SOU 1968:46
Affärsverken : ekonomi, konkurrens och effektivitet
En behandling av mål och medel för prissättning och resursan- vändning mot bakgrunden av den ekonomiska litteraturen av Bengt Fornstad
1.1 Studiens uppläggning och innehåll
Föreliggande studie avser att med hjälp av den ekonomiska litteraturen skissera en bak- grund till den målformulering för de sven- ska affärsverken som affärsverksutredning— en haft i uppdrag att utföra. Affärsverksut- redningens uppdrag har gått ut på att kom- ma fram till konkreta rekommendationer beträffande de svenska affärsverkens pris- och taxepolitik och ekonomiska handlande i övrigt. Detta har också framstått som det slutliga målet för denna bilaga. I princip har det eftersträvats att framställningen i denna »bakgrundspromemoria» endast skul- le föras fram så långt det var möjligt utan att föra in utredningens värderingar och åsikter.
Frågan huruvida det är möjligt att i samhällsekonomiska sammanhang avge re— kommendationer som är helt fria från vär- deomdömen är en av de centrala välfärds- ekonomiska frågeställningama. Välfärds- ekonomer från senare tid synes emellertid vara i stort sett ense om att det inte är möjligt att i samhällsekonomiska frågor avge normativa uttalanden på enbart objek- tiva grunder, utan att man —- explicit eller implicit — tvingas införa antaganden om önskvärd inkomstfördelning m.m. för att exempelvis kunna bestämma vilken pris- sättnings- eller produktionspolitik som är den samhällsekonomiskt bästa. (Jfr. A
survey of contemporary economics (1952) sid 1 ff.)
Det förhållandet att det inte existerar värderingsfria regler för prissättning och produktion i offentliga företag har i viss utsträckning påverkat studiens uppläggning och avgränsning, såtillvida att intresset in- riktas på att analysera de samhällsekono- miska värderingar som ligger bakom de olika prissättnings- och produktionsregler som föreslagits såsom ledstjärna för offent- liga företag. Det har också inneburit att framställningen blivit »försiktig» i den me— ningen att ingen prissättningsprincip eller ekonomisk målsättning har kunnat beteck- nas såsom oförbehållsamt överlägsen en annan.
En presentation av studiens innehåll kan lämpligen ske i anslutning till dess disposi- tion:
Avsnitt 1.2, >Det offentliga företagets uppgift i samhällsekonomin», avser att pre- cisera begreppet offentligt företag samt att ge en kortfattad introduktion till det för studien centrala effektivitetsproblemet. Här— med aVSes problemet att utforma sådana målsättningar eller effektivitetskriterier på företagets nivå som står i samklang med en överordnad, mångdimensionell samhälls- ekonomisk målsättning.
Avsnitt 1.3, »Pris/kostnadssambandet i diskussionen om offentliga företag», tar fasta på att man såväl på det principiellt
resursallokeringsmässiga planet som i prak- tiskt politiska sammanhang använt sig av kostnadsbegreppet för att formulera pris- sättnings- och produktionsregler för offent- liga företag. Framställningen presenterar de olika kostnadsbegrepp som härvid kommit till användning, varvid kontrasten mellan »marginell kostnadstäckning» och »full kostnadstäckning» är av speciellt intresse. Vidare understrykes att staten inom vissa gränser har valmöjlighet när det gäller kost- nadsbegreppets utformning och att kravet på precision och entydighet hos detta kost- nadsbegrepp är beroende av den typ av stymingsmekanism, som staten väljer för att dirigera det offentliga företagets beteende.
Redogörelsen för »Diskussionen om of- fentliga företags pris- och produktionspoli- tik» i avsnitt 1.4 ger inledningsvis en idé- historisk bakgrund till principen om full kostnadstäckning. I sin senare del redogör avsnittet för framväxten av olika varianter av principen om marginalkostnadsprissätt- ning. Avsnittet avslutas med ett försök till systematisering av de olika lösningar som presenterats när det gällt att modifiera mar- ginalkostnadsprincipen så att den blir för— enlig med kravet på full kostnadstäckning. Avsnitt 1.5 utgör en exkurs kring margi- nalkostnadsbegreppet. Avsnittet ifråga är delvis tekniskt och formelmässigt till sin karaktär. Det första delavsnittet har med hänsyn härtill utformats såsom en sam- manfattande redogörelse för framställ- ningen i följande delavsnitt. Analysen ut- går från förhållandena i ett kontinuerligt expanderande företag och tar upp en dis- kussion av marginalkostnadsproblematiken på tre olika punkter.
Den första diskussionspunkten gäller an- vändningen av kortsiktig respektive lång- siktig marginalkostnad såsom underlag för prissättningen. Härvid hävdas att förvänt- ningsvärdet av kortsiktiga marginalkostna— der under osäkerhet ligger lägre än mot- svarande långsiktiga marginalkostnader. Be- greppet långsiktig marginalkostnad bestäms med ledning av ett betraktelsesätt som ofta kommit till användning inom investerings- teorin, enligt vilket man tänker sig tillgäng-
liga handlingsalternativ såsom beskrivna av i tiden utsträckta betalningskedjor. Detta synsätt gör det bl. a. möjligt att precisera hur förväntningar om föränderligt penning- värde och teknisk utveckling påverkar den långsiktiga marginalkostnaden.
I den andra punkten — som kan ses som ett inlägg i diskussionen kring margi- nalkostnadsprissättning — hävdas att det lig- ger olika betraktelsesätt bakom prissättning i anslutning till långsiktig marginalkostnad respektive prissättning i anslutning till kort— siktig marginalkostnad. Det hävdas vidare att det långsiktiga betraktelsesättet är det relevanta när det gäller företag som produ- cerar och investerar kontinuerligt, samt att marginalkostnadsberäkningen i dylika fall kan — och bör — inriktas på att bedöma så- väl »små» som »stora» förändringar i pro- duktionsvolym.
Den tredje diskussionspunkten, slutligen, avser att undersöka under vilka förutsätt- ningar det råder likhet eller olikhet mellan prissättning i anslutning till långsiktig mar- ginalkostnad och prissättning i anslutning till principen om full kostnadstäckning. Av- snittet avser att visa att det i många fall är möjligt att anpassa avskrivningstakten så, att man på sikt kan uppnå ett läge där »full kostnadstäckning» ligger på samma nivå som långsiktig marginalkostnad.
Avsnitt 1.6 tar upp en diskussion kring utvecklingen inom ”the theory of the firm", dvs. de teorier som avser att förklara hur företaget fungerar. Avsnittet börjar med en redogörelse för de förutsättningar beträffande företagens beteende, som för- knippas med principen om marginalkost- nadsprissättning, för att senare övergå till att diskutera vissa aspirationsnivåmodeller för företags beteende som utvecklats mot bakgrunden av den moderna organisations- teorin. Förekomsten av »organisational slack» — dvs. förhållandet att produk— tionsfaktorerna vanligen inte arbetar på toppen av sin effektivitet — blir också före- mål för diskussion, framför allt med av— seende på möjligheten att med utgångs- punkt från registrerade kostnadsdata göra uttalanden om de samhällsekonomiska möj-
lighetema till alternativ användning.
I avsnitt 1.7 »Investeringsbedömning och resursallokering», är intresset framför allt inriktat på sambandet mellan finansiering och investeringsbedömning. Härvid ställs den »neoklassiska» investeringsteorins upp- fattning, att marknadsräntan utgör gräns- värdet för investeringarnas avkastning, mot under senare är utvecklade satisfierings- teorier och aktievärdeteorier, enligt vilka företaget kan kräva en avkastning på den marginella investeringen som skiljer sig från den registrerade genomsnittliga kost- naden för kapitalanskaffning. Här redogörs också i korthet för resultaten från vissa empiriska studier, som tyder på att självfi- nansieringsmålsättningar har en viss själv- ständig betydelse för företagens beteende.
Avsnitt 1.8, »Målformuleringsproblemet», avser att belysa olika möjligheter att genom- föra en uppdelning av den samhällseko- nomiska målsättningen i undermålsättningar på företagets nivå. Framställningen tar härvid sikte på att belysa hur man inom olika teoribildningar angripit detta i sam- manhanget centrala problem. Särskilt intres- se ägnas härvid problemet att formulera en ekonomisk målsättning för en sektor av en ekonomi när resursutnyttjandet i övriga delar av denna ekonomi är icke optimalt.
Det avslutande avsnittet, 1.9, avser att sammanfatta den ganska vida framställning- en i sådana slutsatser som bedömts vara av värde för affärsverksutredningens arbete.
1.2 Det offentliga företagets uppgift i samhällsekonomin
Produktionen i samhället indelas av Mus- grave (1959) i fyra kategorier med av- seende på om de producerade nyttighe- terna säljs eller tillhandahålles gratis samt huruvida det är staten eller enskilda före- tag som står för produktionen. (a.a. sid. 42 ff.)1
Litteraturen om >>public pricing», som i denna framställning står i centrum för in- tresset, syftar emellertid också till att om- fatta sådana företag som — oberoende av
äganderättsförhållanden och företagsform — är föremål för statens mer eller mindre detaljerade kontroll. (Jfr. Beckwith [1955] sid. 80 ff.) Termen »offentligt företag» kommer alltså i den fortsatta framställning- en att användas såsom beteckning på före- tag som kontrolleras av staten och vars produkter blir föremål för försäljning. För att man skall kunna tala om ett offentligt företag (vilket begrepp i denna framställ- ning betraktas såsom synonymt med »of— fentligt affärsföretag») krävs emellertid nå- gon form av särställning gentemot förvalt- ningen i övrigt.
Avgörande för om en viss verksamhet skall betraktas såsom »statlig affärsverk- samhet» eller som statlig verksamhet av allmän karaktär är enligt Tersman (1956) det relativa inslaget av samhällsaspektcr i rörelsen samt organets självständighet gent- emot förvaltningen i övrigt. En generell gränsdragning skulle därför knappast vara möjlig att genomföra:
»Om man vill söka fastställa vilka organ, som är att betrakta som statliga affärsföretag, ställs man ofta inför betydande svårigheter, och man är ofta hänvisad till en bedömning i varje särskilt fall, huruvida de affärsmässiga aspekterna i verksamheten överväger över de mera samhällsinriktade. En betydelsefull om- ständighet vid denna bedömning är givetvis, hu- ruvida det organ, som utövar verksamheten i fråga på något sätt erhållit en särställning i för- hållande till förvaltningen i övrigt, vilken kan anses innebära ett mera officieut erkännande av den övervägande affärsmässiga inriktningen av dess verksamhet.» (a.a. sid. 11.)
Tersman ser utvecklingen av en statlig affärsverksamhet mot bakgrunden av den betydande åsiktsförskjutning som ägt rum rörande inriktningen av statens verksamhet. Medan statens uppgifter enligt tidigare betraktelsesätt borde begränsas till sådana områden som försvaret och rättsvården, har den uppfattningen successivt brutit ige- nom att staten också bör ingripa på de ekonomiska och sociala områdena. Till
1 Källhänvisningar i texten sker medelst ut- sättande av författarnamn jämte tryckår för åsyftat arbete. Betr. källbehandlingen i övrigt gäller att citat i texten från utländska arbeten — såvitt annat icke angetts — översatts till svenska av författaren.
följd av denna utveckling skulle således affärsinriktad verksamhet ha kommit att bli en statlig uppgift. (a.a. sid. 11.)
Welinder (1962) skiljer mellan två typer av motiv för att tillskapa offentlig före- tagsamhet:
»Man kan fråga, huruvida offentlig eller en- skild dtift är mest effektiv ur rent ekonomisk- teknisk synpunkt, dvs. vilken som kan utnyttja produktionsfaktorema mest effektivt och där- för arbetar med lägst kostnad, vilken företag- samhet som för den mest önskvärda prispoli- tiken, vilken som lättast kan konjunkturanpas— sas, vilken som är den bäste arbetsgivaren etc. Av dessa synpunkter är den förstnämnda så- tillvida av primärt intresse som att, om man kunde förutsätta ekonomisk-teknisk överlägsen- het hos offentlig drift, det funnes en stark pre- sumtion för att denna är att föredra, medan i annat fall särskilda omständigheter bör förelig- ga för att enskild drift skall ersättas med of- fentlig.» (a.a. sid. 47 f.)
Bland de faktorer som i viss mån skulle kunna bidraga till sämre ekonomisk-teknisk effektivitet i det offentliga företaget tar Welinder upp den byråkratiska traditionen, det svaga effektivitetsincitamentet och den bristande smidigheten i personalpolitiken. Det understrykes emellertid att utvecklingen i Sverige under senare år gått i den rikt- ningen, att skillnaden mellan offentliga och enskilda företag i dessa avseenden tenderat att minska. Welinder anser också att den offentliga företagsamheten genom större kapitaltillgång har bättre möjligheter att tillvarata stordriftens fördelar, särskilt på de områden där »teknisk effektivitet» är relativt sett betydelsefullare än »affärs- skicklighet» .
Om de »särskilda omständigheter» som kan motivera offentlig drift säger Welinder:
»Även om man ej anser den offentliga före- tagsamheten generellt vara ekonomiskt över- lägsen den enskilda, kunna skäl anföras för att den bör föredras på vissa områden. Den kan t. ex. motiveras med att det allmänna sedan gammalt äger naturtillgångar, som man söker utnyttja, med att ett monopol måste innehas av det allmänna för att ej missbrukas, eller tvärtom med att det bör utnyttjas till beskatt- ning av konsumentem-a.» (a.a. sid. 50.)
Användningen av offentlig företagsamhet
i Sverige har, enligt Welinder, varit betingad av dylika, »särskilda omständigheter».
Givet att ett offentligt företag väl etable— rats ter det sig i allmänhet angeläget att ge det en verksamhetsinriktning, som — för att använda Welinders terminologi -— befrämjar såväl teknisk effektivitet som af- färsskicklighet så långt som är möjligt inom ramen för ett beaktande av de 'särskilda skäl» som motiverade etableringen. En upp- delning av det samhällsekonomiska effek- tivitetsbegreppet, som i detta sammanhang kan vara av intresse är Liebensteins (1966) indelning i allokeringsmässig effektivitet och »X-effektivitet». Allokeringsmässig effekti- vitet syftar på de effektivitetsvinster som man kan upnå genom att i ena eller andra riktningen flytta resurser från ett använd- ningsområde inom ekonomin till ett annat — exempelvis mellan den offentliga företags- sektorn och den enskilda företagssektorn. Den traditionella pristeoretiska begrepps— apparaten kan sägas vara utformad med tanke på att lösa denna typ av problem. (Liebensteins något okonventionella beteck- ning på icke-resursallokeringsmässig effek- tivitet kan kanske ses som ett uttryck för en önskan att markera front mot denna tradi- tion.) X-effektivitet står i Liebensteins fram- ställning som beteckning på övriga typer av effektivitetsförbättringar, dvs. de effektivi- tetsvinster som man kan erhålla utan re- sursomflyttningar. Hit hör förbättrad mo- tivation, förbättrad organisation, ökad be- nägenhet att acceptera tekniska förbätt- ringar, vissa slag av rationaliseringsingrepp etc. Denna typ av effektivitet har framför allt ägnats intresse i företagsekonomisk, administrativ och organisationsteoretisk lit- teratur samt i »moderna» varianter av the theory of the firm.
Liebenstein hävdar att X-effektivitet på det hela taget kan sägas vara av minst lika stor betydelse som allokeringsmässig effek- tivitet. Det skulle -— i den mån som man delar denna övertygelse — kunna te sig naturligt att tänka sig en parallell tillämp- ning av de bägge slagen av teoribildningar när det gäller att ge en bakgrund för en målformulering för offentliga företag. Det
är emellertid — som bl. a. Horowitz (1967) framhållit - på nuvarande stadium förenat med stora svårigheter att ge en preciserad beskrivning av företagens beteende i termer av den senare typen av teorier. Utan en preciserad beskrivning av hur företagen beter sig, är det inte möjligt att genomföra resursallokeringsmässiga resonemang, efter— som man saknar underlag för en bedöm- ning av hur resurserna utnyttjas på sitt förra användningsområde och hur de kommer att användas i den sektor dit de förs.
Den naturliga uppläggningen i en fram- ställning av detta slag blir därför att i första hand redogöra för de modeller som utarbe- tats med utgångspunkt från ett allokerings- mässigt betraktelsesätt för att i ett andra steg undersöka vilka modifikationer som »X-effektivitetsbetraktelsesättet» kan ge upphov till.
1.3 Pris/kostnadssambandet i diskussionen om offentliga företag
1.3.1 Kostnaden som en målstyrnings- eller programstyrningsimpuls
När det gäller att styra prissättningen i ett företag kan kostnaden komma till använd- ning på olika sätt. Vi skall i detta samman- hang utgå från s. k. styrteori enligt vilken man undersöker hur en överordnad instans kan »styra» en underordnad instans be- slutsfattande genom att använda olika slag av administrativa hjälpmedel, styrimpulser. När det gäller att styra det decentraliserade beslutsfattandet i en organisation är det i detta sammanhang två typer av styrning som är av speciellt intresse, nämligen programme- ring av beteendet och påverkan av besluts- fattarnas mål. (Jfr Rhenman 1961.) Ram- ström (1963) använder en mera differen- tierad skala som omfattar styrformema di- rekt-, program-, kontroll- och målstyrning. Med programstyrning menas då att via reglementen och på förhand meddelade in- struktioner ge den underordnade mer eller mindre preciserade direktiv om hur han i en viss given situation skall handla. Vid
målstyrning däremot specificeras inte det önskade beteendet utan i stället det resul- tat man vill erhålla. Målstyrningen erbjuder således den underordnade instansen ett stör- re mått av handlingsfrihet.
Förhållandet mellan staten och det of- fentliga företagets ledning kan också be- skrivas i dylika styrsystemtermer. Man ser då som statens uppgift att med utgångs- punkt från den samhällsekonomiska mål- sättningen välja en lämplig form för styr- ning av det offentliga företaget.
Oavsett om staten väljer programstyrning eller målstyrning kan direktiven eller »styr- impulserna» hänvisa till kostnadsbegreppet. Målstyrning kan exempelvis innebära ett krav på »högsta möjliga vinst», dvs. största möjliga differens mellan intäkter och kost- nader. Tänkbara exempel på programstyr- ning är »anpassa produktionen så att mark- nadsmässig jämvikt uppstår vid ett pris som är lika med marginalkostnaden». När pris- sättningen på det sistnämnda sättet regleras av en styrimpuls i vilken »kostnad» ingår som ett element skall vi fortsättningsvis tala om kostnadsanpassad prissättning.
Kostnaden kommer naturligtvis att bli en bestämmande faktor vid prissättningen i bägge fallen, oberoende av huruvida den styrimpuls i vilken kostnaden ingår såsom ett element är av program- eller målstyr— ningstyp. Anspråken på kostnadsbegrep- pets precisering kommer emellertid att vara annorlunda när kostnaden skall påverka prissättningen via målstyrningen än när in- flytandet kommer till uttryck via program- styrning.
Vid målstyrning har kostnadsbegreppet uppgiften att specificera hur måluppfyllel- sen kommer att mätas. För att få en i snäv bemärkelse effektiv styrning erfordras egentligen endast att kostnadsbegreppet är operationellt definierat, dvs. att den un- derordnade beslutsfattaren har klart för sig hur kostnaderna för de resurser han tar i anspråk kommer att beräknas. Det kan exempelvis vara tillräckligt att specificera att kostnadsberäkningen kommer att ske efter vissa redovisningsmässiga normer.
När den underordnade beslutsfattaren
ställs i valsituationer av mera komplicerat slag är det troligt, att han kommer att finna det besvärligt att formulera sitt beslutspro- blem i termer av den givna målsättningen. Kostnaden för en viss åtgärd kan exempel- vis vara beroende på en osäker framtida utveckling eller föra med sig framtida kon- sekvenser som inte i sin helhet kan över- blickas. Vid målstyrning har emellertid be- slutsfattaren möjlighet att föra in de egna bedömningar och värderingar som behövs för att träffa ett avgörande. Eventuellt kan beslutsfattaren låta dessa bedömningar och värderingar komma till uttryck i interna eller »kalkylmässiga» kostnadsuppskattningar, som får komplettera målstymingsirnpulsens kostnadsbegrepp. (Det förhållandet att man i större företag brukar göra åtskillnad mel- lan bokföringsmässiga och kalkylrnässiga kostnader kan ses mot denna bakgrund.)
Så länge som kostnadsbegreppet kommer till användning såsom ett element i en mål- styrningsimpuls är det således inte nödvän- digt att det är så specifikt att det ger nöd— vändig vägledning för alla typer av beslut. Det är vid målstyrning underförstått, att beslutsfattaren efter bästa förmåga skall tolka om och precisera målsättningen till kriteria som är användbara i den specifika beslutssituationen.
Vid kostnadsanpassad prissättning — dvs. då kostnadsbegreppet kommer till använd- ning i samband med programstyrning - krävs i princip att kostnadsbegreppet skall vara så definierat att beslutsfattaren med ledning av givna direktiv kan bestämma kostnaden i varje given situation. I den mån som kostnaden är obestämd kan na- turligtvis beslutsfattaren försöka »komplet- tera» ofullständigheterna. Det finns emel- lertid ingen garanti för att detta sker på ett sätt som står i samklang med den över- ordnade beslutsfattarens intresse.
Termen »kostnadsanpassad prissättning» leder i första hand tankarna till bestäm- ningen av priser och taxor i ett visst givet läge. Sedd i ett vidare sammanhang har den emellertid också en styrande effekt på andra områden än prispolitiken. Om priset är fixerat eller om de marknadsmässiga
möjligheterna att laborera med priset är begränsade kommer principen så att säga att fungera i motsatt riktning. Företagets produktions-, service-, investerings— och för- säljningspolitik måste i ett sådant läge an- passas så, att priserna kan hållas på den givna nivån eller inom den givna ramen.
1.3.2 Olika typer av samband mellan pris och kostnad vid kostnadsanpassad prissätt- ning
Den enklaste varianten av kostnadsanpas- sad prissättning stipulerar att det skall råda likhet mellan pris och kostnad. I vissa sam- manhang kan man släppa på kravet på fullständig likhet över tiden och tala om »genomsnittlig överensstämmelse mellan pris och kostnad över en konjunkturcykel» eller liknande.
Ofta har kravet på kostnadsanpassad prissättning karaktären av en restriktion. Såsom minirnirestriktion kräver den att pri— set skall ligga över en viss specificerad nivå. I andra fall kan det vara fråga om en maximirestriktion som avser att hindra pri- set från att överstiga en högsta gräns. När det gäller en dylik restriktion är inte priset bestämt med mindre än att man förutsätter antingen flera begränsningar i handlingsfri- heten eller att företaget har som mål att söka maximum (eller minimum) av någon annan storhet såsom exempelvis försälj- ningsvolymen. Vi skall längre fram åter- komma till pristeoretiska modeller som ut- arbetats med utgångspunkt från dylika an- taganden av bl.a. Baumol (1959).
Det är emellertid inte alltid som man är ute efter att få fram en determinerad lös— ning. I praktiken kan man ofta vara in- tresserad av att använda kostnadsanpassad prissättning för att avgränsa ett »prissätt- ningsutrymme» inom vilket andra, kanske icke preciserade hänsyn kan få fälla av- görandet.
Även på den teoretiska sidan gäller att man i vissa fall givit upp kravet på att lösningen skall vara determinerad. Mot bak- grunden av kritiken av högsta vinstmålsätt- ningen såsom varande icke operationell har
det föreslagits att beskriva företagets mål— sättning i termer av etappmål, vars samband med slutliga mål kunde vara ovisst (Franck- ner [1953], sid. 39—48). Hänsynen till besluts- fattarens begränsade rationalitet har lett en modern organisationsteoretisk skola före- trädd av bl. a. Barnard, Simon, March och Qert (se avsnitt 1.6) in på att arbeta med förklaringsmodeller, som bygger på förut- sättningen att beteendet styrs av satisfiering snarare än optimering. Med satisfiering av- ses då att individen eller företaget på grund av ofullständiga kunskaper och ofullständig överblick får nöja sig med att finna en god- tagbar lösning. Utifrån detta synsätt blir det naturligt att avgränsa en av godtagbara lös- ningar sammansatt mängd snarare än en enda »bästa» lösning.
I ett företag som uppvisar otillfredsstäl- lande resultat kan det vara naturligt att översätta minimirestriktionen till att bli en optimeringsregel som kräver en minimering av differensen mellan företagets kostnader och intäkter. Priset skall i sådana fall sät- tas på en nivå som leder till en minimering av förlusten. Detta är exakt samma pris- politik som skulle tillämpas om det för- lustbringande företaget i stället tillämpade målsättningen >högsta möjliga vinst».
1.3.3 Prissättning med utgångspunkt från olika kostnadsbegrepp
En stor del av den följande framställningen tar sikte på att precisera vissa kOStnads- begrepp som kommit till användning för att styra offentliga företags pris- och pro— duktionspolitik. Det kan därför i detta av- snitt endast bli fråga om att ge en över- siktlig presentation av några av de väsent- ligaste kostnadsavgränsningsproblemen. Termen full kostnadstäckning brukar ofta komma till användning såsom beteckning på ett krav att ett företags intäkter skall vara tillräckligt stora för att täcka samtliga kostnader jämte en Viss, skälig vinst på verksamheten. Vilket slag av kostnader som avses är emellertid inte alltid klart. (1948 års järnvägstaxekommitté talar exempelvis om full real-ekonomisk kostnadstäckning.
Jfr statens järnvägars taxor SOU 1956: 54 sid. 56 ff.)
Termen skall i denna framställning an- vändas med utgångspunkt från det av det aktuella företaget tillämpade redovisnings- systemet. Full kostnadstäckning får alltså beteckna ett krav på att red0visade intäkter skall täcka redovisade kostnader jämte en viss redovisningsmässig vinst.
Medan man i mer principiella eller teo- retiska sammanhang ofta varit inne på att rekommendera den marginella kostnaden eller gränskostnaden såsom bas vid kost- nadsanpassad prissättning har man i prak- tiska tillämpningar ofta utgått från genom- snitlskostnaden. Skillnaden blir betydelse- full när produktionsförutsättningarna är så- dana att genomsnittskostnadearna i det ak- tuella intervallet faller eller stiger med ökan- de produktionsvolym. I det förra fallet lig— ger den marginella kostnaden under genom- snittskostnaden. I det senare fallet ligger den över.
Vid praktiska tillämpningar kommer even- tuella skillnader mellan marginella kostna- der och genomsnittskostnader att återspegla — förutom skalekonomiska faktorer — för- ändringar i penningvärdet. Detta blir uppen- barligen fallet om genomsnittskostnaden be- stäms med ledning av anläggningarnas histo- riska anskaffningsvärde medan marginal- kostnaden beräknas med utgångspunkt från det sist anskaffade kapacitetstillskottet. Ofta kommer också den tekniska utveckling över tiden som ägt rum att ha ett betydande in- flytande på relationen mellan marginell och genomsnittlig kostnad.
Särskilt när det gäller de marginella kost- naderna har det diskuterats huruvida man skulle använda sig av kartsiktiga kostnader eller av långsiktiga kostnader. En annan kontroversiell fråga gäller huruvida man skall använda sig av historiska kostnader eller av nulägets kostnader. Därigenom att den teoretiska litteraturen ofta utgått från förhållandena i en oföränderlig värld har den i relativt liten utsträckning uppmärk- sammat denna problematik. Med få undan- tag kan den dock i princip ses såsom va- rande inriktad på framtida kostnader. I
praktiska tillämpningar har tyngdpunkten legat på de historiska kostnaderna. Man har emellertid i vissa fall varit inne på att jus- tera dessa kostnader för att de skulle ge en bättre överensstämmelse med aktuella priser. Diskussionen om kostnadsberäkning på anskaffnings- eller nuanskaffningsvärde— basis kan ses mot denna bakgrund.1
Marshall (1890) och Pigou (1912) har un- derstrukit att kostnaden kan upplevas an— norlunda från samhällets och den enskilde individens synpunkt. Det föreligger alltså en differens mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk kostnad (social cost resp. private cost). En förklaring till skillnaden mellan dessa bägge begrepp är s.k. externa effekter i produktionen, varmed avses det förhållandet att samhällsordningen inte åläg- ger producenten att ersätta omvärlden för alla de olägenheter som produktionen kan vålla. Inte heller kan han ta ut ersättning för alla de fördelar som hans verksamhet kan komma att medföra för omgivningen. Medan man i den tidigare ekonomiska dis- kussionen synes ha utgått från att dessa effekter var av mindre betydelse har ut- vecklingen både på det teoretiska och prak- tiska planet kommit att understryka deras betydelse. (Jfr Bohm 1964.)
Det är således inte att vänta att de kost- nader som registreras i företagets redovis— ning skall ge ett uttryck för den samhälls- ekonomiska kostnaden. Även om man bort- ser från externa effekter i produktionen och från marknadsmässiga imperfektioner stämmer en sådan parallellitet dåligt över- ens med det betraktelsesätt enligt vilket de redovisade kostnaderna är föremål för på— verkan av olika intressegrupper. (Jfr avsnitt 1.6.7.)
1.3.4 »Pris-lika-med-kostnads- beskrivningen» i normativa och deskriptiva sammanhang
Det är för den fortsatta framställningen vä- sentligt att skilja mellan en deskriptiv och en normativ användning av uttalanden om att det råder eller skall råda likhet mellan pris och kostnad. När pris-lika-med-kost- nadsbeskrivningen åberopas i deskriptiva
sammanhang avser man att ge en kompri- merad beskrivning av hur prissättningen och det ekonomiska handlandet i övrigt faktiskt går till i vissa företag eller i samhället som helhet. I normativa sammanhang, däremot, avser man att ge uttryck för hur besluts— fattaren borde handla.
1.3.4.1 Värderingar eller målsättningar bak- om en normativ användning av pris-lika- med-kostnadsbeskrivningen
Bakom en rekommendation eller uppma- ning till en beslutsfattare att sätta priset lika med någon typ av kostnad måste ligga någon form av målsättning eller grundläg- gande värdering hos den överordnade be- slutsfattaren. Det är emellertid ofta svårt att avgöra vilka dessa värderingar är. Det kan emellertid finnas anledning att i detta sammanhang göra åtskillnad mellan å ena sidan etiska värderingar och å andra sidan optimeringssträvanden. I det förra fallet ba- serar sig rekommendationen att tillämpa kostnadsanpassad prissättning på »icke-eko— nomiska» grundsatser såsom exempelvis xriktigheten» och »rättvisan» av att priset sätts lika med en på visst sätt beräknad kostnad. När samma rekommendation ut— färdas såsom resultatet av optimeringssträ- vanden avser den rekommenderande att sty— ra handlandet så att det blir »bäst» med utgångspunkt från en eller annan målsätt— ning.
För att den som avger rekommendationen skall kunna avgöra att kostnadsanpassad prissättning verkligen leder till det utifrån den aktuella målsättningen »bästa» hand- landet, måste han använda sig av en be—
1 Enligt Sveriges standardiseringskommissions »enhetliga principer för självkostnadsberäk- ningar jämte normer rörande enhetlig tenni— niologi vid industriell självkostnadsberäkning» från 1943 är »nuanskaffningsvärde» den kor- rekta benämningen när det är beräkningstid- punktens priser som ligger till grund för vår- deringen. Termen >>återanskaffningsvärde>> som ibland kommer till användning såsom syno- nymt med »nuanskaffningsvärde» borde egent— ligen reserveras för att beteckna värdering med utgångspunkt från de priser som förväntas gälla vid den framtida tidpunkt vid vilken en faktisk återanskaffning blir aktuell.
skrivningsmodell, som gör det möjligt för honom att bedöma denna rekommendations faktiska konsekvenser med avseende på mål- uppfyllelse. Beslutsfattaren måste exempel- vis göra klart för sig hur efterfrågan rea- gerar inför olika priser och hur kostnader- na varierar inför förändringar i producerad volym.
Denna beskrivningsmodell jämte mål- funktion kan ibland vara klart redovi- sad. I andra sammanhang kan det vara svårt att förstå utifrån vilket syfte och i vilket sammanhang som man söker efter en bästa lösning. När vi låter »optimering' be- teckna även denna senare typ av resone- mang är det således fråga om en ganska extensiv användning av uttrycket.
1.3.4.2 Beskrivningsmodeller bakom en deskriptiv användning av pris-lika-med- kostnads-beskrivningen
En utsago om att ett företag eller en grupp av företag tillämpar kostnadstäckning kan betyda olika saker i olika sammanhang. Beskrivningen kan avse företagets mål; man kan mena att företaget har som mål att uppnå likhet mellan pris och kostnad. I andra fall menar man att företagets hand- lande - fastän det egentligen är inriktat på någon annan målsättning — resulterar i att pris och kostnad stämmer överens. Ibland kan deskriptionen innehålla vissa normativa element. Man kan exempelvis i ett första steg påvisa att ett företag borde tillämpa en viss prispolitik för att tillgodose sin mål- sättning, samt i ett andra steg hävda att företaget säkert måste vara rationellt nog för att handla på det angivna sättet.
1.4 Diskussionen om offentliga företags pris- och produktionspolitik
1.4.1 Den idéhistoriska bakgrundens betydelse
Såsom antyddes i avsnitt 1.3, bör de regler för kostnadsanpassad prissättning som kom- mer till användning när det gäller att styra
offentliga företags handlande ses mot bak- grunden av å ena sidan optimeringssträ- vanden — varvid något slag av största sam- hällsnytta eftersträvas — och å andra si- dan etiska värderingar. De olika varianter av marginalkostnadsprissättning (se avsnitt 1.4.5) som framkommit brukar traditio- nellt associeras med samhällsekonomiska optimeringssträvanden. Att även marginal— kostnadsprincipen implicit eller explicit mås- te bygga på vissa värderingar är emellertid numera allmänt erkänt (se avsnitt 1.4.4).
Principen om full kostnadstäckning har i marginalkostnadssammanhang ibland be- traktats som ett mer eller mindre irrationellt krav från den allmänna opinionens sida. Denna uppfattning kommer exempelvis till uttryck i Lerners (1944) diskussion av möj- ligheterna att få förståelse för en tillämp- ning av den form av marginalkostnadspris- sättning — »regeln» — som Lerner utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter kommit fram till:
»Många finner det otillfredsställande att lugnt acceptera att konstant underskott hos en produktionsenhet eller i en bransch såsom varande av ingen betydelse så länge regeln är uppfylld. Var och en som uppfostrats i ett kapitalistiskt samhälle känner 'instinktivt' att något är fel när utgifterna överstiger inkoms- terna och att det borde finnas ett förbud däre- mot.» . . . »Allt som kan sägas här är att den- na känsla inte är någonting annat än en olo- gisk (men lättförståelig) överföring av ett tänke- sätt från den kapitalistiska ekonomin, där den är fullständigt på sin plats, till en kontrollerad ekonomi, där den helt enkelt är irrelevant.: (a.a. sid. 198 f.)1
Foster (1963) understryker att principer- na för offentliga företags prissättning mås- te tillgodose kravet på full kostnadstäckning för att vara politiskt acceptabla:
»Den avgörande invändningen till att använ- da den [marginalkostnadsprincipen] som le- dande princip vid transportproblemets lösning är att det inte synes föreligga någon möjlig- het att den skulle bli politiskt accepterad»... »Om det verkliga skälet för att avfärda margi- nalkostnadsprissättning är att det inte syns fö— religga några möjligheter att parlamentet eller den allmänna opinionen godtar den, måste den
1 Med »kontrollerad ekonomi» avser Lerner en av staten manipulerad marknadsekonomi.
rimligaste vägen vara att välja en utgångspunkt, eller flera utgångspunkter, som ter sig accep- tabla för stora delar av den allmänna opinio- nen och härleda deras ekonomiska konsekven- ser. Det är den metoden som valts i denna bok. Den innebär att man tar hänsyn till den all- männa opinionens styrka och inriktning.» (a.a. sid. 29 f.)
Zeuthen (1936) synes ha en mera positiv inställning till kravet på full kostnadstäck- ning, som han betecknar såsom »ett värn mot egen svaghet»:
»Anhängama av räntekravetx som norm för prispolitiken önskar att skapa ett värn mot överflödiga anläggningar, som intresserade kret- sar alltid är snara till att kräva, mot priser som gynnar enstaka grupper bland befolkningen samt mot minering av det offentliga och be— lastning av skattebetalarna...» »[Detta värn tjänar syftet] . . . att skaffa förräntning och amortering på lån till sådana anläggningar som inte i lika hög grad gagnar hela befolkningen. Man söker ett värn mot egen svaghet.» (a.a. sid. 144.)
Att principen om full kostnadstäckning kommit att betraktas såsom politiskt neutral har i sin tur varit av stor administrativt- ekonomisk betydelse. Principen om full kostnadstäckning har så att säga utgjort grundvalen för en befogenhetsdelegering från statsmakterna till de offentliga före- tagens företagsledningar.
Den kanske största svårigheten när det gäller att få grepp om diskussionen kring principerna för offentliga företags prissätt- ning och ekonomiska handlande i övrigt är, att argument som vid första påseende ter sig rationellt underbyggda ofta är förknippade med etiska övertoner av svårgripbart slag. Den idéhistoriska bakgrunden kan vara till viss hjälp när det gäller att förklara in— slaget av icke rationella motiv bakom den allmänna opinionens ställningstagande för principen om full kostnadstäckning. (Jfr exempelvis Vickrey (1948) sid. 234, Zweig (1950) sid. 114 ff.)
Vi avser att i den fortsatta framställning— en argumentera för att användningen av principen om full kostnadstäckning vid for- muleringen av offentliga företags målsätt- ningar kan vara motiverad av andra, ur principiell synvinkel mera vägande skäl än
nödvändigheten att göra en eftergift åt den allmänna opinionen. Ett argument är att en målsättning som bygger på full köstnadstäckning är ägnad att be- främja det rationella utnyttjandet av pro— duktionsfaktorema på den plats i ekonomin där de redan befinner sig. I den mån som denna typ av effektivitet — »X—effektivitet» i Liebensteins terminologi (jfr avsnitt 1.2) — betraktas såsom betydelsefullare än alloke- ringsmässig effektivitet, skulle detta kunna motivera att full kostnadstäckning ges prio— ritet framför andra principer. Vi avser emellertid även att diskutera om inte an- vändningen av full kostnadstäckning kan ha ett visst resursallokeringsmässigt berättigan- de. Om nämligen principen om full kost- nadstäckning kan anses ge en godtagbar bild av det sätt på vilket resurserna prissätts i ekonomin i övrigt kan man — med det kanske något bräckliga stödet av vissa ut- talanden i Lipsey och Lancasters artikel om »det näst bästas teori» (se avsnitt 1.8.8 ne- dan) — ifrågasätta om inte full kostnadstäck- ning skulle kunna vara en acceptabel led- stjärna för offentliga företags prispolitik även från resursallokeringssynpunkt.
Även när det gäller dessa argument är emellertid den »icke-ekonomiska» bakgrun- den till principen om full kostnadstäck- ning av intresse. (Jfr avsnitt 1.6.6 nedan.)
1.4.2 Antika, medeltida och merkantilistiska ekonomiska idéer
En ekonomisk idé från antiken som otvivel- aktigt haft stort inflytande på senare tiders ekonomiska tänkande är föreställningen om penningens improduktivitet. I Aristoteles framställning tar sig denna idé följande uttryck. En penningsumma som lagts i en kassakista förblir oförändrad över tiden. Eftersom penningsumman icke förändras över tiden kan icke dess ägare, om han i stället väljer att låna ut beloppet, vara be- rättigad att kräva ersättning för någon vär-
1 Med »räntekravet» menar Zeuthen ett av- kastningskrav baserat på löpande driftkostna- der, avskrivning samt ränta på investerat kapital,
d.v.s. begreppet är synonymt med vår använd- ning av full kostnadstäckning.
deförändring eller för någon utebliven alter- nativintäkt.
Via den medeltida katolska kyrkan, som övertog Aristoteles tankegångar, kom denna idé om penningens improduktivitet att ta sig uttryck i förbud mot att ta ränta. Det ter sig också troligt att senare tiders ockerlag- stiftning har vissa rötter i dessa föreställ- ningar.
Tanken om penningens improduktivitet befrämjar också ett nominalistiskt betraktel— sesätt. Använder man placeringen i kassa- kista såsom referenspunkt kan man ju inte gärna hävda att borgenären skall ha ersätt- ning för en under lånetiden inträffad pen- ningvärdeförsämring (Khun 1963, Zweig 1950 sid. 114 ff.).
Grundläggande medeltida ekonomiska idé- er var föreställningen om det sanna priset, iustum pretium, och den därmed intimt förknippade föreställningen om den stånds— enliga bärgningen. Det sanna priset inne- bar att man tänkte sig att det existerade ett enda acceptabelt pris för en vara samt att avvikelser från detta pris var etiskt för- kastliga. Principen om den ståndsenliga bärgningen innebar att priset skulle sättas på en nivå som medgav att den som salu- förde varan skulle erhålla en förtjänst som var så avpassad att den medgav honom möjlighet att hålla den levnadsstandard som ansågs förenlig med hans yrke och sam— hällsställning. Den ståndmässiga bärgning- en ansågs alltså utgöra ett rättesnöre för producentens skäliga avkastning, vilken i sin tur utgjorde en ingrediens i de kost- nader som »det sanna priset» skulle täcka. (Heckscher 1953 sid. 249 f.)
Det bör understrykas, att idén om den ståndsenliga bärgningen står i kontrast till moderna välfärdsekonomiska betraktelse- sätt, såtillvida att det är producentens i stäl— let för konsumentens välfärd som står i centrum. Medan det enligt medeltida be— traktelsesätt är producentens ståndsmässiga bärgning som kommer i första rummet vid bestämningen av priset, utgår man i den »klassiska» diskussionen av prissättningen i offentliga företag från att det är konsu— mentintresset, i form av ökat konsument—
överskott, som skall vara avgörande.
Heckschers (1953) arbete om merkanti- lismen är i detta sammanhang av intresse från flera synpunkter. Heckscher gör en åt— skillnad mellan den ideologiskt inriktade merkantilismen och
»... fiskalismen, statsingripandets inriktning på att bereda statskassan extra ordinarie in- komstkällor under förevändning av att leda näringslivet på rätta vägar.» (a.a. sid. 158.)
Den populära föreställning som förknip- par merkantilismen med ett ekonomiskt sy— stem som tillgodoser statsnyttan i begränsad mening, har enligt Heckscher mycket litet att göra med merkantilismen såsom ideo- logi.
Heckscher betonar vidare, bl. a. i sin analys av monopolfrågan, att merkantilis- men på många punkter övertagit medeltida ekonomiska idéer. Merkantilismens mono- polfientlighet var således delvis baserad på grundtanken om den ståndsenliga bärgning- en. Monopolet tenderade ju att begränsa volymen och därmed också de potentiella möjligheterna för näringsidkarna att förskaf— fa sig en ståndsenlig bärgning. Merkantilis- mens monopolfientlighet utgick emellertid också från andra, från det medeltida tän— kandet nedärvda grundtankar.
»Ty ett monopolpris kunde ej vara ett rätt- vist pris i medeltida mening; och monopolistens tendens att höja priserna måste dessutom kom- ma i strid med den försörjningspolitiska iver för prisbillighet och riklig tillgång som utgjorde en viktig ingrediens i medeltidens ekonomiska ideal . . .» (a.a. sid. 254.)
Heckscher understryker vidare, att tanke- gången om den ståndsenliga bärgningen och det sanna priset, som det kom till uttryck i monopolfrågan, utövat det allra största inflytande på hela vår kulturkrets' ekono— miska politik.
1.4.3 Den ekonomiska liberalismens
på offentliga företag
syn
Den ekonomiska liberalismen framförde en mycket hård kritik av merkantilismens po- litik att lägga vissa med statsförvaltningen
intimt sammanhängande uppgifter på privat- ägda handelskompanier. I sitt klassiska ar- bete »Wealth of Nations» rekommendera- de Adam Smith (1776) att dessa kompanier — när så kunde ske - borde ersättas med konkurrerande företag. Beträffande den ekonomiska verksamhet som var att hän- föra till statsförvaltningens egentliga upp- gifter borde staten själv svara för driften. I vissa fall — Smith nämner bank- och försäkringsverksamhet samt kanaler — bor- de en av staten reglerad, enskild skötsel kunna komma ifråga (a. a. sid. 303 ff.).
Att den ekonomiska liberalismen — para- doxalt nog — ville ersätta ekonomisk verk- samhet i enskilda händer med statlig var delvis betingat av den tilltro till möjlighe- ten att skapa en stark och av integritet präglad statsförvaltning, som kunde ersätta de ineffektiva förhållandena på denna punkt under merkantilismen. Heckscher hävdar emellertid att även ideologiska olikheter spe- lade in på denna punkt, såtillvida att libe- ralismen icke hade samma
»...böjelse att använda det genom subsi- dier och andra lockelser omriktade privatin- tresset som politikens främsta verktyg . . .» (a.a. sid. 426.)
Prissättningen på statsförvaltningens tjäns- ter, liksom inom de få sallmännyttiga» en— skilda företag som Smith ville tillåta, borde inriktas på en lågprispolitik som tjänade all- männyttan. Rekommendationerna på denna punkt ligger i linje med de föreställningar om ett justum pretium och den »strävan efter prisbillighet» som berörts i det före- gående.
I liberalismens framställning tillkommer emellertid ett nytt element, nämligen före- ställningen om samhällsnyttan som en kon- kret, ibland direkt mätbar storhet, vars till- växt skulle vara den ekonomiska politikens främsta mål. Såväl liberalismens grundsyn på önskvärdheten av att öka samhällsnyttan som dess uppfattning om denna samhälls- nyttans påtaglighet eller mätbarhet blev av grundläggande betydelse för den senare dis- kussionen av »public pricing».
1 .4.4 Framväxten av principen om marginalkostnadsprissättning1
I en i modern tid ofta citerad artikel från 1844 utvecklar Dupuit2 argumentet att sta- ten skall avstå från att ta upp avgifter för nyttjandet av broar och andra offentliga an- läggningar. Kärnpunkten i Dupuits resone- mang är att upptagandet av broavgift av- skräcker vissa potentiella trafikanter, vari- genom brons totala samhälleliga »nytta» minskar.
I Dupuits argumentering presenteras nyt- tan såsom en kvantifierbar storhet, närmare bestämt såsom det belopp som man vid per- fekt prisdifferentiering skulle kunna ta in från konsumenterna. Den nytta som en en- skild konsument erhåller från en offentlig anläggning skulle således enligt detta be- traktelsesätt kunna mätas därigenom att man undersöker det högsta pris, som denne skall kunna förmås att betala för att få utnyttja anläggningen ifråga. Samhällets totala nytta av anläggningen kan man sedan enkelt få fram genom att summera samtliga konsu- menters vnyttotillskott».
Dupuit menar att upptagandet av en bro- avgift får följande effekt: De trafikanter som icke avskräcks av broavgiften måste bedöma nyttan av att få passera bron så- som mera värd än broavgiften. Broavgiften flyttar således i detta fall endast över en del av nyttan från trafikanten till broäga- ren. De trafikanter som bedömer nyttan av bropassagen såsom mindre än broavgif- ten kommer däremot att avstå från att pas- sera bron. Summan av de avskräckta tra- fikanternas nyttotillskott som härigenom går förlorad anser Dupuit representera den minskning av samhällsnyttan som broavgif- ten föranleder.
1 Föreliggande avsnitt bygger delvis på mera utförliga översikter i arbeten av Ruggles (1949 —1950), Beckwith (1955), Coase (1946, 1947) och Thiemeyer (1964). 2 Att Dupuits bidrag rönt så stor uppmärk- samhet i anglosaxisk litteratur är delvis betingat av att det blev föremål för en ingående redogö- relse i Hotellings (1938) mycket diskuterade artikel. Dupuit var emellertid känd av en äldre generation kontinentala och engelska ekono- mer, * däribland Marshall. Jfr Marginal cost pricing in practice, 1964, sid.vii.
Dupuits sätt att mäta samhällsnyttan - som direkt går tillbaka på den ekonomiska liberalismens samhällsnyttoidéer — används också av Marshall (1890). Marshall använ- der härvid termen nthe consumer surplus» — konsumentöverskottet — för att beteck- na skillnaden mellan den i »betalningsvil- lighet» uttryckta nytta som en konsument får från en vara eller tjänst och det pris han verkligen nödgas betala. Annorlunda uttryckt blir konsumentöverskottet skillna— den mellan det pris som skulle kunna ha tagits ut vid perfekt prisdifferentiering och det faktiskt erlagda priset (a. a. sid. 103 ff.). Medan Dupuits analys avser ett spe- cialfall — nämligen det fallet att anlägg- nings- och driftkostnaderna inom vida grän- ser är oberoende av utnyttjandegraden — behandlar Marshall det mera allmänna fallet där kostnaderna varierar med produktions— volymen. Marshall skiljer mellan tre fall av kostnadsförlopp där styckkostnaden sti- ger, faller eller förblir konstant vid änd- ringar i verksamhetsvolymen (a.a. sid. 383 ff.).
Marshall påvisade att en primär kostnads- sänkning i en bransch med fallande styck- kostnader kan medföra en stor ökning av konsumentöverskottet. Om nämligen denna primära kostnadssänkning får slå igenom i priset — Marshall förutsatte att så är fal- let -— skulle efterfrågan öka. Denna ökade efterfrågan leder till större volym och där- med till ännu lägre styckkostnader och ännu lägre priser. Härigenom får de ursprung- liga avnämarna av produkten förmånen att köpa den till lägre pris samtidigt som nya, marginella förbrukare tillkommer.
I fallet med stigande genomsnittskostna- der gäller att en primär höjning av kostnad och pris leder till minskad efterfrågan och volym. Den lägre volymen leder emellertid till lägre kostnader och priser varför den ursprungliga kostnadshöjningen aldrig slår igenom i full utsträckning.
Marshall förordar på grundval av detta resonemang, att staten via subventioner bör verka för att hålla priserna nere vid fallan- de styckkostnader, »stordriftsfördelsfal— let», för att i stället punktbeskatta de bran-
scher där kostnadsförloppet är stigande (ut- nyttjandet av naturtillgångar som successivt blir mer och mer svårtillgängliga brukar an- föras som exempel). Motsvarande effekt kan naturligtvis erhållas därigenom att sta- ten övertar företagen ifråga och direkt på- verkar deras prissättning.
Medan Marshall aldrig vidare utformar dessa tankar till någon specifik prissätt— ningsregel, utvecklar Wicksell (1896) myc— ket tidigt den tankegång som senare be— nämns marginalkostnadsprissättning. Wick- sell sysselsätter sig härvid med det »stor- driftsfördelsfall», där kostnaden kan delas upp i en rörlig, volymberoende komponent och en fast, av volymen oberoende kost— nadskomponent. (Dupuits bro kan ses som ett specialfall där den rörliga kostnaden är noll.)
Wicksell kommer fram till att priset för den producerade nyttigheten bör sättas lika med den marginella rörliga kostnaden, eller annorlunda uttryckt, den merkostnad som den sist producerade enheten förorsakar. (Eftersom den rörliga kostnaden för trafi- ken på Dupuits bro också var noll innebär Wicksells rekommendation, tillämpad på detta fall, detsamma som Dupuits, näm— ligen avgiftsfrihet.)
De fasta kostnaderna däremot bör enligt Wicksell finansieras skattevägen. Skatten bör härvid fördelas så att varje konsument/ skattebetalare får betala en skatt som är mindre än hans konsumentöverskott.
Wicksell anser att tillämpningen av denna prissättningsregel är en viktig samhällelig angelägenhet.
»Varje brev, varje telegram, varje järnvägs- kolli som förblir obefordrat, varje resa som uraktlåtes, emedan man för ifrågavarande tjänst begär mer än den kostnadsökning som den i och för sig föranlett, utgör faktiskt ett olöst samhällsekonomiskt problem, som skulle kunna och borde lösas rationellt.» (a.a. sid. 127 ff., översättning Gårdlund (1956) sid. 232 f.)
Marginalkostnadsansatsen — fastän for— mulerad i andra termer — kommer också till uttryck i en artikel av Cassel (1900) i Archiv fiir Eisenbahnwesen. Till skillnad från Wicksell förkastar Cassel idén att fi-
nansiera de vid ett fallande kostnadsförlopp uppkommande underskotten skattevägen. Cassel förordar i stället en sådan modifie- ring av marginalkostnadsregeln att kravet på full kostnadstäckning uppnås. Cassels lösning bygger på prisdifferentiering, dvs. olika delrnarknaders bidrag till finansiering av det underskott, som skulle uppkomma om det skulle råda likhet mellan pris och marginalkostnad, blir högre ju mera oelas- tisk efterfrågan på denna delrnarknad är. Cassels tankegångar kom att påverka arbe- tet i 1907 års järnvägskommitté, där de bland annat tog sig uttryck i krav på be- stämning av minimitariffer som i princip skulle motsvara marginalkostnaderna (Sjö- berg 195 6).
Lindahl (1919) tar i sin doktorsavhand- ling upp såväl Wicksells som Cassels an— vändning av marginalkostnaden som ut- gångspunkt för prissättningen (a. a. sid 157 ff.). Lindahl kom senare — bl. a. genom sitt arbete med 1938 års och 1948 års järn- vägskostnadsutredningar att medverka till en praktisk tillämpning av dessa tankegång- ar. Man kan alltså — när det gäller järn- vägstaxeområdet -— tala om en relativt själv— ständig svensk marginalkostnadstradition. Wicksells formulering av marginalkostnads- prissättningen, som av Beckwith betraktas såsom principith sett överlägsen andra samtida framställningar, blev emellertid inte internationellt uppmärksammad förrän under senare tid (jfr Buchanan 1951, Beck- with 1955 sid. 27 ff.).
Det synes överhuvudtaget vara en svår uppgift att klarlägga hur marginalkostnads- principen utvecklats internationellt sett. Beckwith (1955), som synes ha varit den som haft den största ambitionen att göra en idéhistorisk exposé, betonar inledningsvis sin begränsning till anglosaxisk litteratur (a.a. sid. 25) Nelson anmärker också i för- ordet th1 Marginal cost pricing in practice (1964) att det ända sedan Dupuits tid funnits en på den praktiska tillämpningen inriktad fransk marginalkostnadstradition. Hotelling (1938) har emellertid, enligt Nelson, givit den franska marginalkostnadsskolan värde- fulla impulser (a.a. sid. vii f.). En kortfattad
översikt av »den franska marginalkostnads- skolan» — som betraktas såsom mera prak- tiskt och rrrindre principith välfärdseko- nomiskt inriktad än den anglosaxiska — läm- nas i Marschak (1960).
Enligt Beckwith är det framför allt den av Marshall inspirerade diskussionen kring prissättningen vid olika typer av kostnads- förlopp, som så småningom leder fram till Hotellings banbrytande artikel om använd-, ningen av marginalkostnadsprincipen i of- fentliga företag. I samband med denna dis- kussion kom man på det välfärdsekonomis- ka planet att särskilt intressera sig för Pa- retos villkor för optimal resursallokering i samhället.
Paretos insats består i att formulera vill— kor för optimal resursallokering utan att tillgripa interpersonella jämförelser. Pareto visar bl. a., att om resursallokeringen är sådan att priset på en eller flera nyttigheter inte överensstämmer med marginalkostna- den, så är det möjligt — utan att försäm— ra läget för någon konsument — att om- fördela resurserna så att vissa konsumenter får det bättre. Att priset är lika med mar- ginalkostnaden för samtliga varor och tjäns- ter skulle med andra ord fungera som ett villkor för att optimal resursallokering skall föreligga.
Paretos sätt att nalkas dessa problem är överlägset Marshalls såtillvida att han icke förutsätter att nyttan hos olika individer kan adderas till att representera en menings— full storhet nkonsumentöverskott» eller >samhällsnytta». En stor del av den sena- re välfärdsekonomiska diskussionen kring marginalkostnadsprissättningen har uppehål- lit sig vid dessa principiella aspekter.
Hotelling (1938) väckte uppmärksamhet med förslaget att principen om marginal- kostnadsprissättning skulle få tjäna såsom grundval för taxesättningen i offentliga fö- retag i en blandad ekonomi. Bakgrunden till förslaget var att de amerikanska järn- vägarnas taxor under 1930-talets depression inte justerades nedåt på det sätt som ur samhällsekonomiskt synpunkt hade kunnat vara rimligt.
Enligt Hotelling är det angeläget att man
tar avstånd från att basera taxorna på kost— nadsdata som tillhör det förflutna, för att i stället gå in för en samhällsekonomiskt orienterad taxepolitik. Hotelling inser emel- lertid att taxor baserade på kortfristiga mar- ginalkostnader skulle bli så låga att järn- vägarna inte skulle få in de intäkter som erfordras för att täcka de totala kostna- derna. Hotelling förordar att differensen skall täckas med allmänna medel, dvs. ge- nom skatter.
