Prop. 1967:83

('med förslag till lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

1

Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tryggande av pensionsutfästelse m. m.; given Stock­ holms slott den 31 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. in., 2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, 3) lag om ändring i konkurslagen, 4) lag om ändring i utsökningslagen, 5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117),

6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäk­ ringsrörelse,

9) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank­ rörelse,

10) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om spar­ banker,

11) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekono­ miska föreningar,

12) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jord- brukskasserörelsen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av de former, under vilka en ar­

betsgivare kan trygga sina pensionsutfästelser. I stället för att avsätta medel

till en pensionsstiftelse genom att till stiftelsen överlämna en revers på be­

loppet (reversstiftelse) skall arbetsgivaren kunna redovisa motsvarande av­

sättning enbart i bokföringen som en särskild skuldpost, benämnd Avsatt till

pensioner. Det är avsett att sådan avsättning skall berättiga till avdrag vid

inkomsttaxeringen. Befintliga reversstiftelser — med en uppskattad förmö­

genhet om sammanlagt minst 6 miljarder kr. — avskaffas i samband här­

med. Möjlighet att på angivet sätt bokföra pensionsskuld skall tillkomma

alla arbetsgivare i fråga om sådana pensioner som ingår i allmän pensions-

plan (t. ex. ITP-planen). Arbetsgivare, som är aktiebolag, ömsesidigt försäk­

ringsbolag, ekonomisk förening eller sparbank, skall kunna redovisa skuld

på samma sätt även för andra pensionsutfästelser. Särregler ges för pen­

sionsutfästelse till s. k. huvuddelägare i aktiebolag eller ekonomisk förening.

Sådana pensionsstiftelser som har andra medel än fordringar mot arbets­

givaren, s. k. realstiftelser, skall finnas kvar. För dem föreslås regler, som

innebär att de får en betydligt självständigare ställning mot arbetsgivaren

än f. n. Värdet av deras tillgångar skall i huvudsak vara oberoende av ar­

betsgivarens ekonomiska läge. I stiftelsens styrelse skall finnas lika många

representanter för arbetstagarna som för arbetsgivaren.

Särskilda bestämmelser meddelas till skydd för pensionsborgenärerna för

det fall att arbetsgivaren överlåter sin näringsverksamhet på annan eller i

annat fall upphör med den.

För sådana arbetstagare som på grund av sin ålder inte alls eller endast

i begränsad omfattning får del av den allmänna tilläggspensionen (ATP)

innebär förslaget, att deras pensionsfordringar i arbetsgivarens konkurs in­

till visst belopp utgår med förmånsrätt närmast efter fastighetsinteckningar.

Om en arbetsgivare vill bereda sina arbetstagare annan välfärd än pen­

sion, kan detta enligt förslaget ske genom särskild s. k. personalstiftelse.

Det är avsett att de civilrättsliga reglerna i detta lagförslag skall komplet­

teras med skatterättsliga bestämmelser.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 mars 1968.

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

3

Förslag

till

Lag

om tryggande av pensionsutfästelse m.

in.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares

efterlevande kan tryggas enligt denna lag genom särskild redovisning av

pensionsskuld eller avsättning av medel till pensionsstiftelse.

Förbehåll vid pensionsutfästelse att pension skall utgå endast i den mån

stiftelses medel förslår därtill är utan verkan och arbetsgivaren svarar för

utfästelsen utan avseende på förbehållet.

Lagen äger icke tillämpning på pensionsutfästelse som lämnats efter den

31 december 1966, om rätten till pension gjorts beroende av att arbetstaga­

ren kvarstår i arbetsgivarens tjänst vid inträdet i pensionsåldern. Även i

sådant fall äger dock lagen tillämpning på utfäst pension som börjat utgå.

2

§.

Har ej andra regler om intjänande knutits till pensionsutfästelse, anses

arbetstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så stor del av utfäst pension som

motsvarar förhållandet mellan det antal år arbetstagaren varit i arbetsgiva­

rens tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern. Vid den­

na beräkning bortses dock från tid som ligger längre tillbaka än fyrtio år

före pensionsåldern.

Med upplupen del av utfäst pension förstås kapitalvärdet av den pension

som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället.

3 §•

Beräkning av kapitalvärde sker med ledning av försäkringstekniska grun­

der som fastställes av Konungen eller av den myndighet Konungen bestäm­

mer.

4 §•

Med allmän pensionsplan avses sådana allmänna grunder för pensione­

ring av arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som innehåller regler

om tryggande av arbetsgivarens utfästelse genom kreditförsäkring, avsätt­

ning till pensionsstiftelse enligt denna lag eller annan likvärdig anordning

och som på arbetstagarsidan är godkända av organisation vilken enligt

lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt

är att anse såsom huvudorganisation.

Särskild redovisning av pensionsskuld

5

§.

Arbetsgivare äger i balansräkningen som skuld under rubriken Avsatt till

pensioner upptaga vad han enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redo­

visa under denna rubrik.

4

Aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening och spar­

bank äger under rubriken Avsatt till pensioner redovisa även upplupen del

av pensionsutfästelse som ej omfattas av allmän pensionsplan. I fråga om

arbetstagare, som har bestämmande inflytande över bolaget eller förening­

en, eller sådan arbetstagares efterlevande får, under den tid inflytandet be­

står, vid redovisningen avseende dock icke fästas vid annan pensionsutfäs­

telse än sådan som ingår i allmän pensionsplan. Till grund för bedömandet

huruvida en person har bestämmande inflytande lägges hans eget samt hans

föräldrars, far- och morföräldrars, makes, avkomlings och avkomlings ma­

kes samlade innehav av aktier eller andelar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna att

vad som sägs i andra stycket första punkten skall äga tillämpning även på

annan arbetsgivare än som avses där.

6

§■

Med arbetsgivares pensionsreserv avses hans skuld för åtagande enligt

allmän pensionsplan och för upplupen del av sådan utfäst pension som han

i övrigt äger redovisa enligt 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

7

§•

Posten Avsatt till pensioner får icke minskas under arbetsgivarens pen­

sionsreserv i vidare mån än denna har täckning i pensionsstiftelses för­

mögenhet.

Till den del arbetsgivarens pensionsreserv avser pensionsutfästelse, som

tryggas även av pensionsstiftelse, anses pensionsreserven täckt av stiftel­

sen, så långt dess förmögenhet förslår. Tryggar stiftelsen samtidigt utfästel­

se som icke får medräknas i pensionsreserven, anses stiftelsen i första hand

täcka upplupen del av sådan utfästelse. Finns flera pensionsstiftelser som

är knutna till samma arbetsgivare och tjänar stiftelserna helt eller delvis

till tryggande av samma pensionsutfästelser, anses upplupen del av utfäs­

telserna i första hand täckt av stiftelse, som omfattar en trängre krets av

personer, eller, om stiftelserna omfattar samma krets av personer, av den

äldre stiftelsen.

Att pensionsstiftelse endast i vissa fall anses trygga arbetsgivares utfäs­

telse enligt allmän pensionsplan, framgår av 10 §.

8

§•

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet minskar posten

Avsatt till pensioner i strid med 7 §, dömes till böter.

Pensionsstiftelse

9 §•

Med pensionsstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse vars ute­

slutande ändamål är att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller

arbetstagares efterlevande.

10 §.

Arbetsgivaren äger i stiftelseurkunden förordna, att pensionsstiftelse skall

omfatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

Stiftelse anses icke trygga utfästelse enligt allmän pensionsplan utan att

5

detta framgår av stiftelsens stadgar, avtal mellan arbetsgivaren och dem

som omfattas av stiftelsens ändamål eller andra omständigheter.

Stiftelse äger icke trygga utfästelse åt arbetstagare eller efterlevande, som

avses i 5 § andra stycket andra punkten, utöver vad som kan anses sedvan­

ligt för arbetstagare med motsvarande uppgifter eller hans efterlevande.

För stiftelse, som är gemensam för flera arbetsgivare, skall särskilda

grunder upprättas beträffande gemenskapen i tillgångar och skulder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

11 §•

Pensionsstiftelse får icke mottaga fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid

härmed är ogiltigt. Stiftelsen äger dock utlåna medel till arbetsgivaren, om

betryggande säkerhet ställes för lånet eller tillsynsmyndigheten medger det.

Stiftelse får icke från arbetsgivaren mottaga egendom på villkor, som

väsentligt begränsar stiftelsens rätt att förfoga över egendomen. Ej heller

får stiftelse, som grundats av aktiebolag, utan att tillsynsmyndigheten god­

känner det äga aktier i bolaget eller i bolag, vilket står i sådant förhållande

till detta, som avses i 221 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om ak­

tiebolag.

12

§.

Pensionsstiftelse äger ej utfästa pension. Sådan utfästelse är ogiltig.

13 §.

Pensionsstiftelse äger för arbetsgivarens räkning betala pensionspost eller

annat som avses i 14 § endast om det kan antagas, att den berättigade an­

nars ej erhåller betalning av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål, eller om

tillsynsmyndigheten för särskilt fall medger det.

14 §.

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit

såsom

a) pensionspost, avgift för pensionsförsäkring eller annan utgift i sam­

band med pensionering,

b) engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig oförmåga till arbete

på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid avgång ur tjänsten på

grund av uppnådd ålder samt engångsunderstöd till efterlevande vid arbets­

tagarens frånfälle eller utgift för försäkring av sådant understöd.

Dessutom äger arbetsgivaren gottgöra sig för vad som särskilt redovisats

under rubriken Avsatt till pensioner till fullgörande av bestämmelse i allmän

pensionsplan.

Gottgörelse enligt denna paragraf får ej avse utgift eller redovisning för

annan arbetstagare än sådan, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller

sådan arbetstagares efterlevande.

15 §.

Gottgörelse sker ur överskott på kapitalet. Sådant överskott föreligger

när pensionsstiftelses tillgångar överstiger den skuld stiftelsen ådragit sig

samt upplupen del av den utfästa pension, som tryggas av stiftelsen, eller,

om stiftelsen tryggar utfästelser enligt allmän pensionsplan, pensionsre-

serven enligt denna.

För utgift, som avses i 14 § första stycket a) och som omfattas av stiftel­

6

sens ändamål, äger arbetsgivaren gottgöra sig ur årets avkastning, även om

stiftelsen saknar överskott på kapitalet.

Gottgörelse får avse löpande utgifter eller utgifter som arbetsgivaren haft

under närmast föregående räkenskapsår.

Beräknar arbetsgivare vid taxering till beskattning sin inkomst enligt

bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse avse kostnad i stället för ut­

gift.

Gottgörelse för avgift till försäkring för allmän tilläggspension får avse

den del av avgiften som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersätt­

ning åt person vilken omfattas av stiftelsens ändamål.

16 §.

Ledamöter och suppleanter i stiftelses styrelse väljes till lika antal av

arbetsgivaren och de arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål. Val

sker för en tid av tre år, om stadgarna icke föreskriver annat.

Tryggar pensionsstiftelse utfästelse om pension till sådan arbetstagare

eller efterlevande som avses i 5 § andra stycket andra punkten, utser till­

synsmyndigheten ordförande i styrelsen. I annan stiftelse äger styrelseleda­

möterna utse ordförande. Valet får falla på ledamot eller utomstående. Kan

ledamöterna ej enas om vem som skall vara ordförande, utses denne av till­

synsmyndigheten.

Styrelsen är beslutför, när de vid sammanträde närvarandes antal utgör

minst hälften av hela antalet styrelseledamöter. Av ledamöterna skall lika

många närvara från vardera sidan. Som styrelsens beslut gäller den mening

om vilken de flesta röstande enar sig. Vid lika röstetal förordnar tillsyns­

myndigheten på styrelsens begäran utomstående att deltaga i ärendets av­

görande.

17 §.

Företrädare för arbetstagarna i pensionsstiftelses styrelse väljes vid sam­

manträde med arbetstagarna. Tillhör mer än tre fjärdedelar av arbetsta­

garna samma fackförening eller liknande förening, äger denna dock välja

företrädarna. Tillhör samma flertal av arbetstagarna två eller flera sådana

föreningar, äger dessa välja företrädarna. Vid val skall tillses att olika yr­

kesgrupper bland arbetstagarna blir företrädda inom styrelsen i lämplig ut­

sträckning.

Styrelsen skall i god tid före utgången av valperioden erinra arbetsgiva­

ren och arbetstagarna om deras rätt att utse ledamöter samt i förekom­

mande fall utlysa sammanträde.

Om stadgarna ej innehåller annat, skall arbetsgivaren utse revisor. Till­

synsmyndigheten äger utse särskild revisor, när anledning därtill finnes.

Revisors berättelse skall åtfölja styrelsens årsredovisning, som skall inges

till tillsynsmyndigheten inom sex månader efter räkenskapsårets utgång.

18 §.

Ledamot av pensionsstiftelses styrelse och revisor i sådan stiftelse äger

uppbära skäligt arvode av stiftelsen för sina uppdrag ävensom ersättning

för kostnader och utlägg.

19 §.

Pensionsstiftelse skall träda i likvidation, om

a) stiftelsens medel under avsevärd tid varit helt otillräckliga för sitt

ändamål,

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

/

b) stiftelsens medel icke längre kan anses behövliga för sitt ändamål,

c) arbetsgivaren blivit försatt i konkurs,

d) arbetsgivaren upphör med sin näringsverksamhet utan att stiftelsen i

samband därmed överföres till annan enligt bestämmelserna i 24 §.

Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren är vid likvidation omedel­

bart förfallen till betalning, om icke tillsynsmyndigheten medger att ford­

ringen får betalas under loppet av viss tid, högst tre år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

20

§.

Likvidation ombesörj es av pensionsstiftelsens styrelse, som därvid fram­

lägger förslag till fördelning av stiftelsens medel. Förslaget skall hållas

tillgängligt på arbetsplatsen och omedelbart tillställas förening som avses

i 17 § första stycket.

Den som har fordran på pension eller annan rätt till ersättning ur stif­

telsen äger hos tillsynsmyndigheten anmäla klander mot förslaget till

fördelning inom en månad från den dag då förslaget blev tillgängligt på

arbetsplatsen. För skada, som tillfogas fordringsägare, ansvarar styrelsens

ledamöter efter de grunder som anges i 209, 211 och 212 §§ lagen om aktie­

bolag.

O

21

§•

Sedan medel vid likvidation avsatts för den skuld pensionsstiftelsen själv

ådragit sig, betalar stiftelsen förfallna pensionsbelopp.

Återstående medel användes i första hand till inköp av försäkring för

arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar eller, om tillsynsmyn­

digheten medger det, betalning av sådana fordringar. I andra hand använ­

des medlen till understöd åt arbetstagare och efterlevande. Sådant under­

stöd får ej överstiga skälig pension för arbetstagare med motsvarande an­

ställningstid och anställningsförmåner. Skulle även därefter medel finnas

kvar i stiftelsen, användes dessa till välgörande eller annat allmännyttigt

ändamål som tillsynsmyndigheten bestämmer.

Förslår stiftelsens medel icke till att infria skuld på grund av pensions­

utfästelse som tryggas av stiftelsen, tillämpas vid fördelningen de grunder

som gäller om utdelning i konkurs.

22

§.

Finns icke längre någon, som omfattas av pensionsstiftelses ändamål

eller överstiger stiftelses kapital väsentligen vad som kan komma att fordras

för att tillgodose ändamålet eller förekommer i övrigt särskilda skäl att änd­

ra innehållet i stiftelsens stadgar, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av

stiftelsen förordna om ändring. Förordnandet får avse sammanslagning av

två eller flera stiftelser.

Anser tillsynsmyndigheten att ärendet är av sådan beskaffenhet att det

bör ankomma på Konungen att fatta beslut, äger myndigheten underställa

Konungen ärendet.

Upphörande av näringsverksamhet m. m.

23 §.

Övergår näringsverksamhet från en arbetsgivare till annan och avtalas

därvid att ansvaret för pensionsutfästelse skall överflyttas på efterträdaren,

skall samtycke till överflyttningen inhämtas från innehavaren av pensions-

8

fordringen. Tillsynsmyndigheten äger medge att samtycke icke behöver in­

hämtas, om efterträdaren kan anses god för pensionsutfästelsen.

Har i författning meddelats särskilda bestämmelser om tillvaratagande

av fordringsägares rätt vid fusion, gäller dessa i stället för reglerna i första

stycket.

Har ansvaret för pensionsutfästelse sålunda överflyttats, anses utfästelsen

ha samma rättsverkningar som om arbetstagaren varit anställd hos efterträ­

daren från dagen för anställningen hos företrädaren. Efter överflyttningen

är företrädaren fri från ansvar för utfästelsen.

24 §.

Hör pensionsstiftelse till företrädarens näringsverksamhet, avgör till­

synsmyndigheten med beaktande av stiftelsens ändamålsbestämning, om

och på vilka villkor stiftelsen skall överföras till efterträdaren.

Har stiftelse överskott på kapitalet, beslutar tillsynsmyndigheten för vil­

ket ändamål detta får användas.

Om särskilda skäl föreligger, äger tillsynsmyndighet förordna att stiftel­

sen efter överförandet skall avse endast den som innehaft fordran på pen­

sion mot företrädaren.

25 §.

Upphör arbetsgivare med näringsverksamhet utan att ansvaret för pen­

sionsutfästelse överflyttas på annan, skall han trygga upplupen del av

pensionsutfästelsen genom att köpa pensionsförsäkring i den mån den be­

rättigade icke tillgodoses enligt bestämmelsen i 21 § andra stycket. Detta

gäller dock ej, om utfästelsen är kreditförsäkrad eller tillsynsmyndigheten

medger undantag.

Pensionsförsäkring, som avses i första stycket, skall tecknas vid ett till­

fälle eller, om tillsynsmyndigheten medger det, vid flera tillfällen under viss

tidrymd, högst tre år.

Om innehavare av pensionsfordran icke själv för talan om fullgörelse

enligt första stycket, får sådan talan föras av fackförening eller annan

liknande sammanslutning som kan anses företräda den grupp arbetstaga­

ren tillhör.

26 §.

Har innehavare av pensionsfordran, såsom anställd hos arbetsgivare

med del i gemensam pensionsstiftelse, tagit tjänst hos annan arbetsgivare

med del i samma stiftelse, och har den senare övertagit ansvaret för pen-

sionsfordringen, äger stiftelsen efter medgivande av tillsynsmyndigheten

minska företrädarens andel i stiftelsen med upplupen del av fordringen

och öka efterträdarens andel med motsvarande belopp. Beträffande pen­

sionsutfästelsens rättsverkningar äger bestämmelsen i 23 § motsvarande

tillämpning.

Åtgärd enligt första stycket får medges endast om deras intressen ej ef­

tersättas, vilkas pensionsfordringar den gemensamma stiftelsen har till upp­

gift att trygga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Personalstiftelse

27 §.

Med personalstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse med

ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbetstagares efter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

9

levande som ej avser pension, avlöning eller annan förmån vilken arbetsgi­

varen är skyldig att utge till enskild arbetstagare.

Arbetsgivaren äger i stiftelseurkunden förordna, att stiftelse skall om­

fatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

28 §.

Personalstiftelse får ej inneha fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid

härmed är ogiltigt. I fråga om stiftelses rätt att inneha annan tillgång äger

bestämmelserna i 11 § motsvarande tillämpning.

29 §.

Arbetsgivare äger för varje räkenskapsår ur personalstiftelse gottgöra

sig för utgifter som han haft inom ramen för stiftelsens ändamål.

Finns ytterligare medel tillgängliga, förfogar stiftelsen över dessa i den

mån stiftelsens styrelse efter samråd med arbetsgivaren prövar medlen icke

vara erforderliga för utgivande av gottgörelse under de närmaste tre åren.

Stiftelse äger vägra gottgörelse, om stiftelsen skulle nödgas avstå fast

egendom som nyttjas till personalens välfärd. Stiftelsen är icke heller skyl­

dig att för gottgörelse avstå från medel som fordras för underhåll och sköt­

sel av sådan egendom.

30 §.

Beträffande personalstiftelse äger bestämmelserna i 15 § tredje och fjärde

styckena, 16—20 samt 22 och 24 §§ motsvarande tillämpning.

Sedan medel vid stiftelses likvidation avsatts för den skuld stiftelsen själv

kan ha ådragit sig, användes återstående medel till att främja välfärd för

dem som omfattas av stiftelsens ändamål.

Tillsyn

31 §.

Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt

hemvist.

32 §.

Om tillsynsmyndighetens befogenheter och åligganden enligt denna lag

beträffande pensions- och personalstiftelse gäller i tillämpliga delar bestäm­

melserna i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser.

33 §.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Genom lagen upphäves med

de undantag som följer av nedanstående bestämmelser

lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra per­

sonalstiftelser,

lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensions­

stiftelse.

2. Tillgodoser en av arbetsgivare grundad stiftelse utom pensionering av

arbetstagare eller efterlevande annat personaländamål, utgör stiftelsen vid

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 83

10

lagens ikraftträdande en pensionsstiftelse eller — om dess medel förslår —

en pensionsstiftelse och en personalstiftelse. Fordringar mot arbetsgivare

påföres pensionsstiftelsen jämte medel till ett belopp motsvarande den ur­

sprungliga stiftelsens skuld samt upplupen del av de utfästelser om pension

som stiftelsen tryggar. Återstående medel utgör eu personalstiftelse, om de

är tillräckliga att under särskild förvaltning tjäna eget ändamål.

3. Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivare upphör vid lagens ikraft­

trädande, i den mån fordringen får anses avse åtagande enligt allmän pen-

sionsplan, och detsamma gäller sådan stiftelses fordran mot arbetsgivare,

som är aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening eller

sparbank, till den del säkerhet för fordringen ej är ställd. Intill mot­

svarande belopp övertager arbetsgivaren ansvaret för stiftelsens gäld. I den­

na ingår skuld för pensioner, som stiftelsen själv kan ha utfäst sig att betala.

Överstiger vid lagens ikraftträdande upplupen del av sådana utfästa pensio­

ner jämte stiftelsens övriga skuld fordringsbeloppet och återstår hos stiftel­

sen inga medel, får arbetsgivaren ändra utfästelserna så att de avser pensio­

ner med sammanlagt kapitalvärde motsvarande skillnaden mellan ford­

ringsbeloppet och stiftelsens övriga skuld. Om sådan ändring av pensionsut­

fästelse skall arbetsgivaren underrätta innehavaren av pensionsfordringen

senast den 28 februari 1969, vid äventyr att arbetsgivaren blir ansvarig för

upplupen del av utfästelsen. Kan arbetsgivaren ej underrätta borgenären i

rätt tid, skall han för att undgå ansvar införa underrättelsen i tidning inom

orten.

4. Upphör arbetsgivares skuld till pensionsstiftelse enligt 3, skall han per

den 1 mars 1968 under rubriken Avsatt till pensioner som skuld i sin bok­

föring upptaga ett belopp motsvarande skillnaden mellan den skuld till

stiftelsen som sålunda upphör och sådan från denna övertagen skuld som

ej avser stiftelsens egna pensionsutfästelser.

5. Pensionsstiftelse, som vid lagens ikraftträdande icke förfogar över an­

nat än sådan fordran mot arbetsgivaren som avses under 3 första punk­

ten, anses upplöst genom de åtgärder, som angivits under 3 och 4.

Sådan upplösning skall arbetsgivaren senast den 31 december 1968 anmäla

till länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Anmälan skall

vara åtföljd av utdrag ur stiftelsens och arbetsgivarens senaste räkenskaper,

utvisande den redovisning som föranledes av 4.

6. Bestämmelserna under 3—5 skall ej tillämpas på pensionsstiftelse, som

är knuten till bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbruks-

kasserörelsen, eller på gemensam stiftelse med gemensam förmögenhet. Utan

hinder av bestämmelserna i nya lagen får pensionsstiftelse och personalstif­

telse inneha fordran mot arbetsgivaren, som tillkommit före lagens ikraft­

trädande och som ej upphör enligt 3.

7. Stiftelse som vid lagens ikraftträdande tillhandahåller bostad eller an­

nan liknande förmån äger, ntan hinder av att utgivandet av förmånen

icke är att hänföra till ändamål som avses i 27 §, fortsätta att bereda sådan

förmån. Sådan stiftelse anses såsom personalstiftelse enligt den nya lagen.

8. År arbetsgivare i likvidation eller försatt i konkurs vid lagens ikraft­

trädande, skall äldre lag tillämpas, så länge likvidationen eller konkursen

pågår.

9. Grunder för gemensam pensionsstiftelse, som finns vid lagens ikraft­

trädande och som skall bestå, skall inges till tillsynsmyndigheten senast

den 31 december 1968.

10. Strider pensionsstiftelses eller personalstiftelses innehav av aktier mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

bestämmelse i nya lagen, skall aktierna avyttras så snart detta lämpligen

kan ske.

11. Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 12 § avser ej pensionsutfäs­

telse given med stöd av äldre rätt.

12. Pensionsstiftelse, som med stöd av äldre rätt givit pensionsutfästelse,

äger utan hinder av 13 § betala pensionspost eller avgift till pensionsförsäk­

ring eller bestrida annan utgift i samband med pensionering.

13. För stiftelse, som bildats före lagens ikraftträdande och som skall

bestå såsom pensionsstiftelse eller personalstiftelse, skall styrelse enligt

lagen vara utsedd senast den 31 december 1968.

14. Är en av arbetsgivare bildad pensions- eller personalstiftelse den 1

mars 1968 icke längre knuten till viss arbetsgivare, skall tillsynsmyndig­

heten besluta, om stiftelsen skall likvidera eller bestå, samt i sistnämnda

fall meddela grunder för stiftelsens fortsatta verksamhet.

15. Om särskilda skäl föreligger, äger Konungen förordna, att viss stif­

telse, som finns vid lagens ikraftträdande och som enligt lagen skulle

utgöra pensions- eller personalstiftelse, skall undantagas från lagens till-

lämpning.

16. Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter

övergångsbestämmelse till lagen, dömes till böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

11

Förslag

till

Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas

en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Är gäldbunden man död, och ha­

ver någon försträckt penningar, el­

ler varor, till hans begravning; det

skall först gäldas, sedan det gods av­

skilt är, som förr är sagt. Därnäst

den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är, se­

dan läkarelön, läkedom och föda un­

der den dödas sista sjukdom, deras

arvode, som honom däri skött hava,

så ock borgenärs kostnad för gälde-

närens försättande i konkurs eller

för beslut om egendomens avträde

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1953: 74.

Är gäldbunden man död, och ha­

ver någon försträckt penningar, el­

ler varor, till hans begravning; det

skall först gäldas, sedan det gods av­

skilt är, som förr är sagt. Därnäst

den kostnad, som å egendomens upp­

teckning skäligen gjord är, sedan

läkarelön, läkedom och föda under

den dödas sista sjukdom, deras ar­

vode, som honom däri skött hava,

så ock borgenärs kostnad för gälde-

närens försättande i konkurs eller

för beslut om egendomens avträde

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

till förvaltning av boutredningsman,

betjänters och tjänstehjons lön för

sista året, annan arbetares dagspen­

ning eller avlöning, den där ej stått

inne längre än sex månader efter

förfallodagen, samt sådan begrav­

ningshjälp eller för de tre sista må­

naderna upplupen sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Vad nu är stadgat om för­

månsrätt för arbetares avlöning äge

ock tillämpning i avseende å skade­

stånd, som i händelse av obehörigt

avskedande eller arbetsavtals hävan­

de må tillkomma arbetaren i stället

för avlöning, som skulle med för­

månsrätt utgått. Innestår hos arbets­

givare viss del av arbetares lön till

säkerhet för arbetarens fullgörande

av sina skyldigheter, äge arbetaren

för sålunda innestående lön enahan­

da förmånsrätt som nu angående

arbetares avlöning är sagd, evad

fordringen stått inne längre eller

kortare tid.

(Nuvarande lydelse)

Förmånsrätt i den ordning, som i

första stycket stadgas för betjänters

och tjänstehjons lön, gälle ock för

fordran å pension, som tillkommer

pensionstagare på grund av tjänst el­

ler annan arbetsanställning, vilken

innehafts av honom själv eller av

anhörig till honom, dock ej för läng­

re tid än sammanlagt ett år och ej

heller för längre tid tillbaka än ett

år innan konkursansökningen gjor­

des. Samma förmånsrätt äge ock

pensionsstiftelse, som bildats enligt

lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, för fordran

varom i 2 § nämnda lag sägs, i den

mån fordringen motsvarar pensions-

fordringar som utgå med förmåns­

rätt efter vad nu är sagt, dock alle­

nast såvitt fordringarna avse pen-

till förvaltning av boutredningsman,

betjänters och tjänstehjons lön för

sista året, annan arbetares dagspen­

ning eller avlöning, den där ej stått

inne längre än sex månader efter

förfallodagen, samt sådan begrav­

ningshjälp eller för de tre sista må­

naderna upplupen sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angåen­

de ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Vad nu är stadgat om för­

månsrätt för arbetares avlöning äge

ock tillämpning i avseende å dels

utestående försäkringsavgift för pri­

vat pension åt gäldenärens arbetare

avseende det sista året dels skade­

stånd, som i händelse av obehörigt

avskedande eller arbetsavtals hä­

vande må tillkomma arbetaren i stäl­

let för avlöning, som skulle med för­

månsrätt utgått. Innestår hos ar­

betsgivare viss del av arbetares lön

till säkerhet för arbetarens fullgö­

rande av sina skyldigheter, äge arbe­

taren för sålunda innestående lön

enahanda förmånsrätt som nu an­

gående arbetares avlöning är sagd,

evad fordringen stått inne längre el-

kortare tid.

Förmånsrätt i den ordning, som i

första stycket stadgas för betjänters

och tjänstehjons lön, gälle ock för

fordran å pension, som tillkommer

pensionstagare på grund av tjänst el­

ler annan arbetsanställning, vilken

innehafts av honom själv eller

av anhörig till honom och som är

förfallen till betalning före den dag,

från vilken tiden för klander mot

utdelnings förslag år att räkna, dock

ej för längre tid än sammanlagt ett

år och ej heller för längre tid tillba­

ka än ett år innan konlcursansök-

ningen gjordes. Förmånsrätten avser

även pension, som intjänats hos fö­

regående arbetsgivare, när gäldenä­

ren övertagit ansvaret för pensionen

under de betingelser som angivas i

23 och 26 §§ lagen den

(Föreslagen lydelse)

13

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sion intill belopp varom stadgas i 9 §

1967 (nr ) om tryggande av pen-

sista stycket nämnda lag.

sionsutfästelse m. m.

Har på—-----------—--------- — ------------- innehållna beloppet.

Därefter skall----------------------------------- -------- lag sägs.

6 a §.

Därefter åtnjuter arbetstagare, som

är född år 1907 eller tidigare, eller

dennes efterlevande förmånsrätt i

arbetsgivarens konkurs för fordran

på framtida pension, varvid intjänad

del av utfäst pension dock icke må

antagas avse högre årlig pension än

som motsvarar basbeloppet enligt la­

gen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring. Från det sålunda

beräknade fordringsbeloppet skall i

förekommande fall avdragas upplu­

pen del av pension enligt allmän pen-

sionsplan eller enligt privat pen­

sionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket

gäller även fordran på framtida pen­

sion, som intjänats hos föregående

arbetsgivare, när gäldenären överta­

git ansvaret för pensionsfordringen

under de betingelser som angivas

i 23 och 26 §§ lagen den

1967 (nr ) om tryggande av pen­

sionsutfästelse m. in.

Beträffande fast egendom gäller

förmånsrätten enligt denna paragraf

först närmast efter de i 9 § angivna

fordringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

11

§•

Därefter skola ---------------- ----------------------- .— är sagd.

Sedan uttages — -—- — ------------------------ innehållna beloppet.

Förmånsrätt efter vad i andra

stycket sägs tillkomme pensionsstif­

telse, som bildats enligt lagen om

aktiebolags pensions- och andra per­

sonalstiftelser, för fordran varom i

2 § nämnda lag sägs, i den mån ford­

ringen icke utgår med förmånsrätt

enligt 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i

konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats dessförinnan.

14

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 28 a, 29, 100 och 139 §§ konkurslagen1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 a

Har, på sätt i lagen om aktiebo­

lags pensions- och andra personal­

stiftelser stadgas, beslut fattats om

överföring av medel från aktiebolag,

bankaktiebolag eller försäkringsak­

tiebolag till pensionsstiftelse eller

annan personalstiftelse, som hör till

bolaget, och finnas bolagets borge­

närer därav hava lidit märklig ska­

da, skall, om den balansräkning en­

ligt vilken medlens överföring skett

icke till registreringsmyndigheten

eller, såvitt angår .bankaktiebolag,

till tillsynsmyndigheten inkommit

tidigare ån etthundraåttio dagar in­

nan konkursansökningen gjordes,

eller, där registrering av stiftelsen

skett först efter det balansräkning­

en inkommit, registreringen icke

ägt rum tidigare än nyss år sagt,

överföringen av medlen på talan av

konkursboet återgå.

§•

Har gäldenären inom etthundra­

åttio dagar innan konkursansök­

ningen gjordes eller under tiden

därefter till dess beslutet om egen-

domsavträde meddelades överläm­

nat medel till pensionsstiftelse och

har stiftelsen därigenom erhållit

överskott på kapitalet, skall över­

skottet på talan av konkursboet

återgå. Har gäldenären inom sam­

ma tid överlämnat medel till perso­

nalstiftelse, skola även dessa medel

återgå till konkursboet.

29 §.

Har gäldenären------------ konkursboet åter.

Har borgenär------------ inteckningens dödande.

Vad sålunda------------ om konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas äger

motsvarande tillämpning i fråga om

överlämnande av medel till pen­

sionsstiftelse.

100

§.

I konkurs--------------------- egendomsavträde meddelades.

Fordran må------------------------------- till betalning.

1 Senaste lydelse av 28 a § se 1955: 185 och av 29 § se 1955: 236.

15

Pensionsfordran må icke göras

gällande till den del den gäldas av

pensionsstiftelse.

139 §.

Vid upprättande-------------------------- ortens pris.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

I den mån fordran på ränta eller

annan dylik förmån, som skall ut­

gå under någons livstid, icke är för­

fallen å den dag, från vilken tiden

för klander mot utdelningsförslag,

vari fordringen upptagits, är att

räkna, varde fordringen efter en

räntefot av fem för hundra om året

uppskattad till sitt kapitalvärde å

nämnda dag. Uppskattningen skall

ske med användande av den dödlig­

hets- och liv släng dstab ell för riket,

som av vederbörande myndighet

sist blivit utgiven.

Fordran på pension, som icke är

förfallen till betalning den dag, från

vilken tiden för klander mot utdel­

ningsförslag är att räkna, uppskat­

tas till det belopp, som motsvarar

upplupen del av pensionsutfästelsen

nämnda dag. Uppskattningen sker

med ledning av 2 och 3 §§ lagen den

1967 (nr )

om tryggande av pensionsutfästelse

m. m. Fordran på ränta eller annan

förmån, som skall utgå under nå­

gons livstid och som icke är för­

fallen till betalning förstnämnda

dag, uppskattas med ledning av 3 §

angivna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i

konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 110 och 149 §§ utsökningslagen1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

no §.

Fordran, som--------— -—-------------

Ränta eller annan dylik fordran,

som ej är till kapitalet bestämd,

varde efter samma räntefot upp­

skattad till sitt kapitalvärde å för-

delningsdagen. Är fråga om livrän­

ta, skall uppskattningen ske med

------ - äga rum.

Ränta eller annan dylik fordran,

som ej är till kapitalet bestämd,

uppskattas efter samma räntefot till

sitt kapitalvärde å fördelningsdagen.

Är fråga om livränta, skall uppskatt­

ningen ske med ledning av 3 § lagen

1 Senaste lydelse av 110 och 149 §§ se 1912: 211.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

användande av den dödlighets- och

livslängdstabell för riket, som av

vederbörande myndighet sist blivit

utgiven.

den

1967 (nr

) om tryggande av pensionsut­

fästelse m. m.

149 8.

Skall ersättning — —-----------------

Kapitalvärdets beräkning skall

ske efter en räntefot av fem för

hundra om året och, där rättigheten

är någon för livstiden tillförsäkrad,

med användande av den dödlighets-

och livslängdstabell för riket, som

av vederbörande myndighet sist bli­

vit utgiven.

ortens pris.

Kapitalvärdets beräkning skall

ske efter en räntefot av fem för

hundra om året. Rättighet, som är

tillförsäkrad någon för livstiden,

skall uppskattas med ledning av 3 §

lagen den

1967 (nr

) om tryggande av pensionsut­

fästelse in. m.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i

fall då utmätning skett dessförinnan.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

Härigenom förordnas, att 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7

Inventariet skall upptaga den bok-

föringsskyldiges samtliga tillgångar

i fastigheter, varulager, övriga lös­

ören, fordringar, värdepapper, kon­

tanta penningar och annat ävensom

hans samtliga skulder, evad till­

gångarna och skulderna ingå i rö­

relsen eller ej. De skola specificeras

och för varje post skall värde därå

utsättas. Lösören, som icke ingå i

rörelsen, må dock upptagas i en

post. Jämväl i övrigt må i en post

sammanföras sinsemellan likartade

§•

Inventariet skall upptaga den bok-

föringsskyldiges samtliga tillgångar

i fastigheter, varulager, övriga lös­

ören, fordringar, värdepapper, kon­

tanta penningar och annat ävensom

hans samtliga skulder, evad 'till­

gångarna och skulderna ingå i rö­

relsen eller ej. De skola specificeras

och för varje post skall värde därå

utsättas. Lösören, som icke ingå i

rörelsen, må dock upptagas i en

post. Jämväl i övrigt må i en post

sammanföras sinsemellan likartade

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

17

tillgångar eller skulder, så framt de

äro med åsatta värden överskådligt

införda i handelsbok eller bilaga och

hänvisning göres till boken eller bi­

lagan. Tillgångar och skulder skola

var för sig sammanräknas och skill­

naden mellan slutsummorna utsät­

tas.

(Nuvarande lydelse)

Inom linjen skola angivas dels

samtliga borgens- och övriga an­

svarsförbindelser för annan, vilka

den bokför in gsskyldige iklätt sig, i

den mån de icke upptagits bland

skulderna, dels ock samtliga av den

bokföringsskyldige ställda panter,

evad förbindelserna eller panterna

äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som--------—--------- — hos

tillgångar eller skulder, så framt de

äro med åsatta värden överskådligt

införda i handelsbok eller bilaga och

hänvisning göres till boken eller bi­

lagan. Tillgångar och skulder skola

var för sig sammanräknas och skill­

naden mellan slutsummorna utsät­

tas. Den bokföringsskyldiges pen­

sionsåtaganden behöva ej upptagas

bland skulderna.

Inom linjen skola angivas dels de

pensionsåtaganden, som ej uppta­

gits bland skulderna, dels samtliga

borgens- och övriga ansvarsförbin­

delser för annan, vilka den bokfö­

ringsskyldige iklätt sig, i den mån

de icke upptagits bland skulderna,

dels ock samtliga av den bokförings­

skyldige ställda panter, evad förbin­

delserna eller panterna äga samband

med rörelsen eller icke.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 1—3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn

över stiftelser1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§•

Har någon anslagit egendom att

såsom självständig förmögenhet

fortvarande tjäna ett bestämt ända­

mål, skall den sålunda grundade

stiftelsen anmälas hos Konungens

1 Senaste lydelse av 2, 3 och 8 §§ se 1961: 585.

1 §■

Har någon anslagit egendom att

såsom självständig förmögenhet

fortvarande tjäna ett bestämt ända­

mål, skall den sålunda grundade

stiftelsen anmälas hos Konungens

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

befallningshavande i det län, där

stiftelsens förvaltning huvudsakligen

skall utövas.

(Nuvarande lydelse)

befallningshavande i det län, där

stiftelsens förvaltning huvudsakligen

skall utövas. Beträffande pensions­

stiftelse och personalstiftelse skall

dock anmälan ske hos Konungens

befallningshavande i det län, där ar­

betsgivaren har sitt hemvist.

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:

1) stiftelse, vars-------------------- i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som--------------- -—fastställt stadgar;

3) stiftelse, som----------------— anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd--------------------annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till —------------- - — vissa släkter;

7) stiftelse, vars------------ tiotusen

kronor;

8) stiftelse, varom i lagen om ak­

tiebolags pensions- och andra per­

sonalstiftelser stadgas; samt

9) stiftelse, som genom Konung­

ens förordnande eller stiftarens före­

skrift är undantagen från tillsyn en­

ligt denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock

städse beträffande stiftelse, som av­

ses i lagen med vissa bestämmelser

om pensionsstiftelse och icke är så­

dan stiftelse varom ovan under 8)

förmäles.

3

Anmälningsplikt skall av stiftel­

sens styrelse fullgöras inom sex må­

nader efter det styrelsen mottagit

sitt uppdrag eller, där uppdraget

mottagits under stiftarens livstid,

inom sex månader efter hans död.

Pensionsstiftelse, som avses i 2 §

andra stycket, skall av styrelsen all­

tid anmälas inom sex månader efter

det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

Finnes vid------------------------------------

Har vid----------------------------------------

7) stiftelse, vars —------- tiotusen

kronor; samt

8) stiftelse, som genom Konung­

ens förordnande eller stiftarens fö­

reskrift är undantagen från tillsyn

enligt denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock

städse beträffande pensionsstiftelse

och personalstiftelse.

§•

Anmälningsplikt skall av stiftel­

sens styrelse fullgöras inom sex må­

nader efter det styrelsen mottagit

sitt uppdrag eller, där uppdraget

mottagits under stiftarens livstid,

inom sex månader efter hans död.

Pensionsstiftelse och personalstiftel­

se skola av styrelsen alltid anmälas

inom sex månader efter det styrel­

sen mottagit sitt uppdrag.

■ med styrelse,

årets utgång.

8

§■

Anmäld stiftelse skall stå under Anmäld stiftelse skall stå under

Konungens befallningshavandes till- Konungens befallningshavandes till­

syn, där Konungens befallningsha- syn, där Konungens befallningsha-

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

vande finner stiftelsen främja ett

allmännyttigt ändamål. Konungens

befallningshavande äge dock från

tillsyn undantaga stiftelse, som re­

dan är underkastad nöjaktig tillsyn

eller för vilken tillsyn enligt denna

lag eljest på grund av särskilda om­

ständigheter finnes icke vara behöv­

lig. Har stiftelses förmögenhet ned­

gått under tiotusen kronor, må Ko­

nungens befallningshavande jämväl

undantaga stiftelsen från tillsyn, där

ej fråga är om pensionsstiftelse som

avses i 2 § andra stycket.

För stiftelse, som står under till­

syn enligt denna lag, gälle vad här

nedan i 9—18 §§ stadgas.

(Nuvarande lydelse)

vande finner stiftelsen främja ett

allmännyttigt ändamål. Konungens

befallningshavande äge dock från

tillsyn undantaga stiftelse, som re­

dan är underkastad nöjaktig tillsyn

eller för vilken tillsyn enligt denna

lag eljest på grund av särskilda om­

ständigheter finnes icke vara behöv­

lig. Har stiftelses förmögenhet ned­

gått under tiotusen kronor, må

Konungens befallningshavande jäm­

väl undantaga stiftelsen från till­

syn, där ej fråga är om pensionsstif­

telse eller personalstiftelse.

För stiftelse, som står under till­

syn enligt denna lag, gälle vad här

nedan i 9—18 §§ stadgas. I fråga om

pensionsstiftelse och personalstiftel­

se gäller dock vad i 10 och li §§

stadgas med de ändringar och till-

lägg som följa av 16 och 17 §§ lagen

den 1967 (nr ) om tryggande

av pensionsutfästelse m. m.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, dels att 101 § 5 mom. lagen den 14 september 1944

om aktiebolag skall upphöra att gälla, dels att 9 § 2 inom., 67 § 1 mom.,

68 §, 72 § 2 mom., 101 § 1 och 7 mom., 111 § 1 mom., 112 §, 113 § 1 mom.,

156, 161 och 165 §§, 174 § 1 mom. samt 213 och 216 §§ samma lag1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

2 mom. Ej må----------------------------------------- 177 §§ sägs.

Ej heller må i bolagsordningen

intagas bestämmelse, som inskrän­

ker bolagsstämmas rätt att besluta

1 Senaste lydelse av 67 § 1 mom., 68 § och 174 § 1 mom. se 1946: 850 samt av 72 § 2 mom. se

1959: 253.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om bildande av stiftelse enligt lagen

om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser eller om överföring

av vinstmedel till sådan stiftelse.

67 §.

1 mom. Beslut om-------------------- rättens tillstånd.

Rättens tillstånd------- — — — ansökningen bifallen.

Har stiftelse, som bildats enligt la­

gen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda lag,

utgöre fordringen ej hinder mot bi­

fall till ansökningen, där inför rät­

ten visas att å fordringen avbetalats

så stor del som svarar mot nedsätt-

ningen av aktiekapitalet.

Om ansökan, — — — — — till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,-------------------- av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall —- -—----------- blivit registrerat.

68

§.

Innefattar beslut-------------------- svarande belopp.

Ansökan om — — —----------------— äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt

lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda

lag, utgöre fordringen ej hinder mot

bifall till ansökningen om tillstånd

till vinstutdelning; men skall, där

vinstutdelning äger rum innan ak­

tiekapitalet enligt verkställd registre­

ring ökats med ett mot nedsättning-

en svarande belopp, skyldighet åvila

bolaget att erlägga betalning för så

stor del av stiftelsens fordran vid ti­

den för nedsättningsbeslutet som

vinstutdelningen motsvarar av aktie­

kapitalet efter nedsättningen. Sådan

skyldighet upphöre, när å fordring­

en avbetalats så stor del som svarar

mot nedsättningen av aktiekapitalet.

Rättens beslut,----------------— av lagakraftbevis.

72 §.

2 mom. Vid tillämpning----------- -------- mot totalförlust.

Har för------- ------------------------- bland skulderna.

Belopp, som upptagits under ru­

briken Avsatt till pensioner, räk­

nas icke heller som skuld i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

21

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

det överstiger det belopp, under vil­

ket posten jämlikt 7 § första stycket

lagen den

1967 (nr

) om tryggande av pensionsut­

fästelse m. m. icke får nedbringas.

Där förskott----------------------------- är tillverkat.

101

§.

Vid uppställande — ---------------- nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster------- ------------- god köpmannased:

A. Bland tillgångarna.

—--------- —-------------- -— —- — för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Aktiekapitalet, reservfonden-------------------- för sig.

II. Värdeminskningskonton med------------- särskilda tillgångsposterna.

III. Långfristiga skulder.

III. Långfristiga skulder.

1. obligationslån;

1. pensionsskuld som redovi-

2. andra långfristiga skulder.

sas under rubriken Avsatt

till pensioner;

2. obligationslån;

3. andra långfristiga skulder.

IV. Kortfristiga skulder.

—• — -— --------------------- — kortfristiga skulder.

V. Oguldna, på------------ ——------ före balansdagen.

VI. Vinst å

--------—-----------------------------— för räkenskapsåret.

Har bolag------------------------- ------— god köpmannased.

7 mom. Inom linjen--------------------- —• — dess slag.

Inom linjen skall ock angivas Inom linjen skola ock angivas de

sammanlagda beloppet för år av pensionsåtaganden, som ej upptagits

pensioner, utgående på grund av bland skulderna,

förpliktelser, vilka ej upptagits så­

som skuld i balansräkningen eller

motsvaras av där upptagen skuld

till pensionsstiftelse. Pensionsför-

pliktelser, som i närmast föregåen­

de balansräkning upptagits såsom

skuld, må ej redovisas inom linjen.

in §•

1 mom. Det åligger —--------------- --------- vara erforderliga.

Revisorerna hava ■—---- ---------------------- mot bolagsordningen.

Om det------------------------------ — — sådant förbehåll.

Styrelsen och —-•—---------------------- • -— direktör vägras.

Hör till bolaget stiftelse, som bil­

dats enligt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftel­

ser, skall revisorernas granskning

avse jämväl stiftelsens förvaltning

samt dess räkenskaper; och skall

22

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vad i fjärde stycket är stadgat be­

träffande bolagets styrelse och verk­

ställande direktör äga motsvarande

tillämpning å styrelse eller god man

för stiftelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

112

§.

Revisorerna skola------------------------ till revisionsberättelsen.

Där stiftelse, som i 111 § 1 mom.

sägs, står under särskild förvalt­

ning, skola revisorerna, samtidigt

med överlämnande till bolagets sty­

relse av revisionsberättelsen, till sty­

relsen eller gode mannen för stiftel­

sen överlämna särskilt yttrande rö­

rande granskningen av stiftelsens

förvaltning och räkenskaper.

113 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall -— ------- - aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall------------ — eller skuldregleringsfond.

Har uppskrivning------- ----------------- i revisionsberättelsen.

Hör till bolaget stiftelse, varom

i lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser sägs, skola

revisorerna i sin berättelse jämväl

yttra sig om granskningen av stif­

telsens förvaltning och dess räken­

skaper.

Revisor, som------------— särskild revisionsberättelse.

156

Det åligger------------------------------------

I inventarium och balansräkning

för aktiebolag i likvidation skola

upptagas bolagets tillgångar och

skulder, tillgångarna till värde som

skall beräknas enligt vad i 100 §

4 mom. andra stycket är stadgat.

Om vid värdets bestämmande hän­

syn tagits därtill att vissa tillgångar

eller slag av tillgångar skäligen må

antagas kunna försäljas i ett sam­

manhang, skall det anmärkas i ba­

lansräkningen. Aktiekapitalet skall

i balansräkningen upptagas inom

linjen. Finnes skuld till stiftelse,

som bildats enligt lagen om aktie­

bolags pensions- och andra perso-

- — och balansräkning.

I inventarium och belansräkning

för aktiebolag i likvidation skola

upptagas bolagets tillgångar och

skulder, tillgångarna till värde som

skall beräknas enligt vad i 100 §

4 mom. andra stycket är stadgat.

Om vid värdets bestämmande hän­

syn tagits därtill att vissa tillgångar

eller slag av tillgångar skäligen må

antagas kunna försäljas i ett sam­

manhang, skall det anmärkas i ba­

lansräkningen. Aktiekapitalet skall

i balansräkningen upptagas inom

linjen. I övrigt skall beträffande in­

ventarium och balansräkning för

aktiebolag i likvidation gälla vad i

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

23

nalstiftelscr, skall skulden i balans­

räkningen redovisas i särskild post.

I övrigt skall beträffande inventa­

rium och balansräkning för aktie­

bolag i likvidation gälla vad i 7 och

8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola---------------------

161

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola de till

likvidatorerna avlämna berättelse

över granskningen av deras förvalt­

ning och bolagets räkenskaper för

räkenskapsåret. Revisionsberättel­

sen, som skall vara underskriven av

likvidationsrevisorerna, skall inne­

hålla uttalande, huruvida enligt de­

ras mening likvidationen onödigt

fördröjes eller icke. Om revisions­

berättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas återstäl­

lande och förseende med påskrift

skall i tillämpliga delar gälla vad

i 112 § första stycket och 113 §

1 mom. är stadgat. Hör till bolaget

stiftelse som i 111 § 1 mom. sägs,

skall 112 § andra stycket äga mot­

svarande tillämpning.

165

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt

uppdrag, skola de så snart ske kan

avgiva slutredovisning för sin för­

valtning genom avlämnande av för­

valtningsberättelse rörande likvida­

tionens gång från likvidationens

början till dess avslutande. Berät­

telsen skall ock innehålla redogörel­

se för utskiftning. Vid berättelsen

skola fogas redovisningshandlingar

för hela likvidationstiden. Berättel­

sen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift

avlämnas till likvidationsrevisorerna

samt, där god man förordnats, till

denne. Likvidationsrevisorerna hava

att inom en månad därefter avgiva

en av dem underskriven revisions-

(Nuvarande lydelse)

7 och 8 §§ bokföringslagen är stad­

gat.

till likvidationsrevisorerna.

§•

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola de till

likvidatorerna avlämna berättelse

över granskningen av deras förvalt­

ning och bolagets räkenskaper för

räkenskapsåret. Revisionsberättel­

sen, som skall vara underskriven av

likvidationsrevisorerna, skall inne­

hålla uttalande, huruvida enligt de­

ras mening likvidationen onödigt

fördröj es eller icke. Om revisions­

berättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas återstäl­

lande och förseende med påskrift

skall i tillämpliga delar gälla vad

i 112 § första stycket och 113 §

1 mom. är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt

uppdrag, skola de så snart ske kan

avgiva slutredovisning för sin för­

valtning genom avlämnande av för­

valtningsberättelse rörande likvida­

tionens gång från likvidationens

början till dess avslutande. Berät­

telsen skall ock innehålla redogörel­

se för utskiftning. Vid berättelsen

skola fogas redovisningshandlingar

för hela likvidationstiden. Berättel­

sen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift

avlämnas till likvidationsrevisorerna

samt, där god man förordnats, till

denne. Likvidationsrevisorerna hava

att inom en månad därefter avgiva

en av dem underskriven revisions-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

berättelse över förvaltningen under

likvidationen och återställa hand­

lingarna. Om revisionsberättelsens

innehåll och om redovisningshand­

lingarnas återställande och deras

förseende med påskrift skall i till­

lämpliga delar gälla vad i 112 §

första stycket och 113 § 1 mom. är

stadgat. Hör till bolaget stiftelse som

i 111 § 1 mom. sägs, skall 112 §

andra stycket äga motsvarande till-

lämpning.

Efter det

(Nuvarande lydelse)

berättelse över förvaltningen under

likvidationen och återställa hand­

lingarna. Om revisionsberättelsens

innehåll och om redovisningshand­

lingarnas återställande och deras

förseende med påskrift skall i till­

lämpliga delar gälla vad i 112 §

första stycket och 113 § 1 mom. är

stadgat.

(Föreslagen lydelse)

nämnda handlingar.

174 §.

1 mom. Äger moderbolag---------------- rättens tillstånd.

Inom fyra------- - --------------------- - — fusion förfallen.

Senast fyra------- - ------------ till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut---------------- ------------ av lagakraftbevis.

När rättens —- ------------ -----------------

Hör till dotterbolaget stiftelse,

som bildats enligt lagen om aktie­

bolags pensions- och andra perso­

nalstiftelser, skall vad i nämnda lag

är stadgat rörande överförande av

aktiebolags personalstiftelse till an­

nat aktiebolag äga tillämpning vid

fusionen. Rättens tillstånd till fu-

tionsavtalets verkställande må ej

meddelas, med mindre det styrkes,

att tillsynsmyndigheten givit sitt till­

stånd till stiftelsens överförande till

moderbolaget. Anmälan för registre­

ring rörande stiftelsens överförande

skall göras samtidigt med anmälan

varom i fjärde stycket stadgas.

av moderbolaget.

Hör till dotterbolaget pensions­

stiftelse eller personalstiftelse, gäller

om stiftelsens överförande till mo­

derbolaget vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande

av pensionsutfästelse m. m. är stad-

gat.

213 §.

Med dagsböter-----------------—-------

5. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, där han vid upprät­

tande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning eller förvaltningsbe­

rättelse, som avses i 98, 146 eller

154 §, uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—7

mom., 102 § första stycket, 103 §

eller 146 §;

6. likvidator som vid upprättande

av balansräkning, likvidationsräk-

till aktieägare;

5. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, där han vid upprät­

tande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning eller förvaltningsbe­

rättelse, som avses i 98, 146 eller

154 §, uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—4,

6 och 7 mom., 102 § första stycket,

103 § eller 146 §;

6. likvidator som vid upprättande

av balansräkning, likvidationsräk-

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ning eller förvaltningsberättelse,

som avses i 156, 160 eller 165 §,

uppsåtligen förfar i strid mot be­

stämmelserna i nämnda lagrum; så

ock likvidator som vid upprättande

av balansräkning, som avses i 172 §,

uppsåtligen förfar i strid mot vad

som stadgas i 146 § samt 100 § eller

101 § 2—7 mom.;

7. revisor, likvidationsrevisor------

8. revisor eller likvidationsrevisor,

där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i yttrande, vil­

ket enligt 112 § andra stycket, 161 §

eller 165 § överlämnats till styrelse

eller god man för stiftelse som avses

i lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser.

(Nuvarande lydelse)

ning eller förvaltningsberättelse,

som avses i 156, 160 eller 165 §,

uppsåtligen förfar i strid mot be­

stämmelserna i nämnda lagrum; så

ock likvidator som vid upprättande

av balansräkning, som avses i 172 §,

uppsåtligen förfar i strid mot vad

som stadgas i 146 § samt 100 § eller

101 § 2—4, 6 och 7 mom.;

— därtill föreligger.

(Föreslagen lydelse)

216

Med dagsböter-----------------------------

7. revisor, vilken underlåter att

iakttaga föreskrift som meddelats i

112 §, 113 § 1 mom. fjärde stycket,

127 § fjärde stycket, 154 § andra

stycket eller i 154 § tredje stycket,

jämfört med 112 § eller 113 § 1 mom.

fjärde stycket, så ock likvidationsre­

visor, som försummar att fullgöra

vad i 161 § första punkten, tredje

punkten, jämförd med 112 § första

stycket eller 113 § 1 mom. fjärde

stycket, eller fjärde punkten eller

165 § första stycket femte punkten,

sjätte punkten, jämförd med 112 §

första stycket eller 113 § 1 mom.

fjärde stycket, eller sjunde punkten

eller 172 § tredje stycket finnes stad­

gat;

8. god man----------- tredje stycket;

9. ledamot i styrelse eller god man

för aktiebolags personalstiftelse, där

han underlåter att iakttaga vad ho­

nom enligt 111 § 1 mom. femte styc­

ket åligger; samt

10. förvaltare i aktiebolags kon­

kurs, som bryter mot vad i 169 §

tredje stycket är stadgat.

fjärde stycket;

7. revisor, vilken underlåter att

iakttaga föreskrift som meddelats i

112 §, 127 § fjärde stycket, 154 §

andra stycket eller i iö4 § tredje

stycket, jämfört med 112 §, så ock

likvidationsrevisor, som försummar

att fullgöra vad i 161 § första punk­

ten, tredje punkten, jämförd med

112 § första stycket, eller fjärde

punkten eller 165 § första stycket

femte punkten, sjätte punkten, jäm­

förd med 112 § första stycket, eller

sjunde punkten eller 172 § tredje

stycket finnes stadgat;

8. god man----------- tredje stycket;

samt

9. förvaltare i aktiebolags kon­

kurs, som bryter mot vad "i 169 §

tredje stycket är stadgat.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Där föreskrift —---- —----- -------- — —- --------allenast denne.

Förseelse mot-------- —■ —- ------------------------ varje aktieägare.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på

aktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 jnni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 94 § 2 mom. och 105 § lagen den 17 juni

1948 om försäkringsrörelse skall upphöra att gälla, dels att 10 § 2 mom.,

62 § 1 inom., 83 §, 94 § 4 mom. samt 145, 146, 148, 153, 157, 326 och 329 §§

samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 §.

2 mom. Ej må------- -----------------—-------- 65 § sägs.

Ej heller må i bolagsordningen in­

tagas bestämmelse, som inskränker

bolagsstämmas rätt att besluta om

bildande av stiftelse enligt lagen om

aktiebolags pensions- och andra per­

sonalstiftelser eller om överföring av

vinstmedel till sådan stiftelse.

62 §.

1 mom. Beslut om---------------------------- - — rättens tillstånd.

Rättens tillstånd-------------------------------------- ansökningen bifallen.

Har stiftelse, som bildats enligt la­

gen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda

lag, utgöre fordringen ej hinder mot

bifall till ansökningen, där inför

rätten visas att å fordringen avbeta­

lats så stor del som svarar mot ned-

sättningen av aktiekapitalet.

Om ansökan------------------------ till försäkringsinspektionen.

Rättens beslut---------------------------------av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall------------------------------------- blivit registrerat.

1 Senaste lydelse av 329 § se 1961: 610.

27

63 §.

Innefattar beslut---------------------------------svarande belopp.

Ansökan om----------------------------------------- äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt la­

gen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda lag,

ut g öre fordringen ej hinder mot bi­

fall till ansökningen om tillstånd till

vinstutdelning till aktieägarna; men

skall, där sådan vinstutdelning äger

rum innan aktiekapitalet enligt verk­

ställd registrering ökats med ett mot

nedsättningen svarande belopp, skyl­

dighet åvila bolaget att erlägga be­

talning för så stor del av stiftelsens

fordran vid tiden för nedsättnings-

beslntet som vinstutdelningen mot­

svarar av aktiekapitalet efter ned­

sättningen. Sådan skyldighet upphö-

re när å fordringen avbetalats så

stor del som svarar mot nedsättning­

en av aktiekapitalet.

Rättens beslut-------------------------------- av lagakraftbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

94

4 mom. Inom linjen---------------------

Inom linjen skall ock angivas sam­

manlagda beloppet för år av pensio­

ner, utgående på grund av förplik­

telser, vilka ej upptagits såsom

skuld i balansräkningen eller mot­

svaras av där upptagen skuld till

pensionsstiftelse. Pensions förpliktel­

ser, som i närmast föregående ba­

lansräkning upptagits såsom skuld,

må ej redovisas inom linjen.

— bland skulderna.

Inom linjen skola ock angivas de

pensionsåtaganden, som ej upptagits

bland skulderna.

145 §.

Å den bolagsstämma--------------------

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och

femte styckena, 100 §, 101 '§, 102 § 1

mom., 105 § första stycket och 114 §

är stadgat om revisor och suppleant

för revisor, om revisors rättigheter

och skyldigheter samt om anmälan

eller meddelande för registrering be­

träffande revisor skall i tillämpliga

delar gälla rörande likvidationsrevi-

---- hans ställe.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och

femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §

1 mom. och 114 § är stadgat om re­

visor och suppleant för revisor, om

revisors rättigheter och skyldigheter

samt om anmälan eller meddelande

för registrering beträffande revisor

skall i tillämpliga delar gälla röran­

de likvidationsrevisor och suppleant,

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

sor och suppleant, där ej annat föl­

jer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor-------

(Nuvarande lydelse)

där ej annat följer av vad här nedan

är stadgat.

----------------- i 290 §.

(Föreslagen lydelse)

Då bolaget

Redovisningshandlingarna skola

I fråga om styrelsens och verkstäl­

lande direktörens redovisning, om

146 §.

å bolagsstämma.

revisorernas granskning och revi­

sionsberättelsen, om handlingars

framläggande å bolagsstämma, till­

handahållande under viss tid före

denna och insändande till försäk-

ringsinspektionen, om behandlingen

av frågan om ansvarsfrihet samt om

anställande av talan mot styrelse­

ledamot eller verkställande direk­

tören skall i tillämpliga delar gälla

vad i 91—96, 102—105, 113, 118,

120—124 och 284 §§ är stadgat. Om­

fattar den tid, för vilken redovisning

skall avgivas enligt första stycket,

även föregående räkenskapsår, skall

särskild redovisning avgivas för

nämnda år och skall därvid jämväl

97 § äga tillämpning. I

------- redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verk­

ställande direktörens redovisning,

om revisorernas granskning och re­

visionsberättelsen, om handlingars

framläggande å bolagsstämma, till­

handahållande under viss tid före

denna och insändande till försäk-

ringsinspektionen, om behandlingen

av frågan om ansvarsfrihet samt om

anställande av talan mot styrelse­

ledamot eller verkställande direk­

tören skall i tillämpliga delar gälla

vad i 91—96, 102—704, 113, 118,

120—124 och 284 §§ är stadgat. Om­

fattar den tid, för vilken redovisning

skall avgivas enligt första stycket,

även föregående räkenskapsår, skall

särskild redovisning avgivas för

nämnda år och skall därvid jämväl

97 § äga tillämpning.

148 §.

Det åligger---------------------------------och balansräkning.

I inventarium och balansräkning

för försäkringsaktiebolag i likvida­

tion skola beträffande tillgångar och

skulder som avses i 296 § där om­

nämnda värdering och beräkning

följas. Andra tillgångar skola uppta­

gas till värde som skall beräknas en­

ligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket

är stadgat. Aktiekapitalet skall i ba­

lansräkningen upptagas inom linjen.

Finnes skuld till stiftelse, som bil­

dats enligt lagen om aktiebolags pen­

sions- och andra personalstiftelser,

skall skulden i balansräkningen re­

dovisas i särskild post. I övrigt skall

beträffande inventarium och balans­

räkning för försäkringsaktiebolag i

likvidation gälla vad i 7 och 8 §§

bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola —-----------------

I inventarium och balansräkning

för försäkringsaktiebolag i likvida­

tion skola beträffande tillgångar och

skulder som avses i 296 § där om­

nämnda värdering och beräkning

följas. Andra tillgångar skola uppta­

gas till värde som skall beräknas en­

ligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket

är stadgat. Aktiekapitalet skall i ba­

lansräkningen upptagas inom linjen.

I övrigt skall beträffande inventa­

rium och balansräkning för försäk­

ringsaktiebolag i likvidation gälla

vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är

stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

153

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola de till

likvidatorerna avlämna berättelse

över granskningen av deras förvalt­

ning och bolagets räkenskaper för

räkenskapsåret. Revisionsberättel­

sen, som skall vara underskriven av

likvidationsrevisorerna, skall inne­

hålla uttalande, huruvida enligt de­

ras mening likvidationen onödigt

fördröjes eller icke. Om revisionsbe­

rättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas återstäl­

lande och förseende med påskrift

skall i tillämpliga delar gälla vad i

103 §, 104 § 1 mom. och 105 § andra

stycket andra punkten är stadgat.

Hör till bolaget stiftelse som i 105 §

sägs, skall vad i andra stycket första

punkten av samma paragraf är stad­

gat äga motsvarande tillämpning.

157

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt

uppdrag, skola de så snart ske kan

avgiva slutredovisning för sin för­

valtning genom avlämnande av för­

valtningsberättelse rörande likvida­

tionens gång från likvidationens bör­

jan till dess avslutande. Berättelsen

skall ock innehålla redogörelse för

utskiftning. Vid berättelsen skola fo­

gas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Berättelsen och

redovisningshandlingarna skola i

huvudskrift eller avskrift avlämnas

till likvidationsrevisorerna, vilka

hava att inom en månad därefter av­

giva en av dem underskriven revi­

sionsberättelse över förvaltningen

under likvidationen och återställa

handlingarna. Om revisionsberättel­

sens innehåll och om redovisnings­

handlingarnas återställande och de­

ras förseende med påskrift skall i

tillämpliga delar gälla vad i 103 §,

104 § 1 mom. och 105 § andra styc­

ket andra punkten är stadgat. Hör

till bolaget stiftelse som i 105 § sägs,

(Nuvarande lydelse)

§•

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola de till

likvidatorerna avlämna berättelse

över granskningen av deras förvalt­

ning och bolagets räkenskaper för

räkenskapsåret. Revisionsberättel­

sen, som skall vara underskriven av

likvidationsrevisorerna, skall inne­

hålla uttalande, huruvida enligt de­

ras mening likvidationen onödigt

fördröjes eller icke. Om revisionsbe­

rättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas återstäl­

lande och förseende med påskrift

skall i tillämpliga delar gälla vad i

103 § och 104 § 1 mom. är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt

uppdrag, skola de så snart ske kan

avgiva slutredovisning för sin för­

valtning genom avlämnande av för­

valtningsberättelse rörande likvida­

tionens gång från likvidationens bör­

jan till dess avslutande. Berättelsen

skall ock innehålla redogörelse för

utskiftning. Vid berättelsen skola fo­

gas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Berättelsen och

redovisningshandlingarna skola i

huvudskrift eller avskrift avlämnas

till likvidationsrevisorerna, vilka

hava att inom eu månad därefter av­

giva en av dem underskriven revi­

sionsberättelse över förvaltningen

under likvidationen och återställa

handlingarna. Om revisionsberättel­

sens innehåll och om redovisnings­

handlingarnas återställande och de­

ras förseende med påskrift skall i

tillämpliga delar gälla vad i 103 §,

och 104 § 1 mom. är stadgat.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skall vad i andra stycket första

punkten av samma paragraf är stad­

gat äga motsvarande tillämpning.

Efter det-------------------- -------- nämnda handlingar.

Angående insändande---------------------------- 284 § stadgas.

326 §.

Med dagsböter----------------------------

4. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, där han vid upprät­

tande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning, förvaltningsberättel­

se eller redogörelse, som avses i 91

eller 97 § eller 205 §, jämförd med

Öl

och 97 §§, eller 139, 146 eller

241 §, uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 93 §, 94 § 2—5

mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket

första punkten eller 139 § eller 205 §

jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8

mom., 94 § 3—5 mom., 95 §, 96 §

samt 97 § första stycket första punk­

ten;

5. likvidator som vid upprättande

av balansräkning, likvidationsräk-

ning, vinst- och förlusträkning eller

förvaltningsberättelse, som avses i

148, 152, "l 57, 243, 247 eller 252 §,

uppsåtligen förfar i strid mot be­

stämmelserna i nämnda lagrum, så

ock likvidator som vid upprättande

av balansräkning enligt 163 eller

259 § uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 139 § samt 93 §

eller 94 § 2—5 inom.;

6. revisor eller — — ------------------

7. revisor eller likvidationsrevisor,

där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i yttrande, vil­

ket enligt 105 § andra stycket första

punkten, 153 § eller 157 § överläm­

nas till styrelse eller god man för

stiftelse som avses i lagen om aktie­

bolags pensions- och andra personal­

stiftelser.

är delägare;

4. styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktör, där han vid upprät­

tande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning, förvaltningsberättel­

se eller redogörelse, som avses i 91

eller 97 § eller 205 §, jämförd med

91 och 97 §§, eller 139, 146 eller

241 §, uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 93 §, 94 § 3—5

inom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket

första punkten eller 139 § eller 205 §

jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8

inom., 94 § 3—5 inom., 95 §, 96 §

samt 97 § första stycket första punk­

ten;

5. likvidator som vid upprättande

av balansräkning, likvidationsräk-

ning, vinst- och förlusträkning eller

förvaltningsberättelse, som avses i

148, 152, 157, 243, 247 eller 252 §,

uppsåtligen förfar i strid mot be­

stämmelserna i nämnda lagrum, så

ock likvidator som vid upprättande

av balansräkning enligt 163 eller

259 § uppsåtligen förfar i strid mot

bestämmelserna i 139 § samt 93 §

eller 94 § 3—5 inom.;

--------därtill föreligger.

329 §.

Med dagsböter------------------------ 156 § andra stycket.

3. ledamot i styrelse eller god man

för försäkringsaktiebolags personal­

stiftelse, där han underlåter att iakt-

31

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

taga vad honom enligt 105 § första

stycket åligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på

försäkringsaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 92 § 2 mom. och 103 § lagen den 31 mars

1955 om bankrörelse skall upphöra att gälla, dels att 8 § 2 inom., 47 § 1

inom., 48 §, 92 § 3 mom. samt 128, 131, 137, 141, 183, 186 och 191 §§ samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 §•

2 mom. Ej må--------------------------------------------av 18 §.

Ej heller må i bolagsordningen

intagas bestämmelse, som inskrän­

ker bolagsstämmas rätt ait besluta

om bildande av stiftelse enligt lagen

om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser eller om överfö­

ring av vinstmedel till sådan stif­

telse.

47 §.

1 mom. Beslut om-------------------------- rättens tillstånd.

Rättens tillstånd----------------------------------- ansökningen bifallas.

Har stiftelse, som bildats enligt

lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda lag,

skall fordringen ej utgöra hinder

mot bifall till ansökningen, där inför

rätten visas att å fordringen avbe­

talats så stor del som svarar mot

nedsättningen av aktiekapitalet.

Om ansökan,-------------------------- till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,-------------------------- av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall-------------------------- blivit registrerat.

48 §.

Innefattar beslut —--------------------- svarande belopp.

Ansökan om---------------- ----------------- äga rum.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har stiftelse, som bildats enligt

lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, hos bolaget

fordran, som avses i 2 § nämnda lag,

utgör fordringen ej hinder mot bi­

fall till ansökningen om tillstånd till

vinstutdelning till aktieägarna, men

skall, där vinstutdelning äger rum

innan aktiekapitalet enligt verkställd

registrering ökats med ett mot ned-

sättningen svarande belopp, skyldig­

het åvila bolaget att erlägga betal­

ning för så stor del av stiftelsens

fordran vid tiden för nedsättnings-

beslutet som vinstutdelningen mot­

svarar av aktiekapitalet efter ned-

sättningen. Sådan skyldighet upphör

när å fordringen avbetalats så stor

del som svarar mot nedsättningen

av aktiekapitalet.

Rättens beslut,--------------------------av lagakraftbevis.

92 §.

3 mom. Inom linjen-------------------------- bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas Inom linjen skola ock angivas de

sammanlagda beloppet för år av pensionsåtaganden, som ej upptagits

pensioner, utgående på grund av för- bland skulderna,

pliktelser, vilka ej upptagits såsom

skuld i balansräkningen eller mot­

svaras av där upptagen skuld till

pensionsstiftelse. Pensions för pliktel­

ser, som i närmast föregående ba­

lansräkning upptagits såsom skuld,

må ej redovisas inom linjen.

128 §.

Å den----------------------------------------hans ställe.

Vad som är stadgat i 96 § andra

stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och

tredje styckena, 100 §, 103 § första

stycket och 107 § 2 mom. om revisor

och suppleant för revisor samt om

revisors rättigheter och skyldighe­

ter skall i tillämpliga delar gälla be­

träffande likvidationsrevisor och

suppleant, där ej annat följer av vad

nedan föreskrives.

