SOU 1968:65
Nyöversättning av Nya Testamentet
N 4-0 (;(
oå (— - CUL"
&( * IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
iifgizisga Nyöversättning
utredningar 1968: 65 av Nya
Utbildnings- tes-ta mentet
departementet
Behov och principer
? i i
Betänkande avgivet av 1963 års bibelkommitté Stockholm 1968
Kronologisk förteckning
Statens offentliga utredningar 1968
_l—ld-l—I _. _a..- Hmmew & fom & 4 ? Paw»—
. Ekommisystem för försvaret. Esselte. Fö. . Ekonlmisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. Kreditnarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. Handäggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. Ju. Indusrtns struktur och konkurrensförhällanden. Esselte. Fl. Strukurutveckling och konkurrens inom handeln. Essele. Fi.
. Agante och inflytande inom det privata näringslivet. Essele. FI. . Skogxbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduk- tions XB. Jo. Virkeabalanser 1967. Esselte. Jo.
. Säkenetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 1958 års utredning kyrka-stat. XI. Svenska kyrkan och stater. Esselte. U.
Förvatningan av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryck- eriet. .u nd. U.
. Fritid-fisket. Esselte. Jo. _ Skoltnksleveranser. Svenska Reproduktions AB. U. . Musilutbildnin . Renniringen i
18. . Trafiknålsutredningar. Backman. Ju. . Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. . Pensimstillskott m.m. Esselte. S. . Jordlävdslag. Esselte. Jo. . Bilredstrering. Berlingske Boktryckeriet. Lund. K. . Avstänning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. . Studiiprogjnos och studieframgång. Svenska Reproduk-
i Sverige. Esselte. U. verige. Esselte. Jo.
Allmänna vågar. Svenska Reproduktions AB. K. Psrkeing. Esselte. K.
lions ÄB. . Andnde avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastig-
heter Beckman. FI.
. Förvatningslag. Esselte. Ju. . lntersexuellas könstillhörighet. Esselte. Ju. . Statisikbehov och statistikproduktion för regionala ut-
rednilgar. AB Kopia. I.
. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Essale. I. . 1965åra allmänna fastighetstaxering. AB Kopia. Fi. . Fastithetstaxeringens reglerochorganisation. Esselte. Fi . . Lokaltrafikservica. Svenska Reproduktions AB. K. . Transmrtforskningens organisation. Backman. K.
. ägarllindstingets författning. Svenska Reproduktions . Lärbnedel för specialundervisning. Svenska Reproduk-
tions AB. U.
. Konflktdirektiv. Esselte. l. . Boentaservice 1. Esselte. |. . Eldisributionens rationalisering. Beckman. Fi. . Verkaällighet av utländska domar. Esselte. Ju. . Utsölningsrått VII. Beckman. Ju. . Förslig till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyr- koåres sön- och helgdagar. Esselte. U. . Upplandling av stora bostadsprojekt. Esselte. I. . Företigshälsovård. Esselte. S. . Affänverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del
1. Esrelte. Fi. . Affäriverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del
2. Biligor. Esselte. Fi.
. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K. . Dagspressens situation. Esselte. Ju. . Musikutbildning . Traktorbeskattning. Berlingske Boktryckeriet. Lund. Fi. . Vattenlagens torrlåggningsbestämmelser. Esselte. Ju. . Statligt förarskydd. Esselte. Fi. . Arkiv inom hälso- och sjukvård. Esselte. K. . Frivilligförsvaret 1. Esselte. Fö. . Bot eller böter. Del 1. Victor Patterson. Ju. . Bot eller böter. Del 2. Bilagor. Victor Pettersson. Ju. . Jordbruksarrande. Esselte. Jo. . Konsumentupplysning. Esselte. H. . Förenklad aktiehantering. Esselte. Fi.
. Arbetsmarknadsverkat
i Sverige. Del II. Esselte U.
och arbetmarknadspolitiken.
Huvudrapport. Esselte. l.
. Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken. Skilda rapporter. Esselte. I. (Utkommer senare) . Tio ekonomer om arbetsmarknadspolitiken. Esselte. I. . Huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna. Esselte. U. . Utsökningsrätt V|||. Esselte. Ju. . Nyöversättning av Nya testamentet.
Almqvist & Wiksells boktryckeri AB, Uppsala.
Statens offentliga utredningar
1968:65 Utbildningsdepartementet
Nyöversättning av Nya testamentet
Behov och principer
Betänkande avgivet av 1963 års bibelkommitté
Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala. 1968
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Utbildningsdepartementet
Genom beslut den 1 februari och den 5 april 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t då- varande statsrådet af Geijerstam att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning rörande förutsättningarna för en ny bibelöversättning m. ut. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade af Geijerstam den 5 april 1963 som sakkunniga förut— varande statsrådet, f. d. presidenten Nils Quensel, domprosten Conny Edlund, lektorn
! Ansgar Eeg-Olofsson, numera Svenska akademiens ständige sekreterare författaren ' Karl Ragnar Gierow samt professorerna Harald Riesenfeld, Carl Ivar Ståhle och
Albert Wifstrand. Åt Quensel uppdrogs att som ordförande leda, utredningsarbetet. Sedan Wifstrand avlidit tillkallade dåvarande departementschefen den 9 november 1964 såsom ny sakkunnig professorn Ingemar Diiring. De sakkunniga antog benäm- ningen 1963 års bibelkommitté.
Som kommitténs sekreterare har från och med den 11 juni 1963 tjänstgjort numera teologie licentiaten och filosofie magistern Birger Olsson. N umera departementssekre- teraren J an-Mats Lindahl har från och med den 28 maj 1963 biträtt kommittén med vissa sekreterargöromål.
Till kommittén har överlämnats det av professorn Gillis Gerleman avgivna betän- kandet »Ordförklaringar och sakupplysningar till 1917 års bibel», SOU 1959:41 , samt däröver inhämtade yttranden att tagas i beaktande vid fullgörande av det åt kom— mittén lämnade uppdraget.
; Kommittén får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Nyöversättning av
Nya testamentet. Behov och principer». Kommittén har härigenom slutfört sitt
uppdrag.
Stockholm den 6 juni 1968.
Nils Quensel
Ingemar Daring Conny Edlund Ansgar Egg-Olofsson Karl Ragnar Gierow Harald Riesenfeld Carl Ivar Ståhle [Birger Olsson
lnnehållsöversikt
Inledning
Kommitténs direktiv 7 Kommitténs arbetssätt 10 Frågan om ny översättning av Gamla testamentet 10
Kap 1 Bibelns textkällor: Nya testamentets grekiska text . . . . . . 12 Kap. 2 Bibeln och bibelöversättningar . . . . . . . . . . . . . . . 18 Kap. 3 Bibelöversättningarnas historia . . . . 24 Kap. 4 Behovet av nyöversättning eller modernisering av den nu gällande svenska texten till Nya testamentet . . . . . . . . . . . . . 44
i
1. Sammanfattning av kritiken 44 , Texttrohet 45 ! Språkform 51 | Behov av mer än en översättning 57 1
Kap. 5 Kommitténs översättningsförslag . . . . . . . . . . . . . . 61
Filipperbrevet 62 Andra Korinthierbrevet 8—9 76 Romarbrevet 8 82
Första Korinthierbrevet 8 88 Hebreerbrevet 8:1—9zl4 92 Uppenbarelseboken 4—5 96 J ohannesevangeliet 7—9 102 Första Johannesbrevet 1:1—2:17 120 Mattheusevangeliet 5:1—20; 6:19—7z29 124 Markusevangeliet 1:1—2z22 134 Apostlagarningarna 8 144
Kap. 6 Kommentar till översättningsförslagen . . . . . . . . . . . 150
Huvudprincip 150 Textunderlag 151 Översättningsmetod 151 Språkform 155
Transkription av namn 174 Noter 174 Uppställning av texten. Typografi 177
Kap. 7 Kommande översättningsarbete . . . . . . . . . . . . . . . 178
Den långa bibelkommissionens arbetsformer 178 Utländska erfarenheter 182 Riktlinjer 184 Auktorisation 185
Kap. 8 Sammanfattning ...... Kap. 9 Särskilda utredningar
9a 9b
9c Qd 99 9f
98
Den textkritiska forskningens nuvarande lage (H. Riesenfeld) 197 Nya landvinningar inom nytestamentlig filologi och exegetik (H. Riesenfeld) 246 Fri eller ordagrann översättning (B. Olsson) 256 Nya testamentets språk (A. Wifstrand) 295 Stilskillnader i Nya testamentet (I. During) 300 ' Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet (0. I. Ståhle) 305 Bibelns språk och tidens (K. R. Gierow) 336
BILAGOR TILL BETÄNKANDET
Bil. A Svenskt bibelöversåttningsarbete. En översikt främst med tanke
Bil.
Bil. Bil.
Bil.
Bil.
Bil.
B
. 187 . 197
på Nya testamentet. Av Birger Olsson . . 349 Några drag i det svenska bibelspråkets historia 1526—1917.Av Carl Ivar Ståhle ..... . 501 Nordiskt bibelöversåttningsarbete under 1900-talet . 568 The New English Bible: New Testament, 1961. Av Harald Rie- senfeld . . 592 D. Hedegård: Nya testamentet på vår tids språk. Av Ingemar During. . 605 Exempel på textvarianter och tolkningsvarianter i Nya testamen- tet. Av Ingemar During . . 620 Namnen i Nya testamentet . . . 642 SOU 1968:65
Inledning
Kommitténs direktiv
Statsrådet af Geijerstam anförde till statsrådsprotokollet den 2 februari 1963 bl. a. följande:
På senare tid har vid flera tillfällen framförts önskemål om en ny bibelöversättning, främst beträffande Nya testamentet, eller om en översyn av 1917 års kyrkobibel. Så- lunda anhöll kyrkomötet år 1951 om åtgärder för åstadkommande av en provöversättning av Nya testamentet och Psaltaren.
Vidare har riksdagen år 1961 i anledning av väckt motion i ämnet iskrivelse till Kungl. Maj :t (nr 311) uttalat sig för en utredning av frågan. I det av riksdagen godkända ut- låtandet (nr 28) av allmänna beredningsutskottet redogör utskottet inledningsvis för vad en i ärendet av utskottet anlitad sakkunnig anfört rörande de skäl som kan åberopas för en ny bibelöversättning. I detta avseende innehåller utlåtandet följ ande:
Sedan tillkomsten av 1917 års bibel har, huvudsakligen på grund av nya handskrifts- ! fynd, en ändrad syn på gmndtexterna framträtt. Vad gäller Nya testamentet har åt- i skilliga vid skilda tillfällen gj orda papyrusfynd i Egypten och på andra håll _ det senaste i kända fyndet skedde för omkring två år sedan _ ställt betydelsefullt material till text-
forskningens förfogande. Även beträffande Gamla testamentet har viktiga fynd gjorts, . främst i Palestina, Dödahavsrullarna, och i Syrien, Aleppohandskriften. . Ett annat argument för en ny bibelöversättning är att uppfattningen om Nya testa- ' mentets språk imdergått en viktig nyansering under de senaste årtiondena. Det anses så- lunda numera att Nya testamentets språk icke präglas enbart av den på testamentets tid brukade folkliga vardagsgrekiskan utan även har inslag dels av grekiskt litteraturspråk från århundradena närmast före Kristus, dels från israelitiskt-j udiskt håll genom påverkan såväl av den grekiska översättning av Gamla testamentet som var de nytestamentliga författarnas bibel, som av språket i Palestina på Nya testamentets egen tid, arameiskan. Handskriftsfynden har vidare medfört möjligheter att bättre än tidigare förstå texten.
Ett tredje skäl för en nyöversättning hänför sig till utvecklingen av det svenska språ- ket. I 1917 års bibeledition har man sökt åstadkomma en stil som samtidigt är »värdig bibelstil» och »naturligt talspråk». Av kritiker har anförts dels att stilen är alltför högtidlig och ålderdomlig, dels att den är för modern och vardaglig. I editionen har använts en del ord som övertagits från den äldre översättningen och vissa av dem var redan vid editio- nens tillkomst mindre vanliga i språkbruket. Sedermera har dessa ord i ännu större ut- sträckning försvunnit ur det vanliga språket och vidare har många andra ords stilvärde höjts särskilt på grund av ändringarna i poesins ordförråd. Kritiken av språket i 1917 års bibeledition torde i största korthet kunna sammanfattas så att språket alltför ofta brister i kraft och förtätad innehållsrikedom och i enkel vardagsnärhet — vilka egenskaper däre- mot anses förefirmas i originalets språk.
I anslutning härtill uttalar utskottet att, såvitt utskottet kunnat bedöma, skälen för en bibelöversättning i och för sig är beaktansvärda, men att ett översättningsarbete av detta slag, även om det begränsas att i första hand avse Nya testamentet, uppenbarligen är ett mycket komplicerat och kostnadskrävande företag. Utskottet finner sig inte kunna taga ståndpunkt till frågorna, huruvida en nyöversättning av bibeln eller delar av den för när-
varande kan eller bör företagas eller i vad mån åtgärder av mera begränsad omfattning —— exempelvis en revision eller översyn —— är lämpliga. Utskottet anser sig dock ha funnit tillräckliga skäl för uppfattningen, att frågan bör föras vidare genom en utredning beträf- fande förutsättningarna för och behovet av en nyöversättning av bibeln eller delar av den ävensom beträffande de åtgärder som eljest kan komma i fråga i syfte att inom den nu- varande bibeleditionens ram åstadkomma förbättringar av tolkningen och språkstilen. En utredning av det slag riksdagen uttalat sig för bör nu komma till stånd. Av flera skäl, inte minst praktiska sådana, synes denna utredning i huvudsak böra begränsas till . att avse de olika spörsmål och problem som är förknippade med en nyöversättning eller ! en modernisering av den nuvarande editionen av Nya testamentet. Huruvida arbetet bör : utsträckas till att avse motsvarande frågor beträffande andra delar av bibeln är en fråga, i 1
l l l !
till vilken lämpligen bör tagas ställning först sedan redovisning skett av resultat och slut- satser rörande Nya testamentet. Utredningen torde emellertid kortfattat få anmäla sina allmänna synpunkter på detta spörsmål.
Beträffande den allmärma inriktningen av utredningen kan jag i övrigt i allt väsentligt ansluta mig till vad allmänna beredningsutskottet anfört. Kommittén bör alltså pröva i vad mån och i vilka avseenden en nyöversättning eller en modernisering av den nuvarande editionen behövs för att bibeln skall kunna fylla sina uppgifter i kyrka och kyrkosamfund samt i vårt religiösa och kulturella liv. En primär uppgift bör därvid vara att tillhandahålla underlag för en bedömning, huruvida det med hänsyn till nyare vetenskapliga rön inom exegetiken, språkforskningen och andra aktuella forskningsområden samt den allmärma språkutvecklingen finnes ett klart påvisbart behov av en nyöversättning eller moderni- sering. Till grund för prövningen kan emellertid inte enbart läggas nu nämnda omständig- heter. Vid bedömningen av behovet måste beaktas, att en god och riktig bibelöversättning i en tillgänglig och värdig språkdräkt som nyss antytts inte bara är av väsentlig betydelse för kyrkan och kyrkosamfunden utan av ett stort allmänt kulturellt intresse.
Bibeln har en skiftande användning; både som religiös urkund och som litterärt doku- ment läses den och skall den kunna förstås av människor med vitt skilda förutsättningar och utgångspunkter. Såsom framhölls i en interpellationsdebatt vid föregående års riks- dag aktualiseras också frågan, om det verkligen är möjligt att tillgodose olika önskemål och behov genom en enda nyöversättning. Det ifrågasattes vid tillfället, om det inte fordrades skilda översättningar för olika kategorier av läsare, t. ex. för bruk ikyrkorna och bruk i undervisningen. I debatten framhölls, att man vidare kunde tänka sig ett behov av en litterärt särpräglad översättning eller en särskild översättning för ungdom.
Utredningens prövning bör självfallet inte endast avse behovsfrågan och vad därmed enligt vad nu sagts äger samband utan också principer och närmare riktlinjer för att till- godose skilda behov.
Till nu anförda allmänna synpunkter på hur utredningsarbetet bör inriktas får jag foga vissa närmare kommentarer.
Bland de spörsmål, som utredningen bör upptaga till närmare behandling, kan i an- slutning till de av riksdagsutskottet redovisade skälen i första hand nämnas frågan, i vil- ken utsträckning handskriftsfynd och nya insikter på textkritikens område leder till be- dömandet, att den nuvarande bibelöversättningen uppvisar bristande överensstämmelse med numera vedertagen uppfattning om grundtexten. En redovisning bör ske av nya läs- arters antal och deras betydelse för denna fråga, ävensom av tidigare kända men föga l beaktade läsarter, vilka nu genom nyfynden fått ökad vikt. Detta bör kunna åstadkom- l mas medelst punktundersökningar. i
I anslutning härtill gäller det att pröva i vilken omfattning framstegen i fråga om tolk- l ningen och förståelsen av grundtexten kan tillgodogöras vid en nyöversättning eller mo- 1 dernisering. Även i detta avseende torde punktundersökningar kunna utföras och redo- 1 visas. Fråga uppkommer även hur olika förekommande stilarter kan återges på svenskt * språk. För besvarande av denna fråga torde krävas provöversättningar av exempel på olika stilforrner. I detta liksom i andra sammanhang när det gäller provöversättningar i bör, där så är möjligt och lämpligt, redan utförda sådana beaktas vid utredningen. * Även problematiken i själva överförandet av bibeltext till modernt språk har på senare
tid gjorts till föremål för undersökningar och fått ny belysning både genom de resultat som den vetenskapliga semantiken kommit till och genom de erfarenheter som vunnits genom metodiskt organiserade översättningsföretag av olika slag. Med utnyttjande av dessa resultat och erfarenheter bör utredningen undersöka, efter vilka principer ett över- sättnings- eller moderniseringsarbete skall kunna uppläggas. Här bör bl. &. diskuteras pro- blem rörande ordagrann och fri översättning.
Vad så gäller den svenska språkdräkten får de eventuella svagheterna och egenheterna i 1917 års bibelöversättning anses utgöra ett mindre vägande skäl för åtgärder. Av större intresse synes i stället vara, att det svenska språket under detta sekel förändrats i sådan omfattning, att språkformen i den nuvarande översättningen inte längre framstår som lättillgänglig och naturlig. För ungdom måste språket på många punkter te sig ålder- domligt och dunkelt beträffande ordval, böjningsformer och satsbildning. Den snabba språkförändringen har gjort att en huvuduppgift för utredningen bör vara att under- söka, om det är möjligt att göra bibeln mera tillgänglig för nya generationer. I samband härmed bör övervägas, ivilken utsträckning språkförändringar som skett under det se- naste halvseklet stadgat sig såsom fast, allmänt godtagbart språkbruk och om det är möjligt att förutse, efter vilka linjer fortsatta förändringar kommer att äga rum. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de förskjutningar i det inbördes förhållandet mellan språkets stilarter som allmänt anses vara en för senare tid speciell företeelse. Man bör i detta sam- manhang överväga vad som kan åstadkommas med olika typer av översättningar och vilken vinning de medför i nuvarande språksituation, jämfört med 1917 års översättning. Av betydelse är härvidlag vilka behov en nyöversättning skall kunna tillgodose (exempel— vis liturgisk läsning, enskild läsning, undervisning). Detta bör belysas bl. a. med parallella provöversättningar av identiska textpartier. Härvid bör det kunna bli aktuellt att anlita inte bara experter på exegetikens och språkvetenskapens område utan även skönlitterära författare.
De hittills i vårt land brukade kyrkobiblarna har haft statlig auktorisation. Det kan i nuvarande läge i och för sig te sig naturligt att också en framtida ny utgåva, som grundar- sig på ett under det allmännas ansvar utfört arbete, fastställes i samma ordning som hittills skett. Vägande skäl talar också för att en ny utgåva i sin helhet träder i stället för vår nuvarande edition. Även om denna målsättning således bör vara den primära, synes dock hithörande frågor böra vid utredningen något närmare belysas mot bakgrunden av bl. a. omständigheter beträffande språkets differentiering, som tidigare berörts, och vilka be- hov en ny edition synes böra främst tillgodose. Härvid bör, som jag redan antytt, prövas frågan om vi i framtiden bör ha flera olika typer av bibelöversättningar. I anslutning härtill bör bedömas, om översättningen skall auktoriseras samt vilken karaktär auktori- sationen i så fall bör givas.
Det är angeläget att uppmärksamhet ägnas åt de för utredningsarbetet betydelsefulla problemens behandling även i de övriga nordiska länder samt på andra håll i världen.
En viktig fråga vid utredningen är vilka personella resurser som kan finnas att tillgå för en nyöversättning eller modernisering varom senare kan bli fråga. Vidare bör över- vägas och föreslås riktlinjer för hur ett dylikt arbete bör organiseras. Utredningen bör även redovisa beräknade kostnader härför.
Den här förordade utredningen angående förutsättningarna för en ny bibelöversättning m. m. synes böra anförtros åt en mindre grupp av sakkunniga med biträde av erforderligt antal experter på olika områden.
De två huvudfrågor kommittén har att besvara är alltså:
1. Föreligger det något behov av en modernisering, nyöversättning eller flera nyöversättningar av Nya testamentet? Och ifall denna fråga besvaras jakande:
2. Efter vilka översättningsprinciper och praktiska riktlinjer bör ett kommande översättningsarbete göras, för att rådande behov skall tillgodoses?
Kommitténs arbetssätt Kommittén har under sitt arbete funnit det mest ändamålsenligt att först utarbeta översättningsförslag till ett urval nytestamentliga texter och att sedan på grundval av vunna erfarenheter besvara de två uppställda huvudfrågorna om behovet av nyöversättning och om principerna och riktlinjerna för en framtida översättning av Nya testamentet till svenska.
Översättningsproven omfattar Mattheusevangeliet 5—7 (utom 5221—6118), Markus- evangeliet 1—2, J ohannesevangeliet 7—9, Apostlagärningarna 8, Romarbrevet 8, första Korinthierbrevet 8, andra Korinthierbrevet 8—9, Filipperbrevet, Hebreer- brevet 8—9, första Johannesbrevet 1—2 och Uppenbarelseboken 4—5. De har ut- arbetats av kommittén gemensamt direkt från grundtexten, sedan förberedande utkast gjorts av ledamöterna Diiring eller Riesenfeld. Kommittén har bl. a. disku- terat några av sina översättningsförslag med språkkommittén i Svenska akademien (herrar Wessén, Nyberg, Martinson och Johannisson) och vid slutrevisionen jämfört sina förslag med den nu gällande texten och teol. dr D. Hedegårds översättning, som i sin helhet utkom sedan de flesta av kommitténs förslag blivit färdiga. Kom- mittén har alltså arbetat oberoende av texten i 1917 års översättning, vilket är förklaringen till vissa i och för sig oväsentliga avvikelser från denna.
Erfarenheterna av översättningsarbetet diskuterades under arbetets gång, ut- redningar om speciella problem och bilagor författades av enskilda ledamöter och kommitténs sekreterare, och hela materialet sammanställdes av sekreteraren i sam- arbete med ordföranden; avsnittet om översättningsförslagens språkform i kap. 6 är skrivet av ledamoten Ståhle. En väsentlig del av kommitténs arbete finns alltså redovisad i de särskilda utredningarna och de avslutande bilagorna.
Kommittén sökte först göra en version till Markusevangeliets två första kapitel som skulle uppfylla alla skäliga krav som framkommit. Den hade karaktären av försök. När kommittén sedan började översätta paulinsk brevtext skärptes fråge- ställningarna. Det visade sig omöjligt att med en enda text tillnärmelsevis tillgodose alla de krav som kommittén ville ställa på en ny översättning. Det befanns nöd- vändigt att i varje fall till brevlitteraturen skapa två skilda versioner.
Kommittén har alltså utarbetat två versioner av vissa texter, den ena främst för gudstjänstbruk, med en språkdräkt som står ärvd bibelstil och samtidigt origina- lets form närmare, den andra i första hand för enskild läsning, för bruk i hem och skola, lättillgängligare för dagens läsare och friare i förhållande till grundtextens ordalydelse utan att ge efter på troheten mot dess mening. Översättningsförslagen presenteras närmare i kap. 5.
Frågan om ny översättning av Gamla testamentet Enligt direktiven bör utredningen »i huvudsak begränsas till att avse de olika spörsmål och problem som är förknippade med en nyöversättning eller en moder- nisering av den nuvarande editionen av Nya testamentet. Huruvida arbetet bör utsträckas till att avse motsvarande frågor beträffande andra delar av bibeln är en fråga, till vilken lämpligen bör tagas ställning först sedan redovisning skett av resultat och slutsatser rörande Nya testamentet. Utredningen torde emellertid kortfattat få anmäla sina allmänna synpunkter på detta spörsmål».
Utan att närmare ha kunnat granska 1917 års version av Gamla testamentet
i
finner kommittén det önskvärt att en ny översättning av Gamla testamentet ut- arbetas. Sedan förra seklets slut, då nuvarande översättning av Gamla testamentet enligt den nedan lämnade översikten av översättningarnas historia tillkom, har stora landvinningar gjorts inom den gammaltestamentliga forskningen som vidgat och fördjupat vår förståelse av den hebreiska texten. Nya textfynd, t. ex. Ras Shamratexterna, Dödahavsrullarna och Aleppohandskriften, har givit oss nytt material för tolkning och textforskning, ett material som i betydelse vida över- stiger fynden inom det nytestamentliga området. Den kritik mot stilen i 1917 års Nya testamente som kommer att behandlas i betänkandet synes även i viss ut- sträckning drabba Gamla testamentet, om än i varierande grad för olika gammal- testamentliga skrifter.
En nytolkning av hela Gamla testamentet till svenska är dock ett mycket om- fattande företag, fyllt av svårlösta exegetiska och textkritiska problem. Och den gammaltestamentliga forskningen kan inte sägas ha stabiliserats under de senaste årtiondena. En förberedande utredning av frågan om översättning av Gamla testamentet bör därför göras i likhet med den som nu gjorts beträffande Nya testamentet. Ett urval av Gamla testamentet eller enskilda skrifter däri —— Psal- taren har ofta nämnts — bör lämpligen först nyöversättas. Det norska bibelsäll- skapet utgav 1966 ett urval som tog sikte på skolans behov av bibeltexter. Det omfattade en femtedel av Gamla testamentet och samtidigt som det tills vidare tillsammans med den nedan nämnda ungdomsöversättningen av Nya testamentet får tjäna som skolbibel, utgör det ett prov på hur den kyrkobibel kommer att se ut som sedan 1956 håller på att utarbetas i Norge (se bilaga C, 8. 589). En sådan ut- redning skulle säkert stimulera till privata försök att tolka enskilda skrifter i Gamla testamentet, i likhet med professor Johannes Lindbloms nyöversättning av Jesaja 1—39, utgiven 1965. Sådana översättningsprov utgör ett viktigt förar- bete för en kommande nytolkning av Gamla testamentet.
Vad som i det följande sägs i betänkandet avser Nya testamentet.
Bibelns textkällor: Nya testamentets grekiska text
Nya testamentets grundtext är avfattad på grekiska. Den kan inte utan vidare identifieras med en bestämd handskrift eller en enskild textutgåva utan måste med vetenskapliga metoder arbetas fram ur den stora mängden av bevarade hand- skrifter. Här gäller samma villkor för bibelöversättaren som för varje annan över- sättare av litteratur från antiken. De 27 olika skrifterna i Nya testamentet torde ursprungligen ha skrivits på papyrusrullar; de minsta breven kan dock inte ha krävt mer än ett blad. Inga originalhandskrifter finns bevarade. Papyrus var ett mycket skört material och tålde varken väta eller stark torka. Att vi trots detta äger ett rätt stort antal an- tika papyrustexter beror nästan uteslutande på speciella förhållanden i Egypten, dess klimat och de skyddande sandlagren över fyndplatserna. Därifrån kommer det äldsta papyrusfragmentet till Nya testamentet, som omfattar fem verser av J channesevangeliet och allmänt dateras till 100-talets början. De nytestamentliga skrifterna spreds genom avskrifter och cirkulerade till en början var för sig. Det torde ha dröjt länge innan en församling kunde skaffa sig alla de böcker som nu ingår i Nya testamentet. Så småningom sammanfördes flera enskilda skrifter, exempelvis paulusbrev, till en skriftsamling, och redan tidigt blev papyruskodexen (en föregångare till den nutida boken) den kristna littera- turens speciella bokform. När kristendomen på 300-talet fick officiell ställning i romarriket ökade behovet i kyrkorna av handskrifter till hela Nya testamentet. Samtidigt ersattes papyrus med det betydligt hållbarare skrivmaterialet perga- ment, som redan i andra århundradet hade börjat användas som skrivmaterial. Från denna tid och fram till boktryckarkonstens uppfinning äger vi ett stort antal pergamentkodexar till hela Nya testamentet eller delar därav. De enligt allmän uppfattning bästa nytestamentliga handskrifterna, två stora pergamentkodexar, , torde ha tillkommit i Egypten vid mitten av 300-talet. ) Först 1514 förelåg en för tryckning uppsatt grekisk text till Nya testamentet, ! avsedd att ingå i den spanske kardinalen Ximenes' polyglottbibel. Men den först uppsatta texten blev inte den först publicerade. Ximenes, edition utkom tidigast 1520 och då hade redan boktryckaren Froben i Basel med den lärde humanisten Erasmus hjälp publicerat en grekisk text 1516, uppställd parallth med Erasmus
latinska översättning. Denna billigare och lätthanterligare utgåva fick en mycket större spridning och användning än polyglottbibeln, tyvärr, måste man till- lägga, därför att den onekligen var den sämre av de två. Erasmus arbete var ett hastverk. Han hade använt de handskrifter som händelsevis fanns i Basel och till grund för t. ex. evangeliernas text lagt en enda handskrift från 1400-talet. I Uppenbarelseboken hade han tvingats översätta de sista sex verserna från Vulgata, den officiella latinska översättningen, till en egen bristfällig grekiska, därför att hans enda handskrift var defekt. I sina reviderade upplagor avlägsnade Erasmus de många tryckfelen och förbättrade sin ursprungliga text med hjälp av bl. a. Ximenes, mer omsorgsfullt redigerade utgåva.
Att de första tryckta textupplagorna av Nya testamentet inte kan göra anspråk på att vara den för alla tider gällande grundtexten torde efter det redan sagda vara uppenbart för envar. Dagens översättare måste för att få en tillförlitlig text ut- nyttja alla handskrifterna och framför allt de äldsta och de bästa av dem som finns bevarade.
De grekiska handskrifterna skrevs under lång tid med enbart stora bokstäver, majuskler, från och med 800-talet i regel med små bokstäver, minuskler. Enligt den senaste förteckningen över det nytestamentliga handskriftsmaterialet äger vi i dag 267 majuskelhandskrifter och 2 764 minuskelhandskrifter. Dessutom till- kommer 81 papyrushandskrifter (som brukar räknas för sig) och 2 143 grekiska lektionarier, dvs. gudstjänstböcker med bibeltexter ordnade efter kyrkoåret, mot- svarande våra s. k. evangelieböcker. Blott några få procent av dessa handskrifter har emellertid tillkommit före 700-talet och endast ett femtiotal omfattar hela Nya testamentet.
Den enda kända majuskelhandskriften till hela Nya testamentet hittades under dramatiska omständigheter delvis 1844 och delvis 1859 i Katharinaklostret på Sinaihalvön och kallas efter fyndorten för codex Sinaiticus. Denna handskrift, som numera befinner sig i British Museum i London, har sannolikt tillkommit i Egypten omkring mitten av 300-talet. Något äldre torde den andra av de äldsta och bästa handskrifterna vara, codex Vaticanus, sedan 1400-talet förvarad i Vatikanbiblioteket i Rom men inte tillgänglig för den textkritiska forskningen förrän under 1800-talets senare del. Den saknar bl. a. pastoralbreven (Timotheos- breven och Titusbrevet) och Uppenbarelseboken. Från det därpå följande århund- radet, 400-talet, är de viktigaste handskrifterna codex Alexandrinus (innehål- lande nästan hela Nya testamentet) och codex Ephraemi rescriptus (innehållande ungefär halva Nya testamentet). Codex Bezae från 500-talet (innehållande evan- gelierna), som även har en latinsk parallelltext, representerar en text som tidigt an- vänts i den västliga delen av kristenheten.
Flertalet papyrushandskrifter är äldre än de nämnda majuskelhandskrifterna men omfattar med få undantag mycket små textpartier, i regel endast några verser. De största och värdefullaste har hittats och utgivits under de senaste årtiondena, Chester Beatty-papyrerna på 1930-talet och Bodmer-papyrerna på 1950- och 1960- talen. De förra täcker större delen av paulusbreven (ej pastoralbreven), Hebreer- brevet och Uppenbarelseboken 9—16 men endast smärre partier ur evangelierna och Apostlagärningarna. De senare innehåller nästan hela Lukasevangeliet, de två Petrusbreven och J udasbrevet samt två icke helt fullständiga exemplar av J ohan-
nesevangeliet. Dessa papyrustexter dateras alla till ZOO-talet, några så tidigt som till omkring år 200.
Vid sidan av de grekiska handskrifterna lämnar de tidigaste översättningarna och de nytestamentliga citaten hos kyrkofäderna värdefull information om den äldsta grekiska textens utformning. Syriska, latinska och koptiska Översättningar gjordes redan på 100-talet och de går därför tillbaka på en grekisk text som är äldre än de äldsta grekiska handskrifter vi nu känner.
Dock, icke två bland dessa många handskrifter har en till punkt och pricka lika- lydande text. Även den bästa och noggrannaste avskrivare gjorde sig skyldig till omedvetna ändringar av sin förlaga: förväxling av bokstäver, felaktig stavning, ändrad ordföljd, dubbelskrivning eller utelämning av en bokstav eller ett ord o. dyl. Omedvetna fel kunde så mycket lättare insmyga sig som de äldsta hand- skrifterna inte lämnade något tomrum mellan orden. Skrivaren kunde lätt hoppa över ett ord, om det föregicks av ett som såg likadant ut eller åtminstone slutade på samma sätt. Om han skrev efter diktamen, var risken för hörfel inte ringa, efter- som man i sengrekisk tid uttalade skilda vokal- och diftongtecken på samma sätt.
Till de medvetna ändringarna bör räknas stilistiska och sakliga ändringar som kan misstänkas vara »förbättringar» från skrivarens eller hans uppdragsgivares sida, harmoniseringar av parallellställen, särskilt vanliga i de tre första evangelierna, rättelser av de gammaltestamentliga citaten efter den grekiska översättningen av Gamla testamentet o. dyl. Smärre förtydligande inskott och marginalnotiser från en skrivare kunde vid nästa avskrivning inflyta i själva texten och så bli en del av den nytestamentliga handskriftstraditionen.
Betänker man att de bevarade handskrifterna har många avskrivningsled bakom sig och att en gjord ändring gärna följer med i senare avskrifter samtidigt som nya förbiseenden insmyger sig torde det inte väcka förvåning att de nytesta- mentliga varianterna kan räknas i hundratusental.
Detta betyder dock inte att vi skulle sväva i ovisshet om vad som är Nya testa- mentets ursprungliga text och lydelse. De flesta yngre handskrifter är texthistoriskt irrelevanta och det överväldigande flertalet varianter kan utan svårighet avslöjas som icke ursprungliga. De olikartade läsarter som textkritiken mera allvarligt har att väga och överväga är begränsade till sin numerär och majoriteten av dem utan betydelse eller i varje fall utan större betydelse ur innehållslig synvinkel. De ställen i Nya testamentet där olika läsarter av rang för med sig verkliga skillnader ifråga om textens innebörd är anmärkningsvärt få. —— Se den utförliga exempelsamlingen i kap. 9 a och bilaga F. — Snarare finns det anledning till förvåning över att Nya testamentets text de många textvarianterna till trots inte är mera diskutabel än vad den i själva verket år.
Även den bästa och äldsta handskriften bygger alltså på flera led av avskrifter och uppvisar en avskrifts många brister. Den kan därför inte utan vidare anses vara den bästa grundtexten. En tillförlitlig text måste fastställas genom en ingående jämförelse mellan handskrifterna och en värdering av dem (den yttre kritiken) och en noggrann undersökning av varje läsart till ett textställe från formella och inne- hållsliga synpunkter (den inre kritiken).
Den yttre kritikens resultat, som finns redovisade i kap. 9a, s. 198 ff., för oss till- baka till omkring år 200. Genom klassifikation av handskriftsmaterialet i olika
grupper och undergrupper efter handskrifternas inbördes förhållande och eventuella beroende av varandra och genom en värdering av handskrifter och handskrifts- grupper har textforskarna lyckats urskilja olika textformer, t. ex. den bästa gre- kiska text som brukades omkring år 200 i Egypten (den alexandrinska textformen, representerad av bl. a. codex Vaticanus och codex Sinaiticus), eller den som an- vändes vid samma tid i den västra delen av romarriket (den västliga textformen, med codex Bezae som huvudvittne). Framför allt har den yttre kritiken visat att de flesta handskrifterna representerar en textform som utbildades i den grekisk- talande kyrkan på 300-talet, den s. k. bysantinska textformen, och att denna i allmänhet måste förkastas till förmån för de äldre textformerna. Det är denna bysantinska textform som återfinns i de första tryckta textutgåvorna.
Den inre kritiken kan många gånger vara mycket svår att objektivt tillämpa. Den förutsätter den yttre kritikens resultat och söker komma originaltexten ett stycke närmare genom att jämföra varianterna till ett textställe formellt och innehållsligt. Metoden kräver ingående kännedom om de olika skrifternas ordval, grammatiska och stilistiska egenheter och de lagar som förutom slumpen och ouppmärksamheten har påverkat uppkomsten av varianter. I regel brukar en kortare läsart ges företräde framför en längre, en svårbegripligare framför en lättare begriplig. Den huvudregel som en gång formulerades av Tischendorf, en av 1800- talets största textforskare, kan ofta ge god vägledning: såsom den ursprungligaste bör man betrakta den bland läsarterna, ur vilken de andra låter härleda sig utan att den sj älv kan härledas ur någon av de andra. Kriterier hämtade från läsarternas form och innehåll har i den nytestamentliga textforskningen tillmätts större vikt under det senaste decenniet än tidigare.
Den textkritiska forskningen kan dock aldrig helt komma tillbaka till originalet. Det ligger ungefär hundra år mellan den för oss åtkomliga grekiska texten — vår grundtext —— och originalskrifterna, och textforskarna torde aldrig kunna avsevärt förkorta detta avstånd. Sannolikt har texten under denna tid utsatts för för- ändringar, även sakliga om än inte sakligt betydelsefulla. I jämförelse med andra litteraturalster som kommit till oss från antiken är den nytestamentliga hand- skriftstraditionen mycket god. Avståndet mellan originalskriftens författande och den äldsta för oss kända handskriften är exempelvis för Platon ca 1100 år och för de berömda latinska författarna i regel 500 år eller mera.
Dessa fakta om Nya testamentets grekiska text omöjliggör varje försök att slut- giltigt fastställa en enda grundtext. Samtidigt bör dock sägas att forskarna är eniga om vilken text som i stort kommer originalet närmast. Men varje översättare måste i enskilda fall bestämma vilken text han skall utgå ifrån, antingen genom att följa en bestämd utgåva eller genom att utforma textkritiska principer för sitt val av läsarter. Hans främsta hjälpmedel härvidlag är de olika vetenskapliga ut- gåvor som under tidernas lopp har publicerats.
De första textutgåvorna återgav som nämnt den grekiska texten sådan den återfanns i ett halvdussin senmedeltida handskrifter. Under fyra århundraden framåt kom denna text att vara den helt dominerande, i England genom Stepha- nus utgåva 1550, i huvudsak Erasmus text, och på kontinenten genom liknande textupplagor, bl. a. de som Calvins efterträdare i Geneve, Theodor Beza, utgav. Med smärre ändringar återfanns dennes text i bröderna Elzevirs små och lätthan-
terliga editioner. Deras andra upplaga 1633 har av en tillfällighet genom sitt förord — Textum ergo habes, nunc ab omnibus receptum: in quo nihil immutatum aut corruptum damus. — givit denna länge brukade text dess namn, Textus recep- tus, ”den allmänt antagna texten”, ett slagord som väsentligt bidrog till att Ste- phanus, Bezas och Elzevirs text senare blev slaviskt återgiven i hundratals edi- tioner. Textus receptus framstod som den ofelbara, gudomligt inspirerade texten, fastän dess textunderlag var mycket dåligt och dess text på ett dussin ställen inte har kunnat återfinnas i någon enda känd grekisk handskrift. Dess kritiker riskerade mången gång att bli ansedda som gudsförnekare.
Resultaten av den begynnande textkritiska forskningen, vars material ständigt ökade, redovisades i växande variantsamlingar som bifogades textutgåvorna. Engelsmannen Mill anförde t. ex. i sin edition 1707 hela 30 000 varianter. Den förste kände textforskare som helt bröt med Textus receptus var latinfilologen och germanisten Karl Lachmann. I sin utgåva 1831 sökte han med profanfilologins metoder rekonstruera den text som med största sannolikhet brukades i den östra delen av kristenheten vid 300-talets slut. Han använde inga minuskelhandskrifter utan grundade sin text på några tidiga majuskelhandskrifter, latinska översätt- ningar och citat hos kyrkofäderna. Resultatet blev en från Textus receptus avvikande text. Men först genom ett arbete femtio år senare, Westcotts och Horts textutgåva 1881, kan Textus receptus sägas ha förlorat sin auktoritativa ställning.
Engelsmännen B. F. Westcott och F. J. A. Hort, vilkas textkritiska helhetssyn beskrivs i kap. 9 a, s. 198 f., hade för sin epokgörande textedition huvudsakligen följt de två stora handskrifterna codex Vaticanus och codex Sinaiticus, som blivit till- gängliga för forskningen först efter 1800-talets mitt. Westcotts och Horts text fick omedelbara följder när de som reviderade den engelska Authorized Version från 1611 förkastade Textus receptus och i stort följde Westcott och Hort. Detta ingrepp i den engelska bibelöversättningstraditionen orsakade långvariga strider om de nya textforskningsresultaten, strider som återkom även i andra länder. Fram till 1904 följde Brittiska och utländska bibelsällskapet Textus receptus i sina många över- sättningsföretag men övergick då till att använda den av Eberhard Nestle utgivna texten.
Nestles handupplaga, den i dag mest brukade textutgåvan, numera utgiven av sonen E. Nestle och K. Aland, grundar sig inte direkt på det nutida handskrifts- materialet utan på de tre största vetenskapliga textutgåvorna från 1800-ta1et (av Tischendorf, Westcott och Hort samt B. Weiss). Nestle följde mekaniskt de läs- arter som hade majoritet i dessa tre editioner. De viktigaste varianterna redovisas i en särskild apparat under texten, en variantsamling, som flera gånger har ut- ökats och i de senaste upplagorna tar hänsyn till även de senast upptäckta hand- skrifterna.
Flera moderna textutgåvor nämns i den särskilda utredningen om det nutida läget inom textforskningen, s. 203, bl. a. den som utgivits av de fem största bibel- sällskapen 1966, The Greek New Testament. Den är särskilt gjord för bibelöver- sättare och torde få stor betydelse för kommande bibelöversättningar världen över.
Jämför man de nutida översättningarna av Nya testamentet finner man att de nästan undantagslöst har lämnat den länge brukade Textus receptus till förmån
för den textform som finns representerad i de äldsta handskrifterna. De följer dock icke helt och hållet en bestämd vetenskapligt etablerad och utgiven text.
Somliga översättningar kommer visserligen en sådan text mycket nära, t. ex. den holländska som på endast två ställen, Joh 1:18 och Rom 5:1, avviker från den av Nestle utgivna texten. Hedegård följer med några få undantag Nestletexten, dansken Peter Schindler den femte upplagan av Merks edition, som inom den katolska bibelforskningen fått något av den dominerande ställning som Nestle- texten har inom den protestantiska. Den nya franska ekumeniska översättningen av Romarbrevet anges i huvudsak bygga på The Greek New Testament 1966.
Men andra översättningar, såsom den amerikanska Revised Standard Version, den franska s. k. Jerusalembibeln, den nya engelska översättningen etc., förut- sätter var och en en text som inte är identisk med någon särskild utgåva. Över- sättarna har här visserligen i stort följt den textform som ligger till grund för de moderna textutgåvorna och som representeras av codex Vaticanus, codex Sinaiti- cus och några papyrer, men de har på många ställen valt en annan läsart som de av yttre eller inre skäl ansett vara ursprungligare.
Dessa sist nämnda översättningar gör flitigt bruk av textkritiska noter, som anger de viktigaste varianterna, men saknar klammer, parenteser eller andra tecken i själva texten. Andra har inga eller blott ett fåtal textkritiska noter men sätter utan någon anmärkning klammer kring sekundära textpartier (dvs. verser eller versdelar som kommit in i den grekiska texten i efterhand och återfinns i Textus receptus och därmed i äldre översättningar), t. ex. Hedegårds översättning, den danska översättningen, norska ungdomsöversättningen, holländska bibeln. 1917 års översättning brukar klammer på två speciella ställen, Mark 16:9—20 och Joh 7:53—8:11, och har endast två textkritiska noter — till Joh 1:18 och Rom 5:1 — förutom hänvisningen till redogörelsen för Nya testamentets text i de fall då se- kundära verser utelämnats i översättningen.
De nutida översättningarna skiljer sig alltså ibland från varandra, därför att de inte förutsätter en i alla avseenden gemensam grekisk text, och de redovisar på olika sätt och i olika grad textkritiska varianter. Detta bekräftar vad som redan sagts, att den moderna textkritiska forskningen inte har kommit fram till någon ny textus receptus. Med det nu tillgängliga textmaterialet och den kunskap vi nu har om den grekiska texten till Nya testamentet torde en sådan allmänt veder- tagen text inte vara möjlig att fastställa. Varje översättare tvingas till att med de till buds stående hjälpmedlen välja sin text, framför allt efter vad man skulle kunna kalla den nutida textforskningens allmänmening men även efter den in- hemska översättningstraditionen. Många gånger väger nämligen de textkritiska skälen för den ena eller den andra läsarten lika och då synes det i regel inte finnas någon anledning att frångå den text som ligger till grund för den tidigare allmänt brukade översättningen.
2. Bibeln och bibelöversättningar
Bibeln är för de flesta detsamma som en bestämd översättning men man kan därför inte utan vidare jämställa bibeln och en viss bibelöversättning. Bibeln, som vi möter den på grundspråken, måste under alla omständigheter ges prioritet före varje översättning, den må vara hur god som helst.
Men eftersom de flesta bibelläsare använder bibelöversättningar och inte läser bibeln på dess grundspråk suddas skillnaderna mellan bibel och bibelöversättning ofta ut. Särskilt när en viss version varit allenarådande under en lång tid, exempel- vis den gamla svenska kyrkobibeln, som blev gällande i nära fyra sekler, får den gärna för många nästan samma karaktär och auktoritet som originalet självt. »Vad grundtexten är för hela kristenheten, detsamma är ock vår gamla bibel för svenska församlingen, nämligen Guds ord», yttrade prosten Olof Hansson Forssell i riksdagen 1815 och en mansålder senare sade sig prosten och titulärprofessorn H. G. Lindgren vara övertygad om »att påbudet om en ny bibelöversättnings an- tagande skulle medföra ungefärligen samma skakningar inom kyrkan som påbudet- om skyldigheten att tro på en ny Gud. Den oupplysta menigheten betraktar den gamla översättningen som det omedelbarligen från himlen nedsända, ovanskliga, av alla människomeningar oberoende Gudsordet».1
Situationen i Sverige har sedan 1800-talet till stor del förändrats och även den vanlige bibelläsaren i dag torde vid närmare eftertanke inse den skillnad som här alltid måste finnas mellan bibeln å ena sidan och en bibelöversättning å den andra.. Den nuvarande blott femtioåriga svenska kyrkobibeln har inte fått samma ställ- ning som den gamla och det allt vanligare bruket av flera olika översättningar sida. vid sida uppdagar obönhörligt den begränsning som ligger i varje översättning.
Denna begränsning, som främst orsakas av att språken skiljer sig från varandra. i ordförråd, ordfogning, sats- och meningsbyggnad och överhuvud i sättet att. uttrycka ett tankeinnehåll, kan lätt illustreras.
De svenska och de grekiska orden har i regel inte samma betydelseomfång. Skillnaderna är ibland stora. Det grekiska ordet avsäga: innefattar bl. a. betydelserna. 'ande, och *vind”, ordet (pwwj både ”röst, och 'sus'. Texten i Joh 3:8 kan därför åter-
1 Stavningen i citaten har normaliserats utom i de fall då det funnits särskilda skäl att bibe- hålla den ursprungliga stavningen.
ges antingen med Vinden blåser vart den vill; du hör dess sus etc. eller med Anden blåser vart den vill; du hör hans röst etc. I den grekiska texten ligger samtidigt de båda anförda betydelserna av JZVEÖIILOC men den svenske översättaren tvingas att välja den ena och förlorar därmed en del av textens innehåll. Samma kan sägas om ordet ävwöev i föregående vers, som på svenska kan återges med bl. a. (du måste födas) på nytt eller ovanifrån.
Det stora engelska standardlexikonet för grekiska språket av Liddell—Scott— Jones behöver fem spalter för att ange alla de betydelser som det i Nya testamentet viktiga ordet 16310; i skilda sammanhang har. Många av dessa kan i olika grad vara aktuella i en sats där ).o'yog förekommer men översättaren måste begränsa sig till det som han menar vara ordets huvudbetydelse i denna sats, därför att det språk han översätter till, det s. k. målspråket, inte har något ord med motsvarande om- fång som Adj/Og.
Frågan huruvida 60510; skall återges med slav, träl eller tjänare torde vara väl- känd för många efter diskussionerna kring 1917 års översättning. Svårigheterna här är inte alldeles desamma som i de tidigare exemplen. Många ord har även förutom sin sakliga innebörd vissa övertoner. Det anförda grekiska ordet synes vara täm- ligen neutralt och i det dåtida slavsamhället en saklig beteckning på en naturlig social inrättning. Det svenska ordet slav för däremot tankarna till slavhandelns tidevarv och tjänare gärna till stora bondgårdar och storhushåll. De svenska ordens associationsområden överensstämmer inte med det grekiska ordets, bl. a. därför att samhällsförhållanden har förändrats och synen på slaveriet blivit en annan. I valet av svensk motsvarighet till 60510; får den svenske översättaren ta det ord han finner vara minst belastat.
Hur den grekiska ordfogningen inte utan vidare kan jämställas med den svenska motsvarigheten illustreras väl av den enkla frasen åycimy mö 6.905, särskilt vanligi den johanneiska litteraturen. Ordagrant motsvaras den av det svenska uttrycket Guds kärlek. Men (i)/dnr) 1:05 0505 kan lika väl betyda kärleken till Gud, en betydelse som inte liggeri uttrycket Guds kärlek, eller också den gudomliga kärleken, en kärlek av gudomlig kvalitet. Dessa tre svenska fraser täcks av en grekisk. När översät- taren överför denna till svenska tvingas han till en begränsning. Det är inte alls säkert att den närmaste motsvarigheten till den grekiska ordalydelsen, dvs. Guds kärlek, är den rätta. En jämförelse mellan svenska översättningar visar att det ibland varit svårt att avgöra vilken huvudbetydelse frasen åyämy 105 6805 haride olika sammanhang vari den förekommer.
I fogningen av satser uppvisar det grekiska språket ibland inte den precision som det svenska kräver, för att nu inte nämna den enkla hebreiska satsfogningen som ofta sker med en enda partikel och. I den nytestamentliga grekiskan åtskiljs t. ex. ofta inte tänkt följd och faktisk följd (finala resp. konsekutiva satser) medan svenskan gärna söker uttrycka skillnaden med konjunktioner som för att resp. eå att eller med andra konstruktioner.
Till detta slag av begränsning, inskränkning eller precisering av grundtextens mening kommer de fall då flera tolkningar av ett textställe är möjliga. Många gånger måste den som översätter ge upp i sina försök att på målspråket hitta en motsvarighet som innesluter de olika tolkningsmöjligheterna och i stället ta den tolkning han finner sannolikast och uttrycka den. Han kan ange alternativa över-
sättningar i noter. Men han undgår aldrig att lägga en bestämd tolkning till grund för sin översättning och därmed finns skillnaden där mellan bibeln och en bibel- översättning.
Av alla slags översättningar krävs att de med största möjliga trohet skall återge sitt original och detta krav skärps till det yttersta i fråga om en bibelöversättning. Men vad denna trohet egentligen skall innebära, därom har delade meningar rätt så länge man sökt överföra bibeln till andra språk.
En jämförelse mellan skilda översättningar av Nya testamentet visar hur som- liga — på olika sätt och i olika grad — är orienterade mot att förmedla så mycket som möjligt av både den språkliga formen och innehållet i originalet, andra mot att med målspråkets resurser i största möjliga grad förmedla originalets budskap, så att det når fram till läsaren. Den förra gruppen, s. k. litterala. översättningar, kan sägas vara mer inriktad mot originalet, den senare, s. k. idiomatiska översättningar, mot läsaren. Ofta används beteckningarna »ordagranna», »bokstavstrogna» resp. »fria», »parafraserande», »parafrastiska» översättningar, termer som dock mer för- virrar än förklarar. Särskilt ordet parafras har i översättningarnas historia blivit ett slagord hos dem som kräver en litteral återgivning för att utdöma en översätt- ning som alltför fri och därmed icke tillförlitlig.
Det finns naturligtvis många slag av litterala översättningar. Det gemensamma skulle vara en mer eller mindre utpräglad strävan att återge grundtextens språk- liga form i fråga om de enskilda orden, grammatiska enheter och syntaktiska kon- struktioner, även om det strider mot det naturliga sättet att uttrycka sig i mål- språket.
Substantiv översätts med substantiv, verb med verb, adjektiv med adjektiv etc., något som kan resultera i omständliga, onaturliga formuleringar: vi vänta genom Anden av tron rättfärdighetens hopp, Gal 5:5. Om möjligt behålls den gram— matiska form som återfinns i originalet, t. ex. anhopningen av genitiver i Matth 1:1 J esu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, börd eller bestämd form av ordet kött i Joh 316 det som år fått av köttet är kött. Ibland kan ett sådant återgivande bli näs- tan komiskt: I blinde ledare, som silen myggan och sväljen kamelen, Matth 23:24. Det i grekiskan singulara ordet för myggan har här en kollektiv betydelse.
Beträffande ordföljden strävar en litteral översättning att så långt det går efter- likna grundtexten: och se, en kvinna i staden, som var en synderska, då hon förnam, att han satt till bords i fariseens hus, tog hon en alabasterflaska. med smörjelse Luk 7:37.
Över huvud återger en litteral översättning i största möjliga utsträckning grundtextens sats- och meningskonstruktioner. Alla de tidigare exemplen har hämtats ur den översättning av Nya testamentet som den s. k. långa bibelkom- missionen efter drygt hundra års arbete fick godkänd för bruk i kyrkans och sko- lans undervisning, 1883 års normalupplaga. Den reproducerar ofta originalets långa meningar; den längsta, 1 Petr 1:3—12, omfattar i denna version 48 rader. Även för senare delen av 1800-talet torde det slaviska återgivandet av originalets samordnade relativsatser i t. ex. Rom 9:3—5 icke ha varit särdeles naturligt:
Ty jag önskade, att jag själv vore förbannad ifrån Kristus för mina bröders skull, som äro mina anförvanter efter köttet, vilka äro israeliter, vilka barnaskapet tillhör och här-
ligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjänsten och löftena, och vilka fäderna. tillhöra, och från vilka Kristus är efter köttet, vilken är Gud över allting.
Utmärkande för de litterala översättningarna är vidare kravet på konkordans, dvs. att ett grekiskt ord skall återges med ett och samma svenska ord var gång det förekommer. När exempelvis den svenske bibelöversättaren Thomander översatte det grekiska ordet yévsaig i Matth l:l med börd — Jesu Kristi börds bok—bör det enligt honom återges på samma sätt nästa gång det förekommer, Matth 1:18:M en Jesu Kristi börd var sålunda. Ty när trolovad var hans moder Maria med Josef, förrän de tillsamman-kommo Graden av konkordans varierar självfallet rätt mycket i de olika litterala översättningarna.
Ingen av de litterala översättningarna är en återgivning ord för ord av grund- texten. Ord-för-ord översättningar existerar egentligen inte. Alla översättare ändrar till en del den språkliga formen i originalet. I den strängt litterala översätt- ningen används dock ofta parenteser eller kursiveringar för att originalets språk- liga form skall bli åtkomlig för läsaren, t. ex. i lektor P. P. Waldenströms översätt- ning av Rom 11:15 Ty om deras bortkastelse (har blivit) världens försoning, hurudan (skall då) deras upptagelse (varda) om icke liv ifrån de döda. Parenteserna anger att orden inom dem inte har någon motsvarighet i grundtexten. Dessutom meddelar Waldenström i en not att hurudan ordagrant skulle ha översatts vilken. Sådana parenteser (eller kursiveringar) och sådana noter återkommer oftaisträngt litterala översättningar.
De exempel på litteralt återgivande av den grekiska texten som här anförts torde inte ha många försvarare i dag. Den strängt litterala metoden som många följde under lSOO-talet, i synnerhet dess senare del, synes ha förlorat sin aktualitet. Men tendenser till en viss litteralism märks fortfarande i flera nutida översättningar, framför allt i sats- och meningsbyggnaden.
Den idiomatiska översättningen söker göra rättvisa åt både grundspråkets och målspråkets krav och drar därvid konsekvenserna av det faktum att de båda språken har olika byggnad, såväl lexikaliskt som grammatiskt. Den tar sig full frihet att avvika från originalets språkliga form om målspråket så kräver för att originalets innehåll skall nå fram till läsaren. Den idiomatiska översättningen strävar efter att i första hand effektivt förmedla grundtextens innehåll, men söker också i den mån det går med målspråkets resurser återge dess stilistiska egenskaper. Den behåller originalets språkliga form när den kan bevaras, men innehållet kom- mer i första rummet.
Även de idiomatiska översättningarna varierar dock mycket sinsemellan. Översät- taren kan i olika grader tillfredsställa målspråkets krav, lägga olika vikt vid origi- nalets innehåll och stilistiska form samt gestalta sin översättning på varierande sått alltefter vilka läsare han vänder sig till. Olika idiomatiska översättningar har därför, särskilt i senare tid, utarbetats sida vid sida.
Den idiomatiska metoden ställer två huvudkrav, som inte är lika aktuella vid en litteral översättning: att den som översätter verkligen förstår sin text idess helhet, inte bara de enskilda orden, och att han har tillgång till och kan utnyttja alla de möjligheter som målspråket har för att med största möjliga trohet återge den grekiska texten. De idiomatiska översättningarna av Nya testamentet förut-
sätter därför ett ingående exegetiskt studium av grundtexten med de många hjälpmedel som bibelvetenskapen i dag har: lexika, grammatikor, teologiska ord- böcker, kommentarer, specialundersökningar etc. Först sedan översättaren fått ett fast grepp om vad texten innehåller — de enskilda orden i förhållande till var- andra och till den närmaste kontexten, till den nytestamentliga skriften i fråga och till hela Nya testamentet — kan han gå vidare i sitt översättningsarbetc och söka den närmaste naturliga motsvarigheten i målspråket som förmedlar detta budskap.
Frågan om vilken språkdräkt en översättning bör ha blir därför av största be- tydelse för den som vill göra en idiomatisk översättning. Den som lämnar en litteral översättning är i sitt arbete starkt bunden av grundtextens språkform och har därför inte så många möjligheter att välja på. Den närmaste motsvarigheten i målspråket som ger mening är ofta för honom på förhand given som den enda rätta. De språkliga problem som då kan uppstå gäller närmast ordförråd, böj- ningsändelser och ortografi. Den litterala översättningens stil som helhet bestäms av originalspråkets sätt att uttrycka sig.
I och med att överförandet av originalets innehåll och även dess stilistiska egenskaper — inte dess språkliga form — blir det väsentligaste i översättninge- arbetet ökas kraven på ett ändamålsenligt uttryckssätt. De språkliga medlen blir olika allteftersom översättaren begränsar sin uppgift till att exempelvis i första hand ge en filologiskt noggrann studiebibel med kommentarer eller till att skapa en översättning som framför allt skall fylla sin uppgift i den kristna gudstjänsten och det kristna fromhetslivet med dess traditioner eller till att utarbeta en version som förutsätter en mindre språklig erfarenhet hos sina läsare.
Svårigheterna att finna en passande språkform ökar om det redan finns en fast bibelspråkstradition, även om denna samtidigt måste anses vara en stor tillgång. Frågan uppstår om man endast skall göra en revision eller försöka skapa en ny översättning. Vid en revision söker man behålla en tidigare översättning så långt det är möjligt, rättar den sakligt efter originalet och företar smärre språkliga justeringar efter de förändringar som ägt rum i språket. En ny översättning görs direkt från grundtexten under utnyttjande av de språkliga resurser som finns, även ett nedärvt bibelspråk, men en tidigare översättnings språkdräkt tillmäts ingen normerande betydelse. Självfallet kan det vara svårt att avgöra om en ny version skall betecknas som revision eller som en ny översättning. Men där finns dock en väsentlig skillnad i det arbetssätt som ligger bakom den nya versionen.
Svårigheterna att med en enda text tillgodose de många krav som skäligen kan ställas på en återgivning av bibeln har i vår tid lett till att man utarbetat och sida vid sida tagit i bruk olika typer av översättningar. I Tyskland används exempelvis nu förutom Lutherbibeln den mer vetenskapligt noggranna Ziircherbibeln som studiebibel och flera privata, språkligt mer moderniserade översättningar i för- samlings- och ungdomsarbete. Wiirtembergische Bibelanstalt har dessutom givit ut en skolupplaga av Lutherbibeln, ett urval av texter, med språkligt förenklad text. Inom engelskt språkområde har ett stort antal olika typer av översättningar utkommit under senare tid, av de mer officiella den amerikanska Revised Stand- ard Version 1952, den engelska New English Bible 1961 och Amerikanska bibelsällskapets version Good News for Modern Man: The New Testament in
Today”s English Version 1966, alla tre till sin typ olika men kompletterande var- andra. Den först nämnda är en vetenskapligt tillförlitlig revision av den klas- siska engelska bibeln, den andra en helt ny översättning till nutida engelska med syfte att så troget som möjligt återge grundtextens innehåll och stilistiska egen- skaper. Även den tredje är en ny översättning men utarbetad främst med tanke på att så uttrycka originalets innehåll att det når fram till den vanlige läsaren i dag. Inom ett så litet språkområde som det norska finns numera två brukade versioner, kyrkobibeln från 1930 och en översättning för ungdom, »utarbeidet med saerlig sikte på å gi skolen og hjemmene en tekst som ligger mer opp til mo- derne norsk språkfcring». Den finns både på riksmål 1959 och nynorska 1961.
I den mån man låter bibelns skiftande användningsområden påverka över- sättningens karaktär och typ måste man enligt mångas mening i dag skapa flera olika versioner för att bibeln, som vi möter den i grundspråket, skall bli tillgänglig för alla. Denna tanke ärinte alls ny i bibelöversättningarnas historia. Vi möter den tydligt uttalad bl. a. i slutet av 1700-talet. Men aldrig torde så många olika slag av översättningar ha skapats som just i vår tid.
Bibelöversättningarnas historia
Det är karakteristiskt för kristenheten att den under hela sin historia har arbetat med att översätta de texter som utgör själva grunden för dess förkunnelse. Kristen- domen uppstod i en flerspråkig miljö, där Jesu egna ord och berättelserna om ho- nom tidigt torde ha återgivits på såväl arameiska som grekiska. Det grekiska Nya testamentet och Gamla testamentet, i första hand den grekiska översätt- ningen av Gamla testamentet, började sedan, allteftersom kristendomen spreds till andra länder, att överföras till nya språk. I dag finns bibeln, eller åtminstone delar av den, tillgänglig på över 1 250 språk.
De flesta översättningarna har gjorts under det senaste århundradet. I slutet av medeltiden kunde man läsa bibeln eller delar av den på 33 språk, i början av 1800- talet på 71 språk. 1900-talet ensamt har sett bibeln eller bibeldelar översättas till över 700 nya språk. I det följande koncentreras framställningen till de svenska översättningarna och deras föregångare, i synnerhet till översättningar av Nya testamentet. En något utförligare historik över svenskt bibelöversättningsarbete lämnas i bilaga A till detta betänkande. Bilaga B beskriver några huvuddrag i det svenska bibelspråket, bilaga C de danska och norska översättningarna och bilaga D den nya engelska översättningen av Nya testamentet.
De första översättningarna av nytestamentliga skrifter gjordes som nämnts redan på IDO-talet av kristna missionärer och lärare, som verkade i sådana delar av det romerska imperiet där syriska, latin eller koptiska var det förhärskande umgängesspråket. Även Gamla testamentet överflyttades tidigt till latin, så att en fullständig latinsk bibel torde ha förelegat på 200-talet.
De första kristna hade övertagit den grekiska översättningen av Gamla testa- mentet, den s.k. Septuaginta, som utarbetades i Egypten under de närmaste århundradena före Kristus. Den är inte någon enhetlig översättning av de gammal- testamentliga skrifterna utan varierar avsevärt från bok till bok. Ibland lämnar den en mycket fri omskrivning av den hebreiska texten, ibland återger den sin förlaga så slaviskt ordagrant att grekisktalande måste ha haft svårt att förstå den. Dess språk har särskilt ifråga om de religiösa begreppen starkt påverkat den ny- testamentliga framställningen, och för fornkyrkliga översättningar av Gamla testa- mentet fick den en avgörande betydelse. Bl. a. den första latinska översättningen återgav huvudsakligen Septuaginta och inte det hebreiska originalet.
Den gammallatinska bibeln var allt annat än enhetlig. Olika versioner cirku- lerade i Nordafrika, Italien, Gallien och Spanien. Man har exempelvis räknat till nära trettio översättningsvarianter till Luk 24z4 f. i de bevarade handskrifterna och Hieronymus klagade för påven Damasus år 383 att det fanns nästan lika många versioner som handskrifter.
Hieronymus, dåtidens främste bibelforskare, hade föregående år fått påvens uppdrag att revidera den latinska översättningen. Hans revideringsarbete fick ett enormt inflytande iVästerlandet, eftersom hans version så småningom blev den alle- narådande översättningen under medeltiden, kallad Versio vulgata eller enbart Vulgata, och sedan upphöjdes till den romersk-katolska kyrkans ofelbara bibel.
Hieronymus arbete med Nya testamentet gick mycket fort och det har satts i fråga om han hunnit revidera något mer än evangelierna. I varje fall torde han för den övriga delen av Nya testamentet endast ha flyktigt jämfört de latinska ver- sioner han hade till hands och i varje enskilt fall valt den latinska översättninge- variant han fann bäst och inte stridande mot den grekiska textens innehåll. Han säger sig i arbetet med evangelierna ha lagt en latinsk översättning till grund och rättat den efter några grekiska handskrifter, som tydligen representerade den alexandrinska textformen. Han understryker dock att han ändrat den gängse latinska texten så litet som möjligt.
Nya testamentet i Vulgata bör därför som helhet inte betecknas som en ny- översättning utan som en normalisering eller översyn av den äldre latinska över- sättningen. Den har stundom klandrats för sitt litterala återgivande av den gre- kiska texten och för sitt vulgära latin.
Hieronymus banbrytande arbete gällde Gamla testamentet, där han dels läm- nade den sakrosankta Septuagintatexten till förmån för det hebreiska originalet, dels insåg nödvändigheten av att översätta »mening för mening och icke ord för ord».
Hieronymus bibelrevision, liksom de flesta nya översättningar inom ett språk- område där en äldre redan finns i bruk, mötte under lång tid en allmän och täm- ligen osaklig kritik. Den slog inte igenom förrän på GOO-talet och blev den överallt gängse först på SCO-talet. På kyrkomötet i Trident bestämdes 1546 att Vulgata skulle vara den fullt autentiska och helt bindande översättningen av bibeln inom den romersk-katolska kyrkan. Texten fastställdes av påven Clemens VIII 1592 och kallas därför Vulgata clementina. Först under detta århundrade har den gre- kiska grundtexten även där återvunnit sin grundläggande ställning.
De under medeltiden gjorda försöken att överflytta bibeln till skilda national- språk baserades med något undantag på Vulgatatexten. Flera folkspråksöver- sättningar finns bevarade, men de torde inte ha haft någon större utbredning vid sidan av Vulgata. Denna skulle, när den lästes som evangelie- och episteltext i mässan, översättas så att folket förstod vad de hörde, och vi har ide svenska medel- tidspostillorna smärre sådana bibeltexter återgivna på svenska om än i fri form. Uppgiften att den heliga Birgitta skulle för egen räkning ha låtit överföra bibeln till svenska har inte kunnat verifieras, men de bevarade handskrifterna till de svenska medeltidsöversättningarna kommer alla från birgittinerkloster. Äldst är en fri återgivning av de fem Moseböckerna, som tidigare tillskrivits Birgittas bikt-
fader, magister Matthias, och daterats till 1300-talets förra hälft.1 Den återger första Mosebok någorlunda fullständigt men med många tillägg, de övriga böc- kerna endast i sammandrag. Från slutet av samma århundrade stammar en för- kortad version av Apostlagärningarna. Josua och Domareboken översattes omkring 1500, troligen för högläsning i klostren och enskilt studium, av Vadstenakonfessorn Nicolaus Ragvaldi, och Judiths bok, Esther, Ruth samt de två första Mackabeer- böckerna av den flitige och lärde munken Jöns Budde i Nådendal (Finland). Den av samtiden högt skattade Uppenbarelseboken överflyttades också till svenska vid detta sekelskifte av en birgittinermunk, möjligen den nämnde Jöns Budde. Dessa fem versioner är förutom vad medeltidspostillorna innehåller det som be- varats av svensk bibelöversättningsarbete från medeltiden.
Med renässansen kom ett nytt intresse för antiken och därmed även för det grekiska språket. Samtidigt började kristna studera hebreiska som tidigare syssel- satt endast judiska lärde. Bibeln som vi möter den på dess grundspråk blev åter tillgänglig och jämförd med den ensamhärskande latinska översättningen. Ximenes” arbete med den grekiska texten till Nya testamentet 1502—14 och över huvud hans polyglottbibel var ett led i samtidens strävan att gå tillbaka till källorna, likaså Erasmus grekiska utgåva 1516. Den senare innehöll även en från Vulgata avvi- kande latinsk översättning av Erasmus.
Med reformationen och dess hävdande av bibeln som det enda rättesnöret för den kristna tron får vi under 1500-talet en lång rad nya översättningar på de olika nationalspråken i Europa. Reformatorerna och deras efterföljare tillgodogjorde sig de nyvunna insikterna om bibelns grundtext och lade denna till grund för sina översättningar. Ett nytt skede i bibelöversättningarnas historia började. Över- sättningar av Nya testamentet eller av hela bibeln kom exempelvis i Tyskland 1522, 1534, England 1525—34, 1535, 1557—60, 1568, Schweiz 1524—29 (Ziircher— bibeln), Frankrike 1523, 1526, Spanien 1569, Danmark 1524, 1529, 1550, Sverige 1526, 1541, Finland 1548 och på Island 1540, 1584.
Många av dessa reformationsöversättningar har blivit klassiska och används ännu i dag i reviderad form. De var en frukt av reformatorernas nydaningsarbete och kom att i hög grad bidra till de olika folkspråkens utformning. Därför intar de en unik ställning i bibelns historia, framförallt i Tyskland, England och de nordiska länderna.
Luthers bibelöversättning måste nämnas först. Den hade visserligen flera tyska föregångare och kan därför inte betecknas som något alldeles nytt i den tyska bibelns historia. Men den ägde uppenbara förtjänster framför alla dessa och sam- tida översättningar och fick en spridning utan motstycke. På två år utkom åttio upplagor av 1522 års Nya testamente, och före Luthers död hade den tyska helbibeln utgivits i 377 upplagor, sammanlagt i något mer än en miljon exemplar. Därtill kom Lutherbibelns dominerande inflytande på andra översättningar, främst på de danska och de svenska, på Ziircherbibeln och Tyndale”s engelska
1 Forskarna är nu mer tveksamma beträf- ett inventarium över kung Magnus Erikssons fande såväl översättare som tillkomsttid; som- tillhörigheter bl. a,. upptar »unum grossum lib- liga anser att den härrör redan från 1200-talets rum biblie in swenico», dvs. en stor bibel-bok slut. Säkert synes vara, att bibeln eller delar på svenska. av den förelegat på svenska omkring 1340, då
version. Lutherbibeln intar därför obestridligt den främsta platsen bland de många 1500-talsbiblarna.
Luther ställde i första hand tre krav på sin översättning: den skulle bygga på originalet, den skulle förmedla bibelns budskap i dess helhet och den skulle vara sådan att folket förstod den.
Originalet fann Luther för Nya testamentets del i Erasmus textutgåva, för- modligen den andra upplagan av år 1519. Han betonade att varje översättare för sin tolkning av originalet måste bruka alla de hjälpmedel som filologin erbjöd och utnyttjade själv Erasmus och andra humanisters filologiska arbeten. I sin text- förståelse är han självfallet ibland bunden av den traditionella latinska bibeltexten.
Luther krävde dock hos översättaren något mer än filologiska kunskaper. Bibelns religiösa innehåll i hela dess vidd måste enligt honom tydligt komma fram i en översättning. Det var därför han så energiskt kämpade för t. ex. formuleringen allein durch den Glauben, Rom 3:28, fastän allein inte har någon direkt mot- svarighet i den grekiska (eller latinska) texten. För Luther var det väsentligt att bibelöversättaren ägde en helhetssyn på de olika bibliska skrifterna, en genomlevd insikt i och upplevelse av bibelns centrala budskap. Utan en sådan kunde en över- sättare inte rätt återge sitt original. Denna syn på översättningsarbetet gav Luthers översättning en viss teologisk karaktär, särskilt i Gamla testamentet, och den bör ses som en väsentlig del i hans reformationsverk.
Luther krävde för det tredje att hans översättning skulle äga en sådan språk- form att den vanlige läsaren förstod vad han läste; översättningen skulle vara tysk. Han återkom ofta till detta när han försvarade sin översättning. Översättaren måste lära sig tala tyska, fråga husmödrarna i hemmen, barnen på gatan, folket på torgen och från deras mun lära hur de talar, och sedan översätta. »Då», säger Luther, »förstår de det och märker att man talar tyska med dem». Tyskan var vid denna tid långt ifrån enhetlig och Luther tvingades att med tillgängliga språkliga medel skapa ett för sin bibel avpassat språk. Han anses genom sin översättning ha lagt grunden till det nyhögtyska skriftspråket.
När Luther så kraftigt betonade att översättningen skulle återge originalets innehåll och det på begriplig tyska tog han avstånd från dem som önskade en mer litteral översättning. Han angrep häftigt de »åsnor och bokstavsträlar» som an- klagade honom för att alltför fritt och omskrivande förtyska originalet. Konkor- dans och språklig konsekvens har inte genomförts i hans översättning. De grekiska och hebreiska orden överflyttades på ett varierande sätt alltefter vad innehåll och textsammanhang tycktes fordra. Detta bidrog väsentligt till att ge hans översätt- ning en levande, engagerande språkform, som senare tider inte förmått ersätta.
Det var vistelsen på Wartburg som gav Luther möjlighet att under några må- nader helt ägna sig åt översättningsarbete. Efter en slutgranskning tillsammans med Melanchthon och andra vänner publicerade han Nya testamentet med företal, utförliga anmärkningar, parallellställen och träsnittillustrationer i september 1522. Arbetet fortsatte med Gamla testamentet och då hade Luther hjälp av många av sina vänner; man kan ibland nästan tala om en bibelkommission. De kanoniska böckerna utkom i fem delar 1523—32 och de apokryfiska böckerna 1534, utgivnings- året för den första lutherska helbibeln.
Luther blev emellertid aldrig färdig med sin översättning. Han ändrade ständigt
och det ännu under sitt dödsår 1546. Hans version från 1545 brukar räknas som den sista upplagan. Trots att Luther på detta sätt visade att hans översättning behövde förbättras kom den och dess avläggare i andra länder att få en nästan kanonisk ställning i över 300 år.
Den svenska reformationsbibeln fick sin slutliga utformning genom Gustav Vasas bibel av år 1541, den första svenska kyrkobibeln. Den hade föregåtts av en översättning av Nya testamentet 1526 och tolkningar av Psaltaren, Ordspråks- boken, Syraks bok och Visheten 1536.
Det bevarade källmaterialet om vårt första svenska Nya testamente är sådant att full klarhet om dess tillkomst aldrig någonsin torde kunna uppnås. Vi känner till en cirkulärskrivelse till domkapitlen och de större klostren från sommaren 1525, i vilken ärkebiskopen Johannes Magnus på kunglig befallning uppdrar åt dessa att översätta var sin del av Nya testamentet, brev från biskop Brask som bl. a. av- slöjar dennes motvilja mot översättningsföretaget, ett brev till ärkebiskop Olav i Norge från kungens kansler Laurentius Andreas, som säger att »vår översättning» snart är färdig, och så översättningen själv med 15 augusti 1526 som tryckdatum. På grundval av detta material har man sökt konstruera förloppet och därvid främst diskuterat vem eller vilka som gjort översättningen. Laurentius Andreee fick under lång tid äran att vara dess upphovsman, sedan genom litteraturhisto- rikern Henrik Schiicks forskningar Olaus Petri, därefter åter Laurentius Andreas. I dag synes många forskare vara eniga om att översättningen är ett verk av flera personer, främst Olaus Petri och Laurentius Andreas.
1526 års Nya testamente bygger närmast på Erasmus latinska översättning och Luthers tyska. Översättarna har använt Erasmus textutgåva som innehöll den grekiska texten och Erasmus översättning i parallella kolumner, men det är yt- terst ovisst om de i någon större utsträckning har arbetat med den grekiska texten. De har självfallet varit förtrogna med Vulgata och utnyttjat den vid tolkningen. Huruvida översättarna har begagnat andra översättningar, svenska medeltida, danska eller lågtyska, framgår inte klart av det material vi nu äger.
Översättningen 1526 uppvisar stundom en viss försiktighet mot Luthers fria omskrivningsteknik och återger gärna Erasmus när han i sin översättning sluter sig närmare den grekiska ordalydelsen. Den teologiska helhetssynen på översättnings- arbetet som vi finner hos Luther har något fått träda tillbaka för en strävan att ge en filologiskt och historiskt tillförlitlig version. Modifikationen av Luthertexten märks tydligt i översättningens marginalanmärkningar, s.k. glossor, och dess företa].
Översättningens svenska språkform, utförligare beskriveni bilaga B, s. 501 ff., har blivit ingående undersökt, mest i samband med diskussionerna om författarfrågan. Den innehåller många osvenska uttryck, främst germanismer, men anses, särskilt med tanke på dåtidens svenska, som något av en översättarbragd, och tryckåret 1526 har satts som gräns mellan fornsvenskt och nysvenskt skriftspråk. Över- sättarna tycks i första hand ha lagt vikt vid att den svenska språkformen skulle vara sådan att läsaren förstod vad han läste.
I företalet till Nya testamentet 1526 uttrycks den förhoppningen att översätt- ningen av Gamla testamentet »snarligha» skulle följa. Det kom dock att dröja. ytterligare femton år innan vi fick en helbibel. De svenska reformatorerna arbe-
tade vid denna tid med att omskapa svenska kyrkans gudstjänstliv och rättsord- ning efter evangeliska principer. Ledare för denna verksamhet blev så småningom ärkebiskopen Laurentius Petri. De redan nämnda översättningarna från 1536, som några tillskriver honom, var just ett led i gudstjänstlivets försvenskning. De skulle vid sidan av Nya testamentet 1526 kunna brukas i den svenska mässan och i tidebönerna.
Vi vet mycket litet om dessa översättningars och över huvud om 1541 års bibels tillkomsthistoria. Flera har deltagit i arbetet, som med stor sannolikhet leddes av ärkebiskopen. Möjligen har alla de gammaltestamentliga skrifterna översatts efter Luther innan dennes helbibel kom 1534 och sedan blivit reviderade efter nya Lutherbibelupplagor, främst de från 1534 och 1539. Tryckningen påbörjades 1539 i Uppsala, där den övervakades av ärkebiskopen, och sommaren 1541 kunde även bindningen och distributionen till de olika församlingarna börja. Enligt bevarade källor tycks varje församling ha inlöst ett exemplar av Vasabibeln.
I motsats till Nya testamentet 1526 följde 1541 års bibel väsentligen en förlaga, Luthers översättning. Översättarna hade vidare använt bl. a. Vulgatatexten och Erasmus latinska översättning medan den hebreiska och grekiska originaltexten inte direkt torde ha haft någon större inverkan på den svenska texten. Nya testa- mentet från 1526 hade genomgående reviderats, nästan alltid genom ett närmande till Luthers text. Den tidigare märkbara tendensen att inte följa Luther i hans många djärva omskrivningar av grundtexten är inte alls lika påtaglig. Till språk- form, främst i syntaktiskt avseende, blev helbibeln mer svensk än 1526 års utgåva. Den upplöste satsförkortningar, införde en mer naturlig ordföljd, uppdelade de långa meningarna i smärre och brukade gärna paratax i stället för hypotax, allt stildrag som avlägsnade den svenska språkformen från originalets. Ledamoten Ståhle säger i bilaga B, 5. 524 med tanke på språkdräkten att 1541 års bibel är »ett storverk med få motstycken i vår litteratur. Bakom detta storverk behöver man icke söka någon annan strävan än den att med utnyttjande' av alla tillgångar i tidens svenska språk — likgiltigt om dessa var gamla eller nya, inhemska eller inlånade — ge den svenska evangeliska församlingen en bibel att förstå och lägga på minnet. Man har gått till verket i fast övertygelse om värvets vikt, med allvar och ansvar, med en av Lutherbibeln inspirerad, under arbetets gång allt säkrare och kräsnare känsla för ämnets krav på språkets form. Några andra principer be- höver man inte räkna med».
För svenska språket har denna vår första kyrkobibel haft en grundläggande betydelse, likaså för hela den svenska kristenheten, i och med att den nya bibelns språk också blev gudstjänstritualens, psalmbokens, katekesernas, postillornas och uppbyggelselitteraturens. Med tanke på Vasabibelns dominerande plats i svenskt kyrko- och fromhetsliv vore man frestad att till de bevingade orden från Upp- sala möte 1593 göra det tillägget: och alla hava vi en Bibel, den av år 1541.
Egentligen har Sverige haft endast två kyrkobiblar, reformationsbibeln och den av Konungen 1917 stadfästa översättningen. Den första har forskarna ingående studerat och beundrat, den andra har föga uppmärksammats; dess långa tillkomst- historia ligger oskriven, dess språkdräkt har mer klandrats än systematiskt under- sökts. När Gustav II Adolfs bibel av år 1618 och Karl XII:s bibel av år 1703 nämns vid sidan av dessa två, bör man komma ihåg att de med några smärre rät-
telser har reformationsbibelns text. Reformationsbibeln, Gustav Vasas bibel, blev svenskarnas bibel i nära fyra sekler.
Försöken att revidera den svenska texten började dock redan på 1550- och 1560-ta1en. En tendens till en mer litteral återgivning av bibelns grundtext märksi bibelöversättningsarbetet i slutet av reformationsårhundradet, främst inom re- formert, men även inom lutherskt och romersk-katolskt område. Dominikanen Pagninus mycket ordagranna latinska översättning fick då ökat inflytande, och den reformerte teologen Johannes Piscator återgav grundtexten bokstavstroget i sin tyska översättning, tryckt i Herborn 1602—04. Danmark fick genom H. P. Resen en mer litteral översättning, som under ortodoxins tidevarv segrade över den friare, lutherska kyrkobibeln, liksom Piscatorbibeln över Ziircherbibeln i vissa delar av Schweiz.
I revisionsarbetet på 1550- och 1560-talen närmades den svenska texten något till det hebreiska och grekiska originalet, och hertig Karl och Gustav II Adolf ställde uttryckligen kravet på en litteral översättning. Prästerskapet hade på Uppsala möte begärt nytryck av bibeln men hertig Karl tillsatte år 1600 en bibel- kommission med uppgift att »confirmera och corrigera» den svenska texten med den latinska, grekiska och hebreiska. Luthers sista version från 1545 nämndes inte men i sitt förslag till rättelser, de s.k. Observationes Strengnenses från 1601, följde de kommitterade huvudsakligen denna. Förslaget godkändes av präster- skapet men lades aldrig till grund för någon kyrkobibel. Gustav II Adolf, som också önskade att den svenska översättningen i det närmaste måtte ((blifva sin ori- ginal effter ordasättet lijkformigh», avstod längre fram från sina revisionsplaner och lät trycka om den gällande texten med omarbetade marginalanmärkningar, nya summarier, register etc. Med 1618 års upplaga, Gustav II Adolfs bibel, segrade kyrkomännens fasthållande vid den fria lutherska bibeln över det första allvarliga försöket att få en mer litteral översättning. Reformationsbibeln blev den svenska- ortodoxa enhetskyrkans bibel.
Olika revisionsförsök föregick också nästa genomsedda upplaga från 1703. När Karl XI blev konung 1672 mottog han av biskopen i Åbo, J. Gezelius den äldre, några prov på en utläggning av första Mosebok. Med kungens gillande fortsatte Åbobiskopen sitt bibelarbete tillsammans med sin son och fick under flera år medel för detta ur bibeltryckstunnan. Han begärde 1680 att få rätta den svenska texten efter grundtexten men denna begäran avslogs av prästeståndet. När Gezeliernas arbete drog ut på tiden och behovet av ett nytryck, rensat från de många felaktig- heterna som efterhand kommit in i de brukade bibelupplagorna, ökade, förordnade Karl XI 1685 dels att 1618 års text efter korrigering av Haquin Spegel skulle tryckas, dels att Gezeliernas arbete skulle fortsätta. Spegels arbete rann ut i san- den och Gezelierna hade stort besvär med att få den nödvändiga censurgransk- ningen av sitt bibelverk. Ingen ville åtaga sig den grannlaga uppgiften. Karl XI tillsatte ytterligare en revisionskommitté 1691 med bl. a. hovpredikanten Jesper Svedberg och den blivande ärkebiskopen Eric Benzelius. Den förre strävade efter en genomgripande revision i direkt anslutning till grundtexten medan den senare liksom större delen av prästerskapet inte ville göra några ändringar av rädsla för att en omarbetad kyrkobibel skulle väcka oro bland folket. Revisionskommitténs. förslag rönte samma oblida öde som tidigare revisionsförslag. Hela frågan sköts på
framtiden och till sist utgavs som provisorium en nödtorftigt förbättrad upplaga av den gamla bibeln, Karl XII:s bibel 17 03. Bilagor och register hade kraftigt ut- ökats, bibeltexten fått den ännu idag vanliga uppställningen med s. k. brutna verser, men själva texten hade ändrats på blott ett fåtal ställen.
Rättelser efter grundtexten finns dock införda i noter under verserna i Geze- liernas bibelverk 1711—13, 1724—28, som här den mer officiella titeln: »Biblia, thet är nu then Heliga Skrift på Svensko. Efter Hans Kongl. Maijzts Högstsal. Konung Carl Then Elloftes i glorvyrdigste åminnelse Nådiga Förordning.» Av företalet 1711 framgår att Gezelierna helst hade velat göra en ny litteral översättning. Men prästerskapet hade som nämnt gjort motstånd mot varje ändring av den gamla texten.
De många försöken efter 1541 att närma den svenska kyrkobibeln till grund- textens ordalydelse eller rätta den efter originalet hade alltså ingen framgång. Den översättning svenska folket i över tre sekler hörde och läste var en i huvudsak idiomatisk översättning, som i första hand byggde på det tyska översättnings- arbetet från 1500-talets början.
Under 1700-talet möter vi några nya typer av översättningar. Privata översätt- ningar fick en större spridning och användning, t. ex. Zinzendorfs från 1727 i pietistiska kretsar och John Wesleys från 1755 bland metodister. Den senare anses i många avseenden vara en föregångare till de nutida översättningarna. Även versioner starkt påverkade av en rationalistisk kristendomsuppfattning utkom, exempelvis av J. L. Schmidt 1735, K. F. Bahrdt 1772—75 och av dansken Chr. Bastholm 1780. I allmänhet är översättningarna från denna tid mycket fria i för— hållande till originalet. E. Harwoods översättning från 1768 hette betecknande: A Liberal Translation of the New Testament; Being an Attempt to translate the Sacred Writings With the same Freedom, Spirit, and Elegance, With Which other English Translations from the Greek Classics have lately been executed. I slutet av århundradet ägde en märkbar förändring rum. Översättarna sökte undkomma de båda ytterligheterna strängt litteral översättning och fri, parafraserande över- sättning genom bestämda regler: översättaren skall troget återge originalets inne- håll; han skall i så hög grad som möjligt återge originalets stil och karaktär och det i en språkform som för läsaren verkar naturlig och ledig.
Det begynnande vetenskapliga studiet av bibeln tog sig också uttryck i nya s. k. vetenskapliga översättningar. Bibelforskaren Richard Simon utgav anonymt en egen fransk version av Nya testamentet 1702 och teologen och textkritikern J. A. Bengels tyska översättning utkom 1753 efter dennes död. Orientalisten J. D. Michaelis, som brukar räknas till den moderna bibelforskningens grundare, över- flyttade hela bibeln till tyska 1769—86, 1790, likaså M. L. de Wette 1809—14. Denna typ av översättning, som främst återspeglar de nya forskningsresultaten inom bibelfilologi och bibelexeges, kom att i hög grad påverka senare översättnings- arbete. Men Michaelis, J. J. Griesbach m. fl. hävdade samtidigt att en enda över- sättning inte kunde tillfredsställa alla behov och uppfylla alla önskemål som kunde ställas på en översättning. Griesbach yrkade på flera översättningar, en för of- fentligt bruk i gudstjänsten, en som var så texttrogen att den kunde läsas som original och en omskrivande översättning, som skulle förklara bibelordet, alltså
tre översättningar för jämsides bruk, motsvarande kraven på språkrenhet, orda- grannhet respektive tydlighet.
1800-talet blev revisionernas tid framför alla andra. Det gamla bibelspråket kunde upplevas som ett hinder av dem som ville göra bibeln spridd, läst och för- stådd av alla, och den ökade kunskapen om den bibliska grundtexten krävde sak- liga ändringar av l500-talshiblarna. Men man önskade ingen ny översättning utan den gamla i rättat skick. Lutherbibeln korrigerades för första gången språkligt och sakligt 1864—92, med största försiktighet, likaså den klassiska engelska Author- ized Version från 1611 under åren 1870—85. I Danmark förbättrades den redan 1647 reviderade Resenska texten 1819, 1871, 1907 och i Norge 1819, 1830, 1873. I Sverige arbetade från 1773 den »til Svenska Bibel-Versions förbättrande utsedde och förordnade särskilte Commission». Resultatet av dess arbete blev omsider den nu gällande kyrkobibeln från 1917.
Den närmaste anledningen till kommissionens tillsättande var dels de »löjlig- heter», dels de »mörkheter» som reformationsbibeln förmenades innehålla men som inte fanns i originaltexten.
Vasabibelns språk med dess ålderdomliga ordböjning och föråldrade ordförråd hade gjorts till spe och åtlöje under senare delen av 1700-talet; Bellmans bibel- parodier tillhörde de mer oskyldiga. Bibelspråket beskrevs som »obehagligt, ur- modigt och vidrigt, både för ögon och öron». En ny översättning på tidens »upp- odlade» och »städade» språk tänktes kunna undanröja »löjligheterna» och »vidrig- heterna» och samtidigt motverka det allt mer omfattande fritänkeriet.1
Vasabibeln hade vidare jämförts med originaltexten som man såg den i bibel- forskningens ljus. Det intensiva studiet av österländska språk, utforskningen av Österlandets geografi, arkeologi, växtvärld, djurvärld, folkseder etc. samt det idoga samlandet av textkritiska varianter hade lämnat bibeltolkaren material som reformatorerna inte hade haft tillgång till. Den svenska versionens många »mörk- heter» tillskrevs också det faktum att reformationsbibeln inte var gjord direkt från originalet utan från Luthers översättning som i sin tur var beroende av Vulgata och Septuaginta.
Prästeståndet hade emellertid redan 1752 beslutat fördela bibelns böcker mellan rikets konsistorier för översättning. Det önskade helst hålla de övriga stånden och andra utanför arbetet med en ny svensk bibelversion. Men genom bl. a. biskop Jakob Serenius fördes frågan inför Kungl. Maj:t, som så småningom efter stän- dernas hörande tillsatte 1773 års bibelkommission med 20 ledamöter. Kommissio- nens arbetsformer och organisation beskrivs nedan i kap. 7, s. 178 ff.
Den långa bibelkommissionen, kallad så därför att dess arbete sträckte sig över 144 år, kan inte anklagas för overksamhet även om arbetet vissa tider låg nästan helt nere. Den gav ut 11 versioner av Nya testamentet: 1774—80, 1816, 1853, 1861, 1873, 1877, 1882, 1884, 1907, 1912 och 1917. Av dessa skiljer sig upplagorna 1861, 1884 och 1917 mycket litet från de närmast föregående 1853, 1882 resp. 1912. Ver- sionerna 1884 och 1912 var godkända för bruk i kyrkans och skolans undervisning,
1 Ordet vidrig har dock här inte samma ned- meningen att det för stilistiskt kräsna personer sättande betydelse (avskyvärd, vämjeligl) som 'tar emot', känns som något stötande och oför- i våra dagar utan betecknar i detta samman- enligt med god smak. hang blott någonting som 'motbjudande' i den
s. k. normalupplagor, och kallas efter det årtal de godkändes för 1883 resp. 1908 års normalupplaga. Provöversättningar till Gamla testamentet kom 1774—93 (med apokryferna), 1834-44 (större delen av Gamla testamentet), 1864—69 (med apo- kryferna), 1878, 1887 (Psaltaren), 1890 (normalupplaga av Psaltaren), 1893—98, 1904 (den s. k. 1903 års normalupplaga) och 1917. En ny översättning av Gamla testamentets apokryfer antogs 1921.
Bibelkommissionens långa historia står som ett allvarligt memento inför varje nytt försök att förbättra den svenska bibeln. Orsakerna till att kommissionen inte inom rimlig tid lyckades göra en antagbar version låg dock inte endast i själva översättningsuppgiftens svårighetsgrad utan även i yttre praktiska olägenheter och tidshistoriska förhållanden.
Uppfattningarna om vad som behövde göras var redan före kommissionens till- sättande starkt skilda och riktlinjerna för kommissionens arbete, som finns cite- rade i bil. A, s. 371 ff., var icke entydiga. Somliga läste i riktlinjerna att kommissio- nen skullc revidera den svenska bibeln efter vad man då visste om grundtexten och möjligen så att den något närmare slöt sig till originalets ordalydelse. Men det gamla bibelspråket skulle under alla omständigheter bevaras. Andra menade att riktlinjerna föreskrev en ny översättning som så ordagrant som möjligt slöt sig till originalets språkform. För dem fick det ärvda bibelspråkets rytm — ord- och satsfogning — vika för ett litteralt återgivande av texten. Andra åter stannade vid den del av instruktionen som varnade för en så bokstavlig översättning att »svenska språket till sin rätta art och lynne, ej mindre än själva meningen, till sin tydelighet kunde komma att lida». De strävade efter en idiomatisk översättning på tidens »odlade» språk och överensstämmande med den dåtida vetenskapens resultat, eller med orientalisten och biskopen Johan Adam Tingstadius ord: »att å ena sidan i svensk tolkning rättvisa Guds heliga ord och å den andra framställa urålderns skönaste vältalighetsstycken i deras tillbörliga dag».
Denna tredje ståndpunkt segrade i den gustavianska kommissionen, där sådana språkmän som Carl Aurivillius, Johan Floderus och den nämnde Tingstadius var de inflytelserikaste. De biträddes av bl. &. biskopen Daniel Herweghr och exegeten Samuel Ödmann medan kommissionens tillskyndare biskop Serenius och språk- historikern Johan Ihre förgäves sökte försvara det gamla bibelspråkets plats i den nya översättningen. Kommissionen koncentrerade sitt intresse till originalet och utforskningen av dess mening och rätta ordaförstånd, och för att göra originalets innehåll klart och tydligt för läsaren ansåg den det nödvändigt att använda om— skrivningar. Den litterala metoden förkastades alltså bestämt. En omskrivning av grundtexten var ofta också nödvändig för att översättningen i sin språkform skulle bli flytande och »modern». Den gamla, pregnanta bibelstilen bröts sönder och det bibliska språkbruket blev blekt och abstrakt. Över huvud tycks ledamöternas intresse för den gamla översättningen ha varit mycket svagt. De förmådde inte samordna och utnyttja de möjligheter som bibelforskningen, den gamla översätt— ningen och dåtidens svenska erbjöd för att skapa en förbättrad svensk bibel. Filologiskt, exegetiskt och översättningsteoretiskt hade det gustavianska översätt— ningsverket dock många förtjänster och de kommissionsledamöter som utarbetade 1917 års översättning säger sig ha haft stor nytta av översättningarna från 1700- talets slut.
De omvälvande förändringarna inom kultur- och andeliv under 1800-talets första decennier fick emellertid ödesdigra följder för den gustavianska kommissio- nen. Nyromantikens böjelse för det heligt dunkla och obestämda, dess värdesätt- ning av det ålderdomliga, även det gamla bibelspråket, och dess reaktion mot upplysningstidens rationalistiska religionsuppfattning samverkade med kyrklig konservatism och engelskinspirerad bibelspridningsverksamhet till att ge den sit- tande kommissionen ett helt nytt program och en ny arbetsmetod. »En bibelöver- sättning bör, så nära ske kan, återgiva Skriftens egna uttryck och framställa sig i den enkla storheten av dess ursprungliga lynne. Här passar ej att göra omskriv- ningar, inströ förklaringar, avkläda allegorier, och insvepa det goda betrodda godseti ett prydligt lövverk av nya talesätt och vändningar. Blomstret förvissnar, men vår Guds ord bliver evinnerliga. Varje bild, varje ordalag, varje ,och” och ”men”, bör med det i tanken motsvariga, även i ett nytt tungomål, troget givas och, så mycket möjligt är, likna urtexten Detta torde gälla för översättningar av den Heliga Skrift på vad tungomål som helst; men vad som därjämte bör särskilt behjärtas av svenska bibelöversättare, är det, att vi redan för dessa ämnen hava ett eget språk, helgat av sin ålder, högtidligt av sin kraft, sitt välljud vår kyrkas modersmål, nog besläktat med nuvarande och varje blivande svenska, för att aldrig bliva otydligt, och nog skilt därifrån för att aldrig bliva vardagligt — ovanskligt, emedan det ej mer går i handel och vandel bland tidens barn, och odödligt, just därföre att det är dött.»
I dessa ord av Johan Olof Wallin, reaktionens och oppositionens främste tales- man, fanns riktlinjerna för kommissionens fortsatta arbete fram till 1860-talets slut, de försiktiga revisionernas skede. De skrevs 1814 och upprepades i en ännu vältaligare form i riksdagen 1815. Att skapa en kyrkobibel var enligt Wallin kyr- kans uppgift, inte vetenskapens. 1816 års provöversättning, utarbetad av främst Tingstadius och Ödmann, betecknade han som »ett intressant lärdomsverk och en i flera avseenden viktig hjälpreda till den enskilta uppbyggelsens och språkforsk- ningens gagn». För att göra en kyrkobibel däremot fordras förutom filologiska insikter och akademisk lärdom också »kännedom av ordets kraft även i sitt hävd- vunna yttre skick — erfarenhet av församlingens verkliga behov och krav i detta hänseende —— att i den, så sägandes, både leva och låta leva, för både andras och eget själsbehov».
Något annat än en revision av gällande översättning var efter riksdagen 1815 inte tänkbart. Men principerna för revisionen gav sig inte omedelbart. Fram till Tingstadius och Ödmanns död, 1827 resp. 1829, var kommissionen lamslagen av den nya situationen och oenigheten mellan dessa båda. Wallin uträttade ingenting som kommissionsledamot men gjorde i sina privata översättningsprov från 1839 rätt många stilistiska och exegetiska ändringar i den svenska texten. Teologie professorn, sedermera biskopen i Lund, Johan Henrik Thomander, som 1835 utgav en litteral översättning av Nya testamentet, förutsatte att en eventuell ändring av kyrkobibeln skulle »åsyfta att komma Skriftens eget ord närmare, och icke att, dels genom omskrivningar, dels genom trångare eller rent av andra bestämningar än Skriftens egna, åstadkomma en förment större tydlighet för läsaren». Han genom- förde i sin översättning ett strängt konkordanskrav, rättade ordföljden efter ori- ginalets, brukade klammer kring ord som inte hade direkt motsvarighet i grund- texten men sökte i övrigt behålla bibelspråket, dess ordskatt och ordformer.
Grundsatserna för kommissionens arbete blev först under 1840-talet åter fasta: att med varsam hand »nödtorfteligen beriktiga» den gamla översättningen under tillämpning av en viss konkordans och språklig konsekvens. Revisionsarbetet beskrevs som »ett överflyttande av den förhandenvarande översättningen från den form av kyrkospråket, som vid första utgivandet av densamma bildade sig, till den form därav, som förmedelst den under tidernas lopp fortgående organiska ut- vecklingen är i det närvarande tidsmomentet den rådande». Att ytterligare mo- dernisera språket och stilen i den svenska översättningen ansågs strida mot »det religiöst-kyrkliga medvetandet».
Det är denna tid av fasthållande vid den svenska reformationsbibeln som ska- pade Peter Fjellstedts och Hans Magnus Melins bibelverk, två försök att behålla det gamla men förklara det och göra det förståeligt för framtiden. Fjellstedt lät den gamla bibeltexten stå oförändrad men gav ofta i sina förklaringar under varje vers en ordagrann översättning som utgångspunkt för sin utläggning. Melin hade be- riktigat den gamla översättningen i sin utgåva med anmärkningar 1858—65 — ofta i litteral riktning — men många gånger nöjt sig med att sätta den ordagrannafor- muleringen i noterna. Dessa gav också ibland en tolkning som stred mot den gamla översättningens bevarade ordalag.
Den gamla svenska bibeln behöll alltså sin ställning orubbad i ytterligare ett halvt sekel efter de gustavianska översättarnas försök att ersätta den med en ny. Men behovet av en för alla läsbar och språkligt mindre svårtillgänglig bibeltext ökade under mitten av 1800-talet när bibeln, i reformationstidens språkdräkt, spreds till allt flera, bibel- och traktatsällskap propagerade för ökad enskild bibel- läsning, och bibelspridning och evangelisation knöts samman allt fastare. Styrelsen för den 1856 bildade Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen ivrade för en språklig modernisering av bibeln och med dess gillande utgavs 1863 den s. k. Lektorernas översättning. Den följde två för det västerländska bibelöversättningsarbetet under lSOO-talets senare del karakteristiska grundsatser:
1. att så ordagrant som möjligt återge grundtexten;
2. att använda endast sådana ord och talesätt som motsvarar målspråkets nu- varande utveckling.
Vid samma tid ökade också omsorgen om det svenska språket genom den språk- historiska skolans företrädare. Artur Hazelius inlägg 1868 mot kommissionens principer blev inte utan resultat. För honom innebar troheten mot modersmålet, som kommissionen inte alls uppfyllt, framförallt begriplighet och klarhet. »Denna fordrans uppfyllande är naturligtvis en plikt på samma gång emot grundspråket som emot modersmålet. Lika mycket jag bryter emot detta genom ett obegripligt eller till och med blott oklart uttryckssätt, lika mycket felar jag emot urskriften, då jag icke låter hennes klara mening bliva tydlig för den svenske läsaren.» De samtida språkpuristiska strävandena, som kom till uttryck i Hazelius granskning, drabbade också bibelspråket: »Illa aktar den modersmålets krav och modersmålets helgd, som vill göra det högtidligt och andaktsbjudande genom släpiga former och osvenska vändningar, genom tyska prefix och danska imperativändelser eller genom en orimlig interpunktion.»
De puristiska språksträvandena hos Hazelius fullföljdes av Viktor Rydberg, som tacksamt citerade honom i sina inlägg i bibelöversättningsfrågan. Den språkliga purismen segrade dock aldrig. Men den nya ivern för svenska språkets rykt och
riktighet samt de evangelikala strävandena att föra ut bibelordet till var man i en begriplig språkform bidrog i hög grad till att bibelkommissionen ånyo avlägsnade sig från den gamla översättningen och dess språkdräkt. Detta skedde omkring 1870 och inte, som många gör gällande, i och med den kommission som utarbetade 1917 års översättning.
Det svåraste problemet i denna nya situation blev: vilken språkdräkt skall en ny kyrkobibel ha om man lämnar den gamla? Som förenkling och sammanfattning kan sägas att kommissionen lämnade två lösningar. Den ena återfinns i översätt- ningarna 1873 och 1887—1917, den andra i översättningarna 1877—78, 1882 och 1884 (1883 års normalupplaga). Den första förutsatte en idiomatisk översättnings- metod och innebar en översättning på naturlig, ledig nutidssvenska med beva- rande av den gamla bibelns uttryckssätt där så var möjligt. Den andra slöt sig närmare till reformationsbibeln men ville samtidigt uppfylla kravet på att vara nusvensk och dessutom ordagrann. Resultatet i det senare fallet blev en översätt- ning som i fråga om ordskatt, ordformer och konstruktioner dominerades av det på 1870-talet gängse svenska språket men vad ord- och satsfogning gäller även av grundtextens språkform. Denna litterala tendens fanns tydligt hos Thomander, skymtade i kommissionens översättningar på 1850- och 1860-talen och i Melins översättning, utmärkte Lektorernas översättning och provöversättningarna 1877 och 1882 samt normalupplagan av år 1883, från vilken litterala exempel redan har lämnats på s. 20 f. Den återkom i hög gradiett par privata översättningar, P. P. Wal- denströms 1883—94 och Helge Åkessons 1889. Litterala strävanden märks äveni flera utländska översättningar från denna tid, exempelvis i den mycket använda tyska översättningen av Carl Weizsäcker, första upplagan 1875, i Revised Version 1881 och dess amerikanska avläggare American Standard Version 1901. Med den svenska normalupplagan uppfylldes i viss mån det gamla kravet på en mer orda- grann svensk version än den Lutherpåverkade reformationsbibeln.
1884 utökades kommissionen och fick uppdraget att revidera 1878 års översätt— ning av Gamla testamentet efter de principer som låg till grund för utarbetandet av 1883 års normalupplaga. Kommissionen bestod från 1885 av professor Esaias Tegnér d. y., professor Waldemar Rudin och lektor, sedermera biskop John Per- sonne; lektor Vilhelm Knös adjungerades 1900—07, en bibelnämnd samarbetade med kommissionen 1908—12 och under slutskedet utökades ledamöternas skara med biskop N. J. 0. H. Lindström 1915—16 och docenterna Johannes Lindblom 1916—17 och Erling Eidem 1917.
Arbetet med Gamla testamentet kan sägas ha blivit avslutat med 1903 års normalupplaga. Även Nya testamentet i normalupplagans form reviderades, först 1900—02 av Knös och Rudin, som avlägsnade många av de greciserande uttrycken, rensade bort äldre ord som inte brukats i kommissionens översättning av Gamla testamentet och ändrade texten efter den dåtida textforskningens uppfattning, dvs. lämnade Textus receptus som i huvudsak låg till grund för normalupplagan. Sedan genomarbetades texten ånyo efter omfattande ändringsförslag från Tegnér innan den utkom som provöversättning 1907. Vid kyrkomötet året efter, som skulle yttra sig om översättningen, kom starka motsättningar i dagen. På den ena sidan krävde man genom namninsamlingar och andra medel att få tillbaka den gamla översättningen även om det inte formulerades så i de utsända namnlistorna.
På den andra kämpade Waldenström och många andra att få en litteralöversätt- ning. »Bara översätt, förklara inte», löd receptet. Kyrkomötet godkände dock kommissionens principer och anhöll att Översättningen efter bearbetning av kom- missionen och en bibelnämnd på fyra personer skulle utgivas som normalupplaga. Denna kom 1912 och förelades tillsammans med 1903 års normalupplaga av Gamla testamentet kyrkomötet 1915. Efter en mycket lång debatt segrade vid slut- omröstningen de som förordade att kyrkomötet för sin del skulle anta den fram— lagda översättningen som kyrkobibel efter smärre ändringar. Efter en sista genom- gång trycktes den nya kyrkobibeln sommaren 1917 och överlämnades till konungen vid reformationshögtiden i Uppsala domkyrka den 31 oktober. Dagen efter upp— löstes den långa bibelkommissionen.
Den tegnérska kommissionen (1884—1917) — Tegnér var onekligen den infly- telserikaste — har sammanfattat sin grundprincip bl. a. så: »En texttrogen över- sättning på nutidssvenska, med så mycken hänsyn som möjligt till vår gamla kyrkobibel.»
Texttrohet innebar för kommissionen en trogen översättning av den text som kommissionen efter bästa vetenskapliga förstånd och samvete ansåg vara den riktiga texten. För Nya testamentets del hade kommissionen inte bundit sig till någon bestämd textupplaga utan fastställt texten från fall till fall. Den följde den rådande allmänmeningen bland textforskarna vid sekelskiftet, dvs. i stort den alexandrinska textformen, och lämnade därmed definitivt Textus receptus. Den utgåva som kommer kommissionens text närmast anges vara den av Nestle ut- givna.
Med texttrohet avsåg kommissionen vidare inte en bokstavlig ordagrannhet, av den art som satt spår i 1883 års normalupplaga, utan »en läsbar innehållets och tankens ordagrannhet». Den ville skapa en idiomatisk svensk översättning, i synner- het en översättning på naturlig, ledig nutidssvenska, tjänlig som folkbibel och oan- tastbar ur vetenskaplig synvinkel. Genom att i stort använda den gamla kyrkobi- belns eller åtminstone normalupplagans ordförråd och den senares ordböj ning bevara- des ett visst samband med den gamla bibeltraditionen. Men översättningens stil, som karakteriseras på s. 53 ff., blev något nytt, både i förhållande till reformationsbibeln och normalupplagan. Kommissionen syftade till att göra en vetenskapligt nog- grann folkbibel som skulle te sig logiskt klar, ledig och naturlig för läsaren. Denna strävan att i god mening popularisera bibeln i det framväxande folkväldets tid var kommissionen inte ensam om utan många av de moderna översättningar som kommissionen använde, t. ex. Edmans svenska översättning från 1900, hade lik- nande syften. Genom tillagda småord samt emfatiska och förtydligande omskriv- ningar sökte dessa sekelskiftets översättare skapa en ledig, klar och naturlig språk- ton som en folkbibel ansågs böra ha för att nå fram till sina läsare.
Kommissionen arbetade i en teologisk brytningstid där de dogmatiska tviste- frågorna blandades med översättningsproblemen och försvårade dess arbete. Det samtida kravet på ordagrannhet (litteral översättning) synes något ha påverkat kommissionen i dess förkärlek för tillägg, dvs. grundtextens språkform bevarades i stort sett orubbad vid överflyttningen till svenska men försvenskades och »nu- svenskades» genom allehanda små tilläggsord. Utelämningar, t. ex. av de för gre- kiskan idiomatiska partiklarna, förekommer inte ofta. Vidare har kommissionen i
sitt stränga språkliga konsekvenskrav (se s. 152), ett av de mest typiska dragen för 1917 års översättning, och i sin strävan att om möjligt vara konkordant vid över- sättning av de enskilda orden och uttrycken inte kunnat göra rättvisa åt den be- tydelse kontextens innehåll och stil har.
Kommissionens principer för den svenska språkbehandlingen, som utförligare behandlas på s. 51 f., har sammanfattats så: »samtidigt med att denna bibelöver- sättning medvetet beflitar sig om en verklig bibelstil, önskar den uttrycka sig så som man gör i naturligt, nutida svenskt talspråk»; med »verklig bibelstil» menas »dels . . . ett verkligt levande samband med den äldre bibeltraditionen i fråga om språk och stil, dels den allmännare strävan efter en viss högtidlighet och värdigheti ut- trycket». Den värdiga, högtidliga stilen åstadkoms främst med hjälp av hög- prosans ordböjning och ordförråd, det naturliga svenska talspråket sökte man nå genom en syntax (och, ehuru i praktiken i mycket ringa mån, genom ett ordval) som tillhörde den lediga prosan, särskilt i den mån som denna avvek från »normal- prosan», den enda stilart som man medvetet sökte undvika. Samtidigt värjde man sig för dialektord och sådana talspråksord som inte var förenliga med »bildat tal- språk» sä som detta kunde formas i »ledig prosa».
Det var närmast den nya kyrkobibelns spräkdräkt som fick kritiken att fort- sätta efter stadfästandet 1917. Visserligen inträdde då ett markant lugn efter de långa, segslitna, ofta hetsiga debatterna om hur den svenska bibelversionen borde vara beskaffad. Men kritiska röster hördes snart, även om det kom att dröja nära ett halvt sekel, innan frågan om en ny översättning blev mer allmänt aktuell.
Trots de före 1917 starkt negativa omdömena tycks den nya bibelöversättningen av allt att döma inom kort ha blivit den gängse. Nya testamenteti Karl XII:s bibel 1703, av uppsalaprofessorn Erik Stave reviderad och utgiven 1923, med syfte att hålla den gamla översättningens »vördnadsvärda text levande i församlingen för att tjäna uppbyggelsen, men ock för att bevara ett betydelsefullt litterärt doku- ment från en gången tid», förblev obemärkt av de allra flesta. Missionssällskapet Bibeltrogna vänner fortsatte att trycka 1883 års normalupplaga av Nya testamen- tet och bruka den, liksom Fribaptistsamfundet höll fast vid Helge Åkessons bok- stavstrogna översättning av hela bibeln.
De fåtaligas hörbara kritik var samstämmig. Frans G. Bengtssons omdöme i en understreckare i Svenska Dagbladet 1930, som sedan följt med och ofta miss- brukats i debatten om vår bibelöversättning, gällde enbart prosastilen i berättelsen om J ehu (2 Kon 9130—37), enligt honom »ett lysande exempel på hur en översättare, inspirerad — utom av sin lärdom —— av lagom portioner oskicklighet och för- bättringspedanteri med några säkra grepp kan få stor litteratur att bringas ned till den parodiska uselhetens nivå».
Det är den nya översättningens språkform som kritiseras. Vid kyrkomötet 1934 motionerade prosten Gunnar Ekström om en revision av Nya testamentets språk- form, som karakteriserades som slätstruken, urvattnad normalsvenska, vårdad tidningssvenska. Han önskade en återgång till det »gamla, kända, kära, vördnads- bjudande, andaktsmättade, pregnanta, märgfyllda bibelspråket». Vältaliga till- skyndare i kyrkomötesdebatten fick Ekström i professorerna Emanuel Linderholm och H. S. Nyberg.
Det språkliga problemet är till alla delar skevt ställt både beträffande svenska språket
och beträffande den bibliska filologin . . . Bibelkommissionen förefann ett bibelspråk med rötter från medeltiden med en egen prägel . . . ett alldeles särskilt ordförråd, .. . särskilda konstruktioner, . . . en särskild stil . . . Bibelkommissionen fann detta språk och bröt sönder det. Den bibelsvenska vi nu läsa påminner åtskilligt om salig Chronschougs sätt att skriva. Den har fått en pratsamhet, som är odräglig, en platthet i uttrycken, en brist på udd och skärpa och glans, som är alldeles förvånande. I synnerhet i Nya testamentet är denna mångordighet stegrad ända till det odrägliga . . .
Vidare vill jag påpeka en annan sak, som är genomgående för hela arbetet. Det är para- fraserande på ett olyckligt sätt och ger således icke en översättning utan en parafras, som är så mycket bräckligare som ju uppfattningen av innehållet är det som det är allra svårast att komma åt (Nyberg).
Särskilda utskottet avstyrkte motionen med motiveringen att den nya kyrko- bibeln hade brukats en alltför kort tid för att man skulle kunna ta ställning, och utan att vidröra den egentliga kritiken avslog kyrkomötet den Ekströmska mo- tionen. Roteman Knut Sandstedts skrivelse till Kungl. Maj:t två år senare med önskemål om en ny översättning av Nya testamentet, »med ett värdigare och till grekiska grundtexten fastare anslutet språk» än kyrkobibelns, föranledde inte heller någon åtgärd.
Bibeljubiléet 1941 aktualiserade önskemålen om en bibel i ny svensk språkdräkt. I den festskrift som teologiska fakulteten i Uppsala utgav, publicerade Nyberg en översättning av Hoseaboken, där han lade stor vikt vid de textkritiska problemen. Det textkritiska forskningsläget hade väsentligt förändrats sedan sekelskiftet, då bibelkommissionen slutförde sitt arbete med Gamla testamentet. I samma fest- skrift lämnade professor Gunnar Rudberg ett prov på nytolkning av Romarbrevet, en översättning som slöt sig närmare den grekiska texten än kyrkobibeln. I en samtidig uppsats om översättning av Nya testamentet önskade han ordknapphet och starkt begränsat bruk av småord, pronomina, sammansättningar och samman- satta ord. De stilskillnader som finns inom Nya testamentet, isokoli, ordlekar och allitteration, framförallt hos Paulus, borde så långt som möjligt få komma till sin rätt i en svensk översättning.
Tio år senare, vid kyrkomötet 1951, förelåg en motion av biskop Elis Malme- ström m. fl. med begäran om att kyrkomötet i en skrivelse till Kungl. Maj:t skulle »anhålla om åtgärder för att åvägabringa en provöversättning av Nya Testamentet och Psaltaren till svenska». Klarheten och begripligheten i 1917 års översättning lovordades i motionen. Men det sedan 1917 starkt förändrade läget inom exegeti- ken och närbesläktade vetenskaper — uppfattningen av de bibliska skrifternas kultiska karaktär, kyrkobegreppet, den nytestamentliga grekiskans art —— krävde enligt motionärerna en ny översättning. Parafras borde undvikas så långt möjligt; ordvalet borde närmare anslutas till Karl XII:s bibel och stilen vara knappare, kärvare, högtidligare och kultiskt bättre genomarbetad, till nytta för både pre- dikant och liturg.
Beredningsutskottet tillstyrkte under hänvisning till framstegen inom bibel- och språkvetenskaperna, och motionen bifölls av kyrkomötet efter en kort debatt. Rektor Carl Ernst Göransson varnade kyrkomötesledamöterna för en alltför stor tilltro till den rådande forskningens förträfflighet. Man borde ej gå så långt i språklig konservatism att bibelns innehåll därigenom på något sätt fördunklades
för gemene man. Han fruktade att bibelordets bruk i den enskilda andakten i viss mån förbisågs i en tid som så starkt betonade det liturgiska.
Hitintills var omdömena om 1917 års översättning och önskemålen tämligen ensartade och samstämmiga: klarhet och begriplighet, lättfattlighet och enkelhet stod som verkets stora förtjänst, mångordighet och stillöshet vore dess stora svag- het. I sin vällovliga strävan att skapa ett klart och enkelt språk hade översät- tarna hemfallit åt en otillåtlig parafrasering.
Under 1950-talet förändrades dock så småningom kritiken. Av naturliga skäl blev nyvunna resultat inom bibelforskningen mer och mer ett argument för en nyöversättning eller revidering. Men dessutom sattes översättningens förmåga att tala till nutida läsare allvarligt i fråga. Språkformen i kyrkobibeln framstod inte endast som stilistiskt otillfredsställande utan också som ett avståndsskapande hinder för i första hand ungdomen.
Framförallt i tidningspressen hördes denna kritik: Ungdomen har svårt att förstå bibeln, liksom överhuvudtaget klassisk litteratur med ålderdomligt ord- förråd och bibliska anspelningar. »Den moderna jargongen med dess minimala variationsmöjligheter och tvinande ordförråd är ett svårt hinder. Även denna dystra utveckling måste ses i ögonen av kyrkan, och konsekvenser måste tas för både dess egen del och skolans del» (professor Oskar Löfgren, 1957).
Sommaren 1962 diskuterade hela svenska pressen bibelöversättningsfrågan med anledning av kyrkoadjunkten Eric Grönlunds »översättning» av Markus- evangeliet till ett språk anpassat för storstadens fjortonåringar. Reaktionerna i pressen var nästan genomgående starkt negativa. Genom att fritt återberätta originalet delvis på lågspråk nådde Grönlund enligt tidningarnas rundfrågor inte sitt syfte: att göra bibeln tillgänglig för nutida ungdom. I stället föreslog man studiebibelsutgåvor eller en nyöversättning, i första hand av Nya testamentet, vid sidan av den officiella översättningen, i likhet med de engelska översättningarna av Moffat och Phillips.
Av mindre bibeldelar hade nya svenska översättningsförsök redan börjat komma. Den katolske kyrkoherden R. Wehner översatte 1952 Johannesevangeliet och teol. dr David Hedegård började 1956 i tidskriften För biblisk tro publicera egna översättningar av nytestamentliga brev. De slöt sig nära grundtextens ordval och gick på många ställen tillbaka till den text som finns i normalupplagan från år 1883. Professor Johannes Lindblom, ledamot av den gamla bibelkommissionen, har nytolkat Lukasevangeliets tre första kapitel (1962) och Markusevangeliet (1963), professor Harald Riesenfeld lämnat provöversättningar till Markusevangeliet 1 (1962) och Romarbrevet 8 (1963) och professor Ragnar Bring till Galaterbrevet (1963). Ett sentida exempel på bokstavstrogen översättning av Nya testamentet utkom 1961, en av Plymouthbröderna gjord försvenskning av engelsmannen J. N. Darbys översättning från 1800-talets slut. Efter tillsättandet av 1963 års bibel- kommitté har Hedegård givit ut den första nyöversättningen till svenska av hela Nya testamentet efter 1917, Nya testamentet på vår tids språk, 1964—65.
Dessa nyöversättningar, pressdebatterna och tidskriftsartiklar vittnar alla om ett nyvaknat allmänt intresse i Sverige för bibelöversättningsfrågan i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Utländska nyöversättningar från denna tid bidrog till frågans aktualitet, bl. a. den norska översättningen för ungdom av
Nya testamentet (1959) och den nya engelska översättningen av Nya testamentet (1961), båda stora bokhandelsframgångar i sina länder.
Innan flertalet av de ovan nämnda svenska översättningsproven kom, väckte redaktör Manne Ståhl vid 1961 års vårriksdag en motion om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle »anhålla om erforderliga och lämpliga åtgärder för att om möjligt inom rimlig tid tillskapa en ny svensk edition av Bibeln, iförsta rummet av Nya testamentet». Motionären framhöll bibelns omätliga betydelse för vårt folk och dess utveckling på kulturens skilda områden men att tecken tydde på att bibelns auktoritet och inflytande på vårt folk börjat avta och fortsatte: »Förutsättningen för denna Bibelns betydelse synes dock vara, att dess budskap äger en sådan språklig dräkt, att det förmår tala till sin samtid. Många sakkunniga bedömare av vår nu gällande 1917 års kyrkobibel är från religiösa, pedagogiskt-moraliska, filologiska och litterära utgångspunkter ense om, att dess språk icke i allo fyller sitt höga syfte.» Utskottet tillstyrkte enhälligt en utredning beträffande förutsätt- ningen för och behovet av en nyöversättning av bibeln, ett utlåtande som riks- dagen godkände. Efter en interpellation i andra kammaren 1962 tillsattes i april 1963 den utredning som antog namnet 1963 års bibelkommitté.
Kommitténs tillsättande är ett led i det mycket intensiva och omfattande bibel- översättningsarbete som utmärker Vårt århundrade, även i länder med lutherska bibeltraditioner. I bilagorna C och D har kommittén redogjort för situationen i de nordiska länderna, närmast Danmark och Norge, och presenterat den mycket uppmärksammade nya engelska översättningen 1961.
Danskarna fick en ny översättning av Nya testamentet 1948, gjord direkt från grundtexten; den tidigare versionen har årtalet 1906. I Norge ligger ansvaret för nya översättningar på bibelsällskapet som sedan 1956 arbetar med en ny full- ständig kyrkobibel, på både riksmål och nynorska. Liksom i det tidigare danska arbetet utgår man direkt från originalet. Den senaste norska bibelrevisionen blev färdig så sent som 1930. Men den hastiga förändringen av norska språket och den gällande översättningens onorska språkform, orsakad av en alltför stark bundenhet till grundtextens ordalydelse och till den danska bibeltraditionen, föranledde bibel- sällskapet att redan samma årtionde förbereda en ny version. Biskop Berggrav föreslog 1946 en revision i två stadier: »fcrst en raskt gjennomfort draktfornyelse av den nåvaerende oversettelse, dernest en mer langsiktig och gjennomgripende revis j on med ny oversettelse fra grunnteksten av». Den språkliga revisionen av Nya testamentet, som gjordes särskilt med tanke på bibelns användning i skolan och konfirmationsundervisningen, blev omfattande. Översättningen utkom på riksmål 1959 och på nynorska 1961 under titeln: Det nye testamente, oversatt for ungdom. Av arbetet med en ny kyrkobibel har bibelsällskapet utgivit ett urval ur Gamla testamentet 1966 och Psaltaren 1967.
Alla större trossamfund i Storbritannien, utom den katolska kyrkan, har jämte det engelska och det skotska bibelsällskapet enats om att ge ut en ny bibelöver- sättning, The New English Bible. Arbetet påbörjades 1947 och Nya testamentet publicerades 1961. Av de många privata engelska översättningarna bör främst nämnas den av J. Moffat 1913 och den av J. B. Phillips 1947—58.
I Tyskland brukas flera privata översättningar från senare tid, t. ex. F. Pfäfflins (1939) och H. Bruns (1959). Som studiebibel har Ziircherbibeln, reviderad efter
vetenskapens alla krav 1907—31, fått en vid användning medan Lutherbibeln be- håller sin ställning som huvudbibel. Den senare har reviderats tre gånger, 1864—92, 1906—12 och 1921—64. Den första revisionen var som nämnt mycket varsam; den andra däremot sökte närma Lutherbibelns språk till det som talades i skolan. Under det senaste revisionsarbetet ändrades revisionsprinciperna på ett markant sätt. Bibelsällskapen önskade 1921 »eine zeitgemässe Erneuerung» av Lutherbibeln för att den inte skulle förlora sin karaktär av folkbibel. De första provstyckena var också radikalt moderna. Men de möttes av stark kritik och i det fortsatta arbetet sökte man bevara mer av den gamla Lutherbibeln genom att gå tillbaka till texterna före 1912 och liksom Luther avstå från en sträng språklig konsekvens och en strävan att mer ordagrant återge grundtextens ordalydelse. Särskilt satsstrukturen i Lutherbibeln sökte man bevara, trots att den försvårar ungdomens läsning av texten. Meningarna gjordes kortare och texten fick en tids- enlig typografi. Ändringarna i breven blev betydligt flera än i evangelierna. 1956 utkom den godkända revisionen av Nya testamentet och 1964 Gamla testamentet. Arbetet med apokryferna pågår.
Bland nyare franska översättningar har den mest kända, den s. k. Jerusalem- bibeln utarbetats under ledning av Ecole Biblique, dominikanernas forsknings- centrum i Jerusalem. Huvudsyftet sägs vara att presentera ett vetenskapligt arbete som tillfredsställer den moderna bibelforskningens alla krav och att sam- tidigt ge översättningen en sådan språkform att den kan läsas av gemene man. Ett trettiotal översättare jämte stilistiska rådgivare engagerades i arbetet, och hela översättningen, som med mycket utförliga noter kom ut häftesvis 1948—52, revi- derades av en särskild kommitté innan den med förkortade noter publicerades i ett band 1956. I dag pågår i Frankrike ett uppmärksammat arbete att skapa en gemen- sam bibel för både katoliker och protestanter. Som ett första prov utkom Romar- brevet 1966.
Nederländska bibelsällskapet står bakom den nya holländska Översättningen från år 1951. Två upplagor, den ena i ett band från 1955, den andra i två från 1955—57, är försedda med rikliga noter. I den stora upplagan förs stundom polemik mot översättningen. Översättningsarbetet hade påbörjats redan 1928.
Samma år övertog International Council of Religious Education, en sammanslut- ning av ett fyrtiotal större trossamfund i Nordamerika, förlagsrätten till den ovan nämnda American Standard Version. Rådet startade en genomgripande revision av den gamla engelska översättningen från 1611. Arbetet avslutades 1952 med Revised Standard Version, »the version set forth A.D. 1611, revised A.D. 1881—85 and A.D. 1901, compared with the most ancient authorities and revised A.D. 1952». Denna översättning har blivit den allmänt brukade i Nordamerika och den nytestament- liga delen — sedermera även Gamla testamentet —— övertogs 1966 efter endast 52 ändringar av den katolska kyrkan där, The Revised Standard Version/Catholic Version.
Utmärkande för dessa 1900-talsversioner är att de alla, med undantag av Lutherbibeln, den norska ungdomsöversättningen och Revised Standard Version är nyöversättningar från grundtexten. De finns utgivna i upplagor med utförliga noter och bibeltexten har uppställts efter modern typografi; den är indelad i na- turliga avsnitt efter innehållet, flera översättningar har infört rubriker och inled-
ningar till varje bibelbok och den traditionella versindelningen har placerats i marginalen eller i liten stil i själva textavsnitten.
Vid en jämförelse mellan 1900-talets bibelöversättningsarbete och andra tiders kommer vissa markanta drag i dagen. Den idiomatiska metoden dominerar och många översättningar i dag visar en frihet mot originalets språkform som för tankarna till Luther och i synnerhet till 1700-talets senare del. Revisionernas antal har minskat medan försöken till verkliga nyöversättningar är många, Je- rusalembibeln, New English Bible, etc. Utmärkande för flera av dessa försök att överflytta bibeln till vår tids språk är deras interkonfessionella (eller akonfessio- nella) karaktär. Dogmatikern har ersatts av exegeten i dagens översättningsarbete. Den moderna internationella bibelforskningen, som förde den kristna församlingen in i en svår kris årtiondena kring sekelskiftet, har blivit oumbärlig för nutida över- sättare. Men samtidigt som konfessionsgränserna sprängs iöversättningsarbetet och språkområdet blivit den naturliga gränsen för en översättning, kräver enligt många bibelns olika användningsområden olika typer av översättningar. Bl. a. därför har vår tid skapat ett stort antal nya översättningar inom språkområden som redan sedan länge äger en översättning i bruk. Det ligger i en översättnings natur att aldrig bli färdig. Den kräver alltid revision och i vissa länder sker ett fortlöpande samlande av kritik och nytt material, som efter en viss tid ger anled- ning till ändringar i den gällande översättningen. De tider synes vara förbi i bibelns historia, då en översättning brukades i flera sekler utan att ändras. Med tanke på det nutida internationella bibelöversättningsarbetet är det därför inte alls över- raskande att många i dag kräver en ny svensk bibel trots att den stadfästa har varit i bruk endast ett halvt sekel.
Behovet av nyöversättning eller modernisering av den nu gällande svenska texten till Nya
testamentet
Sammanfattning av kritiken
1917 års version av Nya testamentet kan sägas i praktiken ha ersatt 1883 års normalupplaga, som vid sidan av kyrkobibeln och privata översättningar hade fått en mycket stor läsekrets årtiondena kring sekelskiftet. Den nya översättningen ägde flera uppenbara förtjänster framför normalupplagan, som redan den hade rättat många felaktigheter i den gamla reformationsbibeln. I synnerhet vilade den på ett tillförlitligare textunderlag, den var mer idiomatiskt svensk och hade sär- skilt i breven en språkform som gjorde textens innehåll lättillgängligare för läsaren.
De skäl för en nyöversättning som framförts kan sammanfattas så:
1. Nya handskriftsfynd efter 1917 och mer nyanserade textkritiska principer kräver på flera ställen en annan text än den stadfästa.
2. Nya resultat inom den exegetiska och filologiska forskningen fordrar ändring av enskilda ställen och överhuvud andra stilistiska egenskaper än den nuvarande kyrkobibelns.
3. 1917 års Nya testamente är i för hög grad parafraserande; det ger mången gång en tolkning i stället för en översättning och är i allmänhet alltför mångordig.
4. Språkformen i 1917 års version har ömsom betecknats som alltför modern och alltför ålderdomlig, som alltför vardaglig och alltför högtidlig. Den förändring som ägt rum i svenska språket det senaste halvseklet har vidare gjort översätt- ningen svårtillgänglig och avståndsskapande för nutidens läsare, i synnerhet för ungdom. De mest högljudda klagomålen har riktats mot den särskilda stil översättningen har. Först under det senaste decenniet har krav på en lättillgängligare och be- gripligare bibeltext gjort sig hörda. I det följande tar kommittén upp frågan om behovet av en ny översättning i anslutning till denna kritik samt med hänvisning till vad som inledningsvis redan blivit sagt och till vad som finns redovisat i de särskilda utredningarna och i bi- lagorna. De textkritiska, filologiska och exegetiska forskningsresultaten samt deras betydelse för bedömandet av nu gällande översättnings tillförlitlighet be- handlas, jämte annat, under rubriken Texttrohet. Översättningens språkdräkt (även den karakteriserad som parafraserande) och språkförändringarna efter 1917 behandlas under rubriken Språkform. Till sist dryftar kommittén frågan om behovet av mer än en översättning.
De som utarbetade 1917 års Nya testamente utnyttjade, som framgår av kap. 9 a och bilaga A, på ett mycket förtjänstfullt sätt de kring sekelskiftet nyvunna resul- taten inom den nytestamentliga textforskningen. Redan deras provöversättning 1907 stod i textkritiskt avseende framom de danska och norska versionerna från 1904 och 1906. De svenska översättarna utgick som nämnt från en text som vä- sentligen motsvarade den då rådande allmänmeningen bland textforskarna.
Efter vad som redan i kap. 1 blivit sagt om den grekiska texten till Nya testa- mentet torde det vara lätt att förklara varför det, sedan översättningen nu varit i bruk en längre tid, från några håll reses krav på en textkritisk revision, allrahelst som nytt handskriftsmaterial fortfarande kommer textforskarna tillhanda. Dessa har under det senaste halvseklet åter arbetat igenom det gamla materialet under jämförelse med vad som tillkommit, ett arbete som lett till att nya resultat kunnat redovisas. Det beskrivs i den särskilda utredningen om den textkritiska forsk- ningens nuvarande läge, kap. 9a.
Enligt denna utredning har handskrifterna till Nya testamentet sedan 1915 ökat med 60 papyrer, 98 majuskler, 438 minuskler och 578 lektionarier. Särskilt pa- pyrerna, i synnerhet de nämnda Chester Beatty-papyrerna och Bodmer-papyrerna, är av stort värde. De nya textfynden har väsentligt bidragit till en förändrad text- kritisk helhetssyn med en minskad tillit till den alexandrinska textformens ofel- barhet och en större öppenhet för argument från den inre kritiken. Denna för- ändring orsakar enligt kommittén ett begränsat antal ändringar av 1917 års text, de flesta dock av ringa betydelse. Antalet ändringar och deras art framgår av punktundersökningarna i kap. 9a, s. 223 ff., av bilaga F, s. 624 ff., och av kommitténs översättningsförslag, kap. 5.
Det torde helt allmänt kunna sägas att nya handskriftsfynd och insikter på textkritikens område knappast medfört resultat, som kan anföras som skäl för en så genomgripande åtgärd som en nyöversättning, men väl för en revision av spridda textställen. En sådan kan mycket väl genomföras utan att några andra ändringar än de textkritiska vidtages. Resultatet av en sådan revision bedömes dock av kommittén inte så betydelsefullt att den nu gällande texten endast för dess skull bör ändras. Läget skulle ha varit annorlunda om den tegnérska kommis- sionen hållit fast vid Textus receptus, såsom de norska översättarna 1904 och 1930, men sedan denna övergivits till förmån för de äldsta och bästa handskrifterna synes nya textkritiska rön endast i ringa omfattning kunna modifiera den text som i stort följts vid den senaste översättningen.
De stundom av grundtextens karaktär orsakade svårigheterna att avgöra vilken läsart som bör läggas till grund vid Översättningen av ett visst textställe har knappast fått någon belysning i 1917 års Nya testamente. Förutom redogörelsen för Nya testamentets text i »Ordförklaringar och sakupplysningar» och de text- kritiska klamren i Mark 16 och Joh 8 redovisas endast två gånger alternativa läsar- ter (Joh 1:18 och Rom 5:1). Enligt kommitténs mening skulle denna brist lätt kunna avhjälpas med ett utvidgat bruk av textkritiska noter. Genom att i dessa medtaga de allra viktigaste textkritiska varianterna skulle mer rättvisa kunna göras åt grundtexten och ett framtida krav på textkritisk revision fördröjas.
Vid en eventuell nyöversättning, motiverad av andra skäl än textkritiska, fin-
ner emellertid kommittén det helt naturligt att befogade ändringar av underlaget till 1917 års översättning vidtages.
Nya resultat inom den nytestamentliga filologin och exegetiken, som kommittén redovisat i kap. 9b och bilaga F, torde även de, i den mån de avser enskilda text— ställen, kunna anföras endast som skäl för en revision Och inte för en nyöversätt- ning. Den tegnérska kommissionen lade ett mycket omsorgsfullt filologiskt och exe- getiskt arbete till grund för sin översättning (se bilaga A, 5. 475) och kan minst av allt anklagas för bristande noggrannhet vid tolkningen av grundtexten. Från ve- tenskaplig synpunkt stod 1917 års Nya testamente i full paritet med samtidens bästa översättningar. De ändringar i tolkningen av enskilda ställen som blir ak- tuella vid en nyöversättning torde huvudsakligen motiveras av nytt material och nya resultat inom bibelforskningen.
Inom lexikografin har forskarna alltsedan de sensationella fynden av papyrus- texter i Egypten i slutet av förra århundradet kunnat lämna bidrag som ger oss en noggrannare uppfattning av enskilda ords betydelse. Personne klagade 1908 över att inget annat speciallexikon till Nya testamentet än Grimms grekisk-latinska fanns att tillgå, ett omsorgsfullt men redan föråldrat arbete. Först 1910 utkom Preuschens grekisk-tyska ordbok, som sökte tillgodogöra sig det nya materialet från lexikografisk synpunkt. Samtida kritiker betecknade dock denna första upp- laga som ofullständig och undermålig, medan den andra från 1928, omarbetad av Walter Bauer, fick det högsta beröm. Bauers lexikon, senare flera gånger utökat och grundligt omarbetat, samt andra på s. 247 f. nämnda arbeten har samlat och bearbetat ett omfångsrikt material som endast till en del var tillgängligt för dem som gjorde 1917 års översättning.
I den särskilda utredningen, kap. 9b, s. 250 ff., har lämnats prov på ändringar av enskilda ställen och kommitténs översättningsförslag har flera nyformuleringar som huvudsakligen grundar sig på en annan tolkning än den i 1917 års text. Dessa genom lexikaliska forskningsresultat nyvunna tolkningar finner kommittén i många fall vara viktiga och anser dem, tagna för sig, vara skäl för revision, men knappast för en nyöversättning.
Ej heller i helhetstolkningen av Nya testamentet kan någon epokgörande ny- orientering sägas ha ägt rum sedan seklets början. Den nytestamentliga exegetiken har under de senaste hundra åren mer och mer lösgjort sig från den dogmatiska bundenhet som tidigare utmärkte den och står i dag fri som historisk och filologisk vetenskap, medveten om alla vetenskapers beroende av den tid i vilken de lever. Debatterna under utarbetandet av 1917 års kyrkobibel återspeglar på flera sätt brytningen mellan en dogmatisk bibelforskning och den nya, från Tyskland stam- mande exegetiken. I denna situation måste bibelkommissionens män sägas ha brukat de dåtida exegetiska hjälpmedlen med insikt och välbetänkt försiktighet.
Men även om ingen radikal nyorientering ägt rum har det exegetiska forsknings- läget på flera väsentliga områden förändrats. I dag förfogar den internationella bibelforskningen över betydligt flera och bättre hjälpmedel — ordböcker, kom- mentarer, uppslagsverk, specialundersökningar —— och mer utarbetade och för- finade metoder. Utforskningen av den senjudiska apokalyptiken och de rabbinska skrifterna har, som visas på s. 247 ff., lämnat värdefulla bidrag till förståelsen av Nya testamentet, och de uppmärksammade fynden vid Döda Havet 1947 och
senare har givit rik belysning över Nya testamentets bakgrund och visat oss en judendom mycket mer variationsrik än man förut anade. Mycket av det man tidi- gare kallade »hellenistiskt» finner man nu inom judiskt religiöst tänkande. Nya synpunkter har tillkommit i tolkningen av uttryck som Guds rike, bättring, sam- vete etc. och av urkyrkan, evangeliernas miljö och tillblivelse, enskilda skrifters helhetskaraktär osv. Qumranfynden har också på nytt stimulerat forskarna att försöka klarlägga de första kristnas intensiva bruk av Gamla testamentet.
Vad dessa mera allmänna förändringar innebär för en ny översättning exempli- fieras i första hand av översättningsförslagen, kap. 5 och i mindre grad av ändrings- förslagen i kap. 9b, s. 250 ff. Av dessa senare skall ett av de mera belysande anföras: tolkningen av de innehållsligt viktiga orden neråvom (bättring) och neravoeiv (göra bättring), som förekommer över femtio gånger i Nya testamentet.
Redan på 1300—talet finner vi orden bätring, giöra bätring och bätra eigh i svenskt bibel- språk. Reformationsbibeln knäsätter detta språkbruk genom att nästan alltid översätta substantivet med bätring och motsvarande verb med bätra sigh —— fem gånger giära bät- ring _ i likhet med Luthers Basse, Buaae thun och sich bessern. Endast smärre föränd- ringar har sedan gjorts i de svenska översättningarna: omvända sig dyker upp på några få ställen i 1780 och 1816 års provöversättningar, ett förändrat sinnelag på ett enda ställe i 1873 års provöversättning. Genom normalupplagan får ordet bättring en något starkare ställning, eftersom några bätra sig utbyte mot göra bättring.
Fjellstedt och Melin anger i not att ordet som översatts med bättring egentligen bety- der ”sinnesändring (ändra sinne)” och Lektorernas översättning, tredje upplagan 1869, och Waldenströms 1883—94 sätter sinnesändring i sj älva texten.
Att översätta jie-råvara; med bättring har alltså en lång tradition bakom sig. Bibelkommissionen måste vid reviderandet av Nya testamentet 1900—07 ta ställning till hur undvara skulle översättas. Med ledamöternas samtycke publicerade kommissio- nens sekreterare Personne i mars 1905 en uppsats där han själv pläderade för översätt- ningen sinnesändring, ändra sitt sinne, men inbjöd ämbetsbröder och intresserade att komma med inlägg. Han motiverade ändringen på följande sätt: Mstdvouz (,uetwosiv) betyder egentligen ”sinnesändring”, ”ändra sinne”. Denna bety- delse anger redan Melins och Melanders lexika, Fjellstedt och Lektorernas översättning. Den profangrekiska betydelsen är ”ändra mening”, ”ångra sig”, Septuaginta översätter nicharn 'ångra sig” med petdvom som enligt Personne inte kan motsvara det hebreiska shub ”vända om”, även om Delitzsch och Ginsburg i sina översättningar av Nya testa- mentet till hebreiska har shub. Detta ord översätter Septuaginta med ånw'rgétpew, inte netwoeiv (vända om reserverades för detta verb åmo'rgétpew). Cramers utläggning i sin berömda ordbok, där han sökte visa att översättningen sinnesändring säger för litet på de nytestamentliga ställena och förordar Bekehrung, sich bekehren, betraktar Personne som »tillkonstlad Wissenschafterei». Me-ra'voux betecknar i Nya testamentet enligt Personne »omvändelsens inre andliga art» och är ett »uttryck för ett nytt evangeliskt religiöst-sedligt grundbegrepp». Genom nero:- voetv framhålls det evangeliskt nya. Personne polemiserar mot Benelius katolska över- sättning från år 1895, som återger lie-[wash med bot, (göra bot). Det ord »varmed nya testamentet vill beteckna omvändelsens inre andliga art» får här enligt Personne »tjänst- göra som namn på katolska kyrkans grova yttre mekaniska botgärningar». Översättningen bättring är vidare för Personne »dålig och intetsägande». Den måste för- klaras och det görs ofta med ordet sinnesändring; den missuppfattas ofta, dels så att män- niskor tror att de först måste bli bättre, förbättras, innan de kan tro, dels så att många tror att bättring avser något yttre, något som de gjort eller skall göra, och invaggar sig i falsk säkerhet. »Men kanske en 380-årig tradition bör väga upp alla skäl som kunna tala för en förändring av den gamla översättningen till en. ny och riktigare?»
Ur den debatt som följde skall endast nedtecknas de viktigaste argtunenten. Flertalet tycktes vara ense om att pndvoux egentligen betyder 'sinnesändring', ”sinnes- förvandling” eller något dylikt. Här hänvisades till ett stort antal lexika och andra över- sättningar. Men, framhöll någon, ingen lösning nås genom enbart filologiska, allra minst etymologiska slutledningar. Endast lexikaliska hjälpmedel räcker inte. Biskop Lindström, som senare blev ledamot av kommissionen, hävdade med rätta, att man här måste gå ut från de nytestamentliga metanoia-texterna och deras kontexter för att få en klar uppfatt- ning om det nytestamentliga begreppet och så därefter söka det bästa svenska uttrycket för detta begrepp.
Stor tilltro fick Cremers påvisande att ”sinnesändring” var ett för snävt begrepp, som inte täckte det nytestamentliga. Men hans översättning omvändelse betraktades med miss- tro, tydligen av dogmatiska skäl. Här kom de olika debattörernas grunduppfattning av kristendomen fram: det betonades att ”bättring” var ett sedligt begrepp. Det gällde att översätta ps'tcivotoc så att det framställde människan som praktiskt verksam. Ordet sinnesändring förde enligt många tankarna endast till det teoretiska, till förståndet. Det jämställdes med översättningsförslagen umdenken, tänka på annat sätt, komma på andra — bättre — tankar.
Man kan bland inläggen urskilja i stort två grupper: den ena starkt dogmatiskt medveten, förankrad i bekännelseskrifterna och svensk predikotradition, den andra dogmatiskt fri- gjord, av biblicistisk typ. Bättring _ som med tiden fyllts med innehåll från Luthers bot- lära och senare tiders uppfattning och omformning av den — föredrogs av den första gruppen framför sinnesändring, som den fann vagare och modernare. Bekännelseskrif- terna, enligt ett viktigt inlägg »vår allra yppersta auktoritet både i exegetiskt och språk- ligt avseende», och deras bruk av ordet bättring citerades flera gånger och skymtade bakom flera inlägg. Det är tydligt att just dogmatiska, och till en del praktiska skäl var de vikti- gaste för dem som hävdade att det gamla ordet bättring skulle behållas.
Debatten resulterade i att bibelkommissionen under traditionens tryck och i brist på tillräckligt exegetiskt bevismaterial lät bättring stå kvar, ja detta ord fick genom vår nu- varande kyrkobibel en än starkare ställning än tidigare genom att de flesta bättra sig nu översattes med göra bättring. Endast Luk 17 :3f., 2 Kor 12:21, Upp 2:5, 2: 22 och Hebr 12: 17 översattes på annat sätt.
Men kommissionen kände sig tvungen att förklara bättring i en not, som dock få lägger märke till därför att den utan hänvisning finns undangömd i ett särskilt ord- och sak- register i kyrkobibelns slut. Den förklarar: »Bättring (Matt. 3z2, 4:17,Apg. 5:31). Sinnes- ändring och omvändelse, i botfärdighet inför Gud, till rätt gudsförhållande och till lydnad för Guds vilja».
Jämför man den situation som bibelkommissionen arbetade i med dagens situation, framträder några väsentliga skillnader:
1. Den exegetiska forskningen är i dag inte på. samma sätt bunden till den kristna läran sådan den utformats i bekännelseskrifter och kyrkotraditioner.
2. Den nytestamentliga forskningen äger en bättre insikt i de betydelseförskjutningar som ägt rum i de religiösa begreppen under den intertestamentala tiden. Enighet råder i stort om att [.ts'za'voacx går tillbaka på shub och teshuba i Gamla testamentet och hos rab- binema och på. bilden av vägen: Israel går bort från Gud, vänder om till Gud; shub kan också återges med både ysravosiv och émargézpew i senjudendomen, något som Per- sonne inte kunde belägga.
3. En fördjupad förståelse av Jesu gudsrikesförkunnelse och dess centrala plats i hans verksamhet bestämmer tolkningen av undvara: I Gudsrikets omedelbara närhet kräver Jesus en radikal och total omvändelse till ett nytt gudsförhållande, en helomvändning mot Gud, som genom Jesu verk upprättar sitt konungavälde på jorden.
Med hänvisning till vad vi nu vet om det nytestamentliga begreppets inter- testamentala bakgrund och om dess plats i Jesu förkunnelse föreslår kommittén översättningen omvändelse (omvända sig) som ett adekvatare uttryck för det ny-
testamentliga yerdvotoc, trots den månghundraåriga svenska översättningstradi- tionen.
Den förändring som ägt rum inom den nytestamentliga forskningen sedan sekel- skiftet kommer enligt kommitténs åsikt — även om de nyvunna resultaten inte bör överbetonas — att lämna ett påtagligt bidrag vid en eventuell nyöversättning, om en sådan följer en idiomatisk metod. De av exegetiska skäl gjorda nytolk- ningarna torde dock sällan bli radikala och genomgripande utan oftast blott med- föra smärre ändringar och nyanseringar som tillsammans ger en bättre precision och större noggrannhet i tolkningen, framför allt av paulusbreven. Med den nu- tida exegetiska forskningens hjälp skulle man enligt kommitténs mening kunna skapa en bibeltext som, förutom att en del felaktigheter rättas, i högre grad än 1917 års text ger originalets verklighet i dess ursprungliga kraft och mångskiftande rikedom. En sådan nyöversättning skulle vinna i konkretion och liv. Att nå. samma resultat med blott en revision av 1917 års text finner kommittén vara ogörligt. Kommittén anser alltså att de nyvunna exegetiska insikterna från denna synpunkt är ett väsentligt skäl för att en nyöversättning, i synnerhet av brevlitteraturen, kommer till stånd, även om detta skäl inte ensamt är avgörande. Att dagens exegeter stundom har olika uppfattningar om vad texten innehåller får enligt kommittén inte utgöra något hinder för att man vid en nyöversättning söker till- godogöra sig de resultat av den moderna bibelforskningen varom enighet råder, även om detta bör ske med tillbörlig försiktighet.
Kritiken mot 1917 års Nya testamente att det genom sina stilistiska egenskaper skulle brista i trohet mot originalet, som vi i dag med forskningens hjälp känner det, drabbar texten som helhet och inte enbart enskilda ställen. Översättningens eventuella brister torde därför kunna avhjälpas endast genom en nyöversättning.
I översikten över bibelöversättningarnas historia påpekas att den tegnérska kommissionen i första hand ville skapa en folkbibel, lättillgänglig och användbar för gemene man. Den nya översättningen skulle tala folkets språk (se vidare s. 155 f.). Ett av argumenten för detta var den då rådande synen på grekiskan i Nya testa- mentet. I ärkebiskop Eidems beskrivning av den nya översättningen heter det: »Sedan vi nu fått en myckenhet samtida jämförelsematerial i händerna, se vi att vi i NT helt enkelt möta dess egen tids vardagsspråk, det språk som under denna period faktiskt talades och skrevs av vanligt folk, som ej givit sig den litteratör- riktning i våld, som bildade sig efter de stora gamla s. k. klassiska stilmönstren. NT är alltså till sitt språk från början en folkbok, där högtidligheten ingalunda ligger i de språkliga uttrycksmedlen —— dessa äro som sagt vardagsspråkets —— utan i innehållet.»
Det omtalade nya jämförelsematerialet hade framkommit vid den då intensiva papyrus- och inskriftsforskm'ngen. Det tillerkändes emellertid en alltför stor be- tydelse för karakteriseringen av grekiskan i Nya testamentet, som genomgående sades vara vardaglig och talspråksmässig. Ledamoten Wifstrands utredning i kap. 9d visar att största delen av Nya testamentet är skrivet på den samtida grekiska sakprosan. Den nytestamentliga språkformen är inte särskilt folklig och inte skönlitterär men har många drag gemensamma med den prosa vi möter hos dåtidens filosofer, medicinare, naturvetenskapsmän, astrologer, och i kungörelser och officiella urkunder från statliga och kommunala myndigheter, alltså i texter
författade av folk med bildning, större eller mindre, men inte skönlitteratörer. I många passager med poetisk lyftning ger de gammaltestamentliga uttrycken en prägel som är långt avlägsen från grekiskt vardagsspråk.
Nya testamentets språk kräver därför enligt kommitténs uppfattning inte någon vardaglig språkton i den svenska översättningen; de språkliga medlen behöver av filologiska skäl inte vara vardagens. Därmed har ett av argumenten för stilen i. 1917 års översättning fallit.
Originalets språkform ger genom sin anknytning till språket i Septuaginta och, till ett för de olika författarna gemensamt förråd av kristna begrepp och uttryck ett relativt enhetligt intryck. Varje författare har dock, som framgår av bem skrivningen i kap. ge, sin personliga stil, präglad av hans miljö, uppfostran och personlighet.
Man har under senare tid ofta ställt frågan om det är möjligt att i en översätt-. ning till ett nutida språk få fram dessa stilskillnader mellan de olika författarna,. och även de stilväxlingar som finns inom varje nytestamentlig skrift eller skrift- samling. Problemet tycks inte i någon högre grad ha uppmärksammats av den tegnérska kommissionen. Kommissionens krav på en i möjligaste mån enhetlig— bibelstil, på språklig konsekvens och en viss konkordans måste ha hindrat över-. sättarna att göra rättvisa åt grundtexten med alla dess skiftningar.
Troheten mot originalet kräver att även dess stilskillnader och stilväxlingar så. vitt möjligt är återskapas i en översättning. Originalet självt, inte en nedärvd bibelstil eller nutida talspråk eller någon annan existerande stilform bör ange rikt- ningen för översättningens karaktär. Mycket av originalets skiftningar försvinner- dock vid en översättning, i synnerhet skillnaderna mellan de tre första evangelierna. som exemplifieras i kap. 9e, s. 302 f. Men en jämförelse mellan kommitténs skilda översättningsförslag, Upp 4—5, Mark 1—2, Joh 7—9 osv., visar hur kommittén för- sökt återge originalets stil.
En nyöversättning som i trohet mot grundtexten söker i möjlig mån återge. även dess stilistiska egenskaper skulle sannolikt ge den svenska bibeltexten mer liv och konkretion. Kommitténs uppfattning är därför att den förändrade synen på. grekiskan i Nya testamentet och isynnerhet den alltmer uppdagade variations-— rikedomen i stil och rytm inom den nytestamentliga skriftsamlingen är ett starkt skäl för en nyöversättning, vars stil avviker från deni1917 års version. Vid en sådan översättning bör originalets stilskillnader och stilväxlingar så långt som möjligt få komma till sin rätt.
