SOU 1966:64
Statens och kyrkans marköverlåtelser : Markpolitiska utredningens betänkande II
N 4-0 ('?
oå (-
_ CDL"
&( 4. IoTe
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:64 f—T— '
Inrikesdepartementet
STATENS OCH KYRKANS MARKÖVERLÅTELSER
MARKPOLITISKA UTREDNINGENS
BETÄNKANDE II
Stockholm 1966
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966
Kronologisk förteckning
1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 204 s. Fi. . Friluftslivet i Sverige. Del 111. Anläggningar för 2. Export och import 1968—1970. Bilaga 1. Esselte. det rörliga friluftslivet m.m. Svenska Repro- 92 s Fl. duktions AB. 248 s. K. 9. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, 94. Luftfartsverkets ekonomi och organisation. Lund. 586 s. Esselte. 134 5. K. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. 35. Militärsjukvården. Esselte. 196 s. Fö. 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. 36. Vägfraktavtalet I. Norstedt & Söner. 197 s. Ju. Norstedt & Söner. 61 5. U. 37. De statliga undervisningssjukhusens organisa- 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och tion. Esselte. 132 5. S. s.]ukvården Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 38. Utsökningsriitt V. Esselte. 81 s. Ju 157 S.S. 39. Lagstiftning om elektriska anläggningar. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. Esselte. 153 5. H. 9. Tillgången på arbetskraft 1960—1980 Bilaga 2. 40. Arbetspsykologisk verksamhet. Haeggström. Esselte. 67 s. Fi. 116 5. E. 8. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. 41. Fordonskomblnatloner. Esselte. 259 s. K. Esselte. 187 s. S. Utkommer senare. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov 42. Konsumtionskrediter i Sverige. Esselte. 274 s. Fi. fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 43. Vård utom skolas av ungdomsvårdsskoleelever 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Kihlström. 85s Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 44. Bostadspolitiskst kreditstöd. Esselte. 474 s. 1. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 45. Aktiv åldringsvård och handikappvård. Esselte 273 5. + 1 kartbilaga. Jo. 42 s. S. 13. Utvecklingstendenser inom undervisning, halso— 46. Jaktstadgan m.m. Svenska Reproduktions AB och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 248 5. Jo. &. Esselte. 51 s. Fi. 47. Ungdomens förenings- och fritidsliv. Esselte. 14. Ny hyreslagstiftning. Norstedt & Söner. 473 s. Ju. 902 s. E. 15. Undersökning angående hyressplittringen. 48. Prissamverkan och konkurrens. Esselte. 278 5. H. AB Kopia. 205 s. Ju. 49. Lantbruksnöimndernas nya organisation m. m. 18. Ny tolkbokföringsförordning m, m. Esselte. Eyeäislåa Reproduktions AB. 405 s. + 1 utviks- 241 s. Fi. a . o. 17. Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 50. Smittskyddslagstiftning. Kihlström. 210 s. s. 94 s. Ju. 51. Framtidsperspektlv för svensk industri 1965—- 18. Strategi i väst och öst. Esselte. 173 s. Fö. 1980. Bilaga 4. Esselte. 184 s. Fi. 19. Statliga betänkanden 1861—1965. Kihlström. 52. Säogligo forskning. Svenska Reproduktions AB. 170 s. Fi. s 0. 20. Decentralisering av naturalisationsärenden m.m. 53. Värdesäkring av trafiklivräntor. Esselte. Norstedt & Söner. 50 s. Ju. 138 21. Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. 54. Yrkesskadeförsäkrlng. Esselte. 843 5. S. 22. Lagstiftning mot radiostörnlngar. Esselte. 55. skolgång borta och hemma. Kihlström 390 5. E. 91 s. H. 56. Svensk säkerhetspolitik. Esselte. 158 s. Fö. 29. Markfrågan I. Norstedt & Söner. 930 s. Ju. 57. Centralt statligt personalutbildningsorgan. Kihl- 24. Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. ström. 112s 231 s. Ju. 58. Militärtandsvården. Esselte. 115 :. F.ö 25. Sällskapsresan Haggström. 229 s. H. 59. Remissyttranden över 1965 års långtidsutred- 28. Bostadsarrende. m. m. Esselte. 247 s. .To. nings huvudrapport. Esselte. 253 5.1. 27. Skeppsholmens framtida användning. Kihlström. 80. Offentlighet och sekretess. Berlingske Boktryc- 114 s. + 1 ut'riksblad. Fö. keriet, Lund. Ju. Utkommer senare. 28. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 5. S. 61. Offentlighet och sekretess. Bilagor. Berlingske 29. Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 891 s. Ju. Boktryckeriet, Lund. 287 s. Ju. Utkommer se- 80. Den framtida jordbrukspolitiken. Håkan Ohls— nare. sons boktryckeri, Lund. 961 5. Jo. 62. Rikets vapen och flagga. Norstedt & Söner. 31. Den framtida Jordbrukspolitiken. B. Esselte. IV + 100 s. 411 s. Jo. 63. Fastighetsregistrering. Esselte. 317 5 +6 s. ill. 92. Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 5. S. 64. statens och kyrkans marköverlåtelser.
Esselte. 93 s. 1.
us”—_—
Inrikesdepartementet
STATENS OCH KYRKANS MARKÖVERLÄTELSER
MARKPOLITISKA UTREDNINGENS BETÄNKANDE II
ESSELTE AB STOCKHOLM 1966
Kapitel 1
Kapitel 2 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5 2.6
Kapitel 3
3.1 3.2 3.3 3.4 Kapitel 4 4.1 4.1.1 4.1.2 4.1.3 4.1.4
4.2 4.3 4.4
4.5 Kapitel 5
5.1 5.1.1 5.1.2 5.1.3
5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7 5.8
Skrivelse till departementschefen .
Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
tillkallade chefen för inrikesdepartementet numera bankdirektören G. Ren- lund och numera departementsrädet G. Svenson att utreda och lägga fram förslag angående statliga stödåtgärder till främjande av en aktiv kommu— nal markpolitik. Åt Renlund uppdrogs att som ordförande leda utrednings- arbetet.
Att som experter biträda vid utredningsarbetet förordnades fastighets— chefen G. Asker, Västerås, numera sekreteraren i Svenska Landstingsför— bundet H. Edin, bankokommissarien K. Eklöf, avdelningsdirektören hos bostadsstyrelsen Ö. Hernbäck, utredningschefen A. Nordberg, Stockholm, och byråchefen i riksrevisionsverket S. Säfström. Till sekreterare förordna- des civilingenjören O. Westin. Eklöf har på därom gjord framställning entledigats från sitt uppdrag den 27 oktober 1964.
Utredningen, som antagit benämningen markpolitiska utredningen, har den 21 september 1964 överlämnat betänkandet Kommunal markpolitik (SOU 1964: 42). Betänkandet innehåller en kartläggning av kommunernas markpolitiska handlande och förslag till åtgärder för att underlätta kredit- försörjningen för kommunala markförvärv och tomträttsupplåtelser. För- slaget har legat till grund för proposition om tomträttslån till 1965 års riksdag. I denna proposition framställda förslag har godkänts -av riksdagen.
Vårt arbete har därefter inriktats på vissa åtgärder av administrativ och organisatorisk art, främst sådana som har samband med statens och kyrkans markförsäljningar.
Att som experter biträda vid det fortsatta utredningsarbetet förordna- des den 24 november 1964 numera departementssekreteraren Å. Sanell och den 4 februari 1966 kammarrådet N. Edling. Till biträdande sekreterare förordnades den 24 november 1964 civilingenjören J. Andersson. Sanell och Edling har deltagit i arbetet med föreliggande betänkande och Andersson har svarat för det huvudsakliga sekreterararbetet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 och den 18 september 1963 i
Remissyttranden har avgivits över bostadsbyggnadsutredningens betän- kande Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32), 1962 års fritidsutrednings betänkande Friluftslivet i Sverige, del I och del II (SOU 1964:47 och 1965:19), 1963 års markvärdekommittés betänkande Markfrågan (SOU 1966: 23 och 24) och framställning från Stockholms läns landsting den 15 mars 1966 angående tillämpning av tomträttskungörelsen för landsting. Med överlämnande av föreliggande betänkande, Statens och kyrkans mark- överlåtelser, har vi slutfört vårt uppdrag.
Stockholm den 31 oktober 1966
Gösta Renlund Göte Svenson
/ Jan Andersson
KAPITEL 1
Inledning
Enligt våra direktiv har vi att utreda och lägga fram förslag angående stat— liga åtgärder till främjande av aktiv kommunal markpolitik. I ett första betänkande, Kommunal markpolitik (SOU 1964:42), har vi dragit upp vissa allmänna riktlinjer för kommunernas markpolitiska handlande samt lagt fram förslag rörande statliga lån för markförvärv och tomträttsupp— låtelser. Våra förslag till riktlinjer för den kommunala markpolitiken inne- bär bl.a. att kommunerna bör förvärva mark som behövs för samhälls- & i i !
byggandet. Förvärven bör äga rum tio år före beräknat bebyggande för att kommunen skall ha tillräckligt vida handlingsmöjligheter i samhälls- byggandet. Kommunen bör inte avhända sig mark som den förvärvat utan behålla marken i sin ägo och upplåta den med tomträtt.
Enligt direktiven har vi även att pröva om statliga åtgärder av admini- strativ eller organisatorisk art kan vara påkallade för att stimulera till ökad markpolitisk aktivitet. Kungl. Maj:t har vidare uppdragit åt oss att ta under övervägande vad statsutskottet i utlåtande nr 42 år 1963 anfört rörande direktiv till de markförvaltande myndigheterna och beträffande tomträttsupplåtelser av statlig mark samt vad jordbruksutskottet i utlå- tande nr 9 år 1965 anfört rörande åtgärder i syfte att underlätta kommu- nernas förvärv av staten tillhörig mark. Statsutskottets ifrågavarande utta— lande har följande innehåll.
Det förefaller självklart, att staten inte genom prissättningen vid marköverlå- telser till kommunerna bör medverka till att den på orten utbildade markpris— nivån stiger. Såvitt utskottet har sig bekant torde praxis vid statliga marköver— låtelser innebära dels att kommunerna tillerkännas en faktisk förtur framför andra köpare till förvärv av statlig mark, dels att prissättningen sker under skä— ligt hänsynstagande till de bostadspolitiska målen. Det synes emellertid ligga i klarhetens intresse att direktiven till de markförvaltande myndigheterna ges en avfattning som bättre än f. n. överensstämmer med nämnda praxis. Utskottet anser sig kunna förutsätta att detta önskemål beaktas vid en blivande översyn av nämnda direktiv.
I detta sammanhang vill utskottet jämväl framhålla, att en ökad användning av tomträttsupplåtelser av statlig mark synes väl värd att pröva såsom ett alter- nativ till försäljning av marken.
Kungl. Maj:t har till oss överlämnat motionerna I: 653 och 11: 774 till 1965 års riksdag, vari bland annat hemställs att Kungl. Maj:ts befogenhet att försälja kronan tillhörig mark skall vid försäljning till kommun om-
fatta fast egendom vars taxerings- eller uppskattningsvärde inte överstiger 1 milj. kr., samt motionerna I: 249 och 11:303 till samma års riksdag med yrkande om utredning och förslag till åtgärder i syfte att underlätta kommunernas markanskaffningi vad avser kronan tillhörig mark som för- valtas av domänstyrelsen.
I föreliggande betänkande behandlas statens och kyrkans marköverlåtel- ser. Yrkande om ändrat handläggningsförfarande vid överlåtelse av statens och kyrkans mark har framförts vid ett flertal tillfällen, företrädesvis från kommunalt håll. Dessa frågor har tidig-are i olika sammanhang varit före— mål för behandling och ett flertal ändringar av begränsad'räckvidd har under årens lopp genomförts beträffande försäljningsförfarandet. Nuvaran- de handläggningsförfarande framstår ur vissa synpunkter. som mindre till— fredsställande och är i behov av omprövning. 'Vid' behandlingen av statens och kyrkans marköverlåtelser har vi sökt "belysa dessas samband med sam- hällsbyggandet och markfrågan i stort. '
KAPITEL 2
Försäljning av statens mark
2.1 Förhållandena fram till statsvälvningen år 1809
Sveriges inre historia under äldre tid sammanhänger i betydande grad med kronans jordpolitik, kronans förvärv av. fast egendom och avhändelser och * redukt-ione-r av kronogods m. m. Frånsett s. k. skatteköp, som i stor utsträck- ning förekomlmed början under 1700-talet var det knappast fråga om att i i [
kronan skulle avhända sig någon fast egendom. Detta hängde delvis sam- man med att förvaltningsorganisationen i stort grundades på kronans fasta egendom. Statens anställda erhöll nämligen lön genom att,.vissa kronohem— man anslogs åt dem som boställen eller att de uppbar avkastningen från vissa fastigheter. Detta s.k. indelningsverk hade gamla anor och fullbor- dades av Karl XI. . . (
Kronans markpolitik innebar, att de statliga egendomarna skulle nyttig- göras genom att upplåtas med någonform av nyttjanderätt och inte genom att drivas i statlig regi. Huvudintresset vari regel fiskaliskt. Kronan erhöll __även ibland totalt sett större inkomster genom att upplåtelser mot förhål- landevis låg avgift eller gratis kunde stimulera viss näringsutövning. Med sådan avsikt uppläts t. ex. rekognitionsskogarna åt bergsbruket och dona- tionsjordarna åt. städerna.
Vid tiden för statsvälvningen år 1809 intog kronojorden en betydelsefull plats i det regleringssamhälle som togs i .arv från föregående århundrade. Näringslivet och produktionen över huvud reglerades i stor utsträckning av staten. Till följd av indelningsverket och upplåtna s.k. ständiga nytt— janderätter kunde kronan dock endast i begränsad utsträckning förfoga över den fasta egendomen. Denna var vidare av skiftande natur och värde. I främsta rummet stod alltjämt den odlade jorden. Skogen hade ännu inte något större värde.
2.2 5 77 regeringsformen och förhållandena efter år 1809
"5 77 regeringsformen har följande lydelse.
Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stalläng'ar samt laxfisken och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må konungen icke utan
riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt, kronan avhända. De skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande för— fattningar, sådane kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till skatte försäljas.
Någon saklig ändring har inte genomförts i paragrafens ursprungliga lydelse från år 1809. Paragrafen ter sig i flera avseenden oklar.
Det viktiga tillägget »samt kronans övriga lägenheter» infördes först vid paragrafens slutliga utformning. Stadgandet avser inte kyrkans eller andra offentligrättsliga subjekts egendom såvida den inte är anslagen av kronan.
Beträffande paragrafens omfattning och reglering av beslutsformer har Nils Nilsson-Stjernquist i Riksdagen och kronans fasta egendom (1950) bl.a. anfört att det ankommer på riksdagen att ensam föreskriva förvalt— ningsgrunderna och att det i själva verket utgör ett politiskt spörsmål om avhändelsebesluten fattas av statsmakterna samfällt eller av riksdagen en— sam. De specialstadganden rörande kronans fasta egendom som grundlagen innehåller (55 26, 80 och 114 RF) får anses äga vitsord gentemot 5 77 rege- ringsformen. Fler inskränkningar torde inte finnas. Något rättsligt hinder för att riksdagen för längre tid än ett år meddelar beslut om bemyndigande för Kungl. Maj :t att överlåta kronoj ord torde inte heller finnas.
Grundlagsstiftarnas huvudsyfte med regeringsformens 577 är klart. Man ville framför allt förhindra att kungen på egen hand skaffade sig inkomster genom manipulationer med kronans fasta egendom. Den historiska bak— grunden härtill kan spåras åtminstone tillbaka till drottning Kristinas rege— ring med dess stora jordavhändelser. Det var främst kronoegendomar, som inte var låsta genom att de låg under ständig nyttjanderätt eller var an— slagna (indelade) till särskilda statliga behov, som grundlagsstiftarna åsyftade. Det råder inte heller något tvivel om att stor vikt fästes vid para— grafen. Ansvarighetslagen 5 5 nämner t. ex. statsråds tillstyrkande av över- trädelse av 577 regeringsformen bland de statsbrott, som anses särskilt kvalificerade.
I fråga om statsmakternas ställning i konstitutionellt hänseende till åren- den rörande avhändelser av kronan tillhörig fast egendom anförs i Riks— dagen och kronans fasta egendom bl. a. följande:
Den ursprungliga uppfattningen vid grundlagsriksdagen synes ha varit, att riksdagen själv ägde förordna om försäljning av kronojord. Denna åsikt bestreds efter hand i relativt försiktiga ordalag av regeringssidan, men detta hindrade ej ständerna att fatta beslut om att försälja kungsgårdarna. Genom en motstöt vid 1810 års urtima riksdag lyckades emellertid regeringen uppriva försäljningsbeslu— tet. Fortfarande synes dock den allmänna meningen ha varit, att ständerna en- samma kunde bestämma på området. Vändpunkten kom med 1823 års riksdag, då de båda statsmakternas likställighet kom till tydligt uttryck. Denna nya praxis blev bestående för långa tider. Först i våra dagar har stundom former använts, som kunna tyda på en annan inställning i den konstitutionella frågan. Frånsett
1809 och 1810 har dock riksdagen inte fört några debatter i tolkningsfrågan. Uppenbart är emellertid att liksom i fråga om förvaltningsgrunderna har under senare är allt mindre uppmärksamhet fästs vid tidigare praxis. Så har man på sätt och vis faktiskt delvis närmat sig den ståndpunkt, som av åtskilligt att döma föreföll mest naturlig vid tiden för regeringsformens tillkomst: 5 77 RF avser icke, att olika regler skall gälla för besluts fattande i fråga om förvaltning och avhändelser.
Rörande riksdagens intresse för och inflytande Över kronans fasta egen- dom kan följande anföras.
Riksdagen har utvecklat ett särskilt livligt intresse för förvaltningen och användningen av kronans fasta egendom. Betecknande år att initiativet till ändringar och reformer på detta område ofta tagits av riksdagen. Det är också signifikativt att statsrevisorerna ofta haft sin uppmärksamhet rik— tad på kronofastigheternas vård. Riksdagens intresse har i någon mån varit socialt men väsentligen fiskaliskt. Bemyndigandeformen började tillämpas på 1870-talet —— samtidigt med att naturtillgångarna starkt ökade i värde och började exploateras _— och blev snabbt vanlig. Den kom att ge Kungl. Maj:t ökat inflytande. Riksdagen sökte dock minska dessa verkningar ge— nom att endast meddela tidsbegränsade bemyndiganden och infordra redo- görelser för gjorda försäljningar.
De syften och förväntningar som fanns år 1809 i fråga om 5 77 regerings— formen har knappast uppnåtts. Paragrafens bestämmelser har å ena sidan på grund av ordalydelsen kommit att omfatta åtskilligt mer än vad som förmodligen ursprungligen avsågs. Å andra sidan har den emellertid, kan- ske främst av praktiska skäl, aldrig kommit att inta någon central plats.
Det finns betydelsefulla kategorier av statens mark som i fråga om för- valtning inte regleras av 577 regeringsformen. t.ex. järnvägar, vägar, för- svarsanläggningar och över huvud alla fastigheter som står till särskild förvaltnings disposition.
2.3 Expropriation och annan tvångsinlösen av statens mark
I Riksdagen och kronans fasta egendom görs gällande att även expropria- tion av kronojord faller under avhändelseförbudet i 577 regeringsformen. I den mån tvångsinlösen av statens mark är medgiven av lagar, som i lika mån gäller annan jord, bör enligt Stjernquist emellertid bestämmelserna i dessa lagar anses äga vitsord.
Bland sådana bestämmelser kan nämnas 85 1907 års stadsplanelag, som stadgade, att mark som erfordrades för gator, torg och andra allmänna platser i fastställd stadsplan skulle oavsett om marken tillhörde kronan eller enskild man, menighet eller inrättning avstås till staden. Stadgandet överfördes sedermera till 1917 års lag om fastighetsbildning i stad (14 5). Lösningsrätten fastslogs sedan i 1931 års stadsplanelag och motsvarande gäller nu enligt 1947 års byggnadslag.
I Svenska riksdagen II: 1 har H. L. Rydin gjort gällande att det inte före-
12 ligger något hinder för Kungl. Maj :t att sj älv besluta angående avhändelse av fast egendom för expropriationsändamål under förutsättning att de i expropriationslagen givna reglerna följs.
I praxis har man dock inte följt denna uppfattning. En annan sak är att det för dylika avhändelser tidigt visade sig nödvändigt att införa ett full- maktssystem. Riksdagen lämnade sålunda med början är 1871 Kungl. Maj :t bemyndigande att för speciella expropriationsändamål besluta om upplå- telse av kronojord. År 1908 erhöll Kungl. Maj:t ett mer generellt dylikt be- myndigande. Som stöd härför åberopades bl.a. att då Kungl. Maj:t ägde prövaatt enskilda tillhörig jord skulle mot ersättning avstås för allmän- nyttiga ändamål, syntes med ännu större skäl en sådan befogenhet böra tillkomma Kungl. Maj:t i fråga om kronans jord. År 1942 uppgick expro— priationsbemyndigandena i det då givna allmänna försäljningsbemyndigan- det. ' '
I överensstämmelse med förslag'från 1908 års expropriationsrättskom- mitté stadgas i 15 1917 års lag om expropriation att endast fastighet som inte tillhör kronan kan exproprieras. » *
Som motiv för förslaget anfördes" bl. a. följ ande: Stadgandet i denna 5 torde i sak överensstämma med nuvarande föreskrifter. Även om bestämmelserna i 77 5" regeringsförmen icke utgöra hinder för att genom lag tillerkänna Konungen allmän rätt att besluta om avhändande av kronans fasta egendom genom expropriation, synes det dock vara lämpligare att, såsom hittills, riksdagen giver Konungen dylik rätt endast för viss tid 1 sänder.
Markutredningen föreslog i Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4) att förbudet mot expropriation av kronojord skulle upphävas. Departementschefen uttalade i proposition nr 184 år 1949 härom följande:
Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj:t skulle ha att pröva expropria- tionsansökan beträffande egendom i sådana, fall då Kungl. Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt otillfredsställande konse- kvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifrågasatts, tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis överflyttades till länsstyrelserna. Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Bestämmelserna om för- säljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita expropriationsförfarande gentemot kro- nan. Åtminstone för närvarande anser jag mig därför icke kunna förorda mark- utredningens förslag om upphävande av förbudet att expropriera kronoegendom.
I motioner vid samma riksdag hemställdes att riksdagen måtte besluta att kommun tillerkändes rätt att för tillgodoseendet av samhälleliga behov expropriera mark tillhörande kronan, kyrkan, universitet eller annan all- män förvaltning. ' '
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen och motio-_ nerna inledningsvis att enligt praxis universitetens mark blivit föremål för expropriation och att otvivelaktigt sådan kyrklig jord som tillhör annan än kronan kan exproprieras. Vidare anförde utskottet bl. a.:
Den statliga och kyrkliga markpolitiken bör enligt utskottets mening vara före- dömlig. Om detta icke kan uppnås utan särskilda åtgärder, måste sådana vid- tagas. — —— _— Med hänsyn till det läge, varå dessa frågor sålunda för närva- rande befinner sig, kan utskottet ej förorda, att expropriationsrätten nu utsträc- kes att omfatta även kronans mark.
Riksdagen beslöt' 1 enlighet med vad utskottet förordat.
2.4 Bemyndiganden vidförsäljning av statens mark
Riksdagen har som tidigare berörts lämnat Kungl. Maj :i. särskilda bemyn— diganden att upplåta, försälja eller avstå från kronojord.1871 års riksdag beslöt sålunda att enskilt järnvägsbolag, som- fick lån av statsmedel, skulle under vissa förutsättningar utan kostnad erhålla upplåtelse av erforderlig kronojord för järnvägsanläggningen. Bemyndigandet gjordes följande år mera allmänt men begränsades till att gälla ett år och måste därför uppre, pas varje år. Ett liknande ettårsbeniyndigande meddelades sedan av 1903. ars riksdag 1 fråga om kronojords, användande till framdragande .av elekt— riska ledningar. Kungl. Maj .t skulle äga pröva och förordna, att vad för. ändamålet erfordrades skulle upplåtas mot ersättning i enlighet med ex- propriationsförordningen och lagen om elektriska anläggningar. I propo- sition till 1908 års riksdag föreslogs, att ett motsvarande bemyndigande skulle gälla i fråga om avstående av kronojord till allmänt ändamål. De olika expropriationsbemyndigandena sammanfördes nu. Detta beslut upp- repades därefter varje år med vissa ändringar.
Bemyndigandet att avstå jord till allmännyttigt ändamål enligt reglerna i expropriationslagen avsåg samtliga kronofastigheter. För fastigheter un- der domänstyrelsens förvaltning fanns särskilda bestämmelser. Detta gällde även vattenfallsstyrelsens fastigheter. Motsvarande bemyndiganden sakna- des däremot för de övriga kommunikationsverken, järnvägsstyrelsen, tele- grafverket och postverket.
I skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll 1939 års riksdag behovet av enhet- ligare regler på området. Kungl. Maj:t lade efter utredning inom bl.a. stats- kontoret fram proposition i ärendet till 1942 års riksdag. Till följd härav lämnade riksdagen Kungl. Maj:t ett allmänt försäljningsbemyndigande upp till vissa maximerade värdegränser för all kronans fasta egendom.1
1 I författning meddelade föreskrifter skulle alltjämt gälla angående rätt för Kungl. Maj:t eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta eller under åborätt eller tomträtt upplåta kronan till— ' hörig fast egendom. Härmed avses t. ex. kyrkliga försäljningslagen, författningarna om skatte- köp av kronohemman m.fl. Uttalandet är emellertid, vilket också framhölls i propositionen, synnerligen vagt.
Å andra sidan gavs bemyndigandet för endast ett år. Det har sedan upp- repats varje år med fortlöpande höjningar av värdegränserna.
I proposition år 1942 föreslogs en värdegräns på 40000 kr. Jordbruks- utskottet framhöll emellertid, att det var synnerligen angeläget att bemyn— digandet inte gjordes så vidsträckt att riksdagen därigenom i avsevärd omfattning avhände sig sin rätt att från fall till fall pröva ärenden rörande försäljning av kronans fasta egendom. Med anledning härav beslöt riks- dagen en vårdegräns på 25 000 kr.
Decentraliseringsutredningen ansåg i promemoria den 29 november 1947 att värdegränsen skulle höjas till 100000 kr. Departementschefen sänkte emellertid »med hänsyn till riksdagens tidigare ställningstagande i ämnet) den av utredningen föreslagna värdegränsen och förordade i proposition år 1948 på nytt värdegränsen 40000 kr. Detta bifölls av riksdagen. Jord- bruksutskottet underströk dock i sitt utlåtande att utskottet vidhöll sin tidigare uttalade åsikt men sade sig inte vilja motsätta sig förslaget på grund av taxeringsvärdenas höjning.
I proposition år 1952 föreslog Kungl. Maj:t med hänsyn till taxeringsvär— dernas förestående höjning att värdegränsen skulle sättas till 70000 kr. Jordbruksutskottet vidhöll i sitt utlåtande sin tidigare intagna ståndpunkt och ville varken förorda större höjning än till 50 000 kr. eller ökad rätt för Kungl. Maj:t att delegera försäljningsrätten till underordnad myndighet. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
1958 års riksdag medgav att värdegränsen höjdes till 70000 kr. 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna föreslog i sitt betänkande (SOU 1960:32) att värdegränsen för domänverkets del borde höjas till 200 000 kr. och samtidigt att delegationsrätten för styrelsens egen beslutanderätt borde utsträckas från 30000 till 100000 kr. Kungl. Maj:t lade i proposition år 1961 fram detta förslag med den vidgningen att det även borde omfatta egendom som förvaltades av generalpoststyrelsen, tele-_ styrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls- styrelsen eller luftfartsstyrelsen. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.
I proposition år 1963 föreslog Kungl. Maj:t att värdegränsen för de inte affärsdrivande verkens del skulle höjas från 70000 till 100000 kr. och att rätten att delegera beslutanderätten skulle utsträckas från 30 000 till 50 000 kr., när det gällde försäljning genom central förvaltningsmyndighet och från 15 000 till 25 000 kr. beträffande försäljning genom länsstyrelsens för- sorg av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom. Riksdagen biföll för- slaget.