Angående likvidationsrevisor-------

Vad som är stadgat i 96 § andra

stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och

tredje styckena, 100 § och 107 § 2

mom. om revisor och suppleant för

revisor samt om revisors rättigheter

och skyldigheter skall i tillämpliga

delar gälla beträffande likvidations­

revisor och suppleant, där ej annat

följer av vad nedan föreskrives.

---------------- i 158 §.

131 §.

Det åligger-------------------------- och balansräkning.

I inventarium och balansräkning I inventarium och balansräkning

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

för bankaktiebolag i likvidation sko­

la upptagas bolagets tillgångar och

skulder, tillgångarna till verkliga

värdet. Aktiekapitalet skall i balans­

räkningen upptagas inom linjen.

Finnes skuld till stiftelse, som bil­

dats enligt lagen om aktiebolags pen­

sions- och andra personalstiftelser,

skall skulden i balansräkningen re­

dovisas i särskild post. I övrigt skall

beträffande inventarium och ba­

lansräkning för bankaktiebolag i lik­

vidation gälla vad i 7 och 8 §§ bok­

föringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola-------------------

(Föreslagen lydelse)

för bankaktiebolag i likvidation sko­

la upptagas bolagets tillgångar och

skulder, tillgångarna till verkliga

värdet. Aktiekapitalet skall i balans­

räkningen upptagas inom linjen. I

övrigt skall beträffande inventari­

um och balansräkning för bankak­

tiebolag i likvidation gälla vad i 7

och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

137

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola dessa

till likvidatorerna avlämna berättel­

se över granskningen av deras för­

valtning och bolagets räkenskaper

för räkenskapsåret ävensom åter­

ställa handlingarna. Revisionsberät­

telsen, som skall vara underskriven

av likvidationsrevisorerna, skall in­

nehålla uttalande, huruvida enligt

deras mening likvidationen onödigt

fördröjes eller icke. Om revisionsbe­

rättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas förseen­

de med påskrift skall i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat i 101

och 102 §§. Hör till bolaget stiftelse

som i 103 § sägs, skall vad som är

stadgat i andra stycket av samma

paragraf äga motsvarande tillämp­

ning.

Inom en månad efter det redovis­

ningshandlingarna överlämnats till

likvidationsrevisorerna skola dessa

till likvidatorerna avlämna berättel­

se över granskningen av deras för­

valtning och bolagets räkenskaper

för räkenskapsåret ävensom åter­

ställa handlingarna. Revisionsberät­

telsen, som skall vara underskriven

av likvidationsrevisorerna, skall in­

nehålla uttalande, huruvida enligt

deras mening likvidationen onödigt

fördröj es eller icke. Om revisionsbe­

rättelsens innehåll i övrigt och om

redovisningshandlingarnas förseen­

de med påskrift skall i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat i 101

och 102 §§.

141 S.

Sedan likvidatorerna-------------------

Vid berättelsen skola fogas redo­

visningshandlingar för hela likvida-

tionstiden. Berättelsen och redovis­

ningshandlingarna skola i huvud­

skrift eller avskrift avlämnas till lik­

vidationsrevisorerna, vilka hava att

inom en månad därefter avgiva en

av dem underskriven revisionsberät­

telse över förvaltningen under likvi-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1

— för utskiftning.

Vid berättelsen skola fogas redo­

visningshandlingar för hela likvida-

tionstiden. Berättelsen och redovis­

ningshandlingarna skola i huvud­

skrift eller avskrift avlämnas till lik­

vidationsrevisorerna, vilka hava att

inom en månad därefter avgiva en

av dem underskriven revisionsberät­

telse över förvaltningen under likvi-

samt. Nr 83

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

dationen och återställa handlingar­

na. Om revisionsberättelsens inne­

håll och om redovisningshandlingar­

nas förseende med påskrift skall i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat i 101 och 102 §§. Hör till

bankaktiebolaget stiftelse som i

103 § sägs, skall vad som är stadgat

i andra stycket av samma paragraf

äga motsvarande tillämpning.

Efter det--------------------------

Angående insändande-------

(Föreslagen lydelse)

dationen och återställa handlingar­

na. Om revisionsberättelsens inne­

håll och om redovisningshandlingar­

nas förseende med påskrift skall i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat i 101 och 102 §§.

— nämnda handlingar.

----------------- i 152 §.

183 §.

Med dagsböter--------------------- - — till aktieägare;

4. styrelseledamot, där han vid 4. styrelseledamot, där han vid

upprättande av balansräkning, vinst- upprättande av balansräkning, vinst-

och förlusträkning eller förvaltnings- och förlusträkning eller förvaltnings­

berättelse, som avses i 89, 120 eller berättelse, som avses i 89, 120 eller

129 § uppsåtligen förfar i strid med 129 § uppsåtligen förfar i strid med

bestämmelserna i 91 §, 92 § 2 och 3 bestämmelserna i 91 §, 92 § 3 inom.,

inom., 93 § eller 94 §;

93 § eller 94 §;

5. likvidator som------- -------- ----------därtill föreligger.

7. revisor eller likvidationsrevisor,

där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i yttrande, vil­

ket enligt 103 § andra stycket förs­

ta punkten, 137 § eller 141 § över­

lämnas till styrelse eller god man

för stiftelse, som avses i lagen om

aktiebolags pensions- och andra per­

sonalstiftelser.

186 §.

Med dagsböter--------------------- — andra stycket;

3. ledamot i styrelse eller god man

för stiftelse, som avses i 103 §, där

han underlåter att iakttaga vad som

åligger honom enligt första stycket

i nämnda paragraf;

4. den som bryter mot vad som 3. den som bryter mot vad som

stadgas i 69 §.

stadgas i 69 §.

191

Finnes särskild stiftelse till tryg­

gande av pensioner åt pensionstaga-

re eller anställda hos bankaktiebo­

lag samt efterlevande till pensions-

tagare och anställda eller ock för

anställdas eller deras efterlevandes

§•

Hör till bankaktiebolag pensions­

stiftelse eller personalstiftelse och

härrör stiftelsens förmögenhet hu­

vudsakligen från överföring av me­

del från bolaget, har tillsynsmyn­

digheten att tillse att stiftelsens till-

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

välfärd annorledes än genom bere­

dande av pension, och härrör stiftel­

sens förmögenhet huvudsakligen

från överföring av medel från bo­

laget, har tillsynsmyndigheten, om

stiftelsen icke är underkastad be­

stämmelserna i lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftel­

ser, att tillse att stiftelsens tillgång­

ar äro placerade på sätt som med

beaktande av stiftelsens ändamål

och med hänsyn jämväl till vad i

denna lag är föreskrivet beträffande

placering av bankbolags medel be­

reder skälig säkerhet. Har så ej

skett, må tillsynsmyndigheten före­

lägga stiftelsen att vidtaga rättelse.

Det åligger —------------ ----------------

(Föreslagen lydelse)

gångar äro placerade på sätt som

med beaktande av stiftelsens ända­

mål och med hänsyn jämväl till vad

i denna lag är föreskrivet beträffan­

de placering av bankbolags medel

bereder skälig säkerhet. Har så ej

skett, må tillsynsmyndigheten före­

lägga stiftelsen att vidtaga rättelse.

myndigheten äskas.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på

bankaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 48 §, 78 § 3 mom. och 97 § lagen den 3 juni

1955 om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

48

Jämte vad-------------------------- såsom

11. Inom linjen skall anmärkas

sammanlagda beloppet av sparban­

kens ansvarsförbindelser, i den mån

de icke upptagits bland skulderna.

Tillika skall inom linjen upptagas av

sparbanken ställda panters samman­

lagda bokförda värde. Inom linjen

skall ock angivas sammanlagda be­

loppet för år av pensioner utgående

på grund av förpliktelser, vilka ej

upptagits såsom skuld i balansräk­

ningen. Pensionsförpliktelser, som

i närmast föregående balansräkning

1 Senaste lydelse se 1962: 234.

tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas

sammanlagda beloppet av sparban­

kens ansvarsförbindelser, i den mån

de icke upptagits bland skulderna.

Tillika skall inom linjen upptagas av

sparbanken ställda panters samman­

lagda bokförda värde. Inom linjen

skola ock anmärkas de pensionsåta­

ganden, som ej upptagits bland skul­

derna. Ytterligare skall inom linjen

uppföras ränta å garantifond eller

grundfond, som till följd av reglerna

i 19 § icke kunnat utbetalas.

36

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

upptagits såsom skuld, må ej redo­

visas inom linjen. Ytterligare skall

inom linjen uppföras ränta å garan­

tifond eller grundfond, som till följd

av reglerna i 19 § icke kunnat ut­

betalas.

Vad i-------- — ------------------------------- eller bilaga.

78 §.

3 mom. Senast fyra--------------------------till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning — — — allmän synpunkt.

När lagakraftvunnet-------------övertagande sparbanken.

Hör till den överlåtande sparban-

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

97

Sparbank må icke överföra medel

till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensio­

nering av personal, som är eller va­

rit anställd i sparbankens tjänst,

eller efterlevande till sådan perso­

nal. överföringen må icke ske med

mindre dels överföring erfordras för

att uppbringa stiftelsens förmögen­

het till belopp, som motsvarar ka­

pitalvärdet vid överföringstillfället

av intjänade pensioner jämte dyr-

tidstillägg eller andra därmed jäm­

förliga tillägg, vilka enligt gjorda ut­

fästelser eller inom sparbanken till-

lämpad sedvänja högst skola utgå,

dels ock överskott vid upplösning av

stiftelsen skall i enlighet med stif­

telsens stadgar användas främst till

betalning av pensionspremier för

anställda hos sparbanken och i öv­

rigt för allmännyttigt eller välgöran­

de ändamål, som icke på grund av

gällande författning skall tillgodoses

genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse,--------------------

ken pensionsstiftelse eller personal­

stiftelse, gälla om stiftelsens över­

förande till den övertagande spar­

banken bestämmelserna i lagen den

1967 (nr )

om tryggande av pensionsutfästelse

in. m.

§•

Sparbank må icke överföra medel

till pensionsstiftelse i vidare mån än

som erfordras för att uppbringa stif­

telsens förmögenhet till belopp, som

motsvarar den skuld stiftelsen ådra­

git sig samt upplupen del av den ut­

fösta pension, som tryggas av stif­

telsen, eller, om stiftelsen tryggar

utfästelser enligt allmän pensions-

plan, pensionsreserven enligt denna.

andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

37

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, dels att i 17 § lagen den 1 juni 1951 om ekono­

miska föreningar skall införas ett nytt moment, betecknat 2 mom., av nedan

angiven lydelse dels att 2 mom. samma paragraf skall erhålla beteckningen

3 inom., dels att 41 § 1 och 4 mom. samt 97 § samma lag skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 §.

2 mom. Vid tillämpning av be­

stämmelserna i 1 mom. skall belopp,

som upptagits under rubriken Av­

satt till pensioner, ej räknas som

skuld i den mån det överstiger det

belopp, under vilket posten jämlikt

7 § första stucket laqen den

1967 (nr ) om

tryggande av pensionsutfästelse

m. m. icke får nedbringas.

41 §.

Vid uppställande — -— —-------------- nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster — —-----------------anses påkallat:

A. Bland tillgångarna.

—--------------------------------------- för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Långfristiga skulder.

I. Långfristiga skulder.

1. pensionsskuld som redovisas

under rubriken Avsatt till pensio­

ner;

2. andra långfristiga skulder.

II. Kortfristiga skulder.

III. Oguldna skatter-------------------------- räkenskapsårets utgång.

IV. Eget kapital.

-------------------------------------------- för räkenskapsåret.

4 mom. I balansräkningen-------------------------- - egendomens slag.

I balansräkningen skall ock an- I balansräkningen skola ock an­

märkas sammanlagda beloppet för märkas de pensionsåtaganden, som

år av pensioner, utgående på grund ej upptagits bland skulderna.

av förpliktelser vilka ej upptagits

såsom skuld i balansräkningen. Pen-

38

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sionsförpliktelse, som i närmast fö­

regående balansräkning upptagits

såsom skuld, skall fortfaranae redo­

visas som sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

97 §.

Senast fyra — —-------------------------- till länsstyrelsen.

Rättens beslut--------------------- - — av lagakraftbevis.

När rättens----------------- —---------------fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande förening­

en pensionsstiftelse eller personal­

stiftelse, gäller om stiftelsens över­

förande till den övertagande för­

eningen vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande av pen­

sionsutfästelse m. m. är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasser öreisen

Härigenom förordnas, att 45 och 84 §§ samt 87 § 2 mom. lagen den 25 maj

1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45 §.

I balansräkningen------------------ —- — allmänna bokföringsgrunder.

Fordran på------- ----------— ■—- särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske un­

der benämningen pensionsfond eller

understödsfond eller under annan

benämning, som utmärker att fon­

den bildats för tryggande av pen­

sion eller eljest för anställdas eller

deras anhörigas välfärd.

Inom linjen ------------------------------------bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sam- Inom linjen skola ock angivas de

manlagda beloppet för år av pensio- pensionsåtaganden, som ej uppta­

gits bland skulderna.

1 Senaste lydelse av 87 § 2 mom. se 1962: 88.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ner, utgående på grund av förplik­

telser, vilka ej upptagits såsom skuld

i balansräkningen. Pensionsförplik-

telse, som i närmast föregående ba­

lansräkning upptagits såsom skuld,

må ej redovisas inom linjen.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upp­

rättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och för­

lusträkning som avses i 38 § lagen

om ekonomiska föreningar eller i

81 § samma lag, jämförd med 56 §

denna lag, eller i 74 § andra styc­

ket denna lag uppsåtligen förfar i

strid med bestämmelserna i 43 §,

44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och

femte styckena, 46 § eller 47 § den­

na lag;

2. lilcvidator, vilken--------------------

Har gärning--------------------------------

1. styrelseledamot, vilken vid upp­

rättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och för­

lusträkning som avses i 38 § lagen

om ekonomiska föreningar eller i

81 § samma lag, jämförd med 56 §

denna lag, eller i 74 § andra stycket

denna lag uppsåtligen förfar i strid

med bestämmelserna i 43 §, 44 §,

45 § andra, tredje och fjärde stycke­

na, 46 § eller 47 § denna lag;

— därtill föreligger.

------- straffet dagsböter.

87 §.

2 mom. Senast fyra------- -1—------------- registrering skett.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning —-------- - till länsstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten skall —------------------------ sist angivits.

Beslut, varigenom-------------------------- av lagakraftbevis.

När beslut-----------------------------— fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande kredit­

kassan pensionsstiftelse eller perso­

nalstiftelse, gäller om stiftelsens

överförande till den övertagande kre­

ditkassan vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande

av pensionsutfästelse m. m. är stad­

gat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

16 december 1966.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

ai

.

me

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

,

G

ustafsson

, G

eijer

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om tryggande

av privata pensioner m. m. och anför.

Inledning

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och and­

ra personalstiftelser (1937 års lag) äger aktiebolag att till särskild pen­

sionsstiftelse avsätta vinstmedel i den formen att de avsatta medlen redo­

visas som en stiftelsens fordran hos bolaget och en motsvarande skuld i

bolagets balansräkning. Genom att avsättningen sker på detta sätt kan bo­

laget i sin rörelse behålla de belopp som motsvarar avsättningarna. Stiftelse,

som bildats med stöd av 1937 års lag och är underkastad den i lagen givna

regleringen, brukar kallas bunden stiftelse.

Vid sidan av de bundna stiftelserna har bildats pensionsstiftelser med

stöd av allmänna stiftelserättsliga grundsatser. Dessa stiftelser brukar kal­

las fria stiftelser och utmärks bl. a. av att avsättningen betraktas som en

bokföringsmässig kostnad och inte som en vinstdisposition. Avsättningen

tar sig vanligen uttryck i en revers på skuldbeloppet, som överlämnas till

stiftelsen.

Pensionsstiftelse, som inte har annan tillgång än en sådan fordran hos

arbetsgivaren, kallas i fortsättningen reversstiftelse, oavsett om stiftelsen är

bunden eller fri. Stiftelse med andra tillgångar kallas realstiftelse.

Den nuvarande ordningen med bundna resp. fria revers- och realstiftelser

har utsatts för allvarlig kritik. För att söka finna en lösning på de problem

som uppstått bl. a. på grund av den bristande enhetligheten tillsattes år

1954 en utredning, som antog namnet pensionsstiftelseutredningen. Utred­

ningsarbetet fick vila under tiden november 1956—den 30 september 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

41

i väntan på de allmänna pensionsfrågornas lösning. När arbetet inom utred­

ningen återupptogs, inriktades det på anpassningen till den då beslutade all­

männa tilläggspensioneringen samt på vissa andra frågor, som ansågs

brådskande. Utredningen avgav i april 1961 betänkandet »Pensions­

stiftelser I» (SOU 1961:14), som efter vederbörlig behandling (prop.

1961:177, L4U 50, rskr 387; prop. 1961:178, BevU 78, rskr 389) ledde

till lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pen­

sionsstiftelse samt vissa ändringar (SFS 1961:586) i kommunalskatte­

lagen den 28 september 1928 (nr 370).

Med hänsyn bl. a. till att 1961 års lag var av provisorisk karaktär inrik­

tades utredningsarbetet i fortsättningen på en förutsättningslös prövning

av rättsområdet i hela dess vidd. Det slutliga resultatet av utredningen före­

ligger i ett i juni 1965 avgivet betänkande »Pensionsstiftelser II. Lagförslag

om tryggande av privata pensioner m. m.» (SOU 1965: 41).1 I betänkandet,

som är enhälligt, föreslås att reversstiftelserna avskaffas. I stället skall ar­

betsgivaren kunna redovisa sin pensionsskuld på en särskild post i balans­

räkningen, benämnd Avsatt till pensioner. Realstiftelser föreslås däremot

skola bestå och få en självständigare ställning gentemot arbetsgivaren.

Fordran på pension föreslås få förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Betän­

kandet innehåller också förslag till en särskild lag om personalstiftelse.

Utredningens förslag till lag om tryggande av pensionslöften, om personal­

stiftelser och om införande av dessa lagar torde få fogas till statsrådspro­

tokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, kammarrätten, riksförsäk­

ringsverket, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, patent- och regist­

reringsverket, kommerskollegium, riksskattenämnden, bokföringsutred-

ningen, aktiebolags utredningen, ordföranden i företagsskatteutredningen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmö­

hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorr-

lands och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala pröv-

ningsnämnden, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges re­

dareförening, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Svenska bankföreningen, Familjeföretagens förening, Svenska spar­

banksföreningen, Svenska livförsäkringsbolags förening, Svensk industriför­

ening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorga­

nisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Taxe-

1 Betänkandet är undertecknat av professor Folke Schmidt, ordförande, ombudsmannen i

Landsorganisationen i Sverige Bertil Bolin, direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von

Feilitzen. Industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i Försäkringsbolaget

Pensionsgaranti, ömsesidigt, Sven Hydén, departementsrådet i finansdepartementet Sture Lun-

dell, landskamreraren Gösta Löfstedt samt advokaten Axel Wahlberg.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund, För­

eningen auktoriserade revisorer samt Enskilda företags tjänstepensionärs-

förbund.

Av kommerskollegium har överlämnats yttranden från vissa av rikets

handelskamrar. Sveriges arbetsledareförbund (SALF) har inkommit med

särskilt yttrande.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkrings­

bolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags förening, Svenska arbets­

givareföreningen samt Stockholms handelskammare har gemensamt åbero­

pat yttrande av delegerade för vissa näringsorganisationer, kallade Närings­

livets skattedelegation. I detta yttrande har SHIO förklarat sig instämma

i huvudsak. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk har som gemensamt yttrande åberopat utlåtande av Lantbrukets skatte­

delegation.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få ta upp frågan om en re­

form av den civilrättsliga regleringen av pensionsstiftelseväsendet. Frågan

om vilka skatterättsliga regler, som behöver utfärdas till följd av den ci­

vilrättsliga regleringen, kommer att anmälas av chefen för finansdeparte­

mentet.

Gällande rätt m. in.

Historik. Före tillkomsten av 1937 års lag förekom tämligen allmänt att

aktiebolag gjorde avsättningar av vinstmedel till fonder för särskilt angivna

ändamål vid sidan av de i lag föreskrivna avsättningarna till reservfond.

Många bolag inrättade särskilda pensionsfonder. Om ett aktiebolags rö­

relse gick med förlust, skulle enligt föreskrift i den tidigare gällande

lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) om aktiebolag de särskilda fonderna först

tas i anspråk för att täcka förlusten. Reservfonden fick inte tillgripas

förrän i andra hand. Under 1930-talets depressionsperiod utnyttjade åt­

skilliga bolag pensions- och välfärdsfonder till täckning av förlust. Med

anledning därav riktades uppmärksamheten på att dessa fondbildningar inte

skänkte den trygghet som pensionsborgenärerna och aktieägarna liksom

bolagets ledning föreställt sig. Det ansågs därför föreligga behov av ett ökat

skydd för bolagens pensionsfonder. Lagberedningen fick i uppgift att ut­

arbeta förslag till lagstiftning härom. Enligt beredningens mening kunde

syftet att trygga fonderna genom en lagstiftning inom aktiebolagsrättens

ram lättast vinnas genom stiftelsebildning. Mot denna bakgrund tillkom

1937 års lag. Denna bygger på uppfattningen, att avsättning till bunden

stiftelse är en vinstdisposition. En följd av detta betraktelsesätt är, att den

föreskrivna avsättningen till reservfond enligt den nu gällande lagen den 14

september 1944 (nr 705) om aktiebolag beräknas på årsvinsten före över­

föringen till bunden stiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

43

Det finns f. n. omkring 930 bundna stiftelser i landet med en samman­

lagd förmögenhet av ungefär 500 milj. kr., varav 25 milj. kr. i realtill-

gångar.

De fria stiftelserna har enligt vad jag förut nämnt tillkommit utan stöd av

1937 års lag. De har i stället bildats enligt allmänna stiftelserättsliga grund­

satser och har utvecklats efter olika mönster. I många fall har stiftelsen

haft att på egen hand ombesörja arbetsgivarens pensioneringsverksamhet,

antingen så att den direkt till pensionstagare utbetalat de pensioner ar­

betsgivaren utlovat eller så att den själv både utfäst pensionen och svarat

för utbetalningen (s. k. beredandestiftelse). I skattelagstiftningen har

emellertid efter hand vissa villkor uppställts för att avsättning av medel till

fri pensionsstiftelse skall vara avdragsgill, vilket medfört viss likformighet

inom de fria stiftelsernas krets.

Genom 1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse har

även de fria pensionsstiftelserna blivit föremål för viss reglering, så att de

bättre skall kunna tjäna sitt ändamål. En viss sammansmältning av de

bundna och fria stiftelserna har därmed ägt rum.. Detta har skett genom

att lagen upptar några av de väsentligaste principerna i 1937 års lag, främst

att stiftelsens uppgift skall vara att trygga arbetsgivarens pensionslöften

(pantstiftelse). Genom den nya lagen spärras stiftelsens medel intill måt­

tet för stiftelsens pensionsreserv, dvs. arbetsgivarens skuld för pensioner

åt dem som omfattas av stiftelsens ändamål (destinatärerna). Vidare före­

skrivs, att överskjutande medel inte får användas till annat än att bereda

arbetsgivaren gottgörelse för dennes utgifter i samband med pensionering.

Till sådana utgifter räknas bl. a. avgifter till den allmänna tilläggspensio­

neringen. Fri stiftelse skall slutligen stå under tillsyn av länsstyrelse. ;

Utvecklingen inom den privata pensioneringen under senare år har fram­

för allt bestämts av den anpassning till den allmänna pensioneringen (folk­

pension och allmän tilläggspension) som ägt rum genom omfattande över­

enskommelser om privat pensionering mellan arbetsmarknadens organisa­

tioner. Den 30 juni 1960 träffades sålunda uppgörelse mellan Svensk^

arbetsgivareföreningen (SAF), å ena sidan, samt Svenska industri^änste-

mannaförbundet (SIF) och SALF, å andra sidan, om plan för komplette­

rande pensionsförmåner samt plan för tjänstegrupplivförsäkring.: Uppgö­

relsen brukar kallas ITP-planen (industriens tilläggspension för tjänste­

män).

ITP-planen omfattar enligt sitt ursprungliga innehåll ålderspension, in­

tjänad fr. o. m. den 1 januari 1960, invalidpension och änkepension. Pen­

sionsåldern är 65 år för man och 60 år för kvinna, om annat ej bestämis.

Pensionsgrundande är lön intill 15 gånger det vid årets ingång gällande

basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

För full pension krävs en tjänstetid av 30 år.

44

Genom överenskommelse den 13 och 14 juli 1966 mellan SAF, å ena

sidan, och SIF, SALF och Handelstjänstemannaförbundet (HTF), å andra

sidan, har vissa ändringar gjorts i 1960 års ITP-plan. Ändringarna avser

bl. a. en förbättrad ålders- och familjepension samt en höjning av pensions­

åldern för kvinnor till 62 år. Ändringarna avses skola träda i kraft den 1

januari 1967.

I ITP-planen ingår föreskrift om att pensionsförmånerna skall tryggas

enligt det enskilda företagets bestämmande antingen genom pensionsför­

säkring i Svenska personal-pensionskassan (SPP) eller i följande ord­

ning. Pensioneringen administreras av företaget med hjälp av en av avtals­

parterna stiftad ideell förening, benämnd Pensionsregistreringsinstitutet

(.PRI). Arbetsgivaren tecknar kreditförsäkring i ett likaså tillskapat kre­

ditförsäkringsbolag, benämnt Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömse­

sidigt (FPG). Arbetsgivaren avsätter mot pensionsskulden svarande medel

till en pensionsstiftelse, som inrättats särskilt för ändamålet, s. k. PRI-

stiftelse.

ITP-planen har formen av en rekommendation från SAF till de anslutna

arbetsgivareförbunden. Rekommendationen har antagits av samtliga för­

bund med SIF, SALF och HTF som motparter. Liknande pensionsuppgörel­

ser har träffats mellan ett stort antal andra organisationer, varvid den yttre

formen varit antingen rekommendation eller kollektivavtal.

Även inom den konsumentkooperativa rörelsen ingicks under hösten 1960

vissa pensionsöverenskommelser (pensionsplaner). Planerna innehåller be­

stämmelser om att pensionerna skall säkerställas genom försäkring eller

på annat sätt som kan anses betryggande. Enligt en år 1963 fastställd

»konstitution» för den konsumentkooperativa pensioneringen administre­

ras all pensionering av ett nyinrättat förvaltningsorgan, benämnt Koopera­

tionens pensionsanstalt (KP), som är en ideell förening. Medlemmar i den­

na förening är Konsumentkooperationens pensionskassa, understödsför­

ening, och konsumentkooperationens pensionsstiftelse. Ålderspension, in­

tjänad före den 1 januari 1960, är försäkrad i pensionskassan. Övrig ål­

derspensionering tryggas genom avsättning till den gemensamma pensions­

stiftelsen. All familje- och invalidpension är försäkrad i pensionskassan.

En redogörelse för pensionsstiftelsen och dess konstruktion finns i betän­

kandet s. 88—90.

Bundna pensionsstiftelser. Bundna pensionsstiftelser kan enligt 1937 års

lag bildas endast av aktiebolag och har till uteslutande syfte att trygga pen­

sioner från bolaget. Stiftelsen kan inte själv ikläda sig pensionsförpliktelser

eller utbetala pensioner. 1937 års lag avser att bereda skydd för bolagets

fondering av vinstmedel för pensionering.

I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget enligt 1 § bestämma

att stiftelsen skall avse tryggandet av pensioner endast åt pensionstagare och

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

45

anställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av befattningar

hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död åt efter­

levande till denne. Sådan stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse, t. ex. för

tjänstemän eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven grupp av

anställda. Har någon inskränkning av stiftelsens ändamål inte gjorts, avser

stiftelsen tryggandet av pension till alla pensionstagare och anställda hos

bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa kategorier, s. k.

allmän pensionsstiftelse.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinstmedel

till sådan stiftelse fattas enligt 2 § av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet

skall bolagsstämma besluta om namn på stiftelsen. Namnet skall innehålla-

ordet pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse även ange

ändamålet. I beslut om bildande av särskild stiftelse skall tydligt anges de

befattningar eller slag av befattningar hos bolaget som avses med stiftelsen,

överföring av vinstmedel till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid

fastställande av balansräkning för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftel­

se får inte bildas, om inte minst 500 kr. överförs till densamma. Det över­

förda beloppet kan överstiga stiftelsens pensionsreserv, varmed menas ka­

pitalvärdet av de pensioner stiftelsen skall trygga till den del pensionerna

bar intjänats.

Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall anmälan därom

göras för registrering av stiftelsen i aktiebolagsregistret. Sedan registrering

skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel från bolaget

till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Denna fordran

äger dock bolaget ha innestående hos sig.

1937 års lag föreskriver inte att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bo­

laget kan frivilligt göra avbetalningar på stiftelsens fordran. Stiftelsen kan

däremot inte genom förtidsuppsägning kräva betalning av bolaget före lik­

vidation och inte heller på grund av sin fordran begära bolaget i konkurs.

I aktiebolags balansräkning får, efter vad som föreskrivs i aktiebolagsla­

gen (101 § 5 mom.), fond inte redovisas under benämningen pensionsfond

eller understödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fon­

den bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras

anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pensionsstif­

telse skall redovisas i särskild post med upptagande av stiftelsens namn.

Stiftelsens hela förmögenhet kan enligt 1937 års lag bestå av fordringar

mot bolaget, men förmögenheten kan också utgöras av annan egendom. Så­

dan annan egendom skall, i den mån penningmedel inte bör hållas till­

gängliga för utbetalningar från stiftelsen, placeras enligt föreskrifter som

fastställts av Kungl. Maj :t i brev den 24 november 1939.

Pensionsstiftelses förvaltning handhas av bolagets styrelse, om inte sär­

skild styrelse har utsetts. Närmare föreskrifter ges om utseende av styrel­

sen. I vissa fall räcker det att en god man förordnas av rätten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

46

-■ Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa

i 8 § första stycket angivna normer, dock inte på det belopp med vilket stif­

telsens förmögenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv. Till skydd för bo­

lagets borgenärer föreskrivs, att högre ränta än 6 % för år inte får gottgöras

stiftelsen. Emellertid kan bolaget helt frita sig från eller begränsa ränte-

plikten genom att göra förbehåll därom vid stiftelsens bildande.

För de utgifter bolaget haft för pensionering äger bolaget enligt 8 § första

stycket göra avräkning på stiftelsens räntefordran mot bolaget. Däremot har

bolaget ej rätt att fritt nedsätta sin skuld till stiftelsen för att bestrida lö­

pande pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stiftelsens uppgift

att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra säkerhet för ut­

gående pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför stadgar 8 § andra

Stycket, att stiftelseförmögenheten inte får nedbringas under det belopp som

svarar mot stiftelsens pensionsreserv, den s. k. spärregeln, överskott, dvs.

medel över pensionsreserven, får däremot användas till att gottgöra bolaget

för de pensionsutgifter under räkenskapsåret som inte kunnat avräknas mot

stiftelsens räntefordran.

Upphör bolagets verksamhet på grund av likvidation i eller utan samband

med konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas för att trygga bolagets

personal mot de ogynnsamma verkningar som upphörandet av verksamhe­

ten kan medföra. Därvid skall förmögenheten i första hand användas till

täckande av fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra

hand — i den mån tillgångar återstår — till gottgörelse åt övriga intressen­

ter i stiftelsen, t. ex. pensionstagare som utan att äga fordran på grund av

pensionsrätt mot bolaget faktiskt åtnjutit pension.

Vid likvidation utan samband med konkurs skall bolaget erlägga betal­

ning till de med stiftelsen avsedda personer, som äger fordran på grund av

pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits som betalning för för­

fallna pensionsposter eller gottgörelse för kapitalvärdet av pensionsrätt skall

enligt 9 § ersättning beredas bolaget genom avräkning på stiftelsefordringen

med UppluDen ränta; även utbetalning av stiftelsemedel till bolaget kan före­

komma. Av stiftelsens behållning skall tilldelning efter billighet ske till öv­

rigaintressenter i stiftelsen.

Försätts bolaget i konkurs, har de som äger fordran mot bolaget på grund

av pensionsrätt att bevaka sina fordringar. Värderingen av pensionsford-

ringärna sker därvid enligt 139 § konkurslagen, som bygger på vissa äldre

antaganden om dödlighet m. m. samt en räntefot av 5 %. På grund av att

stiftelsen är subsidiärt betalningsskyldig mot dem, vilkas pensionsfordring-

ar godkänns i konkursen, har stiftelsen enligt 10 § tillerkänts ställning av

medgäldenär i konkursen. Vad som i konkursen utdelas på pensions-

fordringarna skall dras av från utdelningen till stiftelsen för dess fordran

hös bolaget.

Pensionstagare äger för pensionsfordran på grund av tjänst eller annan

Kutigl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

47

arbetsanställning, som han själv eller anhörig till honom innehaft, förmåns­

rätt i konkursen enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Förmånsrätten gäller

dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och inte heller för längre tid

tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Även stiftelsen äger,

med viss maximering, förmånsrätt för sin fordran mot bolaget såvitt den

motsvarar de pensionsfordringar som utgått med förmånsrätt. Till den del

stiftelsefordringen inte utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handels­

balken, är den förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § samma balk.

Förmånsrätten gäller hela stiftelsefordringen, även för det fall att beloppet

av pensionsborgenärernas sammanlagda fordringar är mindre. T. o. m. om

pensionsborgenärer saknas, får stiftelsens fordran bevakas med förmåns­

rätt.

Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behåll­

ning äga rum. De som åtnjutit betalningsrätt i konkursen för fordringar på

grund av pensionsrätt mot bolaget men ej fått full utdelning skall först ha

tilldelning. Skulle medel därefter återstå, fördelas de efter billighet mellan

övriga intressenter i stiftelsen.

En stiftelse kan överföras från ett bolag till ett annat i samband med

överlåtelse av det förra bolagets rörelse. Vissa villkor måste dock vara upp­

fyllda.

De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försäkringsinspek-

tionen. Beträffande de regler som gäller för tillsynens utövande får jag hän­

visa till betänkandet »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961: 14) s. 119.

Fria pensionsstiftelser. Fria pensionsstiftelser kan bildas inom alla slags

företag, såväl av juridiska som av fysiska personer.

Som villkor för bildande av stiftelse i allmänhet brukar krävas att en

viljeförklaring avgivits, som går ut på att en stiftelse skall bildas med visst

ändamål, samt att en förvaltare utsetts som åtagit sig att handha stiftelsen

och verka för ändamålet på föreskrivet sätt. Viljeförklaringen brukar kom­

ma till uttryck i stiftelseurkund eller i stiftelsestadgar. Stiftaren äger i

princip full frihet att bestämma om stiftelsens ändamål, organisation och

förvaltning m. m. Han brukar i dessa hänseenden lämna mer eller mindre

utförliga föreskrifter i urkunden eller i stadgarna.

En stiftelses ändamålsbestämning kan principiellt inte ändras vare sig

av stiftaren, stiftelsens styrelse eller av destinatärerna, om inte särskilt änd-

ringsförbehåll gjorts i stiftelseförordnandet. Stiftelseändamålet kan ändras

av Kungl. Maj :t genom s. k. permutation.

En fri stiftelse kan vara knuten till mer än en arbetsgivare (gemensam

stiftelse). Ett exempel utgör konsumentkooperationens pensionsstiftelse.

Det finns inga allmänna regler om hur styrelsen för en fri stiftelse skall

vara sammansatt eller hur ledamot av styrelsen skall utses. Stiftelsens sty­

relse kan utgöras av styrelse för en annan juridisk person. I fråga om pen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sionsstiftelser innebär detta att stiftarföretagets styrelse kan vara identisk

med stiftelsens. Ofta innehåller emellertid en pensionsstiftelses stadgar

föreskrift om representation för de anställda i stiftelsens styrelse.

Lagregler finns inte heller om överförande av fri stiftelse till annan

arbetsgivare i samband med fusion eller om likvidation av stiftelsen.

Liksom i fråga om de bundna stiftelserna möter inte hinder mot att en

fri stiftelses hela förmögenhet består av fordringar mot stiftarföretaget.

Detta är i själva verket det vanligaste. I förmögenheten kan även andra

tillgångar än fordran på företaget ingå.

Lagregler saknas beträffande de fria pensionsstiftelsernas ställning i för-

månsrättshänseende vid stiftarföretagets konkurs. Lagregler saknas också

för den situationen att destinatärerna och stiftelsen, var för sig, bevakar

sin fordran i arbetsgivarens konkurs. I praxis har emellertid stiftelsen an­

setts berättigad att bevaka det belopp, med vilket dess fordran överstiger

de direkt bevakade pensionsfordringarna (NJA 1956 s. 748).

I fråga om tillsyn över fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser

i allmänhet bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn

över stiftelser (1929 års lag). Enligt 1 § i lagen anmäls stiftelse till läns­

styrelsen i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.

Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrelsens till­

syn, om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål.

Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara ett

sådant ändamål.

Efter lagändring i samband med genomförandet av 1961 års lag med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse föreligger anmälningsplikt beträf­

fande alla fria pensionsstiftelser, på vilka 1961 års lag är tillämplig.

Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank,

står under viss tillsyn av bankinspektionen enligt 191 § lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse och 97 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker.

För de närmare bestämmelserna om tillsynen över fria pensionsstiftelser

redogörs i betänkandet »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961:14) s. 116.

1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Lagen inne­

håller vissa regler för såväl bundna som fria pensionsstiftelser men har sin

största praktiska betydelse för de fria stiftelserna. Syftet med lagen är

framför allt att åstadkomma anpassning till det ändrade läge som uppstått

i och med lagstiftningen om allmän tilläggspension. Här kan nämnas om­

vandlingen av (fria) beredandestiftelser till pantstiftelser och den i anslut­

ning därtill givna föreskriften att stiftelses medel är spärrade intill måttet

för pensionsreserven. Ytterligare kan pekas på bestämmelsen om arbetsgi­

vares rätt att ur stiftelsen erhålla gottgörelse för pensionsutgifter oavsett

innehållet i stiftelsens stadgar.

49

Med pensionsstiftelse i lagens mening avses enligt 1 § en av arbetsgivare

grundad stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering av arbets­

tagare eller arbetstagares efterlevande. Som framgår av ordalydelsen be­

höver ändamålet inte vara enbart pensionering. Ett obetydligt biändamål —

t. ex. annat personaländamål — betager ej stiftelsen dess karaktär av pen­

sionsstiftelse. Likaså kan stiftelsen trygga pensionering av andra än arbets­

tagare eller arbetstagares efterlevande, om pensionering av arbetstagare ut­

gör det huvudsakliga ändamålet. En av en rörelseidkare bildad stiftelse kan

således trygga pension även åt honom själv, trots att han inte är arbets­

tagare i rättslig mening. Att märka är däremot att kommunalskattelagen

såsom villkor för avsättning med rätt till avdrag vid taxering uppställer,

att stiftelsens ändamål skall vara enbart pensionering på grund av tjänst

(ren pensionsstiftelse).

I 2 § fastslås att pensionsstiftelses uppgift skall vara att trygga pensioner

eller utfästelser om pension från arbetsgivaren. Genom denna bestämmelse

får stiftelsen karaktär av s. k. pantstiftelse. De med stöd av 1937 års lag

bildade stiftelserna är enligt tvingande föreskrifter sådana pantstiftelser.

De fria stiftelserna kunde däremot före tillkomsten av 1961 års lag ha till

uppgift att på egen hand ombesörja arbetsgivarens pensioneringsverksam-

het, s. k. beredandestiftelser. Genom 2 § omvandlas dessa alltså till pant­

stiftelser.

Som ett komplement till 2 § föreskrivs i 3 §, att pensionsstiftelse inte får

utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen ogiltig. Den grundläggande

tanken i 1961 års lag, att stiftelsens ändamål är att trygga arbetsgivarens

utfästelser om pensionering, kommer också till uttryck i 4 §, som prin­

cipiellt förbjuder stiftelse att verkställa betalning av pension direkt till pen-

sionstagaren. Arbetsgivaren har däremot rätt till gottgörelse ur stiftelsen

för sina pensionsutgifter, förutsatt alt stiftelsen efter gottgörelsen har kvar

medel till täckning av pensionsreserven (7 §).

Gottgörelsen får enligt 5 § avse alla slags utgifter i samband med pen­

sionering liksom vissa ändamål som står nära pensionering. För att nå en

anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen är rätten till gottgö­

relse utsträckt till att avse även avgift för pensionsförsäkring. Gottgörelse

får emellertid inte ske för utgifter som avser andra arbetstagare än destina-

lärer.

Eu och samma arbetsgivare kan ha flera pensionsstiftelser. Det är vanligt

att arbetsgivaren har flera stiftelser, om han antagit den s. k. ITP-planen och

fullgör tryggandet av ITP-pensionerna genom anslutning till det s. k. FPG/

PRI-systemet. Som ett led i detta system ingår att arbetsgivaren bildar eu

särskild PRI-stiftelse, till vilken han årligen med revers avsätter så mycket

att stiftelsen har täckning för »PRI-skulden». Det finns därför behov att

kunna överföra medel till en PRI-stiftelse från överskott i en annan stiftel­

se hos arbetsgivaren. Även i andra fall kan det vara av betydelse för arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

50

givaren att föra över medel mellan olika stiftelser. I 8 § föreskrivs att över­

föring av medel från en stiftelse till en annan hos samma arbetsgivare är

tillåten, om den avstående stiftelsen omfattar samtliga personer, som avses

med den mottagande stiftelsen, samt överföringen påkallas för att helt

eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Den avstående

stiftelsen måste dock efter överföringen ha kvar medel som täcker dess

pensionsreserv.

Det förhållandet, att en arbetsgivare har flera pensionsstiftelser, kan ska­

pa ytterligare problem. Stiftelserna har nämligen ofta till ändamål att helt

eller delvis trygga samma pensioner. En allmän stiftelse kan t. ex. också

trygga sådan pension som tryggas av en PRI-stiftelse. I fråga om PRI-skul-

den (ålderspension fr. o. in. år 1960) sägs då stiftelserna ha gemensam

pensionsreserv. Vill arbetsgivaren i sådant fall överföra medel från en stif­

telse till en annan, måste han utreda dels huruvida det finns överskott, om

stiftelserna ses som en helhet, dels i vilken av stiftelserna överskottet är

tillgängligt. I 9 § lämnas föreskrifter om rangordningen mellan olika stif­

telser i fråga om gemensam pensionsreserv, en rangordning som alltså kan

gälla ett stort antal stiftelser med delvis skilda destinatärskretsar. Bästa

rang har tillerkänts PRI-stiftelse. Rörande de tekniskt invecklade frågor

som kan uppstå vid beräkningar av nu förevarande slag lämnas en redogö­

relse i »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961: 14) s. 97.

I 10 § anges närmare vad som förstås med stiftelses pensionsreserv och

hur denna skall uttryckas i siffror. Med pensionsstiftelses pensionsreserv

avses kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som

ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästa pensioner till den del de enligt

utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen. Sådan pensionsreserv

brukar kallas den civilrättsliga pensionsreserven. Särskilda regler för beräk­

ning av pensionsreserven gäller för det fall att arbetsgivare förbundit sig att

lämna dyrtidstillägg på utgående pension och åtagit sig att trygga även dessa

tillägg genom avsättning till stiftelse. I detta fall inräknas i pensionsreser­

ven även en s. k. överräntefond (»PRI-puckel»), bestämd på visst sätt.

I detta sammanhang är att märka, att avdrag vid taxering inte alltid med­

ges för den avsättning till stiftelse som är påkallad för att täcka den civil­

rättsliga pensionsreserven. Som ett praktiskt viktigt exempel framstår pen­

sionslöften åt huvuddelägare i familj ebolag. Pensionsskuld grundad på så­

dana löften ingår i den civilrättsliga pensionsreserven men medför inte

rätt till avdrag vid taxering enligt kommunalskattelagen. I de fall överens­

stämmelse inte råder är den skatterättsliga pensionsreserven snävare.

Vissa skatterättsliga regler. Enligt 1961 års lag beräknas som framgått

pensionsreserven på grundval bl. a. av de utgående pensionerna. Det är

inte nödvändigt att dessa utgår på grund av utfästelse från arbetsgivaren

utan det avgörande är om pensionen rent faktiskt utgår. Enligt anvisning­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 83 år 1967

51

arna till 29 § kommunalskattelagen godtas däremot såsom avdragsgill inte

annan aktuell pension än sådan som utgår på grund av utfästelse från ar­

betsgivaren. Den skatterättsliga pensionsreserven blir därigenom snävare än

den civilrättsliga.

Vad angår den ännu inte aktuella pensionen beaktas alla pensionslöften

vid beräkning av den civilrättsliga pensionsreserven. Enligt nyssnämnda an­

visningar i kommunalskattelagen får däremot inte alla pensionslöften läg­

gas till grund vid uträknande av arbetsgivarens avdragsgilla pensionskost­

nad. Sålunda underkänns pensionslöften, som lämnats efter utgången av

år 1962 och inte är förenade med fribrev. Pensionslöfte till huvuddelägare i

familjebolag medför som nämnt inte heller rätt till avdrag för avsättning

till pensionsstiftelse. Som huvuddelägare betraktas person, vilken genom

eget eller anhörigas innehav av aktier har ett avgörande inflytande i bolaget.

Avrättning till stiftelse skall för att medföra avdragsrätt göras med kon­

tanter eller jämförliga tillgångar. Aktiebolag, ekonomiska föreningar och

likställda rättssubjekt får emellertid fullgöra avsättning även i den formen

att ett räntebärande skuldebrev utfärdas på avsättningsbeloppet och över­

lämnas till stiftelsen.

Innestår i pensionsstiftelse mera än som motsvarar 120 % av den civil­

rättsliga pensionsreserven, är arbetsgivare, som önskar erhålla avdrag för

avgift till den allmänna tilläggspensioneringen, skyldig att intill denna gräns

såsom intäkt redovisa ett motsvarande belopp. Denna s. k. avtappningsregel

uttrycks i 29 § 4 mom. kommunalskattelagen så, att avdrag inte får göras

för »avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring för allmän

tilläggspension till den del kostnaden härför motsvaras av under räken­

skapsåret erlagda dylika avgifter, för vilka den skattskyldige ägt gottgöra

sig enligt 5 § lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse men för

vilka han icke uttagit gottgörelse, dock att vad nu sagts skall gälla endast i

den mån gottgörelsen kunnat uttagas utan att stiftelsens förmögenhet

bringats att underskrida ett belopp motsvarande etthundratjugu procent av

stiftelsens pensionsreserv».

Pensionsstiftelsernas förmögenhet m. m. Den sammanlagda förmögenheten

i samtliga pensionsstiftelser uppgick vid utgången av år 1964 till omkring

7,5 miljarder kr. Fördelad efter tillgångarnas beskaffenhet består förmö­

genheten till 6 miljarder kr. av reversfordringar och till återstående del av

realtillgångar. Reversfordringar uppgår med andra ord till omkring 80 %

av den samlade stiftelseförmögenheten.

Fördelas förmögenheten på stiftelserna efter dessas rättsliga karaktär

(bundna och fria), hänför sig omkring 7 miljarder kr. till fria stiftelser och

omkring 500 milj. kr. till bundna stiftelser.

Enligt den senast gjorda uppskattningen, som avser läget den 31 decem­

ber 1958, uppgick antalet stiftelser till omkring 7 200 (SOU 1961: 14 s. 163).

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

52

Till denna siffra skall läggas omkring 1 850 s. k. PRI-stiftelser. Det är inte

känt, hur inånga stiftelser som upphört efter den 31 december 1958. Av det

angivna antalet — omkring 9 000 — är omkring 950 stiftelser bundna.

Man kan anta, att den samlade pensionsskulden — dvs. arbetsgivarens

skuld för lämnade pensionslöften — uppgår till samma belopp som stiftel­

sernas sammanlagda förmögenhet, dvs. omkring 7,5 miljarder kr. Av denna

skuld utgjorde vid 1964 års utgång PRI-skulden, dvs. skuld för sådan ITP-

pension som tryggas i PRI-stiftelse, omkring 1,5 miljarder kr. PRI-skulden

kan antas växa med omkring 400 milj. kr. om året under den närmaste

tioårsperioden. Pensionsskulden i övrigt hänför sig i huvudsak till följande

kategorier av pensionslöften, nämligen a) äldre arbetarepensioner, b) fri­

brev åt tjänstemän intjänade före den 1 januari 1960 samt c) pensioner till

tjänstemän inom företagsledarskiktet vid sidan av ITP-pensioner. Löftena

enligt a) kommer att minska i värde i de fall arbetsgivarna reducerar pen­

sioner med utgående avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen. Skul­

den enligt b), som utgör huvuddelen, beräknas öka något under den när­

maste 10-årsperioden, för att därefter minska, till en början långsamt, sedan

allt hastigare och nedgå till 0 i början av 2000-talet. Skulden för löften en­

ligt c) kan väntas undergå en liknande utveckling.

Till jämförelse kan nämnas fonderingen av medel för pensioner utanför

pensionsstiftelsernas ram. I SPP finns fonderat omkring 7,2 miljarder kr., i

övriga livbolag omkring 200 milj. kr. och i understödsföreningar omkring

2,8 miljarder kr. eller tillsammans sålunda omkring 10,2 miljarder kr. Sum­

man av fonderade medel för privat pensionering blir därigenom omkring

17,7 miljarder kr. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att allmänna pen­

sionsfonden, avseende allmänna tilläggspensioner, vid utgången av år 1965

uppgick till omkring 10 miljarder kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

Utredningen

Utredningens förslag innebär, att reversstiftelserna avskaffas och ersätts

med en särskild skuldpost i arbetsgivarens balansräkning, kallad Avsatt till

pensioner. Rätt att redovisa skuld för pension under denna rubrik tillkommer

aktiebolag och liknande rättssubjekt, dock i huvudsak endast beträffande

sådan pension som ingår i centrala överenskommelser på arbetsmarknaden

(allmän pensionsplan). Skuldposten tillerkänns rättsverkan även från

skatterättslig synpunkt genom att avdragsrätten föreslås knuten till den.

Realstiftelser består men erhåller en självständigare ställning till arbets­

givaren. Pensionsstiftelse får tjäna endast pensionering. Annat välfärds-

ändamål tillgodoses genom eu särskild stiftelseform, personalstiftelse.

Pensionsrätten föreslås bli tryggad — förutom genom möjligheterna att

skuldföra och att avsätta till pensionsstiftelse (realstiftelse) — genom för-

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

53

månsrätt och särskilda regler för det fall att arbetsgivaren upphör med sin

rörelse.

Pensionsutfästelsens natur. Av praktiska skäl skiljer utredningen mellan

pension som redan utgår (aktuell pension) och pension som ännu inte bör­

jat utgå (ännu ej aktuell pension). Det största intresset knyter sig enligt

utredningen till sistnämnda slag av pension, dvs. den pensionsrätt som till­

kommer arbetstagare under yrkesaktiv ålder. Utredningen framhåller, att

pension enligt modernt synsätt jämställs med lön. Tidigare uppfattades däre­

mot pension närmast som ett understöd av gåvokaraktär.

Från arbetstagarens synpunkt innebär den moderna uppfattningen av

pensionens natur enligt utredningen, att arbetstagaren för sin insats i ar­

betsgivarens tjänst får en fordran såväl på kontant lön som på framtida

pension. Arbetstagaren sägs successivt för varje år intjäna rätt till pension.

Den del av utlovad pension som vid en viss tidpunkt intjänats brukar kallas

fribrev.

Utredningen föreslår att vissa regler om intjänande av pension, som nu

finns intagna i 1961 års lag, överflyttas till en av utredningen föreslagen lag

om tryggande av pensionslöften (tryggandelagen). Dessa regler riktar sig

närmast till arbetsgivaren. Reglerna anger bl. a. storleken av den skuld ar­

betsgivaren har på grund av den pensionsrätt som arbetstagarna intjänat.

Reglerna har däremot inte tillämpning på beräkning av den sammanlagda

pensionsfordringens storlek, en beräkning som är nödvändig för bevakning

i arbetsgivarens konkurs. Utredningen föreslår nya regler för bestämmande

av pensionsfordran att tas in i konkurslagen. Nuvarande regler för bestäm­

mande av sådan fordran i en konkurssituation anses nämligen av utred­

ningen föråldrade med hänsyn till att de bygger på den svenska befolknings-

statistiken för tiden 1901—1910. Likaså föreslår utredningen regler om för­

månsrätt för pensionsfordran och om tryggande av pensionsfordran för det

fall att arbetsgivaren upphör med sin rörelse.

Utredningen framhåller, att det tidigare ofta förekom att arbetsgivaren

till sitt löfte om pension knöt villkoret att arbetstagaren skulle stå kvar i

tjänst till pensionsfallet. På senare tid har enligt utredningen den uppfatt­

ningen alltmer vunnit insteg bland parterna på arbetsmarknaden, att ett

pensionslöfte skall vara ovillkorligt eller oantastbart. Utredningen har ansett

det angeläget att kodifiera denna uppfattning och föreslår ett tillägg till av­

talslagen, enligt vilket ett villkor av nyssnämnda slag kan jämkas eller läm­

nas utan avseende, om dess tillämpning skulle uppenbarligen anses otillbör­

lig. Med hänsyn därtill finns det enligt utredningens mening inte längre

anledning att lika strängt som tidigare göra skillnad mellan löften av olika

slag. Utredningen kallar därför den som fått ett pensionslöfte för pensions-

borgenär, oavsett om löftet är oantastbart eller inte.

Vad arbetstagaren successivt intjänar i pension motsvaras från arbets­

54

givarens synpunkt av en växande kostnadspost. Arbetsgivarens kostnad för

pensioner under ett visst år består i dels kapitalvärdet av de ytterligare fri­

brev som intjänats under året dels ökningen under året av kapitalvärdena

av tidigare intjänade fribrev. I den mån beloppet inte utbetalats som premie

till en försäkringsinrättning eller pensionskassa, utgör beloppet en skuld­

ökning. I verkligheten bestämmer man dock inte skuldökningen för varje

enskilt löfte. Man beräknar i stället pensionsskulden vid årets början och

vid årets slut med hänsyn till hela beståndet av pensionslöften. År skul­

den större vid årets slut än vid årets början, utgör skillnaden arbetsgivarens

pensionskostnad för året. Har arbetsgivaren pensionärer, tillkommer som

ytterligare kostnad löpande pensionsutbetalningar. Till årets kostnad hör

också eventuell avgift för pensionsförsäkring. Den gjorda beskrivningen

bygger på den företagsekonomiska uppfattningen att arbetsgivarens drift­

kostnad är lika med den del av pensionens uppbyggnad som belastar pro­

duktionen för varje år (periodisering.). Arbetsgivaren har sålunda ett be­

rättigat intresse av att för varje år reservera så mycket medel som mot­

svarar hans skuld för lämnade pensionslöften (pensionsskulden). Samtidigt

har han enligt utredningen intresse av att kunna få avdrag för de reser­

verade medlen vid taxering till beskattning. Utredningen påpekar, att det för

rätt till sådant avdrag enligt gällande skattepraxis fordras att arbetsgivaren

avsätter medlen till en pensionsstiftelse. Enbart reservering i bokföringen

anses således inte vara tillräcklig. Däremot kan arbetsgivaren använda för­

säkringsformen, varvid premier för pensionskostnaden erläggs till försäk-

ringsinrättningen. I sådant fall saknas behov av reservering i bokföringen.

Utredningen erinrar i det följande om att pensionering, som grundas på

ett tjänsteavtal, kan ske antingen genom att arbetsgivaren lämnar ett pen­

sionslöfte och själv svarar för pensionsutbetalningarna (direktpensione­

ring) eller genom att han anförtror pensioneringen åt en försäkringsinrätt-

ning (pensionsförsäkring). Väljs det förra alternativet kan pensionslöftet,

om arbetstagaren lever länge, ge upphov till en större ekonomisk belastning

på arbetsgivaren än vad försäkringspremierna skulle ha utgjort. Å andra

sidan kan belastningen motverkas av att en annan arbetstagare dör tidigt.

Dödsfallen kan emellertid naturligtvis inträffa i en ordning som ekonomiskt

blir ogynnsam för arbetsgivaren. Det anförda är enligt utredningen av sär­

skild betydelse, när gruppen arbetstagare är så liten att någon tillfredsstäl­

lande riskutjämning inte äger rum. Utredningen väljer exemplet att en ar­

betsgivare har fem pensionsborgenärer anställda, som är lika gamla och

har samma pensionsålder (65 år), och att arbetsgivaren fortlöpande till pen­

sionsstiftelse avsatt vad som motsvarar upplupen kostnad för deras pensio­

nering. De medel, som pensionsstiftelsen äger vid tidpunkten för borgenä­

rernas inträde i pensionsåldern, skall visserligen enligt utredningen förslå

till att då inköpa pensionsförsäkringar på motsvarande belopp mot engångs-

premier i en försäkringsinrättning. Men det är inte säkert, att medlen räc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

55

ker till att betala pension till var och en av pensionärerna. Under inga för­

hållanden räcker medlen, om alla lever till exempelvis 85 år. Enligt de

normer, som ligger till grund för beräkning av pensionsreserv, är nämligen

den återstående medellivslängden för en 65-årig man 16,53 år. För att med­

len skall förslå måste dödsfallen ha en viss »spridning» kring den antagna

medellivslängden. För att uppnå en utjämning krävs därför att beståndet av

pensionsborgenärer är tillräckligt stort. Utredningen erinrar om att en un­

derstödsförening, som avser att bereda ålderspension, måste bestå av minst

50 medlemmar.

Bortsett från konsekvenserna av bristande riskutjämning frågar sig ut­

redningen, om arbetsgivaren lämpligen bör bära det ekonomiska ansvaret

själv för pensioner till arbetstagarna. Alternativet är att pensioneringen sker

genom en försäkringsinrättning. Utredningen finner frågan så mycket mer

befogad som avsättning till pensionsstiftelse enligt gällande rätt är frivillig

och därtill får ske i form av överlämnande av revers utan säkerhet. I sådant

fall blir stiftelsens fordran till sitt värde beroende av arbetsgivarens ekono­

miska ställning. Fribrevens kapitalvärde representerar ofta mycket stora be­

lopp. Vill man trygga arbetstagarnas anspråk på pension på ett så effektivt

sätt som möjligt, bör försäkringsformen därför enligt utredningen ha före­

träde.

Utredningen framhåller att svaret på den ställda frågan påverkas av åt­

skilliga faktorer. Enligt vedertagen uppfattning är en arbetsgivare inte skyl­

dig att lämna sina arbetstagare pension, om man bortser från den allmänna

tilläggspensionen. Förmånen av pension har nämligen inte ansetts utgöra

del av anställningsvillkoren på samma sätt som lön och semester. Ett krav

på pensionsförsäkring, som ekonomiskt sett är hårdare för arbetsgivaren

än avsättning till pensionsstiftelse, skulle därför enligt utredningen kunna

motverka arbetsgivarens benägenhet att lämna pensionslöften. Försäk­

ringsformen anses av utredningen hårdare för arbetsgivaren därför att

denne måste till försäkringsinrättningen avstå likvida medel motsvaran­

de premierna. Premieinbetalningarna ger honom ingen möjlighet till åter-

lån. Utredningen erinrar om att försäkringsbolag enligt lagen den 17 juni

1948 (nr 433) om försäkringsrörelse inte äger placera medel motsvarande

försäkringsfonden för livförsäkringar fritt. Med försäkringsfonden avses

bolagets skuld på grund av dels inträffade försäkringsfall, dels löpande för­

säkringar och dels, när rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring

(274 och 262 §§).

Den privata pensioneringen måste enligt utredningen också ses mot bak­

grund av den allmänna pensioneringen. Till följd av utbyggnaden av den­

na pensionering har den privata pensioneringens betydelse minskat avsevärt.

Utredningen påpekar vidare, att den privata pensioneringen numera änd­

rat karaktär genom att den pension som utlovas mestadels lämnas enligt be­

stämmelser i kollektivavtal eller i rekommendationer som antagits av ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

56

betsmarknadens parter. Sådan pension kallar utredningen pension enligt

allmän pensionsplan eller planpension. Planerna innehåller regelmässigt be­

stämmelser, som är avsedda att garantera pensionens utgående.

Utredningens slutsats blir, att pensionsförsäkring generellt sett är att före­

dra för arbetstagarna. Men systemet med reversstiftelser har vunnit hävd

med hänsyn till arbetsgivarens intresse av att kunna behålla pensionsmed­

len i sin rörelse. Utredningen har inte ansett, att det finns tillräckliga skäl

att ändra grundvalen för detta bestående system, utan har i stället väsentli­

gen inriktat sitt arbete på att göra nuvarande form för finansiering av pri­

vata pensioner mer arbetsduglig. Uppgiften har enligt utredningen under­

lättats av att arbetsmarknadsparterna i pensionsplanerna på olika sätt till­

godosett tryggandesynpunkten. Planpensionerna har därigenom för de en­

skilda blivit mer likvärdiga med pensioner genom pensionsförsäkring.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Utredningen har

ifrågasatt, om inte arbetsgivaren bör vara skyldig att vid privat pensionering,

när pensionsmedlen behålls i arbetsgivarens rörelse, göra årliga avsättning­

ar till pensionsstiftelse eller vidta någon motsvarande åtgärd för den kost­

nad som pensioneringen utgör. Utredningen frågar sig vidare om det finns

anledning att inom pensionsområdet göra avsteg från vedertagna bokfö-

ringsprinciper om att alla skulder skall redovisas i balansräkningen. En­

ligt utredningens mening föreligger en skuld hos arbetsgivaren till det be­

lopp som motsvarar den pension arbetstagarna intjänat genom sitt arbete

hos arbetsgivaren. I gällande rätt föreligger emellertid ingen plikt att bok­

föra pensionsskulden. Utredningen framhåller att arbetsgivaren enligt bok­

föringslagen den 31 maj 1929 (nr 117) och aktiebolagslagen visserligen är

berättigad att i sin balansräkning ta upp kapitalvärdet av pensionsförplik-

telserna såsom skuld men att han inte är skyldig att göra detta.

Enligt utredningen talar inte endast borgenärsintressen för en ändring,

som innebär att pensionsskulden måste redovisas som en skuldpost i ba­

lansräkningen. Man kan också vinna den finanspolitiska fördelen, att pen­

sionsskulden inte längre kan användas i syfte alt utjämna vinst från ett år

till ett annat. Vinstutjämning skulle då i stället ske efter regler, som strikt tar

sikte på detta ändamål. En obligatorisk redovisning av pensionsskulden

framstår också enligt utredningen för flertalet näringsidkare som något

naturligt och riktigt. De flesta större företag har enligt utredningens me­

ning en sådan ställning att de under en övergångsperiod på fyra eller fem år

kan bygga upp nödiga reserver. Utredningen anser dock att vissa förhållan­

den manar till försiktighet. Inom en del branscher — t. ex. husbyggnad och

väg- och vattenbyggnad — finns det företag som arbetar med ett ganska

litet eget kapital i förhållande till omsättningen. Det har sagts, att en före­

skrift om att pensionsskulden måste tas upp i balansräkningen skulle kunna

få till följd att flera företag inom dessa branscher, som i och för sig är

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

57

fullt bärkraftiga, kunde komma att tvingas likvidera därför att aktiekapi­

talet skulle anses ha gått förlorat till mer än två tredjedelar (jfr 142 § ak­

tiebolagslagen).

Utredningen bär därför ansett sig böra tills vidare avstå från att kräva

obligatorisk skuldföring. Samtidigt hänvisar utredningen till förekomsten

av allmänna pensionsplaner och framhåller, att arbetsgivaren i fråga om

dessa — vilka för framtiden förmodas bli de dominerande — avtalsenligt är

skyldig att göra årliga avsättningar för sin pensionsskuld. Ett led i utred­

ningens förslag är en föreskrift, att arbetsgivaren skall räkna ut sin fak­

tiska skuld med vissa mellanrum, vare sig skulden upptagits i själva balans­

räkningen eller inte. Härtill kommer förslag, att varje arbetsgivare skall

vara skyldig att anmärka sina pensionsåtaganden inom linjen i balansräk­

ningen.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. I ett följande avsnitt går ut­

redningen närmare in på frågan om reversstiftelse som instrument för tryg­

gande av pension. Utredningen framhåller att den trygghet en sådan stif­

telse bjuder pensionsborgenärerna normalt inte är större än värdet av

stiftelsens fordran. Är arbetsgivarens företag bärkraftigt, svarar det för sina

pensionsåtaganden utan att stiftelsen behöver anlitas. Är arbetsgivaren där­

emot insolvent och försätts i konkurs, är stiftelsens fordran normalt vård

detsamma som en lika stor fordran i en pensionsborgenärs hand. Detta är

åtminstone fallet i fråga om de fria stiftelserna, som saknar förmånsrätt

för sina fordringar.

Mot bakgrunden av att huvuddelen av existerande pensionsstiftelser är

s. k. reversstiftelser ställer utredningen frågan om stiftelsekonstruktionen

behövs för att i balansräkningen åstadkomma en spärrad skuldpost, som

har upphov i lämnade pensionslöften. Anledningen till att gällande rätt

erkänner reversstiftelser bör enligt utredningen sökas i de förhållanden

som förelåg när 1910 års aktiebolagslag gällde. De på den tiden i balans­

räkning uppförda pensionsfonderna, som tillkom genom avsättning av vinst,

betraktades som en del av det egna kapitalet eller som likställda med aktie­

kapital, reservfond och dispositionsfond. Enligt denna bedömning av fon­

dernas karaktär hade bolagsstämma rätt och även skyldighet att använda

dessa till täckande av bokföringsmässig förlust. Fonderna för pensionering

var således inte skyddade mot upplösning. Självfallet saknade de »egna me­

del». I likhet med andra poster på passivsidan skulle fonderna endast upp­

lysa om hur företagets tillgångar finansierades. För att hindra att de till

pensionering anslagna medlen skulle kunna »upplösas» ansåg lagstiftaren

det nödvändigt att som bärare av »pensionsfonden» uppställa en särskild

juridisk person, nämligen pensionsstiftelsen, till vilken medlen kunde föras

över. Ingenting hindrade dock att vad som fördes över utgjorde en fordran

mot företaget självt. Tvärtom förutsattes detta bli det normala. Eftersom

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

58

samma skattelättnader kunde uppnås utan att arbetsgivaren behövde un­

derkasta sig lagens omfattande reglering av stiftelseinstitutet tillkom se­

dermera de fria stiftelserna.

Enligt utredningen är stiftelseinstitutet inte som sådant nödvändigt för

att skydda en för pensionering tillskapad post i balansräkningen från att

upplösas i bokföringsteknisk mening. Ett i lag inskrivet förbud mot att

upplösa posten fyller enligt utredningen samma funktion som en revers-

stiftelse. Att lagstiftaren inte år 1937 övervägde en sådan lösning tillskriver

utredningen det förhållandet, att fondering för pensionering då ansågs

skola ske av vinstmedel. Först genom åtgärden att avsätta till pensions­

stiftelse fick avsättningsbeloppet karaktär av en arbetsgivarens skuld. Ut­

redningen menar att man bör nå samma verkan genom en föreskrift, att

reservering för pensioner skall redovisas bland skulderna jämte ett förbud

mot upplösning av skuldposten. Enligt utredningen utgör sålunda en pen­

sionsstiftelse, som fungerar endast som bärare av den mot posten i balans­

räkningen svarande fonderingen, en överflödig juridisk konstruktion. Ut­

redningen föreslår därför, att reversstiftelserna (såväl bundna som fria)

avskaffas och ersätts med en särskild skuldpost i arbetsgivarens balans­

räkning, benämnd Avsatt till pensioner. Vad som redovisats under denna

skuldpost föreslås vara bundet intill måttet för arbetsgivarens pensions-

reserv.

Utredningen anser att skuldredovisning i balansräkningen innebär ett

tryggande av pensioner genom att skuldposten får ett motvärde i tillgång­

arna såsom kollektiv. Upptagandet av en skuldpost kan dock sakna prak­

tisk betydelse, om inte arbetsgivaren samtidigt är underkastad andra be­

stämmelser, som »låser» tillgångar till motsvarande värde i rörelsen. Av

det skälet anser utredningen, att kretsen av redovisningsbe-

rättigade inte bör utsträckas till andra rättssubjekt än sådana som följer

särskilda bokföringsregler av innehåll att tillgångar motsvarande skulder­

na binds i rörelsen. Det blir sålunda fråga om aktiebolag, ekonomiska för­

eningar och liknande subjekt. Uteslutna blir däremot enskilda rörelseidkare

och handelsbolag. De sistnämnda medges dock rätt att skuldföra pension

om den ingår i allmän pensionsplan. Utredningen anmärker att den sålun­

da bestämda kretsen — bortsett från handelsbolag — överensstämmer med

den som enligt gällande skatterätt tillåts göra reversavsättning till pensions­

stiftelse. Utredningen anser att Kungl. Maj :t bör kunna genom dispens till­

låta även andra rättssubjekt, såsom ideella föreningar och stiftelser, att un­

der vissa betingelser skuldföra pension under rubriken Avsatt till pensioner.

Med det föreslagna systemet kommer tryggheten för pensionsborgenärer-

na att ligga däri, att arbetsgivaren binder tillgångar i rörelsen som mot­

svarar minst pensionsskulden jämte övriga skulder. Utredningen utvecklar

närmare sin uppfattning om bindning av tillgångar genom att hänvisa till

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

59

72 § aktiebolagslagen. Till grund för denna paragraf ligger uppfattningen

att ett bolag bör arbeta med lika mycket eget som främmande kapital (skul­

der). Genom att finansieringen sålunda bör ske till hälften med det egna

kapitalet är å andra sidan sagt, att tillgångarna bör vara dubbelt så stora

som skulderna (T=S+E; S=E; T=2S=2E). En nytillkommen skuldpost

kan följaktligen lätt rubba de uppställda förhållandetalen. I så fall inträder

skyldighet för bolaget att företa ytterligare fondering. Syftet därmed är, att

bolagets konsolidering och utveckling skall främjas. Så snart de lagfästa för­

hållandetalen återställs, förfaller kraven på särskild fondbildning. Bestäm­

melserna i 72 § kompletteras av andra regler, som anger hur tillgångarna

skall värderas.

Syftet med 72 § är enligt utredningen att åstadkomma konsolidering, nå­

got som skall ske medelst vinstmedel. Bestämmelsen hindrar inte något

bolag från att fortsätta en verksamhet, som går med förlust. Först om för­

skjutningen mellan eget kapital och skulder lett ända dithän, att den bok-

föringsmässiga förlusten måste täckas med aktiekapitalet, inträder sanktio­

ner. Utredningen hänvisar här till 142 §. Enligt denna bestämmelse före­

ligger anledning till tvångslikvidation, om aktiekapitalet »gått förlorat» till

två tredjedelar. Läget är då det att tillgångssidan i balansräkningen inte

förslår att täcka såväl skulderna som minst en tredjedel av aktiekapitalet.

Utredningen anser sig böra påpeka att aktiekapitalets storlek inte behöver

uppgå till någon bestämd andel av skulderna. Regeln om skyldighet att trä­

da i likvidation verkar därför mycket ojämnt. Aktiebolagslagens regler om

fondering och om likvidationstvång har inte gått fria från kritik. Det på­

gående arbetet med revision av de nordiska aktiebolagslagarna kan komma

alt leda till ändringsförslag. Inte desto mindre utgör reglerna enligt utred­

ningens mening ett betydelsefullt skydd till förmån för borgenärerna, bland

dem pensionsborgenärerna.

Utredningen behandlar därefter frågan vilka pensionslöften

som bör få ligga till grund för skuldföring. Utredningen erinrar om att de

på arbetsmarknaden föreliggande allmänna pensionsplanerna i regel inne­

håller föreskrift om särskilt garantiåtagande (borgen), såsom från kredit-

försäkringsbolaget FPG, förutsatt att arbetsgivaren inte tecknar pensions­

försäkring, Genom denna anordning har pensionsrätten ansetts i det vä­

sentliga lika tryggad som genom pensionsförsäkring. I sammanhanget säger

sig utredningen ha tillmätt förekomsten av pensionsplaner betydelse vid

bedömandet av frågan om arbetsgivarens skyldighet att teckna pensions­

försäkring eller att företa skuldredovisning. Utredningen anser det emel­

lertid också från social synpunkt önskvärt att verka för tillkomsten av

ytterligare pensionsplaner. Utgångspunkt har då varit det förut omvitt­

nade förhållandet, att man på arbetsmarknaden ansett skuldredovisning

såsom ett i och för sig otillräckligt medel för tryggande av pensioner. Man

kan enligt utredningen också hävda att det allmänna inte bör tillåta

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

60

skatteavdrag för skuldredovisning av andra pensionslöften än sådana,

där pensionsborgenärernas trygghet verkligen är tillgodosedd. Utredning­

en föreslår mot bakgrund av denna bedömning, att skuldredovisning un­

der rubriken Avsatt till pensioner i arbetsgivarens balansräkning inte får

ske för andra pensionslöften än sådana som ingår i allmän pensions-

plan. Med sådan plan avser utredningen grunder för pensionering, vilka på

arbetstagarsidan är godkända av huvudorganisation. Berättigade att göra

den föreslagna redovisningen bör enligt utredningen vara aktiebolag och

därmed likställda subjekt. Övergångsvis får dock enligt förslaget även andra

löften inom vissa gränser tas i betraktande. Sålunda får löften som lämnats

senast den 31 december 1966 beaktas intill pensionens nominella belopp

nämnda dag. Därigenom uppnås bl. a. att redan gjorda avsättningar till

reversstiftelse kan överföras till posten Avsatt till pensioner, oavsett pen­

sionens beskaffenhet. Beträffande dyrtidstillägg, som utfästs före den 1

januari 1960, får dock redovisning ske även för framtiden. Vidare får pen­

sionslöfte till arbetstagare född år 1907 eller tidigare beaktas intill tre bas­

belopp, oavsett när löftet kommit till stånd. Genom att skatteavdrag avses

skola tillkomma avsättning för sistnämnda slag av löften har utredningen

velat uppmuntra arbetsgivare att lämna pensionslöften till sådana arbets­

tagare vilka åtnjuter endast begränsad ATP-pension.

