SOU 1967:50
Kommunala befogenheter inom turistväsendet
N 4-0 (;(
oå (— _ CUL"
&( 4, IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
Kommunikationsdepartementet
KOMMUNALA BEFOGENHETER
INOM TURISTVÄSEN DET
KOMMUNALRÄTTSKOMMITTENS BETÄNKANDE
IX
Stockholm 1967
seu ever
.. ."
55
osv
. Programbudgetering.
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1967
Kronologisk förteckning
Kommunal bostadsförmedling. Baggström. I. Allmänna arvsfonden. Esselte. .Tu.
. Utsökningsrätt VI. Esselte. Ju. Ny domkretsindelning för underrätterna. Esselte. Ju. . Statlig publicering. Norstedt & Söner. Fi. . Finansiella långtidsperspektiv. Esselte. Fi. Den framtida jordbrukspolitiken. Svenska Reproduktions AB. Jo.
Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- fall. Kihlström. S. Rikskonserter. Esselte. E. . Linköpings högskola. Del I. Victor Petter- son. E . Programbudgetering. Del I. Esselte. Fi. . Programbudgetering. Del II. — Studier och för-
sök. Esselte. Fi. Del IH. — En samman- fattning. Esselte. Fi. . Skolans arbetstider. Esselte. E. . Tjönsteställning inom krigsmakten. Esselte. Fö. . 1958 års utredning kyrka—stat. VII. Folkbokfö-
ringen. Beckman. E. . 1958 års utredning kyrka—stat. VIII. De teologiska fakulteterna. Almqvist & Wiksell, Uppsala. E. . Invandringen. Esselte. I. . Statens stöd till ungdomsverksamhet. Esselte. E. . Den statliga länsförvaltningen. I. Norstedt
& Söner. K . Den statliga. länsförvaltningen. II. Bilagor.
Norstedt & Söner. K . skatteförvaitningen. Norstedt & Söner. K. . Länsindelningsutredningen. Victor Petterson. K. . Lag om skatterätt. Baggström. Fi. . Narkotiksproblemet. Del I. Baggström. S. . Partiell författningsreform. Esselte. Ju. . Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval.
Esselte. Ju.
35. 37. Nykterhetsvårdens läge. Del I. Esselte. S.
38. 39.
40. 41. . Utsädesbetningens effekter. Isaac Marcus. Jo. 43. 44. 45. 46. 47. 48. . . Förslag till lag om skyldighet att föra röken-
50.
Tryckfrihet och upphovsrätt. Berlingske bok- tryckeriet, Lund. Ju. . Transportkostnaderna i Gotlandstranken.
Esselte. K. . Höga eller låga hus? Esselte. I. . Filmens inflytande på sin publik. Baggström.E. . Vänerns och Vätterns förbindelse med väster-
havet. Esselte. K . Vänerns och Vätterns förbindelse med väster-
havet. Bilagor. Esselte. K . Kompensation i vissa fall för bensinskatt som
utgår vid användande av motorsåg och snö- skoter. Berlingska boktryckeriet, Lund. Fi. Firmaskydd. Esselte. Ju.
Nykterhetsvårdens läge. Del 11. Bilagor. Esselte. S. Skoglig yrkesutbildning. II. Esselte. .To. Samhällets barntillsyn, barnstugor och familje- daghem. Esselte. S. Företagareföreningsrnas framtida organisation och verksamhet. Kihlström. I. Narkotikaproblemet. Del II. Haggström. S.
Miljövårdsforskning. Del I. Forskningsområdet. Kihlström. Jo. Utkommer senare. Miljövårdsforskning. Del II. Organisation och resurser. Kihlström. Utkommer senare. 1958 års utredning kyrka—stat. IX. Kyrklig or- ganisation och förvaltning. Beckman. E. 1958 års utredning kyrka—stat. x. Kyrklig egen- dom. Skattefrågor. Prästerskapets privilegier. Esselte. E. Lärarutbildning för folkhögskolan. Esselte. E. Yrkesutbildningen. III. Häggström. E
skaper, m. m. Norstedt & Söner. Ju. Kommunala befogenheter inom turistviisendet. Esselte. K
Kommunikationsdepartemenlet
KOMMUNALA BEFOGENHETER
INOM TURISTVÄSENDET
KOMMUNALRÄTTSKOMMITTENS
BETÄNKANDE
IX
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1967
Sammanfattning.
Särskilt yttrande .
Bilaga 1. Rättspraxis rörande borgerlig primärkommuns kompetens på fritidsverksamhetens och turismens område
Bilaga 2. Exempel från finansdepartementets praxis i ärenden om kommunala låne- och borgenstillstånd .
11 11
14
18
20
30 36 37 40
41
63
Till Herr Statsrådet Svante Lundkvist
Genom beslut den 23 januari 1959 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte experter för utredning av vissa kommunalrättsliga spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 12 mars 1959 såsom sakkunniga dåvarande landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Albert Anderson, direk- tören C. W. Carlsson —— sedermera ledamot av andra kammaren , leda- moten av första kammaren, småbrukaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel Mannerskantz, och dåvaran— de ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Såsom experter till- kallades samma dag dåvarande förste sekreteraren i Svenska landskom- munernas förbund, numera preceptorn vid Stockholms universitet, Fritz Kaijser och förste sekreteraren i Svenska stadsförbundet Rolf Romson.
De sakkunniga antog benämningen kommunalråttskommittén. Kommittén har erhållit utredningsuppdrag dels genom anförande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1959, dels genom tilläggsdirektiv i olika sammanhang.
Den 30 maj 1962 tillkallades att såsom ytterligare sakkunniga deltaga i en samma år till kommittén överlämnad utredning av frågor, samman- hängande med införande av en enhetlig kommuntyp, direktören H. S. Aronsson, direktören i Svenska stadsförbundet Sven-Olof Dahlman samt direktören i Svenska kommunförbundet Sven A. Jårdler. Den 3 september 1962 tillkallades Järdler jämväl som expert åt kommittén.
Den 5 mars 1965 uppdrogs åt kommittén bl.a. att göra en översyn av reglerna om den kommunala och landstingskommunala kompetensen. Den 28 april 1965 tillkallades dels landstingsmannen T. E. Andrée, dåvarande kanslichefen, numera landstingsrådet E. A. Lindh och dåvarande rättschefen i inrikesdepartementet, numera regeringsrådet Stig Nordlund. att såsom ytterligare sakkunniga ingå i kommittén vid fullgörandet av de åt kommit- tén den 5 mars lämnade uppdragen, dels kanslirådet J .-E. Stenius att såsom expert biträda kommittén i samma uppdrag. Den 29 juni 1965 förordnades hovrättsrådet Erik Borglund att såsom ytterligare expert biträda kommittém
Den 23 september 1966 entledigades Bergquist från uppdraget att vara sakkunnig och ordförande i kommittén. I Bergquists ställe förordnades
landshövdingen Ingvar Lindell. Carlsson och Wiklund entledigades från sina uppdrag att vara sakkunniga i kommittén och i deras ställe förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare, rektorn O. R. Westberg respektive kommunalnämndsordföranden S. Holmqvist. Samtidigt tillkallades Dahlman jämväl som expert åt kommittén. Den 6 februari 1967 tillkallades lands- tingsdirektören Bernt Olvén såsom ytterligare expert åt kommittén.
Jåmlikt förordnande av Kungl. Maj:t den 23 september 1966 bedrivs det förberedande arbetet med kommitténs olika uppdrag på två sektioner inom kommittén. Enligt förordnande av Herr Statsrådet samma dag leder Aronsson och Nordlund, med bibehållande av sina sakkunniguppdrag, arbetet inom var sin sektion. Vid den interna arbetsfördelningen har kompetensfrågorna tillagts den av Nordlund ledda sektionen.
Såsom sekreterare åt kommittén har tjänstgjort hovrättsrådet Erik Borg— lund t. o. m. den 29 juni 1965 och därefter hovrättsassessorn Svante Boman. Under tiden den 1 januari 1964—den 29 juni 1965 har Boman varit för- ordnad som biträdande sekreterare. Revisionssekreteraren Ulf Lindquist har sedan den 1 januari 1966 tjänstgjort som biträdande sekreterare åt kommittén.
Kommittén har tidigare överlämnat delbetänkandena Ersättning för kom- munala förtroendeuppdrag ( SOU 1961:54 ), Kommunal beredskap (SOU 1962: 7), Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländerna (SOU 1962: 21), Kommunalförbundens lånerätt (SOU 1963: 2), Kommunala ren- hållningsavgifter (SOU 1963: 29), Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring ( SOU 1965:6 ), Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet ( SOU 1965:40 ) samt Ekonomiska förmåner till kommunala förtroendemän med heltidstjänstgöring (SOU 1966: 72).
Kommittén, som funnit påkallat att ur det omfattande och tidskrävande uppdraget rörande den kommunala och landstingskommunala kompetensen till förtursbehandling utbryta frågan om kommuns befogenhet att anordna och driva turistanläggningar, får härmed överlämna betänkandet Kommu— nala befogenheter inom turistväsendet.
Betänkandet är enhälligt. Kommitténs experter har anslutit sig till ut— redningens förslag.
Herr Axel Mannerskantz har avgivit särskilt yttrande. Stockholm i augusti 1967.
Ingvar Lindell Carl Albert Anderson T. E. Andrée Nils-Eric Gustafsson Sture Holmqvist Erik Lindh Axel Mannerskantz Stig Nordlund Olof Westberg
IUIf Lindquist
KAPITEL 1
Inledning
Utredningsuppdraget
l anförande till statsrådsprotokollet den 5 mars 1965 anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson följande.
Den grundläggande bestämmelsen om borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 € kommunallagen . Enligt detta stadgande äger kommun själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet av dessa enligt gällande författ- ningar tillkommer annan. Vidare hänvisas i paragrafen till vad som är särskilt stadgat angående vissa kommunala angelägenheter.
Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger på principen, att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul avsåg man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns befogenheter efter samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som även tidiga-re präg- lat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare avgränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut åt rättspraxis.
Regeringsrättens praxis i fråga om den kommunala kompetensen torde på de flesta områden väl ansluta till den omvälvande samhällsutveckling som skett sedan kompetensreglerna utformades. På vissa områden synes praxis emellertid inte entydig eller helt i samklang med utvecklingen.
I detta sammanhang bör fönst uppmärksammas tillämpningen av de kommu- nala kompetensrewglerna då det gäller markförvärv. Vid flera avgöranden, även från senare år, har dylika förvärv ansetts inte vara betingade av något kommunernas särskilda behov, varför de kommunala besluten upphävts. Det kan ifrågasättas om denna praxis överensstämmer med den allmänna upp-fattningen om betydel- se'n av kommunalt markägande, en uppfattning som kommit ,till uttryck bl.a. i förslag till statliga stödåtgärder för att främja en aktiv kommunal markpolitik och vid den nyligen genomförda omorganisationen av naturvården (prop. 1963: 71, EU 41, rskr 371).
Ett annat närliggande område där kommunens befogenheter behöver —— om icke utvidgas —— så dock klarläggas, inte minst med tanke på den nuvarande starka investeringsverksamheten på" den kommunala sektorn, gäller kommunala engagemang för att tillhandahålla lokaler åt statliga eller landstingskommunala inrättningar.
Frågan om att ändra bestämmelserna om den kommunala kompetensen har under senare år aktualiserats vid flera tillfällen., i allmänhet med anledning av vissa avgöranden i rättstillämpningen.
Vid 1958 års B-riksdag och vid 1964 års riksdag har sålunda motioner väckts om vidga-d rätt för kommun att driva industri- och affärsverksamhet. Vid båda dessa tillfällen avslogs motionerna.
I en delfråga rörande kommuns befogenhet att driva affärsverksamhet har
emellertid utgången blivit en annan. Med anledning av en motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m. ni. har sålunda 1964 års riksdag hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den kommunala kompetensen, att kommun äger vidta åt- gärder för att tillskapa semesterbyar och likn-ande anläggningar (KU 14, rskr 318). Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande om att kommun enligt gällande rätt inte får driva spekulativ verksamhet, dvs. verksamhet helt eller väsentligen i vinstsyfte. Däremot har kommun ansetts äga vidta åtgärder för att allmänt främja näringslivet i orten samt att själv driva eller delta i företag inom de kommunala affärsverkens traditionella område. Enligt gammal hävd har kommun också rätt att vid arbetslöshet eller hot om arbetslöshet driva eller understödja företagsverksamhet, som annars faller utanför den kommunala kompetensen. Utskottet förklarar, att flera skäl talar för att borgerlig primärkommun bör kunna anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller genom ett för ända— målet särskilt bildat rättssubjekt, oavsett om anläggningen betjänar egna kom- munmedlemmar eller ej. Det måste sålunda vara ett allmänt intresse, att kom- muner i natursköna områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd, där de semestranvde oberoende av kommuntillhörighet kan få standardmässigt goda boplatser .til-l överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och ord- ningssynpunkter, planeringsförhållanden m.m. gör att det inte kan vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anläggs eller hur den administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa problem framstår enligt utskottets mening inte heller som betänkliga från lokaliseringspolitiska syn- punkter.
Ytterligare må eri'nra's: om att borgerliga primärkommuner och landstings- kommuner genom en särskild lag den 14 december 1962 (nr 638) fått rätt att bistå vissa utländska studerande.
Med hänsyn till det anförda bör en översyn av reglerna om borgerlig primär- kommuns kompetens nu komma till stånd. Utgångspunkten vid denna översyn bör vara, att reglerna alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen att kom- munala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Utred-ningen bör därför inriktas på att inom denna ram söka nå en lämplig pre- cisering av kommunernas befogenheter. Därvid bör särskilt beaktas den utveck- ling mot större kommunenheter och därmed förbättrade betingelser för kom- munal förvaltning, som den nya kommunindelningsreformen syftar till. Huru— vida preciseringen av den kommunala kompetensen bör ske i kommunallagen eller genom specialreglerimg eller på båda dessa vägar, får prövas av utredning- en. Under alla förhållanden. måste dock fortfarande ett betydande utrymme lämnas åt rättstillämpningen att anpassa kompetensen efter utvecklingen.
Precisering av den kommunala kompetensen är särskilt angelägen när det gäller kommunal drift av rörelse och kommun—alt stöd åt enskilda näringsföretag. Utredningen bör i denna del först pröva frågan om kommuns befogenhet att anordna och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanlägg- ningar. I det sammanhanget bör övervägas om det i något anna-t hänseende finns anledning att vidga kommuns rätt att driva rörelse, då det med hänsyn till all- mänintresset och kommunens övriga uppgifter kan bedömas vara ändamåls- enligt att verksamheten drivs i allmän regi. Som exempel kan här nämnas dri- vande av parkeringshus med tillhörande service. Sådan verksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte hänföras till de kom- muna—la angelägenheterna.
Vad härefter angår förhållandet till det enskilda näringslivet här något kom-
munalt stöd åt enskilda företag i princip inte vidare komma i fråga. Som framgår av statsmakternas beslut med anledning av prop. 1964: 185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m.m. har det ansetts vara ett riksintresse och därför väsentligen en statlig uppgift att verka för den från samhällssynpunkt lämp- ligaste lokaliseringen av näringslivet. Utredningen bör med hänsyn härtill söka skapa ett regelsystem, som hindrar att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utvidgning. Däremot bör det liksom hittills vara en kommunal angelägenhet att allmänt främja näringslivets utveck- ling inom kommunen. Utredningen bör i detta sammanhang överväga hur kom- muns nuvarande befogenhet att inrätta småindustri— och hantverkshus lämpligen bör avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som ligger utanför den kommunala kompetensen.
I övrigt bör i reglerna om den kommunala kompetensen göras de ändringar, som en genomgång av praxis kan ge anledning till. Med anknytning till vad som sagts inledningsvis om rättstillämpningen torde böra undersökas bl. a., hur kom- petensreglerna bör utformas för att medge kommunerna att genomföra långsiktiga markförvärv och i vilka undantagsfall tillhan-dahållande av lokaler för annat än komnunala ändamål bör anses falla inom den kommunala kompetensen.
Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse den 3 februari 1965 samtidigt med att han förordat en översyn av de kommunala kompetensreglerna framhållit önskvärdheten av att lega—la möjligheter skapas att tvinga fram återgång av olaga kommunala beslut. Lagreglerna bör enligt justitieombudsmannen ge befogenhet för länsstyrelsen att förelägga kommun- vid vite att utreda om och hur återgång bör ske samt för Kungl. Maj:t att förelägga kommunen att genomföra återgången i de fall utredningen ger anledning därtill. Justitieombudsmannen anser att frågan om sådana reg-ler hör upptas i kommunallagstiftningen bör utredas när- mare. Jag ansluter mig till denn-a uppfattning.
Under senare tid har samarbetet på det kommunala området utvecklats starkt. Framför allt har detta kommit till uttryck i bildandet av samarbetsnämnder inom de nya kommunblocken. Men även storstädernas uppgående i landstingskommun är att se som ett led i denna utveckling. Redan har Gävle och Hälsingborg åter- intrått i respektive landstingskommun och beslut har meddelats om Norrköpings återinträde i Östergötlands läns landstingskommun. Utredningar pågår vidare om Stockholms, Göteborgs och Malmö städers samgående med landstingskom- mun I samband härmed har den frågan tagits upp, om det särskilda behovet av srmverkan och samordning inom storstadsregionerna kan tillgodoses genom att hndstingskommun, i vilken sådan region ingår, övertar vissa funktioner som hittills utövats av primärkommunerna inom regionen formellt var för sig men oftai samverkan genom frivilliga samarbetsorgan. Landstingskommunen skulle i de: här delen framför allt svara för planering och samordning i fråga om be- byggelsen, bostadsförsörjningen, vatten- och avloppsanläggninga—r, naturvärden och lokaltrafiken.
Den landstingskommunala och den primärkommunala kompetensen samman- faller materiellt sett i stor utsträckning. Något principiellt hinder för landstings— kommun att för landstin'gsområdet i dess helhet komplettera åtgärder som pri- märtommun vidtagit för sitt område har sålunda inte ansetts föreligga. Om lands— tingskommun skall handha— den planerings— och samordningsverksamhet som jag tidigare berört, förutsätter det emellertid befogenhet för ]andstingskommunen att iidta åtgärder som hänför sig till bara en del av landstingskommunen. Det bör undersökas hur en sådan befogenhet lämpligen kan inrymmas i landstings— komnuns kompetens.
Enligt beslut den 21 december 1963 av Stockholms stadskollegium ocln den 23 januari 1964 av Stockholms läns' landstings förvaltningsutskott har' bildats en kommitté bestående av representanter för staden och landstinget. med uppdrag att utreda frågan om att förena staden och länet i ett ge— mensamt storlandsting för handhavande av vissa förvaltningsuppgifter.. Kommittén, som har antagit namnet storlandstingskommittén, har i be-- tänkande avgivet den 16 maj 1966 till stadskollegiet och förvaltningsutskottet. lagt fram ett principförslag till ett sådant samgående. Sedan storlandstings-- kommittén väckt frågan om en särskild utredning rörande författningsbe-- stämmelser för storlandstinget har chefen för kommunikationsdepartemen- tet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande genom beslut den 7 april 1967 tillkallat en sakkunnig för att i samverkan med storlandstingskommittén och kom—— munalrättskommittén lägga fram förslag till författningsbestämmelser för' storlandsting. Kungl. Maj :t har i samband med bemyndigandet befriat kom-— munalrättskommittén från motsvarande del av dess uppdrag.
Frågan om delredovisning av uppdraget
Kommitténs uppdrag beträffande den kommunala kompetensen är mest lämpat att behandlas som en enhet. Varje delbehandling av uppdraget krä—- ver ståndpunkter i en serie frågor av principiell betydelse för kompetensen, i allmänhet, varvid det inbördes sammanhang som finns mellan olika sam-- hälleliga verksamheter riskerar att bli obeaktat. De principiella bedömningar som verkar riktiga vid behandlingen av en delfråga kan visa sig felaktig när" hela kompetensfrågan är genomarbetad och överblickbar. Särhehandling; av en fråga medför även lagtekniska komplikationer. Sammanhanget mel-- lan delfrågorna medför avgränsningsproblem, som inte kan få en helt in-- vändningsfri lösning. En delbehandling måste vidare utmynna i en spe-- cialreglering i särskild kommunallag eller annan särskild författning och. för därmed in reformarbetet på en väg som kommittén ställer sig tvek-- sam till.
Anledningen till att kommittén likväl framlägger ett delbetänkande i kom-- petensfrågan är den, att uppdraget i sin helhet kan beräknas bli färdigt ti—— digast på hösten 1968 och att lösningen av vissa frågor beträffande kom-- muns befogenhet på fritidens område inte lämpligen kan anstå till dess..
Behovet av en skyndsammare lösning gäller främst kommuns befogenhett att anordna och driva turistanläggningar. Hur långt den kommunala kom—- petensen här sträcker sig är synnerligen oklart. Ett flertal kommuner har redan gjort betydande investeringar i turistanläggningar, ofta med stöd av; statsbidrag, och den aktuella situationen på arbetsmarknaden har medförtt ökat stöd åt anläggningsverksamheten i vissa glesbygder. Oklarheten omr kommunernas befogenheter på området verkar hämmande på utvecklingem och bör snarast undanröjas.
KAPITEL 2
Gällande rätt
A. Allmänna principer för den borgliga primärkommunens kompetens
Den kommunala kompetensen kan sägas utgöra ett samlingsbegrepp för de angelägenheter en kommun har rätt att befatta sig med. Eftersom varje verksamhet som regel kräver någon form av ekonomisk insats, blir kom- petensspörsmålet aktuellt främst när fråga uppkommer för fullmäktige att bevilja anslag för ett ändamål. Den kommunala kompetensen är därmed i väsentlig utsträckning en fråga om den kommunala anslagsbefogenheten.
Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 5 kommunallagen , där det heter:
»Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författ- ningar tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.» De kommunala befogenheter, som enbart stöder sig på lagrummets första stycke är i princip fakultativa. Här är således endast fråga om rättigheter för kommunen. Inom de specialförfattningsreglerade kompetensområden, som åsyftas i andra stycket, är de kommunala uppgifterna däremot oftast obliga- toriska och innefattar skyldighet för kommunen att vara verksam på områ- det. Skillnaden mellan de båda styckena brukar också formuleras så, att första stycket behandlar den oreglerade och andra stycket den reglerade kompetensen. I det följande ägnas uppmärksamheten åt den fakultativa eller oreglerade kompetensen.
Kärnpunkten i paragrafens första stycke ligger i det obestämda uttrycket »sina angelägenheter». Källorna för tolkning av uttrycket är främst lag- motiven och rättspraxis. Av betydelse är särskilt förarbetena till den lag— ändring 1948, varigenom stadgandet fick sin nuvarande lydelse (SOU 1947: 53; prop. 1948: 140), samt regeringsrättens avgöranden i kommunala besvärsmål. Även Kungl. Maj:ts praxis i underställningsärenden rörande upptagande av lån och ingående av borgensförbindelser är av betydelse, eftersom Kungl. Maj:t i sådana ärenden tar ställning till frågor avseende den fakultativa eller oreglerade kompetensen.
I tidigare kommunallagar hade kompetensbestämmelsen den formule—
ringen, att kommun ägde vårda »sina gemensamma ordnings- och hushåll-- ningsangelägenheter». 1948 års lagändring innebar, att orden »gemen-- samma ordnings- och hushållnings->> ströks. Strykningen av orden »ordning; och hushållning» innebar ingen saklig ändring i den kommunala kompe— tensen. De båda orden ansågs onödiga, enär ordningsangelägenheternar sedan länge reglerades i specialförfattningar och ordet »hushållning» inte» upplyste något om ändamålet med kommunens ekonomiska åtgärder. Avr väsentlig betydelse var däremot att man strök ordet »gemensamma». Dettat ord ansågs innebära ett krav på att ett större antal av kommunens invånare: skulle ha nytta av den beslutade åtgärden. En beslutad utgift, som bara blev till nytta för en mindre grupp av kommunmedlemmar eller ett mindre: samhälle inom kommunen, ansågs sålunda inte avse någon gemensam ange-- lägenhet.
Genom 1948 års reform ersattes gemensamhetskravet med kravet att em åtgärd, för att få vidtas av kommunen, skulle uppbäras av ett till kommu-- nen knutet allmänt intresse. Den kvantitativa bedömningen har ersatts; av en kvalitativ. Enligt förarbetena skall kompetensfrågan bedömas fråm synpunkten, om det är lämpligt, ändamålsenligt eller skäligt att kommu-- nen befattar sig med angelägenheten. Det är tydligt, att uppfattningen här-- om kan vara olika vid olika tider och i skilda delar av landet, och attt den även kan skifta med olika politiska åskådningar. Kompetensregelnss böskaffenhet har medfört att rättspraxis fått central betydelse för kompe-- tensregelns konkreta innehåll. Enligt förarbetena är det rättstillämpningenss uppgift att närmare ange gränserna för kommunernas verksamhet, och dett understryks i förarbetena att det väsentliga värdet i den allmänna bestäm-- ningen av kompetensen ligger däri, att rättspraxis erhållit en jämförelseviss stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen.
