för- hållanden framgår, att skolornas resurser inte ens täcker behandlingshe- hovet i vården inom skola. Endast med en väsentlig upprustning är be- handlingsinsatser i vården utom skola möjliga.
Frågan är dock, om ökade resurser i dessa avseenden kan täcka skolornas hela behov beträffande vården utom skola. För att belysa en viktig faktor, som här har betydelse, har utredningen sammanställt data rörande place- ringsavstånden för i vård utom skola befintliga elever den 1 juli 1965 och den 1 januari 1966.
Dessa avstånd från elevernas respektive skolor förekommer sålunda i följande placeringsfrekvens:
1/7 1965 1/1 1966 0— 2 mil: 10,2 % 13,7 % 3—10 mil: 26,4 % 25,5 % 11—25 mil: 19,5 % 20,4 % Över 25 mil: 43,9 % 40,4 %
Av eleverna är alltså närmare 40 % placerade inom ett avstånd från sko- lan av 10 mil, medan majoriteten, drygt 60 %, är placerade på längre av- stånd, anmärkningsvärt många över 25 mil från skolan.
De olika skolornas geografiska lägen i förhållande till arbetsmöjligheter, andra lokala förhållanden m. m. synes orsaka, att placeringsavstånden av mer eller mindre tvingande skäl i regel blir mycket stora. Givet är, att dessa långa avstånd avsevärt minskar eller omöjliggör en fortsatt behand- ling i fråga om flertalet elever från vederbörande skolas egen personal. In- satser av detta slag torde huvudsakligen kunna göras inom en närsektor kring skolan. De kan ofta vara fördelaktigt och ibland nödvändigt att ha eleven placerad nära den egna skolan och stödja honom väsentligen genom skolans egen personal. Detta är fallet med bl. a. de gravt psykiskt störda och vissa av alkohol- och läkemedelsmissbrukarna. I synnerhet dessa borde bli föremål för en successiv utslussning från skolorna.
Även om man inom ungdomsvårdsskoleorganisationen strävar efter att minska placeringsavstånden, torde dessa dessvärre även i fortsättningen komma att bli avsevärda för en stor del av de utplacerade eleverna. Under dessa förhållanden lär inte ens en kraftig upprustning av skolornas egna resurser kunna tillgodose mer än en del av behandlingsbehovet i vården utom den egna skolan.
Slutligen kan övervägas, i vad mån de olika skolornas medicinsk-psyko- logiska specialister skulle kunna överta och fortsätta behandlingen av utom skola vårdade elever från andra skolor — detta givetvis då under förut- sättning, att utökade personella resurser på detta område kan skapas. Framför allt på grund av skolornas geografiska lägen torde detta ej vara en realistisk lösning.
Det framstår således som fullt klart, att hjälp behövs från utanför sko- lorna befintliga organ. Denna hjälp kan dock inte, som visats, i tillräcklig omfattning erhållas från den psykiska barna— och ungdomsvårdens organ el- ler från de psykiatriska klinikerna.
Som framgår av statsrådets uttalande i direktiven för utredningen skall vård utom skola anordnas så, att den innebär ett minskat behov av an- staltsvård och av återtagningar till skolorna. Vidare skall vårdvformen tjäna som ett effektivt instrument för elevernas återanpassning till samhället.
Den öppna vårdens rehabiliteringsmöjligheter är allmänt erkända inom olika vårdområden. För ungdomsvårdsskolornas del har elevantalet i vård utom skola nu uppnått samma storleksordning som det i vård inom. Sko- lornas bristande resurser i fråga om fortsatt elevebehandling begränsar dock värdet av den friare behandlingsformen. För att syftet skall kunna uppnås fordras, att vårdsektorn förfogar över ett rikt differentierat register med möjligheter till individuellt anpassade åtgärder för eleverna. Vård utom skola får inte enbart innebära miljöterapi. Förutom olika sociala hjälpåtgärder är även en fortsatt medicinsk-psykologisk behandling av största vikt. Som utredningen redovisat, föreligger ett betydande behand- lingsbehov även efter vård inom skola.
Det framstår för utredningen som nödvändigt, att en regional organisa- tion skapas för den medicinsk-psykologiska behandlingen av utom skola vårdade elever. En naturlig lösning skulle vara, att ifrågavarande organisa- tion anknytes till det i socialvårdskonsulentutredningen (SOU 1963:30) föreslagna länskonsulentorganet.1
I socialvårdskonsulentutredningens betänkande föreslås, att det i varje län inrättas ett särskilt organ, kallat socialkonsulentkontor, avsett att hu- vudsakligen överta de uppgifter beträffande rådgivning och tillsyn m. in., som för närvarande ankommer på socialvårdskonsulenter, barnavårdskon- sulenter, nykterhetsvårdskonsulenter och -assistenter, eftervårdskonsulen- ter samt barnavårdsombud. Däremot föreslås, att skyddskonsulenterna i varje fall inte för närvarande bör tillföras det samlade konsulentorganet.
Utredningen har tidigare i sitt första del—betänkande (Socialdepartemen- tets stencil 1963z4) uttalat sig för ett genomförande av förslaget om läns- organ för den samlade socialvården. Utredningen anförde härvid som sin åsikt, att sådana kon—sulentorgan borde underställas socialstyrelsen. En central huvudman för samtliga dessa regionala enheter skulle underlätta deras samarbete såväl inbördes som med andra myndigheter av olika slag. Socialstyrelseutredningen (SOU 1965:49) uttalar i denn-a fråga:
För att konsulentkontoren skall kunna effektivt utnyttjas som regionala organ för SS är det i hög grad önskvärt, att de ställs under SS:s huvudmannaskap. Detta bör ej hindra, att de samtidigt utövar tillsynsverksamhet för länsstyrelsernas räk- ning och genom regelbunden rapportering -håller vederbörande länsstyrelse un- derrättad om det föreligger behov av ingripande från dess sida.
1 Socialvårdskonsulentutredningens förslag har ännu inte föranlett något ställningsta- gande från statsmakternas sida.
Skulle socialstyrelsen och medicina'lstyrelsen i framtiden komma att sammanslås till ett verk, torde än starkare skäl föreligga för att huvud- man-naskapet för socialvårdens regionala organisation bör anförtros detta gemensamma verk.
Även i socialstyrelseutredningens och MCA-utredningens förslag till ett för socialvård och medicinalväsende gemensamt verk förutsättes en regio- nal verksamhet enligt ovan, omfattande även länsläkarorganisationen-.
Det synes utredningen som om regionala socialkonsulentorgan av den typ och med de anknytningar, som i ovannämnda betänkande om hälso- och socialvårdens centrala organisation föreslås, vore mycket lämpade även som regionala organ för medicinsk-psykologiska behandlingsinsatser i vår- den utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
Till socialkonsulentkontoren skulle psykiater och psykolog knytas på heltid och/eller på konsultbasis, allt efter lokala behov och resurser. Veder- börande socialkonsulent, psykiater, psykolog samt övervakare skulle såle- des, i samarbete med respektive förste assistent för vård utom skola, bilda det team, som i första hand hade att tillgodose behandlingsbehovet för de inom länet placerade eleverna. Genom ett sådant samarbete skulle snabba hjälpåtgärder kunna insättas, varigenom åtskilliga återtagningar till sko— lorna säkerligen skulle kunna undvikas.
Om behandlingsmöjligheter enligt ovan skulle anknytas till den framtida socialkonsulentorganisationen, måste givetvis dimensioneringen av de olika länskontorens resurser härvidlag bli ganska skiftande. I syfte att ge en bild av den länsvisa fördelningen av för vård utom skola placerade ung- domsvårdsskoleelever har en sammanställning gjorts beträffande antalet elever placerade för vård utom skola den 1 juli 1965 och den 1 januari 1966. Dessa elever fördelades i faktiska tal på de olika länen enligt vidståen— de tabell.
Det bör framhållas att antalet placeringar varierar under olika årstider. Utredningen anser alltså de ovan nämnda socialkonsulentkontoren vara lämpade som basorgan vid uppbyggandet av en regional behandlingsverk— samhet av föreslagen art. Det framstår dock som ovisst, när socialkonsu— lentkontor kommer att inrättas. Utredningen vill med kraft hävda, att en regional behandlingsenhet för ungdomsvårdsskoleelever snarast bör prö— vas. En försöksverksamhet bör enligt utredningens mening anordnas i några härför lämpliga räjonger. Värdefulla erfarenheter kan härvid vinnas för den framtida organisationen av arbetet på detta område.
I samband med att regionala behandlingsenheter för ungdomsvårdsskole— elever prövas, bör enligt utredningens mening också möjlig-heterna tillvara— tagas att i görligaste mån samla och samordna de olika sociala konsulen- ternas verksamheter i försöksområdena. Härigenom kan dels basen för elevbehandlingen i vård utom ungdomsvårdsskola breddas, dels visst un- derlag för ett framtida närmare samgående inom socialkonsulentsektorn
. _ Antal elever 1/7 Antal elever 1/1 Regwn' 1965 1966
Stockholms stad 91 Stockholms län 77 56 Uppsala län 39 41 Södermanlands län .............................................. 39 36 Östergötlands län .................................................. 33 47 Jönköpings län .................................................... 20 32 Kronobergs län ................................................... . 25 18 Kalmar län .......................................................... 30 35 Gotlands län ....................................................... 7 2 Blekinge län ....................................................... 13 8 Kristianstads län ................................................ 37 44 Malmöhus län . 56 58 Hallands län ......................................................... 12 10 Göteborgs och Bohus län 99 87 Älvsborgs län 53 44 Skaraborgs län .................................................... . 23 30 Värmlands län 18 22 Örebro län ........................................................... 14 20 Västmanlands län 38 30 Kopparbergs län . 22 23 Gävleborgs län ................................................... 12 9 Västernorrlands län 34 39 Jämtlands län 18 8 Västerbottens län 15 11 Norrbottens län 4 10 Till sjöss 18 13 Placerad i annat nordiskt land .............................. 1 2
868 826
erhållas. Etablerandet av ett helt integrerat socialkonsulentorgan på det regionala planet enligt socialvårdskonsulentutredningens förslag torde för närvarande inte vara nödvändigt för genomförandet av den av utredningen föreslagna försö-ksverksamheten. För en mera fullständig samordning av den sociala konsulentverksamheten krävs bl. a., att en rad problem av orga- nisatorisk-administrativ natur löses. Hit hör t. ex. skilda eller dubbla hu- vudmannaskap, geografiskt mycket varierande verksamhetsområden och frågan om den lokala ledningen av konsulentorganet. Flera frågor av prin- cipiell betydelse för utformningen av de regionala konsulentorganen har även nära samband med pågående utredningar, främst socialpolitiska kom— mittén, länsförvaltningsutredningen och länsdemokratiutredningen. Utred- ningen anser, att en samordning mellan de olika socialkonsulentorganen tills vidare kan prövas i den formen, att konsulenter för olika sociala vård- områden får gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal. Redan ett sådant arrangemang bör innebära fördelar för arbetet i stort. Utredningen anser, att försöksverksamheten bör omfatta dels ett län, som kan anses ha ett genomsnittsunderlag beträffande antalet utplacerade elever och dels” en av de större städerna, där problemen framstår i mera komprimerade former. I båda dessa områden bör finnas någon institution
för kollektiva placeringar av ungdomsvårdsskoleelever. Slutligen bör rä- jongerna även vara lämpliga ur organisatoriska och administrativa syn- punkter. Utredningen vill, efter gjorda överväganden från dessa synpunk— ter, föreslå östergötlands län respektive Göteborgs stad såsom lämpliga försöksområden.
östergötlands län ingår för närvarande i 2:a eftervårdskonsulentdistrik— tet med Norrköping som eftervårdskonsulentens stationeringsort. Vid års- skiftet 1965/66 var i länet 47 ungdomsvårdsskoleelever placerade för vård utom skola. I Linköping finns ett inackorderingshem, IOGT:s pojkhem. Goda förutsättningar förefaller finnas för att kunna intensifiera samarbe- tet mellan olika konsulentorgan. Socialvårdskonsulenten, barnavårdskon- sulenten och barnavårdsombudet är placerade i Linköping, där de har sina tjänstelokaler i samma byggnad. Utredningen anser det lämpligt, att efter- vårdskonsulenten i 2:a distriktet och eventuellt även länsnykterhetskonsu- lenten med assistenter under en försöksperiod omplaceras från Norrköping till Linköping, där lokaler bör kunna anskaffas även för dessas verksamhet. Genom ett arrangemang av detta slag skulle samtliga experter inom den sociala konsulentsektorn vara samlade med möjligheter till vidgad sam- verkan.
Göteborgs stad ingår i 4:e eftervårdskonsulentdistriktet och är statione- ringsort för konsulen-ten. I staden (Stor-Göteborg) fanns vid årsskiftet 1965/66 ca 75 ungdomsvårdsskoleelever placerade för vård utom skola. Två hospits med sammanlagt 13 elevplatser, ett vardera för pojkar och flic- kor, är belägna i Göteborg. Socialvårdskonsulenten, barnavårdskonsulenten och länsnykterhetskonsulenten i länet är stationerade i staden. Även i Göte- borg bör dessa tjänstemän om möjligt erhålla gemensamma lokaler.
Utredningen vill här framlägga principerna för den regionala försöks— verksamheten. Utredningen föreslår, att densamma får en personaluppsätt- ning per försöksområde om en arvodesanställd psykiater (helst barnpsy- kiater), en heltidsanställd psykolog (biträdande psykolog) samt ett kansli- biträde anställt på heltid. Dessa befattningshavare bör vara anställda av socialstyrelsen.
I det föreslagna teamarbetet med utom skola vårdade ungdomsvårds- skoleelever skall principen vara, att respektive skola har huvudansvaret för eleverna och har att tillse, att de behandlingsåtgärder, som kan befinnas nödvändiga, kommer till stånd, låta växla mellan olika sådana samt låta av— bryta dem i samband med elevs omplacering, återtagning till skolan etc. Det bör i första hand åvila övervakaren att un-der sin tillsyn av eleven ak- tualisera en medverkan från den regionala behandlingsstationen. Givetvis kan även familjevårdsföräldrar och elever själva söka hjälp i besvärliga situationer. Regionala behandlingsinsatser kan också tänkas påfordras från vederbörande skola omedelbart vid elevs utplacering i vård utom skolan. Inte så få psykiskt labila elever skulle säkerligen snabbare än vad som för
närvarande är möjligt kunna placeras i vård utom skola, om resurser fun- nes för medicinsk-psykologisk behandling. Detsamma torde gälla för alko- hol- och narkotikamissbrukare.