Skuldredovisning i bokföringen är avsedd att ersätta även befintliga re­

versstiftelser. De lagtekniska och praktiska fördelar som står att vinna med

förslaget skulle annars, menar utredningen, till stor del utebli. Utredningen

berör närmare frågan, om en avveckling av befintliga reversstiftelser kan

anses innebära förfång för dem som avses med stiftelserna (destinatärerna).

Efter att ha företagit en jämförelse mellan läget nu och i framtiden blir ut­

redningens slutsats, att destinatärerna normalt sett inte kommer att få sin

ställning försämrad genom den åsyftade reformen. I ett fall kan dock enligt

utredningen viss försämring inträda, nämligen om en bunden stiftelses för-

månsberättigade fordran överstiger kapitalvärdet av de pensionslöften som

stiftelsen tryggar. Enligt gällande regler får då hela stiftelsefordringen beva­

kas i konkurs. Utredningen anser emellertid att innehållet i gällande rätt på

denna punkt är diskutabelt. Vill man av sociala skäl tillgodose en borgenär

framfor en annan, bör detta enligt utredningen ske genom att hans fordran

utrustas med förmånsrätt och inte genom att fordringen görs större än vad

den i verkligheten är.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Utredningen be­

handlar vidare olika frågor rörande realstiftelse som instrument för tryg­

gande av pension. För sådana stiftelser, alltså stiftelser som förfogar över

andra tillgångar än fordringar mot arbetsgivaren, blir enligt utredningens

mening bedömningen en annan än i fråga om reversstiftelser. En realstif­

telse erbjuder för pensionsborgenärerna en pant, som har självständigt vär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

61

de. Dessa stiftelser bör därför enligt utredningen få bestå, men lagstiftaren

bör ge närmare regler om förvaltning och tillsyn i syfte att göra stiftelserna

ekonomiskt fristående från arbetsgivaren. Utredningen föreslår sålunda sär­

skilda regler för realstiftelses likvidation och vidare en förenkling av per-

mutationsförfarandet. I detta sammanhang påpekar utredningen, att pen­

sionsstiftelse utgör en ganska säregen typ av stiftelse. Ett kännetecken på

stiftelser i allmänhet är att stiftelsen är inriktad på varaktighet. I lagen om

tillsyn över stiftelser avses sålunda fall då »någon anslagit egendom att så­

som självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål». Med

pensionsstiftelse förhåller det sig delvis annorlunda. Sådan stiftelse bildas

av en arbetsgivare för att tjäna till tryggande av pensioner, som han utfäst.

Stiftelsen är därför knuten till arbetsgivaren och beroende av honom. Upp­

hör arbetsgivaren med sin rörelse eller har han inte längre någon pensions-

reserv, har stiftelsen spelat ut sin roll. Som en följd härav skall enligt utred­

ningens förslag stiftelsen då likvidera, om den inte överflyttas till någon

som övertagit arbetsgivarens rörelse. Det skulle därför enligt utredningens

mening från rättslig synpunkt kunna göras gällande, att medel som ansla­

gits för pensionering bör klädas i en annan juridisk form. Emellertid är pen­

sionsstiftelse en inarbetad konstruktion. Den rättsliga beteckningen är f. ö.

av underordnad betydelse. Avgörande bör enligt utredningen vara att den

reglering av stiftelseinstitutet som lagen om tillsyn över stiftelser innehåller

är användbar för den bindning av medel som det här är fråga om.

Utredningen räknar i likhet med 1961 års lag med vissa bestämmelser om

pensionsstiftelse inte med s. k. beredandestiftelser, dvs. stiftelser som själ­

va utfäster och utbetalar pensioner, utan endast med s. k. pantstiftelser.

Utredningsförslaget innebär att stiftelse hädanefter i princip inte skall få

ta emot fordran mot arbetsgivaren. Detta avses emellertid inte hindra, att

arbetsgivaren lånar tillbaka avsatta medel från stiftelsen under förutsätt­

ning att stiftelsen för återlånet får en »affärsmässigt försvarlig» säkerhet.

Med pensionsstiftelse vill utredningen till skillnad från 1961 års lag förstå

endast sådan stiftelse som uteslutande har pensionering till ändamål. Utred­

ningen har nämligen från olika synpunkter funnit det ändamålsenligt att

skapa en särskild stiftelseform för det fall att arbetsgivaren vill främja an­

nan välfärd för sina arbetstagare än pensionering. Sådan stiftelse kallar ut­

redningen personalstiftelse. Bestående stiftelse med skilda ändamål skall

enligt utredningens förslag i enlighet härmed delas upp i en pensionsstiftel­

se och en personalstiftelse.

Förmånsrätt för pensionsfordran. Utredningen framhåller att en enskild

pensionsborgenär f. n. inte åtnjuter förmånsrätt för sin pensionsfordran

utom såvitt avser viss aktuell pension. Förmånsrätt för ej aktuell pen­

sion tillkommer däremot enligt 17 kap. 11 § handelsbalken bunden pen­

sionsstiftelse för dess fordran. Fri pensionsstiftelse har inte förmånsrätt.

62

De nuvarande förhållandena har enligt utredningen föranlett kritik. 1

motioner vid 1953 års riksdag (1:40 samt 11:51 och 11:88) hemställdes

dels att den förmånsrätt som tillkom bunden pensionsstiftelse skulle för­

bättras, dels att fri pensionsstiftelse skulle likställas med bunden stiftelse

i detta avseende. I sitt utlåtande (LHJ 36) anförde första lagutskottet bl. a.

att — i ett tidigare sammanhang — endast LO tillstyrkt yrkandet om för­

bättring av bunden stiftelses förmånsrätt, medan statskontoret och SAF

avstyrkt yrkandet och övriga remissinstanser ställt sig tveksamma. Av­

styrkandet motiverades med att man i kreditväsendets intresse borde iakt­

ta synnerlig försiktighet vid utökning av de fordringar som har förmåns­

rätt före olika slag av inteckningar. Denna synpunkt fann utskottet så

tungt vägande att en förbättring av förmånsrätten knappast syntes kunna

genomföras. Utskottet ansåg dock, att frågorna borde göras till föremål

för särskild utredning.

Enligt utredningens mening talar främst den sociala synpunkten för att

pensionsfordran utrustas med förmånsrätt. Särskild tyngd får denna syn­

punkt beträffande pension till sådan arbetstagare som inte alls eller endast i

begränsad omfattning får del av den allmänna tilläggspensioneringen. Här­

till kommer, att en pensionsborgenär enligt gällande rätt saknar möjlighet

att säga upp sin fordran i förtid, om arbetsgivaren får sin ekonomiska

ställning försämrad. Sådan uppsägningsrätt kan däremot tillkomma andra

grupper av borgenärer. Utredningen hänvisar bl. a. till 15 § i den numera

antagna lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning. Mot bak­

grund härav föreslår utredningen, att fordran på framtida pension förlänas

förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken, dvs. förmånsrätt efter bl. a.

fastighets- och företagsinteckning. En starkare förmånsrätt, nämligen före

företagsinteckning, föreslås för pensionsfordran, som tillkommer personer

i sådana åldersgrupper som inte blivit delaktiga av den allmänna tilläggs­

pensionen i större omfattning. Sådan förmånsrätt skall tillkomma fordran

på pension till personer födda år 1907 och tidigare samt deras efterlevande

men får inte avse pension till högre belopp än ett basbelopp enligt lagen om

allmän försäkring. I gengäld föreslås att bunden stiftelses förmånsrätt av­

skaffas.

I anslutning till sitt förslag om förmånsrätt påpekar utredningen att,

om eu pensionsborgenär bevakar sin fordran i arbetsgivarens konkurs,

värderingsreglerna i 10 § i 1961 års lag inte äger tillämpning. I stället

gäller 139 § konkurslagen. Men konkurslagens regler om värdering av livsva­

riga förmåner är till sin innebörd oklara. Vidare utnyttjas tabeller, som

enligt utredningen bygger på en föråldrad befolkningsstatistik (avseende

årtiondet 1901—1910), och tillämpas en räntefot om 5 %. Utredningen

föreslår, att konkurslagens värderingsregler ändras och anpassas efter de

normer som förordas för värdering av pensionsskulden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj ris proposition nr 83 år 1967

63

Upphörande av näringsverksamhet. Det förhållandet, alt pensionsford-

ringar kan sägas ha långfristig karaktär, får enligt utredningen till följd

att pensionshorgenären blir i hög grad beroende av arbetsgivarens ekono­

miska ställning. En jämförelse med läget utanför pensionsområdet ger vis­

serligen vid handen att en vanlig borgenär i princip inte äger rätt till för-

tidsuppsägning, om man bortser från reglerna i köplagen om anteciperat

dröjsmål. Men inom andra livsområden kan en borgenär skydda sig genom

att betinga sig säkerhet, såsom i inteckning, eller genom att göra förbehåll

om rätt till förtidsuppsägning. Och sådant skydd torde borgenär enligt

utredningen regelmässigt skaffa sig vid beviljande av kredit för en längre

tid (t. ex. åt kunder med »långa» leveranskontrakt). Därtill kommer att

borgenären, trots att han erhållit säkerhet, ändå kan ha rätt till förtidsupp­

sägning. Utgörs säkerheten t. ex. av företagsinteckning, har han sålunda

rätt till sådan uppsägning i det fall att säkerhetens värde minskats i

märklig mån.

Enligt utredningen utfaller den gjorda jämförelsen till nackdel för

pensionshorgenären. Det finns därför anledning att uppmärksamma beho­

vet av en skyddsregel om förtidsuppsägning, låt vara att behovet i viss mån

minskat genom tillkomsten av allmänna pensionsplaner. Utredningen

framkastar tanken att som allmän uppsägningsgrund införa den omständig­

heten att arbetsgivaren i sin balansräkning inte har en nöjaktig relation

mellan tillgångar och skulder. Mot denna tanke kan emellertid enligt ut­

redningen invändas att en sådan jämförelse inte beaktar sådana faktorer

som framtida lönsamhet och utvecklingsmöjligheter. Därtill kommer att

arbetsgivaren enligt nuvarande rätt ej är skyldig att skuldföra sina pen­

sionsåtaganden. Från flera synpunkter kunde det enligt utredningen sy­

nas önskvärt att genom ny lagstiftning uppställa kravet att arbetsgivare

skall redovisa sin pensionsskuld i balansräkningen. Utredningen anser dock,

att man alltjämt bör låta det bero på frivillighet vid redovisning av pen­

sionsskulden. Det synes då inte riktigt att uppställa en uppsägningsgrund

av antydd art.

Utredningen har i stället inriktat sig på vissa särskilda förfoganden från

arbetsgivarens sida, som är ägnade att inverka på pensionsborgenärernas

rätt. Gemensamt för dessa förfoganden är att arbetsgivaren upphör med

sin verksamhet och att tjänsteförhållandet därför också bringas att upp­

höra. Utredningen har särskilt i sikte det fallet att rörelsen överlåts på

annan. Utredningen belyser sitt påstående att överlåtelse av rörelse kan

lända pensionsborgenär till förfång, om efterträdaren ej övertar ansvaret

för överlåtarens pensionsåtaganden. Före överlåtelsen hade pensionsbor­

genär erna — jämte övriga borgenärer — den säkerhet för sina fordringar

som bestod i den samlade tillgångssidan. Skulderna förutsätts ju enligt

utredningen ha motvärde i tillgångarna såsom kollektiv. Efter den an­

givna överlåtelsen kommer säkerheten att avse vederlaget i pengar. Är ve­

64

derlaget affärsmässigt, behåller företrädaren samma ekonomiska ställning

såsom förut. Enligt utredningens bedömande var pensionsborgenärerna

likväl tryggare före överlåtelsen. Om två företag visar samma resultat i

kronor räknat, men det ena har stora skulder och därmed också stora till­

gångar medan det andra endast har sin pensionsskuld, är det förra företaget

ur pensionsborgenärernas synvinkel bättre än det senare. Utredningen för­

klarar detta med att pensionsfordran enligt utredningens förslag har ut­

rustats med förmånsrätt samt att företrädaren har större möjligheter att

undandra borgenärerna ett vederlag i pengar än rörelsetillgångarna, vilkas

förhandenvaro faktiskt kan ha spelat stor roll för kreditgivare.

Ytterligare framhåller utredningen att det generellt sett kan vara till

fördel för pensionsborgenärerna att som gäldenär ha en arbetsgivare, som

fortsätter med sin rörelse. Rörelsen kan nämligen komma att lämna bättre

avkastning än ett »dött» kapital.

Utredningen granskar därefter de civilrättsliga grundsatser som avser

överlåtelse av rörelse och framhåller, att den som övertar en rörelse inte

därigenom blir skyldig att svara för företrädarens skulder i rörelsen. Lagen

den 17 maj 1963 (nr 114) om semester innehåller däremot enligt utred­

ningen en regel i motsatt riktning. Utredningen åsyftar föreskriften i 6 §

att överlåtelse av företag eller fartyg inte får inverka på arbetstagarens rätt

till semester. Regeln är så att förstå, att ny ägare skall låta en arbetstagare,

som övergår i hans tjänst, tillgodoräkna sig en vid överlåtelsen redan upp­

lupen kvalifikationstid. Semesterrätten knyts enligt utredningen så att säga

till arbetsplatsen som sådan. Efter en överlåtelse har arbetstagaren därför

två gäldenärer, nämligen företrädaren och efterträdaren.

Utredningen anser det dock inte lämpligt att föra över semesterlagens

regler på pensionsåtaganden. Det är här enligt utredningen fråga om gäld

av helt annan storlek och om åtaganden för mycket lång tid framåt.

I stället bygger utredningens förslag på tanken, att man bör främja en

överenskommelse om att pensionsskulden vid överlåtelse flyttas över på

efterträdaren samtidigt med att företrädaren friskrivs från sitt ansvar.

Kommer inte sådan överflyttning till stånd, bör arbetsgivaren enligt ut­

redningen vara skyldig att teckna pensionsförsäkring och betala engångs-

premie för sitt pensionslöfte. Detsamma föreslås gälla om rörelsen läggs

ned. Som utredningen ser det kan anspråket på tecknande av pensionsför­

säkring sägas vara en förtidsuppsägning av pensionsfordran. Pensions­

borgenärerna har dock inte rätt att begära mer än att deras fordran säker­

ställs på angivet sätt. Utredningen anmärker till sist att motsvarande gäller

för PRI-pensioner enligt kreditförsäkringsbolaget FPG:s bolagsordning.

Överlåter en till FPG ansluten arbetsgivare sin rörelse på annan, skall näm­

ligen ettdera av följande fall inträffa. Antingen träffas överenskommelse

om att efterträdaren skall inträda i kreditförsäkringsavtalet med företräda­

rens rättigheter och skyldigheter eller också är företrädaren skyldig att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

65

fråga om pensionsrätt som tjänats in hos honom inköpa pensionsförsäk­

ring i svensk försäkringsinrättning. Förmår inte företrädaren att köpa in

en pensionsförsäkring, är FPG skyldigt att skjuta till vad som brister.

Enligt utredningen bör det förda resonemanget i princip vara tillämpligt

även om överlåtelsen inskränker sig till en viss rörelsegren. Rörelsegrenen

får likväl ej utgöra en alltför liten del av rörelsen som helhet. Som kri­

terium har utredningen därför uppställt, att överlåtelsen får till följd att

en väsentlig del av arbetstagarna friställs.

Personalstiftelse. Utredningen erinrar om att den enligt direktiven haft

att undersöka, om de bestämmelser som kunde komma att föreslås beträf­

fande pensionsstiftelserna, t. ex. i fråga om publicitet och tillsyn och de

anställdas representation i styrelsen, bör gälla även andra stiftelser än

pensionsstiftelser med arbetstagarnas välfärd som syfte. Utredningen på­

pekar, att personalstiftelserna tilldragit sig störst intresse från skattesyn-

punkt, och konstaterar här, att det inte kan anses nöjaktigt att medel kan

»lagras» i stiftelser av detta slag för obegränsad tid utan att beskattas.

Som regel bör medel som anslagits till personalstiftelse användas inom rim­

lig tid.

Utredningen framhåller att för personalstiftelses ändamål bör uppstäl­

las en ganska snäv ram. Stiftelsen bör bli föremål för ökad kontroll från

det allmännas sida och arbetstagarna bör få inflytande på verksamheten.

Utredningen föreslår därför att en särskild lag om personalstiftelse införs

efter mönster av utredningens förslag till regler om realstiftelse.

Personalstiftelse skall enligt förslaget främja arbetstagares eller deras

efterlevandes välfärd men får inte sörja för pensionering eller avlöning

eller liknande. Vidare skall sådan stiftelse alltid stå under tillsyn enligt

lagen om tillsyn över stiftelser och inte få inneha fordran mot arbetsgiva­

ren. Även återlån förbjuds enligt förslaget. I fråga om stiftelses styrelse

överensstämmer förslaget rätt väl med motsvarande förslag till regler om

realstiftelse.

Tillsyn. Utredningen fäster uppmärksamheten på att det allmännas till­

syn över pensionsstiftelser f. n. utövas av olika myndigheter. Tillsynen över

bunden stiftelse handhas sålunda av försäkringsinspektionen, medan fri

stiftelse står under tillsyn av länsstyrelse. Härtill kommer att de skatte-

rättsliga frågorna, avseende främst avsättning till och avtappning från

pensionsstiftelse, ligger i taxeringsmyndigheternas hand. Utredningen fö­

reslår att tillsynen över alla i framtiden bestående stiftelser skall utövas

av länsstyrelse. Samtidigt erinrar utredningen om att enligt dess förslag

reversstiftelserna kommer att upphöra. Erforderlig kontroll över tillämpad

skuldföring torde komma att utövas av taxeringsmyndigheterna.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

66

Vad angår sambandet mellan civilrätten och skatterätten framhåller utred­

ningen, att den ansett det ändamålsenligt att undvika att regler av likartat

materiellt innehåll lämnas såväl i civillag som i skattelag. Lagförslagen har

därför av utredningen utformats så, att skattereglerna i allt väsentligt kan

referera till tryggandelagen och till lagen om personalstiftelse. Särskilt tryg­

gandelagen har därigenom samtidigt, påpekar utredningen, fått karaktär

av bokföringslag.

I utredningens förslag behandlas även frågor av renodlad skattenatur.

Dessa frågor upptas i det förslag till ändringar i skattelagstiftningen som

chefen för finansdepartementet har för avsikt att anmäla.

I anslutning till förslagen till lagar om tryggande av pensionslöfte, om

personalstiftelse och om införande av dessa lagar lägger utredningen fram

förslag till följdändringar i ett flertal lagar, såsom handelsbalken, lagen

den 11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen­

hetsrättens område, aktiebolagslagen, lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar, bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117) och

lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Remissyttrandena

Grundlinjerna i förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det

övervägande antalet remissinstanser. Bland dem återfinns t. ex. Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, kommer skollegium, länsstyrelser, riksskatte­

nämnden, Näringslivets skattedelegation, LO, TCO och SACO. I åtskilliga

betydelsefulla frågor — framför allt de som rör skatterättsliga avgränsningar

och som här inte behandlas ingående — har dock avvikande meningar kom­

mit till uttryck. Endast lagberedningen avstyrker förslaget i dess helhet.

Några remissinstanser anser viss överarbetning erforderlig främst i fråga

om skuldföring av pensionsförpliktelser och om förmånsrätt. Till denna

grupp av remissinstanser hör Sveriges grossistförbund, Lantbrukets skatte­

delegation, Föreningen auktoriserade revisorer och Sveriges advokatsam­

fund. Av dessa uttalar sig de båda sistnämnda positivt om huvuddelen av

förslaget.

Behovet av ny lagstiftning. Angående behovet av ny lagstiftning på om­

rådet framhåller Svea hovrätt, att rättsläget i fråga om den privata tjänste-

pensioneringen otvivelaktigt är så invecklat och svåröverskådligt att det

framstår som välmotiverat att pröva rättsområdet i hela dess vidd i syfte

att finna en samlad lösning av hithörande frågor. Utredningens förslag är

enligt hovrättens uppfattning i stort väl ägnat att läggas till grund för ny

lagstiftning. I sammanhanget betonar hovrätten att förslaget till tryggande­

lag tillgodoser både civilrätt och skatterätt, varför en viss spänning kan upp­

67

komma mellan civilrättsliga hänsyn och skattesynpunkter. Ett stort antal

remissinstanser — bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län samt ombudet hos

mellankommunala prövningsnämnden och Svensk industriförening — an­

ser likaledes, att lagförslaget medför stora lagtekniska och administrativa

fördelar och att det bör kunna bringa ordning och reda i åtskilliga frågor,

som hittills varit oklara eller bristfälligt reglerade. Försäkringsinspektionen

uttalar, att betänkandet på ett grundligt och systematiskt sätt presenterar

lösningar av en mångfald juridiska, ekonomiska och tekniska problem. För­

slaget innebär, att brister i nuvarande lagstiftning undanröjs och att mera

rationella former för finansiering av privata tjänstepensioner skapas. Enligt

inspektionens mening hade det dock varit att föredra att pensionsstiftelse­

institutet avskaffats helt. Inspektionen tillägger, att det nu kan vara svårt

att överblicka följderna av förslaget med tanke på behovet av teknisk kon­

sultservice. Samma bedömning gör TCO, som tillstyrker förslaget men be­

klagar att utredningen inte förordat obligatorisk skuldföring. Sveriges advo­

katsamfund hälsar med tillfredsställelse, att utredningen från grunden an­

gripit de civilrättsliga och skatterättsliga frågor som har samband med

tryggande av privata pensioner. Den av utredningen begagnade systematiken

tillgodoser enligt samfundets mening ett länge känt behov av större över­

ensstämmelse mellan civillag och skattelag.

Viss tvekan om behovet av lagstiftning i enlighet med förslaget anmäler

kammarrätten. Denna anför att lagstiftning i ämnet skulle ha fyllt en vida

större uppgift om den kommit till stånd i ett tidigare skede, innan de stora

pensionsfrågorna vunnit sin lösning. Kammarrätten vill likväl inte avstyrka

förslaget, som synes väl ägnat att tillgodose kravet på tryggande av privata

pensioner och att även i övrigt ge en tillfredsställande reglering av en på­

tagligt svårbemästrad materia. Kammarrätten tillägger, att lösandet av civil­

rättsliga och skatterättsliga frågor i ett sammanhang synes rationellt. Kam­

marrätten hyser dock vissa farhågor för att förslaget under ett övergångs­

skede kan medföra ökat arbete för myndigheterna. Sedan systemet genom­

förts torde det däremot komma att kräva inte oväsentligt mindre arbete än

tidigare och även möjliggöra bättre tillsyn över kvarvarande stiftelser. Läns­

styrelsen i Norrbottens län finner förslaget väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning men frågar sig, om det numera — efter tillkomsten av de

allmänna pensionerna — föreligger behov av att lagfästa ett system med pri­

vat tjänstepensionering i den omfattning och med den räckvidd som före­

slagits. Länsstyrelsen ställer också frågan, om den tillämnade lagstiftningen

måste vara så detaljrik som föreslagits.

Även lagberedningen, som avstyrker lagförslaget i dess helhet, framhål­

ler i sammanhanget betydelsen av den allmänna pensioneringen och av den

självsanering som ägt rum beträffande privata pensioner främst genom de

allmänna pensionsplanerna. Enligt lagberedningen hade man bort under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

68

söka om det varit möjligt att bygga på nuvarande ordning och avlägsna på­

talade brister genom adekvata jämkningar i lagstiftningen. Utredningens

omfattande och komplicerade förslag sträcker sig längre än vad som är

påkallat från tryggandesynpunkt och går vida utanför stiftelseområdet. Sär­

skilt gäller detta enligt beredningen förslaget angående förmånsrätt för pen-

sionsfordringar.

Överståthållarämbetet godtar förslaget, sådant det utformats från de val­

da utgångspunkterna, men frågar sig om det inte varit ändamålsenligare

att ta FPG/PRI-systemet till utgångspunkt för en reform. Man borde ha

övervägt att skapa ett särskilt pensionsinstitut, till vilket inbetalningar skul­

le få ske med full avdragsrätt vid taxering och med full rätt till återlån mot

godtagbar säkerhet.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Frågan om arbets­

givaren skall vara skyldig att bokföra sin pensionsskuld som en särskild

skuldpost i balansräkningen eller inte har behandlats av åtskilliga remiss­

instanser. Uppfattningen att redovisningen även i fortsättningen bör vara

frivillig delas av bl. a. Näringslivets skattedelegation. Denna understry­

ker att införandet av ett pensionskonto inte innebär någon ändring i frå­

ga om pensionslöftets rättsliga karaktär och att avsättning på sådant konto

är att uppfatta som en bokföringsmässig reservering för en kostnad. Denna

reservering är vidare i det fall kreditförsäkring förekommer snarare en åt­

gärd till uppfyllande av ett försäkringsavtal än ett moment i rättsförhållan­

det mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till de förutsättningar

under vilka äldre pensionslöften kommit till stånd kan delegationen inte

ansluta sig till tanken på en obligatorisk kontoföring resp. obligatorisk

avsättning. Ett sådant tvång skulle kunna medföra påfrestningar för vissa

företag till men för pensionsborgenärerna.

Även Skånes handelskammare delar utredningens bedömning och fram­

håller, att betydelsen av obligatoidsk skuldföring minskas genom utred­

ningens förslag om förmånsrätt och om anteckning inom linjen av pen­

sionsskulden.

Till förmån för tanken på obligatorisk skuldföring uttalar sig däremot

bokföringsutredningen, aktiebolagsntredningen, TCO, Föreningen auktori­

serade revisorer, Enskilda företags tjänstepensionärsförbund och Sveriges

advokatsamfund.

Bokföringsutredningen finner sålunda, att de skäl som åberopats mot

obligatorisk redovisning inte är tillräckligt bärande, speciellt med hänsyn

till den stora roll som pensionsförpliktelser spelar i fråga om företagens re­

sultatberäkningar. För att mildra övergången är dock särskilda övergångs­

bestämmelser påkallade. Enligt aktiebolagsutredningen kan förslaget om

frivillig skuldföring leda till att de regler som aktiebolagslagen uppställer

i syfte att skydda ett företags soliditet blir ganska illusoriska; bolaget kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

69

t. ex. tänkas dela ut vinst trots att pensionsskulden inte är täckt. Denna

fråga synes inte ha gjorts till föremål för mera ingående överväganden. En­

ligt aktiebolagsutredningen borde man ha infört skyldighet för företagen

att inom viss inte för kort tid övergå till den riktiga redovisningsprincipen.

Föreningen auktoriserade revisorer, som också anser att utelämnandet av

en skuld strider mot god bokföringssed, instämmer i uppfattningen att

övergångsbestämmelser är nödvändiga om man inför obligatorisk skuld-

töring. Enligt föreningens mening kan det dock vara tveksamt om obliga­

torisk skuldföring bör avse några andra rättssubjekt än aktiebolag och lik­

nande juridiska personer. Ett skäl till tvekan är, att balansräkningarna i

dessa fall inte är offentliga. Därtill kommer att man synes kunna ställa

något lägre krav på redovisning i företagsformer, där personligt ansvar

föreligger. Även Sveriges advokatsamfund förordar obligatorisk skuldredo­

visning särskilt med hänsyn till förslaget om förmånsrätt för pensionsford-

ran, som nödvändiggör publicitet i förhållande till arbetsgivarens övriga

borgenärer. Vad angår det av utredningen anförda skälet, att ett förslag om

obligatorisk skuldredovisning måste avse redan befintlig pensionsskuld för

att få avsedd verkan, anmärker samfundet, att denna pensionsskuld ändå

belastar arbetsgivaren rent faktiskt. I sammanhanget observerar samfundet

även förslaget, att arbetsgivaren under viss förutsättning har att inköpa

pensionsförsäkring för hela sin pensionsskuld. Förslaget förutsätter enligt

samfundet, att arbetsgivaren garderar sig för att kunna möta en sådan

kostnad.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. Förslaget att ersätta revers­

stiftelse med en skuldpost i balansräkningen har med något undantag till­

styrkts av alla remissinstanser, som yttrat sig i denna del. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län anser förslaget på denna punkt i sin enkelhet närmast

»genialt». Pensionsborgenärernas intressen anses bli tillvaratagna i tillbör­

lig utsträckning. Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att förslaget att

förvandla reversstiftelserna till en särskild skuldpost i balansräkningen

och att utrusta pensionsfordran med förmånsrätt utgör en lagtekniskt god

lösning av problemet att skapa säkerhet för de anställdas pensionsford-

ringar. Stiftelsekaraktären framstår enligt hovrättens mening som en oform­

lighet i sådana fall, där den enda tillgången består av fordran mot arbets­

givaren. Hovrätten tillägger, att det synes ändamålsenligt att utforma bl. a.

tryggandelagen så att den rymmer både civilrätt och skatterätt. Därigenom

undviks att det uppstår en »skatterättens civilrätt» som avviker från »den

äkta civilrätten».

I uppfattningen att omvandlingen av reversstiftelserna medför avsevärda

fördelar instämmer bl. a. kommerskollegium, riksskattenämnden, länssty­

relsen i Stockholms län och länsstyrelsen i Värmlands län, som också hälsar

upphävandet av dualismen mellan civilrätt och skatterätt med tillfreds­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

70

ställelse. I samma riktning uttalar sig ombudet hos mellankommunala pröv-

ningsnämnden, som livligt tillstyrker renodlingen av pensionsstiftelserna

och samordningen av civilrätt och skatterätt. Detsamma gäller LO, TCO,

SACO, Sveriges redareförening och Sveriges köpmannaförbund, som fram­

håller att en del av den nu ganska omfattande och tyngande pappersexer­

cisen kommer att minska. Familjeföretagens förening, Smålands och Ble­

kinge handelskammare, Skånes handelskammare samt handelskammaren i

Gefle intar i huvudsak samma ståndpunkt, varvid den sistnämnda dock

med hänsyn till ämnets art anser att uppdrag bör lämnas åt någon myn­

dighet att lämna information och råd samt anmoda felande arbetsgivare att

vidta rättelse, innan straff utdöms. Förslaget bedöms ungefär på samma

sätt av Sveriges advokatsamfund, Föreningen auktoriserade revisorer och

Näringslivets skattedelegation. Den senare anser att omvandlingen av re­

versstiftelserna kommer att leda till eu väsentlig förenkling. Enligt delega­

tionens mening har kontosystemet (skuldföring) företräde framför varje

annat tänkbart alternativ, t. ex. någon form av enhetsstiftelse. Inte minst

med beaktande av pågående strukturförändringar inom näringslivet är

kontosystemet fördelaktigt. Stiftelsesystemet har ofta försvårat fusioner

och andra former av samgående, framhåller delegationen. Enligt delegatio­

nen följer en annan betydande administrativ fördel med förslaget om kon-

toföring. De två väsentligaste förutsättningarna därför, nämligen att spär­

rade medel inte minskas och att avdragsrättens omfattning iakttas, kom­

mer under kontroll av företagets ledning och revisorer resp. av taxerings­

myndigheterna. Den införda publicitetsprincipen är ägnad att underlätta

denna interna och externa kontroll. Även Kooperativa förbundet instämmer

i omdömet att omvandlingen av reversstiftelserna torde komma att innebära

påtagliga fördelar. Förbundet ser med utomordentlig tillfredsställelse att

utredningen vinnlagt sig om att i sitt förslag till nya lagar ge dessa en så­

dan utformning att den konsumentkooperativa pensioneringen, som inom

svensk privat tjänstepensioner ing intar en särställning, kan fortsätta i

oförändrade former.

Tveksam till förslaget att avskaffa reversstiftelserna ställer sig aktie-

bolagsutredningen. Denna finner visserligen, att förslaget kan innebära en

förenkling i vissa hänseenden, men anser å andra sidan att användningen

av stiftelseformen inte i och för sig behöver medföra några särskilt vidlyftiga

regler. Så länge ingen konfliktsituation föreligger, kan en reversstiftelse

fungera nästan lika stillsamt och okomplicerat som en bokföringspost. Å

andra sidan innebär stiftelseformen att man vid behov i olika situationer

kan återfalla på en känd och praktisk juridisk teknik. Stiftelsen företräder

destinatärerna och har att genom sin styrelse bevaka och vid behov göra

gällande destinatärernas rätt. En sådan enhetlig representation kan vara

värdefull och kan även i olika situationer (konkurs m. nr.) betyda en vä­

sentlig förenkling. Det kan därför enligt utredningens mening ifrågasättas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

om man inte genom att bibehålla såväl reversstiftelser som realstiftelser

inom en enda pensionsstiftelseform skulle kunna få ett tillfredsställande

system för tryggande av pensioner. Därigenom skulle man enligt utred­

ningen kunna undgå det i och för sig ganska konstlade förslaget, att stif­

telse inte får mottaga fordran från arbetsgivaren, ett förbud som dock inte

hindrar återlån mot affärsmässigt försvarlig säkerhet.

Förslaget avstyrks av lagberedningen, som inte finner motiven för att

avskaffa reversstiftelserna grundade. Tvärtom talar enligt beredningen

många omständigheter av teknisk och praktisk art till förmån för att be­

vara stiftelsekonstruktionen — alternativt i form av en enhetsstiftelse —

såsom att stiftelsen är ett instrument för att tillvarata destinatärernas rätt

gentemot arbetsgivaren, att destinatärerna bättre kan bevaka sina intressen

genom stiftelsen än var och en för sig, att systemet blir klarare och redigare

med avsättning till stiftelse än med sltuldföring, bl. a. från kontrollsynpunkt,

att återvinning enligt konkurslagen kan ske av vinstmedel som under publi­

citet avsätts till en stiftelse men däremot inte av medel som skuldförs in­

ternt samt att enklare försäkringstekniska beräkningar kan tillåtas vid an­

vändande av stiftelseinstitutet än vid motsvarande beräkning av pensions-

fordringarnas kapitaliserade värde. Med stiftelsen som hjälpmedel kan stats­

makterna lättare tillåta avsättning och gottgörelse med summariskt beräk­

nade belopp med tillfälle till noggrannare kontroll vid konkurs, varjämte

det är möjligt att ge stiftelsen viss marginal för att motverka inflation.

Beträffande de närmare förutsättningarna för att få trygga pensioner ge­

nom skuldföring enligt förslaget behandlar åtskilliga remissinstanser den

föreslagna begränsningen av kretsen av de redovis ningsbe-

rättigade till att omfatta endast aktiebolag, ekonomiska föreningar,

ömsesidiga försäkringsbolag,'sparbanker och vissa handelsbolag. Sveriges

advokatsamfund, som utgår från att begränsningen av de rättssubjekt vilka

får redovisa pensionsskuld är motiverad av civilrättsliga och skatterättsliga

hänsyn, anser sig kunna godta den föreslagna gränsdragningen med hänsyn

till den av utredningen föreslagna allmänna dispensbestämmelsen och till

möjligheten för varje arbetsgivare att göra avsättning till realstiftelse med

rätt till skatteavdrag och med möjlighet för stiftelsen att mot säkerhet åter-

låna medlen. Som ett särskilt skäl för tillstyrkan av förslaget i sin helhet

åberopar handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, att utred­

ningen varit sammansatt av representanter för arbetsgivare och arbetstaga­

re, att förslaget är enhälligt och att det därför kan sägas vara i vissa hän­

seenden jämförbart med en uppgörelse på arbetsmarknaden.

Begränsningen av kretsen redovisningsberättigade har däremot föranlett

erinringar från övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del. Det gäl­

ler länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges köpmannaförbund, För­

eningen auktoriserade revisorer, Skånes handelskammare, Familjeföretagens

förening samt Svensk industriförening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

71

72

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan förslaget sägas innebära

viss favorisering av aktiebolagen, vilket kan tänkas medföra ökad övergång

till sådan företagsform. Den starka anknytningen till de allmänna pensions-

planerna har motiverats av de förändringar i den privata pensioneringens

karaktär som utvecklingen inom näringslivet medfört och är måhända er­

forderlig. Från allmänna synpunkter kan emellertid betänkligheter resas

mot det krav på organisationstillhörighet som blir en indirekt följd av en

sådan ordning. Köpmannaförbundet gör också erinran mot att förslaget

utesluter enskilda företagare från skuldföring. I själva verket är det dock

så, menar förbundet, att många enskilda företagare har en väsentligt starka­

re ekonomisk ställning än många aktiebolag och handelsbolag. Förbundet

kan förstå, att man är tveksam i fråga om möjligheten för en enskild före­

tagare att under rubriken Avsatt till pensioner redovisa skuld för pension

till honom själv. Däremot bör det vara möjligt att redovisa skuld för pension

till anställda. Om man vill uppställa visst krav på företagarens ekonomiska

ställning, kunde som mätare användas ett visst medelantal arbetstagare och,

om detta icke skulle vara tillräckligt, att det i rörelsen redovisade egna kapi­

talet uppgick till visst lägsta belopp t. ex. 25 000 kr. Föreningen aukto­

riserade revisorer menar, att de motiv som utredningen anfört för att låta

handelsbolag få skuldföra åtaganden enligt allmän pensionsplan är lika till­

lämpliga på varje annan arbetsgivare som befinner sig i samma situation,

däribland enskilda rörelseidkare. Den föreslagna begränsningen bör därför

slopas.

Även Skånes handelskammare — som i likhet med utredningen anser det

nödvändigt att göra skillnad mellan sådana företagsformer vilkas tillgångar

»låses» i rörelsen på grund av särskilda lagregler och andra företagsformer

— hävdar, att enskilda företagare samt handelsbolag i fråga om andra pen­

sionslöften än planlöften bör kunna genom dispens erhålla rätt till skuld-

föring. I samma riktning uttalar sig Familjeföretagens förening och Svensk

industriförening. Den senare finner dock att redovisning under rubriken

Avsatt till pensioner inte bör få avse mer än pension enligt allmän pensions­

plan, om företaget inte är aktiebolag, ekonomisk förening, försäkringsbolag

eller sparbank.

Förslaget att knyta rätten till skuldföringen till viss k rets av p e n-

s i o n s 1 ö f t e n, nämligen dem som ingår i allmän pensionsplan, har till­

dragit sig stort intresse. Praktiskt taget alla remissinstanser som yttrat sig

i denna del har funnit denna anknytning alltför snäv för att kunna tillgodo­

se föreliggande eller uppkommande behov. Åtskilliga remissinstanser har

visserligen inte riktat någon erinran mot principen om anknytning till all­

män pensionsplan som sådan men har hävdat att denna anknytning inte bör

hindra skuldföring inom vissa gränser utanför sådan plan. Här förekommer

uppfattningen, att alla kostnader som hänför sig till löften tillkomna före

den 1 januari 1967 (indextillägg och annan höjning av pensionsnivån) bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

73

få beaktas vid skuldföring. Vidare förekommer uppfattningen att skuld för

utgående (aktuell) pension alltid bör få skuldföras. Slutligen har i vissa

yttranden förordats att även andra av borgensman garanterade löften än

sådana som innefattas i allmän pensionsplan bör tillerkännas beaktande.

Ett stort antal remissinstanser bär avstyrkt anknytningen till allmän

pensionsplan. De har därvid åberopat att en arbetsgivare kommer att rent

faktiskt känna sig hindrad att utlova pension utanför pensionsplanens ram,

eftersom han skulle gå miste om avdragsrätten vid taxering för det fall att

pensionsutfästelsen inte inordnas i sådan plan.

Kommerskollegium betonar, att anknytningen till allmän pensionsplan

kan antas leda till ett ökat intresse för kompletterande pensioner, något som

måste hälsas med tillfredsställelse. Mot anknytningen har emellertid enligt

kollegiet invänts, att arbetsgivaren kommer att ställas inför valet att an­

tingen lämna ett pensionslöfte av viss kvalitet eller att avstå från att ge nå­

got löfte alls. En sådan ordning innebär en inskränkning i avtalsfriheten och

gör arbetsgivare mindre benägna att lämna pensionslöften. För egen del fin­

ner kollegiet dock nämnda farhågor något överdrivna, även om kollegiet

principiellt anser att all reservering för infriande av pensionslöften bör vara

förenad med avdragsrätt vid taxering. Som ett från allmän synpunkt god­

tagbart alternativ till allmän pensionsplan kan man enligt kollegiet tänka

sig sådan kreditförsäkring eller likvärdig trygghetsanordning som av ar­

betstagarsidan inom ett företag godkänns som garanti, trots att huvudorga­

nisationen inte lämnat sin medverkan. Slutligen förordar kollegiet att

kapitalvärdet av utgående pension alltid skall få skuldföras liksom de till-

lägg till tidigare utlovad pensionsförmån vilka efter lagens ikraftträdande be­

tingas av penningvärdeförsämringen.

Sistnämnda yrkande återkommer — helt eller delvis — hos ett stort antal

remissinstanser, bland dem kammarrätten, Näringslivets skattedelegation,

Lantbrukets skattedelegation, Föreningen auktoriserade revisorer samt vissa

handelskamrar.

Näringslivets skattedelegation påpekar att ett företagsekonomiskt resone­

mang onekligen leder till att all reservering för pensionslöften bör vara för­

enad med avdragsrätt vid taxering. Lagen bör enligt delegationen skapa möj­

lighet till skuldföring av kreditförsäkrade pensionslöften utanför allmän

pensionsplan.

I kritiken mot anknytningen till allmän pensionsplan som villkor för

skuldföring instämmer bl. a. Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsam­

fund, Föreningen auktoriserade revisorer och vissa handelskamrar.

Föreningen auktoriserade revisorer anser t. ex. att utredningen fäst för

stor vikt vid allmän pensionsplan. Ett mycket stort antal företag kan

f. n. inte ansluta sig till någon sådan. Många pensionslöften är inte hel­

ler av den art att de kan ingå i en allmän plan. Konsekvenserna av för­

slaget blir därför enligt föreningen, att vissa företag inte kommer att lämna

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

pensionslöften som annars är motiverade, att många företag, som vid la­

gens ikraftträdande kunnat avveckla sina pensionsstiftelser, ånyo måste

bilda pensionsstiftelser för »specialpensionernas» skull samt att genomfö­

randet av obligatorisk skuldredovisning försvåras. Av dessa skäl bör enligt

föreningen tidsbegränsningen till den 31 december 1966 tas bort, med på­

följd att punkten om pensionslöfte till arbetstagare födda år 1907 eller ti­

digare blir överflödig. I allt fall bör sådan ändring vidtas att begränsningen

till sådana dyrtidstillägg till pension som utlovats före den 1 januari 1960

slopas. Skånes handelskammare understryker, att anknytningen till allmän

pensionsplan motverkar annars möjliga förbättringar av pensioner genom

att arbetsgivaren hindras från att lämna löften utanför planens ram. Han­

delskammaren gör vidare gällande, att det från skatterättslig synpunkt inte

kan vara riktigt med anknytning till pensionsplan. Utgångspunkten bör vara,

att alla kostnader är avdragsgilla. Undantag från principen kan enligt han­

delskammaren vara tillåtet endast om kostnaden kan anses otillbörligt hög

eller avdragsrätten kan befaras bli utnyttjad för skatteflykt. Det skulle in­

nebära en helt ny princip, om avdrag vägrades för vissa pensionslöften. Ut­

redningens ståndpunkt, att garanti måste föreligga för att pensionen obe­

tingat kan förväntas utgå, kan därför inte godtas av handelskammaren.

Handelskammaren framhåller att avdrag åtnjuts för upplupen men inte

förfallen ränta, oavsett om företagets (gäldenärens) ekonomiska ställning

är sådan att det är sannolikt att räntan aldrig kommer att erläggas. Varken

civilrättsliga eller skatterättsliga skäl kan därför enligt handelskammaren

åberopas till förmån för den inskränkning i rätten till skuldföring som

utredningen uppställt. — I allt fall vill handelskammaren bestämt mot­

sätta sig att avsättnings- och avdragsrätten begränsas i fråga om redan

gjorda pensionsåtaganden till pensionsnivån den 31 december 1966. Hänsyn

bör få tas även till den stegring av pensionskostnaden som inträffar där­

efter med anledning av att lönen stiger eller indexklausulen utlöses. Att

förbjuda detta är enligt handelskammaren en direkt obillighet, då arbets­

givaren inte har möjlighet att återta sitt pensionslöfte.

I uppfattningen att anknytningen till allmän pensionsplan hindrar eller

försvårar pensionering — t. ex. av personal i förtroendeställning — instäm­

mer handelskammaren i Gefle samt Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare. En liknande bedömning gör Kooperativa förbundet, som

hänvisar till att den privata tjänstepensioneringen blivit en intressefråga

mellan arbetsmarknadens parter och som därav drar slutsatsen att alla

pensionslöften, om vilka parterna träffat överenskommelse, bör få göras

till föremål för skuldföring. I allt fall bör pensionstillägg — avseende kom­

pensation för penningvärdeförsämring — utan undantag få göras till före­

mål för skuldföring. Även Sveriges advokatsamfund anser att begränsning­

en kan ge intryck av att utredningen inte hyst fullt förtroende för arbets-

marknadsparternas förmåga att förhandlingsvägen uppnå överenskommel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

75

se om kvalitativt tillfredsställande pensionslöften. I allt fall bör förslaget

avseende arbetstagare födda år 1907 eller tidigare omfatta dels alla arbets­

tagare, som inte åtnjuter full allmän tilläggspension, dels också det fulla

beloppet av givna pensionslöften. Enligt samfundets mening är utredning­

ens skäl för den uppställda begränsningen inte godtagbar.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Förslaget att bi­

behålla realstiftelse som instrument för tryggande av pension vid sidan om

förfarandet med skuldredovisning i arbetsgivarens balansräkning bär inte

föranlett yttranden från andra än f ör säkring sinspektionen, Näringslivets

skattedelegation och TCO.

Enligt försäkringsinspektionen och TCO framstår det som mest ratio­

nellt att avskaffa hela pensionsstiftelseinstitutet och ersätta denna form av

tryggande med pensionsförsäkring. Att märka är att inte ens en realstiftel­

se alltid erbjuder full trygghet. TCO tillstyrker dock förslaget på denna

punkt, ehuru med tvekan.

Det av försäkringsinspektionen och TCO anlagda betraktelsesättet delas

inte av Näringslivets skattedelegation, som tillstyrker bibehållandet av stif­

telseinstitutet och även i huvudsak den föreslagna lagregleringen. Enligt

delegationens mening skulle det tvärtom vara felaktigt att begränsa valmöj­

ligheterna i en civilrättslig lagstiftning oavsett vilket antagande man gör

om den framtida utvecklingen. Därtill kommer nödvändigheten av att till­

godose andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar. In­

te heller bör enligt delegationens uppfattning bestående realstiftelser tillå­

tas bli avvecklade mot stiftarens vilja.

Pensionsstiftelses rätt att bevilja arbetsgivare åter lån av avsatta medel

har tillstyrkts av Näringslivets skattedelegation, LO och Kooperativa för­

bundet. Vissa betänkligheter har uttalats av kammarrätten, överståthållar-

ämbetet och vissa länsstyrelser, som anser att säkerhetskravet är alltför

vagt utformat.

Förmånsrätt för pensionsfordran. Förslaget att införa förmånsrätt för

pensionsfordran tillstyrks av kommerskollegium, länsstyrelsen i Östergöt­

lands län, Sveriges köpmannaförbund, LO och SACO. Även Näringslivets

skattedelegation godtar förslaget.

Sveriges advokatsamfund finner starka skäl tala för att i princip utrusta

pensionsfordran med förmånsrätt men anser sig likväl inte f. n. — med

hänsyn till annan pågående lagstiftning med verkningar inom förmånsrät­

tens område — kunna ta slutlig ställning till förslaget.

Förslaget avstyrks av lagberedningen och Sveriges grossistförbund.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att förslaget att utan särskilda

övergångsbestämmelser införa en särskild förmånsrätt för personer födda

år 1907 eller tidigare motiverats av sociala skäl, nämligen att den kategori

76

anställda som uppbär en starkt reducerad allmän tilläggspension bör erhål­

la särskilda garantier för sina privata pensionsförmåner. I princip innebär

införandet av en dylik förmånsrätt enligt delegationen ett väsentligt avsteg

från vad som eljest kan godkännas i fråga om civillagstiftning. Effekten

av en sådan förmånsrätt varierar också företagen emellan till följd av

olika ålderssammansättning och skillnader i pensionsförmåner och är

därför svår att överblicka. Ett sådant avsteg från annars tillämpad lagstift­

ningsteknik kan enligt delegationen accepteras endast om den ökade be­

lastningen görs temporär. Detta krav har utredningen sökt tillgodose ge­

nom anknytningen till en speciell kategori äldre anställda. Delegationen

godtar förslaget i denna del under framhållande att utredningens förslag

utgör ett absolut maximum i fråga om förmånsrätt. Även förslaget om för­

månsrätt i övrigt biträds av skattedelegationen, trots den retroaktivitet som

enligt delegationen kännetecknar detta.

Sveriges advokatsamfund finner det vanskligt att bedöma såväl var i för-

månsrättsordningen fordran på pension skall inplaceras som huruvida

förmånsrätten bör begränsas till att avse pension intill visst belopp. Försla­

get om förmånsrätt bör vid departementsbehandlingen göras till föremål för

en grundlig omprövning. Därvid bör enligt samfundet olika borgenärsin-

tressen allsidigt belysas och vägas mot varandra. Samfundet understryker

vikten av att förmånsrätten inte får inverka störande på näringslivets kre­

ditmöjligheter eller på kreditmarknaden över huvud. Såsom villkor för för­

månsrätt enligt förslaget uppställer samfundet krav på att redovisningen av

pensionsskulden blir obligatorisk.

Lagberedningen framhåller inledningsvis i denna del, att utredningsför­

slaget inte presenterats för de nordiska grannländerna. Med hänsyn till det

nordiska samarbete som äger rum i fråga om bl. a. de förmånsrättsliga reg­

lerna förutsätter beredningen, att samråd med grannländerna äger rum in­

nan en för borgenärerna så betydelsefull reform som den av utredningen fö­

reslagna genomförs. Förslagets verkningar bör bedömas även med hänsyn

till de europeiska samarbetssträvandena.

Vidare framhåller beredningen, att betänkandet inte innehåller något som

kan belysa hur den föreslagna förmånsrätten skulle drabba i de individuella

fallen. Man hade kunnat tänka sig en undersökning av ett antal konkurs­

fall av någon betydenhet med tänkt införande av förmånsrätt för kapitali-

serade pensionsfordringar. Inte heller vet man genom betänkandet, hur stort

det kapitaliserade beloppet av förmånsberättigade pensionsfordringar skul­

le bli för hela landet. Förslaget berör arbetsgivare av alla slag och någon

samlad statistik över deras förpliktelser torde inte finnas. I den mån för­

pliktelserna motsvaras av pensionsstiftelser — vilket ingalunda alltid är för­

hållandet — har sammanlagda beloppet uppskattats till 7,5 miljarder kr.

per utgången av år 1964, varav emellertid 1,5 miljarder täcktes av realtill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

77

gångar hos stiftelser. Hur stort belopp som skulle tillkomma på grund av

pensionsutfästelser vilka inte täcks av pensionsstiftelser kan man inte gis­

sa sig till. I vad mån nya pensionsförpliktelser tillkommer framdeles eller

i vad mån utfästa belopp kommer att stiga kan man inte heller yttra sig

om. Att fordringsägare, som inte haft någon säkerhet, skulle i föreslagen

omfattning utan vidare utrustas med förmånsrätt på andra redan befintli­

ga — eller blivande — borgenärers bekostnad torde enligt beredningen vara

något unikt för våra förhållanden.

Förutsättningarna för den kredit som andra borgenärer lämnat kan enligt

beredningen helt förändras om gamla och nya pensionsutfästelser får kapi-

taliseras och njuta förmånsrätt utan begränsning, också i den mån de be­

löper på intjänande före utfästelsens tillkomst. Särskilt de oprioriterade

borgenärerna kan genom förslaget bli helt lottlösa.

Beredningen anser, att förslaget inte rimligen kan godtas i föreliggande

skick. Enligt beredningens mening måste det sålunda för att förmånsrätt

skall kunna medges åtminstone fordras, att avsättning, lämpligen till stif­

telse, skett av vinstmedel och redovisas som verklig skuld i balansräkning­

en, att pensionernas belopp begränsas och att verkställd avsättning kan bli

föremål för återvinning, om den skett inom viss inte alltför kort tid före

konkursansökningen.

Om systemet med reversstiftelser bibehålls, kan enligt beredningen åter­

vinning av medelsöverföring till stiftelsen ske enligt konkurslagen. Det kan

däremot bli svårigheter att i sak åstadkomma motsvarande återvinning,

om man som utredningen föreslagit nöjer sig med avsättning genom en bok-

föringsåtgärd i företagarens egen bokföring.

Beredningen framhåller vidare, att förmånsrätt enligt förslaget skall in­

träda alldeles oavsett om pensionsutfästelsen skett före lagens ikraftträ­

dande eller om pensionen intjänats dessförinnan. Detta kan innebära stora

överraskningar för andra borgenärer. Med en ordning som betjänar sig av

pensionsstiftelser och medelsöverföring till dem under betryggande villkor

kan sådana överraskningar lättare förebyggas. Beredningen anser det inte

kunna godtas att, utan någon övergångsreglering, förmånsrätt ges med

återverkande kraft för vissa pensionsfordringar före bl. a. redan befintliga

företagsinteckningar och före oprioriterade borgenärer.

Frågan om tillåtligheten av tillbakaverkande kraft inställer sig enligt be­

redningen inte endast i samband med lagens ikraftträdande. Det kan också

inträffa, att en företagare med ett slag åtar sig oantastbara pensionsförplik­

telser mot sina arbetstagare även i den mån pensionen skall anses intjänad

under tid före den dag då förpliktelserna blev oantastbara. En motsvarande

fråga om återverkande kraft uppkommer även när en företagare ikläder sig

en oantastbar pensionsförpliktelse mot viss enskild anställd, t. ex. verkstäl­

lande direktör, och pensionen har intjänats före åtagandet. Hithörande fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

78

skulle enligt beredningen kunna få en rimligare lösning, om avsättning av

vinstmedel krävs för att förmånsrätt skall åtnjutas och återvinning kan

äga rum under lämpliga förutsättningar.

I sammanhanget påpekar beredningen, att vanliga skulder skall samvets­

grant upptagas i bokföringen och balanseras mot företagets tillgångar för

att man skall få en uppfattning om bolagets ställning. De i balansräkningen

upptagna skulderna skall bl. a. ligga till grund för beräkning av erforderlig

avsättning till skuldregleringsfond. Även avsättningen till reservfond är i

viss mån beroende av skuldredovisningen. Ett företag är emellertid enligt

gällande lag inte pliktigt att i balansräkningen utföra kapitaliserade belop­

pet av pensionsskulder som gäld, och utredningen föreslår ej någon ändring

i denna del. Godtas utredningens förslag kan man, framhåller beredningen,

räkna med att mycket stora kapitaliserade pensionsbelopp dyker upp i kon­

kurs med förmånsrätt utan att de ens i balansräkningen utförts bland före­

tagets skulder eller föranlett skyldighet att göra avsättning till skuldregle­

ringsfond. Den här påtalade inkonsekvensen vidlåder inte ett system som

förutsätter överföring av vinstmedel till stiftelse.

Lagberedningen anser sålunda att man måste behandla hela frågan om

förmånsrätt på annat sätt än utredningen gjort och lägger fram ett eget för­

slag till tryggande av pensionsfordringar, som inte skulle stå i strid med

nuvarande ordning. Beredningens förslag innebär följande.

1. Pensionsförpliktelser får fortfarande upptagas inom linjen. Till stöd

för en sådan ståndpunkt kan anföras, att företaget, så länge det kan visa

hygglig vinst, i realiteten inte belastas av pensionsfordringarnas hela kapi­

taliserade värde på samma sätt som av vanliga skulder. Vanliga kapitalskul­

der måste ju amorteras med den behållna vinst som återstår sedan bl. a.

avdrag skett för skatt, medan de årliga pensionskostnader som ingått i det

kapitaliserade beloppet får avdragas från den skattepliktiga inkomsten. Det

är först i konkurs eller vid därmed jämförliga förfaranden som hela det

kapitaliserade beloppet fullt kommer fram som en verklig belastning av

boet. För företagen bör det vara en lättnad att inte behöva i balansräkning­

en redovisa kapitalskuld av pensionsförpliktelser vare sig de har förmåns­

rätt före eller efter företagsinteckningarna. Företagets möjligheter att erhål­

la kredit ökas, förutsatt att den som ger kredit ej behöver räkna med senare

överraskningar.

2. För tillgodoseende av önskemålet, att pensionsborgenärernas rätt tryg­

gas inom rimliga gränser, har man på arbetsmarknaden redan beträtt för-

säkringsvägen. Beredningen förordar en undersökning, huruvida inte kredit­

försäkringen kan och bör utvidgas så att den i princip får gälla alla oantast­

bara pensionsförpliktelser, oavsett under vilken tid de intjänats. Vissa be­

gränsningar i fråga om belopp och liknande bör dock naturligen kunna upp­

ställas. Systemet innebär, att arbetsgivaren svarar för pensionsförpliktelser-

na, vilkas fullgörande emellertid skulle garanteras av kreditförsäkringsin-

rättningen. Intet hindrar, att denna ordning i likhet med det nuvarande

FPG/PRI-systemet kombineras med pensionsstiftelser, om man så vill. Den

antydda utvidgningen skulle givetvis medföra ökade försäkringspremier

men mot denna ökning svarar större möjligheter för företagaren att erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

79

kredit och dessutom ökad trygghet för pensionsborgenärerna. Till undvi­

kande av missförstånd må särskilt framhållas, att här ej avses att försäk-

ringsinrättningen skulle i första hand svara för pensionerna. Den skulle

endast vara garant.

3. Kreditförsäkringsinrättningen bör ha vissa möjligheter att vägra före­

tagare att erhålla försäkring och att uppsäga försäkring. I de ekonomiskt

svagaste företagen skulle sålunda pensionsborgenärerna ej få önskat skydd.

Det synes emellertid naturligt, att man just i de svaga företagen undviker

att belasta dem med stora kapitaliserade pensionsförpliktelser på andra bor­

genärers bekostnad. I den mån sådana företag ej försvinner får man trygga

pensionerna genom vanlig pensionsförsäkring i inrättningar av typen SPP.

4. För att det antydda systemet skall fungera krävs, att kreditförsäkrings­

inrättningen ej får regressrätt med förmånsrätt i vidare mån än pensionsta-

garen själv har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Regressrätt med förmåns­

rätt skulle alltså ej föreligga för det kapitaliserade värdet av framtida pen­

sioner, även om kreditförsäkringsinrättningen inköpt pensioner åt vederbö­

rande. Ännu radikalare vore att kreditförsäkringsinrättningen avstod från

all regressrätt för det kapitaliserade beloppet av pensionsutfästelserna. Det

kan ju för oprioriterade borgenärer bli en obehaglig överraskning att de ka­

pitaliserade beloppen dyker upp i konkurs, även om de ej är utrustade med

förmånsrätt.

Enligt Sveriges grossistförbund kan förslaget, om det genomförs, med­

föra mycket otillfredsställande konsekvenser. Förmånsrätten kan avse be­

tydande belopp, som inte kommer till synligt uttryck i bokslutet (»tyst»

förmånsrätt). En sådan konsekvens är enligt förbundet allvarlig från alla

synpunkter. Svårigheten att få en rättvisande bild av ett företags ekonomiska

ställning ökar genom att förmånsrätten avses gälla oberoende av när pen­

sionslöftet givits och när pensionen intjänats. Rent allmänt framhåller för­

bundet att frågan om utformningen av en förmånsrätt bör ses i ett större,

även internationellt sammanhang och förbundet uttalar sig härvid i samma

riktning som lagberedningen.

Upphörande av näringsverksamhet. Förslaget om tryggande av pensions-

fordran i det fall då arbetsgivaren upphör med sin rörelse hälsas med till»

fredsställelse av länsstyrelsen i Östergötlands län och LO. Enligt Sveriges

köpmannaförbund får förslaget utomordentligt stor betydelse för företag

inom detaljhandeln, inom vilken det normalt sker en viss omsättning av

företag genom att företagare på grund av ålder eller sjukdom överlåter sin

x-örelse. Näringslivets skattedelegation framhåller, att flertalet av de frågor

som i denna del omfattas av förslaget hittills varit oreglerade. Den viktigaste

av dessa frågor är pensionslöftets behandling vid fusion enligt aktiebolags­

lagen. Hittills har i fråga om fria stiftelser permutation i en eller annan

form varit den enda vägen för att bringa reda i stiftelseförhållandena efter

sammanslagning av företag. Nuvarande ordning har med rätta kritiserats.

Delegationen, som anmärker att ett starkare betonande av tryggandesyn­

punkten inte bör ändra pensionsfordrans rättsliga karaktär, uppfattar de

föreslagna reglerna som endast en sammanfattning av regler för vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

80

speciella situationer. Ett väsentligt och berättigat krav på dessa reglers ut­

formning är, att de inte motverkar eller försvårar företagsekonomiskt mo­

tiverade och från allmän synpunkt nödvändiga och önskvärda strukturför­

ändringar. Eftersom företagens kontoavsättningar framdeles till allt större

del kommer att avse kreditförsäkrade pensionslöften, vilka bör följa sär­

skilda regler, får de allmänna regler som föreslås ett med tiden alltmer be­

gränsat tillämpningsområde.

Lantbrukets skattedelegation anser att förslaget avser endast rörelse och

inte jordbruksfastighet och annan fastighet.

Förslagets anknytning till rörelsebegreppet uppmärksammas av hovrät­

ten för Västra Sverige, som anser att detta utan tvivel innebär en bety­

dande svårighet. Detta påpekande får dock ej uppfattas som kritik, fram­

håller hovrätten. Därtill kommer att man enligt förslaget bör främja en

överenskommelse om att överflytta pensionsskulden på efterträdaren. Med

hänsyn därtill biträder hovrätten förslaget på denna punkt.

Personalstiftelse. Förslaget om uppdelning i rena pensions- och personal­

stiftelser anses ändamålsenligt av remissinstanserna. Ingen erinran riktas

mot förslaget att personalstiftelse skall utgöra en realstiftelse. Det föror­

dade förbudet mot återlån kritiseras dock av vissa remissinstanser, såsom

Sveriges advokatsamfund, Lantbrukets skattedelegation och SHIO.

I de delar, där de föreslagna reglerna överensstämmer med vad som fö­

reslagits om pensionsstiftelse, föreligger ingen kritik.

Tillsyn. Förslaget att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet tillstyrks

av bl. a. kammarrätten, Familjeföretagens förening och Näringslivets skat­

tedelegation. Delegationen hänvisar till att tillsynsarbetet successivt kom­

mer att minska genom nedgången i antalet stiftelser. Även beträffande de

kvarstående stiftelserna kommer tillsynen att förenklas genom den nu

förordade regleringen. Enligt delegationens mening är det nödvändigt att

tillsynen utövas lokalt genom länsstyrelserna, särskilt med hänsyn till att

de frågor som uppstår vid upphörande och överlåtelse av rörelse ofta har

en stark lokal anknytning. Vidare konstaterar delegationen, att tillsyns­

myndigheten genom förslaget kommer att befrias från att syssla med den

vanligaste formen för överlåtelse, nämligen fusioner.

Flera instanser uttrycker farhågor för att länsstyrelserna kommer att få

nya och svåra arbetsuppgifter i alltför stor omfattning. I sådan riktning

uttalar sig länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län och TCO, som

tillägger att länsstyrelserna bör få generella anvisningar om vilka krav som

behöver ställas vid behandlingen av ifrågakomna ärenden. Länsstyrelserna

måste enligt dessa remissinstansers mening utrustas med sådana resur­

ser att arbetsgivare, pensionsborgenärer och styrelser för pensionsstiftel­

serna kan få vägledning, information och förhandsbesked i svåra frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

81

Häri instämmer handelskammaren i Gefle, som påpekar att erfarenheterna

från försäkringsinspektionens befattning med bundna stiftelser i dessa hän­

seenden varit mycket goda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län befarar, att

förslaget under en övergångstid kommer att medföra avsevärd belastning

för länsstyrelserna.

Föreningen auktoriserade revisorer och Lantbrukets skattedelegation för

fram tanken på en central nämnd — en »pensionsstiftelsenämnd» -—- såsom

tillsynsmyndighet i länsstyrelses ställe. Föreningen anser, att hittillsvarande

erfarenheter av tillsynen visar betydande skillnader mellan olika länssty­

relser vid tillämpningen av gällande bestämmelser. Tillsynsmyndigheten

kommer att få nya och svåra uppgifter, vilket enligt föreningen gör att man

kan befara en ännu större ojämnhet i tillämpningen. Det finns därför enligt

föreningen skäl att överväga, om inte en central tillsynsmyndighet är lämp­

ligare. Eftersom många avgöranden kommer att vara av rent affärsmässig

art, borde denna centrala myndighet innehålla företrädare för näringslivet

och för arbetstagarorganisationerna. En central »pensionsstiftelsenämnd»

synes föreningen vara den lämpligaste tillsynsmyndigheten. Lantbrukets

skattedelegation hänvisar till att företagen i viktiga frågor behöver ha möj­

lighet att få bindande förhandsbesked och detta även inom pensionsstiftel­

sernas område. Erfarenheterna från en central instans som riksskatte­

nämnden anser delegationen vara enbart positiva. Att riksskattenämnden

inte utan svårighet kan lämna förhandsbesked inom pensioneringens om­

råde beror enligt delegationen på att även civilrättsliga frågor berörs. En

central instans för detta område borde lämpligen knytas till försäkringsin-

spektionen och kunde eventuellt överta samtliga tillsynsuppgifter. Delega­

tionen anser, att det därigenom skulle skapas garanti för att granskningen

blir sakkunnig och bedömningen enhetlig.

Även Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet anser att önsk­

värdheten av en enhetlig bedömning talar för inrättandet av en central till­

synsmyndighet. Båda remissinstanserna anser försäkringsinspektionen bäst

lämpad för uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen

Inledning. I vårt land förekommer vid sidan av den allmänna pensione­

ringen en omfattande privat pensionering som har sin grund i arbetsgiva­

res pensionsutfästelser till sina anställda. En arbetsgivare kan säkerställa

sina pensionsutfästelser genom att teckna pensionsförsäkring. Han kan

också svara för sina utfästelser med den egna förmögenheten.

En arbetsgivares utfästelse om ålderspension ger redan under arbetsta­

garens yrkesaktiva ålder upphov till vissa rättsverkningar. En sådan verkan

är att den del av pensionen som arbetstagaren tjänar in under ett år utgör

82

en kostnad för arbetsgivaren och bildar en successivt växande skuldpost.

Denna kan redovisas i balansräkningen. Enligt gällande skatteregler åt­

njuter arbetsgivaren emellertid rätt till avdrag för denna skuldökning vid

taxering till inkomstskatt endast under förutsättning att han avsätter mot­

svarande medel till en särskild pensionsstiftelse. Avsättningen kan full­

göras antingen genom överföring av kontanter eller andra medel eller ock­

så genom överlämnande av en av arbetsgivaren utställd revers. I det sist­

nämnda fallet föreligger dock avdragsrätt endast om arbetsgivaren är ak­

tiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank.

Består stiftelsens tillgångar av enbart fordringar mot arbetsgivaren, kallas

stiftelsen reversstiftelse. Har stiftelsen även andra tillgångar kallas den

realstiftelse.

Flertalet pensionsstiftelser är av typen reversstiftelse. Av de belopp som

sammanlagt avsatts till pensionsstiftelser — omkring 7,5 miljarder kr. -—-

beräknas omkring 6 miljarder kr. utgöra reversfordringar och återstoden

andra tillgångar.

Det avgörande skälet till att en arbetsgivare ofta föredrar att avsätta

årets pensionskostnad till en reversstiftelse framför att betala premier till

en försäkringsinrättning eller inrätta en s. k. realstiftelse är önskemålet

att kunna förfoga över det kapital som motsvarar premierna. Tecknar han

försäkring, måste kapitalet föras över till försäkringsinrättningen och för­

valtas hos denna enligt de regler som gäller för placeringen av försäkrings­

fonden för livförsäkringar. Arbetsgivaren kan inte räkna med att säkert

få återlåna överlämnade medel. En avsättning till realstiftelse innebär lika­

så att arbetsgivaren avstår från de avsatta medlen, låt vara att dessa ofta

kan lånas tillbaka. Fullgör arbetsgivaren däremot avsättningen till en pen­

sionsstiftelse med revers, kan kapitalet ligga kvar och användas i arbets­

givarens rörelse.

Pensionsstiftelsen har emellertid inte till enda uppgift att vara ett in­

strument för arbetsgivaren när det gäller att reservera medel för privata

pensioner med rätt till skatteavdrag för avsättningen. Stiftelsen skall också

tjäna syftet att trygga arbetstagarnas pensionsrätt. Har stiftelsen bildats

enligt 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

(bunden stiftelse), åtnjuter fordringen förmånsrätt enligt 17 kap. 11 §

handelsbalken, i den mån den inte utgår med förmånsrätt enligt samma

kap. 4 §. Av det totala antalet pensionsstiftelser, omkring 9 000, är det

emellertid endast en tiondel som är bundna. Övriga, s. k. fria stiftelser, åt­

njuter ingen förmånsrätt. Har stiftelsen realtillgångar, utgör dessa trygg­

het för pensionsfordringarna.

Behovet av ny lagstiftning. Den nuvarande ordningen med både bundna

och fria stiftelser samt revers- och realstiftelser har utsatts för allvarlig

kritik. Denna har framför allt riktat sig mot reversstiftelserna och gått ut

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

83

på att dessa utgör ett bräckligt skydd för arbetstagarnas pensionsfordring-

ar. Är arbetsgivarens företag bärkraftigt, anses arbetstagarna inte behöva

utnyttja stiftelsen, eftersom arbetsgivaren ändå kan infria sina pensions­

utfästelser. Är arbetsgivaren insolvent och går i konkurs, är stiftelsens

fordran normalt inte mera värd än vilken fordran som helst. Detta är åt­

minstone fallet i fråga om de fria stiftelserna, som saknar förmånsrätt för

sina fordringar. De fria stiftelserna anses därför inte fylla någon reell upp­

gift från tryggandesynpunkt. Vidare har erinran riktats mot att det finns

två stiftelsetyper som följer skilda regler. Detta gäller som redan nämnts

bl. a. förmånsrätten. För de fria stiftelsernas del saknas också regler om

t. ex. styrelse och likvidation och om stiftelsens överförande till annan

arbetsgivare i samband med fusion m. m. Särskilt bristen på regler för

överförande av stiftelse från en arbetsgivare till en annan har känts be­

svärande för näringslivet. Även bevakningsproceduren i arbetsgivarens

konkurs är en annan för de fria stiftelserna än för de bundna stiftelserna.

Det har likaså väckt kritik, att lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser betraktar avsättning till bunden stiftelse som en vinst­

disposition och inte som en kostnad. Detta synsätt har kommit till uttryck

även i konkurslagen, där avsättning till bunden stiftelse kan återvinnas

under samma tidsperiod som gåva.

De bundna stiftelserna har stått under tillsyn alltsedan deras tillkomst.

De fria stiftelserna har däremot tidigare inte varit underkastade obligato­

risk tillsyn. Först efter utredningens tidigare förslag infördes genom 1961

års lagstiftning bestämmelser om sådan tillsyn även för dem. Men till­

synen utövas av olika myndigheter. Bunden stiftelse står under tillsyn av

försäkringsinspektionen, medan fri stiftelse står under länsstyrelsens till­

syn.

Slutligen inverkar olika skatterättsliga regler på bedömandet av de båda

stiftelsetyperna. I kommunalskattelagen regleras de förutsättningar under

vilka avsättning får göras med revers för att rätt till avdrag för avsättning­

en skall föreligga vid taxeringen. Reglerna innehåller bl. a. vissa begräns­

ningar i avsättningsbeloppens storlek. Vidare föreskrivs skyldighet att åter­

föra överskottsmedel i stiftelse till beskattning. Dessa skatterättsliga regler

sätter i flera avseenden en prägel på stiftelserna, som skiljer sig från vad

som följer av den civilrättsliga lagstiftningen.

De nu anförda omständigheterna har gjort en översyn av formerna för

den privata pensioneringen behövlig. Denna översyn har verkställts av pen­

sionsstiftelseutredningen. På grundval av ett första betänkande av utred­

ningen antogs år 1961 lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse

och i anslutning därtill vissa ändringar i annan lagstiftning. Med 1961 års

lagstiftning avsågs att lösa vissa problem rörande anpassningen av pen­

sionsstiftelsernas verksamhet till det ändrade läge som uppstått på tjänste-

pensioneringens område i och med den allmänna tilläggspensioneringens

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

84

tillkomst. Lagstiftningen tog sikte även på vissa andra civilrättsliga och

skatterättsliga frågor som ansågs särskilt brådskande. Lagen innebär bl. a.

att det i pensionsstiftelserna skall kvarhållas så mycket av befintliga medel

som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser om pen­

sion (stiftelsens pensionsreserv). Vidare ges regler om användning av pen­

sionsstiftelses överskottsmedel. Dessa kan anlitas dels till gottgörelse åt

arbetsgivaren för dennes utgifter för pensionering och för ändamål som

står nära pensionering och dels till överföring från en pensionsstiftelse till

en annan hos samma arbetsgivare. Därmed ges möjligheter för arbetsgivare

att gottgöra sig för avgifter till allmän tilläggspension och att föra över

medel till stiftelse som bildats för att trygga ITP-pension.