Hur kommer då en bibeltext som med forskningens hjälp på ovan angivet sätt. söker återge originalets innehåll och stil att förhålla sig till originalets ordalydelse, dess språkliga struktur? En av anklagelserna mot 1917 års Nya testamente har' varit att det »parafraserar», dvs. att det avlägsnar sig för mycket från grundtex- tens ordalydelse, använder för många omskrivningar. Olyckligtvis har man i den, tidigare debatten tenderat att kalla nästan alla olikheter mellan grundtextens och en översättnings språkform för »parafraser». Att inte återge alla de grekiska par- tiklarna med en svensk motsvarighet har stämplats som »parafras», likaså försök att med modala hjälpverb återge vad som kan ligga i en grekisk imperfektum- eller aoristusform. Detta har fördunklat det bakomliggande problemet fri eller-
ordagrann översättning, som redan tidigare vidrörts i kapitlen 2 och 3 och ytter- ligare belyses i en särskild utredning, kap. 90.
De i denna utredning anförda exemplen visar att bibelkommitténs översätt- ningsförslag omskriver minst lika mycket som 1917 års översättning, men att om- skrivningarna i kommitténs förslag ofta är av annan art. I den nuvarande över- sättningen finns dels en långt driven tydlighetssträvan — och ett bruk av ledig nutidssvenska _ som många gånger resulterat i onödiga, omständliga eller stil- brytande omskrivningar, dels ett fasthållande vid grekiskans ordalydelse, där en naturligare svensk formulering vore på sin plats. Man synes ha omskrivit både för mycket och för litet. Det som lider mest därav är stilen.
Kritiken mot 1917 års bibeltext att den är »parafraserande», finner kommittén vara berättigad, men inte därför att översättarna har använt omskrivningar, utan därför att omskrivningarna i många fall är onödiga och sådana att de inte motsva- rar vare sig originalets form eller innehåll. Kommittén bekänner sig sålunda till den i kap. 2 beskrivna idiomatiska översättningsmetoden. Varje Översättare måste omskriva grundtextens språkliga form. Varje omskrivning får sedan bedömas från både innehållslig och stilistisk synpunkt. Den skall effektivt kunna förmedla tex- tens hela budskap till läsaren.
Denna syn på översättningsarbetet som helhet stämmer med erfarenheterna från de 1 kap. 3 nämnda nutida översättningsföretagen och den moderna språk- vetenskapens syn på språket, som enligt kommitténs uppfattning i hög grad har befriat bibelöversättaren från den »ordets tyranni» som så gärna velat behärska hans arbete. Situationen har förändrats under vårt århundrade och möjligheterna att skapa en nyöversättning av Nya testamentet som till sin typ skiljer sig från den nu brukade är därför i dag betydligt större än vid sekelskiftet. Samtidigt som en sådan utan men för en rätt förståelse kan känna sig obunden av originalets språkliga struktur, kan den med frimodighet trognare återge grundtexten i alla dess skiftningar och växlingar.
Språkform
Kommittén har i den tidigare framställningen i första hand jämfört 1917 års över- sättning med det grekiska originalet från textkritisk, filologisk, exegetisk och översättningsteoretisk synpunkt. I det följande granskas översättningen från den nutida svenske läsarens synpunkt. Åt dessa två betraktelsesätt — med utgångs- punkt, det ena från originalet, det andra från dagens svenska läsare — som av praktiska skäl här behandlas var för sig, bör enligt kommitténs mening ges samma vikt vid bedömningen av om det föreligger något behov av nyöversättning. En god översättning är samtidigt trogen mot både grundspråket och målspråket. Trohet mot målspråket innebär bl. a. att originalets budskap på samma sätt som det i sin grekiska form nådde samtidens läsare, i sin svenska form skall nå den svenske läsaren.
Som framgår av bilaga B, 5. 543, fanns hos dem som utarbetade 1917 års version dels en strävan efter enhetlig bibelstil, varmed åsyftades »ett verkligt levande sam- band med den äldre bibeltraditionen» och »en viss högtidlighet och värdighet i uttryckssättet», dels en önskan att »uttrycka sig så som man gör i naturligt,
nutida svenskt talspråk». Strävan efter att upprätthålla bibelspråkstraditionen fick dock inte äventyra begripligheten: »såsom evangeliska kristna måste vi be- stämt hålla på att bibeln göres tillgänglig för envar, så att inga onödiga hinder re- sas för hans begripande av dess innehåll» (Eidem).
Hur översättarna följde dessa principer redovisas utförligare i den nämnda bi- lagan, s. 544 ff. Kravet på högtidlighet och värdighet kom att framför allt tillgodoses genom översättningens ordböjning och dess ordförråd. Man bibehöll många av de ärvda bibliska orden med ålderdomlig klang, trots att samtidens språk ofta kunde ha erbjudit fullgoda, stilistiskt neutrala synonymer. Av särskild betydelse för stilläget var att översättarna för Vissa mycket vanliga begrepp konsekvent avstod från det i tidens tal- och skriftspråk normala ordet till förmån för den i bibel- språket traditionella, mer stämningsmättade synonymen (se 5. 546 f.). Avgörande för det stilistiska helhetsintrycket var att också de högfrekventa adverben, främst de bekräftande, inskränkande och motiverande, i stor utsträckning valdes ur samma höga stilskikt. Kommissionens strävan efter en enkel, naturlig språkdräkt, som stod nära det talade språket, kom bäst till synes i syntaxen: omskrivningen med hjälpverbet bliva föredrogs i princip före s-form för att uttrycka passivum, hjälpverbet hava. utsattes alltid i bisatser, sammansatta verb upplöstes och sats- och meningsbyggnaden förenklades avsevärt, åtminstone i förhållande till 1883 års normalupplaga (se s. 559 ff.).
Kritiken mot denna språkform har som nämnt varit av två slag. Invändningarna gäller främst det sätt på vilket översättarna förverkligat sin strävan att i ett ledigt, naturligt, vårdat talspråk klart och tydligt återge textens mening. Resultatet är enligt kritiken en slapp och beskäftig mångordighet, »en Slätstruken och urvattnad normalsvenska», som helt saknar monumentaliteten, kraften och den rytmiska fastheten i den gamla översättningen. Den parafraserande stilen, det ymniga bru- ket av småord har åtminstone inte gjort den nuvarande översättningen tjänligare för gudstjänstbruk (se kap. 3, s. 38 ff. och bilaga B, s. 550 f.). Till denna kritik har fogats anklagelsen att språkformen genom förändringen av svenska språket inte längre framstår som lättillgänglig och naturlig (se s. 40). »För ungdomen måste språket på många punkter te sig ålderdomligt och dunkelt beträffande ordval, böjningsformer och satsbildning. Den snabba språkförändringen har gjort att en huvuduppgift för utredningen bör vara att undersöka, om det är möjligt att göra bibeln mera tillgänglig för nya generationer.» (Kommitténs direktiv.)
Det svenska språket har obestridligt, både i skrift och tal, undergått stora för- ändringar under 1900-talet. Förloppet har ännu inte blivit tillräckligt undersökt och kan här inte på ett tillfredsställande sätt beskrivas. I den särskilda utred- ningen om språkförändringarna, kap. 9f, finns några huvudlinjer tecknade. Enligt denna har skillnaden mellan de hävdvunna stilarterna i stor utsträckning blivit utjämnad. Poesins språk har bytt gestalt, det talade språket införlivar med sig åtskilliga drag som förut varit förbehållna skriftspråket, och kanslispråket söker sig mot den nya sakprosans uttrycksformer (s. 306). Verbböjningen har för- enklats. I nutida skriftspråk böjs verbet inte längre efter numerus utan har samma form vid singulart och pluralt subjekt. Parallellt med och delvis till följd av denna förändring har en rad av talspråkets och den lediga prosans ordformer trängt in i
sakprosan och där blivit normalformer (s. 311 ff.). Detsamma gäller vissa s. k. form- ord och relationsord, t. ex. inte, bara, för (s. 321 ff.). Syntaktiskt har svenska språket alltmer övergivit den för 1800-talets sakprosa utmärkande meningsstrukturen, ut- formad efter latin-tyska mönster, och närmat sig den lediga prosans talspråkligare meningsbyggnad, som kännetecknas av bl. a. ökad samordning av satser och sats- led, färre bisatser och satsförkortningar, kortare meningar (s. 307 ff.). I fråga om ord- förrådet, särskilt de mer betydelsebärande ordklasserna, är förändringen sedan 1917 mycket svår för att inte säga omöjlig att beskriva. Att en betydande för- ändring ägt rum är självfallet. Det är en fullt normal process i språket att ord åldras och försvinner och att nya kommer i stället (s. 334 f.). Efter vad som fram- hålls i kap. 9g, s. 342 torde dock valet av enskilda ord inte bli det svåraste proble— met för dem som eventuellt får uppgiften att göra en ny översättning.
Med tanke på den onekligen snabba språkförändringen synes direktiven gärna se att kommittén kunde >)förutse, efter vilka linjer fortsatta förändringar kommer att äga rum». Kommitténs mening, som utförligt motiveras i kap. 9f, s. 332 ff. och 9 g, 5. 341 är att inga sådana prognoser ens bör försökas. Ord försvinner, men de kan återkomma. Talspråket påverkar skriftspråket, men även skriftspråket tal- språket. Framtidens språkförändringar kommer att bestämmas av faktorer som ej kan förutses. Kommittén finner det särskilt angeläget att framhålla att det icke finns grundade skäl att i en eventuell ny bibelöversättning gå talspråket till mötes i tron att man därmed ger bibeln en hållbarare språkdräkt. Resultatet kan bli det motsatta.
Förändringen av svenska språket blir självfallet kännbarast för yngre bibel- läsare. Detta problem kommer att tas upp senare. Kommittén vill här börja med att ta ställning till de krav som skäligen kan ställas på bibeltexten med hänsyn till dess användning i gudstjänsten.
De ovan nämnda språkförändringarna har medfört att 1917 års översättning i dag ter sig stilistiskt betydligt avlägsnare från samtidens svenska prosa än vid sin tillkomst. Denna höjning av stilläget i förhållande till samtidens språk i övrigt kan enligt kommitténs mening anses vara väl förenlig med den funktion bibeltexten har i gudstjänsten. Bibelspråket är på den punkten samstämt med psalmernas och gudstjänstordningens språk överhuvud. Språkförändringarna har emellertid även förstorat de brister som, enligt en mångstämmig och efter kommitténs mening i huvudsak berättigad kritik, från början vidlådde 1917 års översättning.
Metoden att mekaniskt anförtro skilda stilistiska uppgifter åt skilda delar av språket — högtidlighet och värdighet åt ordböjning och ordförråd, ledighet och naturlighet åt syntaxen — har förklarligt nog visat sig föga fruktbar. Särskilt ödesdigert var att strävan efter lättillgänglighet och tydlighet kom att gå ut över de egenskaper som utgjorde den gamla översättningens största förtjänst och som till skillnad mot ordböjning och ordval inte kan föråldras: koncentration, kraft, uttrycksfullhet, rytmisk fasthet. Reformationstidens översättare hade lyckats att efter Luthers föredöme ge bibelordet jämvikt mellan innehåll och form, de gav det tyngd, svikt och monumentalitet, de gav det ordspråkets egenskap att samman- pressa ett viktigt innehåll i en tät, fast ordfogning som biter sig fast i minnet. I
förordet till Karl XII:s bibel 1703 anfördes som främsta skäl till att ordalagen i Gustav Vasas bibel 1541 bibehålls praktiskt taget oförändrade »dess jemnhet och Wälljudande numeros (rytm)», och utan tvivel var det just dessa egenskaper som var den främsta orsaken till att vår reformationsbibel kom att äga bestånd i ytter- ligare två århundraden, trots en redan starkt arkaiserande ordböjning och ett delvis dunkelt ordförråd. I denna koncentrerade och uttrycksfulla stil, främst vunnen genom ordknapphet och rytmens styrka, ingick de arkaiserande formerna och orden som organiska beståndsdelar — utan detta fasta stöd hade de utan tvivel snart nog upplevts som isolerade egendomligheter, och översättningen hade fått en avsevärt kortare livslängd. Att man redan efter femtio år reser krav på att 1917 års översättning skall ersättas av en ny kan vara ett stöd för en sådan förmodan. Den i jämförelse med den gamla översättningen mycket lätt arkaiserande tenden- sen i 1917 års översättning har inte visat sig kunna motstå tiden, när den varit hänvisad till sig själv och inte haft stöd i hållbarare stilistiska kvaliteter.
Översättarnas mekaniska tillvägagångssätt — sammanfogning, ej samman- smältning, av två helt skilda stilideal — var iögonenfallande redan vid tillkomsten av 1917 års bibel. Som exempel på hur en sådan oorganisk sammanfogning kom- mer till stånd och fungerar kan anföras Mark 9:33. Lärjungarna tvistar under sin vandring lågmält om vilken som är den störste, och Jesus frågar vad de talar om. Denna fråga skulle på traditionellt svenskt bibelspråk snarast lyda: »Vad sam- taladen I om på vägen?» På nutida naturligt talspråk skulle den lyda »Vad talade ni om på vägen?» eller — med en nyans av angelägenhet och nyfiken- het — »Vad var det ni talade om på vägen?» Översättarna av 1917 års bibel tvingas av den ena av sina huvudprinciper att bibehålla den ålderdomligare ordböjningen och strävar samtidigt efter att förverkliga den andra genom ledig, talspråklig syntax, varvid man väljer den mångordigare möjligheten. Frågan lyder där: »Vad var det I samtaladen om på vägen?» Resultatet blir sålunda varken ett allvars- mättat, högtidligt språk eller ett levande, naturligt tonfall, utan enbart en stil- brytning. De båda strävandena utplånar varandras avsedda effekter.
Efter det senaste halvseklets språkförändringar, som bl. a. inneburit förskjut- ningar mellan stilarterna, har fogarna blivit sprickor, och sprickorna hotar att bli rämnor. De längre formerna hava, bliva, bliver t. ex. känns nu avsevärt ålderdom- ligare och skriftspråkligare än för femtio år sedan. Det var bl. a. genom att sätta ut dessa former som man avsåg att i syntaxen nå en naturlig talspråklig diktion; man ville undvika de »skrivbordsmässiga» konstruktionerna s-passivum och ute- lämnandet av former av ha i bisats. Nu har båda dessa konstruktioner genom inflytande från skriftspråket blivit vanligare även i talspråk, och ingen uppfattar vändningar som »vad vi gjort» eller »han kastas ifängelse>>som stötande eller ens som typiskt skriftspråkliga konstruktioner, medan däremot »vad vi hava gjort» eller »han bliver kastad i fängelse» inte kan ge läsaren eller åhöraren någon förnimmelse av ledigt talspråk — hava och bliver upphäver restlöst den av översättarna avsedda talspråkseffekten och lägger dessutom till en skriftspråklig. Hade man valt 5- formerna hatas och predikas i t. ex. Mark 13:13 Och I skalen bliva hatade, av alla och 14:9 evangelium bliver predikat hade man valt de stilistiskt motståndskraftigare formerna. Det finns intet att invända mot principen att skilja partikel från verb i Jesu fråga till lärjungarna, om de mindes hur många bröd de »samlade upp» (ej
»uppsamlade»), sedan de fem tusen bespisats, men detta talspråkliga drag kommer inte till sin rätt eller låter snarare litet besynnerligt, när det förenas med verb- böjningen »I samladen upp». »I uppsamladen» skulle visserligen ha haft en ålder- domligare klang, men också en renare.
Särskilt anspråksfull är den nu mycket ålderdomliga böjningstypen I haven. Den tillhör med sitt bjudande, rymdskapande tonfall det allra högsta stilläget och tål inga vardagliga, småförtroliga, halva och kompromissande ord som ju, väl, nog i sin närhet. Om formuleringar av J esusord som . . . eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom (Matth 6:8), Men det förstån I väl, att om husbonden visste . . . (Luk 12:39), Icke viljen väl också I gå bort (Joh 6:67), honom skalen I nog mottaga (Joh 5:43) redan 1917 av många kändes som stilbrytningar, upplevs de nu av lika många som skärande dissonanser.
Kommittén menar inte att man vid en eventuell nyöversättning som främst tar sikte på textens uppgift i gudstjänsten bör återgå till den äldre bibeltexten, om inte denna erbjuder sig som den enda rätta. Den menar inte heller att man bör sträva efter att återge dess stil i nutida språkdräkt. Varje form av imitation löper fara att bli förkonstling. Den skall som tidigare framhållits göra den grekiska tex- tens stilläge största möjliga rättvisa. Man kan med någon överdrift säga, att 1917 års översättning sviker detta i dubbel måtto. Den grekiska texten använder över huvud inte arkaiserande ord och former för att föra upp texten på ett sakralt plan och den försöker inte heller klargöra förkunnelsens innebörd med pedagogiska, ordrikt detaljerade utläggningar. Medan de drag som är resultat av översättarnas strävan efter en ledig, vårdad och förtydligande talspråklig diktion knappast ändrat stilvärde, har de arkaiserande dragen för nutida läsare och lyssnare vuxit i styrka. Klyftan har vidgats, och eftersom ett högtidligt, sakralt stilläge även för nutiden är oupplösligt förbundet med koncentration och fasthet känns stilbryt- ningen mellan de? arkaiserande dragen och den slappare språkformen nu star- kare. Detta förhållande väger tungt som skäl för en nyöversättning med tanke på bibelns användning i gudstjänsten, även om det inte ensamt är avgörande.
Språkförändringarna kan dock enligt kommitténs mening inte sägas ha gjort den gällande texten svårtillgänglig, än mindre svårbegriplig, när den används inom den kristna gudstjänsten eller läses av vuxna, språkligt erfarnare människor, särskilt sådana som gjort sig förtrogna med den bibliska föreställningsvärlden och de språkliga uttrycken för dessa föreställningar. Förhållandet blir ett annat för yngre bibelläsare.
Direktivens konstaterande, att språket i 1917 års översättning måste för dessa »på många punkter te sig ålderdomligt och dunkelt beträffande ordval, böjnings- former och satsbildning», torde enligt kommitténs uppfattning i stort motsvara verkligheten. Det senaste seklets språkförändringar har medfört en förskjutning i stilläget, som ökat avståndet mellan språket i gällande översättning och det språk som ungdomen nu blir förtrogen med, och texten ställer därför nu större krav på en engagerad läsning, större ansträngning att övervinna detta avstånd. Och det ärinte bara stilen som känns främmande och ovan. 1917 års Översättning innehåller många, stundom viktiga ord som intar en mycket svag ställning i ungdomens språkmedvetande och därför ofta gör texten oskarp, stundom obegriplig och i enstaka fall kan föranleda missförstånd. Särskilt i brevlitteraturen med dess ofta
svårtillgängliga innehåll kan ålderdomlig ordböjning, stel och invecklad menings- byggnad och för läsaren sällsynt och sällsamt ordförråd samverka till att föra texten praktiskt taget utom räckhåll för många ungdomar.
Som kommittén framhåller på annat ställe i betänkandet kan man över huvud ifrågasätta, om den genomgående »höga» stil, som vinns genom form och ordval i 1917 års översättning, fyller kravet på trohet mot originalet, eftersom den inte låter de rika skiftningarna i den grekiska grundtexten komma till sin rätt. Fram- ställningen blir i sin helhet höljd i en slöja, som visserligen kan vara vacker men som skymmer nyanser och binder rörelser. Språkförändringarna har gjort denna brist mer kännbar. Nu, femtio år senare, är slöjan i ungdomens ögon tyngre och tätare och hotar att förbyta skimmer i dunkel, jämnt skridande högtidlighet och värdighet i tyngd och enformighet.
Om det är riktigt att 1917 års översättning inte längre tillfredsställande för- medlar textens innehåll till dagens ungdom, bör man i första hand fråga, om det är möjligt att lösa problemet på annat sätt än genom en ny översättning. Man kan hävda att Nya testamentet 1917 och dess Språk innehåller en så viktig del av det svenska kulturarvet att det åligger grundskolan att lära ut detta språk. Den skulle emellertid då ställas inför en mycket tidskrävande uppgift. Ordkunskap intar redan nu en ganska framskjuten plats i undervisningen men måste att döma av läroböcker i ämnet röra sig på en nivå som ligger betydligt lägre; det torde vara utsiktslöst att inom nuvarande ram begära mer än på sin höjd en koncentration till det mer frekventa »högre» ordförråd som 1917 års Nya testamente har gemen- samt med den nu produktiva skönlitteraturen och sakprosan.
Det är å andra sidan alldeles naturligt att de 17-åringar som lämnar grundskolan också språkligt har långt kvar till de vuxnas mognad och erfarenhet; den grund som lagts i skolan blir efter hand befäst och utbyggd. Lika litet som man kan be- gära att författare som vänder sig till yngre läsare skall avstå från ett ord som massmedier, lika litet kan man begära att religionens språk i motsvarande situation skall avstå från sin terminologi. Att i lättbegriplighetens intresse avstå från de gängse orden för viktiga begrepp innebär bara att man försvårar och försenar den språkliga mognadsprocessen. Enligt kommitténs mening bör ingen bibelöversätt- ning avstå från de ord som det svenska språket traditionellt tar i bruk för att för- medla de väsentliga religiösa begreppen eller företeelserna i den bibliska miljön. Men det är inte dem frågan gäller utan de enbart stilbärande synonymerna för vanliga begrepp för vilka man har tillgång till allmänt gängse, stilistiskt neutrala uttryck. I den mån dessa synonymer är så sällsynta ispråket, att det finns ringa utsikt för en genomsnittsläsare att genom erfarenhet bli förtrogen med dem kan man ifrågasätta deras lämplighet.
Det har på sina håll föreslagits en särskild för ungdomen avsedd utgåva av gällande översättning med talrika ordförklaringar (på motstående sida, i noter eller särskild ordlista). Härigenom skulle man vinna det dubbla syftet att bevara bibelspråkstraditionen och förklara vad som språkligt behöver förklaras. Kom- mittén finner inte denna lösning tillfredsställande. Den ungdom som får en sådan filologisk bibel i sin hand, med uppgift om att tillstädy'a betyder ,tillåta”, förgäta ,glömmal jämväl 'också”, städse alltid,, kan ha rätt att fråga: »Varför står det inte det då?» Och det är ovisst om de blir belåtna med svaret: »Så skall vår svenska
& i l
bibel tala; den ärvda, högtidliga och värdiga språkdräkten passar till det allvarliga och viktiga innehållet.» Den kan fråga: »Om det är allvarligt och viktigt, kan man inte få fram det ändå?»
Som argument mot en ny, språkligt lättillgängligare översättning anförs stundom att varje försök att genom popularisering vinna fler bibelläsare är fåfängt. Den som på allvar vill bli förtrogen med kristendomens centrala urkund gör sig också mödan att bli förtrogen med dess uttryckssätt, den som inte vill det låter sig inte lockas av ett lättillgängligare språk.
Enligt kommitténs mening försvinner hela denna frågeställning, om man för en ny översättning uppställer följande mål: Den bör vara enkel, vardaglig och tydlig, där originalet har dessa egenskaper, den skall vara poetisk, högtidlig, dramatisk, intellektuellt och emotionellt engagerande, där originalet är så. Översättarna skall i första hand söka det adekvata svenska uttrycket för det som grekiskan uttryckt; erbjuder sig flera innehållsligt och stilistiskt riktiga möjligheter bör de välja med hänsyn till de läsare som texten skall nå. Tvingar innehåll eller stil till uttryck som kan väntas vara obekanta för läsaren, skall dessa förklaras. Kommittén anser att det är möjligt att med det svenska språkets nuvarande tillgångar åstadkomma en översättning som är både begripligare och stilriktigare än 1917 års översättning. Om Nya testamentet får en svensk språkdräkt, som utan att medvetet uppoffra något av originalets innehåll och uttrycksfullhet kan föra det avsevärt närmare den nutida läsaren än vad gällande översättning gör, bör det också kunna göra anspråk på en sådan ställning i undervisningen att dess språk blir allmän egendom.
Behov av mer än en översättning
Resultatet av den nu genomförda granskningen av 1917 års översättning med tanke på frågan om behovet av nyöversättning vill kommittén sammanfatta på följande sätt: De brister i trohet mot originalet, främst mot dess stilistiska varia- tionsrikedom och dess levande, konkreta språkform, samt de stilistiska svagheter som den nu gällande svenska texten till Nya testamentet har, är av den omfatt- ningen och karaktären att de tillsammans väl motiverar utarbetandet av en ny svensk version av Nya testamentet, som skall ersätta den 1917 stadfästa texten. Kommittén anser dock att en enda översättning inte är nog för att täcka de behov som föreligger.
Redan i kap. 2, s. 22 f. och kap. 3, s. 43 påpekades det alltmer vanliga bruket av olika typer av översättningar sida vid sida. Det som i första hand bör bestämma den typ av översättning man vill skapa är originalet självt. Men översättningens tänkta användningsområden och tänkta läsare påverkar också en översättnings karaktär.
Bibeln har sin givna plats inom den kristna församlingen och dess gudstjänst. Där läses den högt från altare och predikstol, år efter år, omgiven av ett språk som är starkt påverkat av bibelns uttryckssätt och det ärvda bibelspråket. Där utläggs den varje söndag och det förutsätts att höraren på olika sätt får ytterligare under- visning i det som läses. Den text som används i gudstjänsten bör, så långt möjligt är, till sin form vara obunden till tiden. Den skall tåla att slita på. De filologiska och stilistiska kraven på texten är höga: den skall så troget som möjligt i alla av- seenden återge originalets innehåll; dess stil skall motsvara originalets form men
även bibeltextens funktion inom gudstjänsten och den kristna församlingen. Tex- ten bör ha en sådan form att dess ordalag tränger in i medvetandet och där bevaras i minnet. Vardagliga uttryckssätt, lös komposition och brist på fasthet i den syn- taktiska anordningen motverkar i hög grad en sådan effekt, medan pregnans, koncentration och värdighet i språkformen befordrar den. Den ställning bibeln har inom gudstjänst- och fromhetsliv och all den hänsyn som måste tagas, när man ut- arbetar en översättning som skall ersätta vår nuvarande kyrkobibel, gör ett sådant översättningsarbete mycket svårt och grannlaga.
Bibeltexten har en skiftande användning även utanför gudstjänstens ram. Den kommer i händerna på »läraren i katedern och skolbarnen i bänkarna, den skall lämpa sig för religionshistoriker, exegeter, filologer och litteraturforskare, den skall passa för en stilla stund efter arbetsdagen, den skall duga för den vittert intresserade med vaken blick för den stora diktens skönhet och för den läsare som öppnar den i sin ångestfullaste villrådighet, sin mörkaste stund, sin yttersta nöd och förtvivlan. Det sista är det viktigaste. Tänker man sig inte en sådan läsare, behöver man inte tänka sig en ny bibelöversättning heller» (Karl Ragnar Gierow, 1966)
Även läsarnas språkliga erfarenheter växlar i hög grad inom de olika funktioner som bibeln enligt ovan har. Och inte bara förmågan att förstå det lästa varierar utan kanske än mera intresset att läsa en sådan text som bibeln. Den som är över- tygad om att bibeln har något att säga även till dagens läsare har rätt att kräva sådana översättningar som kan te sig meningsfyllda för dessa. Åtminstone bör inte den svenska språkformen lägga hinder i vägen för läsningen av bibeln.
Det åvilar alltså bibelöversättaren att översätta texten så att dess mening och innehåll når fram i vitt skilda situationer och till olika slag av läsare. Men de högt ställda vetenskapliga och stilistiska kraven på bibeltexten och hänsynen till dess ovan beskrivna funktion i gudstjänsten skapar ibland, särskilt i brevlitteraturen, en språkform som kan vara svårtillgänglig. För dem som möter bibeltexten för första gången, sporadiskt brukar den eller läser den utan tillfälle till utläggning eller förklaring samt för yngre bibelläsare finns det en möjlighet att skapa en sär- skild bibeltext, en översättning som utarbetas med sikte på lättillgänglighet och som inte ställer samma krav på språkformen som den översättning som skall er- sätta vår nuvarande kyrkobibel. Till sin typ skulle en sådan översättning närmast motsvara den nya norska ungdomsöversättningen, »utarbeidet med 839ng sikte på å gi skolen og hjemmene en tekst som ligger neer opp til moderne norsk språk- fcring».
Förändringarna inom det svenska språket sedan 1917 har enligt kommitténs uppfattning minskat möjligheterna att i dag skapa en biblisk språkform som sam— tidigt tillgodoser en gudstjänstbibels alla krav och behovet av en mer lättill- gänglig, språkligt mer moderniserad översättning. En översättning med särskilt sikte på det senare är enligt kommitténs erfarenheter, som nämndes i inledningen till betänkandet (s. 10), nödvändig. Bibelns skiftande användningsområden och det språkliga läget idag motiverar två olika versioner av Nya testamentet. De har i kommitténs översättningsförslag fått arbetsnamnen kyrkobibeln och folkbibeln.
Behov av en tredje, en litterärt särpräglad översättning föreligger enligt kom- mittén inte. Även de litterära synpunkterna måste tillgodoses i de nämnda två
___—a_—
versionerna. Det kan anföras att i samband med den danska provöversättningen av Nya testamentet 1942 utkom Det ny Testament, gengivet af danske Digtere (se kap. 9 g, s. 346 och bilaga C, s. 576 f.), men att denna översättning fick en mycket liten spridning och användning.
Man kan fråga sig om inte Hedegårds översättning till vår tids språk fyller behovet av en folkbibel. I detta förtjänstfulla enmansarbete har han försökt återge Nya testamentet på en modern, lättillgänglig svenska och samtidigt visat att en riktig, trogen översättning inte är en »ordagrann» sådan. Ett värdefullt pedago- giskt arbete är nedlagt i noterna till texten och många nyformuleringar är goda. Hans översättning är dock mycket ojämn, främst i stilistiskt avseende. På några ställen är den enligt kommitténs åsikt filologiskt otillfredsställande. Exempel anförs i bilaga E. På många ställen finns tendenser till ordagrannhet kvar — be- dömt från de krav som enligt kommittén bör ställas på den s. k. folkbibeln —— och ett annat sätt att återge den grekiska språkformen vore ofta att föredra. Ett försök att skapa en folkbibel vid sidan av Hedegårds översättning bör därför göras.
Kommittén finner alltså att det föreligger ett behov av två nyöversättningar av Nya testamentet och föreslår att dessa utarbetas samtidigt, den ena främst för gudstjänstbruk, filologiskt noggrann, med en koncentrerad, pregnant språkform som står ärvd bibelstil och samtidigt originalets form närmare, den andra för en- skild läsning, för bruk i hem och skola, i sin språkform lättillgängligare för dagens läsare och friare i förhållandet till originalets uttryckssätt utan att ge efter på troheten mot dess mening.
Kommitténs översättningsförslag
Enligt kommitténs uppfattning kan de nedan lämnade översättningsförslagen till stor del sägas besvara både frågan om det behövs några nyöversättningar och frågan efter vilka riktlinjer sådana bör utarbetas. I inledningen till betänkandet har en redogörelse för deras tillkomst redan lämnats: de bygger inte på 1917 års översättning utan på egna översättningar från grundtexten; när Hedegårds över- sättning utkom, var de flesta översättningsförslagen färdiga.
Kommittén har enligt sina direktiv gjort ett starkt begränsat urval av texter. Den har valt till stil och innehåll skilda typer av text, för att de olika behoven och översättningsproblemen skall få en rikare belysning. En folkbibel till evangelierna -— vad kommittén menar med folkbibel och kyrkobibel har definierats i den tidi- gare framställningen — torde innebära vissa avvikelser från förslaget till kyrko- bibel, men eftersom avvikelserna i brevlitteraturen är avsevärt flera och större har kommittén valt att för sådana texter utarbeta förslag till folkbibel. Översättninge- förslagen kommenteras i nästa kapitel.
Av de paulinska breven har kommittén helt översatt det till sin diktion typiskt paulinska Filipperbrevet och lämnat både en kyrkobibelversion och en folk- bibelversion. Två versioner har också utarbetats till 2 Kor 8—9, allmänt betraktad som en svår text med starkt argumenterande stil, till Rom 8, ett innehållsdigert kapitel med prov på lysande paulinsk vältalighet, till 1 Kor 8, ett mer prosaiskt, undervisande stycke och till Hebr 8:1—9:14, som med sitt konstfullare språk och sin tekniska karaktär erbjuder översättaren andra problem, inte minst när han skall utarbeta en folkbibel.
Av johanneisk litteratur har kommittén valt att översätta kapitlen 4 och 5 i Uppenbarelseboken, som genom sin visionära karaktär och semitiskt påverkade stil avviker från allt annat i Nya testamentet, och vidare J oh 7—9 med utmärkta prov på johanneiska dialoger samt 1 J ok 1 :1—2 :17. Ur de synoptiska evangelierna lämnas översättningsprov dels från bergspredikan, M atth 5:1—20 ; 6:19—7:29, dels från Markusevangeliet (1 :1—2:22), som med sin enkla stil förenar litterära kvalite- ter, och ur Lukasskrifterna ett exempel på berättande text, Apg 8.
Filipperbrevet
Grundtexten
1: 1 Haviog nazi Tmöösog (506101. ngrm'i ”In- om? näazv roi; åyimg åv ngrq") ”Inom? roi; allow åv (hämtat; avv åmaxo'nwg mai öLocxo'vozg' 2 xa'zgzg valv mai signvn ånö 6806 nocrgög ojycöv zaci xvgiov ”Inom? ngrov.
3 Eöxagaorå') rg?) Oea") ,uov åni nåon 137 ,uvsiq Quow, 4nävrors åv nåan (Senast pov vnég nävrwv ducöv yard xagäg Tijv öé'natv nozov/isvog, 5 åni 177 xowwvia ölud'w sig ”(Ö söayyé/lwv ånö 177; ngcbrng åaégocg å'xgi 106 väv, önsazozöcbg orörd 10510, du 6 åvocgfciusvog äv Qiuiv å'gyov åyocööv åmrsiéoei å'xgi åyégag ngro'ö ”197005" 7 xaöcég åauv åimuov åyoi TO'ÖTO (pgovsiv vnég nåvrwv 'å/icöv, && ”KÖ åxszv ,us év 127 xagöiq fli/råg, é'v TE roi; ösayoig ,uov md åv rfi ånoloyia nazi BsBoctcöasL 7:05 såocyysliov avyxowwvmig ,uov väg xägn'og ndvrocg vluäg ö'vrozg. 8 ,uoigrvg våg ,uov å Oso'g, d); ämnade?) nävtocg 'å'uäg åv caddy- xvorg ngro'ö ”117005. 9 zac/310510 ngoaevxoluoa, ivoc 75 åyämj 15,14an än ,uäMov mxi gå"/llov JZSQLG- 6815?) åv åmyva'iasa nod nda” ociaävjasz, 10 sig rå åoxmdåsiv åluå'g rå åcocms'govroc, i'va års silmgivsig xai ångdcmonoz sig ??,uégocv Xguno'ö, 11 nsnÄan/Lévot mcgnöv ömoaoa'évnr; ”röv ötå *Inaoö ngro'ö sig öo'åocv nod é'noavov dem").
12 I'wcémcsiv åå åluäg ,Boöiouoa, ååslqvof, å'u Tå non", åtrå ,uäMov sig ngoxomjv rov söayysiiov åhjlväsv, 13 cöors 1:01); dammig ,uov (pangar); åv Kew-rg?) ysvéaöoa åv Ö'Åcp rg") nganwgicp mai roi; Äomoig näcnv, 14 vad rov; nÅsL'ovag röv dåsi- (pd'w åv xvgicp nsnowo'rocg roi; ösayoig pov nsgwaorégwg toiyäv dad/300; röv Äo'yov Åalsi'v.
1917 års översättning 1 KAPITLET
1Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i Kristus Jesus, som bo i Filippi, tillika med församlingsföreståndare och församlingstjänare. 2Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
3J ag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder, 4i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. 5Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium. sOch jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. 7Och det är ju rätt och till- börligt att jag tänker så om eder alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag för— svarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom alla med mig delaktiga i nåden. 8Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag läng- tar efter eder alla med Kristi Jesu kärlek. 9Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer överflöda av kunskap och förstånd i allt, 10 så att I kurmen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag, 11och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris.
12J ag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång. 13Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor; 14*och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga oförskräckt för- kunna Guds ord.
Kommitténs förslag till kyrkobibel
Hälsning 1: 1Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de i Kristus Jesus heliga, som bor i Filip- pi, jämte föreståndare och medhjälpare. 2Nåd vare med eder och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Tacksägelse och bön 3J ag tackar min Gud så ofta jag tänker på eder, 4och när jag beder för er alla, gör jag det alltid med glädje, 5emedan ni från första dagen intill nu gemensamt har arbetat för evangelium 6och emedan jag är viss om att han, som hos eder har börjat ett gott verk, han skall också fullborda det intill Kristi Jesu dag. 7 Det är bara som sig bör, att jag tänker så om er alla, efter- som jag bär er, er alla som med mig har del i nåden, i mitt hjärta — både när jag ligger i bojor och när jag i mitt försvar slår fast, att evangelium är sant. 8Gud är mitt vittne, att jag längtar efter er alla med ett hjärtelag som är Kristi Jesu eget. 9Och därom beder jag, att er kärlek må allt mer flöda över av kunskap och allt slags insikt, 10så att ni må urskilja vad som är av vikt för att vara renhjärtade och oförvitliga intill Kristi dag 11och befinnas rik- ligen fyllda av rättfärdighetens frukt, som kom- mer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris.
Hur Paulus ser på sin uppgift och sin belägenhet
12Bröder, jag vill att ni skall veta att det som har hänt mig snarast har länt evangelium till framgång. 13Ty att jag har slagits i bojor för Kristi skull, det har blivit uppenbart för hela pretoriet och för alla andra. 14De flesta bland bröderna har vunnit visshet i Herren och på grund av mina bojor vågar de så mycket djärvare tala Guds ord.
v 1. de heliga: betecknar den kristna församlingen; jfr F il 4:22 v 13. Pretoriet: det kejserliga gardets kasern, där fängelset var beläget.
Kommitténs förslag till folkbibel
Hälsning 1: 1Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de i Kristus Jesus heliga, som bor i Filippi, med föreståndare och medhjälpare. 2Nåd och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Tacksägelse och bön
3Var gång jag tänker på er, tackar jag min Gud. 4Var gång jag ber för er alla, gör jag det med glädje. 5Ty från första dagen intill nu har ni gemensamt arbetat för evangelium. GJ ag gör det med glädje även därför att jag vet, att han som hos er har börjat ett gott verk, han skall också fullborda det fram till Kristi Jesu dag. "Det är bara som sig bör, att jag tänker så om er alla, ty jag bär er i mitt hjärta, alla er som lik- som jag har fått del i nåden — och det gör jag både när jag ligger i bojor och när jag inför domstolen går i god för att evangelium är sant. 3 Gud är mitt vittne, att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu eget hjärtelag. 9Min bön är, att er kärlek mer och mer skall överflöda av kunskap och insikt av alla slag. 10Då kan ni bättre avgöra vad som krävs för att leva ren- hjärtat och oförvitligt fram till Kristi dag. 11 Då kan ni ymnigt bära rättfärdighetens frukt, som kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris.
Hur Paulus ser på sin uppgift och sin situation
12Bröder, ni skall veta att det som har hänt mig snarast har länt evangelium till framgång. 13Ty det är för Kristi skull jag har slagits i
v 1. de heliga: betecknar den kristna församlingen; jfr Fil 4:22. v 6. Jesu Kristi dag (även 1:10; 2:16): Vid. tidens slut, på uppståndelsens, domens och förvandlingens dag, blir Jesus synlig i sin härlighet; jfr Matth 25:31 ff.; 1 These 4:16 ff.; 2 Thess 2:1 ff. v 7. När jag ligger i bojor: Paulus dikterar brevet i fängelse, sannolikt i Rom. Han sitter häktad och vän- tar på att bli ställd inför domstol. v 13. Pretoriet: det kejserliga gardets kasern, där fäng- elset var beläget.
15 Tivég ys'v xozi && (730de nazi å'sz, rzvs'g åå xozi öz” sööom'ozv röv ngaröv mgöozmvaiv' 16 oi giv s'E åyo'zmyg, siözirsg du sig änoloyiozv roö söozyysii'ov xsiliazi, 17 05 då åå ågzösiozg "röv ngovo'v ;zozrozyyéilovaiv, mix åyvzfög, oio'ysvot GHz/m: åysigsiv toi; ösapioi'g gav. 1815 ydg ; ninjv å'n nazvri rgo'nzp, sits ngozpäasi sits åinäsz'q, Xgm'rög xozrozyyélisrozi, xozi åv roörcp xazigw'
åÅÄå nazi xazgvjaoyozi, 19 oiöoz yåg ön "(0516 ,uoc ånoöojasrozz sig aw'mgiozv Ötå vi)"; dga'»! ösvj- a'ewg nazi åmxognyfozg 105 msöyarog "117006 ng'toö, 20 xozrå rijv ånongazåom'ozv nazi s”).- nz'åoz ,uov ö'u év o'Öösvi oziaxvvdijoogozz, du, åv infon naggnaiq of); nävrors xazi vöv ysyozivvåijas- roa ngaro'g sfv rg") acépzozn' ;.zov, sits åiå Carli; sits özå Oavärov. 21 ågoi yc'zg rå Cv'jv Xgiatög nazi tö ånoöozvsiv xégöog. 22 si då 16 Cvjv åv aozgvzt, roöro' ,uoz xazgnög i'm/ov, xozi 'n' azigrjao/iozz of) vagiå'w. 23 ovvéxoluozi då sin Tcöv öda, njv éva/u'azv åxwv sig "få åvoziöaazz nazi atv Xema") slvozt, nolla") yåg gäll/lov vzgsiao'ov' 24 ro' öé ånzas'vsw 137 o'ozgxi åvozyxozio'rsgov åt, ti,/id;. 25 nazi Toö'ro nsnotöd); olåoz Ö'tz psvä'; nazi nagot- ,usva') näaiv 15,1in sig rnv 15,14ch ngoxomjv nazi xazgåv 117; m'atswg, 26 ivoz Tå nanign/ia Ö/iå'rv nsgioosöy Ev Xelera") ,Inaoö åv å/ioi öiå 117; åluijg nagovoz'ozg ndizv npo'g 'å/iäg.
27 M o'vov åéiw; wii söayysliov 106 ngoroö nolirsösaås, ivoz sits åiörbv nazi iöa'w Qazi; sits åmbv åxovco rå nsgi vpdw, å'rz anjxsrs äv évi mist/Larz, luigi zpvm'j avvaöioövrsg 177 ytterst mö söozyysÅi'ov, 28 xozi Wi nrvgo'pisvoz åv ,unösvi önö rå'w åvrmstuévwv, fira; ådriv ozöroig å'vösiåig ånwisi'azg, ölucöv ås owtngiozg, nazi rm'h'o ånö Hem? 29 än duiv åxozgiaön rå Önég Xelo-mö, 05
15Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja. 10 Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är satt till att försvara evangelium. 17De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent sinne, i tanke att de skola till- skynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor. 18Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig; 19ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder förbön och däri- genom att Jesu Kristi Ande förlånas mig. 20 Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske genom liv eller genom död. 21Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning. 22Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke säga. 23Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre; 24men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden. 25 Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i tron, 26för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.
27Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium, så att jag — vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag förbliver frånvarande — får höra om eder att I stån fasta i en och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på evangelium, 28utan att i något stycke låta skrämma eder av mot- ståndarna. Ty att I så skicken eder är för dem
15 Några predikar väl Kristus också av avund och trätgirighet, andra åter av god vilja. 16 Des- sa gör det av kärlek, i vetskap om att jag är satt att försvara evangelium, 17men de förra förkunnar Kristus av trätlystnad, icke i rent uppsåt utan i tanke att till mina bojor länka en ny plåga. 13 Vad gör det? På vilket sätt det än sker, som en förevändning eller i uppriktig- het, Kristus blir dock förkunnad och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent glädja mig. 19Ty jag vet att detta skall lända mig till förlossning genom er förbön och genom det bistånd som Jesu Kristi Ande skänker. 20Det är min träng- tan och mitt hopp att jag i intet skall komma på skam, utan att Kristus nu som alltid skall med all frimodighet bli förhärligad i mig, i mitt liv eller i min död. 21För mig är livet Kristus och döden en vinning. 22Men om detta att leva i kroppen för mig betyder ett arbete som bär frukt, vilket skall jag då välja? Det vet jag icke. 23J ag drages åt båda hållen. Vad jag läng- tar efter är att bryta upp och vara hos Kristus — det vore det allra bästa. 24Men att stanna kvar i kroppen är mer av nöden med tanke på eder. 251 förvissning härom vet jag, att jag skall stanna och förbliva hos er alla, till för- kovran och glädje för er tro. 26Då skall er be- römmelse i Kristus Jesus bli överflödande stor genom mig, när jag åter får komma till eder.
Ende-äkt och ödmjukhet & kampen för tron
27 Lev nu blott så att er vandel blir Kristi evange- lium värdig, så att jag får höra — vare sig jag kommer och besöker er eller är frånvarande — att ni står fasta i en och samme Ande, att ni endräktigt kämpar för tron på evangelium, 23och att ni i intet låter skrämma er av edra motståndare. Ty för dem är detta ett varsel om undergång, men för eder ett tecken på
bojor, det står klart för hela pretoriet och för vem som helst. 14De flesta bland bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Her- ren och vågar så mycket djärvare tala Guds ord. 15 Visst finns det sådana som också ser snett på varandra och söker gräl, när de förkunnar Kristus, men andra gör det av god vilja. 15 Dessa gör det av kärlek; de vet att jag är satt att försvara evangelium. 1"Men de förra för- kurmar Kristus av idel trätgirighet, inte i rent uppsåt utan för att till mina bojor länka en ny plåga. ” Än sen? Hur det än sker, för syns skull eller av uppriktigt hjärta, Kristus blir förkunnad och det gläder jag mig över. Ja, jag gläder mig också över vad jag har att vänta. 19Ty jag vet att allt detta skall leda till min frälsning genom era böner och Jesu Kristi Andes hjälp. 20Det är min heta längtan och mitt hopp, att jag inte skall stå där med skam utan frimodigt förhärliga Kristus nu som all- tid, i mitt liv eller i min död. 21Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning. 22Men om mitt liv här på jorden betyder ett fruktbärande arbete, vilket skall jag då välja? Det vet jag inte. 23J ag dras åt båda hållen. Vad jag längtar efter är att bryta upp och vara hos Kristus —— det vore det allra bästa. 24=Men för er skull är det nödvändigare att jag är kvar. 25 Det är jag säker på, och jag vet därför att jag skall stanna här och dröja kvar hos er alla, till förkovran och glädje för er tro. 28När jag får komma till er igen, då skall genom mig ert beröm inför Jesus Kristus bli övermåttan stort.
Uppmaning till endräkt och ödmjukhet i kampen för tron
*" Se nu bara till att ni lever ett liv som är vår- digt Kristi evangelium. Antingen jag kommer till er eller är någon annanstans, så låt mig höra, att ni står fasta i en och samme Ande, att ni enigt kämpar för tron på evangelium 28och att ni inte alls låter skrämma er av era mot- ståndare. För dem är detta ett varsel om under- gång, men för er är det ett tecken på frälsning,
,uo'vov tö sig az'åtöv :!ua'tsöszv åMå nazi tö önég azötoö näaxszv, 30 töv azötöv åyzbvaz å'xovtsg Olov swsts åv åyoi nazi vöv ånmists åv åyoi.
2: 1 Ei tzg oöv nazgänlnazg åv Xgmq"), sitz nazgaguöözov åya'znng, si tig noszvz'az nvsöaaztog, si ta; anÅä'yxvaz nazi ointigyoi, 27tÅ179c60'azté ,uo'v tajv xazgåv ivaz tö azötö ngoväts, t1'7v azimjv åyämyv åxavtsg, aömpvxor, tö Ev qagovo'övtsg, 3 myös'v nazt' égzasz'azv mjöé naztå nsvoöo/Ez'azv, 011102 1:37 taznszvongoaövy Målat; ajyoöpzsvoz önsgéxovtazg éazvtaöv, 4 m) tå éazvtcbv ånazcrtog anono'önrtsg, åMå nazi tå éténg ånazatoz.
5 Toöto tpgovsi'ts åv Öaiv ö nazi év Xema?) ”117006, 6 8; sfv noga??? Osoö åmigxwv mix ågnazy- ,uöv zijja'azto tö sivazz iaaz Osqö, 7 åÄÄå éazvtåv ånévwa'sv Iuogqn'yv (506101: Äazöa'w, év åaoubpazti åväga'mwv ysvöjusvog' nazi oxå/iacta sågsfisig dig ävögwnog 8 åtansivwasv s'az'vtöv ysvzfusvog timj- naog yéxgi Oazvätm), Öazvätov öi: atazvgo'ö. 9 özö nazi 6 066; azåtöv önsgörpwasv nazi éxazgz'aazto azötcjö tö ö'vajiaz tö 'önåg näv ö'voyaz, 10 ivaz åv tgb åvo'naztz ”177005 näv yo'vv na'zmpy ånavgazvz'wv nazi émysz'cav nazi naztazxöovz'cav, 11 nazi näaraz yldiaaaz å£opoÅoyrjastazi ö'tz nögzog ”Ina-05; nga'tög sig ådé'azv Bsaö naztgög.
12 ".Qats, åyazmjtoi nov, nazözbg naivtOts önnnoöa'azts, ju) (i); åv 1.77 atazgovaz'gx ,uov ,uo'vov åMå vöv namn;) näÅÄav åv 137 åno'uai'g ,uov, ,ustå zpa'öav nazi tgöua'u tfyv éazvtcöv awtngz'azv naztsgyai- Csaös' 13 Ösd; väg åativ å åvegycöv åv åniv nazi tö Os'Åszv nazi tö åvsgysiv önég tåg söåonz'azg.
ett vittnesbörd om att de själva gå mot för- därvet, men att I skolen bliva frälsta, och detta av Gud. 29Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, soi det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu hören att jag har.
2 KAPITLET
1Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, 2gö- ren då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, en- dräktiga, liksinnade, 3ifria från genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre för- mer än sig själv. 40011 sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras.
5Varen så till sinnes som Kristus Jesus var*, 6han som var till i Guds-skepnad, men icke räk- nade jämlikheten med Gud såsom ett byte, 7utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människo- gestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa 8och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. 9Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn, 10för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, 11och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kris- tus är Herre.
12Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så män I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom i gjorden, då jag var närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande. 13Ty Gud är den som verkar i eder både i vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 14 Gören allt utan att
*Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.
frälsning, sänt av Gud själv. 29Ty ni har fått nåden att för Kristi skull — ja icke blott tro på honom utan också lida för hans skull. 30Vi står i en och samma strid, den ni såg mig kämpa och nu hör att jag kämpar än.
2: 1 Om en maning given i Kristus, om uppmunt- ran i kärlek, om gemenskap i Anden, om gott hjärta och medkänsla betydernågot, 2fyll då min glädjes mått genom att vara ens till sinnes, ha samma kärlek, vara endräktiga, likasinnade, 3fria från kiv och tom ärelystnad. Vari stället ödmjuka, så att ni aktar andra förmer än er själva. 4Se icke envar till sitt eget bästa utan också envar till andras.
5Var så till sinnes som Kristus Jesus var. 6N är han hade Guds skepnad, räknade han icke jäm- likheten med Gud som något omistligt, 7utan utblottade sig själv, antog en tjänares skepnad och blev en människa lik. I sitt yttre liv fram- trädde han som en människa, 8ödmjukade sig och blev lydig in till döden, in till döden på ett kors. 9Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och förlänat honom namnet över alla namn, 10för att i Jesu namn alla knän skall böjas, deras som är i himlen, på jorden och under jorden, 11 och för att varje tunga skall bekänna, Gud Fader till ära: »Jesus Kristus är Herre».
Guds verk i er vilja
12Därför, mina älskade, såsom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på eder frälsning, icke blott då jag är hos eder utan ännu mycket mera nu, då jag är från-
v 29. Paulus avbryter den påbörjade tanken *ni har fått nåden att för Kristi skull lida' och skärper den genom att säga att kristen tro och den kristnes lidande hör ihop. v 5. Eller: Var inbördes så till sinnes somigemenska- pen med Kristus Jesus. (Ledamoten Diiring önskar denna lydelse i själva texten.) v 7. En tjänares skepnad: i sitt jordeliv framträdde J 6- sus som Herrens lidande tjänare. Jes 52:13—53:12 v 9. Namnet över alla namn: gudsnamnet JHVH, som i den grekiska översättningen av Gamla testamentet återges med HI erren»; jfr Ps 8:2
sänt av Gud själv. '” Ty ni har fått den nåden att inte bara tro på Kristus utan också lida för hans skull. 3” Vi står sida vid sida i den strid, som ni förut har sett mig kämpa och som ni nu hör att jag kämpar i denna stund.
2: 10111 en maning i Kristi namn betyder något, om kärleksqu uppmuntran, om gemenskap i Anden, om gott hjärta och medkänsla har något värde, 2råga då måttet av min glädje genom att hålla sämja och ha samma kärlek, genom att ha en själ och en tanke 3och vara fria från kiv och tom ärelystnad. Var i stället ödmjuka, så att ni håller andra förmer än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
5Var så till sinnes som Kristus Jesus var. uN är han hade Guds egen skepnad, avstod han ifrån att räknas lika med Gud. 7 Han gav upp allt eget, tog en tjänares gestalt och blev en människa lik. I sitt jordeliv framträdde han som människa, 8ödmjukade sig och blev lydig in till döden, in till döden på ett kors. 9Därför har Gud upp- höjt honom över allting och förlänat honom namnet över alla namn, 10för att i Jesu namn allas knän skall böjas, i himlen, på jorden och under jorden, 11och'varje tunga skall be- känna, Gud Fader till ära: »Jesus Kristus är Herre ».
Guds verk i er vilja 12Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara då jag är hos er utan ännu mera nu, i min frånvaro. 13Det är Gud
v 29. Det är en nåd att få tro. Svårare för den kristne är det att. lära. sig förstå att Gud med tron skänker även lidande. . v 5. Eller: Var inbördes så till sinnes som i gemenska- pen med Kristus Jesus. (Ledamoten Diiring önskar denna lydelse i själva texten.) v 7. En tjänares skepnad: isitt jordeliv framträdde J e- sus som Herrens lidande tjänare; Jes 52:13—53:12. v 9. Namnet över alla namn: gudsnamnet JHVH, som i den grekiska. översättningen av Gamla testamentet återges med »Herren»; jfr Ps 8:2.
14 nårra: awaits xwglg yoyyvalud'w md ÖLOCÄO- ywpcöv, 15 Zvoc yévnaös (ii/www md åxégouor, réxroc 0806 å'lzwuoc ,us'aov ysvsäg (mo/itä; md årsargocyjuémg, år of; tpoclvsaös of); (pwarijgeg sfv m'a/up, 16 Åo'yov erjg åns'xovrsg, sig xaöxmuoc åpwi sig 'åus'gow Xgaaroö, du av;—: sig xsvöv åriga/rov oööå sig xsvöv åxom'owoc. 17 611181 si mu) ans'vöouou åni r?? Bvcn'q md Äsnavgyc'q 177; nia-rea); vadar, xoa'gw md avyxau'gw näaw valv 18 rö åå orörd nazi dust; galge—Ts md avyxocfgsté I"”-
19 ”Ely-ziza) då är xvgffp ”111005 Tmödsov rocxs'wg ns'mpou d'u'iv, Z'voc xåycb söt/mm") yvovg rå nsgi vyöv. 20 ovöéroc ydg é'xw Zao'rpvxo'u ö'aug ymcn'wg rå magi Que?»: ysgmvrjast, 21 of når/reg ydg rd éocvråiv Cnroöaw, 013 rd ”177005 XQLO'TO'Ö. 22 när ås öommjv aöroö ywcbaxs'ts, ö'u a'); magi rémfov aim sjuoi åömilsvasu sig rå söayyélwv. 23 möter går 0511 ålm'é'w ns'mpoct a'); är åtpföw Tå nsgi åpé ååocvrr'ig' 24 me?/torde: åå år xvgt'cp ö'n xml avtåg razzs'wg élsvaoyou.
25 ”Amy/maior ös rjynaäpmv ,Enatpgdönov rör ååeåqnöv nod avvsgyöv md avargocrtaömv ,uov, öycöv ös åno'a'rolov md Äsnovgyöv 177; xgsc'ocg pov, ns'mpou ngög åuä'g, 26 ånscörj åmnoäå'w år naiv-mcg duäg, md dån/Lovén öw'u åxovaocrs ö'u rjaöévrjaev. 27 md de åcflémasv nagomårjatov Bavärcp' åMå 6 Bad; ååénasv aöro'v, oråx ocimiv öé gåvor åÄÅd md slut?, Z'vac [må Ädmyr åni Marmi 0756). 28 anovöocwrégwg 051: åns/wo: aöro'v i'm iödvrsg aöröv nälw xagrjrs nåycb ååvndrsgog d). 29 ngoa- åéxsaös of?» OC'ÖTÖ'V år xvgfcp må asian; xagäg, nod rm); rowvrovg åvrfyovg é'xsrs, 30 å'u du”: 16 ågyor ngroö ,uéxgz Bard-rov iii/yttrar, nagapolsvaäysvog 137 grum ha: åranÅngaöay 16 film"»: Öa'rs'gmwc 177; 7196; ps Äsnavgylocg.
knorra och tveka, 15 så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, ”i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat. 17Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid fram- bär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje. 18Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.
19Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör om eder. 20Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder. 21Allasam- mans söka de sitt eget, icke vad som hör Kris- tus Jesus till. 22Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader. 23Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se huru det går med min sak. 24Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få komma.
25Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditus, min med- arbetare och medkämpe, tillbaka till eder, honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna åt mig vad jag kunde be- höva. % Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I haven hört honom vara sjuk. 27Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan också över mig, för att jag icke skulle få be- drövelse på bedrövelse. "Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv därigenom skall få lättnad i min bedrövelse. ” Tagen alltså emot honomi
varande. 13 Gud är den som verkar både vilja och verk i eder, för att hans goda vilja skall ske.
14Gör allt utan knot och motsägelser, 15för att ni skall bli oförvitliga och utan fläck, Guds otadliga barn mitt bland ett vrångt och avogt släkte. Där lyser ni som himlaljus i världen, 18i det ni håller fast vid livets ord, till min beröm- melse på Kristi dag och till vittnesbörd om att jag icke har löpt förgäves eller förgäves mödat mig. 17 Om än mitt liv skulle utgjutas över det offer av er tro som jag frambär, så gläder jag mig och delar glädjen med er alla. 18Så må också ni vara glada och dela glädjen med mig.
Timotheos och Epafroditos som sändebud
19J ag hoppas i Herren Jesus att snart kunna sända Timotheos till eder. Även för mig blir det en hugnad att då få höra om eder. 2" Ty jag har ingen likasinnad, som så helhjärtat kommer att taga sig an edra bekymmer. ”Alla söker de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus till. 22Att han är beprövad, det vet ni, även att han med mig tjänat som en son sin fader till gagn
för: evangelium. 23Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag får se hur det går med min sak. 241 Herren är jag viss om att även själv snart få komma.
25Jag har funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditos till eder, min medarbetare och medkämpe, honom som ni sände för att såsom offergåva frambära vad jag behövde, 26ty han längtade efter er alla och var orolig över att ni hade hört att han var sjuk. 27 Sjuk var han verkligen, nära döden, men Gud visade förbarmande med honom, ja icke endast med
v 17. Paulus utgår här från bilden av offren i Jerusa- lems tempel, med motsvarigheter även i antika reli— gioner utanför judendomen. Över offergåvorna på altaret utgöts till sist vin eller vatten. Aposteln jäm- för sig med en offrande präst, när han inför Gud så att säga bär fram vad missionsverksamheten har åstad- kommit. Han är nu beredd att besegla det arbete i sin apostoliska verksamhet, som har lett till filippernas kristnande, med insatsen av sitt eget liv. (När Paulus dikterar detta sitt brev, sitter han fängslad och är oviss om Vilken dom som är förestående.)
som verkar både vilja och verk i er, så att hans goda vilja skall ske.
14 Gör allt utan knot och motsägelser, 15så attni blir utan fel och fläck, Guds oförvitliga barn bland ett vrångt och illasinnat släkte. Där lyser ni som himlaljus ivärlden, 16 då ni håller fast vid livets ord, mig till beröm på Kristi dag och till vittnesbörd om att jag inte har löpt förgäves och att min möda inte varit förspilld. 17Det offer som jag frambär är er tro. Även om mitt liv skulle utgjutas över det offret, är jag glad och delar glädjen med er alla. 18Var också ni glada och gläd er med mig.
Timotheos och Epa/réditos som sändebud
19Jag hoppas i Herren Jesus att jag snart kan sända Timotheos till er, så att jag också kan glädjas åt att få nyheter från er. 20 Han är min själsfrände som ingen och kommer helhjärtat att ta sig an era bekymmer. 21Alla söker de sitt eget, inte vad som hör Kristus Jesus till. 22Men han är beprövad, det vet ni, och likaså att han med mig tjänat som en son sin fader till gagn- för evangelium. 23Honom hoppas jag alltså kunna sända så snart jag ser hur det går med min sak. 24I Herren har jag min visshet att också själv snart få komma.
35J ag har funnit att jag måste skicka brodern Epafroditos till er, min medarbetare och med-' kämpe, som ni sände hit för att som offergåva överlämna vad jag behövde. 26Han längtade efter er alla och var orolig över att ni hade hört att han var sjuk. 2" Och sjuk var han sanner- ligen, nära döden. Men Gud förbarmade sig
v 17. När offergåvorna hade lagts på det altare där brännoffer frambars i Jerusalems tempel, hällde prästen litet vin över dessa, innan de förtärdes av elden; jfr 4 Mos 15:5. I överförd bemärkelse brukar Paulus här om sig själv bilden av en offrande präst i gammaltestamentlig tid. Men i stället för djurkroppar frambär han inför Gud filippernas tro, som är ett resul- tat av hans missionsverksamhet. Eftersom offerpräs- ten brukade avsluta offerhandlingen med utgjutandet av vin, är Paulus nu beredd att besegla sitt arbete för filippernas kristnande med att låta sitt blod rinna, dvs. ge sitt liv. Ty där han sitter fängslad, måste han räkna med möjligheten att bli dömd till döden.
8: 1 Tå Äomöv, ååsÄtpoc' ,uo'u, xou'gers år avglcp. Tå orörd ygdtpew &qu åyoi ,ue'v of»: åxmgo'v, Öpir åå åagaoclég. 2 BMW:-rs 1013; xövag, Måne-rs 101); mmm); ågyårocg, BÄéne-cs nja: xac'roc'rolmjv. 3 711452”; yvig åcmev 75 useita/uj, oi nveöluau largsöov- Teg mxi mm,-(dima år Xema") ”Inom? md oöx 51: 005996!) nenozöörsg, 4 nou'neg åycb åxwv mazdan- ow atari äv aagm'. ei' ng (50:48? alla; nmoröévou år aagm', åyd) gäller 5 JTSQLTO/Lii åmmjpsgog, ån yévovg 'I 090051, (wifi; Bewaaelfv, 'EBrol'og 55 'Eägacfwv, xarå völuov Qagwal'og, 6 nemi (ij/log åm'mwv nja! åxxlnaa'aw, Jaz-rå åcxocwaö'mv får är va'/up yard/Leva; daaim-tog. 7 ål./lå ärm: år ,uw xégön, möra fimpa Ötå röv ngröv ångfav. 8 ål./lå woövys md åyo'ö/m mir-roc änglar slvau öcå tö ånegéxov 1:77; yvcbaswg Xgmo'ö *I 170017 mö xvgt'av you, åf öv rå mina åånmcbanv, ml 157105- pou anti/30:10; lya: Xgmåv xegövjaw 9 ml 859806) äv störd"), ,mj åxwv såm)? åmozwaömv 11'71! åx rid/mv åÄÄå 'm'yv ÖLå närma); ng'roö, nja: än 0805 65:40:40an éni 177 ytterst, 10 106 yvcövou oxå-röv md 'njv 615110:va 1:77; åvocardaswg däraf)" mu” xoww- w'ow månad-nov oröro'ö, avppogtplåöwog rg") Oaz-väta) on?-mö, 11 62' nu); xocwwnjaw sig ”n?r åfawdaracaw röv ån rengör.
Herren, med all glädje, och hållen sådana män i ära. 30 Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst som jag måste sakna från eder personligen.
3 KAPITLET
1För övrigt, mina bröder, glädjen ederi Herren. Att skriva till eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär, och det är för eder tryggare.
aGiven akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given akt på »de sönder- skurna». 3Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet — 4fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta på köttet. J a, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så kan jag det ännu mer, 5jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé, .,i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga om rättfärdig- het — den som vinnes i kraft av lagen — varit en ostraHlig man. 7Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull räknat såsom en förlust. 8J a, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom av- skräde, på det att jag må vinna Kristus 9och bliva funnen i honom, icke med min egen rätt- färdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron. 10Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
honom utan också med mig för att icke över mig hopa sorg på sorg. ”Så mycket angeläg- nare är det för mig att sända honom, för att ni skall få glädjen att återse honom och jag få lättnad i min sorg. 29Tag alltså emot honom i Herren med all glädje och hedra män som han. 30Ty i arbetet för Kristus kom han nära döden, då han satte sitt liv på spel för att fullgöra vad som fattades i edert offer till mig.
Den sanna vägen till frälsning
3:1För övrigt, mina bröder, gläd eri Herren. Att upprepa vad jag har skrivit till er inne- bär för mig intet besvär men för er en trygg- het. 2Giv akt på de hundarna, giv akt på de onda arbetarna, giv akt på sönderskärelsen. 3Ty vi är omskärelsen, vi som i Anden för- rättar vår gudstjänst och berömmer oss av Kristus Jesus och icke förtröstar på något ut- värtes, 4fastän jag för min del kunde ha skäl även till en sådan förtröstan. Om eljest någon menar sig kunna förtrösta på vad utvärtes är, kan jag det än mer: 5omskuren på åttonde dagen, av Israels folk, av Benjamins stam, hebré född av hebreer, i laglydnad farisé, 6i nitälskan en församlingens förföljare, i rättfär- dighet efter lagen oförvitlig. 7Dock, vad jag räk- nade som en tillgång, det räknar jag nu genom Kristus som en skuld. 8J a än mer, jag anser allt som skuld jämfört med det som är långt mera värt: att känna min Herre, Kristus Jesus, ge- nom vilken allt detta har förlorat sitt värde; och jag anser det som avskräde för att kunna vinna Kristus 9och befinnas vara i honom, icke med min egen rättfärdighet efter lagen, utan med den rättfärdighet som genom tron på v 30. De gåvor varmed filipperna hade understött aposteln liknas nu vid ett offer. Då den som offrar i ett tempel själv frambär sin gåva, var det som —— en- ligt bilden —- fattades i offret givarnas personliga när- varo vid överlämnandet av understödet.
v 2. Polemiskt kallar Paulus dem bland de kristna, som ville bibehålla det judiska bruket att omskära, för sönder-skänken. Kristendomen är till skillnad här- ifrån avsedd att i andlig bemärkelse vara det sanna Israel, omskärelsen; jfr Kol 2:11 v 7. Skuld, dvs. en skuld som belastar mitt konto. Paulus använder här traditionella grekiska affärs- termer.
över honom, ja inte bara över honom utan också över mig, så att jag inte skulle behöva uppleva sorg på sorg. ” Så mycket angelägnare är det för mig att sända honom, för att ni skall få glädjen att återse honom och jag få lättnad i min sorg. 29Tag alltså emot honom i Herren med största glädje och hedra män som han. 301 arbetet för Kristus kom han nära döden, då han satte sitt liv på spel för att fullgöra vad som fattades i ert offer till mig.
Den sanna vägen till frälsning
8:1För övrigt, mina bröder, gläd er iHerren. Att upprepa vad jag har skrivit till er är för mig inget besvär och bör kännas tryggt för er. 2Håll ögonen på de hundarna, de onda ar- betarna, de sönderskurna. 3Ty de i sanning omskurna är vi, som i Anden förrättar vår gudstjänst och berömmer oss av Kristus Jesus och inte förtröstar på något som bara sker ut- värtes. 4För min del kunde jag nog ha skäl till en sådan förtröstan också. Om annars någon menar att han kan förtrösta på något utvärtes, kan jag det ännu mer: 5Jag är omskuren på åttonde dagen, av Israels folk, av Benjamins stam, hebré född av hebreer, i laglydnad farisé, ei nitälskan en församlingens förföljare, i rätt- färdighet efter lagen klanderfri. 7 Men vad som för mig var en tillgång, det räknar jag nu ge- nom Kristus som en skuld. 8Ja, jag går längre än så: jag räknar allt som skuld i jämförelse med det som är långt mera värt, att känna min Herre, Kristus Jesus. Genom tron på honom har allt det andra förlorat sitt värde. Jag be- traktar det som onyttig bråte och vill bara vinna Kristus 9och helt tillhöra honom, inte tack
v 30. Denna gång liknar Paulus det understöd, som filipperna hade skickat honom, vid ett offer. Den som eljest skänkte djur att offras i templet, jfr Luk 2:24, skulle själv närvara. Filipperna kunde dock inte alla personligen frambära sin gåva till Paulus: deras när- varo »fattades» i »offret». Men Epafroditos represen- terade deras församling. v 2. Med skarpa ord brännmärker Paulus sådana per— soner bland de kristna i Filippi, som vill bibehålla ut- värtes föreskrifter i Mose lag och kräver att alla man- liga kristna skulle omskäras. Med ett överdrivande ut- tryck kallar han dessa för de sönderskurna. De kristna var eljest medvetna om att vara det sanna Israel och därmed de omskurna i andlig men inte i bokstavlig be- märkelse; jfr Kol 2:11.
12 Oöx ö'u 77677 åla/for 1? ijån tsrelaa'wyou, åLa'mw åå 62 ml uarocläöw, åp” a') xau' xarshjmvånr 15756 ngroö 777005. 13 ååehpof, åycb åyavrår oå log/[Copa uarezånqoérou' år åé, få när åm'aw åmlocråocröysrog rof; åå é'yy'cgoaåsr ånsxrswö- ,uerog, 14 mxrå axonör åm'mw sig 16 Beat/38%»! 717; ära) ahimsa); mö Gem? år Xgmqö ”117005.
15 "Oom vår réÄewL, 'mö'ro (pgorcöusr' nazi 62' 11. érégwg (pgorei're, md 10510 6 656; 15er åno- xozÅtiwpeL' 16 när sig 6 érpåäaoc/zer, rg?) aning”) arocxei'r.
17 Zvymynrou' ,uov ylrsaåe, dåsig—poi, xai axo- nelra rov); oih'w nsgmocroörmg xaåcbg äggets minor åuäg. 18 nal/loi råg negmocroömr oå; nazi/loin; åleyor 'ålqu, rör åå xai Mackor Åéyw, rm); åxågaög 105 omoget" 105 ngroii, 19 år 16 tåla; åncöåswc, (år 6 6.96; ij xozlc'oc ned 15 66.50: år 15 ociaxörgy aörcör, oi rå s'm'yewc (pgoroörrsg. 20 rj/w'ör yåg rå nolfrsvaoc år oögocroig ånägxsc, åå oå mal (fw-råga: ånsxåsxo'ysåoc mSgLor 'Inaoör ngrör, 21 å; aerocaxnyariau TÖ cd)/m 177; rmerrcbaewg rjacör aöyyogtpor ch') cd)/ran 177; åo'äng om?-mö xomi när årégyewzr 1:06 åörocaöoa (rå-rör nazi Önorååou aning) rå nårra.
4: 1 "9078, ååsÅqaof ,uov åymnroi xaiånmo'åmoz, xagå mi créqaocräg ,uov, oifrwg atrjxers år xvgc'cp, åyomntof.
genom en död sådan som hans, nom jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.
12Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv har blivit vunnen av Kristus Jesus. 13Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig 14och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.
15Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet. 1**Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss vandra vidare på samma väg.
17Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till föredöme. 18 Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors, 1” och deras ände är för- därv; de hava buken till sin Gud och söka sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till det som hör jorden till. 20Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och där- ifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, 21vilken skall så förvandla vår för- nedringskropp, att den bliver lik hans härlig- hetskropp — genom den kraft varmed han ock kan underlägga sig allt.
4 KAPITLET
1Därför, mina älskade och efterlängtade brö- der, min glädje och min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.
Kristus kommer från Gud och är grundad på tron. 10Ja, jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och delaktigheten i hans lidanden, i det jag blir honom lik i en död som hans, 11för så vitt jag lyckas nå fram till uppståndelsen från de döda.
12Icke som om jag redan hade vunnit allt detta, eller redan hade blivit fullkomlig. Men jag strävar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. 13Bröder, jag anser mig icke ha det i min hand. Men ett gör jag: förgäter det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför 14ochjagar mot målet och segerlönen i kraft av Guds kallelse från ovan, i Kristus Jesus.
15Alla vi fullkomliga må tänka på detta sätt. Och om ni i något stycke tänker annorlunda, skall Gud giva eder klarhet även i detta. 1" Dock det vi har uppnått, det må vi ock hålla oss till.
" Bröder, sök att efterlikna mig, och se på dem som vandrar efter det föredöme som ni har i mig. 18Ty som jag ofta har sagt eder och nu måste säga under tårar: mänga vandrar som fiender till Kristi kors, 19vilkas slut blir för- tappelse, vilkas gud är buken, vilka sätter en ära i sin skam och vilkas håg står till jordiska ting. ”Vi åter har vårt medborgarskap i him- melen, varifrån vi ock väntar Herren Jesus Kristus som frälsare. 21Han skall så förvandla den förnedringens kropp som är vår, att den blir lik den härlighetens kropp som är hans, och detta genom den kraft, varmed han ock kan underlägga sig allt.
4: 1Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, stå fasta i Herren med detta sinne, mina älskade.
v 15. Med ordet fullkomliga tar Paulus upp en benäm— ning som de kristna sannolikt brukade ge sig själva,
vare min egen rättfärdighet, en rättfärdighet efter lagen, utan tack vare den som jag får genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud, gmmdad på tron. 10J a, jag vill lära känna honom, känna kraften i hans uppståndelse, känna att jag har del i hans lidanden, då jag blir honom lik i en död som hans —— 11om jag nu lyckas nå målet att få uppstå från de döda. 12Inte för att jag redan har vunnit allt detta, eller redan har blivit fullkomlig. Men jag strä- var efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag tror mig inte ha det i min hand. Men ett gör jag: glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför 14och jagar mot målet och segerlönen i kraft av Guds kal- lelse från ovan, i Kristus Jesus.
15 Alla vi fullkomliga bör därför tänka på detta sätt. Och om ni på någon punkt inte tänker så, skall Gud ge er klarhet också där. 15 Men det vi har uppnått, det får vi inte släppa.
17Bröder, försök att likna mig, och ge akt på dem som lever efter det föredöme som ni har i mig. 18Som jag ofta har sagt er och nu måste säga under tårar: många lever som fiender till Kristi kors. 19De slutar i fördärvet. Deras gud är buken och de sätter en ära i sin skam. Deras tankar går bara till jordiska ting. ”Men vi har vårt hemland i himmelen och därifrån väntar vi att Herren Jesus Kristus skall kom- ma och frälsa oss. 21Han har kraft att lägga allt under sig, och han skall så förvandla vår kropp i förnedringen att den blir lik hans kropp i härligheten.
4: 1Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona.
v 15. Med ordet fullkomliga tar Paulus upp en benäm- ning som de kristna sannolikt brukade ge sig själva,
2 E'Öoöl'ozv Haparanda?) xoci meixnv nagomoclå') tö dårå (pgove'iv åv xvgz'cp. 3 vad ågwrcö xai aé, yvrjcne aövae, avÅÄayBåvov aöralg, aluveg äv rop way)/ella) avvéälnaäv luca yard nal Kivi/tev- tog md Tcöv Äomcöv avvegycöv pov, (öv Tå åvöyaw åv [Sf/3119 (00175.
4 deQSTS åv xvgt'cp nåvtors' millii ägd”), xalgsrs. 5 16 ånwmåg 'åluåöv vaaöärw näa'lv åvägaönog. 6 Mac; åyyög. 6 ,myåév ”sgtpväte, ål).” åv navti 73'7' ngoaevxij md 137 åsåasl lund eåxocgmlocg Tå alltå/road daaim vagtCéan ngög röv Beåv. 7 md 1? elgvjvn tm? Gem? ?? önegéxovaac nåvm vo'öv (pgwgnjaa Tåg xagålag Öydw mtl rå vmjyaroc duc'öv év Xplore?) 717006.
8 Tå Åomo'v, åöslqvoc', ö'ooc åariv (111705, 600: Häll/Vä, ö'aa ålxouoc, ö'aac åyvd, ö'aoc ngoa'gvllä, ö'aoc )? ” , 1 ! ,l ,! _ svennar, Sl ng aga—117 mu sc 'n; enouvog, mura: ).olesaOe' 9 & md åluäöe're xai nagg—låång xai åxmiaom; xou' aware åv åyol, möra: ngdaaers' alal 6 056; 117; eigr'fmg gatan 1.686: Öycöv.
10 ”10va då åv xvgt'cp nej/åla); än 7761) noré åveOdÄste 176 57:59 éyo'ö (pgovsl'v, åtp” of) mtl åtpgo- vel're ämnet,—7008 öé. 11 mig än mö” åatégnmv Äéyw, åycb yåg 3:74an åv ol; ei/u aörägmyg elvou. 12 olöoz nal rmetvo'öaöal, olåoc mu) negwo'eöew' åv nocvrl xoci åv näalv uenönyou nazi xogtåCsaOou xou' nen/äv, nod negtaasöelv xai Ömsgslaöau. 13 naiv-roc Zaxöm åv uj") åvövvoc- [»er ys. 14 nb'yv nada"); ånoaåaozre av)/xo;- vwvvjaozvtég nov 1:37 Bliwa.
15 Olöocrs åå xou' ÖyeZ'g, Özhmnjam, ö'n åv ågxfj mö söm/yellow, Ö'TE åååÄOov ånö Moms- öovl'ocg, adde/lla ,uOL åmdnal'a åxozva'wnaev sig Äöyov öåaewg mtl Ääuwewg el mj Quel; ,uo'voc' 16 än md åv Gsaaalovfxy; md ändå md ål; sig 'njv xgelav ,uot ånémpocre.
2Evodia förmanar jag, och Syntyke förma- nar jag att de skola vara ens till sinnes i Her- ren. 3Ja, också till dig, min Synsygus — du som med rätta bär det namnet* — harjag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i livets bok.
4Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder. 5Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor. Herren är nära! i'Gören eder intet bekymmer, utan låten i all- ting edra önskningar bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse. 7Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, be— vara edra hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus.
8För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älsk— Iigt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas — tänken på allt sådant. 9Detta, som I haven lärt och in- hämtat och haven hört av mig och sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara med eder.
10Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden icke tillfälle att göra något. 11 Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag är. 12J ag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig; jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist. 13Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.
14Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt betryck. 151 veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan församling än eder trädde i sådan * Synsygus betyder medhjälpare.
Förmaningar 2Evodia förmanar jag och Syntyche förmanar jag att vara ense i Herren. aJa, också dig, min redlige medhjälpare, ber jag: Var dessa kvinnor till hjälp, ty de har jämte mig kämpat för evangelium tillsammans med Clemens och mina övriga medarbetare, vilkas namn står i livets bok.
*Gläd er i Herren alltid. Åter säger jag: gläd er. 5Låt edert saktmod bli känt av alla människor. Herren är nära. 6Gör er inga bekymmer utan låt i allting Gud veta edra önskningar, när ni åkallar och med tacksägelse ber er bön. 7Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, beva- ra edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus.
8För övrigt, bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, allt som är värt att älska och akta, ja allt vad dygd heter och allt som är värt beröm, tänk på detta. 9Vad ni har lärt och mottagit och hört och sett hos mig, gör detta. Då skall fridens Gud vara med eder.
Tacksägelse och vålgångsönskan 10Jag har i Herren storligen glatt mig över er blomstring som gör att ni kan tänka på mig. Visst tänkte ni också förut på mig, men ni kunde ingenting göra. 11 Inte som om jag skulle orda om vad som fattas mig. Jag har ju lärt att reda mig i varje läge. 12J ag vet att leva på mager kost, jag vet också att leva i överflöd. Med allt är jag förtrogen: äta mig mätt och svälta, ha överflöd och lida brist. 13Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. 14Men ni gjorde rätt, när ni visade mig deltagande i mitt be- tryck. 1""Ni vet själva, filipper, att i evangeliets första tid, när jag hade lämnat Makedonien, ingen annan församling än er ville göra avräkning
jfr Kol 1:28 och uttrycket 'de heliga', t. ex. Fil l:1. I benämningen ”fullkomlig” ligger sannolikt bilden av en invigning i den kristna tron, jfr 1 Kor 2:7 ff.;Kol 1:26; 2:9 f. v 3. Det grekiska ordet för medhjälpare kan även upp- fattas som ett egennamn, Syzygos.
Förmaningar aEvödia och Sy'rntyche förmanar jag att samsas i Herren. 3J a, också dig, min medhjälpare utan svek, ber jag: räck dessa kvinnor en hjälpande hand, ty de och jag har kämpat för evangelium tillsammans med Clemens och mina övriga medarbetare, som har sina namn i livets bok.
4Gläd er i Herren alltid. Än en gång säger jag: gläd er. 5Låt alla se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. ”Gör er inga bekymmer, utan låt Gud veta alla era önskningar, när ni anro- par honom, tackar honom och ber er bön. "Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, be- vara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
3För övrigt, bröder, allt som är sant, värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och akta, ja allt som är gott och berömvärt, tänk på detta. 9Gör vad ni av mig har lärt och mot- tagit, hört och sett. Då skall fridens Gud vara med er.
Tacksägelae och välgångaönskan 10J ag har i Herren mycket glatt mig över att ni fått det bättre ställt och nu kan hjälpa mig. Visst tänkte ni på det förut också, men ni kunde ingenting göra. 11 Inte för att jag menar att jag blivit satt i efterhand. Jag har lärt mig att vara nöjd med detjag har. 12J ag kan leva på mager kost, och jag kan leva iöverflöd. J ag är van vid allt: äta mig mätt och svälta, ha över- flöd och lida brist. 13 Allt står jag ut med genom honom som ger mig kraft. 14Men det var rätt handlat av er att visa deltagande i min nöd.
15Ni vet själva, filipper, att när jag började förkunna evangelium för er och hade lämnat Makedonien, var det ingen annan församling
jfr Kol 1:28 och uttrycket 'de heliga”, t. ex. Fil lzl. I benämningen 'fullkomlig' ligger sannolikt bilden av en invigning i den kristna tron; jfr 1 Kor 2:7 ff.; Kol 1:26; 2:9 f. v 3. Det grekiska ordet för medhjälpare kan även upp- fattas som ett egennamn, Syzygos.
17 o'öx ö'u åminta") 'CÖ öo'yoc, åMå åan-ca")
! l ! ! , I ! r—r 'rov xagnov rov nlsovaå'ovm sig Äoyov quam 18 åns'xw ös) nävroc xai nsgwasiiw' nsnÄrjgw/iou ösEåysvog noted ”Enatpgoåito'u Tå mcg, åncöv, , I 3 I I I ) I N .- oa/mv svwöuzg, Ovaiav åsar-mv, svagsorov up Oscp. 19 å då Bso'g ,uov nlnga'iasi nå'aocv xgsiozv åncöv xoa'å TÖ az/loörog aötm": åv 66527 åv XQLOTQÖ ”177605. 20 up då 686?) man' magi rjpcöv rj ååå-"oc sig mög ocicövacg röv acicbvwv' åmjv.
21 ”Aonäoocaös nåvtoc å'ywv sfv Xgmq'ö 777" 006. åo'ncié'ovrou duäg oi (röv åyoi åöslcpoi. 22 åanäg'ovtou 'Ö'uäg nåvrsg oi ål)/Lot, milton: Öé oi sin väg Kaloocgog oim'ozg.
231? xägig 106 xvgiov ”Inom") Xgioroö ”stå 7013 nvsöpocrog ducöv. åmjv.
Andra Korinthierbrevet 8—9
Grundtexten
8: 1 Fvwgiåopsv åå duiv, ååslcpoi, 'njv låga: rm? Bso'ö njv åsöous'vnv åv racig åxxlncn'alg rijg M axs- öovl'ocg, 2 ö'u sfv noll?? dom/427 Bliwswg rj nsgwasioc 117; xagäg aöu'öv md rj zac-ml BäOwg mrwxsioc aörcöv ånsgiaasvasv sig få nloörog rijg ånÄö-mrog oci-röv 3 å'u mad ååvocylv, ,uocgrvgå'), xocl mrgå döva/uv, aåöaigsroz 4,1is'rå noM'äg nagocxhjaswg öso'lusvm rjycöv njv xdgiv mtl rrjv xotvwviocv råg Ölaxoviacg rijg sig mög åyio'ug, 5 nazi oå xaGobg ärliga/lev d)./l” s'owroög å'öamocv ngörov rg") xvgicp xai 'åuiv åiå Öslrjyocrog Gsoii, ösig Tå nagocxouls'aou rjyäg Tirov ivoc mcöcbg ngosvrjgåocro oörwg xoci åmrsls'ay sig åyäg xoci njv xägw rocörnv. 7 dl).” (Bo;/reg év crawl nsgw'asös'cs, nimet mi Äo'ycp mel yvaiosl xml Mian anovögj xoci rg'j s'E rjlucöv sfv duiv åyångy, ivac mi åv 105157!) 127 xdglu nsgwasri'qrs.
förbindelse med mig, att räkning kunde föras över »utgivet och mottaget». 16Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och två gånger vad jag behövde. —- 17Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag åstundar är en sådan frukt därav, som rik- ligen kommer eder själva till godo. 13 Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått. Jag har fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom väl. 19Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven. 20Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
21Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som äro hos mig hälsa eder. 22Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till kejsarens hus.
23Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
1917 års översättning
8 KAPITLET
1Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. 2Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. 3Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. 4Mycket enträget både de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga. 5Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja. aSå kunde vi uppmana Titus att han skulle fort- sätta såsom han hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till fullbordan. 7J a, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro,
med mig över givet och mottaget, 13vidare att ni under min tid i Thessalonike både en och två gånger sände vad jag behövde.
17Inte för att jag är angelägen om gåvan, men jag är angelägen att se något som räk- nas er till godo som en vinst. 18J ag har mot- tagit allt och har mer än nog. Ja, jag har fullt upp, sedan jag av Epafroditos har erhållit gå- van från er, en välbehaglig lukt, ett offer som blir väl mottaget och behagar Gud. 19 Min Gud skall giva er allt vad ni behöver efter sin här- ]ighets rikedom i Kristus Jesus. 20Vår Gud och Fader tillkommer äran ievigheternas evighe- ter. Amen.
21Hälsa envar av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som är hos mig hälsar er. 22Alla de heliga hälsar er, i synnerhet de av kejsarens husfolk.
” Herrens Jesu Kristi nåd vare med eder ande. Amen.
Kommitténs förslag till kyrkobibel KOLLEKTEN TILL FÖRSAMLINGEN I J ERUSALEM
Var givmilda efter er förmåga 8: 1J ag vill låta er veta, bröder, vilken nåd Gud har skänkt församlingarna i Makedonien. 2Mitt under hårda prövningar av många slag har övermåttet av deras glädje och deras djupa fat- tigdom flödat över i en rikedom på godhet. 3Ty jag kan vittna: efter förmåga och över förmåga, självmant 4och under enträgna böner om yn- nesten att få deltaga i hjälpen för de heliga, Kap 8—9. Paulus betraktar insamlingen till 'de heliga', den ekonomiskt betryckta församlingen i Jerusalem, som ett avgörande tillfälle, då de grekiska försam- lingarnas vilja att visa kristen kärlek och solidaritet sattes på. prov. Han kallar den för en wälsignelsens gåva», 2 Kor 9: 5 f., och en »gudstjänst», 2 Kor 9:12, Paulus ämnar själv överbringa de insamlade medlen. Se Gal 2:10; 1 Kor 16:l ff.; Rom 15:25 ff.; Apg 24:17. v 2. Den romerska provinsen Achaia, med Korinth som residensstad, omfattade det egentliga Grekland jämte öarna.
som förde bok med mig över vad vi ömsesidigt gav och fick. 16Ni vet också att ni under min tid i Thessalonike både en och två gånger sände vad jag behövde. " Inte för att det är er gåva, jag är angelägen om, men jag vill gärna se den vinst som ni själva får i gengäld. 18J ag har mottagit allt och har mer än nog. Ja, jag har fullt upp, sedan jag av Epafroditos har fått er gåva, en doftan- de rökelse, ett offer som Gud tar emot med väl- behag. ” Efter sin härlighets rikedom skall min Gud i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. 20Äran tillhör vår Gud och Fader i evigheternas evigheter. Amen.
21 Hälsa var och en av de heliga i Kristus Jesus. Bröderna här hos mig hälsar er. ”Alla de heli- ga hälsar er, i synnerhet de som tillhör kejsa- rens husfolk.
23 Herrens Jesu Kristi nåd vare med eder ande. Amen.
Kommitténs förslag till folkbibel
KOLLEKTEN TILL FÖRSAMLIN GEN I
J ERUSALEM
Var givmild/a efter er förmåga 8:1Nu vill jag tala om för er, bröder, vad Guds nåd har betytt för församlingarna i Makedo- nien. 2På många sätt har de varit prövade men ändå visade de en översvallande glädje, och deras djupa fattigdom flödade över i en rike- dom på godhet. 3För jag kan vittna om detta: De har gett vad de har kunnat och mer än så. 4Det var de själva som tiggde och bad att få Kap 8—9. Paulus betraktar insamlingen till 'de heliga”, den ekonomiskt betryckta församlingen i Jerusalem, som ett avgörande tillfälle, då. de grekiska. församling- arnas vilja att visa kristen kärlek och solidaritet såttes på prov. Han kallar den för »välsignelsens gåva.», 2 Kor 9:5 f., och en »gudstjänst», 2 Kor 9:12. Paulus ämnar själv överbringa de insamlade medlen. Se Gal 2:10; 1 Kor lözl ff.; Rom 15:25 ff.; Apg 24:17. v 2. Den romerska provinsen Achaia, med Korinth som residensstad, omfattade det egentliga Grekland jämte öarna.
8 05 mer, åmray'fyv Äéyw, åMå åzå rijg éténg anouå'åg md 16 117; Öpetégag åyämjg yvvjcnov åomuäåmv' 9 yivcbo'xere våg räv xågtv rm"; xvgio'v å/icöv ”117006 ngroö ö'u &” åaäg änn!)- xeuaev nÄoöaLog div, ivoc åaeig 177 åxei'vov mwxeig nimmjanre. 10 md yvoöwyv åv roércp öiåw/u' wii-co ydg 15qu avwégei, olrivsg oå po'vov Tå nonjaou åÄÄå xai rå Bélecv ngoevngéaaöe ånö négvar' 11 vvvi åå xai rå norijo'ou aim-telecom, önwg naOäm-JQ rj ngoövpioc 1:06 Géletv oörwg md Tå åmrsléaaa ån 1:06 åxuv. 12 ei våg ij ngoävyioc ngdxetwu, xaöö ådv än) eöngåaöexrog, (rå xaöö oöx å'xei. 13013 yåg ivoc å'Älotg åveoLg, Öyi'v Blir/JL; ål).” åå iac'mrog 14 év rg?) vöv mugg?) rå 'å/uöv negiaaevpoc sig få åxeivwv öarégnpoc, Zvoc xaci rå åxeivcov negiaasvyac ye'vnrou sig 16 'öycöv åare'gmm, ö'ncog yévnrou ioro'mg' 15 xaödig yé- ygocm'ou,
'0 16 noir) mix ånlso'vocaev, ned 6 rå åÅiyov o'åx ålano'vnasv.
16 ngig ös” rop 084") 1633 (56er njv aömjv (mov- årjv önég ducöv åv 7:37 xagöiq Tirov, 17 ö'rL 17)? på: nagäxlnoiv åöéfocro, onouöouo'regog åå önägxcov ac'åöocigerog åE'ijÄGev ngög önäg. 18 avvené/iwocpev då ger, oröroö röv ååelmöv 05 å å'nouvog åv rg?) eöocyyelicp öiå nococöv röv åmin- ou'öv, 19013 ,uo'vov åå åÄÄd nazi xergorovnöeig önö rcöv éuxlnaicöv avvéxånyog rjucöv döv 137 xdgiu remi-m 137 ömxovov/iévy 1599” ålucöv ned; #71: ocöro'ö 1:05 quio'u öo'é'ocv xou' ngoövyiocv rj/Ac'öv,
i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk.
8Detta säger jag dock icke såsom en befall- ning, utan därför att jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder kärlek är äkta. 9I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika. 10Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara nyttigt för eder. I voren ju före de andra — redan under förra året — icke allenast när det gällde att sätta saken i verket, utan till och med när det gällde att besluta sig för den. 11Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till fullbordan. 12Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. 13 Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, 14 så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp, för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till hjälp. Så skall en utjämning ske, 15 efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»
1”Gud vare tack, som också i Titus” hjärta ingiver samma nit för eder. 17Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att han nu självmant far åstad till eder.
18Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra församlingar prisas för sitt nit om evangelium; 19dessutom har. han ock av församlingarna blivit utvald att vara vår följe- slagare, när vi skola begiva oss åstad med den kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer
5gjorde de icke blott vad jag hade hoppats, utan först och främst gav de sig själva åt Herren och så genom Guds vilja åt mig. aDär- för kunde jag be Titus att fortsätta som han hade börjat och att hos er fullfölja även detta kärleksverk. 7Ni som har överflöd av allt: tro, talegåva, insikt, allt slags nit och den kärlek som förenar oss, lät också i detta kärleksverk ert överflöd komma till synes.
3Detta säger jag inte som en befallning. Men jag vill nämna andras nit för att pröva äkthe- ten också i er kärlek. 9Ni känner vår Herres Jesu Kristi kärlek, hur han som var rik blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. 10Det är ett råd jag ger er i denna sak, ty det är till gagn för er, som alltsedan i fjol är de första både i verk och i vilja. 11Full- borda nu verket, och det så att dess fullbordan svarar mot er goda vilja och vad ni har. 12 Finns blott den goda viljan, så är den välbehaglig för vad den har, icke för vad den saknar. 13Ty meningen är inte att ni skall betungas för att andra skall få lättnad. Vad som behövs är jämvikt. 14Denna gång hjälper ni i ert över- flöd dem i deras nöd, för att sedan de i sitt överflöd skall hjälpa er i er nöd. Då blir det jämvikt, 15som det står skrivet:
»Den mycket hade fick intet över, den litet hade, honom fattades intet.»
Medarbetarna
18 Gud vare tack som har ingivit samma nit för er i Titus hjärta. " Ty han villfor min begäran och är därtill så ivrig att han nu självmant beger sig till er. 18Och med honom sänder jag en broder, som i alla församlingar lovordas för sitt nit för evangelium. 19Därutöver har han av församlingarna valts till att vara min följe- slagare, när jag reser med den kärleksgåva som jag nu har hand om, Herren till ära och för att visa min goda vilja. 20Därigenom vill jag före-
vara med och hjälpa de heliga. 5Så gav de inte bara vad jag hade hoppats, utan först och främst gav de sig själva åt Herren och så genom Guds vilja åt mig. 6Därför kunde jag be Titus att fortsätta som han hade börjat och föra även detta goda verk i hamn. 7Ni som har mer än nog av allt: tro, talegåva, insikt, all iver och den kärlek som förenar oss, se till att ni bidrar överflödande rikligt också till detta goda verk. 8Det här är inte en befallning. Man jag talar om hur ivriga andra är för att pröva om också er kär- lek är äkta. ”Ni vet vilken kärlek vår Herre Jesus Kristus visade: han som var rik blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. 10Det är bara ett råd jag vill ge. Det kan vara nyttigt för er, som sedan i fjol har varit främst både att sätta igång och sätta vilja bakom. 11Alltså: för nu detta verk i hamn, så att det blir färdigt på. ett sätt som svarar mot er goda vilja och vad ni har. 12 Finns bara den goda viljan, så uppskattas den efter vad den har, inte efter vad den saknar. 13Meningen är inte att ni skall ha det besvärligt för att andra skall få det lindrigare. Det är jämvik- ten det gäller, 14och därför bör ni som nu har det bra, hjälpa dem som har det svårt. Sedan kan de, när de får det väl ställt, hjälpa er, när ni får det svårt. Då blir det jämvikt, 15så som det står skrivet: »Den mycket hade fick intet över, den litet hade, honom fattades intet.»
Medarbetarna
1" Gud vare tack som har låtit Titus i sitt hjärta vara lika mån om er som jag. 17Han gjorde vad jag bad om, och så ivrig är han att han av sig själv reser till er. 18Med honom sänder jag en broder som alla församlingar berömmer för vad han gör för evangelium. ” Inte nog med det, han har av församlingarna utsetts att följa mig, när jag reser med den kärleksgåva som jag nu har hand om, Herren till ära och för att visa min goda vilja. 20Därmed vill jag före-
20 arslldpsvm möra ,mj ng rjyäg ywmjamau år ri)" åågo'rnn rad-m 1:27 öiomovovps'vy ixp” åmöv' 21 ngovomilusv yåg mald (rå ,uo'vov åva'mto'u xvgiov åÄÄå xai åvaömov åvögdmwv.
22 avvsns'ywocysv åå aöroig röv åösltpöv 'åycöv öv éöomluäo'ocysv år nolloig noÄÄdeg anwöociov ö'vroc, rvvi åå 710115 anonåouo'rsgov nsnozörjasi 910115 få sig åluå'g. 23 sits önåg Timu, zon/w- vög åluög nod sig öyäg avrsgyo'g' sits åÖs/lqmi fri/röv, ända-color åmcårjaiöör, öo'åac tha'wö. 24 'n'jv oöv å'vösié'w 'crjg åyåmyg Öycöv md rjac'öv xavxrjaswg önég 'Ö/MIW sig aöroög årösmvöysvor sig ngo'awmw röv åxxlrjazcöv.
9: 1 Hsgl ”år yåg rijg öiaxoriocg rijg sig mög åyio'vg nsgwao'v ”of åa'rw ”(Ö ygäqpsw duty, 2 01606 yåg 1471! ngoövpiow dga'»! 771: tia-råg ÖMÖP xavxcöluai M axsöo'aw å'n 'Axocioc nagsaxsöocamz ånö négvm, md TÖ åyåw erÄog ågéöwsv måg nlsio'vag. 3 åns/upa: åå 'mög ååshpoög, im m) 16 940515on 'å/LÖ'V TÖ 'Önég rånar xsvwögj år rg?) ,us'gst möta), irc: xaådjg å'Åsyov nagso'xsvocays'vm 7715, 4,1"? mag sfär ”laman: döv åuai M axsöo'vsg md sögwaw Öyäg ånocgocaxsväarovg xatawxwöå'msv ålusig, im lur) Äéywys'u åasi'g, år 137 Önomräasi mer?]. 5 åvocyxociov 01511 rjynaåunv :rtocgocxouléoroa mög ååsÅtpmig i'm ngoéÄOwaw sig duäg nazi ngo- mmxgriawaw när ngosnnyyslyémr sÖÅoyiow dad»), 10:an åtal/mv sir/oa oö'twg (Ög söÄo'yiow xai m) tåg nlsovsåiow.
6. To'öro 615, 6 trasiga»: (psiöopévwg (psiåoyévwg
0
ml. Osgiasi, mi o ansigaw ån” söloyioug ån”
till stånd, Herren till ära och såsom ett vittnes- börd om vår goda vilja. 20Därmed vilja vi före- bygga att man talar illa om oss, i vad som rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till stånd. 21Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför Herren, utan ock inför människor.
22Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.
23Om jag nu har anbefallt Titus, så män I besinna att han är min medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har skrivit om andra våra bröder, så män I besinna att de äro församlingssändebud och Kristi ära. 24 Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till eder be- römmelse.
9 KAPITLET
10:11 understödet till de heliga är det nu visser- ligen överflödigt att jag här skriver till eder; 2 jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om eder, berömma mig inför mace- donierna, i det jag omtalar att Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just edert nit som har eggat så många andra. 3Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I skolen vara redo. 4E1jest, om några macedo- nier komma med mig och finna eder oberedda, kunna vi — för att icke säga I -—- till äventyrs komma på skam med vår tillförsikt i denna sak. 5J ag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga »välsignelse- gåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i njugghet.
eBesinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår *
bygga att man anmärker på mitt handhavande av den stora penninggåvan. 21Ty jag vinn- lägger mig om vad gott är, icke blott inför Herren utan även inför människor.
22Med dessa sänder jag en annan av våra brö- der, en vars nit jag ofta och på många sätt har funnit hålla måttet och som nu tack vare sin stora tilltro till er är än mera nitisk. ” Om Titus skall ni veta att han är min kamrat och arbetar med mig för er, om de andra bröderna att de är sändebud från våra församlingar, en heder för Kristus. 24Ge dem nu i församlingar- nas åsyn bekräftelse på er kärlek och min rätt- mätiga stolthet över er.
Förbered gåvan
9: 1Men inte behövs det att jag skriver till er om hjälpen till de heliga. 2J ag känner er goda vilja, och jag skryter om er inför makedonerna: »Achaia är redo sedan i fjol.» Då har ert nit sporrat många. 3Nu sänder jag dessa bröder, för att mina lovord om er i denna sak inte skall visa sig vara tomt tal utan ni skall vara redo så som jag har sagt. 4Eljest, om några make- doner följer med mig och finner er oförberedda, då kommer jag — för att inte tala om er —— att stå där med skammen för att jag har litat på er. 5J ag har ansett det nödvändigt att be bröderna att i förväg resa till er och ställa i ordning den välsignelsens gåva som ni har ut- lovat, att ligga redo till välsignelse och icke som den gnidiges skänk.
Gud älskar en glad givare 6Kom det ihåg: Den som sår snålt, skall snålt skörda; den som sår i välsignelse, skall skörda
komma att man anmärker på mitt sätt att ha hand om den stora penninggåvan. 21 För jag tänker på vad som är rätt och riktigt, inte bara inför Herren utan också inför människor.
22 Tillsammans med dessa båda sänder jag ännu en av våra bröder. Han har ofta och på många sätt visat sitt nit, och nu är han ännu mer nitisk, därför att han väntar sig mycket av er. 23 Tänk på att Titus är min kamrat och liksom jag arbetar för er, och att de andra bröderna är sändebud från våra församlingar, en heder för Kristus. 24Låt nu församlingarna se att ni älskar dem och att jag med rätta har varit stolt över er.
Förbered gåvan 9:1Egentligen behöver jag inte skriva till er om hjälpen till de heliga. 2J ag känner er goda vilja, och jag skryter om er inför makedonerna och säger: »I Achaia är saken klar sedan i fjol ». Att ni har varit så ivriga har sporrat många. 3Nu sänder jag dessa bröder för att mina lov— ord om er insats inte skall visa sig vara tomt tal. Håll er alltså redo, så som jag har sagt. 4I annat fall, om några makedoner följer med mig och finner er oförberedda, då kommer jag — för att inte tala om er — att stå där med skammen för att jag har litat på er. 5Därför har jag funnit det nödvändigt att be bröderna resa till er i förväg och samla in den välsignel- sens gåva som ni har utlovat. Den kan då ligga färdig till välsignelse och inte som den gnidiges skänk.
Gud älskar en glad givare ”Kom det ihåg: Den som sår snålt, skall snålt skörda; den som sår i välsignelse, skall skörda
söÅoyz'ozig nazi ngio'si. 7 ånazo'mg nazGcbg ngogjgn- razz rg? nozgöiqz, m) ån Mang # åå åräynrjg, Elagör råg öo'rnr åyazmj å Osdg. 8 övrazrsi då 6 Osög näaazr xågir nsgzoasöaazi sig öyäg, iraz år nar-ri närmre näaazr azöuignszazr å'xorrsg nsgiaasvrjrs sig när å'g'yor åyazdo'r, 9 nazOdig ys'ygoznrazi, ”Eano'gmasr, i'öcansr mig nérncnr, rj öznazioaörn azömö ,us'rsi sig får aziöraz.
10 & åå åmxognyör ans'g/iaz m?) ansigarn nazi ägmr sig Bgcöazr xognrrjvsz nazi nÅnOvrsi mr ano'gor öpcör nazi azöårjasi rå ysrrjyozrac mig är- nazioo'örryg ö/iör' 11 år nazv'ri HÅO'UTLCOIILLEVOL sig näaazr ånÄé-mraz, r'j'ug nazrsgyaié'smzz år” rjuör söxacgio'tiazr rep dscp.
12 du 17 Öiaznorioz nig Äsimvgyz'ozg razömg oö ,udror åatir ngoaazrm/lngoöaaz rå öarsgrjnazraz rör åyiwr, åÄÄd nazi nsgwasöovoaz özå nallar söxazgiaucör m") 0543. 13 åtå råg öonzmjg rijg öiaznorz'azg razii'mg öoåäCor-rsg rör dsör éni 177 önorozygj rög åpoloyiazg öncör sig rö söazyys'lzar mö ngmö nazi ånlömu väg nozrwriazg sig azömög nazi sig närmg, 14 nazi azörc'ör åsrjasz önsg öac'ör åmnodoörrwr öpäg öiå rår time/?all- Åocaazr xdgzr 1:05 Ösoö år, önir. 15 xägig rg?) Ösd") åni rä årsnåmyrjtrp azömö öwgsd.
Romarbrevet 8
Grundtexten
8:1 Oööår ägaz rör nazrängzpaz mig år ngaup ”Inaoö. 2 6 råg va'/Log mö nrsö/iazmg 177; Cwög år ngarcp ”Inom? rjÅsvds'gwas'r as ånö rm? ro'luov rijg åaazgrz'azg nazi mö Garni-mv. 3 m råg ådåraz- mr mö va'/rov, år ci) åadérsi åzå 117; aazgno'g, å Osög mr éazvmö viör néywazg år åpom'mozu Gargnög djiazgriozg nazi nsgi åaazgriazg nazrs'ngzrsr rrjr å/razgu'azr år 177 aagnz', 4 iraz ”tö örnaziwyaz mö
rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse. 7Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».
8Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt tillfyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk, 9efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.» 10 Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till att äta », han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt. 111 skolen bliva så rika på allt, att I av gott hj ärta kunnen giva allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola framkalla tack- sägelse till Gud. 12 Ty det understöd, som kom— mer till stånd genom denna eder tjänst, skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud. 13De skola näm- ligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande. 14De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres eder.
15J a, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!
1917 års översättning 8 KAPITLET
lså finnes nu ingen fördömelse för dem som » äro i Kristus Jesus. 2Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. 3Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga * synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet. 4 Så skulle lagens
i välsignelse. "Var och en må ge såsom han har föresatt sig i sitt hj ärta, icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare.» 8Gud har makt att hopa all sin nåd över er, så att ni alltid i alla skiften har allt vad ni behöver och ändå har över till allt gott verk, 9efter Skriftens ord: »Han strör ut, han ger till de fattiga; hans rättfärdighet varar evinnerligen.» ” Han som sörjer för säd till sådd och bröd till föda, han skall också ge er utsäde, mångdubbla det och låta er rättfärdighets gröda skjuta i höjden. ” Så skall ni bli rika i allt och kunna visa all den hjärtats godhet, som kommer tack- sägelsen att stiga till Gud, när jag bär fram gåvan. 12Ty den hjälp ni ger genom en sådan guds- tjänst skall icke endast råda bot på de heligas fattigdom utan långt därutöver ge anledning till att många tackar Gud. 13Då ni genom er gåva har bestått provet skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evange- liet om Kristus och helhjärtat bispringer dem och alla andra. ” Deras bön för er skall visa hur
varmt de är fästade vid er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. ”Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva.
Kommitténs förslag till kyrkobibel Guds Ande ger oss liv och frid 81185. finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 2Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från syndens och
v 7. Fritt efter Ords 22:8 enligt Gamla testamentets grekiska översättning.
v 9. Ordet rättfärdighet närmar sig här betydelsen ”goda gämingar', 'välgörenhet'. Se Matth 6:l f.; Tobit 12:8 f. Citatet från Ps ll2z9. ”Han” syftar på den gla- de givaren.
i välsignelse. 7Var och en må ge så som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare». 8Gud har makt att slösa all sin nåd över er, så att ni alltid i alla skiften har allt vad ni behöver och ändå har över till allt gott verk. 9Så står det i Skriften:
»Han strör ut, han ger till de fattiga; hans rättfärdighet varar evinnerligen.» 10Han som sörjer för säd till att så och bröd till att äta, han skall också ge er rikligt med utsäde och låta er rättfärdighets gröda skjuta i höjden. 11Så skall ni bli rika i allt och kunna visa en sådan hjärtats godhet att man tackar Gud, när jag bär fram gåvan.
12Den hjälp ni ger genom en sådan gudstjänst skall inte bara råda bot på fattigdomen hos de heliga. Långt mer: den skall göra att många tackar Gud. 13Er gåva visar att ni har bestått provet. Då skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evangeliet om Kristus och av gott hjärta delar med er till dem och alla andra. 14Deras bön för er skall visa hur varmt de är fästade vid er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. ”Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva.
Kommitténs förslag till folkbibel
Guds Ande ger oss liv och frid
8: 1Därför finns ingen fördömelse för dem som hör Kristus Jesus till. 2Ty livets Andes lag har genom Kristus Jesus gjort dig fri från
v 7. Fritt efter Ords 22:8 enligt Gamla testamentets grekiska översättning. v 9. Ordet rättfärdighet närmar sig här betydelsen ”goda gärningar', ”välgörenhet”. Se Matth 6:1f.; Tobit 12:8 f. Citatet från Ps 1 12:9. 'Han, syftar på. den glade givaren. v 2 f. Ordet lag användes här i tre olika bemärkelsen
I " ) ! Nl '! ! ! ' VO/lov nlngwåy av mm: rat; 'my mura aagxoc memaroöaw ålÄå xarå meo/ia.
5 oi yåg xarå acigxoc övre; rå rti; O'OCQKÖC (pgwoöaw, oi åå zarå yra/86110: rå ro'ö mari/rara; Grå yåg (pgo'mpoc rä; aagxö; Gåvarog, rå åå (pgo'wmac 1:06 avsöndra; Canj md sig"/jm' 7 åto'rt
! I N l 7! 5 I _ I ro (mom/roc rn; (mono; sxågoc &; 03011, rep yag vo'ycp rm") 6805 01395 'ånoräo'o'srou, oååå yåg ååvacrcxt' 8 of åå år dag:—:i ö'vrå; Beg?) ågéaou oå åå'vowrou.
9 Quel; åå oåx åarå år accent åMå år yra/såpan, since nveöluoc 0806 aims? år dub/. ei åé rt; arm/söm: ngro'ö oöx åxsr, oåro; o'åx å'crw ocårm'j. 10 så åå ngrå; år åai'v, rå ,uåv cob/roc vexgåv åtå ågocgrt'ow, rå åå nyår?/roc Comfy årå åmocwmivm. 11 ei åå rå Hvad/roc roi åyåt'gowro; röv ,Inaoöv ån vexgcbv onsZ åv ö/zi'v, å åyat'goc; år: vexgcöv ng'råv ”Ir/doi?» Ccpononjaåz md rå Områ ad)- yocroc åluöv Ötå ro'ö åvomoövro; aårm'i matigare; är 614211.
12 ”Aga 051», ÖÖSÅQDOL', åmetlérou åoguév, o'Ö rgj accent ro'ö xarå a'ågxoc Cäv' 13 ei yåg xarå aäch (äre ,uéMere ånoåvgjoxew, si åå ari/såpan rå; ngäé'åt; roö cob/tara; Öavaraöre Mowee. 14 ö'aor yåg nveöyocrt 0806 å'yovrou, dårar via/f siaw 0605. 15 01”) yåg åläBåre avsäga: åovlåt'a; nålar ei; (po'jBov ; åÅÄå åÄä/åsre madam cioåscn'ocg, åv a_i) xgåCO/tev, Aff/30: å no:-nig 16 orörd rå meöua avpmcgrvgåi rop marinan tjyåw å'u åaluå'v rémzac 08017. 17 85 åå réxvac, mtl xingovö- por xÄngovo'por ”år 0805, avyxlngovo'yoz åå ngro'ö, åhråg avmcioxoysv i'm kod avvåoéocaåcö- ,us'v.
krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.
5Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör. 8Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. 7Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det. 8Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
9I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till. 100111 nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull. 11Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.
12Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. 13Ty om I leven efter köttet, så skoleu I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva. 14Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn. 151 haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en bamaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader» 16Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.
dödens lag. 3Vad lagen icke förmådde, därför att vår syndiga natur har satt den ur kraft, det gjorde Gud då han för syndens skull sände sin Son i skapnad av detta vårt syndiga kött. Därmed dömde han synden i vårt kött, 4så att lagens krav på rättfärdighet skulle uppfyllas i oss som icke vandrar efter köttet utan efter Anden.
5Ty de som är fångna i köttet tänker vad köttet tillhör, men de som lever i Anden tänker vad Anden tillhör. 6Köttets tankar bringar död men Andens tankar liv och frid. 7Köttets tankar är fiendskap mot Gud, eftersom de icke ställer sig under Guds lag och ej heller kan göra det. 8De som är fångna i köttet, kan icke vara Gud till behag.
9Ni däremot lever icke i köttet utan i Anden, för så vitt Guds Ande bor i eder. Den som ej har Kristi Ande, han hör honom icke till. 10Men om Kristus bor i eder, så är visserligen kroppen dödens genom synden, men Anden är liv genom rättfärdigheten. 11 Om i eder bor hans Ande som uppväckte Jesus från de döda, så skall han som från de döda uppväckte Kristus Jesus göra också edra dödliga kroppar levande genom sin Ande, som bor i eder.
Hoppet om barmakapet hos Gud
12Visst har vi förpliktelser, mina bröder, men ingalunda mot vår syndiga natur, så att vi skulle leva efter den. 130111 ni lever efter köttet skall ni dö. Men om ni med Andens hjälp dödar kroppens gärningar, då skall ni leva. 14Ty alla som låter sig drivas av Guds Ande är Guds barn. 15 Ni har icke fått en träldomens ande, så att ni åter skulle känna fruktan, utan ni har fått barnaskapets Ande, som gör att vi ropar: Abba!
v 3. när syndiga, natur återger grundtextens »köttetn. Med kött betecknar Paulus den del av människans personlighet som är hemfallen ät synd och död. v 3. för våra synders skull är måhända liktydigt med 'som ett offer för syndens skull”; om de gammaltesta- mentliga syndoffren se t. ex. 3 Mos 4:1—5:13.
syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde, därför att vår syndiga natur har satt den ur kraft, det gjorde Gud då han för våra synders skull sände sin egen Son i en syndig människas gestalt. Han dömde synden som bor i oss, 4för att lagens krav på rättfärdighet skulle uppfyllas hos oss, som nu låter Anden och inte vår syndiga natur styra vårt liv.
5De som lever efter sin syndiga natur, de tänker köttets syndiga tankar, men de som lever efter Anden, de har lust till det som hör Anden till. eKöttets syndiga tankar leder till död, men lusten till det andliga är en väg till liv och frid. 7Köttets syndiga tankar är fiende- skap mot Gud, därför att de inte vill böja sig för Guds lag och inte heller kan göra det. 8De som lever efter sin syndiga natur, kan inte vara Gud till behag. 9Men ni lever inte i köttet utan i Anden, om det nu verkligen är så att Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande, han tillhör inte honom. 10Men om Kristus bor i er, då dör vis- serligen er kropp för era synders skull, men Anden ger liv därför att ni har fått rättfärdig- het. 11 Om i er bor hans Ande, som uppväckte Jesus från de döda, då skall han som från de döda uppväckte Kristus Jesus göra också era dödliga kroppar levande, just genom sin Ande som bor i er.
Hoppet att få bli Guds bam 12Därför, mina bröder, om någon kan ställa krav på oss, inte är det vår syndiga natur, så att vi skulle leva efter den. 13 Om ni lever efter den, så kommer ni säkert att dö. Men om ni med Andens hjälp dödar kroppens gärningar, då skall ni leva. 14Alla som låter sig drivas
1. om ordningen (principen) för det nya liv som kom- mit med Kristus, 2. om den ordning som gäller för ett åt synd och död hemfallet människoliv och 3. om den av Mose givna lagen, v 3, som har sin begränsning däri att den har givits med tanke på. den från Gud avfallna människan. v 3. vår syndiga natur återger grundtextens oköttett. Med kött betecknar Paulus den del av människans personlighet som är hemfallen åt synd och död. v 3. för våra synders skull är måhända liktydigt med 'som ett offer för syndens skull,; om de gammaltesta- mentliga syndoffren se t. ex. 3 Mos 4:1—özl3.
18 Aag/[Calum yde ö'rt mix dårar rd nocåtjfwcra roi)" väv ;toueoö ned; r'fyv ,uållo'uaocv åo'Eacv årm— mcÄvquävocL ei; åyäg. 191? yåe ånouoceocåom'oc 177; xriaew; rvjv ånoxdlmpiv rcöv via'iv rm? 0805 ånåxåéxerou' 20177 yåe paracw'rnrt 'rj arton; Önårdyn, o'åx åxo'öo'oz åMå Ötå röv ånordéocvroc, ägo” ändå; 21 än md ord-n'; ij artar; ålåvåcew- Oijaårcu åmi rä; åovÄeL'oc; rä; (påoeä; eZ; r'rjv åÅevdåeL'ocv rv"); 66577; rcöv réwiv roi)" 0505.
22 oi'åafråv yåe ö'u nårra 17 arter; o'vo'rsvdåel. xoci ovvwåfvet å'xei ro'ö vöv' 23 013 ,uo'vov åå,
, ! l 3 l l > I av /
aMa mu owrm rnv anaexnv rov nvåv/rocro; åxovre; ålar—"[; nod aöroi åv åowrol; orevciCO/iev vioåetn'ocv ånexåexdysvot, rvjv ånolörewotv ro'ö
måtta-ro; nytta:. 24 rg'y' yåe ålyu'åt åoa'JGn/wv' äkni; åå Bisnoeévn mån 50er ålnlg' å yåe månar rl; åÄm'CåL ; 25 så åå 6 05 ,Blénoyåv ålm'Cquev, åt' ånoyoviig ånexåexo'eååoc. 26 '.Qoocårw; åå md rd avgå/roc avvaerÅa/rfidvårat rg'y' åaåcvet'g åncöv' rå yåe rl neooåvécöyååoc xaåå åei oåx oi'åoc/tev, åMå orörd rå arvsöuoc ånseåvrvyxåvåt arevocyluoi'; åla/läror; 27 å åå åeowvcöv rå; atore'åfoc; ofåsv rL' rå (peo'vmroc ro'ö nvå'ziuocrog, ö'rc ata-rå åååv åvrvyxävet ånåe åylfcov.
28 oi'åocycv åå åra roi”; åvmcöatv röv Ocåv naiv-roc avveeysi O' 686; ei; åyaådv, roi; nemi areo'Geo—tv nÅnroZ'; adam 29 än oå; neoéva, xoci neoaåewåv ove/rdetpo'v; 1:77; eixo'vo; rm") vio'ö ocårm'i, ei; rå slvoct aöråv newro'roxov åv noÄÄoZ;
13 Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. 1"Ty ska- pelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. 2" Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skall finnas, 21 att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.
22Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. 23Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. 2**Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? 25 Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.
26Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. 27 Och han. som rann- sakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.
28Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. 29Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, 1
Fader! 16Anden själv vittnar med vår ande, att vi är Guds barn. 17Är vi barn, så ärvitillika arvingar, det vill säga Guds arvingar och Kristi medarvingar, för så vitt vi delar hans lidande för att också dela hans härlighet.
Skapelsens auckan. Vårt hopp om frälsning 18 Jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder i jämförelse med den härlighet som en gång i oss skall uppenbaras. 19Förväntans- fullt bidar ock skapelsen att det skall uppen- baras vad Guds barn är. 20Skapelsen är pris- given åt intigheten, icke av eget val utan efter hans vilja som prisgav den. Dock stod det hoppet åter, 21 att skapelsen själv skall frigöras från den förgänglighet som den trälar under, och nå fram till den frihet som tillkommer Guds barn i härligheten.
22Ty vi vet att hela skapelsen samfällt suckar som i födslovåndor ända till denna stund. 23Icke blott den utan också vi, som redan äger först- lingsfrukterna av Andens skörd, suckar inom oss och längtar efter barnaskapet, vår kropps förlösning. 2'lTill att hoppas blev vi frälsta. Ett hopp som man ser uppfyllt är icke något hopp. Ty vem hoppas på vad han ser? 25Men om vi hoppas på vad vi ännu icke ser, då väntar vi tålmodigt. 23 Så kommer ock Anden vår svag- het till hjälp. Ty vad vi rätteligen skall bedja om, det vet vi icke, men Anden själv lägger fram vår sak med ordlösa suckar, 2"Han som rann- sakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds vilja som han för de heligas talan.
28 Vi vet att Gud låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom, för dem som
v 20. efter hans vilja som prisgav den: Efter det första människoparets fall uttalade Gud en förbannelse över marken, 1 Mos 3:17.
av Guds Ande, de är Guds barn. 15Gud har ju inte velat göra er till trälar, så att ni på nytt skulle bli rädda för honom. Tvärtom har ni fått gåvan att känna er som hans barn. Det gör att vi kan ropa: Abba! Fader! 1” Guds Ande bekräftar själv för vår ande, att vi är Guds barn. 17 Om vi är barn, så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi nu verkligen delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Skapelsens makan. Vårt hopp om frälsning 18Jag tror att det, som vi lider här i tiden, ingenting betyder i jämförelse med den härlig- het som skall komma oss till del, när den en gång uppenbaras. 19Ty skapelsen brinner av längtan att få se uppenbarat, vad det är att vara Guds barn. 20Allt skapat skall en gång förgås, inte av eget val utan efter hans vilja, som gjorde allt skapat förgängligt. Ändå finns det ett hopp, 21att också skapelsen själv skall frigöras ur den förgänglighet, som den trälar under, och nå fram till den frihet som Guds barn får i härligheten. ” Ty vi vet, att hela skapelsen ända till denna stund suckar och våndas såsom i barnsnöd. 23Och inte bara den utan också vi, som redan äger de första frukterna av Andens skörd, ock- så vi suckar inom oss av längtan att bli Guds barn och få vår kropp förlöst. 24Till att hoppas blev vi frälsta. Ett hopp, som man ser uppfyllt, är inte något hopp. Ty vem hop- pas på vad han redan ser? 25Men om vi hoppas på vad vi ännu inte ser, då väntar vi tålmodigt. 26Så hjälper oss också Anden i vår svaghet. Vad vi skall be om och hur vi skall be, det vet vi inte, men Anden själv talar för oss med suc- kar utan ord. 27 Och han som rannsakar våra hjärtan, han vet vad Anden menar, ty Gud vill att han tar sig an de heligas sak.
28Vi vet, att Gud låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom, dem som
v 20. efter hans vilja, som gjorde allt skapat förgängligt: Efter det första människoparets fall uttalade Gud en förbannelse över marken, 1 Mos 3:17.
åöeÄcpolg' 30 of); (51% ngocbgwev, torium; md åxäleaev' mxi 0/8; åxdleasv, roc-mvg md ååmoa'w- mer 013; då ååmocfwo'ev, rodan); md ååå/Sacer.
31 Tlf 051: äga?/rev ngög möra ; ei 6 086; Önég åacöv, tig xaö, åmöv; 32 o'; ye TO'Ö iöa'ov vio'ö mix åtpefaocro, åÄÄå önég åtrå»: nårra»! nagéöco- xev aöto'v, mög o'åxl mel aim aina") rå mina åal'v xagc'oemt; 33 'a'; åyxocléoel mara åxlemcöv 6606; 066; 6 åmocaöv' 34 n'; 6 xamagwcöv ; Xgmög ”Inac/ög å ånoBowa'w, gälla?! åå åyagåslg, ög xoa' åam äv åsELgi 106 08013, ög nal åvtvyxävet 'ånég å/uöv.
35 'n'; åluäg waLIUEL ånö m'y'g cl)/dam; 106 ngro'ö ; 61.2ng i) mevoxwgfoc ij decay/råg ij Älgö; ?? yvluvo'mg 1? xivövvog ?? yäxalga; 36 mx- chg yéygoamu å'n
"Evexev om? Qumran/reed 51171: rijv vjaégaw,
Elco/[tränger a'); ned/30:10: aaayäg.
37 till” åv 'thng näaw önsgvmcöpev öaå rm? åyozmjaavrog rigtig. 38 Rånad/roa yåg ö'u oö're Bärarm; oöm Can) offra å'yyeÅOL oöm ågxozi oil-re årsmöte: oö'rs ,uéMmmx 0518 åtma'luetg 39 oö're diplom: offra 50200; oö're 'n; xu'olg érégcx åijoeral 'rjwig xwglaoa åmi tåg åyämyg 106 0.905 177; år Xelera") ”Inom? ng") aveln) vigör.
Första Korinthierbrevet 8 Grundtexten
8: 1 Hegi åå 'rå'w siåwloåérwv, Owa/wu å'umiv- reg yvcbow å'xoluev. & yvcöolg annual, 77 då (i)/dm) oimöopel'. 282' 'n; öoxsl åvaxévoa u, oö'nw å'yvco chcbg ÖeZ yvå'wal' 3 så då ng åyomä röv Bso'v, 0510; å'yvcoamz än, aå'w'ö. 417892 'n'jg Bgcöo'ewg 051: röv siåwloäötwv Owa/lev är; 056121!
honom lika, så att denne skulle bliva den först- födde bland många bröder. 30 Och dem som han förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han rättfärdiggjort, dem för- härligar han ock.
31Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? 32Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? 33Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. 3**Vem är den som vill för- döma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. 35Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? 36 Så är ju skrivet:
»För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
37Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger ge- nom honom som har älskat oss. ssTy jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, 39varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
1917 års översättning 8 KAPITLET
1Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet: »Alla hava vi ”kun- skap'.» »Kunskapen » uppblåser, men kärleken uppbygger. 2Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
är kallade enligt hans rådslut. 29Ty dem han på förhand kändes vid, dem utsåg han ock att bli en avbild av hans Son, att vara honom lika, så att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han på förhand utser, dern kallar han ock, dem han kallar dem gör han ock rättfärdiga, dem han gör rättfärdiga dem skänker han ock sin härlighet.
Genom Guds kärlek vinner vi seger 31Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara mot oss? 32 Han som icke
skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än skänka oss allt med honom?
, 33Vem skall anklaga Guds utvalda? Gud själv , gör dem rättfärdiga. 34Vem skall döma dem? Kristus Jesus, han som har lidit döden — än mer, han som har blivit uppväckt, han som också är på Guds högra sida och tar sig an vår sak. 35Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? Ve- dermöda, trångmål, förföljelse, hunger, naken- het, fara, svärd? 36Som Skriften säger:
»För din skull lider vi dagen lång dödens kval, som slaktfår blev vi räknade.»
'" Men i allt detta vinner vi en avgörande seger genom honom som älskade oss. 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som nu är eller som skall komma, varken krafter i höjden eller kraf- ter i djupet, 39eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Kommitténs förslag till kyrkobibel Om köttet som hedningarna offrar till sina gudar 8:1Vad angår kött som har offrats till avgudar, så vet jag nog att vi alla äger kunskap. Men
v 29. en avbild av hans Son: Liksom Adam skapades till Guds avbild, 1 Mos 1:26 f., så är den kristne ämnad till att nyskapas så. att han blir lik Kristus. v 1. Till templen fördes mängder av boskap som offer- gåvor. Endast en ringa del av köttet brändes som offer
enligt hans beslut är kallade. 29 Ty dem han förut kändes vid, dem utsåg han också på för- hand till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han på förhand utser, dem kallar han också; dem han kallar, dem gör han också rättfärdiga; dem han gör rättfärdiga, dem skänker han också sin härlighet.
Genom Guds kärlek minner vi seger 31Vad skall vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen Son, utan utgav honom för oss alla, hur skulle han kunna låta bli att med honom också ge oss allt annat därtill? 33Vem skall anklaga dem som Gud har utvalt? Gud själv gör dem rättfärdiga. 34Vem skall döma dem? Kristus Jesus, han som led döden, ja än mer, han som har blivit uppväckt, han som också sitter på Guds högra sida och tar sig an vår sak. 35Vad skall skilja oss från Kristi kärlek? Be- tryck eller trångmål eller förföljelse eller hung- er eller nakenhet eller fara eller svärd? 36Det står ju skrivet:
»För din skull lider vi dagen lång dödens
kval,
som slaktfår blev vi räknade.» 37N ej, i allt vad nu sagts vinnervi en avgörande seger genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är säker på att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, var- ken något som nu är eller som skall komma, var- ken krafter i höjden eller krafter i djupet 39 eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Kommitténs förslag till folkbibel Om köttet som hedningarna offrar till sina gudar
8: 1J ag skall nu tala om köttet som hedningarna offrar till sina gudar.
v 29. en avbild av hans Son: Liksom Adam skapades till Guds avbild, 1 Mos 1:26 f., så är den kristne ämnad till att nyskapas så att han blir lik Kristus. v 1. Till templen fördes mängder av boskap som offer- gåvor. Endast en ringa del av köttet brändes som offer
slöwlo'u åv xo'apcp, nad ö'u oööslg Bsåg si mä sig. 5 xml yåg sinsg slaiv Åsyo'psvoa Osoi sl'zs år
, N ” ) 1 '— fl , l 1 ! ougowcp sne sm yng, wansg sww Gem yra/Um mtl migwt noÅÅol, 6 dl).” 15qu sig Ösög å nomjg, åå 06 rå mina: xml tjusig sig aöro'v, nal slg X'ÖQLOC ”177005; Xglcmfg, år,” 05 rå nämt: xml 'rj/lsl'g Öl” (157017.
7 ”All: mån är adam: å yvöcng' uvsg då få avmösla é'cog ägt/, mö siåcbÅov a'); siåwlo'ävwv åaöloww, xml ?? avvslöncng aötå'w dalla/ajg 0500: ,uolövstou. 8 [Spårad åå åluäg oå nagowrrjasl Tgb Öscp' oöts ååv ,m'y qoäywysv åarsgoåysöoc, oö'rs ååv Qdyw/zsv nsgwasöolusv.
9 ,BÅs'nsrs åå ,urj nwg rj ååcvaz'oc åacöv döm ngo'axoypoc ys'vntocl tol'g åaOsvs'o'w. 10 ååv ydg ng lön as” röv åxovroc yvcöo'w år slöwlslcp maroc- zslysvov, oöxi oj avvslånalg aöroö åoösvo'ög duro; olxoöounörjaetou sig Tå rå siöwlo'dvm 5065va ; 11 ånöllvtou ydg å åoösvd'w år 137 037 yvcbasl, å ååskpög åt” öv ngtög åns'äowsv. 12 oö'rwg åå åyagrdvowsg sig rof); åösilcpo'ög mtl räntor-teg aöul'n: mjv avvslånow åastoöaow el; ngröv å/zagrdvs'rs.
3Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
4Vad alltså angår ätandet av kött från av- gudaoffer, så säger jag detta: Vi veta visser- ligen att ingen avgud finnes till i världen, och att det icke finnes mer än en enda Gud. 5Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare 4 sig i himmelen eller på jorden — och det finnes , ju många »gudar» och många »herrar» —— 6så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilket allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.
7Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaoffers- kött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat. 3Men maten » skall icke avgöra vår ställning till Gud. Av- hålla vi oss från att äta, så bliva vi icke där- 3 igenom sämre; äta vi så blivavi icke därigenom 1
bättre .
9Sen likväl till, att denna eder frihet icke till » äventyrs bliver en stötesten för de svaga. 10Ty » om någon får se dig, som har undfått »kun- skap», ligga till bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer? 11Genom din >>kun- skap» går ju då den svage förlorad — han, din broder, som Kristus har lidit döden för. 12Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.
» l l l l l » » l l l |
kunskapen blåser upp, kärleken bygger upp. 2Om någon menar sig ha någon kunskap, så äger han den ännu inte så som han borde, 3men den som älskar Gud, om honom har Gud kun- skap. 4Vad alltså angår att äta det som har offrats åt hedningarnas gudar, så vet vi, att i världsalltet ingen avgud finns och ingen gud utom den ende Guden. 5Ty om det än i himlen eller på jorden finns så kallade gudar —— och många sådana gudar och många sådana herrar finns det förvisso — 6för oss finns blott en enda Gud, Fadern, från vilken allt kommer och för vilken vi är till, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt är och genom vilken vi är till.
Visa hänsyn för din svage broder
7Men alla äger inte denna insikt. Då de ända tills nu är vana vid avgudar äter somliga köttet som om det vore offrat till verkliga av- gudar, och då de känner sig osäkra smutsas de i sitt inre. 8Men det är inte mat som skall föra oss till Gud. Avhåller vi oss från att äta kom— mer vi därigenom inte i ett sämre läge; äter vi vinner vi därmed ingenting.
9Se dock till att er frihet inte blir en stötesten för de svaga. 10Ty om någon ser dig, en man med insikt, ligga till bords i ett hedniskt tem- pel, skall då inte han som känner sig svag och osäker bli styrkt till att äta offerkött? 11Så går den svage förlorad genom din insikt, den bro- der, för vilken Kristus dog. 12När ni på sådant
eller förtärdes vid själva offerhandlingen. Resten an- vändes på annat sätt. Dels anordnades offentliga mål- tider, v 10, varvid man efter antik sedvänja låg till bords, dels såldes köttet genom torghandel; inkomsten gick till underhåll av templen. De kristnaiKorinth hade frågat Paulus, om det var rätt att delta i sådana måltider eller köpa och äta offerkött och därmed be- smittas av en hednisk kult eller bidra till dess under- håll.
Med kunskap avser Paulus här den religiösa insikt som den kristne får genom undervisningen. Han fram- håller att enbart kunskap är otillräckligt. v 3. om honom har Gud kunskap: Paulus synes mena att liksom hos Gud bör hos den kristne kunskap och kärlek vara ett. v 5. Paulus menar att de olympiska gudarna och de stjärnor som vid denna tid dyrkades som gudaväsen, blott är uppdiktade 'gudar och herrar”.
Jag vet nog, att vi alla har kunskap. Men kunskapen blåser upp, kärleken bygger upp. 2Om någon tror sig veta något, så vet han ännu inte att rätt bruka sitt vetande. 3Men Gud har kunskap om den som älskar honom. 4När det gäller frågan om att äta vad som har offrats åt hedningarnas gudar, så vet vi, att det inte finns någon avgud i världen utan bara en enda Gud. 5Visst finns det både i himlen och på jorden så kallade gudar, och sådana gudar och herrar är det gott om. 6Men för oss finns bara en enda Gud och Fader: från honom kommer allt och honom hör vi till, och en enda Herre, Jesus Kristus: genom honom är allt till och vi genom honom.
Visa hänsyn för din svage broder
7Men alla äger inte denna insikt. Somliga har så vant sig vid tanken att det finns avgudar, att de ännu äter detta kött som om det vore offrat till verkliga avgudar. Då känner de sig osäkra och tycker sig nedsmutsade. 8Men det är inte mat som skall föra oss till Gud. Vi vin- ner ingenting om vi äter, vi förlorar ingen- ting om vi låter bli.
9Se bara till att er fördomsfrihet inte bringar de svaga på fall. 1” Ty om någon ser dig, du som äger insikt, ligga till bords i ett hedniskt tem- pel, skall då inte han som känner sig osäker få med att äta av offerköttet? 11Då går denne svage man under till följd av din insikt, en broder som Kristus dog för. 12När ni på detta sätt syndar mot bröderna och far illa fram med
eller förtärdes vid själva offerhandlingen. Resten an- vändes på annat sätt. Dels anordnades offentliga mål- tider, v 10, varvid man efter antik sedvänja låg till bords, dels såldes köttet genom torghandel; inkomsten gick till underhåll av templen. De kristnaiKorinth hade frågat Paulus, om det var rätt att delta i sådana måltider eller köpa och äta offerkött och därmed be- smittas av en hednisk kult eller bidra till dess under- håll.
Med kunskap avser Paulus här den religiösa insikt som den kristne får genom undervisningen och att en- bart kunskap är otillräckligt. v 3. Paulus synes mena att liksom hos Gud bör hos den kristne kunskap och kärlek vara ett. v 5. Paulus menar att de olympiska gudarna och de stjärnor som vid denna tid dyrkades som gudaväsen, blott är uppdiktade *gudar och herrar'.
13 ölo'nsg si ,Bgcöya anavåocliåsi röv ååsÄqao'v ,uo'v, oå ,m'y (på)/w xgs'oc sig röv ociövoc, ivac Im'y röv åösltpo'v ,uov (mocvöocll'aw.
Hebreerbrevet 8: 1—9: 1 4
Grundtexten
8:1 Kstpälouov ös åni Toig Åsyonévmg, rozm'irov äga/lev ågxzsgs'oc, ög åxäöwsv sfv tis/Eid 7:05 Ogo'vov 117; ,usyoclwaövng åv mig oögocvoig, 2 röv åyiwv Åsirovgyög xai 117; amqvijg tåg å/lrjölvrjg, fjv ännåsv ö migwg, mln ävögwnog. 3 någ yög ågxisgsög sig få ngocnps'gslv öögä rs nal Ovala; xaöiotocmi' ö't'isv åvocyxociov åxszv 'n nazi roörov ö ngoasvs'ywn. 4si ,us'v oöv riv åni yvig, ööö” äv riv isesög, ö'vrwv röv ngootpsgo'vrwv norrön vii/rov tå åcöga' 5 oi'uvsg ånoösiyyom mtl amd Zac- Tgs'éovcnv 'm'iv ånovgocvz'wv, xaöcbg xsxgnyäuarou M among ,us'ÄÅwv åmrslsiv njv o'myvrjv, ”Oeac yvig, qmalv, noavjoszg nåv'roc nemi röv minor röv öst;;- Öévroc O'OL åv röj") äger
övöv åå åtawogwts'gag térvxsv Äsnovgyiocg, å'acy mu) xgsfrtovo'g åauv åiaörjmyg usac'mg, r'f'ug åni xgsirrocnv ånocyyslioag vsvoyoöémmi. 7 Ei väg 1? nga'rm åxslvn äv ämm-rag, mix äv ösvrégacg åäntsiro To'nog' 8 nsytpåpsvog yåg aötoög Äs'ysi,
'Iöoö rjyégou s'gxovrou, Äs'ysc miglog,
nazi o'mvrsléaw åni röv olxov ,Iogacrjl nazi åni röv olxov ”Ioéöac öiadnxnv xoavrjv, 9 of; nat-rå mjv ömörjmyv ijv ånolnoo: mig nargäaiv aö'rcöv år rjuégq åmiocöogévov ,uov rijg xsigög aöro'öv åé'ocyocysiv cui-rm); s'x yr"); Aiyömov, å'u mimi oöx åvsjuscvocv åv 137 öiafirjxn pov,
13Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall.
1917 års översättning 8 KAPITLET
1Men en huvudpunkt i vad vi Vilja säga är detta: Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen, 2för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa. 3Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något att frambära. 4Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna, 5i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till», heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.»
6Men nu har denne fått ett så mycket förnäm- ligare ämbete, som han är medlare för ett bätt- re förbund, vars ordning vilar på bättre löften. 7Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl plats icke hava sökts för ett annat. 8Men nu förebrår Gud dem och säger:
»Se, dagar skola komma, säger Herren,
då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; 9icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund,
sätt syndar mot edra bröder och far illa fram med deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus.
13Därför, om mat kommer min broder att falla, då skall jag aldrig i evighet äta kött, för att ej bringa min broder på fall.
Kommitténs förslag till kyrkobibel Kristus som överstepräst i den himmelska helgedomen
8: 1Detta är huvudsaken ivad jag har att säga: Vi har en överstepräst, som har intagit sin plats till höger om Maj estätets tron i himmelen 2och som där förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, rest av Herren och icke av människohand. 3Varje överstepräst till- sättes för att frambära offergåvor. Därför måste även Han ha något att bära fram. 4Dvaldes han på jorden, vore han icke präst, ty här finns de som efter lagen frambär gåvorna 5under tjänst i den helgedom som är en av- bild och en skugga av den himmelska, så- som det blev sagt till Mose, när han skulle sätta upp tältet: »Se till», heter det, »att du utför allt efter den förebild som visades dig på berget».
Kristus upprättar ett nytt förbund 6Men nu har Kristus fått en högre prästtjänst, lika mycket högre som det förbund är starkare vars medlare han är och vars ordning vilar på starkare löften. 7Ty om det första förbundet hade varit utan vank, så hade icke i dess ställe ett annat varit av nöden. 8Men nu tillrättavisar han dem och säger: »Se dagar skola komma, säger Herren, då jag med Israels hus och med Juda hus skall sluta ett nytt förbund, ”ej ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land Ty de höllo icke fast vid mitt förbund,
deras svaga samveten, då syndar ni i själva ver- ket mot Kristus.
13Därför säger jag: Om mat kommer min bro- der att falla, då vill jag aldrig i evighet äta kött, ty jag vill inte bringa min broder på fall.
Kommitténs förslag till folkbibel Kristus som överstepräst i den himmelska helgedomen
8:1Kärnpunkten i vad jag har att säga är detta: vi har nu en överstepräst som har intagit sin plats till höger om Majestätets tron i himmelen. 2Där tjänar han som präst i den sanna helge- domen, det tält som Herren har rest och inte någon människa. 3 Översteprästen tillsättes för att frambära offergåvor. Därför måste också Kristus ha något att bära fram. 4Levde han kvar på jorden, vore han inte präst. Här finns redan präster som enligt lagen bär fram gåvor- na. 5De gör tjänst i en helgedom som bara är en skuggbild av den himmelska. Det var inne- börden i Guds befallning när Mose skulle sätta upp tältet: »Se till», heter det, »att du gör all- ting efter den förebild som visades dig på berget».
Kristus upprättar ett nytt förbund 6Men nu har Kristus fått en högre prästtjänst, lika mycket högre som det förbund är starkare vars medlare han är och vars ordning vilar på starkare löften. 7Ty om det första förbundet hade varit utan vank, så hade inget nytt be- hövts i dess ställe. 8Men Gud ger Israel skulden när han säger: »Se dagar skall komma, säger Herren, då jag med Israels hus och med Juda hus skall sluta ett nytt förbund, 9ej ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder
v 2. Himmelen liknas här vid förbundstältet från öken- vandringen. Jfr 9:1ff. v 4. Enligt Mose lag skulle prästerna tillhöra Levi stam.
xåycb åyélnaoc aörcbv, Äéyez migwg. 10 än döm 15 öiaåvjmy fjv özaönaoluou Tgb SI , I omty I agan). ! I E ' , , I I gem ta; nugget; snuva; Åsyec nvgwg, dröm); vO'Iuou; nov 82; öuivouxv ocörcbv, 1 , I I 3 N ! I , I zon em xagöta; avrwv emygmpw among, l 7? , N ! ! mu eaoyou amma; st; 96011 nod mimi åaovroct' [LOL ei; Åaöv. 11 mu" 015 ,u1'7 åtöåéwaw Exacta; röv nolfmv (113105 nod Exacta; röv åöelfpöv aöroö, Äéywv, Fvcööt röv migtov, ö'u mine; eiöäaovai'v lus , I ;— N I , _ ano ,umgov eco; lna)/aloe owmw. 12 än Z'Åew; 500/uu ml; åömfou; ocörcöv, md få»: åyocguäw 0:51:de oå [uj ”made?) å'n. 13 år Taj) Äéysw Kouwjv nenocÄau'wxev 11'71: algeb- rnv' 176 då nalatoöysvov nod yngäaxov åyyi'); åtpawwyoö.
9: 1 Elxs ,uév oöv nazi rj nga'my ÖLKOCLCÖ/ta'tot Åargsloc; to' 15 åytov xoaymo'v. 2 omm? ;våg xarecmsväaän rj nga'nn år 17 vi 18 Ävxw'oc md rj tgc'meé'cx nod rj ngo'Oeat; när ägnar, än; Äéysmt 3 ,uerd öé Tå ösörsgov xarmérocayoc 4 xgvaoöv
"A)/Lov mmm); 1? Äsyoyéw] "Ayia 'Ayt'wv, åxo'vooc Guptarngiov md 'njv möta—röv 1:17; öcaänxn; negmexodvmtémv nävroeev xgvat'cp, år ij artiu- vo; 191101? 5750an få pärm nod 1? 556650; ”Aagdw rj Bloco-mjauuu nod oci nläxs; 117; Ömörjmyg, 5 önego'ww åå aörij; Xego'vöeiv 6651]; no:-radmot- Covroc rd Macanjng' magi öv oöx 50er röv Äéyew stortå ,uégog.
och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 10Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 11Då skall den ene medborgaren aldrig be— höva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: ,Lär känna Herren”; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. 12Ty jag skall i nåd förlåta deras missgär- ningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13'När han säger »ett nytt förbund », har han därmed givit till känna att det förra är för- åldrat; men det som föråldras och bliver gam- malt, det är nära att försvinna.
9 KAPITLET 1Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helge- dom. 2Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga». ="Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allra- heligaste», 4med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. 5Där- ovanpå stodo härlighetskeruber, som över- skyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala.
och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 10 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinne,
i deras hjärta skall jag rista dem. Jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 11Då skola landsmän icke behöva undervisa landsmän, ej heller en broder sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” De skola alla veta vem jag är, från den minste till den störste. 12Ty jag skall förlåta deras orättfärdighet, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13 Genom att säga: »ett nytt förbund», har han gjort det förra föråldrat. Det som föråldras ; och blir gammalt, är försvinnandet nära.
Gmlatjänaten 13 det gamla förbundet
9:1Väl hade redan det förra förbundet stadgar för gudstjänsten och en jordisk helgedom. 2Så blev det främre tältet inrättat: Där fanns ljus- staken och bordet för skådebröden, och detta tält kallas det Heliga. 3Bakom den andra för- låten stod tältet som kallas det Allraheligaste, 4med ett gyllene rökelsealtare och förbunds- arken, helt överdragen med guld. I arken fanns en gyllene kruka innehållande manna, så ock Arons stav som en gång grönskat, och för- bundets tavlor. 5På arken stod härlighetens keruber, som höljde nådastolen i sin skugga. Men dessa ting kan jag nu icke närmare gå in
på.
v 5. nådaatolen: en guldplatta, lagd över arken, platsen för Guds uppenbarelse, 2 Mos 25:17.
den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de höll inte fast vid mitt förbund, och därför brydde jag mig inte om dem, säger Herren. 10Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinne, i deras hjärta skall jag rista dem. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. 11 Aldrig mer skall landsmän behöva under- visa varandra, och inte en broder sin broder och säga: 'Lär känna Herrenl' Alla skall de veta vem jag är, från den minste till den störste. 12 Ty jag skall förlåta deras orättfärdighet, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13När Gud säger »nytt», har han därmed sagt att det gamla är föråldrat. Det som åldras och blir gammalt är nära att försvinna.
Gudstjänsten 12 det gamla förbundet 9: 1Också det förra förbundet hade föreskrifter för gudstjänsten och en helgedom på jorden. 2Ett tält inrättades. I det första rummet fanns ljusstaken, bordet och skådebröden. Detta rum kallas det Heliga. 3Bakom den andra förlåten fanns det rum som kallas det Allraheligaste, 4med ett gyllene rökelsealtare och förbunds— arken, helt klädd med guld. I den fanns en gyllene kruka innehållande manna, vidare Arons stav som en gång hade skjutit gröna skott, och förbundets tavlor. 5 Över arken här- lighetens keruber, som höljde nådastolen i sin skugga. Men dessa ting kan jag nu inte närmare gå in på.
v 2. skädebröden: tolv bröd som lades på. bordet och förnyades varje sabbat. v 3. förlåten: det förhänge som skilde de båda rummen stå. ark, nu brukat endast i förbindelserna ”Noaks ark” och 'förbundsarken', är ett gammalt ord för *kista'. 5.141. tavlorna: de två. stentavlorna från Sinai, 5 Mos v 5. nådastolen: en guldplatta, lagd över arken, platsen för Guds uppenbarelse, 2 Mos 25:17.
6 Tmi-raw då 0511»; xareaxevaayévwv, 62; när 1171: aprii-1171! 010711er 6161 now-rå; sialaaw oi legal; rå; Äargela; åmreloövreg, 7 sig då 1171: öevré- gav änaé' 1013 åwavroö göra; 6 ågxtegsög, 013 xwgl; alnarog, ö' ngompégei intåg åavrov' nal när 1017 10105 åyvonaärwv, 810510 önloövro; 1013 nveöyam; 1013 (ij/lov, mina) napavegcöaöat 1171: 11511 åya'cov ååöv än 117; ngcbrr); 07071117; åxoöan; ordaw, 9 1711; nagor- 50117 ei; röv zougöv 10'11 ärm-matrim, 11016, 171: 661902 TE nal Övcn'ou ngoatpégoth ,u17 åvväysvoa 110116: avvei'önaw 1£Äsaöaon 1611 Åargsöovra, 10/10'vov åni Bgöyoccrw xai nöaaaw 14012 dicapri- 901; Banna/rok, rimmat/10110: aagxö; ,uéxgt xoagoö ömgöeöaew; åmxst'yevoc.
11 ng16; ös" nagocyevo'pevo; ågxwgevg 16»: I , '» h _ / ! yevoluevwv ayaewv öra 117; ,uetCovo; %Otl. TEÅELO- råga; mmm; 013 xetgonoujwv, 10131, 501111 015 10115117; 117; mlaewg, 12 oööå öl” alpina; 1961— ywv nal ,uo'axwv Ölå då 1013 Zöc'ov album;, 820171- Gsv åtpdnoccf ei; rå å'yaoc, aiwvlav Mrgwaw sögåyevog.
13 el yåg 16 oci/roc rgåywv Mai 10:15ng nal anoöö; derad/law; éow1lCovaoc 101); %EKOWCO-
I 9 ! l 1 _- l ! ,usvov; aylaåel nga; mv 117; (magna; xocöocgomroc, 14 no'acp ,uäÅ/lov 16 oci/ta 1015 ngwö, 6; && musd/10110; ocicow'ov éavro'v ngoo'rjvsyxev ("illa)/101: 1133 6313"), naöagwl 11711 avvelönaw 17116»: 61116 vexgäw å'gywv el; 16 Magadan! Ber?) (151111.
Uppenbarelseboken 4—5
Grundtexten
4: 1 Merci möra slöar, ned 5601) 015901 mem/Mm år 1c_ö oögowcj), nal 17 (partaj 17 nga'my 1711 ijuovaa a'); välan/yo; ÅaÅoöon; ,uer” 871017 Äéycov, ”Ai/död (Bög, nal 655560 O'Ol & ösl yevéaöat ,uerå möra. 2 815051»; åysvd/mv år nveöyocu' xai
6 Så blev detta inrättat. Och i det främre taber- nakelrummet gå prästerna ständigt in och för- rätta vad som hör till gudstjänsten, 7men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han fram- bär blodet för sig själv och för folkets ouppsåt- liga synder. 3Därmed giver den helige Ande , till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. 9Ty detta är en sinnebild som avser den nu- varande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna full- komna, efter samvetets krav, den som för- rättar sin gudstjänst, 10utan allenast äro ut- värtes stadgar — de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar — stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning. 11 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, 12gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. 13Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, 14huru mycket mer skall icke Kristi blod — då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud _ rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!
1917 års översättning 4 KAPITLET
1Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i him- melen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: »Kom hitupp, så skall jag visa dig vad som skall ske härefter.» 21 detsamma kom jag i andehän-
6Så är allt inrättat. N är prästerna förrättar sin tjänst, går de alltid in i det första tältet. 7Men in i det andra tältet går blott översteprästen, en gång om året, och då aldrig utan blod, som han frambär för sig själv och för vad folket i ovetenhet har syndat. sDärmed visar den he- lige Ande att vägen in i det Allraheligaste ännu icke ligger öppen, så länge det första tältet består. 9Här har vi en bild av den nu- varande tiden: det frambäres offergåvor som icke förmår till sinnelaget fullkomna den guds- tjänstfirande. 10Liksom i fråga om mat och dryck och olika tvagningar är detta utvärtes * stadgar som är pålagda fram till tiden för en , bättre tingens ordning.
Kristus har ojfrat sig själv och därmed beseglat det nya förbundet
11 Men nu har Kristus kommit, överstepräst för det goda som har skett. Genom det större och ' fullkomligare tält, som icke är gjort med hän- i der — det vill säga: som icke tillhör den nu- varande skapelsen —— 12och med blod, icke av bockar eller kalvar utan med sitt eget blod, har han en gång för alla gått in i helgedomen och vunnit en evig förlossning.
13 Om bockars och tjurars blod och askan av en kviga, stänkt på de orena, helgar dem så att de blir utvärtes rena, 14hur mycket mer skall då icke Kristi blod, sedan han i kraft av evig Ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena vårt sinnelag från döda gär- ningar, till att tjäna levande Gud.
Kommitténs förslag till kyrkobibel Guds tron och lammet. Tillbedjan i himmelen
4: 1Därefter såg jag — och se, en dörr stod öppen i himmelen. Och den röst som jag förut hade
v 11. Handskrifterna är här delade. De bästa hand- skrifterna läser: för det goda som har skett, andra: för det framtida goda; jfr Hebr 10:l.
6Så var det ordnat. När prästerna förrättar sin tjänst, går de alltid in i det första tältet. 7Men in i det andra tältet går översteprästen ensam, en gång om året, och då alltid med blod som han bär fram för vad han själv och folket utan att veta det har syndat. 8Därmed visar den helige Ande att vägen till det Allraheligaste inte ligger öppen så länge det första tältet ännu består. 9Här har vi en bild av den nuvarande tiden: man här fram offergåvor men sinnelaget hos dem som firar gudstjänst kan dessa inte fullkomna. 10 Liksom i fråga om mat och dryck och olika tvagningar är detta utvärtes före- skrifter, som gäller fram till tiden för en bättre tingens ordning.
Kristus har offrat sig själv och därmed beseglat det nya förbundet 11Men Kristus har kommit som det godas överstepräst, det som nu har blivit till. Han gick igenom det större och fullkomligare tält som inte har tillverkats av människohand, det vill säga: som inte tillhör denna världen. 12 Inte med blod av bockar och kalvar utan med sitt eget blod har han en gång för alla gått in i helgedomen och vunnit en evig förlossning.