Med hänsyn till bl. a. höjda taxeringsvärden föreslog Kungl. Maj:t i pro- position år 1965 vissa uppjusteringar av värdegränserna. I anslutning till propositionen väcktes bl.a. en motion i andra kammaren om befogenhet för Kungl. Maj:t att försälja kronan tillhörig mark till kommun intill ett värde av 1 milj. kr. I enlighet med utlåtande av jordbruksutskottet biföll
riksdagen Kungl. Maj:ts förslag men avslog motionen i avvaktan på resul- tatet av markpolitiska utredningens arbete.
Fr. o. m. budgetåret 1965/ 66 gäller ihuvudsak följ ande: 1. Kungl. Maj:t får utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egen- dom om taxeringsvärdet på egendomen uppgår till högst 300000 kr., såvida egendomen förvaltas av poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägssty- relsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfarts- styrelsen eller domänstyrelsen, eljest till högst 150000 kr. Om taxe— ringsvärde inte är åsatt, får det vid särskild uppskattning utrönta salu- värdet uppgå till högst nämnda belopp. 2. Kungl. Maj:t får om så anses lämpligt under oförändrade villkor över- lämna beslutanderätten rörande försäljningen åt nämnda styrelser då fråga är om egendom vars taxeringsvärde eller, om sådant värde inte är åsatt, uppskattningsvärde inte överstiger 150 000 kr., åt annan central förvaltningsmyndighet då värdet inte överstiger 75 000 kr. samt åt läns- styrelse, såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, då värdet inte överstiger 50 000 kr. 3. Motsvarande gäller även beträffande byte samt upplåtelse under åbo- rätt och tomträtt av kronoegendom ävensom beträffande avstående utan ersättning av statlig mark, som erfordras för järnväg eller allmän väg, varmed dock Kungl. Maj:ts rätt att överlämna beslutanderätten till central förvaltningsmyndighet endast föreligger, när det gäller obebyggt område med högst 5 ha areal eller 10 000 kr. värde. 4. Oavsett dessa bemyndiganden gäller i författning eller eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter angående rätt för Kungl. Maj :t eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta eller under åborätt eller tomt- rätt upplåta staten tillhörig fast egendom.
2.5 Tidigare behandling av frågor rörande försäljning av statens mark
En redovisning av tidigare behandling av frågor rörande försäljning av sta- tens mark har lämnats i djurgårdsnämndsutredningens år 1961 avlämnade betänkande (stencilerat). I det följande ges en sammanfattning härav och kompletterande upplysningar rörande senare inträffade förhållanden. Även i 1963 års markvärdekommittés betänkande, Markfrågan I (SOU 1966: 23), ges vissa upplysningar angående statens markförsälj ningar.
Efter utredning av kommunikationsverken, statskontoret och domänsty— relsen behandlades frågan rörande statens markförsäljningar vid 1942 års riksdag, varvid de riktlinjer, som i allt väsentligt ännu gäller, fastslogs. Dessa riktlinjer innebar bl. a. att endast mark som inte vidare erfordras för statligt ändamål fick säljas samt att försäljning skulle ske med iaktta— gande av principen om full affärsmässighet. Undantag härifrån fick göras
endast vid avhändelser av mark för vissa särskilt angivna .expropriations-_ ändamål samt vid försäljningar för egnahemsändamål och för komplette— ring av ofullständiga jordbruk. Såvida inte särskilda skäl föranledde till annat borde vidare försäljning ske genom offentlig auktion. I _brist på ett centralt organ, som hade överblick över all fastighetsförsäljning från kro- nans sida, borde vederbörande myndighet höra förvaltningsmyndighet, som syntes kunna ha intresse av fastigheten 1 fråga.. 1
Vissa frågor med organisatorisk anknytning prövades samtidigt. Sålunda ifrågasattes bl.a. koncentration till. ett endadepartement av samtliga så- dana försäljningsärenden, som med stöd avdet allmänna försäljningsmed- givandet skulle avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka verkningarna av en sådan förändring ansågs emellertid försälj- ningsfrågorna tills vidare böra handläggas .inomlrespektive fackdeparte- ment. men alltid göras .till föremål för gemensam beredning med. finans- departementet. Då fråga var om försäljning av lägenheter, förjordbruks— ändamål .och. ärendet inte handlades-av jordbruksdepartementet borde ge- mensam beredning äga. rum med detta departement. Vidarefastslogsrent allmänt att försäljningsmedgivande inte skulle vinnaltillämpning på sådan försäljning av kronans fasta egendom,- som regleras genom i författning meddelade föreskrifter. . . . . . . .' ., _
Frågan om förvaltningen _av .viss kronans och därmed jämförbar mark behandlades även i. riksdags—revisorernas berättelse. år 1942, 2.15 Reviso- rerna framhöll angelägenheten av att en utredning komt1llstånd rörande förutsättningarna för att uppdra åt ett särskilt organ att -—— under _med- verkan i erforderlig omfattning av myndighet, under vars vård. och för— valtning marken står ävensomlämpliga ortsmyndigheter—a— dels genom periodiska inventeringar eller eljest hålla översyn beträffande i eller invid samhälle belägen kronans eller därmed jämförbar'markhsom lämpade sig att ta i anspråk för planmässigt ordnad bebyggelse,2 dels följa be- byggelseutvecklingen i de städer och andra samhällen utom Stockholm samt 'i Stockholms omgivningar, där statlig. eller därmed jämförbar "mark fanns, dels ock i förekommande fall ta initiativ till att, om så befanns lämp— ligt, dylik jord tillfördes samhällets bebyggda område genom att samhället förvärvade äganderätt till densamma eller i mån av särskilt uppdrag själva omhänderha eller biträda vid exploateringen i fråga. . Det syntes enligt revisorerna ligga nära till hands att verksamheten upp-' drogs åt kronans redan existerande exploateringsorgan, djurgårdskommis—
1 Nu gäller enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter att markförvaltande myndig- het innan försäljning sker skall inhämta utlåtande av byggnadsstyrelsen att marken inte er- fordras för annat statligt ändamål. Dylikt samrådsförfarande finns även stadgat i kungörelsen, SFS nr 746 år 1920, angående förfarandet vid avyttring av staten tillhörig tomtmark av visst slag. Enligt KK den 26 november 1920, SFS nr 744, 40 5 åligger det byggnadsstyrelsen att föra statistik över statens fastigheter i den mån de inte uteslutande är avsedda för jord- eller skogs- bruk.
sionen,1 varvid borde övervägas i vad mån en dylik-utvidgning av verksam- heten föranledde ändring i kommissionens organisation.
I yttranden över förslaget hade djurgårdskommissionen och kammar- kollegiet inget att erinra mot en utredning i frågan. Kollegiet ansåg dock inte, att en sådan utredning behövde utsträckas till den kronojord, som stod under kollegiets vård och inseende med undantag möjligen för den till läroverkslärarnas löner anslagna jorden. Beträffande den kyrkliga egen— domen ansåg kollegiet, att erforderlig exploateringsverksamhet kunde ——- utom måhända i något undantagsfall —— omhänderhas av vederbörande myndigheter och att ett särskilt exploateringsorgan inte behövde inrättas för dem. Skulle emellertid ett statligt organ komma till stånd, syntes det kollegiet vara av värde, att dess erfarenhet fick anlitas även för den kyrk- liga fastighetsförvaltningen genom inhämtande av råd och anvisningar eller som biträde vid vissa förhandlingar och uppgörelser-. Byggnadsstyrel- sen ifrågasatte starkt behovet av det av revisorerna föreslagna centrala organet, och ansåg, att syftet härmed på ett fullt tillfredsställande sätt kunde tillgodoses genom kompletterande föreskrifter till kronans mark- förvaltande myndigheter. Domänstyrelsen slutligen ansåg inte skäl före— ligga för verkställande av den förordade utredningen.—
Riksdagsrevisorernas förslag har inte föranlett några åtgärder från stats- makternas sida .
I samband med 1946 års riksdags behandling av frågan angående bemyn- digande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom kom 1942 års regler för prissättningen vid fastighetsförsäljningar under förnyad prövning. Anled— ningen härtill var en av dåvarande statens byggnadslånebyrå till Kungl. Maj:t år 1945 avgiven skrivelse rörande den av statliga m.fl. myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken. Byggnadslånebyrån hemställde—om ut- redning avseende dels frågan om en översyn av statliga myndigheters för- säljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för den statliga bostads- politiken, dels ock frågan om tillämpning av rationellare grunder vid vår- dering av den statliga försäljningsmarken.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning erhöll Kungl. Maj :t2 befo- genhet att tills vidare vid försäljning av fastigheter för bostadsbyggna'ds- ändamål göra avsteg från den allmänna regeln att priserna skulle ur af- färssynpunkt vara så fördelaktiga för staten som möjligt, där så var påkal- lat och garantier fanns för att det lägre försäljningspriset inte föranledde enskild spekulationsvinst. Det förutsattes därvid, att dylika försäljningar inte skulle omfattas av den till central förvaltningsmyndighet delegerade rätten att försälja fastigheter, utan att alla ärenden, som avsåg försäljning 1 Djurgårdskommissionen tillsattes av Kungl. Maj. t år 1910 för att exploatera kronans markom- råden på Djurgården m.fl. platser i Stockholm. Kommissionen ombildades år 1947 till djur— gårdsuämnden. På förslag av Kungl. Maj. t (prop. nr 98) år 1962 har djurgårdsnämnden av—
vecklats och dess arbetsuppgifter överflyttats till byggnadsstyrelsen den 1 juni 1964. 2 Prop. nr 198 år 1946, JoU nr 22, r.skr nr 151 2——614796
till- lägre pris än det aktuella marknadsvärdet, blev föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Beträffande fastighetsförsäljningar, som låg utanför försäljningsbemyn- vdigandet,iansågs en lösning av frågan väsentligen få bli beroende av det resultat, 'vartill utredningen kunde komma. Det underströks såsom önsk- värt'att samma "synpunkter beaktades i den utsträckning som var möjlig inom ramen för de bestämmelser, som gällde för respektive slag av fastig- hetsförsäljningar. '
Frågan omnämns även av markutredningen (SOU 1948: 4). Utredningen anförde bl. a." att den enligt meddelade direktiv torde komma att uppta till prövning frågan om inrättande av ett centralt organ, som skulle ha att åstadkomma en samordning av alla myndigheters och institutioners handläggning av markfrågor. I avvaktan på att denna fråga löstes före- slog utredningen, att direktiv skulle lämnas till samtliga statliga verk ooh myndigheter, som hade att förvalta kronan och kyrkan tillhörig mark', ä'tt' ärenden rörande köp och försäljning av fastigheter inom tätorter, "där fråga var om sådant ändamål som avsågs i 1 5 punkt 7 expropriations- lage'n, skulle handläggas i samråd med statens byggnadslånebyrå.
Frågan behandlades vid 1948 års riksdag. I proposition nr 241 framhöll föredragande statsrådet att samordningen av statens markprispolitik med bostadspolitiken var så viktig att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlät beslutanderätten vid försäljning av statlig mark, alltid borde höra bygg— "nädslånebyrån angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse samt att myndigheten, om den inte kunde godta byråns förslag, borde vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t för avgö- rande. Dessa uttalanden, som av riksdagen lämnades utan erinran, blev sedan normgivande vid fastighetsförsäljningar t.o.m. budgetåret 1951/52.
I samband med tillkallandet år 1954 av sakkunniga för utredning av frå- gan om indragning till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring (mark- värdesutredningen) blev markutredningens arbete nedlagt. Något förslag om inrättande av ett centralt organ för samordning av handläggningen av markfrågor kom därför inte att framläggas av markutredningen. Markvär- desutredningen berörde inte frågan i sitt år 1957 avlämnade betänkande (SOU 1957:43).
År 1949 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga för utarbetande av vissa tillämpningsföreskrifter i anledning av ändringar i lagen om expropriation m.m. Enligt direktiven skulle utredningen även behandla frågan om inrättande av ett centralt rådgivande organ i frågor om markvärdering. Härvid uttalades att, om ett sådant organ kom till stånd, skäl uppenbarligen fanns som talade för att alla markvärderingsfrågor som handlades inom centralförvaltningen koncentrerades till denna institu— tion och att således även bostadsstyrelsens funktion beträffande kronans markförsäljningar överflyttades dit. Detta borde därför närmare övervägas.
De sakkunniga överlämnade den 11 mars 1950 förslag om inrättande av ett centralt rådgivande organ för fastighetsvärdering, företrädesvas för råd- givning i expropriationsmål, kallat centrala fastlghetsvardermgsnämnden Förslaget har dock inte blivit genomfört. -— - -. -.- -.: Skyldigheten att underställa kronans markforsaljnlngsarenden bostads- styrelsens prövning har fr.o.m. budgetåret 1952/53 (prop-. nr. 157 år 1952.) inskränkts till att gälla endast vid försäljning av mark för bebyggelseända— mål, när det gäller nybyggnad för permanent bosättning och det föreslagna priset överstiger 3 000 kroner. Det har emellertid förutsatts att i de fall,- där ifrågavarande skyldighet inte föreligger, vederbörande myndighet. under hand skall samråda med bostadsstyrelsen i tveksamma forsalgåmngsfmågor. Iövrigt har — i avvaktan på 'en slutlig lösning av frågan ivoin inrättande av en central fastighetsvärderingsnämn'd och formerna fön |sanis'Ordnin'g mellan statens prispolitik vid fastighetsförSäljningar och bostadspdlitlken — de allmänna riktlinjerna och villkoren för forsaljnmgsforfaråndetlw hållits oförändrade. =. .; .' .'u: im '! Försvarets fastighets-nämnd tillsattes med stöd av Kungl." Maj .ts bemyn— digande den 23 april 1954 för utredning av för'etr'äd'eSvis *fönsvaretszihaivk— frågor. I 1954 års direktiv för nämnden angavs dess uppglf'ten i stört sett vara -" WW" att då fråga uppkommer om förvärv av större markområden i anslut— ning till av försvaret disponerad mark eller på annat håll, utreda förhär- vets lämplighet och därvid även undersöka att civila synpunkter på— mat:-- kens eventuella framtida användning beaktas, ." '1 ”3"=;'i5 att då fråga uppkommer om ändrad förläggning av befintliga militärför- band, större förråd etc., utreda möjligheterna att utnyttja annan av förs—val ret disponerad anläggning som p. g. a. förflyttning eller annan omorgani— sation kan vara disponibel, * - n?n": att då fråga uppkommer om att för civilt ändamål försälja större- mark- område eller anläggning, som disponeras av försvaret, avgiva förSlag' till hur med marken eller anläggningen bör förfaras samt ' - :. f ' att i övrigt utreda de frågor rörande försvarets mark- och fastighets—be- stånd som kan komma att hänskjutas till nämnden. 4 ' - _ 1954 års riksdagsrevisorer lade fram förslag om att ett samtliga statlilgä förvaltningsgrenar omspännande organ, kallat statens marknämnd, skulle inrättas för reglering av frågor om statlig marks inordnande 1 tätbebyggd— sesammanhang. Huvuduppgiften för denna nämnd borde enligt revisorerna vara att i varje särskilt fall söka nå fram till en totaluppgörelse med,veder- hörande kommun under tillbörligt beaktande av såväl statens ekonomiska intressen i dess egenskap av markägare som kravet på rationell bebyggelse- planering. Därvid skulle i erforderlig mån hänsyn även tas till statens eget behov av mark för administrativa ändamål. I Överensstämmelse med nu angivna uppgift borde marknämnden sålunda vara ett utredandekförhand—
lande och förslagsställande organ. Detta innebar bl.a. att själva förvalt- ningen av statens mark fortfarande skulle tillkomma vederbörande fack- myndighet, 'med vilken emellertid erforderlig kontakt i hithörande frågor måste hållas.
-Därernot syntes marknämnden böra träda i försvarets fastighetsnämnds ställe, i allt såvitt fråga var om disposition av kronan tillhörig mark för bostadsbebyggelse eller annat civilt ändamål. Enligt revisorernas mening tordedet även vara lämpligt att mark-nämnden övertog de på djurgårds- nämnden ankommande göromålen, dock borde nämnden inte bedriva någon 'exploateringsverksamhet. För att enhetliga principer skulle tillämpas borde marknämnden även anförtros de arbetsuppgifter som åvilade kammarkol- äegiet i samband med försäljningen av ecklesiastik jord för tätortsbebyg— .gelse. Genom en dylik anordning menade revisorerna att handläggningen av hithörande frågor-torde kunna rationaliseras och statens kostnader för verksamheten nedbringas.
Revisorernas förslag tillstyrktes i princip av bostadsstyrelsen, byggnads— styrelsen, djurgårdsnämnden, lantmäteristyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, medan fortifikationsförvaltning- en och kammarkollegiet avstyrkte förslaget. Fortifikationsförvaltningen framhöll särskilt att de markfrågor som berörde försvaret var de i sam- manhanget mest betydelsefulla och aktuella samt att de därvid aktuella .problemen var särpräglade på så sätt att de avsåg inte endast avstående av statlig mark utan även anskaffande av mark i kompensation och även för.- flyttning av hela etablissement m.m. Om man skulle slå sönder det organ _.—'försvare.tsfastighetsnämnd _ som nyligen tillskapats bl.a. för att söka lösa. ifrågavarande problem och låta detta organ åtminstone i vissa avseen- den uppgå i ett nytt för hela statsförvaltningen m.m. gemensamt organ fruktade fortifikationsförvaltningen att betydligt större olägenheter än för— delar skulleuppkomma.
: .Förslaget behandlades av 1955 års riksdag, som hemställde att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en utredning av de angivna spörsmålen.
I anledning av bl. a. riksdagens ifrågavarande beslut vidgades direktiven för och utökades antalet ledamöter i försvarets fastighetsnämnd jämlikt .Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1955.
'.I statsrådsprotokollet för nämnda dag anförde chefen för försvarsdepar- tementet bl. a. att vid fortsatt utredning inom berörda statsdepartement i huvudsak följande synpunkter framkommit:
Kronans intill tätorter belägna mark utgöres dels av mark som utnyttjas för eller reserverats för militärt eller civilt förvaltningsändamål, dels av mark som användes såsom jordbruk eller varå bedrives skogsbruk, dvs. mark under domän- styrelsens förvaltning, viss kyrklig jord etc. Problemen i samband med försäljning av sistnämnda slag av mark är i regel av annan karaktär än de som uppstår vid försäljning av mark som användes för förvaltningsändamål och som måste ersät- tas av annan mark. När det gäller mark för förvaltningsändamål kräves särskilda
överväganden, som sammanhänger med organisationsfrågor hos vederbörande förvaltningsgren. Huvuddelen av detta slag av mark disponeras, såsom också repris; sorerna konstaterat, av försvarsväsendet. Möjligheten att för tillgodoseendelav' behovet av tomtmark frige av försvaret utnyttjad mark avhänger antingen "av' organisationsförändringar som kräver ingående överväganden eller av att'försva- ret kompenseras med andra markförvärv. I båda fallen kräves avsevärda ?i'nves-i teringar. Det synes med hänsyn' härtill naturligt att frågorna rörande försäljning av dylik jord handhaves av en särskild försvarets fastighetsnämnd, som. är väl» insatt i organisations- och andra för försvaret betydelsefulla frågor. .. | _ Av det nämnda torde framgå dels att försvarets markinnehav utgör det domif nerande problemet i det frågekomplex som riksdagens revisorer berört, dels att de militära markfrågorna är särpräglade och sammanhänger med utformningen av försvarets fredsorganisation och har mycket stora finansiella aspekter. Mark? frågorna i vissa av de av revisorerna nämnda städerna synes vidare vara på väg att lösas. Betänkligheter måste därjämte ur statsfinansiell synpunkt anses före? ligga mot att inrätta ett organ av den omfattning och med den struktur, som den föreslagna statens marknämnd måste besitta för att bli funktionsduglig. Vid säl dant förhållande synes starka skäl tala för att man icke nu tillskapar den före— slagna statens marknämnd utan först avvaktar erfarenheterna från försvarets fastighetsnämnds verksamhet. Därvid bör möjligheterna att inom fastighetsnämn- dens ram komma till rätta med huvudproblemet i revisorernas framställning så långt möjligt tillvaratagas. ' . . En effektivisering av försvarets fastighetsnämnds verksamhet har varit aktuell redan innan riksdagsrevisorerna framlade sitt ifrågavarande förslag. I'avvak'tari på handläggningen av denna fråga inom riksdagen har det emellertid icke ansetts= lämpligt att vidtaga några förändringar beträffande fastighetsnämnden. 'I syfte att tillgodose de av riksdagens revisorer framställda önskemålen om latt'åstad- komma ur plansynpunkt riktiga lösningar av markproblemen och i- anslutning till vad som tidigare anförts anser jag mig nu böra föreslå att nämnden utökas med ytterligare tre ledamöter. Av dessa bör två representera byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, varigenom en direkt kontakt med ifrågavarande'organ tillskapas för tillgodoseende av stadsplane- och fastighetstekniska m. fl. synpunk— ter. Det synes därjämte angeläget att en ledamot kan ägna sin-huvudsakliga ara betstid åt fastighetsnämndens uppgifter. Nämnden bör därför tillföras ytterligare en ledamot, på vilken bör ställas kravet att han är väl insatt i fastighetsfrågor, självständigt kan föra förhandlingar och om möjligt helt disponera sin tid för fastighetsnämndens arbete. '
Utöver vad som angivits i 1954 års direktiv för nämnden erhöll dennä till uppgift * ' ' I "! '(
att då kommun framställer önskemål att förvärva mark eller anläggé ning, som disponeras av försvaret, utreda och avge förslag till vad som ur såväl försvars— som civila synpunkter lämpligen bör försäljas, varvid nämn; den skall äga att där detta med hänsyn till den civila bebyggelseplaneringeri skulle finnas befogat, i samråd med vederbörande statliga civila myndighet avge förslag till försäljning även av annan kronan tillhörig mark än för- svarets samt " "
att i frågor som av nämnden handlägges, i den mån så erfordras,. föra förhandlingar med vederbörande kommuner m.fl. fram till princip— överenskommelse, varvid jämväl prisfrågor kan upptas till behandling.
il-Nä'mndenv' består av nio ledamöter, varav en ordförande, en representant för vardera fortifikationsförvaltningen, armén och flygvapnet, byggnads- styrelsen och lant'mäteristyrelsen samt ytterligare tre civila ledamöter, var- av en skall varavinsatt i kommunala frågor, en i stadsplanefrågor samt en ifastighetsfrågor. Den senare skall självständigt kunna föra förhandlingar och om möjligt vara heltidsanställd hos nämnden. ': "Sedan riksdagen" erhållit kännedom om denna utvidgning av försvarets fastighetsnämnd uttalade statsutskottet bl.a. att de av Kungl. Maj:t vid- tagna åtgärderna inte kunde betraktas som ett definitivt ställningstagande till det av revisorerna väckta förslaget utan att de närmast åsyftade att i7"avvaktan på ytterligare erfarenheter få till stånd en viss försöksanordning för den hithörande verksamheten. Med denna motivering godtog utskottet tills vidare det av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärderna. Riksdagen beslöt i över- ensstämmelse med vad utskottet föreslagit.
:I detta sammanhang bör övriga statliga markförhandlande organ något beröras.
' *Som en följd av att både djurgårdsnämnden och byggnadsstyrelsen hand- lade fastighetsfrågor inom Stockholm tillsatte Kungl. Maj:t den 23 novem- ber 1956 en särskild delegation —— statens markdelegation — för förhand- lingarvmed Stockholms stad rörande vissa aktuella byggnads- och mark- frågor. .Markdelegationen har under senare tid erhållit förhandlingsupp— drag utanför-_.Stockholm, bl.a. för den s. k. Järvafältsuppgörelsen, och även åhlitat's' *soir'n r'e-missorgan vid statliga markuppgörelser. Ökade resurser har 'éft'e'r'hand ställts till delegationens förfogande. Särskilda statliga delega- tioner för .mar'kförhandlingar har även förekommit inom försvarets områ- ',de,*för, skjutfältsfrågor m.m. '
':'-Statens nämnd förförhandlingar med kommunerna tillskapades i första hånd'för förhandlingar i samband med mentalsjukvårdens överflyttandc på landstingen.'Nä'mnden handlägger även vissa begränsade markfrågor, énempelvis'i'sämband med inrättande av universitetsfilialer.
Frågan om behovet av en samordning av de statliga markproblemen upp- togs—även;av,.djurgårdsnämndsutredningen idess år 1961 avlämnade be— tänkande. Utredningen fann det inte motiverat att inrätta ytterligare ett fristående organ för markfrågor vid sidan om försvarets fastighetsnämnd. metterligare behov av samordningsåtgärder ansågs föreligga borde ifrå- gavarande uppgifter anknytas till försvarets fastighetsnämnd. En lösning i denna riktning kunde enligt utredningen bedömas kräva endast relativt begränsade åtgärder. _ ,
; [remiss-behandlingen av djurgårdsnämndsutredningens synpunkter sy- nes i huvudsak endast bostadsstyrelsen ha ställt sig kritisk. Bostadsstyrelå geni/framhöll att samordningsproblemen inte är av den begränsade omfatt- ningtsomgutredn-ingen förutsatt och styrelsen fann det tvivelaktigt om för- slaget rörande utvidgning av försvarets fastighetsnämnds uppgifter inrym-
de önskvärda garantier för att nämnden alltid anlitas där så enligt försla- gets syfte borde ske.
Vid petitaframställningen för budgetåret 1963/64 framlade bostadssty- relsen vissa förslag rörande handläggning av ärenden gällande försäljning av statlig mark.
Bostadsstyrelsen sade sig ha funnit behov föreligga av en förenklad pro- cedur för statliga markförsäljningar till kommuner. Med hänsyn till sta- tens kontroll av markkostnader vid bostadslångivning vore det vidare rim- ligt att grunderna för värdering av den statliga marken överensstämde med de grunder som gäller vid långivningen. Kommunerna borde enligt bostads- styrelsens mening tillerkännas förtursrätt vid statliga markförsäljningar för bostadsändamål och bostadsstyrelsen borde självständigt få bestämma priset enligt expropriationslagens grunder. Styrelsens beslut i prisfrågan skulle inte kunna överklagas.
Vid remissbehandlingen meddelade flera myndigheter att de vid försälj— ning av statens mark i praktiken redan gav kommunerna förtursrått. Re— missmyndigheterna uttalade delade meningar om den föreslagna besluts- ordningen och värderingsförfarandet. I 1963 års statsverksproposition an- förde föredragande departementschef att bostadsstyrelsens förslag innefat— tade spörsmål av delvis invecklad och kontroversiell natur. Statsutskottet ansåg i utlåtande nr 42 år 1963 att ställningstagande till bostadsstyrelsens förslag angående proceduren för statliga markförsäljningar skulle anstå.
Kungl. Maj :t har därefter, som inledningsvis redovisats, uppdragit åt oss att ta under övervägande vad statsutskottet i utlåtande nr 42 år 1963 an- fört rörande direktiv till de markförvaltande myndigheterna och beträffan- de tomträttsupplåtelser av statlig mark.
2.6 Försäljning av mark som förvaltas av domänstyrelsen För kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens förvaltning. gäl- ler förutom av Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär angående bemyndigande att försälja fast egendom m. m. Kungl. Maj:ts förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m.m. av den 25 maj 1945 (SFS nr 262) med tillämpningsföreskrifter av den 22 juni 1945 (SFS nr 386). _ ' ' Försäljning av markområden, där samernas rätt berörs, eller från stats- gruvefälten bör enligt domänstyrelsens uppfattning i varje fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Domänstyrelsen har i yttrande över vissa motioner vid 1965 års riksdag redovisat hur handläggningen av domänverkets markförsäljningar tillgår samt anfört synpunkter härpå. Domänstyrelsen har därvid i huvudsak an- fört följande:
Domänstyrelsen remitterar inkomna ansökningar angående markförvärv till vederbörande jägmästare och överjägmästare eller domänintendent, som bl. a.
har att i sina yttranden redogöra för upplåtna nyttjanderätter, andra myndig- heters kända behov av mark, vägplaner, vattenregleringar, naturvårdssynpunkter, fridlysningar , m. m. . . _ Med ledning av domänintendentens, jägmästarens och överjägmästarens yttran- den infordras yttranden från andra myndigheter såsom byggnadsstyrelsen, forti- fikationsförvaltningen, väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, statens järnvägar, tull- verket, vattenfallsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd m. fl. För områden belägna ovan odlingsgränsen fordras därutöver yttranden från länsstyrelsen och lant- bruksstyrelsen. Är området beläget inom statsgruvefält skall kommerskollegium yttra sig över försäljningen. ' Utvisar infordrade yttranden att hinder mot försäljningen ej föreligger uppdra- ger domänstyrelsen åt någon av sina värderingsmän att uppskatta områdets 'Saluvärde — dock krävs i regel att detaljplan för området finnes som grund för värderingen.