Allmänintresset är givetvis ett mycket vagt kriterium på de angelägen-- heter, som skall omfattas av den kommunala kompetensen. Förarbeten ochl rättspraxis anvisar vissa huvudlinjer, av vilka de viktigaste skall redovisaSs i det följande.
Som en följd av gemensamhetskravets avskaffande har kommunerna numera stora möjligheter att tillgodose särskilda tätortsbehov. Kommum äger sålunda rätt att bevilja anslag till väghållning, vägbelysning, renhåll-- ning o. dyl. i ett samhälle inom kommunen även om åtgärderna omedelbartt kommer endast en mindre del av kommunmedlemmarna till godo. Bort-- fallet av gemensamhetskravet ger i övrigt kommunerna möjligheter attt lämna bidrag bl.a. för anläggning av enskilda vägar och för framdragningg av elektricitet till enskilda fastigheter.
En grundläggande och i det närmaste självfallen förutsättning för dem kommunala kompetensen är, att de intressen kommunen vill tillgodose ärr
lokaliserade till kommunen. Det krävs inte någon fysisk lokalisering. Det är inte nödvändigt, och heller inte tillräckligt, att den verksamhet kom- munen vill främja bedrivs inom kommunens gränser. Men intresset av verksamheten måste vara knutet till kommunen. Kommun äger exempelvis på annan kommuns område anordna badplatser, idrottsplatser, vattentäkt, reningsverk m.m. om anordningarna behövs för den egna kommunen.
Vidare krävs, som i förtydligande syfte angetts i lagtexten, att hand- havandet av angelägenheten i fråga inte enligt gällande författningar till- kommer annan än kommunen. Även om en angelägenhet har den erfor- derliga lokala anknytningen, får den således inte ombesörjas av den bor- gerliga primärkommunen, om den författningsenligt ankommer på statlig myndighet eller på någon annan kommunal bildning, t.ex. församling eller municipalsamhälle. Helt allmänt gäller för övrigt att kommun inte får vidta åtgärder som ingriper i angränsande kommuns förvaltning.
En viktig princip är, att en kommun inte har rätt att utan stöd i special- författning lämna understöd åt enskilda kommunmedlemmar.
En annan betydelsefull princip är, att kommun inte äger inlåta sig på affärsföretag i vinstsyfte s.k. spekulativa företag. Kommun är däremot oförhindrad att driva sådan affärsverksamhet, vars handhavande är av framträdande allmänt intresse och som tillhandahåller oumbärliga tjänster eller nyttigheter åt kommunens medlemmar. Hit hör exempelvis elektrici- tets- och gasverk, vatten- och avloppsverk, spårvägs- och bussföretag. Ett moment i allmänintresset för de flesta av dessa s.k. kommunala affärs- verk är, att driften kräver kontinuerlig tillgång till den av kommunen ägda gatumarken. För de kommunala affärsverken gäller självkostnads- principen. Driften får inte ske i vinstsyfte, utan taxorna måste i princip vara utformade så, att avgifterna inte överskrider kommunens självkost- nader. Kommunen äger även genom lån, borgen eller på annat sätt under- stödja privatägda företag, vilkas verksamhet tillgodoser ett allmänt intresse på samma sätt som de kommunala affärsverken. .
I övrigt gäller emellertid som huvudregel att kommun inte får under- stödja enskilda affärsföretag. Från denna princip gäller två undantag. Sub- ventioner anses tillåtna för att uppehålla driften vid ett affärsföretag, om nedläggning eller inskränkning av driften skulle medföra en mera omfat- tande arbetslöshet inom kommunen. Kommun anses vidare ha rätt att vidta åtgärder, som helt allmänt är ägnade att befrämja näringslivets ut- veckling inom kommunen, t.ex. iordningställande av industriområden med gator, järnvägsspår, vatten- och avloppsledningar m. m.
Inom ramen för den kommunala kompetensen begränsas kommunens beslutanderätt av likställighetsprincipen, som innebär att kommunens med- lemmar skall vara likställda i sina rättigheter och skyldigheter mot kom- munen. Principen gäller endast inom de områden, där kommunen träder i
kontakt med sina medlemmar i denna deras egenskap. Härjämte anses kom- munerna bundna av den objektivitetsprincip som gäller för statsförvalt- ningen.
Som antytts tidigare, förekommer det undantagsvis i speciallagstift- ningen bestämmelser om kommunens fakultativa kompetens. Så är fallet ! i lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, KF den 22 september 1950 om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården och lagen den 14 december 1962 om rätt för kommun att bistå utländska studerande.
B. Den borgerliga primärkommunens kompetens på fritidsverksamhetens och turis-
mens område
Rättspraxis Kungl. Maj:ts i regeringsrätten praxis i kommunala besvärsmål behandlas närmare i bilaga 1, som även redovisar äldre praxis i tiden före regerings— rättens tillkomst. Genomgången av rättspraxis ger sammanfattningsvis. följande resultat.
Rättspraxis har sedan gammalt intagit en positiv hållning till kommunala insatser på områden, som äger eller ägt anknytning till kommunikations- väsendet. I linje härmed har kommunala åtgärder för främjande av till- komsten eller förekomsten av hotellanläggningar eller kombinerade hotell- och restauranganlåggningar i regel ansetts tillåtna, när åtgärderna företrä- desvis tillgodosett nyttotrafikens och de egna kommunmedlemmarnas per- sonliga behov av dylika anläggningar. Endast i ett fåtal avgöranden har kommunala åtgärder av nu antytt slag ansetts innebära kompetensöverskri- dande.
_ I fråga om kommuns befogenhet att vidta åtgärder för att tillgodose fri-- tidens och friluftslivets behov av mark och anläggningar drar rättspraxis; principiellt en gräns mellan å ena sidan åtgärder som företrädesvis till-- godoser de egna kommunmedlemmarnas behov, och å andra sidan åtgärder,, vidtagna i huvudsaklig avsikt att betjäna turister. Medan kommunen ges; vidsträckta befogenheter att lämna fritidsservice åt de egna kommunmed-- lemmarna såväl inom som utom kommunens område, behandlas turismem från kompetenssynpunkt som ett näringsfång, som kommunen i viss ut— sträckning äger allmänt främja men i övrigt endast undantagsvis får- befatta sig med. Sålunda har mera allmänt turistbefrämjande åtgärder somm anslag för att inrätta turistbyrå, stöd åt festspel, anslag för att anskaffat snöfordon och anslag för inredning av vandrarhem ansetts tillåtna, medan'. engagemang i turisthotell och andra större anläggningar, avsedda företrädes— vis för turister, genomgående bedömts som otillåten kommunal verksamhet. på näringslivets område.
Kungl. Maj:ts praxis i ärenden om kommunala låne- och borgenstillstånd Den kommunala lånerätten regleras i 58—60 åå kommunallagen och KK den 16 november 1962 (nr 585) med vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av län, 111. m.
Kommunen har en allmän underställningsfri lånerätt, som med någon förenkling innebär, att lån får upptas intill ett sammanlagt belopp mot— svarande för flertalet kommuner fem procent och för stad, som inte deltar i landsting, sju procent av skatteunderlaget. Här avsedda lån skall vara ställda att återbetalas inom fem år genom årlig betalning. För lån som övertas vid förvärv av intecknad egendom gäller inte några tidsgränser. Lån, som upptas för gäldande av äldre lån, är underställningsfria om de återbetalas inom de betalningsterminer som gäller för det äldre lånet. Med lån avses även borgen. Härutöver förekommer vissa specialfall av under- ställningsfrihet, avseende lån av statsmedel, lån för bostadsbyggnadsföre- tag, som godkänts för statlig belåning, borgen för sådana lån samt lån för vatten- och avloppsanläggningar.
För lån och borgen i andra fall fordras medgivande av Kungl. Maj :t i statsrådet. De underställda lånebesluten underkastas såväl en formell kontroll som en prövning i sak. Till den formella kontrollen brukar hän- föras bl. a. frågorna om den kommunala kompetensen. Kungl. Maj:t kan i sådana frågor inhämta utlåtande från regeringsrätten, men det är ovanligt att så sker. Kungl. Maj:t prövar underställt beslut först sedan detta vunnit laga kraft eller eventuella besvär över beslutet blivit slutligt avgjorda.
Från finansdepartementet har kommittén erhållit en sammanställning över ärenden om kommunala låne- och borgenstillstånd för fritidsanlägg- ningar, turisthotell och liknande anläggningar, som varit avsedda att nyttjas i större omfattning av andra än den egna kommunens medlemmar, och således kan betecknas som turistanläggningar (Bilaga 2). Sammanställ- ningen är fullständig såvitt avser femårsperioden 1962—1966. Under denna tid har hos Kungl. Maj:t förekommit närmare ett 60-tal ärenden rörande turistanläggningar, och i det stora flertalet av dessa ärenden har kommun beviljats låne- eller borgenstillstånd för ändamålet. Ehuru de närmare omständigheterna i dessa ärenden inte är kända och kompetensfrågorna i sådana ärenden inte alltid ställs på sin spets på samma sätt som i besvärs- mål, ger sammanställningen dock uttryck för en mindre restriktiv inställ- ning till de kommunala befogenheterna inom turistväsendet än den som framträder i regeringsrättens praxis.
Speciallagstiftning
Speciallagstiftningen har indirekt betydelse för omfattningen av den kom- munala kompetensen på förevarande område. Av särskilt intresse är barna- vårds-, hälsovårds- och naturvårdslagstiftningen.
Enligt bestämmelserna i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall kom- mun genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam ut- veckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem, och skall därvid i mån av behov och möjligheter främja bl.a. anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom. Dessa regler för allmänt förebyggande verksamhet anses ha en vidsträckt innebörd och inrymmer bl.a. sådana åtgärder som inrättande av friluftsanläggningar i ungdoms- vårdande syfte (prop. 1965: 69 s. 5).
Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) ankommer det på kommun att handha allmänna hälsovården inom kommunen. Med denna bestämmelse fastslås kommunens skyldighet att i erforderlig ut- sträckning bevilja anslag till den verksamhet som bedrivs av hälsovårds— nämnden och till särskilda åtgärder som är påkallade från hälsovårdssyn- punkt. Av bestämmelsen anses även följa att kommunen vid handläggning av ärenden, som kan vara av betydelse för allmänna hälsovården inom kommunen, t.ex. planeringsfrågor, har att beakta hälsovårdsintresset och söka åstadkomma en lösning som är till gagn även för detta intresse. Be- greppet allmän hälsovård ansluter sig nära till vad som brukar betecknas som omgivningshygien (prop. B 1958: 46 s. 137). Bestämmelsen torde in- rymma vidsträckta befogenheter för kommunen beträffande t. ex. anord- nande av badplatser och campingplatser.
Enligt naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822), som ersatt natur- skyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen, är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Med naturvårdslagen har införts ett nytt institut, naturreservat, som skall kunna användas bl.a. för att tillgodose behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande av naturreservat meddelas av länsstyrelsen, som därvid äger före- skriva de inskränkningar i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga ändamålet med reservatet eller ålägga ägaren att tåla vissa åtgärder från det allmännas sida inom reservatet. I förarbetena framhålls att man med det nya institutet inte endast skall möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter genom att säkerställa fjärrom- råden utan också skall beakta det mera kortfristiga rekreationsbehovet, vilket fordrar närområden. Där det föreligger ett legitimt behov för all- mänheten att utnyttja stränderna mera intensivt än vad allemansrätten medger bör man, framhåller förarbetena, överväga att trygga markens an- vändning för detta ändamål genom att bilda naturreservat. Förarbetena framhåller vidare att stor uppmärksamhet måste ägnas åt områdenas till- gänglighet. I detta hänseende nämns bl.a. områdenas utrustning med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställande av vandringsleder, gallringar, röjningar och markkultiveringsåtgärder (prop. 1964: 148).
I det betänkande (SOU 1962: 36), som låg till grund för naturvårdslagen,
17 anförde 1960 års naturvårdsutredning följande angående ansvarsfördel- ningen stat—kommun.
Det kan redan nu sägas ingå i kommunens ansvar enligt byggnadslagstiftning- en och hälsovårdsstadgan att tillse att det inom kommunen för kommunens egna invånare anordnas lämpliga friluftsområden. Så har också skett i flera fall, särskilt i vissa större städer. För att lösa dessa frågor har kommunerna ibland tvingats gå utanför den egna kommunens gränser, såsom exempelvis är fallet med Stockholms stad. På grund härav framtvingas alltmer en interkommunal samverkan för att säkerställa fritidsområden.
Å andra sidan är att märka att staten traditionellt iklätt sig det primära eko- nomiska ansvaret för vissa delar av naturvården. Kronan erlägger sålunda kost— naderna för alla ingrepp enligt gällande naturskyddslag och strandlag. I prak- tiken har det haft ringa betydelse att lagstiftningen förutsatt, att kostnader med anledning av beslut enligt strandlagen och vid tillämpningen av institutet natur- park i vissa fall kunnat delvis ersättas av kommunen.
Eftersom några klara gränser mellan social och kulturell naturvård inte längre bör uppehållas, bör det ekonomiska ansvaret anpassas härefter. Detta är även nödvändigt med hänsyn till att utvecklingen klart visat, att de mindre kommu- nerna inte rimligen kan åläggas ett ekonomiskt huvudansvar på na-turvårdsom- rådet till förmån för befolkn-ingsgrupper, som inte är bosatta i kommunen.
Det kan råda olika meningar om enligt vilka relationer stat och kommun bör dela på kostnader för naturreservat. I Danmark tillämpas principen att staten svarar för hälften, ibland mera av kostnaden. Utredningen har stannat för en differentierad skala. Liksom hittills bör staten helt svara för alla kostnader för nationalparker, naturreservat av utpräglad kulturell eller vetenskaplig betydelse samt för naturminnen. För naturreservat av övervägande social betydelse dvs. egentliga fritidsområden, bör eftersträvas en gemensam finansiering av staten och berörda kommuner enligt en glidande skala. Som förutsättning för statligt stöd bör allmänt gälla, att området formellt får karaktär av naturreservat enligt den nya naturvårdslagen. Detta är nämligen enklaste sättet att garantera, att området varaktigt utnyttjas för avsett ändamål och att lämpliga utnyttjande- och vårdbestämmelser meddelas. Om det aktuella reservatet uppenbarligen kommer att utnyttjas huvudsakligen av den egna kommunens invånare, bör sta-tens åta- gande begränsas till 20 procent av kostnaderna. Om å andra sidan reservatet mer eller mindre har rikskawraktär, dvs. utnyttjas av folk från hela landet, bör staten bidra med hela kostnaden. Emellan dessa ytterlighetsfall bör en av- vägning ske i varje enskilt fall. Då det gäller naturreservat av övervägande social betydelse är det eftersträvansvärt att kommunen, där reservatet ligger, får an- svaret för förvaltningen. Dylika åtaganden bör utverkas redan vid reservatets avsättande och kan då, beroende på omständigheterna, utgöra skäl till högre statsbidrag än eljest skulle vara skäligt.
I prop. 1963: 71 aug. bl. a. riktlinjer för naturvårdsverksamheten biträdde departementschefen i allt väsentligt utredningens uttalanden om kostnads- fördelningen med tillägget att fördelningen borde ske enligt överenskommel- ser med vederbörande kommun från fall till fall (prop. s. 10). De förordade riktlinjerna biträddes av jordbruksutskottet och godkändes av riksdagen (JU 1963: 11, rskr 139).
Naturvårdslagen innefattar i första hand befogenhet för kommun att skydda och bevara naturresurserna i kommunen. Denna passivt betonade 2*—714845
verksamhet torde alltid vara att betrakta som en kommunal angelägenhet även om verksamheten närmast föranleds av besöksfrekvensen i kommu- nen. Enligt förarbetena äger kommunen även engagera sig i tillkomsten av sådana anläggningar som kan behövas för att naturresurserna skall fylla sin kulturella och framför allt sociala funktion. I vad mån denna befogenhet kan anses omfatta turistanläggningar är ovisst. Med hänsyn till regeringsrättens restriktiva bedömning av kommunala åtgärder på turismens område blir slutsatsen närmast den, att befogenheten i princip är begränsad till anläggningar som företrädesvis betjänar kommunens egna invånare.
Sammanfattning av gällande rätt Kommunen har i princip fria händer när det gäller att främja de egna invånarnas behov av mark och gemensamhetsanläggningar för fritids— och friluftsliv inom och utom kommunens område.
I fråga om åtgärder, som företrädesvis avser att betjäna turister, är den kommunala kompetensen starkt begränsad. Enstaka befogenheter kan här- ledas från kommunens i speciallagstiftning reglerade skyldigheter att sörja för ordnade förhållanden inom hälsovården, barna- och ungdomsvården samt naturvården. Hit hör exempelvis anordning och drift av badplatser och campingplatser. I övrigt jämställs turismen med andra näringsfång, som kommunen inom snäva gränser äger mera allmänt främja, men annars inte får befatta sig med.
C. Några anteckningar om förhållandena i övriga nordiska länder
Liksom i Sverige regleras kommunernas verksamhet i våra nordiska grann- länder dels i allmänna kommunallagar och dels genom speciallagstiftning. Syftet med följande översikt är att ge en huvudsaklig uppfattning om den kommunala kompetensen på turismens område i grannländerna.
I Danmark stöder sig den kommunala självstyrelsen på en grundlags— bestämmelse, enligt vilken kommunernas rätt att under statens tillsyn själva sköta sina angelägenheter regleras i lag. Kommunallagarna saknar föreskrifter, som direkt tar sikte på att ange den kommunala kompetensens omfattning. Kompetensens konkreta innehåll är därför, på samma sätt som i Sverige, i hög grad beroende av administrativ praxis. Enligt dansk rätt anses det klart att kommun äger anordna och driva vandrarhem och campingplatser. Sådant är också vanligt i många danska kommuner. Där- emot äger kommun endast undantagsvis engagera sig i tillkomsten av hotell. Sådant engagemang har ansetts lagligt i fall det inte funnits något i förhållande till ortens storlek tillfredsställande hotell och man heller inte kunnat vänta sig att behovet skulle bli tillgodosett genom enskilda initiativ. Om kommun uppför hotell, vilket skett i ett fåtal fall, anses det
klart att kommunen inte själv får driva rörelsen utan måste överlåta detta till den enskilda företagsamheten. De flesta kommunerna lämnar understöd åt någon lokal turistorganisation.
I den norska kommunallagen anges, att lagen omfattar de kommunala angelägenheter för vilka inte finns andra bestämmelser i särskilda lagar. Någon särskild reglering av kompetensen på fritidens och turismens om- råde förekommer inte och den norska kommunallagen ger inte någon när- mare bestämning av begreppet kommunal angelägenhet. Genom Distriktenes utbyggingsfond, som är en lagfäst statlig institution med uppgift att motverka lokala sysselsättningssvårigheter, har norska staten sedan år 1962 lämnat län eller garantier för lån till turistföretag av olika slag med tillhopa ca 80 milj. n. kr. I de flesta fall har kommuner ställt sig som med- garanter intill 50 % av beloppen. Många kommuner har tillhandahållit mark eller lämnat ekonomiska bidrag till ungdomshärbärgen, camping- platser, badplatser och friluftsområden. En del kommuner har engagerat sig i tillkomsten av hotell, företrädesvis i tätorter. Under år 1966 beviljade fylkeskommuner och kommuner anslag med ca 4 milj. 11. kr. till turistor- ganisationer och andra turiständamål.
De stadganden i Finlands kommunallag som anger omfattningen av kom— munens befogenheter ansluter sig nära till 3 $ KL i detta lagrums lydelse före 1948 års reform. Även i övrigt företer den finländska kommunallag- stiftningen stora likheter med den svenska. De finländska kommunernas kompetens har under 1960-talet varit föremål för statlig utredning. I be- tänkandet (1964zA2) anförs att turismens främjande jämte de därtill anslutna åtgärderna måste anses höra till kommunens allmänna kompe- tens samt att kommunerna i syfte att främja turismen bl.a. äger driva verksamhet med turiststugor, vandrarhem, kaféer och lokala trafikför— bindelser. Dessa ståndpunkter har sedermera godtagits i rättspraxis. I vad mån kommun äger engagera sig i turisthotell är oklart. De fåtaliga preju- dikaten på området och uttalanden i senare doktrin ger dock vid handen att drift av hotell- och restaurangrörelse är att anse som en för kommunen tillåten form av affärsverksamhet om kommunen är ett turistcentrum och de befintliga turistanläggningarna är otillräckliga.
KAPITEL 3
Nuvarande kommunal verksamhet på turismens område,
utvecklingstendenser m. m.
Allmänt om utvecklingen på fritidslivets område
Den pågående välståndsökningen har delvis tagit sig uttryck i ökning av fritiden. Utvecklingen har alltsedan 8-timmarslagens genomförande år 1919 gått i riktning mot en kortare arbetsvecka och en alltmer förlängd semester. År 1938 infördes tvåveckorssemestern. Sedan år 1952 har vi haft tre stora arbetstidsreformer, treveckorssemestern, som började ge- nomföras år 1952, förkortningen av arbetsveckan från 48 till 45 timmar, genomförd åren 1958—1960, och fyraveckorssemestern, som blev fullt ge— nomförd år 1965. Genom lagändring år 1966 skall den ordinarie arbetstiden under åren 1967 och 1968 successivt nedgå till 42,5 timmar i veckan. Denna reform väntas medföra att lediga lördagar, som redan nu åtnjutes av stora befolkningsgrupper, blir en allmän företeelse i slutet av 1960-talet.
Ett'annat uttryck för välståndsökningen är bilismens utveckling. Man förutser att personbilsbeståndet, som år 1964 var 1,6 milj., år 1970 kommer att uppgå till 2,3—2,5 milj.
Fritiden, bilismen och befolkningskoncentrationen till tätorter har med— fört ökat intresse för ett rörligt fritidsliv och lett till' en stegrad efterfrågan på fritids- och friluftsanläggningar i såväl närområden som fjärromi'åden. Man beräknar numera att närmare tre fjärdedelar av landets arbetande be— folkning ägnar någon del av ledigheterna åt sådana former av fritidsliv, som kan betecknas som turism. Ehuru utlandsresorna tenderar att öka, är semesterresorna inom landet helt dominerande. Den totala turisttrafiken i landet har under 1960-talet ökat med ca 10 % per år och svenskarnas egna resor i landet anses svara för fyra femtedelar av turisttrafikvolymen. Inrikesturismen beräknas omsätta Över två miljarder kr. per år, varav mer än hälften belöper på svenskarnas egna turistresor. Utvecklingen på området har behandlats av 1962 års fritidsutredning i dess betänkanden Friluftslivet i Sverige (SOU 1964: 47, 1965: 19 och 1966: 33), av 1964 års turisttrafikutredning i betänkandet Turisttrafiken i Sverige (stenc. H 1966: 2) samt av 1965 års långtidsutredning i betänkandet Trafikutveck- ling och trafikinvesteringar (SOU 1966: 69). Ämnet kan väntas bli ytter- ligare behandlat i kommande betänkanden av parkeringskommittén, 1963 års fritidsfiskeutredning och 1965 års semesterspridningsutredning.
Kommunernas nuvarande verksamhet på turismens område
För att få information om de insatser, som från kommunalt håll görs för att främja turisttrafiken och befordra dess utveckling, företog turisttrafik- utredningen sommaren 1964 en enkät bland rikets samtliga kommuner. Avsikten var att få närmare belysta sådana frågor som turistverksamhetens administration, antal funktionärer, inforniationsarbetet och dess omfatt- ning, finansiering av den löpande verksamheten samt investeringar i an— läggningar av turistkaraktär.
Av enkäten framgår att 766 av rikets dåvarande 1 006 kommuner visade någon kommunal aktivitet inom turistväsendet.
I 354 kommuner, där turistärendena i regel var få och ofta inskränkte sig till den enda frågan om årligt bidrag till regionalt turistorgan, handlades ärendena helt av kommunens styrelse. I 160 kommuner hade turistären- dena lagts till en nämnd uteslutande för frågor om turism, oftast under namn av turistnämnd, och i 116 kommuner till någon nämnd, som även handlade andra frågor, såsom fritidsnämnd eller idrottsstyrelse.
Vid enkäten kunde 123 kommuner redovisa 357 avlönade funktionärer, varav 60 helårsanställda.
Ökningen av antalet avlönade funktionärer avspeglade sig i lönesumman, som hade tredubblats under perioden 1960—1964 från 0,4 till 1,3 milj. kr. Även de kommunala bidragen till turistorgan och organisationer hade tre- dubblats från 1,4 till 4,2 milj. kr., och antalet anslagsbeviljande kommuner hade vuxit från 374 till 574.