Framför all-t genom medverkan av en psykolog skulle, vid sidan av den direkta elevebehandlingen, kunna prövas lämpliga former av handledning av övervakare och personal på inackorderingshem o.dyl. Arbetsuppgifterna för psykologen kan bedömas vara av så kvalificerad art, att tjänsten borde uppehållas av en behörig psykolog (fil. lic.), men med hänsyn till den rå- dande bristen på sådana, anser utredningen det vara realistiskt att för uppgiften i fråga föreslå en biträdande psykolog (fil.kand.) De psykolo- giska specialisternas arbetsuppgifter kan bedömas bli av huvudsakligen ambulant karaktär. En viktig sida av detta arbete blir i vissa fall att stödja vistelsemiljön, framför allt när den utgöres av enskilda hem. Det 'bör i många fall kunna bli fråga om fortsatt behandling vid akuta krislägen, varigenom elever, familjevårdsföräldrar m.fl. skall kunna hjälpas över de aktuella problemen.
Beträffande läkarens medverkan bedömer utredningen denna kunna bli av storleksordningen en å två halva dagar i veckan för de försöksområden som föreslås. Läkarens uppgifter måste med hänsyn till den begränsade arbetstiden, som föreslås för honom, bli av mera stationär art än psyko- logens. Patientunderlaget i försöksområdena samt den markanta bristen på psykiatrer har legat till grund för utredningens beräkning av tiden för läkarmedverkan. Den tid, som sålunda står till förfogande, torde huvud- sakligen komma att åtgå till den individuella elevbehandlingen. Härutöver bör givetvis tillvaratagas de möjligheter, som kan finnas för läkaren att lämna bistånd i det ovan nämnda handledningsar'betet.
Försöksområdenas behandlingsteam har dimensionerats efter ungdoms- vårdsskolornas förutsedda behov. Det kan dock övervägas om inte re- surserna i detta avseende borde utökas efter hand för att kunna räcka till också för ett framtida samlat konsulentorgans behov av medicinsk- psykologisk konsultation-.
Beträffande principerna för arvoderingen av psykiatrer, kan dessa lämp— ligen utformas i stort sett i likhet med nuvarande system för anlitande av psykiatrer i vården inom skola. För rådgivande psykiatrer gäller, i enlig- het med av Kungl. Maj:t den 17 augusti 1960 och den 4 juni 1964 medde- lade bestämmelser, att gottgörelse utgår med dels ett fast årsarvode, dels särskild ersättning för meddelad behandling, dels slutligen resekostnads- ersättning.
Den för en försöksperiod föreslagna verksamheten måste givetvis få dis— ponera härför lämpliga lokaler. Sålunda bör, förutom ett väntrum samt ett expeditionsrum, finnas minst två för läkare och psykolog avsedda un- dersöknings- och behandlingsrum. Om möjligt bör dessa lokaler förläggas i anslutning till de sociala konsulenternas kontor.
Företagna beräkningar rörande kostnader för en regional försöksverksam- het för utom skola vårdade ungdomsvårdsskoleelever ger följande resultat.
För en arvodesanställd psykiater beräknas dels ett fast basarvode, för— slagsvis uppgående till 6000 kronor per är, dels ett timarvode, som för närvarande kan beräknas till 60 kronor. Med en tjänstgöringstid av upp- skattningsvis 4 timmar i veckan under ett år, uppgår kostnaden för tim- arvodet till sammanlagt 12 480 kronor. Per år belöper sig sålunda den sammanlagda arvodessumman för en psykiater, med tjänstgöring enligt ovan, till 18480 kronor.
Lönekostnaden för en heltidsanställd psykolog (bitr. psykolog) i löne- grad 21 och i ortsgrupp 3 blir för närvarande 2 392 kronor per månad och på ett är sålunda 28 704 kronor. För motsvarande psykologtjänst i ortsgrupp 4 blir årssumman 29 676 kronor. Årskostnaden för ett heltidsanställt kans- libiträde i lönegrad 7 blir i ortsgrupperna 3 och 4 13 248 respektive 14 076 kronor. Sammanlagt uppgår avlöningskostnaderna per år för befattnings— havarna i ett försöksområde till drygt 60 000 kronor.
Utredningen anser, att kostnaderna för de föreslagna befattningshavar- nas medverkan bör gå in under anslagsposten Socialstyrelsen: Avlöningar; Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.
Kostnaderna för diverse undersökningsmateriel för läkare och psykolog kan uppskattningsvis beräknas till 10000 kronor per försöksområde.
Utredningen har inte ansett sig kunna beräkna kostnaderna för lokal- hyror och inventarier, utan vill här endast erinra om vad som ovan redo— visats beträffande det lokalutrymme, som enligt utredningens mening torde komma att erfordras för arbetets planenliga bedrivande.
Sammanfattning
Enligt utredningens direktiv borde bl.a. utredas möjligheterna att anordna en fortsatt medicinsk-psykologisk behandling av ungdomsvårdsskoleele- ver, som vårdas utom skola.
I detta syfte har uppgifter inhämtats från den psykiska barna- och ung- domsvårdens centraler och de psykiatriska klinikerna angående ungdoms- vårdsskolornas möjligheter att från dessa organ erhålla bistånd i behand— lingsarbetet. Utredningen har kunnat konstatera, att ingen av dessa insti- tutioner för närvarande i större utsträckning och i organiserade former kan medverka i vården av ungdomsvårdsskoleeelver. De förefintliga resurserna, fram-för allt i personellt hänseende, svarar inte mot det hjälpbehov som framträder, varför väntetider av betydande längd allmänt förekommer.
Utredningen har härefter granskat ungdomsvårdsskolornas egna möjlig- heter att ge en fortsatt medicinsk-psykologisk behandling till elever, som utplacerats för vård utom skola. Det framgår klart, att skolorna själva,
inte ens med en kraftig upprustning av behandlingsresurserna, kan till- godose mer än en del av behandlingsbehovet. Detta beror framför allt på, att flertalet av eleverna av olika skäl placeras på stora avstånd från re- spektive skolor.
Utredningen anser, att någon form av regional organisation för medi- cinsk—psykologisk behandling av utom skola vårdade elever bör skapas. Ifrågavarande behandlingsenheter skulle kunna organisatoriskt anknytas till de i socialvårdskonsulentutredningen (SOU 1963: 30) föreslagna läns- konsulentorganen. Emedan det framstår som ovisst när socialkonsulent- kontor kan komma att inrättas, anser utredningen det vara nödvändigt att snarast anordna en försöksverksamhet för medicinsk-psykologisk behand- ling i några härför lämpade områden. Som sådana försöksräjonger före- slås Östergötlands län och Göteborgs stad.
I samband med försöksverksam'heten bör också, enligt utredningens me— ning, möjligheterna tillvaratagas att samla och i viss utsträckning sam- ordna de olika sociala konsulenternas verksamheter. Etablerandet av helt integrerade socialkonsulentorgan enligt socialvårdskonsulentutredn-ingens förslag torde dock för närvarande inte vara nödvändigt eller ens möjligt. Utredningen anser, att en samordning tills vidare bör prövas i den- formen, att konsulenter för olika sociala vårdområden får gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal.
Utredningen föreslår, att ifrågavarande försöksverksamhet får en perso- naluppsättnin-g per räjong om en arvodesanställd psykiater, en heltids— anställd biträdande psykolog samt ett heltidsanställt kanslibiträde. Det förutsättes, att verksamheten står under socialstyrelsens tillsyn. Vidare förutsättes att för verksamheten lämpliga lokaler anskaffas.
Personalkostnaderna per år för de två föreslagna behandlingsenheterna kan för närvarande beräknas uppgå till ca 130 000 kronor. Härtill kom- mer kostnader för undersökningsmateriel för läkare och psykolog, en summa, som sammanlagt kan uppskattas till ca 20000 kronor. Utred- ningen har inte ansett sig kunna beräkna kostnaderna för lokalhyror och inventarier.
V
Övervakning av utom skola vårdade ungdomsvårdsskoleelever
En effektivisering av övervakningsinstitutet inom ungdomvårdsskolevår- den har bedömts såsom önskvärd i samband med den översyn av vården utom skola, som uppdragits åt utredningen att verkställa. Personlig tillsyn av och hjälp åt eleverna, också när de placerats för vård utom skola, är av fundamental betydelse för att den behandling, i vilken vården utom sko- lan är avsedd att utgöra en viktig del, skall kunna fullföljas under hela vårdtiden. Övergången från vistelse i ungdomsvårdsskola, med dess rela- tivt noggrant reglerade livsrytm, till en livsföring i större frihet i samband med vård utom skola, erbjuder ofta svårigheter och risker för eleverna. Särskilt i början av vistelsen utom skolan är dessa i hög grad i behov av tillsyn och stöd.
Gällande bestämmelser
Ungdomsvårdsskoleelever, som vårdas utom skola, skall regelmässigt stäl- las under övervakning. I 52 & Kun-gl. Maj:ts stadga för ungdomsvårds- skolorna den 9 december 1960 sägs:
För elev, som vårdas utom skolan, åligger det skolans styrelse att utse lämplig person till övervakare.
Övervakningen står under tillsyn av skolans styrelse. I övrigt skola för övervak— ningen i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i barnavårdslagen och kungörelsen om övervakning— enligt barnavård—slagen.
Övervakningskungörelsen är medtagen som bilaga 5 till detta betänkande. Ungdomsvårdsskolorna bör i god tid planera för elevernas placering i vård utom skola. I sådan planering ingår som regel, att skolans befatt- ningshavare diskuterar övervakningsfrågan med eleven och härvid ger denne tillfälle att själv framlägga förslag om lämplig övervakare eller komma med synpunkter på av skolan påtänkt sådan. När övervakaren ut- setts och skall förordnas, sker detta via ett särskilt formulär, i vilket läm- nas uppgifter om när eleven skall utplaceras, var detta skall ske och vem arbetsgivaren blir. I formuläret lämnas också vissa upplysningar rörande den övervakade och dessutom överlämnas ett särtryck av övervaknings- kungörelsen.
För närvarande finns på 16 av de 25 ungdomsvårdsskolorna särskilda
assistenter för vård utom skola, vilka enbart skall ägna sig åt denna vård- sektor. Assistent för vård utom skola skall således under skolans rektor planlägga och leda skolans verksamhet för elevvården utom skola och därvid samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda.
I sin uppgift att utse övervakare för eleverna och omhänderha tillsynen av övervakningen kan skolorna påräkna biträde av eftervårdskonsulen- terna. Dessa är för närvarande sex till antalet, regionalt fördelade på fem distrikt och svarar var och en inom sitt område för med vården utom skola sammanhängande frågor. Eftervårdskonsulenternas medverkan kan ske i mycket varierande former. I vissa fall får konsulenten själv åtaga sig uppdraget som övervakare. Detta bör dock ske endast undantagsvis. Ut- redningen har i sitt första delbetänkande ”Vård utom ungdomsvårdsskola — organisation och principer” lämnat en utförlig redogörelse för efter- vårdskonsulentorganisationens arbetsuppgifter m. m. De kritiska synpunk- ter, som utredningen då framlade, utmynnade i en tillstyrkan av social- konsulentutredningens förslag om inrättandet av ett speciellt socialkonsu— lentorgan. Utredningen har ej funnit skäl att ändra uppfattning i denna fråga.
Principiella synpunkter
Det kan vara av värde att först söka granska vad barnavårdsnämnd respek- tive ungdomsvårdsskola syftar till vid etablerandet av en övervakning samt om de har personella resurser till förfogande, som kan svara mot målsätt- ningen. Vare sig övervakningen sker i förebyggande eller eftervårdande syf- te, torde man ofta hysa förhoppningen att med hjälp av denna kunna på— verka den övervakades attityder och beteenden, hans anpassning till sam- hället. Tyngdpunkten i övervakningens innebörd har numera förskjutits från kontroll mot individuellt stöd i olika former för förebyggande av åter- fall.
' Många av barna- och ungdomsvårdens klienter har tidigt blivit störda i sin normala personlighetsutveckling. De har gått miste om trygghet i upp- växtmiljön och de har känt sig stå utanför föräldrarnas och därmed ofta även andra vuxnas gemenskap. De har därför svårt att erkänna samhällets lagar som sina egna. När hud och förordningar inte godtas inifrån, fram- står de ofta enbart som något negativt. I denna situation ser dessa ungdo- mar gärna alla auktoriteter som person-er, vilka ålägger dem ett tvång, personer som kräver utan att ge någonting i gengäld.
Otryggheten i den egna uppväxtsituationen föder lätt misstänksamhet och aggressivitet. Tvivlet på att man någonsin blivit omtyckt och upp- skattad för sin egen skull resulterar lätt i överkänslighet, sårbarhet och brist på samhörighetskänsla med andra människor. Om många, kanske de flesta av ”problemungdomarna” kännetecknas av en sådan utveckling,
torde det vara tämligen meningslöst, att samhället mer eller mindre direkt närmar sig dem med förmaningar och krav. Känner de sig inte något så när säkra på omtanke och tillgivenhet, respekt för sin personlighet och på samhällsrepresentantens tilltro till deras möjligheter att lyckas anpassa sig i den sociala gemenskapen, finns föga anledning att vänta annat än negativa reaktion-er, aggressivitet, trots och ökad misstänksamhet.
I den- mån ungdomarna är tidigt skadade, otrygga och misstänksamma, är deras väg mot anpassning till samhället och dess krav lång och mödo- sam. De vågar inte tro på ärligheten i den av socialarbetaren deklarerade hjälpvilj an, de upplever kritik och bakslag som bekräftelser på vad de miss— tänkte, nämligen att ingen tycker om dem och tror på dem. Erfaren-hets- mässigt måste vägen till samhällsgemenskap gå över kontakten med en socialt välanpassad person.