. Då värderingsuppdrag erhållits, anhåller värderingsmannen hos vederbörande distriktslantmätare om avstyckning. I samband med första lantmäterisamman- trädet insamlar värderingsmannen grunduppgifter för värdering. Sedan avstyck- ningskarta och -prot'okoll upprättats av lantmätaren slutförs värderingsuppdraget med ledning av detaljplan och avstyckningskarta och -handlingar, varefter upp- draget slutredovisas till domänstyrelsen med förslag till försäljningsvillkor. _ Värderingshandlingarna remitteras från domänstyrelsen till vederbörande jäg- mästare och överjägmästare 'samt till bostadsstyrelsen, som har att yttra sig över värdering av obebyggd mark för permanent bostadsbebyggelse om värdet över- stiger 3 000 kr.
Sedan yttrandena kommit domänstyrelsen tillhanda, upprättas förslag till köpc- kontrakt, om prisöverenskommelse med köparen kunnat träffas, varefter domän- styrelsen försäljer området eller — därest köpeskillingen överstiger 100 000 kr.1 — inhämtar Kungl. Maj:ts godkännande. Kungl. Maj:t har att inhämta riksdagens medgivande, därest värdet överstiger 200 000 kr.1
Tidsåtgången mellan framställning om köp och köpets avslutande är starkt varierande och påverkas av en rad faktorer, söm sinsemellan kunna ha inflytande på varandra på sådant sätt att tidsutdräkten påverkas i olika grad. Som exempel härpå kan nämnas samspelet mellan lantmätarens och värderingsmannens för- rättningar, som dessutom — framför allt från Värmland, Dalarna, Gästrikland och norrut —— i högsta grad påverkas av (vinter-) klimatet.
Antalet remissinstanser samt dessas arbetsbelastning påverkar tidsåtgången i påfallande grad, och fördröjningar kan härigenom uppstå. Då remissyttrandena dessutom i regel fordrar kontakter utåt och besök på platsen är handläggningen ofta tidsödande. .
Det kan synas, som om domänstyrelsens behov av att ha tillgång till av kom- munen antagen detaljplan skulle fördröja markanskaffningen för kommunen. Kommunen måste dock till grund för markekploateringen ha godkänd plan, var— för tidsutdräkten av denna orsak endast är skenbar.
Motionärernas påpekande, att markförsäljningsärendena fördröjs ytterligare ett år i de fall domänstyrelsen icke själv äger att besluta, torde icke vara relevant beträffande ärenden där Kungl. Maj:t äger att besluta i ärendet. Däremot uppstår större fördröjning i ärenden som skall föras till riksdagen. ' Likaså har motionärerna påpekat att försäljningsärendenas tidsutdräkt påver- kar kommunernas stadsplanering. Så är emellertid ej fallet, emedan domänsty- relsen mot ersättning för skada och intrång medger den kommun, som så önskar,
1 Fr. o. m. budgetåret 1965/66 är beloppen höjda till 150 000 resp. 300 000 kronor.
att utföra de mätningsarbeten m. m. vilka äro erforderliga för att upprätta detalj- plan för hebyggelse. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas, att domän- styrelsen till vederbörande kommun remitterar från icke kommunalt håll in- komna framställningar om markförvärv från domänverket, därest marken är belägen inom någon tätorts intresseområde. På grund av detta förfaringssätt kan domänstyrelsens markinnehav betraktas som en kommunal markreserv.
KAPITEL 3
Försäljning av allmänna arvsfondens, universitetens, läroverkens och allmänningarnas mark
3.1 Allmänna arvsfondens mark
Allmänna arvsfonden inrättades enligt beslut av 1928 års riksdag i samband med att kusiner och avlägsnare släktingar genom ny lagstiftning uteslöts från arvsrätt. Enligt ärvdabalken5 kap. 1 5 skall kvarlåtenskap, till vilken annan arvinge saknas, tillfalla fonden. Kungl. Maj :t kan på fondens vägnar besluta, att testamente inte skall klandras och kan även, med riksdagens samtycke, helt eller delvis avstå från arv till förmån för släkting eller annan som stått den avlidne nära.
Enligt lag den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall de medel som i arv, gåva eller testamente tillfaller fonden utan sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret som en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden utdelas av Kungl. Maj:t och får inte lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun. Fondens rätt till egendom bevakas av kammaradvokatfis- kalsämbetet.
Arvsfondsutredningen, som tillkallades år 1964, skall ompröva arvsfon- dens syfte och underkasta den gällande lagstiftningen en allmän översyn. Utredningen skall även pröva formerna för ärendenas handläggning och överväga möjligheterna att delegera beslutanderätten.
Enligt 85 lagen om allmänna arvsfonden skall vid försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden, gälla vad som är stadgat för kronans fasta egendom i allmänhet.
Fr. o. m. budgetåret 1965/ 66 gäller i detta avseende följande. Kungl. Maj:t må utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom om taxe- ringsvärdet eller, om dylikt värde saknas, det uppskattade saluvärdet på egendomen uppgår till högst 150 000 kr. och åt länsstyrelsen överlämna be- slutanderätten vid dylik försäljning om nämnda värde inte överstiger 50 000 kr.
Vidare har föreskrivits, att vid försäljning bör tillses att köpeskillingen blir så fördelaktig som möjligt och att, där fråga är om försäljning av jord— bruksfastighet, länsstyrelsen skall höra vederbörande lantbruksnämnd. Vid
försäljning av mark" för permanentbebygg-else, med värde överstigande 3 000 kr., skall länsstyrelsen höra bostadsstyrelsen. Om länsstyrelsen inte kan godta respektive myndighets förslag skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande. På grund av prismålsättningen har fastighe- terna i regel försålts på offentlig auktion.
Rörande handläggningsförfarandet säger kammaradvokatfiskalsämbetet i tjänstememorial den 5 mars 1960 bl. a. följande:
I den promemoria, som varje förordnad god man erhåller från ämbetet, så snart ämbetet fått meddelande om förordnandet, uppmanas gode mannen, att snarast möjligt för allmänna arvsfondens räkning söka lagfart å dödsboets fasta egendom samt till länsstyrelsen i länet ingiva en av gravations- och taxeringsbevis åtföljd anmälan, att fast egendom tillfallit arvsfonden och bör försäljas.
När dylik anmälan inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen enligt de av Kungl. Maj. t meddelade föreskrifterna, att, innan försäljningsförfarandct igångsättes, hos ämbetet inhämta uppgift, huruvida fastigheten bör försäljas eller med försäljningen bör anstå i avvaktan på prövning av framställningar om god- kännande av testamente berörande fastigheten eller om avstående av allmänna arvsfondens rätt därtill.
Det är att anmärka att relativt ofta är just frågor om testamente eller om efter- skänkande en av orsakerna till att försäljningsärendena dra ut på tiden."
Vid det fortsatta försäljningsförfarandct är det fastighetens storlek och natur, som avgör, huru många myndigheter, som skall yttra sig.
Ämbetet får rörande vad som i motionernal framhålles om de kostnader, som det allmänna förorsakas genom att i en de] fall flera myndigheter måste höras och flera värderingar företagas, framhålla, att det högre pris, som ofta på grund av en omsorgsfullane utredning i ett ärende tillföres arvsfonden väl motiverar ut- redningskostnaderna.
Kammaradvokatfiskalsämbetet bedömer antalet försäljningsärenden till ca 100 per år. Kommuner har endast i relativt ringa omfattning varit kö— pare och i dessa fall synes” exploateringsintresset inte ha varit dominerande. En stor del av försäljningarna avser jordbruksfastigheter. '
3.2 Universitetens mark
Till underhåll åt universiteten (akademierna) i Uppsala och Lund har tid efter annan anslagits vissa jordbruksegendom'ar. Senare tillkomna univer- sitet saknar dylika donationer.
Då U p p s al a u n iv e r s it e t återupprättades på 1500-talet ägde det endast tillgång till ett fåtal prebendehemman,2 med vilkas räntor professo— rerna skulle avlönas. Allt eftersom nya fakulteter inrättades blev dock in- komsterna otillräckliga. Då ingrep emellertid Gustav II Adolf personligen och donerade ca 300 gårdar av sina arv- och egnagods3 i Uppland och Väsrt-
1. 1:77 och II: 99 till 1960 års riksdag Prebendehemman skilde sig från andra till ecklesiastikstaten förlänta hemman och lägenheter på så sätt att deras räntor fick uppbäras av innehavarna själva såsom tillägg till lönen utan att först inflyta i någon allmän kassa. 3 Arv- och egnagodsen har övergått till att bli vanliga kronohemman. Olika meningar har tid
efter annan uttalats beträffande tidpunkten härför. Genom 1696 års jordeboksmetod bestämdes att hemmanen för framtiden skulle redovisas under kronotitel i jordeböckerna.
manland till universitetet. I donationsbrevet den 31 augusti 1624 säger kungen uttryckligen att »Vi unna och till evärdlig alltid blivande egendom skänka och giva dessa efterskrivne Våra arv- och egnagods». I fortsättning- en uttrycker han förhoppningen att efterföljande kungar inte skulle minska akademiens uppehälle. Angående innebörden av denna donation har me- ningarna varit delade.
Uppsala universitet har hävdat att en verklig gåva varit för handen och att universitetet således besitter full äganderätt till dessa fastigheter. Orda- lagen i donationsbrevet har under senare tid ansetts utgöra ett stöd för denna uppfattning. Häremot kan dock invändas att brevet inte bör tolkas som en nutida lagtext utan först och främst insättas i sitt historiska sam- manhang och att äganderättsfrågan därigenom framstår som mer oklar. Ännu år 1865 ansåg justitiekanslern att dessa fastigheter var kronans och således inte möjliga att försälja utan riksdagens samtycke jämlikt rege- ringsformen 577. Denna slutsats avvisades emellertid av Kungl. Maj:t år 1872, på grund av att hemmanen år 1826 av Kungl. Maj:t förklarats vara av frälse natur och att Kungl. Maj:t tidigare (nämligen år 1857) medgivit försäljning av dylika gods, utan att riksdagens bifall därtill ifrågasatts. I ett yttrande år 1906 frånföll justitiekanslersämbetet den tidigare stånd- punkten. Enligt kungl. brev till kanslern den 8 juni 1906 bemyndigades därefter Uppsala universitet att försälja vissa till, universitetets hemman hörande lägenheter under villkor bl.a. av att anbuden underställdes kans- Ierns prövning. . - — -
Vid sidan av Gustav II Adolfs stora donation har Uppsala universitet fått motta vissa förläningar av drottning Kristina och Karl XI. Dessa gods ka— raktär av kronojord torde rättsligt sett inte kunna bestridas.
L u n d s 11 ni v e r s i t e t erhöll vid dess inrättande år 1666 i förläning alla under Lunds domkapitel hörande hemman, vilka omfattade inte mind- re ån 925 gårdar. Efter en tid återkallades emellertid denna förläning, som i stället anslogs till upprättande av ett kavalleriregemente i Skåne. Kvar blev endast ett 10-tal hemman, som till en början fick prebendenatur, men som under 1800-talet kom att utarrenderas för akademiens räkning. Dessa hemman —— belägna inom ett förhållandevis begränsat område mellan Lund och Malmö _ kvarstår fortfarande under universitetets disposition. De torde böra anses vara av krononatur.
I fråga om försäljning av universitetens mark gäller f.n. stadgandet i 2 kap. 95 universitetsstadgan (SFS 1964: 461):
Förekommer anledning att använda fondkapitalet för utomordentliga behov eller att sälja, byta eller med inteckning för gäld belasta universitetets fasta egendom eller att inköpa fastighet, skall konsistoriet överlämna ärendet till uni— versitetskanslersämbetet som har att med eget yttrande hänskjuta det till Kungl. Maj:t för avgörande, eller, därest bemyndigande därtill erhållits, avgöra det.
I paragrafen nämnda bemyndigandeform synes i praktiken inte ha till—
” Utredningen om universitetens egendomsförvaltning tillsatt år 1958
lämpats. Någon skyldighet för universitetet att i försäljningsärende höra bostadsstyrelsen, lantbruksnämnd och/eller kammarkollegiet föreligger inte. Kungl. Maj :t synes dock vid beredning av försäljningsärenden regel,— mässigt inhämta yttrande från berörda verk.
Rörande frågan om äganderätten till universitetens mark —— av betydelse t. ex. för exproprierbarheten '— kan konstateras,
att viss till Uppsala universitet hörande mark enligt praxis varit föremål för såväl expropriation1 som förrättning enligt ensittarlagen,2
att äganderättsfrågan likväl delvis måste betraktas som oklar (något egentligt judiciellt avgörande har inte träffats),
att utredningen om universitetens egendomsförvaltning3 bl. a. har i upp- gift att söka lösa denna fråga samt
att oklarhet rörande äganderätten inte bör inverka på markförsäljnings- ärendenas handläggning, eftersom avgörandet av dessa ärenden enligt gällande författning i princip alltid ankommer på Kungl. Maj:t.
3.3 Läroverkens mark
Till vissa läroverk har under skilda tider, främst under förra hälften av 1600-talet, anslagits hemman. Till en början var dessa avsedda till boställen åt lärarna (prebendehemman) men kom efter hand att utarrenderas var- vid inkomsterna överfördes till skolornas ordinarie stater.
Vidare har vissa läroverk erhållit enskilda donationer i form av jord— bruksegendomar'.
Genom riksdagsbeslut år 1950 överfördes de hemman som anslagits av kronan till domänstyrelsens förvaltning. Hemmanen, till antalet ca 35 och till övervägande del belägna i stad, togs dock inte in i domänfonden. Hem- manen har därefter till stor del försålts och uppgår i dag till ca 20. För- säljningsärendena har handlagts av domänstyrelsen på samma sätt som vid försäljning av annan förvaltningsmark. Dessa fastigheter omfattas dock inte av delegationsrätten till styrelsen och försäljningsärendena måste där- för alltid prövas av Kungl. Maj:t.
De enskilda donationsfastigheterna är av dominerande intresse för den år 1957 tillsatta Utredningen rörande dispositionen av donationshemman och andra lönetillgångar vid de allmänna läroverken. Enligt direktiven till ut- redningen bör det därvid knappast komma ifråga att dra in dessa fastig- heter till statsverket, vare sig det gäller »donationer utöver lönen» eller inte. Örebro läroverk innehar en större sådan donation, men i övrigt synes de vara av mindre omfattning jämfört med de av kronan anslagna fastighe— terna. Förvaltningen av dessa hemman handhas fortfarande lokalt medan
Se t. ex. Kungl. Maj:ts dom den 28 oktober 1935 i mål mellan Uppsala universitet och Upp- sala spårvägs AB. ( NJA 1935 s. 177 ) 2 Se t. ex. Kungl. Maj:ts utslag den 1 december 1931 på besvär av Uppsala universitet m. fl. (NJA
1931 not. B 877)
kammarkollegiet enligt sin instruktion handlägger försäljningsärendena. På samma sätt som vid anslagna hemman måste försäljningsärenden i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
3.4 Allmänningamas mark
Häradets bönder har av ålder nyttjat häradets allmänningar. Rörande ägan- derätten till dessa rådde dock länge allmän ovisshet om denna innehades av kronan eller av häradsintressenterna. Genom lag om häradsallmänning- ar år 1932 klarlades emellertid att kronan inte innehar någon äganderätt till allmänningarna.
I gällande lag om häradsallmänningar av den 18 april 1952, SFS nr 166, stadgas bl.a.:
1 5: Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående häradsall- männing. -
5 &: Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad där ej här nedan annor- lunda stadgas. — _— ——
95: Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning eller annorledes, om avsevärd förmån 'för delägarna därigenom vinnes samt av- yttringen ej länder skogsskötseln å allmänningen till .men eller om eljest synner- liga skäl föreligga till avyttringen. Rätt att besluta om dylik avyttring tillkommer delägarna, men avyttringen blir ej giltig med mindre den godkännes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna av den 18 april 1952 (nr 167) rymmer i stort sett överensstämmande bestämmelser. Med all- männingsskog förstås enligt 1 g i denna lag område som avsatts till bespa- ringsskog vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmän- ning vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt denna lag infördes möjlighet att avyttra mark från allmänningsskog som behövs för något betydelsefullt allmänt ändamål även om men för skogsbrukets del därigenom skulle uppstå. (Denna möjlighet infördes för häradsallmänning- arnas del redan 1947.)
Till lagändringarna år 1952 hade några remissinstanser påpekat att Kungl. Maj:ts prövning vid försäljningsärenden inte syntes erforderlig utan att denna borde förläggas till länsstyrelserna. Departementschefen instäm- de dock inte oreserverat häri men erinrade om möjligheten att delegera beslutanderätten.
Rörande omfattningen kan meddelas att år 1952 fanns ca 60 häradsall- männingar med en sammanlagd areal om ca 116 000 ha och 32 st. allmän- ningsskogar om totalt ca 711 000 ha.
KAPITEL 4
Försäljning av kyrkans mark
4.1 Allmänt angående kyrkans mark
Vid sidan av kyrkobyggnader och kyrkogårdar samt de omkring 2000 prästgårdar, som utgör eller utgjort tjänstebostäder åt församlingspråster, består huvuddelen av kyrkans fasta egendom av avlöningstillgångar, vilkas avkastning används till att bestrida löner åt präster och kyrkomusiker. Vidare finns utöver boställsjorden viss kyrklig jord som tillhör olika lokal— kyrkor, kyrkohemman och kyrkolägenheter.
4.1.1 Kyrkans mark fördelad efter förvaltningsform a. Prästlöneboställen förvaltas av pastorat huvudsakligen enligt eckle- siastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Antalet brukningsenheter uppgår till drygt 4000. Inägojorden omfattar totalt ca 100 000 ha och den produktiva skogsmarken ca 285 000 ha. b. Ecklesiastika arrendegårdar förvaltas av stiftsnämnd enligt ecklesia- stika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588).
1. Allmänna kyrkohemman utgörs av ett mindre antal av kro- nan upplåtna prästboställen, som genom lagstiftning under 1800-ta1ets senare del lösgjorts från församlingarna och vilkas avkastning nu utgör inkomst för kyrkofonden.
2. B i s k 0 p s h e m m a n e n utgör den största gruppen av ecklesiastika arrendegårdar och innehades tidigare av biskop som lönetillgång. Avkast— ningen tillfaller numera kyrkofonden.
3. K 1 oc k arh e mm an är ett mindre antal hemman, som tidigare ut- gjort löneboställen för klockare och som inte i samband med 1938 års löne- reform för kyrkomusikerna försålts eller på annat sätt disponerats för församlingens räkning. Avkastningen tillfaller kyrkofonden.
4. Stifts prästlönefondshemman är fastigheter, som stifts- nämnd förvärvat med anlitande av medel ur prästlönefonder från två eller flera pastorat. Avkastningen tillfaller de pastorat som har andel däri. Antalet ecklesiastika arrendegårdar uppgick år 1963 till 148, varav 58 belägna i Lunds stift. Arealen utgjorde sammanlagt 8400 ha, varav 3 665 ha inägojord och 3 855 ha produktiv skogsmark. c. Lokalkyrkomas jord —— dock inte vissa domkyrkors — förvaltas i princip enligt församlingsstyrelselagens regler, men åtskilliga föreskrifter
finns i spridda, starkt föråldrade författningar. Avkastningen tillkommer vederbörande lokalkyrka. Av dessa fastigheter —— till antalet ca 1 300 — har endast de som tillhör Lunds domkyrka och vissa kyrkor i Lunds och Göteborgs stift samt ett fåtal s.k. kyrkskogar storlek av någon betydelse. Domkyrkans hemman består av ett drygt hundratal brukningsenheter om totalt ca 3 000 ha inägojord. Kyrkskogarna omfattar drygt 6 000 ha produktiv mark.
Förvaltningen av den kyrkliga jorden är för närvarande föremål för ut- redning genom 1960 års ecklesiastika boställsutredning.
4.1.2 Historik rörande'boställsjorden och lokalkyrkomas jord
Den största delen av de kyrkliga boställena härstammar från medeltiden. I allmänhet fanns nämligen ett boställe vid varje kyrka redan då försam- lingen bildades och kyrkan invigdes. Dessa äldsta boställen —— hit hör fler- talet kyrkoherdeboställen, stomhemman och annexhemman — har sanno- likt till övervägande del donerats för sitt ändamål av enskilda personer. Urkunder angående boställenas tillkomst saknas visserligen oftast, men en jämförelse mellan den kanoniska rätten, landskapslagarnas kyrkobalkar och de fåtaliga bevarade dokumenten ger en tämligen god uppfattning om hur det äldsta boställsbeståndet uppkommit. 1
Även utan direkt sammanhang med Själva församlingsbildningen donera- des under medeltiden ett stort antal boställen. Avsikten med dessa dona- tioner var att bekosta någon viss kulthandling, t. ex. läsande av själamäs- sor.
Genom reformationen upphörde påven att vara överhuvud för den svens- ka kyrkan vilken uppgift i stället övertogs av kungen. Detta blev av be- tydelse för den kyrkliga egendomen, som under Gustav Vasas tid i stor utsträckning indrogs till kronan. Dock skonades så gott som undantagslöst kyrkoherdarnas bostadsboställen och ett stom— eller annexhemman i varje annexförsamling. I Skåne, Blekinge och Halland förekom inte någon in- dragning av prästboställen. I dessa landskap kvarstår därför även ett stort antal boställen som ursprungligen donerats för att bekosta någon viss kult- handling, s.k. mensalhemman.
Efter reformationen inrättades komminister—(kaplans-)tjänster, och kro- nan upplät ofta boställen till dessa tjänster. Flertalet komministerboställen är sålunda anslagna av kronan.
En femtedel av hela antalet boställen är enligt en grov uppskattning upp- låtna av kronan, medan återstoden av boställena donerats av enskilda eller anskaffats av församlingarna eller pastoraten, detta senare dock till stor del för allmänna medel (SOU 1948: 4, s. 59).
Under den katolska tiden donerades även hemman i stor omfattning till
1 En redogörelse för boställenas tillkomst och rättsliga ställning lämnas i SOU 1931: 24 s. 7—40.
domkyrkor och församlingskyrkor för deras underhåll och prydnad. Avsik- ten med dessa donationer var således inte att ge prästen ett boställe. Dylika kyrkohemman -— som beräknats till omkring 6300 —— indrogs till största delen till kronan på 1540-talet. Endast i de förutvarande danska landskapen har någon dylik reduktion ej skett.
4.1.3 Äganderätt till boställsjorden
De flesta boställena härstammar som ovan nämnts från medeltiden. Att presumtionen är för att dessa boställen inte ägs av kronan framgår av en dom av Högsta domstolen år 1938 ( NJA 1938 s. 522 ).1 Markutredningen ansåg det vara en öppen fråga om de medeltida boställena ägs av vederbö- rande församling eller av vederbörande församlingskyrka eller skall anses utgöra en särskild stiftelse och uttalade att »det blir beroende på utred— ningen i varje särskilt fall vad som skall bli avgörande härför» (SOU 1948: 4, s. 60). Kammarkollegiet uttalade i betänkande den 19 maj 1951 att det medeltida kyrkogodset i regel får anses utgöra självständig stiftelseför- mögenhet. Numera torde i allmänhet lokalkyrkan anses vara ägare till denna boställsjord.
Är boställe anslaget av kronan ägs det fortfarande av denna. Har boställe donerats av enskild beror äganderätten på vad donator förordnat. Bostället kan vara givet åt församlingen och ägs då av denna. Det kan även vara givet åt församlingskyrkan. Denna anses då såsom ägare av bostället.
Enligt 1942 års lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m. (nr 232) skall förvärv av fastighet som inköps för att förvaltas som löneboställe för visst pastorat ske för pastoratets räkning. Den skall också lagfaras för pastoratet. Detta saknar emellertid betydelse för rätten till fas— tigheten då avgörande härför är vilka medel som disponerats för förvärvet. Dylik inköpt jord liksom vederlagsjord som förvärvats i utbyte mot löne- boställe får således samma rättsliga ställning som den ursprungliga egen- domen.
4.1.4 Avlöningskoslnadernas bestridande och pastorats möjlighet att disponera försäljningsmedel från boställsj orden Som inledningsvis framhållits består huvuddelen av kyrkans fasta egendom av tillgångar för bestridande av löner åt präster. För att kunna bedöma pastoratens intresse i samband med försäljning av kyrklig jord synes det därför nödvändigt att något beröra det kyrkliga avlöningssystemet. Detta system har en lång historisk bakgrund och framstår som synnerligen kom- plicerat. Avlöningssystemets huvuddrag kan beskrivas enligt följande. Vissa prästerliga befattningshavare, biskopar m.fl., avlönas direkt från 1 Inställningen i denna fråga har ändrats. Tidigare torde man i stor utsträckning med hänvisning till den kyrkliga jordens natur av allmän egendom ha velat betrakta kronan som den rätte ägaren.
kyrkofonden. Avlöningskostnaderna för präster i territoriella pastorat —— kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter — samt kyrkomusiker be- strids däremot i princip av pastoraten. För detta ändamål skall pastoraten i första hand disponera avkastningen av pastoratens präst- och kyrkomusi— kerlönetillgångar och annan därtill särskilt anslagen inkomst.
Pastorats prästlönetillgångar utgörs enligt 65 prästlönekostnadslagen av löneboställen och andel i stifts prästlönefondshemman samt prästlöne- fonder och andel i stifts prästlönejordsfond. Fonderna utgörs i huvudsak av fonderade fö'rsäljningsmedel. Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar ut- görs av det s.k. boställskapitalet. Detta motsvarar värdet av tidigare före- fintliga klockarboställen, vilka numera övertagits av vederbörande försam- ling såsom församlingskommunal egendom eller av kyrkofonden såsom klockarhemman.
I den mån avkastningen från dessa lönetillgångar inte räcker till för att täcka pastoratets kostnader för präst- och kyrkomusikerlöner, får utdebi- tering för detta ändamål ske inom pastoratet intill det öretal för skattekro- na som Kungl. Maj:t för varje år bestämmer. Detta skall — enligt 8 5 lagen om kyrkofond — bestämmas till dubbla beloppet av det öretal som fast- ställs för den s.k. allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre.
Erfordras ytterligare medel till avlöningskostnader, äger pastoratet er- hålla tillskott ur kyrkofonden. Dessa tillskott utgör den största utgiftspos- ten för fonden. Fondens väsentligaste inkomstpost är å andra sidan den allmänna kyrkoavgiften, som erläggs av samtliga pastorat med det belopp, f.n. tio öre per skattekrona, som Kungl. Maj :t för varje år bestämmer. Till fonden inflyter vidare, utom avkastningen av allmänna kyrkohemman, på visst sätt beräknat överskott av avkastningen av lokala avlöningstillgångar (se nedan). Fondens främsta uppgift blir härigenom att åstadkomma en skatteutjämning mellan pastoraten.
Pastoraten kan i avseende på resurser för att bestrida avlöningskostna- der uppdelas enligt följande:
3. Överskottspastorat. Präst— och kyrkomusikertillgångarna ger så stor behållen och disponibel avkastning att överskott uppkommer. Någon utde- bitering för att täcka avlöningskostnader erfordras således inte. Enligt gäl— lande bestämmelser skall hälften av överskottet inlevereras till kyrkofon— den. Återstående del får användas för ändamål som är gemensamma för pastoratet. Överskottspastoraten utgörs till största delen av skogrika pasto- rat i södra och mellersta Sverige, främst i Växjö och Karlstads stift. b. Självförsörjande pastorat. Avkastningen av lönetillgångarna och den medgivna utdebiteringen av församlingsavgift är tillräckliga för att täcka avlöningskostnaderna så att tillskott ur kyrkofonden inte erfordras. Till denna kategori hör främst det stora flertalet stadsförsamlingar med be— tydande skatteunderlag. c. Tillskottspastorat. Denna grupp är den största och omfattar ca 70 %
av alla pastorat. Hit hör flertalet landsbygdspastorat som saknar större arealer skogsmark.
För att förenkla avräkningsförfarandet vid bestämmande av tillskott ur kyrkofonden skall avkastningen från pastoratets lönetillgångar upptas efter vissa schablonmässiga beräkningsgrunder. Avkastningen från prästlöne- boställe skall tas upp med ett i särskild ordning — som regel för en tioårs- period — fastställt uppskattningsbelopp, löneboställets normalavkastning. Avkastningen från prästlönefond beräknas på fondens kapital efter en av Kungl. Maj :t fastställd procentsats (f.n. 3 %), medan andelar i stifts präst- lönefondshemman tas upp med det faktiska beloppet för nästföregående räkenskapsår. Som avkastning av kyrkomusikerlönetillgång upptas den fastställda s. k. boställsräntan. Annan inkomst upptas till sitt verkliga be- lopp.