Den år 1961 tillkomna lagstiftningen har delvis provisorisk karaktär. I

sitt andra betänkande, som avgavs år 1965, har utredningen gjort en förut­

sättningslös och samlad prövning av rättsområdet i hela dess vidd. I hu­

vudsak går utredningens förslag ut på att reversstiftelseformen utmönstras

och ersätts med möjlighet för arbetsgivare att under vissa förutsättningar

föra upp en spärrad och avdragsgill skuldpost för pensioner i balansräk­

ningen, benämnd »Avsatt till pensioner». Stiftelseformen kräver enligt för­

slaget avsättning med kontanta medel eller liknande för pension eller andra

ändamål än pensionering. Vidare föreslås arbetstagarnas pensionsfordring-

ar bli utrustade med viss förmånsrätt genom bestämmelser i 17 kap. han-

delsbalken. Förslaget bygger på tanken att särskilda regler om likvidation,

fusion, tillsyn in. m. blir onödiga i fråga om sådan avsättning för pensione­

ring, vilken redovisas som en skuldpost i bokföringen, och att motsvaran­

de regler i fråga om realstiftelserna kan förenhetligas och förenklas. Ge­

nom att skuldposten under straffansvar spärras intill måttet för pensions-

reserven avses pensionsfordringarna bli effektivt tryggade.

Utredningens förslag är enhälligt och har tillkommit efter överläggningar

med bl. a. företrädare för arbetsmarknadens olika huvudorganisationer.

Förslaget har i stort fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.

Alldeles särskilt gäller detta förslaget att avskaffa reversstiftelserna. Un­

der remissbehandlingen har också uttalats bl. a., att lagförslaget medför

avsevärda lagtekniska och administrativa fördelar och att det särskilt ge­

nom samordningen mellan civilrätt och skatterätt bör kunna bringa ord­

ning och reda på åtskilliga punkter som hittills varit bristfälligt reglerade

eller i övrigt oklara.

Viss tvekan om behovet av ny lagstiftning i enlighet med utredningens

uppläggning har anmälts av kammarrätten och en länsstyrelse. De me­

nar att en lagstiftning i ämnet skulle ha fyllt en vida större uppgift, om

den kommit till stånd tidigare, innan de stora pensionsfrågorna vunnit

sin lösning. Lagberedningen har avstyrkt förslaget. Beredningen anser, att

utredningen gått väsentligt längre än som i nuvarande läge är påkallat

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

85

från tryggandesynpunkt. Särskilt anses detta gälla utredningens förslag

om förmånsrätt. Enligt beredningen hade det bort undersökas, om det inte

varit möjligt att bygga vidare på nuvarande ordning med pensionsstiftel­

ser och avlägsna påtalade brister genom adekvata jämkningar i lagstift­

ningen. Beredningen menar, att många omständigheter av både teknisk och

praktisk art talar för att bevara stiftelsekonstruktionen, alternativt i form

av en enhetsstiftelse.

Det är uppenbart att utbyggnaden av den allmänna pensioneringen och

de i anslutning därtill träffade centrala överenskommelserna på arbets­

marknaden om kompletterande privat tilläggspensionering, särskilt ITP-

planen, minskat betydelsen av en lagreform inom pensionsstiftelseväsendet.

Av särskilt intresse är att de omkring 1 800 pensionsstiftelser, som bildats

med anledning av ITP-planen för att trygga ålderspension enligt nämnda

plan, fått sin faktiska tryggandefunktion stärkt genom garantiåtagande

från det särskilt inrättade Försäkringsbolaget Pensionsgaranti ömsesidigt

(FPG/PRI-systemet). ITP-planen och dess efterföljare synes därmed för

näringslivets anställda innebära en tillfredsställande garanti för den pen-

sionsrätt som avses med planerna.

Att märka är emellertid, att bestående fria och bundna stiftelser av äldre

typ, dvs. de som bildats före nyssnämnda överenskommelser, är omkring

7 000 till antalet och avser pensionsfordringar till ett sammanlagt belopp

om ca 6 miljarder kr., medan PRI-stiftelserna inte är flera än omkring

1 800 och ännu inte avser fordringar till högre belopp än omkring 1,8 mil­

jarder kr. Man måste därför anta, att de problem som nu vidlåder pensions­

stiftelseväsendet kommer att utgöra kännbara olägenheter under en ganska

lång övergångstid, sannolikt minst omkring 40 år. Härtill kommer att den

nuvarande ordningen är behäftad med brister, som är kännbara även för

PRI-stiftelserna. Att utvecklingen medfört, att nuvarande brister till viss

del fått karaktär av övergångsproblem, utgör därför enligt min mening

inte skäl nog för att avstå från en mer omfattande reform av stiftelseväsen­

det.

Syftet med den föreslagna lagreformen är alt såvitt möjligt skapa trygg­

het för privata pensionsfordringar i former som inte innebär onödiga eko­

nomiska eller praktiska påfrestningar för näringslivet. En sådan reform

torde väl, som lagberedningen framhållit, kunna nås efter andra och del­

vis mindre genomgripande linjer än dem utredningen följt. En ny ana­

lys av problematiken med sikte på andra lösningar förutsätter emellertid

ytterligare utredningsarbete under medverkan av företrädare för arbets­

marknadens organisationer. Det föreliggande utredningsförslaget, som till­

kommit under sådan medverkan, är enhälligt och har i huvudsak vunnit

remissinstansernas stöd. Förslaget innebär en avsevärd rationalisering av

formerna för den privata tjänstepensioneringen. Jag anser därför att frå­

gan om tryggande av privata pensioner bör lösas på grundval av utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

86

ningsförslaget. I vissa avseenden bör dock modifikationer ske. Enligt min

mening bör avvägningen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressena ske

mot bakgrund av följande synpunkter.

Systemet med bundna och fria revers- och realstiftelser som instrument

för pensionering har visat sig svåröverskådligt och invecklat. Särskilt har

kritik riktats mot reversstiftelserna. En förenkling av formerna för den

privata arbetstagarpensioneringen är därför av behovet påkallad, inte minst

för att underlätta rationaliseringssträvandena inom näringslivet. Här har

den föreslagna omvandlingen av reversstiftelse till särskild, spärrad skuld­

post i bokföringen sin största betydelse. Jag ämnar föreslå att utrednings­

förslaget i huvudsak följs i denna del.

De nuvarande stiftelserna erbjuder inte i och för sig något fullt tillfreds­

ställande mått av trygghet för pensionsfordringarnas infriande. För re­

versstiftelsernas del synes den viktigaste trygghetsfaktorn ligga däri att

kretsen av stiftare i praktiken -— med hänsyn till rätten att göra avdrag

vid taxering — är begränsad till aktiebolag, ekonomiska föreningar och

andra, som genom lagstiftning omfattas av vissa konsolideringskrav till

borgenärernas skydd. De stiftelser, övervägande reversstiftelser, som tryggar

åtaganden enligt ITP-planen, bereder emellertid med hänsyn till den in­

byggda FPG-kreditförsäkringen en i det närmaste fullständig trygghet för

fordringarnas infriande i fall av arbetsgivarens obestånd. Anslutningen till

allmänna pensionsplaner ökar och det finns skäl anta, att man om några

decennier inte behöver räkna med andra pensionsfordringar än sådana som

är lcreditförsäkrade. Möjligheterna att effektivt trygga sådana äldre pen­

sionsfordringar som inte är garanterade på detta sätt synes vara mer be­

gränsade. En så vidsträckt förmånsrätt som utredningen föreslagit synes

inte böra införas av skäl som närmare skall utvecklas i det följande. Den

särskilda skuldföringsmetoden bereder som sådan inte större trygghet än

en reversstiftelse. Viktigt är därför att kretsen av arbetsgivare, som får

använda den nya metoden, begränsas till de rättssubjekt för vilka de

förut nämnda konsolideringskraven till borgenärernas skydd gäller. Vad an­

går de pensionsstiftelser som avses få bestå för framtiden, s. k. realstiftel­

ser, finns vissa möjligheter att genom reformen förbättra deras tryggande-

funktion. Detta bör enligt min mening ske genom att stiftelserna ges en

väsentligt självständigare ställning i förhållande till arbetsgivaren än f. n.

Av betydelse från tryggandesynpunkt är slutligen de särskilda regler jag

vill föreslå för det fall att arbetsgivaren upphör med sin rörelse.

De nu i korthet redovisade reformerna avses skola inrymmas i en särskild

lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m., som ersätter 1937 och 1961

års lagar på området. I den nya lagen bör också upptagas vissa regler om

arbetsgivares stiftelse med annat ändamål än pensionering, s. k. personal­

stiftelse, och om tillsyn över pensions- och personalstiftelse. Som en följt

av reformen bör ändringar vidtas i en rad civilrättsliga lagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

87

Pensionsutfästelsens natur. Som utredningen framhållit är pension en­

ligt modernt synsätt att jämställa med lön och inte som det förr vanligen

ansågs att betrakta som ett understöd av gåvokaraktär. Avsättning till

pensionsstiftelse utgör med andra ord en kostnadsdisposition och inte __

som man sag saken vid tillkomsten av 1937 års lag — en vinstdisposition.

Från arbetstagarens synpunkt innebär denna grundsyn, att arbetstaga­

ren för varje år intjänar en viss andel av sin framtida pension, av utred­

ningen benämnd fribrev. Pensionsfordringen är lika med kapitalvärdet av

detta fribrev. För att stärka arbetstagarens pensionsfordran har utredning­

en föreslagit regler om förmånsrätt för fordringen och om särskilda åtgär­

der från arbetsgivarens sida i det fall att arbetsgivaren upphör med sin rö­

relse. Utredningen har också föreslagit särskild lagreglering för att hindra

för arbetstagarna ogynnsamma verkningar av s. k. antastbart pensionslöfte,

dvs. löfte till vilket arbetsgivaren knutit villkoret, att arbetstagaren står kvar

i tjänst när pensionsfallet inträffar.

Från arbetsgivarens synpunkt innebär den nämnda uppfattningen om

pensionsutfästelsens — eller med utredningens beteckning pensionslöftets

— natur, att utfästelsen för varje år ger upphov till en kostnad. Denna

motsvarar den del av pensionens uppbyggnad som belastar rörelsen för

varje år i sänder (periodisering). Detta synsätt överensstämmer med den

kostnadsfördelning som är den vanliga när arbetsgivaren betalar premier

för en pensionsförsäkring (premiereservsystemet).

Riktigheten av den uppfattning som jag nu berört och som kommit till

uttryck i utredningens förslag har ifrågasatts endast av lagberedningen.

Denna menar att avsättning eller reservering av medel för pension bör ske

av vinstmedel och inte betraktas som en kostnad som belastar rörelsen. Jag

ansluter mig emellertid till utredningens principiella ståndpunkt i denna

del. Jag vill därmed ge eftertryck åt den numera vanliga uppfattningen, att

en arbetstagares pensionsfordran till den del pensionen är intjänad utgör

ett med lönefordran likställt anspråk.

Som ett ytterligare uttryck för denna uppfattning är att betrakta utred­

ningens förslag till tillägg till avtalslagen, enligt vilket domstol kan jämka

eller lämna utan avseende ett antastbart villkor, om dess tillämpning från

arbetstagarens sida uppenbarligen skulle vara otillbörlig. Enligt min me­

ning torde denna utredningens bedömning av ett antastbart löfte inte be­

höva uttryckligen lagfästas. Redan jämlikt grunderna för bestämmelsen i

8 § skuldebrevslagen, som utgjort förebild för utredningens förslag, synes

det vara möjligt att i tillräcklig utsträckning ingripa mot sådana förfa­

randen.

Den omständigheten, att ett pensionslöfte är antastbart, har hittills inte

från civilrättslig synpunkt ansetts böra medföra att pensionsstiftelse skall

vara hindrad att trygga löftet. Vid bestämmandet av stiftelses civilrättsliga

pensionsreserv skall sålunda även antastbara löften medräknas. Om ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

88

sådant löfte lämnats efter utgången av år 1962 får arbetsgivaren däremot

inte njuta avdrag vid taxering för avsättning på grund av löftet. Det får för­

utsättas att skatterätten kommer att stå fast vid denna ståndpunkt. Överens­

stämmelse mellan civil- och skatterätten på förevarande område är av stor

praktisk betydelse. Från civilrättslig synpunkt torde man kunna hävda,

att lagstiftningsåtgärder för att trygga en pensionsborgenärs rätt blir av

tämligen tvivelaktigt värde, om själva löftet är antastbart. Jag förordar

därför att tryggandelagen i princip skall ta sikte endast på oantastbara

pensionslöften. Antastbara löften, som lämnats före den 1 januari 1967,

bör emellertid få beaktas.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Utredningen har

mot bakgrund av sin uppfattning om pensionsutfästelsens natur ställt frå­

gan, om inte arbetsgivaren bör vara skyldig att under alla förhållanden

upptaga sin pensionskuld på passivsidan i balansräkningen. Utredningen

framhåller, att arbetsgivaren enligt såväl bokföringslagen som aktiebolags­

lagen är berättigad att i sin balansräkning ta upp pensionsskulden men

att någon skyldighet att göra detta inte anses föreligga. Fn annan sak är

att skattepraxis som villkor för avdragsrätt vid taxering ställer, att av­

sättning för pensionskostnad sker till en pensionsstiftelse.

Enligt utredningen är det i och för sig principiellt riktigt att kräva bok­

föringsskyldighet i fråga om all pensionsskuld. Utredningen anser dock

vissa skäl mana till försiktighet. Inom vissa branscher -— t. ex. bland bygg­

nadsföretagen -— finns det sålunda många företag som arbetar med ett

ganska litet eget kapital i förhållande till pensionsskulden. En föreskrift

om obligatorisk bokföring skulle kunna få till följd att flera sådana före­

tag, som i och för sig är fullt bärkraftiga, tvingades likvidera därför att ak­

tiekapitalet skulle anses ha gått förlorat till mer än två tredjedelar. Med

hänsyn härtill har utredningen avstått från att föreslå obligatorisk bokfö­

ring. I stället föreslår utredningen, att alla pensionsåtaganden skall anmär­

kas »inom linjen» i balansräkningen. Den påpekar vidare, att sådana ar­

betsgivare som omfattas av ITP-planen åtagit sig att i balansräkningen

bokföra sådan pensionsskuld som beror av planen.

Remissinstansernas uppfattning är ganska splittrad i denna fråga. Före­

trädare för åsikten, att pensionsskulden ovillkorligen måste redovisas i ba­

lansräkningen, har främst gjort gällande att utelämnandet av en skuld

står i strid med god bokföringssed. Som ytterligare skäl för obligatorisk

bokföring har anförts att de regler som aktiebolagslagen uppställer i syfte

att skydda ett företags soliditet i annat fall kan bli ganska illusoriska. Bo­

laget kan då t. ex. dela ut vinst trots att pensionsskulden inte är täckt. Även

utredningens förslag att pensionsfordringen skall åtnjuta förmånsrätt anses

kräva ett så vidsträckt offentliggörande av pensionsskulden som möjligt.

Mot tanken på obligatorisk bokföring har framför allt Näringslivets

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

89

skattedelegation vänt sig. Delegationen har framhållit att en sådan ord­

ning inte är en nödvändig följd av den föreslagna omvandlingen av re­

versstiftelse till särskild skuldpost och att den ändrar de förutsättningar

under vilka äldre pensionslöften tillkommit. Dessutom skulle bokförings-

plikt kunna medföra påfrestningar för vissa företag till skada för pen-

sionsborgenärerna.

Principiella skäl talar enligt min mening onekligen för att pensionsskul­

den skall bokföras som vilken annan skuld som helst. Det är också att

märka att den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen skall redo­

visa samtliga sina skulder. Trots detta anses god bolcföringssed i dag inte

kräva redovisning av pensionsskuld. Inte heller aktiebolagslagen föreskriver

sådan skyldighet.

Verkningarna av en övergång till obligatorisk bokföring av pensionsskuld

kan inte helt överblickas. Enligt vad utredningen har framhållit och Nä­

ringslivets skattedelegation har bekräftat torde emellertid risk föreligga att

åtskilliga företag inte skulle kunna redovisa sin pensionsskuld i balansräk­

ningen utan att tvingas likvidera. Som utredningen också har framhållit

innebär detta dock inte, att dessa företag skulle sakna förutsättningar att

successivt infria sina pensionsåtaganden allteftersom skyldighet därtill in­

träder. Det sammanhänger givetvis med att pensionsfordringarna normalt

inte förfaller till betalning i sin helhet på en gång utan successivt. Man

torde inte kunna begära att alla företag som belastas av pensionsskuld

med en gång eller efter en kortare övergångstid skall behöva bokföra hela

det kapitaliserade värdet av arbetstagarnas pensionsfordringar som skuld.

Det synes tillräckligt att dessa ges publicitet, så att var och en kan bilda sig

en uppfattning om de pensionsförpliktelser, som vilar på företaget. Detta

kan ske genom att pensionsskulden i enlighet med utredningens förslag tas

upp i balansräkningen inom linjen.

Jag medger att detta kan anses utgöra en inte helt tillfredsställande ord­

ning. Det är emellertid att märka att denna ordning kommer att gälla vä­

sentligen endast för sådana pensioner som tjänats in före år 1960. De cen­

trala pensionsöverenskommelser som träffats på arbetsmarknaden, såsom

t. ex. ITP-planen, kräver att pensionsskuld som föranleds av dessa redo­

visas i balansräkningen som vanlig skuld. Det innebär, att praktiskt taget

all pension som intjänas fr. o. m. år 1960 kommer att redovisas i balans­

räkningen som arbetsgivarens skuld, i den mån den inte tryggas genom för­

säkring eller genom avsättning till realstiftelse. Det förslag som i det föl­

jande läggs fram torde också, om det antages, leda till att den pensions­

skuld som grundar sig på äldre utfästelse och för vilken aktiebolag eller

liknande rättssubjekt vill göra avdrag vid beskattningen kommer att redo­

visas som skuld i balansräkningen.

En ytterligare anledning till att jag anser mig böra biträda utrednings­

förslaget i denna del är att den av mig år 1962 tillsatta utredningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

översyn av bokföringslagen (1963 års riksdagsberättelse s. 83) väntas fram­

lägga förslag till nya bokföringsregler i en nära framtid. Det synes inte

vara lämpligt att nu föregripa det slutliga reformarbetet på bokföringsom-

rådet genom att föreslå någon väsentlig ändring av bokföringssystemet.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. Som jag tidigare har nämnt

uppskattar utredningen att av den nuvarande behållningen i pensionsstif­

telser, omkring 7,5 miljarder kr., ungefär 6 miljarder kr. utgörs av revers­

tillgångar. Behålls den nuvarande ordningen på pensionsstiftelseområdet,

kommer sannolikt framtida avsättningar till pensionsstiftelser att ske hu­

vudsakligen med reverser. Arbetsgivare, som antagit ITP-planen, har näm­

ligen förbundit sig att trygga ITP-pensionen antingen genom försäkring i

SPP eller genom anslutning till det s. k. FPG/PRI-systemet. Det sistnämn­

da innebär skyldighet att teckna kreditförsäkring i försäkringsbolaget

FPG och att hålla pensionsskulden täckt genom årliga reversavsättningar

till en PRI-stiftelse. Efter vad utredningen anfört kan man räkna med att

den s. k. PRI-skulden (total skuld för alla arbetsgivare som anslutit sig till

FPG/PRI-systemet) ökar med omkring 400 milj. kr. under vart och ett av

de närmaste tio åren.

Utredningen har emellertid föreslagit att reversstiftelseinstitutet skall av­

skaffas. Detta förslag, som utgör en av de centrala punkterna i utredning­

ens betänkande, innebär både att en arbetsgivare i fortsättningen inte skall

kunna bilda pensionsstiftelse, till vilken avsättning sker med egen revers,

och att nu bestående pensionsstiftelser, som har arbetsgivarens reverser

som enda tillgång, skall upplösas. Förslaget baseras främst på följande om­

ständigheter. En reversavsättning innebär att arbetsgivaren i sin balans­

räkning redovisar ett belopp motsvarande avsättningen. Skuldposten i ba­

lansräkningen överensstämmer därför i princip med behållningen i revers-

stiftelsen. Den omständigheten, att det reverserade beloppet överlämnas till

en pensionsstiftelse som särskild juridisk person, skänker visserligen pen-

sionsborgenärerna trygghet såtillvida att arbetsgivaren inte kan frigöra sig

från sitt ansvar för skuldsättningen utan att stiftelsen upplöses. Samma

resultat från trygghetssynpunkt kan emellertid enligt utredningen uppnås

genom att arbetsgivaren under straffsanktion förbjuds att minska skuld­

posten i sin balansräkning. Skuldposten binder då tillgångar, som motsva­

rar pensionsskulden i balansräkningen. Utredningen anser därför att en

pensionsstiftelse, som inte fungerar annat än som bärare av den mot pos­

ten i balansräkningen svarande fordringen, är en överflödig juridisk kon­

struktion. I stället för reversstiftelseinstitutet har utredningen föreslagit,

att avsättningarna för pensioneringen skall ske under en särskild skuldpost

i balansräkningen, benämnd Avsatt till pensioner.

Praktiskt taget alla remissinstanser — däribland ax-betsmarknadens hu­

vudorganisationer och näringslivets övriga organisationer — har god­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

91

tagit detta förslag. Man anser i allmänhet att avsevärda fördelar av lag­

teknisk och administrativ art kan vinnas med förslaget. Aktiebolagsutred-

ningen har däremot sagt sig hysa viss tvekan med hänsyn till att stiftelse­

formen innebär möjligheter att vid behov falla tillbaka på en känd och

praktisk juridisk teknik. Den ifrågasätter därför om man inte kan skapa

ett slags enhetsstiftelse, omfattande både revers- och realstiftelse. Lagbe­

redningen har avstyrkt förslaget bestämt. Den har framhållit bl. a., att

stiftelsen som instrument för destinatärerna bättre kan bevaka deras in­

tressen än destinatärerna var för sig. Vidare har beredningen ansett stif­

telsesystemet vara bl. a. från kontrollsynpunkt klarare och redigare än ett

skuldföringssystem. Återvinning enligt konkurslagen kan också ske av

vinstmedel som under publicitet avsätts till en stiftelse men däremot inte

av medel som skuldförs internt.

Utredningen har enligt min mening anfört starka skäl till stöd för att

avskaffa reversstiftelseinstitutet inom pensioneringen. Genom att man över­

ger stiftelsekonstruktionen undanröjs vissa betydande svårigheter som nu

uppkommer vid fusioner och andra rationaliseringsåtgärder inom näringsli­

vet. Det av utredningen förordade skuldföringssystemet förenklar den privata

pensioneringen utan att något väsentligt från vare sig tryggande- eller

kontrollsynpunkt kan anses gå förlorat. Med den uppfattning jag har om

pensionsutfästelsens natur kan jag inte dela lagberedningens åsikt att stif­

telsekonstruktionen innebär några mera betydande fördelar. En viss fördel

ligger väl i att stiftelsen utgör ett gemensamt instrument för pensions-

borgenärerna och därför har möjligheter att i vissa situationer tillvarata

deras rätt, men detta kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att be­

hålla den i många avseenden otympliga stiftelsekonstruktionen. Jag före­

slår därför att utredningsförslaget i denna del läggs till grund för lagstift­

ning.

Den föreslagna metoden med skuldföring skall enligt utredningens för­

slag inte kunna tillämpas generellt, utan vissa begränsningar föreslås. En

begränsning gäller kretsen av redovisnings berättigade, en

annan kretsen av pensionsutfästelser, som får ligga till

grund för skuldföring. Dessa begränsningar sammanhänger med den med

skuldföringen följande rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen och har viss

motsvarighet i gällande rätt.

Möjligheten att med rätt till skatteavdrag bokföra pensionsskuld skall

enligt utredningsförslaget inte stå öppen för andra rättssubjekt än sådana,

för vilka skuldföringen enligt andra regler medför att tillgångar av mot­

svarande värde binds i företaget. Passivsidan i balansräkningen skall med

andra ord vara täckt av tillgångar på aktivsidan för att systemet med skuld­

föring skall innebära någon trygghet. Endast för aktiebolag, ekonomiska

föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker gäller att skulder­

na inte får tära på det egna kapitalet i alltför stor omfattning utan att

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ett likvidationsförfarande måste inledas. Utredningen anser, att i prin­

cip endast de nu nämnda rättssubjekten skall få möjlighet att ersätta

reversstiftelse med en skuldpost. Metoden anses dock kunna få tillämpas

även av handelsbolag i fråga om pensioner i enlighet med allmän pen-

sionsplan. Motivet härför är att sådan pension tryggas i annan ordning,

nämligen genom garantiåtagande från FPG. Slutligen föreslås också, att

Kungl. Maj :t skall kunna medge andra typer av rättssubjekt, såsom ideella

föreningar och stiftelser, att under vissa betingelser skuldföra pension enligt

förslaget. I stort sett är förutsättningarna för att få tillämpa den föreslagna

metoden med skuldföring desamma som enligt nuvarande skatteförfatt-

ningar gäller för rätten att njuta avdrag vid inkomsttaxering för avsättning­

ar till pensionsstiftelse medelst reverser.

Enligt utredningens förslag får vidare skuldföring i princip tillämpas en­

dast i fråga om pensionslöften, som ingår i centrala pensionsöverenskommel­

ser mellan arbetsmarknadens parter (allmänna pensionsplaner). Motivering­

en härför är att det beträffande sådana pensioner föreligger en garanti för att

pensionen kommer att utgå. Enligt utredningen bör arbetsgivarens kostnader

för andra pensionsutfästelser inte medföra rätt till avdrag vid inkomsttaxe­

ringen.

Övergångsvis avses skuldföring dock få ske utanför pensionsplanens ram

i ett par fall. Utfästelser om pension till arbetstagare födda år 1907 eller ti­

digare skall sålunda få beaktas intill visst belopp. Vidare skall alla pen­

sionsutfästelser som givits senast den 31 december 1966 få medräknas in­

till pensionens nominella belopp sistnämnda dag.

I fråga om kretsen av redovisningsberättigade har vissa remissinstanser

gjort invändning mot att enskilda rörelseidkare och handelsbolag ställs utan­

för, de sistnämnda såvitt avser annan pensionsskuld än sådan som grundar

sig på allmän pensionsplan. Föreningen auktoriserade revisorer har påpekat

t. ex., att utredningens motiv för att ge handelsbolagen rätt att skuldföra

kostnader för planpension, nämligen att sådan pension omfattas av särskild

garanti, är detsamma för varje annan arbetsgivare i samma situation, dvs.

även för enskild rörelseidkare. Enligt föreningens mening saknas fog för

begränsningen till handelsbolag.

Beträffande utredningens förslag att i princip anknyta skuldföringsmeto-

den till utfästelser enligt allmän pensionsplan har remissinstanserna va­

rit ännu mer kritiska. Praktiskt taget alla som yttrat sig i denna del har

funnit anknytningen allför snäv. Många har också förordat att de av utred­

ningen föreslagna tidsgränserna för skuldföring av avsättningar på grund

av äldre pensionslöften skall slopas.

De enskilda pensionsborgenärernas fordringar får enligt min mening an­

ses vara tryggade på ett tillfredsställande sätt, när arbetsgivarens pen­

sionsutfästelse grundar sig på en mellan parterna på arbetsmarknaden

överenskommen allmän pensionsplan. Sådan pensionsplan innefattar näm­

93

ligen som nämnts särskild garanti (FPG/PRI-systemet) för att pensions­

löftet infrias, även om arbetsgivaren skulle komma på obestånd. Det före­

faller därför från tryggandesynpunkt rimligt att låta varje arbetsgivare i

sin balansräkning särskilt redovisa all pensionsskuld, som avser plan­

pension.

När det gäller annan pensionsskuld synes förbudet mot otillbörlig minsk­

ning av pensionsskuldposten som utredningen framhållit i och för sig inte

innebära ett tillräckligt tryggande av givna pensionsutfästelser. Någon ga­

ranti för att skulden balanseras av tillgångar finns i allmänhet inte. I fråga

om aktiebolag och ekonomiska föreningar gäller dock särskilda regler om

konsolidering som måste anses erbjuda ett visst mått av trygghet för pen-

sionsborgenärerna. Enligt dessa regler får nämligen förhållandet mellan

skulderna och det egna kapitalet inte utvecklas ogynnsamt, utan att särskild

fonderingsskyldigliet inträder. Ett aktiebolag skall vidare tvångslikvidera,

om förhållandet mellan tillgångs- och skuldsidan i balansräkningen utveck­

las på sådant sätt, att tillgångssidan inte förslår till att täcka såväl skulder­

na som minst en tredjedel av aktiekapitalet. Även i fråga om banker samt

försäkringsbolag gäller soliditetskrav, som innebär viss trygghet för pen-

sionsborgenärerna. De står dessutom under offentlig tillsyn.

Det system för konsolidering av aktiebolag, ekonomiska föreningar och

likartade rättssubjekt som lagstiftningen erbjuder får enligt min mening

anses innebära ett så pass gott skydd för pensionsborgenärerna, att nämn­

da rättssubjekt i princip bör ha möjlighet att bokföra sin pensionsskuld

enligt det av utredningen föreslagna och av mig i huvudsak godtagna sy­

stemet, oavsett om skulden avser pensionering enligt allmän pensionsplan

eller annan pension. Jag vill erinra om att denna krets av rättssubjekt mot­

svarar den som enligt gällande skatteregler äger göra avdrag vid taxe­

ring för sina avsättningar till reversstiftelse. Jag ansluter mig till den me­

ning som kommit till starkt uttryck under remissbehandlingen och som

innebär att någon begränsning inte bör ske till pensionsskuld enligt allmän

pensionsplan när det gäller aktiebolag, bankaktiebolag, försäkringsaktiebo­

lag, ömsesidiga försäkringsbolag, sparbanker och ekonomiska föreningar.

Därmed kan tillgodoses det angelägna behovet att kunna göra avsättningar

även i fortsättningen för äldre pensionsutfästelser, som inte ingår i plan­

pensioneringen.

Den begränsning till vissa rättssubjekt, som jag föreslagit, kan måhända

föranleda invändningen, att det från tryggandesynpunkt skulle vara lämp­

ligt att tillåta bokföring av pensionsskuld under särskild spärrad post i

så stor utsträckning som möjligt. Just i fråga om sådana pensionslöften

som i övrigt inte är tillfredsställande tryggade skulle den straffsanktione-

rade spärrbestämmelsen kunna anses få sin största betydelse. Som jag

redan påpekat är det dock från tryggandesynpunkt angeläget med en be­

gränsning av kretsen av skuldföringsberättigade, som i huvudsak motsvarar

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

94

den som f. n. i praktiken existerar med avseende på rätten att använda

reversstiftelse för pensionering. Det är viktigt att den föreslagna metoden

med skuldföring omfattas med förtroende av arbetstagarna. Detta skulle

inte kunna påräknas, om tryggandesynpunkten beaktades mindre. För

pensionsutfästelser, som inte får omfattas av skuldföringssystemet, bör den

från allmän synpunkt mest tillfredsställande tryggandeformen alltjämt vara

pensionsförsäkring eller den särskilda pensionsstiftelsen. Till detta åter­

kommer jag i det följande.

Med den något mera vidsträckta ram för tillämpningen av metoden med

skuldföring som jag sålunda förordar behöver jag inte gå in på de olika

speciella undantag som utredningsförslaget innehåller. I fråga om viss

begränsning beträffande s. k. huvuddelägares rätt till skuldföring återkom­

mer j ag i specialmotiveringen.

Som utredningen föreslagit bör Kungl. Maj :t äga utsträcka tillämpning­

en till även andra subjekt än dem som nämns i förslaget.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Enligt utredningens

förslag reserveras för framtiden beteckningen pensionsstiftelse i princip för

sådana stiftelser, som har andra tillgångar än fordringar mot arbetsgiva­

ren, dvs. realstiftelser. Deras tillgångar förutsätts bestå av kontanter, vär­

depapper, fastigheter e. d. Utredningen menar att en sådan stiftelse kan

komma att ge ett betydande mått av trygghet åt pensionsborgenärerna, om

stiftelsen får en självständig ställning gentemot arbetsgivaren. Detta anser

sig utredningen kunna nå genom att ställa upp en rad bestämmelser som

skall hindra att arbetsgivaren får ett alltför dominerande inflytande över

stiftelsen. Som exempel kan nämnas bestämmelser om lika representation

för arbetsgivare och arbetstagare i stiftelsens styrelse.

Remissinstanserna har i allmänhet inte riktat någon kritik mot förslaget

i fråga om realstiftelserna. Ett par remissinstanser har emellertid ansett,

att pensionsstiftelseinstitutet bör utmönstras helt. Några remissinstanser

har också kritiserat utredningen för att realstiftelseidén såtillvida inte helt

fullföljts, som arbetsgivaren förutsätts kunna återlåna avsatta medel från

pensionsstiftelse.

Den i det föregående föreslagna begränsningen av kretsen av skuldfö-

ringsberättigade innebär att åtskilliga rättssubjekt inte äger trygga pen­

sionsåtaganden genom skuldföringssystemet. För dessa öppnas däremot en

möjlighet att i tillförlitliga former trygga givna pensionslöften, om pensions­

stiftelseinstitutet bibehålls och stiftelsen ges en självständigare ställning

gentemot arbetsgivaren än som hittills varit fallet. Med utgångspunkt i upp­

fattningen, att pensioneringen bör äga rum i former, som bereder ett till­

fredsställande mått av trygghet, har sålunda uppdelningen skett mellan

å ena sidan de redovisningsberättigade och å andra sidan de rättssubjekt

som bör anlita pensionsstiftelseformen eller teckna försäkring för utlo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

95

vade pensioner. Pensionsstiftelse kan av arbetsgivaren användas som en

likviditetsreserv. Behovet av stiftelseinstitutet kvarstår alltså på föreva­

rande område. Jag vill därför tillstyrka utredningens förslag i denna del.

Vad beträffar de olika regler som utredningen föreslår för att hindra att

arbetsgivaren får ett dominerande inflytande över stiftelsen vill jag i detta

sammanhang ta upp endast den centrala frågan om stiftelses rätt att ta

emot fordran mot arbetsgivaren. Realstiftelsetanken är en naturlig följd

av utredningens grundläggande uppfattning i fråga om pensionsstiftelserna.

Det kan därför synas något förvånande att utredningens förslag innebär att

stiftelse kan inneha fordran mot arbetsgivaren, även om detta är möjligt en­

dast i sådana fall då fordringen uppkommit genom ett återlån från stiftel­

sen till arbetsgivaren. Utredningen försvarar detta avsteg från huvudprin­

cipen med att ett återlån i själva verket är en av stiftelsens styrelse beslu­

tad placering av stiftelsens egna medel och att det till säkerhet för den upp­

komna fordringen skall finnas en affärsmässigt försvarlig säkerhet. Inte

så få remissinstanser har framhållit den stora betydelse som inom närings­

livet tillmäts återlånemöjligheten. Realstiftelseinstitutets framtid anses av

dessa i stor utsträckning beroende av om denna möjlighet kommer att stå

öppen eller inte.

Det torde vara riktigt som utredningen antagit, att regler som i alltför

hög grad slår vakt om tryggandesynpunkten motverkar uppkomsten av

tryggade pensionslöften och därigenom försätter arbetstagarna i stort i ett

sämre läge än som annars skulle vara fallet. Å andra sidan gäller det själv­

fallet att se till att säkerställandet av arbetstagarnas pensionsrätt inte blir

illusorisk. Med hänsyn till det mycket starka intresse som anses föreligga

inom näringslivet av att få behålla återlånemöjligheten och riskerna för

hela pensionsstiftelseinstitutet, ifall den slopas, anser jag mig böra i hu­

vudsak biträda utredningsförslaget i denna del. Därvid förutsätts emeller­

tid, att arbetsgivaren för återlån ställer nöjaktig säkerhet.

Till innehållet överensstämmer de av utredningen föreslagna reglerna om

pensionsstiftelse i stort med motsvarande regler i 1961 års lag. Vissa frå­

gor, som inte tagits upp i denna lag, behandlas dessutom. Det senare gäller

t. ex. medelsförvaltning, tillsyn, representation i stiftelsestyrelse och lik­

vidation. Utredningens förslag bygger på den från 1961 års lag hämtade

grundläggande tankegången, att pensionsstiftelse inte själv får vare sig ut­

lova eller betala pension direkt till pensionsborgenärerna. Stiftelsens upp­

gift skall vara att trygga pension, som utlovats av arbetsgivaren (pantstiftel­

se till skillnad från beredandestiftelse). Vid 1961 års lagstiftning i ämnet

anslöt jag mig till denna uppfattning. Något skäl som nu motiverar en an­

nan inställning i frågan har inte framkommit. Jag förordar därför en regle­

ring av pensionsstiftelseinstitutet i huvudsak efter de riktlinjer utredningen

dragit upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

96

Förmånsrätt för pensionsfordran. F. n. äger pensionstagare förmånsrätt i

konkurs enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för fordran på pension som för­

fallit till betalning, dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och inte

heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.

Samma förmånsrätt åtnjuter bunden pensionsstiftelse för fordran mot stif-

tarbolaget, i den mån fordringen motsvarar pensionsfordringar som åtnjuter

förmånsrätt enligt vad jag nyss nämnde. För den del av pensionsfordringen

som inte omfattas av 4 § åtnjuter den enskilde pensionsborgenären ingen

förmånsrätt. Däremot äger bunden pensionsstiftelse förmånsrätt enligt 17

kap. 11 § tredje stycket handelsbalken för återstoden av sin fordran.

Frågan om förmånsrätt för sådana pensionsfordringar, som inte åtnjuter

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, uppmärksammades av 1953

års riksdag. Med anledning av motioner i båda kamrarna (I: 40 samt II: 51

och 88) om utvidgad förmånsrätt anförde första lagutskottet i sitt av riks­

dagen godkända utlåtande bl. a., att man i kreditväsendets intresse borde

iaktta stor försiktighet vid utökning av de fordringar som har förmånsrätt

före olika slag av inteckningar. Frågan borde emellertid utredas.

Vid de överväganden som pensionsstiftelseutredningen nu gjort beträf­

fande en vidgad förmånsrätt för pensionsfordringar har utredningen ansett,

att sådan förmånsrätt inte skall få inverka på fastighetskrediten i högre

grad än som redan är fallet enligt gällande rätt. Bestämmelserna i 17 kap.

4 § handelsbalken bör därför enligt utredningen behålla sin nuvarande ram.

Enligt utredningens uppfattning bör varje pensionsborgenär vara tillför­

säkrad ett rimligt grundskydd, varvid även folkpension och den allmänna

tilläggspensionen måste beaktas. Till personer som är födda före år 1896

utgår ingen allmän tilläggspension. För personer, som är födda mellan åren

1896 och 1914, reduceras den allmänna tilläggspensionen på sådant sätt att

den som är född år 1896 erhåller 10 %, den som är född år 1897 15 % osv. av

full tilläggspension. För den som är född år 1907 uppgår pensionen till 65 %

av full pension. Som förutsättning för att tilläggspension skall utgå enligt

dessa grunder gäller att pensionsgrundande inkomst föreligger för varje år

fr. o. m. år 1960 till och med det år, då arbetstagaren fyller 65 år.

I fråga om dessa äldre åldersgrupper talar enligt utredningen sociala

skäl med särskild styrka för att privata pensioner utrustas med god för­

månsrätt. Utredningen har föreslagit att personer födda år 1907 eller tidigare

för sin privata pensionsfordran skall åtnjuta förmånsrätt framför företags­

inteckning men efter fastighetsinteckning. Den begränsningen föreslås emel­

lertid att fribrevet vid tidpunkten för utdelning i konkursen inte får antas

gälla för högre belopp än ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

Även i övrigt har vissa begränsningsregler föreslagits.

För den del av den sammanlagda pensionsfordringen som inte omfattas

av denna förmånsrätt har utredningen föreslagit förmånsrätt enligt 17 kap.

11 § handelsbalken, dvs. efter företagsinteckning men före skatter och

böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

97

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag är tämligen oen­

hetlig. Förslaget har tillstyrkts av bl. a. kommerskollegium, Sveriges köp­

mannaförbund, LO och SACO. Det har också godtagits av Näringslivets

skattedelegation. Lagberedningen och Sveriges grossistförbund har däre­

mot avstyrkt förslaget.

Lagberedningen, som riktar sin kritik främst mot förslaget om den ge­

nerellt verkande förmånsrätten enligt 17 kap. 11 § handelsbalken, anser

till en början att utredningen inte tillräckligt beaktat de internationella

aspekterna. Beredningen har också anmärkt att samråd inte synes ha fö­

rekommit med de nordiska grannländerna. Verkningarna av förmånsrätten

mot övriga borgenärsgrupper är inte heller kartlagda, vilket förefaller be­

redningen särskilt betänkligt med hänsyn till att förmånsrätten avses gälla

såväl äldre som nya pensionslöften och att pensionsfordringar får grundas

på intjänande även före den nya lagens tillkomst. Förmånsrätten kan så­

lunda få retroaktiv verkan. En oprioriterad borgenär lcan enligt bered­

ningens uppfattning befaras bli lottlös med hänsyn till omfattningen av

den föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 11 § handelsbalken. Utred­

ningsförslaget innefattar ingen rätt till återvinning i fråga om pensions­

fordringar, som uppstått inom eu kritisk tidrymd före en konkurs.

Grossistförbundets bedömning överensstämmer i stort med lagbered­

ningens. Särskilt betonas, att en förmånsrätt för pensionsfordringar kan

få ogynnsamma följder för kreditlivet därför att fordringarna är »dolda».

Det föreligger nämligen enligt utredningsförslaget inte skyldighet att

bokföra pensionsskulden.

Det är alltid en grannlaga och ömtålig uppgift att rubba bestående för­

hållanden på förmånsrättens område, särskilt om den grupp av fordringar

som prioriteras i förhållande till andra har stor omfattning eller är svår

att överblicka. Det system för tryggande av pensioner som det av mig för­

ordade förslaget i övrigt innehåller förutsätter i och för sig inte en för­

månsrätt för det kapitaliserade värdet av intjänad men ännu inte förfal­

len pension. Systemet vilar ju på tanken, att en tämligen tillförlitlig pen-

sionstrygghet skall kunna nås antingen genom bildande av realstiftelser eller

genom det särskilda skuldföringssystemet. I sammanhanget vill jag åter

peka på den avsevärda betydelse från tryggandesynpunkt som ligger i de

av parterna på arbetsmarknaden ingångna pensionsplanerna. Dessa pla­

ner, som tillkommit efter år 1960, innehåller som nämnts särskilda ga­

rantier — såsom FPG-försäkring — för att pensionen skall utgå. Man

kan förutsätta att praktiskt taget all pension, som utlovats efter år 1960

eller kommer att utlovas i framtiden, ingår i allmänna pensionsplaner och

att denna utveckling blir bestående i framtiden. I anslutning härtill vill

jag inte heller underlåta att erinra om den förmån för arbetstagare som

tjänstegrupplivförsäkringen utgör. Sådant försäkringsskydd tillkommer i

dag nära nog samtliga arbetstagare.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. År 83

98

I likhet med utredningen anser jag att alla pensionsborgenärer bör ha ett

garanterat rimligt grundskydd och att det därför är särskilt angeläget att

sådana arbetstagare som f. n. inte äger ett sådant skydd får sina pensions-

fordringar utrustade med förmånsrätt. En sådan inställning talar starkt till

förmån för utredningens förslag, att personer födda år 1907 eller tidigare

får åtnjuta förmånsrätt för sin privata pensionsfordran. Dessa åldersgrup­

per saknar det tillfredsställande grundskydd som den allmänna tilläggs­

pensionen innebär.

Nackdelarna med den av utredningen härvidlag föreslagna förmånsrätten

med placering framför företagsinteckning synes inte vara särskilt besvä­

rande. Med de begränsningar, som förslaget innefattar, torde det totala

förmånsberättigade fordringsbeloppet inte bli så stort. Det kommer dess­

utom att krympa successivt för att vara helt borta om 20—30 år. Någon risk

för nya pensionslöften med tillbakaverkande kraft för de här avsedda

åldersgrupperna, som delvis redan upphört att vara yrkesaktiva, torde

knappast föreligga. Den gränsdragning mellan fast och lös egendom, som

lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom innefattar,

gör vidare att industrikrediterna knappast kan röna någon mer betydande

inverkan av den ifrågavarande förmånsrätten.

Jag ansluter mig av nu angivna skäl till utredningsförslaget i denna del.

Vad härefter beträffar den föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 11 §

handelsbalken för alla övriga pensionsfordringar, föreligger inte samma

starka sociala skäl som i fråga om de nyss berörda åldersgrupperna. Den

kompletterande trygghet, som en förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handels­

balken skulle innebära, kunde visserligen komma att få visst värde för

borgenärer med pensionslöften, som inte är knutna till allmän pensions-

plan. Med den utveckling som f. n. pågår och som får antas fortsätta mot

en alltmer omfattande planpensionering synes emellertid sannolikt att för­

månsrättens väsentliga uppgift skulle bli att trygga FPG:s och liknande in­

stituts regresskrav mot arbetsgivare för utgivna garantibelopp. FPG och lik­

nande institut torde emellertid också kunna skydda sig mot förluster genom

en reglering av avgifterna.

Det förhållandet att skälen för att införa en förmånsrätt enligt 17 kap.

11 § inte är lika starka som i fråga om de tidigare berörda fallen motiverar

måhända inte i och för sig ett avstyrkande av utredningsförslaget i denna

del. De uppenbara nackdelar och risker för kreditmarknaden som är för­

knippade med den föreslagna förmånsrätten inger däremot stora betänklig­

heter. Den föreslagna förmånsrätten skulle komma att avse ett mycket stort

fordringsbelopp, ca 7,5 miljarder kr., som genom lagstiftningens ikraftträ­

dande fick bättre placering än alla oprioriterade fordringar. Som lagbered­

ningen och grossistförbundet framhållit kunde detta i själva verket innebära

lottlöshet för oprioriterade borgenärer i åtskilliga konkurser. Förslaget inne­

bär vidare att en förmånsberättigad pensionsfordran av stor omfattning kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

99

uppstå genom att en arbetsgivare ger sina anställda utfästelser om pension,

som intjänats under förfluten tid. Som lagberedningen framhållit är denna

»retroaktiva verkan» av ett pensionslöfte särskilt riskfylld. Pensionsskulden

kan också vara dold för andra borgenärer, eftersom skyldighet att bokföra

pensionsskuld inte är förutsatt. En så beskaffad förmånsrätt måste antas kun­

na leda till kreditsvårigheter för ett företag med pensionsskulder. I det läge

som f. n. råder på kreditmarknaden måste risken för en ytterligare försäm­

ring av kreditmöjligheterna tillmätas stor betydelse. ■

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag ansett mig inte böra för­

orda att någon annan förmånsrätt för ännu ej förfallna pensionsfordringar

införs än den som avser fordringar, tillkommande personer födda år 1907

eller tidigare, och som begränsar sig till visst belopp.

Upphörande av näringsverksamhet. Slutar en arbetstagare sin anställning

hos en arbetsgivare, som lovat honom pension, innebär detta inte att det

kapitaliserade värdet av hans pensionsfordran förfaller till betalning. Ar­

betsgivarens löfte avser endast pension vid pensionsfallets inträde. Vad ar­

betstagaren erhåller, när han lämnar sin anställning, är därför endast ett

tillgodohavande som motsvarar dittills upplupen del av det givna pensions­

löftet, av utredningen benämnd fribrev. Den utfallande pensionen till en

arbetstagare, vilken under sin yrkesaktiva ålder arbetat åt olika arbets­

givare, som utfäst pension, kommer sålunda att bestå av belopp, som stam­

mar från flera håll. För ITP-pensionens del betalas pensionen genom PRI-

institutet med rätt till återkrav mot de olika arbetsgivarna.

Den omständigheten att en pensionsfordran sålunda innestår hos ar­

betsgivaren under mycket lång:tid innebär självfallet att pensionsborgenä-

ren blir i hög grad beroende av arbetsgivarens ekonomiska ställning, även

under tid då han själv kanske inte är i arbetsgivarens tjänst. Utredningen

har velat undersöka hur pensionshorgenären skall kunna skydda sig mot

att hans långvariga fordran far ett lägre värde på grund av en försämring

av arbetsgivarens ekonomiska ställning. Ett sådant skydd har för utred­

ningen framstått som särskilt angeläget, eftersom pensionshorgenären inte

kan säkerställa sin fordran genom att skaffa sig inteckningar eller genom

att göra förbehåll om förtidsuppsägning, åtgärder som står andra kredit­

givare till buds.

I enlighet härmed har utredningen diskuterat att införa en generell regel

om rätt till förtidsuppsägning av pensionsfordran. En sådan lösning avvisas

dock av olika skäl. Ett skäl anses vara svårigheten att finna ett användbart

kriterium för antagandet, att arbetsgivarens ekonomiska ställning nedgått

i sådan grad att pensionsfordringarna kan bli nödlidande. En hänvisning

till relationen mellan tillgångar och skulder i balansräkningen vill utred­

ningen inte godta, eftersom en sådan utesluter att hänsyn tas till sådana

faktorer som framtida lönsamhet och utvecklingsmöjligheter. Ett annat skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

100

är enligt utredningen, att redovisning av pensionsskulden föreslås vara fri­

villig även i framtiden. Utredningen avstår därför från att framlägga förslag

om generell förtidsuppsägning av pensionsfordran och inriktar sig i stället

på att söka skydda pensionsborgenären i en speciell situation, som är sär­

skilt ägnad att inverka på hans rätt, nämligen när arbetsgivaren upphör

med sin rörelse.

Upphör arbetsgivaren med sin rörelse, bringas också de bestående tjänste­

avtalen att upphöra. Överlåts rörelsen, kan efterträdaren tänkas med pen-

sionsborgenärens goda minne överta ansvaret för givna pensionslöften från

företrädaren. Om efterträdaren är god för företrädarens löften, påverkas

måhända pensionsborgenärernas ställning relativt litet. Upphör däremot rö­

relsen utan att ansvaret för löftena övertas av annan, t. ex. om rörelsen läggs

ned, kan detta lända pensionsborgenärerna till påtagligt förfång. Utredning­

en gör en jämförelse mellan pensionsborgenärens ställning före upphöran­

det och läget därefter. En anledning till att pensionsborgenärens ställning

kan försämras är enligt utredningen, att en rörelse med dess tillgångar i

form av inventarier, varulager m. in. som kollektiv utgör ett väsentligt säk­

rare motvärde för pensionsskulden än motsvarande belopp i pengar eller

fordringar. Mot bakgrunden härav föreslår utredningen, att arbetsgivaren

när han upphör med sin rörelse skall teckna pensionsförsäkring i lörsäk-

ringsinrättning för sina pensionsutfästelser, om ansvaret för pensionsskul­

den inte övertas av annan i samband med att rörelsen upphör. Utredningen

anmärker att samma förfarande som det föreslagna gäller i fråga om PRT-

skuld och förordar, att pensionsförsäkringskravet skall uppställas även för

det fall överlåtelsen inskränker sig till rörelsegren.

Remissinstanserna har överlag godtagit utredningens förslag från prin­

cipiell synpunkt, låt vara att Näringslivets skattedelegation har understru­

kit att förslaget inte bör få motverka eller försvåra strukturförändringar

som är önskvärda även från samhällets synpunkt.

Har arbetsgivaren tillräckliga medel att betala alla sina skulder, bör han

utan vidare också kunna uppfylla kravet att inköpa en pensionsförsäkring.

Är arbetsgivaren en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, skall nedläggandet

av bolaget ske i form av likvidation. Utskiftning på andelsägarna får inte äga

rum förrän all skuld blivit reglerad. Det åligger därför likvidatorn att tillse,

att pensionsborgenärernas intressen blir tillvaratagna innan utskiftning

kan äga rum. Även om särskild föreskrift därom saknas, torde likvidatorn

böra inköpa pensionsförsäkring för de medel som förbehålls pensionsborge­

närerna, eftersom kontant utbetalning strider mot pensioneringens idé. Är

arbetsgivaren å andra sidan enskild rörelseidkare, gäller f. n. inte några

särskilda bestämmelser rörande formerna för rörelsens avveckling. I så­

dant fall innebär kravet på pensionsförsäkring, att arbetsgivaren förbjuds

att i fortsättningen ha pensionsskulden innestående hos sig. Den av utred­

ningen föreslagna regeln träffar härutöver främst företag som lägger ned

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

101

viss rörelsegren eller aktiebolag, som reellt nedlägger sin verksamhet utan

att formellt träda i likvidation.

För den händelse arbetsgivaren inte förmår betala sina skulder när rö­

relsen läggs ned, torde det normala vara att arbetsgivaren försätts i kon­

kurs, Huruvida arbetsgivarens konkursbo kan uppfylla kravet på pensions­

försäkring, beror av den företrädesrätt till betalning som tillkommer pen-

sionsfordringen. I ett underskottsfall utgör den föreslagna regleringen när­

mast en anvisning till konkursförvaltaren att inte dela ut det belopp som

faller på pensionsborgenären utan i stället inköpa en pensionsförsäkring

för beloppet.

Det får på de av utredningen anförda skälen anses vara angeläget att

pensionsskulden inte tillåts innestå hos arbetsgivaren utan att ha motvärde

i rörelsetillgångarna som kollektiv. Även om risken för att så skulle bli

fallet vid avveckling av rörelse Synes vara rätt liten, förordar jag att en

regel införs huvudsakligen i enlighet med utredningsförslaget.

För den händelse en pensionsstiftelse hör till en arbetsgivare, som över­

låter sin rörelse, bör såsom utredningen föreslagit tillsynsmyndigheten

med beaktande av stiftelsens ändamålsbestämning avgöra om och på vilka

villkor stiftelsen skall överföras till efterträdaren.

Personalstiftelse. Sådan stiftelse, som liar till ändamål att i en arbetsgi­

vares intresse främja arbetstagares eller deras efterlevandes välfärd, kallar

utredningen personalstiftelse och föreslår särskild lagreglering — såväl ci­

vilrättslig som skatterättslig — för denna typ av stiftelse. Personalstiftelse

föreslås inte få ha till ändamål att sörja för pensionering eller avlöning eller

annan förmån, som arbetsgivaren är skyldig utge till enskild arbetstagare.

Behovet av särskild lagreglering för personalstiftelse motiveras framför

allt av skatterättsliga hänsyn. Självfallet är det emellertid också ett bety­

dande arbetstagarintresse att dessa stiftelser regleras på ett sådant sätt att

de kommer att tjäna sitt syfte på ett tillfredsställande sätt. I likhet med ut­

redningen anser jag det därför lämpligt att personalstiftelser underkastas

eu närmare civilrättslig reglering än f. n. Det förefaller då naturligt att

till huvudsaklig utgångspunkt ta samma regler som i fråga om pensionsstif­

telser enligt förslaget. Mot en sådan ordning har remissinstanserna i allmän­

het inte haft något att erinra. Personalstiftelse bör alltså liksom pensions­

stiftelse vara en pantstiftelse, varur arbetsgivaren kan gottgöra sig för ut­

gifter, som ligger inom ramen för det uppställda ändamålet. Inte heller per­

sonalstiftelse bör ha rätt att ta emot fordringar mot arbetsgivaren. Perso­

nalstiftelse bör alltså vara en realstiftelse. För personalstiftelse bör också

finnas en styrelse med lika representation för arbetsgivarna och arbetstagar­

na. Beträffande tillsyn bör detsamma gälla som i fråga om pensionsstiftelse.

Tillsyn. Enligt gällande ordning utövas tillsynen över bunden pensions­

stiftelse av försäkringsinspektionen och över fri stiftelse av länsstyrelse.

102

Denna splittring av tillsynsfunktionen har föranlett kritik. 1952 års före-

tagsbeskattningskommitté ägnade sålunda frågan uppmärksamhet. Vidare

berördes frågan av pelisionsstiftelseutredningen i dess första betänkande

och av vissa remissinstanser i yttranden över nämnda betänkande. I dessa

sammanhang framhölls att det borde vara samma tillsynsmyndighet för

alla pensionsstiftelser, antingen försäkringsinspektionen eller länsstyrelse.

Utredningen påpekar* att frågan om tillsynen kommer i ett nytt läge

om revers stiftelserna' avskaffas. Vad som kommer att motsvara reversstif­

telserna, bokföringsposten Avsatt till pensioner, anses inte behöva stå un­

der särskild offentlig tillsyn. Posten är ändå såsom en del av bokföringen

underkastad lagreglering och insyn, framhåller utredningen, som hänvisar

till att posten från pensionsborgenärernas synpunkt kan jämföras med pos­

terna aktiekapital och reservfond. Dessa poster får inte upplösas utan vida­

re. Därtill kommer att regleringen av posten Avsatt till pensioner avser att

tjäna även skatteintressen. På grund härav förutsätter utredningen, att ef­

terlevnaden av de föreslagna reglerna kommer att övervakas av skattemyn­

digheterna.

Tillsynsuppgifterna beträffande kvarstående pensionsstiftelse kommer

enligt utredningen framför allt att ta sikte på frågan hur stiftelsen förval­

tar sin förmögenhet och på förfarandet vid gottgörelse. På dessa punkter

innebär förslaget inga väsentliga nyheter. Utredningen pekar på lättnader

för tillsynsmyndigheten i andra avseenden. F. n. anslås enligt utredningen

betydande tid åt prövning av ärenden angående överföring av medel från en

stiftelse till en annan inom samma företag. Många av dessa ärenden är för­

anledda av FPG/PRI-systemet med dess krav på årlig avsättning till PRI-

stiftelse. Det kommer eriligt förslaget inte att föreligga samma behov i fram­

tiden att överföra medel från en stiftelse till annan hoS samma arbetsgivare.

Samtidigt kommer ehligt utredningen förutsättningarna för en effektiv till­

syn att bli gynnsammare än förut. Det förhållandet, att pensionsstiftelses

styrelse föreslås skola äga lika många företrädare för arbetstagarna som för

arbetsgivaren och i viSsa fall dessutom ha en av tillsynsmyndigheten utsedd

ordförande, är enligt utredningen ägnat att befordra en allsidig belysning

av föreliggande frågor och en ingående avvägning mellan olika intressen.

Trycket på tillsynsmyndigheten kominer enligt utredningens bedömande

att bli mindre även äv den anledningen att antalet stiftelser kommer att

minska betydligt. ' ■' -;;i

Mot denna bakgrund bär utredningen, som anser det självklart att den

civilrättsliga tillsynen 'inte längre bör vara splittrad på olika myndigheter,

föreslagit att länsstyrelse bör anförtros uppgiften att vara tillsynsmyndig­

het.

I frågan om lämplig tillsynsmyndighet är meningarna delade bland re­

missinstanserna. Förslaget tillstyrks av bl. a. kammarrätten och Närings­

livets skattedelegatiön* som hänvisar till att förslaget kan underlätta ett

fruktbärande samarbete mellan tillsyns- och beskattningsmyndigheterna. De­

Kungl. Mäj.ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

103

legationen understryker även den lokala anknytningens företräde t. ex. vid

prövning av fråga om upphörande och överlåtelse av rörelse. Farhågor för

att länsstyrelsen kommer att påläggas nya och besvärliga arbetsuppgifter i

en omfattning som är svår att överblicka uttalas bl. a. från några länssty­

relsers sida. Med instämmande häri föreslår TCO, att länsstyrelserna bör få

generella anvisningar om de krav på specialisering, som måste ställas på

behandlingen av ifrågakomna ärenden.

Som alternativ till länsstyrelse som tillsynsmyndighet framförs från

några håll tanken på en central nämnd — en pensionsstiftelsenämnd, som

av hänsyn till avgörandenas art bör vara sammansatt av representanter

för näringslivet och arbetstagarnas organisationer. Lantbrukets skattedele-

gation hänvisar i denna fråga till de positiva erfarenheterna av riksskatte­

nämnden, som är en likartad central instans. Önskvärdheten av en enhetlig

bedömning talar enligt Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet

till förmån för en central myndighet som tillsynsmyndighet, närmast för-

säkringsinspektionen.

Goda skäl kan enligt min mening anföras till förmån såväl för att läns­

styrelse skall vara tillsynsmyndighet som för att tillsynen skall anförtros

ett centralt organ. Det är f. n. inte möjligt att förutse om den samlade

tillsynen på grund av vad som föreslagits blir mer eller mindre arbetskrä-

vande än hittills. Det torde dock vara säkert, att vissa tillsynsuppgifter kom­

mer att ställa stora krav på de enskilda tjänstemännen. Sålunda inne­

bär den föreslagna reformen att en del nya komplicerade och intrikata upp­

gifter läggs på tillsynsmyndigheten, exempelvis att ta ställning till kravet

på säkerhet vid återlån eller under vilka förhållanden stiftelse äger förfoga

över aktier i arbetsgivarens bolag. Detta talar till förmån för att välja en

central myndighet.

Ett mycket starkt skäl för att anförtro tillsynsuppgiften åt länsstyrelse

utgör å andra sidan det samband som i fråga om pensionsstiftelserna kon­

tinuerligt måste hållas med skattemyndigheterna. Den omständigheten att

reversstiftelserna avvecklas och tillsynsfunktionen sålunda kan koncentre­

ras på de omkring 1 500 bestående realstiftelserna och nytillkommande så­

dana stiftelser ger skäl för antagandet, att tillsynsuppgiften kvantitativt blir

mindre betungande än tidigare. I stort torde sålunda den föreslagna reformen

innebära att tillsynen begränsas. Även detta talar till förmån för att välja

länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Slutligen är den lokala kännedomen

av stor betydelse för de uppgifter som avses ankomma på tillsynsmyndig­

heten i vissa fall då näringsverksamheten upphör.

Vid en slutlig avvägning av de anförda skälen har jag funnit mig böra

föreslå att tillsynsuppgiften anförtros åt länsstyrelse. Det synes inte f. n.

möjligt att bedöma verkningarna av denna tillsynsuppgift. Länsstyrelse är

oförhindrad att inhämta behövliga upplysningar av försäkringsteknisk na­

tur från försäkringsinspektionen.

104

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av

pensionsstiftelseväsendet har inom departementet upprättats förslag till

lag om tryggande av pensionsutfästelse in. m. Detta lagförslag föranleder

vissa ändringar i annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departe­

mentet upprättats förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, lag

om ändring i konkurslagen, lag om ändring i utsökningslagen, lag om änd­

rad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117), lag angå­

ende ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser,

lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktie­

bolag, lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäk­

ringsrörelse, lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om

bankrörelse, lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955

(nr 416) om

sparbanker, lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951

(nr 308) om

ekonomiska föreningar och lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956

(nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling uppta dessa lagförslag

som torde få fogas som bilaga 2 vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Allmänna bestämmelser

1 §.

Departementschefen. Den föreslagna lagens inledande paragraf har i de-

partementsförslaget ett något annat innehåll än i utredningens förslag.

Den presenterar i ett första stycke de två metoder enligt vilka en arbets­

givares utfästelser om privat pension kan tryggas enligt lagen. I ett andra

stycke upptas den viktiga regeln, att lagen i princip tar sikte på sådana

utfästelser som är oantastbara, dvs. sådana som inte påverkas av att ar­

betstagaren slutar sin anställning hos arbetsgivaren före pensionsfallet.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås vissa rätts­

subjekt, nämligen aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga försäk­

ringsbolag och sparbanker, få möjlighet att — med visst undantag •— re­

dovisa sin pensionsskuld i balansräkningen under en särskild skuldpost,

oavsett om pensionen utgår enligt allmän pensionsplan eller inte. Är det

fråga om pensionslöften enligt allmän pensionsplan, får sådan redovisning

ske av varje juridisk eller fysisk person. I andra fall skall enligt förslaget

pension tryggas genom avsättning till pensionsstiftelse. Sådan stiftelse

måste enligt förslaget ha karaktär av realstiftelse, vilket innebär att av­

105

sättningen inte får bestå av fordringar mot arbetsgivaren eller annan egen­

dom, vars värde är omedelbart beroende av arbetsgivarens ekonomiska läge.

Som jag vidare framhållit i den allmänna motiveringen bör den nu före­

slagna lagstiftningen principiellt inte avse andra pensionslöften än sådana

som är oantastbara. Därmed förstås att löftesmottagaren vid avgång ur

tjänsten innan pensionsfall inträffat har eu ovillkorlig rätt att tillgodo­

räkna sig den del av pensionen som han tjänat in vid avgången. Denna

princip har sin motsvarighet inom skatterätten (jfr 2 a anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen). För sådan avsättning som avser antastbara

pensionslöften, vilka tillkommit efter den Öl december 1962, får sålunda

avdrag inte göras vid taxeringen.

För avsättning på grund av äldre löften får däremot alltjämt avdrag ske,

även om löftena är antastbara. Fn regel, som civilrättsligt helt skulle avskä­

ra möjligheterna att göra avsättning för löften, som givits före lagens ikraft­

trädande, kunde innebära att lagen fick en omotiverad tillbakaverkande

kraft. Skulle inte redan givna antastbara pensionslöften undantas från för­

budet, skulle följden bli, att de belopp i reversstiftelserna, som tryggar så­

dana löften, inte får medräknas vid bestämmande av arbetsgivares pensions-

reserv enligt 5 §. Därigenom skulle ifrågavarande belopp frigöras till nack­

del för destinatärerna. Vidare uppstår skattekonsekvenser, som inte är av­

sedda. I enlighet med utredningens förslag på denna punkt bör därför hän­

syn tas endast till sådana antastbara löften, som givits före utgången av år

1966.

För ett senast den Öl december 1966 givet antastbart löfte måste emel­

lertid fastställas en översta gräns, som därefter inte får överskridas. Avgö­

rande blir den nominella pension, som var utlovad nämnda dag. Skuldre­

dovisning får ske för fortsatt intjänande av pensionen under denna gräns.

Till pensionens belopp bör dock —- i överensstämmelse med vad som gäller

inom skatterätten — få läggas de pensionstillägg, som föranletts av lev­

nadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för redovisningen.

Slutligen vill jag påpeka, att tryggande genom redovisning under Avsatt

till pensioner eller genom avsättning till pensionsstiftelse självfallet inte får

äga rum för pensionslöften som är pensionsförsäkrade (jfr prop. 1961: 177

s. 97).

2 och Ö §§.

Dessa paragrafer motsvarar 2 kap. 2 och ö §§ i utredningens förslag.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att dess förslag i stort

syftar till att skapa möjlighet för arbetsgivaren att trygga pensionslöften.

Med anledning därav är det enligt utredningen nödvändigt med regler, som

översätter ett pensionslöfte till ett kapitalvärde.

Översättande av ett pensionslöfte till ett kapitalvärde förutsätter enligt

utredningen tillgång till uppgifter i följande tre hänseenden, nämligen

4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

106

a) storleken av den utlovade pensionen,

b) vad av den utlovade pensionen, som är att anse såsom intjänad av

den anställde vid bokslutsdagen eller det beräkningstillfälle som eljest är

i fråga samt

c) kapitaliseringsfaktorn.

Har pensionen redan börjat utgå (aktuell pension), är enligt utredningen

hela pensionen intjänad, varför beräkning i det av punkten b) avsedda

hänseendet bortfaller.

Beträffande utredningens närmare överväganden i ämnet se betänkandet

s. 124—129. Utredningen anmärker att den år 1964 utgivit »Tabellsamling

för beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse» (SOU 1964: 28), vilken

tabellsamling bibehåller sin giltighet även enligt det nya förslaget.

Departementschefen. Departementsförslaget beskriver i 2 § hur storle­

ken av pensionsfordran skall beräknas. Metoden för beräkningen är den­

samma som enligt 10 § i 1961 års lag; jfr prop. 1961: 177 s. 92 och hän­

visningen där till SOU 1961: 14 s. 38 ff. Vid framräknande av ett pensions­

löftes kapitalvärde måste det klargöras, om pensionslöftet bestämts enligt

den s. k. netto- eller hruttometoden, dvs. om allmän tilläggspension inräk­

nats eller inte. Härutöver måste man ha uppgift om fribrevets storlek. Detta

räknas ut med ledning av den från 10 § i 1961 års lag överflyttade s. k.

40-årsregeln, såvida inte särskilda regler om intjänande knutits till pen­

sionslöftet. Kapitalisering sker med ledning av försäkringstekniska anta­

ganden om ränta och dödlighet in. m.

Definitionen i 2 § andra stycket på upplupen del av utlovad pension

motsvarar i sak vad som enligt 10 § första stycket i 1961 ars lag utgöi

stiftelses pensionsreserv. Begreppet pensionsreserv har stor praktisk an­

vändbarhet inom lagstiftningen. Beträffande den närmare innebörden av

begreppet hänvisas till utredningens första betänkande (SOU 1961:14 s.

46). Bestämmande av pensionsreserv sker enligt departementsförslagets 6 §

såvitt avser arbetsgivares pensionsreserv vid utnyttjande av skuldförings-

systemet. För pensionsstiftelses del finns en motsvarighet i 15 §, som alltså

avser stiftelsens pensionsreserv.

I 3 § i departementsförslaget anges att de försäkringstekniska grunderna

fastställs av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

.Tåg vill anmärka att Kungl. Maj :t den 8 december 1961 med stöd av 10 §

sista stycket i 1961 års lag bemyndigat försäkringsinspektionen att fast­

ställa försäkringstekniska grunder samt att de av inspektionen senast fast­

ställda grunderna är från den 29 januari 1964 (jfr SOU 1964: 28).

4 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Mnj.ts proposition nr 83 år 1967

107

Utredningen. Utredningen har tillagt begreppet allmän pensionsplan

rättsverkan i olika hänseenden. I 4 § i sitt förslag beskriver utredningen vad

som skall förstås med sådan pensionsplan.

Till skillnad från bestämmelser om arbetstid eller lön gäller överens­

kommelser om pension förhållanden för en mycket lång tidsperiod. Mellan

den tidpunkt, då den enskilde erhåller löftet om pension, och den tid, då

pension börjar utgå, antages normalt kunna förflyta 40 år (så enligt 2 §).

Åtskilliga personer kan tänkas uppbära pension i 20—30 år. Bl. a. av det

skälet har utredningen ansett att det till pensionsborgenärernas skydd bör

ställas vissa villkor på beskaffenheten av en allmän pensionsplan.

Till en början bör det sålunda enligt utredningen vara sörjt för att de

av planen omfattade pensionerna blir tryggade på ett från allmän synpunkt

godtagbart sätt. På denna punkt uppställer utredningen därför — som

alternativ till pensionsförsäkring — kravet på kreditförsäkring, avsättning

till pensionsstiftelse (varmed menas stiftelse i förslagets mening) eller

annan likvärdig anordning.

Enligt utredningens mening bör det vidare inte vara tillräckligt att pla­

nen godkänns av7 de enskilda arbetstagarna. I olika författningar har med­

givits att avvikelse från en annars tvingande ordning får ske genom be­

stämmelse i kollektivavtal. Vänligen fordras då att avtalet på arbetstagar­

sidan sluts eller godkänns av organisation, som enligt lagen om förenings-

och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Som exempel

därpå nämner utredningen 4 a § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om ar­

betstidens begränsning och 6 § andra stycket i 1901 års lag. Utredningen

föreslår, att godkännande av pensionsplan skall lämnas av huvudorganisa­

tion enligt lagen den 11 september 1936 (nr 506) om. förenings- och för­

handlingsrätt.

Med hänsyn till den betydelse som en pensionsplan bär för den enskilde

hade det enligt utredningen varit önskvärt att därutöver kräva att organisa­

tionen är av viss störlek och har erforderlig representativitet. Därigenom

skulle också uppnås ett Visst enhetligt' pensionssystem^ I detta hänseende

framhåller utredningen, alt det i prop. 1959: 100 med förslag till lagen om

allmän försäkring som villkor för undantagande från försäkringen före­

slogs att avtal därom skulle slutas i kollektivavtal mellan arbetsgivare och

sådan organisation vilken är att anse såsom huvudorganisation och som

ensam eller tillsammans med annan sådan organisation »uppenbarligen

omfattar flertalet arbetstagare som hos arbetsgivare* vilka skulle bliva

bundna av ifrågavarande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete». Utred­

ningen säger sig ha övervägt att föreskriva, att huvudorganisationen skulle

ingå i någon av arbetsmarknadens toppörganisationer. Denna lösning har

utredningen likväl avvisat av andra skäl. Vidare skulle enligt utredningen

kunna tänkas det kravet att pensionsplanen skulle underställas försäk-

ringsinspektiohen för godkännande. Därigenom kunde det allmänna erhålla

108

det inflytande på utformningen av en pensionsplan som fordras för att före­

bygga planer vilka innehåller olämpliga villkor för de anställda och för

det allmänna med hänsyn till dess skatteanspråk. Eftersom utredningen

förutsatt att den föreslagna ordningen skall vara tillräckligt betryggande

för uppgörande av vederhäftiga pensionsplaner, har utredningen emellertid

avvisat tanken på sådan medverkan från inspektionens sida.

En pensionsplan, som-tillkommit enligt vad som nu sagts, kan enligt ut­

redningen tillämpas av arbetsgivaren gentemot samtliga arbetstagare utan

hinder av att vissa arbetstagare inte är organiserade i den huvudorganisa­

tion som godkänt planen.

Remissyttrandena. Enligt SACO är det riktigt, att ansvaret för tryggan­

det av pension i överensstämmelse med förslaget läggs på arbetsmarkna­

dens parter. Sveriges redareförening anser, att föreskriften om att allmän

pensionsplan skall innehålla regler om tryggande kan vara obehövlig

ibland, när det är fråga om ekonomiskt utomordentligt starka företag.