För perioden 1960—1964 redovisade 467 kommuner, eller så gott som varannan kommun, investeringar i anläggningar av turistkaraktär. Det sammanlagda beloppet uppgick till 128 milj. kr. Dessutom förelåg plane— rade investeringar i 262 kommuner till ett belopp av sammanlagt 96 milj. kr. Av sistnämnda kommuner hade 48 inte tidigare beviljat något anslag till sådan investeringsverksamhet. Den kommunala investeringsverksam- heten för turismen var särskilt livlig i Gotlands, Blekinge, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län samt i alla fem norrlandslänen.
Med turistanläggningar avsågs såväl anläggningar främst för turister som anläggningar för både kommunens egna invånare och turister. De redan gjorda investeringarna fördelade sig tämligen lika på dessa två typer av anläggningar medan planerade investeringar uppvisade en markant tyngdpunkt på anläggningar främst för turister.
Investeringsverksamheten hänförde sig till största delen till badplatser, närmast följt av turisthotell, campingplatser och semesterbyar. Badplatser hade anlagts av 314 kommuner, och 137 kommuner hade planer på dylika anläggningar. Campingplatser hade anordnats av 244 kommuner, medan 127 kommuner planerade sådana anläggningar. Påfallande var det stigande intresset för semesterbyar. 59 kommuner hade under perioden beviljat anslag härför och 62 kommuner hade planer på investeringar i sådana byar.
Till kommunala anläggningar av turistisk karaktär hade kommunerna enligt egna uppgifter erhållit bidrag enligt följande tablå.
Anslag/Bidrag beviljade Anslag/Bidrag planerade 1960—1964 1964
antal _ antal kommuner 1000—tal lxI' kommuner 100043] kr
Kommunala investeringar .......... 467 128 306 262 95 954 Mottagna bidrag inalles ............ 155 8 902 126 17 767 därav från landsting ........................ 1 10 2 43 statens friluftsnämnd ............. 83 3 878 56 4 536 arbetsmarknadsstyrelsen .......... 74 3 170 51 9 538 vattenregleringsmedel ............ 11 1 095 12 3 020 det lokala näringslivet ............ 8 101 — — sv. Riksidrottsförbundet .......... 11 235 2 26 övriga .......................... 18 413 3 604
Det framlagda siffermaterialet i sin helhet är grundat på en bedömning i varje enskild kommun av vad som kan ha ett turistiskt ändamål. Bedöm- ningen är, särskilt när det gäller anläggningar av olika slag, vansklig och lämnar utrymme för breda marginaler. Ehuru siffermaterialet således är ungefärligt ger det dock tillsammans med uppgifterna i bilaga 2, en hel- hetsbild av kommunernas insatser på turismens område under senare år och illustrerar samtidigt en tendens till intensivare och breddad kommunal verksamhet inom turistväsendet.
Närmare om det statliga stödet till kommunal verksamhet på turismens område Statens stöd till friluftslivet och dess anläggningar lämnas i första hand över fonden för friluftslivets främjande, anslaget till byggande och under- håll av mindre hamnar och farleder, kreditgarantier för turisthotell samt statskommunala beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd. Dessutom utgår bidrag till vissa delar av friluftsanläggningar ur fonden för idrottens främ— jande och ur allmänna arvsfonden. Till förvärv av mark för friluftslivet disponeras även vissa naturvårdsanslag. För att underlätta fritidstrafiken utgår stöd till vissa enskilda vägar.
Ett av huvudvillkoren för bidrag ur friluftsfonden är att kommun eller särskilt rättssubjekt av viss stadga står som huvudman för anläggningen. För erhållande av bidrag gäller vidare att huvudmannen skall göra en egen insats. Det statliga bidraget är alltså avsett att tjäna som stimulans och ut- går efter procentsatser varierande med ändamålet. Över friluftsfonden har sedan år 1939 utgivits bidrag med sammanlagt ca 33 milj. kr. De främsta bidragsändamålen har varit friluftsgårdar, semesterbyar, vandrarhem och campingplatser. I vilken utsträckning bidrag utgått till kommunala turist— anläggningar kan inte med säkerhet sägas. Turisttrafikutredningens tidigare
redovisade enkät visar dock att en inte obetydlig del av det totala bidragsbe- loppet måste ha avsett kommunala turistanläggningar.
De av arbetsmarknadsstyrelsen disponerade anslagen till allmänna be— redskapsarbeten m.m. kan användas för arbeten avseende friluftsanlägg- ningar. Kommunalrättskommittén har haft tillgång till en av arbetsmark- nadsstyrelsen upprättad förteckning över arbeten för turism och fritids- ändamål, beslutade av länsarbetsnämnderna för sysselsättning av svår- placerad arbetskraft fr.o.m. budgetåret 1959/60 t.o.m. december 1966. Enligt denna har till kommunala objekt, kostnadsberäknade till ca 25 milj. kr., utgått statsbidrag med sammanlagt ca 10 milj. kr. Av uppgifterna om objektens art och läge framgår att en inte obetydlig del av bidragsbe- loppet måste avsett utpräglade turistanläggningar.
De totala statliga insatserna på friluftslivets område har för budgetåret 1965/66 beräknats till ca 28 milj. kr. (prop. 1967: 59 s. 34).
Turismen i den lokala samhällsekonomin
Under 1950-talet och början av 1960-talet har en rad undersökningar ge- nomförts för att kartlägga hur mycket pengar turisterna tillför olika delar av näringslivet och i vilken utsträckning dessa inkomster påverkar skatte- underlaget i berörda regioner eller kommuner. Undersökningarna har utförts av forskare vid olika universitet och högskolor, vilka samarbetat under beteckningen F orskningsgruppen för studium av turismen i Sverige. Ordförande i gruppen är professorn vid Handelshögskolan i Stockholm Gunnar Arpi. Resultatet av undersökningarna redovisas översiktligt i en bilaga till turisttrafikutredningens betänkande (stenc. H 1966: 2, bil. 6). Ehuru undersökningsresultaten inte är helt aktuella —— siffermaterialet måste både med hänsyn till sjunkande penningvärde och ökad turism justeras uppåt för att spegla dagssituationen —— ger de dock en huvudsaklig bild av turismens ekonomiska betydelse på det lokala planet.
Öland och Gotland hade under tre månaders säsong inkomster av turis- men med ca 15 milj. kr. vardera. Största delen av Ölands turistinkomst föll på livsmedelshandeln och övrig detaljhandel. Inkvarteringsställen av olika slag svarade för 24 % eller 3,7 milj. kr.
I Leksands kommun var turistinkomsten ett år 11 milj. kr., varav in- kvarteringsställen svarade för 41 %. Av kommunens 3 700 yrkesverksamma personer var 1 400 sysselsatta i helt eller delvis turistpåverkade företag.
I Kiruna stad utgjorde totalinkomsten av turistnäringen 8,1 milj. kr., varav mer än hälften belöpte på detaljhandel och näringsställen. Inkvar- teringsställena svarade för 2,4 milj. kr.
I Kalmar stad, som är genomfartsort för ölandsturisterna, var totala turistinkomsten 5,5 milj. kr., varav endast 7 % belöpte på inkvartering.
En av de senare utredningarna avsåg Uppsala stad, där turistinkomsten uppgick till ca 11 milj. kr.
Länsutredningen för Jämtlands län har i sitt betänkande Befolkningsut— veckling och näringsliv i Jämtlands län (SOU 1963: 45) med tillämpning av forskningsgruppens metodik beräknat den årliga turistomsättningen i hela länet till 48 milj. kr. Ungefär 45 % av beloppet faller på hotell- och pensionatsturismen.
En av undersökningarnas viktigare funktioner har varit att klarlägga hur turistinkomsterna påverkar skatteunderlaget i kommunen. En stor del av de inflytande summorna försvinner tämligen omgående ut ur kom- munen, främst genom detaljhandelns varuinköp. Det som återstår, i huvud— sak direkta löner till enskilda i kommunen mantalsskrivna personer och vinster hos företagsägare, bildar ett primärt skatteunderlag. I den mån dessa löner och vinster förbrukas i kommunen skapas därigenom nytt skatteunderlag i olika efterföljande led. Med beaktande av denna multipli— katoreffekt har man vid undersökningarna kommit fram till att mellan 25 och 35 % av de flesta orters turistomsättning bildar skatteunderlag.
Avslutningsvis framhålles i översikten, att turismen haft en inte ovä- sentlig betydelse för de studerade orterna, direkt genom att skapa inkomster och skatteunderlag samt indirekt genom att ge ekonomiskt underlag för olika serviceanordningar som annars inte skulle funnits på orten.
Det nuvarande och framtida behovet av anläggningar för turismen m. m.
Fritidsutredningen har sammanfattningsvis gjort följande bedömning av behovet av s.k. fjärranläggningar (SOU 1966: 33 s. 85 ff.).
Campingplatser.
För semesterregionerna i södra Sverige anses en fördubbling av antalet tältplatser behövlig. Det kanske mest angelägna synes vara en moderni- sering av många av de nuvarande campingplatserna.
Semesterbyar.
Behovet av semesterbyar kan inte uppskattas exakt men det anses rea- listiskt att räkna med ett utbyggnadsbehov motsvarande minst 50000 stugor. Den pågående expansionen anses önskvärd bl.a. som motvikt till en alltför hastigt fortskridande exploatering för enskilda fritidshus. Kus— terna och fjällregionen bör i första hand komma i fråga för semesterbyar.
Vandrarhem m.m. Under de närmast kommande åren torde behovet av vandrarhem av god standard öka betydligt. Även behovet av fjällstationer och fjällstugor ökar-
Turisthotell. Det föreligger en starkt ökad efterfrågan på goda turisthotell bl.a. på grund av den växande turistströmmen från andra länder. Den längre semes— tern har medfört en mindre säsongförlängning sommartid och en efterfråge- ökning under vintern. Även om sådana boendeformer som stugor och cam— ping sannolikt kommer att visa större ökning, behöver det framtida behovet av hotell och pensionat med dessas större bekvämlighet knappast sättas
i fråga. Efterfrågetrycket kommer även i fortsättningen främst att vända sig mot kustregionerna i södra och mellersta Sverige. Allt flera kommer emellertid att ta ut en semestervecka under vinterhalvåret och välja de svenska fjällen som resmål. Hotellgästen ställer krav på service och tillgång till variationsmöjligheter. Dessa krav torde bäst kunna tillgodoses av större eller medelstora anläggningar, gärna grupperade i vad som skulle kunna kallas turistiska tätorter. Utbyggnaden av turisthotell och pensionat torde hänga intimt samman med möjligheterna att ernå förlängda säsonger ge- nom ytterligare semesterspridning.
Anläggningar för olika friluftsaktiviteter.
Flertalet turister är vid sidan av övernattningsmöjligheter beroende av en rad olika anläggningar för ett aktivt friluftsliv. Här finns sålunda ett betydande behov av olika former av raststugor, friluftsbad, teknikbackar, skidliftar, fiskevatten, spår och leder etc.
Några uttalanden och förslag om lämplig omfattning av den kommunala kompetensen m. m.
Riksdagens konstitutionsutskott.
Konstitutionsutskottet har, såsom närmare redovisas i direktiven, med anledning av motioner i ämnet gjort uttalanden av innebörd att kommun bör tilläggas befogenhet att anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller genom ett för ändamålet särskilt bildat rättssubjekt, oavsett om an- läggningen betjänar egna kommunmedlemmar eller ej.
Fritidsutredn ingen.
I sitt år 1965 avgivna delbetänkande (SOU 1965: 19) framhåller fritids- utredningen behovet av en livlig verksamhet från kommunernas sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och Välplanerad fritidshe- byggelse. Efter en genomgång av rättspraxis rörande den kommunala kom— petensen föreslår utredningen (s. 241), att all tvekan rörande kommu- nernas befogenheter på fritidsområdet undanröjs genom ett formligt ställ- ningstagande av statsmakterna. Det bör, framhåller utredningen, klar- göras, att kommunernas befogenheter beträffande friluftsliv och fritidshe— byggelse inte kan begränsas av hänsynstagande till huruvida främst egna kommunmedlemmar kommer att dra personlig nytta därav eller huruvida åtgärderna är möjliga att utföra inom eget eller annan kommuns område. Full frihet för kommunerna att inom ramen för likställighets- och objek— tivitetsprinciperna verka för semesterbyanläggningar i egen eller annan kommun och oavsett huruvida icke-kommunmedlemmar drar fördel därav, anser sig utredningen kunna motivera på följande sätt. Det anses föreligga ett till den anläggande kommunen knutet allmänintresse av att semesterbyn kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka efterfrågan på bostadsutrymnien för turister och semesterfirare under säsongen och behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad för nyttjaren. Intresset är
knutet till den anläggande kommunen genom att efterfrågan på vistelse- utrymmen uppträder där. Eftersom anläggningarna inte primärt skall drivas i vinstsyfte, bryter deras tillkomst inte mot likställighets- och objek- tivitetsprinciperna, ehuru bostadsutrymmena i semesterbyn ställs till för» fogande i konkurrens med den enskilda semesterlogiverksamheten i orten.
Justitieombudsmannen.
JO uttalar i sin i direktiven nämnda skrivelse den 3 februari 1965 den uppfattningen, att stor rättsovisshet råder om kommunernas kompetens när det gäller engagemang i turist— och friluftsverksamhet och förvärv av skogsfastighet, samt anför vidare.
Om klarhet kunde bringas i dessa frågor och man således skulle få fastare gränser för den kommunala kompetensen, skulle säkerligen de mera svårbemästrade återgångssituationerna bli mera sällsynta, vilket skulle vara till vinning ur rätts- säkerhetssynpunkt. Enligt min mening skulle det därför ur denna synpunkt vara värdefullt om den förut förordade utredningen kunde avse även frågor rörande omfattningen av den kommunala kompetensen inom dessa områden. En viss utvidgning av kompetensen i förhållande till vad nu är praxis synes därvid böra övervägas av rent praktiska skäl. Som stöd för min uppfattning härutinnan vill jag anföra följande. De kommunala engagemangen beträffande turist— och fritids- verksamhet ha fått en icke oväsentlig omfattning. Erfarenheterna av dessa engage- mang synas på det hela taget vara positiva. Understundom torde de kommunala engagemangen ha tett sig motiverade ur saneringssynpunkt inom den vildvuxna flora av företag som äro verksamma inom dessa branscher. I avfolkningsbygder tillkommer att engagemangen kunna stimulera ett avtynaude näringsliv till båtnad för den bofasta befolkningen. En förutsättning för att medgiva kommuner att driva turistföretag inom eget område synes emellertid vara att självkostnadsprincipen upprätthålles. Sker så torde riskerna för att de kommunala engagemangen taga en alltför stor omfattning vara ringa.
Ny organisation på naturvårdens område m. 111. Vid årets riksdag har beslutats en ny organisation för naturvården m. m. (prop. 1967: 59, JU 17, rskr 213). Beslutet innebär att man i enlighet med principbeslut av 1965 års riksdag och senare utredning av statskontoret får en samordnad och utbyggd organisation för natur-, vatten— och luftvården. Som central myndighet för dessa områden har inrättats ett nytt statligt ämbetsverk, statens naurvårdsverk. De nya verket ersätter ett flertal myn- digheter _ bl. a. statens naturvårdsnämnd, statens vatteninspektion och statens luftvårdsnämnd —— som nu har uppgifter inom dessa områden. Ver— ket leds av en lekmannastyrelse. Vidare finns vid verket särskilda rådgi- vande organ, nämligen ett naturvårdsråd, ett vattenvärdsråd och ett luft- vårdsråd. Länsstyrelserna har fått särskilda naturvårdsenheter i vilka läns— ingenjörskontoren gått upp. På grundval av fritidsutredningens förslag har i detta sammanhang också tagits upp stödet till det rörliga frilufts- livet. Med hänsyn till det nära sambandet mellan naturvårds— och fri- luftsfrågorna blir naturvårdsverket central förvaltningsmyndighet även
för de senare frågorna. I propositionen understryks att friluftslivets be— hov bör beaktas i kommunernas och länsstyrelsernas planering. Statliga bidrag bör liksom hittills utgå dels till uppförande av friluftsanläggningar, dels till vissa organisationer på friluftslivets område. Uppförande av frilufts- anläggningar bör i första hand vara en kommunal angelägenhet medan verk- samheten vid anläggningarna bör kunna skötas av organisationerna. Vissa principer för bidragsgivningen redovisas. Anläggningar av rikskaraktär på långt avstånd från tätorterna föreslås få högre bidrag än näranläggningar. Anslaget till fonden för friluftslivets främjande har höjts med 1 milj. kr. till 4,5 milj. kr.
I fråga om stödet till friluftslivet m. m. anför departementschefen som en allmän utgångspunkt att det med tanke på den betydelse inte minst från hälsosynpunkt som olika friluftsaktiviteter har är givet att samhället — i första hand kommunerna — bör se till att möjligheter till utövande av friluftsliv skapas. Detta kan ske dels genom att hänsyn tas till friluftslivets behov i samhällsplaneringen, dels genom ekonomiskt stöd till frilufts- anläggningar och organisationer på friluftslivets område.
I anslutning till fritidsutredningens förslag till samhälleliga åtgärder anför departementschefen vidare.
Det är av vikt att friluftslivets behov av mark beaktas på ett tidigt stadium av samhällsplaneringen. Detta gäller såväl mark i närheten av tätorterna som på längre avstånd från dem. Den hårda konkurrens som råder om marken i våra tätortsregioner leder emellertid ofta till att friluftslivets behov inte beaktas. Det är angeläget att de samhällsorgan som svarar för planeringen, främst kommunerna, vid planeringsarbetet tar hänsyn också till behovet av lämpliga rekreationsom- råden. En viss vägledning —— i form av en översiktlig riksplanering — kan vara av värde i detta sammanhang. Den stora betydelse som friluftslivet har i det moderna samhället motiverar sålunda att såväl staten som kommunerna engagerar sig för att skapa möjligheter till friluftsliv åt så många som möjligt.
Jag har i det föregående redovisat de av fritidsutredningens förslag, som avser den statliga organisationen för frågorna på friluftslivets område samt statens eko- nomiska stöd till anläggningar för det rörliga friluftslivet och till organisationer på friluftslivets område. I samband med mina överväganden rörande naturvårdens organisation har jag behandlat frågan om central myndighet för friluftsfrågorna och förordat att statens naturvårdsverk får det centrala ansvaret för frågorna om det rörliga friluftslivet.
Jag tar nu upp utredningens övriga förslag rörande det rörliga friluftslivet. Utredningen framhåller att olika former av ledighet ställer olika krav på såväl fritidssysselsättning som fritidsmiljö, varför friluftsområden och friluftsanlägg— ningar för såväl den dagliga fritiden som för veckoslutsledigheten och semestern bör skapas. Jag ansluter mig till detta allmänna betraktelsesätt. Med tanke på fri— luftslivets betydelse från hälsosynpunkt är det enligt min mening inte minst viktigt att rekreationsbehovet kan tillgodoses. Vid planeringen av nya bostadsområden är det därför angeläget att anläggningar med anordningar för olika former av motionsverksamhet i det fria kommer till stånd på bekvämt avstånd från bostaden. Under veckoslutsledigheten efterfrågas i allt större utsträckning strövområden och anläggningar på inte alltför stort avstånd från tätorten. Också dessa önskemål bör beaktas liksom behovet av anläggningar med övernattningsmöjligheter, inte
minst i fjälltrakterna, för semesterledigheten. Det statliga stödet till friluftsanlägg— ningar bör enligt min mening i princip omfatta anläggningar som tillgodoser behoven vid dessa slag av ledighet.
Utredningen drar upp vissa riktlinjer för statens ekonomiska stöd till anlägg- ningar för det rörliga friluftslivet. Enligt utredningen bör bidragen i fortsättningen fördelas efter en betydligt noggrannare behovsgranskning än vad som sker. Bidrag bör huvudsakligen ges till anläggningar, som inte skulle komma till stånd utan särskilt stöd av staten. För att bidrag skall utgå bör också krävas att anlägg- ningarna får en lämplig lokalisering. Utredningen anser vidare att bidragssyste- met bör vara flexibelt. Vissa huvudprinciper föreslås av utredningen. Sålunda bör bidrag som regel inte utgå till anläggningar, vilka kan förväntas bli ekonomiskt självbärande. Bidragen till anläggningar i tätorternas närhet bör vara lägre än bidragen till s. k. fjärranläggningar av rikskaraktär. Varje beslut i bidragsårende bör vidare grundas på en noggrann kalkyl över investerings- och driftkostnader.
De av utredningen förordade principerna för utformningen av det statliga stödet till friluftsanläggningar biträds i allmänhet av remissinstanserna. Även jag anser att principerna bör tjäna som vägledning vid bidragsgivningen. Jag vill dock framhålla att hänsyn måste tas till förhållandena i varje enskilt fall. I fråga om utredningens förslag att bidrag till anläggning, som kan förväntas bli ekono- miskt bärkraftig, bör utgå endast i undantagsfall vill jag framhålla att självfinan- sieringskravet inte får medföra att avgiften för tillträde till en anläggning blir så hög att ett ekonomiskt hinder uppstår för vissa människor att utnyttja den.
Utredningen föreslår att statens ekonomiska stöd till friluftsanläggningar i huvudsak bör reserveras för sådana anläggningar, som uppförs av kommuner. Organisationer av rikskaraktär med kompetens på friluftsområdet och med för- måga att träffa långsiktiga avtal om en anläggnings utnyttjande bör enligt utred- ningen också kunna erhålla bidrag. Remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget. Även jag ansluter mig i princip till det. Jag vill också här framhålla att. förhållandena i varje enskilt fall bör beaktas. Riksorganisationernas lokalavdel- ningar bör t. ex. inte mista den möjlighet de har i dag att få bidrag till att uppföra mindre anläggningar som rast- och klubbstugor. Som villkor för att bidrag skall utgå till dessa bör självfallet —— liksom för alla övriga anläggningar _— gälla, att de är öppna för allmänheten. Om speciella skäl föreligger bör också riksorganisa— tion, som inte huvudsakligen ägnar sig åt friluftsverksamhet, kunna få bidrag till friluftsanläggning.
Även om uppförandet av friluftsanläggningar i huvudsak blir en kommunal angelägenhet bör enligt utredningen driften av anläggningarna med fördel kunna överlåtas på någon organisation på friluftslivets område. Jag delar utredningens uppfattning. Av tradition har friluftsverksamheten i vårt land haft sin förankring i de frivilliga organisationerna. Dessa har därför stor erfarenhet av olika former av friluftsverksamhet, vilken bör göra dem väl lämpade att ta hand om verksamheten vid friluftsanläggningarna. '
Utredningen har gjort en uppskattning av behovet av nya friluftsanläggningar för de närmaste åren. Utredningen har därvid funnit att en omfattande utbyggnad bör komma till stånd. Statens bidrag till kostnaderna för denna utbyggnad upp- skattar utredningen till 12,5 milj. kr. för varje år under ett antal år framöver. Eftersom utbyggnaden måste föregås av ett omfattande planeringsarbete föreslår utredningen, att för budgetåret 1967/68 10 milj. kr. anvisas av statliga medel för investeringar i olika slag av friluftsanläggningar.
Remissinstanserna delar i stort sett utredningens uppfattning att det behövs ett kraftigt tillskott av anläggningar för det rörliga friluftslivet. Statens friluftsnämnd anser det dock orealistiskt att räkna med en så snabb utbyggnadstakt som utred—
ningen förordat. Jag ansluter mig till denna bedömning. Jag återkommer till anslagsfrågan i det följande.
Utredningen föreslår att vissa medel anvisas till utvecklingsarbete rörande fri- luftsanläggningar. Jag biträder utredningens förslag. Medel bör få disponeras för detta ändamål ur det anslag som står till förfogande för bidrag till uppförande av friluftsanläggningar. Det blir en uppgift för naturvårdsverket att ta initiativ till ett sådant utvecklingsarbete. Med hjälp av expertis på området bör verket t. ex. utarbeta typritningar för olika anläggningar. Ritningarna bör sedan tillhanda- hållas kommuner och friluftsorganisationer.
Utredningen konstaterar att en betydande markanskaffning blir nödvändig om friluftslivets behov skall tillgodoses. Vid anskaffandet av marken, som i princip bör vara en kommunal angelägenhet. bör enligt utredningen domänverket och lantbruksnämnderna medverka i viss utsträckning. Utredningen framhåller att markbehovet för friluftslivet primärt bör kunna tillgodoses genom att naturreser- vat bildas enligt naturvårdslagen och att statliga medel, som finns anvisade på riksstaten för markförvärv för naturvårdsändamål och för ersättning till mark- ägare, utnyttjas. Område på vilket friluftsanläggning skall uppföras bör dock för— värvas särskilt, så att fastigheten innehas med äganderätt av huvudmannen för anläggningen. Kostnader för sådant markförvärv bör enligt utredningen få räknas in i bidragsunderlaget för anläggningen.