Återanpassning och påverkan av störda och asociala ungdomar måste alltså ske medelst en ofta långvarig kontakt med en eller ett fåtal män- niskor, som vederbörande lär sig att lita på. Detta innebär då, att syftet med övervakning bäst kan uppnås genom den inverkan en personlig rela— tion till en socialt välanpassad individ kan få på den övervakade. Målsätt— ningen med en sådan ideal relation går dock ej alltid att uppnå beroende på ungdomarnas särart. Övervakningen kan ändå fylla värdefulla funktio- ner i fråga om möjligheterna till påverkan av den unge, bl. a. torde riskerna för att han söker sig till asociala miljöer kunna motverkas.
Övervakning av utom skola vårdade elever följer huvudsakligen samma principer som den rent förebyggande övervakningen. Den får inte begränsas till kontrollfunktionen, utan bör därtill innefatta en medveten strävan av övervakaren att bygga upp en god emotionell kontakt med den över- vakade.
Vid tidpunkten för etablerandet av denna form av övervakning har ung- domsvårdsskolan redan under en längre eller kortare tid på olika sätt sökt ge den unge en vård och behandling, som skall möjliggöra för honom att så friktionsfritt som möjligt kunna klara den sociala anpassningen i sam- hället. Placeringen för vård utom skola innebär normalt inte, att be- handlingen är att anse som avslutad. Tvärtom vidtar då i flertalet fall ett mycket viktigt avsnitt av densamma, under vilket det är av stor betydelse, att skolan ges möjligheter att fortlöpande och med vaksamhet följa elevens utveckling och om så behövs, smidigt ingripa med stödjande eller korri- gerande åtgärder.
Övervakaren måste söka hjälpa till att fullfölja skolans behandling av eleven. Detta kan till en början ske genom en rad praktiska åtgärder i samband med placeringen utom skolan. När övervakaren efter hand lyc- kats få till stånd goda relationer till sin klient, kan den på skolan påbör- jade resocialiserande behandlingen fortsättas i denna friare form. Givet är dock, att en sådan utveckling ställer stora krav på övervakaren. Till
m_s—__:r. %%
dessa krav och möjligheterna att fylla dem finns anledning att längre fram återkomma.
Urvalet av övervakare är av väsentlig betydelse. Utredningen skall här nämna några av de förutsättningar, som kräves, för att övervakningens målsättning i största möjliga utsträckning skall kunna förverkligas.
I dessa sammanhang diskuteras inte sällan övervakarens lämpliga ål- der, kön, sociala status, anknytning till olika organisationer och samfund etc. Det görs ofta försök att frammana bilden av den idealiske övervaka- ren, hans personlighetsdrag, läggning m. m. Det torde dock vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att uppställa några sådana allmängiltiga regler. All erfarenhet visar, att det är övervakarens personliga förutsätt— ningar i kombination med särarten, problemen m.m. hos den övervakade, som är det väsentliga. Detta kan ibland innebära, att anledning finns att söka en övervakare med mycket speciella egenskaper och färdigheter. Myc- ken omsorg bör ägnas åt att finna den lämpligaste övervakaren för varje enskild elev. Säkerligen misslyckas många övervakningar redan i sitt in— ledande skede på grund av ett rutinmässigt och mer eller mindre slump- artat urvalsförfarande.
För att övervakaren skall kunna göra en effektiv arbetsinsats, bör det antal övervakningsuppdrag han åtager sig vara begränsat. Här är det del- vis en fråga om den tid, som en övervakare har till sitt förfogande och är villig att satsa, men det är i ännu högre grad en fråga om hur många ung- domar övervakaren rimligen kan arbeta med på ett önskvärt sätt. Viljan och möjligheten att engagera sig i elevens problem och utveckling torde vara en grundläggande förutsättning för positiva resultat i övervaknings- arbetet. Särskilt de goda övervakarna kan lätt pressas att åtaga sig allt för många fall. Detta kan i praktiken innebära, att de därmed berövas möjlig- heterna att fungera på ett tillfredsställande sätt.
Det händer ofta, att en övervakare har endast ett par, tre övervaknings- fall från barnavårdsnämnd eller ungdomsvårdsskola, men att han därtill, dessa ovetande, har några fall från nykterhetsnämnden och kanske ett par från kriminalvården. Detta år enligt utredningens mening ett missförhål— lande, som det är angeläget att komma tillrätta med. Tjänstemannaöver- vakare engagerade i mängder av övervakningsfall är inte heller något ef— tersträvansvärt. Utredningen återkommer senare till frågan, om det. är möjligt att genomföra en maximering av antalet uppdrag.
Det råder brist på lämpliga övervakare. Med de stora svårigheter, som föreligger att erhålla fackutbildad personal, torde den praktiska konse- kvensen bli, att samhället även i överskådlig framtid i allt högre grad blir beroende av lekmannaövervakarens medverkan och att fackmannens ar— betskraft får sättas in på specialuppgifter i sammanhanget.
En välutbildad och erfaren socialarbetare kan förmodas ha lättare än en lekmannaövervakare att få grepp om en elev och hans problem. Detf-finns
dock risk för, att socialarbetarens handlande blir präglat av tidsbrist och att eleven känner detta och uppfattar det som tecken på avsaknad av en- gagement från övervakarens sida. Lekmannaövervakaren kan, med det intresse och den fritid han satsar, ge sådana möjligheter till stöd och på— verkan av klienten, som en personligt engagerad kontakt kan innebära. Hans brist på yrkeskunskaper kan dock leda till att i all välmening psyko- logiskt olämpliga metoder kommer till använding och möjligheter att ut- nyttja samhällets sociala resurser blir förbisedda.
En orsak till bristen på lämpliga övervakare är, att bistånd hittills inte på rätt sätt lämnats dem, som erbjudit sin hjälp i övervakningsarbetet. övervakarnas uppdragsgivare saknar ofta möjlighet att ge det stöd och den hjälp, som övervakarna skulle behöva i sin ofta mycket svåra och grannlaga uppgift. Här bör uppmärksammas, att speciellt övervakare för utom skola vårdade ungdomsvårdsskoleelever ofta ställs inför stora krav på psykologiskt riktigt handlande och på kännedom om olika hjälpmöjlig4 heter från samhällets sociala organ. Det uppstår mycket lätt situationer, då övervakarens kunnande i sådana hänseenden sätts på prov och då han kanske tvingas att göra snabba ställningstaganden.
Ungdomsvårdsskolan respektive barnavårdsnämnden har starka skäl för att upprätthålla en god kommunikation med sina övervakare. Dessa skall fortlöpande hålla sina uppdragsgivare underrättade om de övervakades förhållanden. övervakningsrapporterna är dock inte alltid det enda idea- liska kommunikationsmedlet. Även om det bör eftersträvas, att övervaka- rens förmåga att i skrift ge uttryck åt sina iakttagelser förbättras, bör det understrykas, att förmågan härvidlag inte tillhör någon av de viktigare egenskaperna hos en god övervakare. Den frivillige medhjälparen—s uppgift bör inte försvåras genom en alltför stor bundenhet till formella krav. Muntliga samtal är ofta minst lika goda kommunikationsmedel som skrift- liga rapporter.
Uppdragsgivaren har legitima krav på information. Detta har också över- vakarna och det är här viktigt, att skolan respektive nämnden verkligen samråder med övervakaren beträffande planerade åtgärder i hans ären— den, underrättar honom om inkomna anmälningar och åtgärder från andra institution-er etc.
Lojaliteten mellan övervakare och uppdragsgivare är av stor vikt. För att förvärva klienternas tillgivenhet och förtroende kan det förekomma, att övervakare förenar sig med dem i deras kritik mot samhället. Ett sådant tillvägagångssätt är givetvis felaktigt och kan vara direkt skadligt för klientens utveckling. När en klient framför en till synes rimlig kritik mot t.ex. en- ungdomsvårdsskola, bör övervakaren, innan 'han ger uttryck åt sina åsikter, själv vända sig till skolan och ta reda på, hur det kan för- hålla sig. Skolans personal, som vet mer om elevens bakgrund, kan då informera övervakaren om dennes eventuella psykiska särdrag samt om
skälen för en viss åtgärd. Genom att försöka utreda om det finns någon grund för kritiken, visar övervakaren, att han hyser förtroende för eleven och respekterar honom.
Kravet på lojalitet gäller givetvis även uppdragsgivaren. övervakaren måste kunna utföra sitt arbete i förvissning om, att han-s uppdragsgivare litar på honom och hjälper honom i besvärliga lägen.
Lekmannaövervakarna behöver utbildning för sitt arbete och de behö- ver därtill en fortlöpande handledning, det senare inte det minst viktiga. På de flesta håll anordnas numera s.k. övervakarkurser, som kan ge en värdefull introduktion och stimulans. Dessa är mycket varierande till sin utformning och anordnas ofta gemensamt av olika sociala organ. Över- vakarkurser, hur välutformade de än är, kan dock aldrig anses helt täcka vad vederbörande socialorgan kan och bör göra för att stödja och hjälpa sina frivilliga medarbetare. Dessa bör också, som nämnts, ha möjlighet till någon form av handledning. Varje övervakare bör i princip ha en bestämd, socialt utbildad och erfaren person att tillgå, med vilken han kontinuerligt kan få diskutera sina fall och som kan hjälpa honom att finna adekvata lösningar i besvärliga situationer. Det bör t. ex. i större kommuner finnas heltidsanställd personal enbart för denna arbetsuppgift, medan den hos mindre kommuner kan ingå som en del i en socialtjänstemans arbete. Denna handledning kan ges individuellt och/eller i mindre grupper.
Övervakningsinstitutet är i dagens bristsamhälle en av de få praktiska möjligheter, som står till buds för att ge klienter från bl.a. barna- och ungdomsvård ett personligt stöd under en relativt lång tidsrymd.
Aktuell situation
I syfte att klarlägga hur övervakningsfrågan ordnas vid ungdomsvårds- skoleelevernas placering för vård utom skola har utredningen genomgått och sammanställt skolornas månadselevrapporter för år 1964. Vidare har från samtliga skolor och eftervårdskonsulenter enkätvis inhämtats ytter- ligare uppgifter rörande övervakningsfrågan. Utredningens sekreterare har också besökt olika skolor och därvid haft konferenser om bl. a. denna fråga med respektive skolas ledning.
Beträffande resultaten» av företagna undersökningar, varav vissa redovi- sas i bilagorna 6 och 7, kan följande sägas.
När elever placeras för vård utom skola inom förhållandevis kort av- stånd från skolan, är det relativt vanligt, att skolans egen personal handhar övervakningen. Under år 1964 skedde detta i sammanlagt 23 % av alla fall. Vid placeringar mer än tio mil från skolan är det däremot endast un- dantagsvis förekommande, att skolans personal sköter övervakningsupp- gifterna (3 %).
Socialstyrelsens eftervårdskonsulenter får personligen hand om en del
övervakningar. År 1964 överlämnades 9 % av övervakningsuppdragen till eftervårdskonsulent. I många sådana fall är det meningen, att konsulenten skall tjänstgöra som övervakare endast till dess annan övervakare kan ut- ses, men ofta blir utvecklingen den, att konsulenten får fortsätta sitt upp- drag under betydligt längre tid än som från början var planerat. Konsulen— ten är också den, som skolan anförtror övervakningen i de ärenden, som bedöms såsom mera komplicerade.
I 35 % av alla övervakningsfall under år 1964 tillsattes socialarbetare av olika slag —— socialassistenter verksamma inom barna- och ungdomsvård och nykterhetsvård, föreståndare vid inackorderingshem, lägerföreståndare m. fl. —— som övervakare. Poliser fungerade som övervakare i 3 % av fallen.
Personer hänförliga till gruppen lekmannaövervakare anlitades i 27 % av övervakningsfallen. I denna grupp ingår då två kategorier, som det kan vara av intresse att uppmärksamma, nämligen dels arbetsgivare och dels personer i de familjer där eleverna inackorderats. Arbetsgivare anlitas tyd- ligen endast undantagsvis som övervakare, nämligen i 2 % av alla för- ordnanden. Person i den familj där eleven inackorderas är däremot vanli- gare som övervakare; för 7 % av de utplacerade eleverna förordnades sådan person till övervakare. Ovannämnda siffror belyser hur de övervakade eleverna fördelades på olika övervakarkategorier. Däremot erhålles inte härav någon uppfattning om de olika övervakargruppernas relativa frekvens, eftersom samme över- vakare ibland har mer än en elev att övervaka. I syfte att erhålla kännedom om antalet övervakare, verksamma inom ungdomsvårdsskolesektorn, har utredningen därför i en enkätskrivelse till samtliga ungdomsvårdsskolor efterfrågat dels hur många personer, som vid en viss tidpunkt av respek- tive skola var förordnade som övervakare, dels vilka kategorier av överva— . kare dessa tillhörde samt hur många av dessa övervakare, som av skolan
i princip bedömdes vara i behov av grundläggande utbildning för övervak- nin-gsuppgiften.
Den 31 december 1964 var av de olika skolorna sammanlagt 587 perso- ner förordnade som övervakare för en eller flera elever. Av dessa kan unge- fär hälften räknas till kategorien lekmannaövervakare, av vilka flertalet i princip bedömdes vara i behov av någon utbildning. För endast 1 elev vardera var 502 personer övervakare, 62 stycken hade 2—3 elever att över- vaka och 23 slutligen hade fler än 3 elever sig anförtrodda vid den aktuella tidpunkten. I vad mån dessa övervakare samtidigt hade övervakningsupp- drag från flera ungdomsvårdsskolor framgår inte av den företagna under- sökningen.
Från skolorna uppges, att det för närvarande i regel inte är några större problem att finna övervakare till utom skola vårdade elever. Däremot har man oftast inte så stor krets att välja ur, att mera differentierade val kan göras. Förhållandena är dock varierande. I de största städerna kan det
vara svårt att engagera övervakare, medan detta är betydligt lättare i min- dre orter och på landsbygden.
Rekryteringen sker oftast via förslag av den barnavårdsnämnd, inom vars verksamhetsområde eleven skall placeras. Eftervårdskonsulenterna bi- träder också skolorna vid anskaffandet av övervakare. Vid de skolor, som har förste assistent för Vård utom skola, faller ifrågavarande uppgift huvud- sakligen på denne, då avståndet till placeringsorten inte är för stort.