Hotellings förslag om marginalkostnads- priser möttes av stark kritik från flera håll. Frisch (1939) understryker att en finansie- ring skattevägen av det underskott som upp- kommer vid marginalkostnadspriser skulle kunna få större skadeverkningar änenpåfull kostnadstäckning — dvs. på täckning av ge- nomsnittskostnaden — inriktad taxepolitik. Frisch föreslog i stället att sätta priset på basis av marginalkostnad jämte ett propor- tionellt tillägg, dvs. priserna skulle sättas på en nivå som medgav full kostnadstäck- ning samtidigt som de var proportionella till marginalkostnaderna.
Ytterligare en lösning på problemet att kombinera marginalkostnadsprissättning med full kostnadstäckning är förslaget om två- delad taxa, dvs. en prissättning baserad på en volymrörlig taxa som var lika med marginalkostnaden och en fast grundavgift som var så avvägd att den medgav full kost- nadstäckning. Montgomery (1939) och Lewis (1941) synes oberoende av varandra ha lämnat bidrag till marginalkostnadsdis- kussionen med utgångspunkt från denna — i praktiken sedan länge tillämpade — taxe- konstruktion (jfr Beckwith, 1955, sid 89 ff. och 95 ff.).
Flera författare, bl. a. Henderson (1947) och Little (1950) kritiserar tanken att till- lämpa marginalkostnadspriser i en ekonomi där priserna till följd av imperfekt konkur- rens i allmänhet ligger högre än marginal— kostnaden. Att tillämpa principen om mar- ginalkostnadspriser i en sådan situation skul- le kunna leda till en överexpansion inom de offentliga företagen och till att resurser skulle flyttas över från högvärdigare till lågvärdigare användningsområden.
Lewis (1946) betraktas av Beckwith så- som förespråkare för en ny tolkning av marginalkostnadsprissättningen, nämligen den att priset skall vara lika med den lång— siktiga marginalkostnaden. Genom att sätta priset lika med den långsiktiga marginal- kostnaden undviker man enligt Lewis de ur konsumenternas synpunkt irriterande snabba skiftningar i priset, som skulle bli följden om priset får följa en med kapa- citetsutnyttjandet starkt fluktuerande kort- siktig marginalkostnad. Ett på den lång— siktiga marginalkostnaden baserat pris in- nebär också att konsumenten får betala ett pris som täcker såväl marginalkostna- den som kostnaden för att ersätta den del av kapaciteten som utnyttjades, medan det allmänna får bära kostnaden för inte ut- nyttjad kapacitet jämte mellanskillnaden mellan historisk kostnad och nuanskaff- ningskostnad. I sådana branscher där styck- kostnaderna stiger med produktionsvolymen skulle principen leda till uppkomsten av ett överskott utöver historisk kostnad (a.a. sid. 231 ff., se även avsnitt 1.4.5 nedan).
Såväl Little (1950 sid. 183 ff.) som Beck- with (1955 sid. 103 ff.) kritiserar Lewis där— för att hans förslag på flera punkter bygger på egna värderingar, snarare än på välfärds- ekonomiska optimalitetsvillkor, och att för— slaget följaktligen — trots att det i vissa fall kunde te sig som en från praktisk synpunkt rimlig målsättning för offentliga företag —- inte kan göra anspråk på att leda till en i någon bestämd mening optimal resursallo- kering.
Wilson (1952) gjorde gällande att Lewis använt termen långsiktiga marginalkostna- der på ett oegentligt sätt och att termen »på lång sikt förväntade kostnader» hade varit mera adekvat och bättre ägnad att upplysa praktikens män om förslagets innebörd. (Jfr Thiemeyer 1964.)
Att Lewis” resonemang inte var hållbart utifrån strikt välfärdsekonomiska utgångs- punkter anser emellertid Little också vara en indikation på omöjligheten att enbart på objektiva grunder konstruera ett system för prissättning inom offentliga företag (a.a. sid. 186). En modern välfärdsekonom,
Graaf (1957), argumenterar också för ståndpunkten att bestämningen av pris- sättningsprinciperna inom offentliga företag inte kan ske annat än med utgångspunkt från bestämda värderingar avseende den ur samhällets synpunkt önskvärda inkomstför- delningen (a.a. sid. 142 ff.). Denna upp- fattning synes stå i samklang med en mer eller mindre allmänt accepterad ståndpunkt inom modern välfärdsekonomi som under- stryker svårigheterna att på enbart objek- tiva grunder komma fram till förslag till samhällsekonomiska förbättringar. (Jfr A survey of contemporary economics (1952) sid. 32 ff.)
Erkännandet av att man i den välfärds- ekonomiska analysen måste introducera vis- sa värdeomdömen synes också ha inneburit ett förnyat intresse för det konsumentöver- skottskriterium som kom till användning i Dupuits och Marshalls arbeten. Ett antal artiklar av Hicks från början av 1940-talet brukar betraktas såsom den drivande kraf- ten bakom detta återupplivande av kon- sumentöverskottsanalysen. (Jfr A Survey of contemporary economics 1952 sid. 10.)
Foster (1963) har dragit konsekvenserna av invändningarna mot en på paretokrite- riet grundad, »välfärdsekonomiskt neutral» härledning av marginalkostnadsprincipen. Foster ser önskemålet om största möjliga nationalinkomst såsom ett i förhållande till marginalkostnadsprincipen överordnat mål. Detta överordnade mål är i sig självt vär- deladdat, eftersom nationalinkomst mäter »välstånd» med utgångspunkt från gällan- de inkomstfördelning.
Ser man — som Foster gör — margi- nalkostnadsprincipen såsom ett medel att förverkliga målsättningen största möjliga na- tionalinkomst, kan den inte längre göra an- språk på att utgöra en paretooptimal — dVS. från inkomstomfördelningssynpunkt neutral — regel för optimal resursallokering.
Målsättningen »största möjliga national- inkomst» betraktas av Foster såsom iden- tisk med »högsta möjliga konsumentöver- skott». (Foster använder uppenbarligen na- tionalinkomst-begreppet i överförd bemär- kelse, dvs. som synonymt med konsument-
Det förnyade intresset för konsumentöver- skottet som kriterium på samhällsnytta bör emellertid också ses mot bakgrunden av den kritik som tog fasta på att marginal- kostnadsprissättning inte medgav lönsam- hetsbedömning och lönsamhetskontroll av investeringar. Wilson (1945) och Hender- son (1947) m.fl. har påpekat att en till- lämpning av principen om pris lika med marginalkostnad innebär att man avhän— der sig möjligheten att genomföra en sedvanlig för- och efterhandsbedömning av lönsamheten av det offentliga företagets in- vesteringar. I ett företag med fallande kost- nadsförlopp kommer ju inte inflytande in— täkter att ge någon täckning för de fasta kostnader som investeringen drar med sig.
Genom att hänvisa till konsumentöver- skottet såsom lönsamhetskriterium kan man komma undan denna kritik. Beckwith häv— dar således att det inte är marginalkost- nadsprissättningens uppgift att lämna under- lag för investeringsbedömning, utan att så- dana bedömningar måste ske med utgångs- punkt från konsumentöverskottskriteriet. Frågan kommer då i stället att gälla effek- tiviteten i en investeringsbedömning grun- dad på konsumentöverskottsvärderingar jäm- fört med effektiviteten i en motsvarande be- dömning grundad på företagets intäkter a.a. sid. 204 ff.). Foster betraktar det som tro- ligt att möjligheterna att mäta konsument- överskott i framtiden skall kunna förbättras därhän att efterkalkylering i konsument- överskottstermer bör kunna bli lika effek- tiv som en monetär efterkalkyl (a.a. sid. 142—144).
1.4.5 Olika samlade lösningar på prissätt— nings—, investerings- och finansieringsproble- met i offentliga företag
I den fortsatta framställningen kan det vara en fördel att ha tillgång till några samman- fattande redogörelser för alternativa reko— nomiska system» för prissättning, investe- ring och finansiering i offentliga företag. Den föregående framställningen har betonat att en prissättningsprincips välfärdsekono-
miska eller allmänt samhällsekonomiska lämplighet inte kan bedömas för sig själv. Prissättningsregeln måste sättas i samband med den metod för investeringsbedömning och den metod för finansiering av even- tuella underskott som det offentliga före— taget skall tillämpa för att man skall er- hålla den erforderliga helhetsbilden. Önsk- värt vore egentligen att beskrivningen av de olika systemen också omfattade riktlin— jerna för service, produktutveckling, forsk- ning m.m. Eftersom den formella analy- sen mestadels utgår från ett antagande om homogena produkter har emellertid intres- set för dessa policy-aspekter varit täm- ligen magert.
Prisdifferentiering, kostnadsproportionell fördelning och tudelad taxa såsom metoder att förena kortsiktiga marginalkostnadspri- ser med full kostnadstäckning.
Om man vill försöka förena kravet på full kostnadstäckning med vissa av de resursallokeringsmässiga fördelarna, som är förenade med principen om prissättning i
anslutning till kortsiktig marginalkostnad, kan man välja att prisdifferentiera, att för- dela det annars uppkommande överskottet via ett »pålägg» på marginalkostnaden eller — som en tredje utväg — slå ut det i form av en fast grundavgift. I Thiemeyer (1964) framstår termen »péage» som en inom den gemensamma marknadens ekonomiska or- gan allmänt accepterad gemensam benäm- ning på de »pålägg» som avser att täcka skillnaden mellan full kostnadstäckning och (en lägre) kortsiktig eller långSiktig margi- nalkostnad (a.a. sid. 134).
Alla tre utvägarna drar naturligtvis med sig avvikelser från pareto-optimaliteten. Prisdifferentiering innebär att viss konsum- tion på de oelastiska marknadsavsmtt där priset ligger över marginalkostnaden kom- mer att hållas tillbaka trots att den skulle ha kommit till stånd om priset hade varit lika med marginalkostnaden eller strax där- över. Detta innebär att potentiella, ur pa- retooptimalitetssynpunkt römsesidigt fördel- aktiga byten» inte realiseras (jfr avsnitt
1.4.4). Effekten blir i princip densamma vid proportionalitetsmetoden eftersom man även här måste räkna med att >»pålägget» har en liknande konsumtionshämmande ef- fekt. Vid tvådelad taxa gäller i stället att vissa potentiella konsumenter kan avskräc- kas från att överhuvudtaget konsumera va- ran eller tjänsten. Valet mellan dessa olika varianter av »justerad» marginalkostnads- prissättning måste i praktiken ofta avgöras med utgångspunkt från den allmänna opi- nionens mer eller mindre rationella upp- fattning samt med hänsynstagande till de praktiska möjligheterna att tillämpa de olika systemen.
Beckwiths marginalkostnads/ konsument- överskottssystem
Beckwith (1955) definierar »den rena teo- rin för pris- och produktionsvolymskon- troll» som innebärande att priset på varje prissatt vara som är möjlig att återanskaffa skall höjas eller sänkas till dess priset blir lika med den monetära marginella produk- tionskostnaden. Den monetära marginella produktionskostnaden definieras i sin tur såsom nulägets kostnader för en marginell produktionsökning inom ramen för befint- liga fasta anläggningar (a. a. sid. 173 f.). Beckwith's förslag framstår ur tillämpnings- synpunkt såsom en mera preciserad och utvidgad framställning av huvudtankegång- arna i exempelvis Wicksell (1896) och Ho- telling (1938). Utvidgningen gäller framför allt investeringsproblematiken.
Beckwith observerar — liksom också den franska marginalkostnadsskolan (se nedan) — att marginalkostnaden kan ligga över el- ler under genomsnittskostnaden beroende på om produktionsanläggningen arbetar med under— resp. överkapacitet. Beckwith kom- mer emellertid — delvis med utgångspunkt från en diskussion av sitt eget förslag till investeringsbedömning, delvis med utgångs- punkt från observationer av faktiska för- hållanden — fram till att överkapacitet kan förväntas vara det normala i olika produk- tionsanläggningar. Marginalkostnaden och därmed priset kommer därför att ligga un-
der genomsnittskostnaden. Eftersom Beck- with i sammanhanget bortser från penning- värdeförsämring och teknisk utveckling an- tages differensen mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad komma till uttryck så- som en förlust (a. a. sid. 211 ff).
När det gäller investeringar i fasta pro— duktionsanläggningar föreslår Beckwith föl- jande kriterium. Man skall investera i en fast produktionsanläggning när detta ställer i utsikt att summan av konsumentöverskott, faktiska intäkter och faktiska kostnadsbe— sparingar kommer att kunna täcka total- kostnadema för att förvärva och använda anläggningen ifråga. Både »plussidan» och »minussidan» skall härvid avse anläggning— ens livslängd. Vidare gäller att kostnaderna skall beräknas exklusive sådana kostnader som hänger samman med prishöjningar.
När det gäller investeringar som endast medför mindre tillskott till redan befintlig kapacitet hävdar Beckwith att man kan bort— se från konsumentöverskottsdelen. Att så är fallet beror på att en relativt liten pro- duktionsökning på en marknad föranleder förändringar i konsumentöverskottet som är små i förhållande till de monetära intäkter- na (a. 3. sid. 207).
Beckwith tror således att marginalkost- nadsprissättning i förening med detta in- vesteringskriterium i branscher med fallande kostnadsförlopp kommer att leda till under- skott — åtminstone som ett genomsnitt över tiden. Härvid definierar Beckwith »fallan- de kostnadsförlopp» som en situation där ökande produktionsvolym medger lägre lö- pande driftkostnader. Nya investeringar in- nebär emellertid inte endast lägre löpande driftkostnader utan också temporär över- kapacitet vilket innebär att marginalkostna- den i samband med anskaffningen av den nya investeringen kommer att sjunka krafti— gare än vad som är fallet med löpande drift- kostnader. Man bör emellertid, enligt Beck- with, vänta med att genomföra nya investe- ringar till dess att tillgänglig kapacitet är hårt utnyttjad, varvid marginalkostnaden kan förväntas vara hög. Den låga marginal- kostnaden i samband med anskaffningen av en investering motverkas alltså i det långa
loppet i viss utsträckning av att marginal- kostnaden stiger fram till tidpunkten för nästa investering (a. a. sid. 209 ff.).
Lewis' användning av långsiktig marginal- kostnad
Lewis (1946) föreslår att långsiktiga mar- ginalkostnader skall tjäna som utgångspunkt för offentliga företags prissättning. Lewis utgår från en kostnadsklassificering som delvis skiljer sig från den som använts i den tidigare diskussionen (se även Håkans- son 1954). Kostnaderna delas in i undvik- liga och oundvikliga kostnader alltefter- som de förändras med en minskning i pro— ducerad volym. Härvid kan fyra olika in- delningsgrunder urskiljas:
a) vissa kostnader är undvikliga på kort men inte på lång sikt
b) vissa kostnader är gemensamma kostna- der och undvikliga endast i den bemärkelsen att de faller bort om produktionsvolymen för flera produkter sjunker samtidigt
c) vissa kostnader är oundvikliga för små men undvikliga för stora minskningar i producerad volym
(1) vissa kostnader är oundvikliga i alla dessa betydelser. (a.a. sid. 231.)
Lewis kritiserade användningen av den kortsiktiga varianten av marginalkostnads- prissättning på följande punkter:
—- man kan urskilja en hel rad marginal- kostnader beroende på den sikt på vilken man ser en viss produktionsförändring
— den kortsiktiga marginalkostnaden fluk- tuerar från ett ögonblick till ett annat
— det är önskvärt att priserna täcker även oundvikliga kostnader eftersom detta är ett vill- kor för att det skall finnas ett incitament till att täcka kostnaden för förslitna fasta anlägg- ningstillgångar.
— det är önskvärt att priserna också täcker eventuella skillnader mellan nulägets undvik- liga kostnader och de fasta kostnader som re— gistreras redovisningsmässigt (a.a. sid. 236 ff).
Lewis argumentering leder fram till att prissättningen bör baseras på långsiktiga marginalkostnader. Härigenom tillgodoses — enligt Lewis — kravet på stabila priser
samtidigt som man i själva »marginalkost- nadskomponenten» får med så mycket som möjligt av den kostnadsmassa som man ändå avser att täcka. Till den del som marginal— kostnaden kommer att ligga lägre än den fulla kostnadstäckning som Lewis eftersträ- var får differensen täckas genom något slag av prisdifferentiering.
Det har ovan nämnts att Lewis argumen- tering utsattes för hård kritik från välfärds- ekonomiskt inriktade författare för de vär- deomdömen som han tämligen reservations- löst för in i texten. Beckwith (1955) kon- staterar vidare att Lewis” kostnadsbegrepps- apparat är otillfredsställande (a. a. sid. 104). Thiemeyer (1964) hävdar emellertid att Lewis” förslag trots sina brister på det teoretiska planet är överlägset den kortsik- tiga varianten av marginalkostnadsprissätt— ning såsom underlag för utformningen av praktiska kostnadsberäkningsprinciper (a. a. sid. 129 f., 134 ff.).
Vi avser att i avsnitt 1.5.2 försöka ge oss in på en mera exakt formulering av kort— siktig respektive långsiktig marginalkostnad samt i någon mån antyda möjligheterna till en mera hållbar resursallokeringsmässig ar- gumentering för den långsiktiga marginal— kostnaden såsom prissättningsunderlag.
Boiteux' offentliga monopol med budget- restriktion
Boiteux (1956 D) har på ett relativt abstrakt plan behandlat frågan om pris- sättningen i ett i en blandekonomi befint- ligt offentligt monopolföretag vars ekono- miska politik begränsas av en budgetrestrik- tion. Med budgetrestriktion menas då att företagets intäkter och kostnader skall gå jämnt upp, dvs. det skall varken redovisa vinst eller förlust. Denna budgetrestrik- tion kan ses som en formalisering av ett krav på full kostnadstäckning.
Tanken är att det offentliga företaget skall prissätta med utgångspunkt från »skugg- priser» i stället för faktiska priser. Proble- met — såsom Boiteux formulerar det — är alltså att hitta en uppsättning skuggpriser på produktionsfaktorerna som är så be-
skaffade att företaget för det första varken redovisar vinst eller förlust vid faktiska priser och för det andra får incitament till att driva verksamheten på ett samhällseko- nomiskt optimalt sätt. Den samhällsekono- miska optimeringen, som det i detta sam- manhang är fråga om, är en »näst bästa resursallokering», dvs. en optimering under betingelsen att de enskilda företagens verk- samhetsinriktning är icke-optimal. Tanken är alltså att skillnaden i ekonomisk målsätt- ning mellan offentliga företag och enskilda företag kan motivera att de tillämpar sins- emellan olika prissystem. Boiteux förutsät- ter att de offentliga företagens ekonomiska målsättning skall kunna formuleras så att de skall sätta priserna lika med sina egna, på skuggprisbasis beräknade marginalkost- nader. Det åligger alltså den centrala stats- makten att formulera skuggpriserna så att budgetrestriktionen blir uppfylld när de offentliga företagen producerar optimalt.
I det fallet att det råder ren konkurrens i den enskilda sektorn är det enligt Boiteux möjligt att konstruera prissystem som upp- fyller de givna villkoren. (Lösningen inne- bär egentligen endast en allmännare formu- lering av det traditionella paretovillkoret.) I den mån som den enskilda sektorn kän- netecknas av icke-ren konkurrens synes det emellertid inte vara möjligt att bestämma en vektor av skuggpriser som länkar in de offentliga företagens handlande i riktning mot en näst bästa lösning. (Jfr diskussio- nen av Lipsey och Lancaster 1956 i av- snitt 1.8.8 nedan.)
Franska marginalkostnadsskolan
Flera kända franska ekonomer har arbetat med att tillämpa marginalkostnadsdoktrinen inom statliga franska företag, företrädesvis Electricité de France. Vissa i detta sam- manhang tillkomna artiklar skall här tas upp till diskussion under rubriken »franska marginalkostnadsskolan».1
* Vissa av de åberopade uppsatserna finns sam- manställda och översatta till engelska av Nelson i Marginal cost pricing in practice (1964). Mar- schak (1960) ger utförligare sammanfattande redogörelser för vissa av de här redovisade tan- kegångarna.
Formellt stöder sig den franska margi- nalk0stnadsskolan på kortsiktig marginal- kostnad. När det gäller att bestämma pri- set på elektrisk kraft synes man emeller- tid medvetet utgå från beräkningar av lång- siktiga marginalkostnader. Boiteux (1949) argumenterar för att en prissättning i an- slutning till kortsiktig marginalkostnad är den med hänsyn till resursallokeringen i samhället principiellt riktiga lösningen. Sam- tidigt gäller emellertid att behovet av en över tiden stabil taxa gör det erforderligt att inrikta taxesättningen på de förhållan- den som gäller vid optimalt anpassad kapa- citet. Man bör alltså inte låta de fluktua- tioner i marginalkostnaden som följer be- lastningsvariationerna komma till uttryck i taxorna. Boiteux hänvisar i nästa steg till den traditionella pristeorins sats att lång- siktig marginalkostnad är lika med kortsik- tig marginalkostnad givet att kapaciteten är optimalt anpassad:
»Givet att man för en optimal investerings- politik kommer kortsiktig prissättning att över- ensstämma med långsiktig prissättning och det kommer inte längre att föreligga något mot- satsförhållande emellan dem.»
(Marginal cost pricing in practice, 1964, sid. 56.)
Boiteux” resonemang synes på ett något diskutabelt sätt balansera mellan säkerhets- och osäkerhetsfallet. Mot det förda resone- manget kan invändas att det naturliga sät- tet att förena önskemålet om marginalkost- nadsprissättning med önskemålet om en över tiden stabil prisnivå vore att sätta priset i anslutning till förväntningsvärdct av fram- tida kortsiktiga marginalkostnader. Vi skall i avsnitt 1.5.2 försöka visa att detta förvänt— ningsvärde normalt inte överensstämmer med den långsiktiga marginalkostnaden.
Boiteux hänvisar också till den klas- siska regeln om likhet mellan kortsiktig och långsiktig marginalkostnad såsom det för investeringspolitiken bestämmande kriteriet. När den kortsiktiga marginalkostnaden ten- derar att fluktuera kring en nivå ovanför långsiktig marginalkostnad är detta ett tec- ken på att man skall investera mera. Skulle den i genomsnitt ligga lägre är det ett tec- ken på att man investerat för mycket. (En
diskussion av denna regels uttolkning i osä- kerhetsfallet skall också genomföras i av- snitt 1.5.2.)
Beroende på flera faktorer har marginal- kostnadspriserna inom Electricité de France legat på en nivå som inte legat alltför långt ifrån vad som skulle krävas för full kost- nadstäckning. Boiteux (1960) talar om en skillnad på 7 procent. (Se en närmare redo- görelse för och diskussion av Boiteux” redo- görelse på denna punkt i avsnitt 1.5.4.) Den- na skillnad har utjämnats därigenom att el- taxorna på icke närmare angivet sätt juste- rats så att full kostnadstäckning kunnat upp- nås.
Massé—Gibrat (1957) och Masse—Bes- siere (1958) diskuterar möjligheten till en totalplanering av investeringsverksamheten på lång sikt via användningen av matema- tisk programmering. (Framställningen i de ovan citerade artiklarna av Boiteux tyder för övrigt på att det varit dylika program- meringsformuleringar som utgjort referens- ram.) Programmeringen ger framför allt bättre möjligheter att överblicka möjlighe- terna att via kombinationer av vatten- och värmekraft tillgodose ett över tiden fluktue- rande behov. Programmeringstekniken är också av intresse eftersom problemet att di- mensionera kapaciteten har en dualforrnu- lering som gör det möjligt att beräkna knapphetsvärdet vid varje tidpunkt av olika anläggningstypers kapacitet. Dessa dualpri- ser eller knapphetsvärden kan i sin tur ligga till grund för bestämningen av ett tariff- system, som är kongruent med investerings- politiken. Med kongruent avses då el-priser som är höga nog att motivera marginell ka- pacitetsutbyggnad. De svarar således när- mare mot begreppet långsiktig än kortsik- tig marginalkostnad. Programmeringsfor- muleringens innebörd skall diskuteras när- mare i avsnitt 1.5.3 i samband med precise- ringen av begreppet långsiktig marginalkost- nad.
F arters kooperativa kriterium
Foster (1963) har utarbetat ett system för offentliga företags ekonomiska politik
som går ut på att prissätta med utgångs- punkt från genomsnittskostnaden, samtidigt som investeringspolitiken baseras på en va— riant av konsumentöverskottskriteriet som Foster själv kallar »kooperativt».
Foster utvecklar i sin sammanfattning mo- tiven för att utveckla denna princip:
»Jag hävdar att marginalkostnadsprissättning och den investeringspolitik som sammanhänger därmed av flera skäl är oacceptabla utgångs- punkter för [transport-]politiken, huvudsakli- gen därför att den har ett inflytande på in- komstfördelningen som inte är politiskt gång- bar. Detta ekonomins favoritrecept måste där- för ersättas med något annat. Problemet att hitta ett acceptabelt kriterium har jag definie- rat som ett problem att hitta en politik som hade ett visst stöd i den allmänna opinionen.» (a. a. sid. 307).
Foster säger sig utifrån denna utgångs— punkt kunna tänka sig två alternativa ut- formningar av det offentliga transportföre- tagets ekonomiska målsättning:
1. att offentliga transportföretag skulle åläg- gas att uppnå maximal vinst eventuellt med vissa begränsningar ifråga om de vinster som de skulle tillåtas göra.
2. att de skulle skötas i konsumentens in- tresse. (a. a. sid. 307).
Foster överväger olika möjligheter till exakt formulering av politik nummer två. Den formulering som Foster stannar för kallar han »the social surplus criterion». Härmed avses genomsnittskostnadsprissätt- ning (på varje tillhandahållen vara eller tjänst) och en på uppnåendet av maximalt konsumentöverskott baserad investeringspo- litik (a. a. sid. 62 ff.).
När det gäller att bestämma vilka kost- nader som skall ligga till grund för pris- sättningen hänvisar Foster till att den all— männa opinionen kräver att det offentliga företaget skall betala sina privatekonomis- ka (i motsats till samhällsekonomiska) kost- nader på precis samma sätt som det en- skilda företaget. Utgiftsposterna i det of- fentliga företaget skall alltså vara desamma som i ett företag som strävar efter högsta vinst. Det enda undantaget är att det of- fentliga företaget i stället för utdelning till ägarna skulle ha en rubrik »vinster avsatta
för prissättningsändamål». Foster specifice- rar också vissa riktlinjer för det offentliga företagets kostnadsberäkning och redovis- ning. Det offentliga företaget skall, enligt Foster, göra »vederbörliga» avsättningar för värdeminskning (a. a. sid. 120—121).
Eftersom det har samma behov av en sä- kerhetsbuffert för att kunna möta oförut- sedda händelser som ett enskilt företag bör det också genomföra fonderingar. Foster hävdar att styrelsen i det offentliga före- taget — liksom styrelsen i det enskilda före- taget — måste sträva efter att bedöma hu- ruvida företagets intressenter är mera be- tjänta av att omedelbart komma i åtnju- tande av vinsten eller om en del därav bör stanna inom företaget. Skillnaden är endast den att det offentliga företagets intressen— ter är konsumenter och att avvägningen måste ske med hänsyn till intresset av pris- sänkningar i nuläget jämfört med de fram- tida fördelar som fonderingsalternativet kan skapa (a. a. sid. 121—122).
Det offentliga företaget bör även betala skatt i likhet med vad fallet är för ett en- skilt företag. (Härvid skulle Foster — om inte mätproblem lade hinder i vägen — vilja inkludera den vinst som kommer konsu- menterna tillgodo i beskattningsunderlaget.)
Ifråga om kapitalkostnader hävdar Foster att någon motsvarighet till aktiekapitalet i ett enskilt företag inte är tänkbart för det offentliga företaget med motiveringen att själva grundmeningen med en aktie är att det residuella överskottet tillfaller äga- ren. Det offentliga företaget är därför hän— visat till att låna till fix ränta på kapital- marknaden eller av regeringen. Foster stäl- ler sig emellertid i viss mån tveksam till det förra alternativet (a. a. sid. 122—123).
Det i sammanhanget grundläggande ka- pitalkostnadsproblemet för regeringen blir avvägningen mellan å ena sidan den av- kastning i form av konsumentöverskott det kan få genom att investera medel i det offentliga företaget och å andra sidan den vinst den kan erhålla på de medel som in- vesteras i vinstmaximerande företag. Foster understryker att det inte finns något enkelt recept att klara av denna avvägning som
måste återspegla hur regeringen värderar angelägenhetsgraden hos investeringarna i de bägge sektorerna. Den meravkastning som regeringen kunde få vid kapitalplace- 1'ingar i exempelvis enskilda företag måste alltså vägas mot de vinster i form av kon- sumentöverskott som kan uppstå vid ka- pitalplaceringar i offentliga företag (a. a. sid. 123). (Jfr begreppet »social time pre- ference» i avsnitt 1.8.6 nedan.)
När det gäller prissättningen räcker det emellertid inte att hänvisa till önskemålet om största konsumentöverskott. Kravet på att priset skall vara stabilt och skapa jäm- vikt på marknaden måste också beaktas. Detta leder Foster till att rekommendera genomsnittskostnaden som bas för prissätt- ningen. Vid beräkningen av genomsnittskost- naden — som alltså här utgör de totala av det offentliga företaget registrerade »privata» kostnaderna fördelade på den aktuella pro- duktionen — vållar emellertid fördelningen av fasta och gemensamma kostnader pro- blem. Så kan exempelvis i ett företag med blandad produktion de olika produktslagen tvingas bära en större eller mindre del av dessa fasta och gemensamma kostnader (a. a. sid. 124 ff.).
Foster understryker att fördelningen egent- ligen är en värderingsfråga. Den lösning som förefaller honom att ligga bäst i linje med »the social surplus criterion» är en tvåstegsprocess i vilken man i ett första steg beräknar en =»orsakslogisk- långsiktig genomsnittskostnad och i ett andra steg för- delar resterande gemensamma kostnader proportionellt mot den i det första steget beräknade kostnaden. Även den vinst som företaget kan komma att göra föreslås bli utproportionerad efter dessa grunder.
Principerna för fördelning av det offent- liga företagets vinst är en nyckelvariabel i Fosters »kooperativa princip». Den koope- rativa principen — i den bemärkelse som Foster ger denna term — innebär att pris- sättning och investeringsbedömning sker precis på samma sätt som om företaget strävade efter högsta vinst. Skillnaden ligger däri att man i efterhand fördelar vinsterna på konsumenterna i formen av prissänkning-
Foster medger att det rent principith gäller att användningen av vinstmaxime- ringskriteriet såsom approximation till kon- sumentöverskottskriteriet är i strikt bemär- kelse hållbar endast vid ganska speciella antaganden. Fosters framställning tar emel- lertid upp en diskussion av hur betydelse- full denna skillnad kan anses vara. När det gäller investeringar som är små i förhål- lande till den totala verksamhetsvolymen bortfaller emellertid en del av dessa invänd- ningar. I den mån som man avser att jäm- föra investeringar som ökar företagets pro- duktion är priskänsligheten (efterfrågekur- vans utseende) för denna merproduktion av betydelse. Vinst- respektive konsumentöver- skottskriteriet ger upphov till en mera likar- tad rangordning av tillgängliga investerings- projekt när priskänsligheten (efterfrågekur- van) är likartad än om projekten är sins- emellan olika på denna punkt (a. a. sid. 133—144).
1.5 Marginalkostnadsbegreppet och dess an- vändning för prissättningsändamål
1.5.1 Avsnittets uppläggning och syfte
Föreliggande avsnitt tar upp en diskussion av begreppet marginalkostnad och dess an- vändning för prissättningsändamål. Till skill- nad från många andra diskussioner av mar-
ginalkostnadsprincipen förs resonemanget med hänsyn till ett i tiden utsträckt skeende. Vi intresserar oss med andra ord för för- hållandena i ett företag som kontinuerligt planerar för den produktion som skall äga rum såväl vid planeringstidpunkten som längre fram. Framställningen tar också ex- plicit hänsyn till förekomsten av osäkerhet ifråga om prisförändringar och teknisk ut- veckling och till att produktionsfaktorsin- satsen ofta kännetecknas av odelbarheter.
Eftersom framställningen i de tre föl- jande delavsnitten är relativt teknisk har den rubricerats såsom en exkurs. Detta in- ledande delavsnitt syftar emellertid till att ge den sammanfattning som är nödvändig för att förstå följande avsnitt.
De tre delavsnitten, som är relativt fri- stående från varandra, har följande rubri- ker:
a) Kortsiktiga och långsiktiga marginalkost- nader i ett kontinuerligt producerande och in- vesterande företag.
b) Kortsiktig respektive långsiktig marginal- kostnadsprissättning.
c) Kan redovisningsmässig genomsnittskost- nad utformas så att den ger uttryck för lång- siktig marginalkostnad?
Kortsiktiga och långsiktiga marginalkostna- der i ett kontinuerligt producerande och in- vesterande företag (1.5.2)
I de flesta fall kan inte ett företag med säkerhet förutsäga den produktionsvolym som kommer att efterfrågas vid en framtida tidpunkt. I en dylik situation kommer »pla- neringstiden», dvs. den tid som måste för- flyta mellan beslutet om anskaffande av en produktionsfaktor och den tidpunkt vid vilken den faktiskt sätts in i produktionen, att vara av centralt intresse. Produktionspla- neringen kommer då att kännetecknas av att vissa produktionsfaktorsinsatser måste bestämmas tidigare och därmed under ett större mått av osäkerhet än vad som gäller för andra produktionsfaktorer med kortare planeringstid. En kortsiktig produktions- faktorinsats kännetecknas av att den alltid kan anpassas optimalt i förhållande till ak- tuell produktionsvolym. För att en produk- tionsfaktor skall betraktas såsom kortsiktig krävs alltså att dess planeringstid är så kort att insatsen kan dimensioneras med ledning av en säker volymprognos. När förutsätt- ningen för optimal anpassning saknas är produktionsfaktom långsiktig.
Insatsen av långsiktiga produktionsfakto- rer kommer — i det allmänna fallet — att vara behäftad med ett »systematiskt fel» som innebär att det såsom ett genomsnitt på sikt kommer att föreligga en skillnad mellan dimensioneringen av långsiktiga pro- duktionsfaktorer och utnyttjandet därav. Det fall där differensen tar sig uttryck i överkapacitet är kanske det ur praktisk synpunkt mest intressanta.
Den med planeringstiden sammanhäng-
ande osäkerheten tar sig uttryck i att kostna- den för planerad produktionsvolym blir hög— re än om planeringstiden för samtliga pro- duktionsfaktorer varit noll. I detta senare fall hade heller inte den med planerings- tiden sammanhängande osäkerheten behövt leda till någon överkapacitet. Skillnaden i kostnad mellan de bägge fallen svarar mot vad som i statistisk beslutsteori kallas »för- väntad alternativförlust» eller »värdet av perfekt information:.
Medan det vid fullständig säkerhet gäl- ler att optimal dimensionering medför likhet mellan kortsiktig och långsiktig marginal- kostnad gäller i osäkerhetsfallet att förvänt- ningsvärdet av kortsiktig marginalkostnad skiljer sig från förväntningsvärdet för lång- siktig marginalkostnad. Slutsatsen blir så- ledes att en prissättning i anslutning till kortsiktig marginalkostnad kommer att ge ett genomsnittligt prisläge som är lägre än vad som erfordras för att täcka den lång- siktiga marginalkostnaden.
Ett annat problem som tas upp i delav- snittet 1.5.2 gäller principerna för beräk- ning av långsiktig marginalkostnad. När det gäller varaktiga produktionsfaktorer upp- kommer frågan huruvida det är möjligt att beräkna en till en viss tidpunkt hänförlig marginalkostnad. I ett företag där även långsiktiga produktionsfaktorer är föremål för kontinuerlig ny- eller ersättningsanskaff— ning gäller oftast att den produktionskapa- citet man skaffar i nuläget har användning även framdeles. Förutsättningen är dock att man med säkerhet vet att förväntad produk- tionsvolym aldrig kommer att sjunka mer än vad som motsvarar ny- och ersättnings- anskaffningen av produktionskapacitet.
Är denna förutsättning uppfylld, kan an- skaffningen av produktionskapacitet vid en viss tidpunkt ses såsom en marginell tids- förskjutning, eftersom den kapacitet som inte anskaffas idag ändå måste anskaffas i morgon. Anskaffandet av kapacitet kan alltså ses som en fråga om tidigareläggning. Merkostnaden för en dylik tidigareläggning representerar den långsiktiga marginalkost- naden.
Detta sätt att se på långsiktig marginal-
kostnad har likheter med det sätt på vil- ket man beräknar kapitalkostnader i s.k. maskinbyteskalkyler. Den teknik som i dy- lika sammanhang kommit till användning och som på ett relativt enkelt sätt tar hänsyn till förväntad prisutveckling och förväntad teknisk utveckling kan alltså även komma till användning vid beräkning av långsiktig marginalkostnad.
Kortsiktig respektive långsiktig marginal- kostnadsprissättning ( I .5 .3 )
Avsnitt 1.5.2 avser bl. a. att visa att pris- sättning i anslutning till kortsiktig marginal- kostnad inte ger täckning för den på grund av osäkerhetsfaktorn nödvändiga överkapa— citeten. Vid en allmän tillämpning av den- na princip kommer de varor för vars pro- duktion man måste hålla ett relativt stort mått av överkapacitet att bli relativt billiga i förhållande till de produkter där plane- ringstiden är kort och kostnaden för feldi- mensionering liten. Så länge som konsum- tions— och produktionsplanering över tiden avses ske med ledning av prissystemet kan en dylik ordning knappast vara rimlig. Utifrån dessa förutsättningar blir det istäl- let långsiktiga marginalkostnader som blir den naturliga utgångspunkten för prissätt- ning respektive produktionsplanering.
Vid en prissättning i anslutning till lång— siktig marginalkostnad — som vi här tolkat den — ger priset uttryck för värdet av den totala produktionsfaktorsinsatsen, oavsett planeringssikt. Principen om prissättning i anslutning till långsiktig marginalkostnad fungerar alltså samhällsekonomiskt sett som ett prioriteringssystem som medger konsu— menterna att väga behovet av en vara mot ett pris som ger uttryck för hela värdet av den bakomliggande produktionsfaktorsinsatsen.
Accepterar man att det är detta synsätt som ligger till grund för användningen av långsiktiga marginalkostnader finns det ing- en anledning att begränsa de marginella övervägandena till infinitesmala kvantiteter. Det kan tvärtom argumenteras för att den »marginella» kvantiteten bör bli föremål för samhällsekonomisk prioritering i sam-
band med det ekonomiska beslut där den- ter sig minst angelägen. Det kan alltså — en— ligt detta betraktelsesätt -— vara rationellt. att inställa produktionen av en produkt med låg >egentlig» marginalkostnad med moti— veringen att den äger rum inom ett företag som icke bär sig som helhet.
Kan redovisningsmässig genomsnittskostnad utformas så att den ger uttryck för långsik- tig marginalkostnad? ( 1 .5.4 )
När man på ett praktiskt plan talar om långsiktig marginalkostnad avses ofta en kalkylrnässig kapitalkostnad, beräknad på grundval av de senast företagna investering— arna, fördelad på den produktion som anses hänförlig till dessa investeringar. Delavsnit- tet 1.5.4 avser att undersöka under vilka omständigheter som ett på historiska värden grundat avkastningskrav kan förväntas över- ensstämma med en dylik kalkylmässig mar- ginell kostnad. Bakgrunden till denna under- sökning är faktiska observationer av att »stor- eller smådriftsfördelar», teknisk ut- veckling och penningvärdeförsämring har tenderat att ta ut varandra i en utsträckning som medfört att skillnaden mellan marginal- kostnad och historisk genomsnittskostnad bli- vit mindre än vad man kunde haft anled— ning att vänta.
Det kan hävdas att avkastningskravet på ett företag med fördel kan formuleras i re- dovisningsmässiga termer. Samtidigt gäller emellertid att man från resursallokerings- synpunkt kan ha intresse av att hålla av- kastningskravet på en nivå som överens- stämmer med marginalkostnaden. Det är därför av intresse att undersöka möjlighe- terna att utforma det på historiska värden grundade avkastningskravet så att överens— stämmelse med marginalkostnaden erhålles. Delavsnittet 1.5.4 avser att visa att den takt i vilken avskrivning sker på historiska an- skaffningsvärden utgör en nyckelvariabel när det gäller att åstadkomma en dylik lik- het samt att möjligheterna att på sikt uppnå den sagda överensstämmelsen — förutom på skalfaktorer, teknisk utveckling och pen-
ningvärdeutveckling — också beror på före- tagets expansionstakt.
EXKURS
1.5.2 Kortsiktiga och långsiktiga marginal- kostnader i ett kontinuerligt producerande och investerande förelag
1.5.2.1 Förutsättningar i modellen
Vi förutsätter att samhället tillhandahål- ler produktionsfaktorer som ett företag kan använda såsom »kapacitet» eller »arbete» i erforderliga kvantiteter. När det gäller att omvandla samhällets produktionsfaktorer till kortsiktig användning, »arbetex, sker detta utan fördröjning. Att i stället omvand- la dessa produktionsfaktorer till långsiktig användning, »kapacitet», är en tidskrävan- de process och antages vara förenat med en »leveranstid» av m. Den i tidpunkten t er- forderliga kapaciteten måste alltså beställas senast vid en planeringstidpunkt T, där
Diagram ]: Kostnadsförloppet på kort sikt. Kostnad/st
T ; ('t-m). Vid beställningstidpunxten spe- cificeras kapacitetens kostnad och tekniska standard.
Det är denna »leveranstid» för en pro- duktionsfaktor som här får avgöra om dess användning skall betecknas såsom kortsik- tig eller långsiktig. Som vi skall återkomma till längre fram kan emellertid produktions- faktorernas livslängd under vissa förhål- landen vara utslagsgivande.
Att leveranstiden får en avgörande roll i sammanhanget sammanhänger med följan- de förhållande: Ett företag som i varje tid— punkt ersätter en del av sina »fasta anlägg- ningar» har möjlighet att över tiden an- passa produktionsapparaten till efterfrågad kvantitet under förutsättning att efterfråga- fluktuationema håller sig inom vissa grän- ser. Den viktigaste faktorn, som i en dylik situation hindrar företaget från att i varje tidpunkt arbeta med optimalt kapacitetsut- nyttjande, är det förhållandet att beslut om kapacitetsanskaffning måste träffas »med
nu. "IIIIIIIIIIIIIIIIIII" AFC
Produktionsvolym
framförhållning». Det antages att en viss produktionsvolym kan presteras med olika insatser av arbete och kapacitet. Det finns för varje produktionsvolym en optimal kom- bination av kapacitet och arbete, dvs. en faktorkombination som ger lägsta samman- lagda kostnad. För bestämningen av den kortsiktiga produktionsfaktorsinsatsen krävs kännedom om den kostnad till vilken pro- duktion av olika volymer kan ske med viss given kapacitet. I traditionell pristeoretisk framställning brukar detta illustreras såsom i diagram 1: kostnadsförloppet på kort sikt.1
För optimering av hela produktionsfak- torsinsatsen erfordras kännedom om den kostnad som är förbunden med olika arbe- te/kapacitetsinsatser vid en viss given vo- lym. Diagram 2 — kostnadsförloppet på lång sikt — avser att åskådliggöra ett dylikt sam- band.
I övrigt gäller att produktionsfaktom ar— bete avser att motsvara de produktionsfak- torer som ligger bakom kortsiktig kostnad i den traditionella pristeoriens mening. Med kapacitet menas på motsvarande sätt de produktionsfaktorer som endast kan anpas— sas på lång sikt.
1.5.2.2 Kapacitet med kort livslängd
Så länge vi har att göra med kontinuerligt producerande och investerande företag kan vi i tidpunkten T = (r-m) anpassa kapaci— tetsinsatsen till varje produktionsvolym i 1- som ligger över »den kritiska volymen», dvs. den volym till vilken optimal kapaci- tetsanpassning kan ske även utan insats av långsiktiga produktionsfaktorer. Detta inne- bär att vi också har underlag för en beräk- ning av långsiktiga kostnader över detta produktionsintervall. Så länge vi håller oss till företag vars produktion kontinuerligt ökar — eller åtminstone inte minskar i allt- för snabb takt — är detta tillräckligt för produktionsplanerings— och prissättningsän— damål.
Ett antagande om oändligt kort livslängd kan underlätta en renodling av det problem som betingas av olikheterna i planerings—
sikt eller leveranstid för olika produktions- faktorer. En verklighetsanknytning av detta antagande får man kanske lättast genom att tänka sig att företaget hyr kapacitet på kort- tidsbasis, men att kontraktet måste under- tecknas en tid av m före leveransdatum. Företaget kommer alltså i varje godtycklig tidpunkt T : (T — m) att teckna kontrakt för det planerade kapacitetsbehovet i 7.
Antagandet om oändligt kort livslängd innebär att man vid varje planeringstidpunkt T = (1 —m) tar ställning till företagets hela produktion i tidpunkten 1, eftersom ju samt- liga produktionsfaktorer nyanskaffas från en tidpunkt till en annan. »Den kritiska vo- lymen» är alltså noll.
Vi skall tills vidare tänka oss att produk- tionsfaktorsinsatsen i 1 kan uppdelas i infi- nitesmala enheter2 och att beräkning av mar- ginalkostnaden således kan ske med hjälp av de i pristeorin traditionella kostnadskur- vorna. Denna beskrivningsmodell synes bl. a. väl ägnad att tjäna såsom utgångs- punkt för en dimensionering under osäker- het av kapaciteten i 1.
1 I diagrammen 1—4 har de olika kostnadskur- vorna försetts med de ofta använda engelska förkortningarna. Vi får alltså: SRAC —kortsiktig genomsnittskostnad (short run average cost) — (kortsiktig) genomsnittlig rörlig kost- nad (average variable cost) — (kortsiktig) genomsnittlig fast kostnad
(average fixed cost)
SRMC — kortsiktig marginalkostnad (short run marginal cost) LRAC — långsiktig genomsnittskostnad (long run average cost) LRMC—långsiktig marginalkostnad (long run marginal cost)
* Vi skall längre fram — i 1.5.2.6 —argu- mentera för att det på grund av produktionsfak- toremas odelbarhet, marknadsmässiga trösklar mm kan vara svårt att beskriva dimensione- ringsproblemet i T i termer av kostnader för marginella volymförändringar. Vi skall i anslut- ning därtill observera att man i praktiken ofta beräknar marginalkostnader såsom en genom- snittskostnad över hela eller en betydande del av det volymtillskott som kapacitetsökningen i 1 är avsett att producera. Vi kommer bland an- nat — såsom underlag för framställningen i del- avsnittet 1.5.4 — att definiera »kalkylmässig långsiktig marginalkostnad» såsom kostnaden i tidpunkten 1 för den vid denna tidpunkt an- skaffade kapaciteten fördelad på den merpro- duktion utöver kritiska volymen som den är dimensionerad för. AVC AFC
Diagram 2: Kostnadsförloppet på lång sikt. Kostnad/st Å
smc (q+ Aq)
SRMC (q)
! i I | | | l I I
Om företaget vid planeringstidpunkten T : (r—m) känner till det deterministiska pris—volymsambandet som kommer att gälla vid tidpunkten 1 kommer inga osäkerhets— överväganden att komplicera produktions- faktoravvägningen. Vid en produktionsvo- lym q skall företaget uppenbarligen se till att skaffa den kapacitet som svarar mot kurvan SRMC (q) i figur 2. Så länge som denna kapacitet användes för att producera
Prod ktlonåvol m" (q+Aq) " '
q kommer den kortsiktiga marginalkostna- den att vara lika med den långsiktiga margi- nalkostnaden. Detta framgår i figuren därav att kurvorna SRMC och LRMC skär varandra vid en produktionsvolym av q. Att producera en större volym, exempelvis q + Aq, med denna kapacitet — i stället för den vid denna volym bästa faktorskom- binationen som representeras av kurvan SRAC (q + Aq) — är emellertid uppenbar-
ligen oförmånligt. Om man fick varsel med kortare tid än m skulle man emellertid kun- na bli tvingad härtill. Merkostnaden per styck skulle härvid representeras av avstån- det mellan kurvan SRAC (q) och kurvan SRAC (q + Aq) vid volymen q+ Aq. Det skulle på liknande sätt vara oförmånligt att tvingas till att producera en volym av q med den kapacitetsinsats som motsvaras av kurvan SRAC (q + Aq).
1.5.2.3 Dimensionering av kapacitetsinsat- sen under osäkerhet
I det förra delavsnittet arbetade vi under förutsättning av säkerhet i den bemärkelsen, att den volym för vilken kapacitetsutrust— ningen dimensionerats antagits vara känd vid planeringstidpunkten. Vi avser nu att släppa detta antagande för att i stället tänka oss att företaget vid planeringstidpunkten (r—m) endast har tillgång till en beskriv- ning av aktuell volym i : i form av en san- nolikhetsfördelning för olika tänkbara vo- lymvärden. Dimensioneringen av kapacitets- insatsen måste alltså ta sikte på ett volym- intervall inom vilket varje volymvärde till- delats en viss sannolikhet.
När det gäller kapacitetsanpassning vid ett stokastiskt pris—volymsamband kan det finnas anledning att skilja mellan två fall a) planering i T : (r—m) med perfekt in- formation om utfallet i 1.
b) planering i T= (r—m) utan informa- tion om utfallet i 1.
I fallet a) är det uppenbarligen möjligt att direkt anpassa kapaciteten till det fak- tiska utfallet. Förväntad volym är densam- ma som i säkerhetsfallet. Skillnaden blir emellertid den att kostnaden för denna för- väntade volym — sett i ett långtidsperspek- tiv — framkommer såsom förväntningsvär- det av alternativa volymutfalls kostnader på lång sikt.
Huruvida kostnaden för förväntad pro- duktionsvolym är högre än kostnaden för motsvarande volym i säkerhetsfallet beror på tillordningen av den långsiktiga genom— snittskurvan och den sannolikhetsfördelning som beskriver sannolikheten för alternativa
utfall. Så länge som långsiktskurvan är kon- stant eller, alternativt, om den har ett linjärt stigande eller fallande förlopp i det aktuella intervallet samtidigt som volymfördelningen är symmetrisk uppkommer ingen skillnad. Den förväntade kostnaden för en i tidpunk- ten r förväntad produktion kommer då att överensstämma med den i säkerhetsfallet aktuella deterministiska kostnaden för mot- svarande produktionsvolym.
När kostnadsförloppet är icke—linjärt kan emellertid skillnader uppkomma. Om exem- pelvis genomsnittskostnadskurvan är fallan- de och samtidigt konvex nedåt kommer kostnadsstegringarna vid undernormal vo- lym att bli större än kostnadsreduktionerna vid övernormal volym. Om volymfördel- ningen är »rimlig» är det troligt att den för- väntade kostnaden kommer att ligga högre än i säkerhetsfallet. Vi skall forsättningsvis kalla denna kostnadsdifferens för »långsiktig volymvariationskostnad» .
I fallet b) där företaget inte känner till volymutfallet i t måste företaget — i stället för att planera för en bestämd volym — över- gå till att dimensionera kapaciteten för ett av en sannolikhetsfördelning beskrivet möns- ter av volymutfall. Vi antar således att före- taget i planeringstidpunkten T : (r—m) känner sannolikhetsfördelningen för volymen i r. En dylik bedömning illustreras av det schematiserade exemplet i diagram 3. Figur 3 a illustrerar sannolikhetsfördelningen för alternativa volymutfall i ?, varvid den strec- kade, vertikala linjen markerar genomsnitt— ligt eller förväntat värde, E(q).
Figur 3 b avser att illustrera totalkostna- den för olika volymutfall. Kurvan — i detta fall linjen — LRTC illustrerar totalkostna- den för olika volymutfall, givet att optimal långsiktig anpassning hade kunnat äga rum.1 Detta skulle i sin tur förutsätta att man i planeringstidpunkten T = (r—m) hade till—
1 Diagrammet förutsätter att den rörliga kostna- den är noll upp till kapacitetsgränsen. Det för- ändrar emellertid inte problemet om vi »lägger till» en förutsättning om en konstant kostnad, cs, såväl under som över denna kapacitetsgräns. Rörlig kostnad per styck under kapacitetsgrän- sen" blir då cs. Över kapacitetsgrånsen blir den Cs+Cu.
Sannollkhet A
L
. V . Produktlonsvolym Totalkostnad I, SRTC
co
A
' Produktlonsvolym llt—ernailvtörlust
Förväntad alternativtörlust '
: Alternativ - Alternatlvtörlust förlust
L
Produktionsvolym ostnad/st
SRMC
SRAC
iRMC _-_________.L______.::_
' Produktionsvolym
E(q)
gång till perfekt information om volymut- fallet i 1.
I avsaknad av perfekt information är fö- retaget emellertid hänvisat till att dimensio- nera kapaciteten under osäkerhet. Antag att företaget dimensionerat kapaciteten så att den volym som markeras med den verti- kala, prickade linjen kan produceras utan extra insats av rörliga produktionsfaktorer. Ovanför denna volym tillkommer emeller- tid en kostnad av c,, per producerad enhet för att täcka sådana kostnader som övertid, merkostnader för med kort varsel hyrd ka- pacitet el. dyl. Totalkostnadskurvan på kort sikt, SRTC, kommer under dessa betingel- ser att få det utseende som figur 3 b visar.
För att kunna träffa ett avgörande i denna fråga måste företaget bestämma vilket krite- rium för beslut under osäkerhet som skall användas. Att ett dylikt val knappast kan ske utan att man inför ganska astarka» antagan- den om företagets riskvärdering understryks av det förhållandet att den s.k. statistiska beslutsteorin tillhandahåller flera olika kri- terier. (Se exempelvis Schlaifer, 1959.) Antagandet i den fortsatta framställningen -— som bygger på förutsättningen att före- taget använder sig av det förväntade mone- tära värdet som underlag för beslut — kan bl. a. kritiseras för att det låter ev. framtida vinster väga lika tungt som ev. framtida för- luster.
Företaget skall nu i figur 3b välja den SRTC-kurva som leder till lägsta förväntade produktionskostnad för den sannolikhets- fördelning av olika volymer som ritats in i figur 3 a. I en osäkerhetssituation av ifråga- varande typ (den går i den s.k. statistiska beslutsteorin ibland under benämningen »tidningspojkeproblemet») kan man visa att dimensioneringen skall ta sikte på att man med en sannolikhet av pu: : (c,, — Co)/c,, skall få överskottskapacitet, samtidigt som man med en sannolighet av po : l — p,, : co/cu skall riskera att få un- derskottskapacitet. Eftersom (cu—co) i det aktuella fallet är avsevärt större än c,, kom- mer det att te sig mest rationellt att över- dimensionera kapaciteten i förhållande till förväntad volym.
I den stiliserade modellen i diagram 3 kan 60 tolkas som kapacitetskostnad och c,, som rörlig kostnad. Den ovanstående for- meln kan också skrivas Pu - Cu= (1 _ pu) (cu—co) dvs förväntad kapacitetskostnad skall vara lika med förväntad merkostnad för den rörliga produktionsfaktom.
Den statistiska beslutsteorin visar att en dylik beslutssituation också kan ges en >al- ternativförlustformulering». Alternativför- lustformuleringen innebär — populärt ut- tryckt — att man gör en efterhandsbedöm- ning av hur mycket man förlorat på att under förhandenvarande osäkerhet inte kun- nat ha dimensionerat för det faktiska utfal- let. Eftersom dimensioneringsbeslntet fatta- des innan det faktiska utfallet var känt har ju beslutsfattaren måst dimensionera på ba- sis av osäker information.
Figur 3 c illustrerar en dylik alternativ- förlustforrnulering av figur 3 b. När man i efterhand — dvs. vid tidpunkten 1 eller se- nare — känner till volymutfallet kan man beräkna den förlust man gjort genom att man inte haft möjlighet till en optimal ka- pacitetsanpassning. Om faktisk efterfrågan varit lägre än vad man dimensionerat för, blir den betingade altemativförlusten lika med kostnaden för överkapacitet, Co, gånger denna volymdifferens. Om efterfrågan varit större blir den betingade alternativförlusten istället lika med kostnaden för underkapa- citet, (Cu—Co)-
I den schematiska modell som vi här ar- betar med skall vi tänka oss att kostnaden för underkapacitet, (cu—co), är densamma. oavsett den kapacitetsinsats, som valts. Detta innebär att alla kortsiktiga totalkostnadskur— vor — eller alternativförlustkurvor — är lik- formiga. Vi kan med andra ord föreställa oss kapacitetsanpassningsproblemet genom att tänka oss en förskjutning av SRTC-kur- van längs linjen LRTC. I alternativförlust- formuleringen i figur 3 c är det på motsva- rande sätt den v-formade alternativförlust- kurvans rörelse längs volymaxeln som illu- strerar kapacitetsvalet.