Föreskriften synes därför inte behöva vara obligatorisk. SALF önskar en

spärregel, som gör det omöjligt att med uteslutande av andra tjänstemän

i företaget skapa en allmän pensionsplan endast för huvuddelägare och

denne närstående personer, låt vara att en viss garanti däremot föreligger

enligt FPG:s bolagsordning.

Den av utredningen berörda men avvisade tanken, att pensionsplan skall

fordra medverkan av myndighet eller topporganisation, har berörts av

länsstyrelsen i Värmlands län och Enskilda företags tjänstepensionärsför-

bund. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte pensionsplan bör godkännas av

myndighet, såsom försäkringsinspektionen. Ett sådant godkännande synes

enligt länsstyrelsen erforderligt för att planerna skall bli tillräckligt nog­

grant utarbetade dels för att planerna skall kunna »omfatta även oorgani­

serad arbetstagare eller arbetstagare som är medlem i annan än den av­

talsslutande organisationen». Pensionärsförbundet anser, att utsikterna att

få till stånd ett enhetligt pensionssystem — något som utredningen i och

för sig bedömt vara eftersträvansvärt — skulle öka om topporganisation

företräder arbetstagarna.

Med hänsyn till de rättsverkningar som enligt utredningens förslag anses

skola tillkomma begreppet allmän pensionsplan förordar Familjeföretagens

förening det tillägget, att »med allmän pensionsplan skall likställas plan

eller annat arrangemang, som är förenat med kreditförsäkring eller lik­

nande garanti». -

Departementschefen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avses

begreppet allmän pensionsplan få betydelse bl. a. för arbetsgivares rätt att

redovisa pension under rubriken Avsatt till pensioner. I denna fråga har

jag intagit den ståndpunkten att all pension, som ingår i sådan plan, får

KtUigl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

109

redovisas på angivet sätt, oberoende av den företagsform under vilken rö­

relsen bedrivs. Til] skillnad från utredningen har jag däremot inte ansett

mig kunna förorda, att begränsningen av vad som får skuldföras upprätt­

hålls för aktiebolag och liknande rättssubjekt. Detta mitt ställningstagande

har delvis ändrat betydelsen från skuldföringssynpunkt av att pension in­

går i en pensionsplan. Remissyttrandena måste självfallet ses mot denna

bakgrund.

;> •

Definitionen av allmän pensionsplan i depärtémentsförslaget överens­

stämmer med utredningens förslag. Planen bör alltså innehålla allmänna

grunder för pensionering av en kategori arbetstagare, t. ex. alla arbetsta­

gare, som är anslutna till viss fackorganisatiön eller är anställda inom

visst företag, eller alla tjänstemän vid företaget. Grunderna bör vidare

innehålla regler om tryggande genom kreditförsäkring, avsättning till

pensionsstiftelse eller annan likvärdig anordning. Detta krav på trygg­

het kommer uppenbarligen i allmänhet att vara uppfyllt genom att ar­

betsgivaren ansluter sig till FPG/PRI-systemet : med den garanti FPG

ger. Uteslutet är det dock inte att en allmän pensionsplan grundas på eu

realstiftelse. Den viktigaste förutsättningen för att grunder för arbetsta-

garpensionering skall kunna anses utgöra en allmän pensionsplan är att

grunderna på arbetstagarsidan godkänts av sådan organisation som enligt

lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisa­

tion. Därigenom vinns en viss garanti för ätt grunderna blir av kollektiv

natur och att systemet med allmänna pensionsplaner får en tillfredsstäl­

lande organisation och även i övrigt blir av god kvalitet. Jag vill erinra om

motsvarande reglering i 4 a § lagen om arbetstidens begränsning och 12 §

femte stycket lagen om semester:

v, -

Med hänsyn till att arbetsmarknadens huvudorganisationer avses med­

verka vid tillkomsten av allmän pensionsplan anser jag det inte behövligt

att någon central myndighet kopplas in för att godkänna planen. Inte heller

torde det vara nödvändigt att kräva att sådan plan skall godkännas av den

topporganisation, under vilken den ävtalsslutandé huvudorganisationen

lyder. De erfarenheter som vunnits av organisationernas medverkan på

semesterlagens och arbetstidslägstiftningens område ger nämligen ingen

anledning till antagande, att organisationerna skulle komma att medverka

till överenskommelser, som inte uppfyller alla de krav som bör ställas på

dem. Den av en remissinstans framkastade tanken, ätt med allmän pen­

sionsplan skall jämställas annan anordning som är förenad med liknande

garanti för pensionsrätten, kan jag inte biträda med hänsyn till vikten av

att anordningen — i de fall då sådan utgör villkor för rätt att redovisa

pensionsskuld under rubriken Avsatt till pensioner ‘ verkligen innefattar

ett från allmän synpunkt godtagbart tryggande. : fi

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Särskild redovisning av pensionsskuld

5 §•

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § i utredningens förslag.

Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att redovisning av

pensionsskuld under rubriken Avsatt till pensioner i balansräkningen ut­

gör en form av tryggande av pensioner. Utredningens förslag innebär att

aktiebolag och liknande rättssubjekt får möjlighet att företa sådan skuld­

redovisning under förutsättning att pensionen hänför sig till allmän pen-

sionsplan eller till pensionslöften, som givits senast den 31 december 1966,

eller också gäller arbetstagare födda år 1907 eller tidigare. Samma möj­

lighet att redovisa skuld i balansräkningen föreslås också för handelsbo­

lag, såvitt pensionen grundar sig på allmän pensionsplan.

Utredningen har föreslagit en särskild begränsning av skuldföringssyste-

mets användning när det gäller s. k. huvuddelägare. Med sådan förstår ut­

redningen en person, som ensam eller tillsammans med anhöriga genom

innehav av aktier eller andelar utövar ett bestämmande inflytande över ett

aktiebolag eller en ekonomisk förening. Även efterlevande till sådan person

avses. Pensionslöfte till huvuddelägare får enligt utredningens förslag redo­

visas under rubriken Avsatt till pensioner endast om löftet omfattas av all­

män pensionsplan. .

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att avdrag för avsättning

till pensionsstiftelse för att trygga löfte om pension till huvuddelägare se­

dan år 1955 inte medges enligt 2 a i anvisningarna till 29 § kommunal­

skattelagen.

Grunden till den anförda begränsningen för huvuddelägare är enligt ut­

redningen att söka i, en önskan att skydda det allmänna mot missbruk av

avdragsrätten. Framför allt hade man uppmärksamheten riktad på det för­

hållandet, att huvuddelägares pension kan avse större belopp än som är be­

fogat med hänsyn till huvuddelägarens arbete i bolaget och därigenom inne­

fatta förtäckt utdelning. Risken härför anses särskilt stor i det fall då hu­

vuddelägaren är den ende anställde.

Enligt utredningen saknas anledning att i och för sig bedöma ett pen­

sionslöfte till en huvuddelägare på annat sätt än ett löfte till en annan ar­

betstagare. Det har därför framstått som angeläget för utredningen att

slopa den nuvarande särregleringen för huvuddelägare, så långt detta låter

sig göra utan att det leder till missbruk. Sådant missbruk är enligt utred­

ningen inte att befara, om pensionslöftet ingår i en allmän pensionsplan.

En pensionsplan innehåller nämligen regler bl. a. om pensionens nivå och

om pensionsålder. Därigenom hindras en huvuddelägare från att tillför­

säkra sig oskälig pension och att efter behag uppskjuta mottagande av pen­

in

sionen. Andra pensionslöften än sådana som ingår i pensionsplan bör

däremot enligt utredningen inte få läggas till grund för skuldföring.

Utredningen har föreslagit en närmare bestämning av begreppet huvud­

delägare, så att nuvarande tvekan kan undanröjas om vilka släktskaps-

relationer som ger egenskapen av huvuddelägare. Samtidigt föreslås att

verkan av huvuddelägarskap begränsas till den tidsperiod under vilken själ­

va inflytandet består, en regel som får betydelse i det fall att en person

varit omväxlande vanlig arbetstagare och huvuddelägare. Utredningen väl­

jer det exemplet, att person under viss tid varit vanlig arbetstagare (pe­

riod 1), därefter huvuddelägare under viss tid (period 2) och slutligen

vanlig arbetstagare igen (period 3). Vid skuldredovisning under period 2

får beaktas vad som intjänats under period 1, något som ej är tillåtet

enligt gällande skatterätt. Vid skuldredovisning under period 3 gäller inga

begränsningar alls.

Enligt utredningen bör Kungl. Maj :t kunna ge annan arbetsgivare än

förut nämnts dispens att redovisa pensionsskuld under rubriken Avsatt till

pensioner. Enligt utredningen kan dispensregeln bli av betydelse i två hän­

seenden. Sålunda säger sig utredningen förutsätta att Kungl. Maj :t kommer

att lämna dispens åt följande institutioner, nämligen Sveriges allmänna

bypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypotelrsför-

eningarna, Svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna.

Dessa subjekt har enligt gällande skatteregler rätt att erhålla avdrag för

avsättning till stiftelse medelst revers. Möjligheten att göra avdrag för pen­

sionsmedel som behålls i rörelsen bör enligt utredningen inte rubbas av den

tekniska omvandlingen av reversstiftelser till en särskild skuldpost. De

grundläggande bestämmelserna om dessa institutioner återfinns i förord­

ningen den 29 november 1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges stads­

hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, förordningen samma dag

(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

samt förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypo-

teksbank och om landshypoteksföreningar. I nämnda förordningar samt i

reglementen, som utfärdats av Kungl. Maj :t, har meddelats utförliga före­

skrifter om förvaltning, revision in. in. Därjämte har det allmänna till­

försäkrats direkt inflytande över institutionerna genom att vissa styrelse­

ledamöter och vissa revisorer utses av offentlig myndighet. Vidare säger

sig utredningen ha haft i sikte bl. a. ideella föreningar, som driver rörelse.

Remissyttrandena. I fråga om remissinstansernas inställning till bestäm­

mandet av tillämpningsområdet i stort för systemet med redovisning i ba­

lansräkningen av pensionsskuld får jag hänvisa till den allmänna motive­

ringen.

Förslaget att tillåta skuldföring för pensionslöfte åt huvuddelägare har

vunnit allmänt gillande. Begränsningen i skuldföringsrätten med avseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

på löften enligt allmän pensionsplan har emellertid föranlett vissa erin­

ringar med hänsyn till utredningsförslagets avsedda skatterättsliga konse­

kvenser.

Departementschefen. När det gäller formerna för att trygga pensions­

utfästelser har jag — i likhet med utredningen — intagit den ståndpunkten,

att skillnad bör göras mellan sådana företagsformer, där insyn och konsoli-

deringskrav kan anses innebära ett betydande mått av trygghet för pensions-

borgenärerna, och andra företagsformer. Till den förra gruppen hör van­

liga aktiebolag, bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäk­

ringsbolag, sparbanker och ekonomiska föreningar. Till de sistnämnda hör

bl. a. kassor för jordbrukskredit.

På skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen har jag frångått

den av utredningen föreslagna och av remissinstanserna hårt kritiserade

begränsning i aktiebolags och liknande rättssubjekts rätt att redovisa pen­

sionsskuld som består i att redovisningen huvudsakligen måste vara knuten

till allmän pensionsplan. Aktiebolag och liknande rättssubjekt föreslås få

trygga sina pensionslöften genom skuldföringssystemet, förutsatt att pen­

sionsutfästelserna är oantastbara eller givna senast den 31 december 1966

(jfr 1 § andra stycket).

Anknytningen till pensionsplan har däremot tillagts rättsverkan för andra

arbetsgivare. Den i planen inbyggda kreditförsäkringen bereder nämligen

pensionsborgenärerna tillfredsställande trygghet. All pensionskuld, som

beror av åtagande enligt allmän pensionsplan, bör därför kunna tryggas

genom skuldföringssystemet. Departementsförslaget följer här utredningens

förslag utom såtillvida att utredningens begränsning till handelsbolag slo­

pats. Som påpekats av några remissinstanser saknas anledning att från

civilrättslig synpunkt göra skillnad mellan handelsbolag och enskild rörel-

seidkare.

Från civilrättslig synpunkt finns som jag påpekat i den allmänna moti­

veringen knappast någon anledning att göra andra begränsningar i rätten

att tillämpa skuldföringssystemet än dem som jag nu har redogjort för i

kombination med regeln i 1 § andra stycket, att lagen principiellt avser en­

dast oantastbara pensionslöften. Det föreslagna tillämpningsområdet för

skuldföringssystemet överensstämmer i huvudsak med det nu gällande till-

lämpningsområdet för rätten att göra avsättning till reversstiftelse med rätt

till avdrag vid taxeringen. Vissa undantag finns dock och kommer med

visshet att föreslås gälla även i fortsättningen. Ett sådant undantag förtjä­

nar i detta sammanhang särskilt intresse. Det gäller s. k. huvuddelägare.

Med sådan menas som tidigare nämnts en person som genom eget eller an­

hörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i aktie­

bolag eller ekonomisk förening. Även efterlevande till sådan person avses

(2 a i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen). Avdragsrätt vid taxe­

113

ring föreligger f. n. inte för pensionsåtaganden till huvuddelägare. Utred­

ningen föreslår den ändringen, att under tid då huvuddelägarskap består

hänsyn skall få tas till åtaganden enligt allmän pensionsplan men inte till

andra pensionslöften. Bestämmelsen avses beakta även det fallet, att en ar­

betstagare varit omväxlande vanlig arbetstagare och huvuddelägare. Den

pensionsskuld, som belöper sig på tid innan han blev huvuddelägare, be­

rörs inte av den föreslagna särregleringen, trots att utfästelsen inte ingår

i allmän pensionsplan.

Det är av stort intresse att den i förevarande paragraf uppställda regeln

om rätt till avsättning och den i följande paragraf uppställda regeln om ar­

betsgivares pensionsreserv, varmed avses hans skuld för upplupen del av

sådan utlovad pension, som får redovisas enligt paragrafen, blir tillämpliga

även för skatterättens vidkommande. Detta sammanhänger med den inom

skatterätten uppställda principen, att belopp som överskjuter den skatte-

rättsligt beräknade pensionsreserven måste återföras till beskattning i viss

ordning, s. k. avtappning. Räknade man med en snävare pensionsreserv

för skatterättens vidkommande än den som föreslås här, skulle arbetsgi­

varen enligt skattereglerna vara skyldig att skriva ned skuldposten Avsatt

till pensioner under belopp, som enligt förevarande paragraf utgör pen­

sionsreserv. Med hänsyn till det straffsanktionerade förbudet i 7 § mot

att minska ifrågavarande post under måttet av sistnämnda reserv är en,

sådan konstruktion otänkbar. På grund av sambandet med skatterätten

och eftersom jag inhämtat att chefen för finansdepartementet ämnar före­

slå en sådan begränsning i fråga om rätten att ta hänsyn till avsättning till

huvuddelägare som tidigare nämnts, föreslår jag att begränsningsregeln

tas in i lagen i förevarande paragraf.

Enligt förslaget erhåller Kungl. Maj :t befogenhet att lämna dispens till

annan arbetsgivare än sådan som omfattas av reglerna i första stycket

törsta punkten, när det gäller rätten att tillämpa skuldföringssystemet.

Frågan om sådan dispens torde bli beroende även av skatterättsliga av­

vägningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

6

§■

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § första stycket i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1961 års lag och 8 § i 1937 års lag är arbets­

givarens möjligheter att förfoga över en pensionsstiftelses medel inskränkta

till att avse medel, som finns tillgängliga utöver vad som krävs för att täcka

stiftelsens pensionsreserv. Bestämmelserna vilar på den uppfattningen, att

stiftelsen inte skall frånhändas medel som är behövliga för att täcka upp­

lupen del av givna pensionsåtaganden. Begreppet pensionsreserv är bestämt

i 10 § i 1961 års lag (jfr i departementsförslaget 2 §).

114

Departementschefen. Som utredningen framhållit utgör begreppet arbets­

givares pensionsreserv ett mått på arbetsgivarens skuld för pensioner, be­

stämd på visst sätt. Detta begrepp tilläggs rättsverkan i olika avseenden.

En sådan rättsverkan avser posten Avsatt till pensioner. Som jag kommer

att beröra under 7 § får arbetsgivaren normalt inte nedbringa beloppet på

denna post under måttet för pensionsreserven. Storleken av det på posten

redovisade beloppet är alltså beroende av pensionsreserven.

Lagförslaget bygger på utredningens uppfattning att pensionsreserven

är lika med det belopp som arbetsgivaren äger redovisa under rubriken Av­

satt till pensioner, om han inte grundat en pensionsstiftelse, som får bestå

enligt nya lagen. Denna bestämning av begreppet arbetsgivarens pensions­

reserv följer av hänvisningen till 5 §. Pensionsreserven utgör också måttet

för vad som skall vara spärrat under nämnda rubrik, om pensionsstiftelse

inte finns. Har arbetsgivaren en stiftelse knuten till sig, påverkas visser­

ligen inte storleken av arbetsgivarens pensionsreserv därav, men det belopp

som är spärrat enligt 7 § kan då bli mindre än pensionsreserven. Till den­

na fråga, som har samband med begreppet »gemensam pensionsreserv»,

återkommer jag i anslutning till 7 §.

Beräkningen av pensionsreserven, grundad på sådana pensionslöften som

får skuldföras enligt förslaget, sker med tillämpning av reglerna i 2 och

3

§§•

Hänvisningen i lagtexten till »tillägg till utgående pension» är föranledd

av vissa regler, som parterna på arbetsmarknaden intagit i allmän pensions-

plan. Utredningen har utförligt redogjort för dessa på s. 115 i betänkan­

det. Syftet med nämnda — delvis invecklade —- regler är att skapa trygg­

het för sådana dyrtidstillägg som kan utgå på aktuell pension. Reglerna kan

sägas innebära en viss form av periodisering av framtida väntade dyrtids-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

7

§•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § andra—fjärde styckena i utredningens

förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1961 års lag är så mycket av stiftelsens me­

del som fordras för att täcka stiftelses pensionsreserv spärrat. I 9 § i 1961

års lag behandlas det fallet att en arbetsgivare har flera stiftelser knutna

till sig. Om stiftelserna då tjänar till tryggande helt eller delvis av samma

pensionsutfästelse, skall stiftelserna ha »gemensam pensionsreserv». Inne­

börden är att stiftelserna i förhållande till pensionslöftena inte skall be­

traktas var för sig utan som en helhet. Den gemensamma pensionsreser­

ven skall därför placeras i viss ordningsföljd i de olika stiftelserna. Även

denna ordningsföljd (rangordningen) regleras i paragrafen. Bästa rang

har s. k. PRI-stiftelse.

115

Utredningen. Det under rubriken Avsatt till pensioner reserverade skuld­

belopp som överskjuter pensionsreserven kallar utredningen »disponibla

pensionsmedel». Dessa medel är disponibla för arbetsgivaren i den mening­

en att han fritt kan minska beloppet. Efter vad utredningen framhållit in­

nebär den omständigheten, att arbetsgivaren har rätt att minska sina dis­

ponibla pensionsmedel med valfritt belopp, dock inte att samma belopp

blir tillgängligt för utdelning till aktieägarna. Beloppet måste nämligen först

tas upp som intäkt i företagets vinst- och förlusträkning, vilket kommer

att påverka rörelseresultatet. Skulle företaget uppvisa vinst, blir intäkten

föremål för beskattning. Vad som i sådant fall återstår efter beskattning är

det belopp som kan bli föremål för utdelning till aktieägarna. Utredningen

påpekar att den då bortsett från reglerna om avsättning till reservfond och

skuldregleringsfond.

För att veta vad som är disponibelt måste arbetsgivaren beräkna vad som

är spärrat på posten Avsatt till pensioner. Enligt huvudregeln är vad som

finns redovisat där spärrat intill måttet för pensionsreserven. Så är dock

inte alltid fallet, om pensionsstiftelse finns. Hela pensionsreserven behöver

då inte vara spärrad, framhåller utredningen under hänvisning till de före­

slagna reglerna för sambandet mellan posten Avsatt till pensioner och pen­

sionsstiftelse. Enligt dessa regler skall det spärrade beloppet under rubri­

ken Avsatt till pensioner minskas så mycket som motsvarar stiftelsens för­

mögenhet, under förutsättning att stiftelsen tx-yggar ifrågavarande pen­

sionslöften. Utredningen understryker, att den därvid förutsatt att täck­

ning av pensionslöften i första hand skall ske med stiftelsens medel. Ut­

redningen anmärker, att det i och för sig varit möjligt att i stället täcka

pensionslöftena med de hos arbetsgivaren befintliga tillgångar som binds

genom posten Avsatt till pensioner. Enligt utredningen är frågan hur täck­

ningen skall ske av stor betydelse, vilket utredningen åskådliggör med ett

sifferexempel (s. 134). Utredningens förslag, att täckning avses ske i första

hand med stiftelsens tillgångar, överensstämmer med den princip som

ligger till grund för 9 § i 1961 års lag (SOU 1961: 14 s. 97 ff).

Utredningen behandlar därefter det fallet, att stiftelsen samtidigt tryg­

gar även andra löften än dem, som ingår i arbetsgivarens pensionsreserv.

Detta är — framhåller utredningen — möjligt därigenom att reglerna om

pensionsstiftelse inte innehåller några begränsningar för avsättning till

stiftelse motsvarande dem som föreslagits för skuldföring. Utredningen fö­

reslår att stiftelse i första hand, vid konkurrens med andra pensionslöften,

skall anses täcka upplupen del av sådant löfte som inte ingår i arbetsgi­

varens pensionsreserv (s. 135).

Slutligen behandlar utredningen den situationen att arbetsgivaren har

flera stiftelser knutna till sig. Utredningens förslag på denna punkt överens­

stämmer med 9 § i 1961 års lag.

Kungi. Maj:is proposition nr 83 år 1967

116

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer i sak med

utredningens förslag. I första stycket uppställs den s. k. spärregeln, som

förbjuder arbetsgivaren att minska posten Avsatt till pensioner, så att den

understiger pensionsreserven. Regeln är av central betydelse för själva

skuldföringssystemet. Har arbetsgivaren en pensionsstiftelse knuten till

sig, kan dock det spärrade beloppet tillåtas bli lägre än måttet för pensions­

reserven. Till denna fråga återkommer jag strax. Som framgår av utred­

ningens förslag är den grundläggande tankegången, att arbetsgivarens pen-

sionsreserv till den del den avser pensionslöften som tryggas även av pen­

sionsstiftelse i första hand skall täckas av stiftelsens medel så långt dessa

förslår (gemensam pensionsreserv). Om t. ex. arbetsgivarens pensions-

reserv beträffande löften, som tryggas även av stiftelse, vid bokförings­

årets utgång uppgår till 400 000 kr., behållningen i stiftelsen vid samma

tidpunkt till 200 000 kr. och posten Avsatt till pensioner vid bokförings­

årets ingång till 300 000 kr., uppkommer frågan vilket belopp som är bun­

det på posten Avsatt till pensioner. Av det anförda följer att det spärrade

beloppet med hänsyn till stiftelsens behållning är 200 000 kr. Posten kan

alltså minskas med 100 000 kr.

Andra punkten i andra stycket i departementsförslaget erhåller ett

väsentligt mindre tillämpningsområde än motsvarande regel enligt utred­

ningens förslag. Detta beror på departementsförslagets definition av be­

greppet »arbetsgivarens pensionsreserv». För aktiebolag och liknande rätts­

subjekt gäller i princip inga begränsningar i fråga om möjligheten att

trygga pensionsskuld genom redovisning under rubriken Avsatt till pen­

sioner, bortsett från kravet på oantastbarhet. Sådan begränsning föreslås

däremot gälla för övriga rättssubjekt, t. ex. handelsbolag. Beträffande så­

dana är föremålet för vad som kan tryggas på detta sätt (arbetsgivarens

pensionsreserv) inskränkt till att avse skuld för pensionslöften enligt all­

män pensionsplan. Har ett sådant rättssubjekt en pensionsstiftelse knuten

till sig, kan denna stiftelse ha till ändamål att trygga en vidare krets av

pensionslöften än sådana som får särskilt redovisas under rubriken Avsatt

till pensioner. Detta är möjligt, om stiftelsen tryggar såväl pensionslöften

enligt pensionsplan som löften utanför sådan plan. För detta fall blir lag­

regeln att tillämpa. Fn annan sak är att en stiftelse normalt inte kommer

att trygga löften enligt allmän pensionsplan beroende på föreskriften i 10 §

andra stycket. En erinran härom har dessutom gjorts i tredje stycket.

I övrigt får jag hänvisa till betänkandet s. 135.

Sista punkten av andra stycket i departementsförslaget behandlar en

annan situation av »gemensam pensionsreserv», nämligen att arbetsgivaren

har mer än en pensionsstiftelse. Departementsförslaget -— som är lika med

utredningens — motsvarar 9 § punkterna b) och c) i 1961 års lag. Även på

denna punkt vill jag hänvisa till exempel i betänkandet s. 135.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

117

8

§.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 8 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. De grundläggande reglerna om bokföring finns i bokfö­

ringslagen. Enligt 4 § skall genom bokföringen lämnas redovisning för

rörelsens gång och för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid

rörelsens början och vid utgången av varje räkenskapsår. För att full­

göra denna redovisning skall den bokföringsskyldige, förutom att han skall

föra dagbok och övriga handelsböcker, upprätta balansräkning. Balans­

räkningen, som utgör ett sammandrag av inventariet, skall enligt 7 § upp­

taga samtliga tillgångar och skulder. Skulderna skall redovisas antingen

såsom skuldpost i balansräkningen eller inom linjen. Den som bryter

mot bokföringslagens föreskrifter ådrager sig inte omedelbart straffan­

svar. Lagen innehåller nämligen inte några egna straffbestämmelser utan

hänvisar till brottsbalken. Enligt It kap. 5 § brottsbalken skall gäldenär,

som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt honom åliggande bokfö­

ringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan

i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, straffas för bokförings-

brott, under förutsättning bl. a. att han försatts i konkurs inom fem år

från brottet.

Aktiebolagslagen uppställer krav på upprättande av balansräkning och

innehåller närmare bestämmelser därom i 101 §. Såvitt angår den belast­

ning av rörelsen, som föranleds av pensionering, innehåller 101 § 7 mom.

andra stycket den föreskriften att bolaget skall antingen upptaga kapital­

värdet av pensionsförpliktelserna bland skulderna eller också inom linjen

anmärka det sammanlagda beloppet för år av de pensioner som på grund

av bolagets förpliktelser utgår vid tiden för räkenskapsårets slut. Motsätt-

ningsvis följer att pension, som ännu inte är aktuell, inte behöver redo­

visas. Enligt 213 § punkt 5 aktiebolagslagen kan straff ådömas styrelse­

ledamot eller verkställande direktör, som vid upprättande av balansräkning

uppsåtligen förfar i strid mot de uppställda reglerna för balansräkningens

innehåll. Motsvarande bestämmelser finns i lagen om ekonomiska för­

eningar (41 § 4 mom. och 110 §).

Utredningen. Utredningen föreslår straff för överträdelse av samtliga

regler i 2 kap. i dess förslag. Arbetsgivare avses sålunda kunna straffas, om

han underlåter att redovisa pensionsskulden inom linjen i balansräkningen,

om han under rubriken Avsatt till pensioner bokför skuld för andra pen­

sionslöften än vissa särskilt angivna, om han beräknar pensionsreserven

till felaktigt belopp eller om han minskar posten Avsatt till pensioner under

bundet belopp. För straffbarhet krävs uppsåt eller grov oaktsamhet.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte bestämmelsens till-

1 ämpningsområde bör begränsas till att avse endast otillåten minskning av

posten Avsatt till pensioner.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna straffbestämmelsen

vilar delvis på en annan grund än departementsförslaget. Jag kan här hän­

visa till 5 § med dess regler för de civilrättsliga förutsättningarna för skuld-

föringen av pensioner. Departementsförslaget upptar inte annat förfarande

som straffbart än överträdelse av den centrala spärregeln i 7 §. Syftet är

att markera att arbetsgivare inte får minska posten Avsatt till pensioner

under spärrat belopp.

Pensionsstiftelse

9 §•

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § första stycket i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 1937 års lag får bunden pensionsstiftelse inte ha

annat ändamål än pensionering. Enligt 1961 års lag krävs däremot endast

att stiftelsens »huvudsakliga» ändamål är pensionering. En pensionsstif­

telse kan alltså enligt sistnämnda lag tjäna även annat ändamål än pensio­

nering, såsom sjukvård, stöd vid arbetslöshet och rekreation. 1961 års lag

gör det också möjligt för pensionsstiftelse att trygga pensionering av andra

än arbetstagare, förutsatt att pensionering av sådana utgör det huvudsak­

liga ändamålet. Inom skatterätten gäller emellertid som villkor för avdrag

vid taxering, att avsättning sker till pensionsstiftelse, som enbart har till

ändamål att trygga pensionering av anställda. För stiftelse bildad före den

5 juni 1955 godtas dock eif biändamål.

Utredningen. Utredningen framhåller att definitionen i 1961 års lag till­

kom främst av hänsyn till äldre skattelagstiftning och anser, att »blandade»

stiftelser inte längre bör få förekomma. Bestående stiftelse med blandat

ändamål bör enligt utredningen delas i en pensionsstiftelse och en s. k

personalstiftelse. I vissa fall kan det emellertid inträffa, att avsatta medel

inte förslår att tillgodose personalstiftelseändamålet. En stiftelse, där pen-

sionsändarnålet är huvudändamål, bör i sådant fall förvandlas till en ren

pensionsstiftelse. I lagförslaget definierar utredningen pensionsstiftelse som

en stiftelse med ändamål att i arbetsgivarens intresse främja pensionering

av arbetstagare eller dess efterlevande.

Att en stiftelse utgör realstiftelse bör enligt utredningen inte innebära att

medlen under alla förhållanden måste användas enbart för pensionering.

I detta avseende hänvisar utredningen till vad som föreslås om gottgörelse

ur stiftelse.

Remissyttrandena. Den av utredningen föreslagna definitionen av be­

greppet pensionsstiftelse har föranlett vissa erinringar från Svea hovrätt,

överståthållarämbetet och Skånes handelskammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

119

Hovrätten anser att definitionen inte är entydig, medan överståthållar-

ämbetet riktar uppmärksamheten på att definitionen inte utesluter, att

stiftelsen kan ha till ändamål att främja annat än pensionering av arbets­

tagare, s. k. biändamål. Detta förhållande kan leda till oklarhet. Det fram­

går inte om tillsynsmyndigheten skall äga förbjuda stiftelsen att tillgodose

biändamålet. Inte heller är det klarlagt om stiftelsen får trygga pensione­

ring av person, som inte är arbetstagare enligt rättssedvänja (enskild fy­

sisk arbetsgivare eller bolagsman i ett handelsbolag). Skånes handelskam­

mare anser att uttrycket »i arbetsgivarens intresse» är mindre väl valt.

Departementschefen. Förevarande avsnitt av lagen innehåller de regler

som avses gälla om pensionsstiftelse, sedan reversstiftelseinstitutet avveck­

lats. Det kommer som framhållits i den allmänna motiveringen att omfatta

både redan existerande och nytillkommande realstiftelser.

Liksom i 1961 års lag innehåller den första paragrafen i detta avsnitt

en definition av begreppet pensionsstiftelse. Enligt utredningens uppfatt­

ning skall pensionsstiftelse inte få tjäna annat ändamål än pensionering

av arbetstagare eller deras efterlevande. Denna ståndpunkt bör ses mot

bakgrund av förslaget till särskild reglering av sådana stiftelser, som skall

främja annat personaländamål än pensionering, i utredningens förslag kal­

lade personalstiftelser. Den föreslagna renodlingen av pensionsstiftelsebe­

greppet har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag anser mig kun­

na biträda förslaget, inte minst med hänsyn till den av skatteskäl betingade

samordningen av pensionsstiftelse och posten Avsatt till pensioner som

förslaget bygger på. Frågan huruvida arbetsgivarens pensionsreserv behö­

ver vara spärrad intill måttet av vad som upptagits under posten Avsatt

till pensioner är som nämnts under 7 § beroende av om arbetsgivarens

pensionslöften också tryggas av en pensionsstiftelse. Vid en bedömning

härav bör förutsättas att hela stiftelsens kapital är avsett för pensionering.

Jag vill erinra om att jag vid tillkomsten av 1961 års lagstiftning på pen­

sionsstiftelseområdet (prop. 1961: 177 s. 42) uttalade, att det skulle ha

inneburit en i och för sig eftersträvansvärd förenkling, om man i 1961 års

lag kunnat inskränka pensionsstiftelsebegreppet till att avse stiftelse med

enbart pensionsändamål. De skäl som då ansågs hindra en sådan inskränk­

ning kan inte längre anses vara för handen, om det nu förevarande utred­

ningsförslaget godtas i sina huvuddrag. Att jag nu förordar nyssnämnda

inskränkning innebär sålunda endast att jag fullföljer min tidigare utta­

lade uppfattning. Jag vill också biträda förslaget om att pensionering —

i likhet med vad skatterätten i dag fordrar för avdragsgill avsättning till

pensionsstiftelse — skall ha endast arbetstagare och deras efterlevande till

föremål. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt utredningen intagit.

Vad beträffar paragrafens avfattning är jag ense med de remissinstanser

som anser att utredningsförslaget inte klart ger uttryck åt tanken att stif­

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

telse inte får bildas av annan än arbetsgivaren och att stiftelsen inte heller

får tjäna något biändamål. Bestämmelsen har därför jämkats i huvudsak­

lig överensstämmelse med vad remissinstanserna föreslagit. Med anledning

av överståthållarämbetets uttalande, att skäl kan finnas för att tillåta an­

nan än arbetsgivare att bilda pensionsstiftelse, vill jag framhålla, att jag

under förarbetena till 1961 års lag stannade för att sådan stiftelse inte bor­

de falla under lagen, och att skäl saknas att nu frångå denna ståndpunkt.

10

§.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § andra—fjärde styckena i utrednings­

förslaget.

Utredningen. Utredningen har i förslaget uppställt presumtionen, att

pensionsstiftelse inte har till uppgift att trygga åtaganden enligt

allmän pensionsplan, om inte stiftelsen särskilt avser att trygga

sådana åtaganden. Presumtionsregeln har avseende främst på FPG/PPJ-

systemet. En arbetsgivare, som anslutit sig till detta system, har åstad­

kommit tryggande av sin ITP-pension genom kreditförsäkringen i FPG.

Denna anordning måste enligt utredningen anses innebära tillräcklig trygg­

het för pensionsborgenärerna. Med tanke på det fallet, att arbetsgivaren

också har en realstif telse, har från arbetsgivarhåll föreslagits, att de löften

som kreditförsäkrats generellt undantas från realstiftelsens tryggandeupp­

gift. Löftena behöver då inte beaktas vid beräkning av stiftelsens pensions-

reserv. Detta föranleder i sin tur, att det belopp som enligt andra regler

skall vara bundet hos stiftelsen blir lägre än som annars skolat följa. Ett

annat resultat av detta undantagande blir enligt utredningen att avsättning,

som avses bli avdragsgill vid taxering, kan ske till skuldkontot Avsatt till

pensioner utan hänsyn till att en pensionsstiftelse knutits till arbetsgivaren.

Beräkning av gemensam pensionsreserv hos arbetsgivaren och hos stif­

telsen blir således inte behövlig. Sett från arbetstagarens synpunkt inne­

bär regeln enligt utredningen, att sådana pensionslöften som inte säker­

ställts i annan ordning får företräde till stiftelsen.

Utredningen tar härefter upp ett problem, som avser stiftelseändamålets

omfattning, såvitt gäller huvuddelägare. Med huvuddelägare för­

står utredningen såsom anförts under 5 § arbetstagare eller efterlevande,

som på grund av arbetstagarens eget eller nära anhörigs innehav av aktier

eller andelar i ekonomisk förening har ett bestämmande inflytande över

bolaget eller föreningen. I fråga om sådan person föreslår utredningen,

att stiftelse inte får trygga förmåner utöver den gräns som följer av vad

som inom branschen är sedvanligt för arbetstagare med motsvarande upp­

gifter. Begränsningen innebär att överskjutande förmåner inte får läggas

till grund för gottgörelse ur stiftelse och inte heller vid fördelning av stif­

telsens medel i det fall stiftelsen likvideras. Samtidigt skapas enligt utred­

ningen möjlighet att medge skatteavdrag för avsättning till stiftelse till den

del förmånerna ligger under denna gräns.

En stiftelse kan tänkas vara knuten till flera arbetsgivare, s. k. gemen­

sam pensionsstiftelse. Orsaken till att två eller flera företag bil­

dar en gemensam stiftelse kan vara en strävan att centralisera administra­

tionen för de olika arbetsgivarnas pensioneringsverksamhet. Det kan vara

särskilt naturligt, om flera företag ingår i en koncern. Även möjligheten

att underlätta en eventuell fusion kan spela in. Utredningen påpekar att

1961 års lag inte lägger hinder i vägen för sådan stiftelsebildning. Å andra

sidan innehåller lagen inga uttryckliga föreskrifter i ämnet. Ett behov av

lagreglering har framträtt särskilt i frågor rörande gottgörelse ur stiftelse

och möjlighet till avsättning med skatteavdrag såväl till gemensam stiftelse

som till annan stiftelse, vilken grundats av samma arbetsgivare.

Enligt utredningens mening kan man tänka sig två huvudfall av gemen­

sam pensionsstiftelse. I det ena fallet bildar de olika arbetsgivarna för-

valtningsgemenskap, medan i det andra fallet fråga dessutom är om för-

mögenhetsgemenskap. Utredningen anför följande exempel.

1) Arbetsgivarna A och B bildar förvaltningsgemenskap. A:s och B:s

medel i den gemensamma stiftelsen redovisas då var för sig. B får sålunda

icke någon del i den förmögenhetsökning, som må hänföra sig till A:s

avsättningar. Man kan jämföra med den ordning, som gäller för förmö-

genhetsförvaltning hos en banks notariatavdelning, där de olika kunderna

givit »förvaltaren» i uppdrag att omhänderha egendom, som alltjämt tillhör

envar av dem. Stadgarna för den gemensamma stiftelsen måste i detta fall

— förutom regler om styrelsens sammansättning — noggrant angiva grun­

den för fördelning av förvaltningskostnaderna.

b) A och B bildar en förmögenhetsgemenskap. Tillskotten från A och B

sammanslås till en gemensam förmögenhetsmassa. A och B får del i denna

förmögenhet i förhållande till sina förmögenhetstillskott efter avdrag för

uttag från stiftelsen. Förlust i värde på viss egendom kan då utjämnas

mot värdestegring på annan.

Gemensamt för de båda typfallen (förvaltningsgemenskap och förmö­

genhetsgemenskap) är enligt utredningen, att vad som tillkommer varje

arbetsgivare betraktas som en egen (intern) stiftelse beträffande rätten

till gottgörelse ur och avdragsgill avsättning till pensionsstiftelsen samt —

med hänsyn till det av utredningen föreslagna sambandet mellan stiftelse

och posten Avsatt till pensioner — rätten till skatteavdrag för skuldredo­

visning under rubriken Avsatt till pensioner och därmed sammanhängande

frågor. För en gemensam stiftelse måste det därför, konstaterar utred­

ningen, finnas grunder, med vilkas hjälp man kan bestämma »vad som

tillkommer ettvart av delägareföretagen». Utredningen föreslår en regel av

denna innebörd.

Utredningen har fått sin uppmärksamhet riktad på de angivna spörs­

målen bl. a. genom konsumentkooperationens pensionsstiftelse. I denna

stiftelses stadgar föreskrivs bl. a., att stiftelsen för varje företag lägger upp

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

121

122

ett konto, som utvisar företagets innestående pensionsfond i stiftelsen. För

fullgörande av pensionsutfästelser, som företaget iklätt sig, får av stiftel­

sens medel tas i anspråk endast så mycket som svarar mot företagets

innestående pensionsfond i stiftelsen. Denna föreskrift motsvarar enligt

utredningen de krav som kan ställas på grunder för en gemensam stiftelse

av typ »förmögenhetsgemenskap».

Remissyttrandena. Med anledning av den föreslagna regeln, att pensions­

stiftelse skall presumeras inte ha till ändamål att trygga åtaganden

enligt allmän pensionsplan, påpekar överståthållarämbetet att

en stiftelse inte bör vara förhindrad att trygga såväl åtaganden enligt all­

män pensionsplan som övriga pensionslöften.

Ett spörsmål om pensionsstiftelses (realstiftelses) ersättande med skuld-

föring har väckts av Kooperativa förbundet, som framhåller att det i fram­

tiden kan uppkomma sådana förhållanden att det från såväl pensionsborge-

närernas som gäldenärernas synpunkt blir önskvärt att pensionslöftena kan

tryggas genom redovisning på konto »Avsatt till pensioner» i stället för

genom avsättning till pensionsstiftelse. Något hinder bör enligt förbundets

mening inte föreligga för eu stiftelse med ändamål att trygga allmän pen­

sionsplan att, om särskilda skäl föreligger och efter ansökan hos tillsyns­

myndigheten, få tillstånd att ändra ändamålsbestämningen till att avse

tryggande enbart av löften som inte ingår i allmän pensionsplan. Ur det

överskott som därvid uppkommer i stiftelsen skulle arbetsgivaren kunna

gottgöra sig för vad som i bokföringen avsatts till tryggande av löften

enligt allmän pensionsplan. Detta förutsätter enligt förbundet, att en mellan

berörda arbetsmarknadsorganisationer träffad överenskommelse om att

allmän pensionsplan skall tryggas genom redovisning på konto Avsatt till

pensioner utgör ett för tillsynsmyndigheten godtagbart skäl att ändra stif­

telses ändamålsbestämning. Skulle förbundets tolkning inte anses riktig,

bör bestämmelserna ändras så att dessas innebörd blir den angivna.

Förslaget att stiftelse äger trygga förmåner åt huvuddelägare

inom ramen för vad som inom branschen är vanligt för arbetstagare med

motsvarande uppgifter har mött kritik i fråga om den gjorda bestämningen

av pensionens storlek. Kammarrätten, som finner en begränsning av pen­

sionslöftets storlek i och för sig nödvändig, anser sålunda, att regeln i

dess föreslagna utformning är ägnad att orsaka tvist eller hindra befogad

avsättning. Som exempel nämner kammarrätten en huvuddelägare, vilken

i konsolideringssyfte begränsat sin lön i avsikt att framdeles ta ut högre

pension. Vidare kan det enligt kammarrätten tänkas, att en person, som

är huvuddelägare i flera företag, av olika skäl vill fördela kostnaderna så,

att han tar ut lön i ett företag och pension i ett annat. Försäkringsinspek-

tionen menar, att hänvisningen till »vad som inom branschen är sedvanligt»

bör fortlöpande uttydas av riksskattenämnden. I uppfattningen att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

123

i lagtexten föreslagna begränsningen av pensionens storlek kan föranleda

tillämpningssvårigheter instämmer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som anmärker att det inte alltid är möjligt att spåra någon sedvana, läns­

styrelsen i Västernorrlands län, handelskammaren i Gefle och Taxerings­

nämnds ordförandenas riksförbund.

I några yttranden har framförts förslag om att pensionens storlek skall

bestämmas efter andra grunder än dem utredningen valt. För länsstyrelsen

i Östergötlands län framstår sålunda rekvisitet »sedvänja inom branschen»

inte som någon adekvat mätare av pensionens storlek. Enligt länsstyrelsens

mening bör företagsskickligheten premieras med ersättning, som grundas

på helt andra omständigheter. Västernorrlands och Jämtlands läns handels­

kammare förordar, att jämförelsen mellan huvuddelägare och arbetstagare

i annat företag grundas på vad som är brukligt inom företag av motsva­

rande storlek oavsett bransch. Näringslivets skattedelegation delar den av

handelskammaren framförda uppfattningen och anför, att en hänvisning

till branschens förhållanden inte alltid ger en nöjaktig ledning för bedöm­

ningen. Inom vissa branscher är nämligen spridningen i fråga om företags­

storlek sådan att något för branschen sedvanligt inte låter sig fixera. De

huvuddelägare som det är fråga om är oftast företagsledare, och löne­

sättningen för denna grupp av tjänstemän är inte branschbunden. Helt

avgörande är däremot ax-betsuppgiftens art och det därmed förenade ansva­

ret, vilket för den erforderliga bedömningen bättre kan värderas genom

eix jämförelse med företag av motsvarande storlek oavsett bransch. Dele­

gationen yrkar därför att orden »inom branschen» utgår.

I yrkandet att begränsningen till viss bransch bör utgå instämmer Famil­

jeföretagens förening, som hävdar att avgörande bör vara endast den pen­

sion som tillkommer andra arbetstagare med motsvarande uppgifter och

att anledning normalt saknas att betrakta ett pensionslöfte åt huvuddel­

ägare på annat sätt än ett löfte till vilken annan arbetstagare som helst.

Kooperativa förbundet har med sikte på den ordning som tillämpas för

konsumentkooperationens pensionsstiftelse framfört vissa synpunkter på

den av utredningen berörda frågan om sättet för fördelningen av en g e-

mensam pensionsstiftelses avkastning på de olika företagen.

Förbundet anför, att utredningen valt att vid beräkningen av mätetal för

fördelning av ett visst års avkastning ställa respektive delägarföretags net­

tokapitalinsats vid utgången av föregående år mot den gemensamma netto­

kapitalinsatsen vid samma tidpunkt. Denna metod kräver enligt förbundet

att man för varje delägarföretag fortlöpande redovisar nettokapitalinsat­

sen skild från den avkastning på förmögenhet som under årets lopp gott-

skrivits företaget. En sådan uppdelning innebär kanske inte några större

problem i en relativt nystartad gemensam stiftelse med ett fåtal anslutna

företag. I en gemensam stiftelse med mångårig verksamhet och hundratals

anslutna företag, t. ex. konsumentkooperationens pensionsstiftelse, skulle

däremot en dylik ordning erbjuda stora praktiska svårigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Förbundet anser att en ur redovisningssynpunkt smidigare behandling

skulle erhållas om till grund för beräkningen av mätetalen i stället lades

delägarföretagens förmögenhet i stiftelsen, dvs. nettokapitalinsats plus den

år för år fördelade avkastningen, och ställde denna mot den gemensamma

förmögenheten. Förbundet utgår från att även en sådan fördelningsgrund

är tillåten. Företagets förmögenhet måste under alla förhållanden redovi­

sas i stiftelsens bokföring för bedömning av avsättningsbehovet och är alltså

en lätt åtkomlig post. Dessutom blir med denna metod företagets andel i

årets avkastning av den gemensamma förmögenheten direkt proportionell

mot förhållandet mellan egen och gemensam förmögenhet.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna regeln om att pen­

sionsstiftelse inte har till ändamål att trygga åtaganden enligt

allmän pensionsplan, om inte stiftelsen särskilt avser ett sådant

tryggande, kan sägas utgöra en form av legal permutation. En stiftelse tryg­

gar nämligen enligt stiftelserättsliga grundsatser pension åt alla arbets­

tagare (allmän stiftelse), såvida inte inskränkning gjorts i stadgarna (sär­

skild stiftelse). Utredningens av mig godtagna förslag innebär en inskränk­

ning i stiftelseändamålet såtillvida att därur utesluts pensionslöften av viss

beskaffenhet (löften enligt allmän pensionsplan). På denna punkt sker

en avvikelse från gällande rätt, men avvikelsen är närmast av teknisk na­

tur, vilket framgår av gottgörelsereglerna i 14 § i departementsförslaget.

Skälen till förslaget i denna del är följande.

Om en arbetsgivare för sina arbetstagares pensionering ansluter sig till

en allmän pensionsplan, t. ex. ITP-planen, skall han som nämnt trygga ITP-

pension antingen genom pensionsförsäkring eller genom FPG/PRI-syste-

met, som innebär FPG-garanti för att pensionslöftet infrias. Den sistnämn­

da tryggandeformen får anses i det närmaste likvärdig med pensionsför­

säkring. Det saknas därför anledning att låta denna pensionsskuld — PR1-

skulden — tryggas av en realstiftelse, som arbetsgivaren har knutit till

sig. Stiftelse bör i överensstämmelse med utredningsförslaget, som inte för­

anlett någon principiell erinran från remissinstanserna, inte ha till ända­

mål att trygga pension enligt allmän pensionsplan, om inte motsatsen fram­

går av stadgarna eller särskilt avtal mellan arbetsgivaren och destinatärerna

eller övriga omständigheter. Lydelsen av den föreslagna bestämmelsen är

betingad av att huvuddelen av nu befintliga pensionsstiftelser bildats innan

allmänna pensionsplaner skapats. I stiftelsernas stadgar saknas därför

föreskrift om huruvida stiftelsen har till ändamål att trygga planlöften eller

inte. Är avsikten ändå att realstiftelse skall trygga planlöften, bör detta

framgå på ett tydligt sätt, t. ex. genom avtal. Som exempel härpå kan

nämnas konsumentkooperationens gemensamma pensionsstiftelse.

Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört vill jag framhålla, att

ingenting bör hindra en och samma stiftelse från att trygga samtliga före­

kommande pensionslöften, t. ex. också löften enligt allmän pensionsplan.

125

Kooperativa förbundet har väckt frågan, om eu stiftelse som i dag anses

trygga planpension sedermera kan ändra sin ändamålsbestämning så att

planpension undantas. Frågan har intresse för kooperationens pensions­

stiftelse, som är av typen realstiftelse, eftersom denna stiftelse delvis tryg­

gar pension enligt allmän pensionsplan. Enligt min mening bör en sådan

ändring i princip kunna äga rum.

Utredningen har ägnat betydande uppmärksamhet åt att söka åstadkom­

ma en rimlig lösning av frågan om pensionering av s. k. huvuddeläga-

r e. Denna fråga har vid åtskilliga tillfällen under senare år varit föremål

lör diskussion i riksdagen (Bet. s. 91—104). Ett led i utredningens förslag

till lösning utgör bestämmelsen att huvuddelägare jämställs med vanlig ar­

betstagare intill ett pensionsbelopp, som maximeras på visst sätt. I civil­

rättsligt sammanhang saknas anledning att göra en bedömning av alla de

omständigheter som ansetts inverka på ett ställningstagande till frågan.

Jag delar emellertid utredningens åsikt att pensionsstiftelse principiellt —-

i likhet med vad som nu är fallet i civilrättsligt hänseende — skall kunna

trygga även pension åt huvuddelägare.

Utredningsförslaget innebär från civilrättslig synpunkt, att stiftelse inte

får trygga förmåner, som kan sägas gå utöver vanlig pension. Med en så­

dan regel förtas verkan av att ett företag utlovar en som pension beteck­

nad förmån på ett osedvanligt högt belopp. En stiftelse kan då inte tjäna

som pant för förmånen till dennas hela belopp. Härigenom skyddas övriga

destinatärer från att stiftelsens tillgångar »konsumeras» av ifrågavarande

förmån. Den föreslagna regeln är också av betydelse för att åstadkomma en

lämplig överensstämmelse mellan civil- och skatterätt.

Invändningarna mot förslaget under remissbehandlingen avser endast

själva bestämmandet av gränsen mellan den pension till huvuddelägare, som

får tryggas enligt lagen, och överskjutande utlovade förmåner. Självfallet

kan olika meningar råda om hur denna gräns bör dras. Utredningen har

menat att stiftelse inte bör få trygga förmåner, vilka betecknas som pen­

sion men som egentligen utgör något annat. För detta ändamål har utred­

ningen föreslagit, att förmånerna inte får överstiga vad som är sedvanligt

inom branschen för arbetstagare med motsvarande uppgifter.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningsförslaget. De av bl. a. Nä­

ringslivets skattedelegation åberopade skälen talar emellertid för att be­

gränsningen till viss bransch bör slopas. Härigenom torde utrymmet för

tvist om beloppets storlek minska. Jämförelse bör alltså göras med arbets­

tagare med motsvarande uppgifter men utan begränsning till bransch.

Lagregler om gemensam pensionsstiftelse, dvs. stiftelse som

är gemensam för två eller flera arbetsgivare, saknas f. n. Utredningen har visat

att behov föreligger av regler, som ger svar på vissa praktiska frågor rörande

sådana stiftelser. Detta gäller inte minst frågan om förhållandet mellan oli­

ka delägarföretag och stiftelsen. Enligt vad som framgått är frågorna del­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

126

vis av invecklad beskaffenhet. I förevarande sammanhang föreslår utred­

ningen en regel om att grunder beträffande gemenskapen i stiftelsens till­

gångar och skulder bör bestämmas i samband med stiftandet. Mot en så­

dan bestämmelse finns ingenting att erinra. Tvärtom synes skäl föreligga

att slopa begränsningen till stiftandetillfället. Departementsförslaget har

utformats i överensstämmelse härmed.

Kooperativa förbundet har i anslutning till vissa av utredningen förda

resonemang tagit upp en fråga som rör innehållet i de grunder som bör fast­

ställas. Det av förbundet uppmärksammade problemet avser fördelningen

av en gemensam stiftelses avkastning på olika delägarföretag. Jag är emel­

lertid inte beredd att uttala mig till förmån för någon speciell fördelnings-

metod. Den lämpligaste utformningen av sådana bör anförtros åt den prak­

tiska tillämpningen.

11

§•

Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 § i utredningsförslaget.

Utredningen. Mot bakgrund av sina allmänna överväganden om real-

stiftelsebegreppet föreslår utredningen en uttrycklig regel, enligt vilken stif­

telse inte äger att från arbetsgivaren ta emot fordran mot denne. Skulle en

sådan fordran likväl ha överlämnats, är den att anse som ogiltig. Skulle

fordringen vara åtföljd av säkerhet, bör arbetsgivaren enligt allmänna rätts­

grundsatser återfå denna. Bevakningsrätt för fordringen i arbetsgivarens

konkurs föreligger följaktligen inte. Den fordran, som stiftelse på grund av

arbetsgivarens åt er lån av avsatta medel kan få mot arbetsgivaren, be­

rörs emellertid inte av det uppställda förbudet. Till följd därav bör enligt

utredningen hinder inte möta för stiftelse att bevaka denna fordran i ar­

betsgivarens konkurs. Vid återlån förutsätts att arbetsgivaren ställer »af­

färsmässigt försvarlig säkerhet».

Utredningen erinrar om att pensionsstiftelse enligt nuvarande ordning

kan äga tillgång av annat slag än fordran mot arbetsgivaren. För fri stif­

telse finns inte någon begränsning i detta hänseende. Bunden stiftelse får

däremot på grund av ett kungl. brev den 24 november 1939 inte anbringa

förmögenhet i annat än vissa slag av tillgångar.

Utredningen föreslår vidare förbud för stiftelse att från arbetsgivaren ta

emot tillgång, till vilken knutits inskränkande villkor. Förbu­

det bör enligt utredningen ses mot bakgrund av att stiftelsens styrelse före­

slås få full handlingsfrihet i fråga om placering av stiftelsens tillgångar. Ut­

redningen har funnit att en sådan ordning är att föredra framför utfärdande

av detaljerade föreskrifter rörande medelsplaceringen. Av det skälet bör ar­

betsgivaren enligt utredningen inte tillåtas att vid avsättningar fästa vill­

kor som binder styrelsen i denna fråga.

Slutligen föreslår utredningen förbud för stiftelse, som är knuten till

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

127

aktiebolag, att äga aktier i bolaget. I likhet med vad som gäller beträf­

fande det förbud mot innehav av egna aktier som finns i 69 § aktiebolags­

lagen bör förbudet enligt utredningen avse förvärv även av aktie i moder­

bolag samt av aktie i dotterbolag till stiftarbolaget. Har stiftelse aktier av

nämnda slag vid lagens ikraftträdande, skall innehavet enligt en särskild

övergångsbestämmelse avyttras så snart det lämpligen kan ske.

Remissyttrandena. Förslaget om förbud mot reversavsättning har till­

dragit sig uppmärksamhet fr. a. såvitt avser stiftelsens möjligheter att så­

som en form av medelsplacering utlåna medel till arbetsgivaren (återlån).

Utredningens uttalande att stiftelse inte bör vara hindrad att å t e r-

1 å n a medel till arbetsgivaren tillstyrks av Näringslivets skattedelegation,

LO och Kooperativa förbundet. Enligt delegationen är tillsynslagens allmän­

na placeringsregler med beaktande även av stiftelsestyrelsens sammansätt­

ning fullt betryggande. Kooperativa förbundet understryker den särskilda

betydelse som frågan om återlån har för den konsumentkooperativa pen­

sionsstiftelsen och anför. Formuleringen »affärsmässigt försvarlig» har för­

bundet uppfattat som ett uttryck för att utredningen menat att placering

utan formell säkerhet under vissa omständigheter bör kunna accepteras av

tillsynsmyndigheten. En närmare precisering av de omständigheter som i

så fall bör vara för handen låter sig svårligen göra. En sådan tolkning sy­

nes förbundet stå i samklang med de normer som vanligen gäller vid kre­

ditbedömning, där formella säkerheter inte alltid spelar den största eller av­

görande rollen utan där det låntagande företagets utvecklingsmöjligheter

och företagsledningens kvalitet ofta tillmäts större betydelse. En sådan tolk­

ning skulle också göra det möjligt att placera stiftelsens medel även hos

den växande kategori av företag som arbetar med relativt små fasta belå-

ningsbara tillgångar men vilkas kreditvärdighet av andra, nyss antydda

skäl, kan anses vara helt tillfredsställande. De speciella förhållanden som

råder inom Konsumentkooperationens pensionsstiftelse har givit förbundet

särskild anledning att uppmärksamma frågan om principerna för utlåning­

en av stiftelses medel. Nämnda pensionsstiftelse är enligt förbundet med

utredningens terminologi en gemensam stiftelse av typ förmögenhetsgemen-

skap och med central förmögenhetsförvaltning. Alltsedan stiftelsens till­

komst har betydande medel placerats i delägarföretag som lån utan sär­

skild säkerhet. Detta har skett i enlighet med stiftelsens stadgar och i över­

ensstämmelse med reglerna i 1929 års lag om tillsyn av stiftelser. Detta sy­

stem med en tämligen fri utlåning till delägarföretagen har varit en grund­

läggande förutsättning för uppbyggandet av det konsumentkooperativa pen­

sionssystemet. De anställdas representation i stiftelsestyrelsen har medver­

kat till att destinatärernas krav på trygghet beaktas vid medelsplaceringen.

Det är därför enligt förbundet av stor vikt att vederbörande tillsynsmyndig­

het vid tillämpningen av den nya lagstiftningen strikt följer de av utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

128

ningen framförda och de nu påtalade riktlinjerna angående pensionsstif­

telsens medelsplacering. Skulle däremot tillsynsmyndigheten genomgående

ställa krav på särskild säkerhet i konventionell mening vid utlåning av me­

del från stiftelsen till anslutna företag, skulle detta ovillkorligen medföra

synnerligen A'ittgående konsekvenser för Konsumentkooperationens pen­

sionsstiftelse.

Betänkligheter mot motivuttalandet om återlån har uttalats a\T kammar­

rätten, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län. Kammar­

rätten menar, att vissa skäl talar för att återlån skall kräva bankmässig sä­

kerhet, även om yrkande inte framställs därom, och enligt överståthallaräm-

betets mening fordrar trygghetskravet att medlen skall vara placerade på

ekonomiskt betryggande sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län fin­

ner uttrycket »affärsmässigt försvarlig» alltför vagt, särskilt i jämförelse

med föreskriften om nöjaktig placering i 15 § i 1929 års tillsynslag. Även­

tyrliga placeringar skulle kunna godtas, om de kunde anses försvarliga

rent affärsmässigt. Länsstyrelsen anser det önskvärt med en bestämmelse,

enligt vilken återlån får ske endast mot fullgod säkerhet och att därmed

avses samma krav som för placering aAr omyndigs medel (såsom obligatio­

ner och inteckning i fast egendom), dock att kapitalets realvärde inte bör

förminskas.

Som ett särskilt skäl för att förbjuda stiftelse att placera sina medel i

annat än statsobligationer och fast egendom åberopar länsstyrelsen i Malmö­

hus län det förhållandet, att en konflikt kan uppstå vid återlån, om stadgar­

na innehåller föreskrift om att arbetsgiAaren inte behöver ställa säkerhet.

Detta gäller även nu med hänsyn till 15 § tillsynslagen, som föreskriver att

stiftelsens förmögenhet skall vara nöjaktigt placerad. Länsstyrelsen hänvi­

sar härvid till några av regeringsrätten avgjorda mål.

Föreningen auktoriserade revisorer, handelskammaren i Gefle och SHIO

framför önskemål om att redan arbetsgivarens avsättning till stiftelsen skall

kunna ske i form av revers mot »affärsmässigt försvarlig säkerhet». Som

ett särskilt skäl därför åberopas av SHIO, att det därigenom underlättas för

mindre eller medelstora företag, som inte anslutit sig eller inte önskar an­

sluta sig till allmän pensionsplan, att företa aArdragsgilla avsättningar till

stiftelse.

Enligt lagberedningen inträder svårighet, om pant lämnats för en ford­

ran som är ogiltig. Det är inte säkert att pantsättningen också blir ogiltig,

något som utredningen antagit följa av allmänna grundsatser. I detta fall

måste arbetsgivaren, framhåller beredningen, förutsättas veta vad han gör.

Vore antagandet åter riktigt, kan därav föranledas afl en konkursförvaltare

i en sedermera inträffad konkurs nödgas undersöka förutsättningarna för

stiftelsens åtkomst av panten. Beredningen finner den föreslagna skillnaden

mellan pensions- och personalstiftelse med avseende på återlån otillräckligt

motiverad och möjligen ägnad att skapa förvirring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

129

Mot förbudet för pensionsstiftelse att från arbetsgivaren ta emot egendom

på villkor, som begränsar dess befogenhet att förfoga över

egendomen, riktar lagberedningen och hovrätten för Västra Sverige den an­

märkningen att sanktion inte är utsagd i lagtexten. Enligt lagberedningen

framgår inte heller klart av motiven, huruvida sanktionen skall vara ogil­

tighet över huvud eller endast ogiltighet av villkoret. Hovrätten framhåller,

att påföljden måste vara ogiltighet av avtalet.

Förslaget om förbud mot innehav av aktier i arbetsgivarbolaget har

mött kritik av länsstyrelsen i Malmöhus län, aktiebolagsutredningen, För­

eningen auktoriserade revisorer, Västernorrlands och Jämtlands läns han­

delskammare, Skånes handelskammare samt Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen anser att förbudet mot aktieinnehav är onödigt med hänsyn

till de vittgående möjligheter till kontroll av och insyn i företagets förvalt­

ning som stiftelsens styrelse fått. Bestämmelsen gör det omöjligt för stiftel­

se att förvärva aktier i stiftarbolaget, om detta vid nyemission erbjuder de

anställda att teckna sig för aktier till förmånlig »förstadagskurs». Aktiebo­

lagsutredningen frågar sig varför en stiftelse inte skall kunna ta emot en gåva

av aktier i stiftarbolaget. Ett förbud bör, om sådant skall gälla, avse förvärv

endast mot vederlag. Även ett sådant generellt förbud kan dock enligt ak­

tiebolagsutredningen anses tvivelaktigt, t. ex. om det gäller aktier i ett stort

börsnoterat bolag. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

finner det överraskande att stiftelse inte skall få äga aktier i stiftarbolaget,

ens om aktierna från banksynpunkt kan bedömas som fullgoda. Föreningen

auktoriserade revisorer hävdar, att förbudet mot aktieinnehav inte kan moti­

veras med en hänvisning till 69 § aktiebolagslagen. Avgörande måste vara,

huruvida stiftelses placering av medel i aktier i moder- eller dotterbolag kan

anses vara mera riskabel än annan aktieplacering med hänsyn till stiftelsens

ändamål. Det torde visserligen enligt föreningens uppfattning inte kunna

förnekas, att risk finns för att t. ex. en konkurs i det bolag, vartill stiftelsen

är knuten, även medför att dotterbolag till detta bolag indrages i fallisse-

manget. Risken torde däremot för moderbolags del vara mindre. I många

fall, t. ex. när moderbolaget är ett stort och välkonsoliderat företag, kanske

med aktierna noterade på fondbörs, borde det enligt föreningen inte vålla

nämnvärda betänkligheter att medge pensionsstiftelsen rätt att placera ka­

pital i moderbolagets aktier. Dessa överväganden synes leda till att innehav

av aktier i moderbolag och dotterbolag bör tillåtas under förutsättning av

tillsynsmyndighetens medgivande. Även Skånes handelskammare, som i

princip delar utredningens uppfattning, anser att stiftelse bör få äga aktier i

stiftarbolaget, om aktierna är börsnoterade. För att inte säkerhetsintresset

skall eftersättas bör dock endast viss del av kapitalet tillåtas bli placerad

på detta sätt.

Sveriges advokatsamfund hänvisar till den föreslagna möjligheten för stif­

telsen att återlåna medel till arbetsgivaren och att i samband därmed av-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

130

göra vilket slag av säkerhet som gör placeringen affärsmässigt försvarlig.

Lika väl som stiftelsens styrelse får ett sådant förtroende bör den kunna få

bedöma, huruvida placering i aktier i arbetsgivarbolaget är affärsmässigt

försvarlig eller inte. Befogenheten att placera stiftelsens kapital i sådana

aktier kan ha stor praktisk betydelse, framhåller samfundet. Stiftarens in­

tresse av att bilda en pensionsstiftelse med realtillgångar kan väl tänkas bli

stimulerat, om stiftelsens kapital får placeras i arbetsgivarbolagets aktier

och det därigenom till fromma för arbetstagarna skapas trygghet mot splitt­

ring av aktierna. För arbetstagarna torde det också enligt samfundets åsikt

kunna vara av visst intresse att genom representanter i stiftelsens styrelse

på grund av stiftelsens aktieinnehav kunna få medinflytande i bolaget.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller de begränsningar

som ansetts böra uppställas beträffande vilka olika slag av egendom pen­

sionsstiftelse skall äga förfoga över, dvs. placeringsreglerna för realstiftelse.

Den principiella utgångspunkten är liksom enligt gällande rätt, att stiftelse

skall få fritt placera de medel som arbetsgivaren anförtror den. Med hänsyn

till grundtanken, att realstiftelse är den enda form av pensionsstiftelse som

hädanefter erkänns, måste emellertid som framhållits i den allmänna moti­

veringen stiftelses rätt att förfoga över skilda slag av tillgångar begränsas

när det gäller fordran mot arbetsgivaren. En bestämmelse om att pensions­

stiftelse inte äger ta emot sådan fordran inleder paragrafen. Skulle arbets­

givaren likväl överlämna en egen revers, äger stiftelsen inte grunda någon

fordringsrätt på denna. Skulle fordringen vara förenad med säkerhet, t. ex.

inteckning i fast egendom, bör säkerheten återgå till arbetsgivaren-pant-

sättaren.

Lagberedningen har ifrågasatt riktigheten av utredningens uttalande, att

arbetsgivaren är berättigad att återfå säkerhet som ställts för en sålunda

ogiltig fordran. Visserligen leder inte ogiltigheten hos en huvudfordran auto­

matiskt till att pantsättningen återgår, låt vara att återgång får anses vara

det normala. I förevarande fall finns emellertid fog för antagandet att ar­

betsgivaren inte skulle ha ställt säkerhet, om han insett att huvudfordring­

en (reversavsättningen) var ogiltig. Även för stiftelsen bör detta framstå

som naturligt.

Jag har redan i den allmänna motiveringen påpekat den principiella skill­

nad som föreligger mellan det fallet att stiftelsen tar emot fordran från ar­

betsgivaren i form av avsättning och det fallet att en fordran uppkommer

genom återlån — försträckning från stiftelsen till arbetsgivaren. I enlig­

het med utredningsförslaget bör sistnämnda fordringsförhållande inte om­

fattas av det föreslagna förbudet utan anses som ett led i stiftelsens medel-

placering.

I detta sammanhang vill jag emellertid något utförligare uppehålla mig vid

det av utredningen föreslagna kravet på säkerhet vid återlån. Detta krav

innebär, att arbetsgivaren är skyldig att ställa säkerhet som stiftelsen finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

131

»affärsmässigt försvarlig». Förslaget har tillstyrkts av Näringslivets skatte-

delegation, LO och Kooperativa förbundet. Från förbundets sida har därvid

understrukits den speciella betydelse som frågan har för den konsument-

kooperativa stiftelsen med hänsyn till att formell säkerhet för avsättningarna

inte brukat krävas.

Från andra håll, t. ex. länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Värmlands län, har emellertid uttalats önskemål om strängare krav

på säkerhet.

Ett krav på »affärsmässigt försvarlig» säkerhet, som utredningen före­

slagit, är enligt min mening alltför vagt och obestämt. Införandet av ett

säkerhetskrav som kan ge utrymme för vitt skilda tolkningar kan innebära

att realstiftelsereformen i praktiken förfuskas. Jag anser därför att bank­

mässig säkerhet bör krävas för rätt att få återlåna medel ur stiftelse. Sä­

kerhetskravet innebär då normalt att stiftelsen för sin fordran mot arbets­

givaren får förmånsrätt enligt handelsbalken framför oprioriterade ford­

ringar eller att fordringsrätten utsträcks att gälla även mot annan än ar

betsgivaren (borgen). Undantagsvis bör även annan säkerhet kunna god­

kännas eller säkerhetskravet efterges. Frågan härom bör i så fall under­

kastas tillsynsmyndighetens prövning.

De normer som bör gälla i fråga om återlån till arbetsgivaren har an­

setts böra komma till tydligt uttryck i lagförslaget. En bestämmelse i ämnet

avslutar därför första stycket. Innebörden i säkerhetskravet har ansetts bäst

kunna anges genom uttrycket betryggande (jfr 56 § lagen om bankrörelse).

Tillsynsmyndigheten bör som nämnt äga medge befrielse från skyldigheten

att ställa sådan säkerhet om den kan anses obehövlig. Ett exempel härpå

utgör det fallet, att en till bank knuten pensionsstiftelse gör en insättning

hos banken och får en motboksfordran mot denna.

Från några håll har under remissbehandlingen förordats att ett skuld-

och fordringsförhållande mellan arbetsgivare och stiftelse borde kunna till­

låtas uppstå direkt genom en reversavsättning under samma betingelser som

föreslagits för återlån. Mot bakgrund av det principiella resonemang som

förts i frågan anser jag emellertid detta uteslutet.

För att ytterligare markera en realstiftelses självständighet gentemot

arbetsgivaren har i paragrafen också upptagits ett par bestämmelser, som

syftar till att såvitt möjligt avskära stiftelsens beroende av arbetsgivarens

ekonomiska ställning. Det bör undvikas att värdet av stiftelsens tillgångar

i någon högre grad påverkas ogynnsamt, om arbetsgivaren kommer på obe­

stånd och försätts i konkurs.

Utredningen har föreslagit en regel, enligt vilken arbetsgivaren inte får

knyta inskränkande villkor till stiftelsens rätt att förfoga över

tillgång, som överlämnats av arbetsgivaren. Remissinstanserna har inte fun­

nit anledning till saklig anmärkning mot förslaget på denna punkt. Vissa

skäl till tvekan kan emellertid uppstå med hänsyn till att destinatärerna

genom ett sådant förbud kan gå helt miste om en förmögenhetstillgång. Det

132

kan sålunda tänkas vara fördelaktigare för destinatärerna att få del i vissa

tillgångar än att helt behöva avstå från dem, bara därför att arbetsgivaren

förbehållit sig t. ex. rätt till avkastning av tillgången under en begrän­

sad tid. Ett sådant villkor torde nämligen, såsom hovrätten för Västra

Sverige framhållit, föranleda ogiltighet av hela avsättningen. Bestämmel­

sen synes därför böra jämkas så, att förbudet kommer att avse villkor

som väsentligt begränsar rätten att förfoga över egendomen. Med väsent­

lig begränsning bör avses t. ex. ett avyttringsförbud eller ett förbehåll om

rätt till avkastning, som inte är tidsbegränsat.

Som en ytterligare inskränkning i stiftelses medelsförvaltning föreslår

utredningen ett ovillkorligt förbud för stiftelse att äga aktier i stiftar -

bolaget och detta närstående bolag. Förslaget i denna del har avstyrkts

av åtskilliga remissinstanser. Aktiebolagsutredningen har frågat sig varför

en stiftelse inte skall få ta emot en gåva av aktier i bolaget. I andra re­

missyttranden har hänvisats till utredningens uttalande, att stiftelsen i

princip har fria händer vid medelsförvaltningen — såsom t. ex. vid återlån.

Särskilt svårförståeligt har man funnit förbudet vara beträffande börs­

noterade aktier. Advokatsamfundet har framhållit, att det i vissa fall kan

vara till fördel för en stiftelse att äga aktier i stiftarbolaget: dels kan bo­

laget stimuleras att överlämna aktier, dels motverkas splittring av ak­

tierna. Enligt Föreningen auktoriserade revisorer kan förbudet mot aktie­

innehav inte, som utredningen menat, grundas på en hänvisning till aktie­

bolagslagens regler om förbud för bolag att förvärva egna aktier. Det avgö­

rande måste i stället vara, om stiftelsens placering av medel i aktier i

moder- eller dotterbolag skall anses vara mera riskabel än annan aktiepla­

cering. Föreningen drar slutsatsen, att förbudet bör ersättas med en regel,

som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att lämna dispens för sådant

aktieinnehav.

Även enligt min mening saknas tillräckligt skäl att göra ett så bestämt

avsteg från den uttalade principen om att stiftelse skall ha fria händer vid

sin medelsförvaltning. Stiftelse bör få inneha aktier i stiftarbolag eller när­

stående bolag, om tillsynsmyndigheten godkänner det. Jag förordar därför

den regeln att stiftelse som grundats av aktiebolag inte skall få äga aktier i

bolaget utan att tillsynsmyndigheten godkänner det. Detsamma bör gälla

aktier i annat bolag, som står i sådant förhållande till nyssnämnda bolag

som avses i 221 § aktiebolagslagen.