Influtna försäljningsmedel skall fonderas som prästlönefond. Det even- tuella överskott som kan uppkomma i form av skillnad mellan faktisk för- räntning av försäljningsmedel och fastställd förräntning får dock pastora— tet — på samma sätt som skillnad mellan löneboställes faktiska avkastning och normalavkastning —— något mera fritt disponera.
Med gällande regler om avlöningskostnaderuas bestridande förefaller det som om försäljningsmedlen för pastoratens del i regel skulle sakna egent— lig betydelse. Det kan därför anses vara ett naturligt intresse om pastoratet i första hand söker behålla boställsjorden. I detta sammanhang kan konsta- teras att den nya jordförvärvslagen ger kyrkan ökade möjligheter till för- värv av jord- och skogsbruksmark och att detta kan väntas öka pastoratens villighet att positivt medverka till försäljning av kyrklig jord som behövs för allmänt ändamål.
4.2 Historik rörande försäljning av kyrkans mark
Av ålder har gällt att den kyrkliga jordegendomen inte må avyttras annat än i nödfall. Enligt kap. 265 6 i 1686 års kyrkolag må kyrkans fasta jorda- gods inte föryttras utan högsta nödtorft eller nytta samt konungens vet— skap och tillåtelse. I femte artikeln prästerskapets privilegier den 16 okto- ber 1723 stadgas därjämte, bl.a.. att ingen skall ha makt att sälja kyrko— ägor >>utan kammarkollegii (domkapitlets) samt vederbörandes vetskap och samtycke, samt att sådant sker till nytta och förbättring». Med hänsyn till den äldre uppfattningen att den kyrkliga jorden till övervägande del tillhörde kronan ansågs det länge erforderligt att inhämta riksdagens med- givande till avhändande av kyrklig jord. Efter kyrkomötets tillkomst in- hämtades, i enlighet med bestämmelserna i 5114 regeringsformen, även dess samtycke vid försäljningsärenden.
Ett enklare förfarande vid handläggning av försäljningsärenden infördes
36 genom tillkomsten av 1910 års ecklesiastika boställsordning, då Kungl. Maj:t enligt förordningens 625 erhöll befogenhet att, i vissa i paragrafen närmare angivna fall, efter prövning medge tillstånd till utbyte eller för- säljning av kyrklig jord. I andra än i författningsrummet uppräknade fall måste emellertid fortfarande riksdagens och kyrkomötets samtycke in- hämtas.
Genom lag den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomt— rätt, kyrkliga försäljningslagen, vidgades möjligheterna att avyttra kyrklig jord. I lagen upptogs sålunda efter förebild från den s.k. ensittarlagen bestämmelser om friköp —— men utan någon tvångsrätt till friköp såsom i ensittarlagen. Fråga om avhändelse av kyrklig jord skulle även i fortsätt- ningen prövas och avgöras av Kungl. Maj :t, dock att friköpsärendena skul- le — med vissa undantag — avgöras av kammarkollegiet.
Vid tillkomsten av försäljningslagen angav lagrådet dess innebörd vara den, att genom lagen gavs ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj :t eller kammarkollegiet att såsom legal representant för det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar lämna medgivande till försäljning av kyrklig - jord eller till dess upplåtande under tomträtt.
Genom lagändring år 1932 vidgades området för Kungl. Maj:ts befogen- het i de kyrkliga försäljningsärendena ytterligare och genom lagändring år 1938 erhöll kammarkollegiet befogenhet att pröva och avgöra flertalet sådana ärenden.
Under 1930-talet började även utfärdas s.k. generella försäljningsmedgi- vanden. Dessa innebar att Kungl. Maj:t bemyndigade länsstyrelsen och se- dermera stiftsnämnd att försälja ett större antal tomter eller lägenheter på kyrklig jord, vanligen belägna inom ett och samma planlagda område. I Kungl. Maj:ts beslut bestämdes vilka områden som skulle få säljas samt lägsta pris för varje tomt eller annan försäljningsenhet. I övrigt ägde läns- styrelsen respektive stiftsnämnden bestämma pris och övriga försäljnings- villkor. Sådana generella försäljningsmedgivanden förekommer inte längre.
År 1963 genomfördes ändringar i den kyrkliga försäljningslagen (SFS nr 499) och nya tillämpningsföreskrifter utfärdades (SFS nr 637). Änd- ringarna genomfördes i syfte att göra förfarandet vid försäljning av kyrk- lig jord enklare och snabbare samt att anpassa reglerna härom till målen för bostadspolitiken och jordbrukspolitiken.
4.3 Bestämmelser om försäljning av kyrkans mark
Enligt 15 kyrkliga försäljningslagen räknas till kyrklig jord dels i 15 ecklesiastika boställsordningen omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens prästlönefondshemman ävensom biskops- gårdar, dels sådana boställen och andra fastigheter, vilkas avkastning till—
faller kyrkofonden, dels fastigheter, som är anslagna till bostad eller avlö- ning åt domkyrkosysslomän, dels den fasta egendom, som besittes av dom- kyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.1
Enligt 25 får medgivande till utbyte eller försäljning av kyrklig jord lämnas bl.a. då kyrklig jord erfordras för ändamål som avses i 15 ex- propriationslagen. Vid försäljning skall iakttagas att avhändelsen inte är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar fastighetens vär- de med hänsyn till särskilt ortens pris och fastighetens avkastning.
Förfarandet vid försäljning av kyrklig mark för exploateringsändamål framgår av följande utdrag av tillämpningsföreskrifterna till kyrkliga för- säljningslagen.
1 5. Vill någon genom köp eller byte förvärva egendom, som avses i kyrkliga försäljningslagen, skall han ansöka om tillstånd därtill hos stiftsnämnden.
Vill pastorat eller annan som förvaltar egendom som nu sagts genom försälj- ning eller byte överlåta egendomen, skall fråga därom väckas hos stiftsnämnden. Nämnden må ock själv upptaga sådan fråga.
Vid ansökan om förvärv bör fogas yttrande från den som förvaltar egendomen. 25. Har vid ansökan ej fogats yttrande som sägs i 15 tredje stycket, skall stiftsnämnden skyndsamt inhämta sådant yttrande.
3 %. Finner stiftsnämnden, att ansökan om förvärv eller överlåtelse uppenbar- ligen ej kan vinna avseende, skall nämnden avslå ansökningen. I annat fall för- fares som nedan sägs.
4 5. Är fråga om förvärv eller överlåtelse, som kan föranleda ändring i fastig- hetsindelningen, skall stiftsnämnden, därest omständigheterna ej föranleda annat, hos behörig myndighet ansöka om erforderlig fastighetsbildningsåtgärd.
5 5. Berör ärende enligt denna kungörelse lantbruksnämnd eller annan myn- dighet, bör så snart ske kan samråd äga rum med myndigheten.
6 %. Stiftsnämnden skall så snart ske kan låta värdera den i ärendet avsedda egendomen, såvida värdering ej är obehövlig.
Är fråga om förvärv eller överlåtelse, som kan medföra fastighetsbildning, skall värderingen, där så är lämpligt. ske samtidigt med utredningen i fastighetsbild- ningsärendet.
7 %. Värdering skall utföras av boställsnämndens ordförande eller av nämnden i dess helhet, såvida ej annat följer av vad som sägs i 8 ä.
8 5. Rör värdering mark, som avses för bebyggelse, och är marken av mena betydande värde eller kan det eljest antagas, att värdering kräver särskild'fack- kunskap, bör den utföras av en eller flera särskilda värderingsmän. Till värde- ringsmän skall förordnas expropriationstekniker inom länet eller, om så ej kan ske, därmed jämförlig sakkunnig.
Kan ärende medföra fastighetsbildning, må utom i fall som sägs i första stycket värdering utföras av den förrättningslantmätare, som handlägger fastighetsbild— ningsärendet.
Avser värdering huvudsakligen skogsmark, må den utföras av stiftsjägmästaren. 95. Till värderingsförrättning skall den som utför värdering kalla sökanden, den som förvaltar egendomen och annan vars rätt beröres av ansökningen.
105 ———— '
1 Rörande försäljning till skatte av de 5. k. halländska kyrkohemmanen .samt försäljning av vissa kyrkolägenheter 1 Skåne, Halland och Blekinge gäller fortfarande vad som i vissa äldre särskilda författningar är stadgat.
Vid värdering av mark, som avses för bostadsändamål, skall yttrande inhämtas från länsbostadsnämnden, om sådan åtgärd ej uppenbarligen saknar betydelse.
11 %. Över värdering skall upprättas värderingsinstrument. I instrumentet skall den som utför värderingen jämväl ange, huruvida han tillstyrker ansökningen eller ej, samt de särskilda villkor han föreslår böra uppställas för bifall till an— sökningen.
Värderingsinstrumentet samt andra vid värderingen tillgängliga handlingar skola insändas till stiftsnämnden senast inom en vecka från det värderingsför- rättningen blivit avslutad.
12 5. När handlingarna i ärendet inkommit till stiftsnämnden, skall nämnden, i den mån det föreslagna priset och villkoren i övrigt ej tidigare godkänts, bereda sökanden, den som förvaltar egendomen och annan, vars rätt beröres av ansök- ningen, tillfälle att inom viss tid yttra sig över villkoren.
Efter utgången av den angivna tiden skall stiftsnämnden meddela beslut i ären— det, såvida ärendet ej enligt vad nedan sägs skall avgöras av kammarkollegiet eller ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.
13 &. Stiftsnämndens beslut skall, försett med besvärshänvisning, delgivas sökan- den, den som förvaltar egendomen och annan som beslutet rör.
14 5. Har genom beslutet tillstånd givits till förvärv eller överlåtelse, skall stiftsnämnden så snart ske kan efter det beslutet vunnit laga kraft sluta avtal på fastställda villkor.
15 &. Avskrift av köpe- eller bytesbrev skall tillställas kammarkollegiet och i förekommande fall vederbörande förrättningslantmätare. Är fråga om egendom, som förvaltas av annan än stiftsnämnden, skall avskrift av avtalet samt av köpe- eller bytesbrevet tillställas den som förvaltar egendomen.
16 5. Har avtal ej slutits inom två månader från det beslut om tillstånd till för- värv vunnit laga kraft, mä stiftsnämnden förelägga sökanden att inom tre veckor från det han erhållit del av föreläggandet till nämnden inkomma med förklaring, om han är villig sluta avtal på fastställda villkor.
Avger sökanden ej förklaring som nu sagts, skall stiftsnämndens beslut anses förfallet.
17 %. Finner stiftsnämnden, att egendomen har högre värde än femtiotusen kronor, eller äro i ärende angående mark, som avses för bostadsändamål, stifts- nämnden och länsbostadsnämnden av olika mening rörande egendomens värde —— — — skall stiftsnämnden med eget yttrande insända ärendet till kammarkol- legiet.
Är ärende i rättsligt hänseende av särskilt invecklad art, må stiftsnämnden, utan hinder av att egendomen har lägre värde än som sägs i första stycket, över- lämna ärendet till kammarkollegiet.
18 5. I ärende angående mark, som avses för bostadsändamål, skall kammar- kollegiet inhämta yttrande från bostadsstyrelsen rörande egendomens värde, 0111 sådan åtgärd ej saknar betydelse.
19 %. Finner kammarkollegiet, att egendomen har högre värde än etthundra- femtiotusen kronor, eller äro i ärende angående mark, som avses för bostadsända- mål, kammarkollegiet och bostadsstyrelsen av olika mening rörande egendomens värde _— —— — skall kammarkollegiet med eget yttrande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. I annat fall skall kollegiet avgöra ärendet. Kammar- kollegiets beslut skall delgivas i enlighet med vad som sägs i 13 €.
20 5. Har Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet meddelat tillstånd till förvärv eller överlåtelse, skall stiftsnämnden upptaga ärendet till fortsatt handläggning, varvid bestämmelserna i 14—16 55 skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
4.4 Pastorats och församlings vetorätt mot försäljning av kyrkans mark Det har i olika sammanhang och särskilt från vissa kyrkliga organisatio-V ners sida gjorts gällande att försäljning av kyrklig jord enligt den kyrkliga försäljningslagen inte kan medges om vederbörande pastorat eller försam- ling motsätter sig försäljning. Som en konsekvens härav har också påståtts att vid försäljning de villkor pastoratet eller församlingen uppställt som en förutsättning för sitt medgivande måste iakttas. Denna mening synes förut- sätta att den kyrkliga jorden i själva verket är kyrkligt kommunal egen- dom n1ed en speciell ändamålsbestämning som medför att den inte får säl- jas utan statens medgivande. Frågan gäller den kyrkliga jordens rättsliga ställning över huvud. Lagtexten i kyrkliga försäljningslagen antyder inte att möjlighet före- ligger för pastorat, församling eller lokal styrelse eller myndighet att hind— ra en försäljning. Att enbart härav dra slutsatsen att försäljning kan med- ges oberoende av varje bestridande är dock inte befogat. Ur förarbetena till lagen har följande inhämtats. I den år 1925 av en sakkunnig upprättade promemorian innehållande lagförslaget med motivering behandlades inte frågan. Det kan antas att tanken att en församling eller ett pastorat skulle kunna hindra friköp eller försäljning varit främmande för promemorieförfattaren. Att försäljning till förfång för »enskild rätt» inte borde ske framhölls av kammarkollegiet i utlåtande över förslaget: Huvudförfattningen, den föreslagna försäljningslagen, har liksom den däremot svarande 62 & ecklesiastik boställsordning, vars reala innehåll skall överflyttas till den nya lagen, karaktären av en utav riksdagen och kyrkomötet lämnad fullmakt för Kungl. Maj:t och nu jämväl i vissa fall i första hand för kollegium att under givna förutsättningar i föryttringsväg förfoga över den kyrkliga jorden. —— —— — I förslaget hava icke infogats några uttryckliga bestämmelser till skydd för den enskilda rätt, som skulle kunna ligga i vägen för en föryttring i den ena eller den andra formen. Med lagens rent förvaltningsrättsliga natur lärer sådant ej heller vara nödigt. Självfallet måste här liksom vid alla andra administrativa förfoganden tillses, att inga bestående privaträttigheter därvid offras eller trädas för nära. Utlåtandet var dock inte enhälligt. I reservationer uttalades synpunkter för ett påtagligare beaktande av »enskild rätt». Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen i detta ämne bl. a.:
Även om det vid en slutlig prövning av denna hittills olösta fråga skulle fast- ställas, att en församling, med stöd av ett äganderättsanspråk å en kyrklig fastig- het, skulle kunna resa hinder mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning av sådan jord, torde knappast, vad angår de nu ifrågavarande lägenhetsförsälj— ningarna, behöva befaras, att dylikt hinder skall uppkomma annat än i undan- tagsfall.
Lagrådet anförde bl. a.: Frågan om äganderätten till kyrklig jord är som bekant av synnerligen inveck- lad och svårlöst art. Någon lösning av denna fråga åsyftas icke med förslaget.
Ett godtagande av detta lärer lika litet som stadgandet i 62 5 eckesiastik boställs- ordning kunna tagas till intäkt för den ena eller den andra uppfattningen rörande äganderätten. Lagförslagets reella innebörd, såsom densamma lärer vara avsedd, är allenast den, att genom densamma, om det varder upphöjt till lag, gives ett generellt bemyndigande för Konungen eller — där fråga är om lägenhets frikö- pande —— i regel för kammarkollegium att såsom legal representant för det kyrk- liga intresset under vissa förutsättningar lämna medgivande till föryttring av kyrklig jord eller till dess upplåtelse under tomträtt. _ —— — Medgivas måste visserligen, att avfattningen av 625 ecklesiastik boställsordning icke lämnar någon bestämd ledning för avgörande av frågan, vilken betydelse i avseende å föryttring av ecklesiastik jord bör tillmätas ett av vederbörande församling eller pastorat under påstående om äganderätt framställt bestridande. Såsom departe- mentschefen erinrat, måste detta spörsmål betecknas som olöst. I själva verket torde man emellertid kunna utgå från att tillstånd till försäljning av kyrklig jord lika litet framdeles som hittills kommer att meddelas för den händelse ett dylikt bestridande gjorts.
I anledning av yttrandena inom lagrådet anförde departementschefen i proposition nr 197 år 1926 bl. a. följande:
Vad angår lagrådets anförande om den betydelse, som bör tillmätas ett av ve— derbörande församling eller pastorat under påstående om äganderätt framställt bestridande av ansökan att få köpa lägenhet, lärer detta lagrådets yttrande böra hava giltighet endast i fråga om sådan jord, till vilken församlingen eller pastora— tet genom en efter köp vunnen lagfart eller på annat liknande sätt förvärvat en mera obestridlig äganderätt.
I motion nr 410 i andra kammaren yrkades att i lagen skulle intagas en paragraf av följande lydelse: Försäljning enligt denna lag av kyrklig jord samt sådan jords upplåtande under tomträtt må icke äga rum utan medgivande av vederbörande myndighet, under vars närmaste inseende den kyrkliga jorden lyder.
Andra lagutskottet yttrade i frågan bl. a.: Det lärer, såsom kammarkollegiet framhållit, följa av de föreliggande författld- ningsbestämmelsernas förvaltningsrättsliga natur, att då statliga organ såsom legal representant för den kyrkliga egendomen fattar beslut om här ifrågavarande försäljning, enskild rätt icke kan genom dessa förfoganden trädas för nära. —— _ — måste förutsättas, att vederbörande myndighet enligt allmänt ve- dertagna förvaltningsgrundsatser icke skrider till ett försäljningsbeslut, där den företagna utredningen giver vid handen, att menighetens äganderättsanspråk möjligen kunna vinna godkännande av domstol.
Riksdagsdebatten präglades av en viss oklarhet rörande lagförslagets innebörd samt delade meningar om dess verkningar. Vederbörande statsråd förklarade sig dela den synpunkt som lagutskottet framfört. I första kam-- maren erinrades om att utskottets motivering inte var rättsskapande utan endast avsåg att undanröja missförstånd som skulle kunna uppstå.
I kammarkollegiets betänkande den 19 maj 1951 med förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om försäljning av kyrklig jord anfördes:
Befogenheten för Kungl. Maj:t ellerkammarkollegiet att meddela tillstånd till
; , i l ! !
försäljning av kyrklig jord under de i 2 & angivna förutsättningarna är i princip obegränsad. Befogenheten gäller i förhållande till riksdagen och kyrkomötet. Vi— dare har det motionsvis framförda yrkandet, att en allmän vetorätt skulle inrym- mas åt vederbörande församling eller lokala kyrkliga styrelse eller myndighet, av riksdagen avvisats. Det har emellertid även av kammarkollegiet och lagrådet understrukits att försäljning, som kunde kränka enskild rätt, icke borde ske, under erinran att dylika försäljningar kunde komma att medföra olagliga konse— kvenser, särskilt för köparna. Denna synpunkt upptogs av andra lagutskottet. Riksdagsdebatten var däremot huvudsakligen inriktad på att någon kränkning icke fick förekomma av den äganderätt till ecklesiastik jord, som kunde tillkom- ma församling eller annan. Att motionen avvisades är förklarligt, eftersom ett bifall skulle medföra vittgående konsekvenser för den kyrkliga jordens rättsliga ställning.
Denna fråga har stor betydelse för möjligheterna att ändra förfarandet vid försäljning av kyrkans mark. Därför bör följ ande _ rörande de anspråk på bestämmanderätt i försäljningsfrågor som pastorat och församling kan ha på grund av påstådd äganderätt till den kyrkliga jorden _— relateras från kammarkollegiets ovan nämnda betänkande.
Det medeltida kyrkogodset och huvudparten av de enskilda, efter refor— mationen gjorda donationerna anses numera utgöra till vederbörande lo- kalkyrka knuten stiftelseförmögenhet. Vidare får församlingens äganderätt till löneboställe, som förvärvats före ikraftträdandet av 1910 års prästerliga avlöningsförfattningar, till övervägande del anses vara rent formell. Dessa anskaffades nämligen så gott som undantagslöst för allmänna medel som ställts till förfogande för den nyinrättade tjänstens räkning. Sedan boställs- havaren tillträtt övergick —— i enlighet med för de ecklesiastika boställena gällande förvaltningsregler — vidare den eventuella förfoganderätt till bo- stället som församlingen kunde ha på boställshavaren. Detta innehav var skyddat av prästerskapets privilegier. Vid ikraftträdandet av 1910 års prästlönereform upphörde boställshavarnas innehav och förvaltning av lö— neboställena och ersattes av myndighetsförvaltning genom länsstyrelserna och domänverket. Boställenas rättsliga ställning förändrades dock inte där— igenom. Genom 1932 års boställsreform övertogs boställsförvaltningen av pastoraten under kontroll av boställsnämnder och stiftsnämnder. Detta medförde inte någon annan förändring i rätten till de ecklesiastika bostäl- lena än att boställshavarnas boställsrätt till prästgårdarna likaledes upp- hörde. Pastoratens befogenhet är begränsad till förvaltning av prästgård och löneboställe i enlighet med boställsordningens stadganden. Någon rätt att medge eller förbjuda försäljning ingår inte i pastoratens befogenheter enligt boställsordningen lika litet som någon sådan rätt stadgats i den kyrk— liga försäljningslageu. — Man kan sålunda ifrågasätta om någon reell ägande- rätt för församlingen kvarstår sedan en fastighet som anskaffats genom församlingens försorg tagits i bruk som ecklesiastikt boställe. Det synes i varje fall vara synnerligen tveksamt om församlingen har någon reell äganderätt till boställen som anskaffats innan församlingen erhöll ,rätts-
subjektivitet såsom kommun (1817) och till boställen som därefter an— skaffats för allmänna medel, vilka anvisats eller anslagits för ändamålet. Det är således endast undantagsvis som en församling kan anses som ägare till ett ecklesiastikt boställe. —- I fråga om kyrklig jord som tillkommit före reformationen finns det enligt grunderna för 1927 års försäljningslag inte något subjekt, som under åberopande av äganderättstitel kan motsätta sig försäljning. Stiftelsekaraktären hos denna kyrkliga jord utgör inte heller något hinder mot dess försäljning eftersom den inte är förenad med något försäljningsförbud. Stiftelseegenskapen medför endast att inflytande köpe— skillingar skall användas för samma ändamål som den försålda egendomen tjänat. Dern kyrkliga jord som tillkommit genom donationer efter reforma- tionen torde i allmänhet kunna behandlas på samma sätt som det medeltida kyrkogodset. Finns avhändelseförbud bland donationsvillkoren _ vilket skall prövas ex officio av försäljningsmyndigheten _ synes ett sådant för- bud inte behöva iakttagas för så vitt expropriations— eller permutationsskäl föreligger. — Eftersom kyrklig jord alltid är knuten till visst ändamål av stif- telsekaraktär är den äganderätt som kan tillkomma församling alltid »for— mell» i den meningen att församlingen i egenskap av ägare inte har något fritt förfogande över dess förvaltning och avkastning utan är bunden av de ' rättsregler som härvidlag givits för att tillgodose ändamålet. I de fall då äganderätt måste anses föreligga för församling till kyrklig jord följer emellertid av allmänna civilrättsliga regler att församlingens medgivande krävs för att en överlåtelse skall äga rum. Äganderättsanspråket måste grundas på någon materiell prestation från församlingens sida som är av sådan beskaffenhet att församlingens anspråk kan antas vinna domstols bifall. Tidigare har visats att det torde vara i relativt få fall som församling kan anses vara ägare till kyrklig jord. I dessa fall måste emellertid »veto- rätt» mot försäljning anses föreligga. — Med nuvarande regler är det alltså möjligt att en eljest önskvärd försäljning inte kommer att medges på grund av den kyrkliga kommunens motstånd. Några fall har även förekommit i vilka församlingens bestridande ansetts utgöra försäljningshinder och för- anlett avslag eller åtminstone ett avsevärt dröjsmål med försäljningsbeslutet i avvaktan på en ändrad inställning hos den kyrkliga kommunen. _ För att undanröja dessa hinder är en lagändring erforderlig. Frågan är om en sådan lagändring skulle innebära ett ingrepp i församlingens rätt och intressen av sådan art att det inte kan anses tillåtligt. Enligt kammar- kollegiet synes detta inte vara fallet. Kollegiet anser dock för egen del »icke att de försäljningshinder. som kan uppkomma på denna grund, äro av så väsentlig betydelse att tillräckliga skäl föreligga för en sådan lag- ändring».
Frågan om vetorätt från församlingarnas och pastoratens sida vid för- säljning av kyrklig jord synes därefter varken vid 1963 års ändring i den kyrkliga försäljningslagen eller i annat sammanhang ha varit föremål för
riksdagens behandling. Detta kan tolkas så att frågan ansetts sakna egent- lig praktisk betydelse.
4.5 Expropriation av kyrkans mark
Enligt 1 & expropriationslagen har fastighet som tillhör kronan undantagits från expropriation. Detta undantag för kronans mark gäller också vid in- lösen enligt ensittarlagen men däremot inte vid exempelvis inlösen enligt byggnadslagen.
Något hinder för expropriation av kyrklig jord som inte civilrättsligt tillhör kronan föreligger inte. Dylik mark uppgår som nämnts i det före- gående till ca 80 % av kyrkans totala mark. Trots detta synes inte expro- priation av kyrklig jord ha tillämpats. Inlösen enligt ensittarlagen har emellertid förekommit.
KAPITEL 5
Utredningens överväganden och förslag
5.1 Allmänna utgångspunkter
5.1.1 Ansvar för markpolitiken Som vi framhållit i vårt första betänkande har kommunernas ansvar för samhällsbyggandet ökat under de senaste decennierna samtidigt som kom- munernas verksamhet i detta avseende blivit mer aktiv. Ansvar och befo- genheter som tidigare åvilat statliga organ har i stor utsträckning flyttats över på kommunerna. Länsdemokratiutredningen anför i betänkandet För- fattningsfrågan och det kommunala sambandet (SOU 1965: 54) rörande det vidgade kommunala området bl. a. följande:
Utvidgningen av det kommunala verksamhetsfältet har skett genom en om- fångsrik speciallagstiftning som medfört att beslutanderätt på det lokala planet på det ena sakområdet efter det andra delegerats till kommunerna _ _ _ I ett kommunalt huvudmannaskap för ett serviceområde ingår regelmässigt, även där de legala begränsningarna i den kommunala självbestämmanderätten är jämfö- relsevis betydande, att de praktiska initiativen tillhör kommunerna. Vidare är. så snart det finns ett kommunalt ekonomiskt medansvar, den kvalitativa stan- darden på samhällets tjänster genomgående beroende av kommunernas vilja och förmåga att göra självständiga ekonomiska insatser.
Områden med markerat kommunalt ansvar är bl.a. den fysiska sam— hällsplaneringen och bostadsförsörjningen. 1947 års byggnadslagstiftning betonar starkt kommunens ansvar för den fysiska samhällsplaneringen. Det kommunala inflytandet har ytterligare förstärkts genom 1959 års änd- ringar i byggnadslagstiftningen. Det s.k. kommunala planmonopolet inne- bär, att kommunen bestämmer var, när och hur tätbebyggelse får äga rum. 1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande samt den med stöd därav år 1962 utfärdade kungörelsen angående kommu- nala bostadsbyggnadsprogram slår fast ett kommunalt ansvar för bostads- försörjningen.
Av det sagda framgår att samhällsutvecklingen och det ökade kom- munala engagemanget inom olika områden medfört att kommunerna i allt större utsträckning måste styra samhällsbyggnadsprocessen. En långsiktig planering har därmed blivit nödvändig inom alla viktiga kommunala an- svarsområden såsom. bostadsförsörjning, vatten och avlopp, närtrafik, so- cialvård, undervisning, kulturliv, friluftsliv osv. Denna planering ger genom
i !
att ange behov och resurser det nödvändiga underlaget för kommunalpoli- tiken. I vissa kommuner sammanfattas planeringens huvudlinjer i fler- åriga investeringsplaner och driftbudgetberäkningar. För dessa svarar gi- vetvis kommunens styrelse.
Kommunen har sålunda huvudansvaret för samhällsbyggandet på det lokala planet. Med detta följer ansvar även för markpolitiken. Staten kan emellertid ha ett direkt intresse att trygga markförsörjningen inom vissa sektorer av samhällsbyggandet, såsom för försvaret, kommunikationsväsen- det och statsförvaltningen. När staten förvärvar mark för att tillgodose dessa ändamål, måste samråd med kommunen äga rum på ett tidigt sta- dium för att undvika intressekollisioner. I vissa fall kan lämpliga lösningar erhållas genom att kommunen tillhandahåller marken för statens räkning och sålunda primärt svarar för markförsörjningen även för sådana ända- mål.