Alternativförlusten för ett godtyckligt fak- tiskt utfall definieras såsom differensen mel- lan kostnaden för en viss förhandsdimen-
sionering under osäkerhet och en tänkt opti— mal efterhandsdimensionering under säker- het. Det ter sig då intuitivt rimligt — och visas också inom beslutsteorin — att förvän- tad alternativförlust vid optimal förhands- dimensionering under osäkerhet är lika med »värdet av perfekt information». Man bor- de ju rimligen vara benägen att betala upp till vad som motsvarar förväntad altemativ- förlust för att få tillgång till information på vars basis man alltid kan dimensionera ef- ter faktiskt utfall. Den optimala förhands- dimensioneringen kan i sin tur definieras som den som ger lägsta förväntade altema— tivförlust.
Altemativförlustformuleringen ter sig kanske som det i detta sammanhang natur- liga betraktelsesättet. Om nämligen företaget — trots att en planeringstid av m stått till förfogande — tvingats dimensionera under osäkerhet, blir alternativförlusten lika med differensen mellan osäkerhetsfallets och sä- kerhetsfallets långsiktiga kostnad för samma volym. Vi låter SRTC” beteckna den kort- siktiga kostnadskurva som svarar mot opti- mal kapacitet. Den betingade alternativför- lusten för ett faktiskt volymutfall, qi, i fi- gur 3 b kan då avläsas såsom differensen
SRTC"(qi) — LRTC(qi)
I alternativförlustformuleringen kommer företagets kapacitetsdimensioneringsproblem i figur 3 c att kunna formuleras på följande sätt. »Kapaciteten skall dimensioneras så att den förväntade alternativförlusten blir så liten som möjligt. Förväntad alternativför- lust beräknas såsom summan (eller integra- len) av produkterna av varje volymutfalls kostnad och sannolikhet.» Vi kan alltså skriva:
förväntad alternativförlust =
+ oo =f (SRTCO (q) — LRTC ((D)—1201) dq =
: värdet av perfekt information.
Av diagram 3 framgår det att altemativ- förlusterna vid underkapacitet är relativt sto- ra. Det kommer därför att bli angeläget för företaget att se till att sannolikheten härför blir relativt låg. Den optimala kapaciteten, dvs. den som medför lägsta förväntade al-
temativförlust, erhålls därför i exemplet vid en överdimensionering av kapaciteten i för- hållande till förväntad produktionsvolym.
Oberoende av om utfallet i 1 är känt eller okänt i planeringstidpunkten (r—m) kommer förväntad produktionsvolym i den— na tidpunkt att vara E(q). Vilken är nu den förväntade kostnaden för denna volym jäm- fört med säkerhetsfallet?
Vi kan uppenbarligen skriva: Förväntad styckkostnad för förväntad pro- duktionsvolym vid långsiktig planering un- der osäkerhet = Iångsiktig styckkostnad un- der säkerhet för samma volym + volym- variationskostnad + värdet av perfekt in- formation.
Den förväntade totalkostnaden LRTC' och den förväntade genomsnittskostnaden LRAC' för den diagram 3 givna volymför- delningen har markerats med ringar. Det bör understrykas att det samband mellan volym och kostnad som denna ring ger ut- tryck för är betingat av den givna sannolik— hetsfördelningen. En annan fördelning skul- le uppenbarligen ha gett upphov till en an- nan dimensionering och därmed till en an- nan förväntad kostnad.
Resonemanget kring diagram 3 har hittills varit inriktat på att fastställa den optimala kapacitetsanpassningen på lång sikt. Det kan på detta stadium vara av intresse att under- söka kortsiktsaspekten. På kort sikt är kapa— citeten given. Den kortsiktiga marginalkost- naden för en produktionsvolym som ligger under den valda kapaciteten är noll. Över kapacitetsgränsen, däremot, är den kortsik- tiga marginalkostnaden cu. Detta illustreras av den streckade kurvan i figur 3 (1.
Vilket är nu i tidpunkten (i:—m) för- väntningsvärdet av kortsiktig marginalkost— nad i tidpunkten r? — När man har över- skottskapacitet är marginalkostnaden 0. När vi har överskottskapacitet är den cu. Vid optimalt dimensionerad kapacitet är sanno- likheten för dessa bägge fall
.
C —C po = % samt p2= (l—pä) = I!
co
C
Förväntningsvärdet för kortsiktig margi- nalkostnad blir alltså
E(SRMC) =O Lc—i "% :c,
Under givna förutsättningar blir alltså förväntningsvärdet av kortsiktig marginal- kostnad under osäkerhet lika med säker- hetsfallets långsiktiga marginalkostnad. Hu- ruvida förväntningsvärdet av kortsiktig mar- ginalk05tnad också blir lika med osäker- hetsfallets långsiktiga marginalkostnad blir då beroende av om långsiktig marginalkost- nad under säkerhet blir lika med långsiktig marginalkostnad under osäkerhet.
För att det skall föreligga likhet mellan säkerhets- respektive osäkerhetsvarianterna av långsiktig marginalkostnad krävs att vår- det av perfekt information förblir konstant vid förändringar i produktionsvolym. Om produktionsvolymförändringar för med sig ändringar i förväntad spridning kring det förväntade värdet håller inte denna förut- sättning. Så är heller inte fallet om relatio- nen mellan kostnaden för över- respektive underkapacitet ökar eller minskar med voly- men.
Långsiktig marginalkostnad under säker- het skulle — i enlighet med ovanstående reso- nemang — kunna tolkas såsom långsiktig mar- ginalkostnad endast under förutsättningen att sannolikheten för efterfrågan fördelar sig på samma sätt kring nivån E(q + Aq) som kring E(q). Det förutsätter också att kapaci- tetskostnaden är konstant och att relationer- na mellan kostnader för över- respektive underkapacitet förblir oförändrade. Detta är i princip ganska starka antaganden efter- som det kanske vid många tillämpningar ter sig troligt att spridningen i efterfrågan bör ha en viss tendens att öka med tilltagande efterfrågan. Om kapacitet blir proportionellt sett dyrare eller billigare vid ökande volym kommer genomsnittskostnad och marginal- kostnader att skilja sig åt av de traditionella skalfaktorsskälen. I osäkerhetsfallet tillkom- mer emellertid att skalfaktorsförändringar i kapacitetskostnaden kan återverka på rela- tionen mellan över- och underkapacitets- kostnad. Härvid förändras den kritiska san- nolikheten och — i sista hand — det »värde
av perfekt information» som ingår såsom en kostnadspost i beräkningarna.
Det kan finnas anledning att i förbigåen- de dröja vid effekten av att släppa antagan- det om odelbara produktionsfaktorsinsatser. Vi kan exempelvis tänka oss att produk- tionsfaktom kapacitet endast kan anskaffas i »klumpar». Dimensioneringsavgörandet gäller i ett dylikt fall inte för marginella avvägningar utan val mellan större och mindre kapacitetsklumpar. Så länge som spridningen i förväntad efterfrågan är så stor att olika kapacitetsinsatser är betingat optimala för olika volymvärden kommer säkerhets- respektive osäkerhetsfallets kost- nader att skilja sig åt. I ett dylikt fall gäller nämligen att man riskerar att »dimensio- nera fel» i den bemärkelsen, att den volym som faktiskt efterfrågas i 1 kommer att pro- duceras med en kapacitetsinsats som leder till högre kostnader än vad som hade varit fallet om man haft tillgång till perfekt in— formation.
En generalisering av de schematiska förut— sättningarna i diagram 3 medför inga större problem. Att V-formen ersätts med ett U- format genomsnittskostnadsförlopp innebär endast att ett matematiskt formulerat vill- kor för en optimal tillpassning till den ak- tuella sannolikhetsfördelningen skulle bli mera komplicerat.
Förekomsten av skalfaktorer, som yttrar sig i att den långsiktiga genomsnittskostna— den stiger eller faller med den kapacitet företaget skaffar sig, kommer att ha ett visst inflytande på dimensioneringsavgörandet. Vid ökande skalavkastning — »stordriftsför- delsfallet» — kommer det att bli lönsamt att driva överdimensioneringen av kapaciteten längre än tidigare. För den i och för sig oförmånliga placeringen av det kortsiktiga kostnadsförloppet i förhållande till volym— fördelningen utgår ju kompensation i form av en förskjutning nedåt av hela detta kort- siktiga kostnadsförlopp.
Ytterligare komplikationer uppkommer i den mån som genomsnittskostnadens V- el— ler U—formade förlopp förändras vid högre kapacitet eller, med andra ord, om kapa- citetsutvidgningar leder till förändringar i
kapacitetens rigiditet. Om — vilket kanske verkar troligast — rigiditeten ökar med ökan- de kapacitet kommer överdimensionering att bli relativt lönsammare än tidigare. Detta innebär i figurens termer att U-kurvans (eller V-kurvans) lägsta punkt förskjuts ännu längre ut mot sannolikhetsfördelning- ens högra svans. (Jfr fig. 3 d och diagram 4.)
Att konstruera en kurva som utvisar hur den långsiktiga förväntade styckkostnaden vid planering under osäkerhet förändras med volymen är ganska besvärligt, eftersom så många faktorer spelar en roll. För den följande diskussionen kan emellertid en ana- lys med utgångspunkt från följande förut- sättningar vara av intresse:
— Det antages att företaget söker maximum av förväntat monetärt värde. Detta antagande ignorerar asymmetrin i riskvärderingen. Det förutsätter också att företagsledningen är villig att tillskriva subjektiva sannolikheter till de för företagets resultat avgörande framtida hän- delserna. — Långsiktskostnaden är sjunkande i jämn takt, volymfördelningen antas vara symmetrisk, varför volymvariationskostnaden bör bli neg- ligerbar. Jämnt sjunkande långsiktskostnader innebär också att benägenheten att överdimen- sionera för att vinna skalfördelar blir konstant.
— Volymfördelningens spridning antas öka med efterfrågan om än i långsammare takt.
— För anläggningar med större kapacitet blir den fasta kostnaden relativt sett mera betydel- sefull. Samtidigt kan den rörliga kostnaden förväntas stiga kraftigt när kapacitetsutnyttjan- det närmar sig eller översträffar den normala kapacitetsgränsen. Den kortsiktiga genomsnitts- kogtnadskurvan (SRAC) kan alltså förväntas få ett allt snedare U ju större volymen blir.
De två sista antagandena talar för att den genomsnittliga alternativförlusten skulle ten- dera att öka med volymen. Eftersom volym- variationskostnaden är negligerbar bör av- ståndet mellan säkerhets- och osäkerhets- varianterna av den långsiktiga genomsnitts- kostnadskurvan öka med produktionsvoly- men. Förhållandet illustreras i diagram 4.
Vi har tills Vidare förutsatt att produk— tionsfaktorerna har kort livslängd och att produktionsfaktorsinsatsen i konsekvens här— med måste förnyas från en produktionspe- riod till en annan. Sambandet mellan kost- nad och produktionsvolym har därför kun-
nat studeras för varje period för sig, varvid kostnaden för marginella kvantiteter kunnat särskiljas från genomsnittlig kostnad. Tän- ker vi oss emellertid att dessa perioder är korta kan vi se totalproduktionen i varje period som en marginell kvantitet och kost- naden härför såsom kostnaden för att fort- sätta produktionen under ytterligare en mar- ginell tidsenhet. Eftersom produktionen i sin helhet är marginell saknas möjlighet att särskilja genomsnittlig och marginell kost- nad inom en dylik, »marginell» period.
I ett företag som använder sig av konti- nuerligt ny- eller ersättningsanskaffade, var- aktiga produktionsfaktorer kommer det tids- marginella betraktelsesättet inte att gälla hela produktionen under varje tidsperiod, utan endast den delen av produktionen för vilken dessa ny- eller ersättningsanskaffning- ar är en förutsättning för optimal produk- tionsfaktorsanpassning. För att produktio- nen över huvud taget skall kunna fortgå krävs emellertid att ersättningsanskaffning sker även av sådana icke kapacitetsdimen- sionerande produktionsfaktorer, som utgör en förutsättning för hela företagets eller den berörda avdelningens fortsatta existens. När frågeställningen gäller merkostnaden för att fortsätta produktionen, är det konsekvent att ta med kostnaden för dylika, för fort- satt produktion nödvändiga, men icke kapa- citetsdimensionerande faktorer.
1.5.2.4 Dimensioneringsproblemet och be- räkning av långsiktiga marginalkostnader vid varaktiga produktionsfaktorer.
Medan vi i 1.5.2.2 och 1.5.2.3 sysslade med kapacitetsanpassning i det fall när kapital— utrustningens livslängd var oändligt kort skall vi inleda detta delavsnitt med att ut- sträcka analysen till att omfatta även en ändlig livslängd n. Vi skall liksom i föregå- ende delavsnitt inledningsvis förutsätta att produktionsfaktom kapacitet är kontinuer- ligt anpassningsbar, dvs. att inga odelbar- heter förekommer. Vi skall härvid obser- vera att »långsiktigheten» hos produktions— faktorerna fortfarande beror på leverans- tiden, m, och att den i ett kontinuerligt in-
Diagram 4: Långsiktigt kostnadsförlopp under osäkerhet. Kostnad/st
vesterande företag är oberoende av livs- längden n inom vissa volymvariationsinter- vall. Att så är fallet visas i följande resone— mang.
Ett kontinuerligt producerande och in— vesterande företag måste i tidpunkten T : (r—m) ta ställning till såväl kapacitetsför- ändringar som till ersättningsanskaffningar för utrangerad kapacitet. Om företaget är i >konstant jämvikt» förnyas i varje ögon- blick en andel av 1/ n av dess maskinpark. Om företaget expanderar kontinuerligt på
Produktionsvolym
investeringssidan blir den mindre. (Jfr del- avsnittet 1.5.4 nedan.)
Vilka förutsättningar skall gälla för att företag vid planeringstidpunkten T skall kunna nöja sig med att dimensionera kapa- citeten uteslutande med avseende på voly- men i tidpunkten (T + m) och alltså bortse från kapacitetsbehovet under tiden (T + m +n) ? — Företaget har i varje pla- neringstidpunkt T =(r — m) möjligheten att justera kapaciteten i i: nedåt ge- nom att inställa ersättningsanskaffningar—
na. Givet att man med säkerhet vet att förväntningsvärdet för efterfrågan aldrig faller snabbare än att en optimal kapacitets- anpassning kan klaras av genom ett in- ställande av ersättningsanskaffningen kom— mer aldrig den i (T + m) anskaffade kapa- citeten att bli överflödig vid en senare tid- punkt. Vi skall tills vidare arbeta med förut— sättningen att företaget arbetar i en dylik efterfrågesituation.
Antagandet att planeringen i (r—m) en- dast behöver ta sikte på kapacitetsbehovet i 1 är betydelsefuu ur den synpunkten att det under dessa omständigheter är möjligt att entydigt beräkna en till tidpunkten '; hän- förlig kostnad för marginell kapacitet. Man vet nämligen att om man avstår från att skaffa viss kapacitet i 1: så kommer i stället motsvarande kapacitetsinsats att anskaffas vid tidpunkten (r + At). Marginalkostnaden för kapacitet i 1 kan alltså beräknas såsom kostnaden för en tidigareläggning av en kapacitetsanskaffning som annars hade ägt rum i tidpunkten ('t + At).
Slutsatsen blir således att det i ett konti- nuerligt producerande företag — under vissa förutsättningar om efterfrågans variationer över tiden — är möjligt att för varje god- tycklig tidpunkt 1 beräkna en entydig lång- siktig marginalkostnad även för varaktiga produktionsfaktorer, givet att dessa varakti- ga produktionsfaktorer är föremål för kon- tinuerlig anskaffning.
Till skillnad mot fallet med oändligt kort livslängd, gäller emellertid vid varaktiga pro- duktionsfaktorer att företaget vid planerings- tidpunkten T : (r— m) endast kan åstad- komma en optimal dimensionering för pro- duktionsökningar eller för produktionsminsk— ningar som håller sig inom ramen för er- sättningsanskaffningarna, dvs. — i vår termi- nologi — den del av produktionsvolymen som ligger ovanför den kritiska punkten.l
När det gäller den delen av produktions- volymen som ligger ovanför den kritiska punkten kan vi i princip använda oss av samma analysteknik som i föregående av- snitt, dvs använda oss av de traditionella pristeoretiska kurvorna. Det förhållandet att analysen tar hänsyn till tidsfaktorn behöver
under vissa förutsättningar inte innebära någon komplikation, eftersom vi visat att det är möjligt att betrakta dimensionerings- problemet i varje tidpunkt såsom isolerat från övriga tidpunkters dimensioneringspro- blem och eftersom det är möjligt att en- tydigt beräkna en till Varje tidpunkt hänför- lig kapitalkostnad även för varaktiga pro- duktionsfaktorer.
Kostnaden för en kapacitetsutbyggnad i tidpunkten : — »kapitaltjänstkostnaden» — måste beräknas med utgångspunkt från en jämförelse mellan två alternativ, alternativen I och II. Alternativ I innefattar en kapaci- tetsutbygnad i 1 samt en under denna betingelse fortsatt optimal produktions- och kapacitetsutbyggnadspolitik fram till före- tagets tidshorisont. I alternativ II däremot "avstår man från kapacitetsutbyggnaden i 7 men tillämpar i fortsättningen likaledes en betingat optimal produktionsutbyggnad. När det gäller att bestämma kapitaltjänstkostna- den i tidpunkten r måste denna tydligen be- stämmas såsom den till denna tidpunkt dis- konterade betalningsströmsdifferensen mel- lan alternativ I och alternativ 11 från tid- punkten r fram till tidshorisonten. Denna kostnad kommer att bli avhängig av hur de två alternativen kommer att gestalta sig.
Beräknas kostnaden för marginell kapaci- tet på detta sätt kommer villkoret för en optimal kapacitetsanpassning i 1 att vara det »klassiska», dvs. ett krav på- likhet mellan långsiktig och kortsiktig marginal- kostnad. Merkostnaden för att skaffa kapa- citet i 1 jämfört med att vänta till (r+ At) måste ju — om man överväger att upprätthålla oförändrad volym — balanse- ras mot den kortsiktiga merkostnad som fö- retaget i gengäld träffas av.
Fall A. Alternativ II utgör endast ett tids- förskjutet alternativ 1. Om alternativet till
1 För en optimal dimensionering för produk— tion under denna kritiska volym krävs en längre planeringstid än m. Den i praktiken ofta ge— nomförda distinktionen mellan produktionens merkostnader respektive mindrekostnader kan ses mot denna bakgrund. Jfr exempelvis 1953 års trafikutrednings betänkande SOU 1961: 23 sid 90 ff.
att skaffa kapacitet i t endast innebär att ka- pacitet anskaffas till samma pris och samma tekniska standard i (1 + At) blir det endast fråga om en tidsförskjutning av betalnings- kedjan. Kapitaltjänstkostnaden i 1 kommer att kunna beräknas såsom annuiteten (Vägd årsmedelskostnad) av den med kapacitetsan- skaffningen förbundna grundinvesteringen. (Användningen av annuiteten baseras egent- ligen — liksom fallet är i traditionella »ma- skinbyteskalkyler» _ på att kapacitetsan- skaffningen alltid upprepas vid livslängdens slut ända intill oändlig tid.)
Så länge det uppskjutna alternativ II — bortsett från tidsförskjutningen — är iden- tiskt med alternativ I kommer kostnaden för marginell kapacitet i 1 att överensstäm- ma med den på annuitetsbasis beräknade kapitaltjänstkostnaden för denna marginella investering.
Fall B. Alternativ II uppvisar förutom tids- förskjutningen vissa differenser gentemot alternativ 1. Så snart tidsförskjutningen får »sekundära» effekter, dvs om de med den framtida dimensioneringen sammanhängan- de betalningskonsekvenserna förändras, kommer inte längre kapitaltjänstkostnaden att vara lika med annuiteten av den i 1 före- tagna investeringen. (Det är emellertid fullt tänkbart att man vid en praktisk tillämp- ning av marginalkostnadsprincipen bortser från denna förändring, och beräknar den långsiktiga marginalkostnaden som »kalkyl- mässig långsiktig marginalkostnad». Se av- snitt 1.5.3.3 nedan.)
Vi tänker oss härvid att själva dimen- sioneringsbeslutet träffas med avseende på homogen maskinkapacitet, vars pris kan för- ändras över tiden på grund av såväl pris- förändringar som teknisk utveckling. Om priset på homogen maskinkapacitet faller över tiden kommer kostnaden för kapacitet att bli högre än i fall A, beroende på att anskaffningen i (1+At) kan ske billigare än i 1. (Sett i ett oändlighetsperspektiv kom- penseras i någon mån denna skillnad däri— genom att alternativ II blir dyrare under tiden (1 + n) till (1 + n + At) osv). Vid stigande pris på homogen maskinkapacitet
blir kapitaltjänstkostnaden däremot lägre än en på annuitetsbasis beräknad genomsnitts- kostnad, beroende på att tidigareläggningar blir relativt sett lönsammare än tidigare.1
Slutsatsen blir alltså att överensstämmel- se mellan kapitaltjänstkostnad och på an- nuitetsbasis beräknad genomsnittskostnad inte kan förväntas föreligga i det fallet att ett uppskjutande av kapacitetsanskaffningen innefattar förändringar i de villkor till vil- ka kapacitetsanskaffning kan ske.
Formelmässigt2 kan detta resonemang ge- nomföras på följande sätt.
Vi låter GT, , representera det till tid- punkten T diskonterade värdet av grundin- vesteringarna för en oändlig kedja av ka- pacitetsanskaffningar. Den första kapacitets- anskaffningen, som motsvaras av grundin- vesteringen gP, äger härvid rum vid :, var- efter förnyelse sker med n års mellanrum. Vidare gäller att r representerar den aktuella kalkylräntefoten, P priset på homogen ma- skinkapicitet vid tidpunkten noll, p takten i prisutvecklingen för homogen maskinka- pacitet samt n maskinernas livslängd. Vi får
GT,, = gPe—'('_Tl e" (1 + e("")” +
+ em,—')” + . . .) =gPe'T en”—")1
(1)
1 — en”—')" Derivatan av GT., med avseende på 1
kan skrivas
ler, r] dr
p — r 1 _ etv—vn
(2)
g: PerT e(p—r)t
Eftersom kapitaltjänstkostnaden är en po- sitiv storhet och eftersom kapitalvärdet lämpligen hänföres till den tidpunkt då den första anskaffningen i kedjan är aktuell kan vi vid en godtycklig tidpunkt, 1, de-
1 Dylika, tidsförskjutna maskinanskaffnings- kedjor har framför allt kommit till användning i sådana kalkylmodeller som avsett maskinbyten under teknisk utveckling. Såväl Liljeblad (1936) som Terborgh (1949) förutsätter att tidsför- skjutningen tar sig uttryck i att en maskin med senare anskail'ningsdatum uppvisar en »drifts— överlågsenhet» i förhållande till en lika gammal maskin av tidigare årsmodell. Johansson (1961) sid 16 li" lämnar en redogörelse för de modeller som dessa bägge författare bygger på. * En sammanställning av använda beteck- ningar återfinnes i slutet av avsnitt 1.5.
finiera kapitaltjänstkostnaden GT,, såsom
dIGT311=gP VT r—D (3)
CT”: _ d1 e 1— en”)"
Räknar man med att priset på homogen maskinkapacitet icke förändras över tiden, dvs. att p = 0, erhålles
,.
CTa-r [17:01:ng (4)
15.25 Produktionsfaktorsinsatser som inte ryms i modellens antaganden.
Tidigare har vi utgått från att långsik- tiga produktionsfaktorer är föremål för kontinuerlig ny- eller ersättningsanskaff- ning. Det är emellertid inte svårt att finna exempel på produktionsfaktorer som på grund av odelbarhet blir föremål för ny- eller ersättningsanskaffningar endast med långa mellanrum. En strikt tillämpning av vårt betraktelsesätt ger vid handen att en dylik produktionsfaktom kapitaltjänstkost- nad är positiv endast när en ny- eller ersätt- ningsanskaffning är aktuell men noll under tiden mellan två dylika anskaffningar.
Det synes vara svårt att ur principiell synvinkel rikta någon invändning mot en dylik »intermittent» kapitaltjänstkostnad, ef- tersom den ju bygger på den faktiska re- sursåtgången vid olika tidpunkter. När det gäller att i praktiken beräkna långsiktiga marginalkostnader torde emellertid praxis ofta vara den, att man räknar med den po- sitiva marginalkostnaden även under tiden mellan två ersättningsanskaffningar. Man arbetar alltså med fiktionen att produktions- faktom ifråga är föremål för kontinuerlig anskaffning.
1.5.2.6 Avgränsningen av »långsiktig mar- ginalkostnad» vid praktisk användning.
Vi har i avsnitt 1.5.2.3 argumenterat för att det är principiellt möjligt att tillämpa den traditionella »statiska» synen på mar- ginalkostnader i varje ögonblick i ett skeen- de över tiden. Detta innebar i princip att man gjorde kostnaden för produktionsfak— torsinsatsen vid varje tidpunkt (eller kanske
bättre uttryckt, för varje marginell tidspe- riod) till föremål för ett studium med av- seende på dess volymkänslighet.
När det gäller varaktiga produktionsfak- torer kommer emellertid den korta tidspe- rioden att medföra att ny- respektive er- sättningsanskaffningar under perioden är små i förhållande till den totala mängden av i bruk varande produktionsfaktorer. Den nämnda ansatsen skulle alltså innebära att man studerade marginell volymkänslighet för en redan marginell produktionsinsats.
Enligt en OEEC-rapport, The theory of marginal cost and electricity rates (1958), är det även i praktiken ofta nödvändigt att beräkna marginalkostnaden på grundval av betydande volymintervall. (a. a. sid. 29)
Svårigheterna att förutse den framtida ut- vecklingen i förening med uppfattningen att det är samhällsekonomiskt förkastligt att kalkylera in förväntad penningvärdeutveck- ling innebär vidare att beräkningarna synes utgå från nulägets pris på maskinkapacitet. (a. a. sid. 26)
Vi skall fortsättningsvis utgå ifrån att man vid praktiska tillämpningar använder sig av marginalkostnadsbegreppet såsom en genomsnittskostnad över produktionsfak- torsinsatsen för den del av produktionen vid en viss tidpunkt, som är beroende av att ny- och ersättningsanskaffningar kommer till stånd. Vi skall också anta att des- sa »kalkylmässiga marginalkostnader» be- räknas med utgångspunkt från konstanta priser och oförändrad teknisk utveckling — alltså enligt fall A i avsnitt 1.5.2.4.
Vi skall i anslutning till dessa iakttagelser använda termen »kalkylmässig långsiktig marginalkostnad» för att beteckna kostna- den för den i T planerade produktionsin- satsen i 1 dividerad med den volym till vilken den i T betraktades såsom hänförlig. Denna produktionsvolym bör i princip be- stämmas såsom skillnaden mellan planerad volym och den högsta kostnadsoptimala volym som är förenlig med alternativet att icke sätta in några långsiktiga produktions- faktorer vid tidpunkten r.
Till skillnad från antagandena i 1.5.2.4 skall vi här förutsätta, att det också före-
kommer icke kapacitetsdimensionerande produktionsfaktorer som är föremål för ny- eller ersättningsanskaffnjng samt att kost- naden för dessa produktionsfaktorer ingår i ovannämnda sammanlagda värde.
Begreppet l»kalkylrnäSSig långsiktig mar- ginalkostnad» kan såväl beloppsmässigt som principiellt uppvisa stora skillnader i för- hållande till det egentliga långsiktiga mar- ginalkostnadsbegrepp som vi utvecklat i det föregående. Den kalkylrnässiga långsiktiga marginalkostnaden i i kommer nämligen att fördela kostnaden för de i tidpunkten r aktuella ersättningsanskaffningar för icke volymdimensionerande produktionsfak- torer på den aktuella merproduktionen.
Detta förhållande innebär också att skal- avkastningsbegreppet blir annorlunda jäm- fört med den traditionella pristeoretiska ansatsen. Skaleffekten kommer här att avse produktiviteten för de i : ersättnings- eller nyanskaffade produktionsfaktorsinsatserna jämfört med den genomsnittliga produkti- viteten för de produktionsfaktorer som inte är aktuella att återanskaffa. I bägge kate— gorierna ingår emellertid icke volymdimen- sionerande produktionsfaktorsinsatser.
Vi skall i avsnitt l.5.3.2 hävda att an— vändningen av begreppet »kalkylmässig långsiktig marginalkostnad» bottnar i ett betraktelsesätt med avseende på resursallo- keringSproblemet, som i grunden skiljer sig från det resursallokeringsmässiga betraktel- sesätt som ligger bakom den traditionella marginalkostnadsdoktrinen. Vi skall också försöka visa att det enligt detta förstnämn- da betraktelsesätt inte nödvändigtvis måste vara det »egentliga» långsiktiga marginal— kostnadsbegrepp, som vi försökt avgränsa i föregående avsnitt, som är relevant utan att ett inkluderande av kostnaden för er— sättningsanskaffningar av icke volymdimen- sionerande produktionsfaktorer i vissa lägen kan vara motiverat.
1.5.3 Kortsiktig respektive långsiktig margi- nalkostnadsprissättning
1.5.3.1 Om differensen mellan den kort- siktiga och den långsiktiga marginalkostna- dens förväntningsvärden.
Som vi redogjort för i avsnitt 1.4.5 har den franska marginalkostnadsskolan före- trädd av Boiteux (1949) hänvisat till att det råder likhet mellan kortsiktig och lång- siktig marginalkostnad vid optimal dimen- sionering. Denna sats utgör en grundsten både för den prissättningsregel och det investeringskriterium som Boiteux förordar.
Vi har emellertid i avsnitt 1.5.2.3 visat att denna likhet avser långsiktig marginal- kostnad under säkerhet och att den inte gäller osäkerhetsfallets långsiktiga marginal- kostnad.
När det gäller priser som av praktiska skäl måste vara stabila över tiden hävdar således Boiteux att man lika gärna kan an- vända långsiktig som kortsiktig marginal- kostnad såsom bas för prissättningen. Vi skulle alltså gentemot Boiteux vilja invän- da att önskemålet om stabila priser vid prissättning på basis av kortsiktig margi- nalkostnad borde ta sig uttryck i att man prissatte på basis av förväntningsvärdet av kortsiktig marginalkostnad och att detta förväntningsvärde inte annat än tillfälligt- vis kan antagas överensstämma med lång- siktig marginalkostnad.
Vår framställning underströk också, att kriteriet på en kortsiktig produktionsfaktor blir ganska restriktivt, när man tar hänsyn till förekomsten av osäkerhet. Det blir så- ledes endast kostnader för produktionsfak— torer med en så kort planeringstid att pro- duktionsfaktorsinsatsen kan anpassas efter efterfrågeutfallet som ingår i marginalkost- naden.
Som vi antydde i redogörelsen för den franska marginalkostnadsskolan, framgår det »mellan raderna» att man betraktar och avgränsar kostnaderna med utgångspunkt från stokastisk programmering snarare än utifrån den traditionella pristeorins synsätt. Såväl Massé (1953) som Boiteux (1956 c), Massé—Gibrat (1957) samt Masse—Bes-
siere (1958) tar hänsyn till behovet av en genomsnittlig överdimensionering av ka- paciteten för att täcka Ivtopparna» i energi- förbrukningen genom »garantirestriktioner». I Massé—Bessiére ingår dessa garanti- restriktioner i ett programmeringsproblem som avser den framtida utbyggnaden av elektrisk kraft i Frankrike. Garantirestrik- tionerna påverkar naturligtvis lösningen av detta problem. Vad som i detta samman- hang är speciellt intressant är Massé— Bessieres påpekande att dualformuleringen av detta problem kan utnyttjas för att be- räkna dualpriset för olika kraftverkstypers marginella kapacitet. Författarna förordar att taxan utformas för att återspegla des- sa dualpriser. Härvid beräknas ett särskilt dualpris som hänför sig till garantiekvatio- nen. Tanken är tydligen att den erforder- liga genomsnittliga överkapaciteten skall täckas genom en speciell avgift.
Näslund (1967 sid. 66 ff.) understryker att det kan vara naturligt att utforma dual- formuleringen av ett programmeringspro- blem under risk så att den till »riskrestrik— tionen» eller »garantiekvationen: hänförliga dualvariabeln omformuleras till att evalvera en marginell förändring i fysisk kapacitet snarare än en marginell förändring av risk- nivån. Näslund visar också att det är pro- grammeringsmässigt möjligt att genomföra en dylik omformulerad dualprisberäkning. Denna omformulering kommer bland annat att få den konsekvensen att viss produk- tionskapacitet kan tilldelas ett marginellt knapphetsvärde, trots att den förväntas vara i genomsnitt icke fullt utnyttjad.
Näslund säger sammanfattningsvis:
»Vi har visat att problemet med överskotts- kapacitet under risk skiljer sig från säkerhets- fallet. Under säkerhet kommer en överskotts- tillgång att ha ett [dual-]pris som är noll. I riskfallet kan företaget skaffa sig tillgångar som genomsnittligt inte kommer att användas men som fortfarande har priser som är större än noll.»
Givet att man väljer endera av dessa vägar att låta priset inkludera kostnaden för genomsnittlig överkapacitet kommer pri- set — eller den tvådelade taxan — att ge
täckning för den marginella anläggningens genomsnittskostnad. (Jfr Massé—Bessiére sid. 250.)
Det förefaller rimligt att antaga att det är denna överensstämmelse som Boiteux syftar på i uttalandet, att kortsiktiga mar- ginalkostnader överensstämmer med lång- siktiga marginalkostnader vid optimal di— mensionering.
Det ter sig emellertid tveksamt huruvida en prissättning i anslutning till sådana över tiden fluktuerande dualpriser som inklude— rar kostnaden för nödvändig överkapacitet kan betecknas såsom kortsiktig marginal- kostnadsprissättning. Den välfärdsekono- miskt inriktade marginalkostnadsskolan — för vilken Beckwith kan betraktas såsom den modernaste representanten - kan så- gas vara inriktad på att finna en lösning på problemet att fördela de vid en viss tid- punkt tillgängliga, ännu icke »specialdesti- nerade» produktionsresurserna på bästa sätt.
En omformulering av marginalkostnads- begreppet för att inkludera ersättning för marginell överkapacitet hos de fasta anlägg- ningarna är i ett dylikt läge inte kongruent med problemställningen. För att anknyta till den formulering som vi använt i tidigare avsnitt är den traditionella välfärdsekono- miska teorin endast intresserad av att åstad- komma en optimal fördelning av de i t tillgängliga resurserna som det är möjligt att vid denna tidpunkt flytta till alternativa användningsområden. Detta är i vårt ex- empel endast fallet med kortsiktiga produk- tionsfaktorer. Marginalkostnaden bör följ- aktligen avgränsas för att medverka till en optimal fördelning av dylika, vid tidpunkten '; »fria» resurser. Marginalkostnaden kan inte fylla denna uppgift om den inkluderar kostnadselement som är beroende av en vid en tidigare tidpunkt T = (r—m) genomförd dimensionering av kapaciteten. Resone- manget ger oss alltså anledning att påpeka att den kortsiktiga marginalkostnad som Boiteux (1949) åsyftar troligen är på fun- damentala punkter skild från den traditio- nella välfärdsekonomins kortsiktiga margi- nalkostnadsbegrepp. Sambandet mellan den traditionella välfärdsekonomin och det »pro-
grammeringstänkander som den franska marginalkostnadsskolan synes vara föresprå- kare för synes således mindre starkt än vad Boiteux synes vilja mena.
15.32 Det resursallokeringsmässiga be— traktelsesättet bakom prissättning och pro- duktionsplanering i anslutning till kortsik- tig respektive långsiktig marginalkostnad.
Antag att vi vid en bestämd tidpunkt T har tillgång till en viss mängd produktions- faktorer, vars användning för olika slags produktion i nuläget och framdeles vi skall besluta om. Härvid måste vi överblicka alla de framtida tidpunkter, !, som ligger inom tidsintervallet T till (T + m), dvs. tidrym- den mellan nuläget och den framtida tid- punkt som svarar mot den längsta »leve- ranstiden» som krävs för att en produk- tionsfaktorsinsats skall börja lämna avkast- ning.
Skall vi använda oss av prissystemet för att genomföra denna resursfördelning gäl- ler det att produktionsfaktorerna måste för— delas på produktionen av olika produkter med ledning av de priser som man förvän- tar sig kunna ta ut vid framtida tidpunk- ter. En produktionsfaktor skall alltså avsät— tas för produktion vid en framtida tidpunkt om man förväntar sig att priset på den pro— duktion som den härvid medger kommer att ligga högre än det pris som man skulle kunna ta ut om den i nuläget sattes in i en kortsiktig användning eller vice versa.
Man kan emellertid ställa frågan om det förhållandet att man vid planeringstidpunk- ten T genomför resursfördelningen på basis av de priser som det vore möjligt att ta ut nödvändigtvis kräver att man tillämpar en prissättning som innebär att dessa förvänt- ningsvärden sedermera infrias. Man skulle med andra ord kunna tänka sig att i T för- dela resurserna på basis av högsta möjliga priser, men sedan när den planerade pro- duktionen väl kommit igång i t : (T + m) prissätta på andra grunder. Beckwith's (1955) förslag till kortsiktig marginalkost- nadsprissättning parad med en investerings-
bedömning på konsumentöverskottsbasis in- nebär egentligen just detta.
Frågan huruvida kortsiktig marginalkost- nadsprissättning är praktiskt tillämpbar så- som ledstjärna för offentliga företags pris— och produktionspolitik, liksom också frågan om den kan förväntas leda till en samhälls- ekonomiskt optimal resursallokering, synes vara intimt förknippad med de praktiska möjligheterna att arbeta med dubbla krite- rier vid investeringsbedömning samt med frågan om huruvida en dylik ordning ger konsumenten möjlighet till en rationell pla- nering av sin konsumtion över tiden.
När det gäller den första aspekten — de praktiska möjligheterna att arbeta med dubbla kriterier — har vi i avsnitt 1.4.5 redo- gjort för inställningen hos Foster och Beck- with. Beckwith synes inte förknippa några administrativa svårigheter med ett investe- ringskriterium, som innebär att investerings- kalkylens plussida kommer att upptaga så- väl monetära inkomster som konsument- överskott. Eftersom posterna inte är adder- bara kan det emellertid invändas att pro- blemet att rangordna investeringar vars plussida innehåller olika andelar inkomster och konsumentöverskott måste vara olös- ligt. Foster är mera medveten på denna punkt och hänvisar bl. a. till att politiska instanser måste ta ställning till frågan om den relativa avvägningen. När det gäller avkastningen från offentliga företag obser— verar således Foster att denna kommer att utgöras av såväl vinst som konsumentöver- skott och att regeringen måste genomföra en politisk bedömning hur dessa bägge stor— heter skall vägas mot varandra.
Användningen av kombinationen kort- siktig marginalkostnadsprissättning och in- vesteringsbedömning på konsumentöver- skottsbasis kan te sig tveksam om man un- dersöker dess effekt på konsumtionssidan. En dylik analys måste enligt vår mening utgå från konsumentens behov av konsum- tionsavvägning över tiden. Antag att en viss produktionsfaktorsinsats kan användas antingen för omedelbar produktion av en vara i tidpunkten T eller att den kan sättas in såsom »långsiktig» produktionsfaktor för
utbyggnaden av en viss kapacitet i tidpunk— ten (T + m). Tillämpar man principen om prissättning i anslutning till kortsiktig mar- ginalkostnad, kommer dess kostnad att slå igenom i priset vid tidpunkten T medan konsumenten vet att den vid tidpunkten (T + m) kommer att undervärderas i pris- kalkylen.
Med en något tillspetsad formulering skul- le man kunna säga att ett fortlöpande bedrä- geri gentemot konsumenten som innebar att denne vid varje tidpunkt övertygades om att dagens priser sattes med utgångspunkt från kortsiktig marginalkostnad samtidigt som morgondagens skulle komma att återspeg- la långsiktiga marginalkostnader skulle vara lösningen på problemet. Ett sådant bedrä- geri skulle emellertid snabbt förlora sin trovärdighet. När konsumenterna inser att priserna även framdeles kommer att base- ras på kortsiktiga marginalkostnader, blir det fördelaktigt att inskränka konsumtionen i nuläget av sådana produkter som framställs på basis av en kortsiktig produktionsfaktors- insats till förmån för kapacitetskrävande produkter vid framtida tidpunkter. Om pri- serna tidigare satts på basis av långsiktig marginalkostnad inträffar alltså en omför- delning av konsumtionen i riktning mot produkter vars framställning kräver en stor andel långsiktiga produktionsfaktorsinsatser.
Studerar man frågan om marginalkost- nadsprissättning med utgångspunkt från en unik anskaffning av en anläggningstillgång kan det däremot te sig naturligt att betona betydelsen av en prissättning som ger ut— tryck för marginalkostnaden på kort sikt. Givet att anläggningstillgången väl anskaf— fats representerar dess anskaffningsvärde en »sunk cost» vilken inte har någon bety- delse för beslutsfattandet. Ser man i stället — som vi här gör — produktionsflödet såsom en i tiden utsträckt process som förutsätter kontinuerliga ersättningsanskaffningar av förbrukad kapacitet framstår en anknytning till långsiktig marginalkostnad såsom ett åt- minstone lika berättigat önskemål.
Det paradoxala förhållandet mellan dessa bägge önskemål brukar åskådliggöras i det klassiska exemplet om »passageraren på tå-
get till Calais». (Jfr Boiteux 1949.) Denne antages i sista minuten ha beslutat sig för resan ifråga och hoppar på tåget vid Gare du Nord i Paris. Den kortsiktiga marginal- kostnaden för denna passagerare är försum- bar. Han borde alltså, kan man hävda, få åka gratis.
Boiteux" »förklaring» till att passagera- ren trots allt bör betala ett visst pris för sin resa bygger huvudsakligen på att pro- duktionsfaktorerna är odelbara — kapacite- ten byggs ut järnvägsvagnsvis och inte sitt- platsvis — och på att marginalkostnadsbe- räkningarna måste ta sikte på en extrapola- tion av dessa kostnader. Denna extrapola- tion ger, menar Boiteux, till resultat en kort- siktig marginalkostnad som överensstäm- mer med den långsiktiga marginalkostna- den.
Enligt vårt betraktelsesätt är produktions- faktorernas delbarhet eller odelbarhet irrele- vant eller åtminstone inte avgörande i sam- manhanget. Insatsen av järnvägsvagnar och av andra »långsiktiga» produktionsfaktorer skiljer sig från de kortsiktiga produktions— faktorerna i så måtto att de planerats på förhand på grundval av ofullständig infor- mation av produktionsfaktorsinsatsen. Oav- sett dessa produktionsfaktorers delbarhet är de fixerade när passageraren tar sig upp på tåget. De kan av denna anledning inte be- traktas såsom en del av den kortsiktiga mar- ginalkostnaden.
Argumenteringen för inkluderandet av fasta produktionskostnader i det kostnads— underlag på vilket prissättningen skall ba- seras måste därför enligt vårt betraktelse- sätt ske utifrån en argumentering för att det är långsiktig marginalkostnad som så- dan som är det korrekta underlaget. Kravet på en dylik motivering understrykes också av att förväntningsvärdet av kortsiktiga marginalkostnader — som vi visat i avsnitt 1.5.2.4 — inte överensstämmer med långsik- tig marginalkostnad.
Användningen av långsiktig marginalkost- nad måste alltså ses mot en annan bak- grund än vad som ligger bakom använd- ningen av kortsiktig marginalkostnad. Det är således önskemålet att använda prissyste-
met för att verkställa en optimering över tiden av ianspråktagandet av samhällets re- surser som utgör grundvalen för prissätt- ning och produktionsplanering i anslutning till långsiktig marginalkostnad. Tänker man sig principen om prissättning i anslutning till långsiktig marginalkostnad genomförd inom hela samhällsekonomin framstår den såsom ett system för prioritering av sam- hällsekonomiskt angelägen produktion på bekostnad av samhällsekonomiskt mindre angelägen produktion. Priset för en nyttig- het (eller för en icke delbar »klump» av nyttigheter) återspeglar vid varje givet ögon- blick merkostnaden för att producera nyt- tigheten nu, jämfört med alternativet att skjuta på produktionen därav till nästa ögonblick. Samhällsekonomiskt icke ange- lägen produktion skjuts därför undan för undan på framtiden ända till dess att för- hållandena på produktions- eller konsum- tionssidan ändras därhän att konsumenter- na är villiga att betala ett pris som täcker denna samhällsekonomiska merkostnad. Det blir då i stället produktionen av någon an- nan nyttighet som skjuts på framtiden. Detta synsätt på den långsiktiga margi- nalkostnadsprincipens uppgift påverkar ock- så ställningstagandet till frågan om hur stora delar av produktionsvolymen som skall bli föremål för marginella avvägningar. För- utsätter vi att allokeringen av resurser skall ske med prissystemets hjälp och antar man att de produktionsfaktorsinsatser som ingår i större projekt alltid har alternativ använd- ning som infinitesmala produktionsfaktors- insatser på annat håll gäller att kostnaden för produktionsblock på alla nivåer måste täckas av förväntade priser. Det räcker ex- empelvis inte med att produktionen av de två varugrupperna A respektive B var för sig täcker sin marginalkostnad »på lägsta nivå». Låter man A och B utgöra ett »pro- duktionsblock på en högre nivå» kommer även de för varugrupperna gemensamma kostnaderna med som en del av marginal- kostnaden. Bedömer man att priset vid den aktuella framtida tidpunkten inte täcker mar- ginalkostnaden för detta produktionsblock på högre nivå är detta ett tecken på att
de resurser som erfordras för att producera A jämte B vid denna framtida tidpunkt kan användas på ett alternativt, samhällsekono— miskt mera angeläget sätt.
Kriteriet för att ett marginth produk- tionsblock på lägsta nivå skall bedömas så- som samhällsekonomiskt försvarligt är att priset bedöms täcka såväl den långsiktiga marginalkostnaden för detta block som den långsiktiga kostnaden för de produktions- block på högre nivå i vilket det aktuella produktionsblocket — tillsammans med samt- liga andra lönsamma produktionsblock på lägre nivå — ingår såsom en delmängd.
Det kommer med andra ord att bli den produktionsblocksnivå på vilken den lång- siktiga marginalkostnaden är högst som kommer att bli avgörande. Det är denna högsta marginalkostnad som skall jämföras med det pris, som man bedömer det vara möjligt att ta ut. Det är också denna mar- ginalkostnad som blir normerande för den faktiska prissättningen. När det gäller före- tag med fallande skalavkastning kan mar- ginalkostnaden på låg nivå bli avgörande. I övriga fall tenderar det att bli den lång- siktiga marginalkostnaden för hela företa- gets verksamhet som blir den högsta och därmed den för produktionsplaneringen och prissättningen bestämmande. När prissätt- ning sker med utgångspunkt från en mar- ginalkostnadsberäkning på högre nivå upp- står ett problem att fördela de »fasta kost- naderna» som i mångt och mycket liknar självkostnadsberäkningarnas problem att fördela fasta och gemensamma kostnader.
När det gäller produktionsfaktorsinsatser av engångskaraktär — exempelvis Dupuits bro — uppkommer emellertid problemet att den långsiktiga marginalkostnaden (som vi här definierat den) är hög före anskaff- ningen, men försumbar efter det att bron väl blivit byggd. Så länge som vi ser bro- byggnaden såsom en unik tilldragelse i det förgångna — eller i Deans (1951) termino- logi såsom en »sunk cost» — ter sig detta betraktelsesätt som det naturliga. När bron väl är anlagd synes alltså långsiktiga mar- ginalkostnader — som vi här definierat dem — överensstämma med kortsiktiga.
Anlägger vi emellertid den synpunkten att det sätt på vilket vi prissätter nyttjandet av bron också skapar prejudikat för framti- da brobyggen ter sig emellertid frågan ge- nast mera diskutabel. När det gäller att väga behovet av framtida broförbindelser mot annan konsumtion ingår emellertid ka- pitalkostnaden för bron såsom ett element i marginalkostnaden. Vi råkar således in i den paradoxala situationen att vi vill be- trakta kostnaden för redan byggda broar såsom irrelevant för prissättningen samti- digt som behovet av framtida broar skall baseras på en bedömning av huruvida kon- sumenterna kan förmås att betala ett pris som täcker dessa broars kapitalkostnad. Frågan huruvida bron skall prissättas på basis av kortsiktig marginalkostnad eller i anslutning till en långsiktig marginalkostnad som inkluderar någon form av kapitalkost- nad, synes bli beroende av huruvida syn- punkten att anlagda broar skall utnyttjas extensivt skall anses väga tyngre, än syn- punkten att efterfrågan på broar bör balan- seras mot efterfrågan på de produkter, som man med en alternativanvändning av de till brobyggnad avdelade produktionsresur- serna skulle kunna framställa.
Denna fråga synes hänga samman med vem som fattar beslutet om brobyggnaden. Om brobyggen kommer till såsom politiska beslut och om de politiska instanserna tror sig om att vid dessa beslut kunna stå emot det efterfrågetryck på nya broar, som pris- sättning i anslutning till kortsiktig margi- nalkostnad på existerande broar skapar, finns inte så mycket att invända. Vill man däremot använda prissystemet för att få en samhällsekonomisk prioritering av bro- byggen finns det anledning att ta ut en bro- avgift som baseras på en långsiktig margi- nalkostnad beräknad under den fiktiva för- utsättningen att produktionsfaktorerna är föremål för kontinuerlig ersättningsanskaff- ning.
Återvänder vi till passageraren på tåget till Calais kan vi alltså endast hänvisa till att hans under omständigheterna i och för sig berättigade önskemål om en prissättning i anslutning till kortsiktig marginalkostnad
skulle kunna skapa ett prejudikat som kun- de komma att omöjliggöra för konsumen- terna att med prissystemets hjälp träffa ett samhällsekonomiskt rationellt val mellan nyttigheter vars framställning kräver stor respektive liten insats av långsiktiga pro- duktionsfaktorer.
1.5.4 Kan redovisningsmässig genomsnitts- kostnad utformas så att den ger uttryck för långsiktig marginalkostnad?
1.5.4.1 Problemställningen
Att penningvärdeförändringar och teknisk utveckling spelat en stor roll för de prak- tiska möjligheterna att tillämpa marginal- kostnadsprissättning, framgår av följande ci- tat från Boiteux (1960) med avseende på den statsägda franska elindustrin:
»Den starka tendensen till stigande skalav- kastning i distributionen motverkar mer än väl tendensen till minskande skalavkastning i pro- duktionen. Electricité de France som helhet får därför vidkännas tilltagande skalavkast- ning.»
»I denna situation gäller att marginalkost- naden för elektrisk kraft kommer att ligga un- der genomsnittskostnaden och att försäljning av kraft till ett pris som är lika med margi- nalkostnaden måste leda till förluster. När man talar om genomsnittskostnad i samband med budgetmässig jämvikt använder man sig emellertid av redovisningsmannens snarare än nationalekonomens språkbruk. Det är genom- snittligt redovisad kostnad inte genomsnittlig [samhälls-]ekonomisk kostnad som avses.»
»Nu är förhållandet det att en del av kapital- investeringama i Electricité de France genom- fördes före kriget och att räntekostnaden för denna del av investeringarna har blivit för- hållandevis liten beroende på den följande in- flationen . . .»
»I dag är bokföringsmässig kostnad och mar- ginalkostnad av ungefär samma storleksord- ning därför att skillnaden mellan kalkylmäs- sig kostnad och bokföringsmässig kostnad är ungefär lika stor som skillnaden mellan kal- kylmässig kostnad och marginalkostnad. Vi är nu inte så cyniska att vi beräknat den optimala inflationstakt som skulle medge att detta lyck- liga jämviktsläge skulle fortsätta i evighet. Men det existerar nu.»
(Marginal cost pricing in practice (1964) sid. 25 ff.)
Boiteux” framställning synes acceptera den ungefärliga likheten mellan bokfö- ringsmässig kostnad och marginalkostnad såsom given av försynen. De diskuterade förhållandena kan emellertid aktualisera en annan frågeställning, nämligen huruvida det under vissa specifika förhållanden vore möj- ligt att anpassa beräkningen av genomsnitt- lig kostnad så att den gav uttryck för mar- ginalkostnaden. Den senare frågeställningen förutsätter att den bokföringsmässiga kost- nadsberäkningen är anpassningsbar, dvs. att olika utformningar av kostnadsberäknings— principerna ger olika resultat även på sikt. Vi avser fortsättningsvis att undersöka vilka möjligheter man har att via avskrivnings- politiken på sikt anpassa den bokförings- mässiga genomsnittskostnaden så att den blir lika med eller närmar sig marginal- kostnaden.
En stringent diskussion av dessa frågor förutsätter ett modellresonemang. Den mo- dell som kommer till användning bygger lik- som i avsnitt 1.5.2 och 1.5.3 på förutsätt- ningen om ett kontinuerligt expanderande och investerande företag.
1.5.4.2 Modellens förutsättningar
Med redovisningsmässig genomsnittskost- nad avses en fördelning av i redovis- ningen registrerad kostnad för förbruka- de produktionsfaktorer — inklusive räntor på kapitalet - på företagets samlade pro- duktion. Med »kalkylrnässig långsiktig mar- ginalkostnad» avses kostnaderna för de i 7 anskaffade produktionsfaktorerna utslagna på det produktionstillskott som anses hän- förligt till produktionsfaktorsinsatsen ifråga.
Jämförelsen begränsas till att avse sådana produktionsfaktorer som är föremål för kontinueng återanskaffning. Produktions- faktorerna kan emellertid vara såväl >di- mensionerande» som »icke dimensioneran- de» för företagets kapacitet. (Jfr avsnitt 1.5.2.5.) Termen »maskinparken» skall an- vändas såsom sammanfattande benämning på företagets innehav i nuläget av dylika produktionsfaktorer. Det förutsätts vidare att företagets avskrivningar, liksom också
dess kapital jämte ränta härpå, i sin helhet hänför sig till »maskinparken».
Inledningsvis antages att kalkylräntefoten överensstämmer med den räntefot till vilken företaget disponerar sitt kapital. I ett andra steg släppes denna bindning.
Jämförelsen bygger på en s.k. tillväxt- modell som förutsätter att ett företags in- vesteringsutveckling kan beskrivas medelst en exponentiell tillväxtserie. (Modeller av detta slag har kommit till användning för studier av avskrivningsproblem av bl. a. Ed- wards, 1961.)
Det förutsättes närmare bestämt att före- taget över tiden ökar sin maskinpark — mätt i homogen maskinkapacitet — i oför- ändrad takt. Det förutsättes också att pris- utvecklingen på denna homogena maskin- kapacitet kan beskrivas medelst en expo- nentiell serie. Priset på homogen maskin- kapacitet förändras över tiden i jämn takt, beroende på penningvärdeförändring och teknisk utveckling. Produktionsfaktorernas produktivitet förändras med mängden, dvs. det föreligger icke-konstant skalavkastning.
Företaget arbetar under förutsättningar som innebär att det skall prestera ett över- skott utöver avskrivningar som är stort nog att förränta maskinparkens bokföringsmäs- siga värde, dvs. den oavskrivna delen av tillgångarnas anskaffningsvärde. Företaget kan exempelvis tänkas arbeta med enbart lånat kapital, varvid upplåning alltid skett med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan investering och avskrivning. I det fallet att företaget får in otillräckliga intäk- ter kan detta i första hand tänkas gå ut över överskottet. I den mån som de inte täc- ker avskrivningarna kan företaget tänkas få en »subvention» som täcker bristen.1
Företagets bokföringsmässiga genom- snittskostnad utgör summan av avskrivning
1 Boiteux (1956 A) delar in företaget i en linan- siell och en industriell avdelning, där den senare lånar pengar till sina investeringar från den förra. Det åligger sedan den industriella avdel- ningen att av inflytande medel betala ränta på lånade medel samt att verkställa amorteringar i form av avskrivningar. De förutsättningar som vi har specificerat för modellen stämmer up- penbarligen nära överens med villkoren för Boiteux's industriella avdelning.
och förräntning fördelad på aktuell produk- tion. Företaget tänkes alltså beräkna sin »genomsnittskostnad» på så sätt att avskriv- ningar plus förväntat överskott divideras med tillgänglig kapacitet. (Vi bortser från insatserna av »kortsiktiga produktionsfakto- rer», vars kostnader antas bli desamma i bokföring som i marginalkostnadskalkyler.) Denna form av kostnadsfördelning är na- turligtvis öppen för kritik eftersom den — sett över företagets hela livstid — kan leda till en över tiden ojämn kostnadsfördelning även vid fasta priser. Denna över företa- gets livstid >snedfördelader kostnad för ho- mogen kapacitet är en ofullkomlighet som hänger samman med gängse avskrivnings- metoders schablonartade karaktär.