13 Om nu bockars och tjurars blod och stänk av askan från en kviga kan helga de orena så att de blir utvärtes rena, 14hur mycket mer skall då inte Kristi blod, sedan han i kraft av evig Ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena vårt sinnelag från döda gär- ningar, till att tjäna levande Gud.
v 12. Genom döden på korset utgöt Jesus sitt blod. Återuppständen från de döda har han genom sin him- melsfård gått in i den himmelska helgedomen, 'det fullkomliga tältet”.
iöm) Ogo'vog åxsno år iq") oögowcp, Mall ini för Ogo'vo'v xaörj/zsvog, 3mci å anrj/Levog (inom; ågda'sc 1564) idontål nazi omgång, xod igt; xvxldöev To'ö Ogövov (S'/.com; ågdcrel apagayöl'vq). 474112 xvulöös'v 1:05 Ogdvo'v 09:51:00; sinom téaaocgsg, nazi åni mög Ogåvovg sixool téooozgocg new/Buré- govg xaönpévovg nsgaösBÄn/iévovg år inarimg Äevxoig, md åni råg neg/Jodå; aö'cå'w otsqiåvovg xgvom'ig. 5 mtl än 105 096700 åxnogeriowcxi åotgacnoci xai qawvoci mai Bgowacl' nazi énrå lagu- nåöeg nvgåg wid/levat åvcbnm tm? Ögo'vov, & siaw rå én'rå nvmi/iocm wii 6501"), 6 xai ått/mm 105 Ogövov a'); ÖdÅacoooc 601251»; åpoc'oc xg'uo'räutp.
Kau) år yéaqi 106 Ogo'vo'v mai uöxåcp roi)" Ggo'vo'u téooocgac Ccpoc yet/zorro: åtpåoclyöv åpngoaöev md Ö'nwösv' 7 md TÖ &va tö ngcörov ö'yowv Äéom, mtl Tå öeötsgov 59501: ö'yowv ,uo'oxcp, mai Tå tgt'tov (göm: %'wa tö ngöownov dig årchbno'u, xoci rå témgtov (göm: (S'/mim: (ie-rep neroluévq). 8 nazi få réooozgoc Ecpat, år me” år aöm'w åxwr åvå ntégvyocg åå, xvxlööev nazi å'owäer yéyo'vow åthaÄMW' md åvänawo'w 0574 59500an åuégocg xai wmv); Äéyoweg,
"A;/Log ägna; €£ng Miele; å Bed; å nawoxgdrwg, 6 år md å ä'»: xoci å ågxo'pevog.
9 nazi öm: ööaovaw Tå Capo: öo'é'ow taxi 'nmjr xai eåxocgwrfav u:!) xaenlus'vq) inl roi)" Ögo'vov np Ccövu sig måg ocia'wau; 'tå'w ocicövcov, 10 neoo'öv- Tau oi sinom réaoageg ngsoåii'regm 51166an 105 xocänyévw åni 705 Ogo'vov nazi ngoo'mmjoovo'w 1:63) 560er sig rm); airbvag röv ocia'wwv, md Bocloöaw tm); output/ov; oci-röv åva'mwv roi) Ogo'vo'v Äéyovrsg,
11 ”Aäwg sl, å migiog ned 6 686; åpåw, Äocfisiv när öo'Eow nazi tijv 'att/nja: nazi när döva/iw, ö'u oi) å'xuaocg 'rå nårra, xal (Sid 16 Gti/Muti (rov ijoaw xal åxn'aörj- cav.
5: 1 Kai slöar åni mjv öséiåv 106 män/tårar) inl wii Ogo'vo'v BLBÄL'O'V yeygoc/ms'vov å'awäev md ö'nwöev, xareacpgocywyévor otpgocyiaw tån-rä. 2
ryckning. Och jag fick se en tron vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen; 3och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och karneol. Och runt omkring tro- nen gick en regnbåge, som till utseendet var såsom smaragd. 4Och jag såg tjugofyra andra , troner runt omkring tronen, och på de tronerna ? sutto tjugofyra äldste, klädda i vita kläder, : med gyllene kransar på sina huvuden. l50ch från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar. 6Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall; och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var sida av tronen, och de voro fullsatta med ögon framtill och baktill. 7Och det första : väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade : ett ansikte såsom en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn. 8Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; * runt omkring, jämväl under vingarna, voro de fullsatta med ögon. Och dag och natt sade de ' utan uppehåll: >>He1ig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var, och som är, och som skall komma.»
9Och när väsendena hembära pris och ära i och tack åt honom som sitter på tronen, och * som lever i evigheternas evigheter, 10då falla i de tjugufyra äldste ned inför honom som sit- , ter på tronen, och tillbedja honom som lever ? i evigheternas evigheter, och lägga sina kransar ! ned inför tronen och säga: i
11 »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mot- % taga pris och ära och makt, ty du har skapat : allting, och därför att så var din vilja, kom det — till och blev skapat.»
5 KAPITLET
1Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och förseglad med sju
hört tala till mig, den med basunens klang, sade: »Stig hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter.» 2 Strax greps jag av Anden, och se, en tron stod i himmelen, och någon satt på tronen, 3och han som satt där var att skåda som jaspis och karneol. Och runt omkring tronen var en regnbåge med smarag- dens glans. "Och runt omkring tronen tjugo- fyra troner, och sittande på tronerna tjugofyra äldste, iförda vita kläder, och på deras huvu- den kransar av guld. 5Från tronen utgick ljungeldar och dån och tordön. Och sju facklor . flammade framför tronen; det är Guds sju andar. 6Framför tronen liksom ett hav, genom- ' skinligt som kristall.
Runt tronen, mitt för var sida, fyra levande väsenden, översållade med ögon framtill och baktill. 7Det första väsendet var likt ett lejon, det andra likt en ung tjur, det tredje med en människas ansikte, det fjärde likt en flygande örn. 300h de fyra väsendena, vart och ett med sex vingar, var översållade med ögon runt om- kring och innantill. Och utan vila sjöng de dag och natt:
>>He1ig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var, som är och som skall komma.»
gVar gång väsendena hembär pris och ära och tacksägelse åt honom som sitter på tronen, honom som lever i evigheters evighet, 1" skall de tjugofyra äldste falla ned för honom som sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheters evighet. De lägger ned sina kransar för tronen och sjunger: 11 »Du är värdig, du vår Herre och Gud,
att få priset och äran och makten. Ty du har skapat alla ting. och efter din vilja är de till och blevo skapa-
de.»
Bokrullen med de sju inseglen 5: 1 Sedan såg jag i högra handen på honom som
v 8. innantill, dvs. under vingarna; under sin flykt kan väsendena se allt. v 1. Bokrullen innehåller Guds dolda rådslut, jfr Efes
nazi slöar å'yyelar iaxvgöv mygöoaowac år tpwvjj peyaiåjy, Tig äELog åvoiåou Tå Balilla—v mai 1.50ch tåg a'tpgocyiåocg oc'öraö ; 3 xai aåöelg éöavoc'ro är ni") aågowc'p aöåé éni 1:17; yrjg aööå 'ånaxåtw 177; yij'g åroiåou 16 [SL/Slim ari-re Blénew orörd. 4 ml 53:10:10» nah) å'u aåöeig å'ålog eögéön tivoli,-"ou rå BLBÄL'W oöm månen: oci-tö. 5xocl sig än rån! ngea'fivréng léyet paa, Mr) velade" iöoi) åvlmaer 6 Man! 6 En njg (pvlrjg ,Io'åöoc, ij 9750: Aatm'ö, åvoiäou Tå Bil?/lim: xal råg énrå mpgocyi'öocg ati-5015.
6 Kad 82501: är ,uéocp mö Ogo'vaa md tån! TSU- craigaw Copa»: nazi år néacp n?n: ngeaöaténg ågw'av éarnxög (bg åmpocy/zévov, åxaw xégocm éntå xoci aiqoöozÄ/Laiig én'td, ol eiow rå ånrå nimi— ,uomx 17017 0805 ånsoraclpévm sig näaac'v rijv yijv. 7 ml 771081) Mai 8217)qu än 177; öst;-"Låg 7:05 xeren- ,uévo'v åni rm? 09:51:00. 8 xoci ö'rs åla/381! 16 #lBÄiav, rå réoaocgoc (ro md ai sinom réao'ocgeg need/iommi. é'necfow årcöniav 106 ågrioa, åxaweg åxocarog möaigow nazi (ptälocg xgvoäg yspmia'ocg Ovytoc/itirwv, oci siaw oci ngaae'vxcxi n?n: åyc'aw. 9 md äåava'w cböijv xocmjv Äéyovrsg,
”Ag—"Log ei lac/lair TÖ Bil?/lim: md åvoiéou råg aaagocyiöcxg cui-mö , ö'u åooyäyjjg nazi rjya'gocaocg 'L'q") Öscj') sfv raj) aiyom' ooo åx näring orvlijg xoci ylcöoang xai Åaaö md å'Öva'ug, 10 nod ånal'rjoocg adroo; tg") Öeafi jjucöv Bacallel'ow nal iegsig, md Bowdeöoovow åni 117; yijg.
ll Kod slöar, md ijxoaaoc (pwvijv åyyélaw naÅÄcTw mixÄcp 1:05 Ögo'vo'v mtl Tå'w Cq'icav nazi röv ngea/fiaréng, nazi år 6 ågzöyög ocörc'öv ,uvgw'zåeg nvgw'töwv nazi xiha'zöeg xclzåöwv, 12 Åéyovrsg ww??? sardin,
”Afldg åauv tå ågw'a'v rå åmpozyyévov Ådfiel'l! Trjv öfwer/uv nazi nlaö'rov xai cacpl'ac'u ml icrxz'w md ulaf/v xai öo'åow xml eöloylow.
insegel. 2Och jag såg en väldig ängel som utro- pade med hög röst: »Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?» =*Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under jorden, kunde öppna bokrullen eller se vad som stod däri. 4Och jag grät bittert över att ingen befanns värdig att öppna bokrullen eller se vad
som stod däri. 5Men en av de äldste sade till *
mig: »Gråt icke. Se, lejonet av Juda stam, tel- ningen från Davids rot, har vunnit seger, så att han kan öppna bokrullen och bryta dess sju insegel.»
6[Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro utsända över hela jorden. "Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen.
3Och när det tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de tjugufyra äldste ned inför
Lammet; och de hade var och en sin harpa .
och hade gyllene skålar, fulla med rökelse, det är de heligas böner. 9Och de sjöngo en ny sång, som lydde så: »Du är värdig att taga bokrullen och att bryta dess insegel, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt män- niskor, av alla stammar och tungomål och folk och folkslag, 1lloch gjort dem åt vår Gud till ett konung- döme och till präster, och de skola regera på jorden.» 11 Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring tronen och omkring vä- ' sendena och de äldste; och deras antal var tio i tusen gånger tio tusen, och tusen gånger tusen. 12Och de sade med hög röst: »Lammet, som . blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet, och starkhet och ära, och pris och lov.» 13Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga:
satt på tronen en bokrulle med skrift på in- sidan och på utsidan, förseglad med sju insegel. 2Och jag såg en väldig ängel, som med hög röst ropade: »Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel'!» 3Men ingen i himme- len eller på jorden eller under jorden mäktade öppna bokrullen eller läsa i den. 4Då grät jag bittert över att ingen befanns värdig att öppna bokrullen eller att läsa i den. 5Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se, lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot, har vun- nit seger. Han skall öppna bokrullen och dess sju insegel.» 6Sedan såg jag mitt emellan tronen med de fyra väsendena och de äldste ett lamm stå, märkt av att ha blivit slaktat. Lammet hade sju horn och sju ögon — det är Guds sju andar, utsända över hela jorden. "Och det gick fram och tog emot bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. 8När det tog den, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ned inför Lammet. De hade var sin harpa och gyllene skålar fyllda med rökelse; det är de heligas böner. 9Och de sjöng en ny sång: »Du är värdig att taga bokrullen och att bryta dess insegel. Ty du blev slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och tungomål och folk och folkslag. 10Åt vår Gud har du gjort dem till ett ko- nungadöme och till präster, och som konungar skall de råda över jorden.» 11 Sedan såg jag — och jag hörde många änglars röster runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras mängd var tiotusental och tusen gånger tusen, 12 och de sjöng med hög röst: »Värdigt är Lammet, det slaktade, att få makt och rikedom och vishet, starkhet och ära och pris och lov.»
3z3 f., som genom Jesu död och uppståndelse (»Lam- met») blir uppenbarat. Om bokrullen som symbol för uppenbarelsen se också Jes 29:11, Hes 2:9. v 8. Det ord som här översättes med harpa betecknar ett instrument som är förebilden för senare tiders cittra.
13 mi näv midge: 6 år rg?) mågen/cp xai éni 117; 7:17; nazi Önoxåtw nig yijg mi åni 1:17; Baltica—ng, xoci Tå år aötol'g naiv-roc, iixo'vaoc Äéymocg,
Ta") xaönyévq) åni 105 Bgöwv xai rg?) (197565) 75 eÖÅoyc'oc nod ij 'ta/uj nazi ?? åo'é'a nazi rå xgärog sig rm); ociä'wocg får» acicövaw. 14 nad Tå téaaagoc Capo: åleyov, 'Amj'v' mi of ngeaåöregoz é'neaow nazi ngoasxövnaaw.
J ohannesevangeliet 7—9
Grundtexten
7: 1 Kai yard möra: negienärei 6 ”11700ch 57137 FocÅLÄou'g' 013 ydg 568181: är 1.7? ”Iwöou'q memo:- naiv, ö'rz åårjrom: oci'miv oi ”Ioaöocior (inan-reima
2 151: åå åyyög ij 5091?) få»! ”Iwöoa'wv ij va'/ivan?)- yla. 3 823101: 01?» ngög avörö'v oi ååslqaoi 055105, M ard/indi åvrs'ööev nazi finan/e sig räv 'Io'uöou'aw, i'm md oi waOntou' 001) Oewg'rjao'uaw am? Tå ågyoc & nowig' 4 o'ÖöeZg yvig 1: år newtag) natet mai (mai orörd år naggnm'q slvou. ei möta: nowig, mavégwaov aeowröv iq") xo'aucp. öoåöé yåq oi ååelrpoi ocÖToö .info-reval: sig ocirro'r. 6 Äéyea döv aöroig å ”Inao'ög, 'O mugög å sjud; oö'mo nägsznw, å då xougög å ölwå'regog nåwoté åarw året/Log. 7 oå Marmi å m'a/mg wash: öuäg, éyé åå ”wei, ö'u éycb #OCQTUQÖ yrsel od;-mö ö'n Tå ågyac dårar? named åauv. 8 ögeig åväånts sig när éog'njv' é'ycb mix åvchocL'vw sig när éog'njv tani-mv, du 6 å/zög xougög oönw nsnhjgwmz. 9 möta: öé simbv dårå; åluewev år Tji Paltlocig.
10 "Q; är) åvéBnaow oi ååslmoi oci-cm”)" sig nja: éog'njv, we're mxi orörd; åvéfin, o'ö (parsed); åMå (ög år agan-cc?). 11 oi 0051! >Iovåocioz. åCTj'm'vv mörda: år 177 (509177 md åleyov, 1705 130er éxeivog ; 12 xai yoyyvo'luög 71892 amkm? äv nol'ög äv roig ö'xÄOLg' oi ,uå: å'Åeyov du ”AyaOo'g åarw, d)./lo; åå ålsycv, 013', (2116. nlowä röv ö'xlov. 13 aööelg ,uéwoc naggnac'g åÄåÅeL magi aötoö Öbå röv (176.801: tån! ”Iwöociwv.
»Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.» 14Och de fyra väsen- dena sade »amen», och de äldste föllo ned och tillbädo.
1917 års översättning
7 KAPITLET 1Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville han icke vandra omkring, då : nu judarna stodo efter att döda honom. 2Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära. 3Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina , lärjungar få se de gärningar som du gör. 4Ty ingen som vill vara känd bland människor ut- för sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana 4: gärningar, så träd öppet fram för världen.» 3 5Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom. 8Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig. 7Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. 3Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på. väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke full- bordad.» 9Detta sade han till dem och stannade så. kvar i Galileen. 10 Men när hans bröder hade gått upp till hög- tiden, då gick också han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet. 11 Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är han ?» 12 Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han förvillar folket.» 13 Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
13Och allt skapat i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt som de rymmer, hörde jag sjunga: »Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheters evighet.» 14 Då sade de fyra levande väsendena: »Amen», och de äldste föll ned och tillbad.
Kommitténs förslag till kyrkobibel Lövhyddohögtidcn
7: 1Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han icke vandra, därför att ju- darna stod efter hans liv. 2Judarnas lövhyddo- högtid var nu nära. 3Hans bröder sade då till honom: »Bryt upp härifrån och drag till Judeen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. 4Ty ingen gör något i det fördolda och vill ändå att det skall komma i var mans mun. Om du gör dessa gär- ningar, träd då fram inför världen.» 5Ty inte ens hans bröder trodde på honom. 6Jesus svarade dem: »Min tid är ännu icke inne, men för eder är tiden alltid läglig. 7Världen kan icke hata eder, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. 3Gå ni upp till högtiden. Jag går icke nu upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke full- bordad.» 9Detta sade han och stannade själv kvar i Galileen.
10Men när hans bröder hade gått upp till hög- tiden, gick också han, dock icke öppet utan
v 2. Lövhyddohögtiden, en skördefest (3 Mos 33:39) i oktober, hade fått sitt namn därav att man flyttade från sina fasta bostäder och under en vecka bodde i 'hyddor' tillverkade av lövverk. Från landsbygden vallfärdade många till Jerusalem. Där firades festen med processioner till templet, bl. a. en i vilken vatten fördes från Siloakällan, och en nattlig ljusfest; jfr Jesu ord i Joh 7:37 f. och Joh 8:12. v 3. dina lärjungar: Här, som på, många andra ställen inte de tolv utan Jesu anhängare i Judeen. v 4. Några äldre handskrifter läser: och vill ändå komma i var mans mun.
14 ”Hör; åå 177; éog'n'ig asamiang nivå/317 'Inaoög sig 156 55967 md ååt'öowxev. 15 åöaaipoc- (av oöu oi 70060ch Äéyovreg, Hög oörog yga'li- ,uocm olöst: ,mj Iuepocönxcög; 16 ånsxgiö'q 015» aötoig ”Inaoög md elnsv, PH åm'; öiöocxij mix ärm €le åMå mö némpowrög ,us' 17 åäv ng 015137 16 Gain/ia aöro'ö nowiv, yva'msmi nsgi råg åiöocxijg no'mgov än 1017 6805 iam: 17” åycb än” å/waO'Ö 10:15). 18 6 år;)” åam'oö 2.05].ch 'n'yv 665051! mjv iöi'ocv Circa—Z" å då Cntd'w mjv 66500: mö någa/Jarre; aötdv, oötog åÄnöng åmrw nod åömfoz år oci-np min Saw:. 19 mi Mwiiaäg öéöcoxsv Quin: röv vojuov; mu) oöösig åå dua")? nous? röv vo'aov. ri lus inretts ånomelvat ; 20 ånengän å å'xlog, Aaruo'wov å'xag' u'g 06 inte? ånomeivaz ; 21 ånsxgidn ”171005; xal säte—v aöroig, "Ev å'g'yov ånoino'oc mu) nävrsg Oavpäé'sts. 22 Ötå möra M wiimjg åéåwxsv duiv 'n)» negaromjv — 0139; du än roi)" M wiiaéwg ådriv du, än rån! norrs'ng — md s'v aaBBcirq) mette/we're ävägwnov. 23 si negctomjv lay/Såret ävögwnog år aaöjddtcp lm m) Åvög'y' å vo'pog th'aéwg, 87402 xoÄän—z ö'u 67.01: ävögamo'v zip/617 ånoc'nc'oc åv aaBBätq); 24 m) xgivere man, (ii/iw, åMd 1471: ömodow ngfaw xgivsre.
25 ”Elsyov 0131: twsg ån rån: eIegadekvat-[(bil, 0595 0516; åauv öv Cntoiicw ånoxreivac ; 26 nazi iöe naggnat'g 105232” md aööév aning) Äéyovo'w. annars dånadig é'vaaow oi å'gxovrsg än 0516; åauv å ngto'g; 27 åMd 106101: oi'öocnsv 766081! åariv' å då ngzög ö'row å'gxnrou o'öösig ywcöaxet no'Osv åariv. 28 é'xgocé'sv 01511 sfv 163") 5894) öbåäaxcov å *Inam'ig mai låg/cw, Kålus' aware xaci aware no'Öev sim” xai än” åluocvto'ö
14Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i helgedomen och undervisade. 15Då förundrade sig judarna och sade: »Var- ifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?» 16Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. 1"Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv. 18 Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. — 19Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?» 2”Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter att döda dig ?» 21Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde jag, och alla för- undren I eder över den. 22Moses har givit eder omskärelsen —— icke som om den vore ifrån Moses, ty den är ifrån fäderna —— och så om- skären I människor också på en sabbat. ” Om nu en människa undfår omskärelsen på en sab- bat, för att Moses” lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och hållen frisk? 24Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
25 Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de stå efter att döda? 26Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias? ”Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är.» 28Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Ja-
som i lönn. 11Judarna sökte efter honomihög- tidsskarorna och sade: »Var håller han till?» 12Det mumlades mycket om honom bland fol- ket. Några sade: »Han är en god man», andra: »Nej, han för folket på villovägar». 13Av fruk- tan för judarna ville dock ingen öppet säga sin mening om honom.
J asus undervisar mid högtiden
14Nu, mitt under högtiden, gick Jesus upp till templet och undervisade. 15Judarna förundrade sig och sade: »Hur kan denne vara kunnig i skrifterna som själv inte har fått undervis- ning?» laJesus svarade dem: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. 17 Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om denna lära är av Gud eller om jag talar av mitt eget. " Den som talar av sitt eget, han söker sin egen ära. Den som söker hans ära som har sänt ho- nom, han är sannfärdig, och orättrådighet finns icke i honom. 19 Har icke Mose givit eder lagen? Men ingen bland eder gör lagen. Varför står ni efter mitt liv?» 20 Folket svarade: »Du är besatt. Vem står efter ditt liv?» 21Jesus svarade dem: »En gärning gjorde jag en gång och alla häp- nade ni. 22 Därför: »Mose har givit er omskä- relsen —— icke så att den är från Mose utan från fäderna — och ni omskär även på en sabbat. 23 Om nu en människa får omskäras på en sabbat för att inte Mose lag skall brytas, hur kan ni då harmas på mig därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och hållen frisk? 24Döm icke efter vad för ögonen är, utan döm en rätt dom.»
Vem är Jesus?
25Då sade några av folket i Jerusalem: >>Är inte detta mannen som de ville döda? % Ändå får han tala fritt, och de säger inte något till honom. Har rådsherrarna verkligen fått vet- skap om att den mannen är Messias? 27Om
v 11. Här som på många andra ställen iJohannes- evangeliet används uttrycket judarna för att beteckna de judiska ledare som kom i motsättning till Jesus. v 21. en gärning: botandet på sabbaten av den sjuke mannen vid Betesda, Joh 5:l ff.
mix 51171001, ål).” åarw 011.170wåg å nå,/ivag ,us, år 137482; mix oi'åocrs' 29 åyd) olåac acåro'v, ö'u nazg” amirmi' sin: xåxsZ'vo'g ys ånéarszlsv. 30 ,Eårjrmn: mir OC'ÖTÖ'V måaau, nazi miåsig ånéBacÄs'v ån” orörda: 1771: xsigac, ån mim» 07.7711505L 17 diga: aåroö. 31 ”Ex rm? ö'xÅo'u åå nolloi åmbrsvaaw sig acåro'v, nazi åÅsyov, 'O Xgmög ö'raw 51.077 7477 nåsio'vac (maste: nonjasa ån: mirog ånofnasv; 32 ijxmiaaw oi Qagtaaim rm? ö'xlo'v yoyyiiiovrog nsgi acrirm'i ramirez.
Kod ånéarståaw oi ågxisgsig xaci oi Öagwacioz ånngs'racg Zvac mätman: amiröv. 33 sinar: mia: å ”Inaoög, ”Er: xgo'vm: ,umgöa: #86, 671051: sim nazi åmiyw argög röv nénwavrå ,us. 34 Cnrrjcsré ,us nazi mix sågvjo'srs', nazi Ö'no'v si,ui åycb Quai; mi årivacaOs å/lOst. 35 sinar mil: oi 'Iovåacim ngåg åawrmig, Hm? mira; ,uéÄ/lsi nogsåsa0au ö'rl. ånsig mix sågrjaolusv acziröv ; 7177 sig 7171: åtaumogdv rån: 'EMrjvwr yéMsL nogsiisa00a md åbåcio'xsw Tmi; "El).nvag; 36 rig åarw å Äc'yog mirog 81: siazsv, anvjasré ,us xai mix sågrjasrs, md ö'nm: sial åycb ålusig mi åiivawBs 87.0st ;
37 ,Ev ås' rij åaxdry rjluéga 1:77 [is)/d).” rr"); éogrr'jg siarrjxsc 6 ”Inamig nazi åxgacäsi: Äs'ywv, ”Edi: rig ått/:a"! ågxéa0w ngo'g ,us nazi mrérw. 38 å marmiaw sig åyé, xa0dig sinsv 17 ygacqarj, nara/Loi én r77g notliacg acrirm'i émiamxm: 'å'åacrog Ccövrog. 39 roiiro åå sia-zei: nsgi rm)" nvszinacrog 6 35wa lacmåävsw oi mars:?aawrsg sig aåro'r' oå'nw ydg 771: nvsiiyac, å'u ”Inac/ög miås'nw ååoéäa0r7.
väl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndigheten att sända, han som I icke kännen. ”9 Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.»
30Då ville de gripa honom; dock kom ingen : med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen. 31Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?»
32 Sådant fingo fariséerna höra folket i tyst- het tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänarna för att gripa ,— honom. 33Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig. 34I skolan då söka efter mig, : men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.» 35Då sade judarna till ' varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi * icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridia bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna? 36 Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, 3 och där jag är, dit kunnen I icke komma,?»
37 På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. 33 Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten
flyta fram, såsom skriften säger.» 39 Detta sade 3 han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke hade blivit förhärli-
gad.
honom vet vi varifrån han är, men när Messias kommer, vet ingen varifrån han är. " Då ropa- de Jesus i templet där han undervisade: »Ja, ni vet vem jag är och ni vet varifrån jag kom- mer. Jag har icke kommit av mig själv. Han som har sänt mig är sannfärdig, och honom känner icke ni. 29Men jag känner honom, ty från honom kommer jag, och han har sänt mig.» 30Då ville de gripa honom, men ingen har hand på honom, ty hans stund hade ännu icke kom- mit. 31Bland folket kom många till tro på honom och sade: »När Messias kommer, inte skall han väl göra flera tecken än denne har gjort?» 32 Detta fick fariseerna höra att folket mumlade och sade om honom.
»Årmu en liten tid är jag hos er»
Översteprästerna och fariseerna sände ut rätts- tjänare för att gripa honom. 33Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos er, innan jag går bort till honom som har sänt mig. 3**Ni kommer att söka men icke finna mig, och där jag är, dit kan ni icke komma». 35Då sade ju- darna till varandra: »Vart tänker han gå, eftersom vi icke skall finna honom? Inte tänker han gå till dem som bor kringspridda bland grekerna och undervisa grekerna? 36Vad me- nar han med att säga: ”Ni kommer att söka men icke finna mig, och där jag är, dit kan ni icke komma?»
Löftet om levande vatten
37På högtidens sista och största dag stod Jesus där, och han ropade: »Om någon törs- tar, kom till mig och drick. 38Den som tror på mig, ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten, såsom Skriften säger.» 39Detta sade han om Anden, vilken de som kom till tro på honom skulle få. Ty Anden var ännu icke, eftersom Jesus ännu icke hade bli- vit förhärligad.
v 32. översteprästerm: inte bara den fungerande övers- teprästen utan ett ur det högre prästerskapet rekry- terat kollegium som innehade ledningen av kulten. v 35. eller: Inte tänker han gå till de grekisktalande judarna i förskingringen och undervisa dem? v 39. Meningen är att Anden ännu inte var given åt människorna.
40 ”Ex 105 595101: 0511 åxoöaacwe; röv 2.6wa Imi-tan! gle)/ov, 05115; 450er åÅnBaT); å ngoqnjmg' 41 å'ÄÄor åleyov, 0516; 50er å ngrög' vi då é'Äsyov, Mi] yåg än 117; Fahlau'az; å Xgmö; Eggs-roa ; 42 mix aj ygozqm'; ela-rev du 594 rm? anégyacro; Aawt'ö, xaci åxå BqBÅéey 177; web/u); å'nov 1711 Aowt'å, 6 ngto'; ågxsrau ; 43 axla/Lac ai?» åyévero år 114") ö'xÅcp åf aöto'v. 44 Tmi; åå 170810» åå aörä'w måaaa aöro'v, till” 06682; åmi- BacÄev ån” orörd? få; xeigacg.
45 'Hlöov 0131: 05 önngérau avgå; rm); ågxtegel'; mai Qazgwaufovg, md slam: amiral; åxs'ivor, Aui n' 067; ')jyåyers acÖ'm'v; 46 ånengänaaw oi åmygé- Tau, Oöås'nors åldlnaev cc"rw; ävögwnog. 47 ånsngenaaw (röv acirroZ; oi (Dacgwaci'm, Maj mi dual; nemlämaöe; 48 mi 'n; 534 röv ågxåwwv ånlatevaev si; orörd» ?? åx röv (Dagwafwv ; 49 åMå 6 59510; 0510; 6 m) ywaöaxwv röv va'/wu åmigacrof Sida:. 50 Äéysc deönuo; ngö; aö- tmig, å ålädw ngö; orörda: ngo'rego'v, sl; (1511 E 51 Maj 6 vo'yo; aj,.uöv xgz'vec röv ävögw- nov åå» [uj åxmio'y nga'rrov nazg” 065105 md yvqö n' natet; 52 ånsxglfönaaw xaci claw orörd), Maj mi 01) än 1:77; TocÅLÅau'oc; el; ågacömaov zaci ms du 6 ngoqnjm; än 117"; Falilafac; mix éyei'gsrou. aörcöv,
8: 12 Hålta: of»: 006102”; ålänaev 6 717006; Åå- ywv, ”E)/a') eZ/u rå (på); 105 xo'quov' å åxoÄauÖå'w £?qu (rå ,mj negmomjagy år 127 axou'q, ål./l” é'é'ez rå (på); 177; ((mig. 13 alarm: 051: acting") oi Öagt- Gaim, Zi) nsgi aeawroö yagtvgslg' aj gagrvgi'ac dov 05:e é'o'rw ålnaajg. 14 ånsxgc'ån 717006; md slam: acårolg, Käv åycb ,uacgrvga") nsgl åyowrcrö, ålnöaj; åam »? ,uacgwgc'oc juo'u, än 0250: 756681: 771601: md no'ö önaiyw' tips?; då 01% oi'åocrs nåder ågxoyau ?? nm? önåyw. 15 due—Z; mad 1171: aa'gxac avgiven, åyd) o'å ngvw o'ååévac. 16 xai ååv ngvw åå åya'), ?? ng'O'L; aj än?) ålnöwaj åorw, du pröva; 0137: sigt, ål).” åycb xai å nef/upa; ge. 17 md år np våyqo åå Tc?) önsrégq) ye'ygaattau ön 6150 åväga'mwv aj ,uacgwgt'a: ålnöaj; åauv. 18 53%!)
40Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är förvisso Profeten.» 41Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl Messias från Galileen? 42Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David bodde?» 43Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket, 44och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom. '
45 N är sedan rättstj änarna kommo tillbaka till översteprästerna och fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom hit?» "Tj änarna svarade: »Aldrig har någonmänniska så talat, som den mannen talar. » 47Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit för— villade? 48Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? 49Nej ; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.» 50Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom, och som själv var en av dem: 51 »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?» 52De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.»
8 KAPITLET
12Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall för- visso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.» 13Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäl- ler icke.» 1”*Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går. 151 dömen efter köttet; jag dömer ingen. 13 Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig. 171 eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
! 1
Oenighet bland folket för J eau, skull 40Några av folket som hörde dessa ord sade: »Säkerligen är han Profeten.» 41Andra sade: »Han är Messias.» Andra sade: »Inte kommer väl Messias från Galileen? 42Har inte Skriften sagt, att Messias skall komma från Davids säd och från byn Betlehem, där David var.» 43 Så uppstod oenighet bland folket för hans skull. 44Några av dem ville gripa honom, men ingen har hand på honom.
45Nu kom rättstjänarna till översteprästerna och fariseerna. Dessa sade: »Varför har ni inte fört honom hit?» 4” Rättstjänarna svarade: »Aldrig har en människa talat så.» ”Då sva- rade fariseerna dem: »Har också ni blivit vilse- förda? 43 Har någon av rådsherrarna börjat tro på honom? Eller någon av fariseerna? 49Nej. Men denna hop som inte känner lagen är för- bannad.» 50 N ikodemos, som förut hade kommit till honom och var en av rådsherrarna, sade då: 51 »Dömer vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?» 52De svarade honom: »Kanske också du är från Galileen? Forska och du skall se att Profeten inte utgår från Galileen.»
Jesus talar med judarna om sig själv 8: 12 Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret utan han skall hava livets ljus.» 13Då sade fariseerna till ho- nom: »Du vittnar om dig själv; ditt vittnes- mål är icke giltigt.» 14Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd sant, ty jag vet varifrån jag har kommit och varthän jag går. Men ni vet icke varifrån jag kommer eller varthän jag går. 15Ni dömer efter det yttre; jag dömer ingen. 16Skulle jag ock döma, är min dom en rätt dom, ty jag är icke ensam; med mig är han v 13. Jesu motståndare anlägger här ett enbart juri- diskt betraktelsesätt, medan Jesus i sitt svar ger orden »mitt vittnesbörd är sant» en vidare innebörd.
sint å ;tatg'tvgcöv nsgi (igen)-mö nazi ;tatgtvgsi nsgi tittat? (i né/twat; ys namjg. 19 å'Äsyov oöv ozö'tqö, Hoö åartv å namjg o'o'u ; ånengt'ev] ”Inaoög, Oö'ts s,,us oiöazrs oöts röv nazrs'gat yov' si si,/té ;r'jöstrs, nazi röv nazrégat ;to'v dv _ijöstrs. 20 Tot'ö'taz rå gaf/tatto: åÄäÅnasv åv tg?) yatå'owulamlq) åt- åäo'xwv åv rt?) isgcp' natt aåösi; ånt'atasv atti-röv, ö'tt oönw ålnMGst 75 (ögat atötoö.
21 Elnsv oöv nåltv atö'roig, ,Ej/Ul) Önåyw nazi Cnnjasté ys, natt sfv tg'j åyagrtg öyöv ånoOat- vsi'aOs' å'nov åytb önåyw Quel; o'å ååvaaäs åÄOsZ'v. 22 ålsyov oöv oi ”locöatim, MTjTL ånontsvsi satv- 1:o'v, du Äéyst, "Ono'v åycb åndyw 'ö/tsi; 013 öövazaös åÄÖst ; 23 nazi älsysv annat;, 'Y/tsi'; ån növ mim) åars', åycb ån növ även sittt ' dust; ån möta/0 mö xo'a/tov åars', åycb aim Silli åx mö ;to'a/tov toö'rov. 24 sinov oöv 13,1th ört ånoOazvslaBs åv wi; å/JOCQTLIOCLQ' öptöv' ååv yåg mj materian-ts å'rt åya') si/tt, ånoöazvsi'aöe åv tozi; åttatgrt'atz; önå'w. 25 å'Äsyov (röv aötqö, Zö 'tt'; al;. slnsv azö'toi';å =Incoög, Tajv ångjv å' TL xati ladd) öptiv; 26 nal/lå åxw nsgi ö/tcöv 10:2st nazi ngt'vstv' till” å ns'nwat; ,us 011170ng åa'rtv, xåyd) & ijxo'uaaz nazg= mimi)" möta; lala") ei; röv nda/lov. 27 min é'vaaocv ö'rt röv nat-rågat atöroi; é'Åsysv. 28 sinsv oöv annat; 6 ”Inaoög, ”Omv iii/mams röv viöv 105 åvögtbnov, 'to'rs yvtöasaös ö'rt åya') sittt, mtl än” s,,uazvraö natt?) o'åöév, åÄÄå xacÖtb; åöt'öotåév pts å namjg möra 10:26). 29 natt å né/twat; ;ts ”sr” ånoö åcrttv' (rön ågoijnév [18 gåvor», ö'rt åytb Tå dgsa'rå acting) notc'ö naiv-tors.
gäller såsom sant. 13Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern. som har sänt mig.» 19 Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader.»
20 Det var på det ställe där offerkist>rna sto- do som han talade dessa ord, medan han under- visade i helgedomen; men ingen bar hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
21Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dit jag går, dit kunnen I icke komma.» 22Då. sade judarna: »Icke vill han vil dräpa sig själv, eftersom han säger: ,Dit jag går, dit kunnen I icke komma,?» 23Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I åren av denna världen, jag är icke av denna världen. 24Därför sade jag till eder att [ skullen dö i edra synder; ty om I icke tron aut jag är den jag är, så skoleu I dö i edra synder.» 25Då frågade de honom: »Vem är du då '» Jesus svarade dem: »Det som jag redan från begyn- nelsen har uttalat för eder. 26Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men han som har sänt mig är sannfäidjg, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen.» 2"Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till den.
23Då sade J esus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I förstå att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig. 29 Och han som har sänt mig är ned mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
som har sänt mig. 17I eder lag är skrivet: vad två människor vittnar är giltigt. 18J ag vittnar om mig själv; om mig vittnar ock Fadern, som har sänt mig.» 19 Då sade de till honom: »Var är din Fader?» Jesus svarade: »Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni visste vem jag är, då skulle ni också veta vem min Fader är.» 20Dessa ord yttrade han, när han under- visade i templet på platsen invid penning- kistorna. Men ingen grep honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
Judarna ]rågar: Vem är du, Jem?
21Åter sade han till dem: »Jag går bort, och ni skall söka mig, men ni skall dö i er synd. Dit jag går kan ni icke komma.» 22Då sade judar- na: »Han tänker väl inte taga sitt liv, efter- som han säger: 'Dit jag går kan ni icke kom- ma'?» 23Han svarade dem: »Ni hör hemma härnere, jag är ovanifrån. Ni är av denna världen, jag är icke av denna världen. 24 Därför sade jag till er att ni skulle dö i edra synder. Ty om ni icke tror den som om sig själv säger 'Jag är', skall ni dö i edra synder.» 25Då sade de till honom: »Vem är du?» Jesus svarade dem: »Varför talar jag alls till er? 26Mycket har jag att säga om er, mycket att döma. Dock, han som har sänt mig är sannfärdig. Det jag har hört av honom, det säger jag till världen.» 27De förstod icke att han talade till dem om Fadern. zaDå sade Jesus: »När ni har upphöjt Människosonen, då skall ni förstå ordet 'Jag är' och att jag intet gör av mig själv, utan säger allt så som min Fader har lärt mig. Han
v 20. I templets förgård stod ett antal penningbe- hållare, vissa avsedda för avgifter till templet, andra för frivilliga gåvor; jfr Mark 12:41 ff. om änkans skärv. v 24. icke tror den som om sig själv säger 'Jag är', orda- grant: icke tror 'Jag är'. De grekiska orden för 'jag är' kan även betyda 'det är jag', t. ex. Mark 6:20. Men här torde orden syfta på det som Gud sade till Mose, 2 Mos 3:14: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är” har sänt mig till eder.» Orden 'jag är” är en förklaring av Gamla testamentets namn på 'Herren', vilket ansågs betyda 'han som är'. Vad Jesus vill säga är att han verkligen är den han ger sig ut för att vara: Guds son; jfr Jes 43:10. v 28. 'upphöjt: Liksom i Joh 12:32 framställes Jesu korsfästelse som hans gudomliga upphöjelse.
30 Taöroc aöro'ö ÄocÄoövro; arc/1102 åm'arevaow ei; oci-röv. 31 ”Elsy/ev 0611 6 ”177005; ngö; rof); nmwrsvxdra; aörq") ”Io'uöou'o'v;, ”E'åv mer; ,uer'mrs år rg?) Åo'yq) rg") åluq'), Blinda"); ,uozönroa' pou åars, 32 mi yvcbaeaös r?)» åÅ'erezaw, mi »? ålijöewc ålevösgcöael. öluäg.
33 ånsxglönaow argö; aöro'v, Enégluoc ”A,Bgocciy åayev mi 0156va öeåovieöxocyev mbnore' mö; a'å Äéyer; ö'rz ”EÅeöGegor yevåaeaöe ; 34 ånexgiön amiral; å ”Inaaög, ”Alma: å/n'yv Äéyw Öpir ö'rL nä; å 7501.ch rv'jv åpagri'ow 60616; åarw rä; åyocgrz'acg. 35 6 663 50510; 01”) näver år rä oixz'g ei; röv ocicövoc' ö vid; ,uåva si; röv ocirbvac. 36 ådw 051: 6 vid; åtrå; åisvösgcöay, ö'vrco; åÄeöÖsgor 506008. 37 olöoc ö'rl. cmégyo: ”fl/39056” åars' å/llå Cnreiré [ie åaroxreivou, än 6 Åo'yo; 6 End; o'å xwgai år Ö/dv. 38 & åycb éaögamoc noted rcj') nargi Ärxlcö' md dust; 01?» & åxoöcocrs mcgå roö nargö; norsi'rs. 39 ”Anexgiånaow xai sinar märg"), 'O narfyg åtrå»: ,Aögoca'y åarw. Äéyer ocöroi; å ”Incoög, Ei réxvoc roö ”Appareil; åare, rå 55an roö ”Aågaålu ånoreire. 40 1:61: ös” Cnreiré ,ue årm- xrsivou, ävögwnov ö; rip: ålåösmw 6/in ÅeÄåanac 17% ijxo'vacx nagel rm? 0501? roöro ”fl/390581]; 01334 ånofnaev. 41 Quai; noteire rd å'gyoc ro'ö nargö; äta")». sigma! märg"), 'H/isi; ån nogvsloc; oå yeysv- våyeöoc' åra: nocrégoc åxolue'v röv Bao'v. 42 einer aöroi; å ”Inaoög, Ei 6 066; narajg åyöv 171), ojyomäre är åyé, åycb yåg åx roö 0605 55771601: md fixa)” oööé ydg åar” å/iowro'ö Elf/710805, ål).” åxeivo'; lus ånéarszlsv. 43 Öcå rr' rfjv ÄaÄLo'w r1'7v åwj'u o'å ywa'mxsra ; ö'rL ai) öövocaöe åxoösw röv Äo'yov röv 87461). 44: dag?; éx roö TCOCTQÖQ ro'ö åra/36101) åaré mxi rå; åmövlufoc; roö natrgo'; ö/iöv ÖéÄere notsiv. åxsivo; åvögwnoxrövo; år än” dgr/j;, xoci år rg? ålneefg mix é'armrev, Ö'rl, mix å'arw åhjösmc år märg"). drew 20:15 rö ipsööog, ån röv iöiwv ÄaÄeZ, ö'rz wacom; åariv mai å nom'jg oc'öro'ö. 45 åya') då du r7)v åiyjöerow Ze'yw, 01”) maraöeré yor. 46 a'; åå åuc'öv åÅéyxez (.es negi å/iocgri'oc; ;
3" När han talade detta, kommo många till tro på honom. 31Då. sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »0111 I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; ” och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.» 33De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria' ?» 34Jesus svarade dem: »Sanner- ligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl. 35Men trålen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid. 36 Om nu Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria. 37J ag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder. 38Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.»
39De svarade och sade till honom: »När fader är ju Abraham.» Jesus sade till dem: »Åren I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gär- ningar. ” Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abra- ham. 41Nej, I gören eder faders gärningar. » De sade till honom: »Vi äro icke föddai äkten- skapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan.» 42Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig. 43Varför fatten I då icke vad jag talar? J 0 därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord. 441 haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 45Men mig tron I
som har sänt mig är med mig. 29Han har icke lämnat mig ensam, ty jag gör alltid det som behagar honom.» 30När han sade detta, kom många till tro på honom. 31Jesus sade då till de judar som bör- jat tro på honom: »Om ni står fast vid mitt ord, är ni i sanning mina lärjungar. 32Då skall ni lära känna sanningen, och sanningen skall göra eder fria.»
Jesus och Abraham
33Några svarade honom: »Vi är Abrahams säd och har aldrig varit trälar under någon. Hur kan du då säga 'Ni skall bli fria'? » 34Jesus svarade dcm: »Sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synden, han är syndens träl. 35Trälen stannar icke för alltid i huset, men sonen stannar för alltid. 36Därför, om Sonen gör eder fria, skall ni verkligen vara fria. 37Jag vet att ni är Abrahams säd, men ni står efter mitt liv, eftersom mitt ord ej har rum i eder. 38 Jag säger det som jag har skådat hos min Fader, och ni gör vad ni har hört av eder fader.» 39De svarade honom och sade: »Vår fader är Abraham. » Jesus sade till dem: »Vore ni Abrahams barn, gjorde ni Abrahams gärningar. ”Men nu står ni efter att döda mig, mig som har sagt er sanningen, så som jag hört den av Gud. 41Så gjorde icke Abraham. Nej, ni gör eder faders gärningar.» De svarade ho- nom: »Vi är icke födda i hor. En Fader har vi, och det är Gud.» 42Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, skulle ni älska mig, ty från Gud har jag utgått och från honom är jag kommen. Jag har icke kommit av mig själv, utan Han har sänt mig. 43Varför begriper ni icke vad jag säger? Därför att ni icke uthärdar att lyssna till mina ord. 44 Djävulen är eder fader, och vad eder fader har begär till, det villnigöra.
v 39. Jesus menar: Ni är visserligen Abrahams av- komlingar liksom Ismael, tjänstekvinnans son, men inte såsom Isak, hans rätta barn, eftersom ni inte har tro; jfr Gal 4:30. v 41. Som svaret i följande vers visar, åsyftar orden »Nej, ni gör eder faders gärningar», Jesajas strafftal, 57:3: »I barn av äktenskapsbrytare och skökor». Pro- feterna, som betraktade förbundet som ett äktenskap mellan Gud och Israel, använde detta bildspråk, när de talade till de judar som inte hade tro, t. ex. Hos 1:2—4.
SZ åhjdemv Äé'yw, && 'n' 151.487; 05 nwreösré ILOL; 47 å älv än 105 6805 få åriga-roc "505 6505 åxoöer ÖLå 'möro dual; aim åxoöe'rs, ö'u åx mö 6805 mån åaré.
48 *Anengönaaw oi ,Io'uöoclot md elnow acting"), O'Ö nodal"); Äéyoysv mig?; än Zayaglmg el m) nod öamdwov äga/,; ; 49 ånsxgiön ”Inaoög, ”Eycb åaruävw'u mix åxw, tiil/lå nya") röv narégoc ,uo'u, md tips?; årmäieré ,ue. 50 åycb då 015 (77165 njv öååaw pov' 50er å Cntöv md ngvwv. 51 åyhv åmjv Äéyco dub, åäv ng röv åyöv lo'yo'v mgåan, Gåvocrov 06 m) Gewgåan sig röv ocicövoc. 52 elyrow märg?) oi 'IovåacZor, Niiv åwöxocpev ö'n öouyo'vwv åxsg. ,Aögaåy ånéaawev nod oi ngorpiitou, xod ac Äéyag, ”Ec'w 'n; röv Äo'yov pov mgéan, ov, ,ufy yeöo'nrou, Oowo'rmv sig röv ocia'woc. 53 m) m) ,uef- Caw sl mö nargög åpc'öv ”Afgaäy, å'aug åms'Ooc- vev ; xml oi ngorp'iimt ånéöowov' u'wx cream-röv now?; ; 54 ånsngön ”Inao'ög, ”Edi: åycb åoåäaw ämm-röv, ?? 6630: 1401) oööév åauv' åouv å ymnig gav 6 åoådev ,ue, öv dual; Äéyere du 686; 75/15»: åatw' 55 md aim åyvéxorre oc'ö'ro'v, åycb åå oföoc ocin'öv. när si'mo ö'n mån olöoc aöto'v, 500/roa ('i/ww; 'ÖIqu rpeöamg' åMå oZöoc mörda: md röv Myou» 415105 med”). 56 ”A,Bgocålu å no:-tåg Que?»: åyacuzäaocro Zvac 7637 mjv åluégacv njv åmjv, md 83681: xai åxågn. 57 627101: 01% of ”IovöocZOL ngög aöröv, Hgv-rämna: ån) oö'nw åxeu; md ”A,Bgocåy åcbgocxozg ; 58 einer ati-mig ,Inaoög, *Alu'fyv ålev Äéyco åui'v, ngt» ”Aögocåp ysvéaBou åycb sig!. 59 17900: 051» Åldovg i'm Bri/Iwan! ån” aöro'v' ”Inaoög åå åxgö/Sn md 555108? ån 1:05 589017.
icke, just därför att jag talar sanning. 46Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke? 47 Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.»
43 Judarna svarade och sade till honom: »Hava * vi icke rätt, då. vi säga att du är en samarit och ' är besatt av en ond ande?» 49J esus svarade:» J ag ; är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.? 50Men jag söker icke min egen ära; en finnesl dock som söker den och som dömer. 51Samler- ' ligen, sannerligen säger jag eder: Den som hål- ler mitt ord, han skall aldrig någonsin se dö- i den.» 52Judarna sade till honom: »Nu förstå,? vi att du är besatt av en ond ande. Abraham ; har dött, så ock profeterna, och likväl säger] du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig i någonsin smaka döden.” 53Icke är väl du för- i mer än vår fader Abraham? Och han har juj dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör *
du då. dig själv '.!» 54Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så. vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I sägen vara eder Gud. 55Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord. 56Abra- ham, eder fader, fröjdade sig över att han skul- le fä se min dag. Han fick se den och blev glad.» 57Då. sade judarna till honom: »Femtio år . gammal är du icke ännu, och Abraham har du i sett!» 58Jesus sade till dem: »Sannerligen, san- ] nerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.»
”Då. togo de upp stenar för att kasta på' honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen. '
Mandråpare var han från begynnelsen. Och han står utanför sanningen, ty sanning finns ej i honom. När han ljuger, talar han ur sitt eget hjärta, ty han är en lögnare och lögnens fader. 45Men mig tror ni icke, därför att jag säger sanningen. 46Vem bland eder kan över- bevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig icke? 47 Den som är av Gud, han hör Guds ord. Men ni hör icke, därför att ni icke är av Gud.» 43Då svarade judarna honom och sade: »Sä- ger vi icke med rätta att du är en samarit och besatt av en ond ande?» 49Jesus svarade: »Jag är icke besatt av en ond ande, utan jag ärar min Fader. Ni däremot skymfar mig. 50Jag söker icke min egen ära: en finns dock som sö- ker den och som dömer. 51Sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig skåda döden.» 52Judarna sade till ho- nom: »Nu vet vi att du är besatt av en ond ande. Abraham dog, likaså profeterna. Men du säger: den som håller mitt ord, han skall aldrig smaka döden. 53Är du då större än vår fader Abraham, som är död? Också profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara»? 5(*Jesus svarade: »Om jag förhärligade mig själv, vore min härlighet intet; men det är min Fader som förhärligar mig, han, om vilken ni säger: 'Han är vår Gud”. Dock vet ni icke vem han är. 55Men jag känner honom, och om jag sade att jag icke känner honom, vore jag en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller hans ord. 56Eder fader Abraham jublade vid tanken att han skulle få se min dag. Han fick se den och fröjdade sig.» 57Då sade judarna: »Femtio år är du icke än och Abraham har du sett? » 58Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: »Jag är förrän Abraham blev till.» 59Då tog de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus drog sig undan och lämnade templet.
v 56. Åsyftar berättelsen om Isaks födelse, vilken be- kräftade löftet om den kommande Messias.
9: 1 Kau) nagåywv elöev dvdgwnov rvtpÅdv ån yeveräg. 2 md figcörno'ocv oc'Öro'v oi ,uocönroci ovå- roö Äéyovrsg, 'Paöfia', rL'; äyagrev, oöm; ?? of yoveZ'; aöroö, Zvoc wrp/lö; yen/71037; 3 ånsngan ”Inac/ä;, Görs edra; ijyozgrev o'ö're ai yovei; oc'åroö, d)./l, i'voc (pavegwöä rå ågyoc rm? 6.905 åv acting). 417,uä; öeZ ågyäåeoöat rå %'an roö néy- tpacvro'; ye å'w; ågégoc åarL'v' ågxerou vile,t ö're 05582; öövocrou ågyäCsoBou. 5 å'rocv åv rep m'a/up (I), (på; er”/u roö %ÖG/ÅO'U. 6roc5roc sindiv ämcoev xoguoci mai ånor'naev milda» åx roi)" nröoyrocrog, xai åyréönxev aöro'ö röv m;).öv åni rod; åmealyoö; 7 md skrev orörd), "Ynocys vizpau ei; r'fjv xoÄvp- Brjdgocv roi)" Ztlwäy ( ö ågwyve'öerou ”A:/team).- uévog). åarijlösv oöv Mau) åvr'guocro, nod 772081! Blénwv.
8 Oi 05» yer'rovs; mu) oi Oswgo'övre; aöröv rd ngöregov ö'rl, ngoooufrn; äv å'Äsyov, Oöx o'ö'ro'; åarcv å mcdvjysvo; md ngoaocrrcöv ; 9 å'ÅÄoc å'Äsyov å'rL Oöro'; åarrv' äMOt åleyov, Oöxl, åÄÄå (S'/ww; OC'ÖTCI) åarrv. åxel'vo; (file)/ev å'u ”E)/a') er”/u. 10 åleyov oöv OUÖTCZ), Hå"); od;! åvegbxanaäv ooo oi årpOocÅ/mr' ; 11 åarexgiän åervog, '0 ävdgw- no; 6 levd/reva; ”171005; arr/löv énoc'naev mxi ånéxgwév ,uo'v rm); årpGocÄym); md elarév ,uor ö'rL ”Ynocye ei; röv ZLÄwå/r md våpoa' åyreÅÖdw o'öv nod multi/Leva; åvéBÅerpoc. 12 nod elnocv orörd), 1105 50er éervo; ; Äéysr, Oim oföoc.
13 ”Ayoco'w aöröv vred; roc; (Docgwocfo'v; röv nare rvrplo'v. 14 771: då adö/fiocrov åv _7'7' åyégq 1 1 , I P 2 :— 1 , I 3 N rov mylov enomo'ev 0 Inom); mu, avemåsv owrov rm); åqJBaÅyoög. 15 ard/iw oöv ågörwv oc'Öröv md oi (Dagraocl'or yra"); åvéB/lerpev. å då cbrsv aö- roZ';, Hnlöv ånådnxév ,uo'u åni rod; åtpÖocÄ/ro'ég, md åvupå/mv, md Blénw. 16 å'Äeyov odv ån röv Öagzaafwv rwég, Oöx 350er mira; mcgå 0605 6 ävågamog, ö'rL rd cä/Sjöocrov oå meet. äMoa åå å'Åsyov, Ha"); öövocroa ävögwyro; åluocgrwÄd; rowcöroc omar—Zac noretv ; md axla/roc äv åv aöroig. 17 Åéywacv odv rq") rmplcjö mihv, Ti 02) Äéyez; ! 5 N (I , I I I 3 I ! yrsel. owrm), orL nvecpåsv om) roc; ochocÅ/w'v; ; o då eZnev ö'u Hem,—värn; åarc'v.
1När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. 2Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så. att han har blivit född blind?» 3Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans för- äldrar, utan så har skett, för att Guds gär- ! ningar skulle uppenbaras på honom. 4Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som 5 har sänt mig; natten kommer, då. ingen kan . verka. 5Så länge jag är i världen, är jag värl- ' dens ljus.» 6När han hade sagt detta, spottade han på 5 jorden och gjorde en deg av spotten och lade 5 degen på mannens ögon 7 och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det be- tyder uts änd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se. 5 8Då sade grannarna och andra som förut hade : sett honom såsom tiggare: >>Är detta icke den 5 man som satt och tiggde ?» 9Somliga svarade: | »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är 5 lik honom.» Själv sade han: »Jag är len man- , nen.» 10Och de frågade honom: »Hum blevo I då dina ögon öppnade?» 11 Han svarade: »Den 5 man som heter Jesus gjorde en deg O(h smorde | | därmed mina ögon och sade till mig: *Gå bort till Siloam och två dig.” Jag gick då. dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» 12De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.»
13 Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna. 140011 det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öpp- nade hans ögon. 15När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan - jag se.» 16Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke 5 håller sabbaten.» Andra sade: »Han skulle 5 någon som är syndare kunna gör], sådana | tecken?» Så funnos bland dem strdiga me- 5
säger du själv om honom, då det ju var dina ; L
1Bäst han gick, fick han se en man som var född blind. 2Då frågade hans lärjungar honom: »Rabbi, är det han eller hans föräldrar som har syndat, så att han föddes blind?» 3Jesus svarade: »Varken han eller hans föräldrar har syndat, utan detta har skett för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. 4Vi måste göra hans verk som har sänt mig, medan dagen varar. Natten kommer, då ingen kan verka. 5'Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» 6Då han hade sagt detta, spottade han på marken, gjorde en deg av spotten, lade degen på mannens ögon 7och sade till honom: »Gå och tvätta dig i dammen Siloa » (Siloa betyder sänd). Mannen gick dit och tvättade sig och återvände seende.
3Grannarna och de som förut hade sett honom som tiggare sade nu: >>Är det inte han som satt och tiggde?» 9Somliga sade: »Ja, det är han», andra åter: »Nej, men han är bra lik honom.» Själv sade han: »Det är jag.» 10De frågade honom: >>Hur öppnades dina ögon?» 11Han svarade: »Han som heter Jesus gjorde en deg och smorde mina ögon och sade: ”Gå till Silca och tvätta dig”. Så gick jag dit och tvättade mig, och jag såg.» 12 De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag inte.»
Farisecrm förhör mannen
13De förde den förut blinde till fariseerna. 14Det var sabbat den dagen, då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. 15Nu frågade också fariseerna honom, hur han hade fått sin syn, och han svarade dem: »Han lade en deg på mina ögon, så tvättade jag mig, och nu
v 2. Se Joh 1:38 »De svarade honom: 'Rabbi' (det be— tyder mästare)». v 3. Guds verk åsyftar de 'tecken', som omnämns bl. a. i Joh 2:11. Mannen var född blind för att Jesus genom att bota honom skulle visa judarna. att han var Guds son. v 4. medan dagen varar =medan jag lever bland er. v 7. Till dammen Silca leddes (sändes) vatten från den utanför stadsmuren belägna Gihonkällan. Den inne- höll alltså källvatten, 'levande' vatten, ”livets vatten'; jfr Joh 4:10-14; 7:38.
18 0574 åm'arevo'ocv döv oi =Io'uöoci'ot negi orö- roö ö'u rjv rvrplög mtl åvéplswev, åtog (S'-rov åtpcövnaocv rm); yovel'g 055105 roi)" åva/Slézpavrog 19 md ågcömaocv OZ'Ö'L'O'ÖQ Äéyovreg, Oöm'g åauv ö vid; Öyöv, öv dual; Åéyere ('>'-n. wtpÅög åyevmjön ; mög oåv 618316; äga; 20 ånsxglöno'ocv (röv oi yovel'g on?-5017 xoci show, Oi'öoguev än 0516; åa'nv ö vid; rjlucöv mu) ö'u wrp/låg åysvvrjö'q' 21 mög öé väv Månar oöx oi'åozpsv, ?? 'n'; övatésv däraf)" rm); åQJÖocÄ/rmlg rjuelg mån ol'öocpev' ac'fmiv égamj- oats, ålma'ocv %'st, orörd; magi åawwö Åahjaet. 22 rocöroc elnocv oi yovsl'g amkm? å'u åtpoBoöv'L'o 1:0ng ”Iwöou'ovg, n'ån yåg avvetéöswro oi =Io'v- ödlor Zvoc åäv ru; aöröv åyolowjay Xgmo'v, ånoavva'ywyog yévmou. 23 öw'z 101310 oi yovsi'g 006105 ela—cow ö'u 'Hlmlocv åxsr, orörda: énsgw'nj- (roc-rs.
24 ”E(pa'wnaocv oöv röv å'vögwnov éx öevtégov ög äv wgoÄo'g xai show oc'årcj'), Aög Öo'éocv tg?) Geir ålagt; oi'öocyev ön 0510; 6 ävögwnog &].ch- rwlo'g åauv. 25å7zexgr'617 oöv åxel'vog, E'Z åmrwlo'g éanv 01% där Ev olöoz, å'u 'wqalög älv ägu Blénw. 26 elnocv oöv möra"), Ti ånor'naév O'OL; mög fivoréév O'OU 1:01); årpGaÄ/roög; 27 åns— ngön aötolg, EZnov 15,1er 17697 mtl aöx åxoöaoms' u' nähv Oélers åxoöew; m) xai 'åusl'g Bålsta an)-mö ,uocOrjroci yevéaåou; 28 xai åla/.ådgnaocv aöröv xoci skrov, Ef) ,uocön'njg sl åxsfvo'v, åluei'g öé rm? M wöaéwg ärr/räv yaönmf ' 29 åns—Zg oi'åoqrev ö'n Mwöaei' Äslälnxsv å Öeög, toörov öé oöu older/rev nåGev åatlv. 30 ånengön å ävögamog md eZnsv aöroi'g, ”Ev 106169 våg tö Gav/.cocaröv 50er än 'åluel'g o'ön oi'öoc're :rzöösv åan'v, md åvoufév ,uov 1:01); åqiöocllumig. 31 olåazlusv ö'u åmrwlcöv 6 086; 01374 åxmiea, ål).” åäv ng Geoasårjg ?) mai 'L'Ö Här/lao: 47:51:06 nom" 106101) åxaöet. 32 än 1013 ociövog mln åxmiaön än
ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.»
13 Men judarna trodde icke att han hade varit * blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannens föräldrar, hans som hade fått sin syn. 19 Dem frågade de och sade: »Är detta eder : son, den som I sägen vara född blind? Huru *1 kommer det då till, att han nu kan se ?» 20Då svarade hans föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi. 21Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.» 22Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade för judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. 23 Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.» 24=Då kallade de för andra gången till sig man- nen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.» 25 Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.» 26Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon ?» 27Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lär- jungar ?» 2f*Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses” lär- jungar. ” Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.» 30Mannen svarade och sade till dem: »J a, däri ligger det förunderliga, att I icke veten var- ifrån han är, och ändå har han öppnat mina 1 ögon. 31Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör
ser jag.» 16Då sade några av fariseerna: »Den mannen är inte från Gud, ty han håller inte sabbaten.» Andra sade: >>Hur kan en syndare göra sådana tecken ?» Så hade de skilda meningar. 17Äter frågade de den blinde: »Vad säger du själv om honom, eftersom han öpp- nade dina ögon?» — »Att han är en profet»,
svarade mannen. 18 Men judarna ville inte tro att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig den botades föräldrar. 19Dem frågade de: , »Är det här er son, som ni säger vara född blind? Hur kommer det sig då att han nu kan se?» 20Föräldrarna svarade: »Att det här är vår son och att han föddes blind, det vet vi. ”Hur det kommer sig att han nu kan se, det vet vi inte, inte heller vem som öppnade hans ögon. Fråga honom själv! Han har åldern inne och kan själv svara för sig.» 22Så sade hans föräldrar, därför att de var rädda för judarna. Ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. 23Och det var därför som mannens föräldrar sade: »Han har åldern inne. Fråga honom själv!»
24Då kallade de för andra gången till sig man- nen som hade varit blind och sade till honom: »Giv Gud äran! Vi vet, att den där mannen är en syndare.» —- 25 »Om han är en syndare, det vet jag inte», svarade han, »men ett vet jag, att jag var blind, och att jag nu ser.» 26De frågade: »Vad gjorde han med dig? Hur gick det till när han öppnade dina ögon?» —— 27 »Det har jag redan sagt er,» svarade han, »men ni ville inte höra på mig. Varför villni höra det om igen? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?» 23Då snäste de av honom och sade: »Lärjunge till honom kan du vara själv! Vi är Mose lär— jungar. 29Till Mose har Gud talat, det vet vi, men varifrån den mannen kommer, det vet vi inte.» —— 30 »Just det är det märkvärdiga», svarade mannen, »ni vet inte varifrån han
v 24. Giv Gud äran är en gammaltestamentlig formel (Josua 7:19), liktydig med ”du är nu försvuren att säga sanningen'.
'ijvoré'év rr; årpOorÅ/wå; rvrplm'i ycysvvmrévrm' 33 ei [m) äv oö'ro; norgå 0805, o'Öx åöövorro noreiv oööév. 34 ånsxgr'Brjaorv xori elnov orörd), ”Ev å/rorgrr'orr; 013 åyevvrjör); öÅo;, xori rn) örådaxer; rj/rä; ; xori åäéBoriov oröröv å'åw.
35 "Hxavaev ”117006; å'rl, éééåoriov oröröv å'Ew, Mori eögdw oröröv siarev, Ef) mars'ösr; si; röv viöv roö ångaGno'u; 36 ånsxgr'än åneivo; xori sinev, Kari ri; åarrv, mSgre, ivor mareöo'ru si; oröro'v; 37 827181: orörd) å 'Inaoög, Kari Erbgorxor; oröråv arori å Äorlröv ,usrå o'o'ö åxeivö; åarrv. 38 å åå é'rpn, Hrcre'öw, några xori ngoaexövnasv orörd). 39 norr) skrev 6 ”Inao'ög, Ei; Hei/ror &”de ei; röv m'a/rov roörov ålöov, iver oi [uf] Blénovrs; Blénwarv xori oi BÄénovrs; rvrpÄoi yévrovrorr.
40 ”onvaorv åar röv Öargraorr'wv ror'öror oi per” oröro'ö å'vrsg, mari därav orörd"), Mr) ;rori rjuei; rvrpÅor' åalusv ; 41 sinev oröroi; å ”Inao'ög, Ei rvrpioi års, o'öx äv size-re åyagrr'orv' väv åå Äs'yere ö'rr Blénoysv' ?? åyorgrr'or åuc'öv ,ue'ver.
Första Johannesbrevet 1: 1—2: 1 7
Grundtexten
1: 1 a0 Öv åar= ågxr'j;, & åarnm'oguev, ö éwgrixor/rev roi; årpöorlrroi; 17,1rröv, ö” åäsorarilueöor xori ori xs'r'ge; åhöv åzprjlärpnaorv, yrsel ror? Äöyo'v rii; erj; — 2 xori rj Can) årporvsgéön, arori éwgc'rxor/rsv xori ;rorgrvgo'öysv xori åaroryys'MO/rsv 'å/ri'v r'fjv (rofyv rrjv orirövrov 'fy'rr; äv ned; röv norrégor vrori årporve- gcbön 1?va — 3 6 éwgäxor/rev xori åxnxo'ar/rev åyroryyéÅÄolrev uori 'å/riv, ivor xori dust; xorvwvr'orv å'gmrs ,usO, åheim xori ?? xorvwvr'or åå ij åyerégor ,usrå ror? norrgö; xorr' lie-rå rm"; vioö oröroö ”Inom? ngroö. 4xori roröror ygärpopev äga?; iver å xorgå åyå'w å nsnlngroluévn.
hans vilja, då hör han honom. 32Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. 33Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.» (”De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom.
35Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut ' honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen ?» 36 Han sva- ( rade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig % det, så att jag kan tro på honom.» 37Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.» 33 Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
39 Och Jesus sade: »Till en dom har jag kom- mit hit i världen, för att de som icke se skola i varda seende, och för att de som se skola varda blinda.» ”När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» ”Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»
1917 års översättning
1 KAPITLET |
1Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. 2Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom och : förkunna för eder livet, det eviga, som var hos ; Fadern och uppenbarades för oss. 3.1 a, det vi . hava sett och hört, det förkunna vi ock för ; eder, på det att också I mån hava gemenskap ! med oss; och vi hava vår gemenskap med Fa- | dern och med hans Son, Jesus Kristus. 4Och vi % skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva ; fullkomlig. j 1 | SOU 1968:65
kommer, och ändå öppnade han mina ögon. 31Vi vet att Gud inte hör syndare, men den som fruktar Gud och gör hans vilja, han blir bönhörd. 32Aldrig någonsin har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. 330m den mamien inte vore från Gud, hade han ingenting kunnat göra.» 34 De svarade honom: »Du är alltigenom född i synd, och du vill undervisa oss!» Så stötte de ut honom.
35Jesus fick höra att mannen hade blivit utstött, och när han träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» 36Han sva- rade: »Herre, vem är han då? Jag vill gärna tro på honom.» — 37 »Du har sett honom,» svarade Jesus, »det är han som talar med dig.» — 38 »Jag tror, Herre», svarade mannen och föll på knä för honom. 39 Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som är blinda skall se, och för att de som ser skall bli blinda.» 40Några fariseer som stod i hans närhet hörde detta och sade: »Är det kanske vi som är blinda?» 41Jesus svarade: »Om ni vore blinda, så hade ni ingen synd. Men nu säger ni: 'Vi ser”. Därför står er synd kvar.»
Kommitténs förslag till kyrkobibel Livets ord
1: 1Om det som var från begynnelsen, det vi har hört och sett, det våra ögon skådat och våra händer känt, om livets ord — 2det livet framträdde synligt, vi har sett det och vittnar därom och förkunnar för er detta eviga liv, som var hos Fadern och blev synligt för oss —— 3om detta som vi har sett och hört talar vi till er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Vi åter har gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. 4Så skriver vi detta för att vår glädje skall bli fullkomnad.
5 Kort åarrv orörr; ?? åyyeir'or 771: åxnzo'or/rev ån” oröroö tract åvoryyéiioyev ö/riv, ört (i 656; rpc'ö; åarrv arori axorr'or åv orört?) mix åarrv oöåaur'or. 6 ”Eåv since/rev ö'rr zorvrovr'orv åxoyev yer” orörm'i xori åv rcj') axörer negurorrÖ/rev, wevööyeöor xori mi aroroö/rev rrjv åÄrjOerorv' 7 ååv åå åv rg?) rpwri negrnorröirev ri); orörd; åarrv åv rg?) rpcorr', xorvw- vr'orv åxolrev ,uer” ålirjlwv xori rå ari/ror ”Inom? rmi nimi orörmi xorBargr'Cer frå/rä; ånö ordan; (irrargrr'org. 8 ååv since/rev ö'rr å/rorgrr'orv mix åxoprev, åarvrmi; niorva'iprev xori rj ålvjöeror mix å'o'rrv åv rihiv. 9 ååv åyoÅoyrö/rev rå; å/rorgrr'or; åaröv, mord; åarrv Mori ör'zrorro; ivor år)??? rju'r'v rå; å/rorgrr'or; xori xoröorgt'ay åtrå; ÖJZÖ nder]; åörm'org. 10 ååv einen/rev örr mix rjrrorgrvjxor/rev, weöarnv normi/rev orörÖv mari å zlo'yo; orörm'i mix åarrv åv å/er.
2: l Tenvr'or [ua/v, rorrirar ygdrpw öluiv iver yr) å/räprnre. xori åäv rr; åyägrn, :rorgrixinrov åxo- ,uev vred; röv arorrégor, ”lnamiv Xgraro'v år'xorrov' 2 xori orörd; Mora/rå; åarrv negi rcöv å/rorgrråiv rj/rröv, oö negi rröv rjluere'ng åå ,rro'vov åÅÅå xori negi ö'Åm) roö xo'quov.
3 Kari åv rmirrp yrva'JUMO/rev å'rr åyvcöaroryev oröröv, ååv rå; åvrolå; orörmi med)/rev. 46 Åe'ywv ö'rr ”Eyvcoxor oröro'v, xori rå; åvroldr; orörmi m) rngcöv, rpeöarr); åarr'v, xori e”v roörrp rj åhjöeror mix åarrv' 5 6; ” äv meg? orörmi röv lo'yov, åÅnOrI); åv rmirrp rj (i)/rim; rmi Hemi rereier'wrorr. e”v roörcp yrvrömrolrev å'rr e”v orörqö ått/rev" 6 6 Äéywv åv orörd) ,ue'verv årper'ÄeL xorörb; åzeivo; negrendrrjaev xarl orörd; mira); stegrarorreiv. 7 ”Ayamyror', mix åvrol'rjv xorrv'åv ygärpw öyiv, du, åvro/l'iyv nor/lortåv öv ei'xere ån” ågxäg' ?? åvroinj ?? yrorlorrd åarrv å Äo'yo; öv rinoöo'orre. SnäÅrv övre/löv xormjv ygäng ö/ir'v, ö' åarrv ålnöå; åv orörqö xori åv riyiv, du 15 (morfar norgri- yerort xori rå (på); rd åÄnBLvriv 77617 rporr'ver.
5Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes i honom. 6Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen. 7Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och san— ningen är icke i oss. ”Om vi bekänna våra syn- der, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.
2 KAPITLET
1Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; 2och han är för- seningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens.
3Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud. 4Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. 5Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom. 6Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra som Han vandrade.
7Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder, utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta gamla bud är ordet som I haven fått höra. 8På samma gång är det dock ett nytt bud jag skriver till eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan. ”Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu alltjämt i mörkret. 10 Den som älskar sin broder,
Gud är ljus. Att vandra i ljuset 5Detta är budskapet som vi har hört från ho- nom och för vidare till er: Gud är ljus, och intet mörker finns i honom. 6Om vi säger: »Vi har gemenskap med honom», men vandrar i mörk- ret, då ljuger vi och gör inte sanningen. 7Men om vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8Om vi säger: »Vi är utan synd», vilseleder vi oss , själva, och sanningen är inte i oss. ”Men om vi bekänner våra synder, är han trofast och rätt- färdig, så att han förlåter våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger: »Vi har inte syndat», gör vi honom till lögnare, och hans ord är inte i oss.
2: 1 Mina barn, jag skriver detta till er för att ni inte skall synda. Men skulle någon synda, har vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig. 2Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra, utan för hela världens.
Kärleksbudet —— gammalt men ändå nytt
”Att vi har lärt känna honom vet vi därigenom att vi håller hans bud. 4Den som säger att han har lärt känna honom och inte håller hans bud, han är en lögnare, och sanningen är inte i honom. 5Den äter som håller fast vid hans ord, i honom är Guds kärlek i sanning fullkomnad. Därav vet vi att vi är i honom. 6Den som säger sig förbli i honom, han är skyldig att själv så vandra som Han vandrade. 7Mina älskade, vad jag skriver till er ärinte ett nytt bud utan det gamla bud som ni från bör- jan ägde. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. 8På samma gång är det bud som jag skriver till er ett nytt bud — nytt, ty det har
v 9. trofast och rättfärdig: I sitt förbund med Israel framträder Gud som nådig, barmhärtig, trofast och rättfärdig, 2 Mos 34:6 f. Dessa egenskaper står var- andra mycket nära. I det nya förbundet genom Jesus Kristus håller Gud sina löften om att förlåta, Jer 31:34. Förbundstrohet är innebörden i de båda gam- maltestamentliga uttryck som här samanställts.
9 Ö Äe'ywv åv rgr") rprori eivorr xori röv åöeÅrpöv orörmi ,uro'åiv åv ri)" oxo-rig åarr'v åre; den. 10 å åyornc'öv röv döeirpöv orörmi åv rg?) rpcori ,uéver, xori axåvåorlov åv orörd) mix åarrv' 11 å då ,urrraiv röv ååeigvöv orörm')" åv r?? oxo-rig åariv xart åv rä axorr'g negmorrei, xort mix oiöev arm'i öaråyer, ört i? axorr'or årörplwaev roö; årpBorÅymi; arörmi .
12 ngrpro ö/riv, rexvr'or, ö'rr årpéwvrarr öyiv ari ri/rorgrr'orr örå rö öva/ror oröroö. 13 ygoirpw fri/riv, :rrorre'geg, å'rr åyvröxorre röv än” ågxrjg. ygårpw til/LIV, veorvr'axor, ört vevrxrjxorre röv yrovngo'v.
14 "Ej/garva ö,:riv, arorrör'or, ö'rr åyvrbxorre röv arorre'gor. é'ygorrpor örriv, norre'geg, ö'rr åyvröxorre röv än” ågxäg. å'ygorwar öluiv, veorvr'cmor, ö'rr iaxogor' åare xari 6 16310; rmi Gemi åv öyiv ;re'ver xori vevrxrjxorre röv nov'qgöv.
151111) åyorzrräre röv xdquov mjöå rå åv rg") xo'oyrrp. åäv rr; år)/orm? röv xo'a/rov, mix å'o'rrv ?? år)/änn rm'i norrgö; åv orörrji' 16 än näv rd åv rg”) xäolurp, rj åmfivpr'ar 1:77; aorgxö; xort rj ånrö'uirr'or rröv årpöarlljrr'öv xori ij ålaråover'or roö filar), mix å'o'rrv åx rm'i nor-1:96; åMå åx rm? m'a/rm) åarr'v. 17 xori å xo'rmo; norgdyerorr xori rj ånräv/rr'or arörm'i, å då nattliv rö Oe'Ämror rmi demi ,Lréver ei; röv orirövar.
Mattheusevangeliet 5:1—20; 6:19—7:29
Grundtexten
5: 1 ”I ödw öå roö; ö'xio'v; åvéfin ei; rd ögog' xori xorOr'aorvro; orörmi ngom'jlöorv orört?) oi ,uorönrori orörmi' 2 xort åvor'Eor; rå aro'yor orörmi åör'åoroxev orörmi; Åe'ycov,
3 Maxdgror oi nrwxoi rg?) :rrveöluorrr, ö'rr arörrliv åarrv ?? Humidor röv migorvdiv.
han förbliver i ljuset och i honom är intet som länder till fall. 11 Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret. har för- blindat hans ögon.
12 Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna ! äro eder förlåtna för hans namns skull. 13J ag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I haven övervunnit den onde. 14Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder, I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord för- bliver i eder, och I haven övervunnit den onde. 15Älsken icke världen, ej heller vad som äri världen. Om någon älskar världen, så är Fa- derns kärlek icke i honom. 16Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens be- gärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av Fadern, utan av världen. 1"Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen.
1917 års översättning
5 KAPITLET
När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom. 2Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
3 »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. 4Saliga äro de som sörja,
blivit sanning i honom och bland er. Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. ”Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder, han är ännu kvarimörkret. 10Den som älskar sin broder, han förblir i ljuset och bringar ingen på fall. 11Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han är på väg, ty mörkret har gjort hans ögon blinda.
Att känna Gud och göra hans vilja
12J ag skriver till er, barn, ty era synder är för- låtna för hans namns skull. 13J ag skriver till er, fäder, ty nu känner ni honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, ynglingar, ty ni har segrat över den onde.
14J a, jag har skrivit till er, barn, ty nu känner ni Fadern. Jag har skrivit till er, fäder, ty nu känner ni honom som är från begyrmelsen. Jag har skrivit till er, ynglingar, ty ni är starka, Guds ord förblir i er och ni har segrat över den onde. 15Älska icke världen, ej heller det som är i världen. Om någon älskar världen, då är inte Faderns kärlek i honom. 16Ty allt som är i världen, köttets lust och ögonens lust och lever- nets högfärd, det är icke av Fadern utan av världen. 17Världen förgår, så ock dess lusta. Men den som gör Guds vilja förbliver evinner- ligen.
Kommitténs förslag till kyrkobibel
JESU BERGSPREDIKAN 5: 1 När han fick se folkskarorna, gick han upp på berget. Och då han hade satt sig ned kom hans lärjungar fram till honom. 2Då tog han till orda och undervisade dem:
Saligpr'isn'lngarna 3 »Saliga de i anden fattiga, ty dem hör himmel- riket till.
4 ,uorxägror oi nevemivreg, ö'rr oröroi norgerx/lnööaovrorr. 5 ,uorxrfgror oi ngareig, ö'rr orörol xlngovojmjamiarv r'rjv gräv. 6 ;rorxägror oi nererJvre; xorl örrpriivre; rrjv örxorroaövnv, å'rr oröroi xogroraövjoovrorr. 7 yorxdgror oi ålerjluoveg, å'rr oröroi ålenön'aovrorr. 8 ,uorxägrot oi xoreorgoi 177 xorgör'q, ö'rr oröroi röv Geöv öwovrorr. 9 ,uorxågror oi eignvonoror', ört oröroi vici Hemi xinörjaovrorr. 10 ,uorxrigror oi öeåtwy/révor åvexev årxorroaö- ”75: än orörröv åarrv ij Borarler'or röv oögorvröv. 11 ,uorxrigror' åore å'rorv överör'aroorv ö,:rä; xori åta'JEwrnv xori einwarv näv novngöv xorö” örrriiv rpevöölrevor åvexev åyoö' 12 xorr'gere xori år)/or).- Åräaöe, än 6 uroöö; rinröv noir); åv roi; migorvolg' mira); våg åör'roåorv rmi; ngorprjror; rm); ngö öpcöv.
13 'eri; åcre rö ålar; rä; 717; ååv öå rö dior; ,uwgorvägj, åv rivt åÄqujaerorr ; ei; miöåv iaxöet ått ei lm) BÄnÖijvorr åZ-"co xori xorroryrorreioaort önö råiv åvögcbnwv. 14 'Yrrei; åare rö (på); rm'i xo'aluov. mi åövorrorr no'Är; xgv/S'rjvorr ånrivw ö'gov; xerye'vn' 15 miöå xorr'ovarv Äöxvov xorl rröe'orarv oröröv önö röv pro'örov ål).” ånl rnv Ävxvr'orv, xori loi/mer näarv roi; åv rf)" oixr'qr. 16 mira); Zogu- rprirw rö (på); öludiv åmgoaöev röv åvöga'mwv, ö'yrw; iåroorv öucöv rör xorÄd ågyor xarl åofriawarv röv norre'gor öyröv röv åv roi; oögorvoi'; .
ty de skola bliva tröstade. 5Saliga äro de sakt— modiga, ty de skola besitta jorden. ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. 7Saliga äro de barm- härtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. 8Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud. ”Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn. 10Saliga. äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmel- riket till. 11J a, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och san- ningslöst säga allt ont mot eder. 12Glädjens ' och fröj den eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.
131 ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att ' kastas ut och trampas ned av människorna. 1**I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? 15Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. 1” På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.
4Saliga de bedrövade, ty de skall bli tröstade. 5Saliga de saktmodiga, ty de skall besitta jor- den. 6Saliga de som hungrar och törstar efter rätt- färdigheten, ty de skall bli mättade. 7Saliga de barmhärtiga, ty dem skall barm- härtighet ske. (”Saliga de i hjärtat rena, ty de skall se Gud. ”Saliga de som främjar frid, ty de skall kallas Guds barn. 10Saliga de som förföljes för rättfärdighetens skull, ty dem hör himmelriket till. 11 Saliga är ni, när de för min skull smädar och förföljer er och sanningslöst säger allt ont om er. 12Gläd er och jubla, ty er lön blir stor i him— melen. Så förföljde de profeterna som var före
er.
13N i är jordens salt. Om saltet mister sin sälta, hur skall det då bli salt igen? Till intet duger det annat än att kastas ut och trampas ned av människorna. 14Ni är världens ljus. Icke kan en stad döljas som ligger på ett berg. 15Ej heller tänder man ett ljus för att sätta det under skäppan. I ljusstaken sätter man det, och så lyser det för alla i huset. 16 Så skall ert ljus lysa inför människorna, för att de må se edra goda gärningar och prisa er Fader i himmelen.
v 13. Bilden av saltet som mister sin sälta och kastas ut under människornas fötter kan förklaras med det ännu bland beduiner förekommande bruket av salt- plattor i primitiva ugnar, där saltet då kamelspill— ning förbränns först påskyndar förbränningen men sedan genom en kemisk förändring får motsatt ver- kan. De obrukbara saltplattorna kunde användas som vägfyllnad. v 15. I texten står: »lampa På. lampstället sattes den». Ljus och ljusstake (i vår mening) förekom inte. Den antika lampan var en platt keramiklampa med greps. Fylld med olja och med veke sattes den på lampstället. Med skappa avses den sädesbinge som normalt stod i köket för utfodring av husdjuren. — Motivering för bevarandet av »ljus», »ljusstake» återfinns i kommitténs betänkande, &. 170.
17. Mi; voyl'mjrs ö'u 771601; xaroclöaou röv va'/rov ij mög ngoqnjtocg' 05% 771001» xoctocÄÖGou tili/lå
nu , 1 I , C _! H 91 nlngwaou. 18 a/mv yag Åeyw vara), ewg av
I (' 9 I ! C _ 3— (| )! ! I nagelön o oveowog mu 17 yn, twtoc av 7) mot xsgocwc 023 My nagélön ånö 106 va'/mv åwg äv mia/roc yémrou. 19 ög åc'w 051: 115027 ,uL'ow röv åvroÄc'öv roéraw få»: ålaxiatwv md åtöäåy min»; 101); åvögcönovg, åldxwrog xÅnOåasmL år 127 Bom- Äsfq n?n: oögocvdw' 6; 6” äv yra/nian md ötödén, 0570; ,uéyocg xinöwjasmc åv 177 Baotian; få»: o'ågowcöv. 20 Åéyw yåg 15,1er ö'u ååv [må nsgw- aeföan Que?»: 1j ömaaoaöm nÅeZov n?n: ygaluyoc-
I I I 3 i , I , !
rean: mu Öagwouwv, av I"? students EL; "mv BocatÅet'aw 1651: Oöpowöv.
19. M?) Önaavgc'ljere ålulv Gnaowgoög åni 117;
_ t'l ! I ..4 9 I I (I yng, 07:01) 077; mu ngcng atpawå'et, mu onov xléntau öaogv'craovaw mu) x/lénrovaw' 20 Gn-
I I (' N I 3 3 N ?! o'owgté'eta 68 nu”: Önaavgo'ug ev ocgowcp, mm; 0518 0ng oiite ,Bgcöcng åtpowL'CeL, md å'nov xlénmz 013 åtogöaaovaw oåöå xléntooaw' 21 å'nov yäg åovw å Önaowgo'g om), 8”er å'arou xoci 7? %agöfcx aov.
22 'O Mxvog mö acbyocto'g 50"er å åguöocljuo'g. ååv 051) 27 å ågpöoclluög ao'u ånloög, 5101: "få cd)/wi aov (pcotswöv å'crou' 23 56011 då 6 åqjeocÄ/w'g ao'v nomgög 77, (S'/lov TÖ cc?),ud O'O'U axorewöv åla-vou.
, 1" I N ! ) I I 5 I I , er om: ro (pw; 10 av crm www; som, 10 (morog no'crov.
24 013652; döva-[ou Övai ang'OLg öo'uÄsv'sw' ?? yåg röv åvoc ,uzmjaet mtl röv ångor åyocmjoet, ij évög åvöéåsrou md wii årégov aarwpgomjaa' o'Ö öövocaÖs 0863") öovleöew md ,uocluwvä.
25 Am”: möta Åéyco dala), ,m'y luger/wåra 7:37 grum? ducöv Tämän/1718 ij n' nin-ce, ,unöé uj") acéyau fålucöv 'n' åvöömyaös' 013952 17 wuxvj nÅsZo'v 50er 177; tgoqaäg md tö cd)/roc 1013 åvöö/rocrog ; 26 å/rfilé- wat-rs sig rå nsrswå 105 oögowo'ö än 01”) anez'goww oööé Oegfé'ocaw oööå avväyo'uaw sig ånoörjmg, md å nattåg 'Ö/tc'öv å O'Ögo'wwg 'tgétpu fxö'ni' o'Öx Que?; ,uc'iÅÄov ömmégere min?»): 27 a'; ös” åf 'öuäw yengöv öövocrou, ngoaöelvou ån!) mjv 7524-
17I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att full- borda. 13Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. 19Där- för, den som upphäver ett av de minsta bland , dessa bud och lär människorna så, han skall _, räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket. 20Ty ? jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så sko- len I icke komma in i himmelriket. 6 KAPITLET
19 Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, 2"utan samlen eder skatter i himme- len, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. 21Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.
” Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så. får hela din kropp ljus. 23Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då. icke mörkret!
24Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.
25Därför säger jag eder: Gören eder icke be- kymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? 26Sen på fäg- larna under himmelen: de så. icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och lik- väl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? 27 Vilken av eder kan,
Jesus och Lagen " Tro icke att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18Sanner- ligen säger jag eder: Till dess himmel och jord förgås, skall icke en bokstav och icke en prick i lagen förgås, förrän allt har skett. . 19 Därför, den som upplöser ett enda av buden, även det minsta, och lär andra att göra så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär så, han skall kal- l las stor i himmelriket. 20Jag säger er: Om er rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariseernas, skall ni aldrig komma in i himmel- riket.
Skattsamlande och bekymmer 6: 19 Samla er icke skatter på jorden, där mal och mask förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 2" Samla er skatter i himmelen, där var- ken mal eller mask förtär och där tjuvar icke bryter sig in och stjäl. 21Där din skatt är, där är ock ditt hjärta.
22Ögat är kroppens lykta. Är ditt öga rent, blir det ljust i hela din kropp. 23Men är ditt öga fördärvat, blir det mörkt i hela din kropp. Om ljuset i dig är mörker — vilket djupt mörker!
24Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kom- mer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla sig till den ene och icke fråga efter den andre. Ni kan icke tjäna både Gud och Mamon. 25Därför säger jag er: Gör er icke bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni skall kläda den med. Är inte livet mer än maten och kroppen förmer än kläderna? 26Se på fåglarna under himmelen. De sår icke, de skördar icke, de samlar ickei lador, och dock föder dem er himmelske Fader.
v 24. Mamon är en personifikation av det arameiska ordet för jordiska rikedomar.
uiow aömö Mmm: åvoc ; 28 md 71692 åvö'öyocmg n' laggt/wåra ; xarocyäöete Tå xgivoc mö åygo'ö nå"); oc'öäävovcw' of) xomöaw aöåé mjöovaw. 29 Åéyw åe' fåluiv ö'u aåöé 202.011an äv miay 177 (56527 mimi? negteBäÄsm cög åv anim». 30 ei åå röv xögmv mö (i)/905 ari/18901: tiv-roc md 0:5ng sig xÅiBowo'v Ballöyevov å Oeög oöm); å/iqmév- www, oå små/loj”) ,uäMov fåluäg, åÅLyo'mcrmL; 31 My 051: ,uegmmjtmm Äéyoweg, Ti (på)/cups»; 1'7', Ti aim/zei: ; ij, Ti negaBaÅaSyeGoc ; 32 nävm yåg möta rå å'Gm åmån'möaw' oiöev yåg å mmjg öyöv å o'ågdwog ö'u xgnge-re 1015er åndvrwv. 33 Cnteite öé ngömv nja! Baaiåeiow mu) mjv ömocwmi'mv aöroö, nazi möra yw'wroc ngoareäijcemci Quim 34,1"? 051: yegiymjanrs sig njv ociiQLov, 'rj 'yåg aögiov ,uegwwjasc aönjg' ågxe'röv 127 åliégg ?? xomioc aön'jg.
7:1 M”)? ”givets, ivoc lm) xgiöäts' 2.51: (?);/äg zei/.com xgivem xgiövjaeaös, xoci 51: å) (té-Egg) ysrgeim ,usrgnörjaemu Quin 3 'n' åå Bléneig m xägrpog tö äv uj") årpOocÅ/iqö mö åöelqaoö ao'v, njv åå äv uj") ari) döda)./up 60361! 015 %ocravoeig ; 4 ij Hög ågsig m") åösltpgö dov, ”Arpeg åxBäÅw m xåggvog én mö åqaöoclluoö 0'0'0, md iåoö ?? åoxög äv tg") åipGaÅ/icp 005 ; ö'önoxgmi, 57:50:28 ngcömv åz mö åtpöoclyoö 605 när åoxdv, md m'rs öichÄé- 1p£ig åxBaÅeiv m migqaog åx mö ågoöoc/lluoö mö åöehpoö cm;. 6 Mij åäö-ce m (ii)/Lov mig mail:, ,unöå Bai/Inte mög ,uocgyocgimcg 'ö/icöv ämgoaöev röv xoigcov, ,mjymm narmomjaovo'w cui-måg åv mig noch: acårcöv xoci argagvéwsg éåéwow öluäg.
7. Aitaira, md öoöajaemu '&in (vy-raize, md sög'éasre' xeoöem, mi åroryijaerai duiv. 8 någ
! C ) - I 1 C 4—7 E I I yag o anwv Åaguäavsi zon 0 &);th svetsaren mu rg") 759015er åvmwiaerou. 9 ?? Tig åam åå ? o— ,, n , , e f! , :— ,! quam: avögwrcog, ov ocmyaa o mcg ow'wv agmv mj 25901! åniömaa döm"); 10 7)” xoci ixöffv oci'nj- o'ez [få 62va åmöcöaec acting”): 11 ei 051: ålueig nomgoi ö'vmg oiöocm (Så/iacta åyocOå öiöo'vou mig
med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? 23Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, hum de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; 29och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. 30Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klen- trogne ? 31 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: *Vad skola vi äta ?, eller: *Vad skola , vi dricka ?' eller: ”Vad skola vi kläda oss med'." . 32Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. 33Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. 34Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»
7 KAPITLET
1»Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda; 2ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. 3Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? 4Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga,, du som har en bjälke i ditt eget öga? 5Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
6Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
7Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. 8Ty var och en som beder, han ; får; och den som söker, han finner; och för den i som klappar skall varda upplåtet. 9Eller vilken
är den man bland eder, som räcker sin son en 5 sten, när han beder honom om bröd, 10eller ? som räcker honom en orm, när han bederom
Är inte ni förmer än de? 27 Vem av er kan med sina omsorger lägga en enda aln till sin livs- längd? 230ch varför bekymrar ni er om kläder? Ge akt på markens liljor, hur de växer. De arbetar icke, de spinner icke. 29Men jag säger er: Icke ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem. 3" Kläder Gud så markens gräs som idag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket hellre kläda er, ni klentrogna? 31Därför, gör er icke bekymmer och säg: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi kläda oss med? 32Efter allt sådant far hedningarna. Er him- melske Fader vet att ni behöver allt detta. 33Sök först riket och Hans rättfärdighet, så skall också allt detta tillfalla er. 34Därför, sörj icke för morgondagen — morgondagen skall sörja för sig själv. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dom och bön
7: 1Döm icke, så skall ni icke dömas. 2Ty med den dom varmed ni dömer skall ni dömas, och med det mått, varmed ni mäter, skall det mätas åt eder. 3Varför ser du grandet i din broders öga men märker icke bjälken i ditt eget öga? 4Eller hur kan du säga till din broder: »Låt mig taga ut grandet ur ditt öga», och se, där sitter bjälken i ditt eget öga. 5Hycklare, tag först ut bjälken ur ditt öga; då skall du se nog klart för att ta ut grandet ur din broders öga. 8Gre icke hundarna det heliga, och kasta icke edra pärlor för svinen. De skulle då trampa dem under fötterna och vända sig om för att slita er i stycken.
7Bed, och åt er skall givas. Sök, och ni skall finna. Klappa, och för er skall öppnas. 8Ty den som ber, han får; och den som söker, han finner; och den som klappar, för honom skall öppnas. 9Eller finns det bland er någon som räcker sin son en sten, när han ber om ett
» ;V'/ .» v 3. Grundtextens ord för grandet betyder egentligen 'liten flisa', 'boss av halm”.
te'xvoag öyöv, yto'acp ”az/lov å nattåg åacöv å äv toig o'ågowoig öa'xrec åyacöå mig acitoöaw acötdv.
12 Hävm 061: ö'oac éåv de'/inte ivac nouöow 15in of ävögwnm, oötwg nazi due—ig nowite ocömig' oömg yvig éatw å våpog nazi oi npoqaiitau.
13 EiaéÅOac-ce åiå 777; omväg milng' ö'ti nåacteioc tj miln %oci eögöxwgog ij ååög å åmi- yo'voac sig tajv åncbleiaw, nazi noÄZoi eio'w oi sio'egxöpevoc öi” aötiy'g' 14 ti utan) 7? mil?; atari tsGÅt/mém aj åöög å ånäyovaac sig 71711 Ccmjv, nazi till)/ai eioiv oi sögia'xovteg acötaj'u.
15 HQoaéxets ånö tå'w wevöongogmjtcöv, citi- vag ågxowon ngög öyäg år åvåö/iacow ngofiätwv, é'o'wöev Öé eiaw Mum ågnacysg. 16 ånö tån: xacgnå'w aötri'w émyvcöaeoöe aötmig' ,u'rjtl. o'vÅ- Äs'yooaw åxå åxowöcöv ataupvlåg %) åatö tquöÄwv mixat ; 17 oö'tcog när öévögov åyaceö'v xacgatoög ”0:10ng nocei, tö öé umgås öévögov xargnoög nomgo'åg nowi' 18 05 Ö'Ö'VOCTOCI, öévögov åyacööv xacgnoög atomgoög :rtowiv, oååé öévågov trampor mcgnoög xaclo'ög atomiv. 19 när öé'vågov ,u'fy atom?! aacgnöv naima åxxo'nteraci nazi sig mig Baille-toa. 20 äga: ys ams täw xagnäw aötå'n/ åmyvcbasafie aötmig. 21 013 mig å Äéywv ,um, Köpte migis, eio'e- Äeöaetau sig tvär Bacci/letats tån: o'ögawå'w, dl).” 6 ytowöv tö Gänga: mö atactgo'g [too mö är mig oögawoig. 22 nal/'loi ågoöciv ,uOL år Fineli/37 127 å/iégq, K'ÖQLB xögie, 05 tog") 0633 åvdyati ångerm- teöo'ac/iev, xaci tg?) ag?) åvo'luacti (satt/tömd åEsBäÄo- ”av, nazi tg?) ac?) ÖVO'IMOCTL övväyeig nollåg ånonjo'oc- ,usv ; 23 nazi to'te å/ioÄoytjo'w acÖmig å'ti O'ÖÖé- note å'vav åyäg' ånoxwgeite än” åym'i oi ågyac- Co'yevoz tip: åvom'acv.
24. Häg od» å'oug åxoöei ,uo'v mög Äo'youg tmito'vg xaci nemi aid-mög åheiwöéaaau åvögi (moving), ö'aug cfmoöo'ynaev aötoö tfn: oixiow
fisk? 11Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!
12Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.
13Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; 1”*och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.
15 Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. 16Av deras frukt skolen I kän- na dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon ifrån tistlar? " Så här vart och ett gott tråd god frukt, men ett dåligt tråd här ond frukt. 18Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. 19Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden. 2C'Alltså skolen I känna dem av deras frukt. ——- ”1 Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ”Herre, Herre”, utan den som gör min himmelske Faders vilja. 22 Många skola på 'den dagen” säga till mig: ”Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? 23Men då skall jag betyga för dem: 'J ag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän”.
24Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en för- ståndig man som byggde sitt hus på hälle-
bröd? 10Eller en orm, när han ber om en fisk? 11 Om ni som är onda vet att ge edra barn goda gåvor, hur mycket mer skall icke er Fader i himmelen ge vad gott är åt dem som ber ho- nom?
Den gyllene regeln
12Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra eder, det skall ni ock göra dem. Detta är lagen och profeterna.
De två vägarna
13Gå in genom den trånga porten. Ty vid är porten och vägen bred som leder till fördärvet, och många är de som går in genom den. 14Hur trång är den port och hur smal den väg som leder till livet! Få är de som finner den.
Falska. lärjungar och profeter
15Tag er till vara för de falska profeterna, de som kommer till er i fårakläder men invärtes är glupande ulvar. 16På deras frukt skall ni känna dem. Icke plockar man druvor på törn- buskar eller fikon på tistlar? 17Så bär varje gott träd god frukt, men det dåliga trädet bär ond frukt. 18Icke kan ett gott träd bära ond frukt, ej heller ett dåligt träd god frukt. 19Ett träd som icke bär god frukt hugges ned och kastas i elden. 20Alltså, på deras frukt skall ni känna dem.
21 Icke kommer alla in i himmelriket som säger till mig: 'Herre, Herre”, utan den som gör min himmelske Faders vilja. 22Många skall på den dagen säga till mig: *Herre, Herre, har vi icke i ditt namn förkunnat, i ditt namn drivit ut onda andar och i ditt namn gjort många kraft- gärningar? 23Men då skall jag ge dem vitt- nesbörd med orden: 'Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, niorättfärdighetens tjänare.'
H uset på berggrunden
24Var och en som hör dessa mina ord och gör dem, liknar en förståndig man som byggde sitt hus på berggrunden. 25Slagregnet föll och
åni tnv nétgazv. 25 nazi natti/377 aj ,Bgox'fy nazi ålöov oi nota/mi nazi ånveöoazv oi ämnat nazi ngooénsoazv tg'y' oini'g ånez'vn, nazi oön åneaev,tsös- ,ueÄiwto yåg åni tnv nétgozv. 26 noziytägåånmiwv goo toög id;/ocg toöto'vg nazi (i?) nowöv azötoög ånmwänastazi åvågi ,uwgq"), ö'atig (Zinoåöynaev acötoö tnv oini'azv åni töv åla/rov. 27 nazi nazté/Sn 'i figoxö nazi ålOov oi nota/toi nazi ånvsöaacv oi ävenoc nazi ngoaénmpazv 127 oini'q ånei'vn, nazi äneoev, nazi rjv rj ntcöaig azötijg ge)/åh].
28 Kaci åyévem ö'ts åtéleaev å ”Inooög mög Åo'yovg toötovg åäsnlnaaovm oi (ix/lor åni 1,17 Öiöazmj ozömö' 29 ajv yåg åiöäanzov azömög tög ééovai'azv å'xcov nazi mix (Zig oi ygaznuazteig ozötcöv.
Markusevangeliet l : 1—2: 2 2
Grundtexten
1: 1 ”Agxr'y mö eöazyyeli'ov ”177005 ngmööioö 6606. 2 Kachbg yéygazyttozi äv tcj') ,Haazig tg?) ngowjtn, ”Iåzrö ånootéllw töv å'yye/lo'v ,uo'u ngö ngooa'moo ooo, ög noztazans'vtioa töv åöo'v ao'o' 3 (pwvfy ,Borthog åv tij ågrjnq), 'Eminåaacte röv öööv nvgi'ov, eööeiozg nowite tåg tgi'Boog azömö — 4éyév£to >Iwaivvng [Samtiåwv åv 137 sign/iq) nazi nngöaowv Briana/ia ,uetacvoiazg sig ätpeaiv ånozg- tuöv. 5 nazi åfenogeöem ngög azötöv näo'oz 15 'Io'vöozi'oc xcbgoc nazi oi 'Iegoaoåönitazi nävteg, nazi épazytti'Covm ön, acömö åv tg") ”Iogöåvy nomguqö åäö/ioloyoölwsvot tåg åliazgtiazg azötc'öv. 6 nazi äv å ”Iwävvng åvösåvgévog tgi'xazg nacmjlov nazi Ca'wnv öegliacti'vnv magi töv åotpöv az'ömö, nazi åaOL'wv ångi'öazg nazi ,uéÅt dygiov. 7 nazi ånrjgva- osv Äéywv, ”ngetazi å ioxögo'tego'g ,uov åm'aw nov, 05 oön sial inazvo'g nöipazg Äöaazi tåv iluzivmz töv önoön/iåtwv ozömö' 8 åycb åBäntwaz önäg ö'åozti, aötög öå [Sanitära önäg åv nveönazti åyi'qo.
berget. 25Och slagregn föll, och vattenström- marna kommo, och vindarna blåste och kasta- de sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälle- berget. 26Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. 27Och slagregn föll, och vattenström- mama kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.»
28När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; 29ty han för- kunnade sin lära för dem med makt och myn- dighet, och icke såsom deras skriftlärde.
1917 års översättning
1 KAPITLET
1Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.
2Så är skrivet hos profeten Esaias:
»Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.
3Hör rösten av en som ropar i öknen:
'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.,» 4I enlighet härmed uppträdde Johannes döpa— ren i öknen och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. 5Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder. 6Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder och levde av gräs- hoppor och vildhonung. 7 Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att upplösa hans skorem. 8J ag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig ande. »
vattnet kom i floder och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll icke, ty det var grundat på hälleberget. 26Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör dem, lik- nar en dåraktig man som byggde sitt hus på san- den. 27 Slagregnet föll och vattnet kom i floder och vindarna blåste och slog mot det huset. Det . föll, och dess fall var stort.»
28N är Jesus hade slutat detta tal häpnade fol- ket över hans lära. 29 Ty han undervisade dem såsom en som har makt och icke såsom deras skriftlärde.
Kommitténs förslag till kyrkobibel
1 KAPITLET. FÖRELÖPAREN OCH FÖRBEREDELSEN Johannes döper i öknen 1: 1Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kris- tus, Guds Son. 2Så som det står skrivet hos profeten Jesaja:
Se, jag sänder ut min budbärare framför dig, han skall bana din väg, 3en ropandes röst i öknen: Bereden väg för Herren, gören hans stigar raka _— 4så skedde att Johannes döpte i öknen och för- kunnade omvändelsens dop till syndernas för- låtelse. 5Ut till honom kom hela den judiska landsbygden och alla som bodde i Jerusalem. De lät döpa sig av honom i floden Jordan och bekände därvid sina synder. 6Johannes bar kläder av kamelhår, med ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vild- honung. 7Han förkunnade: »Efter mig kom- mer den som är starkare än jag. Jag är icke ens värdig att böja mig ned och lösa hans skorem. 8J ag har döpt eder i vatten; han skall döpa eder i helig ande.»
9 Koti åyévsto år åxsi'uaug mig ijlus'goug åÄOsv ”177005; ånö NaCagsr 'n”); FocÄLÄaiocg md såm- tiaån sig för ”Iogååmv ömi ”Iwan/wu. 10 xai 515615; åra/Saivwv än 101"; dåocrog slåsv axaCoyéwvg 'to'ög oögowo'ög udi Tå avsäga: dig :rtsgw'tsgdv xocmjöaivov sig mito'v' 11 md (pwm'y åys'vsro åx tcöv oöpowd'w, Ei) si ö vid; ”av 6 åyommo'g, äv aoi sööo'myo'a.
12 Kati seat; ”KÖ avsäga aöro'v six/Sälla sig "när å'gmzov. 13 nazi är år 127 sgång) Tsaaocgdaovtoc 'å'us'gocg nszgoclåusvog 15:16 1:06 Zoc'rowä, xai 771: utstå röv 017in1», nod oi äyysÄm ömxo'wuv ocötcj').
14 Msrd då få nagocöoöijvou röv >Icoa'wrjv ijÅOsv å ”Inao'ög sig 1971: FocÄLÄaiav mygöaawv TÖ söocyyéliov 106 6605 15 md Ås'ywv ö'u Hsnhjgw- roa å xoagög mai ijyymsv 17 BaaLÄsioc 'm'ö Gsaö' ”stavasits xoci matstis'rs år tg") söacyysliq). 16 Kod nagäyaw smed #71: Oälowaow 117; FocÄLÄaiocg slås» Ziluwvoc mai 'Avögs'ow röv ååshpöv Eiuwvog åyipL/fiäMoq/wg äv 177 Galäaan' även! yåg åÅLsZ'g. 17 nazi skrev mimi; 0" ”Inan, Asii'rs åniaa) you, md nonjaw Öyäg ysvs'aöou ålisig åvägaönwv. 18 xoci såöög åtps'vrsg "rå åixwoc åxoÅmiBno'ow aning). 19 Kod ngoååg åli- yov slösa: ”Iåxw/fiov 161: 105 Zsfisöociov nazi 'Iwåv- mv röv åöslqiöv aöroö, xai aöwåg år up nÅoicp xatagrigmocg Tå öixwa, 20 xoci sååå; sadlade» oc'Ö'ro'åg. md åtps'vrsg röv nattåget GC'ÖTÖ'P ZsBsåocZ'o'v å'v Tc") nloicp ps'rd röv ,quwtcöv änn/1601: åau'aw (113106.
21 Kati sianogsöovmi sig Kamagvacmiu. md 65615; "mig aåBBoww siasÅOdw sig "nja! awaywwjv åöiöocaxsv. 22 ”oci åésnhjaaovto Enl 137 ötöacxfi 055105, 57 ydg öiöåaxaw OCÖTOÖQ' dig ååovaiow å'xaw nazi mix cög oi mac/matsl;
23 Kati sidig är år 1727 avvaywyg'i aön'öv ävögamog år avstå/iom åxocfkiguy, xoci åvs'xgocåsv 24 Åéywv, Ti Quill xoci doi, ”177006 Nocå'ocgnvs'; 77106; ästa/Isaac rjluäg; oiöå as rig si, å åymg roi)"
9Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes. 10Och strax då. han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom. 11 Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
12 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. 13 Och han var i öknen i fyrtio dagar och fresta- 5 des av Satan och levde bland vilddjuren; och ] änglarna betjänade honom.
else, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium 1'ioch sade: »Tiden är full- bordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»
1" När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder, Andreas, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. 17Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så. skall jag göra eder till människofiskare.» 18Strax läm- nade de näten och följde honom. 19När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob Sebedeus” son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät. 20Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodräng- arna kvar i båten och följde honom.
I ! 14Men sedan Johannes hade blivt satt i fäng- | I !
21Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade. 22Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem ' med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.
23 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade 24och sade: »Vad har du med oss att ; göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för .
Jesu dop 9I de dagarna hände det att Jesus kom från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. 10 Och då. han steg upp ur vattnet, såg han himlen öppna sig och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom. 11Och en röst kom från himlen: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
Freatelsen
12 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. 13Han stannade i öknen fyrtio dagar och fres— tades av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
J ESU VERKSAMHET I GALILEEN De första lärjungarna 14Sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus från Galileen och förkunnade Guds glädjebud: 15»Tiden är fullbordad, och Guds rike står för dörren. Omvänd eder och tro glädje- budet.» 16När han vandrade längs Galileiska sjön, fick han se Simon och Andreas, Simons broder, kasta ut sina nät i sjön, ty de var fiskare. " Och Jesus sade till dem: »Kom hit och följ mig; jag skall göra er till människofiskare.» 18Strax lämnade de sina nät och följde honom. 19När han hade hunnit litet längre fram, såg han också Jakob, Sebedeus son och hans bro- der Johannes sitta i sin båt och ordna näten. 20Då. kallade han på dem. Och de lämnade sin fader Sebedeus kvar i båten tillika med hans folk och följde honom.
En dag i Kapernaum
21De tog vägen fram till Kapernaum, och så. snart det blev sabbat, gick han in i synagogan och undervisade. ” Och de häpnade över hans undervisning. Ty han undervisade dem som en som har makt, och icke som de skriftlärde.
23Just då fanns i deras synagoga en man som inom sig hade en oren ande. 2'fDenne skriade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Na- saret? Har du kommit för att förgöra oss. Jag
0.905. 25 nazi ånsti/masv aning") å ”Inaoög Äs'yaw, Öiucöänu nazi 558108 55 azörm'i. 26 nazi anazgzi- Eazv oci-råa: Tå nvs'ö/iaz rå ånäöazgrov nazi zpwvijaaw (;)va ,usyc'zly äääiösv åå az'å'ro'ö. 27 nazi åOaz/ifiij- Ono'azv ånazvtsg, (250-cs 005777st azöroig Ås'yowazg, Ti 50"er 170510 ; özöazx'å nazzwj 96061”, ååovaz'azv' nazi mig nvsiiizazm mig ånazöägrozg åniräaasi, nazi Önaznmio'vow azörgö. 28 nazi 555101»! få åno'fy azöroö söödg nazvrazxoö sig film: #71: nsgz'xwgo'u råg Faziilaziazg.
29 Kazi sidig ån 'tijg avvaywyäg ååslöo'vrsg fyÄöov sig när oiniaw Eiywvog nazi ”Avågéov lus-rd ,Iazna'iåav nazi ”Icodwm). 30 rj ås' nsvösgd Zina)- vog nazzs'nsiro nvgs'aaovaac, nazi snöig Ås'yo'vcnv azörq') nsgi azimjg. 31 nazi ngoasÅOciw iy'ysigsv azönjv ngamjaazg mig xsigo'g' nazi åqaijnsv död]? 6 nvgs'm'g, nazi ömnövsi azöroi'g. 32 =ini'azg ås ysvoliévng 516 5500an 6 rjÅwg, å'cpsgov ngög azöröv nåvtacg raig naznzög å'xowazg nazi taåg öazmowå'oyévovg' 33 nazi 771: öh] aj no'Äzg åniavvnylus'm ngög när 015900). 34 nazi åösgänsvo'sv noÅÄmBg nazncög åxovrazg nainilazig vöamg, nazi öaziyo'vzaz nand ååéfiazlsv, nazi oön 'iy'gaisv Åaz/lsiv så öaznzo'waz, ön 1765an azöro'v.
35 Kazi ngwi å'wvxaz ).iazv draw-råg ååå/lösa nazi åniy'ÄOsv sig ågmiov 'ro'no'u nånsZ' ngoa'nöxs'ro. 36 nazi naz'rsöz'wcfsv oci-röv 27ng nazi oi lust” azöroö, 37 nazi 859011 azötöv nazi Äéyo'va'zv az'önj) å'u Heia-fsg Cmo'öariv as. ”Aycoysv åMazxoö sig tåg åxoyévazg nwyondlszg, ivoz nazi åns? nng'éåw' sig 101310 ydg ååå/10011. 39 nazi 77103: nngöaawv sig råg avvazywyåg az'ö'iäw sig 61171! #71: Tazlzlaziaw nazi Tå öoziluo'vzaz ånBäva.
38 nazi Äs'ysi az'å'coi'g,
40 Kari ågxstazi ngög azåtöv Äsngög nazgaznaz/lzöv OC'ÖTÖ'D nazi yovvnsnöv nazi Ås'ycw OC'ÖTCZ) ö'u ”Edi: Gäng önvazaazz' ,us nazöazgiaazz. 41 nazi anlag/- wiösig åntsivazg mjv xsl'gaz azöroö ijwazto nazi Ås'ysi azö'rq"), Os'Äw, nacOazgio'Önu' 42 nazi sidig ånäÄOsv ån” oså-[05 aj Äs'ngaz, nazi ånazäazgiaön. 43 nazi å/iögz/maäpsvog acting”) söäög åé'éjBazÄsv
att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.» 25Men Jesus tilltalade honom strängt och sade »Tig, och far ut ur honom.» 28Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom. 27 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.» 1 28Och ryktet om honom gick strax ut överallt i ! hela den kringliggande trakten av Galileen. % 29 Och strax då de hade kommit ut ur syna- J gogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes | till Simons och Andreas” hus. 30 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne. 31 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
32Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta; 33och hela staden var för— . samlad utanför dörren. 34Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.
35Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där. 36Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom. 37 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.» 38Då sade han till dem: »Lät oss draga bort åt annat håll, till de när- maste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.» 39 Och han gick åstad och predikade i hela Gali- leen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.
4" Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till ho- nom: »Vill du, så kan du göra mig ren.» 41 Då för- barmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.» 42Och strax vek spetälskan ifrån ' honom, och han blev ren. 43 Sedan visade Jesus '
vet vem du är, Guds helige.» 25Jesus talade strängt till honom: »Tig och far uturhonom!» 26Då slet den orene anden i mannen, gav till ett högt skri och for ut ur honom. 27Alla greps av förskräckelse och de frågade varandra: »Vad är detta? En ny undervisning med makt bakom or- den! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder.» 23 Strax spred sig ryktet om honom överallt i hela det kringliggande Galileen.
_":—
29Och så snart de hade kommit ut ur synago- gan, gick de till Simons och Andreas hus till- sammans med Jakob och Johannes. 30Men Simons svärmoder låg sjuk i feber. Detta talade de genast om för honom, och han gick fram, tog henne vid handen och reste henne upp. 31Febern vek, och hon betjänade dem. 32När det hade blivit afton och solen gått ned, förde man till honom alla som var sjuka eller besatta av onda andar. 33Och hela staden var församlad utanför dörren. 34 Han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många onda andar, men han tillät dem icke att tala, ty de visste vem han var.
Förkunnelse och underverk 'i Galileen
35 Och bittida, i djupa natten, steg han upp och gick ut och bort till en öde trakt. Där bad han. 35Simon och de andra skyndade efter honom, och när de fann honom sade de: 37 »Alla frågar efter dig.» 35 Han sade till dem: »Låt oss gå åt annat håll, till städerna i grannskapet. Också där måste jag förkunna, ty för den skull har jag gått ut.» 39 Och han gick ut och förkunnade i deras synagogor Galileen runt och drev ut de onda andarna.
40En spetälsk man kom fram till honom, föll på knä och bad honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.» 41Då förbarmade han sig, räckte ut sin hand, rörde vid honom och sade: »Jag vill, bliv ren! » 42 Strax vek spetälskan från honom, och han blev ren. 43Sedan visade han bort ho— nom med stränghet: 44 »Se till, att du icke sä-
azöröv, 44nozi Äs'ysz azörcj'), "Ogaz ynösvi ,unöåv sinyg, åMå finazys asazvröv öst/Sov rg") isgsi nazi ngoas'vsyns nsgi roi)" nazöazgizmo'ö dov & ngoaéroz- Esv Mwiiafjg sig pagrögiov azöroig. 45 å då ååslözbv ijgéazro nngiaasiv noÄÅd nazi ÖLOCtpn/LIZSW röv Åo'ycv, cöars ,imnéri azåröv ååvazaöazi (pazvsgcög sig no'Äiv siasÄOsiv, ål).” s'Ew én” ågrjyorg ro'nozg ajv' nazi 779750er ngög azöröv nävroösv.
2; 1 Kazi siasÅÖzbv ard/liv sig Kamagvazoöpz öl.” vipsgcöv ånoöaön å'rz äv oincp åariv. 2 nazi (remix- Onaazv noÅÄoi (Zara mynéri xwgsiv ,unös' rd ngög rfr» angav, nazi åÄdÅsi azöroig röv Äo'yov. 3 nazi å'gxovrazi (ps'govrsg ngög azöröv nazgazlvrznöv azigo'usvov 'ånö rsaaäpaiv. 4 nazi [uj öwåmoz ngoasvéynazi azörq") öid röv ö'xlzw ånsars'yazaazv rfjv aréynv ö'noo äv, nazi ååogzig'azvrsg xazÅzöai röv ngäpazrrov å'nov å nazgazÄvrznög nazrénszro. 5 nazi iödiv ö ”Inam'ig r7'7v niarzv az'årc'öv Äs'ysi rolf) nazQaz- Ävrzngö, Ténvov, åzpisvrazi 001) azi åyazgriozz. 6 ajaazv ös' rivsg rzöv ypazypozrs'wv ånsi nazövjysvor nazi özaÅoinöysvm åv razig nazgöiazig azörcöv, 7 Ti oörog oö'rwg ÅazÅsi; BÄazazpnlusi' rig ö'évazrazi ågaiévazz åyazgriazg si mi sig 6 Bso'g ; 8 nazi sidig ånzyvmig å ”Inaoög rop nvsÖ/iazri az'öroö' ö'rz oifrwg özazÅoinovrazi s'v éazvro'ig Ås'ysi azöro'z'g, Ti raz'öroz åmzÄoinsaBs s'v razig nazgöiazzg ågöv; 9 ri åarzv sånonérsgov, sinst u,") nazgazlvringö, ”Atpisvrazi 000 azi åluazgriazi, ?) sinsi'v, ”Eyszgs nazi ågov röv ngäBar-ro'v crov nazi nsgina'zrsz ; 10 ivaz åå siöijrs å'ri iEowiazv 5st 6 viög 106 åvögdmov åzpzévazi å/razgriazg åni råg yvig — Äs'ysi rg?) nazgazlvrincj), 11 Zoi Ås'ya), å'yszgs ägov röv nga'åazrröv 000 nazi önazys sig röv oindv 000. 12 nazi 'rjys'gön nazi e'åö'åg å'gazg röv ngdöazrrov ååijidsv åmgoaösv nävraav, cöars ééiarazaöazz nävrazg nazi öoåååszv röv Osöv Äéyovrazg ö'rz Oö'rwg oööénors sidolusv.
13. Kazi åé'ijlösv näliv nazgå rijv ÖäÄazaaazv' nazi någ å ö'xlog iy'gxsro ngög azöro'v, nazi åöiåazansv azörmig. 14 nazi nazga'zywv siösv Asviv röv rov"
strax bort honom med stränga ord 44och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» 45 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde _ trakter; och dit kom man till honom från alla , håll.
2 KAPITLET
1Några dagar därefter kom han åter till Kaper- naum; och när det spordes att han var hemma, 2församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem. 3Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män. 4Och då de för folkets skull icke j kunde komma fram till honom med mannen, : togo de bort taket över platsen där han var; | och sedan de så hade gjort en öppning, släppte ' de ned sängen, som den lame låg på. 5N är Jesus i såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, 4 dina synder förlåtas dig.» 6N u sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan: " »Hum kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?» 8Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan? 9Vilket är lät- tare, att säga till den lame: 'Dina synder för— låtas dig” eller att säga: ”Stå upp, tag din säng och gå'? 10Men för att I skoleu veta att Män- niskosonen har makt här på jorden att förlåta synder, 11så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng ! och gå hem.» 12Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla ! uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»
13 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han ! undervisade dem. 14N är han nu gick där fram, ;
ger ett ord till någon. Men gå och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Mose har föreskrivit till ett vittnesbörd för dem». 45Men han gick åstad och började vitt och brett berätta vad som hade hänt och sprida ryktet därom, så att Jesus ej längre öppet kunde besöka någon stad. I stället stan— nade han utanför i öde trakter. Och folk kom till honom från alla håll.
Den lame 'i Kapernaum
1När han efter någon tid hade kommit tillbaka till Kapernaum spordes det att han var hemma. 2Och mycket folk samlades, så att icke ens platsen framför dörren längre kunde rymma dem, och han förkunnade ordet för dem. 3Då kom de till honom med en lam, buren av fyra män. 4Eftersom de för mängdens skull icke kunde få mannen fram till honom, tog de bort ett stycke av taket över hans huvud, vidgade öppningen och firade ner bädden där den lame låg. 5När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.» 6Några skriftlärda som satt där tänkte i sina hj ärtan: 7»Hur kan han tala så? Han hädar. Vem kan förlåta synder utom Gud allena?» 8Strax märkte Jesus i sin ande att de tänkte så och sade till dem: »Hur kan ni tänka sådant i edra hjärtan? 9Vilket är lättast, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga till honom: ”Stig upp, tag din bädd och gå!” 10Men för att ni skall förstå att Män- niskosonen har makt att förlåta synder på jorden — och nu vände han sig till den lame: 11 »Det är till dig jag talar. Stig upp, tag din bädd och gå hem!» 12Då steg han upp och tog strax sin bädd och gick ut i allas åsyn, Därvid fylldes alla av stor häpnad och prisade Gud och sade: »Något sådant har vi aldrig skådat.»
Jesus bland publikaner och syndare
13Sedan gick han ut igen och vandrade längs sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem. 14Medan han gick där fick
eAiqvazioo nazÖrjysvov åni rå rsÄaszov, nazi Äs'ysz azörzi'), ”AnoÄoziOsz ,uoz. nazi åvozardg ajnoloöönasv azörzp.
15 Kazi yivsrazi nazroznsiaöazz azöröv sfv rg? oinig azdro'ö, nazi naÅÅoi rsÅö'Jvazz nazi ånazgrwioi avvaz- vs'nszvro ra") ”117005 nazi roig pazönrazig azöro'ö' ijuozv ydg noMoi. nazi ånoÅoiOzmv azörqö 16 nazi oi ygazmiazrsig röv Qazgwaziwv nazi iöövrsg ö'ri åadisi ,usrå röv å/iazgrwllzöv, nazi rsÅwvcöv å'Åsyov roig ,uazönrazi'g azöro'ö, "Ori ysrå röv rslwvzöv nazi å/iazgrwlcöv å0'0isz ; 17 nazi ånmiaazg å ”Inao'ög Äs'ysi azåroig du 00 xgsiazv åxovznv oi iaxo'ovrsg iazrgoö åM” oi naznzög i'xovrsg' cin 577.601: nazls'aazz örnaziovg till?! åluazgrwlozög.
18 Kazi ajaazv oi ,uazOnrazi ”Icoåvvo'v nazi oi Öazgzaazior vnarsziovrsg. nazi å'gxovrazi nazi Äé- 'yovazv azörcj"), Aid ri oi uazönrazi ,Icodvvo'u nazi oi ,uazönrazi röv (Dazgiaaziwv vnarsöovazv, oi öé aoi ,uazönrazi of) vncrsziovazv; 19 nazi sinsv ozöroig ö ”Inaoög, Mr) öövazvrazz oi vici rm? vvnqcöivog åv q?) 0 vv/izpiog lust” azzirzbv 50er vnarsiiszv ; ö'aov xgo'vov å'xovzrzv röv vv/icpiov ,usr” azdrcöv mi 025- vozvrazz mGTE'ÖSW' 20 ålsdaovrazi då rjlus'gazz ö'razv änazgögj än” azåröiv å vv/iqaiog, nazi ro'rs marszia'ov- azv sfv s'nsivy 1:17 :)?/.zs'gq. 21 oöösig åni/ålnyaz éa'znovg åyvåzpov ånzgo'znrez åni iyärzov nazÄazzo'v' si åå ,urj, azi'gsi rå nhjgwyaz ån” azöroö rö nazzvöv roö nazÅazim'i, nazi xsigov oxid/m yivsrazz. 22 nazi oöösig [Sai/lla oivov vs'ov sig dammig nazÄazio'Ög' si öé ,mj, énési å oivog roig åanmig, nazi å oivog åno'M'vrazi nazi oi åanoi. åMå oivov vs'ov sig åanoög nazzvoig.
fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.
15N är Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom. 16Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?» 17När Jesus hörde detta, sade han till dem; »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
18 Och J ohannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Var- för fasta icke dina lärjungar, då J ohannes” lär- jungar och fariséernas lärjungar fasta?» 19 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta. 20Men den tid skall kom- ma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. —— 21Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla man- teln, och hålet skulle bliva värre. 22Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna för- därvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»
Å 1 l | 1 i i 1 | i 1 ! ! !
han se Levi, Alfaios son, sitta vid tullhuset, och han sade: »Följ mig!» Han stod upp och följde Jesus. 15En dag låg Jesus till bords hemma hos Levi. Många publikaner och syndare var gäster där jämte honom och hans lärjungar, ty deras an- tal var stort. 16Även några skriftlärda fariseer följde med, och när de fick se honom äta med syndare och publikaner, sade de till hans lär- jungar: »Hur kan han äta med publikaner och syndare?» " Jesus hörde detta och svarade: »Det är icke de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.»
De gamla formerna sprängs
18En gång när Johannes lärjungar och fariseer- na höll fasta, kom folk och frågade honom: »Varför fastar Johannes lärjungar och fari- seernas likaså men inte dina?» 19Jesus sva- rade: »Icke kan väl bröllopsgästerna fasta, så länge brudgummen ännu är hos dem? Nej, den tid de har brudgummen hos sig, kan de icke fasta. 20Dagar skall komma då brudgum- men tages ifrån dem, och då skall de fasta, på den dagen. 21Ingen lagar ett gammalt plagg med en lapp av okrympt tyg. Om så sker, häm- tar den nya lappen krympmån från det gamla tyget, och hålet blir värre. 22 Ingen tappar nytt vin på gamla läglar. Om så sker, spränger vinet läglarna, och vin och läglar går båda tillspillol Nej, nytt vin i nya läglar.»
v 15. publikaner: i Nya testamentet förträdesvis ju- dar som tagit anställning i det romerska tullväsendet och mot en ärlig summa fått överta indrivningen av skatter och tullavgifter inom ett visst område. De var genom sitt arbete för ockupationsmakten och sin ofta godtyckliga och orättvisa skatteindrivning allmänt hatade och föraktade av den judiska befolkningen. v 16. fariseer: religiös riktning inom judendomen som med allvar sökte följa föreskrifterna i Mose lag och genom utläggningar tillämpa den i konkreta situa- tioner. De umgicks inte med »den stora hopen» som inte kände lagen eller följde den, Joh 7:49. v 17. brudgummen: en anspelning på den gammal- testamentliga bilden av Gud och Israel som brudgum och brud, en bild som i Nya testamentet är överförd på förhållandet mellan Jesus och det nya gudsfolket, Joh 3:29; Ef 5:23 ff. v 22. Zäglar: förvaringskärl, tillverkade av hela skinn från smärre djur, t. ex. lamm.
Apostlagärningarna 8
Grundtexten
8: 1 ”Eyévero åå åv åxefvy 137 rjyégq åtwy/Lög ,uéyocg åni 'möv åxxlnaiocv njv åv 'legoaolöymg' , i I ! 1 I .. nav'csg ös ömonagnaocv mara mg xwgocg mg ,Iovöoa'ocg xai Eauocgslocg nij röv ånoato'lcuv. 2 avvsmi/uo'ocv öé röv Erémocvov ävågeg eöÄogBeZg md ånoinoav xonsro'v ,uéyocv én” ocörqö. 3 205510; då åÄv/mu'vero Trp: åamlrjafocv zoc'tå mög oZ'no'vg eianogevö/stog, 015ng re ävögozg mi yvvlexag
nagcöföov sig (polamjv.
4 05 ,uåv oöv åmanocgévtag önjlöov eöayyehéö- ,usvm röv Åo'yov. 5 Glimne; åå xarelöcbv sig 'n'yv nå/lzv 117; Zac/tagelocg åmjgvaasv om?-mig röv ngto'v. 6 ngooelxov öé oi ö'xlo» mig Asva/ré- vorg önö mö QLÅL'mwv öluoöuuocåöv åv rg") åxoöezv OCÖ'L'OÖ; xocl Blénetv Tå angela: & ånoiet' 7 noÄÄoi yåg röv éxo'vtwv nveöpoc'roc åxåOozg-roc #oövm (pwvg'i ,usyåln ååågxov'm, noÅÄoZ åå nagocÄsÄv-
, 1 1 ) I 9 I ! ,uevm mu xwlor eöegomecönoocv' SE)/svara ös
1 1 > N I ! ' 710117) xaga av Ty YZOÅEL exetvy.
9 ”Avhg ös' ug dvd/rom nywv ngo'ömjgxsv åv 1.7? nef/iu ,uocyaöwv mu” åfwrävwv 'L'Ö å'Ovog Tåg Zayagsfocg, Åéywv eivou' uvac éowtöv ,uéyocv, 10 å) ngoaslxov nåv'rsg (ind ,umgoö åwg ,wzyäÄm; Äé'yovreg, 0576; 50er 77 öövocwg mö 6805 1? xa/lovpévn ,ueyäln. 11 ngoaetxov åå orörd") Ölå TÖ ixocvq') xgo'vcp tocZ'g ,uocyec'oug ååecmxxévou oc'å— roög. 12 öre öé åm'atevaocv np (båt?/mqa eöay- ye/lLCO/révq) nsgi råg ,BocaLÅefocg 106 98013 mal 'm'ö åvöuatog ”Inom? ngroö, ååocnn'å'ovto ävögsg TS nod yvvalxeg. 13 å öe' nywv xoci oct-råg åm'a'rsv- o'ev, xod Bocmwäelg öv ngooxocgtegcöv raj") Örhänge, Öswgcbv rs angela mu) öovä/iezg ,ueydlocg yrva- yévocg åEL'arocro.
14 ”Axoöaocvtsg 64% of åv 'IsgoaoM/wtg åndare- Äoz ö'u öéösamxa ?? Zac/Lägsta: röv Äo'yov 105 6806 åJzémreLÅocv ngög ace-mög Hérgov xoci ”Iwo'tvvnv, 15 oinvsg mum/S'åvreg ngomyöé'ocvto yrsel ocöröv
1917 års översättning
8 KAPITLET
1Samma dag utbröt en svår förföljelse mot för- samlingen i Jerusalem; och alla, utom apost- larna, blevo kringspridda över J udeens och Samariens landsbygd. 2Några fromma män be- grovo dock Stefanus och höllo en stor döds- klagan efter honom. 3Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.
4Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. 5Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Sama- rien och predikade Kristus för folket där. 6Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. 7Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo bota- de. 8Och det blev stor glädje i den staden.
9Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. 10 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft'.» 11Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad. 12Men nu, då de satte tro till Filippus, som för- kunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor. 13J a, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig stån- digt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.
14 Då nu apostlarna iJerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 15 Och när dessa kom- mit ditned, bådo de för dem, att de måtte :
Kommitténs förslag till kyrkobibel
Förföljelsc i Jerusalem
8: 1Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Alla utom apostlarna ' skingrades över hela Judeen och Samarien. 2Några fromma män förde dock Stefanos till graven och höll stor dödsklagan över honom. 3Men Saulus for våldsamt fram mot försam- lingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade ut män och kvinnor och lät sätta dem i fäng- else. 4De som hade skingrats vandrade omkring och predikade evangelium. 5Filippos kom till hu- vudstaden i Samarien och förkunnade Kristus där. 6När folket hörde Filippos tala och såg de tecken som han gjorde, slöt de mangrant upp och lyssnade till hans förkunnelse. 7Ty från många som var besatta av orena andar for dessa ut med höga rop. Många lama och lytta blev botade. 8 Och glädjen blev stor i den staden.
Trollkarlen Simon
9En man vid namn Simon, som då redan var i staden, hade genom trollkonster slagit folket i Samarien med häpnad; själv gav han sig ut för att vara en märklig man. 10Kring honom floc- kades alla, små och stora, och man sade: »Han är vad som kallas ”Guds stora kraft,». 11 De lyssnade till honom, eftersom han länge och väl hade dårat dem med sina trollkonster. 12 Men nu när de satte tro till Filippos och evan- geliet om Guds rike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, män och kvinnor. 13Till och med Simon kom till tro, blev döpt och höll fast vid Filippos. Han blev utom sig av häpnad när han såg vilka stora tecken och kraftgärningar som skedde.
14Apostlarna i Jerusalem fick höra att Sama— rien hade tagit emot Guds ord. Då sände de Petrus och Johannes, 15 och dessa begav sig dit ned och bad för dem, att de skulle få den helige
å'nwg Ädfiwaw nvsöaa äyLov' 16 oöåénw väg 171: ån” oöåsvl aörcöv ånmsnrwxo'g, ,uo'vov åå ,Bsöomuaaévot öm'jgxov sig TÖ ö'voaa mö xvgiov ”Inaoö. 17 m'ts énsriåsaav tåg xsigag ån” oci-mög, xal åläaåavov nvsöaa å'yzov.
18 iådw åå å Zinwv å'n åLå nig åmås'aswg röv xszgööv röv ånoom'lwv åiåoma Tå nvsöluoc, ngomjvsyxsv aömig ggn/lata 19 Äs'ywv Aörs nånoi njv ååavoiav mc'ömv ivoc a') ååv åmåd) Tåg xslgag Äaaååvn nvsöluoc å'ylov. 20 Hérgog åå sinsv ngåg aöm'v, Tå ågyöglöv ooo (71511 (702 sin sig åncölscav, ön 1171: åwgsåv mö ösoö åvö/uoocg && xenaärwv xräoåoa. oöåå xlägog åv tri) Åo'ycp möta), vi yåg xagåia om) oöx å'o'uv söösioc å'vocvu mö Osoö. 22 ,asmcvo'n- aov oåv ånå 'njg uaxiag ooo vari-mg, md åsajönu mö avgiov si äga åtpsörjasrai om rj åm'vowz 117; xagåiocg 000' 23 sig våg xoMyv mxgiag md mivåso'nov ååmiocg öga?) c's 511705. 24 åymxgiåsig åå å Ziawv sinsv, Asåånrs åasig önåg å/wö ngåg ”röv mig/ov å'nwg ,unååv ånélågy sin” s”,uå (in: sig??- nats.
21 05% å'auv om ,asgig
25 Oi ,uåv oåv åmaocgmgäasvoz. nazi Äalrjaavrsg m'v Åo'yov mö avgio'u ånéorgsqoov sig 'Isgooo'lvyoc, noÄÄdg TB udi/lag möv Zapagncöv sönyysliåovm.
26 ”Ayyslog åå xogio'u åÄdÅnasv ngåg Qilin- nov Ås'ywv, ”Avdamåi md nogsöoo mami peson/l- Bgiocv åni röv åååv ”njv xaraöaivo'vaav ånå ”Isgooaalr'm sig FåCav' aö'm åoriv ågnnog. 27 xai åvaardg ånogsöån' xal iåoö åvrjg Aiål'orp sövoöxog å'vvda'mg Kavåoimjg Baal/liomyg Aiålö- nwv, åg äv åni näcrng rijg yäi'ng aötr'jg, åg siin- Äöåsb ngocmvvrjacov sig ”Isgowahjlu, 28 äv TS ånoo'rgérpwv nazi xaårjasvog åni mö å'gaamg aömö xoci åvsyivwaxsv röv ngogmj'mv ”Haaiocv. 29 sinsv åå Tå nvsö/roc mö (bränna), Hgo'aslås nal xoÅlrjÖnu uj") ägna-n mång. 30 ngooåga— ,ucbv åå å (Dillnnog ijxovasv aömö åvaylvcbaxov- mg ”Hoaiav mv ngoqnjmv, mel sinsv, 7Aga ys ylvcåoxscg & åvocyzva'wxsig ; 31 å åå sinsv, Ha"); våg äv åvvai/mv ååv ,mj ug döm/nosa lus ; nagsxd- Äsos'v TS mv diihmmv åva/S'ävmc xaåicrxl döv ari-rg"). 3215 åå nsgwxrj tåg ygoczprjg fy'v åvsyi— vwonsv äv aö'm'
undfå helig ande; 16ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de vore alle- nast döpta i Herren Jesu namn. 17 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
18När då Simon såg att det var genom apost- larnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar 19och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.» 20Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. 21Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud. 22Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten. 23Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orätt- färdighetens bojor.» 24Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.»
25Och sedan de hade framburit sitt vittnes- börd och talat Herrens ord, begåvo de sig till- baka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.
26Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middags- tiden ut på den väg som leder ned från J crusa- lem till Gasa; den är torn på folk.» 27Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etio- pisk man for därfram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningeni Etio- pien, och var satt över hela hennes skattkam- mare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, 28men var nu stadd på hem- vägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. 29Då sade Anden till Filippus: fram och närma dig till denna vagn.» 30 Filip- pus skyndade fram och hörde att han läste '
»Gå '
profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du i vad du läser?» 31Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och i'
Ande. 1" Ty ännu hade Anden icke fallit på någon av dem; de var endast döpta till Herren
esu namn. 17 Men nu lade de händerna på dem, och de fick den helige Ande.
13När Simon såg, att Anden gavs genom apost- *larnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar fmoch sade: » Ge också mig denna makt, så att lalla jag lägger händerna på får den helige ,Ande.» 20Men Petrus svarade honom: »I för- ,därvet med dig och dina pengar, du som tror att Guds gåva är till salu. 21Du har icke den ringaste del i vår sak, ty ditt hjärta är icke ärligt mot Gud. 22 Omvänd dig därför och avstå från din skändlighet. Bed Herren att ditt hjärtas tanke om möjligt blir dig förlåten. 23Ty jag ser att du är full av bitter galla och snärjd i orättfärdighet.» 24Simon svarade; »Bed för mig till Herren att intet av det ni har sagt må drabba mig.»
Filippos döper den förste afrikanen
25När de nu hade vittnat och talat Herrens ord, återvände de till Jerusalem, och förde under vägen evangeliet till många samaritiska byar.
26Men Herrens ängel talade till Filippos: »Stå upp och gå vid middagstiden till vägen som från Jerusalem leder ned mot Gaza. Den är då öde». 27 Han stod upp och gick åstad. Och se, då kom en etiopier, hovman och mäktig herre hos Kåndake, drottningen av Etiopien, och ansvarig för hela hennes skattkammare. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbedja 28 och var på väg hem. Nu satt han i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29Anden sade till Filippos: »Gå fram och håll dig intill vagnen.» 30Filippos skyndade fram och när han hörde honom läsa profeten Jesaja, sade han: »För- står du vad du läser?» 31Han svarade: »Hur skulle jag väl kunna det, om ingen vägleder
v 26. De ord som här översatts vid middagstiden kan även betyda ”söderut,. v 30. hörde honom läsa: Högläsning var det normala i antiken, även när man läste för sig själv.
'.Qg ngååamv ini apan/m 177561], xai oög åyvåg åvav'riov roö' xsigocvmg aö'råv å'tpcovog, (' , , I 1 I ) _: ovrcog om: avaiyst m ara/lo: atv-rov. 33 ”Ev rf)" tansivcåast 'å xgiaig aöroö ijgån' riyv ysvsåv aömö rig åmynosma; å'u ai'gsral ånå 1:1'7'g Väg 15 (mi) aö'wö.
34 ”Anoxgiåsig åå å sövoöxog ra") Öiiimtcp sinsv, Aéonou' (rov, nsgi tivog å ngoqnjmg Ååysl möm ; nsgi åowmö %) nsgi års'gov måg ; 35 åvoi- Eacg åå å Öiimnog Tå Gröna aömö xai ågé'änsvog ånå rijg Qigong—ang mim; sönyysiliaam mött?) räv ”Inooöv. 36 a'); åå åamgsöovm vax-rå t1'7v åådv, 171601: åm' u öåwg, xoa' qmow å sövoöxog, ”Iåoå ååwg' 'n' xwlösi ,as Bmwåijvou ; 38 mai åxå- Äsvosv Gräva; rå ägna, nazi xaréfinaocv åmpo'rsgm sig "66 'å'åcog ä' te Öillrmog nazi å sövoöxog, nazi åååm'wsv aöm'v. 39 års åå åvéBno'ocv åx mö öåamg, nvsöaoc uvgiov ågnaosv röv (Dilmnov, xai oöx slåsv aötåv oöxs'u å sövoöxog' ånogsöem yåg rnv åååv aömö xaing. 40 Öilmnog åå sågs'ån sig ”ACwmv, xai ålsgxo'nsvog sönyysli— Csm råg milsig ndaag åtog mö ålåsiv aötöv sig Kawdgslav.
sätta sig bredvid honom. 32Men det ställe i skriften som han läste var detta:
»Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det, så öppnade han icke sin mun. 33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.»
340011 hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?» ”Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus. 36Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?» 38Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vatt- net, Filippus och hovmannen, och han döpte honom. 39Men när de hade stigit upp ur vatt- net, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd. 40Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.
i
mig». Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32Det ställe i Skriften som han läste var detta:
»Såsom ett får fördes han till slakt.
Såsom ett lamm, som är tyst inför den som
klipper det, så öppnade han icke sin mun. 33 Genom hans förnedring blev hans dom upp- hävd.
Vem skall förtälja om hans efterkommande?
Ty hans liv rycktes bort från jorden.» 34Hovmannen vände sig till Filippos och frå- gade: »Kan du säga mig: Vem talar profeten om? Sig själv eller någon annan?» 35 Filippos tog nu till orda, och från detta ställe i Skriften började han förkunna evangeliet om Jesus för honom. 36Under färden kom de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?» 38Han sade till att vagnen skulle stanna. Sedan steg båda ner i vattnet, Filippos och hovmannen, och han döpte honom. 3”När de hade stigit upp ur vatt- net, förde Herrens Ande bort Filippos och hov- mannen såg honom icke mer. Men glad fort- satte han sin färd. 40 Filippos befanns sedan vara i Asdod. Han vandrade omkring och för- kunnade evangelium i alla städer till dess han kom till Caesarea.
v 37 58.th i alla äldre handskrifter och har därför ute- slutits.
Kommentar till översättningsförslagen
H uvudprincip
Kommittén har för sitt översättningsarbete velat uppställa en enda huvudprincip: att med utnyttjande av det nutida svenska språkets alla tillgångar söka skapa en översättning som till innehåll, stil och form så riktigt som möjligt återger det grekiska originalet.
Denna princip innebär för det första, att man vid översättningen inte binder sig vid en från början vald språkform utan låter denna bestämmas av skiftningarna i originalet. Därmed uppges kravet på en i hela texten genomförd språklig kon- sekvens liksom självfallet det krav på konkordans som spelade en så viktig roll för vissa äldre översättningar men som är oförenligt med vad man nu vet om språk- byggnad och språkfunktion. Målet är att med det svenska språkets tillgångar återge vad som i den grekiska texten uttrycks med det grekiska språkets tillgångar. Eftersom det inbördes förhållandet mellan såväl de enskilda ordens som de syntaktiska uttrycksformernas användningsområden är helt olika i de båda språken, innehållsligt, stilistiskt och grammatiskt, måste översättaren ha full frihet att återge ett och samma grekiska ord eller syntaktiska drag med skiftande svenska språktillgångar allt efter skiftningarna i textsituationerna.
Kommitténs huvudprincip innebär för det andra, att grundtextens ordalydelse överflyttad till svenska bibehålls när den inte blir till hinder för att innehållet skall nå fram till de tänkta svenska mottagarna eller bryter mot den språkdräkt som man velat ge översättningen för att den så troget som möjligt skall motsvara originalets stil och fylla den funktion den är avsedd för.När originalets innehåll, stil och språkform inte samtidigt kan återgivas i den svenska texten lämnas prioritet åt innehållet. Det bör kanhända i detta sammanhang framhållas, att detivissa fall just från innehållets synpunkt inte är tillåtet att dela upp meningarna för att »lätta upp» texten. Participalkonstruktioner och exempelvis konditionala bisatser i grekiskan kan mången gång inte brytas ut till självständiga meningar. De marke- rar sitt innehålls nära samhörighet med och beroende av huvudsatsen. Om de bryts ut till självständiga satser, kan originalets mening ibland förvanskas eller delvis gå förlorad.
Den här formulerade huvudprincipen har varit grundläggande för båda de typer av översättningar som kommittén funnit behövliga, nämligen kyrkobibeln och folkbibeln, men den har anpassats efter dessa versioners tilltänkta användning och de läsare till vilka de vänder sig.
En viktig sak, när det gäller den för kyrkobruk avsedda bibeln, är som redan nämnts, att bibelorden får en sådan form att de fäster sig i minnet, lämpar sig för citat och blir »bevingade». Bibeltextens uppgift är ju inte att ge en stunds under- hållning utan att förmedla ett för livet betydelsefullt innehåll. Allt för mycket hänsynstagande till att innehållet utan någon andlig anspänning skall kunna med största lätthet omedelbart uppfattas bidrar inte till att åstadkomma denna effekt. Det får naturligtvis ej vara fråga om att omskapa originalets språk i ett visst syfte, men vad det gäller är, att, där grundtexten fyller det här nämnda ändamålet, ej i förenklingssyfte göra våld på denna text. Just från pedagogisk synpunkt kan där- för en i lätthetens intresse långt driven förenkling ej vara tillrådlig.
Textunderlag
De två utarbetade versionerna vilar självfallet på samma grekiska text. Kom- mittén har inte kunnat helt följa någon bestämd vetenskaplig textutgåva, såsom Nestles, Kilpatricks eller den av bibelsällskapen 1966 utgivna, ej heller den text som ligger till grund för 1917 års översättning, utan har förbehållit sig rätten att från fall till fall välja den textvariant som den av yttre eller inre skäl funnit vara den bästa. Denna s. k. eklektiska metod har kommittén gemensam med de flesta nutida översättningsföretagen (kap. 1, s. 17). Skillnaden mellan den av kommittén följda texten och Nestletexten eller den text som förutsättes i 1917 års Nya testa- mente är dock liten. Av större betydelse är endast ändringen i Hebr 9:11, där kommittén med stöd av codex Vaticanus och i viss mån Chester Beatty-papyren samt i synnerhet av innehållsliga skäl läser yevoyévcov: Men nu har Kristus kommit, överstepräst för det goda som har skett, i stället för ,usMo'vrwv: M en Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda. Uttrycket »det tillkommande goda» före- kommer visserligen i Hebr 10:1 men där ses frälsningstidens »goda» från Gamla testamentets synpunkt; i 9:11 går blicken från nuet tillbaka till Kristi fullbordade frälsningsverk. Kommittén sätter dock den nuvarande kyrkobibelns text i en not. Även i Matth 7:13, Ty vid är porten och vägen bred . . ., har inre kriterier varit av- görande för kommitténs val av läsart. Se vidare de textkritiska ändringarna i Mark 2:16, Joh 7:4, 39, 46, 52; Rom 8:2, 28 och Fil 4:23.
För att bättre kunna redovisa grundtextens karaktär (se kap. 4, s. 45) har kommittén använt flera textkritiska noter än 1917 års översättning.
Översättningsmetod
Kommitténs sätt att överflytta den grekiska texten till svenska är i stort sett givet i och med den ovan formulerade huvudprincipen. Det studeras bäst i de givna, konkreta översättningsförslagen, kap. 5, bilaga E och annorstädes, och skall här endast i korthet kommenteras. Kommitténs principer för översättningarnas svenska språkform behandlas utförligt under nästa rubrik.
Kommittén har som arbetsmetod valt att göra en nyöversättning och inte en revision; ett revisionsarbete med den nuvarande översättningen som utgångs- punkt skulle enligt kommitténs uppfattning väsentligt försvåra utarbetandet av en mot rådande behov svarande text. Kommitténs arbete innebär i detta av- seende dels att en översättning gjord direkt från grundtexten har lagts till grund
för de två versionerna, dels att de nutida exegetiska och filologiska hjälpmedlen har använts för tolkningen av texten.
Kommittén har vidare velat göra en idiomatisk översättning (se s. 20f. och kap. 90, s. 277 ff.). Företrädarna för den litterala metoden förbisåg enligt kommit- téns mening två väsentliga fakta som översättaren måste rätta sig efter:
1. Grundspråk och målspråk har olika byggnad. Att översätta innebär därför att språkligt, där så är erforderligt, stöpa om originalets språkform, en språklig re-konstruktion, icke blott en reproduktion.
2. Textens innehåll är det viktigaste för översättaren. De som strävade efter en litteral motsvarighet i målspråket jämställde form och innehåll och menade sig kunna återge båda samtidigt. Detta är stundom omöjligt, och ett troget åter- givande av grundtexten får då till följd att översättningen äger en annan språklig struktur än originalet. Jämför man kommitténs översättningsmetod med den tegnérska kommissionens finner man att de, undantagandes den svenska språkbehandlingen, har det mesta gemensamt. En viss förskjutning i sättet att överflytta den grekiska texten till svenska har dock ägt rum, något som tydligt framgår av exemplen i kap. 90, s. 285ff. Det gäller främst tre områden: kravet på konkordans och språklig kon- sekvens, kravet på filologisk noggrannhet och kravet på en idiomatisk översättning.
1. Kravet på konkordans och konsekvens: »Under texttrohetens grundsats hör att vår nya kyrkobibel, så vitt rimligen kan ske, återger samma hebreiska respek- tive grekiska ord med genomgående ett och samma svenska uttryck, en princip som ej varit genomförd i vår äldre översättning» (Eidem). Detta krav har dock inte blivit strängt genomfört i 1917 års översättning (se t. ex. nedan s. 167) men har enligt kommitténs åsikt ändock många gånger bundit de tidigare översättarna så att de inte kunnat göra rättvisa åt de mångskiftande betydelser som ett grekiskt ord kan ha. Detta krav har redan avvisats genom den ovan givna huvudprincipen.
I dialogen mellan Jesus och hans motståndare i Joh 8:13, 14 och 17 används ändrig uppenbart i flera betydelser, dels 'giltig', dels ”sann”. 1917 års översättning är i det när- maste konkordant (»ditt vittnesbörd gäller icke . . . » v 13, »så gäller dock mitt vittnesbörd» v 14 och . . . »vad två människor vittna, det gäller som sant», v 17) men återger inte bety- delseskiftningarna. Jesu motståndare synes anlägga ett enbart juridiskt betraktelsesätt (kommitténs översättning: giltigt, v 13), medan Jesus ger orden »mitt vittnesbörd är sant»,
v 14, en vidare innebörd.
I första Johannesbrevet syftar ågxrj dels på världens begynnelse (2: 13f.; 1:1), dels på den tid då brevadressaterna blev kristna (2 : 7). I det första fallet översätter kommittén begynnelsen, i det andra början (se vidare motiveringen s. 165) medan 1917 års text konse- kvent har begynnelsen.
För att bättre kunna återge de grekiska orden i deras sammanhang använder kommittén ibland flera olika svenska uttryck inom ett mindre textavsnitt, t. ex. i Apg 8 : 9, 11, 13, där verbet éäwva'voa (éEw'ra'vew) motsvaras av slå med häpnad, dära, bli utom sig av häp- nad. Nya testamentet 1917 har genomgående slå med häpnad (passivum: betagas av häpnad) Ordet (enemmvyyxäym (Rom 8:26 f, 34; Hebr 7:25, i den svenska bibeltraditionen kon- sekvent återgivet med mana gott), som nu genom studier av det nytestamentliga före- språkare-motivet fått en mer konkret innebörd, har kommittén i sina två versioner av Rom 8 varierande översatt med: lägger fram vår sak, för (de heligas) talan, tar sig an vår sak, talar för oss. Likaså varieras återgivningen av owe—lönat; i 1 Kor 8 och Hebr 9.
I 1 Kor 8—10 där Paulus talar om det starka och det svaga »samvetet», får ordet när- mast betydelsen *trosövertygelse', dvs. en övertygelse som är helt eller delvis bestämd av en rätt tro, av rätt kristen insikt. Kommittén har använt omskrivningar iv 7 och 10 (och då de känner sig osäkra . . .; skall då inte han som känner sig svag och osäker . . . ) för att i v 12 behålla samvete (far illa fram med deras svaga samveten). Samma översättningsteknik är använd i Rom 8 för att överflytta den paulinska termen aågé ”kött” till svenska: först omskrivningar, sedan den nedärvda, men utan upplysning eller klargörande kontext miss- förstådda, bibliska termen (se 5. 167 f.). I Hebreerbrevet brukas o'vvslårjaig om människans innersta, om den »plats» där förbindelsen med Gud äger rum eller är bruten genom synden. Det är där helt ett religiöst begrepp, ett uttryck för människan i hennes relation till Gud. Kommittén har därför undvikit det moraliska, alltför modernt psykologiska ordet sam- vete och översatt: som icke förmår till sinnelaget fullkomna den gudstjänstfirande 9:9 och hur mycket mer skall då icke Kristi blod rena vårt sinnelag från döda gärningar, 9: 14. Den nuvarande kyrkobibelns text följer konsekvenskravet när den nästan utan undantag återger det mångskiftande grekiska ordet med samvete. Så även här: vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar gudstjänst respektive huru mycket mer skall icke Kristi blod .. . rena våra samveten från döda gärningar.
2. Kravet på filologisk noggrannhet: Kommittén vill liksom den tegnérska kom- missionen göra en vetenskapligt, filologiskt noggrann översättning men upp- fattningen av vad som menas med filologisk noggrannhet har något förändrats sedan sekelskiftet då filologerna genom sitt starka intresse för detaljerna många gånger förlorade en levande helhetsbild av den språkliga satsen och meningen och av kontexten i stort. I dag framstår frasen, satsen och hela meningen, icke de en- skilda orden, som den enhet som både tolkaren och översättaren av bibeltexten måste utgå ifrån.
Bibelkommissionens rigorösa noggrannhet märks kanske främst i återgivandet av de grekiska partiklama, relationsord av olika slag, de i grekiskan ofta korta och smidiga pronomina, participet léywv, fraser som ånonglön 0151: 6 ”177005; nad ela-rev. 1917 års Nya testamente har kritiserats för sina många småord. »Detta drag hör till texttrohetens, men i viss mån också till den svenska språkdräktens kapitel» (Eidem). — Kommissionens strävan att genom småord skapa en ledig, naturlig nutidssvenska belyses i nästa avsnitt. — I kap. 9 c lämnas flera exempel på hur kommittén, i motsats till den tidigare kommis- sionen, inte givit vissa partiklar någon motsvarighet iden svenska texten. Exemplen kunde mångfaldigas. Se Joh 7: (Så, v 2, 12, 14; gör, v 6, 11, 15; nal, v 12, 26; åÅÅd, v 27 etc. Det svenska språket behöver enligt kommittén i dessa verser inte foga samman satserna med men, och, då etc., medan grekiskan i regel kräver fogning med partikel. I en grekisk text väntar man sig därför finna en partikel i början av satsen, i en svensk text väcker den ständiga upprepningen av och, men, då etc. uppmärksamhet, förefaller onaturlig och är för sammanhangets skull inte alls nödvändig. Den av Paulus så rikligt använda konjunk- tionen ya'g kan inte alltid återges med ty om man vill vara trogen mot originalet. I 1917 års text varieras ty med bl. a. ju och nämligen, som dock har en annan klang än grekiskans yäg. Många gånger behövs inget motsvarigt ord i den svenska texten, i t. ex. Rom 8: 6, 13. I Rom 8: 19 har kommittén översatt ydg med ock.