KAPITEL 4
Kommitténs överväganden och förslag
Det rörliga fritidslivet har under senare år tilldragit sig ökat intresse. Det har blivit allt vanligare att människorna under sin fritid söker sig bort från hemorten och som besökare i en främmande kommun efterfrågar fritids- anläggningar av olika slag. Bland anläggningar kan urskiljas sådana för boendet såsom campingplatser, raststugor, friluftsgårdar, semesterbyar och hotell, anläggningar för utövande av friluftsliv såsom badplatser, skidbackar m. m. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastandet, såsom parkeringsplatser, småbåtshamnar m. m.
Kommunen har enligt gällande rätt vidsträckta befogenheter att tillgodose de egna kommunmedlemmarnas behov av anläggningar för fritiden. Befo— genheten omfattar åtgärder även utanför kommunens område, i den mån åtgärderna tillgodoser ett behov från den egna kommunens invånare. Kom— munintresset av sådana anordningar kan i det enskilda fallet sträcka sig långt utanför kommunområdet. En tätortskommun i inlandet kan exempel- vis ha intresse av att vidta anordningar för de egna kommunmedlemmarna i ett attraktivt kustområde på betydande avstånd från den egna kommunen. Man bör inte upprätthålla några geografiska begränsningar för kommuns befogenhet att tillgodose de egna medlemmarnas fritidsintressen. Såvitt kom- mittén har kunnat finna intar praxis inte heller någon härifrån avvikande mening. Avgörande för kompetensen får här vara huruvida anordningarna företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas intressen.
Kommunens möjligheter att lämna fritidsservice åt de egna kommunmed- lemmarna blir emellertid i de flesta fall begränsad till kommunom- rådet eller dess närhet. Fjärresenärerna sprider sig och blandas över hela landet. Många fritidsresenärer kan genom innehav av egen fritids— fastighet åberopa medlemskap i värdkommunen, men de flesta kan det inte. Värdkommuncns kompetens att vidta anordningar för den sist- nämnda gruppen av besökare är begränsad. Kommunen äger sörja för att nyttoresenären, dvs. den resenär som kommer i affärsärenden, i studie- syfte eller i syfte att besöka någon i kommunen, har erforderlig tillgång till tidsenliga anläggningar för inkvartering och förtäring, men kommunala åt- gärder, som huvudsakligen inriktar sig på betjäning av turister, anses enligt gällande rätt otillåtna så snart de sträcker sig längre än till ett mera allmänt
främjande av turismen eller avser andra turistanordningar än sådana som har stöd i Speciallagstiftningen på hälsovårdens, barnavårdens och naturvår- dens område. I enlighet härmed kan som tillåten verksamhet betraktas tu— ristinformerande åtgärder, såsom utgivning av turistbroschyrer, stöd åt lokal turistorganisation och förmedling av turistbostäder, anordnande och drift av campingplatser i sundhets— och ordningsbefrämjande syfte, anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom samt förvaltning av na- turvårdsreservat. Såsom tillåten kommunal verksamhet kan också betraktas anläggning och drift av småbåtshamnar av typen gästhamn, eftersom hamnvä- sendet av ålder är en kommunal angelägenhet.
Kommunalt engagemang i turisthotell och andra större landanläggningar, avscdda företrädesvis för turister, anses emellertid enligt gällande rätt som i princip otillåten kommunal affärsverksamhet. Turistnäringen jämställs så- ledes med andra näringar, som kommunen väl äger allmänt främja men i övrigt inte får befatta sig med.
Beträffande kommunal affärsverksamhet framhölls i förarbetena till 1948 års kompetensreform, att den allmänna, ekonomiska och sociala utveck- lingen samt de tekniska framstegen kunde framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält som dittills helt eller huvudsakligen varit för- behållna den enskilda företagsamheten.
Den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste årtiondena har en— ligt kommitténs mening medfört att den kommunala kompetensen på turis- mens område, sådan den bestämts i senare rättspraxis, framstår som otill- räcklig. Rättspraxis har inte lämnat de positioner som förelåg vid 1948 års kompetensreform, då fritidslivet och turismen inte hade tillnärmelsevis den omfattning som nu och inte heller tilldrog sig någon särskild uppmärksam- het från samhällets sida. Situationen belyser svårigheterna för rättspraxis att fylla uppgiften som ett utvecklingsmedium för den kommunala kompe- tensen.
Samhällsutvecklingen har medfört en välståndsökning som delvis tagit sig uttryck i ökning av fritiden. De senaste decenniernas arbetstidsreformer har medfört att den lagstadgade semestern ökat från två till fyra veckor och att femdagarsveckan är på väg att bli en allmän företeelse. Tillsammans innebär dessa reformer en ökning av fritiden med omkring två månader. Ett annat uttryck för det ökade välståndet har varit bilismens utveckling. År 1950 fanns det mindre än en halv miljon personbilar i landet. I dag är antalet personbilar ca två milj.
Fritiden och bilismen har lett till ökat intresse för ett rörligt fritidsliv. Såväl strömmen av utländska besökare som svenskarnas egna resor i landet ökar successivt. Svenskarna har beräknats svara för fyra femtedelar av in- rikesturisttrafiken. Turismen är således inte längre en exklusiv företeelse för fåtalet utan berör människorna i gemen.
Fritidsresandets utveckling har aktualiserat en mängd frågor, vilka dels
rört behovet av förbättrad naturvård, dels vidgade möjligheter för fritids— folket att röra sig i naturen, dels slutligen anläggningar för boendet och för olika fritidsaktiviteter, särskilt sådana som erfordras för ett mera motions- betouat friluftsliv. I många fall har behovet av anläggningar kunnat täckas genom enskilda initiativ. Värdefulla insatser har gjorts framför allt av de ideella organisationerna på turismens och friluftslivets område. Såsom fram- går av fritidsutredningens betänkanden har emellertid det enskilda initiati- vet inte alltid räckt till för att täcka det verkliga behovet. Förklaringen här- till torde vara den snabba efterfrågeökningen kombinerad med de lönsam- hetsproblem som enligt fritidsutredningens betänkanden tämligen allmänt belastar driften av fritidsanläggningar. I linje härmed har samhälleliga åt- gärder av växlande räckvidd blivit allt vanligare.
Den totala statliga insatsen på friluftslivets område har för budgetåret 1965/66 beräknats till ca 28 milj. kr. Statens stöd lämnas i första hand genom bidrag ur fonden för friluftslivets främjande, samt genom statskom- munala beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd. Över fonden för friluftsli— vets främjande har med riksdagens godkännande sedan många år utgått statsbidrag till kommuner för anläggning av sådana typiska turistanlägg- ningar som vandrarhem och semesterbyar.
Såsom framgår av fritidsutredningens och turisttrafikutredningens be- tänkanden förekommer en betydande kommunal aktivitet på turismens om- råde. Under år 1964 lämnade mera än hälften av landets dåvarande kommu— ner anslag till löpande turistverksamhet med sammanlagt ca 4 milj. kr. och under perioden 1960—1964 lämnade närmare hälften av antalet kommuner anslag med sammanlagt ca 130 milj. kr. till anläggningar, som helt eller del- vis var avsedda att betjäna turister. Till dessa anläggningar utgick under perioden bidrag från olika håll med ca 9 milj. kr., främst i statsbidrag över statens friluftsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen. Kommunernas ekono- miska insatser på turismens område har framför allt varit inriktade på in— vesteringar i anläggningar för boendet, alltifrån enkla campingplatser till större turisthotell, samt i anläggningar för olika slag av friluftsaktiviteter. De ekonomiska insatserna har givetvis i stor utsträckning finansierats med lån. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är, att Kungl. Maj :t i statsrådet under de senaste fem åren fastställt de flesta av närmare 60 un— derställda kommunala beslut om lån och borgen för turisthotell, semester- byar, skidliftar m.fl. anläggningar, som varit avsedda att nyttjas i större omfattning av andra än den egna kommunens medlemmar och således kun- nat betecknas som turistanläggningar.
Den klyfta, som särskilt på senare år uppkommit mellan å ena sidan kom- munernas med statsmakternas stöd bedrivna verksamhet på turismens om- råde och å andra sidan rättspraxis har föranlett ett flertal auktoritativa ut- talanden till förmån för en utvidgning av de kommunala befogenheterna.
Riksdagens konstitutionsutskott har med anledning av motioner i ämnet
vid 1964 års riksdag förklarat, att kommun bör kunna anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller genom ett för ändamålet särskilt bildat rätts- subjekt, oavsett om anläggningen betjänar egna kommunmedlemmar eller ej.
Fritidsutredningen har i sitt år 1965 avgivna delbetänkande uttalat den meningen, att kommuns befogenheter beträffande friluftsliv och fritidshe- byggelse inte bör begränsas av hänsynstagande till huruvida främst egna kommunmedlemmar kommer att dra personlig nytta därav.
Justitieombudsmannen har i sin år 1966 avgivna ämbetsberättelse uttalat, att en viss utvidgning av kompetensen på turismens och friluftslivets område synes böra övervägas, och har därvid framhållit bl. a., att erfarenheterna av det inte oväsentliga kommunala engagemanget på området på det hela taget förefallit positiva.
I detta sammanhang bör även erinras om Kungl. Maj:ts av riksdagen bi- fallna prop. 1967: 59 om samordning av natur-, vatten- och luftvården. I propositionen behandlas uppförande av friluftsanläggningar som en i hu- vudsak kommunal angelägenhet och statens stöd till friluftsanläggningar föreslås i huvudsak böra reserveras för sådana anläggningar som uppförs av kommuner.
Överblicken av den kommunala verkligheten och de uttalanden som från olika håll och i skilda sammanhang gjorts om lämpligheten av den kom- munala verksamheten på turismens område, bildar tillsammans en stark opinion för utvidgning av de kommunala befogenheterna. Denna opinion framstår enligt kommitténs mening som väl underbyggd. Turismen och fri- luftslivet berör numera alla folklager i en sådan omfattning att det måste anses vara en samhällelig såväl kommunal som statlig angelägenhet att främja den erforderliga tillgången på turistanläggningar av olika slag i de delar av landet som är attraktiva för turismen. En utvidgning av den kom- munala kompetensen på detta område anknyter i flera hänseenden till verk- samheter som lag och rättspraxis redan accepterat som kommunala. Kom— munen har redan nu rätt att utöva värdskap för nyttoresenären och tillse att nyttotrafiken har erforderlig tillgång till exempelvis hotell och restau- ranger. Något avgörande skäl att i kompetenshänseende skilja mellan den mera utpräglade nyttotrafiken och turisttrafiken kan knappast förebringas. Turismen utgör genomsnittligt sett en för kommunen nyttig och betydelse- full företeelse. Ett utvecklat turistliv ger inte bara inkomster till kommunens medlemmar utan främjar även indirekt utvecklingen i kommunen. Grund- faktorerna för turismen består av lokala tillgångar ofta i form av lämpliga natur-, klimat- och kommunikationsförhållanden. Naturvården är redan en kommunal angelägenhet och det står i god överensstämmelse med grunderna för naturvårdslagstiftningen att betrakta även mera avancerade åtgärder för ntnyttj ande av naturresurserna i kommunen som en kommunens angelägen- het. Förutom till kommunens intresse kan här hänvisas till kommunens an- svar för att utnyttjandet av naturen sker i godtagbara former.
En av de viktigaste förutsättningarna för turistlivets utveckling är att tu- risterna har tillgång till anläggningar främst för olika former av inkvar- tering och friluftsliv. Med hänsyn till turistlivets allmänna betydelse för fritidslivet i landet och turismens anknytningar till kommunen, anser kom- mittén, att den kommunala kompetensen bör utvidgas så, att kommunen får möjlighet att tillgodose behovet av dylika anläggningar.
Den förordade kompetensutvidgningen hör provisoriskt, i avbidan på slut- lig översyn av kommunens befogenheter på övriga områden, åstadkommas genom en särskild kommunallag, som ger kommun befogenhet att vidta åt— gärder för uppförande och drift av turistanläggningar i kommunen. Till tu- ristanläggningar bör hänföras anläggningar avsedda att betjäna den fritids- trafik som med hänsyn till avståndet från hemorten kan betecknas som turisttrafik, oavsett huruvida det är fråga om svenska eller utländska tra- fikanter.
Någon närmare specifikation av vad som i det enskilda fallet skall förstås med en turistanläggning synes inte erforderlig eller ens möjlig. Tillräcklig ledning kan hämtas ur den inventering av anläggningar som redovisas i fri- tidsutredningens betänkanden. Härtill kommer att de flesta här avsedda an- läggningarna kan väntas bli till någon del utnyttjade av kommunens egna invånare eller tjäna något annat ändamål som redan enligt gällande rätt om- fattas av den kommunala kompetensen.
Det samhälleliga intresset av turistanläggningar hänför sig främst till så- dana anläggningar som är ägnade att sänka kostnaderna för fritidsresandet och därmed främjar den breda turismen. Turismens behov av anläggningar är emellertid starkt differentierat. Vinterturismen förutsätter exempelvis ge- nomsnittligt sett mera kvalificerade anordningar och tjänster än sommar- turismen. Vid fortsatt välståndsökning kan man dessutom räkna med att allt fler människor kommer att efterfråga anläggningar som tillgodoser större anspråk på bekvämlighet. Den kommunala befogenheten bör därför omfatta såväl enklare anläggningar som anläggningar av högre standard.
Kommunens ekonomiska insatser på området kan ske i olika former så- som långivning, borgensåtagande, markanskaffning, medverkan i enskilda företag, drift genom egen förvaltning eller kommunalt företag. Den sist- nämnda formen behandlas i kommitténs betänkande Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet ( SOU 1965:40 ). Om åtgärderna får formen av stöd till enskild företagare måste här liksom på andra kommunala verksamhetsområden förutsättas att stödet står i rim- lig relation till allmännyttan och inte innebär otillbörligt gynnande av enskild person.
De kommunala insatserna bör enligt kommitténs mening såvitt möjligt ske utan slutlig ekonomisk uppoffring från kommunens sida. Investeringar av större betydelse för kommunens ekonomi måste givetvis föregås av omsorgs- full utredning, och kommittén förutsätter att kommunen vid behov tillgodo—
gör sig den sakkunskap beträffande utformning av turistanläggningar m. m., som finns att tillgå hos statens naturvårdsverk och de större organisationerna på turismens område.
Parallellt med anspråket på att turismen så långt som möjligt själv får bära sina kostnader bör — som följd av allmänintresset och sambandet mel- lan olika kommunala angelägenheter —— gälla, att det kommunala engage- manget i turistväsendet inte primärt får syfta till att ge kommunen affärs— vinst.
Självfallet kan kommunerna väntas lägga sig vinn om att tillkomsten av en anläggning föregås av noggrann utredning om förutsättningarna för och behovet av den tilltänkta anläggningen. Det torde inte finnas anledning att räkna med tillkomsten av kommunala anläggningar som är feldimensione- rade eller eljest inte återfaller på ett påtagligt intresse från turismens syn- punkt. Inte heller kan befaras att kommunerna frestas till långtgående in- satser där turismens intressen genom privata insatser eller eljest redan är tillgodosedda. Från dessa synpunkter kan det tyckas överflödigt att ge lagtexten en utformning som i något hänseende binder de kommunala in- satserna. Det torde emellertid bäst överensstämma med eljest använd lag- teknik på området att i någon allmän form antyda gränserna för de kom- munala befogenheterna och skapa underlag för en besvärsprövning, om i något fall en kommun skulle ingå på åtgärder som uppenbart går för långt eller är otillräckligt underbyggda. En dylik allmänt avfattad begräns- ning kan även vara av värde för debatten i kommunerna inför tillkomsten av anläggningar.
Den ovan antydda begränsningen har getts formuleringen att den kom- munala åtgärden skall vara påkallad för att främja turistväsendet. Med denna formulering beredes kommunerna möjlighet att vidta åtgärder av skilda slag. Någon restriktivitet i tillämpningen är inte avsedd.
Förslag till
Lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet
Härigenom förordnas som följer. Kommun äger, då så är påkallat för att främja turistväsendet, vidtaga åt- gärder för uppförande och drift av turistanläggningar i kommunen. Denna lag träder i kraft den
Sammanfattning
Kommunalrättskommittén, som har i uppdrag bl.a. att göra en allmän översyn av den borgerliga primärkommunens kompetens, tar nu till särbe- handling upp frågan om den kommunala kompetensen inom turistväsendet. Skälen härtill redovisas på s. 10.
Den grundläggande bestämmelsen om borgerlig primärkommuns kompe- tens finns i 3 & kommunallagen. Enligt detta stadgande äger kommun själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet av dessa enligt gällande författningar tillkommer annan. Vidare hänvisas i paragrafen till vad som är särskilt stadgat angående vissa kommunala angelägenheter.
Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning är 1948. Den bygger på principen, att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul avsåg man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns be- fogenheter efter samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som även tidigare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Till belysning av hur regeln skulle tillämpas lämnades i motiven en del mer eller mindre konkreta anvisningar. Några direkta uttalanden om befogenheterna beträf— fande fritidsservice och turistväsende gjordes dock inte. Dessa områden hade inte då samma aktualitet som i dag. Beträffande kommunal affärsverk- samhet framhölls att den allmänna, ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunde framkalla behov av kommunala åt- gärder på verksamhetsfält som dittills helt eller huvudsakligen varit förbe- hållna den enskilda företagsamheten. Uppgiften att närmare avgränsa områ- det för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut åt rättspraxis.
Kommunen har enligt rättspraxis vidsträckta befogenheter att tillgodose de egna kommunmedlemmarnas behov av gemensamhetsanläggningar av olika slag, inte minst för fritiden. Kommunens befogenheter att vidta anord- ningar för besökare i kommunen anses mera begränsade. Kommunen äger sörja för att de resenärer, som kommer i affärsärenden, i studiesyfte, i syfte att besöka någon i kommunen eller i något annat från traditionella synpunk— ter nyttobeftonat ärende, har erforderlig tillgång till tidsenliga anläggningar för inkvartering m. m. Men kommunala åtgärder som inriktar sig på be- tjäning av turister anses enligt rättspraxis otillåtna så snart de sträcker sig längre än till ett allmänt främjande av turismen i kommunen eller har
stöd i Speciallagstiftningen på hälsovårdens, barnavårdens och naturvårdens område. Kommunalt engagemang i semesterbyar, turisthotell och andra större turistanläggningar betraktas i rättspraxis som i princip otillåten kommunal affärsverksamhet. Turismen jämställs med andra näringar, som kommunen äger allmänt främja men i övrigt inte får befatta sig med.
Kommittén belyser i föreliggande betänkande det rörliga fritidslivets be- tydelse i det moderna samhället, behovet av anläggningar för turismen, kommunernas med statsmakternas stöd bedrivna verksamhet inom turist- väsendet och turismens roll i den lokala samhällsekonomin samt erinrar om ett flertal auktoritativa uttalanden till förmån för en utvidgning av kompe- tensen på området. Mot bakgrunden av detta utredningsmaterial och med beaktande av de vid 1948 års lagändring utformade kompetensprinciperna finner kommittén att de kommunala befogenheterna inom turistväsendet, sådana dessa befogenheter bestämts i senare rättspraxis, framstår som otill- räckliga. Turismen och friluftslivet berör numera alla folklager i sådan omfattning att det måste anses vara en samhällelig såväl kommunal som statlig angelägenhet att främja den erforderliga tillgången på turistanlägg- ningar av olika slag i de delar av landet som är attraktiva för turismen. Kommunen har redan nu rätt att utöva värdskap för nyttoresenären och tillse att nyttotrafiken har erforderlig tillgång till exempelvis hotell och restauranger. Något avgörande skäl att i kompetenshänseende skilja mellan den mera utpräglade nyttotrafiken och turisttrafiken kan knappast före- bringas. Turismen utgör genomsnittligt sett en för kommunen nyttig och betydelsefull företeelse. Ett utvecklat turistliv ger inte bara inkomster till kommunens medlemmar utan främjar även indirekt utvecklingen i kom- munen. Grundfaktorerna för turismen består av lokala tillgångar ofta i form av lämpliga natur-, klimat- och kommunikationsförhållanden. Natur- vården är redan en kommunal angelägenhet och det står i god överensstäm- melse med grunderna för naturvårdslagtiftningen att betrakta även mera avancerade åtgärder för utnyttjande av naturresurserna i kommunen som en kommunens angelägenhet. Från dessa synpunkter anser kommittén att den kommunala kompetensen bör utvidgas så att kommunen får möjlig- het att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar då så är påkallat för att främja turistväsendet. Utvidgningen bör provisoriskt, i avbidan på översyn av kommunens befogenheter på övriga områden, åstad- kommas genom en särskild kommunallag.
Bland de anläggningar som åsyftas med förslaget kan urskiljas sådana för boendet såsom campingplatser, raststugor, friluftsgårdar, semesterbyar och hotell, anläggningar för utövande av aktivt friluftsliv såsom badplatser, skidbackar m.m. samt anläggningar som underlättar själva färdandet och rastandet, såsom parkeringsplatser, smäbåtshamnar m. m. Någon närmare specifikation finner kommittén inte erforderlig eller ens möjlig. De flesta här avsedda anläggningarna kan väntas bli till någon del utnyttjade av
kommunens egna invånare eller tjäna något ändamål som redan enligt gällande rätt omfattas av den kommunala kompetensen.
De kommunala insatserna på området bör enligt kommitténs mening såvitt möjligt ske utan slutlig ekonomisk uppoffring från kommunens sida. Som en följd av allmänintresset och sambandet mellan olika kommunala angelägenheter bör samtidigt gälla att insatserna inte primärt får syfta till att ge kommunen affärsvinst.
I den föreslagna lagtexten har som en allmän begränsning av kompetensen på området angetts att den kommunala åtgärden skall vara påkallad för att främja turistväsendet. Härigenom skapas underlag för en besvärspröv- ning om i något fall en kommun skulle ingå på åtgärder som uppenbart går för långt eller är otillräckligt underbyggda.
Beträffande kommitténs överväganden och motiv i övrigt hänvisas till s. 80—35.
Särskilt yttrande av herr Mannerskantz.
Ehuru jag är enig med kommittén om det framlagda lagförslaget kan jag icke helt ansluta mig till den skrivning som återfinnes i senare delen av »Kommitténs överväganden och förslag».
Kommunalrättskommittén har sedan sin tillkomst varit noga med att omsorgsfullt behandla icke blott skäl som tala för ett förslag utan även omständigheter som tala mot detsamma, varefter dessa skäl vägts mot var- andra. Så har icke nu skett annat än parentetiskt. Som exempel på skäl som te sig ogynnsamma när det gäller full frihet för kommuner att engagera sig i turistanläggningar kan anföras:
1) Ett sådant medgivande strider mot den allmänna regeln i 3 5 KL att åtgärderna skall begränsas till vad som gagnar kommunens egna med- lemmar.
2) Om kommuner ingriper på detta område kommer det ofta att betyda att man med skattemedel konkurrerar med och förhindrar dylik verksam- het frän enskilda eller kanske rent av förstör möjligheterna att driva av enskilda eller organisationer redan bedriven verksamhet.
3) Stor risk förefinnes att kommuner frestas att av lokaliseringsskäl inlåta sig på ej fullt naturliga objekt som kan åstadkomma stor belastning utan att för turismen fylla en nödvändig funktion.
4) Även om, som kommittén anför, åtgärderna böra ske utan slutlig eko— nomisk uppoffring från kommunens sida, har erfarenheterna visat att så sällan kommer att ske, varför kommittén på ett bestämdare sätt bort fram- hålla nödvändigheten av att strävan att sänka kostnadsläget för turismen icke får föranleda att kalkylerna icke ge full täckning för såväl kapital- som driftskostnader.
5) Härtill kommer att kommittén i ett senare betänkande kommer att taga ställning till hela den kommunala kompetensen. Det kan då anses väl— betänkt att icke nu på ett specialområde lämna alltför vittgående medgivan- den, som kan bli prejudicerande.
Jag har alltså velat få även nackdelarna bättre belysta, även om man ändock kommer fram till den föreslagna lagtexten. Jag har under utred- ningen föreslagit sådana anvisningar i skrivningen som skulle giva större pregnans och restriktivitet åt det i lagtexten förefintliga ordet »påkallat».