12

§.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § i utredningsförslaget.

Departementschefen. Paragrafen, som slår fast att pensionsstiftelse är

en pantstiftelse, motsvarar i sak 3 § i 1961 års lag. Angående bestämmel­

sernas närmare innebörd får jag hänvisa till prop. 1961: 177 s. 43 och SOU

1965: 41 s. 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

13 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. Förbudet i 3 § i 1961 års lag för stiftelse att själv ikläda

sig pensionsåtaganden kompletteras av en bestämmelse i 4 § i samma lag

om att stiftelse, som är knuten till arbetsgivare, inte får betala pensions-

post eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift i sam­

band med pensionering eller utgift för vissa pensionering närstående än­

damål annat än om det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvida­

tion av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs

eller också tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att

sådan betalning får äga rum.

Utredningen. Utredningen knyter an till den ståndpunkt som intogs vid

tillkomsten av 1961 års lag, nämligen att pensionsstiftelses ändamål är att

trygga löften om pension (pantstiftelse). Ett konsekvent genomförande av

pantstiftelsesystemet förutsätter enligt utredningen — förutom förbud för

stiftelse att själv ikläda sig pensionsåtaganden — förbud mot att verk­

ställa betalning direkt till pensionsborgenärerna. Stiftelsens betalningar

bör i stället göras till arbetsgivaren i form av gottgörelse för dennes utgif­

ter för pensioneringen. Utredningen vill emellertid skapa möjlighet för ut­

betalning direkt till pensionsborgenärerna under vissa speciella förhållan­

den. Enligt utredningens förslag skall sålunda stiftelse äga betala pen-

sionspost direkt till pensionsborgenären när denne inte kan antagas er­

hålla betalning av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål. Med pensionspost

jämställs annan utgift som arbetsgivaren äger göra med rätt till gottgörelse

ur stiftelsen. Betalningen fullgörs för arbetsgivarens räkning. Enligt utred­

ningen är stiftelsen vid sådan betalning inte hänvisad till att utnyttja över­

skott på kapitalet eller årets avkastning. Har stiftelsen inte medel att

täcka sin pensionsreserv, skall styrelsen emellertid beakta kravet, att stif­

telsens samtliga pensionsborgenärer behandlas efter samma grunder. För­

slagets största betydelse ligger enligt utredningen i att pensionsborgenä­

rerna inte behöver avvakta arbetsgivarens försättande i konkurs eller stif­

telsens trädande i likvidation för att erhålla betalning för förfallna pen-

sionsposter.

Utredningen föreslår att pensionsstiftelse även i andra fall får göra direkt­

utbetalning till pensionsborgenärer om tillsynsmyndigheten medger det.

Bestämmelsen är avsedd för sådana fall, då avsevärda organisatoriska och

administrativa fördelar kan vinnas genom en sådan direktutbetalning, t. ex.

i fråga om en gemensam stiftelse (jfr prop. 1961:177 s. 56). En sådan

stiftelse kan nämligen ha utrustats med ett särskilt organ, som fått i upp­

gift att registrera olika arbetstagares pensionsförmåner, att räkna ut och

från varje arbetsgivare infordra dennes utlovade tillskott till stiftelsen

134

samt att utbetala förfallna pensionsposter; jfr PRI:s uppgift. Vidare bör

enligt utredningens mening gemensam stiftelse under ett löpande år kun­

na få verkställa betalning oavsett om medlen vid betalningstillfället har

egenskap av överskott på kapitalet eller inte, under förutsättning att de

olika arbetsgivarna förbundit sig att årligen tillskjuta det belopp som

fordras för att täcka bristen och att betryggande garantier föreligger därför.

Departementschefen. Den föreslagna paragrafen vilar på den uppfatt­

ningen att stiftelse principiellt sett inte har rätt att betala pensionsbelopp

direkt till pensionsborgenärerna. Som jag framhöll vid tillkomsten av 1961

års lag (prop. 1961: 177 s. 57) är en föreskrift om att stiftelse inte får

utlova pension verkningslös från synpunkten att de anförtrodda medlen

binds hos stiftelsen, om denna likväl på egen hand får betala ut pension

till pensionsborgenärerna (beredandestiftelse). I 1961 års lag har gjorts

vissa undantag från förbudet för stiftelse att utlova och utbetala pension.

Stiftelsen äger t. ex. själv utbetala pensioner vid arbetsgivarens död eller

vid hans konkurs. Som utredningen föreslagit bör betalningsförbudet upp­

mjukas ytterligare.

Departementsförslaget upptar i 19 § regler för den situation som före­

ligger vid stiftelses likvidation. Vid sidan därav har i förevarande paragraf

upptagits en allmän föreskrift om att stiftelse för arbetsgivarens räkning får

betala direkt till pensionsborgenär, om denne inte kan antas erhålla betal­

ning av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål eller om tillsynsmyndighe­

ten tillåter det. Avsikten med bestämmelsen, som i sak motsvarar utred­

ningsförslaget, är i första hand att göra det möjligt för pensionsborgenärer

att uppbära förfallna pensionsposter utan att behöva avvakta att arbets­

givaren försätts i konkurs eller dylikt. Även i andra fall kan det, såsom

utredningen visat, tänkas vara av intresse att stiftelsen får verkställa ut­

betalningar. I sådana fall bör tillsynsmyndighetens medgivande inhämtas.

14 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § första och andra styckena i utredning­

ens förslag.

Gällande rätt. Ett aktiebolag med bunden pensionsstiftelse har möjlighet

att ur stiftelsen bereda sig gottgörelse för sina pensionsutgifter. Motsva­

rande gäller för fri stiftelse enligt 5—7 §■§ i 1961 års lag. Gottgörelse får

hämtas endast ur stiftelsens överskottsmedel, dvs. vad som överstiger stif­

telsens pensionsreserv. Enligt 1961 års lag får överskottsmedlen användas

till gottgörelse för alla slag av utgifter i samband med pensionering, liksom

till vissa närstående ändamål. Gottgörelse kan sålunda avse utgift för fa­

miljepension, trots att stiftelsens ändamål är att trygga enbart ålderspen­

sion. För att uppnå anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

135

omfattar rätten till gottgörelse även avgift till försäkring för allmän tilläggs­

pension. En beräkningsmetod för gottgörelse för sådan avgift ges i 5 §. Gott-

görelsen får avse den del av avgiften som kan anses hänföra sig till lön

eller annan ersättning åt destinatärerna.

Enligt 6 § i 1961 års lag får arbetsgivaren ytterligare gottgöra sig för vissa

engångsunderstöd. Det är här fråga om antingen engångsunderstöd åt ar­

betstagare vid långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom, lyte eller an­

nat men eller vid arbetstagarens avgång ur tjänsten på grund av uppnådd

ålder eller engångsunderstöd åt efterlevande vid arbetstagares frånfälle eller

också försäkring av sådana understöd. Här inräknas bl. a. premier för

grupplivförsäkring. Rätten till gottgörelse för dessa ändamål är dock inte

ovillkorlig utan förutsätter samtycke av de destinatärer som är i tjänst eller

av deras fackorganisation, om utgiften inte gjorts enligt bestämmelse i kol­

lektivavtal.

Utredningen. Utredningen framhåller att, om en stiftelse enligt sina

stadgar avser t. ex. endast tjänstemän, stiftelsens medel enligt 5 § i 1961

års lag inte får användas till gottgörelse för pensionering av arbetare. Lagen

bortser däremot från föreskrift i stadgarna att stiftelsen skall avse endast

visst slag av pensionering, exempelvis ålderspension. Överskott får alltså

användas för all slags pensionering. Utredningens förslag överensstämmer

i den förra punkten helt med 1961 års lag. Avser stiftelsen viss personkrets,

måste gottgörelsen följaktligen hänföra sig till denna personkrets. Vad angår

pensionens art hänvisar utredningen till en annan bestämmelse som den

föreslår och som förutsätter att en stiftelse inte omfattar löften enligt allmän

pensionsplan (10 § i departementsförslaget). Med denna utgångspunkt fin­

ner utredningen det knappast möjligt att behålla regeln i 1961 års lag om

att stiftelse äger tillhandahålla gottgörelse för all slags pensionering oav­

sett stiftelseurkundens innehåll. Avser gottgörelse förfallna pensionsposter,

avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter i samband med pensione­

ring bör enligt utredningen stiftelseurkundens samtliga föreskrifter om

stiftelseändamålet efterlevas.

I fråga om rätt till gottgörelse för vissa engångsunderstöd har utred­

ningen däremot anslutit sig till samma ståndpunkt som kommit till uttryck

i 1961 års lag. Utredningen uppställer sålunda här endast det kravet att ut­

giften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål. Det

nuvarande kravet på samtycke av destinatärerna har utredningen emeller­

tid låtit utgå.

Samma begränsning som för engångsunderstöd föreslår utredningen

beträffande gottgörelse för vad arbetsgivaren i bokföringen avsatt till full­

görande av bestämmelse i allmän pensionsplan. Sistnämnda punkt är ett

uttryck för den anpassning som förslaget innehåller till allmänna pensions-

planer. I sammanhanget erinrar utredningen om den möjlighet som enligt

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

gällande rätt föreligger för överföring av överskott till en PRI-stiftelse från

annan stiftelse med tjänstemän såsom destinatärer.

Remissyttrandena. De ändamål för vilka gottgörelse får ske enligt för­

slaget har inte föranlett annat yttrande än att Näringslivets skattedelegation

förutsatt, att dessa omfattar även vad som framdeles kan komma att tas ut

i form av arbetsgivaravgift för finansiering av folkpension.

Förslaget att stiftelseurkundens föreskrifter skall lända till efterrättelse

inte endast beträffande personkretsen utan även i fråga om pensionens art

(ålders- eller familjepension o. dyl.) vid tillämpning i fråga om förfallna

pensionsposter m. m. har avstyrkts av Skånes handelskammare och av Nä­

ringslivets skattedelegation.

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om under vil­

ka förutsättningar och i vilken utsträckning arbetsgivaren äger bereda sig

gottgörelse ur en till företaget knuten pensionsstiftelse för vad han utgett

till pensionsborgenärer.

I första stycket i utredningens förslag tas de utgifter upp för vilka gott­

görelse enligt lagen får ske. De under a) nämnda utgifterna — förfallna

pensionsposter, avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter i sam­

band med pensionering — är naturligtvis de ojämförligt vanligaste, me­

dan de under b) upptagna engångsunderstöden mer har karaktär av un-

dantagsföreteelser. Dessa båda grupper står kvar i första stycket i departe-

mentsförslaget. Den tredje gruppen i utredningens förslag, nämligen vad

som i bokföringen avsatts till fullgörande av bestämmelse i allmän pen-

sionsplan, har i departementsförslaget tagits upp för sig i ett andra stycke.

I fråga om utgifter under a) innebär utredningsförslaget en betydelse­

full skillnad jämfört med gällande rätt. För rätt till gottgörelse för sådan ut­

gift föreligger f. n. endast ett krav på att utgiften gjorts till person som om­

fattas av den med stiftelsen avsedda personkretsen, däremot inte att utgif­

ten avsett samma slag av pension, som stiftelsen avser att trygga. Om en

stiftelse enligt stadgarna skall trygga enbart ålderspension, föreligger alltså

enligt 1961 års lag inte hinder för arbetsgivaren att gottgöra sig för utbetald

familjepension. Utredningsförslaget innebär däremot att gottgörelse för ut­

gift som avses under a) inte får ske, om inte utgiften stått i full överens­

stämmelse med stiftelsens ändamål, såsom detta anges i stadgarna. Samt­

liga de begränsningar som stadgarna innehåller skall sålunda beaktas även

i fråga om pensionens art. Förslaget motiveras med en hänvisning till den

i 10 § i departementsförslaget upptagna presumtionsregeln, att pensions­

stiftelse inte skall anses trygga planpension, om det inte uttryckligen anges.

I fråga om engångsunderstöd intar utredningen samma ståndpunkt som

gällande lag, vilket innebär, att gottgörelse får ske, blott understödstagaren

ingår i stiftelsens destinatärskrets. Samma vidsträckta möjlighet till gott-

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

137

görelse ur stiftelse — utan avseende vid andra ändamålsbegränsningar som

stiftelsens stadgar kan innehålla — föreligger i fråga om avsättningar till

planpensionering. Till stöd härför åberopar utredningen bl. a. bestående ord­

ning. Enligt vissa regler om överföring av medel från en stiftelse till en

annan i 8 § i 1961 års lag kan arbetsgivaren under vissa betingelser över­

föra överskottsmedel från en realstiftelse till en PRI-stiftelse för att täcka

dennas pensionsreserv.

Utredningens förslag om vidgad bundenhet i fråga om utgifter under a)

har kritiserats av några remissinstanser under hänvisning till att sådan

bundenhet inte avsetts skola gälla i fråga om övriga utgifter. För egen del

fäster jag särskilt avseende vid att arbetsgivaren inte avses vara bunden

till stadgeändamålen när det gäller gottgörelse för avsättning till planpen­

sion. En arbetsgivare skall sålunda ur stiftelse kunna gottgöra sig för vad

han avsatt till ITP-pension, fastän stiftelsen inte tjänar syftet att trygga så­

dan pension. Vad utredningen åberopat till stöd härför bör godtas. Vid

sådant förhållande föreligger emellertid enligt min mening inte tillräckliga

skäl att med avseende på förfallna pensionsposter el. dyl. frångå den mer

liberala inställning i fråga om arbetsgivares rätt till gottgörelse, som 1961

års lag intagit. Även för utgifter för förfallen pension — bl. a. ITP-pension

—- bör arbetsgivaren alltså kunna gottgöra sig ur stiftelse, så snart detta

är möjligt med hänsyn till destinatärskretsen. Departementsförslaget har

utformats i enlighet härmed. Till frågan om ett strängare iakttagande av

ändamålsbestämningarna återkommer jag i följande paragraf.

Näringslivets skattedelegation har förutsatt, att under a) ingår även sådan

arbetsgivaravgift för finansiering av folkpension som kan komma att utgå

vid en framtida omläggning av skattesystemet. Eu sådan avgift torde inrym­

mas under ordalagen »annan utgift i samband med pensionering», och

gottgörelse bör därför kunna ske för sådan avgift.

Som utredningen föreslagit bör det i 1961 års lag uppställda kravet på

samtycke från destinatärerna när det gäller gottgörelse för engångsunder-

stöd utgå som obehövligt.

15 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § och 3 § tredje—sjätte styckena i utred­

ningens förslag.

Gällande rätt. I 10 § i 1961 års lag lämnas föreskrifter om hur pensions­

stiftelses pensionsreserv beräknas. Med pensionsreserven avses kapitalvär­

det av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu inte bör­

jat utgå, kapitalvärdet av utfästa pensioner till den del de enligt utfästel­

sen intjänats vid tillfället för beräkningen. Kapitalvärdet bestäms enligt för-

säkringstekniska grunder, som med stöd av paragrafen fastställs av försäk-

ringsinspektionen. Stiftelse, som bildas med anledning av ITP-överenskom-

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 83

138

melsen av år 1960, äger beräkna sin pensionsreserv efter en särskild regel.

Enligt 7 § i 1961 års lag är arbetsgivarens rätt till gottgörelse begränsad

till tiden så, att den är bunden till det räkenskapsår under vilket utgiften

gjorts. Tillsynsmyndigheten äger dock medge gottgörelse för utgift under

tidigare räkenskapsår, om särskilda skäl föreligger.

Utredningen. Utredningen kallar det belopp som finns i stiftelsen ut­

över dess pensionsreserv för överskott på kapitalet. Vid beräkningen av om

stiftelsen har överskott eller inte är det avgörande enligt utredningen vilka

slag av pensionslöften som skall beaktas. Utredningen påpekar att stiftel­

sens pensionsreserv och arbetsgivarens pensionsreserv inte behöver sam­

manfalla.

I det fall, att stiftelsen tryggar pensionslöften enligt pensionsplan, skall

enligt utredningen i stiftelsens pensionsreserv inräknas vad arbetsgivaren

åtagit sig att avsätta utöver upplupen del av pension. Bestämmelsen syftar

till en anpassning till innehållet i förefintliga allmänna pensionsplaner.

Beräkningen av ev. överskott bör enligt utredningen ske vid utgången

av varje räkenskapsår. Därmed förstås stiftelsens räkenskapsår, vilket inte

nödvändigt behöver sammanfalla med arbetsgivarens. Utredningen har inte

ansett det nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser för värdering­

en av stiftelsens tillgångar. Dessa bör åsättas ett med försiktig­

het uppskattat saluvärde. Fast egendom bör upptagas till anskaffningsvärdet

eller taxeringsvärdet, beroende på vilketdera som är högst, men inte högre

än saluvärdet. Tveksamma värderingsfrågor torde enligt utredningen få

överlåtas åt praxis. I fråga om aktier bör som alternativ till börsvärdet få

användas det lägsta värde som förekommit under de senaste två åren.

Arbetsgivaren bör enligt utredningen — liksom hittills — ha rätt till

avdrag vid taxeringen för sådan avsättning som är nödvändig för att stiftel­

sens förmögenhet skall motsvara stiftelsens pensionsreserv.

Skyldigheten för stiftelse att lämna gottgörelse efter arbetsgivarens fram­

ställning är, anmärker utredningen, som regel begränsad till att avse över­

skott å kapitalet. Utredningen har emellertid ansett att arbetsgivare bör ha

möjlighet att efter eget bedömande ta i anspråk stiftelses medel i något stör­

re omfattning. Utredningen föreslår sålunda, att gottgörelse för för­

fallna pensionsposter, avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter

i samband med pensioneringen alltid skall få ske ur årets avkast­

ning. Genom detta förslag säger sig utredningen delvis beakta ett av

Skånes handelskammare anmält önskemål. Handelskammaren har nämligen

i en till Kungl. Maj :t ställd, till utredningen överlämnad skrift år 1962 an­

fört, att enligt bestämmelserna i 1961 års lag stiftelses reala medel inte kan

användas till gottgörelse förrän arbetsgivaren reglerat sin skuld till stiftel­

sen. Från en annan synpunkt innebär detta enligt handelskammaren, att

företagen inte kan sörja för att likvida medel finns tillgängliga för framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

139

pensionsutgifter genom att avsätta reala medel till sina pensionsstiftelser.

Även om avsättningarna skett före tillkomsten av 1961 års lag, blir medlen

bundna med påföljd att den likviditetsreserv som kan ha byggts upp inte

längre kan användas. Med anledning av handelskammarens påpekande kon­

staterar utredningen, att hinder liksom hittills bör möta mot att ta i an­

språk stiftelsens kapital, om detta inte förslår till att täcka stiftelsens

pensionsreserv. Däremot bör avkastningen på de av handelskammaren an­

förda skälen få utnyttjas, och detta trots att kapitalet inte räcker till att

täcka pensionsreserven. Har för stiftelsen föreskrivits, att avkastning skall

läggas till kapitalet, skall denna föreskrift dock enligt utredningen följas

intill dess att kapitalet blir tillräckligt för att täcka pensionsreserven.

Gottgörelse skall enligt en av utredningen föreslagen bestämmelse avse

arbetsgivarens löpande utgifter eller utgifter som uppkommit under året

dessförinnan. Bestämmelsen har till syfte att förmå arbetsgivaren att ta i

anspråk överskottsmedel i fortlöpande takt. Gör han inte detta — t. ex.

därför att han med hänsyn till sitt rörelseresultat vill uppskjuta mottagan­

det av gottgörelse — förlorar han rätten att framdeles åberopa samma utgift

såsom gottgörelsegrund. Bestämmelsen utgör således enligt utredningens

mening en preklusionsregel. Utredningen jämför denna regel med motsva­

rande bestämmelse i 1961 års lag. Enligt denna får arbetsgivaren inte utan

särskilt tillstånd gottgöra sig för utgift under senare år än det då han haft

utgiften. Enligt förslaget likställs utgifter under det närmast föregående rä­

kenskapsåret med löpande utgifter.

Utredningen framhåller att uttrycken kostnad, utgift och utbetalning

inom företagsekonomin har skilda betydelser. Variationerna belyses med ett

exempel: Antag att ett företag i slutet av år 1965 inköper en maskin och att

denna skall betalas år 1966. Maskinen beräknas kunna användas i 10 år. Ut­

giften har då uppkommit år 1965. Utbetalningen redovisas år 1966. Kostna­

den slutligen fördelas med 1/10 på ettvart av åren 1966—1975 (avskrivning

för slitning). Kostnadsposten redovisas i vinst- och förlusträkningen.

När rätten till gottgörelse som i gällande rätt är knuten till utgiftsbe-

greppet, uppstår enligt utredningen en skillnad mellan vad arbetsgivaren

redovisat såsom kostnad för räkenskapsåret och det belopp med vilket gott-

göreise för samma år får krävas från en stiftelse. Gottgörelse kan vissa år

inte sökas för hela kostnaden, medan gottgörelsen andra år avser ett större

belopp än kostnaden. Enligt utredningens mening är denna fråga av prak­

tisk betydelse bl. a. i fråga om avgift till den allmänna pensioneringen. Ut­

giften är här lika stor som de för året preliminära avgifterna, ökat eller

minskat med den samtidigt skeende slutregleringen för föregående år. Kost­

naden å sin sida motsvarar de beräknade avgifterna för året (jfr prop.

1961: 177 s. 73).

Utredningen har ansett sig böra förorda, att arbetsgivare, som har kost-

nadsbokföring och som lägger denna till grund vid taxering till beskattning,

140

skall vara skyldig att lägga uppkomna kostnader till grund för gottgörelse.

Utredningen hänvisar till gällande rätt vid tolkningen av vad som skall

förstås med utgifter i samband med pensionering, med pension, pensions­

försäkring samt med engångsunderstöd och försäkring av sådana understöd.

Remissyttrandena. Frågan om värdering av stiftelsens till­

gångar har berörts i vissa yttranden.

Önskemål om uttryckliga värderingsregler har framförts av kammarrät­

ten, riksskattenämnden, länsstyrelsen i Värmlands län, Taxeringsnämnds-

ordförandenas riksförbund, Näringslivets skattedelegation och Kooperativa

förbundet. Rikskattenämnden framhåller, att värderingen också är en civil­

rättslig angelägenhet med hänsyn till frågan om gottgörelse och att nämn­

den därför inte kan lämna närmare föreskrifter i ämnet. Några av remiss­

instanserna framhåller särskilt den intressemotsättning, som i fråga om

värderingen föreligger mellan tillsynsmyndighet, arbetsgivare, pensionsbor-

genärer och skattemyndighet.

Vad angår utredningens synpunkter på riktlinjerna för värderingen har

dessa föranlett yttranden från Sveriges advokatsamfund, handelskammaren

i Gefle, Näringslivets skattedelegation och Kooperativa förbundet. Advokat­

samfundet tillstyrker den föreslagna värderingsprincipen för aktier. Han­

delskammaren anser, att uttalanden i motiven angående värderingen är klar­

läggande, men menar att värderingen av börsnoterade aktier bör få ske i hu­

vudsaklig överensstämmelse med principerna för värdering av vissa värde­

papper hos sparbanker m. m. Näringslivets skattedelegation biträder uttalan­

det om värdering av fast egendom men föreslår en annan regel för värdering

av aktier, nämligen att börsnoterade aktier tas upp till högst 80 % av hörs­

värdet vid räkenskapsårets utgång. Dessa båda regler skulle enligt delegatio­

nens mening kunna tjäna som vägledning vid tolkningen av huvudnormen

för värdering efter ett med försiktighet uppskattat saluvärde. Kooperativa

förbundet ansluter sig till utredningens bedömning med understrykande av

att uppskattningen av tillgångarnas saluvärde måste ske med tillbörlig för­

siktighet.

Den av utredningen också berörda frågan om stiftelses räkenskapsår och

bokföringsskyldighet har föranlett överståthållarämbetet och handelskam­

maren i Gefle att uttala, att stiftelsens räkenskapsår av praktiska skäl bör

sammanfalla med arbetsgivarens. Handelskammaren ifrågasätter vidare om

inte en särskild föreskrift om bokföringsskyldighet för stiftelse bör införas.

Föreningen auktoriserade revisorer framhåller, att uträkningen av stiftel­

sens förmögenhet och pensionsreserv normalt sett inte är färdig vid själva

balansdagen. Frågan om avsättning kan därför inte bedömas förrän någon

tid därefter. Det vore enligt föreningen värdefullt med ett uttalande att hin­

der inte möter mot avsättning för det gångna räkenskapsåret före deklara­

tionens avlämnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

141

Den föreslagna föreskriften att gottgörelse i visst fall får tas u r

stiftelsens avkastning, fastän stiftelsen inte kan redovisa över­

skott på kapitalet, har tillstyrkts av Skånes handelskammare men avstyrkts

av Lantbrukets skattedelegation och Enskilda företags tjänstepensionärs-

förbund.

Skånes handelskammare, som uttalar sin tillfredsställelse över att försla­

get på denna punkt delvis utformats med beaktande av handelskammarens

framställning till Kungl. Maj :t år 1962, anser att även stiftelsens kapital

bör få utnyttjas i de fall då stiftelsen tecknat en försäkring »å den pensions-

berättigades inträde i pensionsåldern». Syftet är då att stiftelsen skall till­

föras likvida medel till pensionsutbetalningen efter hand som behov av me­

del uppstår.

Lantbrukets skattedelegation anser, att förslaget på denna punkt länder

övriga borgenärer med förmånsrätt efter pensionsborgenärer till skada, ef­

tersom pensionsfordringen inte är avsedd att få bevakas till den del den

betalas av pensionsstiftelse. Ju större underskott en stiftelse har, desto säm­

re bevakningsrätt tillkommer således övriga borgenärer. Delegationen för­

ordar därför, att förslaget om rätt att utnyttja årets avkastning i ett under-

skottsfall utgår. Enskilda företags tjänstepensionärsförbund har liknande

synpunkter.

Departementschefen. I förevarande paragraf har i överensstämmelse med

utredningens förslag till en början tagits upp regler om vad som skall anses

utgöra överskott på pensionsstiftelses tillgångar. Den naturliga principen

är, att vad som överstiger den vid varje tillfälle bestående pensionsreserven

utgör sådant överskott. Mot de bestämmelser som utredningen i detta sam­

manhang föreslagit, har remissinstanserna inte haft något att invända. Jag

har inte heller någon erinran mot dessa regler i sak. Jag vill särskilt under­

stryka utredningens påpekande, att stiftelses pensionsreserv och arbetsgi­

vares pensionsreserv inte behöver sammanfalla. Den dualism som kan fin­

nas är en ofrånkomlig följd av att stiftelsen kan ha en destinatärskrets, som

inte omfattar alla arbetstagare till vilka arbetsgivaren utfäst pension eller

av att stiftelsen — trots att den är allmän — kan trygga endast vissa slag av

löften (t. ex. andra löften än planlöften eller löften till huvuddelägare utan­

för plan).

Frågan om värdering av stiftelses tillgångar behandla­

des vid tillkomsten av 1961 års lagstiftning (prop. 1961:177 s. 78). Jag

framhöll då — med tanke framför allt på reversstiftelserna — att särskilda

värderingsregler inte var behövliga. Som huvudnorm för värdering av an­

nan egendom än fordran mot arbetsgivaren angav jag saluvärdet och tillä­

de, att tveksamma värderingsfrågor fick överlåtas åt praxis.

Utredningen har som norm för värdering av pensionsstiftelses tillgångar i

allmänhet anknutit till ett med försiktighet uppskattat saluvärde samt läm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

142

nät vissa speciella synpunkter på värderingen av fast egendom och aktier.

Fast egendom skall enligt utredningen tas upp till det högsta av anskaff­

nings- och taxeringsvärdena, dock inte högre än saluvärdet. Aktier skall en­

ligt utredningen tas upp till börsvärdet eller till det lägsta saluvärde som

förekommit under de två senaste åren. Utredningens uttalande i fråga om

värdering av fast egendom har fått stöd av de remissinstanser som yttrat sig

i saken. I fråga om värdering av aktier har däremot ett par remissinstan­

ser förordat annan värderingsgrund.

Jag finner i och för sig utredningens uttalanden i dessa frågor välöver-

vägda. Några generellt verkande regler i värderingsfrågorna torde inte böra

uppställas. Mot lagfästande talar att det kan vara oklokt att inte hålla dör­

ren öppen för rättstillämpningen att göra de avvikelser från normerna,

som kan föranledas av ändrade förhållanden eller annan orsak. I likhet med

vad jag framhöll i samband med 1961 års lagstiftning synes alltså tvek­

samma värderingsfrågor böra lämnas åt lösning genom praxis.

Jag har ingenting att invända mot vad Föreningen auktoriserade revi­

sorer framhållit rörande den senaste tidpunkten för avsättning, som skali

hänföras till ett visst räkenskapsår.

Till grund för bestämmelsen i andra stycket i departementsförslaget lig­

ger den ganska naturliga uppfattningen att en stiftelse för att kunna tjäna

syftet att vara pant för arbetsgivarens pensionslöften inte skall få lämna

från sig medel i sådan utsträckning att pensionsreserven kommer att sakna

täckning. Denna grundsats är fastslagen i 1961 års lag. Förevarande för­

slag innebär endast den avvikelsen därifrån att en arbetsgivare anses böra

få ta ut gottgörelse ur stiftelses avkastning för utgift som

avses under 14 § a), även om resultatet därav blir att pensionsreserven inte

är täckt. Denna möjlighet att utnyttja avkastningen i ett under skottsfall bör

enligt min mening dock inte gälla beträffande andra utgifter än sådana som

ligger inom ramen för stiftelsens ändamål. Arbetsgivare bör sålunda inte få

göra anspråk på avkastning i ett underskottsfall för att täcka t. ex. aktuell

PRI-pension, om stiftelsen inte har till ändamål att trygga sådan pension.

Härigenom uppnås på denna punkt överensstämmelse med utredningens

förslag att gottgörelse enligt 14 § första stycket a) inte skulle få avse an­

nat slag av pension än sådan som omfattades av stiftelsens ändamål. Depar­

tementsförslaget utgör enligt min mening en rimlig avvägning mellan des-

tinatärernas krav på tryggande och önskemål från arbetsgivare att kunna

skapa en likviditetsreserv för löpande pensionsutgifter genom att göra av­

sättning till stiftelsen. Skånes handelskammares yrkande att även stiftelses

kapital skall få utnyttjas i ett underskottsfall för vissa angivna ändamål

kan jag däremot inte tillstyrka.

I fjärde stycket har upptagits bestämmelse att arbetsgivare, som vid

taxering beräknar sin inkomst enligt bokföringsmässiga grunder, skall

övergå till kostnads- i stället för utgiftsberäkning. Förslaget beaktar här den

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

143

kritik som framfördes under förarbetena till 1961 års lag, bl. a. från För­

eningen auktoriserade revisorer (prop. 1961: 177 s. 72), mot att 1961 års lag­

förslag byggde på utgiftsbegreppet. Jag ansåg då, att kostnadsbegreppet

skulle innebära vissa fördelar från rent bokföringsmässiga synpunkter men

att denna princip stod i strid med allmänna stiftelserättsliga grundsatser,

sådana dessa tog sig uttryck i 1937 års lag. När nu utredningen i sina slut­

liga överväganden funnit kostnadsbegreppet vara att föredra — samtidigt

som 1937 års lag föreslås upphävd — vill jag emellertid inte motsätta mig

att beräkning av gottgörelse i berörda fall får ske med ledning av kostnads­

begreppet. Som riksförsäkringsverket påpekat innebär detta fördelar inte

minst med tanke på arbetsgivaravgiften till den allmänna tilläggspensione­

ringen.

16 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § andra och tredje styckena i utredningens

förslag.

Gällande rätt m. m. Stiftelse, som avses stå under tillsyn enligt 1929 års

tillsynslag, skall enligt 1 § i lagen anmälas hos länsstyrelse i det län, där

stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.

Enligt 2 § i 1929 års lag är bunden pensionsstiftelse inte anmälningsskyl-

dig, däremot alla övriga pensionsstiftelser. Även sådan fri stiftelse som av­

ses i 191 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse och 97 § lagen

den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker ryms under tillsynslagen.

Av 3 § 1929 års lag framgår hur anmälningsplikten skall fullgöras. Fri

pensionsstiftelse skall anmälas av styrelsen inom sex månader efter det sty­

relsen mottagit sitt uppdrag.

Om det är möjligt skall enligt 4 § vid anmälningen fogas stiftarens för­

ordnanden, stadgar och andra föreskrifter för stiftelsen samt uppgift om

stiftelsens förmögenhet. Finns särskild styrelse för stiftelsen, skall styrelse­

ledamöternas namn, nationalitet och hemvist anges.

Begär stiftelse att länsstyrelse skall fastställa dess stadgar, skall stadgar­

na innehålla uppgifter i vissa hänseenden, som anges i 5 §.

Övriga bestämmelser i 1929 års lag innehåller anvisningar till stiftelsens

styrelse och till tillsynsmyndigheten om hur deras uppdrag skall fullgöras.

Vidare innehåller bestämmelserna regler om ansvar för styrelsen, varjämte

tillsynsmyndigheten har utrustats med vissa maktmedel. Slutligen har dom­

stol fått befogenhet att förordna om annan förvaltning av stiftelsen.

För fria pensionsstiftelser saknas särskilda regler om styrelse. Frågan om

representation för destinatärerna har varit föremål för uppmärksamhet, sär­

skilt av företagsbeskattningskommittén. (Se härom SOU 1954: 19 s. 335 och

SOU 1965: 41 s. 182).

För bundna stiftelser gäller däremot vissa bestämmelser enligt 1937 års

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

lag. Så länge annat inte förekommer än överföring av vinstmedel i balans­

räkningen från bolaget, behöver särskilt förvaltningsorgan inte inrättas. Till­

förs stiftelsen däremot realtillgångar, skall i princip särskild styrelse inrät­

tas. Så skall i princip också ske, om bolaget önskar tillgodogöra sig ersätt­

ning för pensionsutgifter genom nedsättning av dess skuld till stiftelsen, lik­

som när bolaget träder i likvidation eller konkurs. Även annars skall styrel­

se i princip tillsättas, om intressekollision kan uppkomma mellan bolaget

och stiftelsen. Destinatärerna har dock inte någon möjlighet att framtvinga

att styrelse tillsätts. I lagen anvisas ett annat förfarande, nämligen utseen­

de av god man. Inrättas styrelse, skall denna äga ett lika starkt inslag från

pensionstagare och anställda som från bolaget. De valda ledamöterna skall

utse ytterligare en ledamot, som skall vara styrelsens ordförande. I hän­

delse av oenighet ankommer det på domstol att förordna ordförande.

Det förhållandet, att laglig skyldighet f. n. inte föreligger för fri pensions­

stiftelse att inrätta styrelse med representation för de anställda och pen-

sionstagarna, innebär inte att samtliga fria stiftelser saknar representanter

för destinatärerna. Sådan representation förekommer i betydande omfatt­

ning (jfr SOU 1961: 14 s. 164).

Frågan om representation har uppmärksammats också i de pensionsupp­

görelser som träffats mellan arbetsmarknadens parter. Uppgörelsen den 26

oktober 1960 mellan SAF, SIF och SALF innebär som tidigare nämnts bl. a.

att särskilda pensionsstiftelser, PRI-stiftelser, bildas. För dessa stiftelser

skall finnas stadgar med föreskrifter bl. a. om representation för pensions-

borgenärerna. Styrelsen består av fem personer, vilka utses av företagets

styrelse. Av dessa fem ledamöter skall två hämtas från de grupper som före­

träds av SIF och SALF. Styrelsen utser inom sig ordförande.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen, att pensionsstiftelse

bör vara underkastad bestämmelserna i 1929 års lag om tillsyn över stiftel­

ser. De där upptagna särreglerna för bunden stiftelse bör emellertid upphä­

vas som en följd av utredningens förslag att slopa 1937 års lag.

Om utseende av styrelse och dess sammansättning föreslår utredningen

detaljerade föreskrifter. Ledamöter och suppleanter i styrelsen skall till lika

antal väljas av arbetsgivaren och arbetstagarna. Antalet ledamöter kan be­

stämmas av stiftaren. Enligt utredningen bör antalet bestämmas så, att fö­

religgande intressen på arbetstagarsidan kan bli tillgodosedda. Skulle stif­

telsen avse olika kategorier arbetstagare, bör möjlighet skapas för var och

en av dessa att låta sig företrädas i styrelsen. Utredningen har inte ansett

det nödvändigt att anmärka, att arbetstagarna måste ha ställning av desti-

natärer för att betraktas som väljare.

Styrelsen kan utse ordförande inom sig. Det finns enligt utredningen an­

ledning anta, att ledamöterna i många fall skall anse det onödigt att tillkalla

145

en utomstående, när handhavandet av stiftelsen inte föranleder menings­

skiljaktigheter. I händelse av oenighet mellan ledamöterna om valet av ord­

förande bör däremot enligt utredningens förslag tillsynsmyndigheten utse

ordförande. Tryggar stiftelsen utfästelse om pension till huvuddelägare, bör

ordförande alltid finnas. Han bör utses av tillsynsmyndigheten.

Består styrelse av enbart arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter ocl

uppnås inte majoritet vid omröstning i ett ärende, föreslås styrelsen skola

hemställa hos tillsynsmyndigheten om förordnande av ordförande att delta

i ärendets avgörande.

Styrelsen bör enligt utredningen ha befogenhet att på eget ansvar handha

stiftelsens medel utan att vara bunden av andra föreskrifter än dem som

lämnas i It §. Även annars bör styrelsen äga företräda stiftelsen, såsom i

frågor om arbetsgivares rätt till gottgörelse och om fördelning av stiftelsens

medel vid likvidation. Denna ordning finner utredningen mest smidig med

hänsyn till de mångskiftande frågor, som kan uppstå. Den omständigheten,

att olika intressen finns företrädda i styrelsen, utgör enligt utredningen ett

skydd mot missbruk. Tillsynsmyndighetens arbete bör därför bli mindre be­

tungande än som annars skulle ha blivit fallet.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ledamöterna i stiftelsens sty­

relse skall väljas till lika antal av arbetsgivaren och arbetstagarna har för­

anlett erinran från några håll. Enligt Skånes handelskammare bör styrelsen

— i överensstämmelse med vad som gäller för PRI-stiftelse — ha sådan

sammansättning att arbetsgivaren äger tillsätta en ledamot mer än arbets­

tagarna. Därigenom får arbetstagarna full insyn med möjlighet att påkalla

ingripande från tillsynsmyndigheten samtidigt som arbetsgivaren kan hind­

ra att medlen placeras i strid med företagets intressen. Handelskammaren

i Karlstad anser, att det är tillfyllest om arbetstagarna och pensionärerna

företräds av en ledamot jämte suppleant. I annat fall föreligger risk för att

stiftelseförvaltningen blir alltför tungrodd.

Förslaget om att ordförande alltid skall utses av tillsynsmyndigheten,

om stiftelsen tryggar pension åt huvuddelägare, godtas av Näringslivets

skattedelegation, som påpekar, att det klart bör utsägas att förordnandet

av ordförande upphör om tryggandet av huvuddelägares pension upphör.

Föreningen auktoriserade revisorer framhåller, att den föreslagna regeln

enligt sin ordalydelse omfattar även det fall att stiftelsen tryggar pension

enbart åt huvuddelägare samt hävdar att motiv för regeln saknas i detta

fall. Kritiska mot förslaget är också SHIO, Svensk industriförening och

Familjeföretagens förening. Svensk industriförening befarar att förslaget

kan få negativa verkningar på samarbetet inom styrelsen genom att övriga

ledamöter känner sig övervakade av ordföranden. Regeln innebär en över­

driven misstänksamhet mot familjeföretagen och kan därför inte tillstyr­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

146

kas av föreningen. Enligt dess mening är det allmännas skatteintresse till­

räckligt väl tillgodosett genom möjligheten för tillsynsmyndigheten att utse

revisor, när särskild anledning därtill finns.

Vissa andra frågor som rör styrelsens sammansättning tas upp av över-

ståthållarämbetet, som påpekar, att det enligt tillsynslagen åligger styrel­

sen att till tillsynsmyndigheten anmäla såväl sin sammansättning som änd­

ringar däri. Emellertid saknas skyldighet att upplysa om vem som är ordfö­

rande. Denna brist skulle, framhåller ämbetet, kunna undanröjas genom ett

tillägg till tillsynslagen. Dessutom anser ämbetet att det skulle vara värde­

fullt med ett stadgande av innebörd att det förhållandet, att arbetsgivaren

försätts i konkurs, inte rubbar giltigheten av ett givet uppdrag som leda­

mot eller hindrar arbetsgivaren att utse ny ledamot, då så annars skulle ha

skett.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten vid att uppgift saknas om det

minsta antal ledamöter, som måste närvara för beslutförhet.

Departementschefen. Som anförts i den allmänna motiveringen bör pen­

sionsstiftelse liksom hittills vara underkastad 1929 års tillsynslag. Denna

saknar emellertid särskilda regler om styrelse och dess sammansättning.

Utredningen har efter ingående överväganden enhälligt föreslagit vissa

kompletterande bestämmelser i denna del. Dessa har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av remissinstanserna med några enstaka undantag. Med

hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna ger uttryck åt en långt driven

önskan att stiftelsen skall intaga en så opartisk ställning som möjligt till

arbetsgivare resp. pensionsborgenärer har departementsförslaget utformats

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

Bestämmelsen i första stycket om styrelses paritetiska sammansättning

har föranlett erinran från två handelskammare, som menat att arbetsgiva­

ren bör ha starkare representation än arbetstagarna. Enligt min mening

förefaller utredningens förslag om full balans mellan arbetsgivaren och

arbetstagarna naturlig bl. a. med hänsyn till att stiftelsen i annat fall inte

kan anses inta en tillräckligt självständig ställning i förhållande till arbets­

givaren och pensionsborgenärerna. Denna självständighet utgör ett av kri­

terierna på pensionsstiftelse enligt utredningens förslag. Att märka är att i

17 § förutsätts, att antalet arbetstagarledamöter på lämpligt sätt bestäms

med hänsyn till de olika yrkesgrupper som är företrädda inom företaget.

Röstberättigade vid val av arbetstagares företrädare bör självfallet en­

dast de vara, som omfattas av stiftelsens ändamål. Detta har kommit till

uttryck i departementsförslaget.

Om stiftelse tryggar pension åt huvuddelägare, skall enligt utredningens

förslag tillsynsmyndigheten alltid utse ordförande. I denna del har för­

slaget föranlett kritik från ett antal remissinstanser, som ansett att för­

slaget är oberättigat negativt i förhållande till huvuddelägarna. Bestäm''

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

147

melsen får emellertid anses behövlig för att förebygga viss risk för afl pen­

sionsutfästelse till huvuddelägare brukas på ett sätt som står i strid med

vissa andra beaktansvärda och skyddsvärda intressen. En sådan pensions­

utfästelse kan, om den avser ett oskäligt belopp, åsidosätta övriga pensions-

borgenärers anspråk på säkerhet i stiftelsens tillgångar. Den föreslagna

bestämmelsen har därför utformats i enlighet med utredningens förslag.

Jag vill dock med anledning av vad Näringslivets skattedelegation anfört

framhålla, att särregleringen betingas av att stiftelsen faktiskt tryggar eu

eller flera pensionsutfästelser åt huvuddelägare.

Den omständigheten att arbetsgivare försätts i konkurs bör inte rubba

givet uppdrag att vara ledamot eller hindra arbetsgivaren att utse ny sådan.

Med anledning av Svea hovrätts anmärkning, att utredningsförslaget sak­

nar särskild föreskrift om styrelses beslutförhet, förordar jag en regel om

att lika många representanter för arbetsgivaren resp. arbetstagarna skall

vara närvarande för att beslut skall kunna fattas. Någon föreskrift om hur

många närvarande som skall krävas på vardera sidan torde däremot inte

behövas.

17 g.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § fjärde—åttonde styckena i utredning­

ens förslag.

Utredningen. Utredningen föreslår att arbetstagarnas ledamöter och

suppleanter i styrelsen skall väljas av den organisation som företräder

»det stora flertalet» av arbetstagarna eller vid sammanträde med arbets­

tagarna. Om flera organisationer tillsammans företräder det stora flertalet

arbetstagare, bör ledamöterna utses av dessa tillsammans. Beträffande ut­

trycket »det stora flertalet» arbetstagare hänvisar utredningen till 20 § ar­

betarskyddslagen, där samma uttryck förekommer.

Utredningen påpekar att 1929 års tillsynslag inte innehåller några före­

skrifter om revisor för stiftelse. För att fylla denna lucka för pensionsstif­

telserna föreslår utredningen en särskild bestämmelse om att arbetsgivaren

skall utse revisor. Revisionsberättelsen bör åtfölja styrelsens årsredovis­

ning, som skall inges till tillsynsmyndigheten. Tiden, inom vilken detta

skall ske, har av utredningen satts till sex månader efter räkenskapsårets

slut och inte till tre månader, som gäller enligt 1929 års lag. Anledningen

härtill är enligt utredningen, att aktiebolag ofta håller sina bolagsstämmor

senare än tre månader efter räkenskapsårets slut. Enligt 121 § aktiebolags­

lagen skall ordinarie bolagsstämma hållas inom sex månader från räken­

skapsårets utgång. Genom att utsträcka tiden för avgivande av stiftelses re­

dovisning till sex månader blir reglerna enligt utredningen bättre anpas­

sade till vad som gäller för aktiebolagen. Utredningen föreslår vidare, att de

i aktiebolagslagen givna reglerna för revision av bunden pensionsstiftelse

upphävs.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Utredningen anser, att uppdrag som styrelseledamot inte behöver vara

oavlönat och att styrelsen inte behöver vara jävig att bestämma sitt eget

arvode. Stiftelsen bör också kunna göra utbetalningar för bestridande av

förvaltningsutgifter, oavsett om överskottsmedel finns (prop. 1961: 177 s.

63 och 65).

Remissyttrandena. TCO framhåller att, om arbetstagarna tillhör olika

organisationer, styrelseledamöter bör utses av dessa gemensamt. Avsikten

bör vara att olika yrkesgrupper blir företrädda i styrelsen, så långt detta

kan ske. Detta bör framgå av bestämmelserna i lagen. SALF yrkar för sin

del att SALF alltid skall vara representerat, när stiftelsen berör arbets­

ledare. Enskilda företags pensionärsförbund gör gällande, att de yrkes-

aktivas organisationer inte kan sägas representera pensionstagarna. Enligt

1937 års lag har pensionärerna medbestämmanderätt vid utseende av sty­

relseledamöter. Vidare hänvisar förbundet till att försäkringsinspektionen

i yttrande till Kungl. Maj :t den 8 november 1962 med anledning av före­

slagen ändring i sammansättningen av SPP:s överstyrelse framhöll att

pensionärernas intressen och önskemål i tjänstepensionssammanhang inte

alltid torde vara identiska med de i arbetslivet kvarvarande gruppernas.

Enligt förbundets mening är det därför av utomordentlig vikt att pensions­

tagarna bereds tillfälle att själva eller genom tillsynsmyndigheten tillsätta

en representant i pensionsstiftelsens styrelse.

Förslaget att revisor skall utses av arbetsgivaren bör enligt Kooperativa

förbundet få en dispositiv utformning. Fall kan nämligen föreligga, då ar­

betsgivarens styrelseledamöter utses inte av arbetsgivaren själv utan av ett

från arbetsgivaren fristående organ och det är i sådant fall lämpligt att

detta organ får utse även revisor. Innehåller stadgarna bestämmelser i den­

na fråga, bör dessa därför få gälla, framhåller förbundet.

TCO förordar, med instämmande av SALF, att revisorn skall vara auk­

toriserad, såvida det inte kan visas att särskilda skäl kan anföras däremot,

t. ex. svårighet att anskaffa sådan revisor.

Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag bör val av arbetstagarnas företrädare i styrelsen ske vid samman­

träde med sådana arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål, eller

genom den eller de organisationer som arbetstagarna tillhör. I departe-

mentsförslaget har förutsatts att sådan organisation har karaktär av fack­

förening eller liknande förening av arbetstagare (jfr 1 § lagen om kollek­

tivavtal).

Tillhör en mycket stor del av arbetstagarna samma fackförening eller lik­

nande förening bör val med alla arbetstagare inte företas. Valet bör i så fall,

som utredningen förordat, ankomma på föreningen. Om valet kommer att

företas av föreningens styrelse eller vid föreningssammanträde beror på in­

149

nehållet i föreningens stadgar. Representerar flera föreningar en mycket

stor del av arbetstagarna, bör också som utredningen föreslagit ett val

kunna ske genom att de olika föreningarna utser företrädare. Annars bör

valet förrättas vid sammanträde med stiftelsens destinatärer bland arbets­

tagarna.

Det är viktigt att val av arbetstagarnas styrelserepresentanter sker på så­

dant sätt att olika yrkesgrupper bland destinatärerna blir företrädda inom

styrelsen. Detta bör som TCO framhållit komma till tydligt uttryck i lagen.

Departementsförslaget upptar därför en särskild regel att det vid val skall

tillses att olika yrkesgrupper inom företaget blir företrädda inom styrelsen i

lämplig utsträckning. Därigenom torde särskilda bestämmelser kunna und­

varas angående tillvägagångssättet vid sådant val som destinatärerna själva

förrättar eller som sker genom att två eller flera föreningar utser var sina

företrädare.

För att val genom förening skall äga rum förutsätter utredningen att »det

stora flei talet» arbetstagare tillhör föreningen. Enligt min mening är en så­

dan gräns i detta sammanhang alltför obestämd och jag föreslår därför som

villkor att mer än tre fjärdedelar av destinatärerna biand arbetstagarna till­

hör föreningen.

Att i lagen ta in en särskild regel med avseende på SALF kan jag inte för­

orda.

Med anledning av yrkandet från Enskilda företags pensionärsförbund att

pensionärer skall vara representerade i stiftelsestyrelse vill jag erinra om

att Kungl. Maj :t genom beslut den 31 maj 1963 avslog försäkringsinspektio-

nens förslag om att representanter för SPP-pensionärer borde ingå som sär­

skilda ledamöter i SPP:s överstyrelse. Enligt min mening saknas anledning

anta att ledamöter tillhörande arbetsmarknadens huvudorganisationer

skulle underlåta att tillräckligt tillvarata pensionärernas speciella intressen

i stiftelsen. Jag är därför inte beredd att frångå utredningens förslag på

denna punkt.

I paragrafen har i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget

upptagits en regel om att styrelsen skall underrätta arbetsgivare och arbets­

tagare om när nyval stundar och i förekommande fall utlysa sammanträde.

Däremot har i departementsförslaget inte upptagits vissa andra detalj före­

skrifter, som utredningen förordat. (Se 3 kap. 8 § fjärde och femte stycke­

na; bet. s. 185).

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att arbetsgivaren skall utse

revisor, finner jag ändamålsenlig. Skäl saknas för en generell föreskrift

om att revisorn skall vara auktoriserad. Skulle anledning uppkomma, har

tillsynsmyndigheten möjlighet att utse sådan revisor för att granska stif­

telsens verksamhet. Mot Kooperativa förbundets uppfattning, att bestäm­

melsen bör ha dispositiv utformning, har jag ingen erinran. Departements­

förslaget har utformats i överensstämmelse därmed.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

18 §.

Departementschefen. Som nämnts innebär förslaget att pensionsstiftelse

även i fortsättningen skall stå under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag. Be­

stämmelserna i denna lag kompletteras enligt departementsförslaget av de

regler, som upptagits i de båda föregående paragraferna, 16 och 17 §§. I vis­

sa hänseenden innehåller dessa paragrafer också regler som avviker från be­

stämmelserna i 1929 års lag. För att klarlägga att tryggandelagens föreskrif­

ter såvitt nu är i fråga gäller med ändring av och tillägg till 1929 års lag fö­

reslås i förevarande paragraf en särskild bestämmelse därom.

19 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § första och tredje styckena i utredningens

förslag.

Gällande rätt m. m. Bunden pensionsstiftelse upphör vid stiftarbolagets

upplösning, om stiftelsen inte överförs till annat bolag. De händelser som

kan föranleda bolagets upplösning är framför allt konkurs och likvidation

utan konkurs. Stiftelsens tillgångar skall då främst användas till gottgörelse

åt bolaget eller konkursboet för vad som utgivits till pensionsborgenärer.

Fri pensionsstiftelse får enligt 4 § i 1961 års lag i princip — liksom bun­

den stiftelse — inte göra direktbetalning till destinatärerna. Vissa undantag

gäller dock. Sålunda gäller förbudet endast så länge stiftelsen är knuten till

arbetsgivaren. Hinder möter inte för en fri stiftelse att fortsätta sin pensio-

neringsverksamhet även sedan arbetsgivaren upphört med sin rörelse. För

att då kunna göra tjänst måste den ha möjlighet att göra egna pensionsut-

betalningar. Men även medan stiftelsen är knuten till arbetsgivaren får di­

rektbetalning från stiftelsen ske, om arbetsgivaren avlidit, gått i konkurs el­

ler erhållit ackord utan konkurs eller trätt i likvidation, eller om tillsyns­

myndigheten lämnar tillstånd därtill.

Att märka är vidare att äldre stiftelse, som själv utlovat pension, äger in­

fria sina löften genom direktbetalning. Bestämmelsen i 4 § i 1961 års lag är

nämligen inte tillämplig på pensionsutfästelse som givits av stiftelsen före

lagens ikraftträdande, dvs. före den 13 december 1961.

Efter vilka principer stiftelse får verkställa betalning framgår inte av 1961

års lag.

Vid sådan betalning som nu berörts är stiftelse inte underkastad före­

skriften i 7 § i 1961 års lag, att gottgörelse inte får ske med större belopp än

att stiftelsen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.

Utredningen. Utredningen föreslår, att pensionsstiftelse skall träda i lik­

vidation under vissa förhållanden. Förslaget grundar sig bl. a. på den prin­

cipiella uppfattningen, att stiftelse inte bör bestå sedan arbetsgivaren upp­

hört med sin rörelse. Utredningen behandlar till en början frågan, på vilket

151

sätt och under vilka former stiftelse skall fullgöra sin betalningsskyldighet

när den bör bringas att upphöra. Eu fråga är hur omfattande likvidations-

förfarandet bör göras. Med hänsyn till pensionsstiftelsernas natur och det

förhållandet, att de skall stå under tillsyn, synes man enligt utredningen

inte behöva räkna med alt pensionsstiftelser kommer att ikläda sig egen

skuld eller andra förbindelser i nämnvärd omfattning. Inte heller torde

pensionsstiftelse komma att driva rörelse. I allt fall synes det enligt utred­

ningen kunna hållas för visst att stiftelsens styrelse äger kännedom om

vilka borgenärer stiftelsen har. Utredningen säger sig därför sakna anled­

ning att närmare gå in på frågan, om stiftelse äger rätt att föranstalta om

kallelse på okända borgenärer. Innan stiftelse verkställer betalning till sina

pensionsborgenärer, bör tillses, att stiftelsens egen skuld blir reglerad. Skul­

le den egna skulden inte regleras innan stiftelsens medel används till för­

nöjande av pensionsborgenärerna eller tillgodoseende av de övriga ända­

mål paragrafen uppställer, uppstår enligt utredningen frågan hur stiftel­

sens egna borgenärer skall kunna få rättelse. Enligt 163 § aktiebolags­

lagen, som innehåller regler om skifte av bolags behållna tillgångar, är

aktieägare återbetalningsskyldig för vad han uppburit, om bolaget inte

kan fullgöra sina förbindelser. För brist som kan uppkomma vid återbä­

ringen är likvidatorerna ansvariga. Utredningen har avvisat tanken på en

föreskrift att pensionsborgenärerna eller andra som tillgodosetts vid likvi­

dationen skall vara skyldiga att återbära vad som fordras för att borgenä­

rerna skall bli förnöjda. Däremot bör enligt utredningen likvidatorerna an­

svara därför. Utredningen föreslår i denna del en hänvisning till aktiebolags­

lagens bestämmelser om likvidators ansvar.

Bland olika likvidationsaniedningar har utredningen först upptagit den

omständigheten att pensionsstiftelsens medel under avse­

värd tid varit helt otillräckliga för att tjäna ändamålet. Ut­

redningen har därvid framför allt haft den situationen i sikte, att stiftel­

sen saknar egentlig betydelse för pensionsborgenärerna, därför att behåll­

ningen är obetydlig i förhållande till stiftelsens pensionsreserv. Det bör

emellertid enligt utredningen stå arbetsgivaren fritt att låta en sådan stiftel­

se bestå, om han avser att inom rimlig framtid tillföra stiftelsen nya me­

del. På grund därav föreslås likvidationstvång inträda först sedan tillstån­

det bestått under avsevärd tid.

Som anledning till likvidation föreslår utredningen vidare att stiftel­

sens medel får anses inte längre behövliga för sitt

ändamål. Utredningen åsyftar det fallet, att stiftelsens förmögenhet inte

i rimlig omfattning kan utnyttjas som pantsäkerhet, t. ex. därför att stiftel­

sen inte har destinatärer eller dessa inte är bärare av pensionslöften. Be­

dömandet skall enligt utredningen göras från deras synpunkt, som stiftel­

sen skall tillgodose. Beror den föreliggande överskottssituationen på att

destinatärskretsen är för snäv, kan stiftelsen, om den vill undvika likvida­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

152

tion, hos tillsynsmyndigheten begära ändring av stiftelseurkunden. Utred­

ningen anmärker att regeln uppbärs även av skatteskäl. Avdragsgilla medel

bör nämligen inte få innestå i stiftelsen under obegränsad tid.

Att arbetsgivaren blir försatt i konkurs innebär att

hans egendom övertas av borgenärerna för att användas till betalning av

deras fordringar. Visserligen anses konkurs inte i och för sig rubba tjänste­

avtalets bestånd. I detta fall tillkommer emellertid, framhåller utredningen,

den omständigheten att stiftelsens pensionsborgenärer i likhet med andra

arbetsgivarens borgenärer har bevakningsrätt i arbetsgivarens konkurs. Det

gäller därför att avgöra vilket belopp pensionsborgenärerna skall äga rätt

att göra gällande i konkursen med hänsyn till stiftelsens uppgift att trygga

deras pensionsanspråk. För utredningen har den ordningen synts mest än­

damålsenlig att stiftelsens pensionsborgenärer i första hand skall vända

sig mot stiftelsen, som kan betraktas såsom pant. Vad som brister får de

bevaka i arbetsgivarens konkurs. Utredningen åberopar i detta samman­

hang behandlingen av bl. a. lönefordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Denna förmånsrätt får enligt 17 kap. 13 § samma balk nämligen inte gö­

ras gällande i fast egendom, så länge lös egendom finns att tillgå. För att

avgöra, om den lösa egendomen förslår, är det nödvändigt att gäldenären

försätts i konkurs.

Att stiftelsens pensionsborgenärer sålunda i första hand bör hålla sig till

stiftelsen förutsätter enligt utredningen i sin tur, att stiftelsen träder i lik­

vidation. Av hänsyn till samordningen med bevakningsförfarandet i arbets­

givarens konkurs är det enligt utredningen angeläget, att borgenärerna

snabbt kan få besked hur långt stiftelsens tillgångar förslår i avräkning

på deras pensionsfordringar. Kan besked inte vinnas före utgången av be-

vakningstiden, bör pensionsborgenärerna enligt utredningen äga rätt att

bevaka hela fordringen.

Med det fall, att arbetsgivaren råkar i konkurs, likställer utredningen det

fallet att en arbetsgivare, som är juridisk person, träder i likvidation. Även

en sådan händelse innebär, att rörelsen skall upphöra. Utredningen anser

det ändamålsenligt att stiftelsen då fullgör arbetsgivarens åtaganden intill

måttet för sina tillgångar.

Arbetsgivarens död skulle enligt utredningen också kunna sägas utgöra

ett fall, då rörelsen upphör. Utredningen har emellertid i annat samman­

hang intagit den ståndpunkten, att rörelse inte skall anses ha upphört, så

länge den fortsätts av dödsboet.

Upphör arbetsgivarens rörelse genom att han lägger ned den,

skall stiftelsen också enligt utredningens förslag träda i likvidation. Ut­

redningen har nämligen velat undvika, att en stiftelse fortbestår sedan ar­

betsgivarens rörelse upphört. Är avsikten att rörelsen skall drivas vidare

av annan, kan dock stiftelsen under vissa villkor överföras till den nye

arbetsgivaren (23—26 §§ i departementsförslaget). Enligt utredningen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

153

motsvarande gälla när arbetsgivaren av annan anledning upphör med sin

rörelse i vissa med överlåtelse likställda situationer. Här avses övergång-

av äganderätt genom t. ex. ackord utan samband med konkurs, fusion, till­

skott vid bolagsbildning och upplösning av handelsbolag med en delägare.

Som ett led i likvidationsförfarandet skall stiftelsens egendom förvand­

las till pengar (jfr 157 § aktiebolagslagen). Äger stiftelsen fordran mot ar­

betsgivaren skall denna enligt utredningens förslag omedelbart vara för­

fallen till betalning. Sådan fordran kan enligt utredningen ha uppkommit

genom att arbetsgivaren lånat tillbaka medel från stiftelsen mot skulde­

brev (återlån). Däremot avses inte »fordran», som arbetsgivaren kan ha

upplåtit till stiftelsen för att trygga pensioner. Sådan fordran är nämligen

enligt en annan av utredningen föreslagen bestämmelse ogiltig och följ­

aktligen inte utkrävbar. Under bestämmelsen faller dock enligt utredningen

fordran som tillkommer kvarstående reversstiftelse. Den föreslagna be­

stämmelsen är enligt utredningen också erforderlig för att stiftelsen skall

äga tillgodogöra sig den pant, som kan ha ställts för fordringen.

Remissyttrandena. Mot den föreslagna likvidationsanledningen, att s t i f-

telsens medel under avsevärd tid varit helt otillräck­

liga, riktas invändning av Föreningen auktoriserade revisorer och Sve­

riges köpmannaförbund. Enligt föreningen saknas skäl att låta stiftelse

likvidera, om den har otillräckliga medel. Den bör få fortleva för att kunna

ta emot ytterligare avsättningar. Däremot bör styrelsen äga rätt att besluta

om likvidation, då detta i vissa fall kan vara ändamålsenligt.

Skånes handelskammare tar upp likvidationsanledningen arbetsgi­

varens konkurs. Enligt handelskammaren är utredningens motive­

ring, att stiftelsen måste träda i likvidation för att få fastställt, vilket be­

lopp som får bevakas i arbetsgivarens konkurs, inte riktig. Man bör kunna

låta sig nöja med en beräkning av hur stor del av pensionsfordringarna som

stiftelsen kan antas täcka. Arbetsgivarens konkurs bör därför inte undan­

tagslöst leda till stiftelsens likvidation. Tillsynsmyndigheten bör här få rätt

att medge att stiftelsen består i angivna fall.

Likvidationsanledningen, att arbetsgivaren upphör med sin

rörelse, är enligt Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaför­

bund alltför generellt avfattad. Enligt handelskammaren bör den omstän­

digheten, att arbetsgivaren upphör med sin rörelse, inte obetingat leda till

stiftelsens likvidation. I vissa hänseenden kan nämligen stiftelsens ända­

mål antas bli bättre tillgodosett om stiftelsen får bestå. Att mot desti-

natärernas vilja — och kanske i strid med stadgarna — framtvinga en lik­

vidation av en stiftelse med verkliga realtillgångar för att köpa pensions­

försäkringar, som inte är värdebeständiga, kan sålunda inte anses riktigt.

Enligt köpmannaförbundet bör likvidationstvång inte föreligga, om ett före­

tag nedlägger sin verksamhet för kortare tid, t. ex. i samband med pågå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

154

ende saneringsarbeten i stad, för att därefter ånyo upptaga verksamheten.

Förhållandet mellan stiftelsen och tillsynsmyndigheten i samband med

likvidation uppmärksammas av överståthållarämbetet. Ämbetet frågar sig

vad som händer, om stiftelsen och tillsynsmyndigheten har olika mening

huruvida en likvidationsgrund är för handen. Ett alternativ är att myndig­

heten med stöd av 16 och 17 §§ tillsynslagen förelägger styrelsen att vid

vite föranstalta om likvidation. En annan möjlighet är att frågan om likvi­

dation hänskjuts till domstol. I så fall fordras en lagbestämmelse härom.

Det är enligt ämbetet av värde för tillsynsmyndigheten att snabbt få veta

när arbetsgivaren försätts i konkurs eller upphör med sin rörelse utan att

den övergår till annan. I sådana fall skall stiftelsen träda i likvidation. Skyl­

dighet att underrätta tillsynsmyndigheten finns dock inte. Stiftelsen bör

därför enligt ämbetet åläggas att underrätta myndigheten, så snart en situa­

tion inträffar, som utgör likvidationsanledning.

Förslaget, att stiftelses likvidation skall innebära att stiftelsens fordran

mot arbetsgivaren omedelbart förfaller till betalning, avstyrks av Sveriges

advokatsamfund. Samfundet kan inte finna att utredningen anfört godtag­

bara motiv för att sådan fordran i motsats till andra långfristiga fordringar

och i strid med annars gällande civilrättsliga principer skall förfalla till

omedelbar betalning. Överståthållarämbetet påpekar, att förslaget får re­

troaktiv verkan, om bestämmelsen anses tillämplig även på fordran, som

uppkommit före lagens ikraftträdande. Att märka är att säkerhet inte be­

höver finnas för fordringen. Stiftelse med revers utan säkerhet betraktas

sålunda som realstiftelse, om den är knuten till fysisk rörelseidkare eller

handelsbolag. Är stiftelsens likvidation föranledd av att arbetsgivaren går

i konkurs, sker visserligen ingen orätt mot reversutfärdaren. I stiftelsens

tryggandeuppgift ingår ju att stiftelsens fordran skall kunna förvandlas till

penningar. Läget kan emellertid vara annorlunda, om likvidationsanled-

ningen inte är arbetsgivarens konkurs. Sveriges köpmannaförbund invänder,

att förslaget kan verka alltför hårt i likviditetshänseende beträffande så­

dana aktiebolag som gjort avsättning till pensionsstiftelse med revers. Ar­

betsgivaren kan behöva skäligt rådrum eller möjlighet att ställa säkerhet.

Departementschefen. Bestämmelser om pensionsstiftelses likvidation tas

i departementsförslaget upp i 19—21 §§. Förevarande paragraf innehåller

främst' de olika likvidationsanledningarna.

Utredningen har menat, att en pensionsstiftelse i princip inte bör äga be­

stånd längre än arbetsgivaren driver sin rörelse. För pensionsborgenärerna

måste det enligt utredningen genomsnittligt sett vara fördelaktigare, att an­

svaret för att pensionsutfästelserna blir infriade överlämnas till en försäk-

ringsinrättning, så långt stiftelsens medel förslår, än att stiftelsen lever vi­

dare sedan rörelsen upphört. Mot denna utredningens uppfattning har re­

missinstanserna inte haft något att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

155

Frågan om riskutjämning i en stiftelse kommer också enligt min me­

ning i en helt ny belysning, om destinatärskretsen stagnerar och nyavsätt­

ningar inte sker. Detta blir fallet, när rörelsen upphör och nya arbetsta­

gare inte knyts till stiftelsen som pensionsborgenärer. Dödsfallen i ett

mindre bestånd kan utvecklas så att de inte motsvarar de försäkringstelc-

niska antagandena. Även om destinatärerna i ett enskilt fall kan gynnas

av att stiftelsen består, torde det därför normalt sett vara till gagn för pen-

sionsborgenärerna att stiftelsens medel används för köp av pensionsför­

säkring, när arbetsgivaren upphör med sin rörelse. Det kan också som

utredningen framhållit uppstå administrativa besvär om en stiftelse tillåts

föra en självständig tillvaro efter det att arbetsgivaren lagt ned rörelsen.

Jag vill därför ansluta mig till utredningens principresonemang på denna

punkt.

Vad därefter angår de olika likvidationsanledningarna upptas i departe-

mentsförslaget i överensstämmelse med utredningens förslag som första

punkt den omständigheten att stiftelsens medel under avse­

värd tid varit helt otillräckliga för att tjäna stiftelsens än­

damål. Utredningen har här haft i sikte den situationen att stiftelsen sak­

nar egentlig betydelse för destinatärerna därför att behållningen är obetyd­

lig i förhållande till pensionsreserven. Avgörande är alltså relationen mellan

behållning och pensionsreserv. Denna relation skall dessutom ha bestått

under avsevärd tid. I det sistnämnda vill utredningen se ett bevis för att

arbetsgivaren inte är benägen att tillföra stiftelsen ytterligare medel. Jag

ansluter mig till utredningens ståndpunkt i denna del. Har den bristande

relationen mellan behållning och pensionsreserv bestått under avsevärd tid

finns det inte anledning att som förordats i ett par remissyttranden låta

stiftelsen fortleva för att kunna mottaga ytterligare avsättningar eller som

villkor för likvidation uppställa att stiftelsens medel inte kan antas kom­

ma att öka i framtiden i tillräcklig grad.

Därefter upptas liksom i utredningens förslag som likvidationsanledning,

att ,stiftelsens medel inte vidare anses behövliga för

sitt ändamål. Därmed åsyftas i förhållande till det föregående det omvända

fallet, nämligen att stiftelsens medel inte i rimlig omfattning behöver utnytt­

jas som pantsäkerhet.

Som tredje likvidationsanledning upptas liksom i utredningens förslag

arbetsgivarens konkurs. Det främsta skälet är här sambandet

med bevakningsförfarandet i konkursen. Pensionsborgenärerna skall sålun­

da först vända sig till stiftelsen med begäran om tilldelning för sin fordran.

Det som brister skall därefter bevakas i konkursen. Enligt utredningen kan

eventuell brist typiskt sett inte fastställas, förrän stiftelsen likviderat och

dess tillgångar omvandlats i reda pengar. Häremot har Skånes handels­

kammare invänt att likvidation inte behövs för att bestämma bristbelop­

pet., Enligt handelskammarens mening räcker det med en uppskattning

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

156

av hur stor andel stiftelsen täcker. Arbetsgivarens konkurs bör därför en­

ligt handelskammaren inte undantagslöst medföra likvidation av stiftelsen.

Att utredningen valt att anvisa stiftelsen för täckande av pensionsfordran

i första hand torde emellertid bero på att denna ordning helt likställer en

pensionsfordran som inte tryggas genom pensionsstiftelse med övriga ford­

ringar, såvitt angår fordringsbeloppets storlek i bevakningsproceduren. Täc­

ker stiftelsen t. ex. en pensionsfordran om 100 000 kr. till ett värde av

60 000 kr., får utdelning beräknas på 40 000 kr. Övriga borgenärer har

därför ett intresse av att stiftelsen verkligen utnyttjas till sitt fulla värde.

En uppskattning, som skulle ge till resultat att stiftelsen täckte inte 60 000

utan 50 000 kr., skulle därför försämra övriga borgenärers rätt. Jag biträder

därför utredningens förslag.

Den omständigheten att arbetsgivarens rörelse upphör hör

enligt utredningen i princip leda till att stiftelsen likviderar. Detta avses

dock inte ske, om rörelsen överförs till annan, som övertar ansvaret för

pensionsskulden och samtidigt också själva stiftelsen. Denna fortsätter då

att trygga pension åt arbetstagare i rörelsen.

Tanken att stiftelse i princip skall likvidera i samband med att arbets­

givare upphör med sin rörelse sammanhänger med utredningens förslag till

reglering i övrigt av denna situation. Den förevarande likvidationsanled-

ningen kan därför inte ses isolerad. Som jag närmare utvecklat i den all­

männa motiveringen ansluter jag mig i huvudsak till utredningsförslaget i

fråga om rörelses upphörande. Jag är därför också beredd att godta den

föreslagna likvidationsanledningen. Som Sveriges köpmannaförbund fram­

hållit bör den omständigheten att en rörelse tillfälligt — i avvaktan på

vissa saneringsarbeten — är s. a. s. förpuppad, inte innebära att rörelsen

skall anses ha upphört.

Under remissbehandlingen har överståthållarämbetet riktat uppmärksam­

heten på förhållandet mellan stiftelsen och tillsynsmyndigheten i visst fall.

Ämbetet har väckt frågan, vad som händer om stiftelsen och tillsynsmyndig­

heten har olika mening när det gäller att bedöma om en likvidationsanled-

ning är för handen. Den naturligaste lösningen förefaller mig vara att till­

synsmyndigheten använder de medel som 1929 års tillsynslag anvisar. Det

kan förutsättas — inte minst med hänsyn till styrelsens sammansättning —

att tillsynsmyndigheten utan vidare får besked om sådana osedvanliga hän­

delser som kan leda till likvidation.

Utredningen har vidare föreslagit att stiftelses fordran mot arbetsgivaren

genast skall förfalla till betalning, när stiftelsen träder i likvidation. Försla­

get gäller sådan fordran som uppstått genom återlån. Däremot kommer inte

sådan »fordran» i fråga, som arbetsgivaren upplåtit i syfte att trygga pen­

sioner, annat än i det fall en med stöd av äldre rätt bildad reversstiftelse är

knuten till exempelvis enskild rörelseidkare. Utredningen motiverar försla­

get bl. a. med att fordringen måste förfalla till betalning för att stiftelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

157

skall äga tillgodogöra sig den pant som kan finnas ställd. Mot förslaget i

denna del har Sveriges advokatsamfund anfört att utredningen inte åbero­

pat godtagbara motiv för att fordran som avses här skall behöva förfalla till

omedelbar betalning till skillnad från andra långfristiga fordringar.