Förslag om övervakare kommer inte så sällan från den för utplacering aktuella eleven eller dennes anhöriga. Sådana förslag prövas då givetvis av skolan och vederbörande barnavårdsnämnds åsikt inhämtas.
Vid placering av elever på inackorderingshem, arbetsmarknadsstyrel- sens arbetsplatser etc. blir föreståndare m. fl. i regel förordnade till över— vakare.
Skolorna tvingas ofta ta en föreslagen övervakare, som ”inte förefaller olämplig”. Tesen ”rätt övervakare för rätt elev” kan för närvarande i prak- tiken tillämpas endast i mycket begränsad utsträckning.
Kontaktfrekvensen mellan skola och övervakare är mycket varierande. I det förordnande, som övervakaren erhåller, står angivet, att rapport an- gående övervakningen emotses inom en månad och därefter varje kvartal eller då något av särskild vikt inträffat. På många håll tycks denna kvar- talsrapportering vara den i stort sett enda kontakten mellan skola och övervakare. Vissa skolor däremot uppger, att de har regelbunden telefon- kontakt med sina övervakare varje vecka. Från ett flertal håll framhålls det, att kontakten oftast är livligare i början av övervakningstiden för att sedan mattas av, då övervakningen- pågått en tid.
Enligt skolornas uppfattning tycks övervakningsrapporterna i flertalet fall fungera ganska bra som kommunikationsmedel mellan skola och över- vakare, även om undantag givetvis finns.
Vad gäller lekmannaövervakarnas behov av utbildning och handledning anser flertalet skolor, liksom eftervårdskonsulenterna, att ett klart behov därav föreligger. Här avses då elementära kunskaper om främst ungdoms- vårdsskolornas mål och medel samt om olika sociala organs rollfördelning, de i sammanhanget viktigaste sociallagarna, ungdomsasocialitetens proble— matik o.dyl. Övervakarna borde också få någon form av kvalificerad handledning. Flertalet skolor och konsulenter anser, att det för de spe- ciellt komplicerade övervakningsuppdragen finns behov av socialarbetare, anställda enbart för dessa uppgifter.
Utredningens överväganden och förslag
Som utredningen tidigare uttalat, är en effektivt fungerande övervakning av utom skola vårdade elever av stor betydelse för behandlingsresultatet i dess helhet. Övervakarens insatser bör följaktligen betraktas som en vä-
sentlig del av skolans behandlingsarbete. Övervakarens betydelse synes i sammanhanget bli än mer markerad sedan det visat sig, att ungdomsvårds- skolorna endast undantagsvis torde kunna påräkna stöd av den psykiska barna- och ungdomsvården och de psykiatriska klinikerna i den medicinsk- psykologiska behandlingen av utom skola vårdade elever. Den upprustning av skolornas egna resurser, som vid sidan av i föregående kapitel föreslagna åtgärder framstår som absolut nödvändig, måste inkludera övervaknings- sektorn, med vilken skolornas personal intimt bör samverka för ett gynn— samt behandlingsresultat.
Efter företagen bedömning av övervakningsinstitutets nuvarande läge vill utredningen anföra följande.
Rekrytering av övervakare De tre stora grupper som handhar övervakningsuppgiften inom ungdoms- vårdsskolevården är, som framgår ovan, socialarbetare av olika slag (utan— för skolan), lekmannaövervakare samt skolornas egen personal.
Dessa grupper bör givetvis som hittills, allt efter lämplighet i det sär- skilda fallet, anlitas för övervakningsuppdrag. Utredningen vill dock som sin åsikt framföra, att personal vid ungdomsvårdsskola bör förordnas som övervakare endast i de fall, där elev placeras i skolans omedelbara närhet samt förutsättningar i övrigt finns för en god övervakningskontakt. I andra fall bör person utanför skolan komma ifråga för övervakningsuppdraget. Vidare anser utredningen det i regel vara olämpligt att till övervakare för- ordna elevs arbetsgivare respektive person i den familj, där elev skall in- ackorderas. Naturligtvis kan det förekomma, att sådana åtgärder kan anses motiverade, men som regel bör, enligt utredningens uppfattning, eleven som övervakare får en mer neutral person. Det ekonomiska beroendeförhållande, som i ovannämnda fall finns mellan övervakare och elev, torde inte vara förenligt med övervakningens grundprinciper.
Av ungdomsvårdsskolornas svar på den utsända enkäten framgår, att i dagens läge några större urvalsmöjligheter bland för uppgiften intresserade personer efter elevernas särart inte finns. En strävan efter ett förbättrat rekryteringsunderlag är alltså motiverad.
I utredningens direktiv framhålls: ”Det intresse för insatser på detta om- råde som kan finnas hos olika ideella sammanslutningar bör tillvaratas och lämpliga former för dess utnyttjande undersökas.” Utredningen har tagit kontakt med statens ungdomsråd, som har till uppgift främst att samordna och stimulera de frivilliga organisationernas arbete bland barn och ungdom och för ungdomsfostran, främja samverkan mellan nämnda organisationer och berörda myndigheter samt med hem och skola. Rådet skall även ta initiativ till upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor samt vara samordnande och rådgivande organ för sådan upplysningsverksamhet, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall handhas av rådet.
Ungdomsrådet tillsatte i november 1960 en arbetsgrupp för behandling av frågan om ungdomsorganisationerna och den missanpassade ungdomen. Gruppen hade att i görligaste mån kartlägga vad som från organisationernas sida gjorts för att bistå den missanpassade ungdomen samt denna verk- samhets omfattning och metodik. Gruppen insamlade uppgifter från olika organisationer, som verkar bland ungdom samt från samtliga ungdoms- vårdsskolor, socialstyrelsens skolbyrå, eftervårdskonsulenterna, skyddskon- sulenterna, vissa fångvårdsanstalter samt vissa barnavårds- och nykter- hetsnämnder. Gruppen redovisade hösten 1962 det insamlade materialet samt sina överväganden och förslag ("Ungdomsorganisationerna och den missanpassade ungdomen”). Av redogörelsen framgår bl. a., att i stort sett samtliga de riksomfattande ungdomsorganisationerna anser, att det ingår i ungdomsverksamheten att arbeta för och bland missanpassad ungdom. Det framhålles också, att detta arbete skall ske i mycket nära samråd med de ungdomsvårdande myndigheterna.
Nämnda redogörelse har varit föremål för remissbehandling hos orga- nisationer och myndigheter. Inkomna remissvar och arbetsgruppens redo- görelse är för närvarande, enligt vad som inhämtats, föremål för bearbet- ning av en inom rådet särskilt tillsatt arbetsgrupp. Denna bearbetning har lett till, att ungdomsrådet i sitt anslagsäskande för budgetåret 1965/66 rö- rande anslaget ”Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor”, femte hu- vudtiteln, beträffande åtgärder för missanpassad ungdom, framhållit som angeläget, att rådet tillförsäkras ekonomiska möjligheter att inom upplys— ningsanslagets ram vidta vissa konkreta åtgärder på ifrågavarande område. I fråga om övervakningsarbete har rådet, med hänvisning till ungdomsorga— nisationernas uttalade intresse för insatser på området, påtalat bl. a. be— hovet av instruktivt material för utbildning av övervakare. Socialministern har i såväl 1965 som 1966 års statsverkspropositioner under anslagsposten ”Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor” förordat att medel bör stå till förfogande bl. a. för insatser rörande den missanpassade ungdomen.
Beträffande allmänna åtgärder, som kan vara särskilt ägnade att bidra till en förbättrad tillgång på lämpliga övervakare, förordar utredningen, att någon form av propagandakampanj för övervakningsuppgiften, riktad främst till medlemmar i idella och andra organisationer, anordnas. Det bör nämnas, att åtgärder i sådant syfte vidtogs 1952 av socialstyrelsen i samverkan med dåvarande fångvårdsstyrelsen. En konferens hölls då med ett stort antal ungdomsorganisationer angående övervakningsfrågor. Ett kontaktorgan» på 12 personer bildades, representerande i stort sett samtliga ungdomsorganisationer i landet och genom detta kontaktorgans försorg trycktes en folder om övervakningsarbetet i 15 000 exemplar, som tillställ- des bl. a. ungdomsorganisationernas lokalavdelningar. På så sätt erhölls, enligt tillgängliga uppgifter, något tusental namn på personer intresserade av att fungera som frivilliga övervakare inom barna- och ungdomsvård,
nykterhets- och kriminalvård. Det är utredningens uppfattning, att en verksamhet av i huvudsak samma karaktär som ovan redovisats borde ge- nomföras också nu. Inordnad i ungdomsrådets åtgärder i övrigt för miss- anpassad ungdom torde en sådan kampanj för rekrytering av övervakare kunna påräkna gensvar från organisationernas sida.
Med hänvisning till de överläggningar, som redan förekommit mellan statens ungdomsråd, socialstyrelsen och utredningen rörande ungdomsrå- dets insatser för den missanpassade ungdomen, synes fortsatt kontakt och samverkan mellan socialstyrelsen och ungdomsrådet i denna fråga moti- verad. Socialstyrelsen bör härutöver även samverka med t. ex. fackliga or- ganisationer i syfte att bredda rekryteringsunderlaget för lämpliga över- vakare.
I fråga om valet av övervakare vill utredningen, i enlighet med de inled- ningsvis framförda allmänna synpunkterna, poängtera vikten av, att över- vakaren i görligaste mån utses med beaktande av elevens särart och in- tresseinriktning. Om så ej sker, torde de primära förutsättningarna för en god kontakt mellan parterna från början äventyras.
Ersättning till övervakarna Övervakningsarvodet utgör för närvarande 25 kronor per månad, en summa, som i dagens läge måste betraktas som alldeles för låg. Ett över- vakningsarvode bör rimligen täcka åtminstone de utgifter, som kan vara förenade med uppdraget. Utredningen anser av nämnda skäl, att en höj- ning av arvodet till 50 kronor per månad bör komma till stånd.
Inom utredningen har diskuterats, huruvida arvodesbeloppet skulle kun- na differentieras efter övervakningsuppdragets väntade svårighetsgrad. Ett sådant system tillämpas bl. a. inom dansk och norsk barna— oc-h ungdoms- vård. Särskilt väl kvalificerade personer kan då förordnas för svåra över- vakningsuppdrag och därvid arvoderas med högre belopp än som vanligen utgår. Otvivelaktigt har nämnda system klara fördelar jämfört med det nuvarande, där samma belopp utbetalas utan individuella hänsyn. Den avgörande motiveringen för det högre arvodet bör dock i första hand vara det aktuella fallets svårighetsgrad, inte övervakarens speciella kvalifika- tioner, i annat fall torde bedömningarna lätt bli vanskliga ur rättvisesyn- punkt.
Utredningen vill sålunda föreslå ett särskilt högre arvode, som skall kunna utbetalas för övervakningsuppdrag, vilka bedöms som speciellt svåra och arbetskrävande. Utredningen anser härvid 100 kronor vara att be- trakta som ett skäligt belopp.
Om det högre eller lägre arvodet skall utgå, bör få bli en bedömnings- fråga från fall till fall för respektive skolas ledning, vilken ju i detta läge väl känner de elever, som skall utplaceras för vård utom skola. De fall, där skolans styrelse och rektor anser högre arvode motiverat, bör enligt utred-
ningens mening underställas socialstyrelsen för prövning. På så sätt skulle skapandet av en enhetlig praxis underlättas och större garantier för rätt- visare urval erhållas.
En differentiering efter tidsmässiga grunder har också diskuterats. Ar- vodet skulle t. ex. under de första 3 månaderna kunna utgå med ett högre belopp än under den därefter följande tiden på grund av att de första må- naderna ofta anses mest arbetskrävande för övervakaren. Utredningen fin- ner dock skälen för en sådan arvodesdifferentiering inte vara tillräckligt starka. Svårigheter kan uppstå när som helst under övervakningstiden och de största svårigheterna kan mycket väl förekomma i ett senare skede av denna. En arvodesdifferentiering bör alltså, enligt utredningens förme- nande, baseras enbart på en helhetsbedömning av varje övervakningsfalls svårighetsgrad.
Utredningen vill vidare föreslå, att gällande bestämmelser ändras där- hän, att övervakare kan förordnas redan någon tid innan elev utplaceras i vård utom skola. Härigenom skulle etablerandet av kontakten mellan övervakaren och eleven i många fall kunna ske gradvis och under lämplig medverkan av skolans personal. Enligt utredningens mening torde genom den föreslagna åtgärden förutsättningar skapas för en smidigare använd- ning av övervakningen i behandlingsarbetet. Etablerandet av kontakten mellan övervakare och elev skulle bättre kunna förberedas och underbyg— gas.
Utredningen föreslår, att ett nytt stycke av följande lydelse inskjutes mellan nuvarande första och andra styckena i 52 & Kungl. Maj:ts stadga för ungdomsvårdsskolorna den 9 december 1960:
Övervakare må av styrelsen förordnas redan innan elev placeras för vård utom skola, dock högst en månad före sådan placering.
Frågan om beskattningen av övervakningsarvodena har under de se- naste åren vid ett flertal tillfällen tagits upp i riksdagen genom motioner rn. m. Det har i ett såsom vägledande betraktat uttalande av bevillningsut— skottet (utskottets betänkande nr 43/1961) dels fastslagits, att arvoden av denna typ av principiella skäl är skattepliktiga och dels, att övervakarens utgifter under uppdragets fullgörande givetvis är att betrakta som avdrags- gilla kostnader, vilka vid beskattningen får avräknas från det erhållna ar- vodet. Varierande praxis vid taxering av övervakararvodena har dock även därefter rätt och finansministern har vid ett par tillfällen haft anledning att uttala sig i frågan, varvid han åberopat nämnda uttalande av bevillnings- utskottet samt hänvisat till riksskattenämndens anvisningar för taxerings- myndigheterna i denna sak. Tanken på en annan rubricering av ersättning- en till övervakare och tillsynsmän än ”arvoden” har också tagits upp i riksdagen, efter det att finansministern 1963 förklarat, att om det inte vore fråga om övervakningsarvoden utan om ”ersättning”, avsedd att åtgå till övervakarens omkostnader, skattefrihet skulle föreligga. I en motion
(11:515) vid 1964 års riksdag anhölls sålunda, att ”riksdagen måtte i skri- velse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av bestämmelserna om övervakningsarvodena att dessa rubriceras som ersättning för kostnader i samband med övervakningsuppdraget”. Statsutskottet förklarade i sitt ut- låtande över motionen bl. a. att det är av vikt, att ersättningen till över- vakarna är sådan, att inte rekryteringen försvåras och framhöll, att inte en- dast ersättningens storlek torde inverka i detta hänseende utan också ut- formningen av den-samma. Utskottet uttalade vidare: ”Utskottet förutsät- ter, att dessa frågor ägnas särskild uppmärksamhet i samband med att Kungl. Maj:t fastställer grunderna för de ifrågavarande ersättningarna. Därvid torde även de av motionärerna anförda synpunkterna få komma under övervägande”.