I uppräkningen i Rom 8 : 35 skiljs de olika leden i grundtexten med i)” 'eller'. Eftersom den svenska motsvarigheten eller har en större tyngd och bredd har kommittén valt att i kyrkobibelförslaget skilja leden åt enbart med komma. En liknande motivering ligger bakom kommitténs sätt att ibland utelämna pronomina: Joh 7 : 7 jag vittnar om att dess gärningar (1917: jag vittnar om henne, att hennes gärningar ); Joh 7:45 Dessa sade (1917: frågade dessa dem). Anföringsfrasema varieras på ett annat sätt i kommitténs över- sättning, t. ex. i Joh 7:16, 21, 52, och det grekiska participet Aéywv får många gånger motsvaras av vårt kolon.
3. Kravet på idiomatisk översättning: Kravet på en idiomatisk översättning innebär att översättaren med alla de språkliga möjligheter som målspråket har söker återge vad som med grundspråkets resurser finns uttryckt i grundtexten. En sådan översättning måste då tillgodose både kravet på. trohet mot målspråket och kravet på trohet mot grundspråket. De som översatte 1917 års Nya testamente strävade efter detta och deras resultat är en väsentlig försvenskning av den svenska bibeln, framförallt i jämförelse med 1883 års normalupplaga. För exempel hän- visas till kap. 9 0 samt bilagorna A och B. Kommittén har gått vidare på denna väg och de två tidigare nämnda förskjutningarna i översättningsmetod skulle kunna föras in under en allmän strävan hos kommittén efter en mer idiomatisk översätt- ning. Kommitténs idiomatiska översättningsmetod innebär dock många gånger en mindre bundenhet vid originalets språkform än 1917 års text uppvisar och därmed på enskilda ställen en medvetet radikalare omgestaltning av grundtextens språk- liga struktur. Några exempel ur J ohannesevangeliet:
191 7 Bibelkommittén Vad betyder det ord som han sade? 7:36 Vad menar han med att säga?
Varför stån I efter att döda mig? 7:19 Varför står ni efter mitt liv?
Är det icke denne som de stå efter att döda? Är inte detta mannen som de ville döda? 7:25
Nej, men han är lik honom. 9:9 Nej, men han är bra lik honom.
Då sade Nikodemus till dem, han som förut Nikodemus, som förut hade kommit till hade besökt honom, och som själv var en honom och var en av rådsherrarna, sade avdem...7:50 då...
Kommittén har i dessa exempel sökt finna mer idiomatiska, naturligt svenska uttryck än 1917 års översättning, som i de anförda exemplen kommer originalets språkform när- mare. Grekiskan har med sina participalkonstruktioner möjlighet att med ganska stor smidighet uttrycka det som i Joh 9: 18 översattes så 1917: mannens föräldrar, hans som hade fått sin syn (rov; 'yovsfg aöroö 1:05 åra/Bléwmog). Kommittén översätter: den bola- des föräldrar. I Apg 8 har kommittén ersatt det mer ordagranna men lätt missförstådda blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd (1917) med skingrades över hela Judeen och Samarien, v 1. Aktade de endräktigt på det som han talade (1917) motsvaras nu av slöt de mangrant upp och lyssnade till hans förkunnelse, v 6. Apg 8: 13—15:
1917
Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, be- togs han av häpnad.
Då. nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. Och när dessa kommo dit ned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande.
Bibelkommittén
Till och med Simon kom till tre, blev döpt och höll fast vid Filippos. Han blev utom sig av häpnad när han såg vilka stora tecken och kraftgärningar som skedde.
Apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord. Då sände de Petrus och Johannes, och dessa begav sig dit ned och bad för dem, att de skulle få den helige Ande.
Flera exempel på hur kommittén strävar efter en mer naturlig fogning av ord och satser ges nedan, s. 171. De syntaktiska ändringarna är i regel inte stora men de avlägsnar översättningens Språkstruktur från grundtextens, något som den
tegnérska kommissionen just i syntaxen många gånger värjde sig för, trots sin idiomatiska översättningsmetod. Omgestaltningen av grundtexten tenderade ibland att bli endast en utfyllnad av grundtextens Språkstruktur.
Denna förskjutning mot en allt mer idiomatisk översättning märks väl i Rom 8:18—21. Normalupplagan reproducerar rätt väl grundtexten utom i v 21 (Guds barns härliga frihet), där den bevarar den gamla bibelns friare uttryck. Grundtexten: sig 1er ålsvösgi'ocv 1:77; 66517; n?n» réxvcov 105 9805.
Normalupplagan Ty jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kom- mer att uppenbaras. Ty skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenba- relse. Ty skapelsen har bli- vit underkastad vansklig- heten, icke av fri vilja utan för dens skull som har un- derkastat henne, på en för- hoppning, att ock själva skapelsen skall varda fri- gjord ifrån förgängelsens träldom till Guds barns här- liga frihet.
1917
Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på. oss. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppen- barelse. Skapelsen har ju blivit lagd under förgäng- ligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skall finnas, att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.
Bibelkommitte'n
Jag håller före att denna tidens lidanden intet be- tyder i jämförelse med den härlighet som en gång i oss skall uppenbaras. Förvän- tansfullt bidar ock skapel- sen att det skall uppenba- ras vad Guds barn är. Skapelsen är prisgiven åt intigheten, icke av eget val utan efter hans vilja som prisgav den. Dock stod det hoppet åter, att skapelsen själv skall frigöras från den förgänglighet som den trä- lar under, och nå fram till den frihet som tillkommer Guds barn i härligheten.
Den språkliga förenklingen i folkbibelförslaget, som beskrivs på s. 172ff., inne- bär ofta större avvikelser från originalets ordalag.
Förslag till folkbibel
Förslag till kyrkobibel
Jag har funnit det nödvändigt att sända. . .
genom vilken allt detta har förlorat sitt värde
Ja, jag vill lära känna honom och hans upp- ståndelses kraft och delaktigheten i hans lidanden, i det jag blir honom lik i en död
som hans.
Språkform
Jag har funnit att jag måste skicka . . .
Genom tron på honom har allt det andra förlorat sitt värde.
Ja, jag vill lära känna honom, känna kraf- ten i hans uppståndelse, känna att jag har del i hans lidanden, då jag blir honom lik
i en död som hans.
De principer som var bestämmande för språkformen i 1917 års Nya testamente har sammanfattande formulerats så: »samtidigt med att denna bibelöversättning med- vetet beflitar sig om en verklig bibelstil, önskar den uttrycka sig så som man gör i naturligt, nutida svenskt talspråk»; med »verklig bibelstil» menas »dels . . . ett verk- ligt levande samband med den äldre bibeltraditionen ifråga om språk och stil, dels den allmännare strävan efter en viss högtidlighet och värdighet i uttryckssättet»
(Eidem).
Den kritik som från skilda håll riktats mot språket i 1917 års översättning och som kommittén inte kan lämna utan avseende, visar att man inte lyckats att på
denna väg skapa en hållbar språkform, vare sig detta beror på att principerna i själva verket är oförenliga eller att uppgiften att förena dem varit översättarna övermäktig. När man vid återgivning på svenska av en text med så vitt skiftande stil- lägen som det grekiska Nya testamentet ger lika rang åt två så vitt skilda stilideal som »verklig bibelstil» och »naturligt, nutida svenskt talspråk» löper man lätt ris- ken att sätta sig mellan två stolar. Förfaringssättet får till följd dels att originalets stillägen över huvud inte framträder i den svenska texten, dels att den stil som verkligen möter i denna löper ständig fara att bli ojämn och onaturlig; denna fara har 1917 års översättning inte undgått.
Kommittén vill som nämnt uppställa en enda huvudprincip, att med utnytt- jande av det nutida svenska språkets alla tillgångar söka skapa en översättning som till innehåll, stil och form så riktigt som möjligt återger det grekiska originalet. Alla andra principer, som har rätt att göra sig gällande vid en översättning av Nya testamentet till svenska, bör underordnas denna. Viktigast av dessa är den första av de två principer som var bestämmande för 1917 års översättning, strävan efter en »verklig bibelstil». Kommitténs linje innebär givetvis inte att den tar av- stånd från det ärvda bibelspråket; detta är tvärtom en för uppgiften väsentlig tillgång och bör tas i bruk. Men kommitténs ledande princip strider mot kravet på en ensartad bibelstil, åstadkommen med stilmedel som konsekvent tillämpas över hela texten, oavsett originalets stilistiska skiftningar.
Däremot finner kommittén ingen anledning att vid en nyöversättning ge en rangplats åt principen »naturligt, nutida svenskt talspråk», främst av det skälet att det här är fråga om en skriven text, som skall nå mottagaren genom läsning eller uppläsning och att språkformen bör gestaltas efter sin funktion. »Talspråk» och »skriftspråk» är två skilda språkformer som har var sin uppgift och som på skilda sätt utnyttjar språkets tillgångar för att fylla dessa uppgifter. Det ena är ett språk för den ögonblickliga kommunikationen mellan talare och lyssnare, det andra för den mer beständiga mellan författare och läsare. I den mån »talspråket» överlever stunden sker detta i kraft av särskilda kvaliteter — ett viktigt innehåll har ut- tryckts i en adekvat, koncentrerad språkform, dvs. ett innehåll, värt att minnas, har fått en form, lätt att minnas. Denna kvalitet kan det konstfulla talet ha ge- mensam med det goda skriftspråket. Kommittén finner ingen anledning att vid en nyöversättning gå utöver det goda skriftspråket i denna bemärkelse för att efter- sträva det »naturliga» talspråkets lösa, tillfälliga och ofta omständliga form; där- emot finner den angeläget att särskilt för kyrkobibelns räkning eftersträva så- dana dragi det konstnärligt medvetna talspråket, som tjänar högläsning av bibeltext.
Att kommitténs inställning här så starkt avviker från den som formulerats som en av riktlinjerna för 1917 års översättning beror delvis (men inte helt) på att termen »talspråk» för Tegnér och hans meningsfränder hade starkt positiva övertoner. Det var det naturliga, lediga språket, motsats till »skriftspråk» med den negativa klangen »skrivbordsspråk», var- med man närmast avsåg sådana drag i tidens sakprosa som vi nu betecknar som »kansli- språk». Det senaste halvseklets språkförändringar har emellertid gjort denna motsättning mindre aktuell, eftersom det vårdade skriftspråket godtagit åtskilliga drag, som förut var begränsade till talspråket och omvänt tidigare »skriftspråkliga» drag nu är helt naturliga i gängse talspråk.
Kyrkobibelns text är den »officiella». Den har bl. a. en mycket viktig uppgift i gudstjänsten och bör därför ha en språkform som gör den lämpad för högläsning.
För kyrkobibelns vidkommande har kommittén sökt tillämpa huvudprincipen efter följande linjer:
Ett centralt problem inom f ormläran är frågan huruvida man bör bibehålla verbböjningen i 1917 års text eller modernisera den i riktning mot bruket i nutida skriftspråk. Följande alternativ är teoretiskt tänkbara:
1. Att bibehålla verbböjningen i 1917 års text, dvs. vi komma, sågo, tala, talade, vredgas, vredgades I kommen, sågen, talen, taladen, vredgens, vredgadens de komma, sågo, tala, talade, vredgas, vredgades Imper.: kom, kommen
2. Att genomföra ett enhetligt pluralisparadigm genom att ge 2:a pers. plur. samma böjning som l:a och 3:e, dvs.
vi /ni/ de komma; imper.: kom (ev. kom, kommen) (Imperf. av svaga verb och presens av verb i s-form får därvid samma böjning i sing. och plur.: talade, vredgas, vredgades, Pers. pron. I måste utbytas mot m"; I komma är otänk- j bart i nusvensk text). l l l
3. Att genomföra den i nutida svenskt skriftspråk gängse böjningen, dvs. vi/ni/de kommer, såg, talar; imper.: kom
4. Att alltefter originalets innehåll och stil växla mellan 1917 års verbböjning ; (ev. modifierad enl. 2) och det nutida skriftspråkets. * För alternativ 1 kan starka skäl anföras, främst att dessa former traditionth tillhör bibelspråket och att det är naturligt att kyrkobibeln här har samma form- j språk som svenska kyrkans officiella böcker, t. ex. Den svenska kyrkohandboken * (1942), Den svenska psalmboken (1937).1 För många är det av stort värde att få läsa och höra bibelordet i den form som de är förtrogna med och som för dem är förbunden med andakt och högtid. Denna formvärld ger nu —— vida mer än 1917 —— åt bibelns språk en särprägel som skiljer det från dagens och vardagens språk, en egenskap som kommer att framträda allt starkare, ju mer de plurala formerna försvinner ur läsares och lyssnares dagliga språkerfarenhet i övrigt. Denna iso- lering kommer emellertid inte inom överskådlig tid att gå så långt att själva text- förståelsen äventyras. Böjningstypen I kommen möter i den klassiska skönlittera- turen och var här produktiv ända in på 1900-talet, och de komma var den normala i svenskt skriftspråk ända in på 1930—talet; det torde dröja innan även dessa tids- skedens språk helt försvinner ur den svenska skolbildningen. Särskilt vissa verb- former i 2:a pers. pl., såsom I lyssnaden, visaden, vandraden, skallen, villen, bleven, och synens, drivens, bltens (alla hämtade ur 1917 års text), skulle visserligen kän- nas som utpräglat ålderdomligt kyrkospråk och av många upplevas som besyn- nerliga och artificiella, men i textmiljön som helhet är de mindre påfallande, och det är möjligt att i en ny översättning undvika alltför språkfrämmande former genom att välja andra ord och konstruktioner. Eftersom övergången från plurala till singulara verbformer skett i vår tid (huvudsakligen 1930—60-talen) måste reaktionerna inför de båda alternativen bli olika i olika generationer, alltefter olikheter i språklig erfarenhet. En mycket stor
1 Dock har 1968 förslag framkommit att språkligt omarbeta Den svenska kyrkohandboken.
del av bibelns läsare har bevittnat singularformens inträngande från talspråket i skriftspråket och känner alltjämt pluralformen som den enda tänkbara i bibelns språk; för dem är den avvikande singularformen stilbärande i negativ riktning, den stör läsupplevelsen som en profanering av innehållet. Yngre generationer har i mycket ringa utsträckning upplevat pluralformerna i funktion, aldrig själva tagit dem i bruk utan blott mött dem i äldre litteratur eller i högre stilarter (»Vad tjugo- åringarna beträffar, så är verbens flertalsformer för dem lika ålderdomliga som stavningen med hv eller dt», Johannisson 1965), och deras förtrogenhet med bibel- språket är avsevärt mindre än hos de äldre. För dem blir det pluralformen som väcker uppseende, som drar uppmärksamheten från innehållet till formen, vilken omger detta innehåll med en air av ålderdomlighet och högtidlighet, medan singu- larformen inte verkar i någon riktning. Pluralformerna skapar för dessa generatio- ner ett avstånd, som visserligen för somliga kan te sig lockande och suggestivt, men som hos andra blott väcker känslan att detta språk ligger bortom deras erfarenhet och därmed sannolikt uttrycker ett innehåll som inte angår dem. Man kan under sådana förhållanden fråga sig, om det är riktigt att för en nyöversätt- ning av Nya testamentet _ som, om den kommer till stånd, torde vara fullbordad först långt fram på 1970-talet —— välja en språkform som låter bibeltexten framstå som en från all annan samtida produktion på svenska språket helt isolerad företeelse; att reservera en viss formlära enbart för bibeln vore att medvetet markera gränser kring bibelordet. Det kan knappast undvikas, att de översättare som skulle åläggas att systematiskt tillämpa ett formsystem, som inte längre är produktivt i någon levande stilart i svenska språket, skulle komma att känna sig stå inför uppgiften att åstadkomma en pastiche snarare än en stiltrogen översättning.
De viktigaste skälen mot att i nuvarande språksituation undantagslöst bibehålla 1917 års verbböjning är dels det nu anförda, att man därmed följer en språkform, som många upplever som avlägsen och utan aktualitet, dels det, att en sådan böjning avsevärt begränsar översättarnas möjligheter att till fullo utnyttja svenska språket. För att undvika störande stilbrytningar nödgas översättarna ofta avstå från naturliga utvägar att riktigt träffa det grekiska originalet. Ett utmärkt konkret exempel på svårigheterna att konsekvent bevara pluralformerna ger översättningen av Joh 7—9. Sedan förändringen nu skett finner kommittén det inte möjligt att följa alternativ 1.
Alternativ 2 är en kompromiss: genom att uppge den gamla böjningen I kommen och genomföra ett enhetligt pluralisparadigm vinner man att de mest iögonen- fallande arkaiserande formerna avlägsnas utan att man behöver uppge verbets pluralböjning. Alltjämt gäller dock, ehuru med mindre styrka, den invändning som anförts mot alternativ 1. Ett böjningssystem ni komma, ni kommo skulle för övrigt utan tvivel av de flesta läsare upplevas som artificiellt och stillöst, utan fast förankring i vare sig ärvt bibelspråk eller nutida skriftspråk, ett konstlat försök att skapa en ny biblisk formlära. Kommittén anser inte denna väg framkomlig. Alternativ 3, böjningen vi/ni/de kommer, innebär visserligen ett brott mot bibel- språkstraditionen, en upplösning av stilläget i sin helhet från en enhetlig och hög stil, men denna upplösning ger frihet att anpassa stilen i riktning mot originalets skiftande stillägen. Det är att märka, att den förenklade verbböjningen är prak- tiskt taget helt genomförd i nutida svenska och därmed överhuvud inte är stil-
bärande; att bibehålla pluralböjningen binder texten i ett högt stilläge, att genom- föra singularböjningen innebär blott att man avstår från detta medel och ger översättarna frihet att när texten så kräver åstadkomma samma verkan med andra tillgångar i språket. Principen innebär också att man från början får större möj- ligheter att nära ansluta sig till den grekiska texten, vars böjningssystem är det normala grekiska skriftspråkets och på intet sätt stilkarakteriserande. Valet inne- bär sålunda att man avstår från att utnyttja språkets formella, grammatiska element som stilmedel. Detta val kan sägas ligga i linje med språkets funktions- sätt. Grammatiska element, såsom böjningsändelser, har mycket tunn »betydelse»; deras uppgift är att ge de mer betydelseladdade, föreställningsbärande delarna deras grammatiska uppgift, sätta dem i relation till andra betydelsebärande delar av yttrandet etc. De utgör den mest omedvetna delen av den språkliga mekanis- men och bör i sin tjänande ställning inte väcka uppseende, framför allt inte sådan som föranleds av en avvikande, ovanlig form; då dras uppmärksamheten från innehållet till formen. Vad läsaren då upplever — i stället för det innehåll som yttrandet avser att ge —— beror på det avvikande formelementets ursprungsmiljö och läsarens språkliga erfarenhet. Vad verbets pluralformer beträffar har de nu varken »betydelse» eller »funktion», de tjänar inte meddelandet utan är enbart form och som nämnt starkt stilbärande.
Emellertid finns det dels sådana fall, där de plurala verbformerna på grund av djupt rotad språklig hävd icke verkar främmande, dels sådana där just de äldre formernas starkt stilbärande verkan är en egenskap att ta vara på. Som exempel kan här nämnas kommitténs kyrkobibelförslag till Hebr 8:8—12 och Mark 1:3, Kom- mittén finner därför att en konsekvent uteslutning av verbets pluralformer skulle innebära ett avsteg från huvudprincipen, att med utnyttjande av svenska språkets alla tillgångar söka ge en till innehåll och stil så riktig översättning av det grekiska originalet som möjligt. Jämfört med alt. 1 — en konsekvent tillämpning av plural- formerna — är emellertid detta avsteg kort och föga iögonenfallande: medan alt. 1 tvingar en översättare att ta ett bestämt, starkt verkande stilmedel i ständigt bruk och därmed binda texten som helhet i ett högt stilläge, ställer alt. 3 inga andra krav än att avstå från detta och lämnar som nämnt fria händer att vid be- hov vinna samma syfte med andra medel. Huvudprincipen tvingar givetvis inte översättaren att utnyttja språkets alla tillgångar — den blott tillåter honom att göra det. Att alt. 3 innebär en inskränkning av denna fullständiga frihet är emeller- tid enligt kommitténs mening ett tillräckligt skäl att förkasta det i dess striktaste tillämpningsform.
Alternativ 4 erbjuder möjligheter till stilistisk differentiering och att delvis till- godose bibelspråkstraditionens krav; den äldre böjningen kunde exempelvis bi- behållas i välbekanta, centrala Kristusord och epistelställen, medan den för nutida läsare naturliga böjningen toges i bruk i den enkla berättelsen och den vardagliga dialogen. Kommittén är emellertid inte blind för att en sådan princip blir mycket svår att genomföra i praktiken. Att inom en och samma framställning smidigt och uttrycksfullt växla mellan singulara och plurala verbformer — som t. ex. Harry Martinson — ställer mycket stora krav på författaren och har sina gynnsammaste förutsättningar under en övergångsperiod som i detta fall 1930-50-talen, men det är synnerligen vanskligt att med framgång tillämpa detta i en översättning, därtill
i en text som kyrkobibeln. Den skillnad i stil, som uppbärs av olikheter i böjnings- former, kan bli alltför påfallande och alltför uppenbart fäst vid språkets rent for- mella element för att upplevas som en naturlig och nyanserad stildifferentiering. Vad skall bestämma valet mellan de två böjningstyperna? Att låta Jesusorden genomgående få den äldre verbböjningen skulle innebära att de språkligt isolerades från sin omgivning; de skulle alltigenom få karaktären av predikan och förkun- nelse, och replikskiftena — där den ene av de samtalande använde ett böjningssys- tem, den andre ett annat — skulle te sig onaturliga på ett sätt som ovillkorligen skulle dra läsarens uppmärksamhet från innehållet till formen och som för övrigt skulle sakna varje motsvarighet i det grekiska originalet. Att inom Jesu tal göra en gränsdragning genom att t. ex. hänvisa den äldre verbböjningen till den direkta förkunnelsen skulle ställa orimliga krav på översättarna och tvinga dem till att ta ståndpunkter som måste bli personliga och tidsbundna.
Det är i klart medvetande om dessa svårigheter och om att valet måste ske efter den omsorgsfullaste avvägning och pluralformerna användas med stor återhåll- samhet, som kommittén förordar alternativ 4, i praktiken tillämpad i en form som står alt. 3 nära. Prov på hur kommittén tänker sig att denna tillämpning bör ske lämnas i dess översättningsförslag.
Valet av verbböjning återverkar på den pronominella böjningen. När det person- liga pronominet I utbytes mot ni uppstår frågan om man därmed också konsekvent måste utbyta objektsformen eder och possessivpronominet eder, edert, edra mot det i talspråk och ledigt skriftspråk normala er, ert, era.
Valet kompliceras av att ingendera typen erbjuder stilistiskt neutrala former: de längre har genomgående ett högt stilvärde, av de kortare har särskilt era ett alltför lågt för att kunna användas överallt där pluralt possessiv pron. i 2:a person behövs. Kommittén finner det inte förenligt med stilens krav att i J esusord som sannerligen säger jag eder eller ni skall då i edra synder införa de kortare formerna er och era, medan exempelvis i epistlarna de längre formerna ofta utesluter möj— ligheten att återge originalets enkla och vardagliga tonfall. Kommittén har valt att omväxlande använda de kortare och längre formerna alltefter stilens och ryt- mens krav, varvid de kortare främst tas i bruk dels i mer vardagliga stillägen (t. ex. i 2 Kor 8, som handlar om kollekten till församlingen i Jerusalem) och vid inner- ligare tonfall (t. ex. 1 Joh), dels då ordets syntaktiska och semantiska uppgift ger det ett lätt tryck och ringa omfång (t. ex. då det är reflextivt, gläd er, bekymra er inte, eller är preciserat med ett tryckstarkt indefinit pronomen, er alla, er själva) osv. Detaljerade regler för växlingen kan ej uppställas.
Singularböjningen får konsekvenser också för valet mellan skilda former av samma verb, främst hjälpverben ha(va) och bli(va). Gällande översättning har följande böjning:
pres. har, haven, hava; inf. hava, imper. hav, haven pres. bliver, bliven, bliva, inf. bliva; imper. bliv, bliven
I och med att singulara predikatsformer blir de vanliga försvinner automatiskt de längre formerna haven, hava i pres. och imper. plur. och det blir då knappast möjligt att bibehålla dem i inf. och imper. sing. Vid bli(va) är läget något annor- lunda, eftersom den längre formen bliver i pres. sing. bibehölls i 1917 års text, men
! l )
en böjning vi/ni/de bliver skulle kännas så artificiell och stillös, att den ej kan komma i fråga. När dessa verb uppträder som hjälpverb väljer därför kommitténi överensstämmelse med rådande bruk i skriftspråket de kortare formerna har, ha; blir, bli. I andra funktioner, när verbet inte längre är blott och bart ett formord utan har en egen, tyngre betydelse eller ingår i sammansättning kan det dock någon gång finnas skäl att ta vara på den längre formens förmåga att ta emot en starkare semantisk och stilistisk laddning. Kommittén har därför bibehållit den äldre formen i Joh 8:12 den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret utan han skall hava livets ljus (där hava=ett starkt betydelsemättat ”äga”), liksom i 1 Joh 2:17 den som gör Guds vilja förbliver evinnerligen.
Liknande överväganden bestämmer valet mellan de kortare formerna ge, ta, dra och de längre giva, taga, draga. I nutida skriftspråk intar kortformerna en mycket stark ställning och kan på intet sätt bedömas som »talspråkliga», men också de längre förekommer. Det är alltså fråga om varierande stamformer, ge/giv, ta/tag, dra/drag, av vilka den omfångsrikare varianten visserligen är på retur i skrift- språket (i olika grad för olika verb), men har sin ställning säkrad genom att den är obligatorisk i vissa böjningsformer och avledningar (given, givande, givare, en giv etc.; tagen, tagit, tagande, antagande, mottagare osv.; dragit, dragen, dra- gande, dragning, tilldragande etc.). Denna variationsmöjlighet är en tillgång i språket, även om många avstår från den och i nit för »vårdad» resp. »ledig» prosa konsekvent söker genomföra den längre resp. den kortare formen med resultat att texten i båda fallen vanligen blir slätstruknare och uttryckslösare. Stilmedvetna skribenter tar gärna vara på möjligheten att genom växling ge balans mellan form och innehåll efter regler som knappast låter sig uttömmande beskrivas men som t. ex. i vissa fall innebär att den kortare formen föredras när innehållet är tunt och ställningen i satsen trycksvag; framställningens allmänna stilläge spelar givetvis också en mycket viktig roll. Kommittén finner det självfallet att dessa möjlig- heter skall utnyttjas också i översättningen av Nya testamentet, dvs. att man frångår den nuvarande översättningens princip att genomgående använda de längre formerna. Både stil och innehåll kräver att dessa bibehålls i t. ex. Det är saligare att giva än att taga, Tag din bädd och gå hem, och även (trots trycksvaghe- ten) Dagar skall komma då brudgummen tages ifrån dem Mark 2:20, medan kort- formen ger hela språktakten en mot innehållet bättre svarande byggnad i han som också är på Guds högra sida och tar sig an vår sak Rom 8:34. Vad beträffar ge/giva synes kortformen vara den mer användbara, men växling är även här fullt tänkbar.
Där möjligheter till val mellan skilda ordformer föreligger, har kommittén i regel valt den form som är gängse i nutida vårdat skriftspråk, t. ex. hur, liksom, alle- sammans, där 1917 genomgående använder huru (nu ålderdomligt, stelt skrift- språk), likasom, allasammans (arkaiserande, men för nutida läsare snarast enbart besynnerliga).
Vad ordvalet beträffar innebär den ovan formulerade huvudprincipen att kommittén tar avstånd från deni 1917 års text tillämpade principen att söka skapa en särskild »bibelstil» genom att vid val mellan medlemmarna av en synonym- grupp eller ett ordfält helt förvisa vissa ord ur texten såsom oförenliga med det eftersträvade stilläget. Såsom exempel på sådana i Nya testamentet 1917 omsorgs- fullt uteslutna ord kan nämnas även, emedan, ehuru, ånyo, dylik (betraktades som
skrivbordsord); inte, bara (alltför talspråkliga); anamma, antvarda, djärvas, fåvitsk, genstörtig, helbregda, hugsvala, varkunna sig (alltför ålderdomliga); hor, skörlevnad (låga); börja, glömma, tillåta, skämmas (uteslutna för att gynna de mer stilbärande— synonymerna begynna, förgäta, tillstädja, blygas). Enligt kommitténs huvudprincip- bör man vid en översättning av kyrkobibeln icke a priori utesluta något ord i svenska språket, som kan tjäna syftet att träffande återge den grekiska textens innebörd och stilläge och som samtidigt kan väntas i sitt sammanhang ge en vuxen och språkligt erfaren läsare den avsedda föreställningen.
Närmast de i föregående avsnitt diskuterade formelementen står de s. k. form- orden, dvs. partiklar, konjunktioner, prepositioner, adverb, som har till uppgift att ge de mer betydelsebärande orden deras funktion i yttrandet, sätta dem i relation till varandra, ange arten eller graden av yttrandets giltighet osv. Här erbjuder språket en rik synonymflora, som ger stora möjligheter till stilistisk differentiering (t. ex. alldenstund — ity (att) — enär — emedan — på grund av att — eftersom — därför att — för att — för etc.; antagligen — troligen — troligtvis — sannolikt— kanske— kanhända- — måhända — törhända — möjligen — möjligtvis — eventuellt — till äventyrs — förmod— ligen etc.). Kommitténs huvudprincip innebär, att den här i regel väljer ord som i. gängse svenskt skriftspråk är stilistiskt neutrala — originalet har nämligen på. samma sätt vanligen det grekiska skriftspråkets normalord. Detta ligger också i linje med den ovan i samband med ordböjningen uttalade principen att icke ladda. upp de semantiskt tunnare elementen i språket med en stilhalt som drar upp- märksamheten från de mer betydelsebärande delarna av yttrandet till de mindre betydelsebärande.
Principens tillämpning kan exemplifieras med några av de frekventare ordfälten. Av synonymerna allenast — endast — blott — bara valde översättarna av 1917 års text i överens— stämmelse med svensk bibelspråkstradition nästan uteslutande det tryckstarka allenast, ofta efterställt sitt huvudord, några enstaka gånger endast och blott, medan bara vid denna. tid kändes som alltför talspråkligt för att kunna komma i fråga. I nutida ledigt skriftspråk dominerar bara, men också endast och blott förekommer, medan allenast praktiskt taget helt är inskränkt till det religiösa språket. Kommittén har i sina förslag till kyrkobibels- text funnit det enstaviga blott särskilt användbart när det (ofta negerat) står som bestäm- ning till ett tryckstarkt, viktigt ord eller till ett satsled som avslutas med ett dylikt: ... in i det andra tältet går blott översteprästen Hebr 9: 7, Icke blott den (dvs. skapelsen) utan också vi . .. suckar inom oss och längtar . . . Rom 8:23, . . . gjorde de icke blott vad jag hade hoppats . . . 2 Kor 8:5, ja icke blott tro på honom utan också lida för hans skull Fil 1:29, Finns blott den goda viljan, så är den välbehaglig för vad den har, icke för vad den saknar 2 Kor 8: 12, dock varierat med endast (t. ex. 2 Kor 9: 12, Fil 2:27). Också bara har tagits i bruk i vissa. gängse vändningar, som ansetts försvara sin plats i stilen: Det är bara som sig bör, att jag tänker så om er alla Fil 1:7. Däremot har kommittén inte funnit användning för allenast, något som emellertid inte innebär att den tar avstånd från ordet; utan tvivel kommer det— att kunna fylla en uppgift vid fortsatt översättningsarbete (en värdefull tillgång är det oböjliga adjektivet allena, som givetvis bibehålls i Mark 2:03: Vem kan förlåta synder utom. Gud allenaf).
Av synonymerna jämväl — även — ock — också, vilkas inbördes förhållande är ett annat än det mellan medlemmarna i den nyss diskuterade synonymgruppen, används framför- allt det stilistiskt neutrala också, även när det i trycksvag ställning bestämmer ett vik- tigt, tryckstarkt satsled: också Jakob, också där Mark 1:19; 38, Också profeterna, också fariseerna Joh 8:53, 9: 15, också mig Apg 8: 19 etc. (den talspråkliga efterställningen har utnyttjats endast på ett ställe, Kanske ni också vill bli hans lärjungar? Joh 9 : 27); i denna ställning varieras det med det mer traditioneut skriftspråkliga, men fonetiskt lättare även,
t. ex. även Han Hebr 8:3, även detta kärleksverk 2 Kor S:6. Detta ord har också, ehuru sparsamt, tagits i bruk för andra uppgifter, t. ex. i konjunktionen även om och i betydelsen ”likaså”: Att han är beprövad, det vet ni, även att han med mig tjänat som en son sin fader. . . . Fil 2:22. Det i äldre bibelspråk allenarådande ock, som numera är helt främmande för ledigt skriftspråk, har kommittén funnit vara en värdefull tillgång framförallt som variant till också som satsadverbial; dess högre stilklang och mindre omfång utnyttjas i t. ex. Rom 8 : 30: Dem han på. förhand utser, dem kallar han ock, dem han kallar dem gör han ock rättfärdiga, dem han gör rättfärdiga dem skänker han ock sin härlighet. Det i 1917 års översättning ganska flitigt nyttjade jämväl har kommittén inte funnit användning föride översatta texterna.
Synonymgruppen icke — ej — inte intar en särställning både på grund av sin. höga fre- kvens och sin viktiga betydelse. Ännu för ett halvt sekel sedan var talspråkets inte prak- tiskt taget otänkbart i vårdat skriftspråk (och förekommer därför självfallet ej i 1917 års text), medan det nu är helt dominerande; icke är dock alltjämt fullt användbart, sär- skilt vid energiskt negerande, och ej är bl. a. genom sin enstavighet en värdefull rytmisk variant, ofta också välkommen för att skapa omväxling eller för att undvika vokalmöte med följande ord. Alla tre negationerna har en uppgift i en ny bibelöversättning. Det all— varliga, energiska icke kan inte undvaras i förkunnande och argumenterande delar av Nya testamentet, lika litet som inte kan undvaras i bl. a. den mer vardagliga dialogen. I t. ex. Joh 8, som innehåller det skarpa ordskiftet mellan Jesus och fariseerna, framhäver icke allvaret och hettan i argumenteringen från båda håll: . . . den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret . . . — Du vittnar om dig själv; ditt vittnesmål är icke giltigt —— . . . jag är icke ensam; med mig är han som har sänt mig — Dit jag går kan ni icke komma— Vi är icke födda i har — Men ni hör icke, därför att ni icke är av Gud. Men i följande kapitel, i de samtal som utspinner sig då Jesus botat den blinde, blir inte vanligen det mest adekvata: Är det inte han som satt och tiggde? — Det vet jag inte. — Hur det kommer sig att han nu kan se, det vet vi inte, inte heller vem som öppnade hans ögon. —— . .. men ni ville inte höra på mig.
Men ofta nog står båda möjligheterna öppna, och frågan blir då, huruvida man genom att välja inte som normalnegation vill närma texten som helhet till nutida svensk normal- prosa eller genom icke vill hålla den närmare den ärvda bibelstilen. För det förra alterna- tivet talar att det ligger närmare det stilläge som kommittén valt när den genomfört den singulara verbböjningen, men häremot kan anföras, att icke till skillnad mot den gamla plurala verbböjningen alltjämt är och säkerligen länge kommer att vara en levande till- gång i det svenska språket — och kanske framförallt att Nya testamentet i kyrkobibels- funktion inte är nutida svensk normalprosa. Kommittén har givit icke en ganska bety- dande roll, dock utan att underordna sig någon fast avgränsad princip, eftersom er- farenheten visat att en uttömmande och hållbar sådan knappast låter sig formuleras. Valet har i de enskilda fallen bestämts av negationens tyngd och kontextens allmänna stilläge, varvid inte främst tas i bruk i sammanhang som de ovan citerade replikerna eller där diktionen över huvud är ledigare och spontanare, t. ex. . . . då kommer jag —— för att inte tala om er —— att stå där med skammen . . . 2 Kor 9z4.
Även när det gäller de mer betydelsebärande orden, dvs. främst substantiv, adjektiv och verb, kommer huvudprincipen stundom att leda till ett annat ord- val än det som möter i 1917 års text. En viktig grupp utgör ord som betecknar så- dana företeelser och handlingar som är allmänmänskliga och tidlösa, ord vilkas innehåll är gemensamt för människorna i 1900-talets Sverige och i medelhavs- länderna för tvåtusen år sedan, begrepp som ”dag” och ”natt”, ”son” och ”dotter”, ”hunger” och ”törst”, ”börja” och ”sluta”, ”tala” och ”svara”, ”minnas” och ”glömma” etc. De båda språken har för vart och ett av sådana begrepp sina egna ordfält, vilkas medlemmar stilistiskt och innehållsmässigt avgränsas mot varandra och mot närliggande ordfält på olika sätt. Ofta har dock grekiskan och svenskan var för sig ett normalord (t. ex. i svenskan de som ovan anförts för att beteckna »be-
greppens»: dag, natt etc.) som naturligt inställer sig i alla språksituationer och stil- lägen, högtidliga och vardagliga. Dessa ord har ofta hög ålder, men det märks inte på dem, de är oföränderligt livskraftiga, de är hållbara, slitstarka, gångbara i alla sammanhang — de kan aldrig medverka till stilbrytning och är också därför ovärderliga tillgångar i varje text som skrivs för att överleva stunden. De utgör själva stommen i de flesta framställningar på svenskt språk —— givetvis också Nya testamentet 1917 . Eftersom det grekiska originalet inte intar någon särställning genom att medvetet välja ord som stilistiskt ligger utanför detta centrala ord- förråd, innebär kommitténs huvudprincip att den nya översättningen bör iakttaga samma hållning. Genom att för vanliga, viktiga, tidlösa, allmänmänskliga begrepp använda ord, som erfarenheten visat vara hållbara, och genom att undvika sådana -—— ålderdomliga eller moderna —— som visat sig vara eller kan väntas bli föga mot- ståndskraftiga mot tidens växlingar, bör man också vinna att översättningen, om den i övrigt håller måttet, får större livslängd.
Naturligtvis var dessa i och för sig självklara synpunkter fullt levande för dem som översatte Nya testamentet 1917, men deras båda huvudprinciper, främst den första, kunde medföra att de inte alltid iakttogs. De båda principerna kombinera- des också som nämnt med ett slags konsekvensprincip, så att önskemålet »bibel- stil» tillgodosågs genom att man för t. ex. begreppen ”börja, början”, ”glömma”, ”tillåta”, ”tvätta” genomgående använde de i svenskt bibelspråk traditionella be- ggnna, begynnelse, förgäta, tillstädja, två, medan önskemålet »lättillgänglighet, naturligt talspråk» tillämpades på t. ex. begreppen ”ta emot”, ”överlämna”, ”sluta”, ”ha medlidande med”, så att man här konsekvent uteslöt orden anamma, (över)ant- varda, lykta, varkunna sig. Kommitténs huvudprincip innebär, att skiktningen sker efter helt andra linjer: svenska språkets tillgångar bör utnyttjas så, att man på varje enskilt ställe väljer det ord som bäst fyller uppgiften att troget återge den grekiska textens innebörd och stilläge.
Det är att märka, att det »högre» stilvärdet hos ord som begynna, förgäta, förtälja, tillstädja, två etc. är resultat av ett språkhistoriskt skeende, i vilket bibelspråket självt har spelat en viktig roll och som har lett till att det svenska språket fått rikare uttrycksmöjligheter, både innehållsmässigt och stilistiskt. De gamla orden hade, då de först togs i bruk i bibelspråket, ungefär samma stilvärde som nusven- ska börja, glömma, berätta, tillåta, tvätta etc. (och deras motsvarigheter iden greki- ska. texten), men när dessa ord blev de normala, höjdes mekaniskt stilvärdet av begynna etc., bl. a. just genom deras förekomst i bibeln, oberoende av textens in- nehåll i övrigt. Att mekaniskt bibehålla dem eller avlägsna dem innebär att man avstår från att utnyttja de tillgångar som språkförändringen givit.
Några exempel på hur kommittén vill tillämpa principen i fråga om hithörande ord:
”Agxrj, ägxsaöai motsvaras i svenskan vanligen av början, börja, vinreaöoa av tvätta sig och dessa svenska normalord tas därför i bruk, så ofta stil och innehåll inte kräver något annat, t. ex.
Grundtexten 191 7 Bibelkommittén ”Agxi) mö gemena ”Inaoö Detta är begynnelsen av Här börjar glädebudskapet Xgmoö, Mark l:1 evangelium om Jesus Kris- om Jesus Kristus tus
o' åå åé'ehödw ägéorro angivas—w non, Mark 1:45
sig 16 nagaxaléaau. ripa"; Tlro'v, lvoc xaåcbg ngoemjgéocto offra); ma” émreléay, 2 Kor && (*Inaoig) slnsv in:-151952 finare m'a/Joa sig 'n'yv xolvppåågow 1017 Erlend/.c . .. ånälöev 051! nazi åvlnpano, md 172.081: Blénwv. Joh 9:7
Liknande
xau'. åamöwa nollå éEéBac/lev, xai mix iitpzev Åahsiv rå åm- påvra, ö'u åöewatv aöråv. Mark 1:34
Men när han kom ut, be- gynte han ivrigt förkunna
Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta så- som han hade begynt
(Jesus) sade till honom: »Gå bort och två. dig i dam- men Siloam...» Mannen gick då dit och tvädde sig; och när han kom igen, kunde han se
Han drev ut många onda andar, men tillstadde dem icke att tala, eftersom de kände honom
Men han gick åstad och började vitt och brett be- rätta
Därför kunde jag be Titus att fortsätta som han hade börjat
(Jesus) sade till honom: »Gå och tvätta dig i dam- men Silca" .» Mannen gick dit och tvättade sig och återvände seende
. . . drev ut många onda an- dar, men han tillät dern icke att tala, ty de visste vem han var
Genom att på sådana ställen återföra texten till ett adekvat stilläge vinner man större möjligheter att tillvarata det ärvda bibelspråkets tillgångar för viktigare ändamål. Det är att märka att språkförändringarna inte bara träffat ordens stil- värde utan också deras innehåll; en stilistisk förskjutning av ett ord innebär ofta också en förträngning och förtätning av betydelsen. ”Ev ågxij', ån” ågxrjg motsvaras i nutida svenska vanligen av i början, från början, i bibelspråket genomgående av i begynnelsen, från begynnelsen. Inte minst genom bibelns första ord, I begynnelsen skapade Gud himmel och jord har den bibliska lydelsen fått inte endast en annan stilklang än i början utan också ett annat, tätare innehåll, en kosmisk innebörd *i tidernas morgon, från världens skapelse'. Denna tillgång bör utnyttjas vid en ny bibelöversättning, och kommittén anser därför självfallet att orden bör bibehållas t. ex. i Joh 1:1—2 I begynnelsen var ordet . . . Detta varibegynnelsen hos Gud, liksom den har kvar den ärvda lydelsen i l Joh lzl, 2:14 Om det som var från begynnelsen .. . ; nu känner ni honom som är från begynnelsen. Denna innebörd framträder starkare och tydligare, om orden begynna, begynnelse inte generellt belastas med uppgiften att beteckna inträdande handling, av vad slag den vara må ——- den uppgiften fylls oftast bättre och stilriktigare av börja, början.
På liknande sätt har verbet två genom att det bevarats i bibelspråket i första hand kommit att leda tanken till rituella eller symboliska tvagningar; från bibeln (Matth 27 124) har det också i den senare betydelsen spritt sig till profant språk: »jag tvår mina händer», och i denna och liknande funktioner bör ordet givetvis också tas i bruk. När kommittén i sin ovan anförda översättning av Joh 9:7 föredrar tvätta vill den därmed säga, att det här rör handlingen att i dammens vatten tvätta bort degen av jord och spott från ögonen; det är en i situationen naturlig — icke rituell eller symbolisk — handling.
På samma sätt kan man utnyttja t. ex. den stilistiska skillnaden mellan se och skåda också som en skillnad i innehåll: den »högre» klangen hos skåda gör ordet lämpat att beteckna ett sådant seende som är förenat med stark upplevelse, hör samman med under och uppenbarelse och leder till ny insikt, t. ex. Något sådant
har vi aldrig skådat (om undret i Kapernaum, Mark 2:12; Nya testamentet 1917: Sådant hava vi aldrig sett), Jag säger det som jag har skådat hos min Fader Joh 8:38 (1917: Jag talar vad jag har sett hos min Fader), det våra ögon skådat och våra händer känt 1 Joh l:1 (även 1917: det vi skådade och med egna händer togo på). Även om se på dessa ställen skulle vara en fullgod motsvarighet till det grekiska originalets ord (särskilt på de två först anförda ställena), ger skåda här en möjlighet att fylla stället med ett innehåll som är helt adekvat med det som den grekiska texten meddelar. Av samma skäl anser kommittén det vara motiverat att i kyrkobibeln stundom taga i bruk sådana ord som t. ex. bida, dväljas, trängtan, där deras inne- börd i sammanhanget är helt entydig och ordvalet tjänar att återge ett förtätat innehåll: Förväntansfullt bidar ock skapelsen att det skall uppenbaras vad Guds barn är Rom 8:19, Dvaldes han (Kristus) på jorden Hebr 8:4, Det är min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall komma på skam . .. Fil 1:20. Även den som till äventyrs skulle vara obekant med ordet trängtan upplever det här som en intensifiering av innehållet i längtan (bl. a. därför att ordets början, som alltid är viktig, är gemen- sam med t. ex. trakta efter, traktan). Det är överhuvud tvivelaktigt, om man inom denna del av ordförrådet någonsin kan finna fullständiga synonymer. Ord som hugna, hugnad, använt i Nya testamentet 1917, innehåller element av ,hjälp; tröst; lisa; lindring; hugsvalelse' etc. och har därför sin egen uppgift i språket, vilken stundom inte kan fyllas av någon »synonym»; det har bibehållits i Fil 2:19: Även för mig blir det en hugnad att då få höra om eder (1917: så att ock jag får känna hug- nad genom det som jag då hör om eder).
Inte ens semantiska ordpar som ljungeld/blixt, tordön/åska kan betraktas som enbart stilistiskt betingade synonymer; förleden i ljungeld är oupplösligt för- knippad med ljunga, ljungande, som ger andra associationer än blixtra, blixtrande, och för många är tordön mer innehållsmättat än det rent meteorologiska åska. Trots att den grekiska texten i Upp 4:5, nal än 105 ågo'vov åxnogsöovrai äozgmai xai (pawoci nazi ,Bgov'rai' (ordagrant: och från tronen utgick blixtar och ljud och åskor), innehåller idel vanliga ord, anser kommittén, att ljungeldar och tordön från 1917 års text bör bibehållas, eftersom deras övertoner helt går samman med textens egenskap av mystik och vision. Att man här tar dessa ord i anspråk kan också motiveras av att hela ordalydelsen är ett eko från Gamla testamentet. Härmed är emellertid icke sagt att ljungeld och tordön såsom i Nya testamentet 1917 helt bör uttränga blixt och åska ur Nya testamentets text; varje ställe måste prövas för sig. Stundom kan en ålderdomligare synonym i högre stilläge tjäna uppgiften att i citat ur Gamla testamentet ange det avstånd i tid och tal som rimligtvis samtida läsare av Nya testamentet erfarit i t. ex. Apg 8:33, där den etiopiska hovmannen grubblar över Jesajaorden: vem skall förtälja om hans efterkommande Kommittén kan icke följa den i 1917 års översättning antagna principen att ersätta äldre ord och uttryck från exempelvis sexualsfären »med för vår pryda tid lämpliga omskrivande uttryck» (Eidem), t. ex. har och horisk med »de bland hyfsat folk» brukade äkten- skapsbrott och trolös. Den gamla översättningens ordval återger ofta bättre ori- ginalets stilläge. I det anförda exemplet från Apg 8 har kommittén översatt söm/05950; med hovman (inte evnuck), därför att det motsvarar det grekiska ordets betydelse i detta sammanhang.
. Av helt annat slag blir problemet, när det gäller det centrala religiösa ord-
förrådet. Dess kärna härrör från missionstiden, det utökades —— bl.a. med en mängd synonymer — under medeltidens lopp och stadgades, både till form och innehåll, under reformationstiden, främst genom Gustav Vasas bibel 1541. De förändringar som skedde i Nya testamentet 1917 (då t. ex. ord som salighet, för- tappelse, förklaring försvann ur kyrkobibelns språk) var trots allt föga genom- gripande. Här spelar stilsynpunkten en mycket ringa roll, eftersom stilskiljande synonymer praktiskt taget saknas. Orden är de historiskt givna termerna för de kristna begreppen och har blivit levande beståndsdelar av vårt språk. Kommitténs huvudprincip, att med utnyttjande av det svenska språkets alla tillgångar så troget som möjligt återge det grekiska originalets innehåll och stilläge, innebär att någon mer märkbar ändring av denna ordskatt — t. ex. genom definierande om- skrivningar —— inte kan komma i fråga. I viss utsträckning kan orden förklaras i noter eller i ordförteckningar, men deras fulla innebörd måste läsaren tillägna sig genom läsning och undervisning. Liksom varje annan text som behandlar ämnen utanför det rent alldagliga kräver Nya testamentet språkligt engagemang av den som vill tillägna sig innehållet.
Det största problemet erbjuder häri stället det s. k. konkordanskravet. Trots att det har stor betydelse för den rätta förståelsen av texten får det dock inte inkräkta på huvudprincipen. Även inom dessa ordkretsar händer inte sällan, att ett grekiskt ord har ett betydelseomfång som icke genomgående kan återges med ett och samma svenska ord. Som exempel kan anföras anavöaÅleLv (verb), onda/(505101! (subst.). Med detta begrepp kom medeltidens svenska översättare inte tillrätta, reformationstidens valde förarga, förargelse, normalupplagan 1883 övergav —— trots sina principiellt textnära översättningsprinciper — konkordanskravet och använde omväxlande bl. a. förföra / taga (vara till) anstöt; förförelse / förargelse / anstöt / stötesten (det sistnämnda bildat som motsvarighet till MBO; ngoono'fi/mrog, men ut- nyttjat även för att återge anävåochov), Nya testamentet 1917 huvudsakligen förföra / komma på fall / bliva till en stötesten ; förförelse / stötesten. Kommittén har i de Översatta texterna inte funnit användning för andra uttryck än, komma att falla, bringa på fall (1 Kor 8:13, 1 J oh 2:10; stötesten 1 Kor 8:9 återger ngöaxolalua), men anser att översättarna i framtiden bör vara oförhindrade att utnyttja varje till- gång som svenska språket erbjuder att i de enskilda fallen återge de svårhanterliga grekiska orden. Även i andra fall bör inom denna del av ordförrådet konkordans- kravet vika för huvudprincipen, när olikheter i de båda språkens semantiska struk- tur så fordrar.
Också andra skäl kan någon gång motivera att konkordanskravet uppges. Det gäller t. ex. det viktiga grekiska ordet acigå ”kött” i betydelsen ,(människokroppen, mänsklig gestalt; särskiltz) människans syndiga natur”. Konkordanskravet skulle här innebära, att man varje gång ordet förekommer skulle tvingas att antingen använda långa och förtunnande omskrivningar som vår syndiga natur el. dyl., eller det traditionella, drastiskt konkreta kött. Kommittén anser det senare ordet omistligt; det har laddats med ett innehåll, som är välbekant också utanför bibelns pärmar (»köttets lust») och har bl. a. stilistiskt en viktig funktion som en kon- centrerad antites till ande —— abstraherande omskrivningar skulle särskilt i kyrko- bibeln förtaga texten originalets stringens och kraft. Kommittén finner det emel- lertid försvarligt att söka klargöra ordets innebörd genom att förberedande an-
vända omskrivningen för att sedan kunna använda själva termen entydigt, som motsats till ande, i anslutning till originalet, t. ex. i Rom 8:3—6
1.917
. . . Ty det som lagen icke kunde åstad- komma, i det den var försvagad genom köt- tet, det gjorde Gud, då han, för att bort- taga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.
Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. . .
Bibelkommittén
. . . Vad lagen icke förmådde, därför att vår syndiga natur har satt den ur kraft, det gjorde Gud då han för syndens skull sände sin Son i skapnad av detta vårt syndiga kött. Därmed dömde han synden i vårt kött, så att lagens krav på rättfärdighet skulle upp- fyllas i oss som icke vandrar efter köttet utan efter Anden.
Ty de som är fångna i köttet tänker vad köttet tillhör, men de som lever i Anden. tänker vad Anden tillhör. Köttets tankar bringar död, men Andens tankar liv och frid...
Vad gäller samtidens religiösa, kultiska och historiska termer såsom synagoga, nådastolen, fariseer, publikaner etc., finner kommittén det självfallet, att den nu- varande bibelöversättm'ngens ordskatt i princip bör bibehållas. Vilka ord man här än väljer måste deras sakliga innebörd förklaras, och att under sådana förhållan- den avstå från de beteckningar som bibelspråkstraditionen gjort bekanta skulle endast skapa förvirring och därmed i de flesta fall innebära en förlust.
Av något annat slag blir problemet, när det gäller tids- och miljöbundna be- grepp, som inte på samma sätt som de nyssnämnda står i omedelbar relation till innehållet i den nytestamentliga förkunnelsen utan snarare rör personer och före- teelser som utgör staffaget kring de händelser som utspelar sig i Nya testamentet, t. ex. den romerska krigsmakten. Här är — mycket grovt skisserat — tre möjlig- heter principiellt tänkbara: 1. Att välja en terminologi som till språkform och innehåll så nära som svenskan tillåter ansluter sig till dåtidens för att därmed ge läsaren en så exakt föreställning om tid och miljö som möjligt. För t. ex. det nämnda begreppsområdet har gre- kiskan termerna crpwmbmg 'soldat”, åxovrovro'szvjq, eg. ibefälhavare för 100 man', motsvarande lat. centuria, samt xtlt'ochog eg. ,befälhavare för 1 000 man,, oftast oriktigt använt som motsvarighet till lat. tribunus (militum). Med tanke på att deti Nya testamentet är fråga om den romerska härordningen, skulle enligt denna princip de sistnämnda orden återges med centurian och (krigs)tribun, förklarade i noter eller ordlista. I Gustav Vasas bibel tillämpade man den t. ex. genom att (i latiniserad form) bibehålla det grekiska ordet tetrarcha, i normalupplagan 1883 lätt försvenskat till tetrark(en), medan Nya testamentet 1917 här övergav prin- cipen och valde landsf'arste.
Utvägen är ur innehållets synpunkt mycket tillfredsställande, men den belastar texten med kommentarkrävande ordstoff utan väsentlig uppgift för förståelsen av dess viktigaste innehåll. Den strider också mot huvudprincipen genom att ge texten en fackligt historisk prägel utan motsvarighet i originalet och kan därigenom, alltför flitigt använd, bidraga till stilistisk torka. Om man vill undvika alltför täta anhopningar av främmande ord, blir möjligheterna att konsekvent anlita denna utväg också ganska begränsade.
2. Att välja beteckningar för de närmaste motsvarigheterna i nutidens svenska samhälle för att därmed i görligaste mån låta händelserna komma läsaren när- mare. Sakligt motsvaras de tre nyss anförda grekiska orden i den nuvarande svenska krigsmakten av soldat, kompaniofficer, regementsofficer, de två sistnämnda naturligtvis helt otänkbara i en bibelöversättning. Hedegård använder soldat, officer, högre officer/kommendant (befälhavare för den romerska garnisonen i Je- rusalem)/härförare. Detta ordval har fördelen att leda tanken till välbekanta be- grepp, men orden kan också belasta den med ovidkommande, till nutiden bundna föreställningar, som inte har något med texten att göra utan stör läsupplevelsen, särskilt i en kyrkobibel. »Officeren i Kapernaum» ger nutida läsare ofrånkomligt associationer till uniform och gradbeteckningar, han blir en stilbrytning i släkt med den Simson, som på dalmålningar bryter upp lejonets käftar iförd Karl Johanstidens generalsskrud — utan att fördenskull ha denna gestalts naiva be- hag, en egenskap som för övrigt ingen önskar honom i vår kyrkobibel.
3. Att välja beteckningar, som så vitt möjligt är obundna av tiden, som lika mycket eller lika litet är dåtid eller nutid. Friheten från kronologiskt bundna asso- ciationer knyter begreppen intimare och direktare till händelseförloppet kring Jesus och apostlarna, understryker företeelsernas roll av staffage i detta skeende. Den viktigaste tillgången är här bibelspråket självt; bibeltraditionen har givit möjligheter att häva den i översättningar av detta slag så vanliga svårigheten att välja mellan å ena sidan fjärmande och fördunklande avstånd och å den andra på- trängande och irriterande närhet, i det att den tillhandahåller en ordskatt som visserligen från början varit tidsbunden men efterhand så fast knutits till den bibliska miljön, att den inte ger några brytande övertoner. Rangordningen i den romerska hären motsvaras i vår nuvarande kyrkobibel av krigsman, hövitsman, (krigs)överste; den fick sin nuvarande form i 1883 års normalupplaga, som i huvud- sak byggde på Gustav Vasas bibel 1541. Även om termerna ursprungligen hör hemma i 1500-talets Sverige, torde de flesta läsares bekantskap med denna periods militära förhållanden och deras språkliga beteckningar vara så ringa, att man föga störs av ovidkommande historiska associationer; orden har (frånsett det sist- nämnda, när det uppträder i formen överste) blott en lätt ålderdomlig klang, som visserligen inte tillkommer motsvarigheterna i originalet och som därmed bryter mot huvudprincipens krav, men denna klang är tillika biblisk, en egenskap som förvisso är försvarlig i en kyrkobibel. Det är just dessa ords egenskap att vara produkter av ett långvarigt språk- historiskt skeende som ofta gör dem mer lämpliga än den under 2. diskuterade typen. Vi vet att samhällsförhållanden och de språkliga tecknen för dessa ständigt förändras, nu i snabbare takt än någonsin tidigare. Den kronologiskt neutrala ordskatt, som bibelspråket givit, är ganska motståndskraftig mot dessa föränd- ringar, men väljer man ett »modernt» ord, kan detta snart nog vara föråldrat, knutet till ett omodernt 1960-tal, icke gammalt nog att ha hunnit bli tidlöst, men ungt nog för att ge fasta associationer i vilseledande riktning och att ha säker stilförödande verkan.
Problemet har egentligen inte varit aktuellt i de texter som kommittén översatt, men det kommer att göra sig starkt påmint vid det fortsatta översättningsarbetet. I kommitténs huvudprincip ligger att man icke på förhand bör binda sig vid något-
dera av alternativen utan allt efter textsituationen välja mellan tillgängliga syno- nymer inom och utom bibelspråket, t. ex. mellan soldat, knekt, krigsknekt (Nya testamentet 1527), krigsman etc.; konkordanskravet har här ringa vikt. I 2 Tim 2:4 har Hedegård översatt argarevdusvog med det moderna soldat i aktiv tjänst: Ingen soldat i aktiv tjänst invecklar sig i det civila livets angelägenheter. Han måste helt stå till sina överordnades förfogande (Nya testamentet 1917: Ingen som tjänari krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold). Kommittén föreslår: Den som är i krigstjänst bryr inte sitt huvud med det dagliga livets omsorger. Hans strävan är att vara sin krigsherre till lags. Däremot har Hedegård i 2:6 med rätta ersatt det artificiella åkermannen, som (kalkerat på Luthers der Ackerman) använts i alla svenska kyrkobiblar, med det mer allmängiltiga och tidlösa ordet bonden: Bonden, som utför det tunga arbetet, är den som först har rätt till jordens avkastning. För översättningens stilistiska helhets- karaktär torde det dock vara önskvärt att endera av de anförda principerna i tveksamma fall tjänar som riktpunkt, och kommittén är närmast böjd att låta det tredje alternativet, dvs. i praktiken huvudsakligen bibeltraditionen, bli denna rikt- punkt. Den vill härvid särskilt understryka, att hithörande ord just genom sin förekomst i Nya testamentet kommit att ingå i det svenska språkmedvetandet med tydlig association till biblisk miljö. Ett ord som örtagård leder visserligen tanken till klosterträdgårdar, folkvisor och svensk renässanslyrik, men också direkt till Getsemane; »örtagården» blir i många sammanhang denna trädgård och ingen annan — med ett mycket rikt betydelseinnehäll. Platsen var troligen en olivlund men dess faktiska topografiska beskaffenhet — då eller nu ——- är i själva verket ganska likgiltig. Att låta detta ord utgå ur bibeltexten skulle innebära att man underlåter att taga tillvara en tillgång i svenska språket.
I svensk bibeltradition återges alltsedan 1526 1.15va; '(olje)lampa* och Ävxvtoc ”lampställ” i Matth 5:15 med ljus och ljusstake; versen lyder i 1917 års Nya testa- mente: Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som ära i huset. Kommittén anser, att de traditionsgivna orden bör bibehållas, därför att liknelsen i denna form är lika naturlig och åskådlig för svenska läsare som den grekiska texten var för sin samtid. En ordagrann översättning, som tvingar läsaren att ett ögonblick hejda sig för att — ev. med hjälp av en kommentar — för sig konkretisera Medelhavs— ländernas lampor och lampställ, skulle förtaga liknelsen dess omedelbara slagkraft och därmed göra originalet orättvisa. I sin traderade form har liknelsen också vunnit spridning utanför bibeln och kan anses vara gängse i det svenska språket.
I detta sammanhang må också framhållas, att den rätt som bibelspråkstradi- tionen förvärvat sig genom att ha berikat det svenska språket överhuvud, enligt kommitténs mening bör beaktas icke blott i fråga om enskilda ord, utan stundom även när det gäller hela uttryck, yttranden och t. o. m. längre sammanhängande avsnitt i Nya testamentet, vilka blivit var mans egendom och alltså tillhör det nu levande svenska språket. Främst gäller detta Fader vår, som kommittén anser böra bibehållas i sin nuvarande lydelse. I Mark 13 har kommittén bevarat frasen en ropandes röst och låtit adventpsalmen bestämma imperativformerna: en ropandes röst i öknen: Bereden väg för Herren, gören hans stigar raka. Hur långt man eljest skall gå under det kommande översättningsarbetet får avgöras från fall till fall,
beroende på textställets vikt och översättarnas förmåga att finna en ny språk- form, som till stil och innehåll kan anses vara den hävdvunna överlägsen.
För syntaxens vidkommande innebär kommitténs huvudprincip att översätt- ningen, utan att uppge något av det innehåll som i det grekiska originalet uttrycks med formord eller inbördes relationer mellan ord, satsled och satser, utformas efter syntaktiska mönster som är naturliga för svenskt skriftspråk. Arkaiserande eller greciserande syntax skulle fjärma texten från stilläget i originalet, som inte upp- visar några motsvarande, för tidens grekiska skriftspråk främmande drag. Vad meningslängden beträffar, kan man här tillgodogöra sig mycket av det värdefulla arbete som utfördes i Nya testamentet 1917, där man medvetet strävade efter att bryta ner de långa greciserande perioderna i 1883 års normalupplaga. I de partier, som kommittén översatt, har det för kyrkobibeltextens del endast i undantagsfall funnits skäl att gå längre i typografisk uppdelning av meningarna. Däremot anser kommittén att man i 1917 års text —— det gäller huvudsakligen breven — inte alltid lyckats att inom meningen vinna den syntaktiska struktur som kommittén finner förenlig med sin princip. Orsaken är här framförallt att den för Nya testamentet 1917 utmärkande strävan efter en utförlig, tydlig diktion gärna medför en an- svällning av de enskilda satserna och satsleden och att man samtidigt ofta bibe- håller en mer traditionth skriftspråklig byggnad; denna ansvällning leder då till att meningen blir ovig och motspänstig för läsaren. Kommittén finner det ofta möjligt att genom den syntaktiska anordningen av ord, satsled och satser göra meningen som helhet på samma gång mer koncentrerad och mer idiomatisk. Några exempel ur 2 Kor:
1917
Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att besluta det, jäm- väl, i mån av edra tillgångar, fören det till fullbordan. Ty om den goda viljan är för- banden, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. 8:11—12
De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i fråga om detta under— stöd, komma att prisa Gud för att I med så lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande. 9:13
Bibelkommittén
Fullborda nu verket, och det så att dess fullbordan svarar mot er goda vilja och vad ni har. Finns blott den goda viljan, så är den välbehaglig för vad den har, icke för vad den saknar.
Då ni genom er gåva har bestått provet skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evangeliet om Kristus och helhjärtat bispringer dem och alla andra.
Även om kommitténs översättning inte led för led svarar mot det grekiska ori- ginalets byggnad, ger den dess innebörd oförändrad och står det stilistiskt när- mare än 1917 års översättning: originalet är bl.a. långt ordknappare än denna (ordantal i 8:11—12: originalet 32, bibelkommitténs förslag 36, Nya testamentet 1917 49; i 9:13: 29, 30 resp. 45). Meningslängden, mätti ord, är emellertid i och för sig föga väsentlig — det är att märka att de båda språkens byggnad automatiskt medför att den svenska texten måste bli något ordrikare än den grekiska. Kom- mittén vill blott framhålla att svenska språket erbjuder syntaktiska möjligheter att återge den grekiska textens för svenska öron mer komplicerade syntaktiska struktur lika osökt och organiskt som den grekiska texten bör ha låtit för sina
samtida läsare; större ordknapphet bidrar också till att ge samma intryck av koncentration och fasthet som originalet. Om man t. ex. söker flytta bisatser och omfångsrika adverbial till meningens början eller slut i stället för att i onödig strävan att efterlikna grekiskans satsledsföljd spränga in dem mitt i meningen, kan man låta läsaren uppleva innehållet i enheter och satsledsföljder som är na- turliga för hans språkmedvetande. I de anförda meningarna utbyts sålunda den inskjutna därför-satsen i 1917 års text (9:13) mot en då-sats som placeras i me- ningens början, och i 8:11 svarar de tunga inskotten, relativsatsen som varen och adverbialet i mån av edra tillgångar i kommitténs översättning mot två sam- ordnade, slutställda satsled, det senare format som en lätt »allmän relativ-bisats», vad ni har. Liknande 9:11
Så skall ni bli rika i allt och kunna visa all den hjärtats godhet, som kommer tack- sägelsen att stiga till Gud, när jag bär fram gåvan.
I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnon giva allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola fram- kalla tacksägelse till Gud.
För folkbibeln gäller som nämnt samma huvudprincip som för kyrkobibeln, men denna princip modifieras vid tillämpningen med hänsyn till de läsare som texten främst vill nå. Vad gäller de mindre betydelsebärande orden med mer gram- matisk än semantisk funktion (konjunktioner, vissa adverb etc.) har kommittén genomgående valt ord och ordformer med tanke på denna bibels användnings- område, t. ex. bara, inte, er, stundom även för (=ty), dvs. texten håller här det lediga skriftspråkets stilläge. Detta medför att man även beträffande de mer be- tydelsebärande orden undviker sådana som tillhör en högre stil, t. ex. Dvaldes han på, jorden (Hebr 8:41; folkbibeln: Levde han kvar ...), Det är min trängtan (Fil 1:20; folkbibeln: Det är min heta längtan ...), inte främst därför att dessa skulle vara svårare att förstå — i sitt sammanhang är de oftast fullt begripliga, och att ställas inför tidigare obekanta ord torde varken vara ovant eller avskräckande, om de bara inte kommer i alltför tät följd —— utan därför att de i en text med folk- bibelns vardagligare tonfall och ledigare frasering skulle verka stilbrytande.
För syntaxen innebär modifikationen bl. a. att folkbibeln går längre än kyrko- bibeln i uppdelning av meningarna och förenkling av meningsbyggnaden. Kyrko- bibeln tar större hänsyn till originalets syntax, som där gärna bibehålls, då den är fullt förenlig med gott svenskt skriftspråk. Över huvud eftersträvas i folkbibeln sådana syntaktiska egenskaper, som kommittén anser främja syftet att göra texten på en gång lättillgänglig — utan att fördenskull vara slätstruket lättläst —- och levande.
Hur kommittén söker tillämpa dessa principer kan belysas med några exempel:
Förslag till kyrkobibel
Gud vare tack som har ingivit samma nit för er i Titus hjärta. Ty han villfor min be- gäran och är därtill så ivrig att han nu självmant beger sig till er. Och med honom sänder jag en broder, som i alla försam- lingar lovordas för sitt nit för evangelium. Därutöver har han av församlingarna valts till att vara min följeslagare, när jag reser
Förslag till folkbibel
Gud vare tack som har låtit Titus isitt hj ärta vara lika mån om er som jag. Han gjorde vad jag bad om, och så ivrig är han att han av sig själv reser till er. Med honom sänder jag en broder som alla församlingar be- römmer för vad han gör för evangelium. Inte nog med det, han. har av församlingar- na utsetts att följa mig, när jag reser med
med den kärleksgåva som jag nu har om hand, Herren till ära och för att visa min goda vilja. Därigenom vill jag före- bygga att man anmärker på mitt handha- vande av den stora penninggåvan. Ty jag vinnlägger mig om vad gott är, icke blott inför Herren utan även inför människor. 2 Kor 8:16—21
Ty den hjälp ni ger genom en sådan guds- tjänst skall icke endast råda bot på de he- ligas fattigdom utan långt därutöver ge an- ledning till att många tackar Gud. Då ni genom er gåva har bestått provet skall de prisa Gud, för att ni lyder honom, bekän- ner er till evangeliet om Kristus och hel- hjärtat bispringer dem och alla andra. 2 Kor 9:12—13
Lev nu blott så att er vandel blir Kristi evangelium värdig, så att jag får höra — vare sig jag kommer och besöker er eller är från— varande — att ni står fastaien och samma Ande, att ni endräktigt kämpar för tron på evangelium, och att ni iintet låter skrämma er av edra motståndare. Ty för dem är detta ett varsel om undergång, men för eder ett tecken på frälsning, sänt av Gud själv. Ty ni har fått nåden att för Kristi skull — ja icke blott tro på honom utan också lida för hans skull. Vi står i en och samma strid, den ni såg mig kämpa och nu bör att jag kämpar än. Fil 1:27—30
I fråga om ordvalet märks bl. a.: 2 Kor 8:16—21.
har ingivit samma nit för eder villfor min begäran självmant beger sig till eder Därutöver vinnlägger sig om vad gott är
Fil 1:27—30 Lev nu blott så att er vandel blir
endräktigt i intet
I fråga om syntaxen märks bl. a.:
I 2 Kor 9:12—13 har meningarna delats upp: folkbibelns arrangemang med idel huvudsatser (och det därmed likvärdiga Långt mer), skilda genom punkt eller komma (eller kolon) ger hela textpartiet en annan frasering och rytm, som för- bereder kapitlets slutord. Att kyrkobibelns relationsbetecknande utan, Då till funktionen motsvaras av interpunktionstecken innebär visserligen att meningarna får en mindre paulinsk diktion och därmed avlägsnar sig från kommitténs huvud-
den kärleksgåva som jag nu har hand om, Herren till ära och för att visa min goda vilja. Därmed vill jag förekomma att man anmärker på mitt sätt att ha hand om den stora pemiinggåvan. För jag tänker på vad som är rätt och riktigt, inte bara inför Herren utan också inför människor.
Den hjälp ni ger genom en sådan gudstjänst skall inte bara råda bot på fattigdomen hos de heliga. Långt mer: den skall göra att många tackar Gud. Er gåva visar att ni har bestått provet. Då skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evange- liet om Kristus och av gott hjärta delar med er till dem och alla andra.
Se nu bara till att ni lever ett liv som är värdigt Kristi evangelium. Antingen jag kommer till er eller är någon annanstans, så låt mig höra, att ni står fasta i en och samme Ande, att ni enigt kämpar för tron på evangelium och att ni inte alls låter skrämma er av era motståndare. För dem är detta ett varsel om undergång, men för er är det ett tecken på frälsning, sänt av Gud själv. Ty ni har fått den nåden att inte bara tro på Kristus utan också lida för hans skull. Vi står sida vid sida i den strid som ni förut har sett mig kämpa och som ni nu hör att jag kämpar i denna stund.
har låtit . . . vara lika mån om er gjorde vad jag bad om
av sig själv reser till er Inte nog med det
tänker på
vad som är rätt och riktigt
Se nu bara till att ni lever ett liv som. . . enigt
inte alls
princip, men detta uppvägs av att denna stilistiska typ är bättre avpassad för denna översättnings syfte.
I Fil 1:27—30 tjänar meningsuppdelningen i början på vers 27 syftet att kunna rycka fram bisatsen Antingen . . . annanstans, som i kyrkobibeln liksom i originalet är inskjuten, till den nya meningens början och på samma gång förenkla hela den bisatsrika konstruktionen. Anakoluten i kyrkobibelns text Ty ni har fått nåden att för Kristi skull — ja icke blott . .. efterbildar samma stilistiska drag hos Paulus, men denna stiltrohet finner kommittén i folkbibeln böra vika för en enkel och direkt konstruktion. Styckets upptakt och avslutning har kommittén i kyrkobibels- versionen sökt att genom större ordknapphet och fastare rytmisk byggnad hålla på ett värdigare, för uppläsning mer lämpat stilläge, synpunkter av mindre vikt för folkbibeln med dess direktare och livligare, om än mångordigare frasering.
Transkription av namn
De namnformer som vi nu har i 1917 års översättning går i stort sett tillbaka på den latinska Vulgata, Lutherbibeln och de ändringar som gjordes under senare delen av lSOO-talet. Frågan om nya namnformer har ingen betydelse för frågan om behovet av en ny översättning. Men om en sådan kommer till stånd, måste över- sättaren bestämma sig för vissa principer för transkription. Av bilaga G framgår att man i de flesta västerländska språkområden (undantag Italien, där man kon- sekvent har genomfört italienska former av alla namn) från ungefär mitten av 1920-talet har börjat transkribera grekiska namn i nära anslutning till deras ur- sprungliga form. Kommittén anser detta vara ett skäl för att i sina översättnings- förslag icke genomgående bevara de nuvarande namnformerna utan i de flesta fall låta namn av latinskt ursprung behålla sin latinska form och de rent grekiska namnen sin grekiska form. Några namn i Nya testamentet har dock sedan lång tid tillbaka införlivats med vårt språk och bör därför användas i sin traditionella form, t. ex. personnamnen Kristus, Antikrist, Markus, Paulus (Saulus), Petrus och de geografiska namnen Alexandria, Antiokia, Cypern, Damaskus, Filadelfia, Filippi. Kommittén har i sina översättningsförslag tillämpat de principer för transkription som finns i bilaga G.
Uttalet av de nytestamentliga namnen bör enligt kommitténs mening i stort följa de svenska uttalsvanorna. I folkbibeln har accenter utsatts i texten för att ange betoningen av de svårare namnen medan i övrigt en redogörelse för namnens uttal och betoning bör bifogas de två versionerna, när de blir fullständiga, i likhet med vad som skett i 1917 års översättning.
Noter
Det tillhör den svenska bibelöversättningstraditionen att ha kortfattade för- klaringar till bibeltexten i form av marginalnoter, bilagor och företal till de olika skrifterna i bibeln. De svenska översättarna följer här Luther. Han försåg de flesta bibelböckerna med företal —— på samma sätt som Hieronymus — och förklaringar i marginalen, s. k. randglossor, av skilda slag: språkliga kommentarer, geografiska och kronologiska upplysningar, uppbyggliga förmaningar, polemiska sidoblickar och textkritiska anmärkningar. Dessa försvann dock mycket snart i de använda bibelupplagorna i Tyskland.
Förklaringarnas form, innehåll, storlek och placering varierar i den svenska traditionen. 1526 års Nya testamente och helbibeln 1541 hade företa] till de flesta bibelböckerna och en ganska stor mängd randglossor. Om de vise männen hette det: »Thet woro kloke mestare j naturligha konster, sådana som man nu kallar Philo- sophos och Prester», om himmelriket som »kommet hardt när»: »Tth är, Himmel- riket är icke fierran, thet är nu för handen eller för dörenne, j ty at Christus war kommen, som himmelrikit vprettc, och dieffuulsens rike nedhersloogh»; om de fridsamma: »Thet är, the som frid elska, och gerna göra fridh emellan andra, så- som Christus haffuer giordt emellan Gudh och oss.» I Mattheusevangeliet fanns t. ex. ett åttiotal sådana marginalnoter. Företalet till Nya testamentet 1526 av- slutades med en mindre ordlista.
I de två följande kyrkobiblarna utökades detta material väsentligt. I Gustav II Adolfs bibel upptog bilagorna 36 trespaltiga foliosidor innehållande ett bibel- dogmatiskt register, kartor och planscher. Summarier till varje kapitel och varje bibelbok hade utarbetats och glossornas antal utökats och placerats efter varje kapitel. Dessa återfanns på samma plats i Karl XII:s bibel. De inledande för- klaringarna i den fyllde lika många sidor som de tre första Moseböckerna. Inne- hållet var mycket blandat; där fanns bl. a. ett långt och utförligt bibelteologiskt register »på the förnämste Trones Artiklar; som ock the Christeliga dygder, hwilka i then helga Skrift, ti] läro och efterfölgd, förestälte äro: jemwäl the laster och odygder, för hwilka en Christen bör taga sigh ti] wahra», en kronologi från världens skapelse, register över de gammaltestamentliga ställen som tolkas i Nya testamen- tet och över de viktigare bibliska personerna, platserna och händelserna. De in- ledande förklaringarna innehöll också en »Kort Förtekning och vthydning af några Swenska ord, som synas mörka, och äro komna vthur bruuk, hälst i somliga landzorter: och dock behållna uthi wår H. Bibel».
Enligt instruktionen av år 1773 skulle bibelkommissionen under översättnings— arbetets gång göra sådana anteckningar att en utförlig kommentar till översätt- ningen kunde utarbetas sedan översättningen blivit färdig. På varje sida skulle översättarna vidare »upsätta tiden af verldenes ålder, för de där omnämde händel— ser, samt årtalet före och efter vår Frälsares födelse». Summarierna och företa] skulle tills vidare förbigås, men parallellhänvisningarna överses och rättas »äfven som en fullständig Inledning til alla Bibliska Böcker uti et särskildt Verk til Svenska Församlingens tjänst utarbetas i grund af den Heliga Skrift och Kyrkohistorien».
Den första provöversättningen hade endast den översatta texten, 1816 års Nya testamente däremot även företa], ganska rikliga noter, parallellspråk och kapitel- summarier. I de följande provöversättningarna försvann företalen och noterna blev färre och färre. 1917 års kyrkobibel har samlat ordförklaringarna och sak- upplysningarna i ett »lexikon» sist i bibeln, »dels för att ej belamra bibeltexten med förklaringar, dels för att slippa onödiga upprepningar» (Eidem). Förklaringarnas omfång hade kraftigt minskats för att de inte skulle möta samma öde som de i Karl XII:s bibel, att helt försvinna i de använda bibelupplagorna. Företal och glossor finns inte i 1917 års översättning, endast ett fåtal noter om variantöver- sättningar.
I en skrivelse till Kungl. Maj:t 1957 begärde kyrkomötet en varsam revision av de i 1917 års bibel ingående ordförklaringarna och sakupplysningarna. En sådan
gjordes av professor Gillis Gerleman och återfinns i ett särskilt avgivet betänkande, SOU 195924], som tillsammans med remissvar överlämnats till kommittén. De där gjorda ändringsförslagen, som huvudsakligen rör Gamla testamentet, torde böra beaktas även vid en eventuell nyöversättning av Nya testamentet.
Trots att alla svenska kyrkobiblar har varit försedda med förklaringar i form av randglossor, företa] och/eller bilagor, har den allmänna uppfattningen blivit att kyrkobibeln saknar sådana. Orsaken till detta är bl. a. den att när svenska folket under 1800-talet fick större möjligheter att läsa bibeln spreds den utan de för- klaringar som fanns i originalupplagan från 1703. Dessa var alltför omfångsrika för att få plats i folkupplagorna. Och den största bibelspridaren i Sverige under 1800-talet, Brittiska och utländska bibelsällskapet, hade som syfte »to promote the circulation of Holy Scriptures, Without note or comment». Den undangömda plats som förklaringarna har fått i 1917 års översättning har inte bidragit till att de blivit upptäckta och använda.
Numera rekommenderar flera bibelsällskap kortfattade noter till bibeltexten, i synnerhet i sådana översättningar som vänder sig till nya läsare och ungdom. Av de i kap. 3 nämnda utländska översättningarna har de allra flesta förklarande an- märkningar. Dessa har inte till syfte att ge den egentliga meningen i texten, som många noter i Waldenströms efter bokstaven ordagranna översättning: originalets innehåll och mening i dess svenska form bör i regel kunna nå fram utan språkliga förklaringar. Men på grund av avståndet i tid, rum och kultur kommer månget bibelställe att utan förklaringar förbli svårtillgängligt och svårbegripligt för den svenske läsaren, som i dag dessutom ofta är mindre förtrogen med bibelns värld än tidigare generationer. Kommittén har därför försett sina översättningsförslag med kortfattade noter och anmärkningar.
Kommitténs förslag lämnar dock endast exempel på olika slag av noter som bör finnas i de nya översättningarna. Noterna till en översättning av Nya testamentet måste utarbetas samtidigt och i ett sammanhang. Många av de förklaringar som görs till Mattheusevangeliet behöver t. ex. inte upprepas i Markus- eller Lukas- evangeliet och en not till Rom 8 måste kanhända utformas med hänsyn till över- sättningen av alla de paulinska breven. Både noternas form och deras antal i kommitténs förslag är därför att betrakta som prov som måste revideras när hela översättningen av Nya testamentet föreligger färdig.
Följande slag av noter har använts.
]. Textkritiska noter, t. ex. till Hebr 9: 1 l: »Handskriftema är här delade. De bästa hand- skrifterna läser: för det goda som har skett, andra: för det framtida goda; jfr Hebr 10: 1.» 2. Noter om alternativa översättningar, t. ex. till Apg 8:26: »De ord som här översatts vid middagstiden kan även betyda 'söderutä»
3. Noter som ger de för förståelsen av texten mest nödvändiga upplysningarna om Nya tes— tamentets geografiska, politiska, etnografiska, sociala och religiösa bakgrund, t. ex. till 1 Kor 8: 1: »Till templen fördes mängder av boskap som offergåvor. Endast en ringa del av köttet brändes som offer eller förtärdes vid själva offerhandlingen. Resten användes på annat sätt. Dels anordnades offentliga måltider, v 10, varvid man efter antik sedvänja låg till bords, dels såldes köttet genom torghandel; inkomsten gick till underhåll av templen. De kristna i Korinth hade frågat Paulus, om det var rätt att delta i sådana måltider eller köpa och äta offerkött och därmed besmittas av en hednisk kult eller bidra till dess underhåll»; och till 2 Kor 8 : 2: »Den romerska provinsen Achaia, med Korinth som residensstad, om— fattade det egentliga Grekland jämte öarna.»
4. Noter som ger nödvändiga förklaringar till vissa nytestamentliga uttryck som be- varats i den nya översättningen, särskilt ord som har en från vanligt svenskt språkbruk avvikande innebörd, fraser, bilder och sätt att resonera, t. ex. till Fil 3: 15: »Med ordet fullkomliga tar Paulus upp en benämning som de kristna sannolikt brukade ge sig själva; jfr Kol 1:28 och uttrycket ”de heliga”, t. ex. Fil l:1. I benämningen ”fullkomlig, ligger sannolikt bilden av en invigning i den kristna tron; jfr 1 Kor 2:7 ff.; Kol 1:26; 2:9 f.» till Joh 9:24: »Giv Gud äran är en gammaltestamentlig formel (Josua 7: 19), liktydig med ”du är nu försvuren att säga sanningen”.» och till Fil 2 : 17: »Paulus utgår här från bilden av offren i Jerusalems tempel, med motsvarigheter även i antika religioner utanför juden- domen. Över offergåvoma på altaret utgöts till sist vin eller vatten. Aposteln jämför sig med en offrande präst, när han inför Gud så att säga bär fram vad missionsverksamheten har åstadkommit. Han är nu beredd att besegla det arbete i sin apostoliska verksamhet, som har lett till filippemas kristnande, med insatsen av sitt eget liv. (När Paulus dikterar detta sitt brev, sitter han fängslad och är oviss om vilken dom som är förestående.)»
Uppställning av texten. Typografi I våra första biblar fanns den gängse kapitelindelningen från 1200-talet men inte någon versindelning. Denna tillkom först på l550-talet, då den franske boktrycka- ren Stephanus (Robert Etienne) utgav en upplaga av Nya testamentet med den grekiska texten, Vulgata och Erasmus latinska översättning uppställda parallellt. För att göra textutgåvan överskådlig och underlätta jämförelse, indelade han tex- terna i varandra motsvarande småpartier, våra bibelverser. Denna indelning av texten, som ofta är helt godtycklig och på många ställen missvisande, måste av praktiska skäl behållas. Den infördes i Gustav II Adolfs bibel som dock liksom reformationsbiblarna hade löpande text avdelad i längre avsnitt efter innehållet. I Karl XII:s bibel fick varje vers liksom i Stephanus utgåva börja en ny rad, 5. k. brutna verser, och mellanrum lämnades mellan varje vers. En sådan sönderstyckad text finns nu i de flesta brukade bibelupplagorna.
Den av bibelkommissionen redigerade originalupplagan av 1917 års Översätt— ning återgick till den uppställning av texten som fanns i Lutherbibeln, reforma- tionsbiblarna och Gustav II Adolfs bibel, dvs. ger texten i sammanhängande stycken; verssiffrorna anges i kanten och parallellställena och de fåtaliga noterna finns under texten på varje sida. Av bibelkommissionens provöversättningar av Nya testamentet var det också endast de år 1853 och 1861 utgivna som hade brutna verser. Tyvärr har inte bibelkommissionens textuppställning behållits i senare upplagor; de handupplagor som utkom 1917 och senare återgick i regel till den traditionella uppställningen. .
En omsorgsfull, av innehållet motiverad uppdelning av texten och en god typo- grafisk anordning kan överskyla bristerna i den traditionella indelningen från medeltiden och 1500-talet och dessutom väsentligen bidra till översättningens läsbarhet och lättillgänglighet. Kommittén uppställer därför texten på samma sätt som i den av bibelkommissionen redigerade upplagan från 1917 med två undantag: kapitelsummarierna utgår för att ersättas med rubriker, ibland både över- och underrubriker, över varje avsnitt; parallellhänvisningar och noter pla- ceras i åtskilda grupper under texten. Av tekniska skäl, på grund av uppställningen i spalter, har versnumreringen i kommitténs texter (kap. 5) angivits med små upp- höjda siffror i själva texten. Vid en eventuell nyedition kan verssiffrorimarginalen vara fördelaktigare. Utöver noterna torde även en alfabetiskt uppställd förteckning över ord som tarvar förklaring och ett namn- och sakregister behövas.
Kommande översättningsarbete
Den långa bibelkommissionens arbetsformer Nära sjuttio översättare arbetade i den långa bibelkommissionen 1773—1917; de växlande arbetsförhållandena för den kungliga kommissionen måste ses som en väsentlig orsak till dess misslyckande att inom rimlig tid skapa en förbättrad över- sättning av bibeln.
Instruktionen av den 18 maj 1773 lämnade utförliga anvisningar om arbetets organi— sation. De tjugo ledamöterna, alla statliga befattningshavare, och sekreteraren skulle ut- föra sin uppgift »med biträde af flere Kongl. Maj :ts och Rikets Ämbets-Män, då deras när- och öfvervaro i Commissionen kan finnas nödig». Den instruktion de fick att följa var myc- ket omfattande men inte alls entydig, vilket senare ledde till långvariga tvister inom kom- missionen, i riksdag och kyrkomöte.
Instruktionens tionde paragraf löd:
»1 Moment: Då Committerade uppå Kongl. Maj :ts Nådiga Kallelse ankommit, och denne Instruction af Kongl. Maj :t emottagit, hafva de at öfverlägga om sina göromål, meddela de frånvarande Ledamöter Instructionen, til Kongl. Maj:t i underdånighet inberätta om tiden, när de tro sig kunna vara färdige med den första hela eller halfva Bibliska Bok, samt göra anstalt om Medlens infordrande, hvaruti, så väl som alt annat hvad af nöden vara kan, vederbörande Ämbetsmän och Collegier äga at Commissionen handen räcka. 2 Moment: Det ämne eller den Bibliska Bok, som vid nästa sammanträde til granskning förekommer, bör hvar Ledamot för sig utarbeta, samt efter Capitlens och Versarnes ord- ning sina Anmärkningar, med skälen därtil, in Margine författa, altsammans färdigt til den utsatta dagen, hvartil ock de frånvarande Ledamöter i rättan tid insända sina Arbeten, stälde til Kong] Maj :ts Bibel-Commission i Stockholm, hvilka Bref Öfver-Hof—Predikanten och Kyrkoherden Doctor Rosén emottager och förvarar til dess Sammanträdet sker, då de öpnas, och jämte de närvarande upläsas, samt hvad då, efter öfverläggning, pröfvas vara den rättaste öfversättning, det införer Secreteraren i Protocollet, med sina skäl til förändringarne, korteligen författade, såsom uti 4zde g. sagt är. 3 Moment: Så snart en Biblisk Bok på det sättet i Concept färdig blifver, aftryckes den,. såsom et Correctur-Exemplar, i Regal-Quarto, på godt Papper, med bred Marginal, och betingas med Boktryckaren om så många Exemplar, at Publicum däraf kan få nödig ti]- gång: Börandes det första Exemplar öfverlefvereras i underdånighet til Kongl. Maj:t, så. ock et til hvarje Riksens Collegium, Consistorium, Academie och Vetenskaps-Academien, vid lägligt tillfälle sändas; J emväl åligger Commissionen at hos Kongl. Maj :t anhålla om en Nådig Kundgjörelse, hvarigenom en hvar af Rikets Inbyggare tilbjudes, at inkomma. med sine Anmärkningar vid de tryckta Öfversättnings-Project, hvilka til en viss utnämd. dag inom Sex månader, böra insändas til Bibel-Commissionen, med påskrift: Anmärk- ningar, och emottages äfven alla sådane Bref af Öfver-Hof-Predikanten och Kyrka-Her- den Doctor Rosén, samt af honom och Secreteraren öpnas och redigeras i ordning, til Com—
missionens nästa sammanträde, då de först upläsas och öfvervägas, samt, om i anledning däraf, någon ändring i det tryckta Projektet beslutes, införes sådantiet särskilt Protocol]. 4 Moment: På sådant sätt fortfares med hvarje Biblisk Bok, så at, när det ändteligen ge- nom GUDS bistånd, är fullbordadt, om Kyrkö-Bibelns aftryckande in folio kan anstalt fogas. Hvilket alt vederbörande til underdånig efterrättelse länder. ...» Den nämnda fjärde paragrafen lyder i moment två: »Och på det Svenska Kyrkan ej allenast må hugnas med en noggran Bibel-Version, utan ock en grundelig den Hel. Skrifts förklaring på Svenska, framdeles kunna erhållas, uti Hufvud-Conceptet til hvar Biblisk Bok och vid hvar Vers anföras de skäl, i stöd af hvilka de Committerade en sådan och icke någon annan Öfversättning kunnat gifva.»
Denna instruktion följdes aldrig till punkt och pricka. De uteblivna resultaten och personväxlingarna ledde till att arbetsmetoderna ständigt förändrades.
Den första tjugoen man starka kommissionen gick till verket med entusiasm och energi. Att arbetet i en så stor kommission kunde fortgå utan allvarliga störningar berodde säkert till stor del på att ett fåtal ledamöter mycket snart fick det avgörande inflytandet i kom— missionen och att dess antal hastigt minskade—efter tio år hade den decimerats till mindre än hälften; när den första fullständiga provöversättningen var färdig 17 93 var endast tre av de ursprungliga ledamöterna kvar i livet.
Vid första sammanträdet i juni 1773 uppdrogs åt Aurivillius, Lefrén och Munthe (död 1774) att göra var sitt översättningsförslag till Gamla testamentet, och åt Herwegr, Wåh- lin, Floderus och Gothenius att göra var sitt till Nya testamentet. Aurivillius kom mycket snart att leda det gammaltestamentliga översättningsarbetet; hans översättningsförslag lades alltid till grund för kommissionens arbete. Så småningom fick Floderus en liknande ställning vid översättandet av Nya testamentet, även om Herwegr hade stort inflytande. Efter 17 sammanträden — de varade genomsnittligen ungefär fyrtio dagar vardera —— var de kanoniska och apokryfiska böckerna färdigöversatta och reviderade. Nästan aldrig hade fler än sju ledamöter infunnit sig samtidigt till sammanträde; ibland bestod den samlade kommissionen av blott tre personer. Endast ett fåtal av de frånvarande ledamö- terna inlämnade mer kontinuerligt skriftliga anmärkningar.
Översättningarna, utan summarier, parallellspråk och företal, publicerades häftesvis: 1774 första Mosebok, Mattheusevangeliet och Romarbrevet, 1775 andra Mosebok, Markus- evangeliet och första Korinthierbrevet osv. De till kommissionen insända anmärkningarna diskuterades och delar av översättningen reviderades. Den framlades vid jubelfesten 1793 för de då församlade deputerade av rikets prästerskap. Översättningen lovordades men något egentligt godkännande eller underkännande av översättningen blev det inte tal om. Efter festen stod kommissionen där utan andra direktiv än de först givna. Huruvida man endast borde revidera och fullborda det redan gjorda eller göra en ny översättning, därom rådde stor oenighet inom kommissionen.
När arbetet fortsatte 1796 med Tingstadius som sekreterare bestod kommissionen av fem verksamma ledamöter. Tingstadius och Murberg (död 1805) fick uppdraget att revi- dera — översätta — Gamla testamentet, Ödmann och Dahl (död 1809) att revidera Nya testamentet. Några närmare principer för revideringsarbetet finns inte i kommissionens kvarlämnade handlingar. Troligen fastställdes inga sådana. Under de tre följande decenni- erna fördröjdes hela översättningsarbetet av den mångomvittnade oenigheten mellan Tingstadius och Ödmann. De bevarade protokollen är ytterst fragmentariska. Det synliga resultatet av kommissionens arbete, provöversättningen av Nya testamentet, tryckt under Tingstadius överinseende i Strängnäs 1816 och utgiven på våren 1817, hade redan fått sin dödsdom vid riksdagen 1815. Hela översättnmgsfrågan kom i annat läge genom reaktionen mot upplysningsideerna och neologin. Den sittande kommissionen fick dock inga nya rikt- linjer; efter 1816, under Tingstadius och Ödmanns livstid, reviderades i långsam takt Gamla testamentet. Nya översättningsprov hann kommissionen inte ge ut före dessa leda- möters död (1827 resp. 1829). ”"
Omkring 1830 förnyades nästan hela kommissionen. För att påskynda arbetet fördela- des 1831 de gammaltestamentliga böckerna mellan kommissionens fyra ledamöter, von
Rosenstein (död 1836), Thorsander, Rogberg (död 1834) och Sjöbring. De av de enskilda ledamöterna reviderade bibelböckerna skulle efter hand tryckes och allmänheten ges till- fälle att inkomma med anmärkningar. Kommissionen räknade med att sedan efter en ge- mensam revision kunna ge ut en fullständig provöversättning av Gamla testamentet.
Men arbetet gick långsamt och otåligheten växte. Kommissionen och prästeståndet sökte förklara de uteblivna resultaten i Cleri Comitialis Cirkulär 1835; de då anförda hind- ren skulle på ett mångfaldigt sätt kunna illustreras från kommissionens historia.
»Hindren hafva legat och ligga ännu: A) I sjelfva Instructionen, som talar än om en noggrann öfversättning från grundtexten, än om en blott granskning af gamla öfversättningen. B) I den olika mening man fattat om en god Bibelversion, hvars hufvudsakliga förtjenst somlige ansett ligga uti bokstafliga öfverensstämrnelsen med grundtexten, andra åter uti dess tydlighet och lättfattlighet för Svenska Läsare, och andre deremot i så nära lik- het som möjligt med gamla Bibel-öfversättningen, under bibehållande af alla dess archais- mer, ordböjningar och constructioner, d.v.s. Svenska Bibelspråket i dess genom sin ålder vördnadsbjudande egenheter. C) I de valde Ledamöternas trägna ämbetsgöromål, deras ålderdom, försvagade helsa, in- träffade svårare sjukdomar, och allmännast i deras olika åsigter af Bibelspråket m.m., som hörer till ifrågavarande arbete, hvilket i synnerhet ägt rum, då nya ledamöter i Comitéen inträdt; och ändteligen D) I den ifrån början antagna arbetsmethoden, att vid sammanträden, hvilka icke sällan varit hindrade genom en eller annan Ledamots frånvaro, vers för vers och ord för ord granska arbetet och uppgöra sjelfva öfversättningen.»
Åren 1834—44 utkom dock större delen av Gamla testamentet, i huvudsak översatt av professor Sj öbring som haft tjänstledigt några år för sitt arbete i bibelkommissionen. Den ovan nämnde ärkebiskopen von Rosenstein fick ingen tid att revidera de honom tilldelade böckerna; domprosten Thorsander gav ut endast en översättning av Jeremia. Översätt- ningama från denna period framlades aldrig för någon granskande myndighet.
1842 tillsattes nya ledamöter i kommissionen; den hade då under ett par år bestått av professorerna Thorsander och S jöbring (död 1842). Revisionen av de återstående böckerna i Gamla testamentet fortsatte men arbetet koncentrerades snart på Nya testamentet. Alla dåvarande ledamöter befann sig i Uppsala och kunde samlas till tätare sammanträden, där de gemensamt gick igenom den gamla översättningen från 1703 och införde rättelser och ändringar. Principerna för revisionsarbetet blev nu så småningom klara: ytterst var- sam revision av den gällande bibeltexten med tillämpat konkordanskrav. Sommaren 1853 utkom kommissionens tredje provöversättning av Nya testamentet i en upplaga på 3 000 exemplar; den utdelades till rikets biskopar, domkapitel, universitet, pastorat samt gym- nasie- och större skolbibliotek.
I riksdagen hade dessförinnan en lång debatt förts om kommissionens vara eller icke vara. Prosten i Tierp, professor H. G. Lindgren, senare en idog ledamot ikommissionen, föreslog i en motion vid riksdagen 1847/48 att bibelkommissionen skulle upplösas och en man —— han nämnde A. E. Knös -— skulle få i uppdrag att med varligaste hand revidera den gamla översättningen. Enligt Lindgren skulle svenska folket aldrig godkänna en ny översättning och det mycket försiktiga ändringsarbetet utfördes bättre av en man än av en kommission. Han fick understöd av bibelöversättaren Thomander och även kommissio- nens blivande ordförande, sedermera ärkebiskop Reuterdahl. Avgörandet föll i präste- ståndet. Där ansågs kommissionens uppgift vara inte endast att »nödtorfteligen» rätta den gamla översättningen utan även att skapa en ordagrann översättning. Troheten mot ori- ginalet skulle sättas i första rummet, troheten mot den gamla översättningen i andra. Ett sådant revisionsarbete borde anförtros en kommission.
Vid riksdagen 1859/ 60 diskuterades åter kommissionens arbetssätt. För att arbetet änt- ligen skulle bli färdigt borde Kungl Maj :t enligt en motionär anställa kunnigt folk på hel- tid för översättningsarbetet och inte enligt instruktionen från 1773 begränsa sig till »Kongl Maj :ts och Rikets Ämbets-Män», som ofta saknade möjlighet att ägna någon längre tid åt bibelkommissionen. Översättningen borde enligt direktiven publiceras häftesvis och kun-
görelser utfärdas om att alla fick komma in med anmärkningar. Eventuellt skulle goda förslag som privat insänts till bibelkommissionen belönas.
Dessa diskussioner i riksdagen ledde inte till några omedelbara ändringar i kommissio- nens arbetssätt. 1861 utkom en andra upplaga av provöversättningen av Nya testamentet från 1853 och den försiktiga revisionen fortsattemed Gamlatestamentet; det utkom 1864—69.
Kyrkomötet, inrättat 1863, fick till uppgift bl. a. att yttra sig om nya kyrkliga böcker och därmed även om kommissionens arbetsresultat, som vad gäller Nya testamentet efter 1868 publicerades som provöversättningar av hela Nya testamentet; provöversättningarna överlämnades till Kungl. Maj :t som remitterade dem till rikets teologiska fakulteter och domkapitel. Varje översättning (och ibland även remissvaren) lämnades till kyrkomötet som i allmänna ordalag yttrade sig om kommissionens arbete. Allt material sändes sedan tillbaka till kommissionen för förnyad revision utan mer bestämda riktlinjer. Översätt- ningsföretaget omfattade alltså dels en översättningskommitté (bibelkommissionen) — den hade efter den första stora kommissionen som regel bestått av endast fyra till fem ledamöter — dels det var femte år församlade och till sin sammansättning växlande kyrko- mötet, dels teologiska fakulteterna och domkapitlen. En nyhet infördes 1879 då Kungl. Maj :t tillsammans med den tre man starka revisionskommittén för Nya testamentet ( = bi- belkommissionen) tillsatte en lika stor granskningsnämnd, som hade till uppgift att före tryckningen skriftligen granska revisionsförslaget. En liknande nämnd för revision av Gamla testamentet tillsattes 1884, men den fick ingen större betydelse. I förnyad form dök granskningsnämnden upp i 1908 års bibelnämnd. Resultaten av kommissionens och granskningsnämndernas arbete blev två normalupplagor av Nya testamentet (utkom 1884 och 1912) och en av Gamla testamentet (utkom 1904).
Kommissionen arbetade under denna period i regel så att ledamöterna efter vissa för- beredande arbeten samlades till längre sammanträden då de införde ändringar och rättel- ser i den senast tryckta provöversättningen. För Nya testamentets del gjordes möjligen efter 1869 en fullständig nyöversättning från grundtexten. Arbetet fördelades då mellan kommissionens ledamöter: Melin skulle göra översättningsförslag till de två första evange— lierna, Hebreerbrevet, J ohannesbreven och Uppenbarelseboken, Torén och Lindgren till— sammans till J oharmesevangeliet och Apostlagämingarna, Torén till Romarbrevet, Korin— thierbreven, pastoralbreven och brevet till Filemon samt Lindgren till de återstående skrifterna. När den nya provöversättningen 187 3 inte antogs av kyrkomötet reviderades dess text efter inkomna anmärkningar från allmänheten, domkapitlen och de teologiska fakulteterna och publicerades som ny provöversättning 1877. Även denna reviderades och utkom åter 1882. Vid 1883 års kyrkomöte antogs 1882 års provöversättning efter vissa ändringar för bruk i kyrkans och skolans undervisning (s.k. normalupplaga).
Sedan Gamla testamentet på ett liknande sätt reviderats fick kommissionen uppdraget att i 1883 års normalupplaga »vidtaga de ändringar som den prövade nödiga» för att hela bibeln skulle kunna framläggas för slutligt godkännande. I flera omgångar omarbetades 1883 års normalupplaga; en provöversättning utkom 1907 och en ny normalupplaga 1912. I fråga om arbetsmetoden var alltså den översättning som stadfästes 1917 en flera gånger upprepad revision av översättningarna från 1878 (Gamla testamentet) och 1882 (Nya tes- tamentet).
Bland svagheterna i arbetsorganisationen under den långa bibelkommissionens tid bör sammanfattningsvis nämnas:
1. Under vissa tider saknades kontakt mellan översättarna och den nya översättningens granskare och blivande läsare. Med undantag av den allra första tiden publicerade kom- missionen sina resultat som provöversättningar av hela, Nya testamentet. Detta innebar att kommissionen inte hade kunnat tillgodogöra sig kritik eller synpunkter under arbetets gång. Tiden för granskning blev också i regel alldeles för kort.
2. På grund av sina tj änsteplikter fick kommissionens ledamöter under långa tider ingen möjlighet att ägna sig åt översättningsarbetet. Den därför långsamma arbetstakten och därtill den höga genomsnittsåldern orsakade ständiga ändringar i kommissionens person- sammansättning.
3. Även under det allra sista skedet hade samma översättare uppdraget att översätta både Gamla och Nya testamentet.
4. Kommissionen var tidvis för stor som ständig arbetskommitté, men tidvis för liten för att en allsidig och effektiv granskning skulle kunna ske inom den.
5. De första och egentliga granskarna av kommissionens översättningar var tillfälliga och ur stånd att närmare samarbeta med kommissionen.
6. Riktlinjema för kommissionen kunde tolkas på vitt skilda sätt.
Erfarenheterna från den långa bibelkommissionens arbete ger vid handen att ett kommande översättningsföretag framförallt bör organiseras så att dess arbete kan utföras snabbare och effektivare: en fullgod granskning bör kunna ske inom kommissionen och goda kontakter skapas mellan översättare, granskare och dem som kommer att bruka översättningarna.
Utländska erfarenheter
Som exempel på olika organisationssätt skall några utländska översättnings- företag från senare tid nämnas. De speciella förhållanden som råder i varje land bestämmer till stor del arbetets uppläggning.
I Schweiz tillsatte den kyrkliga synoden och bibelkommittén i Evangeliska sällskapet 1907 efter en förberedande utredning en elvamannakommitté — exege- ter, filologer och präster —— för revision av Ziircherbibeln. Den delades i två. sek- tioner; den ena översatte Nya testamentet, den andra Gamla testamentet; senare bildades en särskild kommitté för översättning av apokryferna. Varje sektion hade en s.k. revisor som ansvarade för att den nya översättningen blev enhetlig ur vetenskaplig och språklig synpunkt. Varje bibelbok översattes först av tvåmanna- grupper ur de två sektionerna; deras arbetsöversättningar granskades av respektive revisor och sändes till övriga sektionsmedlemmar. Dessas anmärkningar samman- fördes och ändringsförslagen meddelades åter ledamöterna. I sektionssamman- träden utformades till sist en av alla godkänd översättning. Synoden hoppades att arbetet skulle vara färdigt 1910. Men det dröjde. 1913 utsändes ett provhäfte med ett urval ur hela bibeln. Det mötte i vissa avseenden stark kritik men kommittén fick förtroende att arbeta vidare. Kriget kom; flera av ledamöterna avled. Efter 491 sektionsplena för Nya testamentet och 576 för Gamla testamentet var arbetet färdigt 1931.
I Danmark tillsatte kirkeministeriet 1930 på, bibelsällskapets hemställan en kommitté för att skapa en ny översättning av Nya testamentet. Se bilaga 0 s. 572 ff. Den bestod av präster, exegetikprofessorer och som tillfällig medarbetare även en företrädare för det danska språket. En ledamot utarbetade ett grundläggande översättningsförslag till hela Nya testamentet; det utsändes till kommittémed- lemmarna som lämnade skriftliga ändringsförslag; sekreteraren sammanställde dessa och meddelade dem till alla ledamöterna, som åter uttalade sig om förslagen. Det som man inte skriftligen hade kunnat enas om, behandlades vid fyra till fem årliga plenarsammanträden om ett par arbetsdagar. När det någon gång inte var möjligt att vinna enighet i kommittén, hade enkel majoritet fått fälla utslaget. Andra korrekturet lämnades till företrädaren för danska språket och hans förslag behandlades sedan i kommittén, skriftligt och muntligt. Under slutskedet genom-
arbetades översättningen ur konkordanssynpunkt. Provöversättningen kom 1942 och blev efter revision auktoriserad genom en kunglig resolution 1948.
Bakom den nya engelska bibeln står de större trossamfunden (utom katolska kyrkan), bibelsällskapen i England och Skottland samt universitetsförlagen i Oxford och Cambridge. Se bilaga D, 5. 593 f. En samarbetskommitté tillsattes 1947 med representanter från initiativtagarna; den står som ansvarig för den nya över- sättningen. En översättningskommitté organiserades i fyra sektioner, en för Gamla testamentet, en för Nya testamentet (7 ledamöter), en för apokryferna och en för litterära och stilistiska frågor. Arbetet med Nya testamentet är färdigt. En över- sättare — inte nödvändigtvis en kommittéledamot — gjorde ett första översätt- ningsutkast till en bibelbok; det skickades till medlemmarna i sektionen för Nya testamentet vilka under arbetssammanträden enades om ett förslag till över- sättning. Detta lämnades till den litterära sektionen som tillsammans med över- sättningssektionen utarbetade ett gemensamt förslag. Bibelboken behandlades till sist av samarbetskommittén, som samlades två gånger årligen. När alla nytesta- mentliga skrifter var utarbetade på detta sätt, reviderades hela Nya testamentet och antogs av samarbetskommittén. Det publicerades 1961 under titeln The New English Bible; arbetet med Gamla testamentet och dess apokryfer pågår.
I Norge har det norska bibelsällskapet alltifrån sin tillkomst 1816 haft ansva- ret för bibelöversättningsarbetet.1 Det har i samarbete med The United Bible Societies också övertagit ansvaret för bibelöversättningsarbetet inom andra språk- områden, t. ex. på Madagaskar. I sällskapets Landsstyre ingår bl. a. alla rikets biskopar och sedan några år även företrädare för frikyrkligheten.
Efter kriget föreslog biskop Berggrav, ordförande i sällskapet, att två skilda översättningsuppgifter skulle påbörjas: 1. en språklig revision av Nya testamentet, utförd snarast möjligt, 2. en mer genomgripande och långsiktig revision på grund- val av en ny översättning från grundtexten.
1949 anställdes en norskfilolog att göra den språkliga revisionen med en exeget som medhjälpare. Så småningom anlitades flera teologer och litterära rådgivare. Arbetsmetoden är ovanlig: att låta en företrädare för norska språket — som inte översätter från grundtexten — göra första utkastet, som sedan granskades av exegeter och jämfördes med grundtexten. Men all tonvikt var lagd på att få en språkligt förnyad bibeltext. 1955 tillsattes en fast anställd översättningssekreterare på heltid, som kunde ta ansvaret för att översättningen till alla delar noggrant ut- arbetades. Bibelsällskapets Sentralstyre gick igenom översättningen under fem längre sammanträden och Landsstyret gav den principiellt godkännande. Över- sättningen utkom 1959 på riksmål och 1961 på nynorska.
Redan dessförinnan hade det andra av Berggravs förslag börjat förverkligas: att skapa en ny översättning från bibelns grundspråk. Först tillsattes en princip- kommitté, uppdelad i tre sektioner, en för de teologiska principerna, en för den norska språkformen och en för de trycktekniska frågorna. Principkommitténs riktlinjer antogs av Landsstyret 1956 samtidigt som arbetet med den nya kyrko-
1 I Sverige var vid Svenska bibelsällskapets het; i dess stadgar heter det att dess ändamål bildande 1815 den långa bibelkommissionen se- är att låta trycka och sprida bibeln »efter den dan länge verksam. Bibelsällskapet tog därför i vårt land allmänt antagna översättningen». aldrig upp översättningsarbetet i sin verksam-
bibeln på både riksmål och nynorska igångsattes. En heltidsanställd Översättare engagerades och hans utkast bearbetades av en större kommission. Så småningom visade sig denna arbetsform alltför tungrodd och man måste övergå till enklare former (se bilaga C, s. 589). Bibelsällskapet koncentrerade arbetet på en skol- utgåva omfattande en femtedel av Gamla testamentet. Den utkom 1966. Dess— förinnan hade Sentralstyret vid 21 sammanträden gått igenom texten för god- kännande.
Gemensamt för arbetet i England och Norge är att själva översättningsarbetet överläts åt en eller ett fåtal personer; deras utkast bearbetades grundligt av en kommitté från textkritiska, filologiska, exegetiska och språkliga synpunkter. Det omarbetade utkastet gick sedan till en större kommitté, som hade att pröva och ta ställning till översättningen.
De litterära medarbetarna kom som synes in i arbetet vid olika tidpunkt i de skilda översättningsföretagen. Vid utarbetandet av Ziircherbibeln nämns de inte alls, i Danmark fick den danske språkmannen andra korrekturet, i England sam— arbetade översättningssektionen och den litterära sektionen. Vid skapandet av den norska ungdomsbibeln överlämnades uppgiften först till en norskfilolog, sedan till grekfilologer och exegeter. Enligt kommittén är det väsentligt att stilisten kommer in i översättningsarbetet på ett så tidigt stadium som möjligt.
Riktlinjer
Avgörande för en ny översättning blir enligt kommitténs mening valet av över- sättare, inte påbjudna översättningsprinciper. De enskilda ledamöternas förmåga att leva sig in i bibeltexten och ge den nytt liv i svensk språkdräkt kommer dock inte ensam att bestämma arbetsresultatet utan detta blir även beroende av ar- betets organisation och samarbetet inom kommissionen. Detta i sin tur kommer att bero av direktivens utformning.
Riktlinjer för ett kommande översättningsarbete måste bli av allmän karaktär. I fråga om principerna för språkform, översättningsmetod, textkritik, användning av noter och uppställning av texten vill kommittén uttrycka den förhoppningen att de av kommittén följda grundsatserna kommer att bli vägledande även för en eventuell blivande kommission. De återfinns bäst i de lämnade översättningsproven kap. 5 och har kommenterats i kap. 6. Enligt kommitténs mening besvarar över- sättningsförslagen till stor del frågan efter vilka principer en nyöversättning bör göras.
Att utarbeta nya översättningar till Nya testamentet, framförallt en översätt- ning som skall ersätta den nu officiella, är en mycket svår och grannlaga uppgift; många är de intressen, vetenskapliga, språkliga och kyrkliga, som vid en nyöver- sättning måste tillgodoses.
Kommittén föreslår följande:
Det framtida översättningsarbetet anförtros en bibelkommission som till sin sammansättning motsvarar den sakkunskap och de intressen som finns represen- terade i 1963 års bibelkommitté. Entydiga riktlinjer lämnas kommissionen för att underlätta samarbetet inom den och mellan kommissionen och den nedan beskrivna rådgivande nämnden.
Inom kommissionen skall finnas ett översättningsutskott på tre ledamöter: en ny-
testamentlig exeget, en grekfilolog och en för uppdraget särskilt skickad författare. Önskvärt vore, att man vid valet av sådan rådförde sig med sakkunnig institution, lämpligen Svenska akademien. De skall gemensamt utforma översättningsutkast till såväl kyrkobibel som folkbibel. Uppdraget i översättningsutskottet innebär heltidsarbete. Erfarenheterna från 1773 års bibelkommission visar att heltids- arbetande översättare krävs för att en översättning skall bli färdig inom rimlig tid och ej för mycket påverkas av personbyten. Utskottet skall även ha möjlighet att för viss tid med sig adjungera annan ledamot av kommissionen, som förutom de tre nämnda översättarna skall ha minst en representant för vardera grekisk filologi, nytestamentlig exegetik och svensk språkvetenskap.
Kommissionen i dess helhet skall granska och slutbehandla utskottets översätt- ningsförslag. Ansvaret för de nya översättningarnas slutliga utformning läggs på kommissionen.
Till fördel för kommissionens arbete skulle enligt kommitténs mening vara att kommissionen vid sin sida hade en nämnd med vilken den kan rådföra sig. Denna nämnd skulle förslagsvis bestå av representanter för kristna trossamfund inom det svenska språkområdet, skolan, Svenska akademien, Nämnden för svensk språkvård, Sveriges författarförening, Publicistklubben och Sveriges ra- dio. Den tidigare redogörelsen har visat att det är av stort värde att kommis- sionen håller kontakt med representanter för den allmänna opinionen. Nämn- den sammankallas vid behov. I regel sker samarbetet mellan kommissionen och nämndens ledamöter skriftligen.
Till kommissionens och översättningsutskottets förfogande ställs ett sekretariat, bestående av en heltidsanställd exegetiskt skolad assistent och ett skrivbiträde. Denne förutsätts tjänstgöra även som kommissionens sekreterare. Eftersom kom- missionen måste ha tillgång till vetenskaplig litteratur inom exegetik och filo- logi torde översättningsutskottets sammanträden och sekretariatets arbetsplats böra förläggas till universitet där teologisk fakultet finns.
Om kommissionen får ovan angivna resurser kan översättningsarbetet enligt kommitténs bedömning vara färdigt efter omkring fyra år.
Auktorisation
Båda översättningarna bör ges något slags auktorisation. Auktorisationen av bibelöversättningar i andra länder varierar mycket till form och innehåll. I flera länder ombesörjes och antas en ny översättning endast av den kyrkliga represen- tationen, bibelsällskapet i landet eller en tillfälligt sammansatt kommitté med representanter för de olika kyrkorna och bibelsällskapen. Enskilda kyrkor kan sedan påbjuda att den skall brukas vid vissa gudstjänster.
I Danmark innebär Kungl. Maj:ts auktorisation av en kyrng bok strängt juri- diskt att den kan brukas i kyrkan, inte att den skall brukas. Tidigare auktoriserade böcker mister inte sin auktorisation. I praktiken brukas dock de senast auktorise- rade böckerna. För att en bibelöversättning skall få användas i kyrkan, konfirma- tionsundervisningen eller religionsundervisningen i folkskolan krävs meninghets- rådens sanktion.
Tidigare bibelöversättningar i Norge har utgivits med regeringens approbation; numera ges ingen sådan åt översättningarna; bibelsällskapets utgåvor framstår i
praktiken som de officiella och »auktoriserade». Bibelsällskapets Sentralstyre och Landsstyre, där bl. a. rikets alla biskopar sitter, godkänner en ny översättning och ger den därmed sin sanktion. Den nya ungdomsbibeln används nu i undervisningen i kyrka och skola och även t. ex. vid norska kyrkans ungdomsgudstjänster.
Den nya engelska bibeln har godkänts av en kommitté bestående av represen- tanter för de större trossamfunden, bibelsällskapen och de två universitetsförlagen i Oxford och Cambridge. Förlagsrätten till Revised Standard Version ägs av Division of Christian Education of the National Council of the Churches of Christ, till vilket de flesta större trossamfund i USA hör. Översättningen har antagits och godkänts av denna kyrkosammanslutning.
Kommittén föreslår att texten till kyrkobibel antages och stadfästes på samma sätt som Svenska kyrkans övriga officiella böcker.
Beträffande folkbibeln anser kommittén att ingen auktorisation erfordras ut- över den som översättningen får därigenom att den har godkänts av bibelkom- missionen.
Sammanfattning
Det åt 1963 års bibelkommitté givna uppdraget omfattar dels en utredning angående behovet av en ny bibelöversättning, dels ett angivande av principerna och riktlinjerna för en eventuell nyöversättning.
I enlighet med lämnade direktiv har kommittén begränsat sin undersökning till Nya testamentet. I fråga om Gamla testamentet noteras helt kort kommitténs uppfattning att en ny svensk översättning av denna del av bibeln är behövlig. En förberedande utredning torde böra göras i likhet med vad som nu skett i fråga om Nya testamentet och ett urval av Gamla testamentet eller enskilda skrifter däri lämp- ligen först nyöversättas. Vad som i övrigt sägs i betänkandet avser Nya testamentet.
Under sitt arbete fann kommittén det mest ändamålsenligt att först göra översätt- ningsförslag till ett urval nytestamentliga texter och att sedan på grundval av vunna erfarenheter besvara frågorna om behovet av en nyöversättning och, därest en sådan befinns erforderlig, om principerna och riktlinjerna för densamma. I betänkandets tre första kapitel lämnas en inledande orientering om Nya testamentets grundtext, om olika slag av översättningar och om bibelöversättningarnas historia, främst den svenska bibelns historia fram till vår tid. Kap. 4 behandlar frågan om behovet av en ny översättning, kap. 5 innehåller kommitténs översättningsförslag, som kommen- teras i kap. 6, och kap. 7 lämnar riktlinjer för kommande översättningsarbete. Sär- skilda utredningar om problem nämnda i direktiven och väsentliga främst för besva— randet av frågan om behovet av nyöversättning har samlats i kap. 9, som innehåller:
a. Den textkritiska forskningens nuvarande läge. b. Nya landvinningar inom nytestamentlig exegetik och filologi. c. Fri eller ordagrann översättning. (1. Nya testamentets språk. e. Stilskillnader i Nya testamentet. f. Förändringen av svenska språket efter 1917. g. Bibelns språk och tidens.
Dessutom innehåller betänkandet sju bilagor:
A. Svenskt bibelöversättningsarbete. B. Det svenska bibelspråket.
C. Nordiskt bibelöversättningsarbete under l900-talet. D. The New English Bible: New Testament, 1961.
E. Hedegårds översättning.
F. Text- och tolkningsvarianter. G. Namnen i Nya testamentet.
Inledande orientering
Kap. 1 presenterar det för den fortsatta framställningen allra nödvändigaste i fråga om den nytestamentliga grundtexten. Nya testamentet är skrivet på grekiska och har bevarats till oss genom ca 3 000 grekiska handskrifter. Blott några få procent av dessa stammar från tiden före 700 och endast ett femtiotal omfattar hela Nya testa- mentet. Den äldsta handskrift vi nu känner, ett papyrusfragment som innehåller fem verser ur J ohannesevangeliet, dateras till 100-talets början, och de enligt allmän uppfattning bästa nytestamentliga handskrifterna, två stora pergamentkodexar, är avskrifter som torde ha tillkommit i Egypten vid mitten av 300-talet.
Dessa många handskrifter, som var och en sannolikt bygger på flera led av avskrif- ter, har icke en till punkt och pricka likalydande text. De inbördes skillnaderna, de s. k. (text)varianterna eller läsarterna, är många, men de allra flesta har ingen saklig betydelse och även där sakliga skillnader föreligger är de inte avgörande för Nya tes- tamentets innehåll som helhet. Bilaga F förtecknar ett antal viktigare varianter och olika översättningar beroende av dem.
Även den handskrift som skulle kunna betecknas som den bästa och tillförlitligaste (codex Vaticanus) har troligen flera avskrivningsled bakom sig. Den kan därför icke utan vidare anses vara den text som kommer originalet närmast. En tillförlitlig text måste fastställas genom en ingående jämförelse mellan de bevarade handskrifterna och en värdering av dem (den s. k. yttre kritiken) och en noggrann undersökning av varje läsart till ett textställe från formella och innehållsliga synpunkter (den s. k. inre kritiken). Forskningsläget i fråga om textkritiken tecknas i kap. 9 a.
Resultaten av de textkritiska undersökningarna sammanfattas i regel i vetenskap- liga textutgåvor (N estle—Alands Novum Testamentum Graece, The Greek New Testament, 1966 etc.). En bibelöversättare måste bestämma vilken text han skall följa, antingen genom att välja en bestämd utgåva eller genom att fastställa text- kritiska principer för val av läsarter. Översättningar av enskilda personer följer ofta en viss utgiven text, medan översättningskommissioner i regel förbehåller sig rätten att från fall till fall välja den läsart som de på vetenskapliga grunder finner vara den bästa (eklektisk metod). De nutida översättningarna av Nya testamentet skiljer sig därför stundom från varandra av den orsaken att de inte utgår från en och samma grekiska text.
Förekomsten av viktigare varianter kan i en översättning redovisas genom text- kritiska klammer eller noter, en redovisning som förekommer i de flesta nutida över- sättningar, men i en mycket varierande omfattning. De som gjorde 1917 års version av Nya testamentet tillämpade en eklektisk metod och kommenterade sitt textval med klammer kring två textavsnitt och noter till två bibelställen samt hänvisningar till en redogörelse för Nya testamentets text i »Ordförklaringar och Sakupplys- mngar».
Kap. 2 lämnar konkreta exempel på den skillnad som alltid finns mellan å ena sidan bibeln, som vi möter den på grundspråket, och å den andra en bibelöversättning. Denna skillnad orsakas främst av att språken skiljer sig från varandra i ordförråd, ordfogning, sats- och meningsbyggnad och över huvud i sättet att uttrycka ett tanke- innehåll. Därtill kommer avståndet i tid och kultur och det vid en översättning av bibeln skärpta kravet på trohet mot originalet. Vad denna trohet konkret skall inne- bära, därom har dock skilda meningar rått i hela bibelöversättningshistorien (se kap. 3, kap. 9 c och bilagorna A och 0).
Jämför man olika översättningar finner man att somliga, på skilda sätt ochi varierande grad, är orienterade mot att jämte innehållet förmedla den språkliga formen i ori- ginalet (s. k. litterala översättningar), andra mot att med målspråkets resurser i högsta möjliga grad förmedla originalets budskap så att det verkligen når fram till läsaren (s. k. idiomatiska översättningar). Exempel på olika översättningar lämnas bland annat i kap. 9 0.
Den litterala översättningen karakteriseras av en mer eller mindre utpräglad strävan att i ordval, grammatiska konstruktioner, ordföljd etc., så nära som möjligt ansluta till grundtextens språkliga form, även om detta strider mot det naturliga sättet att uttrycka sig i målspråket. Detta innebär också ett krav på konkordans, dvs. att ett grekiskt ord om möjligt skall återges med ett och samma svenska ord var gång det förekommer.
Den idiomatiska översättningen söker göra rättvisa åt både grundspråkets och målspråkets krav och drar därvid konsekvenserna av det faktum att språken skiljer sig från varandra lexikaliskt, grammatiskt och semantiskt. Den strävar i första hand efter att effektivt förmedla grundtextens innehåll, i andra hand efter att återge dess stilistiska egenskaper, och avviker därför från originalets språkliga form, om målsprå- ket så kräver för att nå fram till läsaren, men slår vakt om denna form när den kan bevaras.
Svårigheterna att med en enda översättning tillgodose de många krav som skäligen kan ställas på en översättning och möjligheterna att göra olika typer av översättningar —— från strängt litterala till radikalt idiomatiska översättningar, översättningar för olika funktioner, för olika slag av läsare etc. —— har i vår tid lett till att man, exempel— vis i Tyskland, England, Nordamerika och Norge, utarbetat flera översättningar som används sida vid sida.
Kap. 3 ger bland annat i anslutning till bilagorna A, B, C och D, en kort översikt över bibelöversättningarnas historia: Hieronymus latinska översättning, översättningar från reformationstiden, främst Luthers tyska och de svenska, vidare s. k. veten- skapliga översättningar fr. o. m. 1700-talet, 1800-talets många revisioner och nyöver- sättningsförsök samt de mest kända nutida översättningarna av Nya testamentet inom näraliggande språkområden. Framställningen lägger tyngdpunkten på den svenska bibelns historia och ger därmed bakgrunden till den 1917 stadfästa versionen och till kommitténs tillsättande och arbete.
Sverige har egentligen haft endast två kyrkobiblar, reformationsbibeln —— Gustav Vasas bibel av år 1541 — och den av Konungen 1917 stadfäste översättningen. För-
söken att revidera Gustav Vasas bibel började visserligen redan på 1550- och 1560- talen men kröntes aldrig med någon påtaglig framgång. Karl XII:s bibel är i stort sett endast ett omtryck av reformationsbibeln. 1773 tillsattes en kunglig kommission med uppgift att »förbättra» den svenska bibeln (den långa bibelkommissionen). Den upplöstes först med stadfästandet av 1917 års bibel. Av dess många provöversättningar till Nya testamentet blev två antagna som normalupplagor (1883 och 1908), dvs. de blev godkända för bruk i kyrkans och skolans undervisning. Särskilt 1883 års nor- malupplaga fick en mycket stor läsekrets och kan för många sägas ha ersatt den gamla kyrkobibeln, tills den nya stadfästes 1917. Vid sidan av den gamla bibeln och normal- upplagan brukades under 1800-talet flera översättningar gjorda av enskilda personer, s.k. privata översättningar.
Den gamla svenska bibeln blev alltså gällande i nära fyra sekler. 1917 års bibel har varit i bruk ett halvsekel. Med tanke på den kritik som från första stund riktades mot 1917 års text och särskilt det intensiva internationella bibelöversättningsarbete som i dag pågår finner kommittén det dock inte överraskande att många kräver en ny svensk bibel trots att den stadfästa använts förhållandevis kort tid.
Behov av nyöversättning Kap. 4 utreder den i kommitténs arbete viktigaste frågan: Föreligger det något behov av nyöversättning eller modernisering av den nu gällande svenska texten till Nya testamentet? Kommittén besvarar frågan med hänvisning till sina översättnings- förslag i kap. 5 och till de särskilda utredningarna i kap. 9.
De skäl för en nyöversättning som framförts kan sammanfattas på följande sätt:
1. Nya handskriftsfynd och mer nyanserade textkritiska principer kräver på flera ställen en annan text än den stadfästa.
2. Nya resultat inom den exegetiska och filologiska forskningen fordrar ändring av en- skilda ställen och därjämte andra stilistiska egenskaper över huvud än den nuvarande kyrkobibelns.
3. 1917 års version »parafraserar» för mycket; den ger mången gång en tolkning i stället- för en översättning och är i allmänhet alltför mångordig.
4. Översättningens språkform har ömsom betecknats som alltför modern och alltför ålder- domlig, som alltför vardaglig och alltför högtidlig. Den förändring som ägt rum i svenska språket det senaste halvseklet har dessutom enligt kritiken gjort översättningen svår- tillgänglig och avståndsskapande för nutidens läsare, i synnerhet för ungdomen.
Kommitténs synpunkter kan sammanfattas så:
1. Förändringen sedan sekelskiftet inom den nytestamentliga textforskningen kan knappast anföras som skäl för en så genomgripande åtgärd som en nyöversättning, men väl för en revision av spridda textställen. Resultatet av en sådan revision bedöms dock av kommittén inte vara så betydelsefullt att den nu gällande texten endast för dess skull bör ändras. Den brist på redovisning av viktigare textvarianter, som enligt kommittén vidlåder 1917 års version, skulle möjligen kunna avhjälpas med ett ut- vidgat bruk av textkritiska noter.
2. De genom lexikalisk forskning nyvunna tolkningarna av enskilda ställen är i många fall viktiga. Kommittén anser dem, tagna för sig, vara ett skäl för revision, men knappast för en nyöversättning.
3. I helhetsuppfattningen av Nya testamentet kan ingen epokgörande nyoriente-
ring sägas ha ägt rum sedan sekelskiftet. Dock har den exegetiska forskningen på flera punkter lett till säkrare tolkning av grundtexten. Som exempel kan anföras diskussionen ovan s. 47 ff. om orden bättring — omvändelse. Med stöd av resultat vunna av den exegetiska och filologiska forskningen sedan sekelskiftet kan man nu utan tvivel på många ställen, särskilt i paulusbreven, återge grundtexten noggrannare. Enligt kommitténs mening skulle man med den nutida exegetiska forskningens hjälp kunna skapa en bibeltext som i högre grad än 1917 års text ger originalets verklighet i dess ursprungliga kraft och mångskiftande rikedom. Kommittén anser de nyvunna exegetiska insikterna från denna synpunkt vara ett väsentligt skäl för nyöversätt— ning, i synnerhet av brevlitteraturen, även om detta skäl inte ensamt är avgörande.
4. Nya testamentets språk, som till stor del är jämförbart med den samtida gre- kiska sakprosan, kräver inte någon vardaglig språkton i en svensk översättning. Där- med faller ett av argumenten för den särskilda stil som utmärker 1917 års text.
5. Den alltmer uppdagade variationsrikedomen i stil och rytm inom den nytesta- mentliga skriftsamlingen är ett tungt vägande skäl för nyöversättning. Genom sina krav på enhetlig bibelstil, på språklig konsekvens och en viss konkordans hindrades de som utformade 1917 års text att göra rättvisa åt originalets stilskillnader och stil- växlingar. Även om dessa inte helt kan återskapas i en översättning bör de i möjli- gaste mån påverka dess stilkaraktär.
6. Kritiken mot 1917 års text, att den är »parafraserande», är berättigad, men icke därför att översättarna har använt omskrivningar utan därför att omskrivningarna i många fall är onödiga och sådana att de inte motsvarar vare sig originalets form eller innehåll.
7. Den kritik som från början riktades mot vissa språkliga drag i 1917 års version är i princip befogad. Kommittén beskriver de grundsatser som var vägledande vid utarbetandet av 1917 års text, tecknar huvudlinjerna i förändringen av svenska språket efter 1917, främst i kap. 9 f (förskjutningen mellan stilarterna, ändringar i formlära, ordförråd och syntax), och noterar att det inte är möjligt att förutse efter vilka linjer fortsatta förändringar kommer att äga rum. Språkförändringarna har stilistiskt avlägsnat 1917 års översättning från samtidens svenska prosa och därvid bl. a. åstadkommit en höjning av översättningens stilläge. Denna höjning kan dock anses vara väl förenlig med den funktion bibeltexten har i gudstjänsten. Språkför- ändringarna har emellertid även vidgat klyftan mellan å ena sidan de stildrag i 1917 års text som är resultat av översättarnas strävan efter en ledig, vårdad och förtydli— gande talspråklig diktion och å den andra de arkaiserande drag som blivit frukten av översättarnas möda att genomföra en »verklig bibelstil». Denna stilbrytning i 1917 års översättning känns i dag än starkare, därför att de arkaiserande uttrycken nu uppfattas som ännu ålderdomligare. Detta förhållande väger tungt som skäl för en nyöversättning med tanke på bibelns användning i gudstjänsten, även om det inte ensamt är avgörande.
8. Språkförändringarna kan däremot inte sägas ha gjort 1917 års text svårtillgäng- lig, än mindre svårbegriplig, när den används inom den kristna gudstjänsten eller läses av vuxna, språkligt erfarnare människor. För yngre och språkligt mindre er- farna läsare är förhållandet annorlunda. Kommittén diskuterar olika alternativ för att göra bibeln tillgängligare för nya generationer och stannar inför alternativet ny- översättning. Kommittén anser att det är möjligt att med svenska språkets nuvarande
tillgångar åstadkomma en översättning som är stilriktigare och för många läsare be- gripligare än 1917 års översättning.
Resultaten av sin granskning av 1917 års översättning med tanke på frågan om be- hovet av nyöversättning sammanfattar kommittén så:
De brister i trohet mot originalet, främst mot dess stilistiska variationsrikedom och dess levande, konkreta språkform, samt de stilistiska svagheter som den nu gällande svenska texten till Nya. testamentet har, är av den omfattningen och den karaktären att de tillsammans väl motiverar utarbetandet av en ny svensk version av Nya testamentet, som skall ersätta den 1917 stadfäste. texten. Kommittén anser dock att en enda översätt- ning inte är nog för att täcka de behov som finns.
Kommittén har funnit det omöjligt att i nuvarande situation åstadkomma en språk- form som samtidigt tillgodoser en gudstjänstbibels alla krav och behovet av en språk- ligt lättillgängligare översättning. Bibelns skiftande användningsområden och det språkliga läget motiverar två olika versioner av Nya testamentet. De har i kommitténs översättningsförslag fått arbetsnamnen kyrkobibeln och folkbibeln.
Dr Hedegårds översättning, ett förtjänstfullt enmansarbete men mycket ojämn, främst i stilistiskt avseende, kan enligt kommitténs mening (s. 59) inte på ett till- fredsställande sätt tillgodose behovet av en s.k. folkbibel.
Kommittén finner alltså att det föreligger behov av två nyöversättningar och före- slår att dessa utarbetas samtidigt, den ena främst för gudstjänstbruk, filologiskt noggrann, med en koncentrerad, pregnant språkform som står ärvd bibelstil och sam- tidigt originalets form närmare, den andra främst för enskild läsning, för bruk i hem och skola, i sin språkform lättillgängligare för dagens läsare och friare i förhållande till originalets uttryckssätt utan att ge efter på troheten mot dess mening.
Kommitténs översättningsförslag
Enligt kommitténs uppfattning kan de översättningsförslag som återfinns i kap. 5 till stor del sägas besvara frågan efter vilka riktlinjer ett kommande översättningsarbete bör bedrivas. De har utformats av kommittén gemensamt efter utkast gjorda direkt från grundtexten. Enligt direktiven har kommittén starkt begränsat urvalet av texter. Förslag även till folkbibel har utarbetats endast beträffande brevtexter. Översättningsförslagen omfattar:
Filipperbrevet
Andra Korinthierbrevet 8—9 Romarbrevet 8
Första Korinthierbrevet 8 Hebreerbrevet 8: 1—9: 14 Uppenbarelseboken 4—5 J ohannesevangeliet 7—9 Första Johannesbrevet 1: 1—2: 17 Mattheusevangeliet 5: 1—20; 6: 19—7: 29 Markusevangeliet 1: 1—2: 22 Apostlagärningarna 8
Översättningsförslagen kommenteras i kap. 6. Kommittén har för utarbetandet av dem uppställt en enda huvudprincip :
att med utnyttjande av det nutida svenska språkets alla tillgångar söka skapa en översättning som till innehåll, stil och form så riktigt som möjligt återger det grekiska originalet.
Denna princip innebär för det första, att man vid översättningen inte binder sig vid en från början vald språkform utan låter denna bestämmas av skiftningarna i originalet. Därmed uppges kravet på en i hela texten genomförd språklig konsekvens liksom kravet på konkordans. Målet är att med det svenska språkets tillgångar återge vad som i den grekiska texten uttrycks med det grekiska språkets tillgångar. Eftersom det inbördes förhållandet mellan såväl de enskilda ordens som de syntaktiska uttrycksformemas an— vändningsområden är helt olika i de båda språken, innehållsligt, stilistiskt och gramma- tiskt, måste översättaren ha full frihet att återge ett och samma grekiska ord eller syn- taktiska drag med skiftande svenska språktillgångar allt efter skiftningarna i text- situationerna.
Kommitténs huvudprincip innebär för det andra att grundtextens ordalydelse över- flyttad till svenska bibehålls när den inte anses vara till hinder för att innehållet skall nå fram till de tänkta svenska mottagarna eller bryter mot den språkdräkt som man velat ge översättningarna för att de så troget som möjligt skall motsvara originalets stil och fylla den funktion de är avsedda för. När originalets innehåll, stil och språkform inte samtidigt kan återgivas i den svenska texten lämnas prioritet åt innehållet.
Denna huvudprincip har varit vägledande för båda de typer av översättningar som kommittén funnit behövliga, men anpassats efter dessa versioners tilltänkta använd- ning och de läsare till vilka de vänder sig.
Kommittén har för sitt val av textunderlag tillämpat den eklektiska metoden. Skill- naden mellan den av kommittén följda texten och Nestletexten eller den text som förutsätts i 1917 års Nya testamente är dock liten. (De ställen där kommittén av- viker från N estletexten förtecknas på sidan 151.) Kommittén använder flera text- kritiska noter än 1917 års version.
Kommittén har inte reviderat den nu gällande texten utan gjort en nyöversättning från grundtexten och därvid använt en idiomatisk översättningsmetod. I förhållande till dem som utarbetade 1917 års version har kommittén som nämnts uppgivit kravet på konkordans och språklig konsekvens, inte följt samma principer vid det formella återgivandet av grekiska partiklar, relationsord, pronomina, anföringsverb etc. och överhuvud gått ett steg längre i strävan efter idiomatisk återgivning av grundtexten, som dock alltid måste noga iakttagas som normerande.
De översatta texternas språkform kommenteras utförligt i kap. 6. Enligt kommitténs mening bör varje princip som har rätt att göra sig hörd vid en översättning av Nya testamentet till svenska underordnas den ovan formulerade huvudprincipen. Vik-
tigast är här den ena av de principer som var bestämmande för 1917 års översättning, strävan efter en »verklig bibelstil». Kommittén har givetvis inte tagit avstånd från det ärvda bibelspråket utan ser detta som en för uppgiften väsentlig tillgång. Men kommitténs ledande princip strider mot kravet på en ensartad bibelstil, åstadkom- men med stilmedel som konsekvent tillämpas över hela texten, oavsett originalets stilistiska skiftningar.
Vidare finner kommittén ingen anledning att i likhet med dem som utformade 1917 års text ge en rangplats åt principen att uttrycka sig som man gör i »naturligt, nu- tida svenskt talspråk», främst av det skälet att det här är fråga om en skriven text, som skall nå mottagaren genom läsning eller uppläsning och att språkformen bör gestaltas efter sin funktion.
Avsnittet om språkformen i kap. 6 gäller främst förslaget till kyrkobibel. Ett av de väsentligaste problemen är frågan huruvida man bör bibehålla verbböjningen i 1917 års text eller modernisera den i riktning mot bruket i nutida skriftspråk. Kommittén diskuterar olika alternativ och väljer den regeln att i huvudsak använda den nutida skriftspråkets verbböjning men bibehålla den äldre då särskilda skäl, främst origi- nalets stilfärg, gör detta motiverat. Att undantagslöst bevara 1917 års verbböjning eller utesluta varje pluralisform av verbet finner kommittén strida mot huvudprin- cipen. Kommittén har vidare omväxlande brukat de kortare och längre formerna. av er/eder, lut/hava, bli/bliva etc., allt efter stilens och rytmens krav, och av de s. k. formorden i regel valt de ord som är stilistiskt neutrala i gängse svenskt språkbruk. Detta överensstämmer med en mer allmän princip hos kommittén att inte ladda upp de semantiskt tunnare elementen i språket med en stilhalt som drar upp- märksamheten från de mer betydelsebärande delarna av yttrandet till de mindre betydelsebärande. Någon mer märkbar förändring av det centrala religiösa ordför- rådet, t. ex. genom definierande omskrivningar, är enligt kommitténs mening icke önskvärd.
För syntaxens vidkommande innebär kommitténs huvudprincip att översättningen, utan att uppge något av det innehåll som i det grekiska originalet uttrycks med ord- böjning, formord eller inbördes relationer mellan ord, satsled och satser, utformas efter syntaktiska mönster som är naturliga för svenskt skriftspråk. Kommittén fram- håller att svenskan erbjuder syntaktiska möjligheter att återge den grekiska textens för svensk språkkänsla mer komplicerade syntaktiska struktur lika osökt och orga- niskt som den grekiska texten bör ha låtit för sina samtida.
I förslaget till folkbibel använder kommittén ett något annat ordval, kortare meningar och en enklare meningsbyggnad.
Vid transkriptionen av namn har kommittén i anslutning till nutida transkribe- ringssätt ofta låtit namn av latinskt ursprung behålla sin latinska form och de rent grekiska namnen sin grekiska form. De i förslagen följda principerna återfinns i bilaga G.
Vid bruket av noter har kommittén i viss mån återgått till vad som varit brukligt i de äldre svenska kyrkobiblarna. På grund av avståndet i tid, rum och kultur kom- mer månget bibelställe enligt kommitténs uppfattning att utan förklaring bli svår- begripligt, för att inte säga obegripligt, för den svenske läsaren, som idag dessutom ofta är mindre förtrogen med bibelns värld än tidigare generationer. Kommittén har därför i likhet med de flesta nutida översättningarna försett sina texter med kort- fattade noter och anmärkningar. De är av fyra slag:
1. textkritiska noter 2. noter om alternativa Översättningar
3. noter som ger de för förståelsen av texten nödvändiga upplysningarna om Nya. testamentets geografiska, politiska, etnografiska, sociala och religiösa bakgrund.
4. noter som ger nödvändiga förklaringar till vissa nytestamentliga uttryck som be- varats i översättningen, särskilt ord som har en från vanligt svenskt språkbruk av— vikande innebörd,
Även i uppställningen av texten har kommittén gått tillbaka till äldre tiders översätt- ningar, dvs. den ger texten i sammanhängande stycken och inte sönderstyckad iver- ser. Verssiffrorna anges i marginalen (av tekniska skäl har detta inte kunnat genom- föras i de i detta betänkande tryckta texterna) och varje avsnitt är försett med rubrik. Därmed utgår de sedan länge brukade kapitelsummarierna.
Riktlinjer för framtida översättningsarbete
I kap. 7, som behandlar frågan om principer och riktlinjer för kommande översätt- ningsarbete, understryker kommittén att även om påbjudandet av översättnings- principer icke blir avgörande för en eventuell ny kommissions arbetsresultat, utan fastmer valet av översättare, kommer väl utformade direktiv att underlätta ett kommissionsarbete.
De av kommittén lämnade riktlinjerna är endast av mer allmän karaktär. I fråga om översättningsprinciper (språkform, översättningsmetod, textkritik, bruk av noter, uppställning av texten) uttrycker kommittén den förhoppningen att de av kommittén följda grundsatserna skall bli vägledande även för en ny kommission.
Kommittén förutsätter att denna kommissions enda uppgift är att utföra själva översättningen. I fråga om arbetets organisation anser kommittén det vara av stor vikt att ett kommande översättningsföretag organiseras så att dess arbete kan utföras snabbare och effektivare än vad tidigare varit fallet. Granskning bör kunna ske inom kommissionen och kontakter skapas mellan översättare, granskare och dem som kom- mer att bruka översättningen.
Förutom arbetsformerna under den långa bibelkommissionens tid beskriver kom- mittén nutida översättningsföretag från Schweiz, England (jfr bilaga D), Danmark och Norge (jfr bilaga C). Gemensamt för arbetet i England och Norge var att det egentliga översättningsarbetet överlämnades åt en eller ett fåtal personer. Deras ut- kast bearbetades grundligt av en kommitté från textkritiska, filologiska, exegetiska och språkligt-litterära synpunkter. Det omarbetade utkastet gick sedan till en större kommitté som hade att pröva och ta ställning till översättningen.
Kommittén föreslår att det framtida översättningsarbetet anförtros en bibel- kommission som till sin sammansättning motsvarar den sakkunskap och de intressen som finns representerade i 1963 års bibelkommitté.
Inom kommissionen skall finnas ett översättningsutskott på tre ledamöter: en nytestamentlig exeget, en grekfilolog och en författare. De skall gemensamt utforma översättningsutkast till såväl kyrkobibel som folkbibel. Uppdraget i utskottet inne- bär heltidsarbete. Utskottet skall även ha möjlighet att med sig adjungera annan ledamot av kommissionen som förutom de tre nämnda översättarna skall ha minst en representant för vardera grekisk filologi, nytestamentlig exegetik och svensk språkvetenskap.
Kommissionen i dess helhet skall granska och slutbehandla utskottets översätt- ningsförslag. Ansvaret för de nya översättningarnas slutliga utformning bör läggas på kommissionen.
Kommissionen föreslås vid sin sida ha en nämnd med vilken den kan rådföra sig, bestående av förslagsvis representanter för kristna trossamfund inom det svenska språkområdet, skolan Svenska akademien, Nämnden för svensk språkvård, Sveriges författarförening, Publicistklubben och Sveriges radio. Nämnden sammankallas vid behov men i regel sker samarbetet mellan den och kommissionen skriftligt.
Till kommissionens och utskottets förfogande ställs ett sekretariat, bestående av en heltidsanställd exegetiskt skolad assistent och ett skrivbiträde. Översättnings- utskottets sammanträden och sekretariatets arbetsplats torde böra förläggas till uni- versitet där teologisk fakultet finns.
Enligt kommitténs bedömning torde översättningsarbetet, om kommissionen får ovan angivna resurser och arbetsmöjligheter, kunna vara färdigt efter omkring fyra år.
Båda översättningarna bör få någon form av auktorisation. I de flesta länder om- besörjes och antas en ny översättning endast av den kyrkligarepresentationen, bibel- sällskapet i landet eller en tillfälligt sammansatt kommitté med representanter för de olika kyrkorna och bibelsällskapen. Enskilda kyrkosamfund kan sedan påbjuda att en viss översättning skall brukas vid vissa gudstjänster. ' Kommittén föreslår att texten till kyrkobibel antages och stadfästes på samma sätt som Svenska kyrkans övriga officiella böcker. I fråga om folkbibeln anser kom- mittén att ingen auktorisation erfordras utöver den som översättningen får därige- nom att den har godkänts av bibelkommissionen.
Särskilda utredningar
Den textkritiska forskningens nuvarande läge
Av Harald Riesenfeld
Textkritiken fram till 1800-talets slut
Av en händelse kom boktryckarkonstens uppfinning att till tiden ungefär samman— falla med uppkomsten av ett nyvaknat intresse i Västerlandet för den grekiska bibel.- texten. Under medeltiden hade den latinska s. k. versio vulgata varit helt dominerande i den västliga delen av kyrkan, och först efter Konstantinopels fall år 1453 och under påverkan från humanismen riktades uppmärksamheten på det faktum att den latinska bibeln egentligen var en översättning och att den bakom denna liggande grekiska ordalydelsen ännu fanns tillgänglig. Den var i själva verket levande i den grekiska kyrkan i de östra medelhavsländerna och kunde studeras i handskrifter som kom därifrån.
Tillkomsten av Textus receptus. Av olika anledningar dröjde det till 1516, innan Nya testamentet på grekiska kom ut i tryck. Den lärde Erasmus hade då i all hast på uppdrag av en boktryckare i Basel utarbetat en text, då man ville förekomma ett spanskt företag av liknande slag. Erasmus text byggde på sena, medeltida hand- skrifter, och så var också fallet med det spanska verket, som publicerades tidigast 1520 och är känt som den complutensiska polyglotten. (Complutum är det latinska namnet på staden Alcalå vid vars universitet editionsarbetet utfördes, och polyglott betecknar en bok där en text publiceras på olika språk i parallella kolumner.) Det sistnämnda verket, vars upphovsman var kardinalen Ximenes, kännetecknas av större noggrannhet och kringsyn.
Erasmus utgåva och den complutensiska polyglotten bildar underlaget för de text— upplagor, som utkom senare under 1500-talet, och dessa blev i sin tur normgivande för efterföljande utgåvor av det grekiska testamentet. I det latinska företalet till den andra bland de fem upplagor av det grekiska Nya testamentet, i vilka familjen Elze- vir i det nederländska Leiden visade sitt boktryckartekniska kunnande, framhölls att läsaren där hade tillgång till den allmänt vedertagna texten (textum ergo habes nunc ab omnibus receptum). Detta var 1633, och Textus receptus har med tiden blivit den term, varmed avses den från 1500-talet för 300 år framåt tämligen oinskränkt dominerande textformen. Kännetecknande för denna, från texthistorisk synpunkt, är sålunda att den representerar den grekiska kyrkans medeltida tradition av den nytestamentliga texten.
Textkritikens uppkomst. Under de följande århundradena blev den nytestamentliga forskningen i allt större utsträckning medveten om att Nya testamentets skrifter
fanns i handskrifter som var väsentligt mycket äldre än det handskriftsmaterial som de tryckta utgåvornas text vilade på. Man började intressera sig för dessa äldre handskrifter, registrera dem, anteckna avvikande läsarter och klassificera dem. De klassiska filologernas systematiska arbete med textkritiska problem under 1700- och 1800-talet verkade befruktande även på den nytestamentliga textkritiken. Först några årtionden in på lSOO-talet hade dock utvecklingen gått så långt, att man drog konsekvenserna av den vetenskapliga insikten att Textus receptus utgjorde inte bara en senare utan även en sämre text än den som fanns åtkomlig i äldre handskrifter. Det förde till att tryckta editioner av Nya testamentet såg dagen, vilkas text med- vetet frigjordes från Textus receptus och utgavs på grundval av de äldsta och bästa åtkomliga handskrifterna. (Att »utge» eller »recensera» en text innebär att medelst en kritisk sovring av varianterna i föreliggande handskrifter — i fråga om nyare texter: tryck — söka i möjligaste mån återställa textens ursprungliga ordalydelse.) Därmed fördes man från den medeltida texttraditionen tillbaka till textformer som hörde hemma på 300- och 400-talet, från minuskelhandskriftemas tid (från 800- talet och framåt) till majuskelhandskrifternas (från 300-talet till 800-talet).
År 1831 demonstrerade den tyske filologen Karl Lachmann i en utgåva de nya kri- tiska principernas tillämpning. De avgörande impulserna till en mera allmän ny- orientering utgick emellertid från de ryktbara upptäckter som hans landsman Constan- tin von Tischendorf lyckades göra. Till hans bedrifter hör framför allt att i Katarina- klostret på Sinaihalvön ha hittat och räddat den handskrift som nu kallas codex Sinaiticus (expeditionerna ägde rum 1844 och 1859) och vidare att ha dragit fram i ljuset den sedan medeltiden i Vatikanbiblioteket förvarade codex Vaticanus (1866). Båda dessa kodexar är prakthandskrifter från 300-talet, det århundrade under vil- ket kristendomen erkändes av den romerska statsmakten.
En ny text ersätter Textus receptus. Resultatet av dessa handskriftsupptäckter, deras bearbetning och konfrontation med tidigare kända textformer föreligger i ett flertal tryckta utgåvor av det grekiska Nya testamentet, vilka publicerades under 1800—talets senare hälft. Av Tischendorfs egna editioner är den åttonde mest betydelse- full: editio octava critica maior (1869—72). I fråga om kritisk klarhet kan den dock inte mäta sig med den textutgåva, som jämte en utförlig redogörelse för den tilläm- pade metodiken publicerades av de båda engelsmännen B. F. Westcott och F. J. A. Hort (1881). Den av de sistnämnda forskarna framlagda grundsynen på den nytesta- mentliga texttraditionen fram till 300- och 400-talet har varit vägledande för det fortsatta arbetet med texthistorien. Det bör emellertid också hållas i minnet att det var Tischendorfs och Westcott—Horts utgåvor som åstadkom den egentliga revolu- tionen i exegetemas syn på den nytestamentliga texten. Detta hade i sin tur till följd att Textus receptus definitivt förlorade sin auktoritet och mer och mer övergavs av den nytestamentliga vetenskapen. Verkningarna märktes också i de översättningar till levande språk som såg dagen under 1800-talets sista årtionden och därefter un- der 1900-talet. Den engelska Revised version är ett av de första tydligare exemplen härpå. Omvärderingen av det grekiska textunderlaget kunde inte heller undgå att göra sig märkbar i de svenska översättningar som utkom under detta tidsskede. Även där förlorade Textus receptus den ställning som den tidigare hade innehaft.
Fyra textformer enligt Westcott och Hort. Grundtanken hos Westcott och Hort är att man redan på 300- och 400-talet kan urskilja fyra huvudtyper av den nytesta-
mentliga texten, och att alla de många handskrifterna, tidiga såväl som sena, i stort sett representerar någon av dessa textformer. Ett annat antagande var att de olika textformerna hade sin förankring, åtminstone till en viss grad, i skilda geografiska områden. Så talade de båda engelsmännen om (1) den syriska textformen, represen- terad av flertalet senare majuskelhandskrifter samt den stora massan av medeltida minuskelhandskrifter, (2) den neutrala texttypen, till finnandes framför allti codex Vaticanus och codex Sinaiticus, (3) den alexandrinska, en mindre betydelsefull text som framträder i vissa varianter hos en liten grupp handskrifter, och (4) den västliga textformen, så kallad därför att den framträder i de latinska översättningarna samt hos de äldre latinska kyrkofäderna, men å andra sidan också urskiljbar i syriska översättningar. Den syriska textformen (1), på vars medeltida utlöpare Textus re- ceptus vilar, karakteriserades naturligt nog som den senaste och minst ursprungliga bland de fyra typerna.