(En översikt av olika avskrivningsmeto- ders effekt ges i Edwards (a. a.), Pren- reich (1938), Johansson (1961) m. fl.)
Företaget antages sedan lång tid tillbaka ha investerat i en takt av v.1 Företagets in- vesteringar — mätt i homogen maskinkapa- citet — har alltså kontinuerligt ökat med v från en tidpunkt till en annan. Om livs- längden på varje maskin sättes till n är, och investeringen vid tidpunkten noll sättes till ett, kommer maskinparkens fysiska kapa— citet i tidpunkten 1 att utgöra
1_ _|»: e'"dt=e" ; (5)
t=1r K., =]'
h-=(1»'—n)
Företagets produktionsvolym i 1, W' an- tages vara en funktion av maskinparkens storlek. Sambandet antages ha formen
W, = w Kf (6)
där s representerar en skalfaktorsvariabel. När s > 1 föreligger ökande skalavkastning, dvs. tillskott av produktionsfaktorer blir ef- terhand mer och mer produktiva. När s = 1 föreligger konstant, och när s ( l avtagan- de produktivitet. Det antagna skalfaktors- sambandet innebär att maskinparkens pro- duktivitet är beroende av dess storlek.
Maskinparkens genomsnittliga produktivi- tet kan skrivas
W, w KTS
_ _ = (s—l) Kr Kr w K, (7)
medan marginell produktivitet ges av ut- trycket
dWr
dK, = s w IGN—1) (8)
Det antagna sambandet ger alltså uttryck för att en produktionsinsats på marginalen ger upphov till en produktion per produk- tionsfaktorsenhet som är s gånger större än genomsnittlig produktion per produktions- faktorsenhet. Vi antar att genomsnittlig pro- duktion per produktionsfaktorsenhet i 1 är lika med ett.
Eftersom investeringen i 1 utgör en i för- hållande till hela maskinparken marginell produktionsfaktorsinsats erhålls den pro- duktionsvolym som är förknippad därmed genom att multiplicera med det marginella produktivitetsuttrycket. När man beslutar sig för att vid tidpunkten r genomföra en investeringsvolym på e"1 tar man alltså samtidigt ställning till frågan om att bibe- hålla eller utöka produktionen med volymen 5 W e".
Penningvärdeförändringar, teknisk utveck- ling (inklusive skalfaktorsförändringar) har tagit sig uttryck i att priset på homogen maskinkapacitet förändrats i en takt av p i förhållande till tidpunkten noll, då priset per enhet maskinkapacitet var P.
Den nuvarande maskinparkens samman- lagda historiska anskaffningsvärde i t kom— mer då att utgöra
(9) :=: 1 _ e—(v+p)n H, = P] g(v+11)t dt= P.e(v+p)r___ (v + 17)
t=T—n
Vi antar att företagets avskrivning i 7, D,, kan skrivas såsom en konstant a gånger maskinparkens sammanlagda historiska an- skaffningsvärde. Vi får alltså
D1=aHr (10)
Företagets förräntningspliktiga kapital i 1, B,, utgör summan av alla kapitaltillskott över företagets hela livstid. Med kapital- tillskott avses då skillnaden mellan investe- ringen i varje tidpunkt t, It, och avskriv-
1 En sammanställning av använda beteck- ningar återfinnes i slutet av avsnitt 1.5.
't B,= [ Pe(”+P)' a't — t—O
? 1 _ e—(v+p)n — fa P e(V+P)' _dt 1:45 V + P
(11) där 0 representerar den tidpunkt vid vilken företaget startade sin verksamhet.
Om starttidpunkten ligger oändligt långt borta kan uttrycket skrivas
'! B,, = ] P g(v+p)t _ t=oo 1 _ e—(V+P)n _] d V _ P
_ a P e(v+p)t
= 1 P g(V+P)' _. a P g(V'i'Ph -
(v +p) 1 _ e—(v+p)n:| 1
I—D, v+p v+p(t ) (12)
Formeln (12) kan verbalt utläsas så att företagets bokföringsmässiga kapital under angivna förutsättningar blir lika med det med investeringstakten kapitaliserade värdet av nutidpunktens kapitaltillskott.
Antar vi att det åligger företaget att för- ränta det förräntningspliktiga kapitalet med q kan vi nu skriva företagets avkastnings- krav i -r, Q,, som
Qr=D1+L(Ir—Dr)
1 ( H)) (3)
Vi kan nu definiera företagets genom- snittskostnad i 1, A 7, som
er" v
Ar=Q1/W1= w w.
'[Dt'i' q V+P
(I. — Da]
(14)
Företagets kalkylrnässiga långsiktiga mar- ginalkostnad kan beräknas såsom kapital- tjänstkostnaden för den i 't genomförda in- vesteringen fördelad på investeringsvolymen i 1. Eftersom investeringen i ': utgjorde I ,,
annuitetsfaktorn och den margi-
—"|
1 r e—v-r Mmmm?
(15)
Eftersom vi fortsättningsvis avser att jäm- föra uttrycken 12 och 13 ter det sig be-
—W kvämt att slopa termen 5—- (Detta inne- w
här, om vi så vill, att vi sätter produktions- volymen i 1 till 1.) Eftersom alla beteck- ningar avser tidpunkten 1 skall också tid- punktsangivelsen på variablerna slopas.
Vi får alltså
Vi skall med utgångspunkt från de här- ledda uttrycken för M och A undersöka under vilka förutsättningar som dessa bägge kostnader blir lika med varandra. Vi skall därvid till att börja med förutsätta konstant skalavkastning, dvs. att 3 = 1.
Låt oss i ett första steg undersöka under vilka förutsättningar som likhet mellan M och A kan erhållas oberoende av D. När v =q—p gäller att Q är lika med I och alltså oberoende av värdet på D. När Q =I gäller att likhet mellan M och A erhålles endast
M=AförallaD,OgDsI
r _e—rn om v=(q—p) och s=
1 — e"”'
Om företaget använder en kalkylränta som är lika med förräntningsfaktorn, dvs. om r : q, får vi i stället
Närr=q är
M=AförallaD,OngI r _e—rn omp=00chs= (19)
1 — e—W'
Bägge lösningarna är ganska restriktiva eftersom det endast existerar ett par av värden på p och s som ger likheten M = A för alla värden på D. När skalfaktom är lika med kvoten mellan annuitetsfaktorn för kalkylränta respektive expansionstakt före- ligger således två fall i vilka bokförings- mässig genomsnittskostnad blir lika med långsiktig marginalkostnad — oberoende av avskrivningstakten. Det ena inträffar när förräntningskravet är lika med monetär ex- pansionstakt. Det andra inträffar när kal- kylräntan är lika med förräntningskravet och priset på homogen maskinkapacitet för- blir oförändrat.
Låt oss i ett andra steg undersöka i vilka fall det är möjligt att åstadkomma likhet mellan M och A givet att företaget har möj— lighet att fritt anpassa D mellan värdena O och 1. För att M skall vara lika med A krävs att
(20) r v q . = -— _— I — D I 1 — e""' 1 — er”"[D v+ p( )] om man löser för D erhålles
lrl—e'”
svl—e"'" q v+p
B*
där D* representerar en avskrivning anpas- sad så att M = A. Kravet på att 0 5 D 5 I medför emellertid att det för vissa värden på parametrarna i uttrycket icke går att fin- na acceptabla värden på D*.
Det kan vara lämpligt att i en första etapp förutsätta att företaget använder en
kalkylränta som överensstämmer med för- räntningsfaktorn, dvs. q : r.
FALL I Konstant skalavkastning (s = I )
1. v > r — »snabb expansion» om v > r gäller
V r
1 — e*'”' 1 — e—"'
a) Q = I om D = I Q>I om 05D(l och om p((r—v)
Vi får alltså A>M när p((r— v)(0
b) Q(Iom OSD(Ioch om (r—v)(p(0
' ( o. Minimum A erhålles då
_=1_ dD v+p D=0;
. v r A m1n=————- 1-—e*""v+p
A min>Mom
r ( v r l-er'" l—e—W' v+p
löses detta uttryck för p erhålls —T'I
1 _ Kim-,,; —1]=p.... (22)
Högra ledet, pm, representerar det gräns- värde som p icke får understiga om ett snabbt expanderande företag (v > r) skall kunna anpassa avskrivningspolitiken så att genomsnittskostnaden blir lika med margi- nalkostnaden.
Uttrycket an är beroende av n. När n—m går pm,—> (r — v), dvs samma vill- kor som under punkt 1. När n—>oo går pm,—> 0.
Vi får alltså
A min 5 M då v>r och dåpgpum=
_ 1 _ c—m (23) ”ll—rl
c) Fallet (r— v) ( O ( p ger upphov till samma analys som under punkt 1 b.
2. v ( r — »Iångsam expansion» Om v ( r gäller att
v r 1 - er”"(
5 a)Q(lomr>v+p A(Mnärp>(r—v)>0 b)Q>IomOåD(Iochom (r—v)>p>0
dQ dD VillkoretA max > M kan alltså skrivas
A max erhålles då D = 0, eftersom ( O
' v ' 'lk t __ _ _— Vl e er l—e—"' 1—e—'”'v+p g
1— e—"' P>V[—_ 11:17:11:-
1 __ e—vn _
Detta uttryck för pm,, är detsamma som erhölls under punkt 1 b. Uttrycket pm,, ger i detta fall uttryck för den högsta takt i maskinprisutvecklingen som gör det möjligt för företaget att avskrivningsvägen åstad- komma likhet mellan genomsnittskostnad och kalkylrnässig långsiktig marginalkost- nad.
A maxz Mdå v(r och dåpgpum=
= (l:—Wi _ ll (24) l — er""
c) Fallet 0 ( (r— v) ( p ger upphov till samma analys som i punkt 2 b.
Vi kan i en andra etapp släppa förutsätt- ningen att kalkylränta och förräntningsfak- tor stämmer överens och arbeta med förut- sättningen q ;é r. Det kan vara lämpligt att göra detta som en generalisering av av punkterna 1 och 2 ovan.
I punkt 1 gäller att ena villkoret för Q > 1 nu blir p ( (q—v). Slutsatsen kan alltså formuleras: A > M om v > r och om p ( (q —v). Motsvarande förändring blir aktuell i punkt 2 a). I punkten 1 b kommer vill- koret för A min > M att skrivas
r V q . —— _ —— Vilket er 1—e-"' l—e—v" v+p g
1___ 471 K v|:3—e 41-17... (25) r 1 — er”"
Hur detta värde på pi,-,,, kommer att förhålla sig till det uttryck som vi fick i det föregående fallet där r : q beror naturligt- vis på förhållandet mellan q och r. All- mänt kan sägas att det intervall inom vilket företaget har möjlighet att åstadkomma lik- het mellan A och M vidgas om q »befinner sig på samma sida om» r som v, dvs. om q(rnärr(velleromq>rnärr> v. Påståendet att pi,-,,, är ickepositivt gäller en dast under förutsättningen att dessa vill- kor är uppfyllda.
FALL II Stigande eller fallande skalav- kastning (s # 1). Det skulle i detta samman- hang föra för långt att använda samma typ av analys som i fall I när vi tar in ännu en variabel s. Detta är heller inte nödvän— digt eftersom man kan betrakta skalfak- torn som en »restvariabel» under de punk- ter i fall I där olikhet förelåg mellan ge- nomsnittskostnad och marginalkostnad. Vi skall därför i detta fall använda oss av en schematiserad framställning.
Vi antar att kalkylränta och förräntnings- faktor är desamma och att företaget i ut- gångsläget expanderar i samma takt som dessa bägge räntefaktorer, dvs. r : q : v. Vi antar vidare att företaget i första hand via avskrivningarna söker anpassa genom- snittskostnaden så att den blir lika med mar- ginalkostnaden. I den mån som detta inte räcker kan eventuellt en anpassning av ex- pansionstakten komma ifråga. Beträffande motiveringen för slutsatserna hänvisas till analyserna under fall I.
Tilltagande skalavkastning (låg marginal- kostnad), stigande pris på maskinkapacitet En anpassning av genomsnittskostnaden till en lägre nivå kan ske genom långsam av- skrivning och/eller långsam expansion. En långsammare expansion har dock viss »bi-
verkan» därigenom att avskrivningseffekten avtar.
Tilltagande skalavkastning (låg marginal- kostnad) fallande pris på maskinkapacitet Snabb avskrivning och långsam expansion kan föra genomsnittskostnaden närmare marginalkostnaden.
Avtagande skalavkastning (hög marginal- kostnad) stigande pris på maskinkapacitet
Den önskvärda anpassningen av genom- snittskostnaden erhålles genom snabb av- skrivning eller genom snabbare expan- sion.
Avtagande skalavkastning (hög marginal- kostnad) fallande pris på maskinkapacitet
Långsam avskrivning, eventuellt i förening med snabbare expansion, leder i riktning mot den önskade anpassningen. Snabbare expansion förtar emellertid i någon mån av- skrivningspolitikens effekt.
Från modellresonemanget kan följande slutsatser dragas.
— Att priset på homogen maskinkapaci- tet förändras över tiden till följd av exem- pelvis penningvärdeförsämring eller teknisk utveckling behöver inte nödvändigtvis inne— bära att bokföringsmässig genomsnittskost- nad kommer att skilja sig från en kalkyl- mässig långsiktig marginalkostnad beräk- nad såsom en annuitet på nuanskaffnings- värdet, vare sig vid konstant eller icke-kon- stant skalavkastning.
— I det speciella fallet att expansionstak- ten är lika med kalkylräntan samtidigt som förräntningsfaktorn är lika med summan av expansionstakt och takten i kapacitetspris— utvecklingen gäller att den bokföringsmäs- siga genomsnittskostnaden är oberoende av avskrivningspolitiken.
— När expansionstakten ligger över eller under kalkylräntan har företaget möjlighet att via valet av avskrivningspolitik påverka den bokföringsmässiga genomsnittskostnad det kommer att redovisa i jämviktsläget. Om expansionstakten är mindre än förränt-
ningsfaktorn minus takten i prisutveckling- en faller avkastningskravet med ökande av- skrivning och vice versa.
— Möjligheterna att enbart via avskriv- ningspolitiken anpassa genomsnittskostna— den så att den överensstämmer med mar- ginalkostnaden är i hög grad beroende av konstellationen av övriga variabler i ut- gångsläget. Tänker man sig emellertid att man kan anpassa både avskrivningar och expansionstakt synes det föreligga goda möjligheter att åstadkomma likhet mellan bokföringsmässig kostnad och marginalkost- nad.
Använda beteckningar
bokföringsmässig genomsnittskostnad '
avskrivningssats förräntningspliktigt kapital kapitaltjänstkostnad kostnad för överkapacitet/styck konstant styckkostnad kostnad för underkapacitet/styck avskrivning basen i naturliga logaritmsystemet
kapitalvärdet av investeringskedja
investeringskapacitet maskinparkens sammanlagda historiska anskaffningsvärde investering (mått i pengar) maskinparkens fysiska kapacitet planeringstid för produktionsfaktorsin-
sats
produktionsfaktors livslängd priset på homogen maskinkapacitet vid tidpunkten noll
p takten i prisutvecklingen på homogen maskinkapacitet q produktionsvolym Aq » , marginell ökning i
q, » , viss godtycklig
E(q) förväntad produktionsvolym
kalkylränta
skalfaktorskonstant tid tid, marginell förskjutning i
planeringstidpunkt produktionstidpunkt företagets starttidpunkt expansionstakt (mätt i homogen maskin- kapacitet) produktionsvolym produktivitetskonstant
E%QNUPPPGWaÅ
SNN
1.6 »The theory of the firm» och dess re- sursallokeringsmässiga implikationer
1.6.1 Mikro- och makroekonomiska aspek- ter på »the theory of the firm»
Termen »the theory of the firm» är i före- tags- och nationalekonomiska sammanhang en allmänt accepterad beteckning på de teorier som avser att förklara hur företaget fungerar. Man talar ibland också om att »the theory of the firm» arbetar på mikro- nivån, varmed avses att det är handlandet hos vissa ekonomiska subjekt, företagarna, som är föremål för analys.
På makronivån däremot är det totalbil— den, dvs den sammanlagda effekten på hela ekonomin av samtliga ekonomiska be— slut som står i centrum för intresset. En makroekonomisk analys måste baseras på mikroekonomiska teorier. Steget från mik— ro— till makroekonomisk framställning är emellertid ofta ganska besvärligt. För att tillgodose kravet på hanterlighet på makro- planet tvingas man ofta att förenkla den ganska differentierade mikroekonomiska beskrivningen. Vid aggregeringen av de mikroekonomiska beskrivningarna stöter man ibland också på interdependenspro- blem som gör att aggregatet inte kan uttryc- kas såsom summan av komponenterna.
När man diskuterar prissättningen inom offentliga företag är således »the theory of the firm» av intresse från såväl mikro- som makrosynpunkt. Sedd från mikrosyn- punkt ger den en fingervisning om hur det enskilda — eller offentliga —- företaget som sådant kan förväntas fungera. Från makro- synpunkt är den intressant därför att den utgör utgångspunkten för den beskrivning av resursallokeringen i ekonomin i övrigt, som man måste ha till hands såsom en kon- troll på att det offentliga företaget inte tar i anspråk produktionsresurser, som kunde ha använts på ett högvärdigare sätt eller underlåter att ta i anspråk resurser som har en lågvärdigare alternativanvänd- 11ng.
1.6.2 Ren konkurrens och »pris-lika-med- marginalkostnadsbeskrivningen» av resurs- allokeringen
Den variant av »the theory of the firm> som är bekvämast att arbeta med när det gäller att komma fram till en hanterlig makroekonomisk beskrivning av resursal- lokeringen i samhället är den variant som brukar betecknas »ren konkurrens». Ren konkurrens innebär att produktionen ligger i händerna på företag som antas sträva ef- ter högsta vinst, men som är så små att de inte upplever något samband mellan mark— nadspriset och den kvantitet som var och en av dem kan avsätta på marknaden. Var och en av företagarna förväntas i detta läge utöka sin produktion så länge priset ligger över den merkostnad som utökad produktion för med sig. Det läge där mar- ginalkostnaden är lika med priset bestäm- mer den förväntade produktionsvolymen.
Att förutsättningen om ren konkurrens är särskilt bekväm att arbeta med samman- hänger därmed att den medger en mycket koncis beskrivning av hur produktionsre— surserna förväntas komma till användning. Det gäller ju att resurser efterfrågas inom samtliga företag tills dess deras marginella kostnad blir lika med det pris till vilket den aktuella volymen kan vinna avsättning. För att beskriva hur resurserna är allokera- de i ekonomin räcker det således att slå fast att »priset är lika med marginalkost- naden».
Att priset är lika med marginalkostna- den på samtliga områden är också ett av de villkor som skall vara uppfyllda för att det skall föreligga pareto-optimal resursal- lokering. Pareto-optimalitet innebär, kort uttryckt, en resursallokering som är optimal i den meningen att alla sådana byten av va— ror eller arbetsinsatser som kan leda till ömsesidiga fördelar för parterna är tillvara- tagna.
Om löntagaren-konsumenten på ett ra- tionellt sätt fördelar sin inkomst för att uppnå största behovstillfredsställelse skall han — enligt nyttoteorin — fördela sin in- komst på olika varor tills dess den sist spen-
derade kronan på varje vara ger honom samma tillfredsställelse. Han fastställer då också sin arbetsinsats så att arbetets margi- nella (negativa) behOVStillfredsställelse är lika med den marginella tillfredsställelsen från det konsumtionstillskott som lönen för den marginella arbetsprestationen möjlig- gör. Denna lön representerar samtidigt — tillsammans med andra direkt eller indirekt påförda löner — en marginell kostnad för företagaren som överväger att utvidga sin produktion. Den marginella produktionen kommer till stånd därför att den ger före- tagaren ett (mycket litet) bidrag till vinsten och därför att löntagarna finner det nätt och jämnt mödan värt att göra en sista arbetsinsats för att få medel att förvärva den. Den marginella produktionen är alltså paretooptimal, eftersom den medför ett för alla parter fördelaktigt byte av produktions- insats och konsumtion. Man kan på lik- nande sätt visa att marginalkostnadspris- sättning leder till optimal produktionsfak- torssammansättning samt till optimal för- delning av produktionen på olika produ— center.
Författarna bakom inläggen i den public pricing—diskussion som refererats i avsnitt 1.4.4 har säkerligen i de allra flesta fallen varit medvetna om att det på vissa håll i eko- nomin förekommit marknadsmässiga ofull- komligheter, dv s diskrepanser mellan pris och marginalkostnad. Att föra in hänsyn till dylika förhållanden i analysen medför emellertid att den marginella analysmeto- diken snabbt blir oframkomlig.
För att kunna hantera problemet om prissättning i offentliga företag i en eko- nomi där det råder marknadsimperfektio- ner måste man också på det välfärdseko- nomiska planet föra in avsevärt starkare antaganden beträffande exempelvis samhäl- lets preferenser för inkomstfördelning. Gi- vet att man på det hela taget bedömt de marknadsmässiga imperfektionerna såsom mindre betydelsefulla har det tett sig rim- ligt att använda sig av en hanterlig men förenklad beskrivning snarare än en mera verklighetstrogen beskrivning av ohanterligt slag.
Senare års forskning både på den teore- tiska och empiriska sidan ger emellertid anledning att ifrågasätta huruvida »pris- lika-med-marginalkostnadsbeskrivningen» av resursutnyttjandet i ekonomin utanför de offentliga företagens sektor är godtagbar så- som underlag för utformningen av dessa of- fentliga företags ekonomiska politik. Efter- som man vid praktiska tillämpningar ofta ser sig föranlåten att acceptera utgångs- punkter som innebär ganska »Starka» vär- deomdömen (jfr exempelvis diskussionen av Lewis” och Fosters förslag i det före- gående), behöver heller inte hänsynen till den välfärdsekonomiska hanterligheten spe- la någon avgörande roll för valet av be- skrivningsmodell. För övrigt gäller också — som tidigare nämnts —- att den väl- färdsekonomiska neutraliteten i principen om marginalkostnadsprissättning ifrågasatts. (Jfr A survey of contemporary economics 1952 sid 1 ff.)
1.6.3 Marknadsimperfektioner och pris-lika- med-marginalkostnadsbeskrivningen
Så länge man vid en kritisk granskning av utgångspunkterna för marginalkostnadspris- sättning håller sig inom ramen för den traditionella marginalkostnadsanalysen är det naturligt att intressera sig för mark- nadsimperfektioner. I främsta rummet kom— mer sådana marknadsimperfektioner som hänför sig till icke-ren konkurrens, dvs monopol på köpar- och säljarsidan, duo- pol, monopolistisk konkurrens och oligo- pol. (Beträffande en definition av dessa be- grepp hänvisas exempelvis till Due & Clo- wer, 1966.)
Gemensamt för alla dess konkurrensfor- mer är att köparen (eller säljaren) behärs- kar eller på något sätt lyckats avskilja en så pass stor del av marknaden att han kan påverka priset genom att producera mer eller mindre. En företagare som strä— var efter högsta vinst skall i detta läge an- passa sin produktion till det läge där den marginella intäkten — i stället för priset — är lika med den marginella kostnaden.
Att den marginella intäkten är lägre än
priset sammanhänger därmed att företaget upplever att den på marginalen produ- cerade varan eller tjänsten har en viss pris- tryckande effekt på dess tidigare produk- tion. Icke-ren konkurrens leder alltså i prin- cip till att priset ligger högre än marginal- kostnaden samt till en produktion som är mindre än vid ren konkurrens. På löntagar- sidan kan löntagarorganisationemas mono- polistiska förhandlingsställning leda till att lönen icke bestäms av arbetsinsatsens mar- ginella produktivitet.
En annan typ av marknadsimperfektio- ner hänför sig till s k externa effekter, d v 5 det förhållandet att en företagare eller kon- sument kan påverka andra företags eller konsumenters kostnader, intäkter resp be- hovstillfredsställelse. När man i detta sam— manhang talar om påverkan undantas emel- lertid sådan »legitim» påverkan som hän- för sig till prissystemets knapphetsvärden. Det är således endast när påverkan äger rum utanför prissystemet, exempelvis be- folkningens obehag och kostnader för att avhjälpa effekterna av de luftföroreningar som ett visst företags verksamhet medför, som man talar om att externa effekter gör sig gällande. (För en närmare diskussion av begreppet »externa effekter» hänvisas till Bohm 1964.)
Via externa effekter uppkommer vad som kallas diskrepanser mellan samhällsekono- misk och privatekonomisk kostnad. Sam- hällsekonomiskt sett är de obehag som luft- föroreningama medför en kostnad. Strävar man efter ett samhällsekonomiskt optimum borde alltså val av produktionsmetod, pro- duktionsvolym i företaget etc. baseras på det samhällsekonomiska i stället för det privatekonomiska begreppet. (Jfr Pigou 1912.)
Det är emellertid inte analysen av dessa marknadsimperfektioner som sådana, utan snarare den betydelse som de tillmäts som i detta sammanhang är av intresse. En jämförelse mellan framställningen i klas— siska ekonomiska arbeten, såsom exempel- vis Marshall och Pigou med moderna stan- dardverk i pristerori, ger för handen att det ägt rum en betydande förskjutning i ton-
vikten på denna punkt. Medan den rena konkurrensen tidigare framstått som den normala ordningen brukar den numera framställas såsom idealtillstånd som det är svårt att hitta verklighetsillustrationer till. Debatten kring industriers och kommunika- tionsmedels miljöpåverkan har också med— fört att man blivit mera medveten om be- tydelsen av olika slag av externa effekter.
1.6.4 Marginalkostnadsmodeller som läm- nar ett spelrum för »skälig» vinst
Den analys av monopolistisk konkurrens, som har Robinson och Chamberlin som upphovsmän, jämte den av Sweezy presen- terade modellen för sk oligopolistisk kon- kurrens samt den av Hall & Hitch (1939) genomförda studien av företagens prissätt- ningsbeteende är i detta sammanhang av intresse från den synpunkten, att de ger an- ledning ifrågasätta i vad mån pris-lika—med- marginalkostnads-beskrivningen är relevant för företag som arbetar i icke-ren kon— kurrens. (För en översiktlig redogörelse hänvisas exempelvis till Baumol (1961) sid 206 ff.) Dessa studier avser att analy- sera den »fåtalskonkurrens» som uppkom- mer när ett mindre antal företag konkur- rerar med varandra med i högre eller lägre grad differentierade produkter.
Oligopolet kännetecknas av att företagen inte vill sänka priset i medvetande om att konkurrenterna kommer att göra detsam- ma såsom motåtgärd. Å andra sidan kan företaget räkna med att konkurrenternas svar på en ev. prishöjning skulle vara att ligga kvar med oförändrat pris för att i stället erövra en del av det förstnämnda företagets marknad. Under i övrigt oför- ändrade förhållanden föreligger därför en stark presumtion för att det historiskt givna priset på kort sikt blir bestående. Vid mo- nopolistisk konkurrens däremot antas de konkurrerande företagarna vara oberoende av varandra i den meningen att de icke beaktar konkurrenternas motåtgärder vid utformningen av sin prispolitik.
När det inträffar mera betydande för- ändringar i exempelvis produktionsfaktors—
priserna är det emellertid nödvändigt att prisutvecklingen :'följer med». Det måste på något sätt etableras ett nytt jämvikts- pris. Någon av de konkurrerande företagen — »prisledaren» — måste ta initiativet och gå i spetsen med en prishöjning. För att prisledaren skall vara säker på att de öv- riga höjer till samma nivå är det emeller- tid angeläget för honom att finna en nivå som anses rimlig och skälig. Oligopolteorin kan således sägas lämna ett visst spelrum för företagarna att företa prisförändringar på grunder som åtminstone delvis ligger utanför själva marknadsprisbildningen.
Bestämningen av ett dylikt jämviktspris i en oligopolsituation kan ses såsom ett Spelproblem av »icke-nollsumme-typ» i vil— ket det gäller för de medverkande parterna — oligopolföretagen — att en samförstånds- lösning är bättre än att inte komma överens. Shubik (1959) har utvecklat prissättnings- modeller utifrån dylika spelteoretiska ut- gångspunkter. Den spelteoretiska lösningen på dylika prissättningsproblem är såtillvida otillfredsställande som att den inte ger vid handen vilken lösning som parterna kan förväntas komma fram till. Det kan vara rimligt att tänka sig att företagen har sins- emellan olika uppfattningar om vad som är en för branschen lämplig prispolitik. Teo- rin kan endast avgränsa den lösningsmängd inom vilken parterna förhandlingsvägen kan komma fram till en eller annan lösning. För att kunna förutsäga vilken lösning som par- terna kommer att välja måste man ha till- gång till en beskrivning av de utgångspunk- ter som parterna accepterar som bas för sina förhandlingar. Det är i detta samman— hang av intresse att notera att man via det sk Nash-kriteriet försökt föra in »skälig- hetspostulat» som en förklaringsgrund till parternas beteende i en dylik spelsituation. (Jfr Shubik 1959, Baumol 1961.)
Att företagen i större eller mindre ut- sträckning tar hänsyn till vad som betrak— tas som skälig vinst och skäliga priser har understrukits i flera mer empiriskt beto- nade diskussioner av företagens målsätt- ning. Baumol (1959) har utvecklat en mo— dell för företagets pris- och produktionsan-
passning som tar explicit hänsyn till vad som betraktas såsom en rimlig eller skälig vinst. Det klassiska antagandet att företagen strävar mot högsta vinst har i denna modell ersatts med antaganden om att företagen strävar efter högsta möjliga försäljningsin- täkt inom ramen för en »skälig» vinst. Denna ansats kan ses såsom ett försök att i pristeoretiska termer utveckla några av de synpunkter på målsättningsproblem som framförts inom den organisationsteroretiska diskussion som närmare skall utvecklas i av- snitt 1.6.5.
Baumol sammanfattar skillnaden mellan sin egen modell och den traditionella »högsta-vinst»-modellen på följande sätt. Det företag som strävar efter största för— säljningsintäkter disponerar en :fond» upp- gående till skillnaden mellan den maximalt uppnåeliga och den stipulerade, skäliga vinsten. Denna fond används för att, så att säga, finansiera den del av produktionen som ligger bortom den mest lönsamma punkten. Det gäller för företaget att använ- da denna fond på ett sätt som befrämjar intäktsutvecklingen. De marginella vinster som företaget avstår från måste därvid vä- gas mot det intäktsöverskott som det ger upphov till.
Betraktar man dessa »skälig-vinst»-mo— deller från resursallokeringssynpunkt kan man observera att de ännu tydligare än oligo- polmodellen pekar på möjligheten att före- tagens uppfattning om vad som är skälig vinst kan ha ett direkt inflytande på pris- bildningen och därmed också på resursallo- keringen. Liksom i oligopolfallet gäller att någon mera preciserad utsaga om det re- sursutnyttjande som modellen leder fram till icke är möjlig förrän de överväganden som ligger bakom företagets tröskelkrav på vinst klarlagts. '
Ser man, som vi gjort i avsnitt 1.5, före- taget i ett perspektiv över tiden, ter det sig tveksamt om en pris-lika-med-margi- nalkostnadsbeskrivning (i någon av de be- tydelser som begreppet marginalkostnad kan ha) skulle kunna utgöra en bättre beskriv- ning än en skälig-vinst-modell. Den mest betydelsefulla faktorn när det gäller en oli-
gopolbranschs prispolitik brukar anses vara det hot om nyetablering som gör sig gällan- de om företagen i oligopolgruppen läm- nar en för marknaden övernormal avkast— ning. Håller man priset på en nivå som betraktas såsom skälig undviker man att branschen lockar till sig nya företag sam- tidigt som existerande företag får den lön- samhet som erfordras för sitt fortbestånd. En marginalkostnadsprissättning som leder till en lönsamhet som ligger mycket över eller under denna nivå är därför knap- past tänkbar såsom en för oligopolgruppen acceptabel långsiktig lösning.
Det kan visserligen förekomma att re- dan existerande företag arbetar under gynn- sammare villkor än eventuella nyetablera- de företag därigenom att de disponerar över bättre produktionsfaktorer än som står de nytillkomna företagen till buds och att det därför skulle kunna förekomma »skalav- kastningsdifferenser» mellan gamla och eventuellt nyetablerade företag. I ett dylikt läge gäller emellertid att priset på dessa »bättre» produktionsfaktorer stiger till en nivå som reducerar en med ledning av aktuella produktionsfaktorspriser beräknad vinst till den nivå som betraktas såsom skälig. Något behov av en marginalkost- nadsbeskrivning för att differentiera mel- lan gynnsamt och mindre gynnsamt lotta- de företag synes därför heller inte före-
ligga.
1.6.5 »The theory of the firm» och »organisational slack»
I avsnitt 1.3 framhölls att kostnaden bl. a. kunde ses såsom ett uttryck för en kompro- miss mellan berörda intressegruppers krav "och påtryckningar. Detta synsätt skiljer sig alltså från det ovan diskuterade pristeore- tiska sättet att beskriva företaget såsom di- rigerat av en enda företagare med en endi- mensionell, på högsta vinst inriktad mål- sättning med tillgång till perfekt informa- tion om nuläget och framtiden. Det kan också sägas innebära att man flyttar ned beskrivningen till en aggregeringsnivå som
ligger ett steg lägre än mikrobeskrivningen — till milli-mikroplanet.
Intresset för konflikter bland företagets intressenter synes vara av relativt gammalt datum. Detta gäller särskilt på redovisnings- sidan där utformningen av värderingsprin- ciper bland annat tagit sikte på att skydda borgenäremas intressen gentemot aktieägar- nas. Detta synsätt synes under senare tid ha fått speciellt inflytande via den teoribild- ning som vanligen sammanfattas under be- teckningen »modern organisationsteori» el- ler >>the new theory of the firm».1
Att koalitionsbetraktelsesättet — som det framställs inom modern organisationsteori — fått en sådan slagkraft sammanhänger med att det sammankopplats med före- ställningar om beslutsfattarna såsom icke fullständigt rationella individer och med ett beaktande av att den information som kommer beslutsfattaren till del är ofull- ständig och behäftad med osäkerhet. Horo- witz (1967) understryker i sin jämförelse mellan gamla och nya varianter av theory of the firm att hänsynen till osäkerhet är de nyare teoriernas främsta bidrag. För att markera skillnaden mellan den klassiska nationalekonomins antagande om en be- slutsfattare som kännetecknas av entydig målsättning, rationalitet och tillgång till full information — »the economic man» — bru- kar man ställa »the administrative man».
The administrative man kännetecknas en- ligt Ramström (1963) av följande egenska- per:
— Endast ett fåtal av de möjliga handlingsal- ternativen beaktas. Man går sålunda inte ige- nom alla tänkbara alternativ utan koncentrerar sig på ett litet antal av dessa. Av stor betydel— se för det slutgiltiga beslutet blir sålunda rang- ordningen mellan alternativen, dvs. i vilken ordning man studerar dem.
1 Impulserna till framväxten av denna teori- bildning har kommit från arbeten framför allt av Selznick, Barnard och Simon. Moderna standardverk i ämnet är March & Simon (1958) och Cyert & March (1963). Synpunkter på hur den moderna organisationsteorin förändrat och kan komma att förändra vår uppfattning om resursallokeringen i en marknadsekonomi fram- förs i Cohen & Cyert (1965). Bland på svenska utgivna arbeten om modern organisationsteori märks bl a Rhenman (1964) och Ramström (1967)
— Satisfiering ersätter optimering. Människan är mer intresserad av att finna ett tillfredsstäl- lande alternativ än att hitta det absolut bästa av alla tänkbara.
— Endast få förhållanden som kan ha inver- kan på resultatet beaktas. Man gör alltså en ganska snäv begränsning av de faktorer, vars betydelse för de olika alternativens utfall man söker ta med i beräkningen.
— Enkla tumregler används för att bedöma, vilket resultat de olika alternativen kommer att ge. Då man saknar möjlighet att med större säkerhet kunna uppskatta de olika altemati- vens inverkan på resultatet, begagnar man sig av mer omedelbara kriterier På »lägre nivå», vilka antas ha ett indirekt samband med de slutgiltiga kriterierna.
(a.a. sid 44)
Enligt den moderna organisationsteorin — såsom den kommer till uttryck i Cyert & March — betraktas således en organisation som en koalition mellan personer eller grup- per av personer. I stället för att ge sig in på en förment meningslös avgränsning av organisationen gentemot yttervärlden före- slås att man definierar organisationen ge- nom att för en relativt lång period speci- ficera de viktigaste grupperna av koali- tionsmedlemmar.
Enligt Cyert & March finns det heller inte anledning att tala om mål eller målsätt- ningar för organisationen som sådan. (Jfr emellertid Rhenmans användning av före- tagets målsättning som en »teoretisk hjälp- konstruktion» i delavsnittet 1.8.2 nedan.) Författarna hävdar i stället att de relevanta målen är de som koalitionsgrupperna för fram och att dessa mål kännetecknas av en relativt hög grad av oförenlighet. Den samstämmighet som finns gäller vanligen mycket oklara mål, medan organisationen ofta fortlever trots hög grad av oenighet och osäkerhet med avseende på mera kon- kreta policyfrågor.
Av särskilt intresse för organisationens utveckling är den centrala process varvid förhandlingar beträffande kompensations- ersättningarna till de olika grupperna äger rum. Dylika förhandlingar kan belysas me- delst en analys i spelteoretiska termer. För utgången av ett dylikt spel kan andra faktorer än rent ekonomiska — exempel- vis skälighetsöverväganden — spela en vä-
sentlig roll. (Jfr diskussionen om bestäm- ningen av en prisnivå i en oligopolbransch i avsnittet 1.6.4 ovan). Framför allt är det de koalitionsmedlemmar som har anspråk på ersättning i form av policyåtaganden (i stället för de monetära kompensations- betalningar varmed de passiva medlemmar- na vanligen låter sig nöja) som utövar in- flytande på organisationens mål.
En ur vår synpunkt mycket viktig fråga i denna teori är att de flesta organisations- mål får formen av en aspirationsnivå snara- re än ett krav på att maximera eller minimera och att denna aspirationsnivå förändras under intryck av fortlöpande er- farenheter. Enligt Cyert & March kan man — åtminstone som en approximation till en mera förfinad modell — göra följande på- ståenden beträffande aspirationsnivån:
»1. Under ett tillstånd som tenderar att bestå kommer aspirationsnivån att överskrida presta- tionsnivån med liten marginal.
2. Då prestationsnivån ökar i stigande takt kommer aspirationsnivån på kort sikt inte att öka i samma takt.
3. När prestationsnivån minskar kommer as- pirationsnivån att ligga över denna.»
Huruvida de olika gruppernas aspiratio- ner på policy-åtaganden skall kunna tillgo- doses är beroende på den norganisational slack» som står till buds. Med organi- sational slack menas skillnaden mellan de resurser som organisationen har möjlighet att tillgodogöra sig och de totala, för or- ganisationens fortbestånd nödvändiga be- talningarna eller åtagandena. Att slack fö- rekommer innebär således att man till vis- sa medlemmar av koalitionen betalar mer än vad som är nödvändigt för att dessa medlemmar skall fortsätta att arbeta inom organisationen.
Slack kan alltså komma andra intres- senter än ägarna tillgodo. I den mån som företagets intäkter överstiger dess kostna- der — bägge begreppen tagna i vid mening — kan exempelvis olika intressegrupper bland företagets befattningshavare få till- fälle att genomdriva sina andra delmål så- som låga priser, snabb expansion, stora in- satser på forskning och produktutveckling
m.m. Såsom en följd därav kommer redo- visad vinst och utdelning att öka mindre än vad marknadsläget egentligen skulle med- ge.
Det kan i sammanhanget vara av intres- se att dröja vid sambandet mellan begreppet slack och den klassiska teorins jordrän- ta eller »kvasiränta», dvs. den del av ett företags vinst som kan betraktas som värde- stegring på de produktionsfaktorer som fö- retaget äger eller — om företaget inte äger dem — den del av vinsten som 1'går bort» i form av fördyringar. Jordränta eller kva— siränta på en produktionsfaktor uppkommer när ekonomin lvpå marginalen» använder sig av sämre kvaliteter av produktionsfak- tom ifråga och ger alltså uttryck för den större produktiviteten hos den överlägsna kvaliteten. Den bättre kvaliteten kan alltså tillgodogöra sig den kostnadshöjning som en användning av den sämre kvaliteten skul- le medföra. Slack kan emellertid utgå till en produktionsfaktor utan att den är kva- litativt överlägsen och förutsätter över hu- vud taget inga jämförelser med alternativ produktionsfaktorsinsats.
Enligt de citerade författarna torde det inte vara så att slack uppkommer såsom re- sultatet av en medveten strävan från koa- litionsmedlemmarna att skapa stabilitet. För att organisationen skall fungera och fort- leva erfordras således ett visst mått av slack, som emellertid tenderar att finnas där utan att någon egentligen tagit till sin uppgift att skapa den.
Cyert & March's betraktelsesätt understry- ker att företagets mål utgörs av en serie mer eller mindre oberoende minimikrav vil- ka förändras och anpassas till följd av vis- sa kortsiktiga påtryckningar. Bakom de ak- tuella delmålen kan tänkas olika konfigu- rationer av intressegrupper. Intresset av snabb expansion torde inom många före- tag återfinnas bland produktionsteknikerna för vilka en större volyms stordriftsfördelar kan framstå som särskilt uppenbara. Kund- grupper och försäljningspersonal kan vara intresserade av en lågprislinje som emeller- tid kan tänkas få negativa verkningar på lönsamheten av de individuella investering-
arna. Borgenärer kan påfordra att en rela- tivt liten del av företagets kapital skall ut- göras av lånade medel. Företagsledningen kan vara intresserad av att hålla anspråken på kapitaltillskott från ägarnas sida på låg nivå.
En i detta sammanhang väsentlig iaktta- gelse är att skillnaden mellan ett enskilt och ett »allmännyttigt» företag framstår så- som mindre i den moderna organisations- teorins framställning än vad den gör i den klassiska »theory of the firm». Så framstår exempelvis i den klassiska framställningen av monopolföretaget företagens och kun- dernas intressen såsom renodlat motstridi- ga, medan det organisationsteoretiska syn— sättet understryker att företagets prispoli- tik måste ta sikte på en samarbetslösning mellan företagare och kunder. För det and- ra betonar den att intressemotsättningen mellan företagare och kund inte behöver va- ra den enda eller ens den dominerande. Det kan exempelvis vara de anställdas anspråk på lön och arbetsmiljö eller påtryckning- arna till förmån för en annorlunda före- tagspolitik från vissa nyckelbefattningshava- re som kan vara de anspråk som mest markant bryter sig mot övriga gruppers in- tresseinriktning.
Den högsta företagsledningen —- som na- turligtvis har en nyckelroll när det gäller att balansera intressegruppernas önskemål mot varandra — torde ofta känna ett behov att ha ett visst mått av »organisational slack» till förfogande för att få manöver- utrymme. Cyert och March hävdar att förekomsten av slack stabiliserar systemet på två olika vägar: (1) Genom dess neutra— lisering av överskott fördröjs aspirations- nivåns uppåtgående rörelse under en hög- konjunktur, eller när andra gynnsamma be- tingelser är förhanden. (2) Den gör det möjligt att skapa reserver som kan tas fram i sämre lägen. Det blir därför möjligt föf aspirationsnivån att kvarstanna i sitt tidigare läge även under sämre perioder.
De argument som i praktiken brukar an- föras för att ett företag skall ha ett visst mått av självfinansiering och att det skall ha möjlighet att resultatutjämna ligger i lin—
je med den uppfattning som Cyert och March gör sig till tolk för. Det brukar så- ledes hävdas att en hög grad av självfi- nansiering innebär att företagsledningen i mindre grad binds av aktieägareintressen eller av kreditinstitutens åsikter om före- tagets politik, att det ger möjlighet att ge- nomföra mera riskbetonade projekt osv. De flesta av dessa argument brukar emellertid ta fasta på självfinansieringens betydelse så- som reserv under dåliga tider snarare än på dess betydelse såsom accumulator av överskottsresurser under goda tider. En följd av detta betraktelsesätt är att önske- mål om självfinansiering och resultatut- jämning tenderar att få en överordnad upp- gift, eftersom deras funktion är att göra övriga delmålsättningar förenliga med var- andra.
1.6.6 Två på den moderna organisations- teorin baserade modeller för företagens be- teende
Den moderna organisationsteorin arbetar på ett ganska allmänt plan. För att man skall kunna härleda konkreta utsagor beträffan- de företagets resursutnyttjande erfordras därför att de grundläggande tankegångarna förs vidare i specifika modeller. Vi har i framställningen ovan redan berört en mo— dell som bygger på vissa organisationsteo- retiska föreställningar, nämligen Baumols på intäktsmaximering under vinstrestriktion inriktade modeller.
Cohen & Cyert (1965) redogör för ytter- ligare två modeller som avser att utveckla vissa av den moderna organisationsteorins tankegångar. Den ena modellen som häm- tats från Williamson (1963) undersöker den inverkan på företagets politik som före- tagsledningens på andra storheter än vinsten inriktade preferenser kan komma att få. Den andra modellen, »det icke-maximerande monopolet» i Cohen & Cyert (1965) lägger tonviken vid aspirationsnivåns förändringar i ett företag som saknar bestämd målsätt- ning. (För en mera utförlig redogörelse för dessa modeller hänvisas till Cohen & Cyert (1965) samt Williamson (1964).)
Williamson utgår från att den maximala vinst som företaget skulle kunna realisera vanligen ligger högre än minimivinsten, dvs. vad som erfordras för utdelningsändamål. En del av utrymmet mellan maximalt upp- nåelig vinst och minimivinsten tas emeller- tid i anspråk av »onödigt stora personal- kostnader» samt av »management slack». Denna senare term inbegriper allsköns >>guldkantsbetonade>> åtgärder, alltifrån ex- traförmåner till företagsledningen till pre- stigebetonad reklam och public relations. Maximal vinst måste alltså minskas med dessa bägge »dispositioner» för att »vinst enligt redovisningen» skall erhållas. Det för- utsätts vidare att den del av redovisad vinst som icke utdelas kan användas för investe- ringar i företaget.
Williamson tänker sig att företagsled- ningen har en sammansatt målsättning där var och en av dessa dispositioner av den maximala vinsten spelar en viss roll. Före- tagsledningen ser alltså positivt på att ha rikligt med personal till sitt förfogande. Den tycker också att det är trevligt med >guldkantsåtgärder». Samtidigt antas före- tagsledningen vara angelägen om att öka företagets investeringar. Williamson antar att den tillfredsställelse som företagsledning- en känner inför dessa dispositioner är mar- ginellt avtagande, dvs. marginella ökningar av personal, »guldkantsåtgärderr eller in- vesteringar ger efter hand mindre och mind- re tillfredsställelse.
Den avgörande skillnaden mellan Willi- amsons modell och den traditionella vinst- maximeringsmodellen ligger i valet av op- timalitetskriterium. I Williamsons modell träder således kriteriet »företagsledningens högsta möjliga tillfredsställelse» in i stället för kriteriet »högsta möjliga vinst». Högsta tillfredsställelse uppnås tydligen när dispo- sitionerna personal, » guldkantsåtgärder» och investeringar är riktigt balanserade mot var- andra.
Det är i detta sammanhang av intresse att observera att ett av villkoren för opti- mum i den Williamsonska modellen är att marginalkostnader skall vara lika med mar- ginalintäkter. Detta är formth sett samma
villkor som gäller i den traditionella theory of the firm. Skillnaden ligger emellertid däri att kostnadsbegreppet i den William- sonska modellen innefattar element av slack, dvs. kostnader för överflödig perso- nal och »guldkantade åtgärder». Företaget kommer alltså — uttryckt i den här använ- da terminologin — att använda sig av ett institutionaliserat kostnadsbegrepp som skil- jer sig från den gängse ekonomiska teorins när det söker bestämma sitt optimum. Pro- duktionsinriktningen i Williamsons modell kommer därför att bli en annan än i vinst- maximeringsmodellen. Det synes dessvär- re icke möjligt att göra generella uttalan- den om den skillnad i produktionsinrikt- ning som denna diskrepans kan förväntas leda till.
De villkor för företagsledningens opti- mala tillfredsställelse som kan härledas ur Williamsons modell visar — naturligt nog — att företaget kommer att spendera mera pengar på personal och på »guldkantade åtgärder» än om företaget vore inriktat på att åstadkomma maximal vinst. Modellen betonar också att företaget anpassar sig till förändringar i den yttre miljön genom att utöka eller inskränka på sin organisational slack, dvs. i det här fallet personal resp. rguldkantsåtgärder». Det statistiska mate- rial som Williamson lagt fram bedöms av Cohen och Cyert tyda på att modellen har bättre empirisk relevans än vinstmaxime- ringsmodellen, åtminstone när det är fråga om företag på marknader med svaga kon- kurrensinslag.
Cohen och Cyert redogör också för möj- ligheterna att simuleringsvägen konstruera modeller som beskriver företagens beteende, utan att man behöver göra antaganden om att företagsledningen söker maximum av en eller annan väldefinierad målfunktion. I en modell för ett »icke-maximerande mo— nopol» låter Cohen och Cyert en aspira- tionsnivåmekanism ersätta målfunktionen såsom den drivande kraften bakom fö- retagets handlande. Att aspirationsnivån med avseende på vinst höjs när vinstläget är gynnsamt tar sig uttryck i prishöjningar. När den sjunker, såsom anpassning till ett
ogynnsamt resultat, sänker företaget i stäl- let sina priser. I Cohen och Cyerts mo- dell finns också, liksom i Williamsons mo- dell, en slack-mekanism som tillåter med- arbetarna i företaget att absorbera en del av vinsten såsom kostnad.
Den av aspirationsnivåmekanismen diri- gerade anpassningen leder till en inriktning av företagets politik som i mångt och myc- ket påminner om den traditionella monopol- modellen. I det icke-maximerande monopo- let blir emellertid vinsten betydligt mindre än i det vinstmaximerande företaget, beroen- de på förekomsten av »organisational slack». Detta beror naturligtvis till en del på att po- tentiella vinster omvandlas till slack. Cohen och Cyert observerar emellertid också att denna slack har en indirekt, vinstminskan- de effekt som uppkommer därigenom att kostnadsbegreppet förvanskas. Förekomsten av slack — som ju är avhängig av vinstut- rymmet — återspeglas i kostnaderna. De kostnader som företaget registrerar kommer således — förutom de »riktiga» kostnader- na för produktionsfaktorsförbrukningen — att innehålla en faktor som ger uttryck för ökningen eller minskningen i slack under redovisningsperioden. Därigenom att före- taget får en ofullständig uppfattning om sin kostnadsutveckling försämras dess möjlig- heter att genomföra en korrekt anpassning till förändrade förhållanden.
1.6.7 Den moderna organisationsteorins syn på det redovisningsmässiga kostnadsbegrep- Pet
Rhenman (1964) anser att vinstbegreppet (och därmed också kostnadsbegreppet) i hög grad avspeglar företagets beroende av sina intressenter:
»Man kan sålunda observera hur genom trycket från intressenterna det vinstbegrepp man kommit att arbeta med i många fall inte har något annat gemensamt med den ekono- miska teorins än namnet.»
Rhenman räknar upp ett antal intressent- grupper som haft ett betydelsefullt infly— tande på redovisningens utformning. Hit hör främst lagstiftningens hänsyn till långi-
varnas krav på en »försiktig» värdering av företagets tillgångar. Företagsledningens in- tresse av att konsolidera företaget — vilket i sin tur bottnar i önskemål att genom själv- finansiering göra företaget oberoende av ägarna — har medfört att det har kommit att anses redovisningsmäSsigt sunt att skapa reserver även utöver dem som en långtgåen- de försiktighet kan motivera. Statens krav på skatt har i allmänhet verkat i motsatt riktning mot borgenärernas och företags- ledningens önskemål genom att den infört vissa krav på en lägsta tillåtna värdering av tillgångarna. Statens krav på en aktiv kon- junkturutjämnande insats från företagens si- da har via investeringsfondslagstiftningen kommit att få ett betydande inflytande på företagens redovisning. En annan intresse- grupp är aktieägarna vars krav på stabili- tet och kontinuitet i företagens utdelning i hög grad påverkat den redovisade vinsten, liksom också företagsledningens uppfattning att de anställda värdesatt en i redovisning- en presenterad jämn och kontinuerlig ut- veckling.
Det förhållandet att man inom företa- gen skiljer mellan offentlig och intern re— dovisning skall, enligt Rhenman, ses mot bakgrunden av att den officiella redovis- ningen utgör en intressentredovisning:
»Den offentliga [redovisningen] är ett instru- ment att förhandla med intressenterna. Med dess hjälp skall ägare, taxeringsmyndigheter, fackföreningar och en bred allmänhet göras tillfreds.»
Den interna redovisningen däremot är ett företagsledningens instrument att över- blicka hur resurserna bevarats och konsoli— derats och hur man ligger till på olika fronter samt vilka möjligheter man har att även i framtiden »hålla intressenterna stång- en».
1.7 Investeringsbedömning och resursallo- kering
inkomst-
1.7.1 Investeringsbedömning på och utgiftsbasis
I modern företagsekonomisk litteratur har investeringsproblemen kommit att inta en
central ställning. Att så är fallet kan ses mot bakgrunden av den stora betydelse som investeringsbeslut ofta har för före- tagets framtida lönsamhet och utveckling över huvud taget. Man kan också peka på att en relativt stor del av de beslut som fat- tas i företagen har konsekvenser över tiden och att de ofta med fördel kan formuleras såsom investeringsproblem.
Senare års stora intresse för området sam- manhänger emellertid också med att man haft tillgång till en avancerad analysteknik baserad på matematiska och statistiska me- toder, linjär och icke-linjär programmering, simulering m. m. Den moderna investerings— litteraturen har därför kommit att bli rela— tivt svårtillgänglig och specialiserad på olika aspekter av investeringsbedömning. I detta sammanhang kan det således endast bli fråga om en översiktlig presentation av ut- valda tankegångar i några av de arbeten som förefallit mest intressanta i sammanhanget.
Vårt intresse för investeringsbedömning är — liksom fallet var när det gällde the theory of the firm — motiverat utifrån två utgångspunkter. Den ena gäller investerings- bedömningen ur företagets synpunkt. Den andra avser den inverkan på den samhälls- ekonomiska resursallokeringen som företa- gets investeringspolitik leder till. Redogö- relsen för vissa arbeten som uttryckligen sysslar med frågan om offentlig investe- ringsbedömning har sparats till avsnitt 1.8.6. Vi har alltså när det gäller diskussionen av investeringsproblematiken skilt på investe- ringsbedömning på inkomst- och utgifts- basis och sådan investen'ngsbedömning som är inriktad på att lönsamhetsbedöma eller rangordna investeringar på basis av den »nytta» de förväntas leda till. Detta sam- manhänger med att problemställningarna i de två fallen mestadels legat på olika om- råden.
1.7.2 Klassisk och neoklassisk investerings- teori
Den författare som brukar betraktas såsom grundläggaren av den moderna investerings- teorin är Fischer (1906, 1930). I Sverige la-
de Wicksell (1898) tidigt fram liknande tankegångar. Lutz' & Lutz” arbete från 1951 som använder samma utgångspunkter som Fischer, betecknas av Gordon (1962) så- som karakteristiskt för den »neoklassiska» investeringsteorin.
Bedömningen av ett investeringsalterna- tiv sker utifrån den principen att man i ett första steg kartlägger de in- och ut- betalningar (eller strömmar av in- respekti- ve utbetalningar) som det ger upphov till. Betalningarna diskonteras sedan till en re- ferenstidpunkt (nuvärdemetod, slutvärde- metod), eller till ett genomsnittsbelopp vid flera tidpunkter (annuitetsmetod). Om det diskonterade värdet av inbetalningarna över— stiger det diskonterade värdet av utbetal- ningarna eller —— annorlunda uttryckt — om kapitalvärdet är positivt, bedöms alterna- tivet såsom lönsamt. Kapitalvärdet kan vi- dare — när så erfordras — användas för att rangordna de investeringar som är under övervägande.
Avgörande för värderingen blir den rän- tefot — kalkylräntefoten — som kommer till användning vid diskonterings- eller acku- muleringsförfarandet. Denna räntefot be- traktas i den neoklassiska teorin såsom be- stämd av den marknadsränta till vilken före- taget kan låna erforderliga medel.
För lönsamma investeringar gäller att kalkylräntan ligger under den förräntning, internräntan, som investeringen kan beräk- nas lämna. Strikt definierad är internrän- tan den räntefot vid vilken investeringens nuvärde vid tidpunkten för dess genomfö— rande blir noll. I praktiken förekommer ofta att investeringsprojekt rangordnas efter den internränta som de lämnar. Denna metod förordas bl. a. av Dean. (Dean 1951 sid 560 ff.) Mot metoden har riktats kritik där- för att den inte tar hänsyn till projektens livslängd. (Ett långsiktigt projekt med god avkastning kan vara att föredra framför ett kortfristigt med högre internränta.) Håll- sten (1966) har påvisat att metoden är principiellt otillfredsställande även för in- vesteringar med samma livslängd men olika betalningsmönster. (a. a. sid. 51 ff).