Frågans vidare behandling får nu avvaktas. Utredningen finner ingen anledning att söka införa ytterligare argument utan vill här endast betona betydelsen av, att sådana regler i görligaste mån åstadkommes om över- vakningsarvodens beskattning, att i varje fall inte rekryteringen hämmas av frivilliga medarbetare i det många gånger svåra och tidskrävande arbete, som övervakning innebär.
Utbildning och handledning m.m. Utbildning och handledning av lekmannaövervakare anser utredningen vara av väsentlig betydelse. Relativt stora fordringar måste ställas på överva; kare av missanpassade ungdomar. Ungdomsvårdsskoleklientelets svårig- hetsgrad gör, att övervakaren behöver grundläggande kunskaper om nor- malutvecklingen i barna- och ungdomsåren, olika former av missanpassning, samhällets vård- och behandlingsresurser, övervakningsmetodik m. m. Ut- redningen anser, att en intensifierad kursverksamhet av såväl grundläg- gande som fortbildande slag bör komma till stånd. Liksom hittills bör ut- bildningsverksamheten på detta område givetvis vara en uppgift för i första hand kommuner, studieförbund m. fl. Dessa kurser är främst avsedda att tillgodose nämndernas behov av övervakare i den förebyggande barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården m. m. Verksamheten kan dock säkert få än mer utbyggda former och det synes angeläget, att t. ex. via kommun— förbun-den enhetliga kursplaner utarbetas, lämplig studielitteratur sam- manställes samt tekniska hjälpmedel såsom exempelvis film på lämpligt sätt utnyttjas i utbildningen.
Enligt utredningens mening bör härutöver regional kursverksamhet be- drivas av socialstyrelsen i samarbete med ungdomsvårdsskolorna. Här- igenom kunde en för ungdomsvårdsskolornas behov anpassad och mera kvalificerad utbildning erbjudas.
Utredningen föreslår följande principplan för kurserna och avser härvid sådana, där endast ett begränsat antal timmar per dag under en viss period kan disponeras av kursdeltagarnas fritid. Antalet kurstimmar i form av
föreläsningar och/eller seminarieövningar bör vara minst 36, fördelade på 12 sammankomster, vilka av praktiska och ekonomiska skäl måste för- läggas till kvällstid. Under dessa timmar skulle för en övervakare av ung- domsvårdsskoleelever grundläggande ämnesområden översiktligt behandlas enligt följande:
Speciella lag- och stadgebestämmelser av betydelse för övervakarens arbete (överva'kningskungörelsen m. m.) samt val-da delar av socialrätten.
Unga lagöverträdares straffrättsliga ställning. Normalutvecklingen i ba-rna- och ungdomsåren.
Beteendestörningar i *barna- och ungdomsåren. Alkohol— och narkotikamissbruk hos ungdom och dess behandling. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna.
Ungdomsvårdsskolornas behandlingsmetoder. Övervalkningens metodik.
övervakarens kurativa roll (innefattande bl.a. problem i samband med arbets- m-anknadsfrågor, bostadsfrågor och fritid).
Detta kunskapsinnehåll kan i stort sett anses motsvara övervakarnas behov av grundläggande utbildning för arbetsuppgiften. Utredningen vill betona vikten av, att tillräckliga ekonomiska resurser ställes till utbild— ningsverksamhetens förfogande.
Utredningen anser också, att kontinuerlig handledning i organiserade former måste anordnas för lekmannaövervakarna. Denna uppgift torde för närvarande i första hand tillkomma skolornas förste assistenter för vård utom skola och eftervårdskonsulenterna. I de i föregående kapitel före- slagna försöksområdena för medicinsk-psykologisk behandling förutsättes, att även psykologerna medverkar i sådan handledning.
En närmare kontakt mellan övervakare och skola bör eftersträvas. Över- vakarna bör få möjligheter att besöka ungdomsvårdsskolor och bekanta sig med deras arbetsmetodik och medel hör av socialstyrelsen kunna ställas till förfogande för sådant ändamål.
Utredningen vill förorda, att bildandet av övervakarföreningar av 'be- rörda myndigheter uppmuntras och stödes. Sådana föreningar kan fun- gera som stödorgan för övervakarna och som ett effektivt kontaktforum mellan dessa och skolorna, där problem av olika slag kan dryftas och fort- bildning bedrivas.
Det är önskvärt, att antalet uppdrag per övervakare maximeras. Enligt utredningens mening bör genomsnittsövervakaren inte ha mer än högst 2—3 uppdrag, oavsett om de härrör från ungdomsvård, nykterhetsvård eller kriminalvård. Detta bör vara regel för alla övervakarkategorier. Nå- gon form av kontrollerad maximering av antalet uppdrag vore säkerligen av värde, men torde vara svår att genomföra på ett effektivt sätt. Utred- ningen vill därför rekommendera, att uppdragsgivaren, innan en överva- kare förordnas, direkt från denne inhämtar uppgift om hur många uppdrag han har aktuella. Genom detta enkla förfaringssätt borde de flesta fall av ”massövervakningar” kunna undvikas.
För de av utredningen föreslagna åtgärderna för en effektivisering av övervakningsinstitutet har följande kostnadsberäkningar gjorts.
Kostnaderna för övervakningskampan jer av det slag som utredningen för- ordar, anser sig utredningen inte kunna precisera. Beräkningen av dessa torde förutsätta närmare överläggningar mellan berörda organ med en detaljerad planering av kampanjernas lämpliga uppläggning och omfatt- ning.
Av utredningen föreslagna förhöjda övervakningsarvoden kan, med stöd av socialstyrelsens bedömningar av övervakningsuppdragens antal under den närmaste femårsperioden, beräknas medföra följande kostnader under denna tid.
Enligt socialstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 beräknas antalet övervakningsfall till 950. I en långtidsbedömning anges sedan den årliga Ökningen till 75 fall under den närmaste femårsperioden. Under budgetåret 1970/71 skulle således antalet fall uppgå till 1 250.
Utredningen föreslår ett grundarvode om 50 kronor samt för särskilt svåra uppdrag ett speciellt arvode om 50 kronor utöver grundarvodet. Ut- redningen har approximativt uppskattat antalet fall, som kan bedömas bli så svåra, att det särskilda högre arvodet kan komma att utbetalas, till ca 1/3 av samtliga övervakningsfall under ett år. Med hänsyn härtill kan kostnaderna under tiden 1966/67—1970/71 beräknas sålunda:
Budgetår Antal Grundarvode Spec. Summa fall arvode 1966/67 950 570 000 190 000 760 000 (950x12x50) (950x12x50) 3 1967/68 1 025 615 000 205 000 820 000 1968/69 1 100 660 000 220 000 880 000 1969/70 1 175 705 000 235 000 940 000 1970/71 1 250 750 000 250 000 1 000 000
En del av övervakningarna kommer även i fortsättningen att handhas av personal inom ungdomsvårdsskoleorganisationen, i vilka fall inget över- vakningsarvode utgår. Utredningen har vid sina beräkningar av arvodes- kostnaderna inte tagit hänsyn härtill bl.a. av den orsaken, att fullt arvode enligt gällande regler skall utgå för påbörjad månad, vilket medför, att dubbla arvoden i praktiken ofta måste utbetalas när elev omplaceras. Någon närmare beräkning rörande frekvensen härav har inte kunnat göras, men de av detta förhållande betingade kostnaderna torde i stort sett kunna antas uppväga de i överkant upptagna arvodessummorna.
Vad gäller kostnaderna för övervakarkurser i socialstyrelsens regi, har utredningen ansett, att med nuvarande personella resurser maximum 10 kurser torde kunna genomföras per år med 15—20 deltagare per kurs. Varje kurs beräknas omfatta 36 timmar. Om socialstyrelsens arvodesnor-
mer för föreläsare följes, skulle 75 kronor utbetalas per föreläsningstimme, vilket för en kurs skulle innebära en kostnad av 2700 kronor. En av andra förvaltningar tillämpad arvodesnorm numera är dock 100 kronor per föreläsningstimme, varför det torde vara mera realistiskt att planera kostnaderna med detta belopp som grund. Föreläsningskostnaderna för en kurs skulle då belöpa sig till 3 600 kronor. Kostnader för lokalhyra kan beräknas uppgå till ca 1 200 kronor per kurs och bidrag till kursdeltagares resekostnader bedömes per kurs kunna belöpa sig till ca 250 kronor. Här- till kommer utgifter för diverse kursmateriel, som per kurs har beräknats till ca 1 250 kronor. I runt tal kan kostnaderna för en kurs beräknas till ca 6 300 kronor. För 10 sådana kurser skulle således summan uppgå till 63 000 kronor.
Av utredningen föreslagen utbyggnad och intensifiering av handledning av övervakare samt en aktiv kontaktverksamhet mellan skolorna och de- ras övervakarkader torde i stort sett kunna ske inom nuvarande ram för anslagsposten ”Vård utom skola”, varför någon detaljerad kostnadsplane- ring här ej ansetts nödvändig.
Sammanfattning
Övervakning av utom skola vårdade elever måste, enligt utredningens me- ning, ses som ett betydelsefullt led i behandlingen. Utredningen finner, att vissa åtgärder bör vidtagas, om denna del av vård- och behandlingsarbetet skall kunna få önskad effekt.
1. En strävan efter ”rätt övervakare till rätt elev” kräver ett breddat rekryteringsunderlag för valet av övervakare. Utredningen föreslår därför, att en propagandaverksamhet anordnas av socialstyrelsen dels i samverkan med statens ungdomsråd och dels i samverkan med t.ex. fackliga orga- nisationer.
2. Det övervakningsarvode på 25 kronor, som för närvarande utgår, an- ser utredningen vara för lågt. Utredningen föreslår en höjning av det- samma till 50 kronor. Vidare föreslås en differentiering av arvodet på så sätt, att ett högre sådant om 100 kronor skall av ungdomsvårdsskolorna efter beslut av socialstyrelsen kunna utbetalas för övervakningsuppdrag, som kan bedömas vara speciellt svåra och arbetskrävande.
3. Utredningen föreslår också att, med visst tillägg till ungdomsvårds- skolestadgan, övervakare skall kunna förordnas redan någon tid innan elev utplaceras i vård utom skola, varigenom etablerandet av kontakten mellan övervakare och elev bättre skulle kunna förberedas och under- byggas.
4. En intensifierad kursverksamhet för lekmannaövervakare anser ut- redningen nödvändig med hänsyn till det svårt missanpassade klientel dessa har att arbeta med vid övervakning av ungdomsvårdsskoleelever. Det
föreslås, att socialstyrelsen i egen regi skall bedriva regional utbildning med tidigare angivet kursinnehåll.
5. En kontinuerlig handledning för lekmannaövervakarna måste enligt utredningen anordnas i fastare former än som hittills förekommit. Sådan handledning bör kunna ombesörjas av skolornas förste assistenter för vård utom skola, eftervårdskonsulenterna och de regionala psykologerna. över huvud taget bör en närmare kontakt mellan ungdomsvårdsskolorna och de övervakare dessa anlitar på olika sätt eftersträvas och stimuleras av berörda myndigheter.
6. Utredningen rekommenderar slutligen, att antalet övervakningsupp- drag per övervakare begränsas genom att uppdragsgivaren, innan över- vakaren förordnas, inhämtar uppgift från denne om hur många aktuella uppdrag han har.
AVDELNING B
Utredningens tilläggsdirektiv
VI
Överväganden rörande vissa åtgärder för ökad stöd åt ungdom i den asociala riskzonen
Bakgrunden
Genom Kungl. brev den 18 november 1963 har åt 1961 års utredning upp— dragits att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med för- slag i fråga om beredande av ökade möjligheter att bistå unga personer, som löper fara att utvecklas i asocial riktning. Detta direktiv, som vidgat ramen för utredningens ursprungliga arbetsuppgifter, sammanhänger med att riksdagen —— med överlämnande till Kungl. Maj :t av andra lagutskottets av riksdagen godtagna uttalande nr 58 i anledning av dels proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 55 barnavårdslagen, dels i ämnet väckta motioner —— som sin mening givit Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört om behovet av utredning och åtgärder. Som bakgrund till den-na fråga kan följande anföras.
I 1924 års barnavårdslag fanns i 31 5 3 stycket ett stadgande om pre- liminärt omhändertagande från polismyndighets sida, vilket med vissa ändringar överfördes till 1960 års barnavårdslag. I den nya lagen före- skrives i 33 &:
Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet och föreligga sannolika skäl 'för att ingripande med stöd av 25 5 är på- kallat mot den underårige, äger polis-myndighet på lämpligt sätt taga honom i för- var i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.
Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos "barnavårudsnä-mnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhänder- tagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämndens bestämmande kvar- hållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.
