SOU 1966:53

Värdesäkring av trafiklivräntor : förslag

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Genom beslut den 17 januari 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda frå— gan om värdesäkring av trafiklivräntor och därmed sammanhängande spörsmål.

Med stöd av detta bemyndigande utsåg chefen för finansdepartementet den 15 april 1964 justitierådet Erland Conradi, dåvarande direktören i För- säkringsaktiebolaget Svea, jur. kand. Lennart Ahlström, byråchefen i för- säkringsinspektionen, fil. dr Gerdt Brundin, direktören i försäkringsbolaget Folksam Sten Eriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare, advoka- ten Ingrid Gärde VVidemar, ledamoten av riksdagens första kammare, redak— tören Göran Karlsson, numera kanslirådet Göran Wahlgren samt numera hovrättsrådet Åke Widding. Tillika uppdrogs åt Conradi att såsom ordfö- rande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga har antagit benämningen Trafiklivräntekommitte'n.

Till huvudsekreterare åt trafiklivräntekommittén förordnades Widding och till sekreterare extra ordinarie hyrådirektören hos försäkringsinspek— tionen Åke Svensson.

Den 14 september 1965 förordnades kanslichefen hos Trafikförsäkrings— anstalternas nämnd, jur. kand. Johan Land att såsom expert biträda kom— inittén.

I frågor rörande bl. a. samordning mellan nu avsedda värdesäkringsför— inåner och socialförsäkringsförmånerna har kommittén samrått med pen— sionsförsäkringskommittén och yrkesskadeutredningen ävensom med ord— föranden i Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, f. d. regeringsrådet Frank Öhman. Kommittén har vidare haft överläggningar med representanter för Trafikförsäkringsföreningen och motororganisationerna.

Trafiklivräntekommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande rörande värdesäkring av trafiklivräntor. Betänkandet innehåller förslag till

1) lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 åå lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,

3) kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor, och

4) förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. 111. Stockholm den 5 september 1966.

Erland Conradi Lennart Ahlström Gerdt Brundin Sten Eriksson

Ingrid Gärde Widemar Göran Karlsson Göran W'ahlgren Åke Widding

/ Åke Svensson

Sammanfattning av kommitténs förslag

Kommittén föreslår, att livränta, som utgår enligt bestämmelserna i tra— fikförsäkringslagen eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, skall höjas med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter enligt följande grunder. Livränta som fastställts år 1966 eller tidigare skall dels uppräknas till penningvärdet den 1/1 1968 — som är den dag då enligt förslaget lagstiftningen skall träda i kraft _ dels därefter fr. o. m. 1969 årligen i princip höjas med indextillägg, beräknat på grundval av penning- värdets utveckling under senast förflutet år. Till livränta, fastställd år 1967 eller senare, skall fr. o. 111. andra kalenderåret efter det då livräntan fast- ställts likaledes som regel utgå indextillägg. Om indextillägg beslutar Kungl. Maj:t. Därjämte skall enligt förslaget vissa invaliditetslivräntor, som begrän- sats till beloppet i följd av tidigare gällande maximeringar av försäkrings— givares ansvarighet eller som utgår till den som vid tidpunkten för skadans uppkomst icke fyllt 16 år, höjas med särskilda tillägg.

Kostnaderna för de föreslagna höjningarna skall bäras av trafikförsäk- ringstagarna. För finansieringen förordar kommittén —— som anser att liv- räntetagarna bör erhålla fastställda höjningsbelopp med samma garanti som de ursprungliga livräntebeloppen —— den metod, som nu tillämpas inom trafikförsäkringen i syfte att säkerställa livränta, eller kapitaltäcknings— metoden. Belopp, som motsvarar kapitalvärdet av beslutade höjningar, skall alltså fonderas. Trafikförsäkringens kostnad år 1968 för uppräkning av livräntor, fastställda år 1966 eller tidigare, och för den nämnda särskilda höjningen av vissa livräntor har med sagda finansieringsmetod beräknats komma att uppgå till omkring 46 milj. kr. Denna kostnad föreslås skola uttagas av 1968 års försäkringstagare medelst särskilda premietillägg, be- stämda så att mopedägare erlägger en krona i tillägg till premien, ägare av motorcykel eller traktor 5 kr., personbilägare 20 kr. och ägare av annat motorfordon än nu sagts 60 kr. För följande år avses värdesäkringskostna- den kunna beaktas vid premiesättningen och inrymmas i den vanliga pre— mien ; trafikförsäkringens kostnad år 1969 för indextillägg har med nu an- given finansieringsmetod beräknats till ca 9 milj. kr. eller 1,6 % av upp— skattad premieinkomst inom trafikförsäkringen för nämnda år.

För trafiklivrånta, som utges av statsmedel eller som utgår på grund av en av statlig myndighet tagen bilansvarighetsförsäkring, skall gälla sär- skilda regler. Dessa livräntor skall höjas enligt grunder, som nu angivits, men höjningen skall bekostas av statsmedel. I följd härav uppkommande kostnader för statsverket år 1968 har uppskattats till mellan 50 000 och 60 000 kr.

Förslag till

Lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 5.

Livränta, som utgives jämlikt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafik- försäkring å motorfordon, skall med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt vad i denna lag sägs.

Detsamma skall gälla beträffande livränta, som eljest i anledning av här i riket inträffad händelse utgives på grund av försäkring mot ansva- righet för skada i följd av trafik med sådant motorfordon, varå, enligt vad i 2 5 lagen om trafikförsäkring å motorfordon är stadgat, sagda lag äger tillämpning, dock icke om staten är försäkringstagare.

Uppräkning av äldre livräntor

2 &.

I denna lag avsedd livränta, som fastställts under år 1966 eller tidigare, i förekommande fall höjd enligt 3 5, skall uppräknas till penningvärdet den 1 januari 1968 genom tillägg enligt procentsats, som utgör, om livränt—an fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundrafyrtio procent, år 1940, etthundraåttio procent, år 1941, etthundrafemtio procent, åren 1942—1947, etthundratrettio procent, åren 1948—1950, etthundratio procent, år 1951, åttio procent, åren 1952—1955. sextio procent, år 1956 eller 1957, femtio procent, år 1958 eller 1959, fyrtio procent, år 1960 eller 1961, trettio procent, åren 1962—1964, tjugo procent, år 1965, tio procent samt är 1966, fem procent.

Göres vid utbetalning av livränta avdrag för annan livräntetagaren till- kommande periodisk förmån, som innefattar gottgörelse för penningvär— dets fall, skall uppräkning enligt första stycket beräknas på ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan livräntans belopp och beloppet av den andra förmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall.

3 5.

Har beträffande försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962, på grund av stadgande i lag eller före-skrift i försäkringsvillkoren om be- gränsning av försäkringsgivarens ansvarighet, livränta fastställts att utgå med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i ska- destånd, skall, innan uppräkning enligt 2 5 äger rum, livräntan höjas på sätt framgår av vad nedan i denna paragraf sägs.

a) Som förutsättning för höjning skall gälla, att livräntetagarens arbets- förmåga vid tidpunkten för livräntans fastställande var nedsatt med minst hälften.

b) Livräntan skall med iakttagande av vad under c)—e) föreskrives höjas till det belopp, som skolat utgå, om ej den ovan nämnda begräns- ningen skett. Kan detta belopp icke tillförlitligen fastställas, skall livräntan höjas till belopp, som sannolikt motsvarar vad som skolat utgå eller som eljest med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

c) Höjning må icke ske med högre belopp än tvåtusen kronor för år. Understiger beräknat förhöjningsbelopp etthundra kronor för år, skall höj- ning icke äga rum.

(1) Höjning skall icke ske i den mån ersättning, som bortfallit på grund av bestämmelserna om ansvarighetens begränsning, motsvaras av gottgö- relse, som livrämtetagaren u—ppburit eller kommer att uppbära av någon för skadan ansvarig eller på grund av annan anlsvarighetsförsäkri—ng än sådan som avses i denn-a lag.

e) Höjning skall icke äga rum, om med hänsyn till livräntetagarens eko- nomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är skäligt att livräntan höjes.

4 5.

Utgår livränta, som avses i 2 5, till skadad, som vid tiden för skadans uppkomst icke- fyllt sexton år och vars arbetsförmåga vid livräntans faststäl- lande var nedsatt med minst hälften, skall, sedan uppräkning enligt 2 och 3 55 ägt rum, livräntan höjas med ettusenfemhundra kronor, om arbets- förmågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest med ettusen kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om livräntan fastställts år 1960 eller senare.

5 5. Beslut enligt 3 och 4 55 meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Mot nämndens beslut må talan ej föras.

Indextillägg

6 5. Till livränta, som avses i denna lag, skall utgå indextillägg, om livräntan fastställts under år 1967 eller tidigare, från och med år 1969 och i övrigt från och med andra kalenderåret efter det, då livräntan fastställts.

7 &.

Indextillägg beräknas för varje år i procent av det belopp, vartill liv- räntan uppgick den 31 december nästföregående år, inberäknat förhöjnings- belopp, som fastställts jämlikt 2—4 55, samt dittills fastställda indextillägg. Göres vid utbetalning av livränta sådant avdrag, som avses i 2 5 andra stycket, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning vid beräkning av indextillägget.

Procentsatsen fastställes av Konungen på grundval av förhållandet mel- lan det genomsnittliga allmänna prisläget under de tre första kvartalen av året före det, under vilket indextillägget skall gälla, och prisläget under motsvarande tid året dessförinnan. Förhållandet mellan prislägena skall beräknas på grundval av konsumentprisindex.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, fattas före utgången av november månad året dessförinnan.

8 5.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen för visst är förordna, att höjning enligt 7 5 icke skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mind- re omfattning än som följer av sagda lagrum.

Har förordnande jämlikt första stycket meddelats, må Konungen beträf- fande senare år förordna om höjning utöver vad eljest skolat för det året utgå. Sammanlagt må dock icke utgå mera än om bestämmelserna i första stycket icke tillämpats.

Gemensamma bestämmelser

9 5. Höjning enligt denna lag tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Höjning skall äga rum ändå att därigenom belopp, till vilket försäkrings- givarens ansvarighet är begränsad jämlikt 11 5 lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller eljest på grund av försäkringsavtalet, överskrides.

Ändras livräntans belopp enligt grunder som angivits vid livräntans fast— ställande, skall livräntetagaren tillkommande höjning enligt denna lag ökas eller minskas i förhållande därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla höjning enligt 4 5.

11 5.

Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livräntan ut— bytts mot engångsbelopp, avse den del av livräntan, som icke omfattas av utbytet.

Utbytes livränta eller del därav mot engångsbelopp, skall den höjning som skett beaktas vid fastställandet av engångsbeloppet.

Vad i 13 5 lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskrives beträf— fande livränta skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed liv— ränta höjts enligt denna lag.

12 5. Förhöjningsbelopp utgives av den försäkringsanstalt som förvaltar liv- räntan eller, i fall då riksförsäkringsverket omhänderhar förvaltningen, av verket.

13 &.

Ansvarigheten för belopp, varmed livränta enligt denna lag höjts, skall säkerställas i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor.

14 5.

Av höjningen föranledda kostnader skola bäras av den samlade trafik- försäkringsrörelsen och täckas av trafikförsäkringspremierna.

Varje år uppkommande kostnader skola fördelas mellan de försäkrings- anstalter, som äga meddela trafikförsäkring, efter förhållandet mellan de belopp, som de var för sig i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar uppburit under närmast föregående kalenderår.

I lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskriven försäkringsplikt omfattar även den skyldighet att bidraga till kostnaderna för höjning, var— om stadgas i första stycket.

15 &. Fordran hos försäkringsanstalt eller riksförsäkringsverket på ersättning enligt denna lag må ej tagas i mät för gäld.

16 å. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968; dock må dessförinnan tra- fikförsäkringsanstalternas nämnd meddela beslut som avses i 5 5.

Lagen äger ej tillämpning på livränte-förmån, som belöper på tid före ikraftträdandet.

Vid beräkning av höjning enligt denna lag skall bortses från tillägg, var- med försäkringsanstalt på grund av penningvärdets fall eller annan dylik anledning åtagit sig att öka livräntan. Tillägg som nu avses må, i den om- fattning detsamma utgör ersättning för penningvärdets fall, avdragas från gottgörelse enligt 2 5 första stycket.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 55 lagen den 10 maj 1929 (nr 77 ) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 1 och 4 55 lagen den 10 maj 1929 om trafik— försäkring å motorfordon1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Å motorfordon _______ Trafikförsäkring å ______

— — finnas trafikförsäkring. — — — honom övergått.

Om höjning av livränta på grund av penningvärdets fall och vissa and- ra omständigheter är särskilt stad— gat.

45.

Försäkringsplikt åligger icke med- lem av konungahuset, ej heller sta- ten, kommun, främmande statsöver- huvud, medlem av främmande rege- rande furstehus eller, enligt vad Ko- nungen under villkor av ömsesidig- het därom förordnar, utlänning, som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat.

Harsådan———————————

Försäkringsplikt åligger icke med- lem av konungahuset, ej heller sta— ten, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet därom förordnar, utlänning, som tillhör främmande stats härvarande be- skickning eller konsulat.

— trafikförsäkring funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 1 5 se SFS 1933:179.

Förslag till

Kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen den (ur ) om höjning av vissa trafikskadelivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Till täckande av kostnaderna för den uppräkning av livräntor, vilken skall äga rum jämlikt 2—4 55 lagen om höjning av vissa trafikskadeliv- räntor, skall för trafikförsäkring, som gäller under någon del av år 1968, erläggas tillägg till försäkringspremien.

Tillägget utgör, om försäkringen avser moped, en krona, motorcykel eller traktor, fem kronor, personbil, tjugo kronor samt annat motorfordon, sextio kronor.

2 &.

Riksförsäkringsverket skall senast den 10 januari varje år till trafik- försäkringsföreningen lämna uppgift om beloppet av den förhöjningskostv nad, som verket har att vidkännas under året, och äger att före januari månads utgång varje år av de anstalter, som meddela trafikförsäkring (tra- fikförsäkringsanstalterna), genom förmedling av trafikförsäkringsförening— en erhålla täckning för sina under året uppkommande förhöjningskostnader.

Vad i första stycket stadgas beträffande riksförsäkringsverket skall äga motsvarande tillämpning i fråga om försäkringsanstalt, som förvaltar tra- fikskadelivränta men icke driver trafikförsäkringsrörelse.

3 5.

Fördelningen av varje års förhöjningskostnader mellan trafikförsäkrings- :anstalterna verkställes av trafikförsäkringsföreningen.

Över fördelningen upprättas avräkning, som omedelbart delgives för- säkringsinspektionen och trafikförsäkringsanstalterna.

Anstalt, som enligt avräkningen har att utgiva ersättning, skall fullgöra betalningsskyldigheten inom tio dagar efter det anstalten erhållit del av ;avräkningen.

4 &. Trafikförsäkringsanstalt är skyldig att lämna trafikförsäkringsförening— en de upplysningar, som föreningen finner erforderliga för fullgörandet av föreningen enligt denna kungörelse åvilande uppgifter.

5 &. Förhöjningsbelopp, som tillkommer livräntetagare enligt lagen om höj- ning av vissa trafikskadelivräntor, utbetalas utan föregående ansökan. I fråga om tiden och sättet för utbetalningen skall tillämpas vad som gäller beträffande livräntan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag till

Förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Denna förordning avser livränta, som av statsmedel eller på grund av en utav statlig myndighet tagen ansvarighetsförsäkring utgives i anledning av skada, som uppkommit här i riket i följd av trafik med sådant motor— fordon, varå l-agen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å mortor- fordon äger tillämpning enligt vad som stadgas i 2 5 sagda lag.

2 5.

Livränta, som avses i denna förordning, skall med hänsyn till penning— värdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt de grunder, som stadgas i lagen den (nr ) om höjning av vissa trafikskade- livräntor.

3 5. Höjningen tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver det skadestånd staten har att utgiva.

4 5.

Förhöjningsbelopp utgives utan föregående ansökan av riksförsäkrings- verket eller, i fall då annan myndighet utbetalar livräntan, av sistnämnda myndighet.

I fråga om tiden och sättet för utbetalningen böra såvitt möjligt tillämpas samma bestämmelser som gälla för livräntan.

55.

Fordran på ersättning enligt denna förordning må ej tagas i mät för gäld.

6 5. Kostnaderna för höjningen bestridas av statsmedel.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning med- delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäk- ringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke till- lämpning på livränteförmån, som belöper på tid dessförinnan.

Vad i Kungl. Maj:ts brev den 30 december 1955, den 26 maj 1961 och den 14 december 1962 föreskrivits angående förhöjning av vissa skade- ståndslivräntor m.m. av statsmedel skall ej gälla livränta, som höjts en- ligt denna förordning.

Inledning

Gällande rätt i huvuddrag

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskad-a) regleras främst av 6 kap. strafflagen den 16 februari 1864, lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bil-ansva- righetslagen) samt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motor- fordon ( traf ikf örsäkringslagen ) .

Enligt 6 kap. 1 5 strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar ann-an, ersättas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande. Med vållande avses oaktsamhet. För den händelse den som led skadan genom eget vållande medverkat till skadan, skall skadeståndet jäm- kas efter vad som prövas skäligt.

Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon ett mera omfattande skadeståndsansvar för [skador, som tillfogas annan per- son än föraren eller som tillfogas sådan egendom som icke befordras med fordonet. Enligt 2 5 bil-ansvarighetslagen är fordonets ägare ansvarig för sådan skada, även om han ej är vållande till skadan; dock är ägaren fri från .ansvarighet, om av omständigheterna framgår att skadan varken or- sakats av bristfällighet å fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som nyss sagts, där ej av omstän- digheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan. Brukar nå- gon utan lov annan—s fordon, skall jämlikt 6 5 brukaren i stället för ägaren svara för den skada som därunder inträffar. Som allmän regel gäller enligt .bilansvarighetslagen, att om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande, skall honom eljest tillkommande skadestånd jämkas.

Enligt 1 5 trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon — med vilken jämställs den som innehar motorfordon på grund av avbetalnings- köp — att taga och vidmakthålla trafikförsäkring å fordonet. Denna för- säkrings-plikt avser motorfordon, som är registrerat här i rike-t eller utan registrering här brukas i trafik (i huvudsak mopeder och utländska motor- fordon). Staten, kommunerna m.fl. är jämlikt 4 5 befriade från skyldig- :heten att taga försäkring.

För den som, på grund av skada i följd av trafik med motorfordon här

i riket, enligt lag är [berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, skall trafikförsäkring å fordonet enligt 3 5 trafikförsäkrings- lagen medföra rätt att utbekomma skadeståndet di-rekt av försäkringsgiva- ren. I den mån försäkringsgivaren ej gjort annat förbehåll, skall försäk- ringen för -försäkringstagaren täcka den skadestån-dsskyldrighet, som kan uppkomma för honom i följd av trafik med fordonet. Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i följande fall, nämligen i anled- ning av skada å fordonet eller å egendom, som befordras med fordonet, i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren är ansvarig för skadan, samt i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, därest detta brukas olovligen och passageraren äger kännedom därom. Trafikförsäkringen innefattar sålunda dels en garanti i förhållande till den skadelidande och dels ansvarighetsförsäkring till förmån för försäk- ringst-agaren.

Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat är begränsad till vissa maxi- mibelopp. Enligt lagens 11 & gäller sålunda att försäkringsgivarens ansva- righet för varje händelse, som medför skada, skall täcka skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till en milj. kr. för varje skadad eller dödad person samt om tillhopa en milj. kr. i anledning av skada å egendom.

Nu an-givna för-säkringssummor harr gällt sedan den 1 januari 1962. Tidi- gare var beloppen betydligt lägre.

Om motorfordon icke vari-t försäkrat, ehuru skyldighet därtill förelegat enligt trafikförsäkring-slagen, eller det icke kunnat klarläggas genom vilket fordon trafikskadan förorsakats, är enligt 21 & .trafikförsäkringslagen samt- liga »de försäkringsanstalter, som äger meddela trafikförsäkring, solidariskt ansvariga för skadan.

Tralikskadeståndets omfattning

Omfattningen av den ersättning, som i anledning av personskada skall utgå till den skadelidande, bestäms enligt 6 kap. 2 och 4 55 strafflagen.

Enligt 6 kap. 2 5 sagda l-ag skall i mål om kroppsskada under skadestån- det räknas icke allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sve-da och värk så ock för lyte eller annat stadigvarande men. Stadgandet innebär, att ersättning för hinder eller brist i den skadades näring — i den mån ersättningen icke en— ligt särskild bestämmelse nedsätts på grund av den skadades medvållande eller av annan orsak — skall utgå med så högt belopp att den skadade blir ekonomiskt ställd lika som om han icke skadats; dvs. ersättningen skall beräknas efter den skadades inkomstförlust.

Skaderegleringen sker i praxis enligt följande principer. Under det akuta sjukdomstillståndet utbetalas ersättning vanligen efter graden av arbetsoförmåga, som regel 100 eller 50 %.

Sedan det akuta sjukdomstillståndet upphört, dvs. från den tidpunkt då den skadades tillstånd kan beräknas bli jämförelsevis oförändrat under en längre period, utgår ersättning för nedsatt förvärvsförmåga som regel i form av livränta. En sådan livränta bör i princip täcka den skadades beräk- nade förlust. När det gäller att bedöma en framtida livränta blir man ofta hänvisad till i viss mån schablonartade antaganden med hänsyn till svårig- heterna att beräkna hur skadan kommer att inverka på den skadades arbets- förhållan-den. Enligt en metod, som icke sällan används, bestäms livräntan med ledning av den medicinska invaliditetsgraden och den skadades nor- mala årliga arbetsförtjänst.

Inkomstunderlaget fastställs på grundval av den skadades arbets— och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet, varvid dock konkreta utsik- ter till löneökningar eller avancemang beaktas. Järnväl brukar numera i praxis hänsyn tas till allmänn-a löneökningar och därmed penningvärdeför- ändringar som ägt rum i tiden mellan olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I många fall bestäms livräntan emellertid periodvis bl.a. med hänsyn till att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan kan undergå förändringar. Vid omprövningen av livräntorna tas hänsyn till aktuella löneförhållanden, vilket innebär att allmänna löneökningar och därmed sammanhängande penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olyckstillfället och omprövningen vinner beaktande vid uppskattningen av skäligt inkomstunderlag.

Vid bedömandet av invaliditetsersättningar tas även hänsyn till andra omständigheter än medicinsk invaliditetsgrad och beräknad årlig arbets- förtjänst. Särskilt vid allvarliga skador föreligger ofta betydande svårig- heter för de skadade att komma igång med förvärvsarbete och anpassa sig till de ändrade förhållandena. Som regel brukar därför, då anpassningssvå- righeter visat sig föreligga eller är att förutse, för en övergångstid fastställas högre ersättningar än som svarar mot den medicinska nedsättningen av den skadades arbetsförmåga eller i många fall den rent siffermässigt beräknade faktiska förlusten.

Förhållanden-a kan emellertid i flera fall vara sådana, att livräntan även vid en definitiv bedömning beräknas till högre belopp än som svarar mot den tabellariskt beräknade ersättningen. Har den skadade gjort vad som rimligen ankommer på honom för att minska .s—k-adepåföljden, bör i princip full ersättning utgå för den s.k. faktiska förlusten. Det finns emellertid åtskilliga fall, där utredningen icke ger stöd för några säkra hållpunkter vid en bedömning av skadepåföljdens inverkan på den skadades arbets- och inkomst-förhållanden. Många gånger låter man de ovissa faktorerna beaktas på så sätt, att den förlust som ligger ovanför tabellivränt-an halveras, varav den ena halvdelen tillgodoräknas den skadade 'som förhöjning.

För förfluten tid kan merendels större hänsyn tas till de faktiska förhål- landena och livräntan lättare beräknas med utgångspunkt 'i skillnaden mel-

lan å ena sidan den inkomst, som det kan antas att den skadade skulle ha förvärvat om olyckan icke mellankommit, och å andra sidan den arbetsför- tjänst han faktiskt haft eller rimligen bort kunna »förskaffa sig i sitt ska- dade tillstånd.

I fall då den skadade ej anses kunna återup-ptaga sitt tidigare yrkesarbete kan det bli fråga om, omskolning, varvid 'full ersättning kan utgå under omskolningstiden.

I vissa fall, då sviterna efter skadan med hänsyn till den skada-des yrkes- och anställningsförhållanden kan antas icke alls eller endast i ringa mån komma att påverka den skadades eko—nomiska förhållanden eft-er olycks- fallet, brukar den enligt medicinska grunder beräknade livräntan kunna reduceras. Om den skadade t. ex. kunnat återgå till arbete med full lön hos ekonomiskt stabil arbetsgivare, har ersättningen ofta utgått endast såsom s. k. besvärslivränta — avsedd att framför allt utgöra ersättning för den extra anspänning som kan vara förenad med fullgörande av arbetsuppgif- terna och att täcka extra utgifter i anledning av skadan — eller med ett skäligt belopp i ett för allt.

Engångsbelopp eller kapitaliserad livränteersättning utgår enligt praxis som regel endast i sådana fall där skadepåfölj derna i ringa grad påverkat de ekonomiska förhållandena _— huvudsakligen invaliditeter om högst 10 a 15 %. Vid beräkning av engångsersättning tas i regel till första utgångs- punkt en kapitalisering av en efter medicinska grunder uträknad livränta. Ett på sådant sätt erhållet kapitalbelopp reduceras ofta; hur mycket får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Om ingen inkomstför- lust föreligger och inga särskilda kostnader påvisas, kan reducering ske till en tredjedel och ibland även till än mindre belopp. Engångsersättning i sist- nämnda fall får mera karaktär av förhöjd ideell ersättning för lyte och annat stadigvarande men.

Skadelivräntorn—a fastställs som regel att utgå under återstående livstid. Normalt brukar man emellertid räkna med att vid högre ålder inträder en minskning av arbetsförmågan och i sammanhang därmed också en minsk- ning av arbetsförtjänsten. Detta förhållande brukar beaktas på så sätt, att livräntan som regel nedsätts till halva beloppet vid fylld-a 67 år. Det före- kommer även nedsättning till halva beloppet först vid 70, 72 eller 75 års ålder eller också har livräntan understundom fastställts att utgå oförändrad till 75—80 år för att därefter helt upphöra. Likartade regler tillämpas ofta när det gäller jordbrukare och liknande yrkeskategorier. Förlust av till— läggs-pension från den allmänna försäkringen har även motiverat mindre nedsättning än till hälften, exempelvis till två tredjedelar. I sådana fall, då den skadade redan uppnått hög ålder eller livräntan närmast är avsedd att täcka särskilda kostnader för vård eller dylikt, brukar dock livräntan ofta fastställas att utgå med oförändrat belopp under återstående livstid.

Skadestånd enligt 6 kap. 4 5 strafflagen utgår till efterlevande, som enligt

lag ägt rätt till underhåll av den dödade, under förutsättning att den efter- levande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Under- laget för skadeståndets beräkning utgör den inkomst som skulle ha stått till förfogande om olycksfallet ej inträffat. I (första hand har man därvid att söka beräkna den avlidnes arbetsförtjänst vid olyckstillfället och hans utsikter att för framtiden bereda sig inkomster. Vid beräkning av under- hållsersättning utgår man som regel från att de efterlevande konsumerat vissa andelar av fanriljeinkomsten. För änkor räknar man ofta med att konsumtionsandelen motsvarar ca 40 %. Ett flertal faktorer påverkar be- dömningen bl.a. inkomstens storlek, ålder, antalet barn m.m. Vid högre ålder räknas normalt med att konsumtion-sandelen efter hand ökar till upp— emot 50 %. När det gäller högre inkomsttagare, har man anse-tt sig icke kunna räkna andelar i procent av inkomsten eftersom det är fråga om för- lust av erforderligt underhåll. Den begränsning av skadeståndsskyldighe- ten som ligger i begreppet erforderligt underhåll har i .skaderegleringspraxis beaktats på så sätt, att efterlevande änkas andel i familjeinkomsten kalkyl- inässigt i allmänhet icke beräknats till högre belopp än 20 000 å 25 000 kr. Motsvarande maximiandelar för barn synes ligga vid ca 8000 kr. Vid be- dömning av skadeståndet beaktas även att vissa utgifter kvarstår oföränd- rade för de efterlevande, exempelvis kostnaden för bostad. Detta förhållan— de kan ibland få till resultat att vid kalkyleringen de efterlevandes andelar i familjeinkomsten tar så stor del av inkomsten i anspråk att endast en rela- tivt liten andel skulle ha återstått för huvudförsörjarens räkning. Lik- nande resultat kommer man ibland fram till i de fall, där det varit fråga om relativt låga inkomster. Sedan de efterlevandes andelar i familje-inkoms- ten fastställts, har man att undersöka de ekonomiska förhållandena efter- som prövningen gäller förlust av erforderligt underhåll. Är andelarna (und-erhållsbehoven) täckta genom pensioner, avkastning av kapital, in- komst av eget arbete etc., finns således i princip intet utrymme för skade— stånd.

Trafikförsäkriugens organisation, premiesättning, livränta: säker-ställande m. 111.

För trafikförsäkringsrörelsen gäller lagen den 17 juni 1948 om försäkrings- rörelse samt därutöver de särskilda bestämmelser rörande trafikförsäkring, som återfinns dels i trafikförsäkringslagen, dels i koneessionsvillkor och vissa andra föreskrifter.

Enligt 6 & trafikförsäkringslagen må trafikförsäkring meddelas _ för- utom av försäkringsanstalt som inrättats av staten — endast av anstalt som erhållit Konungens tillstånd att bedriva sådan rörelse (trafikförsäkrings- anstalt). Till-stånd är f. n. meddelat åt 17 anstalter, därav 12 svenska och 5 utländska. Trafikförsäkringsanst—alt är plsiktig att på begäran meddela trafikförsäkring, iförsåvitt ej anstalten-s verksamhetsområde är begränsat

till viss yrkes- eller intressegrupp e. (1. Någon försäkring genom statsanstalt bedrivs icke.

Trafikförsäkringsanstaltema har för reglering av trafiksk-ad—a, som or- sakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilken de är solida- riskt ansvariga, bildat en förening kallad Trafikförsäkringsföreningen. För- eningen ombesörjer också skaderegleringen, när utländskt fordon orsakat skada här, samt en del andra för anstalterna gemensamma uppgifter. För föreningens förbindelser svarar trafikförsäkringsanstalterna efter storleken av influtna premier. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj:t och varje anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra för— eningen.

Vid regleringen av personskador biträds trafikförsäkringsanstalterna och Trafikförsäkringsföreningen av en särskild rådgivande nämnd, Trafikför- säkringsanstalternas nämnd, vars upprätt-ande och finansiering anstalterna har att tillsammans svara för och vars reglemente godkänts av Kungl. Maj:t. Enligt reglementet skall vid uppgörelse utom rätta nämnden höras i viktigare ersättningsfrågor, bl. a. om ersättning för invaliditet, då nedsätt— ningen av arbetsförmågan uppgår till minst 10 %, och om ersättning för förlust av försörjare.

Över trafikförsäkringsrörelsen utövar försäkringsinspektionen fortlö— pande kontroll. För sådant ändamål har inspektionen bl.a. utfärdat trafik- försäkringscirkulär — nu gäll-ande av den 17 april 1963 och den 27 januari 1966 — innehållande bestämmelser om försäkringsbolags upp-gifts- och an- mälningsskyldighet beträffande trafikförsäkring m.m.

Trafikförsäkringen är en form av Skadeförsäkring. Bestämmelserna i la- gen om försäkringsrörelse angående Skadeförsäkring bygger på de s. k. soliditets— och skälighetsprinciperna. För-stnämnd-a princip innebär på före- varande område, att garantier skall finnas för att trafikförsäkring-"samtal- terna har förmåga att fullgöra sin-a förpliktelser enligt ingångna försäk- ringsavtal. Skälighetsprincipen åter, som för skadeförsäkringens del är lag- fäst i 282 5 2 mom., innebär, att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Principen har i fråga om trafikförsäk- ringen kommit till uttryck i koncessionsvillkoren. Enligt dessa villkor får premie för trafikförsäkring icke bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostna— der med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst.

Trafikförsäkringslagen innehåller i 7—9 55 vissa bestämmelser som syf- tar till att skapa garantier för en tillfredsställande premiesättning från tra— fikförsäkringsanstalternas sida och som möjliggör en längre gående kontroll över premiernas skälighet än som lagen om försäkringsrörelse eljest förut- sätter. Ifrågavarande bestämmelser i förstnämnda lag innebär i huvud— sak följ—ande. Trafikförsäkringsanstalt skall, innan den börjar sin rörelse-,

till försäkringsinspektionen lämna uppgift på de premiesatse—r, som anstal- ten har för avsikt att i regel tillämpa för trafikförsäkringen. Indelningen i riskklasser skall härvid anordnas i anslutning till formulär, som inspek- tionen fastställer. Ändras de uppgivna premiesatserna, skall åtgärden jämte anledningen därtill genast anmälas hos inspektionen. Iakttager trafikför- säkringsanstalt icke tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna eller ger det sätt varpå premierna bestäms skälig anledning till anmärkning, skall inspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som i dessa fall — liksom i vissa andra i lagen närmare angivna —— där så prövas erforder- ligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidta åtgärder för att vinna rät— telse eller återkallar tillståndet att meddela trafikförsäkring. Kungl. Maj:t äger, i den mån så finnes nödigt, fastställa belopp, vartill premie för trafik- försäkring högst må sättas. Något dylikt beslut har [dock ej meddelats.

I trafikförsäkringsanstalts balansräkning skall i enlighet med vissa i 262 5 1 mom. lagen om försäkringsrörelse upptagna bestämmelser såsom skuld under benämningen försäkringsfond upptas bl. a. värdet balansdagen av anstaltens ansvarighet på grund av dels inträffa-de, ej slutreglerade ska- dor (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar (premiereserv).

Har trafikskad—a medfört rätt till livränta, skall så länge livräntan är pro— visorisk erforderlig avsättning härför redovisas i ersättningsreserven. Efter det livräntan slutligt fastställts avförs den från försäkringsbolagets trafik- försäkringsrörelse. Svenskt försäkringsbolag, som äger behålla ansvarig— heten för livränta, redo-Visar den slutliga livräntan inom livränterörelsen i skad'eförsäkringen. Annat svenskt bolag och utländsk försäkringsanstal—t skall enligt 12 & trafikförsäkringslagen fullgöra skyldighet på grund av tra- fikförsäkring att utgiva livränta genom köp av sådan ränta hos riksförsäk- ringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

I lagen om försäkringsrörelse förutsätts att livförsäkringsverksamhet, om försäkringens natur icke ger anledning till undantag, skall bedrivas på grundval av den s.k. kapitaltäckningsprincipen. Detta innebär att pre- mierna skall beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden — vari ingår erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränte- utveckling 0. d. —— samt att avsättning till premiereserv (fon—dering) skall ske till ett belopp, som uträknas så att från kapitalvärdet av försäkrings- givarens ansvarighet på grund av löpande försäkringar jämte omkostnader dras värdet av de premier, som försäkringstagarna har att ytterligare er- lägga för samma försäkringar (264 5). För livförsäkring skall enligt 9 & la- gen om försäkringsrörelse som regel upprättas grunder för bl. a. beräkning av försäkringspremier och premiereserv .

Livränta i anledning av 'trafikskada skall säkerställas i huvudsak enligt de bestämmelser som sålunda gäller för livförsäkring. Kapitalvärdet av liv— ränta, för vilken försäkringsbolag behåller ansvarigheten, skall enligt gäl- lande trafikförsäkringscirkulär beräknas lika med prem-iereserven för liv—

räntan enligt bolagets gällande grunder för livränterörelse. Beträffande köp av livränta hos riksförsäkringsverket har Kungl. Maj :t fastställt särskilda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv.

Försäkringsfonden för livförsäkring-ar _ på förevarande område i hu- vudsak bestående av premiereserven för trafiklivräntor, för vilka försäk- ringsbolaget behåller ansvarigheten — skall enligt 274 € lagen om försäk- ringsrörelse vara placerad i vissa slag av värdehandlingar, i första hand guldkantade obligationer och inteckningslån med fullgod säkerhet. En mindre del av fonden får placeras fritt, dock icke i aktier. De värdehand- lingar, i vilka försäkringsfonden redovisas, skall enligt 276 € förvaras av- skilda på sätt som närmare anges i paragrafen. De försäkrade _ livränte- tagarna — åtnjuter panträtt i de förvarade värdehandlingarna till säkerhet för bolagets fullgörande av sina förbindelser enligt försäkringsavtalet — livräntebrevet.

Värdesäkringsproblem inom skadeståndsrätten och vissa andra områden

Skadeståndet-ätten

Skadelivränta fastställs, såsom framgår av redogörelsen i föregående av- snitt, utan hänsynstagande till kommande förändringar i penningvärdet. Möjlighet att få det fastställda livräntebeloppet höjt föreligger ej heller för livräntetagaren, såvida icke medgivande härtill lämnats vid fastställandet. Medgivande till omprövning av livräntan vid ändringar i penningvärdet tor— de endast i undantagsfall förekomma i praktiken.1

Realvärdet av skadelivränta är sålunda icke säkerställt för framtiden. Olägenheterna härav har de skadelidande i vissa fall, som varit föremål för domstols prövning, på olika sätt sökt motverka. En metod har varit att söka undvika, att livränta fastställs definitivt.2 Vidare har yrkande framställts om rätt för livräntetagaren att i framtiden påkalla ändring av livräntan vid försämring av penningvärdet eller försök gjorts att få livräntan indexregle— rad efter levnadskostnadsindex.3 I samtliga fall har dock domstolarna in- tagit en avvisande hållning till de gjorda försöken att genom förbehåll eller indexklausul skydda den skadelidande mot penningvärdeförsämring. Frå- gan har dock icke prövats av högsta domstolen. Enligt uppgift från Trafik- försäkringsanstalternas nämnd har nämnden icke i något ärende om er— sättning för invaliditet, vari nämnden på begäran av försäkringsbolag av-

...

Jfr Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I (N.J.A.) 1961 s. 572; den för skadan ansvarige medgav här livräntetagaren rätt att framdeles — vid väsentlig försämring av penningvärdet —— föra talan om tillägg å den årliga livräntan; livräntetagaren hade skadats vid 2 års ålder och i följd härav blivit intellektuellt efterbliven; han tillerkändes livsvarig livränta från 18 års ålder i huvudsak beräknad efter antagna kostnader för hans vård och tillsyn.

Jfr N. .1. A. 1963 s. 442. Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling (FFR) 1952 s. 127 och 306, 1953 s. 299 samt 1955 s. 179.

om

givit yttrande, haft anledning ta ställning till frågor om indexreglering av trafiklivränta eller om en på penningvärdeförsämringen grundad framtida omprövning av sådan livränta.

På frivillighetens väg har värdesäkringsfrågan för en mindre del av tra- fiklivräntorna i begränsad utsträckning lösts. År 1959 genomförde försäk- ringsbolaget Folksam nämligen en förstärkning av bolagets då utgående trafiklivräntor med hänsyn till löneutvecklingen efter den tidpunkt då ve- derbörande livränta bestämdes. Förstärkningen innebar ersättning såväl för penningvärdets fall som för standardstegringen inom samhället och skedde inom ramen för ett anslaget belopp av ca två milj. kr., motsvarande engångs- värdet av höjningarna. Förstä—rkningen finansierades genom anlitande av det i trafikförsäkring-spremierna ingående vinsttillägget för åren 1957—1959.

Skadelivräntor, som utges av statsmedel, har tid efter annan höjts i syfte att bereda livräntetagarna kompensation för penningvärdets fall. Kompen- sationen har emellertid ej varit fullständig beroende på att livräntorna i förevarande avseende jämställts med yrkesskadelivräntorna, för vilka full kompensation icke kommit till stånd; jfr nedan. Har livräntetagaren sam- tidigt uppburit yrkesskadelivränta, har dessutom kompensationen minskats eller helt uteblivit till följd av Ökade avdrag i anledning av den höjning av yrkesska—delivräntan som ägt rum.

Hyres- och arrendeavtal

På andra områden än sk-adeståndsrättens har vid bestämmande av ersätt- ning i viss utsträckning utan stöd av lag hänsyn ansetts kunna tas till pen- ningvärdeförändringar. I hyres- och arrendeavtal förekommer sålunda stundom bestämmelse som automatiskt anpassar hyres- eller arrendebelop- pet till ett förändrat penningvärde, sådant detta kommer till uttryck i nå— gon vald index (s.k. indexklausul). Giltigheten av en sådan klausul har i dessa fall i [svensk rätt icke satts i fråga.1 Däremot torde en dylik index- klausul i vissa lägen kunna komma att jämkas såsom otillbörlig eller up— penbart obillig. Detta kan tänkas inträffa om borgenären med indexklausu— len avsett att skydda sig mot följderna av vissa särskilda kostnader, men dessa i verkligheten icke stigit så mycket som den allmänna prisnivån.

Familjerättsliga underhållsbidrag

Ett *familjerättsligt underhållsbidrag kan —— bortsett från de fall då avtal om sådant bidrag försetts med indexklausul — enligt giftermålsbalken-s och föräldrabalkens regler om möjlighet till jämkning av sådant bidrag åter- ställas till sitt ursprungliga realvärde på talan av den underhållsberättigade. Genom särskild lagstiftning har de, som är berättigade till bidrag av an-

1 N. J. A. 1943 s. 52 (hyresavtal) och 1949 s. 1 (arrendeavtal, uttalande av JR Karlgren s. 13).

givet slag , vid tre tillfällen — senast år 1962 _ beretts kompensation för värde-försämring, som bidragen undergått till följd av prisutvecklingen. De underhållsberättigade har genom lagstiftningen fått sina bidrag generell-t höjda utan att de själva behövt ta initiativ härtill.

Ersättning för mistad fiskcrätt, vattenreglerings- och expropriationsersältning

Vid bestämmande av ersättning enligt lagen den 1 december 1950 om er- sättning för mistad fiskerätt m. ni. har skälig hänsyn tagits till den nedgång i penningvärdet som ägt rum i tiden efter ikraftträdandet av lagstiftningen.1 I vattenregleringsmål åter har ersättning för regleringsskada bestämts utan hänsyn till den löne- och prisstegring som ägt rum i tiden från den dag då den tillfälliga regleringen tog sin början fram till dagen för ersättningens gäldande i samband med det slutliga avgörandet i fråga om den ständiga regleringen.2

Exproprieras fastighet eller del därav kan den exproprierande under vissa förutsättningar erhålla tillstånd att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen fullbordats. Har sådant förtida tillträde ägt rum, får enligt 33 5 lagen den 12 maj 1917 om expropriation vid expropriationsersätt- ningens bestämmande hänsyn icke tas till sådan ändring i fastighetens vär- de, som uppkommit efter tillträdet. I praxis har denna regel tillämpats så, att icke ens ändringar i penningvärdet efter tillträdet beakt-ats.3 Framhållas bör att den exproprierande vid förtida tillträde blir skyldig att utöver ex— propriationsersättningen gälda 6 % ränta å oguldna ersättningsbelopp från tillträdesdagen. För det fall då förhandstillträde ej ägt rum hänför sig värderingen av expropriationsobjektet till den tidpunkt då domstolen dömer i målet.4

Socialförsäkring. Den allmänna försäkringen

Lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring innehåller huvudbestämmel- serna om folkpensionering och om försäkring för tilläggspensionering.

Pensionsförmånerna är såväl inom folkpensioneringen som inom tilläggs- pensioneringen värdebes-tändiga och anpassas till förändringar i det all- männa prisläget genom indexreglering. Som underlag för denna reglering används för båda pensionsförrnånerna ett med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerat basbelopp (1 kap. 6 5 lagen om. allmän för- säkring). Basbeloppet utgör 4000 kr. i 1957 års penningvärde och följer skiftningarn—a i prisutvecklingen sådana dessa kommer till uttryck i kon- sumentprisindex.

N. J. A. 1964 s. 127. N. J. A. 1948 not A 81 (tre röster mot två).

1 B ' N. J. A. 1954 s. 513 och 1957 s. 162; jfr dock Svensk Juristtidning 1964 rf s. 11. ' N. J. A. 1954 s. 1.

Folkpensionsför-månerna är i lagen om allmän försäkring bestämda att utgå i procent av basbeloppet. Av tekniska skäl har emellertid folkpensio- nernas anknytning till basbeloppet inte kunnat genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring. Under en övergångstid bi- behålls därför tidigare regler inom folkpens—ioneningen med indexreglering via ett med ledning av konsumentpri—sindex beräknat pen-sionspristal.