Den neoklassiska teorins mera specifika
antaganden är i korthet följande. Företa- gets mål är att göra det sammanlagda ka- pitalvärdet av företaget så stort som möj- ligt. Det förutsätts att framtida betalnings- strömmar kan förutsägas med säkerhet. Några begränsningar i företagets möjlighet att ta upp lån på marknaden föreligger in- te. Marknadsräntan antas vara konstant el- ler vara en funktion av det belopp som fö- retaget lånar.
Under dessa förutsättningar skall före- taget tydligen söka genomföra samtliga de investeringar vars internränta ligger över kalkylräntan, som i sin tur antages ge ut- tryck för marknadsräntan för företagets marginella upplåning. Företagets investe- ringspolitik är därmed entydigt bestämd av investeringarnas lönsamhet samt av ränte- villkoren på kapitalmarknaden.
Den klassiska och neoklassiska investe- ringsteorin har under de senaste årtionde- na kommit att spela en viss roll i praktisk investeringsbedömning därigenom att många företag inkorporerat vissa av dess tanke.- gångar i sina interna investeringsbedöm- nings— och kapitalbudgeteringsrutiner. Det- ta hindrar emellertid inte att andra fakto— rer än investeringskalkylen i praktiken ut- övar ett betydande inflytande på det fak— tiska investeringsavgörandet 1.
1.7.3 Moderna »skolor» inom investerings- teorin
När det gäller modern investeringsteori skil- jer Gordon (1962) mellan ett antal olika inriktningar som benämns a) acceleratorteo- rier b) vinstteorier c) satisfieringsteorier d) aktievärdeteorier. Vi skall i det följande försöka ge en komprimerad bild av denna översikt. I anslutning därtill skall grund- dragen i Gordons egen modell återges. De empiriska undersökningar som därvid åbe-
1 Renck (1967) redogör för investeringspraxis i 30 svenska större företag samt återger i ett appendix ett 20-tal svenska och utländska undersökningar med liknande uppläggning. Det allmänna intrycket från Rencks och övriga studier är att praxis inom de flesta företag är osystematisk och att bedömningen vid sidan av investeringskalkylerna spelar en betydande roll.
ropas avser så gott som uteslutande ameri- kanska förhållanden.
a) Acceleratorprincipen. En på accelerator- principen grundad investeringsteori arbetar från förutsättningen att ett företags inves- teringar under en period är direkt relatera- de till periodens produktionsökning. Teorin som sådan är »naiv: eftersom den uppen- barligen inte kan förklara investeringspoli- tiken vid underkapacitet, genomförandet av »kostnadssänkande» investeringar av en- gångskaraktär eller av sådana investeringar som avser att göra det möjligt att gå in på en ny marknad.
Acceleratorprincipen har mera tjänstgjort såsom en utgångspunkt för att konstruera empiriskt testbara hypoteser än såsom en förklaringsmodell. I på acceleratorprincipen grundade empiriska undersökningar har man kunnat göra observationer som är av visst intresse i detta sammanhang.
Meyer och Kuh (1957) påvisar ett starkt samband mellan kapacitetsutnyttjande och investering medan Eisner (1960) kunde på- visa att sambandet mellan försäljning och en »fördröjd» investeringseffekt var sär- skilt påtaglig i företag med ökande för- säljning och snabb långsiktig tillväxt.
b) Vinstteorier. Vinstens inflytande på före— tagens investeringar kan komma till uttryck på två olika vägar. Å ena sidan gäller att nulägets vinstnivå påverkar förväntningar- na om framtida vinster och därmed inves- teringsbenägenheten. Den andra effekten är betingad av att vinstmedlen utgör en fi- nansieringskälla för företaget och att före— taget kan föredra intern framför extern fi— nansiering.
Gordon redogör för flera studier som — med eller utan beaktande av ovanståen- de distinktion — funnit belägg för att vins— ten utgör en väsentlig förklaringsvariabel. Man har också kunnat konstatera att det finns en påtaglig tendens hos företagen att begränsa sin investeringsbudget till vad som kan internfinansieras. Man har däremot in- te kunnat konstatera att marknadsräntan — som ju utgör nyckelvariabeln i den neoklas- siska teorin — hade något signifikant infly-
tande, möjligen med undantag för bran- scher där tillgångarna har lång livslängd och i stor utsträckning finansieras lånevä- gen.
c) Satisfieringsteorier. Att företaget anpas- sar sin investeringspolitik så att den ryms inom ramen för de till buds stående inter- na medlen kan användas såsom ett argu- ment mot den neoklassiska investeringsteo- rin och mot dess föreställning att företag söker att uppnå högsta möjliga kapitalvär- de av sina framtida betalningsströmmar. Förhållandet kan i stället ses såsom ett ut- tryck för att företagsledningen vill hålla fö- retagets betalningsberedskap över en viss risknivå samt att den vill undvika ett allt- för långt gående inflytande över företaget från utomstående. Investeringspolitiken ut- formas därför så att dessa delmål inte rub- bas.
Ett alternativ till den neoklassiska teo- rin skulle därför vara en på satisfiering ba- serad investeringsteori. (Jfr diskussionen av satisfieringsmodeller i avsnitt 1.6.5.) En så— dan teori skulle helst vara så utformad att den kunde lämna förklaringar till varför riskvärdering och motvilja mot externt in- flytande i ett visst givet läge ledde till en viss aspirationsnivå med avseende på in- vesteringens lönsamhet.
Gordon (1960) har gjort ett försök att konstruera en sådan satisfieringsteori vars centrala tankegångar är följande: Ett före- tag antas ha vissa minimikrav på den sä- kerhet med vilken det skall kunna infria sina betalningar i ett ansträngt läge, exem- pelvis under en lågkonjunktur. Ju större det egna kapitalet är i förhållande till det lånade kapitalet ju större är detta säker- hetskrav. Förhållandet mellan dessa bägge slag av kapital blir därför en nyckelvaria- bel. Det är därför rimligt att tänka sig att varje företag utifrån sina egna förutsätt- ningar och sin egen riskvärdering bestäm- mer sig för en rimlig relation mellan eget och främmande kapital samt håller sina investeringar inom en så snäv ram att den- na relation kan bibehållas. Empiriska data gav visst stöd för denna hypotes såtillvida
att förhållandet mellan eget och främ- mande kapital i ett och samma företag var ganska stabilt över tiden samtidigt som det förelåg starka variationer företagen emellan.
Gordon anmärker själv att modellen är ofullständig. Den skulle behöva innefatta andra satisfieringsmål än risk, exempel- vis utdelning, marknadsandel, avkastning på investeringarna, kursen på företagets ak- tier etc. Eftersom situationen i verkligheten ofta är den att det inte finns något hand- lingsalternativ som tillfredsställer alla aspi- rationer skulle teorin helst också innefatta en förklaring av den mekanism enligt vilka satisfieringsmålen förändras över tiden. På grund av att tekniken att utveckla och testa satisfieringsmodeller är dåligt utvecklad sä- ger sig dock Gordon föredra att arbeta med utgångspunkt från en aktievärdemodell.
d) Aktievärdeteorier. Med 1vaktievärdeteo- rier» avses sådana investeringsteorier, som utgår från att företagsledningen söker att avväga sin investerings— och finansierings- politik så, att kursen på företagets aktier blir den högsta möjliga. Med detta mål för ögo- nen bör företagsledningen å ena sidan se till att genomföra lönsamma investeringar samtidigt som den inte får glömma att en expansiv eller riskabel investeringspolitik kan verka sänkande på aktiekurserna. Stora investeringar kan ju förutsätta hög fonde- ringsandel och liten utdelning eller en så omfattande lånefinansiering att aktien på grund av riskhänsyn får försämrad kurs.
Värderingsteorierna — liksom f. ö. också accelerator-, vinst- och satisfieringsteorier- na — skiljer sig från den neoklassiska teo- rin såtillvida att kalkylräntan strängt ta- get inte utgör en nödvändig del av teorin. Företaget kan tillgodose sina satisfierings- mål eller, alternativt, bedöma vilken inve- steringspolitik som ger bästa aktiekurs, utan att stämma av den marginella investering- ens förräntning mot någon kalkylräntesats. Det är å andra sidan tänkbart att företaget formulerar sin investeringsbedömning på detta sätt. Kalkylräntan kommer därför i större eller mindre utsträckning att få ka-
raktären av en teoretisk hjälpkonstruktion.
Kalkylräntans eller kalkylkostnadens ka- raktär av hjälpkonstruktion framgår av föl- jande citat från Löwenthal (1966):
»Förhållandet mellan externa medel och spa- rande i företaget påverkar sannolikt även före- tagsledningens egen riskvärdering och därmed också kalkylkostnaden. Intervjuer och andra undersökningar har påvisat en stark ovilja inom många företag mot skuldsättning, vilket får tillskrivas bl. a. risken för främmande kontroll av företaget och risken med tidsbundna amor- teringar och räntebetalningar vid vikande kon- junkturer. Detta kan sägas vara ett uttryck för att kalkylkostnaden för externa medel upp- fattas som betydligt högre än för det egna sparandet.»
(a.a. sid 20 f)
Givet att företagets målsättning är att uppnå högsta möjliga kurs på företagets aktier, bör kalkylräntan — om den skall tjänstgöra såsom ett praktiskt användbart verktyg i investeringsbedömningen — ligga på den nivån att genomförandet av en in- vestering vars förräntning ligger över denna kalkylränta skall höja värdet på företagets aktier, medan en investering vars intern- ränta icke når upp till kalkylräntan, skall verka kurstryckande.
I de investeringsteoretiska arbeten som här diskuteras brukar kapitalkostnadsbe- greppet definieras såsom varande synonymt med kalkylräntan i ovan angivna bemärkel- se. När risk och osäkerhet är för handen leder denna typ av kostnadsdefinition till en avgränsning av kapitalkostnaden som skil- jer sig från det konventionella betraktelse- sättet.
Det s.k. Modigliani-Miller-teoremet (Mo- digliani—Miller 1958) innebär att kalkyl- räntan eller kapitalkostnaden är densam- ma oberoende av den utsträckning i vilken ett visst företag är finansierat med eget el- ler främmande kapital. Eftersom ju låne- räntan vanligen är lägre än avkastningskra- vet på det egna kapitalet kan teoremet te sig paradoxalt. Man skulle ju vänta sig att ökad lånefinansiering skulle innebära sänkt kapitalkostnad. Förklaringen bygger på att aktieägarna förutsätts höja sitt krav på ef- fektiv avkastning på sina aktier såsom kom-
pensation för den ökade risk som följer med större lånefinansiering. Att detta sker i en sådan takt att kursen förblir oföränd- rad sammanhänger med Modigliani och Millers antagande att aktieägaren har en egen värdepappersportfölj som han vill hålla på en konstant risknivå och att han följaktligen byter aktier mot obligationer i en takt som kompenserar företagets öka— de lånefinansiering.
Modigliani-Millerteoremet kan skrivas
(förväntad bruttovinst före avskrivningar och räntor)/(aktiernas marknadsvärde + lånat kapi- tal) = en konstant
Konstanten kan — efter justering för in- vesteringarnas livslängd — direkt översättas i en räntefot som alltså representerar ka- pitalkostnaden eller kalkylräntan. Att för- hållandet är konstant innebär att kalkyl- räntan inte förändras till följd av föränd- ringar i lånefinansiering eller utdelnings- politik.
Gordon (1962) avviker såväl i sin upp- läggning som i vissa sakfrågor från Modigli- ani och Miller, men tar liksom dessa ett helt internfinansierat företag såsom utgångs- punkt för sina betraktelser. Expansionstak- ten i ett självfinansierat företag är beroen- de av hur stor del av vinsten som delas ut och hur stor del som fonderas. För att vär- det på företagets aktier skall bli så stort som möjligt gäller det tydligen för företags- ledningen att träffa en bästa kompromiss mellan utdelning och expansionstakt, var- vid aktieägarnas tidspreferenser samt in- vesteringarnas genomsnittliga och margi- nella avkastning kommer att spela en av- görande roll. Gordon argumenterar för att aktieägarna på grund av osäkerhetsfaktorn är benägna att i sin värdering använda en högre räntefot när det gäller att beräkna kursen för företag med hög expansions— takt. Det kommer därför att finnas ett läge där fondering och investering är optimalt avvägda mot utdelningen i den bemärkel- sen att aktiekursen därvid blir den högsta som kan uppnås.
När det gäller lånefinansieringen påvi- sar Gordon att Modigliani—Millers behand—
ling av osäkerhet varit överförenklad. Det är således icke möjligt för aktieägaren att via byten mellan aktier och obligationer säkerställa sig för den ökade risk för be— talningsinställelse som ökad lånefinansie- ring medför. Gordon visar också att den utdelningskedja som aktieägarna erhåller från ett företag som använder fonderade medel för att finansiera sin expansion inte kan efterliknas genom portföljdispositioner. I motsats till Modigliani och Miller kom- mer därför Gordon fram till att graden av lånefinansiering som sådan har ett infly- tande på kurssättningen på företagets ak- tier.
I den modell som Gordon slutligen kom- mer fram till beror aktiekursen på förvän— tad utdelning och på utdelningens förvän- tade tillväxttakt. Utdelningens storlek är emellertid direkt avhängig av hur stor del av vinsten som företaget fonderar. Efter- som minskad fondering innebär ökat upp— låningsbehov föreligger emellertid ett indi- rekt samband mellan upplåning och utdel- ning. Fondering, upplåning jämte nyemis- sioner bestämmer företagets investeringstakt. Kalkylräntan är beroende av dessa variabler och samvarierar därför också med före- tagets investeringstakt. Den är samtidigt be— roende av andra riskpåverkande variabler, exempelvis resultatvariablerna.
Gordons modell omfattar så många va- riabler att det är svårt att göra generella uttalanden om hur kalkylräntan påverkas av en förändring i en variabel. När det gäller lånefinansiering kommer emellertid Gordon i motsats till Modigliani och Mil- ler fram till att det finns en relation mel- lan eget och främmande kapital som är op- timal i den bemärkelsen att aktiekursen faller om företaget väljer att låna mer eller mindre.
1.7.4 Empiriska undersökningar
I samband med presentationen av vissa mo- derna skolor inom investeringsteorin om- nämndes vissa slutsatser från empiriska un- dersökningar av amerikanska förhållanden. (Se även Renck (1967) — jfr fotnot i an-
slutning till delavsnitt 1.6.1.) I detta av- snitt skall några undersökningar av svenska förhållanden göras till föremål för en sum- marisk presentation.
Lundberg (1960) har haft tillgång till ett relativt ofullständigt material som analy- seras huvudsakligen med utgångspunkt från vad som ovan kallats en klassisk eller neo— klassisk föreställningsram. Arbetet ger emel- lertid stort utrymme åt en diskussion av in- vesteringsproblemet ur företags- och natio- nalekonomiska synpunkter.
En av Lundbergs observationer är att in- vesteringskalkylen har mindre inflytande på företagets investeringsavgöranden än vad den klassiska eller neoklassiska investerings- teorin vill göra gällande. Förklaringen här- till är bl. a. att vissa investeringar är »själv- klart» lönsamma, att investeringen är nöd— vändig för att företaget skall kunna följa med i utvecklingen eller att premisserna är så osäkra att en kalkyl förefaller menings— lös.
Lundberg iakttog också att det förelåg be- tydande skillnader i kalkylräntans höjd mel- lan olika företag samt att samma företag kunde använda olika hög kalkylränta för olika ändamål. Dessa iakttagelser bekräftas av Renck (1967). Denna praxis bör ses mot bakgrunden av att företagets investe- ringar kan vara interdependenta. Så kan exempelvis byggandet av en måttligt lön- sam fabriksbyggnad utgöra en förutsättning för att vissa lönsamma rationaliseringsin- vesteringar skall kunna komma till stånd. Det kan i en dylik situation te sig naturligt att använda en lägre kalkylränta vid be- dömningen av fabriksbyggnaden.
Man kan också vända på problemet och säga att interdependenscn egentligen bara är en följd av att lönsamheten mäts på ett godtyckligt sätt. Man kan således argu- mentera för att investeringskalkylen för byggnaden på plussidan borde ha tagit upp en del av de förväntade rationaliserings- vinsterna. I praktiken kan emellertid en så- dan avgränsning vara omöjlig att genom- föra. (Den principiellt riktiga vägen är egentligen att jämföra tre alternativ — bygg- naden, rationaliseringsinvesteringen samt
Att avgränsningen och evalveringen av de fördelar som en investering för med sig är problematisk kan också vara en förkla- ring till den stora skillnad mellan kalkyl- ränta och faktiskt observerad lönsamhet som Lundberg registrerar. Medan kalkyl- räntan eller »lönsamheten ex ante» ofta uppgår till 10—20 % eller mer ligger den faktiska cx-post-räntabiliteten på en betyd- ligt lägre nivå. Även smärre differenser i sådana faktorer som inkörningstid. livslängd och produktpris kan ge betydande utslag i lönsamheten och kan alltså tänkas vara förklaringar till denna »systematiska» dif— ferens. (Jfr Lindström 1958.) Lundberg un- derstryker att skillnaden mellan företagen i såväl kalkylränta som faktisk räntabili- tet uppvisar synnerligen stora variationer.
Att de stora skillnaderna mellan före— tagen i investeringshänseende också kom- mer till uttryck på finansieringssidan fram- går av Löwenthal (1966). Ett av de främsta syftena med Löwenthals arbete var att stu- dera hur stor del av företagens investering- ar som finansierades med sparade resp. ex- terna medel under perioden 1955—1962. Lö- wenthals studie ansluter sig i sin uppläg- ning till Dahmén (1960), vilket innebär att utvecklingstrenden i många fall kunnat dras tillbaka så långt som till 1950.
Ser man till investeringarna i fasta an- läggningstillgångar hade mer än hälften av företagen kunnat sparandefinansiera dessa till mer än 75 %. För ungefär 10 % av fö— retagen gäller att sparandet utgjorde mindre än 25 %, medan övriga företag hade en sparandefinansiering som låg mellan dessa värden.
Sparandefinansieringen, dvs. relationen mellan sparande och investeringar i fasta anläggningstillgångar var sjunkande över pe— rioden men låg genomsnittligt på en hög ni— vå. Av tekniska skäl blir det exakta pro- centtalet beroende av den tidsperiod som avses. Rent allmänt kan sägas att sparande- finansieringen utgjorde omkring 80 %. Lö- wenthals studie gav också belägg för att in- vesteringarna uppvisade en starkare samva- riation med sparandet än med externfinan-
sieringen. Det framgick också att samban- det mellan investeringar och sparande var särskilt påtagligt i snabbt expanderande fö- retag, medan det var svagt i lågexpansiva företag. Att sambandet var starkt i högex- pansiva företag hindrade emellertid inte att deras externfinansiering var större än övriga företags.
Löwenthal studerade också andra rela- tioner än förhållandet mellan eget och främ- mande kapital. Det visade sig bl. a. före- ligga en samvariation mellan omsättnings- tillgångar och externa medel.
Av de externa medlen anskaffades en re- lativt liten del, 21 %, via nyemission. I Dahméns studie var motsvarande siffra än- nu lägre — 15 %. I syfte att »förklara» de stora skillnaderna i finansieringsförhållan- den mellan olika företag grupperades ma- terialet efter olika karakteristika hos de un- dersökta företagen såsom expansionstakt, storlek och branschtillhörighet. Ingen av dessa variabler förefaller att ha kunnat för- klara mer än en ganska liten del av de ob- serverade variationerna. När det gäller re- lationen sparande/ investering synes emel- lertid expansionstakten vara den i denna mening bästa förklaringsvariabeln.
Löwenthals studie bekräftar den slutsats som rapporterats från de ovan diskutera- de amerikanska undersökningarna (se av- snitt l.6.3), nämligen att det föreligger ett samband mellan företagens sparande och investering. Studien är också i detta sam- manhang av intresse därigenom att den på- visat en trend mot ökad lånefinansiering. Denna trend har blivit föremål för ytter— ligare behandling i SOU 1967: 6, Finan- siella långtidsperspektiv.
1.7.5 Kostnadsbegreppet i modern inves- teringsteori
Kapitalkostnadsbegreppet hos moderna in- vesteringsteoretiker som Modigliani—Miller och Gordon är snarast synonymt med kal- kylräntebegreppet, dvs. en vid investerings- bedömningen använd räntesats som är så avvägd att den leder till optimala beslut. Kapitalkostnadsbegreppet i denna mening
är snarast att betrakta såsom ett verktyg för beslutsfattaren/ investeraren än som en ob- jektivt avgränsbar storhet. Särskilt i Gor- dons (1962) arbete framträder tydligt ka- pitalkostnadens karaktär av hjälpkonstruk- tion.
Kapitalkostnaden är subjektiv i den me- ningen att den är beroende av den upp- ställda målsättningen. Avgränsningen av ka- pitalkostnadsbegreppet i Modigliani—Millers och Gordons arbeten är således direkt be- tingad av att företagsledningen antogs strä- va efter högsta kurs på företagets aktier. Hade målsättningen varit en annan skulle detta tydligen ha återverkat på bestäm- ningen av kapitalkostnadsbegreppet.
En viktig skillnad mellan dessa författa- res angreppssätt och den klassiska eller neo— klassiska uppfattningen är att aktieägarens tidspreferens och riskvärdering kommer in som ett väsentligt element vid bestämningen av kapitalk0stnaden. Enligt det konventio- nella betraktelsesättet faller kapitalkostna- den med ökad lånefinansiering (under för- utsättning att låneräntan ligger lägre än den erforderliga avkastningen på det egna ka- pitalet).
Såsom redogjorts för i avsnitt 1.6.3 ovan företräder Modigliani—Miller och Gordon olika uppfattningar om hur lånefinansie- ringen påverkar kapitalkostnaden. De är emellertid överens om att kapitalkostnaden, efter det att en viss relation mellan eget ka- pital och lånekapital passerats, inte längre faller med ökande lånefinansiering. Den moderna investeringsteorins behandling av denna fråga gör det således befogat att skilja mellan å ena sidan kapitalkostnaden som den kommer till uttryck i företagets kalkylränta och det observerbara, genom- snittliga avkastningskravet på företagets eg- na och främmande kapital.
De rent praktiska svårigheterna att isole- ra och evalvera de merintäkter och mer— kostnader som är förknippade med ett visst investeringsprojekt kan också återverka på kalkylräntebestämningen. Dessa avgräns— nings— och evalveringsproblem kan exem— pelvis vara sådana att företaget erfarenhets- mässigt finner att det systematiskt över-
skattar eller underskattar dessa effekter. Det kan i en dylik situation vara bekvämt, och ur administrativa synpunkter kanske försvarligt, att förse kalkylräntan med en »korrektionsfaktor» genom att lägga till el- ler dra ifrån några procentenheter i stället för att lägga ned arbete på att utveckla en förfinad avgränsningsmetodik. Vissa före- tags praxis att tillämpa olika kalkylränta för olika ändamål måste ses mot denna bakgrund.
Den av Lundberg observerade diskrepan- sen mellan kalkylränta och faktiskt obser- verad förräntning kan också ses såsom en indikation på att de investeringskalkyler som görs ofta är behäftade med systematiska fel. Orsaken härtill är, förutom avgräns- nings- och evalveringsproblem, att prog- noserna beträffande pris- och kostnadsut- veckling är osystematiska eller överopti— mistiska. Att det föreliger stora skillna- der mellan lönsamhet ex ante och lönsam- het ex post pekar på att den observerade lönsamheten i det egna företaget eller i andra företag kan utgöra en dålig utgångs- punkt för bestämningen av kalkylräntan.
1.7.6 Användning av investeringskalkyler för prissättningsändamål
Inom såväl klassisk som modern investe- ringsteori gäller att priserna för den pro- duktion som en investering förväntas med- föra i de flesta fall betraktas såsom givna. Detta hänger samman med den uttalade el- ler outtalade förutsättningen att företaget söker ta ut högsta möjliga marknadsmäs- siga priser i samband med genomförandet av den aktuella investeringen. Frågeställ- ningen är således i princip huruvida inves- teringen — vid uttag av de högsta priser som marknadsmässigt är förenliga med dess ge- nomförande — leder till en tillfredsställan- de lönsamhet.
I ett offentli gt monopolföretag är det som regel inte så att det marknadsmässigt högsta priset skall tas ut. De priser som ligger till grund för beräkningen av investeringens lön- samhet kan varieras inom ramen för det marknadsmässigt möjliga. Det kan därför
te sig naturligt att koppla samman investe- ringsbedömning och prissättning och låta investeringskalkylen vara vägledande för bägge typer av beslut.
Det kan vid första påseende synas som användningen av investeringskalkyler för prissättningsändamål i ett offentligt mono- polföretag skulle vara begränsad till en kon- troll av att det finns tillräckligt med mark- nadsmässigt utrymme för att över investe- ringens hela livslängd ta ut priser som ger stipulerad lönsamhet. I den mån som maxi— malt prisuttag skulle ge en lönsamhet som skulle råka överensstämma med den stipule- rade ger visserligen bedömningen klart be- sked; marknadsmässiga priser bör tas ut vid alla tidpunkter över investeringens hela livs- längd, inklusive nutidpunkten.
I det mera allmänna fallet när det finns marknadsmässigt utrymme för en prissätt- ning som ger en lönsamhet som ligger över lönsamhetsanspråken kan däremot denna typ av kalkyl inte ge vägledning. Det är i en dylik situation inte möjligt att använda investeringskalkylen för att bestämma priser vid olika tidpunkter med mindre än att man bestämmer sig för i vilken takt som priserna skall förändras över investeringens livslängd. Att vid investeringstidpunkten av- göra vilken prisutveckling som kan vara den rimliga i en osäker framtid kan emellertid te sig besvärande.
Vi har i avsnitt l.5.3.2 argumenterat för att den centrala frågeställningen bakom prin- cipen om prissättning på basis av långsiktig marginalkostnadskalkyl avser det samhälls- ekonomiska berättigandet av tidigare- re- spektive senareläggning av viss produktion. I delavsnittet 1.5.2.4 visade vi också att »ka- pitaltjänstkostnaden» för en investering i ett kontinuerligt investerande företag kunde av- gränsas med utgångspunkt från detta be- traktelsesätt. Vi observerade också att in- vesteringskalkyler som bygger på en tidsför- skjutningsbeskrivning av tillgängliga alterna- tiv är vanlig inom investeringsteorin, ex- empelvis såsom underlag för maskinbytes- överväganden.
Ett offentligt monopolföretag — varmed i sammanhanget avses ett företag vars mark-
nadsmässiga utrymme för att ta ut priser är större än vad som rimligen kan utnyttjas — kan alltså investeringsbedömningsvägen få underlag för sin prissättning genom att an- lägga ett betraktelsesätt som innebär att pri- serna skall täcka merkostnaden för att ti- digarelägga (eller avstå från att senareläg- ga) planerade projekt. Tanken bygger såle- des på en investeringskalkylering i två steg. I det första steget undersöks projektens lön- samhet, varvid i princip prognos över de högsta priser som kan tas ut under projek- tets livslängd bör ligga till grund. I ett andra steg beräknas kostnaden för en förskjut- ning i tiden av detta projekt. Prissättningen i nutidpunkten baseras därvid på kostna- den för denna tidsförskjutning.
En prissättning efter dessa riktlinjer kan erbjuda vissa fördelar även på det prak- tiska planet. Bestämningen av nulägets pris kan komma till stånd utan att man i kal- kylen tar in mer eller mindre osäkra an- taganden om framtida prisutveckling. En annan fördel är att de tyngst vägande pos- terna i kalkylen — grundinvesteringen i ti- digareläggnings- respektive senareläggnings- alternativet — ligger nära i tiden och således bör kunna bli föremål för relativt exakta uppskattningar. (Det bör dock uppmärksam- mas att tidsförskjutningen av ersättnings- anskaffningen vid livslängdens slut spelar en viss roll för kapitaltjänstkostnadens höjd.)
Kalkylen kan — och bör enligt det lång- siktiga marginalkostnadsbetraktelsesättet (se delavsnitt 1.5.4.2 fall II) — utvecklas till att ta hänsyn till teknisk utveckling och till prisutvecklingen på produktionsfaktorerna. Det är däremot knappast rimligt att tänka sig att kalkylen skulle ta hänsyn till för- väntad penningvärdeförsämring eftersom den i princip avser att ge uttryck för den samhällsekonomiska kostnaden för en tids- förskjutning. (Jfr McKean, 1958, sid. 180 ff.)
Man kan emellertid också förutse prin- cipiella och praktiska problem vid dess till— lämpning. Den främsta principiella invänd- ningen är att en dylik prissättning kan leda till priser som ligger såväl över som under vad som krävs för full kostnadstäckning.
Det är också tänkbart att prisutvecklingen vid en fortsatt tillämpning av principen ifrå- ga kan innebära ett så dåligt utnyttjande av tillgängligt marknadsutrymme att projekten kan förväntas bli olönsamma. Dessa prin- cipiella problem har emellertid redan varit föremål för en diskussion på ett allmänt plan i delavsnitt 1.5.3.
På ett mera praktiskt plan kan man kon- statera att förhållandena ofta är sådana att det saknas förutsättningar för att fördela kostnaden för ett projekts tidigareläggning på ett visst kapacitetstillskott. Ovanstående resonemang har utgått från den förutsätt- ningen att investeringarna avser avgräns- ningsbara kapacitetstillskott för produktio- nen av en enhetlig vara. I verkligheten är emellertid detta relativt ovanligt. Många in- vesteringar tillkommer i kostnadssänkande syfte. Intäktsposterna i kalkylen utgörs här- vid av de kostnadsbesparingar som man för- väntar sig att investeringen skall leda till. Detta innebär att förutsättningarna för att använda en dylik kalkyl för prissättnings- överväganden saknas. Beträffande andra investeringar kan kapacitetstillskotten vara svåra att avgränsa från produktionsappa- ten i övrigt. Det kan då vara ogörligt att bestämma den produktionsvolym som är hänförlig till den aktuella investeringen. Detta innebär att det icke är möjligt att finna den volym på vilken den med tidiga- reläggningen förenade kapitaltjänstkostna- den skall slås ut.
1.7.7 En satisfieringsteoretisk prissättnings- modell
I traditionella pristeorier antas monopolet sträva efter högsta möjliga vinst. Man kan visa att monopolföretaget för att tillgodo- se detta syfte bör inrikta sig på att produ- cera en mindre volym än vad som skulle gälla vid ren konkurrens. Det minskade ut- budet medför en knapphet på varan som gör det möjligt att ta ut ett högt monopolpris. Genom att undersöka olika kostnads- och in- täktskurvors förlopp kan pristeorin visa vil- ken producerad kvantitet och vilket pris som ger monopolföretaget den största vinsten.
Att monopolföretaget medvetet skulle in- rikta sig på en produktionsbegränsning stri- der emellertid mot den moderna organi- sationsteorins beskrivning av företagets mål såsom varande i väsentlig utsträckning in— riktat på tillväxt och expansion. Viktiga driftkrafter på denna punkt är bl. &. före- tagsledningens prestige, personalens beford- ringsmöjligheter etc.
Kopplar man samman expansionsdelmål- sättningen med företagets finansiella aspi- rationer i form av fullständig eller partiell självfinansiering, så har man ingredienser- na till en teori för prisbildningen över ti- den vid monopol eller andra former av ic- ke—ren konkurrens. (Jfr Gordons beskriv- ning av vinstteorier och satisfieringsteorier i avsnitt 1.6.3 ovan.) Priset skulle enligt denna teori sättas på en sådan nivå att marknaden stimulerades till just den ex- pansionstakt för vilken företaget med hjälp av de vid detta pris erhållna vinsterna för- mår finansiera de för den utökade pro- duktionen erforderliga expansionsinveste- ringarna. Vinsten måste härvid vara så stor att investeringarna kan internfinansieras i den utsträckning som krävs för att de fi- nansiella aspirationerna skall kunna tillgo- doses. Desto snabbare marknadens potentiel— la tillväxttakt, desto större investeringar som krävs för att tillgodose ökande efterfrågan och ju högre finansiella aspirationer företa- get har, ju högre kommer priset att bli.
En dylik förklaringsmodell skiljer sig från de traditionella främst därigenom att den ser prisbildningen såsom en process över tiden. En annan skillnad är att företagets vinst i nuläget — som i sin tur är betingat av företagets dispositioner i det förgångna — kommer att utöva ett inflytande på fram— tida investeringsverksamhet och prissättning. Galbraith (1967) hävdar att en prisbild- ning efter dessa linjer är vad som före- kommer i de allra flesta amerikanska stor- företag oberoende av om dessa företag har monopol på marknaden eller om de ingår i en oligopolgrupp. Galbraith utgår härvid från att företagen eftersträvar hundrapro- centig självfinansiering.
1.8.1 På vilket sätt kan den samhällseko- nomiska målsättningen återspeglas i det offentliga företagets målsättning?
Om resursallokeringen i ekonomin utanför de offentliga företagens sektor vore sam- hällsekonomiskt sett optimal skulle det va- ra en relativt enkel uppgift att formulera en på samhällsekonomiska alternativkostna- der baserad målsättning för offentliga före- tag. De samhällsekonomiska alternativut- nyttjandevärdena för varje resurs skulle ju då vara entydigt bestämda. Det offentliga företagets målsättning kunde ges den inne- börden att resurser finge tas i anspråk i den utsträckning som det offentliga företaget kunde prestera en avkastning i form av »samhällsnytta» som överträffade detta samhällsekonomiska alternativutnyttjande- värde. (Det kan emellertid ifrågasättas om en dylik målformulering vore den admi— nistrativt lämpligaste.) I avsnitten 1.6.3 och 1.6.5 påvisades emellertid att resursalloke- ringen i ekonomin på många punkter är sådan att man kan påvisa att de klassiska villkoren för vad som skall gälla vid opti- mal resursallokering icke är uppfyllda.
Inför dessa komplikationer kan man i princip välja att gå endera av två vägar. Man kan å ena sidan säga sig att man trots svårigheterna skall försöka hålla fast vid att basera offentliga företags politik på en jämförelse mellan den samhällsekono- miska nytta den medför och det samhälls- ekonomiska alternativutnyttjandevärde som de ianspråktagna resurserna representerar. Man strävar alltså — trots mätsvårigheterna — efter att basera det offentliga företagets politik på en jämförelse mellan samhälls- ekonomiska intäkter och samhällsekonomis- ka kostnader.
Den andra utvägen består i att acceptera en målsättning som förutsätter en jämförel- se mellan sådana intäkter och kostnader som finns tillgängliga eller som är lätta att av- gränsa, men om vars överensstämmelse med samhällsekonomiska kostnader och intäkter det knappast går att bilda sig någon exakt uppfattning. Man väger med andra ord
fördelarna av att basera målsättningen på lättavgränsade storheter mot nackdelen av att ha en målsättning som i vissa situa- tioner kan leda till ett handlande som av- viker från det från allokeringsmässig syn- punkt önskvärda.
Det förra betraktelsesättet synes lämna större spelrum för tillgodoseende av ad- ministrativa synpunkter. En administrativt lämplig utformning av det offentliga före- tagets målsättning kan verka effektivitets- befrämjande i den bemärkelsen att resur- serna används mera produktivt på. den plats där de redan befinner sig. Att effektivi- teten på denna »lägre» nivå kan vara syn— nerligen betydelsefull även i ett samhälls- ekonomiskt perspektiv har bl. a. understru- kits av Liebenstein (1966). (Jfr avsnitt 1.2.)
Detta avsnitt avser att referera oeh dis- kutera vissa idériktningar inom den ekono- miska litteraturen som har relevans för denna problemställning. Det blir härvid dels fråga om litteratur som direkt tagit upp problemet att mäta samhällsekonomis- ka intäkter och kostnader och dels sådan litteratur som behandlar möjligheterna att spjälka upp den samhällsekonomiska mål- sättningen i sinsemellan relativt oberoende delmålsättningar.
1.8.2 Begreppen mål resp. funktion
Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att skilja mellan ett företags uppgift i sam- hällsekonomin och företagets målsättning. Organisationens funktion definieras av Rhenman (1964) såsom ». . . de objektivt observerbara konsekvenserna av organisa- tionens existens och verksamhet för ett visst större system i vilket organisationen ingår som en komponent . . .» Såsom exempel an- föres att LKAB:s funktion för Sverige är att bereda sysselsättning i övre Norrland, förbättra handelsbalansen och ge staten vinstmedel. Begreppet organisationens mål bör däremot »knytas till något slag av före- ställning hos en organisationsmedlem eller hos en utomstående observatör om önskade konsekvenser av organisationens verksam— het.»
Det behöver inte nödvändigtvis föreligga någon parallellitet mellan organisationens funktion och dess mål:
»En organisations funktion för ett omgivan- de större system och en viss persons föreställ- ning om organisationens mål kan vara likarta- de men också skilja sig betydligt och kanske till och med vara motstridiga. Ur samhällets synvinkel kan ett företags funktion vara att producera varor, ge sysselsättning och kanske i vissa sammanhang även t. ex. svara för bo- stadsförsörjningen och utbildningen. Företags- ledningen upplever kanske organisatiOnens mål som att överleva genom att expandera till nya. marknader.» (Rhenman 1964)
I många fall har man emellertid ett up- penbart behov av att diskutera företagets mål utan att direkt knyta detta begrepp till en viss individs målföreställning. Rhenman har utvecklat ett betraktelsesätt enligt vilket organisationens mål kan ses som en »teore- tisk hjälpkonstruktion». Man tänker sig då. organisationen ersatt av en enda problem- lösare/beslutsfattare och avser med organi- sationens mål det mål som en sådan pro- blemlösare/beslutsfattare måste antagas strä- va mot om man med utgångspunkt däri- från skall kunna förklara organisationens beteende.
Rhenman anför såsom exempel på en dylik teoretisk hjälpkonstruktion den klas- siska ekonomins antagande att företaget ef- tersträvar maximal vinst. Det kan i detta sammanhang observeras att exemplet också duger som illustration till det ovannämnda förhållandet att företagets funktion och mål inte nödvändigtvis behöver överensstämma. Den klassiska ekonomiska liberalismen be- tonade ju att marknadsekonomin såsom ven osynlig hand» länkade företagets på högsta vinst inriktade handlande i en riktning som innebar att det fullgjorde sin funktion i sam- hället, nämligen att ta i anspråk resurser för att producera nyttigheter på ett ur samhäl- lets synpunkt optimalt sätt.
1.8.3 Det institutionaliserade företagets mål- sättning Tanken att ett bevarande av företagets ka- pacitet och kontinuitet har ett egenvärde synes mycket tidigt ha kommit till uttryck
i företagsekonomisk litteratur. (Jfr Frenck- ner 1953.) Selznick (1957) har präglat ut- trycket »institutionalisering» för att beteck- na det förhållandet att företaget självt sna- rare än dess uppgifter kommer att framstå såsom det primära. I begreppet institutiona- lisering ligger bl. a. att företagsledningen upplever företagets överlevande såsom ett värde i sig själv och härtill som en av de väsentligare punkterna i företagets mål- sättning.
En i den moderna organisationsteorin allmänt accepterad beskrivning av hur före- tagsledningen upplever villkoren för orga- nisationens överlevande är den teori som Rhenman (1964) kallar Barnards jämvikts- teori:
>>Huvudtanken i Bamards jämviktsteori är att organisationen för sitt överlevande är beroen- de av frivillig medverkan från vad som skulle kunna kallas intressenterna i organisationen. Till dessa räknas ägarna, kunderna, leveran- törerna, långivarna, de anställda etc. För att stanna kvar i organisationen måste dessa in- tressenter få vissa av de krav som de ställer på organisationen tillgodosedda. Enligt teorin är de krav de olika intressenterna ställer beroen- de av bl. a. intressentemas behov och intressen- temas möjligheter att i andra organisationer få sina behov tillfredsställda.»
Hur intressentemas anspråk på organi— sationen förändras över tiden beskrivs i de aspirationsnivåmodeller som blev föremål för en närmare behandling i avsnitt 1.6.5. Att företagens officiella redovisning och det därmed sammanhängande bokföringsmässi- ga kostnadsbegreppet är starkt influerat av intressegruppernas påtryckningar utveckla- des i avsnitt 1.6.7.
1.8.4 Begreppen operationalitet och mål- sättningshierarki
I den organisationsteoretiska litteraturen liksom också inom operationsanalytisk litte- ratur har man bl. a. uppmärksammat svå- righeten att uppställa operationella mål- sättningar — dvs. att göra målsättningen så specifik att graden av måluppfyllelse kan mätas. (Jfr Simon, 1945, sid. 62 ff .,Hitch & McKean, 1954). En operationellt definie-
rad målsättning är tydligen en förutsättning för att ett beslut skall kunna styras av den uppställda målsättningen — i motsatt fall får tydligen den beslutsfattade »tolka» målsätt- ningen innan han kan avgöra om ett hand- lingsalternativ är mera önskvärt än ett an- nat. Att målsättningen är Operationen är också ett nödvändigt villkor för att verksam- hetens effektivitet skall kunna mätas.
Det har framhållits att målsättningen »högsta möjliga vinst» är en ickeoperatio- nellt definierad målsättning, eftersom det erfordras riktlinjer för hur framtida vins- ter skall värderas i nuläget samt hur risk och osäkerhet skall bedömas innan före- tagsledningen fått de nödvändiga riktlin- jerna för att fatta i verksamheten normalt förekommande beslut. (Jfr Frenckner, 1953, sid. 17—22.)
Modern organisationsteori har Vidare uppmärksammat hur det inom ett företag (eller annan organisation) förekommer hela system av över- och undermålsättningar. Simon (1945) använder termen :målme- delhierarki» för att beteckna detta feno- men.
Sambandet mellan över- och underord- nade målsättningar i målmedelhierarkin kan vara komplicerad. Rhenman (1964) observerar:
»Det är naturligtvis inte självklart att del- målen är så avvägda att de möjliggör för- verkligande av de överordnade målen. För att detta skall uppnås är det i en föränderlig värld ofta nödvändigt att delmål tas upp till om- prövning. Detta omprövande av delmål samt uppsättande av nya etappmål när det tidigare uppnåtts betecknas i ett företag som plane— ring.»
När det gäller att styra det decentrali- serade beslutsfattandet i en organisation står i huvudsak två metoder till företags- ledningens förfogande, nämligen dels pro- grammering av beteendet, dels påverkan av beslutsfattarnas mål. Med programstyrning menas då att befattningshavaren genom reglementen och på förhand meddelade in- struktioner entydigt bestämmer hur befatt- ningshavaren i en viss given situation skall handla. När det gäller beslut på »högre
nivå» står inte denna möjlighet öppen. Fö- retagsledningen får i stället styra befatt- ningshavaren ifråga genom att ange hur hans prestationer kommer att mätas och bedömas, dvs. genom att föreskriva ett lämpligt mål. (Jfr avsnitt 1.3.1 ovan.)
1.8 .5 Nytto/ kostnads—analys
Vi redogjorde i avsnitt 1.4.4 för den roll som det s.k. konsumentöverskottskrlteriet spelat vid utvecklingen av teorin för of— fentliga företags prissättning. Konsument- överskottskriteriet har under senare år kom- mit till praktisk användning för att eval- vera »nytto»-sidan i s.k. nytto/kostnads- kalkyler, vilka funnit tillämpning vid eval- vering av olika samhällsnyttiga investering- ar. De ursprungliga tillämpningarna avsåg flodsystemsprojekt. (Jfr Mc Kean 1958.) Eftersom Beckwiths och Fosters förslag till ekonomiska riktlinjer för offentliga företag innefattar förslag till tillämpning av konsu- mentöverskottskriteriet kan det finnas an- ledning att närmare studera de problem som är förenade med en tillämpning av nytto/kostnadsanalys — och därmed ock- så konsumentöverskottskriteriet — på ett mera praktiskt plan. Nytta/kostnadskalky- len synes vara den ekonomiska idériktning som mest renodlat svarar mot ambitionen att mäta olika åtgärders positiva och negativa samhällsekonomiska konsekvenser. (Fram— ställningen är på detta område i stor ut- sträckning baserad på en översikt i ämnet av Prest & Turvey (1965).) Nytto/kostnadskalkylen syftar till att kvantifiera och värdesätta hela den nytta och hela den samhällsekonomiska kostnad som ett projekt förorsakar. Nytta/kost- nadskalkyl har i Sverige främst kommit till användning vid planering av väginveste- ringar. Härvid har man på »intäktssidan» tagit upp sådana poster som det beräknade värdet av förkortad restid, värdet av de minskade materiella och personella skador som den förbättrade vägens lägre olycks- fallsfrekvenser förväntas ge upphov till osv. På kostnadssidan har man sökt ge uttryck för resursernas samhällsekonomiska altema-
tivvärde bl.a. genom att avväga kalkylrän— tan på lämpligt sätt. (Diskussionen om kal- kylräntans höjd behandlas mera utförligt i ett särskilt avsnitt.)
För att konkretisera de svårigheter som uppstår när man försöker ge sig på att evalvera olika handlingsalternativs sam- hällsekonomiska konsekvenser kan det vara anledning att gå igenom vissa av de prin- cipiella svårigheter som diskuterats i nytto/ kostnadsanalyslitteraturen.
Avgränsning av projekt. Om olika projekt eller handlingsalternativ står i ett beroende- förhållande till varandra bör nytto/kost- nadskalkylen ta hänsyn till de sammanlagda effekterna. Om exempelvis ett företags eller myndighets genomförande av projekt A på- verkar förutsättningarna för ett projekt B som ligger under en annan instans dom- värjo skall konsekvenserna även för detta projekt beaktas. Avgränsningen av projekt och handlingsalternativ bör således i prin- cip kunna skära över administrativa befo- genhetsgränser.
Externa effekter. De effekter som ett visst projekt har utanför den berörda myndig- hetens eget ansvarsområde brukar med ett gemensamt nanm benämnas externa effek- ter. Det är emellertid inte alla externa effek- ter som skall tas med i nytto/kostnadskal- kylen.
För att undvika dubbelräkningar av nyt- tan eller kostnaden är det enligt McKean (1958) nödvändigt att beakta teknologiska externa effekter, medan sådana externa ef- fekter som förmedlas via prisförändringar skall lämnas utan avseende. Ett exempel på teknologiska externa effekter är kostna- den för muddringen i ett flodsystem som föranletts av dammbyggnader högre upp. Prismässiga externa effekter däremot, kan exempelvis vara de ökade vinster som de- taljhandelsföretagen längs en förbättrad väg kan komma i åtnjutande av. Givet att nyttan av trafikökningen redan evalverats genom att man räknat minskat fordonssli- tage, tidsvinst m.m. som en intäktspost skulle ett inkluderande av dessa prismässiga
externa effekter medföra en dubbelräkning av nyttan. Prest & Turvey anmärker att regeln är värdefuu såsom ledande princip, men att distinktionen ofta är svår att upp- rätthålla i verkligheten.
Sekundära fördelar. Dubbelräkningsproble- matiken kommer också in när det gäller att dra gränslinjer mellan primär och sekun- där nytta. Denna problematik uppkommer när de nyttigheter som ett visst projekt pro- ducerar icke har något marknadspris. Ett ofta diskuterat amerikanskt exempel gäller frågan om vattentillförseln i ett konstbevatt- ningsprojekt skall värderas enbart utifrån de sockerbetsproducerande böndernas ökade inkomster eller om grossistern-as och raffi- naderiernas ökade vinster skall inkluderas. Svaret blir att särskild hänsyn till senare produktions- eller distributionsleds ökade vinster måste tas i den mån som resursallo- keringen i samhället avviker från den opti- mala.
Värderingsproblem. Avvikelser från optimal resursallokering i ekonomin i övrigt medför även andra värderingsproblem i nytto/ kost- nadskalkylen. Prest & Turvey tar exempel- vis upp till diskussion frågan om offentliga myndigheters prissättning. De kommer till den försiktiga slutsatsen att offentliga in- stanser inte bör tillämpa monopolprissättt- ning med mindre än att graden av monopo- lism är densamma i ekonomin i övrigt. (Jfr redogörelsen för Lipsey & Lancasters »teori för det näst bästa» i avsnitt 1.8.7 nedan.)
I den mån monopolismen förekommer i senare stadier av produktionsprocessen kan inte värdering ske utifrån det faktiska pri- set. I princip bör värdering ske med ut- gångspunkt från det pris som skulle gälla i det hypotetiska fallet att monopolsituatio- nen vore eliminerad.
När det gäller produktionsfaktorernas kostnad är det inte givet att den skall be- räknas med ledning av de utgifter som före- taget i fråga vidkänns. Kostnaderna skall i princip rensas från varje »kvasi-ränte»-ele- ment, dvs. den del av kostnaden som icke är erforderlig för att behålla produktions-
resurser i sin användning. Det innebär ex- empelvis för arbetskraftens del att det är den lön som den kunde få på annat håll i Den näst bästa anställning» som utgör den lönekostnad som rent principiellt skul- le inkluderas i nytto/ kostnadskalkylen.1
Även på intäktssidan kan det inträffa att bokföringens uppgifter icke stämmer med nytto/ kostnadskalkylens intäktssida. In- täktssidan i nytto/kostnadskalkylen utgörs i princip av konsumentöverskottet — dvs. en summering av vad konsumenterna max- imalt skulle vara villiga att betala. Det faktiska priset däremot kan exempelvis vara noll eller lika med marginalkostnaden (jfr avsnitt 1.4.4 ovan). Det blir regel snarare än undantag att kalkylens nyttovärdering kommer att skilja sig från priset.
När nytto/kostnadskalkylen skall tilläm- pas för en bedömning av projekt vars konsekvenser sträcker sig över tiden blir valet av kalkylränta ett problem. Kalkyl- räntediskussionen i samband med nytto/ kostnadsproblem tas emellertid upp till se- parat diskussion i det följande delavsnit- tet 1.8.6.
Prest & Turvey säger sammanfattnings- vis att svårigheterna att finna de rätta ingångsvärdena i nytto/kostnadskalkylen kan föras tillbaka på ett och samma för- hållande, nämligen svårigheten att tillämpa ett beslutskriterium som härletts ur före- ställningen om en ekonomi baserad på ren konkurrens i ett läge där detta antagande uppenbarligen inte håller streck.2
Författarna rekommenderar att man vid en praktisk tillämpning av nytto/kostnads-
1 I Prest & Turveys analys förklaras alla av- vikelser från optimal resursallokering bero på marknadsimperfektioner. Ingenting synes emel- lertid hindra att ramen vidgas till att omfatta även andra avvikelser från samhällsekonomisk alternativkostnad än de som vanligen associeras med marknadsimperfektioner. Hit hör exem- pelvis alla former av »organisational slack» som tar s1g uttryck i att registrerad kostnad ligger högre än produktionsfaktoms samhällsekono- miska värde. _2 Att ett kriterium som kommer till använd- ning för prioritering i samband med »små be- slut» bygger på en schematisk beskrivning av förhållandena i omvärlden är emellertid enligt Magnusson (1963) en generell företeelse.
kalkyl justerar gällande marknadsvärden endast i den utsträckning, som avvikelser från den välfärdsekonomiskt optimala re- sursallokeringen kan ha en uppenbart sned- vridande effekt på den förhandenvarande bedömningen. Det skulle vara för arbets- krävande och opraktiskt att söka justera för alla imperfektioner som principiellt sett vore motiverade.
I förevarande sammanhang är det emellertid också av intresse att observera att Prest & Turvey hävdar att det också av administrativa skäl kan finnas anledning att hålla sig till marknadsvärden. Det skul- le, hävdar författarna, vara ur administra- tiv synpunkt otänkbart att en myndighet efter eget skön exempelvis skulle få avgöra huruvida de priser och taxor som togs ut av andra myndigheter var för höga eller för låga och justera sina egna kostnads- kalkyler med hänsyn härtill.
1.8.6 Investeringsekonomer om kalkylrän- tan i offentlig investeringsbedömning
Ännu en »skola» som intresserat sig för frågan om resursallokeringen mellan den enskilda och den offentliga sektorn är vissa författare som med utgångspunkt från in- vesteringsproblem i allmänhet diskuterat samhällets investeringsbedömningsproblema- tik. Härvid har ett explicit beaktande av tidsfaktorn trätt i stället för de kompara- tiva statiska välfärdsekonomiska modeller som principen om prissättning i anslutning till kortsiktig marginalkostnad i stor ut- sträckning bygger på.1
Till dessa hör de amerikanska författarna Feldstein och Marglin. I Sverige har Matt- son och Hållsten (1967) genomfört en rela- tivt teknisk diskussion av dessa problem. Den fortsatta framställningen på denna punkt bygger i stor utsträckning på Hållsten (1967).
Rent allmänt kan sägas att frågan om re- sursallokeringen mellan enskild och offent- lig sektor i denna diskussion framstår som avsevärt mera konkret och verklighetsnära än vad fallet är i den »rent» välfärdsekono- miska diskussionen. Ett annat realistiskt
drag är att man rör sig med investerings— projekt, alltså en av tekniska eller admini- strativa skäl sammanhängande klump av produktionsresurser, snarare än med simul- tana marginella avvägningar i en mängd riktningar. Det förutsätts att konsekven- serna av dessa investeringsprojekt kan ut- tryckas i utbetalningar och inbetalningar eller i form av nytto/kostnadsstorheter (se diskuSSionen ovan) vid olika tidpunkter.
Diskussionen har framför allt inriktats på att bestämma den kalkylränta som skall läggas till grund för bedömningen av offent- liga investeringar. Man har alltså velat sikta till att få fram en räntesats som utvisar vid vilken förräntning gränsen mellan resursal- lokeringsmässigt fördelaktiga och ofördelak- tiga offentliga investeringar skall dras. En central roll i denna diskussion spelar före- ställningen om att samhället har en speciell tidspreferens för konsumtion (social time preference). Denna samhällets tidspreferens för konsumtion är politiskt betingad men antas ändå vara kvantifierbar.
De citerade författarna är i stort sett eniga om att denna samhällets tidspreferens för konsumtion avviker från de aggrege- rade, individuella tidspreferenser som mark- nadsräntan ger uttryck för. Att så är fallet beror främst därpå att individen tillämpar en annan måttstock för tidsavvägningen av kollektiv konsumtion än beträffande sin egen konsumtion. Individen förutsätts alltså vara villig till en större inskränkning av sin egen konsumtion förutsatt att andra accep- terar motsvarande inskränkningar.
Det är givetvis en nästan omöjlig upp- gift att empiriskt bestämma vad denna samhällets tidspreferens för konsumtion skulle vara. I allmänhet synes man dock vara ense om att den bör representeras av en relativt låg räntefot. Mattson uppskattar — med vederbörliga reservationer för osäker- heten — att samhällets tidspreferens för konsumtion skulle vara omkring 4 %. För att man skall vara villig att inskränka kon-
1 Jfr vårt uttalande i avsnitt 1.5.3.2 enligt vilket principen om prissättning i anslutning till långsiktig marginalkostnad bör ses mot bak- grunden av konsumentpreferenser över tiden.
sumtionen med 1 kr i nuläget kräver man således att denna uppoffring skall möjlig- göra en konsumtion av 1,04 kr om ett år. Hållsten betraktar Mattsons skattning så- som tilltagen i underkant och använder själv 6 % i sina räkneexempel.
Det kan argumenteras för att den sam- hälleliga tidspreferensen skulle utgöra den korrekta kalkylräntan för vissa typer av offentliga investeringar; nämligen de of- fentliga investeringar vars genomförande enbart går ut över konsumtionen. Ett dylikt investeringsprojekt är ju liktydigt med en omfördelning av konsumtionen över tiden. I investeringsögonblicket måste konsumtio— nen minskas med ett belopp som motsvarar grundinvesteringen, medan man i framti- den har möjlighet att utöka konsumtionen i en utsträckning som motsvarar den av- kastning som investeringen i fråga lämnar. I den mån denna investering lämnar en avkastning i procent som är högre än den räntesats som uttrycker samhällets tidspre- ferens för konsumtion är den också för- delaktig från samhällets synpunkt.
När det gäller de investeringar vars åter- verkningar i stället är att återfinna på investeringar på andra håll i ekonomin, exempelvis i den enskilda sektorn, blir emel- lertid dessa författares bedömning en an- nan. Genomförandet av en sådan offentlig investering leder ju till att samhället går miste om den avkastning som denna al- ternativa enskilda investering skulle ha läm- nat. Gentemot den offentliga investeringen står alltså en samhällelig alternativkostnad (social opportunity cost). För att investe- ringen i fråga skall te sig acceptabel bör den således lämna en avkastning som — med utgångspunkt från samhällets tidspreferens för konsumtion — ter sig såsom varande högre än denna alternativkostnad.