Socialstyrelsen anförde i sina råd och anvisningar nr 133 januari 1961 bl. a., att det inte nödvändigtvis behövde vara fråga om omhändertagande för samhällsvård, utan att bestämmelsen vore tillämplig även i fall, där förebyggande åtgärder kunde tänkas komma till användning. En förvaring av den underårige var avsedd att ha mycket kort varaktighet. Polismyndig- heten skulle ofördröjligen anmäla förvarstagande till barnavårdsnämn- den, vilken i sin tur skyndsamt skulle besluta, om den underårige skulle omhändertagas eller frigivas. Ett ärende av detta slag torde i allmänhet bli föremål för ordförandebeslut enligt bestämmelserna i 11 & barnavårdsla- gen. Dessutom torde prövning i första hand komma att gälla, om förutsätt-
ningar funnes för den underåriges omhändertagande för utredning enligt 30 5. Om barnavårdsnämnden funne, att förutsättningar för omhänder- tagande inte förelåg och att den underårige därför skulle frigivas, kunde nämnden likväl besluta, att han skulle kvarhållas hos polisen till dess han avhämtades av föräldrar eller annan fostrare. Även ett sådant kvarhållande borde givetvis begränsas till kortast möjliga tid. Åtgärden förutsatte sam- råd och samförstånd med barnets fostrare.
Socialstyrelsen hemställde den 5 oktober 1962 om sådant tillägg i barna- vårdslagens 33 &, att polismyndighet erhölle befogenhet att under vissa angivna omständigheter omhänderta och till föräldrar eller annan fostrare överantvarda underårig, som ej fyllt 18 år. Socialstyrelsen framhöll bl. a. att polis- och barnavårdsmyndigheter påtalat, att sprit- och narkotikamiss- bruk, sedeslöshet och jämförliga företeelser syntes ha vunnit allt större utbredning bland ungdom. Ett av allmänheten uppmärksammat exempel härpå var de s.k. raggargängen, som på flera håll blivit ett ordnings- och ungdomsproblem av betydande omfattning. I synnerhet gällde detta större städer samt orter, som av en eller annan anledning utövade dragningskraft på'dessa ungdomar. Inom polisen rådde osäkerhet om vilka ingripanden, som lagligen kunde göras mot ungdomar, vilka inte gjort sig skyldiga till brott och som inte heller utgjorde en fara för ordning och säkerhet, men vilka uppenbarligen befann sig i sådana situationer, att de löpte risk att komma på glid. Huvudfrågan i detta sammanhang var, om ingripande kunde ske mot unga flickor, vilkas förfarande oftast inte kunde anses inne- bära fara för allmän ordning eller säkerhet, men där i allmänhet sannolik- het förelåg för att ingripande av barnavårdsnämnd var påkallat. Socialsty- relsen föreslog, att ett tillägg till 33 % barnavårdslagen skulle göras av följ ande lydelse:
Anträffas underårig, som ej fyllt aderton år, under förhållanden, vilka måste antagas innebära ris-k för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, må han genom 'polismyndighetens försorg tagas om hand och på lämpligt sätt överantvardas till föräldrarna eller annan fostrare. Anmälan om åtgärd som nu sagts skall göras till barnavårdsnämn- den. I de remissyttranden, som avgavs över socialstyrelsens förslag, framför- des bl. a., att överlämnande till föräldrar eller annan fostrare många gånger kunde visa sig olämpligt och att fråga då uppstod hur polisen borde för- fara. Vidare påpekades, att svårigheter vore förknippade med att överlämna den minderårige till ungdomshem. En del remissorgan påtalade risken för, att dessa ungdomars negativa attityd till samhället skulle skärpas och framförde behovet av, att istället den uppsökande och förebyggande verk- samheten hos barnavårdsnämnderna skulle utökas. Ehuru flertalet remiss- instanser tillstyrkt förslaget, ansåg Kungl. Maj:t att det från olika håll mött sådana invändningar, att det inte kunde läggas till grund för propo- sition. I Kungl. Maj:ts förslag togs fasta på vad som framförts om behovet
av att kunna utröna identiteten hos ungdomar, vilka anträffades under förhållanden som innebar sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 & barnavårdslagen. Åldersgränsen föreslogs bli 21 år. Andra lagutskottets be- handling av ärendet resulterade i det förslag till tillägg, som sedan antogs av riksdagen och som har följande lydelse:
Föreligga, utan att 'fara som avses i första stycket är för handen, sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 5 mot någon, som kan antagas vara under aderton år, och kan hans namn eller bostad ioke utrönas, må han tills utredning i nämnda hänseende vunnits tag-as i förvar av polismyndighet eller i avbidan på dess beslut av polisman. Har polisman sålunda tagit någon i förvar, skall anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.
I anledning av vad som framförts från olika håll under behandlingen av tilläggsförslaget anförde utskottet, såsom tidigare nämnts, behovet av utredning och ytterligare åtgärder.
Vid överlämnandet av delbetänkandet om ungdomsvårdsskoleelevers vård utom skola i kollektiva former uttalade 1961 års utredning, att problemen som angavs i tilläggsdirektivet bedömdes påfordra skyndsamma åtgärder. Utredningen ansåg sig dock böra i första hand slutföra sitt pågående ut- redningsarbete.
Den 27 januari 1965 överlämnade statsrådet Lindström till 1961 års ut- redning, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen för kännedom avskrifter av en av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 6 juli11964 gjord fram- ställning angående polisens befogenhet att ingripa, då minderårig rymt eller eljest försvunnit från hemmet m. m. Länsstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte till polismyndigheternas vägledning utfärda erforderliga anvisningar. Till framställningen bifogades skrivelse till länsstyrelsen den 22 augusti 1963 från poliskammaren i Göteborg, genom vilken frågeställ- ningen aktualiserats. Vidare bifogades vissa utredningar i ärendet gjorda av poliskammaren den 11 oktober 1963 och den 10 december 1963 samt av Göteborgs barnavårdsnämnd den 29 januari 1964. Socialstyrelsen hade den 18 augusti 1964 avgivit yttrande över länsstyrelsens hemställan, vari för- ordades att frågan blev föremål för utredning.
Aktuell situation
För att erhålla en uppfattning om barnavårdsnämnders och polismyndig- heters erfarenheter av de praktiska problem, som kan vara förknippade med tillämpningen av 33 & barnavårdslagen, har utredningen hänvänt sig till dessa myndigheter i vissa större städer (över 50 000 invånare den 1 ja- nuari 1964). Sålunda har från polisen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala, Västerås, Hälsingborg, örebro, Linköping, Borås, Eskilstuna, Gävle, Solna och Jönköping uppgift begärts om bl.a. antalet under år 1964 gjorda anteckningar enligt nämnda paragraf och antalet omhändertaganden för identifiering. Vidare har respektive barnavårds-
nämnder tillfrågats om vilka åtgärder, som anmälningar av detta slag för- anlett. Härutöver har från båda dessa myndigheter inhämtats allmänna synpunkter i samband med paragrafens tillämpning.
Polismyndigheterna i Västerås, Örebro, Linköping, Borås och Jönköping har inte i något fall under år 1964 tillämpat 33 & barnavårdslagen. Orsaker- na härtill är något varierande. Sålunda anför polisen i Västerås, Örebro och Jönköping, att intimt samarbete mellan polis och barnavårdsnämnd regel- mässigt förekommit i form av gemensam patrullering m. m., vilket givit så god personkännedom i fråga om ungdomarna och så tidig information till barnavårdsnämnden, att några ingripanden med stöd av denna paragraf från polisens sida inte erfordrats. Örebro-polisen uppger vidare, att i de fall ingripande mot ungdom skett med stöd av polisinstruktionen, har barna- vårdsnämnden kunnat informeras redan samma dag eller senast följande dag. Polisen i Linköping uppger, att staden inte är större än att polisen i stort sett känner de ungdomar, som kan vara i behov av övervakande åt- gärder. Från Borås anföres, att anledningen till att paragrafen ej tilläm- pats torde vara, att den ”är så kringskuren av bestämmelser, att den är synnerligen svår att tillämpa i praktiken”. För att undvika det svåra ställ- ningstagandet om sannolika skäl föreligger för ingripande med stöd av 25 & barnavårdslagen, använder polisen sig i stället av t. ex. 19 & polisinstruktio- nen. I de fall den underåriges uppträdande inte innebär fara för den all- männa ordningen, men han anträffas under sådana förhållanden, att hans identitet behöver fastställas, anses som regel ingripande kunna göras i form av att den underårige omhändertages såsom misstänkt efterlyst. —— Polisen i Gävle har endast uppgivit, att ingripanden enligt 33 & visserligen förekom- mit, men att någon statistik häröver inte förts.
Barnavårdsnämnderna i Malmö och Gävle uppger sig inte ha några till- gängliga statistiska uppgifter; från Malmö meddelas dock, att såvitt barna- vårdsnämndens tjänstemän kan erinra sig, har det under år 1964 inte in- kommit någon anmälan jämlikt 33 & barnavårdslagen. Till Norrköpings och Solna barnavårdsnämnder har inte gjorts någon anmälan enligt nämnda lagrum från polismyndigheten. Nämnden i Solna uppger, att den driver ett pojkhem, som vid behov kan utnyttjas för kortvariga placeringar. Vidare står några inackorderingsfamiljer till nämndens förfogande. Barnavårds- nämnderna i Västerås, Örebro, Linköping, Borås och Jönköping har ej heller mottagit sådan anmälan. Dessa nämnder anför i stort sett likartade motive- ringar härför. I dessa städer förekommer regelbundet samarbete på fältet med polisen, vilket medfört, att identifieringsproblem beträffande städer- nas egna ungdomar ej funnits. Från Västerås socialförvaltn-ing meddelas, att samarbetet med polisen gör, att fältassistenten ofta på platsen kan över- ta ärenden, där annars ett ingripande enligt 33 & vore tänkbart. Förhållandet är likartat om polisen med stöd av polisinstruktionen infört någon ungdom till polisstationen. För att slippa ha ungdomar sittande någon längre tid på
polisstationen, placeras de ofta i något av de genomgångshem för pojkar och flickor, som barnavårdsnämnden driver. De kan också tillfälligt place- ras hos familjer, som i förväg vidtalats och som är villiga att ta emot till— fälliga nattgäster. Dessa möjligheter används framför allt då det gäller ungdomar, som avvikit från sina hem och påträffats i staden. Även andra, som av någon anledning behöver hjälp, får utnyttja dessa placeringsmöj- ligheter. Ungdomar från närliggande orter, vars föräldrar ej själva kan hämta dem, får hjälp med betryggande hemfärd genom fältassistenten eller jourhavande socialassistent. I den uppsökande verksamheten stöder assis- tenterna sig på 3:e och 14:e åå barnavårdslagen. -— Örebro-nämnden beto- nar angelägenheten av tillgång på logi för ungdomar, som av någon anled- ning ej kan mottagas i föräldrahemmen efter omhändertagandetillfället. För pojkar i övre tonåren saknas sådana resurser i staden.
Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala, Hälsingborg, Eskilstuna och Solna uppger sig under år 1964 ha i större el- ler mindre omfattning tillämpat 33 5 barnavårdslagen. Både polisen i Stock- holm och i Göteborg uppger, att föruarstaganden jämlikt paragrafens förs- ta stycke varit mycket sparsamt förekommande. Anledningen härtill synes vara svårigheter för den enskilde polismannen att bedöma om rekvisiten för ett ingripande verkligen föreligger, särskilt rekvisitet ”fara för allmän ordning och säkerhet”. Vad beträffar identifieringar med stöd av tredje styc- ket uppges, att det inte synes föreligga några större svårigheter för polis- mannen på fältet att i praktiken verkställa sådana, bl. a. beroende på de detaljerade tillämpningsanvisningar, som utges av polismyndigheterna i storstäderna. Förhållandena tycks vara i stort sett likartade i Malmö och Norrköping. Från polisen i Stockholm påpekas angelägenheten av, att poli- sen får möjlighet att även mot den underåriges vilja direkt avlägsna honom från farliga miljöer. Polisen anses böra få möjligheter att ingripa redan i ett skede, då det kan bedömas, att den underårige är i fara att komma in i en sådan asocial livsföring, som avses i 25 5 b) barnavårdslagen och barna- vårdsnämndens beslut inte utan våda kan avvaktas.
De barnavårdsnämnder, som under år 1964 haft några praktiska erfaren- heter av problematiken kring 33 å barnavårdslagen, är nämnderna i Stock- holm, Göteborg, Uppsala, Hälsingborg och Eskilstuna. Stockholms stads barnavårdsnämnd uppger i sammanhanget bl. a.: ”Utredningen har också hemställt om uppgift på speciella hjälpåtgärder som barnavårdsnämnden funnit önskvärda men där resurser saknats. Med den kraftiga utbyggnad av den förebyggande verksamheten inom Stockholms stad kan i dagens läge icke anses att resurser saknas för att ta upp adekvata åtgärder beträffande nu berörda ungdomar. Barnavårdsnämndens allmänt förebyggande verk- samhet inom ungdomsgårdar och inom föreningslivet ävensom den inom fritidsavdelningen utbyggda fältverksamheten utgör en faktor av synner- ligen positiv betydelse när det gäller dessa ungdomar. De ekonomiska resur-
serna för hjälpåtgärder enligt barnavårdslagen har också ställts till förfo- gande av stadsfullmäktige varför det ej föreligger hinder ur den synpunk- ten att vidta erforderliga åtgärder till stöd och hjälp för de underåriga. Det är klart att i de fall ungdomar saknar bostad föreligger svårigheter att vidta tillfredsställande anordningar i detta hänseende. Sedan nämnden inrättat nya lokaler för södra ungdomshemmet har resurserna beträffande den bo- stadslösa kringdrivande ungdomen avsevärt förbättrats”. — Barnavårds- nämnden i Göteborg uppger, att ett mycket gott samarbete sker mellan nämnden och polisen. Kuratorerna vid barnavårdsnämndens avdelning för uppsökande och förebyggande verksamhet tar kontakt med ungdomar, som påträffas i för dem olämpliga miljöer, vare sig sannolika skäl för ingri— pande med stöd av 25 & barnavårdslagen föreligger eller inte. Inte heller göteborgsnämnden redovisar några bristande resurser i arbetet med ifråga- varande ungdomsgrupper. — Barnavårdsnämnden i Uppsala meddelar, att det ”allmänt kan sägas att tillägget till 33 å knappast kommit till den an- vändning, som lagstiftaren avsett”. Vidare sägs: ”I en stad av Uppsalas storlek är ungdomar, som förekommer i här aktuella situationer, sällan så helt okända att det är omöjligt för polisen att identifiera dem utan att till- gripa ett omhändertagande. I de situationer, då det verkligen visar sig omöj- ligt finns det i allmänhet andra skäl till ingripande exempelvis med stöd av P 19. Det finns ju starka skäl att misstänka att ungdomen i fråga har avvikit någonstans ifrån och därför tvekar att uppge sin identitet. Med hän- syn till det mycket stora antal personer, som ständigt är efterlysta, finns det all anledning för polisen att göra en ingående kontroll. — Som framgår av bifogade sammanställning har 33 & Bvl i Uppsala kommit att fungera så att polisen själva tar kontakten med föräldrarna och i de flesta fall för ungdomarna till hemmen varefter barnavårdsnämnden underrättas påföl- jande dag. Det förefaller vara det för polisen och barnavårdsnämnden smi- digaste och enklaste förfaringssättet. Ungdomarna själva accepterar detta och föräldrarna är i allmänhet mycket tacksamma”. —— Hälsingborgs barna- vårdsnämnd anför, att det synes vara i ett relativt fåtal fall, som polisingri- pande skett med stöd av 33 & l:a stycket. I vilken mån ingripande skett enligt tredje stycket är okänt, eftersom uppgift därom saknas i anmäl- ningarna till nämnden. Det finns dock anledning anta, att de flesta ingri- pandena skett med stöd av polisinstruktionen. Efter en redovisning av de ärenden, där paragrafen kan ha tillämpats (och av vilka endast ett fåtal rör ungdomar hemmahörande i staden) och en allmän redogörelse för nämndens handläggning av dessa fall, anföres avslutningsvis följande: ”Nämnden har ekonomiska resurser att vidta de frivilliga hjälpåtgärder, som är önskvärda. Inte sällan föreligger emellertid brist på bostäder, som är lämpliga för ungdomar. Hade bostadsfrågan kunnat lösas hade flera av de i förteckningen upptagna skötsamma ungdomarna önskat stan-na kvar i Hälsingborg”. — I eskilstunanämndens yttrande framhålles det omfattan-
de samarbetet med stadens polismyndighet. Nämnden uppger vidare, att Es- kilstuna barnavårdsnämnd är en- av de få nämnder, som har egna pojk- och flickhem och att det i några enstaka fall hänt, att de här aktuella ungdo- marna fått bo på dessa hem över en natt i avvaktan på andra åtgärder.