BILAGA 1
Rättspraxis rörande borgerlig primärkommuns kompetens på fritids- verksamhetens och turismens område
Inledning
Kommunallagens allmänna kompetensregel (3 5 första stycket) har ka- raktär av generalklausul och lämnar inga närmare upplysningar om till- låtna angelägenheters beskaffenhet. Det enda som kan utläsas är att vården av angelägenheter som författningsenligt tillkommer annan, dvs. annat offentligrättsligt subjekt, oavsett om de rör kommunen, inte i detta sam- manhang betraktas som kommunala. Slutligen erinras (3 5 andra stycket) om att särbestämmelser gäller för vissa kommunala angelägenheter. Några sådana specialförfattningar finns inte för turistväsende och fritidsservice. Indirekt betydelse för dem har emellertid bl.a. hälsovårds-, barnavårds- och naturvårdslagstiftningen.
Till belysning av hur kommunallagens allmänna kompetensregel skulle tillämpas gavs i 1948 års förarbeten en del mer eller mindre konkreta an- visningar på omstridda fält och punkter. Dessa anknöt alla till gällande rättspraxis och där erkända rättsgrundsatser. Det förutsattes att besvärs- myndigheterna med anvisningarnas hjälp skulle bli i stånd att förverkliga lagstiftarens intentioner. På sådana verksamhetsområden, där kompetensen uttryckligen avsågs bli orubbad har äldre rättspraxis fortsatt betydelse. Mera ovisst är vilket prejudicerande värde som bör tillmätas äldre rätts- praxis på områden som inte berörs i förarbetena. Helt allmänt framhölls att det väsentliga värdet i en generell bestämning av kompetensen låg däri, att rättspraxis erhöll en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen.
Med hänsyn till rättspraxis betydelse som rättskälla vid kompetensbe- stämningen finns det skäl att något erinra om kommunalbesvärsprocessens innebörd.
Såsom kommunalbesvärsinstitutet är konstruerat tillåter det endast en prövning enligt särskilda klandergrunder av laglighetsfrågor som väckts inom besvärstiden. Prövningen är kassatorisk, dvs. bifall till besvären leder' till att det överklagade beslutet upphävs men inte till att det ersätts med ett nytt beslut. Rättsprövningen i kompetensmål grundar sig i huvudsak
på innehållet i besvärshandlingarna, klagandens yrkanden och påståenden om skedda olagligheter samt kommunens svaromål, och befattar sig en— dast som genomgångsled med lämplighetsfrågor. Bedömandet tar i första hand sikte på beslutets sakliga innebörd, men även det uppgivna eller an- tagna syftet med den beslutade åtgärden påverkar utgången. I vissa mål tillmäts också i beslutet uppställda garantier för att kommunalt stöd kom- mer till avsedd användning betydelse för rättsfrågan. Oöverklagat beslut vinner laga kraft och blir därmed i regel rättsgiltigt även om det innebär ett kompetensöverskridande. Dä endast ett relativt fåtal beslut överklagas och många mål får en sakligt otillfredsställande utgång beroende på fel- aktig processföring, kan detta medföra bristande överensstämmelse mellan kommunal aktivitet och kompetens.
En annan svårighet vid rättsfallstolkningen ligger däri att varje kompe— tensmål enligt 3 5 första stycket KL är miljöbestämt. Besvärsprövningen går med andra ord ut på att fastställa om överklagat beslut kan anses avse en kommunens —— den av besvärsmålet berörda kommunens _ angelägen— het, inte om angelägenheten är kommunal i varje kommun. Underlag för bedömandet utgör i första hand de uppgifter, som framgår av besvärshand- lingarna. Övervägande om vad kommuner allmänt sett bör äga befatta sig med spelar roll av övernormer. Vidare kan notoriska fakta om vissa kom— muners förhållanden eller om naturen av verksamhet som berörts i målet ibland få betydelse för utgången. Replierar kommunal kompetens däremot uteslutande på specialförfattning som anges i 3 å andra stycket KL får presumtionen anses vara att angelägenheten i fråga är kommunal i varje kommun oavsett skiftande lokala förhållanden.
1948 års kompetensanvisningar utsade inget direkt om kommuns befo— genheter på turist- och fritidsområdena. Dessa områden hade inte då samma aktualitet som i dag. Erforderlig ledning antogs stå att hämta ur övriga direktiv och äldre rättspraxis. Upplysningar om praxis lämnade rättsfalls- sammanställningar i förarbetena under rubrikerna bad, fritidsreservat, ho- tell, idrott och semesterhjälp. Av anvisningarna intresserar i samman- hanget främst de som gäller den s.k. lokaliseringsprincipen, kommunalt främjande av näringsliv och kommunala affärsverk.
Lokaliseringsprincipen är en logisk konsekvens av den decentralisering åt vilken kommunalförvaltningen ger uttryck. Principens innebörd är att en kommunal åtgärd för att vara laglig i första hand skall främja den egna kommunen och dess invånare men inte riket i dess helhet eller andra kommuner. Det 1948 utdömda kvantitativa synsättet bevarar här en viss aktualitet. En del modifikationer iakttas emellertid. Redan i rättspraxis från sekelskiftet och dessförinnan ansågs sålunda tätortskommuner kunna engagera sig i hotellrörelse i skälig relation till den resande allmänhetens normala behov. Omvänt har behov av rekreationsområden åt den egna be—
folkningen kunnat legalisera inköp av fritidsreservat i annan kommun. Enligt 1948 års kompetensanvisningar skall lokaliseringsprincipen med hävd- vunna modifikationer fortfarande upprätthållas.
Till de äldsta kommunala förvaltningsuppgifterna hör att allmänt främja näringslivet. Stödet åt näringslivet måste emellertid vara allmänt och får inte övergå i individuella subventioner. Sådant skulle strida mot den i objektivitetsintresset upprätthållna kommunala likställighetsprincipen, inveckla kommunerna i spekulativa företag och äventyra en rationell loka- liseringspolitik. Förbudet mot spekulation, som innebär att kommuner inte får driva företag enbart i vinstsyfte, begränsar också kommunernas företagsamhet i egen regi. Även dessa principer, som hindrar kommunerna från att lokalt socialisera näringslivet, inrymmer modifikationer. Inom vissa sektorer har kommunala affärsverk som drivs enligt självkostnads- principen sedan gammalt ansetts lagliga. Och under särskilda betingelser, såsom svår arbetslöshet eller allvarligt arbetslöshetshot, krig eller krigshot, "behov att nyttiggöra kommunala naturtillgångar eller att skaffa skolung- dom yrkesutbildning och liknande kan annars otillåtna nåringslivsengage- mang bli tillåtna. Dessa principer och modifikationer gällde i huvudsak redan före 1948 års kompetensreform. Enligt förarbetena skulle de bestå med tillägget att på detta område en snabb utveckling ägde rum, varför det vore särskilt värdefullt att liksom förut ha en elastisk kompetensregel.
Kompetensproblematiken på nu behandlade områden är blott skenbart enkel. Från tämligen klara, ibland självklara, totalbedömningsnormer som efter hand utbildats i rättspraxis ges en mängd undantag, och gränsdrag- ningen mellan totalbedömnings- och modifikationsnormer kan vara mycket svår att fastställa i det enskilda fallet. Till detta kommer så att frågan om .anlitandet av särskilda rättssubjekt såsom aktiebolag, föreningar och stif- telser för kommunal verksamhet varit oklar. Anlitande av sådant rättssub- jekt är egentligen mindre väl förenligt med gällande lagtext. I verkligheten har kommunerna länge använt sig av dessa företagsformer utan att be- svärsmyndigheterna inlagt något veto. Detta har emellertid till väsentlig del berott på att själva företagsformen tidigare sällan påtalats av någon klagande. Från äldre rättspraxis finns blott exempel på att kommunalt för- värv av majoritetspost som medfört ensambestämmanderätt i aktiebolag ansetts laggillt (RÅ 1913: 65, 1929: 74) samt omvänt att kommunal bor- gensteckning för företag underkänts bland annat på grund av att teckningen inte garanterat kommunen erforderligt inflytande över företaget (RÅ 1921:29). Statsmakterna har också bl.a. på bostadsförsörjningens och därtill gränsande områden accepterat särskilda rättssubjekt som instrument för specialreglerad kommunal verksamhet. Först i ett prejudicerande pleni- mål är 1966 (RÅ 1966: 7) har dock frågan för den enbart kommunallags- reglerade verksamheten avgjorts i positiv riktning om ock med vissa för—
behåll. Nämnas kan att ämnet dessförinnan behandlats i kommunalrätts- kommitténs betänkande Kommunala bolag (SOU 1965: 40).
Särskilt i fråga om kommunala engagemang i hotell- och restaurang— rörelse är anlitande av särskilda rättssubjekt inte ovanligt, ibland beroende på att även privata intressenter medverkar. Huruvida verksamhetsformen kunnat påverka utgången i äldre kompetensmål är ibland oklart. Att spe- ciella lokala och andra förhållanden ger en särprägel åt många rättsutslag gör inte en relativt fullständig redovisning av äldre och nyare rättspraxis om kommunalt stöd åt turism och friluftsliv mindre motiverad. Tvärtom är det först efter en sådan mera fullständig översikt möjligt att få en upp- fattning om de grundsatser som bestämt och bestämmer rättsutvecklingen på området. Ett enstaka rättsutslag är taget för sig vanligen föga upp- lysande.
Rättspraxis
Sedan gammalt har rättspraxis intagit en positiv hållning till kommunala insatser på kommunikationsväsendets område. I linje härmed har kom— munala åtgärder för främjande av tillkomsten eller förekomsten av hotell— anläggningar eller kombinerade hotell- och restauranganläggningar i regel ansetts tillåtna, när åtgärderna företrädesvis tillgodosett nyttotrafikens och de egna kommunmedlemmarnas personliga behov av dylika anläggningar. Endast i ett fåtal avgöranden, huvudsakligen från äldre tid, har kommu- nala åtgärder av nu antytt slag ansetts innebära kompetensöverskridande. Rättsfallen på området redovisas i det följande.
Tillåtna åtgärder
W1 214 (1870). Sedan fråga uppkommit i Umeå stad om behovet av en rym- ligare och mera ändamålsenliga gästgiveri- och källarlokal, beslöt stadsfullmäktige att gästgiveri- och källarerörelsen i staden skulle förenas i en ny byggnad, som skulle uppföras på två staden tillhöriga tomter, sedan befintliga byggnader på dessa tomter blivit rivna. Ett flertal personer anförde besvär över beslutet under påstående, att nybyggnad för gästgiveri var överflödigt, enär en av de byggnader som skulle rivas var lämplig och tillräcklig som gästgiveri, samt en av fm plane— rad åtgärd att i nybyggnaden inrymma festvåning var obehövlig, enär en våning i rådhuset dittills visat sig tillräcklig för ändamålet. Fm anförde i förklaring över besvären, att det under flera år förekommit klagomål över det sätt på vilket resande i staden blev inhysta och det tillstånd i vilket stadens källare och värds- hus befann sig. KB ogillade besvären. KM: ej ändring.
W 762 (1881). Stadsfullmäktige i Sala beslöt att för en kostnad av högst 130 000 kr. anlägga ett tidsenligt stadshotell, inrymmande källarlägenhet, festvåning, lo- kaler för handel med spritdrycker, rum för resande samt bank- och handelslägen- heter. Åtskilliga personer anförde besvär över beslutet och androg därvid att
1 Samling av Kungl. brev och resolutioner angående tillämpningen av kommunalförordningarna, utg. av XV. Walldén m. fl. Sthlm 1863—1909.
den ifrågasatta hotellbyggnaden var en spekulationsaffär och att staden inte hade något behov av byggnaden. KB ogillade besvären, enär uppförandet av en tidsenlig hotellbyggnad för resandes härbärgering och förplägning otvivelaktigt för Sala stad var en fråga av den allmänna vikt och betydelse, att den kunde betraktas som en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. KM: ej ändring.
W 787 (1882). Laholms stad erhöll KMzts tillstånd att uppta lån om 100 000 kr. för uppförande av hotellbyggnad i staden och för aktieteckning i ett järnvägs- bolag.
W 1/l35 (1900). Jokkmokks kommun erhöll KMzts tillstånd att uppta lån om 63 000 kr. för uppförande av gästgivaregård, sjukstuga m. 111.
W 1469 (1901). Sedan stadsfullmäktige i Gävle år 1898 beslutat teckna aktier till ett belopp av 100 000 kr. i ett bolag för uppförande av ett tidsenligt hotell i staden och bedrivande av värdshusrörelse där, beslöt fm två år senare att lämna bolaget ett inteckningslån om 50 000 kr. Lånebeslutet överklagades under påstående att fm överskridit sin befogenhet. KB lämnade besvären utan bifall och anförde därvid, att staden för sina myndigheter behövde det 5. k. stadshus, där värdshusrörelsen bedrevs, att bolaget ämnade överta rörelsen samt att staden ägde aktier i bo- laget till betydande belopp. KM: ej ändring.
W 1663 (1905). En hotellägare i Kalmar, som ämnade bygga om sitt hotell, »stadshotellet», och därvid inreda en festvåning, vilken vid behov skulle ställas "till stadens disposition, anhöll hos stadsfullmäktige om bidrag till byggandet av festvåningen. I anledning härav beslöt fm, att hotellägaren av staden skulle få ett inteckningslån om 100 000 kr., och uppdrog åt dk att upprätta kontrakt med ho- tellägaren om villkoren för länet och festvåningens upplåtande till staden. Över lånebeslutet anfördes besvär under påstående, att frågan om inrättande av fest- våningen inte var en stadens angelägenhet. KB ogillade besvären. KM: ej ändring.
'RÅ 1912 C 152. Stadsfullmäktige i Kristianstad beslöt bevilja frimurarlogerna i staden ett lån å 50 000 kr. för modernisering och tillbyggnad av frimurarhotellet i staden. I besvär över beslutet yrkades att beslutet måtte upphävas. KB ogillade besvären, enär i frimurarhotellet inrymdes lokaler, vilka var behövliga för staden samt med hänsyn härtill fm inte kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom ' klandrade beslutet. RegR: ej ändring.
RÅ 1927 S 178. Stadsfullmäktige i Falköping beslöt att ekonomiskt intressera sig för uppförande av ett hotell i staden. Hotellet, som kostnadsberäknades till 600 000 kr., skulle uppföras och drivas av ett aktiebolag med ett aktiekapital av 125 000 kr. Fm beslöt bl. a., att teckna aktier i bolaget till ett belopp av 25 000 kr., i vilken summa skulle ingå stadens utgifter för ritningar, vatten och avloppsled- ningar m. m., samt för bolaget ikläda sig borgensansvar för lån mot inteckning å 175000 kr., liggande närmast efter en första inteckning 53 300 000 kr., att staden kostnadsfritt skulle upplåta för hotellföretaget erforderlig mark samt att fm skulle tillsätta 3 av bolagets 5 styrelseledamöter. —— I besvär över beslutet anförde kla- ganden jämte annat, att de rådande hotell- och restaurangförhållandena i staden motsvarade alla rimliga anspråk samt att det planerade hotellet, om vars slutliga byggnadskostnad och räntabilitet tillförlitlig utredning saknades, måste anses komma att medföra förlust för staden. KB lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring i KB:s utslag, såvitt det överklagats.
RÅ 1946 S 391. Stadsfullmäktige i Hässleholm beslöt godkänna ett förslag till ordnande av hotellfrågan i staden av huvudsakligt innehåll, att staden skulle till- sammans med Skånes allmänna restaurangaktiebolag (Skar) bilda ett aktiebo- lag med ändamål bl. a. att uppföra en ny hotellbyggnad i staden. Samtidigt god— kände fm ett förslag till avtal mellan staden och Skar, enligt vilket Skar åtog sig att
i den blivande hotellbyggnaden t. v. idka hotell— och restaurangrörelse med sprit-— utskänkningsrättighet, så länge endast en sådan rättighet fanns i staden. I besvär över beslutet yrkades, att beslutet måtte upphävas, enär beslutet inte kunde anses. avse en stadens gemensamma ordningsangelägenhet och fm följaktligen överskri— dit sin befogenhet. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
RÅ 1952 I 165. Kommunalfullmäktige i Kopparbergs köping beslöt att genom— föra ett av Aktiebolaget Laxbro hotell påbörjat byggnadsföretag i köpingen. Den första etappen av byggnadsföretaget omfattade lokaler för hotell med festvåning, resanderum m. m., badhus med mindre simbassäng, lokaler för transformator- station åt elverket, bekvämlighetsinrättning m. m. Fm beslöt härjämte bl. a. att godkänna en kostnadsberäkning för byggnadsföretaget (1 800 000 kr.), att godkän— na medelanskaffningsplan för bygget, att köpa ett antal aktier i hotellbolaget, att av hotellbolaget hyra de lokaler som var avsedda för kommunala ändamål, att uppdra åt bolagsstyrelsen att genomföra byggnadsprogrammet samt att hos KM hemställa om tillstånd att uppta ett 20-årigt amorteringslån å 500 000 kr. för ge— nomförandet av byggnadsprogrammet. I besvär över beslutet androgs i huvud— sak följande: Genom klandrade beslutet hade fm beslutat inträda som huvudman i ett företag, som startats av ett bolag, vilket borde juridiskt ha ansvar för sina åtgärder och fullfölja företaget. Det syntes orättvist att köpingen nu, då bolaget syntes färdigt att träda i likvidation, skulle inträda och överta allt ansvar för företaget. Enligt vad i dagens läge kunde överblickas skulle fm:s beslut om full— följande av byggnadsprogrammet få ödesdigra följder för köpingens redan mycket belastade ekonomi. Beslutet skulle få återverkningar minst 50 år framåt, under vilken tid köpingens skattebetalare skulle få vidkännas onödiga skatter. Inom köpingen fanns åtskilliga andra byggnadsfrågor, vilka bort komma före hotell— bygget, vilket var alltför storslaget för köpingen. På grund av det anförda yrkade klagandena att, enär klandrade beslutet fick anses strida mot gällande lag och fm genom beslutet överskridit sin befogenhet, detsamma måtte undanröjas.
LSt: Enär i den tillämnade hotellbyggnaden komma att inrymmas lokaler, vilka äro behövliga för köpingen, samt med hänsyn härtill fm icke kunna anses hava överskridit sin befogenhet genom klandrade beslutet, finner LSt skäligt lämna besvären utan bifall. RegR: Enär icke mot det av LSt anförda förhållandet och övriga i målet förekomna omständigheter kan anses att fm genom klandrade be— slutet överskridit sin befogenhet, finner RegR ej skäl att göra ändring i det slut, vartill LSt kommit i målet.
RÅ 1957 I 141. Kommunalfullmäktige i Teckomatorps kommun beslöt att be— vilja källarmästaren P. Eklund i Teckomatorp —— som där i en Teckomatorps Ho- tell Aktiebolag tillhörig byggnad bedrev hotellrörelse — med hänsyn till rörel- sens allmännyttiga karaktär subvention till täckande av det bevisliga underskott som kunde uppkomma under det pågående budgetåret, dock högst med 5 000 kr. I besvär över beslutet yrkades att beslutet måtte undanröjas och anfördes följande: Fm borde, genom anlitande av därtill kompetent revisor, före sitt ställningstagande förvissat sig om Eklunds ekonomiska ställning. Fm hade inte fått skriftligt besked från bolaget, att hotellet skulle nedläggas, om kommunal subvention inte bevilja— des Eklund. Enär den av Eklund bedrivna rörelsen inte kunde anses allmännyttig, då han inte ägde hotellet, samt fmzs beslut var av principiell natur och fara för prejudikat därigenom förelåg, stred beslutet mot 3 & KL. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
RÅ 1964 I 61. Stadsfullmäktige i öregrund beslöt, i samband med att en källar— mästare övertog stadshotellet i staden, att hjälpa denne med rörelsekapital genom att teckna borgen för ett kreditiv å 100 000 kr., vilket skulle vara ränte- och amor- teringsfritt i 4 år. Över fmzs beslut anfördes besvär, varvid klagandena förklarade
sig inte kunna förstå, varför staden skulle teckna borgen för denna affär, som var av helt privat natur och uppgjordes mellan två enskilda personer. LSt lämnade be- svären utan bifall, enär fm fick anses äga på sätt skett teckna borgen för uppe— hållande av ifrågavarande hotell- och restaurangrörelse. RegR lämnade besvären utan bifall, enär det var en stadens angelägenhet att hotell fanns i staden, samt vad i målet förekommit hos LSt inte gav anledning till annat antagande än att fm fattat sitt klandrade beslut i syfte att förhindra nedläggande av en för staden betydelsefull hotellrörelse och fm således inte genom beslutet överskridit sin be- fogenhet.
RÅ 1965 I 39. Kommunalfullmäktige i Särna kommun beslöt att bevilja Särna Hotell— och Fastighets Aktiebolag ett lån om 85 000 kr., vilket skulle vara ränte- och amorteringsfritt under 10 år och därefter omprövas. I besvär över beslutet an— fördes, att beviljande av lån för byggande av hotell inte var en kommunens ange—- lägenhet, varför fm genom beslutet överskridit den kommunala kompetensen. LSt undanröjde beslutet, enär, såvitt handlingarna i målet utvisade, sådana om— ständigheter inte förelåg, att klandrade beslutet kunde anses avse en angelägenhet, som det tillkom kommunen att vårda. RegR yttrade i sitt utslag: Av handlingarna i målet framgår, att kommunen redan år 1952 tagit initiativ till startande av hotell— rörelsen, att kommunen jämte Särna jordägande socknemän äro de enda aktie- ägarna i bolaget, att något annat hotell än det av bolaget ägda ej finnes i Särna samt att hotellet inrymmer lokaler, som enligt uppgift med fördel kunna användas för sammankomster av föreningar och organisationer inom kommunen. Det är vidare i målet upplyst, att det av kommunen genom klandrade beslutet beviljade- lånet avser en tillbyggnad av hotellet och att sammanlagda kostnader för till-» byggnaden beräknats till 753 000 kr. Då gentemot vad sålunda i målet förekommit om arten av den av kommunen stödda hotellverksamheten och omfattningen av tillbyggnaden det icke kan anses ha visats att företaget utgör en angelägenhet, fallande utanför kommunens kompetens, prövar RegR rättvist att med upphävande av LSt:s utslag fastställa fmzs klandrade beslut.
Otillåtna åtgärder
W 875 (1884); W 982 (1887). Sedan Nya Trollhätte Kanalbolag beslutat riva ett bolaget tillhörigt hotell i Trollhättans kommun, beslöt kommunalstämman år 1883 med röster för 25,961 fyrk mot röster för 8,541 fyrk, att kommunen skulle bygga ett nytt hotell i stället för bolagets. Lokalerna skulle enligt stämmans beslut utformas så att en tingslokal vid behov skulle kunna inrymmas i byggnaden. Stäm- man beslutade samtidigt, att ett lån på 100 000 kr. skulle upptas för att finansiera byggnadens uppförande. Cirka 300 personer, representerande röster för 12,247 fyrk, förenade sig i besvär över beslutet under anförande huvudsakligen, att upp- förandet av hotellet skulle medföra att de kommunala utskylderna fördubblades, att det redan fanns ett nytt hotell vid järnvägsstationen, där den enskilda före-- tagsamheten tillhandahöll rum för resande till låga priser, att kanalbolaget såsom innehavare av gästgiverihemmanet Stavered hade »laglig förbindelse» att till— handahålla nödiga hus för resandes härbärgerande och för sådant ändamål upp- fört det hus som skulle rivas samt att uppförande av hotellbyggnaden, för vilket kostnadsförslag saknades, tillkom den enskilda företagsamheten, men inte kom- munen, som inte hade någon byggnadsskyldighet i detta hänseende. KB upphävde beslutet på skäl som innebar, att åtgärder för anskaffande av lämplig lokal för hotellrörelse inte var att anse som en kommunal angelägenhet i en landskommun, och att åtgärder för åstadkommande av lämplig tingslokal ankom på tingshus— byggnadsskyldige. Direktionen för kanalbolaget m. fl. företagare i kommunen an— förde besvär, men KM gjorde ej ändring i KB:s utslag.
Ärendet upptogs på nytt i kommunalstämman 1886, varvid stämman beslöt, att kommunen skulle köpa kanalbolagets hotellbyggnad för högst 40 000 kr. Året därpå beslöt stämman vidare att uppta ett amorteringslån om 80000 kr. för att finansiera köpet, sätta byggnaderna i stånd samt uppföra en bro över ett av strömfallen i Trollhättan. KM avslog kommunens ansökan om tillstånd att uppta lånet, enär frågan om inköp av hotellfastigheten inte var en kommunens gemen- samma ordnings- och hushållningsangelägenhet samt fullständig utredning inte förebragts beträffande det bidrag kommunen borde utge till brobyggnaden.