Utmärkande för Westcott och Horts syn på den nytestamentliga textens historia under de första århundradena av vår tideräkning var framför allt den hypotes som givit upphov till beteckningen »den neutrala texten». De båda engelsmännen hade nämligen förts till den uppfattningen att den av framför allt codex Vaticanus och codex Sinaiticus representerade texten inte bara är den äldsta och bästa av de text- former som förelåg på 300-talet. Därtill skulle den väsentligen ha undgått de ingrepp som fornkyrkans exegeter genom sina lärda bearbetningar och normerande likrikt- ningar (recensioner) hade åstadkommit på de övriga textformerna. Dessa ingrepp är ju tydligast synliga på den s. k. syriska textformen (1). Den neutrala texten skulle sålunda vara den mest ursprungliga i betydelsen orecenserad och oförvanskad.
Den texthisloriska forskningens landvinningar under 1900-talet
Westcott och Horts bestämning av texttyper var av banbrytande betydelse men in- nebar inte någon slutgiltig lösning. Undersökningen av de äldre handskrifternas in- bördes förhållande fortsatte, och nya försök gjordes att genom mera ingående och noggrann klassificering av handskrifter och textformer komma åt den ursprungli- gaste texttraditionen. I flera avseenden har därtill under detta vårt århundrade nytt material gjorts tillgängligt för den texthistoriska forskningen, samtidigt som proble- men därmed också blivit ännu mera komplicerade.
Fram till slutet av 1800-talet var det huvudsakligen de grekiska majuskelhand- skrifterna som utgjorde det material, varpå det textkritiska arbetet byggde. I någon mån tog man emellertid hänsyn även till ordalydelsen i de viktigaste bland fornkyr- kans översättningar av Nya testamentet, framför allt de syriska och äldre latinska översättningarna. Ty med deras hjälp kan man sluta sig till den bakomliggande gre- kiska text från vilken översättningarna på sin tid utförts.
Efter sekelskiftet har ett intensivt arbete lagts ned på följande material som be- funnits innehålla viktiga spår av texttraditionen under fornkyrkans tid: (1) nyfunna papyrushandskrifter innehållande nytestamentliga skrifter eller delar av sådana; (2) de talrika minuskelhandskrifterna, bland vilka ett litet antal oväntat visade sig re- presentera textformer som avviker från den sena och vetenskapligt föga intressanta medeltida normaltexten; (3) samtliga under fornkyrkans tid utförda översättningar av Nya testamentet till andra språk än grekiska —— i den mån som dessa översätt- ningar ännu är åtkomliga för oss; (4) de nytestamentliga citaten ikyrkofädernas om-
fattande skrifter, främst de grekiska men även de latinska och syriska; 5. ett stort antal medeltida lektionarier från den grekisktalande delen av kyrkan med nytesta- mentliga texter fördelade över kyrkoårets gudstjänstdagar.
I fråga om majuskelhandskrifter har inte några epokgörande fynd gjorts sedan Tischendorfs tid. Fortfarande är det dock de stora pergamenthandskrifterna från 300-talet fram till SOG-talet som för oss utgör tyngdpunkten i den nytestamentliga texteditionen.
De papyrustexter med bibeltexter som kommit i dagen täcker visserligen bara en del av de nytestamentliga skrifterna. Ändå har de visat sig vara högst märkliga. För det texthistoriska arbetet betyder det visserligen inte så mycket att ett litet fragment med några verser ur J ohannesevangeliet bevisar att detta evangelium funnits i Egyp- ten så tidigt som 110—130. Däremot innebär det en väsentlig nyhet, jämfört med forskningens position i början på seklet, att mera omfattande textpartier, skrivna på papyrusblad redan på 200-talet och därtill under detta århundrades förra del, har blivit tillgängliga. Här kan nämnas Chester Beatty-papyrerna, som är uppkallade efter en i England bosatt amerikansk boksamlare och som gjordes tillgängliga genom faksimilutgåvor på 1930—talet. De innehåller smärre partier av evangelierna men framför allt det mesta av de paulinska breven. En ny överraskning kom på 1950- och 1960-talen med de i Schweiz befintliga och där publicerade Bodmer-papyrerna. Dessa omfattar bl. a. större delen av Lukasevangeliet och två exemplar av J ohannes- evangeliet med sinsemellan något avvikande textformer.
Tack vare papyrusfynden vidgar sig det texthistoriska perspektivet nu ytterligare hundra år bakåt i tiden. De äldsta bland de stora pergamenthandskrifterna hade präntats under 300-talet, när den kristna kyrkan hade erkänts av den romerska staten och därmed fått resurser att framställa materiellt gedigna bibeltexter. Vi kan därför inte vänta oss att fynd av påkostade och därför hållbara nytestamentliga handskrifter från kyrkans beträngda tid före kejsar Constantinus någonsin skall dyka upp. Så mycket mera sensationellt var det därför när den egyptiska ökensanden åter- gav eljest lättförgängliga papyrusark som den hade gömt och genom sin torrhet be- varat. Nu blev alltså 200-talet tillgängligt för det texthistoriska arbetet. Papyrus- texternas vittnesbörd kunde på ett fruktbart sätt kompletteras med ytterligare text- vittnen från samma tid.
Här träder de äldre översättningarna av Nya testamentet i blickfältet. När den kristna kyrkan blev hemmastadd i länder, där grekiskan inte var det inhemska tungo- målet, gjorde sig snart nog det önskemålet gällande att ha bibelns och i synnerhet Nya testamentets skrifter tillgängliga på landets eget språk. Redan på 100-talet uppstod sålunda latinska översättningar i Norditalien, Gallien, Spanien och Nord- afrika. Den av Hieronymus 382—391 utförda revisionen av den latinska texten, seder- mera kallad Vulgata, trängde så småningom undan floran av tidigare latinska över- sättningar, men många spår av dessa finns ännu bevarade. Andra översättningar vilkas första utformningar kom till på 100-talet är de syriska och de koptiska. De sistnämnda hör hemma i Egypten och är avfattade på det språk som där talades i hellenistisk tid och skrevs med grekiska bokstäver, kompletterade med ytterligare några bokstavstecken. Den på nordegyptisk koptiska avfattade översättningen kal- las den bohairiska, dess sydegyptiska motsvarighet den sahidiska. Dessa har fått särskild betydelse i det texthistoriska arbetet.
Om alla dessa översättningar gäller att de handskrifter vi har i behåll ofta är av yngre datum. Men i den mån som den lokala handskriftstraditionen har bevarat översättningar som utfördes på 100-talet eller 200-talet, kan vi med översättningar- nas hjälp rekonstruera den grekiska text som på sin tid lades till grund för översätt- ningsarbetet.
Från 300-talet och det följande århundradet härstammar den etiopiska, den ar- meniska, den georgiska och den gotiska översättningen.
I likhet med de äldre översättningarna är de i stort antal förekommande bibeleitaten i kyrkofädernas skrifter av värde för den nytestamentliga texthistorien. Åtskilliga av dessa skrifter är avfattade långt innan de stora pergamenthandskrifterna förfärdiga- des och är således samtida med de äldre översättningarna. Därmed kommer vi åter tillbaka till 200-talet. (Naturligtvis är det nödvändigt att söka kontrollera att inte citatens ordalydelse ändrats i samband med att kyrkofädernas skrifter kopierades i senare tid.) Citaten hos kyrkofäderna är betydelsefulla också därför att de genom sina upphovsmän kan geografiskt lokaliseras. Vi kan alltså se vad för slags texter som kyrkans män använde i Alexandria eller Caesarea eller Antiokia.
Av kyrkofädernas skrifter är det här främst fråga om dem som avfattades på gre- kiska. Men även de latin- och syriskspråkiga kyrkofädernas verk har intresse från texthistorisk synpunkt.
Den caesareanska texten. Samordnade detaljstudier bland majuskel— och minuskel- handskrifter, översättningar och citat hos kyrkofäderna samt inte minst papyrus- texter ledde på 1920-talet till ett ganska oväntat resultat. Engelska och amerikanska forskare tyckte sig kunna urskilja ytterligare en textform vid sidan av dem som man vanligen räknade med. Den kommer till synes i en relativt begränsad grupp av hand- skrifter. Med ledning av citaten i Origenes verk —— denne teolog flyttade från Alex- andria till Caesarea, och vi vet på vilket stadium av hans författarskap detta skedde — förmodades till en början att den nyupptäckta textformen hörde hemma i det pa— lestinensiska Caesarea.
Den »nentrala» texten förlorar sin neutralitet. Av större räckvidd var en annan in- sikt som under tiden efter sekelskiftet trängde sig på och allmänt accepterades. Den textform som Westcott och Hort hade kallat den neutrala bibehöll visserligen sitt anseende som den bästa av de texttyper som kan urskiljas med hjälp av en efter läsarter företagen gruppering av handskrifterna. Snart nog blev det dock uppenbart att den ingalunda hade gått fri från redigerande ingrepp. Den representerar således inte en oförfalskad, opåverkad och därmed neutral texttradition. Det vitsord som kan åsättas den är att recensioner av denna textform ser ut att vara styrda av skickliga filologer. Sådana fanns i den lärdomsstad som Alexandria var i romersk tid. Vi har anledning att räkna med att kunniga filologer också fanns i den frejdade kateket- skola i den egyptiska metropolen till vars stora namn Clemens Alexandrinus (d. 216)
och Origenes (d. 254) hörde.
Helhetssynen på 1930-talet: fem textformer. Karakteristisk för forskningsläget un- der 1930-talet är den helhetssyn på texthistorien som utvecklats av Sir Frederic G. Kenyon (The Text of the Greek Bible, 1937). Denne engelske föregångsman i forsk- ningen räknade med fem olika, geografiskt i någon mån lokaliserbara, textformer. De framträder i handskriftsgrupper av numerärt sett mycket olika storlek.
1. Den textform som representeras av företrädesvis codex Vaticanus och codex
Sinaiticus kallas numera den alexandrinska, eftersom den tycks vara en produkt av den vetenskapligt arbetande kristna högskolan i Alexandria. Den går igen i de kop— tiska översättningarna av Nya testamentet, särskilt den bohairiska, vidare i citaten hos en rad av kyrkofäder. Textens karakteristiska läsarter kan påvisas redan under 200-talets förra hälft, och detta visar att själva recensionsarbetet torde ha försiggått under årtiondena omkring år 200.
2. Den eaesareanska textformen framträder i Chester Beatty-papyren till evange- lierna, i några få majuskelhandskrifter (bland dessa codex Koridethianus) och några grupper av minuskelhandskrifter. Till tiden ligger den jämsides med den alexand- rinska texten.
3. Den västliga textformen föreligger i de båda stora handskrifterna D (codex Bezae Cantabrigiensis till evangelierna och codex Claromontanus till paulusbreven), i ytterligare några få majuskelhandskrifter och i de latinska översättningarna i Nya testamentet (de gammallatinska och Vulgata). Tiden för denna textforms uppkomst är densamma som för de båda föregående.
4. Ett par intressanta syriska handskrifter till evangelierna uppvisar en i någon mån särpräglad textform som också bör ha förelegat redan i början på 200-talet. Den kallas lämpligen den gammalsyriska.
5. Ett århundrade senare, dvs. under 300-talet, utfördes ett recensionsarbete som var mera genomgripande och säkerligen utfördes i flera etapper. Dess typiska repre- sentanter är ett antal senare majuskelhandskrifter, det Överväldigande flertalet mi- nuskelhandskrifter och lektionarier, de senare syriska översättningarna och den go- tiska versionen (som föreligger i Silverbibeln i Uppsala universitetsbibliotek). Citaten hos de senare grekiska kyrkofäderna, från och med Johannes Chrysostomos, hör också hit. I handskrifter, sådana som codex Alexandrinus (A) och codex Ephraemi (C) före- ligger denna text i mindre utpräglad form. Det visar att den blivit till efter hand, genom ett flertal styrande recensionsingrepp. De tidigare bland dessa kan lokalise- ras till Syrien och dess huvudstad Antiokia. Med tanke på att textformen sedermera vann spridning i hela det bysantinska riket och den grekisktalande kyrkan, är be- nämningen den bysantinska adekvat. Som tidigare har sagts är Textus receptus en sista utlöpare av denna texttyp. Recensionsarbetets syfte har från början varit att »polera» texten, att göra den dogmatiskt korrekt och i övrigt mera lättförståelig, vidare att »likrikta» parallella perikoper i evangelierna. Vid vårt sökande efter de nytestamentliga skrifternas ursprungliga lydelse är den av ringare betydelse. Vissa textformers begränsning till evangelierna. Handskriftsbeståndet är av förklar- liga skäl rikast i vad gäller evangelierna. Där är också varianternas relativa antal störst och olika textformers befintlighet tydligast märkbar. Den caesareanska texten har sålunda påvisats endast i fråga om evangelietexter. Likaså är den gammalsyriska texten begränsad till evangelierna, eftersom denna texts huvudvittnen inte innehåller mer än dessa. Nu brukade textutgåvor. Den nyss redovisade synen på den nytestamentliga tex- tens historia har blivit helt dominerande. I varje fall bygger alla utgåvor av Nya testamentets grekiska text som sett dagen under detta århundrade på den alexand- rinska texten, åtminstone i huvudsak. Textus receptus i dess hävdvunna form har därmed utmönstrats. Epokgörande var på sin tid att Brittiska bibelsällskapet år 1904 övergav den dittills traditionella texten. Visst finns det alltjämt avvikelser mel-
lan olika editioner. Dessa beror framför allt på vilka av de till den alexandrinska gruppen hörande handskrifterna som de olika utgivarna skänker störst förtroende, vidare i vilken mån de anser sig böra ta hänsyn också till andra textformer sådana som den västliga eller rent av den bysantinska.
Till vad som är allmänt erkänt hör alltså att den alexandrinska textformen är den bästa bland dem som grupperingen av handskrifter hjälpt oss att urskilja. Men den likaså allmänt omfattade insikten att även denna textform på sin tid har uppkom- mit genom recenserande styrning gör att utgivarna måste se kritiskt på den och vid sidan av den hålla utkik efter ursprungligare läsarter i sådana fall där det är sannolikt att den alexandrinska recensionen har förvanskat eller snarare »förbättrat» den ur- sprungliga texttraditionen.
Det är inte svårt att konstatera att nutida textutgåvor sinsemellan uppvisar vissa karakteristiska olikheter. Detta faktum vittnar om att det för närvarande inte finns vare sig en allmänt accepterad metod för att på grundval av handskriftsunderlaget arbeta fram den äldsta och bästa texten. Lika litet finns det en generell teori som skulle kunna läggas till grund för konkreta editionsmetoder. Här står fältet ännu öppet. I praktiken är dock avvikelserna mellan befintliga textutgåvor inte av den storleksordningen att det skulle ha någon betydelse för de nytestamentliga skrifter- nas sakliga innehåll annat än på några få och begränsade punkter.
Av nu i mera allmänt bruk varande textutgåvor må följande nämnas och karak- teriseras till sitt handskriftsunderlag.
E. Nestle, Novum Testamentum Graece, utg. av K. Aland, 25:e uppl. 1963. Följer (med ett fåtal undantag) mekaniskt majoriteten bland tre tidigare utgåvor: Tischen- dorf (1869—72), Westcott och Hort (1881), B. Weiss (1902—05). I praktiken innebär denna metod att de alexandrinska handskrifterna codex Sinaiticus och codex Vati- canus dominerar. Westcott—Hort får fälla utslaget där Tischendorf (favoriserar Si- naiticus) och Weiss (favoriserar Vaticanus) avviker från varandra. Kortfattad, kom- primerad textkritisk apparat. En ny upplaga med reviderad text och omarbetad apparat har aviserats.
J. M erk, Novum Testamentum Graece et Latina, utg. av C. M. Martini, 9:e uppl. 1964. Användes företrädesvis i Italien, Frankrike och en del andra katolska länder. Följer den alexandrinska texten med vissa recensionsprinciper i stället för Nestles mekaniska tillvägagångssätt.
'H Koamj Arac'åijxrj, 2:a uppl. London 1958. Av Brittiska bibelsällskapet utgiven text som är 1904 års Nestle-text. Den kortfattade apparaten har reviderats på 1950- talet under medverkan av G. D. Kilpatrick.
H. J. Vogels, Novum Testamentum Greece et Latine, 4:e uppl. 1955. Uppvisar någon dragning åt den gamla Textus receptus.
R. V. G. Tasker, The Greek New Testament, 1964. Återger den text som ligger till grund för The New English Bible; New Testament (1961). I en appendix diskuteras kort de ställen där texten avviker från gängse texteditioner eller där ett val mellan läsarterna är vanskligt.
K. Aland, M. Black, B. M. M etzger, A. Wikgren, The Greek New Testament, 1966. En uppmärksammad nyutgåva som utarbetats på initiativ av bibelsällskapen i Stor- britannien, Holland, Tyskland och Amerikas förenta stater. Texten, som i stort lika- ledes bygger på den alexandrinska texten, är i enskildheter eklektisk, dock utan än
så länge deklarerade urvalsprinciper. Apparaten upptar förhållandevis få varianter och därmed endast sådana som kan bli av betydelse vid översättandet av Nya testa- mentet. Där varianter har tagits upp i apparaten, redovisas underlaget av textvitt- nen förhållandevis utförligt och mycket fylligare än i de andra här nämnda editio- nerna. En reviderad upplaga, under medverkan jämväl av C. M. Martini, förbereds.
Behovet av en fullständig textkritisk apparat. De nu uppräknade »arbetstexterna» kan inte ersätta textforskningens viktigaste verktyg: en utgåva av den grekiska texten med så utförlig samling av varianter och vittnen för dessa att forskaren kan bilda sig en grundad uppfattning om handskriftsunderlaget för den läsart han för tillfället arbetar med. I det avseendet råder för närvarande en beklaglig brist i den nytestamentliga vetenskapen. Ännu är den som arbetar med texten hänvisad till Tischendorfs snart hundra år gamla utgåva (1869—72) och till ett verk från början av detta århundrade: H. von Soden, Die Schriften des Neuen Testaments, Text und Apparat, 1913. Texten hos von Soden har utformats i enlighet med utgivarens något originella texthistoriska teori, vilket gör att utgåvan är en särling bland eljest förefintliga editioner. Den rikhaltiga apparaten är besvärlig att använda men allt- jämt oumbärlig.
Allt vad som under detta århundrade har arbetats fram av varianter i papyrerna, i nyfunna eller nyexcerperade pergamenthandskrifter i de fornkyrkliga översättning- arna och i kyrkofädernas citat, det finns ännu inte i samlad form redovisat i någon textkritisk apparat. Ett relativt gott urval av papyrernas viktigaste läsarter finns dock med i den senaste upplagan av Nestle—Alands edition.
I fråga om enskilda nytestamentliga skrifter har ansatser gjorts att i vetenskapliga utgåvor göra upp en relativt fullständig apparat. Ännu har det dock inte visat sig möjligt att så organisera utarbetandet av en omfattande apparat till hela Nya testa- mentet att man inom rimlig tid skulle kunna vänta sig ett resultat. Vid arbetet med en översättning från Nya testamentets grekiska grundtext torde Nestles utgåva i förening med det nya The Greek New Testament i stort sett vara tillfyllest. På en- staka punkter kan det dock bli nödvändigt att konsultera von Soden eller eventuellt existerande specialarbeten.
Emellertid fortgår oavlåtligt sådant arbete på textforskningens område som ut- gör förutsättningen för en syntetisk textkritisk apparat. Samlandet, analyserandet och grupperandet av textvittnen och deras läsarter pågår företrädesvis vid vissa amerikanska och tyska universitet med hela forskargrupper, stundom med använ- dande av databehandling.
Handskrifts-materialets omfattning. Som en orientering om storleken av det förelig- gande handskriftsmaterialet skall här lämnas några illustrativa siffror (inom paren- tes anges motsvarande siffror för år 1915). Papyrushandskrifterna — ofta synner- ligen fragmentariska — är till antalet 81 (21), maj uskelhandskrifterna — de flesta av dem omfattande endast delar av Nya testamentet såsom evangelierna eller paulus- breven — är 267 (169), minuskelhandskrifterna 2 764 (2 326) och lektionarierna — flertalet imiehållande endast evangelietexter — 2 143 (1 565). Därtill kommer alltså de fornkyrkliga översättningarna med i sin tur rika handskriftsbestånd — i syn- nerhet beträffande de latinska versionerna — och slutligen citaten i kyrkofädernas skrifter.
1 . Papyrushandskrifter
P45. Chester Beatty-papyren till delar av evangelierna och Apostlagärningarna, 30 blad av ursprungligen 110. 200-talets början. Upphittad 1930. Nu i Dublin.
Pm. Chester Beatty-papyren till de paulinska breven; 86 blad av urspr. 99. 200-talets början. Dzo.
P52. Papyrus Rylands, ett litet fragment med några verser ur Joh 18. Den äldsta ny- testamentliga handskriften, åren 110—130. Nu i Manchester.
1366. Papyrus Bodmer II, innehåller Joh l:1—6:10; 6:36—14z26; stora delar av 14:27— 21:25; 150 sidor av urspr. 154, 46 sidor är fragmentariska. Skriven i Egypten omkr. 200. Nu i Bodmer-biblioteket i Cologny invid Geneve. P72. Papyrus Bodmer VII—VIII med J udasbrevet och 1—2 Petrusbrevet, 36 sid. Slutet av 200-talet. D:o. P". Papyrus Bodmer XVII till stora delar av Apg, 1—2 Petr, 1—3 Joh, J ud, 188 sidor av urspr. 264. GOO-talet. D:o. P75. Papyrus Bodmer XIV—XV med Lk 3:19—24:51; Joh 1:1—15:8; 102 sidor av urspr. 144. Skriven i Egypten i slutet av 100-talet eller ibörjan av 200—talet. Alexandrinsk textform. D:o.
2. Maj uskelhandskrifter
& (eller S). Codex Sinaiticus; hela NT, 300-talet. Sedan 1933 i British Museum. Det ena av huvudvittnena för den alexandrinska textformen.
B. Codex Vaticanus, NT: 142 blad av urspr. 162. 300-talet, den äldsta bevarade bibliska pergamenthandskriften. Redan 1475 i Vatikanbiblioteket. Det andra av huvudvittnena för den alexandrinska textformen.
D. Codex Bezae Cantabrigiensis med evangelierna och Apostlagärningarna på grekiska och latin. 500—talet. Nu i Cambridge. Huvudvittne för den västliga textformen.
D. Codex Claromontanus med de paulinska breven på grekiska och latin. 500-talet. Nu i Paris. Huvudvittne för den västliga textformen.
W. Codex Washingtonianus I eller Freerianus, innehåller evangelierna. 400-ta1et. Nu i Washington. Av betydelse i diskussionerna om den caesareanska texten.
9. Codex Koridethianus, omfattar evangelierna. 800-talet. Nu i Tiflis. Av betydelse i diskussionerna om den caesareanska texten.
3. Minuskelhandskrifter
Dessa handskrifter, som är talrika, återspeglar den medeltida texttraditionen från 800- talet. Det stora flertalet har den förhållandevis sena bysantinska texten. Dock firms en- staka handskrifter och grupper av handskrifter (t. ex. Lake—gruppen och Ferrar-gruppen) med andra intressantare texttyper.
4. Fornkyrkliga översättningar
På 100-talet uppstod parallth latinska versioner i olika delar av det romerska riket. De brukar kallas gammallatinska översättningar och kan ännu spåras i ett femtiotal handskrifter. Närmast vittnar de om den västliga texten. Den mot 300-talets slut av Hieronymus företagna revision, som med tiden trängde undan de gammallatinska över- sättningarna och fick namnet Vulgata, »den gängse», är påverkad av den bysantinska grekiska texten. Minst 8 000 handskrifter har Vulgatatext.
Syriska översättningar kom till sannolikt redan i början på 100-talet. Efter århundra- dets mitt sammanställdes en evangelieharmoni av Tatianos. Denna harmoni, kallad Dia- tessaron, utmönstrades snart nog som heretisk men påverkade med sin friare ordalydelse syriska och andra nytestamentliga texter. En från Diatessaron fristående gammalsyrisk version av evangelierna är bevarad i två. handskrifter. Den översättning som sedermera. fick utbredning, kallad Peshitta, kom till på 4100-talet och är starkt påverkad av den by-
santiska textformen. Omkr. 250 handskrifter, därav ett tiotal från 400-ta1et, finns be— varade.
De koptiska översättningarna går i tiden tillbaka säkerligen till omkring 200. Den på bohairisk dialekt avfattade hör hemma i norra Egypten, den på sahidisk dialekt skrivna i södra Egypten. Båda versionerna står nära den alexandrinska textformen. De äldsta handskrifterna är från 300-talet.
På 300-talet tillkom en etiopisk översättning, som dock nu föreligger endast i reviderad form. Omkring 370 skapade den arianske biskopen Ulfilas en gotisk översättning, bevarad i Silverbibeln i Uppsala. Den armeniska och den georgiska versionen, båda uppkomna på 400-talet, har intresse därigenom att de bevarar gammal texttradition från palestinen— sisk och syrisk mark.
5. Nytestamentliga citat hos kyrkofäderna På det grekiska språkområdet hör framförallt följande författare till tiden före 250, var» för skriftcitaten i deras verk har texthistoriskt intresse: Justinus Martyren (död 0. 165), Irenaios (död efter 190), Clemens Alexandrinus (0. 150—216), Origenes (0. 185—254). I den latinspråkiga delen av kyrkan verkade Tertullianus (0. 160—220), och Cyprianus (död 258). På syriska skrev Afrahat (0. 340) och Afrem (Ephraim, 306—373).
N ya. resultat i textforskningen Den utveckling som på sin tid förde från Textus receptus till texteditionerna i slutet på 1800-talet gick fram efter följande linje. Medan den vedertagna texten brukades i det vanliga exegetiska arbetet, sammanställde generationer av forskare undan för undan handskriftsbeståndet, jämförde läsarter, indelade handskrifterna i grupper och bestämde textformernas ålder och relativa värde. Omsider blev tiden mogen att — med tillämpning av metoder som vunnits under analysen — bland handskrifts- gruppema och de av dessa erbjudna textformerna träffa ett urval och därmed be— stämma sig för en ny text som kunde ersätta Textus receptus och betraktas som över- lägsen såväl den tidigare vedertagna texten som de övriga textformer som hade vas- kats fram.
Våra arbetstexter en ny Textus receptus? Det ser ut som om forskningen nu skulle stå inför en liknande följd av arbetsprocesser. Den alexandrinska text som ligger till grund för nu brukade vetenskapliga editioner av Nya testamentet är vår tids Textus receptus. Samtidigt är textforskarna i gång med att ytterligare bearbeta allt tillgängligt material av textvittnen. Detta är besvärligare nu, eftersom det gäller att genom detaljerade jämförelser (kollationer) sortera upp allt vad som finns av varierande läsarter över hela bredden av beståndet av handskrifter, översättningar och citat. På grundval av dymedelst erhållna klassificeringsresultat kan man gripa sig än med verket att utarbeta nya metoder — av vilka en del nu börjar ta gestalt — för att framställa en text som är ännu ursprungligare än den arbetstext vi eljest använder. Redan kan man väl säga att en sådan framtida text i stort sett kommer att överensstämma med den nu brukade alexandrinska textformen. Dock kommer den att dels på åtskilliga ställen följa vägande läsarter jämväl i de andra äldre text- formerna, dels visa större säkerhet i valet av läsart, där codex Vaticanus och codex Sinaiticus är oense och där textutgivarna för närvarande väljer eklektiskt.
En således med nya metoder förbättrad text skulle betyda att textkritiken förmår tränga bakåt i tiden bortom den gräns som nu ligger omkring år 200, den tid då de äldre textformerna _— och däribland framför allt den alexandrinska texten — börjar
framträda för våra blickar. Den spännande frågan är om och i så fall när detta skall lyckas.
Texttraditionen under 100-talet. Hur skall vi nu föreställa oss traderandet av den nytestamentliga texten under 100-talet? Det är troligt att denna tid känneteckna- des av en undan för undan ökande »förvildning» av denna text. Kristendomens snabba utbredning krävde ett ständigt ökat mångfaldigande av Nya testamentets skrif- ter, i första hand evangelierna. De som utförde avskrifterna var väl för det mesta personer som varken förstod eller förmådde att vara in i minsta detalj noggranna vid kopieringen. Hade ett fel eller en förändring _ beroende på frihet vid återgiv- ningen — en gång uppstått, fortplantades sålunda uppkomna varianter vid nästa avskrivningstillfälle. Denna naturliga utveckling i riktning mot en ständigt växande variantflora gjorde att man här och var kände sig nödsakad att söka skapa viss reda och samstämmighet genom mer eller mindre energiska recensionsingrepp. Därmed på- börjades en styrning av den skriftliga traditionen. De ovan omtalade textformerna, sådana som den alexandrinska, har alltså framgått ur ett recensionsarbete. Detta har säkerligen inte varit tidsmässigt punktuellt utan pågått under en viss tid, må- hända i årtionden.
Recensioner och »vildvuxen» texttradition. De papyrustexter, pergamenthandskrifter och övriga vittnesbörd som vi äger ger oss med all sannolikhet inte recensionernas resultat i ren gestalt. Vi måste räkna med att det har tillkommit nya avvikelser, vidare också blandformer, vilket allt snart nog gjorde bilden brokig igen. Ytterligare är det självklart att det trots recensionerna och utanför dessas verkningsområden har cirkulerat »lösa» varianter. Även dessa förtjänar att beaktas, då det bland dem kan finnas ursprungliga lydelser som undgått att omstöpas genom recensionsingrep- pen. Recensionerna har nämligen med nödvändighet haft en både positiv och negativ innebörd. I stort sett har de strävat efter att bevara resp. återställa den äldsta och ursprungligaste texten och väl också i större eller mindre grad lyckats därmed. I vissa fall har väl inte kunnat undvikas att recensenterna tagit miste vid sin bedöm- ning av läsarterna. Då har de tagit sig före att utmönstra vad som var ursprungligt och sätta in i texten sådant som de falskeligen ansåg vara det rätta. Nutida textkri- tiks uppgift är sålunda att försöka eliminera de misstag som begåtts av textrecensen- ter i Alexandria eller annorstädes vid tiden omkring år 200.
På en och annan punkt ges det möjlighet att iakttaga skillnaden mellan huvud- delen av den nytestamentliga texten, vars tradition under de första århundradena trots mångfalden av varianter varit i någon mån styrd genom normaliserande recen- sionsingrepp, och vad man kan kalla vildvuxen texttradition. Ett sådant exempel är perikopen om äktenskapsbryterskan (Joh 7153—8111). Av någon anledning fanns den under 100-talet och 200-talet inte med i våra evangelier utan förmedlades vid sidan om huvudströmmen av nytestamentlig texttradition. Först på 300-talet eller 400- talet togs den upp igen och sattes då in i J ohannesevangeliet, där den från början säkerligen inte hade hört hemma. På så vis undgick denna berättelse de recensioner som hör hemma under 100— och 200-talet. En blick på den textkritiska apparaten till perikopen om äktenskapsbryterskan i någon av de vetenskapliga texteditionerna visar den iögonenfallande skillnad i fråga om varianternas antal och beskaffenhet som här föreligger. Varianter är ännu mycket talrikare i detta textavsnitt som har und- gått de fornkyrkliga recensionerna.
Textformernas upplösning i den nyaste forskningen. Ett nytt inslag i de senaste är- tiondenas forskningsresultat är vad som kan kallas upplösningen av vissa av de text- former som i den tidigare forskningen hade arbetats fram och karakteriserats. De började nu förlora sin enhetlighet och sina konturer. Först visade det sig att den caesareanska texten kunde spjälkas upp idels en »förcaesareansk» text, representerad av bl. a. Chester Beatty-papyren till evangelierna, handskriften W samt vissa minuskelgrupper, dels den »egentliga» caesareanska texten i framför allt codex Kori- dethianus, den georgiska översättningen samt citaten hos Origenes och Eusebios. Sedermera har konturerna upplösts ytterligare och gränserna förflyktigats gentemot framför allt den västliga texten men även mot den alexandrinska texten. Därför vill man inte längre räkna med att vad som kallats den caesareanska texten över huvud skulle vara resultatet av mera enhetliga och samlade recensionsingrepp. Fastmer är man benägen att betrakta den typens texter som produkter av en texttradition som visserligen inte blev helt vildvuxen utan var föremål för viss kontroll eller styrning, dock inte så mycket att den uppvisar de fasta konturer som är karakteristiska för en mera genomgripande recension. Sålunda kan texter av denna art mycket väl ha be- varat ursprungliga läsarter som kommit bort i de hårdare recenserade textformerna. Å andra sidan har de säkerligen också varit utsatta för påverkningar från recenserade texter.
Även den västliga och den gammalsyriska texten ser nu ut att förlora karaktären av entydiga textformer. Deras konturer blir mera vaga, och gränsen dem emellan suddas ut. Den västliga texten har varit utsatt för inflytelser från texttraditioner som ännu återspeglas av olika syriska översättningar, ja även från sådana textfor- mer som står den alexandrinska nära. I likhet med de textvittnen som tidigare klas- sificerades som den caesareanska texten bör den västliga texten betraktas som en tra- ditionsström som för med sig beståndsdelar av varierande ålder och kvalitet och som inte har varit föremål för mera markanta recensionsingrepp. Textformen har dock en omisskännlig egenhet i sina längre (och för det mesta sekundära) läsarter. Bland annat därför är det lämpligt att tills vidare bibehålla benämningen »den väst- liga texten».
Bättre gripbara som egentliga — och det vill säga medvetna och målinriktade —— recensioner förblir därför enbart den alexandrinska och den bysantinska textformen. Även i deras fall är det dock uppenbart att de inte har framgått ur engångsartade, till tiden begränsade recensionsföretag utan att de har utbildats successivt. Det rör sig här om processer som har sträckt sig över årtionden och som har bestått i ett upp- repat recensions- och utrensningsarbete. Undan för undan har textformernas egen- heter blivit mera markerade. Olikheterna mellan textformerna och mellan dessas successiva stadier framträder inte minst i själva sättet att välja mellan förekom- mande varianter.
Tydligast skönjbara är egenheterna —— beroende framför allt på intentionen att stilistiskt och innehållsligt likrikta — hos den bysantinska texten. Det skulle föra för långt att här gå in på dess underavdelningar. Eftersom den utgör den senaste och hårdast bearbetade textformen, är den i allmänhet minst intressant från text- historisk synpunkt. Dock kan det naturligtvis finnas fall då även denna relativt sena text har bevarat ursprungliga läsarter på sådana ställen där andra textformer har förlorat eller övergivit dem.
Det recensionsarbete varom den alexandrinska texten vittnar har varit mindre hårdhänt och visar samtidigt omdöme. Det innebär att textformen i fråga inte fram- står som vare sig tendentiös eller likriktad. Därtill är det tydligt att dess upphovs- män har ägt filologisk känslighet för de nytestamentliga skrifternas språk, sinne för deras innehåll och ambition att låta språk och innehåll komma till sin rätt. De var tvivelsutan vetenskapligt skolade — något vartill det gavs förutsättningar i sen- antikens Alexandria. Därför finns det fortfarande all anledning att förutsätta att den alexandrinska textformen är den som bäst har bevarat den ursprungliga lydelsen av de nytestamentliga skrifterna. Vilket naturligtvis inte betyder att den alexand- rinska texten på varje punkt skulle vara identisk med »urtexten».
Vid intensifierade undersökningar på senare tid har emellertid också den alexand- rinska texten visat sig bestå av olika skikt. Sålunda har det i fråga om Johannes- evangeliet framkommit, att ett äldre traditionsstadium representeras av Bodmer- papyren P66 och codex Sinaiticus, medan ett yngre, hårdare recenserat stadium före- ligger i Bodmer-papyren P75 och codex Vaticanus. Denna iakttagelse får stöd av de koptiska översättningarna, av vilka den bohairiska ansluter sig närmast till P66 och codex Sinaiticus. Även citaten hos de alexandrinska kyrkofäderna låter vid en mi- nutiös jämförelse denna skiktning framträda. Ur texthistorisk synvinkel måste den av P66 och codex Sinaiticus erbjudna »föralexandrinska» texten tilldraga sig störst intresse, eftersom den nu visar sig utgöra ett tidigare och av recensionsarbetet mindre påverkat stadium.
Går det att tränga, bortom år 200?
Bearbetningen av det rika beståndet av grekiska handskrifter till Nya testamentet, översättningar och slutligen citat hos kyrkofäderna ger oss en möjlighet att re- konstruera texttraditionens beskaffenhet omkring år 200. Då fanns alltså den »för- alexandrinska» texten som höll på att omformas till den mera konturskarpa alexand- rinska textformen. Då fanns också de traditioner som finns belagda i olika delar av vad som kallas den västliga texten. Likaså cirkulerade då flertalet av de karakteris- tiska varianter som i olika kombinationer är bevarade i Chester Beatty-papyrerna, codex Koridethianus, vissa minuskelgrupper samt den äldre syriska, den armeniska och den georgiska översättningen. Ännu skulle det dröja mer än hundra år, innan den bysantinska textformen så småningom tog gestalt. Men vi måste räkna med den möjligheten att en eller annan utformning av 300-talets bysantinska text på ett el- ler annat ställe har lyckats bevara till och med en ursprunglig läsart. Denna måste i så fall ha funnits redan år 200, men hade då gått förlorad såväl för den alexandrinska texten som för de övriga texttraditioner som nu kan spåras tillbaka till tiden om- kring 200, som i texthistoriskt avseende nu utgör horisonten bakåt i tiden.
Nya textkritiska regler. Vissa regler börjar nu utbildas för att på ett mera objektivt sätt kunna välja bland de läsarter som sida vid sida med varandra förekommer i de texttraditioner som kan föras tillbaka till 200-talets början. Det betyder i själva ver- ket en möjlighet att _ åtminstone i vissa hittills åt ett mera subjektivt tyckande ut- lämnade valsituationer -— med större säkerhet komma åt den text som var ursprung- ligast innan åtskilliga av de varianter kom till som bevisligen existerade omkring år 200 och som nu gör bilden komplicerad.
En grundregel är att ursprungliga läsarter i många fall har bevarats uteslutande av den alexandrinska texten, mera sällan enbart av den västliga texten eller andra traditionsgrenar som har funnits jämte den alexandrinska och den västliga texten. Endast i enstaka fall kan ursprungliga läsarter förväntas ha hållit sig kvar uteslu- tande i den relativt sena bysantinska texten (så kallade ursprungliga beståndsdelar i den östliga texttraditionen).
Inom den alexandrinska textformen bör codex Sinaiticus tillerkännas vitsord före codex Vaticanus, detta i sådana fall där den förra får stöd gentemot den senare av de koptiska översättningarna, i synnerhet den bohairiska, eller beträffande J 0- hannesevangeliet av Bodmer-papyren PSG. Beträffande evangelierna har codex Vati- canus en hårdare recenserad text, i fråga om de paulinska breven har den varit ut- satt för inflytelser av mera »västligt» slag.
Av stor betydelse är det att iakttaga och kunna värdera de kombinationer av text- vittnen från olika traditionsgrenar som stöder en läsart. Även här kan numera ges. vissa normer.
Läsarter som har stöd i både alexandrinsk och västlig text bör sättas före andra. Där handskrifterna är delade inom dessa textformer, visar sig exempelvis i fråga om Johannesevangeliet den »föralexandrinska» gruppen codex Sinaiticus, Bodmer—papy» ren P66 och den bohairiska översättningen äga vitsord, där den från den västliga tex- tens sida sekunderas av codex Bezae. För närvarande pågår arbeten för att utreda vilka underavdelningar av den västliga texten som ytterligare förtjänar särskilt be— aktande, i synnerhet om de uppträder tillsammans med vittnen för alexandrinsk text. Över huvud intar för närvarande den västliga texten med dess många underav- delningar en nyckelposition i textkritiken. Detta därför att den — utnyttjad med lämpliga metoder — kan hjälpa oss att upptäcka och reparera sådana ställen, där den alexandrinska texten, eller i varje fall majoriteten av dess vittnen, har förlorat. den ursprungliga läsarten. På varje punkt där befintliga varianter inte är lättför- klarliga eller saknar intresse, måste därför företas en ingående konfrontation av alexandrinska och framför allt västliga varianter.
I sådana fall, där jämförelsen mellan den alexandrinska och den västliga texten (eller andra äldre textvittnesbörd) inte ger något utslag, måste också den bysantinska. texten och dess underavdelningar tagas med i beaktande. Det finns dock en möjlighet att den ursprungliga läsarten döljer sig där.
Komplettering med eklektiska metoder. De här skisserade reglerna för jämförelsen och värderingen av de huvudsakligen sedan omkring år 200 förefintliga textformerna. är enkla i sin generella form. I verkligheten är tillämpningen av dessa regler ytterst komplicerad, detta därför att det som vi kallar textformer är i hög grad komplexa företeelser, där bilden dessutom ändras med olika delar av Nya testamentet. Därför är det ännu inte på långt när möjligt att ge reglerna en sådan utformning att de kan tillämpas i det myller av kombinationer som textforskaren ställs inför.
Detta innebär att den som söker avgöra vad som är den ursprungligaste och där- med bästa texten många gånger tvingas att med andra metoder än textkritiska reg-. ler i stil med dem som ovan uppräknats träffa ett val bland de varianter som står till buds. Detta betyder att i de fall då de textkritiska reglerna inte leder till ett! plausibelt avgörande av vad som är den ursprungligaste varianten, valet blir mer el- ler mindre fritt mellan varianter som i och för sig ser ut att vara gamla. Där kom-
mer alltså förfarandet att bli eklektiskt. Textkritikem känner sig då inte bunden att följa en viss textform eller kombination av sådana utan väljer bland varianterna den som från olika synpunkter ter sig rimligast. Det betyder att den på grund av sitt eget innehållsliga eller formella värde framstår som den ursprungligaste läsarten. Därmed har vi överskridit gränsen mellan den yttre och den inre kritiken, och det kan vara på sin plats, att säga några ord om den sistnämnda.
Den inre kritiken
Den yttre kritiken söker att med sina metoder komma till insikt om vilka handskrif- ter, handskriftsgrupper eller textformer som erbjuder den ursprungligaste texten. Till skillnad härifrån består den inre kritiken i en inbördes jämförelse och en vär- dering av de varianter som finns i det föreliggande handskriftsmaterialet till ett visst textställe. Yttre och inre kritik står i en ständig växelverkan med varandra. I sin bestämning av handskriftsmaterialet innefattar den yttre kritiken integrerande vär- deringar av de läsarter som är kännetecknande för de olika textvittnena. Å andra sidan kan den inre kritiken inte undgå att förutsätta den yttre kritikens resultat: en läsart som förekommer i en för sin goda text känd handskrift, handskriftsgrupp eller textform måste bli föremål för särskild uppmärksamhet vid en inbördes jäm- förelse av varianter.
Även en god handskrift eller handskriftsgrupp kan dock på enskilda ställen ha icke ursprungliga läsarter. Därför måste vid jämförelsen av de olika läsarterna kriterier hämtas från varianternas innehåll och form. De kan då läggas till grund för bedöm- ningen av varianternas ursprunglighet: vilken av förekommande varianter som kan antas representera textens ursprungliga lydelse.
Vid dylika avvägningar, värderingar och val kommer med nödvändighet den en!- skilde forskarens exegetiska och filologiska omdöme att spela en viss roll. För att det subjektiva momentet i dessa avgöranden i största möjliga utsträckning skall be- gränsas, krävs det att den inre kritikens arbete underbygges med objektiva data och — i den mån som detta låter sig göras — med regler.
Riktlinjer för den inre kritiken. Ett val mellan varianter, i fråga om vilka den yttre kritiken inte ger något utslag, implicerar frågan: Vad kan författaren ursprungligen ha skrivit? Här kan textkritikern ställas inför avgörandet: Vilken läsart ger den bästa meningen? I ett sådant fall ligger det makt uppå att kritikern inte aningslöst väljer vad han själv anser vara det mest meningsfulla. I stället blir det nödvändigt att först undersöka vilken av de tankar som uttrycks av de olika varianterna som bäst överensstämmer med vad som eljest kan beläggas av den nytestamentlige för- fattarens föreställningar eller tankegångar. Valet mellan varianter på ett enda ställe kan nödvändiggöra även omfattande exegetiska utredningar — detta för att till det yttersta inskränka subjektiviteten i valet.
Ett känt exempel är Rom 5:1 som uppvisar varianterna sigrjvm fixa/rev och 62537ij å'xwiisv. Har Paulus skrivit: »Eftersom vi är rättfärdiggjorda av tro, så har vi frid i vårt förhållande till Gud» eller »så låt oss hålla frid i vårt förhållande till Gud»?
Frågan får inte besvaras förrän det har utretts huruvida Paulus eljest talar om att människan har en medagerande roll, när det gäller fridsförhållandet mellan Gud och henne. Äger människan friden som en Guds frälsningsgåva, eller förverkligar hon den som en följd av sin tro?
Likaså förutsätter i 2 Thess 2:13 valet mellan varianterna än” ägg?]; och ånochijv (»Gud har utvalt er från begynnelsen» och »Gud har utvalt er till att vara en först- ling») ett studium inte bara av sammanhanget utan av paulinsk tanke och paulinskt bruk av ifrågavarande ord.
I andra fall är det nödvändigt med ingående kunskaper om en nytestamentlig skrifts —— eller den nytestamentliga tidens och miljöns — språkbruk och preferenser exempelvis i valet av prepositioner eller andra småord. Ett ställe där avgörandet ter sig besvärligt är slutorden i liknelsen om fyrahanda sädesåker, Mark 4:8. Vilken eller vilka av fyra i handskrifterna omvittnade läsarter kan visas vara ursprungligast? De fyra alternativen, som är förbundna med de där förekommande räkneorden och med vissa inbördes olika nyanser uttrycker begreppen trettiofalt, sextiofalt och hund- rafalt, är sig 'till”, år ,i', sig 'en' och år ”ett,. För översättaren blir det denna gång inte någon egentlig skillnad, men i princip skall översättaren kunna tala om vilken lydelse han har lagt till grund för sin översättning.
Den insikt i enskilda nytestamentliga skrifters och skriftgruppers ordval samt grammatiska och stilistiska egenheter som det här är fråga om kan i viss utsträck- ning underbyggas med ren statistik. I det avseendet finns redan åtskilligt att hämta i följande verk: R. Morgenthaler, Statistik des neutestamentlichen Wortschatzes (1958).
Av grundläggande betydelse är kännedom om de lagar som har formulerats för att uppkomsten av varianter skall kunna förstås och bedömas. I detta fall — liksom beträffande grammatik och stilistik _— utgör arbetet med nytestamentlig textkritik en organisk del av den grekiska —— eller därutöver hela den klassiska — språkveten- skapens stora sammanhang. Historiskt-genetiskt sett visar det sig också att den ny- testamentliga textkritiken har vuxit fram som en gren av det textkritiska arbete som utgivningen av de antika auktorernas verk nödvändiggjorde. En annan sak är att man sedermera på det nytestamentliga området har förts till att utveckla mera kom- plicerade textkritiska metoder. Detta därför att ingen antik litteratur uppvisar en ens tillnärmelsevis lika rik och skiftande handskriftstradition som Nya testamentet.
Hur en enstaka variant har uppkommit kan vara svårt att säga. Men de miljoner varianter som den klassiska filologien och, som en del därav, den nytestamentliga textkritiken har brottats med, ger genom sin mängd ett gott erfarenhetsunderlag för att utforma vissa generella regler som kan tjäna som ledtrådar vid bedömningen av de enskilda fallen. Man vet hur avskrivare brukar reagera, vilka effekter ouppmärk- samheten eller »slumpen» har, sett i stort. Man vet att vissa bokstäver på grund av sin likhet lätt kunde förväxlas. Man vet att vissa typer av fel har uppstått vid av- skrivning efter förlaga, andra typer vid avskrivning efter diktamen (hörfel). Man vet också att anteckningar i en handskrifts marginal, glossor, vid ett avskrivnings- tillfälle kan slinka med i texten. Vidare känner man till vilka medvetna ändringar en avskrivare, inte minst av nytestamentliga texter, kan ha frestats att vidtaga. Det kan ha varit i syfte att förtydliga men också för att »förbättra» sådant som tett sig besynnerligt eller dogmatiskt mindre tillfredsställande. Den inre kritiken måste vara medveten om alla de felkällor som kan ha givit upphov till förefintliga va- rianter.
Varianterna och frågan om en säker grundtext. Textvarianternas antal uppgår till hundratusental, om man skulle sätta sig ned och räkna alla de små avvikelserna i de
tusentals handskrifterna. Detta betyder dock på intet vis att vi skulle sväva i ovisshet om vad som är Nya testamentets ursprungliga text och lydelse. De flesta yngre hand- skrifter är texthistoriskt irrelevanta. Det överväldigande flertalet varianter kan utan svårighet avslöjas som icke ursprungliga. De olikartade läsarter som textkritiken mera allvarligt har att väga och överväga är vida färre till sin numerär. Därjämte är majoriteten av dessa i sin tur helt utan betydelse eller i varje fall utan större be- tydelse ur innehållslig synvinkel. De ställen i Nya testamentet där olika läsarter av rang för med sig verkliga skillnader ifråga om textens innebörd, är anmärkningsvärt få. Snarare finns det anledning till förvåning över att Nya testamentets text de många varianterna till trots inte är mera diskutabel än vad den i själva verket är.
Den omfattande översikt över viktigare varianter som ges i senare delen av denna speciella utredning bör kunna förmedla ett intryck av hur begränsade de verkligen problematiska varianternas antal och betydelse är. Med tanke på stundom uppdy- kande påståenden att Nya testamentets ordalydelse skulle vara osäker och vanställd av traditionsgången, kan det vara ett nyttigt studium att kontrollera i vilken ut- sträckning de i denna utredning samlade varianterna verkligen ger anledning till frågor eller tveksamhet vid läsningen av de nytestamentliga skrifternas hela text- massa.
Felkällor. De genom avskrivarens (eller den dikterandes resp. skrivarens) oupp- märksamhet uppkomna förändringarna och felen i handskrifterna är huvudsakligen av följande art.
1. Förväxling av bokstäver. Vid avskrivandet kunde en förväxling lätt ske, när förlagans bokstäver inte var fullt tydliga. Som exempel kan nämnas bokstäverna A, A och A. Så har det säkerligen ursprungliga HON HPIA ”ondska” i Rom. 1: 29 i en del av handskrifts— traditionen förvanskats till HOPNEIA ”otukt'. I Rom 6:5 har AAAA ”å andra sidan” lästs som AMA ”på samma gång”. Relativpronominet 00 i 1 Tim 3: 16 har blivit 60, för- kortningen för 056; 'Gud'. Då en text i antiken vanligen mångfaldigas medelst diktamen, finns det anledning att räkna även med hörfel. Till dessa kan — men måste inte —— ha hört förväxlingen av vokaler som en följd av itacismen i senhellenistisk grekiska (17, v, er, OL uttalades som i). I handskrifterna till Luk 2:2 stavas sålunda den syriska legatens nanm såväl Kvgnwog som Kuglwog och Kvgeivog. Till xenoråg ”mild, i Petr 2z3 finns va- rianten Xgm'to'g 'Kristus'. Även a; och e uttalades lika, varför érégmg 'andra' i Matth 11:16 lätt kunde bli étulgotg 'kamrater'.
2. Oriktig avstavning och accentuering. Under majuskelskriftens tid brukades som be— kant scriptio continue, dvs. orden skildes inte från varandra genom mellanrum. Accent- eller spiritustecken sattes inte ut. Fel kunde därför uppkomma vid senare överföring till' minuskelskrift, men redan dessförinnan kan det ha funnits felaktiga läsvanor, vilka i sin tur kan ha gått i arv. Så har till” ol; åtal/mami ”utan dem åt vilka det är bestämt” i Mark 10: 40 blivit å'Morg rjtoluazo'mi 'åt andra är det bestämt', och detta inte först i minuskel- handskriften 225 utan så tidigt som i vissa grenar av den gammallatinska översättningen. Redan i den ursprungliga, sedermera rättade, läsningen i codex Claromontanus kan iakt- tagas att i 1 Tim 3: 16 önoloyovpévwg 'erkänv felaktigt lästs som ånoÅoyoölue—v dig ”vi er- känner att”.
3. Utelämningar. I en eller ett flertal handskrifter saknas stundom bokstäver, stavelser, ord eller ordgrupper, ja till och med en hel mening. Ofta kan detta förklaras med att text- delarna i fråga genom avskrivarens ouppmärksamhet har blivit överhoppade. Ett sådant slarv orsakas vanligen av vad som kallas homoioteleuton (av (inom; ”lik” och tele—orda) 'sluta'): två. ord i närheten av varandra slutar med samma bokstäver, eller samma ord återvänder inom ett textavsnitt. Då har avskrivaren hoppat direkt från den första bok- stavsgruppen till den andra likalydande eller från ordet på dess första plats till samma
ord på dess andra plats, och detta utan att märka att han sålunda utelämnade det mellan- liggande textpartiet. I Apg 5: 31 har på detta vis en artikel fallit bort i en stor del av hand- skriftstraditionen: Tji åeéiä on?-rot") (mö) åo'övou 7med sin högra hand (för att) ge”. Hela ver- sen Luk 18: 39 saknas i vissa handskrifter, vilket är lätt att förklara därmed att både v 38 och v 39 slutar med orden éléncro'v ge ”förbarma dig över mig”. Några handskrifter ut- märker sig ofördelaktigt genom ett förhållandevis stort antal luckor vållande av homoio- teleuton-fel. Till dessa hör codex Sinaiticus, och man har till och med kunnat räkna ut, med ledning av dessa slarvfel, att kodexens för oss okända förlaga i sina textkolumner bör ha haft en radlängd av 11 bokstäver.
4. Tillägg. Mindre vanliga än utelämningarna är de oavsiktliga tilläggen av bokstäver, stavelser, ord eller ordgrupper. Där de förekommer, är de vanligen vållade av dittografi (av ärr-tö; ”dubbel” och ygcing ”skriva”). Skrivaren har alltså hoppat tillbaka i texten och skrivit bokstäver eller ord två gånger, vilket ju förutsätter ganska stor ouppmärksamhet. Dubbelskrivning av en bokstav hittar vi i Hebr 7:1, där 6 avvawtrjaocg ”han som gick till mötes” i icke så få handskrifter har blivit ö”; awartrjaag ”Vilken, sedan han hade gått till mötes ...”. Bokstäverna år har tydligen någon gång dubblerats i Rom 8:20f ., där förutom det med all sannolikhet ursprungliga åtp” åÅnL'öL (in ”med en förhoppning att” förekommer en variant åqf éÄnL'öL öw'n ”med en förhoppning därför att”. I de flesta fallen avslöjar sig dittografierna så tydligt som rena felskrivningar, att de saknar intresse i ett textkritiskt sammanhang. Svårare för textforskaren att komma till rätta med än de oavsiktliga felen och förvansk— ningarna är medvetna ändringar av texten. Ty de förra är vanligen av den arten att de förråder sig genom att störa meningen eller vara helt meningslösa. Men om en avskrivare medvetet har ändrat texten för att ge den en i hans tycke bättre mening, då kan det vara svårt att nu efteråt avgöra vilken lydelse som har varit förlagans och vilken som är re— sultatet av skrivarens ändring. För att nu inte tänka på de nu inte längre skönjbara änd- ringar som har gjorts så tidigt och som har slagit igenom så fullständigt att den ursprung— liga texten inte finns kvar ens i någon variant — en möjlighet som måste förutsättas men som det är fåfängt att bekymra sig om.
Medvetna ändringar av Nya testamentets text kan lämpligen klassificeras enligt föl- jande.
]. Stilistislc »förbättring» av texten. Ord eller vändningar som hör hemma på en mera vardaglig språknivå har här och var bättrats på i syfte att åstadkomma ett högre stil- läge. Så har efter rörelseverbet ijye-ro ”han fördes” i Luk 4:1 prepositionsuttrycket 51» 177 égn'jup ”i öknen” (befintlighet) ändrats till sig 1771: 591”sz ”ut i öknen” (riktning). Den i högre stil icke hemmahörande adverbialformen nga'nwg ”först” i Apg 11:26 har polerats till nga-mv — för att inte tala om alla de fall där verbformer av blandtypen alma! ”rättats” till typen elnov. Mera ovanliga ord har ersatts med lättare begripliga: till xowaig xegai'v ”med profanerade händer” i Mark 7: 5 finns varianten åvlmmg xsgalv ”med otvättade hän- der”, till åmawau'vn ”rättfärdighet(sgåva)” Matth 6:1 varianterna ålemzomivn ”barmhär- tighet(sgåva)” och öda-L; ”gåva”. I Mark 7: 2 har en anakolutisk konstruktion komplette- rats med ett finit verb i somliga handskrifter, och den alltid något elegantare västliga texten i Apostlagärningarna har vid 2:15 förvandlat en parentetisk tidsangivelse till en genitivus absolutus.
2. Saklig »förbättring» av texten. Där den föreliggande texten enligt någon läsares eller Skrivares uppfattning inte stämde, har denna tagit sig före att ändra framställningen ut ifrån vad han ansåg vara riktigt. Så saknas orden éni ”ABLaöåg ågxwgéwg ”när Abiathar var överstepräst” i vissa textvittnen till Mark 2: 26. Detta naturligtvis därför att den i Mark 2 åsyftade gammaltestamentliga berättelsen handlar om Abimeleks och inte om Abiathars tid som överstepräst. Den som strök tidsangivelsen ville alltså inte låta en historiskt felaktig uppgift stå kvar i ett evangelium. I Hebr 9: 2, 4 flyttar codex Vaticanus rökelsealtaret från det allraheligaste (v. 4) i Jerusalems tempel till det heliga (v. 2) för att korrigera ett sakligt fel i framställningen.
3. I nterpolationer och glassar. Smärre inskott i texten i förtydligande syfte förekommer
här och var. Den icke kristne mannens hustru i 1 Kor 7:14 betecknas uttryckligen som kristen genom det sekundära tillägget 137 man? ”den troende” till 127 yvvouxi ”hustrun”. I Matth 26:15 hade det till ett gammaltestamentligt citat hörande uttrycket »trettio silver- mynt» av någon ambitiös skrivare preciserats till »»trettio staterer», varpå en annan om- sorgsfull avskrivare förenade de båda läsarterna till »»trettio silverstaterer». En glossa, dvs. en läsares marginalanteckning i någon handskrift, har vid avskrivandet kunnat dragas in i själva texten. Denna process kan antas ligga till grund för den längre läsarten i 2 Tim 4:19, där några namn lagts till ur Acta Pauli et Theclae. Till Jak 1:5 har minuskel- handskriften 1518 i marginalen orden »andlig och icke mänsklig» som en närmare utlägg- ning av det i texten stående ordet »vishet». I handskriften 603 har samma glossa stuvats in i texten. Till kategorien interpolationer är också att räkna de större inskott som kan omfatta en eller flera verser och som vanligtvis utgör en parafras eller utsmyckning av framställningen. Den västliga textens benägenhet till utvidgningar, i synnerhet i Lukas- evangeliet och i Apostlagärningarna, bör nämnas här. Sålunda har codex Bezae, som är ett av denna texts vittnen, efter Luk 6:4 satt in ett J esus—ord som eljest inte har trade- rats i våra evangelier. Det lyder: »Samma dag fick han se någon som arbetade på sabba— ten och sade till honom: Människa, om du vet vad du gör, är du salig; om du inte vet det, är du förbannad och en lagöverträdare.» Ur 1917 års bibelöversättning har uteslu- tits Joh 5: 3 b—4, därför att de verserna har visat sig vara en interpolation; den saknas också i Bodmer-papyrerna till J ohannesevangeliet. Interpolerade på sina nuvarande plat- ser är som bekant likaledes Mark 16: 9—20 och Joh 7: 53—8: 11.
4. Utas-lutningar. Dessa är mindre vanliga än tilläggen. I Matth 27:16 har tydligen i dubbelnamnet Jesus Barabbas det första ledet avlägsnats för att fråntaga den judiska upprorsmannen en snart nog generande namnlikhet med Jesus från Nasareth. Den väst- liga texten har karakteristiska kortare läsarter. De har dock mera texthistoriskt än text- kritiskt intresse.
5. Harmonisering av parallellställen. Som det har påpekats vid beskrivningen av den bysantinska textformen, visar det sig under texttraditionens gång hur tendensen att as- similera liknande textavsnitt till varandra framträder allt tydligare. Mest påfallande är denna utveckling i de synaptiska evangeliernas parallellperikoper. I Matth 11:19 har så- lunda de sista orden i satsen Visheten har blivit rättfärdigad av sina gärningar, ånå för 359wa min?; ersatts med av sina barn, ånö tån: 'téwiv mitä; vilket övertagits från Luk 7:35. (Här hör inte frågan hemma, vilkendera formen som är Jesus-ordets ursprungligaste. Mat- theus har från början haft sin form, och det är texten hos Matth som det här gäller.) Matth 19:17 har hos somliga vittnen rönt inflytande från Mark 10:18 och Luk 18:19. Även hela verser har interpolerats från parallella texter, t. ex. Matth 23:14 från Mark 12: 40 och Luk 20: 47. Även utanför de synoptiska evangelierna förekommer försök till harmonisering, så i de olika framställningarna av Paulus” omvändelse i Apostlagärning- arna. Den apostoliska hälsningen i 1 Thess 1:1 har utvidgats med ledning av 2 Thess l:1 och ingresserna till andra paulinska brev. Ett antal i tidigare svenska översättningar medtagna inskott av detta texthistoriskt sekundära slag har i 1917 års översättning ute- slutits. En förteckning över ställena finns där i ordförklaringarna under rubriken Nya testamentets text.
6. Rättelse av gammaltestamentliga citat. Medan gammaltestamentliga ställen ofta ci— terades ganska fritt i urkristendomen ——- eller efter översättningar som avvek från den sedermera allenarådande Septuaginta-översättningen — har det senare i texttraditionen varit en strävan att i dylika fall bringa ordalydelsen till överensstämmelse med Septua- ginta. Sådana ändringar har gjorts inte av enkla avskrivare utan av teologer som varit bevandrade i Gamla testamentet. De från Jes 29:13 hämtade orden i Matth 15: 8f. äri ett flertal handskrifter rättade efter den rådande grekiska texten till Gamla testamentet. I Rom 4:18 har ett citat ur Genesis utvidgats. Ändringen av angivelsen »hos profeten Jesaja» i Mark 1:2 till »hos profeterna» har vidtagits av en person som har haft klart för sig att det följande skriftcitatet är sammansatt av olika gammaltestamentliga ställen.
7. Harmonisering med liturgiska formler. Det mest kända exemplet härpå är utvidg- ningen av bönen Fader vår i Matth 6: 9—13 med det församlingssvar som hade utbildats
i den fornkyrkliga liturgien och som består av en lovprisning följd av »Amen». Den by- santinska texttraditionen tog upp detta tillägg (som i kortare form redan finns i den forn- kyrkliga skriften Didache, 8: 2), och på den vägen har det kommit in i nyare tiders bibel- översättning. I 1917 års svenska översättning har det utmönstrats. Det finns omnämnt under Fader vår i ordförklaringarna. Vidare kan iakttagas hur den i fomkyrklig guds- tjänst brukade Mattheus-formen av Fader vår i senare handskrifter har påverkat den lukanska texten. Nattvardsritualet har satt spår i ordalydelsen i en del handskrifter, exempelvis vid Mark 14: 25 och Luk 24: 31. Ursprunglighetsfrågorna till Luk 22:19—20 är synnerligen besvärliga att avgöra.
8. Tendentiösa textändringar. Särskilt karakteristiska i den nytestamentliga textens historia är de varianter som söker anpassa Nya testamentets ordalydelse till 100-talets eller 200-talets tro och dogmatik. Den som mest radikalt handlade efter den linjen var den sedermera som kättare förkastade Markion. Tatianos förfor inte lika hårdhänt men införde i sin evangelieharmoni åtskilliga ändringar som har satt spår i texttraditionen. Varianter som uppkommit på detta sätt har — där de kan avslöjas — inte något värde i strävandena att återfinna den ursprungliga texten. Däremot är de av stort intresse för idéhistorikern som sysslar med det kristna tänkandets utveckling under fornkyrkans tid. Sålunda är utbytet av »hans föräldrar» i Luk 2: 43 (jfr 2: 41) mot »Josef och hans (Jesu) moder» ett belägg på hur angelägen man var att avvisa föreställningen att Josef skulle ha varit Jesu fader. I Mark 3: 21 vittnar en variant om en önskan att fritaga Jesu an- höriga från misstaget att ha betraktat Jesus som vansinnig; i stället skylls detta på de skriftlärda och på folkmassan. Eftersom det kändes stötande att icke ens Sonen skulle ha vetat något om tidpunkten för den yttersta dagen, ströks orden i fråga, Mark 13:32. Av analoga skäl saknas i en del av textvittnena de verser i den lukanska berättelsen om Gethsemane, där det talas om att Jesus styrktes av en ängel och att han svettades blod, Luk 22: 43 f. Skulle Gud verkligen förlåta judarna att de korsfäst Kristus, var det några som frågade sig under fornkyrkans tid. De strök ett av Jesu ord på korset, Luk 23:34. Det saknas i åtskilliga handskrifter men finns lyckligtvis med i traditionens huvudström. Den utförliga framställningen i det föregående vill förmedla ett intryck av den mång- fald av faktorer i den fornkyrkliga texttraditionen, vilka den som i nytestamentligt sam- manhang bedriver inre kritik måste ha aktuella vid sitt arbete.
Regler för den inre kritiken. Inom textkritiken — inte bara den nytestamentliga utan också vid utgivandet av klassiska texter eller när det gäller andra litteratur- områden — finns formulerade regler att tillgå vid bedömningen och värderingen av varianter i texttraditionen. Erfarenheten visar att de är giltiga i flertalet fall. Allt- för schematiskt får de dock inte tillämpas.
En kortare läsart bör ges företräde framför en längre (brevior lectio probabilior). Detta därför att avskrivare visar sig ha en benägenhet att snarare utvidga än att förkorta en framställning. Bland förekommande varianter är tillägg mycket vanli- gare än utelämningar. Ett exempel på regelns tillämplighet är följande. I Thess 3:2, där Paulus talar om Timotheos som kristen broder och medarbetare för evangelium, finns jämsides med varandra fem läsarter: 1. mal avvsgyöv 105 19605 ”och Guds med- arbetare”, 2. ml avvsgyöv ”och medarbetare”, 3. nod åiäxovov toö' 19605 ”och Guds tjä- nare”, 4. xocl öiämvov ml avvegyöv 105 19505 ”och Guds tjänare och medarbetare”, 5. Kai åtäxovov 105 19805 nazi avvsgyöv 151465»! ”och Guds tjänare och vår medarbetare”. Läsarterna 4 och 5 är här de längsta och visar tydligt att de är kombinationer av 1, 2 och 3. Av de tre först anförda är det dock inte den kortaste som representerar den ursprungliga texten utan 1. Dess lydelse har sekundärt förkortats till 2, därför att det för någon teologiskt förfaren textgranskare under fornkyrkans tid tedde sig an- stötligt att säga att en människa skulle vara Guds medarbetare.
En mera svårbegriplig läsart är med större sannolikhet den ursprungliga än en lät-
tare begriplig (difficilior lectio probabilior). Redan den tyske filologen och exegeten J. A. Bengel (1687—1752) var på grund av erfarenheterna från sin tids textkritiska arbete medveten om att det ligger närmare till hands att en svårfattlig ordalydelse ändras till att bli lättfattlig än att ändringen sker i motsatt riktning. Sålunda formu- lerade han satsen: Proclim' (dvs. scriptiom') praestat arduor 'den svårforcerade texten har företräde framför den lättfattligal. Även här är det naturligtvis fråga om en san- nolikhetsregel. Vidare är det inte alltid givet att en fornkyrklig kopist i sin miljö hade samma uppfattning som vi om vad som är svårbegripligt. Giltigheten av denna regel har vi sett belägg på i det föregående, vid behandlingen av felkällorna. Ratio- nella ändringar har vanligen den motiveringen att en avskrivare eller textrecensent vill rätta till eller undanröja en formulering som han finner formellt eller innehålls- ligt besvärande. Det har redan anförts att uttrycket notelv ömawaövnv 'göra rätt- färdighet' i betydelsen ”ge en allmosa, i Matth 6:1 har ändrats till notst ålen/,Loaömv 'göra barmhärtighet”I resp. nousiv ööaw ”ge en gåva”. Utan varje tvivel är nocsiv ömawaömv här både den svårare och den ursprungliga läsarten. På liknande grun- der kan det förmodas att läsarten ågywåsfg ”sedan han blivit vred, i stället för anlaywiöer'g ”sedan han gripits av medlidande' i Mark 1: 41 är äldre och ursprung— ligare, och detta därför att den så påtagligt är lectio difficilior. Det finns ingen rimlig anledning varför anlaywiåafg skulle ha ändrats till ågyw'öelg. Den motsatta proces— sen är högst plausibel, ty en Markusevangeliets läsare vill hellre tänka sig att Jesus gripits av medlidande, när han botade den spetälske, än att han gripits av vrede. Varianten ågywösfg har ännu inte tagits upp i moderna texteditioner, inte heller i kommitténs text, och detta därför att handskriftsunderlaget är relativt svagt. Fråga är dock om vi inte här har att göra med ett av de fall där den inre kritikens utslag bör äga vitsord före den yttre kritikens data.
Som ursprunglig bör betraktas den bland läsarterna till ett textställe ur vilken övriga läsarter låter härleda sig, utan att den själv kan härledas ur de andra. Så ut- tryckte C. von Tischendorf (1815—1874) textkritikens grundregel, som i denna ly- delse är en omformulering av Bengels regel om den svårare läsarten. På så vis pre- ciseras tydligare förfaringssättet vid bedömningen av ett flertal varianter till ett och samma textställe. Regelns tillämpning kan illustreras med ett exempel som redan har anförts i det föregående. Beträffande varianten till 1 Thess 3: 2 »Timotheos, vår broder och Guds medarbetare i fråga om Kristi evangelium», kan konstateras att läs- arterna 2. »medarbetare», 3. »Guds tjänare», 4. »Guds tjänare och medarbetare» och 5. »Guds tjänare och vår medarbetare» mycket väl kan härledas ur 1. »Guds medarbe- tare». I läsart 2 har det i denna kombination dogmatiskt anstötliga ordet »Guds» ute- lämnats och Timotheos sålunda gjorts till Paulus medarbetare. Läsarten 3 har un- danröjt anstöten genom att byta ut »medarbetare» mot »tjänare». Varianterna 4 och 5 är som sagt sekundära kombinationer av 1, 2 och 3. Endast läsarten 1 kan inte rimligen härledas ur de övriga och representerar tvivelsutan den ursprungliga texten. En blick på de textkritiska apparaternas uppgifter om varianternas fördelning på textvittnen visar att det i detta fall är den västliga textformen, representerad av codex Claromontanus och delar av den gammallatinska traditionen, som har beva- rat den ursprungliga lydelsen. 1917 års översättning har valt läsarten 3, sannolikti anslutning till Tischendorfs och Westcott—Horts editioner. En ny översättning bör följa läsarten 1.
Ett annat exempel som kan belysa textkritisk metod, är 1 Kor 15:51. Här finns fyra parallella varianter, alla belagda i relativt tidiga och välkända textvittnen: ]. »vi skall inte alla somna in, men alla skall vi förvandlas» (bl. a. codex Vaticanus, dc kop- tiska översättningarna), 2. »Vi skall inte alla somna in, inte alla skall vi förvandlas» (Chester Beatty-papyren), 3. »vi skall alla somna in, inte alla skall vi förvandlas» (bl. a. codex Sinaiticus), 4. »vi skall alla uppstå, inte alla skall vi förvandlas» (bl. a. codex Claromontanus, delar av de gammallatinska översättningarna). Den yttre kritiken kan här blott konstatera att samtliga läsarter torde ha funnits vid ti- den omkring 200. Nr 4 föreligger sålunda redan hos Markion, dvs. i mitten av 100- talet. En innehållslig granskning av varianterna ger vid handen att 3 och 4 måste ha uppkommit genom omformulering av 1, och detta i ett skede då attityden till de yttersta tingen hade förändrats i förhållande till Paulus tankar. Aposteln räknade med att Kristus skulle återkomma medan ännu åtskilliga av den första generationens kristna var i livet (»vi skall inte alla somna in», dvs. dö). Vid Kristi återkomst skulle emellertid alla kristna, vare sig de hade hunnit dö eller ännu levde kvar på jorden, förvandlas till den existensform som hör till livet efter detta, livet med den förhär- ligade Kristus (»alla skall vi förvandlas»). I efterapostolisk tid visste man att Paulus och hans samtida var döda. De kristna räknade nu med att de ändå alla måste dö. Därför »rättades» vad Paulus hade skrivit, så att inte aposteln skulle befinnas ha misstagit sig (3: »vi skall alla somna in»). Eftersom det alltmer framstod som en truism att alla skulle dö, tillspetsades utsagan med tanke på de yttersta tingen där- hän att kristna och hedningar, onda och goda skulle uppstå för att stå till svars för världsdomaren (4: »vi skall alla uppstå»). Den lydelse som meningens andra del har fått i varianterna visar blickpunktens förskjutning i förhållande till den paulinska formuleringen. Paulus var helt inställd på att Kristus skulle återkomma till de sina, vilka då alla skulle förvandlas för att få vara hos sin Herre. Från och med den andra kristna generationen trädde tankarna på domen och den dubbla utgången alltmer i förgrunden. Det var inte självklart att alla de som hörde till kristna församlingar skulle befinnas värdiga att få del i det eviga livet. Som en varning framstår därför utsagans andra led i varianterna 3 och 4 (»inte alla skall vi förvandlas»). Omformu- leringen, som är typisk för den efterapostoliska tidens trosproblematik, har i varian- ten 3 kunnat göras på ett så enkelt sätt som att flytta negationen från det första ledet till det andra. Tanken på den förestående domen har generaliserats ytterligare i varianten 4. Läsarten 2 utgör en ganska meningslös blandform. Den förutsätter läs- arten 3 innehållsligt sett. Det intressanta är emellertid att negationen i första ledet kommer tillbaka, naturligtvis under påverkan från läsarten 1 och beroende på att denna hela tiden fanns vid sidan av de övriga varianterna och tydligen även tillmät- tes viss auktoritet. Detta ger oss anledning att här anteckna ytterligare en erfarenhet som har gjorts även i många andra sammanhang i det textkritiska arbetet:
Den ursprungliga läsarten har en benägenhet att på nytt tränga in i andra läsar- ter. Om det visar sig att en viss läsart under texttraditionens gång envist gör sig på- mind genom att påverka andra läsarter, finns det anledning att fråga sig om det inte rör sig om den ursprungliga läsarten som trots gjorda ändringar inte låter sig trängas
bort ur traditionen. Om i ett konkret fall den inre kritiken skall tillämpas vid valet mellan varianter, bör den första åtgärden vara att utmönstra alla de varianter som genast visar sig
vara sekundära och som därför saknar intresse. På så vis nedbringas antalet av de varianter som görs till föremål för en mera ingående prövning. Över huvud är det en väsentlig uppgift för textkritiken att bland den oöverskådliga mängden av va- rianter till de nytestamentliga skrifterna samla dem som är av betydelse för rekon- struktionen av den ursprungliga texten.
Konjekturalkritik. Kvarstår i en text dunkla ställen som inte kan göras begripliga med hjälp av någon bland de existerande varianterna, då kan det bli nödvändigt att tillgripa konjekturer (lat. coniectum ”gissning”). Man försöker att finna en ordalydelse som kan antagas ha legat bakom den fördärvade texten i handskrifterna. En konjek- tur bör därför så litet som möjligt avvika från den traderade texten. I definitionen ligger att konjekturen inte är likalydande med någon i handskrifterna eller i versio- ner förekommande läsart. Däremot har det hänt att en konjektur sedermera får stöd i senare framkomna handskrifter eller att till och med dess riktighet på så vis be- kräftas. Medan det under gångna århundraden ansågs vara höjden av filologiskt kun- nande att undanröja tolkningssvårigheter i olika slags texter medelst konjekturer, något som praktiserades inte minst på gammaltestamentliga texter, har filologien på senare tid kommit till insikt om att konjekturer får tillgripas blott med återhåll- samhet och stor försiktighet. I det längsta måste prövas om inte den traderade tex- ten — eller någon av existerande varianter —— trots svårigheterna att förstå den är att föredraga. Ifråga om nytestamentliga texter är det så mycket mindre sannolikt att konjekturer behöver anlitas som handskriftsunderlaget är synnerligen omfattande. Detta ökar sannolikheten av att den ursprungliga läsarten har bevarats åtminstone av något bland de många textvittnena.
Många konjekturer till nytestamentliga textställen har under tidernas lopp sett dagen, men så gott som alla har övergivits. Exempel på onödiga konjekturer är för- slagen att i Jak 3:1 i stället för nollol öLåäavam ”många lärare” läsa nlacvoåtöd- (TMXÄOL ”villolärare” eller nolvötåäaxalm ”pratmakare” eller till och med mmm Ööaxoloz ”besvärliga fålari Den redan på 1500-talet gjorda konjekturen dear?) 'på ett spjut' i stället för öaacbncp ”på en isopstängel' (isop är i själva verket en ört utan fast stjälk) i Joh 19:29 har efteråt visat sig ha stöd i den medeltida handskriften 476 men är icke desto mindre av exegetiska skäl osannolik.
2 Petr 3:10 ser ut att vara ett av de få ställen i Nya testamentet där texten är så fördärvad att en konjektur ter sig befogad. Även där torde dock den ursprungliga lydelsen ge sig tillkänna i en variant, låt vara att den finns betygad endast av en koptisk översättning. Det mest slående exemplet på en konjektur som vunnit bekräftelse genom ett hand- skriftsfynd är Joh 7:52, där den gängse ordalydelsen ön ngoqnj'mg år 117; Taltid/fot; oåx åyefgsrou ”att en profet icke utgår från Galileen” inte stämmer med vare sig Gamla testamentet eller med vad vi vet om föreställningarna inom den nytestamentliga tidens judendom. Därför har sedan länge en konjektur vunnit anklang, nämligen å ngoqnj'mg ”profeten” (i bestämd form), varmed avses den profet som väntas uppträda i den yttersta tiden (jfr Joh 7: 40). Nu har vi fått veta att Bodmer-papyren P66 läser å ngorpwjmg. Därmed har konjekturen blivit en variant och en högst beaktansvärd sådan. Sannolikt har med denna variant den ursprungliga lydelsen bevarats.
Textunderlaget för en ny översättning Hur skall lämpligen textforskningens situation karakteriseras, sådan den ter sig just nu för den som har att översätta Nya testamentet?
Varje översättningsarbete måste utgå från en nutida vetenskaplig edition av den grekiska texten. Den kommer att vara arbetstexten och bör ha den kvalifikationen att den i stort kan följas, även om översättaren förbehåller sig rätten till egen pröv- ning i förekommande fall.
För närvarande finns två väl kvalificerade arbetstexter att tillgå: E. Nestle, Novum Testamentum Graece, i dess 25:e av K. Aland ombesörjda upplaga (1963), och The Greek New Testament, utgivet av K. Aland, M. Black, B. M. Metzger och A. Wik- gren (1966). I praktiken kommer översättaren att ha båda dessa textutgåvor framför sig.
Nestles edition — som ännu är nästan identisk med den text som översättarna av 1917 års svenska bibel begagnade —— återger i stort sett den alexandrinska textfor- men. En följd av själva editionsmetoden är att denna textform presenteras i en nå- got artificiell blandning av de olika skikt inom textformen som man nu har lärt sig att urskilja. The Greek New Testament, som för första gången har i en edition kun- nat utnyttja de framsteg som under detta århundrade har gjorts inom textforsk- ningen, innebär på åtskilliga punkter ett framsteg i förhållande till Nestles utgåva. Detta inte minst genom den fylliga redovisningen av de anförda varianternas hand- skriftsunderlag. I somliga fall bär dock den eklektiska metod som utgivarna tillämpar drag av godtycke. En text som på de mest ömtåliga punkter fastställts genom majo- ritetsbeslut bland utgivarna har något av äventyrlighet över sig.
Ytterligare två texteditioner är att vänta inom de närmaste åren. K. Aland arbe- tar på en genomgripande revision av Nestles utgåva. Den reviderade texten kom- mer sannolikt att nära ansluta sig till The Greek New Testament. Ett omsorgsfullt utnyttjande av den inre kritikens möjligheter, bl. a. på grundval av undersökningar av de olika nytestamentliga skrifternas språkbruk och stil, är att vänta av den ny- edition som förberedes av G. D. Kilpatrick i förbindelse med Brittiska bibelsällska- pet.
För en översättare är det självklart att i de fall där han finner texten osäker kon- sultera jämväl moderna översättningar som bygger på självständigt textkritiskt ar- bete. Sådana är framför allt den franska Bible de J érusalem (1956), vartill numera kommer den av Jerusalem-bibeln delvis beroende Traduction oecuménique de la Bible (1967—), och The New English Bible: The New Testament (1961). Både J eru- salem-bibeln och den nya engelska bibelöversättningen tillämpar en eklektisk prin- cip vid textvalet. En särskild volym med grekisk text och med kort textkritisk kom- mentar redovisar de engelska översättarnas val av text (The Greek New Testament, being the text translated in The New English Bible, utg. av R. V. G. Tasker, 1964). Intrycket är att även här på vissa punkter ett kommittévotum har trätt i recensions- principernas ställe. Den ekumeniska franska bibeln, av vilken hittills endast Romar- brevet har utkommit (1967) anger i ett företal att den så gott som genomgående bygger på The Greek New Testament av år 1966.
Under de förutsättningar som därmed är givna är det naturligt att en ny svensk bibelöversättning utgår från Nestles utgåva och The Greek New Testament i alla de långa stycken där dessa sammanfaller och där det inte finns några för en översätt-
ning kännbara problem. På de ställen där de båda arbetstexterna avviker från var- andra annat än ifråga om oväsentliga detaljer eller där eljest texten är osäker på ett sådant sätt att översättningen blir beroende av valet av läsart, måste ett eklek- tiskt förfarande tillgripas, dvs. en prövning av läsarterna från fall till fall. Någon möj- lighet eller ens anledning att i samband med en svensk översättning utarbeta nya, mera genomgående recensionsprinciper föreligger inte.
Vid prövningen av läsarter blir det dock angeläget att i första hand tillämpa de insikter som den yttre kritikens senaste framsteg har fört till. Därigenom kan und- vikas något av den godtycklighet som tidigare har utmärkt valet mellan varianter inom den alexandrinska textformen. Såsom det har framhållits i det föregående, bör kombinationen codex Sinaiticus — de koptiska översättningarna — centrala grenar av den västliga texten (samt i fråga om J ohannesevangeliet Bodmer-papyren P6”) särskilt uppmärksammas. Även andra karakteristiska konstellationer av textvitt- nen är värda att beaktas.
Där inte den yttre kritiken kan fälla något utslag, blir det nödvändigt för över- sättarna att ta sin lit till olika slag av inre kritik. En förutsättning för att denna kritiska metod skall kunna framgångsrikt användas är att erforderligt underlag för bedömningen i varje enskilt fall göres tillgängligt för den som skall företa denna be- dömning. Med underlag avses här å ena sidan allt väsentligt som finns publicerat om varje enskilt problem antingen i de vetenskapliga kommentarerna eller i artikel- form. Å andra sidan åsyftas den mångfald av specialundersökningar som har gjorts av ordval, grammatik och stilistik dels i Nya testamentet i dess helhet, dels i enskilda nytestamentliga skrifter eller skriftgrupper.
En slutlig reflexion. Det är önskvärt att de som utför en ny översättning av Nya testamentet, efter arbetets avslutande i någon form publicerar en förteckning — med eller utan kommentar — över samtliga textkritiska ställningstaganden som de har gjort. Lämpligen tas då upp alla avvikelser från endera arbetstexten. Endast på det viset blir det möjligt att entydigt fastställa översättningens textunderlag.
Litteratur: G. D. Kilpatrick, The Transmission of the New Testament and its Reliability, i The Bible Translator 9 (1958), 127—138. — J. Duplacy, Ou en est la critique textuelle du Nouveau Testament? Paris 1959. — K. Th. Schäfer, Der Ertrag der textkritischen Arbeit am Neuen Testament seit der J ahrhundertwende, i Bibl. Zeitschr., NF 4 (1960), 1—18. — H. H. Oliver, Recent Trends in the Textual Criticism of the New Testament, i Journ. of Bible and Religion 30 (1962), 308—320. _ J. Duplacy, Bulletin de critique textuelle du Nouveau Testament, i Recherches de Science Religieuse 50 (1962), 242—263, 564—598; 51 (1963), 432—462; 53 (1965), 257—284; 54 (1966), 426—476. — K. Aland, Kurz- gefasste Liste der griechischen Handschriften des Neuen Testaments. I: Gesamtubersicht. Berlin 1963. — B. Metzger, The Text of the New Testament: Its Transmission, Corrup- tion and Restoration. Oxford 1964. — H. Riesenfeld, Den nytestamentliga textens histo- ria, i G. Lindeskog m. fl., Inledning till Nya testamentet. 3:e uppl. Stockholm 1964. —— J. Duplacy, Histoire des manuscrits et histoire du texte du Nouveau Testament, i New Testament Studies 12 (1965/66), 124—139. _ K. Aland, Studien zur Uberlieferung des Neuen Testaments und seines Textes. Berlin 1967. — R. Kieffer, Au delä des recensions? Diss. Uppsala 1968. J. Duplacy i New Testament Studies 14 (1967/68), 457—468.
Viktiga varianter I det följande lämnas en översikt över föreliggande varianter på ett antal nytesta- mentliga ställen, där det är givet eller tänkbart, att en nyöversättning kommer att
frångå textunderlaget i 1917 års översättning. Därjämte registreras ett flertal ställen där valet av läsart i 1917 torde komma att stå sig men där icke dess mindre en text- kritisk not till översättningen kan vara befogad.
Förteckningen gör inte anspråk på att vara fullständig. Dock torde alla ställen som rymmer mera påfallande textkritiska problem vara medtagna. Sammanställ- ningen kan därför sägas ge en något så när detaljerad bild av läget.
Den verkställda genomgången av de textkritiska problemen i anslutning till 1917 års översättning av Nya testamentet har bekräftat det intrycket att upphovsmän- nen till denna översättning, med hänsyn tagen till den tidens forskningsläge, visat en beundransvärd säkerhet i handlaget med textkritiska frågor.
Vid den genomgång av varianterna som redovisas i det följande har det tett sig lämpligt att anteckna de val av läsarter som träffats dels av två textutgåvor, den s. k. Nestle och det nya Greek New Testament, dels av två nutida bibelöversättningar, The New English Bible och Bible de Jerusalem. Detta urval skall här kort motive- ras.
Nestles utgåva är alltjämt standardtexten i det nytestamentliga arbetet i flertalet länder. Därtill kommer att den i stort sett representerar forskningsläget vid seklets början och därmed erbjuder en text som nära sammanfaller med den vilken på sin tid lades till grund för 1917 års svenska översättning. The Greek New Testament är den hittills mest ambitiöst upplagda och genomförda nytestamentliga textutgå- van i vår egen tid. En jämförelse av dess text med Nestles och en jämförelse av de båda utgåvornas apparater kan ge belysande exempel på de förändringar i fråga om textkritikens resurser och principer som har ägt rum under de gångna femtio åren.
The New English Bible och Bible de J érusalem utgör visserligen blott två bland de många nyöversättningar till europeiska språk som ägt rum under de senaste 10—20 åren. De skiljer sig dock från övriga nutida översättningar av Nya testamentet där- igenom att de var för sig skapats av arbetsgrupper, som inom sig har haft tillgång till kvalificerad filologisk sakkunskap och som därför också har utfört ett omsorgsfullt textkritiskt arbete.
Vid insamlandet av material till den följande översikten har jag haft god hjälp av förste amanuensen Hans C. Cavallin.
Följande förkortningar har används:
1917 den av 1917 års översättning valda läsarten; själva översättningen anföres i vänst- ra kolumnen i tvåspaltade citat. beaktansvärt alternativ vid val av läsart; en mot alternativet svarande översätt- ning anföres i högra kolumnen i tvåspaltade citat. E. Nestle, Novum Testamentum Graece, 25:e uppl. utg. av K. Aland (1963). The Greek New Testament, utg. av K. Aland, M. Black, B. M. Metzger och A.. Wikgren (1966). Denna utgåva indelar i sin textkritiska apparat varianterna i fyra klasser, A, B, C och D, alltefter sannolikheten att den av utgivarna valda läsarten är den ur— sprungliga. Med D utmärks sålunda varianterna på de ställen, där det av utgi- varna gjorda valet ter sig minst säkert. I nedanstående sammanställning marke- ras den av GNT gjorda klassificeringen genom att någon av bokstäverna A—D- bifogas inom parentes efter utgåvans signum, t. ex. GNT(D). The New English Bible: New Testament (1961). Den av översättarna valda grekiska texten redovisas, med korta textkritiska no—
ter, i R. V. G. Tasker, The Greek New Testament, being the text translated by the New English Bible 1961 (1964).
BJ er (Bible de J érusalem) La sainte Bible traduite en francais sous la direction de l'Ecole biblique de Jerusalem (1956). TOB Traduction oecuménique de la Bible: Epitre aux Remains (1967).
Textvittnen:
hdskr fornkyrkliga (eller medeltida) handskrifter med nytestamentlig text på grekiska (där ej annat språk anges). Chester Beatty-papyren till evangelierna och Apostlagärningarna. Chester Beatty-papyren till Paulusbreven. Chester Beatty-papyren till Uppenbarelseboken. Bodmer-papyren II till J ohannesevangeliet. Bodmer-papyren VII—VIII. Bodmer-papyren XIV—XV till J ohannesevangeliet. codex Sinaiticus.
codex Alexandrinus. codex Vaticanus. codex Bezae Cantabrigiensis (till evangelierna och Apostlagärningarna); codex Claromontanus (till Paulusbreven).
codex Boernerianus (till Paulusbreven). fornkyrkliga översättningar av Nya testamentet.
lehä—b NOA—1020!
”UQWG'U'U'U Ul
:Q ewa»:
O 4 CD .., w
Varianter:
Matth 6: 13 Tillägget »Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen. » finns i flertalet senare vittnen men betraktas av en enhällig forskning som ett tillägg, som på 100-talet kommit in i evangelietexten från forn- kyrkans liturgiska praxis. En not är dock lämplig med tanke på sentida bruk av bönen Fader vår.
Matth 7:13 ty vid och bred är den väg ty vid är porten och Vägen bred 1917: BJer. Alt: GNT (C), NEB, flertalet textvittnen (utom bl. a. den ursprungliga läsningen i R). Sammanhanget (obs. v 13a) och den till synes avsedda parallellismen i v 13—14 talar i detta fall till förmån för den längre läsarten. Genom singularformerna i) åndyovaoc och åa' mitä; blir den lectio difficilior (jfr dock v 14). En textkritisk not kan vara motiverad. Kommittén har föredragit alt.
Matth 7 :14 ty den port är trång hur trång är den port
1917: Ne, NEB, BJer. Alt: GNT (B). Bl. &. de ursprungliga läsningarna i R och B samt de koptiska översättningarna ger ett kvantitativt under- lägset men beaktansvärt stöd åt 1917. Kommittéen har valt alt.
Matth 8:25 Herre, hjälp oss Herre, hjälp
1917 (06001: åluäg): NEB med flertalet, i synnerhet senare, textvittnen. Alt (aci'mov): Ne, GNT (C), BJ er med bl. a. & och B. Den kortare läsarten är att föredraga. Ingen not.
Matth 9:34 Men fariséerna sade: Det är med de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.
1917: Ne, GNT (C) med de flesta vittnena. Alt (versen utelämnas): NEB
Matth 10: 3
Matth 10: 23
Matth 11:19
Matth 15:14
Matth 15:15
Matth 16: 2 b—3
Matth 17:20
med bl. &. D och några övers. Orden skulle ha kommit in från 12:24. Alt mycket osäkert.
Lebbeus Thaddeus
1917: NEB (med not) med D och några gammallatinska hdskr. AltzNe, GNT (B), BJer med bl. a. 8 och B. Alt kan vara en assimilation till Mark 3:18. Avgörandet är svårt, och en not kan vara befogad, vilken läsart som än väljas.
När de nu förfölja eder i en stad, När de förföljer er i den staden, så flyn till en annan; och om de fly då till en annan.
också. där förfölja eder, så flyn till
ännu en annan.
1917 (ett inskott på en mening): BJ er med bl. a. D och några övers. Alt (kortare läsart): Ne, GNT (C), NEB med bl. a. &, B, den bysantinska texten och flertalet övers. Den längre läsarten torde kunna bibehållas. Lämpligheten av en not kan övervägas.
men Visheten har fått rätt av men Visheten har fått rätt av sina barn sina gärningar 1917 följer här en harmonisering med parallellen i Luk 7:35. Alt: Ne, GNT (B), NEB, BJer; detta bör väljas även av exegetiska skäl (gär- ningarnas betydelse i den miljö där Mattheusevangeliet kom till). En not är befogad.
de äro blinda de är blinda ledare som leder blinda 1917: GNT (C), NEB (med not) med bl. a. den ursprungliga läsningen i R och med B och D. Alt: Ne, BJ er med flertalet vittnen. Omställningar av ord finns i båda variantgrupper. 1917 torde böra följas. Någon not erfordras inte.
uttyd för oss detta bildliga tal uttyd liknelsen för oss 1917 (rår nagaBonv mémv) med bl. a. D och den bysantinska texten. Alt (räv nagaBoÄ'åv): Ne, GNT(C), BJ er med 8, B och den sahidiska övers. Skillnaden är ringa, men alt bör föredras.
Om aftonen sägen I: Det bliver —— klart väder, ty himmelen är röd, och om morgonen: Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd. J a, om himmelens utseende förstån I att döma, men om tidernas tecken kunnon I icke döma. 1917: Ne (inom klammer), GNT (C, orden inom klammer), BJ er med de flesta hdskr. Alt (orden utelämnas): NEB med bl. a. & och B. Alt osäkert, men not kan övervägas.
för eder otros skull för er klentros skull 1917 (åmo'n'a'u) med bl. a. D och bysantinska texten. Alt (åÅLyomurlav): Ne, GNT(B), NEB, BJer (med not) med bl. a. 8, B, några syriska och de koptiska övers. Alt kan dock vara en mildrande ändring med hänsyn till lärjungarnas anseende. Möjligen not, om alt väljes.
Matth 22 : 32
Matth 22:35
Matth 23:26
Matth 23:38
Matth 24:31
Matth 24 : 36
Matth 25: 41
Matth 27:10
såsom änglarna i himmelen såsom änglar i himmelen Ett flertal olika läsarter föreligger här. 1917 (trol. oi å'y—yelor) har stöd i en majuskelhdskr och några övers. 1917 kan dock också vara en friare översättning av alt. Alt (äyye/loa): Ne, GNT (B), NEB, BJer med bl. a. B och D. Alt kan dock vara påverkad av Mark 12:35. Skillnaden är ringa.
han är en Gud icke för döda, utan han är Gud icke för döda utan för levande för levande 1917 (öeög) med bl. a. & och D; utan artikel Mark 12:27. Alt (& ösdg): Ne (inom klammer), GNT(C, artikeln inom klammer), NEB, BJer med bl. a. B. Skillnaden är minimal, då även 1986; i detta fall lämpligen åter- ges med Gud.
och en av dem, som var lagklok, och en av dem ville snärja honom ville snärja honom
1917 (vomxög): Ne, GNT (C, ordet inom klammer). Alt: NEB, BJer med minuskelgruppen 1 och några övers. Troligen harmonisering med Luk 10:25. 1917 bör följas.
gör först insidan av bägaren ren gör först insidan av bägaren och fatet ren 1917: Ne, GNT (D), NEB med bl. a. D, 9 och Lake-gruppen. Alt (xal 117; nagowfåog): BJer med &, B och flertalet vittnen. Den kortare läs- arten (1917) torde kunna följas.
edert hus skall komma att stå öde ert hus skall komma att stå öde och övergivet 1917 (ågmuog): GNT (B), BJ er med de flesta vittnena. Alt: Ne, NEB, med bl. a. B och de koptiska övers. 1917 torde kunna följas.
med starkt basunljud med en stor (eller stark) basun 1917 (trol. yard adlmy'yog mami; psydÅng) med bl. a. B och den bysantinska texten, möjligen en friare översättning av alt. Alt ( ,uetå adlmyyog ysydlng): Ne, GNT (B), NEB, BJer med bl. a. &. Skillnaden är ringa.
vet ingen något, icke ens änglarna vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern i himmelen, ej heller Sonen, ingen allena utom Fadern allena Den längre läsarten kan ha kommit in från Mark 13:32. Alt får anses vara ursprungligt i Mattheus-texten. Någon not torde ej erfordras, detta därför att den fylligare lydelsen finns i Mark.
gån bort ifrån mig, I förbannade, gån bort ifrån mig, förbannade till den eviga elden till den eviga elden 1917 (oi manga/rävar): GNT (utan not men med oi inom klammer), NEB, BJer. Alt (xOCT'Ileot/Lévoz): Ne, not 1 1917 . Artikeln kan ha kommit in ge- nom harmonisering med ai såloynyévol, i v 34. Den kortare läsarten är lectio difficilior. Någon not (som i 1917) torde ej vara erforderlig.
och jag gav dem till betalning och de gav dem till betalning 1917 (é'öwmx) låter den hebreiska och grekiska texten till Sak 11:12f fälla utslaget. Alt (ååwxow): Ne, GNT(C), NEB, BJ er. För alt talar sam- manhanget (Mattheusevangeliet tillåter sig ofta friheter vid återgivan- det av gammaltestamentliga citat). Någon not torde ej erfordras.
Mark l:1
Mark 124
Mark 1:41
Mark 6:2
Mark 6:20
Mark 7: 9
Barabbas Jesus Barabbas Hade Barabbas förnamnet Jesus? Och har det i så fall undertryckte av större delen av den tidiga texttraditionen? 1917: Ne, BJ er. Alt: GNT (C), NEB. Alt är synnerligen beaktansvärt trots smalare vittnesunderlag. Det bör i varje fall redovisas i en not.
evangelium om Jesus Kristus, evangelium om Jesus Kristus Guds Son 1917 (15013 eöawellov ,Ir/coö ng'ro'ö vici": 195017: GNT(C, orden inom klammer), NEB (med not), BJ er (med not) med bl. a. en korrektur i 8, Vidare B och D. Alt (toö silayyellov ”Inom? ngroä): Ne med bl. a. den ursprungliga läsningen i 8. Ytterligare finns blandvarianter. Av- görandet är svårt att fälla. Den längre läsarten överensstämer dock med Markusevangeliets kristologi. Kommittén har valt den. En not bör här finnas.
uppträdde Johannes döparen i så skedde att Johannes döpte i öknen och predikade öknen och predikade 1917 (éyévero ”Iwa'wrjg o' Banu'Cuw): Ne, NEB, BJ er (med not) med bl. a. & och den bohairiska övers. Alt (åyéve'ro 'dewrjg pmlCaw): GNT(C) med bl. a. A, den bysantinska texten och flertalet övers; en liknande läsart har D. Blandvarianter finns. Alt torde böra föredragas, vilket också har gjorts av kommittén. Frågan om en not bör övervägas.
då förbarmade han sig och räckte då blev han vred och räckte ut ut handen handen 1917 (anlaywiöelg): Ne, GNT (C), BJ er med det stora flertalet hdskr övers. Alt (ågymöelg): NEB med D, några gammallatinska hdskr och den syriske kyrkofadern Afrem. Alt är lectio difficilior till den grad att dess sekundära uppkomst är oförklarlig. Däremot är det lätt att förstå att ett eventuellt ursprungligt ågywåelg har ändrats till anlayxvmöslg. En not kan vara befogad, även om 1917 bibehålls, vilket kommittén har föredragit att göra.
och folket häpnade, när de hörde och många häpnade, när de hörde honom honom 1917 (ol nollot): Ne, NEB, BJer med bl.a. B. Alt (noÄÄol): GNT(A) med bl. a. R, A, minuskelhdskr 33 och den bysantinska texten; stöd ger även en variant i D m. fl. Detta är ett av de fall där den fylliga appara- ten i GNT låter den yttre kritiken komma till sin rätt. Alt bör äga vits- ord.
blev han betänksam i många gjorde han mycket
stycken
1917 (noMå åndgei): Ne, NEB, BJer (med not) med bl. a. 8, B och de koptiska övers. Alt (noMå énotsr): GNT(C) med bl. a. A, D, den bysan- tinska texten och flertalet övers. GNT synes ha valt alt som lectio dif- ficilior. Å andra sidan är det svårt att göra den läsarten meningsfylld. Därest alt väljes, torde en not vara önskvärd.
I upphäven Guds bud för att hålla
edra egna stadganden .. . för att göra gällande . ..
1917 (motorns): Ne, BJer, NEB (med not) med & och flertalet vittnen. Alt (urnan-re): GNT(C) med bl. a. D, gammallatinska och syriska övers. 1917 torde kunna bibehållas.
Mark 8:26
Mark 9:29
Mark 10:1
Mark 10:6
Mark 1017
Mark 12:36
Mark 14:4
Mark 14:30
då talade de med varandra om att då sade de till varandra: Vi har de icke hade bröd med sig inte bröd (med oss) 1917 (mix åxovaiv): Ne, BJer med p45, B m.fl. och de koptiska övers. Alt (mix Elam-:::): GNT (C), NEB med & och flertalet hdskr och övers. Valet är svårt men skillnaden obetydlig.
Jesus bjöd honom gå hem och Jesus bjöd honom gå hem och sade: Gå icke ens in i byn. sade: Säg det icke åt någon i byn. 1917 (,unöé sig #71: zei/mv siaélöng): Ne, GNT(B), BJer. Alt (,unåsvi sinn; sig får xa'ilunv): NEB med endast en gammallatinsk hdskr. Det stora an- talet varianter visar att texten har kommit i oordning. Alt är osäkert, men därur kan övriga varianter härledas.
detta slag kan icke drivas ut detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och genom något annat än bön fasta
1917 med flertalet vittnen. Alt: Ne, GNT (A), BJ er med bl. a. den ur- sprungliga läsningen i & samt B. Tillägget i senare hdskr återspeglar fornkyrklig praxis; jfr varianten till 1 Kor 7:5. Alt bör äga vitsord; en not kan vara motiverad med tanke på dem som är förtrogna med 1917.
begav sig därifrån genom landet begav sig till J udeens område och på andra sidan Jordan till (trakten) på andra sidan Jordan J udeens område
1917 (åui roi någon! mö 'Iogödvov) med A och den bysantinska texten. Alt (xai någav roi 'Iogödvou): Ne, GNT(C), NEB, BJer med bl. a. >I, B och de koptiska övers. Alt bör väljas.
gjorde Gud dem till man och gjorde han dem till man och kvinna kvinna 1917 (med o' öeåg): BJer med A och den bysantinska texten samt fler- talet övers. Alt (utan 6 åeög): Ne, GNT (B), NEB med bl. a. &, B och de koptiska övers. I viss mån är det en översättningsfråga.
för den skull skall en man för den skull skall en man övergiva övergiva sina fader och sin moder sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru 1917: Ne, BJer med bl. a. 3 och B. Alt: GNT(C, orden inom klammer),
NEB.
har lagt dina fiender dig till en har lagt dina fiender under dina fotapall fötter 1917 (ånono'öwv, jfr Ps 109:1 LXX; Luk 20:43; Apg 2:34) med 8, A och den bysantinska texten. Alt (ånoxdrw; jfr Matth 22:44): Ne, GN T(C), NEB, BJer med bl. &. B, D och de koptiska övers. Alt mest sannolikt.
blevo då misslynta och sade till yttrade då missnöje till varandra varandra Översättningen i 1917 kan tolkas så att den troligen sekundära läsarten åyawomroövreg Koti Äéyoweg ngög duman; har valts i stäHet för åyon/azx'roff'v— 15; 7:96; éavrmig; så Ne, GNT (C), NEB, BJer.
redan i denna natt i dag, redan nu i natt Översättningen i 1917 skulle kunna tolkas så att den svagt betygade läs- arten möm 197 max-rl valts i stället för den säkerligen ursprungligare arjlucgov
Mark 14: 68
Mark 15:39
Mark 16: 9—20
Luk 1:37
Luk 8:26, 37
Luk 10: 1 (även 10:17)
möra 717 mmm-l, så Ne, GNT (B), NEB, BJer. Det verkliga skälet för 1917 torde ha varit det mot vår dygnsräkning stridande grekiska uttrycket.
Sedan gick han ut på den yttre Sedan gick han ut på den yttre gården gården. Då ge] en tupp. 1917: Ne, GNT(D), BJer, NEB med bl.a. &, B och några övers. Alt (nal åléxtwg åpu'nmasv): A, D och flertalet vittnen. Det föreligger en möjlighet att den kortare läsarten (som återfinns huvudsakligen i den alexandrinska textformen) är resultatet av en avpassning till parallell- ställena i övriga evangelier. Se härom V. Taylor, The Gospel according to St. Mark (1952), s. 574.
när hövitsmannen såg, att han . . . att han så med ett rop gav upp på sådant sätt gav upp andan andan
1917 (oörwg): Ne, BJer, NEB med bl. a. &, B och den sahidiska övers. Alt (oöm); %gåfag): GNT(B) med A och flertalet vittnen. Ytterligare varianter finns. Alt kan vara påverkat av v. 37. 1917 torde kunna bibe- hållas.
Det textkritiskt sett sekundära Markus-slutet har kyrklig hävd och bör därför, liksom fallet är i 1917, sättas ut inom klammer.
ty för Gud kan intet vara ty intet ord från Gud är omöjligt maktlöst 1917 (of»: åövvonnjaei nagå Ösd; näv är";/ia: *ting”): BJ er med de flesta hdskr. Alt (mix ååvvamjaaa maga”: 1017 19505 när éåluac 'ord'): Ne, GNT (B), NEB med bl. a. den ursprungliga läsningen i & samt B och D. Alt torde böra väljas och en not upplysa om den andra läsarten.
och åt och jämväl gav åt dem och åt och gav åt dem som följde som följde honom honom 1917 (ååwuev xai roi; ,uer, cui-mö, jfr Mark 2:26) med flertalet vittnen. Alt (åöwxsv rot; jus-t' (16106): GNT (C), NEB, BJer med bl. a. B och en del övers.
men säg ett ord, så bliver min men såg ett ord, och må min tjänare frisk tjänare bli frisk 1917 (Zaårjaeton, jfr Matth 8 : 8): NEB med flertalet textvittnen. Alt (iacfhjrw): Ne GNT (C), BJer med bl. &. p75, B och den koptiska övers.
gerasenernas land gergesenernas land 1917: Ne, BJer. Alt: GNT(D), NEB. Den av 1917 upptagna namnformen finns i Mark 5:1 och kan därifrån ha påverkat vårt ställe. Gerasa ligger långt söder om Gennesarets sjö. Några kyrkofäder uppger att det har legat en by Gergesa på östra stranden av sjön. Om alt ej väljes, bör det komma i en not; väljes alt, behövs inte någon not.
sjuttiotvå sjuttio
1917: Ne (6150 inom klammer), GNT (d:o), BJ er (med not), NEB (med not) med P", B, D jämte ett mindre antal grekiska hdskr och majori— teten bland övers. och kyrkofäder. Alt: P45 (i Luk 10:17), 8, A jämte flertalet grekiska hdskr. Vilken läsart som är den autentiskt lukanska är svårt att avgöra. Växlingen mellan 70 och 72 finns även i 1 Mos 10 i den grekiska översättningen jämförd med den hebreiska texten. Båda
Luk 10:15
Luk 10:42
Luk 11:33
Luk 11:48
Luk 11:53—54
Luk 12:27
Luk 13:27
siffrorna har symbolisk innebörd i Gamla testamentet ochi judendomen. 1917 torde böra följas. En not är dock önskvärd.
ned till dödsriket måste du fara ned i dödsriket skall du störtas
1917 (wara/May; jfr Matth 11:23): Ne med bl. a. p75, B och D. Alt (mna- .BLBdO'MO'n): GNT(D), NEB, BJer med p45, N och flertalet hdskr och övers.
allenast ett är nödvändigt få ting är nödvändiga, ja allenast ett
1917 (évög åé åcn'w xgsla): GNT(C), NEB (med not) med p”, p”, A och ett beaktligt antal vittnen. Alt (61.5wa åå åatw xgela 1'7' évög): Ne, BJ er (med not) med &, B, den bohairiska övers. och eljest ett mindretal vittnen. Ytterligare varianter finns. Se därom W. Grundmann, Das Evangelium nach Lukas (1961), s. 227. Alt ser ut att vara en reflekterande utvidgning. 1917 torde böra följas, varför en not ej erfordras.
Ingen tänder en lampa och sätter ingen tänder en lampa och sätter den på en undangömd plats eller den på en undangömd plats under skäppan
1917 (oåöé wind röv nöötov): Ne, GNT (D, orden inom klammer), BJer med de flesta vittnena. Alt: NEB med bl. a. p45, p75, hdskrfamilj 1. Den längre läsarten är sannolikt en harmonisering med Matth 5:15, Mark 4:21. En not kan vara befogad.
ty om de dräpte profeterna, så ty de dräpte dem, och ni bygger byggen I upp deras gravar (åt dem)
1917 (oixoöonsire min?»: rå nvvypsia) med det stora flertalet hdskr. Alt (oixoöopei'te): Ne, GNT(C), NEB, BJer med bl. &. 1375, N, B, D.
När han inför allt folket sade När han gick därifrån, började de detta till dem, blevo fariséerna skriftlärda och fariseerna häftigt och de lagkloka mycket för- ansätta honom och ställa många bittrade och gåvo sig i strid med besvärliga frågor till honom. De honom om många stycken; de gick försåtligt till väga för att sökte nämligen efter ett tillfälle kunna fånga upp ett förfluget ord att kunna anklaga honom. från honom. 1917 följer här texten i D m. fl. hdskr, som till en del finns även i den by- santinska recensionen. Alt: Ne, GNT (utan not), NEB, BJ er; detta med all säkerhet ursprungligast. Någon not torde ej erfordras.
given akt på liljorna, huru de giv akt på liljorna hur de växer. varken spinna eller väva De arbetar inte, ej heller spinner de.
1917: Ne, NEB (som här har en not), BJer. Alt: GNT(D). Alt, som har det starkaste hdskr-underlaget, kan dock ha kommit från parallellen i Matth 6:28. En textkritisk not blir nödvändig i en ny översättning, där— est alt väljas.
han skall svara: Jag säger eder: han skall svara eder: Jag vet Jag vet icke icke 1917 (égsi' Äé'yw tiuiv' mix olåa): NEB med flertalet hdskr. Alt (égsi léyaw åniv' mix olåoc): Ne, GNT (C), BJ er med bl. a. en rättelse i p'75 och B samt visst stöd i hdskr och en del övers.
Luk 19:42
Luk 22:16
Luk 22:19b—20
Luk 22:43—44
fariséen trädde fram och bad så fariseen trädde fram och bad så för sig själv 1917 (7196; éavto'v): Ne, GNT(D), BJ er med de flesta vittnena. Alt: NEB med den ursprungliga läsningen i )! samt nägra gammallatinska hdskr och den sahidiska övers. En not kan vara befogad.
vad din frid tillhör vad som leder till din frid
1917 (få ned; sigijvm: orov) med några majuskelhdskr och hela den by- santinska texten. Alt (rå ngög eigijvnv): Ne, GNT(C), NEB, BJer. Detta torde vara ursprungligast. Någon not erfordras ej.
att jag icke mer skall fira denna att jag icke skall äta den (dvs. högtid påskmåltiden) 1917 (ån oåxé'n ml w) tpdyw oz'ÖTÖ resp. 013th ,uh (på)/quai ati-tö): Ne, NEB, BJer med D, en del majuskelhdskr och hela den bysantinska texten. Alt (än 05 ,u'f] (päyw mitä): GNT (C) med bl. a. p75, &, B och de koptiska övers. Den längre läsarten kan ha kommit in från Mark 14:25. Skillna- den mellan läsarterna är ringa, men den kortare kan betyda att Jesus enligt Lukas inte själv åt av måltiden. Frågan om en not blir beroende av översättningens ordalydelse.
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse. Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för eder. 1917: Ne (inom klammer), GNT (B, ifrågavarande text dock inom klam- mer), BJ er med stöd av nästan samtliga äldre och yngre hdskr (där- ibland p75, & och B) och övers. Det anförda stycket saknas dock i D, några gammallatinska hdskr och en syrisk övers. Därjämte visar om— ställningen av texten i v 17—20, som förekommer i några hdskr och övers, att texttraditionen inte har varit enhetlig. NEB förvisar därför v 19 b—20 till en not. Den yttre kritiken visar att stycket funnits med i texttraditionens breda ström redan vid slutet av 100-talet. Dock tyder avvikelserna i några textvittnen på att detta stycke antingen har stru- kits i en mindre del av traditionen eller ännu inte hunnit komma med där. Det blir därför den inre kritikens sak att avgöra vad som är mest sannolikt här: ett senare tillägg för att anpassa framställningen i Luk till Matth, Mark och 1 Kor 11:23—25 eller en strykning, i så. fall sannolikt därför att kalken redan är nämnd i v 17. I nuvarande forskningsläge bör v 19b—20 vara med i en ny översättnings text. Eventuellt kan orden sättas inom klammer (jfr Joh 7:53—8zll i 1917). En not är önskvärd.
Då. visade sig för honom en ängel —— frän himmelen, som styrkte honom. Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blods- droppar, som föllo ned på jorden. 1917: Ne (inom klammer), NEB (med not), BJer med den ursprungliga läsningen i &, D, den bysantinska texten och majoriteten bland övers och kyrkofäder. De anförda orden saknas i GNT (C) som stöder sig på. bl. &. I)”, B, de koptiska och en gammalsyrisk övers samt några kyrko- fäder. Från kritisk synpunkt är det ingalunda uteslutet att det är fråga
Luk 24:12
Luk 24:36
Luk 24:40
Luk 24:42
Luk 24:51
Luk 24:52
om ett utbroderande tillägg till Lukas—texten. Lämpligheten av att sätta orden inom klammer kan övervägas. Det bör dock tillses att klammer- tecken inte blir frekventa i en översättning. En not kan i varje fall vara befogad.
Han är icke här, han är uppstånden. 1917: Ne (inom klammer), GNT (D, orden inom klammer), BJ er med p75, &, B, flertalet majuskelhdskr, den bysantinska texten och flertalet övers. Orden saknas i NEB med D, några gammallatinska hdskr och den geor- giska övers. Här liksom i Luk 22:19b—20 m. fl. rör det sig om ett av de fall, där D har en kortare läsart. Den längre läsarten ( = 1917) kan vara en harmonisering med Matth 28: 6. En not kan vara befogad.
Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin, såg han där allenast linne- bindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
1917 : GNT (D, orden inom klammer), BJer (med not). Versen saknas i Ne, NEB, som därvid följer D, några gammallatinska hdskr och ytter- ligare några vittnen. Den verkar något löst infogad i sammanhanget och kan vara en sekundär harmonisering med Joh 20: 3, 5, 6, 10. I en not kunde tvekan beträffande versens ursprunglighet uttalas.
och sade till dem: Frid vare med _ eder.
1917: GNT (D, orden inom klammer), BJer. Orden saknas i Ne och N EB, återigen med D och några gammallatinska hdskr. De verkar vara en harmonisering med Joh 20:19, 26. I en not kunde detta påpekas.
Och när han hade sagt detta, _ visade han dem sina händer och sina fötter.
1917: GNT (D, orden inom klammer), BJer (med not). Versen saknas i Ne, NEB, även denna gång med stöd av D, nägra gammallatinska hdskr och här också den gammalsyriska övers. En sekundär harmonisering till Joh 20:20 kan misstänkas. Även här kan en not vara tillfyllest.
ett stycke stekt fisk och något ett stycke stekt fisk av en honungskaka 1917 följer den bysantinska texten. Alt: Ne, GNT (B), NEB, BJer. Alt bör väljas. Någon not erfordras inte av textkritiska skäl, möjligen av hänsyn till tidigare svenska översättningar.
och blev upptagen till himmelen _ 1917: GNT (D, med orden inom klammer), BJ er med den stora majori- teten av vittnen. Orden saknas i Ne, NEB med den ursprungliga läs- ningen i )! samt några gammallatinska, en gammalsyrisk och en geor- gisk hdskr. En harmonisering med Apg 1:9—11, vilket torde kunna på- pekas i en not.
tillbådo de honom och 1917: GNT (D, med orden inom klammer), BJ er (med not). Orden saknas
Joh 1:3
Joh 1:18
Joh 1:34
Joh 3:13
i Ne, NEB med D, några gammallatinska och en gammalsyrisk hdskr. De kan vara ett sekundärt tillägg. Detta torde kunna anges i en not. Måhända kan det vara lämpligt att i en not till hela kap. 24 sammanföra de i det föregående registrerade ställen där D har kortare läsarter.
utan det har intet blivit till som utan det har intet blivit till. I vad är till. I det var liv som blivit till var liv
Här rör det sig inte om olika läsarter utan om interpunktionen. I äldre hdskr är skiljetecken vanligen inte utsatta, och därför är det textutgi- varnas sak att bl. a. med hjälp av övers och kyrkofädernas kommen- tar avgöra vilken interpunktion som är troligast. 1917: Ne. Alt: GNT (C), NEB (med not), BJer. 1917 får stöd av några nutida kommentatorer. Något tvingande skäl att frångå 1917 finns inte, men en not kan vara befogad.
den enfödde Sonen 1. en enfödd Gud 2. den Enfödde (som är) Gud 3. den Enfödde
1917 (6 ,uovoyevr); viög): NEB, BJer med en del av majuskelhdskr, hela den bysantinska texten och flertalet övers och kyrkofäder. Alt 1 (,uovo- yew'jg äeög): Ne, GNT(B), not 1917, not till NEB, not till BJer med bl. a. p%, den ursprungliga läsningen i &, B, en syrisk övers och ett an— tal kyrkofäder. Alt 2 (6 novoyswjg 19502): p75, en korrektor i 8, minuskel- hdskr 33 och den bohairiska övers. Alt 3 (,uavoysw'lg) finns endast inågra Vulgata-hdskr, i relikterna av Tatianos Diatessaron samt hos ett an- tal kyrkofäder. Ytterligare finns några blandvarianter. — Jämte Luk 22:19b—20 är detta sannolikt det textkritiskt besvärligaste stället i Nya testamentet, detta också därför att valet av variant har betydelse för översättningens innebörd. Alt 1 är den i hdskrtraditionen bäst betygade läsarten, men innehållsligt är den svår att förstå. Därför väljer översätt- ningarna NEB och BJer den i den senare texttraditionen dominerande läsart som även 1917 har följt i sin svenska text. — För min del anser jag att den, nu visserligen endast sparsamt belagda, läsarten alt 3: 6 ,uovayemjg kan betraktas som den ur vilken de övriga låter sig här- ledas. I såfall skulle 1956; i alt 2: 6 ,uovofyevfyg 1956; kunna förklaras som den glossa som har vållat ohägn genom att komma in i texten (alt 2 finns i relativt gamla vittnen). Med tanke på att 6 1966; betecknar Fadern har antingen artikeln strukits (alt 1) eller 056; ersatts med vid; (läsarten i 1917). Väljer man, vilket kan vara motiverat, alt 3, så blir den natur- liga översättningen inte den Enfödde utan den enfödde Sonen, alltså lika med översättningen av den av 1917 valda varianten å novoyevng viög. En textkritisk not är här ofrånkomlig.
denne är Guds Son denne är Guds utvalde 1917 (ö vid; 1:05 19806): Ne, GNT (B) med de flesta vittnena.Alt (å åxlsxrög 105 19805): NEB, BJ er med en papyrushdskr, den ursprungliga läsningen i R, några gammallatinska hdskr och den gammalsyriska övers. Alt, som är lectio difficilior, bör allvarligt övervägas. En not kan i varje fall vara befogad.
Människosonen, som var i himmelen Människosonen 1917 (6 (in: év up oågavqö): BJer, NEB (med not) med bl. a. A och fler- talet vittnen. Alt: Ne, GNT (A), med bl. a. p”, p", R, B och de koptiska övers. Alt bör övervägas.
Joh 4:51
Joh 5:2
Joh 6:36
Joh 7:4
Joh 7:39
Joh 7:46
ja, den som kommer från den som kommer från himmelen, himmelen, han är över alla, och han vittnar om vad han har sett vad han har sett och hört, det och hört vittnar han om
1917: Ne, GNT (C, med orden inom klammer) med flertalet vittnen. Alt: NEB (med not), BJ er (med not) med bl. a. 8 och D, några latinska hdskr och den gammalsyriska övers. Den längre läsarten är sannolikt en assimilering till v 31a. Alt torde böra väljas. En not kan vara önsk- värd med tanke på läsarnas förtrogenhet med 1917 .
mötte honom hans tjänare och mötte honom hans tjänare och sade: Din son kommer att leva. sade att hans gosse levde 1917 (a' vid; aov) med D och ett stort antal hdskr. NEB (å nazi; 000) med bl.a. den bysantinska texten. Alt (& nazi; 055105): Ne, GNT(B), BJer med bl. a. pGG, p75, &, B. Alt torde böra väljas. Ingen not.
en damm, på hebreiska kallad en damm, på hebreiska kallad Betesda Bethsatha 1917 (Bnöeaöå): NEB med A och flertalet senare vittnen. Alt (Bm95m9a'): Ne, GNT (D), BJ er med & och några få vittnen. Ytterligare vittnen, däribland D, har något avvikande läsarter och stöder därmed i viss mån alt. Namnet Badiaöä är topografiskt belagt och betecknar Jerusalems norra förstad. För namnet Bnåeaöä pläderar energiskt J. Jeremias, Die Wiederentdeckung von Bethesda (1949), s. 7 f. Därest likväl alt väljes, är en not nödvändig.
fastän I haven sett mig fastän ni har sett 1917 (ge): Ne (inom klammer), GNT (C, ordet inom klammer), BJer med de flesta vittnena. Alt: NEB med bl. a. &, A, några gammallatinska hdskr och den gammalsyriska övers. Frågan om en not bör övervägas.
ty ingen som vill vara känd bland ingen gör något i det fördolda och människor utför sitt verk i vill ändå. att det skall komma i hemlighet var mans mun 1917 (oååsig ydg u év 9:9va nota?! mu” (mel orörd; äv mggnalq alvar): Ne, GNT(C), NEB, BJer med bl. a. en korrektor i pes, vidare p75, & och flertalet vittnen. Alt (oååelg ya'g 'n är xgvm'qö norei xai Cnrei mitä år naggnatq elvou): bl. a. den ursprungliga läsningen i pe”, B och den ur- sprungliga läsningen i D. Blandvarianter finns. Inte minst med tanke på. sammanhanget är den av 1917 valda läsningen att föredraga. Att den stilistiskt sett är sannolik, har visats av H. Ljungvik i Sv. exeg. årsbok 30 (1965), s. 112. Kommittén har deck föredragit alt.
detta sade han om Anden, vilken detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle de som kom till tro på honom undfå skulle få
1917 (maretiovreg): BJ er med 8, D och flertalet vittnen. Alt (manufactu- Teg): Ne, GNT (O), N EB med bl. a. p%, p75, B, syriska och koptiska hdskr. Alt är att föredraga. Onödigt med en not.
aldrig har någon människa talat, aldrig har en människa talat så som den mannen talar
1917: Ne, NEB med mängden av senare hdskr. Alt: GNT (B), BJ er med bl. a. pes, p75, en rättelse i R, B och den bohairiska övers. Alt torde böra väljas, och så. har kommittén gjort.
Joh 7:52
Joh 7: 53—8: l 1
Joh 8:16
Joh 8:54
Joh 9:6
Joh 10:29
Joh 13:10
att ingen profet kommer från att Profeten inte utgår från Gali- Galileen leen 1917 (ngotpr'rrng of»: åyelgetai): Ne, GNT, BJer, NEB med samtliga vittnen på ett när. Alt (6 ngoqnjtn; ...): p". Ordalydelsen i 1917 är inne- hållsligt behäftad med den svårigheten att varken i gammaltestamentlig (se t. ex. 2 Kon 14:25) eller senare tid i judendomen föreställningen är belagd att profeter inte skulle komma från Galileen. Enligt alt åsyftas här den profet som enligt judisk uppfattning (se t. ex. 1 Mark 4: 46; 14: 41 och Qumranskrifterna) skulle uppträda i den yttersta tiden. Som stöd för denna förväntan åberopas vanligen 5 Mos 18:18 f (jfr härmed Joh 1: 45) . Att den eskatologiska ledar- och frälsargestalten ansågs böra komma från Judeen och inte från Galileen, framgår av Matth 2:5f och Joh 1:45 f. Alt stödes av sammanhanget, se v 40—42 och vidare t. ex. R.. Bultmann, Das Evangelium des Johannes (1950), s. 235 f. — Kommittén har valt alt, vars förekomst nu är belagd i tiden omkring 200.
Berättelsen om äktenskapsbryterskan är textkritiskt sett ett sekundärt inskott i J ohannesevangeliet. Det torde dock representera ursprunglig evangelietradition och har kyrklig hävd på denna plats. Därför bör det, liksom fallet är i 1917 , sättas ut här, ehuru inom klammer.
med mig är han som har sänt med mig är Fadern som har sänt mig mig 1917: Ne, NEB, BJer med den ursprungliga läsningen i &, vidare D, en gammallatinsk hdskr och den gammalsyriska övers. Alt: GNT (C) med bl. a. Pee, 1)”, en korrektor i R, vidare B och det stora flertalet vitt- nen. Sannolikheten är stor att den längre läsarten har influerats av v 18. Därför är den kortare att föredraga. Någon not torde ej erfordras.
han som I sägen vara eder Gud han om vilken ni säger: Han är vår Gud
1917 (d'uå'w) med bl. a. 8, D och den ursprungliga läsningen i B. Alt (åyöv): Ne, GNT (C), NEB, BJ er med pös, p75, en korrektor i B och fler- talet hdskr och övers. Alt är att föredraga. Onödigt med en not.
och lade degen på mannens ögon och smorde hans ögon med degen 1917 (ånéånxev): Ne, NEB med bl. &. B. Alt (ånéxgwsv): GNT (B), BJer. Det senare har överväldigande hdskrstöd. 1917 är den svårare läsarten, eftersom ånéxQLO'E'v återkommer i v 11. Den har följts av kommittén.
min Fader, som har givit mig dem, det som min Fader har givit mig är större än alla är större än allt 1917 (8; åéöwnév ,uOL [dårå] näwwv ,ueijv éativ): BJer (med not), N'EB (med not) med p”, några äldre och flertalet senare vittnen. Alt (6 öéöcoxév ,uot näwwv ufiCo'v åarna): Ne, GNT (D) med B och den bohairiska övers. Ytterligare varianter finns. 1917 torde böra bibe- hållas. En not erfordras i så fall inte.
den som är helt tvagen, han den som är helt tvagen, han behöver sedan endast två. behöver inte tvätta sig fötterna 1917 (si ,w) rm); no'åcxg): Ne (inom klammer), GNT (B) med bl. a. B. Alt: NEB, BJ er med bl. a. &. Det stora antalet varianter visar att texten har kommit i oordning. Ur den kortaste läsarten kan de övriga härledas. Alt bör allvarligt övervägas. En not är önskvärd.
* Joh 16:23
Joh 17:11, 12
Apg 2:37
Apg 3:6
Apg 3:21
Apg 4:6
Apg 4:25
han bor hos eder och skall vara han bor i eder och är i eder i eder
1917 (år-ran): Ne med bl. a. p", p75, & och flertalet vittnen. Alt (éau'v): GNT(D), NEB, BJer med bl. a. B, D, gammallatinska hdskr och sy— riska övers. Futurum å'oTau har sannolikt uppkommit genom att det före- gående ,uévea lästs som ”svar. Alt bör övervägas.
Vadhelst I bedjen Fadern om, Vadhelst ni beder Fadern om i det skall han giva eder i mitt mitt namn, det skall han giva namn. eder.
1917: Ne, BJer. Alt: GNT(C), NEB. Hdskrstödct är ganska lika, om antal och värde vägs mot varandra. 1917 är lectio difficilior, men alt ger bättre mening och överensstämmer med v 24. Orden év np ömmar! gav i v 23 kan dock en gång ha varit en glossa. Lämpligt med en not.
bevara dem i ditt namn — det bevara i ditt namn dem som du som du har förtrott åt mig — för har givit åt mig, för att de må att de må vara ett vara ett . .. bevarade jag dem iditt namn, . . . bevarade jag i ditt namn dem det som du har förtrott åt mig som du har givit åt mig 1917 ((I) öéöwmig pal): Ne, GNT (C) med flertalet vittnen. Alt (of); åéöw- xd; por): NEB, BJ er med bl. a. D, ett antal hdskr och övers. Ett flertal varianter finns här, vilket visar att texten har råkat i oordning. Bety- delsefullt för valet av läsart är att Joh 18: 9 torde syfta tillbaka på 17:11, 12. Alt bör därför allvarligt övervägas. En not är önskvärd.
Petrus och de andra apostlarna Petrus och apostlarna 1917 (lummig): Ne, GNT (B) med de flesta vittnena. Alt: NEB, BJer med bl. a. D. Den längre läsarten verkar vara en sekundär »förbätt- ring». Alt kan övervägas. En not är ej erforderlig, då skillnaden är ringa.
i Jesu Kristi, nasaréens, namn: i Jesu Kristi, nasaréens, nanm: stå upp och gå (visa att du kan) gå 1917 (E)/8198 xml negma'ru) med de senare vittnena. Alt (negmdrec): Ne, GNT(B), NEB, BJer med bl. a. N, B, D.
genom sina forntida heliga genom sina heliga profeters profeters mim mun 1917 (än, acicövog): Ne, GNT(C) med bl. a. p", )! och B. Alt: NEB, BJer med bl. a. D och gammallatinska hdskr. Ett flertal varianter finns, och detta talar för den kortare läsarten.
Johannes J onathas 1917 : Ne, GNT (B) med en överväldigande majoritet av vittnen. Alt: NEB, BJ er med hdskr D och några gammallatinska hdskr. Alt är onek- ligen lectio difficilior men ger framför allt den historiskt riktiga uppgif- ten. Någon not torde ej vara erforderlig; förklaring bör ges av kommen- tar.
och du har genom vår fader du som genom din tjänare Davids Davids, din tjänares, mun, sagt mun har sagt genom helig ande 1917: Ne, GNT(D), BJer med de äldsta hdskr. Alt: den bysantinska texten. NEB följer närmast D och tar därmed upp ytterligare en va-
Apg 10:19
Apg 11:11
Apg 11:12
Apg 12:25
Apg 13:32
riant. Den äldsta texten tycks i detta fall vara vanställd av glossor. Nyare kormnentatorer ansluter sig här undantagsvis till den bysan- tinska texten. En textkritisk not är önskvärd.
och ville döda dem och rådslog om att döda dem
1917 (éBoöÄOWO): Ne, NEB med bl.a. p", A, B. Alt (éBovlsziovro): GNT (C), BJer med bl. a. N och D.
och han fick levande ord för att och han fick levande ord för att giva dem åt eder giva dem åt oss 1917 (tm-y): Ne med bl.a. p", », B. Alt (Wu); GNT(B), NEB, BJer med A, D och senare hdskr. Formen 'åluiv passar inte i sammanhanget och kan vara påverkad av V 37.
här äro ett par män som fråga här är män som frågar efter dig efter dig 1917 (6150): Ne, GNT(C, ordet inom klammer) med B. I ett stort antal vittnen står Tgeig. Alt: NEB, BJ er med D och ytterligare ett antal hdskr. Räkneorden kan ha kommit in från 10:7 resp 11:11. Alt bör över- vägas. Någon not behövs ej, då skillnaden är ringa.
framför huset, där vi voro framför huset där jag var 1917 (mm): Ne, BJer med bl. a. »: och B. Alt (??/mv): GNT(C), NEB med bl. a. p45, de syriska och koptiska övers. Alt kan övervägas; skill- naden är ringa.
att jag skulle följa med dem utan att jag skulle följa med dem att göra någon åtskillnad mellan folk och folk 1917 (myöév årauglvom'oc): Ne, GNT(C), BJer med bl. a. p74, & B. Alt: NEB med p45, D, gammallatinska hdskr och en syrisk övers. Apg 10:20 kan ha påverkat uppkomsten av den längre läsarten. Alt kan övervägas.
sedan Barnabas och Saulus hade Barnabas och Saulus återvände fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem från Jerusalem, sedan de hade och avlämnat understödet, fullgjort sitt uppdrag med vände de tillbaka understödet
1917 (st; ”legouaazhju): GNT(D) med flertalet hdskr. Alt (55 'Iegovaahjp resp. ånö ”Isgovaocbjp): Ne, NEB, BJ er med bl. a. p74 och hdskr A och D. Läsarten sig 'Iegovaalqjlu ger inte någon mening i förbindelse med huvudverbet »de återvände», detta med tanke på 11:30 och 13: 1 som visar att Barnabas och Saulus var i Jerusalem och reste till Antiokia. Men läsarten sig ”I. är onekligen lectio difficilior i förhållande till alt. Därför torde det vara riktigt att — som 1917 har gjort — bibehålla sig ”I. och föra det till nlngobaavreg räv åtaxow'av, med översättningen: »Sedan Barnabas och Saulus i Jerusalem hade fullgjort sitt uppdrag med understödet, återvände de. »
för oss, deras barn för deras barn 1917 (roi; zéxvozg aöråw mm:): BJer med de senare vittnena; Ne och GNT(D) läser roZg réxvozg 'å/dv, vilket finns blott i en minuskelhdskr. Alt (rot; ténvorg): NEB med den bohairiska övers. Textens oreda talar för den kortaste läsarten. Alt kan övervägas; skillnaden är mycket liten.
Apg 16:12
Apg 16:13
Apg 16:32
Apg 18:26
några som hava kommit från oss några av oss 1917 (éåelåo'weg): GN T(C, ordet inom klammer), BJ er med de flesta vittnena. Alt: Ne, NEB med bl. a. den ursprungliga läsningen i & samt B. Gal 2:12 kan ha påverkat uppkomsten av den längre läsarten.
denna stad är den första i denna en stad som ligger i första del av Macedonien distriktet i Makedonien
Texten ser ut att vara förstörd. Den i satsen lämnade uppgiften är dess bättre inte av större betydelse. 1917 (nga'rny rä; ,ueglöo; 717; Maxaåovlozg no'hg): Ne, N EB, BJ er (med not) med flertalet hdskr. Det är dock svårt att få en verklig mening ur lydelsen, och varianter tycks visa att något är i oordning. Alt (nga'rm; ueglåog 177; Momeöowfocg itä/lig): GNT(D). Detta är den enda konjektur som tagits upp i denna översikt. Den byg- ger på det inte orimliga antagandet att agé-m; genom dittografi för- vanskats till nga'nn råg. Alt bör (trots GNT) inte tas upp ien översätt- nings text men torde eventuellt kunna anföras i en not, såsom BJ er har gjort.
en plats som gällde såsom en plats som vi höll för att vara böneställe ett böneställe Några av de äldsta hdskr har här en fördärvad text. 1917 (06 åre/455610 ngoaevxv) ell/ou): BJer (med not) med två majuskelhdskr och den by- santinska texten. En besläktad läsart föreligger i bl. &. D. Alt (05 åro- yL'Couev ngoasvxfyv alvar): Ne, GNT(D), NEB (med not) med en rät- telse i A, ytterligare en majuskelhdskr, ett fåtal minuskelhdskr och de koptiska övers. Korrupta läsarter i bl. a. p”, N och B kan måhända återföras på alt. Alt kan anses ha bättre underlag i hdskr och torde därför böra föredras. Någon not är dock ej erforderlig, detta med tanke på den ringa betydelseskillnaden.
Guds ord Herrens ord 1917 (mö 195015): Ne med den ursprungliga läsningen i & samt B. Alt (mö nvgiov): GNT(B), NEB, BJ er med p45, p", D och flertalet vittnen. Alt torde böra väljas.
stannade han kvar hos dem, och stannade han kvar hos dem och de arbetade tillsammans arbetade
1917 (ågydcovro): Ne, NEB med bl. a. & och B. Alt (ågydCe-m): GNT (B), BJ er med bl. a. p74, D och flertalet hdskr.
undervisade honom grundligare undervisade honom grundligare om »Guds väg» om »vägen» 1917 (m):: 6661: roi? 195017): Ne, GNT(C) med bl. a. p”, och B. Alt (n)-v ååo'v): NEB, BJ er med D och några gammallatinska hdskr. Förekoms- ten av ytterligare varianter (bl. a. tip: 6667 105 xvglov) talar för att mö 19605 är en glossa.
Gajus från Derbe Gaius från Doberos 1917: Ne, GNT (C) med det överväldigande flertalet hdskr. Alt: NEB, BJer och den ursprungliga läsningen i D och några gammallatinska hdskr. Alt innebär att Gaius var från Doberos, en stad i Makedonien dit Paulus var på väg. Den lilla orten var sannolikt okänd för avskri- varna, vilka i stället lätt kom att tänka på Derbe i Lykaonien i Mindre Asien. Alt torde böra följas, med Derbe i en not.
Apg 28:13
Rom 4:19
Rom 8:11
Rom 8:23
Rom 8:24
Guds församling Herrens församling 1917 (rof; 0305): Ne, GNT (C), BJer (med not) med bl. a. 8 och B. Alt (mö xvglov): NEB med bl. a. p", A, D.
därifrån foro vi längs kusten därifrån avseglade vi 1917 (negislöåweg): Ne, NEB, BJ er med flertalet hdskr. Alt (m,—916161!- reg): GNT (D) med bl. a. 8, B och de koptiska övers. Verbet negzégxeaåm ger här föga mening. Däremot förekommer negwugeiv i betydelsen »lätta ankar» i Apg 27:40. Alt är att föredraga. Onödigt med en not.
huru hans kropp var såsom död att hans kropp redan var märkt
av döden 1917 (utan 5617): Ne, NEB. Alt (med 17617): GNT (C), BJer. TOB återger ej 17617 men parafraserar det i en not. Alt, som stöds av goda hdskr, är att föredraga, även om skillnaden i sak inte är stor. Därför erfordras inte någon not.
hava vi frid med Gud må vi hålla frid med Gud 1917 (åxoluev): Ne (fr. o.m. 17:e uppl), GNT(C), BJer (med not), TOB (med not) med korrigeringar i R och B, med några majuskelhdskr, den bysantinska texten och bl. a. den sahidiska övers. Alt (Exwpsv): NEB (med not) har stöd i flertalet äldre hdskr och övers. Av sakliga skäl (inre kritik) är den av 1917 valda läsarten att föredraga. Friden ges av Gud (jfr Ef 2:14) och skapas inte av församlingen. En not, såsom i 1917, är dock önskvärd här.
genom vilken vi ock hava fått genom vilken vi i tron också har tillträde till den nåd, vari vi nu fått tillträde till den nåd vari vi stå står 1917 (utan 137 nio-ru): NEB med B, D och G, några gammallatinska hdskr och den sahidiska övers. Alt (med 177 ala-rer): Ne (inom klammer), GNT (C, orden inom klammer), BJ er, TOB (med not) med det stora flertalet textvittnen. Den längre läsarten verkar vara en tidig glossa, som tynger framställningen. Det torde vara lämpligt att följa 1917 men redovisa den längre läsarten i en not.
som uppväckte Jesus från de 1. som uppväckte Kristus från döda de döda 2. som uppväckte Jesus Kristus från de döda
1917: BJer med ett fåtal vittnen. Alt ]: GNT(D) med bl. a. B och kor- rektorer i R och D. Alt 2: Ne, NEB med bl. a. den ursprungliga läsningen i R och D. Blandvarianter finns. Avgörandet är svårt att fälla men skill- naden är ringa.
och bida efter barnaskapet, vår och bida efter vår kropps
kropps förlossning förlossning
1917 (vioöealav): Ne, GNT(C), TOB (med not) med 8, B och de flesta vittnena. Alt: NEB, BJ er med p", D, gammallatinska hdskr och några kyrkofäder. Vid jämförelse av tankegången med v 15 kan den längre läsarten te sig som en glossa. Kommittén har följt 1917. Frågan om en not bör övervägas.
huru kan någon hoppas det han vem hoppas på vad han ser? redan ser? 1917 (6 yåg [Måna ng, rl [nal] Halten): Ne, NEB, BJer med bl. a. en
korrektor i R, A, den bysantinska texten och den sahidiska övers. Alt (6 yåg måns/. rf; [xou'] lähtien): GNT (C) med bl. a. p", den ursprung- liga läsningen i )! och B, vidare D och den bohairiska övers. Alt torde böra väljas, men skillnaden är ringa. Kommittén har följt alt, dock utan att taga upp xat.
hur kan någon hoppas hur kan någon vänta på 1917 (åh-titel): Ne, GNT (C), BJer med bl. a. p", en korrektor i &, vidare B, D och flertalet vittnen. Alt (Öna/.téva): NEB (med not) med bl. a. den ursprungliga läsningen i R, vidare A och de koptiska övers. Den av 1917 valda läsarten torde böra föredragas. Så har kommittén gjort. Någon not erfordras ej.
Rom 8:28 vi veta att för dem som älska vi vet att Gud låter allt samverka Gud samverkar allt till det bästa till det bästa för dem som älskar honom
1917 (roi; åymcötnv röv 195611 nårra: awegyei sig dyazöév): GNT (C), NEB (med not) med x, D och flertalet vittnen. Alt (roi; å'yamöaw röv 19667 mina: avvegyei a' 1956; sig åyaåöv): Ne (inom klammer), BJer med bl. &. p", B och den sahidiska Övers. Avgörandet är svårt att fälla. Kommittén har följt 1917. Fn not är önskvärd.
Rom 15:7 såsom Kristus .. . har upptagit såsom Kristus har upptagit oss eder
1917: GNT(B), BJer, TOB (med not) med det stora flertalet hdskr. Alt (åyåg): Ne, NEB med bl. a. B och D. Alt synes vara en sekundär, teologiskt reflekterande, ändring. Denna variant kan möjligen redovisas i en not.
1 Kor 2:4 med övertalande visdomsord med vishetens övertalningsförmåga
Den grekiska texten är här synnerligen osäker med ett flertal mer eller mindre dunkla varianter. Innehållet berörs dock inte i nämnvärd grad. 1917 (év nstöoig aocpt'ag Äd'ymg): Ne, GNT (D, med reservationer i form av klammertecken i texten), NEB, BJ er med stöd av goda vittnen som B och D, i någon män och — med tillägget åvögwnlvng före aotplag — av flertalet hdskr (inklusive den bysantinska texten), övers och kyrko- fäder. Denna läsarts svaghet är att ett adjektiv nuöög eljest inte finns belagt. Alt (år neråoi o'oqn'ozg) finns endast i minuskelhdskr 35 och i några övers men får visst stöd av p'm och G. Substantivet neiåa'), dativ netöoi, är oklanderligt ehuru mindre vanligt, varför det har kunnat för- svinna i huvudströmmen av texttraditionen. Hybridformen "mot; kan ha uppkommit genom hör- eller läsfel i samband med det följ ande ordet amplozg (som börjar med o') och till följd av obekantskap med formen nezöoi. Alt torde därför vara ursprungligt, och övriga läsarter kan här— ledas ur denna. Textkritisk not är måhända ej erforderlig, detta med tanke på den ringa betydelseskillnaden.
1 Kor 5:5 på Herren Jesu dag på Herrens dag
1917 med & och den bysantinska texten. Alt: Ne, GNT (C), NEB, BJ er med bl. a. p48 och B. Här är ett av de fall där en sedan 1917 tillkommen papyrushdskr kan fälla utslag.
1 Kor 10:9 låtom oss icke fresta Kristus låt oss inte fresta Herren
1917 (röv XQLGTÖV) med p”, D och den bysantinska texten. Alt (röv migiov): Ne, GNT (B), BJer (med not) med bl. a. 8 och B. Alt torde böra övervägas.
1 Kor 14:38
1 Kor 15:54
2 Kor 1:10
2 Kor 1:12
2 Kor 8:16
Gal 1:6
om jag offrade min kropp till att om jag gav bort min kropp för att brännas upp, men icke hade kärlek vinna beröm men inte hade kärlek 1917 (ivag xavdijawum): Ne, NEB (med not och anmäld tvekan), BJer med den senare hdskrtraditionen samt flertalet kyrkofäder och moder- na kommentatorer. Alt (Zva %avxrjawlum): GNT(C) med bl. a. p", &, B och de koptiska övers.; syftar på självberömmet från deras sida som sålde sig som slavar och skänkte pengarna till församlingen. Alt har ett gott stöd i l Klemensbrevet 55:22 »Många har givit bort sig själva (éavtoz); nagéåwxav) till slavtjänst för att med betalningen för sin per- son kunna ge andra mat.» Någon martyrdöd genom bränning är inte känd i kristendomen före Polykarpos avrättning (år 156). Denna hän- delse kan ha givit anledning till varianten Zva xavö'rjawyaz. Alt är säker- ligen ursprungligt. En not blir nödvändig.
men vill någon icke inse detta, om någon inte vill erkänna detta, så vare det hans egen sak så blir han inte erkänd (av Gud) 1917 (åyvoslrw) med bl. a. pm, B och den bysantinska texten. Alt (åyvosl— 'ta/.): Ne, GNT (B), NEB, BJer med bl. a. &, A, de koptiska övers och några kyrkofäder. Alt bör väljas (jfr 1 Kor 8:2 f). En not är önskvärd.
när detta förgängliga har iklätt när detta dödliga har iklätt sig sig oförgänglighet och detta odödlighet dödliga har iklätt sig odödlighet 1917: Ne, GNT (C), BJer (med not) med bl. a. B och D. Alt: NEB med bl. a. p46 och den ursprungliga läsningen i &. Förekomsten av ytterligare varianter visar att texten komnlit i oordning, vilket talar för den kor- tare läsarten. Den längre läsarten kan vara en glossa i anslutning till v 53. Frågan om en not bör övervägas.
till honom hava vi satt vårt hopp till honom har vi satt vårt hopp, att han allt framgent skall frälsa och han skall framgent frälsa oss oss 1917 (än xml än): Ne (inom klammer), BJ er med & och flertalet hdskr. Alt (xai än): GNT (C), NEB med bl. a. p46 och B.
att vi . . . hava vandrat i Guds att vi har vandrati den uppriktighet helighet och renhet och renhet som Gud ger
1917 (éu åyiåmn): Ne, NEB (med not), BJer (med not) med p”, den ursprungliga läsningen i 8, Vidare A, B, ett antal majuskel- och minus- kelhdskr, bl. a. de koptiska övers. Alt (év ånlörnn): GNT(D) med en korrektor i R, D, G, den bysantinska texten samt flertalet övers. Valet är svårt. Med tanke på de paulinska breven är år åyiömn lectio diffici- lior (ånlö-m; förekommer där annorstädes men inte åyio'mg) och bättre betygad. Å andra sidan kan denna läsart ha influerats av Hebr 12:10. En not bör nämna den läsart som inte väljes.
ingiver samma nit har ingivit samma nit 1917 (up åiåövn): Ne, NEB, BJer med bl. a. & och B. Alt (cm) öövn): GNT (utan not) med bl. a. p” och D. Kommittén har valt alt. Skillna- den är ringa, varför en not inte är motiverad.
som har kallat eder till att vara i som i nåd har kallat eder Kristi nåd
1917 (åv xa'gln Xgurtoö): Ne, GNT (D, Xema-05 inom klammer), BJer med de flesta Vittnena. Alt (åv xa'grn): NEB med bl. &. p”. Förekomsten
Gal 5:21
Gal 6:13
Ef 1:1
Ef 6:l
Fil 1:14
Fil 3:3
av ytterligare varianter talar till förmån för alt. Frågan om en not bör övervägas.
missunnsamhet, mord, missunnsamhet, dryckenskap dryckenskap 1917 ((pöövor, (påvar) med flertalet majuskelhdskr och hela den bysan- tinska texten. Alt (saknar (påvar): Ne, GNT(D), NEB, BJer med bl. a. p”, &, B och den sahidiska övers. Mord kom att i fornkyrkan räknas till de stora synderna. Därför är det sannolikt att (påo'vor sekundärt givit upphov till en systematiserande utvidgning. Den kortare läsarten
torde därför vara ursprunglig. Utelämnandet av »mord» synes ej behöva redovisas i en not.
icke ens dessa omskurna själva inte ens de som låter omskära sig hålla lagen håller lagen själva
1917 (negLTET/inpévm) med bl.a. p16 och B. Alt (neg/.Teyvöpevot): Ne, GNT (C), NEB, BJer med bl. a. &, A, D och den bysantinska texten. Den inre kritiken ger något försteg åt alt.
hälsar de heliga som bo i Efesus hälsar de heliga 1917 (roi; oöaw åv 'Eméaqv): Ne (äv ”E. inom klammer), GNT (C, d:o), N EB (med not) med korrektorer i & och B, med A, D och flertalet vitt- nen. Alt (toi; oöaw): BJ er (med not) med p", den ursprungliga läsningeni & och B och vissa äldre kyrkofäder. Handskrifternas vittnesbörd ger an- ledning att förmoda att brevet ursprungligen har varit ett rundbrev och att församlingsnamnet då har varit utbytbart i adressmeningen. Väljer man alt, så bör — vilket har skett i BJ er — jämväl orden toi; mia/m utelämnas i översättningen. 1917 torde dock böra bibehållas, eftersom brevet säkerligen har sänts även till församlingen i Efesus och denna adressering har vunnit hävd. En not kan vara befogad.
varen edra föräldrar lydiga i var edra föräldrar lydiga Herren
1917 (med 51: xvglqi): Ne (inom klammer), GNT (C), BJer (med not) med p”, & m. fl., den bysantinska texten samt flertalet övers och kyrkofäder. Alt (utan äv xvglqo): NEB (utan not) med B, D, G, några gammallatinska hdskr och en del kyrkofäder. Den längre läsarten kan ha uppstått under påverkan från Kol 3:10. Svårigheten att välja talar för ett bibehållande av 1917. En not kan vara befogad.
förkunna Guds ord förkunnar ordet 1917 (röv Ädyov 105 198017 Acticin): Ne, NEB med bl. a. &, B och fler- talet övers. Alt (röv 167/om Meir): GNT(D), BJ er (med not) med bl. a. p", en korrektor i D och den bysantinska texten. Skillnaden är ringa, och å Äå'yog kan återges med Guds ord; så har kommittén gjort.
vi som genom Guds Ande tjäna vi som i Anden förrättar vår
Gud gudstjänst 1917 (me-ämm 06017 Äcn'geiiovreg): Ne, GNT(C), BJer med den ursprung— liga läsningen i 8 samt B och de flesta vittnena. Alt (mai/rart; large—tior- Teg): NEB med p". Förekomsten av ytterligare en variant (19395) talar
för att alt är ursprungligt. Detta har också kommittén ansett. Skillnaden är ringa.
Kol 4:15
1 Thess 3:2
2 Thess 2:13
2 Thess 3:6
Hebr 3:6
Hebr 4:2
hälsen bröderna i Laodicea, så och hälsa bröderna i Laodikeia, Nymfas tillika med den församling likaså Nymfa och församlingen som kommer tillhopa i hans hus som kommer samman ihennes hus 1917 (man' olxov uti-rof»): BJ er med det stora flertalet vittnen. Alt (mc-r” olxov ari-råg): Ne, GNT (C), NEB med bl. a. B och den sahidiska övers. Uttryckssättet »bröderna och Nymfa» talar för att nämnda person är en kvinna. En not är befogad.
Guds tjänare vid förkunnandet Guds medarbetare i fråga om av evangelium evangelium 1917 (ötdxovov 1:05 19305): Tischendorf och Westcott-Hort med 8 och flertalet textvittnen. Alt (avvegyöv 105 19605): Ne (fr.o.m. 17:e uppl.), GNT (B), NEB, BJer med den ursprungliga läsningen i D, minuskel- hdskr 33 samt några gammallatinska hdskr och latinska kommentato- rer. Beträffande argumenteringen för att alt är ursprungligt, se behand- lingen av textkritiska frågor i det föregående. Någon not torde ej be- hövas.
därför att Gud från begynnelsen därför att Gud har utvalt eder har utvalt eder till frälsning som en förstling till frälsning 1917 (än” ägg/');): NEB, BJer med bl.a. &, D, den bysantinska texten och den sahidiska övers. Alt (ånachrjv): Ne (fr. o. m. 17:e uppl.), GNT (C) med B, G och bl. a. den bohairiska övers. Varken den yttre eller den inre kritiken ger för närvarande någon säker ledning. NEB anser den av 1917 valda läsarten vara i linje med paulinsk teologi: tacksägelse för en utkorelse »från begynnelsen». Å andra sidan saknas uttrycket än” ågx'fig eljest hos Paulus (det förekommer i 1 Joh), medan Paulus använ- der ordet ånaggpj. Det sistnämnda får måhända tills vidare bli avgörande. Den icke valda varianten bör redovisas i en not.
och icke lever efter de lärdomar och icke lever efter den tradition han har mottagit av oss som ni har mottagit från mig 1917 (nagsldfioaow resp. nagéÅa/Sov): GNT (C) med flertalet vittnen. Alt (nagsÄäan): Ne, NEB, BJ er med bl. a. B, G och den koptiska övers.
såframt vi intill änden hålla fast om vi håller fast vår frimodighet vår frimodighet
1917 (Méxel rélovg Befiou'av): Ne (inom klammer) med flertalet vittnen. Alt: GNT (C), NEB, BJ er med bl. a. p46, B och den sahidiska övers. Alt torde böra föredras. Onödigt med en not.
eftersom det (dvs. löftesordet) eftersom de (dvs. israeliterna i icke genom tron hade blivit öknen) inte med sin tro anslöt sig upptaget i dem som hörde det till dem som hade hört det (dvs.
Mose och andra gudsmän, jfr 23).
1917 (auyxexsgaapévog eller avyxsxgao'luévog, nominativ syftande på. Äöyog): Ne, NEB med &, en minuskelhdskr, några kyrkofäder och övers. Alt (avyxaxsgowpévovg eller avyxeugoca/révovg, ackusativ syftande på åuel- vovg, de som hört Ordet förgäves): GNT (C), BJ er (med not) med bl. a. p”, B, D, ytterligare några majuskelhdskr, den bysantinska texten, en del övers och kyrkofäder. Båda läsarterna ger mening. Kommentato- rerna har i allmänhet föredragit den som 1917 har; alt har dock bättre stöd bland textvittnena. Vilken läsart som än välj es, bör den komplette- ras med en not.