Inom tilläggspensioneringen har det indexreglerade basbeloppet till upp- gift dels att bilda underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete skall vara pensionsgrundande och föranleda avgiftsskyl- dighet, dels att utgöra grunden för värdesäkringsmekanismen i systemet.

Socialförsäkring. Yrkesshdcför ' en

Värdebeständigt skydd för livräntor, 'som utgår på grund av yrkesskadeför— säkringslagstiftningen och därmed jämförliga bestämmelser, finns f. n. icke. Tid efter annan har emellertid bl. a. med hänsyn till inträffade pen- ningvär-deförändringar äldre yrkesskadelivräntor förbättrats. Ursprungligen utgick särskilda tillägg av statsmedel men dess-a slopades år 1955 i samband med att flertalet livräntor omregl—era-des och uppräiknades intill en viss gräns. Förbättringarna betala-des av försäkringstagarna. Ytterligare höj- ningar tillkom genom lagstiftning år 1962. Även dessa bekostades av för— säkringstagarna och maximerades så att de höjda livräntebeloppen aldrig fick överstiga en viss gräns.

Vad nu sagt-s om höjning med hänsyn till penningvärdets fall gäller även för yrkesskadelivräntor som utges av staten.

Frågan om yrkesskadelivråntors värdebeständighet utreds f. n. av yrkes- skadeutredningen.

Stats- och kommunalanställdas pensioner

De stats— och kommunalanställdas pensioner är värdebeständiga på så sätt, att en anpassning efter prisnivåns utveckling sker genom att staten och kommunerna — efter förhandlingar med de anställdas organisationer _ tid efter annan fattar beslut om ändring av själva bruttobeloppet av bevil- jade egenpensioner och familjepensioner (jfr för statens del 15 & statens allmänna tjänstepensionsreglemente).

SPP-försäkrades pensioner

Försäkrade hos Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) får under an- ställningstiden sina blivande pensionsförmåner höjda samtidigt med att deras löneförhållanden förbättras. Därvid betalas vanlig avgift för varje pensionsförhöjning. Om lönen stiger i takt med levnadskostnaderna, kom-

mer detsamma att gälla pensionen. För den som redan uppbär pension till— lämpar SPP fr.o.m. år 1962 en ordning, enligt vilken återbäringsmedel används som kompensation för den kostnadsstegring som inträffar efter pensionsfallet. -— I viss mån liknande anordningar förekommer på andra håll.

Förslag angående värdesäkring av fordringar m. m.

Den s.k. värdesäkringskomrmittén framlade i sitt den 25 oktober 1963 av- givna betänkande angående värdesäkring av fordringar och därmed sam- manhängande problem1 rekommendationer och förslag rörande värdesäkra lån (indexlån) och deras användning. Värdesäkringskommitténs rekom- mendationer och förslag berörde frågan om penningvärdesäkrade trafikliv- räntor i 'den mån värdesäkringen skulle kunna tänkas åstadkommas genom placering i indexreglerade värdepapper av de för livräntorna avsatta kapi- talmedlen. Ifråga om försäkringsbolagen uttalade värdesäkringskommittén bl. a., att vissa överväganden erfordrades angående den utsträckning, i vilken försäkringsfonder för nominalförsäkringar fick placeras i in-dexlån och vice versa. Enligt värdesäkringskommitténs mening borde dessa övervägan- den i största möjliga mån göras av försäkringsbolagen i samråd med för- såkringsinspektionen.2

Finsk lagstiftning om värdesäkring av trafiklivrinlor

Finland torde vara det enda land inom Västeuropa som genomfört ett värde- beständigt skydd av trafiklivräntor.

Värdebeständigheten har åstadkommits genom utgivande av dyrtidstill- lägg. Dyntidstillä'ggen följde tidigare förändringarna i levnadsomkostna- derna, men är .fr. o. m. den 1 maj 1964 bundna till förändringar i lönenivån.

Enligt gällande lag den 17 april 1964 om erläggande av dyrtidstillägg till trafikskadeersättningar (1 &) äger statsrådet befogenhet att på grund av stegring i lönenivån förordna om erläggande av dyrtidstillägg till de fort- löpande ersättningar, som till följd av personskada utgår med stöd av skilda lagar om trafikförsäkring och enligt de i dessa lagar fastställda grunderna. Som jämförelsegrund vid fastställandet av dyrtidstilläggen skall användas lönenivån för det år, under vilket skadan inträffade. Vid utbyte av fort- löpande ersättning, varå dyrtidstillägg utgår, mot motsvarande kapital skall dyrtidstillägget beaktas vid fastställandet av kapitalvärdet (2 5).

Dyrtidstilläggen utges (3 5) av det försäkringsbolag, som ansvarar för erläggandet av grundersättningen, eller av Trafikförsäkringsföreningen eller statens olycksfallsbyrå, i den mån ansvarigheten åvilar dem. För bestridande

1 SOU 1964: 1 och 2, Indexlån. 2 SOU 1964: 1 s. 94.

av de utgifter som årligen åsamkas försäkringsbolagen och Trafikförsäk- ringsföreningen, skall erforderligt belopp i enlighet med grunder, 'som fast- ställs av socialministeriet, beaktas vid bestämmandet av premie, som före- skrivs i vtrafikförsäkiingslagen. Den del av premierna, som erfordras för be— stridande av »dyrtidstilläggen, uppdelas mellan försäfkringsbolagen och trafik- försäkrings'föreningen ienlighet med av social-ministeriet fastställda grunder.

Historik och direktiv

Frågan om uppräkning av trafiklivräntor på grund av inträffad penning- värdeförsåmring och om värdebeständigt skydd åt sådana livräntor för fram- tiden har tidigare behandlats i olika sammanhang.

Med anledning av en fråga vid 1957 års riksdag huruvida förslag kunde förväntas om kompensation för pennin-gvärdeförsämringen åt trafikliv- räntetagarna, underströk dåvarande chefen för justitiedepartementet, stats- rådet Zetterberg, i sitt svar, att problemet med hänsyn till att ersättningarna i allmänhet utgick på grund av försäkring var ytterst komplicerat och att man icke kun-de höja sådana livräntor utan att detta fick till följd att kost- naderna därför kom att drabba andra försäkringst-agare än de från början ansvariga eller ersättas av stats-medel. Statsrådet förklarade vidare, att han, då hithörande frågor var svårlösta och kunde ha samband med andra likartade problem, icke ville ta någon bestämd ställning till själva saken utan begränsade sig till att säga att problemet uppmärksammats men att det f. n. icke var att vänta något förslag till riksdagen i ämnet.

I betänkande den 1 oktober 19571 framlade bilskadeutredningen förslag om en genomgripande reformering av gällande bil-ansvarighetslagstiftning. Försäkringsinspektionen framhöll i sitt remissyttrande den 31 januari 1958 över nämnda kommittéförslag, att ett av de mest angelägna förbättrings- behoven inom trafikförsäkringen avsåg det förhållandet att trafiklivräntor icke var penningvärdesäkrade. Inspektionen beton—ade emellertid därvid frågans samband med den allmänna invalidpensioneringen inom folk- och tilläggspensioneringen, som då ännu var föremål för utredning.

Vid 1961 års riksdag väcktes en motion om utredning angående den obli- gatorisk-a trafikförsäkringen i syfte att penningvärdesävkra trafikinvalid- livräntor. Över motionen, som behandlades av första lagutskottet, avgavs efter remiss yttranden av försäkringsinspektionen, värdesäkringskommit— tén, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Kungl. au-tomobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund och Motormännens riksförbund. Remissinstanserna uttalade sin anslut- ning till motionens syfte med undantag av värdesäkringskommittén, som på denna punkt icke yttra-de sig. I remissyttrandena betonades, att proble-

1 SOU 1957: 36.

met om värdebeständighet för trafiklivräntor bl. a. på grund av den obliga- toriska trafikförsäkringens samband med skadeståndsskyldigheten var komplicerat, att problemet berörde både den allmänna skadeståndsrätten och 'försäkringsrätten samt att frågan om värdesäkrade livräntor hade be— tydelse även utanför trafikförsäkringens område.

Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 26), vari motionen avstyrktes, bl. a. följande:

Det framstår för utskottet som ett angeläget önskemål, att trafiklivräntor icke förlorar i realvärde till följd av förändringar i penningvärdet. Olägenheterna av icke värdesäkrade livräntor framträder givetvis starkast i fall, där beloppen är fastställda för relativt lång tid sedan. Å andra sidan bör en reform i första hand taga sikte på de livräntor, som hädanefter fastställes för tillämpning i framtiden. Starka skäl talar för att frågan icke löses separat för trafiklivräntorna utan i ett sammanhang för alla skadeståndsersättningar av livräntekaraktär, vilka avser för- lorad inkomst eller försörjning. Problemet synes i första hand böra angripas inom skadeståndsrättens område. Huruvida man ej redan enligt gällande rätt skulle kunna utdöma med penningvärdeklausul försedda livräntor är, såvitt utskottet har sig bekant, ej prövat i rättspraxis.

Frågan synes kunna upptagas inom ramen för den långsiktiga reformering av skadeståndsrätten, som påbörjats och till vissa delar för närvarande pågår. Det kan icke nu bedömas, i vilket sammanhang frågan bör infogas, men utskottet förut- sätter, att den vid lämpligt tillfälle uppmärksammas. Vissa andra aspekter av pro- blemet sammanhänger med de frågor, som för närvarande prövas av värdesäk- ringskommittén och 1958 års socialförsäkringskommitté. Något initiativ från riks- dagens sida synes med hänsyn härtill icke för närvarande vara påkallat.

Till svar på en interpellation vid 1962 års riksdag om regeringens inställ- ning till kompensationsanordningar mot penningvärdeförsämring, bl. a. avseende värdesäkring av livräntor från den obligatoriska trafikförsäk- ringen, anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng — med hänvisning till behandlingen av 1961 års motion och till det pågående utred- ningsarbetet inom värdesäkringskommittén — att han då icke var beredd att ta ställning till lämpligheten av att lösa trafiklivräntornas problem sep-a- rat från övriga livräntor.

I skrivelse den 25 september 1962 hemställde försäkringsinspektionen — bl.-a. under hänvisning till att trafiklivräntorna representerade en mycket väsentlig del av förekommande skadeersättningar av livräntekaraktär —— att frågan om åstadkommande av penningvärdesäkrade trafiklivräntor gjordes till föremål för särskild utredning.

Värdesäkringskommittén avgav, såsom tidigare angivits, den 25 oktober 1963 betänkande angående värdesäkring av fordringar och därmed samman— hängande problem.

I anförande till statsrådsprotokollet den 17 januari 1964, innehållande direktiven för nu förevarande utredning, förklarade chefen för finansdepar- tementet, statsrådet Sträng, att han nu ansåg tiden vara mogen för en ut—

redning rörande möjligheten att värdesäkra trafiklivräntor. Departements- chefen anförde bl. a. följande:

Min uppfattning har alltid varit och är alltjämt, att frågan om värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall bör tillmätas synnerlig vikt. Det vore givetvis önsk- värt, att värdesäkringsfråg'an erhöll en för skadeståndsrätten generell lösning för alla ersättningar av livräntekaraktär. Fråganhuruvida enligt gällande rätt skade- livräntor försedda med penningvärdeklausul kan utdömas är, såvitt jag kunnat finna,inte prövad i räuspraxis Alt avvakta en eventuen sådan prövning synes emellertid inte höra komma i fråga. Inte heller är det realistiskt att räkna med möjligheten att inom överskådlig tid lagstiftningsvägen lösa problemet generellt för alla skadelivräntor. Att i och för sig beaktansvärda rättvisekrav kan föreligga inom ett vidsträckt område bör därför inte hindra att det, i den mån sådant är görhgt,skapas deHösningarför någon eHer några av de berörda kategorierna.

Om man i detta sammanhang bortser från yrkesskadeförsäkringen, utgör trafik- livräntetagarna utan tvekan den största kategori, som uppbär skadeersättning av livräntekaraktär. Enligt uppgift är kapitalvärdet av de under de senaste åren ny- tillkomna trafiklivräntorna tre gånger större än motsvarande värde av övriga skadelivräntor från försäkringsbolag. Den kategori, som uppbär skadelivräntor direkt av den skadeståndsskyldige, är med all säkerhet föga omfattande. I vissa andra fall, där staten är ansvarig för skadeståndets utgivande, har i viss utsträck- ning en värdesäkring genomförts.

Redan av hänsyn till trafiklivräntornas relativa betydelse är det sålunda natur- ligt, att särskilt intresse knyts till frågan om möjligheten av en separat lösning av värdesäkringsproblemet beträffande dessa skadelivräntor. Härtill kommer att tra- fikförsäkringen i vissa avseenden får anses stå nära socialförsäkringen där värde— säkringsfrågan fått sin lösning. Trafikförsäkringens sociala betydelse har marke- rats genom att försäkringen gjorts obligatorisk. För den ersättningsberättigade innebär försäkringen en garanu för au han konnner i åuqutande av ersäuning. För försäkringstagaren ger trafikförsäkringen trygghet mot risken att själv be- höva betala skadestånd. Trafiklivräntornas karaktär av skadestånd försvagas yt- terhgare av detförhåuandeh au försäkrhuägjvarna endasti synnerhgen begränf sad utsträckning utövar regressrätt mot den civilrättsligt skadeståndsansvarige.

En jämförelse med socialförsäkringen ger således stöd åt önskemålet om värde- garanti även inom trafikförsäkringen. Behovet härav har visserligen i någon mån reducerats genonitubyggnaden av sochdförsäkringen,1nen denna ger ejtinreds— ställande skydd i alla fall av trafikskada. Detta gäller särskilt äldre trafiklivrän- tor. I fråga om dessa är att märka, att utgående ersättningar kan vara otillräckliga även på grund av delägre ersäuningmnaxhna sonithhgare gäHtför den obhga- toriska.trafikförsäkringen.

Ettstarktskälför au behandlatrafHdivräntornas värdesäkringsprobleniseparat är även det förhållandet att för en lösning på detta område finns försäkringsmäs- siga betingelser, som saknar motsvarighet i fråga om annan privat försäkring och enskilt skadestånd. Man har nämligen här möjlighet att bygga på ett obligato— riskt försäkringssystem med en enhetlig intressegrupp av försäkringstagare. Inom yrkesskadeförsäkringen har principen attlåta en sådan innessegrupp bära kost nadcrna för uppräkning av skadehvräntor redan accepterats.liärtul konnner aH betydande skadekostnader genonilagen oni aHrnän försäkring överförts från tra- fikförsäkringen till det allmänna och att samhället kommit att genom sjukvården ikläda sig ständigt ökade kostnader för motorismens skador. Bilismens starka ut— veckhng har vidareinedförh än de skadehdande i sngande utgräckning äälva tillhör försäkringstagarnas intressegrupp. Invändningar av principiell art bör

därför inte hindra att man låter de vid varje tid aktuella försäkringstagarna bära kostnaderna för värdesäkring av ersättningar i skadefall, där försäkringstagare från andra perioder bär skadeståndsansvaret. En lagstiftning om uppräkning av trafiklivräntor har redan tillkommit i Finland.

I direktiven berördes i fortsättningen de betydande problem av civilrätts— lig, 'offentligrättvslig och försäkringsrättslig art, som var att vänta, då man sökte genomför-a en värdesäkring av tratiiklivräntor. Dep-arte-mentschefen yttrade härom bl. a. följande:

Oaktat trafiklivräntornas värdesäkring bör upptagas till särskild behandling, kan frågan härom icke bedömas fristående från vårt skadestånds- och försäkrings- rättsliga system i övrigt. Det blir utredningens uppgift att undersöka, hur en värde- säkring av trafiklivräntorna låter sig inpassa i detta system.

Sambandet mellan trafikförsäkringsförmånerna och bilansvarighetsreglerna ut- gör ett särskilt problem. Konsekvenserna av att höja en ersättning från trafik- försäkringen utan att genomföra en motsvarande ökning av skadeståndsskyldig- heten är svåra att bedöma. Försäkringsgivarens regressrätt gentemot skadevållaren kan sålunda vålla vissa komplikationer. Även andra problem av liknande slag kan uppkomma vid en frikoppling av försäkringsförmånerna från de primära ansva- righetsreglerna.

Stat och kommun är undantagna från trafikförsäkringsplikten. Trafiklivräntor kan följaktligen utgå på olika grunder, när det gäller skada till följd av trafik med enskildas och det allmännas fordon. Utredningen bör givetvis omfatta även de fall, där en trafiklivränta inte utgår från trafikförsäkringen utan betalas direkt av den skadeståndsansvarige. De speciella komplikationer, som kan uppkomma i sådana fall, bör således särskilt beaktas.

Att finna den från allmän och försäkringsteknisk synpunkt lämpligaste finansieringsmetoden för en värdesäkring angavs -i direktiven som en central uppgift för utredningen. Departementschefen gjorde till en början följande allmänna uttalande i finansieringsfrågan.

Den huvudsakliga bördan av kostnaderna för värdesäkringen —— inkl. den mest angelägna reformen, en uppräkning av äldre trafiklivräntor — måste vila på nu- varande och kommande generationer av trafikförsäkringstagare. En given utgångs- punkt för bedömningen av frågan om finansieringen måste nämligen vara att denna — liksom fallet är med yrkesskadeförsäkringen — skall ske utan anlitande av allmänna medel. Kostnadernas storlek beror givetvis av många faktorer, såsom val av kompensationsnivå och grunder för beräkning av kompensationsförmåner till olika livräntetagare, sättet för uttagande av kostnaderna m. m. Utredningen har här att väga angelägenhetsgraden hos olika tänkbara alternativ mot skälighe- ten av kostnaderna.

I fortsättningen behandlades i direktiven ingående olika tänkbara meto- der för finansieringen av kompensations-förmånern-a. Det system som nu vanligen tillämpas vid säkerställan—de av livränta (kap-italtäckningsprinci— pen) ansågs icke utan modifikationer kunna komm-a till användning. Skä- len härtill angavs i huvudsak vara dels att de antaganden om framtida för- hållanden, som försäkringsbolag sedvanligen gjorde vid beräkning av tra- fikförsäkringspremie, f. n. icke omfatta-de något bedömande av penningvär- dets framtida utveckling, dels ock att det av flera skäl syntes mindre lämp—

ligt att 'försä-kringsbolagen vid bestämmande av trafiklivräntor skulle tvingas binda kompensationen på förhand vid någon föreställning om utvecklingen, i all synnerhet för någon längre tid framöver. Som lämplig finansierings— metod ifrågasattes i stället antingen ett rent fördelningssystem, dvs. ett system där varje års kompensation betalades av samma års försäkrings- tagare, eller någon form av kombinationssystem, där de båda principerna fick komplettera varandra. Genom ett kombinationssystem skulle uppnås att kostnaderna för kompensationen i större utsträckning kom att belasta samma försäkringstagarkollektiv som fanns när olyckan inträffade. I den mån finansieringen ansågs böra grundas på fördelningsprincipen, måste —— med tanke på bl. a. det läge, som framdeles kunde uppkomma vid längre tids avspärrning och därav följande minskning av vtrafikförsäkringsunder- laget _— t'as under övervägande om kompensationsförmånerna skulle ges med samma garanti som övriga trafikförsäkringsförmåner. Ett annat spörs- mål, som måste uppmärksammas, var den inverkan på soliditeten, som en tillämpning av fördelningsprincipen kunde åstadkomma vid förskjutningar av trafikförsäkringsstocken mellan olika trafikförsäkringsanstalter. För att motverka en ogynnsam utveckling hos anstalter, som drabbades av ned- gångar i försäkringsstocken, borde måhända tillskapas något slags clearing- system.

Omfattningen och den närmare utformningen av kompensationsförmå- nerna och villkoren härför berördes i direktiven icke i vidare mån än att sambandet mellan kostnadernas storlek samt val av kompensationsnivå och frågan om eventuell differentiering av kompensationsförmånerna för skilda grader av invaliditet och skilda årsgrupper underströks. I samband därmed fästes uppmärksamheten på det förhållandet, att äldre livräntor nu kunde vara låga även av andra orsaker än penningvärdeförsämringen, t. ex. till följd av tidigare lägre ersättningsmaxim'a. Vidare betonades att be- hovet »av samordning med socialförsäkringen måste beaktas.

I direktiven framhölls slutligen, att utredningen i fråga om försäkrings- bol'agens vkapit-alplaceringar hade 'att utgå från de allmänna regler som. gällde härom.

Huvuddragen av förslaget

Allmänna synpunkter

Livräntor, som utgår på grund av tra-fikskada, kan indelas i tre kategorier. Den första gruppen, som är den ojämförligt största, utgörs av livräntor här- rörande från den obligatoriska trafikförsäkringen. Därnäst kommer de liv- räntor !som utgår [på grund av annan motorfordonsförsäkring, tecknad av statlig myndighet, kommun eller sådan enskild motorfordonsägare, för vil- ken trafikförsäkringsplikt icke förelegat (i fortsättningen benämnd-a bil— ansvarslivränt-or). Den tredje gruppen åter omfattar de livräntor som be— talas direkt — utan försäkring —— av den skade—ståndsansvarige; i huvudsak är det här fråga om livräntor, som utgår av statsmedel.

Kommittén har från försäkringsbolag och statsmyndigheter, som förval- tar trafiklivräntor, inhämtat uppgifter om deras bestånd av sådana livrän- tor den 1 juli 1964. Beståndet redovisas närmare i en särskild bilaga, upp- tagande verkställda kostnadsberäkningar m. 111. Här skall endast några sammanfattande upplysningar angående beståndets omfattning lämnas. Från trafikförsäkringen härrörde 5 439 livräntor med — bortsett från be- lopp som på grund av regress tillföll yrk—esskadeförsäkringsinrättning _- ett årligt livräntebelopp av 6 799 464 kr. Motsvarande siffror för bilansvarsliv- räntor var 213 och 247 081 samt för statens del 106 och 200 689. Under se- nare år har årligen ca 500 nya livräntor tillkommit.

Det livräntebeständ som kommer från trafikfönsäkringen är alltså inte obetydligt. Kapitalvärdet utgjorde den 1 juli 1964 något över 90 milj. kr. Trafikförsäkringsrörelsens kostnad för livräntor är dock låg i förhållande till övriga kostnader och premieinkomst. En om ock ej helt rättvisande bild härav erhålles genom att kapitalvärdet av under visst är beviljade livräntor ställs i relation till premieinkomst samt till eskade- och förvalt— ningsnutgifter under samma år. I nedanstående uppställning har en sådan jämförelse gjorts för åren 1960—1964 beträffande de svenska trafikförsäk- ringsanstalterna.1

Kommitténs uppdrag är begränsat till livräntor i anledning av trafik— skada. Den fortlöpande penningvärdeförsämringen har dock haft återverk—

1 Uppgifterna hämtade från Sveriges officiella statistik för åren 1960!1964: Enskilda försäk ringsaustalter.

Livräntornas kapitalvärde Kapital- Premie- Skadeut- Totala i % av Är bälj/diii? inkomst Siitä; utgifter ska deut- milj. kr. mll]. kr. milj. kr. milj. kr. 'premie- betal- totala inkomst ningar utglfter 1960 ............ 14 180 135 184 7,8 10,4 7,6 1961 ............ 11 188 155 211 5,9 7,1 5,2 1962 ............ 14 207 186 247 6,8 7,5 5,7 1963 ............ 18 276 210 281 6,5 8,6 6,4 1964 ............ 21 332 236 315 6,3 8,9 6,7

ningar även på andra skadeståndsområden. Såsom tidigare nämnts har i viss utsträckning en värdesäkring genomförts i *fall, då yrkesskadeförsäkrings— inrättning eller staten är ansvarig för skadelivräntas utgivande. Frågan om yrkes-skadelivräntors värdebeständighet är dessutom f. 11. under utredning. De fall där skadelivränta utgår direkt _ utan försäkring — från annan skadeståndsansvarig än staten och där värdesäkringsfrågan alltså ej lösts är med all säkerhet ganska få. Återstår skadelivräntor som utgår på grund av frivillig försäkring. Förhållandet mellan skadelivräntor från trafikför- säkringen och sådana härrörande från övriga grenar av skadeförsäkringen kan i viss mån belysas för de svenska skadeförsäkringsb-olagens del genom en jämförelse mellan kapitalvärdena av under visst är beviljade livräntor för de båda försäkringsformerna. Med övriga grenar avses då huvudsakli- gen dels ansvarighetsförsäkring för skada i följd av trafik med motorfor- don i de fall då försäkringsplikt ej föreligger, dels ansvarighetsförsäkring, som ingår som beståndsdel i någon kombinerad försäkring såsom företags-, lantbruks-, fastighets-, hem- eller villaförsåkring, dels lu-ftfartsförsäkring, dels ock enskild eller kollektiv olycksfallsförsäkring. Kapitalvärdet av un— der 1964 beviljade livräntor var för trafikförsäkringen 21,2 milj. kr. och för övriga grenar 6,2 milj. kr. Övriga grenar svarade alltså 1964 blott för unge- fär en femtedel av nytillkomna livräntor inom skadeförsäwkringsrö—relssen. För åren 1962 och 1963 var förhållandet mellan kapitalvärdet av beviljade livräntor inom de båda grupperna ungefär dets-amma som år 1964.

Det stora flertalet bilansvarslivräntor skall såsom utvecklas i det föl- jande omfattas av den av kommittén föreslagna värdesäkringen. Endast ett förhållandevis litet bestånd av skadelivräntor härrörande från frivillig för-säkring kommer att lämnas utanför all värdesäkring. Även i fråga om dess-a livräntor framstår det givetvis som synnerligen angeläget att åter- ställa deras till följd av penningvärd—eförsämringen minskade realvärde och att för framtiden penningvärdesäkra dem. Måhända finns möjlighet att lösa värdesäkringsfrågan för nu ifrågavarande livräntor efter i huvudsak samma linjer, som kommittén föreslår för trafiklivräntornas del. U-teslutet är ej heller, enligt vad kommittén erfarit, att värdesäkringsfrågan i dessa fall kan lösas på frivillighetens väg.

Det har redan ett flertal gånger understrukits, att kommitténs uppdrag till allra största delen avser livräntor som utgår på grund av obligatorisk trafikförsäkring. Värdesäkringen har också enligt kommitténs förslag upp- byggts med utgångspunkt främst i trafikförsäkringens konstruktion och be— tingelser samt efter linjer som är förenliga med denna form av försäkring. De bilansvarslivräntor som enligt vad som sägs i det följande skall omfat— tas av värdesäkringen jämställs i detta hänseende med livräntor från tra- fikförsäkringen, detta särskilt som kostnaden härför i huvudsak kommer att belasta nämnda försäkring. Även beträffande trafiklivräntor, för vilka staten är ansvarig, har samma värdesäkringsmekanism använts, ehuru med vissa smärre modifikationer.

Kommittén gör i fråga om värdesäkringen viss skillnad mellan redan be- stämd trafiklivränta (äldre trafiklivränta) och nytillkommande trafikliv- ränta. Med äldre trafiklivränta avses här sådan livränta som blivit fast- ställd senast ett år innan kommitténs förslag genomförs. Till kategorien nytillkommande trafiklivränta hänförs livränta som tillkommit eller till- kommer efter sagda tidpunkt.

Beträffande äldre trafiklivräntor innebär kommitténs förslag först och främst en uppräkning av livräntebeloppet med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt rum sedan livräntan fastställts. Därjämte har kom- mittén tänkt sig att i vissa fall :skall utgå särskilda tillägg till livränta, vars belopp är lågt av annan orsak än penningvärdeförsämringen. De fall som här åsyftas är dels livränta, som till följd av tidigare gällande lägre ersätt- ningsmaxima inom försäkringen begränsats i förhållande till vad som rätte- ligen skulle ha utgått i skadestånd (»maximerad livränta»), dels livränta till person, som skadats i mycket ung ålder.

Värdebeständigt skydd för framtiden skall enligt kommitténs förslag be- redas dels äldre trafiklivränta, efter det att den uppräknats enligt det nyss sagda, dels ock nytillkommande livränta. Detta skulle »ske genom att ut- gående livräntebelopp medelst årliga indextillägg anpassas till de änd— ringar penningvärdet undergått under det senast förflutna året.

Den närmare utformningen av värdesäkringen —— såsom i fråga om kom- pensationsnivå och grunder för beräkning av vkompensationsförmåner till olika livräntetagare —— är i hög grad beroende av vilka kostnader reformen beräknas medföra. Kostnaden skall enligt direktiven vila på nuvarande och kommande generationer av trafikförsäkringstagare. Det måste efter- strävas, att värdesäkringen ej leder till en orimligt tung belastning för för- säkringstagarna. Angelägenhetsgraden hos olika tänkbara kompensations- alternativ måste alltså vägas mot kostnaderna. Hur kostnaderna kommer att fördelas mellan olika generationer av trafikförsäkringstagare beror till stor del på den metod som väljs för finansieringen av värdesäkringen. Kom- mittén har mot bakgrunden av det nu sagda valt att i det följande först be- handla olika tänkbara finansieringsmetoder och i anslutning därtill redo-

visa de kostnadsberäkningar kommittén gjort utifrån vissa förutsättningar. Först därefter kommer principerna för värdesäkringen och övriga i reform- komplexet ingående frågor att upptas till närmare behandling.

Finansieringsfrågan Tänkbara finansieringsmetoder

Finansieringen av värdesäkringen är närmast ett problem för den obligato— riska trafikförsäkringen. Den kostnad staten för nu avsett ändamål kan åsamkas får ur finansieringssynpunkt behandlas på samma sätt som sta- tens övriga löpande utgifter. Framställningen i fortsättningen tar därför i huvudsak sikte på en lösning av frågan för trafik—försäkringens del.

Finansieringen kan lös-as eft-er olika linjer. I huvudsak rör det sig dock om två principer, kallade kapitaltäckningssystemet och fördelningssyste- met, vilka, om så befinnes önskvärt, kan kombineras på olika sätt.

Kapital-täckningssystemet förutsätter fondbildning i syfte att säkerställa den försäkringsförmån som skall utgå. Fondbildningen skall motsvara för- månens kapitalvärde, och tillgångar svarande mot fonden skall investeras och förräntas. Fördelningssystemet däremot kräver icke någon fondering. Här finansieras utgående förmåner år för är genom influtna premier från försäkringstagarna.

Såsom tidigare nämnts används k-apitaltäckningssystemet inom den obli- gatoriska trafikförsäkringen i fråga om finansieringen av livräntor. Syste— met innebär här, att om en trafikolycka medför rätt till livränta skall i sam- band med livräntans fastställande ett så stort belopp avskiljas och fonderas som svarar mot livräntans beräknade kapitalvärde. Trafikförsäkringens kostnad härför inräknas i de skadekostnader som skall täckas av de årliga trafikförsäkringspremierna. Kan icke livränta fastställas samma år som skadan inträffat, görs en uppskattning av vad den kan beräknas komma att kosta och upptas beloppet som skuld i den vid årets slut redovisade ersätt— ningsreserven. Härigenom kommer livränt-ekostnaderna alltid att belasta det år, under vilket den livräntan föranledande trafikolyckan inträffat.

Kapitalvärdet av trafiklivränta, för vilken försäkringsbolag behåller an- svarigheten, beräknas enligt försäkringsinspektionens trafikförsäkrings- cirkulär lika med premiereserven för livräntan enligt bolagets gäll-ande grunder för livränterörelse samt bestäms på grundval av föreliggande be- slut (dom, överenskommelse). Detta innebär, att kapitalvärdet beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden, vari ingår erforderliga risk— bedömningar beträffande dödlighet, ränteutveek'ling o. (1. Enligt nu gäl- lande grunder tillämpas en ränteintensitet av 3 % samt dödlighetstabellen L55 med ett års åldersförhöjning. Tra-fiklivränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, gottskrivs alltid 3 % avkastning på livränte-

fonden (: försäkringsfonden för utgående livräntor) oavsett den verkliga avkastningen på de för denna fond pantsat—t'a värdehandlingarna. Det ränte- överskott, som kan uppstå till följd av att den verkliga avkastningen över- stiger 3 %, överförs från livränterörelsen till medel avsedda för bolagets allmänna konsolidering. Skulle avkastningen understiga 3 %, fylls bristen på samma sätt från de allmänna konsolideringsmedlen. Försäkringsbola- gens genomsnittliga placeringsränta uppgår f. n. till 5 år 6 %.

De grunder, som vid köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller för beräkning av engångspremie och premiereserv, bygger på motsvarande an- taganden om framtida förhållanden. Räntefoten är här 3 % under 10 år och sedan 2,5 %.

Inom kommittén har i huvudsak tre finan-sieringsmetoder diskuterats. Två av dem bygger på kapitaltäckningsprincipen, medan den tredje inne- bär tillämpning av fördelningsprincipen.

Dessa metoder benämns i det följande kapitaltäckningssystem A, kapi- taltäckningssystem B och fördelningssystemet.

Kapitaltäckningssystem A ansluter sig nära till den ordning som nu an- vänds för finansieringen av trafiklivräntor. Kostnaden för uppräkning av äldre livräntor (jfr s. 38) skall kapitaliseras och beloppet fonderas enligt samma grunder som gäller för de ursprungliga livräntebeloppen. Kostnaden kan tas ut av försäkringstagarna som engångspremie eller betalas under en amorteringstid av t.ex. fem år. Härefter sker årsvi—s en indexhöjning dels av de sålunda uppräknade äldre livränt-orna, dels av senare tillkomna livräntor. Varje års indextillägg kapitaliseras och motsvarande belopp fon- deras. Vid bestämmande av premierna för trafikförsäkringen skall den till följd härav ökade kostnaden beaktas.

Kapitaltäckningssystem B innebär så tillvida en modifiering av system A att till grund för beräknande av kapitalvärdet även läggs ett antagande om penningvärdets framtida utveckling. En livränta kan därigenom i princip redan från början göras värdebeständig för all framtid. Detta kan ske ge- nom att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för livräntefonden utbyts mot ett antagande rörande realränta (realränta: skillnaden mellan placeringsränta och allmänna prisnivåns procentuella ökning).

Såsom nyss framhållits til—lämpas enligt nu gällande grunder en ränte- intensitet av 3 %. Om man i stället vid livräntans kapitalisering räknar med realränta och använder de medel, varmed den verkliga kapitalavkast- ningen överstiger vad som svarar mot realränteantagandet, till att bekosta indexhöjningarna på livräntan, bör den från början gjorda avsättningen, "åtminstone i den mån penningvärdets försämring ej avviker allt för mycket från den antagna utvecklingen, förslå till att göra livräntan värdebeständig. Antas realräntan vara lika med noll och är den genomsnittliga placerings- räntan 5 %, täcker systemet en årlig inflation om 5 %.

Genom realränteantagandet sätter man en viss! gräns inom vilken pen- ningvärdeförsämringen kan beaktas. Blir indexutvecklingen långsammare än som antagits, bör systemet inbegripa en möjlighet att kvarhålla det där- igenom uppkommande överskottet inom livränterörelsen för att framdeles kunna tas i anspråk, om penningvärdet skulle sjunka snabbare än som sva- rar mot det gjorda antagandet.

Vid bestämmande av premie för trafikförsäkringen får man beräkna den ökade kostnad som uppstår varje år genom att under året fastställda liv- räntor i princip görs värdebeständiga för all framtid.

För det äldre livräntebeståndet innebär denna metod, att livräntornas kapitalvärde måste räknas om efter ett realränteantagande och att livränte— fonden måste ökas i förhållande härtill med erforderliga tillskottsmedel. Kostnaden härför får tas ut av nuvarande generation försäkringstagare, ev. genom fördelning på ett antal år.

Vid en finansiering enligt fördelningssystemet förekommer icke någon kapitalisering av beslutade höjningar eller någon fondering till säkerstäl- lande av de höjda livräntebeloppen. Försäkringstagarna får här varje år betala all den kompensation för penningvärdets nedgång, som utgått till livräntetagarna under året.

Kostnadsberäkningar Kostnadsberäkningarna redovisas utförligt i förut omnämnd bilaga. Till utgångspunkt har valts riksförsäkringsverkets och försäkringsbolagens be- stånd av trafiklivräntor den 1 juli 1964. Med ledning därav har uppskattats vilken omfattning nämnda bestånd kan antas. ha den 1 januari 1968. Be- räkningarna är baserade på att värdesäkringen genomförs sistnämnda datum.

Bedömningen av livräntebeståndets utveckling från den 1 juli 1964 till den 1 januari 1968 är mycket osäker. Avgång och tillkomst i beståndet har uppskattats ungefärligt med ledning av förhållandena i detta avseende un- der de senaste åren.

Förutsättningar för beräkningarna har vidare varit, att kompensationen för penningvärdets nedgång skall vara fullständig och följa utvecklingen av konsumentprisindex samt att detta index stiger med sammanlagt 10 % under åren 1966 och 1967.

Kapitalvärdet av livräntebeståndet utgör den 1 juli 1964 enligt gällande grunder, innebärande bl.a. ett ränteantagande av ränteintensiteten 3 %, för trafikförsäkringens del 91,3 milj. kr. och i fråga om bilansvarslivräntor 3,4 milj. kr.; eller sammanlagt för hela beståndet 94,7 milj. kr. Den 1 janu- ari 1968 beräknas kapitalvärdet av totala beståndet trafiklivräntor uppgå till ca 150 milj. kr., varav drygt 5 milj. kr. belöper på bilansvarslivräntor.

Det kan vara på sin plats att redan nu göra en viss reservation för be- räkningarna. I beståndet av bilansvarslivräntor ingår även livräntor, som

ej kommer att omfattas av den föreslagna värdesäkringen eller vars värde- säkringskostnad ej skall belasta trafikförsäkringen. Det rör sig här dels om livräntor som härrör från försäkring av icke trafikförsäkringspliktigt motorfordon (se 2 5 fjärde stycket trafikförsäkringslagen), dels om livrän- tor p.g.a. försäkring, som tecknats av statlig myndighet. Vid kostnadsbe- räkningarna har det varit omöjligt att ur materialet avskilja nu ifrågavaran— de livräntor. Den kostnad, som värdesäkringen av bilansvarslivräntor enligt vad som anges i fortsättningen antas medföra för trafikförsäkringen, är därför tilltagen något i överkant.

En tillämpning i en eller annan form av kapitaltäckningsprincipen för värdesäkringen av äldre trafiklivräntor innebär, att livräntefonden den 1 januari 1968 skall räknas upp och att ytterligare medel måste avsättas till fonden. Kostnaden härför skall tas ut av då aktuella trafikförsäkrings- tagare. Storleken av denna kostnad år i hög grad beroende av vilket kapital- täckningssystem som väljs, system A eller system B.

För båda systemen gäller först och främst, att livräntefonden skall ökas med belopp motsvarande kapitalvärdet av de höjningar utav livräntorna som skall ske den '1 januari 1968. Skillnaden mellan systemen 1 kostnads- hänseende hänför sig till beräkningsgrunderna för kapitalvärdena. Vid system A til—lämpas gällande grunder för beräkning av livräntas kapital- värde, dvs. i fråga om ränteavkastning räknas med 3 % ränteintensitet. I system B åter beräknar kommittén kapitalvärdet på grundval av en real- ränta lika med noll, men i övrigt tillämpas samma grunder som i system A. Genom det ändrade ränteantagandet erfordras för indexhöjningarnas del större avsättning till livräntefonden vid system B än vid system A. I kost- nadsfördyramde riktning för förstnämnda system verkar också »det förhål— landet, att vid en tillämpning av systemet kapitalvärdet av äldre livräntor måste räknas om efter samma realränteantaganlde som gäller för invdexhöj- ningarna och livräntefonden ök'as i förhållande härtill.

I nedanstående tabell anges den kostnad uppräkningen av äldre livräntor beräknas medföra den 1 januari 1968 vid finansiering enligt system A och enligt system B.

Kaplvärde av Kostnad i milj. kr. för upp- 132325??? räkning av livräntefond p. g. a. Total uppl—åk- Finansieringsmetod enli/gt nuva- ningskostnad, rande grunder, ändrat ränte- livräntans mlll- kl"- milj. kr. antagande indexhöjning Kapitaltäcknings- system A .......... 150 — 40 40 Kapitaltäcknings- system B .......... 150 84,5 61,5 1146

1 Med system B kommer i anledning av värdesäkringen trafikförsäkringen år 1968, såsom skall visas i det följande, att belastas jämväl med ökade kostnader för under året nytillkomna livräntor, vilken kostnadsökning har beräknats till 18 milj. kr.

Trafikförsäkringens kostnad år 1968 enligt dessa finansieringssystem för engångsuppräkningen kan ställas i relation till beräknad premieinkomst samma år för direkt tecknade trafikförsäkringar. För år 1964 utgjorde premieinkomsten 343 milj. kr., varvid är att märka att den 30-procentiga premiehöjning som genomfördes från den 1 oktober 1964 icke nått full effekt förrän den 1 april 1966. År 1968 antas premieinkomsten ha stigit till storleksordningen 540 milj. kr.

Engångskostnaden för värdesäkringen den 1 januari 1968 uppgår alltså vid finansiering enligt system A till drygt 7 % av premieinkomsten. Mot- svarande andel för engångskostnaden vid system B utgör 27 %.

Av intresse är vilken effekt trafikförsäkringens till följd av värdesäk- ringen ökade kostnader kan få för den enskilde försäkringstagaren år 1968. Förhållandet kan belysas genom ett exempel avseende trafikförsäkrings- premien för en personbil, avsedd för privat bruk, premieklass 3 (t. ex. Volvo Amazon 121xx), körsträckeklass 2 och område 0.1 Grundpremien är här nu 434 kr. om året; med 50 % bonus utgör premien alltså 217 kr. För finansie- ringen av engångskostnaden skulle sistnämnda premie för 1968 öka, vid system A med 7 % eller 15 kr. och vid system B med 27 % eller 59 kr.

Vid en jämförelse mellan 1968 års kostnader för system A och motsva- rande kostnader för system B måste tas i beaktande, att en finansiering enligt sistnämnda system i princip gör livräntorna värdebeständiga för all framtid. Endast för det fall att penningvärdeförsämringen framdeles är större än genomsnittliga placeringsräntan för medel tillhörande livränte- fonden och tidigare uppkomna överskottsmedel icke står till förfogande för att täcka skillnaden, kan det bli fråga om att uttaga särskilda avgifter av försäkringstagarna för att bevara livräntornas realvärde.

Finansieringen enligt system A däremot medför att för varje år efter 1968 beslutad indexökning skall säkerställas på samma sätt som nämnda års uppräkning. Kostnaden härför skall uttagas av vid varje tidpunkt ak- tuella försäkringstagare och innefattar givetvis kostnaden för indextillägg såväl till äldre livräntor som till nytillkommande livräntor. Hur stor denna kostnad kan komma att bli är mycket svårt att förutse; antaganden härom måste bygga på många ovissa faktorer såsom utvecklingen av livräntebe- ståndet och inflationstakten. Om man räknar med oförändrad inflations- takt, kan kostnaden för visst år efter 1968 uppskattas till 4,65 % av be- räknat kapitalvärde av livräntebeståndet vid närmast föregående års in- gång. För år 1969 kan årskostnaden under angivna förutsättningar beräk- nas uppgå till inemot 9 milj. kr. eller ca 1,6 % av den trafikförsäkrings-

1 Premieexemplet hämtat ur Svenska Skadeförsäkringsföreningens tariff den 1/2 1966. — I premieklasser inplaceras olika förekommande bilmärken och årsmodeller efter den risk de bedöms representera i trafikförsäkringshänseende. Körsträckeklass 2 omfattar personbil, vars årliga körsträcka ligger mellan 1 001 och 2 500 mil. Område Ö avser landet utom storstads- området och Norrland. Storstadsområdet omfattar Stockholm och Göteborg med omnejder samt Malmö stad.

premieinkomst (570 milj. kr.) som kan förväntas under året. Efter hand som trafiklivräntefonden växer ökar givetvis vid oförändrad inflationstakt den årliga kostnaden för fortsatt indexökning. Värdesäkringens relativa belastning för trafikförsäkringen blir beroende av den utveckling premiein- komsten och trafikskadorna kommer 'att få.

Såsom nyss antytts medför en finansiering enligt system B, sedan kost- naden år 1968 för uppräkning av de äldre trafiklivräntorna uttagits, i prin- cip icke någon framtida ytterligare kostnad för dessa livräntors värdesäk- ring. Däremot uppkommer som en följd av ändrade beräkningsgrunder för livräntors kapitalvärde — införande av ett realränteantagande —— en årlig fortlöpande kostnadsökning för trafikförsäkringsanstalterna vid inköp av livränta eller överföring till skadelivränterörelsen av kapitalvärden för tra- fiklivräntor beviljade under året. Denna kostnadsfördyring inträder redan år 1968, dvs. samma år som kostnaden för uppräkning av äldre livräntor belastar trafikförsäkringen. De årliga kostnaderna för livräntor, som f.n. utgör något över 6 % av trafikförsäkringspremieinkomsten, kommer enligt beräkningarna att vid system B öka med ungefär 50 % till minst 9 % av premieinkomsten. Den tillkommande kostnaden kan alltså skattas till minst 3 % av årspremieinkomsten eller för år 1968 18 milj. kr.Motsvarande kostnad för år 1969 har beräknats till 21 milj. kr. Antagandet om den framtida tra- fiklivräntebelastningen på trafikförsäkringspremierna är dock mycket osä- kert. En stark ökning av livräntebeståndet kan medföra att den angivna procentuella andelen av premieinkomsten kan visa sig vara otillräcklig.