För att kunna genomföra en dylik in- vesteringsbedömning behöver man alltså en uppskattning av vad enskilda företags in- vesteringar avkastat. Det är ganska svårt att komma fram till en preciserad skatt- ning på denna punkt. (Jfr Lundberg 1960 sid. 134 ff.) Ännu svårare att finna ett svar blir det om man — som man egentligen
borde — begränsar frågeställningen till att gälla enbart den marginella investerings- verksamhet inom enskilda företag som kan tänkas bli berörd av de offentliga investe- ringarna.
Även om ifrågavarande räntesats vore känd är det inte självklart att man såsom lönsamhetskriterium skulle ställa upp vill- koret att den offentliga investeringen — till den del den påverkar enskilda investe- ringar — skulle lämna en förräntning som är lika hög eller högre. Hållsten för på denna punkt ett resonemang som av flera skäl kan vara av principiellt intresse för den fortsatta framställningen. Hållsten vi- sar att en lägre förräntning icke nödvändigt- vis behöver betyda en ur samhällets syn- punkt sämre investering. Vad som egent- ligen skall jämföras är de bägge alternativa investeringarnas avkastning diskonterad till kapitalvärde medelst den räntefot som ger uttryck för samhällets tidspreferenser för konsumtion. Eftersom denna tidspreferens kan antas ta sig uttryck i en ganska låg räntefot — kanske 4—6 % — kommer det diskonterade värdet av sådan avkastning som ligger långt fram i tiden att värderas relativt högt. När det gäller att bestämma en förräntning (internränta) av storleksord- ningen 7—10 % eller mer väger däremot denna avlägsna avkastning relativt lätt. Håll- sten hävdar därför att en kalkylränta som avser att ge uttryck för den samhälleliga alternativkostnaden måste modifieras för att ta hänsyn till skillnader i dessa investe- ringars genomsnittliga livslängd. I den mån som den offentliga investeringen är lång- siktigare än den enskilda bör man således använda en kalkylränta som är lägre än den samhälleliga alternativkostnaden. (Man kan utifrån samma motivering tala om behovet av en »justering» av räntefoten då den of- fentliga investeringen har samma livslängd men en annan tidsfördelning i avkastningen. I den mån som den offentliga investeringens avkastning i högre utsträckning än normalt inträffar under de sista åren krävs också en »justering nedåt» av räntefoten.)
Hållsten påvisar å andra sidan att dessa 'modifikationer» av kalkylräntan knappast
kan komma att bli av någon mera be- tydande storleksordning. Skulle exempelvis — för att ta ett extremfall -— livslängden för de marginella enskilda investeringarna ligga på 30 år och lämna en internränta på 8,7 % samtidigt som samhällets tidspreferens för konsumtion uttrycktes av en räntefot på 4 %, så skulle den sökta kalkylräntan för en 50-årig offentlig investering ligga vid 7,4 %. Eftersom skillnaden i livslängd för- modligen är mindre och eftersom sociala tidspreferensen för konsumtion kanske lig- er högre skulle den erforderliga »juste- ringen» vid mera normala förhållanden bli avsevärt mindre.
Investeringsekonomernas bidrag till re— sursallokeringsdiskussionen kan sammanfat- tas på följande sätt.
1. Bedömningen av en offentlig investe- ring blir till en del beroende av huruvida den bedöms återverka på konsumtionen i samhället eller om den antas ta i anspråk resurser som annars hade kommit till an- vändning för investeringar inom enskilda företag (eller på andra håll i ekonomin).
2. Till den del som investeringarna be- döms påverka konsumtionen bör en ränte- sats som ger uttryck för samhällets tidspre- ferens för konsumtion komma till använd- ning såsom kalkylränta. Det är rimligt att tänka sig denna räntesats såsom förhål- landevis låg.
3. Till den del som investeringarna bedöms påverka investeringarna inom enskilda före- tag bör förräntningen (internräntan) för dessa på marginalen påverkbara enskilda investeringar återspeglas i kalkylräntan. Denna räntesats kan förväntas ligga relativt högt. Olikheter mellan enskilda och offent— liga investeringars livslängd och betalnings- struktur kan ev. motivera smärre justeringar av denna räntefot.
4. Själva ansatsen förutsätter att bedöm- ningen av det offentliga projektet sker cen- tralt och att tillgängliga kostnadsdata ger uttryck för samhällsekonomiska kostnader. Det antas också att resursallokeringen i eko— nomin kan ges en tillfredsställande beskriv- ning medelst en internräntefot.
1.8.7 Teorin för den »näst bästa» resurs- allokeringen
Svårigheterna att komma fram till en op- timal allokering av resurserna i en sektor av samhällsekonomin givet att resursutnytt- jandet i ekonomin i övrigt är icke-optimalt har blivit föremål för en närmare analys av Lipsey & Lancaster i en artikel som kallats »den generella teorin för det näst bästa»!
Lipsey och Lancaster understryker att paretovillkoret för optimal resursallokering — dvs. »pris-lika-med-marginalkostnads»- villkoret — kräver att priset är lika med marginalkostnaden på samtliga områden i samhällsekonomin. Det räcker emellertid med att det på något eller några områden råder sådana förhållanden att det där upp- står en skillnad mellan pris och marginal- kostnad för att upphäva giltigheten för detta optimalitetsvillkor. Med andra ord; givet att pris och marginalkostnad går isär i någon sektor är likhet mellan pris och marginalkostnad inte längre önskvärd i öv- riga sektorer.
Författarna visar också att det inte går att få belägg för att en fördelning av sam— hällets resurser som kännetecknas av att det på många marknader råder likhet mellan pris och marginalkostnad skulle vara bättre än ett läge i vilket färre sektorer uppfyller villkoret i fråga. Det är heller inte så att en situation där graden av monopol är den- samma för hela ekonomin skulle vara för- månligare än ett alternativ där graden av monopol varierar mellan olika branscher och företag.
Som illustration till sin generella teori ställer Lipsey och Lancaster upp en modell för prissättningen för ett nationaliserat före- tag (författarna talar om en nationaliserad bransch, men förutsätter uppenbarligen att den utgör en beslutsenhet) i en ekonomi som kännetecknas av en viss grad av mono- pol. Därigenom att författarna gör explicita
1 Att teorin benämnts »generell» samman- hänger med att författarna tänkt sig möjlighe— terna av att tillämpa teorin på Hera ekonomiska områden (förutom offentlig företagsamhet), så- som exempelvis utrikeshandel och finanspolitik.
antaganden om samhällets preferenser för de varor som produceras av det nationalise- rade företaget och av ekonomin i övrigt blir det möjligt att fastställa hur det nationa- liserade företaget skall bete sig. Analysen visar att det nationaliserade företaget bör tillämpa priser som ligger över marginal- kostnaden, men som ligger på en relativt sett lägre nivå än vad fallet är i monopolföre- tagen.
Lipsey och Lancaster understryker emel- lertid att dessa resultat är avhängiga bl a av de antaganden som gjorts beträffande utseendet av samhällets preferenser för de bägge produktslagen. Författarna nöjer sig därför med att konstatera, att det icke är möjligt att i marginalkostnadstermer formu— lera någon generell prissättningsregel för hur offentliga företag skall bete sig för att bäst medverka till en samhällsekonomisk resursallokering. Lipsey och Lancaster för- fäktar emellertid att den för blandekono- min karakteristiska uppdelningen i en strikt kontrollerad sektor och en okontrollerad sektor kan vara av ondo:
»Givet att det förefinns en hög grad av kontroll i den ena sektorn medan den andra sektorn är i det närmaste i fullständig avsak- nad av kontroll är det osannolikt att en näst bästa lösning har uppnåtts. Skulle det vara på detta sätt så följer att effektiviteten kunde ökas antingen genom att man utökar graden av kontroll över den okontrollerade sektorn eller därigenom att man släpper en del av kontrol- len över den kontrollerade sektorn. Såväl den ena som den andra politiken kommer att styra ekonomin i riktning mot en näst bästa lös— ning.»
I artikeln i fråga observeras också svårig- heterna att formulera kriterier för optimal resursallokering i en ekonomi där optime- ring sker på flera olika nivåer. Den tradi- tionella marginalkostnadsansatsen bygger exempelvis på att företagets kostnadskurva framkommer såsom resultatet av en mini- mering av produktionsfaktorskostnaden för olika produktionsvolym. Om nu »pris-lika- med-marginalkostnads»-villkoret rubbas nå- gonstans i ekonomin kommer företagets kostnadskurva att förändras. Det är tänk- bart, menar Lipsey & Lancaster, att denna
senare kostnadskurva kan komma att ut- göra ett felaktigt underlag för bestämning av den näst bästa lösningen. Man skulle i så fall tvingas till att föreskriva något annat kriterium än kostnadsminimering för att få fram den för optimeringen på den högre nivån erforderliga l'kostnadskurvan». Det blir i så fall inte bara optimalitetskriteriet på den högsta nivån utan också optimalitets- kriteriet på lägre nivåer som förändras när man angriper problemet med utgångspunkt från det näst bästas teori.1
1.8.8 Om möjligheten att spjälka upp den samhällsekonomiska målsättningen
Musgrave (1959) diskuterar utifrån stats- finansiella utgångspunkter hur statsmakter- nas politik bör utformas för att tillgodose den samhällsekonomiska målsättningen. Att utgångspunkten är statsfinansiell hindrar emellertid inte att begreppsapparaten kan komma till användning för en analys av sådana åtgärder från statsmakternas sida som faller utanför vad som i trängre be- märkelse brukar benämnas statsfinansiella.
Musgrave vill på det begreppsmässiga planet urskilja tre olika »delbudgets» som svarar mot en uppdelning av den samhälls- ekonomiska målsättningen i resursalloke— rings-, inkomstfördelnings— och konjunk- turstabiliseringsmässiga delmålsättningar.
Grundtanken är att planeringsarbetet i ett första steg kan ske inom ramen för varje sådan delbudget, medan man i ett andra steg kan ägna sig åt en samordning eller »konsolidering» av dessa delbudgets. För- delen med detta betraktelsesätt är att det medger en renodling av de åtgärder som den samhällsekonomiska målsättning— ens komponenter kan aktualisera.
Musgrave utgår från att önskemålet om en optimal resursallokering i normala fall tillgodoses genom marknadsprismekanismen och att offentliga ingripanden endast är
1 Nyttolkostnadskalkyleringens svårigheter att avgränsa de till ett visst projekt hänförliga sam- hällsekonomiska kostnaderna och intäkterna kan ses såsom ett uttryck för denna omformule- ring av optimalitetskriteriet på en lägre nivå.
motiverade i vissa undantagsfall. Hit hör bl a frågan om åtgärder mot monopol och andra ofullkomligheter i marknadssystemet. Sådana ofullkomligheter i marknadsmeka- nismen kan i sin tur ofta ledas tillbaka till förhållanden som har att göra med pro— duktionsfaktorernas odelbarhet och till en »stordriftsfördelsbetingad» kostnadsstruktur.
I arbetet med resursallokeringsbudgeten måste också hänsyn tas till s. k. externa ef— fekter, dvs. till sådana kostnader och olä- genheter som tredje man kan träffas av. Hit hör exempelvis frågan om de luftföro- reningar som vissa industriers verksamhet drar med sig. I den mån som sådana ex— terna effekter åstadkommer kostnadsök- ningar (eller intäktsminskningar) hos tredje man uppkommer en diskrepans mellan in- dividens eller företagets kostnader och den samhällsekonomiska kostnaden. Att kost— nads— eller intäktsbegreppen på detta sätt blir snedvridna leder i sin tur till att företag och individer genomför åtgärder som ur samhällsekonomins synpunkt är icke lönsamma eller till att förutsättningarna för ett genomförande av samhällsekono- miskt sett angelägna projekt kommer att saknas. I arbetet med resursallokeringsbud- geten bör statsmakterna se till att kompen— sera för den snedvridning som sådana ex- terna effekter kan ha åstadkommit.
Det finns även andra typer av beroende- förhållanden mellan individer än de som här kallats för externa effekter som kan motivera korrigerande åtgärder från sta- tens synpunkt. Musgrave nämner skillnader mellan samhällelig och privat tidspreferens, skillnader i samhällelig och privat riskvärde- ring och tillägger att strängt taget varje si- tuation där en individs välfärd beror på andras åtgärder utgör en imperfektion i marknadsmekanismen. Musgrave observe- rar emellertid att det endast i vissa margi- nella fall är praktiskt möjligt att vidta kor- rigerande åtgärder.
När det gäller samhällets gemen- samma behov, dvs. den offentliga konsum- tionen, är emellertid marknadsmekanismen satt ur spel. Staten måste därför i sin resursallokeringsbudget se till att dessa of-
fentliga behov blir tillgodosedda. Musgrave framhåller att detta är en principiellt sett svår uppgift eftersom den egentligen kräver kännedom om de individuella preferenserna vis å vis konsumtion av offentliga tjänster samt om den >välfärdsfunktion» varmed dessa preferensers samhällsekonomiska an— gelägenhetsgrad skulle kunna graderas. Det bör observeras att den resursallokeringsmäs- siga planeringen tänks äga rum under an- tagande av att erforderliga inkomstfördel- ningar redan vidtagits i inkomstfördelnings- budgeten. Staten bör därför, menar Mus- grave, i princip kunna använda sig av kon- sumenternas lvbetalningsvillighet» (i den mån den kan mätas) för att bestämma i vilken utsträckning behovet av offentliga tjänster skall tillgodoses.
Närbesläktade med de offentliga tjäns- terna är vad Musgrave kallar prioriterade behov (merit wants). Exempel på statliga åtgärder som föranletts av sådana priori- teringar är subventioner av bostadsbyggande och — om man vill tänka sig »negativ prio- ritering» — konsumtionshämmande beskatt- ning. Vad som är utmärkande för dessa prioriterade behov är enligt Musgrave att staten medvetet gör avsteg från principen om konsumentens självbestämmanderätt. I vilken utsträckning behovet av dylika »prio- riterade behov» skall tillgodoses kan så- ledes inte avgöras med utgångspunkt från konsumenternas betalningsvillighet.
Musgrave framhåller att resursalloke— ringsbudgeten alltid måste vara en balan- serad budget i den meningen att de reala resurser som den tar från den enskilda sektorn alltid är lika stora som de resurser som ställs till den offentliga sektorns för- fogande. Att så är fallet beror på att re- sursallokeringsplaneringen förutsätter att eventuella avvikelser från full sysselsättning och fullt resursutnyttjande i övrigt avhjälpts genom konjunkturstabiliseringsavdelningens arbete. Finansiellt sett tar sig denna balanse- ring uttryck däri att resursallokeringsbud— getens löpande utgifter bestrids med skatte— medel medan dess investeringar finansieras lånevägen.
Den andra av de tre »delbudgeterna», in-
komstomfördelningsbudgeten, avser att via beskattning och bidrag åstadkomma den politiskt önskvärda inkomstfördelningen i samhället. Denna omfördelning måste uppenbarligen ske med utgångspunkt från politiska värderingar. Beträffande inkomst- omfördelningsbudgeten gäller liksom be— träffande resursallokeringsbudgeten att den måste vara balanserad i den bemärkel— sen att den tar i anspråk lika mycket reala resurser som den fördelar. Bortser man från inkomstomfördelningar över tiden skall denna reala balansering motsvaras av en finansiell balans mellan inkomster och ut- gifter.
Den tredje delbudgeten, konjunktursta- biliseringsbudgeten, skiljer sig från de öv- riga därigenom att den icke tar reala re- surser i anspråk. Den avser i stället att upprätthålla full sysselsättning samt att för- hindra inflation. På det finansiella planet är den en över- eller underskottsbudget. An- tingen tar den in skattemedel eller låneme- del för att dämpa efterfrågan eller också söker den stimulera efterfrågan genom att finansiera lämpliga projekt.
Eftersom planeringen inom varje delbud- get skett utifrån antagandet om att pla- neringsarbetet inom de övriga redan gjorts medför sammanställningar till en enda, »kousoliderad» budget vissa tekniska pro- blem. Det kan exempelvis hända att kon- junkturstabiliseringsbudgeten haft en inver- kan på inkomstfördelningen i samhället som icke beaktats i inkomstomfördelningsbudge- ten. En ny inkomstomfördelning kan alltså aktualiseras. Inkomstomfördelningen kan påverka konsumenternas preferenser och ak- tualisera en justering av resursallokerings- budgeten. Denna justering kan medföra ett nytt inflations- eller deflationstryck som ak- tualiserar nya stabiliseringsåtgärder osv. Musgrave understryker att dessa tekniska detaljer icke bör få undanskymma det fak- tum att budgeten tjänar olika, sinsemellan särskiljbara syften.
I föreliggande sammanhang är det i främsta rummet följande punkter i Mus- graves resonemang som är av intresse:
1. En renodling av den samhällsekono—
miska målsättningens delkomponenter är möjlig och från principiell ståndpunkt klar— görande.
2. Planeringen av statens åtgärder på det samhällsekonomiska planet kan tänkas vara upplagd så att den i ett första steg sker med utgångspunkt från en delmålsättning, exem- pelvis resursallokeringsaspekten. Samord- ningen med övriga delmålsättningar — in- komstomfördelnings- och konjunkturstabili- seringsönskemål — kan tänkas äga rum i ett andra steg.
3. De delbudgets som avser resursalloke- ring och inkomstomfördelning är — i mot— sats till konjunkturstabiliseringsbudgeten — finansith balanserade. En myndighet av vilken man kräver finansiell balans kan däremot icke själv generera konjunktursta- biliserande åtgärder.
1.9 Sammanfattande synpunkter på en mål- formulering för offentliga företag
1.9.1 Avgränsning av målsättningsbegreppet
Uppgiften att formulera en målsättning för ett offentligt företag bör ses mot bakgrun- den av distinktionen mellan mål och funk- tion. Att ett offentligt företag har en viss funktion att fylla i samhället, behöver inte nödvändigtvis innebära att målsättningen utformas med tanke på att precisera denna funktion. Det kan mycket väl vara så att företaget fullgör sin funktion i samhället bäst genom att det försöker förverkliga en från denna funktion mer eller mindre fri- stående målsättning.
Det som man avser att påverka vid ut- formningen av en målsättning för ett före- tag är företagsledningens målsättning. Det är emellertid troligt att företagsledningen i sitt handlande kommer att påverkas av del- mål vid sidan av de officiellt föreskrivna. Det gäller också att andra intressegrupper såsom anställda, kunder m.fl. har ett visst inflytande på företagets politik.
Man talar ibland om 'målsättningshie- rarkin» för att markera att man ofta kan ur- skilja en mer eller mindre kongruent kedja av över- och undermålsättningar i ett före-
tag. Man tänker sig då att i allmänna termer formulerade målsättningar på hög nivå steg— vis översätts i mera konkreta undermål- sättningar. Medan målen på hög nivå kan förväntas vara relativt stabila över tiden gäller att de operationellt formule- rade undermålsättningarna relativt ofta måste revideras för att möta situationens krav.
Det offentliga företaget, liksom andra ty- per av organisationer, kännetecknas ofta av institutionalisering, vilket bl. a. innebär att företagsledningen och andra intressegrup- per upplever organisationens överlevande som ett självändamål. Man kan räkna med att denna målsättning kommer att finnas där oavsett vad den officiella målsättningen föreskriver. Givet att detta >överlevande- mål» i vilket fall som helst kommer att ingå i företagsledningens målsättning, kan det ur ägarens synvinkel vara förnuftigt att för- söka åstadkomma kongruens mellan detta överlevandemål och uppfyllandet av före- tagets funktion. Målsättningen borde alltså formuleras så, att företagsledningens strä- van att få företaget att överleva verksamt bidrar till att ägarens syften tillgodoses.
1.9.2 Resursallokering versus »intern effek— tivitet»
De klassiska, marginalistiska varianterna av »the theory of the firm» koncentrerar in- tresset på problemet att åstadkomma en op- timal avvägning mellan produktionsfakto- rer, varvid produktionsfaktoremas kostnad betraktas såsom en given storhet. Den mo- derna organisationsteorin och de med ut- gångspunkt därifrån utvecklade modellerna för företagets beteende inom the theory of the firm har i stället understrukit att kost- naden för att en viss produktionsfaktorsin- sats inte är given, utan att det finns utrymme för ett betydande mått av kostnadspress eller »effektivisering» i snäv mening. Förekomsten av »organisational slack» innebär att vissa intressenter erhåller större förmåner i form av betalningar eller i form av en för dem gynnsam verksamhetsinrikt- ning än vad som är erforderligt för att före-
taget skall kunna försäkra sig om deras fort- satta medverkan. Det finns alltså möjlighet att genom att utöva »press» på de berörda intressegruppema erhålla samma produk- tionsfaktorsinsats till lägre kostnad eller att »få ut mer» för en viss given produktions- faktorsinsats.
Det är således inte säkert att det vik— tigaste problemet vid formuleringen av det offentliga företagets målsättning ligger i att med utgångspunkt från givna kostnads— och intäktsförhållanden finna en resursal- lokeringsmässigt tillfredsställande avvägning ifråga om pris och produktionsvolym. Den kan i stället gälla att balansera anspråk som direkt påverkar de kostnader och intäkter som den klassiska teorin betraktar som givna. Hit hör sådana faktorer som olika kundgruppers serviceanspråk, personalens anspråk på arbetsförhållanden, ledande tek— nisk personals anspråk på produktionsin- riktning, företagsledningens politik när det gäller personal, forskning etc.
Det torde inte existera någon systematisk behandling av hur man ur samhällsekono— misk eller välfärdsekonomisk synpunkt bör se på förekomsten av »slack». Det kan naturligtvis argumenteras för att den typ av slack som kommer till uttryck i trivsam- mare arbetsförhållanden etc. kan represen- tera ett visst värde. Det måste emellertid vara avgörande att denna form av slack inte betingar något pris och därför heller inte kan vägas mot andra förmåner såsom lön eller semester. Vi skall därför fortsätt- ningsvis förutsätta att staten såsom ägare till ett offentligt företag är intresserad av att »tillgängligt vinstutrymme» i första hand tas i anspråk för låga priser, socialt be- tingad prisutjämning eller prisdifferentie- ring, investeringar, serviceförbättringar eller utdelning på det insatta kapitalet.
I en konkurrenssituation tenderar pris-, service- och investeringspolitik att få hög prioritet. Att så är fallet kan sägas bero på att företagets möjligheter att överleva fram- står som påtagligt beroende av att dessa former av ianspråktagande av »slack- kom— mer i främsta rummet. Givet att konkur— rens medför ett ur ägarens synpunkt för-
delaktigt ianspråktagande av slack bör den uppmuntras. För att företagsledningen och andra berörda intressegrupper skall uppleva att en konkurrenssituation verkligen före- ligger måste det offentliga företagets villkor utformas så att de motsvarar vad som gäller de företag varmed det konkurrerar.
1.9.3 Det samhällsekonomiska offentliga företags målsättning
inslaget i
Resursallokeringsmålet i den vanligen av- sedda, ganska snäva bemärkelsen utgör en- dast en del av en större samhällsekonomisk målsättning. I denna ingår — förutom re- sursallokeringsmålet — exempelvis inkomst— omfördelningsmål och konjunkturstabilise- ringsmål.
Vi har i avsnitt 1.8.8 diskuterat möjlighe— ten av en uppspjälkning av den samhällseko- nomiska målsättningen i dessa delmålsätt- ningar. Det föreföll åtminstone på det prin- cipiella planet vara möjligt att göra denna uppdelning på ett sådant sätt att dessa mål- sättningar i den löpande planeringen kunde betraktas såsom varande oberoende av va- randra, medan den erforderliga samord- ningen kunde ske i form av en »konsoli- dering» av denna planering.
Genom denna uppspjälkning blir det möj- ligt att särskilja det samhällsekonomiska önskemålet om högre levnadsstandard från inkomstfördelnings- och konjunkturutjäm— ningsaspekten. Mot bakgrunden av en dylik uppdelning kan det te sig naturligt att in- rikta det offentliga företaget på att tillgodo- se delmålet om levnadsstandard och förut- sätta att myndigheter med direkt ansvar för inkomstfördelning och konjunkturutjämning får ta initiativ till — och bestrida kostna- derna för — sådana modifieringar av det offentliga företagets politik som från deras synpunkter ter sig befogade.
Den moderna organisationsteorin under— stryker att en dylik uppspjälkning i mer eller mindre oberoende delmålsättningar är ett väsentligt drag när det gäller beslutsfat- tande och problemlösning. Det bör alltså ur administrativ synpunkt finnas en stark pre- sumtion för att man bör försöka avgränsa
ett offentligt verksamhetsområde så att dess funktion blir att tillgodose ett snarare än flera av dessa delmål.
Det förhållandet att resursallokeringen i samhället är icke-optimal liksom det för- hållandet att tillgängliga, institutionella kost- nadsdata icke utan komplicerade korrige- ringar kan tolkas som samhällsekonomiska kostnader gör det svårt att formulera offent- liga företags målsättning i samhällsekono- miska termer. Det är icke desto mindre nöd- vändigt att se till att det offentliga företagets ianspråktagande av resurser samordnas med den övriga ekonomins. Det gäller således att göra en sådan avvägning att inte re— surser dras från högvärdigare till lågvärdi- gare användningsområden, eller omvänt. att det offentliga företaget underlåter att ta i anspråk resurser. för vilka de har den samhällsekonomiskt angelägnaste använd- ningen.
Såsom framhölls i diskussionen kring den >>näst bästa» resursallokeringen i avsnitt 1.8.7, kan man knappast räkna med att på analytisk väg komma fram till en generell formulering av hur prissättningen och det ekonomiska handlandet i offentliga företag skall handhas. Den rimligaste utgångspunk— ten i en ekonomi där offentliga företag sva- rar för en relativt liten del av den ekonomi- ska aktiviteten kan vara att ta det ekonomi- ska handlandet i den om de aktuella re- surserna konkurrerande delen av ekonomin i övrigt som utgångspunkt. Man torde också kunna argumentera för att denna utgångs- punkt ter sig rimligare ju mer likartad som resursanvändningen är i referensgruppen och ju större denna referensgrupp är i för— hållande till det offentliga företaget. Uti— från denna utgångspunkt får man sedan inrikta sig på att precisera de av speciella samhällsekonomiska hänsyn motiverade modifikationer som kan vara aktuella i det specifika fallet.
Tanken att använda resursanvändningen i ekonomin i övrigt såsom utgångspunkt för utformningen av offentliga företags politik ter sig emellertid inte särskilt lättframkom- lig, eftersom man endast har ofullständig kunskap om hur denna resursanvändning
verkligen gestaltar sig. De teorier eller mo- deller som avser att förklara resursanvänd- ningen i samhällsekonomin brukar hänvisa till produktionsfaktorns kostnad såsom ett centralt led i en dylik beskrivning. Tanken måste då vara den att en produktionsfaktors kostnad såsom företaget upplever den be- stämmer eller har åtminstone ett väsentligt inflytande på företagens användning av pro- duktionsfaktom i fråga. De produktions- faktorer för vilka det gäller att kostnaden upplevs på samma sätt i offentliga företag och övriga delar av ekonomin är ur denna synpunkt inte förknippade med några pro— blem. Intresset koncentreras i stället till de produktionsfaktorer som det offentliga före- taget i kraft av sin särställning skulle kunna registrera eller uppleva på ett annat sätt än vad som gäller för företag (eller andra beslutsenheter) i ekonomini övrigt.
Den produktionsfaktor som ur denna syn— punkt är förknippad med de största proble- men är kapitalet. Vi har i avsnitt 1.7.5 redogjort för vissa tankegångar inom mo- dern investeringsteori, enligt vilka kapital— kostnaden som företaget upplever den är beroende av bl. a. sådana faktorer som ägar— nas tidspreferens och riskvärdering, före- tagsledningens motvilja mot externfinansie- ring m. m. Det offentliga företaget kan inte, just på grund av att det är offentligt, upp- leva riskmomentet på samma sätt som ett enskilt företag. Normalt framstår heller inte skillnaden mellan rörelsefriheten vid intern resp. extern finansiering såsom varande sär- skilt påtaglig.
1.9.4 Principer för prissättning i offentliga företag
Det framgick av redogörelsen för diskus— sionen om prissättning inom offentliga före- tag att principen om prissättning på mar- ginalkostnadsbasis vid praktiska tillämp- ningar ofta modifierats så att den samtidigt medgav full kostnadstäckning, d. v. s. täck- ning för bokföringsmässiga kostnader inklu- sive skälig vinst. Det framgick härvid också att dylika modifieringar av vissa författare
betraktas såsom eftergifter åt en mer eller mindre irrationell allmän opinion.
Vi försökte också i inledningen till av- snitt l.4 visa att principen om full kostnads- täckning har en stark idéhistorisk förank- ring. Man kan emellertid göra den reflek- tionen att principen om full kostnadstäck- ning — just på grund av att den allmänt uppfattas såsom en skälig norm för olika ekonomiska beslut —— också kan ha viss re- sursallokeringsmässig relevans. Den pristeo- retiska diskussion av principerna för pris- sättningen under oligopol - d. v. 5. när ett mindre antal företag konkurrerar inom en bransch — har understrukit att företagen i syfte att förhindra priskrig eller av rädsla för nyetablering inom branschen kan utbilda en praxis som går ut på att prissätta i an- slutning till skäliga priser. Spelteoretiska studier av oligopolbeteende har också un- derstrukit att man kan ha behov av »skäo lighetsnormer» för att komma fram till för oligopolföretagen acceptabla lösningar på prissättningsproblemet.
Modern organisationsteori har understru- kit att företagets målsättning bör ses såsom bestående av flera sinsemellan relativt oför- enliga delmål, såsom strävan efter vinst, stor marknadsandel, social prestige, konso- lidering, teknisk utveckling osv. Med varje sådant delmål är förknippat en aspirations- nivå — dvs. en föreställning inom företaget om vad som är att betrakta såsom en till— fredsställande grad av måluppfyllelse när det gäller delmålet ifråga. De delmål som tenderar att få störst inflytande på företa- gets politik är de där verklig måluppfyllel- se ligger under aspirationsnivån. Om före- tagets resultat vid en viss given tidpunkt bedöms såsom tillfredsställande skulle allt- så, enligt detta betraktelsesätt, andra del- målsättningar få ett visst mått av prioritet. Aspirationerna med avseende på vinst för- ändras fortlöpande med ledning av de er- farenheter man gör. Samtidigt gäller emel- lertid att uppfattningen om vad som är skä- lig vinst kan ha inflytande på aspirationsni- våns höjd. Den av Baumol (jfr avsnitt 1.6.4) utvecklade modellen för volymmaximering under restriktionen av att en skälig vinst
skall upprätthållas kan ses som ett uttryck för dylika tankegångar. I denna modell gäller att priserna i allmänhet inte ger ut— tryck för marginell kostnad.
Det kan mot bakgrunden av det sagda åtminstone ifrågasättas om inte en utsago om att enskilda företags priser sätts på en nivå som motsvarar full kostnadstäckning skulle kunna ge en beskrivning av verklig- heten, som kunde anses såsom lika god som en utsago om att priserna sätts på marginalkostnadsbasis. (Bägge beskrivning- arna är naturligtvis att se som betydande förenklingar.) Om »pris-lika-med-genom- snittskostnaden» vore korrekt, rycker det undan grundvalarna för principen om mar- ginalkostnadsprissättning. Att priset är lika med marginalkostnaden i den del av eko- nomin som ligger utanför de offentliga fö— retagen är en förutsättning för att en till- lämpning av principen om prissättning i an- slutning till marginalkostnaden skall leda till optimal eller förbättrad resursallokering i ekonomin som helhet.
Det är inte lika lätt att argumentera för den omvända satsen -— nämligen att pris- sättning på basis av full kostnadstäckning inom enskilda företag skulle medföra att användningen av principen om full kost- nadstäckning i offentliga företag blev sam- hällsekonomiskt önskvärd. Resonemangen kring »det näst bästas teori» (jfr delav- snitt 1.8.7) synes emellertid tala för att man när det gäller en relativt liten sektor och när det gäller varor som huvudsakligen har karaktären av substitut snarare än kom— plement i förhållande till andra varor bör sträva efter att tillämpa prissättningsprinci- per som överensstämmer eller liknar dem som gäller inom ekonomin i övrigt. Slut- satsen av det förda resonemanget blir att användningen inom offentliga företag av principen om prissättning i anslutning till ett krav på full kostnadstäckning inte nöd- vändigtvis behöver vara en eftergift åt den allmänna opinionens krav på rättvis och skälig prissättning. Principen ifråga bör ock- så — åtminstone under vissa betingelser —- kunna betraktas såsom en från resursfördel— ningssynpunkt tillfredsställande regel.
Det skall emellertid observeras att mar- ginalkostnadsprissättning - i den betydelse som begreppet mestadels kommit att få vid praktiska tillämpningar — och prissättning med utgångspunkt från önskemålet om full kostnadstäckning inte nödvändigtvis behö- ver stå i ett motsatsförhållande till var- andra. I exkursen kring marginalkostnads- prissättningsprincipen har vi argumenterat för att det i ett företag som producerar kontinuerligt och som är hänvisat till att investera på lönsamhetsbasis måste vara prissättning i anslutning till långfristig mar- ginalkostnad som är samhällsekonomiskt re- levant. Detta innebär på det praktiska pla- net att priset sätts lika med kostnaden för att producera med de sist anskaffade an- läggningstillgångarna. Vi har i delavsnittet 1.5.4 genom ett modellresonemang försökt ge visst belägg för att företag genom an— passning av avskrivningstiderna i många fall har möjlighet att på sikt åstadkomma ett läge i vilket gäller att full kostnadstäckning leder till lika höga priser som en dylik mar- ginalkostnadskalkyl.
Principen om full kostnadstäckning re- spektive marginalkostnadsprissättning ses ibland som regler för prissättning snarare än som allmänna målsättningar för företagets verksamhet. Vi har i denna bilaga försökt sätta in prissättningsprinciperna i det sena- re, vidare sammanhanget. Härvid gäller att principen om rnarginalkostnadsprissättning måste kompletteras med ett särskilt krite- rium, konsumentöverskottskriteriet, för inve- steringsbedömningsändamål. Ser man mar- ginalkostnadsprincipen såsom ett verktyg för staten att styra det offentliga företaget kan man — för att låna en term från mo— dern organisationsteori — se den såsom en programstyrningsimpuls, varmed avses att den förutsätter direkta instruktioner till det offentliga företaget om hur kostnaderna skall beräknas i varje särskilt fall och hur de skall komma till användning i prissätt- ningssammanhang. Principen om full kost- nadstäckning, däremot, kan med viss rätt betecknas såsom målstyrning eftersom den specificerar hur företagets resultat kommer att mätas. Det bör dock understrykas att
full kostnadstäckning endast ger uttryck för ett av de delmål, som ingår i företa- gets målsättning, nämligen önskemålet om ett tillfredsställande överskott på rörelsen. Därutöver lämnar den fältet öppet för and- ra delmålsättningar — expansionsplaner, tek- nisk utveckling m. m. — att utöva ett infly- tande på företagets fortsatta utveckling.
Litteratur
Asztély S., 1955, Finansiell planering. Stock- holm. Baumol W., 1959, Business behavior, value and growth. New York. Baumol W., 1961, Economic theory and oper- ations analysis. New Jersey. Beckwith B., 1955, Marginal-cost price-output control. New York. Bergson A., 1938, A reformulation of certain aspects of welfare economics. Quarterly journal of economics 52, 310—334. Bohm P., 1964, External economics in pro- duction. Stockholm. *Boiteux M., 1949, La tarification des de— mandes en pointe: application de la théorie de la vente au cout marginal. Revue géné- rale de ]*électricité 58, 321—340. Boiteux M., 1956 A, L'amortissement in- dustriel. Incidence des lois de dépréciation individuelle des installations sur les charges de capital d'une grande entreprise. Annales des mines, III—l—III, 15. *Boiteux M., 1956 B, Le vente au cout
marginal. Revue Francaise de l'énergie 8, 113—117. *Boiteux M., 1956 C, Le choix des équip- ments de production d”énergie électrique. Revue Francaise de recherche opérationelle 1, 45—60. Boiteux M., 1956 D, Sur la question des mo- nopoles publics astreint å l'équilibre budge- taire. Econometrica XXIV, 22—41. *Boiteux M., 1957, Le tarif vert d'électn'cité de France. Revue Francaise de l'énergie 8, 137—151. *Boiteux M., 1960, L'énergie électrique: données problemes et perspectives. Annales des mines 1960, 31—51. Buchanan J., 1951, Knut Wicksell on marginal-cost pricing. Southern economic journal, XVIII, 173—178. Cassel G., 1900, Grundsätze fiir die Bildung
der Personentarife auf den Eisenbahnen. Archiv fiir Eisenbahnwesen 23, 116—146, 402—404.
Coase R., 1946, The marginal cost contro- versy. Economica, XIII, 168—182. Coase R., 1947, The marginal cost contro- versy: Some further comments. Economica 1947, 150—153. Cohen K. & Cyert R., 1965, Theory of the firm; resource allocation in a market economy. New Jersey. Cyert R. & March J., 1963, A behavioral theory of the firm. New Jersey. Dahmén E., 1960, Industrins finansiering under 1950—talet. I Industriproblem 1960. Upp- sala. Dean J., 1951, Managerial economics. New Jersey. Due J. & Clower R., 1966, economic analysis. Homewood. Edwards E., 1961, Depreciation and the main- tenance of real capital. I Depreciation and replacement policy, Meij (ed.). Amsterdam. Eisner R., 1960, Determinants of capital ex- penditure; an interview study. Studies in business expectations and planning 2. Illinois. Fisher I., 1906, The nature of capital and income. New York. Fisher I., 1930, The theory of New York. Foster C., 1963,
London.
Frenckner T., 1953, Syfta företagen mot högs- ta möjliga vinst? Stencil. Stockholm. Frisch R., 1939, The Dupuit taxation theorem. Econometrica VHI, 145—150, 156—157.
Intermediate
interest.
The transport problem.
F omot: Med * markerade arbeten finns medtagna i engelsk översättning i Marginal cost pricing in practice, 1964, Nelson (ed.). New Jersey.
Galbraith J., 1967, The new industrial state. Boston. Gandemo B., 1967, Företagens finansierings- politik, Teori och praktik. Stencil. Göteborg. Gordon M., 1960, Security and a financial theory of investment. Quarterly joumal of economics 74, 472—492. Gordon M., 1962, The investment, financing and valuation of the corporation. Home- wood. Graaff I., 1957, Theoritical welfare econom- ics. Cambridge. Gårdlund T., 1956, Knut Wicksell. Rebell i det nya riket. Stockholm. Heckscher E., 1953, Merkantilismen. 1—2. Stockholm. Henderson A., 1947, The pricing of public utility undertakings. Manchester school, XV, 223—250. Henderson A., 1948—49, Prices and profits in state enterprises. Review of economic studies, XVI, 13—24. Hitch C. & McKean R., Suboptimisation in operations problems. I Operations research for management. McCloskey & Trefethen (eds.). John Hopkins 1954. Horowitz I., 1967, The advance of the theory of the firm; one step forward, one step back. Quarterly review of economics and business 7, 53-63. Hotelling H., 1938, The general welfare in
relation to problems of taxation and of railway and utility rates. Econometrica VI 242—269. Hotelling H., 1939, The relation of prices to
marginal costs in an optimum system. Econometrica VII 151—155, 158—160. Håkansson H., 1954, Kostnadsproblem inom trafikpolitiken. Arbetspromemoria inom sek- retariatet till 1953 års trafikutredning. Hållsten B., 1966, Investment and financing decisions. Stockholm. Hållsten B., 1967, Val av kalkylräntefot vid bedömning av investeringar inom statliga verk och företag. Stencil. Stockholm.
Johansson S-E., 1961, Skatt — investering — värdering. Stockholm.
McKean R., 1958, Efficiency in government through systems analysis. New York. Kragh B., Finansiella långtidsperspektiv. Sta- tens offentliga utredningar 1967:6. Stock— holm 1967. Kuhn W., 1963, The evolution of economic thought. Cincinnati. Lange O., 1936—37, On the economic theory of socialism, Review of economic studies, IV. Lerner A., 1944, The economics of control. New York. Lewis W., 1941, The two-part tariff. Econom- ica VIII 249—270, 399—408.
Lewis W., 1946, Fixed costs. Economica XIII, 231—258. Liebenstein H., 1966, Allocative efficiency vs. »X-efficiency». American economic review, 392—415. Liljeblad R., Om avskrivning å fasta produk- tionsmedel. Nordisk tidskrift for teknisk ökonomi. Lindahl E., 1919, Die Gerechtigkeit der Be- steuerung. Lund. Lindström B., 1958, Investeringar, produktivi- tet och räntabilitet — företagsekonomiska aspekter. Studier och debatt, 55—64. Lipsey R. & Lancaster K., 1956, The general theory of the second best. Review of economic studies 24, 11—32. Little I., 1950, A critique of welfare econom- ics. Oxford. Lundberg E., 1960, Produktivitet och räntabi- litet. Stockholm.
Lutz F. & Lutz V., The theory of investment of the firm. Princeton. Löwenthal B—G., 1966, Industrins finansie- ring 1955—62. Stockholm. Magnusson B., 1963, Interdependenta valsitua- tioner i företagets ekonomiska bedömning. Stencil. Stockholm. March J. & Simon H., 1958, Organizations. New York. Marginal cost pricing in practice, 1964, Nelson (ed.). New Jersey. Marschak T., 1960, Capital budgeting and pricing in the French nationalized industries. The journal of business 33, 133—156. Marshall A., 1890, Principles of economics. Sth ed. New York. *Massé P., 1953, Les investissements élec— triques, Revue de statistique appliquée 1, 119—129. *Massé P. & Gibrat R., 1957, Application of linear programming to investments in the electric power industry. Management science 3, 149—166. *Massé P. & Bessiére F., 1959, La program- mation å long terme des investissements électriques. Colloque sur la recherche opéra- tionelle, 95—114. Mattson B., Samhällsekonomiska kostnader av dödsolycksfall i vägtrafiken — med speciellt intresse för diskonteringsfaktom. Stencil. Göteborgs universitet.
Meyer J. & Kuh. E., 1957, The investment decision: an empirical study. Cambridge. Modigliani F. & Miller M., 1958, The cost of capital, corporation finance and the theory of investment. The American econ- omic review 48, 261—297. Modigliani F. & Miller M., 1959, The cost of capital, corporation finance, and the theory of investment: reply. The American econom- ic review 49, 655—669.
Montgomery R., 1939, Government ownership and operation of railroads. I American academy annals CCI, 137—145. Musgrave R., 1959, The theory of public finance. A study in public economy. New York. Näslund B., 1967, Decisions under risk. Stock- holm. Pigou A., 1912, Wealth and welfare. London. Prest A., & Turvey R., 1965, Cost-benefit analysis: a survey. The economic journal LXXV, 685—735.
Prenreich G., 1938, Annual survey of economic theory: the theory of depreciation. Econom- etrica, 219—241. Principer och metoder för kostnadsberäk- ningar vid statens järnvägar. Statens offent- liga utredningar 1949: 5. Stockholm. Ramström D., 1963, Administrativa processer. Organisationslära och företagsledning. Upp- sala. Ramström D., 1967, The efficiency of control strategies. Communication and decision- making in organizations. Stockholm. Renck O., 1966, Investeringsbedömning i några svenska företag. Stockholm. Rhenman E., 1961, Tre uppsatser om organi- sation. Stencil. Rehnman E., 1964, Organisationens mål. So- ciologisk forskning 2, 41—54.
Ruggles N., 1949—50, Recent developments
in the theory of marginal cost pricing. Review of economic studies, XVII, 107-126.
Ruggles N., 1949—50. The welfare basis of the marginal cost pricing principle. Review of economic studies, XVII, 29—46. Schlaifer R., 1959, Probability and statistics for business decisions. New York. Selznick P., 1957, Leadership in administra- tion. Illinois. Shubik M., 1959, Strategy and market struc- ture. New York. Simon H., 1957, Administrative behavior. New York. Sjöberg A., Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Bilagor till 1942 års jämvägskostnadsutrednings betänkande. Stockholm 1949. Sjöberg A., 1956, Stockholm. Sjöberg A., 1967, Cost and revenue analysis, profitability estimates, budgetary planning. A selection of papers on transport econom- ics. Stockholm. Smith A., 1776, An inquiry into the nature and c'ouses of the wealth of nations. London. Statens järnvägars taxor. Statens offentliga ut- redningar 1956: 54. Stockholm 1956. Svensk Trafikpolitik, 1963, Riktlinjer och handlingsprogram, del I. Betänkande avgi-
Ekonomi och taxor.
vet av 1953 års trafikutredning. Statens offentliga utredningar 1961: 23.
A survey of contemporary economics, Haley (ed.), 1952. Homewood. Terborgh G., 1949, Dynamic equipment po- licy. London. Tersman R., 1956, Statsägda aktiebolag i Sverige. Stockholm. Theimeyer T., 1964, Grenzkostenpreise bei öffentlichen Unternehmen. Köln och Op- laden. The theory of marginal cost and electricity rates. 1958. OEEC. Paris. Thorburn T., 1968, Kompendium i förvalt- ningsekonomi. Stencil. Stockholm. Welinder C., 1962, Offentlig hushållning. Lund. Wicksell K., 1896, Finanztheoretische Un- tersuchungen. I ena. Vickrey W., 1948, Some objections to marginal cost pricing, Journal of political economy LVI, 218—238. Williamson J., 1966, Profit, growth and sales maximization. Economica XXXIII, 1—16. Wilson T., 1945, Price and output policy of state enterprise. Economic journal LV, 454—460. Wilson T., 1952, The inadequacy of the theory of the firm as a branch of welfare econom- ics, I OEP N/S vol. 4, 1952. Zeuthen F., 1936, Principper for offentlig anlaegspolitik og prispolitik 1—2, 138—157. Zweig F., 1950, Economic ideas. A study of historical perspectives. New York.
Affärsverksutredningens pensionspromemoria
2.1 Huvuddragen av pensionsstrukturen
I det ekonomiska Uygghetssystemet på at- betsmarknaden väger pensioneringen tyngst. Den är uppbyggd med folkpensionen AFP i botten och tilläggspensionen ATP ovanpå. Som en extra påbyggnad till dessa lagfästa, allmänna förmåner förekommer beträffande vissa kategorier av arbetstagare en komplet- teringspension KP.
F örmånssystem. AFP utgår från 67 år med i princip lika belopp för alla medborgare oavsett inkomststandard under produktiv ålder. Årsbeloppet utgör 90 eller 70 %, be- roende på civilstånd m.m., av ett värde— beständigt s.k. basbelopp som f.n. är 5 800 kr. AFP innehåller dessutom änke— pension och barnpension i vissa relationer till basbeloppet. För löntagarna kan AFP tekniskt uppfattas som pensionsrätt på den mot basbeloppet svarande bottenlönedelen.
ATP har också pensionsåldern 67 år. Den täcker hela arbetsmarknaden och in- tjänas successivt mellan 16 och 65 års ål- der på lönedelar mellan ett och 7,5 bas— belopp. Enär ATP börjat intjänas först år 1960, är antalet nu löpande ATP-ålders- pensioner ringa och starkt avkortade jäm— förda med de pensioner som i framtiden kommer att grundas på normala intjänan- detider. Först på 1980-talet är systemet så utbyggt att arbetstagare som går in i pensionsåldern kan få hel ATP. Även ATP
innehåller änkepension och barnpension. Dessa pensioner beräknas på samma löne- delar som ålderspensionen.
KP förekommer såsom utfästelser i av- tal eller reglementen för den stora massan av tjänstemän inom alla sektorer av arbets- marknaden samt på den offentliga arbets- marknaden och undantagsvis i andra fall även för arbetare. Pensionsåldrar och sy- stemkonstruktioner varierar mellan olika områden. I princip syftar KP till att kom- plettera den allmänna pensionen, i första hand genom att ge pension från lägre ål- der än 67 år men även på andra sätt så- som genom påbyggnader av pension ef- ter 67 år, mera generellt med pensions- rätt på lönedelar över 7,5 basbelopp samt övergångsvis under uppbyggnaden av ATP. På den statliga sektorn — såväl förvalt- nings- som företagsdelen — är utfästel- serna inskrivna i ett av Kungl. Maj:t med riksdagens bemyndigande utfärdat regle- mente den 28 maj 1959 (nr 287).
F inansieringssystem. AFP finansieras skatte- vägen.
ATP finansieras medelst årliga arbetsgi- varavgifter som utgår med viss procent av pensionsgivande lönedelar. Procentsat- sen har enligt en i femårsperioder fast- ställd skala successivt stigit från 3 % för år 1960 till 9 % för innevarande år och fortsätter att stiga till 11 % för år 1974.
KP finansieras — i motsats till ATP — inte enligt ett för hela arbetsmarknaden gemensamt system. Medan de statliga af- färsverken — liksom statsverket för myn- digheternas räkning — i huvudsak direkt- finansierar utgående pensioner så använder huvudparten av företagen inom övriga delar av marknaden metoden att i en eller annan form reservera medel för framtida utbe— talningar av pension. Finansdepartemen— tet förbereder emellertid nu en omläggning av det statliga systemet till mer marknads- mässig ordning. För myndighetsområdet har sålunda redan meddelats vissa preliminära anvisningar rörande storleken av beräknad medelsreservation för budgetåret 1969/ 70.
2.2 Allmänna synpunkter på pensionsfinan- sieringen
Med pension förstås i detta avsnitt sådan ersättning på grund av utfört arbete, som i form av KP utgår efter viss uppnådd levnadsålder eller tidigare under varaktig arbetsoförmåga eller efter arbetstagarens död till familjen. Förutsättningarna för att pension skall utgå i olika situationer jämte reglerna för beräkning av pensio— nens storlek bildar tillsammans pensions— förmånssystemet.
Faktorer som normerar pensionskostnaden. Pensionsförmånssystemets tillämpning ger upphov till kostnader för varje verksam- hetsår och arbetstagare: en kostnadspost för risken att arbetstagaren under året blir arbetsoförmögen eller avlider och en annan kostnadspost för hans under året inarbe- tade pension avsedd att utgå efter yrkes- aktiv tid. Kostnaden är beroende av å ena sidan pensionsbelopp, pensionsålder och övriga faktorer som normerar förmånssy- stemets materiella innehåll och å andra sidan arbetstagarens levnadsålder m.fl. persondata. Beräkning av kostnaden för väntade framtida pensionsutbetalningar sker enligt försäkringsmatematisk metod med an- vändande av bl. a. dödlighetstabeller och ränteantaganden.
Årskostnad i kr för ålderspension a 1 000 kr för år som inarbetas mellan nedan angiven levnadsålder och vidstående pen- sionsålder
Levnadsdlder dd pensionen börjar in— arbetas
30 år
Pensions- ålder
40 år 50 år 60 år
55 år 426 850 3 053 60 år 276 500 1 209 65 år 176 300 609 67 år 147 245 478
14 639* 2 257 1 452
*) engångskostnad
Den tyngsta kostnadsposten är den som avser inarbetad pension. Vanligen sätts den— na pension i relation till arbetstagarens ge— nomsnittliga lön för åren närmast före pen- sionsålderns uppnående. Den allt brantare löneutvecklingen har med hänsyn därtill medfört att inarbetningstiden per pensions- krona avkortats och att kostnaden för inar- betad pension mer och mer koncentrerats till den produktiva ålderns senare skede. Detta gäller särskilt beträffande grupper av arbetstagare med låg pensionsålder. Tablå- erna 1 och 2 belyser dessa förhållanden. An- givna kostnader avser livsvarig ålderSpen- sion för man och är beräknade med tillämp- ning av gällande grunder för avgiftsberäk- ning vid kollektiv pensionsförsäkring. Hän- syn har alltså inte tagits till den effekt på kostnaden för inarbetad pension som kan komma att följa av återbäring på erlagda avgifter och pensionens efterreglering.
Antag att en arbetstagare har 20 000 kr. i årslön och att pensionsåldern är 60 år. Om lönen höjs med S %, dvs. med 1000 kr., och som följd härav utfäst ålderspension höjs med 65 % av 1 000 kr., dvs. 650 kr., visar tablå 1 att pensionskostnaden ökar med 27,6 % av 650 kr. för 30-åringen, med 50 % av 650 kr. för 40-åringen osv. Med hjälp av tablån kan pensionskostnads— ökningen för olika levnadsåldrar beräknas i förhållande till 20000 kr. eller annan lön. Sammanlagd procentuell kostnadsökning för lön och ålderspension vid olika pen- sionsåldrar, om lönehöjningen är 5 %, framgår av tablå 2.
Tablå 2 Sammanlagd kostnadsökning för lön och ålderspension uttryckt i % av lön, om löneök- ningen är 5 %
Levnadsdlder vid löneökningen 30 år 40 år 50 år 60 år
Pensions- ålder
55 år 60 år 65 år 67 är
S% 14,9% —
6% 9,0% 52,6% 0% 7,0% 12,3% 8% 6,60/0 93%
6,4% 7, 5,9% 6, 5,6% 6, 5,5% 5.
Pensionskostnad — pensionsskuld — me- delsreservering. En strikt företagsekono- misk pensionskostnadstäckning — i bety- delsen att varje verksamhetsårs produktion skall bära sin pensionskostnad — skulle innebära att företaget varje år avsatte me- del för framtida förväntade pensionsutbe- talningar. När en arbetstagares anställning upphörde och lön ej längre utgick för honom, fanns alltså inte längre någon pen- sionskostnad för honom att ta hänsyn till. Överhuvudtaget skulle det vid varje tid- punkt finnas medel avsatta och uppsam— lade — en medelsreserv — svarande mot gjorda men till betalning ännu ej förfallna pensionsutfästelsers kapitalvärde, företagets pensionsskuld. Definitionsenligt skulle allt- så en nödvändig förutsättning för medels- reserveringen vara att rätten till pension byggs upp enligt oantastbarhetsprincipen — en rättsgrundsats som länge gällt för pensionsförsäkring och numera är ett hu- vudvillkor även beträffande andra former av medelsreservering.
Att varje år eller sekvens av år eller att varje företag eller grupp av företag skulle bära sin pensionskostnad är numera praktiskt omöjligt med hänsyn till den be- tydelse som bl. a. tilläggen för penning- värdets fall har i de moderna pensionsför- månssystemen och svårigheten att kalkylera kostnaden för sådana tillägg årtionden in- nan tilläggsbeloppen har fastställts. Ett fö- retag kan visserligen tänkas varje verksam- hetsår genom förmögenhetsavskiljning till något försäkringsorgan uppdra åt detta att fullgöra företagets under året gjorda pen- sionsåtaganden. Försäkringsorganets för—
måga att svara för framtida pensionsutbe- talningar begränsas emellertid av tilldelad förmögenhet och dess avkastning. Det kan alltså inte garantera utgivandet av index- tillägg och naturligtvis inte heller av andra förmåner, vilkas belopp inte är kända un- der verksamhetsåret.
En annan sida av samma problem är att försäkringspremierna måste bestämmas en- ligt antaganden om ränta, dödlighet, in- validitet m. fl. storheter som är valda ”på den säkra sidan». I en försäkrings- rörelse uppstår således normalt räntevinster och andra överskott, som skall återföras till de särskilda försäkringarna. Genom ett försäkringsorgan går på så sätt en stän- dig ström av medel — in flyter premier och ut pensioner och återbäring i olika former. Återbäringsmedlen kanaliseras an- tingen till den försäkrade eller till arbets- givaren. Fördelningen av räntevinst har som senare skall visas fått stor betydelse för finansiering av pensionstillägg till ut- gående privata pensioner.
I den mån överskott i försäkring eller annan medelsreserv återgår till arbetsgiva- ren kan detta uppfattas som en negativ pensionskostnad, vilken skall upptas som intäkt i rörelsen. Direkt negativa medels- reserveringar kan också förekomma. Ex- empel härpå är de avtappningar ur pen— sionsstiftelser som ägt rum under 1960- talet i anslutning till införandet av ATP. Den negativa medelsreserveringen har sär- skild betydelse på områden där rätten till pension inte byggs upp enligt oantastbar- hetsprincipen. Så starkt som rätten till pen- sion för statsanställda villkoras av anställ— ningens bestånd till pensionsålderns upp- nående måste en eventuell medelsreserve- ring på det området organiseras så att me- del kan återföras till företaget.
Av det föregående följer att pensions- kostnaden för den samlade arbetsinsatsen hos en arbetsgivare under ett visst verk- samhetsår inte kan slutgiltigt bestämmas före, under eller omedelbart efter verk- samhetsåret. Pensionsstrukturen omöjliggör en med lönekostnaden helt sammanfallan- de pensionskostnadsperiodisering. För pen-
sionsborgenären ligger frågans betydelse mindre i om periodiseringen sker på ena eller andra sättet än i att utbetalningen är tryggad. Pensionstryggheten kräver nöd- vändigtvis inte förmögenhetsavskiljning samtidigt som arbetstagaren fullgör sin ar- betsprestation. Tryggheten kan också ord- nas genom att en större krets av arbetsgi— vare solidariskt påtar sig betalningsansva— ret såsom skett genom den av Försäkrings- bolaget Pensionsgaranti, FPG, meddelade kreditförsäkringen för tryggande av privat ITP-pension. På den offentliga sektorn slut- ligen är huvudmannaskapet i sig tillräck- lig borgen för att pension kommer att ut- betalas.