Hebr 9:19
Hebr 11:37
1 Petr 512
1 Petr 5:11
2 Petr l:1
2 Petr 3:10
Kristus kom som överstepräst för Kristus kom som överstepräst för det tillkommande goda det goda som skett 1917 ('m'w temana,» åyaöa'w): BJ er (med not) med &, flertalet majuskel- och minuskelhdskr, flertalet övers och kyrkofäder. Alt (rån! ywogévwv åya— Bim): Ne, GNT (C), NEB (med not) med p”, B och den ursprungliga läs- ningen i D, några gammallatinska hdskr och syriska övers och några kyrkofäder. Sannolikt är ,ueÄÄo'vav en harmonisering med 10:1. Den enligt den yttre kritiken bättre betygade lydelsen enligt alt har valts av kommittén. En not är nödvändig.
blod av kalvar och bockar blod av kalvar
1917 (mxi [när] Tgåywv): Ne, BJer med den ursprungliga läsningen i &! och flertalet vittnen. Alt: GNT (C), NEB med bl. a. p”, en rättelse i & och syriska övers. Att det här finns ett flertal varianter tycks visa att. den läsarten har vållat oreda och sålunda inte är ursprunglig.
De blevo stenade, marterade, de blev stenade, söndersågade söndersågade 1917 (ånsrgdaänaocv, ånglaönaocv): Ne med bl. a.. &. Alt (éngfaönaow): GNT(D), NEB (med not), BJer (med not) med bl. &. p”. Att det här finns ett flertal varianter tycks visa att den längre läsarten har vållat oreda och sålunda inte är ursprunglig. Ett slags dittografi är här sanno- lik.
varen herdar för Guds hjord, som var herdar för Guds hjord som ni I haven i eder vård; varen det har vård om, utöva en tillsyn inte icke av tvång, utan av fri vilja av tvång utan frivilligt, efter Guds behag
1917 med B. Alt 1 (émaxonoöwag): GNT(C), BJer (med not) med p72, en rättelse i R, A och flertalet hdskr. Alt 2 (ytterligare mami öeo'v): Ne, NEB med bl.a. pm, R, A och ett större antal vittnen. Även här ma- nar oredan bland varianterna till försiktighet med de längre läsarterna. Frågan om en not kan övervägas.
honom tillhör väldet i evigheternas honom tillhör väldet i evigheter evigheter 1917 (ei.; mög ozicövag rån: aia'wwv; jfr 4:11): Ne, NEB med )! och flertalet vittnen. Alt (sig 101); ocicövacg): GNT (C) med bl. a. p", B och den bohai- riska övers.
Silnon Petrus Simeon Petrus 1917 (Zlywv) med bl. a. p72, B, de latinska och koptiska övers. Alt (Zv- ”stör): Ne, GNT(C), NEB, BJer med bl. a. &, A och den bysantinska texten. Valet är svårt (obs. p72 och B), skillnaden ringa.
då skola .. . jorden och de verk, då skall jorden och allt som som äro därpå, brännas upp göres där inte finnas mer 1917 (ammande-rm): BJ er (med not) med den bysantinska texten samt några övers och kyrkofäder. Varianten Stenman-ou (»då skall jorden och allt som göres där bli befunna»): Ne, GNT(D), NEB (med zara- xonjaeraa i not) med &, B samt ett mindre antal hdskr och övers. Alt (mix sögeö'åaerm): endast den sahidiska övers och en antydan i en syrisk övers; läsarten får dock stöd av sågeöåaemt Åsö/reva: i p"'2 (slutet av 200- talet). Detta ställe har ofta betraktats som det i textavseende mest fördärvade i Nya. testamentet. I valet mellan mmxxmjaerm och sågs-
öajaetou är den senare bättre betygad och dessutom lectio difficilior, men den ger ingen mening. Varianten umaxarjae-mt innebär en upprepning eller parafras av det föregående xavaoönevoc Åuö'rjaerou och verkar här vara sekundär. Att en gärning bränns upp passar i tankegången 1 Kor 3:15 men inte på vårt ställe. Trots att alt har ett synnerligen smalt under- lag i texttraditionen, ser läsarten mix eågsåqjaemi ut att vara ursprung- lig. Ur den kan de övriga härledas, om man tänker sig att negationen av misstag har fallit bort och att det då obegripliga sågsöäaemt har »förbättrats» till uaraxmjaema. Tanken och uttrycket mix söglaxeaöm i apokalyptisk kontext kan beläggas i Upp 16:20; 20:11; jfr 21:1. Även eljest finns beröringspunkter i fråga om terminologi mellan 2 Petr 3:8— 13 och de avslutande kapitlen i Upp. Alt torde böra väljas vid en ny- översättning. En textln'itisk not blir givetvis erforderlig.
[ Joh 5:18 den som har blivit född av Gud, Han som har fötts av Gud bevarar han tager sig till vara honom 1917 (mest åar—vrår eller aörév): & och hela den bysantinska texttraditio- nen, några övers och kyrkofäder. Alt (mgei aui'röv): Ne, GNT (C), NEB (utan not), BJ er (utan not) med ett antal minuskelhdskr, ett antal gam- mallatinska hdskr, den latinska Vulgata, den bohairiska och en syrisk övers samt ett par kyrkofäder. För alt talar, trots det svagare textunder— laget, att sammanhanget kontrasterar den av Gud Födde ( = Jesus) med den Oude. En analog kontrast återkommer i v 19. Den av 1917 valda läsarten utgör en för fornkyrkans undervisning karakteristisk mo- raliserande omtolkning. Alt bör föredras. Någon textkritisk not torde ej
erfordras.
Jak 2:23 men däremot säger till den fattige: men till den fattige säger: Stå eller Stå du där, eller Sätt dig därnere sätt dig där vid min fotapall vid min fotapall 1917 (at gröda åxei 17" udåou [ööe]): Ne, BJer med bl. a. p74 och 8 samt den bysantinska texten. Alt (at) 01:79; :? xåöov åxei): GNT (C), NEB med bl. &. B. Texten är i oreda, därför är den kortaste läsarten mest sannolik och därtill innehållsligt bäst.
Upp 13:l på sina huvuden hädiska namn på sina huvuden ett hädiskt namn
1917 (åvöpa'toz): Ne, NEB, BJer med bl. &. A. Alt (övoluoc): GNT (C) med bl. a. p”, 1! och de koptiska övers.
Upp l3:6 till att häda hans tabernakel till att häda hans tabernakel i himmelen och dem som bo i himmelen 1917 (nazi ror); år rg") oögavq') anmoövmg) med Ne (utan xau'), GNT(C, utan md), BJ er med alla vittnen utom ett (xml saknas dock för det mesta och är säkerligen sekundärt). Alt (év rg?) oågowåj): NEB med p”. Oredan bland varianterna kan tyda på att den kortare läsarten är ursprunglig. En not är befogad, vilken läsart som än väljes.
Upp 13:10 den som för andra bort i fången- den som skall bli fånge, han skall skap, han skall själv bliva bortförd föras bort till fångenskap; den i fångenskap; den som dräper som skall bli dräpt med svärd, han andra med svärd, han skall själv skall dräpas med svärd bliva dräpt med svärd Texten är här förvirrad, med en mångfald från varandra mer eller mindre avvikande varianter. De kan delas upp på två tankegångar. 1917 med Ne och NEB: en vedergällning med lika för lika. Alt, som väljes av
Upp 14:13
GNT (C) och BJer: en förutbestämdhet till dom. Alt finns i codex A: 8? 'n; sig aixualwalav, sig aixuadwo'low dndyet' ei' ng év ,uocxalgy ånomavöä— vou, aötdv år paxafgy ånoxtawö'iivai. Denna utsaga visar sig vara ett ci- tat (i något fri form) av Jes 15:2; 43:11. Alt är med säkerhet ursprung- ligt och har förvanskats till de bakom 1917 liggande läsarterna genom fornkyrklig moralism: man har ersatt den svårbegripliga predestinatione— tanken med en enklare vedergällningslära. Alt bör väljas. Frågan om en not kan övervägas.
Saliga äro de döda som dö i 1. Saliga de döda som dör i Herren. Herren härefter. Ja, säger Anden, Härefter, säger Anden, skall de de skola få, vila sig från sitt arbete få vila sig från sitt arbete 2. Saliga de som dör i Herren. Härefter _- ja, säger Anden — må de få vila sig från sitt arbete. 1917 (med vad): Ne, GNT (B) med bl. a. en korrektor i & och A. Alt 1 (utan vad): NEB med p”, den ursprungliga läsningen itt och den bohai- riska övers. Alt 2 (text som 1917 men annan interpunktion): BJ er. Tex- ten är osäker. Frågan om en not bör övervägas.
du folkens konung du evigheternas konung 1917 (rån! åövöv): Ne, GNT(C), BJer med en korrektor i R, A m. fl. Alt (nin: aizbvwv; jfr 1 Tim 1:17): NEB med bl. a. p", den ursprungliga läs- ningen i R och ett flertal övers. Alt och frågan om en not bör övervägas.
vem skulle icke frukta dig, vem skulle icke, Herre, frukta och Herre, och prisa ditt namn prisa ditt namn 1917 (med ae) med flertalet hdskr, måhända en friare översättning för den svenska ordalydelsens skull. Alt (utan ae): Ne, GNT(C), NEB, BJer med bl. a. A och en del av övers. Alt bör väljas.
Nya landvinningar inom nytestamentlig filologi och exegetik
Av Harald Riesenfeld
Arbetsområden och hjälpmedel
Under den tid som har gått sedan 1917 års översättning av Nya testamentet blev till, har den exegetiska forskningen inte stått stilla. Måhända kunde lSOO-talets se- nare hälft och de första två eller tre årtiondena av detta århundrade redovisa större landvinningar på det nytestamentliga området. Men fram till vår egen tid har ett intensivt arbete pågått och pågår alltjämt för att göra forskningsresultaten tillgäng- liga och för att skapa olika och alltmer differentierade hjälpmedel, som nu står i den fortsatta forskningens tjänst.
Det kan därför konstateras att betydligt större vetenskapliga resurser nu kan disponeras än vad som var fallet när 1917 års översättning av Nya testamentet fär- digställdes.
Närmast aktualiseras här lexikografien och studiet av den bibliska terminologien. Ett standardverk på detta område är det av Walter Bauer utgivna Griechisch-deut- sches Wörterbuch zu den Schriften des neuen Testaments und der iibrigen urchrist- lichen Literatur. Från 1928 till 1958 utkom detta verk i fem undan för undan utvid- gade och förbättrade upplagor. I en något reviderad utgåva har Bauers Lexikon publicerats på engelska av W. F. Arndt och F. W. Gingrich under titeln A Greek- English Lexicon of the New Testament and other early Christian Literature (1957). (Det hör till oförrätterna i vetenskapshistorien att Bauers namn sköts åt sidan av de nya utgivarna.) Den lärde tyske exegetens verk är en fyndgruva av imponerande rikedom i fråga om de nytestamentliga ordens förekomst och betydelse i den profan- grekiska litteraturen från klassisk och inte minst hellenistisk tid.
En något ensidig koncentration på ordförrådets bakgrund inom det grekiska språk- området kännetecknar Bauers lexikon. Detta är ett arv från en period i ny- testamentlig forskning som sträckte sig några årtionden in på detta århundrade. Då såg man urkristendomen som en företrädesvis hellenistisk religionsbildning, och likaså lät man undersökningen av det nytestamentliga språket främst bestå i jäm- förelser med grekisk litteratur och det som eljest finns bevarat av grekiskt språk i hellenistisk tid och under senantiken. Upptäckten och den vetenskapliga exploate- ringen — med höjdpunkt kring sekelskiftet — av de rika skatterna av egyptiska papyrushandskrifter ledde under någon tid till den uppfattningen att Nya testa— mentet skulle vara skrivet på ett grekiskt vulgärspråk som hade sin närmaste och huvudsakliga motsvarighet i okända tillfällighetsskribenters alster bland de upphit-
tade papyrerna. Intressets inriktning på papyrologien gav upphov till ett hjälpmedel som trots ändrad grundsyn ännu har sitt värde: J. H. Moulton & G. Milligan, The Vocabulary of the Greek Testament illustrated from the papyri and other non- literary sources (1914—29).
Tiden efter den första världskriget medförde en nybesinning på det faktum att Nya testamentet, ehuru skrivet på grekiska, är framvuxet ur en religiös rörelse som hade sina väsentliga rötter i Gamla testamentet och i den judendom som utgjorde miljön för Jesu och hans lärjungars liv och verksamhet. Bland de forskare som i mera väsentlig grad bidragit till att klarlägga de nytestamentliga skrifternas förank- ring i judendomens tanke- och uttrycksformer förtjänar att nämnas professor Hugo Odeberg i Lund. Formerna för skriftstudium och traditionsgång i judendomen har på ett för den nytestamentliga forskningen relevant sätt analyserats av dennes efterträdare professor Birger Gerhardsson.
Den nytestamentliga begreppsarsenalen har således en dubbel bakgrund, dels i det grekiska kulturområdet, där de grekiska orden har präglats, dels i judendomen, där de föreställnings- och uttrycksformer har blivit till som kristendomen övertog såsom en självklar tillgång. Medvetandet om denna tvåfaldiga bakgrund kommer klart till uttryck i ett mäktigt uppslagsverk, vars första del förelåg 1928 och som nu börjar närma sig sin fullbordan. Det är Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, varav hittills sju digra band har utgivits. I detta verk har sammanställts monografier över alla ord som på något vis bidrar till det religiösa sakinnehållet i de nytestamentliga skrifterna. Varje sådan monografi behandlar ifrågavarande ords förekomst och betydelser inom det grekiska språkområdet, i Gamla testamentet och i den därpå följande judendomen, innan det nytestamentliga stoffet tas upp till be- handling. Artiklarna om mera centrala begrepp är var för sig av ett omfång som motsvarar en hel bok. Det i detta verk samlade materialet underlättar bedömningen av den nytestamentliga terminologiens innebörd på ett sätt vartill det tidigare inte fanns något motstycke.
Inom olika språkområden har under de senaste årtiondena vuxit upp en flora av bibelteologiska ordböcker. Ingen av dessa när ens tillnärmelsevis upp mot det stora tyska verket, men anspråken där har inte heller ställts så högt.
Detaljerade tabeller över det nytestamentliga ordförrådets fördelning på de olika skrifterna inom Nya testamentet föreligger i R. Morgenthaler, Statistik des neutesta- mentlichen Wortschatzes (1958).
I övrigt har exegeten numera tillgång, på det grekiska språkets område, till H. G. Liddell—R. Scott—H. S. Jones, A Greek-English Lexicon, 2:a uppl. (1925—40) med A Supplement, utg. av E. A. Barker (1968) och till ett stort och ständigt växande antal speciallexika (dessa finns registrerade i H. 0. B. Riesenfeld, Repertorium lexico- graphicum graecum, 1953, ny upplaga under utgivning). De icke-litterära papyrus- texternas ordförråd redovisas i F. Preisigke, Wörterbuch der griechischen Papyrus- urkunden, bd 1—3 (1925—31), bd 4:1—, utg. av E. Kiessling (1944—).
Mindre omfattande är de samlade och sammanfattande arbetena inom grammati- ken. Den 12:e upplagan (1965) av F. Blass — A. Debrunner, Grammatik des neutesta- mentlichen Griechisch (en engelsk utgåva, 1961, har ombesörjts av R. F. Funk) har supplerats med ett tilläggshäfte, författat av professor David Tabachovitz (1965). Nära 60 år skiljer utgivningen av första och tredje bandet av J. H. Moulton, A Gram-
mar of New Testament Greek: bd 1: Prolegomena (1906), bd 2: Accidence and Word Formation, av W. F. Howard (1929), bd 3: Syntax, av N. Turner (1963). Ett nyttigt, av en förfaren filolog utgivet, kompendium föreligger i M. Zerwick, Analysis philo- logica Novi Testamenti (1953). På profangrecitetens område kan noteras ett magist- ralt arbete, S. Mayser, Grammatik der griechischen Papyri aus der Ptolemäerzeit, bd 1:1—3, 2:a uppl. (1935-38), bd 2:1—3 (1926—34).
Föremål för många studier har varit den semitiska bakgrunden till de nytestament- liga skrifterna och dess betydelse för skrifternas ordförråd, syntax och allmänna ut- trycksformer. Här må blott nämnas några nyare arbeten som följer upp traditionerna på detta fält: M. Black, An Aramaie Approach to the Gospels and Acts (1946, 3:e uppl. 1967); D. Daube, The New Testament and Rabbinic Judaism (1956); K. Beyer, Semitische Syntax im Neuen Testament, Band I; Satzlehre, Teil 1 (1962, 2:a uppl. 1968).
Det nytestamentliga språket i dess stilistiska aspekter rymmer problem som un- der tiden efter tillkomsten av 1917 års bibelöversättning har preciserats skarpare och bearbetats grundligare. Kring sekelskiftet stod bibelvetenskapen under intryc- ket av de icke-litterära papyrustexternas upptäckt och utgivning. Vid en jämförelse med å ena sidan den grekiska litteraturen, å andra sidan papyrustexterna framträd- de, som ovan sagts, åtskilliga likheter med de sistnämnda hos de nytestamentliga skrifterna. Detta hade till följd att man karakteriserade Nya testamentets språk som folkspråk eller rentav vulgärspråk. En talesman för denna uppfattning var den tyske exegeten Adolf Deissmann. Hos denne och hos hans samtida märks en påver- kan från den 1800-talsromantiska tanken att det folkliga av naturen tillika skulle vara det äkta även på det religiösa området. Här har en omvärdering ägt rum, och det nytestamentliga språket ses nu närmast i relation till den grekiska fackprosa i hellenistisk tid som tidigare inte hade tillräckligt blivit uppmärksammad.
Inom ramen för detta betänkande har Nya testamentets stil behandlats av leda- moten Wifstrand. Väsentliga bidrag till vår kännedom om det nytestamentliga språ- ket har i vårt land givits av lektor Herman Ljungvik, Studien zur Sprache der apo- kryphen Apostelgeschichten (Diss. Uppsala 1926), dens, Beiträge zur Syntax der spätgriechischen Volkssprache (1932), av professor D. Tabachovitz, Die Septuaginta und das Neue Testament (1956) och av fil. dr Lars Rydbeck, Fachprosa, vermeint- liche Volkssprache und Neues Testament (Diss. Uppsala 1967).
I internationell samverkan arbetas sedan mellankrigstiden på ett forskningspro- jekt, Corpus hellenisticum Novi Testamenti. Inom dess ram samlas ur grekiska för- fattares skrifter språkliga och sakliga paralleller till nytestamentliga ställen. Om- fattande delar av det då sammanbragta materialet var under det andra världskriget deponerade i Uppsala. Ett fristående bidrag till detta verk, varav ännu mycket litet föreligger i tryck, utgavs där som akademisk avhandling: Helge Almqvist, Plutarch und das Neue Testament (1946).
En i viss mån ny företeelse har trätt i dagen med hermeneutiken, det systematiska studiet av de bibliska skrifternas uttrycksformer och av möjligheterna att överföra dem till senare tiders tanke- och uttrycksformer. Skrifttolkningens metoder blir i allt större utsträckning föremål för undersökningar. Tolkningen visar sig vara beroende av förutsättningar som ligger dels i de skrifter som skall tolkas, dels hos de hjälp- medel som står till förfogande för den som skall tolka, dels slutligen hos den tolkande
själv och de referensramar han är bestämd av. Hermeneutiken sammanfaller inte så litet med semantiken, en i livlig utveckling stadd språkvetenskaplig disciplin. Andra dess frågeställningar faller inom religionsfilosofien respektive religionspsykologien. Aktuella hermeneutiska ämnen och problem finns behandlade i följande arbeten: I. T. Ramsey, Religious Language (1957); J. Barr, The Semantics of Biblical Language (1961); K. Frör, Biblische Hermeneutik (1964); E. A. Nida, Toward a Science of Translation (1964).
Kännedom om idéer, strukturer och realia i Jesu och urkristendomens miljö har vidgats och konsoliderats. Religionshistoria, filosofihistoria och politisk historia är föremål för ständigt fortgående forskningsarbete, och resultaten har sammanförts i innehållsrika uppslagsverk. Där finns redovisade relevanta landvinningar som har gjorts även inom vetenskaper sådana som topografi, arkeologi, konsthistoria, numis- matik. Följande hjälpmedel kan här lämpligen nämnas: B. Reicke — L. Rost, Bib- lisch-Historisches Handwörterbuch, bd 1—3 (1962—66); J. Jeremias, Jerusalem zur Zeit Jesu, 2:a uppl. (1958), vidare A. Pauly — G. Wissowa — W. Kroll, Real-Encyclo- pädie der classischen Altertumswissenschaft (1893—), ett imponerande, ännu inte helt avslutat, verk med överväldigande mängder av material. Därjämte må anföras Svenskt bibliskt uppslagsverk, bd 1—2, 2:a uppl. (1962—63).
Av väsentlig betydelse för tolkningen av Nya testamentet är de skrifter som fram- gått ur Jesu och urkyrkans omgivning. Gamla testamentets apokryfer och pseudepi- grafer har under mer än ett halvt århundrade inte varit föremål för komprehensiv bearbetning. Ett ännu långt ifrån genomarbetat nytillskott utgör Qumran-texterna, skriftrullarna som efterlämnats av en judisk sekt i nytestamentlig tid. Dessa skrift- rullar som varit gömda i grottor väster om Döda havet, har framkommit under de senaste 20 åren och under denna tid publicerats, översatts, kommenterats och för- setts med ordregister. Utgivnings- och översättningsarbete har ägt rum på den om- fattande rabbinska litteraturens område, som med avseende på sin kodifiering vis- serligen sträcker sig århundraden ned i vår tideräkning men som i sina äldre tradi- tionsdelar går tillbaka till den nytestamentliga tiden. Stora delar av ifrågavarande stoff har gjorts lättillgängliga för den som arbetar med Nya testamentet i följande verk: H. L. Strack — P. Billerbeek, Kommentar zum Neuen Testament aus Talmud und Midrasch, bd 1—4 (1922—28) och bd 5—6 (1956—61).
Av visst värde för tolkningen av Nya testamentet är den tidigare fornkyrkliga lit- teraturen och de s. k. nytestamentliga apokryferna. Av nyare publikationer på detta vida fält förtjänar att framhävas utgivningen av de gnostiska apokryfa evangelier som kommit i dagen med de mångomtalade gnostiska handskrifterna från Nag- Hammadi i Egypten. Sålunda kastar Tomasevangeliet ytterligare ljus över vissa bland J esus-orclen i våra evangelier. Apokryferna har eljest varit föremål för en kri- tisk nyutgåva i tysk översättning: E. Hennecke — W. Schneemelcher, Neutestament- liche Apokryphen, 3:e uppl., bd 1—2 (1959—64).
Större delen av det material och de insikter som utgör förutsättningar för tolk- ningen av Nya testamentet finns samlad och redovisad i kommentarerna till de ny- testamentliga skrifterna. Svårigheten för den som skall tillgodogöra sig kommenta- rernas hjälp ligger däri att dessas antal är mycket stort och ständigt växer. Enbart kommentarstudiet utvecklas därför till en alltmer mödosam syssla
Det kraftigt ökande tillflödet av vetenskapliga monografier och tidskriftsartiklar
blir allt svårare att överblicka och utnyttja. En oumbärlig hjälp för forskningen är därför de bibliografier som kontinuerligt redovisar den exegetiska litteraturen: Elen- chus bibliographicus biblicus, utg. av P. Nober (1920—), bilaga till den av det påv- liga bibelinstitutet utgivna tidskriften Biblica; Internationale Zeitschriftenschau fiir Bibelwissenschaft und Grenzgebiete (1951 /52—); New Testament Abstracts (l955—). Stor nytta har exegeten även bl. a. av L'Année philologique, utg. av Juliette Ernst (1928—).
Slutligen bör noteras att här i landet vissa bidrag av filologisk art har lämnats med tanke på en ny svensk översättning av Nya testamentet. Sålunda finns en rad av lexikografiska och grammatiska noter samlade i två sammanställningar och ett tillägg ingående i I. Heikel — A. Fridrichsen, Grekisk-svensk ordbok till Nya testa- mentet och de apostoliska fäderna (1934). Åtskilliga av de där framställda tolknings- förslagen diskuterades, kritiskt eller med instämmande, av professor Joh. Lindblom i artikeln »Till frågan om 1917 års bibelöversättning» i Svensk exegetisk årsbok 2 (1937), med ett tillägg av fil. dr Bror Olsson. Under senare år har värdefulla iakt- tagelser publicerats av lektor Herman Ljungvik i tre artiklar med titeln »Översätt- ningsförslag och språkliga förklaringar till skilda ställen i Nya testamentet», tryckta i Svensk exegetisk årsbok 30 (1965), 32 (1967) och 33 (1968).
Några exempel på nytolkningar
Vad för slags landvinningar i fråga om förbättrad översättning som de gångna år- tiondenas forskning har inneburit, skall här illustreras med några exempel.
Matth 4:17 gören bättring omvänd er Det grekiska verbet ,ueraverv (subst. undvara) betecknar ett omtänkande, genomföran- det av en sinnesändring av radikal och total art. Begreppets användning i evangelierna kan inte förstås, om hänsyn ej tas till dess användning inte så mycket i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, som fastmer i den intertestamen- tala litteraturen (de judiska skrifter från hellenistisk tid som brukas benämnas Gamla testamentets apokryfer och pseudepigrafer) samt i J osefos och Filons skrifter. I dessa, som till största delen är bevarade i grekisk språkform, användes naavosiv, jämsides med Emo-rgétpew, för att återge det hebreiska verbet shub 'vända om'. På. det viset har ”stavat—:ir s. a. s. laddats med associationer till en i profeternas förkunnelse central bild: folkets resp. den enskildes liv framställs som vandringen på en väg. Ett liv i självhävdelse och bristande lydnad mot Gud blir då en väg som för bort från Gud, en nybesinning på tron och lydnaden ett omvändande. Det konkreta underlaget till denna bild utgöres dels av berättelserna om Israels vandring genom öknen, med Gud som ledare, dels av vallfärderna till Jerusalems tempel i samband med årets högtider. Profetemas förkun- nelse av omvändelsens etiska innebörd måste ses mot bakgrunden av ett förytligande av de till tempelkulten hörande botriterna. Omvändelsen som en nyorientering av livs- inriktningen och gudsförhållandet utgör temat på exempelvis följande ställen: Hos 5:41; l4z2; Mik 4:2; Jer 26:3, 36:3; Hes 18:21, 23, 27; Ps 51:15. Det exegetiska studiet under det gångna halvseklet har sålunda lyckats påvisa att redan den grekisktalande judendo- men i hellenistisk tid har använt verbet ”Hawaii: i medveten relation till den gammal- testamentliga omvändelse-bilden.
Det faktum att termerna peravoeiv och ,us'rävma förekommer oftare i evangelierna än i den nytestamentliga brevlitteraturen ger en anvisning om att de uppfattades mera som bild än som teologiskt begrepp. Därför är översättningen omvända sig, omvändelse bättre på sin plats än det mera abstrakta »sinnesändring».
De från Gamla testamentet övertagna associationer som bilden »omvändelse» förmed- lar, står i nära relation till det likaledes genom gammaltestamentligt associationsinnehåll bestämda bildbegreppet »Guds rike».
Parallellställe till Matth 4:17 är det av kommittén översatta Mark 1:15.
Matth 5:9 saliga äro de fridsamma saliga de som främjar frid
Det grekiska adjektivet sigmonorög återgavs i 1883 års normalupplaga med fridstiftande. I en del nyare översättningar till andra språk än svenska ävensom i åtskilliga kommen- tarer tolkas ifrågavarande ord på liknande sätt. Emellertid är det inte givet att bestånds- delen -nomg har den intensiva innebörd som ligger i sammansättningsledet »-stiftande».
Professor Johannes Lindblom skriver i ett brev daterat den 23.2.1966: »För tolkningen av elgmonmo'g utgår jag från verbkonstruktionen storfilm: nama: (Prov 10, 10 signvonowi). Jag ser i den ett exempel på den grekiska vanliga sammanställningen av nocsiv resp. nom-Zadar med ett nom. abstr. i betydelsen »öva», »utöva», »praktisera» o. dyl. Ur LXX och NT har jag såsom exempel antecknat följande objekt: åmazomivq, 51605, ångoaövn, xenm'o'mg, önsgmpavla, åvoiu'a, åhjöeza, ngövom, nlo'ng. Med sigrjvn som objekt står verbet t. ex. Tob 7:12 (Sim); Jes 27:5; 45:7; Jer 40:6 (LXX); 1 Mack 14:11; 2 Mack 1:14; 3 Mack 2:20. I NT må speciellt uppmärksammas Jak 3:18; roi; noioöaw elgqjvnv betyder väl här enligt sammanhanget de som hålla frid (1917), icke de som stifta frid. På alla de anförda ställena betyder frasen ifråga »öva frid», »praktisera frid» e. dyl. Verbet har förlorat nå- got av sin konkreta innebörd och har fått en mera allmän betydelse. I Ef 2:15 och Kol 1:20 (sigmanonjaag) kan man naturligtvis tänka sig en konkretare tolkning (event. »stifta fred»). För en allmännare tolkning i Matth 5 talar sammanhanget, där man väntar sig en generellare karakterisering. Det är väl snarare fråga om människor som »öva», »prak- tisera frid» än om människor som »stifta frid mellan två oense parter». Det är svårt att finna det rätta svenska uttrycket. Kanske: de fridaälakande, något mitt emellan »frid— samma» och »fridstiftande». Till tanken jfr Mark 9:50; Rom 12:18; 14:19; 2 Kor 13:11; 1 Thess 5:13; Hebr 12:14; 1 Petr 3:11.»
Prof. Lindbloms argumentering är övertygande. Översättningen »de som stiftar frid» framkallar ett intryck av mänsklig aktivitet som är främmande för saligprisningarnas sammanhang.
Luk 2:14 bland människor, till vilka han bland människorna som har hans har behag välbehag
Här har vi ett av de ställen i Nya testamentet, till vilkas tolkning Qumrantexterna på ett avgörande sätt har bidragit. Den judiska sektens medlemmar hade en rad av själv- beteckningar, sådana som »rättfärdighetens söner (= barn)», »helighetens människor» eller »förbundets människor». I sektens tackpsalmer förekommer på två ställen beteck- ningen »välbehagets söner (= barn)», även där som beteckning på dem som tillhörde sekten. Det innebär att termen hade en exklusiv innebörd. Endast de som hade absolve- rat den fleråriga prövotiden och vunnit inträde i sekten räknades till dem som ansågs vara föremål för Guds välbehag och nåd. Mot denna exklusiva uppfattning av gudsför- hållandet kontrasterar skildringen i Luk 2: Guds välbehag proklameras från skyn ( = of- fentligt) inför herdama på marken (som inte tillhörde någon sekt eller hade bestått några prov). Med Jesu födelse manifesterar Gud den nåd som söker människorna och som inte kräver något utöver det att människoma är villiga att höra och se vad Gud gör. Luk 16:8 och husbonden prisade den orätt- och Herren lovordade den orätt- rådige förvaltaren, för det att han rådige förvaltaren . .. hade handlat klokt
Åtskilligt talar för att Lukas här låter ordet & xégiog (som i 1917 återgivits med husbonden) syfta på Jesus, alltså Herren. I Luk 18:6 har vi nämligen ett liknande fall, där det är odiskutabelt att Lukas låter Jesus formulera poängen i en liknelse. Dock hariLuk 16:8 så gott som samtliga översättare och kommentatorer tvekat att låta Jesus lovorda en
bedragare. Liknelsens poäng är emellertid att förvaltaren »lovordas» (=framställs som ett efterföljansvärt exempel) blott i ett enda avseende, nämligen att han i en förtvivlad situation förstod att göra det som kunde rädda honom.
Luk 21:13 så skolen I få tillfälle att frambära det skall leda till ett vittnesbörd vittnesbörd för er
En undersökning såväl av begreppet pag'nigiov i den judiska miljön som av de synoptiska parallellerna till Luk 21:13 visar att det här är bilden av den yttersta domen som ligger till grund för tankegången och formuleringarna. Lärjungarnas fasthållande vid sin tro och deras mod att under förföljelser bekänna denna tro blir ett vittnesbörd inför Guds domstol till förmån för lärjungarna och mot deras förföljare. Se därom L. Hartman, Testimonium linguae (Uppsala 1963), s. 57—75.
Rom 8:26 Anden själv manar gott för oss Anden själv lägger fram vår sak
Föreställningen om människors förespråkare inför Gud och hans himmelska domstol spe- lar en stor roll i Gamla testamentet, se t. ex. 1 Mos 18:23 ff.; J er 14:7ff . Som förespråkare framför andra betraktas Mose, se 2 Mos 32:11 ff.; 4 Mos 14:13ff. I senare tid anses överste- prästen fylla denna funktion, Vish 18:2lf.
I Nya testamentet träder Jesus in i förespråkarens roll: Matth 10:32f. Han framställes även som både överstepräst och förespråkare, Hebr 7:15ff. Termen nagäxlnzag i J ohan- nesevangeliet har av 1917 översatts med hjälpare, t. ex. Joh 14:25f.; 16:7ff. Här möter tanken att Anden är lärjungarnas advokat i deras uppgörelse med Världen. I Rom 8:26 är Anden, i 8:34 Kristus förespråkare inför Gud. Hela detta komplex av urkristna före- ställningar och deras bakgrund i judendomen har klarlagts i en omfattande undersökning av sedermera domprosten Nils Johansson, Parakletoi (1940).
Fil 2:17 men om än mitt blod bliver Om än mitt liv skulle utgjutas utgjutet såsom ett drickoffer, över det offer av er tro som jag när jag förrättar min tempeltjänst frambär, .. . och därvid frambär offret av eder tro
Fil 2:30 han satte sitt liv på spel för att han satte sitt liv på spel för att giva mig ersättning för den tjänst fullgöra vad som fattades i ert som jag måste sakna från eder offer till mig personligen
Paulus använder, för att beskriva sin tjänst som apostel och sina församlingars kristna liv, bilder hämtade från offerkulten. Dessa bilder är så allmänt hållna att de passar på både judisk och hellenistisk gudstjänst. 'Drickoffef syftar på de libationer, där vin häll- des eller stänktes ovanpå andra offergåvor. Paulus brukar här bildeni överförd bemärkelse. Han är medveten om att han måhända med satsandet av sitt liv måste visa allvaret i sitt arbete som apostel. Då kan hans död ( = hans blod) liknas vid en libation gjuten ovanpå offergåvan, vilken här bildligt säges bestå av adressaternas tro. Offerterminologi i över- förd, spiritualiserad betydelse förekommer även i Fil 3:3, 4:18.
I det följande ges ytterligare ett urval av ställen, på vilka ökade insikter i ordens be- tydelse, i syntax och stilistik möjliggör en bättre preciserad tolkning. Med namnet Ljung- Vik hänvisas till lektor Herman Ljungviks ovan s. 250 angivna bidrag till interpretationen av nytestamentliga ställen.
Matth 3:11 jag är icke ens värdig att bära jag är inte ens värdig att taga av hans skor honom skorna
Verbet Baa-ratar) har visat sig äga betydelsen ”avlägsna, ta av” i sådan grekisk litteratur som stilistiskt sett är närmast jämförbar med Nya testamentet. Om denna betydelse,
som finns angiven redan i Bauers lexikon, se utredningen hos L. Rydbeck, Fachprosa, vermeintliche Volkssprache und Neues Testament (1967), s. 154—164.
Matth 6:11 vårt dagliga bröd giv oss i dag vårt bröd för i morgon giv oss i dag
Det grekiska ordet åmotiaiog hör till de mest svårtolkade i Nya testamentet. Detta där- för att det, på en svårläst papyrustext när, förekommer endast här och på parallellstäl- lena Luk 11:3 och Didache 8:2. Det kan teoretiskt härledas från ettdera av verben Ensta/ai ”vara förbanden” och émévai ”följa”. De vanligaste tolkningarna har varit: (bröd) för de.- gen, för uppehället, för morgondagen. I papyrustexten är betydelsen 'dagsranson' en tänkbar möjlighet.
Vidgad kännedom om språket i targumerna (de i nytestamentlig tid brukade ara- meiska tolkningarna av Gamla testamentet) har gjort det möjligt att återöversätta ifråga- varande bön i Fader vår och med viss sanolikhet komma nära den ursprungliga lydelsen. Denna har då haft den innebörden: »Giv oss vårt bröd i dag och i morgon» ( =dag för dag); i så fall har det arameiska uttrycket för »i morgon» sedermera vid överförandet till grekiska tolkats med émoåcnog. I den form som bönen har fått i våra nytestamentliga texter blir innebörden: »Vårt bröd för i morgon giv oss i dag » ( »var dag » hos Lukas). Det betyder att den som har mat för den påföljande dagen kan lägga sig lugnt. Se härom M. Black, An Aramaic Approach to the Gospels and Acts, 3:e uppl. (1967 ), s. 203—207. Denna förklaring har den fördelen att kunna presentera en arameisk motsvarighet till det grekiska åmoåcnog. Den hävdvunna svenska översättningen torde dock inte behöva ändras.
Matth 9:8 när folket såg detta, blevo de när folkhopen såg detta, greps de häpna och prisade Gud av fruktan och prisade Gud
De synoptiska evangelierna anger icke sällan fruktan som det slags reaktion inför Jesu undergärningar som även rymmer en god del otro. Därför bör (papa—Zadar återges ordagrant.
Mark 4:15 och att säden såddes vid vägen, och marken längs vägen där ordet det är sagt om dem, i vilka ordet sås, är de människor hos vilka väl bliver sått, men när de hava ordet blir sått men som knappt hört det, kommer strax Satan och har hört det, förrän Satan kommer tager bort det och tar bort det ord som var sätt i dem.
Den alternativa översättningen (eller snarare tolkningen) har gjorts av Ljungvik, som också träffande återger fortsättningen av liknelseförklaringen i dess karakteristiska stil.
Mark 8:24 Jag kan urskilja människor; jag ja, jag ser människorna gå omkring ser dem gå omkring, men de likna och se ut som träd träd
1917 har inte träffat den naiva stilen. Den alternativa översättningen har gjorts i nära anslutning till Ljungvik.
Luk 16:22 den fattige dog och blev förd av . .. till hedersplatsen intill änglarna till Abrahams sköte Abraham
Uttrycket sig röv xöÄnov betecknar hedersplatsen omedelbart intill och framför värden vid en måltid, där man låg till bords. Se också v. 23 och jfr Joh 1:18, 13:23.
Luk 18:13 men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon . . . och vågade inte ens . . . upp mot himmelen
Verbet délew med negation tycks närmast motsvara ”inte våga”, så också Mark 6:26; Joh 7:l.
Luk 22:37 b det som är förutsagt om mig, mitt liv när sitt mål det går nu i fullbordan
Orden Tå negi éyoö tåla; 5st är dubbeltydiga: »min livsgärning är slut» resp. »rnin livsgärning får sin fullbordan». Se därom Heikel—Fridrichsens ordbok och W. Grund- mann, Das Evangelium nach Lukas (1961), s. 409. Joh 14:30 ty i mig finnes intet som hör ty över mig har han ingen makt honom till
I uttrycket Ev å/wi mix åxEL oååév har verbet betydelsen ”förmå”. Så i nyare översätt- ningar och kommentarer. Se även Ljungvik. Apg 8:40 Filippus blev efteråt sedd i Asdod Filippos befanns vara i Asdod
Verbet ezigc'axeadat kan ha en mera överförd betydelse. Se härom Ljungvik. Apg 15:29 om I noga tagen eder till vara för om ni aktar er för detta, handlar detta, så skall det gå eder väl ni riktigt
Så tolkas sö nngs-re av nyare lexika, kommentarer och översättningar. Rom l:4 bevisad vara Guds Son insatt till att vara Guds son
Verbet ågiCew utgör här ett led i en intronisationsterminologi. Rom 1:9 huru oavlåtligt jag tänker på eder och i mina böner alltid beder
Uttrycket ,uveiav nalefdÖuL har betydelsen 'påminna' såväl som ”minnas”. Så även Ef 1:16; Fil 1:3; 1 Thess 1:2; Filem 4. Man kan därför tveka mellan översättningarna 'nämna” och ”tänka på'. 1 Kor 13:12 nu se vi ju på ett dunkelt sätt nu ser vi blott en dunkel spegelbild såsom i en spegel
Orden år” åao'nrgov är huvudbestämningen till Blénopsv. Det konkreta uttrycket kan här lämpligen återges med ett abstrakt (Ljungvik). 2 Kor 2:17 vi förfalska ju icke av vinnings- vi driver inte handel med Guds lystnad Guds ord ord
Verbet är uannÄsöew. 2 Kor 11:33 och jag måste i en korg släppas och genom en öppning firades ned genom en öppning på muren jag i en korg ned utmed muren
Prepositionen öm med gen. i samma betydelse även Apg 9:25. Se härom Ljungvik.
Gal 3:19f. Den (dvs. lagen) utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares (dvs. Mose) hand. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Medlaren (dvs. Mose) är medlare Men Gud är en. inte för endast en. Men Gud är en.
Ett av de tidigare helt dunkla ställena i Nya testamentet. 1917 uppfattade, som man vanligen gjorde, satsen »Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda» såsom syftande på att medling förutsätter två parter. Då blir utsagan »Men Gud är en» meningslös i sammanhanget. Kommentarerna vittnar om sina författares villrådighet.
I stället är det så att Paulus här laborerar med tanken att fullkomligheten hör ihop med antalet. För att kunna fälla ett nedsättande omdöme om den gammaltestamentliga lagen, tar han upp den judiska föreställningen att den av Mose på Sinai mottagna lagen hade sitt upphov inte direkt hos Gud utan hos änglarna. Med hjälp av denna föreställ- ning kan han nu argumentera att den judiska lagen inte kan vara fullkomlig, eftersom dess tillskyndare änglarna är mänga. Alltså: Mose förmedlade vad som kom från äng- larna; därför var den av honom förmedlade lagen ofullkomlig. Kristus förmedlar vad som kommer från Gud som är en enda; därför är den nya lagen ( = evangelium) fullkomlig.
Vad syntaxen beträffar, så har man förbisett att här föreligger en ellips. Predikats- fyllnaden mäste supplerats ur subjektet. Se även Ljungvik.
1 Thess 4:14 lika visst skall ock Gud genom lika visst skall också Gud låta de Jesus föra dem som äro i Jesus avsomnade bli levande avsomnade fram jämte honom med honom
Så. i nyare översättningar och kommentarer. Se även Ljungvik. 2 Tim 2:2 vad du har hört av mig och fått vad du har hört av mig inför betygat av många vittnen mänga vittnen I de fyra sistnämnda exemplen visar sig frukterna av en bättre förståelse av prepositionen öLa' i dess olika funktioner. Se även Ljungvik. Hebr 5:7 han blev bönhörd och tagen ur han blev bönhörd för sin sin ångest ödmjukhets skull
Prepositionen åno' kan fungera kausalt; med insikten härom löser sig svårigheten. 1 Petr 2:2 kommen till honom, den levande stenen, . .. och låten eder själva . . . så blir ni själva som levande som levande stenar uppbyggas stenar uppbyggda
Verbet oixoåolueiaös kan också. uppfattas som indikativ. Se härom E. G. Selwyn, The First Epistle of St Peter (1946), s. 159.
Joh 1:24 och männen voro utsända från de utsända var fariseer fariséerna
Prepositionen éx står här partitivt.
1 Joh 2:1 sä hava vi en förespråkare hos så. har vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är Fadern, Jesus Kristus, en som rättfärdig är rättfärdig
Adjektivet ålxaaov i slutet på satsen hänför sig sannolikt till nagäxlnrov som står när- mare början av samma sats. Genom åtskillnaden åstadkom en stegring. (Ljungvik.) Upp 3:3 tänk nu på. huru du undfick ordet tänk på. vad du har mottagit och och hörde det hört
Adverbet mög kan stå i stället för ett interrogativt neutralt pronomen med betydelsen ”vad”. (Ljungvik.)
Fri eller ordagrann översättning
Av Birger Olsson
Lutherbibeln och den svenska kyrkobibeln från 1917 tillhör båda kategorin fria översättningar. Båda utarbetades med sikte på gemene man, båda blev indragna i teologiska strider. Den ena fick mycket snart ett nästan kanoniskt anseende, den andra har ännu icke helt besegrat den misstro som från början riktades mot den. Med en vanlig term från bibelöversättningsdebatten kan vi beteckna båda översätt- ningarna som »parafraserande», även om flertalet värjer sig för att sätta den etiket- ten på Lutherbibeln. Ty ordet para/raserande har fått en alltför negativ klang. Det utdömer en översättning som alltför fri mot originalets ordalydelse och därmed som bristfällig. En sådan översättning sägs inte uppfylla kravet på trohet mot grund- texten.
Problemet fri eller ordagrann översättning har funnits så länge man sökt överföra texter från ett språk till ett annat. Särskilt vid översättning av heliga texter har problemet blivit brännande. Den som på 100-talet f. Kr. överflyttade Syraks bok från hebreiska till grekiska ber sina läsare ha överseende, om han trots all möda tycks ha misslyckats med några enskilda uttryck. »Ty något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett an- nat Språk. Och icke allenast om denna bok, utan också om själva lagen och profet- skrifterna och de övriga böckerna gäller det att de på. grundspråket taga sig ganska annorlunda ut.»1
De tidigaste grekiska översättningarna av Gamla testamentet —— Septuaginta, Aquilas, Theodotions och Symmachos översättningar — lämnar en rik provkarta på hur man översatt än ordagrant än fritt efter den hebreiska texten.2 Septuaginta är som översättning mycket ojämn. Dess text är ibland så hårt bunden till originalets språkform att den svårligen kan ha givit mening för dåtida läsare, ibland så fri att den får ett annat innehåll än den bevarade hebreiska texten. Aquila gjorde trots goda insikter och färdigheter i grekiska språket den mest litterala översättningen. Beryktat är hans sätt att återge partikeln ett med mir, att språkligt reproducera hebreiskans grammatiska konstruktioner och att om möjligt låta ord, härledda från en roti
1 Förordet till Syraks bok, 22—26. (Den i no- ” Se B. J. Roberts, The Old Testament Text terna angivna litteraturen återfinns i litteratur- and Versions, 1951, s. 101—187. förteckningen till bilaga A.)
hebreiskan, motsvaras av ord från en och samma stam i grekiskan. Theodotions och Symmachos översättningar är betydligt »friare».
Det i dessa tidiga versioner exemplifierade problemet om fri och ordagrann över- sättning kan allmänt sägas ha två huvudorsaker, dels det faktum att språken till sin byggnad (struktur) skiljer sig från varandra, dels de bestämda slutsatser som många har dragit från sin övertygelse att bibeln är Guds ord.
Kommitténs direktiv fäster uppmärksamheten på att »problematiken i själva över- förandet av bibeltexten till modernt språk på senare tid har gjorts till föremål för undersökningar och fått ny belysning både genom de resultat som den vetenskapliga semantiken kommit till och genom de erfarenheter som vunnits genom metodiskt organiserade översättningsföretag av olika slag». Kommittén bör enligt direktiven utnyttja dessa resultat och erfarenheter och i det sammanhanget diskutera »problem rörande ordagrann och fri översättning». Detta sista är utgångspunkten för den ut- redning som här följer.
Frågan om fri eller ordagrann översättning kan synas vara av mindre intresse i dag. Den förutsätter i viss mån en helhetssyn på språkets byggnad och funktion där de enskilda orden tenderar till att betraktas som isolerade enheter. I dag betonas inom språkforskningen kanhända mer än någonsin tidigare ordens integrerade plats i fra- sen, satsen och meningen, i hela det sammanhang där de förekommer. Den moderna språkvetenskapen framhåller vidare med eftertryck att varje språk har sin speciella struktur, att varje språk måste analyseras och beskrivas med utgångspunkt från sina egna förutsättningar. Arbetet med språket från dessa premisser har hos somliga lett till den uppfattningen att översättning från ett språk till ett annat är en omöjlighet, hos andra till den övertygelsen att ett förnyat studium av skillnaderna mellan språ- ken i väsentlig grad kan bidra till skapandet av bättre översättningar. Under alla omständigheter synes medvetenheten om språkens olika byggnad ha ökat och där- med förståelsen för att en bibelöversättning inte bör bindas vid originalets språkliga form. En sådan måste liksom alla översättningar omgestalta originalet efter mål- språkets krav. I bokstavlig mening ordagranna översättningar är på grund av språ- kens olika struktur en omöjlighet.
När vi här talar om ett språks struktur (byggnad) bör det kanhända påpekas att en sådan inte lätt låter sig adekvat beskrivas för en bestämd tidpunkt. Språket är visserligen ett system av tecken och symboler som ordnas efter bestämda regler, men näppeligen ett fast eller slutet system. Ett språks förråd av ord och sätt att foga samman ord, fraser och satser (ordförråd, böjningssystem, syntaktiska konstruktio- ner, sats- och meningsbyggnad) förändras och därmed även de problem som rör fri och ordagrann översättning. N är skillnaderna mellan grundspråk och målspråk varit stora har det varit lättare att försvara en »fri» översättning, när skillnaderna varit små har den »ordagranna» översättningen gärna framställts som den enda tillförlit- liga. Att de problem som direktiven nämner förefaller vara mindre aktuella i dag beror till en del på att dagens svenska skiljer sig mera från Nya testamentets gre- kiska språkform än den gjorde under t. ex. senare delen av 1800-talet.1 En översätt- ning »på vår tids språk» måste vara »fri».
1 Se nedan kap. M., 5. 307.
Problemet fri eller ordagrann översättning är inte heller särdeles påträngande för den erfarne översättaren, åtminstone inte som teoretiskt problem. Hans arbete har lärt honom att grundtextens språkform i mer eller mindre grad måste omgestaltas. Svårigheterna koncentreras till hur han skall göra det. Problemet om hur mycket av grundtextens språkform han bör bevara blir då endast ett bland många andra problem av praktisk art som han i sitt arbete söker lösa på bästa sätt.
Den här behandlade problematiken har även visat sig ha ett visst samband med teologiska brytningstider, något som pekar på att den (i fråga om bibelöversätt- ningar) inte kan reduceras till enbart ett språkteoretiskt, språkhistoriskt eller prak— tiskt problem. Översättarens helhetssyn på bibeln påverkar eller har åtminstone ti- digare påverkat hans inställning till hur nära originalets språkliga struktur en över- sättning måste vara.
Historisk inledning
I sitt betydelsefulla arbete med den latinska bibeln i slutet av 300-talet torde Hiero- nymus för Nya testamentets del inte ha hunnit göra mera än jämföra existerande översättningsvarianter och i varje enskilt fall välja den ordalydelse som enligt honom kom originalet närmast till innehåll och form.l Hans banbrytande arbete gällde över- sättningen av Gamla testamentet, där han lämnade den sakrosankta Septuaginta- texten till förmån för det hebreiska originalet och efter hand tycks ha insett nödvän- digheten av att översätta »mening för mening och inte ord för ord». Hans principut- talanden är motstridiga. Ibland kräver han en bokstavlig ordagrannhet, ibland en bundenhet endast till textens innehåll. Hans latinska text (Vulgata) är i Nya testa- mentet på många ställen onaturligt bunden till det grekiska originalets språkbygg- nad, något som till en del kan bero på att Hieronymus här har varit mer redactor än översättare. De gammallatinska översättningarna är kända för sitt styckevis »barbariska» latin och sina många litterala uttryck.
Erasmus var, liksom många samtida humanister, missnöjd med Hieronymus verk, vars latin inte kunde mäta sig med de gamla romarnas. Enligt Erasmus tillhör bibel- översättningsarbetet den filologiskt kunnige och ingen annan. För sina latinska över- sättningar av Nya testamentet utformade han med hjälp av andra humanisters ar- beten en filologisk översättningsmetod där han dels krävde att originalets alla detal- jer med filologisk noggrannhet skulle överflyttas till latin, om möjligt även språk- formen, dels förelade översättaren att följa den latinska grammatikens regler för undvikande av onaturliga uttryck och konstruktioner.2
Luther accepterade humanisternas filologiska metoder och sökte göra rätt- visa åt grundtextens grammatiska form.3 Men därutöver bestämdes hans sätt att överföra bibeln till tyska av två dominerande grundsatser: översättningen skulle vara sådan att folket förstod den och sådan att bibelns budskap i dess helhet blev
1 Om Hieronymus som bibelöversättare se bl. a. W. Schwarz, Principles and Problems of Biblical Translation, 1955, s. 17—44, E. A. Nida, Toward a Science of Translating, 1964, s. 12f., 23ff., Lexikon fiir Theologie und Kirche, band 11, sp. 382. 3 Om Erasmus översättningsprinciper se fram-
för allt Schwarz 1955, s. 92—166, och där anförd litteratur. 3 Luthers översättningsarbete tecknas här främst efter Schwarz 1955, 5. 76—212, Nida 1964, s. 14f., 28f. och E. Hirsch, Luthers deutsche Bibel, 1928. En kommenterad biblio— grafi om Lutherbibeln återfinns i Luther. Vier- teljahrsschrift der Luthergesellschaft 16 (1934).
fullt levande för läsaren. Det var därför han så energiskt försvarade ordet allein i sin översättning av Rom 3:28, allein durch den Glauben, fastän det inte har någon direkt motsvarighet i den grekiska eller latinska texten. Dessa två krav avlägsnade över- sättningen i väsentlig grad från grundtextens ordalydelse. Något kondordanskrav sökte han inte genomföra. 226;va återges, när det syftar på yttre hjälp och räddning, med ett flertal ord allt efter sammanhanget: helfen, aushel/en, erhalten (och i pas- sivum) gesund werden, besser werden, wird geholfen, sich helfen lassen, behalten werden, erhalten werden och bei Leben bleiben.
Följer man Luthers grundsatser försvinner mycket av de tidshistoriska färgerna, men läsaren flyttas onekligen närmare bibeltexten. »Luthers Ubersetzung hat als Werk eines Dichters und Werk eines frommen Menschen Ziige an sich, die jedem auf das Philologische und Historische gerichteten Geiste unverständlich oder doch fremd- artig bleiben».1 En vetenskaplig, filologiskt noggrann översättning syftar enligt Hirsch till att efterlikna både originalets form och dess innehåll (Prinzip der philologischen Durchsichtigkeit). »Luthers Verdeutschung steckt sich ein völlig andres Ziel. Sie will nach seiner eignen Erklärung nichts, als den Sinn des zu iibersetzenden Textes auf deutsch, in deutscher Rede- und Empfindungsweise wiedergeben. Sie verzichtet des- halb auf jede philologische Durchsichtigkeit.»2
De exempel där Luther ger en fri, äkta tysk översättning kunde bli många. I Ein Sendbrief vom Dolmetschen, 1530, där han går till starkt angrepp mot de »åsnor och bokstavsträlar» som krävde en större överensstämmelse i språkformen med den gre- kiska och latinska texten, försvarar han förutom Rom 3:28 bl. a. Matth 12:34 Wes das Herz coll ist, des gehet der M und äber (ordagrant från grundtexten: Ur hjärtats överflöd talar munnen) och Mark 14z4 Was soll doch dieser Unrat? (ordagrant: Varför har denna förlust av salva skett?). Carl Weizsäcker, en typisk företrädare för de grundsatser som allmänt följdes i slutet av 1800-talet (filologisk noggrannhet, en viss ordagrannhet, modern språkform),3 översatte Rom 10:10 så: Denn mit dem Herzen wird er geglaubt zur Gerechtigkeit, mit dem Munde bekannt zum Heil. (Jfr 1883 års normalupplaga: Ty med hjärtat tror man till rättfärdighet, och med munnen bekänner man till frälsning.) Luther har en friare återgivning: Denn so man von Herzen gläubet, so wird man gerecht. Und so man mit dem M unde bekennet, so wird man selig. (Jfr den gamla översättningen 1541: Ty med hjärtans tro earder man rättfärdig, och med mun- nens bekännelse varder man salig.)
Utmärkande för Luthers översättning är enligt Hirsch inte endast denna av mål- språkets krav betingade frihet mot originalets språkliga form. »Sie ist affektent- sprungen und affektentziindend. Seine Wiedergabe hat die Lebhaftigkeit und Ur- spriinglichkeit des aus der Not sich von selbst erzeugenden Ausdrucks. Woher kommt das? Bei ihm hat sich zwischen das sprachliche Verständnis des fremden Textens und seine Wiedergabe auf Deutsch noch ein Glied zwischengeschaltet: das eigene Er- lebnis der Sache.»4 Hirsch kontrasterar Luthers översättning mot Weizsäckers och säger: »Liest man etwa Weizsäcker, so spiirt man sehr wenig von den Unterschieden
1 Hirsch 1928, s. 13. stor betydelse även för svenskt bibelöversätt- 2 Hirsch 1928, s. 14. De följande exemplen är ningsarbete. W. Michaelis, Ubersetzungen, hämtade från Hirsch. Konkordanzen und Konkordante Ubersetzung 3 Carl VVeizsäckers översättning av Nya testa- des Neuen Testaments, 1947, s. 108 ff. mentet utkom första gången 1875; den fick 4 Hirsch 1928, s. 20; jfr s. 33f.
in Art und Weise der Schriftsteller: gehobener und schlichter Ausdruck, Bewegtheit und Ruhe der Sprache, gedachte und gefiihlte Worte, all das geht in der Gleichmäs- sigkeit des Tons dieser Ubersetzung unter. Bei Luther hebt sich eins gegen das an- dere scharf ab. Seine reichen Ausdrucksmittel erlauben ihm da, Höhenlage, Eigen— art und Ton jcdes Schriftstiickes auf seine Weise nachzubilden.»1
Det som givit den prisade Lutherbibeln dess prägel är tydligen inte »ordagrannhet» eller »filologisk noggrannhet» utan ett litterärt nyskapande på tyska för gemene man av originalets innehåll och mening. Den tillhör avgjort de mer fria översättningarna, även om man där inte har svårt att hitta enskilda exempel på en onaturlig, litteral återgivning.
Den svenska reformationsbibeln bygger i hög grad på det översättningsarbete som utfördes av Luther och Erasmus.2 Det var inte en djup förtrogenhet med bibeln på grundspråket som skapade vår första svenska bibel utan översättarnas förmåga att utnyttja svenska språket och deras nit för en svensk bibel, förståelig för var man. Deras kunskaper i hebreiska och grekiska torde knappast ha varit tillräckliga för en självständig, tillförlitlig översättning från grundtexten. Översättningsproven visar ett starkt beroende av Erasmus och framför allt av Luthers översättning.
Både Nya testamentet 1526 och helbibeln 1541 avlägsnar sig därför stundom från originalets ordalydelse. Många är de ställen där de liksom Erasmus och Luther har uttryckt grundtextens innehåll men omskrivit dess ordasätt. I Nya testamentet 1526 har Erasmus översättning(smetod) haft större inflytande på den svenska språkfor— men än i helbibeln 1541, där Luthers översättning varit den helt dominerande för- lagan. 1541 års bibel tillåter dock inte samma frihet i återgivningen som Luther. Luthers allein i Rom 3:28 finns t. ex. inte med. I periodbyggnaden och bruket av satsförkortningar och participalkonstruktioner blir helbibeln mer svensk. Framför allt märks att den upplöser satsförkortningar till självständiga satser och brukar paratax i stället för hypotax, stildrag som avlägsnar den från originalets språkform. Huvudgrundsatsen för översättarna 1541 tycks ha varit att återge originalet på en enhetlig, klar, koncentrerad och rytmiskt anpassad svenska, inte att så långt svenska språket tillät, reproducera grundtextens ordalydelse. Deras principiella frihet mot originalets ordasätt och bundenhet till dess innehåll och till en medveten stilsträvan skapade en översättning som kunde användas i nära fyra sekler. Den kan på många ställen synas vara oväntat fri (på många ställen även litteral!), den har ingen genom- förd konkordans eller språklig konsekvens i uttryckssättet. Några fann den därför inom kort otillfredsställande. Revisionsförsökens tid kom, då man sökte närma den »fria» lutherska översättningen till originalets ordalag. Först med normalupplagan av Nya testamentet 1883 gav dessa försök något resultat.
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, då de nya riktningarna inom kristenheten konsoliderade sig och med bibeln (bibelöversättningar) som grund argu- menterade för sina lärostycken, märks en tydlig tendens mot större ordagrannhet i bibelöversättningsarbetet. Främst reformerta, men även lutherska och romersk-ka- tolska kyrkomän framförde kravet att en översättning skall återge även ordalydelsen
1 Hirsch 1928, s. 31. ställningen i bilaga A och B och där anförd lit- 3 För den svenska bibelns historia se fram- teratur.
och därmed ge läsaren en uppfattning om grundtextens ordasätt. Dominikanen Pag- ninus mycket ordagranna latinska översättning från 1528 fick vid denna tid ökat in- flytande på både romersk—katolskt och protestantiskt område och den reformerte teologen Johannes Piscator återgav grundtexten bokstavstroget i sin tyska översätt- ning, tryckt i Herborn 1602—04. I Danmark gjorde den språkkurmige professorn H. P. Resen en liknande översättning, utgiven 1605—07, som under ortodoxiens tide- varv segrade över den friare lutherska kyrkobibeln, liksom Piscatorbibeln över Ziircherbibeln från 1524—29 i vissa delar av Schweiz. Till och med vid utarbetandet av The Authorized Version (1611) fann man sig föranlåten att sätta upp den regel som efter arbetets avslutande formulerades så: »Words which it was anywhere neces- sary to insert into the text to complete the meaning were to be distinguished by an- other type».1
I Sverige önskade hertig Karl från sin biblicistiska, reformertinspirerade stånd- punkt en revision mot större ordagrannhet, liksom senare hans son Gustaf II Adolf. Bibelfrågan blev ett led i den kyrkopolitiska kampen mellan kungamakt och kyrko- ledare. De senare höll fast vid Luther och ville endast ha ett nytryck, rättat efter Luthers sista upplaga. Hertig Karl krävde en radikalare omarbetning i anslutning till grundtexten och föreskrev i sina riktlinjer för revision år 1600 att kyrkobibeln skulle överses av några män i hans hertigdöme och med den latinska, grekiska och hebreiska texten »confirmeras och corrigeras». Den sista upplagan av Luther nämns inte. Bibelrevisorerna följde dock mest honom och därnäst den ovan nämnde Pag- ninus. Revisionsförslaget, kallat Observationes Strengnenses, infördes aldrig i någon officiell bibel. Senare tycks Karl ha givit sina hovteologer i uppdrag att med Piscators bibel som mönster översätta Gamla testamentet »verbum de verbo». De gjorde ett försök, men lyckades enligt ett samtida vittnesbörd inte återge textens verkliga be- tydelse, och konungen lär ha insett att en sådan översättning »ingen ynnest och fog med sig hade».
Gustaf II Adolf knöt an till sin faders strävanden. I sina riktlinjer för revision 1615 önskar han att översättningen »i thet närmerste må blifwa sin original effter ordasät- tet lijkformigh, alldhenstundh Wij icke äre tillbundne någora Menniskiors uttydning, utan Gudz ord allena, såsom thett uti förbzde originalen, nämbliga Hebreiskan och Grekeskan först skrifwit finnes».2 Som förebild hänvisar han till bl. &. Pagninus ver- sion. Revisionen skulle alltså göras efter grundtexten och därtill efter dess ordasätt.
Kyrkomännen reagerade snabbt och avböjde en sådan revision. De fann Luthers översättning troget återge grundtexten. Detta fasthållande vid gällande version dik- terades inte endast av vördnad för Luther och hans svenska efterföljare, utan till en del även av en annan översättningsprincip. Biskopen i Strängnäs, den lärde huma- nisten Laurentius Paulinus Gothus, anförde i ett brev till kanslern att Gustaf II Adolfs översättningsmetod måste ogillas, eftersom den inte tog hänsyn till varje språks särart i fråga om ordförråd och satsbyggnad. Paulinus hänvisade till det ovan nämnda översättningsprov som konungens fader låtit utföra men funnit vara otjän- ligt. Senare avstod Gustaf II Adolf från revisionsplanerna och med 1618 års upp- laga av kyrkobibeln (Gustaf II Adolfs bibel) hade kyrkomännens fasthållande vid den
1 Efter J. Isaacs i H. W. Robinson (ed.), The ” Gustav II Adolfs brev med dessa riktlinjer Bible in its Ancient and English Versions, 1940, finns publicerat i Kyrkohistorisk Årsskrift 42 s. 202. (1942), s. 227.
fria Lutherbibeln segrat Över kungamaktens försök att få en svensk översättning som trognare återgav originalets språkliga form.
Samma dragkamp mellan olika översättningsmetoder ägde rum vid nästa revision av kyrkobibeln i slutet av 1600-talet. Det första, av Haquin Spegel på kungligt upp- drag utarbetade revisionsförslaget avvisades av prästerskapet. Frågan om en revi- derad svensk bibeltext fördes dock vidare av den reformivrige hovpredikanten Jesper Svedberg. I en kunglig revisionskommitté 1691—92 strävade denne efter en genom- gripande omarbetning i direkt anslutning till grundtexten, men den blivande ärke- biskopen Eric Benzelius, liksom en stor del av prästerskapet, önskade inga ändringar av rädsla för att en omarbetad kyrkobibel skulle väcka oro bland folket. Revisions— kommittéens betänkande rönte samma oblida öde som tidigare revisionsförslag. Hela frågan sköts på framtiden och till sist utgavs som provisorium en nödtorftigt förbätt- rad upplaga av den gamla kyrkobibeln, Karl XII:s bibel 1703.
Rättelser som kom originalets språkform nära finns dock införda i noter efter varje vers i en bibelupplaga från 1711—13 (och 1724—28) med namnet »Biblia, thet är nu then Heliga Skrift på Swensko. Efter Hans Kongl. Maj:ts Högstsal. Konung Carl Then Elloftes i glorwyrdigste åminnelse Nådige Förordning». Det är Gezelii bibel- verk, utarbetat med kungligt gillande av far och son Gezelius, biskopar i Åbo. De hade begärt att få trycka en efter grundspråken reviderad text men nödgades ge- nom prästerskapets motstånd lägga 1703 års version till grund och införa sina rät- telser i form av noter. Av företalet 1711 framgår att de från början strävat efter att göra en litteral översättning.
Den ovan nämnde Jesper Svedberg översatte privat bibelns fem första böcker från grundtexten. Han kritiserade liksom Gezelierna Luthers ibland starkt fria över- sättning och berömde Resens danska. Han motiverade sin ordagranna återgivning praktiskt-teologiskt: vid bibelutläggning utgår man ofta från originalets ordalydelse; en protestantisk kyrka är bunden endast av Guds ord i grundtextens form (Matth 5:18, Luk 21:33, Upp 22:18f). Den frommes allra högsta strävan borde enligt Svedberg vara att utleta den helige Andes rätta och egentliga mening, vilket blir möjligt först när han får bibeltexten mer ordagrant överflyttad till svenska än vad fallet var i då gällande kyrkobibel.
Under 1600- och framför allt 1700-talet producerades i västerlandet en stor mängd översättningar av antik litteratur som i första hand måste betraktas som bidrag till det inhemska språkets odling och förädling.1 Intresset var helt knutet till den egna tiden och till det egna språket. Originaltexten som helhet kom sällan till sin rätt. Översättningarna blev mycket fria i förhållande till förlagorna, inte endast till deras ordalydelse utan även till deras innehåll och karaktär. Översättarna förskönade med- vetet, moderniserade form och innehåll och utelämnade sådant som inte passade deras litterära eller pedagogiska syften, en metod som knappast skapade översätt- ningar i vår mening utan snarast parafraser.
Med nyklassicismen kom ett nytt intresse för antiken och under inflytande av
1 Växlingarna i översättningsmetod under den— the 18 Century,i Neophilologus 6 (1921), s. 241— na period beskrivs i W. Fränzel, Geschichte 54, A. Forsström, Horatius i Sverige, i Ord och des Ubersetzens im 18. Jahrhundert, 1913, Bild 1937, s. 497—506 och Nida 1964, s. 19f. J. W. Draper, The Theory of translation in
romantiken och en utökad vetenskaplig forskning blev översättarna försiktigare med sina originaltexter. De fäste större uppmärksamhet vid grundtexten och sökte åter- ge dess stämning, tidsfärg och språkliga egenskaper. Reproduktionens tid började inom översättningskonsten. I Sverige återfinner vi den tidigare fria översättnings- metoden hos Kellgren medan t. ex. Adlerbeth i sina översättningar av Horatius 1814 och 1817 uppvisar en större bundenhet till originalet. Det nya århundradet kom som helhet att präglas av en omisskänslig litteralism.
Även bibeln eller bibeldelar översattes under 1700-talet efter den då moderna, parafrastiska metoden. Intresset för de översättningsteoretiska problemen ökade mot slutet av århundradet och i Tyskland sökte bl. a. bibelforskarna J. J. Griesbach och J. D. Michaelis lösa problemet om fri eller ordagrann översättning genom att föreslå flera typer av översättningar.
Es giebt Zweyerley arten von ubersetzungen: 1) wörtl'iche äbersetzungen, in denen man den Grund-Text wort fiir wort auszudri'icken suchet, wenn auch gleich manche Redens- Art in der Sprache, die wir schreiben, undeutlich, und manche Wort-fi'igung unzierlich seyn sollte. Von dieser art mössen billig die ubersetzungen seyn, die einer gantzen Kirche zum öffentlichen gebrauch ubergeben werden 2) Fliessende, die den sinn der Bibel durch Bodens-arten und wortfi'igungen ausdriicken, welche in unserer Sprache beliebt sind. Diese sind am beqwemsten zur Hausandacht zu gebrauchen, wenn man die Bibel ohne weitere erklärung lesen will.1
I England inledde George Campbell sin översättning av evangelierna 1789 med ett »förord» på över 500 sidor, där han redogjorde för sina översättningsprinciper. Han lämnade avskräckande exempel på litteral återgivning, visade att en litteral metod var ohållbar och sammanfattade sina egna grundsatser i tre krav på översättaren:
The first thing, without doubt, which claims his attention is, to give a just representa- tion of the sense of the original. This, it must be acknowledged, is the most essential of all.
The second thing is, to convey into his version, as much as possible, in a consistency with the genius of the language which he writes, the author's spirit and manner, and if I may so express myself, the very character of his style.
The third, and last thing is, to take care that the version have at least so far the quality of an original performance, as to appear natural and easy, such as shall give no handle to the critic to charge the translator with applying words improperly, or in a meaning not warranted by use, or combining them in a way Which renders the sense Obscure, and the construction ungrammatical, or even harsh.2
När Campbell på detta sätt sökte binda översättaren vid originalets mening och »stil» vände han sig både mot 1700-talets fria, parafrastiska metod och mot den un- der alla tider av några företrädda litterala metoden. Även den av Gustaf III tillsatta bibelkommissionen sökte gå denna medelväg under det första halvseklet men kom där- efter att fram till den tegnérska perioden (1884—1917) söka närma den svenska bibeln till grundtextens ordasätt. — De under kommissionens tid ständigt återkommande diskussionerna om fri eller ordagrann översättning redovisas i bilaga A. — Den i Sverige under lSOO-talet tydliga tendensen till ordagrann återgivning, märkbar i bl. a. Thomanders översättning 1835 (2:a uppl. 1860), Fjellstedts och Melins bibel-
1 J. D. Michaelis, citerad efter A. Knös, An- dom, högwiktiga St. Pauli Epistel till the Ro- märkningar öfwer Then iafseende på. grundlägg- mare . . . , 1776, s. V f. ningen till en Biblisk och Practisk Christen- ” G. Campbell, The Four Gospels, 1789 (1837), s. 340; jfr Nida 1964, s. 18f.
verk 1849—55 resp. 1858—65, Lektorernas översättning 1863, provöversättningarna av Nya testamentet 1853, 1861, 1877 och 1882, normalupplagan från 1883, Walden- ströms översättningar 1883—94 och 1904 samt Åkessons översättning 1889, återfinns även i utländskt översättningsarbete från denna tid, i de danska och norska revisio- nerna, i Weizsäckers tyska översättning 1875, i Revised Version 1881—85 och i Amer- ican Standard Version 1901. Sedan den svenska bibelkommissionen på 1880-talet övergått till en friare återgivning av texten beskrev domprosten Personne, kommis- sionens sekreterare, i Ny Ecklesiastik-Tidning 1897 situationen på följande sätt:
De, som äro ense med kommissionen om att alla arkaismer böra avlägsnas ur bibeln, dela icke alla kommissionens mening om vad uttrycket »den bibliska grundtextens åter- givande på nutidssvenska» innebär. Här stå. nämligen tre meningar emot varandra.
Somliga yrka, att ingen skillnad bör göras mellan en översättning av bibeln och av andra religiösa böcker, utan anse, att precis samma fordringar böra ställas på den ena översättningen som på den andra, och att alltså bibelöversättaren bör röra sig med all- deles samma filologiska frihet, som varje annan översättare.
I diametral motsats däremot yrka andra på en bestämd åtskillnad mellan en bibel- översättning och varje annan översättning. Bibelöversättningen bör, så vitt görligt är, ordagrant smyga sig efter grundtextens ord och uttryck. En sådan ordagrannhet är mer Värd än läsbarhet, klarhet och ledighet i stilen. När man därför måste välja mellan det förra och det senare, bör läsbarheten, klarheten och ledigheten uppoffras för den bok- stavliga ordagrannheten.
Enligt den tredje meningen bör en bibelöversättning vara både ordagrann och ledig, men kravet på läsbarhet, klarhet och ledighet bör alltid få göra sig gällande. N är man därför måste välja mellan den bokstavliga ordagrannheten och läsbarheten, bör den se- nare icke vika för den förra, utan i stället den bokstavliga ordagrannheten ersättas med en läsbar innehållets och tankens ordagrannhet, vilken är mer värd än den förra. Denna tredje uppfattning är den nuvarande bibelkommissionens.
På det kyrkliga området, där bibelöversättningsfrågan kommer att avgöras, har den första av dessa tre meningar troligen icke många representanter. Striden kommer att stå mellan den andra och den tredje meningen, om det blir någon strid, vilket är allt en- nat än önskligt.
Det är av egen bestämd övertygelse bibelkommissionens alla medlemmar anse den tredje meningen vara den enda rätta. Men därjämte är denna mening överensstämmande med Nådige Instruktionen av 1773 samt med grundsatserna i 1878 års provöversättning av gamla testamentet och 1883 års normalupplaga av nya testamentet, vilka grund- satser bibelkommissionen enligt kongl. brevet av (1. 25 april 1884 är skyldig att följa.1
Det förvånar att Personne vid denna tid jämställde kommissionens ståndpunkt, den tredje, med grundsatserna i 1883 års normalupplaga, vilken enligt vår mening inte karakteriseras av läsbarhet, klarhet och ledighet utan snarare av ordagrannhet, åtminstone i breven. Det visade sig också senare,isynnerhetiprovöversättningen av Nya testamentet 1907, att kommissionens grundsatser inte var desamma som tidi- gare. Den tegnérska kommissionen lade en helt annan vikt vid att den vanlige lä- saren skulle förstå vad han läste och att översättningens språkform skulle te sig naturlig för honom. Kommissionen strävade efter att göra en vetenskapligt nog- grann folkbibel, tankemässigt klar, ledig och naturlig för sekelskiftets läsare. Detta hade bl.a. till följd att översättningen, i motsats till 1883 års normalupplaga, av- lägsnade sig i rätt hög grad från originalets språkliga byggnad.
1 Ny Ecklesiastik-Tidning, nr 35 (28 aug.), 1897.
Denna strävan att »popularisera» bibeln i det framväxande folkväldets tid var kommissionen inte ensam om. De två översättningar som kommissionsledamoten Es. Tegnér d. y. citerade mest hade gjort detsamma, C. Stages tyska översättning från 1898 och A. Edmans svenska från 1900. Samma gäller de av kommissionen bru- kade översättningarna av H. Wiese (in der Sprache der Gegenwart) och R. F. Wey- mouth (in modern Speech). Utmärkande för sekelskiftets bibelöversättningar är på flera sätt The Twentieth Century New Testament: A Translation into Modern English Made from the Original Greek, 1902, även den ofta citerad av ledamöterna Tegnér och 0. V. Knös. Den var enligt F. F. Bruce den första i serien »Modern English ver- sions».1 Översättningen utkom anonym. Den hade utarbetats av ett 30-tal män och kvinnor som på enskilt initiativ bildat en översättningskommitté. Flera av dem hade en radikal inställning i sociala och religiösa frågor. Någon egentlig fackfilolog eller textkritisk expert ägde inte kommittén. Den direkta orsaken till dess bildande an- gavs vara behovet av en översättning som gjorde bibelns mening tydlig och klar för det nya seklets ungdom.
lQOO-talets bibelöversättningar bör med några undantag räknas till kategorin fria översättningar. D. Hedegård kom normalupplagans ordagranna språkform nära i sina översättningar på 1950-talet men hans översättning av hela Nya testamentet ' »på vår tids språk» (1964—65) måste sägas omskriva originalets språkliga form mera än 1917 års översättning. Betydligt längre bort från grundtextens ordasätt är t. ex. The New English Bible, New Testament 1961, P. Schindlers danska översättning 1953, J. B. Phillips engelska översättning 1958 och det amerikanska bibelsällskapets ver- sion Today's English Version. New Testament 1966.
Även om varje tid kan uppvisa både fria och ordagranna översättningar kan det utifrån den givna översikten allmänt påstås att den litterala metoden framför allt kom till användning omkring 1600 och under lSOO-talets senare del, medan Luther (reformationstidens översättare), l700-talet och vårt århundrade eftersträvat en fria- re översättningsmetod. I de tilltagande teologiska striderna mellan romersk-katolska, lutherska och reformerta kyrkomän i slutet av 1500-talet restes krav på en orda— grann bibelöversättning. Olika kyrkliga traditioner och bibeltolkningar stod mot varandra och inom varje läger sökte man försvara sig med bibelns ordalydelse. Situa- tionen i Sverige under senare delen av lSOO-talet var i flera avseenden densamma. Men bibeln hade då blivit var mans egendom och den tidigare debatten bland teolo- gerna kunde sprida sig till lekmännen. Den enskilde och hans bibel —— främst Nya testamentet, men självfallet inte den grekiska texten utan en översättning, helst en sådan som i alla avseenden kunde sägas ersätta originalet —— ställdes mot kyrkans läroauktoritet och ordning (mot de kyrkliga traditionerna). Var står det skrivet och Hur står det skrivet blev viktiga vapen i kampen om de gamla kristna lärotraditio- nerna i Sverige. Den svenska enhetskyrkan föll definitivt sönder. Under sådana för— hållanden blev översättningsfrågan indragen i de teologiska striderna och den orda- granna översättningen utpekades som den enda trogna och uppsattes som enda auk- toritet.
1 F. F. Bruce, The English Bible, 1961, s. 153. De här nämnda engelska översättningarna be- handlar Bruce på s. 153—60.
De vaga och från översättningsdebatten belastade orden fri ( parafraserande) och orda- grann karakteriserar i första hand en översättnings förhållande till originalets språk- form. Med språkform avses här originalets språkliga struktur, dess lingvistiska form, inte vad vi mer allmänt kallar stil. Nya testamentet är en samling skrifter som sins— emellan uppvisar många olikheter i stil (form) och inom sig kan rymma både poesi och prosa, ordrikedom och pregnans, mästerliga vältalighetsprov och torra utred- ningar etc. Översättaren har att återge sitt original till både innehåll och form (stil), en uppgift som inte lätt låter sig förverkliga. Mången gång måste han ge upp i sina försök att återge bådadera till förmån för innehållet. Att i enskilda fall så nära som möjligt hålla sig till originalets språkliga byggnad är ingen som helst garanti för att originalets stilkaraktär förmedlas till den icke grekkunnige läsaren. Snarare visar tidigare, ovan nämnda översättningar att ett »ordagrant» återgivande som helhet skapar en stil som har mycket litet gemensamt med originalet.
Detta avsnitt begränsar sig till en jämförelse mellan olika översättningars språk- liga struktur och originalets. Beskrivningen av översättningars »ordagrannhet» och »frihet», som bygger på en metod utarbetad av C. F. Voegelin, W. L. Wonderley och E. A. Nida, vill främst ge en mer konkret innebörd i de ofta brukade orden fri och ordagrann.1 Den förenklar visserligen problemet betydligt genom att utgå från de enskilda orden (definierade utifrån skriften) som mätbara enheter och genom att beskriva det starkt begränsade materialet med siffror, men detta torde vara nöd- vändigt för att få en någorlunda överskådlig bild av olika översättningars »orda- grannhet».
För beskrivningen återges den grekiska texten på så att säga tre stadier: literal transfer, minimal transfer och literary transfer. På det första stadiet lämnas endast en ord-för—ord återgivning av grundtexten (snedstreck anger synonym; bindestreck mellan ord markerar att de svenska orden motsvaras av ett i grundtexten; smärre variationer i ordformer redovisas ej). På det andra stadiet vidtas de allra nödvän- digaste ändringarna (»obligatory alternations») i ord-för-ord återgivningen för att texten i ordföljd, grammatiska konstruktioner etc. skall överensstämma med de mest tvingade reglerna i målspråket och över huvud ge mening. Det tredje stadiet repre- senteras av vad vi vanligen kallar översättningar. Där har textens språkliga form ytterligare anpassats efter målspråket och tänkta läsare genom ändringar som inte kan sägas vara av tvingande art men ändock önskvärda eller tänkbara (»optional alternations»). Ett mått på en översättnings beroende av grundtextens språkform fås därefter genom en jämförelse mellan denna och det andra stadiet. De helt nöd- vändiga ändringarna, gjorda i det andra stadiet, får på detta sätt med rätta ingen betydelse för karakteriseringen av en översättnings »ordagrannhet».
Vid beskrivningen numreras grundtextens ord med siffror som sedan återfinns på alla stadier. En asterisk efter en siffra anger utelämning av ord, kursivering tillägg av ord och versaler att orden genomgått en strukturell förändring (omskrivning).
Det första exemplet är hämtat från Joh 11:1—3a, en till sin språkliga byggnad enkel text. Översättningsproven på det tredje stadiet hämtas från Thomanders över-
1 C. F. Voegelin, Multiple state translation: guistics 20 (1954), s. 271—80, Nida 1964, s. 184— The International Journal of American Lin- 92.
sättning, andra upplagan 1860, Waldenströms översättning utan anmärkningar 1904, 1883 års normalupplaga och provöversättningarna 1780 och 1907 . Respektive årtal används som förkortning.
Grundtexten
lrHv 2öé 31.1; 4åoösväw, 5AdCagog sänd 7Bm9aw'ag, sån 9117; ”mb/mg 11Magi'ag 12nal 13Magda; 14177; lååöslar'jg ”(15117)"; 17171: ”åå ”Maglia ”rj ”ålen/Jaaa ”röv ”7515ng ”unga) ”nal ”åxnäé'aoa 27101); ”nööag ”aöroö ”talg ”öglälv ”ari-tr"); 3317; 346 ”olösl- (pög ”Auflage; 37åaöévet. ”ån.-åaretlav ”oöv ”ai 41åtösltpczi ”ngög ”ati-röv ”léyovaat.
Literal transfer 1var 2men/och 3en 4varande/liggande-sjuk, 5Lasarus sav/från 7Betania 8av/från 9den 10by 11Marias 12och 13Martas 14den 15syster 16hennes. 17var 13och/men 19Maria ”den 21smörjande 22den 23herre 2**med-smörj else 25och 2storkande (av) 27de ”fötter ”hans 30de 31med-hår 32sina/sitt 33vilkens/vars 34den 35broder 36Lasarus 3'7var/låg-sjuk. 3asände ”alltså/då ”de 41systrar ”till 43 honom ”sägande:
Minimal transfer
2men/och det/där 1var 3en SOM 4VAR/LÅG-SJUK, 5Lasarus 6av/från 7Betania, 8av/ från ”* 11Marias 12och 16hennes 15syster ”* 13Martas 10by. 18Och/men 1”Maria 17var ”den SOM 21SMORDE ”* ”HERREN 2**med-smörjelse 25och ”TORKADE (av) ”* ”hans ”fötter”* (”)med 32sina / sitt 31hår, 33vilkens / vars ”* 35broder 36Lasarus 37var/låg sjuk. 3**Alltså/då 38sände ”* ”SYSTRARNA 42till ”honom 4**sägande: (Eller ordföljden: 41 38 39 42 43 44.)
Literary transfer
1860: 2Men där 1var 3en 4SJUK, 5Lasarus 6av 7Betania, 8av 9* 11Maria 12och 13hennes 15systers ”* 13Martas 10by. 18Men 19Maria 17var ”den SOM 21SMORDE ”* ”HERRAN med 2**smörjelse ”och ”TORKADE ”* ”hans ”fötter ”* (”)med 32sitt 31hår, 33vil- kens 34* 35broder 3**Lasarus 37låg sjuk. ”Då sände ”* 418YSTRARNA 42till 43honom OCH ”SADE:
1904: 2Men det 1var 3en, SOM 4VAR SJUK, 5Lasarus 6från 7Betania, s* 9* 11Marias 12och 16hennes 15syster 14* 13Marthas 10by. 18Men 19Maria 17var ”den, SOM 21SMORDE ”* ”HERREN 24med 2'ismörjelse 25och ”TORKADE av ”* ”hans ”fötter ”* (”)med 32sitt 31hår, OCH 33HENNES ”* 35broder 36Lasarus 37var sjuk. ”HAN S 41SYSTRAR 38sände ”alltså ”till ”honom, 44sägande:
1883: 2Och 1* 3EN MAN vid namn 5Lasarus 6från 7Betania, s* 9* 11Marias 12och 16hennes 15syster 14* 13Martas 10by, 4LÅG SJUK. 13Och 19Maria 17var ”den SOM 21SMORDE ”* ”HERREN med 2(*smörjelse 2åoch ”TORKADE ”* ”hans ”fötter ”* (”)med 32sitt 31hår, OCH 33HENN ES ”* 35broder 36Lasarus 37låg sjuk. ”Då 38sän- de 40HANS 41SYSTRAR ”till ”honom OCH 44SADE:
1780: 2NU 1var 3EN MAN 4SJUK, vid namn 5Lasarus, 6ifrån 10BYN 7Betania B*, 9varest 11MARIA 12och 16dess 15syster 14* 13MARTA bodde. ”* Denna 19Maria, 33vars ”* 35broder 36Lasarus 37var sjuk, 17var ”den samma SOM sedan 21SMORDE ”* 2:*HERRAN med 24VÄLLUKTAN DE OLJA, 25och ”torkade ”* ”hans ”fötter ”*
(31)med 32 sina 31här. ”DESSA 41SYSTRAR 38sände ”då. 42till 43honom OCH LÄTO 44SÄGA:
1907 : 2Och 1* 3EN MAN vid namn 5Lasarus 4LÅG SJ UK; han var 6från 7Bctania, s* en 10by där 11MARIA 12och 16hennes 15syster 14* 13MARTA bodde. Det 17var 13* den 19Maria ”* SOM 21SMORDE ”* 23HERREN med 24smörjelse 25och 26TORKADE ”* 29hans fötter ”* (31)med 32sitt 31hår. OCH nu (37)låg 34HENNES 35broder 36Lasa- rus 37sjuk. ”Då. 38SÅN DE ”* 418YSTRARNA BUD 42till 43JESUS OCH LÄTO 44SÄGA:
Att dessa översättningar i den ordning de kommer avlägsnar sig mer och mer från originalets språkform torde vara uppenbart vid en hastig överblick. Översättningarna 1860 och 1904 står dock varandra nära, likaså de två provöversättningarna 1780 och 1907. (Den senare är identisk med gällande kyrkobibel med undantag av att en by ersatts med den by.) Summeras de olika ändringarna (ändrade orden) blir resultatet:
1860 1904 1883 1780 1907
Grupp I Ordföljdsändring _— 4 Grupp II Utelämning —— 4 Grupp III Omskrivning 3 14 Grupp IV Tillägg _— 10 3 32
De olika ändringarna har dock inte samma vikt vid karakteriseringen En ordföljds- ändring kan t. ex. innebära endast en ordflyttning inom en fras (1907: låg sjuk) eller en flyttning av en hel fras (1780: vars broder Lasarus var sjuk) eller något mer genomgripande som orsakar förändring av de grammatiska relationerna. Att omskriva stigande med och sade (1860, 1883) och vilkens med och hennes (1904, 1883, 1907) måste med tanke på. mälspråkets struktur vara en mindre föränd- ring i denna text än Jesus för honom (1907) och nu för och (1780), för att inte nämna välluktande olja för smörjelse ( 17 80) och sände bud för sände (1907). Tillägget vid namn (1883, 1780, 1907) eller det (1907) är betydligt mindre oväntat än nu i 1907 och sedan i 1780. Efter Nida bör ändringarna i grupperna I—IV indelas i tre klasser alltefter vikt och betydelse och värderas enligt en geometrisk skala: 1, 2, 4 (ordföljdsändringar, utelämnade ord och ändrade ord multipliceras med dessa värden). Eftersom grupp IV enligt informationsteoretiska överväganden har en av- sevärt större betydelse i en översättning än de övriga tre fördubblas värderings- koefficienterna för ändringar inom den: 2, 4, 8. De jämförelsetal man får efter en sådan värdering motsvarar bättre de olika översättningarnas grad av »ordagrann- het».
1860 1907
5 7 26 36
74
Denna förenklande beskrivningsmetod kan utan större svårighet tillämpas på över- sättningar som kommer originalets språkbyggnad nära. Men ju »friare» en översätt- ning är, desto svårare är det att avgöra vad som är utelämningar, tillägg eller om- skrivningar av semantiska och grammatiska enheter i grundtexten (stadium 2). I brevlitteraturen, där originalets språkform från svenska språkets synpunkt stundom ter sig mycket invecklad och svår, krävs ofta en större omgestaltning av grundtex- ten, och den här tillämpade »statistiska» metoden blir svår att genomföra.
I det följande lämnas först prov på olika svenska återgivningar av 2 Kor 911215. Variationerna är här avgjort större än i det första exemplet. Av de två versioner som kommittén utarbetat väljs den något »friare» folkbibelversionen (KFB).
1860: Ty denna tjänsts bevisning (eg. detta ämbetes tjänst) icke allenast uppfyller de heligas brister utan ock överflödar genom många tacksägelser till Gud genom denna tjänstens prövning förhärligande Gud för eder bekännelses undergivenhet emot Kristi evangelium och för eder enfald i delaktigheten med dem och med alla
1904: Ty den tjänst, I gören genom denna hjälpbevisning (egentligen: offertjänst), är sådan, att den icke allenast uppfyller de heligas brist utan även överflödar genom många tacksägelser till Gud. Ty genom den prövade äktheten av denna tjänst föranledas de att prisa Gud för eder lydnad mot eder bekännelse till Kristi evangelium samt för enfalden av edert deltagande för dem och för alla
1883: Ty tjänsten med denna undsättning fyller icke allenast de heligas brist, utan över- flödar ock genom många tacksägelser till Gud, då. de genom provet av denna tjänst för- anledas att prisa Gud för eder lydaktiga bekännelse till Kristi evangelium och för edert deltagande i enfald för dem och för alla
1900 (A. Edmans översättning): Ty denna insamling tjänar icke allenast till att avhjälpa de heligas nöd, utan den här ock rik frukt genom de tacksägelser, som många skola hem- bära åt Gud. Till följd av det bevis på. ett äkta broderligt sinnelag, som denna insamling giver, skola de nämligen prisa Gud för den lydnad, varmed I bekännen evangelium om Kristus, och för edert uppriktiga deltagande för dem och för alla
1 7 80: Ty den undsättning som sker genom detta föranstaltande, uppfyller icke allenast de heligas brist, utan gör ock, att rik tacksägelse av många hembäres Gudi. Ty de, som få sina prov av eder välvillighet, varda Gud prisande för eder ädagalagda lydnad för Kristi evangelium, och för eder godhjärtiga hjälp, varmed I understödjen så väl dem, som alla andra
1917 (gällande kyrkobibel): Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst, skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu långt mer genom att framkalla mänga tacksägelser till Gud. De skola nämligen, därför att I visen eder så, väl hålla provet i fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så. lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
1965 (D. Hedegårds översättning): Ty den hjälp som ni ger genom denna heliga tjänst, fyller inte bara de heligas behov. Den bär också. rik frukt genom att den framkallar mänga tacksägelser till Gud. Den trofasthet, som detta understöd vittnar om, kommer dem att prisa Gud, för att ni bekänner Kristi evangelium genom att lyda dess krav och för att ni helhjärtat har gemenskap med dem och med alla.
KFB: Den hjälp ni ger genom en sådan gudstjänst skall inte bara råda bot på fattigdo- men hos de heliga. Långt mer: den skall göra att många tackar Gud. Er gåva visar att
ni har bestått provet. Då skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evan- gelium om Kristus och av gott hjärta delar med er till dem och alla andra.
Tillämpas ovan anförda beskrivningssätt på 1860, 1883, 1917 och KFB, skulle detta kunna se ut på följande sätt:
Grundtext
1er 215 3öccmow'oz 4177; Warcow/[ag Gwen]; 705 Byåvov 93,0th longoaavanlngoöaa ”rå ”tia-regnuara iam—,,, någ/law, 15012.)le ”nal "nsgwaeöooaa lsöLå ”nallar 2osöxagwuöv 211,74”) 22084") ”åtal 24177; ”öm—smög ”rä; 27åtaxovc'ag ”mö-mg ”åoåäé'ovrsg 301761; 310861! ”år:/) 33137 Måne-raw? 35117; 3såpwloyr'ag ”åludw ”sig 3916 ”alla)/Vélwv 41105 42ngroö ”nal MÖJIÄOIT'ITKL 45115; 48nowcaw'ozg ”sig ”adroo; ”nal 5085; 51Tränare:;
Literal transfer 1ty 2den 3tjänst 4den 5tjänsts 6denna 7icke/inte 8allenast/bara 9är 10uppfyllande 11de 12brister 13de 14heligas, 15utan 16ock/även 17överflödande 13genom 19många 20tacksä- gelser 21den 22till-Gud 23genom 24den 25prövning 26den 27tj änsts 23denna 29förhärligande/ prisande 30den 31Gud 32för 33den 3”fundergivenhet/lydnad 3öden 36bekännelses 37eder 38mot/till 39det 40evangelium 41den 42Kristi 43och 44enfald 45den 48delaktighet/delta- gande 47med/för 43dem 49och 5”med/för 51alla.
Minimal transfer (efter nutida svenska borde här ytterligare ändringar göras; 1860 kommer dock denna version mycket nära) 1ty 2* 6denna 5tjänsts ”** 3tjänst/bevisning/undsättning/understöd/hjälp 7icke/inte eallenast/bara ”* 10(UPP)FYLLER ”* 13de 14heligas 12brister 15utan 16ock 17ÖVER- FLÖDAR 18genom 19många 2"tacksägelser 21* till 22Gud 23genom 24* zadenna 27tjänsts/ TJ ÄNSTENS %* 25prövning/prov 29förhärligande/prisande 3” 31Gud 32för 33* 37eder a**bekännelses 35* 3**undergivenhet/lydnad 38emot/till ”* ”Kristi 41* 40evangelium 43och för 44ENFALDEN 45* ?? 46DELTAGANDET/DELAKTIGHETEN ”med/för "dem ”och 50med/för 51alla.
Literary transfer
1860: Ty 2* 6denna 5tjänsts 4* 3bevisning "icke 3allenast ”* 10UPPFYLLER ”* 13de 14heligas 12brister 15utan 16ock 17ÖVERFLÖDAR 25genom 19många 20tacksägelser ”* till 22Gud 23genom ”* 28denna 27TJÄNSTENS ”* 25prövning 29förhärligande ”* 31Gud 32för 33* 37eder 36bekännelses 35* 3***undergivenhet 38emot 39* 42Kristi ”* 40evange- lium 43och för EDER 44ENFALD 45* i 46DELAKTIGHETEN ”med ”dem ”och 50med 51alla.
1883: 1Ty 2* TJÄNSTEN *** MED 6denna 5undsättning 9* 10FYLLER 7icke 8allenast ”* 13de 14heligas 12BRIST, 15utan 1'7ÖVERFLÖDAR 16ock 13genom 19många 20tacksägelser 2” till 22Gud, då de 23genom ”* 25PROVET AV %* 23denna 27tjänst 29FÖRANLEDAS ATT PRISA 30* 31Gud 32för 33* 37EDER 38LYDAKTIGA 35* 36BEKÄNNELSE 38till ”* 42Kristi ”* 40evangelium 43och för EDERT 46DELTA- GANDE I 4”*ENFALD ”* ”för 48dem 49och 50för 51alla.
1917: 1Ty 2det 3understöd 4* som kommer till stånd genom 6denna eder 5TJÄNST, (10)SKALL 7icke 8allenast 9* 10AVHJÄLPA 11* 13de 14heligas 12BRIST, 15utan 17VER-
KA 1**ÄNNU (”)LÅNGT (17)MER 1sgenom att framkalla 1”många 20tacksägelser ”* 22till 22Gud. De (29)SKOLA nämligen, 23DÄRFÖR ATT 2” I visen eder så väl hålla 25PROVET ”* I FRÅGA OM 28detta 27UNDERSTÖD, KOMMA ATT 29PRISA ”* 31Gud 32FÖR ATT 371 med så. 35* 3**LYDAKTIGT sinne ”* 36BEKÄNNEN EDER 38till ”* ”Kristi ”* ”evangelium ”och (44)AV så 44GOTT HJÄRTA ”* (”)VISEN ”* ”dem ”och ”* 51alla andra ”EDERT DELTAGANDE.
K FB: 1* 2Den 3hjälp *** ni ger genom GEN SÅDAN 5GUDSTJÄN ST (”)SKALL 7inte 8bara 9* ”RÅDA BOT PÅ ”* 12FATTIGDOMEN HOS 13de 1**I—IELIGA. ”*”LANGT MER: den 17SKALL GÖRA ATT ”* 1”MÅNGA 2”TACKAR ”* ”Gud. 28ER 27GÅVA visar att ni har bestått ”* 25PROVET. 23DÅ (”)SKALL de 2**PRISA ”* 31Gud 32FÖR ATT ”* 37NI ”* 3(*LYDER honom, 36BEKÄNN ER ER 38till ”* ”EVANGELIUM OM ”* ”KRISTUS ”och AV 44GOTT HJÄRTA ”DELAR MED ER ”till ”dem ”och ”* 51alla andra.
Summering (den andra spalten anger värdena efter värdering):
1860 1883 1917
I 6 11 II 2 2 5 III 31 61 92 IV — — 21 86 34
Summa: 2 60 160 143
Dessa två exempel torde vara tillräckliga för att visa att alla översättningar av- lägsnar sig från grundtextens språkliga form om än i varierande grad och på olika sätt. Thomanders och Waldenströms versioner är mycket ordnära. Ändringarna är minimala. Översättningarna från 1780, 1900, 1907, 1917, 1965 och 1968 (KFB) skil- jer sig rätt mycket från varandra i sin språkliga byggnad men har det gemensamt att de omgestaltar originalet betydligt mera än de andra. 1883 års normalupplaga intar en mellanställning, närmare den förra än den senare gruppen. Av visst intresse för den fortsatta framställningen är att notera den förkärlek för tillägg (grupp IV) som tycks finnas i 1917 (1907) års översättning.
En jämförelse mellan de tre olika stadierna visar även att en nutida svensk över- sättning gärna blir något längre än det grekiska originalet, dock inte alltid. Särskilt när den grekiska texten är språkligt enkel kan den svenska versionen bli kortare. Denna variation orsakas av de två språkens olika byggnad. Det som grekiskan ut- trycker med böjningsändelser (verbböjning, kasusändelser etc.), måste många gånger återges med flera ord på svenska (hjälpverb, prepositionsuttryck etc.). Att räkna ord i grundtexten och en översättning kan därför inte ge något mått på översätt- ningens trohet. Antalet ord är som sådant inte avgörande.
Det bör kanske redan här tilläggas att den ovan beskrivna »ordagrannheten» (och »friheten») hos en översättning inte kan göras till kriterium på om den är god eller dålig. Det utslagsgivande måste vara om översättningen säger den nutida läsaren detsamma som originalet förmedlade till sina mottagare och att detta innehåll om möjligt är återgivet i en språkdräkt som motsvarar originalets stil.
Man brukar i allmänhet karakterisera en översättning efter dess funktion och an— vändningsområde: kyrkobibel, gudstjänstbibel, läsbibel, skolbibel, studiebibel, folk- bibel, ungdomsbibel, liturgisk översättning, litterär översättning, etc., efter dess sta- tus och tillblivelse: officiell, privat etc. eller efter dess språkdräkt och dess förhål- lande till originalets eller äldre översättningars språkform: ordagrann, bokstavstro- gen, pregnant, ordrik, omskrivande, fri, parafraserande, parafrastisk, modern, ar- kaiserande etc. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den traditionella indel- ningen av översättningarna i två grupper: ordagranna och fria. Den har använts i den tidigare framställningen men orden ordagrann och fri har där fått utmärka en översättnings förhållande till grundtextens språkliga byggnad. I allmänt språkbruk anger dock dessa ord även hur en översättning förhåller sig till originalets innehåll. Ordagrann har fått nyans av trogen, riktig, trovärdig, medan fri gärna får den mot- satta betydelsen. De bör därför användas med försiktighet och endast i sådana sammanhang där deras betydelse blir fullt klar.
De olika slagen av översättningar låter sig bättre karakteriseras genom en beskriv- ning av två poler, två motsatta ytterpunkter på ett kontinuum, mot vilka en över- sättning kan vara orienterad.1 Vissa översättningar strävar — mer eller mindre— mot en formell likhet (ekvivalens) med originalet, s. k. litterala översättningar (Nida: »Formal Equivalence translations»), andra mot en s. k. dynamisk, funktionell ekvi- valens, s. k. idiomatiska översättningar (»Dynamie Equivalence translations»). En översättning kan som helhet sägas befinna sig någonstans mellan dessa poler (en genomförd formell resp. dynamisk ekvivalens). Schematiskt skulle man kunna teckna det så:
ORD-FÖR—ORD | ÖVERSÄTTNINGAR | PARAFRAS ÅTERGIVNING | |
idiomatiska |
litterala
formell ekvivalens
dynamisk ekvivalens
En litteral översättning är framför allt inriktad mot originalet och syftar till att förmedla så mycket som möjligt av både den språkliga formen och innehållet i grund- texten. En idiomatisk översättning är mer riktad mot läsaren, mot översättningens uppgift att i största möjliga grad förmedla originalets budskap och syfte. I den föl- jande beskrivningen lämnas främst exempel på en strängt litteral översättning som står ord-för-ord återgivning tämligen nära, och en radikalt idiomatisk återgivning som står rätt långt till höger på skalan, även om flertalet översättningar torde ligga i skalans mittenparti, där gränserna många gånger inte är lätt att dra.
1 Nida 1964, s. 156ff., J. Beekman, "Literalism” &. Hindrance to Understanding, i The Bible Translator 17 (1966), &. 178—89, W. L. Wonder- ly, Crib, Transposition, and Dynamic Equiva- lence, i The Bible Translator 17 (1968), s. 6—
13; jfr D. Came-Ross, Translation and Trans- position, iW. Arrowsmith & R. Schattuck (ed.), The Craft and Context of Translation, 1961, s. 3—21.
A. Litterala översättningar. Litterala översättningar kännetecknas som nämnts av en mer eller mindre utpräglad strävan att återge formella drag i grundtexten: ord- klasser, grammatiska kategorier, satsbyggnad etc., och att om möjligt ge varje ord i originalet en bestämd svensk motsvarighet.1 Eftersom avvikelser från originalets språkform många gånger inte kan undvikas, brukar somliga parenteser kring eller kursiveringar av ord som inte har någon direkt motsvarighet i originalet, t. ex. Wal- denströms översättning, Lektorernas översättning, Revised Version, och stundom noter som meddelar den ordagranna lydelsen. Eftersom sådana översättningar inne- håller mycket som är språkligt svårtillgängligt eller obegripligt för den vanlige svenske läsaren, brukas noter även för att förklara den översatta texten. Belysande svenska exempel på litterala versioner är P. P. Waldenströms översättning med noter 1883—94 och J. H. Thomanders översättning 1835. De exempel som följer är dock till största delen hämtade från 1883 års normalupplaga.
1. Reproduktion av ordklasser: substantiv återges med substantiv, adjektiv med ad- jektiv, verb med verb etc. Exempel: efter helighetens anda genom uppståndelse från de döda, Rom lz4; Ty vi vänta genom Anden av tron rättfärdighetens hopp, Gal 5:5; till köttets mät- tande, Kol 2:23; kommo in i en samariternas by, Luk 9:52.
2. Reproduktion av grammatiska kategorier: singularis, pluralis, bestämd och obestämd form, genitiv, particip, infinitiv, passivum, aktivum etc. återges med singularis, pluralis osv. i målspråket. Exempel: till alla i Rom varande, Rom l:7; eldens helvete, Matth 5:22; I blinde ledare som silen myggan och sväljen kamelen, Matth 23:24; det som är fött av köttet är kött, Joh 3:6; ej heller skördar man vindruva av törnbusken, Luk 6:44; Låt honom korsfästas, Matth 27:33 (1541 års bibel: Lät korsfästa honom); varmed du av mig kunde hjälpas, Matth 15:5.
3. Reproduktion av ordföljden: Och även Jesus vart bjuden och hans lärjungar till bröl- lopet, Joh 2:2.
4. Reproduktion av ord- och satsfogning: Men mig vare det fjärran att berömma mig, om icke av . . . Gal 6:14; varför bjuder man eder, likasom levden I uti världen: »Du skall icke röra, icke heller smaka, icke heller komma vid» — vilket allt skall förgås genom för- brukningen — efter människors bud och läror, vilka hava blott ett namn av vishet i självtagen gudstjänst och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen, icke i något hed- rande, till köttets mättande? Kol 2:20—23. I likhet med originalet består Rom 9:3—6 (ci.- terat på s. 20 f.) av en mening i 1883 års normalupplaga, likaså 1 Petr 1:3—12, en gramma- tisk mening på 48 rader. Hit hör även den noggranna återgivningen av grekiska partiklar: nal, åé, oilv, 'yåg etc. Ja, Herre; ty även hundarna äter ju av de smulor som Matth 15:27. Thomander (och Waldenström) synes återge varje då med men (och och), varje yvig med ty osv. I 1883 års normalupplaga utökades antalet och, men, då, alltså, ty kraftigt och även i 1917 års översättning har man i hög grad sökt ge varje grekisk partikel en motsvarighet i den svenska texten.
5. Reproduktion av idiom och metaforer: Skaffen icke guld ej heller silver ej heller kop- par i edra bälten (1541: penningar pungar), Matth 10:9. Och om I hälsan edra bröder allenast (1541: haven eder vänliga emot), Matth 5:47. Vid förnekelsens ögonblick säger Petrus enligt normalupplagan: Jag känner icke människan, Matth 26:74, och Judas får senare svaret: Vad kommer det oss vid. Du må se dig om, Matth 27:5.
6. Reproduktion av elliptiska uttryck: Var dag har jag varit bland eder i templet lä- rande, och I haven icke gripit mig. Men på det att skrifterna skola fullbordas. Och alla . . .
1 Se t. ex. exemplen från 1883 års normal— upplaga i bilaga A, 5. 460 ff. och Beckman 1966.
Mark 14:49f.; Förbliven i mig, och jag i eder, Joh 15:4; Om jag än dömer, så är min dom sann, ty jag är icke allena utan jag och Fadern, som har sänt mig, Joh 8:16. I sådana fall används i somliga översättningar parenteser eller dylikt: de som vaktade (svinen), Matth 8:33; Dock såsom den efter kött födde då fördöljde den efter ande (födde), på samma sätt (sker det) även nu, Gal 4:29.
7. Krav på konkordans: Ett grekiskt ord skall om möjligt återges med endast en svensk motsvarighet. 1883 års normalupplaga är väsentligen en genomgripande revision av den icke alls konkordanta reformationsbibeln och utmärks inte av någon genomförd konkor- dans. Thomander däremot återger med något undantag yéveatg med börd (Matth I:], 18 etc.), xowwvta med delaktighet (även Rom 15:26, Apg 2:42), öaregéw med fattas (Luk 15:14, Rom 3:23), xlngova/iia med arv (Apg 7:5), xlr'jgog med lott (Apg 26:18, 1 Petr 5z3), ningar- out-fw med ärva (Matth 25:34), 'to'nog med rum (Matth 12:43, 14:13, 26:52; Apg 25:10; 1 Kor 14:16) osv. Den tegnérska kommissionen strävade efter en språklig konsekvens som stod konkordanskravet nära.
Skälen för en litteral översättningsmetod har varit många. De kan här presente- ras i den form vi möter dem i den svenska debatten under 1800-talet.1 Vill man för- enkla och använda slagord kan man säga att den litterala översättningen är bibli- cisters, filologisters eller nybörjares verk.
De teologiska skälen framstår som de viktigaste. Under den period i kommissio- nens historia då de litterala strävandena var som starkast arbetade främst teologer på den nya kyrkobibeln, medan språkmän som C. Aurivillius, J. Floderus, J. A. Tingstadius, H. G. Lindgren och E. H. V. Tegnér under andra perioder skapade verk som eftervärlden stämplat som »parafraserande». På 1860- och 1870-talen kom kra— ven på en klar, begriplig, svensk — icke litteral — översättning särskilt från sådana som f. d. estetikdocenten O. Arrhenius, språkmannen A. Hazelius, historieprofessorn C. G. Malmström och filosofiprofessorn S. Ribbing, kraven på »ordagrannhet» däremot främst från teologiskt håll, från representanter för de teologiska fakulteterna, präs- terskapet och den framväxande väckelserörelsen.
En viss »biblicistisk» bibelsyn förenar de flesta av dessa som krävde en litteral översättning, en bibelsyn som ibland var påverkad av en reformert kristendomsupp- fattning, t. ex. i slutet av l500-talet genom reformertpåverkade rådgivare kring den svenska kungatronen eller under 1800-talet genom det västreformerta inflytande som märks i bibelspridningsarbetet och i den lågkyrkliga väckelsen. Ett drag av »bibli- cism» — om än av något olika slag och olika motiverad — återfinns hos bl. a. hertig Karl, J. Svedberg, A. Knös, J. H. Thomander, A. E. Knös, de tre lektorerna Elm- blad, Falck och Löwenhielm, P. P. Waldenström och H. Åkesson. Många av dessa hävdade bibeln som den absolut enda auktoriteten och betonade den enskilda bibel- läsningens avgörande betydelse. Bibelns helt centrala roll —— gentemot traditioner, konfessioner och det mänskliga förnuftet — tvingade dem att med största noggrann- het reproducera originalets språkliga form, hos de strängt litterala om möjligt »ver- bum de verbo».
Till den litterala metodens dominerande ställning under 1800-ta1ets senare del sy- nes även den dåtida språkforskningen och språkundervisningen ha bidragit. De his- toriskt inriktade, grundtextorienterade språkforskarna visade en stark förkärlek för de enskilda orden och deras utvecklingshistoria. I sin strävan att finna de yttersta orsakerna till språkförändringarna hade de drivits till ett minutiöst detaljstudium,
1 Se vidare bilaga A.
som även påverkade deras texttolkning och översättningsarbete.1 Vi möter inte så]- lan en »filologisk noggrannhet» där språkets olika smådelar ägnas större intresse än delarnas inbördes sammanhang och relationer och över huvud den helhet som de tillsammans bildar. Det är därför inte förvånande att sådana grekfilologer som Chr. Cavallin och E. Löfstedt d.ä. bidrog till att utforma de litterala översättningarna under 1800-talet.2 Det profanfilologiska arbetssättet kom även bibelforskningen till del i nya grammatikor och ordböcker vid seklets mitt. Vi får en ny typ av kom- mentarer, t. ex. de av H. A. W. Meyer utgivna, som var starkt filologisk—historiskt orienterade.3 De gav en god språklig beskrivning av texten, men den teologiska tolkningen uteblev ofta. Denna allmänna inriktning på den yttre språkliga formen torde inte vara utan betydelse när man söker förklara 1800-talets litteralism.
Att nybörjaren i översättningskonsten gärna återger sitt original efter orden är mångomvittnat, inte minst genom oerfarna granskningsinstansers utlåtanden. T. 0. m. hos Luther är bundenheten till originalets språkform starkare i de tidigare versio- nerna, och detsamma gäller det norska och svenska arbetet 1854—914 resp. 1884—1917 . D. Hedegårds översättningsprov från 1950-talet skiljer sig väsentligt från översätt- ningen 1964—65. De förra har många gemensamma drag med 1883 års normalupplaga medan den senare måste sägas vara »friare» än gällande kyrkobibel.
Det avgörande skälet för en litteral översättning förblir dock teologiskt. Att en kyrkobibel måste vara litteral kan enligt A. Knös (1776) ingen bestrida »som erkän- ner den Hel. Skrift för Guds ord, både till mening, ord och bokstav ingivet av den Heliga Anda».5 Av sin helhetssyn på bibeln — tydligt influerad av 1600-talets verbal- inspirationslära _ drog Knös den slutsatsen att en kyrkobibel inte kan vara annat än litteral. Thomander skrev i sitt förord 1835: »Är nu tillika, såsom hos kristna för- utsättes, Skriftens ord erkänt för Guds ord, vilken motsägelse att då mästra och ändra dess text genom omskrivningar och utläggningar, liksom visste översättaren bättre huru Guds ande hade bort uttrycka sig!» Samma tanke på Skriftens inspiration som motivering för den litterala metoden döljer sig bakom citerandet av Matth 5:18f. och Upp 22:18f. som översättningsregler.
Av övertygelsen att bibeln är gudomligt inspirerad till både form och innehåll drog man alltså den slutsatsen att en översättning måste vara litteral, en slutledning som förefaller vara allt annat än nödvändig. Innehållet och formen hör visserligen oskiljaktigt samman i originalet. Det finns ingen möjlighetatt nå textens innehåll på. annat sätt än genom en omsorgsfull analys av texten i dess ursprungliga form, och varje exeget använder en litteral metod i den meningen att han undersöker textens ord, ordfogning, meningsbyggnad och den vidare kontexten. Men förhållandet blir ett annat när man skall överföra en text från ett språk till ett annat. Grekiskan och
1 Jfr B. Malmberg, Nya vägar inom språkforsk- ningen, 2:a uppl., 1962, s. 61. ' Det fanns under förra århundradet även många filologer som krävde en idiomatisk översättning, särskilt mot århundradets slut, bl. a. den berömde grecisten Ulrich v. Wilamo- Witz-Moellendorff. I inledningen till sin edition av Euripides Hippolytos (1891), »Was ist iiber- setzen Y», 5. 8ff., gjorde han sig till förespråkare för principen om »the equivalent effect» som behandlas nedan. 3 S. Neill, The Interpretation of the New Testa-
ment 1861—1961 (1964), s. 86f., W. G. Kiim- mel, Das Neue Testament. Geschichte der Ers forschung seiner Probleme, 1958, 5. 130—32. Av de exegetiska hjälpmedlen från denna tid kan exempelvis nämnas Trench, Synonym:-3 of the New Testament 1855, Cremers ordbok 1866— 67 och Grimms grekisk-latinska lexikon 1867. | A. Holter, Det norske bibelselskap gjennom 150 är. Del I, 1966, s. 277—324. 5 Knös 1776, s. VII. R. Josefson, En kritik av 177 3 års bibelkommissions provsättning (Upp- sala Universitets Årsskrift 1941:7:16).
svenskan är som tidigare många gånger framhållits till sin byggnad olika, och Nya testamentets innehåll och grekiska form kan därför inte alltid samtidigt överflyttas till svenska. Att den angivna inspirationsuppfattningen skulle kräva en reproduktion av den grekiska språkformen i en svensk översättning för att denna skall vara trogen framstår som ett felslut. Möjligen skulle en sådan uppfattning implicera att en över- sättning av bibeln över huvud inte är möjlig.
Det litterala återgivandet fördunklar ofta innehållet. Översättningen blir otydlig, tvetydig och svårläst. Detta medger även företrädarna för den litterala metoden men de försvarar sig med att en bibelöversättning inte alls behöver vara lättfattlig eller tydlig. Den som vill förstå bibeln måste enligt Thomander först få undervisning, först bemöda sig om att inhämta hela Nya testamentets lära i dess sammanhang. Endast den som fått sina ögon öppnade ser vad där står. »Ljuset är icke så mörkt som den blinde föreställer sig».1 A. E. Knös ville i kyrkobibeln ha »trons tungomål», som ofta för den icke troende är »ett hårt tal, något främmande och obegripligt».2
Även här är tankegången inte fullt logisk. Den sanningen att bibelns budskap inte kan fattas eller omfattas utan tro och den helige Andes hjälp, att full förståelse av bibeltexten kräver inläsning och undervisning, rättfärdigar inte att den svenska tex- ten genom greciserande uttryck görs svårtillgänglig och dunkel. Där den grekiska texten är språkligt klar för den grekkunnige bör även den svenska översättningen vara det för den svenskkunnige.
Waldenström motiverade den ordagranna översättningen med att varje annan översättning innehöll otillåtliga förklaringar och tillägg. Översättningen fick inte vara en tolkning. »Översättningen skall översätta och icke förklara».3 Översättarens sak är det att bara översätta och ingenting annat. I de teologiska brytningstiderna i slu- tet av förra seklet hävdades att varken kyrkans lära eller bibelforskningens exeges fick komma in i en översättning. Att dogmatisera eller exegetisera var de svåraste fel hos bibelöversättaren. Den litterala översättningen framstod för många som den dogmfria och exegesfria översättningen. Motsättningarna är helt uppenbara i debat- terna om hur man skall översätta försoningstermerna eller begreppet bättring — sinnesändring _ omvändelse.4 I sin översättning valde Waldenström att språkligt reproducera grundtexten och lämna förklaringarna i utförliga noter. En sund exege- tisk tolkning av texten som uppdagade dess mening fick enligt honom och flera and- ra icke föranleda omskrivningar, för att textens innehåll skulle bli klart för läsaren.
Det finns förvisso en fara för exegetiska feltolkningar och subjektiva uppfatt- ningar i ett bibelöversättningsarbete. Men varje översättning förutsätter en tolk- ning, det må nu vara kyrkans, bibelforskningens eller den enskilde översättarens. En överföring av originalets ordasätt till svenska ger även det en tolkning och vid en sådan är faran för feltolkningar betydligt större — om man tänker på den vanlige svenske läsaren _ än när översättaren lägger ett grundligt filologiskt och exegetiskt studium som grund för sin överföring av Nya testamentets innehåll från grekisk till svensk form.
Till dessa mer teoretiska skäl — bibelns gudomliga inspiration, nödvändigheten
* Thomander i företalet till sin översättning sättning af Nya testamentet tillfredsställande, 1835, s. 11. 1883, s. 30; jfr s. 18. 3 Se bilaga A, s. 414. 4 Se kap. 4, s. 47f., bilaga A, s. 441 ff. ' P. P. Waldenström, År 1883 års proföfver-
av Andens upplysning och en fortgående undervisning saint föreställningen om en tolkningsfri översättning — kan fogas ett av mer praktisk art. De som återgav tex- ten ordagrant avvisade svenska språkets krav på, en översättning, något som klart ut- sågs av bl. a. Thomander och Waldenström.1 Men de hade en stor tilltro till origina- lets ordasätt i svensk form. Ibland kan orsaken till en litteral återgivning ligga i översättarens oförmåga att kontrollera och utnyttja målspråkets alla resurser. I sin osäkerhet om vad de svenska orden och fraserna betyder och om vilka möjligheter svenskan erbjuder håller han sig till grundtextens språkliga uttryckssätt.
Sammanfattningsvis kan sägas att de som föredrar en litteral översättning tar inte vederbörlig hänsyn till tre för översättaren väsentliga fakta: varje språk har sin egen struktur och sina egna begränsningar och möjligheter, innehållet i texten är det viktigaste och detta innehåll är i grundtexten oss givet på en i stort sett idioma- tisk grekiska, närmare bestämt på grekisk sakprosa.
B. Idiornatiska översättningar. Alla idiomatiska översättningar bygger, mer eller mindre, på en gammal grundsats som i våra dagar fått namnet »the principle of equivalent effect».2 Den kan enklast formuleras så: En översättning skall om möjligt förmedla detsamma till sina mottagare som originalet en gång gjorde till sina. Ärke- biskop Eidem modifierar denna regel i sin beskrivning av 1917 års bibel och säger att en översättning »hos sina läsare, så vitt möjligt, bör framkalla samma tankar och intryck som originalet väcker hos dem som taga del av detsamma». 3
Den idiomatiska översättningen är i jämförelse med den litterala målspråksin- riktad. Den söker med största möjliga trohet överföra innehållet 1 grundtexten och det på ett sådant sätt att det verkligen når mottagaren och av honom upplevs som meningsfyllt. Detta starka intresse för de språkliga uttrycksmedlens sätt att fungera och deras förmåga att kommunicera delar den idiomatiska metoden med vår tids ofta sociologiskt och kommunikationsteoretiskt inriktade språkvetenskap. Av dem som förordar en idiomatisk återgivning har några till och med sökt tillämpa den mo- derna informationsteorin på de problem som är förknippade med överföringen av bi- beln till de nutida språken.4
Den litterala metoden kan på ett sätt beskrivas som en direkt överföring från grund- språket till målspråket. Översättaren arbetar med ett system av motsvarigheter i de två språken och överflyttar en form eller ett ord i grundspråket till en form eller ett ord i målspråket. Resultatet blir i extrema fall något helt obegripligt. Efter språkliga justeringar kan texten läsas och användas men den förmår i regel inte förmedla ori- ginalets innehåll. Den starka formella ekvivalensen lägger hinder i vägen.
Den kanhända största faran med denna direkta överföring från grimdspråket är att översättaren lätt förleds till en blott ytlig analys av grundtexten och dess inne- håll. Den formella likheten ses som garant för en rätt återgivning redan innan man gjort klart för sig vad grundtexten egentligen uttrycker. »Det står så i grundtexten», lyder den enkla argumenteringen, och man tänker då främst på den yttre språkfor- men. Vad den litterala återgivningen förmedlar till den vanlige, icke grekkunnige läsaren ägnas i regel ingen större uppmärksamhet.
1 I deras förord 1835 resp. 1886. 59, J. B. Phillips, The New Testament in Mod- ” Rieu, E. V., art. Translation i Cassell's En- em English, 1958, s. IX, Nida 1964, s. 159. cyclopedia of Literature, Vol. 1, 1953, sp. 554— 3 E. Eidem, Vår svenska bibel, 1923, s. 62.
' T. ex. E. A. Nida och R. A. Brewer.
Den idiomatiska metoden syftar till att eliminera dessa risker för feltolkning och missförstånd som ligger i den direkta återgivningen. Den kräver att översättaren avstår från formell överensstämmelse när en sådan inte gör rättvisa åt originalets innehåll och stil, särskilt när en sådan hindrar innehållet att nå mottagaren. Den kan beskrivas som en indirekt överföring från grundspråket, eftersom den innefat— tar ett särläggande av grundtextens språkliga uttryck och ett återuppbyggande i målspråket med tanke på översättningens funktion och läsare, en ingående grund- textanalys plus en språklig rekonstruktion. Översättaren måste så att säga avkläda originalet dess språkdräkt, fatta dess mening och innehåll och så ikläda det på nytt i en ny språkdräkt. Denna indirekta överföringsprocess har man under de senaste åren sökt beskriva med hjälp av den moderna transformationsgrammatiken.1 Denna är ännu starkt omdiskuterad bland språkteoretikema och har inte spelat någon roll i kommitténs arbete.
De idiomatiska översättningarna är liksom de litterala av många olika slag. En litteral text kan genom upprepade revideringar föras över skalans mittgräns till klas- sen av idiomatiska översättningar. Detta kan sägas ha skett med den 1917 stadfäste bibeltexten och i viss mån även med den amerikanska Revised Standard Version. (Denna står dock närmare 1883 års normalupplaga än den svenska kyrkobibeln gör.) Den delvis successiva omgestaltningen av språkformen dikterades dels av de all- männa krav som målspråket ställde — man ställde frågan: Kan man uttrycka sig så på målspråket? — dels av en strävan att återge innehållet så att läsaren förstod vad han läste. Med tanke på »ordagrannheten» synes den danska översättningen från 1948 och J erusalembibeln komma 1917 års översättning nära, likaså bibelkommit- téns förslag till kyrkobibel. Inom gruppen idiomatiska översättningar kommer de rätt nära mitten på den ovan tecknade skalan.
'Många av de idiomatiska översättningar som görs i dag befinner sig dock betyd- ligt längre bort från skalans centrum och omskriver alltså mera för att få en bättre funktionell ekvivalens. Det gäller i mindre omfattning den norska ungdomsöver- sättningen och Hedegårds översättning men karakteriserar i hög grad sådana över- sättningar som New English Bible, Today's English Version och de privata översätt- ningarna av J. B. Phillips och P. Schindler. ' Den metod som ligger bakom dessa finns utförligt behandlad av E. A. Nida i hans bok Toward a Science of Translating, 1964. Han definierar en »dynamic equivalence translation» som »the closest natural equivalent to the source-language message». Ordet equivalent anger textens bundenhet till grundspråket, natural dess förhållande till målspråket och closest att om det i målspråket finns flera motsvarigheter till ori- ginalet skall den väljas som kommer detta närmast.2
' Översättningen skall enligt Nida vara »naturlig» mot det språk och den kultur till vilka originalet överflyttas. Detta innebär att språkformen genomgående måste an- passas grammatiskt och lexikaliskt. Ett textavsnitt skall vidare te sig »naturligt» mot hela det sammanhang i vilket det förekommer. Översättaren måste förnimma
1 En kort redogörelse med exempel lämnas i den ovan nämnda uppsatsen av W. L. Wonder- ly 1968; se även Nida 1964, s. 59ff. Dessa ame— rikanska översättningsteoretiker, knutna till The American Bible Society, arbetar främst med överföring av bibeltexten till språk som
inte står grundtextens näre. (missionsöversätt— ningar).
” Nida 1964, 166ff. Se även hans kortare fram- ställningi R. A. Brower (ed.), On translation 1959 (pocketutgåva 1966, s. 11—31).
originalets stil. Denna kan inte direkt överflyttas till målspråket men skall påverka texten så att denna får en mot originalet svarande stilprägel. Översättningen måste även vara »naturlig» mot läsarna och ta vederbörlig hänsyn till deras förmåga att förstå och deras språkliga erfarenheter. Enligt Nida behövs för att dessa krav skall uppfyllas flera översättningar, i regel tre: en som bevarar sambandet med den in- hemska bibeltraditionen, typ Revised Standard Version (RSV), en som med mål- språkets alla nutida tillgångar återger grundtexten till innehåll och stil, typ New English Bible (NEB), och en som på vår tids språk förmedlar originalets budskap till genomsnittsläsaren, typ Today's English Version (TEV).
Den allmänna tendensen i moderna engelska översättningar är klar och entydig. Revised Version från 1881 (RV) och dess amerikanska avläggare American Standard Version 1901 (ASV) kom i sin litteralism den svenska normalupplagan från 1883 mycket nära. J. B. Phillips” översättning från 1958 har däremot avlägsnat sig från originalets språkform på ett sätt som gör att vår gällande bibeltext i en jämförelse verkar litteral.1
J oh 1:6—8
A.SV (RV): There came a man, sent from God, whose name was John. The same came for Witness, that he might bear Witness of the light, that all might believe through him. He was not the light, but carne that he might bear Witness of the light.
RSV: There was a man sent from God, whose name was John. He came for testimony, to bear Witness to the light, that all might believe through him. He was not the light, but came to bear Witness to the light.
NEB: There appeared a man named John, sent from God; he came as & Witness to testify to the light, that all might become believers through him. He was not himself the light; he came to bear Witness to the light.
Phillips: A man called John was sent by God as & Witness to the light, so that any man Who heard his testimony might believe in the light. This man was not himself the light: he was sent simply as a personal Witness to that light.
2 K or 3:10—11 ASV (RV): For verily that which hath been made glorious hath not been made glorious in this respect, by reason of the glory that surpasseth. For if that which passeth away was With glory, much more that which remaineth is in glory.
RSV: Indeed, in this case, what once had splendor has come to have no splendor at all, because of the splendor that surpasses it. For if what faded away came with splendor, what is permanent must have much more splendor.
NEB: Indeed, the splendour that once was is now no splendour at all; it is outshone by a splendour greater still. For if that which was soon to fade had its moment of splendour, how much greater it the splendour of that Which endures!
* De följande exemplen har bearbetats av Nida (1964, s. 184—92) på det sätt som genomförts ovan 5. 266ff.
Phillips: And while it is true that the former temporary glory has been completely eclipsed by the latter, we do well to remember that it is eclipsed simply because the present plan is such a very much more glorious thing than the old.
De senaste engelska översättningarna går länge än någon svensk version i den språkliga omgestaltningen av de ovan utförligt behandlade Joh 11:1—3a och 2 Kor 9:12f.
NEB
There was a man named Lazarus Who had fallen ill. His home was Bethany, the village of Mary and her sister Martha. (This Mary, whose brother Lazarus had fallen ill, was the woman Who anointed the Lord with ointment and wiped his feet with her hair.) The sisters sent a message to him.
For as a piece of willing service this is not only a contribution towards the needs of God's people; more than that, it overflows in a flood of thanksgiving to God. For through the proof which this affords, many will give honour to God When they see how humbly you obey him and how faithfully you confess the gospel of Christ; and will thank him for your liberal contribution to their need and to the general good.
Phillips
Now there was a man by the name of Lazarus who became seriously ill. He lived in Bethany, the village where Mary and her sister Martha lived. (Lazarus was the brother of the Mary who poured perfume upon the Lord and wiped his feet with her hair.) So the sisters sent word to Jesus.
For your giving does not end in meeting the wants of your fellow Christians. It also results in an over- flowing tide of thanksgiving to God. Moreover, your very giving proves the reality of your faith, and that means that men thank God that you practice the gospel that you profess to believe in, as well as for the actual gifts you make to them and to others.
TEV
A man named Lazarus, who lived in Bethany, became sick. Bethany was the town where Mary and her sister Martha lived. (This Mary was the one who poured the perfume on the Lords feet and wiped them with her hair; it was her brother Lazarus who was sick.) The sisters sent Jesus a message.
For this service you perform not only meets the needs of God”s people, but also produces an outpouring of grateful thanks to God. And because of the proof which this service of yours brings, many will give glory to God for your loyalty to the gospel of Christ, which you profess, and for your generosity in sharing With them and all others.
De som utarbetade NEB var medvetna om att deras verk kunde uppfattas som en parafras eller ett slags bibelkommentar. De hävdade dock att det var en översätt- ning i egentlig mening, visserligen en som stod fri mot originalets ordasätt men ändå en trogen, tillförlitlig översättning. »Vi har sett det som vår uppgift att förstå origi- nalets mening så noggrant som möjligt och att sedan på vårt eget språk uttrycka vad vi anser de nytestamentliga författarna har sagt på sitt».1 »The overruling prin- ciple is intelligibility. Upon the translator, therefore, is laid the burden of pondering over his original until the meaning of the context as a Whole has soaked into his own understanding, and then of attempting to give fresh expression to that meaning in his own language, and in doing so to make it as clear it was to its first readers (so far as he can compass it). The result will often look very different, superficially, from the Hebrew or Greek, either in the original or in a version which sets out to reproduce
1 Översättarnas förord, s. IX. NEB behandlas utförligare i bilaga D.
the structure of the original. ... It does not follow that such a rendering is less exact, less accurate, or less faithful than a literal or imitative rendering. It is intended to be, and it is hoped it Will be, a more faithfull representation of the meaning—of the explicit meaning and, so far as possible, of the implications that lie behind it—than one which precisely represents the words one by one. And to convey the meaning as clearly and unambibuously as is possible in the nature of the case, is the primary aim».1
Detta innebär inte att översättarna lämnat originalets stil därhän. De har sökt återge även den, men framför allt innehållet. J. B. Phillips har lagt sig större vinn om att överföra grundtextens stilistiska egenskaper. En översättning får enligt honom inte alls låta som en översättning; översättaren måste med skicklighet kunna använ- da sitt modersmål. Detta är det viktigaste, även om det inte är tillräckligt. Översät- taren måste i största möjliga utsträckning avhålla sig från att påtvinga sitt verk sin egen personlighet. Det är originalet som skall träda fram och det på sådant sätt att det i den nya språkdräkten har samma verkan på sina läsare i hjärta och sinne som det hade på sina ursprungliga mottagare.2
TEV är liksom dessa två versioner en helt ny översättning. »It does not conform to traditional vocabulary or style, but seeks to express the meaning of the Greek text in words and forms accepted as standard by people everywhere who employ English as a means of communication. As much as possible, words and forms of English not in current use have been avoided; but no rigid limit has been set to the vocabulary employed».3
De karakteristiskt idiomatiska dragen i en text är svårare att ange än de litterala, eftersom de i större grad är beroende av resp. målspråks struktur. Någon starkt idio- matisk svensk översättning har vi inte. Av de nämnda engelska översättningarna lämnar TEV det bästa illustrationsmaterialet.4 Den kännetecknas av bl. a.
1. Förkortning och förenkling av meningarna. Ovanligt långa meningar delas upp i smärre, t. ex. Rom 1:1—7 i sju, Apg 8:14—16 i tre, Luk 1:1—4 i fem meningar. Händelserna sätts i deras naturliga och kronologiska ordning, Joh 4:1—3 (RSV, som här får antyda grund- textens språkliga struktur, citeras i vänsterspalt, TEV i högerspalt):
Now When the Lord knew that the Phari- sees had heard that Jesus was making and and baptizing more disciples than John (although Jesus himself did not baptize, but only his disciples), he left Judea and departed again to Galilee.
The Pharisees heard that Jesus was win- ning and baptizing more disciples than John. (Actually, Jesus himself did not baptize anyone; only his disciples did.) When Jesus heard What was being said, he left J udea and went back to Galileo.
De olika delarna i en mening kan flyttas om för att underlätta förståelsen som i Apg 8:27f.:
1 C. H. Dodd, The Translation of the Bible. Some Questions of Principle,i The Bible Trans- lator 11 (1960), 5. 4—9. Citatet återfinns på. s. 8. Dodd blev ledare för arbetet med The New Testament. * J. B. Phillips redovisar sin metod i förordet till översättningen 1958 och i The Bible Trans- lator 4 (1953), s. 53—59 och 6 (1955), s. 150-59.
” Ur översättningens förord. ' TEV har beskrivits av huvudöversättaren R. G. Bratcher i The Bible Translator 17 (1966), s. 159-72. De följande exemplen hämtas med något undantag från honom. Översättningen behandlas på ett mer principiellt plan av W. L. Wonderley i hans bok Bible Translations for Popular Use 1968.
And behold, an Ethiopian, a eunuch, a minister of Candace the queen of the Ethiopians, in charge of all her treasure, had come to Jerusalem to worship and was returning; seated in his chariot, he was reading the prophet Isaiah.
Now an Ethiopian eunuch was on his way home. This man was an important official in charge of the treasury of the Queen, or Candace, of Ethiopia. He had been to J eru- salem to worship God, and was going back in his carriage. As he rode along he was reading from the book of the prophet Isaiah.
Samordning av satser används ofta i stället för originalets underordning, Luk 1:1—4 och Mark 1:5:
Inasmuch as many have undertake to compile &. narrative of the things which have been accomplished among us, just as they were delivered to us by those who from the beginning were eyewitnesses and ministers of the word, it seemed good to me also, having followed all things closely for some time past, to write an orderly account for you, most excellent Theo- philus, that you may know the truth con- cerning the things of which you have been informed.
and they were baptized by him in the river Jordan, confessing their sins.
Dear Theophilus:
Many have done their best to write a re- port of the things that have taken place among us. They wrote what we have been told by those who saw these things from the beginning and proclaimed the message. And so, your Excellency, because I have carefully studied all these matters from their beginning, I thought it good to write an orderly account for you. I do this to that you will know the full truth of all those matters which you have been taught.
They confessed their sins and he baptized them in the Jordan river.
Retoriska frågor och konditionala satser omformas ibland till påståendesatser, negerade satser till positiva:
Do not even the tax collectors do the same? Matth 5:46.
For what can a man give in return for his life? Mark 8:37.
If it is by the finger of God that I cast out demons Luk 11:20.
. .. will by no means lose his reward. Mark 9:41.
I am not ashamed of the gospel Rom 1:16.
Even the tax collectors do that!
There is nothing a man can give in return for his life.
No, it is rather by means of God's power that I drive out demons.
. . . will centainly receive his reward.
I have complete confidence in the gospel . . .
2. Väwling av ordklasser, särskilt av substantiv som anger handling till verbfraser och av substantiv som uttrycker abstrakta egenskaper till adjektiv.
through whom we have received grace and apostleship to bring about the obe- dience of faith for the sake of his name among all the nations. Rom 1:5.
. with all lowliness and meekness, with patience. Ef 4:2.
Through him God gave me the privilege of being an apostle, for the sake of Christ, in order to lead people of all nations to believe and obey.
Be humble, gentle and patient always.
3. Aktiv konstruktion vi stället för passiv. Verbets subjekt måste i sådana fall specificeras. I många fall är det Gud. Gudsnamnet omskrivs ofta i Nya testamentet på semitiskt sätt med en passivumform.
As it is written in Isaiah the prophet Mark 1:2.
Then children were brought to him . Matth 19:13.
. .. they shall be comforted
.. they shall be satisfied . . they shall obtain mercy
they shall be called sons of God. Matth 5:4, 6, 7, 9.
Judge not, that you be not judged. For with the judgment you pronounce you will be judged and the measure you give will be the measure you get. Matth 7:1—2.
4. Omskrivning av metaforer och idiom.
Your eye is the lamp of the body. Luk 11: 34.
The Lord God will give to him the throne of his father David, Luk 1:32.
finger of God, Luk 11:20. & wide door, 1 Kor 16:9.
Wisdom is justified by all her children. Luk 7:35.
sons of disobedience, Ef 2:2.
. and so we were by nature children of wrath, like the rest of the mankind. Ef 2:3.
As the prophet Isaiah had written .. . Some people brought children to Jesus
God will comfort them . . .
God will satisfy them fully . . . God Will show mercy to them . . . God will call them his sons.
Do not judge others, so that God will not judge you—because God will judge you in the same way you judge others, and he will apply to you the same rules you apply to others.
Your eyes are like & lamp for the body.
The Lord God will make him & king, as his ancestor David was.
God's power. a real opportunity.
God's Wisdom .. all who accept it.
. is shown to be true by
the people who disobey God.
Like everyone else, we too were naturally bound to suffer God's wrath.
5. Överföring av information i implicit form till explicit. Detta motiveras med att den nutida läsaren inte har den kulturella, historiska och teologiska bakgrundslnformation som de ursprungliga mottagarna hade gemensam med de nytestamentliga författarna. Om därför Nya testamentet skall kunna förmedla lika mycket till dagens mottagare som till de första måste en del av denna underförstådda information överföras i explicit form. TEV har inga noter utan endast en längre ordlista och ett sak- och personregister.
wine mingled with myrrh, Mark 15:23. wine mixted with &. drug called myrrh.
For through the Spirit, by faith, we wait for the hope of righteousness. Gal 5:5.
As for us, our hope is that God will put us right with him; and this is what we wait for by the power of God's Spirit work- ing through our faith.
6. Bruk av ord som alla känner. TEV använder gärna högfrekventa ord. Tekniska termer för judiska och kristna högtider, inrättningar och seder har för det mesta be- varats men synagogue har blivit »meeting house», Sanhedrin »council» och acribes »teach- ers of the Law». Termer för mått, mynt och vikt har fått nutida motsvarigheter, likaså sådana tidsangivelser som »vid fjärde nattväkten», »vid nionde timmen» etc. I allmänhet söker TEV genom ett moderniserat ordförråd föra texten nära den nutida läsaren.
Now the works of the flesh are plain: im- morality, impurity, licentiousness, idola-
What human nature does is quite plain. It shows itself in immoral, filthy and in-
try, sorcery, enmity, strife, jealously, anger, selfishness, dissension, party spirit, envy, drunkenness, carousing, and the like.
decent actions; in worship of idols and witchcraft. People become enemies, they fight, become jealous, angry, and ambi- tious. They separate into parties and groups; they are envious, get drunk, have orgies, and do other things like these.
Många av dessa idiomatiska kännetecken återfinns även i vår nuvarande kyrko- bibel, i den danska bibeln, norska ungdomsöversättningen och Hedegårds text, men inte alls i samma omfattning. Den enda nordiska översättning som i sin helhet kan jämföras med TEV eller J. B. Phillips” version är den av P. Schindler, en dansk, romersk-katolsk skriftställare. Han ville skapa en text för dem som ingen bibel hade, dvs. för dem som stod helt utanför det ärvda bibelspråket.1 Hans sätt att återge grundtexten liknar mycket J. B. Phillips' och de principer som ligger till grund för TEV. Även de norska översättarna och Hedegård har i återgivningen av brevtext — inte i evangelierna —— slagit in på. samma väg men de är försiktigare och ej kon- sekventa. Ett exempel, Gal 3:1—6, må. vara tillräckligt för att visa detta.
1883 års normalupplaga 0 I oförståndige Galater! Vem har tjust eder, inför vilkas ögon Jesus Kristus förut blivit målad såsom korsfäst? Detta vill jag allenast veta av eder: Haven I undfätt Anden av lagens gärningar, eller av trons predikan? Ären I så oförståndige? I haven begynt i Anden; skolen I nu lykta i köttet? Haven I dä förgäves erfarit så, mycket, om det eljest verkligen är förgäves? Den som giver eder Anden och verkar krafter bland eder, gör han det genom lagens gärningar, eller genom trons predikan? Likasom Abraham »trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet».
Svenska kyrkobiblen (1917) I oförståndige galaterl Vem har så därat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst? All- enast det vill jag att I skolen svara mig på.: Kom det sig av laggämingar att I und- fingen Anden, eller kom det sig därav att I lyssnaden i tro? Ären I så. oförståndiga? I som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i köttet? Haven I då. upplevat så mycket förgäves — om det nu verkligen har varit förgäves? Alltså, att han som för- länade eder Anden och utförde kraftgär- ningar bland eder gjorde detta, kom det sig av laggämingar eller därav att I lyss- naden i tro, i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»?
Danska kyrkobibeln (1948 )
I uforstandige galatere! hvem har forhek- set jer, I, hvem Jesus Kristus blev malet for eje som korsfaestet? Dette ene vil jeg vide af jer: var det i kraft af lovgerninger, I modtog Änden, eller ved i tro at here? Er I da sä uforstandige? I begyndte i Ånd; vil I nu »fuldende» i kad? Har I da oplevet så. meget til ingen nytte? hvis det da var til ingen nytte. Mon han, som udruster jer med Änden og virker undergerninger iblandt jer, ger det i kraft af lovgerninger eller ved, at I herer i tre? ligesom jo »Abra- ham troede Gud, og det blev regnet ham til retfserdighed.»
Det Nye Testament oversatt for ungdom (1959) Uvettige galatere! Hvem har forhekset dere, dere som har fått malt for eynene Jesus Kristus på. korset? Bare svar meg på. en ting: Var det ved lovgjerninger dere fikk Änden,
1 Se P. Schindler, Synspunkter for fordansk— ningen af Det Nye Testamente: Catholica 10 (1953). See:-nummer.
eller var det ved troen på, det budskap som ble forkynt? Er dere så. vettlese? Dere be- gynte med Änden, vil dere nå, avslutte med kjedet? Har dere opplevd alt detta til ingen nytte? — om det da går an ä tenke slik. Enda en gang: han som gir dere Änden og gjer undergjerninger blant dere, gjer han det fordi dere felger loven, eller fordi dere tror på, budskapet? Det er her som med Abraham: »Han trodde Gud og det ble regnet ham til
rettferdighet.»
Hedegård (1965)
Vilka dåraktiga människor ni är, ni gala- ter! Har någon förhäxat er? Jesus Kristus framställdes dock offentligen för edra ögon som korsfäst. Svara mig bara på. denna fråga: fick ni Anden genom att hälla lagen eller genom att ni hörde, så att ni kom till tro? Är ni verkligen så dåraktiga? Ni bör- jade i Anden, vill ni »fullkomna» Andens verk genom edra egna gärningar? Ännu en fråga: när Gud ger er Anden och gör under bland er, sker det på grund av laggär- ningar eller därför att ni hörde, så att ni kom till tro? Det var på samma sätt med Abraham: »Han trodde Gud, och det räk- nades honom till rättfärdighet.»
Schindler (1953) I dumme Galatere! hvem har dog fortryl- let Jer? I har jo dog faaet malet Kristus levende for Dje, som han hang paa Kor- set! Svar mig bare paa een eneste Ting: vad det, fordi I overholdt J edernes Lov, at Aanden kom over Jer? Eller var det fordi I var lydige med det Kald, I fik til Tro? Er I da helt fra Forstanden? I be- gyndte Jeres Kristenliv med at give Jer ind under Aanden, tror I saa, at I nu kan gore det »fuldkomment» ved Hjaelp af le- gemlige Foranstaltninger? Har I da slet- ingen Ting laert af alle Jeres Oplevelser? Nej, det lader ikke til det! Hvad var det, der bevirkede, at Gud skaenkede Jer sin Aand i en saadan Grad, at I endda kan gore Mirakler — var det J eres Lydighed mod Loven, eller var det Jeres Lydighed mod Kaldet til Tro? Det gik J er paa sam- me Maade som Abraham: han »gav Gud sin Tro», og det »blev regnet ham tilgode»!
Att kommitténs förslag till folkbibel är något mer orienterat mot en funktionell ekvivalens än kyrkobibelförslaget framgår av det som följer.
Jämförelse mellan 1917 års översättning och kommitténs översättningsförslag 1917 års översättning har ofta kritiserats för sin »fria» och »parafraserande» återgiv- ning av grundtexten. Kritiken var nog starkast när översättningen utarbetades och antogs men den förekommer fortfarande. Det finns därför skäl att efter denna ge- nomgång jämföra dess text (förkortad 1917) med bibelkommitténs (förkortad BK) just från »ordagrannhetens» synpunkt.
Det mest avgörande för en översättnings helhetskaraktär är i regel icke graden av omskrivning utan det sätt på. vilket omskrivningarna görs. Den följande jämförel- sen belyser fördenskull både omfattningen och karaktären i de två versionernas sätt att språkligt omgestalta originalet. Normalupplagans text (förkortad 1883) anförs, därför att den som vi sett ger en god bild av grundtextens ordasätt.
A. Evangelietext. Exemplen tas ur Mark 1, en språkligt mycket enkel text, där de fyra första verserna lyder:
1883 1917 1Begynnelsen av Jesu Kristi, Detta är begynnelsen av Guds Sons, evangelium, evangelium om Jesus 2såsom det är skrivet hos Kristus, Guds Son. Så är profeterna: »Se, jag sänder skrivet hos profeten Esaias:
BK
Här börjar glädjebudskapet
om Jesus Kristus, Guds Son. Så. som det står skrivet hos
profeten Jesaja:
min ängel före ditt ansikte, »Se jag sänder ut min ängel Se, jag sänder ut min bud— Vilken skall bereda din väg framför dig, och han skall bärare framför dig, han skall framför dig; :;en ropandes bereda vägen för dig. Hör bana din väg, en ropandes röst i öknen: bereden rösten av en som ropar i röst i öknen: Bereden väg Herrens väg, gören hans öknen: Bereden vägen för för Herren, gören hans stigar räta»! *Johannes Herren, görenstigarna jämna stigar raka _ uppträdde döpande i öknen för honom!». I enlighet så. skedde att Johannes och predikande bättringens härmed uppträdde Johannes döpteiöknen och förkunnade dop till syndernas förlåtelse. döparen i öknen och pre- omvändelsens dop till dikade bättringens döpelse syndernas förlåtelse. till syndernas förlåtelse.
KOMMENTAR: 1883 sluter sig mycket nära till den grekiska ordalydelsen. —— Profe- terna i stället för profeten Esaias och tillägget framför dig, v 2, bygger på en annan text än de två andra. Den behåller anhopningen av genitiverna i v 1 och återger ordagrant före ditt ansikte, v 2, en ropandes röst, v 3 och participen döpande och predikande i v 4, även om det låter något främmande för svenska öron. Översättningen är i första hand orienterad mot grundtexten och dess ordasätt och söker formell ekvivalens så långt det går.
De två andra versionerna är betydligt mer omskrivande. Tilläggen och omstruk- tureringarna är markant flera. Men dessa förekommer inte alltid på samma ställe och är inte av samma karaktär:
Vers 1: Den nuvarande kyrkobibeln gör liksom Karl XII:s bibel och reformations- bibeln tillägget Detta är. Bibelkommittén har ändrat grundtextens språkform betyd- ligt mera: Substantivet (19ij har blivit ersatt med ett adverb och ett verb, eöayyeliov har blivit subjekt i stället för attribut. På detta sätt söker BK återge knappheten i grekiskan och ordens karaktär av inledning och rubrik över vad som sedan följer.
Vers 2: Det inledande såsom bör bindas ihop med v 4: Johannes trädde fram i öknen så som det står i Jesaja. 1917 har gjort det fullt klart med frasen I enlighet härmed, BK har försökt med det kortare Så som, . . . så och tydligt markerat citatet typografiskt (se s. 135). ”Ayyelog, i 1883 och 1917 ängel, har i BK blivit budbärare därför att det syftar på Johannes; det grekiska ordet har båda betydelserna. Det hebraiserade framför ditt ansikte översätts i de båda senare versionerna med framför dig. Bisatsen i originalet har blivit huvudsats. 1883, BK och grundtexten har: din väg, hans stigar, v 3. Dessa uttryck fann sig sekelskiftets översättare föranlåtna att omskriva: vägen för dig, stigarna för honom —— i v 3 vägen för Herren —— förmodligen en eftergift åt talspråket och i tydlighetens tjänst.
Vers 3: 1917 behåller substantivet röst men omskriver participet ropandes med en relativsats. Kommittén har i kyrkobibelförslaget trott sig kunna bevara den gamla bibelns hebraiserande fras en ropandes röst, därför att det har blivit ett bevingat ut- tryck. Den gamla översättningen och normalupplagan kommer här enligt kommit- téns mening originalets stil och rytm närmare än 1917 års översättning. Advent- psalmen har bestämt uttrycket Bereden väg; i äldre översättningar stod det Bereden Herrens väg.
Ur fortsättningen i Mark 1 redovisas endast ett fåtal omgestaltningar. Som utgångs- punkt för jämförelsen lämnas först normalupplagans text. 1917 och BK finns upp- ställda parallellt i kap. 5.
$Och till honom utgingo hela Judiska landet och Jerusalem invånare, och de läto alla döpa sig av honom i floden J or- dan, bekännande sina synder. IlOch Johan- nes var klädd i kamelhår och hade en läder- gördel om sina länder, och han åt gräs- hoppor och vildhonung. 7Och han predi- kade och sade: Efter mig kommer den som är starkare än jag, vilkens skorem jag icke är värdig att luta mig ned och upplösa. BJ ag har döpt eder med vatten, men han skall döpa. eder med den Helige Ande.
"Och det begav sig i de dagarna, att J 9- sus kom från Nasaret i Galileen och vart döpt av Johannes i Jordan. mOch strax då. han steg upp ur vattnet, såg han himme- len dela sig och Anden såsom en duva nedfara. över honom. 11Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag».
uOch strax drev Anden honom ut i ök- nen. 13Och han var där i öknen i fyrtio da- gar och frestades av Satan, och han var med vilddjuren, och änglarne tjänade honom.
"Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och pre- dikade evangelium om Guds rike, sägande: 15Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära. Gören bättring och tron evangelium.
1'Och när han vandrade omkring utmed det Galileiska havet, såg han Simon och Andreas, hans broder, kasta ut nät i ha- vet, ty de voro fiskare. 1"Och Jesus sade till dem: Följen mig, och jag skall göra eder till mämiiskofiskare. ll*Och strax över— gåvo de sina nät och följde honom. "Och när han hade gått litet längre fram där- ifrån, såg han Jakob, Sebedei son, och Johannes, hans broder, vilka ock i båten lagade sina nät. ”Och strax kallade han dem till sig, och de lämnade sin fader Se- bedeus med legodrängarne kvar i båten och följde honom.
21Och de gingo in i Kapernaum, och strax, på. sabbaten, gick han in i synago- gan och lärde. "Och de häpnade över hans lära; ty han lärde dem såsom en som har makt och icke såsom de skriftlärde.
"Och i deras synagoga var en man, be- satt av en oren ande, och han ropade Noch sade: Ack, vad hava vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, Guds helige. ”Och Jesus näpste honom, sägande: Tig och gå ut från honom. 2'Och den orene
anden slet honom och ropade med hög röst och gick ut från honom. "Och alla förvä- nades, så. att de tillsporde varandra och sade: Vad är detta? Vilken ny lära är det— ta? Ty med makt bjuder han även de orene andarna, och de lyda honom. ”Och strax gick hans rykte ut i hela den kring- liggande trakten av Galileen.
”Och de gingo strax ut från synagogan och kommo till Simons och Andreas, hus med Jakob och Johannes. aoOch Simons svärmoder låg i feber, och strax talade de med honom om henne. ”Och han gick fram och tog henne vid handen och reste henne upp; och strax övergav febern hen- ne, och hon tjänade dem.
"Men när det hade blivit afton och se- len gätt ned, förde de till honom alla som voro sjuka och besatta. ”Och hela staden var församlad utanför dörren. "Och han botade många, som ledo av mångahanda sjukdomar, och utdrev mänga onda andar och tillstadde icke andame att tala, ty de kände honom.
315Och om morgonen, medan det ännu var mycket mörkt, stod han upp och gick bort till en öde trakt, och där bad han. ”Och Simon och de som voro med honom skyndade efter honom. "Och när de funno honom, sade de till honom: Alla söka dig. "Och han sade till dem: Låtom oss gå till de närmaste småstäderna, att jag ock där mä predika; ty därtill har jag gått ut. 8'?Och han predikade i deras synagogor över hela Galileen och utdrev de enda andarna.
mOch till honom kom en spetälsk man och bad honom, föll på. knä för honom och sade till honom: Om du vill, kan du göra mig ren. HDä varkunnade sig Jesus och räckte ut handen, rörde vid honom och sade till honom: Jag vill; bliv ren. "Och när han hade sagt detta, gick spetälskan strax bort ifrån honom, och han vart ren. "Och han talade till honom strängeligen och vi- sade honom strax ifrån sig ”och sade till honom: Se till, att du icke säger något för någon, utan gå. bort, visa dig för prästen och offra för din rening vad Moses har päbjudit, till ett vittnesbörd för dem. "Men då han hade gått ut, begynte han mycket förkunna och utsprida saken, så, att han icke mer kunde uppenbarligen gå in i nä- gon stad, utan höll sig utanför i öde trak- ter, och de kommo till honom från alla håll.