RÅ 1911 ref. 115. Skivarps kommun beslöt att låta uppföra en byggnad med tidsenliga lokaler för sammanträden, hotell- och restaurangrörelse samt banklo- kal, att uppdra åt en kommitté att uppgöra kostnadsförslag m. m. samt att hos KM söka tillstånd att för ändamålet uppta ett 40-årigt amorteringslån om 45 000 kr. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas. Klaganden anförde därvid: Han ägde fast egendom i kommunen och sådan egendom kom att utgöra garanti för upplånat kapital. Beslutet kränkte därför hans enskilda rätt. Beslutet skulle inte heller bli till någon nytta för kommunen och kunde inte anses omfattad av den allmänna meningen inom kommunen. KB fann att uppförandet av hotellbyggnad inte kunde anses som en gemensam ordnings- och hushållnings- angelägenhet och upphävde därför kommunens beslut. RegR fann ej skäl göra ändring, enär sådana omständigheter inte förekommit, som kunde föranleda, att i förevarande fall frågan om uppförandet av hotellbyggnad kunde anses som en gemensam ordnings— och hushållningsangelägenhet.
RÅ 1916 ref. 25. Stadsfullmäktige i Djursholm beslöt att för inköp av tomten Gamla Djursholm, som utgjordes av en i Stora Värtan utskjutande udde, och för uppförande där av hotell- och restaurangbyggnader ingå såsom delägare i ett för ändamålet bildat aktiebolag med ett aktiekapital av 350 000 kr. och i bolaget teckna aktier till ett belopp av högst 150 000 kr. samt teckna borgen för ett av hotell- bolaget mot inteckningar i fastigheten upptaget lån till samma belopp. Till grund för fmzs beslut låg ett yttrande av dk i vilket dk sammanfattningsvis anförde: Hotell- och restaurangrörelsen skulle kunna lämna ett årligt överskott av om- kring 45 000 kr., varvid dock inte någon lokalhyra betalts. Denna hade beräknats till 25000 kr., som således skulle komma att utgöra hotellbolagets bruttoinkomst per år, om byggnaderna uthyrdes. Den nuvarande restaurangen tillfredsställde inte ens lågt ställda fordringar. För samhällets utveckling var av stor betydelse att inom staden fanns ett hotell- och restaurangetablisseinang av ungefär den före- slagna typen. Dct var av stor vikt för staden att bidra till frågans lösning, om detta kunde ske utan för stora ekonomiska uppoffringar från stadens sida. Genom förvärv av det föreslagna området skulle stadens invånare kunna beredas tillgång till en vacker park med promenad- och viloplatser omedelbart intill sjön, något .som hittills i hög grad saknats. Genom de föreslagna byggnaderna åstadkom man ett lugnt och behagligt hotell av pensionattyp, där man utan att störa hotellets gäster kunde i en rymlig, enkel och hemtrevlig lokal tillhandahålla förfriskningar åt den stora mängd människor, som speciellt vintersöndagarna plågade besöka isarna på kringliggande fjärdar.
I besvär över beslutet yrkade ett flertal personer att beslutet såsom kompetens- överskridande mätte upphävas. Klagandena framhöll sammanfattningsvis följande: Då det var fråga om att en kommun skulle ingå som delägare i ett affärsföretag, var gränserna för den kommunala beslutanderätten ganska svävande. Vad särskilt angick en kommuns rätt att understödja en liotell- och restaurangverksamhet inom kommunen, kunde frågan inte lösas enbart på allmänna grunder, utan man måste i varje särskilt fall tillse, om sådana omständigheter verkligen var för handen, att hotell- och restaurangverksamheten kunde anses vara av den allmänna vikt och be-
tydelse, att dess understödjande blev ett kommunalt intresse. Något behov av ytter- ligare samlings— eller sammanträdeslokaler i staden fanns inte. Vid bedömande av stadens behov av hotellrum och restaurang. borde man beakta den säregna ställ- ning staden intog i jämförelse med andra städer. Djursholm var ett villasamhälle, vars ojämförligt största antal invånare hade sin verksamhet i Stockholm. Varje familj hade i allmänhet en villa. Gästerna kunde familjerna säkerligen själva in- hysa i sina gästrum, och avståndet till Stockholm var inte längre än att besökande som ville bo på hotell, troligen under alla förhållanden skulle föredra att bo i Stockholm. Då Djursholmsborna själva ville roa sig, skulle de säkerligen liksom hittills söka sig till huvudstaden. När andra städer för utvecklingen av sitt affärs- liv behövde hotell för mottagande av handelsresande och andra affärsmän, var detta något, som inte i någon mån kunde äga tillämpning på Djursholm. Den beräknade årliga omsättningen för restaurangen förutsatte en inte ringa tillström- ning av besökande. Det blev inte djursholmarna, som skulle få nytta av hotellet och restaurangen, utan i stället stockholmarna. Att bygga en sådan anläggning för hu— vudstadens befolkning kunde inte vara något kommunalt ändamål för Djurs- holm. De fördelar hotellet och restaurangen möjligen kunde tänkas medföra, skulle vinnas av den resande allmänheten och främst av det järnvägsbolag som nu ägde markområdet, och som väntade sig betydligt ökad trafik på Djurholmsbanan. Inkomstberäkningarna var allt för sangviniska. Staden skulle komma att göra avse- värd förlust på affären. I praxis hade frågan om rätt för en kommun att inlåta sig på ett dylikt företag besvarats på olika sätt, allt efter omständigheterna i det sär- skilda fallet. Stadskommuner hade åtskilliga gånger tillåtits att bevilja medel för stadshotell, men tillstånd härtill hade alltid motiverats med den betydelse hotellet på grund av förhandenvarande omständigheter haft för kommunen som sådan. Emellertid syntes det framgå, att snävare regler tillämpats när det gällt landskom- muner, och då Djursholm till sin allmänna prägel mera närmade sig en lands- än en stadskommun, torde förevarande spörsmål böra bedömas från samma synpunkter, som om beslutet var fattat av en landskommun.
Fm avgav förklaring och anförde därvid sammanfattningsvis följande: De nu— varande restaurang- och hotellokalerna var ytterst olämpliga och tillfredsställde inte rimliga anspråk på hygien och trevnad. Byggnaden hade ursprungligen bestått av en mindre villa, som genom upprepade om- och tillbyggnader fått en otill- fredsställande utformning. Byggnadssakkunniga personer bedömde det som omöj— ligt att göra de nuvarande lokalerna lämpliga eller avsevärt bättre. Härtill kom, att fastigheten inte ägdes av staden, utan av järnvägsbolaget. Det nya hotellet skulle få en god inverkan på inflyttningen i staden och därmed på stadens ut- veckling. Det inträffade årligen, att villor inte blev färdiga i beräknad tid och att familjer därför tillfälligt behövde bostad på hotell. Den planerade anläggningens område skulle vara tillgängligt för allmänheten. Inom staden fanns emellertid endast ett ringa antal tomter med strandrätt. Området skulle därför med sin långa strand och centrala läge komma att fylla ett allt mera starkt framträdande behov av en vacker och välbelägen promenadplats. —— Fm ville medge, att järnvägsbo- laget hade utsikter att dra den största omedelbara fördelen av företaget. Men sta- dens och järnvägsbolagets intressen sammanföll. Ju bättre det ekonomiska resul- tatet blev av banan, desto större utsikter förelåg för stadens invånare att få sina trafikintressen tillgodosedda. Avsikten med förslaget var inte att till stockhol— marnas förnöjelse anlägga ett utvärdshus eller uppföra en »guldkrog», avsedd att locka största möjliga antal värdshuskunder. Ändamålet var att skapa ett lugnt, tyst och hemtrevligt hotell av pensionatstyp samt att för staden och dess invånare bereda tillgång till lokaler, lämpliga för allmänna och enskilda sammanträden och samkväm. Dessutom var avsikten att för det stora antal både djursholmare och
resande, som speciellt under vintern idkade sport och friluftsliv på de kringlig- gande fjärdarna, skaffa möjligheter att i en enkel men trevlig lokal inta måltider och andra förfriskningar.
En av fmzs ledamöter reserverade sig och framhöll bl. a. att i planerna för Djursholms anläggande såsom ett ledande motiv ingått att den som undan stor- staden önskade ett lugnt lantligt hem där skulle finna ett sådant. För att restaurang- rörelsen skulle gå ihop fordrades uppskattningsvis att cirka 75 000 personer om året besökte restaurangen. Men då skulle Djursholm bli olidligt för sina fasta invånare.
KB: Enär fm icke genom klandrade beslutet kan anses ha överskridit sin be- fogenhet, finner KB besvären icke förtjäna avseende.
I RegR framhöll klagandena att staden i den uppgjorda planen och inkomstbe- räkningen lagt huvudvikten på restaurangen, medan hotellet snarast betraktats som ett mer eller mindre nödvändigt komplement till restaurangen, samt att tillkomsten av restaurangen inte var något kommunalt behov.
RegR: Och som anläggande av ett hotell- och restaurangetablissemang enligt det godkända förslaget, särskilt med hänsyn till den avsedda restaurangens om- fattning och ändamål, icke kunde för en i närheten av Stockholm belägen ort med den huvudsakliga karaktär av villasamhälle, som vore utmärkande för Djurs- holm, anses utgöra en sådan gemensam ordnings— eller hushållningsangelägenhet, att fm ägt i den utsträckning, som genom klandrade beslutet avsåges, ekono- miskt understödja samma företag, samt fm således genom ifrågavarande beslut överskridit sin befogenhet, prövade RegR skäligt att, med ändring av KB:s resolu- tion, upphäva fmzs beslut. — Två av Rengs ledamöter var skiljaktiga och fann ej skäl göra ändring i KB:s resolution.
RÅ 1961 I 119. Kommunalfullmäktige i Tåsjö kommun beslöt att teckna borgen för lån till två enskilda personer på högst 80 000 kr. för om- och tillbyggnad av ett hotell i kommunen samt att såsom säkerhet för åtagandet skulle fordras in- teckningar i fastigheten. I besvär över beslutet yrkades att fmzs beslut måtte upp- hävas, enär det gynnade enskilda personers intressen och inte avsåg någon kom- munens angelägenhet. LSt lämnade besvären utan bifall, enär omständigheterna i målet måste anses ge vid handen, att borgensåtagandet avsåg en kommunens an- gelägenhet samt klandrade beslutet ej heller eljest, såvitt visats, var olagligt i nå- got av de hänseenden, varom förmäldes i 76 s” KL. RegR upphävde fmzs kland- rade beslut, enär, såvitt handlingarna utvisade, sådana omständigheter inte före- låg, att borgensåtagandet kunde anses som en kommunens angelägenhet, samt fm förty måste anses ha genom sitt beslut överskridit sin befogenhet.
I fråga om kommuns befogenhet att vidta åtgärder för att tillgodose fri- tidens och friluftslivets behov av mark och anläggningar drar praxis prin- cipiellt en gräns mellan å ena sidan åtgärder som företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas behov, och å andra sidan åtgärder, vid- tagna i huvudsaklig avsikt att betjäna turister. Medan kommunen ges vid- sträckta befogenheter att lämna fritidsservice åt de egna kommunmed- lemmarna såväl inom som utom kommunens område, behandlas turismen ur kompetenssynpunkt som ett näringsfång, som kommunen i viss ut- sträckning äger allmänt befrämja men i övrigt endast undantagsvis får befatita sig med.
Kommuns befogenhet att dra försorg om de egna invånarnas fritids- och friluftsintressen belyses av följande rättsfall. Vilka omständigheter som
påverkat utgången i det enda negativa fallet (RÅ 1947 I 32) framgår inte .av det officiella referatet.
W 115 (1867). Stadsfullmäktige i Gävle beslöt att uppföra en schweizeribygg— nad i stadsträdgården. Besvär anfördes över beslutet under påstående att beslutet överskred fmzs befogenhet. KB ogillade besvären. KM fastställde KB:s utslag, »enär uppförandet av byggnaden var en åtgärd, som stod i sammanhang med för— valtningen av ett staden tillhörigt jordområde, där fm måste anses berättigade att vidta anordningar, som för staden var lämpliga.
W 1630 (1905). Stadsfullmäktige i Norrköping beslöt att för 90000 kr. låta uppföra nya restaurangbyggnader på Strömsholmen i staden. I besvär över beslu- tet anförde klaganden att det inte fanns något behov av ytterligare restaurang i staden, att en restaurang för utskänkning av huvudsakligen spritdrycker inte kunde vara till skattebetalarnas gemensamma gagn samt att företaget inte heller ur ekonomisk synpunkt var fördelaktigt för staden. KB lämnade besvären utan bifall, enär uppförande av nya och tidsenliga restaurangbyggnader på platsen var en fråga av den allmänna vikt och betydelse, att den måste betraktas som en konnnunens gemensamma hushållningsangelägenhet. KM: ej ändring.
RÅ 1941 ref. 4. Stadsfullmäktige i Göteborg beslöt att av DomänSt för 300 000 kr. förvärva kronoparken Svartedalen, belägen ca 3 mil norr om Göteborg och ca 1,5 mil norr om Kungälv, samt att köpet skulle finansieras med lån, varom beslut skulle underställas KM. Enligt motiveringen för beslutet var avsikten med förvärvet att anskaffa ett område, där Göteborgs befolkning skulle kunna idka friluftsliv. Enligt en utredning om virkesförrådet på området skulle staden ge- nom virkesavverkning huvudsakligen kunna förränta köpeskillingen. Över beslutet anfördes besvär under påstående att beslutet var befogenhetsöverskridande och .att ärendet inte heller blivit vederbörligen berett. Klagandena androg bl.a. att området låg alltför långt från Göteborg för att vara lämpligt för sitt ändamål. LSt ogillade besvären. RegR: Med avseende å det särskilda behov av mark för till- godoseende av ifrågavarande ändamål, som i detta fall får anses föreligga, finner RegR ej skäl att göra ändring i LSt:s utslag.
RÅ 1947 I 30. Kommunalfullmäktige i Orsa kommun beslöt följande: Ett ränte- och amorteringsfritt lån å 100000 kr. skulle ställas till Skid- och friluftsfräm- jandets lokalavdelnings i Orsa förfogande för uppförande av friluftsgård i hu- vudsaklig överensstämmelse med ett framlagt förslag, allt under förutsättning att statens friluftsnämnd genom bidrag intill 60 % av kostnaderna möjliggjorde anläggningens uppförande. Ränte- och amorteringsfriheten skulle kvarstå så länge friluftsgården bedrevs i regi av Skid- och friluftsfrämjandet eller jämställd organisation och tjänade för dylik anläggning avsett ändamål. För anskaffande av ifrågavarande belopp skulle i mån av behov upptas ett 5-årigt lån att amor- teras med belopp som för varje år kunde anses lämpligt. Eventuellt kvarstående skuld efter 5 år fick regleras genom upptagande av nytt lån, dock att hela det anslagna beloppet skulle vara utdebiterat å högst 10 år. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär fm genom beslutet över- skridit sin befogenhet. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring. Två av Rengs ledamöter var skiljaktiga och ville upphäva fmzs beslut, enär med hänsyn till omständigheterna i målet, särskilt storleken av det bidrag, som avsågs med fmzs beslut, och bristen på nöjaktig säkerhet för att anläggningen framgent användes för det tilltänkta ändamålet eller bidraget i motsatt fall återgäldades, fm fick anses ha genom beslutet överskridit sin befogenhet.
RÅ 1947 I 32. Stadsfullmäktige i Gävle beslöt att för AB Gävle Folkparks ny- uppförda dansrestaurang inom folkparksområdet i staden teckna borgen för ett
lån å högst 315 000 kr., liggande efter bottenlån i fastigheten å tillhopa 736 000 kr., under villkor att staden, efter ändring i bolagsordningen, skulle äga utse tre leda- möter och två suppleanter i bolagets styrelse samt en revisor jämte suppleant, att, efter höjning av aktiekapitalet, staden skulle beredas möjlighet att teckna aktier i bolaget intill 40000 kr., att sistnämnda belopp t. v. skulle täckas med tillgängliga medel samt att beslutet om borgensteckning skulle underställas KMzts prövning.
Över fm:s beslut anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär beslutet inte föregåtts av författningsenlig beredning och således inte tillkommit i laga ordning samt det beslutade stödet till bolaget inte avsåg någon gemensam ordnings— eller hushållningsangelägenhet och fm således överskridit sin befogenhet.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär i målet inte kunde anses visat, att fm :s klandrade beslut var olagligt i något av de hänseenden, som omförmäldes i 765 LKS.
RegR: Enär sådana omständigheter icke förekommit, att stadens åtagande för ifrågavarande lån samt anvisande av medel till tecknande av aktier i ovannämnda bolag må betraktas som en för staden gemensam ordnings- och hushållningsange- lägenhet, samt fm förty genom klandrade beslutet måste anses hava överskridit sin befogenhet, prövar RegB lagligt att med ändring av LSt:s res. upphäva full— mäktiges beslut.
RÅ 1962 I 131. Stadsfullmäktige i Norrköping beslöt att förvärva tre fastigheter i S:t Anna socken (Lagnö 211, 212, Marö 12) jämte visst lösöre för 350 000 kr. samt uppdrog åt stadens fritidsnämnd att förvalta egendomen. Över beslutet anfördes besvär, varvid i huvudsak androgs följande: På fastigheterna (Moons turisthotell) fanns uppförda dels en huvudbyggnad, bestående av matsal, sällskapsrum, eko- nomiutrymmen samt ett fåtal bostadsrum, dels ett flertal småstugor huvudsak— ligen använda för inkvartering av gäster för turisthotellets räkning. Hotellet låg inom Stegeborgs kommun omkring 6 mil från Norrköping. Dess kapacitet var omkring 90 gäster av vilka i Norrköping mantalsskrivna personer inte utgjorde någon majoritet. Av ärendets behandling framgick, att turisthotellet även i fort- sättningen skulle stå öppet för folk från olika delar av landet. Staden hade sam- tidigt köpt Missjö 12 i S:t Anna socken, en större skärgårdsfastigbet som med sina många öar var avsedd som friluftsområde för staden. Denna fastighet låg omkring 7 km sjövägen från turisthotellet. På grund av nämnda avstånd måste fastighetsköpen ses som helt skilda fastighetsförvärv. Det torde även vara möjligt för staden att på betydligt närmare håll från Missjö 12 inköpa lämpliga områden, avsett som utgångspunkt vid färder till och från detta skärgårdsområde. Klagan- dena hemställde att fullmäktiges beslut måtte undanröjas, enär ifrågavarande egendomsförvärv inte var att anse som en kommunens angelägenhet. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
RÅ 1964 I 147. Stadsfullmäktige i Ängelholm beslöt att förvärva aktierna i AB Ängelholms havsbad för ca 500 000 kr., att för finansiering av köpet söka KMzts tillstånd till upptagande av ett 25-årigt amorteringslån samt att bemyndiga dk att av tillgängliga medel förskottera köpeskillingen. Enligt det av fm godtagna avtalsförslaget skulle bolaget efter stadens förvärv av aktierna ha till föremål för sin verksamhet att inom staden förvärva eller arrendera och förvalta fastig- heter och markområden för fritids- och turiständamål samt att utarrendera eller eljest upplåta fastigheter och markområden för nämnda ändamål ävensom bedriva annan därmed förenlig verksamhet. — Det upplystes bl. a. följande: Bolaget ägde mark till en yta av ca 2,5 ha, på vilken mark fanns uppförd bl. a. en restaurang- byggnad med annex för personalbostäder m.m. Bolagets fastigheter låg samlade
i närheten av stranden och inom ett Kronan tillhörigt område om ca 120 ha, som staden delvis arrenderade och delvis stod i begrepp att arrendera för olika slag av fritidsändamål.
över beslutet anfördes besvär, varvid klaganden androg i huvudsak följande: Syftet med ifrågavarande bolags verksamhet måste uppenbarligen vara icke endast att täcka stadens och kringliggande kommuners behov av restauranger m.m. utan även att bilda grundval för en med staden som huvudintressent bedriven affärsrörelse inom turistväsendet. Då en dylik verksamhet inte kunde anses som en stadens angelägenhet enligt 3 & KL och staden inte lagligen kunde bedriva verksamheten i egen regi, var fm även förhindrade att delegera angelägenheten till enskilt rättssubjekt, exempelvis ett aktiebolag. Vidare kränkte beslutet kommun- medlemmarnas enskilda rätt av den anledningen, att dessa inte kunde besvärs- vägen vinna rättelse i ett kommunägt bolags beslut.
LSt anförde i sitt utslag: Havsbadsområdet och Kronoparken utgöra genom belägenhet och beskaffenhet ett synnerligen lämpligt fritidsområde för i första hand Ängelholms stads egen befolkning. Åtgärder av skilda slag från stadens sida för en ändamålsenlig disposition av området med hänsyn till den expanderande utvecklingen inom fritidsverksamheten måste bedömas som påkallad. De i avtalet angivna fastigheterna med dårå uppförda byggnader representera ett ekonomiskt värde, som med beaktande av föreliggande omständigheter måste bedömas såsom måttliga och utgöra _— sammantagna ytmässigt sett —— allenast en i förhållande till omgivande, av staden arrenderade markområden obetydlig del av fritids— området. Otvivelaktigt äro emellertid fastigheterna med därå befintliga anlägg- ningar ägnade att -— på sätt av staden redovisats _— genom ändamålsenliga åtgär- der från stadens sida i ökad omfattning kunna tjäna det vidsträckta fritidsom- rådet i dess helhet. Med hänsyn till nu anförda förhållanden får det träffade avtalet anses utgöra en stadens angelägenhet. På grund härav och då klandrade beslutet ej heller eljest, såvitt visats, är olagligt i något hänseende, varom förmäles i 76 % KL, prövar LSt lagligt lämna besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
RÅ 1965 I 72. Stadsfullmäktige i Linköping beslöt att godkänna ett förslag till köpekontrakt rörande förvärv av fastigheterna Kvädö 11 och 21 i Tjusts-Eds kom— mun i Kalmar län för en köpeskilling av 1 500 000 kr. samt att uttala att på fas— tigheten tills vidare inte skulle ske andra investeringar än som var nödvändiga för områdets bibehållande som naturområde. Av handlingarna i ärendet framgick att fastigheten var avsedd att användas som fritidsområde. över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas. Klaganden androg i huvudsak följande. Utredningen i ärendet var utomordentligt knapphändig. Det hade inte framförts någon närmare motivering för köpet. Inte heller framgick av hand- lingarna hur egendomen skulle användas. Då staden i slutet av år 1962 för fri- tidsändamål förvärvat en egendom, som ännu inte iordningställts för sitt ända- mål, fanns uppenbarligen inte nu behov av ännu ett stort fritidsområde vid kusten. Av K.M:ts prop. 1963: 71 framgick att enligt naturvårdsutredningens förslag sta- ten skulle svara för de huvudsakliga kostnaderna för det intensifierade natur— vårdsarbetet. I fråga om naturreservat av övervägande social betydelse borde en av staten och berörda kommuner gemensam finansiering eftersträvas. Om me- ningen var att bereda allmänheten från hela landet tillgång till området såsom ett naturreservat, borde inte enbart Linköpings skattemedel anslås för ändamålet. Om staden tilläts köpa fastigheterna utan att Tjusts-Eds kzn eller LSt i Kalmar län fått tillfälle att yttra sig, hade tillbörlig hänsyn inte tagits till vissa uttalanden i propositionen. Fm hade genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
LSt: Enär såvitt av handlingarna framgår klandrade beslutet icke kan anses
överskrida fmzs befogenhet och ej heller visats, att beslutet är olagligt i något av de i 765 KL angivna hänseenden, lämnar LSt klg:s talan utan bifall. RegR: ej ändring.
Rengs utslag 10/3 1966. Stadsfullmäktige i Halmstad beslöt att för 375 000 kr. förvärva fastigheterna Särdal 10[ och 115 (Enets gård) i Harplinge socken. Enligt skrivelse från fastighetskontoret omfattade fastigheten 84,2 ha, varav ca 35 ha åker, ca 30 ha skog och återstoden i huvudsak strandäng. Stranden mot Kattegatt var ca 500 m lång. På fastigheten fanns uppförd mangårdsbyggnad, lada, ladugård och garage.
Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte undanröjas. Kla— ganden androg bl.a., att fastighetsköpet inte kunde anses vara en angelägenhet av sådan betydelse för staden och dess invånare att fm var behöriga att besluta om köpet.
I yttrande över besvären anförde fm bl. a.: Som framgick av fastighetskontorets skrivelse, var det förvärvade området utmärkt väl ägnat att tjäna som fritids- och strövområde för stadens invånare. Ett ständigt ökande antal personer från staden sökte sig till denna del av Hallandskusten för vila och rekreation. Numera ställdes anspråk på fritidsområden i vad gällde tillgång till ordnade strövområ- den, allmänna anläggningar av olika slag och någorlunda fritt belägna semester- bostäder. Det måste ankomma på staden att tillse, att staden förvärvade lämpliga markområden, som kunde motsvara dess kommunmedlemmars berättigade krav i dessa hänseenden.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär klagandena inte visat, att klandrade beslutet var olagligt i något av de hänseenden, varom förmäldes i 765 KL.