Fördelningssystemet, tillämpat på finansieringen av trafiklivräntors vär- desäkring, innebär, att försäkringstagarna varje år skall betala de höj- ningsbelopp som under året utgår till livräntornas ursprungliga belopp. Även här måste de beräknade årliga kostnaderna bygga på ovissa och osäkra antaganden om den framtida utvecklingen inom trafikförsäkringen.

Såsom tidigare angivits uppgick det årliga på grund av försäkring utbe— talade trafiklivräntebeloppet den 1 juli 1964 till något över 7 milj. kr. Års— kostnaden för en fullständig indexhöjning av detta belopp fram till sist nämnda dag kan beräknas belöpa sig till drygt 1,6 milj. kr. Den 1 januari 1968 beräknas det totala årliga trafiklivräntebeloppet ha vuxit till omkring 11 milj. kr. Årskostnaden 1968 för indexhöjning av nämnda belopp kan uppskattas till ca 3,1 milj. kr. Denna kostnad motsvarar knappt 0,6 % av den uppskattade trafikförsäkringspremieinkomsten år 1968. För den enskilde försäkringstagaren i det tidigare använda försäkringsexemplet kommer premien sagda år att öka med en krona.

Kostnaderna för följande år kommer att varje år motsvara summan av de belopp som under året utbetalats i indexhöjningar enligt kommitténs förslag. Den årliga kostnaden kommer givetvis att öka efter hand som liv— räntefonden ökar vid oförändrad inflationstakt. Någon säker prognos för längre tid framöver är naturligt nog omöjligt att göra. För år 1969 har

kostnaden uppskattats till" omkring 3,5 milj. kr., eller drygt 0,6 % av den trafikförsäkringspremieinkomst som kan förväntas under året.

I här följande tabell görs avslutningsvis en jämförelse mellan värdesäk- ringskostnaderna 1968 och 1969 vid olika finansieringsalternativ.

Kostnad, milj. kr. Finansieringsmetod . 1968 1969 Kapitaltäckningssystem B .. . 164 (146+18) 21 Kapitaltäckningssystem A .. . 40 9 Fördelningssystem .......... 3,1 3,5

Kommitténhar tidigare framhållit, att dess förslag i fråga om vissa äldre trafiklivräntor innebär en uppräkning av livräntebeloppen av annan anled— ning än penningvärdets nedgång. Livräntetagare, vars livränta »maximerats» på grund av otillräckliga ansvarsbelopp, skall således i vissa fall erhålla särskilt tillägg. Detsamma skall gälla en del livräntetagare som skadats i mycket ung ålder. Kostnadsberäkningarna, som redovisats ovan, har gjorts utan att hänsyn därvid tagits till den kostnadsökning som dessa särskilda tillägg kan antas medföra.

Den 1 januari 1968 skulle de särskilda tilläggen för vissa »m-aximerade» livräntor medföra en ökning av det totala årliga livräntebeloppet med 360 000 kr. Kapitalvärdet av tilläggen, beräknat enligt nuvarande grunder, skulle ha utgjort sammanlagt 5,4 milj. kr. Motsvarande siffror för tilläg- gen till »unga personer» är årligt livräntetillägg ca 28 000 kr. och kapital- värde ca 600 000 kr.

För statens del kan värdesäkringen år 1968 beräknas medföra ökade ut- gifter för trafiklivräntor med ett belopp i storleksordningen 50 000 till 60 000 kr. '

Kommitténs ställningstagande Valet av finansieringsmetod har betydelse såväl för livräntetagarna som för försäkringstagarna, vilka båda kategorier här har i viss mån stridiga intressen. För livräntetagaren framstår det som angeläget att erhålla gott- görelsen för penningvärdets fall med samma garanti som det ursprung- liga livräntebeloppet är utrustat med. Försäkringstagaren åter har intres- se av att värdesäkringskostnaden —— framför allt kostnaden för uppräk— ningen av det äldre livräntebeståndet —— på rimligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagaregenerationer.

Trafiklivränta är såsom tidigare berörts i princip säkerställd för fram— tiden på så sätt, att livräntetagaren under den tid livräntan utgår är garan- terad att utfå honom tillkommande livräntebelopp. Detta uppnås genom.

att kapitaltäckningsprincipen, som i säkerhetssyfte förutsätter fondbild- ning, används för finansieringen av livräntan.

Det kan med tanke på nuvarande ständiga ökning av trafikförsäkrings- underlaget synas onödigt att vid val av finansieringsmetod fästa någon avgörande vikt vid garantifrågan. Någon mera markerad tillbakagång av försäkringsstockens omfattning och därmed minskad möjlighet för för- säkringen att svara för värdesäkringen förefaller nämligen föga :sanno- lik. Komplikationer kan emellertid uppkomma. En längre tids avspärrning eller avbrott i oljetillförseln —— såsom förhållandena var under andra världs- kriget — kan föranleda restriktioner för bilismen och därmed en kanske oväntad stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget. Suez-krisen 1956 belyser frågans aktualitet.

Om icke värdesäkringen — ens för förfluten tid — i någon form är säker- ställd utan på varje år belöpande indexhöjningar betalas av årets försäk- ringstagare, kan under nyss angivna ej helt osannolika förutsättningar för— säkringsunderlaget något år eller under någon tid bli så litet, att möjlig- het saknas att från försäkringstagarna ta ut den totala värdesäkringskost— naden; en kostnad som i dylikt fall efter hand blir allt större, eftersom den varje år avser all indexhöjning efter reformens genomförande (fördelnings- principen). Valet kan då stå mellan att staten åtar sig att svara för värde- säkringen eller att livräntetagarna i vart fall under viss tid berövas en för- män som i princip tillförsäkrats dem.

Den uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslår innebär i de flesta fall, att höjningen kommer att utgöra en väsentlig del av den liv- räntcersättning som tillfaller livräntetagarna. I de allra äldsta fallen före— slås höjningen skola utgöra över 200 % av de ursprungliga beloppen. För livräntetagarna är det i dessa fall icke likgiltigt, huruvida höjningen är garanterad för framtiden eller ej.

I direktiven har framhållits, att kommittén vid fullgörandet av sitt upp- drag skall beakta hur motsvarande problem lösts inom yrkesskadeförsäk- ringen. Livränta inom denna försäkring finansieras enligt kapitaltäck- ningsprincipen och är följaktligen säkerställd för framtiden. Det oaktat tillämpas fördelningssystemet för finansieringen av de engångsuppräk— ningar med hänsyn bl.a. till penningvärdets fall som ägde rum 1955 och 1962 och som bekostas av försäkringstagarna —— arbetsgivarna. Motivering- en härtill var i huvudsak att därigenom åstadkoms en tillfredsställande kost- nadsfördelning mellan försäkringstagarna.1 Några garantisynpunkter lades till synes icke på finansieringsfrågan.

Trafikförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen är i berört avseende icke helt jämförbara. Sistnämnda försäkrings förmåga att svara för indexti'Il- lägg som tillerkänts livräntetagarna påverkas icke i någon större omfatt- ning av internationella förhållanden.

Man kan enligt kommitténs mening icke bortse från garantisynpunkten,

när man har att ta ställning till frågan, vilken finansieringsmetod som lämpligast bör komma till användning vid trafiklivräntors värdesäkring. Det kan icke vara tillfredsställande att utan tvingande skäl välja ett finan- sieringssystem som för livräntetagarna kan innebära risk för att höj- ningen — i vissa fall huvudparten eller en väsentlig del av utgående liv- ränteersättning —— helt eller delvis går förlorad. Dock måste, såsom kom- mittén redan understrukit, angelägenheten av att skapa erforderlig garanti vägas mot de nackdelar som i kostnadshänseende kan uppstå för försäk— ringstagarna.

Kapitaltäckningsprincipen som grund för finansieringen möjliggör att gottgörelsen för penningvärdets fall kan lämnas med viss garanti. Bäst till- godoses livräntetagarnas garantiönskemål med den finansieringsmetod som kommittén benämner kapitaltäckningssystem B. Här lämnas livränteta— garna i princip värdebeständigt skydd för framtiden, i vart fall i den mån penningvärdets försämring framdeles icke avviker alltför mycket från vad som antagits vid bestämmandet av realränteantagandet. Medel avsätts så- ledes från början till tryggande av framtida utbetalningar av gottgörelse för penningvärdets fall. I fråga om nytillkommande livräntor medför systemet jämväl den fördelen, att kostnaden för värdesäkringen kommer i huvudsak att belasta samma försäkringstagarkollektiv som fanns när olyckan inträffade; här gäller alltså samma ordning som för själva liv- räntan.

Nackdelarna med kapitaltäckningssystem B är emellertid ur andra syn- punkter ganska framträdande. Värdesäkringskostnaden såväl för äldre livräntor som för nytillkommande livräntor blir förhållandevis betungande för den enskilde försäkringstagaren under de första åren efter reformens genomförande. Detta blir fallet även om kostnaden för värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet fördelas på flera år. Fördelningen av kostnader försäkringstagargenerationerna emellan blir därigenom mindre tillfreds- ställande ; detta gäller framför allt värdesäkringen av det äldre livräntebe- ståndet (jfr ovan s. 42). I den mån kostnaden avser att täcka framtida värdesäkring, innebär finansieringsmetoden tillika, att försäkringstagare, som visst är betalar denna kostnad, får med inkomst bestämd i årets pen- ningvärde svara för den penningvärdeförsämring som äger rum t. ex. 20 eller 30 år fram i tiden.

Samhällsekonomiska skäl kan även göra kapitaltäckningssystem B mind- re tilltalande. Genom omräkningen av nuvarande livräntor per den 1 janu- ari 1968 kommer livräntefonden för dessa att nästan fördubblas eller från ca 150 milj. kr. till ca 296 milj. kr.

Vidare är det, såsom redan påpekats i direktiven, mindre lämpligt att vid fastställande av livränta binda indexkompensationen på förhand vid någon föreställning om penningvärdeutvecklingen, i all synnerhet för läng— re tid framöver.

träffande kapitaltäckningssystem B. Tillämpning av denna metod torde sålunda erfordra ändringar i försäkringsbolagens nuvarande system för förvaltning av livräntefond och i fråga om disponeringen av räntevinster på fonden. F. n. ingår fonderade medel för trafiklivräntor i en för livränte— rörelsen i skadeförsäkring gemensam livräntefond. Tillkomsten av ett vär- desäkringssystem för trafiklivräntor, baserat på antagande av en realränta, nödvändiggör dels att trafiklivräntefond och därav betingad säkerhetsfond avskiljes och redovisas åtskilda från övriga fonder i varje trafikförsäk- ringsbolag, dels att en ny fon-d tillskapas, till vilken räntevinster, i den mån de ej erfordras för att bekosta indexregleringen, från trafiklivränte- fonden kan överföras och som skall användas för att utjämna variationerna i de av prisstegringarna föranledda indexhöjningarna. Vidare ligger det nära till hands, att förvaltningen av försäkringsinrättningarnas trafikliv- räntefonder sammanförs till en pool hos trafikförsäkringsföreningen för att därigenom åstadkomma utjämning av variationer i såväl förräntning på placeringarna som i riskförloppet i trafiklivränterörelsen mellan de olika trafikförsäkringsbolagen. Det kan även diskuteras, om icke i så fall även riksförsäkringsverkets bestånd av hos verket inköpta trafiklivräntor borde överföras till gemensam förvaltning med övriga livräntor från trafikförsäk- ringen.

Detta är ganska vittgående konsekvenser, inför vilka man hesiterar. Me- ningen kan dock ej vara att värdesäkringen skall leda till genomgripande ändringar beträffande förvaltningen av trafiklivräntor, då sådana icke är betingade av andra skäl.

Den andra finansieringsmetoden som bygger på kapitaltäckningsprinci- pen, kapitaltäckningssystem A, tillgodoser garantisynpunkter i viss ut- sträckning utan att därmed kombinera de nackdelar som vidlåder system B. Den indexhöjning, som en gång är beslutad — dvs. uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och för varje år därefter fastställt in- dextillägg — tillkommer livräntetagaren med samma garanti, varmed liv- räntan utgår. En kraftig inflation i förening med stark minskning av tra- fikförsäkringsunderlaget kan medföra att indexregleringen för visst är sätts helt eller delvis ur spel, men detta gäller då icke redan beslutad höjning utan endast kommande års indextillägg. Även andra samhällsgrupper kan i så fall få vidkännas motsvarande olägenheter och det kan i dylikt läge ofta saknas skäl för att skapa en särställning för livräntetagarna. Möjlig- het kan också finnas, att livräntetagarna i efterhand får kompensation för den uteblivna höjningen. Kapitaltäckningssystem A synes följaktligen ut- göra en för livräntetagarna godtagbar lösning av finansieringsfrägan.

Även andra intressen tillgodoses genom finansiering enligt nämnda me- tod. Den till grund för varje års höjning liggande penningvärdeförsäm— ringen kan tillfredsställande beräknas med hjälp t. ex. av konsument— prisindex. Uppräkningen av det äldre livräntebeståndet orsakar ej någon

betänkligt stark ökning av nuvarande livräntefond. Kostnaden för den en— skilde försäkringstagaren _ även engångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor —— håller sig inom mycket rimliga gränser. Det kan fram- hållas, att kostnaden enligt kapitaltäckningssystem A är 1968 för den en— skilde försäkringstagaren kommer att som regel väsentligt understiga den årliga trafikomläggningsskatt som uttagits av motorfordonsägare under åren 1964—1967. Om man bortser från engångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor betalar varje års försäkringstagare endast ett års pen- ningvärdeförsämring och det sker med inkomst, som uppbärs i ungefärligen samma penningvärde som det vartill livräntorna höjts.

Av det nu sagda följer, att system A möjliggör en rimlig kostnadsför- delning mellan olika försäkringstagargenerationer. Samma effekt uppnås även med fördelningssystemet. Värdesäkringskostnaden kommer här att slås ut på ett större antal år och kostnaderna blir de första åren efter re- formens genomförande rätt låga såväl i förhållande till kostnaderna längre fram i tiden som i förhållande till de kostnader andra finansieringsalterna- tiv medför de första åren. Huruvida den årliga kostnaden för värdesäkring- en även på längre sikt blir mindre för försäkringstagarna genom fördel— ningssystemet än om kapitaltäckningssystemet i någon form kommer till användning är omöjligt att i nuvarande läge ange. Utfallet av en sådan kostnadsjämförelse är beroende av ovissa faktorer såsom den framtida ut- vecklingen av livränte- och bilbestånden samt inflationstakten. Även ett ändrat ränteantagande vid livräntans kapitalisering kan påverka bilden.

Fördelningssystemets användning för finansieringen av engångsuppräk— ningarna av yrkesskadelivräntorna motiverades bl. a. med, att man därige- nom kunde oavsett bolagstillhörighet lägga lika stor del av kostnaden på varje försäkringstagare.1 Kommittén kommer att behandla motsvarande problem för trafikförsäkringstagarna i ett kommande avsnitt men vill redan nu framhålla, att samma effekt kan uppnås vid en finansiering en- ligt kapitaltäckningsprincipen.

Den allvarligaste olägenhet som vidlåder fördelningssystemet är, att det inom systemets ram saknas utrymme för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose livräntetagarnas berättigade krav på garanti för i vart fall fast- ställda indexhöjningar. Kommittén tillmäter, såsom tidigare berörts, garan— tifrågan avsevärd vikt och finner det önskvärt att om möjligt ett enhetligt system skapas för den totala livränteersättningen — ursprungligt livränte— belopp och tillägg.

Givet är att man kan kombinera nu diskuterade finansieringsmetoder med varandra och på så sätt kanske minska de olägenheter, som kan vara förenade med de olika systemen, och i stället om möjligt tillgodogöra sig deras fördelar. De nackdelar som vidlåder kapitaltäckningssystem B över huvud taget (se ovan), är emellertid enligt kommitténs menng sådana att

1 Prop. 1955: 156 s. 26.

det är uteslutet att använda systemet även i någon kombination. Andra kombinationsmöjligheter finns dock. Man skulle kunna säkerställa upp- räkningen av det äldre livräntebeståndettill 1967 års penningvärde genom kapitaltäckningssystem A, medan i tiden därefter utgående indextillägg till äldre och nytillkommande livräntor :kunde finansieras enligt fördelnings- 'systemet. Nackdelen med fördelningssystemet, avsaknad av garanti för livräntetagarna, framträder. dock alltmer markant ju flera år som förflyter från reformens genomförande. Efter det att det äldre livräntebeståndet helt försvunnit skulle som finansieringsmetod för värdesäkringen återstå en- bart fördelningssystemet.

Den avvägning mellan olika intressen som kommittén sålunda gjort och -'de synpunkter som i övrigt varit att anlägga på finansieringsfrågan har lett till att kommittén för sin del vill förorda, att värdesäkringen genomförs en- ligt den metod som kommittén benämnt kapitaltäckningssystem A.

Innebörden härav är, att all vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och indexti-llägg för varje senare år — skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva livräntan. Motsvarande belopp skall fonde- ras. Varje års kostnad skall belasta de försäkringstagare, vilkas trafikför- säkringspremier förfaller till betalning under året.

Om lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1968, kan den obligato- riska trafikförsäkringens kostnad för uppräkningen av det äldre livränte- beståndet enligt det föreslagna finansieringssystemet uttagas såsom en en- gångskostnad under år 1968. Denna kostnad kan enligt kommitténs beräk- ningar uppskattas till ca 40 milj. kr. (jfr s. 45). Härtill kommer beräknad kostnad, 6 milj. kr., för särskild höjning av vissa »maximerade» livräntor och av vissa livräntor till >>unga personer». Den totala värdesäkringskost- naden år 1968, 46 milj. kr., motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst, 540 milj. kr.

Principer för värdesäkringen

För att åstadkomma att realvärdet av äldre trafiklivräntor återställs före- slår kommittén, såsom angivits i det föregående, att livräntans belopp i samband med reformens genomförande uppräknas med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt rum sedan livräntan fastställts.

För den framtida värdesäkringen av sålunda uppräknad livränta och av nytillkommen livränta kan därefter en mer eller mindre automatisk an- passning göras till penningvärdets ändringar, sådana dessa kommer till uttryck i någon vald indexserie. Genom att låta livräntebeloppet kontinuer- ligt följa penningvärdet motverkas givetvis all eftersläpning för livränte- tagaren. Han kan räkna med att omedelbart få kompensation för ett för—

sämrat penningvärde. Automatiken kan dock medföra en del olägenheter. Livräntebeloppen måste måhända höjas ett flertal gånger varje år och varje gång med relativt små belopp. Detta föranleder i sin tur, med den finan- sieringsmetod kommittén valt, ofta förekommande omräkningar av för- säkringsfonden och därav betingade fondavsättningar. I viss män skulle dock nu berörda olägenheter kunna undvikas genom någon spärregel, som skapade garantier mot alltför täta ändringar av livräntebeloppen. Som tidigare nämnts kan det för att undvika en orimligt tung premiebelastning för trafikförsäkringstagarna givas fall, då en automatiskt verkande värde- säkringsregel skulle behöva helt eller delvis sättas ur spel. Kommittén före- slår med hänsyn till vad nu anförts för den framtida värdesäkringen ett system, enligt vilket livräntan skall omprövas årligen med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt rum under det senast förflutna året och _— i den mån nedgången därtill föranleder — förses med erforderligt till- lägg, »indextillägg». Det bör tillkomma Kungl. Maj:t att med stöd av i lagen angivna grunder bestämma storleken av varje års indextillägg. Här- vid kan för särskilda förhållanden skapas regler, som möjliggör för Kun-gl. Maj :t att framflytta livräntas höjning med indextillägg något eller några år eller att låta indextillägg för visst är helt bortfalla. Någon mer betydande eftersläpning uppkommer med en sådan ordning icke för livräntetagaren samtidigt som administrativa fördelar står att vinna för försäkringsbolagen.

Kommittén övergår så till behandling av frågan efter vilka grunder upp- räkning av de äldre livräntorna och indexberäkning i fortsättningen skall ske.

Förändringarna i penningvärdet sedan 1929, då den obligatoriska tra— fikförsäkringen genomfördes, kan utläsas av den indexserie över konsu— mentprisernas förändringar, konsumentprisindex, som beräknas utan di- rekta skatter och sociala förmåner och som har är 1949 som has (100). Konsumentprisindex för tidigare år kan fastställas genom en omräkning av vissa förut anlitade indexserier.1

Konsumentprisernas utveckling enligt konsumentprisindex från vissa år fram till 1965 framgår av tabell på nästa sida.

I en följ ande uppställning har indextalet för 1965 (årsmedeltal) beräknats med utgångspunkt i att index för ett vart av de i uppställningen angivna åren utgjort 100. Under indextalen har den genomsnittliga årliga procen— tuella indexökningen fram till 1965 angivits i avrundade tal.

Konsumentprisindex för april 1966 har fastställts till 201. Sedan maj 1965 uträknas som ett komplement till konsumentprisindex en ny indexserie, nettoprisindex. För beräkning av nettoprisindex rensas konsumentpriserna från all den indirekta beskattning som belastar kon- sumtionsvarorna. Nettoprisindex mäter sålunda förändringen i nettopri-

1 Levnadskostnadsindex utan direkta skatter och sociala förmåner med dels juli 1914, dels är 1935 som basperioder.

Indexökning År Konsument- från ettvart av prismdex . (årsmedeltal) Vidstående år till 1965, %

1929 ....................... 66 188 1939 ....................... 66 188 1949 ....................... 100 90 1954 ....................... 129 47 1959 ....................... 153 24 1960 ....................... 159 19 1961 ....................... 163 17 1962 ....................... 170 12 1963 ....................... 175 9 1964 ....................... 181 5

1965 ....................... 190 —— År 1929 1939 1949 1954 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Index 1965 288 288 190 147 124 119 117 112 109 105 % 5,2 7,2 5,6 4,3 4,0 3,8 4,3 4,0 4,5 5,0

serna, dvs. priser reducerade med de indirekta skatternas belopp. Den mä- ter däremot icke den konsumtionsprisutveckling, som skulle ha skett, om det inte existerat någon indirekt beskattning eller om de indirekta skat- terna inte hade förändrats. Nettoprisindex beräknas normalt för måna- derna februari, maj, augusti, november och december och som basår har valts år 1959.

Utvecklingen av netto-prisindex för perioden 1959—1965 jämfört med konsumentprisindex' förändringar under samma ti-drymd framgår av föl— jande tabell.

Nettoprisindex och konsumentprisindex, årsmedeltal för åren 1960—1965, allt med år 1959=100

1960 1961 1962 1963 1964 11965 |

Nettoprisindex .................. 101,3 103,8 107,0 109,8 114,0 119 Konsumentprisindex ............. 104,1 106,4 111,5 114,6 118,5 124

1 Siffrorna för 1965 avrundade.

Värdesäkringen av pensionsförmåner enligt lagen om allmän försäkring bygger på ett med utgångspunkt i konsumentprisindex för september 1957 indexreglerat basbelopp om 4000 kr. Basbeloppet fastställs varje månad av Kungl. Maj:t och beräknas genom att det tal (relationstalet), som ut- trycker förhållandet mellan konsumentprisindex för tredje månaden före den månad basbeloppet avser och konsumentprisindex för september 1957, multipliceras med 4 000 kr. En avrundning sker till närmaste hundratal kr. För att hindra alltför täta skiftningar i basbeloppet har en spärregel in-

förts. Regeln har den innebörden, att en ändring av relationstalet icke skall föranleda ändring av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst 3 % sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. För juli 1966 har basbeloppet fastställts till 5 500 kr.

Basbeloppet bygger således på konsumentprisindex men avspeglar, efter— som det fastställs i förväg, ett tre månader gammalt konsumentprisindex. På grund härav och för att kunna låta såväl engångsuppräkningen som den framtida årliga omprövningen ske på grundval av aktuellast möjliga penningvärde synes en direkt användning av ett prisindex vara att föredra framför basbeloppet som grundval för värdesäkringen.

Härefter återstår att ta ställning till om konsumentprisindex eller netto- prisindex skall ligga till grund för beräkningarna. Om konsumentprisin- dex begagnas för nu avsett ändamål, betyder det, att kompensation för prisstegringen ges även om denna är en följd av skärpt indirekt beskatt- ning. När, såsom stundom sker, den indirekta beskattningen skärps sam- tidigt som den direkta mildras, kunde det synas riktigare att anknyta vär— desäkringen till nettoprisindex, dvs. den indexserie som rensats från effek- ten av den indirekta beskattningen. Nettoprisindex” tillkomst har dock icke hittills medfört någon ändring i beräkningsunderlaget för folkpensions— och tilläggspensionsförmäner. Så länge så icke sker synes anledning saknas att i nu ifrågavarande avseende sätta trafiklivräntetagarna i en särställning genom att icke låta dem få täckning för höjning av indirekta skatter. Livräntetagarna utgör icke någon enhetlig grupp och inrymmer många, för vilka effekten av en sänkt direkt beskattning kan vara ringa eller ingen alls.

Kommittén föreslår därför, att såväl uppräkningen av äldre livräntor som den årliga framtida omprövningen av livräntornas belopp sker med ledning av konsumentprisindex.

Utgångspunkten för värdesäkringen bör i princip vara tidpunkten för livräntans fastställande. Såsom förut framhållits bestäms nämligen liv- räntans belopp med hänsyn till det vid denna tidpunkt gällande penning- värdet. Konsumentprisindex fastställs för varje månad och det vore där- för möjligt att anknyta värdesäkringen till den månad livräntan fastställ- des. Man torde dock kunna nöja sig med att behandla alla livräntor, som tillkommit under ett kalenderår, lika. Konsu-mentprisindex' medeltal för varje år kan då bilda grundvalen för uppräkningen av äldre livräntor. Att utgå från fastställelseåret stämmer också väl med kommitténs förslag, att livräntorna med hänsyn till penningvärdeförsämringen i framtiden skall omprövas en gång varje år. Omprövningen skall, såsom kommer att be— handlas i specialmotiveringen, ske med ledning av konsumentprisindex” genomsnittliga utveckling under viss tidsperiod före omprövningen.

Det förhållandet att värdesäkringen enligt vad nu sagts skall anknytas till konsumentprisindex innebär i och för sig icke, att ställning därmed

tagits till frågan om full kompensation skall lämnas för penningvärdets ned- gång. Hinder föreligger icke att med nämnda anknytning hålla kompensa— tionsnivån lägre än vad konsumentprisindex visar.

Huruvida nedgången i penningvärdet skall kompenseras fullt ut är när- mast en avvägningsfråga, där livräntetagarnas [berättigade önskemål om full kompensation får ställas i relation till trafikförsäkringstagarnas pre- miekostnad för inflationstillägg. I samband härmed har kommittén även att taga ställning till den i direktiven berörda frågan om eventuell diffe— rentiering av kompensationsförmänerna för skilda grader av invaliditet och skilda årsgrupper. Även andra grunder för en differentiering kan tänkas.

De av kommittén i ett föregående avsnitt redovisade kostnadsberäkning- arna bygger på att kompensationen för penningvärdets nedgång skall vara fullständig och utan någon differentiering följa utvecklingen av konsu- mentprisindex. Kostnaderna är, synes det kommittén, icke av sådan stor- leksordning att man behöver i och för sig hesitera inför tanken på att läm- na livräntetagarna full kompensation för penningvärdeförsäniringen. Be- lastningen på trafikförsäkringen och därmed på försäkringstagarna blir ej avskräckande hög. Den uppskattade kostnaden för engångsuppräkningen 1968 —- inklusive kostnaden för uppräkningen av maximerade livräntor och livräntor till unga personer, se sid. 45 — utgör 46 milj. kr., vilket mot— svarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst 540 milj. kr. För en person- bilägare har reformen 1968 beräknats medföra ett tillägg till då eljest ut- gående årspremie med 20 kr.

Oaktat förutsättning således torde föreligga att i förevarande avseende helt tillgodose livräntetagarna, skall nyss antydda differentieringsproblem behandlas något närmare. Först skall diskuteras en eventuell differentiering efter skilda grader av invaliditet.

Lindriga skador som medför låg invaliditetsgrad vållar i allmänhet icke någon bestående minskning av arbetsinkomsterna. Den medicinska inva- liditeten motsvaras här vanligen icke av någon ekonomisk invaliditet, i vart fall ej i den omfattning som den medicinska invaliditeten anger. Förhål- landena i de enskilda fallen varierar givetvis och undantag från vad nu sagts förekommer. Därtill kommer den ovisshet man alltid har att räkna med beträffande den skadades möjlighet att bibehålla sin kvarstående ar- betsförmåga på längre sikt.

Inom socialförsäkringen gäller att nedsättning av arbetsförmågan skall ha uppnått Viss grad för att föranleda rätt till invaliditetslivränta eller för- tidspension.

I yrkesskadeförsäkringslagen föreskrivs sålunda, att om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört nedsättning av arbets- förmågan med minst en tiondel, utgår livränta, vars storlek varierar bl.a. med hänsyn till graden av invaliditet. Invaliditetsgraden hade betydelse även vid de förbättringar av yrkesskadelivräntor, som ägde rum 1955 och 1962.

Invalider med låg invaliditetsgrad gick antingen helt miste om förbättring- arna eller ocksä erhöll de sådana endast i begränsad utsträckning. Aktuella invaliditetsgränser var för livräntetagare som ännu ej fyllt 67 år 20 % och för äldre livräntetagare 30 %.

Förtidspension inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen ut— går endast till försäkrad, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan därmed jämförlig orsak är varaktigt nedsatt med minst hälften. För- tidspensionens storlek varierar med graden av invaliditet.

Även inom trafikförsäkringen har invaliditetsgraden viss betydelse. In- valider, vilkas invaliditetsgrad uppgår till högst 15 %, erhåller numera ofta engångsersättning och icke livränta. Även i en del fall, där invaliditetsgra- den är högre, 20 % eller undantagsvis ännu mera, har reglering skett med engångsbelopp.

Från trafikförsäkringsanstalternas nämnd har inhämtats, att nämndens invaliditetsärenden år 1965 fördelade sig efter graden av invaliditet på föl— jande sätt. Antalet ärenden gällande en invaliditetsgrad av 20 % eller högre uppgick till 56,5 % av hela antalet invaliditetsärenden. Motsvarande pro- centsiffra för invaliditetsgrad mellan 15 och 20 % utgjorde 20,3, för invali- ditetsgrad mellan 10 och 15 %: 18,5 och för lägre invaliditetsgrad än 10 %: 4,7.

Kommitténs undersökningar av det nuvarande trafiklivräntebeståndet vi- sar, att antalet invaliditetslivräntor avseende en invaliditet av mindre än 20 % utgör en tredjedel av det totala invalliditetslivräntebeståndet och att dessa livräntors andel av det årliga livräntebeloppet uppgår till ungefär en femtedel. I förhållande till det totala beståndet trafiklivräntor —— efter-

levandelivräntor även medräknade -— utgör nämnda grupp invaliditetsliv— räntor omkring en fjärdedel och dess andel i det årliga beloppet knappt en sjättedel.

Vid en invaliditetsgrad av 20 % eller därunder lär det årliga livräntebe- loppet ofta vara så ringa, att det för livräntetagaren ej är av större ekono— misk betydelse. Detta talar i viss mån mot att låta en indexreglering komma livräntetagare med så låg invaliditetsgrad till de]. De nyss anförda siffrorna visar å andra sidan, att ett medtagande av dessa livräntor vid en indexregle- ring icke innebär någon särskilt betungande kostnadsfördyring.

Problemet kan emellertid ses även ur andra synvinklar. En invaliditets- gräns för rätten till värdesäkring innebär —— oavsett vilken invaliditetsgrad som väljs som gräns — en tröskel. En skillnad i invaliditet på kanske 5 % (t.ex. mellan 20 och 25 %) skulle kunna medföra mycket betydande olik- heter efter reformens genomförande. En gränsdragning kan aldrig bli rätt- vis; förutsättningarna för och de faktiska möjligheterna att motverka eko- nomiska skadeverkningar av ett olycksfall skiftar från fall till fall. Även inom grupper av invalider med relativt hög invaliditetsgrad kan förekom- ma fall, där den ekonomiska invaliditeten understiger den medicinska. De

skador som brukar bedömas medföra medicinsk invaliditet är i och för sig ägnade att reducera vederbörandes förvärvsmöjligheter.

Enligt gällande bestämmelser finns i vissa fall möjlighet för livränte— tagaren att byta ut livräntan mot ett kapitalbelopp. Medgivande till utbyte kan bl. a. ges om livräntetagaren avser att investera kapitalbeloppet i ett egnahem eller i en rörelse. Rätten till utbyte blir givetvis _ framför allt för nuvarande livräntetagare med livräntor fastställda för länge sedan —- mera värd, om livräntans belopp anpassats efter penningvärdeförändring- arna. Även för livräntetagare med låg invaliditetsgrad kan det av sociala skäl vara önskvärt med en förbättrad ställning i förevarande avseende.

Inom skaderegleringen finns numera en tendens att i ökad omfattning från början ersätta livräntan med engångsersättning. Det är här ofta fråga om fall, då invaliditeten icke kan anses få någon nämnvärd inverkan på den skadades förvärvsförmåga. En sådan utveckling minskar styrkan av de skäl som enligt det förut sagda kan tala mot att låta värdesäkringen omfatta alla livräntor oavsett invaliditetsgrad.

Att utesluta livräntor avseende låg invaliditet från kompensationen är alltså enligt kommitténs mening icke tilltalande. Det går ej att med ett sådant system åstadkomma riktiga resultat i alla fall. Denna synpunkt talar även mot en differentiering efter livräntans belopp eller efter livränte- tagarens person eller andra närbesläktade grunder.

För uppräkningen av äldre livräntor är det ur administrativa synpunkter önskvärt att åstadkomma viss schematisering genom att indela livräntorna i olika årsgrupper med samma procentuella höjning inom varje grupp. Till samma grupp bör sammanföras fastställelseår med tämligen likartat pen- ningvärde. Vid denna indelning får beaktas å ena sidan önskvärdheten av så få årsgrupper som möjligt och å andra sidan angelägenheten av att i det enskilda fallet avvikelserna från den verkliga utvecklingen icke blir alltför framträdande.

De gjorda övervägandena i fråga om kompensationsnivå och kompensa- tionsförmånernas differentiering leder alltså till att kommittén för sin del förordar, att livräntetagarna i princip skall beredas full kompensation för penningvärdets fall, varvid dock äldre livräntor skall uppräknas med viss schematisering.

Värdesäkringens omfattning

Värdesäkringen av trafiklivräntor tar i första hand sikte på de livräntor som utgår enligt bestämmelserna för den obligatoriska trafikförsäkringen. Alla livräntor, som denna försäkring svarar för, skall självfallet omfattas av vår- desäkringen.

Av den föregående framställningen framgår emellertid att trafikförsäk-

ringen icke täcker alla fall, då livränta kan utgå i anledning av trafikskadal. I kommitténs uppdrag ingår även att söka åstadkomma värdebeständigt skydd åt sådana utanför trafikförsäkringen fallande livräntor. Som bakgrund till en översikt av dessa livräntor skall lämnas en redogörelse i korta drag för trafikförsäkringens tillämpningsområde.

Till en början må nämnas att trafikförsäkringslagen trädde fullständigt i kraft den 1 januari 1930 och avser i huvudsak enbart trafikskada, som uppkommit efter sagda datum.

Av trafikförsäkringsplikten omfattas enligt 1 & trafikförsäkringslagen alla motorfordon, som registrerats här i riket eller som utan registrering brukas här i trafik. Begreppet motorfordon definieras i 2 g i lagen och har där tillagts samma innebörd som begreppet automobil i bilansvarighetslagen. På så sätt sammanfaller i princip de båda lagarnas tillämpningsområden och trafikförsäkringen täcker i stort sett den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma enligt bilansvarighetslagen.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, dels att trafikförsäkringen enligt 3 & trafikförsäkringslagen svarar endast för skada, som uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade motorfordonet, dels ock att ut- ländska motorfordon under sitt uppehåll i Sverige skall vara trafikförsäkrade i enlighet med vissa särskilda bestämmelser. En redogörelse för dessa be— stämmelser skall lämnas i samband med att vårdesäkringsfrågan för trafik- livräntor med internationell anknytning tas upp till närmare behandling i ett följande avsnitt. Framställningen i nu förevarande avsnitt tar sikte endast på livräntor, som utgår i anledning av här i riket uppkommen trafikskada.

Trafikförsäkringslagen innehåller några undantag från försäkringsplikten dels av hänsyn till beskaffenheten av det motorfordon varom fråga är, dels ock av hänsyn till vem som är ägare till fordonet. I dessa fall, som nu skall beröras, gäller icke det nyss sagda om identitet mellan trafikförsäkring och skadeståndsplikt.

I 2 & fjärde stycket trafikförsäkringslagen föreskrivs, att lagen ej äger tillämpning på motorfordon, som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. Kretsen av de motorfordon, som faller under undantagsbestämmel- sen i förevarande stadgande, har något ändrats under lagens bestånd. Mo— peder, eller som de tidigare benämndes cyklar med hjälpmotor, är numera _ alltsedan den 1 juli 1961 — underkastade försäkringsplikt. Tidigare —— dels under tiden den 1 januari 1930—den 31 december 1939, dels under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1961 _ var trafikförsäkringslagen icke tillämp— lig på mopeder. Även andra tidigare s. k. lättviktsmotorcyklar var fram till den 1 januari 1940 undantagna från bestämmelserna om trafikförsäkring. För gummihjulstraktorer infördes försäkringsplikt fr. o. m. d. 1/7 1952.

De motorfordonsägare, som är befriade från skyldigheten att hålla sina

1 Skada i följd av trafik med motorfordon; se 5. 19.

motorfordon försäkrade, finns angivna i 4 g trafikförsäkringslagen. Enligt detta lagrum föreligger icke försäkringsplikt för motorfordon, som ägs av medlem av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus eller, där Konungen under förut- sättning av ömsesidighet så förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat.

I de fall, där enligt det nyss sagda motorfordon får eller tidigare fått bru- kas i trafik här i riket utan att trafikförsäkring tagits, har motorfordonsäga- ren i viss utsträckning skyddat sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom att taga en frivillig bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma i bilansvarighetsförsäk- ring som i trafikförsäkringen; en avvikelse är att försäkringsgivaren i bil— ansvarighetsförsäkring i vissa fall — t. ex. då försäkringstagaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat skadan — är fri från ansvarighet i stället för att ha den regressrätt trafikförsäkringen ger. Skyddet för den ska- delidande är alltså icke lika omfattande inom bilansvarighetsförsäkringen som inom trafikförsäkringen. Premien för en bilansvarighetsförsäkring ut— går som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas inom trafikförsäkringen.

Enligt kommitténs undersökningar fanns den 1 juli 1964 213 bilansvars— livräntor (dvs. livräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring) med ett sammanlagt årligt livräntebelopp av 247 081 kr. Av dessa livräntor härrör blott ett fåtal från försäkringsfall, som inträffat före trafikförsäkrings- lagens ikraftträdande. Övriga bilansvarslivräntor utgår huvudsakligen på grund av försäkring, som tagits av affärsdrivande statligt verk — postverket, televerket och vattenfallsverket — eller av kommun eller av medlem av ko- nungahuset eller diplomat eller av mopedägare. Kommunerna1 har alltsedan andra världskrigets slut haft sina motorfordon försäkrade. Även konunga— husets medlemmar och diplomater försäkrar som regel sina motorfordon. Beträffande mopedförsäkringar upplystes i samband med att trafikförsäk- ringsplikt infördes för mopeder den 1 juli 1961, att mer än hälften av dåva- rande mopedägare hade bilansvarighetsförsäkring2. _ Tidigare förekom det vidare att motorfordonsägare genom frivillig tilläggsförsäkring höjde tra- fikförsäkringens förhållandevis låga ansvarighetsbelopp. Även livräntor på grund av sådan tilläggsförsäkring ingår i det redovisade bilansvarslivränte- beståndet.

Antalet traf'iklivräntor, som betalas direkt _— u=t=an försäkring —— av den skadeståndsansvarige, kan fastställas enbart i fråga om sådana som utgår av statsmedel. Den 1 juli 1964 uppgick dylika trafiklivräntor för statens del till 106 med ett sammanlagt årligt livräntebelopp av 200 689 kr. Å dessa liv—-

1 Stockholms stad har löst försäkringsfrågan på så sätt, att staden med Folksam träffat avtal om katastrofförsäkring enligt trafikförsäkringsmodell, dock med självrisk upp till 10 000 kr. ” Prop. 1960: 68 s. 38.

räntor utgår f. 11. av statsmedel vissa tillägg som kompensation för penning- värdeförsämringen. Av enskild fordonsägare utgivna trafiklivräntor torde ej utgöra något större antal. Oftast har säkerligen —— även om skyldighet att utge livränta föreligger — ekonomiska förutsättningar saknats för betalning av livräntan, då skadeståndet icke täckts av försäkring.

Anledning saknas väl i och för sig att i värdesäkringshänseende göra skill- nad mellan, å ena sidan, livränta härrörande från trafikförsäkringen samt, 51 andra sidan, bilansvarslivränta och av den skadeståndsansvarige direkt utgiven trafiklivränta. I samtliga fall är det en trafikskada, som ligger till grund för livräntan, och behovet av skydd mot nedgången i penningvärdet är detsamma för samtliga trafiklivräntetagare. Det oaktat måste värdesäk- ringen —— främst av praktiska skäl — i viss mån begränsas, när det gäller andra trafiklivräntor än sådana som utgår på grund av trafikförsäkring.

I fråga om de trafiklivräntor, som staten svarar för — oavsett om de utges direkt av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, tecknad av statlig myndighet — föreligger icke någon svårighet att tillämpa samma värdesäkringsmekanism som inom trafikförsäkringen och att således till- godoföra livräntetagarna beslut-ad kompensation för penningvärdeförsäm- ringen. Kostnaden för värdesäkringcn bör staten bära. Kommittén anser det därför möjligt att låta den av kommittén föreslagna värdesäkringen omfatta även de trafiklivräntor, för vilka staten är ansvarig. Även övriga nu avsedda livräntor kan givetvis i och för sig värdesäkras. Ligger emellertid icke försäkring till grund för livräntan, måste själva ska— deståndsskyldigheten modifieras, om värdesäkring, som belastar den skade- ståndsskyldige, skall införas (jfr nedan 3. 67). Många gånger är det säker- ligen så att ej ens det ursprungligen fastställda livräntebeloppet av ekono— miska skäl kunnat uttagas från den enskilde skadeståndsansvarige. En lösning vore givetvis att låta antingen staten eller trafikförsäkringen stå för värdesäkringen. I direktiven har dock uttryckligen fastslagits att värdesäk- ringen —— utom beträffande statens egna trafiklivräntor skall ske utan anlitande av allmänna medel. Därjämte saknas i dessa fall sådan anknytning till trafikförsäkringen att det skulle vara rimligt att denna försäkring skall stå för kostnaderna. F. ö. torde mycket stora administrativa svårigheter fö— religga att få reda på alla aktuella fall. En lösning efter sist antydda linjer måste därför avvisas. Kommittén finner det sålunda praktiskt omöjligt att föreslå någon lösning av frågan om värdebeständigt skydd i de — säkerligen ganska få — fall, där enskild motorfordonsägare förpliktats eller åtagit sig att utge trafiklivränta och försäkring icke täcker livräntan.

Såsom nyss berördes har kommunerna numera _ sedan 1945 — sina motorfordon försäkrade. Det oaktat kan, ehuru det ej gått att fastställa, trafiklivräntor fortfarande utbetalas direkt av kommun. Kommittén anser — bl. a. med hänsyn till ovissheten huruvida sådana livräntor verkligen existerar — anledning saknas att i dessa fall lagstiftningsvägen skapa värde-

beständigt skydd. Finns alltjämt livräntor av här avsett slag, räknar kom- mittén med att värdesäkringen kommer att i huvudsak efter kommitténs förslag lösas genom frivilligt åtagande av vederbörande kommun.