KOMMENTAR: landet, v 5, har BK ersatt med det i sammanhanget mer naturliga landsbygden, hade, v 6, med bar. Partiklar och pronomina i det grekiska originalet, i synnerhet det ofta förekommande nat, ges nästan alltid en viss motsvarighet (och, då, nu etc.) i 1917 års text. BK »utelämnar» ofta dessa för att få en för svenska öron vanligare och naturligare fogning av satserna, vv 5, 6, 7, 9, 13, 14, 16, 17, 18, 20, 21, 25, 26, 28, 30, 31 etc. Det i grekiskan lätta participet Äéywv — motsvarar många gånger vårt kolon — får större tyngd i 1917 som genomgående översätter det med och sade. Bakom dess omskrivning för att upplösa, v 7, ligger troligen en strävan efter tydlighet och likformighet mellan Språkstruktur och tanke. Samma klarhets- strävan märks i v 44: säga något härom, i 2:15: ty många sådana.
BK söker många gånger ge en mer naturlig och konkret översättning, där 1917 håller fast vid en fullt begriplig formell ekvivalens med originalet. BK har: då, öppna sig, v 10; stannade, v 13; sina. nät, v 16 och 18; hunnit, också placerat före Jakob, v 19; tog vägen, v 21; så snart det blev sabbat, v 21; som en som har makt, v 22; med makt bakom orden, v 27 . I v 21 och v 27 visar BK en omstrukturering där 1917 söker vara formellt ekvivalent.
Vers 35 börjar med tre ord, nga)? å'vvvxa Mau, ordagrant: tidigt, nattetid mycket. 1883 har: om morgonen medan det ännu var mycket mörkt; 1917: bittlda om morgonen medan det ännu var märkt; BK: bittida, 'i djupa natten. BK strävar att både innehålls- ligt och stilistiskt komma originalet nära genom att stöpa om hela uttrycket.
Vers 30 f. lyder i 1917: Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne. Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem. I BK: Men Simons svärmoder låg sjuk i feber. De talade genast om detta för honom, och han gick fram, tog henne vid han- den och reste henne upp. Febern vek, och hon betjänade dem. Ordagrannheten i 1917 års version ger full tydlighet men anhopningen av pronomina i svenskan gör stilen mer matt och konturlös. De grekiska pronomina är »smidigare» än de svenska. Kände i v 34 är mångtydigt och kan lätt missförstås. BK har visste vem han var.
Sammanfattningsvis kan sägas att BK omskriver lika mycket som 1917, men om- skrivningarna är ofta av annat slag. 1917 präglas av dels en långt driven tydlighets- strävan och ett bruk av ledig nutidssvenska som ibland resulterat i onödiga och om— ständliga omskrivningar, dels ett fasthållande vid grekiskans ordalag, där en natur- ligare svenska vore på. sin plats. Översättningen omskriver både för mycket och för litet. Det som lider mest därav är stilen.
För en jämförelse med andra svenska översättningar kan lämpligen citeras Mark 2:21 f. Ord för ord lyder dessa verser (synonymer skiljs med ett tvärstreck): Ingen lapp/klut tygs/klädes otvättad/valkad syr/sömmar på klädnad/mantel gam- mal; om men inte lyfter/tar-bort den fyllnad av/från den det nya det gamlas och värre/sämre hål/reva blir/vardet. Och ingen kastar vin nytt till läglar/lädersäckar gamla; om men inte söndersliter vinet läglarna, och vinet förgås och läglarna, men nytt vin (bör kastas) till läglar nya.
En version där de allra nödvändigaste ändringarna vidtagits, skulle kunna se ut så här, när synonymerna har utelämnats: Ingen syr en lapp av otvättat tyg på. en gammal mantel. Dock om inte, då tager fyll- naden bort från den, det nya från det gamla, och hålet blir värre. Och ingen slår nytt vin i gamla läglar; Dock om inte, då söndersliter vinet läglama och vinet för- gås och läglarna; utan nytt vin (bör slås) i nya läglar.
Mycket nära denna. högst formell-ekvivalenta översättning kommer Thomander 1835: Ingen sömmar ett stycke owalkadt kläde på en gammal klädnad; annars tager dess fyllnad det nya bort utaf det gamla och söndringen warder wärre. Och ingen slår nytt win uti gamla läderflaskor; annars rifwer det nya vinet läderflaskorna sönder och Winet gjutes ut och läderflaskorna förderfwas, utan nytt Win skall man slå i nya. läderflaskor. och Waldenström 1883:
Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal klädnad; annars river det tillsatta" ifrån densamma — det nya ifrån det gamla — och hålet varder värre.” Och ingen slår nytt vin i gamla lädersäckar; annars skall vinet spränga sönder lädersäckama, och vinet fördärvas och lädersäckarna.”
” Det grekiska ordet i grundtexten betyder egentligen fyllnad, fullhet, dvs. det som fyller hålet. ” Eller: det varder ett värre hål. 0 I somliga gamla handskrifter tillägges här: utan nytt vin i nya lädersäckar, dvs. nytt vin skall man slå i nya lädersäckar.
Normalupplagan från 1883 har gjort endast smärre ändringar: Ingen syr en lapp af ovalkadt tyg på en gammal klädnad; annars rifver det tillsatta nya bort af det gamla, och hålet varder värre. Och ingen slår nytt vin i gamla läglar; annars spränger det nya vinet sönder läglarna, och vinet spilles ut, och läglarna för- derfvas; utan nytt vin bör slås i nya läglar.
Den gamla prisade översättningen från 1541 — citerad ur Karl XII:s bibel från C. War- holms upplaga 1888 _ är på många ställen inte alls ordagrann: Och ingen sömmar en klut af nytt kläde på gammalt kläde; förty han rifver dock det nya stycket ifrå det gamla och hålet varder värre. Och ingen låter nytt vin uti gamla flaskor; annars slår det nya vinet flaskorna sönder, och vinet spilles ut och flaskorna förderfvas: utan nytt vin skall man låta i nya flaskor.
Omskrivningarna blir längre och flera i 1907 års provöversättning, som bortsett från ju och (skinn)säckarna (som ersattes med (skinn)läglarna) är den text vi nu har i kyrko- bibeln: Ingen syr en lapp af okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle ju det isatta nya stycket rifva bort ännu mer af den gamlamanteln och hålet skulle blifva värre. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnsäckar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder säckarna, så. att både vinet och säckarna fördärfvades. Nej, nytt vin slår man i nya säckar.
Bibelkommissionens första provöversättning 1780 utdömdes enligt senare kritiker främst på grund av sin »parafraserande» karaktär. Den översätter: Ingen syr en lapp af nytt kläde på en gammal klädning: ty, om thet sker, rifwer then gamla klädningen, och så blifwer holet större. Icke tappar man heller nytt wini gamla läderflaskor: ty om thet sker spräcker thet nya Winet flaskorna, Winet rinner ut, och flaskorna förloras: utan nytt Win bör tappas i nya flaskor.
Bibelkommittén har omgestaltat verserna så: Ingen lagar ett gammalt plagg med en lapp av okrympt tyg. Om så sker, hämtar den nya lappen krympmån från det gamla tyget, och hålet blir värre. Ingen tappar nytt vin på gamla läglar. Om så sker, spränger vinet läglarna, och vin och läglar går båda tillspillo. Nej, nytt vin i nya läglar.
Dessa exempel är hämtade ur Markusevangeliet som har en enkel grekiska, till sin struktur många gånger nära dagens svenska. I en svårare text, t. ex. en brevtext, blir nödvändigheten att omskriva mycket större.
B. Brevtext. Fil 1:3—6. Normalupplagan kommer en ord-för-ord översättning mycket
nära, men ändringarna av grundtextens språkform är här av nödtvång flera än i Markustexten.
Jag tackar min Gud, vid all min hägkomst av eder, då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje, för edert deltagande i evangelium från den första dagen intill nu, övertygad därom att den som i eder har begynt ett gott verk skall fullborda det intill Jesu Kristi dag;
I kyrkobibeln (1917), Hedegårds översättning (H) och kommitténs kyrkobibelför- slag (KKB) och folkbibelförslag (KFB) lyder texten:
1917
Jag tackar min Gud, så. ofta jag tänker på. eder, i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen in- till nu, haven deltagit i arbetet för evange- lium. Och jag har den tillförsikten, atthan som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.
H
Jag tackar min Gud varje gång jag näm- ner er i mina böner. I alla mina böner be- der jag alltid för er med glädje, därför att ni har tagit del i arbetet för evangelium från första dagen ända till nu. Om en sak är jag alldeles viss: Gud, som har börjat det goda verket i er, skall också. fullborda det tills Kristi Jesu dag kommer.
KKB
Jag tackar min Gud så ofta jag tänker på. eder, och när jag beder för er alla, gör jag det alltid med glädje, emedan ni från första dagen intill nu gemensamt har ar- betat för evangelium och emedan jag är viss om att han, som hos eder har börjat ett gott verk, han skall också fullborda det intill Kristi Jesu dag.
KFB
Var gång jag tänker på. er, tackar jag min Gud. Var gång jag ber för er alla, gör jag det med glädje. Ty från första dagen intill nu har ni gemensamt arbetat för evangelium. Jag gör det med glädje även därför att jag vet, att han som hos er har börjat ett gott verk, han skall också, full- borda det fram till Jesu Kristi dag.
Alla omskrivet originalets ordasätt och det i en ganska stor omfattning, folkbibel- förslaget mest. Participet i v 4 har blivit en bisats i 1917, KKB och KFB _ i 1917 en tämligen färglös sådan — och i H en huvudsats. Något av originalets upprepning ation, mirrors, nda”, närmar kommer delvis fram i anaforen i KFB, Var gång . . . Var gång. Paulus tackar för deras »deltagande/gemenskap i evangeliet», v 5. 1917 och H sluter sig till originalets substantivrikedom — deltagit i arbetet för evangelium; tagit del i arbetet för evangelium — och ger därmed en större formell likhet med originalet än KKB och KFB som båda använder verbkonstruktion, gemensamt har arbetat för evangelium. Bibelkommittén har här sökt få fram gemenskapsmomentet i xowww'q och skapa en fras som låter naturligare för svenska öron. Substantivfraser är van- ligare i grekiskan än i svenskan.
Ur kapitlet i övrigt kan exempel ges som belyser de olika översättarnas sätt att språkligt behandla originaltexten.
Vers 7: 1883 års översättning har ordagrant efter grekiskan: såsom det är rätt. 1917 utbroderar: Och det är ju rätt och tillbörligt; H litet kortare: Det är bara rätt och riktigt; KKB och KBF: Det är bara som sig bör.
I samma vers står det ord för ord: i försvaret och evangeliets befästande/bekräftande. 1917: när jag försvarar och befäster evangelium; H: när jag försvarar evangelium och hävdar dess sanning; KKB: när jag i mitt försvar slår fast att evangelium är sant; KFB: när jag inför domstolen går i god för att evangelium är sant.
Vers 9: 1917 och KKB sluter sig nära till originalets struktur: Och därom beder jag; H och KFB är friare: Och det är min bön, resp. Min bön är.
Vers 14: 1883: styrkte i Herren av mina bojor; 1917: hava genom mina bojor blivit frimodig i Herren; H: har genom min fångenskap fått större tillförsikt — frasen i Herren tycks Hedegård föra till det ord som kommer före, där han översätter »bröder i Her- ren» med kristna bröder. KKB: har vunnit visshet i Herren och på grund av mina bo- jor . . . KF B: har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren. '
Även verserna 14, 20 f. och 30 avslöjar översättarnas olika sätt att omgestalta tex- ten. I V 28b är normalupplagan som vanligt mycket nära grekiskans struktur, när den översätter: vilket för dem är ett tecken till förtappelse, men för eder till frälsning, och det från Gud. Helt ordagrant skulle versen ha lytt: vilket är för dem tecken på undergång men på eder räddning, och detta från Gud. 1917 har med rätta omskrivit satsen, men resultatet manar inte till efterföljd: Ty att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de själva gå mot fördärvet, men att I skalen bliva frälsta, och detta av Gud. Hedegård har: Er oförskräckthet är för dem ett tecken på att de är på väg till förtappelsen, men för er är den ett tecken på att ni är på väg till frälsningen, ett tecken som kommer från Gud själv. Kommittén har sökt få. fram knappheten i originalet så långt det är möjligt. KKB: Ty för dem är detta ett varsel am undergång, men för eder ett tecken på frälsning, sänt av Gud själv.
För att få. ytterligare ett intryck av omfattningen och karaktären i andra svenska över- sättningars omgestaltning, parafrasering, omskrivning, omstrukturering, rekonstruering _ eller vad man nu vill kalla det — av språkformen i en brevtext meddelas början av 2 Kor 8. När man gjort de allra nödvändigaste ändringarna lyder texten:
Men vi kungör för eder, bröder, den i Makedoniens församlingar givna Guds nåden- att i mycken trångmäls prövning deras glädjes överflöd och deras djupa fattigdom. har överflödat till deras enfalds rikedom.
Om man kursiverar de ord vilkas form kan sägas motsvara originalets — smärre ordbyten och ändrad ordföljd noteras inte — ser det ut så i följande översättningar:
Thomander 1835: Men vi kungöre eder bröder om den Guds nåd som given är uti M acedoniens församlingar, att i mycken bedrövelses prövning deras glädjes överflöd och deras djupa fattigdom har överflödat allt intill en rikedom av deras enfald.
Waldenström 1883—94: Men vi kungöra för eder, bröder, den Guds nåd som är given i församlingarna i Make- donien, att i mycken beprövelse av lidande deras glädjes överflöd och deras djupa fattig- dom överflödat till deras enfalds rikedom.
1883 års normalupplaga: Men vi göra eder kunnigt, mina bröder, den Guds nåd som har blivit given i M acedoniens församlingar, att under mycken beprövelse i lidande deras överflödande glädje och deras fattigdom har flödat över så, att de rikligen givit i enfald.
Karl XII:s bibel 1703: Jag gör eder kunnigt, käre bröder, om den Guds nåd som given är uti de församlingar som äro i Macedonian. Ty deras glädje är osägelig, då de genom mycken bedrövelse beprövade vordo; och ändock de ganska fattige voro hava de likväl rikeliga givit i all enfaldighet. '
Provöversättningen 1907: Vi vilja meddela eder käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens försam- lingar. Fastän de hava varit prövade av svär nöd har deras överflödande glädje mitt
under deras djupa fattigdom så flödat över att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
Provöversättningen 1816: Bröder! Vi giva eder jemväl tillkänna den givmildhet som Gud verkat uti M acedoniens församlingar. Ty fastän de rönte mycken brist, hava de likväl med största glädje under sin djupa fattigdom, rikligen ådagalagt sin frikostighet. Bibelkommitténs folkbibelförslag 1968: Nu vill jag tala om för er, bröder, vad Guds nåd har betytt för församlingarna i Make- donien. På många sätt har de varit prövade men ändå visade de en översvallande glädje, och deras djupa fattigdom flödade över i en rikedom på godhet.
Efter denna jämförelse måste man medge att bibelkommittén inte går de kritiker till mötes som kräver en mer »ordagrann» översättning än den nu gällande, dvs. en översättning som mer än denna förmedlar originalets språkliga form. Den 1917 stadfästa texten är visserligen stundom ordrikare än kommitténs men denna skill- nad beror inte på en större formell ekvivalens i den senare. Den förklaras bäst av de skilda principer för den svenska språkdräkten som ligger bakom de två versionerna (se kap. 6).
_ 41917 års text har en lång tillkomsthistoria.1 Bibelkommissionen hade från 1898 uppgiften att revidera den i många avseenden litterala normalupplagan från 1883. Nya testamentet som helhet översattes aldrig direkt från grundtexten utan kom- missionen införde sina ändringar i en redan given text och det vid upprepade tillfäl- len. Ändringarna blev dock så småningom så många att man kan tala om en ny översättning. Dessa arbetsförhållanden kan kanske till en del förklara den ojämn- het som man ibland möter i 1917 års text. På ett ställe kan den sluta sig alltför nära grundtextens form för att strax intill genom ordrika omskrivningar dölja det enkla och konkreta uttryck som originalet har.
Under revisionsarbetet strävade översättarna efter att skapa en idiomatisk över- sättning som tillfredsställde det svenska språkets krav. De många greciserande ut- trycken och konstruktionerna i normalupplagan avlägsnades. Här utförde onekli- gen den tegnérska kommissionen ett förtjänstfullt arbete. Först i senare tid (1942, l948, 1959, 1965) har en liknande frigörelse från grundtextens Språkstruktur ägt rum i de danska och norska biblama.
Men kommissionen strävade inte endast efter att göra en idiomatisk, svensk över- sättning. Den ville ge det svenska folket en vetenskapligt noggrann översättning på ledig, naturlig nutidssvenska. Detta huvudsyfte, främst de svenskspråkliga princi- perna, torde förklara den karaktär som omskrivningarna — småord, förtydligande tillägg, emfatiska omskrivningar — har i vår gällande kyrkobibel.
Närheten till det avslutande 1800-talet och dess litteralism gör sig också påmind. I princip använde kommissionen alla slag av nödvändiga omgestaltningar av grund- textens språkform. Men den synes ha en viss förkärlek för tillägg, dvs. originalets form _ i synnerhet dess syntax — bevarades i stort sett orubbad vid överflyttningen till svenska men försvenskades och »nusvenskades» »genom allehanda små tilläggsord» (Rudin). Utelämningar — t. ex. av de för grekiskan idiomatiska partiklarna —— före- kommer inte ofta och radikala friheter i förhållande till den grekiska språkformen
1 Det följande sammanfattar bilaga A, s. 467 ff.
tycks kommissionen i regel ha aktat sig för, även där sådana bäst synes motsvara den grekiska texten både till innehåll och stil.
Vidare tillämpade den tegnérska kommissionen ett strängt språkligt konsekvenskrav, inte bara för de viktigare orden utan genomgående för alla slags ord. En sådan kon- sekvens hade tidigare inte genomförts i svenska översättningar med undantag av sådana som Thomanders och Waldenströms. Men kommissionen övertog inte dessas och normalupplagans stränga krav på konkordans. Där sammanhanget verkligen krävde olika översättningar av ett och samma grekiska ord har kommissionen i regel inte dragit sig för att återge det på olika sätt. Men kommissionen kan inte sägas ha undgått den faran att liksom många 1800-talsöversättare undervärdera den bety- delse som kontextens innehåll och stil har vid översättning av de enskilda orden och uttrycken.
Dessa omständigheter bidrog till att ge 1917 års översättning drag av både »orda- grannhet» och »ledighet». Ibland har översättarna lyckats förena dessa båda egen- skaper men många gånger karakteriseras översättningens språkform av antingen en långt driven fullständighet i tankens och situationens språkliga uttryck, formulerad på dåtidens lediga svenska, eller ett ängsligt fasthållande vid originalets språkliga form. Uppdraget att revidera normalupplagan, det språkliga konsekvenskravet, den vetenskapliga akribin och strävan att skapa en enhetlig bibelstil modifierade den översättningsprincip som ville sätta läsbarheten, klarheten och ledigheten i högsä- tet.1
Bibelkommitténs text skiljer sig alltså från den tegnérska framför allt till följd av en annan svensk språkbehandling. I fråga om texternas »ordagrannhet» har de båda det mesta gemensamt. De förskjutningar som ägt rum anförs i kap. 6, s. 152 ff. Med tanke på förhållandet till originalets språkliga form torde bibelkommitténs versio- ner snarast böra betecknas som »friare» än gällande kyrkobibel, dvs. de förmedlar mindre av originalets språkliga struktur än denna.
Sammanfattande synpunkter
En meningsfull debatt om problemet fri eller ordagrann översättning försvåras i hög grad av de genom sin mångtydighet farliga orden fri och ordagrann. De lurar en att tro att om där blott finns en överensstämmelse i språkformen mellan grundtext och översättning så är allt väl, eller om en sådan saknas så är översättningen inte fullgod. En lösning synes vara att reducera problemet till tre smärre delfrågor:
1. Överför texten originalets innehåll? Orden fri och ordagrann har i debatterna fått ange om texten är en trogen återgivning av originalet eller inte. De har alltså till en del fått utmärka textens förhållande till originalets innehåll. Alla översättare torde vara ense om att en översättning skall återge vad grundtexten uttrycker. Det kan till och med sägas att om en översättning inte förmår meddela sina läsare det väsent- ligaste i det som originalet en gång förmedlade till sina mottagare så har den miss— lyckats i sin främsta uppgift. Denna första fråga bör därför anses som den viktigaste.
2. Motsvarar texten originalets form, dvs. dess stilistiska egenskaper? Här kan avses både de stilskillnader som finns mellan de olika skrifterna i Nya testamentet och de stilväxlingar och stilistiska detaljer som finns inom varje enskild bibelbok. På grund
1 Se citatet från Personne 1897 ovan 8. 264.
av skillnaderna mellan språken kan de blott överflyttas i en begränsad omfattning, särskilt om man lägger huvudvikten vid innehållet (punkt 1). De flesta översättare torde vara ense om att man inte kan överföra innehållet i vilken skepnad som helst utan att detta måste ges i en form som återspeglar originalet.
3. Återger texten originalets språkliga byggnad? Orden fri och ordagrann markerar främst en texts förhållande till originalets språkform, dess lingvistiska struktur. Lös- ningen på problemet fri eller ordagrann översättning i den mening orden ges här måste vara att översättaren i princip står helt fri mot originalets språkform, en fri- het som blir allt tydligare ju större skillnaderna mellan grundspråk och målspråk är. I de fall då dessa till sin byggnad och funktionssätt är lika finns det i en vanlig över- sättning ingen anledning att frångå originalet. Varje omgestaltning av dess språk- form måste kunna motiveras utifrån a. grundtextens innehåll: Omskrivning krävs för att innehållet skall nå läsaren, b. grundtextens stilistiska form: Omskrivning krävs för att stilen i någon mån skall komma med vid överflyttningen till målspråket. Översättaren kan i sin återgivning lägga olika vikt vid innehållet, stilen och den språkliga byggnaden i originalet. Idiomatiska översättningar överför främst inne- hållet och stilen (punkt 1 och 2), de litterala innehållet och språkformen (punkt 1 och 3). I båda fallen uppstår en spänning mellan innehåll och form. Den kan lösas på flera sätt, i regel efter den funktion översättningen skall ha och de läsare den vän- dor sig till. Denna antydda lösning på problemet fri och ordagrann översättning im- plicerar därför att man utarbetar flera, till sin typ olika översättningar som bl. a. skiljer sig från varandra i »ordagrannhet». Men denna skillnad är inte alls den vik- ti gaste. I samtliga fall blir översättningens förmåga att förmedla originalets budskap och dess stilistiska egenskaper det avgörande. Det finns egentligen inga fria eller orda- granna översättningar, endast goda eller dåliga.
Nya testamentets språk
Av Albert Wifstrand1
En klar syn på Nya testamentets språkliga förhållanden har motverkats av ett mång- hundraårigt missbruk av namnen folkspråk, vulgärspråk, vardagsspråk o. d. i detta sammanhang. Men i detta missbruk märks en betydlig förändring, om man jämför äldre tider och senare. I långa tider innebar det ett nedsättande omdöme om det nytestamentliga språket, det som härledde sig från folket betraktades med en rynk- ning på näsan; men sedan sextio, sjuttio år tillbaka har talet om folkspråk på de flesta håll inneburit ett erkännande, en komplimang, »folket» uttalades med entusias- tisk darrning i rösten, och vad som hörde samman därmed uppfattades som något levande, friskt och varmt i förhållande till det icke-folkliga.
De nedsättande uttalandena ha anor ända från antik tid, då de bildade bland kristendomens motståndare också häcklade de nytestamentliga skrifternas uttrycks- sätt; det kallades ofta för »skepparspråk», och när kejsar Julianus Avfällingen ge- nom ett dekret förbjöd kristna att undervisa i retorsskolorna, den tidens anstalter för högre allmänbildning, kommenterade han dekretet bl. a. med att hånfullt råda de kristna läroverkslärarna att gå till sina egna meningsfränder och analysera Mattheus och Lukas. Denna aristokratiska syn övertogs av en del renässansmän, som i Nya testamentet saknade de ciceronianska periodernas elegans och kallade dess språk för barbargrekiska. Och samma betraktelsesätt levde kvar, icke minst bland klas- siska filologer, in i senare delen av 1800-ta1et, även hos män som sade sig i övrigt ha stor vördnad för Nya testamentets förkunnelse.
Från och med 1800-talets senare hälft ökades möjligheterna att bedöma språket på Nya testamentets tid genom filologiens och arkeologiens landvinningar, framför allt genom papyrusfynden i Egypten och forskningen kring dem men också genom inskriftsforskningen m. 111. Detta skedde vid en tid, då 1. det »levande livet» i de all- männa tänkesätten ställdes avgjort framför det »artificiella» och traditionella, 2. språkforskningen i samband därmed intresserade sig nästan enbart för talspråket, det 5. k. levande språket, och 3. »folket» trängde fram politiskt ur sin tidigare mer undanskymda ställning. Man kunde dra fram förut okända paralleller till Nya testa- mentets folkliga språk, men nu såg man icke ner på det utan var förtjust i att i Nya testamentet ha »volkstiimliche Umgangssprache», man fastslog att »det naturliga
1 Denna uppsats överlämnades till kommittén i oktober 1963.
är skönt» och beklagade äldre tiders »brist på förståelse för det folkliga». Den infly- telserikaste forskaren i denna riktning var tysken Adolf Deissmann; hans verk »Licht vom Osten», som utgick i flera upplagor och även översattes till engelska, är ett av de mest verkningsrika humanistiska vetenskapliga verken i detta århundrade. Ös- terrikaren Ludwig Radermacher, som i sin »Neutestamentliche Grammatik», ingående i Lietzmanns mycket spridda »Handbuch zum Neuen Testament», upptog mycket av vulgärspråkligt stoff, som icke finns i Nya testamentet eller sticker fram endast här och där i enstaka handskrifter, bidrog ytterligare till att ge ett sken av vulgär- språk åt de nytestamentliga skrifternas språk över lag.
Förr hade man alltså i bästa fall i det nytestamentliga språket sett något av det gudomligas förnedringsgestalt, men nu någonting värdefullt och förträffligt. Den aristokratiska synen hade ersatts av en demokratisk.
Sådana föreställningssätt beträffande det nytestamentliga språket voro allmänt rådande i början av detta århundrade och ha starkt påverkat upphovsmännen till vår nuvarande översättning, så som tydligt utsäges i Eidems »Vår svenska bibel». Men såväl det tidigare som det senare betraktelsesättet gör sig skyldigt till grova överdrifter och generaliseringar.
Föreställningarna om det simpla vulgärspråket i Nya testamentet ha sin tidsbe- tingade tillkomsthistoria. De polemiska omdömena i antiken kunna även bortsett från den fientliga tonen icke anses som objektiva utsagor av bedömare med insikt och överblick.
Nya testamentet skiljer sig från huvudparten av sin tids grekiska prosa på två sätt.
I. Det är icke skrivet i den höglitterära konstprosa som hade utbildats under se- nare delen av den klassiska tiden genom stora talare och talekonstlärare och sedan kommit in också i historieskrivningen och en del av den populär-filosofiska litteratu- ren; den hade sedan varierats under de närmaste århundradena före Kristi födelse dels i så att säga mer rokokoartad riktning, dels i mera barockartad. Denna konst- prosa skiljer sig från Nya testamentet genom sin genomförda periodbildning eller genomförd komposition på annat sätt av de enskilda satserna, genom långa partici- pialkonstruktioner och i övrigt långa satsled, inga korta replikväxlingar i direkta anföringar utan övervikt för längre indirekt anföring, eller längre tal, direkt anförda, gestaltade efter talekonstens alla regler, rädsla för upprepningar, strävan efter ryt- misering, stor hänsyn till välljudet. Den som fordrade sådant kunde lätt se ner på Nya testamentet.
II. Det nu nämnda var en gammal obruten tradition sedan den klassiska tiden, men just vid Kristi tid tillkom något nytt, som ytterligare bidrog att avlägsna högprosan från Nya testamentet. Det var den grekiska klassicismen, som på kort tid gjorde sig till herre över smaken. Den började inom talekonsten som reaktion mot senhelle- nistiska oarter i svulst eller sirlig tillgjordhet eller bisarreri (med hellenistiskt menas sådant som förskriver sig från tiden mellan Alexander den store och Kristi födelse). Man ville ha mer värdighet och kraft, och det fann man i den klassiska tiden. Detta gick väl samman med de stoiska filosofernas teori om ett språkets fortgående förfall från en ursprunglig renhet och äkthet, liksom sederna hade förfallit från en äldre enkelhet och naturlighet till en komplicerad förkonstling, skadlig för både karaktär och hälsa. Samtidigt hade grekerna definitivt mist sitt politiska oberoende och hade
icke längre någon presumtiv hjälpare att anknyta några politiska frihetsförhopp- ningar till. De besinnade sig då på att de i stället hade sin kultur; där voro de värl- dens herrar; men denna kultur var utbildad av de fria grekerna under den klassiska tiden. Dit tog man sin tillflykt i tanken och hävdade sig själv på det sättet.
Så småningom började grammatikerna, språkmännen, att ta hand om den stilis- tiskt-litterära klassicismen och stämpla allt efterklassiskt i språket, allt som hade tillkommit sedan Alexanders tid, såsom mindervärdigt, liksom litteraturkritikerna redan hade stämplat den hellenistiska litteraturen som mindervärdig. Och man åter- införde i litteraturspråket sådant som var försvunnet eller på väg att försvinna, så- som den särskilda numerus för två personer eller föremål, dualis, eller den i klassisk tid vanliga modus optativus hos verben.
Nya testamentet står utanför denna litterära rörelse (de försök som ha gjorts att påvisa klassicistiskt inflytande hos Lukas bygga på felaktiga premisser), och därför blev Nya testamentet i klassicisternas ögon ännu mindre njutbart än det hade tett sig från den hellenistiska konstprosans synpunkt. De hellenistiska orden kallades för »simpla», »vulgära», »orekommendabla», »oanvändbara» osv. och det även när de före- kommo hos hellenistiska författare som hade på sitt sätt i hög grad vårdat sig om sti— len. När klassicisterna, som sedan behärskade situationen antiken ut, kallade det ny- testamentliga språket för vulgärt använde de alltså samma beteckning också för språket hos många på sin tid högt ansedda hellenistiska författare. »Vulgärt» blev detsamma som icke-klassiskt, icke-klassicistiskt. Vad som verkligen var vulgärt, till- hörde det helt obildade folkets språk och endast det, brydde man sig inte om att precisera.
Därav den antikristna sidans omdöme under antiken om det nytestamentliga språ- ket. De kristna medgåvo att Nya testamentets författare hade varit olärda män och menade att deras framgång då var så mycket märkvärdigare. Den bildade hedniska världen ansåg att en lära med anspråk på att uttränga grekisk religion och filosofi borde ha framträtt i en form som motsvarade gängse estetiska fordringar.
Detta ensidigt klassicistiska omdöme gick sedan Vidare genom tiderna. Det hör- des ibland inte av så särdeles mycket hos grekerna under den byzantinska tiden, och i Västerlandet var ju det grekiska Nya testamentet så gott som okänt under medel- tiden, men de nedsättande omdömena fingo ny näring under renässansen, och seder- mera ytterligare ny genom nyklassicismen och nyhumanismen under årtiondena kring 1800. Denna rörelse trängde bättre in i grekiskan än man hade gjort tidigare i väst- europa, men den anslöt till den antika klassicismen och menade att det verkligt grekiska, det stora och förebildliga, var slut med den klassiska tidens slut, de nytes- tamentliga texterna, kyrkofädertexterna och andra senare texter ersattes i skolorna med litteraturstycken från den klassiska tiden, och grammatik och litteraturhistoria brydde sig nästan bara om den. Klassicismen skärptes därigenom, ty senantiken och byzantinarna hade menat att klassicismen hade lyckats, att den hade höjt språket och litteraturen: för byzantinarna hade kejsartidsklassicister som Aelius Aristides och Libanios varit mönster vid sidan av Platon och Demosthenes; men 1800-tals- klassicismen, som var rousseauanskt påverkad, förkastade den antika klassicismen under kejsartiden såsom förkonstlad efterapning; själv ville den gå djupare med sin klassicism. Därav nyhumanismens myckna tal om kejsartidsklassicisterna som »Graeculi» och dess karakteristik av deras prestationer som »Mache» eller från engelskt
håll som endast fortsättningen av en »sad degeneration» osv. Nya testamentets språk- liga anseende förbättrades icke nämnvärt därav.
Men nu fanns det under de nytestamentliga författarnas tid inte bara denna hög- litterära klassicistiska konstprosa och å andra sidan vulgärspråket. Däremellan fanns det andra skikt och språkarter, såsom vetenskapsprosan och det bildade samtals- språket och kansliprosan, som hade stor användning under denna byråkratiska tid. Klassicismen sökte tränga in även på dessa områden men lyckades endast till en li- ten del, och moderata klassicister gyckla med fanatikerna, som ville att man skulle både föreläsa och samtala med sina vänner på precis samma språk som athenarna mer än 500 år tidigare. När klassicistiska språkvårdare kalla en viss glosa för »simpel», »otillåtlig» eller säga att de »hölja sig i sin mantel av skam» över att träffa på den hos samtida författare där de icke hade väntat den, så är det sällan fråga om glosor som voro verkligt vulgära, endast hemma i pöbelspråket, utan vida oftare sådana som förekommo i den hellenistiska prosan och den prosa som var dess direkta arv- tagare, hos filosofer, medicinare, naturvetenskapsmän, astrologer, och i kungörelser och officiella urkunder från statliga och kommunala myndigheter. Alltså texter för- fattade av folk med bildning, större eller mindre, men icke sköntlitteratörer.
Vid närmare eftersyn visar det sig att största delen av Nya testamentet är före— trädare för detta språkskikt, i nivå med t. ex. vissa arter av populärfilosofisk prosa. Detta har man förbisett under det myckna talet om »folkspråk». En ung svensk filo- log har nyligen uppvisat många med Nya testamentet gemensamma drag hos l:a århundradets farmakologiska författare.1 Nya testamentet uppvisar i mycket det hellenistiska sakprosaspråket, icke skönlitterärt och icke klassicistiskt.
Ett utmärkt lärorikt exempel på vad en kräsen publik fordrade och vad den ogil- lade kan man få genom en jämförelse mellan en enkel martyrlegend från 300—talet, hållen ungefär i evangeliernas berättarstil, och en byzantinsk festpredikan från 800- talet över samma tema, där legendens berättelse utnyttjas men framställningssättet helt göres om. Legenden är Eustathiosakterna (som i likhet med flera andra visa att helgonlegenderna fyllde icke endast behovet av uppbyggelse utan också av under- hållning). Den är delvis en rätt fantastisk äventyrsberättelse i de hedniska grekiska romanernas stil med anförvanter som bli skilda åt men sedan återfinna varandra. Sat- serna äro korta, ord och fraser icke klassicistiskt sovrade, samtal återges i direkt anföring med korta repliker, participialkonstruktionerna äro korta, en del smådetal- jer komma med i skildringen, men där finnas inga egentligt vulgära ord eller kon- struktioner. Festpredikan i fråga är hållen på martyrens dag av Niketas Paflagon, en av 800-talets främsta andliga vältalare, som helt behärskade den retoriska konst- prosan. Den utmärker sig genom långa välbyggda perioder, undvikande av latinska lånord, mycket få oklassiska ord, indirekta anföringar, intet intresse för små konkreta detaljer, i stället för korta repliker ibland längre tal i retorisk stilisering, långa par- ticipialkonstruktioner, många antiteser, utrop och sentenser.
Man får erkänna den takt de senantika kyrkomännen visade i att icke företa eller uppmuntra några sådana omskrivningar av evangelierna eller längre partier av dem. Däremot finns det många senantika och tidiga byzantinska predikningar, där en-
1 Numera publicerad som doktorsavhandling: sprache und Neues Testament (Studia Graeca Lars Rydbeck, Fachprosa, vermeintliche Volks- Upsaliensis. 5). Uppsala 1967.
skilda partier äro omarbetade på det sättet, och Martha i Bethania eller Sackeus hålla retoriskt formfulländade små tal, som äro utbroderingar av deras korta ord i evange- lierna.
Det fanns dock en avart av klassicismen, som närmade sig den enklare nytesta- mentliga stiltypen rätt mycket och som skulle ha kunnat uppskatta något i evange- lierna. Det var en mer naivistisk riktning, som florerade i senare delar av 100—talet och 200-talets första årtionden. Den sökte sig tillbaka till äldre stilmönster än de flesta klassicisterna gjorde, den gick bakom den retoriska periodprosan till de allra äldsta bevarade berättarna, delvis från förklassisk tid, och skrev som de mest i korta huvudsatser, ofta i direkt anföring, och var obekymrad om eller rättare sagt avvek medvetet från all jämvikt och parallellism och överensstämmelse i samord- nade led. Hellre än att säga »bildhuggarkonst och måleri och musik» sade den sortens författare »bildhuggarkonst och målare och musik». Men det finns hos dem icke spår till något erkännande av den första kristna litteraturens mer enkelt hållna skrifter, såsom det finns ett erkännande av stilvärden i Gamla testamentet hos en framstående grekisk klassicistisk stilkritiker från mitten av första århundradet efter Kristus. Vid naivismens framträdande i grekisk litteratur var kristendomen förföljd och förbju- den; endast hos en enda författare, Filostratos, ser det ut som om han hade tagit ett visst intryck av evangeliernas berättelser, men det är för att utnyttja dem mot de kristna genom att i Jesu ställe sätta undergöraren Apollonios från Tyana.
I mycket stora delar av Nya testamentet finns inga egentliga »folkspråks»-element. I evangelierna och Apokalypsen är det vanliga vardagsspråket något rikare företrätt, men även där saknas många av vulgärspråkets framträdande karakteristika, sådana vi kan avläsa dem i papyrusbreven. Däremot är det hellenistiska skriftspråkets art starkt framträdande, och i många passager med poetisk lyftning ge de gammaltes- tamentliga uttrycken en prägel som är långt avlägsen från grekiskt vardagsspråk.
Stilskillnader i Nya testamentet
Av Ingemar During
Språket i större delen av skrifterna i Nya testamentet är den samtida grekiska sak- prosan; det är inte särskilt folkligt och inte skönlitterärt. Det relativt enhetliga in- tryck, som man får av språket, har huvudsakligen två orsaker: anknytningen till språket i Septuaginta (det grekiska Gamla testamentet) och ett för de olika förfat- tarna gemensamt förråd av begrepp och uttryck för den kristna religiositeten. Varje författare har emellertid sin personliga stil, präglad av hans miljö, uppfostran och personlighet. Man har ofta ställt frågan, om det är möjligt att i en översättning till ett nutida språk få fram några av dessa stilskillnader. Den givna utgångspunkten för en diskussion av denna fråga är de tre synoptiska evangelierna. Såsom alla vet, återberättar Markus, Mattheus och Lukas i stor utsträckning samma berättelser och samma Jesusord, men deras språk uppvisar stora olikheter i ordval, syntax och stil.
Det kan förtjäna att nämnas att ordförrådet (antalet olika ord) i Nya testamen- tet är mycket begränsat i jämförelse med den klassiska grekiskan. Nya testamentet innehåller omkring 137 000 ord, men endast 5 436 olika ord (utan jämförelse för öv- rigt må nämnas att Aischylos och Sophokles i vardera sju tragedier, tillsammans av väsentligt mindre omfång än Nya testamentet, har vardera omkring 6 500 olika ord). Av totalantalet ord i Nya testamentet förekommer 1 934 endast en gång, ytterligare 843 ord endast två gånger. Ungefär 4 000 av de 5 436 orden förekommer mellan en och fem gånger. Det relativt lägsta ordförrådet bland evangelierna har Johannes (endast omkring 1 000 olika ord), det med hänsyn till textens omfång relativt sett högsta Markus (1 345 olika ord). Viktigare än skillnaderna i ordförråd är skillnaderna i stil.
Markus skriver en frisk, naturlig grekiska, lätt påverkad av hans andra språk, ara- meiskan, men opåverkat av samtida hellenistisk skolbildning. Hans språk är syn- taktiskt enkelt med få bisatser. Den okonstlade enkelheten skall inte förväxlas med »vardaglighet». Tvärtom ger den hans språk en hög kvalitet. Det är livfullt och för- hållandevis rikt på karakteriserande adjektiv; till livfullheten bidrar rikedomen på små konkreta detaljer. Ibland förnimmer man genom hans språkform den gest han gör, t. ex. före åmoBoöi/ro 11:32. Om man jämför Mark 11:31—32, Matth 21:25—26 och Luk 20 : 5—6, ser man hur Markus livfulla språk stegvis har normaliserats. Markus an- vänder mycket ofta presens historicum; man kan i en översättning inte alls (t. ex.
4:36 årpévreg —nagoclaqu6dvovaw — yfvetm) eller endast ofullständigt återge hans bruk av olika tempusformer för att uttrycka aspekten (t. ex. i berättelsen om änkans skärv 12 141—42 Boi/Mat — é'öocusv — ååalev — Ballo'wcuv — åBocÄev eller 9:33—36 åmyga'mx — åmémaev — Åéyst — alnar). Han formar gärna en berättelse som en liten dialog med korta utropssatser (t. ex. 2:6—8). I hans ordförråd märks hans förkärlek för diminutiver (Gvyärng, mgäcwv, xvvcing) och andra uttryck hämtade från det bildade talspråket (t. ex. 6:39 avyndo'uz (mandola, 1917: i skilda matlag; 6:40 ngoanocl ngac'tou', 1917: i skilda. hopar; saknar motsvarighet i Matth 14:15—21; Lukas 9:14 väl- jer ett annat uttryck). Andra exempel: Mark 5:34 säger Jesus till kvinnan: 700; 'öynjg åxå 177; ,uoiauyo'g ooo = var frisk från din plåga (jfr Matth 9:22); till folket säger han 5:39 'n' Gogo/382005 = varför väsnas ni (jfr Matth 9:24 och Luk 8:52); iperikopen Mark 12:l motsvaras de 12 orden ålunslöva —m$gyov av 18 ord Matth 21:33 utan skillnad i innehåll; Mark 12:13 åygsöawow = fånga (Matth 22:15 och Luk 20:20 andra ord; stilskillnaden kan inte återges); Mark 14:65 émfa/maw aöråv åÄaBov = örfilade honom. Markus och (i mindre grad) Mattheus väjer inte för kraftfulla, dras- tiska ord. T. ex.: Mark 8:38 är 137 lyevaä road-ry 1.77 Mixallföt md åpocgrculq') = idetta horiska [1917: trolösa, Hedegård: gudlösa] och syndfulla släkte. På parallellstället 10:33 väljer Mattheus ett annat uttryck; i annat sammanhang 12:39 använder Mat- theus ordet ,uotxozlc'g; jämför vi härmed Luk 11:29 finner vi att Lukas undviker ordet. Mark 7:14—23 och Matth 15:15—20 jämförs moralisk orenhet och kroppens fy- siologiska orenhet; 1917 återger sig (röv) åmeögc'övoc eufemistiskt med den naturliga vägen [Hedegårdz hamnar på avträdesplatsen]; Lukas utelämnar denna perikop. Mar- kus och Mattheus använder talspråksformen önays = gå bort, vilken Lukas und- viker.
I jämförelse med Markus är Lukas språk torrt och sakligt med ett drag av pedan- teri. Någon gång kommer han nära en litterär allmängrekiska, särskilt i inledningarna till sina två skrifter, Luk 1:1—9 och Apg 1:1—5, och i skildringen av Paulus på Areo- pagen, Apg 17:16—34. Lukas har ett betydligt större ordförråd än Markus och Mat- theus; han använder 971 ord som för övrigt inte förekommer i Nya testamentet (till jämförelse kan nämnas att Markusevangeliet innehåller 1 345 olika ord). Välkänt är Lukas bruk av medicinska ord, vilka visar att han var förtrogen med samtidens medicinska terminologi. Den nautiska terminologin i Apg 27—28 är in i minsta detalj korrekt. En jämförelse mellan parallellställen visar, att Lukas omsorgsfullt väljer sina ord. Markus säger 1:28 15 dnm”; aötoö (ryktet om honom) Lukas 4:37 17750; magi mimi]; Markus agé/Södran; (säng), Lukas zum; Markus åipfac (afton), Lukas omskri- ver med andra ord; Markus 10:25 rev/talad éochi'öog (nålsöga), Lukas 18:25 rgiiyac ledmg; Matth 23:27 vitmenade gravar, men Lukas 11:44 gravar som ingen kan märka. Markus har många latinska lånord, t. ex. önväng, xevwglwv, m'jvaog, ansmvlärwg, Lukas ersätter dem med grekiska ord. I de flesta här nämnda fall märks ingen skill- nad i översättningen.
Mattheus går i sitt språk en medelväg. Hans språk är en färglös hellenistisk nor— malgrekiska med föga individuell prägel, dock icke utan värdighet. Till skillnad från Markus använder han sällan presens historicum och imperfektum; i stället överflödar tidsadverb (t. ex. 1616 = då, 91 gånger); detta bidrar till att göra hans framställning enformig. Han använder i jämförelsevis ringa utsträckning de målande, folkliga ord, som vi finner hos Markus. Han anknyter ofta till Septuaginta; han har 40 orda-
granna citat därur. På parallellställen kan man iaktta, hur Mattheus omformulerar en sats hos Markus, så att den får en mera utslätad och enligt hans förmenande bättre språkform, och hur sedan Lukas ytterligare omformulerar satsen efter sin språk- känsla. T. ex. Mark 11:32 ånocvrsg yåg elxov röv ”Iwävvnv å'vrwg ö'u ngoqnjmg äv = ty alla ansåg om Johannes att han verkligen var en profet; Matth 21: 26 nävreg väg (I); ngoqnjmv Exova'tv röv 'Iwåijv = alla ansåg Johannes som en profet; Luk 20:6 nenswpévog ydg &”qu (å Äocög) 'Iwåvvnv ngoqnjmv elvou = ty (folket) tror fullt och fast att Johannes var en profet. Ett annat exempel på omformulering är Mark 14: 65 — Matth 26:67 — Luk 22:63—65.
De två versionerna av liknelsen om att bygga på berggrunden och de tre versio- nerna av berättelsen om hur Jesus stillar stormen får åskådliggöra, i hur ringa grad man i en översättning kan återge stilskillnaden.
M atth 7 :24—25
Var och en som hör dessa mina ord och gör dem, liknar en förståndig man som byggde sitt hus på berggrunden. Slagregnet föll och vattnet kom i floder och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll icke, ty det var grundat på hälle- berget.
IAdc 6 :47—48
Den som kommer till mig och hör mina ord och gör dem, vem han lilmar, det skall jag visa er. Han är lik en man, som bygger ett hus och som grävde djupt och lade dess grund på berget. När översvämningen kom, störtade vattenflödet mot det huset men förmådde icke skaka det, därför att det var så väl byggt.
Lukas är ordrikare. I stället för de vanliga orden Bgoxå, ngoaéneasv väljer han två ovanliga ord, nlåyuvgoc, ngoaéggnåev. Han använder sju ord, som inte finns i
Mattheus version: önoöeléw, å'axaupev, åjöcidvvsv, laxvaev, caleöoou, xalcfög oixoöouäa- Goa. Mattheus kärvare version, i vilken metaforen 'berggrundenl dominerar, är stilis- tiskt överlägsen.
Mark 4:35—41
Samma dag när kvällen kom, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» De lät folket gå och tog honom med i båten, där han hade tagit plats, och andra båtar följde efter. Då kom en stark virvelvind, och vågorna slog in i båten, så att den redan var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern på en kudde. De väckte honom och sade till honom: »Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?» Då reste han sig, talade strängt till Vinden och sade till vattnet: »Tig, håll munnen.» Och vinden mojnade, och det blev blick stilla. Så sade han till dem:
Matth 8:23—27
När han steg i båten följde honom hans lärjungar. Och se, en stark sjögång uppstod, så att vågorna sköljde över båten. Men han låg och sov. Då gick de bort och väckte honom och sade: »Hjälp oss Herre, vi går under.» Han sade till dem: »Varför är ni rädda? Er tro är liten.» Sedan reste han sig, talade strängt till vindarna och vattnet, och det blev blick stilla. Men de som var där förundrade sig och sade: »Vad är han för en? Både Vindarna och vattnet lyder honom.»
Imk 8:22—25
En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: »Låt oss fara över till andra sidan sjön», och de lade ut. Medan de seglade föll han i sömn. Då for en virvel- vind ned över sjön. De tog in vatten, och det började se farligt ut. Då gick de bort och väckte honom och sade: »Mästare, Mästare, vi går under.» Han reste sig, talade strängt till vinden och vågsvallet, och det bedarrade och blev stiltje. Då sade han till dem: »Var är er tro?» De greps av fruktan och för- undran och sade till var- andra: »Vem är då han?
»Varför är ni så rädda? Visst Vindarna och vattnet har ni väl tro?» Då grep befaller han, och de lyder dem en stor fruktan och de honom.» sade till varandra: »Vem är
då han? Både vinden och vattnet lyder honom.»
I Markus version framträder hans sinne för de verklighetsnära, konkreta detaljerna (där han hade tagit plats, i aktern på en kudde, tig, håll munnen). Det målande ordet (pi/idiönrt är mest känt från det ordspråk som Paulus citerar 1 Tim 5:18 Du skall inte sätta munkorg på oxen som tröskar och betyder alltså ”sätt munkorg på dig,. Alltifrån Homeros var det en vanlig folklig föreställning att vädergudarna ”blåste” vinden ur munnen. Markus version är stilistiskt överlägsen de båda andra. Endast i Markus version talas det om följebåtar.
Mattheus version är kortast. Han utelämnar den sakligt inte oviktiga virvelvin- den och de konkreta detaljer som gör Markus version så livfull. Eftersom han inte omnämner några följebåtar, är det tveksamt vad han åsyftar med uttrycket de som. var där = människorna. Han inför ordet öltyömaror, en typ av sammansättning som är vanlig i det hellenistiska litteraturspråket, och ordet närma; (= vad slags man är denna?), den hellenistiska formen för klassiskt no'öaarog.
Lukas ordval är karakteristiskt för honom. De båda övriga använder ordet rj Odlaaaa 'sjön', 'vattnet”. Lukas kallar Gennesarets sjö Mum, det allmängrekiska ordet för ”sjö”; sedan talar han om ulvötbv roö 'ö'åarog, här återgivet med vågsvallet (1917: vattnets vågor), ett i klassisk grekiska högpoetiskt ord; i sista meningen säger han Marr (= vattnet); ett och samma ord i källan återges alltså på tre sätt. Han tillägger åmräaosi 'han ger order till”. Man lägger vidare märke till de precisa sjö- termerna åvrjxörjo'av ('lade ut”, grekerna tänkte sig att man for 'uppåt', när man be- gav sig ut på sjön) och arleövrwv, vilket troligen men inte nödvändigtvis betyder att de seglade. Medan de båda andra använder det allmänna grekiska ordet för sova i ett tempus som anger tillståndet (han låg och sov), väljer Lukas det ovanliga ordet åtpzinvwaev, här återgivet med föll han 'i sömn. I Markus version tilltalar lärjungarna Jesus med ordet öLåa'axozÄs (= lärare), i Mattheus version med xögw (= Herre). Lukas använder här, liksom på 5 andra ställen, ordet åmara'ra (= föreståndare).
De här givna exemplen visar, att man i en översättning till nutidsspråk inte alls eller blott i ringa utsträckning kan få fram de karakteristiska stildragen och stilvalö- rerna i det grekiska originalet. Man får nöja sig med att studera skillnaderna i språk och stil och söka återge dem så följsamt och noggrant som möjligt.
Paulus språk ställer översättaren inför stora svårigheter (2 Petr 3:15—16). Han betecknar sig själv som »oerfaren i talekonsten» (2 Kor 11:6); i verkligheten förhåller det sig tvärtom. Paulus språk och stil är i högsta grad individuella. Han har ett väl- digt register: högstämd prosalyrik som i 1 Kor 13, gripande vältalighet som i Rom 8131—39, men också torra, prosaiska utredningar. Han har givit många av den kristna religiositetens ord och vändningar just den betydelse och innebörd, som de alltsedan har haft. Hans ordförråd är stort (omkring 900 ord enbart hos honom i Nya testa- mentet). Han var en genial ordkonstnär; man kan som exempel nämna skapelsens suckan, barnaskapet hos Gud, tron som kan försätta berg. Kyrkofadern Hieronymus sade om honom: »Överallt blixtrar det om honom». Hans förkärlek för antiteser, rim
och allitteration kan av naturliga skäl endast i ringa grad återspeglas i en översätt— ning. T. ex. 1 Kor 15:42—44 anelgeraz— åyefgerac, eller 2 Kor 98 år navrl ndvrore näaav —negl.0'0'sr58ral — näv, Rom 12:3 w) önegtpgovslv, nazg” 6 det (pgovslv, åÄÄå (pgovelv sig rå awtpgovsiv. Vad översättaren kan göra är att låta de snabba växling- arna mellan upphöjd retorik och enkel sakprosa återspeglas också i översättningen.
Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet
Av Carl Ivar Ståhle
Under 1900-talet har det svenska språket undergått genomgripande förändringar, både i tal och skrift. Förloppet är ännu icke tillräckligt undersökt, men några huvud- linjer kan skönjas. Här skall främst några drag beröras, som är av betydelse för frå- gan om behovet av en ny översättning av Nya testamentet. Som utgångspunkt kan tjäna en kort översikt av den för översättningsfrågan så viktiga förändring som i direktiven omtalas som »de förskjutningar i det inbördes förhållandet mellan språ- kets stilarter, som allmänt anses vara en för senare tid speciell företeelse».
Förskjutningar i förhållandet mellan stilarterna
Den prosa som skrevs vid seklets början lät sig i allmänhet — om man frånser den berät- tande skönlitteraturen — ännu utan större svårigheter infogas i det tredelade stil- artsschema med rötter i antiken, som Cederschiöld i sitt arbete Svenskan som skrift- språk (1897 ) presenterade med termerna »högprosa» (el. »vitter prosa»), »mellanprosa» (el. »normalprosa») och »lågprosa» (el. »ledig prosa»).1 Till högprosan hörde t. ex. reli- gionens och vältalighetens språk, till normalprosan (sedermera med en lyckligare term kallad »sakprosan») t. ex. facklitteratur och över huvud all mer saklig, objek- tiv framställning, och som exempel på lågprosa el. ledig prosa anfördes gärna den förtroliga, samtalsspråket närstående brevstilen.
Wellander finner i Riktig svenska (1939) att indelningen knappast längre går att upprätthålla:
Vad som hade varit sant vid sekelskiftet, eller ännu är 1914, håller nu icke längre streck. Svårigheterna bero framför allt på nutida likriktnings- och utjämningssträvanden av alle- handa slag. Å ena sidan söker man planmässigt att göra normalprosan mera livfull och lättläst genom att friska upp den med ord, former och vändningar, som tidigare varit ute- slutande förbehållna ledigare stilarter, å andra sidan sätter normalprosan, särskilt hos männen, allt starkare sin prägel även på den prosa som borde vara ledig och otvungen. Därtill kommer inom vitterheten en ny riktning, som skyr just de »vittra» uttrycksmed- len och söker framställa även högtidliga känslor och stämningar i vardagliga ordalag. Till och med inom dikten framkallar strävan till »poesi i sak» en rädsla för »vackra ord»,
1 Cederschiöld 1897, s. 48 f. (Den i noterna an- givna litteraturen förtecknas i litteraturför- teckningen till bilaga B.)
för stämningsskapande former, som tvingar diktaren att arbeta med normalprosans och den lediga prosans uttrycksmedel. En skarp gränsdragning mellan prosans huvudstil- arter erbjuder därför nu helt andra svårigheter än förr.1
Wellander rör sig dock alltjämt med de tre stilarterna, men vill inte beskriva dem som fält eller områden inom skriftspråket, utan som »riktningar» mot »de jämförelse- vis fasta språkarter, som så att säga ligga i syftlinjernas förlängning», dvs. »talspråket, kanslispråket och poesiens språk». Gemensamt för de skilda stiltyper som kan inord- nas under termen »ledig prosa» är sålunda att de närmar sig den relativt fasta språk- arten »det naturliga talspråket», och på samma sätt förhåller sig enligt Wellanders synsätt normalprosan till kanslispråket, den vittra prosan till poesiens språk.
De av Wellander påpekade och beskrivna förskjutningarna mellan prosans huvud- stilarter har sedan 1939 fortsatt och resulterat i en så stor förändring av de forna stilmönstren att man nu allmänt ifrågasätter om den ärvda tredelningen över huvud har någon funktion. Lyriken har sökt sig helt andra uttrycksmedel än dem som ännu av Wellander beskrivs som »poesiens språk» och kan icke längre vara en riktpunkt för »vitter prosa». I den mån en sådan existerar, och i varje fall i den mån den söker bibehålla sin ärvda särart genom att anlägga en nu föråldrad poetisk språkdräkt, spelar den en mycket undanskymd roll i nutidens levande svenska språk. Närman- det mellan ledig prosa och sakprosa har ytterligare fortskridit och främst inneburit att sakprosan med sig införlivat flera av de drag som den lediga prosan förut var en- sam om att ha gemensamma med det talade språket. Därmed måste termen »ledig prosa» för att vara meningsfull inskränkas till sådan stil som utnyttjar talspråks- drag som ännu är främmande för sakprosan, och dess giltighetsområde har därför blivit avsevärt beskuret.2 Av de tre »relativt fasta» språkarter som i Wellanders schema tjänar som riktpunkter för prosans huvudstilar har som nämnt poesiens språk bytt gestalt, det talade språket införlivar med sig åtskilliga drag som förut varit för- behållna skriftspråket3, och kanslispråket söker sig mot den nya sakprosans uttrycks- former.4
Dessa förskjutningar innebär sålunda att skillnaden mellan de hävdvunna stilar- terna i stor utsträckning blivit utjämnade och att den forna stilartshierarkien i prak— tiken blivit upplöst. Men de innebär ingalunda en allmän stilanarki, utan blott att en klassificering av den svenska prosan i stilarter nu måste ske efter andra linjer än tidigare, även om dessa linjer ännu är oklara och svårbeskrivna. Att i detta samman- hang tala om »vinst» eller »förlust» låter sig inte göras. Att de forna stängslen tagits bort ger språkutövaren en icke alltid lättförvaltad frihet att i den enskilda skrivsitua- tionen utnyttja språkets alla tillgångar för sina syften utan att vara instängd i en stilartsfålla.
1 Wellander 1939, s. 22f. " Se härom vidare Å. Åkermalm, Modern svens- ka, 1966, s. 23f., som också citerar Kurspla- ner och metodiska anvisningar för gymnasiet, 1960: »Tillämpningen av den sedan antiken gängse tredelningen av stilartema bör lämna rum för en mera nyanserad syn». * Se nedan 5. 332 ff. * Se Språket i lagar och andra författningar, 1967, t. ex. 3. 3: »Om språket i lagar och andra
författningar — liksom hela det officiella språ- ket — så långt möjligt närmas till den nutida svenska sakprosan, blir texterna mera begrip- liga för allmänheten, utan att de behöver för- lora något i klarhet och uttrycksfullhet. När- mandet till sakprosan kan ske genom att man även i lagstilen i stort sett använder sakprosans ordformer, dess ordförråd, dess sats- och me- ningsbyggnad».
Principerna för 1917 års översättning låter sig ganska lätt formuleras med hjälp av den då. gängse stilartsterminologien: den värdiga, högtidliga stilen åstadkoms främst med hjälp av högprosans ordböjning och ordförråd, det naturliga svenska talspråket sökte man nå genom en syntax (och, ehuru i praktiken i mycket ringa mån, genom ett ordval), som tillhörde den lediga prosan, särskilt i den mån som denna avvek från »normalprosa»), den enda stilart som man medvetet sökte undvika. Samtidigt undvek man dialektord och sådana talspråksord som icke var förenliga med »bildat talspråk», så som detta kunde få insteg i »ledig prosa».
Förändringar i meningsbyggnaden Iögonfallande är skillnaden mellan det slutande lSOO-talets och 1960-talets sakprosa i fråga om meningsbyggnaden. Den avgörande förskjutningen tycks ha ägt rum under tiden närmast efter sekelskiftet, främst under inverkan från nya stilideal i skönlitteraturen och en ny vetenskaplig syn på språket och dess funktion. Föränd- ringens huvudsakliga innebörd var att 1800-talets sakprosa-ideal, den periodiskt byggda meningen, bildad efter latin-tyska mönster, mer och mer fick ge vika för en meningsbyggnad, som står talspråket närmare. Den äldre typen kännetecknas av en strävan att bygga fast formade och konstfullt fogade meningar, varvid man tog vara på skriftens möjlighet att inom en mycket tänjbar meningsram organisera språkstoffet i genomtänkt över- och underordning, med utnyttjande av delvis från la- tinet ärvda grammatiska kategorier och stilmedel: bisatser av skilda grader, stundom inskjutna i varandra; attribut och attributkedjor, knutna till huvudord, som i sin tur kan vara attribut till andra huvudord; rikt utbyggda appositioner och satsför- kortningar osv. Resultatet kan bli mycket förnämligt: logiskt genomarbetade, väl- balanserade och finslipade språk- och tankeprodukter, skrivna för läsare som var övade i den gamla lärdomsskolans språk- och tankeformer. Framställningssättet krä- ver av läsaren tid, uppmärksamhet och överblick; huvudordet i ett subjektsled kan stå skilt från sitt oundgängliga syntaktiska komplement, predikatet, av stora text- massor, och början av en sats kan på grund av mellanliggande bisatsföljder komma på långt avstånd från sin nödvändiga fortsättning.
I talspråket, som vid sekelskiftet ofta uppställdes som förebild för skriftspråket, bildar grammatiskt och logiskt sammanhörande begrepp gärna en obruten, avslutad enhet, icke omfångsrikare än att lyssnaren kan ta emot den på en gång och sedan tillåta sig att släppa den för att odelat ägna sig åt nästa fas i meddelandet — han har ju inte läsarens möjlighet att överblicka en text och gå tillbaka i den. De nya stilidealen ledde sålunda till en strävan mot ökad samordning av satser, färre bi- satser, kortare meningar.
En del av detta skeende, nämligen minskningen av meningslängden, mätt i dels anta- let ord, dels antalet satser, har undersökts av Sven Engdahl (Studier i nusvensk sakprosa, 1962). Materialet består av 1 000 meningar, företrädande 100 artikelförfattare i Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, utg. av Letterstedtska föreningen, 10 (var och en företrädd av 10 meningar) från vardera av 10 årgångar 1878—1950. Han urskiljer i detta material ett antal »extraordinärt långa meningar», dvs. sådana som består av mer än 60 ord och/eller mer än 5 satser. Tabellen överst på nästa sida ger en grov sam- manfattning av resultatet.
Av de 300 meningarna i årgångarna 1878—85 har sålunda 42 mer än 60 ord, 21 mer än 45 satser (av dessa har 8 över 100 ord, 5 mer än 10 satser), medan motsvarande sum-. mor för de 300 i årg. 1925—50 är 2/2 (med knappast möjliga kvalificering för »extraordi-
Mer än Mer än Årgång 60 ord 5 satser
1878 13 1880 17 1885 12 1890 1895 1900 1913 1925 1938 1950
IHHNCQM—I—IQ
när» längd: 60—70 ord/6 satser). Genombrottet tycks ha ägt rum under decennierna efter sekelskiftet.1
Det genomsnittliga ordantalet per mening i de tio årgångarna är för 1878—90 omkr. 35, 1895—1913 omkr. 28, 1925—50 omkr. 23 — under perioden har alltså i denna stilgenre den genomsnittliga meningslängden förkortats med en tredjedel.2 Undersöker man 100 meningar i årg. 1965, valda efter Engdahls principer, blir den knappa 22. Detta stämmer ganska väl med en av Lars Grahn utförd undersökning av meningslängden i Dagens Nyheter 1890 och 1964: i kulturartiklarna sjunker den under denna tidsperiod från drygt 35 ord till drygt 19 (inom andra stilarter i tidningen är skillnaden mindre — motsv. siffror för ledarna är drygt 25 till drygt 20, genomsnittet för tidningen drygt 24 'till drygt 17).3
I bibelöversättningen är det egentligen bara epistlarnas meningslängd som är av in- tresse; evangeliernas och Apostlagämingamas har redan i originalet i regel så enkel bygg- nad att denna fråga inte bereder något problem. Som jämförelsetext med det nyss redo- visade materialet erbjuder sig i Nya testamentet 1917 närmast Efesierbrevet, vars om- fång (104 meningar) svarar mot det som undersökts i var och en av de nyssnämnda år- gångarna.4
Ef har sammanlagt 9 meningar av »extraordinär» längd, nämligen 6:9 (41 ord/6 sat- ser), 6:l9—20 (47/8), 1:13—14 (55/6), 2:11—12 (61/7), 1:8—10 (68/5), 4:20—24 (87/10), 4:1—6 (97/9), 3:14—19 (97/10) och 1:17—21 (126/12). Det är alltså 6 som har mer än 60 ord, 8 som har mer än 5 satser, vilket närmast motsvarar tillståndet strax före och vid sekel- skiftet i Nordisk tidskrift enligt Engdahls siffror. Såtillvida står dock Ef närmare ett äldre tillstånd, som meningslängder på mer än 90 ord och samtidigt 9—12 satser i Eng- dahls material är helt begränsat till 1870- och 80-talen.5
Siffror av detta slag ger emellertid endast fragmentariska besked om det väsent- liga förloppet i meningsbyggnadens förändring. Kämpunkten är hur stoffet fördelas inom meningen, dess inre byggnad. Om satser och satsled är ändamålsenligt arran- gerade, t. ex. genom samordning eller genom att bisatser hakas på varandra i organisk följd utan inskott, kan också i skrift en mycket ord- och satsrik mening lätt fylla talspråkets krav att lätt nå mottagaren, medan en avsevärt kortare och satsfattigare
1 Engdahl 1962, s. 18ff. Tabellen sammanställd ' Brevet är dock icke helt representativt för med ledning av Engdahls tabeller II:1 och paulusbreven; det har vissa meningar som är 11:41. längre och mer komplexa än vad som vanligen ! Siffrorna enl. Engdahls tabell II:5b. möter hos Paulus. ' Grahn 1965 a, s. 2ff. och 1965 b, s. 4. 5 Se Engdahls tabeller II:1 och II:4.
kan vara betydligt svårtillgängligare. Som exempel kan anföras två ungefär lika långa partier ur första kapitlen av Viktor Rydbergs Den siste Athenaren (1859) och Strindbergs Röda rummet (1879). Det är två stadsskildringar, den ena från senanti- kens Athen, den andra från 1870-talets Stockholm:
Ur Den siste Athenaren, kap. 1
En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleutherios' tempel eller den kung- liga pelarhallen, hvilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel — en linie af kolonnader, i de olika marmorarternas matta skimmer, alla hvilande i skuggan af Akropolis, medan till venster solen lyste på målningsgalleriets blåhvita pelare, samt i taflans bakgrund göt sin strål- flod öfver Aeropagens kulle och det vid dess fot belägna krigsgudens tempel. Omgifvet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i hvilka den korinthiskes prakt vek för den doriskes majestät och detta för den joniskes luftiga behag, ingaf det vidsträckta, nu nästan tomma, af en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel öfverhvälfda torget en obeskriflig känsla af vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter memiiskomassans försvinnande ensamma befol- kade och i tysta högtidliga linier, piedestal vid piedestal, omgåfvo detsamma.
Ur Röda rummet, kap. 1
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharna snurrade nere i stadsgårdshamnen, jernstängerna skramlade i jemvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussame hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen: stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladd- rade ute på strömmen, måsames skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck af lif och rörlighet, som tycktes väcka den unge herr—ens energi, ty nu hade hans ansigte antagit ett uttryck af trots och lefnadslust och beslutsamhet, och då han lutade sig öfver barriären och såg ned på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden och hota den.
Rydbergs stadsskildring består av två meningar, den ena om 74 ord och 4 satser, den andra om 70 ord och 3 satser samt inledd och avslutad med satsförkortningar. Subjekte- leden i de båda huvudsatserna är långa och innehållsrika: det första, En åskådare be- gränsade torget, består av 19 ord, med två bisatser, det andra, det videträckta. torget, av 14 ord, som bl. a. bildar två sviter av attribut, framförställda sina huvudord. Och samma mening inleds av en omfångsrik satsförkortning, Omgifvet behag, knutet till subjektet; läsaren får inte klart för sig vart Omgifvet hör förrän han efter ytterligare 40 ord nått fram till subjektsledets huvudord, torget, osv. Analysen skall inte här göras ut- förligare; säkert är att strukturen i dessa två meningar kräver en dröjande, uppmärksam läsning, som ganska väl harmonierar med den vilande, statiska bild av Athen isolnedgång- en, som Rydberg tecknar som symbolisk inledningsvinjett till romanen om Hellas under- gång.
Strindbergs Stockhohnsskildring, med sina 134 ord och 17 satser inom en enda mening, är förvisso icke statisk. Av de 17 satserna är 13 huvudsatser, de flesta tätt samordnade i stegrat tempo. Subjektsleden är korta, i de inledande 6 satserna, där det är verben som bär ljud och rörelse, blott 1—3 ord; så följer efter kolon 6 nominala led, i två vågor (5, 8 ord; 2, 3, 3, 6 ord), där livet och larmet koncentreras i huvudordens verbalsubstantiv stoj, hojt, rop, klapprande etc. (frånsett det andra ledet, utbildat med bisats) — man vet i själva verket inte, om det syntaktiskt är fråga om predikatslösa nominalsatser eller en uppräkning av subjekt, tills det sammanfattande, oerhört tryckstarka och innehållsrika allt gör den frågan alldeles likgiltig. Analysen skall icke heller här fullföljas: syftet är blott att visa, att en mening som i ord-/satsanta1 överträffar allt vad materialet i Nor-
disk tidskrift 1878—1965 kunnat erbjuda, icke behöver vara svårläst. Det beror på vem som skriver.
Sådana meningar som Strindbergs sätter läsaren i samma situation som lyssnaren: man kan koncentrera uppmärksamhet på vad man i ögonblicket ser och hör utan att hämmas av tvånget att bevara en långt tidigare påbörjad syntaktisk struktur i minnet. Också. hos Paulus påträffas mycket långa meningar av detta slag, t. ex. 2 Kor 6:4—10, i 1917 års text:
Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i mycken ståndaktighet, un- der bedrövelse och nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upprors- larm, under mödor, vakor och svält, i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i oskrymtad kärlek, med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdig- hetens vapen både i högra handen och i vänstra, under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom villolärare, då vi dock äro sannfärdiga, såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds, såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl ägande allt. (Liknande t. ex. Fil 3:3—6, 1 Tim 1:8—11, 2 Tim 3:2—5, Hebr 11:32—34, 12:22—24.)
Meningen är trots sin längd ingalunda svårläst. Gamla säkra stilmedel, alltsedan talarkonstens begynnelse utnyttjade i dess tjänst, såsom hopning, stegring, motsats- arrangemang, syntaktisk parallellism etc., allt i suggestiv växling, smidigt följd av omkastningar i prosarytmen, kommer läsaren att utan bekymmer för meningsbygg- naden uppleva denna mening av dubbel extraordinär längd (124 ord) som ett omedel- bart uttryck för Paulus kampglada entusiasm. Betydligt mindre till omfånget (88 ord), men av äldre, uppmärksamhetskrävande skriftspråklig modell och i sin kom- plexitet avsevärt svårtillgängligare, är t. ex. Ef 4:20—24:
Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus, om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus: att I — då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel — haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser, och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne, och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till lik- het med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.
Eller Hebr 7:1—3:
Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste — han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit ko- nungarna, och som välsignade honom, varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung», denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställas med Guds son -— denne förbliver en präst för be- ständigt.
Meningen har viss gemenskap med det nyss anförda textprovet från Viktor Rydberg. Ett inledande subjekt, här denna Melkisedek, byggs ut till ett väldigt satsled genom att bestämningar hakas på i tät följd, och läsaren möter först efter 93 ord och 11 satser pre- dikatet förbliver. Läsningen underlättas dock av att subjektet med jämna mellanrum aktualiseras, när författaren på goda grunder förmodar att hans digressioner fått läsaren att glömma bort det (han som —— denna som — denna som — denne), ett talspråkligt stildrag, välkänt från t. ex. gustaviansk retorik och med rötter i antiken; meningen är säkerligen skriven med tanke på uppläsning, men den är inte lättläst.
Sådana skrymmande satsförkortningar och inskott av bisatser och satsled, som bryter syntaktiska följder, är ingalunda sällsynta i epistlarna (andra ex.: hälsnings- meningarna i Rom 1:1—7, Tit 1:1—4, vidare Rom 16:25—27 , Gal 2:7—9, 2 Thess 2:1—2; även hos Petrus, t. ex. 1 Petr 1:6—7, 3221—22). I originalet känns de naturligare, de är här ofta ett uttryck för Paulus personliga, impulsiva stiltemperament och kan då med viss rätt uppfattas som ett talspråkligt drag. I 1917 års svenska översättnings- språk framträder denna egenskap icke lika tydligt; snarare leds tanken ofta till den visserligen välbyggda men svårforcerade syntaxen i äldre sak- och skönprosa.1 En nutida läsare får av denna brutna syntax gärna ett intryck av att det kärvar och gniss- lar i satsfogarna, även i ganska korta meningar, t. ex. Hebr 12:27, i 1917 års text:
Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva be- ständande.
Eller Rom öz—l:
Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, så- som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också, vi skola vandra i ett nytt väsande, i liv.
Att sådana syntaktiska typer som här exemplifierats, framförallt inskjutna bisatser och satsförkortningar, blivit allt sällsyntare i svensk prosa belyses i Lars Grahns nyss- nämnda undersökning av tidningsspräket. Antalet bisatsinskott har i det av honom un- dersökta materialet sjunkit med ungefär hälften från 1890 till 1964 (från 16,12 till 6,93 per 100 meningar, från 6,61 till 3,96 per 1 000 ord), och detsamma gäller de attributiva satsförkortningarna (från 1,75 till 0,81 per 100 meningar, från 0,72 till 0,47 per 1 000 ord), samtidigt som inskottens omfång minskat med hälften.2 Epistlarnas bruk av dessa syn- taktiska drag är ojämnt; långa stycken löper texten i relativt korta och enkla meningar utan inskott, men i vissa brev når den en frekvens som vida överstiger den i 1890-talets tidningsspräk.
Verbböjningens förenkling och därmed sammanhängande förändringar
En av de mest genomgripande förändringarna i lQOO-talets svenska skriftspråk är att verbböjningen förenklas i och med att dess särskilda pluralformer försvinner ur de finita paradigmen: böjningstypen han kommer/de komma ersätts av han/de kom- mer. Detta innbär att en hel grammatisk kategori, numerus, försvinner ur det svenska verbsystemet, vilket givetvis kommer att återverka på, det svenska skriftspraks- systemet övcr huvud. Efter en mycket lång förberedelsetid bröt denna förändring igenom under 1930—50—talen med nästan explosionsartad kraft.3
Redan i 1000-talets runinskrifter kan man någon gång träffa på. singular verbform till pluralt subjekt, såsom på en sörmländsk runsten vid Överselö kyrka: Her skal standa
1 Härtill bidrar att ett annat, likaledes tal- språkligt stildrag hos Paulus, nämligen anako- luten (dvs. konstruktionsväxling inom me- ningen med »fel» i meningsbyggnaden som följd), i översättningen systematiskt avlägsnas och ordningen i språkriktighetens intresse åter- ställs, sä att meningen framträder i gramma- tiskt korrekt men mindre spontant skick. ' Grahn 1965 a, s. 25 ff., 65 ff. och 1965b s. 4ff. 3 Den följande historiska översikten bygger huvudsakligen på. framställningarna i E. Wes-
sén, Svensk språkhistoria I (5:e uppl. 1958) 5 204, III (2:a uppl. 1965) 55 75—80, E. Wellan- der, Vi gä eller vi går, 1947, K. Tarschys, »Svenska språket och litteraturen», 1955, sär- skilt s. 62ff., H. Elovson i Festskrift tillägnad Johan Forsell, 1947, s. 47ff. och artiklar i Folkskollärarnas tidning 1937—46, S. Engdahl, Studier i nusvensk sakprosa, 1962, s. 173ff., E. Lindberg, Den förenklade verbböjningens genombrott i gymnasiet (1967: otryckt licen- tiatavhandling — jag tackar författaren för tillstånd att har meddela resultat).
stainar peseir ”här skall stå. dessa stenar'; här gynnas singularformen av att predikatet skal kommer före subjektet. Likaså i vår äldsta bok på svenska, Äldre Västgötalagen (1200-t.): ganger at snåla brytt" ok prål 'går att stjäla (träl)förman och träl' med sing. ganger till plur. subj. bryn? olo _bräl. Här tillkommer också. att subjektet är två var för sig angivna individer. För de fall som inte sällan påträffas under medeltid, 1500-tal och tidigt 1600-tal kan man nästan alltid peka på dessa eller liknande orsaker. I Nya testamentet 1526 kan man möta konstruktioner som the styckar som them sagt wort Luk 2:18, här är tw swärdh Luk 22:38 — ofta just när subjektet är ett substantiv i neutrum plur. och predi- katet en form av vara el. varda —— men i Gustav Vasas bibel 1541 ändras de genomgående till plur., woro, äro; de latinska och tyska förlagorna gav ju tydligt besked om vad som var »språkriktigt». Källorna, särskilt dramatik och vers, antyder att singulara verbformer vid plurala subjekt bör ha varit genomförda i det uppsvenska talspråket under 1600- talets senare hälft. Götalandskapen är konservativare; västgöten Sven Hof vittnar vid 1700-ta1ets mitt om att hans landsmän till skillnad mot uppsvenskarna ännu uppehöll pluralböjningen.1 Och den har ännu inte helt försvunnit, utan kan alltjämt höras i ge- nuint tal, framförallt i Halland och angränsande delar av Västergötland och Småland, också i Skåne och Blekinge, norrut i t. ex. Kalix, Piteå och Ovansiljan. Lyssnar man på. de 37 dialektprov från skilda delar av landet som spelades in på skivor av Landsmåls- arkivet i Uppsala på 1940- och 50-talen, hör man pluralformer av verbet i bruk på åtminstone 8 av dem.2
Dalins tidskrift Then swänska Argus (1732—34), som inleder det yngre nysvenska skrift- språket, har trots den talspråkligt kåserande stilen kongruensböjning — Dalin var hal- länning och hade pluralböjningen i blodet. De enstaka singularformerna i första uppla- gan tycks bero på (stockholmska?) sättare och rättas i andra upplagan (1757).3 Detta står också. helt i överensstämmelse med tidens synsätt. Mönstergivande är främst latinet, därjämte tyskan och än mer franskan. Latinlektorn i Skara Sven Hof förklarar att det uppsvenska bruket strider mot språkets art och icke bör tillämpas i skrift.4 Den förste som, så vitt man vet, med hänvisning till andra språk ifrågasätter denna värdering, är Kellgren, som också på grund av stilistiska överväganden är beredd att ge singularformerna rum även i vissa arter av skrivet språk. I en recension i Stockholms-Posten 17 915 av ett versifierat högtidstal anmärker han visserligen på singularformen i »samma dalar, som tog min Stamfar mot», men tillägger:
Det är visst, at i våra moderna språk, der ständigt pronomen tillägges nerbum, tyckes flexionen efter numer och person vara nästan onödig; at Danskan och Engelskan, hvilka sakna et sådant bruk, gifva mycket mera lätthet at läras och skrifvas; det är äfven all sannolikhet af detta tvång, som många andra, aldraförst blifvit infördt af det gamla heliga pedanteriet at vilja reglera alla tungomåls Grammaticor på modellen af den La- tinska, hvilket röjes så. mycket mera som dagliga talet icke erkänt eller någonsin lär er- känna detta band: också hålla vi deraf före, at i den lägre Comedien, på prose eller vers, Dialogen, Conton och alt som bör föreställa det vanliga talet, bör detta tvång afläggas, ock ej skrifvas mer än sägas: Vi vilje, I åren, De skola lite. Men i all större styl tro vi så mycket mer dess Lagar böra följas, som af deras stadgade iakttagande upkommer den stora fördelen för et språk, at äfven i dess mechaniska form låta skilja en högre och lägre ton.
1 S. Hof, Svenska språkets rätta skrifsätt, 1753, s. 364, och Dialectus Vestrogothica, 1772 s. 58. Att den förenklade verbböjningen utan- för de rena dialekterna slagit igenom i var- dagsspråket även i södra och västra Sverige antyds av att I. Kraak, språkmästare i Lund och Göteborg, i sin engelska grammatik 1748 använder »den korta Svenskan» de kan, ska”, till, bör, & för att »de Engelske . .. desto snarare kunde förstå oss uti allmänt tal». Se Ceder- schiöld 1897, s. 262f. ” Svenska folkmål. Autentiska inspelningar nr
Landsmålsarkivens samlingar. Textbok. Utg. genom F. Hedblom (1957). Styckena 1—3 (Norrbotten 0. Västerbotten), 15 (Älvdalen i Dalarna), 33—35 (Småland, Halland, Blekinge), 37 (Skåne).
3 B. Hesselman 1919 b, 3. LXVI f. och s. CXXXI f., Wikander 1924, s. 69 ff. 4 Hof 1753, s. 364. 5 Även tryckt i Samlade skrifter av Johan Henrik Kellgren (Svenska författare utg. av Svenska Vitterhetssamfundet, IX) Del 5, s. 5l3ff.
Det är förvisso i Kellgrens anda som Bellman i Fredmans epistlar obesvärat till- griper singularformer, när de passar i situation, meter och melodi (»utaf Galuppi, skrek strax allihopa»). I samma anda lät Ristell singularformerna rikligen flöda i manuskriptet till sitt lilla divertissemang »Några mil ifrån Stockhohn» (1787), där han sökt att skriva ut replikerna så som de skulle talas från scenen.1 Det är att märka att alla, från baronen till trädgårdsmästaren, kan använda singularformer till pluralt subjekt; att detta varit det normala i det bildade umgängesspråket omvittnas också av tidens språkläror (Silver- stolpe 1814, Moberg 1825, Enberg 1836). Det följande århundradets skådespelsförfattare förstod inte genresynpunkten utan lät med ett klumpigt skohnästargrepp de talspråkliga formerna bli socialskiljande: salongernas och det högre borgerskapets språk har i regel konsekvent pluralformer, medan singularformerna (dock långt ifrån konsekvent) hör hemma i tjänstefolkets och de lägre klassernas repliker2 —— förvisso var skillnaden mellan samhällsklassernas språk stor, men just på den punkten var de lika. Vid själva framfö- randet på scenen har singularformerna säkerligen varit vanliga i all slags dialog. Detta omvittnas av en sträng kritiker som von Hartmansdorff, vilken i skriften Om svenska språkets vanvård på Kungl. teatern (1820-t.) klagar över bl. a. »singularformer af verben» även hos personer som skall föreställa ädlingar och bildade personer.3 Robert von Krae- mer förklarar 1858, att man på Kungl. teatern »bortkastar vid rollens framsägande nästan alla pluraler af imperfektum af starka verberna (härom kan hvar och en lätt öfvertyga sig, som blott åhör en enda dram) ».4 Också romanförfattarna, t. ex. Almqvist, låter singularformer då ock då dyka upp i dialogerna.5 I sin språklära föreskriver han naturligtvis kongruensböjning —— något annat vore då otänkbart för en pedagog —— men i tredje upplagan (1840), där han inför ett tillägg om dialekterna, som han anser före- träda folkets sanna språkinstinkt, uttalar han som sin övertygelse
»att förr eller sednare, kanske inom blott femtio år, verbernas pluralflexioner afgå Det blir en gång rättmätig riks-svenska att skrifva: jag skall, du skall, han skall, vi skall, j skall, de skall; såsom folket redan temligen allmänt talar, och hvilket man betraktar såsom slarf, ehuru det utgör ingenting mindre än språkets egen inre riktning».6
Medan gustavianen Kellgren vill utnyttja skillnaden mellan de båda formerna som ett medel att skilja hög och låg stil, vill sålunda liberalen Ahnqvist göra den folkliga singu- laren till »rättmätig rikssvenska». Den tanken fullföljdes i praktiken av Robert von Kraemer, som hävdade att skriftspråket måste närma sig talspråket, först och främst genom att använda de singulara verbformerna:
Men hvad som icke kan fortfara, icke ens ett halft sekel till, därom är jag öfvertygad, det är det onaturliga förhållande, och som saknar motstycke i något civiliseradt land, att man i Sverige talar på sitt bildade, sitt sköna och stadgade modersmål, men däremot skrifver på ett språk, som kanske aldrig, och åtminstone ej sedan tvenne sekler existe— rat.7
Han är så vitt jag känner till också den förste, som konsekvent använder sing.- former i vårdad prosa; det sker dels i den nyss citerade skriften »Om språkfrågan» (1858), dels i en vidlyftig reseskildring »Två resor i Spanien» (1860) — det skulle dröja mycket länge innan detta upprepades. von Kraemer hade att kämpa mot en mäktig opinion, som också hade ett starkt stöd i den språksyn, som framträdde med den historiska sko- lan, framförallt företrädd av Rydqvist. Karin Tarschys har utförligt refererat 1850-talets debatt i språkfrågan, som i hög grad rör just verbformerna. Inte minst intressant är att de som hävdar skriftspråkets rätt riktar sina anklagelser mot vårdslöshet i språket åt två håll, »pigor» och »excellenser», »1:a och 5:e raden», alltså de högsta och lägsta samhälls-
1 Handskr. i Kungl. Bibl. Språket är beskrivet av E. Grip i Språk och stil 1901, s. l45ff. och diskuteras också av G. Langenfelt i Nordisk tidskrift 1964, s. 390. * Detsamma gäller även l700-talet; säkert har det varit av en viss betydelse att Holberg an- vände detta grepp i sina komedier. Se också Janzen 1946, s. 80ff. och jfr Hesselman 1919 b, s. LXXII f.
3 Handskrift på Riksarkivet, om vilken se Tarschys 1955, s. 56. ' Samlade skrifter II, 5. 380. 5 Se Janzen 1946, s. 57 ff. " C. J. L. Almqvist, Svensk språklära, 3:e uppl., 1840, s. 240. " Samlade skrifter II, s. 370.
klassernas språk; de som verkligen värnar kulturspråket mot den slarviga talsvenskans krav är vetenskapens och skolans företrädare, män som Lefrén, Rydqvist, Svedbom. Den häftigaste motståndaren mot von Kraemers radikala åsikter var Herman Bjursten, som t. o. m. hävdar pluralformemas rätt i talet: de hörs ju också, »från predikstolen och katedern», och han försäkrar, att många skolgossar säger »Få. vi lof i dag>>.1 Hur det än förhållit sig med den saken, är det i varje fall av intresse, att pedagoger med stort anseende sökt lära ut pluralformer i vårdat tal.
Skriftformerna som förebild för talet var uppenbart ett levande pedagogiskt ideal un- der lSOO—talets senare hälft, och det finns vittnesbörd om att 60- och 70-talets läroverks— lärare iakttog verbens pluralformer också till vardags. Detsamma gällde den snabbt växande folkskollärarkåren, och Cederschiöld låter denna bristande behärskning av det naturliga talspråkets uttrycksformer gälla som bildningskriterium:
. . . det finns bland våra bildade landsmän ganska många, som, medan de äro synnerligen väl förtrogna med skriftspråket, blott ofullständigt behärska det bildade talspråket och i sitt hvardagstal konstant begagna sig af vissa skriftspråksformer (t. ex. vi ära, vi skola, vi böra) eller af periodbyggnad, länga parenteser o. d., som rent af strider mot det lediga talspråkets väsen. Någon gång kan väl dylik språkförbistring bero på. afsiktligt pedanteri, som försmår somliga talspråksuttryok under förmenande, att de äro »simpla» eller »vulgära». Men vanligen ligger skulden i obekantskap med det bildade lediga samtals- språket, i det nämligen de talande haft otillräckliga. tillfällen att iakttaga det bildade sam- talsspråket och att själfva uppöfva sig i detta. Så är särskildt förhållandet med en del af vår nu för tiden mycket nitiska och framåtsträfvande folkskollärarekår, hvilken ju ofta utgått från mindre bildade hem.2
Av stor betydelse för pluralformernas slutliga öde blev den språkvetenskapliga ny- orientering, som skedde under 1870-talet och som bl. &. innebar att det talade språket upphöjdes till det primära forskningsobjcktet och i inflytelserika kretsar fick rang över skriftspråket. Först nu fick Almqvists och von Kraemers ståndpunkter språk- teoretisk motivering. De främsta företrädarna för denna riktning var professorerna Esaias Tegnér d. y. och Gustaf Cederschiöld i Lund (den senare sedermera i Göte- borg), Adolf Noreen och J. A. Lundell i Uppsala. Särskilt de tre sistnämnda var iv- riga förespråkare för att talspråkets enkla verbböjning skulle införas även i skriften. Bekant är Noreens uttalande i hans viktiga programskrift Om språkriktighet, 1885:
Önskligt vore också, att t. ex. sådana konstruktioner som »vi går» 0. d. snart erkändes såsom oklanderlig svenska; man blefve då. befriad från det hos skolungdom ymnigast förekommande »fel», hvilket torde mer än något annat dylikt bidraga att förbittra en kriarättares redan därförutan nog mödosamma lif. Man har minsann tillräckligt att göra med att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan att man företar sig att korrigera dem äfven i de punkter, där de uttrycka sig bättre än sina lärare.3
Han anser dock inte att skolan skall gå i spetsen för reformen, utan »vetenskapen» — själv kom han emellertid aldrig (lika litet som Cederschiöld) att tillämpa den för- enklade verbböjningen i sina skrifter. Det gjorde däremot J. A. Lundell, tidigast i tidskriften Verdandi 1888, senare bl. a. i Turistföreningens årsskrift 1900. No- reens radikalism väckte gensvar också i den moderna skönlitteraturen. Anne Charlotte Edgren-Leffler anammade den med entusiasm, och två år efter Noreens uppsats ut-
1 Se Tarschys 1955, s. 68ff. * Cederschiöld 1897, s. 212. Samma år utkom första delen av August Bondesons berömda Skollärare John Chrounschoughs memoarer. Att dessa genomgående har pluralböjning,
även när dialekt återges, har emellertid intet samband med Cederschiölds iakttagelse, efter- som denna böjning var naturlig i den halländska spräkmiljön. 3 Noreen 1885, s. 476f.
kom hennes och Sonja Kovalevskys skådespel Kampen för lyckan med den förenk- lade verbböjningen genomförd.1 I det direkta talet används den också konsekvent av Gustaf af Geijerstam i Mina pojkar, »en sommarbok för stora och små» (1896). Algot Ruhe genomför den i Bakom fasaden (1901) och Cyril och Irmelin (1902); själv upp- ger han danskan som mönster (hans studietid hade delvis förflutit i Köpenhamn), men det är att märka, att hans båda första verk var dialog och brevroman, genrer som gynnade den talspråkliga verbböjningen. Den följde emellertid med även i hans novellistik, och i t. ex. Ord och bild (1903, 1906, 1910) kunde nu den litteraturintres- serade publiken se, hur den tog sig ut i rent berättande prosa. Karl-Erik Forsslund, som student Noreen-lärjunge, tar upp den i romanen Göran Delling (1906). Ett myc- ket viktigt steg togs när den förenklade verbböjningen gjorde sitt inträde i skolans värld. Det skedde när Selma Lagerlöf i folkskolans nya läsebok, Nils Holgerssons underbara resa (1906—07), införde den i allt direkt tal (så när som på gamle kung Oscar II:s lovtal till Stockholm i Skansen-kapitlet _ »singularisdjärvheten hejdade sig vid tronens fot» G. Ahlström). Också här var det Noreen, värmlänning och ung— domsvän med Selma Lagerlöf, som var inspirationskällan. Selma Lagerlöfs vän Val- borg Olander, som samarbetade med Cederschiöld som läroboksförfattare, hade vänt sig till Noreen för att få råd om den nya läsebokens språkform, och denne svarade bl. a.: »Att i samtal införa verbets singularformer anser jag vara ej blott rätt, utan en språklig plikt».2
Den närmaste tiden medförde inga större förändringar vare sig i skolan eller lit- teraturen. Tiotalisterna höll i stort sett fast vid den traditionella verbböjningen3, och i skolan rättades samvetsgrant brott mot kongrucnsregeln. Om positionerna här föreföll att vara låsta, rörde det sig emellertid på annat håll: frågan fick en politisk— social färgning. Algot Ruhe, vars diktning blivit alltmer socialt engagerad, hävdade 1909 i Stormklockan singularböjningens rätt (»Vi vill eller vi vilja?»). Större betydelse fick Noreen-lärjungen Ture Nerman, vilken som redaktör genomförde den radikala verbböjningen först i Nya samhället (från 1910), sedan i Folkets dagblad (från 1916). Det är utan tvivel denna politisering av problemet som ytterst ligger bakom de vär- deringar av den genomförda singularböjningen som »bolsjeviksvenska» och uttryck för »social mindervärdighetskänsla», som senare möter i debatten.
Ännu 1917 var emellertid i övrigt kongruensböjningen praktiskt taget allenarå- dande, och man kan med full förvissning säga, att singular verbform till pluralt sub- jekt skulle ha varit otänkbar i den nya bibelöversättningen. Belysande är hur Ceder- schiöld, en av reformens tidigaste och varmaste förespråkare, bedömde läget. I Fram- tidssvenska, som utkom just detta år, alltså 20 år efter hans epokgörande Om svens- kan som skriftspråk, skriver han:
1 Om hennes iver att få del av Noreens syn- punkter i Nordisk tidskrift 1885 se Engdahl s. 170, not 2. Hennes bror Fritz var professor i nordiska språk i Uppsala medan Noreen var docent i samma ämne; 1886 började han, i samma reformanda som besjälade Noreen, att skriva sitt namn Låffler. Det är att märka att fru Edgren-Leffler redan 1886 skrev ett litet lustspel »Hvem var räddast» med singu- lara verbformer (och med då och dom även vid återgivning av bildat talspråk); det trycktes
emellertid först 1908, i Ord och bild. Även romanen En sommarsaga 1886 har starka in- slag av förenklad verbböjning. * Noreens brev avtryckt Engdahl s. 186f. 3 Att Elin Wägner flitigt använder den för- enklade böjningen i Norrtullsligan (1908) sam- manhänger närmast med att romanen har form av en dagbok. I Pennskaftet (1910) och Helga Wisbeck (1913) är den i praktiken inskränkt till det direkta talet.
Numera är, som bekant, bruket av verbets pluralformer den egenhet hos skriftsvenskan, som påtagligast skiljer henne från talsvenskan. Det är endast den ledigaste lågprosa eller skämtsam poesi, som upptager singularformen i st. f. pluralformen, endast den högtidli- gaste talsvenska, som brukar pluralformerna.
Brevstil och annan lättare skriftlig framställning, som i övrigt närmar sig samtalssprå- ket, skulle Vinna i naturlighet genom att i högre grad, än hittills skett, hålla sig till singu- larformerna. Det är glädjande, att åtminstone en tidning, som vill vara ett organ för de breda lagren, på senaste tid har börjat införa den förenklade verbböjningen i sin text. Men eljest bör det betraktas som en fördel, att för den högre stilen äga kvar de gamla pluralformerna, som bereda omväxling och förefalla vördnadsvärda genom sin från det vardagliga skilda karaktär.1
När Esaias Tegnér år 1922 tryckte om den skrift, »Språk och nationalitet», i vilken han 48 år tidigare hade gjort upp med den »historiska skolan», försåg han den med ett tillägg, där han framförallt behandlar frågan om verbets pluralformer:
Det skulle allt för mycket stöta vår stilkänsla, om vi i våra religionsböcker eller andra allvarliga skrifter eller i högstämd poesi mötte formerna vi är, vi var. Men några fjät på vägen mot en bättre sakernas ordning kunna vi utan nämnvärd olägenhet drista oss att taga. I dramatiska skrifter ser man redan nu ej så sällan talspråksformer använda, dock endast mera sällan med den konsekvens som vore önsklig och lätt genomförbar. På scenen skulle skriftspråkets pluraler ofta klinga onaturliga . . . En och annan författare har vågat taga steget fullt ut, detta till och med i en så förnämlig och för en högspråksmässig publik avsedd tidskrift som Ord och bild. Tills vidare torde det likväl vara rådligt att gå framåt med varsamhet och främst gripa sig an med införandet av talformerna i sådana mera folkliga skrifter där framställningen närmar sig talspråket. Tidningar, som äro beräknade för en mindre litterärt förvand publik, böra också kunna ge reformen ett hjälpande hand— tag. Även i privat brevväxling borde man ofta utan betänkande kunna nyttja singular- formerna och därigenom vänja handen och ögat vid dem. Så skall vårt språk efter hand, inom ett eller annat årtionde, helt omärkligt lyckas helt frigöra sig från denna onödiga och tyngande grammatiska barlast.2
Man kanske vågar säga, att Tegnérs ideal inte avsevärt skilde sig från det som Kell- gren tecknat 1791. Märkligt är att läget så fundamentalt —— och i överensstämmelse med Tegnérs spådom —— avviker från situationen av i dag.
Ännu under 1920-talet var det bara enstaka författare (t. ex. Pär Lagerkvist, Gunnar Björling, Karin Boye) som tog den enklare verbböjningen i bruk, medan de flesta, även de debuterande proletär- och bygderomansförfattarna som Eyvind J ohn- son, Rudolf Värnlund, Ragnar Holmström och Vilhelm Moberg, alltjämt upprätthöll den konventionella kongruensböjningen. Det blev 30-talet som blev avgörande: den enkla verbböjningen tränger fram på alla håll, framdriven av skilda krafter. Inom skönlitteraturen sker genombrottet just i decennieskiftet. Artur Lundkvists första diktsamling Glöd (1928) har singularböjning, liksom Fem unga (1929)3, och i debu- tanternas spår följer Arnold Ljungdal (Ungdom 1931) och Sten Selander (En dag 1931), som tidigare använt kongruensböjning. Också de debuterande berättarna har den enkla böjningen: Tage Aurell (Tybergs gård, 1932), Ivar Lo-Johansson (Måna är död, 1932), Fridegård (En natt i juli, 1933), Moa Martinsson (Kvinnor och äppel- träd, 1933). Samtidigt överger Eyvind Johnson (med Natten är här, 1932) och Vil-
1 Cederschiöld 1917, s. 180. 3 Dvs. Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur * Tegnér 1922, s. 163. Lundkvist, Harry Martinson och Gustaf Sand- gren.
helm Moberg (med A. P. Rosell, 1932) kongruensböjningen. Härmed hade den för- enklade verbböjningen slagit igenom hos de flesta av de mer betydande författare som föddes omkring sekelskiftet; en särställning intar dock Harry Martinson, som obekymrat växlar mellan singulara och plurala former vid pluralt subjekt.1
Under samma årtionde slår den nya böjningen igenom i veckopressen, den mest lästa litteraturen. Inom skolan var det folkskollärarna som gick i spetsen; den nu- meruslösa verbböjningens rätt hävdades energiskt av Johan Forsell, som från 1920 var redaktör för Folkskollärarnas tidning och som i stor utsträckning argumenterade efter Nermans linjer. År 1934 krävde Folkskollärarnas skriftspråkskommitté att den skulle tillåtas i elevernas skriftliga framställning. I skolorna överhuvud rådde vid decenniets slut mycket stor osäkerhet. En rundfråga, som framställdes av Mo- dersmålslärarnas förening 1940, visade att bara en mindre del strängt höll på kon- gruensböjningen; vanligen krävdes den i högre stil och fackuppsatser, medan den numeruslösa böjningen tilläts i kåseri- och brevstil, och vissa lärare gav full valfrihet, blott endera böjningstypen genomfördes konsekvent (men avvikelser bedömdes milt).2 Under 1940-talets första hälft slår den numeruslösa böjningen igenom i den ledande dagspressen, och avgörande blev att Tidningarnas telegrambyrå 1945 in- införde den i nyhetsmaterialet. Tidskrifter och fackpress följer med; i en så strängt saklig och högspråklig tidskrift som Nordisk tidskrift dominerar den i årg. 1945—46 hos rikssvenska författare, medan de finlandssvenska gärna behåller kongruensböj- ningen.3 Med 1950-talet når den nya böjningen det officiella språket; 1952 gör den sitt inträde i riksdagsprotokoll och kungliga propositioner. År 1966 tas den i bruk i re- geringsrättens och Högsta domstolens domar. I de av statsrådsberedningen i samråd med Nämnden för svensk språkvård utarbetade anvisningarna »Språket i lagar och andra författningar» (1967) föreskrives, att den förenklade verbböjningen skall till- lämpas i nya lagar, medan tillägg och ändringar i lagtexter med kongruensböjning skall bibehålla den ursprungliga textens formsystem. I och med att denna böjning upphört att vara produktiv i det officiella språket bortföll ett av de viktigaste skä- len för dess bibehållande i skolan (anfört i 1940 års enkät), nämligen läroverkens upp- gift att ge blivande ämbetsmän nödig färdighet i kansliernas språkbruk. År 1940 hade den också varit praktiskt taget allenarådande i studentuppsatsema — 15 år senare var den nästan helt övergiven.4
Tegnér spådde alltså rätt, när han 1922 förutsade den förenklade verbböjningens seger »inom ett eller annat årtionde». De plurala verbformerna är naturligtvis ännu välbekanta, man känner dem från alltjämt levande skönlitteratur, från gällande lag- språk, från religionens språk, främst bibel, psalmbok och liturgi, men de blir allt säll- syntare i nyskriven sakprosa, alltmer bundna till tider och stilar. Det är med andra ord pluralformerna som är stilistiskt uttrycksfulla. Den förenklade verbböjningen
1 Ex.: (ur Midsommardalen, 1938) »Potentil- Ioma i gräset är torra. Nu komma de till sin rätt .. . Går vi in mellan björkarna se vi snart ...» s. 23; »Snart är de borta. Ha flyttat till nästa florsky av Snövit blom .. . En gång flög de, nu kryper de bara, men i gengäld jaga de fram . . . » s. 39. —— Något liknande gäller Strind- berg, som dock i princip hade kongruensböj- ning fast han tillät sig att bryta mot den, när rytm och stil så krävde. Hasse Z. bryter lik-
som Harry Martinson medvetet mot det ste- rila konsekvenskravet; se uttalande, cit. av Engdahl s. 174 not 2. * Undersökningen redovisad av J . Mjöberg i Modersmålslärarnas förenings årsskrift 1941, s. 213ff. 3 Framgår av Engdahls tabell III:26b. 4 Detta påvisas av Ebba Lindberg i ovan 5. 311, not 3 nämnd undersökning.
ger inte längre, som 1917, i och för sig en klang av lågspråk, talspråk eller vardaglig- het; den är den normala, stilistiskt uttryckslös. När Pär Lagerkvist 1920 skrev Det eviga leendet kunde han med bl. a. den förenklade verbböjningen ge talet om de högsta frågorna ett lågmält, innerligt, vardagligt tonfall, men det medlet går dagens läsare förbi och kan överhuvud taget inte tas i bruk i detta syfte. Dess allmängiltig- het innebär att den är förenlig med alla ämnen och stilarter, även de högsta och all- varsammaste. Pluralformerna däremot, som de yngre generationerna aldrig själva brukat, har en osviklig stilistisk verkan, är för dem förbunden med ålderdomlighet, avstånd och högtid — »vad tjugoåringarna beträffar, så är verbets flertalsformer för dem lika ålderdomliga som stavningen med hv eller dt» förklarade Ture Johannisson 1965.1 Texten i 1917 års bibelöversättning ljuder i ungdomens öron vida mer sakralt än för femtio år sedan. Elias Wessén framhöll i sitt akademital 1952, hur stilgränsen förskjutits:
I samma mån som de gamla pluralformerna får en mera högtidlig, ålderdomlig prägel, i samma mån förlorar det nya bruket sin karaktär av särskilt ledig, vardaglig stil. De kan gå. in i allvarligare, t. o. m. högtidligt sammanhang. Det är icke vår, utan de yngres stilkänsla, som härvid blir avgörande.
Gränsen går vid bibeln och den kyrkliga liturgien:
.. . Här finns en tydlig och fast gräns, som kommer att bli beståndande, ända till dess att det någon gång i en oviss framtid blir fråga om en ny bibelöversättning. Pluralfor- merna i bibehi kommer att för ett yngre släktled te sig som ålderdomliga, men därav följer ingalunda, att de behöver tagas bort —— lika litet som de gamla formerna i bibel- språken »Kommen till mig, I alle som arbeten och ären betungade» eller »Vad gingen I ut i öknen till att se?»2
Den av Wessén nämnda böjningstypen I gingen, dvs. särskild verbform vid plur. pers. pron. I *ni' _— den sista resten av den fornspråkliga personböjningen av verbet — hade föråldrats tidigare än pluralböjningen i övrigt, även om skolmän och gram- matiker länge sökt att rädda dess plats i det vårdade skriftspråket. Herman Bjur- sten försäkrade 1858, att man från katedern kunde säga »Veten I intet» till elevernas, medan Robert von Kraemer samma år förklarade denna böjning vara »så redan till den grad obsolet, att den i förtroligare skriftliga meddelanden sällan nyttjas. Få torde de vara, som till en brors eller väns familj, som bor på landet, skulle skrifva t. ex. H äfven I varit på visit hos prästens?»4 Båda uppgifterna är väl färgade av den polemiska si- tuationen; så helt obsolet i brevstil kunde böjningstypen knappast ha varit, efter— som t. ex. Strindberg 1876 kunde skriva till sina vänner »Hvad I ären lyckliga som kunnen vara vänliga» etc. vid sidan av »Ni lät . . . » eller till sina syskon »Tron I att . . . Det tron I inte! Ni vill intel>>5, och ännu in på l900-talet kan man i privatbrev träf- fa på typen I kommen hos äldre personer, fastän ni kommer är det naturliga.
Det är i själva verket i den ställningen, efter det plurala tilltalspronomenet ni, som singular form till pluralt subjekt först godkänns i skriftspråket och t. 0. m. föredras framför den utjämnade pluralböjningen ni komma. Den stränge språkriktig- hetsivraren lektor Nils Linder tillät i sina bekanta Regler och råd (1886) endast al-
! T. Johannisson i Svenska Akademiens hand- ” Tarschys 1955, s. 68. lingar för år 1965, tryckta 1966, s. 19. * Samlade skrifter, II, s. 374. 9 E. Wessén, Tradition och förnyelse inom 5 August Strindbergs brev, I, s. 276ff., 385ff. språket, 1953, s. löf.
ternativen I kommen och ni kommer (»Ni bör hafva predikatet i sing., äfven när det är fråga om två eller flera personer»).1 I t. ex. Gösta Berlings saga (1891) är den sti- listiska skillnaden påtaglig: Selma Lagerlöf använder typen I kommen i de poetisk- retoriska apostroferingarna av forna tiders kvinnor och sena tiders barn, annars van- ligen ni kommer. Vid sidan av den senare typen använder nittitalisterna också gärna ut' komma, ofta utan synbara orsaker (»Ser ni inte att palmvinets ande besöker er stad? Hvad vilja ni? Komma ni för att tigga?» Heidenstam, Hans Alienus). I skolans läseböcker hade typen I kommen en fast position; Fridtjuf Berg erkänner 19062, att det var i Heidenstams och Selma Lagerlöfs efterföljd som han i sina sagor övergav böjningen I springen och då till förmån för det alltjämt pluralböjda ni springa. Hur stark ställning den gamla böjningen hade ännu vid sekelskiftet framgår av att Ceder- schiölds föreläsningar över Svenskan som skriftspråk, som kom att betyda så myc- ket för det svenska skriftspråkets omdaning, klingar uti avslutningsorden: » . . . måtten I nu hafva den känslan, att vår vandring ej varit alldeles utan frukt!»3
Förändringen under de följande 20 åren, fram till tiden för den nya bibelöversätt- ningen, karakteriserade Cederschiöld själv i sitt samma år, 1917, utkomna verk Framtidssvenska:
I skriftspråket har den [dvs. verbändelsen -en] allt mera begränsats till de högtidligaste stilarterna; betecknande är, att till subjekt kan brukas endast det ålderdomliga I, icke det modämare Ni. Att söka utvidga området för denna ändelses användning (som en folk- skollärare nyligen sökt göra i en av honom författad skolgrammatik) synes vara högst olämpligt.4
Det var också framförallt i skolgrammatikerna som den gamla böjningstypen dröjde kvar; ur det levande skriftspråket hade den som nämnt försvunnit långt innan den numeruslösa verbböjningen segrade. Läget strax före dennas slutliga genombrott tecknades av J. Mjöberg så här:
På de senaste 30—40 åren har böjningen I haven, I skalen blivit allt mer tillbakaträngd av en annan: N'i ha, Ni skola, eller av Ni har, Ni skall. Att man nu fördrager Ni ha, Ni skola i naturligt, ja normalt skriftspråk är märkligt i det avseendet, att egentligen stil- brytning föreligger i verbformen, en stilbrytning, som kändes mycket besvärande, då man först försökte förlika det ledigare Ni med det stelare skola. Denna förskjutning har försiggått så att säga självmant: ingen myndighet har ingripit och givit föreskrifter.5
Uttalandet kan belysa de svårigheter som det gångna halvseklets svenska skrift- språk haft att kämpa med: av så centrala och vanliga ord som hjälpverben ha(va) och skola har, om än i skilda perioder och stillägen, under denna tid åtminstone föl— jande former varit fullt tillåtliga i 2 pers. plur.: I haven, I han, m' hava, ni ha, ni har och I skalen, m' skola, ni skall, ni ska. Det anförda belyser också hur intimt de gram- matisk-formella problemen — verbens person- och numerusböjning, pronomenform och hjälpverbens reducering (hava: ha) — är knutna till varandra; verbböjningens förenkling får som nämnt återverkningar på språksystemet överhuvud.
Det ålderdomliga tilltalsordet I krävde gärna den fylligare böjningsformen eder
1 Linder 1886, s. 126. Ställningens roll i förlop- Nyberg, Esaias Tegnér d. y. som språkman pet har framhållits av E. Lindberg. och bibelöversättare, 1966, s. 94. ” I brev, citerat av Engdahl 1962, s. 189. " Cederschiöld 1917, s. 180. ” Cederschiöld 1897, s. 344. Även i inlednings- ' Mjöberg 1941, s. 220. kapitlet, hafven I, bären I; I huden. Jfr H. S.
och possessivpronomina eder, edert, edra, men när ni kommer blev den normala böj- ningen, inställde sig de korta, med talspråket överensstämmande er, ert, era som na- turligare och stilriktigare. Inom själva verbböjningen har förenklingen återverkat på användningen av imperfektum konjunktiv: när former som gin/ga, gåva försvinner ur bruk och språkmedvetande, kommer konjunktiverna ginge, gåve, som är bildade till samma stamformer av verben, att stå helt isolerade i språksystemet. De blir också allt sällsyntare, och svenska språket mister därmed en tillgång, som medger stilistisk och rytmisk variation (vore och även finge har dock alltjämt en ganska stark ställning). Att den skriftspråkligare verbändelsen -es (lägges, dömes) ersätts av det talspråkliga -s (läggs, döms) har också, säkerligen med rätta, satts i samband med numerusböjningens försvinnande.1 När man övergav denna och därmed tvinga- des att byta ut de dömas mot antingen de dömas eller de döms, föredrogs det senare, eftersom de dömas bör ha känts stilistiskt otillfredsställande, utan förankring i språk- erfarenheten, vare sig tal eller skrift. Härmed främjades också han döms. Säkert är i varje fall, att förloppen gått parallellt: i 1930-talets tidningsspråk dominerade -es- böjningen fullständigt (-s-formerna mötte huvudsakligen i vissa deponens, främst finns, tycks, behövs), men i 1950-talets är förhållandet det omvända, och -es-formerna är (frånsett vissa sydsvenska tidningar) i pressen huvudsakligen begränsade till an- nonsernas och matreceptens språk.2
Den mycket starka ökningen av de reducerade formerna av trycksvaga verb som ha, ta, bli, ge på bekostnad av fullformerna hava, taga, bliva, giva har utan tvivel del- vis liknande orsaker. I och med att de gamla singularändelserna blev allenarådande, blev den längre stamformen otjänlig: de haver, de bliver, de tager, de giver skulle kän- nas som stillösa hybrider (jfr Mjöbergs uttalande om typen ni hava ovan och Vi- dare det nyssnämnda de dömes). Kortformerna av dessa verb har emellertid en lång och komplicerad historia, som sträcker sig bakåt in i medeltiden och som är olika för varje verb. I detalj är förloppet inte utforskat; säkert är att de redan på 1600- talet var vanliga eller rättare sagt normala i talspråket och vid behov (t. ex. rytmiska) ogenerat användes även i skriftspråket. Här kan blott göras en antydande jämförelse mellan tillståndet 1917 och i våra dagar.
Vad beträffar hazhava, det vanligaste verbet, är 1917 års former övertagna från normalupplagan 1883: pres. sing. har, plur. hava, haven, imp. hav, haven, inf. hava. Det är alltså endast pres. sing., som har kortform. Formbeståndet i övrigt var i jäm- förelse med samtida skriftspråk ålderdomligt vad gäller hav, haven, mindre beträf- fande hava, som förekom ganska ofta vid sidan av det långt allmännare ha, praktiskt taget allenarådande i skönlitteraturen.3 Åtminstone i fråga om formen hava hade alltså bibelspråket år 1917 närmare anknytning till sin samtid än nu, då denna form kan sägas vara helt föråldrad —— den försvann i samband med singularformer-
1 Körner i Modersmålslärarnas förenings års- 3 I Ord och bild 1917 möter i de litterära bidra- skrift 1954, s. 102, G. Bergman, Rätt och fel i språket, 1962, s. 37, Molde 1967, s. 260f. Se även Åkermalm 1966, s. 74, som framhåller fördelen av att efter rytmens krav kunna växla mellan en- och tvåstavig form. ” Enligt Åke Livstedt, Finns—finnes. Om ver- bets s-, es-former i dagspressen 1965, trebetygs- uppsats, Inst. f. nordiska språk vid Stock- holms universitet.
gen endast ha, och kortformen dominerar ock- så klart i de mer fackpräglade, även om en- staka författare, särskilt av en äldre generation, genomgående skriver hava; andra växlar mel- lan ha och hava. — I detta sammanhang kan framhållas, att formen ska (med anor från me- deltiden) för närvarande är starkt expansiv på bekostnad av skall. Om det aktuella läget se senast Molde 1967, s. 261.
nas framträngande under 30- och ILO-talen och kunde inte bevaras i den isolerade infinitiven. I sex årgångar av Kyrkohistorisk årsskrift, 1948—53, påträffas omkr. 1 500 ha mot 9 hava, nästan alla i referat av äldre källor. Nutida vårdat skriftspråk har en mycket enkel böjning av verbet, presens har, imper. och inf. ha, mot bibelns har, hava, haven; hav, haven, hava. De långa formerna är stilbärande, de korta neutrala.
Av bli har Nya testamentet 1917 enbart fullformer: bliver, bliva, bliven; bliv, bliven, bliva, vilket överensstämmer med att fullformerna överhuvud bevaras längre i skrift- språket av bliva än av hava. Sing. bliver var i skriftspråk vanligare än haver, även om det 1917 var ålderdomligt, och plur. (inf.) bliva var vid samma tid mycket van- ligare som växelform till bli än hava till ha. Förändringen går alltså parallellt med havazha, om än långsammare; samma källa, som 1948—53 uppvisar proportionerna 1 500 haz9 hava visar 125 bli mot 27 bliva. Orsakerna är flera, bl. a. att hos bliva långformernas stam har ett säkert stöd i imperf. blev och supinum blivit, vartill hava (hade, haft) saknar motsvarighet. I dagens skriftspråk är emellertid kortformerna bli, blir praktiskt taget allenarådande och alltså stilistiskt neutrala, medan fullformerna är stilbärande.
Parallell, ehuru med variationer, tycks utvecklingen vara av ta, dra, ge, vid sidan av taga, draga, giva, men inga mer omfattande detaljundersökningar har gjorts. Full- formerna skyddas mot glömska genom att stammen hålls aktuell i supinformerna och presens-participen, tagit, dragit, intagande, tilldragande, givande etc. och dess- utom i en mängd avledningar, mottagning, mottagande, mottagare, impulsgivare osv.; i sammansättningar som antaga, andraga bevaras också fullformen längre. Men kort- formerna dominerar starkt även i vanlig vårdad prosa och kan knappast sägas ge en framställning vardaglig eller talspråklig prägel.1
Förskjutningar i ordens stilvärde och frekvens. Ordförståelse
Samtidigt med att talspråkliga drag i verbböjning och ordformer fått fast fot i skrift- språket har också vissa högfrekventa talspråkliga formord och adverb trängt fram på bekostnad av .sina skriftspråkliga synonymer. Främst märks inte och bara, som vid sekelskiftet inte gärna tolererades i vårdad sakprosa och snarast stod på sam- ma nivå som den singulara verbböjningen vid pluralt subjekt — de ändrades gärna av nitiska lärare. Nya testamentet 1917 använde nästan genomgående icke och all- enast (några enstaka ej, endast, blott), aldrig inte och bara, samtidens vårdade skrift- språk huvudsakligen icke/ej och endast/blott. Sedan inte och bara blivit sakprosans normalord har icke där ryckt högt upp på den stilistiska rangskalan, och allenast är nu snarast en isolerad arkaism. Något liknande gäller också de bibliska och och järn- väl, som nästan helt försvunnit ur sakprosan och som även i kansliernas språk kom- mer att få en svagare ställning, om man där följer rekommendationerna i »Språket i lagar och andra författningar» (1967 ), enligt vilka dessa, liksom allenast, i tillgäng- lighetens intresse bör ersättas med mindre ålderdomliga synonymer.
Motsättningen ickezinte är av gammalt datum. Negationen inte har varit den normala i talspråket åtminstone sedan 1600-talet och var fullt tillåten i ledigare stilarter. I Fred-
1 Jfr t. ex. Bergman 1962, s. 39f., Åkermalm 1966, S. 73f.
mans epistlar växlar Bellman mellan inte och ej efter rytmens krav — icke finns bara i stympad talspråklig form i »ä'ke det gudomligt»1 — och i t. ex. Gustaf III:s förväxlings- komedi Den ena för den andra, utspelad i högborgerlig miljö, är inte den normala negatio- nen. Men i gustaviansk lyrik av fransk-klassiskt snitt2 och i tidens vältalighet förekommer uteslutande icke och ej.
Skeendet under det närmast förflutna seklet kan belysas med några siffror, hämtade dels ur Engdahls nyssnämnda undersökning med material från Nordisk tidskrift och Svenska Turistföreningens årsskrift (båda här kompletterade med motsv. material ur årg. 1965, excerperat efter samma principer), dels Carita Hessler-Göranssons Ordfrekvenser i nusvenskt skriftspråk med material från främst skoluppsatser, brev, läseböcker, skön- litteratur och dagspress omkr. 1930 och omkr. 1950. Förhållandet mellan de tre negatio- nerna är, uttryckt i procenttal, följande:
I Nordisk tidskrift (medelprocent av de 5 årgångarna från 1800-talet, de två årgångarna närmast före och efter 1917, samt 1950 och 1965)3:
1878—95 1913, 1925 1950 1965
Icke 53 58 38 2,7 Ej 46,8 31,5 19 12 Inte 0,2 10,5 43 85,3
I Svenska Turistföreningens årsskrift4:
1915, 1920
Icke
35,5 EJ 47,75 Inte 16,75
C. Hassler—Göranssons materialåz
omkr. 1930 omkr. 1950
23 1,2 19,8 2,4 57,2 96,4
Siffrorna visar, att i nutida svensk prosa — sakprosa och ledigare berättande fram- ställning — inte starkt dominerar över synonymerna icke och ej. Särskilt har icke blivit sällsynt, medan ej tycks hävda sin ställning förhållandevis bättre — kanske beroende på
1 Se 0. Larsson och M. Hellquist, Ordbok till Fredmans epistlar. ' Se J. Thavenius, Gustaviansk lyrik. Ett stick- prov för vetenskapligt bruk. Ordindex (1968). Om bruket av negationerna i lSOO-talets skön- litteratur se Janzén 1946, s. 86, Engdahl 1962, s. 163ff. 3 Siffrorna t. o. m. 1950 bygger på Engdahls tabell III: l. * Siffrorna t. o. m. 1950 bygger på. Engdahls tabell III:4a.
5 Sammanlagda antalet icke +ej +inte är 3 922 resp. 1 171. Det är emellertid att märka att den del av materialet som utgörs av »skön- litteratur» för den förra gruppens vidkomman- de även innehåller litteratur som är betyd- ligt äldre än 1930 (Strindbergs Hemsöborna, Heidenstams Karolinerna m. fl.). Av hela ord- materialet i denna grupp (400 000), utgör skön- litteraturen en fjärdedel. Redovisas denna för sig, blir proportionerna inom den icke 39 %, ej 13 %, inte 48 %, inom återstoden 18 %, 17 %, 65 %.
behov av en enstavig och konsonantslutande variant till normalnegationen inte. Situa- tionen innebär som nämnt att icke som den sällsyntare negationen också gärna känns som den starkare och uttrycksfullare. I Språket i lagar och andra författningar (1967) vill man låta icke behålla sin ställning som normalnegation i denna stilart.
På liknande sätt kan belysas hur bara tränger fram på bekostnad av blott/endast. Enligt Engdahl var 1915 i 20 texter i Nordisk tidskrift förhållandet mellan dem som enbart an- vände blott/endast och dem som använde även bara 13z7, men 1950 var motsvarande siff- ror 8:12.1 I Svenska turistföreningens årsskrift, som är mer talspråkligt berättande och skildrande än Nordisk tidskrift, vilken företräder den utredande sakprosan, var motsva- rande siffror 1915 och 1950 13:7 resp. 3:17.2 Man kan också —— bl. a. för att få med det bibliska allenast — jämföra siffrorna för Widegrens material från stenografiska re- ferat av anföranden i riksdag, stadsfullmäktige och kyrkomöte åren omkr. 1930, med dem i C. Hessler-Göranssons ovannämnda arbete. (Kolumn I resp. II A och B nedan. Skillnaden mellan I och II A är sålunda väsentligen stilistisk: den förra företräder ord- förrådet i anföranden — säkerligen ofta skriftligt förberedda — av betrodda män som yttrar sig i rikets, stadens och kyrkans vårdande angelägenheter, den senare främst ord- förrådet i de texter som lästes och producerades i skolorna. Skillnaden mellan II A och II B är enbart kronologisk.)3
II. Huvudsakligen ledigt skriftspråk
I. Debattspråk omkr. 1930 A omkr. 1930 B omkr.]950
Endast 55 31 19 Blott 25,4 14 5,1 Bara 16,4 54 Allenast 3,2 1
Det kanske bör framhållas, att bara 2 (av sammanlagt 36) allenast under I härrör från kyrkomötet. _
Synonymgruppen även/ock/jämväl/också avviker från de nyss omtalade så till vida som den talspråkliga medlemmen, också, även tidigare varit gångbart i skriftspråket på ett helt annat sätt än inte och bara; det förekommer ju ofta i Nya testamentet 1917, ur vil- ket man däremot uteslöt det i normalupplagen 1883 vanliga, skriftspråkliga även. Dessa båda, även och också. har f. ö. trivts ganska bra sida vid sida i den vanliga sakprosan, delvis beroende på att de var för sig haft vissa uppgifter i språket som inte så. lätt kan fyllas av den andra. Enligt Engdahl påträffar man i Nordisk tidskrift 1915 också. i 18 av 20 texter —— bara 2 har enbart ock/även — och i årg. 1950 möter det i alla 20 (jfr motsva- rande siffror för barazendast/blott ovan). Turistföreningens årsskrift uppvisar för motsva- rande årgångar alldeles samma proportioner.4 Förskjutningen till förmån för det talspråk- liga ockaå är emellertid påtaglig, även om man inte kan iakttaga samma jordskred som ifråga om inte och bara. Fördelningen är i de i föregående tabell anförda källorna:5
I IIA IIB
Även 47,6 40 32,8 Ock 1,6 1,55 0,7 J ämväl 1,9 0, 15 — Också 48,9 58,3 66,5
1 Engdahl, tabell III 19 b. 4 Engdahls tabeller III:17a och b. ” Engdahl, tabell III 19a. 5 Sammanlagda antalet belägg för de fyra er- 3 Sammanlagda antalet belägg för de fyra or- den: I 2 588, IIA 1 168, IIB 271. ' den: I 1 131, IIA 899, IIB 236.
Förskjutningen har väsentligen inneburit att också gärna ersätter det skriftspråkligare även som allmänt satsadverbial (»Vi hade också tur med vädret»), medan även lättare hävdar sig som direkt bestämning till ett ord (»även han») eller i vissa fasta förbindelser, t. ex. även om.1 När oclc och jämväl numera påträffas i sakprosa känns de närmast som arkaismer, detta trots att åtminstone ock vid sekelskiftet hade en ganska stark ställning (enl. Kinnander utgjorde ock i prosatexter 1870—80 omkr. 18 % av ock-även-ocksä, i texter 1885—1919 omkr. 6 %).
På samma sätt har en rad andra adverb och även konjunktioner, som tillhörde det förra seklets vårdade, litet högtidliga skriftspråk, och av vilka de flesta också mer eller mindre ofta togs i bruk i Nya testamentet 1917, såsom fastmer, till äventyrs, sammalunda, framgent, såframt, alldenstund, på det att, blivit avsevärt sällsyntare i den vanliga sakprosan.
Någon föreställning om frekvensen ger deras förekomst i Widegrens och C. Hassler- Göranssons material (sammanlagt ca 500 000 resp. 400 000 + 100 000 ord löpande text). De flesta är vanligare hos den förres, dvs. i debattspråket omkr. 1930:
I IIA II B
Fastmer
Till äventyrs Sammalunda Framgent Såframt Alldenstund
Vad gäller ordförrådet i stort är det ännu omöjligt att ens översiktligt beskriva vad som skett sedan 1917, eftersom inga tillräckligt omfattande frekvensundersök- ningar av sakprosans och skönlitteraturens ordförråd under de skilda perioderna har utförts. Beståndet av och betydelseirmehållet i de egentligen begreppsbärande ele- menten i språket —— dvs. huvudsakligen substantiv-, adjektiv- och verbstammarna — är känsligare för förändringar i tiden än ordböjning och syntax. Men villkoren växlar från ord till ord, dels efter deras betydelse, byggnad, frekvens och över huvud deras ställning i språksystemet, dels efter deras likhet, i form och betydelse, med ord i andra av språkutövarna kända språk, dels efter de enskilda språkutövarnas generationstillhörighet, erfarenhet och inriktning.
Att en betydande förändring ägt rum är självfallet — det är en fullt normal pro- cess i språket att ord åldras och försvinner och att nya kommer i stället, och i tider som det närmast förflutna halvseklet, med genomgripande förändringar av samhälle och livs- och kulturformer och därmed också av föreställningsvärlden, ökar takten. Lättast att konkret iakttaga är tillväxten. Man kan t. ex. studera de förteckningar över »nyord» som sänds ut av Nämnden för svensk språkvård, eller man kan jämföra 8:e uppl. av Svenska akademiens ordlista, utkommen 1923, med 9:e, som kom 1950. Den förra tar med närmare 100 000 ord, den senare närmare 200 000.2 Detta får na-
1 Se B. Kinnander i Nysvenska studier 42 nesområden, vilkas ordförråd särskilt berikats, (1962), s. 187ff. ges s. 14ff. (sammansättningar på social- var * P. Holm, Nytt och gammalt i Svenska Aka- 1923 blott 10, men 1950 var de 80, etc.). demiens ordlista 1951, s. 26. Exempel på äm-
turligtvis inte fattas så att ordförrådet har fördubblats — ordlistan är inte avsedd att vara en uttömmande förteckning över den svenska ordskatten (som f. Ö. i prak- tiken är outtömlig), utan den vill bl. a. visa »vilka ord som normalt användes eller bör kunna användas i riksspråket», och dess innehåll blir ytterst betingat av hur redaktören väljer att låta den fylla denna uppgift. Men siffrorna ger en antydan om vad som skett; språket är samhällets spegel. Den väldiga ökningen måste givetvis svara mot någon form av förlust, eftersom det genomsnittliga ordförrådet hos språk- gemenskapens medlemmar inte kan växa obegränsat. Vad denna förlust innebär och hur den går till är svårt att få grepp om (som »föråldrade» ord uteslöts i 1950 års ord- lista enligt P. Holm bara ett par tusen av dem som medtagits 1923). Ett nytt ord kan genom massmedierna få ögonblicklig spridning — Sputnik spreds över världen på några morgontimmar — men ett gammalt åldras och försvinner gradvis, genom att inte tas i bruk och därför att de texter där det förekommer läses alltmer sällan och alltmer förstrött. I första hand drabbas ord för begrepp och företeelser som för majori- teten mist sin aktualitet, och vidare stilistiskt betingade synonymer, som tillhör stilfält som nu sällan odlas i språket. Men det dröjer innan sådana ord slutgiltigt »försvinner», de finns alltjämt i litteratur och ordböcker och hos en minoritet, för vilken be- greppet och stilarten ännu är viktiga och levande, och de kan därför tagas i bruk när ämne och stil så kräver. Den stora mängden av språkutövare möter dessa emeller- tid sällan eller aldrig, och om de över huvud känns igen, väcker de bara oklara, konturlösa föreställningar.
Denna omvälvning i ordförrådet speglas i de sedan 1930-talet ofta återkommande klagomålen över ungdomens bristande ordförståelse. Osäkerheten gäller både det äldre och det nyare ordförrådet, såväl bibelns och den klassiska svenska skönlittera- turens som tidningsledarnas och samhälls- och kulturdebattens. Den beror rimligen främst på en hos ungdom förklarlig oförmåga att behärska dels det ordförråd som en äldre generation förvärvat i sin ungdom och sedermera befäst och utbyggt, dels det nya ordförråd som tiden själv pressar på dem som vill eller måste hitta i den.
Särskilt livlig var debatten omkr. 1949—51, med inlägg av bl. a. Anders Örne, Erik Wel- lander, Bengt Holmberg, Natan Lindqvist, Fritz Askeberg.2 Orsakerna var flera: de i 1945 års lärobokskommitté framförda förslagen om en förenkling av läroböckemas ord- förråd, negativa resultat av en undersökning, utförd av lektorerna Eriksson och Löfgren, av gymnasisters förmåga att förstå ordförrådet i tidningarnas ledare3, sorgliga erfaren- heter av abiturienternas ordkunskap vid studentförhör i svenska (N. Lindqvist). Bibelns ordförråd intar här ännu en ganska undanskymd plats (N. Lindqvist ger t. o. m. 1917 års översättning en del av skulden till ordförrådets förflackning), även om vissa ord som agg, bida, förgäta, som tillhör även Nya testamentet 1917, uppges vara i farozonen.
Det är först fram emot 1950-talets slut som man börjar klaga över att också ordförrå- det i Nya testamentet 1917 har blivit otillgängligt för ungdomen. I Svenska Dagbladet 15.10.1959 redovisade pastor G. Niemeyer sina erfarenheter från undervisningen av en grupp konfirmander (ett 30-tal, från både stad och landsbygd). Han hade låtit dem stry-
1 P. Holm 1951, s. 14. 3 A. Ome, Svenska språkets utarmning, 23.3. 1949, E. Wellander, Skolans ordförråd 16.9, Läroböckernas språk 28.9, Konkretion i läro- böckerna 18.10.1949, samtliga i Svenska Dag- bladet, de två sistnämnda omtryckta i E. Wel- lander, Språk och språkvård, 1964, B. Hehn- berg, Odalbonden och jeepen, Upsala Nya Tidning 1.12.1949, N. Lindqvist, Abiturien-
ternas kunskaper i svenska språket, Moders- målslärarnas förenings årsskrift 1950, F. Aske- berg, Ordkunskap, ib. 1951 (omtr. i Askeberg, Ord och stil, 1963). Viktiga synpunkter på. skol- ungdomens ordkunskap anläggs av Rolf Hill- man, Språkvården och skolan (1961) s. 8f. 9 Refererad i Tidning för Sveriges läroverk 1950, nr 22.
ka under de ord i Markusevangeliet som de inte förstod. Sammanlagt omkr. 180 ord hade blivit understrukna, och omkr. 80 av dem hade markerats som oförstådda av mer än hälf- ten av konfirmanderna. Hit hörde inte bara de speciellt bibliska och mer höglitterära or- den av typen begabba, tillstädja, undfå, frände, förstockelse, hanegäll, nattväkt, skådebräd, tillkommclse, oförtänkt etc. utan även sådana som möter i sakprosa och skönlitteratur av mindre högstämt slag, t. ex. ansätta, disputera, förbarma, jörebrå, försaka, rämna, amd- da, bestånd, bestörtning, ingivelse, slag 'art', upplopp, vedermöda, atåndaktig, överlupen, för- vissa, i enlighet med, såframt. Förhållandet belyser i första hand att försökspersonerna var i en ålder, då ordförrådet över huvud ännu är torftigt —— inte bara bibelns språk utan varje framställning av ett ämne utanför det allra vardagligaste bereder svårigheter.
Av betydande intresse, bl. a. därför att den belyser även de vuxnas ordförståelse, är den undersökning som presenteras i Nils Fricks bok »Mera begriplig svenska» (1965).1 De undersökta grupperna bestod bl. a. av politiskt intresserad ungdom i åldern 17—19 år (med grundskola), ett par grupper gymnasister, ett antal studiecirkelledare i 30—40-års- åldern. Orden var företrädesvis sådana som är vanliga i den politiska och ekonomiska debatten, såsom abstrakt, alternativ, inkonsekvent, integrera, investering, massmedia, obliga- torisk, sekundär, struktur, subventionera. De nämnda orden var ingalunda självklara ens för studiecirkelledarna; de flesta av dessa (96 %) förstod massmedia, medan bara 35 % riktigt uppfattade ordet struktur. Medeltalet riktiga svar på de tio orden var inom denna grupp 75 %. För gruppen »politisk ungdom» var motsvarande siffror 50 % (obligatorisk) — 25 % (investering), medeltal'36 %, för gymnasister i B 1114 och R II3 82 % (obligatorisk) —— 25 % (sekundär), medeltal 65 %, för L II4 95 % (obligatorisk) — 20 % (investering, sub- ventionera), medeltal 42 %. Det kan noteras, att endast 45 % av den politiska ungdomen och gymnasisterna i L II4 riktigt uppfattade innebörden i masmedia; hos många inställde sig betydelserna ”massverkan”, *masspsykos”, *folkmassorl
Av »bibliska» ord ingick bara ett fåtal i materialet. Främst märks ovansklig, dana, till- försikt och vidare anamma som visserligen avlägsnades ur Nya testamentet redan i nor- malupplagan 1883 men är välkänt från psalmboken. Procenttalet riktiga svar var i de fyra nämnda grupperna följande:
Studiecir- kelledare
Övansklig 50 Dana 65 Tillförsikt 60 Anamma 67
)
Mer än hälften av ungdomarna och mer än fjärdedelen av de vuxna studiecirkelledarna var sålunda obekanta med innebörden av de fyra orden.
Försökspersonerna fick möta orden i konstruerade meningar (t. ex. »Jag finner spår av en vilja som damr»), och man fick välja den riktiga synonymen bland ett antal alter- nativ (t. ex. för dana: tyna bort, skapa, förbättra, förinta, förändra, fostra, vara god, öka). Metoden har många fördelar. Naturligtvis är det i och för sig riktigt att presentera ordet i ett språkligt sammanhang — det är ju alltid i sådana man möter det —— men detta sammanhang är oftast mer eller mindre ledande och svaret kan då lika väl bli ett mått på omdöme och kombinationsförmåga som på ordkunskap i egentlig mening. Att kon- struera svarsalternativ som är så likvärdiga att valet verkligen ger ett säkert mått på ordkunskapen är också mycket vanskligt, inte minst om man utgår från bibelns orda-
1 Frick 1965, s. 69 ff. Med författarens benägna gifterna är hämtade ur dessa och återfinns ej tillstånd har jag också. kunnat ta del av för- iboken. arbetena; åtskilliga av de här meddelade upp-
lydelser. Dessa olägenheter undviks om man presenterar orden helt isolerade och upp- manar försökspersonema att ange deras betydelse med synonymer, beskrivningar eller språkprov. Då tillkommer emellertid andra felkällor: uteblivet svar behöver inte bero på bristande ordkunskap utan på bristande aktiv språkförmåga; man vet ungefär vad ordet betyder men kan inte uttrycka det, hittar inga synonymer. Denna metod lämpar sig därför bäst för sådana ord som är blott stilistiska varianter till högfrekventa normal- ord, som spontant måste inställa sig hos var och en som kan ordet, t. ex. armod 'fattig- dom', förtälja ”berätta'.
För att få ett något bredare underlag att bedöma hur mycket ungdomen begriper av det mer ålderdomliga och stilbundna ordförrådet i Nya testamentet 1917 har jag gjort en mindre undersökning efter den sistnämnda, mycket enkla metoden. Försöksperso- nerna var dels gymnasister, dels studenter, omkr. 80 i vardera gruppen.1 Det visade sig att praktiskt taget alla kunde klargöra ixmebörden i de nyssnämnda armod och förtälja liksom i t. ex. agg, tvagning, knorra, krankhet, hädan. Sämre gick det med bl. a. följande, i Nya testamentet 1917 ganska rikt belagda ord, till vilka synonymer osökt erbjuder sig. (Siffrorna i kolumnerna anger procenttal, i kommentaren antalet svar; l:a kolumnen avser gymnasister, 2:a kolumnen studenter och 3:e kolumnen båda kategorierna samman- slagna.)
Ord Svar Kommentar
förgäta ”glömma,
rätt svar 70 intet svar 6 fel svar 24
bland de 27 (20 + 7) felaktiga svaren märks främst 22 (17 +5) *förlåta”
förbida ”vänta på?
rätt svar 22 intet svar 55 fel svar 23
bland de 25 (19 +6) felaktiga svaren märks 6 ”för- låta”, 3 *förbjuda', 4 'lova'
tillstädja ltillåta' rätt svar 6
intet svar 60 fel svar 34
bland de 72 (29 + 43) felaktiga svaren märks 17 'be- falla, uppmana” o. dyl., 16 'tillråda, tillstyrka, stöd- ja, bekräfta, o. likn.
det höres 'det anstår' rätt svar 12 intet svar 45 fel svar 43
bland de 55 (36 + 19) felaktiga svaren märks 40 'det krävs, behövs, är nödvändigt' och 9 'det brukas'
skrymtare *hycklare'
rätt svar 12 34 22 intet svar 48 3 27 fel svar 40 63 51
bland de 78 (34 +44) felaktiga svaren märks 54 (27 +37) 'skrytsam person*, 11 (5 +6) ”skojare, be- dragare'
1 Gymnasisterna var elever i L Ia, R I”, L III8 och R III”, och till samma grupp har förts en grupp (18) elever vid ett korrespondentutbild- ningsinstitut; dessa hade realskoleexamen eller normalskolekompetens. Studenterna bestod till större delen av universitetsstuderande, som just påbörjat ämnet nordiska språk, dels »standardkursen», avsedd för blivande lärare i svenska, dels »altemativkursen», avsedd för
blivande journalister, sekreterare, reklamfolk etc.; härtill kom ett 20-tal elever vid ovannämn- da institut för korrespondentutbildning, alla med studentexamen. Gruppen »studenter» bör alltså. i detta sammanhang anses vara hög— kvalificerad ur den synpunkten, att de valt levnadsbanor för vilka kunskaper i svenska språket spelar en central roll.
Ord Kommentar
insegcl ”sigill”
rätt svar 11 50 31 bland 29 (12 + 17) felaktiga svar märks 8 ”(jär)tec- intet svar 72 30 51 ken, skrift, dokument, bevis”, 5 ”tid, århundrade”, fel svar 17 20 18 4 associationer med segla (farled, vind o. dyl.) jämväl ”även” rätt svar 24 62 42 bland de 71 (45 + 26) felaktiga svaren märks 65 intet svar 22 —- 12 (44 + 21) ”dock, likväl” fel svar 54 38 46
frände ”(manlig) släkting”
rätt svar 14 52 33 nästan alla de felaktiga svaren, tillsammans 102, intet svar 10 — 5 är ”vän”, några ”kamrat, medmänniska, bekant” fel svar 76 48 62
Exempel på. några andra av samma slag, vilka dock endast med enstaka belägg är före- trädda i Nya testamentet 1917 :
miaskunda sig ”ha förbarmande” rätt svar 18 40 27 bland de 55 (33 +22) felaktiva svaren märks 24 ”nr- intet svar 42 25 35 säkta sig, beklaga sig, förebrå, sig”, 6 ”missunna (sig)”, fel svar 40 35 38 7 ”missköta sig” 0. likn., 5 ”missförstå, misstaga sig”
förevita ”beskylla”
rätt svar 2 35 19 bland de 27 (6 +21) felaktiga svaren märks 6 ”för- intet svar 90 38 63 utsäga, spä”, 4 ”ådagalägga, förete, framlägga”, 2 fel svar 8 27 18 ”anvisa, rekommendera”
fränka ”kvinnlig släkting”
rätt svar 7 47 27 bland de 49 (23 +26) felaktiga svaren märks 10 ”vä- intet svar 66 20 43 ninna”, 7 ”kvinna, dam, hustru”, 7 ”fröken, ung'mö, fel svar 27 33 30 flicka”, 4 ”fästmö, flickvän”, 4 ”älskarinna”
varmgel ”vamande exempel”
rätt svar 14 56 34 bland de 41 (23 + 18) felaktiga svaren märks 11 ”van- intet svar 59 21 41 heder, skam”, 7 ”obehag, besvär” o. likn., 3 »varnagel fel svar 27 23 25 i ögat» (dessutom t. ex. ”tagg” och ”varig nagel”)
grift ”grav”
rätt svar 28 71 50 bland de 44 (29 + 15) felaktiga svaren märks 35 intet svar 35 9 22 (24 + 11) ”skrift” och 4 (2 +2) ”tavla” fel svar 37 20 28
långmodig ”tålmodig, fördragsam” rätt svar 6 34 19 bland de 52 (22 +30) felaktiga svaren märks 40
intet svar 68 23 48 (18 +22) ”långsint” fel svar 26 43 33
övlig ”gängse, vanlig”
rätt svar 4 57 30 bland de 15 (7 + 8) felaktiga svaren märks 5 ”hövlig, intet svar 88 60 artig”, 5 ”behövlig”, 3 ”övrig” fel svar 8 10
städse ”alltid”
rätt svar 33 60 bland 38 (31 +7) felaktiga svar märks 24 ”där, på intet svar 30 16 plats, tillgänglig, närvarande” o. dyl. fel svar 37 24
Ord som åtal ”as, död kropp”, ängd ”trakt, nejd” var givetvis praktiskt taget helt okända. Även vid ord som förfång, hugnad, kräslz'g, oförtänkt, ovansklig, vandel, ävlan visar man stor villrådighet och lämnar oftast frågan obesvarad. Detta är ganska naturligt, eftersom undersökningsformen inte lämpar sig för ord av det slaget, för vilka inga enkla och hel- täckande synonymer osökt erbjuder sig. Också en rad andra ord beredde särskilt gym- nasisterna svårigheter, t. ex. begabba, bevågen, bålverk, dana, efterla'ten, endräkt, fåfänglig, förlåt ”förhänge”, förmäten(het), ljungeld, luttra, länd, nitälskan, näpsa, oakärad, saktmodulg), tillförsikt, tima, timl'ig, tordön, tuklig, tvedräkt, undfå, vedersakare.
De här redovisade siffrorna måste användas med största försiktighet. De speglar i första hand en valhänthet med den ärvda ordskatten, som väl är beklaglig men också förklarlig under en tid av starka förskjutningar i kunskapsstoffet och snabba språk- och stilförändringar. Framförallt måste understrykas att de felaktiga svaren naturligtvis inte genomgående får tolkas så att vederbörande verkligen tror att ordet har den uppgivna betydelsen. Mycket ofta är de säkerligen likvärdiga med »intet svar», dvs. ordet är för den tillfrågade ett tomt tecken. När han uppmanas att ur sin språkerfarenhet fylla detta tecken med innehåll, kommer detta att växla efter situationen vid uppmaningen. Möter han ordet isolerat kan han associera med ord av liknande byggnad, t. ex. jämväl med likväl, grift med skrift etc. (andra ex. ger kommentaren till snart sagt varje ord i tabel- len ovan), eller med ett ord i ett annat språk, t. ex. frände med eng. friend, med en fast förbindelse (»vänner och fränder»), en versrad (Jesu, låt mig städse börja; . . . dina ängder gröna), namn på ett bekant konstverk (»Det sjunde inseglet») etc., ur vilka han söker led- ning.
Helt annat blir förhållandet, när man möter ordet i sitt sammanhang, dvs. här själva bibeltexten: då fyller detta sammanhang det tomma tecknet med ett innehåll. Utan att själv bidraga till kommunikationen mellan text och läsare får ordet då i regel en någor- lunda riktig innebörd. Detta är en utomordentligt vanlig situation, särskilt hos unga läsare — det är väl främst genom sådana läserfarenheter som man bygger ut sitt mer nyanserade ordförråd. Men sammanhanget kan också lämna läsaren helt utan ledning, varvid han, i den mån innehållet tillåter, bara får samma associationer som ordet väcker när det står isolerat. Slutligen kan sammanhanget väcka till liv helt nya möjligheter till missförstånd. Villkoren växlar alltså. inte bara från ord till ord utan från textställe till textställe.
Fortsatta prov (huvudsakligen med studenter) med utgångspth från sammanhäng- ande bibeltext bekräftade detta. Även om en stor del av de tillfrågade fick mycket dim- miga föreställningar av ordet misskunda. sig (”ursäkta sig”; ”missunna”; ”missköta sig”), förstod alla innebörden i publikanens bön Luk 18:13: »misskunda dig över mig syndare», det enda ställe i Nya testamentet 1917 där ordet förekommer. Och även om grift gärna uppfattas som ”skrift” _ också av studenterna — råder det inget tvivel om rätta bety- delsen på det ställe där det bibehållits, Matth 23:29, eftersom det där bara är en av be- hovet framtvingad synonym variant »I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter». Och den som inte känner till innebörden av tillstädja och jämväl behöver inte läsa länge i Nya testamentet 1917 , innan de uppfattas entydigt riktigt.
Den verkan som ord av detta slag har på unga läsare blir främst av stilistisk art. När i och för sig okända eller oklara tecken, som endast genom sammanhanget fylls med ett riktigt innehåll men inte själva bidrar till att förmedla det, återkommer alltför ofta, kommer texten att kännas främmande, avlägsen, kanske tröttande. Den får en prägel av högtid, mystik eller besynnerlighet, som verkar stämningsskapande, fascinerande eller irriterande, alltefter ordens klang och byggnad och de biföreställningar de väcker och alltefter läsarens läggning och hans inställning till vad han läser. Risken för monotoni blir också stor, när ordvalet för upp allt på samma höga plan. Även den som inte begriper ordet förgäta förstår vad som har hänt när det i Matth 16:5 och Mark 8:14 berättas, att lär- jungarna hade »förgätit att taga med sig bröd», men han förstår inte varför den alldagliga händelsen att de hade glömt matsäcken omtalas som den vore en religiös handling. Och visst förstår de att hon som efter tolv års sjukdom får se Jesu underverk grips av ett
brinnande hopp: »Bara jag får röra vid hans kläder, så blir jag frisk», men de förstår inte, varför den enkla kvinnan »vid sig själv» uttrycker det med orden »Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen» (Matth 9:21).
Svårigheterna kommer först när de obekanta eller missförstådda orden följer så tätt att sammanhanget inte längre ger stöd eller när de i övrigt möter i sådana kontexter att de förblir obekanta eller missförstådda — eller missförstås på ett nytt sätt. Det svåra ordet ävlan ”bemödande, strävan” översattes, när det stod isolerat, riktigt av 21 %, 59 % avstod och 20 % försökte främst med ”tävlan, tävling”, därjämte med ”skryt, få- fänga; ängslan; längtan”. Men när en grupp av dessa ställdes inför Jak l:] 1 »skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan» inspirerade »den rike» och »förvissna» till helt nya misstag: det tomma tecknet fylldes nu av de flesta tillfrågade med innehållet ”rikedom” eller ”blomstring”. Det finns de som i förgäter inlägger betydelsen ”förlåter”. I de flesta sam- manhang, t. ex. de nyssnämnda Matth 16:5 och Mark 8:14, tas de ur denna villfarelse, men i Hebr 6:10 »Ty Gud är icke orättvis, så. att han förgäter vad I haven verkat», måste ordet åtminstone vid första ögonkastet leda dem på fel spår. Ordet skrymtare, och andra avledningar till samma stam tolkas gärna som ”skrytsam person; skryt”, vilket gör t. ex. Mark 12:15 »han förstod deras skrymteri» alldeles meningslöst. För en mycket stor del av ungdomen betyder frände tydligen ”vän, bekant”, och intet av de åtta ställena i Nya testamentet 1917, där det uppträder, tvingar fram den rätta betydelsen ”släkting”. Även om detta på intet sätt är ödeläggande för textens innebörd, kan det bidra till att göra den oskarp och suddig, t. ex. i Rom 9:3 »mina bröder, mina fränder efter köttet». Det i Nya testamentet 1917 ganska vanliga hugnad har för de flesta ett konturlöst innehåll, och i Luk 6:24, »Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad» är det bara en mindre del av de tillfrågade som kommer fram till ”glädje, tröst”; vanligare är ”del, andel, tilldelning, lön”. Även om stället som helhet inte blir svårt lidande, laddar det upp ordet med en innebörd, som kan vålla oreda i andra sammanhang. I Fil 4:18 »ett offer som täckes Gud» uppfattas täckas gärna som ”anstår” eller ”är förbehållet” osv.
De här anförda orden, jämte många andra i Nya testamentet 1917, befinner sig allt- efter kontextemas beskaffenhet fördelade över en skala som sträcker sig mellan å ena sidan ord som är utpräglat stilbärande men fullt begripliga och å andra sidan sådana som är alldeles obegripliga eller vilseledande. Denna skala skiftar utseende från läsare till läsare, alltefter kombinationsförmåga och språklig erfarenhet. En kartläggning som skulle kunna ge pålitligare besked om de enskilda ordens —— och ställenas — begriplighet och stilistiska effekt hos olika åldrar och grupper av läsare skulle kräva omfattande och me- todiskt finslipade undersökningar, som icke har kunnat utföras i detta sammanhang.
Punktundersökningar tycks alltså bekräfta iakttagelserna att ungdomen i stor ut- sträckning står främmande för viktiga delar av ordförrådet i Nya testamentet 1917. För en närmare precisering av läget behövs emellertid grundligare, bredare och me- todiskt mer utarbetade undersökningar. Resultaten bör också kunna jämföras med motsvarande granskningar av de vuxnas ordförståelse och av hur mycket ungdomen förstår av de ärvda språkliga uttrycken för känslor och tankar, samhällsliv och kul- turyttringar över huvud. Att få en någorlunda pålitlig uppfattning av hur mycket förståelsen av det bibliska ordförrådet försämrats sedan 1917 är nu omöjligt, efter- som inga undersökningar då. kom till stånd.1
1 Det är att märka att en stor mängd av de ket länge. I t. ex. Sven Hefs nedan s. 335 ord som nu konstateras vara okända för yngre nämnda förteckning från 1765 över »Besynner- generationer och överhuvud stora delar av den liga och ej allmänt Bekanta Ord» i psalmboken svenska språkgemenskapen, har varit så myc- med tillhörande texter möter bl. a. (anförda
Men alldeles oavsett hur mycket osäkerheten i fråga om ordförrådet i Nya testa- mentet 1917 är generations-, tids— och ämnesbetingad är det uppenbart att den finns och att det här föreligger ett allvarligt kommunikationsproblem, som inte kan läm- nas utan avseende. Att Nya testamentet 1917 ännu ganska lång tid efter sin till- komst även av skolans folk prisades för sin klarhet och lättillgänglighet tyder också på att ungdomen då verkligen förstod dess språk — även om förhållandet måste ses mot bakgrunden att den bibel som den officiellt avlöste var skriven på löOO-talets svenska och att den för skolbruk godkända texten, normalupplagan 1883, i stora delar av breven hade en syntax, som för unga läsare måste varit snårig intill obegrip- lighet. Klagomålen över otillgänglighet gör sig som nämnt hörda först på 1950- och (SO-talen, samtidigt med eller något senare än den allmänna klagan över ungdomens bristande ordförståelse. Mot bakgrunden av vad som sagts i samband med redogö- relsen för förskjutningarna mellan stilarterna i 1900-talets svenska prosa ter sig för- hållandet ganska rimligt. Översättarna av Nya testamentet 1917 hade visserligen fullföljt det av normalupplagan 1883 inledda företaget att avlägsna sådana ord som man bedömde som alltför svårtillgängliga eller missvisande, men man hade också i stor utsträckning bibehållit den gamla bibelöversättningens ålderdomliga och hög— tidliga ordskatt och dessutom infört en mängd andra ord på hög stilnivå, gemen- samma med den klassiska och samtida svenska skönlitteraturen (se bilaga B, s. 543 ff.)
Den generation som föddes under lQOO-talets två första årtionden var på ett helt annat sätt än den 40 år yngre förtrogen med den ordskatt som präglar 1917 års över- sättning. Skolan gav grundligare kunskaper i den kristna terminologien och begrepps- världen, och den skönlitteratur som studerades i skolan bestod till stor del av 1800- talets klassiker, Tegnér, Runeberg, Rydberg etc. Nittiotalisternas stilistiskt rikt skif- tande, ofta arkaiserande produktion var ännu levande, modern litteratur. Poesiens språk hade ännu inte övergivit sina ärvda uttrycksmedel utan utgjorde i det allmänna medvetandet — trots nya tonfall hos t. ex. Bo Bergman, Pär Lagerkvist och Edith Södergran — en ganska fast språklig genre; den beskrivning som Esaias Tegnér d. y. givit i Poesiens språk (1882) hade ännu i stort sett sin giltighet. Prosans genrer låg ganska fasta, och »högprosan» var en realitet, som upplevdes både i läseböcker och obligatoriskt åhörda högtidstal. Även om den ordskatt det här gäller av ungdomen själv togs i aktivt bruk väsentligen i välartade, efter fasta mönster skrivna skolupp- satser över ämnen, vilkas rubrikformuleringar tvingade fram det högstämdare ord- förrådet, utgjorde den en förhållandevis ganska stor del av dess språkliga erfarenhet.