Aktiv markpolitik är ett viktigt hjälpmedel även när det gäller att främja .strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruk samt tillgodose natur- vårdens, det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggelsens intressen. Fördel- ningen av ansvaret mellan stat och kommun när det gäller dessa angelägen- heter är inte lika klar som i fråga om det egentliga samhällsbyggandet.
Beträffande jord- och skogsbrukets rationalisering kan kommunerna inte sägas ha något direkt ansvar. Staten bedriver genom lantbruksnämnderna en aktiv inköpsverksamhet i strukturrationaliserande syfte och har genom jordförvärvslagen möjlighet att hindra markförvärv, som skulle motverka rationaliseringssträvandena.
Vi vill emellertid fästa uppmärksamheten på att samhällsbyggnadsintres— sena kan bli nära berörda vid prövning av framställningar om förvärvstill— stånd enligt jordförvärvslagen för s.k. exploateringsförvärv. I tillämpning- en hittills synes aktualitetskravet i fråga om markens exploatering inte ha uppehållits lika strängt som enligt den tidigare förvärvslagstiftningen. Det— ta medför att exploateringsintressenterna kommer tidigare in i bilden, vil— ket i regel får en prisuppdrivande effekt. Detta är menligt för såväl ratio- naliseringssträvandena inom jord- och skogsbruket som för samhällsbyg- gandet.
Det synes önskvärt att prövningen av framställningar om exploaterings- förvärv inrymmer även mark- och bostadspolitiska synpunkter. Därigenom skulle det kunna undvikas att Kungl. Maj:t mot kommuns bestridande meddelar förvärvstillstånd enligt en lag och därefter enligt en annan lag ger kommunen expropriationstillstånd gentemot den nye ägaren.
I den nya naturvårdslagen har samhällets ansvar för naturvården fast- slagits. Lagen säger, att naturvården är en kommunal såväl som statlig angelägenhet. I förarbetena anges att erforderliga bestämmelser för sam- ordning av de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet torde få meddelas i administrativ ordning. Naturvårdskungörelsen ger dock ingen
vägledning rörande samordning av statliga och kommunala insatser inom detta område.
Det synes önskvärt med en klarare uppdelning mellan stat och kommun av samhällsinsatserna för naturvård och friluftsliv. Det framstår som klart att ansvaret för den översiktliga planeringen för naturvårdens och frilufts- livets del i första hand bör åvila staten. Den översiktliga planeringen på regional nivå bör bedrivas med inriktning på det rörliga friluftslivet för den i regionen verksamma befolkningen. Kommunens översiktliga planering bör i detta sammanhang primärt inriktas på det rörliga friluftslivets kollektiva anläggningar. Kommunens planering bör vidare syfta till att avgränsa markområden och ange övriga förutsättningar för fritidsbebyggelsen och för det rörliga friluftslivet. Det kommunala planmonopolet utgör det främsta medlet för att sedan fullfölja intentionerna såvitt angår tätbebyg- gelse för fritidsändamål.
Samordning mellan kommuns och lantbruksnämnds verksamhet synes. särskilt angelägen. Lantbruksnämndens uppgifter i sammanhanget består främst i inköpsverksamhet och förvärvstillståndsprövning. Nämndernas. markinköp kan med hänsyn till den stora omfattningen bli ett betydelse- fullt hjälpmedel för att tillgodose friluftslivets intressen och för att erbjuda ersättningsmark åt markägare, vars mark behöver tas i anspråk för sam- hällsbyggnadsåndamål.
5.1.2 Fastighetsvärdering Köpare och säljare av fastigheter bildar fastighetsmarknaden. Eftersom markens läge inte kan ändras innebär varje markinnehav ett slags mono- pol. Möjligheterna för markägaren att utnyttja monopolsituationen är emel- lertid helt beroende av efterfrågeförhållandena. Om en viss köpare har starkt intresse av att förvärva just hans fastighet t. ex. för att komplettera eget fastighetsinnehav, eller om fastigheten efterfrågas av flera köpare är förutsättningarna goda att erhålla ett högt pris. Om å andra sidan få kö- pare utan bestämda lägeskrav uppträder på efterfrågesidan är möjlighe— terna mindre för markägaren att få ut ett högt pris. För varje fastighetskö— pare finns en övre gräns för betalningsvilligheten, men han eftersträvar helt naturligt att köpa så billigt som möjligt. För säljaren finns på motsvarande sätt en undre prisgräns, under vilken han över huvud inte är villig att dis— kutera en försäljning, samtidigt som han givetvis eftersträvar att erhålla så högt pris som möjligt för fastigheten. Den Övre gränsen för köparens betalningsvillighet liksom säljarens undre prisgräns för benägenhet att säl- ja varierar förhållandevis starkt från fall till fall. Det sagda visar, att det pris som betalas för en fastighet är beroende av den aktuella utbuds- och efterfrågesituationen för ifrågavarande slag av fastigheter. Fastighetspriserna är med andra ord starkt marknadspåverka— de. Detta innebär att en fastighets värde inte kan betraktas som en fix egenskap hos fastigheten utan som uttryck för köparens resp. säljarens.
subjektiva relation till fastigheten. Föreställningen om ett enda »sant» värde hos en fastighet har således ingenting med verkligheten att göra.
Vid fastighetsvärderingar tillämpar man olika metoder, marknadsvärde-, avkastnings- och kostnadsmetoderna, för att få ett underlag för att bedöma vilken ersättning som bör tillkomma markägare vid fastighetsöverlåtelse.
Endast genomförda köp lämnar direkta upplysningar om fastighetsmark- nadens prisbildning. Det synes därför klart att marknadsvärdemetoden, dvs. ett studium av köpeskillingar och övriga villkor vid köp av jämförbara objekt ger den bästa vägledningen vid bedömning av en fastighets mark- nadsvärde. Det kan dock finnas fall då en jämförelse med avslutade köp inte ger de önskade upplysningarna på grund av svårigheter att tolka och överföra informationen till värderingsobjektet med tillfredsställande nog- grannhet. Annan värderingsmetod måste då primärt begagnas vid uppskatt— ningen av fastighetens marknadsvärde. Beträffande avkastningsmetoden finns det anledning att skilja mellan kalkyler, som grundar sig på fort- satt oförändrad användning, och kalkyler, som förutsätter förändrad fram- tida användning, s.k. hypotetiska avkastningskalkyler. Sistnämnda typ av kalkyler torde här få behandlas något närmare.
Hypotetiska avkastningskalkyler tar sikte på att bestämma markens av- kastningsvärde vid en tänkt ny användning. Om marken ännu inte är de- taljplanelagd eller om detaljplanen är avsedd att ändras (exempelvis vid sanering) söker man föreställa sig hur detaljplanen kan komma att se ut och tar i kalkylen upp saluvärdet av färdig tomtmark som intäkt. För att uppskatta kostnaderna för iordningsställande av marken fordras kännedom om markens beskaffenhet samt konkreta föreställningar om exploaterings- anläggningarnas omfattning och standard m.m. Om detaljplanen däremot är fastställd och man avser att genomföra bebyggelsen i enlighet med pla— nen får man i stället i kalkylen ta upp hyrorna i den kommande bebyggel- sen som intäkt av fastigheten. Uppskattningen av kostnaderna blir i detta fall bl. a. beroende av den kostnadsutveckling man förutser för byggande och förvaltning. Det synes självklart att kalkylmetoder av detta slag med- för risk för betydande osäkerhet. Särskilt bör beaktas att den kalkylerade avkastningen, varpå det sökta värdet skall beräknas, framkommer som ett skillnadsbelopp, vars storlek i förhållande till intäkts- och kostnadsbelop— pen är ringa. Varje osäkerhet i de kalkylerade intäkts- och kostnadsbelop- pen ger därigenom väsentligt större relativt utslag på skillnadsbeloppet. Hypotetiska avkastningskalkyler har därför ofta visat sig vara ett brist— fälligt underlag för fastighetsvärdering.
5.1.3 Omfattning av statens och kyrkans markförsäljningar och kommunernas behov av sådan mark för samhällsbyggande Vi har undersökt omfattningen av statens och kyrkans markförsäljningar under senare år. Vidare har vi genom en enkät till kommunerna infordrat uppgifter om den statens och kyrkans mark som anses vara behövlig för samhällsbyggande.
Enligt dessa undersökningar har omfattningen av statens och kyrkans markförsäljningar gällande såväl mark för samhällsbyggande som annan mark under senare år uppgått till i genomsnitt följande per år:
25 statliga markförsäljningsärenden gällande sammanlagt 1 000 ha, varav halva antalet ärenden och halva arealen med kommun som köpare, har av— gjorts efter riksdagens hörande,
250 statliga markförsäljningsärenden gällande sammanlagt 450 ha, varav 70 ärenden och 150 ha med kommun som köpare, har avgjorts utan riksda- gens hörande och
350 kyrkliga markförsäljningsärenden gällande sammanlagt 850 ha, varav 120 ärenden och 500 ha med kommun som köpare.
Kommunerna har således årligen genom omkring 200 förvärvsärenden köpt drygt 1 000 ha statlig och kyrklig mark. Dessa förvärv har till helt dominerande del gjorts för att tillgodose olika samhällsbyggnadsbehov. De statliga markförsäljningarna har huvudsakligen ägt rum inom de större bostadsförsörjningsområdena. Därvid är att märka att försäljningsärenden gällande försvarets mark är koncentrerade till ett fåtal orter medan för— säljningsärenden gällande den civila förvaltningsmarken har relativt jämn geografisk fördelning. Förvärven av kyrklig mark har företrädesvis ägt rum inom mindre bostadsförsörjningsområden, flertalet inom orter med mindre än 10000 invånare. De större statliga markförsäljningarna har i första hand gällt mark som förvaltats av domänstyrelsen och i andra hand mark som förvaltats av fortifikationsförvaltningen. Detta gäller såväl to- talt som för gruppen försäljningar till kommun. De mindre statliga för- säljningsärendena har till övervägande del gällt mark som förvaltas av nämnda myndigheter samt kommunikationsverken, främst järnvägsstyrel— sen, och allmänna arvsfonden.
Enkäten till kommunerna — som gäller 20—årsperi0den 1965—1984 och är ställd till samtliga kommuner med bostadsbyggande av någon betydelse -— visar samtidigt att omkring 1 500 ha statlig och kyrklig mark årligen behöver tas i anspråk för samhällsbyggande. Behovet hänför sig huvud— sakligen till kyrkans och domänstyrelsens mark. Inom vissa områden är behovet även stort att ta i anspråk försvarets och universitetens mark. Eu- käten visar att behovet av statlig och kyrklig mark för samhällsbyggande är i stigande och att fördelningen på olika förvaltningsmyndigheter och bostadsförsörjningsområden i stort sett följer tendenserna i den hittills- varande utvecklingen.
En närmare redogörelse för undersökningarna lämnas i en till betän— kandet fogad bilaga. I detta sammanhang vill vi framhålla följande.
Den fysiska planeringen bör vara bestämmande för markens utnyttjande för olika ändamål. Huvudansvaret för denna planering —— liksom för det 10- kala samhällsbyggandet i Vid bemärkelse -— åvilar kommunerna. Härav
följer att kommunerna måste ha ett väsentligt inflytande då det gäller att avgöra om och när statens och kyrkans mark behöver tas i anspråk för olika samhällsbyggnadsändamål.
Vid bedömning av omfattningen av statlig och kyrklig mark som behövs för samhällsbyggande synes det därför riktigt att i första hand stödja sig på uppgifter från kommunerna. Även om kommunerna blir tillfrågade kan man emellertid inte vänta sig någon större noggrannhet vid denna upp- skattning. Detta sammanhänger delvis med att den översiktliga fysiska pla- neringen släpar efter men även med att denna planering i viss män kan sägas ha ändrat karaktär
Tidigare angavs ofta den fysiska översiktsplaneringens syfte vara att ange Och på kartor precisera bästa möjliga modell för en stad vid en viss framtida tidpunkt för en viss prognostiserad befolkning. Detta betraktelse- sätt har emellertid visat sig vara mindre ändamålsenligt då städernas ut- byggnad varken kommer att avstanna inom överskådlig tid, vilket man ti- digare ofta utgick ifrån, eller kan prognostiseras med någon större nog- grannhet. Utvecklingen tyder på att de större tätorternas tillväxt kom- mer att fortsätta under överblickbar framtid, i många fall i ett accelere- rat tempo. Planeringens huvudsyfte blir därför att ange riktlinjerna för en kontinuerlig utbyggnad av samhällena. Härav följer att man vid planeringen numera något mindre än vad tidigare varit fallet inriktar sig på att precisera olika markbehov i tid och rum. Mer ändamålsenligt anses vara att öka nnähghehnna au tthedsääHa ohka uppkonnnande inarkbehov genoni att göra planeringen Iner HexibeL
Tätorternas tillväxt förorsakas huvudsakligen av två faktorer, befolk- ningstillväxt och höjd utrymmesstandard.
Den i detta sammanhang väsentligaste befolkningstillväxten i samhällena sker genom inrikes omflyttning. Dessa befolkningsomflyttningar består i huvudak dels av en fortsatt kraftig förskjutning från glesbygd till tätort och då framför allt till de största tätorterna och dels av regionala förskjutningar enligt i stort sett följande mönster. Från en »vattendelare» från Blekinge i SO till Värmland i NV förskjuts befolkningstyngdpunkten dels mot SV till västkusten, särskilt Malmö och Göteborg, dels mot NO till Mälardalen och Bergslagen, särskilt Stockholm. Från Norrland sker en viss förskjutning mot söder till sistnämnda område.
Den areella tillväxten av tätorternas bebyggelse och vad därtill hör ökar betydligt starkare än motsvarande befolkningstillväxt. Detta sammanhäng- er främst med en genom välståndsökningen höjd utrymmesstandard. Areal- tillväxten hos svenska tätorter räknat per invånare har sålunda skett i sam- ma takt som den allmänna ekonomiska utvecklingen. Därvid är att märka att även befolkningsmässigt föga expansiva samhällen i regel i inte oväsent- lig mån ökar sin areal.
4——614796
Med hänsyn till här berörda faktorer synes det realistiskt att räkna med att den stadsbebyggda arealen under den närmaste 20-årsperioden kommer att öka till 2,5 år 3 gånger dagens stadsbebyggda areal.
Erfarenheten visar att den kommunala planeringen ofta tagit för liten hänsyn till den för markbehovet dominerande faktor som den höjda ut- rymmesstandarden utgör. Detta kan mycket väl även gälla för svarsupp- gifterna vid vår enkät. Vi finner det därför troligt att den i bilagan redovi- sade kommunala bedömningen av statlig och kyrklig mark för samhälls- byggande snarare innebär en under— än en överskattning av behovet. I öv- rigt överensstämmer kommunernas bedömning förhållandevis väl med ten— denserna i rådande hefolkningsomflyttningar och den i bilagan närmare re— dovisade omfattningen av statliga och kyrkliga markförsäljningar under senare år. Vi anser därför att kommunernas bedömning kan förutsättas ange i varje fall storleksordningen av sådan statlig och kyrklig mark som behöver tas i anspråk för samhällsbyggande.
Till detta bör fogas att det för ett flertal expansiva städer synes vara av avgörande betydelse för möjligheterna till ett planenligt samhällsbyggande att viss statlig eller kyrklig mark blir disponibel. Detta gäller inte minst städer där staten genom utbyggande av högre undervisning eller andra åt- gärder väsentligt bidrar till den starka utvecklingen.
5.2 Målsättning för handläggningen av markförsäljningsärenden
Priserna på fastighetsmarknaden är resultat av förhandlingar mellan kö- pare och säljare. Även ortens pris på mark måste ytterst ses som resultat av sådana förhandlingar. Varken detta eller något annat pris kan betraktas som ett >>sant>> eller »verkligt» värde. Betydande skillnader i uppfattningen om fastighetsvärdet föreligger inte sällan, även vid värdering enligt ex— propriationslagens regler och med anlitande av opartiska värderingsmän.
Mot bakgrund av dessa förhållanden framstår det som olämpligt att ut- forma proceduren för statens och kyrkans markförsäljningar så att en statlig myndighet eller annat organ mer eller mindre i avsaknad av för- handlingspart fastställer försäljningsfastighetens pris. Det synes inte heller böra komma i fråga att behandla dessa markförvärv så att de får subven- tionskaraktär, vilket också skulle utesluta dem som jämförelseobjekt i expropriationssammanhang. Man bör därför så långt möjligt skapa förut— sättningar för reella förhandlingar mellan parterna. Det framstår därvid som eftersträvansvärt att värdering och förhandling äger rum under förut- sättningar motsvarande dem som gäller vid kommuns förvärv av exprop- rierbar mark.
Statens och kyrkans markförsäljningar till kommunerna bör inordnas i den fortgående samhällsbyggnadsprocessen och proceduren för försälj- ningarna göras enhetlig. I annat fall uppkommer lätt motsättningar mellan
olika statliga organ samt mellan dessa och kommunen. Om försäljnings- politiken får denna inriktning skapas förutsättningar för att de statliga och. kyrkliga markförsäljningarna kan inverka gynnsamt på markfrågan i stort, framför allt genom att bidra till ökad prisstabilitet och därmed ökad allmän säljbenägenhet från markägarnas sida. Det synes vidare angeläget att för- säljningsreglerna utformas så att tidsåtgången och handläggningskostnaden blir så ringa som möjligt.
5.3 Frågan om expropriation och förköpsrätt
Expropriationslagen är inte tillämplig på statens mark. Byggnadslagens regler om inlösen av mark är däremot tillämpliga på statens mark. Kyr- kans mark och mark disponerad av allmänna institutioner (bl. a. univer- l sitet och läroverk) är exproprierbar, såvida den inte anslagits av kronan. [ fråga om sådan kyrklig mark betraktas staten inte som juridisk ägare. Enligt en grov uppskattning torde ca 80 % av den kyrkliga jorden vara exproprierbar.1 I praktiken har expropriation av kyrklig mark dock inte tillgripits i nämnvärd utsträckning.
I ärende som rör förvärv av kyrklig mark som inte är anslagen av kronan kan under vissa förutsättningar vederbörande församling hävda en vetorätt, som medför hinder för kommunen att genomföra förvärvet. Vetorätten kan sålunda försvåra den kommunala markpolitiken. I de fall då vetorätt vid avyttring av marken föreligger har kommunen emellertid möjlighet att ex- propriera marken. I sammanhanget kan nämnas att kommun kan erhålla uppgift från kammarkollegiet huruvida viss bestämd kyrklig jord med hän- syn till sin natur kan bli föremål för expropriation eller ej. För att ex- propriation skall bli en reell möjlighet måste emellertid vederbörande kyrkliga myndighet inom viss kortare tid ge besked om sin ståndpunkt till det av kommunen önskade markförvärvet.
Markutredningen föreslog år 1948 att statens mark och kyrklig mark an- slagen av kronan skulle likställas med annan mark och bli exproprierbar. | Förslaget tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Det har dock inte reellt l prövats av statsmakterna. Några nya motiv för att införa dylik expropria— l tionsmöjlighet har i stort sett inte tillkommit efter det att markutredning- i ens förslag framlades. Den reformering av expropriationsinstitutet som har ) |
beslutats i är, främst införande av kvalificerat förhandstillträde, vilket för- faringssätt inte lämpligen torde kunna införas vid sidan av expropriations— lagstiftningen, synes dock i någon mån ha stärkt argumenten för att tillåta expropriation av statens och kyrkans mark.
Expropriation av mark innefattar två klart skilda moment: expropria— tionstillstånd som meddelas av Kungl. Maj:t samt bestämmande av löse-
1 Procenttalet avser antalet fastigheter. Om man i stället ser till arealen mark av intresse för samhällsbyggande, gäller sannolikt att procenttalet är högre.
skilling och övriga ersättningar och villkor som expropriationsdomstol be- slutar om.
Kungl. Maj:ts avgörande av fråga om expropriationstillstånd grundas väsentligen på en prövning om det avsedda användningsändamålet berät- tigar till expropriation. Det kan därvid föreligga konkurrens mellan flera expropriationsändamål. Kungl. Maj :t har då att ta ställning till vilket ända- mål som skall få företräde.
Att samhället har infört möjlighet till expropriation av mark för vissa särskilda ändamål får ses som uttryck för uppfattningen att dessa ända- mål är så viktiga att de skall ha företräde framför andra användningssätt. Denna grundsyn måste givetvis prägla Kungl. Maj:ts ställningstagande också när det gäller att avgöra om statlig eller kyrklig mark bör avstås för visst ändamål. Oaktat expropriation av statlig och av staten anslagen kyrk- lig mark inte är möjlig enligt gällande bestämmelser bör grunderna för ex— propriation likväl utöva ett avgörande inflytande på detta ställningstagande. Liksom vid prövning av expropriationstillstånd kan det här bli fråga om en avvägning mellan olika ändamål, vilka vart och ett för sig skulle vara ex- propriationsberättigat när det gäller annan mark. En sådan konkurrens- situation torde för övrigt vara vanligare vid prövning av överlåtelse av statlig mark än vid avgörande av expropriationstillstånd. Det bör kunna förutsättas att ställningstagandet i avvägningsfrågan får samma innebörd oavsett om ärendet gäller expropriationstillstånd eller överlåtelse av kro— nans mark.
Ett införande av expropriationsrätt till statlig och av staten anslagen kyrklig mark skulle därför enligt vår mening inte medföra någon reell änd- ring i förutsättningarna att få till stånd ett beslut om markens avhändelse till kommunen. I den formella handläggningen finns en olikhet mellan ärenden om expropriationstillstånd och ärenden som gäller överlåtelser av statens och kyrkans mark. Expropriationstillstånd söks direkt hos Kungl. Maj:t, som därefter remitterar ansökningen till olika myndigheter och or- gan, under det att ansökan om förvärv av statlig och kyrklig mark inläm- nas hos vederbörande förvaltningsmyndighet som antingen själv avgör ärendet eller med eget yttrande överlämnar framställningen till högre myn— dighet, i sista hand till Kungl. Maj:t. I fråga om förvärv av viss mindre omfattning har underordnad myndighet egen beslutanderätt och förvärvs- frågan kommer i sådana fall under Kungl. Maj:ts prövning i allmänhet först efter eventuella besvär.1
I fråga om bestämmande av pris och övriga villkor föreligger däremot stora olikheter mellan exproprierbar mark och statens och kyrkans mark. I förra fallet finns det, vid oenighet i dessa frågor, möjlighet att hänskjuta avgörandet till ett objektivt organ, expropriationsdomstolen, som bestäm-
1 Vi bortser i detta sammanhang från att avhändelsebeslutet i vissa fall kräver riksdagens sam- tycke.
mer pris och övriga villkor. Någon motsvarande möjlighet att i tvistiga fall hänskjuta ersättningsfrågan till avgörande i en opartisk instans finns inte när det gäller statens och kyrkans mark.
Vid våra överväganden har vi funnit att skillnaden i handläggning mellan å ena sidan ett ärende rörande expropriationstillstånd för en kommun och å andra sidan fråga om tillstånd för en kommun att förvärva rent statlig mark i och för sig knappast utgör skäl att göra sådan mark exproprierbar. I det följande kommer vi emellertid att föreslå vissa organisatoriska änd— ringar, som minskar ifrågavarande skillnader.
Beträffande bestämmande av pris och övriga villkor anser vi att det före- ligger ett påtagligt behov av att i tvistiga fall kunna hänskjuta frågan till en av parterna obunden instans. Detta behov kan emellertid tillgodoses på annat sätt än genom att den statliga marken görs exproprierbar. I samman— hanget bör beaktas att avgörandet inte berör enskilda rättsintressen. Det kan därför enligt vår mening inte göras gällande att rättssäkerheten påkallar en prövning av frågorna i judiciell ordning. Vidare bör erinras om att ett avgö— rande i sådan ordning kan innebära att frågorna prövas i tre instanser, expropriationsdomstol, hovrätt och högsta domstolen. Sådan överprövnings— möjlighet synes inte erforderlig, när det gäller att träffa ekonomiska avgö- randen, som uteslutande berör samhälleliga parter. Dessa skäl talar för att de nämnda frågorna i tvistiga fall skall kunna överlämnas till ett admi- nistrativt organ, som är obundet av direkta partsintressen. Ett sådant organ kan också lämna aktivare medverkan än en domstol har möjlighet till för att få till stånd uppgörelser mellan de markförvaltande myndigheterna och vederbörande kommuner. Även i andra avseenden kan ett administrativt organ tillämpa aktivare arbetssätt än en domstol. Man torde också kunna utgå från att en sådan ordning medför lägre utredningskostnader och mindre tidsåtgång än ett domstolsförfarande.
Mot denna bakgrund vill vi förorda att ett särskilt av de direkta parts— intressena obundet organ —-— i det följande benämnt stats-kommunala mark- nämnden — inrättas för att vid oenighet mellan parterna om pris och övriga villkor vid överlåtelse av statens mark besluta i dessa frågor. Nämnden bör även tilldelas vissa uppgifter i samband med avvägning mellan olika ända- mål för markanvändningen.
Med en sådan ordning anser vi att tillräckliga skäl inte föreligger för att göra den rent statliga marken exproprierbar.
Däremot har vi funnit övervägande skäl tala för att göra sådan kyrklig jord som anslagits av kronan exproprierbar. Avgörande för vårt ställnings— tagande har varit att den statliga äganderätten i detta sammanhang har rent formell karaktär och att betydande praktiska fördelar synes stå att vinna genom införandet av sådan expropriationsrätt.
I juridisk mening är staten ägare till sådan kyrklig mark som är anslagen av kronan under det att vederbörande kyrkliga rättssubjekt innehar besitt—
'5'4 ningsrätt till marken. Denna besittningsrätt är så stark att den till sina eko- nomiska verkningar kan jämställas med äganderätt. Statens rätt till marken får därför betraktas som rent formell. Att avgöra om viss kyrklig mark är anslagen av kronan eller ej kräver inte sällan omfattande utredning med åtföljande tidsåtgång. Fall kan även förekomma där —— trots omfattande utredningar —— klarhet i detta avseende inte står att vinna, exempelvis när en fastighet har inköpts för försäljningsmedel som härrör från boställen av av olika natur. Med nuvarande lagstiftning kan framställning om tillstånd att förvärva kyrklig jord, motsvarande Kungl. Maj:ts expropriationstillstånd. inte prövas och avgöras separat för sig utan måste behandlas i samband med prisbestämningen. För att en sådan separat tillståndsprövning skall bli möj— lig erfordras, om marken inte görs exproprierbar, ändring i kyrkliga för— säljningslagen. Vi vill vidare påpeka att det redan med gällande lagstiftning torde finnas möjlighet att få fråga om pris och andra överlåtelsevillkor av- gjorda av expropriationsdomstol även när det gäller kyrklig mark som är anslagen av kronan. Det synes nämligen inte föreligga något formellt hin- der för staten att överlåta sin äganderätt till en kommun och att denna där- efter exproprierar kyrkans besittningsrätt. Om ett sådant förfarande skulle tillämpas kunde Kungl. Maj :t i ett och samma beslut överlåta kronans ägan- derätt till marken på kommunen och lämna kommunen expropriations- tillstånd i avseende på den särskilda rätt som tillkommer vederbörande kyrkliga rättssubjekt.
Även om vi sålunda förordar exproprierbarhet för all kyrklig mark räk— nar vi med att kommuns förvärv av kyrklig jord i regel kommer att kunna äga rum utan att expropriationsrätten tas i anspråk. Vissa ändringar i nu- varande försäljningsförfarande är emellertid motiverade även beträffande förvärv som äger rum utan expropriation. Enligt de förslag vi lägger fram i det följande bör exempelvis Kungl. Maj:t vid handläggning av kyrkliga markförsäljningsärenden inhämta yttrande från den föreslagna stats-kom- munala marknämnden.
1963 års markvärdekommitté har i sitt betänkande Markfrågan I (SOU 1966: 23) föreslagit att kommunerna skall tillerkännas förköpsrätt till fast egendom inom kommunens område. Enligt förslaget skall denna förköps- rätt gälla när staten är säljare men däremot inte när staten är köp-are. Om de förslag vi lägger fram blir genomförda synes det enligt vår me- ning inte föreligga något hehov att låta en blivande kommunal förköps- rätt gäll-a vid statliga markförsäljningar. Korrununerna får nämligen genom Våra förslag tillräckliga garantier för att deras behov av mark beaktas vid statens markförsäljningar utan att förköpsrätt behöver tillerkännas dem.