Vad åter angår bilansvarslivräntorna måste goda förutsättningar anses föreligga för en praktiskt genomförbar lösning av värdesäkringen. Såsom ovan nämnts skall staten svara för värdesäkringen av de bilansvarslivräntor, som utgår på grund av försäkring, tecknad av statlig myndighet. Den fort— satta framställningen avser därför icke dessa livräntor.

Ur värdesäkringssynpunkt är i viss mån förhållandena likartade för tra- fikförsäkringen och bilansvarighetsförsäkringen. Även inom sistnämnda för- säkring är livräntebeståndet fullständigt redovisat hos de olika bolagen. Vi— dare förekommer på sätt och ViS också här ett försäkringstagarkollektiv, som kan svara för värdesäkringskostnaden. Försäkringen är dock icke av obligatorisk natur och en teoretisk möjlighet finns för att försäkringsunder- laget minskar, om premien höjs för att täcka kostnader för värdesäkring. Frågan synes därför icke kunna lösas tillfredsställande inom bilansvarig- hetsförsäkringens ram. Även andra skäl talar mot en sådan lösning. De bil- ansvarslivräntor, som utgår på grund av tilläggsförsäkring för höjning av ansvarighetsbeloppen varom talats i det föregående, har genom sin karaktär av tilläggsbelopp till en i fråga om beloppet begränsad livränta från trafik- försäkringen en naturlig anknytning till denna försäkring och dess försäk- ringstagare. Sådan anknytning föreligger även i andra fall. För de typer av motorfordon, som varit orsak till att bilansvarslivräntor utgår, är nämli- gen numera i viss utsträckning stadgat trafikförsäkringsplikt. Det sagda gäller bilansvarslivräntor i anledning av försäkringsfall före trafikförsäk- ringslagens ikraftträdande eller under tid motorfordon _ t. ex. mopeder _ varit undantagna från försäkringsplikt. Vidare ämnar kommittén _ såsom närmare skall framgå av specialmotiveringen _ föreslå att undantaget från försäkringsplikt för kommunernas motorfordon upphävs i samband med vår- desäkringens genomförande. Även kommunerna skulle därigenom i fram- tiden komma att ingå i den obligatoriska trafikförsäkringens försäkrings- tagarkollektiv. Praktiskt taget skulle då endast konungahuset och diploma- ter såsom försäkringstagare inom bilansvarighetsförsäkringen svara för värdesäkringen av det äldre bilansvarsräntebeståndet, vilket helt eller till allra största delen härrör från försäkringar, tagna av andra kategorier. Detta är självfallet icke rimligt. På grund härav och med hänsyn till den anknytning som huvudparten av bilansvarslivräntorna enligt det nyss sagda har till trafikförsäkringen anser kommittén det vara befogat, att nämnda försäkring står för kostnaden för värdesäkringen av bilansvarslivräntorna. Därigenom kommer dessa bilansvarslivräntor att i värdesäkringshänseende jämställas med trafikförsäkringens livräntor.

Ett avsteg från den föreslagna principen måste dock göras. I trafikförsäk— ringslagen förekommer, såsom tidigare angivits, i 2 & fjärde stycket undan-

tag från försäkringsplikten för vissa motorfordon av hänsyn till deras be- skaffenhet. De motorfordon som undantas enligt lagrummets nuvarande ly- delse är sådana, som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde1 eller annat dylikt inhägnat område. Undanta- get för tävlingsfordon beror på att de speciella risker, som vid tävling med motorfordon kan uppkomma för deltagare och åskådare, icke ansetts böra belasta den vanliga trafikförsäkringen. Samma skäl kan jämväl åberopas för att trafikförsäkringen ej heller skall svara för värdesäkringen beträffande tävlingsfordonen. För övriga i nämnda lagrum upptagna motorfordon torde undantaget vara betingat av den ringa fara sådana fordon anses erbjuda. Någon större belastning skulle säkerligen icke uppkomma för trafikförsäk- ringen, om den skulle påföras kostnaden för värdesäkringen av bilansvars— livräntor härrörande från trafik med ifrågavarande motorfordon. Kommit- tén anser det dock ligga närmast till hands att i denna fråga låta trafik- försäkringens nuvarande gränsdragning mellan försäkringspliktiga och icke— försäkringspliktiga motorfordonsslag vara utslagsgivande och finner därför, att trafikförsäkringen icke bör belastas med värdesäkringskostnaden i nu avsedda fall. Någon annan framkomlig väg att genom lagstiftning lösa värde— säkringsfrågan i dessa Ifall synes icke föreligga. De ev. wansvarslivräntor, som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring avseende i 2 & fjärde stycket trafikförsäkringslagen angivna motorfordon, bör alltså lämnas utanför vår- desäkringen.

Resultatet av kommitténs överväganden angående värdesäkringens om- fattning innebär sammanfattningsvis att alla trafiklivräntor på grund av trafikförsäkring, alla bilansvarslivräntor _ med visst föga omfattande un- dantag _ samt alla direkt av staten utgivna trafiklivräntor skall värdesäk— nas enligt det nu framlagda förslaget.

Utanför värdesäkringen lämnas dels livränta som — oavsett om försäk— ring finns eller ej _ utgår i följd av skada vid trafik med sådant motorfor- don, som avses i 2 & fjärde stycket trafikförsäkringslagen i dess nuvarande lydelse, dels ock livränta som i övrigt i anledning av trafikskada utges direkt av annan skadeståndsansvarig än staten.

Värdesäkringens administration

Detta avsnitt skall närmast behandla administrationen av värdesäkringen inom trafikförsäkringen ävensom i samband därmed uppkommande pro—

1 Sveriges motorfcderation (Svemo) har uppgivit, att ingen förare tillåts att starta i motor— tävlingar av angivet slag utan att bevis företes om gällande ansvarighetsförsäkring, att »tävlingsförsäkring» f.n. tas hos utländskt försäkringsbolag och att skadefrekvenscn är låg vid tävlingar av förevarande slag; i huvudsak plåtskador, under de sista tio åren endast ett skadefall av så allvarlig natur att livränta kommer att utgå.

62 blem för försäkringens vidkommande. För statens del kommer vissa frågor av administrativ art att beröras i specialmotiveringen.

Trafikförsäkringsrörelse drivs f. n. av 17 försäkringsbolag, varav 12 svenska och 5 utländska (trafikförsäkringsanstalter). Huvudparten av de svenska bolagen äger, i fall trafikskada föranleder utgivande av livränta, behålla ansvarigheten för livräntan efter det att skadan slutreglerats. Liv- räntan, eller rättare sagt medel motsvarande livräntans kapitalvärde enligt gällande grunder, överförs i sådana fall efter livräntans fastställande från ersättningsreserven inom trafikförsäkringsrörelsen till bolagets skadeliv- ränterörelse samt ingår därefter i och förvaltas inom denna rörelses livränte- fond.

Svenska försäkringsbolag (f. n. ett), som icke har rätt att behålla an- svarigheten för livränta på grund av trafikförsäkring, ävensom utländsk trafikförsäkringsanstalt har enligt 12 & trafikförsäkringslagen, i fall livränta skall utgå, att köpa sådan hos riksförsäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. Livräntan förvaltas då i fortsättningen av riksför- säkringsverket eller av det bolag som sålt livräntan. — Livränta köps i nu avsedda fall vanligen hos riksförsäkringsverket. Endast två svenska försäk— ringsbolag (livförsäkringsbolag) har _ förutom trafikförsäkringsanstalter- na _ enligt kommitténs undersökningar f. n. någort bestånd av trafiklivrän- tor. Trafikförsäkringsföreningen, som stundom i anledning av föreningens skaderegleringsverksamhet har att utge livränta, köper regelmässigt livränta hos riksförsäkringsverket.

I livräntefonden inom ett försäkringsbolags skadelivränterörelse ingår i förekommande fall även de bilansvarslivräntor bolaget kan vara skyldigt utge. Bilansvarslivränta kan även köpa-s hos riksförsäkringsverket eller hos något livförsäkringsbolag.

Av det nu sagda framgår att administrationen av trafiklivräntors värde- säkring icke kan, såsom naturligt vore, automatiskt knytas till trafikför— säkringsanstalterna. Värdesäkringens genomförande förutsätter bl. a. till- gång till vissa data rörande livräntetagaren och dennes livränta. Vidare bör om möjligt utgivandet av inflationstilläggen av tekniska skäl samordnas med utbetalningen av livräntebeloppen. Ett tillgodoseende av dessa krav nödvändiggör att anknytningen av administrationen görs till de försäkrings— bolag, som förvaltar livräntorna, vilket i de allra flesta fallen dock betyder vederbörande trafikförsäkringsanstalt. Förvaltas trafiklivränta av riksför- säkringsverket, får verket enligt angivna riktlinjer svara för värdesäkringens genomförande.

Det försäkringsbolag, som förvaltar trafiklivränta, eller, om förvaltningen omhänderhas av riksförsäkringsverket, verket skall alltså med den nu för- ordade lösningen administrera värdesäkringen och svara för att fastställda inflationstillägg kommer livräntetagarna till godo. Några särskilda problem torde icke härigenom behöva uppkomma för berörda bolag eller för verket.

Kostnaden för värdesäkringen såväl av trafiklivräntor på grund av trafik- försäkring som av bilansvarslivräntor skall enligt vad förut sagts bäras av den samlade trafikförsäkringsrörelsen. Försäkringsbolag, som förvaltar så- dana livräntor och som samtidigt driver trafikförsäkringsrörelse, skall i och för sig kunna täcka de årliga på bolagets livräntor belöpande värdesäkrings— kostnaderna genom att dessa i likhet med trafikförsäkringens övriga kostna- der beaktas vid premiesättningen för försäkringen. Denna möjlighet står icke riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolagen till buds. Ej heller är det säkert att bolag, som köpt trafiklivränta, numera driver någon trafikför- säkringsrörelse och således kan utge ersättning för uppkommen värdesäk— ringskostnad i dessa fall. Verket och livförsäkringsbolagen måste därför er— hålla ersättning för sina värdesäkringskostnader av trafikförsäkringen som sådan, eller solidariskt av trafikförsäkringsanstalterna, och närmast genom förmedling av något härför lämpligt gemensamt organ "för anstalterna.

Jämvål ur andra synpunkter fordrar värdesäkringen av trafiklivräntor medverkan av ett gemensamt organ. Det går ej, av skäl som skall beröras i det följande, att låta varje trafikförsäkringsanstalt stå för de årliga värdesäkf ringskostnaderna avseende de trafiklivräntor, för vilka anstalten ursprung-.- ligen haft att svara. Trafikförsäkringsanstalt kan ha upphört med sin verk- samhet och svårighet kan då finnas att täcka värdesäkringskostnaden, i fall anstalten köpt livränta t. ex. hos riksförsäkringsverket. Vidare är utveck- lingen av försäkringsverksamheten för de olika anstalterna av naturliga skäl icke helt likartad. Om varje anstalt skall bära sin kostnad, kan detta, efter- som det i realiteten gäller att belasta anstalten med kostnader för äldre ska- defall, vålla komplikationer i två avseenden. En anstalt med ett förhållande- vis stort gammalt livräntebestånd _ ställt i relation till nuvarande bestånd av försäkringstagare _ får belasta sina försäkringstagare med förhållande- vis .större indexkostnader än övriga anstalter. En starkt expanderande an- stalt kan å sin sida erhålla fördelar i förhållande till en anstalt som står stilla eller går tillbaka. Härigenom kan kommitténs förslag om värdesäkring med- föra icke avsedda verkningar på konkurrensen mellan trafikförsäkringsan- stalterna. AV angivna skäl erfordras en utjämning anstalterna emellan av värdesäkringskostnaderna icke enbart för kostnaden avseende uppräkningen av äldre livräntor till 1967 års penningvärde utan även ifråga om den årliga därefter uppkommande värdesäkringskostnaden för alla trafiklivräntor. Värdesäkringskostnaderna kommer härigenom att slås ut på samtliga för- säkringstagare oavsett bolagstillhörighet.

Ett för trafikförsäkringsanstalterna gemensamt organ finns redan, näm- ligen den av anstalterna bildade trafikförsäkringsföreningen. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj :t1 och trafikförsäkringsanstalterna är enligt koncessionsvillkoren skyldiga att tillhöra föreningen. Helt allmänt har föreningen att handha för anstalterna gemensamma angelägenheter. Trafik-

1 Stadgar, fastställda den 3/3 1933 med däri gjorda ändringar den 13/4 1939.

skador, som orsakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilka trafikförsäkringsanstalterna enligt 21 & trafikförsäkringslagen är solidariskt ansvariga, regleras av föreningen. För föreningens utlägg i dessa skade— regleringsärenden svarar enligt nyssnämnda lagrum i trafikförsäkringslagen anstalterna efter storleken av influtna premier. Vidare bär föreningen som regel trafikförsäkringsansvaret för utländska motorfordon under deras uppe- håll i Sverige och ombesörjer regleringen av skador orsakade av sådana for- don. Medlem är skyldig att på anmodan till föreningen utge förskott med belopp som styrelsen anser erforderligt för uppfyllande av föreningens ändamål. Sådan förskottsbetalning äger regelmässigt rum i början av varje år avseende årets löpande utgifter. Tvist mellan föreningen och medlem eller mellan medlemmar i denna deras egenskap skall enligt stadgarna, där ej annat föranleds av medlemmarnas koncessionsvillkor i fråga om trafik— försäkring, avgöras genom skiljedom.

Uppgiften att årligen fördela värdesäkringskostnaden mellan trafikförsäk- ringsanstalterna och tillse att riksförsäkringsverket och livförsäkringsbola- gen får ersättning för havda värdesäkringskostnader är förenlig med för- eningens verksamhet och kan icke vålla föreningen några nämnvärda admi- nistrativa olägenheter. De ev. merkostnader, som kan uppstå för föreningen genom dessa nya uppgifter, får på vanligt sätt bäras av medlemmarna. Kom- mittén förordar därför, att berörda uppgifter läggs på trafikförsäkringsför- eningen. Kommittén har under hand förvissat sig om att föreningen är villig att påta sig uppgiften. Föreningens skyldighet härutinnan torde böra fastslås i författning. I så fall behöver någon ändring icke göras i föreningens nuva- rande stadgar. Föreningen har nämligen enligt stadgarna att bl. a. handha de angelägenheter rörande trafikförsäkring, vilka enligt lag eller särskild författning skall åvila föreningen.

Den grund, efter vilken värdesäkringskostnaden skall fördelas mellan tra— fikförsäkringsanstalterna, bör i likhet med vad som skett i 21 & trafikförsäk- ringslagen i fråga om där angiven ansvarighet för anstalterna fastslås i för- fattning. Som fördelningsgrund kan lämpligen även här användas anstalter- nas trafikförsäkringspremieinkomster. Kommittén förordar därför, att varje år uppkommande värdesäkringskostnad skall fördelas mellan anstalterna efter förhållandet mellan de premieinkomster för direkt tecknade trafik— försäkringar anstalterna var för sig uppburit under närmast föregående år. Härigenom kommer aktuellast möjliga försäkringsbestånd att bli utslagsgi- vande för fördelningen.

Den befattning med värdesäkringen, som enligt det nyss sagda skall an— komma på trafikförsäkringsföreningen, behöver i övrigt endast i sina huvud- drag regleras i författning. Den närmare praktiska utformningen av fördel- ningen får föreningen själv ombesörja. Kommittén vill endast i det följande något närmare ange huvuddragen av de linjer, efter vilka nu aktuella upp- gifter bör lösas. Vad nu sägs gäller såväl kostnaden för uppräkningen av

__»

äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde som varje år därefter upp kommande värdesäkringskostnad. -

Den finansieringsmetod kommittén valt för värdesäkringen baseras som framgår av det föregående på kapitaltäckningsprincipen och innebär, såvitt här är av intresse, att all beslutad höjning av trafiklivränta skall kapitaliseras enligt samJna grunder som gäller för livräntan och motsvarande belopp fon- deras. Värdesäkringskostnaden varje år är alltså lika med kapitalvärdet av årets höjningar. Kostnaden är, eftersom avsättning till livräntefonden i prin- cip skall äga rum i omedelbar anslutning till att livränta höjts, känd senast i början av varje år. Trafikförsäkringsanstalt får i förekommande fall till avsättningen anlita medel tillhörande trafikförsäkringsrörelsen. Riksförsäk- ringsverket och livförsäkringsbolagen åter får i början av varje år vända sig till trafikförsäkringsföreningen och genom föreningens förmedling erhålla täckning för årets värdesäkringskostnader från trafikförsäkringsanstalter- na. Eftersom föreningen redan nu regelmässigt i början av varje år av medlemmarna erhåller förskott till bestridande av föreningens löpande ut- gifter under året, kan ersättningen till riksförsäkringsverket och livförsäk— ringsbolagen i princip behandlas efter samma linjer som föreningens nämnda utgifter. Uppgift om värdesäkringskostnad skall självfallet även lämnas till föreningen av trafikförsäkringsanstalt som haft sådan kostnad, men möjlig— het för anstalten att på motsvarande sätt få förskott på sina kostnader av andra anstalter skall uppenbarligen icke finnas.

Fördelningen trafikförsäkringsanstalterna emellan av varje års värdesäk- ringskos-tnad verkställs av föreningen vid tidpunkt som denna finner lämp- lig. Fördelningen torde i vart fall icke kunna äga rum tidigare än omkring den 1 juli varje år, eftersom slutliga uppgifter om anstalternas premiein- komst under föregående är icke torde föreligga förrän under våren påföl- jande år. Kommittén vill dock understryka angelägenheten av att fördel— ningen görs så fort så kan ske. Efter fördelningen verkställer föreningen av— räkning anstalterna emellan, varvid givetvis måste beaktas de förskottsbetal— ningar som anstalterna enligt vad nyss sagts kan ha gjort. Vid avräkningen påförs varje anstalt den andel av trafikförsäkringens totala faktiska värde— säkringskostnad som svarar mot anstaltens andel av den totala premiein- komsten under föregående år för direkt tecknade trafikförsäkringar. Anstalt, som förvaltar trafiklivräntor, gottskrivs den kostnad som belöper på anstal- tens egen livräntefond. Överstiger anstaltens andel av den totala kostnaden beloppet av den egna livräntefondens höjning, har anstalten att enligt för- eningens anvisningar erlägga överskjutande belopp till anstalt, som i anled- ning av värdesäkringen erhållit fordran på ersättning för verkställd höjning. Så blir förhållandet för anstalt, vars kostnad för den egna livräntefondens höjning uppgår till större belopp än dess andel i den totala värdesäkrings- kostnaden för året. Trafikförsäkringsanstalt, som ej förvaltar trafiklivräntor, skall likaledes enligt föreningens anvisningar erlägga sin andel av den totala

kostnaden för höjningen till anstalt som nyss sagts. Betalning enligt avräk- ningen får göras inom viss bestämd tid och på sätt föreningen och anstalter- na finner lämpligt.

För det fall tvist uppkommer mellan trafikförsäkringsföreningen och nå- gon medlem eller mellan medlemmarna inbördes i de angelägenheter för- eningen enligt vad nu sagts föreslås ombesörja, får tvisten på sätt anges i stadgarna avgöras genom skiljemän.

Den kostnad trafikförsäkringsanstalt sålunda kan åsamkas till följd av värdesäkringen får i likhet med övriga kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande av premie för försäkringen och uttagas av försäk- ringstagarna. Premiehöjning av nämnd anledning torde på grund av belop- pets relativt ringa betydelse för den enskilde försäkringstagaren normalt kunna räknas in i den vanliga premien. I ett avseende finns emellertid an— ledning att göra avsteg härifrån. Kommittén åsyftar därvidlag kostnaden för engångsuppräkningen av äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och för särskild höjning av Vissa livräntor. Denna kostnad, ca 46 milj. kr., är av sådan storleksordning att den bör täckas genom särskilda i författning fastställda tillägg till trafikförsäkringspremierna. Försäkringstagarna bör efter motorfordonsinnehavet indelas i ett fåtal klasser och tilläggen inom varje klass utgå med samma belopp för alla. Tillägget skall således ej på- verkas av bonus å försäkringen. Varje försäkringstagare, vars trafikförsäk- ring gäller under någon del av år 1968, skall betala tillägg som nu sagts. An- talet klasser föreslår kommittén utgöra fyra, motsvarande en indelning av m-otorfordonen i följande grupper: mopeder, motorcyklar och traktorer, personbilar och andra motorfordon. Fördelningen av kostnaden grupperna emellan kan grundas på riskerfarenheten inom varje grupp. _ Tilläggen bör om möjligt uttagas på en gång i samband med att premien för aktuell försäkring första gången förfaller till betalning under år 1968. Härigenom uppnås det önskvärda syftet att anstalterna med tanke på den relativt sett dryga kostnaden erhåller en tidigare kostnadstäckning än som eljest skulle varit möjligt. Upphör försäkringen under 1968 utan att premiebetalning under året äger rum, får tilläggsavgiften särskilt aviseras eller ock _ där så kan ske _ avräknas på ev. premieåterhäring till försäkringstagaren.

Tilläggen till trafikförsäkringspremierna i anledning av engångsuppräk- ningen kan självfallet ej exakt motsvara den verkliga kostnaden för uppräk- ningen. Uppkommet underskott får täckas av anstalterna på vanligt sätt, ev. genom att underskottet beaktas vid kommande premieändring, medan ev. överskott får användas av vederbörande anstalt till att täcka övriga utlägg inom trafikförsäkringsrörelsen. Några särskilda bestämmelser om sådan reglering torde ej erfordras.

Vissa skadestånds- och försäkringsränsliga frågor

Trafikförsäkringen har, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt, knutits till det skadeståndsansvar, som i anledning av trafikskada kan upp- komma för ägare, brukare och förare av motorfordon.

Försäkringen utgör _ med vissa undantag betingade bl. a. av reglerna om ersättningsmxima _ dels en garanti för att de skadelidande kan erhålla dem tillkommande skadestånd, dels en ansvarighetsförsäkring som tryg- gar ägare, brukare och förare av motorfordon mot risken att nödgas utge skadestånd. Försäkringen svarar alltså för den skadeståndsskyldighet som ägaren, brukaren eller föraren genom domstolsavgörande eller genom över- enskommelse utom rätta ädrar sig; skadeståndsskyldigheten är det primära och försäkringens ansvarighet kan f. n. aldrig vara större än skadestånds- skyldigheten. Härav följer bl. a. att medvållande från den skadelidandes sida i motsvarande mån begränsar hans möjlighet att utfå ersättning ur trafikförsäkringen. Vidare gäller att omfattningen av den ersättning som kan utgå ur trafikförsäkringen bestäms enligt allmänna skadeståndsregler. Des- sa synes _ i vart fall i regel _ icke möjliggöra någon kompensation för in- flationen (jfr s. 26).

Sambandet mellan skadestånd och trafikförsäkring kan till synes göra det naturligt att ordna trafiklivräntornas värdesäkring genom ändrade reg— ler beträffande skadeståndsskyldigheten. Denna väg är dock av olika skäl icke framkomlig. Direktiven innehåller anvisning om möjlighet att söka lösningen på problemet inom försäkringens ram. Kommittén har funnit, att någon annan utväg i detta sammanhang icke är tänkbar. Kommitténs uppdrag avser endast livräntor i anledning av trafikskada, och en lösning av värdesäkringsfrågan på skadeståndsrättslig grund bör icke begränsas till dessa livräntor.

Kommitténs förslag innebär alltså, att kompensationen för penningvärdets fall skall utgå ur trafikförsäkringen som en särskild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Försäkringsersättningen höjs utan att motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten genomförs. Livrä-nte- tagare, som uppbär bilansvarslivränta på grund av försäkring tagen av an- nan motorfordonsägare än staten, skall på motsvarande sätt enligt förslaget erhålla kompensationen för penningvärdets fall i form av en särskild förmån utöver livräntebeloppet. Kostnaden härför skall, såsom förut angivits, bäras av trafikförsäkringen. För livräntor, som staten har att utge eller som utgår på grund av en utav statsmyndighet tecknad försäkring, skall kompensatio— nen lämnas av statsmedel som en särskild förmån utöver den på skadestånds- rättslig grund utgående livräntan. Denna väg har tidigare beträtts utan att några principiella betänkligheter upprests häremot. Av statsmedel utgående skadelivräntor har sålunda tidigare i viss omfattning genom särskild lag- stiftning och särskilda kungl. brev uppräknats med hänsyn till inflationen.

I sak har detta inneburit, att staten frivilligt åtagit sig att utöver redan ge- nom dom, överenskommelse eller i annan ordning fastställt skadestånd utge särskilda tillägg. Kommitténs förslag om värdesäkring får för statens del samma innebörd.

För trafikförsäkringen torde frikopplingen av trafikförsäkringsförmå- nerna i förevarande avseende från de primära ansvarighetsreglerna icke komma att medföra några komplikationer. Inflationstilläggen är enligt vad nyss framhållits icke av skadeståndsrättslig natur utan utgör en förmån, som tillkommer livräntetagarna genom särskild lagstiftning och som skall bekostas av trafikförsäkringen. Det system av regler inom försäkringen som anknyter till skadeståndsskyldigheten har alltså icke tillämpning på den föreslagna värdesäkringen. Vad särskilt angår trafikförsäkringsgivares Ie- gressrätt må följande anmärkas.

Trafikförsäkringsanstalt har under särskilda i lag eller försäkringsavtal angivna förutsättningar möjlighet _ och enligt koncessionsvillkoren i vissa fall t. o. m. skyldighet _ att vända sig mot det försäkrade fordonets ägare, brukare eller förare och kräva denne på vad anstalten utgivit i anledning av försäkringsfallet. Är jämte den berörda trafikförsäkringsanstalten ann-m helt eller delvis ansvarig för skadan, kan återkrav riktas också mot denne. Krav kan sålunda göras gällande exempelvis mot annan trafikförsäkringsan- stalt, vari ett kolliderande fordon är trafikförsäkrat, eller mot Kronan, då skada orsakats av dess oförsäkrade bil, eller mot andra trafikanter än bilister t. ex. mot järnvägar, spårvägar, cyklister eller fotgängare, eller mot våg- hållare. Denna regressrätt är till sin natur en från den skadelidande härledd rätt och begränsas till sin omfattning av vad den skadelidande ägt uppbära i skadestånd.

Har staten tillhörigt motorfordon orsakat skada, för vilken staten utgivit skadestånd, har staten regressrätt efter i huvudsak samma principer som om ersättningen hade utgivits av trafikförsäkringsanstalt. (Förhållandet mellan staten och dess bilförare är i fråga om vem som skall slutgiltigt svara för skadan reglerat i särskild ordning; se KF 3/5 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten.) _ Regressrätt finns även för försäkrings- givare enligt avtal om frivillig bilansvarighetsförsäkring. I de fall då för- säkringsgivare inom trafikförsäkringen har regressrätt mot försäkrings- tagaren (bilägaren), utgår inom bilansvarighetsförsäkringen icke någon för- säkringsersättning (försäkringsgivaren är fri från ansvarighet). F. ö. inne- håller avtal om bilansvarighetsförsäkring samma bestämmelser om regress som trafikförsäkringsavtalen.

Den skyldighet att betala inflationstillägg, som försäkringsanstalt har att fullgöra enligt kommitténs förslag, är däremot av annan natur än den på skadeståndsrätten grundade ersättningsskyldighet, som kan föranleda re- gressrätt enligt vad nu sagts. Som redan nämnts motsvaras inflationstilläg-

gen icke av någon skadeståndsskyldighet, och för försäkringsanstalt, som utgivit dylika tillägg, finns alltså ingen skadeståndsrätt att inträda i. Regress- rät—t enligt hittillsvarande principer är alltså utesluten ifråga om inflations- tilläggen. Kommittén har icke funnit anledning att vid sidan härav föreslå några särskilda regres-sregler.

I partshänseende innebär kommitténs förslag, att livräntetagaren i tvist rörande inflationstillägg, som skall utgivas av försäkringsanstalt eller _ i fråga om livränta som inköpts hos riksförsäkringsverket _ av detta verk, har att hålla sig till anstalten resp. verket. Den som är skyldig att utge skadeståndet (bilägaren, bilföraren osv.) är alltså icke motpart i fråga om inflationstillägget. Några härav föranledda svårigheter torde i praktiken icke uppkomma.

Samordningsproblem

Allmänt om skadestånds samordning med andra förmåner

Sammanträffar skadestånd med i anledning av skadan utgående förmåner från annat håll, gäller som huvudregel att värdet av dessa förmåner skall avdras från skadeståndsbeloppet. Vid personskada kan förmåner av angivet slag utgöras av ersättning från socialförsäkring eller från arbetsgivare. Dessa förmåner är i regel samordnade inbördes och lämnar vanligen till- sammans ej full ersättning för uppkommen skada.

Med socialförsäkring avses i detta sammanhang allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring. Ersättning ur yrkesskadeförsäkring används som samlande begrepp för sådan ersättning som i anledning av yrkesskada ut- går enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring och därmed jämförliga bestämmelser, såsom exempelvis militärersättningsförordningen.

Regeln att skadestånd skall minskas med samtidigt utgående förmåner från annat håll gäller icke utan vissa inskränkningar. Om den som lider personskada har privat olycksfalls— eller sjukförsäkring som ger sjukpen- ning, invaliditetsersättning e. ]. påverkas sålunda i regel icke hans rätt till skadestånd därav. Sådan försäkring är att betrakta som s. k. summaför- säkring. Försäkringsbelop—pet fastställs i försäkringsavtalet på förhand och utgår icke efter konkret beräkning av förlusten. Utöver invaliditetsersätt- ning från dylik försäkring äger den skadade rätt att uppbära fullt skade- stånd i den mån icke i 6 kap. strafflagen givna bestämmelser lägger hinder i vägen. Försäkringsersättning, som utgår vid dödsfall, kan sålunda minska eller helt utesluta skadestånd till efterlevande, eftersom vid beräkning av skadestånd enligt 4 & sagda kapitel hänsyn tas också till de efterlevandes ekonomiska förhållanden.

För värdesäkringen av trafiklivräntor har den samordning som enligt

det nyss sagda äger rum intresse såtillvida, att den påverkar bestämningen av det livräntebelopp, som skall ligga till grund för värdesäkringen. I det följande skall därför till en början redogörelse lämnas för de regler som utbildats i fråga om samordningen. Därefter skall de regler, efter vilka basen för värdesäkringen bör beräknas, närmare behandlas, varvid särskilt intresse kommer att ägnas åt samordningsfallen.

Samordning mellan skadestånd och socialförsäkring

Förhållandet mellan skadestånd och ersättning från socialförsäkring regle- ras i lag.1 Innebörden av samordningsreglerna är, att ersättning, som upp- burits från socialförsäkring, skall avräknas vid bestämmandet av skade- stånd, som tillkommer den skadade av någon som är ansvarig för skadan, och att följaktligen socialförsäkringsförmåner och skadestånd sammanlagt icke får överstiga hela den lidna skadans belopp. Sam—ordningsregeln i yr- kess-kadeförsäkringslagen är förbunden med en rätt för yrkesskadeför- säkringsinrättning att _ i fall skadan orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller, i allmänhet, genom trafik med motorfordon _ återkräva utgiven ersättning av den som är ansvarig för skadan (regress- rätt). Enligt lagen om allmän försäkring däremot gäller förbud mot återkrav av försäkringsersättning från den skadeståndsskyldige. Denna icke enhetliga reglering av regressen inom socialförsäkringen innebär för trafikförsäkringens del, å ena sidan, att trafikförsäkringens ansvarighet minskas i den mån ersättning utgår från den allmänna försäkringen och, å andra sidan, att trafikförsäkringen gentemot yrkesskadeförsäkringsinrätt- ning svarar för utbetald yrkesskadeersättning i den mån denna täcks av skadeståndet. En överarbetning av yrkesskadeförsäkringslagen pågår emel- lertid och det finns anledning räkna med att samma förbud mot regress kommer att införas där som i lagen om allmän försäkring.

Det kan vara på sin plats att här påpeka att i vissa fall ersättning från socialförsäkringen icke i sin helhet skall gå i avräkning på skadeståndet. På grund av den skadades medvållande kan nämligen enligt skadestånds- rättsliga regler skadeståndet jämkas, med-an ersättningen från socialför- säkringen på grund av dess speciella medverkansbestämmelser2 utgår med ojämkat belopp. Enligt praxis3 skall i sådant fall försäkringsersättningen ej i sin helhet avräknas från det jämkade skadeståndet utan allenast till så

1 51 5 yrkesskadeförsäkringslagen och 20 kap. 7 5 lagen om allmän försäkring. Anm. I fortsättningen kommer endast nu gällande lagbestämmelser om socialförsäkring att åberopas. Likartade bestämmelser fanns _ om ej annat särskilt anges i texten _ i äldre lagstiftning om yrkesskadeförsäkring och folkpensionering; se t. ex. 125 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. 2 285 yrkesskadeförsäkringslagen och 20 kap. 35 lagen om allmän försäkring. 3 Betr. ers. ur yrkesskadeförsäkring se t. ex. NJA 1931 s. 601, 1935 s. 118 och 1937 s. 282. Betr. ers. ur allmän försäkring se NJA 1965 s. 129; jfr uttalande i Prop. 1962: 90 s. 421 f (lagrådet), s. 425 (departementschefen).

stor procentuell del som svarar mot den utdömda andelen av skadans be- lopp.

Lagen om allmän fönsäkring (17 kap. 2 5) innehåller vissa bestämmelser om samordning av pen-sion enligt lagen med yrkesskad—eförsäkrings-förmån. Regeln innebär i huvudsak, att om en pensionstagare äger rätt till livränta eller sjukpenning från yrkess-kadeförsäkringen, skall honom eljest tillkom- mande pension minskas i viss omfattning.

Från kommitténs synpunkt av intresse är den samordning som äger rum mellan skadelivränta—trafikliwänta, å ena, samt yrkesskadelivränta och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, å andra sidan. Framställ— ningen i fortsättningen tar, om ej annat framgår av sammanhanget, sikte på ifrågavarande försäkringsför-mäner.

I praxis tillämpas två skilda avräkningsförfaranden _ bruttolivrånte- metoden och nettolivräntemetoden. Anledningen till att olika metoder an- vänds är huvudsaklige-n den olikartade utformning regressbestämmelserna har inom socialförsäkringen.

Bruttolivräntemetoden används i huvudsak vid samordningen av trafik- livränta med yrkesskadelivränta och innebär, att livräntetagaren i och för sig tillerkänns från trafikförsäkringen en mot hans totala inkomstbortfall svarande trafiklivränta, men att vid livräntebeloppens utbetalning avdrag görs för samtidigt utgående yrkessk-adelivränteersättning. Något exakt be- lopp varmed avdrag skall ske anges vanligen icke utan vid trafiklivräntas fastställande fastslås endast att avdrag skall göras med vad som utgår eller kommer att utgå från yrkesskadeförsäkringen. Yrkesskadelivränta beviljas nämligen som regel för en viss bestämd tid och omprövas därefter, varvid bl.a. inträffade ändringar av invaliditeten beaktas. _ Det må i detta sam- manhang anmärkas, att en yrke—s-skadelivränta, som beviljats t. ex. för den skadades återstående livstid, kan vid väsentligt ändrade förhållanden jäm- kas i höjande riktning och att det i sådan-a fall förekommer att försäkrings- bolagen höjer trafiklivräntans belopp i motsvarande män, för att höjningen verkligen skall komma livräntetagaren till godo och icke ätas upp av regress- rätten.

Samordningen av trafiklivränta och förtidspension från allmän försäk- ring åter sker regelmässigt enligt nettolivräntemetoden. Den slutliga avräk- ningen görs här redan vid trafiklivräntans fastställande. Vid denna tid- punkt aktuella p-ensionsbelopp från den allmänna försäkringen beaktas, och livräntetagaren erhåller i livränta från trafikförsäkringen den del av skadelivräntan som ligger över nämnda pension-sbelopp. Avräkningsförf—a- randet överensstämmer med ett uttalande av lagrådet vid granskningen av 20 kap. 7 & förslaget till lag om allmän försäkring.1 Uttalandet lyder: »Be- träffande förtidspension bör iakttas, att från skadestånd icke skall avräk- nas sådan höjning av pensionen som senare inträder på grund av att has-

,» Prop. 1962: 90 s. 421.

beloppet stiger (jfr NJA 1948, s. 815).» — Invaliditetstillägg,1 som under särskilda förutsättningar kan utgå inom folkpensioneringen bl.a. till för- tidspension, behandlas ur samordningssynpunkt på samma sätt som pen- sionen. Även invaliditetsersättning,1 som i vissa fall kan tillkomma försäk— rad som ej uppbär pension enligt lagen om allmän försäkring, beaktas vid bestämmandet av trafiklivräntan. _ Den icke behovsprövade invalidpen- sion, som kunde utgå enligt äldre lagstiftning om folkpensionering, sam- ordnades i princip med trafiklivränta enligt nettolivräntemetoden.

Såsom nämnts i inlednings'kapitlet erhåller livräntetägaren-pensions- tagaren inom socialförsäkringen kompensation för penningvärdets fall. För den allmänna försäkringen är anpassningen till penningvärdets föränd- ringar fullständig och automatiskt verkande. Yrkess-kadelivräntor åter har till beloppet uppräknats två gånger dels genom 1955 års omregleringslag, "dels genom 1962 års förhöjningslag. Även den inverkan kompensationen har på samtidigt utgående trafiklivränta ställer sig olika i de båda fallen beroende på att olika regressbestämmelser och därmed skilda avråknings- förfaranden tillämpas för grundförmånerna. Eftersom vid trafiklivräntas fastställande, enligt vad nyss sagts, hänsyn tas endast till då utgående pen— sionsbelopp från den allmänna försäkringen, kommer senare höjningar av dessa belopp helt livräntetagaren till del och verkar icke sänkande på trafik- livräntan. Läget är ur trafiklivräntettagarens synpunkt delvis ett annat i fråga om de belopp, varmed yrkesskadelivränta förbättrats. Under för- arbetena till 1955 års omregleringslag2 uttalades, att de bestämmelser som gällde yrkesskadelivränta med avseende å exempelvis skadestånd och re- gressrätt också utan vidare blev tillämpliga på den omreglerade livräntan. Yrkesskadeförsäkringsinrättningarna gjorde också gällande regress mot trafikförsäkringsanstalterna i fråga om de belopp, varmed yrkesskadeliv- räntorna höjts. Regressen förutsatte dock, att anstalterna kunde göra mot- svarande avdrag på utgående trafiklivräntor. Hade från början tillämpats den avräkningsmetod som, enligt vad tidigare framhållits, normalt används vid sammanträffande av trafiklivränta och yrkesskadelivränta mötte icke något hinder att tillmötesgå yrkesskadeförsäkring-ens regresskrav i angi- vet hänseende. I de, visserligen måhända ej talrika, fall, då trafikförsäk- ringsanstalt i livräntebrev eller eljest gentemot den skadelidande åtagit sig att utge viss till beloppet fixerad skillnadslivränta (trafiklivränta), ansåg sig anstalten bunden härav och förhindrad att nedsätt'a trafiklivräntan un- der åberopande av den höjda yrkesskadelivräntan. Yrkesskadeförsäkrings- inrättning kunde då ej utöva regress i fråga om höjningen. Regressrätt och därmed även avdragsmöjlighet var vidare utesluten, då trafikförsäkrings- anstalt vid inköp av livränta enligt 12 & trafikförsäkringslagen före om— regleringen träffat engångsuppgörelse beträffande socialförsäkringens re—

1 9 kap. 2 och 3 55 lagen om allmän försäkring. ' Prop. 1955: 156 s. 44.

gresskrav. _ Den regressrätt som ansågs föreligga för den genom omregle- ringen skedd-a förhöjningen av yrkess—kadelivräntan kunde alltså endast ofullständigt utövas. En följd härav blev, att åtskilliga livräntetagare helt kunde tillgodonjuta förmånen av den höjda yrkesskadelivräntan, medan andra återigen visserligen erhöll omregleringstillägget men fick vidkännas ett mot tillägget svarande avdrag på trafiklivräntan. Som exempel på utfal— let för socialförsäkringens regressutövning gentemot trafikförsäkringen för omregleringstillägg kan nämnas, att under år 1963 inflöt regressvis 40 000 kr. motsvarande knappt 0,8 % av den totala ersättning som socialförsäk— ringen samma år uppbar från trafikförsäkringen, eller 5 294000 kr. _ I fråga om höjningen enligt 1962 års förhöjningslag träffades en överens- kommelse mellan riksförsäkringsverket och socialförsäkringsbolagen, å ena, samt trafikförsäkringsanstalterna, å andra sidan, enligt vilken social- försäkringsinrättningarna avstod från att utöva regress för höjningarna mot det att trafikförsäkringsanstalterna förband sig att icke minska utgå- ende trafiklivränta med belopp motsvarande höjningen. Överenskommel- sen motiverades av att med hänsyn till syftet med höjningarna starka skäl talade för att dessa icke neutraliserades av avdrag på trafiklivräntor. På så sätt kom dessa höjningar av yrkesskadelivräntorna livräntetagarna gene- rellt till godo.

Samordning mellan skadestånd och förmån från arbetsgivare

Vid beräkning av skadestånd i anledning av personskada skall i princip avdrag göras för vad den skadelidande enligt avtal uppbär i form av sjuk- lön, sjukvårdsersåttning och sjukpension av sin arbetsgivare. Detta sam- manhänger med den regressrätt som i rättspraxis tillerkänts arbetsgivaren för vad han sålunda utgivit.1 Familjepension kan vid olycksfall med dödlig utgång helt eller delvis utesluta efterlevandes rätt till underhåll enligt 6 kap. 4 & strafflagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är den sjuk- eller förtidspension som kan utgå till sådan anställd som. i anledning av trafikskada blivit tvungen att i förtid lämna sin tjänst. För stats- och kommunalanställd utgår då enligt pensionsreglementena sjukpension. Denna är värdebeständig på så sätt att en anpassning efter prisnivåns utveckling sker efter förhand- lingar mellan staten/kommunerna och de anställdas organisationer.

Samordningen av trafiklivränta med statlig sjukpension tillgår oftast så, att från trafikförsäkringen bestäms ett livräntebelopp motsvarande hela det på trafikskadan belöpande faktiska inkomstbortfallet, varefter åt liv- räntetagaren och staten överlämnas att avtala om fördelningen av belop- pet dem emellan. Av livräntebeloppet torde i regel en del _ vanligen hu- vudparten — direkt uppbäras av den skadade, medan återstående belopp

! Ang. regressrätt för staten, se NJA 1934 s. 355, 1950 s. 650, 1955 s. 676 och 1960 s. 569.

innehålls i avvaktan på resultatet av förhandlingarna mellan livräntetagaren och staten. Jämväl brutto- och nettolivräntemetoderna kommer till använd- ning. Tillämpas sistnämnda metod, dvs. att den skadelidande tillerkänns ett bestämt nettobelopp utöver statlig pension, brukar frågan om statens regressrätt och dess omfattning lösas efter förhandlingar mellan staten och vederbörande trafikförsäkringsanstalt. — I de enstaka fall bruttolivränte- metoden tillämpats kan staten utöva regress jämväl för de belopp, varmed pensionerna på grund av avtalsförhandlingarna successivt höjs, och detta leder i sin tur till att trafiklivräntan skall minskas med motsvarande be- lopp.

För kommunala sjukpensioner tillämpades tidigare vid samordningen med trafiklivränta som regel bruttolivräntemetoden. Numera är samord- ningsfrågan enligt normalpensionsreglemente för kommunerna1 löst efter andra linjer överensstämmande med de som enligt det nyss sagda normalt tillämpas för statliga pensioner. Innebörden av samordningen är, att om ar- betstagare samtidigt äger rätt såväl till sjukpension som till ersättning på grund av obligatorisk socialförsäkring eller därmed jämförlig social an- ordning eller till skadestånd, skall ersättning, som sålunda utbetalas till honom, eller skadeståndsbelopp avdras från pensionen. Trafiklivräntan till- faller _ här bortses från förmån från socialförsäkringen _ på så sätt i sin helhet den skadelidande och kommunen minskar pensionen, däri in- räknat gjorda indexhöjningar, i stället för att utöva regress mot den skade- ståndsansvarige _ trafikförsäkringsanstalten.

Invalidpension från t. ex. Svensk-a Personal-Pensionskassan till anställd hos enskild företagare har ansetts vara hänförlig till s.k. summaförsäk- ring och därjämte utformad som en icke blott till förmån för arbetsgivaren utan även omedelbart till förmån för den anställde gällande försäkring. In- validpensionen har därför icke avräknats från skadestånd för förlorad ar- betsförtjänst.2

Samordningens betydelse för trafiklivräntors värdesäkring Principerna för samordning av trafiklivränta med samtidigt utgående perio- diska socialförsäkrings- och arbetsgivarförmåner har i det föregående fram— ställts ganska utförligt. Anledningen härtill är den betydelse samordningen enligt vad redan framhållits kan få vid bestämmande av lämplig beräknings- bas för värdesäkringen enligt kommitténs förslag.