RegR: Med hänsyn till ifrågavarande fastigheters läge och beskaffenhet samt omständigheterna i övrigt, får stadens förvärv av fastigheterna för fritidsändamål anses vara en sådan angelägenhet, varom fm ägt besluta. På grund härav och då klandrade beslutet ej heller eljest, såvitt visats, är olagligt i något hänseende, varom förmäles i 765 KL, lämnar KM besvären utan bifall.
På turismens område har i senare rättspraxis allmänt turistbefrämjande kommunala åtgärder, såsom anslag för tillskapande av turistbyrå, stöd åt. festspel, anslag för anskaffande av snöfordon och anslag till inredning av vandrarhem ansetts tillåtna.
RÅ 1916 C 18. Stadsfullmäktige i Linköping beslöt att bevilja Vätterns turist— förening ett anslag om 1 000 kr. Över beslutet anfördes besvär. KB lämnade besvä— ren utan bifall. RegR upphävde fmzs beslut, enär vid ifrågavarande till enskild förening anvisade anslag inte, såvitt visats, fästs sådana villkor, att nödig trygg- het förelåg, att det kom till användning för ändamål som var att hänföra till sta- dens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Två av Rengs leda— möter var skiljaktiga och ville ej göra ändring i KB:s utslag.
RÅ 1949 I 33. Kommunalfullmäktige i Jörns kommun beslöt bevilja att anslag om 500 kr. för inredande av ett vandrarhem i kommunen. I besvär över beslutet yrkades, att beslutet måtte upphävas enär bl. a. ändamålet med anslaget inte kunde anses utgöra en kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägen- het. LSI upphävde beslutet, enär fm genom klandrade beslutet måste anse ha överskridit sin befogenhet. RegR lämnade, med ändring av LSt:s beslut, besvären utan bifall, enär fm med hänsyn till omständigheterna i målet inte kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom klandrade beslutet.
RÅ 1952 I 263. Stadsfullmäktige i Trollhättan beslöt att anvisa ett anslag ä 6 500 kr. till Trollhättans Resoklubb, att användas till iordningställande av lokal
för Reso Turistbyrå och till byråns verksamhet under år 1952. Besvär anfördes med yrkande, att beslutet måtte upphävas, enär anslaget inte avsåg en stadens angelägenhet och fm således genom beslutet måste anses ha överskridit sin be- fogenhet. Såväl LSt som RegR lämnade besvären utan bifall.
RÅ 1953 I 239. Stadsfullmäktige i Kalmar beslöt att för en beräknad kostnad av 185000 kr. uppföra en turistpaviljong, innehållande lokaler för turistbyrå och restaurang, att kostnaden härför skulle finansieras genom lån samt att dk skulle förvalta turistpaviljongen. Över beslutet anfördes besvär, varvid androgs i huvud- sak följande: Mot beslutet att bygga en lokal för turistbyrå fanns intet att erinra. Genom att sammankoppla detta projekt med byggandet av en lunchbar, varav något behov inte förelåg, hade emellertid fm gått utanför ramen av de intressen, som det tillkom fm att vårda. Behovet av serveringslokaler i staden var väl till- godosett och mellan redan befintliga näringsställen rådde hård konkurrens. Be- slutet om lunchbaren utgjorde därför inte någon för stadens invånare gemensam hushållningsangelägenhet.. Beslutet härom hade inte heller i första hand motive- rats med att något behov därav förelåg utan med att nämnda lokal väsentligen var avsedd att finansiera anläggningens uppförande. För lunchbaren avsåg man att betinga sig sådan hyra, att man fick lokalen för turistbyrån i det närmaste kost— nadsfritt. Härvid hade man förbisett gällande lag om hyresreglering, som för- hindrade ett sådant arrangemang. I beslutet hade vidare förutsatts, att byggnads- företaget helt skulle finansieras med lån. Amorteringen av dessa lån måste emel- lertid beräknas bli större än den värdeminskning, som kunde täckas av hyresin- komsten, och till en del av amorteringen måste därför skattemedel tas i anspråk. I detta hänseende hade beslutet inte föregåtts av tillräcklig beredning. Klagan- dena hemställde att beslutet måtte upphävas bl. a. enär fm överskridit sin befogen- het. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: ej ändring.
RÅ 1956 I 27. Kommunalfullmäktige i Leksands kommun beslöt att för uppfö- rande av »Ett spel om en väg, som till Himla bär» under år 1955 ikläda sig en garanti om högst 25 000 kr. Garantin skulle få tagas i anspråk först sedan räken- skaperna tillhandahållits fm, som därvid skulle beredas tillfälle att taga ställning till eller pröva skäligheten av gjorda utlägg samt anvisa ev. erforderliga medel. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet, såsom icke avseende en kommunal angelägenhet, måtte upphävas. LSt lämnade besvären utan bifall. RegR: cj ändring.
RÅ 1963 I 175. Kommunalfullmäktige i Dorotea kommun beslöt att ur allmänna investeringsfonden 10000 kr. skulle anvisas för inköp av en s.k. snövessla till ett hotell, som kommunen ägde. I besvär Över beslutet anförde klaganden: Kost- naden för inköp av fordonet skulle uppgå till omkring 26 500 kr. Från olika bolag torde ca 12000 kr. erhållas, och hotellets föreståndare torde också vara beredd att tillskjuta några tusen kronor. Enligt föreståndaren skulle fordonet ingå i fjäll- räddningen och alltid vara stationerat vid hotellet. Hotellets årliga driftunder- skott uppgick till 35 000—40 000 kr. Föreståndaren hade inte förpliktats redovisa inkomster och utgifter för fordonet. Då anslaget inte avsåg någon sådan kommu- nal angelägenhet, som borde bestridas med kommunala skattemedel, hade fm ge- nom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. LSt lämnade besvären utan bifall på följande skäl: Vad angår fmzs beslut att anslå 10000 kr. till inköp av en snövessla till Hotell Borgafjäll är i målet upplyst, att nämnda hotellanläggning tillhör kommunen. Då snövesslan får betraktas som en komplettering av det kom- munägda hotellets utrustning och enär tillgången på ett dylikt fordon är ägnat att stimulera turistnäringen i orten, finner LSt fm hava varit oförhindrade att bevilja anslag för ifrågavarande ändamål. RegR: ej ändring.
RegR:s utslag 17/11 1966: Sedan chefen för Skaraborgs regemente (P 4), hos drätselkammaren i Varberg anhållit om ett anslag till täckande av kostnaderna för en minneshögtid i staden till hugfästande av dess och slottets stormning år 1565, beslöt drätselkammaren, att ett anslag borde utgå för ändamålet samt att man sedermera skulle överenskomma om anslagets storlek. —— Sedermera beslöt dk — under hänvisning till det tidigare beslutet —— att av dkzs medel för oförut- sedda utgifter bevilja ett anslag å 5 000 kr. såsom bidrag till kostnaderna för fi- randet i Varberg av »Regementets dag». Över dkzs sistnämnda beslut anfördes besvär med yrkande, att beslutet måtte undanröjas, enär det inte kunde vara en stadens angelägenhet att bekosta P 4:s regementsjubileum. — I yttrande över besvären anförde dk följande. Enligt dkzs mening var det en stadens angelägenhet att bevilja medel för ändamålet. Minneshögtiden hade nämligen med den utform- ning den erhållit, bl.a. stormning av slottet och fästningen, medfört att staden kommit i blickfältet och fått god reklam. För övrigt hade det varit fråga om ett historiskt skådespel med klar anknytning till staden. LSt lämnade besvären utan bifall, enär vad klaganden anfört inte var av beskaffenhet att jämlikt 765 kom- munallagen föranleda upphävande av klandrade beslutet. RegR: ej ändring.
Kommunalt engagemang i turisthotell och andra större anläggningar, avsedda företrädesvis för turister, har genomgående bedömts som otillåten kommunal verksamhet på näringslivets område. Av principiellt intresse är särskilt Rengns yttrande i fallet RÅ 1963 I 161 nedan.
RÅ 1946 S 427. Konununalfullmäktige i Leksands kommun beslöt att teckna aktier för 50 000 kr. i ett planerat aktiebolag för drivande av ett turisthotell i Lek- sand under förutsättning att företaget kom till stånd. Över beslutet anfördes besvär under påstående att fm överskridit sin befogenhet. LSt upphävde klandrade beslu— tet, enär aktieteckning i det planerade turisthotellföretaget inte kunde anses ut- göra en kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. RegR: ej ändring.
RÅ 1958 I 238. Kommunalfullmäktige i Sorsele kommun beslöt, för att möjlig- göra en planerad utbyggnad av ett turisthotell i kommunen, att ingå som intres— 'sent i en ekonomisk förening eller stiftelse, som skulle bildas för att driva ho- tellet, att för ändamålet anslå 50 000 kr. att uttaxeras under en tid av 3 år, samt att såsom ytterligare stöd åt företaget teckna borgen för 50000 kr. Mot beslutet anfördes besvär under påstående att beslutet var kompetensöverskridande, stod i strid mot allmän lag och författning samt kränkte enskilds rätt. LSt upphävde klandrade beslutet, enär kommunalt understöd till turisthotellföretaget, såvitt ut- redningen utvisade, inte kunde anses utgöra en sådan kommunal angelägenhet, varom det enligt gällande kommunallag tillkom fm att besluta, samt fm förty genom klandrade beslutet måste anses ha överskridit sin befogenhet. RegR: ej ändring.
RÅ 1961 I 45. Sedan Arvidsjaurs Hotellfastighetsaktiebolag — som ägde en inom Arvidsjaurs municipalsamhälle i Arvidsjaurs konmiun belägen tomt med därå uppförd hotellbyggnad, Laponia Hotel —- försatts i konkurs samt municipal— fullmäktige i samhället därefter beslutat bilda »Stiftelsen Arvidsjaurshotell» med ändamål att förvärva och förvalta hotellet, hemställde municipalfullmäktige hos kommunen om ett lån till stiftelsen för nämnda ändamål. Kommunalfullmäktige beslöt att till stiftelsen från allmänna investeringsfonden utlämna ett räntefritt lån å 300 000 kr. med amorteringsfrihet under 10 år, för vilket lån som säkerhet skulle ställas inteckningar i hotellfastigheten med förmånsrätt mellan 1 200000 och 1 500 000 kr. För lånet uppställde kommunalfullmäktige de särskilda villkoren
att Sveriges Kreditbank till kommunen utbetalade 400 000 kr., som kommunen insatt i banken, jämte ränta å beloppet, att banken samtidigt förklarade, att den inte skulle vidta några rättsliga åtgärder mot kommunen i anledning av sitt mel- lanhavande med hotellbolaget samt att stiftelsens förvärv av hotellfastigheten inte skedde, innan exekutiv försäljning företagits och banken blivit ägare till fastig- heten.
Över beslutet anfördes besvär, varvid klaganden androg i huvudsak följande: Kommunen hade under de senaste åren utbetalat avsevärda belopp till hotellet. Något vidare engagemang i hotellfrågan borde ej få förekomma. Den säkerhet kommunen skulle få i form av en toppinteckning var helt värdelös. Kommunen skulle dessutom ådra sig en ränteförlust, som efter gällande räntesats skulle upp- gå till omkring 240 000 kr. Kommunen var själv i stort behov av lånemedel för redan beslutade byggnadsföretag. En kommun fick inte inlåta sig på spekulativa företag. Enär klandrade beslutet inte avsåg en kommunens gemensamma ord- nings- och hushållningsangelägenhet, hade kommunalfullmäktige genom beslutet överskridit sin befogenhet. Under åberopande härav och med påstående att klandrade beslutet var behäftat med visst formfel, yrkade klaganden, att beslutet måtte undanröjas.
LSt lämnade, enär vad klaganden anfört icke föranledde att klandrade beslutet skulle anses olagligt i något av de hänseenden, som omförmäldes i 765 kommu- nallagen, besvären utan bifall.
RegR yttrade i sitt utslag: Enär, såvitt handlingarna utvisa, sådana omständig- heter icke föreligga, att klandrade beslutet kan anses avse en angelägenhet, som det tillkommer kommunen att vårda samt kommunalfullmäktige förty genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att med ändring av LSt:s utslag upphäva kommunalfullmäktiges beslut.
Anmärkning: Förevarande rättsfall har samband med RÅ 1961 I 44, som redo- visar ett lagakraftvunnet utslag av LSt, i vilket ett beslut av municipalsamhället, att anslå 25 000 kr. till grundfond för stiftelsen, förklarats vara befogenhetsöver- skridande, RÅ 1961 I 46, i vilket ett av kommunen fattat beslut, att inropa hotell- fastigheten på exekutiv auktion m. ni., av LSt bedömts som lagligt men av RegR förklarats vara befogenhetsöverskridande, samt RÅ 1963 I 129 i vilket RegR upp- hävt ett kommunens beslut att lägga RegRtns utslag i målet 1961 I 46 till hand— lingarna. (Jfr. JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 307—321, 498—505, 646—670).
RÅ 1963 I 121. Stadsfullmäktige i Hjo beslöt att i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande ritningar utföra en hotell-, restaurang- och badanläggning i stadsparken i Hjo och i anslutning till stadens hamn, varvid hotell— och restau- ranganläggningen kostnadsberäknades till 3 milj. kr. och ett friluftsbad i norra hamnbassängen till 1 milj. kr. samt anvisade för ändamålet ett anslag av 4 milj. kr. och beslöt att för täckning av anslaget uppta ett amorteringslån. Fm godkände samtidigt ett förslag till hyresavtal, genom vilket den planerade anläggningen ut- hyrdes till ett enskilt hotellbolag.
I besvär över fmzs beslut anförde klaganden: Fm:s beslut stod i strid mot all- män lag och författning samt överskred fmzs befogenhet, enär besluten inte avsåg en kommunal angelägenhet. Det lyxhotell och den restaurang, som staden beslutat uppföra, var inte avsedda för stadens invånare, utan man räknade med tillström- ning av dollarturister och andra lämpliga utsocknes. Kommunala hotellbyggen i syfte att locka turister kunde emellertid inte anses utgöra en kommunal ange- lägenhet. Därjämte stod projektets storlek och kostnader för detsamma inte i pro- portion till stadens resurser.
Fm anförde i yttrande till LSt bl. a.: Hjo var sedan gammalt en bad och rekrea-
tionsort. Sedan Hjo vattenkuranstalts anläggningar i stadsparken år 1932 förstörts genom eld, hade staden är 1935 blivit ägare till stadsparken och där belägna villor samt i egen regi fortsatt den sedan senare delen av 1800-talet bedrivna bad- gäströrelsen. Den planerade hotell-, restaurang- och badanläggningen avsåg så- lunda inte någon för staden ny verksamhet utan ett fullföljande av en snart 30-årig tradition. Ett främjande av turismen var inte någon främmande verksamhet för staden, och staden samarbetade i dylika frågor med flera andra kommuner vid västra vätternstranden. Verksamhetens fortbestånd och utökning var av vikt för stadens fortsatta liv. Det förelåg vidare ett synnerligen stort behov att få frågan om ett stadshotell ordnad, enär de i staden befintligt hotellen var otillräckliga och av otillfredsställande kvalitet. Genom den tilltänkta anläggningen skapades emellertid goda möjligheter för övernattningar i staden. Staden kunde räkna med att bli centralort i ett blivande kommunblock samt därvid öka sitt invånarantal till mer än 10 000, och de planerade anläggningarna fick ses som ett led i strä- vandena att befrämja den ekonomiska utvecklingen i orten och tillgodose kom- munmedlemmarnas olika behov. De klandrade besluten innebar därför inte att staden ämnade inlåta sig på s. k. spekulativ verksamhet.
LSt lämnade besvären utan bifall på följande skäl: Sedan mycket lång tid har Hjo stad varit en turistort, och stadens invånare och staden själv ha inom turis- mens område haft icke obetydliga intressen att bevaka. Den verksamhet, som avses med det nu ifrågasatta företaget, ansluter sig sålunda till stadens tidigare uppgifter. Förut befintliga byggnader för ändamålet ha emellertid blivit omo- derna eller förstörts. Med hänsyn till utvecklingen inom turismen och de krav som ställas på denna måste det anses berättigat, att verksamheten får den om- fattning som nu ifrågasatts. Verksamheten utgör alltså ett naturligt led i stadens utveckling och måste i betraktande av stadens läge anses berättiga till fortsatta kommunala åtgärder på detta verksamhetsfält. Med beaktande tillika av vad stads- fullmäktige i övrigt anfört finner LSt, att fm icke genom överklagade besluten överskridit sin befogenhet.
RegR yttrade i sitt utslag: Väl får av utredningen i målet anses framgå, att i staden behov föreligger av ett tidsenligt hotell jämte restaurang och ett frilufts- bad. Emellertid är den av fm beslutade anläggningen uppenbarligen avsedd icke endast att täcka dessa behov utan även att bilda grundval för en med staden som intressent bedriven affärsrörelse inom turistväsendet. Enär vid sådant förhållan- de fmzs båda klandrade beslut icke avse en angelägenhet, som det enligt 351414 tillkommer staden att vårda, samt fm alltså genom besluten överskridit sin be- fogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LStzns utslag, upphäva nämnda beslut.
Anmärkning: Sedan projektet begränsats har KM i statsrådet 3/1 1964 lämnat staden tillstånd att uppta lån för delfinansiering av projektet; se bil. 2.
RÅ 1963 I 148. Kommunalfullmäktige i Hallens kommun beslöt att dels teckna aktier i ett aktiebolag »som ensamt ägdes av kommunen», och som hade till upp- gift, förutom att handha skötseln av Högdalens fritidsområde, att inom sport- stugeområdet exploatera tomter samt anlägga en semesterby med i första band 10 stugor, dels till aktiebolaget överföra ett lån om 7 000 kr., som fanns för en på området uppförd raststuga, dels överföra sportstugeområdets övriga tillgångar till aktiebolaget, dels teckna borgen för ett lån om högst 100000 kr., avseende del i anläggningskostnaderna för exploatering av området. Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär beslutet inte avsåg en kommunal angelägenhet. LSt: Med hänsyn till att de av fm beslutade åtgärderna synes ägnade att på ett ändamålsenligt sätt främja utvecklingen av den för kom-
munen betydelsefulla turistnäringen, finner LSt, att fm genom klandrade beslutet icke kunna anses hava överskridit sin befogenhet. RegR: Av utredningen i målet får anses framgå, att den semesterby, för vars uppförande ifrågavarande aktie- bolag skall bildas, icke är i första hand avsedd att tillgodose behovet av en fritids- och rekreationsanläggning för kommunens medlemmar utan fastmera är att be- trakta såsom en med kommunen som intressent bedriven rörelse inom turist- väsendet. Enär vid sådant förhållande fmzs klandrade beslut icke avser en ange- lägenhet, som det enligt 3 % kommunallagen tillkommer kommunen att vårda, samt fm alltså genom beslutet överskridit sin befogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fmzs beslut.
RÅ 1963 I 161. Kolmårdens kommun gjorde ansökan hos KM om tillstånd att teckna borgen för ett lån åt Stiftelsen Kolmårdens Fritidsområde ä 1 500 000 kr. för täckande delvis av kostnader för iordningställande av ett fritidsområde med bl.a. djurpark. KM förordnade, att RegR:s utlåtande skulle inhämtas, huruvida kommunens åtagande var att anse som en kommunens angelägenhet. RegR ytt- rade: Av handlingarna i ärendet framgår, att den tilltänkta fritidsanläggningen är avsedd att utgöra grundval för en i stor skala bedriven affärsverksamhet inom turistnäringen och att detaljplanerna för anläggningen jämväl utformats i sådant syfte. Att själv bedriva eller att ekonomiskt stödja av annan utövad affärsverk- samhet av denna art kan emellertid i regel icke anses vara en kommunal angelä- genhet. Några särskilda skäl som i förevarande fall skulle kunna motivera ett undantag från nämnda regel torde icke föreligga. Sålunda torde något behov av anläggningen för tillgodoseende av kommuninvånarnas fritidsintressen icke kun- na anses vara för handen. Ej heller synes inom kommunen råda sådana sysselsätt- ningssvårigheter eller förhållanden i övrigt att på grund därav ett kommunalt stöd åt företaget skulle kunna anses förenligt med kommunallagstiftningens grun- der. RegR finner således, att kommunens ifrågavarande borgensåtagande icke är att anse såsom en angelägenhet, som det enligt 3å KL tillkommer kommunen att vårda. — Kommunen återkallade härefter sin ansökan hos KM.
RÅ 1963 I 207. Konununalfullmäktige i Sorsele kommun beslöt, _att bistå en- skilda innehavarna av Hotell Gästis i Sorsele samhälle med borgen för ett lån om 200 000 kr., avsett att täcka kostnaden för en planerad tillbyggnad av hotellet. Till grund för fmts beslut låg bl. a. ett yttrande av kommunalnämnden, i vilket framhållits, att ndn ansåg det angeläget att genom främjande av turistnäringen skapa sysselsättningstillfällen i kommunen, att tillbyggnaden av hotellet kom att medföra arbete för ett antal arbetare av olika kategorier, att genom tillkomsten av flera rum i hotellet större rörlighet skapades i strukturen hos Sorsele samhälle samt att under turistsäsongen brist förelegat på resanderum i orten.
över fmzs beslut anfördes besvär, varvid androgs i huvudsak följande: I Sorsele samhälle fanns, förutom Hotell Gästis med 7 resanderum, Hotell Rehn- man med 10 resanderum, varjämte ytterligare en person i samhället drev uthyrning av 4 rum för resande. Tillgången på hotellrum var god. På Hotell Rehnman hade länge förekommit påtaglig underbeläggning, och det var förenat med stora ekono- miska svårigheter att hålla denna rörelse igång. Om Hotell Gästis utbyggdes med stöd av kommunal borgen, skulle innehavaren av Hotell Rehnman inte kunna fortsätta med sin rörelse, vilket skulle medföra sämre service för samhället. Ur kommunal synpunkt var det värdefullt med två konkurrerande hotell på orten. De båda hotellen hade tillkommit till övervägande del för att tillgodose behovet av hotellrum för skogsfolk. När antalet anställda inom skogsbruket nu minskade, bortföll i stället motivet för utbyggnad av Hotell Gästis. Ndn hade anfört att tu- ristnäringen i orten skulle förkovras genom att väg skulle byggas till lågfjället
Nalovardo, beläget ca 13 km från Sorsele samhälle. Denna väg torde emellertid inte bli av någon som helst betydelse för långväga turister, eftersom dessa hellre sökte sig till fjälltrakterna vid Ammarnäs i kommunen, där det fanns två stora hotell. Det var orealistiskt att tro, att långväga turister skulle stanna i det inom skogsområde belägna Sorsele samhälle, där större turistattraktioner saknades. En utbyggnad av Hotell Gästis skulle skapa ökade sysselsättningsmöjligheter endast under själva byggnadstiden. Tillbyggnaden, som f. ö. också skulle omfatta en lägenhet för privat bruk, utgjorde inte någon kommunal angelägenhet. Fm:s beslut vilade även på orättvis grund gentemot konkurrentföretaget och kränkte- enskild rätt. Klaganden yrkade därför att fmzs beslut måtte upphävas.
LSt: Det är för LSt känt att inom Sorsele kzn svårigheter föreligger att i er- forderlig omfattning bereda arbete åt invånarna. Genom utveckling av turistnä- ringen, vartill inom k:nen finns goda förutsättningar, kan nya sysselsättnings- möjligheter dock skapas och arbetslöshet motverkas. Icke endast för turismens främjande utan även av andra skäl får det anses vara ett allmänt intresse av vikt,. att goda övernattningsmöjligheter erbjudes inom k:nens centralort. Under dessa omständigheter finner LSt beviljande av borgen för utbyggnad av ifrågavarande hotellrörelse vara en kommunal angelägenhet. Enär fm därför icke genom kland- rade beslutet kan anses ha överskridit sin befogenhet och då, såvitt visats, beslu- tet ej heller eljest är olagligt i något av de hänseenden, som avses i 76 & KL, prövar LSt lagligt lämna besvären utan bifall.
RegR: Av handlingarna i målet framgår, att fm med sitt klandrade beslut lin-— vudsakligen åsyftat att befrämja turistväsendet. Enär det emellertid icke kan anses. vara en k:nens angelägenhet att k:nen i sådant syfte åtager sig ifrågavarande bor- gen, samt fm alltså genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar-' RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva nämnda beslut.