Slutsatsen av det anförda är att företags- ekonomisk pensionskostnadstäckning inte är en ordning enligt vilken varje års produktion bär sin pensionskostnad utan ett marknads- system för kostnadens fördelning i tiden, som etablerats och fungerar enligt gällande lagstiftning och de pensionsavtal som ar- betsmarknadens parter träffat. Häri ligger med nödvändighet vissa kostnadsöverfö- ringar från ett år till ett annat, från den ena generationen till den andra och därmed ock— så mellan företagen. Sålunda innebär av- giftssystemet för ATP att kostnaderna för ATP periodiseras på ett visst sätt. Inom nä- ringslivet fördelas kostnaderna för komplet- teringspensionen KP genom det av staten godkända instrument för medelsreservering, för vars konstruktion en närmare redogö- relse lämnas i avsnittet om den s. k. tryg- gandelagen.
Pensionskostnadens fördelning inom och mellan företag. Ett särskilt problem är hur pensionskostnaden bör fördelas internt på ett företags olika grenar eller inbördes mel- lan flera företag under gemensam ekono- misk ledning. Praktiskt—administrativa skäl talar för att pensionskostnader så vitt möj- ligt tas ut genom lönekostnadspålägg som är procentuellt lika för alla kategorier av an- ställda tillhörande företaget eller företags- området oavsett variationer i verklig kost- nad mellan individer, personalgrupper el-
ler verksamheter. Så sker inom ATP—sy— stemet så när som på att avgifter inte be- räknas på lönedelar under basbeloppet och över 7,5 basbelopp och överhuvudtaget inte på lön till arbetstagare under 16 år och över 65 år. Denna relativa enkelhet i beräkningen sammanhänger med att pen- sionsålder och övriga pensionsförutsättning- ar är principiellt lika för alla löntagare. Tack vare obligatoriet har avgiftsdifferen- tiering efter uppnådd levnadsålder kunnat undvikas, varmed inte endast vunnits en administrativ fördel utan även förhindrats att företag med övervägande äldre arbets- kraft belastas med högre avgifter än före- tag med en ur pensionskostnadssynpunkt gynnsammare åldersfördelning.
I det föregående har belysts hur pensions- kostnaden påverkas av bl.a. pensionsål- der och uppnådd levnadsålder. Vad sta- tens verksamhetsområde beträffar fördelar sig kostnaden för KP ojämnt på de olika verken och myndigheterna främst därför att många grupper av anställda tilldelas pen- sion från 60 år eller tidigare i stället för att utnyttjas till normal och mindre kost- nadskrävande pensionsålder. Detta gäller särskilt beträffande personal i försvaret men också för vissa grupper av affärsverks- anställda rn. fl. En allmän revision av det statliga pensionsålderssystemet och/eller förbättrad personaladministrativ samverkan över verks- och myndighetsgränser skulle kapa pensionskostnadstopparna och därmed minska behovet av differentiering av de lö- nekostnadspålägg varmed pensionskostna— den skall uttas.
Men differenser i personalens medelål- der bidrar också till den ojämna kostnads- belastningen på företag och verksamhets- grenar. På grund härav är sålunda, räknad per lönekrona, den nuvarande KP-kostna— den för de tunga grupperna av arbetare, ban— och trafikbiträden etc. i järnvägs- tjänst flera gånger högre än vad den skulle vara med den medelålder som f.n. gäller för postbankens anställda. En för pen— sionskostnaden ogynnsam åldersfördelning inom ett personalkollektiv har oftast ett så oupplösligt samband med företagets egen
et att kostnaden från denna utgångspunkt får anses given. I detta hänseende är alltså pensionskostnadsproblemet rent fördelnings- mässigt. Om och i vilken mån hänsyn till denna kostnadsdifferentiering inom affärs- verken skall tas i kostnadsbokföringen är ett spörsmål som inte kan besvaras gene- rellt utan är beroende av hur långt verket har drivit den interna fördelningen av kost- nader i sin kostnadsredovisning.
Vad angår pensionskostnadsdifferenserna mellan affärsverken finns det inte f. n. skäl för att genom en kostnadsomfördelning mel- lan verken söka åstadkomma en utjämning. Saken skulle emellertid komma i ett annat läge om personaladministrationen för ver- ken gjordes gemensam eller samordnades. Från denna utgångspunkt skall frågan om kostnadsutjämning diskuteras ytterligare längre fram i promemorian vid behand- lingen av pensionssamordningens finansie- ringsproblem.
2.3 1968 års petitaanvisningar angående lönekostnadspålägg för pension m. m.
Enligt Kungl. Maj:ts anvisningar för myn- digheternas anslagsframställningar för bud- getåret 1969/ 70 (1968 års petitaanvisning- ar) skall under myndighetsanslagen beräk- nas pålägg för KP- och socialförsäkrings- kostnader med 22 % av avlöningssumman. Pensionsålderns stora spännvidd och andra förhållanden som bidrar till att kostnader— na varierar kommer att utredas med syfte att redovisa ett begränsat antal olika löne- kOStnadspålägg för att ta hänsyn till de största skilj-aktigheterna i kostnader mellan olika verksamheter. Avsikten är att dessa olika pålägg om möjligt skall tas upp i regle- ringsbreven våren 1969. Ät Riksrevisions- verket (RRV) har uppdragits att utreda det administrativa förfarandet vid omläggning- en av anslagsberäkningen. I realiteten har med dessa åtgärder tagits ställning för en övergång på myndighetsområdet från di- rektfinansiering av pension till medelsre- servering. Enligt anvisningarna berör om- läggningen inte statens affärsverk, vilket
torde sammanhänga med att affärsverks- utredningen förutsatts komma med förslag iämnet.
Beslutet att i myndighetsanslagen uppta lönekostnadspålägg för pension och social- försäkring har föregåtts av särskild utred- ning i frågan, som utförts av Riksförsäk- ringsverket (RFV) och Statens Personalpen- sionsverk (SPV). Resultatet av utredningen har redovisats av verken i gemensam under- dånig skrivelse den 29 december 1967. Såsom huvudantaganden vid utförda kost- nadsberäkningar har tillämpats räntefoten 3,5 % och även i övrigt grunder som är stadfästa för privat kollektiv pensionsför- säkring. Skrivelsen utmynnar i förslag om att under en första tillämpningsperiod kost— naderna skall upptas till för KP 13 % av verksamhetens totala lönesumma och för socialförsäkringen (ATP, sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring) 9 % av samma lönesumma eller sammanlagt 22 %, var- till skall läggas en särskilt beräknad kost- nad för sådan höjning av KP som ge— nomföres under pensionärstiden, av RFV— SPV benämnd efterregleringskostnad. Som ett genomsnitt för hela det statliga pen- sionsområdet har kostnaden för varje pro- cents höjning av utgående KP ansetts mot- svara l 23. 1,5 % av samtidig lönesumma.
Karakteristiskt för den till pensionärsti- den periodiserade efterregleringskostnaden är att den växlar starkt mellan myndighe- terna. Många myndigheter är så unga att de har inga eller endast få pensionärer, varför efterregleringskostnaden för dessa myndig— heter är ingen alls eller försvinnande liten i förhållande till den samtidiga lönesumman. Detsamma kan vara fallet med sent förstat- ligade verksamheter. Exempel härpå är po- lisväsendet och domstolsväsendet, som för- statligats fr.o.m. 1965, och det två år se- nare förstatligade uppbördsväsendet. Enär huvuddelen av de pensioner som f.n. utgår på dessa områden är kommunala, har efter- regleringskostnaden där knappast hunnit bli en nämnvärd statlig angelägenhet. Andra myndigheter åter har existerat så länge att pensionärerna hunnit bli relativt många och efterregleringskostnaden i motsvarande mån
hög. Den nu berörda olikheten mellan myn— digheter har otvivelatigt stor betydelse för frågan om differentierade lönekostnadspå- lägg och får därför anses tillhöra de förhål- landen som enligt petitaanvisningama skall särskilt utredas.
2.4 Marknadsmässig medelsreservering för pension
Pensionsöverenskommelserna efter ATP. I anslutning till ATP-reformen träffades år 1960 en uppgörelse om kompletteringspen- sion KP för industrins tjänstemän enligt den s. k. ITP-planen. Därvid överenskoms att ålderspensionsförmånerna enligt företagets bestämmande får beredas antingen genom tecknande av pensionsförsäkring eller på an- nat sätt som kan anses vara betryggande. Pensioneringen skulle anses vara betryggan- de ordnad om den skedde genom samtidigt utnyttjande av medelsreservering i pensions- stiftelse, en kreditförsäkring för företaget och ett särskilt organ för registrering av in- tjänad pension. För kreditförsäkringen in- rättades Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, FPG, som i händelse av ett kreditförsäkrat företags insolvens har att inlösa då intjänad pension i SPP eller annan försäkringsin- rättning. Som registreringsorgan inrättades Pensionsregistreringsinstitutet, PRI. Överenskommelsen innebar vidare att om företaget valde FPG/PRI-metoden medels- reserveringen i princip skulle motsvara fon- deringen i försäkringsinrättning för att möj- liggöra samma dyrtidstillägg på pension som vid försäkring. Medel förutsattes allt— så skola reserveras även för vad som mot- svarar försäkringens räntevinst. I enlighet därmed har införts en s.k. överräntekon- struktion för vilken bestämmelser intagits i bolagsordningen för FPG. Bl. a. skall årligen till försäkringsinspektionen anmälas vad bolaget fastställer rörande vissa i bo- lagsordningen angivna huvudgrunder för överräntornas beräkning och fondering. ITP-uppgörelsen blev normerande för motsvarande partsöverenskommelser inom handel, transportväsen, banker, koopera-
tlon, vissa statliga aktiebolag m.fl. om— råden.
1967 års lagstiftning (tryggandelagen m. m.). Det praktiska genomförandet av den överenskomna pensionsordningen förutsatte en civil- och skatterättslig lagreglering av formerna för medelsreservering utan pen- sionsförsäkring. Prövningen av de härmed förknippade spörsmålen uppdrogs åt den redan tillsatta pensionsstiftelseutredningen, som redovisade resultaten av sitt utrednings— arbete i två huvudbetänkanden (SOU 1961: 14 och 1965: 41). Efter överarbetning i justitie- och finansdepartementen ledde ut- redningens förslag till lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensions- utfästelse m. m. (tryggandelagen) samt till därav betingade ändringar i kommunal- skattelagen m.m. (prop. 1967: 83, 84 och 172). Tryggandelagen har trätt i kraft den 1 mars 1968, inom skatterätten med hu- vudsaklig verkan från och med 1969 års taxering.
Den nya lagregleringens centrala utgångs- punkt är oantastbarhetsprincipen, dvs. att utfäst ålderspension inte får i betydande grad villkoras av fortsatt anställning hos arbetsgivaren. Gränsen för vad som är godtagbart i detta hänseende har överläm- nats till rättstillämpningen. Grundsynen är att ålderspension intjänas successivt under anställningstiden. Pensioneringen skall med andra ord vara fribrevsbildande, exempel— vis på samma sätt som vid pensionsför- säkring. Vad angår förmånssystemen i ITP och motsvarande pensionsplaner är detta rättskrav uppfyllt genom partsöverenskom- melsen om att pensionsförsäkringen skall vara normerande för utfästelsens materiel- la innehåll oberoende av finansieringsme- tod. Intill en viss beloppsgräns godtar la- gen dock antastbar pensionsutfästelse som är given senast den 31 december 1966.
Följande regelsystem gäller för beräk- ning av årlig medelsreservation. Om före- taget tänkes bestå endast av i tjänst va- rande personer, utgörs medelsreservatio- nen för ett visst år av dels kapitalvärdet av de ytterligare fribrev som intjänats under
året, dels ock ökningen under året av ka- pitalvärdena av tidigare intjänade fribrev. Finns dessutom pensionärer, tillkommer pensionernas kapitalvärdesförändring (ta- gen med + eller —). Härtill skall läggas saldot av årets ut- och inbetalningar av pension eller däremot svarande värden och slutligen årets förändring av överräntefon— den. Den sammanlagda medelsreservatio— nen ett visst är för anställda och pensio- närer kan således uttryckas som summan av betalningarnas saldo, kapitalvärdesför- ändringar och överränzefondens förändring. Det med överräntefonden ökade kapital- värdet av utgående pensioner och upplupna fribrev utgör medelsreserven, som är iden- tisk med företagets pensionsskuld.
Tryggandelagen innehåller bindande reg— ler om hur kapitalvärdena skall beräknas. Dessa regler avser såväl beräkningsobjekt som försäkringstekniska grunder. I det se- nare hänseendet skall tillämpas ränta, död- lighet och övriga riskmått som fastställes av Konungen eller den myndighet Konung- en bestämmer. I enlighet härmed gäller så- lunda f.n. den tekniska räntefoten 3,5 % (försäkringsinspektionens beslut den 28 de- cember 1967).
Vid platsbyte behåller arbetstagaren sin rätt till inarbetad pension. Skyldigheten att infria denna pension åvilar alltid någon existerande arbetsgivare eller försäkrings- inrättning. Upphör arbetsgivare med sin rörelse är han skyldig infria pensionsskul— den genom pensionsförsäkring. Pensions- skulden kan också med pensionsborgenärer- nas samtycke överflyttas på en efterträdare. I förra fallet erlägger han engångsavgift till ett försäkringsorgan, i senare fallet ett ve- derlag till efterträdaren.
Arbetsgivaren äger med rätt till skatte— avdrag reservera medlen i pensionsstiftel- se eller direkt i bokföringen. Det förra alternativet förutsätter reservering i kan- tanter eller motsvarande. I det senare al- ternativet upptas pensionsskulden i balans- räkningen bland långfristiga skulder. Skul- den förs där på ett särskilt skuldkonto, kal— lat Avratt till pensioner. Vid tillämpning av aktiebolagslagens regler om skyldighet att
avsätta till reserv- och skuldregleringsfond behöver ett sålunda bokfört skuldbelopp dock inte inräknas bland skulderna i den mån beloppet täcks av kreditförsäkring.
Tryggandelagen förbjuder uttag ur pen- sionsstiftelse om stiftelsens förmögenhet därigenom nedgår under erforderlig me— delsreserv. Vid medelsreservering i bok- föringen gäller samma spärr beträffande skuldkontot. .
Mycket tyder på att medelsreservering i bokföringen — eller kontometoden med lagkommentarernas kortare namn — kom— mer att bli synnerligen vanlig för finan—- siering av kompletteringspensionen KP.— F.n. torde sålunda den planenliga ålders— pensioneringen för ca två tredjedelar av in- dustrins tjänstemän finansieras enligt denna metod. '
2.5 Grundläggande frågor vid medelsreserå vering för pension på affärsverkens område
Motiv för medelsreservering. De statliga af- färsverken är inte bundna av det regel- system för pensionsåtagandens värdering och redovisning rn. m. för vilket redogjorts här ovan. En orsak härtill torde vara att pensionsborgenärernas intressen på det stat-' liga området ansetts skyddade fömtan sär-' skild lagstiftning. I vart fall föreligger ju inte något behov av försäkringsanordningaf av typen SPP eller FPG/PRI för att trygga de affärsverksanställdas pensionsrätt.
Frågan om medelsreservering har emela' lertid även andra aspekter. Sedan lång tid tillbaka har i skilda sammanhang yrkats på att staten borde övergå från redovis-f ning av utgifter för löpande pensioner till- redovisning av beräknade pensionskostnader och upplupen pensionsskuld. De företags- ekonomiska skälen för staten att genomföra en omläggning av pensionsredovisningen har angivits av bl. a. programbudgetutredningen (SOU 1967: 11, 12 och 13) och behöver! inte nu upprepas. Endast ett ur program-é budgeteringens synpunkt sidoordnat motiv: för att lösa medelsreserveringsfrågan på det statliga området skall beröras.
Här syftas på den praktiska roll medels—
reserveringen har för den ekonomiska och finansiella behandlingen av företagens pen- sionsfrågor. Efter hand som den statliga verksamheten expanderar och integreras med annat företagande blir det allt på- tagligare att detta problem måste ges en praktisk lösning även på det statliga om— rådet. Det kan framhållas att på andra marknadssektorer befintliga pensionsinrätt— ningar, SPP, FPG/PRI osv., har pen- sionsfinansieringen som en huvuduppgift. Med hjälp av instrumentet för medelsre- servering beräknar dessa inrättningar före- tagens årliga medelsreservationer men läm— nar också annan finansiell pensionsser- vice, t.ex. vid pensionsskuldöverföringar mellan företag och i samband med pen- sionsförhandlingar eller eljest då kostnads- beräkningar eller upprättande av finansie- ringsplaner påkallas. På det statliga områ— det skulle en organiserad och rationellt ut- nyttjad medelsreservering likaså bli en fak- tor av stor praktisk betydelse utanför den rena kostnadsredovisningen.
Efterregleringskostnaden. Som förut be- rörts, har RFV—SPV i sina beräkningar av statens kostnader för KP utgått från att pensionshöjningar som beviljas efter ar- betstagarens aktiva tid skall kostnadspe— riodiseras till det år höjningen beviljas, me- dan en huvudtanke för privat pensionering är att under den aktiva tiden skall reser- veras erforderliga medel inte endast för där- under utfäst pensionsbelopp utan också för dyrtidstillägg som kan komma att beviljas under pensionärstiden. För dessa tillägg an- litas återbäringskapital i pensionsförsäk- ringen eller särskilda överräntefonder vid annan medelsreservering. De för år 1968 utgående tilläggen kompenserar pensionä- rerna för prisstegringar som ägt rum un— der pensionärstiden. Högsta tillägg, 253 % av grundbeloppet, utgår till dem som fått pension från 1935 eller tidiga-re. Lägsta tillägg med 4 % tillkommer dem som fått pension från 1967.
I och för sig kunde det synas naturligt att affärsverkens medelsreservering för pen— sion helt anpassades till det privata finansie-
ringssystemet, men samtidigt kan riktas både principiella och praktiska invändningar mot att staten skulle införa medelsreservering för rent potentiella pensionsåtaganden enligt regler liknande dem som tillämpas på den privata sektorn med avseende på förväntade framtida tillägg. Under dessa förhållanden synes frågan om den statliga efterreglerings- kostnadens periodisering lämpligen böra hänskjutas till den utredning som finansde— partemenbet tillsatt för att utreda frågan om differentierade lönekostnadspålägg inom myndighetsområdet. I dessa närbesläktade och för kostnadsberäkningen grundläggande spörsmål torde prövningen böra ske i ett sammanhang och inriktas på enhetliga lös- ningar för myndighets- och affärsverkssek- torerna.
Oantastbarheten. Systemet för pensions- utfästelser till statsanställda är som an- tytts mindre fast i uppbyggnaden än ITP och andra pensionsplaner enligt vilka pen- sion byggs upp enligt fribrevsmetod med utgångspunkt i en fix pensionsålder. Den statliga pensionen är en form av emeriti- lön som utbetalas till personal som kvar— stått i statsanställning till viss lägsta, för tjänsten bestämd levnadsålder. För affärs- verkens tjänster är 60 år vanlig ålders- gräns men också 55, 63 och 65 år före- kommer. Arbetaranställningarna har hän- förts till åldersgränsen 60 år. I princip äger arbetstagare kvarstå i tjänst eller an- ställning under viss tid efter denna ålder (den s.k. pensioneringsperioden) om han önskar det. Lämnar han däremot — fri- villigt eller efter entledigande — den stat- liga anställningen tidigare, utbetalas i all- mänhet endast en i förhållande till pension starkt reducerad livränta från 65 års ål- der.
Som förut anförts godtas på tryggande- lagens och skatterättens områden antast- bar pension endast om den utlovats före 1967. För att affärsverkens medelsreser- vationer skall kunna beräknas på samma förutsättningar som gäller för aktiebolagen måste alltså på sikt en anpassning äga rum av det statliga förmånssystemet till
den marknadsmässiga rättsgrundsatsen för utfästelse om pension. Hur medelsreser— veringen fungerar vid nuvarande statliga system belyses av följande exempel.
Antag, att ett verk har 100 jämnåriga anställda tillhörande pensioneringsperio- den 60—63 år, att medelsreservering skett i laga ordning med utgångspunkt i pen- sioneringsperiodens nedre gräns 60 år och att medelsreserven vid 60 års ålder når beloppet 10 milj.kr. Om alla avgår med pension vid 60 år uppstår tydligen jämvikt mellan medelsreserv och pensionernas ka— pitalvärde. Men om i stället alla uppskju- ter avgången till 63 år måste medelsreser- ven avtappas under kvarståendetiden så att den kommer att motsvara det lägre ka- pitalvärdet av de från 63 års ålder utgå— ende pensionerna. Mellan 60 och 63 år är således medelsreserveringen negativ och kanske av storleksordningen l milj.kr. varje år.
Finansiell pensionssamordning. Det statli- ga pensionssystemet brister i grundläggan- de tekniska förutsättningar för att affärs- verken skall kunna lösa de pensionsekono- miska samordningsproblemen i marknads- mässig ordning — ett förhållande som blir allt påtagligare med arbetskraftens ökan— de rörlighet och den fortgående struktur- omdaningen på företagsområdet. En grund- läggande princip inom kooperativ och pri- vat verksamhet är att varje arbetsgivare tillhörande dessa områden kostnadsmässigt svarar för den pension, som intjänas hos honom. Den siste arbetsgivaren kan vis— serligen komma att stå som gäldenär för all intjänad pension men i så fall har gott- görelse erhållits från föregående arbets- givare med ett belopp som motsvarar den därifrån medförda pensionsrättens kapital- värde.
På den statliga sektorn tillämpas i stål- let normalt den ordningen att siste arbets- givaren är gäldenär för all pension, även om anställningen hos honom varat helt kort tid. Ett affärsverk kan sålunda få bekosta pension, som till huvudsaklig del intjänats på grund av anställning hos an—
nat affärsverk, i den centrala förvaltning- en eller inom försvaret. Siste arbetsgiva- rens kostnadsansvar kan gälla även pen- sion, som utgår på grund av anställning hos vissa icke-statliga arbetsgivare, t. ex. kommuner och statsunderstödda institutio- ner, detta på grund av att den statliga pensioneringen länge och i betydande om- fattning fungerat som statsbidragsanord- ning. Den konkreta innebörden av prin- cipen skall i det följande diskuteras något med anknytning till en grupp av affärs- verksanställda.
Antag, att gruppen skall överföras till ett annat affärsverk. Reguljärt får det se— nare företaget bekosta hela pensionen. En- ligt marknadsmässig ordning skall däremot den tidigare arbetsgivaren bekosta den hos honom intjänta pensionen, vars kapital— värde är lika med den hos honom bokför- da medelsreserven för gruppen. Med den uppbyggnad kooperativ och privat avtals- enlig pensionering har är det i allmänhet inte förenat med svårigheter att beräkna detta värde. På det statliga området upp— kommer frågan om beräkningen skall ske med utgångspunkt i 60 eller 63 eller even- tuellt annan pensionsålder. Tydligt är att denna fråga inte kan lösas på annat sätt än genom en överenskommelse mellan före- tagen.
Frågan kan också ges en vidare aspekt, nämligen om det antas att gruppen överförs till ett företag på den icke-statliga sektorn, där pensionsåldrarna 67 och 65 är domi— nerande. Om det mottagande företaget är kommunalt, kooperativt eller privat, kan man därför utgå från att gruppen kommer att inrangeras i en pensionsålder, som i vart fall överstiger 60 år. Även nu måste den pensionsekonomiska frågan lösas på basis av en överenskommelse mellan före- tagen om vilka pensionsåldrar och förut- sättningar i övrigt som skall läggas till grund för beräkningen av upplupen pen- sionsskuld. Men frågan kompliceras i det- ta fall av att företagen har olika ägare, av statens låga pensionsåldrar och av pen- sionsförmånssystemens olika uppbyggnad.
Under senare år har staten konfronterats
med denna fråga vid förstatligande av po- lisväsendet och vissa andra kommunala verksamhetsgrenar. Mellan stat och kom- mun har i samband därmed träffats över- enskommelser av den innebörden att kom- munen behållit allt pensionsansvar för re- dan pensionerad personal, att staten på- tagit sig allt pensionsansvar för personal, som nyanställs efter förstatligandetidpunk— ten, och att pensionsansvaret för personal med anställningstid såväl före som efter nämnda tidpunkt fördelats så att staten skall vara gäldenär för all framtida pen- sion på grund av kommunal och statlig anställningstid och kommunen ersätta sta- ten för den del av blivande pension, som svarar mot kommunal tid. Ersättningen har beräknats försäkringstekniskt på grund- val av de löner och andra förhållanden, som var rådande omedelbart före förstat- ligandet. Betalningen kan ske antingen på en gång eller medelst amortering. Princi- piellt och grovt räknat även resultatmäs— sigt ansluter lösningen nära till den mark— nadsmässiga anordningen för skuldöverfö- ring mellan två företag.
En ordnad medelsreservering på det stat— liga affärsverksområdet skapar praktiska förutsättningar för att den finansiella sam- ordningens problem mellan affärsverken
skall kunna lösas. I samma mån som medelsreservering införes för de statliga myndigheterna vidgas det samordningsba- ra området. En motsvarande samordning mellan statlig och privat verksamhet för- utsätter en modernisering av den statliga pensioneringens förmånssystem och en lös- ning av denna fråga måste därför bedömas som mer avlägsen.
På den privata sektorn fungerar samord- ningen på det sättet att inarbetad pensions- rätt följer med arbetstagaren oavsett var han är anställd. Om en arbetstagare vid t.ex. 55 års ålder byter arbetsgivare, åvi- lar kostnaden för dittills inarbetad pension den föregående arbetsgivaren A och för den pension som inarbetas mellan 55 år och pensionsåldern den nye arbetsgivaren B. Skall kostnaden för förstnämnda pension övertas av B regleras detta finansiellt ge-
nom att ett värde, som motsvarar pensio- nens medelsreserv vid 55 år, överföres från A till B. Antages att A och B i stället är statliga affärsverk, fungerar samord- ningen f.n. på samma sätt med undan- tag av att B inte erhåller något vederlag av A för det övertagna kostnadsansvaret. Fö- retagsekonomiskt är detta en orimlig ord- ning och en anpassning till den privata sek— torns systern får anses nödvändig.
Det kan emellertid diskuteras om me- delsreserven för inarbetad pension sakligt räcker för finansiell reglering av samord- ningsfallen. Som tidigare visats ökar näm- ligen pensionskostnaden mycket starkt med stigande levnadsålder. Löneutvecklingen har alltså medfört att den äldre arbetskraf- ten i pensionshänseende är dyrare än me- delålders och mycket dyrare än yngre. Att B i anförda exempel tillföres medelsreser— ven per 55 års ålder ändrar således ing— enting i det faktum att de följande årens pensionskostnader fram till pensionsåldern blir avsevärt högre än om en yngre arbets- tagare med samma lön hade anställts i stål— let. Frågan är onekligen värd att prövas om möjligt redan under förberedelserna till pensionsfinansieringssystemets omläggning fr. o. m. budgetåret 1969/ 70.
Statens kostnadsåtagande vid övergång till medelsreservering. En övergång på affärs- verkens område från direktfinansiering till medelsreservering förutsätter att ställning tas till ägaren—statens kostnadsansvar vid övergångstillfället. Såsom framgår av kapi- tel 10, avsnitt 6, har affärsverksutredningen ansett staten vara ansvarig för kostnaderna för dittills inarbetad men ej utbetald pen- sion, varmed i huvudsak avses återstående utbetalningar av då löpande pensioner + av då aktiv personal inarbetade pensionsde- lar + framtida efterregleringar av dessa pensioner och pensionsdelar.
Affärsverkens pensionskostnader begrän- sas därigenom till medelsreservationer för pension som inarbetas efter finansierings- systemets omläggning.
Det administrativa systemet. Medelsreser- vering genom försäkring eller enligt tryg-
gandelagens regler är något som bl.a. enskilda företag i praktiken tvingas till där- för att de inte ensamma kan garantera gjorda pensionsåtaganden. Givetvis präg— las också medelsreserveringssystemets ut- formning av detta förhållande. Där sta- ten är ägare kan medelsreserveringen ord- nas på ett betydligt enklare sätt än vid enskilt ägande.
Samtidigt med att affärsverken börjar inleveransen till statsverket av beräknade medelsreservationer göres enligt vad nyss sagts staten ansvarig för kostnaderna för dittills inarbetad pension. Om detta för- slag genomföres kan fortsättningsvis all ut- betalning av pensioner eller däremot sva- rande värden finansieras direkt av stats- verket. Den finansiella belastningen på af- färsverken kommer följaktligen endast att bestå av årliga medelsreservationer. Sy- stemomläggningen åskådliggöres schema- tiskt av nedanstående diagram.
De administrativa systemen för affärsver— kens resp. myndigheternas medelsreserve- ring måste självfallet samordnas. Det får därför förutsättas att RRV kommer att beakta affärsverkens förhållanden vid den utredning av systemfrågan som verket fått
uppdrag att göra. Med hänsyn till affärs- verkens självständiga ställning inom stats— ekonomin kan sålunda — om affärsver- kens medelsreservationer inte reinvesteras utan överlämnas till statsverket — redovis- ningen av dessa medel behöva ägnas sär- skild uppmärksamhet vid utredningen.
2.6 Numeriska beräkningar
Årspensionskosmad. Affärsverksutredning- ens behandling av pensionsfrågan sker från två givna utgångspunkter. Den ena är att det finns ett etablerat fast system för medelsre- servering i alternativa former. Med hjälp härav kan såväl det aktuella verksamhets- årets pensionskostnad som upplupen pen- sionsskuld beräknas. Med 1968 års petita- anvisningar får — även om betydelsefulla detaljspörsmål återstår att utreda -— staten anses ha tagit ställning för att medelsreser- vering skall införas på det statliga verksam- hetsområdet. Härvid är försäkringsformen utesluten av praktiska skäl.
Den andra utgångspunkten är nuvaran- de ordning för statlig personalpensione- ring. Det är där problem uppstår när af-
Diagram ]: Systemomläggning vid tidpunkten T.
————> ————>
Löpande pensioner Statens kostnadsåtagande
(__— affärsverkstinansiering ——-—>€-——
_——_———-——_—-—TL—
statsverkstinansiering ——>
————+ ___—>
Medels- reservering
é— aftärsverksfinansiering ——>
färsverken skall närmas marknadsmässig pensionsfinansiering. I det föregående har berörts vissa med förmånssystemet sam- manhängande spörsmål. Därtill kommer svårigheter att någorlunda snabbt och sä- kert ur nuvarande löne- och personalre- dovisning ta fram grunddata som behövs för en numerisk pensionskostnadsberäk- ning. På grund härav kan pensionskost- naden för ett affärsverk inte bestämmas med den exakthet (och snabbhet), som är möjlig med försäkringsmatematisk metod och databehandling. Det praktiska räkne- arbetet måste till stor del utföras på grund- val av antaganden och schematiseringar, vilket gör att felmarginalen i beräknings- resultaten får anses vara relativt stor. Det bör emellertid observeras att eventuella fel- aktigheter i medelsreservationer, som be- räknats och sedan förvaltas enligt tryg- gandelagens regler, endast har betydelse för kostnadsperiodiseringen. Medelsreserve- ringsgraden kan vara för hög eller för låg i förhållande till den teoretiskt riktiga och medelsreserven kan också ligga på »fel» nivå. Enär pensionsutbetalningarnas sum- ma ingår som kostnadspost i beloppet för årlig medelsreservation, kommer dock all- tid en finansiell reglering senare till stånd i pensioneringens utbetalningsled. Affärsverksutredningen har — på grund- val av uppgifter om personalens löner, ål- derssammansättning och fördelning på pen- sionsåldrar m. m. under 1967 — utfört beräkningar av de medelsreservationer (frånsett avsättning till överräntefond) som verken skulle ha att göra för sina anställda enligt tryggandelagens bestämmelser. Ett sammandrag av löneuppgiftema lämnas som särskild bilaga till promemorian, sid. 106. Materialet har tillhandahållits av de olika verken, som också svarat för huvuddelen av det med beräkningarna förenade sifferarbe- tet. De sålunda beräknade medelsreservatio- nerna redovisas nedan i % av totala löne- summor. På grund av vad tidigare anförts rörande affärsverkens löne- och personalre- dovisning måste nu beräknade procenttal be- traktas som approximativa. Det får därför förutsättas att en ny beräkning kommer till
stånd per den omläggningstidpunkt som kan komma att beslutas. Som uttryck för graden av kostnadsdifferentiering mellan verken på grund av olikhet i personalens ålderssam- mansättning m.m. kan dock nu framräk— nade procenttal anses godtagbara.
Här må understrykas att i tablå 3 angivna procenttal avser endast kompletteringspen- sionen KP. För att beräkna all kostnad för pension och socialförsäkring har man att till medelsreservationens belopp lägga av- gifter för ATP och sjukförsäkring samt kostnader för yrkesskadeförsäkring och grupplivförsäkring. I genomsnitt torde ut- gifterna för dessa ändamål f.n. vara av storleksordningen 9 % av lönesumman. Slutligen tillkommer kostnaden för efter- regleringen av KP. Som tidigare omnämnts kommer utredningen om differentierade lö— nekostnadspålägg att pröva spörsmålet om efterregleringskostnadens periodisering. I avvaktan på resultatet av denna prövning är det en öppen fråga om efterregleringskost- naden för ett Visst verksamhetsår avser årets pensionärer eller anställda. Under de första åren efter finansieringssystemets omläggning kommer dock affärsverken att under alla förhållanden i endast ringa grad belastas av sådana kostnader på grund av det kostnads- åtagande staten enligt affärsverksutred- ningens förslag förutsätts ha vid omlägg- ningstidpunkten.
Totalomdömet är att kostnaden för KP på affärsverkens område är hög i jämfö- relse med motsvarande kostnad för icke- statliga företag. Starkast bidragande orsak härtill är pensionsåldern. Mer än hälften av KP-kostnaden för affärsverken hänför sig till ålderspension före den allmänna
Tablå 3 Mcdelsreservation i % av total löne—
summa
Postverket* 8, Televerket 4, Statens järnvägar 6, Statens vattenfallsverk Domänverket 5
]
Försvarets fabriksverk
,
a 9 9 2 Luftfartsverket 0
Samtliga verk 13,5
*) varav postbanken 7,4% och postverket utom banken 8,6%.
Tablå 4 Förändring i finansiell belastning på affärsverken
Pensions- utbetalning årssumma 1 OOO-tal kr
Medels- reservation årsbelopp 1 OOO-tal kr
Ökning resp. minskning
% av års-
1 OOO-tal kr lönesumma
Postverket Televerket Statens järnvägar Statens vattenfallsverk Domänverket Försvarets fabriksverk Luftfartsverket
53 245 102 397 285162
19 417 21 187
7 717 622 3162
73 383 + 20 138 118 672 + 16 275 209 176 —— 75 986 24 206 + 4 789 27 480 + 6 293 14 253 + 6 536 + 2 540
+ 2,33 + 1,99 — 5,81 + 2,37 + 3,44 + 5,04 + 8,43
Samtliga verk
489 747 470 3325 —- 19 415 —0,55
pensionsåldern 67 år. Det må emellertid erinras om att medelsreserveringen för stat- lig personalpension enligt vad tidigare vi- sats inte är definitiv på samma sätt som vid privat pension. På affärsverkens område kan därför medel som avsatts för pension komma att återföras till rörelsen i jäm— förelsevis betydande omfattning, t.ex. i anslutning till personalindragningar.
Förändring i finansiell belastning. Omlägg- ningen av pensioneringens finansierings- systern från direktfinansiering till medels- reservering medför ändrad finansiell belast- ning på såväl affärsverken som statsverket. Med utgångspunkt i förhållandena vid slu- tet av 1967 ändras belastningen på affärs- verken enligt vad som framgår av tablå 4. Vid uträkningen av medelsreservationernas belopp har tillämpats i tablå 3 angivna pro- centtal och av verken beräknade belopp för utbetald lön.
För statsverket innebär omläggningen en ökning av den finansiella belastningen med omkring 19 milj. kr. per år enligt vad som framgår av tablå 4.
Tabld 5 Medelsreserv vid systemomlägg—
ningen, milj kr
900 2 000
Postverket Televerket Statens järnvägar 5 000 Statens vattenfallsverk 400 Domänverket 300 Försvarets fabriksverk 200 Luftfartsverket 50
Samtliga verk 8 850
Medelsreserv. RFV-SPV har i sin utred- ning redovisat resultatet av vissa överslags- beräkningar av affärsverkens pensionsskuld till pensionärerna. Affärsverksutredningen har kompletterat dessa beräkningar med uppskattningar av pensionsskulden till aktiv personal vid utgången av 1967. Tablå 5 innehåller ett sammandrag av värdena av verkens totala pensionsåtaganden vid nämn- da tidpunkt. Av samma skäl som beträffan- de beräknad pensionskostnad måste den approximativa karaktären hos dessa värden understrykas. Däri ingår inte något belopp som motsvarar överräntefonden vid privat medelsreservering.
Bilaga till affärsverksutredningens pensionspromemoria
I underlaget för de numeriska beräkningarna ingående årslönesummor (1000-tal kr)
Arvodesanställda, tillfällig Summa för Tjänstemän Arbetare personal m fl Summa alla kateg.
Verk Män Kv. S:a Män S:a Mån Kv. S:a M" Kv. Postverket* 376 064 209 733 585 797 21 676 29 348 134 395 113 795 248 190 532 135 331 200 863 335 Televerket 305 254 216 490 521 744 166 620 187 396 53 914 55 374 109 288 525 788 292 640 818 428 Statens järnvägar 1 043 841 38 707 1 082 548 213 946 223 816 983 — 983 1 258 770 48 577 1 307 347 Statens vattenfallsverk 118 899 12 970 131 869 68 920 69 845 187 819 13 895 201 714 Domänverket 41 985 8 394 50 379 112 156 112 702 20 119 — 20 119 174 260 8 940 183 200 Försvarets fabriksverk 49 538 9 130 58 668 46 051 70 903 —— —- — 95 589 33 982 129 571 Luftfartsverket 21 682 4 287 25 969 3 748 4 147 — — —— 25 430 4 686 30 116
Summa för alla verk 1 957 263 499 711 2 456 974 633 117 698 157 209 411 169 169 378 580 2 799 791 733 920 3 533 711 'Postbanken 11 755 56 974 68 729 — — 1 731 18 849 20 580 13 486 75 823 89 309 Postverket utom postbanken 364 309 152 759 517 068 21 676 29 348 132 664 94 946 227 610 518 649 255 377 774 026
Bilaga 3 Vattenfall—Sydkraft. En jämförelse mellan statlig och enskild kraftindustri. Ur ((F rån verk till bolag((.
»Jämförelse med enskild kraftindustri Vat- tenfall — Sydkraft. I PM av den 28.7.1966 har Kraftindustrins Service AB på begäran av ordföranden i affärsverksutredningen re- dovisat ett förslag till jämförbara avkast- ningsberäkningar mellan olika företag, obe- roende av finansierings— och företagsformer.
I promemorian behandlas alternativa jäm- förelsegrunder med utgångspunkt från ba— lansräkningens såväl tillgångs- som skuld- sida. Sammanfattningsvis anger Servicebo- laget att det kan ifrågasättas, huruvida skuldsidan är en riktig bas för bedöm- ning och jämförelse av det slag, varom det här är fråga. Det framhålles, att en minsk- ning av investeringstakten kan komma att medföra en tillfällig höjning av avkastnings— talet samt att en på. sådant sätt gjord jäm— förelse blir felaktig, om man inte beaktar, att kapacitetsuppbyggnaden kan ha skett i olika penningvärden. Vidare pekar man på problemen med att bestämma det egna kapi- talets storlek, kostnader för det främmande kapitalet o. s. v. vid affärsverken.
Enligt Servicebolaget bör därför avkast- ningsberäkningar baseras på det verkliga to- tala kapitalet. Därmed menas samtliga redo— visade tillgångars verkliga värde (inkl. an- läggningar under uppförande, omsättnings- tillgångar m.m.). Detta värde framräknas som ett återanskaffningsvärde justerat med hänsyn till tillgångarnas kvarvarande ekono- miska livslängd, det är sålunda ett s.k. bruksvärde.
Med utgångspunkt från Servicebolagets metod, som Vattenfall i princip kan accep- tera, påvisas i efterföljande avsnitt avseende en jämförelse mellan Sydkraft och Vatten- fall, att viss bearbetning och justering av det officiella bokslutsmaterialet ändock erford- ras. Vidare anlägges synpunkter i övrigt på underlaget för avkastningsberäkningarna.
Bestämning av tillgångarna. Vid jämförelse mellan Vattenfall och Sydkraft är det nöd- vändigt att exkludera sådana verksamheter hos ettdera företaget, som ej har någon mot- svarighet hos det andra företaget. För Vat- tenfalls del ingår stamlinjesystemet med ca 20 % av de totala tillgångarna. Vattenfall skall enligt statsmakternas beslut äga och driva stamlinjesystemet, som betjänar även andra kraftföretag (bl. a. Sydkraft). Endast ett fåtal ledningar byggda före 1949 äges av enskilda kraftföretag. Avgifterna för stamlinjetransitering baseras på ett avtal från 1949 med 20 års löptid. Eftersom de av- talsenliga avgifterna ej korresponderar mot Vattenfalls nuvarande avkastningsnormer och Vattenfalls stamlinjerörelse ej har nå— gon motsvarighet hos de enskilda kraftföre- tagen, bör denna verksamhet ej medtagas vid jämförelsen. I Vattenfalls verksamhet ingår också kanalrörelsen. Även om denna är av relativt ringa omfattning i förhållande till rörelsen i övrigt, bör den frånräknas.
För såväl Vattenfall som Sydkraft gäller att en jämförelse baserad på tillgångarna
bör utöver koncernredovisningens tillgångar även inkludera tillgångar i delägda bolag, som ej är dotterbolag. Av särskild betydelse är detta i fråga om Sydkraft. Av Sydkrafts totala kraftomsättning produceras ca en fjärdedel i sådana bolag.
Vid bestämning av tillgångarnas värde kan man teoretiskt tänka sig att fixera ett bruksvärde lika med försäljningsvärdet. Av praktiska skäl är detta dock ogörligt. En möjlighet är däremot att, såsom Service— bolaget föreslagit, bestämma tillgångarnas bruksvärde med utgångspunkt från histo- riskt anskaffningsvärde. Härvid bör man emellertid vara medveten om vissa svagheter i utgångsmaterialet såsom framgår av föl- jande. Det historiska anskaffningsvärdet in- flueras i betydande grad av råkrafttillgång- arnas beskaffenhet och läge. Det torde vara ostridigt, att topografi, grundförhållanden, regleringsmöjligheter etc. spelar en avgöran- de roll för vattenkraftens ekonomi. För det ekonomiska resultatet av enstaka utbygg- nadsobjekt eller för skilda kraftföretags eko- nomi torde dessa förhållanden spela stor roll. Ett företag, som med knapp marginal kan tillgodogöra sig en dålig råkrafttillgång, behöver inte vara sämre skött än ett, som med god vinst tillgodogör sig en god rå- krafttillgång. Detsamma gäller om företag, som distribuerar kraft under ogynnsamma respektive gynnsamma förhållanden (exem- pelvis glesbygd resp. tätort). En jämförelse mellan två kraftföretags avkastningsförmå- ga, beräknad med utgångspunkt från till— gångarnas historiska anskaffningsvärde, kan därför löpa risken att i högre grad ge ut- tryck för vilka råkrafttillgångar och avsätt— ningsområden, som stått företagen till buds, än företagens förmåga att förvalta dem an— förtrott kapital. Å andra sidan ingår även påverkan av förutsättningarna för verksam- heten i ledandet av företaget.
Vid jämförelse mellan olika företag bör även observeras, att i de historiska anskaff— ningsvärdena kan ingå kostnader, som har aktiverats av det ena företaget men ej av det andra. Exempel på kostnader, som kan be- handlas olika, är konstruktionskostnader, administrationskostnader samt räntekonstna-
der under byggnadstiden. Behandlingen av dessa kostnader är inte oväsentlig för av— kastningsberäkningen och kan, om jämfö— relsen endast avser ett visst år eller en allt— för kort tidsperiod, ha en avgörande bety- delse.
I anläggningarnas historiska anskaffnings— värde ingår bl. a. kostnader för krigsskydd. Utöver de åtgärder, som anbefalles av krigs- skyddsnämnden och som torde belasta alla kraftföretag lika, tillkommer för Vattenfalls del vissa kostnader för att tillgodose syn- punkter, som Vattenfall instruktionsenligt har att efterhöra hos försvarsstaben.
De enskilda kraftföretagens i Riksbanken innestående investeringsfondmedel är ej räntebärande och saknar motsvarighet hos Vattenfall, varför de ej bör medtagas bland tillgångarna.
Intäkter och kostnader. Kraftföretagens huvudsakliga intäkter erhålles från försåld kraft. Här nedan redovisas Sydkrafts (SK) och Vattenfalls (SV) intäkter av försåld kraft under de senaste fem åren. Från Vat- tenfalls intäkter har avdrag gjorts för in- komster av transiteringar på stamlinjesyste- met.
Ovanstående tabell visar bl. a. att Syd— krafts intäkt per försåld kWh är ca 50 % högre än Vattenfalls. Anledningarna härtill är flera. En undersökning baserad på 1964 belyser dessa förhållanden. Vattenfall har högre utbyggnadsgrad i vattenkraft och där- med större andel tillfälliga kraftleveranser. Beaktas enbart fasta kraftleveranser, blir prisdifferensen i stället ca 37 %. Sydkraft säljer proportionsvis mera förädlad kraft, (1. v. s. har större andel detaljdistribution och större belastningsvariationer. Korrigeras för detta blir den resulterande differensen för engrosförsäljning ca 22 %. Det har tridi- tionellt ansetts motiverat att hålla en htgre normaltaxa i landets sydligare delar med hänsyn till längre överföringsavstånd för den norrländska vattenkraften, varpå kraftför- sörjningen hitintills i huvudsak varit baserad. Differenser i normaltaxor ger f.n. ca 6 % högre medelpris för Sydkrafts engrosförsälj— ning. Resterande differens vid fast engros—
1961
Mkr Index
100 100
SK 217,3 SV 570,2
Kraftamsättning, G W/z
1961
GWh Index
100 100
SK 4 285 SV 17 435
Intäkter, öre/ k Wh
ö/kWh Index Index ö/ kWh Index ö/kWh Index ö/kWh Index
100 100
104 106
5,48 3,35
SK 5,07 SV 3,27
försäljning ca 16 % beror på att Vattenfall i större utsträckning säljer kraft till stora kunder till specialpriser. Mer än hälften av Vattenfalls leveranser är försåld enligt sådana Specialpriser till företag, som i vä- sentlig grad baserat sin verksamhet på låga kraftpriser, såsom Statens Järnvägar, cellu- losaindustrin, aluminiumindustrin, elektro- kemiska industrin, Norrbottens Jernverk m.fl.
Bland enskilda kraftföretags intäkter finns härutöver sådana som saknar motsvarighet hos Vattenfall. Som exempel kan nämnas vinster vid avyttring av anläggningstillgång- ar, kursvinster och oljelagringsbidrag. Vins- ter, som Vattenfall gör vid avyttringar, går direkt till statskassan och syns ej i verkets resultatredovisning. Enskilda kraftföretag kan genom upphandling av egna obligatio- ner till gynnsamma kurser göra ej obetydliga vinster. Vattenfall har samma skyldigheter som andra i fråga om tvångslagring av olja men har i motsats till enskild kraftindustri hittills icke fått några bidrag till kostnader- nas täckande.
De löpande årliga kostnaderna för kraft— verksrörelsen domineras av kostnaderna för anläggningarnas drift och underhåll. Drift- och underhållskostnaderna kan vara för—
108 102
4,44 88 2,97 91
4,68 92 3,10 95
hållandevis större eller mindre med hänsyn till anläggningsbeståndets sammansättning och utformning, d. v. 5. hur mycket arbe- tande kapital som satts in i företaget. Skill- nader i drift- oeh underhållskostnaderna motverkas av skillnader i kapitalkostnader. Under förutsättning att det stått företagen fritt att välja och utforma sina anläggningar såsom bedömts mest lönsamt, borde det i princip därför inte föreligga någon skillnad mellan företagens avkastningsförmåga, även om det föreligger stora skillnader i drift- och underhållskostnader.
Överskott. Det belopp, som enligt Service- bolagets metod skall sättas i relation till bruksvärdet, utgörs av överskottet efter av- drag för årets avskrivningar, baserade på konstant avskrivning på det framräknade återanskaffningsvärdet och med tillämpning av samma ekonomiska livslängd för likarta- de anläggningstillgångar för samtliga jäm- förda företag. Ett företag med större anpart anläggningstillgångar med kort ekonomisk livslängd behöver större överskott före av— skrivningar än ett med anläggningstillgångar med lång ekonomisk livslängd. Med den in- nebörd, som överskott efter avskrivningar enligt Servicebolagets metod får, blir kravet
på dettas storlek för de olika företagen dock oberoende av anläggningstillgångarnas sam- mansättning.
Genomförd beräkning. Det är på grund av det anförda påtagligt, att genomförandet av korrekta beräkningar enligt Servicebolagets principer fordrar tillgång till uppgifter ut- över vad som framgår av företagens officiel- la redovisning. Den förutsätter därför med— verkan av berörda företag. Sydkraft har ge- nomfört sådana beräkningar för 1961—1965 och har välvilligt ställt resultatet till Vatten- falls förfogande. Med tillämpning av samma förutsättningar som Sydkraft har Vattenfall gjort motsvarande beräkningar.
I det föregående omnämnda korrigerings- behov har kunnat beaktas i den utsträckning, som framgår av följande.
1. I anläggningstillgångarna ingår i sin helhet de under de senaste tjugo åren till- komna anläggningarna. För tidigare till— komna anläggningar har för vattenkraftsta— tioner endast upptagits ett råfallsvärde om 200 kr per utbyggd kW och för ledningar en tredjedel av nyanläggningsvärdet. För övriga anläggningar vid 20-årsperiodens början har Sydkraft upptagit en tredjedel av dåvarande nyanläggningsvärde. Vattenfall har i avsaknad av underlag för beräkning av nyanläggningsvärde i stället upptagit en tredjedel av ursprungligt anskaffningsvärde. Skillnaden torde sakna praktisk betydelse. Anläggningstillgångarna har härutöver om- räknats till att omfatta även andelar i dotter- bolag och andra bolag, varvid i balansräk- ningen upptagna aktievärden m.m. utbytts mot motsvarande andelar i nämnda bolags uppindexerade anläggningstillgångar.
2. Återanskaffningsvärdena har bestämts med visst hänsynstagande till den tekniska utvecklingen genom att de historiska an— skaffningsvärdena uppräknats med bygg- nadskostnadsindex (enligt VAST) för olika anläggningsslag. I viss utsträckning har uppskattning bakåt i tiden av indexseriernas troliga utveckling fått ske med hänsyn till in- dexseriernas begynnelsetidpunkt. För vissa slag av anläggningar har i avsaknad av VAST-indexserier använts näraliggande se-
rier. Investeringar i produktionsanläggning- ar, som tagits i drift under jämförelseperio- derna, har indexuppräknats först fr.o.m. idrifttagningstidpunkten. För ledningar har återanskaffningsvärdet genomgående beräk- nats som nyanläggningsvärde, d. v. s. led- ningslängderna har vid varje tidpunkt multi- plicerats med gällande å-priser enligt resp. företags kostnadskalkyler.
3. Avskrivningen på återanskaffningsvär- dena har skett enligt vissa fastställda av- skrivningsprocentsatser för olika anlägg— ningsslag. För sjöregleringar' räknas med 1,5, vattenkraftstationer 2,5 och värmekraft- stationer 4 % linjär avskrivning. För samt- liga distributionsanläggningar tillämpas 3 % avskrivning samt för bostäder och inven— tarier 2 resp. 20 % .
4. Bruksvärdet har fastställts som åter- anskaffningsvärdet efter avdrag av gjorda (uppindexerade) avskrivningar enligt de i punkt 3 fastställda procentsatserna samt med tillägg av omsättningstillgångarna.
5. Överskottet att sättas i relation till bruksvärdet har framräknats som överskott före kostnadsräntor, skatter, bokföringsmäs- siga avskrivningar samt bokslutsdispositio- ner och med eliminering av aktieutdelningar från dotterbolag och andra bolag ingående i föreliggande beräkningsmaterial, skatteres— titutioner, kursvinster, vinster vid försäljning av anläggningstillgångar, oljelagringsbidrag och ianspråktagande av fonder samt efter avdrag för årliga avskrivningar enligt i punkt 3 ovan angivna procentsatser.
6. Stamlinjetransitering och kanaltrafik- rörelse har lämnats åsido. Korrigeringar har icke kunnat göras för ev. skillnader beträffande aktivering av an- läggningskostnader liksom ej heller för Vat- tenfalls kostnader i egenskap av statligt or- gan. Med hänsyn till Sydkrafts redan ge- nomförda beräkningar har någon efter- handskorrigering ej heller gjorts för Syd- krafts investeringsmedel innestående i Riks- banken. Resultatet av beräkningarna visar, att inga påtagliga skillnader föreligger under de sena- re åren mellan Sydkrafts och Vattenfalls av— kastning, uttryckt i procent av bruksvärdet.
Den här refererade jämförelsen mellan Sydkraft och Vattenfall belyser svårighe- terna att anställa ekonomiska jämförelser mellan olika företag särskilt när de icke be- drivas i samma juridiska form. Trots att korrigeringar så långt sig göra låter har vidtagits för skillnader i olika avseenden, kan resultatet det oaktat vara påverkat av sådana. Försiktigheten bjuder därför att icke draga mer specifika slutsatser av jäm- förelsen.»
Affärsverkens nuvarande redovisningssystem
4.1 Postverkets ekonomisystem
4.1.1 Redovisning
I Postverket tillämpas sedan den 1 juli 1964 en kontoplan, som i huvudsak bygger på principerna i Mekanförbundets normalkon- toplan. Utom vad gäller Postverkets indu— strier utnyttjas emellertid bara kontoklas- serna 0, 1, 8 och 9. Fördelning av kostna- derna till kostnadsställen behandlas i av- snitt 4.l.2.3 Budgetering. Fördelning till kostnadsbärare sker genom de kostnadsbe- räkningar som omnämnes i avsnitt 4.1.2.1 Fortlöpande kostnadsberäkningar.
Postverkets redovisning är sedan gammalt uppbyggd på kassaprincipen. Denna tilläm- pas med vissa undantag fortfarande i det officiella affärsbokslutet. För att få mera rättvisande uppgifter om resp. års intäkter och kostnader omformas numera affärs— bokslutet till ett driftbokslut genom att in- komster och utgifter hänföres till rätt pe- riod. Vidare görs pålägg för kalkylmässiga kostnader i form av kalkylränta på bundet kapital och merkostnader vid försäkrings- mässig beräkning av pensionskostnaderna. Driftboksluten vilka bl. a. används som un- derlag vid beräkningar av lönsamheten för rörelsegrenar och prestationer redovisas t. v. inte utåt.
Målet är att ersätta den nuvarande kas- samässiga redovisningen med en företags- ekonomiskt riktigare redovisning. Som
grundval för driftboksluten inom de olika verksamhetsområdena görs avräkning mel- lan verksamhetsområdena varje halvår ge- nom internfakturering. Principerna för den— na innebär i korthet, att prissättningen i stort skall vara densamma som används el- ler skulle användas mot externa kunder. Marknadsprissättning tillämpas sålunda så långt möjligt. Prissättningen skall dock all- tid ske så att bästa möjliga resultat upp- nås för Postverket som helhet.
Den största posten i internavräkningen är Postbankens ersättning till Allmänna post- rörelsen för handhavandet av postgiro- och postsparbanksgöromål vid postanstalterna. Denna ersättning baseras på de rullande kostnadsberäkningar som omnämnes under avsnitt 4.1.2.1.
4.1.2 Kostnadskontroll
Postverket utarbetar f. n. ett nytt kostnads- kontrollsystem. För detta syfte har Post- styrelsen som vetenskaplig expert engagerat professor Ulf af Trolle. Arbetet ske-r delvis inom ramen för en internationell studie av metoder för kostnadskontroll inorn postal förvaltning. Denna studie, som är mycket omfattande, tar upp kostnadskontrollproble- men i vid bemärkelse.