Enligt min mening är det nödvändigt att härvidlag skilja mellan sådana

fordringar som uppkommer genom tillämpning av förevarande lagstiftning

och sådana som föreligger redan då lagen träder i kraft. Vad angår de först­

nämnda fordringarna är till en början av intresse den reglering, som på den­

na punkt finns i 1937 års lag. Upphör ett bolag, vartill bunden stiftelse hör,

med sin verksamhet på grund av konkurs eller likvidation, skall stiftelsens

förmögenhet användas till betalning av bolagets pensionsskuld. Stiftelsens

fordran hos bolaget förfaller till betalning senast då skifte sker av bolagets

tillgångar (SOU 1937: 13 s. 83). Utredningens förslag är enligt min mening

väl förenligt med denna ordning. Härtill kommer det av utredningen anför­

da skälet att föreskriften är erforderlig för att stiftelsen skall kunna tillgo­

dogöra sig den pant som arbetsgivaren kan ha ställt när återlån ägde rum.

Det är svårt att se hur stiftelsen, sedan den trätt i likvidation, skall kunna

lullgöra sina legala åtaganden att betala förfallna pensionsposter och att

inköpa pensionsförsäkringar (jfr 25 §), om dess tillgångar ej omvandlas

i reda pengar. Utredningens förslag får därför anses välgrundat.

I fråga om stiftelsefordringar, som uppkommit före den nya lagens ikraft­

trädande, är läget inte detsamma. På denna punkt innebär förslaget att det i

efterhand skapas andra förfalloanledningar än dem gäldenären — arbetsgi­

varen kände till då rättshandlingen företogs. Överståthållarämbetet har här

haft i åtanke stiftelser av reverstyp, vilka ej avvecklas genom den nya

lagstiftningen, dvs. stiftelser knutna till enskild rörelseidkare och han­

delsbolag. Antalet sådana stiftelser uppgick år 1958 till omkring 300 (SOU

1961: 14 s. 164). Härutöver kommer emellertid fordringar i realstiftelser,

för vilka särskild säkerhet är ställd. År förfallogrunden ytterst föranledd

av arbetsgivarens konkurs, sker visserligen ingen orätt mot reversutfär-

daren. I stiftelsens tryggandeuppgift ingår ju att stiftelsens fordran i ett

konkursfall skall förvandlas till likvida medel. Men likvidation av stiftelse

avses skola utlösas även av andra händelser. Ett sådant fall är att stiftel­

sens tillgångar inte längre behövs för sitt ändamål. Detta kan vara fallet

om pensionsreserven är mycket obetydlig. Tillgångarna behöver då inte tas

i anspråk fullt ut för inköp av pensionsförsäkringar åt dem som har pen­

sionsutfästelser. Jag förordar därför att enbart den omständigheten, att en

stiftelse träder i likvidation enligt förevarande paragraf, inte undantagslöst

skall medföra att äldre fordringar förfaller till betalning. Tillsynsmyndig­

heten bör äga rätt att medge dispens i tre år. Därvid skall beaktas huruvida

pant är ställd för arbetsgivarens skuld samt, om så skett, lämplig tidpunkt

för realisation av panten (t. ex. en börspost aktier) och arbetsgivarens lik­

viditet i stort.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 83 år 1967

20

§.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 9 § andra stycket och 11 § i utredning­

ens förslag.

Gällande rätt. Vid likvidation av bunden pensionsstiftelse skall dess till­

gångar fördelas efter en i 1937 års lag särskilt angiven ordning. Enligt 14 §

andra stycket skall stiftelsens förvaltningsorgan för detta ändamål upprät­

ta förslag till fördelning av stiftelsens medel. Förslaget skall underställas

tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse. För det fall att arbetsgi­

varen nedskrivit sin skuld till stiftelsen (gottgörelse) gäller enligt 1937 års

lag, att stiftelsens styrelse i händelse av missnöje kan hänskjuta frågan till

tillsynsmyndigheten. För de fria stiftelserna saknas föreskrifter.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör själva likvidationsförfa-

randet handhas av pensionsstiftelsens styrelse. Utredningen behandlar sär­

skilt frågan, hur den situationen skall bedömas att styrelsen fördelar stiftel­

sens alla medel innan stiftelsens egna skulder blivit betalda. Enligt aktiebo­

lagslagen gäller för motsvarande fall att aktieägare är återbetalningsslcyidig

för vad han uppburit, om inte bolaget ändå kan fullgöra sina förbindelser,

samt att likvidatorerna svarar för den brist som kan kvarstå. Utredningen

avvisar tanken att pensionsborgenärerna skall vara skyldiga att återbära

vad som erfordras för att reglera stiftelsens egen gäld. Däremot bör likvi­

datorerna i enlighet med vad som gäller på grund av 163 § aktiebolagsla­

gen bli ersättningsskyldiga. Sedan stiftelsen betalat sina skulder, skall dess

medel enligt angivna grunder fördelas på pensionsborgenärer och andra

intressenter. Om denna fördelning görs så, att någon person anser sig miss­

gynnad, bör styrelsebeslutet enligt utredningen kunna överklagas.

Utredningen pekar också på den situationen att arbetsgivaren och stiftel­

sestyrelsen har olika uppfattning i fråga om gottgörelse. Anledning till skil­

da uppfattningar kan exempelvis föreligga i frågan, huruvida överskott finns

på kapitalet — vilket i sin tur kan bero på tvist om värderingen av tillgång­

arna — eller huruvida den av arbetsgivaren åberopade utgiften berättigar till

gottgörelse. Även sådant beslut bör kunna överklagas.

Departementschefen. I departementsförslaget har regler om själva likvi-

dationsförfarandet tagits upp i en särskild paragraf, 20 §. I likhet med ut­

redningen finner jag det lämpligt att likvidationen ombesörjes av stiftelsens

styrelse. I egenskap av lilcvidator skall styrelsen först förvandla stiftelsens

egendom i pengar och betala stiftelsens egna skulder. Med återstående

tillgångar skall styrelsen förfara så som framgår av 21 §.

För att uppfylla sina åligganden bör styrelsen upprätta ett förslag till för­

delning av stiftelsens medel. Detta överensstämmer med motsvarande för­

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

159

farande i konkurs och med innehållet i 1937 års lag. Departementsförslaget

upptar en särskild regel i ämnet. Styrelsens förslag till fördelning bör hål­

las tillgängligt för stiftelsens pensionsborgenärer och övriga intressenter

och skall kunna klandras inom en månad från offentliggörandet. Därigenom

uppnås — till skillnad från vad som skulle vara fallet om utredningsför­

slaget följdes på denna punkt — att fördelningen i förekommande fall

kan klandras, innan stiftelsens medel tas i anspråk för inköp av pensions­

försäkring och andra ändamål som anges i 21 §.

Utredningens förslag innebär en särskild reglering för den situatio­

nen att arbetsgivaren begär gottgörelse för sina pensionsutgifter och stiftel­

sen motsätter sig att lämna sådan. Enligt min mening kan en sådan situa­

tion endast tänkas uppkomma undantagsvis. I så fall torde parterna under

hand ta kontakt med tillsynsmyndigheten för att inhämta dess synpunkter

på frågan, t. ex. om utgiften ryms under gottgörelseparagraferna. Särskild

lagreglering av denna fråga finner jag onödig. Likaså torde utan särskild

föreskrift följa att pensionsborgenär kan utverka domstols fastställelse

av att han intar ställning av destinatär och att hans pensionsrätt därige­

nom tryggas av stiftelsen. Skulle en sådan talan inte vara avgjord då stif­

telsen träder i likvidation, bör styrelsen självfallet reservera motsvarande

medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

21

§.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § fjärde—åttonde styckena i utredningens

förslag.

Gällande rätt. Enligt 1937 års lag skall stiftelses tillgångar vid stiftarbo-

lagets upplösning användas till gottgörelse åt bolaget eller dess konkursbo

för vad som utgivits till pensionstagare och anställda som haft fordran på

grund av pensionsrätt mot bolaget. Återstående medel tilldelas övriga intres­

senter i stiftelsen efter vissa närmare grunder (delning).

Enligt 14 § andra stycket i 1937 års lag skall av stiftelsens förvaltningsor­

gan upprättat förslag till delning av stiftelsens medel prövas och fastställas

av tillsynsmyndigheten. Vid fastställandet bör föreskrift att belopp som till­

kommer pensionstagare skall användas till inköp av livränta eller överlevel-

seränta eller till pensionsförsäkring meddelas av tillsynsmyndigheten, där

denna inte finner särskilda skäl tala emot det.

Utredningen. Sedan stiftelsens egendom förvandlats i pengar, skall en­

ligt utredningens förslag stiftelsens egna skulder betalas först. År förfallo-

tiden inte inne och vill borgenär inte ta emot betalning i förtid, bör medel

avsättas för ändamålet (jfr 163 § aktiebolagslagen).

Därefter skall enligt utredningen stiftelsens pensionsborgenärer erhålla

160

tilldelning. En första grupp utgör de, vilkas fordringar är förfallna. Den tid­

punkt som avgör om fordringen är förfallen eller inte, bör enligt utredning­

en vara den dag då stiftelsen är utredd så att fördelning kan verkställas.

Utredningen behandlar också fördelningen av återstående egendom. Ut­

redningen erinrar först om att fordran på pension innefattar rätt att i hän­

delse av arbetsgivarens konkurs erhålla dels belopp som förfallit till betal­

ning före konkursen, dels belopp som förfaller under konkursen intill den

dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget skall räknas, och

dels kapitalvärdet av den del av pensionen som är intjänad sistnämnda dag.

Medlen bör av sociala skäl inte utbetalas till pensionsborgenärerna. Utred­

ningen erinrar om ett uttalande i motiven till 14 § i 1937 års lag, att »det i

regel framstår såsom för vederbörande intressent i stiftelsen mest betryg­

gande och från social synpunkt ändamålsenligast, att det honom tilldelade

beloppet av stiftelsen används efter omständigheterna till inköp av en ge­

nast börjande eller uppskjuten livränta eller överlevelseränta eller till pen­

sionsförsäkring». Utredningen föreslår emellertid att tillsynsmyndigheten

skall kunna medge undantag, när särskilda skäl talar mot inköp av livränta

eller annan försäkring. Utredningen hänvisar här till motiven till 1937 års

lag, enligt vilka undantag kan ske när beloppet är ringa eller när användan­

det av ett kapitalbelopp är särskilt fördelaktigt för en pensionsborgenär till

att starta en rörelse eller köpa en fastighet.

Utredningen föreslår vidare att återstående medel utdelas till andra ar­

betstagare eller efterlevande till dem än sådana som har fordran på pen­

sion. I första hand avses de, som har ställning av destinatärer, men hinder

möter enligt utredningen inte att — såvitt angår särskild stiftelse — tillgo­

dose även övriga anställda hos arbetsgivaren eller deras efterlevande. Vid

fördelningen, som skall äga rum efter billighet, skall enligt utredningen be­

aktas vad som på arbetsmarknaden anses utgöra skälig pension för den som

haft motsvarande anställningstid och anställningsförmåner. De angivna

riktlinjerna för fördelningen överensstämmer i övrigt väsentligen med mot­

svarande föreskrift i 1937 års lag.

Skulle det inträffa att medel ändå återstår, skall dessa enligt utredningen

anslås till allmännyttigt ändamål. Bestämmelsens betydelse ligger enligt ut­

redningen i att den markerar att avsatta medel definitivt frångått stiftaren

till välfärdsändamål. Utredningen jämför här med motsvarande föreskrift i

1937 års lag.

Den föreslagna ordningen för fördelning av stiftelses egendom grundar sig

på antagandet att stiftelsens medel förslår till full täckning av pensionsbor-

genärernas fordringar. Skulle så inte vara fallet, uppkommer fråga efter vil­

ken norm tilldelning skall ske. Utredningen har funnit det ändamålsenligt

att här anknyta till den ordning, som gäller för bevakning och utdelning i

konkurs.

I och med att stiftelsens medel är fördelade, får stiftelsen enligt utred-

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ningens mening anses upplöst (jfr 166 § aktiebolagslagen). Meddelande

därom bör inges till tillsynsmyndigheten.

Slutligen anmärker utredningen, att pensionsborgenär eller annan, som

kan komma i åtnjutande av tilldelning, har möjlighet att klandra stiftelsens

fördelning av medlen.

Remissyttrandena. Försäkringsinspelrtionen erinrar om att det vid för­

delningen av överskott enligt förslaget skall beaktas »vad som må anses ut­

göra skälig pension för den som haft motsvarande anställningstid och an­

ställningsförmåner». De i motiven angivna riktlinjerna bör till förhindran­

de av tvister kompletteras med ett uttalande att fördelning bör ske med led­

ning av ett försäkringstekniskt betraktelsesätt. I tveksamma fall kan inspek­

tionen stå till förfogande för rådgivning.

Mot förslaget att stiftelses överskottsmedel i sista hand skall anslås till

välgörande ändamål, vänder sig Smålands och Blekinge handelskammare.

Den anser att arbetsgivarens övriga borgenärer ligger närmare till hands.

Nämnda ändamål bör vinna beaktande först sedan alla borgenärer blivit

förnöjda.

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om den ord­

ning i vilken en stiftelses tillgångar skall tas i anspråk när stiftelsen träder

i likvidation. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller första

stycket, att medel först skall avsättas för de skulder stiftelsen själv dragit på

sig. Därefter skall pensionsborgenärerna tillgodoses. Bestämmelse därom tas

upp i andra stycket. Utredningen har i denna del föreslagit att betalning i

första hand skall ske av förfallna pensionsposter. Återstående belopp skall

enligt utredningens förslag användas till inköp av pensionsförsäkring för

arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar. Finns ytterligare medel

i stiftelsen, skall dessa användas till pensioner och understöd åt arbetstaga­

re eller efterlevande och i sista hand till välgörande eller annat allmännyt­

tigt ändamål efter tillsynsmyndighetens medgivande.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit detta fördelningssystem. För-

säkringsinspektionen har emellertid anfört, att fördelning av de medel som

kan finnas kvar, sedan förfallna pensionsbelopp och värdet av pensionsbor-

genärernas fordringar täckts, bör ske med ledning av ett försäkringstekniskt

betraktelsesätt. Utredningen har på denna punkt föreslagit, att fördelningen

bör ske med beaktande av vad som kan anses utgöra skälig pension för den

som haft motsvarande anställningstid och anställningsförmåner. Utredning­

ens förslag innebär att en utbetalning inte skall bli större än om ett pen­

sionslöfte givits. Det torde vara tillräckligt att ansluta till vanliga pensions-

principer på detta sätt. För det fall åter att behållningen inte räcker för att

tillgodose berörda arbetstagare, skulle ett försäkringstekniskt fördelnings­

system få till följd en proportionell nedsättning av varje belopp. Denna kon-

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr S3

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

161

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sekvens kan som framhållits i motiven till 1937 års lag (SOU 1937: 14 s. 85)

ibland stå i strid med billighetens krav. För att inte binda stiftelsens hand­

lingsfrihet med tanke på alla de situationer som kan föreligga vill jag inte

förorda en bestämmelse i enlighet med vad försäkringsinspektionen föresla­

git.

Mot regeln att medel i sista hand skall anslås till välgörande eller annat

allmännyttigt ändamål har Smålands och Blekinge handelskammare invänt,

att arbetsgivarens övriga borgenärer inte bör stå tillbaka för ett sådant än­

damål. Utredningens förslag har i denna del motsvarighet både i 1937 års

lag och i kommunalskattelagen. Jag vill också ansluta mig till denna lösning.

Den synes bäst förenlig med de verkningar i beskattningshänseende som de

tidigare gjorda avsättningarna till stiftelsen haft.

I paragrafens sista stycke behandlas det fallet att stiftelsens medel inte

förslår till att infria pensionsskulden. Fördelning av medlen skall då enligt

den av utredningen föreslagna regeln ske efter samma grunder som gäller

i konkurs. De av utredningen föreslagna principerna har inte föranlett nå­

gon erinran under remissbehandlingen. Jag biträder också förslaget i denna

del. Huvudregeln om inköp av pensionsförsäkring bör som försäkringsin­

spektionen framhållit gälla även i detta fall. Detta hindras inte av den

föreslagna bestämmelsen, som endast avser den inbördes företrädesrätten

mellan pensionsborgenärerna.

22

§.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. 1937 års lag innehåller i 15 § föreskrifter om vissa åtgär­

der, som bolagsstämman får besluta med anledning av ändrade förhållan­

den. Sålunda får bunden stiftelses tillgångar, helt eller delvis, överföras till

allmän eller särskild stiftelse, som hör till bolaget. Vidare får ändring göras

i fråga om de befattningar eller slag av befattningar som skall tillgodoses av

särskild stiftelse. Skulle stiftelsen sakna tillgångar, får den upphöra att äga

bestånd. För åtgärdernas genomförande fordras tillstånd av tillsynsmyndig­

heten.

Enligt 1961 års lag har arbetsgivaren möjlighet att utnyttja pensionsstif­

telses överskottsmedel för vissa i lagen angivna ändamål, även om de inte

omfattas av stiftelsens stadgar, såsom gottgörelse för avgift till allmän till-

läggspensionering (5 §) och engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig

oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men (6 §).

I de ämnen som inte omfattas av 1961 års lag torde Kungl. Maj :t såvitt av­

ser fri stiftelse enligt gällande rätt äga befogenhet att vidtaga ändring (per­

mutation). Som exempel på sådana fall då permutation är möjlig nämndes i

prop. 1961 nr 177 s. 35 fråga om överlåtelse av pensionsstiftelses tillgångar

på pensionskassa eller om överföring av ett företags stiftelse till annat före­

tag.

163

Departementschefen. Kungl. Maj :t äger i princip besluta om ändring av

stiftelses ändamål utan stöd av föreskrift i lag. Förevarande paragraf är för­

anledd av önskemålet att tillerkänna tillsynsmyndigheten viss befogenhet

att förordna om ändringar. En överföring på denna myndighet av vissa per-

mutationsärenden överensstämmer med uppfattningen att statsdepartemen-

ten bör befrias från ärenden som med fördel kan avgöras av lokala eller

centrala myndigheter (jfr prop. 1965: 65 s. 8).

Anser tillsynsmyndigheten att ärendet är sådant att det bör ankomma på

Kungl. Maj :t att besluta i ärendet, äger myndigheten hänskjuta detta till

Kungl. Maj :t för avgörande. Så bör enligt utredningen ske, om justitiekans-

lerns hörande av någon anledning anses påkallat.

Som en anledning till permutation upptager paragrafen i överensstämmel­

se med utredningsförslaget det fall att ingen destinatär kvarstår längre.

Detta kan enligt utredningen tänkas inträffa, om en stiftelse enligt sina stad­

gar skall tjäna en begränsad grupp av arbetstagare och denna grupp för­

svunnit till följd av att yrkesuppgiften bortfallit eller överförts på andra.

Besläktat härmed är det fallet att stiftelsens kapital väsentligen överstiger

vad som fordras för att tillgodose ändamålet.

För de båda nu nämnda situationerna finns också möjlighet att låta stif­

telsen träda i likvidation enligt 19 § i departementsförslaget. Stiftelsen har

m. a. o. valrätt beträffande frågan, huruvida stiftelsen skall likvidera eller

begära en sådan utvidgning av sitt ändamål att stiftelsens förmögenhet kan

utnyttjas som pantsäkerhet i större omfattning.

Särskilda skäl till att ändra stadgarnas innehåll kan föreligga även i

andra fall, exempelvis när det är önskvärt att slå samman flera stiftelser.

Permutation för detta syfte kan vara påkallad, om destinatärskretsarna i två

stiftelser är praktiskt taget lika eller om den ena stiftelsen i det närmaste

saknar medel och därför inte kan fullgöra sitt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Upphörande av näringsverksamhet m. m.

23 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen föreslår särskilda regler för det fall att en

arbetsgivare, som lämnat pensionsutfästelse, upphör med sin rörelse eller

med rörelsegren och därvid en väsentlig del av arbetstagarna friställs. Utred­

ningen anför att det ibland kan vara besvärligt att bestämma om en rörelse

upphör. Avgörandet måste enligt utredningen grundas på alla omständighe­

ter i det enskilda fallet. Liknande svårigheter kan uppkomma vid tolkningen

av begreppet »rörelsegren». I tveksamma fall bör avseende fästas vid huru­

vida den ifrågasatta rörelsegrenen utgör en väsentlig del av företaget.

164

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Begreppet »upphörande» täcker enligt utredningen sådana händelser som

att rörelsen läggs ned eller överlåts till annan. Avlider arbetsgivaren, bör det­

ta enligt utredningen inte anses innebära, att rörelsen upphör, om dödsboet

fortsätter rörelsen.

Vid övergång av rörelse kan företrädaren och efterträdaren sinsemellan

avtala om att efterträdaren skall överta ansvaret för de till rörelsen hörande

pensionslöftena. Utredningen föreslår att detta kommer till uttryck i lag­

texten.

Enligt utredningen berör ett avtal mellan företrädaren och efterträdaren

inte utan vidare pensionsborgenärs rätt. För att företrädaren skall bli fri

från sitt ansvar i förhållande till borgenären fordras enligt allmänna rätts­

grundsatser dennes samtycke. Utredningen erinrar om att avtalet mellan fö­

reträdare och efterträdare måste godkännas av pensionsborgenären för att

företrädaren skall bli friskriven.

Kan pensionsborgenärs samtycke inte erhållas, bör tillstånd till överflytt­

ning enligt utredningen kunna lämnas av tillsynsmyndigheten. Utredningen

beaktar den situationen att borgenären inte alls låter höra av sig eller att

borgenären motsätter sig utbyte av gäldenär. Det är även möjligt att pen­

sionsborgenären inte kan anträffas. Tillsynsmyndighetens prövning skall

inrikta sig på efterträdarens ekonomiska ställning. Anser myndigheten att

efterträdaren är god för pensionslöftena, skall enligt utredningen tillstånd

till överflyttning lämnas. Blir de berörda pensionslöftena tryggade hos ef­

terträdaren genom att de, även i fråga om den del som hänför sig till före­

trädaren, kommer att omfattas av ett garantiåtagande — från försäkrings­

bolag eller annan borgensman — som ingår i allmän pensionsplan, bör myn­

digheten kunna lämna tillstånd utan att pröva övriga omständigheter. Myn­

dighetens beslut har verkan endast för de pensionsborgenärer vilkas sam­

tycke inte utverkats.

Utredningen föreslår att pensionsborgenär beträffande pensionsutfästelse,

för vilken ansvaret överflyttats, skall anses som anställd hos efterträdaren

från dagen för anställningen hos företrädaren. Bestämmelsen har till syfte

att skapa ett tjänsteförhållande mellan efterträdaren och pensionsborgenä­

ren, som omfattar även den tid borgenären varit anställd hos företrädaren.

Enligt utredningens mening blir bestämmelsen av betydelse bl. a. för be­

vakning av pensionsfordran med ev. förmånsrätt i efterträdarens konkurs.

Borgenärens fordran i efterträdarens konkurs omfattar, sedan pensions­

skulden överflyttats, även vad som motsvarar den pensionsrätt han tjänat

in hos företrädaren. Den föreslagna bestämmelsen får också betydelse i

skatterättsligt hänseende. Enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får

som driftkostnad anses bl. a. pensioner för personal, som är eller varit an­

ställd i rörelsen. Bestämmelsen, att pensionsborgenären beträffande utfäs­

telsens rättsverkningar är att anse som anställd hos efterträdaren från den

dag då han tog tjänst hos företrädaren, gör det möjligt för efterträdaren

165

att med skatteavdrag företa skuldredovisning i bokföringen eller avsättning

till pensionsstiftelse för upplupen del av övertagna pensionslöften. De an­

givna rättsverkningarna inträder enligt utredningen, även om pensionsbor-

genären inte anställts av efterträdaren.

I fortsättningen behandlar utredningen verkan av fusion. Kännetecknan­

de för fusion enligt aktiebolagslagen (174—176 §§) är att det överlåtande

bolaget upplöses utan likvidation och att alla dess tillgångar och skulder

övertas av det övertagande bolaget. Fusionsfrågan handhas av domstol, som

bl. a. bär att tillvarata det överlåtande bolagets borgenärers intressen. Borge­

närerna underrättas om att de som även i fortsättningen önskar hålla sig till

det överlåtande bolaget skall anmäla detta inom viss tid. Underlåter borge­

när detta, får han i stället det övertagande bolaget som gäldenär. Ger han

sig åter till känna, får rätten inte lämna tillstånd till fusion utan att borge­

nären fått betalning för sin fordran eller erhållit säkerhet som rätten god­

känt. Bunden stiftelse får inte överföras utan tillsynsmyndighetens god­

kännande, ett godkännande som i sin tur utgör förutsättning för fusion.

Motsvarande regler gäller enligt utredningen för fusion enligt lagen om

ekonomiska föreningar. Enligt utredningens mening saknas anledning att

rubba den lagfästa ordning, som uppställts för verkställande av avtal om

fusion. Vad som föreslagits om pensionsborgenärs samtycke skall därför

inte gälla vid fusion.

Har företrädaren i ett fusionsfall en pensionsstiftelse knuten till sig, för­

utsätter utredningen att beslut om överförande av stiftelsen lämnas av

tillsynsmyndigheten.

Remissyttrandena. Förslaget, att särskilda lagregler skall vinna tillämp­

ning för det fall att arbetsgivaren upphört med »rörelsegren» och en »vä­

sentlig del av arbetstagarna» friställts, har utsatts för ganska skarp kritik

från flera remissinstanser. Näringslivets skattedelegation anser att de före­

slagna uttrycken lider av bristande precision. Det bör enligt delegationen

absolut undvikas att en teknisk eller företagsekonomisk förändring inom

ett företag föranleder att de föreslagna reglerna vinner tillämpning. Delega­

tionen föreslår att de föreslagna begränsningarna utgår lielt. I samma rikt­

ning uttalar sig Sveriges grossistförbund, Föreningen auktoriserade reviso­

rer och Familjeföretagens förening.

Föreskriften att pensionsborgenärens samtycke måste inhämtas till över­

flyttning av pensionsskulden från företrädare till efterträdare har ansetts

opraktisk av Lantbrukets skattedelegation, eftersom flertalet borgenärer

svårligen kan förstå frågans innebörd. Inom FPG/PRI-systemet regleras

överflyttning av pensionsskulden för planlöften av FPG:s försältringsvill-

kor. Godtas efterträdaren av FPG, synes pensionsborgenärernas rätt däri­

genom vara tryggad. Det bör då vara tillräckligt med en anmälan därom

till tillsynsmyndigheten. Enligt Sveriges grossistförbund kommer föreskrif­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

166

ten att leda till vanskliga tillämpningsproblem genom att företaget i fall

av överlåtelse måste inhämta tillstånd av varje pensionsborgenär till en

överflyttning av pensionsskulden. För att inte ytterligare försvåra ett fu-

sionsförfarande bör företaget ha möjlighet att vända sig direkt till tillsyns­

myndigheten.

Förslaget om att tillstånd till överflyttningen får lämnas av tillsynsmyn­

digheten, förutsatt att pensionsborgenärens samtycke inte utverkats, har

föranlett riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation att uttala,

att företrädaren bör äga välja mellan att antingen inhämta pensionsborge-

närernas samtycke eller utverka tillstånd av tillsynsmyndigheten direkt.

Eu sådan valrätt är av betydelse särskilt om pensionsborgenärernas antal

är mycket stort.

Mot det föreslagna villkoret för tillsynsmyndighetens tillstånd, nämligen

att efterträdaren får anses vara god för pensionslöftet, har Familjeföre­

tagens förening vänt sig under påstående att tillsynsmyndigheten inte bör

äga så långt gående befogenhet som att pröva detta. Myndigheten skall i

stället vara pliktig att lämna tillstånd, såvida det inte är uppenbart att

skäl talar däremot.

Förslaget, att pensionsborgenär under viss förutsättning beträffande löf­

tets rättsverkningar skall anses som anställd hos efterträdaren från dagen

för anställningen hos företrädaren, har berörts av Kooperativa förbundet.

Enligt förbundets mening förutsätts att efterträdaren får med stöd av den

föreslagna bestämmelsen göra skatteavdrag även för sådana dyrtidstillägg,

som kan anses utgå på pension vilken intjänats under anställningstid hos

företrädaren.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen

finns det anledning att från tryggandesynpunkt särskilt beakta den situa­

tion som uppkommer när en arbetsgivare, som lämnat pensionsutfästelse,

upphör med sin rörelse. Utredningen har föreslagit att samma regler som

föreslås gälla för denna situation skall gälla också när en rörelsegren upp­

hör och »en väsentlig del» av arbetstagarna friställs. Mot detta förslag har

under remissbehandlingen riktats ganska hård kritik.

Begreppet rörelse i utredningsförslaget synes motsvara begreppet nä­

ringsverksamhet i lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning.

Med näringsverksamhet avses verksamhet som näringsidkare driver i den­

na sin egenskap. Näringsidkare är enligt varumärkeslagen den 2 december

1960 (nr 644) var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekono­

misk art (prop. 1960: 167, s. 39 och 48, jfr även prop. 1966: 23 s. 76).

Det synes ibland vara förenat med svårigheter att tillförlitligt bestämma

begreppet rörelse eller näringsverksamhet. Ännu svårare kan det vara att av­

göra vad som avses med rörelsegren — eller del av rörelse — eller bestäm­

ma hur många arbetstagare som bör vara berörda för att man skall anse

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

167

att de utgör en väsentlig del av alla arbetstagarna hos en arbetsgivare. Med

hänsyn till dessa svårigheter anser jag i likhet med de inånga remissin­

stanser som kritiserat förslaget i denna del, att de regler som föreslås gälla

för det fall att näringsverksamhet upphör inte uttryckligen bör avse andra

fall än dem då en hel verksamhet läggs ned eller överlåts. Om de båda

parterna i ett överlåtelseavtal beträffande en särskild gren av en närings­

verksamhet träffar överenskommelse om att förvärvaren skall överta an­

svaret för överlåtarens pensionsutfästelse torde ett sådant avtal få giltighet

enligt allmänna rättsgrundsatser med samma konsekvenser som lagen

uppställer. Lägger en arbetsgivare ned viss verksamhetsgren eller över­

tas inte ansvaret för de pensionsutfästelser, som givits åt arbetstagare inom

denna gren, synes däremot någon skyldighet för arbetsgivaren att teckna

pensionsförsäkring för utfästelserna inte böra föreligga. Att märka är ju i

denna situation, att ett väsentligt motvärde i tillgångar kan finnas kvar

och att arbetsgivaren alltjämt förfogar över en verksamhetsorganisation.

För den händelse en näringsverksamhet inte skall läggas ned utan över­

gå på annan bör som utredningen framhåller det bästa för pensionsborge-

närerna vara, att en överenskommelse träffas med efterträdaren om att

denne övertar ansvaret för givna pensionsutfästelser. Förevarande paragraf

tar sikte på en sådan ordning. För det fall att sådan överflyttning inte kom­

mer till stånd, blir 25 § i departementsförslaget tillämplig. Att de båda par­

terna i överlåtelseavtalet kan träffa en sådan överenskommelse framgår som

antytts av allmänna rättsgrundsatser och behöver inte komma till särskilt

uttryck i lagen. Eftersom överenskommelsen i förhållande till pensions-

borgenärer innebär utbyte av gäldenär, krävs för dess giltighet mot borge­

närerna i princip att dessa samtycker till utbytet. Utredningen har emel­

lertid menat att kravet på samtycke inte behöver upprätthållas under alla

förhållanden. Det gäller sådana situationer där pensionsborgenärernas

ställning inte kan antas bli menligt påverkad av gäldenärsbytet. För dessa

fall har utredningen föreslagit ett särskilt undantag från huvudregeln om

samtycke. Om samtycke inte utverkas och om efterträdaren får anses vara

god för pensionslöftet, skall sålunda enligt denna undantagsregel tillsyns­

myndigheten kunna lämna tillstånd till överflyttningen i borgenärernas stäl­

le. Mot denna undantagsregel har i några remissyttranden gjorts invänd­

ningar. Dessa riktar sig mot att företrädaren måste söka utverka pensionsbor-

genärs samtycke innan undantagsregeln kan tillämpas, vilket i många fall

anses vara skäligen opraktiskt. För att undvika dessa olägenheter vill jag

gå ett steg längre än utredningen. Som framhållits av riksskattenämnden

och Näringslivets skattedelegation kan pensionsborgenärernas antal inom

ett företag vara mycket stort. Det synes därför lämpligt att överlåtaren kan

ha möjlighet att vända sig direkt till tillsynsmyndigheten för att få till­

stånd till överflyttningen. Jag förordar en regel av denna innebörd. Ett an­

nat fall då samma ordning kan vara ändamålsenlig är när en ITP-skuld

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skall överföras. Inom FPG/PRI-systemet är pensionsskulden garanterad av

FPG. Överflyttas sådan pensionsskuld berör detta FPG:s intressen. Enligt

FPG:s bolagsordning skall FPG då antingen säga upp försäkringsavtalet

med företrädaren och kräva inlösen av skulden i SPP eller godkänna att

skulden överflyttas. I sistnämnda fall skall efterträdaren inträda i försäk­

ringsavtalet med företrädarens rättigheter och skyldigheter. FPG:s ga­

ranti omfattar därefter den från företrädaren övertagna pensionsskulden.

Tillsynsmyndighetens befattning med ett sådant ärende torde kunna in­

skränka sig till en prövning av övriga omständigheter.

Som utredningen framhållit bör tillsynsmyndighetens prövning i princip

avse, att efterträdaren får anses vara god för pensionslöftena. Ingenting bör

sålunda tyda på att efterträdaren skall sakna möjlighet att successivt infria

dessa. Jag kan inte finna att en sådan prövning kan anses gå utöver vad

som krävs i den förevarande situationen.

I överensstämmelse med vad jag nu har anfört inleds förevarande para­

graf med en föreskrift om att arbetsgivaren skall inhämta pensionsborge-

närs samtycke till att överföra ansvaret för en pensionsutfästelse i sam­

band med överlåtelse av näringsverksamhet. Därefter föreskrivs, att till­

synsmyndigheten äger medge undantag från denna huvudregel, när efter­

trädaren anses god för pensionsutfästelsen.

I likhet med utredningen anser jag att fusionsfallet bör lämnas utan­

för den nu ifrågavarande regleringen. I aktiebolagslagen lämnas särskilda

skyddsregler för borgenärer i allmänhet hos det överlåtande bolaget. Dessa

regler som omfattar även pensionsborgenärer får anses tillräckliga. Det­

samma gäller vid fusion enligt lagen om ekonomiska föreningar och vissa

andra associationsrättsliga lagar. En erinran härom har tagits upp i andra

stycket av paragrafen.

I tredje stycket anges verkan av att pensionsskulden överflyttas. Som ut­

redningen påpekat är det viktigt att skapa ett tjänsteförhållande mellan

efterträdaren och pensionsborgenärerna även för den tid dessa varit an­

ställda hos företrädaren. Den viktigaste verkan torde vara att hänföra till

skatterättens område. Efterträdaren kan nämligen med stöd av bestämmel­

sen, under förutsättning att dennas räckvidd inte inskränks genom sär­

skilda skatteregler, räkna pensionsborgenärerna som anställda redan från

dagen för anställningen hos företrädaren. Härigenom kan efterträdaren

göra avsättning i bokföringen eller till pensionsstiftelse för den pensions­

skuld som övertagits från företrädaren. Med anledning av vad Kooperativa

förbundet anfört vill jag uttala, att efterträdaren bör få beakta även sådana

pensionstillägg som hänför sig till anställningstiden hos företrädaren.

Någon särskild bestämmelse om att en arbetsgivares näringsverksamhet

inte skall anses ha upphört, när verksamheten efter arbetsgivarens död

fortsätts av hans dödsbo, behövs enligt min mening inte. Detta torde följa

av allmänna rättsgrundsatser.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

24 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § i utredningens förslag.

Utredningen. Har vid överlåtelse ansvaret för företrädarens pensionsut­

fästelser överflyttats på efterträdaren, bör detta förhållande enligt utred­

ningen normalt leda till att en pensionsstiftelse, som är knuten till företrä­

daren, överförs till efterträdaren. Stiftelsen behåller då sin uppgift att tryg­

ga företrädarens pensionsutfästelser.

I vissa undantagsfall kan det enligt utredningen i stället vara ändamålsen­

ligt att låta stiftelsen träda i likvidation, trots att ansvaret för pensionsutfäs­

telser på behörigt sätt överflyttats på efterträdaren. Som exempel härpå

nämner utredningen, att pensionsborgenärerna består huvudsakligen av

pensionärer. Ett annat exempel utgör det fall, att pensionsstiftelsens till­

gångar består av en fordran mot arbetsgivaren, för vilken säkerhet inte är

ställd. Av hänsyn till innehållet i äldre rätt kan det nämligen även i framti­

den inträffa, att en så beskaffad stiftelse är knuten till enskild arbetsgivare

eller handelsbolag.

En särskild fråga är enligt utredningen, om det förhållandet att stiftelsen

överförs till efterträdaren skall föranleda ändrad sammansättning av styrel­

sen. Att representanter för företrädaren — t. ex. den föregående arbetsgiva­

rens disponent eller verkställande direktör — inte bör sitta kvar i stiftelse­

styrelsen, efter det att stiftelsen knutits till ny arbetsgivare, synes själv­

klart. I annat fall skulle efterträdaren utestängas från medinflytande över

stiftelsens förvaltning. Vad arbetstagarnas representanter angår torde, fram­

håller utredningen, avseende böra fästas vid huruvida dessa kan anses re­

presentativa även efter överförandet samt hur stor del av mandattiden som

återstår. Av betydelse blir här vilken destinatärskrets stiftelsen skall tjäna

i fortsättningen. Att meddela särskilda bestämmelser i detta ämne har emel­

lertid utredningen funnit obehövligt. Det bör ankomma på tillsynsmyndig­

heten att, efter samråd med berörda parter, meddela erforderliga föreskrif­

ter.

Utredningen berör därefter det fall att stiftelsen har överskott på kapita­

let vid tidpunkten för överförandet. Skulle ett sådant överskott överflyttas

till efterträdaren, kunde företrädaren betinga sig vederlag för överskottet av

efterträdaren. Så bör enligt utredningen inte få ske, ty stiftelsens medel är

inte stiftarföretagets egendom. Allmänna stiftelserättsliga grundsatser sy­

nes därför förutsätta att det i samband med överförande förordnas särskilt

om överskottets användning. Därvid kan komma i fråga att använda med­

len för inköp av pensionsförsäkring åt stiftelsens pensionsborgenärer avse­

ende tillägg till utlovad pension. Skäl kan också finnas att gynna sådana

destinatärer som inte har pensionsutfästelser. Viss del av medlen kan också

förbehållas stiftelsens pensionsborgenärer för att möta framtida tillväxt av

pensionsfordringen. En sådan anordning synes motiverad främst om bor-

6| Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

170

genär hos företrädaren varit tillförsäkrad en högre pensionsnivå än den han

kan väntas få hos efterträdaren. Meddelas sådant förordnande, kan man ta­

la om en osjälvständig stiftelse inom stiftelsens ram. Att lämna närmare

riktlinjer låter sig enligt utredningen inte göra. Bedömandet får ske från fall

till fall.

En särskild fråga är enligt utredningen att bestämma vilka personer som

stiftelsen skall tjäna efter överförandet. Tänkbart är att låta stiftelsen tjäna

endast dem, som haft ställning av destinatärer hos företrädaren. I så fall kan

tryggandet alternativt begränsas till de fribrev som var intjänade vid över­

låtelsen. Utredningen har dock föredragit en av 1937 års lag anvisad lösning,

nämligen att stiftelsen i princip skall avse tryggande av pension både åt den

personal som övertagits och åt förutvarande samt nyanställd personal hos

efterträdaren (SOU 1937: 13 s. 97, 98). Utredningen anmärker att, om stif­

telsen från början tillhört efterträdaren, den utan vidare hade kommit att

omfatta alla från företrädaren övertagna arbetstagare, som rymts inom än­

damålet. Företrädesrätt för efterträdarens gamla personal hade därvidlag

inte kommit i fråga. Om särskilda skäl föreligger bör dock, framhåller ut­

redningen, tillsynsmyndigheten kunna föreskriva att företrädesrätt till stif­

telsens medel skall tillkomma dem som varit anställda hos företrädaren. Ett

sådant skäl finner utredningen vara, att företrädaren i enlighet med en inom

företaget utbildad praxis lämnat pension först då arbetstagaren inträtt i

pensionsåldern. Tidigare var det inte ovanligt, att en arbetsgivare reservera­

de medel härför genom avsättning till stiftelse. Ett annat fall har samband

med fusion enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar.

Frågan huruvida det överlåtande bolagets stiftelse efter överförandet bör

vara »öppen» eller förbehållen det överlåtande bolagets förutvarande an­

ställda, synes enligt utredningen vara att bedöma olika för olika fall. Har

det övertagande bolaget en pensionsstiftelse och erbjuder denna täckning för

pensionsreserven åtminstone i samma utsträckning som fallet är med det

överlåtande bolagets stiftelse, bör det överlåtande bolagets stiftelse vid över­

förandet kunna sammanslås med denna stiftelse. Men om det övertagande

bolaget saknar stiftelse eller har en stiftelse med otillräckliga medel, skulle

»öppnande» av det överlåtande bolagets stiftelse medföra, att ett större an­

tal personer än före fusionen kunde göra anspråk på stiftelsens tillgångar i

ett konkursfall. Är inte det övertagande bolagets ekonomiska ställning så

betryggande att tillsynsmyndigheten finner sig kunna bortse från kravet på

den säkerhet stiftelsen erbjuder, bör myndigheten därför kunna förordna om

företrädesrätt för det överlåtande bolagets pensionsborgenärer.

Bedömandet av stiftelsens krets av fordringshavare får vidare enligt ut­

redningen betydelse för den domstol som beslutar om fusion. Tillsynsmyn­

digheten bör därför samråda med domstolen före sitt beslut. För att främja

handläggningen bör det överlåtande bolaget fördenskull samtidigt med an­

sökan om rättens tillstånd till fusion hos tillsynsmyndigheten begära över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

förande av stiftelsen. Särskilda lagregler i detta ämne har ansetts kunna

undvaras.

Remissyttrandena. I remissyttrandena berörs endast frågan om styrelsens

sammansättning, sedan stiftelsen överförts till efterträdaren. Öuerståthållar-

ämbetet anser att särskilda bestämmelser bör meddelas i frågan. Skulle sa­

ken ställas på sin spets -— t. ex. genom att arbetstagarnas representanter

vägrar att avgå med sina organisationers goda minne — saknar tillsynsmyn­

digheten befogenhet att åstadkomma rättelse, framhåller ämbetet.

Departementschefen. Tanken bakom de särskilda regler som föreslås

gälla när näringsverksamhet läggs ned eller överlåts på annan är att pen­

sionsskulden skall säkerställas. Skall rörelsen fortsätta anvisar 23 § hur

parterna kan avtala om att efterträdaren övertar ansvaret för pensionsskul­

den.

Särskilda problem uppstår, om arbetsgivaren har en pensionsstiftelse

knuten till sig. Lagförslaget bygger här på den uppfattningen, att stiftelsens

fortsatta tillvaro är beroende av pensionsskuldens. Överflyttas skulden till

efterträdaren bör stiftelsen normalt sett överföras till denne. I motsatt fall

skall stiftelsen träda i likvidation enligt 19 § i departementsförslaget. Sådan

likvidationsskyldighet bör, som utredningen framhåller, undantagsvis inträ­

da även om pensionsskulden överflyttats på behörigt sätt.

Lagförslaget tar vidare sikte på den situationen att pensionsstiftelsen har

överskottsmedel, dvs. överskott på kapitalet, och ger här en regel om befo­

genhet för tillsynsmyndigheten att förordna om användande av detta över­

skott. Regeln bör ses som ett medel att hindra företrädaren från att betinga

sig vederlag för överskottet hos efterträdaren. Utredningen anför som stöd

för denna ståndpunkt, att stiftelsens medel inte är stiftarföretagets egen­

dom, sedan de avsatts till stiftelsen för pensioneringsändamål. På detta för­

hållande grundar sig också de regler som jag i det föregående föreslagit för

stiftelses likvidation och som innebär att överskottsmedel skall användas för

pensionering av andra än pensionsborgenärer eller anslås till allmännyttigt

ändamål. Medlen tillfaller däremot inte arbetsgivaren.

Paragrafen behandlar också frågan om stiftelsens destinatärslcrets efter

överförandet. Utredningens förslag utgår från att stiftelse efter överförandet

skall trygga pensionen såväl åt de förutvarande destinatärerna hos företrä­

daren som åt den personal hos efterträdaren, som ryms under stiftelsens än-

damålsbestämning. Som utredningen påpekat överensstämmer denna stånd­

punkt med den i 1937 års lag. I vissa fall bör dock de förutvarande destina­

tärerna ha företrädesrätt till de förmåner stiftelsen tryggar. Utredningen

nämner två sådana typfall. Företrädaren kan ha en sådan praxis att han

inte lämnar några pensionsutfästelser men däremot rent faktiskt utger pen­

sion till pensionärerna, varvid han tar i anspråk medel i sin stiftelse. Jag de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

171

172

lar utredningens mening att det här kan vara rimligt att stiftelsens medel

förbehålls företrädarens destinatärer, så att möjlighet skapas för ett fullföl­

jande av denna praxis. Ett annat fall avser fusion, där det överlåtande bolaget

har en stiftelse. Om denna skall »öppnas» eller förbehållas det överlåtande

bolagets anställda, beror enligt utredningen på situationen på det övertagan­

de bolagets sida. Saknar detta bolag stiftelse eller har dess stiftelse inte täck­

ning för pensionsreserven, innebär ett öppnande av det överlåtande bolagets

stiftelse till förmån för efterträdarens personal att ett större antal personer

än före fusionen kommer att göra anspråk på stiftelsens tillgångar i ett kon­

kursfall. Som utredningen visar kan frågan om den hos det överlåtande bo­

laget anställda personalens förhållande till stiftelsen vara av betydelse för

domstolens prövning av fnsionsärendet.

I likhet med utredningen anser jag det överflödigt med särskilda regler,

som endast tar sikte på att anpassa styrelsens sammansättning till situatio­

nen efter det stiftelsen överförts till efterträdaren.

25 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4 § i utredningens förslag.

Utredningen. Paragrafen tar sikte på det fall att ansvaret för pensions­

löfte inte överflyttas på efterträdaren. Arbetsgivaren är då enligt utredning­

ens förslag skyldig att teckna pensionsförsäkring. Denna skyldighet kan en­

ligt utredningen sägas motsvara en förtidsuppsägning av pensionsfordring-

en. Att skyldighet ålagts arbetsgivaren att teckna pensionsförsäkring i stäl­

let för att kontant utbetala fordringsbeloppen till berörda pensionsborgenä-

rer är, påpekar utredningen, förestavat av samma skäl som ligger till grund

för motsvarande situation då stiftelse träder i likvidation.

Kravet på pensionsförsäkring behöver enligt utredningen inte upprätthål­

las, om pensionslöftena även framdeles tryggas genom kreditförsäkring eller

annars särskilda skäl föranleder sådant avsteg. Med hänvisningen till kredit-

försäkrade pensionslöften åsyftar utredningen främst FPG/PRI-systemet.

Förslaget får enligt utredningens mening sin betydelse för pensioner, som

inte är planpensioner. För arbetstagare inom LO-fackförbund ger bestäm­

melsen en möjlighet att skydda de pensioner som utgår till personer vilka

inte får del av allmän tilläggspension. Även för tjänstemännen är förslaget

viktigt, främst beträffande de äldre pensionerna.

Utredningen upptar därefter frågan vilken pension som skall försäkras.

Vad angår aktuell pension avser skyldigheten att teckna pensionsförsäkring

kapitalvärdet av hela pensionen. För ännu inte aktuell pension är det fråga

om kapitalvärdet av det fribrev, som är att anse såsom intjänat vid upphö-

r andetidpunkten.

Skulle arbetsgivaren underlåta att fullgöra vad som åligger honom, bör

pensionsborgenären enligt utredningen ha rätt att vid allmän domstol yrka

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Mctj:ts proposition nr 83 år 1967

173

förpliktande för arbetsgivaren att vid vite fullgöra sin skyldighet. Enskild

borgenär äger inte yrka annat än för egen del. Utredningen finner det prak­

tiskt att tillerkänna vederbörande fackorganisation behörighet att föra talan

för deras räkning, som tillhör den grupp av personer organisationen enligt

sina stadgar avser att företräda. Utredningen förutsätter, att fackföreningen

också representerar pensionärer. Organisationen har dock enligt förslaget

inte talerätt i förhållande till sådan person, som själv uppträder såsom kä­

rande. Utredningen finner särskilda regler inte påkallade för det — sällsyn­

ta — fall att arbetsgivaren vill väcka s. k. negativ fastställelsetalan.

Enligt utredningens mening framstår det som angeläget att arbetsgivaren

fullgör sin skyldighet att teckna försäkring så snabbt som möjligt. Domstols

dom, varigenom skyldighet ålagts arbetsgivaren att teckna försäkring, bör

därföi normalt gå i verkställighet utan hinder av att domen inte äger laga

kraft. Utredningen föreslår en föreskrift av detta innehåll. Enligt 17 kap.

14 § rättegångsbalken har domstol befogenhet att — utan särskild föreskrift

i den lag, om vars tillämpning det är fråga --- med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall förordna om omedelbar verkställighet av dom. Med den

föreslagna regeln vill utredningen ge uttryck åt sin mening i den processuel-

la frågan, att domstolen inte bör kräva att part åberopar särskilda skäl för

omedelbar verkställighet.

Utredningen tillägger att, om arbetsgivaren har en stiftelse knuten till sig,

han har möjlighet att dra nytta av stiftelsens medel när han skall fullgöra

sin försäkringsskyldighet.

Remissyttrandena. Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukets skatte-

delegation hyser båda farhågor för att föreskrifterna i paragrafen kan drab­

ba en företagare hårt, eftersom hans kapital ofta är bundet på sådant sätt

att han inte genast kan frigöra vad som motsvarar engångspremien. Det är

därför önskvärt med ett dispensförfarande, som gör det möjligt för arbets­

givaren att fördela en inbetalning under längre tid eller att ställa säkerhet.

Som ett ytterligare exempel åberopar delegationen det fall att arbetsgivarens

kvarvarande egendom består av jordbruksfastighet eller annan fastighet,

som kanske inte utan olägenhet kan avyttras vid den aktuella tidpunkten.

Departementschefen. Lagförslaget i denna del anger — i överensstäm­

melse med vad som anförts i den allmänna motiveringen — rättsföljderna av

att en rörelse läggs ned eller övergår på annan utan att denne övertar an­

svaret för pensionsskulden. För kravet på inköp av pensionsförsäkring, som

kan tecknas inte endast i försäkringsbolag, görs undantag i det fall pen-

sionsrätten likväl är tryggad såsom t. ex. genom borgen från FPG. Kravet

på inköp av försäkring får betydelse främst om arbetsgivaren är en fysisk

person eller om arbetsgivaren är en juridisk person och rörelsen nedläggs

medan organisationen består. Ett aktiebolag kan t. ex. omvandlas från ett

174

försäljningsbolag till ett fastighetsbolag. Är avsikten att även organisatio­

nen skall upphöra, sker däremot avvecklingen i form av likvidation. Har bo­

laget råd att betala sina skulder, har likvidatorn att reservera medel för

pensionsskulden och att inköpa pensionsförsäkring. Har bolaget inte råd

att betala sina skulder, torde likvidationen övergå i konkurs. Föreskriften

om inköp av pensionsförsäkring riktar sig då till konkursförvaltaren.

Med anledning av vad som framförts i ett par remissyttranden om arbets­

givares ev. svårigheter att erlägga engångspremie föreslår jag, att tillsyns­

myndigheten skall kunna medge arbetsgivaren att fullgöra sitt försäkrings-

åtagande under en viss kortare tidrymd. Denna synes böra bestämmas till

högst tre år.

Försummar arbetsgivaren att fullgöra vad som åligger honom, bör talan

mot honom kunna väckas vid domstol. Talan bör kunna väckas dels av en­

skild vars rätt berörs och dels av förening av arbetstagare, vilken enligt 17 §

första stycket ägt välja arbetstagarnas företrädare i stiftelsens styrelse.

26 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt utredningen tar paragrafen närmast sikte på det

konsumentkooperativa pensionssystemet. Den avser det fallet att en pen-

sionsberättigad arbetstagare övergår från en arbetsgivare till en annan när de

båda arbetsgivarna har del i samma pensionsstiftelse. Utredningen åskådlig­

gör paragrafens innehåll med följande exempel. Arbetsgivarna A och B har

del i en gemensam pensionsstiftelse. Arbetstagaren X, som är anställd hos

A, vill övergå i B:s tjänst. X har erhållit ett pensionslöfte av A, och av pen­

sionen är ett fribrev på 5 000 kronor intjänat. I samband med att X övergår

i B:s tjänst, tar B i förhållande till A på sig ansvaret för pensionslöftet, vil­

ket är liktydigt med att B ansvarar för den del av pensionen som intjänats

hos A eller sålunda 5 000 kronor. Detta avtal mellan A och B har den rätts­

verkan att X under åberopande därav kan kräva B på fullgörelse i enlighet

med avtalets innehåll (tredjemansavtal).

Utredningen önskar nå det resultatet att tillgångar flyttas över från A:s

del i stiftelsen till B:s del i samma stiftelse. För stiftelsens vidkommande be-

tvder överflyttningen, att B och inte längre A blir stiftelsens motpart i fråga

om X:s pensionsutfästelse. Sedan tillgångar sålunda överflyttats från A:s

till B :s del i stiftelsen, skall X enligt utredningen anses anställd hos B beträf­

fande pensionsutfästelsens rättsverkningar med verkan från dagen för an­

ställningen hos A. En följd därav är enligt utredningen, att A:s pensionsre-

serv skall — oavsett att A fortfarande kan vara gäldenär i förhållande till X

— minskas med det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfäs­

telsen. Beloppet skall i stället hänföras till B:s pensionsreserv.

För att förebygga missförstånd anmärker utredningen, att den omständig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

175

heten att B i förhållande till A övertar ansvaret för X:s pensionering, inte in­

nebär att A utträder ur rättsförhållandet till X. För att A skall bli friskriven

från sin pensionsskuld till X krävs enligt allmänna rättsgrundsatser, att X

som borgenär samtyckt till skuldövertagandet.

Utredningen ger vidare instruktioner för tillsynsmyndighet vid beviljande

av tillstånd till överflyttning av tillgångar. Åtgärden får inte leda till att de

pensionsborgenärers intressen eftersätts, som den gemensamma stiftelsen

avser att trygga. Utredningen säger sig ha förutsatt, att pensionsreserven

som regel måste vara täckt både hos företrädaren och hos efterträdaren.

Skulle nämligen någonderas andel i stiftelsens förmögenhet vara mindre än

hans pensionsreserv, skulle ett överflyttande kunna leda till förfång för

destinatärerna hos företrädaren eller för den pensionsborgenär som byter

tjänst. Utredningen väljer först det fallet att underskott föreligger hos före­

trädaren. Skulle då hela kapitalvärdet av pensionsborgenärens fribrev över-

flyttas till efterträdarens del i stiftelsen, blir följden att företrädarens övri­

ga pensionsborgenärer får sin ställning försämrad. Ligger bristen åter hos

efterträdaren, skulle ett överflyttande få till följd att efterträdarens pen­

sionsborgenärer blir delaktiga i de sålunda överflyttade tillgångarna, varige­

nom pensionsborgenären i fråga skulle kunna lida förfång. Inom konsu­

mentkooperationen förutsätts också enligt utredningen, att ett enskilt före­

tags tillgodohavande i den gemensamma stiftelsen inte får utvisa underskott

i förhållande till sin pensionsreserv. Varje företag har nämligen årligen att

till stiftelsen tillskjuta vad som fattas för att företagets »fond» skall mot­

svara pensionsreserven.

Utredningen anser det lämpligt att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att

lämna generellt tillstånd till överflyttningsåtgärder för viss tid. Skulle an­

ledning därtill uppkomma, får tillståndet genast återkallas.

Departementschefen. För närvarande saknas regler om överflyttande av

tillgångar inom en gemensam pensionsstiftelse. Att en sådan stiftelse kan ge

upphov till besvärliga rättsliga problem i ett antal situationer har berörts un­

der 10 §.

I förevarande paragraf har reglerats den situationen att en arbetstagare

flyttar från en arbetsgivare till en annan, när båda arbetsgivarna har del i

en gemensam pensionsstiftelse. Som utredningen framhållit tar paragrafen

närmast sikte på den konsumentkooperativa pensionsstiftelsen. Departe-

mentsförslaget överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag, som

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Personalstiftelse

27 §.

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag till lag om personalstif­

telse.

Gällande rätt. I nuvarande lagstiftning används termen personalstiftelse

som en sammanfattande benämning på stiftelser, som inrättas av arbetsgi­

vare för anställdas och deras anhörigas välfärd. Personalstiftelse omfattar

således både pensionsstiftelser och andra stiftelser. Begreppet bestäms i

1937 års lag på det sättet att aktiebolag får bilda stiftelse för att dit avsätta

medel för anställdas och deras anhörigas välfärd annorledes än genom bere­

dande av pension. 1961 års lag avser endast pensionsstiftelser. I skatteför-

fattningarna lämnas utförliga regler för personalstiftelses skattskyldighet

och för arbetsgivares rätt till avdrag för avsättning till sådan stiftelse.

Utredningen. Enligt utredningens mening har personalstiftelse en funk­

tion som förmedlare av välfärd till arbetstagare vid sidan om den välfärd,

som direkt erbjuds i arbetsgivarens näringsverksamhet. Nuvarande lagstift­

ning om personalstiftelse, som huvudsakligen är av skatterättsligt slag, an­

ser utredningen dock inte tillfredsställande. Utredningen pekar på det för­

hållandet att medel f. n. kan »lagras» i stiftelsen under obegränsad tid. Den

omständigheten, att arbetsgivaren åberopat visst ändamål som grund för av­

sättning, hindrar honom nämligen inte från att själv bestrida samma utgift

med medel ur sin egen rörelse och få avdrag även därför. Som huvudregel

bör därför enligt utredningen gälla, att till personalstiftelse anslagna medel

skall komma till användning inom rimlig tid.

Enligt utredningens mening bör personalstiftelseinstitutet regleras i civil­

lag. För detta talar inte endast relationen till pensionsstiftelse utan även den

omständigheten att regleringen till stor del tar sikte på rent civilrättsliga äm­

nen. Eu sak för sig är enligt utredningen, att institutet personalstiftelse ofta

utnyttjas för att bereda arbetsgivaren förmåner vid beskattning.

De viktigaste momenten i en civilrättslig reglering är enligt utredningen

följande.

Personalstiftelse skall ha till ändamål att i arbetsgivarens intresse främja

arbetstagares eller deras efterlevandes välfärd. Denna ändamålsbestämning

bör enligt utredningen ersätta nuvarande föreskrift i skatteförfattning om

att stiftelsens ändamål skall vara sådant, att den skattskyldige varit berät­

tigad till avdrag vid direkt omkostnad. Det föreslås att personalstiftelse inte

heller får ha till ändamål att sörja för pensionering eller avlöning eller an­

nan förmån, som arbetsgivaren är skyldig utge till enskild arbetstagare. Som

villkor för avdrag vid beskattning bör enligt utredningen därutöver gälla att

177

medlen beräknas komma till användning under de närmaste åren. Detta

villkor skall enligt utredningen framgå av skatteregler. Samtliga personal­

stiftelser föreslås bli ställda under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag. Ett an­

nat led i kontrollen utgör den föreslagna föreskriften, att ordföranden i stif­

telsens styrelse alltid skall utses av tillsynsmyndigheten. Det nuvarande skat-

terättsliga kravet på kontant avsättning bibehålls. Förbud uppställs mot

innehav av fordran mot arbetsgivaren även i form av återlån till arbetsgiva­

ren av avsatta medel. Förbudet avses gälla även om fullgod säkerhet erbjuds

stiftelsen. De anställda avses få ökad insyn i stiftelsen och medbestämman­

derätt vid förvaltningen av stiftelsens förmögenhet. Detta skall ske genom

föreskriften, att styrelsens ledamöter — ordföranden inte inräknad — skall

till lika delar bestå av representaner för arbetsgivaren och arbetstagarna.

Genom nämnda bestämmelser anser utredningen sig ha förebyggt miss­

bruk av rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelse. Samtidigt bör

det enligt utredningen tillses, att arbetsgivares benägenhet att avsätta medel

till personalens bästa inte motverkas i högre grad. Utredningen erinrar om

att personalstiftelse även enligt förslaget tillåts att i personalfrämjande syf­

te äga fast egendom, såsom semesterhem, och att detta förhållande ger ar­

betsgivaren avsevärda fördelar i skattehänseende i jämförelse med det fallet

att sådan fastighet inköpts i rörelsen. För inköp av fastighet i rörelsen är ar­

betsgivaren nämligen inte berättigad till avdrag i annan form än som värde-

minskningsavdrag på byggnad. Avsättning till stiftelsen betraktas däremot

som kostnad och grundar därför avdragsrätt.

Personalstiftelse skall enligt utredningens förslag ha till ändamål att

främja välfärd för arbetsgivarens personal. Välfärden får dock inte avse

pensionering och inte heller avlöning eller annan förmån, som arbetsgivaren

på grund av tjänsteavtal eller i övrigt åtagit sig att utgiva till arbetstagaren.

Förslaget att utesluta sådana förmåner som arbetsgivaren är skyldig att till­

handahålla, uppbärs enligt utredningen av skatterättsliga synpunkter. Som

exempel på vad som ryms under ändamålet nämner utredningen inrättande

av idrottsplats eller semesterhem och utgivande av resestipendier eller studie­

bidrag. Den omständigheten, att välfärden skall ligga i arbetsgivarens in­

tresse, hindrar enligt utredningen dock inte att exempelvis en idrottsplats

får användas även av utomstående, förutsatt att idrottsplatsen till helt över­

vägande del utnyttjas av destinatärerna.

Remissyttrandena. Den föreslagna ändamålsbestämningen godtas av Nä­

ringslivets skattedelegation, som anser det riktigt att från ändamålet ute­

sluta vad arbetsgivaren enligt anställningsavtal åtagit sig att utge till ar­

betstagare. Framtida förändringar i sådant avseende, vilka i dag inte kan

förutses, kan enligt delegationen komma att förskjuta gränserna för stif­

telsens ändamål. Vid sådana förskjutningar måste givetvis tillses att lagens

regler inte får retroaktiv verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

178

Departementschefen. Enligt vad utredningen framhåller är det inte ovan­

ligt, att arbetsgivare vill främja sina arbetstagares välfärd även i annat av­

seende än genom tryggande av pensionering, och att detta i så fall sker ge­

nom inrättande av särskild s. k. personalstiftelse. Av utredningens betänkan­

de kan inhämtas att antalet personalstiftelser (såväl bundna som fria) upp­

går till omkring 500 och att stiftelsernas förmögenhet år 1961 utgjorde om­

kring 95 miljoner kronor. Att personalstiftelse används som instrument för

främjande av anställdas välfärd beror främst på att avsättning till sådan stif­

telse berättigar till avdrag vid beskattning även i fall, då motsvarande utbetal­

ning direkt från arbetsgivarens rörelse inte föranleder sådant avdrag. För

avdragsrätt fordras inte heller att arbetsgivaren — såsom fallet är beträf­

fande pensionering —- lämnat utfästelser om förmåner, som skall tryggas

av stiftelseförmögenheten.

Institutet personalstiftelse är reglerat i civillag endast såvitt avser bunden

personalstiftelse. Sådan hänförs under 1937 års lag, som alltså avser både

pensions- och personalstiftelser. I skatteförfattningarna lämnas utförliga

regler om personalstiftelses skattskyldighet och om arbetsgivares rätt till

avdrag för avsättning till personalstiftelse.

Enligt utredningens mening är det från allmän synpunkt angeläget att

institutet personalstiftelse regleras i samband med den föreslagna lagstift­

ningen om tryggande av pensionsutfästelser. En sådan reglering bör till­

godose dels önskemålet om en klar gränsdragning mellan pensionsstiftelse

och stiftelse, som främjar annan välfärd än pensionering, dels arbetstaga­

res intresse av att vinna inflytande i stiftelsen och dels det allmännas in­

tresse av att avdragsrätten vid taxering inte utnyttjas på sätt som inte åsyf­

tas. Regleringen bör enligt utredningen ha som förebild förslaget till regle­

ring av pensionsstiftelse. Den omständigheten, att regleringen som nämnt

tillgodoser ett starkt skatteintresse, hindrar enligt utredningen inte att

reglerna meddelas i civillag. De ämnen som avses med regleringen är näm­

ligen i stort av civilrättslig natur.

Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt och förordar att en lag­

reglering genomförs efter i huvudsak de riktlinjer utredningen uppdragit.

Utredningens syfte att utforma de till sin huvudsakliga natur civilrättsliga

reglerna så, att de samtidigt kan uppfylla de krav som från skatterättslig

synpunkt ställs för att personalstiftelsen skall vara skattefri och att arbets­

givarens avsättning skall leda till skatteavdrag, finner jag ändamålsenligt.

I första stycket av förevarande paragraf definieras begreppet personal­

stiftelse. Departementsförslaget avviker från utredningens förslag på den­

na punkt endast i redaktionellt hänseende. Definitionen har nämligen i de­

partementsförslaget anpassats till motsvarande beskrivning i 9 § av pen­

sionsstiftelse.

Andra stycket motsvarar bestämmelsen i 10 § första stycket om pensions­

stiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

179

28 §.

Paragrafen motsvarar 3 § i utredningens förslag till lag om personal­

stiftelse.

Utredningen. Enligt gällande skatterätt får avdrag ske för avsättning

till personalstiftelse endast under förutsättning, att avsättningen sker ge­

nom att kontanter, aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar

överlämnas. Som ett uttryck för denna ståndpunkt föreslår utredningen,

att stiftelsens tillgångar skall vara helt oåtkomliga för arbetsgivaren. Åter-

lån bör därför inte få äga rum. Stiftelsen kan emellertid vid lagens ikraft­

trädande äga fordran mot arbetsgivaren, vilken uppkommit genom åter-

lån. Denna situation behandlas i övergångsbestämmelserna. Rörande inne­

hav av annan tillgång än fordran hänvisar utredningen till motsvarande

paragraf i kapitlet om pensionsstiftelse.

Vid bedömande av vilka tillgångar personalstiftelse kan inneha blir en­

ligt utredningen vidare av betydelse en bestämmelse som föreslagits i punkt

2 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen om att stiftelsens me­

del måste beräknas komma till användning under de närmaste åren efter

avsättningen. Därav framgår, att till personalstiftelse i princip inte kan

överlämnas fast egendom avsedd att användas i arbetsgivarens rörelse.

Remissyttrandena. Det föreslagna förbudet mot återlån kritiseras av Sve­

riges advokatsamfund, Lantbrukets skattedelegation och SHIO. Enligt ad­

vokatsamfundet saknas klar motivering till att skillnad skall råda mellan

pensions- och personalstiftelse. I den mån anledningen är att söka i den

skatterättsliga föreskriften om att medlen måste beräknas komma till an­

vändning inom de närmaste åren efter avsättningen (anvisningarna, punkt

2 a till 29 § kommunalskattelagen), kan paragrafen förses med tillägg att

stiftelsens kapital får placeras endast i lättrealiserbara tillgångar. Även en­

ligt skattedelegationen saknas anledning att hindra återlån från personal­

stiftelse. Utlåningstiden begränsas ändå av att likvida medel inte kan ligga

kvar hos stiftelsen under längre tid med hänsyn till de regler som gäller

för arbetsgivares avdragsrätt för avsättning till stiftelsen. Inte heller har

stiftelsen enligt vad som följer av hänvisningen till motsvarande bestäm­

melse för j>ensionsstiftelse rätt att ta emot egendom på villkor, som begrän­

sar stiftelsens befogenhet att förfoga över denna tillgång. Denna bestäm­

melse är dock i och för sig tvivelaktig, anser delegationen, eftersom den

skulle kunna hindra en stiftelse från att ta emot en fastighet avsedd som

semesterhem, såvida arbetsgivaren ställer det villkoret att fastigheten verk­

ligen skall utnyttjas såsom semesterhem och inte utan vidare får avytt­

ras. Det måste föreligga möjlighet för arbetsgivare att förknippa ett så­

dant överlämnande med villkor, som överensstämmer med definitionen på

personalstiftelse, understryker delegationen. Liknande synpunkter anförs

av SHIO.

180

Departementschefen. Paragrafen behandlar personalstiftelses rätt att in­

neha fordran mot arbetsgivaren och dess möjligheter att placera sina till­

gångar. Enligt utredningen bör här gälla samma normer som för pensions­

stiftelse med ett undantag. Undantaget avser stiftelses utlåning av medel till

arbetsgivaren. Sådan utlåning vill utredningen förbjuda. Till grund för det

föreslagna förbudet anför utredningen, att det är angeläget att motverka

eventuell benägenhet från arbetsgivarens sida att göra en avsättning i hu­

vudsakligt syfte att »lagra» obeskattade medel i stiftelsen. Utredningen fäs­

ter uppmärksamheten på att arbetsgivaren här — till skillnad från vad fal­

let är beträffande pensionsstiftelse — inte behöver ha gjort utfästelser om

de förmåner som skall tryggas av stiftelsen. Förbudet mot återlån bör en­

ligt utredningen verka i den riktningen att de avsatta medlen verkligen kom­

mer till användning för åsyftat ändamål. Utredningens förslag på denna

punkt kritiseras av ett par remissinstanser. Med hänsyn till de nu angivna

speciella synpunkter, som onekligen gör sig gällande beträffande till perso­

nalstiftelse avsatta medel, finner jag mig emellertid böra biträda utredning­

ens förslag.

Jag vill instämma i vad Lantbrukets skattedelegation anfört om att en ar­

betsgivare, som t. ex. överlämnat en fastighet avsedd för semesterhem, bör

kunna vara säker på att fastigheten verkligen kommer att utnyttjas i enlig­

het med syftet. Enligt min mening är det här inte fråga om att arbetsgivaren

ställer ett villkor i den meningen att han förbehåller sig vissa rättigheter el­

ler nyttigheter. Hans åtgärd bör hellre betraktas på det sättet att han inom

stiftelsens ram ger en ändamålsbestämmelse rörande stiftelsens disposition

av fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

29 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § i utredningens förslag till lag om

personalstiftelse.

Utredningen. Enligt utredningen bör stiftelse normalt fullgöra sitt ända­

mål genom att gottgöra arbetsgivaren för utgifter, som denne haft inom ra­

men för stiftelseändamålet. Denna uppfattning anser utredningen vara gäl­

lande rätts. Utredningen påpekar att gottgörelse utgör skattepliktig inkomst

för arbetsgivaren, när den inte tas ur medel som redan förut beskattats hos

arbetsgivaren.

Har stiftelsen medel kvar, sedan arbetsgivaren utnyttjat sin rätt till gott­

görelse vid ett visst tillfälle, bör stiftelsen själv äga förfoga över dessa genom

utbetalning inom ramen för stiftelseändamålet.

Personalstiftelses hela förmögenhet bör enligt utredningen i princip stå

till förfogande för gottgörelse så långt den behövs. Likväl bör undantag gö­

ras för det fall att stiftelsen äger fast egendom som används för arbetsta­

garnas välfärd, t. ex. till ett semesterhem. Den del av stiftelseförmögenhe­

181

ten, som är »låst» i sådan egendom bör inte mot stiftelsens vilja få utnyttjas

för gottgörelse. Inte heller bör stiftelse genom gottgörelse frånhändas medel,

som fordras för underhåll och skötsel av sådan egendom eller anläggning

under de närmaste åren.

Liksom fallet är med gottgörelse ur pensionsstiftelse får gottgörelse ur

personalstiftelse avse arbetsgivarens utgifter under hans aktuella räken­

skapsår. För arbetsgivare, som i skattehänseende beräknar sin inkomst en­

ligt bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse enligt utredningen avse

kostnad och inte utgift.

Remissyttrandena. Förslaget att personalstiftelse i första hand skall gott-

göra arbetsgivaren för utgifter, som denne haft inom ramen för stiftelsens

ändamål, har tilldragit sig stort intresse. Några remissinstanser anser att

stiftelsens tryggandeuppgift bör komma i främsta rummet och detta t. o. m.

i högre grad än som föreslagits av utredningen, medan andra gjort gällande

att stiftelsens beredandefunktion förtjänar större beaktande än förslaget

anger.

Till den första gruppen kan räknas överståthållarämbetet, som framhåller

att den stiftelsen tillerkända förfoganderätten hindrar arbetsgivaren att sam­

manföra medel genom successiva avsättningar för ett mera kostnadskrävan­

de företag till personalens välfärd. Även Lantbrukets skattedelegation upp­

märksammar relationen mellan arbetsgivaren och stiftelsen och anser det

nödvändigt, att arbetsgivaren inom ramen för stiftelsens ändamål har rätt

att disponera stiftelsens medel och bestämma tidpunkten för dessas använ­

dande, eftersom hans rätt till avdrag vid taxering annars kan komma i fara

på grund av de föreslagna anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (av­

drag förutsätter att medlen kan beräknas komma till användning under de

närmaste åren). Delegationen frågar sig vad som händer om den plan ar­

betsgivaren framlagt inför taxeringsmyndigheten, med uppgift om i vilken

takt medlen avses skola förbrukas, inte följs på grund av att stiftelsens sty-

lelse underlåter att disponera medlen enligt planen. Även annars kan kon­

fliktsituationer uppkomma, nämligen om stiftelsen disponerat medlen för

annat ändamål än arbetsgivaren avsett.