RÅ 1964 I 134. Kommunalfullmäktige i Dorotea kommun beslöt dels att låta- utföra utbyggnad av Hotell Borgafjäll samt anordna fritidsområde med sport- stugebebyggelse, linbana och släplift i Avasjö, allt till en beräknad kostnad av ca 4 600 000 kr., dels att låta bygga ett mindre flygfält vid hotellet, dels ock att be— kosta de inventarier som behövdes efter utbyggnaden av hotellet. Vidare beslöts bl. a. att inge ansökan om att företaget måtte få utföras som kommunalt beredskaps- arbete samt att för bestridande av den del av kostnaderna, som inte täcktes av statsbidrag, uppta amorteringslån.
Över beslutet anfördes besvär med yrkande att beslutet måtte undanröjas, enär det inte avsåg en kommunal angelägenhet. Klagandena androg i huvudsak föl- jande: De beslutade åtgärderna var inte i första hand avsedda att tillgodose fritids- och rekreationsanläggningar för kommunens medlemmar. Den kostnadsberäkning och finansieringsplan som legat till huvudsaklig grund för den ekonomiska bedöm- ningen, syntes förete allvarliga brister. Det förelåg därför uppenbara risker för att det planerade företaget skulle vålla kommunen oskäligt stora kostnader under byggnadstiden och framför allt stora årliga förluster efter utbyggnaden. Enbart utbyggnaden av hotellet skulle vålla kommunen ett årligt underskott på minst 150 000 kr. Inventarieanskaffning för en kostnad av 800 000 hade inte medräknats i finansieringsplanen. Avsikten var att Reso skulle få arrendera hotellanläggning— arna på mycket förmånliga villkor. Det av Reso muntligen erbjudna garantibeloppet 75000 kr., täckte inte ens kommunens kostnader för inventarier. Årskostnaden, ca 70 000 kr., för nuvarande hotelletablissemang med tillbyggd personalbostad var inte heller medtagen i kostnadskalkylen. Likaså hade utelämnats räntekostnader av betydande storlek under byggnadstiden eller till dess beräknat statsbidrag ut- föll. De beräknade flygplatskostnaderna på 200 000 kr. torde kunna uppskattas till det tiodubbla även om det blev fråga om ett sportflygfält av minimistorlek. I
första hand borde vägfrågan inom området lösas för att möjliggöra gynnsammare drift av befintliga turistanläggningar i Avasjö och Borgafjäll, för att förbättra kommunikationerna för de många sportstugeägarna samt för att lägga grunden för en ytterligare utvidgning av turistnäringen inom området. En utbyggnad av det slag som avsågs med klandrade beslutet, borde vara ekonomiskt försvarbart från skattebetalarnas synpunkt, dvs. handläggas efter strikt affärsmässiga principer.
LSt anförde i sitt utslag: Inom Dorotea kommun föreligger svårigheter att till följd av den fortgående strukturförändringen inom skogs- och jordbruksnäringen bereda arbete för kommuninvånarna i erforderlig omfattning. Möjligheten av att kunna lokalisera nya industriföretag till kommunen måste bedömas som ringa. Genom utveckling av turistnäringen, vartill inom kommunen finnas mycket goda möjligheter, kan arbetslösheten motverkas och nya sysselsättningsmöjligheter ska- pas såväl inom näringsgrenen som ock inom kommunens näringsliv i övrigt. Enär fm därför icke genom klandrade beslutet kunna anses ha överskridit sin befogen- het och då, såvitt visats, beslutet ej heller eljest är olagligt i något av de hän- seenden, som omförmäles i 76 5 KL, prövar LSt lagligt lämna besvären utan bifall.
RegR: Enär, såvitt handlingarna utvisa, sådana omständigheter icke föreligga, att klandrade beslutet kan anses avse angelägenhet, som det enligt 3 & KL till- kommer kommunen att vårda, samt fm därför genom beslutet överskridit sin be- fogenhet, prövar RegR lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva fmzs beslut.
RegR:ns utslag 3/3 1966. Kfm i Bjurholms kommun beslöt att, i enlighet med upprättade handlingar, uppföra ett hotell i Bjurholms samhälle under förutsätt- ning att tomtfrågan kunde lösas och att statsbidrag beviljades, att till arbetsmark- nadsstyrelsen inge ansökan om statsbidrag för ändamålet med högsta möjliga be- lopp samt att anta preliminär finansieringsplan för uppförande av hotellet, var- vid kommunens insats skulle täckas genom utdebitering åren 1966—1967. Enligt finansieringsplanen beräknades byggnadskostnaderna, förutom tomt, va-anslut- ning, programbandlingar, projektering, inventarier och utrustning m. m., till 1 300000 kr. Dessa kostnader beräknades preliminärt skola täckas sålunda: Be- räknat statsbidrag, 40 % av 1 330000 kr., 532000 kr., beräknat lån 700000 kr. samt insats från kommunen 98 000 kr.; härtill kom kostnaderna för tomt, va-an- slutning, projektering — utöver det belopp som täcktes av statsbidrag — och in- ventarier m. m., vilka kostnader beräknades till ca 300 000 kr. och skulle täckas genom utdebitering.
Över fmzs beslut anfördes besvär, varvid klagandena i huvudsak androg föl- jande: Hotellet skulle i färdigställt skick kosta minst 1 900 000 kr. För ett hotell av sådan storleksordning fanns inte något behov i kommunen. Hotellrörelsen skulle visa underskott. Även representanter för Bjurholms turistnämnd, vilken syntes ha informerat arbetsmarknadsstyrelsen om det »stora» behovet av turistservice i kommunen, medgav, att driften av hotellet måste subventioneras »de första åren». Spontant förekom i kommunen knappast någon turism, för vilken behov av hotell kunde tänkas föreligga. Därför ämnade man med reklam och propaganda göra Bjurholm till en turistort. Reklamkostnaderna skulle kommunen få betala. Det stod emellertid inte i överensstämmelse med kommunlagen att fm beslöt satsa stora summor av skattemedel på ett spekulationsobjekt, som, enligt vad man på förhand visste, skulle medföra kraftiga underskott varje år. Fm hade således genom kland- rade beslutet överskridit sin befogenhet och klagandena yrkade därför, att beslutet måtte upphävas i vad det avsåg uppförande av »ett turisthotell för 1 900 000 kr.». — En av klagandena anförde särskilt, att i det kommunala ärendet inte berörts hur det efter tillkomsten av hotellet skulle förfaras med den hotellrörelse, som av _enskild person redan bedrevs i orten.
I förklaring över besvären anförde fm: Det i orten befintliga hotellet var ned— slitet och även i övrigt i mindre gott skick. Hotellbyggnaden var delvis belägen på gatumark och kunde därför inte ombyggas eller repareras till acceptabel standard. Det nya hotellet kom i första hand att tillgodose kommuninvånarnas behov. I Bjurholms samhälle, som hade omkring 1 000 invånare, behövdes ovill— korligen en matservering för de arbetare och tjänstemän, som måste inta sina måltider utom hemmet. Matsalsdelen av hotellet skulle innefatta barservering, avsedd för enklare måltider, och annan matsal. Matsalsutrymmena kunde även nyttjas i sin helhet av större sällskap vid exempelvis sådana tillfällen som bröllop och födelsedagar och borde då rymma ca 100 personer. I själva hotelldelen hade antalet övernattningsrum bestämts till det minimum, som enligt expertis erfordra- des för att göra hotellet ekonomiskt bärkraftigt. Utöver kommuninvånarnas behov skulle hotellet givetvis även tillgodose den efterfrågan som turismen ställde på en ort av Bjurholms typ. Därvid avsågs i främsta rummet den redan förefintliga närturism från Umeå stad och kustområdena i övrigt, vilken otvivelaktigt skulle öka i framtiden. Den turistverksamhet, vilken kommunen redan bedrev och som kom att öka med tillkomsten av det nya hotellet, var ett led i kommunens strävan att, jämte åtgärder till stöd för övrig företagsamhet, söka bereda nya arbetstill- fällen i kommunen och förhindra en alltför stor utflyttning därifrån av personer i arbetsföra åldrar. De kapitalinvesteringar, som erfordrades för uppförande av ett hotell med den standard som numera krävdes, var så stora, att de nödvändig- gjorde ett kommunens engagemang.
I påminnelser anförde klagandena, att de fann fmzs påstående att hotellet i första hand skulle tillgodose ortens behov ofattbart med hänsyn till hotellets storlek och standard, kommunens invånarantal — omkring 4 000 personer — och stora ytvidd samt centralortens, Bjurholms samhälle, relativt ringa invånarantal.
LSt lämnade besvären utan bifall, enär klagandena inte visat, att klandrade beslutet var olagligt i något av de hänseenden, som omförmäldes i 76 5 1 mom. KL.
RegR yttrade i sitt utslag: Av utredningen i målet framgår väl att i Bjurholm behov föreligger av ett tidsenligt hotell med restaurang. Emellertid får med hänsyn till i målet upplysta omständigheter den av fm beslutade anläggningen anses vara avsedd att företrädesvis befrämja turistväsendet. Enär vid sådant förhållande fmzs klandrade beslut icke avser en angelägenhet, som det tillkommer kommunen att vårda, samt fm alltså genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar KM lagligt att, med ändring av LSt:s utslag, upphäva nämnda beslut.
Rengs utslag ()”/10 1966. Kfm i Ådals-Lidens kommun beslöt, i enlighet med förslag av kommunalnämnden, att bevilja ägaren av ett turisthotell i kommunen bidrag med 960 kronor för utarbetande av ritningar till utbyggnad av hotellet.
över fmzs beslut anfördes besvär med yrkande, att LSt måtte upphäva beslutet, enär det vilade på orättvis grund. LSt upphävde fmzs beslut, enär utgivandet av ifrågavarande bidrag — såvitt utredningen visade — inte kunde anses utgöra en kommunal angelägenhet, varom fm ägde besluta, samt fm sålunda genom kland- rade beslutet överskridit sin befogenhet.
RegR yttrade i sitt utslag: Av handlingarna i målet framgår, att fm med sitt klandrade beslut huvudsakligen åsyftat att främja turistväsendet. Enär det emel- lertid icke kan anses vara en kommunens angelägenhet att lämna bidrag i sådant syfte, samt fm därför genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, fast- ställer KM det slut, vartill LSt kommit i målet.
BILAGA 2
Exempel från finansdepartementets praxis i ärenden om kommunala låne- och borgenstillstånd för fritidsanläggningar, semesterbyar, turisthotell och liknande anläggningar, vilka anläggningar är avsedda
att nyttjas i större omfattning av andra än den egna kommunens medlemmar
Efterföljande förteckning innehåller dels några utvalda exempel (dock ej hotell) från 1950-talet och från 1960-talets första är, dels samtliga avgö- randen från senaste femårsperioden (1962—1966), därvid för jämförelsens skull medtagits även hotell, som har karaktären av »stadshotell».
Lån eller borgen
Anläggning
Låne- eller borgens- belopp
Total- kostnad
Bifall eller avslag
Mönsterås köping
Falkenberg Harplinge
kommun Borgholm
Stockholm
Östersu n (1
Stockholm
Halmstad
Stockholm
Ronneby
Stockholm
Lån Lån Lån Lån Lån Borgen åt en
Slalomklubb
Lån
Semesteranläggningar
Markförvärv (strandtomt för sportstugor) Markförvärv för fritidsom- råde (tältplats, småstugor) Sportstugor
V ägar och vatten— och avlopp till d:o Semesterstugor på frilufts- områden
Skidlift
Semesterstugor på frilufts— reservat
Väg— och ledningsarbeten på fritidsområde Sommarstugor
Uppförande av semester— stugor på friluftsreservat
Semesterstugor på Lilla Karön, in. in.
Vägar och vatten och avlopp till d:o
Semesterstugor på frilufts- reservat
108 000 193 000 50 000
80 000 50 000
210 000 15 000 285 000
74 000 15 000 405 880 485 000
170 000
193 000 200 000 210 000 531 380 150 000 170 000
Bifall
Avslag Avslag Avslag Bifall
Bifall Bifall Bifall Bifall Avslag Bifall
Avslag
Bifall
Jfr 25/5 1956
Borgholm
Kungälv Visby
Malå kommun
Hede kommun
Åtvidabergs köping
Älvsby lands- kommun
Traryds köping Åre kommun
Lindesberg Kinnekulle kommun
Ronneby
Stockholm
Lån Lån
Borgen åt Malå- träsk lokalavdelning av Skid- och Frilufts- främjandet
Borgen åt AB Vem- dalsskalets Linbana
Borgen för byggnads- kreditiv resp. lån
åt AB Åtvidabergs Brukshotell Borgen åt Stiftelsen Värdshuset Reu- kronan
Lån Lån
Borgen åt Kinnekulle lokalavdelning av Skid- och Fri- luftsfrämjandet
Lån
Utbyggnad av semesterbyn vid Blårör Anläggande av semesterby
Semesterby
Skidlift
Linbana
Hotell— 0. restaurang- byggnad.
Hotell 0. samlings- o. affärslokaler.
Hotellbyggnad.
Avsättning av medel till fond för främjande av turistnäringen Stadshotell (ombyggnad) Fritidsanläggning
Hotell- och friluftsbad- anläggning (tillägg)
Semesterstugor vid Skäl- åker på Gålö (tillägg)
120 000 81 560 300 000
50 000
2 070 000 900 000
960 000 500 000
75 000 185 000 100 000 1 000 000
160 000
240 000 293 900 655 000 175 000
2 980 000 1 205 000
598 000 200 000 290 000
5 205 400
310 000
Bifall Bifall Bifall Bifall Bifall Bifall Bifall
Jfr 20/11 1953 Statsbidrag
Statsbidrag
Jfr 11/7 1963 lån till linbana
Tid lån Hotell 7/7-60 1 116 500 bad 17/2-60
925 000
Tid. lån 14/4-61 150 000
Kommun
Lån eller borgen
Anläggning
Låne- eller borgens— belopp
Total- kostnad
Bifall eller avslag
Kvänums kommun
Falkenberg
Mariestad
Mörbylånga kommun
Burträsks kommun Dals-Eds kommun
Åre kommun
Ragunda kommun
Stockholm Visby
Älvsby landskommun
Jokkmokks kommun
Borgen åt en källarmästare Lån
Borgen åt Falkenbergs
Hotell- och Restaurangaktiebolag Lån
Borgen åt Stiftelsen Haga- parks semesterby Borgen åt R.
och A.-B. Karlsson Borgen åt en källarmästare Borgen åt
Duveds Linbana AB Borgen åt AB Ragundadalens Turistanläggningar Lån
Lån
Borgen åt Stiftelsen Värdshuset Renkronan Borgen åt H.
Sundberg
Förvärv av hotellfastighet. Överflyttning av tidigare (30/1-59) lämnat borgens- tillstånd på ny ägare Tecknande av aktier i Falkenbergs Hotell- och Restaurangaktiebolag Utbyggnad av Grand Hotell m. m.
Om- och tillbyggnad av stadshotell (tillägg)
Semesterstugor (13 st) Övertagande av hotell Gästis.
Upprustning av Miihlbocks hotell.
Linbaneanläggning.
Linbana, m. m.
Semesterstugor på Gålö samt Nolinge
Semesterby (tilläggslån) Hotell, m. rn. (tilläggslån)
Semesterstugor i semester- byn i Kuossingjocka
69 300
300 000 500 000 412 000
76 000 60 000 100 000 295 000 250 000
510 000 130 000 150 000 120 000
205 000 300 000 500 000
2 732 000
210 500 215 000 450 000 650 000 740 000 1 358 883 153 600
Bifall Bifall Bifall Bifall
Tillst. 15/12-61 på 2 320 000
Jfr 12/1-62
Habo kommun
Hjo Leksands kommun
Lund
Stockholm
» Skara
Göteborg
Falköping
Lycksele
Sunne köping Sunne köping
Lycksele landskommun
Borgen åt R. Nyström
Lån
Borgen åt
AB Åsledens Friluftsanläggning Borgen åt Fas- tighetsaktiebolaget S:t Jacob
Lån Lån Lån Borgen åt AB Göteborgshotell Borgen åt
Hotell AB Midgård Borgen åt Lycksele lokalavdelning av Skid- och frilufts- främjandet
Borgen åt Fryksdalens Turisttrafikförening, Sunne Borgen at Kolsnäsuddens Folkparkförening
u. p. a.
Borgen åt
Lycksele lokalavdel— ning av Skid- o. Fri- luftsfrämjandet
Hotellbyggnad.
Aktieteckning i bolag
för hotell- och restaurang- rörelse m. m.
Linbane- och frilufts- anläggning
Ombyggnad av Grand Ho- tell.
Modernisering och om- byggnad av semesteranlägg- ningar på Grinda och Finn- hamn
Semesterstugor på Nolinge Om- och tillbyggnad av stadshotellet Uppförande av hotellbygg- nad.
Om- och nybyggnad av Stora Hotellet.
Uppförande av skidlift
Vissa turistanläggningar på Tossebergsklätten. Raststugor samt fram- dragande av el. ledningar Iordningställande av campingplats
Linbaneanläggning
163 800
1 333 000
240 000 500 000 200 000 390 000 2 165 000
8 000 000 1 500 000
200 000
3 000 000
400 000 500 000
2 415 000 16 000 000 2 500 000
185 000
Bifall
Delvis bifall (badanlägg- ning m. m.) Bifall
Avslag i övr. (Jfr RÅ 1963 I: 121)
Jfr Lycksele landskommun 27/11—64 Jfr Lycksele stad 6/11-64
Kommun
Lån eller borgen
Anläggning
Låne- eller borgens- belopp
Total- kostnad
Bifall eller avslag
Söderhamn
Mörlunda kommun Åtvidabergs köping
Gnesta köping
Växjö Vimmerby Vitsands kommun Ovikens kommun Mönsterås köping Eslöv
Stensele kommun
Stockholm
Piteå landskommun
Borgen åt Stiftelsen Söder- hamns stads Hyres- bostäder
Borgen åt K. Svensson
Borgen åt AB Åt- vidabergs Bruks- hotell
Borgen för bygg- nadskreditiv åt fru Fredmark Lån
Lån
Borgen åt Stiftelsen Vita
Borgen åt Gräftå- vallens AB
Lån Borgen åt AB Es- lövs Stadshotell Borgen åt Skid- och Friluftsfräm- jandets lokalavdel- ning Lån Lån
Tomtförvärv och ombygg- nad av befintlig hotellbygg- nad
Hotellfastighet.
Hotell- och restau- rangbyggnad (till- läggslån) Ombyggnad av Stora hotellet.
Ombyggnad av stadshotellet Ombyggnad av stadshotellet Skidlift, m. m.
Semesterby Fritidsanläggning å Oknö
Utbyggnad av stads- hotellet Skidlift på Stenseleberget
Modernisering och om- byggnad av semesteranlägg— ningar m. m. Semesterstugor på
Nåtarö friluftsområde Ombyggnad av Ängby turistcampingområde m. m. Semesterstugor vid Piteåholmens Havsbad
550 000
60 000 4 1 5 000
800 000 800 000 620 000 400 000 200 000 500 000 150 000
70 000
140 000 500 000 750 000 253 000
900 000 100 000 3 425 396 800 000 950 000 400 000 350 000 561 000 250 000 140 000 325 000
Bifall
Jfr 12/1-62 Jfr 14/7-66 Jfr 11/3-66
Lysekil Ramsele kommun Umeå
Skänninge
Ljusnars- bergs köping Bjuvs köping
Ängelholm
Sunne köping
Mörbylånga kommun
Nederkalix kommun
Rättviks kommun
Stora Tuna kommun
Lån
Borgen åt Anna- Stina Eliasson Borgen åt handels- bolaget Strand Hotell Borgen åt Gille- stugan i Skänninge Fastighetsaktiebolag Borgen åt Koppar- bergs idrottsförening Borgen åt källar- mästare Erik Gustafsson
Lån
Borgen åt Finn- fallets Sport— anläggning AB Borgen åt Stif- telsen Hagaparks semesterby
Lån
Borgen åt Rätt- viks Nya Slalom- backe, Ekon. förening
Lån Lån
Borgen åt Nybro- bergets fritidsområde ekon. förening
Friluftsbad. Hotellrörelse.
Hotellbyggnad
Ombyggnad av stads- hotellets resandevåning
Skidlift
Förvärv av lösa hotellinventarier
Simbadanläggning i Havs- baden Skidlift 13 semesterstugor
Utomhusbad (statskommu- nalt beredskapsarbete)
J ämväl skola
Raststuga, m. m.
Ombyggnad av stadsho- tellet (tilläggslån) Fritidsanläggning inom Knäppelåsområdet (delvis statskommunalt beredskaps- arbete) Fritidsområde (etapp I)
361 416 100 000 195 000
68 000 80 000 100 000
(60 000
1 355 000
100 000
76 500 1 000 000 550 000
500 000 320 000 390 000
361 416 315 000 1 270 000 110 000 150 000 100 000
1 355 000
278 000 231 000
3 050 000
550 000
1 300 000 971 000
390 000
Bifall » Bifall
Jfr 12/3—65
Lån eller borgen
Anläggning
Låne— eller borgens- belopp
Total- kostnad
Bifall eller avslag
Stockholm
!
Gnesta köping Klippans köping Gnosjö kommun
Järbo kommun
Idre kommun
Lån Lån
Borgen åt M. T. Fredmark
Lån
Borgen för byggnads- kreditiv åt Stiftelsen Götarps Brunn Borgen åt K.-E. Thomsson Borgen för byggnads- kreditiv åt Stiftelsen Idre Friluftsanlägg- ning Borgen för byggnads- kreditiv åt Fastig- hets AB Minnet
Semesterstugor på Rånö friluftsområde Bogesunds friluftsområde Ombyggnad m. ni. av Stora Hotellet Hotellfastighet.
Restaurangbyggnad Förvärv av Järbo Gästhem. Fritidsanläggningar vid Grängesvålen (etapp 1)
Hotell- och parkeringshus
525 000 300 000 450 000
1 365 000 400 000 36 000 7 000 000 9 470 000 1 215 000 2 702 650 666 000
140 000 21 220 000
9 470 000
Bifall
Jfr 26/2-65
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1967
1. Nordiskt institut för samhällsplanering. z. Nordiskt samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område.
8. Mellanrlksväg Kiruna—Nordnorge.
4. Internordisk verkstäuighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn 111. m.
5. Nordisk Institut for vidareuddannelse 1 have— konst og landskabspianlagning. _
6. Dansk, norsk og svensk presses indhold af nor- disk stor. ?. Jagt- og viltvårdskonference. a. Nordiska bestämmelser för skeppsapotek.
9. Nordisk skolmatematlk. Matematik och ingenjörer.
STATENS OFFENTLIGA UTRE DNI NCAR 1967
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustitiedepsrtementet
Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrått VI. [3] Ny domkretsindeining för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Firmaskydd. [35] Förslag till lag om skyldighet att föra räkenskaper, m. m. [49]
Försvarsdepsrtementet Tjänstestälining inom krigsmakten. Esselte. [15]
Socialdepartementet Barnavårdsmannaskap. Barnolycks-
Bamstugor. fall. [8] Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. 1. Narkotikaproblemet. Del I. [25] 2. Narkotikapro-
blemet. Del 11. [41] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. N kter- hetsvardens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsv rdens läge. Del II. Bilagor. [37]
Samhällets barntillsyn, barnstugor och familjedag- hem. 89]
Kommunikationsdepartementet
Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga löneförvalt- ningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvaltningen. [22] Lönsindelningsutredningen. [23] Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29] Kanaltrafikutredningen. 1. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet. [32] 2. Vänerns och Vätterns förbindelse med Västerhavet. Bilagor. [33] Kommunala befogenheter inom turistväsendet. [50]
Husmdeputemontot
Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [8] Statskontorets programbudgetutrednlng. 1. ' grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudg ring. Del II — Studier och försök. [121 8. Progr . budgetering. Del III _ En sammanfattning. [ Lag om Skatterätt. [24] Kompensation i vissa fall för bensinskatt som får]- vid användande av motorsåg och snösko >
Ecklesiutikdepsrtementet
Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10]
Skolans arbetstider. [14] ** 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokf ringen. [16] VIII. De teologiska fakulteterna. [ IX. Kyrklig organisation och förvaltning. [461 Kyrklig egendom. Skattefrågor. Prästerskap— privilegier. [46] 1962 års ungdomsutredning. statens stöd till ." domsverksamhet V. [10]
Filmens inflytande på sin publik. [81] Lärarutbildning för folkhögskolan. [47] Yrkesutbildningen. m. [48]
Jordbruk-departementet
Den framtida jordbrukspolitiken. ['I] Skoglig yrkesutbildning. II. [38 - 1964 års naturresursutredning. 1. Utsldesbetninge effekter. ån] 2. Miljövårdsforskning. Del I. Fors ningsomr det. [43] Utkommer senare. 3. Mill vårdsforskning. Del II. Organisation och resurs [44] Utkommer senare.
Indice-departementet
Kommunal bostadsförmedling. [1] Invandringen. [in] Höga eller låga hus? [30] Företagareföreningarnas framtida organisation 0 verksamhet. [40]