Det kan sålunda konstateras, att problemen i samband med 33 % barna- vårdslagen för polismyndigheternas del framförallt utgöres av tillämpnings- svårigheter. Sju polismyndigheter anser lagparagrafen så kringskuren av bestämmelser, att den är svår att använda. I ett par enkätsvar efterlyses utförligare anvisningar i och för tolkandet av speciellt paragrafens första stycke. Från sex städer uppges, att hemtransporter —— även mot den unges vilja —— vore önskvärda för att uppnå en bättre förebyggande effekt i ung- domsarbetet. Polisen i Hälsingborg anser däremot inte ett sådant tvångsför- farande ge positivt resultat. Två polismyndigheter påtalar bristande perso- nalresurser hos såväl polis som barnavårdsnämnd och slutligen önskar en myndighet, att jourtjänstgöring skall inrättas hos barnavårdsnämnden.
Det bör påpekas att frågan om samarbetsformerna mellan barnavårds- nämnd-polis för närvarande är föremål för behandling av rikspolisstyrelsen i samråd med socialstyrelsen.
Barnavårdsnämndernas resurser uppges i allmän-het vara jämförelsevis goda. De nämnder, som har en uppsökande verksamhet, ofta tillsammans med polisen, lär snabbt känna sådana ungdomar, som kan vara i behov av förebyggande eller övervakande åtgärder. Hjälp och stöd kan därför ofta ges omedelbart. Endast fyra nämnder har redovisat önskemål i någon form be- träffande ökade resurser. Sålunda anför nämnden i Linköping, att det skulle vara värdefullt, om s.k. kontaktmän kunde förordnas för ungdomar, vilka kan behöva råd och stöd, men för vilka 25 & barnavårdslagen ej är tillämplig. _ Hälsingborgs barnavårdsnämnd har ekonomiska resurser, men efterlyser lämpliga bostäder för skötsamma ungdomar från andra kommuner, vilka nu inte har möjlighet att ta arbete i staden. —— Även Solna barnavårdsnämnd påtalar svårigheterna att hjälpa äldre ungdomar med lämpliga bostäder. -—— Örebro barnavårdsnämnd slutligen saknar tillgång till logi för pojkar i övre tonåren.
Utredningens ställningstagande
Utredningen har i första kapitlet beträffande tilläggsdirektivet angivit som sin- huvuduppgift att utreda behovet av och förutsättningarn-a för olika samhällsåtgärder, syftande till att erbjuda lämpliga boendeformer för ung- domar, vilka saknar stöd eller omvårdnad i den egna bostadsmiljön.
I samband med behandlingen av socialstyrelsens hemställan om tillägget till 33 & barnavårdslagen anförde föredragande statsrådet bl.a.:
I likhet med förslagets kritiker anser jag att de ökade insatser på den före- byggande ungdomsvårdens område, som utan tvivel är påkallade, bör ankomma
på barnavårdens organ. Vad som under remissbehandlingen anförts Ifrån företrä- dare för den kommunala Abarna- och ungdomsvården borgar för att man är be- redd till sådana insatser. Härvid bör barnavårdsnämnderna kunna påräkna att större resurser i olika avseenden ställs till deras förfogande från kommunernas sida.
Av de inkomna enkätsvaren framgår, att den uppsökande och förebyggan- de barna- och ungdomsvården i flera av de större städerna också utvidgats under de senaste åren. Samarbetet på fältet med polisen uppges vara av mycket stort värde; det ger god personkännedom och tidig kontakt med ungdomar, som kan anses löpa fara att utvecklas i asocial riktning. Barna- vårdsnämnder och polis kan alltså, där inte personalbrist är en hindrande faktor, bl. a. genom fältverksamheten utöva en mer aktivt förebyggande vård bland den egna kommunens ungdomar.
Beträffande behovet av mera långvariga inackorderingsmöjligheter kan följande redovisas. Till Stockholms stads barnavårdsnämnd inkom under år 1964 totalt 177 anmälningar enligt 33 å barnavårdslagen; av dessa gällde 14 ungdomar från andra kommuner, till vilka anmälningarna överlämna- des. Ett mycket stort antal av anmälningarna inkom under hösten och gällde samma plats, ett raggarkafé. (Under tiden 1 januari—16 december 1965 var totala antalet anmälningar enligt 33 & endast 45). Det övervägande antalet anmälningar år 1964 föranledde efter utredning hos nämnden inte någon åtgärd. För 32 ungdomar rådde sådana missförhållanden, att endera övervakning eller ett omhändertagande för samhällsvård jämlikt 29 & barna- vårdslagen pågick, eller också att dessa åtgärder vidtogs i anledning av den aktuella anmälan och utredningen. De barnavårdsnämndsåtgärder, som när- mast kan rubriceras såsom hjälp till miljöbyte, är omhändertagande för samhällsvård enligt 31 å och inackordering på ungdomshem. Dessa åtgär— der vidtogs i Stockholm för endast 2 respektive 3 ungdomar. —— För Göte- borgs del redovisas 4 omhändertaganden enligt 31 5, medan exempelvis Häl- singborgs och Uppsala barnavårdsnämnder inte hade någon sådan åtgärd i de av dem redovisade fallen.
För inrättandet av speciella inackorderingshem för de här aktuella ung- domarna har sålunda inte något egentligt behov framkommit genom de av- givna enkätsvaren.
De polisingripanden, som gjorts enligt 33 ä 3 stycket, har ofta gällt ungdo- mar från andra kommuner. I de flesta av de tillfrågade städerna har totala antalet förvarstaganden under år 1964 varit litet. Det är sålunda endast polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Eskilstuna, som för identifiering omhändertagit mellan 30—100 ungdomar. Malmö, Uppsala och Solna har redovisat mellan 8—15 förvarstaganden, öv- riga städer inga. En del av ungdomarna har efter omhändertagandet häm- tats av föräldrar. I andra fall har betryggande hemtransport ordnats genom barnavårdsnämndernas eller polisens försorg. Om detta t.ex. på grund av
långa avstånd eller av andra skäl inte kunnat ske omgående, har av en del nämnder nattlogi erbjudits, endera på ungdomshem eller i familj. In- kvarteringar uppges, förutom i Stockholm och Göteborg, ha förekommit endast i enstaka fall under året. Några problem i samband med dessa ung- domshemsplaceringar har inte redovisats. Ett par barnavårdsnämnder har uppgivit, att såväl ungdomarna själva som deras föräldrar i de flesta fall varit tacksamma för erbjudandet om hjälp med hemresa eller nattlogi.
Att en del städer inte redovisat hjälpåtgärder i form av erbjudandet av nattlogi behöver inte innebära, att denna åtgärd ej skulle ha varit önskvärd för enstaka ungdomar. Avsaknaden av upptagningshem i en stad eller dess närmaste omgivning kan ha varit bidragande orsak. Stockholm, Göteborg och Eskilstuna, som redovisat de flesta förvarstagandena, har dock place- ringsmöjligheter för ungdomarna. För övriga städer synes antalet ingripan— den inte vara tillräckligt stort för att utgöra underlag för inrättandet av upptagningshem speciellt för dessa ungdomsgrupper.
Enligt den- av Kungl. Maj:t fastställda, nu gällande planen för barnhems- vårdens ordnande inom riket, har de flesta landstingskommuner själva eller genom regionsamverkan placeringsmöjligheter för flickor och pojkar i åld- rarna 13—15 och 16—17 år. Endast i Västernorrlands, Jämtlands och Väs- terbottens läns landstingskommuner saknas helt upptagningshem för ifråga- varande grupper, men inrättandet av hem beräknas ske under de närmaste åren. Utredningen vill förorda, att behovet av platser även för dessa ung- domar skall medräknas vid den allmänna planeringen av upptagningshem- men.
I många fall torde det dock bli ett omständligt och praktiskt svårgenom- förbart förfarande att ordna transport från platsen för ett omhändertagande till ett för en eller flera landstingskommuner gemensamt upptagningshem. Barnavårdsnämnden på orten måste då lösa placeringsfrågan på annat sätt. Säkerligen kan på många orter, liksom i Solna och Västerås, familjeinackor- dering användas. Barnavårdsnämnden i Västerås har vidtalat ett par intres- serade och lämpliga familjer, vilka tar emot ungdomar för tillfälliga place- ringar. Nämnden erlägger ett garantibidrag om för närvarande 75 kronor/ månad mot att ett rum i bostaden får disponeras för ändamålet och att till- syn ges åt den unge. Därutöver betalas 15 kronor/ dygn vid användandet av platserna.
Sammanfattningsvis vill utredningen anföra följande: Enligt 3 & barnavårdslagen har barnavårdsnämndern-a att bl.a. ”särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständig- heterna i övrigt kunna anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt”. En uppsökande verksamhet och tillgodoseendet av lämpliga boendeformer för kommunens ungdom ingår sålunda som naturliga delar i
den allmänt förebyggande ungdomsvården. Denna sektor av barnavårds- nämndernas arbete är givetvis av största betydelse, men såväl behovet av denna verksamhet som de personella och ekonomiska resurserna varierar mellan olika kommuner. Som framgått av enkätsvaren kommer nämnderna i kontakt med ungdomar i riskzonen på olika vägar, bl.a. genom det egna eller tillsammans med polisen utförda fältarbetet och genom polisingripan- den enligt 33 5 barnavårdslagen eller 19 å polisinstruktionen. De barnavårds- nämnder, som har en uppsökande verksamhet, uppger den vara av mycket stort värde genom att god personkännedom erhålles och att hjälpåtgärder tidigt kan vidtagas. Utredningen förutsätter, att en fortsatt kommunal ut— byggnad av denna verksamhetsdel kommer till stånd.
Beträffande behovet av upptagnings- eller inackorderingshem för ifråga- varande ungdomar finner utredningen, att det av enkätsvaren inte erhållits tillräckligt underlag för inrättandet av speciella sådana hem. De flesta lands- tingskommuner har placeringsmöjligheter på upptagningshem för flickor och pojkar i åldrarna 13—15 och 16—17 år. Enligt den gällande planen för barnhemsvårdens ordnande inom riket kommer en ytterligare utbyggnad att ske under innevarande femårsperiod. Utredningen vill förorda, att be- hovet av platser även för dessa ungdomar medräknas vid den forsatta all- männa planeringen. Flera barnavårdsnämnder bör också, liksom i t.ex. Väs- terås, lokalt kunna lösa placeringsfrågan genom familjeinackordering mot garantibidrag och dygnsersättning.
BILAGOR
BILAGA 1
Ungdomsvårdsskolornas bedömning av behovet av ökade möjlig- heter till medicinsk-psykologisk behandling av utom skola vårdade elever
1. Antal elever, som under tiden 1/9 1963—31/8 1964 placerats för vård utom sk-ola. (I såväl enskilda hem som kollektiva inrättningar.)
Skoltyp Pojkar Flickor Summa
Yrkesskolor 644 346 990 Skolhem 101 14 115
745 360 1 105
2 a. Antal av ovan angivna elever, som före intagningen på ungdomsvårdsskola varit föremål för behandling vid klinik eller motsvarande inom PBU.
Skoltyp Pojkar Flickor Summa
Yrkesskolor 136 119 255 Skolhem 57 6 63
193 125 318
Anm. Flera skolor har uppgivit, att det varit mycket svårt eller omöjligt att av tillgäng- liga handlingar avgöra hur många elever, som före intagningen varit föremål för behand- ling inom PBU. .
2 b. Antal av dessa elever, som under tiden för vård utom skol-a. återupptagit kontakt med PBU.
Skoltyp Pojkar Flickor Summa Yrkesskolor 4 6 1 0 Skolhem 3 1 4
7 7 14
Anm. Ytterst få har, som framgår ovan, återupptagit en PBU-kontakt under vården utom skola, vilket till stor del torde bero på, att vård utom skolan sällan äger rum inom sam- ma ort eller distrikt där den eventuella tidigare PBU-behandlingen skedde.