Till stöd för uppfattningen att stiftelsen bör ha större rätt att bestämma

över sina medel (beredandefunktion) uttalar sig riksskattenämnden, TCO

och Taxeringsnämndsordf örandenas riksförbund. Riksskattenämnden fin­

ner det naturligare att stiftelsen själv i första hand får göra direkta utbetal­

ningar inom ramen för ändamålet.

Kammarrätten påpekar, att personalstiftelse i allmänhet fungerar såsom

beredandestiftelse och att, då någon ändring däri inte torde ha avsetts, detta

förhållande bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

Även Skånes handelskammare anser, att förslaget inte gör någon klar åt­

skillnad mellan stiftelser, som har karaktär av pantstiftelser, och såda­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

na som är att betrakta som beredandestiftelser. Konsekvensen kan bli att

styrelsen, när den fattar beslut om användning av stiftelsens medel, måste

beakta arbetsgivarens rätt afl när som helst begära gottgörelse för utgifter

som han haft inom ramen för stiftelsens ändamål. Inte heller framgår det

enligt handelskammarens uppfattning hur bestående stiftelser av beredan-

dekaraktär skall behandlas efter den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den fråga, som tilldragit sig det största intresset

beträffande personalstiftelser, är stiftelsens relation till arbetsgivaren. En­

ligt utredningen bör stiftelsen normalt fungera så, att den i första hand läm­

nar arbetsgivaren gottgörelse för dennes utgifter inom stiftelseändamålets

ram. Om medel finns tillgängliga, sedan gottgörelse vid visst tillfälle utgått,

bör stiftelsen själv enligt utredningen förfoga över dessa. Detta förslag bi­

träds av vissa remissinstanser, som anser att en sådan ordning är nödvän­

dig för att arbetsgivarens syfte med avsättningarna skall kunna förverkli­

gas. Det påpekas också att utredningens övriga förslag till lagstiftning byg­

ger på en sådan ståndpunkt. Andra remissinstanser åter hävdar, att stiftel­

sen bör ha större bestämmanderätt över avsatta medel än utredningen före­

slagit.

Utredningens framhävande av stiftelsens funktion att lämna gottgörelse

till arbetsgivaren för dennes utgifter inom ramen för stiftelsens ändamål sy­

nes vara ett av uttrycken för utredningens grunduppfattning, att personal­

stiftelse är ett instrument för arbetsgivaren att förmedla annan välfärd till

arbetstagarna än sådan som erbjuds dem direkt i rörelsen. Stiftelse bör

därför inte få handla så, att arbetsgivarens intentioner motverkas eller görs

om intet. Jag ansluter mig till denna principiella uppfattning och förordar,

att gottgörelseregeln utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utred­

ningsförslaget. I departementsförslaget har dock —• bl. a. med hänsyn till

vad som anförts vid remissbehandlingen — gottgörelsesynpunkten ansetts

böra komma till ännu tydligare uttryck. Detta har ansetts kunna ske ge­

nom att stiftelsen ges rätt att förfoga över avsatta medel, sedan arbetsgi­

varen tagit ut gottgörelse för visst räkenskapsår, endast om det klart fram­

går, att arbetsgivaren inte kommer att få anledning att ta ut ytterligare

gottgörelse ur stiftelsen under de närmaste åren. Som lämplig överblickbar

tidrymd föreslås tre år.

Det förhållandet, att stiftelsens medel skall användas till gottgörelse för

arbetsgivarens utgifter inom ramen för stiftelsens ändamål, får inte ovillkor­

ligen innebära, att arbetsgivaren äger göra anspråk på all stiftelsens egen­

dom. I likhet med utredningens förslag uppställer departementsförslaget

vissa inskränkningar. Krav på gottgörelse får sålunda inte utan vidare för­

anleda, att stiftelsen mot sin vilja nödgas avstå från fast egendom, som an­

slagits till främjande av ett visst ändamål, såsom ett semesterhem.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

30 §.

Paragrafen motsvarar 2 § och 5—7 §§ i utredningens förslag till lag om

personalstiftelse.

Utredningen. I sitt förslag rörande styrelses sammansättning hänvisar

utredningen till motsvarande föreskrifter för pensionsstiftelse. På en punkt

föreslås dock avvikelse. Ordförande i personalstiftelse skall alltid finnas

och skall förordnas av tillsynsmyndigheten. Förslaget är enligt utredningen

ett uttryck för de skatterättsliga önskemålen, att det allmänna skall få kon­

troll över att stiftelsens medel används på rätt sätt och i rätt tid.

I övrigt föreslår utredningen, att i huvudsak samma ordning skall till-

lämpas på personalstiftelser som på pensionsstiftelser.

Remissyttrandena. Förslaget att ordförande alltid skall utses av tillsyns­

myndigheten godtas av Näringslivets skattedelegation och Familjeföretagens

förening under förutsättning att avsättning till stiftelse blir skattefri på

sätt föreslagits. Föreningen bär dock ifrågasatt om den föreslagna ord­

ningen bör vara obligatorisk.

Förslaget avstyrks av övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan. En-

ligt Lantbrukets skattedelegation motiveras förslaget av de skatterättsliga

önskemålen att det allmänna skall få full kontroll över att stiftelsens me­

del används på rätt sätt och i rätt tid. Delegationen frågar sig, om ord­

förandens uppgift skall vara av fiskalt slag, och anför vidare. Delegatio­

nen har den uppfattningen att, eftersom personalstiftelsen skall vara ställd

under tillsyn, det allmänna på den vägen rimligen bör kunna skaffa sig

tillräcklig insyn i att stiftelsens medel blir rätt använda. Det uttalade mo­

tivet skulle innebära att den av tillsynsmyndigheten utsedde ordföranden

närmast hade att fullgöra en fiskal uppgift i sitt arbete i personalstiftelse.

Detta medför antingen att taxeringsmyndigheternas allmänna gransknings-

rätt över de åtgärder stiftelsestyrelsen vidtar skjutes åt sidan eller också

att, om taxeringsmyndigheterna hyser annan uppfattning om vidtagna åt­

gärder, styrelseordföranden rimligen måste lämna sitt uppdrag. Det lär också

kunna inträffa att varken arbetsgivaren eller arbetstagarna hyser förtroen­

de för den av tillsynsmyndigheten utsedde ordföranden, varvid arbetet i

personalstiftelsens styrelse kan försvåras. Delegationen kan därför icke

godta att tillsynsmyndigheten skall utse styrelseordförande i personal­

stiftelse, i synnerhet mot bakgrunden av den motivering som lämnats för

förslaget. Det kan däremot enligt delegationens uppfattning vara rimligt, att

arbetsgivaren och arbetstagarna gemensamt skall utse ordföranden och

först om dessa icke kan enas tillsynsmyndigheten skall lämna förslag till

neutral ordförande.

Även Sveriges advokatsamfund finner det främmande att ordföranden

skall fungera som ett slags statens kontrollant och föreslår att styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

183

184

Kiingl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

utses efter de regler, som avses skola gälla för pensionsstiftelse. Svensk in­

dustriförening hävdar, att det allmännas skatteintresse tillgodoses genom

befogenheten för tillsynsmyndigheten att utse revisor, då anledning där­

till finns, samt att förslaget sannolikt kommer att inverka negativt på sam­

arbetet inom styrelsen därigenom att övriga styrelseledamöter kommer att

känna sig övervakade av ordföranden. Enligt Skånes handelskammare sak­

nas skäl att avvika från gängse normer i fråga om utövande av tillsyn. Att

märka är också att avsättning till personalstiftelse innebär att arbetsgivaren

definitivt avhänder sig medlen. Även Kooperativa förbundet finner överty­

gande skäl tala för att styrelse utses i enlighet med vad som avses gälla för

pensionsstiftelse.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på den uppfattningen

att reglerna för personalstiftelse så långt möjligt bör överensstämma med

motsvarande regler för pensionsstiftelse. Paragrafen räknar upp de regler

om pensionsstiftelse, som skall tillämpas på personalstiftelse. Med anled­

ning av den kraftiga kritik som riktats mot utredningens tanke att ordfö­

rande i personalstiftelses styrelse — oberoende av parternas uppfattning —

alltid skall utses av tillsynsmyndigheten, finner jag inte skäl att på bekost­

nad av enhetlighet och likformighet göra avsteg från den i 16 § föreslagna

ordningen beträffande utseendet av ordförande i pensionsstiftelse. Utred­

ningens farhågor, att frånvaron av specialreglering i fråga om personal­

stiftelse skulle kunna få menliga följder, synes mig överdrivna bl. a. med

hänsyn till övriga bestämmelser.

I fråga om fördelning av medel efter likvidation bör gälla, att sedan per­

sonalstiftelses egna skulder betalats, återstående medel används till välfärd

för dem som omfattas av ändamålet med stiftelsen.

Tillsyn

31—33 §§.

Paragraferna motsvarar 5 kap. 1—3 §§ i utredningens förslag till lag om

tryggande av pensionslöften.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen

bör pensions- och personalstiftelser stå under tillsyn av länsstyrelse. Be­

hövliga närmare föreskrifter ges i förevarande paragrafer.

I 31 § föreskrivs att tillsynsmyndighet skall vara länsstyrelsen i det län,

där arbetsgivaren har sitt hemvist. Utredningen har påpekat att frågan var

arbetsgivarens hemvist är beläget, skall avöras med ledning av rättegångs­

balkens regler om laga domstol. För arbetsgivare, som är fysisk person, är

hemvistet mantalsskrivningsorten. Är arbetsgivaren juridisk person, anses

den ort som hemvist, där styrelsen har sitt säte.

185

Är stiftelse gemensam för flera arbetsgivare, bör länsstyrelsen i det län

vara tillsynsmyndighet, där den arbetsgivare har sitt hemvist, som har den

största andelen i stiftelsen.

I sammanhanget bör påpekas, att tillsynsmyndigheten har vissa uppgif­

ter i samband med att näringsverksamhet upphör. Tillsynsmyndighet i det

fall, som avses i 23 §, är länsstyrelsen i det län, där den överlåtande arbets­

givaren har sitt hemvist. I det fall som avses i 24 § är förhållandet natur­

ligtvis detsamma.

Följande paragraf, 32 §, upptar en bestämmelse, som klargör att reglerna

i 1929 års lag i tillämpliga delar skall gälla beträffande tillsynsmyndig­

hetens närmare åligganden och befogenheter i fråga om pensions- och per­

sonalstiftelser. I de delar, där tryggandelagen innehåller regler, som kom­

pletterar och delvis ändrar tillsynslagens system, skall alltså myndigheten

förfoga över de maktmedel, som den sistnämnda lagen anger.

Den sista paragrafen, 33 §, slår endast fast att samma klagorätt som före­

ligger i fråga om avgöranden enligt 1929 års lag i allmänhet bör föreligga

i fråga om tillsynsmyndighetens beslut i ämnen, som ligger utanför 1929

års lag.

Enligt min mening bör besvär i ämnen, som tryggandelagen omfattar,

upptas och avgöras av regeringsrätten. För en sådan lösning talar fr. a.

sambandet med 1929 års lag. Mål som angår denna lag prövas nämligen

också av regeringsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. 1. Som jag tidigare framhållit, bör den nya lagstift­

ningen träda i kraft den 1 mars 1968. Valet av detta datum är framför allt

betingat av intresset att åstadkomma en lämplig samordning med de be­

stämmelser som för skatterättens vidkommande avses komplettera de nu

föreslagna civilrättsliga reglerna.

Genom den nya lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. in. upphävs

1937 års och 1961 års lagar i den mån särskilda övergångsbestämmelser inte

föreskriver att äldre lag skall fortsätta att gälla.

2. Enligt 9 § är endast sådan stiftelse pensionsstiftelse, som uteslutande

har till ändamål pensionering av arbetstagare. F. n. finns en del stiftelser,

vilka utom pensionering tillgodoser även sådana ändamål som enligt departe-

mentsförslaget bör omfattas av särskild personalstiftelse. En sådan s. k.

blandad stiftelse avses i samband med lagstiftningens ikraftträdande bli

uppdelad på en pensionsstiftelse och en personalstiftelse. I första hand bör

då stiftelsens tillgångar tillföras pensionsstiftelsen, så att stiftelsens ur­

sprungliga skuld och den pensionsskuld, som stiftelsen tryggar, blir täckt.

Övriga medel utgör personalstiftelse, men endast om de kan anses vara till­

räckliga att tjäna eget ändamål under särskild förvaltning.

186

3. Bland övergångsbestämmelserna behandlar punkterna 3—6 det väsent­

ligaste övergångsproblemet vid den nya lagstiftningens ikraftträdande, näm­

ligen de frågor som uppkommer vid omvandlingen av reversstiftelse till spär­

rad skuldpost i arbetsgivarens bokföring.

Punkten 3 innehåller huvudregeln att pensionsstiftelse, vilken är knuten

till aktiebolag eller annat rättssubjekt, som avses i 5 § första stycket första

punkten, genom lagstiftningens ikraftträdande förlorar varje fordran mot

arbetsgivaren, för vilken säkerhet inte är ställd. Detta innebär i praktiken

att alla vanliga reversfordringar mot arbetsgivaren upphör där denne är

sådant rättssubjekt som nyss sagts. Likaså utsläcks fordringar, som avser

arbetsgivarens åtaganden enligt allmän pensionsplan, dvs. främst fordringar

på grund av hans PRI-åtaganden (jfr 5 § första stycket andra punkten).

Den omständigheten att pensionsstiftelses fordran upphör påverkar inte

principiellt arbetsgivarens skuld till arbetstagarna på grund av givna pen­

sionsutfästelser. Denna skuld kvarstår utan att det särskilt behöver påpe­

kas. Har pensionsstiftelse egen skuld av något slag, t. ex. på grund av pen­

sionsutfästelser, som stiftelsen gett innan 1961 års lag trädde i kraft, dvs.

under tid då s. k. beredandestiftelser var tillåtna, bör ansvaret för denna

emellertid övertas av arbetsgivaren.

I det fall att upplupen del av pensioner, som stiftelsen själv utfäst, till­

sammans med stiftelsens övriga skulder överstiger beloppet av den fordran,

som upphört, bör arbetsgivaren äga skriva ned utfästelserna till att avse

pensioner med sammanlagt kapitalvärde motsvarande skillnaden mellan

fordringsbeloppet och stiftelsens övriga egna skulder. Detta bör dock endast

få ske i normalfallet, dvs. när ingen egendom finns kvar i pensionsstiftelsen

efter reversfordringarnas upphörande. Arbetsgivaren bör alltså inte behöva

infria beredandestiftelses pensionsutfästelser i större utsträckning än som

motsvarar den skuld han åtagit sig gentemot stiftelsen. I det mer ovanliga

fallet, att det finns kvar tillgångar i pensionsstiftelsen sedan de reversford­

ringar, för vilka säkerhet inte ställts, upphört att gälla, svarar stiftelsen

självfallet för sådana utfästelser, som inte övertagits av arbetsgivaren.

Man bör kunna begära av arbetsgivaren, att han underrättar pensionsbor-

genären om nedskrivning. Försummar han detta, bör ai'betsgivaren därför

bli ansvarig för den pension, som var intjänad den 1 mars 1968. Underrät­

telse skall avsändas i så god tid att den kommer borgenären tillhanda före

den 1 mars 1969. Har arbetsgivaren inte tillgång till borgenärens adress, el­

ler kan han av annan anledning inte nå borgenären med underrättelse, bör

han, om han vill undgå ansvar, före sistnämnda dag införa underrättelsen i

tidning inom orten.

4. Följden av att arbetsgivarens skuld till pensionsstiftelse upphör enligt

3 bör i princip vara att motsvarande belopp upptas under ett särskilt skuld­

konto. Beloppet skall sedermera redovisas i balansräkningen såsom en skuld­

post under rubriken Avsatt till pensioner. Hade pensionsstiftelsen egna skul­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

187

der, vilka arbetsgivaren övertagit och som inte avser pension, bör dock na­

turligtvis belopp, som motsvarar dessa skulder, inte upptas under ifråga­

varande konto.

6. I princip skulle det självfallet ha varit tilltalande om den förordade re­

formen kunnat innebära att alla reversfordringar mot arbetsgivare i pen­

sionsstiftelser bragtes att upphöra. Vissa stiftelser, som grundats av andra

arbetsgivare än aktiebolag och liknande rättssubjekt och som inte avser

planpensioner, förfogar emellertid över reversfordringar mot arbetsgivaren.

Det skulle från tryggandesynpunkt vara mindre lämpligt, om stiftelsens

fordran i detta fall upphörde utan att arbetsgivarens utfästelse samtidigt

tryggades på annat sätt. Med hänsyn härtill bör föreskrivas, att sådana re-

versfordringar får bestå inom ramen för det nya pensionsstiftelsesystemet.

Några ytterligare reversavsättningar bör dock inte godtas.

I detta sammanhang bör påpekas, att pensionsstiftelse, som är knuten till

affärs- eller sparbank eller till jordbrukskreditkassa, ofta står som inneha­

vare av fordringar mot arbetsgivaren enligt motbok. Med hänsyn till de soli-

ditetskrav som lagstiftningen uppställer i fråga om bankrörelse finns knap­

past anledning att från tryggandesynpunkt reagera mot att ifrågavarande

stiftelser behåller sina motboksfordringar inom ramen för ett realstiftelse-

system. Fortsatt avsättning enligt den tidigare ordningen torde kunna ske

genom åter lån, varvid tillsynsmyndigheten synes oförhindrad medge att

särskild säkerhet inte behöver ställas.

11—12. Dessa föreskrifter motsvarar övergångsbestämmelser till 1961 års

lag.

14. I gällande rätt finns inga bestämmelser om fri stiftelses likvidation,

då arbetsgivaren upphör med sin rörelse. Man kan därför förutsätta, att det

finns ett antal pensionsstiftelser, som inte längre är knutna till någon ar­

betsgivare, beroende på att arbetsgivarens rörelse likviderats utan att lik­

vidationen fått omfatta stiftelsen. För sådana stiftelser är rättsläget i hög

grad flytande. Syftet med förevarande bestämmelse är att åstadkomma en

lämplig anpassning till de föreslagna likvidationsreglerna. Som regel torde

stiftelsen böra likvidera men stundom kan förhållandena vara sådana, att

stiftelsen hellre bör knytas till någon arbetsgivare. Riktmärket vid pröv­

ningen bör vara hänsynen till destinatärernas bästa.

15. Det torde finnas ett mindre antal pensionsstiftelser, som erhållit sina

tillgångar genom avsättning, för vilken vid taxering avdrag inte begärts

eller erhållits. Det kan exempelvis ha varit fråga om testamente eller dona­

tion till stiftelsen från någon arbetsgivaren närstående person, såsom styrel­

seledamot i ett aktiebolag. Även i annat fall kan förhållandena vara såda­

na, att stiftelseurkundens regler beträffande stiftelsen inte bör frångås. För

sådana sällsynta fall skapas här möjlighet att undanta stiftelsen från den

föreslagna lagregleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslaget till ändring i 17 kap. handelsbalken

4 §•

Departementschefen. Enligt denna paragraf gäller förmånsrätt för ford­

ran på lön eller pension, som tillkommer arbetstagare eller pensionstagare

på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, dock inte för längre tid än

sammanlagt ett år och inte heller för längre tid tillbaka än ett år innan kon­

kursansökningen gjordes.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör bestämmelserna i

denna paragraf om förmånsrätt inte undergå någon mer betydande ändring.

Utredningen har föreslagit en mindre justering av paragrafens första stycke,

som innebär att förmånsrätten för arbetstagares lön utsträcks till att avse

utestående försäkringsavgift för sista året för privat pension åt gäldenärens

arbetstagare. Tillägget tar sikte på det fall, att arbetsgivaren tecknat pen­

sionsförsäkring för arbetstagaren och i förhållande till försäkringsinrätt-

ningen åtagit sig att betala premierna. Härigenom skapas ett rättsförhållan­

de mellan försäkringsinrättningen och arbetsgivaren. I praxis har varit fö­

remål för bedömande, huruvida inrättningen för krav på oguldna avgifter

kan åtnjuta förmånsrätt enligt 4 §. Som grund för sådan talan har då åbe­

ropats, att arbetsgivarens betalning av försäkringsavgifterna är att jäm­

ställa med betalning av lön. Sådan talan har bifallits av enhälliga domsto­

lar (se NJA 1956 s. 719). Utredningens förslag avser att i anslutning till

denna praxis ge förmånsrätt för obetalda avgifter för pensionsförsäkring

för ett år. Den föreslagna bestämmelsen avser däremot inte avgifter för all­

män tilläggspension. Jag biträder utredningsförslaget.

I anslutning till förslaget att 1937 års lag skall upphävas föreslår jag vidare

att nuvarande bestämmelse i 17 kap. 4 § andra stycket handelsbalken om för­

månsrätt för fordran som tillkommer sådan pensionsstiftelse som bildats

enligt nämnda lag utgår. Dessutom föreslås beträffande bestämmelserna i

andra stycket en omformulering, som i materiellt hänseende nära anslute*

till utredningens uppfattning av gällande rätt. Förmånsrätt skall sålunda

gälla för pensionsposter, som förfallit till betalning före eller under kon­

kursen fram till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsför-

slag är att räkna. Mer än ett års pension får dock inte sammanlagt bevakas

med denna förmånsrätt.

Till andra stycket har fogats en föreskrift om att förmånsrätten i vissa

fall får avse fordran på pension, som intjänats hos en tidigare arbetsgiva­

re. Som utredningen påpekat torde enligt gällande rätt förmånsrätt vara

förenad med fordran endast så länge fordringen görs gällande mot den ur­

sprungliga gäldenären. Överlåter gäldenären sin skuld till annan, torde bor­

genären inte äga rätt att hävda förmånsrätten mot den nya gäldenären.

189

Däremot består förmånsrätten vid byte av borgenär. Jag har föreslagit att,

om ansvaret för pensionsutfästelse överflyttats på någon som övertar nä­

ringsverksamhet, pensionsborgenär beträffande utfästelsens rättsverkningar

är att anse som anställd hos efterträdaren från dagen för anställningen hos

företrädaren. Denna bestämmelse bör återverka på förmånsrätten, så att

fordran på pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, gäller med

förmånsrätt i efterträdarens konkurs.

6 a §.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag har anfört i den

allmänna motiveringen upptar departementsförslaget i 17 kap. handelsbal-

ken en ny paragraf, som syftar till att ge vissa äldre pensionsborgenärer en

särskild förmånsrätt för sina pensionsfordringar. Denna särskilda förmåns­

rätt föreslås ligga mellan fastighetsinteckning och företagsinteckning och

har tagits upp i en ny paragraf, betecknad 6 a §. Paragrafen avser till skill­

nad från 4 § pension, som inte är förfallen till betalning den dag, från vil­

ken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna i konkursen. I

lagtexten har detta förhållande uttryckts med orden »fordran på framtida

pension», varvid samtidigt är att uppmärksamma bestämmelsen i 139 § kon­

kur slagen, till vilken jag återkommer.

Den nya förmånsrätten är, som jag har anfört i den allmänna motive­

ringen, avsedd för vissa äldre arbetstagare som inte äger uppbära full all­

män tilläggspension. Den omfattar sålunda arbetstagare som är födda år

1907 eller tidigare.

Den föreslagna förmånsrätten gäller vidare som jag anfört tidigare för

begränsade belopp. Denna begränsning har uttryckts sålunda att intjänad

del av utfäst pension (fribrev) inte får antas gälla högre årlig pension än

som motsvarar ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Kapital­

värdet av detta fribrev framräknas med ledning av 139 § konkurslagen. In­

nefattar pensionsutfästelse inte bara ålderspension utan även familjepen­

sion och invalidpension, beräknas varje pensionsslag för sig.

Till grund för de föreslagna bestämmelserna i denna paragraf om en sär­

skild förmånsrätt ligger som framgått tidigare uppfattningen, att vissa grup­

per av arbetstagare som saknar full allmän tilläggspension bör genom en

särskild förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs bli tillförsäkrade en årlig

pension om högst ett basbelopp. Därav följer att avdrag bör göras för sådan

pension som arbetstagaren kan uppbära utan bevakning i konkursen. I en­

lighet härmed föreskrivs att avdrag skall göras för upplupen del av pension,

som genom arbetsgivarens försorg tillkommer arbetstagaren genom privat

pensionsförsäkring eller p. gr. a. allmän pensionsplan. En följd härav blir,

att pension som grundas på allmän pensionsplan överhuvud inte kommer

att omfattas av förmånsrätt enligt paragrafen.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket får jag hänvisa till vad jag an­

fört under 4 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

190

Kungl. May.ts proposition nr 83 år 1967

11

§•

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

anser jag övervägande skäl tala emot att införa en generell förmånsrätt för

pensionsfordringar enligt 17 kap. 11 § bandelsbalken. Departementsförsla-

get upptar sålunda till skillnad från utredningens förslag inte någon be­

stämmelse härom.

Med hänsyn till att den föreslagna lagen om tryggande av pensionsutfäs­

telse m. m. skall träda i stället för 1937 års lag, bör den nuvarande bestäm­

melsen i 17 kap. 11 § tredje stycket om förmånsrätt för bundna pensions­

stiftelser utgå.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

28 a — 29 §§.

Gällande rätt. I samband med tillkomsten av 1937 års lag om bundna pen­

sionsstiftelser infördes i konkurslagen bestämmelser om återvinning av av­

sättning till sådan stiftelse. Enligt 28 a § föreligger återvinningsrätt, om ak­

tiebolags borgenärer finnes ha lidit märklig skada genom att medel över­

förts till stiftelsen och konkursansökningen gjorts inom 180 dagar efter det

överföringen vunnit publicitet.

Enligt 29 § föreligger i princip återvinningsrätt, om gäldenären inom 60

dagar före konkursansökningen betalt skuld, som inte var förfallen vid be-

talningstillfället eller betalt skuld på annat sätt än med pengar eller andra

vanliga betalningsmedel eller lämnat pant för skuld, vid vars tillkomst så­

dan säkerhet inte betingats.

Utredningen. Utredningen anför att avsättning till bunden pensionsstif­

telse enligt 28 a § likställs med gåva i återvinningshänseende med hänsyn till

att sådan avsättning ansetts ske med vinstmedel. Utredningen framhåller

att det vid 1953 års riksdag väcktes motioner (I: 40 och II: 51) om att i kon­

kurslagen borde införas en bestämmelse, att medel, som avsatts till pensions­

stiftelse, i återvinningshänseende skall behandlas som vederlagsdisposition

och alltså inte jämställas med gåva. Första lagutskottet (L*U 36) anförde i

sitt utlåtande över motionerna bl. a. att de skäl, som motiverade återvin-

ningsregeln i 28 a § konkurslagen alltjämt måste anses beaktansvärda. Att

för alla situationer upphäva denna regel syntes inte möjligt utan att åsido­

sätta andra borgenärers berättigade intressen. Å andra sidan kunde enligt

utskottet skäl obestridligen anföras till stöd för att skilja på olika fall med

hänsyn till de skilda betingelser, under vilka överföringarna av medel till

stiftelsen ägt rum.

191

Även enligt utredningens mening bör vid återvinning beaktas själva an­

ledningen till att avsättning skett till pensionsstiftelse. Har avsättningen

skett i syfte att täcka pensionsreserven saknas enligt utredningen skäl att

jämställa avsättningen med gåva i atervinningshänseende. Tvärtom synes

det då naturligt att bedöma förhållandet på samma sätt som när en gälde­

när betalat gäld, som inte är förfallen, eller lämnat pant för gäld, vid vars

tillkomst sådan säkerhet inte betingats. Utredningen föreslår att i sådant

fall avsättningen bedöms med stöd av 29 § konkurslagen. Har däremot me­

del överlämnats till stiftelsen i sådan utsträckning att stiftelsen erhållit över­

skott på kapitalet eller sålunda medel utöver vad som enligt trvggandelagen

betingas av syftet att trygga arbetsgivarens pensioner, är jämförelsen med

gåva enligt utredningen alltjämt adekvat. Avsättningens karaktär bör en­

ligt utredningen bedömas med utgångspunkt från läget vid avsättningstid-

punkten.

Efter de nu anförda riktlinjerna har utredningen utformat sitt förslag

till ändring i 28 a och 29 §§. Avsättning till personalstiftelse bör enligt ut­

redningen utan inskränkning behandlas efter samma norm, som gäller för

avsättning av överskottsmedel till pensionsstiftelse.

Enligt den gällande lydelsen av 28 a § förutsätts för tillämpning av åter-

vinningsregeln bl. a. att bolagets borgenärer genom avsättningen lidit märk­

lig skada. Detta rekvisit kan enligt utredningen slopas, om man följer ut­

redningens uppdelning av avsättningsåtgärder på två skilda paragrafer.

Avsättning, som ryms under 28 a §, förutsätts nämligen enligt utredningen

alltid medföra märklig skada för bolagets övriga borgenärer.

Utgångspunkt för tidsfristen enligt 28 a § bör enligt utredningen vara

den dag, då medlen överlämnats till stiftelsen, och inte den tidigare dag, då

arbetsgivaren kan ha bokfört avsättningen.

Om arbetsgivaren överför medel till pensionsstiftelse i syfte att trygga

sina pensionslöften, bör överförandet enligt utredningen med stöd av 29 §

bedömas som ett sätt att i förtid betala den skuld, vartill löftet givit upp­

hov. Utredningen utför sin tankegång genom att hänvisa till vad som hän­

der om stiftelsen sedermera träder i likvidation. I så fall skall stiftelsen be­

tala arbetsgivarens pensionsfordringar, låt vara att det skall ske genom in­

köp av pensionsförsäkring. Även utan likvidation är emellertid enligt utred­

ningen stiftelsen betalningsskyldig, när arbetsgivaren äger rätt till gottgö-

relse för vad han erlagt i form av förfallna pensionsposler. Enligt utredning­

en nar man samma resultat, om man i stället jämställer överförandet av

medel till pensionsstiftelse med pantsättning för skuld i de fall, då borge­

nären icke fordrat dylik säkerhet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill

ett nytt stycke i paragrafen, enligt vilket överförande av medel till pensions­

stiftelse skall bedömas på samma sätt som gäldenär åtgärder enligt första

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

192

Remissyttrandena. Lagberedningen anser att de särskilda tidsfristerna

i 28 a och 29 §§ är alltför snäva och att utgångspunkten för återvinnings-

fristen borde vara knuten till någon publicitetsåtgärd.

Departementschefen. Den nu aktuella frågan gäller närmast hur avsätt­

ning till pensionsstiftelse skall bedömas i återvinningshänseende. Utred­

ningen har den uppfattningen, att avsättning bör bedömas på olika sätt

allteftersom de avsatta medlen täcker stiftelsens pensionsreserv eller inte

och förordar att de båda typfallen för återvinning behandlas i två skilda

paragrafer. Under 29 § hänförs avsättning inom ramen för täckning av stif­

telses pensionsreserv. Återvinningsfristen är här 60 dagar. Avsättning, som

faller utanför nämnda ram, hänförs till 28 a §. För detta fall gäller en frist

av 180 dagar, dvs. samma frist som för gåva.

Utredningens förslag har lämnats utan invändning av alla remissinstan­

ser utom lagberedningen, som — såvitt nu är i fråga — funnit tidsfristerna

allt för snäva. Vid den avvägning av motsatta borgenärsintressen, som kom­

mer till uttryck bl. a. vid bestämmandet av tidsfrister för återvinning, har

utredningen fäst avseende vid om avsättningen avser att trygga pensions-

borgenärernas intjänade pensionsrätt eller inte. Departementsförslaget an­

sluter helt till utredningens förslag, som får anses överensstämma med den

av mig biträdda uppfattningen rörande pensionsutfästelsens natur. Av prak­

tiska skäl synes det svårt att som utgångspunkt för återvinningsfristen

räkna med annan dag än den då avsättningen äger rum.

Som utredningen föreslagit bör avsättning till personalstiftelse behand­

las på samma sätt som sådan avsättning till pensionsstiftelse, vilken faller

utanför pensionsreserven.

100

§.

Utredningen. Den omständigheten, att en arbetstagares pensionsrätt tryg­

gas av en pensionsstiftelse, får enligt utredningen betydelse om arbetsgiva­

ren blir försatt i konkurs. Frågan blir då, om arbetstagaren äger rätt att be­

vaka hela sin pensionsfordran i arbetsgivarens konkursbo eller om hans

fordran först skall minskas med det belopp, som stiftelsen kan erbjuda.

Utredningen finner det ändamålsenligt att stiftelsen, som har att träda

i likvidation vid beslutet om konkurs, skall tas i anspråk i första hand. För­

slår inte stiftelsens medel att täcka pensionsfordringarna, får bristen själv­

fallet göras gällande i arbetsgivarens konkurs. Att man på detta sätt anvisar

vilken egendom borgenären i första hand skall ta i anspråk överensstäm­

mer enligt utredningen med vad som gäller bl. a. för lönefordran enligt 17

kap. 4 § handelsbalken. Denna förmånsrätt får enligt 17 kap. 13 § samma

balk nämligen inte göras gällande i fast egendom, så länge lös egendom finns

att tillgå. I enlighet härmed har utredningen föreslagit ett tillägg till 100 §

konkurslagen.

Kangl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

193

Även om stiftelsen likviderar utan dröjsmål i samband med arbetsgiva­

res konkurs, torde man likväl inte före bevakningstidens utgång veta hur

stor del av pensionsfordringen som stiftelsen kan betala. Utredningen disku­

terar frågan, hur bevakningsbeloppet i så fall skall bestämmas. Som jämfö­

relse granskas förfarandet vid bevakning för lönefordran. Säljs en i kon­

kursboet ingående fastighet innan den lösa egendomen fördelats, kan bor­

genären inte slutligt bestämma hur stor bristen blir. I så fall får ändå hela

lönefordringen göras gällande vid den exekutiva auktionen av fastigheten.

Den slutliga fördelningen av köpeskillingen får anstå. Enligt utredningen

bör man knyta an till samma förfarande, när det gäller att avgöra hur stort

belopp pensionsborgenären äger bevaka i arbetsgivarens konkurs. Pensions-

borgenären bör således få bevaka hela sin fordran, om det vid bevaknings-

tillfället inte är känt vad som kan utgå ur stiftelsen. Avräkning på bevak­

ningsbeloppet får göras under konkursens vidare förlopp eller sålunda se­

nast i förslaget till slututdelning.

Utredningen behandlar därefter en speciell situation, som angår stiftel­

ses fordran mot arbetsgivaren. Enligt äldre rätt kan sådan fordran ha upp­

kommit genom att arbetsgivaren överlämnat revers i syfte att säkerställa

pensioner. Visserligen kommer det stora flertalet av de stiftelser, som vid

tryggandelagens tillkomst innehar fordringar mot arbetsgivaren, att upp­

lösas. Ett mindre antal kommer dock att bestå. För dessa bestående stiftel­

ser föreslår utredningen den bestämmelsen att stiftelsen inte får bevaka stör­

re del av sådana fordringar än det belopp, varmed stiftelsens fordran över­

stiger summan av direktbevakning från destinatärernas sida.

Enligt utredningen skiljer sig sådan fordran, som enligt vad nyss nämnts

uppkommit genom avsättning, från fordran, som stiftelse förvärvar genom

att utlåna medel till arbetsgivaren (återlån). Sistnämnda slag av fordran

bör kunna bevakas utan inskränkning. Enligt utredningen kan emellertid

fordringens värde inte bestämmas förrän vid utdelningstillfället. Därav föl­

jer att pensionsborgenären inte kan bestämma det belopp, som kan utgå ur

stiftelsen, vid den tidpunkt då återstoden av pensionsfordran skall bevakas

i arbetsgivarens konkurs. Stiftelsefordringens tillgångsvärde är nämligen då

inte känt. Vid beräkning av det avdrag, som föranleds av att del av pensions­

fordran kan bli betalad av pensionsstiftelse, bör man därför enligt utred­

ningen kunna bortse från sådan tillgång hos stiftelsen som består i fordran

mot arbetsgivaren, om fordringen inte är förenad med panträtt. Enligt ut­

redningen kan särskild lagbestämmelse därom avvaras.

Kemissyttrandena. Lagberedningen erinrar mot att utredningen upptagit

det sällsynta undantagsfallet att stiftelse efter lagens ikraftträdande inne­

har fordran tillkommen genom avsättning och inte genom återlån. Enligt

beredningen kan regeln förorsaka missförstånd och bör därför utgå.

Ett spörsmål, som avser utdelning i konkurs för pensionsfordran, berörs

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 83

Kungl. Mcij:ts proposition nr 83 år 1967

194

av försäkringsinspektionen. F. n. gäller enligt inspektionen att belopp som

i en arbetsgivares konkurs utdelas på cn arbetstagares pensionsfordran, ut­

betalas kontant oavsett beloppets storlek. Såväl från sociala synpunkter som

av skatterättsliga skäl är denna ordning emellertid otillfredsställande. Det

är därför enligt inspektionen önskvärt med en föreskrift, som ålägger kon­

kursförvaltaren skyldighet att inköpa pensionsförsäkring för utdelat belopp,

om beloppet inte är ringa eller eljest särskilda skäl talar däremot.

Departementschefen. Efter vad utredningen framhållit får den omstän­

digheten, att en arbetstagares pensionsrätt tryggas av pensionsstiftelse, be­

tydelse när det gäller att avgöra storleken av det belopp som arbetstagaren

får bevaka om arbetsgivaren försätts i konkurs. Utredningen anvisar här det

förfarandet att arbetstagaren först skall vända sig till stiftelsen, vilken skall

likvidera, och därur söka täckning för sin pensionsfordran. Jag vill anmärka

att stiftelsen i princip inte får utbetala medel direkt till arbetstagaren (pen-

sionsborgenären) utan har att inköpa pensionsförsäkring för medlen. Vad

som inte kan utgå ur stiftelsen avses få bevakas hos arbetsgivaren. Jag bi­

träder utredningens förslag. Departementsförslaget har utarbetats i anslut­

ning härtill med vissa smärre justeringar, som lagberedningen föreslagit.

Ur förslaget har av praktiska skäl utmönstrats den av utredningen föreslag­

na regleringen av sådan stiftelses fordran, som tillkommit genom avsättning

och inte genom återlån. Fallet torde bli mycket sällsynt och synes, om det

uppkommer, kunna lösas med tillämpning av rättsfallet NJA 1956 s. 748,

vilket rättsfall legat till grund för utredningens förslag. För de fall, då stif­

telse har fordran på grund av återlån, avses däremot ingen motsvarande

begränsning i stiftelses bevakningsrätt skola gälla.

Med anledning av försäkringsinspektionens yttrande vill jag nämna, att

frågan om konkursförvaltares skyldighet att inköpa pensionsförsäkring i

stället för att kontant utdela beloppet till pensionsborgenär berördes i för­

arbetena till 1937 års lag om bundna pensionsstiftelser. Lagberedningen an­

såg att denna fråga föll utanför beredningens uppdrag och avstod därför

från att föreslå bestämmelser härom (SOU 1937:13 s. 108). För egen del

finner jag det naturligt, att intjänad pensionsrätt inte ger upphov till en

kontant utbetalning endast därför att arbetsgivaren går i konkurs. Sociala

skäl föranleder att pensionsborgenären inte i princip under sin aktiva yr-

kestid skall kunna förfoga över de medel, som avses skola trygga hans ål­

derdom. I sammanhanget kan jag peka på de regler, som departementsför­

slaget innehåller om fördelning av pensionsstiftelses medel vid likvidation.

Enligt dessa skall medlen användas för inköp av pensionsförsäkring. Sam­

ma åtgärd föreslås arbetsgivare skola vidtaga, om han nedlägger sin närings­

verksamhet. Inom t. ex. SPP har sedan länge gällt att pensionsförsäkring

inte får återköpas. Arbetstagare, som är tillförsäkrad ITP-pension i den for­

men att pensionen tryggas genom FPG/PRI-systemet, har inte heller rätt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

195

vid arbetsgivarens konkurs få sin pensionsrätt utbytt mot kontant utbetal­

ning. Enligt nämnda system har FPG att inköpa pensionsförsäkring i SPP,

motsvarande arbetstagarens intjänade pensionsrätt. Systemet synes till och

med förutsätta att arbetstagaren avstår från att själv bevaka sin fordran i

arbetsgivarens konkurs. Som framgår bör konkursförvaltaren därför inkö­

pa pensionsförsäkring i stället för att kontant utdela beloppet, om särskilda

skäl inte föranleder annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

139 §.

Gällande rätt. 139 § andra stycket konkurslagen innehåller regler om

det värde som i utdelningsförslag skall åsättas fordran på ränta eller annan

förmån, som skall utgå under någons livstid. Sådan fordran skall uppskat­

tas till sitt kapitalvärde »efter den dödlighets- och livslängdstabell för riket,

som av vederbörande myndighet sist blivit utgiven» och på grundval av en

räntefot om 5 %.

Utredningen. Utredningen anser att konkurslagens regler om värdering

av pensionsfordringar och liknande fordringar bör anknytas till tryggande­

lagens bestämmelser i ämnet. Utredningen föreslår därför, att fordran på

pension skall uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av

pensionslöftet den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag

är att räkna. Uppskattningen skall ske med ledning av tryggandelagens be­

stämmelser. Motsvarande berälcningssätt föreslås skola gälla i fråga om

fordran på livränta eller annan livsvarig förmån.

Remissyttrandena. Utredningens förslag hälsas med tillfredsställelse av

SACO. Lagberedningen förklarar sig inte ha något att invända mot det.

Lantbrukets skattedelegation påpekar, att förslaget leder till att pensions-

fordringens värde upptas till högre belopp än vad en engångspremie i t. ex.

SPP betingar. Skillnaden utgör omkring 10 %. Fordringen bör enligt dele­

gationens mening inte uppskattas till högre belopp i konkursen än som mot­

svarar engångspremien.

Departementschefen. Förslaget till tryggandelag innehåller i 2 och 3 §§

bestämmelser om hur pensionsfordran skall värderas. I likhet med utred­

ningen finner jag det naturligt, att dessa regler skall tillämpas också när

det gäller värderingen av sådan fordran i arbetsgivarens konkurs och att

motsvarande skall gälla fordran på förmån som skall utgå under någons

livstid. Den omständigheten att konkursförvaltaren vid inköp av pensions­

försäkring mot en engångspremie kan räkna med viss rabatt, bör inte på­

verka den beräkning av fordringens värde som ligger till grund för utbetal­

ningen. Givetvis får detta dock inte föranleda att pensionsborgenären erhål­

ler en pensionsförsäkring på högre belopp än som motsvarar utfästelsen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslaget till ändring i utsökningslagen

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att motsvaran­

de ändringar som i 139 § konkurslagen bör införas i 110 och 149 §§ utsök­

ningslagen, vilka innehåller regler om uppskattningen av livräntors och

andra livsvariga förmåners kapitalvärde.

Förslaget till ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen

Gällande rätt. Bokföringslagen innehåller i 7 § bestämmelser om inven­

tarium. Inventariet skall uppta den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar

och skulder, specificerade och värderade. Inom linjen skall anges bl. a. bor­

gens- och övriga ansvarsförbindelser i den mån de inte upptagits bland skul­

derna. Balansräkningen skall enligt 8 § utgöra ett översiktligt sammandrag

av inventariet och även avse de uppgifter som lämnas inom linjen. Trots att

pensionsåtaganden är att betrakta som skulder torde det inte anses före­

ligga skyldighet att redovisa sådana åtaganden i inventariet och balansräk­

ningen.

Utredningen. Utredningen anser det vara förenligt med god ordning att

man av årsredovisningen skall kunna utläsa, hur den ekonomiska ställ­

ningen påverkas av pensionsförpliktelser. Utredningen föreslår därför, att

pensionsåtaganden skall redovisas i inventariet. Redovisningen anses emel­

lertid inte behöva ske bland skulderna utan föreslås kunna lämnas inom

linjen, och utredningens förslag innehåller en uttrycklig bestämmelse här­

om. Vid redovisning inom linjen behöver pensionsförpliktelsernas kapital­

värde inte räknas ut, utan det räcker med att vissa uppgifter lämnas om

dem, såsom vem som är borgenär samt pensionens art och storlek. Utred­

ningen anger som ett önskemål att upplysning också lämnas om pensions-

borgenärens födelseår, kön, tidpunkt för anställningen och pensionsålder,

så att en granskare får möjlighet att uppskatta pensionsskulden.

I fråga om aktiebolag och övriga arbetsgivare, som skall ha rätt att till-

lämpa systemet med särskild redovisning av pensionsskuld, föreslår utred­

ningen vissa ytterligare bestämmelser i tryggandelagen rörande den redo­

visning som skall lämnas inom linjen. Enligt dessa bestämmelser skall re­

dovisningen grundas på en försäkringsteknisk beräkning av pensionsåta­

gandena, vilken i regel skall utföras årligen men i vissa fall bara vart tredje

år. Redovisningen skall avse bl. a. storleken av pensionsreserven, fördelad

på avsättning enligt allmän pensionsplan och övriga pensionslöften, pen­

sionsstiftelses förmögenhet och vilken grupp av personer som omfattas av

stiftelsens ändamål samt belopp som beräknas motsvara arbetsgivarens

skuld för upplupen del av samtliga pensionslöften efter avdrag för den del

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

197

av skulden som redovisas under posten Avsatt till pensioner eller har täck­

ning i pensionsstiftelse.

Remissyttrandena. Regeln om plikt att verkställa försäkringsteknislc be­

räkning kritiseras som betungande av bl. a. lagberedningen och Sveriges

köpmannaförbund. Stadgandena om vilka uppgifter som skall lämnas inom

linjen i balansräkningen godtas av Näringslivets skattedelegation. Förening­

en auktoriserade revisorer anser däremot bestämmelserna olämpligt utfor­

made och anför härom bl. a. följande. Den upplysning, som bör krävas, är

uppgift om förekommande ÖArer- eller underskott dels i posten Avsatt till

pensioner dels i pensionsstiftelser, allt i förhållande till resp. pensionsreser-

ver. Reglerna bör utformas endast med sikte på detta. Därmed bortfaller

sådana för bedömandet av företaget helt ovidkommande uppgifter som »för­

mögenhet hos pensionsstiftelse» och »vilken grupp av personer som omfat­

tas av stiftelsens ändamål» samt pensionsreservens fördelning på allmän

pensionsplan och övriga pensionslöften.

I uppfattningen att de föreslagna föreskrifterna i förslaget till tryggande­

lag är alltför detaljerade och föranleder alltför omfattande uppgiftsskyldig-

het instämmer Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukets skattedelega­

tion. Förbundet anser att det bör räcka med en uppgift om pensionsförplik-

telsernas omfattning utan uppdelning, i varje fall om förpliktelserna under­

stiger 500 000 kronor i nuvarande penningvärde. Även delegationen finner

det vara tillräckligt med uppgift om den totala pensionsreserven, vilken

uppgift dock bör avse även hur stor del därav som tryggas av pensionsstif­

telse.

Kooperativa förbundet föreslår att redovisningen inom linjen ersätts

av skyldighet att anmärka pensioneringsförhållandena i förvaltningsberät­

telsen (103 § 1 mom. aktiebolagslagen). Denna berättelse skall — påpekar

förbundet — innehålla redogörelse för bolags personal, uppdelad på före­

tagsledning, arbetare och övriga befattningshavare. Det synes förbundet

ändamålsenligt, att berättelsen också innehåller uppgifter om vilka pen­

sionsutfästelser som föreligger och på vilket sätt de är avsedda att infrias.

I den mån arbetsgivaren har tecknat pensionsförsäkring i försäkringsbolag

eller understödsförening har arbetsgivaren inga andra skyldigheter än att

betala premie. Annan uppgift än att sådan försäkring finns borde då inte

behöva lämnas. De pensionslöften, som inte är försäkrade, bör däremot

redovisas, varvid det enligt förbundets mening synes tillräckligt med upp­

gift dels om det totala kapitalvärdet av sådana pensionslöften, dels om

sättet för hur dessa är tryggade t. ex. genom skuldföring jämte kreditför­

säkring eller genom avsättning till realstiftelse.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen

anser jag mig kunna godta, att som hittills inte alla pensionsåtaganden

nödvändigtvis måste redovisas på skuldsidan i arbetsgivarens bokföring,

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

trots att de principiellt är att anse som skulder. En erinran härom bör in­

föras i bokföringslagen.

Om en arbetsgivare har pensionsskuld som inte redovisas på skuldsidan

i balansräkningen, bör detta emellertid framgå av bokslutshandlingarna.

Som jag tidigare uttalat anser jag liksom utredningen att uppgift härom

bör lämnas inom linjen i inventariet och balansräkningen.

En tillfredsställande redovisning av den belastning som en arbetsgivares

pensionsskulder innebär erhålls, om arbetsgivaren inom linjen lämnar upp­

gift om den inte bokförda pensionsskuldens totala värde och om det be­

lopp därav som har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Pensions­

skuldens värde kan emellertid ofta inte fastställas utan komplicerade be­

räkningar, som fordrar särskild sakkunskap. En uppgiftsskyldighet av detta

slag kan därför vara mycket betungande för arbetsgivaren. Åtminstone när

det gäller arbetsgivare, vars bokslut inte skall offentliggöras, finner jag det

därför inte rimligt att föreskriva plikt att värdera den inte bokförda pen­

sionsskulden. Å andra sidan synes det mig inte heller tillfredsställande att

balansräkningen endast innehåller en upplysning om att det finns pen­

sionsskuld som inte bokförts, utan bokföringen bör innehålla sådana upp­

gifter om pensionsåtagandena, att en granskare kan få en ungefärlig bild

av hur betydande belastning för företaget dessa åtaganden innebär. Några

närmare anvisningar om vilka uppgifter som skall lämnas synes emellertid

inte lämpligen böra meddelas i lag, utan frågan torde få bedömas med hän­

syn till vad som kan anses överensstämma med allmänna bokföringsgrun-

der och god köpmannased.

Om pensionsåtaganden täcks av försäkring, torde det vara tillräckligt med

en uppgift härom. I övrigt kan, när pensionsåtaganden avser ett fåtal per­

soner, den enklaste formen för redovisningen vara att räkna upp dessa

personer och lämna vissa uppgifter om storleken av deras pensionsför­

måner och den tidpunkt då de skall börja utgå. Rör det sig om ett stort an­

tal personer, förefaller det lämpligare att arbetsgivaren lämnar en sam­

manfattande redogörelse.

När det gäller aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra sådana före­

tag, som enligt gällande bestämmelser är skyldiga att lägga fram sitt bok­

slut inför offentligheten, kan det synas mer tveksamt, om man bör avstå

från kravet på värdering av pensionskuld. Jag har emellertid med hänsyn

till de svårigheter som skulle uppstå för många företag funnit mig inte böra

föreslå någon obligatorisk regel om sådan värdering, utan det får över­

lämnas åt företagen själva och deras revisorer att mot bakgrunden av all­

männa bokföringsprinciper bedöma, vilka uppgifter som bör lämnas. Jag

vill i detta sammanhang erinra om att pensionsskuld inom linjen i huvud­

sak torde vara en övergående företeelse. För sådana pensionsutfästelser

som grundar sig på allmän pensionsplan måste nämligen enligt avtal alltid

skuldavsättning ske, och i framtiden kan sådana utfästelser väntas bli helt

dominerande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

199

Förslaget till ändring i lagen om tillsyn över stiftelser

Gällande rätt. Fri pensionsstiftelse står f. n. under länsstyrelses tillsyn

enligt 1929 års lag, medan bunden sådan stiftelse är underkastad bestäm­

melserna i 1937 års lag. Det sistnämnda gäller även bunden personalstif­

telse. Fri personalstiftelse behöver däremot inte vara underkastad tillsyn.

Enligt 8 § 1929 års lag äger länsstyrelse bl. a. undanta anmäld stiftelse

från tillsyn, om stiftelsen redan anses underkastad nöjaktig tillsyn eller om

stiftelsens förmögenhet nedgått under 10.000 kronor. Det sistnämnda gäller

doek inte för pensionsstiftelse, som står under länsstyrelsens tillsyn.

Utredningen. Utredningen föreslår i korthet att de regler som f. n. i 1929

års lag särskilt behandlar fri pensionsstiftelse hädanefter skall avse pen­

sionsstiftelse och personalstiftelse enligt nya lagen.

Remissyttrandena. Utformningen av utredningens förslag har på en

punkt kritiserats av överståthållarämbetet, som påpekar att 8 § såväl enligt

gällande lydelse som enligt förslaget inte hindrar tillsynsmyndigheten från

att undanta pensionsstiftelse från tillsyn på den grund att tillsyn finnes

obehövlig. Ämbetet förordrar att paragrafen utformas på ett sätt som ute­

sluter en sådan tolkning.

Departementschefen. Jag anser mig kunna godta utredningens förslag.

Vad beträffar överståthållarämbetets påpekande vill jag endast anmärka,

att det visserligen mot bakgrund av syftet med tillsynsbestämmelserna mås­

te vara ovanligt att sådana särskilda omständigheter kan påvisas i fråga

om en pensions- eller personalstiftelse, att tillsyn inte längre skulle behövas.

Någon anledning att nu skärpa gällande bestämmelser kan dock knappast

anses föreligga.

Förslaget till ändring i aktiebolagslagen

Departementschefen. Aktiebolagslagen innehåller en rad särskilda bestäm­

melser rörande sådana stiftelser som avses i 1937 års lag om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser. Utredningen föreslår att dessa be­

stämmelser slopas i samband med att denna lag upphävs. Jag instämmer

med utredningen och förordar därför de ändringar i 9, 67, 68, 112, 113, 156,

161, 165, 213 och 216 §§ som framgår av departementsförslaget.

Utredningen föreslår även vissa andra ändringar, bl. a. i 72, 101 och

174 §§.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Gällande rätt. 72 § 1 mom. innehåller bestämmelser om fondering och ut-

delningsbegränsning i bolag, vars skulder överstiger det egna kapitalet.

Minst 10 % av årsvinsten skall avsättas till reservfond eller till en skuldreg­

leringsfond, så länge bolagets skulder enligt balansräkningen överstiger

summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden. Bolaget

får vidare inte heller dela ut större del av den vinst som återstår efter före­

skriven fondavsättning än som motsvarar 5 % av bolagets behållna för­

mögenhet enligt balansräkningen, om inte samtidigt ytterligare belopp av­

sätts till reservfonden eller skuldregleringsfonden. När aktiekapitalet och de

båda fonderna överstiger skulderna får skuldregleringsfonden nedsättas. Vid

tillämpningen av de nu nämnda bestämmelserna skall man enligt 2 mom.

bortse från vissa skulder, bl. a. sådana för vilka säkerhet lämnats inom 60

% av taxeringsvärdet för bolaget eller dotterbolag tillhöriga fastigheter av

visst slag.

Utredningen. Utredningen påpekar, att posten Avsatt till pensioner kan

överstiga vad som erfordras för att täcka arbetsgivarens pensionsreserv och

att arbetsgivaren har möjlighet att när som helst »förfoga» över detta över­

skott genom att minska posten med motsvarande belopp. Beloppet bör där­

för inte behandlas som skuld. Utredningen föreslår att till de skulder som

inte skall beaktas vid tillämpningen av reglerna i 72 § även skall hänföras

disponibla pensionsmedel på posten Avsatt till pensioner.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har inte mött någon kritik från

remissinstanserna. Näringslivets skattedelegation hänvisar emellertid i det­

ta sammanhang till en framställning till justitiedepartementet från Sveriges

industriförbund av den 6 april 1965, vari förbundet bl. a. föreslår lättnader

i fråga om fonderingsplikten enligt 72 §. Enligt delegationens mening bör de

av förbundet föreslagna ändringarna genomföras samtidigt med den nya

lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelser.

Departementschefen. Om ett aktiebolag redovisar pensionsskuld i balans­

räkningen under rubriken Avsatt till pensioner, blir bestämmelserna i 72 §

lagen om aktiebolag tillämpliga på hela skuldposten. Denna kan emellertid

överstiga arbetsgivarens pensionsreserv eller den del därav som inte har

täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Av 7 § i förslaget till tryggande­

lag framgår motsättningsvis, att det i så fall står arbetsgivaren fritt att av­

föra överskjutande belopp från skuldposten. Detta belopp bör med hänsyn

härtill inte behandlas som skuld vid tillämpningen av 72 §. En regel härom

synes lämpligen böra få sin plats i ett särskilt stycke i paragrafens 2 möm.

Jag föreslår därför i överensstämmelse med utredningens förslag ätt i

nämnda moment införs ett fjärde stycke av innehåll att belopp som uppta­

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

201

gits under rubriken Avsatt till pensioner, inte räknas som skuld i den mån

det överstiger det belopp under vilket posten enligt 7 § tryggandelagen inte

får nedbringas.

Andra frågor om ändringar i aktiebolagslagen än sådana som står i ome­

delbart samband med den föreslagna lagstiftningen om pensionslöften synes

inte böra behandlas i detta sammanhang.

101

§.

Gällande rätt. 101 § innehåller regler om balansräkningens uppställning.

Beträffande skulderna föreskrivs bl. a., att långfristiga skulder och kortfris­

tiga skulder skall redovisas var för sig samt att förstnämnda grupp skall

uppdelas på obligationslån och andra långfristiga skulder.

I paragrafens 5 mom. föreskrivs förbud mot att redovisa fond under be­

nämningen pensionsfond eller understödsfond eller annan benämning som

utmärker, att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för an­

ställdas eller deras anhörigas välfärd. Momentet innehåller vidare vissa be­

stämmelser rörande pensionsstiftelser som bildats enligt 1937 års lag.

I 7 mom. anges vissa uppgifter som skall anmärkas inom linjen. Där skall

bl. a. redovisas det sammanlagda årliga beloppet av pensioner som utgår på

grund av förpliktelser, vilka ej upptagits som skuld i balansräkningen eller

motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse. Däremot föreligger

inte någon skyldighet att upplysa om ännu inte utgående pensioner. Pen-

sionsförpliktelser som i närmast föregående balansräkning upptagits som

skuld får inte redovisas inom linjen.

Utredningen. Om bolaget väljer att redovisa pensionsskuld bland skul­

derna i balansräkningen, skall denna skuld enligt utredningens förslag tas

upp som en särskild post bland de långfristiga skulderna, och det skall an­

ges hur stor del därav som redovisas under rubriken Avsatt till pensioner.

Utredningen föreslår, att 5 mom. slopas. Det synes utredningen inte nöd­

vändigt att längre ha ett uttryckligt förbud mot beteckningar som pensions­

fond och liknande.

Utredningen föreslår vidare att i 7 mom. införs skyldighet för bolaget att

inom linjen anmärka sina pensionsåtaganden. Förslaget innehåller också en

hänvisning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna i tryggande­

lagen som anger, vilka uppgifter som skall lämnas inom linjen.

Remissyttrandena. Förslaget att pensionsskuld, som redovisas på skuld­

sidan i balansräkningen, skall upptas under rubriken Långfristiga skulder

har föranlett Föreningen auktoriserade revisorer att uttala, att tillägget bör

avse endast posten Avsatt till pensioner. På grund av skattebestämmelser-

na förekommer det praktiskt sett aldrig att annan pensionsskuld upptas i

7-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

balansräkning och inte heller blir så fallet i fortsättningen. Skulle det i rena

undantagsfall förekomma, att ett företag avsätter till en beskattad pensions­

skuld, är denna posts redovisning separat under »Långfristiga skulder» en

given följd av den inledande regeln i 1 mom. med dess hänvisning till »all­

männa bokföringsgrunder och god köpmannased», påpekar föreningen.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att pensions­

skuld, som redovisas bland skulderna i balansräkningen, bör tas upp som

en särskild post under rubriken långfristiga skulder. Såsom Föreningen

auktoriserade revisorer anfört synes det dock inte påkallat att i lagtexten

ta hänsyn till annan pensionsskuld än sådan som redovisas under rubriken

Avsatt till pensioner.

Jag delar utredningens bedömning att bestämmelserna i 5 mom. kan slo­

pas.

Vad slutligen beträffar 7 mom. vill jag erinra om det tillägg som jag har

föreslagit i 7 § bokföringslagen, enligt vilken pensionsåtaganden som inte

tagits upp bland skulderna skall anges inom linjen. Såsom jag anfört vid

behandlingen av denna bestämmelse har jag inte ansett mig böra föreslå

skyldighet för arbetsgivaren att värdera denna skuld ens då arbetsgivaren

är ett aktiebolag, utan skuldens innebörd skall kunna anges på annat sätt.

Eftersom uppgiftsskyldigheten alltså skall ha samma innebörd som enligt

7 § bokföringslagen, bör regelns formulering ansluta sig till denna bestäm­

melse. Det synes mig inte lämpligt att föreskriva obligatorisk skyldighet att

ange beloppet av utgående pensioner, eftersom en sådan uppgift kan ge en

missvisande bild av pensionsförpliktelsernas omfång. Frågan huruvida upp­

lysning skall lämnas härom torde få bedömas från fall till fall. Med hänsyn

till det i 7 § tryggandelagen föreslagna förbudet mot att minska posten Av­

satt till pensioner under pensionsreserven fordras inte längre någon be­

stämmelse i aktiebolagslagen om att pensionsförpliktelse, som tidigare har

upptagits som skuld, inte skall få överföras till redovisning inom linjen.

174 §.

Departementschefen. 174 och 175 §§ aktiebolagslagen innehåller bestäm­

melser om fusion av aktiebolag. I 174 § 1 mom. sjätte stycket — till vilket

175 § 3 mom. första stycket hänvisar — finns regler för det fall att till det

överlåtande bolaget hör stiftelse som bildats enligt 1937 års lag. Utredningen

föreslår, att dessa regler ersätts av en hänvisning till tryggandelagens be­

stämmelser om överförande av pensionsstiftelse och personalstiftelse i sam­

band med att ett företag upphör med sin näringsverksamhet och ett annat

företag övertar denna. Denna bestämmelse har inte föranlett någon erinran

vid remissbehandlingen. Även jag anser det lämpligt att 174 § aktiebolags­

lagen innehåller en erinran om de regler som gäller i fråga om överföran­

203

de av pensions- eller personalstiftelse, och jag föreslår därför att paragrafen

ändras i överensstämmelse med utredningens förslag med den redaktionella

avvikelse som föranleds av att pensions- och personalstiftelser i departe-

mentsförslaget behandlas i samma lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslagen till ändringar i lagarna om försäkringsrörelse, bankrörelse,

sparbanker, ekonomiska föreningar och j or dbrukskasseröreisen

Departementschefen. De ändringar som föreslagits i aktiebolagslagen bör

genomföras också i annan associationsrättslig lagstiftning, där behov av

ändring föreligger.

Lagen om bankrörelse innehåller i 191 § vissa särskilda bestäm­

melser om pensions- och personalstiftelser, som inte är underkastade 1937

års lag. Bestämmelserna innebär bl. a., att bankinspektionen skall ha till­

syn över placeringen av stiftelsens tillgångar. Jag föreslår att dessa be­

stämmelser bibehålls i huvudsak oförändrade.

197 §lagenomsparbanker föreskrivs, att sparbank inte får över­

föra medel till annan pensionsstiftelse än sådan som bildats uteslutande för

pensionering av personal som är eller har varit anställd i sparbankens tjänst

eller efterlevande till sådan personal, överföring får inte ske annat än

när det behövs för att uppbringa stiftelsens förmögenhet till belopp, som

motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället av intjänade pensioner

jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, som enligt

gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad sedvänja högst skall

utgå. Vidare krävs att överskott vid upplösning av stiftelsen enligt stad­

garna i första hand skall användas till betalning av pensionspremier för

anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt eller välgörande

ändamål, som inte skall tillgodoses genom statsbidrag.

De sålunda föreskrivna inskränkningarna i fråga om sparbanks rätt att

överföra tillgångar till pensionsstiftelse synes alltjämt böra gälla. Stadgan­

det bör emellertid anpassas till den föreslagna nya lagstiftningen. I 9 §

förslaget till tryggandelag föreskrivs att där avsedda stiftelser skall ha till

uteslutande ändamål att trygga pensionering av arbetstagare eller deras

efterlevande. Sedan denna lag införts torde man inte ha anledning att räkna

med att andra stiftelser med pensionering som ändamål skall förekomma.

Bestämmelsen i sparbankslagen rörande pensionsstiftelses ändamål kan

därför slopas. Spärren i fråga om det belopp som får överföras bör lämp­

ligen anknytas till 15 § tryggandelagen. Beträffande överskottets användning

vid stiftelsens upplösning torde några särskilda bestämmelser utöver dem

som nämnda lag innehåller inte behövas.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger inom justitiedepartementet

upprättade förslag till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i ut sökning slag en,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

117),

6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn

över stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om ak­

tiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäk­

ringsrörelse,

9) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank­

rörelse,

10) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban­

ker,

11) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomis­

ka föreningar,

12) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jord­

brukskas serörelsen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen in­

hämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

205

Pensionsstiftelseutredningens förslag

till

lag om tryggande av pensionslöften

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Bilaga 1

Inledande bestämmelser

1 §•

Arbetsgivare må på sätt angives i 2 kap. trygga löften om pension till

arbetstagare eller deras efterlevande genom att i balansräkningen bland

skulderna redovisa en post, benämnd Avsatt till pensioner.

Sådan redovisning må företagas av

a) aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och spar­

bank samt

b) handelsbolag, som antagit allmän pensionsplan för arbetstagare.

För de under a) upptagna arbetsgivarna må redovisningen avse de åta­

ganden som angivas i 2 kap., medan för handelsbolag redovisning är tillåten

i fråga om åtaganden enligt allmän pensionsplan.

Konungen må medgiva jämväl annan arbetsgivare än nu sagts att redo­

visa en post, Avsatt till pensioner.

2

§•

Vad som avses med pensionsstiftelse och vilka bestämmelser, som gälla

för sådan stiftelse, framgår av 3 kap. samt av lagen om införande av lagen

om tryggande av pensionslöften och lagen om personalstiftelse.

3 §•

Om verkan av upphörande av rörelse, såvitt angår pensionsborgenärs rätt,

stadgas i 4 kap.

4 §.

Om tillsynsmyndighet stadgas i 5 kap.

2 KAP.

Bokföring av pensioner

1

§•

I balansräkningen må bland skulderna upptagas en post, benämnd Avsatt

till pensioner. Där redovisas:

a) vad arbetsgivaren enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redovisa

såsom Avsatt till pensioner samt

206

b) ett belopp högst motsvarande arbetsgivarens skuld för upplupen del

av löfte om pension till arbetstagare född år 1907 eller tidigare eller till så­

dan arbetstagares efterlevande, dock att härvid pensionslöfte icke må anta­

gas gälla högre pension än vad som vid räkenskapsårets utgång utgör sam­

manlagt tre sådana basbelopp som avses i lagen om allmän försäkring och

c) ett belopp högst motsvarande arbetsgivarens skuld för upplupen del

av löfte om pension intill pensionens belopp den 31 december 1966.

Fanns vid föregående räkenskapsårs utgång ett högre belopp redovisat så­

som Avsatt till pensioner, må i stället detta belopp upptagas med de avdrag

som framgå av 6 §.

Vid redovisning av skuld för pensionslöften enligt b) och c) må arbets­

givare, som är aktiebolag eller ekonomisk förening, icke taga i betraktande

löfte om pension till arbetstagare eller efterlevande med bestämmande in­

flytande över bolaget eller föreningen under den tid inflytandet består;

arbetsgivaren obetaget att redovisa skuld för pensionslöfte till sådan arbets­

tagare för tid, innan detta inflytande uppkommit. Till grund för bedömandet

huruvida en person har bestämmande inflytande skall läggas hans eget,

föräldrars, makes, avkomlings och avkomlings makes samlade innehav av

aktier eller andelar.

Vid redovisning av skuld för pensionslöften enligt b) och c) avdrages vad

som har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Samma gäller redovis­

ning av åtaganden enligt a), om stiftelsen enligt sina stadgar särskilt avser

att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

2

§•

Med upplupen del av pensionslöfte förstås kapitalvärdet av den pension,

som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället.

Vid varje beräkningstillfälle anses arbetstagaren hava intjänat så stor

del av pensionen, som motsvarar förhållandet mellan antalet förflutna tjäns­

teår och antalet tjänsteår från anställningen till pensionsåldern, varvid dock

skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio år före pensions­

åldern.

Hava andra regler om intjänande knutits till pensionslöfte, äga dessa till-

lämpning.

3 §•

Beräkning av kapitalvärde sker med ledning av räntefot och övriga an­

taganden, som fastställas av Konungen eller av den myndighet Konungen

förordnar.

4 §•

Med allmän pensionsplan avses allmänna grunder för pensionering av

samtliga eller viss grupp av arbetstagare eller deras efterlevande. Planen

skall innehålla regler om tryggande av arbetsgivarens åtaganden genom

kreditförsäkring, avsättning till pensionsstiftelse eller annan likvärdig an­

ordning och vara på arbetstagaresidan godkänd av sådan organisation, som

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvud­

organisation.

5 §•

Med arbetsgivares pensionsreserv avses dennes skuld dels enligt allmän

pensionsplan dels ock för upplupen del av sådana löften om pension, som

angivas i 1 § första stycket b) och c), med bortseende från löften omnämn­

da i 1 § tredje stycket.

207

Vad som är redovisat såsom Avsatt till pensioner är bundet intill måttet

för arbetsgivarens pensionsreserv, där denna reserv icke har täckning i

pensionsstiftelses förmögenhet enligt vad som närmare framgår av tredje

stycket. Belopp, som ej är bundet, benämnes disponibla pensionsmedel.

Till den del arbetsgivarens pensionsreserv utgöres av löften om pension,

som tryggas jämväl av pensionsstiftelse, skall pensionsreserven täckas av

stiftelsen, så långt stiftelsens förmögenhet förslår. Tryggar stiftelsen sam­

tidigt löfte, som icke må medräknas i pensionsreserven, skall stiftelsen i

första hand anses täcka upplupen del av sådant löfte. Höra flera pensions­

stiftelser till arbetsgivaren och tjäna dessa helt eller delvis till tryggande av

samma pensionslöften, skall upplupen del av löftena täckas i första hand

av stiftelse, som omfattar en trängre krets av personer, eller, om stiftelserna

omfatta samma krets av personer, av den äldre stiftelsen.

Att pensionsstiftelse, där ej annat avsetts, icke tryggar arbetsgivares åta­

ganden enligt allmän pensionsplan framgår av 3 kap. 1 §.

6

§■

Sker avsättning till pensionsstiftelse, skola disponibla pensionsmedel

minskas med ett belopp som motsvarar avsättningens storlek. Lika med av­

sättning till pensionsstiftelse anses inköp av pensionsförsäkring.

Vid räkenskapsårets utgång skola disponibla pensionsmedel minskas med

det lägsta av följande två belopp, nämligen de disponibla medlen vid årets

ingång och en tiondel av pensionsreserven vid samma tidpunkt.

Hava disponibla pensionsmedel vid utgången av vart och ett av de tre

närmast föregående räkenskapsåren överstigit en tiondel av pensionsreser­

ven, får vid årets utgång på posten Avsatt till pensioner icke redovisas dis­

ponibla pensionsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

7 §•

Arbetsgivare skall årligen verkställa försäkringsteknisk beräkning av sina

pensionsåtaganden. Är sannolikt att disponibla pensionsmedel saknas, be­

höver sådan beräkning dock icke ske oftare än vart tredje år.

Med ledning av denna beräkning skall inom linjen i balansräkningen an­

märkas:

a) storleken av arbetsgivarens pensionsreserv, fördelad på avsättning en­

ligt allmän pensionsplan och övriga pensionslöften,

b) belopp som beräknas motsvara vad som kan komma att utgå med för­

månsrätt enligt 17 kap. 6 a § handelsbalken,

c) förmögenhet hos pensionsstiftelse och vilken grupp av personer som

omfattas av stiftelsens ändamål samt

d) belopp som beräknas motsvara arbetsgivarens skuld för upplupen del

av samtliga pensionslöften efter avdrag med den del av arbetsgivarens

skuld, vilken redovisas enligt 1 § första stycket eller har täckning i pen­

sionsstiftelse.

8

§.

Arbetsgivare, vilken uppsåtligen eller av grov oaktsamhet otillåtligen

minskar vad som redovisats såsom Avsatt till pensioner eller eljest under­

låter att iakttaga föreskrifterna i detta kapitel, dömes till dagsböter.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

3 KAP.

Pensionsstiftelse

1 §•

Med pensionsstiftelse avses stiftelse med ändamål att i arbetsgivarens in­

tresse främja pensionering av arbetstagare eller deras efterlevande.

Arbetsgivare må i stiftelseurkunden förordna, att pensionsstiftelse skall

omfatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande. Stiftelse anses

icke hava till ändamål att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan, med

mindre stiftelsen särskilt avser att trygga sådana åtaganden.

Pensionsstiftelse, som hör till aktiebolag eller ekonomisk förening, må

icke trygga förmåner åt sådan arbetstagare eller efterlevande som avses i

2 kap. 1 § tredje stycket utöver vad som inom branschen är sedvanligt för

arbetstagare med motsvarande uppgifter.

Är pensionsstiftelse gemensam för flera arbetsgivare, skall det vid stif­

tandet bestämmas grunder angivande gemenskapen i stiftelsens tillgångar

och i stiftelsens gäld.

Pensionsstiftelse är underkastad den tillsyn som gäller för stiftelser i all­

mänhet, även om stiftaren förordnat annorlunda.

2

§•

Pensionsstiftelse säges hava överskott å kapitalet, när stiftelsens tillgång­

ar överstiga förutom den gäld stiftelsen själv må hava ådragit sig — upp­

lupen del av löften om pension, som tryggas av stiftelsen.

Avser pensionsstiftelsen att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan,

är avgörande vad arbetsgivaren åtagit sig att