5.4 Ändamålsbedömning vid prövning av frågor om marköverlåtelser Avsikten med kommuns förvärv av mark från staten och kyrkan är i regel att ändra markanvändningen till ett visst planerat samhällsbyggnadsända-
l l ! l l 1.
mål. Det ligger i sakens natur att det i dylika situationer kan föreligga konkurrens mellan olika användningsändamål. Det kan därför uppstå in- tressekollisioner. Då tillgång till mark är väsentlig i både statens och kom— munernas verksamhet är det naturligt att motsättningar rörande markan- vändningen inte sällan uppkommer, då en kommun vill förvärva statens mark, eller då staten vill förvärva mark av en kommun. Sådana motsätt— ningar uppkommer däremot i regel inte vid förvärv av kyrkans mark.
Det förtjänar understrykas att den konkurrens mellan olika använd- ningsändamål som här behandlas tar sikte på rätten att disponera marken för det ifrågavarande ändamålet. Däremot behöver denna intressekollision inte komma till uttryck i en konkurrens om äganderätten till marken. For- men för besittningsrätt är i detta sammanhang av sekundär betydelse, nå- got som gäller både stat och kommun.
Det främsta medlet att mildra eller undvika dylika intressekollisioner är att i god tid planera markanvändningen så att ändamålet är klarlagt, när en marköverlåtelse aktualiseras. För att underlätta ett planenligt sam- hällsbyggande framstår det därför som väsentligt att staten planerar sina mark— och lokalbehov på lång sikt och samordnar denna planering med kommunens översiktliga planering. Staten kan därigenom också bli en pådrivande faktor för den kommunala planeringen.
En lämplig form för denna samordning kan vara att kommunen utfäster sig att i viss utsträckning tillgodose statens behov av mark och beaktar dessa behov i sin översiktliga bebyggelseplanering.
I kommunernas fysiska planering uppkommer ofta spörsmål, som berör statens fastighetsinnehav. Frågor rörande statens framtida mark- och 10- kalbehov bevakas i första hand av byggnadsstyrelsen. Karaktäristiskt för dessa planeringsfrågor är att ställningstagandena i flertalet fall inte enbart avser enstaka verk eller institutioner utan berör eller kan beröra en stor del av det statliga verksamhetsområdet. Det är därför i hög grad önskvärt att alla lokalbehov, för vars tillgodoseende staten ansvarar, får en samlad och samtidig prövning. Härigenom kan exempelvis staten lättare utföra en 'tidsprioritering och erhålla erforderlig garanti genom den kommunala pla- neringen. Den knappa tillgången pä mark med lämpligt läge gör det än mer angeläget att de olika behoven bedöms i ett sammanhang.
Genom att lokalfrågorna för den statliga verksamheten i betydande om- fattning koncentrerats till byggnadsstyrelsen finns det numera goda förut- sättningar för en samlad planering av lokalförsörjningen. Styrelsen ombea sörjer eller tar på annat sätt det i planeringen av lokalförsörjningen för praktiskt taget hela den civila statliga verksamheten med undantag för .affärsverken och de statliga bolagen. Affärsverkens och försvarets lokal— försörjning åvilar vederbörande organ själva men planeringen sker i sam- råd med byggnadsstyrelsen.
Samordningen av statens markfrågor med kommunernas översiktliga planering bör ske genom överläggningar mellan byggnadsstyrelsen eller
annan statlig myndighet och vederbörande kommun. Dessa överläggningar bör kunna resultera i mer eller mindre preciserade ömsesidiga åtaganden, t. ex. i form av principöverenskommelser. Överläggningarna får sålunda ofta karaktären av direkta förhandlingar.
Det är ett angeläget kommunalt önskemål att staten samordnar sina behov inom olika sektorer och uppträder enhetligt vid dessa förhandlingar. Detta ligger även i statens eget intresse. Samordningskravet gör sig allt starkare gällande ju långsiktigare lösningar som eftersträvas.
Avsikten med dessa förhandlingar bör i första hand vara att de skall ge förutsättningar och riktlinjer för den långsiktiga bebyggelseplaneringen. De bör syfta till att ge överblick över statens behov att disponera mark inom kommunen och kommunens behov att förvärva eller disponera mark, som tillhör staten. Det ligger i sakens natur att de överenskommelser som nås vid förhandlingarna i regel måste vara flexibla. En förvaltningsmyn- dighet kan endast i relativt ringa utsträckning göra bindande utfästelser men kan utlova att verka för eller inte motsätta sig vissa åtgärder.
Vikten av att ha säkra förutsättningar för samhällsbyggandet gör det dock inte sällan angeläget för kommunen att på ett tidigt stadium få defi- nitiv klarhet i frågan om rätt att förvärva eller disponera viss statlig eller kyrklig mark. Detta behov blir givetvis mera framträdande om vederbö- rande statliga eller kyrkliga myndighet anser sig ha skäl att motsätta sig en överlåtelse till kommunen. I sådana fall torde kommunen ha rätt att påkalla delbeslut av vederbörande myndighet rörande tillstånd till förvärv eller, om myndigheten inte äger fatta bindande beslut, om dess mening i tillståndsfrågan. Ett sådant beslut kan därefter överklagas hos Kungl. Maj:t.
Kommunens behov att i god tid vinna klarhet beträffande förvärvsmöj- ligheten kan emellertid vara så angeläget att kommunen bör ha rätt att få frågan om förvärvstillstånd prövad och avgjord direkt av Kungl. Maj:t. Vi föreslår därför att en sådan möjlighet skapas. En dylik ordning överens— stämmer väl med den av oss uppställda målsättningen om likställdhet mel— lan statens mark och exproprierbar mark.
Kungl. Maj :t bör alltså enligt vårt förslag på hemställan av kommun be- sluta angående förvärvstillstånd för statlig mark. Tillståndet bör få ungefär samma innebörd som expropriationstillstånd för exproprierbar mark. Det får ankomma på kommunen att genom översiktlig bebyggelseplan eller på annat sätt styrka sitt behov av marken. Sedan Kungl. Maj:t meddelat förvärvstillstånd bör det ankomma på vederbörande förvaltningsmyndighet att vid behov medverka till att kommunen får rätt att förfoga över marken före äganderättsövergången.
5.5 Bestämmande av pris och övriga villkor Finns ingen motsättning beträffande markanvändningen, eller har avgö- rande härom träffats, utgör prisbestämningen i regel den dominerande frå-
gan. Av betydelse är också övriga villkor och förutsättningar för över- låtelsen.
Inte sällan uppställer de markförvaltande myndigheterna kravet att de— taljplaneförslag för förvärvsområdet skall ha upprättats och behandlats inom kommunen, innan prisförhandlingar inleds. I ärenden som gäller förvärv av exploateringsmark från kyrkan är det i förberedande skeden inte ovanligt att för medverkan till försäljning förutsätts kompensation i form av markbyte. Ofta föranleder även gällande arrendevillkor särskilda bestämmelser. Vidare förekommer direkta bivillkor såsom justeringsklausul för köpeskillingen beroende på den blivande exploateringen, reserverande av visst antal lägenheter i den kommande bebyggelsen m. 111.
Om förutsättningarna för marköverlåtelsen så långt möjligt skall över- ensstämma med expropriationsfallet, framstår det som uppenbart att dylika krav och villkor mot kommunens bestridande inte bör få genomdrivas, om de inte är förenliga med grunderna för expropriation. Det kan givetvis möta svårigheter att klarlägga om kraven eller villkoren är av denna karak- tär eller inte. Det föreligger därför behov att få dylika frågor avgjorda i särskild ordning. Vi återkommer till denna fråga i det följande.
Från vissa förvaltningsmyndigheters sida har hävdats att det är nödvän- digt att ha tillgång till ett detaljplaneförslag för att kommunens behov av marken skall kunna bedömas. Innebörden härav är att detaljplaneförslaget skall tjäna som underlag för en bedömning av markanvändningen. Vi har i det föregående hävdat att frågan om användningsändamålet bör kunna avgöras på grundval av en översiktsplan eller motsvarande. Med hänsyn till att kommunen, som vi i annat sammanhang har framhållit, bör kun- na förvärva mark för tio års byggande framstår kravet på detaljplane- ring som alltför långtgående. Krav på detaljplan framställs även i syfte att erhålla bättre underlag för prisbestämningen. Som vi förut har anfört kan emellertid en prisbestämning på grundval av hypotetiska avkastnings— kalkyler knappast anses utgöra en tillförlitlig och ändamålsenlig metod. Det synes därför enligt vår mening inte föreligga bärande skäl för att som en förutsättning för bättre underlag vid prisbestämningern ställ-a krav på detaljplaneförslag i förvärvsärendena. Eftersom sådana krav gentemot kommun inte torde kunna genomdrivas vid expropriation föreligger det enligt vår mening inte någon anledning att i detta avseende ge staten eller kyrkan en särställning i förhållande till övriga markägare.
Det kan förutsättas att uppgörelse i regel träffas mellan kommunen och vederbörande statliga eller kyrkliga organ rörande pris och övriga villkor. Det torde emellertid inträffa fall då _ även sedan frågan om markanvändningen är avgjord —— parterna inte kan träffa en uppgörelse. Det bör därför ankomma på den föreslagna stats-kommunala marknämn- den att på samma sätt som en expropriationsdomstol och på grundval av expropriationslagens värderingsregler vid försäljning av statens mark be- stämma fastighetens pris. Vid försäljning av kyrklig jord kan nämnden
på grund av bestämmelserna i kyrkliga försäljningslagen inte tilldelas rätt att meddela avgörande beslut angående pris och andra överlåtelsevillkor. Det torde emellertid kunna förutsättas att nämndens mening även i dessa fall kommer att tillmätas en väsentlig betydelse. Möjlighet bör föreligga för kommunen att få prisfrågan prövad av nämnden vilket skulle stärka kommunens ställning vid förhandlingen. Detta anser vi nödvändigt för att uppnå så stor likhet som möjligt med förhandlingssituationen när det gäl- ler exproprierbar mark.
5.6 Förhandlingsorgan
Som tidigare redovisats skall statliga förvaltningsorgan enligt gällande be- stämmelser samråda med byggnadsstyrelsen i mark- och hyresfrågor. Bygg- nadsstyrelsen har även författningsenlig skyldighet att inventera och föra statistik över statens fastigheter i den mån de inte är avsedda uteslutande för jord- eller skogsbruk. De av 1963 års riksdag godkända riktlinjerna för byggnadsstyrelsens verksamhet innebär att byggnadsstyrelsens ställ- ning som centralmyndighet på det civila statliga husbyggandets område har accentuerats. Vidare bör nämnas att universitetens delfonder av statens allmänna fastighetsfond den 1 juli 1966 övergått på byggnadsstyrelsens för— valtning. Byggnadsstyrelsen torde för framtiden komma att svara för hu- vuddelen av byggnadsverksamheten för fastigheter som redovisas på sta- tens allmänna fastighetsfond och vidare för en stor del av de affärsdrivande verkens byggande. Försvarets byggande och fastighetsförvaltning handhas till övervägande del av fortifikationsförvaltningen med underlydande organ. Bedömningen av försvarets långsiktiga markbehov ankommer emellertid på försvarets fastighetsnämnd.
Genom denna centralisering av byggande och fastighetsförvaltning bör goda förutsättningar finnas för att få till stånd överläggningar mellan byggnadsstyrelsen resp. försvarets fastighetsnämnd och vederbörande kom- mun rörande statens samlade långsiktiga markbehov inom kommunen samt kommunens behov av statlig mark. Vid behov bör även kammarkollegiet kunna överlägga med kommun rörande kyrkans mark.
I fråga om överlåtelser av mark som disponeras av den civila statliga förvaltningen förhandlar myndigheterna i regel var för sig. Detta framstår ofta som föga rationellt. Såväl från kommunal synpunkt som med hänsyn till statens egna intressen är en ökad samordning och enhetlighet i hand- läggningen och bedömningen av marköverlåtelserna önskvärd. Särskilt när det gäller prisbestämningen kan en större enhetlighet få stor betydelse från markpolitisk synpunkt. Åtskilliga förvaltningsorgan med få försälj- ningsärenden och en verksamhet som medför ringa behov av kontakt med fastighetsmarknaden torde knappast ha någon erinran mot att bli befriade från markärendena. Å andra sidan finns myndigheter för vilka försäljnings-
ärendena ingår som ett väsentligt led eller eljest är av stor betydelse för verksamheten. Markärenden bör inte avskiljas från dessa myndigheters övriga uppgifter, om kravet på samordning och enhetlighet kan tillgodoses på annat sätt. Uppgiften att verka för sammanhållning av markförbandling- arna bör åläggas något statligt organ. Enligt vår mening kan det i princip komma i fråga att anförtro denna uppgift åt byggnadsstyrelsen eller statens nämnd för förhandlingar med kommuner. Vid bedömning av denna fråga bör emellertid beaktas att nämndens förhandlingsfunktion väsentligen rör ekonomiska mellanhavanden mellan staten och landstingen på sjukvårdens område. Med hänsyn till markärendenas beskaffenhet och deras betydelse för samhällsbyggandet synes det föga lämpligt att förhandlingar i dessa frågor sammanblandas med förhandlingsämnen inom helt andra områden. Med beaktande av den ställning byggnadsstyrelsen intar som samrådspart i mark- och hyresfrågor samt till styrelsens uppgifter ifråga om planeringen av statens lokalförsörjning vill vi föreslå följande.
Byggnadsstyrelsen bör få till uppgift att lämna markförvaltande myn— dighet erforderlig service i markförsäljningsärenden. Styrelsen bör dess— utom vid behov lämna anvisningar, som är ägnade att främja ökad samord- ning av markförsäljningsärendena. De markförvaltande myndigheterna bör vara skyldiga att lämna byggnadsstyrelsen de underrättelser och uppgifter om sådana ärenden som styrelsen finner erforderliga. Den förvaltande myndigheten och byggnadsstyrelsen bör vidare kunna komma överens om att byggnadsstyrelsen skall föra förhandlingar i markfrågor på den först- nämnda myndighetens vägnar. Om önskvärd enhetlighet i fråga om mark- frågornas handläggning inte uppnås genom nu förordade åtgärder bör Kungl. Maj:t ålägga vederbörande myndigheter att överlämna ärenden rörande kommuns förvärv av mark för samhällsbyggnadsändamål till bygg- nadsstyrelsen för handläggning. Såväl byggnadsstyrelsen som kommunen bör genom framställning till Kungl. Maj:t kunna ta initiativ härtill.
Inom försvarets område handhar fortifikationsförvaltningen praktiskt taget alla markförbandlingar. Försvarets fastighetsnämnd handlägger dock vissa större komplicerade försäljningsärenden, i varje fall fram till prin- cipöverenskommelser. Denna ordning synes vara ändamålsenlig. Det är en— ligt vår uppfattning av särskilt värde att fortifikationsförvaltningen upp- träder både som säljare och köpare av mark. Förvaltningen köper årligen mark för ett belopp av 12 a 15 milj. kr. till övningsfält m.m. Försvarets markförsäljningar är vidare ofta förknippade med befogade krav på ersätt- ningsmark och stora intrångsersättningar i form av flyttningskostnader m.m. Vi finner därför inte anledning föreslå någon annan ändring än att byggnadsstyrelsen även för försvarets mark skall vara skyldig att på begä— ran lämna service i markförsäljningsärenden.
Vid överlåtelse av kyrkans mark är det enligt gällande bestämmelser for- mellt inte fråga om förhandlingar. Detta hindrar inte att förfarandet i vissa
skeden har inslag som påminner om en förhandlingssituation. Det är då närmast stiftsnämnderna som förhandlar. Det statliga avgörandet i större försäljningsärenden tillkommer dock kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t. Vi anser det angeläget att tillämpningsbestämmelserna till kyrkliga för- säljningslagen ändras så att ärendenas förhandlingskaraktär betonas. Med hänsyn till framför allt den kyrkliga jordens speciella rättsliga ställning bör det lokala kyrkliga intresset vara företrätt i förhandlingsordningen. Byggnadsstyrelsen bör även för kyrkans mark vara skyldig att på begä- ran lämna service i markförsäljningsärenden.
Även fortsättningsvis kan det föreligga behov av att då förhandlingsåm- nena inte ryms inom den normala förhandlingsorganisationen tillkalla sår- skilda förhandlingsorgan för markfrågor. Det synes därvid lämpligt att byggnadsstyrelsen är företrädd inom sådant organ. Initiativ till särskilda organ bör kunna tas av såväl kommunen som byggnadsstyrelsen eller an— nan förvaltningsmyndighet.
5.7 Stats-kommunala marknämnden Vi har i det föregående (jfr 5.3.) föreslagit inrättande av ett av de direkta partsintressena obundet organ, stats—kommunala marknämnden, för att avgöra frågor om pris och övriga villkor för marköverlåtelser, när parterna inte kan träffa upgörelse härom. Nämnden skulle vidare tilldelas vissa uppgifter i samband med frågor rörande avvägning mellan olika ändamål för markanvändningen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att tilldela försvarets fastighets- nämnd dylika funktioner. Denna är dock att betrakta som en statens egen nämnd med uppgift att bl. a. verka som förhandlingsorgan. Förhandlings— funktionen blev förstärkt år 1955. Det stadgades då att nämnden i den mån så erfordras skall föra förhandlingar med vederbörande kommuner m.fl. fram till principöverenskommelse, varvid jämväl prisfrågor kan tas upp till behandling. Behovet av ett sådant organ inom försvarets område torde vara väl dokumenterat, inte minst för att lösa avvägniugsfrågor mellan olika försvarsgrenar och myndigheter inom försvarets område. Fastighets- nämnden bör därför behålla sin nuvarande funktion och kan då svårligen _ även om sammansättningen skulle ändras —— fungera som ett av de di- rekta partsintressena obundet organ. Något annat lämpligt organ synes inte heller finnas. Bostadsstyrelsens intresseområde är i princip begränsat till bostadsförsörjningens främjande. Styrelsens hittillsvarande befattning med statliga och kyrkliga markförsäljningsärenden har vidare i första hand gällt prisfrågor och endast i undantagsfall avvägningsfrågor mellan olika markanvändningar. Styrelsens uppgifter i samband med prisbestämningen har tillkommit i syfte att undanröja konflikter mellan statens ekonomiska intresse vid markförsäljningar och statsmakternas bostadspolitiska mål.
Med den ordning för prisbestämningen som vi föreslår torde risken för sådan konflikt i allt väsentligt vara undanröjd. Skyldigheten att underställa försäljningsärendena bostadsstyrelsens prövning torde därför vid den av oss föreslagna ordningen kunna utgå.
Stats-kommunala marknämndens uppgifter bör i huvudsak vara: att till Kungl. Maj:t avge yttrande rörande förvärvstillstånd i ärende an- gående kommuns förvärv av statens eller universitetens mark för samhälls- byggnadsändamål,
att vid kommuns förvärv av mark från staten eller universiteten efter "framställning av kommunen besluta i frågor angående pris och övriga vili- kor för överlåtelsen,
att vid kommuns förvärv av mark från kyrkan enligt Kungl. Maj:ts be- stämmande avge yttrande i fråga om såväl tillstånd till förvärv som pris och övriga villkor för överlåtelsen samt
att i övrigt avge yttranden i de markfrågor som Kungl. Maj:t kan komma .att överlämna till nämnden.
Vid bestämning av pris och övriga villkor vid marköverlåtelser bör nämn- den tillämpa en bedömning motsvarande den som förekommer vid exprop- riation. Några särskilda bestämmelser om proceduren vid nämndens hand- läggning av ärendena synes emellertid inte erforderliga. Nämnden bör givet- vis vid behov höra andra organ som har befattning med markfrågor, såsom byggnadsstyrelsen, försvarets fastighetsnämnd, bostadsstyrelsen, kammar- kollegiet m. fl. De under uppbyggnad varande regionala lokaliserings- och planeringsorganen bör kunna få en väsentligen rådgivande funktion i sam- manhanget. Nämndens beslut i fråga om pris och övriga villkor för mark- överlåtelse bör inte kunna överklagas.
Nämnden bör förslagsvis bestå av _sju ledamöter, vilka jämte suppleanter ”bör utses av Kungl. Maj:t. Av ledamöterna bör tre jämte suppleanter utses på förslag av kommunförbunden.
Nämndens kansli bör ledas av en kanslichef. [ övrigt bör kansliets perso- nal utgöras av förslagsvis tre väl kvalificerade experter jämte erforderlig 'biträdespersonal. Experterna hör äga insikter i frågor som rör fastighets— värdering, samhällsplanering och fastighetsrätt. Med hänsyn till svårighe- terna att uppskatta arbetsvolymen och till den ojämna arbetsbelastning som nämnden kan få bör nämnden ha möjligheter att anlita tillfällig ar- "betskraft.
Nämnden bör själv kunna ta initiativ till de utredningar den anser er— forderliga utöver det material parterna ställer till dess förfogande. Parterna bör var för sig svara för kostnaderna för de utredningar de föranstaltar om på eget initiativ. Kostnaderna för särskilda utredningar som nämnden be— slutar om bör bestridas av kommunen, medan de löpande utgifterna för nämnden och dess kansli bör bäras av statsverket.
5.8 Delegation
Det synes angeläget att i möjlig mån förenkla proceduren och minska tids- åtgången i ärenden om kommunala förvärv av statlig mark för samhälls- byggnadsändamål. Vi föreslår i detta syfte att Kungl. Maj:t utverkar riks- dagens bemyndigande att slutligt avgöra samtliga ärenden rörande sådana förvärv. Någon särskild värde- eller annan gräns synes inte erforderlig.
Ett generellt försäljningsbemyndigande infördes i fråga om kyrkans mark redan genom 1927 års kyrkliga försäljningslag. Även lantbruksorga- nisationen har generellt bemyndigande att för främjande av rationalise— ringen inom jord— och skogsbruket sälja kronan tillhörig jord. Nuvarande bestämmelser om riksdagens medverkan vid statliga markaffärer leder sitt ursprung tillbaka till det agrara samhället då jordens avkastning var sta- tens väsentligaste inkomst- och beskattningskälla. En genomgång av riks- dagsbehandlingen av försäljningsärendena under senare år har givit vid handen att justering av försäljningsvillkoren eller debatt i ärendena före- kommit endast i undantagsfall. Expropriationslagstiftningen tillerkänner Kungl. Maj:t vittgående befogenheter att förordna om avhändelse av mark i enskild ägo till stat eller kommun för särskilda ändamål. Det synes mot- sägelsefullt och föga rationellt att Kungl. Maj:ts befogenheter att fatta be- slut i sådana frågor skall vara mindre omfattande när det gäller överlå- telse av statens mark. Även mot denna bakgrund synes det föreligga goda skäl att Kungl. Maj :t erhåller generellt bemyndigande av riksdagen att träffa avgörande om överlåtelse av statlig mark till kommun för samhälls— byggnadsändamål.
Med hänsyn till behovet att minska tidsutdräkten i försäljningsärenden bör även övervägas att tilldela förvaltningsmyndigheterna, i första hand byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och kammarkollegiet, vidgad rätt att själva besluta i ärenden rörande försäljning till kommun av mark för samhällsbyggnadsändamål. Förutsättningarna för sådan vidgad delega- tio-n torde förbättras väsentligt om en stats-kommunal marknämnd inrättas i enlighet med vårt förslag.
Vi föreslår att värdegränserna för myndighets egen beslutanderätt vid' försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål höjs till 1 milj. kr. för byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och kammar- kollegiet. För övriga markförvaltande myndigheter bör nu gällande värde— gränser f.n. inte ändras. När sådan myndighet i enlighet med vårt förslag. överlämnar ärende till byggnadsstyrelsen eller fortifikationsförvaltningen bör dessa myndigheters värdegränser givetvis tillämpas.
5.9 Tomträttsupplåtelser av statens och kyrkans mark
5.9.1 Allmänt rörande tomträtt
Reglerna om tomträtt finns i 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egen- dom. Tomträtten definieras i lagen såsom en för visst ändamål mot årlig;
avgift i pengar upplåten nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid.
Tomträtt kan upplåtas i fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo. Kyrkliga försäljningslagen medger rätt att upp- låta kyrklig jord med tomträtt. Enligt tidigare gällande lag var tomträtts— institutets tillämpningsområde inskränkt till tomtindelad mark. Numera finns ingen begränsning av tillämpningsområdet med hänsyn till fastighe- tens art eller planförhållanden. Det enda krav som uppställts är att före- målet för upplåtelsen skall utgöra en för sig bestående fastighet, en regis— terfastighet.
För tomträtt skall utgå årlig avgäld i pengar. Avgälden kan omregleras med hänsyn till ändringar i markens värde men endast vid bestämda tid- punkter. Den grundläggande regeln är, att avgälden skall utgå med oför— ändrat belopp under vissa perioder. Om inte längre tid överenskoms, skall j varje period utgöra 20 år. Avser upplåtelsen väsentligen annat ändamål än bostadsbebyggelse kan emellertid kortare perioder avtalas, dock minst 10 ar.
1963 års markvärdekommitté har verkställt en översyn av tomträttsinsti- tutet. I betänkandet Markfrågan I (SOU 1966: 23) har kommittén lagt fram vissa förslag till ändringar i reglerna om tomträtt. Förslagen tar sikte på att möjliggöra tätare avgäldsregleringar i fråga om mark för bostadsända- mål, nämligen vart tionde år, och uttagande av en engångsavgäld avsedd att täcka en del av kommunens kostnader.
Vi har i vårt första betänkande anfört väsentligen följande motiv för att kommun bör upplåta mark med tomträtt i stället för att sälja den.
Tomträtten förenklar genomförandet av framtida omregleringar, föränd- ringar av markanvändningen och andra stadsombyggnadsåtgärder. Tomt- rätten gör det möjligt att på ett mera aktivt sätt styra markanvändningen än vad byggnadslagstiftningen ger möjlighet till. Regleringen av förhållan- den som innefattar samverkan mellan fastigheter för ordnande av olika ! slag av gemensamhetsanläggningar m. m. förenklas. En konsekvent tillämp- ning av tomträtten ökar kommunens möjligheter att hålla markprisutveck- | lingen under kontroll. Genom att tomträtten förbehåller samhället huvud- parten av ökningen i markens kapitalvärde kan tomträttsinstitutet lämna ! ett viktigt bidrag till lösandet av problemet om >>indragning av oförtjänt ' markvärdestegring». |
Tomträtten tillämpas i relativt ringa omfattning. Den väsentligaste an- ledningen synes vara det kapitalförsörjningsproblem som är förenat med tillämpningen av tomträtt. Genom att kommunerna numera kan erhålla tomträttslån synes dessa kapitalförsörjningsproblem dock i huvudsak vara lösta för bostadsbyggandets del.
5.9.2 Tomträttsupplåtelser av färdig tomtmark Lagens regler om att tomträtten skall gälla visst ändamål och en för sig bestående fastighet leder till att fastighetsbildningen måste vara genomförd
för den mark som skall upplåtas med tomträtt. Detta medför i sin tur, då fråga är om tätbebyggelse, att marken måste vara planlagd. Lagens regler leder vidare i praktiken till att endast färdigexploaterad mark kan bli före- mål för tomträttsupplåtelse. Fastighetsägaren kan nämligen inte debitera tomträttshavaren kostnader för upplåtelsen i annan form än genom en fast årlig avgift i pengar. Vid avgäldssättningen måste därför alla mark- och ex— ploateringskostnader -— med undantag för kostnaderna för vatten och avlopp _ beaktas. Upplåtelse med tomträtt enligt gällande bestämmelser torde således förutsätta att upplåtarexn iordningställer marken för be- byggelse och därvid engagerar sig i detaljplanläggningen av marken och i plangeno-mförandet. Detta torde vara en av orsakerna till att tomträtts- upplåtelser av statens och kyrkans mark tillämpats endast i ringa omfatt- ning.
En vidgad tillämpning av tomträtt från statens och kyrkans sida synes som här framhållits nödvändiggöra egen exploateringsverksamhet. Med hänsyn till det kommunala planmonopolet och det huvudansvar som lagts på kommunerna i fråga om bostadsförsörjningen m.m. framstår en sådan utveckling som mindre lämplig. Vidare synes i varje fall kyrkans möjlig- heter att bygga upp en dylik exploateringsverksamhet vara begränsade. En av staten och kyrkan bedriven exploateringsverksamhet skulle också verka splittrande på de redan tidigare hårt ansträngda resurserna.
Vi anser med hänsyn till det anförda att tomträttsupplåtelser av färdig- exploaterad mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål från statens och kyrkans sida inte bör tillämpas.