Den naturliga utgångspunkten för värdesäkringen bildar självfallet be- loppet av den livränteersättning som — genom dem eller frivillig överens-

1 Normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner anslutna till Svenska Stadsför— bundet (2 och 15 55), normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, anslutna till Svenska landskommunernas förbund (2 och 15 55) och 1960 års tj änstepensionsreglemente för arbetstagare hos landsting (5 10 mom. 2). ” NJA 1961 s. 215.

kommelse _ fastställts att utgå ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsför- säkringen) eller av statsmedel. En ändring av livräntans belopp _ t. ex. i anledning av att livräntetagaren uppnår viss ålder _ kommer givetvis att påverka basens omfattning.

Tillämpning av nu angiven princip vållar icke några svårigheter i huvud— parten av livräntefallen, där vid livräntas bestämmande hänsyn icke skall tas till andra periodiska förmåner. I de fall åter då socialförsäkrings- eller arbetsgivarförmån sammanträffar med trafiklivräntan kan i vissa fall tvek- samhet uppstå i fråga om principens lämplighet. Det kan sålunda t. ex. ifrågasättas, om icke trafikförsäkringen, vars ansvar i och för sig omfattar hela den uppkomna skadan, borde stå för värdesäkringen av den totala skadelivräntan, oavsett om därifrån skall avräknas annan periodisk förmån eller ej. I vissa fall skul-le detta innebära, att värdesäkringen av livränta inom trafikförsäkringen delvis enbart sker för att tillgodose regressberät- tigad yrkesskadeförsäkringsinrättning eller arbetsgivare för utbetalda in— dextillägg å yrkesskadelivränta eller pension. Ett sådant resultat förefaller kommittén icke rimligt. Det vägledande vid utformningen av beräknings- principen för värdesäkring måste även i samordningsfallen vara, att den höjning av trafiklivränta som skall äga rum helt kommer livräntetagaren till godo och att om möjligt hela »skadelivräntan» _ såväl ur trafikför- säkringen utgående livränta som annan periodisk avräkningsförmån _ i någon form blir värdebeständig. Dessutom bör i största möjliga utsträck- ning i samordningsfallen skapas en beräkningsregel som är enkel att till- lämpa och som icke i onödan komplicerar nuvarande samordningspraxis. Nu angivna målsättning kan, såsom skall utvecklas i det följande, uppnås i samordningsfallen, om man även här _ med vissa smärre modifikationer _ tillämpar den nyss angivna grundprincipen och alltså som beräknings- bas normalt använder det belopp, som _ ev. utöver annan periodisk för- män _ fastställts att utgå ur trafikförsäkringen eller av statsmedel.

I fortsättningen avser framställningen i huvudsak samordningsproble- matiken för trafikförsäkringens del. Det kan dock redan nu framhållas, att vad som i det följande sägs om beräkningsbas i samordningsfallen för vår- desäkringen inom sagda försäkring även kan i motsvarande fall tillämpas på värdesäkringen av bilansvarslivräntor och trafiklivräntor, utgivna av statsmedel. Endast några för staten speciella problem skall avslutningsvis upptas till närmare behandling.

I samordningsfallen blir den metod, enligt vilken samordningen sker, av avgörande betydelse för beräkningsbasens omfattning. Har avräkning över huvud icke ägt rum inom trafikförsäkringen, därför att samordningen _ såsom numera vanligen är fallet beträffande kommunal pension _ enligt särskilda bestämmelser eller träffade överenskommelser åvilar utgivaren av den med trafiklivräntan sammanträffande förmånen, utgör enligt hu- vudregeln hela den ur försäkringen utgående livräntan beräkningsbas. På

så sätt får t.ex. kommunal arbetsgivare vid samordningen räkna sig till godo även inflationstillägg på livräntan. Detta innebär dock icke någon nackdel för livräntetagaren-pensionären, enär pensionen enligt vad förut sagts är värdebeständig och pensionshöjningen i anledning av penning- värdets fall som regel är av minst samma storlek som motsvarande infla- tionstillägg.

Sker vid livräntas fastställande avdrag för annan periodisk förmån (net- tolivräntemetoden), såsom fallet är med förtidspension och annan likartad förmån från den allmänna försäkringen, blir beräkningsbasen lika med vad som fastställts att utöver sådan förmån utgå ur trafikförsäkringen. Ej heller här uppstår några nackdelar för livräntetagaren. Hela hans skade- stånd _ trafiklivränta och förtidspension _ blir värdebeständigt, eftersom förtidspension i princip åtnjuter samma skydd mot penningvärdets fall som kommittén avser att genomföra för trafiklivräntornas del. _ Det kan här understrykas, att i fallen av svåraste invaliditet, minst 50 % och däröver, som regel utgår folkpension i form av förtidspension och att de förbätt- ringar, som kommit sådan pension till del, såväl till följd av standardhöj— ning inom samhället som på grund av prisutvecklingen, i samordningsfal- len helt kommit pensionstagarna till godo. Värdesäkringen av äldre trafik- livräntor kommer med angiven beräkningsregel icke att ändra detta förhål- lande.

Svärigheter uppstår först när samordningen sker enligt bruttolivränte- metoden, dvs. att avdrag görs först vid utbetalningen av utfallande livränte- belopp. Huvudregeln för basens bestämmande kan här icke tillämpas utan vissa modifikationer. Bruttolivräntemetoden används, såsom framgår av den tidigare framställningen, främst vid sammanträffande med yrkesska- delivränta. Sådan livränta har som regel redan nu tillförsäkrats viss kom— pensation för bl.a. penningvärdets fall och kommer med all sannolikhet att i framtiden erhålla ett tillfredsställande värdebeständigt skydd. Det före— faller därför kommittén rimligt att, i den mån gottgörelse för penningvär- dets fall utgår till yrkesskadelivränta, inflationstillägg enligt kommitténs förslag icke skall tillkomma den del av trafiklivräntan, som motsvarar yr- kesskadelivräntan. En tillämpning i detta fall av den angivna huvudprin- cipen för beräkningsbasen (trafiklivräntan skall i sin helhet utgöra beräk- ningsbas för inflationstilläggen inom trafikförsäkringen) skulle huvud- sakligen innebära, att regress för yrkesskadeförsäkringen mot trafikförsäk— ringen därigenom möjliggörs även med avseende å yrkesskadelivräntors in- dextillägg. Detta kan uppenbarligen icke vara rimligt, allra helst som nu avsedd regressrätt till den del den ännu finns kvar sannolikt kommer att avskaffas. För att i nu avsedda fall åstadkomma en ur angivna synpunkter tillfredsställande lösning erfordras en tilläggsregel av innebörd, att ur tra- fikförsäkringen utgående livränta skall vid beräkning av inflationstillägg minskas med yrkesskadelivräntans grundbelopp, alltså utan därtill utgående

höjningsbelopp. Det nu sagda gäller även andra fall, där periodiskt ut— gående förmån avräknas vid utbetalningen av trafiklivränta och där först- nämnda förmån i någon form är indexreglerad.

Det nu förordade avsteget från beräkningsprincipen skall såsom framgår av det nyss sagda göras endast för det fall att den förmån, som skall avdras vid livräntas utbetalande, innefattar gottgörelse för penningvärdets ned- gång. Är förmånen — såsom bl.a. normalt gäller yrkesskadelivränta, som utgår efter lägre invaliditetsgrad än 20 % (efter fyllda 67 år 30 %) _ icke i någon form anpassad efter prisutvecklingen, skall trafikförsäkringen en- ligt huvudregeln svara även för värdesäkringen av den del av trafiklivrän- tan som motsvarar avräkningsförmånen. Detsamma gäller icke indexregle- rad arbetsgivarpension (t.ex. från enskild arbetsgivare) som samordnas med trafiklivränta enligt bruttolivräntemetoden. En lösning efter dessa linjer tillgodoser syftet att vid utformningen av beräkningsreglerna främst livräntetagarnas intressen skall beaktas.

Metoden att i samordningsfallen låta beräkningsbasens omfattning bli beroende av dels hur samordningen sker i praktiken, dels om avräknings- förmånen är värdesäkrad eller ej kan te sig villkorlig och i de enskilda fal- len medföra vissa ojämnheter och orättvisor vid genomförandet av kom- mitténs förslag. Risken härför torde dock i det närmaste vara obefintlig. Samordningen sker enligt fast utbildad praxis och är som regel enhetlig för förmåner av likartat slag. Tillämpas för vissa avräkningsförmåner _ såsom sjukpension _ skilda avräkningsmetoder beroende på omständig- heterna i de enskilda fallen, utgår som regel indextillägg på förmånerna och för livräntetagaren blir _ oavsett vilken beräkningsregel som skulle ha kommit till användning _ resultatet i princip att hans totala i anledning av trafikskadan utgående ersättning kommer att bli värdebeständig. _ Här- till kommer att beräkningen blir klar och enkel att göra i praktiken.

Beräkningsbas för värdesäkringen såväl i samordningsfallen som i öv- riga fall skulle alltså enligt kommitténs förslag utgöras av det livräntebe- lopp, som fastställts att utgå ur trafikförsäkringen. Undantag från denna regel skulle dock på sätt nyss sagts göras för det fall indexreglerad förmån avräknas vid utbetalningen av trafiklivräntan.

Denna lösning av frågan om beräkningsbasens omfattning torde som regel passa väl in även i de fall, då förutom trafikförsäkring annan ansva- righetsförsäkring, ingående t.ex. i företagsförsäkring eller hemförsäkring, svarar för den skada som tillskyndats livräntetagaren. Detsamma gäller de fall, då staten i sin egenskap av väghållare eller innehavare av järnväg är medansvarig till en trafikskada. I nu ifrågavarande fall brukar som regel, eftersom trafikförsäkringens ansvar i och för sig omfattar hela skadan, en livränta täckande hela inkomstbortfallet utgå från trafikförsäkringen, varefter ansvarsfördelningen mellan trafikförsäkringen och annan ansva- righetsförsäkring eller mellan förstnämnda försäkring och staten regleras

genom särskilda överenskommelser. Även här blir en tillämpning av huvud— regeln för beräkningsbasen naturlig och icke till nackdel för livräntetagaren. Skulle mot förmodan finnas fall där två livräntor utgår — en från trafik- försäkringen och en t. ex. från ansvarighetsförsäkringen eller staten _ vågar kommittén utgå från att den brist i inflationsskyddet som därigenom kan uppkomma skall täckas på frivillighetens väg.

Det har redan upprepade gånger framhållits, att flertalet yrkesskadeliv- räntor genom särskild lagstiftning såväl år 1955 som år 1962 förbättrats genom bl.a. viss kompensation för penningvärdets fall. Av den tidigare framställningen framgår tillika, att yrkesskadeförsäkringcn beträffande 1955 års höjningar i viss utsträckning utövar regress mot trafikförsäkringen men att i fråga om motsvarande höjningar år 1962 särskild överenskom- melse träffades som uteslöt regress. Till grund för kommitténs förslag be- träffande underlaget för värdesäkringen i de fall bruttolivräntemetoden tillämpas vid samordningen och avräkningsförmånen inne-fattar gottgörelse för penningvärdets fall ligger tanken att i sådana fall de olika delarna av trafiklivräntan _ t.ex. yrkesskadelivränta och den livränta som därut- över uppbärs från trafikförsäkringen _ skall var för sig följa sina regler om värdesäkring. En sådan princip är förenlig med i rättspraxis intagen ståndpunkt, att dyrtidstillägg till sjukpenning och livränta enligt 1927 års militärersättningsförordning avräknats allenast till den del de utgick vid tiden för skadelivräntans fastställande,1 och överensstämmer med lagrådets ovan citerade uttalande vid behandlingen av förslaget till lag om allmän försäkring.2 Om yrkesskadeförsäkringen skulle utöva regress för 1955 års höjningar även efter genomförandet av kommitténs förslag. blir följden, att kommitténs tanke att livräntetagarens intresse främst skall tillgodoses vid värdeförsäkringen icke kommer att helt förverkligas. Kommittén vill därför uttala den förhoppningen, att överenskommelse kan träffas mellan trafikförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen om slopande av regress för nämnda höjningar i likhet med vad som skett beträffande 1962 års höj- ningar. Regressens bortfall kan icke ha någon större ekonomisk betydelse för yrkesskadeförsäkringen.

Vid värdesäkringen av trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, skall, såsom förut angivits, i princip tillämpas de regler för beräkningsbasens om— fattning, som nyss redogjorts för. Även i fråga om dessa livräntor vållar, vilket skall belysas i det följande, samordningen med yrkesskadelivräntor vissa komplikationer.

Av statsmedel utgående yrkesskadelivräntor har förbättrats i samma omfattning som övriga yrkesskadelivräntor. De belopp, varmed statliga yr- kesskadelivräntor höjts, har emellertid verkat reducerande på samtidigt utgående trafiklivränta av statsmedel. Riksförsäkringsverket har nämligen för höjningsbeloppen utövat regress i full utsträckning mot dessa »trafik-

1 NJA 1948 s. 815. 2 Se ovan 5. 71 f.

livräntor». Följden härav har blivit att livräntetagarna icke fått del av de gjorda förbättringarna. Trafiklivräntetagare, som uppbär statlig trafik— livränta, har visserligen i likhet med andra innehavare av statliga skade- livräntor genom olika beslut erhållit viss kompensation för nedgången av penningvärdet. Kompensationen följer emellertid f.n. i princip de regler som gäller för motsvarande höjning av yrkesskadelivräntorna. Detta inne- bär bl.a., att trafiklivräntan jämte kompensationstillägg aldrig får över- stiga det belopp, som skulle ha utgått därest livräntan varit att hänföra till kategorien yrkesskadelivränta. Denna begränsning i förening med nyss på- talade förhållande, att i samordningsfallen yrkesskadelivränta jämte tillägg i sin helhet avräknas från den statliga trafiklivräntan, har medfört att i åt- skilliga av dessa fall den del av sistnämnda livränta, som efter avräkningen skall tillfalla livräntetagaren, f.n. utgår med lägre belopp än vad som, ursprungligen avsetts eller har helt bortfallit.

Kommitténs avsikt är självfallet att av statsmedel utgående trafikliv- räntor i värdesäkringshänseende skall helt jämställas med trafikförsäkring- ens livräntor. Livräntetagare skall oavsett vem som ansvarar för livräntan erhålla ett i princip likvärdigt skydd mot inflationen. Denna avsikt kan förverkligas även i de fall då statlig yrkesskadelivränta och trafiklivränta sammanträffar genom att vid beräkningen av inflationstillägg enligt kom- mitténs förslag _ i motsats till vad som föreslagits för trafikförsäkringen i motsvarande fall — tillämpa huvudregeln om beräkningsbasens omfatt- ning; alltså som bas välja den trafiklivränta som fastställts att utgå av statsmedel. För livräntetagaren spelar det då som regel icke någon roll att riksförsäkringsverket utövar regress jämväl för yrkesskadelivräntans höj- ningsbelopp. Bättre är emellertid att riksförsäkringsverket upphör med denna regressutövning senast vid genomförandet av kommitténs förslag och att samma beräkningsregler i sin helhet tillämpas oavsett på vilken grund trafiklivräntan utgår. Härigenom kan full likställighet i värdesäk- ringshänseende uppnås för alla trafiklivräntetagare och trafikförsäkringens värdesäkringsmekanism kan utan vidare appliceras på statliga trafiklivrän- tor. _ Berörda statliga myndigheter torde kunna ändra sina principer för regressutövning i nu ifrågavarande avseende utan någon särskild lagstift— ningsåtgärd.

Kommittén förordar alltså, att beräkningen av inflationstilläggen till stat- liga trafiklivräntor utan undantag skall följa de regler som i det föregående föreslagits för trafikförsäkringens del.

Särskilda frågor Värdesäkringsfrågan för trafiklivräntor med internationell anknytning

Den obligatoriska trafikförsäkringen svarar, såsom framhållits i annat sammanhang, enligt 3 & trafikförsäkringslagen endast för skada, som upp- kommit vid trafik här i riket med fordonet. Vid färd utomlands regleras

ansvarighetsförsäkringsfrågan i annan ordning. Vad utländska motorfor4 don angår skall dessa enligt vissa särskilda bestämmelser under sitt uppe- håll i Sverige i trafikförsäkringshänseende jämställas med motsvarande svenska motorfordon.

Frågan om trafikförsäkring för utländska motorfordon i Sverige och för svenska motorfordon i utlandet regleras dels genom internationella överens— kommelser, dels ock, såvitt gäller trafiken i Sverige, av 5 & trafikförsäk- ringslagen och Kungl. kungörelsen den 13 december 1963 med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfäl- ligt brukande i riket.

Enligt nyssnämnda stadgande i trafikförsäkringslagen får motorfordon, som är försäkrat hos utländsk försäkringsgivare, ej brukas i tillfällig trafik här i riket utan att svensk trafikförsäkringsanstalt åtagit sig att bära tra- fikförsäkringsansvaret för fordonet.

De bestämmelser om försäkring av ett för tillfälligt brukande i riket in- fört motorfordon, vilka återfinns i 1963 års kungörelse, bygger på resultat, som uppnåtts vid internationellt samarbete. I det följande lämnas en kort redogörelse för innebörden av dessa bestämmelser och i samband därmed aktuella överenskommelser.

Samarbetet mellan vissa europeiska försäkringsbolag, vid vilket samar— bete trafikförsäkringsföreningen företrätt de svenska bolagen, har lett till att ett internationellt giltigt trafikförsäkringskort (det s.k. gröna kortet) fastställts. I de samarbetande länderna godkänns detta som bevis för att gällande trafikförsäkring finns. Skulle det utländska motorfordonet råka orsaka en skada, regleras denna av en särskilt inrättad skadelbyrå i det land, där skadan uppkommit. Sina utlägg får byrån tillbaka av försäkrings- givaren i fordonets hemland. I Sverige är det trafikförsäkringsföreningen som fungerar som byrå. Föreningen har ock gentemot de svenska myn- digheterna garanterat, att den här trafikförsäkringsansvaret för varje ut- ländskt motorfordon, för vilket vid grånspasserandet uppvisas ett gällande grönt kort.

Om utom—nordiskt motorfordon, då det kommer till nordisk yttergräns för inresa i Norden (»det nordiska trafikförsäkringsområdet», vilket består av Danmark, Finland, Norge och Sverige), saknar grönt kort, måste en. speciell trafikförsäkring _ en s.k. gränsförsäkring _ tecknas genom tull— tjänstemannen, och denna försäkring gäller inom det nordiska trafikför— säkringsområdet. Beträffande gränsförsäkringen samarbetar de fyra nor- diska ländernas försäkringsbolag i poolform och det är trafikförsäkrings- föreningen, som administrerar denna försäkring för svenskt vidkommande.

Mellan de nordiska länderna har motorfordonstrafiken ytterligare un- derlättats. De nordiska trafikförsäkringsföreningarna har sålunda lyckats åstadkomma en ordning, som brukar kallas för generell trafikförsäkrings— garanti. Enligt denna gäller trafikförsäkring som tecknats i ett nordiskt

land utan vidare i de andra nordiska länderna, och några särskilda försäk7 ringshandlingar behövs inte vid besök i annat nordiskt land. Ev. skada reg- leras genom sammanslutningen av trafikförsäkringsanstalter i det land, där olyckan inträffar. Utläggen återfås från det försäkringsbolag, i vilket mo— torfordonet är trafikförsäkrat, eller, om fordonet är oförsäkrat, av trafik- försäkringsföreningen i Sverige eller motsvarande organisation i ettvart av de övriga nordiska länderna. Varje förening har gentemot myndigheterna i hemlandet ställt trafikförsäkringsgaranti beträffande samtliga i de andra nordiska länderna registrerade motorfordon.

Under år 1965 anmäldes till trafikförsäkringsföreningen 2226 fall, där utländskt motorfordon orsakat trafikskada under sitt uppehåll i Sverige. Samma år anmäldes till de svenska trafikförsäkringsanstalterna 4 514 fall, där svenska motorfordon under färder utomlands förorsakat trafikskada.

Om Sverige nu skall genomföra värdesäkring av trafiklivräntor, uppstår frågan i vad mån värdesäkringen även skall omfatta livränta, som utgår i anledning av skada orsakad av utländskt motorfordon här i riket eller av svenskt motorfordon utomlands. .

Av viss—t intresse i förevarande sammanhang är till en början spörsmå— let, efter vilket lands lag en trafikskada med internationell anknytning skall bedömas. I de flesta länder är enligt en sedan gammalt härskande uppfattning lagen i det land där en skadegörande handling blivit begången, lex loci delicti, bestämmande för frågan om skadeståndsskyldighet på grund av handlingen. Denna uppfattning gäller även _ i vart fall som klar huvudprincip _ i Sverige.1 Lex loci delicti är sålunda normerande beträf- fande såväl erforderliga skadeståndsrekvisit som handlingens rättsverk- ningar (skadeståndets art och storlek, dess ev. jämkning m.m.). Den tanke som uppbär principen om lex loci delicti anses vara den, att en person som vistas inom ett land bör äga skydd mot skadegörelse enligt där gäl— lande rättsregler och att den som vållar skada bör å ena sidan vara under- kastad den ersättningsskyldighet landets lagar ålägger skadegörare men å andra sidan icke svara strängare än andra skadegörare inom landet.” _- Skadeståndsanspråk i anledning av en ”utomlands uppkommen trafikskada kan i vissa fall prövas av svensk domstol. Domstolen kan nämligen vara behörig att uppta tvisten, därför att den skadeståndsansvarige har stadig- varande hemvist här i riket eller har egendom härstädes. Kan tvisten enligt det nu sagda upptas av svensk domstol, skall dock domstolen vid prövning— ! Karlgren: Internationell privat— och processrätt (2 uppl.), s. 110 f.

Nia]: Internationell förmögenhetsrätt (2 uppl.), s. 79 f. Malmström: Till frågan om skadestånd utanför kontraktsförhållamlen inom den internatio— nella privaträtten, uppsats i chtskrift för Ussing, s. 362 ff. Eek: Bilkollisioner och lagval. Lex loci delicti commissi under debatt, uppsats i Nordisk Försäkringstidsln'ift 1965 s. 261 ff. N. .1. A. 1933 s. 364 och 1935 s. 585. Beträffande regressrätt i anledning av skada utomlands se bilskadeutredningens betänkande Trafikförsäkring (SOU 1957: 36) s. 81.

? Nia]: a. a. s. 80.

en av skadeståndsanspråket tillämpa reglerna i det rättssystem som enligt vad som sagts skall anses vara normerande för rättsförhållandet.

Kommittén har konstruerat kompensationen för penningvärdeförsäm- ringen som en särskild försäkringsförmån utöver tillerkänt skadestånd och därigenom i detta avseende brutit det hittillsvarande sambandet mellan skadestånd och förmåner från trafikförsäkringen. Det oaktat kunde det vara naturligt att låta frågan om värdesäkring av livräntor med interna- tionell anknytning lösas efter samma linjer som enligt det nyss anförda gäller för den grundläggande skadelivräntan. Härigenom skulle en enkel och klar regel skapas av innebörd att värdesäkringen enbart omfattar liv- räntor, som utgår i anledning av här i riket inträffad trafikskada. En sådan lösning passar väl ihop med att den obligatoriska trafikförsäkringen, som i princip skall bära kostnaden för värdesäkringen, enligt 3 & trafikförsäk- ringslagen endast täcker skada, som uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade fordonet. Frågan kan dock ses även ur andra aspekter. Tra— fikförs'äkringen står socialförsäkringen nära, och det kan främst av sociala skä] synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsämring- en tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. En lösning efter sådana linjer skulle kunna innebära, att värdesäkringen skulle omfatta dels livräntor i följd av trafikskada här i riket dels ock livräntor som i anledning av trafikskada utomlands utgår till personer, som har stadigvarande hem- vist här i riket. Även andra gränsdragningar kan givetvis tänkas.

En ur alla synpunkter tillfredsställande reglering är svår att åstadkom- ma. Sociala rättvisekrav torde emellertid i detta sammanhang ej få till- mätas avgörande betydelse. Värdesäkringen skall enligt direktiven på grund av försäkringsmässiga hänsyn avgränsas så att den i huvudsak enbart om- fattar livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen. Kommittén fin- ner det därför ligga närmast till hands att även beträffande nu förevarande mera begränsade fråga låta den obligatoriska trafikförsäkringens giltighets- område vara utslagsgivande. Värdesäkringen skall alltså enbart omfatta de livräntor, som härrör från trafikskada här i riket.

En lösning efter angivna linjer medför vissa praktiska konsekvenser, som skall något belysas i det följande. Det avgörande är om den trafikskada. som föranlett livränta, uppkommit här i riket. Ovidkommande blir om skadan orsakats vid trafik med i Sverige registrerat fordon eller med ut- ländskt fordon. Ej heller spelar livräntetagarens nationalitet eller hemvist någon roll. Är det fråga om en utlänning, som invalidiserats vid tillfällig vistelse här i riket, påverkas kompensationens storlek ej av valutakurserna eller av att penningvärdet ev. utvecklas annorlunda i Sverige än i utlän- ningens hemland. Har trafikskada däremot inträffat utomlands utesluts i anledning därav utgående livränta från värdesäkringen, oavsett om skadan orsakats av en svensk eller utländsk bil eller oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlänning. En svensk, som färdas utomlands såsom pas-

sagerare i en svensk bil, och vid trafikskada, orsakad av den svenske bil- föraren, ådrar sig så svåra personskador att han tillerkänns livränta av den trafikförsäkringsanstalt, vari bilen försäkrats, får med den förordade lösningen icke sin livränta värdesäkrad för framtiden. Detta kan synas: beklagligt, men framstår som mindre anmärkningsvärt om man betänker att även själva skadeståndskravet i detta fall troligen bestäms av ett ut- ländskt rättssystems regler (jfr ovan). _ Den svenska trafikförsäkrings- anstaltens ansvarighet vid motorfordonets färder utomlands faller ej inom den obligatoriska trafikförsäkringen utan är ett frivilligt åtagande. Trafikförsäkringsföreningen reglerar, såsom framgår av det ovan an- förda, de skador utländska motorfordon förorsakar här i riket. Sina kost- nader härför får föreningen igen av det utländska försäkringsbolag, hos vilket fordonet är försäkrat. Beträffande kostnad för livräntas värdesäkring torde enligt f. n. gällande regler i dessa fall möjlighet saknas att få kost— naden åter från det utländska försäkringsbolaget. I vart fall gäller det nu sagda kostnaden för uppräkning av det äldre livräntebeståndet. För fram- tiden kan möjligen trafikförsäkringsföreningen genom förhandlingar med motsvarande organisationer i andra länder åstadkomma en annan lösning. Tills så sker får den svenska trafikförsäkringen _— och ytterst de svenska motorfordonsägarna _ stå för den värdesäkringskostnad som efter vad man kunde tycka egentligen skulle bäras av utländska försäkringsbolag.

Uppräkning av trafiklivräntor av annan anledning än penningvärdeförsämring

Livränta är oftast avsedd att utgå för lång tid framöver men avspeglar trots detta i huvudsak de vid tiden för fastställandet rådande förhållandena. Real- inkomstökning för den aktiva befolkningen — däri innefattad jämväl lö- nernas fortgående anpassning till penningvärdeförändringar — gör att skill- naden mellan inkomst-underlaget för invaliditetslivräntor och framtida in- komster för de aktivt verksamma kan bli högst betydande. Genom kommit- téns förslag om värdesäkring bortfaller — såväl för äldre som för nytill- kommande trafiklivräntor — i framtiden denna skillnad i den mån den beror på penningvärdeförändringar. En anpassning därutöver av fastställda livräntor till den allmänna standardhöjningen inom samhället ligger utan- för kommitténs uppdrag och kommittén anser sig därför sakna anledning att gå in på detta problem.

Emellertid kan andra orsaker finnas till att äldre livräntor utgår med lägre belopp än som skulle ha varit fallet, om ersättningsfrågan bedömts enligt numera gällande regler och grunder. Sålunda har tidigare gällt kraf- tiga begränsningar i fråga om trafikförsäkringens ansvarighetssummor, vilket kan ha resulterat i att endast viss del av den livränta som tillkom- mer den skadelidande kunnat täckas av och utbetalas ur trafikförsäkringen (kommittén använder om dessa reducerade livräntor uttrycket »maxime—

84 rade livräntor»). Vidare har tidigare vid den skadeStåndsrättsliga bedöm- ningen av invaliditetsersättning till personer som skadats i mycket ung ålder, dvs. innan de kommit ut i arbetslivet, tillämpats andra normer än nu gällande; dessa äldre normer har ofta medfört lägre livränteersättning än den som skulle ha utgått enligt nu tillämpade grunder.

Kommittén har, som skall framgå av framställningen i fortsättningen, med anledning av i direktiven gjorda uttalanden sökt att i samband med värdesäkringen beakta nu angivna förhållanden och framlägger i det föl- jande förslag avsedda att i viss mån begränsa de negativa effekter, som dessa förhållanden kan ha inneburit för berörda livräntetagare.

Särskild höjning av maximerade livräntor Trafikförsäkringens ansvarighet är såsom tidigare framhållits beloppsbe— gränsad. Ursprungligen var ansvarigheten för varje händelse som med- förde skada maximerad till 60000 kr. i anledning av personskada (viss förhöjning vid bussförsäkring), med begränsning till 20 000 kr. för varje skadad eller dödad person, samt till 10 000 kr. i anledning av skada å egen- dom. Genom lagändringar åren 1939, 1955 och 1961 höjdes ansvarighets— summorna avsevärt. Beträffande personskada ändrades sålunda maximi- heloppet år 1939 till 60 000 kr. per person och till 300 000 kr. för varje hän- delse samt 1955 till 200 000 kr. per person och till 600000 kr. för varje händelse. F.n. (fr.o.m. 1/1 1962) är efter 1961 års lagändring ansvarig— heten maximerad till '25 milj. kr. i anledning av personskada. med begräns- ning till 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person, samt till 1 milj. kr. i anledning av skada å egendom. Anmärkas må, att då ansvarighetssum- morna höjts, har höjningen icke omfattat skada, som uppkommit dessför- innan. —— Även inom den frivilliga bilansvarighetsförsäkringen gäller och har gällt enahanda begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet. I fort- sättningen inbegrips, om ej annat anges, under uttrycket trafikförsäkring även den frivilliga bilansvarighetsförsäkringen.

Nu gällande maximigränser är så hög-a att de i praktiken blir formella; det kan med andra ord endast i exceptionella fall tänkas inträffa, att de icke förslår att täcka hela skadeståndet. Trafikförsäkringens ansvar kan därför i realiteten betraktas som obegränsat och en trafikskadad har där- för numera möjlighet att få ut hela det honom tillkommande skadeståndet från trafikförsäkringen. Annorlunda var förhållandet tidigare med då gäl- lande ansvarighetsbelopp. Särskilt för yngre personer med hög invaliditets- grad kunde detta innebära en avsevärt begränsad möjlighet att utbekom- ma det fastställda skadeståndet. Vidare kunde de begränsade ansvarighets- beloppen göra en skadelidandes rätt till ersättning beroende av om andra lidit skada jämte honom vid samma olyckstillfälle. Möjligheten att i full utsträckning utbekomma tillerkänd ersättning för liden skada kunde också

vara beroende av om skadan orsakats av en försäkrad bil eller av en kronan tillhörig icke försäkrad bil. Någon begränsning till beloppen i fråga om kronans skadeståndsansvar gäller nämligen icke, bortsett från fall då skada uppkommit vid olovligt brukande av kronan tillhörig bil.

Tidigare maximeringar av trafikförsäkringens ansvarighetssummor har i en del fall medfört att uppgörelse träffats om skadestånd med ett kapital— belopp motsvarande hela ansvarighetssumman för enskild personskada i stället för en livränta, som endast till viss del kunnat täckas av trafikför- säkringen.

Trafiklivräntebeståndet den 1/7 1964 innehåller enligt från försäkrings- bolag och riksförsäkringsverket infordrade uppgifter sammanlagt 583 fall, där livräntetagare drabbats av begränsningen av trafikförsäkringens an— svarighet. För livräntetagarna varierar de belopp, varmed livräntorna ur trafikförsäkringen årligen begränsats, högst avsevärt -—— från några kronor till över 10 000 kr. i det särskilda fallet.

Livräntetagare, vars ur trafikförsäkringen utgående livränta maximerats, har i några enstaka fall kunnat utbekomma resterande belopp av den ska- deståndsansvarige bilägaren och/eller föraren, antingen så att det återstå- ende beloppet betalts direkt av försäkringstagaren eller så att det täckts av en av denne tagen frivillig ansvarighetsförsäkring avseende skadestånd överstigande trafikförsäkringens ansvarighetssummor. Även i andra fall kan stundom maximeringen ha eliminerats genom annan försäkringsersätt- ni'ng, t.ex. i fall då två bilar. kolliderat ersättning från annan trafikför— säkring eller, i fall fotgängare eller cyklist med ansvarighetsförsäkring är inblandad, ersättning från denna försäkring. Det torde dock vara uppen- bart, att i de allra flesta maximeringsfallen livräntetagarna icke i anled- ning av trafikskador uppburit eller uppbär någon ersättning eller livränta utöver den maximerade livräntan.

Maximeringsreglerna utgör ett led i trafikförsäkringens regelsystem. Trots att vid tidigare skedda lagändringar någon retroaktiv tillämpning av höj— ningarna av ansvarighetssummorna icke ansetts böra ske, förefaller det kommittén motiverat att nu då penningvärdets nedgång skall föranleda uppräkning av äldre livräntor — en uppräkning som måste göras oavsett om därigenom för det enskilda försäkringsfallet gällande maximibelopp överskrides —— om möjligt även, om än i begränsad omfattning, rätta till de skillnader som på grund av maximeringen har förelegat i ersättnings— h'änseende mellan i övrigt likartade fall; skillnader, som efter värdesäk- ringens genomförande i äldre livräntefall blir mer framträdande, om icke något görs.

Även sociala skäl talar för att viss extra kompensation lämnas åtminstone i de fall, där livräntetagarna erfarenhetsmässigt drabbats hårdast av maxi- meringen, dvs. de fall där arbetsförmågan är höggradigt nedsatt och liv- ränteersättningen följaktligen är av stor betydelse. Av 583 maximerade liv-

räntor, som existerade den 1/7 1964, utgick 219 till personer, vilkas inva- liditetsgrad var 50 % eller högre.

Den särskilda kompensation, som här avses, kan utformas på olika sätt och efter olika linjer. En återhållande faktor bör under alla förhållanden vara hänsynen till de kostnader som nuvarande försäkringstagare utöver värdesäkringskostnaden måste ta på sig för att tillgodose berörda kategori livräntetagare. Erforderlig avvägning måste göras mellan livräntetagarnas och försäkringstagarnas intressen i förevarande avseende.

Av kommittén verkställda undersökningar visar, att kostnaderna för en fullständig kompensation av det framtida årliga liwäntebortfallet skulle bli så stora, att kommittén icke ansett sig böra före-slå en sådan lösning; icke ens en begränsad kompensation till alla berörda livräntetagare är tänk- bar. Kompensationen måste av kostnadsskäl begränsas. Vid den avvägning som måste göras mellan, å ena sidan, livräntetagarnas intresse att få mesta möjliga kompensation och, å andra sidan, kostnaderna för kompensationen, bör eftersträvas att tillgodose främst de fall, där enligt vad erfarenheten ger vid handen maximeringen verkat kraftigast i fråga om livräntetagarens möjlighet att erhålla skälig försörjning. I bl'ickpunkten kommer därvid främst de livräntetagare som genom trafikskadan starkt invalidiserats och vilkas möjligheter att genom eget arbete skaffa sig erforderliga inkomster utöver livränteersättningen därigenom som regel kraftigt beskurits. Vad nu sagts talar för att rätt till tillägg som här avses skulle tillkomma endast de livräntetagare, som uppbär invaliditetslivränta, och inom denna grupp begränsas till dem, vilkas invaliditet avsevärt försämrat deras arbetsför- måga. Gränsdragningen inom gruppen invaliditetslivräntor måste göras schablonmässigt och vara enkel att tillämpa i praktiken. Någon prövning från fall till fall går säkerligen ej att genomföra utan betydande administra— tiva olägenheter och kostnader. Som gräns synes ägna sig den invaliditets- grad som inom folkpensioneringen berättigar till förtidspension, eller ned- sättning av arbetsförmågan med minst hälften.

Särskilt tillägg som nu avses skulle alltså tillkomma livräntetagare, vars arbetsförmåga i anledning av trafikskadan nedsatts med minst 50 %. Utan- för denna särskilda förmån lämnas dels livräntor till efterlevande, dels liv— räntor till invalider, vilkas invaliditet ej är så höggradig som nyss sagts. En gränsdragning efter angivna linjer kan självfallet medföra vissa icke önskvärda tröskeleffekter. Sådana effekter uppkommer dock vid varje gräns— dragning. För kommittén har den föreslagna gränsen synts utgöra en skälig avvägning mellan olika intressen.

Uteslutna från rätten till särskilt tillägg skall under alla förhållanden vara sådana livräntetagare, som i enlighet med vad tidigare framhållits från den skadestånds-ansvarige eller från annan ansvarighetsförsäkring up—p- burit eller fortlöpande uppbär ersättning för livräntebortfallet i anledning av trafikförsäkringens beloppsmaximering.

Kompensationen kan antingen få formen av generella tillägg, utgående till livräntetagarna oavsett förlustens storlek i det enskilda fallet, eller ock kan vid utformningen av kompensationen i högre eller lägre grad hänsyn tas till den verkliga förlusten.

En generell beräkningsregel är enkel att tillämpa i praktiken och har därför obestridliga administrativa fördelar. Nackdelarna är dock betydande. Om livräntorna höjs med procentuella tillägg, t. ex. med varierande procent- satser efter tidpunkten för skadans inträffande, gynnas livräntetagare med höga livräntebelopp, även om detta i någon män kan motverkas genom be- gränsning i det enskilda fallet till visst belopp i kronor. Om livräntetagarna erhåller särskilda kontanttillägg, vilkas storlek varierar med invaliditets- graden, blir tillägget lika stort för alla livräntetagare med likartad invalidi- tet, oavsett om livräntan begränsats med 50 kr. eller med 5 000 kr. En tredje möjlighet kunde vara att räkna upp alla nu berörda livräntor till en viss in- komstnivå, varierande med invaliditetsgraden. Med en sådan ordning upp- kommer svårigheter när samordning skall ske med socialförsäkringsförmå- nerna. Metoden gynnar även de som själva medverkat till skadan. Ju mer vållande som ligger den skadelidande till last, desto större tillägg skulle utgå enligt denna metod.

De nu påvisade svårigheterna har medfört att kommittén avvisat tanken på att föreslå kompensation genom generell—a tillägg.

Den lösning som skall väljas måste alltså innebära att tilläggets storlek på något sätt anpassas efter den verkliga förlusten. Kommittén har under hand undersökt, vilka möjligheter bolagen har att nu fastställa vad livränte- tagaren gått miste om genom maximeringen. Det har därvid visat sig, att som regel erforderliga uppgifter för en sådan bedömning —— framför allt uppgifter om invaliditetsgrad, inkomstunderlag och vållandegrad — finns arkiverade antingen hos bolagen eller hos trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Där- igenom möjliggörs, att till utgångspunkt för det särskilda tilläggets beräk- ning tas det årliga inkomstbortfall som maximeringen inneburit för livränte— tagaren. Med en sådan lösning kommer tillägget att bestämmas under hän— synstagande till det penningvärde, som rådde vid livräntans fastställande, och det är då naturligt att även det särskilda tillägget värdesäkras i samma ordning som livräntan.

Såsom förut framhållits hör emellertid kompensationen icke göras full- ständig ens för de till antalet begränsade livräntetagare som enligt vad nu angivits skulle vara berättigade till särskilt tillägg. Vissa begränsningar måste göras. Tidigare har angivits att den 1/7 1964 av de maximerade livräntorna 219 utgick till invalider med nedsättning av arbetsförmågan uppgående till minst 50 %. Den 1/3 1966 hade antalet sådana livräntor nedgått till 190. Sär- skild höj ning av dessa livräntor enligt ovan angivna riktlinjer skulle betinga en kapitaliserad kostnad av 6 milj. kr., därest tillägget för den enskilde liv- räntetagaren maximeras till 2 000 kr. om året. Fram till den 1/1 1968 kan

kostnaden genom beståndets naturliga avveckling beräknas ha nedgått med 10 % eller till 5,4 milj. kr. Kostnaden för den särskilda höjningen uppgår för år 1968 till i det närmaste 12 % av trafikförsäkringens totala kostnad sagda år i anledning av kommitténs förslag. Framde-les innebär den särskil- da höjningen efter nu diskuterade grunder en viss ökning av den årliga värdesäkringskostnaden genom att beräkningsbasen för värdesäkringen nå- got höjs. Det må anmärkas, att kostnaden för en höjning utan någon be- loppsgräns skulle 1968 uppgå till ca 10 milj. kr. och att en höjning av samt- liga maximerade livräntor — dvs. utan den ovan angivna begränsningen till 50 % invaliditet — överslagsmässigt skulle innebära en fördubbling, dvs. till 20 milj. kr.

Kommittén har kommit till det resultatet, att en kapitalkostnad för det nu avsedda ändamålet av 6 milj. kr. kan accepteras men inte gärna mera. Innebörden härav är, att kommittén föreslår en individuell omprövning av de maximerade livräntorna under förutsättning att livräntetagarens invaliditet uppgår till minst 50 % och att höjningen i varje enskilt fall icke får ("iver- stiga 2 000 kr om året.

För att undvika att belasta administrationen med smärre »— åven för liv- räntetagarna förhållandevis betydelselösa _ höjningar synes det vidare vara lämpligtsatt "höjning över huvud taget icke skall äga rum, om tillägget icke skulle uppgå till 100 kr. om året.

De nu angivna gränserna ——' den övre å 2 000 kr; och den undre å 100 kr. —— drabbar, den övre 80 livräntetagare och den undre 12 livräntetagare.

För de enstaka fall då erforderligt material saknas för en beräkning av det livräntebortfall som uppkommit till följd av maximeringen, får tillägget beräknas till vad som sannolikt motsvarar" förlusten eller till vad som kan med hänsyn till omständigheterna finnas vara skäligt.

Det kan befaras, att höjning av maximerade livräntor enligt det nu sagda i undantagsfall kan leda till ett mindre tilltalande resultat. Livräntetagarens nuvarande inkomst- och arbetsförhållanden kan vara sådana att det kan vara stötande att nu ge honom ett tillägg, som i viss mån är betingat av so— ciala skäl. Att i lag ge fullständiga regler för en bedömning av dylika fall är ogörligt. Det bör därför finnas utrymme för en skälighetsprövning så, att höjning kan underlåtas om med hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är skäligt att höjning sker.

De försäkringsbolag (eller riksförsäkringsverket), som förvaltar trafik- livräntor och som enligt förslaget skall svara för livräntornas värdesäk- ring, kan i och för sig administrera jämväl den nu avsedda särskilda höj- ningen. Bolagen intar emellertid i viss mån ställning som motpart till liv- räntetagarna. Det kan därför — med tanke på den skälighetsprövning som enligt det nyss sagda kan bli aktuell —— vara lämpligare att anförtro höj- ningen åt ett i förhållande till bolagen fristående organ. Det ligger nära till

hands att för denna uppgift anlita den av trafikförsäkringsanstalterna och trafikförsäkringsföreningen gemensamt upprättade nämnden, trafikförsäk- ringsanstalternas nämnd. Denna nämnd, vars reglemente godkänts av Kungl. Maj:t, har till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen och avger på begäran av domstol, trafikförsäkringsan- stalt eller trafikförsäkringsföreningen yttranden om bl. a. ersättning för invaliditet. Nämndens allmänna ställning av blott rådgivande organ kan ej påverkas av att nämnden som en ren engångsföreteelse har att besluta om en särskild höjning av ett begränsat antal livräntor. Kommittén föreslår därför, att frågor om särskild höjning av maximerade livräntor skall avgöras av nämnden. Det förutsätts att detta i regel kommer att ske efter förslag av det bolag, som förvaltar vederbörande livränta, resp. riksförsäkringsverket. Med hänsyn till höjningens karaktär av ersättning ex gratia bör möjlighet ej föreligga att få nämndens beslut i förevarande avseende prövat vid domstol.

Särskild höjning av livräntor till »unga personer»

Livräntor till unga personer, som skadats innan de kommit ut i förvärvslivet, kan många gånger icke bestämmas på ett helt tillfredsställande sätt. De schematiska grunder, efter vilken livränta som regel fastställs, visar sig i dessa fall i än mindre utsträckning än då fråga är om skada på yrkesarbe- tande personer överensstämma med den framtida verkligheten.