Under utredningsarbetets gång har hittills bl. a. utformats principer och metoder för beräkning av kostnader (särkostnader) för de olika prestationer som utföres inom Post—
verket. Arbetet har därefter varit inriktat på att bygga upp ett informationssystem som är nödvändigt för att Postverket skall kunna styras mot det uppställda målet. Det- ta arbete har i dess första skede bl.a. in- neburit en genomgång av olika metoder för kostnadskontroll som finns och deras användning. I anslutning därtill har utfor- mats en ny kontoplan. Vidare har igång- satts en utredning om uppbyggnaden av moderna kostnadsredovisnings- och budge- teringssystem. Försök pågår som syftar till att finna lämpliga metoder för jämförel- ser mellan aktuella kostnader och tidigare uppnådda kostnader för granskade aktivi- teter (systematiska kostnadsjämförelser från år till år, mätningar av produktivitets- och effektivitetsutvecklingen samt som komple- ment till dessa metoder användning av en förfinad statistisk teknik vid de nämnda jämförelsema — cost control charts, regres— sionsanalys).
Andra metoder, som kommer att utveck- las, bygger i princip på jämförelser an- tingen med någon form av konstruerad standard för aktiviteten i fråga eller med resultat som uppnåtts inom andra aktivi- teter under samma tidsperiod. Utveckling av dessa metoder pågår.
Nedan lämnas vissa upplysningar om lä- get inom vissa områden av kostnadskon- trollen.
4.1.2. 1 Fortlöpande kostnadsberäkningar
För revidering av det tekniska underlaget för kostnadsberäkningarna rörande presta— tioner inom Allmänna poströrelsen (verk- samhetsområde 1) har sedan hösten 1964 kostnadsstudier genomförts för flertalet funktioner. Fältstudierna omfattar därvid ett helt år för att förekommande säsong- variationer skall infångas. Resultatet av stu- dierna har använts bl. a. för en fördelning av 1965 års faktiska kostnader. En ny totalfördelning skall avse 1967 års kostna- der. Med totalfördelning avses här ett av- skiljande av samkostnaderna och en för- delning till resp. prestationer av särkost- naderna.
Målet är dels att uppnå en snabbare be- arbetning än vad som f. n. är möjlig av det material som insamlas vid de årliga kost- nadsstudierna, dels att genomföra årliga totalfördelningar. Dessa totalfördelningar är att anse som utfall/ feed-back till de progno- ser över kostnaderna för olika prestationer som vid behov utföres och som har karak- tären av indexmässiga uppräkningar av re- sultaten från senast genomförda totalför- delning.
Resultatet från de ovannämnda rrullan- de» kostnadsberäkningarna, som utgör be- slutsunderlag för Postverkets prispolitik, an- vänds också som tidigare nämnts även som underlag för avräkningar mellan Allmänna poströrelsen och Postbanken.
4.1.2.2 Kalkylering
Förkalkylering. I Postverket utföres kalky- ler i växande omfattning. Vanligtvis rör det sig om investerings- och driftkalkyler. Vid distrikts- och lokalförvaltningar dominerar kalkyler av nu nämnt slag. Inom den centra- la förvaltningen utarbetas dels mera omfat- tande investeringskalkyler och beräkningar beträffande lönsamheten av att genomföra strukturella förändringar i verkets organisa- tion, utbildningsverksamhet etc., dels kalky- ler som utgör underlag för prissättning och försäljning m.m. Behovet av kalkyler har blivit allt större, bl. a. på grund av att Post- verket befinner sig i ett skede som karakte- riseras av stark expansion och dynamisk ut- veckling. Investeringarnas antal och storlek har snabbt ökat. De ständigt stigande kost- naderna framför allt för arbetskraften samt den allt intensivare konkurrensen på de marknader där Postverket uppträder har medverkat till att skärpa kraven på kal- kyleringen.
En ekonomihandbok är f.n. under ut- arbetande. Ett avsnitt i denna handbok kommer att handla om för- och efterkal- kylering.
Efterkalkylering. Under 1967 har igångsatts en studie som syftar till att dra upp riktlin- jer för i vilken omfattning och hur en efter—
kalkylering bör gå till. Målen är i första hand
1. att förbättra framtida förkalkyler ge- nom att erfarenheterna från tidigare pro- jekt nyttiggöres
2. att förebygga orealistiska bedömning- ar i förkalkylerna
3. att följa upp beslutade projekt, bl. a. genom kontroll av att genom projektet möj- liggjorda vinster verkligen tas hem.
Postverkets redovisning är f.n. ej tillrät- talagd för efterkalkyländamål. Frågan om hur förkalkyler och redovisning bör läggas upp med tanke på efterkalkylering kommer att tas upp till prövning.
4.1.2.3 Budgetering
Som ett led i uppbyggandet av ett system för kostnads— och intäktsbudgetering i post- verket ingår sedan l.7.1966 en försöksverk- samhet i kostnadsbudgetering. I försöket deltog under det första året ett mindre antal postkontor inom varje postdistrikt. Fr. o. rn. 1.7.1967 utvidgades verksamheten att om- fatta samtliga postkontor (förvaltningsom- råden), postdirektioner och Poststyrelsens byråer.
Budgetförslagen byggs upp kring fyra del- budgeter, nämligen personalkostnadsbudget, lokalkostnadsbudget, transportkostnadsbud- get och budget för övriga kostnader. Bud- geteringen omfattar ännu inte alla kost- nadsslag som ingår i de fyra delbudgeter- na. De två sistnämnda används dessutom t.v. endast inom ett begränsat antal enhe- ter.
Budgeten för personalkostnader har an- knutits till en arbetstidsredovisning som ti— digare införts i postverket. Vid postkonto- ren görs ett budgetförslag för varje sär- skilt s.k. arbetsområde (kassatjänst, stads- brevbäring etc.) och vid central- och dis- triktsförvaltningarna för olika funktionella enheter.
Grupperingen av kostnadsslagen i del- budgeter har gjorts med ledning av den indelning som finns i postverkets konto- plan. Kostnadsslagen har därvid klassifi- cerats och specificerats så att underlag er-
hållits för en bedömning av till vilka kost- nadsställen (ansvarsområden) kostnaderna skall hänföras. Denna bedömning har gjorts med utgångspunkt från att kostnaden till övervägande del skall ha nyttiggjorts eller komma att nyttiggöras (förbrukas) i den verksamhet som normalt bedrivs inom an- svarsområdet ifråga. Arbetet med kost- nadsställeredovisningens utformning pågår. Uppföljningen av de fastställda budge- terna sker med hjälp av periodiska rappor- ter som sammanställs inom ekonomibyrån och tillställs samtliga budgetenhetschefer.
4.2 Statens järnvägars budgeterings— och bokföringssystem
Den ekonomiska redovisningen är ett av de områden vid statens järnvägar, där meka- niseringen började tidigt, först med hjälp av hålkortsmaskiner — den första hålkortsma- skinen installerades vid statens järnvägar re- dan år 1929 — och senare med hjälp av elektroniska datamaskiner. År 1954 instal- lerades en LM Ericsson-kalkylator. som an- vändes huvudsakligen för beräkning av pen- sionsutbetalningar. När statens järnvägar år 1958 fick sitt första elektroniska databe- handlingssystem IBM 650 förelåg sedan år 1956 ett budgeterings- och bokföringssy- stem, vilket i sina grundläggande principer fortfarande gäller.
Några kännetecknande drag i det nu tillämpade systemet för affärs- och kost- nadsbokföring, budgetering, intäktsredovis- ning, materialredovisning m.m. kan sam- manfattas sålunda.
I det nu fungerande systemet förekom- mer en relativt hög integrationsgrad. Som exempel härpå kan nämnas att budget och bokföring ingår i ett helt integrerat system på det sättet att det grundläggande räken- skapsmaterialet grupperas Och användes i full överensstämmelse mellan budget- och redovisningsdelarna. Koordinationen mellan dessa gäller inte bara grupperingen på kon- ton utan även registreringen av data på ansvarsområden, periodisering, internavräk- ning osv.
Budgeteringens krav har i stor utsträck-
ning fått styra kontoplanens utformning. Sålunda följer budget, bokföring och rap- portering utan undantag ansvarskriteriet. Alla transaktioner noteras på ansvarsområ- den (kostnadsställen) och varje chef för ett förvaltningsorgan får rapporter för kontroll av kostnader och prestationer inom sitt om- råde.
Gränsdragningen mellan affärs- och kost- nadsbokföringen är ej till alla delar bestämt dragen utan affärsbokföringen framkommer som ett resultat av kostnadsbokföringen när- mast via huvudbokskontona avdelningsvis. Samtidigt som posterna noteras i kostnads— bokföringen görs detta även i affärsbokfö- ringen. Affärs- och kostnadsbokföringen är med andra ord direkt hopkopplade.
Statens järnvägars kontoplan innehåller emellertid självfallet kontogrupper och kon- ton för att klart kunna avgränsa och kor- rekt redovisa följande delar av bokföringen: — tillgångar och skulder, statskapital och värderegleringar — drifträkningens inkomster och utgifter — investeringsuträkningens utgifter (och in- komster)
— poster som skall aktiveras i bokslutet (ba- lansposter)
Kostnadsbokföringen bygger på en prin- cipiell 3-stegsklassificering, nämligen på
1) enkla kostnadsslag (resursslag) 2) kostnadsställen (ansvarsområden) 3) kostnadsbärare (huvud- och delverk- samheter)
Utöver notering på dessa enheter inrap- porteras vid konteringen vissa påkopplade data för att ge möjlighet att framställa diverse statistikrapporter. Exempel på sådan statistik är handels—, stations- och inventarie- nummer. På bandel redovisas löpande kost- nader för underhåll av fasta anläggningar (spår, byggnader etc.) samt terminaltjänsten på stationer. Bandelsredovisningen lämnar underlaget för den lönsamhetsundersökning av olönsamma bandelar, vilken är anbe- falld äga rum vart 3:e år.
Följande fem kostnadsslag används i den löpande budgetkontrollen:
— lön — material — externa tjänster
— interna tjänster — övrigt
Kostnadsställena representerar de olika förvaltningsorganen i organisationen. Kost- nadsslagen grupperas enhetligt oavsett vil- ken verksamhet inom företaget det är fråga om. Kostnadsbärarna däremot är verksam- hets- och avdelningsbundna. Stationstjänsten har sitt kontoschema, bantjänsten sitt, biltra- fiken sitt osv. Sådana samkostnader som av- skrivningar, pensioner och räntor fördelas ej på primära ansvarsområden utan redo- visas övergripande för hela företaget. Kost- naderna betraktas i dessa fall som icke på- verkbara av lokal, regional eller central chef. Huvudregeln är överhuvudtaget den att kostnaderna skall redovisas på det an- svarsområde där de av vederbörande chef direkt kan påverkas. Av detta följer att kostnader gemensamma för flera ansvars- områden redovisas och budgeteras på när- mast högre nivå.
Som allmän princip gäller att endast särkostnaderna redovisas på kostnadsställe och kostnadsbärare. Delvis avvikande prin— ciper tillämpas dock på denna punkt. En hel del kostnader av omkostnadskaraktär redovisas på ansvarsområdet, men blir ej fördelade vidare på kostnadsbärareverksam- heter. I SJ-planen redovisas de ofördelade på »gemensamma konton». Undantag finns från denna regel, t. ex. vid huvudverkstä- derna, som fördelar samtliga kostnader inkl. andel av pensioner, avskrivningar m.m. på sina kostnadsbärare »tinderhåll av lok och vagnar per littera». Förrådsomkostnaderna inkl. avskrivningar men ej kalkylränta på i lager och anläggningar investerat kapital de- biteras förbrukarna inom företaget i form av pålägg på utdebiteringspriset.
Kalkylmässiga kostnader, exempelvis av- skrivningar, baseras på nuvärden och inkal- kyleras i den löpande bokföringen endast i samband med internavräkningar mellan de 3. k. redovisade rörelsegrenarna och >>öv- riga» statens järnvägar.
Särredovisade rörelsegrenar, varmed av- ses att redovisa resultatet avskilt från övrig av statens järnvägars verksamhet, är föl— jande: biltrafik, Åre fjällbana, färjedrift. hu-
vudverkstäder, förråd, hyresverksamhet jäm- te ett fåtal övriga till omfattningen mindre rörelsegrenar. Internavräkningar förekom- mer i princip ej vid utbyte av tjänster och varor mellan verksamheter och avdelningar inom statens järnvägar utom just för nämn- da särredovisade grenar.
Trafikinkomsterna redovisas i ett huvud- boken sidoordnat system som månadsvis av- slutas mot huvudbokens intäkts— och balans- konton. Intäkterna fördelas direkt i den löpande bokföringen på resp. rörelsegrenar. För järnvägsdriften och bildriften gemen- samma intäkter fördelas i den sidoordnade intäktsbokföringen i regel schablonmässigt.
Investeringsutgifter liksom balanserade utgifter och inkomster redovisas i slutna system och överföres summariskt månads- vis till vederbörliga huvudbokskonton.
Redovisningen av lagerförd material re- dovisas också i ett sidoordnat system, helt lagt på ADB. Redovisningen avser såväl värdemässig som kvantitetsmässig redovis- ning. Summariska belopp tas även i detta fall in i huvudboken månads- och budget- årsvis. Materialeffekterna är prissatta till standardpris, vilket pris är förkalkylerat och nära ansluter till senaste inköpspris. Stan- dardpriset gäller under hela budgetåret och underlättar därigenom budgetering och bud- getkontroll.
Periodisering förekommer såväl i må- nads- som i budgetårsbokslut. Trafikintäk- ter, avskrivningar, personalförsäkringskost- nader, elenergikostnader samt retroaktiva men ej utbetalda löner, upplupna men ej betalda materialfakturor är exempel på pos- ter som bokföres på rätt period i boksluten.
Månatliga kOStnads- och budgetrapporter framställes maskinellt och tilldelas varje chef för förvaltningsorgan. Rapporterna inne- håller såväl månadstal som ackumulerade tal från räkenskapsårets början. Dessa rap- porter innehåller inga kvantitativa tal, pres- tationstal o. dyl. utan sådana uppgifter häm- tas från diverse statistikrapporter.
Inom statens järnvägars ekonomiavdel— ning pågår f.n. en översyn av det nu gäl- lande budgeterings- och bokföringssystemet. Detta är motiverat av flera skäl.
De ökade kraven på affärsmässighet i skötseln av statens järnvägar innebär bl.a. även att fordringarna på moderna affärs- mässiga principer då det gäller den ekono— miska redovisningen bör skärpas. Den nya organisationen av statens järnvägar gör det också behövligt med en bättre anpassning av budgetering och bokföring dels formellt till nya ansvarsområden, dels till i organisa- tionen förutsatt delegering av beslutande- rätten. Översynen motiveras också av att ett nytt datamaskinsystem har beställts.
4.3 Televerkets budgeterings- och redovisningssystem
Organisation. Televerkets centralförvaltning är sedan 1 januari 1968 indelad i sex hu- vudavdelningar:
administrativa avdelningen driftavdelningen
ekonomiavdelningen industriavdelningen projekteringsavdelningen utvecklingsavdelningen
Den regionala verksamheten är uppdelad på fyra teledistrikt som i sin tur är upp- delade på totalt tjugo teleområden samt sex radio-fjärrnätsområden. Teledistrikten samt en över hela landet för större projekt arbetande byggnadsavdelning sorterar un- der driftavdelningen i centralförvaltningen. Ytterligare regionala enheter är fyra för- rådsområden vilka sorterar under ekonomi- avdelningen samt tre televerkstäder vilka sorterar under industriavdelningen.
4.3.1 Nuvarande budgeterings- och redo- visningssystem
Uppbyggnad. Teledistrikten deltar i budget- arbetet genom att till televerkets centralför- valtning inkomma med sina samlade önske- mål om medel för investerings- och under- hållsverksamhet. Till grund för teledistrik- tens äskanden ligger äskanden från teleom- rådena och radiofjärrnätsområdena inom resp. distrikt. Önskemålen från teledistrikten beträffande medel för investeringsverksam- het kompletterade med centralförvaltning—
ens egna önskemål för centralt projekterade anläggningar ligger till grund för det in- vesteringsäskande som inges till Kungl. Maj:t.
Som framhålles ovan deltar teledistrik- ten ibudgeteringen av driftkostnaderna ge- nom att äska medel för underhållsverksam- heten. Någon motsvarande budgetering av kostnader för administrativ verksamhet in- om teledistrikten och övrig förvaltning sker ej utan dessa kostnader beräknas av eko— nomiavdelningen för hela verket och ingår i driftskostnadsstaten bland löner m.fl. kostnadsslag.
Ekonomiavdelningen svarar likaledes för beräkningar av de totala intäkterna i sam- band med överskottsberäkningar för verket.
För närvarande har televerket två sepa- rata redovisningssystem. Det ena för att följa upp utgifter och inkomster samt till- gångar och skulder. Det andra för att följa upp budgeterade utgifter för investering resp. underhåll regionalt och centralt.
Nackdelar. Största nackdelen med nuvaran- de redovisningssystem är den bristande kost- nadsredovisningen. Alla kostnader påförs ej kostnadsställen resp. kostnadsbärare utan en stor del av kostnaderna redovisas slutligt som löner m.fl. kostnadsslag. Vidare följs utgifter endast upp på relativt stora organi- sationsenheter såsom hela centralförvalt- ningen, specificerat på olika teleområden resp. olika radio-fjärrnätsområden.
Som exempel på utgifter som ej löpande påförs organisationsenheterna kan nämnas personalkostnader, såsom arbetsgivareavgif— ter för sjukförsäkring och statens grupp- livförsäkring samt avgifter för ATP. Vissa kostnader för kontorsmaskiner, möbler, verktyg, fordon och postavgifter påförs ej heller förvaltningarna. Det är givet att om en rättvisande bild av en organisations- enhets verksamhet skall kunna erhållas, måste även ovanstående kostnader medta- gas i den löpande redovisningen. Hänsyn tas dock till dem i ett s.k. statistiskt bok- slut som publiceras i Sveriges officiella sta- tistik: Televerket, men fördelningen av cen- trala kostnader sker efter vissa schabloner
och blir därigenom för den enskilda för- valtningen icke riktig i alla avseenden. Man kan vidare icke ur redovisningen få en sam- lad uppgift om televerkets totala löneut- betalningar. Vissa delar redovisas direkt, exempelvis löner till tjänstemän, medan lö- ner till arbetare sysselsatta i anläggnings- och underhållsverksamhet redovisas tillsam- mans med materielkostnader m.m. i kon- ton för anläggning resp. underhåll. Man har därför tvingats bygga upp ett särskilt rapportsystem för löner.
4.3.2 Programbudgetering
4.3.2.1 Arbetsgruppen för programbudgete- ring samt direktiven till denna
Allteftersom verksamheten inom televerket ökar blir bristerna i nuvarande budgete- rings- och redovisningssystem alltmer up- penbara. Telestyrelsen tillsatte därför under början av år 1966 en arbetsgrupp för att utveckla ett nytt system. Enligt direktiven till arbetsgruppen skall budgeteringen byg- gas upp i form av långsiktiga handlings- program avseende såväl rörelsen i dess hel— het som de i central och regional förvalt- ning ingående organisationsenheterna. Re- dovisningssystemet skall vidare utformas så, att kostnader och intäkter samt deras för- delning på skilda organisationsenheter och så långt möjligt på skilda verksamhetsgre— nar och objekt eller objektsgrupper kan fortlöpande uppföljas. Uppföljningen av re— dovisningen skall medge objektiva jämfö- rande värderingar av skilda organisations- enheters insatser. Jämförelser skall kunna ske såväl mellan olika organisationsenhe- ter av motsvarande typ som inom samma organisationsenhet under olika tidsperioder. Budgeterings- och redovisningssystemet skall vidare tillrättaläggas så, att automatisk da- tabehandling kan utnyttjas optimalt.
4.3.2.2 Allmänt om programbudgetarbete
Det nya budgeteringssystemet skall vara ett system med programbudgeter, vilket inne- bär att kostnader och intäkter skall knytas
till prestationer. För att kunna urskilja prestationer på basis av vilka dimensione- ring av personal- och andra produktions- resurser skall kunna bli möjliga har tele- verket funnit det nödvändigt att gå rätt långt ned i organisationen. Budgeterings- och kostnadsansvaret skall vidare föras ned så långt som möjligt vilket också leder till en långtgående nedbrytning.
Programbudgeteringen medför således att organisationen måste uppdelas i enheter, s.k. budgetenheter. För var och en av des- sa skall fastställas vilka prestationer som skall utföras. I ett nytt redovisningssystem bör man kunna redovisa kostnaderna på ett flertal sätt:
Organisationsenhet. Kostnaderna för ex- empelvis visst teleområde och inom detta på budgetenheter.
Rörelsegren. Redovisningssystemet måste vara så konstruerat att man skall kunna få fram resultatet för varje rörelsegren.
Produkt eller del av rörelsegren. Inom rö- relsegren kan man vilja ha en specificering av kostnaderna. Exempelvis kostnader för telefonkatalogen.
Ändamål. Kostnaderna måste uppdelas på anläggning. drift samt underhåll. An— läggningskostnaderna måste i sin tur upp- delas på investeringskostnader och övriga anläggningskostnader.
Kostnadsslag. Alla kostnader skall hän- föras till något av följande huvudkostnads- slag:
Direkt lön Lönebikostnader Resekostnader Lokalkostnader Fordonskostnader
Materielkostnader
Entreprenadkostnader Övriga kostnader Objekt-(proiekt)nummer. För anläggnings- och underhållsverksamhet måste vissa sär- skilda arbeten följas upp.
4.3.2.3 Programbudgetarbetets uppläggning
Budgetarbetet föreslås i fortsättningen be- drivas på följande sätt. Budgeter skall upp-
göras för »petitaåret» samt för de fyra föl- jande budgetåren. Budgetarbetet startar med att generaldirektören anger målsättning och lämnar allmänna direktiv för verksamhe- ten. Som exempel kan nämnas leveransti- der, felavhjälpningstider, medelsvarstid, för- säljningspolicy etc.
De olika avdelningscheferna, cheferna för teledistrikten, teledirektörerna m.fl. utfor- mar i sin tur preciserade målsättningar och direktiv inom sina resp. ansvarsområden.
Budgeterna byggs därefter upp nedifrån på basis av direktiven. Teleområdenas bud- geter överlämnas till resp. distriktschef, som granskar och sammanställer budgeterna för teleområdena inom teledistriktet. Samman- fattande budgeter för hela teledistriktet in- nefattande budgeter för teleområdena, ra- dio-fjärrnätsområdena samt verksamheten inom distriktskontoret upprättas och över- lämnas till driftavdelningen i centralförvalt- ningen. Driftavdelningen granskar och sam- manställer budgeterna för teledistrikten vil- ka tillsammans med budgeter för centralt planerad anläggningsverksamhet och budget för driftavdelningens egen verksamhet sam- manställs till budgeter för driftavdelningens totala verksamhet. Budgeterna överlämnas till ekonomiavdelningen som inarbetar dem tillsammans med budgeterna för övriga hu— vudavdelningar till budgeter för televerkets totala verksamhet. Budgeterna skall god- kännas av generaldirektören för att sedan utgöra underlag för petitaskrivelse, drift- kostnadsstat samt överskottsberäkningar. Budgeterna på de olika nivåerna bör vara så utformade att endast nödvändig infor- mation förs med upp till högre nivå.
4.3.2.4 Programbudgetsystem för teleom- råde
Utredningsarbetet har i första stadiet kon- centrerats på uppbyggnad av ett budgete- rings- och redovisningssystem för teleområ- dena. Med hänsyn till att den regionala verksamheten i televerket svarar för en stor del av de totala kostnaderna är det ange— läget att finna lämpliga former för ett pro- grambudgetsystem för teleområdena. Tele-
områdenas verksamhet kan delas upp i fyra verksamhetsområden:
anläggning underhåll
drift administration Av dessa fyra verksamhetsområden är det f. n. endast kostnader för anläggning och underhåll som budgeteras. I program- budgetsystemet skall även kostnader för drift och administration budgeteras.
4.3.2.5 Budgetarbetet i stort inom teleom- rådet
Programbudgetarbetet inom teleområdet av- ses ske etappvis enligt följande:
]. Målsättning för verksamheten fast- ställs.
2. Program för den aktuella budgetpe- rioden anges, dvs. de prestationer som er- fordras i relation till abonnenttillströmning, målsättning etc.
3. Resurser för att genomföra program- met beräknas (personalstyrka, materielåt- gång, lokalbehov etc.).
4. Kostnader för de erforderliga resur— serna beräknas.
43.16 Prestationsmått och budgetenheter
Budgeterna skall såsom nämnts uppbyggas från de prestationer som planeras bli ut- förda. Organisationen måste därför i bud- getsammanhang brytas ned till enheter, för vilka det är möjligt att finna relevanta prestationsmått. I den mån det ej går att finna direkta prestationsmått, som ger en rättvisande bild av verksamheten. får man tillgripa s. k. stödtal. vilka ej direkt ger ut- tryck för utförda prestationer men kan an- vändas på analogt sätt. En strävan vid in- delningen av teleområdet i organisations- enheter har varit att föra ansvaret så långt ned i organisationen som är lämpligt och möjligt. De sålunda bildade ansvarsområ- dena benämnes budgetenheter. För budget— enheterna skall avlämnas budget för deras verksamhet samt lämnas förklaringar be-
träffande avvikelser mellan utfall och bud- get.
4.3.2.7 Sammanfattning
Det bör poängteras att man inom televerket ännu står i början av utvecklingsarbetet med ett konstruerande av ett riktigt kost- nadsredovisningssystem. Först när man er- hållit ett dylikt kan meningsfyllda kost- nadsanalyser, effektivitetsuppföljningar samt rättvisande budgetering ske.
4.4 Statens vattenfallsverks ekoriomi- administrativa system
4.4.1 Administrativa system
Verkets administrativa system modernisera- des radikalt parallellt med den omorganisa- tion som företogs 1962. Detta skedde genom införande av tre separata system för eko- nomi-, personal- och material-administra- tion. I det följande avhandlas enbart den ekonomi-administrativa delen, kallad ea- systemet, som täcker företagets alla funktio— ner och som används för att ge en fullstän- dig bild såväl av historisk utveckling som framtidsprognos. Motivet för införandet av ca.—systemet var att skapa ett medel att styra alla slag av förekommande verksamheter. En huvudmålsättning var att få en klar bild av kostnaderna för å ena sidan byggnads- och å den andra driftverksamhet med lämplig underindelning på byggnadsobjekt resp. rö- relsegrenar och ansvarsenheter för driften och att därvid få med även de kostnader som icke kommer till synes som utgifter i statsredovisningen. Vidare uppmärksamma- des behovet av en klar kostnadsbild för de olika hjälprörelser som var rikligt företrädda inom verket.
Dessa utgångspunkter ledde till utforman- det av en löpande internredovisning som dels fångar upp samtliga kostnader, dels fördelar dem. Denna internredovisning av- slutas med internbokslut för driftverksam- hetens rörelsegrenar, där skillnaden mellan intäkter och löpande kostnader inkl. sam- kostnader behandlas som ett bidrag till ka-
pitalkostnaderna. På byggnadssidan motsva— ras internbokslutet av en kostnadsuppfölj- ning av anläggningsarbeten. En betydelse- full del av ea-systemet utgör en årligen upp- gjord budget med ett mot internredovisning- en svarande kostnadsinnehåll. Slutligen in- går i ea-systemet en kalkylhandbok, avsedd att normera kalkyler på olika verksamhets- områden samt ansatser till en differentierad effektivitetsmätning.
4.4.2 Löpande internredovisning
Den statliga redovisningen, inom verket kal- lad affärsredovisningen, sker med hjälp av en år 1948 fastställd kontoplan. Denna har i samband med internredovisningens infö- rande 1963 utvidgats så att den nu omsluter båda redovisningssystemen.
Internredovisningen skiljer sig från affärs- redovisningen genom att i densamma även medtages de kostnader, som icke direkt kom- mer till synes som utgifter i affärsredovis- ningen, i fortsättningen kallade kalkylmässi- ga merkostnader (komplementkostnader en— ligt programbudgetutredningen). Hit hör för- säkringsmässigt beräknade kostnader för statligt pensionsåtagande utöver ATP och AFP, räntekostnader under byggnadstid samt kalkylrnässig avskrivning och ränta för vissa lokaler och inventarier, t. ex. kontor, mässar, laboratorier, förråd, verkstäder och andra hjälprörelser. Kapitalkostnader för produk- tions- och distributionsanläggningar ingår däremot icke i den löpande internredovis— ningen. Anledningen är en strävan att icke belasta ett kostnadsställe med kostnader som, sedan en anläggning färdigställts, icke på kortare sikt kan påverkas av den kost- nadsansvarige. Kapitalkostnaderna skulle dessutom genom sin dominans undanskym- ma fluktuationer i de övriga — påverkbara — kostnaderna.
Inom internredovisningens uppgift ligger vidare ett antal kostnadsfördelningar från kostnadsställe resp. från hjälprörelse (preli- minärt kostnadsställe) till slutligt kostnads- ställe resulterande i vad som inom verket kallas internkostnad. Denna utgöres av ver-
kets självkostnad exkl. andel i ofördelade s. k. samkostnader.
Företaget har i ekonomi-administrativt avseende indelats i ett antal ansvarsområ— den, s.k. budgetenheter, vilka sammanfal— ler med organisationsenheter på lämpliga nivåer och tillsammans täcker hela verksam- heten. För verksamheten inom varje enhet är dess chef ansvarig. Internredovisningens uppläggning syftar till att låta varje budget- enhet bära sina kostnader, oavsett om bak- om desamma ligger egen aktivitet eller av budgetenheten föranledd aktivitet hos an- nan, t. ex. hjälprörelse, samt till att ge den ansvarige uppgift om enhetens kostnader. Sålunda förlägges kostnadsansvaret hos dem, som kan påverka kostnaderna. Debitering mellan budgetenheter kan ske endast med underlag av internbeställning från den kost— nadsansvariga enheten. Sådan beställning kan ha formen av materialrekvisition, un- dersökningsuppdrag, konstruktionsuppdrag. Den beställande har rätt och skyldighet att bl.a. vaka över prisnivån hos företagets egna hjälprörelser, jämförd med utomståen- de. Av uppenbara skäl kan emellertid på kort sikt obegränsad valfrihet icke ges den beställande. Förhållandet mellan intern kund och leverantör bör ses som ett avtal med viss uppsägningstid, där negativa erfaren— heter slutligen leder till prövning av frågan om minskning eller avveckling av de egna resurserna på visst område. Följande kostnader vidarefördelas i den löpande redovisningen: — löner och lönebikostnader materiel och materielomkostnader motorfordonskostnader inventariekostnader lokalkostnader kostnader för hjälpavdelningar, t. ex. verkstäder, laboratorier, fiskodlingar m.fl. kostnader för beställningsavdelningar, t. ex. ritkontor Samkostnader. Sedan vidarefördelning en- ligt ovan har skett i den löpande intern- redovisningen kvarstår kostnader av sam- kostnadskaraktär på vissa kostnadsställen. Samkostnaderna utgöres dels av till drift-
verksamheten hörande s.k. driftadministra- tiva kostnader, dels av centrala och lokala administrativa samkostnader. I samkostna- derna ingår även verkets kostnader för forsk- ning, utveckling och standardisering.
Kostnaderna beaktas i samband med det i det följande behandlade internbokslutet, vid avslutandet av anläggningsarbeten och vid debitering av arbeten åt utomstående kunder.
Ur såväl affärs- som internredovisningen framställes rapporter av skilda slag med än- damål att lämna erforderlig information till olika» instanser. Grundrapporter för vidare bearbetning omfattar periodiskt framställ- da månadsrapporter innehållande dels samt- liga transaktioner under perioden, dels total- summa från en anläggnings eller ett bud- getårs början.
Från grundmaterialet — vari affärs- och internredovisningens uppgifter återfinnes i skilda kolumner — sammanställes ett flertal externa och interna rapporter.
För affärsredovisningen utgör därvid vinst— och förlusträkning och balansräkning för budget- och kalenderår de viktigaste. Motsvarande utföres också per månad, i form av ekonomisk översikt och komplette- rade med ett antal ur finansieringssynpunkt angelägna uppgifter. Härutöver sammanstäl- les vissa rapporter till statsverket att ingå i statsbokföringen. Separata affärsbokslut upprättas för kraftverks— resp. kanaltrafik- rörelsen.
4.4.3 Internbokslut för driftverksamheten
Företagets huvudrörelse, produktion och distribution av elkraft, kan naturligt indelas i fyra rörelsegrenar, nämligen produktion, transitering, engrosdistribution och detalj- distribution.
I princip utformas internboksluten som fristående bokslut för varje rörelsegren. Uppgifter om de olika rörelsegrenarnas re- sultat för viss period (budgetår) delgives an- svariga instanser i form av internbokslut, baserade på den i det föregående behand- lade internredovisningen.
Internboksluten är avsedda att ge de an-
svariga aktuella uppgifter om det ekono- miska resultatet i sådan form att därur kan utläsas, hur detta påverkats eller påverkas av olika åtgärder, som genomförts eller fö- reslås.
Det saldo som återstår för rörelsegren, område resp. enhet sedan från intäkterna dragits kostnaderna, benämnes bruttoöver- skott. Det uttrycker verksamhetens bidrag till företagets kapitalkostnad, dvs. till ränta och avskrivning.
I den vidare bearbetningen av internbok- slutet beräknas dessutom ränta och erfor- derliga avskrivningar. Det därefter kvar- stående saldot utvisar det belopp inom rö- relsegrenen som står till förfogande för bl. a. kommunal inkomstskatt, realsäkring av kapitalet etc.
4.4.4 Kos-tnadsuppföljning för anläggnings- arbeten
Vattenfalls anläggningsverksamhet omfattar 1) produktionsanläggningar för vattenkraft 2) produktionsanläggningar för värmekraft 3) överföringsanläggningar för 400 resp. 220 kV spänning 4) distributionsanläggningar för lägre spän- ning än 220 kV samt reparation av an-
läggningar enligt 1—4.
Inom ramen för en likartad principiell lösning har metoderna för kostnadsuppfölj- ningen anpassats till anläggningsarbetenas storlek med strävan mot ett enklare till- vägagångssätt för beloppsmäSSigt mindre ar- beten.
Arbetet på en aktuell anläggning kan tids- mässigt indelas i ett antal skeden avseende
— planering —- projektering — konstruktion och byggande.
I princip utarbetas bl. a. kostnadskalkyler i samtliga tidsskeden som underlag vid be- slutsfattandet. Kalkylerna utgör härutöver underlag för den löpande kostnadsuppfölj- ningen under en anläggnings tillkomst. In- för ett arbetes avslutning utarbetas efter- kalkyler som redovisas inför den byggherre som beställt arbetet och godkänt förkalky- lerna.
4.4.5 Budget
Det viktigaste underlaget för verkets inves- teringsplanering är långsiktsprognosen för den elektriska kraftkonsumtionen. Därför utarbetas varje år en rullande lO-årsprognos över elkonsumtionen som utgör basen för långtidsprogrammet och som har avgörande inflytande på investeringsverksamheten.
Utöver dessa målorienterade prognoser och som styr huvuddelen av verksamheten. skall budgeten ge uppgift om de kostnader och behov av arbetskraft, som föreslås av varje enhet. Den ger också en sammanställ- ning över den totala arbetskraften och pen- ningmedlen som företaget behöver för att nå de uppsatta målen. I detta sammanhang jämföres kostnader och intäkter och före- tagsledningen erhåller sålunda data som underlag för beslut om verksamhetsinrikt- ningen iör varje enhet. Slutligen möjliggör budgeten kontinuerlig kontroll av kostnader och personalutveckling under budgetåret.
Det primära budgetarbetet utföres under överinseende av den ansvarige för varje budgetenhet. Stor vikt har fästs vid att budgetarbetet på detta sätt engagerar dem, som i sitt dagliga arbete kan påverka bud— getens kostnadsinnehåll. När budgeten har godkänts. har den karaktären av ett ekono- miskt program inom vilket de ansvariga cheferna skall verka.
För att budgetkontrollen skall vara enkel men effektiv sker den enligt undantags- principen tillämpad på så sätt att varje budgetenhet sänder en rapportkvittens till närmast. högre instans. I kvittenserna anges huruvida utvecklingen har fortskridit plan- enligt. Vid avvikelser som icke förväntas bli utjämnade till budgetårets slut, skall kommentarer och redovisning av åtgärder lämnas. Dessa rapporter koncentreras på sin väg uppåt i organisationen och resulte- rar slutligt i att huvudavdelningschefema redovisar hela sitt område till företagsche- fen.
4.4.6 Effektivitetsmätning
Behovet av en konsekvent och kontinuerlig mätning av företagets effektivitet på olika
områden av verksamheten har blivit alltmer uttalat, allt eftersom arbetet på hittills be- skrivna delar av ea-systemet framskridit. En sådan mätning ligger också i viss omfattning inbyggd i olika systemkomponenter. De data, som successivt framkommer i den praktiska tillämpningen av systemet, lägger en allt bättre grund för en på olika funktioner dif- ferentierad mätning. Arbetet med att finna lämpliga metoder etc. pågår inom verket.
4.4.7 Kalkylhandbok
Inom verket utföres företagsekonomiska kal- kyler för skilda ändamål. Dessa kalkyler är ett betydelsefullt hjälpmedel för att till- godose syftet med företagets verksamhet. Deras numeriska innehåll och sättet för deras presentation utövar starkt inflytande på de beslut som fattas. Med hänsyn här- till har det ansetts angeläget att låta ea— systemet inrymma en kalkylhandbok, av- sedd att lämna så långt möjligt fullständiga anvisningar för de mest frekventa delarna av den ekonomiska kalkyleringen inom verket.
Kalkylhandbokens centrala innehåll är grupperat i fyra kapitel. I ett antal bilagor lämnas därutöver bakgrundsmaterial. I kapi- teldelarna ingår dels handbokens syften och disposition, dels direkta anvisningar för oli— ka typer av kalkyler, dels s.k. normtal, dvs. kvantitativa sifferuppgifter på vissa storheter, dels ock ett antal praktikfall, som är typiska för de kalkylsituationer, som förekommer i verket.
Bland bilagorna ingår dels mera teoretiskt bakgrundsmaterial, dels praktiska hjälpme— del, såsom matematiska tabeller, kapital- kostnadsdiagram samt formulär för redo- visning av kalkyler. Slutligen märks här en ordlista, omfattande inom företagsekonomi allmänt använda begrepp liksom också den speciella terminologin inom verkets ea-sy- stem.
4.4.8 Utvecklingsbehov
Den utveckling som skett inom verket, or— ganisatoriskt och administrativt, sedan ea- systemets tillkomst har kommit att ställa
ökade och delvis ändrade krav på informa- tion och rapporter, som icke kan lämnas utan ändringar och kompletteringar av sys- temet. Med den utveckling inom dataområ- det som skett kan nu föreliggande behov tillgodoses genom vidarebearbetning av ea- systemets grundprinciper och byggstenar med sikte på ändamålsenligare in-put, be- arbetning och out-put av redovisningsmate- rialet. En sådan bearbetning pågår f.n. inom verket.
4.5 Domänverkets redovisnings- och bud- getsystem
Domänverket förvaltar statens skogsmarks- innehav som är utspritt över hela landet. Den lokala förvaltningen består av 80-talet revir uppdelade på 11 distrikt. Varje revir utgör en självständig redovisningsenhet. Vi- dare finns på lokalplanet fem domänområ- den för förvaltningen av större utarrende- rade jordbruksegendomar.
Allmänt torde kunna sägas att verksamhe- ten inriktas på att vidmakthålla skogskapi- talet (den växande skogen) och att tillvara- taga den årliga tillväxten samt att utnyttja de möjligheter till utarrendering av mark, byggnader m. ni. som förefinnes. Vidare ut— gör jakt och fiske naturliga verksamheter liksom grustäkter.
Verksamheten baseras på långsiktiga pla— ner såsom indelningsplaner och konkreti- seras något mer kortsiktigt i skogsvårds- program, vägplaner, årlig utsyning, årligt förvaltningsförslag m. m.
4.5.1 Domänverkets budgetsystem
Verkets budget omfattar dels en resultats- budget för kalenderår varvid även årets investeringar ingår som kostnadsposter, dels en likviditetsbudget.
]. Resultatsbudgeten utarbetas med led- ning av från lokalförvaltningen ingivna för- valtningsförslag grundade på allmänna be- stämmelser och för året lämnade direktiv, granskade av överjägmästare och skogsbyrå m. fl. samt utmynnande i fastställda budget- besked (handlingsprogram). Under verksam-
hetsåret redovisar lokalförvaltning på sär- skild blankett, budgetredovisning, i maj, sep- tember och november de avvikelser från fastställd årsbudget som av lokalförvaltning bedömts erforderliga.
Enligt gällande regler måste godkännande inhämtas (extra förvaltningsförslag) därest lokalförvaltning avser utöka eller minska omfattningen av viss verksamhet.
Såsom visst underlag för budgetredovis- ningen redovisas bokföringsdata för period (4 veckor) och ackumulerat från årets bör- jan till aktuell tidpunkt, budgetuppföljning, varvid även fastställd budget och godkända extra förvaltningsförslag (budgettillägg) in- tagits i rapporten.
Årsresultat jämföres efter årets utgång med för året fastställd budget inkl. budget- tillägg och även med inkomna budgetredo- visningar, budgetkontroll, resultatsanalys.
Förvaltningsförslag och budgetuppfölj- ning är starkt specificerade men redovisas även sammandragna i grupper (ca 100 kod— nummer). Förvaltningsförslagets samman- drag, budgetredovisning och bokslut korre- sponderar helt.
För styrelsens ledning sammanställes rap- porter (enligt bidragsmetoden) dels under granskningstiden (september, oktober, no- vember), dels vid varje rapporttillfälle under verksamhetsåret (maj, september, november) samt för årsresultatet.
2. Likviditetsbudgeten uppgöres f.n. för kalenderår och utarbetas på grundval av fastställd resultatsbudget samt med självfal- let hänsynstagande till de förändringar i skulder och fordringar m. ni. som inverkar på likviditeten. Denna budget omarbetas varje månad varvid bokförda belopp inarbe- tas för passerad tid. Avsikten är att framde- les arbeta med en rullande likviditetsbudget omfattande 12 månader framåt i tiden. Redovisningssystemet är och har sedan lång tid tillbaka varit föremål för styrelsens uppmärksamhet. Det kan här nämnas att flera olika arbetsgrupper har avgivit förslag till förbättringar avseende planering och därmed sammanhängande redovisning. För närvarande är en arbetsgrupp sysselsatt med frågor rörande programbudgetering.
4.6 Försvarets fabriksverks administration och redovisning
4.6.1 Organisation
Försvarets fabriksverk bildades 1943 genom sammanslagning av vissa försvarets verk- städer och administreras som affärsdrivan- de verk. Verket omfattar f.n. sex nytill- verkande fabriker, två underhållsverkstäder, tretton tvätterier samt den s.k. överskotts- försäljningen. Fabriksverket förvaltar dess- utom statens aktier i det halvstatliga AB Te- leunderhåll i Växjö. Omsättningen beräk— nas under innevarande budgetår till ca 325 milj. kr. Totalt anställd personal f.n. ca 6 000 varav ca 4 000 arbetare.
Enligt nu föreliggande proposition före- slås ytterligare två underhållsverkstäder (flygverkstäderna i Västerås och Malmslätt) bli överförda till verket den 1 juli 1968. Härigenom skulle verkets omsättning ökas till ca 425 milj. kr. och personalantalet till 8 500. _
Utöver tidigare redovisade fabriksenheter tillkommer försvarets fabriksverks styrelse samt huvudkontoret i Eskilstuna. Den egent— liga ledningen utövas av — förutom styrelsen — generaldirektören. Till generaldirektörens förfogande står en överdirektör, samtidigt ställföreträdare, direktionen, ett generaldi- rektörens kontor för beredning och samord- ning av vissa gemensamma frågor samt konsulter. Huvudkontoret i övrigt är upp— delat i sju avdelningar.
4.6.2 Medelsanskaffning
Fabriksverkets anläggningstillgångar är in- värderade i Försvarets fabriksverks fond. Medel för investeringar av sådana tillgångar, f.n. ca 40 milj. kr. per år, beviljas över anslag: Statens affärsverksfonder, Byggna- der och utrustning för Försvarets fabriks- verk.
De grundläggande föreskrifterna för redo— visning och självkostnadsberäkning inom fabriksverket framgår av Kungl. Maj:ts be- stämmelser den 9 juni 1944 (bil. Al, ändr. 21.6.1946 och 11.3.1955) angående förvalt- ningen av Försvarets fabriksfond. Dessa
bestämmelser bygger i huvudsak på prin— cipiella ståndspunktstaganden, som redovi- sats i proposition 1944: 75.
I huvudsak gäller att prissättningen av fa- briksverkets produkter skall så avpassas, att årligen uppstår ett överskott motsvarande viss av Kungl. Maj:t fastställd procent av vid budgetårets ingång redovisad kapital- behållning på fabriksfonden. Denna pro- centsats utgör f. 11. 5,75 %.
I princip innebär grundstadgandet att i självkostnadsberäkningen skall medtagas alla i produktionen ingående kostnader. Vidare har stadgats att vid prissättningen skall hän— syn tagas till att inneliggande förråd av rå- materiel och varor upptages till betryggande värden, vilket innebär att riskmarginaler medtages vid kalkyleringen för att tillgodo- se behovet av värdereglering genom ned- skrivning av omsättningstillgångama o.dyl. Ifråga om avskrivningar finnes särskilda bestämmelser utfärdade likaledes den 9 juni 1944 (ändrade 21.6.1946). Avskrivningarna är härvid baserade på ursprungligt anskaff- ningsvärde.
För av statens personalpensionsverk utbe- talade pensioner och livräntor avseende f. d. anställda vid fabriksverket eller dess före- gångare (s.k. sistahandsansvar) erlägges full ersättning mot på verket ställda fakturor. Vidare utbetalas avgifter till allmänna till- läggspensioneringen och sjukförsäkringsvä- sendet.
Tjänstepostavgift erlägges till postverket enligt särskilda stadganden.
För finansiering av omsättningstillgångar har verket ett ursprungligt rörelsekapital på 20 milj. kr. som förräntas efter 5,75 % samt en rörlig kredit på f.n. 40 milj. kr. som löper mot 6 % ränta. Dessutom erhålles från olika beställare förskott som i allmän- het räntebetalas genom sänkning av offere- rade priser. Enligt nu föreliggande proposi- tion har regeringen föreslagit en ökning av fabriksverkets rörelsemedel med 50 milj. kr.
4.6.3 Redovisning
Bestämmelser för redovisning och självkost- nadsberäkning. För självkostnadsberäkning-
en tillämpas vid nytillverkande fabriker och underhållsverkstäder en påläggskalkyl enligt traditionellt mönster omfattande huvudkost- nadsslagen direkt material, materialomkost- nader (ingår i kalkylen i form av material- pålägg), direkt arbetslön, arbetsomkostnader (täckes av arbetspålägg eller av maskintim- pålägg beräknade för varje direkt kostnads- ställe eller maskingrupp) Samt speciella di- rekta kostnader och grundvärdeomkostna- der. Fördelningen av arbetsomkostnaderna på direkta och indirekta avdelningar sker i möjligaste mån efter logiska fördelnings- grunder.
Till grundvärdeomkostnader räknas kost- nader av mera allmän natur. Dessa täckes av ett grundvärdepålägg beräknat på för- ädlingsgrundvärdet (exkl. direkt material).
Vid fabrikerna efterkalkyleras praktiskt taget alla tillverkningsorder antingen helt eller genom stickprovsvis uttagna partier.
För vissa lönsamhetsberäkningar och tak- tiska försäljningsändamål kommer även den s. k. bidragsmetoden till användning. För bl. a. nämnda ändamål är verkets kostnads- redovisning uppdelad i fasta och rörliga kostnader.
Vid tvätterierna fördelas kostnaderna först på de direkta kostnadsställena vattentvätt, kemisk tvätt, avpress, textilreparationer och skoreparationer motsvarande ansvars- områden men därefter även på resp. kund- kategori (landsting, militär etc.). För textil- reparationerna, som förekommer för såväl vattentvätt som kemtvättat gods, utföres självkostnadsberäkningar enligt påläggsme— toden. För övriga direkta kostnadsställen användes divisionskalkylmetod, vilket inne- bär att totala kostnaderna för en period divideras med antal behandlade kg gods resp. par skor under perioden, varigenom erhålles en genomsnittlig självkostnad.
Såsom bidrag till täckande av de bered— skapskostnader som uppstår för vidmakt- hållande i fred av de nytillverkande fabri— kernas krigsberedskap erhålles gottgörelse från särskilt anslag på driftbudgebens fjärde huvudtitel. Anslaget är beräknat huvudsakli- gen för täckande av s.k. tomgångsförluster i form av kapitalränta, avskrivningar samt
underhåll av byggnader, maskiner och ut- rustning samt uppvärmning m.m. av£ bygg- nader. Personalkostnader ingår således en- dast undantagsvis. '
Redovisningens uppläggning. Inom fabriks- verket tillämpas Mekanförbundets konto- plan för samtliga enheter med vissa modifi- kationer för tvätterier och underhållsverk- städer. I princip sker all detaljerad affärs- bokföring på huvudkontorets ekonomiavdel- ning medan detaljerad driftbokföring sker på resp. fabriksenheter. Under budgetåret framtages av huvudkontorets ekonomiav- delning tio periodbokslut som bygger på bl. a. summariska rapporter från fabrikerna betr. driftbokföringens kontoklasser.
Utbetalning av leverantörsfakturor sker centralt liksom redovisning och krav betr. verkets samtliga kundfordringar. Årsbokslut per den 30.6., som insändes till riksrevi- sionsverket, upprättas av huvudkontorets ekonomiavdelning.
Verkets redovisning har hittills skett och sker fortfarande till största delen med ma- nuella eller halvmekaniserade metoder. Från 1965 pågår emellertid successivt en över- gång till ADB. Maskintid förhyres därvid på olika håll i Eskilstuna och Stockholm. Från september 1968 kommer verket att få en egen dataanläggning ICT 1902A som kommer att placeras i Eskilstuna.
Kontroll och redovisningsbestämmelser. I stort kontrolleras bestämmelserna efter- följd genom att självkostnadsberäkningen är inbyggd i bokföringen enligt den s.k. nor- malkontoplanen för mekanisk verkstadsin- dustri. Genom att huvudbokföringen är centraliserad till huvudkontoret blir det möj— ligt att för varje bokföringsperiod följa dels resultatutvecklingen för varje fabrik och tvätteri i stort, dels resultatets fördelning på påläggsdifferenser (skillnad mellan verkliga omkostnader och fastställda pålägg) och för- säljningsdiffenenser (skillnad mellan faktu- reringspris och kalkylerad kostnad). Vid tvätteriema kontrolleras på samma sätt re- sultatutvecklingen för varje kostnadsställe. För de nytillverkande fabrikerna avges of-
fetterna i regel genom huvudkontoret, som därvid fastställer försäljningspris på grund- val av företedda förkalkyler, som är upp— byggda enligt samma system som efterkal- kylen. Sedan en order slutlevererats och fakturerats insändes särskild rapport till huvudkontorets försäljningsavdelning. I hän- delse av anmärkningsvärda differenser mel- lan för- och efterkalkyl, göres särskild ut— redning till utrönande av orsakerna. Dessa rapporter genomgås fortlöpande av general- direktören.
Vid tvätterierna sker prissättningen likale- des centralt och årsvis på grundval av upp— rättade budgeter. Vid prissättningen tas hän- syn till de verkliga kostnaderna för olika kunders tvättgods. Kontroll av prissätt- ningen sker fortlöpande genom att resultat- utvecklingen följes i huvudbokföringen.
Kostnadernas överensstämmelse med fast- ställda budgeter kontrolleras vid de nytill- verkande fabrikerna dessutom var fjärde månad genom att specifikationer utvisande omkostnadernas fördelning på kostnadsstäl- len (s.k. omkostnadsbokslut) insändes för granskning av ekonomiavdelningen. För tvätterierna sker en motsvarande sådan kontroll månadsvis genom tvätteribyrån på grundval av insända driftrapporter.
Ovanstående uppföljning sker inom eko- miavdelningens budgetsektion.
Inom ekonomiavdelningens revisionssek- tion sker dessutom intern revision och kon- troll. Ett visst samarbete äger rum, i vad gäller den kamerala verksamheten, med ver- kets revisionsmyndighet, riksrevisionsverket, som utövar den rent externa revisionen.
4.7 Luftfartsverkets redovisning, budgete- ring och kostnadsuppföljning 4.7.1 Kontoplan
Luftfartsverkets kontoplan av år 1965 be- står av 10 kontoklasser:
Klass 0 Anslag för fördelning, diverse medel, förskott m. m.
Klass 1 Centralförvaltningen Inkomster och utgifter på driftkostnadsstat och inves- teringsstat
Klass 2 Centralförvalmingen Anslag på driftkostnadsstat och investeringsstat
Klass 3 F lygplatsorganisationen Inkoms- ter och utgifter på driftkostnadsstat och in- vesteringsstat
Klass 4 Flygplansorganisalionen Anslag på driftkostnadsstat och investeringsstat
Klass 5 Vakant Klass 6 Indirekta avdelningar och hjälp- avdelningar
Klass 7 Verksamhetsgrenar Kostnader Klass 8 Verksamhetsgrenar Intäkter Klass 9 Bokslut, resultatanalys m. m. Planen började delvis tillämpas den 1.7 1965. Den snabba utveckling, som kan för- utses inom den statliga redovisningen och budgeteringen, medför emellertid att konto- planen måste överses inom de närmaste åren, främst för att ge möjlighet till att sam- ordna ansvarsområdena med budgeten.
4.7.2 Redovisning
Redovisningen avser att lämna de uppgif- ter som författningsenligt kräves av statliga företag. Stor vikt lägges vid att de i regle- ringsbrevet fastställda »ramarna» kan av- stämmas mot redovisningen. Detta innebär att kostnadsställeredovisningen kommer i andra hand.
4.7.3 Budgetering
Budgeteringen tar i första hand sikte på att lämna för petitan erforderliga uppgifter. Genom att petitan är bunden till den stat- liga budgetredovisningen har det varit för- enat med svårigheter att konsekvent genom- föra budgetering per kostnadsställe och pro- gram. Målsättningen är att inom ett par är få ett mer ändamålsenligt system.
4.7.4 Kostnadsuppföljningen
Kostnadsuppföljningen sker, som nämnts, så att regleringsbrevets ='ramar» jämföres med löpande redovisning. Uppföljningen sker månadsvis.
Även ifråga om investeringsutgifter sker
uppföljningen månadsvis, men där kontrol- leras dessutom att medel finns disponibla innan utbetalning får ske.
Anslagstitlar (driftstat) Luftfartsverket arbetar med följande anslags- titlar:
Intäkter
. Landnings- och parkeringsavgifter . Passageraravgifter
. Stationstjänst m.m.
Hyror och arrenden m. m.
. Hangaravgifter . Upplåtelseavgifter m.m. . Bilparkeringsavgifter . Luftfartsinspektionens avgifter Bidrag från kommun, landsting m. m. . Diverse inkomster . Driftbidrag till luftfartsverket
b—Au—n
Kostnader
. Centralförvaltningen: Avlöningar . Centralförvaltningen: Omkostnader . Flygplatsorganisationen: Avlöningar . Flygplatsorganisationen: Omkostnader . Underhåll rn. m. av flygplatser . Hyres- och arrendeavgifter rn. m. . Stationstjänst . Underhåll och drift av radioanläggningar och teleutrustning . Väderlekstjänst . Bidrag till ICAO m.m. . Pensioner och ATP-avgifter . Avskrivningar . Ersättning till flyvapnet . Diverse kostnader . Oförutsett
Tyvärr fyller inte anslagstitlarna särdeles väl de krav som ställs på budgetering i mo- dern företagsekonomi. Bland nuvarande nackdelar märks främst sammanblandning- en av kostnadsslag och verksamhetsgrader (t. ex. kostnadstitel nr 3 jämförd med nr 7). Vidare upptager titlarna nr 1 och nr 3 (»Av- löningar») endast lönekostnader till löne- plansanställd personal, medan löner till kol- lektivanställda redovisas under titlar av verksamhetsgrenskaraktär, t.ex. nr 5 och nr 7. Därtill kan fogas att periodisering av inkomster och utgifter inte förekommer samt att i bokföringen inbyggd reskontra saknas. Det är därför angeläget att införa en kundreskontra redan från budgetåret 1968/ 69. Vidare kommer luftfartsverket att söka tillstånd att införa mera meningsfyllda an-
slagstitlar, så att överensstämmelse mellan anslag och verksamhetsgrenar och/eller kostnadsställen erhålles.