I fråga om mark för fritidsbebyggelse kan det däremot finnas anledning att överväga statliga och kyrkliga tomträttsupplåtelser. Vi anser, att dylika upplåtelser i första hand kan aktualiseras inom glesbygdskommuner med knappa planerings- och övriga resurser men med stora möjligheter till fri— tidsbebyggelse på statens eller kyrkans mark.
5.9.3 Tomträttsupplåtelser av råmark
Tomträttsupplåtelse av råmark för samhällsbyggande torde enligt det nyss anförda inte vara praktiskt genomförbar med nu gällande bestämmelser. Om det skulle framstå som önskvärt att skapa möjlighet till upplåtelser av statlig mark till kommun i denna form måste alltså tomträttslagstiftningen ändras. Man får då förutsätta att kommunen planlägger och iordning— ställer marken och därefter i sin tur upplåter den färdiga tomtmarken med tomträtt för bebyggande.
När tanken på statliga tomträttsupplåtelser av råmark till kommun har förts fram som alternativ till överlåtelse av marken torde motivet bl.a. ha varit att man därmed velat skapa en ordning som möjliggör markens an- vändning för samhällsbyggnadsändamål utan att staten avhänder sig mar-
___—_ka .- ...H, ...—_ ...- _. _ _
ken. Två huvudskäl kan tänkas föreligga för att staten på detta sätt behål- ler marken i sin ägo, dels att det därigenom blir lättare för staten att i framtiden disponera marken för statliga ändamål, dels att samhället får garanterade möjligheter att förbehålla sig del i framtida värdestegring på marken. Ett tredje skäl för en anordning av denna typ kan vara att man därigenom minskar omfattningen av kapitalrörelse-rna mellan kommunerna och staten.
Som vi tidigare anfört har kommunerna ett huvudansvar för samhälls- byggandet på det lokala planet. Detta innefattar även hänsynstagande till statens mark- och lokalbehov. Markens användning för olika ändamål bör därför väsentligen styras genom kommunens planerande åtgärder, men er- forderligt samråd med statliga myndigheter måste självklart äga rum. Un- der såd—ana förhållanden kan det enligt vår mening inte göras gällande att staten behöver behålla äganderätten till mark för att säkerställa att mark finns till förfogande för statens framtida behov.
Beträffande motivet, att förbehålla samhället del i framtida markvärde— stegring torde följande få framhållas. Vi anser det vara av väsentlig bety- delse att den ökning av markens kapitalvärde som i framtiden kan komma att äga rum till följd av samhällenas tillväxt och åtgärder från det allmän- nas sida i skälig omfattning kommer det allmänna till godo. Det synes sak- na större betydelse från principiell synpunkt om denna värdeökning till- faller staten eller kommunerna. En anordning med statliga tomträttsupplå- telser av råmark tjänar syftet att förbehålla det allmänna denna värdeök- ning huvudsakligen därigenom att den gör det nödvändigt även för kom- munerna att upplåta den färdiga tomtmarken med tomträtt. Om man på annat sätt kan åstadkomma en ordning som innebär att tomträttsupplåtelse blir mer eller mindre obligatorisk vid exploatering av mark som för sam- hällsbyggnadsändamål har förvärvats från staten torde nu ifrågavarande skäl för att tillskapa möjlighet till statliga tomträttsupplåtelser av råmark inte vara bärande. Vi vill i detta sammanhang erinra om att tillkomsten av de statliga tomträttslånen till kommuner i hög grad underlättat kommu- nernas kapitalförsörjning och därmed undanröjt det främsta hindret för att tillämpa tomträtt. Mot denna bakgrund vill vi föreslå att staten vid över— låtelse av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål i regel förut- sätter att kommunen upplåter marken med tomträtt. Ett villkor av denna art kan inte ges sakrättslig verkan. Detta anser vi emellertid saknar reell betydelse vid försäljning till en sådan köpare som kommun.
Följande ytterligare synpunkter förtjänar anföras i sammanhanget.
Ett förfarande av den här diskuterade arten synes innebära att råmar- kens värde måste uppdelas på tomtmark för olika bebyggelseändamål, parkmark, gatumark osv. Detta innebär givetvis betydande problem. Den färdiga tomtmarkens värde måste vidare uppdelas på råmarkens värde och ett av exploateringsanläggningarna betingat värde. Vid avgäldsreglering
måste också värdestegringen delas upp på mark och exploateringsanlägg- ningar. Detta överensstämmer inte med marknadens sätt att fungera. Upp- delningen kan förutsättas medföra risker för meningsskiljaktigheter mellan stat och kommun och därigenom bli ett återkommande irritationsmoment.
En med denna uppdelning sammanhängande konfliktrisk ligger däri att staten torde komma att eftersträva kostnadstäckning inom varje enskilt exploateringsområde medan kommunen kan ha en helt annan pris- eller avgäldspolitik. Kommunen har nämligen, såsom den för det lokala sam- hällsbyggandet huvudansvarige, intresse av att utjämning av kostnaderna mellan de olika exploateringsområdena kommer till stånd, vilket ger en ökad pris- och kostnadsstabilitet och därmed även större säljbenägenhet hos råmarksägarna.
Problem i samband med finansiering av köpeskillingen vid förvärv av statlig mark bör lösas genom lämpligt utformade amorteringsregler. Vi erinrar om vårt förut framlagda förslag om markförvärvslån ( SOU 1964:42 ). De föreslagna reglerna för markförvärvslån bör kunna tjäna som mönster för att bestämma regler för amortering av köpeskillingen vid överlåtelse av statlig mark till kommun.
Det anförda visar enligt vår mening att skälen mot införande av möjlig- het till statliga tomträttsupplåtelser av råmark till kommun är väsentligt starkare än de skäl som kan tala för en sådan anordning. Vi är därför inte beredda att tillstyrka en dylik utvidgning av tomträttsinstitutet.
5.10 Direktiv till statsmyndigheter Om våra förslag i det föregående vinner bifall bör nu gällande direktiv för statsmyndigheterna angående försäljning av kronan tillhörig fast egendom ändras. Vi sammanfattar här våra förslag till den del de har betydelse för utformningen av sådana direktiv. I frågor om försäljning, byte eller upplåtelse under tomträtt av kronan tillhörig fast egendom bör markförvaltande myndighet i regel samråda med byggnadsstyrelsen. Behov av sådant samråd betingas främst av att styrel- sen ombesörjer eller på annat sätt tar del i planeringen av lokalförsörj— ningen för praktiskt taget hela den civila statliga verksamheten med un- dantag för affärsverken och de statliga bolagen. Byggnadsstyrelsens cen- trala ställning inom detta område har under senare tid förstärkts. Samrå- det bör främst gälla frågan om marken är behövlig för annat statligt ända— mål. Med hänsyn till önskemålet att nå större enhetlighet i handläggningen av markförsäljningsärenden bör emellertid samrådet gälla även frågor om pris och övriga villkor för överlåtelsen. I fall då det är uppenbart att den ifrågavarande marken inte behövs för samhällsbyggnadsändamål eller pris- frågorna bedöms vara av mindre vikt kan samråd med byggnadsstyrelsen vara obehövligt.
För att effektivt tillgodose det angivna syftet bör de markförvaltande myndigheterna, i den omfattning byggnadsstyrelsen ger anvisning om, hålla styrelsen underrättad om uppkommande frågor, som äger samband med överlåtelse av mark. De markförvaltande myndigheterna bör vidare vid behov begära direkt service av byggnadsstyrelsen i ärenden som gäller över- låtelse av mark.
För att ytterligare öka samordningen av markförsåljningsärendena hör myndighet inom den civila statsförvaltningens område kunna överlämna ärende angående överlåtelse av fast egendom för samhällsbyggnadsända- mål till byggnadsstyrelsen för handläggning och myndighet inom den mi_— litära statsförvaltningens område, såsom redan nu sker, till fortifikations- förvaltningen. Dylikt överlämnande får bli beroende på överenskommelse mellan de berörda myndigheterna antingen generellt för alla marköverlå- telser inom den förvaltande myndighetens område eller från fall till fall. Skäl för överlämnande synes föreligga främst i ärenden som är av större omfattning eller på grund av prisfrågan eller av andra skäl bedöms vara av större vikt. Åtskilliga förvaltningsorgan med få försäljningsärenden och en verksamhet som medför ringa behov av kontakt med fastighetsmarkna- den torde inte ha någon erinran mot att bli befriade från markärendena. Å andra sidan finns myndigheter för vilka försäljningsärendena ingår som ett väsentligt led i eller eljest är av stor betydelse för myndighetens verk— samhet. Om den från allmänna synpunkter önskvärda samordningen av markförsäljningsärenden inte kommer till stånd genom överenskommelse myndigheterna emellan bör Kungl. Maj:t kunna ålägga berörda markför- valtande myndigheter att överlämna försäljningsärenden till byggnadssty— relsen resp. fortifikationsförvaltningen. Såväl byggnadsstyrelsen och forti- fikationsförvaltningen som kommunen bör genom framställning till Kungl. Maj:t kunna ta initiativ härtill. _ ' *
Då fråga uppkommer om överlåtelse eller utarrendering av egendom bör det åligga förvaltningsmyndigheten att göra'sig underrättad om huruvida vederbörande kommun anser marken vara behövlig för samhällsbyggande eller ej. Är så fallet och myndigheten efter erforderligt samråd finner att staten kan avstå marken bör denna hembjudas till kommunen. Vid utarren- dering av mark som kan komma att bli behövlig för samhällsbyggnads- ändamål inom överskådlig tid bör myndigheten tillse att arrendevillkoren utformas så att en framtida överlåtelse av marken för samhällsbyggnads- ändamål till kommun inte försvåras. Genom att arrendeavtalet på grund av sådana hänsynstaganden kan få kortare giltighetstid än normalt eller av andra skäl kan arrendevillkoren för kronan bli mindre förmånliga än eljest. Man torde emellertid kunna utgå från att markens värde för samhällsbygg- nadsändamål ökas i minst motsvarande omfattning varför staten i sam- band med kommande marköverlåtelse bör kunna erhålla kompensation för den minskade avkastningen. Skulle däremot en sådan överlåtelse inte kom-
68 ma till stånd kan staten komma att lida en ekonomisk förlust. En sådan jämkning av arrendevillkoren torde därför förutsätta åtagande av veder- börande kommun att för det fall sådan ekonomisk skada uppkommer ersätta staten denna skada.
Vid bedömning av fråga om statlig mark bör överlåtas till kommun eller ej bör gälla att kommun skall medges rätt att förvärva mark som behövs för samhällsbyggnadsändamål inom överskådlig tid om inte bedömningen ger vid handen att marken bör förbehållas annat ändamål än det som kom- munens förvärvsansökan avser. Myndigheten bör på kommuns begäran utan tidsutdräkt meddela kommunen sitt ställningstagande i själva tillstånds- frågan, oavsett om ytterligare utredning erfordras beträffande pris och öv— riga villkor för överlåtelse. Vi har föreslagit att kommun på begäran skall kunna få sådan fråga om tillstånd att förvärva statlig mark prövad och avgjord av Kungl. Maj :t efter hörande av den av oss föreslagna stats-kom- .munala marknämnden. När tillstånd till förvärv har meddelats bör den ..markförvaltande myndigheten vid behov medverka till att kommunen får rätt att förfoga över marken före äganderättsövergången. -. När statlig mark överläts till kommun för samhällsbyggnadsändamål bör vederbörande myndighet söka överenskomma med kommunen om att mar- ken inte kommer att överlåtas vidare med äganderätt. Marken bör, efter att kommunen iordningställt den för bebyggande, upplåtas med tomträtt.
Vid handläggningen av ärende rörande överlåtelse av fast egendom bör det åligga förvaltningsmyndighet att vid bestämning av pris och övriga .villkor iaktta affärsmässighet. Vi förutsätter att kommun i enlighet med vårt förslag på begäran skall kunna få fråga om pris och övriga villkor för överlåtelsen avgjord av stats-kommunala marknämnden efter en bedöm— ning motsvarande den som förekommer vid expropriation. Nuvarande be- stämmelser om skyldighet att vid prisbestämningen höra bostadsmyndig- heterna synes med den här föreslagna ordningen böra utgå.
5.11 Ändringar i gällande författning
.5.ll.l Expropriationslageu Bestämmelse bör införas i expropriationslagen av innebörd att all kyrklig jord blir exproprierbar. Till lagens 1 & bör därför fogas ett nytt stycke av följande lydelse: Vad i denna lag stadgas skall oavsett äganderätten äga till- lämpning på sådan kyrklig jord som avses i lagen den 4 januari 1927 angå— ende tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Vi förutsätter att den av oss föreslagna stats-kommunala marknämnden vid behov kommer att höras vid prövning av tillstånd till expropriation av kyrklig jord.
4 , _r.-_. _,_..__- __
69 5.11.2 Tillämpningsföreskrifterna till kyrkliga försäljningslagen Tillämpningsföreskrifterna till kyrkliga försäljningslagen bör nära nog full- ständigt omarbetas. Därvid bör förhandlingssituationen, inom ramen för expropriationslagens ersättningsregler, betonas. Vid utformningen av dessa. föreskrifter bör följande synpunkter på innehållet beaktas.
Det kyrkliga intresset vid överlåtelse av kyrklig jord bör liksom nu är fallet i första hand företrädas av stiftsnämnden. På samma sätt som nu bör de större ärendena underställas kammarkollegiet eller Kungl. Maj :tl Vi har föreslagit att värdegränsen för stiftsnämnds beslutanderätt tills vi- dare bibehålls vid 50 000 kr. medan värdegränsen för kammarkollegiets del vid försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål höjs från nuvarande 150000 kr. till 1 milj. kr. Finner stiftsnämnden att vår—- det överstiger 50000 kr. har nämnden att med eget yttrande överlämna ärendet till kammarkollegiet. Sådant överlämnande bör även i .andra falll få äga rum om stiftsnämnden och sökanden är ense därom. Kammarkol- legiet har å sin sida att vid försäljning av mark till kommun för sam-. hällsbyggnadsändamål underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning om värdet överstiger 1 milj. kr. Besvär över stiftsnämnds resp. kammarkolle— giets beslut angående försäljningsmedgivande bör liksom nu föras hos Kungl. Maj:t. Vi förutsätter att vid såväl underställning som besvär den föreslagna stats-kommunala marknämnden vid behov blir hörd. Marknämn- den skall därvid enligt vårt förslag göra en bedömning motsvarande den som förekommel vid expropriation. När lagakraftvunnet försäljningsmed— givande föreligger kan sökanden och vederbörande stiftsnämnd träffa övera låtelseavtal. Beslutet om försäljningsmedgivande bör anses vara förfallet om avtal inte slutits inom viss kortare tid efter det att beslutet vunnit laga kraft. -
Vad beträffar kommuns rätt att förvärva kyrklig jord har vi övervägt att föreslå införande av en författningsbestämmelse av innebörd att kom-'I mun skall ha rätt att förvärva kyrklig jord som behövs för samhällsbygg- nadsändamål. En sådan bestämmelse skulle enligt vår mening ha sin plats i kyrkliga försäljningslagen. Emellertid har det nu gällande stadgandet i 2 5 denna lag, att medgivande till försäljning av kyrklig jord får lämnas under v 1ssa förutsättningar, bl. a. för bostadsändamål, såvitt vi kunnat finna, kom»- mit att tillämpas så att medgivande till försäljning av kyrklig jord Som be- hövs för samhällsbyggnadsändamål alltid lämnats. En lagändring med här åsyftad innebörd framstår därför inte som nödvändig. Vi anser oss därför kunna utgå från att kommun även utan sådan ändring skall'medges rätt att förvärva kyrklig jord som behövs för samhällsbyggande inom överskåd- lig tid. . . ?
Då någon annan än den kommun där marken är belägen ansöker hos stiftsnämnden om förvärv av kyrklig jord bör nämnden "omgående-under- rätta konnnunen härom så att kommunen blir i tillfälle att inkomma med
70 ansökan om att förvärva marken. Skulle på annat sätt fråga uppkomma om överlåtelse av kyrklig jord bör stiftsnämnden om skäl för försäljning föreligger göra sig underrättad om huruvida vederbörande kommun anser marken vara behövlig för samhällsbyggande. Skulle så vara fallet bör mar- ken hernbjudas till kommunen.
.” Kommun har om våra förslag genomförs alltid möjlighet att hos Kungl. Maj:t "ansöka om expropriationstillstånd för att få fråga om tillstånd att förvärva kyrklig mark prövad och avgjord. Mot denna bakgrund bör stifts- nämnden och i förekommande fall även kammarkollegiet i försäljnings- ärende på kommuns begäran utan tidsutdräkt meddela kommunen sitt ställ- ningstagande i själva tillståndsfrågan, oavsett om ytterligare utredning er- fordras beträffande pris och övriga villkor för överlåtelsen. Stiftsnämnden bör vidare, när enligt nämndens mening förvärvstillstånd kan lämnas, vid behov medverka till att kommunen får rätt att förfoga över marken före äganderättsövergången.
' Med beaktande av expropriationslagens ersättningsregler (2 5 2 st. kyrk- liga förSäljningslagen) bör stiftsnämnden resp. kammarkollegiet söka träffa överenskommelse med sökanden om pris och övriga villkor för överlå- telsen. _ " Stiftsnämnden och kammarkollegiet bör vid dessa förhandlingar rörande pris och andra överlåtelsevillkor anlita biträde av erforderlig värderings— expertis. Beträffande sådan expertmedverkan utgår vi från att boställs- nämndsordförande, förrättningslantmätare och stiftsjägmästare kommer att kunna anlitas för värdering av mindre objekt. I fråga om större objekt eller om det eljest kan antas att värdeuppskattningen kräver särskild fack— kunskap synes det lämpligt att anlita någon bland lånets expropriations— tekniker eller därmed jämförbara värderingsexperter. Kostnaderna för ex- pertmedverkan synes _ i den mån den inte kan ske såsom tjänsteålig- gande — liksom fallet är vid expropriation böra täckas av sökanden. Så- som f._ n. i regel sker bör sökanden emellertid ges tillfälle att yttra sig i fråga om skäligheten av yrkade ersättningsbelopp.
Det bör vid förhandlingar rörande pris och övriga villkor för överlåtel- åen åligga stiftsnämnden och i förekommande fall även kammarkollegiet att beakta de intressen vederbörande pastorat eller församling och even- tuella övriga rättsägare kan ha och att sålunda ge dem tillfälle att yttra sig över förhandlingsresultatet innan slutlig ställning tas till detta. För- handlingarna bör emellertid föras i en sådan ordning att säljaresidan gent- emot sökanden företräds av enbart stiftsnämnden eller kammarkollegiet. Det synes i regel ändamålsenligt att sökanden redan i ansökan avger ett bud för marken. Förhandlingarna bör därefter inte vara formellt bundna ooh till huvudsaklig del kunna föras muntligen. 4Det bör påpekas att en reell förhandlingsinsats från stiftsnämndernas sida kan viSa sig medföra krav på vissa personalförstärkningar.
Nuvarande bestämmelser om skyldighet att vid prisbestämningen höra bostadsmyndigheterna synes med den här föreslagna ordningen böra utgå. Det synes ofta lämpligt att behandla ärende rörande överlåtelse av kyrk- lig jord i samband med den fastighetsbildningsförrättning ärendet föran— leder. Särskilda bestämmelser härom, som i dag återfinns i tillämpnings- föreskrifterna, synes dock inte behövliga. Reglerna om lantbruksorganisa- tionens hörande jämte övriga bestämmelser rörande frågor som inte be- rörts här ovan bör däremot i tillämpliga delar bibehållas.
I detta sammanhang bör erinras om att expropriationstillstånd meddelat av Kungl. Maj :t inte utgör något hinder för att frågan om pris och övriga villkor handläggs enligt kyrkliga försäljningslagens regler.
5.11.3 Ecklesiastika boställsordningen och ecklesiastika arrendestadgan m.fl. författningar Bestämmelse bör införas i ecklesiastika boställsordningen och ecklesiastika arrendestadgan som innebär att det förvaltande organet, när fråga upp- kommer om utarrendering av kyrklig jord, skall underrätta den kommun där marken är belägen såvida det inte är uppenbart att marken är obehöv— lig för samhällsbyggnadsändamål inom överskådlig tid. Det förvaltande organet bör vid utarrendering av mark, som kan komma att bli behövlig för samhällsbyggnadsändamål, tillse att arrendevillkoren utformas så att en framtida överlåtelse av marken till kommunen inte försvåras. Detta kan, som närmare berörts i anslutning till motsvarande bestämmelser för den statliga markens del, medföra viss ekonomisk förlust vid markförvaltningen. En sådan jämkning av arrendevillkoren torde därför förutsätta åtagande av vederbörande kommun att ersätta eventuell ekonomisk skada. Motsvarande bestämmelser bör även införas i de författningar som regle- rar utarrendering av domkyrkas och annan lokalkyrkas jord.
5.ll.4 Byggnadsstyrelsens instruktion
I byggnadsstyrelsens särskilda åligganden bör ingå att på begäran lämna statliga och kyrkliga markförvaltande myndigheter erforderlig service i markförsäljningsärende och efter överenskommelse med statlig myndig- het inom den civila förvaltningens område på dess vägnar föra förhand- lingar i markfrågor. Byggnadsstyrelsen bör därjämte ha att vid behov läm— na anvisningar som är ägnade att främja samordning av statliga och kyrk- liga marköverlåtelser.
BILAGA
Omfattningen av statens och kyrkans markförsäljningar och kommunernas beh0v av sådan mark för samhällsbyggande
1 Omfattningen av statens markförsäljningar
Den nuvarande omfattningen av statens markförsäljningar har undersökts. För undersökningsperioden har därvid för varje försäljning inhämtats uppgifter rö- rande försäljningstidpunkt, belägenhet, köparekategori, förvärvsändamål, hand- läggningsorgan, handläggningsförfarande, areal och köpeskilling. Bland resulta- ten av undersökningen kan följande nämnas.
Under tiden 1960—64 har 129 ärenden rörande köp eller försäljning av statlig mark avgjorts av riksdagen, propositionsärenden, och under tiden 1960—63 har 1 035 sådnana ärenden avgjorts utan riksdagens hörande, icke propositionsärenden. Ett av dessa propositionsärenden är internt ärende mellan två statliga förvalt- ninwgsmyndigheter medan 34 icke propositionsärenden avser förvärv för kronans räkning och 21 icke propositionsärenden utgör interna ärenden mellan olika statliga förvaltningsmyndigheter. Av de återstående 1108 försäljningsärendena är 128 propositionsärenden av vilka 65 gäller försäljning till kommun och 63 för- säljning till annan än kommun och 980 icke propositionsärenden av vilka 279 gäller försäljning till kommun och 701 försäljning till annan än kommun.
I tabellerna I—IV redovisas vissa uppgifter om försäljningsärendena. Begagnad kod för bostadsförsörjningsområdena anges på s. 92.
Tabell Ia. Statliga markförsäljningsärenden som under tiden 1960—64 förelagls riksdagen, propositionsärenden, fördelade på bostadsförsörjningsomräden
Områdel
Antal ärenden
Genomsnittlig areal 1 000 m2
Genomsnittlig köpeskilling
1 000 kr kr/m=
därav
man kzn köp.
totalt där”
km köp.
därav kzn köp.
därav
totalt kznköp. totalt
110
130 140 150 160 170 101 102 103 104
210 220 230 201 202 203 204
310 320 301 302 303 304
410 420 430 401 402 403 404
510 520 530 540 550 501 502
UYNHOMHONOMCD OOHOMHONOHCO
101 120 1 004 1 371 9:94 11:42
sza I
.c. 1 a 3
ommowwm
383 339 1 027 1 522 2:68 4:49
5:21 11
2 .;— omr—lou-n—n q HHHOHNH
OmNQWr—l
456 521 279 531 0:61 1:02
sza III
UT >.; 0 2
ÖOUINNOOO OQOCÅP—NIQOnIi
348 399 575 1 357 1:65 3:40
sza IV
[Q ..; ..; 01
_ QONHHHNOH
.:xooor-n-u—u-Aou-n
314 267 591 515 1:88 1:93
N » H x]
516 125 149 0:56 0:29
03 Ul 376 393 563 890 1:50 2:26
per år: totalt: 4 813 ha och 72 064 000 kr eller 963 ha och 14 413 000 kr
Tabell Ib. Statliga markförsäljningsärenden under tiden 1960—63 som inte förelagts riksdagen, icke propositionsärenden, fördelade på är och bostadsförsörjningsområden
Antal ärenden Genomsnitt- Genomsnittlig köpeskilling lig areal 1960 1961 1962 1963 1960—63 1 000 rnz 1 000 kr kr/mz
Områdel därav därav därav därav därav därav därav därav totalt kcn totalt kzn totalt kzn totalt k:n totalt kzn totalt kzn totalt k:n totalt kzn köp. köp. köp. köp. köp. köp. köp. köp.
N ln V NNCOCOOCOOOOOQH O': FOOOOOOOIOOOO
5,8 6,3 37,8 43,8 6:52 6:95
H
110 120 130 140 150 160 170 101 102 103 104
S:a I
H
4
12 10
wHHv—COHNO
31 73 13
204
HN
HN HN HOMHOEDNOLDSQ'
(DOOCOHNNOCOaN
VONOOCONOHOOH OMHDOOQHGAÄN FNHQOOQONGO
LD
QOONOONONNO N
03 [> O N N CD !— N & Q' (9 N P( CD
7,4 8,6 20,8 26,6 2:84 3:10
H N m
14 26 17 11 30 40
210 220 230 201 202 203 204
S:a II
0010 H IOQ'NMCVJO'Q' HH NQ'EO'QQCOM d'Or—10505 N HHQNGNO NHOONON l>
H #*
OHOMLOCDO LD "!
H *? H 10 NHNOMWN CO
HHOOMHO (D
(D N
154 14,5 27,1 16,2 36,4 1:12 1:34
v—1 oo xo CD H
310 37 14 320 301 302 303 304
26 7 38 10 32 12 10 4
commooatm thme ”HN—NO G= DONG—AF! *” OHQMIOCG CD €”)onle d': v—l
05 cc H ID OOHHCONN F
S:a III
00 N H
48
H
150 49 11,5 19,7 13,8 25,8 1:20 1:31
410 420 430 401 402 403 404
24 37 11 18 20 58
(DNMCDOCDF v—l CDONQ'NCDG)
H
HOOQHOv—c b
05 m MNONHMCD [* noe—cover) ln
s:a IV
1-4 's” co H in in v-4
175 40 21,0 21,2 22,0 22,6 1:04 1:07
5 3 14
510 2 1
2
24 0 3 4
520 530 540 550 501 502 503 504
8 13 107 32 87 22 36 4
OWQ'MNLD
H
OOHOOOSQN
H ao M
26 17
HDOOOMBSH M !” Q'
HOHOMHHOO
COOCOOMNN 01 OHHOOOOMM 00 N HNOHOOH LD OOOOOOYNNO (D
114
v-l
sza V
CO N ("3 03 M N m N
67 297 70 29,4 32,8 16,2 20,2 0:55 0,62
h [*
Summa 104 277
CO O':
300
oc D
299
v-t C:
980 279 18,1 21,0 17,8 25,8 0:98 1:23
totalt: 1 773 ha och 17 424 000 kr eller per år: 443 ha och 4 356 000 kr 1 Se s. 92
Tabell I Ia. Statliga markförsäljningsärenden som under tiden 1960—64 förelagls riksdagen, propositionsärenden, fördelade på handläggningsorgan och bostadsförsörjningsområden
Inom () = kommun köpare
Annat Väg- Do- org. Järn- och Områdel män- under vägs- Stas:— ;d:- vatten- styr. jordbr. styr. y ' y ' byggn. dep. styr.
. Annat Annat Vat- Djur- Gene— ... Org. ten- Luit- Bygg- gårds- org. Fort. org. ral- SJO' under . farts- nads- .. under ., under farts- . Samtllga falls- st r st r namn- komm forv. försv tull- st r just. styr. y ' y ' ' ' y ' dep. den dep. dep. styr.