Det är av naturliga skäl vanskligt att fastställa inkomstunderlaget för liv— ränta åt person som ännu ej uppburit någon arbetsinkomst. Tidigare förekom, särskilt i fråga om lägre inkomsttagares barn, att man utgick från inkomsb förhållandena inom familjeförsörjarens yrke. I övrigt byggde avgörandet i det särskilda fallet på sådana faktorer som den skadades begåvning, tidigt visad fallenhet för visst yrke, inkomster och utsikter till arbete inom olika yrkesgrupper. Det säger sig självt att antaganden i nämnda avseenden efter hand kan slå avsevärt fel och i många fall medföra att livränteersättningen blir alldeles för låg. Detta gäller kanske framför allt de allvarliga skadefall, där kvarstående förvärvsförmåga är ringa eller helt saknas och där möjlig- heterna att genom egen arbetsinsats bidra till försörjningen följaktligen är begränsade.

Numera ligger saken i viss mån annorlunda till. Moderna rehabiliterings- metoder har skapat ett gynnsammare utgångsläge för bedömande av ersätt— ningsfrågan för helt unga personer som invalidiserats. Slutlig livränta fast- ställs oftast icke förrän den unge fullföljt sin utbildning eller genomgått omskolning.

Det framtida inkomstbortfallet kan därför säkrare beräknas med utgångs— punkt i den unges förhållanden efter avslutad utbildning eller omskolning. I avvaktan på slutlig livränta utbetalas provisoriska livräntebelopp eller ut- bildningsbidrag.

De nuvarande för livräntetagarna fördelaktigare beräkningsnormerna har tillämpats sedan början av 1960-talet. Trafiklivräntebeståndet den 1/7 1964 innehåller enligt kommitténs undersökningar sammanlagt 26 invalidi- tetslivräntor, som fastställts före år 1960 och där livräntetagaren vid livrän- tans fastställande var under 16 år. I 11 av dessa fall var livräntetagarens arbetsförmåga i anledning av trafikskadan nedsatt med minst 50 %. Storle- ken av utgående livränteersättning kan belysas genom några exempel.1 En livräntetagare, som helt saknade arbetsförmåga, uppbar en årlig livränta på 592 kr. (livräntan var även maximerad). I ett fall, där arbetsförmågan var nedsatt med hälften, utgjorde den årliga livräntan 720 kr. Det högsta årliga livräntebeloppet, 2 382 kr., tillkom en livräntetagare, vars arbetsförmåga var nedsatt med 35 %. Efter det att livräntorna enligt kommitténs förslag upp— räknats till penningvärdet år 1967 är det sex av livräntetagarna med minst 50 % invaliditet, som kommer att uppbära högre årlig livränteersättning än 2000 kr.; lägsta livräntebelopp efter uppräkningen blir ca 1 200 kr. och högsta ca 3 700 kr. Det må dock anmärkas, att i de här avsedda fallen liv- räntorna kan ha nedsatts på grund av att livräntetagaren medverkat till skadan.

Livräntematerialet kan möjligen innehålla ytterligare ett antal icke påträf- fade fall, där livräntetagaren vid försäkringsfallets inträffande ej uppnått 16 års ålder och där förhållandena är likartade med nyss redovisade.

Till de svårast invalidiserade »unga» livräntetagarna kan visserligen utgå förtidspension eller annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring. De framtagna exemplen visar dock, att även om så är fallet berörda livränte- tagare icke i anledning av trafikskadan uppbär ersättning, som numera kan anses vara skälig. Detta är särskilt kännbart för dem som till följd av av- sevärd nedsättning i arbetsförmågan, 50 % eller mera, ej i någon större ut- sträckning kan kompensera sig genom eget arbete.

Att helt ompröva de svåraste livräntefallen och därvid om möjligt anpassa livränteersättningen efter nuvarande normer är uteslutet av flera orsaker. En sådan omprövning stöter bl. a. på stora praktiska svårigheter och skulle i realiteten innebära att den till grund för försäkringsansvaret liggande ska- delivräntan ändrades till beloppet genom att nuvarande skadereglerings- praxis tillades retroaktiv verkan. Anledning saknas att på detta begränsade skadeståndsområde genomföra någon dylik ingripande reform.

Sociala skäl talar emellertid starkt för att de hårdast drabbade livränte— tagarna av nu avsedd kategori i samband med den aktuella reformen beredes någon extra kompensation i syfte att minska klyftan mellan deras förmåner och vad som skulle ha tillkommit dem enligt nu tillämpade ersättningsgrun- der. Kommittén anser det angeläget att, särskilt som det visat sig att kostna- den härför blir relativt obetydlig, bereda sådan kompensation. Behovspröv— ning i varje särskilt fall torde knappast kunna komma i fråga. Tilläggen bör

1 En fullständig redovisning av berörda livräntefall finns i tabell nr 11 till den särskilda bilagan.

i stället rimligen fastställas till vissa bestämda belopp, lika för alla med un- gefär samma invaliditet, att utgå efter det livräntorna uppräknats till 1967 års penningvärde.

Kommittén har vid sina överväganden kommit fram till att livräntetagare, som skadats före 16 års ålder och vars arbetsförmåga genom skadan blivit nedsatt med minst hälften, bör _ Linder förutsättning att livräntan fast— ställts senast år 1959 — fr. o. m. 1968 erhålla särskilt tillägg till livräntan och att tillägget skall utgöra 1500 kr., om arbetsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest 1 000 kr. Av tabell 11 till den särskilda bila— gan kan enligt kommitténs mening utläsas, att tillägg efter dessa grunder i förening med indexuppräkningen för de undersökta fallen ger ett i stort sett tillfredsställande resultat.

För de elva ovan angivna livräntefallen innebär kommitténs förslag att det årliga livräntebeloppet sammanlagt ökar med 14 000 kr. Kostnaden för detta belopps kapitalisering enligt nuvarande grunder kan överslagsmässigt be- räknas till ca 320 000 kr. Med beaktande av att livräntematerialet kan inne- hålla ytterligare några fall av livräntetagare som är berättigade till ifråga— varande särskilda höjning, har kommittén i sina beräkningar av kostnader- na för år 1968 upptagit ett belopp av 600 000 kr. Härtill kommer att för se— nare år värdesäkringskostnaden ökar något genom att beräkningsbasen för värdesäkringen blir större genom den nu föreslagna livräntehöjningen.

Ärenden om höjning, varom här är fråga, bör i likhet med de ärenden, som avser tillägg till maximerade livräntor, avgöras av trafikförsäkringsanstalter- nas nämnd.

Beskattningsfrågor

Trafiklivränta utgör numera enligt 19 och 32 åå kommunalskattelagen —— i likhet med andra skadelivräntor — i sin helhet skattepliktig inkomst.

Tidigare behandlades skadelivräntor i skattehänseende olika, allteftersom de utgick på grund av försäkring eller ej. En livränta, som utgick direkt från den skadeståndsansvarige, t. ex. staten, beskattades i likhet med vad nu gäller till fullo. Utgavs livräntan däremot av ett försäkringsbolag, hos vilket den skadeståndsansvarige hade trafikförsäkring eller annan ansvarighets- försäkring, beskattades den enligt 32 Q 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse före den 1 januari 1962 blott till viss del, varierande från 80 till 10 % efter livräntetagarens ålder.

De nya beskattningsreglerna för livräntor på grund av ansvarighetsförsäk- ring trädde i kraft den 1 januari 1962 men har enligt övergångsbestämmelser— na till lagändringen icke avseende å livräntebelopp, vilket utgår på grund av försäkringsfall som inträffat före ikraftträdandet. För trafiklivräntornas del gäller alltså fortfarande att försäkringslivräntor, fastställda i anledning av före den 1 januari 1962 uppkomna trafikskador — i motsats till av staten

eller annan skadeståndsansvarig direkt utgivna _ endast delvis utgör skatte- pliktig inkomst. Enligt rättspraxis skall ersättning på grund av trafikförsäk- ring eller annan ansvarighetsförsäkring bestämmas utan hänsyn till frågan huruvida skatt drabbar ersättningsbelop-pet eller ej.1

Det må här framhållas, att den utredningspromemoria som låg till grund för den ändrade lagstiftningen om beskattningen av nu avsedda livräntor utgick från att de nya bestämmelserna även gjordes tillämpliga på redan ut— gående livräntorfl Under remissbehandlingen av promemorian framställdes av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund8 er- inringar mot att redan utgående livräntor drabbades av den skatteskärpning som de nya bestämmelserna innebar. Försäkringsinspekiionen framhöll bl. a. att även om den Skattelättnad för trafiklivräntor liksom för andra ansvarig- hetslivräntor, som de nuvarande skattereglerna medgav, förestavats av helt andra skäl, hade den i praktiken gett livräntetagarna en viss kompensation för penningvärdeförsämringen. Skattelättnadens stegring med stigande lev- nadsålder hade också medfört att kompensationen blivit successivt större för varje år som gått sedan livräntan fastställdes. Inspektionen ansåg det därför ur social synpunkt olyckligt att nu ta bortskatteförmånen beträffande dessa livräntor utan att sätta någon annan kompensation till livräntetagarna i stället. Om lagstiftningen ändå genomfördes borde enligt inspektionen genom en övergångsbestämmelse skatteförmånen bibehållas i fråga om sådana liv- räntor, som redan börjat utgå.

Departementschefem uttalade i detta hänseende, att tvekan kunde hysas om en ändring av reglerna rörande livräntors beskattning borde göras till— lämplig även på redan utgående livräntor. I dessa fall hade livräntetagaren inställt sig på att livräntan till viss del skulle vara skattefri. Anledning syntes därför enligt departementschefen föreligga att på sätt försäkrings— inspektionen förordat begränsa de nya bestämmelsernas tillämpning till livräntefall, som uppkommit efter lagstiftningens ikraftträdande.

Det kan nu, då förslag framläggs om kompensation åt trafiklivräntetagar- na för penningvärdets nedgång, ifrågasättas, om rådande skattelättnader för vissa trafiklivräntor fortfarande bör bibehållas. Skattereduceringen har ju tidigare ansetts innebära en viss kompensation för inflationen. Kom- mittén ämnar därför _ oaktat det väl vore motiverat att kommittén icke inlåter sig på de skattemässiga konsekvenserna av värdesäkringen _ i det följande något närmare beröra skatteproblemet.

Vissa skatteberäkningar har gjorts på grundval av olika beskattningsalter— nativ. Beräkningarna, som redovisas utförligt i den särskilda bilagan, avser att i delvis konstruerade fall visa den nettolivränta, som engångsuppräk- ningen ger år 1964 vid olika beskattningsalternativ, jämfört med den ur- N. J. A. 1954, s. 227.

Prop. 1961: 5, s. 11. Prop. 1961: 5, s. 12_13 och 15. Prop. 1961: 5, s. 17.

hut—:F

sprungliga nettolivräntan. Tillika är avsikten att i någon mån få fram en bild av den ev. överkompensation som engångsuppräkningen kan tänkas med- föra med nuvarande beskattningsregler. Med överkompensation menas då, att nettolivräntan genom engångsuppräkningen ökar mera än den minskning penningvärdet undergått efter livräntans fastställande.

Följande alternativ för beskattning av äldre försäkringstrafiklivräntor har varit aktuella för kommittén och legat till grund för beräkningarna:

1. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntorna inkl. in- dexhöj ningarna;

2. förmånen av reducerad beskattning bibehålls endast delvis; den be— skattningsbara delen av livräntan inkl. indexhöjning för framtiden fastlåses vid den procentsats som vid värdesäkringens införande är tillämplig på liv— räntan; innebörden härav blir att framdeles samma procentuella andel av utgående livräntebelopp årligen upptas till beskattning så länge livräntan utgår, oberoende av livräntetagarens tilltagande ålder;

3. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntans ursprung- liga belopp medan indexhöjningen i likhet med nya livräntor beskattas fullt ut; och

4. förmånen av reducerad beskattning avskaffas och livräntan inkl. in— dexhöjning beskattas fullt ut.

De beräkningar som gjorts avspeglar icke fullständigt de verkliga förhål- landena men torde trots detta kunna ge en någorlunda rättvisande bild av konsekvenserna vid olika beskattningsalternativ. Kommittén anser sig därför i sitt ställningstagande kunna utgå från beräkningarna.

Ett totalt avskaffande av reducerad beskattning innebär genomgående en mer eller mindre kraftig underkompensation (mindre nettolivränteökning än int'lationsöluiing) för livräntetagarna och i några fall t. o. ni. en negativ effekt på nettolivräntan. Underkompensation uppkommer även, om beskatt- ningen skulle ske enligt alternativ nr 3. Om någon av de två först nämnda beskattningsmetoderna tillämpas det år värdesäkringen genomförs, alltså såvitt avser berälmingarna år 1964, överensstämmer nettolivräntornas ökning tämligen väl med den stegring konsumentprisindex genomgått sedan liv- räntorna fastställts. I enstaka fall föreligger en tämligen betydelselös över— kompensation. Båda metoderna medför samma skatteeffekt ifrågavarande år. Skillnaden mellan metoderna framträder först i framtiden. Beskattnings- alternativ nr 1, dvs. förmånen av reducerad beskattning bibehålls, kan efter- som skattelättnaden här ökar med stigande levnadsålder, framdeles medföra mer framträdande överkompensation i de enskilda fallen. Om förhållandet kommer att gestalta sig så, är beroende av många osäkra faktorer _ såsom skattetryck, förhållandet mellan direkta och indirekta skatter, inkomster vid sidan av livränteersättningen _ och någon säker prognos härutinnan kan ej nu ställas. Hur resultatet i framtiden kommer att bli för livräntetagarna med beskattningsmetod nr 2 är av samma skäl omöjligt att nu säga.

Endast en relativt kort tid har förflutit sedan enhetlig beskattning av skadelivräntor genomfördes, varvid i fråga om livräntor Ifrån ansvarighets— försäkring efter ingående prövning bestämdes att förutvarande förmån av reducerad beskattning skulle bibehållas för försäkringsfall som uppkommit före genomförandet. Enligt kommittén måste därför starka skäl förebringas, om den då intagna ståndpunkten i fråga om bl.a. »äldre» trafiklivräntors beskattning nu skall .frångås. Som skäl för en ändrad inställning i föreva- rande avseende kan nu huvudsakligen åberopas att skattelättnaden i för- ening med värdesäkringen kan innebära viss överkompensation i förut an— given mening. Kommitténs undersökningar torde dock ge vid handen att risken härför, i vart fall beträffande engångsuppräkningen, är obetydlig.

Den skillnad mellan i övrigt likartade livräntefall, som den skattemässigt olika behandlingen redan nu innebär, kommer genom trafiklivräntornas vär— desäkring troligen att bli mera acce-ntuerad. Enbart denna omständighet torde dock ej böra föranleda frångåenide av den år 1961 accepterade stånd— punkten att under en övergångsperiod låt-a olikheterna i skattehän—seende bestå.

Kommittén finner av angivna skäl förslaget om värdesäkring av trafik- livräntor icke motivera någon ändring av nuvarande beskattningsregler, in- nefattande skattelättnader åt vissa livräntetagare. Något förslag om ändrad beskattning framläggs följaktligen icke.

Speciell motivering

De bestämmelser som erfordras för att genomföra värdesäkringen av trafik- livräntorna bör lämpligen meddelas genom fristående lagstiftning. Kom- mittén föreslår att föreskrifterna upptas i två huvudförfattningar: en lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor, omfattande de livräntor för vilkas värdesäkring trafikförsäkringen skall svara, och en förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m., omfattande de livräntor för vilka värdesäkringskostnaden skall bestridas av statsmedel. Härtill anknyter en lag om ändring av trafikförsäkringslagen, innehållande dels en erinran om de tillägg som skall utgå enligt de särskilda bestämmel— serna och dels ett stadgande avseende ändring av försäkringspvliktens om- fattning. Slutligen erfordras en kungörelse med tillämpningsföreskrifter.

Förslag till lag om höjning av vissa lrafikskadelivräntor Kommittén har _ i lagens rubrik _ använt uttrycket trafikskadelivräntor som en sammanfattande benämning på livräntor, som utgår jämlikt trafik- försäkringslagen, och livräntor på grund av frivillig bilansvarighetsförsäk- ring.

Inledande bestämmelse

] 5.

Det har icke ansetts behövligt att definiera vad som menas med »1ivränta». Ordet används inom skadeståndsrätten såsom beteckning dels för den perio- diska ersättning för nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av uppkom- men skada utgår efter det av skadan orsak-at akut sjukdomstillstånd upp- hört, dels för sådan periodisk ersättning till efterlevande, som utgår jämlikt 6 kap. 4 5 strafflagen. Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som livränta torde icke föreligga.

Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga kan stundom utgå icke i form av livränta utan som ett engångsbelopp eller en kapitaliserad livränteer- sättning. Vidare kan en redan fastställd livränta på begäran av livränte- tagaren helt eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp. Värdesäkringen en- ligt förevarande lag har ej avseende å sådant kapitalbelopp utan vad som

värdesäkras är livränteersättning, som är aktuell i denna form vid den tid- punkt då höjning enligt lagen ifrågakommer.

Paragrafens första stycke avser livräntor, som utges enligt bestämmelser- na i trafikförsäkringslagen. Nämnda lag gäller skada som uppkommit i Sverige. Livränta som här avses utges antingen av försäkringsbolag eller av riksförsäkringsverket beträffande där inköpt livränta.

När i första stycket talas om »vissa andra omständigheter», åsyftas där- med de förhållanden som behandlas i 3 och 4 åå.

Andra stycket avser livräntor som utges på grund av bilansvarighetsför- säkring. Uttrycken »motorfordon» och »i följd av trafik med» har här sam- ma innebörd som i trafikförsäkringslagen.

I andra stycket föreskrivs, att skadan skall ha uppkommit i Sverige. I detta hänseende råder alltså likformighet mellan första och andra stycket. Jfr ock allmänna motiveringen, s. 79—83.

De bilansvarslivräntor, som värdesäkras enligt andra stycket, är sam- manfattningsvis sådana som utgår

dels i följd av skada som uppkommit före den 1/1 1930 då trafikförsäk— ringslagen trädde i kraft och som icke omfattas av trafikförsäkringen, eller som uppkommit efter sagda tidpunkt vid trafik med vid försäkringsfallets inträffande icke trafikförsäkringspliktigt motorfordon, t.ex. moped, lätt- viktsmotorcykel och gummihj ulstraktor,

dels på grund av försäkring, tagen av kommun eller sådan enskild mo- torfordonsägare, som enligt 4 & trafikförsäkringslagen är befriad från skyl- digheten att hålla sitt motorfordon trafikförsäkrat, och

dels som tillägg åt sådan livränta ur trafikförsäkringen, som reducerats till följd av maximering av trafikförsäkringens ansvarssummor.

Genom den gjorda avgränsningen kommer, såsom framhållits i den all— männa motiveringen, att utanför värdesäkringen lämnas —— förutom liv- ränta som i anledning av trafikskada utges direkt av kommun eller enskild motorfordonsägare _— livränta på grund av försäkring avseende sådant mo— torfordon, som enligt 2 & trafikförsäkringslagen i dess nuvarande lydelse är undantaget från trafikförsäkringsplikten, dvs. motorfordon, som ute— slutande används inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat täv- lingsområde eller annat dylikt inhägnat område.

Det förekommer, att försäkring tas för den skadeståndsansvarighet som uppkommer i följd av trafik med motorredskap eller järnhjuls— eller band— traktor, som icke faller in under begreppet motorfordon i trafikförsäk— ringslagen. Livränta, som kan utgå på grund av dylik försäkring, omfattas ej av värdesäkringen.

Av slutorden framgår, att den föreslagna lagen icke avser fall då sta- ten är försäkringstagare. Om statens skyldighet att svara för värdesäkring av livräntor som utges av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsför- säkring, som tagits av staten, ges föreskrifter i den av kommittén föreslagna förordningen.

Uppräkning av äldre livräntor 2 5.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om den uppräkning av äldre livräntor som behandlats s. 50—56. Som framgår av vad där anförts före- slår kommittén, att livräntetagarna i princip skall beredas full kompensa- tion för penningvärdets hittillsvarande fall och att uppräkningen skall ske med ledning av konsumentprisindex. Emellertid bör, för att förenkla för- farandet, uppräkningen ske i viss mån schablonmässigt med därav följan- de smärre avvikelser från penningvärdets verkliga utveckling. Äldre liv— räntor sammanförs enligt kommitténs förslag i olika årsgrupper med sam- ma procentuella höjning inom varje grupp.

I följande tabeller anges dels konsumentprisindex” utveckling, dels de procentsatser, varmed enligt kommitténs förslag äldre livräntor skall höjas. Vid uppgörandet av förslaget har antagits att konsumentprisindex såväl 1966 som 1967 stiger med 5 % och att index” medelvärde följaktligen kom- mer att utgöra 1966 200 och 1967 210. Det kan framhållas, att konsument— prisindex för april månad 1966 utgör 201.

Livränta skall anses »fastställd» när livräntefrågan — med de avvikelser som må följa av att livränta undantagsvis kan bli föremål för omprövning — slutgiltigt reglerats. För trafikförsäkringsanstalt skall sålunda enligt gäl- lande bestämmelser ha inträtt skyldighet att antingen överföra mot livrän- tans kapitalvärde svarande medel från trafikförsäkringsrörelsen till ska- deförsäkringens livränterörelsc eller inköpa livränta hos riksförsäkrings- verket eller svenskt livförsäkringsbolag. Härigenom avgränsas från värde- säkringen de provisoriska livräntebelopp, som stundom utbetalas i avvak- tan på att livräntefrågan slutregleras.

Livränta fastställs antingen genom frivillig överenskommelse mellan den

Konsunientprisindex Indexökning till 1967 Förslag till höjning

Tidsperiod Högsta av- Högsta av- Högsta av-

(medelvärde) vikelse & % vikelse i D,, vikclse &

från år från år från år

1929—1939 ..... 62 4 237 19 240 22 1940 ........... 7—1 0 184 0 180 4 1941 ........... 84 0 150 0 150 0 1942—19—17 ..... 91 3 129 (3 130 7 1948—1950 ..... 100 2 111 3 110 4 1951 ........... 117 0 79 0 80 1 1952—1955 ..... 129 4 63 5 (30 7 1956—1957 ..... 142 3 48 3 50 5 1958—1959 ..... 153 1 38 1 40 3 1960—1961 ..... 161 2 31 2 30 2 1962—1964 ..... 175 6 20 4 20 4 1965 ........... 190 0 11 0 10 1 1966 ........... 200 0 5 0 5 0

Indexökning i % Förslag till höjning År Konsumentpris- från vidstäendc år Tidsperiod index (medelvärde) eller tidsperiod , _ till år 1967 % AVVlkelsc

1929 ................ 66 218 240 + 22 1930 ................ 64 228 240 + 12 1931 ................ 62 239 240 + 1 1932 ................ 61 244 240 _. 4 1933 ................ 59 256 240 — 16 1934 ................ 59 256 240 — 16 1935 ................ 61 244 240 — 4 1936 ................ 61 244 240 — 4 1937 ................ 63 233 240 + 7 1938 ................ 64 228 240 + 12 1939 ................ 66 218 240 + 22 1929—1939 .......... 02 237 240 + 3 1940 ................ 74 184 180 — 4 1941 ................ 84 150 150 0 1942 ................ 91 131 130 —- 1 1943 ................ 92 128 130 + 2 1944 ................ 91 131 130 —— 1 1945 ................ 91 131 130 — 1 1946 ................ 91 131 130 —- 1 1947 ................ 94 123 130 + 7 1942—1947 .......... 91 129 130 + 1 1948 ................ 98 114 110 — 4 1949 ................ 100 110 110 0 1950 ................ 101 108 110 + 2 1948—1950 .......... 100 111 110 — I 1951 ................ 117 79 80 + 1 1952 ................ 126 67 60 — 7 1953 ................ 128 64 60 4 1954 ................ 129 63 60 3 1955 ................ 133 58 60 + 2 1952—1955 .......... 129 63 00 3 1956 ................ 139 51 50 — 1 1957 ................ 145 45 50 + 5 1956—1957 .......... 142 48 50 + 2 1958 ................ 152 38 40 + 2 1959 ................ 153 37 40 + 3 1958—1959 .......... 163 38 40 + 2 1960 ................ 159 32 30 — 2 1961 ................ 163 29 30 + 1 1960—1961 .......... 161 31 30 — 1 1962 ................ 170 24 20 — 4 1963 ................ 175 20 20 0 1964 ................ 181 16 20 + 4 1962—1964 .......... 175 20 20 0 1965 ................ 190 11 10 — 1 1966 ................ 200 5 5 0 1907 ................ 210 — — —

skadeståndsansvarige/trafikförsäkringsanstalten och den skadelidande eller genom dom. I fall av överenskommelse blir dagen för överenskommelsens träffande avgörande. För en genom dom fastställd livränta kan en lika en- kel och allmängiltig regel ej uppställas. Har livräntan fastställts genom rättskraftigt avgörande i första instans, är det naturligt att räkna med da— gen för underrättens dom. Annorlunda kan det ställa sig, om livräntefrågan

efter fullföljd till högre rätt avgjorts av denna. En tolkning av domen i högre rätt kan nämligen ge vid handen, att som grund för livräntan lagts ett annat penningvärde än det som var rådande vid tiden för avgörandet i under-instans. Har livränta utdömts först i högre rätt eller har ändring där- städes skett av livräntans belopp, kan tolkningen i förevarande hänseende ge till resultat, att dagen för avgörandet i högre rätt bör bli utslagsgivande.

Livräntans belopp nedsätts stundom efter vissa år eller då livräntetaga- ren uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. Utgångspunkten för höjning av den ned- satta livräntan blir i sådana fall den dag då den ursprungliga livräntan en- ligt det nyss anförda skall anses vara fastställd. Det nu sagda äger mot- svarande tillämpning i dc fall, då livräntan från början bestämts att efter vissa år utgå med förhöjt belopp.

Har vid livräntas fastställande — t. ex. med hänsyn till att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan kan undergå förändringar eller av andra skäl — bestämts att denna skall omprövas efter vissa år eller t. ex. vid väsentligt ändrade förhållanden,1 tas vid omprövningen hänsyn till ak- tuella inkomstförhållanden, vilket innebär bl.a. att de penningvärdeför- ändringar som ägt rum mellan olyckstillfället och omprövningen beaktas. Härav torde följa att i värdesäkringshänseende dagen för omprövningen blir avgörande.

I den allmänna motiveringen, s. 69—79, har kommittén utförligt behand- lat frågan om vilket livräntebelopp som skall ligga till grund för värdesäk— ringen, dvs. spörsmålet om beräkningsbas för värdesäkringen. Därvid har som huvudregel förordats, att det belopp som fastställts att utgå som liv- ränta ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) skall bilda be- räkningsbas för såväl uppräkningen enligt förevarande paragraf som den framtida värdesäkringen. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom har icke synts erforderlig. Självfallet kommer en ändring av livräntans belopp, t. ex. i anledning av att livräntetagaren uppnår viss ålder, att påverka basens om— fattning. Bestämmelse härom har intagits i 10 5.

Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, s. 76 f, är det emellertid nödvändigt att nämnda regel modifieras i fall då livrän- tan sammanträffar med annan periodisk förmån som i en eller annan form är anpassad efter prisutvecklingen och som avräknas från trafiklivräntan enligt bruttolivräntemetoden, dvs. så att avräkning sker först vid livränte- beloppets utbetalande, icke redan vid fastställandet. Uppräkningen av liv- räntan i dessa fall skall beräknas icke på hela trafiklivräntan utan på liv- räntan minskad med avräkningsförmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall. Bestämmelse härom har intagits som andra stycke i förevarande paragraf.

Andra stycket avser främst de fall då trafiklivränta sammanträffar med yrkesskadelivränta. Men även andra periodiska indexreglerade förmåner

' Jfr NJA 1961 s. 572.

som avräknas enligt bruttolivräntemetoden omfattas av regeln. Vad som menas med >>periodisk förmån» är icke närmare definierat; viss ledning torde kunna erhållas av kommunalskattelagens uttryck >>periodisk intäkt» (se t. ex. 19 & sistnämnda lag). För tillämpning av 2 5 andra stycket i för- slaget erfordras ej, såvitt angår avräkningsförmånen, att gottgörelsen för penningvärdets fall är fullständig utan det räcker att vid aktuell tidpunkt någon form av gottgörelse härför tillkommer förmånen. Avgörande blir alltså, om vid tiden för utbekommande av inflationstillägg enligt kommit- téns förslag avräkningsförmånen är förenad med särskild gottgörelse i nu avsett hänseende. I anledning av det sist sagda skall i fråga om yrkesskade- livräntor ytterligare följande anmärkas. Även om de förbättringar som 1955 ägde rum av yrkesskadelivräntor icke enbart avsåg att bereda kompensa- tion för penningvärdets fall utan även syftade till att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall, bör vid tillämpning av andra stycket förevarande paragraf förbättringen vara att betrakta som gottgörelse för penningvärdets fall. Nuvarande bestämmelser om höjning av eller tillägg till yrkesskadelivräntor i anledning av penningvärdets fall äger icke tillämpning på alla livräntor. Uteslutna från rätt till höjning är bl.a. skadade med låg invaliditetsgrad, i allmänhet under 20 %. I dessa fall skall huvudregeln i första stycket om beräkning av basen för värde- säkringen tillämpas. Vidare kan med nuvarande reglering inom yrkesska- deförsäkringen särskild gottgörelse i förevarande avseende bortfalla i och med att livräntetagaren fyller 67 år. Detta gäller t. ex. som regel skadade, vilkas arbetsförmåga nedsatts med mindre än 30 % men minst 20 %, och efterlevande make. Härav följer att i sådana fall undantagsregeln i andra stycket kommer att tillämpas så länge yrkesskadelivräntan är indexregle- rad och att därefter värdesäkringsbasen skall beräknas enligt huvudregeln. Det är att beklaga, att omräkningar på detta sätt blir nödvändiga i fram- tiden, men de torde inte kunna undvikas. Ur kostnadssynpunkt torde dessa omräkningar sakna praktisk betydelse.

3 &.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om den särskilda höjning som kommittén föreslår beträffande de »maximerade» livräntorna. Skälen för höjningen framgår av den allmänna motiveringen s. 84—89. Där har även förutsättningarna för höjning, höjningsbeloppens storlek och höjningens administration behandlats. Här skall ytterligare följande anmärkas.

Med »stadgande i lag» avses 11 & trafikförsäkringslagen i denna para- grafs lydelse under olika tidsperioder. Med >>föreskrift i försäkringsvill— koren» åsyftas motsvarande föreskrifter i villkoren för bilansvarighetsför— säkring.

När i 3 g anges, att livränta fastställts att utgå med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i skadestånd, betyder detta

bl. a., att vederbörande livräntetagare, alltså den som är skadad med minst 50 % nedsättning av arbetsförmågan, verkligen skall ha lidit en förlust genom begränsningen av försäkringens ansvarighet. I vissa fall då trafik— livränta sammanträffar med yrkesskadelivränta eller annan periodisk för- mån, som avräknas enligt bruttolivräntemetoden (se därom s. 71), kan försäkringsbeloppet väl ha räckt till att ge den skadade vad honom till— kommer men lämnat regressberättigad yrkesskadeförsäkringsinrättning el- ler arbetsgivare helt eller delvis utan ersättning. Här har någon förlust icke uppkommit för livräntetagaren, och någon höjning enligt ifrågavarande paragraf skall ej ifrågakomma. Har i nu avsedda samordningsfall såväl livräntetagaren som t. ex. yrkesskadeförsäkringsinrättning drabbats av för- säkringsbeloppets otillräcklighet, skall höj ning ske endast för att täcka den nedsättning som livräntetagaren fått vidkännas.

Höjning enligt förevarande paragraf skall ske, innan uppräkning enligt 2 & äger rum. Avsikten med höjningen enligt 3 5 har nämligen varit, att livräntetagaren såvitt möjligt skall försättas i samma situation som om maximeringen ej skett; det ligger då närmast till hands att som bas för uppräkning enligt 2 & använda det jämlikt 3 & höjda beloppet.

Av mom. a) framgår, att höjning får ske endast om den skadades arbets- förmåga vid livräntans fastställande var nedsatt med minst hälften. Det får överlämnas åt det tillämpande organet — trafikförsäkringsanstalternas nämnd, se 5 å — att avgöra om så varit fallet.

Avgörande är förhållandena vid tidpunkten för livräntans fastställande. Har livränta från början bestämts att utgå endast för viss tidsperiod för att därefter omprövas, t.ex. därför att den skadades invaliditetstillstånd till följd av trafikskadan kan undergå förändringar, räknas den omprö- vade livräntan i förevarande sammanhang som en ny livränta. Härav föl- jer att i sådant fall graden av arbetsoförmåga vid omprövningen blir av- görande för rätt till höjning. Det nu sagda gäller även, då livränta omprö— vas på grund av att livräntetagaren förbehållits rätt härtill under vissa för- utsättningar.

Eftersom det ibland kan förflyta avsevärd tid innan livränteersättning i anledning av trafikskada slutligt regleras, måste det inträffa att vid höj- ningslagens ikraftträdande finns kvar oreglerade skador som uppkommit före den i lagrummet angivna tidpunkten, den 1 januari 1962, när nu gäl— lande ansvarighetsbelopp började tillämpas. Om i sådana fall tillämpning av tidigare lägre ansvarighetsbelopp skulle vid den slutliga regleringen med- föra att livräntan nedsätts under vad eljest skolat utgå, är livräntetagaren enligt i förevarande paragraf givna regler berättigad till särskild höjning. Motsvarande kommer ock att gälla, om livränta omprövas efter lagens ikraft- trädande och den omprövade livräntan ej i sin helhet kan utgå ur försäk- ringen till följd av begränsningen av försäkringsgivares ansvarighet.

Beträffande mom. i)) må erinras om vad kommittén anfört i den allmän-

na motiveringen s. 87. I arkiverade skadeakter finns i allmänhet sådana uppgifter tillgängliga, att tillfredsställande grundval för uppräkning enligt förevarande paragraf erhålles. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, får "uppräkningen ske efter en ungefärlig uppskattning i enlighet med vad i detta moment föreslås.

Mom. (1) åsyftar att undgå dubbelkompensation för fall då livräntetaga- rens förlust helt eller delvis kompenserats genom ersättning från den skade— ståndsansvarige personligen eller från annan ansvarighetsförsäkring än den ifrågavarande. Har sådan kompensation utgått i form av kapitalersättning. får enligt vanliga grunder göras en uppskattning av om engångsbeloppet till fullo täckt bortfallet av livräntan eller ej.

Vid den skälighetsprövning (jfr s. 88) som skall äga rum enligt inom. 0) skall beaktas livräntetagarens förhållanden vid lagens ikraftträdande eller, där fråga om höjning i nu avsett hänseende enligt vad nyss sagts uppkom- mer efter nämnda tidpunkt, då ställning tas till höjning av livräntan. Vid prövningen skall hänsyn tas till alla omständigheter som påverkar livränte- tagarens ekonomiska situation och förhållanden i övrigt.

Om livräntans ursprungliga belopp ändras enligt vid fastställandet an- givna grunder, skall även det belopp varmed höjning enligt 3 & skett under- gå motsvarande förändring. Bestämmelse härom har meddelats i 10 5.

4 &.

Paragrafen innehåller bestämmelser om det särskilda tillägg som före- slås tillkomma sådan livräntetagare som skadats i unga år. Jfr allmänna motiveringen s. 89—91.

Att åldersgränsen anknutits till tidpunkten för skadans uppkomst sam- manhänger med att kommittén funnit det vara önskvärt att få en så fix gräns som möjligt för inträdet av rätt till höjning enligt förevarande para- graf. I fråga om arbetsoförmåga — 50 % invaliditet — och tidpunkten när livräntan skall anses vara fastställd hänvisas till vad förut sagts. Enligt 4 & skall livräntan ha fastställts eller omprövats senast år 1959; detta år har valts, eftersom från och med år 1960 som regel vid skaderegleringen tillämpats nu gällande för den unge livräntetagaren mera förmånliga er- sättningsgrunder.

Särskilt tillägg som bestämts enligt förevarande paragraf kommer att utgå med oförändrat belopp så länge livräntan består, alltså oavsett om liv- räntan t. ex. på grund av att livräntetagaren uppnår viss ålder nedsätts till beloppet. Bestämmelse härom har intagits i 10 å.

Något undantag för rätt till särskilt tillägg har icke gjorts för sådana fall, då livränta, varom nu är fråga, huvudsakligen avser att täcka antagna kostnader för livräntetagarens vård och tillsyn. Även i dessa fall ger nu- varande ersättningsgrunder högre kostnadsersättning än tidigare.

Det bör framhållas, att tillägget enligt 4 & utgår sedan uppräkning enligt

2 5 ägt rum och icke, såsom är fallet med tillägg jämlikt 3 &, före sagda uppräkning. Skillnaden motiveras av att man vid 3 & velat så långt som möjligt ställa livräntetagaren i samma läge som om maximeringen icke förekommit, medan tillägget åt de unga helt har karaktären av ett utav sociala skäl betingat tillskott, som bör vara lika för alla oavsett när ska- dan uppkommit. Däremot skall givetvis indextillägget enligt 6 och följan- de 55 beräknas även på tillägg enligt 4 5.

5 5.

Beslut om höjning enligt 3 och 4 55 föreslås skola meddelas av trafik- försäkringsanstalternas nämnd. Kommittén har funnit, att denna nämnd med hänsyn till den sakkunskap den företräder bör ha särskilda förutsätt- ningar att komma till ett rättvist resultat; härtill kommer att nämnden i stor utsträckning redan har tillgång till det aktmaterial som erfordras för uppgiftens genomförande. Det är fråga om ett i huvudsak tillfälligt uppdrag, som skall slutföras på kort tid i samband med lagens ikraftträ- dande.

Några särskilda bestämmelser om förfarandet inför nämnden har icke ansetts erforderliga. Anhängiggörandet av dessa ärenden hos nämnden tor— de liksom i andra fall då nämnden är verksam regelmässigt komma att ske i form av en framställning från vederbörande försäkringsinrättning; intet hindrar emellertid att initiativet till prövning tas av livräntetagaren, exem- pelvis om han menar att hans intressen åsidosatts.

Talan mot nämndens beslut skall enligt förslaget icke kunna föras. Det gäller härvidlag att snabbt få till stånd definitiva avgöranden, som skall bilda grundval för vidare behandling av livräntan. Och den höjning, som skall äga rum enligt 3 och 4 55, har sådana inslag av en extra gottgörelse — en förmån ex gratia, som man brukar säga — och av skönsmässig be- dömning, att möjlighet till rättslig överprövning icke ansetts böra ifråga- komma.

Indextillägg 6 5. Med indextillägg avses i förslaget de höjningsbelopp, som framdeles — beträffande äldre livräntor efter engångsuppräkningen — kan tillkom—

ma livräntetagarna som kompensation för penningvärdets nedgång. Indextillägg skall, under förutsättning att lagstiftningen om värdesäk- ringen träder i kraft den 1 januari 1968 och alltså äldre livräntor då upp— räknas till 1967 års penningvärde, utgå dels till livränta, fastställd 1967 eller tidigare, fr. o. m. är 1969, dels ock till senare fastställd livränta :fr. o. in. andra kalenderåret efter det då livränta fastställts. En omprövad livränta

anses även i detta sammanhang regelmässigt fastställd det år omprövningei skedde. Jfr motiven till 2 5.

7 5.

Denna paragraf behandlar indextilläggens storlek och beräkning. Indextillägg skall bestämmas för varje kalenderår och i princip innefatta gottgörelse för penningvärdets försämring under föregående är, beräknad på grundval av konsumentprisindex och uttryckt i procenttal. Med denna konstruktion kommer eftersläpningen i värdesäkringshänseende för liv- räntetagarna att röra sig om cirka ett år, vilket icke kan anses innebära några större olägenheter.

Beräkningsbasen för indextillägg skall i huvudsak bestämmas enligt sam- ma regler som gäller för beräkning av bas för uppräkning enligt 2 &, dvs. basen utgörs först och främst av det livräntebelopp som fastställts att utgå ur försäkringen med beaktande av de avvikelser som skall göras i vissa sam— ordningsfall (jfr motiven till 2 5). Till detta belopp skall läggas höjnings- belopp enligt 2—4 55 och tidigare fastställda indextillägg. Avgörande för basens omfattning blir förhållandena den 31/12 året före det då indextill- lägget skall utgå, dvs. basen blir lika med summan av de belopp som i nyss angivna hänseenden tillkommer livräntetagaren vid sagda tidpunkt.

Den procentsats, varmed indextillägg visst år skall utgå, bestäms av Kungl. Maj:t före november månads utgång föregående år. Härigenom får försäkringsbolagen och riksförsäkringsverket tid på sig att före årets slut vidta erforderliga åtgärder i anledning av den beslutade höjningen. Till grund för procenttalets storlek skall i princip ligga den allmänna pris- nivåns utveckling under senast förflutna året, sådan denna kommer till uttryck i konsumentprisindex. Naturligt vore då, t. ex. i fråga om 1969 års indextillägg, att jämförelse gjordes mellan konsumentprisindex” medelvär- de 1967 och 1968. Nu är emellertid icke ett års indexmedelvärde uträknat förrän i början av nästföljande år. Vid i förevarande hänseende aktuell tidpunkt eller i slutet av november månad kan index vara uträknat för oktober månad men icke för senare tid. Med hänsyn härtill och då det an- setts vara administrativt fördelaktigt att procentsatsen kan fastställas före 1/12 Varje år, upptar kommitténs förslag bestämmelse, att jämförelsen skall avse konsumentprisindex' medelvärde under de tre första kvartalen be- rörda år.

Indextillägg bör normalt fastställas i hela procevnttal efter erforderlig av- rundning.

8 5. Av den allmänna motiveringen (s. 51) framgår, att man under särskilda omständigheter borde kunna låta anstå med utgivande av indextillägg något eller några år eller låta indextillägg för visst är helt eller delvis bortfalla.

Genom första stycket i denna paragraf har Kungl. Maj :t tillagts befogenhet att besluta härom.

De särskilda skäl, som kan föranleda att indextillägg för visst är icke alls skall utgå eller icke utgå i full utsträckning, kan vara av skiftande slag. En kraftig inflation viSst år i förening med stark minskning av trafikförsäk- ringsunderlaget eller endera av nu nämnda omständigheter ensam kan med- föra, att kostnaden för årets indextillägg skulle bli oskäligt betungande för trafikförsäkringstagarna. En minskning av sagda underlag förefaller med nuvarande utveckling av bilbeståndet visserligen föga sannolik. Utvecklingen kan dock förändras genom påverkan utifrån. Restriktioner för bilismen kan införas, om —— såsom förhållandena var under andra världskriget och delvis under Suez-krisen 1956 _— oljetillförseln till Sverige inskränks helt eller del— vis. Trafikförsäkringsunderlaget kan då minska eller stagnera. Bortfall av indextillägg av nu nämnda anledningar kan givetvis ifrågakomma under flera år i sträck. Beslut skall dock meddelas för ett år i sänder. Möjlighet bör finnas att senare kompensera livräntetagarna helt eller delvis för bortfallet, om förhållandena i nu avsedda hänseenden förbättras så att kompensationen kan utgå utan oskälig belastning för försäkringstagarna. Bestämmelserna i andra stycket ger Kungl. Maj :t möjlighet icke endast att fastställa höj ningen till det belopp, den skulle fått om avbrottet ej inträffat, utan även att ge sådan senare kompensation.

Även skäl av helt annat slag än de nu angivna kan emellertid föreligga för en tillämpning av förevarande paragraf. Prisutvecklingen under aktuell tid kan ha varit sådan, att indextillägg visst är endast skulle utgå med en eller annan procent. Att sätta igång en stor administrativ apparat för smärre höj- ningar förefaller icke vara praktiskt. För ifrågavarande år kan då med stöd av denna paragraf höjningen framflyttas till ett senare år.

Gemensamma bestämmelser 9 &.

Höjning enligt lagen —— uppräkning enligt 2 &, särskild höjning enligt 3 och 4 55 samt indextillägg _ skall, såsom angivits i den allmänna motive- ringen, s. 67—69, tillkomma livräntetagarna ur försäkringen som en sär- skild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Bestämmelse härom har intagits i första stycket denna paragraf. Konsekvenserna i olika hänseenden har belysts i den allmänna motiveringen.

Beträffande andra stycket må följande anmärkas. Det ligger i sakens natur, att de förmåner som tilkommer livräntetagaren genom nu ifrågavarande lag- stiftning skall utgå oavkortade även om de icke ryms inom den för försäk- ringen gällande ansvarigheten. Att så sker får särskild betydelse för äldre försåkringsfall med för dem gällande låga ansvarighetsbelopp.