_—__________——_-——-—-——-———
3. Enligt skolornas bedömande skulle en behandling vid PIBU ha varit av bety- delse för den fortsatta anpassningen för följande antal av de under punkt 1 an- givna eleverna.
Skoltyp Pojkar Flickor Summa
Yrkesskolor 391 190 581 Skolhem 35 3 38
426 193 619
Anm. En ungdomsvårdsskola har ej besvarat denna fråga. ___—___________———
4. Enligt skolornas bedömande skulle behandlingen till övervägande del ha bort lämnas i form av a. åtgärder för eleven personligen, genom medikamentell behandling, psyko- terapi eller stödkontakt:
Skoltyp Pojkar , Flickor Summa
Yrkesskolor 371 193 564 Skolhem 28 3 31 399 1 96 595
b. åtgärder avsedda att stödja vistelsemiljön:
Skoltyp Pojkar Flickor Summa
Yrkesskolor 276 102 378 Skolhem 1 0 3 1 3 286 105 391
Anm. En skola har ej besvarat fråga 4 a. Två skolor har ej besvarat fråga 4 b.
B ILAGA 2
Beräknad psykiatermedverkan i antal timmar per år
(budgetåret 1965 /66)*
Ungdomsvårdsskola
För manliga elever
Bärby F agared
F orsane Gräskärr Gudmundsgården Hammargården Johannisberg Långanäs Lövsta Margretelund Råby
Stigby
Sundbo Vemyra Östra Spång
Summa
För kvinnliga elever
Bistagården Broby Brättegården Eknäs Folåsa
Hornö Håkanstorp Härsj ögården Morängen Ryagården
Summa
Samtliga skolor
Rådg. psykiater
100 200 100 168 150 200 168 112 260
48 150 112 125 200 125
4 996
" Uppgifterna erhållna från socialstyrelsen.
Bitr. rådg. psykiater
150 100 100
250 120 220
200
(för % år)
Heltidsanställd överläkare fr o m 1.9.1965
BILAGA 3
Beräknad psykologmedverkan i antal timmar per år (budgetåret 1965/66)
Ungdomsvårdsskola Psykologisk expertis; För manliga elever antal timmar per år
Fagared 360 Forsane 204 Gräskärr 1 056 Hammar-gården 732 Johannisberg 216 Margretelund 180 Råby 420 Stigby 162 Sundbo 456 Östra Spång 144
Summa 3 930
För kvinnliga elever
Brättegården 1 20 Eknäs 600 H ornö 336 Härsj ögården 1 56
Summa 1 21 2
Summa timmar på samtliga ovannämnda skolor 5142
Anm. Vid Morängen, Gudmundsgården och Vemyra har avtal med konsulterande psykolog om regelbunden tjänstgöring ej kunnat träffas. Vid dessa skolor anlitas i viss utsträck— ning expertis från psykologiska institutioner. Fyra (4) skolor saknar helt f n psykologisk expertis; dessa skolor är Broby, Bistagården, Folåsa och Håkanstorp. Vid Lövsta, Ryagården, Bärby och Långanäs har psykologtjänster på heltid inrättats.
BILAGA 4
Enkätfrågor riktade till PBU och de psykiatriska klinikerna
1) Kan Ni som patienter ta emot ungdomsvårdsskoleelever (som vårdas utom skola) a om de tidigare varit föremål för behandling hos Er? Ja ........ Nej ......... h. om de tidigare inte varit föremål för sådan behandling men ”tillhör" Ert landsting? Ja ......... Nej ......... c. om de tidigare inte varit föremål för sådan behandling och tillhör annat landsting? Ja ......... Nej ......... Anm. Det räknas här med- att "behandlingsbehovet skall kunna tillgodoses poli- kliniskt. Synpunkter:
2) O-m. Ni anser Er kunna ta emot någon eller några av ovan uppräknade kate- go1ier för behandling — a. skulle då denna behandling 1 princip kunna beredas som en del av det ordina- rie arbetet? Ja ...... Nej ......... b. om inte -— skulle någon form av privatbehandling kunna ges inom ramen för klinikens resurser? Ja . Nej ......... Synpunkter:
3) Skulle man kunna tänka sig den möjligheten att i Er verksamhet anställda befattningshavare kontraktsvis skulle kunna ställa ett visst antal timmar pel vecka till förfogande för utom skola vårdade elever? Ja ......... Nej .........
Synpunkter:
4) Om berörda myndigheter och inst-anser skulle ge sitt tillstånd —- skulle Ni då tillstyrka att sådana kontra-kt kunde tecknas med någon eller några hos Er anställda
a. läkare? Ja ...... Nej ......... b. psykologer? Ja ........ Nej ......... c. kuratorer? Ja ......... Nej .........
Synpunkter:
5) Hur lång väntetid räknar Ni för närvarande med för patienter, som a. Ni inte tidigare haft kontakt med och inte heller anser vara s.k. f-örtursfall? Svar: b. Ni tidigare haft kontakt med men som inte anses vara ”trängande förturs- fall”? Svar:
Syn punkter:
BILAGA 5
KUNGL. MAjoS kungörelse
om övervakning enligt barnavårdslagen;
given Stockholms slott den 28 oktober 1960. (SFS nr 593.)
Kungl. Maj:t har, med stöd av 99 5 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97), funnit gott förordna som följer.
1 &.
Barnavårdsnämnd, som har tillsyn över övervakning enligt 28 eller 43 _S, barna- vårdslagen, skall bistå och vägleda övervakaren samt tillse att denne utför sitt uppdrag på tillfredsställande sätt.
Nämnden skall erinra övervakaren om innehållet i 91 & barnavårdslagen.
2 5.
övervakaren skall snarast möjligt efter det han erhållit uppdraget skaffa sig kännedom om de omständigheter, som föranlett beslutet om övervakning.
Övervakaren skall jämväl utan dröjsmål besöka den övervakade i dennes hem för att utröna under vilka förhållanden han lever. Övervakaren bör genom att sätta sig i förbindelse med myndigheter och enskilda, som kunna lämna upplysning om den övervakade, även i övrigt göra sig noga underrättad om de omständigheter, som är av betydelse för övervakningens utövande.
3 5.
Övervakaren bör fullgöra sitt uppdrag med allvar och nit men också med takt och fin-känslighet. Han bör lämna den övervakade, hans fostrare och övriga när- stående råd, hjälp och vägledning samt sträva. efter att få till stånd ett förtroende- fullt förhållande till dem.
Vid övervakningen skall iakttagas att, såvitt möjligt är, de därav berörda icke utsättas för obehörigas uppmärksamhet eller störas i sin lovliga verksamhet samt att övervakningen icke åsamkar dem kostnader utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.
4 5.
Genom hembesök och på annat sätt bör övervakaren hålla fortlöpande personlig kontakt med den övervakade och hans fostrare samt uppmärksamt följa hans ut- veckling.
Åtnjuter den övervakade skolundervisning, bör samråd angående övervakningen äga rum med företrädare för skolan. Har den övervakade arbetsanställning, bör övervakaren, där så bedömes kunna ske utan men för den övervakade, samråda med arbetsgivaren.
5 &. Övervakaren bör verka för att den övervakade får tillfredsställande hemförhål- landen samt den utbildning, anställning och lfritidssysselsättning, som äro bäst
ägnade att främja en gynnsam utveckling för den övervakade. Vidare bör över- vakaren medverka till att den övervakade vid sjukdom erhåller nödig läkarvård. För de ändamål som nu angivits bör övervakaren, där så befinnes erforderligt, samarbeta med myndigheter, institutioner och befattningshavare sådana som so- cialnämnder, nykterhetsnämnder, familjerådgivningsorgan, barnavårdscentraler, den psykiska. barna- och ungdomsvården, tjänstelä-kare, distrilktssköterskor och den offentliga arbetsförmedlingen ävensom med företrädare för ideellt ungdoms- arbete och enskild» hjälpverksamhet.
6 &. Har barnavårdsnämnden med stöd av 26 eller 43 5 barnavårdslagen meddelat föreskrifter rörande den övervakades levnadsförhållanden, skall övervakaren söka tillse att föreskrifterna följas.
7 5.
Det åligger den övervakade, där hans ålder och utveckling så medgiva, att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans förfråg- ningar, bemöda sig om att följa hans råd, ej byta vistelseort, lämna arbetsa—nställ— ning eller avbryta utbildning utan att dessförinnan ha inhämtat övervakarens råd samt att även i övrigt underlätta övervakningen.
Den övervakades fostrare bör efter bästa förmåga bistå övervakaren vid upp- dragets utövande.
8 %. Övervakaren bör sam-råda med barnavårdsnämnden i alla frågor av betydelse för övervakningen.
Det åligger övervakaren att utan dröjsmål göra anmälan till barnavårdsnämnden
1. om den övervakade byter vistelseort;
2. om övervakaren på grund av sjukdom .eller av annan orsak är förhindrad att fullgöra sitt uppdrag;
3. om behov föreligger av hjälpåtgärder, förmaning, varning eller föreskrifter eller om anledning förekommer att ändra eller upphäva given föreskrift;
4. om den övervakade bör omhändertagas för samhällsvård eller, i fall som avses i 43 % barnavårdslagen, samhällsvården bör återupptagas;
5. om anledning till övervakning icke längre föreligger, enär syftet med den— samma uppnåtts; samt
6. om, i fall som avses i 43 å barnavårdslagen, samwhällsvärden bör slutligt upp- höra.
9 &.
övervakaren skall föra anteckningar rörande övervakningen enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen.
Det åligger övervakaren att genom utdrag av anteckningarna eller på annat lämp- ligt sätt till barnavårdsnämnden avgiva rapport angående övervakningen. Sådan rapport skall avgivas på tid, som nämnden bestämmer, dock minst en gång varje halvår.
Då övervakningsuppdraget upphör, skall övervakaren ofördröjligen till barna- vårdsnämnden överlämna samtliga handlingar rörande uppdraget.
10 &. Det åligger barnavårdsnämnden att föra förteckning över alla övervaknings- ärenden, som stå under nämndens tillsyn. Förteckningen skall föras enligt av socialstyrelsen fastställt formulär.
BILAGA 6
Antal övervakade elever 1964 fördelade på olika övervakarkategorier
För att få en överblick av vilka övervakare, som i allmänhet förordnas av sko- lorna vid placering av elever för vård utom skola, har en sammanställning gjorts av elevrapporterna under år 1964 gällande både pojkar och flickor.
övervaka-rna har indelats i 10 olika kategorier. Materialet avser 1 494 elever, varav 439 flickor. Någon uppdelning på- respektive skolor har inte gjorts.
Indelningen i övervakarkategorier och antal övervakade elever per kategori framgår av följ-ande uppställning:
Pojkar * Flickor
1) Skolans personal, när elever placerats inom 10 mils om- krets från skolan: .................................................... . 167 126
2) övervakare ej tillsatt vid utplacering (För denna grupp handhar skolan t.v. övervakningen.): ........................ 15 36
3) Skolans personal när elever placerats mer än 10 mil från skolan: ..................................................................... 28 22 4) Konsulent (Socialstyrelsens eftervårdskonsulenter): ...... 94 43 5) Övriga socialarbetare (Barnavårdsnämndsassistenter och liknande.): .............................................................. 175 51 6) Inackorderingshems—, lägerföreståndare eller liknande: 271 16 7) Person i den familj där eleven är inackorderad: ............ 48 49 8) Arbetsgivare: .......................................................... 14 4 9) Polis: ................................................................... . 38 11 10) Övriga: ................................................................... 205 81 Summa 1055 439
___—___—
BILAGA 7
Antal personer, som den 31/12 1964 av ungdomsvårdskolorna var förordnade såsom övervakare
A. fördelade på elevantal per övervakare samt ungdomsvårdsskolekategori
Pojkar ' Flickor Summa
Yrkesskolor Skolhem Yrkesskolorl Skolhem
endast 1 elev ............... 285 40 145 32 2—3 elever 33 4 23 2 mer än 3 elever ............ 12 1 8 2
Summa 330 1 45 176 36
. F ördelade på övervakar- respektive ungdomsvårdsskolekategori
Pojkar ! Flickor Summa
Yrkesskolor Skolhem Yrkesskolor Skolhem
Rektor el. assistent vid ungdomsvårdsskola 8 Annan ungdomsvårds- skolepersonal 7 2 1 Eftervårdskonsulent 4 19 Annan socialarbetare ...... 102 10 39 Övriga ........................ 183 21 106
Summa 330 ' 45 | 176 i 36 *
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966
1. La. Coopåratlon tntemordlque.
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Lagberedningen. 1. Utsökningsrätt IV. [7] 2. Utsök- ningsrätt V. [38] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstift- ning. [1412 .Undersökning angående hyresspiitt- ringen. [15] Arbetspromemorier ! författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisatilonsärenden m. m. m[20] 1963 års markvärdekommitté. Markfråganl . [23] 2. Markfrågan II. Bila or. [24] Atomansvarighet III. [29 Vägfraktavtalet I. [36]
Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5]
Försvarsdepartementet
Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi 1 väst och öst. [18] Skep psholmens framtida användning. [27] Miliptärsjukvården. [35]
Socialdepartementet
Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjuk- vården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32]
De statggä. undervisningssjukhusens organisa— tion.
Vård utom skala av ungdomsvårdsskoleelever. [43]
Kommunikationsdepartementet
Friluftslivet i Sverige. Det III. Anläggningar för det v rörliga friluftslivet m.m. [33] : Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34] .' Fordonskombinationer. [41] ; Finansdepartementet
1965 års iångtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. ,, [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga —
[8] 4. Handelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bilaga 8. [10] 5. Utvecklings- . tendenser inom undervisning. hälso- och sjukde ,, samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] * Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42]
Ecklesiastikdepartementet
Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsykologisk verksamhet. [40]
Jordbrtncsdepartementet
Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jord- ; brukspolitikenuå .[30] 2. Den framtida jordbruks- '. politiken.]3 .[31] , ,
Handelsdepartementet
Ellagstiftningsutredningen. 1. Lagstiftning mot ra- '. diostörningar. [22] 2. Lagstiftning om elektriska ” anläggningar. [39] Sällskapsresan [25]