110 4(2) 1(1) 4(1) 20) 1(1) 7(3) 19(9) 120 1(1) 1(0) 20) 130 140 1(1) 10) 2(2) 150 160 1(1) 1(1) 170 1(1) 1(1) 2(2) 101 102 1(1) 1(1) 103 1(0) 1(0) 2(0) 104 3(0) 1(0) 1(0) 5(0)
szal S(3) 1(1) 2(1) 1(0) 4(1) 2(1) 1(1) u(e) 2(1) 1(1) 1(0) 34(16)
210 2(1) 2(1) 220 1(0) 10) 1(1) 3(2) 230 2(1) 1(0) 30) 201 202 2(1) 1(0) 1(0) 1(0) 5(1) 203 2(1) 2(1) 204 om 9(1) s:a 11 16(4) 4(1) 1(0) 2(1) 1(1) 24(7)
310 320 301 302 303 304
S:a III
410 420 430 401 402 403 404
sza IV
510 520 530 540 550 501 502 503 504
sza V
Summa
1(0) 3(1) 1(0) 6(2) 6(0) 1(1)
2(1) 4(4) 1(1) 1(1) 3(1) 7(5) 2(1) 6(2) 6(0)
17(3) 1(1)
1(1) 2(1)
1(1) 2(1) 1(1) s(s) 1(1)
1(0) 2(0) 1(1) 2(2) 7(6) 1(1) 1(1) 1(1) 1(0)
25(10) 8(4) 2(2) 2(1) 5(5)
4(3)
4(3) 6(4) 1(1) 1(1) 7(6) 1(1) 1(0) 1(1) 1(0) 1(0) 1(0) 2(0) 1(1) 3(3) 2(1) 1(1)
1(1) 1(1) 3(3) 1(1) 1(1) 1(1) 1(0) 1(1)
1(0)
21(15)
1(1) 2(1) 1(1) 1(1) 1(1)
12(8)
6(4)
6(4) 2(2) 3(2) 2(0) 1(1) 2(1) 1(1) 2(2) 3(3) 1(1) 1(0)
24(17)
51(17)
2(2)
1a1n
5(1) 3(1) 1(0) 6(4) 1(1) s(s) 2(1) 1(1)
26(19)
4(2) 1(0) 1(1) 2(1)
128(65)
1 Se 5. 92
Tabell I Ib. Statliga markförsäljningsärenden under tiden 1960—63 som inte förelagts riksdagen, icke propositionsärenden, fördelade
på handläggningsorgan och bostadsförsörjningsomräden
Inom () = kommun köpare
Område1
Domän— styr.
Järn- vägs- styr. Post- styr.
Tele- styr.
Väg- och vatten—
byggn. styr.
Vatten- falls- styr.
Luft- farts- styr.
Bygg- nads— styr.
Org. under försv. dep.
Allm. arvs- fonden
Annat org. under
finans-
dep.
S] 0- farts— styr.
Org. under just. dep.
Samtliga
110 130 140 150 160 170 101 102 103 104
S:a I
210 220 230 201 202 203 204
sza 11
310 320 301 302 303 304
S:a III
6(4) 3(2) 1(0) 4(4) 10(2)
Balm 3(0)
17(13) 1(1) 4(3) 1(1)
4(1) 4(2) 1(0) 15(4) 27(11) 7(1) 1(1) 3(1) 1(1) 7(2) s(a) 2(1) ?? 1(0)
1(1) 2(2) 1(0)
9(2) 1(0) 6(2) 2(0) 6(1) 2(1) 1(0) 1(0) 8(1) 2(0)
1(1)
45(22) 4(2) s(3)
12(5) 1(0) 9(3) 10(8) 1(0)
31(10) 73(24)
130)
60(22)
1(1) 3(2) 12(0) 5(2) 10(5) 3(3) 4(1)
sus»
10(3) 19(1)
3(1) 15(G) 31(7) 10(2)
4(2) 1(1) 1(1)
15(6) 1(0) 1(1)
1(0)
3(3) 2(1) 1(0) 1(0)
16(4)
2(1) 4(1) 1(1) 2(0) 1(0) 1(0)
22(3)
1(1)
204(79)
14(5) 26(4) 17(2) 11(3) 30(13) 4m1m 16(4)
3&1n
4(1) 1(0) 4(2) 1(1) 9(2) 5(2)
88(20) swim 3(1) 18(3) 27(7) 17(8) 5(2)
1(1)
1(1) 1(1) 3(1) 2(1) 4(1) 2(1) 1(0)
11(3) 1(0)
2(2) 3(0)
1(1)
154(41)
3n1o 7(2) 26(7) 38(10) 32(12) 10(4)
24(8)
100(33)
2(2) 6(2) 6(2)
1(1) |
150(49)
410 420 430 401 402 403 404
S:a IV
510 520 530 540 550 501 502 503 504
S:a V Summa
1(0) 8(2) 20) 10) 1(0) 3(0) 20» 3(2) 1(0) 16(9) 3(0) 10(6) 200) 20(2) 2(0)
10(2)
1(0) 2(1)
32(3) 1(1) 1(0)
10) 4(2) 2(0) 4(1) 4(0) 1(0) 2(2)
6(0) 5(0)
24(6) 7(2) 37(3) 11(6) 18(10) 2005) 58(7)
30(5) 67(22)
1(1) 20) 30) 4(0) 50) 3(0) 1(0) 40) 1(1) 6(0) 3401) 240) 7(3) 5003) 10(2) 110) 2(0) 1(0) 1(1) 20) 3(2) 1(0)
1(0) 1(1) 2(2)
13(3)
3(1) 3(0) 2(2) 6(4) 5(1) 1(0)
34(4)
1(0) 170)
140) 8(2) 130)
7(3) 1(0) 2(0) 12(3)
200) 2(2) 1(0) 1(0) 1(1) 1(0)
15(2) 12(3)
17500)
5(2) 30) 14(2) 24(0) 8(3) 13(4)
107(32)
s7(22) 36(4)
58(18) 108(21)
8(4) 4(3)
20(8) 53(7) 15(3) 31(6)
297(70)
210(67) 444033)
15(7)
7(6)
57(20)
9205) 1(0) 1(0)
55(15)
94(12) 1(1) 1(1) 2(2)
980(279)
Se 5. 92
Tabell I I Ia. Statliga markförsäljningsärenden som under tiden 1960—64 förelagts riksdagen, propositionsärenden, fördelade på
värdegrundande ändamål och bostadsförsörjningsområden
Inom () = kommun köpare
Område1
Värdegrundande ändamål2
111 112 121 122 211 212
213 214 215 221 222
Samtliga
110 120 130 140 150 160 170 101 102 103 104
sza I
210 220 230 201 202 203 204
sza II
310 320 301 302 303 304
ml III
2(2)
17(7) 2(1)
2(2) 10) 2(2) 1(1) 1(0) 1(0) 4(0) 1(0)
1901) 20)
2(2) 1(1) 2(2) 1(1) 2(0) 5(0)
1(1) 1(0) 1(0) 2(0) 2(2)
2604)
1(0) 3(2) 1(1) 10) 1(1) 30) 5(0) 1(0) 1(0) 1(0) S(O) 1(0)
3406)
2(1) 3(2) 3(1) 50) 20) 90)
3(1) 2(0) 1(0) 2(2) 10)
10(6)
1(1) 3(3) 2(1) 3(2) 9(0) 1(0) 2(0) 2(0) 6(O) 1(0)
24(7)
1(1) 3(1) 7(5) 2(1) 6(2) 6(0)
3(2) 1(1) 9(7)
11(0)
1(0)
2500)
6 614696
410 420 430 401 402 403 404
S:a IV
510 520 530 540 550 501 502 503 504
S:a V
5(1) 1(1) 1(1) 1(1) 2(2) 2(2) 4(4) 2(2) 1(1) 1(0) 1(0)
8(4) 2(2) 2(1) 5(5) 4(3)
5(1) 1(0) 2(0) 2(2) 2(1) 1(1) 1(1)
1a1m 1(1)
3(3)
1(1) 1(0) 2(0) 1(1)
21(15) 1(1)
2(1) 1(1) 1(1) 1(1) 12(8) 6(4)
3(0) 2(1) 1(1)
1ato
1(0) 1(1)
24(17)
Summa
11(2)
9(5) 5(5)
71(51)
2(1)
28(1)
2(0)
128(65)
1. Ses. 92
” Kod för värdegrundande ändamål:
1 Tätbygdsanvändning
1 1 avkastningsändamål
1 1 1 bostadsfastighet
1 1 2 annan avkastningsfastighet 12 exploateringsändamäl
121 gata, park eller annan allmän plats
122 annan exploateringsmark
2. Glesbygdsanvändning 21 avkastningsändamäl
211 bostadsfastighet
212 banvaktsstuga eller stationshus till sommarstuga e. 11 213 nedlagd bandel eller stationsomräde
214 j ordbruksändamål 215 annat avkastningsändamäl (grustag m. m.) 22 exploateringsändamäl
221 bostadstomt
222 annat exploateringsändamål (väg m.m.)
Tabell I I Ib. Statliga markförsäljningsärenden under tiden 1960—63 som inte förelagts riksdagen, icke propositionsärenden,
fördelade på värdegrundande ändamål och bostadsförsörjningsområden
Inom () = kommun köpare
Område1
Värdegrundande ändamälz
111 112 121 122 211 212 213 214 215 221 222
Samtliga
110 120 130 140 150 160 170 101 102 103 104
S:a I
210 220 230 201 202 203 204
sta II
310 320 301 302 303 304
sza III
5(2) 1(0) 1(0) 1(0) 2(1) 3(0)
1(1) 1(0)
6(6) 2(1) 1(1) 2(2) 1(1) 4(4)
28(13) 1(0) 2(2)
10(5) 1(0) 5(3) 5(5) 1(0) 5(3)
1a1a
3(0) 1(1) 1(0) 3(1) 7(1)
10(2) 2(1)
2(0) 1(1) 1(0) 3(0) 7(0) 6(0)
1(0) 1(0) 3(0) 1(0) 2(2) 1(0) 2(0) 8(1) 27(5) 3(0)
1(1)
45(22) 4(2) 5(3)
12(6) 1(0) 9(3) 10(8)
13(3)
1(0) 1(1) 1(0)
2(1) 1(0)
16(15) 3(3)
1(1) 1(1) 5(5) 3(3) 2(2)
76(44)
2(0) 4(3) 1(1) 6(2) 12(7) 14(5) 2(0)
27(6) 1(1)
1(0) 1(0)
20(1) 1(1) 2(1)
6(1) 10(1)
1(0) 5(0) 17(0) 6(0) 5(0) 5(0) 1(0) 2(0) 1(0) 2(1) 3(2) 1(0)
40(6)
1(0) 3(0) 13(0) 3(0) 5(0) 4(0) 2(1) 1(1) 1(0)
204(79)
14(5) 26(4) 17(2) 11(3) 30(13) 40(10) 16(4)
3(1) 1(1) 2(0) 1(0) 1(0) 1(0) 1(1) 1(1)
1a1m 1(1)
1(1) 1(1) 2(2) 1(1)
41(18)
12(9) 2(2) 7(5) 11(6) 9(5) 5(3)
3(1) 2(0) 2(0) 6(1) 3(0)
19(4) 1(0)
3(0) 4(1) 4(1) 1(0)
33(0) 12(0) 2(0) 9(0) 11(1) 1(0) 1(0)
6(1) 3(0) 1(0) 2(0) 2(0) 1(0) 1(1) 1(0)
31(1)
3(1) 1(0) 3(1) 2(0) 8(1) 1(0) 1(0) 1(1)
154(41)
37(14) 7(2) 26(7) 38(0) 32(12) 10(4)
5(2) 2(2) 6(6)
46(30)
13(1) 13(2) 36(1)
8(0) 2(1)
18(3)
1(1)
150(49)
410 420 430 401 402 403 404
s:a IS!
510 520 530 540 550 501 502 503 504
s:a V
1(0) 2(0) 1(0) 1(0) 1(0) 2(2) 2(2) 1(1) 2(2) 2(2) 2(2)
10(2) 2(2) 29(1) 5(4) 9(8) 8(3) 5(0)
3(0) 2(0) 1(0) 2(0) 2(1) 6(0) 2(0) 1(0) 2(1) 3(0)
12(0)
1(0) 1(1) 2(0) 1(0) 1(0) 1(0) 2(0) 9(0) 1(0) 2(1) 1(1)
24(6) 7(2) 37(3) 11(6) 1a1m 20(6) 58(7)
5(0) 1(0) 1(0)
1(0).
1(1) 1(1) 2(1) 3(1)
11(11)
1(1) 1(1) 2(2) 3(3) 5(5)
68(20)
3(2) 3(1) 4(1) 4(0) 4(1) 2(1) 39(26) 15(10) 4(3)
16(1)
2(0) 3(0) 1(0) 1(0) 3(0) 8(0) 4(0)
20(1)
1(0) 4(0) 4(0) 12(0) 8(0)
2(1)
16(0) 13(0)
2(0) 11(0) 11(2) 4(0)
3(1)
32(4) 1(0)
5(0) 4(0) 1(0) 1(0)
35(0) 23(2) 8(1)
1(1) 1(1)
175(40)
5(2) 3(1) 14 (2) 24(0) 8(3) 13(4) 107(32) 87(22) 36(4)
8(4)
12(12) 78(45)
22(0) 29(0) 41(2) 78(3)
1(1)
296(69)
Summa
14(7)
60( 59)
309(157)
81(9)
101(8)
72(2) 76(3)
9(4)
199(17)
5(4)
980(279)
1 Se 5. 92 ' Se 5. 81
Tabell I Va. Statliga markförsäljningsärenden som under tiden 1960—64 förelagts riksdagen, propositionsärenden, fördelade på värdegrundande ändamål och handläggningsorgan
Inom () = kommun köpare
Värdegrundande ändamål1
Handläggningsorgan 111 112 121 122 211 212 213 214 215 221 222 Samtliga
Domänstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . .... 2(2) 23(14) 25(1) 1(0) 51(17) Annat organ under jordbruksdep. . . . . . . . 2(2) 2(2) Järnvägsstyrelsen. . . . ......... . . . . . . . . 6(2) 1(1) 2(2) 6(5) 1(1) 16(11) Poststyrelsen......................... 3(0) 2(1) 5(1) Telestyrelsen.... 2(0) 1(1) 3(1) Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, . . . . . . 1(0) 1(0) Vattenfallsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3(2) 2(2) 1(0) 6(4) Luftfartsstyrelsen. . . . . . . . . . . 1(1) 1(1) Byggnadsstyrelsen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1(1) 5(2) 6(3) Djurgårdsnämnden.................... 2(1) 2(1) Annat organ under kommunikationsdep. 1(1) 1(1) Fortifikationsförvaltningen. . . . . . . . . . . . . 4(2) 21(17) 1(0) 26(19) Annat organ under försvarsdep. . . . . . . . . 2(2) 2(0) 4(2) Generaltullstyrelsen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1(0) 1(0) Sjöfartsstyrelsen. 1(1) 1(1) Organ under justitiedep. . . . . . . . . . . .. . .. 2(1) 2(1)
Summa 11(2) 9(5) 5(5) 71(51) 2(1) 28(1) 2(0) 128(65)
1 Ses. 81
Tabell I VI). Statliga markförsäljningsärenden under tiden 1960—63 som inte förelagts riksdagen, icke propositionså'renden, fördelade på värdegrundande ändamål och handläggningsorgan
Inom () = kommun köpare
Handläggningsorgan
Värdegrundande ändamål1
111 112 121 122 211 212 213 214 221 222
Samtliga
Domänstyrelsen.................. ..... Järnvägsstyrelsen..................... Poststyrelsen Telestyrelsen. . . . . . . . . . . . . Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. . . . . . . Vattenfallsstyrclsen. . . . . . . . . . . . . . . . . .. Luftfartsstyrelsen..................... Byggnadsstyrelsen.................... Organ under försvarsdepartementet Allmännaarvsionden.................. Annat organ under finansdepartementet. . Sjöfartsstyrelsen...................... Organ under justitiedepartementet. . . . . . .
Summa
23(8) 5(1)
8(0)
18(0)
1(0) 4(1) 5(3) 2(2) 1(0) 1(0)
1213
7(7) 3(2) 1(1)
61(45) 135(72) 4(2) 4(3) 2a1n 44(11)
1(0) 24(7) 8(3) 1(1) 1(1) 1(1)
ac) 180) 39(7) 100(8) 72(2) 1(0)
5(0) 1(0) 1(0) 6(0) 25(0) 1(0) 2(1) 9(0) 25(1) 21(2)
3(1) 2(2) 3(1) 1(0)
110(7) 38(4)
15(2) 5(0) 13(0) 18(4)
1(1) 2(1) 1(1) 1(1)
210(67) 444(133) 15(7) 7(6) 57(20) 92(15) 1(0) 1(0) 55(15)
54(9) 14(7)
60(59)
9(4)
199(17)
5(4)
980(279)
1 Se 5.81
309(157)| s1(9)| 101(8) 72(2) 76(3)
2 Omfattningen av kyrkans markförsäljningar
I kammarkollegiets yttrande den 15 januari 1955 över riksdagsrevisorernas för- slag om att inrätta en statens marknämnd finns uppgifter om kyrkans markför- säljningar. Under tiden 1951—54 lämnades i medeltal 600 medgivanden per år till försäljning av kyrklig jord. Vidare Översteg för omkring 35 fall per år köpe— skillingen 20000 kronor, vilken utgjorde gränsen för skyldighet att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Stiftskansliutredningen redovisade beträffande omfattningen av kyrkans mark— försäljningar bl. a. följande:
Å Antal ärenden2 fördelade efter köpeskillingens storlek rl
Högst 5 000 kr3 5—10 000 kr3 Över 10000 kr” Samtliga 1953 477 51 24 552 1954 507 44 28 579 1955 525 57 39 621
1 Avser det år då ärendet avgjorts av kammarkollegiet * Exkl. utbyte av kyrklig jord eller friköp av lägenhet ' Av stiftsnämnd föreslagen köpeskilling
I proposition nr 135 år 1963 angavs att antalet försäljningsärenden under tiden 1960—62 i medeltal uppgått till 465 per år med följande ungefärliga fördelning efter köpeskillingens storlek:
Högst 5 000 kr 5—25 000 kr 25—100000 kr Över 100000 kr Samtliga
350 50 50 15 465
Genom kammarkollegiets register över försäljningsmedgivanden för kyrklig jord efter den 1 januari 1964, har omfattningen av kyrkans markförsäljningar under åren 1964 och 1965 undersökts. Försäljningsärendena fördelar sig enligt denna undersökning med uppdelning på köpare och köpeskillingens storlek i genomsnitt per år enligt följande:
Antal ärenden efter köpeskillingens storlek i 1 OOO-tals kr Köpare Högst 5 5—25 25—50 50—100 100—150 över 150 Samtliga Kommun .............. 30 35 20 15 5 15 120 Annan1 ............... 160 45 10 10 0 5 230 Samtliga 190 80 30 25 5 20 350
* Inkl. ett fåtal förvärv av staten, församling eller annan kyrklig samfällighet
Försäljningsärendena fördelar sig på bostadsförsörjningsområden enligt föl- jande:
Område1 Antal ärenden Område1 Antal ärenden 110—170 15 410, 430 5 101, 102 5 401, 402 5 103 10 403 5 104 15 404 55 s:a I 45 s:a IV 70 210—230 10 510—550 10 201, 202 5 501, 502 15 203 5 503 10 204 75 504 35 s:a II 95 s:a V 70 310—320 10 summa 350 301, 302 10 303 10 304 40 s:a III 70
1 Se 5. 92
Uppställningen visar att förvärv av kyrklig jord numera företrädesvis sker inom mindre orter.
Totalt har omkring 850 ha kyrklig jord försålts per år. Kommunerna har för- värvat ca 500 ha.
3. Behov av statens och kyrkans mark för samhällsbyggande enligt kommunenkät
Uppgifter rörande statens och kyrkans markinnehav finns hos de markförvaltan- de myndigheterna. Det torde dock inte ankomma på dessa myndigheter att be— döma i vilken utsträckning denna mark behöver tas i anspråk för samhällsbyggan- de. Det är närmast kommunernas uppgift att göra denna bedömning. En enkät har därför ställts till kommunerna med vissa frågor rörande sådan statlig och kyrklig mark som bedöms vana behövlig för det fortsatta samhällsbyggandet.
Vid utsändande av enkäten anmärktes att kommunerna givetvis kan finna det svårt att med bestämdhet uttala sig om detta markbehov. Därför krävs i många fall relativt långtgående ställningstaganden inom den fysiska översiktsplaneringen. För att erhålla viss information i dessa avseenden upptogs i redovisningsformu- läret även frågor om rör den översiktliga planeringen m. m. Vidare sade vi oss i första hand vara intresserade av uppgifter rörande sådana större markområden som innehades av staten eller kyrkan och som bedömdes behövliga för nyex- ploatering. Bedömningen skulle inte omfatta mark för fritidsbebyggelse, ströv- områden 0. d.
Redovisningen avsåg huvudsakligen ange de markområden som innehades av sta- ten eller kyrkan och som ansågs behövliga för samhällsbyggande. För varje markområde skulle anges belägenhet på karta, areal, förvaltningsmyndighet, pro- duktionsperiod (enligt planerad byggstart eller motsvarande) och föreliggande planläge.
Enkäten ställdes till samma kommuner som omfattas av undersökningarna till vårt tidigare betänkande. Dessa, till antalet 373, utgör flertalet av de kommuner som. är skyldiga att upprätta bostadsbyggnadsprogram. övriga kommuner, vilka samtliga har mindre än 10 000 invånare, anser vi oss kunna bortse från i detta sammanhang. Av utredningstekniska skäl har vidare Stockholms stad och Göte— borgs stad uteslutits från den vidare bearbetningen.1
Av de tillfrågade kommunerna har, förutom Stockholm och Göteborg, 206 kommuner uppgett att behov föreligger att inom tidsperioden 1965—84 ta i an— språk statlig eller kyrklig mark för samhällsbyggande. Omfattningen av denna mark redovisas i tabellerna V—-—VII.
1 Inom dessa städer kan man säga att det föreligger ett latent behov att ta i anspråk all mark för samhällsbyggnadsändamål. Den fysiska planeringen bör därför vara helt avgörande för markutnyttjandet.
Tabell V. Statlig och kyrklig mark som enligt kommunernas bedömning behövs för samhällsbyggande fördelad på tidsperioder och bostadsförsörjningsområden
1 1965—G!? 1970—74 1975—84 1965—84 Område ha ha ha ha 1103 310 410 1 590 2 310 120 140 290 590 1 020 130 30 170 1 000 1 200 140 250 770 390 1 410 150 110 170 280 160 20 20 170 140 870 1 170 2 180 101 102 830 260 480 1 570 103 420 180 210 810 s:a I 2 250 3 120 5 430 10 800 210 80 140 400 620 220 260 370 540 1 170 230 160 80 100 340 201 40 300 270 610 202 190 110 700 1 000 203 340 460 470 1 270 s:a II 1 070 1 460 2 480 5 010 310 870 890 530 2 290 320 10 190 80 280 301 90 440 90 620 302 330 100 220 650 303 330 60 90 480 s:a Ill 1 630 1 680 1 010 4 320 410. 150 100 130 380 420 20 20 430 10 110 120 240 401 280 100 40 420 402 190 290 570 1 050 403 130 280 60 470 s:a IV 760 900 920 2 580 510 450 320 160 930 520 350 350 530 50 100 150 540 30 70 10 110 550 70 560 630 501 ' 20 160 10 190 502 850 290 280 1 420 503 270 200 90 560 s:a V 1 740 1 600 1 000 4 340 Summa 7 450 8 760 10 840 27 050 per år 1 620 1 750 1 080 1 380
1 Se 5. 92. —— ” Inkl. inte hela året 1965. — ” Exkl. Stockholms stad. — * Exkl. Göteborgs stad.
Tabell VI. Statlig och kyrklig mark som enligt kommunernas bedömning behövs för samhällsbyggande under tiden 1965—84 fördelad på förvaltningsmyndigheter
och bostadsiörsörjningsområden
Område1
Domän- verket
Fort.förv. och övriga försv.mynd. ha
Övriga statliga mynd. ha
Universi- teten
ha
Kyrkan Samtliga
ha
110” 120 130 140 150 160 170 101 102 103
s:a I
210 220 230 201 202 203
s:a H
310 320 301 302 303
s:a III
4103 420 430 401 402 403
s:a IV
510 520 530 540 550 501 502 503
s:a V Summa per år
490 600 250 600
790
260
20
160
10 40
10
60 500 710 590
40
530 100 180 240
20 990
710
1 020 1 200 1 410 280 20
2 180
1 570
350 820 1 170 130 120 190 340 220 70 20 300 610 750 10 10 230 1 000 420 70 20 760 1 270 2 040 150 150 2 670 5 010 700 100 1 490 2 290 80 50 150 280 350 80 10 180 620 260 390 650 80 400 480
1 470 80 60 100 2 610 4 320 140 240 380 20 20
120 110 10 240 90 20 310 420 590 250 210 1 050 120 10 340 470
1 060 270 120 1 130 2 580 910 20 930 350 350
150 150
70 20 20 110 630 630 10 40 140 190 650 170 250 350 1 420 10 550 560
1 640 590 250 1 860 4 340 10 530 2 010 800 2 000 11 710 27 050 540 100 40 100 600 1 380
Se 5. 92. — ' Exkl. Stockholms stad. — ' Exkl. Göteborgs stad.
Tabell VII. Statlig och kyrklig mark som enligt kommunernas bedömning behövs för samhällsbyggande fördelad på tidsperioder och förvaltningsmyndigheter
1965—691 1970—74 1975—84 1965—84 Förvaltnings— myndighet totalt per år totalt per är totalt per är totalt per år ha ha ha ha ha ha ha ha Domänverket. . 3 140 680 2 670 530 4 720 470 10 530 540 Fort.förv. och övrig försv. myndigheter. 410 90 640 130 960 100 2 010 100 Övriga statliga myndigheter. 190 40 340 70 270 30 800 40 Universiteten. . 240 50 730 150 1 030 100 2 000 100 Kyrkan ....... 3 470 760 4 380 870 3 860 380 11 710 600 Samtliga 7 450 1 620 8 760 1 750 10 840 1 080 27 050 1 380
1 Inkl. inte hela året 1965.
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966
1. La Cooperation internordlque 4. Nordisk skattekonterence 1 Kabenhavn
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1966
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Lagberedningen. 1. Utsökningsrätt IV. [7] 2. Utsök- ningsrätt V. [38] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstift- ning. (14] 2. Undersökning angående hyressplitt- ringen. [15] Arbetspromemorler i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m.
[20] 1969 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighet III. [29] Vägfraktavtaiet I. [36] offentlighetskommittén. 1. offentlighet och sekre- tess. [60] 2. Offentlighet och sekretess. Bilagor. [61] Utkommer senare. Rikets vapen och flagga. [62] Fastighetsregistrering. [68]
Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningslnstitut i Sverige. [5]
Försvarldepartementet
Tygförvaltningens centrala organisation. [11] 1965 års försvarsutredning. 1. Strategi i väst och öst. [18] 2. Svensk säkerhetspolitik. [56] Skeppsholmens framtida användning. [27] Militärsjukvården. [35] Militär-tandvården. [59]
Socialdepartementet
Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjuk- vården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [92] De statliga undervisningssjukhusens organisation.
37] Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvard. [45] Smittskyddslagstiftning. [50] Yrkesskadeförslikring. [54]
Kommunikationsdenartementet
Friluftslivet i Sverige. Del 111. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34] Fordonskombinatloner. [41] Utkommer senare.
Finansdepartementet i
1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 196 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga ;»... [2] 3, Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilagin' 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts— och investerings behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklings tendenser inom undervisning, hälso- och sjukvår samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] 6. Fram tidsperspektiv för svensk industri 1965—1980. Bi" laga 4. [51] 7. Remissyttranden över 1965 års lång ' tidsutrednings huvudrapport. [59] . Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [18] * Statliga betänkanden 1961—1965. [19] , Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42] Värdesäkring av trafiklivräntor. [53]
Ecklesiastikdepartementet
Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsykologisk verksamhet. [40]
1962 års ungdomsutredning. 111. 1. Ungdomens för enings— och fritidsliv. [47] _ skolgång borta och hemma. [55]
J ordbruksdepartementet
Renbetesmarkerna, [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jord ,; brukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbruks politiken. B [31] -- Jaktstadgan m. m. [46] Lantbruksnämndernas nya organisation m. m. [49k
Skoglig forskning, [52] .
Handelsdenartementet
Eliagstlftningsutredningen. 1. Lagstiftning mot rari dlostörnlngar. [22] 2. Lagstiftning om elektrisk anläggningar. [39]
Sällskapsresor. [25] ?; Prissamverkan och konkurrens. [49] ;
Inrikesdepartementet
Bostadspolitiskt kreditstöd. [44] Statens och kyrkans marköverlåtelser. [64]
Civiidepartementet Centralt statligt personalutbildningsorgan. [57]