Livränta kan, enligt vad som bestämts vid dess fastställande, framdeles änd- ras till beloppet i höjande eller sänkande riktning. Sålunda nedsätts vanligt- vis livränta till halva beloppet, då livräntetagaren uppnår 67 års ålder. Även andra åldersgränser för sådan nedsättning förekommer. Livränta kan vidare under en övergångstid utgå med högre belopp än som sedan blir fallet. Även det motsatta förhållandet förekommer. Inträffar nu avsedd ändring efter det livränta höjts enligt lagen, skall de höjningsbelopp som fastställts att utgå ändras i motsvarande män. En bestämmelse av detta innehåll har in— tagits i förevarande paragraf.

Från denna regel skall dock göras undantag i fråga om tillägg enligt 4 %. Dessa tillägg utgår med belopp som icke är anpassade till livräntebeloppets storlek. Därav följer att de bör utgå oavkortade under livräntans bestånd. Erinran härom har intagits som sista punkt i paragrafen.

11 5.

Höjning enligt den föreslagna lagen tillkommer endast livräntetagare; icke den som är berättigad till eller har utfått kapitalersättning. I konsekvens härmed stadgas i första stycket denna paragraf att när viss del av livränta utbytts mot engångsbelopp, lagens bestämmelser skall gälla den del som icke omfattas av utbytet. Jfr vad som anförts vid 1 5.

Av andra stycket framgår, att om livräntetagaren enligt gällande bestäm- melser medges rätt att utbyta själva livräntan eller del därav mot ett engångs- belopp, skall hänsyn tas till de höjningsbelopp enligt lagen, som vid utbytet tillkommer livräntetagaren. Jfr den allmänna motiveringen s. 56.

Trafikförsäkringslagen innehåller i 13 & vissa regler om livränta, som fast— ställts av domstol att utgå i skadestånd under livräntetagarens livstid eller under viss tid. Försäkringsanstalt må i sådant fall ej utan synnerliga skäl medgiva livräntetagaren att hans livränta utbyts helt eller delvis mot liv- ränta under kortare tid eller mot visst kapital. Vidare föreskrivs för rätt till utbyte att försäkringsinspektionen godkänner detta. Motsvarande skall jäm— likt tredje stycket gälla i fråga om de höjningsbelopp som enligt denna lag tillkom-mer livräntetagaren.

12 å.

Såsom angivits i den allmänna motiveringen (s. 62) skall värdesäkringen administreras av det försäkringsbolag, som förvaltar trafiklivränta, dvs. trafikförsäkringsbolag, som äger behålla ansvarighet för trafiklivränta, eller annat försäkringsbolag, hos vilket trafiklivränta blivit inköpt. I de fall inköp av trafiklivränta gjorts hos riksförsäkringsverket, skall verket såsom för- valtare av livräntan svara för dess värdesäkring. Bestämmelser i dessa hän- seenden har intagits i förevarande paragraf.

Denna paragraf ger till en början uttryck åt principen att fastställda höjningsbelopp skall finansieras enligt kapitaltäckningsmetoden. Finansie- ringsfrågan har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, 5. 39—0— 50, vartill hänvisas.

Förmågan att fullgöra skyldighet att utge försäkringslivräntor skall enligt gällande bestämmelser till förmån för livräntetagarna vara i särskild ordning tryggad. För trafiklivräntor gäller i hänseende, varom här är fråga, olika regler allteftersom livräntorna förvaltas av försäkringsbolag (trafikförsäk- ringsbolag eller livförsäkringsbolag) eller av riksförsäkringsverket. Försäk- ringsbolagen är i sin verksamhet underkastade lagen den 17/6 1948 om försäkringsrörelse (FL), medan för riksförsäkringsverket i nu förevarande avseende gäller vissa särskilda bestämmelser, varom mera nedan.

Lagen om försäkringsrörelse förutsätter i fråga om trafiklivränta bl. a., att försäkringsbolag skall till premiereserv avsätta (fondera) belopp mot- svarande livräntans kapitalvärde (264 % FL), beräknat enligt för bolaget gällande grunder för livränterörelse. Bolagets premiereserv (försäkrings— fond för livräntor) skall enligt 274 & FL vara placerad i vissa slag av värde— handlingar, vilka enligt 276 5 FL skall förvaras avskilda och i vilka livrän— tetagarna åtnjuter panträtt till säkerhet för fullgörandet av bolagets förbin— delser enligt livräntebrev eller livränteutfästelser.

För köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv. (Jfr s. 40.) Livräntefonden förvaltas i likhet med verkets övriga fonder enligt bestämmelserna i reglementet den 26/5 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder. Reglementet har i huvudsak samma place— ringsregler som 274 5 FL men innehåller icke några bestämmelser om pant- sättning till livräntetagarnas förmån.

De regler som sålunda gäller för livränta i fråga om avsättning till försäk- ringsfond av medel motsvarande livräntas kapitalvärde, om beräkning av nänmda värde, om placering av medel tillhörande försäkringsfonden och om pantsättning, skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed livränta höjts enligt denna lag. Även åt denna princip avser förevarande paragraf att ge uttryck.

Det har ej ansetts nödvändigt att i paragrafen hänvisa till de bestämmelser om säkerställande av livränta som är intagna i lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Någon livförsäkringsrörelse drivs f. n. ej i Sverige av utländsk försäkrings- anstalt. Dessutom får i 12 5 trafikförsäkringslagen föreskriven skyldighet för trafikförsäkringsanstalt, svensk eller utländsk, att inköpa livränta full- göras enbart hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäkringsbolag.

Kostnaderna för den framtida höjningen enligt lagen —— alltså vad kommit- tén kallar indextillägg —— skall, såsom angivit-s i den allmänna motiveringen (s. 66), beaktas vid premiesättningen. Bestämmelser om premiesättning för trafikförsäkringen finns i koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsanstal- terna. Enligt dessa villkor får premie för trafikförsäkring icke bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Någon omarbetning av koncessionsvillkoren i anledning av kommitténs förslag torde icke i och för sig vara nödvändig.

För trafikförsäkringens kostnad år 1968 i fråga om engångsuppräkningen och den särskilda höjningen av vissa livräntor skall enligt grunder, som an- givits i den allmänna motiveringen (s. 66), särskilda tillägg uttagas av för- säkringstagarna. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av 16 & höjningslagen närmare fastställa dessa tilläggs storlek. Kommittén har i sitt förslag till tillämpningskungörelse upptagit bestämmelser härom.

I andra stycket av denna paragraf bestäms den grund, efter vilken varje års höj ningskostnad skall fördelas mellan trafikförsäkringsanstalterna. F ör- delningsgrunden är densamma som i 21 & trafikförsäkringslagen anges för där avsedda kostnader. Avgörande för fördelningen varje år blir alltså de premier som influtit till trafikförsäkringsanstalterna under föregående år. Det skall observeras, att denna grund skall användas även vid fördelningen av kostnaden för 1968 års uppräkning, oavsett beloppet av influtna avgifter jämlikt 1 5 i kungörelsen.

Skyldigheten att jämlikt trafikförsäkringslagen ha motorfordon försäkrat skall enligt tredje stycket omfatta jämväl skyldighet att bidra till kostnader- na för höjning enligt den föreslagna lagen. Underlåtenhet att betala premie- höjning för angivet ändamål medför tillämpning av de i 24 och 25 55 trafik- försäkringslagen stadgade påföljderna av böter och vite för eftersättande av trafikförsäkringsplikt. Detta lär framför allt bli av betydelse i fråga om de särskilda premietillägg som skall uttagas för 1968 års höjningskostnader.

15 5. Denna paragraf innehåller ett stadgande om utmätningsfrihet motsvaran- de 23 å trafikförsäkringslagen.

Lagen synes böra träda i kraft vid årsskifte. Beslut om höjning av liv- ränta enligt 5 5 bör kunna fattas före ikraftträdandet. Ehuru uttrycklig bestämmelse härom måhända icke vore erforderlig, har för tydlighetens skull angivits, att så skall kunna ske.

Höjning enligt lagen måste samordnas med de tillägg, varmed försäkrings—

bolaget Folksam år 1959 höjde vissa av bolagets då utgående trafiklivräntor. Dessa tillägg innefattar kompensation såväl för penningvärdets fall som för standardstegring. Samordningen skall göras enligt följande principer. Å ena sidan skall vid bestämmande av bas för höjning enligt lagen icke medtas Folksams tillägg. Å andra sidan må tillägg, som nu avses, avdras från gott— görelse enligt 2 5 höjningslagen, dock icke hela tillägget utan endast den del som enligt konsumentprisindex motsvarar penningvärdets nedgång mellan det år livräntan fastställts och år 1957, dvs. det år vars genomsnittliga arbe- tarlönenivå låg till grund för tilläggen. Föreskrift om samordningen har in- tagits i bestämmelserna om ikraftträdandet.

Förslaget till ändring i trafikförsäkringslagen

1 5.

En erinran om de tillägg som enligt den föreslagna höjningslagen kan utgå till trafikförsäkringens livräntor har intagits som tredje stycke i tra— fikförsäkringslagens inledande paragraf. Uttrycket »vissa andra omständig- heter» syftar på de särskilda tillägg, som i vissa fall kan utgå till »maxi- merade» livräntor och livräntor till »unga personer».

Det må här framhållas, att eftersom tilläggen icke är av skadeståndsrätts- lig natur, äger de bestämmelser i trafikförsäkringslagen som anknyter till skadeståndskyldigheten icke tillämpning på tilläggen. I höjningslagen har dels fastslagits, att tilläggen skall utgå oavsett om därigenom i det enskilda fallet försäkringsbeloppen överskrides, dels bestämmelserna i 13 & trafik- försäkringslagen om utbyte i vissa fall av livränta mot engångsbelopp gjorts tillämpliga på tilläggen.

4 5.

Vissa motorfordonsägare är befriade från skyldigheten att hålla sina 1110- torfordon trafikförsäkrade. Enligt förevarande paragraf föreligger således icke försäkringsplikt för motorfordon, som ägs av medlem av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande rege- rande furstehus, eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidighet så förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulatl.

Möjligheten att underlåta att trafikförsäkra sina fordon utnyttjas som regel icke av andra motorfordonsägare än staten. Kommuner har således nu- mera genomgående sina motorfordon frivilligt försäkrade. Även Konungahu— sets medlemmar och diplomater försäkrar i stor utsträckning sina motorfor— don. Försäkringen utgör i dylika fall en mot den obligatoriska trafikförsäk—

1 Enligt lagen (1. 31/10 1939 med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. är motorfordon, som tagits i anspråk enligt allmänna förfogande- lagen m. fl. lagar, undantagna från försäkringsplikt i likhet med fordon, tillhöriga staten.

ringen svarande frivillig bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma som i trafikförsäkringen.l Premien för en bilansvarighetsförsäkring utgår som regel efter samma nor- mer som i motsvarande fall tillämpas inom trafikförsäkringen.

Omfattningen av undantagsregeln i 4 g har tidigare behandlats av olika utredningar, som sysslat med reformering av gällande rättsregler rörande trafikförsäkring.2 Därvid har — utan att detta, av skäl som saknar intresse i förevarande sammanhang, lett till någon ändring — förslag framlagts om upphävande av undantaget från försäkringsplikten för bl. a. kommunala fordon; senast år 1957 av bilskadeutredningen.3 Motiveringen härtill har i huvudsak varit, att undantaget från försäkringsplikten icke utnyttjats av kommunerna och att införandet av försäkringsskyldighet för kommuner i nu avsett hänseende följaktligen icke skulle innebära någon ändring av rådande förhållanden.

Nu angivna skäl till att slopa särställningen i trafikförsäkringsliänseende för kommunala fordon är alltjämt hållbara. Därtill kommer att värdesäk- ringens genomförande gör det nödvändigt att få in kommunerna som motor- fordonsägare i trafikförsäkringstagarkollektivet. I värdesäkringshänseende skall nämligen enligt kommitténs förslag livränta, som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring, tagen av annan motorfordonsägare än staten, jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Förutsättning härför är dock — såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen (s. 60) — att trafikförsäkringen står för kostnaden för värdesäkring av dessa bilansvarslivräntor. Då man icke kan bortse från den del av nu avsedda liv- räntor som härrör från skada i anledning av trafik med kommunala motor- fordon, synes det oundvikligt att kommunerna såsom motorfordonsägare åläggs att betala premier till trafikförsäkringen.

Kommittén föreslår därför, att undantaget från trafikförsäkringsplikten för kommunala motorfordon upphävs i och med att värdesäkringen genom- förs. Detta innebär, att kommunerna såsom motorfordonsägare i likhet med andra trafikförsäkringstagare får svara för trafikförsäkringens kostnad så- väl i fråga om engångsuppräkning som beträffande framtida värdesäkring.

I övrigt saknas anledning att i detta sammanhang ändra försäkringsplik- tens omfattning enligt förevarande paragraf.

Förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor

Kungörels-en med tillämpningsföreskrifter till höjningslagen reglerar dels de särskilda tillägg till trafikförsäkringspremierna som skall uttagas år 1968

1 Jfr s. 58. ” SOU 1938: 27 s. 75 ff, 88 f, 1949: 26 s. 107 ff samt 1957: 36 s. 102 ff. ** SOU 1957: 36 s. 103.

(jfr ovan s. 66), dels i stora drag den befattning trafikförsäkringsför- eningen skall taga med värdesäkringens administration (se allmänna moti— veringen s. 63—66), dels ock ordningen för höjningsbeloppens utbetalning.

Beräkningen av de premietillägg, som utgår enligt ] å, bygger, såsom framgår av nedanstående tabell, på en uppskattning av antalet trafikförsäk- rade motorfordon år 1968. Fördelningen mellan klasserna har gjorts efter ett sammandraget riskklasschema, varvid som vägningstal vid avvägningen klasserna emellan använts 1962 års riskpremie.

Avgift kr. per Uppsk. antal T-förs. Summa avgifter

leassmdelnmg T—förs. motorfordon motorfordon 1968 Kr.

1. Moped .................. 1 640 000 640 000 2. Mc, traktor .............. 5 290 000 1 450 000 3. Personbil ................ 20 2 000 000 40 000 000 4. Annat motorfordon ....... 60 130 000 7 800 000

3 060 000 49 890 000

Den differens, som sålunda föreligger mellan beräknad värdesäkringskost- nad år 1968, 46 milj. kr., och uppskattat totalt avgiftsuttag, är ej opåkallad med tanke på den osäkerhet, som vidlåder såväl kostnadsberäkningen som uppskattningen av trafikförsäkringsunderlaget ifrågavarande år.

Återstående paragrafer i kungörelsen har tillkommit efter samråd med trafikförsäkringsföreningen.

Förslaget till förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m.

1 5.

Denna paragraf anger föl-ordningens tillämpningsområde. Förordningen avser sådana trafiklivräntor, för vilkas värdesäkring sta- ten enligt det förut anförda skall svara. Det kan alltså vara fråga dels om trafiklivränta som utgår direkt av statsmedel, dels ock om trafiklivränta som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring tagen av statlig myndig- het. I sistnämnda fall förutsätts att försäkringen gällt motorfordon av det slag, för vilket trafikförsäkringsplikt föreligger enligt 2 & trafikförsäkrings- lagen i lagrummets nu gällande lydelse. Jfri övrigt motiven till 1 5 höjnings- lagen.

2 5.

Höjning av trafiklivränta, varom här är fråga, skall ske med tillämp- ning av grunderna i den föreslagna höjningslagen, innefattande jämväl stad- gandet i 5 &. Därvid må särskilt framhållas, att även av statsmedel utgående livränta kan vara maximerad till beloppet, jfr 4 5 andra stycket trafikför- säkringslagen och 12 & bilansvarighetslagen; det rör sig alltså om trafik- skada vid olovligt brukande av motorfordon, som tillhör eller nyttjas av staten.

Riksförsåkringsverket förvaltar huvudparten av de livräntor, som utgår av statsmedel. Det är därför naturligt att verket som regel anförtros upp— giften att svara för värdesäkringen av de livräntor, som avses i förordning- en. Riksförsäkringsverket skall således handha värdesäkringen jämväl i de fall, då livränta utgår p. g. a. försäkring, tagen av statlig myndighet. En- dast om annan statsmyndighet själv utbetalar livräntan, vilket undantagsvis förekommer, bör denna myndighet även svara för livräntans värdesäkring.

Då fråga är om värdesäkring av livränta, som utgår p. g. a. försäkring tagen av statsmyndighet, står det riksförsäkringsverket fritt att antingen självt årligen under livräntans bestånd utbetala de höjningsbelopp som till- kommer livräntetagaren, eller ock varje gång höjning sker hos försäkrings- bolaget inköpa en mot höjningen svarande tilläggslivränta.

Höjningsbeloppens utbetalning bör såvitt möjligt samordnas med utbetal- ningen av de ursprungliga livräntebeloppen.

55.

Denna paragraf motsvarar 15 5 höjningslagen.

65.

Trafiklivräntas höjning enligt förordningen skall bekostas av staten.

I den allmänna motiveringen, s. 27 och s. 78 f, har framhållits att skade- livräntor, som utges av statsmedel, tid efter annan beretts viss kompensa— tion för penningvärdets nedgång. Nu gällande bestämmelser härom finns i Kungl. Maj:ts brev den 30/12 1955, den 26/5 1961 och den 14/12 1962. Har trafiklivränta höjts enligt nu förevarande förordning, skall höjning enligt nämnda brev icke ifrågakomma för livräntan. Föreskrift härom har intagits i promulgationsbestämmelserna.

BILÅGÅ

Kostnads- och skatteheräkningar Au byrådirektör Åke Svensson

Kostnadsberäkningar

Gällande grunder De grunder, enligt vilka livräntefonden för trafiklivräntor, liksom för övriga skadeförsäkringslivräntor, skall beräknas, fastställs av försäkringsinspektionen sedan de beslutats av berörda försäkringbolag. Enligt nu gällande grunder tilläm- pas en ränteintensitet av 3 % samt dödlighetstabellen. L55 med 1 års åldersför- höjning. Beträffande räntan förfar man så att livränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, alltid gottskrivs 3 % avkastning på livräntefon- den (: försäkringsfonden för utgående livräntor) oavsett den verkliga avkast- ningen på de för denna fond pantsatta. värdehandlingarna. Detta innebär att det överskott, som kan uppstå till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, automatiskt överförs från livränterörelsen till bolagets allmänna konsolide- ring. Skulle avkastningen understiga $% fylls bristen på samma sätt från de allmänna konsolideringsmedlen. Frågan om disposition av dödlighetsvinster resp. täckning av dödlighetsförluster torde i detta sammanhang ha sekundärt intresse och lämnas därför åsido.

Alternativa finansieringsmetoden- För finansiering av kostnaderna för en indexreglering av trafiklivräntorna har följande tre alternativa system diskuterats inom kommittén:

1. Kapitaltäckningssystem A" Den metod som av kommittén benämnts kapitaltäckningssystem A. innebär föl- jande. Indexhöjningen av trafiklivränteheståndet vid värderegleringens införan- de till penningvärdet vid samma tidpunkt kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för trafiklivräntorna. Kostnaden för denna fonduppräkning kan tas ut av försäkringstagarna som engångspremie ('se s. 118). För den framtida årliga indexhöjningen dels av de sålunda uppräknade liv- räntorna dels av därefter tillkommande livräntor tillämpas kapitaltäcknings- systemet på så sätt att varje års indexhöjning kapitaliseras enligt samma grun- der. Kapitalvärdet av indexhöjningarna fonderas. Vid bestämmande av premier för trafikförsäkring får hänsyn tas bl. a. till beräknad kostnad för indexhöjning under det kommande året. Vid en indexreglering som sålunda genomförs och finansieras successivt krävs varje år ett nytillskott till livränterörelsen motsvarande kapitalvärdet av de in- dexhöjningar för hela det äldre livräntebeståndet vilka beslutats för året.

2. Kapitaltäckningssysfem B Den metod som av kommittén benämnts kapitaltäckningssystem B innebär att man redan vid livräntans beviljande kapitaliserar icke endast det fastställda livräntebeloppet utan även de beräknade framtida indexhöjningarna. Motsva- rande avsättning görs vid värdere'gleringens införande för de då utgående liv- räntorna. Kostnadsberäkningarna utförs på så sätt att det konventionella ränte- antagandet i beräkningsgrunderna för livräntefonden utbyts mot ett antagande rörande »realränta». Därmed förstås skillnaden mellan placeringsräntan och konsumentprisindex” procentuella årliga ökning. Med hänsyn till att beräkningsgrunderna enligt detta system skulle bli vida osäkrare än vid nuvarande kapitaliseringssystem hör till skillnad från vad som nu gäller eventuella räntevinster kvarhållas inom trafiklivränterörelsen. Enligt nu gällande grunder tillämpas som nämnts vid beräkning av försäk- ringsfond för trafiklivräntorna en ränteintensitet av 3 %. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta för trafiklivräntefonden torde f. n. vara 5 ä 6 %. Om man i stället för nuvarande ränteantagande vid beräkning av försäkrings- fond för trafiklivräntorna tillämpar en ränteintensitet exempelvis lika med noll synes trafiklivräntorna, i den mån penningvärdets fortsatta försämring ej allt- för mycket avviker från den nuvarande utvecklingstrenden, efter en engångs- uppräkning av löpande livräntor kunna göras värdebeständiga i framtiden i hu- vudsak genom att placeringsräntan användes till att bekosta de framtida index- höjningarna. Med nuvarande faktiska genomsnittliga ränteavkastning på trafik- livräntefonden torde systemet (med en antagen realränta lika med noll) täcka en årlig fortsatt inflation av storleksordningen 5 %. Skulle den långa placerings- räntan efter hand sänkas till en lägre nivå skulle detta givetvis anstränga syste- met. Ränteantagandet i beräkningsgrunderna finge vid behov justeras med hän- syn till sådana väsentliga ändringar i iwnflations- och ränteutvecklingen som kan bedömas vara av icke tillfällig natur. För trafiklivräntebeståndet vid värderegleringens införande innebär denna metod att man måste avsätta ett väsentligt större kapitalvärde än enligt kapital- täckningssystem A. För försäkringstagarna blir kostnaden för denna fonduppräk- ning av sådan storleksordning att den lämpligen skulle få slås ut på flera år. Vid kostnadsberäkningarna har tillämpats samma dödlighetsgrunder, som nu tillämpas av berörda försäkringsbolag. Vad beträffar det vid detta system erfor- derliga realränteantagandet har alternativt räknats med 1 % och 0 % räntein- tensitet.

3. Fördelningssyslem Finansiering av kostnaderna för en indexreglering av trafiklivräntorna enligt renodlat ,fördelningssystem innebär, att samtliga indextillägg —— inklusive de som fastställts vid regleringens införande -— varje år betalas av årets försäk- ringstagare, utan att någon fondavsättning för säkrande av framtida indexförmå- ner sker. Skillnaden mellan fördelningssystemet och kapitaltäckningssystem A blir i stort sett att varje års indexregleringskostnader enligt fördelningssystemet en- dast skulle motsvara under året utgående indextillägg; dessa skall emellertid för varje livränta motsvara alla de indexhöjningar som ägt rum sedan livräntan fastställdes. Ävenså blir livräntefonden betydligt mindre eftersom den inte in- kluderar några indexhöjningar; den ger följaktligen också en mindre ränteav- kastning.

dande kostnaderna för skil'da alternativ, söm naturligt bör ingå” i underlaget :för ett ställningstagande till av kommittén framlagda förslag. '.: ' _. ;;».

Begreppsdefinitioner

I det föregående har benämningen trafiklivräntor använts som samlingsbegrepp för livräntor som utgår i anledning av skada_' 1 följd av trafik med motorfordon (trafikskada), oavsett om livräntan utgår p. g. a. obligatorisk eller frivillig försäk- ring eller av statsmedel. I fortsättningen och i tabellerna till denna bilaga före- kommer, om ej annat framgår av sammanhanget, följande specifikation av det ifrågavarande livräntematerialet på kategorier: -i

1. Med trafiklivränta avses livränta som utgår p. g. a. obligatorisk trafikförsäk- ring.

2. Med bilansvarslivränta från försäkringsbolag avses livränta som utgår p. g. a. frivillig bilansvarsförsäkring.

3. Med av statsmedel utgående bilansvarsränta avses livränta som i anledning av trafikskada utgår av statsmedel.

Redovisning av insamlade uppgifter

Uppgifter om beståndet den 1.7 1964 av livräntor som utgår i anledning av tra- fikskada har insamlats från trafikförsäkringsbolagen, vissa livförsäkringsbolag och statliga verk som förvaltar sådana livräntor. Insamlade data är för varje livränta följande: identifieringsnummer, fastställelseår, livräntetagarens födelse- år och kön, livräntans art (invaliditets- eller efterlevandelivränta), invaliditets— grad, livräntemottagare (den skadelidande eller lagförsäkringsgivare -—— p. g. a. regress), årligt livräntebelopp från och med den 1,7 1964, slutår eller förstkom- mande ändringsår för temporär livränta och årligt livräntebelopp efter först- kommande ändring. Vidare har uppgift lämnats om huruvida livräntan utgår med belopp som reducerats på grund av tidigare gällande begränsningar. av försäk- ringsgivares ansvarighet. I sådana fall av »maximerad» livränta har slutligen uppgift också lämnats om år och månad, då skadan inträffat.

Uppgifterna har lämnats till kommittén antingen i form. av enligt kommitténs anvisningar stansade hålkort eller på stansningsunderlag. I sistnämnda fall har kommittén låtit ombesörja hålkortsstansning.

Materialet kan innehålla vissa bristfälligheter och felaktiga uppgifter. Ilden mån sådana upptäckts i samband med den företagna bearbetningen har emeller— tid kompletteringar och rättelser gjorts. För att möjliggöra bearbetning"h'ar i ett begränsat antal fall vissa erforderliga data t. ex. invaliditetsgrad måst upp"— skattas. —

Företagen bearbetning av insamlade data & ' Genom bearbetning av insamlade data hos Svenska Skadeförsäkringsföreningen har samtliga livräntor som ingår i materialet sorterats och sammanräknats till antal och årligt livräntebelopp med viss gruppindelning. Därvid har gruppe- ringen gjorts med hänsyn till kategori, livräntans art och varaktighet, invali- ditetsgrad i viss mån samt livräntemottagare. Resultatet av fördelningen av ma.- terialet på bearbetningsgrupper redovisas i översikt i tabell 1, varvid livränta utgående till yrkesskadeförsäkringsinrättning betecknas »yrkesskadelivränta». Inom varje bearbetningsgrupp har materialet sorterats på årgångar med hän- syn till livräntornas definitiva fastställande. Denna fördelning på fastställelse- årgångar av till de skadelidande utgående livräntor redovisas i sammandrag i

"tabell 2 för trafik— och bilansvarslivräntor från försäkringsbolag och i tabell 3 för av statsmedel utgående bilansvarslivräntor.

Syftet med denna fördelning på fastställelseårgångar var närmast att få un- derlag för beräkning av årlig kostnad vid finansiering enligt fördelningssystem för en fullständig indexhöjning i enlighet med konsumentprisindex' ökning från ifrågavarande fastställelseår fram till den 1.7 1964. Denna kostnad har beräk- nats genom manuell komplettering av den ovannämnda hålkortsbearbetningens resultat.

En tillämpning av kapitaltäckningssystemet i någon form fordrar en beräk- ning av kapitalvärdet av indexhöjningarna i första hand. I sådant syfte har hål— kortsmaterialet avseende trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7 1964 vidare bearbetats i datamaskin hos Folksam med anlitande av expertis hos bolaget. Av statsmedel utgående livräntor har dock inte medtagits i denna bearbetning. Denna har utförts med hänsyn till livräntetagarnas ålder och i förekommande fall den förstkommande ändringen av utgående livräntor. Efterlevandelivräntor till barn har antagits upphöra då livräntetagaren blir 19 år i de fall uppgift om slutår saknas i materialet. Indextillägget i % av de årliga livräntebelopp som utgick per den 1.7 1964 är detsamma som angivits i tabell 2. De livräntor (2 st.) som fastställdes innan trafikförsäkringen blev obligatorisk har medtagits i kostnads- beräkningen och därvid behandlats som om de fastställts år 1929. Vid beräkningen av kapitalvärden enligt kapitaltäckningssystem A har nuvarande grunder an- vänts innebärande bl. a. en ränteintensitet av 3 % (alternativ a). För beräkning av kapitalvärdet av livräntorna vid kapitaltäckningssystem B har endast ränte- antagandet i grunderna ändrats till en ränteintensitet av 1 % (alternativ b) respek- tive 0 % (alternativ c). För vart och ett av de tre räntealternativen har bearbet- ningarna utförts med specifikation av de framräknade kapitalvärdena för dels det gamla livräntebeståndet per den 1.7 1964 dels indexhöjningarna fram till samma datum. Bearbetningsresultatet med fördelning efter invaliditetsgrad redo- visas i översikt i tabell 5.

Utöver ovan angivna bearbetningar har särskilda bearbetningar gjorts avse- ende »maximerade» livräntor och invaliditetslivräntor till personer som vid liv- räntans fastställande inte uppnått 16 års ålder. Dessa bearbetningar som omfat- tar ett relativt litet antal livräntor redovisas i tabellerna 8—11.

Årlig kostnad för indexhöjning av trafik- och bilansvarslivräntor

I tabellerna 2 och 3 redovisas i sista kolumnen årskostnaden för en med led- ning av konsumentprisindex beräknad fullständig indexhöjning av de tre ifråga- varande livräntebestånden per den 1.7 1964.

Årskostnaden har beräknats till ca kr. 1- 520 000 för trafiklivräntorna 90000 » bilansvarslivräntor i försäkringsbolag 52300 » av statsmedel utgående bilansvarslivräntor.

Summa från försäkringsbolag utgående årliga belopp av trafik- och bilansvars- livräntor per den 1.7 1964 har beräknats till ca 7 milj. kr. Årskostnaden för en fullständig indexhöjning av detta belopp fram till den 1.7 1964 har enligt ovan beräknats till ca 1,6 milj. kr. Denna kostnad skulle motsvara ca 0,5 % av premie— inkclmsten för trafikförsäkringen år 1964 (ca 340 milj. kr.).

Enligt senare års erfarenhet har de utgående livräntebeloppen liksom livränte- fonden årligen stigit med omkring 14 %, efter frånräknande av en årlig avveck-

ling av omkring 7 %. Från denna utgångspunkt beräknas årsbeloppet per den; 1.1 1968, då indexregleringen tidigast kan införas, till storleksordningen 11 milj.? kr. Kostnaden för indextilläggen beräknas vidare under antagande av en årlig. ökning av konsumentprisindex med 5 % vid samma tid ha stigit till ca 3 milj., kr. Denna årskostnad motsvarar knappt 0,6 % av den grovt uppskattade premie- inkomsten för trafikförsäkring år 1968 (ca 540 milj. kr..) ;

Kostnaden år 1969 för indexhöjning kan uppskattas till ca 3, 5 milj. kr. Dennat årskostnad motsvarar drygt 0,6% av den premieinkomst för trafikförsäkring som måhända kan förväntas under sistnämnda är (ca 570 milj. kr.).

För år 1970 kan kostnaden för fortsatt indexhöjning beräknas uppgå till ca 4 milj. kr.

Kostnaden för den fortsatta indexregleringen kan uppskattas endast hypote— tiskt. Såväl den absoluta årliga kostnaden för en fortsatt indexreglering som pre— mieinkomsten för trafikförsäkring torde efterhand växa avsevärt. En bedömning av den relativa kostnaden framgent för indexregleringen måste bygga på osäkra antaganden om såväl inflationstakt som utvecklingen av biltrafiken, personska- dorna och premieinkomsten. I tabell 4 belyses med några statistiska uppgifter den hittillsvarande utvecklingen av antalet trafikförsäkrade fordon, trafikförsäk- ringspremier, inträffade trafikförsäkringsskador och beviljade trafiklivräntor. Utvecklingen har som synes varit snabb efter andra världskriget. En ev. ny avspärrningsperiod skulle radikalt förändra den nuvarande trenden. 4

Av statsmedel utgående bilansvarslivräntor Statliga bilansvarslivräntor har i likhet med övriga av statsmedel utgående skade—' livräntor genom olika beslut erhållit viss kompensation för nedgången av penning- värdet. Kompensationen följer för närvarande i princip de regler som gäller för motsvarande förmån till yrkesskadelivräntetagare. Detta innebär bl. a., att bil- ansvarslivränta jämte kompensationstillägg aldrig får överstiga det belopp soni skulle ha utgått därest livräntan varit att hänföra till kategorin yrkesskadelivränta. Denna begränsning ävensom det förhållandet att, i fall bilansvarslivränta samman- träffar med yrkesskadelivränta, sistnämnda livränta jämte tillägg i sin helhet av-' räknas från bilansvarslivräntan har medfört att i åtskilliga av dessa fall bilansvars- livräntan, såvitt avser den del som skall tillfalla livräntetagaren, f. n. utgår med lägre belopp än det ursprungligen fastställda eller helt upphört.

I tabell 3 redovisas korrigerade uppgifter för årskostnaden per den 1.7 1964 för indexhöjning av de av statsmedel utgående bilansvarslivräntor som icke avses upphöra att utgå före den 1. 7 1967. I tabellen har även angivits de nettoändringar som företagits av de ifrågavarande livräntorna med anledning av beslutade höj- ningar och avräkningar av höjningar av samtidigt utgående yrkesskadelivräntor. Uppgifterna i denna tabell har sammanställts efter manuell bearbetning. Kom- pletterande uppgifter om företagna höjningar och avräkningar av livräntebelopp har under hand inhämtats från Riksförsäkringsverket, som administrerar fle— talet av de statliga bilansvarslivräntorna. Den enl. tabellen beräknade totala kostnaden ca 52000 kr/år kommer troligen att öka med några tusental kr/år fram till den 1.1 1968.

Kapitalvärdet av kostnaderna för indexregleringen

Följande sammandrag har gjorts från bearbetningstabellerna. Kostnaden för en fullständig indexhöjning av utgående trafik- och bilansvars— livräntor per den 1.7 1964 enl. kapitaltäckningssystemet A (första sifferraden i text-

"_ j. ' ' Kapitalvärdenper den 1.7.19641.m11j kr '

Rantemtensnct » Trafik ' Bilansvar = ' - Summa

.: " -1' % . . . _

(; . ,. . , ; Utgående Index-.. Utgående Index- Utgående Index— _ ' belopp höjning belopp _ . höjning belopp. höjning

FIF.- ." ' ' ' ., .'

.3 . '. ...... ;. ., ...... 91,3 19,5 3,4 1,2 94,7 29,7 '1'. . . . '. '.'. . . . . . . 120,6 25,2 4,5 1,5 125,1 ' "26,7

5,4'» 1,7

0 .................. 142,6 29,2 '148,0 - -4 30,9

tabellen här ovan) har således beräknats till 20, 7 milj. kr. Kostnaden motsvarar- ca 6,1 % av premieinkomsten i trafikförsäkring år 1964, ca 340 milj. kr.

En indexreglering av de ifrågavarande livräntorna beräknas kunna införas tidigast den 1.1 1968. Försök till framräkning (se tabell 6) av motsvarande engångs-' kostnad för indexhöjning enligt konsumentprisindex fram till den 1.1 1968 av då aktuella trafik- och bilansvarslivräntor har gett vid handen att kostnaden' vuxit till storleksordningen 40 milj. kr. (bortsett från kostnaden för ev. .särskild uppräkning enl. 3 och 4 55 höjningslagen, som behandlas i tabellerna 8— 11). Angivna engångskostnad motsvarar ca 7, 4 % av en premieinkomst i trafikförsäk- ring av storleksordningen 540 milj. kr., som kanske kan förmodas komma att upp- nås år 1968. '

Den årliga kostnaden under följande år för fortsatt fonduppräkn'ing av kapital- värdena av det aktuella livräntebeståndet med hänsyn till det närmast föregående årets..jkonsumentprisindexökning kan grovt uppskattas till 5 % av kapitalvärdet för återståendelivräntebestånd vid sistnämnda års ingång sedan detta reducerats med hänsyn till därefter avvecklade livräntor (el. .till 4,65 % av närmast före-. gående års ingående livräntefond). För år 1969 kan ifrågavarande årskostnad uppskattas till 8,9 milj. kr. eller ca 1,6 % av en premieinkomst i trafikförsäkring av storleksordningen 570 milj. kr. De angivna siffrorna avser endast att ungefärli- gen belysa storleksordningen av ifrågavarande data. Den framtida utvecklingen av såväl trafiklivräntebeståndet som premieinkomsten är beroende av flera ovissa faktorer. =.Det nämnda framräkningsförsöket för de närmaste åren (se tabell 6) bygger på antagande av en årlig nettoökning av trafiklivräntefonden exkl. indexökning om 14 % och en årlig avveckling av fonden med 7 %. (Dessa båda antaganden innebär att till fonden årligen tillkommer nya livräntor till ett kapitalvärde motsva— rande drygt 19 % av årets utgående livräntefond.) Dessa antaganden om fondut- vecklingen för de närmaste åren har uppskattats högst ungefärligt med ledning av förhållandena i detta avseende under de senaste åren, såsom dessa kunnat bedömas med hjälp av tillgängliga, knappa uppgifter till belysning av skadeliv- räntebeståndets branschfördelning. Konsumentprisindex har antagits öka med 5 % (avrundat) om året under åren 1966—1970. , Vill man ställa kostnaderna för indexregleringen i relation till premieinkoms- ten under kommande år måste man uppskatta även denna. De i detta avseende angivna relationstalen förutsätter att ytterligare höjningar av premienivån än de som tidigare beslutats icke tillkommer och att premieinkomsten dessutom växer med ca 5 % årligen under de närmaste åren beroende på ändringar i för-_ säkringsbeståndet med hänsyn till bonusläge och ökning av bilbeståndet. Det tor- de för närvarande vara svårt att bedöma om antagandet om premienivån de när- maste åren är realistiskt, eftersom trafikförsäkringens kostnadsutveckling är starkt beroende av den allmänna prisutvecklingen. Höjningar av premierna kom-

mer till stånd tid efter annan då så blir er.forderligt som en följd av. kostnadsut- vecklingen för att åstadkomma balans mellan intäkter och kostnader... . —

Vid oförändrad inflationstakt ökar den årliga kostnaden för successiv fortsatt indexhöjning efterhand som trafiklivräntefonden växer (se tabell 6).

Beräknas i stället kapitalvärdet utan ränta d. v. s. enl. kapitaltäckningssystemet B (se sista sifferraden i texttabellen ovan s. 118) kostar en fullständig indexhöj— ning av ifrågavarande trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7 1964 30,9 milj.- kr. och dessutom tillkommer uppräkning av livräntefonden för de exkl. index- höjningen utgående livräntorna med 53,3 milj. kr. Om värdesäkring av trafik- och bilansvarslivräntorna enl. detta finansieringssystem kunnat införas redan'. 1964 torde den erforderliga engångskostnaden (bortsett från kostnaden för ev. särskild uppräkning enl. 3 och 4 SS höjningslagen) ha uppgått till summan av de två nämnda posterna eller ca 84 milj. kr. Denna kostnad utgör ca 25 % av premie- inkomsten i trafikförsäkring år 1964.

Dessutom tillkommer vid detta finansieringsalternativ till följd 'av ändrade be- räkningsgrunder en fortlöpande kostnadsökning för trafikförsäkringsbolagen för" inköp av livräntor eller överföring till skadelivränterörelsen av kapitalvärden för under året beviljade trafik- och bilansvarslivräntor.Dessa årliga kostnader,som un- der senare år belastat trafikförsäkringen med drygt 6 % av premieinkomsten tor- de enligt vad kostnadsberäkningarna ger vid handen (se texttabellen ovan 5.118) öka med ca 50 % till över 9 % av premieihkömsten. Det är emellertid inte osanno- likt att den under senare är vanliga livräntebelastningen på trafikförsäkringspre-' mierna med ca 6 % kommer att öka även med nuvarande beräkning'sgrunder. Det är därför inte osannolikt att den ovan till 3 % a'v- årspremieinkomsten angivna tillkommande årskostnaden beroende på ändrade beräkningsgnunder kan visa sig vara otillräcklig i framtiden.

Å andra sidan skulle de fortsatta indexhöjningarna efter systemets införande enl. detta alternativ i princip inte medföra någon fortsatt belastning på trafik- försäkringen. * Enligt det i tabell 6 redovisade framräkningsförsöket skulle den'1.1 1968 he- räknad engångskostnad (bortsett från kostnaden för särskild uppräkning en]. 3 och 4 55 höjningslagen), om kapitalvärdena beräknas utan ränta, ha vuxit till ca 61,5 milj. kr. belöpande på indexhöjning och ca 84,5 milj. kr. belöpande på fond- uppräkning av de exkl. indexhöjning utgående trafik— och bilansvarslivräntorna. Summan av dessa poster utgör ca 146 milj. kr. eller ca 27 % av den grovt upp— skattade premieinkomsten för trafikförsäkringen Vår 1968, 540 milj. kr. Premiein- komstuppskattningen har som nämnts gjorts med antagande att ny höjning av premienivån icke kommer till stånd under de närmaste åren. (Med en ny nivå- höjning av exempelvis 20 % under de närmaste åren skulle den angivna engångs- kostnaden 146 milj. kr. sänkas till ca 22 % av en premieinkomst av storleksord- ningen 650 milj. kr.).

Dessutom skulle med detta finansieringssystem (redan från första året, 1968) trafikförsäkringen belastas med fördyring av engångspremierna för under året beviljade livräntor till en merkostnad av storleksordningen 18 milj. kr. eller ca 3,4 % av premieinkomsten (540 milj. kr.). '

För året därpå, 1969, torde sistnämnda merkostnad kunna uppskattas till stor- leksordningen 21 milj. kr. eller ca 3,7 % av en premieinkomst av storleksord- ningen 570 milj. kr. (se vidare tabell 6).

Tabell 7 avser att underlätta en översiktlig jämförelse av de beräknade initial- kostnaderna vid de diskuterade alternativa finansieringssystemen. Därvid torde man kunna bortse från kostnaderna för av kommittén föreslagen särskild upp- räkning enl. 3 och 4 55 höjningslagen.

Sistnämnda kostnader redovisas i tabellerna 9 och 11. , I tabell 12 har samtliga" beräknade initialkostnader under de första åren enligt kommitténs förslag sammanställts.

Skatteberäkningar

Trafiklivränta, som i anledning av skada uppkommen före den 1.1 1962 utgår p. g. a. försäkring, beskattas f. n. endast till viss del.

För att belysa skatteeffekten på den av kommittén föreslagna engångsuppräk- ningen vid olika tänkbara beskattningsalternativ har vissa skatteberäkningar gjorts. Dessa avser huvudsakligen äldre försäkringslivräntor och redovisas i tabell 13. .

. Fyra beskattningsalternativ har diskuterats inom kommittén, nämligen . 1. förmånen'av reducerad beskattning bibehålls för livräntan inkl. indexhöj- ning; _ . . 2. förmånen av reducerad beskattning bibehålls endast delvis; den beskattnings- bara delen av livräntan inkl. indexhöjning fastlåses för framtiden vid den pro- centsats som vid indexregleringens införande är tillämplig på livräntan; inne- börden därav blir att samma procentuella andel av utgående livräntebelopp årli- gen upptas till beskattning så länge livräntan utgår, oberoende av livräntetagarens tilltagande ålder; -

3. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntans ursprungligen fastställda belopp medan höjningsbeloppet i likhet med nya livräntor beskattas fullt ut; och

4. förmånen av reducerad beskattning slopas och livräntan inkl. indexhöjning beskattas fullt, ut.

Beräkningarna omfattar 18 exempel till vilka samtliga livräntedata såsom fast- ställelseår, ålder, årligt livräntebelopp och invaliditetsgrad hämtats ur det fak- tiska trafiklivräntematerialet. Endast fall med relativt låg invaliditetsgrad har. utvalts för att underlätta inkomstberäkmingen. Denna har alltså gjorts oberoende av ersättningar från AFP och ATP. I samma syfte utgår beräkningarna från förut- sättningen att livräntetagaren är ensamstående skattskyldig. Det för angivet år utgående livräntebeloppet antas alltså utgöra en mot invaliditetsgraden svarande procentuell del av den totala bruttoinkomsten (före skatt). Vid beräkningen av till statlig inkomstskatt taxerad inkomst har avdrag gjorts för kommunalskatt uppskattad till 10 kr. per skattekrona t. o. m. 1961 och därefter till 15 kr. per skattekrona (jfr 5 5 skattestrafflagen den 11 juni 1943) samt för övriga avdrag med ett belopp som för fastställelseåret (rad 1 i varje exempel) antas utgöra 40 % av kommunalskatteavdraget. Vid beräkningen av skatt på livräntan (statlig och kommunal inkomstskatt) har det beskattningsbara livräntebeloppet antagits ut- göra marginalinkomsten d. v. s. ligga i toppen av inkomsten. Vidare har det an- tagandet gjorts att såväl livräntan som övriga inkomster och andra skatteavdrag än kommunalskatteavdraget ökat i takt med konsumentprisindex. Beräkningarna bygger på antagandet att indexregleringen infördes år 1964.

Varje exempel t. o. m. nr 16 redovisas på fyra rader. Rad 1 avser förhållandena fastställelseåret med beskattning endast av en mot åldern svarande del av livrän— tan (fastställd före år 1962).

Rad 2 avser att belysa förhållandena år 1964 vid beskattning enl. de man angivna alternativen 1 och 2.

Rad 3 avser förhållandena år 1964 vid beskattningsalternativ 3. Rad 4 slutligen avser också år 1964 men vid beskattningsalternativ 4.

Uppställningen möjliggör jämförelse av skatteeffekten på livräntan vid de nämnda alternativa beskattningsmetoderna (rad 2—4). Av särskilt intresse torde vara att få en bild av hur stor del av indexhöjningarna som verkligen kommer liv- räntetagarna till godo efter skatt enligt de olika alternativen.

Kolumnen nr 16 i tabellen anger hur stor del i % av livräntans bruttohöjning som tas i anspråk för ökning av skatten på livräntan. Som ovan angivits är det en förutsättning för beräkningarna att såväl livräntan som övriga inkomster är värdebeständiga (följer konsumentprisindex) men att icke någon annan inkomst- ökning (el. standardstegring) kommer de exemplifierade personerna till del. Det- t'a är naturligtvis en orealistisk förenkling i många enskilda fall. I verkligheten torde alltså av detta skäl skatteeffekten (skatteandelen av livräntans bruttoökning) i flera fall vara större än i de redovisade exemplen. Nämnda skatteeffekt torde även i verkligheten skärpas'p. g. a. att livräntetagare i vissa fall sambeskattas med annan skattskyldig.

En jämförelse av procentsiffrorna på rad 2 i exemplen dels i kolumn 13 för nettolivräntans 'ökning från fastställelseåret (begynnelseåret) till år 1964 dels i kolumn 14 för ökning av levnadskostnads- och konsumentprisindex under samma tid ger några intressanta upplysningar. Procentsiffrorna i de båda kolumnerna överensstämmer tämligen väl, d. v. s. nettolivräntan (efter skatt) har i exemplen vid bibehållen förmån av reducerad beskattning [i regel ökat i ungefär samma mån SOm konsumentprisindex eller ungefär i samma mån som bruttolivräntan antagits ha blivit höjd. .

Den eventuella kompensation för penningvärdeförsämring på grund av tidigare gällande beskattningsregler för försäkringlivräntor som i praktiken kommit livräntetagarna till godo torde alltså som" synes ha varit förhållandevis ringa och har i vissa fall helt uteblivit eller blivit negativ på grund av skatteökning. En mindre sådan kompensation utöver den antagna indexhöjningen förekommer likväl i vissa fall (se exemplen 1, 5, 6, 8, 9 och 10).

Tabellen visar att en mindre dylik överkompensation kan med nuvarande beskattningsregler uppstå för vissa äldre försäkringslivräntor — i regel sådana som utgår till äldre personer -—— medan vid en omläggning av skattesystemet dessa livräntor ej uppnår full nettokompensation eller ens kommer i närheten därav (se även raderna_3 och 4 i exemplen). Den överkompensation som kan uppkomma för vissa livräntetagare med äldre försäkringslivräntor om jämväl indexhöjningarna beskattas som äldre livräntor (enligt de gamla skattereglerna) är av liten ekonomisk betydelse. De utförda räkneexemplen ger vid handen att överkompensationen i regel avtar med stigande fastställelseårgångar och upphör helt för livräntor som börjat utgå från slutet av 1950-talet eller senare. Huvud- parten av livräntebeståndet hänför sig till fastställelseårgångar från senare delen av 1950—talet och framåt. De tidigare fastställda livräntorna är få och i regel små (jfr tabell 2).

Det bör måhända anmärkas att det vid beskattning enligt alternativ 1 fram- gent kan uppkomma ökning av förmånen av reducerad beskattning p. g. a. att vissa livräntetagare uppnår högre åldersklass. Vid beskattningsalternativ 2 för- hindras detta.

Den extra kompensation utöver höjning motsvarande ökning av konsument- prisindex som vid tillämpning av de gamla skatteförmånerna även för höjningarna

skulle komma en del av de äldre livräntetagarna med i regel relativt t-idigt fast— ställda livräntor till del skulle i och för sig väl kunna motiveras som utgörande en viss kompensation för utebliven standardstegring. -

Om indexhöjningarna beskattas som nya livräntor d. v. s. fullt ut uppkommer givetvis icke någon överkompensation för någon livräntetagare (se raderna 3 och 4 i exemplen). Däremot uppkommer _en mer eller mindre kraftig underkompen- sation eller vid alternativ 4 en »genomslående» negativ effekt på nettolivräntan.

Exemplen 1—3 belyser utfallet för de tidigt fastställda, genomgående små liv- räntorna som- representerar endast en mindre andel av beståndet (jfr tabell 2). Exemplen visar att denna mindre grupp av livräntetagarna med i regel små be— skattningsbara inkomster enligt samtliga beskattningsalternativen får behålla en relativt väsentlig del av en indexhöjning. '

.Redan i exempel- 4, som avser en livränta fastställd så relativt tidigt som år 1950, finner man emellertid att i-ett— inkomstläge som torde vara relativt vanligt för stora folkgrupper vid full beskattning av såväl höjningar som ursprunglig liv— ränta (rad 4) mer än hälften (öö-%) av livräntans bruttoökning går till ökad skatt på livräntan. Anledningen till att skatteandelen av livräntans bruttoökning enligt alternativ 4 blir så stor även vid ganska små inkomster är huvudsakligen bortfallet av skatteförmånerna. Detta bortfall uppväges dock helt vad angår de relativt tidigt fastställda livräntorna av livräntans indexhöjning. Dessutom kom- mer en viss nettoinkomstökning från livräntan ifrågavarande livräntetagare till- godo. Skattskyldigari' här-berörd grupp, av_livräutetagare med små inkomster kan eventuellt få en viss ytterligare förbättring av sin nettoinkomstökning genom möj- lighet till-extra avdrag 'p. g.! a. nedsatt skatteförmåga.

Vid "bibehållande av de gamla skattereglerna för den ursprungliga livräntan och full beskattning av indexhöjningarna (alternativ 3) varierar skatteandelen av'livräntans bruttoökning i exemplen 1—4 mellan 24 och 40 %. Skatteeffekten är alltså relativt måttlig vid alternativ 3. (Olikheterna mellan exemplen beror främst på variationer i beskattningsbar inkomst och progressionseffekten. )

Av större intresse är de följande exemplen som avser livräntor fastställda under 1950-talets senare hälft och senare. Dessa är som ovan nämnts mera representativa för beståndet. (Se tabell 2.) Av samtliga de återstående framräknade exemplen 5 t. o. m.16 är det endast det förstnämnda som vid alternativ 4 resulterar i att mer än hälften av livräntans bruttoökning kommer livräntetagaren tillgodo efter skatt. Att utfallet blir så relativt gynnsamt för livräntetagaren i detta exempel be— ror på samverkan av två i sådan riktning verkande omständigheter. Den ena är att livräntan är fastställd relativt tidigt varför indexhöjningen blir relativt stor. Den andra är att livräntetagaren vid livräntans fastställande tillhörde den lägsta åldersklassen (högst 35 års ålder) för vilken de extra skatteförmånerna var minst.

Exempel 6 jämfört med exempel.-5 belyser vilken betydelse livräntetagarens ålder vid livräntans fastställande har för utfallet särskilt vid alternativ 4. Båda livräntorna är fastställda år 1955.

Exemplen 7 och 8 avser livräntor fastställda år 1957. Livräntetagarnas ålder vid livräntornas fastställande samt storleken av den beskattningsbara inkomsten varierar i exemplen. Detta är orsaken till variationerna i skatteeffekten. I samt- liga fall är denna effekt avsevärt starkare vid alternativ 4 för de livräntor som fastställdes 1957 än för de ovan angivna tidigare fastställda.

Exemplen 9 och 10 avser livräntor fastställda år 1958. I exempel 9 är den be-' skattningsbara inkomsten år 1964 lägre'än den i och för sig beskattningsbara livräntan. Av denna anledning blir skatteandelen av bruttolivräntans ökning mindre än vad den eljest skulle ha blivit. I detta fall synes det dessutom finnas

förutsättningar för extra avdrag p. g. a. nedsatt skatteförmåga (med hänsyn till ringa inkomst).

Nr 10 är det första av exemplen som klart belyser att bortfallet av skatteför- månerna inte uppväges av livräntans indexförhöjning utan »slår igenom» i ett försämrat nettoresultat för livräntetagaren. Dennes totala inkomster torde var- ken vara särskilt stora eller särskilt _små 'i förhållande till riksmedelvärdet (se nedan). Inkomsttagaren torde knappast ha stora utsikter att få extra avdrag p. g. a. nedsatt skatteförmåga.

Fr. o. 111. år 1959 har årligen fastställts ett väsentligt större antal trafiklivräntor än tidigare år (se tabell 2). Exemplen 11 t. o. m. 16 avser livräntor fastställda under åren 1959—1961. I endast det första av dessa fall resulterar beräkningarna i att livräntetagaren får någon nettoökning från livräntan vid beskattningsalterna- tivet 4. Orsaken härtill är främst att livräntetagarens ålder vid livräntans fast- ställande var under 36 år. (Skatteförmånerna var minst i lägsta åldersgruppen.) Till resultatet i detta exempel har också medverkat att livräntetagarens totala beskattningsbara inkomst var relativt låg år 1964.

I exempel 12 ligger åldern vid livräntans fastställande och inkomsten visser- ligen över riksmedelvärdena' men varken åldern eller inkomsten är ändå extrem (se nedan). Alternativ 4 medför för denne livräntetagare en avsevärd nettoför— sämring.

I det följande exempel 13 tillhörde livräntetagaren den andra åldersgruppen med hänsyn till skatteförmånerna år 1959 samt var den beskattningsbara inkoms- ten tämligenlåg. Här blir resultatet negativt för livräntetagaren. Medelinkomsten (aritmetiska mediet) för alla inkomsttagare i Sverige inkomståret 1959 utgjorde 9 488 kr. De vanligaste inkomsterna (typvärdet) låg emellertid i inkomstklassen 12 000—14 999 kr. (se Statistisk Årsbok 1961 s. 285).

Med stigande fastställelseålder och inkomster accentueras det negativa netto- utfallet av beräkningarna vid alternativ 4 vilket framgår av exemplen 12 och 13 jämfört med exempel 11.

Med stigande fastställelseår t. o. 111. år 1961 försämras vidare resultatet för 'liv- räntetagaren särskilt vid alternativ 4. Detta framgår tydligt av exempel 161jäm- fört med exempel 8. I dessa båda exempel är övriga data relativt likvärda.

Även vid» beskattningsalternativ 3 försämras resultatet för livräntetagaren fast-' än i avsevärt mindre grad "än vid alternativ 4 med stigande fastställelseålder, in— komster och fastställelseår (t. o. m. 1961). Detta framgår vid jämförelse exempel- vis av exemplen 11, 12, 13 och 15. '

Livräntetagaren får vid beskattningsalternativ 1 och 2 (se rad 2 i exemplen) i samtliga exemplen behålla en avsevärt" större del av livräntans bruttoökning än vid beskattningsalternativen 3 och 4. I intet fall blir vid alternativen 1—3 utfallet negativt för livräntetagaren. Alternativen 1 och 2 är för livräntetagaren mycket förmånligare än alternativet 4 och även fastän i mindre grad klart förmånligare än alternativet 3.

Försäkringslivräntor som utgår p. g. a. försäkringsfall som inträffat fr. o. m. är 1962 liksom av statsmedel utgående bilansvarslivräntor har alltid varit helt be- skattningsbara. Beskattningseffekten på en indexhöjning av dylika livräntor med begynnelseår 1962 belyses av exemplen 17 och 18, som vardera redovisas på två rader. Rad 1 avser förhållandena begynnelseåret och den följande raden 2 för- hållandena år 1964. I dessa exempel föreligger alltså endast alternativet full be- skattning. Då i dessa fall något bortfall av skatteförmåner icke kommer med i bil- den torde nettoresultatet av en indexhöjning alltid bli positivt för livräntetaga- ren. I vissa fall, som i exempel 18, utgör dock denna nettoförbättring en jämfö- relsevis ringa del av livräntans bruttoökning. Orsaken härtill är den starka pro— gressionseffekten i marginalbeskattningen vid stigande inkomst.

Tabell 1 Uppställning över livräntebeståndet per den 1 juli 1964 Trafik- Bilansvars- Av statsmedel Summa Bearbetnings- livränta livränta utg. livränta grupp antal kronor antal kronor antal kronor antal kronor 1. Livsvariga inva- liditetslivräntor ! invaliditet( 20 % 682 327 546 26 9 815 9 4 020 717 341 381 2. Livsvariga inva- liditetslivräntor _ invaliditetg20 % 1 321 1 182 9871 68 73 524 21 24 028 1 410 1 280 539 3. Livsvariga efter- levandelivräntor 492 391 015 23 10 867 9 14 212 524 416 094 "w . 4. Tengorära inva— liditetslivräntor invaliditet(20 % 644 744 603 21 21 159 8 12 514 673 778 276 5. Temporära inva- liditetsiivräntor invaliditetg20 % 1 216 2 751 297 47 99 726 42 118 017 1 305 2 969 040 6. Temporira efter- levandeiivråntor 1 084 1 402 016 28 31 990 17 27 898 1 129 1 461 904 Summa 5 439 6 799 464 213 247 081 106 200 689 5 758 7 247 234 7. Yrkesskadeliv— räntor .......... 1 533 1 695 388 66 60 400 48 81 631 1 647 1 837 419 Totalsumma 6 972 8 494 852 279 307 481 154 282 3101 7 405 9 084 653

Anm. Antalet av samt totala

ringen:

Grupp nr 4: 608 st 341 532 kr » » 5: 1 190 st 1 370 571 kr » | 6: 394 st 558 479 kr | | 7: 555 st 669 763 kr

årliga livräntebeloppet för temporära livräntor efter första änd-

Tabell 2

Trafik— och bilansvarslivräntor i försäkringsbolag med fördelning på fastställelseår och beräkning av årskostnad för indexhöjning per den 1.7. 1964 (exkl. yrkesskadelivräntor).

. Fullständig

Trafik Bilansvar grafik och indexhöjning

"ansvar den 1 7 1964 Fastställd Pe” ' '

år årligt årligt årligt årligt

antal belopp antal belopp antal belopp % belopp

kronor kronor kronor kronor 1926 .............. 1 500 1 500 169 845 1927 .............. 1 600 1 600 173 1 038 1929 .............. 2 1 174 2 1 174 173 2 031 1930 .............. 1 300 5 1 824 6 2 124 181 3 844 1931 .............. 5 2 045 2 992 7 3 037 190 5 770 1932 .............. 15 7 354 2 1 020 17 8 374 195 16 329 1933 .............. 26 9 686 8 3 914 34 13 600 205 27 880 1934 .............. 21 6 288 6 2 138 27 8 426 205 17 273 1935 .............. 35 14 238 7 3 437 42 17 675 195 34 466 1936 .............. 41 15 722 4 1 755 45 17 477 195 34 080 1937 .............. 61 24 220 4 2 258 65 26 478 186 49 249 1938 .............. 65 22 270 1 333 66 22 603 181 40 911 1939 .............. 76 23 456 1 450 77 23 906 173 41 357 1940 .............. 101 32 124 1 600 102 32 724 143 46 795 1941 .............. 87 31 991 1 500 88 32 491 114 37 040 1942 .............. 75 29 227 2 447 77 29 674 98 29 081 1943 .............. 53 20 462 2 294 55 20 756 96 19 926 1944 .............. 48 24 031 2 2 700 50 26 731 98 26 196 1945 .............. 58 24 186 7 4 360 65 28 546 98 27 975 1946 .............. 72 31 673 5 2 497 77 34 170 98 33 487 1947 .............. 71 33 668 3 1 040 74 34 708 91 31 584 1948 .............. 78 58 330 4 3 375 82 61 705 84 51 832 1949 .............. 101 65 091 7 3 470 108 68 561 80 54 849 1950 .............. 98 72 764 1 300 99 73 064 78 56 990 1951 .............. 106 79 052 —— — 106 79 052 54 42 688 1952 .............. 136 127 467 4 3 939 140 131 406 43 56 505 1953 .............. 141 128 875 8 8 424 149 137 299 41 56 293 1954 .............. 184 190 798 12 8 148 196 198 946 40 79 578 1955 .............. 212 219 139 5 10 206 217 229 345 35 80 271 1956 .............. 276 288 612 7 7 400 283 296 012 29 85 843 1957 .............. 269 285 571 11 10 564 280 296 135 24 71 072 1958 .............. 283 324 280 7 14 414 290 338 694 18 60 965 1959 .............. 493 659 236 13 24 255 506 683 491 18 123 028 1960 .............. 502 725 485 15 22 078 517 747 563 13 97 183 1961 .............. 417 669 399 20 38 616 437 708 015 10 70 802 1962 .............. 466 904 891 12 16 490 478 921 381 6 55 283 1963 .............. 526 1 120 332 16 35 977 542 1 156 309 3 34 689 1964 .............. . 240 527 201 4 6 592 244 533 793 1 5 338 Totalt 5 439 6 799 464 213 247 081 5 652 7 046 545 11 610 366

...

Därav belöper på trafiklivräntor 1 520 372 kr och på bilansvarslivräntor 89 944 kr.

Tabell 8

.Av statsmedel till de skadelidande per den 1.7. 1964 utgående faslslällda bilansvarslivräntor exkl. verkställd »höjning», årskostnad för fullständig indexhöjning samt årskostnad för verk- ställd höjning (exkl. yrkesskadelivräntor och bilansvarslivräntor som upphör före den 1.141967).

Fullständig'indexhöjning .. 112230: Fastställt per den 1.7 1964 223333”? Fastställelseår ' ] g ) årligt belopp årligt belopp årligt belopp st kronor % kronor kronor

1931 ............... 1 2 400 190 4 560 ./. 960 1940 ............... 1 460 143 658 ./. 148 1941 ............... 2 1 174 114 1 338 ./. 688 1943 ............... 2 671 96 644 ./. 405 1944 ............... 4 1 331 98 1 304 213 1945 ...... . ........ 7 4 027 98 3 946 1 327 1946 ............... 2 933 98 914 ./. 362 1947 ............... 2 546 91 497 ./. 390 1948. . ............. 1 325 84 273 0 1949 ............... 5 18 801 80 15 041 0 1950 ............... 3 5 861 78 4 572 ./. 1 051 1951 ............... 4 3 307 54 1 786 ./. 360 1952 ............... 3 1 296 43 557 0 1954 ............... 5 3 838 40 1 535 ./. 1 946 1956. .. . . . ...... 1 600 29 174 0 1957 ........... . . . 9 11 074 24 2 658 ./. 1 305 1958 ............... 3 7 340 18 1 321 0 1959 .......... . . . . . 3 15 820 18 2 848 0 1960 ............... 12 27 150 13 3 530 ./. 247 1961 .......... . 8 15 277 10 1 528 1 523 1962 ..... . ......... 9 21 496 '6 1 290 ./. 755 1963 .............. . 7 22 078 3 662 0 1964 ............... 6 24 320 1 243 0 1931—1964 ......... 100 190 125 51 879 ./. 5 554

1 Ändring av bilansvarslivränta före den 1.1 1967 har beaktats på så sätt att belopp, som upphör att utgå före detta datum inte har medtagits. Med verkställd »höjning» avses skillnaden mellan den bilansvarslivränta som f. n. avses skola utgå per den 1.1 1967 och den »definitivt» fastställda hilansvarslivräntan. Skillnaden utgör nettoresultatet av genomförda höjningar och reduceringar av fastställd livränta. Reduceringarna har uppkommit genom att höjningar av samtidigt utgående yrkesskadelivränta har avräknats på bilansvarslivräntan. Negativt förtecken i kolumnen längst till höger anger alltså sänkning av ursprungligen fastställt livräntebelopp.

Tabell 4 Trafikförsäkringens utveckling 1930—1964 Arf1taå föl-Sälg ade Summa resel'Jvtå'eattalieladlrfp. för låapiåalvägdetlavl År oråon _un er premier skador inträffade un er . re.. ev1 18 e rsrlsk livräntor2 under året1 st tkr tkr tkr 1930 180 609 10 489 8 951 . . 1935 195 668 15 049 8 638 590 1940 167 975 12 080 7 409 1 658 1945 108 635 10 132 6 678 867 1950 518 166 42 607 37 077 1 626 1955 1 133 917 166 890 98 392 6 420 1960 1 544 860 184 723 171 309 14 143 1961 1 965 972 193 185 197 487 11 134 1962 2 431 969 215 525 233 136 14 362 1963 2 560 590 286 011 262 142 18 289 1964 2 616 066" 343 411 . . 21 224

1 För åren 1930—1950 efter 5 års skadeavveckling, 1955—1962 2 års avveckling, 1963 1 års

avveckling. ' Exkl. livräntor inköpta hos Riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolag.

Tabell 5

Kapitalvärden (Mkr) av utgående trafik- och bilansvarslivräntebelopp och av en fullständig indexhöjning av dessa belopp per den 1.7.1964 med fördelning efter invaliditetsgrad i vissa grupper (exkl. yrkesskadelivräntor och av statsmedel utgående bilansvarslivräntor).

Kategori

Kapitalvär det av Traflk Bllansvar Summa

utgående index— utgående index- utgående index- belopp höjning belopp höjning belopp höjning

1. Ränteintensilet = 3 % Invaliditetsgrad % 0 = efterlevande 22,18 5,72 0,52 0,21 22,70 5,93 1 —19 .............. 15,73 3,16 0,46 0,14 16,19 3,30 20—49 .............. 32,97 6,51 * 1,34 0,39 34,31 6,90 50—100 ............. 20,38 4,17 1,10 0,43 21,48 4,60

0—100 Summa 91,26 19,56 3,42 1,17 94,68 20,73

2. Ränleinlensifet = 1 % Invaliditetsgrad % O = efterlevande. 30,39 7,28 0,73 0,27 31,12 7,55 1 ——19 .............. 20,65 4,09 0,61 0,18 21,26 4,27 20——49 .............. 42,95 8,42 1,74 0,49 44,69 8,91 50—100 ............. 26,59 5,36 1,46 0,56 28,05 5,92 0—100 Summa 120,58 25,15 4,54 1,51 125,12 26,66

3. Ränteintensilet == 0 % Invaliditetsgrad % 0 == efterlevande . 37,11 8,42 0,91 0,31 38,02 8,73 1 —19 .............. 24,20 4,75 0,72 0,21 24,92 4,96 20—49 .............. 50,15 9,79 2,03 0,56 52,18 10,35 50—100 ............. 31,11 6,19 1,73 0,66 32,84 6,85

0—100 Summa 142,57 29,15 5,39 1,74 147,96 30,89

Tabell 6

Kapitalvärdet av från försäkringsbolagen per den 1.7. 1964 direkt till livräntetagare utgående trafik- och bilansvarslivräntor försöksvis framräknade till ultimo 1970 samt beräknad årlig kostnad för indextillägg och kapitalvärdet av nya livräntor 1968—70, Mkr.

I. Vid finansiering enl. kapitaltäckningssystem A; ränteintensitet 3 %

Datum Utgående belopp Indexhöjning Summa Nästa års indextillägg 1.7 1964 ........... 94,7 20,7 115,4 ult. 1964 ............ 101,3 22,4 123,7 » 1965 ............ 115,5 29,0 144,5 » 1966 ............ 131,6 34,9 166,6 » 1967 ............ 150,1 40,2 190,3 » 1968 ............ 171,1 46,3 217,4 8,9 » 1969 ............ 195,1 53,1 248,2 10,1 » 1970 ............ 222,4 61,0 283,4 11,5

II. Vid finansiering enl. kapitaltäckningssystem B; ränteintensitet 0 %

Datum Utgående belopp Indexhöjning Summa Nästa års indextillägg 1.7 1964 ........... 148,0 30,9 178,9 ult. 1964 ............ 1583 33,6 191,9 » 1965 ............ 1 80,5 43,9 224,4 » 1966 ............ 205,8 53,2 259,0 » 1967 ............ 234,6 61,5 296,1 » 1968 ............ 267,5 71,0 338,4 13,8 » 1969 ............ 304,9 81,7 386,6 15,7 » 1970 ............ 347,6 94,0 441,6 18,0

III. Kapitaluärdel av under året beviljade livräntor

År Enl. kap.täckn.system A Enl. kap.täckn.system B Differens B ./. A 1968 .............. 32,7 51,1 18,4 1969 .............. 37,2 58,2 21,0 1970 .............. 42,5 66,4 23,9

9—614768

Tabell 7

Sammanställning av uppskattade initialkostnader för indexreglering av försäkringsbolagens trafik- och bilansvarslivräntor (bortsett från kostnader för ev. särskild uppräkning enl. 3 och 4 55 höjningslagen) 1 milj. kr samt i relation till uppskattad årspremieinkomst inom trafikförsäkringen.

Engångskostnad Årskostnad

Finansieringsmetod och slag av kostnad mkr % av T-prem mkr % av T-prem

I. Fördelningssystem a) uppräkning av utgående livräntebe-

lopp per den 1.1 1968 ............. — 3,1 0,6 b) dito per den 1.1 1969 ............ -— 3,5 0,6 II. Kapitaltäckningssystem A a) uppräkning av fond per den 1.1 1968 40,2 7,4 -— b) fortsatt fonduppräkning per den 1.1 1969 . . .' .................... _ » 8,9 1,6 111. Kapitaltäckningssystem B a) uppräkning av fond per den 1.1 1968 .146,0 27 (eller1 32,1 5,9) b) dito under 19691 ................ — (32,1 5,6) c) fördyring av livräntor beviljade - _ under 1968 ..................... — 18,4 3,4 d) dito under 1969 ................ — 21,0 3.7

* Vid amortering av engångskostnaden under 5 år (med annuitet och en räntefot av 5 %).

TabeH 8

Beståndet av »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7.. 1964 »»(exkl. sådana livräntor som utgår till lagförsäkringsgivare).

. .. Kapitaivärdet av Skadeperiod och hälsa?]; 61.532: Antal invaliditetsgrad k agd a d påsldn livräntor fastställda generell 5 p belopp indexhöjning % kronor st. kronor kronor 1. Skada före den 1.7. 1939 ............. 20 000 invaliditetsgrad % 0 ........... 154 793 233 167 1—19 ........... 70 182 .80 361 20—49 ........... 295 011 370 245 50— ............. 558 128 672 097 Summa 1 136 1 078 114 1 355 870 2. Skada 1.7.1939— 31.3.1955 ......... 60 000 invaliditetsgrad % 0 ........... 1 127 612 443 933 1—19 ........... 564 464 106 254 20—49 ........... 4 552 977 964 536 50— ............. 3 803 598 1 064 130 Summa 2 401 10 048 651 2 578 853 3. Skada 1.4.1955— 31.12.1961 ........ 200 000 invaliditetsgrad % 0 ........... 46 962 16 437 1—19 ........... 174 171 6 223 20—49 ........... 869 808 50 341 50— ............. 3 834 593 261 155 Summa 3 46 4 925 534 334 156 Summa 1—3 583 16 052 299 4 268 879

9*——614768

Tabell 9

Beståndet den 1. 3. 1966 av »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor, som utgår direkt till livräntetagare med minst 50 % invaliditet samt uppskattad kostnad för särskild uppräkning utan begränsning resp. med begränsning enl. 3 & höjningslagen

Antal fall Uppräk- Index- fox—Sååå? Index- där upp- Index_ ning höjning 8319 3 smeå höjning räkning . utan be- enl. 2 5 ' .. en]. 2 & ..FaSt' .A'lta' enl. 3 5 holnmg gränsning, därpå, bigransn' därpå, stallelseår livrantor begränsats enl. 2 & årligt årli gt 11:11 2 000 årligt 1111 ') 000 belo belo r" århgt bel — PP PP belopp OPP kronor % kronor kronor kronor kronor T. 0. m. 1939 23 1 240 13 566 32 558 13 066 31 358 1940 2 0 180 1 467 2 641 1 467 2 641 1941 9 0 150 6 429 9 644 6 429 9 644 1942—47 14 0 130 5 303 6 894 5 303 6 894 1948—50 8 1 110 11 841 13 025 10 733 11 806 1951 . —— _ 80 — — _ — 1952—55 32 17 60 78 373 47 024 50 176 30 106 1956—57 33 18 50 83 319 41 660 50 117 25 059 1958—59 ' 16 8 40 46 911 18 764 24 340 9 736 1960—61 22 14 30 64 220 19 266 35 031 10 509 1962—64 27 18 20 126 186 25 237 48 150 9 630 1965 4 3 10 18 013 1 801 6 233 '623 190 80 455 628 218 514 251 045 148 006 .Sza uppräkning uppskattat kapitalvärde mkr ............. 6,8 3,3 3,8 2,2 ___” __,— » | » ............. 10,1 6,0 'Uppskattade beståndsförändringar (netto) fram till den 1.1.1968 mkr ..................... ./. 1,0 ./. 0,6 Därefter uppskattad engångskostnad, betingad av föreslagen uppräkning enl. 3 åhöjningsla- gen mkr ................................. (9,1) 5,4 Anm.: Till grund för den här gjorda särskilda uppräkningen ligger av försäkringsbolagen läm— nade uppgifter.

Tabell 10

Antal »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor som per den 1.3.1966 utgår direkt till livräntetagare med minst 50 % invaliditet, fördelade på vissa klasser med hänsyn till storleken-”av uppskattad särskild uppräkning av det årliga livrälltebeloppetllförexinudeug

höjning). Klass Särskild uppräkning kronor av Antal årligt livräntebelopp livräntor

1 —— 99 12

2 100— 199 6 3 200— 299 8 4 300— 399 7

5 400— 499 = * 6

6 500— 749 16 7 750— 999 14 8 1 OOO—1 499 ' 24 9 1 500—1 999 ' 17 10 2 000—2 999 24 11 3 000— 56 1—11 190

Tabell 11

Beståndet den' 1. 7. 1964 av trafik- och bilansvarslivräntor som utgår direkt till livräntetagare, vilka inte fyllt 16 år vid livräntans definitiva fastställande, samt uppskattad kostnad för särskild uppräkning enligt 4 5 höjningslagen.

_ __ Index- Årligt livräntebelopp, kronor Lwrantan Inva- höj'nin g fastställd, liditet enli t 2 & fastställt upp- upp- upp- år g b ] räkning räkning räkning Summa % % ** UPP enligt 3 5 enligt 2 5 enligt 4 5

1926 15 240 500 1 200 _— 1 700 1929 50 240 720 1 728 1 000 3 448 1931 100 240 1592 408 2 400 1 500 4 900 1932 55 240 660 1 584 1 000 3 244 1933 10 240 100 240 — 340 1934 20 240 500 1 200 — 1 700 1934 50 240 820 1 968 1 000 3 788 1935 10 240 150 360 — 510 1939 20 240 400 960 — 1 360 1939 20 240 1600 —- 1 440 — 2 040 1940 20 180 90 162 — 252 1941 50 150 1 500 2 250 1 000 4 750 1941 66 150 600 900 1 500 3 000 1941 67 150 621 932 1 500 3 053 1941 70 150 500 750 1 500 2 750 1941 75 150 1630 370 1 500 1 500 4 000 1945 40 130 1 200 1 560 _— 2 760 1945 50 130 800 1 040 1 000 2 840 1946 25 130 750 975 —— 1 725 1947 40 130 1 440 1 872 — 3 312 1949 12 110 180 198 — 378 1950 :30 110 81 200 1 320 —— 2 520 1952 25 60 840 504 — 1 344 1955 75 60 1 000 600 1 500 3 100

. 1956 20 50 4420 210 —— 630 1957 35 50 12 382 _ 1 191 — 3 573 1961 100 30 15 859 2 000 2 358 —— 10 217

S:a uppräkning enl. 4 5 enligt tabellen ovan ............................. 14 000 kr/är, motsvarande ett uppskattat kapitalvärde av ca ......................... 320 000 kr.

Dessutom tillkommer uppskattningsvis ca ett 10-tal livräntor, som blivit definitivt fastställda sedan livräntetagaren uppnått 16 års ålder, men där skadan inträffat före nämnda tidpunkt.

Total engångskostnad för den särskilda uppräkningen enl. 4 5 höjningslagen torde därför kunna uppskattas till en storleksordning av .................. 600 000 kr.

blint-'

Maximerad livränta. Uppskattad invaliditetsgrad. Efter ändring är 1967. Efter ändring år 1965.

Tabell 12

Sammanställning av de beräknade totala initialkostnaderna under åren 1968—1970 för värde- reglering av trafik- och bilansvarslivräntor i försäkringsbolagen och Riksförsäkringsverket enligt kommitténs förslag, kapitaltäckningssystem A.

Engångskostnad Årskostnad Uppskattad _ total T-pre- Slag av kostnad Mkr % av Mkr % av mieinkomst, T-prem. T-prem. mkr 1. Generell uppräkning av livräntefond per den 1.1.1968 .................. 40,2 7,4 540 2. Fonduppräkning enl. 3 5 höjningsla- gen inkl. därav betingad indexhöj- ning per den 1.1.1968 ............ 5,4 1,0 3. Fonduppräkning enl. 4 5 höjningsla- gen per den 1.1.1968 ............. 0,6 0,1 1—3. Summa år 1968 46,2 8,5 4. Fortsatt generell fonduppräkning per den 1.1.1969 ..................... 8,85 1,55 570 5. Fortsatt fonduppräkning betingad av uppräkning enl. 3 och 4 så höj- ningslagen per den 1.1.1969 ....... 0,28 0,05 4—5. Summa år 1969 9,1 1,6 6. Fortsatt generell fonduppräkning per den 1.1.1970 .......... . .......... 10,11 1,69 600 7. Fortsatt fonduppräkning betingad av uppräkning enl. 3 och 4 55 höjnings- lagen per den 1.1.1970 ............ 0,26 0,04 6—7. Summa år 1970 10,4 1,7

Tabell 13.'”sk'ättéberä1£ninyai

Ex. Inkomst- nr Rad år

Ålder år

Årligt livränte- belopp, kronor

totalt

beskatt— nings- bart

Invalidi- tetsgrad

%

Till statlig inkomst skatt

taxerad inkomst

beskatt- ningsbar inkomst

Skatt på liv- räntan kronor

Ne'ttolivränta

årligt belopp kronor

ökning

kronor

%

Pris- index- ökning

Brutto- livränta ökning kronor

Ökad skatt på livräntan i % av livrän-

tans brutto-

ökning

m N H

10 11 12 13 14 15 16

1940 1964 1964 1964

HN???

1940 1964 1964 1964

HN")?

1950 1964 1964 1964

HNCOQ'

1950 1964 1964 1964 1955 1964 1964 1964 1955 1964 1964 1964

HNCDQ "(va HNMQ

33 57 57 57 31 55 55 55 25 39 39 39 44 58 58 58 31 40 40 40 46 55 55

210 510 510 510 516 1 254 1 254 1 254 300 534 534 534

2 000 3 560 3 560 3 560 1 200 1 620 1 620 1 620 1 800 2 430 2 430 2 430

1 68 255 405 510

413 752 1 048 1 254

240 '

374 444 534

1 400 1 780 2 560 3 560

960 1 134 1 260 1 620

1 260 1 458 1 710 2 430

15 15 15 15 1 160 2 540 2 670 2 750 2 130 4 660 4 910 5 080 3 630 6 040 6 100 6 180_ 8 180 12 940 13 610 14 460 4 950 6 160 6 290_ 6 570- 7 270 9 040 9 260 9 870

1 80 200 400 500

1 050 2 400 2 600 2 800 2 610 3 700 3 800 3 900 7 450 10 600 11 300 12 200 3 100 3 900 4 000 4 300 5 400 6 700 7 000 7 600

28 58 101 127 69 188 262 315 53 94 111 134

392 703 1 011 1 406 223 284 315 405 348 435 528 768

182 452 409 383 447 1 066 992 939 247 440 423 400

1 608 2 857 2 549 2 154

977 1 336 1 305 1 215

1 452 1 995 1 902 1 662

270 227 201 619 545 492 193 176 153

1 249 941 546

359 328 238 543 450 210

148 125 110 138 122 110

78 71 62 78 59 34 37 34 24 37 31 14

143 143 143 143 143 143

78 78 78 78 78 78 35 35 35 35 35

300 300 300 738 738 738 234 234 234

1 560 1 560 1 560

420 420 420 630 630 630

10 24 33 16 26 33 18 25 35 20 40 65 15 22 43 14 29 67

10

11

12 13 14

HNMQ Hola)!” Hold)? !#wa '_'wa HNMV HN”?! HNMQ

1957 1964 1964 1964 1957 1964 1964 1964 1958 1964 1964 1964 1958 1964 1964 1964 1959 1964 1964 1964 1959 1964 1964 1964 1960 1964 1964 1964 1960 1964 1964 1964

21 28 28 28 59 66 66 66 58 64 64 64 43 49 49 49 24 29 29 29 57 62 62 62 36 40 40 40 51 55 55 55 2 500 3100 3 100 3100 1 000 1240 1 240 1240

600 708 708 708

1200 1 416 1 416 1 416

2 700 3186 3186 3 186 6 000 7 080 7 080 7 080 1 500 1 695 1 695 1 695 3 000 3 390 3 390 3 390

2 000 2480 2600 3100

500 496 640 1 240 300 283 348 708 840 850 936 1 416

2 160 2549 2 646 3186 3 000 3 540 4 080 7 080 1 050 1 187 1 245 1 695 1 800 2 034 2190 3 390

;; 25 25 25 25

20 20 20 20 20 20 20 20 10 10 10 10 35 35 35 35 20 20 20 20 20 20 20 20 25 25 25

8 170 9 540 9 640 10 060 3 870 4410 4 530 5 040 2 320 2520 2 570 2 880

10010 11 000 11 070 11 480

6 170 8850 6 950 7390

23220 25800 26260 28810

6060 6450 6 500 6880

9 280 9880 10010 11 030

6 300 7 200 7 300 7 800 2 000 2 100 2 200 2 700

400 200 300 600

8100 8 700 8 800 9200 4300 4 600 4 700 5 100

21 300 23500 24000 26500

4 200 4 200 4 200 4 600

7400 7600 7700 8 700

545 740 780 955 105 124 160 310

63 62 82 166

272 298 328 506 472 637 662 797

1 445 1980 2 281 3 936

220 297 311 424 534 669 718 1 118

1 955 2 360 2 320 2 145

895 1 116 1 080 930 537 646 626 542 928 1 118 1 088 910

2 228 2 549 2 524 2389 4 555 5 100 4 799 3 144 1 280 1 398 1 384 1 271 2 466 2 721 2 672 2 272

405 365 190 221 185 35 109 89 190 160 .L18 321 296 161 545 244

./.1411

118 104 -L 9 255 206 .1194

21 10

25 21 20 17 20 17 4.2

14 13

24 24 24 24 24 18 18 18 18 18 18 18 18 18 18 18 18 13 13 13 13 13 13

600 600 600 240 240 240 108 108 108 216 216 216 486 486 486

1 080 1 080 1 080

195 195 195 390 390 390

33 39 78

12 26 108 34 39 67 50 77 231 39 47 105 35 47 150 137

Tab. 13 (forts.)

Ökad skatt på Skatt Pris- Brutto— livräntan på liv- ökning index- livränta i % av nr år är beskatt— / taxerad beskatt- räntan årligt ökning ökning livrän- totalt nings- ” inkomst ningsbar kronor belopp % kronor tans bart inkomst kronor kronor % brutto-

ökning

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Årligt iivränte— Till statlig

belopp, kronor inkomstskatt NettOhWanta

Invalidi-

Ex. Rad Inkomst— Ålder tetsgra d 0

15 1961 41 2 400 1 680 33 1/a 5 570 3 700 336 2 064

1964 44 2 640 1 848 33 1/3 5 770 3 500 462 2 178 114 6 10 240 53 1964 44 2 640 1 920 33 1l, 5 830 3 500 480 2 160 96 5 10 240 60 4 1964 44 2 640 2 640 33 1/, 6 440 4 100 660 1 980 ./. 84 ./. 10 240 135

HN”?

1961 58 2 700 1 350 40 4 640 2 800 270 2 430 1964 61 2 970 1 485 40 4 810 2 500 371 2 599 169 7 10 270 37 1964 61 2 970 1 620 40 4 920 2 600 405 2 565 135 6 10 270 50 1964 61 2 970 2 970 40 6 070 3 800 743 2 227 ./.203 .l. 8 10 270 175

16

94va

17 1962 56 4 000 4 000 40 7 900 5 600 1 000 3 000

1964 58 4 240 4 240 40 8 370 6 100 1 070 3 170 170 6 6 240 29

HN

18 1962 42 3 600 3 600 15 18 960 16 700 1 662 1 938

1964 44 3 816 3 816 15 20 090 17 800 1 825 1 991 53 3 6 216 75

HN

1. La CoopératIon Internordlquo.

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966

Systematisk förteckning

(Bun-orna inom klammer beteckn. utredningarna- nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepurtementet

Lagberedningen. 1. Utsökninglriitt IV. [7] 2. Utsök- ningsriitt Y. [38] Hyreslegstiftningeeakkunnige. 1. Ny Hyreslegstltt- ning. [14] 2. Undersökning angående hyressplitt- ringen. [151 Arbetspromemorier i förtettningstrågen. [17] Decentrelisering av nnturallsationsärenden m. m. [20]

års markvärdekommitte. 1. Mnrkl'rdgen I. [23] 2. Marktrågan II. Bila er. [24] Atomensvarighet III. [E% ngtraktavtslet I. [80]

Utrikeodepartemenliet Internationellt tredetorskningsirutitut i Sverige. [6]

Fönvarsdepartementet

Tygtörveltningens centrala organisation. [11] Strategi i valt och öst. [18] Skeppeholmens framtida användning. [av] Militärsjukvirden. [36]

Socialdepartemenfet

Föviåerräklsdåntsbidragsgivning till huso- och sjuk- en. Omsorger om psykiskt utve skummade. [8] Läkemedelsförmdnen. [28] ckling Kommunerne och någomen. [32] Deistatåia'gåi undervis gssjukhusens organise-

on. Vård utom skole ev ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv Aldringsvdrd och handikappvdrd. [45] Smittskyddslagstiftning. [50]

Kommunikationsdepartementet

Friluftslivet i Sverige. Del 111. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luttfartsverkets ekonomi och organisation. [84] Fordonskombinetioner. [41]

Finansdeputementet

1965 års lån dsutrednin 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] &gä'xpott och fmport 1966—1970. Bilaga 1. [2] 8. Till ngen på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. andelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bilaga. 3. [10] 5. Utvecklin s- ' tendenser inom undervisning, hälso- och sjukv rd samt socialverd 1966—1970. Bilaga 6. [13] 6. Fram- tidsperspektiv för svensk industri 1965—1980. Bi-

Nlaga 41551] [4]

nya er e.

N; iolkbokföringsförordninf m. m. ][18]

Statliga betänkanden 1961— 965. [19 Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42] Värdesäkring av trafiklivräntor. [58]

Eokleeiastikdeparbementet _; Yrkesutbildnl en. [8] ? Arbetspsykololgsk verksamhet. [40] i 1962 ars ungdomsutrednin . 111. 1. Ungdomens tör- ;'

enings- och fritidsliv. [47 ;'

Jordbniksdepartementet

Renbetesmnrkerna. [12] j; Bostadsnrrende m. m. [26] ;; 1960 en jordbruksutredning. 1. Den framtids jord- ; brukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida Jordbruks- ålitiken. B. 1811

J tstadgnn m. m. [48] _ Lentbruksnämndernas nye organisation m. m. [49]

Skoglig forskning. [52]

Hendelsdepartementet *.;

Ellagstiftningsutrednlngen. 1. Lagstiftning mot rn- 4, diostörnlngar. [22] 2. Lagstiftning om elektriska ] anläggningar. [89] *. Silliskapsresor. [25] [* Prissemverknn och konkurrens. [48] ..

lnrikesdepnrtementet ; Bo-uupouuakt kreditstöd. [44] ?,