För ungdomen som föddes på 1940- och 50-talen är situationen en annan. Den möter icke längre »högprosan» med dess särpräglade ordförråd som en produktiv genre, och för många torde den klassiska svenska skönlitteraturen utgöra en ganska liten del av läsningen. Detta innebär ingalunda att detta ordförråd kan sägas ha kommit ur bruk. Det tillhör alltjämt nutidens svenska språk, inte bara den ännu
i nutida stavning) avled, anamma, anför-vant, anlete, arm ”fattig”, fjät, frände, fränka, fålcun- nig, gumman, gemål, hane, helbregda, hugsvala, hydda ”koja”, krank, misskund, pill, skörlevnad, tärna ”flicka”, upphov, vandel, åtel, äska, örta- gård (andra ex. se nedan s. 335). De var redan då starkt stil- och ämnesbundna, ovanligai vardagligt tal; ordförståelsen varierade efter bildning och social ställning (ett replikskifte
mellan sergeanten Albert och glasmästardot- tern Sara i Almqvists Det går an: »Tycker du icke, att denna nejd är ganska vacker?» —- »Kallas det här en nejdl»). Problemet är i själva verket, vilka skikt av det svenska språk- samfundet som genom tiderna har varit del- aktiga av detta ordförråd, hur omfattande skikten varit och hur gränserna förskjutits.
levande och lästa äldre litteraturen, utan är också — befriat från genrebanden — en tillgång i den stilistiskt rikt differentierade skönlitteratur som nu kommer till. För den mognare, språkmedvetna och litterärt intresserade ungdomen är detta ord- förråd ingalunda främmande, även om den ibland kan uppleva det som stilistiskt belastat. Men för genomsnittet torde denna del av ordförrådet, om än igenkänd, ligga ganska långt ute i periferien av deras språkliga erfarenhet. Man möter icke orden tillräckligt ofta för att de skall kunna fyllas med innehåll och bli gångbara tecken i den språkliga kommunikationen.
Det gångna halvseklets språkförändringar har sålunda för språket i Nya testamen- tet 1917 inneburit, att avståndet mellan detta språk och det som ungdomen nu är förtrogen med är betydande. Främst gäller detta stilen: i ordböjning och ordval ligger språket i Nya testamentet 1917 nu på ett mycket högre stilplan än för 1917 års läsare. För många är avståndet så stort, att det ställer hårda krav på läsarnas vilja och förmåga att övervinna det. Den ovana språkformen tar uppmärksamhet och energi så starkt i anspråk, att det blir störningar vid överföringen av själva inne- hållet, även när detta i och för sig är fullt begripligt. Säkert är att det stilistiska hel- hetsintrycket är vida skilt från det som originalet en gång måste ha gjort på samti- dens grekiska läsare. Avståndet kan också, åtminstone för yngre och litterärt otränade läsare, bli så stort att även innehållet alldeles försvinner. Nya testamentet 1917 inne- håller flera, stundom viktiga ord som intar en mycket svag ställning i ungdomens språkmedvetande och därför ofta gör texten oskarp, ibland obegriplig, och i en- staka fall kan föranleda missförstånd. Särskilt i epistlarna med deras ofta svårtill- gängliga innehåll kan ålderdomlig ordböjning, stel och invecklad meningsbyggnad och för läsaren sällsynt och sällsamt ordförråd samverka till att föra texten praktiskt taget utom rialckhi'lll.1
Skriftspråkets inflytande på talspråket. Kan språkförändringar förutses?
I direktiven uppdrages åt kommittén att överväga, »i vilken utsträckning språk- förändringar som skett under det senaste halvseklet stadgat sig såsom fast, allmänt godtagbart språkbruk och om det är möjligt att förutse, efter vilka linjer fortsatta förändringar kommer att äga rum».
Frågorna har såtillvida betydelse för översättningsproblemet som en tid av myc- ket genomgripande och hastiga språkförändringar kanske icke kan anses vara den lämpligaste för det viktiga företaget att översätta bibeln; om man däremot efter det senaste halvseklets oroliga språkklimat kunde se fram mot en period av relativ stilt- je, funnes det större anledning att pröva uppgiften och större utsikter att åstadkom- ma ett varaktigare verk. En eventuell översättning skulle också kunna tänkas få. större livslängd, om man redan från början valde en sådan språkform, som visser- ligen just nu skulle kunna kännas alltför modern för många, men som man med så- kerhet kan förutse vara allmänt och hållbart språkbruk i en nära framtid.
Av 1900-talets språkförändringar kan främst förenklingen av verbets numerus-
1 För t. ex. sådana — och de är inte få — som i ordet jämväl inlägger betydelsen 'likväl', i und/å betydelsen 'komma undan' och som av insegel över huvud inte får någon rimlig före— ställning kan läsningen av t. ex. Ef 1:13 inte
ge stort utbyte: »I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord, eder frälsnings evangelium, ja., i honom haven I, sedan I nu ock haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande.»
böjning anses ha stadgat sig som fast, allmänt godtaget språkbruk. Den är nu ge mensam för tal och skrift, och språksystemet erbjuder inte någon säker bas från vil- ken de plurala verbformerna skulle kunna återvinna sin ställning i skriften. Det- samma gäller också med största sannolikhet de förändringar som åtminstone delvis hör samman med denna. Den talspråkliga verbändelsen -s dominerar nu även sak- prosan och kan där anses vara helt accepterad (finns, hålls, döms etc.), även om för- fattningsspråket bibehåller det tidigare i vårdat skriftspråk vanliga -es (finnes etc.). Kortformer som ha, bli(r) m. fl. har stadgats som fullt godtagbara skriftspråksfor- mer, även om vissa ofta förkortade verb som giva och taga (framför allt i samman- sättningar) har utsikter att i vissa stilarter och för vissa funktioner bevara den längre stamformen, som är säkrad i språkerfarenheten tack vare att den är obligato- risk i vissa böjningsformer och i alla avledningar.
De nämnda förändringarna (jämte andra av samma slag; se ovan s. 319f.) har det gemensamt, att de är talspråksdrag, som till att börja med tagits i bruk i ledigt skriftspråk för att sedan erövra också sakprosan och som därmed har förlorat varje drag av talspråklighet — de har upphört att vara stilbärande. Men det går också sedan länge en stark ström i motsatt riktning: talspråket formas efter skriften.1 Svenska Akademiens språklära 1836 kunde som vardagligt uttal (och härmed avses utan tvivel uttalet i bildat umgängesspråk) anföra ran *raden”, sal, sala *sadel, sadla, fren ”freden,, råman, ränna, rebben, stybbarn *rådman, rodna, revben, styvbarn*, bol, gål, gäle, fjäl ”bord, gård etc.,2 De är nu helt ersatta av skriftenligt uttal. I Svenskan som skriftspråk ger Cederschiöld i en fingerad berättelse exempel på vad han upp- fattar som bildat och otvunget, om än något vårdslöst samtalsspråk; där möter bl. a. åf (dvs. åv) 'av, och slajit 'slagit', nu otänkbara i bildat talspråk, vilket här anpassat sig efter skriften.3 Det gäller också ordböjningen. Noreen och Cederschiöld yrkade på att den i stora delar av Sverige normala talspråkliga böjningen av typen bergena ”bergen, som »framtidssvenska» snarast borde införas i skriftspråket:1 De vann inte gehör, och böjningstypen håller nu på att försvinna ur talet, på skriftens auktoritet. Till och med talspråkets syntax kan påverkas av skriften. I Nya testamentet 1917 sökte man, i avsikt att komma det naturliga talet nära, att i möjligaste mån undvika s-passivum, och man iakttog noga regeln att i överensstämmelse med talspråket sät- ta ut de finita formerna av verbet hava i bisatser (dvs. att han hade kommit, ej att han kommit). Under det gångna halvseklet har emellertid både s-passiv och utelämnan- det av hjälpverbet ha i bisats trängt in i det naturliga talspråket.5
I den oavbrutna kampen mellan talspråk och skriftspråk kan följande situationer inträffa:
1. Skriftspråket ger efter för talspråket. Då inträder en stilförskjutning som för- visar det tidigare normala skriftspråksdraget till en hotad tillvaro i konservativa stil- arter.
2. Skriftspråket gör framgångsrikt motstånd. Detta innebär ofta också seger: ta- let antar skriftens form, och det forna talspråksdraget kan helt försvinna ur språket.
1 Förhållandet belystes — i opposition mot Noreen — ingående av B. Hesselman i hans installationsföreläsning, tryckt i Språk och stil 1919. ” [L. M. Enberg], Svensk språklära utgiven av Svenska Akademien, 1836, &. 72ff.
3 Cederschiöld 1897, s. 44f. ' Noreen 1885, s. 162 (jfr också Engdahl 1962, s. 190, brevet från Selma Lagerlöf till Noreen), Cederschiöld 1897, s. 252f., dens. 1917 s. 155. 5 Se G. Holm i Nysvenska studier 39 (1959), s. 83f., och Svenskt talspråk (1967), s. 204ff.
Exempel på dessa båda situationer har givits ovan.
3. De båda formerna lever fredligt vid sidan av varandra. Så har alltsedan medel- tiden varit fallet med t. ex. de oftast trycksvaga talspråkliga fa”, ä”, va, och skrift- språkets jag, är, var. Varianterna har vetat sin plats, och inga konflikter har hotat; att skriften stundom anfört talspråksformerna för att härma talet har inte rubbat läget. Samma tillstånd har i århundraden rått mellan formerna av typen kalla,: kallade. Den kortare formen har gjort gästspel i skriften i t. ex. talspråkshärmande sammanhang eller som rytmisk variant (Bellman använder i Fredmans epistlar en- bart typen kalla'), men den har aldrig gjort anspråk på en plats i det vårdade skrift- språket. Nu är den på retur i talspråket, som alltmer antar skriftens kallade (här före- ligger alltså nu situationen 2 ovan). Förutsättningarna för att den ena, den andra eller den tredje av dessa situationer skall inträda är ännu otillräckligt kända. De växlar allt efter de enskilda språkdrä- gens ställning i formsystemet och deras frekvens, betydelse och funktion i språket. Talspråk och skriftspråk är två skilda språkarter med olika uppgifter: det ena är ett språk för örat, det andra ett språk för ögat. Skillnaderna i uppgift och funk- tionssätt medför ofrånkomliga skillnader i språkbyggnad. Spontant tal, noggrant överfört till skrift, är oläsligt, och den som talar som en bok låter odräglig. Men de är också två arter av samma språk, och det är därför ett både socialt och pedagogiskt intresse att de överensstämmer med varandra så långt som detta är möjligt utan att någotdera blir mindre tjänligt för sin speciella uppgift. Därför råder också ett stän- digt spänningsförhållande mellan dem; särskilt de senaste århundradenas svenska språkhistoria är till stor del historien om hur de båda språkarterna under påverk- ningar av skilda slag fjärmar sig från varandra för att sedan åter närma sig, med den ena eller den andra som riktpunkt. Vi vet att detta kommer att fortsätta, men förändringarnas arter och riktningar kan inte förutses.
Avgörande blir ofta rent utomspråkliga värderingar och krafter — som inte heller kan förutses. Negationen inte har som nämnt blivit helt dominerande i sakprosan, och formen ska har fått en mycket stark ställning, åtminstone i tidningsspråket. Formerna icke och skall, som tidigare var nästan allenarådande i skriftspråket (det förra vid sidan av ej), har svenskan gemensamma med danskan och norskan (ikke, skal). Om det krav på nordisk språkgemenskap som nu allt starkare gör sig hört får möjlighet att göra sig gällande i praktiken, kan icke och skall återvinna och befästa sin ställning i skriftspråket.
Vad ordförrådet beträffar är prognoser ännu vanskligare. Allmänt kan sägas att det centrala ordförrådet, det som betecknar huvudmassan av våra viktigaste före- ställningar, det som har hög frekvens och är gemensamt för tal och skrift, det som med blott obetydliga förändringar i ljudgestalt och stavning fyllt samma funktion i svenska språket under århundraden, alltjämt kommer att äga bestånd och därför bör utgöra grundstommen i varje bibelöversättning. Ju längre ut i periferien ett ord befinner sig, ju mindre viktig funktion det har i språket, ju mer dess bygg- nad avviker från språkets organiska struktur, desto mer hotat blir det under kom- mande språkförändringar. Men de faktorer som påverkar ett språks förändringar är så mångskiftande och oförutsägbara, att ett enskilt ords öde aldrig med säkerhet kan förutses. Det kan räcka med att en författare finner ett tynande ord och använ- der det så att det etsar sig in i läsarnas språkerfarenhet för att det sedan skall upp- levas som en omistlig tillgång i språket. Lärorika är de förteckningar över föråldrade
och svårbegripliga ord i bibeln och andra verk, som sett dagen allt sedan 1600-talet. Många av dessa ord har naturligtvis helt försvunnit, många är alltjämt lika ålder- domliga, men det finns också sådana — och de är inte få —— som sedan flitigt tagits i bruk och gör god tjänst i nutidens svenska. Stiernhielms lista över gamla och säll- synta ord i Hercules (1658) upptar t. ex. alster, driva ,snödriva', fräck, flock, glätta, hyfsa, mätta 'syfta', slump, slöjd *verk som görs med handen”, trippa. Spegel försåg sitt epos Guds verk och vila (1685) med ordförklaringar, bland vilka möter t. ex. bister, digna, duglig, dölja, elak, famla, fana, gåta, harm, hyfsa, hån, häda, härja, mumla, skara, snatta, vädja, vässa, ämbete, ämne. Några av dessa påträffas också i den lista över ord »som synas mörka», vilken fogades till Karl XII:s bibel 1703 och som dessutom upptar t. ex. belevad (man), bärga (säd), bestyra, diger, ljuv, lösaktig, segna ner, strät, tassla, treva, tänja. I Sven Hofs »Förklaring Öfwer Besynnerliga och ej allmänt Bekanta Ord, som uti Swenska Psalmboken, Med des tilhörande stycken, finnas» (1765) möter bl. a. baner, bohag, drabba, dvala, förföra, förskräcka, förtvina, gryning, jla, karsk, kiv, redo, ruelse, sedvänja, skepnad, skönja, skrän, slapp, tvekan, ynnest. År 1862 utgavs på Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag en lista över »fornåldriga och främmande ovanliga ord i Bibeln», bland vilka påträffas avhända, bakdantare, befryndad, bekajad, belackare, bemänga, bläddra ”prata', dok, förhala, guns- tig, lysten, oförvägen, sank, skröplig, snack, trägen.1
På samma sätt kan åtskilliga ord som vi nu — med större eller mindre rätt — bedömer som föråldrade och svårbegripliga om något århundrade vara fullt levande tillgångar i svenska språket. Vilka det blir, och av vilka orsaker och på vilka vägar det blir just dessa har vi inte den ringaste möjlighet att bedöma.
För syntaxens vidkommande är prognoser lika omöjliga. Man har nog rätt att känna sig övertygad om att det svenska skriftspråket aldrig kommer att återgå till den tysk-latinska periodbyggnad som präglade 1800-talets prosa, men nya mönster som på annat sätt avviker från det talade språket kan inställa sig. Också inom syn- taxen kommer därför sannolikt spänningen mellan å ena sidan talets och skriftens egenarter och å andra sidan strävan att sammanjämka de båda språkarterna att göra sig gällande, ovisst i vilken form. Det är att märka att det senast förflutna halvseklet ingalunda är den första perioden i det svenska språkets historia, då tal- språklig enkelhet brutit ned en tungfotad periodisk meningsbyggnad. Så gjorde l700-talsprosan, inledd av Dalin; den kulminerade — närmast efter franska mönster — med gustavianernas brev och essayistik i en talspråklig diktion, vars säkra, slag- kraftiga, snabba, lätta och genomskinliga elegans sedermera knappast överträffats. Men den övergavs för andra stilideal, som sedan återigen övergivits.
Att söka förutse efter vilka linjer kommande språkförändringar kan äga rum är meningslöst; sådana prognoser bör inte ens försökas. Framtidens språkförändringar kommer att bestämmas av nu obekanta faktorer. Att vid eventuell ny bibelöversätt- ning söka gå talspråket till mötes i tron att man därmed ger bibeln en hållbarare språkdräkt är icke rådligt. Resultatet kan bli det motsatta.
1 Vid bedömningen av dessa ordsamlingar bör dock beaktas att deras sammansättning del- vis är beroende av författarnas egen språk- erfarenhet, läggning och intresseinriktning. Stiernhielms och Spegels återger skilda skift- ningar av deras språkteoretiska intressen. Ord- förteckningen i Karl XII:s bibel tar delvis hän- SOU 1968:65
syn till läsarna i de nyförvärvade svenska land- skapen, Hofs präglas delvis av hans puristiska strävanden (>>I—lane . . . af Tyskarnas Hahn, he- ter på ren Swenska tupp» etc.). Men i stort måste de vara vittnesgilla för vad författarna ansåg som föga gångbart i samtidens språk.
Bibelns språk och tidens
Av Karl Ragnar Gierow
Denna utredning stannar vid tre satser i statsrådets direktiv till 1963 års bibelkom- mitté. De behandlas nästan enbart från en kommande översättares synpunkt. Det är emellertid ofrånkomligt, att framställningen ibland går in på ämnen och fråge- ställningar, som i andra avsnitt av detta betänkande får vetenskaplig belysning.
Den första av dessa satser säger, att den snabba språkförändringen har gjort det till en huvuduppgift för utredningen »att undersöka, om det är möjligt att göra bi- beln mera tillgänglig för nya generationer». Den andra undrar i samma andetag, »om det är möjligt att förutse, efter vilka linjer fortsatta förändringar (av språkbru- ket) kommer att äga rum». Den tredje lyder: »En viktig fråga vid utredningen är vilka personella resurser som kan finnas att tillgå för en nyöversättning.»
Inspirationskällan till dessa satser är den nu gällande kyrkobibelns öde. Kompara- tiven »mera tillgänglig» syftar på dess text, som »inte längre framstår som lättillgäng- lig och naturlig». Vad man hoppas på hos kommittéledamöterna är ett språkligt för- utseende, tack vare vilket man kan genskjuta de fortgående förändringarna och stå vid nästa etapp och vänta, när språket orienterat sig dit.
Det finns folk som isas av tanken på en bibel på vår tids språk. Det vanligaste skälet är, märkligt nog, pietet. Mot vad är de pietetsfulla? Karl XII:s bibel? Den var Gustav Vasas bibel med moderniserad stavning. Och den sistnämnda i sin tur hade inga värre vedersakare än de som uppreste sig mot detta nya tilltag och pietetsfullt höll fast vid det som var gammalt och fornt. De äldre kyrkobiblar vi har är, var på sitt sätt och för sin tid, moderna.
Andra motståndare är sårade i sin känsla för stil och stämningsvärden. Detta är pietetslöst. Att ta skönhetsmått på sin tros urkunder och därmed väl är inget tecken på fromhet. Dessutom kan man i detta sammanhang lämna stämningsvärdena ur räkningen. Sådana tillgodoser en kunnig stilist, vilken språkdräkt han än väljer, liksom en dålig stilist fördärvar dem, vare sig han skriver ålderdomligt eller mo- dernt.
Hand i hand med dessa går de som anlägger en historisk synpunkt: det språk som skrivs i våra dagar passar inte för en så fjärran tid. Till vissa delar är detta otvivel- aktigt sant, men som princip är det ohållbart. Genom att återvända till ett språk med tvåhundra eller trehundra års resonansbotten förflyttar vi oss inte många steg mot en föreställningsvärld, som är bortåt tvåtusen år avlägsen, där den är oss när-
mast. Skrev vi Nya testamentet med runor och med runinskriftemas ordförråd, hade en sådan översättning nått halvvägs tillbaka till originalets tid.
Den första frågan av vikt är om bibeln i modern dräkt bättre inviger oss i denna avlägsna föreställningsvärld eller om själva avståndet, om en upplevelse av förkun- nelsens ålder har blivit en egenskap, som är väsentlig för den rätta förståelsen. Det är tvivelaktigt vilket som är fallet. Voltaires översättning av Predikaren till alexand- riner fyllde hans samtid med hänförelse: den talade sin egen tids språk. Över en an- senlig del av den religiösa konst, som utgör våra kyrkors och museers omistliga skat- ter, kan man sätta anslaget: Bibeln i modern dräkt. Konstnären har ifört de fromma motiven sin tids och sitt lands kläder, och i det ser vi inget stötande. Det finns en inre överensstämmelse mellan Rembrandts heliga familjer, Voltaire, dalmålarna och den s. k. raggarbibeln. Däremot finns det vissa skillnader i utförandet. Och det åter- står en fråga av vikt inför bibelni modern dräkt: hur pass ofta den behöver kostyme- ras om. Det är den frågan statsrådsdirektivet ställer.
Varje översättare av en klassisk text har att bemästra ett samtidighetsproblem. Skall han föra texten fram till läsarens tid eller återföra läsaren till textens? Det är ett tvisteämne av gammalt datum. Översättaren skall »med ett ord: skriva såsom Hora- tius eller Propertius skulle ha skrivit, om de levat i samma tid, i samma land, som han». Förklaringen är Kellgrens, i efterskriften till hans tolkning av Till Cynthia; den som ivrar för en bibel på dagens svenska erbjuder han där en arsenal av slipade argument. Samma tanke, att översätta som om originalet vore av en samtida lands- man, besjälade Wallin i hans nyromantiskt praktfulla Horatius- och Vergiliuspara- fraser. Och det lär utan vidare stå klart, att den på så sätt av en stor skald nyskapade dikten har möjligheter att gå sin samtid inpå livet, vilka är en slavisk efterbildning förmenade. Men ändå: står sig resonemanget? Håller Kellgrens Cynthia-försvar stånd? Vi har på modern svenska ett uttryck för något som sker snabbt, likformigt och oavlåtligt: det går på löpande hand. Det är väl funnet, associationsrikt och klart. Men vid en översättning lägger vi det inte i munnen på Hamlet eller Faust. Vårt tidsmedvetande har en spärrklack; ordet får inte användas i en tid, då ett löpande band var otänkbart. Ingen människa påstår om Alexander den store, att han inte var med när krutet fanns upp. Det är bokstavligen sant och alldeles missvisande. Uttryckets förutsättning är att krutet är uppfunnet; bortom den tidpunkten har det ingen syftning, utom på ett födelseår. Nu är frågan om inte detsamma gäller om en ganska stor del av vårt nutida språk, använt om bibliska förhållanden. Orden blir missvisande; de associerar fel. Därmed uppkommer också frågan, om vi intei stället borde uppsöka just de ord som associerar rätt, de som målar lokalfärgen och fångar tidsdoften. I så fall är våra möjligheter att riktigt återge bibeln på modern svenska avsevärt begränsade.
Säger vi Gethsemane park eller plantering i stället för örtagård, talar vi om militär, kapten och polis i stället för knekthop, hövitsman och rättstjänare, kallar vi publi- kanerna för tulltjänstemän och lärjungarna för elever, så är översättningen lika ordagrann men avleder läsarens föreställningar från den värld, varmed vi skulle göra honom förtrogen. Det är inte glosornas härkomst och ålder det kommer an på. Knekt, hövitsman, rättstjänare och lärjunge är de yngre orden och germanska; militär, kap- ten, polis och elev är de äldre och latin, respektive grekiska. De har alltså både ål- derns och språknärhetens företrädesrätt. Men de är stilvidriga, därför att de associe-
rar i galen riktning. Helt paradoxalt är förhållandet med ord som diakon och biskop, som lånats ur bibeln och nu inte utan missförstånd kan användas på svenska, där originalet har dem.
Den moderna bibelns sympatisörer och antipatisörer har förenat sig i att finna 1917 års översättning missriktad. Kritiken, som på mer än en punkt förefaller ensidig och obefogad, behöver inte upprepas men kan sammanfattas: tillsatt år 177 3 framlade bibelkommissionen 1917 ett resultat, som efter etthundrafyrtiofyra års förberedelse var förhastat och efter en dag förlegat. Huvudinvändningarna gällde dess språk. De anges av riksdagens allmänna beredningsutskott med facitmässig lakonism, när det i sitt utlåtande om den nu aktuella bibelfrågan berör 1917 års version: »Av kriti- ker har anförts dels att stilen är alltför högtidlig och ålderdomlig, dels att den är för modern och alldaglig.» Kortare och tydligare kan man inte beskriva utgångsläget för nästa försök. Det är en påminnelse till dem som skall efterträda den förra bibel- kommissionen på podiet om i hur hög grad det liknar en schavott. Om en upprepning skall hindras, gäller det att finna anledningen till det man vill undvika. Och eftersom man förra gången inte lyckades gå språket i förväg, är det första man frågar sig: brast den dåvarande kommissionen i sakkunskap? Inte alls. Den tidens bästa män på hithörande områden stod till tjänst, brinnande av uppriktigt nit. Är folk nu för tiden skarpsinnigare, kunskapsrikare och säkrare i sitt omdöme än för femtio år sen? Föga troligt; i varje fall inte när det gäller framtiden. Var anledningen till misslyckandet en annan målsättning — att de lärda männen inte tog befattning med aktuella språkkrav? Alldeles tvärtom. Ett gemensamt patos förenade dessa språk- forskare i ett uppror mot den föregående generationen, för vilken deras vetenskap hade bestått i att undersöka språket i ett förgånget, »klassiskt» skede och därur hämta föreskrifterna _ de enda giltiga _ för dess rätta bruk. De nya männen såg däremot som sin uppgift att kartlägga det språk som talades och skrevs i dagens Sverige. Det var där de ville utläsa dess lagar och finna dess kommande uttryckssätt. Vad var då felet?
Det återstår två förklaringar. Den ena är hopplös och förmodligen riktig: att språ- kets förändringar kan ingen förutse. Den andra är, att det var själva åsikten om språkets väsen som var fel. Är den avig, kan ingen slutledning bli rätt. En av bibel- översättningens målsmän och dess ledande kraft, Esaias Tegnér d. y., har lagt fram sin syn på saken bl. a. i en studie — i sitt slag mästerlig — som var tongivande för epoken och vars titel blev ett slagord: Språkets makt Över tanken. Han liknade där språket vid en mekanism; det är ett verktyg för inbördes meddelelse och bestämmes i sin byggnad och i sina förändringar av denna funktion. Årsbarn med bibelöversätt- ningen och samma andas barn är Gustaf Cederschiölds arbete Framtidssvenska, vars blotta titel visar hur livligt dessa vetenskapsmän kände sin förpliktelse att ägna sig åt dagens och morgondagens svenska hellre än åt gårdagens eller forntidens. Som varje annat verktyg har språket sin högsta dygd i »ändamålsenligheten»; vad man främst begär av det är att man skall fatta »så noggrannt, lätt och hastigt som möjligt». Kursiveringarna är Cederschiölds. Han anger också det språkideal, som föresvävar honom: den lediga populärföreläsningen. Bortsett från att tanken på en nation av lediga populärföreläsare kan få den eldigaste människovän att fly till ödemarken är det ett par erinringar, som inte kan underlåtas.
Det lätt och hastigt fattade får sällan eftertryck. Gör man det till stilideal, måste
man leta upp en annan motivering än ändamålsenligheten. Den goda formuleringen är oftast den, som kommer oss att lägga boken i knäet och tänka efter. Det förekom- mer t. o. m. personer som också muntligen har en sådan stilistisk förmåga, gåvan av en replik som naturligt framkallar en viss eftertanke. Deras ord har fått en ända- målsenlig form, om språket har ett annat ändamål än att hålla munnen i gång. Denna mättade, ofta fåordiga replikkonst är knappast utmärkande för vår salongskon- versation, inte heller för tonen i akademiska seminarielokaler. Till sin typ är den folklig. Man skall komma ihåg detta, eftersom en av bibelns grundläggande uppgif- ter är att vara folkläsning. Man tillmötesgår inte det kravet genom att ge den prägeln av urban talförhet. »Sannt folklig genius har alltid stått i varmaste samförstånd med hög stil. Och hvilken durkdrifven falskhet är det ej att vid öfversättning (t. ex. af Bibeln!) vilja snusförnuftigt upplösa, hvardags-'stilenligt' förtydliga en aforistisk högspänning och därmed tro sig komma just folklig begriplighet nära». (Vilhelm Ekelund, Båge och lyra. 1912.)
En mekanism, ett verktyg skall göra tjänst; det är dess enda värde. Dessa språk- mäns verktyg fungerade inte. När bibelöversättningen och Framtidssvenska kom ut, motsvarade språksituationen i intet deras förutsägelser och önskemål. Rådande smak var ute åt helt andra håll. Antingen odlade prosan en förfinad stilkonst av franskt påbrå, med Hjalmar Söderberg i spetsen, Runar Schildt och Sigfrid Siwertz i hans efterföljd, ett ofta elegant men framför allt omsorgsfullt vägt och utsökt avfattat språk. Eller också blommade den yppigt i romantisk skönskrift med Heidenstam och Lagerlöf som föredöme. I lyriken var förhållandena liknande: å ena sidan den ciselerade finessen hos Bo Bergman och som en ny ton den ordknappa kärvheten hos Erik Lindorm, å andra sidan en välljudets poesi på drevjakt efter ålderdomliga ord och talesätt, vilkas hemlighetsfulla klang var både diktaren och läsaren oändligt mycket kärare än vardagsspråkets förnumstiga lättillgänglighet. Vad situationen er- bjuder är anblicken av en patrull föregångsmän på efterkälken.
Om sin egen språkbehandling förklarade bibelkommissionen att den eftersträvat ett »verkligt, levande samband med den äldre bibeltraditionen» och »en viss högtidlig- het och värdighet i uttryckssättet», samtidigt som den velat »uttrycka sig så som man gör i naturligt, nutida svenskt talspråk». Det låter svårt. Mot en stilbrytning som sådan skall emellertid ingen invändning resas; av den kan förfarna händer göra un- derverk. Men vid tillredningen av den mixtur, som bjuds framför allt i Nya testa- mentet, måste kommissionen själv ha fallit offer för språkets makt över tanken. En så maskinmässig hoplappning av stilelementen hade knappast behövt inträffa, om inte grundåsikten om språket som mekanism, som stumt verktyg hade suttit fast i medvetandet. För den som betraktar sitt språk som ett dött föremål stöter det på allvarliga hinder att ge stilen liv.
Vad liknar språket då? Den uppfattning om dess väsen, som ligger till grund för statsrådets direktiv, kan anges med den enkla satsen att språket utvecklar sig. Det är ingen uppseendeväckande tes. Den saknar inte vetenskaplig hävd och stämmer rätt bra med den allmänföreställning vi gör oss om språket som en levande organism. Eftersom en utveckling sker på givna betingelser enligt urskiljbara lagar borde det vara en helt rimlig uppgift för sakkunnigt folk att ta reda på betingelserna, peka ut åt vilket håll denna utveckling kommer att gå och föregripa den.
Här om någonsin måste man vara på sin vakt mot språkets makt över tanken.
Vi rör oss med liknelser, inte med identiteter; längre lär vi inte komma. Och ordet utveckling är ett av de tvivelaktigaste element, som insmugit sig i vårt dagliga språk- umgänge. Inom biologin, där det har egentlig hemvist och fått sin bestämda inne- börd, betyder det för det första en förvandling i en fast riktning: från knopp till blomma, från blomma till frukt, från foster till fullgången individ, aldrig tvärtom. Vidare innebär det en förvandling, som är väsentligt betingad av den eller det för- vandlades egna anlag och inneboende resurser. För det tredje betecknar det i regel en fortgång från ett lägre stadium till ett högre. En motsatt förvandling heter inte utveckling utan regress.
När vi i dagligt tal använder uttryck som den politiska utvecklingen, turistväsen- dets utveckling, arkitekturens utveckling eller språkutvecklingen, är det fråga om något helt annat. Vad vi åsyftar är rätt och slätt en förändring, som än går åt det ena hållet, än åt det andra, som aldrig är betingad av någon i själva företeelsen in- neboende kraft utan från fall till fall styrs av utifrån vidtagna åtgärder och annars skulle utebli. Men ordet trugar på oss sina bestämningar från biologin, och vi håller till godo. Man kan inte hejda utvecklingen, säger vi, också om allt sådant som bevis- ligen skulle upphöra i samma ögonblick vi lät bli att göra någonting eller gjorde någonting annat. Särskilt svaga är vi för den från biologin lånade utvecklingsskalan, enligt vilken ett följande stadium blir bättre än ett föregående. I kraft av denna ljusa tro är vi beredda att deformera vad som helst och kalla resultatet reformer.
Överförd till språket kan en sådan tillämpad utvecklingslära inte ge säkrare slut- ledningar är teorin om språket som mekanism. Ett påfallande exempel är när vi ta- lar om skriftspråkets förändring till större likhet med talspråket och kallar det en utveckling. Varje människa vet att det måste förhålla sig tvärtom. Talspråket fanns först, t. o. m. i de romantiska filologers ögon, för vilka språket var ett övernaturligt väsen, framsprunget ur en mytisk skapelseakt. Av taISpråket formades skriftspråket. Om det sistnämnda är på väg tillbaka till sitt första stadium, är detta inte en utveck- ling utan en regress, om vi alls skall införa begreppet utveckling. Medges att det är en tvist om ord. Men gäller det språket, är ingenting viktigare än orden. Vad exemp- let belyser är inte heller vad som händer i verkligheten utan det faktum, att ordet utveckling är missvisande. Och vi har just bevittnat ett fall, där försöket att stöpa om skriftspråket efter talspråket betydde en katastrofal tillbakagång. I verkligheten är det varken fråga om utveckling eller regress utan om en växelverkan, ömsom i båda riktningarna, som började när den första bokstaven ritades och sen dess pågått, ibland till skada, ibland till båda parters gagn.
Vad är språket i verkligheten? Någon föreställning om dess art och beteende måste vi bilda oss, annars blir varje antagande om dess fortsatta förändringar onödigt. Om det inte liknar en mekanism, inte heller en organism, låt oss kalla språket vad det obestridligen är: en epidemisk företeelse. Det uppkommer genom mänsklig be- röring och sprider sig genom smitta. Låt oss förkasta varje annan liknelse om språ- kets natur och se vart denna leder oss, när vi ställs inför uppgiften att förutse för- ändringar, som inte lyder någon lag, inte drivs av en inneboende kraft och saknar bestämd riktning.
Besked om vad det är som förändras kan man få i statsrådets direktiv till bibel- kommittén: ordval, böjningsformer, satsbyggnad och ordens stilläge. Betraktar man i Tegnér d. yzs och Gustaf Cederschiölds anda språket som ett mekaniskt redskap,
följer slutsatsen av sig själv: bort med allt som kostar en ansträngning att uttrycka eller fatta. Ser man förändringarna som led i en organisk utveckling, blir konklusio- nen lika entydig: bort med allt ålderdomligt, ta i stället det som senast kom i ropet. Är man verkligen närmare om man uppfattar språket som en epidemisk företeelse, blir bekvämligheten betydelselös och frågan om ålderdomligt eller dagspräglat ovid- kommande. Då gäller det vilka uttryckssätt som vinner spridning, i tid och rum, och hur de vinner den.
Vi kan börja med ordvalet. Redan för en summarisk överblick över dess föränd- ringar skulle behövas en Akademiens Ordbok med bifogade frekvenstabeller, utkom— men med en ny upplaga varje år. Att verkligen redogöra för den skulle vara som att katalogisera vågorna mot Sveriges kust. Men för att belysa vad det här rör sig om räcker en handfull exempel. Vid den tiden då den nu gällande bibelöversättningens stilideal bars fram, prövades på annat håll två ord, som genom sin ålderdomliga klang och härkomst var helt hänvisade till högtidliga sammanhang. Ännu 1917 be- tecknade Cederschiöld dem som sällsynta men uppmuntransvärda. I dag finns inte en normalbegåvad människa över 6—7 års ålder, som är obekant med dem: idrott och slöjd. När epidemin väl börjat, grep smittan snabbt omkring sig. Något liknan- de gäller om det genom sin ålder då främmande framlänges; det var otänkbart man och man emellan. Nu förstår vi inte hur folk så länge har kunnat reda sig utan det.
Att ett nytt ord vinner snabb spridning, därför att det anger en okänd företeelse, som plötsligt blir allmänt samtalsämne, är en självklar sak. Exemplet utan mot- stycke är väl en glosa, som inom loppet av tjugofyra timmar införlivades med snart sagt alla civiliserade tungomål jorden runt: Sputnik. Mindre påfallande men av större intresse är förändringarna av vårt sätt att uttrycka sådant som hör till vanlig er- farenhet. Vad man i detta sammanhang har skäl att uppmärksamma är det ibland förbisedda förhållandet, att en gång har varje ord varit okänt. När 1526 års översätt- ning av Nya testamentet släppte ut i marknaden ord som berömma, förarga, förfölja, förgäves, helig och rättfärdig, befanns de tarva en förklaring; de ansågs då lika ski- nande i präglingen som när nu statussymbol och trend, design och upptrappning, kontroversiell, relevant och flexibel, testa. och diskriminera prånglas ut. Men väl satt i omlopp hamnar ett gångbart ord snart hos gemene man. En mängd ord med själv- skriven plats i dagligt tal och allmänt bruk har också ett anmärkningsvärt sent födel- sedatum. Beteckningen överklass och underklass stämplades, såsom Henry Olsson ny- ligen påpekat, av Almqvist. Dagteckna, dödsbo, innebörd är nyskapelser av Rydberg. Kullhamrad är, så vitt jag vet, ett av Strindbergs otaliga lyckokast. Ofrisk infördes av Heidenstam och ansågs då fornhärmande. Så betraktades också ovis, otrygg, oöm — nu vanligast i idrottsspalterna — omild, orädd, som alla för femtio år sen enligt dåtida fackmän var förbehållna språkets högre stilarter och nu är i var mans mun. Ett ord med så vidsträckt användning i samhällslivet som dödtråkigt är Selma Lagerlöfs.
Men av minst lika stor vikt är att så många uttryck, som för århundraden sedan var föråldrade, inte är det i dag. Bland »gamla och sällsynta ord» i Hercules anger Stiernhielm sådan som fåne, flock, gladlynt, alster, snille; Karl XII:s bibel uppräknar i sitt glossarium för »svenska ord som äro mörka och äro komna utur bruk» sådana som ingen vuxen svensk i detta nu står främmande för: ljuv, dvala, gåta, uttänja. Exemplen på dessa vokabulärskiften är outtömliga. Det är ord, gamla eller nydana- de, halvt bortglömda eller helt okända, skapade eller återupptäckta av skriftspråket
och begärligt uppsnappade av talspråket eller vice versa. Det är inte frågan om en fortgående utveckling i en viss riktning utan om det smittande uttryckssättet, i vil— ken hjärna det än runnit upp. Och där är en viktig omständighet, som tydligen måste läggas på minnet, fast var dag bekräftar den: självfallet smittar de ovanliga orden mer än de välbekanta, mot vilka man redan är immun. Min tro, som kräver en stark vederläggning, är att om man alls kan tala om en lag för ordvalets förändringar och förnyelse, finns den i växelspelet mellan epidemi och immunitet.
Härmed är man också inne på en av de frågor, som ofta ställs i förgrunden vid meningsutbyten om bibelöversättningens ordval. Det gäller begripligheten. Ett åter- kommande önskemål är att ur bibeln utesluta ovanliga ord, därför att de gör texten svårfattlig. Det är ett märkligt påstående. Hur blir ett ord ovanligt? Genom att man utesluter det. Hur blir det vanligt? Genom att man tar det i bruk. Ledarspalter, re- portage och sportsidor, avhandlingar, kungörelser och romaner vimlar av ord, som är vanliga i dag och för tio år sen var okända eller är ovanliga i dag och om tio är allmänt talesätt. Vi har en språkvårdsnämnd, som kanaliserar detta strida flöde av nybildningar, vi har en snabbt arbetande teknisk nomenklaturcentral — för hur länge sen var det ordet alldeles färskt? — som skall hjälpa folk till rätta med alla dessa nya begrepp och glosor. Att denna omplacering av våra ordtillgångar skulle hejdas av motstånd från allmänhetens sida har aldrig märkts. Problemet är tvärtom att folk håvar in de ovanliga uttrycken så begärligt, att de ofta inte hinner fatta deras rätta innebörd och bruk, förrän de redan är vanliga på fel ställe. I 40-talets skönlitteratur dök plötsligt upp ett tvillingpar termer med sokratiskt påbrå, maieu- tisk och nwieutik, förmodligen adopterade inte från Platon utan från Kierkegaard. Flitigt i svang och sällan riktigt använda hann de genomgå de besynnerligaste karak- tärsförändringar, innan de lika plötsligt åter försvann i trängseln. Typfallet i detta nu är ett sådant ord som psykedelisk, hart när oundvikligt i dagens kulturj ournalistik och anlitat i så skiftande sammanhang och med så villrådig syftning, att det knap- past har en egentlig mening kvar. Exemplen belyser just de svårbegripliga ordens lockelse. Sen är det en språkets egen ironi, att båda betecknar en form av klargörande och har lett till begreppsförvirring.
Aptiten på nya ord är, naturligt nog, särskilt glupsk hos ungdomen, den ålder då man lättast och ivrigast suger upp allt som bjuds. Inte nöjd med massan av okända uttryck, som den dagligen stöter på och inhämtar, brukar den själv frikostigt bidra till det växande glosförrådet med egna, uppfinningsrika fabrikat. Nu får man emeller- tid höra, att just ungdomen skulle skygga för ord, som den inte förut känner till. Det är inte möjligt. Den kan inte öppna en detektivroman utan att möta dem. Man misstänker därför, att invändningen är ett utslag av den ganska spridda åsikten, att livet, naturen, språket, historien, dikten och människan själv med kropp och själ är till som underlag för ett antal lektionstimmar. Tanken kan ha pedagogiska förtjänster men lider av den praktiska nackdelen, att varken människan, dikten, historien, språ- ket eller naturen låter inrätta sig efter denna huvuduppgift och att livet av den an- ledningen uteblir från lektionerna.
Må vara att man som gränslinje för utbildning sätter vad ungdomarna vet och kan förstå. Vid den gränsen skall undervisningen börja, inte upphöra. Det är inte rimligt att bygga ett stort och dyrbart skolväsen på det fullkomligt Obestyrkta an- tagandet, att eleverna är obildbara.
Utan samband med bibelöversättning men väl med ungdomens läsning har lik- nande synpunkter framförts i Danmark. »I en overvaettes trang til at hj selpe de unge i deres laesning, er der nu paedagoger, der mener, at man skal lave beger om til dem, så at alle gloser, de må formodes ikke at kende, bliver renset ud, for at der ikke skal vaere noget, der haemmer leesningen. Hvor tåbeligt. Man kan og har trykke saerlige beger for dem, der har laesebesvaer, men for det sunde barn kunne man sige, at en bog er spildt, hvis den ikke indeholder nogle gloser, som det ikke kender i forvejen, ganske som en lektion i et fremmed sprog er spildt, hvis den ikke tilforer en nogle nye ord. Hvem ville undvaere de seerlige maritime udtryk i Kaptajn Maryats roma- ner? Man godtager at de slår glas, selv om man ikke har nogen anelse om, hvad det er for glas de går og slår. Efterhånden opdager man jo at det er en tidsangivelse, og så har man laert det om livet på skibe .. . De salmevers, man husker fra skoletiden, er da dem, der indeholdt maerkelige ord.» (Professor Steen Eiler Rasmussen, Politikens kronik den 8/10 1966.)
Men för en bibelöversättning finns därtill en annan synpunkt att beakta. En text som underkastar sig exegetikens och filologiens strängaste krav — för en kyrkobibel är det omöjligt att dra sig undan dem —— kan bitvis bli svårframkomlig för den, för vilken sådana frågor inte existerar. När man ser vilken frisk och stimulerande läs- ning den norska ungdomsbibeln bjuder, just därför att den inte känt sig riktigt lika ansvarstyngd inför textens vetenskapliga problem, unnar man svensk allmänhet, oavsett levnadsår, en lika vederkvickande tillgång.
Satsbyggnadens förändringar ger skenbart större skäl än ordvalets att tala om en utveckling åt ett bestämt håll, men bara inom ett begränsat tidsavsnitt. Plötsligt vänder rörelsen på klacken och går andra vägar. Dessa tvära omkastningar inträf- far nästan regelmässigt; det enda helt oberäkneliga är den nya riktningen. Birger Sjöbergs syntaxuppror är en oavlåten process, förmodligen också den en följd av till- tagande immunitet mot det invanda och ett behov av något annat, gammalt eller nytt, kärnfullt eller behagfullt, rikt eller knappt. Dalins satsbyggnad har i våra öron en modernare rytm än Geijers; på Geijers tid var det givetvis annorlunda. Axel Lun- degårds språkmelodi verkar mera passerad än Almqvists. Tegnér d. yzs stil är, åt- minstone för mig, ohjälpligt föråldrad bredvid den medryckande prosani d. äzs brev. Men för en bibelöversättare hör problemet knappast till de svårlösta. Bortsett från att originalets obefintliga interpunktion ger honom ganska fria händer är och för- blir god syntax resultatet av säker avvägning och otvungen andhämtning. Där de elementen förenas, kommer aldrig satsens byggnad att stå i vägen för meddelandet.
Böjningsformerna är ett svårare kapitel. De förefaller vara språksystemets mest tids— präglade sida. Det är också där talspråkets benägenhet för intrång på skriftspråkets område gör sig bredast. Präktiga gamla genitiver och dativer har för länge sen fått maka åt sig; senast har verbens pluralformer strukit med. Om detta är till språkets fromma är ovisst. Det har förlorat i tydlighet, uttrycksfullhet, variation och klang. Det har vunnit i vighet och fått en ton av förtrolighet, som förut ofta saknats, utom hos de stora stilisterna. De kan bli förtroliga när de har lust, utan att behöva böja om sina verb. Vad språket har uppnått i enkelhet är ensidigt: det är lättare att ut- trycka sig, inte att bli förstådd.
Här bör emellertid erinras om, att både satsbyggnad och böjningsformer kan ha associativ tidston av just den art, som inledningsvis berördes i fråga om orden. Vi
kan skriva: det här skulle det vara bara skönt att slippa svälja, eller: gånge denna kalken ifrån mig. De båda fraserna uttrycker samma sak men är inte likvärdiga. För den som menar att bibelns språk skall vara lättillgängligt, talspråksmässigt och modernt är den senare helt förkastlig, den förra utan vank. Varför gör den första formuleringen ett så mycket mattare och fattigare intryck? Därför att den är berö- vad allt associationsförråd och därmed all slagkraft. En del människor tycks tro, att naturligt talspråk har lättast att gå hem. Självfallet förhåller det sig tvärtom. Vad som vanligen händer med vårt naturliga talspråk är att det går bort sig i bisat- ser, tappar tråden och aldrig hittar hem, det vet man av egen erfarenhet. Vill man uttrycka sig enkelt och slående, är skriftspråket bättre, med sin högre koncentration och målmedvetenhet.
Ju hårdare prov det talade ordet sätts på, desto tydligare framstår detta. Ett gott exempel erbjuder teatern, dramatiken. Mer levande dialog än Strindbergs har inte skrivits för svensk scen. Syna den i sömmarna: den har, när den är som bäst, en rytm, en täthet, ett ordval och en satsbyggnad, helt främmande för dagligt tal, och har därur sin obändiga kraft. Den skådespelare eller regissör som ingriper i detta, i hopp om att gå salongen till mötes med en ledigare replik, vet inte vad han går miste om.
Ett lika tydligt exempel är den äldre lagsvenskan, ett av vårt lands unika och skönaste konstverk. Lagen skulle sägas, var en lagsaga; det gällde som för Strindberg ett skriftspråk för tal. Elias Wessén har (i Svenskt lagspråk, 1965) påpekat, hur vä- sentligt det var för uppläsningens verkan, att lagens författare övergett gängse munt- liga normer och skapat egna, som med massivare satsbyggnad, tyngre ordföljd gav sitt majestätiska, bokstavligen oförgätliga eftertryck åt det sagda. »Med våld taga, lag vränga och orätt främja» hade, har och kommer evärdligen att behålla ett mera inträngande och minnesvärdare tonfall än det alltfrån begynnelsen naturligare »taga med våld, vränga lag och främja orätt». Iakttagelsen har sin vikt för den som vill tro, att en i vanlig mening talspråksmässig bibelöversättning skulle bli mera tjänlig för liturgiskt bruk.
Detta lindrar inte det konstanta stilistiska huvudbry, som särskilt verbens böj- ning lär bereda en översättare. Kan han behålla alla pluralformerna? Kan han slopa alla? I avsnitt som ligger normalprosan eller den muntliga berättelsen nära, är väl intetdera böjningsmönstret störande. Men som en del i denna framställning anförda exempel visat är det gott om texter, där de ledigare formerna känns besvärande och inadekvata. Likväl påyrkas de från många håll med stor bestämdhet och iver. Man åberopar den legendariska s. k. språkutvecklingen. Man framhåller att de ovanliga böjningsformerna verkar avkylande på läsare och åhörare, när avsikten är att värma och elda dem. Man understryker, att en genomförd singularisering av verben gör texten lättfattligare, alltså att det svåråtkomliga i en för oss främmande tankegång, i en dunkel metafor, i en översvinnelig vision ligger inte i ordens innebörd utan i deras ändelser. Man bedyrar, att om en ny bibel kom ut med de gamla formerna bi- behållna, skulle den vid första ögonkastet få sin stämpel som antikverad, en kom- pakt majoritet skulle slå igen boken, så fort de öppnat den, och översättningen skul- le i mörk isolering bittert få sona sina brott mot det allmänna språkbruket.
Detta kan ha sin sanning. Men det håller inte streck i alla väder. Bland de senaste årtiondenas svenska romaner finns en, som inte med en stavelse, inte ens i de rikligt inströdda och starkt framhävda replikskiftena, beflitar sig om talspråkets seder och
bruk: de skulle skurit sig mot berättelsens stil och ämne. Det finns en annan, som med det ihärdigaste spårsinne letade upp inte bara förgätna ord utan också deras sen länge avlagda former; den är i det avseendet kanske enastående i Vår litteratur. Båda blev vår käraste folkläsning i mannaminne och finns nu i hundratusentals svenska hem: Röde Orm och Rid i natt. Man får inte glömma detta, när man vill göra gäl- lande, att ett lättsamt vardagsspråk är det säkra sättet att nå den stora publiken, och att ålderdomlig stil och ovanliga ordformer är det säkra sättet att skrämma den på flykten. Den är inte så lättskrämd som man tror.
Det hör inte hit, kan man invända; de båda romanerna är pastischer. De har dra- git sig undan det stilproblem, som en bibelöversättning måste lösa, om den inte själv vill bli en pastisch. Den måste ta fasta på dagens språkliga situation, välja sin linje och dra konsekvenserna.
Måste den det? Den som vill göra språkbruket till norm för skribenten, skall själv hålla sig till normen, när han ställer sina krav. De får inte gälla stilistiska konse- kvenser, ty om det är något som språkbruket inte frågar efter, så är det konsekvens. I vårt språk vimlar lämningarna av gamla formsystem; vi har dem på tungan varje dag och känner inte ens en bismak av anrättningens ålder. Vi medger ogenerat, att det inte är allom givet att kunna de avskaffade kasusändelserna och låter därför ett beslut få laga kraft, utan att denna fornsvenska genitiv pluralis påverkar vårt sätt att böja de andra orden. Vi går till handa men handlar i blindo, håller till godo men låter det som är av ondo gå till spillo, fullkomligt obekymrade om konsekvenserna härav för stilläge, ordval och böjningsmönster i vad vi annars har på hjärtat. Ett språk med ett fast, genomfört och med sig självt »samtidigt» formsystem finns i grammatiken, inte i sinnevärlden. Följaktligen kan inga stilistiska konsekvenser hindra oss från att i en given situation välja en böjningsform, som inte duger på nästa sida. Är den uttrycksfull, smittar den och blir en tillgång.
Men om den inte smittar? En skönlitterär författare har råd till ett experiment; det sker på hans egen bekostnad. Men en officiellt antagen bibelöversättning, som slår slint, fortsätter att slå slint i ett halvt århundrade, innnan den hinner bli ersatt. Och det finns ingen säker metod för språklig smittospridning, lika litet som för språk- ligt smittobekämpande. Alltså: vad riskerar man?
Det enda viktiga: att läsare och åhörare inte känner sig tilltalade, i detta ords bokstavliga och sannaste mening. De vänder dövörat till; ett budskap i just den formen riktar sig inte just till dem. Vilket talesätt man än väljer, löper man samma risk, att det finns människor som inte hör på det örat, därför att de finner diktionen för alldaglig, för högstämd eller för ovårdad. Ibland är det helt avgörande för böj- ningsformen vilka det är, som verkligen skall känna sig tilltalade. Ett exempel är nog, Jesu ord: Kommen till mig, I alle som arbeten och ären betungade. Det finns inget svårbegripligt i detta; vem som helst förstår genast vad det rör sig om. Det är dessutom ett välbekant bibelställe; det återkommer i just den formen på otaliga altartavlor i detta land. Men när man tänker på den förkunnelse det gäller, som bör- jade bland fattiga fiskare vid Genesarets sjö och av dem fördes ut i en värld, där det överallt fanns bekännelser med rika tempel och mäktigt prästerskap, ville man ge stället en helt annan form: Kom till mig, alla ni som arbetar och har det svårt. Man tycker att det hör till evangeliets innersta kärna. Man tycker att en predikant måste känna sig glad över att få säga de orden.
Så kommer invändningen: därmed har man antytt, att orden riktar sig till en kate- gori, kanske t. o. 111. en socialgrupp. Men de gäller varje människa. De utgör Nya testamentets svar på straffdomen i början av det gamla: Förbannad vare marken för din skull. Törne och tistel skall den bära. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett. Det är till den ur paradiset utdrivna mänskligheten, som evangeliet Vänder sig. Därför skall det lyda: Kommen till mig, I alle . . .
Vilken väg väljer man då? En medelväg finns inte. Om en kompromiss öppnar sig, är den en återvändsgränd. Det finns för många ställen, där man inte väljer ens en böjningsform utan att välja en innebörd. Där ligger den stora stilistiska svårigheten och faran. Vilket språk bibeln än för, blir det ett övertygelsens språk.
Det gör det inte enklare att till alla delar tillmötesgå statsrådsprotokollets önskan, att utredningen också skall omfatta de »personella resurser som kan finnas att till- gå för en nyöversättning». Säkert är, att översättaren måste vara en stilkonstnär av så stora mått, att man knappast kan räkna med att återfinna honom i den krets av filologiskt och exegetiskt sakkunniga, som måste lägga den vetenskapliga grunden. Det gäller att leta upp en man eller kvinna, som för sig själv kan levandegöra bibelns hela föreställningsvärld och därtill har en oförvägen språklig uppfinningsförmåga, i stånd att uppväcka gamla talesätt, där de behövs, och skapa nya, där de är av nö- den, med den uttrycksfulla kraft, som gör dem bevingade och till var mans egen- dom. Kanske måste man dela uppgiften på flera händer. Jag kunde tänka mig bibel- tolkningar av Harry Martinson, Karl Vennberg, Elsa Grave, Birgitta Trotzig, och det finns nog fler — givetvis utan att ha en aning om envars praktiska möjligheter. Den brist på enhetlig stil, som måste bli följden av en sådan uppdelning, är i och för sig inte oberättigad. Originalet har inte mer genomförd stil än Sveriges national- litteratur.
Här kan man emellertid inte förbigå försöket i Danmark för omkring tjugofem år sen med Det ny Testament, gengivet af danske Digtere. Det motsvarade knappast för- väntningarna, trots att till medarbetarna hörde män som Kaj Munk, Harry Seiberg, Marcus Lauesen, Tom Kristensen m.fl. Till resultatet har tydligen tre omständig- heter medverkat. Dels visade de kvalificerade översättarna en viss egensinnighet gentemot originalets stil. Dels tycks lekmännen ibland dern ha gått till verket utan all orientering i textproblemen. Dels gjorde man det hela färdigt på ett års tid.
Risk för den första olägenheten föreligger alltid, om man vänder sig till skönlit- terära medhjälpare. Det är inte sagt, att de största stilisterna är de egensinnigaste, men det är fara värt. Dock är det just ett visst mått av detta språkliga egensinne som man vill införliva med arbetet för att skapa den livslevande framställning utan vilken varje översättning är dömd att bli ett andrarangsverk, på sin höjd. För all önskvärd orientering i textproblemen bör det däremot kunna bliva sörjt. Ett detal- jerat samförstånd mellan en översättningskommissions vetenskapliga och litterära medlemmar är första förutsättningen för verket och kommer att ställa stora ömse- sidiga krav på tålamod och läraktighet, men med gemensamt nit för ett gott resultat torde sådana svårigheter bli en idéväckande stimulans i arbetet. Dess fullbordande inom ett eller annat år är ingen förtjänst och dess fördelning på flera händer inget önskemål. Finner man den som ensam kan fullfölja den språkliga utformningen, är detta att föredraga. Men sannolikt blir det desto lättare att friställa de för översätt- ningsarbetet bäst skickade krafterna, lekt som lärd, ju kortare tid uppdraget om-
fattar, och desto svårare att alls genomföra det, ju flera ledamotskiften inom redak- tionen, som tidsutdräkten kräver. På den punkten kan man verkligen påstå, att his- torien lär. Den föregående bibelkommissionen räknade sammanlagt omkring sjuttio medlemmar. Det vore en överdrift att kalla deras mödors frukt en septuaginta av sjuttio uttolkare med olika resultat. Men säkert är, att arbetets mål steg för steg glider utom räckhåll för en långsamt framskridande översättning. Det behövs en klassisk filosof för att bevisa, att Akilles aldrig hinner upp sköldpaddan, men vil- ken kommission som helst kan bevisa, att sköldpaddans utsikter att hinna upp Akil- les är mindre.
Teoretiska spekulationer om framtidssvenskans utseende hjälper föga, om man vill sörja för en ny bibelöversättnings livslängd. Den goda bibelöversättningen är inte tidsenlig; den är epokgörande. Med all tillgänglig sakkunskap församlad och vårt språks hängivnaste tjänare och mästare i elden har man trots allt en viss utsikt »att göra bibeln mera tillgänglig för nya generationer». Kanske rent av att göra nya ge- nerationer mera tillgängliga för bibeln.
Bilaga A Svenskt bibelöversättningsarbete. En översikt främst med tanke på Nya testamentet
Av Birger Olsson
Vi har i Sverige haft endast två biblar, Gustav Vasas bibel av år 1541 och Gustav V:s bibel av år 1917 , om vi bortser från medeltidens Vulgata och 1883 års normalupp- laga av Nya testamentet.
Den första bibeln — översättningarna 1526 och 1541 — har forskarna ingående studerat, främst dess tillkomsthistoria och svenska språkdräkt. En litteraturöversikt lämnades av N. Söderlind till bibeljubileet 1941.1 Mindre beaktad är översättningens teologihistoriska förankring och dess grundläggande betydelse för svensk teologi- historia i allmänhet. Försöken att revidera den svenska reformationsbibeln före de stora utgåvorna 1618 (Gustav II Adolfs bibel) och 1703 (Karl XII:s bibel) har där- emot blivit vetenskapligt undersökta genom arbeten av J. Lindblom, H. Pleijel, H. Cnattingius, C.-M. Edsman och B. Bengtsson.2 De två äldre översiktsarbetena om den svenska bibeln, Loenbom 1774 och Schinmeier 1777—82, lämnar material till denna bibel och även den senaste översikten av Hammar 1932.3
Den andra bibeln däremot har svenska forskare föga uppmärksammat. Dess långa tillkomsthistoria ligger oskriven, dess språkform har av filologerna mer klandrats än systematiskt undersökts. Hammars arbete ger föga av värde. Tre sekreterare i den »långa bibelkommissionen» (1773—1917), P.
1 I Ny kyrklig tidskrift 10 (1941), där den äldre litteraturen citeras. Av senare litteratur kan nämnas S. Kjöllerström, Tillkomsten av 1941 års bibel (1941), J. Lindblom, Till frågan om förlagorna för 1541 års översättning av Gamla testamentet (1941), N. Lindqvist, Några huvuddrag i Gustav Vasas Bibels språk, i Festskrift utg. av Teologiska Fakulteten i Uppsala (1941), N. Franzén, Nya testamentet på svenska 1526—1541 (1941), Våra Fåders Bibel 1541—1941. Minnesskrift utgiven av Teo- logiska Fakulteten vid Abo Akademi (1941), G. Sjögren, Om språket i de svenska bibel- översättningarna 1526—41 (1949), S. Henning, Vilka ha översatt Nya testamentet 1526?, i Nysvenska studier 43 (1964). Se vidare Hen— ning, a.a., s. 16 f. ' Om arbetet före 1618: J. Lindblom, Studier till en ny provöversättning av Syraks bok med särskild hänsyn till 1500-ta1ets svenska bibel- översättningsarbete (1915), Dens., Psaltaren 1560 (1943), J. Lindblom och H. Pleijel, Ob- servationes Strengnenses. Utgiven med inled-
Sjöbring 1839, A. E. Knös 1840 och 1861
ning och kommentar (1943), H. Cnattingius, Tillkomsten av Gustav II Adolfs Bibel 1618, i Festskrift 1941. Om arbetet före 1703: H. Pleijel, Svenska kyrkans historia 5 (1935), J. Lindblom och H. Pleijel, a. a., C.-M. Edsman, Gezelii bibelverk och en återklang av kristen kronologi och antik världsålderslära, i Fest- skrift 1941, och B. Bengtsson, Tillkomsten av Carl XII:s Biblia (1953). En sammanfattande genomgång av allt material till den karolinska bibelns förhistoria föreligger dock ännu inte. ' S. Loenbom, Utkast Til en Historia Om Swenska Bibel-Öfwersätningar, J. A. Schin- meier, Versuch einer vollständigen Geschichte der Schwedischen Bibel-Ubersetzungen und Ausgaben, H. B. Hammar, Sveriges Bibel. Hammars prästmötesavhandling är mest en samling citat och utdrag ur olika källor till den svenska bibeln. Jfr J. Lindbloms rättmätiga kritik i Ny kyrklig tidskrift 1 (1932), s. 66—76. Kortare översikter finns hos Eidem 1923, Ols- son 1936, Riesenfeld 1960 och Noack 1963.
och J. Personne 1905, skrev om arbetet i kommissionen, ytterst kortfattat eller be- gränsat till smärre tidsperioder.1 För en vidare läsekrets har E. Eidem 1923 beskrivit 1917 års bibel, och H. S. Nyberg har tecknat minnet av två. inflytelserika kommis- sionsledamöter, J. A. Tingstadius (1953) och E. H. V. Tegnér (1966). Men faktum kvarstår att vår andra bibel ännu i det mesta är jungfrulig mark för historiska, filo- logiska och teologiska forskare.
Detta vakuum i svensk forskning torde kunna förklaras på flera sätt. När 1917 års översättning äntligen efter många vedermödor och segslitna debatter kunde stadfästas av konungen inträdde en märkbar stiltje i svenskt bibelöversättnings- arbete. Hela översättningsproblematiken fick ligga i träda. Först efter ett halvt sekel har den åter på. allvar blivit aktuell. Personliga förhållanden tycks ha förlamat intresset för att skriva bibelkommissionens historia, en svår och mycket omfattande uppgift som inte passar ämnesfördelningen vid våra universitet. Den kräver grund- liga insikter i bibelns två grundspräk, i svenska språkets historia, i exegetikens historia, både den gammaltestamentliga och den nytestamentliga, i filologins och teologins historia. Översättningsfrågan blev gärna en del av de många teologiska, kyrkopolitiska eller språkligt-litterära fejderna under 1800-talet. 1800-ta1ets svenska teologi- och exegetikhistoria är dock fortfarande så gott som outforskad, dess kyrko- historia har ännu inte sammanfattats i ett större översiktsverk. Detsamma torde kunna sägas om svenska språket under 1800-talet.2 Och få av de' nära sjuttio ut- tolkare som arbetade med den nya bibeln har blivit behandlade i särskilda mono- grafier eller avhandlingar. Bl. a. dessa nämnda förhållanden torde ha försvårat och försvårar varje försök att ge en allsidig och grundlig framställning av kommissionens historia.
Källmaterialet är dessutom omfattande och svärbehandlat. Av otryckt material bör främst nämnas bibelkommissionens arkiv i riksarkivet, 116 volymer: proto- koll för de första decennierna och 1850- och 1860-talen, översättningsförslag, anmärk- ningar från offentliga och enskilda granskare, brev m. in En del av värde ger leda- möters efterlämnade papper i olika svenska bibliotek. För vissa tider har dock ma- terialet stora luckor. Så finns t. ex. nästan ingenting alls i kommissionens arkiv om de förarbeten som ligger till grund för Nya testamentet i vår gällande kyrkobibel (provöversättningen 1907 och normalupplagan 1912). I Rudins och Tegnérs efter- lämnade papper finns handskrivna översättningsförslag och anmärkningar, men en del material från denna tid har tydligen förstörts. I Tegnérs efterlämnade papper i Lund finns bl. a. detta brevkort bevarat:3
Linköping 12/1 1921 Broder Tegnér!
Från Rudins kista och grav kan jag hälsa Dig. Hans bortgång var ett stilla och smärtfritt insomnande.
1 Knös är utförlig för den tid han behandlar. I Ecklesiastik Tidskrift 1840 publicerade han en längre artikel om bibelarbetet 1773—93, grun- dad på bibelkommissionens omfattande proto- koll frän denna tid. Denna artikel återfinns med ett kort tillägg i A. E. Knös, Skrifter. 1:2 (1864). Hans redogörelse 1861 avser den prov- översättning av NT som utkom detta är. Sjö- brings handskrivna historik finns i Uppsala
universitetsbibliotek (T 20b) och Personnes översikt i Nordisk Familjebok, 2:a uppl., 1905, artiklarna Bibelkommissionen och Bibelöver- sättningar.
” En kort framställning om ISOO-talets svenska finns numera i G. Bergman, Kortfattad svensk språkhistoria (1968), s. 156—83. ” Saml. Tegnér, E. H. V., 17.
Och tack för Dina brev! Till fru Boman uttalade jag Din önskan att både Du och jag skulle återfå våra brev till Rudin under bibelkommis- sionstiden. Jag lovar att bränna upp mina brev.
Din gamle vän John Personne
Uppgiften om att Personne bränt sin korrespondens har bekräftats av hans son Folke Personnel Jag har inte kunnat hitta något väsentligt material efter honom, utom det som finns i Tegnérs papper i Lund. Ej heller i Rudins omfattande kvarlå- tenskap som nu förvaras i Uppsala universitetsbibliotek finns något av värde från Tegnér eller Personne.
Av det tryckta materialet kan här nämnas kommissionens många översättningar — 11 stycken av Nya testamentet — privata översättningar, riksdags- och kyrko- möteshandlingar, ett stort antal granskningshäften samt uppsatser och inlägg i tid- skrifter och tidningar från en tidsperiod på nära 150 år.2
En allsidig och fullständig framställning av kommissionens historia måste föregås av flera specialundersökningar, begränsade till bestämda tidsperioder och särskilda problemställningar. Den här lämnade översikten om svenskt bibelöversättningsar- bete, som främst behandlar Nya testamentet, ger största utrymmet åt den tid bibel- kommissionen verkade, därför att vi inte äger någon som helst översiktlig fram- ställning av den perioden. Bilagan bygger för de äldre tidsavsnitten på tidigare gjorda undersökningar, för bibelkommissionens tillkomst och arbete under 1700- talet till stor del på Hagberg 1952 och Knös 1840 men för 1800-talet och tiden fram till 1917 mest på samtida källor.3 Översikten redovisar i första hand bibelarbetets organisation under olika tider och de skilda uppfattningar och metoder som fram- förts och tillämpats i svenskt bibelöversättningsarbete. Det har inte givits tillfälle till att t. ex. jämföra arbetet med den svenska kyrkobibeln med de övriga kyrkliga böckernas historia, främst psalmbokens, att redovisa den roll de kyrkopolitiska ställningstagandena hade för antagandet av normalupplagorna 1883, 1903, 1908 och den nya bibeln 1915 eller att ta upp de intressanta teologihistoriska frågeställningar som aktualiserades genom olika återgivningar av speciella nytestamentliga ord om Kristus, kyrkan, ämbetet, försoningen, dopet etc.4 För det svenska bibelspråkets historia hänvisas till bilaga B av Carl Ivar Ståhle.
Förkortningar BibkA BK
Bibelkommissionens arkiv, 116 volymer, numrerade 1, 2, 3, osv.
Bibelkommissionen (1 7 7 3— 1 917).
1 I Linköpings Stifts Julbok (1949), s. 156, en uppgift som senare muntligen bekräftats för denna bilagas författare. ” Se förteckningen över NT-översättningar, källor och litteratur. Andersson 1911 förteck- nar och beskriver de viktigare bibelutgåvorna. 3 L. Hagberg, Jacob Serenius, kyrkliga insats (Saml. o. Studier till Sv. Kyrkans hist., 28) och Knös 1840. Det viktigaste källmaterialet anförs i noterna. 4 Som exempel kan nämnas den i kommitténs betänkande, s. 47 f., refererade debatten om
bättring—sinnesändring. Den fördes 1905 i Vårt Land, Bilaga för Kyrka och Skola (24 mars, 8, 15, 22, 29 april, 20 maj, 10 juni, 2 sept.) och i Svensk Kyrkotidning (22 april, 15, 22 maj, 10 juni, 3 juli, 15 aug., 18 sept., 6 nov.). Frågan behandlades vid ett stiftskonvent i Växjö den 15 aug. med ett inledningsföredrag av H. Pleijel, utgivet i tryck samma år. För den teo- logihistoriska bakgrunden, se B. Hägglund, Metanoia—poenitentia, i Studier tillägnade Hjalmar Lindroth (1958), s. 75—89.
Den gamla översättningen från 1703, som den föreligger i C. Warholms ut- gåva 1888. Eftersom GÖ:s avvikelser från 1618 och 1541 års text är ytterst små, frånsett ortografin, betraktas den här som den från 1541 till 1917 gällande kyrkobibeln. Warholm ger 1703 års text med förändrad stavning. Ordformerna är bevarade med ett undantag: artikelns dativändelse -om i singularis av maskulina substantiv har blivit borttagen, när ordet styrs av utsatt preposition, t. ex. i åt konungenom, i lustgårdcnom. — Förändringen av stavningen beskrivs i förordet till den s. k. Hägglundska bibeln; se 5. 421. — Originaltexten har jämförts där så ansetts befogat. Stavningen i övriga bibelcitat är resp. originala; dock skrivs 11) som 1) och th, t i then, ther, tig etc. som d.
Nya testamentet. Årtal efter NT anger utsatt tryckår för översättningen.
1883 års normalupplaga av Nya testamentet. Den fick enligt ett kungligt cirkulär den 19 oktober 1883 brukas i den offentliga undervisningen i kyrka och skola och utkom av trycket 1884.
1912 års normalupplaga av Nya testamentet. Den fick enligt ett kungligt cirkulär den 27 november 1908 brukas på. samma sätt som NU 1883 och utkom av trycket 1912.
Innehållsöversikt
1 Den svenska reformationsbibeln. . . . . . . . . . . ...-ooo
Översättningarna 1526 och 1541 355 Krav på revision. Gustav II Adolfs bibel 1618 359 Förnyat krav på revision. Karl XII:s bibel 1703 362
Det gustavianska bibelverket. NT 1780 och 1816 . . . . . . . . . . . .
1773 års bibelkommission, dess tillkomst och instruktion 367 Arbetsformer och sammansättning fram till 1793 375 Det första provhäftet 1774 377 Diskussion inom kommissionen 378 Kritiken från Andreas Knös 1776 380 1780 års prov- översättning av NT 381 Jubelfesten 1793 och det fortsatta arbetet 385 Ting- stadius översättningsmetod 387 Debatten i prästeståndet 1815 392 Samuel Ödmanns principer 393 1816 års provöversättning av NT 397 Karakte- risering och eftermäle 399
3 Reaktionens och revisionernas tid. NT 1853 och 1861 . . . . . . . . . .
Johan Olof Wallin och den Sjöbringska kommissionen 402 Thomanders över- sättning 1835 408 Bibelkommissionen under A. E. Knös tid 410 Provöversätt- ningarna 1853 och 1861 413 Kommissionens andra förslag till ny kyrkobibel 1861—69 418
Nyförsökens tid. Mot en ordagrann, nusvensk översättning. Provöversätt- ningarna 1873,1877 och 1882. 1883 års normalupplaga. . . . . . . . . .
Lektorernas översättning 1863 421 Modersmålets krav. Arthur Hazelius 1868 422 Granskningen av NT 1861 och kyrkomötet 1868 426 Provöversättningen av NT 1873 och dess första mottagande 428 Nya riktlinjer. NT 187 7 433 1883 års normalupplaga, tillkomst och karaktär 436 Dogmatiskt motiverad litteralism 441 Striden kring Textus receptus 446
Den tegnérska perioden. Mot en vetenskapligt noggrann folkbibel på naturlig nutidssvenska. NT 1907, NU 1912 och NT 1917 . . . . . . . . . . . .
Kommissionens arbete med GT 1884—1904 452 Kritiken mot 1883 års normal- upplaga 458 Edmans översättning 1900 464 Den Knös—Rudinska revisionen av NT 1900—02 467 Tegnérs många ändringsförslag 469 Kyrkomötet 1908 och arbetet fram till 1917 476
Förteckning över svenska översättningar av hela eller delar av Nya testamentet
Förteckning över ledamöterna i bibelkommissionen och granskningsnämnderna 1773—1917........................
...-0
Förteckning över källor och anförd litteratur . . . . . . . . . . . .
482
489 494
Den svenska reformationsbibeln
Det svenska språket »kristnades» under medeltiden. Den långsamt framväxande kristenheten i landet övertog och förändrade inte endast vissa hedniska kultplatser och inhemska seder utan även i viss mån det inhemska språket. I missionsförkun- nelse och undervisning — senare även i skriftverksamhet — måste den nya religio- nen med dess centrala termer och unika tankevärld ges en svensk språkform. Vad detta innebar av tankemöda och språklig nyskapelse bekräftar erfarenheterna från nya missionsområden i vår tid. De mot de bibliska uttrycken svarande svenska orden var inte alls givna på förhand, och de bevarade skriftliga källorna visar också hur kristna huvudord kunde få många motsvarigheter i dåtidens svenska, t. ex. poenitentia (ne-råvara): anger, idhroge, ryghilse, bot, synda bot, bätring,synda bätring, rättilse. En fast kristen terminologi på svenska skapades först i och med bruket av den svenska reformationsbibeln.1
Läskunnigheten under medeltiden var ringa, böckerna få och dyra. Bibelordet på svenska nådde folket genom örat. Den teologiska undervisningen ägde rum på latin. På latin lästes också de centrala bibeltexterna ilmässan — epistel- och evangelie- texterna _ från den för hela västerlandet gemensamma översättningen Vulgata. De skulle dock översättas vid de söndagliga gudstjänsterna, så att folket förstod dem. I de bevarade svenska medeltidspostillorna, de flesta stammande från Vadstena, har vi dessa bibeltexter återgivna på svenska om än styckevis och i fri form.2
En stor del av de medeltida skriftalstren har blivit förstörd. De bevarade bibel- handskrifterna kommer alla från birgittinerkloster.3 Översättningarna är till antalet fem, om man bortser från en 1400-talsversion av det apokryfa Nikodemusevangeliet. Enligt samtida vittnen skulle den heliga Birgitta ha låtit översätta hela bibeln för egen räkning, och i förteckningen över Magnus Erikssons bibliotek på 1340-talet återfinns »en stor bibelbok på svenska». — Item unum grossum librum biblie in swenico (sc. assignavi). — Vi vet emellertid ingenting om dessa två biblar. Möjligen avser de båda notiserna det äldsta och omfångsrikaste bibelverket vi äger från me- deltiden, en parafraserande översättning av de fem Moseböckerna, som tidigare till- skrivits Birgittas biktfader, den lärde magister Matthias, och daterats till 1300- talets förra hälft.”1 Verket är inte en översättning i modern mening utan snarare en »bibelhistoria», en fri återgivning av främst det historiska stoffet i Moseböckerna. 1 För den kristna terminologin under medel- 3 De medeltida översättningarna är utgivna av tiden, se främst Thors 1959 och bil. B, 5. G. E. Klemming i Saml. utg. af Sv. Fornskrift- 502 ff. Sällskapet 9: 1—2 (1848—53) och 22 (1877—78). 3 Medeltidspostillorna är utgivna av G. E. ' Johansson och Gralén 1956 och där anförd Klemming i Saml. utg. af Sv. Fornskrift-Säll- . litteratur. skapet 23:1—5 (1879—1910); jfr Ståhle i bil. B, s. 502.
Dess författare avsåg att göra en fullständig bibel på svenska med utförliga kom- mentarer men synes endast ha utarbetat pentateukparafrasen. Den återger 1 Mos tämligen fullständigt men med många förklarande tillägg, de övriga böckerna endast i sammandrag.
Även den svenska översättningen av Apg från slutet av 1300-talet gör ett visst urval av stoffet när den utelämnar delar av talen och reseskildringarna men är mån om att få med alla underberättelser. Den har endast ett längre tillägg. Det handlar om Petrus och Paulus och har drag av helgonlegend.
De flesta översättningarna gjordes för bruk i birgittinerkloster. Munken Jöns Budde försvenskade 1484 Judith, Esther, Ruth och 1—2 Mackabeerboken för kloster- systrarna i Nådendal (Finland). Bibelurvalet förvånar men torde kunna förklaras av behovet i nunneklostret. De tre första böckerna tecknade bibliska hjältinnor, de två senare innehöll bl. a. martyrberättelser som påminde om senare tiders helgon- legender.
Uppenbarelseboken skattades högt i slutet av medeltiden och överflyttades till svenska omkring 1500 av en birgittinermunk, möjligen den nämnde Jöns Budde.
Josua och Domarboken översattes vid samma tid av Vadstenakonfessorn Nicolaus Ragvaldi, kanhända som en fortsättning på pentateukparafrasen, men hans text är en översättning i vanlig mening utan kommenterande och parafraserande inslag. Den har liksom alla de tidigare nämnda bibelböckerna översatts från Vulgatatexten.
Dessa fem versioner är förutom vad medeltidspostillorna innehåller det som be- varats av svenskt bibelöversättningsarbete från medeltiden. Sannolikt har detta dock varit mer omfattande. Den förreformatoriska kristna litteraturen i Sverige torde till stor del ha gått förlorad.
Översättningarna 1526 och 1541
Bibelns historia i svensk fromhet, litteratur och forskning domineras av en översätt- ning, den svenska reformationsbibeln. Den fick sin slutliga utformning i och med Gustav Vasas bibel 1541, som hade föregåtts av en översättning av NT 1526 och tolkningar av Psaltaren, Ordspråksboken, Syrak och Visheten 1536.1
Det bevarade källmaterialet till NT 1526 är sådant att full klarhet om dess till- komst aldrig torde kunna uppnås. Vi känner till en cirkulärskrivelse till domkapitlen och de större klostren, daterad den 11 juni 1525, där arkielektus i Uppsala, Johannes Magnus, på kung Gustavs befallning uppdrar åt de nämnda adressaterna att över- sätta var sin del av NT. Uppdraget motiveras med att de flesta kristna folk redan har bibeln på sitt språk; med en svensk bibel, tillgänglig för hela folket, borde tidens teologiska tvistefrågor lättare kunna bedömas och många prästers uppenbara brist på bibelkunskap avhjälpas. Enligt skrivelsen skulle delegater från de arbetande dom- kapitlen och klostren samlas i Uppsala den 10 september samma år för att granska manuskript och fastställa tolkningen »efter allas samfällda beslut». Någon sådan sam- ling synes emellertid inte ha ägt rum.
Vi äger vidare några brev av biskop Brask i Linköping som avslöjar dennes mot- 1 Den följande framställningen bygger på. den komst på Kjöllerström 1941. Bil. B, 3. 502—524, ovan, s. 349, nämnda litteraturen, det forsk- ger en utförlig bild av det språkliga arbetet
ningshistoriska stoffet främst på Söderlind med bibeln under 1500-talet. 1941 och teckningen av 1541 års bibels till-
vilja mot hela översättningsföretaget. Enligt honom skulle översättningsfrågan även ha varit uppe till behandling i januari 1526 vid herredagen i Vadstena. Sedan tiger källorna om tiden fram till augusti detta år. Den tionde denna månad meddelar kungens kansler Laurentius Andreae i ett brev till ärkebiskop Olof i Trondhjem att »vår översättning» —— nostra translatio —— nu är färdig och att den möter motstånd. Den 15 augusti 1526 utgör tryckdatum för översättningen, Thet Nyia Testamentit på Swenska.
Med detta knapphändiga och bristfälliga material, kompletterat med vadvi iall- mänhet vet om denna tid, har man sökt konstruera tillkomsthistorien och därvid främst diskuterat vilken eller vilka som har utarbetat NT 1526. J. Baazius uppfatt- ning från 1642 att kungens kansler, Laurentius Andreae, var översättaren blev den förhärskande fram till 1890-talet. Den kunde stödjas av bl. a. uppgiften om Gustav Vasas tydliga intresse för en svensk bibel och främst kanslerns ovannämnda brev till ärkebiskop Olof. 1890 hävdade emellertid litteraturhistorikern Henrik Schiick i anslutning till en uppgift av Johannes Messenius att Olaus Petri utfört översätt- ningsarbetet. Laurentius Andreae var enligt Schiick en alltför upptagen man och därtill för gammal och okunnig i grekiska för att vara upphovsmannen till NT 1526. Teologiskt skulle översättningen i fråga om tron och gärningarna stå Olaus Petri närmare än Laurentius Andreas. Schiick skrev vidare: »Det starkaste beviset för att Thet Nyia Testamentit värkligen öfversatts under Olavus Petris redaktion ligger i den oafvisliga öfverensstämmelse, som hvarje kännare af Olavus Petris skrifter mär- ker mellan dennes så karakteristiska stil samt språket och framställningssättet i Thet Nyia Testamentit».1
Detta huvudargument hos Schiick inledde en skarpsinnig, ännu icke avslutad diskussion bland filologer om språket i NT 1526 och samtida skriftställares idiom. Den fördes av bl. a. H. Schiick, R. Steffen, A. Andersson, N. Lindqvist, J. Palmér, E. Neuman, S. Henning och G. Sjögren.2 Enligt Lindqvists gradualavhandling 1918 blir tendensen till enhetligt språkbruk starkare och starkare i NT 1526 och utmyn- nar mot slutet i en »förvånande väl genomförd språklig och framför allt ortografisk konsekvens», som han ansåg i det viktigaste överensstämma med L. Andreas språk. Denne skulle därmed ha bevisats vara den ledande i översättningsarbetet. Schiick, Palmér, Neuman och Henning betonade emellertid i sin kritik av Lindqvist det stora inflytande som korrektorer och sättare hade i de äldsta tryckalstren, särskilt i fråga om ortografin. I dag synes forskarna i stort vara eniga om att NT 1526 inte är en mans verk utan fleras, främst då Olaus Petris och Laurentius Andreaes.3
Vår första svenska översättning av NT vilar inte direkt på den grekiska texten. Den har två huvudförlagor: Erasmus latinska översättning, förmodligen den 3:e upp- lagan 1522, och Luthers tyska. Den grekiska texten fann översättarna uppställd pa- rallellt med Erasmus latinska version men det är ytterst ovisst om de i någon större utsträckning har arbetat med den. E. Stave, som ingående undersökt förlagorna,
1 Citerat efter Söderlind 1941, s. 10. 3 Se Söderlind 1941 och de ovan, 5. nämnda arbetena. 3 A. Adells uppmärksammade tes 1936 att NT 1526 skulle vila på humanismens grund och ha tillkommit genom samarbete mellan reformis— tiska och evangeliska kyrkomän har mötts med
349,
skepsis från både historiker och filologer, Sö- derlind 1941, s. 20—25. Den reformistiska prä- gel som kan sägas utmärka NT 1526 torde kunna förklaras av den större försiktighet och »melanchtonska orientering» som år märkbar i det svenska reformationsarbetet i förhållande till det tyska.
anför endast 18 ställen som bevis för att den grekiska texten begagnats, och få av dem synes äga någon större beviskraftä— Översättarna har vidare varit förtrogna med sin egen bibel, dvs. Vulgata, och liksom Luther ibland följt den vid tolkningen. Huruvida flera översättningar, medeltidssvenska, danska eller lågtyska, kommit till användning i översättningsarbetet är ytterst ovisst.2
NT 1526 uppvisar en tydlig försiktighet mot Luthers styckevis starkt omskrivande text medan det med förtroende följer Erasmus även när denne gör tillägg och in- skjuter förklarande ord och uttryck. Luthers teologiska helhetssyn3 har fått träda något tillbaka för en strävan att lämna en filologiskt och historiskt tillfredsställande version. Detta märks särskilt i marginalanmärkningarna, de s. k. glossorna, och företalen.4
Man har med hänvisning till översättningens format, tydliga stil, interpunktion och perikopregister velat karakterisera NT 1526 som en i första rummet för kultiskt ändamål avsedd kyrkobibel.5 Att man ämnade bruka den nya bibeltexten i guds- tjänsten synes vara självklart men översättningen som helhet här inte någon starkt liturgisk prägel. Den svarar snarare mot de motiveringar som anförs i Johannes Magnus cirkulärskrivelse 1525. Översättarna har avsett att ge det svenska folket en bibel- text på samtidens språk, begriplig och lämplig för undervisning av både lekmän och präster.& Till det undervisande syftet fogades kravet påen historiskt, filologiskt till- förlitlig text, nödvändig i tidens teologiska strider. Vulgata kunde inte längre gälla som auktoritet, endast originalet. Dessa pedagogiska och »vetenskapliga» syften kan förklara det stora förtroende som översättarna hade för samtidens store filolog, hu- manisten Erasmus, och hans latinska återgivning av den grekiska texten.
Översättningens svenska språkform, som senast blivit behandlad och karakteri- serad av C. I. Ståhle i bilaga B, har ägnats ingående undersökningar, mest i samband med diskussionen om författarfrågan. Den präglas av samtidens tyskfärgade språk och företer många germanismer men anses, med tanke på dåtidens svenska, som något av en översättarbragd. Tryckåret 1526 har satts som gräns mellan fornsvenskt och nysvenskt skriftspråk. Främst synes översättarna ha velat skapa en språkform som läsaren förstod och därvid inte begränsat de språkliga resurserna till endast det ärvda religiösa språket.7
Företalet till NT 1526 uttalade den förhoppningen att en översättning av GT »snar- ligha» skulle följa. Det kom emellertid att dröja hela femton år innan vi fick en hel- bibel på svenska. De svenska reformatorerna verkade under växlande politiska för- hållanden, de ekonomiska förutsättningarna var inte de bästa och Gustav Vasa krävde största möjliga försiktighet i det pågående arbetet att omskapa svenska kyr-
1 Stave 1893, 5. 213—17. De få ställen där den svenska texten i motsats till Erasmus, Luther och Vulgata återger den grekiska språkformen bevisar inget ingående arbete med original- texten. De flesta andra exemplen hos Stave kan förklaras som meningsfulla svenska åter- givningar av de latinska eller tyska förlagorna och de sammanhang orden står i. Bruket av det grekiska originalet synes mig därför vara starkt begränsat; mot Henning 1964, s. 70—7 3. ” Jfr Ståhle i bil. B, 5. 502, not 1. ” Luther var starkt teologiskt, pragmatiskt orienterad i sitt översättningsarbete; se ut-
redningen om fri och ordagrann översättning i kommitténs betänkande, s. 258—60, härefter citerad som kap. 9 c.
* Glossorna och företalen har ägnats ett sär- skilt studium av J iirgen Quack i en ännu inte publicerad undersökning. 5 T. ex. Kjöllerström 1941, s. 3, med hänvis- ning till Adell. ” Se Ståhle i bil. B, 3. 524. 7 Ståhle visar i bil. B (5. 502 ff ) att reformations- bibeln innebär en markant brott med den me- deltida bibelspråkstraditionen och i mycket efterbildar tyskan.
kans gudstjänstliv och rättsordning efter evangeliska principer. Vid mitten av 1530- talet inträdde en temporär förändring och år 1536 trycktes en del av översättningen av GT: Psaltaren, Ordspråksboken, Syrak och Visheten. Dessa utgavs uttryck- ligen för kultiskt bruk och måste betraktas som led i det samtida, av den nye ärkebiskopen Laurentius Petri ledda nydaningsarbetet på gudstjänstens område. I den nya upplagan av svenska mässan 1537 anbefalles de nyutgivna böckerna till bruk vid de liturgiska läsningarna. Den ger även uttryck åt behovet av en ny upp- laga av NT då den annonserar att en sådan snart torde komma.
De 1536 tryckta översättningarna har en något annan prägel än NT 1526. Deras huvudförlaga är en, nämligen Luthers översättning (1524—34), och man har nästan överallt följt denna. En viss hänsyn har tagits till Vulgata. Språkligt står de nära den 1541 fullbordade översättningen.1
Även tillkomsten av 1541 års bibel är dunkel och torde förbli det. Flera personer har deltagit i det tidskrävande arbetet, som med stor sannolikhet leddes av ärke- biskopen i Uppsala. Förmodligen gjordes ett utkast till översättning efter Luthers text, innan hans helbibel kom 1534 och därefter en revision efter nya Lutherbibel- upplagor, främst de från 1534 och 1539. Redan 1534 hade Gustav Vasa ställt vissa inkomster till förfogande för tryckning. Vasabibeln är reformationstidens största tryckta verk och innebar stora omkostnader. Varje stift gjorde förmodligen en för- handssubskription på översättningen, och vi vet att Strängnäs stift mottog 100 exemplar, vilket ungefär motsvarar antalet prästgäll i stiftet. Under 1539 importe- rades stora partier papper och den tyske boktryckare som ansvarat för tryckningen av NT 1526, Jiirgen Richolff d. y., anlände till Uppsala. Den nya översättningen torde i stort sett ha förelegat färdig före konflikten mellan kungen och reformato- rerna 1539—40.
Tryckningen började hösten 1539 i Uppsala under ärkebiskopens överinseende. Vissa ändringar efter Luthers bibel från 1539 gjordes efter hand. I november 1540 meddelade Laurentius Petri att man hunnit till Psaltaren. Omkring den 1 juni 1541 torde Biblia thet är all then helgha scrifft på swensko ha varit färdigtryckt, »en foliant om 762 blad rikt illustrerad med träsnitt och anfanger av skilda slag».2 Därefter kunde bindningen och distributionen till de olika församlingarna börja.
I motsats till NT 1526 följer 1541 års bibel väsentligen en förlaga, Luthers bibel och främst hans text från 1534. Även Vulgata och Erasmus version har an- vänts men den hebreiska och grekiska originaltexten torde inte direkt ha haft någon större inverkan på den svenska texten. Med tanke på de krav som nu allmänt ställs på en bibelöversättning måste det medges att den svenska reformationsbibeln inte utan förmedling går tillbaka på bibelns grundtext. Dess stora förtjänster låg inte i noggrannheten i återgivningen, även om den är noggrant gjord och som helhet en trogen översättning, utan i dess svenska språkform.
Texten i NT 1526 har i Gustav Vasas bibel genomgående reviderats, nästan alltid genom ett närmande till Luthers text.3 Den tidigare märkbara tendensen att inte följa Luther i hans många djärva omgestaltningar av grundtexten är inte lika på- taglig. Översättarna har dock inte utan kritisk bedömning följt sin stora förebild.
1 Lindblom 1915, s. 28—46.- framför S 1526 beror därpå att Luthers text ' I. Collijn efter Kjöllerström 1941, s. 18. där rådfrågats», Stave 1896, s. 214 f. Jfr bil. B, ” »Den klarhet, lättbegriplighet och folkliga s. 523. ton, som utmärker S 1541 på många ställen
Deras text har i förhållande till NT 1526 vunnit i enkelhet, korthet och koncentra- tion. Den har en enkel, lättuppfattad meningsbyggnad och en tydlig interpunktion, över huvud »ett språk ägnat att framföras i tal, att lyssna till och att minnas».1 Dessa egenskaper gjorde den särskilt lämpad för gudstjänstbruk.
För svenskt språk och svensk fromhet har denna vår första kyrkobibel haft en oskattbar betydelse. Den nya bibelns språk blev också gudstjänstritualens, psalm- bokens, katekesernas, bekännelseskriftemas, postillornas och uppbyggelselitteratu- rens uttrycksform för en lång tid framåt. Vasabibelns tyskfärgade språk och dess Lutherpåverkade helhetstolkning blev ett med den svenska kristenhetens historia under flera sekler.
Krav på revision. Gustaf II Adolfs bibel 1618
Försöken att revidera den svenska bibeltexten började emellertid nästan omgående.2 Redan 1549—50 kom en utgåva av NT med en delvis ny text.3 Den står ibland det grekiska originalet närmare men följer i sina ändringar mestadels den sista editio- nen av Lutherbibeln 1546. Under l560-ta1et publicerades en rad gammaltestament- liga böcker med en efter grundtexten rättad text.4 En ökad förtrogenhet med det hebreiska språket gjorde det möjligt att närmare jämföra Vasabibeln med originalets ordalag. De uppdagade skillnaderna formade sig till krav på revision. Joh. Lind- blom, som undersökt Psaltaren 1560, finner denna vara gjord med stor omsorg.5 Den uppvisar en tydlig strävan att förenkla och förkorta samtidigt som den vill ge en klar och begriplig text. Översättarens ideal _ enligt en uppgift från 1604 skulle Laurentius Petri vara översättaren — var en tolkning som närmade den svenska texten till originalet. Liksom 1530-talets bibelutgåvor var dessa översättningar från 1560-talet avsedda för bruk i gudstjänsten.
Mot slutet av reformationsårhundradet märks en allmän tendens till litteral åter- givning av bibelns grundtext, främst inom reformert men även inom lutherskt och ro- mersk-katolskt område.6 I Sverige ökade bristen på biblaroch bibeldelar. De få exemplar som fanns minskade i antal genom förslitning, och inom stora områden ålades präs- terna att skaffa sig egna biblar.7 Vid Uppsala möte 1593 begärde prästerskapet därför ett nytryck, gjort i Uppsala under domkapitlets och de teologie professorernas över- inseende. Hertig Karl gick i den rådande situationen prästerna till mötes genom att 1594 flytta tryckeriet till Uppsala och utse en korrektor för bibeltrycket, den teo- logiskt föga ortodoxe Johannes Bureus. Men följande år frågade han prästerskapet om inte en revision av bibeltexten var nödvändig. — Hertig Karl, som i de samtida teologiska striderna intog en uppenbar biblicistisk ståndpunkt, önskade helst en lit- teralare version än den gällande. — Något svar från prästerskapet känner vi inte till, och bibelarbetet fördröjdes sedan flera år av den gemensamma kampen mot Sigismund.
1 0. I. Ståhle i bil. B, s. 520. ” Framställningen följer här framför allt Lind- blom och Pleijel 1943 och Cnattingius 1941. Jfr H. Hermerén i Kyrkohistorisk Årsskrift 42 (1942), s. 243—49. 3 Enligt Thors utförliga behandling av NT 1550 (1968, s. 171) finns det starka skäl för att
anta att Laurentius Petri i stort är ansvarig för denna revision. ** Ps 1560, Ordspr, Pred, Syr, Vis 1561, Job 1563, Jes 1668. Se Lindblom 1915. 5 Lindblom 1943 och från språklig synpunkt Ljunggren 1943. 5 Se kap. 9 o, s. 260 f. 7 Jfr bil. B, s. 524.
År 1600 blev det politiska läget åter mera stabilt och bibelfrågan togs genast upp av hertigen. I maj tillsattes en kunglig bibelkommission. Enligt vissa källor skulle man vid riksdagen i Linköping strax dessförinnan ha beslutat att rätta 1541 års bibel »efter Original Texten och Doct. Lutheri sedermera Version». Men den följande händelseutvecklingen visade att kyrkomännen i motsats till hertigen inte hade något större intresse av en revidering. I kampen om tolkningen av svenska kyrkans be- kännelse var hertig Karl mycket mån om att en ordagrann bibel kom till stånd, medan kyrkomännen mest tänkte på församlingens skriande behov av biblar och begärde nytryck av den svenska Lutherbibeln.1 Förmodligen var det med tanke på dessa motsättningar som hertigen hade valt kommissionens fyra ledamöter från sitt eget hertigdöme — den under sommaren till ärkebiskop utnämnde Olaus Martini, superintendenten i Mariestad Matthias Marci samt biskopen Petrus Jonae och kyrko- herden Nicolaus Petri i Strängnäs — och föreskrivit att tryckningen skulle ske i Hamburg och inte i Uppsala. Enligt hertig Karls brev skulle kyrkobibeln »öffwersees och medh thz latiniske, gräske, och hebraiske texten confirmeras och corrigeras». Lutherbibeln nämns inte. Kommissionen skulle samlas i Strängnäs och börja om— gående. Under sommaren och den följande våren arbetade ledamöterna tillsammans och den 21 april 1601 var revideringen färdig.
Förslaget till ändringar, som går under namnet Observationes Strengnenses, följde dock inte hertigens önskemål om återgivning efter originalets ordasätt utan i det allra mesta Luthers sista utgåva. Det godkändes av bl. a. prästmöten iUppsala och Skara, och Uppsalakapitlet begärde att en svensk boktryckare, Anund Olofzon, skulle få ombesörja tryckningen i Uppsala. Hertig Karl medgav detta och ställde penningmedel till förfogande men tryckningen lät vänta på sig, trots upprepade förfrågningar från hertigen. Boktryckaren tog slutligen saken i egna händer och gav ut ett Nya testamente 1605 med Strängnäskommissionens rättelser införda. Den officiella bibeltexten upptog dem aldrig.
Det akuta behovet av biblar fanns emellertid kvar. Vid den sista riksdagen under Karl IX:s regering begärde prästerskapet ånyo genom Gustav Adolf att kungen med det snaraste måtte låta trycka bibeln och det i Uppsala. — Det sista var ett stående önskemål från kyrkoledarnas sida. De ville ogärna släppa ifrån sig kontrollen över tryckningen. — Vid Gustav Adolfs tronbestigning upprepades klagomålen över bris- ten på biblar och begäran om nytryck, denna gång med angivelse av normen efter vilken utgivningen skulle ske: »aldeles effter D. Lutheri seneste öfwersedde version». Trots vissa förberedande åtgärder av ekonomisk art från Gustav Adolfs sida vilade bibeltrycksfrågan till riksdagen 1614 då kungen till prästerskapets upprepade begä- ran meddelade att dess förslag skulle fördröja hela företaget och att han själv ämnade ta hand om tryckningen. Bibelfrågan kom därvid helt i kungens händer.
I brev av den 6 mars 1615 lämnade Gustav Adolf sina riktlinjer till dem som skulle utföra revisionen: Joh. Rudbeckius, magistrarna Elof Terserus, Jacob Rudbeckius, Eggert och Johan Forthelius.2 De givna föreskrifterna var andra än kyrkomännens
1 Karl IX tycks t. o. m. ha givit några av sina ” Brevet är publicerat av Cnattingius i Kyrko- hovteologer uppgiften att med Piscators litte- historisk Årsskriit 42 (1942), s. 227, tillsam- rala tyska text som mönster återge GT på mans med några andra handlingar rörande svenska »verbum de verbo». De gjorde ett för- Gustav II Adolfs bibel. sök men kungen fann att det »ingen ynnest och fogh medh sigh hade», Cnattingius 1941, s. 13, Lindblom och Pleijel 1943, s. 31.
förslag. Kungen önskade inte endast ett nytryck, eventuellt rättat efter senaste Lutherutgåvan, utan ville att den nya editionen »i thet närmerste» skulle bli »sin original effter ordasättet lijkformigh, alldhenstundh Wij icke äre tillbundne till någors Menniskiors uttydning, utan Gudz ord allena, såsom thett uti förbzde originalen, nämbliga Hebreiskan och Grekeskan först skrifWit finnes». Metoden var densamma som faderns, Karl IX:s, motiveringen likaså.1 Ändringarna skulle inte endast göras efter grundtexten utan även efter dess ordasätt. Pagninus litterala version nämndes som förebild. Mot varandra stod här två principer, kyrkomännens försiktiga revi- sionskrav med anslutning till Luthers idiomatiska översättning och kungens yrkande på en ordagrann återgivning av grundtexten.
Ärkebiskopen Kenicius, som inte fått sig tilldelad någon uppgift vid revisionen, och andra ledande kyrkomän greps av oro inför kungens översättningsplaner. I brev till Axel Oxenstierna avrådde han bestämt från ett sådant företag och bad riks- kanslern utverka hos kungen att bibeln, rättad efter Observationes Strengnenses, fick tryckas i Uppsala och att en ordagrann text utarbetades helt privat, om så vore önskvärt. Den lärde biskopen i Strängnäs, Laurentius Paulinus Gothus, anförde i ett brev till kanslern att kungens översättningsmetod måste avvisas, eftersom den inte tog hänsyn till varje språks särart i fråga om ordförråd och satsbyggnad. Han hänvisade till ett försök att på svenska återge den hebreiska texten »verbum de verbo» som kungens fader låtit utföra men funnit otjänligt.2
Rikskanslern tog sig an kyrkomännens sak och framförde deras bestämda mening till kungen. Han betonade kyrkoledarnas farhågor att en ny bibeltext skulle väcka oro bland folket — ett ständigt återkommande argument från kyrkans sida i den svenska bibelns historia — och deras förslag att utarbetandet av en sådan skulle skjutas på framtiden. Den gamla bibeln borde nytryckas. Rikskanslern lade inte lika stor vikt vid Strängnäskommissionens ändringsförslag som Kenicius gjorde, men framhöll i stället behovet av versindelning, summarier och register.
Nya direktiv från kungen kom inte förrän efter ett år. Gustav II Adolf avstod då från sina revisionsplaner med motiveringen att det brådskade med tryckningen. Vid utgivningen skulle parallellställena och glossorna gås igenom och utökas, summarier och register utarbetas efter tyska, lutherska förebilder. Kravet på en genomgående bibelrevision synes därefter främst ha yrkats av bibeltryckets kuratorer, Jonas och Johannes Bureus, särskilt den senare, känd för en mystisk, kiliastiskt färgad upp- fattning i teologiska frågor.3
Joh. Rudbeckius och Joh. Lenaeus fick i september 1616 uppdraget att ombe- sörja den nya editionen. Den förre gjorde den största insatsen i arbetet på summa- rierna, glossorna och parallellställena. Ärkebiskopen utarbetade det stora inledande bibelregistret och summarierna till 1 Mos. I början av sommaren 1618 förelåg den nya bibeleditionen färdig, BIBLIA Thet är: All then helgha Scrifft/ På Swenska. Effter förre Bibliens Text/ oförändrat: M edh Förspråk på the Böker ther förr inge woro/ medh Summarier för Capitelen/ Margimlter/ flere Concordantter/ samt nyttighe För- klaringar och Register] etc. förmerat.
1 Både Karl IK och Gustav II Adolf torde i 5 Det ovan redan nämnda företaget med översättningsfrågan ha varit påverkade av Piscatorbibeln. den föga renlärige Johannes Bureus (Johan a E. Vennberg i Sv. Biogr. Lex., 6 (1925—26), Bure), Cnattingius 1941, s. 11. s. 690.
Denna titel karakteriserar på ett utmärkt sätt den nya kyrkobibeln. Ändringarna i själva texten är förutom de ortografiska endast rättelser av tryckfel, förbisedda utelämningar och något tillägg.1 För första gången infördes versindelning i den svenska kyrkobibeln efter det sätt som blivit vanligt i tyska biblar omkring 1600, men texten gavs fortfarande i sammanhängande stycken. En nyhet var också det inledande registret på 36 trespaltiga sidor »med det mest brokiga innehåll, dogmatiskt, prak- tiskt, etiskt, historiskt, arkeologiskt, geografiskt».2 Kapitelsummarierna var ny- skrivna, parallellhänvisningarna något utökade, likaså antalet glossor som nu pla- cerades efter varje kapitel. I förteckningen över NT:s böcker hade Vasabibeln num- rerat dessa med undantag av de fyra sista Hebr, Jak, Jud och Upp, som därmed efter Luther fick en viss kanonisk särställning. Dessa fyra böcker har i den svenska bibeln från ortodoxiens tidevarv blivit än mer utpekade genom att inledas av en kraftig fetstilsrubrik: Apocrypha Novi Testamenti.
1618 års kyrkobibel är alltså densamma som reformationsbibeln, om man bort- ser från editionens yttre gestalt, än mer praktfull och utstyrd än Gustav Vasas bibel. Med den hade kyrkomännens fasthållande vid den fria lutherska bibeln segrat över det första allvarliga försöket att få en svensk bibeltext som slöt sig närmare till origi- nalets ordasätt.
Förnyat krav på revision. Karl XII :s bibel 1 7 03
Samma händelseförlopp upprepades före utgivningen av nästa kyrkobibel 1703.3 Kungamakten, denna gång stödd av flera bland prästerskapet, arbetade för en ge- nomgripande revision, flertalet bland prästerna höll energiskt fast vid den gamla bibel- texten. Den allvarligaste anmärkningen mot reformationsbibeln var densamma som tidigare: bristande noggrannhet i återgivningen av originalet. Men situationen som helhet var en annan. Avståndet till reformationsbibeln och dess språkdräkt hade ökat och enligt fleras mening gjort smärre språkliga ändringar nödvändiga.4 Genom nytryck av 1618 års bibel hade många tryckfel och godtyckliga ändringar kommit in i den svenska bibeln. För flertalet var därför behovet av en enhetlig bibeltext uppenbart. De nytillkomna svenska provinserna i söder hade skapat ett ökat behov av biblar. Framför allt måste frågan om en ny kyrkobibel i slutet av 1600-talet ses som ett led i den allt starkare strävan efter »enhet i religionen» som kännetecknade detta århundrade. Man krävde likhet i tro, gudstjänstbruk och religiös undervisning. 1703 års bibel föregicks av 1686 års kyrkolag, »grundvalen för en ortodox enhets- kyrka», Svebilii katekes 1689, en ny kyrkohandbok 1693 och en ny psalmbok 1695. Ordningsföljden med bibeln sist är nog i detta sammanhang inte utan mening. Den karolinska kyrkobibeln »liksom bildar det slutliga inseglet på den svenska en- hetskyrka, som det karolinska enväldet bragt till fullbordan».5
Det väsentligaste skälet för revision, kravet på större noggrannhet i återgivningen, motiverades liksom tidigare av teologiska skäl, men en ökad filologisk kännedom om
1 Man har i 1618 års text t. ex. strukit för ho— 2 Eidems beskrivning 1923, s. 201 f. nom i 1 Mos 18:2 (bughadhe sigh nidh för ho- a Se Pleijel 1935, Edsman 1941, Lindblom och nom på iordena), utbytt hennes mot sin i 1 Sam Pleijel 1943, Bengtsson 1953. 2:19 (tå hon vpgick medh sin man til at offra), " Ståhle i bil. B, 5. 526 ff. infört Baal Sebub i 2 Kon 1:3 och ibland t. o. m. 5 Pleijel 1935, s. 43. hela verser, t. ex. Mark 11:26. De ortografiska
ändringarna är inte många.
originaltexterna och en begynnande bibelforskning gav de teologiska argumenten en annan form och en större tyngd. Bland prästerskapet var meningarna om en revi- sions nödvändighet, omfattning och karaktär mer differentierade än under Karl IX:s och Gustav II Adolfs tid, och händelseförloppet fram till 1703 är inte utan dramatik.
När ständerna uppvaktade Karl XI med anledning av hans övertagande av rege- ringsmakten 1672 överlämnade biskopen i Åbo, J. Gezelius d.ä., några prov på en utläggning av 1 Mos. Gezelius, som tidigare varit professor i grekiska och orienta- liska språk vid universitetet i Dorpat, ägde en grundlig filologisk skolning liksom hans son. Denne hade under en längre resa i Europa fått studera orientaliska språk och bl. a. träffat sådana bibelforskare som Lightfoot och Simon. Med kungens gil- lande fortsatte biskopen sitt bibelarbete tillsammans med sin son och fick under åren 1675—80 och 1688—90 medel för detta ur bibeltryckstunnan. Karl XI räknade tydligen med att detta bibelverk skulle kunna läggas till grund för en ny kyrkobibel. Ingen tycktes dock vilja åtaga sig den granskning som enligt ett kungligt brev kräv— des före tryckningen. I Uppsala hänvisade man till teologiska fakulteten i Åbo, som i sin tur avsade sig den grannlaga uppgiften. Till sist fördelades granskningen mellan de nio domkapitlen, en arbetsordning som lätt kunde brukas till att fördröja bibel- verkets utgivning. Särskilt domkapitlet i Uppsala synes ha velat förhala gransk- ningsproceduren »i det oändliga».1
1680 begärde Gezelius att för sitt bibelverk få trycka en efter grundspråken revi- derad text. Enligt honom gick den svenska versionen »ganska Wijdt ifrån Gudz Andes mening» som låg förborgad i originaltexten. Att den tänkta revisionen skulle gå i litteral riktning framgår av företalet 1711.2 Gezelius bad även konungen utse några svenska teologer som han kunde rådfråga, »huru Wår swänska text aldrafog— ligast och lämpligast må förbättras, och Wärket til sielfwa fulkomligheten befordras».3 Prästerskapet var emellertid som nämnt principiellt mot en ny översättning och av— visade även Gezelius begäran vid riksdagen 1686. »Nova versio är odiosa och periculi plena», förklarade superintendenten Steuchius, en av reaktionens främste föresprå- kare.4
Året innan hade Karl XI givit sin trotjänare Haquin Spegel uppdraget att tillse att en handupplaga som skulle tryckas i Stockholm noggrant följde den gällande editionen.'s Endast smärre språkliga ändringar skulle göras i texten och ordförkla- ringar utarbetas. Därmed uppdelades bibelarbetet på två företag, Spegels och Geze- liernas. Enligt det kungliga brevet var detta motiverat av att Gezeliernas bibelverk ännu under lång tid skulle låta vänta på sig och dessutom bli alltför vidlyftigt och dyrt för de fattiga och »de eenfaldiga». Enligt C.-M. Edsman ledde »denna tillfälliga nödåtgärd» så småningom till att Gezeliernas arbete för all framtid reducerades till ett slags privat kommentarverk.6
Även Spegels arbete blev utan resultat. Uppsalafakulteten, som hade att granska hans ändringsförslag, spolierade hela företaget genom att underlåta att granska. Därmed hade det konservativa prästerskapet vid 1680-talets mitt till synes omintet- gjort varje försök att ändra den svenska bibeltexten.
1 Edsman 1941,s. 19, med konkreta exempel. 5 Spegel var liksom den nedan nämnde Sved- 2 Företalet citeras av Edsman 1941, s. 6. berg en framstående språkman, bil. B, s. 527f., ” Edsman 1941, s. 18. Bergman 1968, s. 126; jfr 93 f., 119 f. * Citerat efter Pleijel 1935, s. 38. " Edsman 1941, s. 22.
Den 8 juli 1691 befallde emellertid Karl XI ärkebiskopen att omedelbart låta en bibelkommission träda i verksamhet. Bakom kommissionens tillsättande och in- struktion spåras tydligt hovpredikanten Jesper Svedbergs inflytande.1 Svedberg ägde de bästa insikter både i det svenska språket och i bibelns originalspråk. Trots sin mycket höga uppskattning av Vasabibelns språk ivrade han för en språklig revi- dering med tillvaratagande av språkets ålderdomliga och, om än i mindre mån, samtida tillgångar.2 Framför allt borde den svenska texten enligt hans mening föras närmare sitt original. Svedberg skrev senare i sin levnadsbeskrivning: »Wi borde hafwa Gudz heliga ord i then mening och i thet förstånd, som Herren Gud thet oss gifWit hafwer. Huru offta höre Wi på predikstolen, och läse i lärda mäns skriffter, at så lyder thet effter grundspråket. Ingen som thet hörer eller läs, tager ther någon förargelse vtaf. Ingen skulle heller förargas, om han finge thet läsa i Bibelen effter som grundtexten förmån)».3 Liksom Gezelierna kritiserade han Luthers text och be- römde den litteralare danska versionen. Särskilt framhöll han att eftersom bibel— ordet är det enda rättesnöret för en protestantisk kyrka borde dess ordalydelse ägnas den största uppmärksamhet! Den frommes allra högsta strävan borde enligt honom vara att »vtleta thens Helga Andas retta och egentliga mening», något som var möjligt först när bibelläsaren fick tillgång till en litteralare text än reformations- bibeln.
Enligt Svedbergs redogörelse skulle kommissionen granska ändringsförslagen i Observationes Strengnenses efter Luther och grundtexten, förelägga ärkebiskopen och Uppsalafakulteten övriga efter originalet gjorda ändringar, rensa den gamla översättningen från tillägg och återinföra gjorda utelämningar. Svedberg var själv ledamot i kommissionen och vidare Strängnäsbiskopen Eric Benzelius — ordförande i den gamle ärkebiskopens ställe -— Uppsalaprofessorn Israel Kolmodin och univer- sitetsadjunkten M. Rönnow. Deras efter ett år framlagda betänkande var en kom- promiss mellan Svedbergs och Benzelius principer. Den språkligt kunnige och skick- lige Svedberg arbetade energiskt för »en Swensk Bibels vttolkning effter grund- texten» men mötte ett segt motstånd hos Benzelius, som tydligen med tanke på den oro en ny version skulle skapa motsatte sig varje förändring, såvitt inte »handgripliga nödvändigheter det fordrade».5 Kommissionens förslag, som upptog de flesta änd- ringarna i Observationes Strengnenses men i övrigt synes vara mest präglat av Benzelius mening, rönte samma oblida öde som tidigare revisionsförslag. När Karl XI i mars 1693 uppmande ärkebiskopen att omgående — tryckeriet väntade! -— sammankalla biskoparna m. fl. för att ta ställning till ändringsförslagen yrkade denne på en noggrann granskning av teologiska fakulteten i Uppsala och eventuellt av flera. Det fördröjde frågans lösning, och på hösten avvisades förslaget av prästeståndet. Kommissionen lade ner sitt arbete och Svedberg sysselsattes för en tid framåt med psalmboken.
* Lindblom och Pleijel 1943, s. 51. ” Om Svedberg som språkman, se ovan anförd litteratur och Bengtsson 1953, s. 74 f. 3 Efter G. Wetterbergs utgåva 1941, s. 153. Bibeln hade en mycket framstående plats i Svedbergs liv och arbete, Pleijel 1941, s. 25—29. 4 För att understryka sitt litterala krav hän- visade Svedberg i detta sammanhang till Matth 5:18, Luk 21:33, Upp 22:18. Det föl-
jande citatet återfinns i hans levnadsbeskriv- ning, s. 364. 5 Lefwernes Beskrifning, s. 364, Lindblom och Pleijel 1943, s. 52. Benzelius grundinställning i översättningsfrågan kommer väl fram i hans eget citat från Augustinus i företalet till 1703 års bibel: »Ipsa mutatio consvetudinis, etiam quae utilitate adjuvat, novitate perturbat.»
Samtidigt med kungens marsskrivelse gjorde Haquin Spegel sig till tolk för en medlande ståndpunkt i bibelfrågan som torde ha haft flera förespråkare bland det moderata prästerskapet. Bibelrevisorerna borde enligt hans inlaga ändra tryckfel och oklarheter, införa ord som i förhållande till originalet var utelämnade, se över glossor, summarier, parallellställen och register, utarbeta ordförklaringar och i syn- nerhet på de teologiskt viktiga ställena närma bibeltextens ordalydelse till origina- lets. För den fortsatta händelseutvecklingen blev dessa revisionsprinciper inte utan betydelse.
Kungen var starkt missnöjd med den förhalningspolitik som kyrkomännen förde, och på hösten 1695 krävde han ett lösningsförslag från de i Stockholm församlade biskoparna och superintendenterna. Biskopskonventet, där den blivande ärkebisko- pen Benzelius dominerade, hemställde att den gamla översättningen i väntan på den planerade revisionen skulle tryckas i en nödtorftigt förbättrad upplaga.
Den kungliga resolutionen om bibelarbetet kom före årets slut. Enligt den skulle Gezeliernas bibelarbete slutföras men en bibel in quarto tryckas efter de detaljerade föreskrifter som meddelades i resolutionen. Dessa, som tydligt går tillbaka på Benze- lius, hade mycket gemensamt med Spegels förslag men avvek på en väsentlig punkt: inget närmande till originalet skulle ske.
Bibelrevisorerna skulle
l. följa 1618 års bibeltext, rätta tryckfel, återinföra uteslutna verser, stryka tillägg till originalversionen,
2. byta ut vissa ord, t. ex. pulsam mot bullersam,
3. förklara vissa ord i ett register, särskilt med tanke på de nytillkomna. södra provin- serna,
4. gå igenom och utöka summarier, glossor, parallellställen, 5. utarbeta register över dogmatiska läropunkter, namn, orter och kronologin, 6. utesluta företalen till Jak, J ud, Hebr och
7. följa ortografin i den gustavianska editionen med vissa modifikationer efter rådande språkbruk.1
Arbetet fördelades mellan de nio biskoparna och superintendenterna och lades under Benzelius ledning. Jesper Svedberg fanns inte med i den nya kommissionen, och Benzelius måste senare genom kungens försorg avkräva honom en del handlingar om bibelrevisionen. Benzelius försiktiga revisionslinje — eller hans status quo politik _ hade definitivt segrat.
Tryckningen började inte förrän på hösten 1699. Först under våren detta år hade kommissionen tagit ställning i frågan om stavningen i den nya editionen.2 Benzelius hade även begärt att få trycka den nya bibeln i foliostorlek såsom varande »nyttigare och anständigare» för kyrkorna och fått detta beviljat. Därmed hade det tidigare som provisorium begärda bibeltrycket fått rangen av kyrkobibel. Det kunde lämna tryckpressarna på hösten 1703. Den gamla reformationsbibeln hade genom sina
1 Dessa föreskrifter är sammanfattade efter nya bibeln. I den verkade bl. a. Urban Hiärne Bengtsson 1953, s. 56 f. och Jesper Svedberg. De ortografiska änd— 2 Bengtsson 1953, s. 71—74. Enligt Bergman ringarna är rätt omfattande men inte alls kon- 1968, s. 93, tillsatte kanslikollegiet 1695 en sekvent gjorda. Exempel hos Bergman 1968, spräkkommission främst med tanke på. den s. 92 f.
egna förtjänster och kanhända än mer genom en skickligt förd kyrkopolitik undgått ett i våra ögon berättigat krav på revidering efter grundtexten.
Året innan hade Gezeliernas Nya testamente överlämnats i sin helhet till granskar- na. Rättelserna efter grundtexten fanns där införda i noter efter varje vers. Det ut- kom dock först 1711-13 (GT 1724—28) under den mer officiella titeln: Biblia, thet är nu then Heliga Skrift på Swenska. Efter Hans Kongl. M aij :ts Högstsal. Konung Carl Then Elloftes] i glorwyrdigste åminnelse; N ådiga Förordning. Detta bibelverk framstår som det enda mer påtagliga resultatet av de många försöken efter 1541 att närma den svenska texten till originalets ordalydelse eller rätta den efter originalet. Den över- sättning som svenska folket hörde och läste i över tre sekler var en i huvudsak idio- matisk översättning, som i första hand byggde på det tyska översättningsarbetet från 1500-talets början.
Den uppfattning vi har om den gamla svenska bibeln har förmedlats genom Karl XII:s bibel från 1703. Den införde den traditionella indelningen av texten i s.k. brutna verser. Men dess omfattande register och förklarande noter — de inledande bilagorna upptog lika stor plats som de tre första Moseböckerna — utelämnades i regel under 1800-talet av praktiska och teologiska skäl och förknippas därför med orätt inte med den karolinska bibeln.1 De ändringar som gjordes framgår av den ti- digare framställningen.2 Till sin yttre gestalt var den karolinska bibeln något nytt, praktfullare än båda sina föregångare och fullt värdig den ortodoxa enhetskyrkans storhetstid, men dess text måste sägas vara densamma som reformationsbibelns.3 De som nästa gång fick uppdraget att förbättra den svenska bibelversionen hade därför att utgå från 1500-talsbibe1n med dess uppenbara förtjänster och svagheter.
1 Den reformertorienterade bibelpurismen inom bibelspridningsrörelsen satte många spår i länder med luthersk bibeltradition, bl. a. i bruket av noter i bibeln. Se nedan s. 417 , Hol- ter 1966, 8. 125-29, 140 f. och Westin 1941, s. 12. " Av textkritiska skäl ändrade man bl. a. 1 Tim 3:16 hwilken uppenbar worden är j kötet till Gudh är uppenbar werden i hålet. Efter den grekiska texten gjorde man sådana tillägg som och woro i samvetet öjwertygade, Joh 8:9, ingen drinkare, Tit l:7, efter slem vinning, 1 Tim 33; och gjorde smärre rättelser som Men han swa— rade/ och sade til them (1618: Sadhe han lil them.), Luk 19:40, Och när the hade fullbordat (1618: Och när han hadhe fulbordat), Apg 13:29, Ibland hwilka något är som är swårt til förstå (1618: Ibland hwilka är mykit som är swårt til förstå), 2 Petr 3:16. Sådana ändringar är dock med tanke på textens omfång ytterst få. En-
ligt Thors (1968, s. 155) överensstämmer många ändringar i 1703 års text med NT 1550, t. ex. 1 Kor 13:23 (Kärleken vänder aldrig åter: ändock prophetiorna skola återvända i st. f. Kärleken tröttas icke: ändock prophetiorna skola åter- wenda), 2 Kor 3:8 (il/fen nu skåda wij alle/ så— som uthi en spegel, HErrana klarhet i st. f. filen nu speglar ]" aff allom Herrens klarhet) och Ef 6:5 (Och fötterna skodde/ at I mågen redo vara til fridsens Evangelium i st. f. Och fötterna skcode medh fridzens Evangelia] ther medh j redho äre). Den bifogade ordlistan kommen- teras hos Eidem 1923, s. 118 f., Lindblom 1955, s. 10 ff., Bergman 1968, s. 94 f. och Ståhlc i kommitténs betänkande, s. 335.
3 Den karolinska bibeln som tryckalster har beskrivits av Bengtsson 1953 (gäller i viss mån även om 1541 och 1618 års biblar). I motsats till sina två. föregångare salmade den text— illustrationer, Olingdahl 1966, s. tlf—6.
Det gustavianska bibelverket. NT 1780 och 1816
En ny bibelkommission tillsattes 17 73. Dess långvariga verksamhet kröntes omsider med den nu gällande kyrkobibeln från 1917.
Svenskt bibelöversättningsarbete har haft två intensiva perioder, reformationstide- varvet och den långa bibelkommissionens tid. Från 1773 till 1917 utkom ett stort antal provöversättningar — elva versioner av NT -—och dessutom enskilda översätt- ningsförsök i en omfattning som förvånar en senare betraktare.1 Biskopar och berg- mästare, exegetikprofessorer och docenter, lantpräster och lekmannapredikanter, lektorer och läroverksadjunkter framträdde som privata bibelöversättare, och bibel- granskare kom från alla yrkesområden och samhällsklasser. Med den nya bibeln 1917 inträdde ett markant avbrott i översättningsarbetet och först under det senaste decenniet har ett flertal nytolkningar av enskilda bibelböcker kommit ut.
1773 års bibelkommission, dess tillkomst och instruktion
Den icke reviderade texten i 17 03 års bibel kritiserades omgående av filologer men det dröjde länge innan kritiska röster hördes från ledande kyrkliga kretsar.2 Ett förslag att revidera 1703 års text, som väcktes vid ett prästmöte i Linköping 1744, mötte starkt motstånd från både präster och biskop. Förklaringen till den starka oviljan att ändra torde ligga i biskopen Andreas Rhyzelius ord: en revision skulle »bringa de enfaldiga uti oro och bekymmer däröver att vår svenska bibel är fel- aktig»?
1700-talet kom emellertid att i sig innesluta förändringar, som även påverkade den svenska kyrkan och bibelfrågan. Vi möter vid seklets mitt ett nyvaknat intresse för svenska språket, den 1753 bildade Vitterhetsakademien med uppgiften att bl. a. främja »svenska språkets uppodling», Johan Ihres idoga språkforskningar i Upp- sala etc.4 Språkliga anmärkningar riktades mot bibel och psalmbok, och ansträng- ningarna att göra dessa mer levande och tillgängliga för estetiskt kräsna kretsar i landet blev under århundradets senare del allt större. Till detta kom en ökad exege- tisk forskning, ökat studium av de österländska språken och samtida textkritiska arbeten, för NT Bengels och Wettsteins textutgåvor 1734 och 1751—52, för GT den planerade kollationeringen av handskrifterna under engelsmannen Kennicotts led- ning. Kungamakten var framstegsvänlig, den svenska enhetskyrkan började sakta
1 Se förteckningen över svenska översätt- hela 1700-talet, men särskilt dess senare del. ningar av NT eller delar av NT, s. 482 ff. Århundradet äger sådana namn som Olof von ” Loenbom 1774, s. 108 ff., Pleijel 1935, Dalin, Johan Ihre, Sven Hof och Abraham s. 545 f. Sahlstedt. Svenska akademien bildades 1786. ** Citerat efter Pleijel 1935, s. 546. Bergman 1968, s. 133 ff., Grape 1949, I, 3. 57 ff. * Intresset för språkets kultivering utmärker
upplösas och den filologiska och språkliga kritiken växte mer och mer. Även läget bland prästerskapet förändrades, och när prästeståndet vid 1751/52 års riksdag diskuterade sina enskilda angelägenheter togs frågan om revision upp. Man beslöt att fördela bibelns böcker mellan de olika domkapitlen för översättning men läm- nade inga riktlinjer. Beslutet upprepades vid nästa riksdag, och vi vet att man den närmaste tiden i vissa stift översatte sig tilldelade bibelböcker.1
Liksom tidigare syntes kyrkomännen vilja ta översättningsfrågan helt i egna hän- der. Prästeståndet var noga med att frågan ej gjordes till föremål för diskussion stånden emellan. När riksrådet G. Bonde i ett memorial till ständerna 1760 /62 krävde att en särskild deputation för översättningsarbetet skulle tillsättas förklarade präste- ståndet att frågan var för tidigt väckt. Samtidigt uppmanades domkapitlen att slut- föra sitt arbete.
Vid följande riksdag framhöll adeln vikten av en ny översättning som ett försvar mot fritänkeriet. I prästeståndets svar, utformat av biskop Serenius, påstods att ståndet sedan länge arbetat med en ny text och att domkapitlens arbeten snart låg färdiga för granskning. Först därefter borde en kommission tillsättas för det slutliga arbetet. Det är tydligt att ståndet i det längsta önskade markera översättningsfrågan som sin ensak. Den kom dock i ett annat läge genom biskop Serenius memorial till Kungl. Maj:t i november 1768, även om också detta torde vara ett led i försöken att hålla de övriga stånden utanför bibelarbetet.
Strängnäsbiskopen Jacob Serenius, som vid denna tid fått ett manuskript av Ob- servationes Strengnenses i sin hand och möjligen närmare underrättelser om Kenni- cotts arbete, fann tiden läglig för en bibelkommission: riket hade fred, den orienta- liska filologin blomstrade, Kennicotts arbete var att vänta; riket hade genom 1734 års lag fått »den ene grundpelaren av regementet»; den andra återstod: en efter grundtexten reviderad bibel; riket ägde i kanslirådet Ihre en tillgång som borde utnyttjas. Serenius föreslog att varje domkapitel inom sex månader skulle inlämna en provöversättning till några kapitel ur förslagsvis 1 Mos och Hebr, efter vilka Kungl. Maj:t kunde utse lämpliga översättare. Dessa skulle sedan välja medhjälpare: två dogmatiker och experter inom juridik, naturvetenskap, läkekonst, astronomi och krigskonst, en från varje område. Eftersom det enligt Serenius mening låg stor vikt på »språkets renhet, myndighet och lämpa» fordrades även en svensk filolog, helst kunnig i österländska språk. Kommissionen skulle samlas två gånger per år till 1—2 månaders sammanträden under två riksråds ledning, förslag till instruktion skulle inkrävas av domkapitlen, och alla kollegier, konsistorier och kungliga akade- mier skulle till sist få inkomma med anmärkningar till den utförda revisionen.
Serenius förslag innebar en högst väsentlig breddning av bibelföretaget. Men han ville tydligen inte göra frågan om en ny översättning till en riksdagsfråga. Han lyckades förmå riksrådet, som vid denna tid dominerades av mösspartiet, att godta hans förslag. Redan samma månad uppdrog Kungl. Maj:t åt domkapitlen att arbeta efter Serenius riktlinjer. De politiska förändringarna stoppade emellertid detta kung— liga översättningsarbete. Riksrådet tvingades inkalla riksdagen där hattpartiet visade sig ha övertaget, och bibelöversättningsfrågan drogs inför ständerna genom en sekret proposition från Kungl. Maj:t.
1 I det följande refereras mestadels Hagberg 1952, s. 289 ff. Se vidare Pleijel 1935, Lund- qvist 1898 och Handlingar 1772.
Serenius hade prästeståndet med sig när han ville undvika de övriga ståndens inblandning men många i ståndet önskade helst en mycket varsam revision. Den breda översättningskommission som Serenius föreslagit kunde lätt ge intryck av ett omfattande arbete. Kungl. Maj:t hade dessutom fått viktiga befogenheter i Sere- nius förslag _ att välja översättare, lämna instruktion, remittera kommissionens arbete till landets alla akademier. Vid 1769/70 års riksdag sökte prästeståndet dels föra tillbaka hela översättningsföretaget till de kyrkliga myndigheterna, dels väsent- ligt reducera revisionens omfång.
Serenius fann sig själv föranlåten att lämna riksdagen. Hans förslag mötte stark kritik och ståndet utformade ett eget: arbetet skulle överlämnas till fyra professorer i Uppsala och en notarie och utföras under ärkebiskopens överinseende. I förslaget till instruktion sades uttryckligen att dessa inte skulle göra en ny version utan endast rätta de ställen i den officiella texten som var mindre anpassad efter originalet; de skulle undvika omskrivningar, om möjligt följa texten ord för ord och se till att språkändringarna blev likformiga med den övriga stilen och »det orientaliska skrif- sättet», så att de inte genom något nyare skick skilde sig från den bevarade texten.?l Men adeln protesterade. Språket i den nya översättningen borde vara modernt och ren och klar svenska utan bibliska talesätt. Bönderna accepterade prästeståndets förslag under vissa villkor, borgarna lät det ligga. Något svar fick Kungl. Maj:t där- för inte från ständerna. Men prästeståndet meddelade domkapitlen sin mening i början av 1770, och det av Kungl. Maj:t 1768 påbörjade arbetet avstannade.
Biskop Serenius var dock fast besluten att föra saken vidare och det efter sina egna riktlinjer. I september 1771 uppvaktade han den nye konungen Gustav III i ärendet, och denne uttalade sig dagen efter i rådet för en bibelrevision, »en med grund- texten noga öfverensstämmande öfversättning».2 Frågan kom därmed åter upp i riks- dagen. Utgången i prästeståndet blev denna gång en annan. Biskop Lamberg i Göte- borg fick uppdraget att efter inkomna yrkanden från domkapitlen i Skara, Göteborg, Visby och Strängnäs lämna förslag till instruktion. Göteborgsskrivelsen framhöll att översättningen inte skulle vara dogmatiskt bunden, utan »opartisk, utan afseende på någon viss läro—form», Visbykapitlet yrkade på en översättning på dåtidens svenska liksom det ena av de tre förslagen från Strängnäs. Av särskilt intresse är Serenius förslag. I sitt memorial till ståndet på hösten 1771 framhöll han att det inte längre kunde döljas »at vår Svenska Version icke är gjord af originalet, utan efter Lutheri Tyska, den ej heller efter originalet, utan merendels af Latinska Vulgata, och den åter af Septuaginta, som alt ökar vigten af den stora Reuchlins ord, Hebraei fontes, Graeci rivas, Latim: paludes biberunt».3 Det ena Strängnäsförslaget förklarade hans ståndpunkt: Serenius avsåg främst en revision efter grundtextens innehåll med be- varande av den gamla språkdräkten. Inga ändringar fick göras i uttryckssättet, »hvar de icke aldeles tvära mot original-texten»; den gamla ordalydelsen skulle be- hållas då orden »i det närmaste experimera idéen af grundtexten; men öfver alt sådane ord nyttjas som icke äro tvätydige utan visse och tydelige».4 Ett närmande till grund- textens ordalydelse nämnde han inte.5
1 Instruktionen återges utförligast hos Lund- * Hagberg 1952, s. 306. qvist 1898, s. 357 f. 5 Serenius fruktade senare kritik från »bok- 2 Se Handlingar 1772, s. 2. stavsträlamas» skara och skrev 1774 till Ihre: ” Handlingar 1772, s. 4. »Jag är intet uppbygd af den literale servitu-
Det följande riksdagsarbetet belyser på ett utmärkt sätt den instruktion som sedan lämnades den gustavianska kommissionen och kom att diskuteras i över ett sekel. Frågan gällde nu inte vem som skulle ha hand om översättningsarbetet (de kyrkliga myndigheterna, riksdagen, Kungl. Maj:t), ej heller så mycket vem som skulle göra arbetet, utan hur arbetet skulle göras och vilken omfattning det skulle ges. Det fanns självfallet de som absolut inte ville ha någon ändring till stånd. Många önskade å andra sidan en nyöversättning på samtidens svenska. Bakgrunden var den allt starkare kritiken mot språket i bibeln och över huvud i kyrkans böcker. »Man felar icke om man påstår at vår nu brukeliga öfversätning är tilräckelig i anseende til des höga föremål, at undervisa uti den til saligheten nödvändiga kunskap; men at den i anseende til vårt språk icke är nog rensad», skrev den samtida bibelhistorikern Loenbom.1 »Stafningssättet i 1541 års bibel, ja ock sielfva språket är efter den tidens oupodlade art, obehageligt, urmodigt och vidrigt, både för ögon och öron».2 Denna syn på det ärvda bibelspråket kom att påverka instruktionens utformning och hela det gustavianska bibelverket. Detta är från svenska språkets synpunkt det mest intressanta i bibelkommissionens omfattande produktion.
Mot dessa modernister stod emellertid alla som endast ville revidera 1703 års text, språkligt och främst innehållsligt. Det ständiga kravet på en förbättrad bibeltext hade förstärkts av det ökade studiet av grundtexten, filologiskt, exegetiskt och text- kritiskt. Några önskade en revision i reformationsbibelns anda med bevarad frihet mot originalets ordasätt, andra en mer litteral återgivning av grundtexten. De förra ville utforma den språkliga förändringen så att det språkliga uttrycket blev tydligt och återgav innehållet, de senare lät grundtextens språkliga form bli bestämmande även för den svenska språkbehandlingen. Dessa motsättningar har satt tydliga spår i den slutliga instruktionen.
Det ecklesiastika utskottets förslag, som skisserats av biskop Lamberg, följde i mycket Serenius. Det framgår av både innehåll och ordalydelsez3 »Imedlertid måtte inga förändringar gjöras uti construktioner och ord, utan gamla construktioner bi- behållas och inga nya eller synonyma väljas, enär de gamle i det närmaste uttrycka idén af grundtexten. Men öfver alt sådana talesätt nyttjas, som icke äro tvätydige utan vissa och tydelige och original texten gifva ord för ord, så ofta det för någon del låter sig göra». Mot detta kan dock i viss mån ställas en annan passus i förslaget: »Alla i vår gamla version förekommande talesätt och ordalag, som numera äro utur bruk komne och i landsorterne näppeligen kunna utan tålk förstås, måtte utgå, i deras ställe intet annat sättas än det, som med språkets naturliga lynne, renhet och myndighet kan äga bestånd, altid så laganda, at svenska til sin fyllighet i numer, vanlighet i uttryck och okonstlade enfaldighet vid meningarnas sammanbindande bevaras». Denna motsättning mellan bibelns språk och tidens sökte deputationsför- slaget utjämna genom föreskriften: »Som likhet i stylen öfver alt är af mycken ange- lägenhet, så at den gamla versionen altid igenkännes, så hafva committerade at följa en försigtig medelväg imellan för stor frihet och för mycket trälagtighet; på det å ena sidan den hos grundspråken egna vigt och eftertryck icke må förloras och
den. Wi få dem sochnetals på oss, mäst af sanc- * Loenbom 1774, s. 40. Vidrig har här närmast tis idiotis, som hwar och en dyrkar sin Aga- betydelsen ”motbjudande, stötande, oförenlig memon, hwar och en glad at få sin snor at med god smak”. ränna med.» Efter Hagberg 1952, s. 312. 3 Citaten följer Hagberg 1952, s. 302 f. Numer 1 Loenbom 1774, företalet s. 1. ”rytm”; idiotism 'språkegenhet'.
å andra sidan svänskans rätta art och genie til sammansättning och kända talesätt ej dragas utur lag eller tvingas efter originalets construktion och idiotismer».
Dessa föreskrifter för kommissionen bearbetades i prästeståndet och ändrades på några väsentliga punkter, innan de överlämnades till de övriga stånden och efter obetydliga förändringar blev kommissionens instruktion. Bl. a. tillkom första delen av 5 2 och de två första momenten i 5 3. Förskjutnjngen är tydlig: de kommitterade skulle ta än mer hänsyn till den moderna svenskans krav. Huvudvikten skulle läggas vid återgivningen av grundtextens innehåll och rätta »ordaförstånd». I den situation som då uppstod önskade Serenius, när han blev föreslagen till ledamot i kommis- sionen, att få biträda den »i den delen som rör svenska språket och efter planen kommer på herr cancellierådet Ihres departement». I prästeståndets förslag och stän- dernas skrivelse den 6 juni 1772 sägs också uttryckligen att vad den svenska arbets- delen beträffar, »hvarvid så mycket magt ligger uppå Språkets renhet, myndighet I och likhet öfver alt, torde den med mycket trygghet böra huvudsakligen anförtros Biskopen Doctor Serenius, samt Cancellie-Rådet och Riddaren Ihre, som hvarför sig uti Svenska språkets rykt och upodling, så märkeliga arbeten å daga lagt».1 | |
Dessa i språkfrågan konservativa skulle alltså bli kontrollanter av den nya över- sättningens språkdräkt. Men i den slutliga instruktionen finns denna passus inte med. Därmed förelåg inget hinder för den blivande kommissionen att välja mellan det ärvda bibelspråket och den moderna svenskan, det för dess resultat mest avgö- rande valet. Båda alternativen kunde finna stöd i instruktionen.
Serenius var av sjukdom förhindrad att delta i arbetet under större delen av det första arbetssammanträdet våren 1774. Män som ivrade för en version på modern svenska satte sin prägel på det första provhäftets språkform som Ihre och den åldrige Serenius senare inte förmådde ändra.2 Kommissionens energiske tillskyndare fick se hur bibelarbetet i en av de allra viktigaste frågorna avvek från hans egna bestämda önskemål.
| Kommissionens instruktion meddelas här i sin helhet:3 ! i i i !
Kongl. Maj:ts Nådige Instruction, för den til Svenska Bibel-Versions förbättrande utsedde och förordnade särskilte Commission. Gifven Ulrichsdahls Slott d. 18 Maji 1773.
Kongl. Maj:t har af ömmaste sorgfällighot för Guds sanna kännedom uti Sitt Heliga Ord, hvilket Han Sjelf uppenbarat, sökt upfylla det, som i flere tidehvarf varit påtänkt til nödig förbättring uti den Svenska Bibel-Version, och till den ändan, uppå Riksens Ständers underdåniga tilstyrkande, för godt furmit, at låta uti en så kallad Bibel-Com- mission sammankalla:
Archie-Biskopen Doctor Beronius. J ustitiae-Cancelleren och Riddaren Lilly'estråle. Biskopen Doctor Engeström. Biskopen Doctor M ennande-r. Biskopen Doctor Serenius. Biskopen Doctor Forssenius. Biskopen Doctor H erveghr.
Cancelli-Rådet och Riddaren I hrc. Öfver-Hof—Predikanten Doctor Rosén.
1 Handlingar 1772, s. 12. 3 Originalet finns i BibkA, vol. 102. Instruk- ” Om den språkliga striden se Grape 1941, I, tionen citeras även i Knös 1840 och Knös 1861; s. 121 ff., Hagberg 1952, s. 310—14 och Ståhlei jfr Nyberg 1966, s. 66—69. bil. B, s. 529 f.
Archiatern och Riddaren von Linné. Archiatern och Riddaren von Rosenslefln. Dom-Probsten och Theologiae Professoren Doctor Wåhlin. Theologiae Professoren Doctor Munthe. Theologiae Professoren Doctor H esaelgren. L. L. 0. O. Professoren Aurivillius. Griec. Litterär. Professoren Floderna. L. L. 0. O. & Greecee Lingvae Professoren Lefrén. Secreteraren och Riddaren Wargentin. Probsten och Theologiae Lectoren i Strengnäs Doctor Lilliestråle. Lectoren i Götheborg Gothenius.
Desse Kongl. Maj:ts Trogne Män och Undersåtare bör derföre åligga, at, med biträde af flere Kongl. Maj:ts och Rikets Ämbets-Män, då deras när- och öfvervaro i Commis- sionen kan finnas nödig, detta högst vigtiga värf företaga, och med all omsorg til det påsyftade ändamålet utföra, samt därvid sig til underdånig efterrättelse ställa följande omständigheter, nemligen:
l. 5.
Alldenstund Hufvud—ändamålet med detta arbete är, at uti Svenska Språket få en så ricktig öfversättning af den Heliga Skrift, som i det nogastc är både til mening och uttryck aldeles lika och öfverensstämmande med det, som de af Guds Anda rörde Män verckeligen hafva talat och skrifvit; Fördenskull tilhörer det de af Hans Kongl. Maj:t til sådant vigtigt ärende utsedde Språk-vittra Mäns första omsorg, at vid hvarje Bok, som företages, för sig stadga Grund-Textens rätta läsning, på det at de, uti senare tider, då den Heliga Skrifts Böcker uti Trycket utgofvos, genom hvarjehanda tillfälligheter, däruti inkomne brister, måge på ricktige och aldeles osvikelige grunder varda utrönte, och en til sin rätta lydelse återstäld Text följas. Uti hvilket afseende ej mindre den up- lysning nyttjas kan, som de med Ebraeiskan närskylde Språken gifva, än de uti Waltons Bibliis Polyglottis införde äldre tolkningar; jämte andra Lärde Mäns, på fullgoda skjäl, i den delen gjorde anmärkningar, men förnämligast den berömde Engelsmannens Doctor Kennicotts Collation emellan et stort antal äldsta handskrefne Exemplar af Gamla Testa- mentet, samt den Holländska Joh. J ae. Wettsteins jämförelse af handskrefne Nya Testa- mentets Böcker, tillika med Millii och Bengels critiske Arbeten; Dock at Committerade icke binda sig till någons Auctorité, eller antaga några vågsamma meningar in Philologicis, utan de aldratydeligaste och fastaste skäl.
2. 5.
1 Moment: Vid sjelfva öfversättningen blir en Hufvud-Regel för committerade, at följa Textens innehåll och rätta orda-förstånd och det genom Svenska orda- lag af lika betydelse, uti en ren och otvungen mening uttrycka: Börandes väl å ena sidan Grundspråkets egna vigt och eftertryck noga bevaras, men å andra sidan lika sorgfälligt undvikas en så bokstaf li g tolkning, hvarigenom Svenska Språket til sin rätta art och lynne, ej mindre än sjelfva meningen, til sin tydelighet kunde komma at lida. 2 Moment: Enär derföre uti Grundspråket några tale-sätt, eller såkallade Idiotismer möta, hvilkas bokstafveliga öfversättning skulle medföra någon sällsamhet och obegripe- lig mörkhet, böra sådana ställen til sin rätta kraft och mening, med andra ord (circum- loquendo) utföras, och det så tydeligen och kort, at styrkan och energien af det Bibliska talesättet icke förloras. 3 Moment: Enär åter sådane ord och Phraser förekomma, som hafva flera vanliga bemärkelser, bör den rätta på det stället, den må antingen vara en Significatio propria et Physica eller Figurata och Rhetorica, af sjelfva Contexten och sammanhanget sorg- fälligt utletas: hvarvid, såsom under hela Arbetet, Analogia fidei et Scriptures, bör vara Committerades Ledstjerna, til undvikande af alla ord och meningar, som äro tvätydige
eller kunna dragas til någon inbillad gensago emot vår rena Läras uti GUDS heliga ord grundade Hufvud-Sanningar, eller andra rum i den Heliga Skrift.
4 Moment: Och vidkommande de så kallade ändå imam uti Ebraeiskan, eller de ord, som på et enda ställe förefalla; så bör deras rätta betydelse utrönas af Lingujs Cog- natis, såsom det Arabiska, Syriska och Chaldaeiska, samt de uti Nya Testamentet be- finteliga, utaf jemnförelse med Versione Septuaginta Virali och flera goda Graekiska Auctorer. 5 Moment: Hvad för öfrigt angår sådana ord uti Grund-Texten, som hafva afseende på några Österländska Antiquiteter och gamla häf der, eller vissa derstädes öfliga Bruk och Sedvänjor (ritus), så måge de Väl efter Bokstafven öfversättas, men därjämte genom en Nota efter Capitlet förklaras.
3. 5.
l Moment: Uti verkställandet af ofvan beskrefne Hufvud-ändamål, namligen, at til ord och mening rätteligen uttrycka Grund-Texten, böra Committerade hafva en noga och granlaga agtning på Svenska Språkets renhet, så at dess naturliga lynne, manlighet och värdighet i Stilen, både til orda-val, Numer och meningarnes okonstlade samt naturliga Construction, öfver alt nyttjas.
2 Moment: Och ehuru de tillika böra hafva til ögnamärke, at i det mästa, som görligt är, och så vidt som den Svenska gamla Version icke går ifrån Sensu litterali uti Texten, den samma behålla: Altid, nemligen, hvarest ord och Construc- tioner med det nu brukeliga Svenska Språkets mund-art och mera höfsade skick äro enlige, då sådane ord i den gamla Versionen icke måga med några nya eller Synonyme ombytas, eller Constructionen i oträngt Mål, hvarest Textens mening icke lider, förändras; så böra dock alla sådane därstädes förekommande ord och tale-sätt, som antingen äro nu aldeles komne utur bruk, eller til någon viss Landsorts Dialect höra, allestädes utgå; därest icke Usus Biblicus gjordt dem dess mer antagelige. 3 Moment: Men hvad ordens ändelser och Grammaticaliska höjelser vidkommer, så böra de med varsamhet vidröras, såsom antagne uti Svenska Liturgiska Böcker och andra andeliga Skrifter, samt uti Allmänhetens minne. 4 Moment: Namnen på personer, orter och Rum böra behållas i samma Numero och Casu, som de uti den nu varande Svenska Kyrka-Bibel finnas.
4. 5.
1 Moment: Particlarne så uti Ebraeiskan, som Graekiskan äro utaf en besynnerlig vigt, och dess angelägnare, at de rätt varda tolkade, som de utgöra meningarnas band och fogning, hvarigenom rätta Sensus altså til en stor del på dem ankommer. Comrnit- terade böra fördenskull hafva en noga upmärksamhet härpå; och ehvarest uti den gamla öfversättningen deraf, at Particlarne varit mindre kände eller i agt tagne, befinnes hafva händt, at något, som besvärar och förändrar mening och Construction, fått inflyta, det samma rätta. 2 Moment: Och på det Svenska Kyrkan ej allenast må hugnas med en noggran Bibel- Version, utan ock en grundelig den Hel. Skrifts förklaring på Svenska, framdeles kunna erhållas, uti Hufvud-Conceptet til hvar Biblisk Bok och vid hvar Vers anföras de skäl, i stöd af hvilka de Committerade en sådan och icke någon annan Öfversättning kunnat gifva.
5. 5.
1 Moment: Som den nu varande afdelning i Capitel och Versar, uti alla Christna Länder är vedertagen, uti Skrifter citerad och Concordantier derpå inrättade samt således, för dessa och många flera vigtiga orsaker, ej förändras kan, ehuru grund därtil eljest vara kunde; Altså hafva Committerade, at den jämväl nu följa: dock kunna de vid utarbet- ningen, uti brädden, med mindre ziffror, utmärka en efter Materierne bättre afpassad delning af Capitlen i det gamla, samt Capitol och Versar i det nya Testamentet, om hvilka ziffrors afsigt och betydelse en kort underrättelse, utien anmärkning frammanföre, kunde til Läsarens uplysning göras.
2 Moment: Och emedan den vanliga Rob. Slephani interpunction uti Nya Testamentet befinnes mycket felaktig, ty bör den efter riktiga Logiska och Grammaticaliska Reglor rättas. Hvilka ock, jämte de Lagar Ebreeiska Accentuationen förelägger vid Gamla Testa— mentets interpunction böra till rättelse tjäna. 3 Moment: Så böra ock de så kallade Parentheser allestädes,hvarest de ej förut äroi agt tagne, tydeligen utmärkas: Hälst de, i annor händelse, orsaka mörker och otydelighet i sjelfva Texten. 4 Moment: Uti de Prophetiska Böcker böra Vaticinia, hvar för sig, oagtadt Capitlens nu varande fördelning, med Asteriscer utmärkas huru långt hvardera räcker.
6. &.
Aldenstund ingenting utur agt låtas bör, som til ljus och redighet tjänar; Fördenskul hafva Committerade, at på hvarje sida, efter de berömdaste och mäst godkände Chrono- logorum räkning, upsätta tiden af verldenes ålder, för de där omnämde händelser, samt årtalet för och efter vår Frälsares födelse, hvilket arbete kunde någon af Ledamöterne updragas, sedan Committerade förut i allmänhet sig emellan stadgat, hvilken tida-räkning såsom påliteligast följas må.
7. &.
Til mera redighet kommer vid aftryckningen at brukas tre slags särskilte Stilar, den ena och allmännaste för sjelfva Auctor Libri, en annan större Cursiv, då han införer GUD Sjelf, såsom talande, och då vaticinia förekomma, och en tredje mindre Cursiv, då någon annans Tal införes, hvilket hela Verket igenom bör skje på lika sätt.
8. 5.
l Moment: De Canoniska Böcker uti bägge Testamenten öfversättas först efter hvar- andra, och sist de Apocryphiska.
2 Moment: Alla Summarier och Företal gås tils vidare förbi, såsom endast tjenande at öka Volumen och dyrheten, och dessutom, i det skick de nu finnas, nog ofullkomliga; men Loca Parallels, sedan de blifvit närmare öfversedde och rättade, varda uti Prof- Versionen anförde, äfven som en fullständig Inledning til alla Bibliska Böcker bör uti et särskilt Verk til Svenska Församlingens tjänst utarbetas i grund af den Heliga Skrift och Kyrko-Historien.
9. 5.
1 Moment: Under Öfversättnings-Arbetet kunna Committerade utom Salig Doctor Luthers Version, til jämförelse och uplysning, betjäna sig utaf de, i senare tider, hos de flästa Europeiska Nationer utkomna Bibel-Tolkningar och Philologiska arbeten, dock med den ärindran, som i slutet af I:sta &. sagt är; Äfven som ock vid Committerades sam— mankomster, de Bibel-Versions-Arbeten, som från Rikets Consistorier för detta inkom- mit, och uti Präste-Ståndets Archivo finnas, böra nyttjas och jämföras. 2 Moment: Hvarest Zoologica, Botanica, Chronologica, Geographica, Militaria, Pon- dera, Mensuree, Nummi &c. förekomma, hafva Committerade at betjäna sig af de bästa Auctorer, som dessa ämnen afhandlat. Kunnandes jemväl uti Antiquitatibus Ebraicis & Graecis mycket ljus af lärda Itineratores inhämtas.
10. 5.
1 Moment: Då Committerade uppå Kongl. Maj:ts Nådiga Kallelse ankommit, och denne Instruction af Kongl. Maj:t emottagit, hafva de at öfverlägga om sina göromål, meddela de frånvarande Instructionen, til Kongl. Maj:t i underdånighet inberätta om tiden, när de tro sig kunna vara färdige med den första hela eller halfva Bibliska Bok, samt göra anstalt om Medlens infordrande, hvaruti, så väl som alt annat hvad af nöden vara kan, vederbörande Ämbetsmän och Collegier äga at Commissionen handen räcka.1
' För att bekosta översättningsarbetet bilda— halv procent under åren 1774—85 (kungl. brev des en särskild fond. Kommissionen fick en 29/1 1773). Till detta kom efter hand gåvor procent av kyrkornas kapital 1773 och en från allmänna kassor (t. ex. Riksens ständers
2 Moment: Det ämne eller den Bibliska Bok, som vid nästa sammanträde til gransk- ning förekommer, bör hvar Ledamot för sig utarbeta, samt efter Capitlens och Versames ordning sina Anmärkningar, med skälen därtil, in Margine författa, altsammans färdigt til den utsatta dagen, hvartil ock de frånvarande Ledamöter i rättan tid insända sina Arbeten, stälde til Kongl. Bibel-Commission i Stockholm, hvilka Bref Öfver-Hof—Predi- kanten och Kyrkoherden Doctor Rosén emottager och förvarar til dess Sammanträdet sker, då. de öppnas, och jämte de närvarande upläsas, samt hvad då., efter öfverläggning, pröfvas vara den rättaste öfversättning, det införer Secreteraren i Protocollet, med sina skäl til förändringarne, korteligen författade, såsom uti 4:de &. sagt är. 3 Moment: Så snart en Biblisk Bok på. det sättet i Concept färdig blifver, aftryckes den, såsom et Correctur-Exemplar, i Regal-Quarto, pä godt Papper, med bred Marginal, och betingas med Boktryckaren om så. många Exemplar, at Publicum däraf kan få. nödig tilgäng: Börandes det första Exemplar öfverlefvereras i underdånighet til Kongl. Maj:t, så. ock et til hvarje Riksens Collegium, Consistorium, Academie och Vettenskaps—Acade- mien, vid lägligt tillfälle, sändas; Jemväl åligger Commissionen at hos Kongl. Maj:t an- hålla om en Nädig Kundgjörelse, hvarigenom en hvar af Rikets Inbyggare tilbjudes, at inkomma med sine Anmärkningar vid de tryckta Öfversättnings-Project, hvilka til en viss utnämd dag inom Sex Månader, böra insändas til Bibel-Commissionen, med på,- skrift: Anmärkningar, och emottages äfven alla sådane Bref af Öfver-Hof-Predikanten och Kyrko—Herden Doctor Rosén, samt af honom och Secreteraren öpnas och redigeras i ordning, til Commissionens nästa sammanträde, då de först upläsas och öfvervägas, samt, om i anledning däraf, någon ändring i det tryckta Projectet beslutes, införas sådant i et särskilt Protocoll. 4 Moment: På. sådant sätt fortfares med hvarje Biblisk Bok, så at, när det ändteligen genom GUD S bistånd, är fullbordadt, om Kyrko-Bibelns aftryckande in folio kan anstalt fogas. Hvilket alt vederbörande til underdånig efterrättelse länder. Ut supra.
Arbetsformer och sammansättning fram till 1793
Den 9 juni 1773 sammanträdde kommissionen för första gången. Gustav III gav audiens åt ledamöterna och överlämnade instruktionen. Följande dag gjorde kom- missionen upp sin arbetsplan. Sammanträden skulle hållas en gång om året. Vid varje sammankomst skulle föreligga flera översättningsförslag till några. på förhand bestämda böcker ur GT och NT, utarbetade av enskilda. ledamöter. Den samlade kommissionen skulle jämföra de olika versionerna, ev. inkomna ändringsförslag frän icke närvarande ledamöter och utforma en gemensam provöversättning som omedel- bart kunde tryckas och utdelas till granskare och göras tillgänglig för allmänheten. Av de utförliga protokollen från de två första decennierna framgår att denna arbets- ordning i stort sett följdes.1 Sammanträdena varade i regel över en månad, ibland t. o. in. två., och förlades nästan omedelbart till Uppsala. Efter sexton arbetssamman- träden var alla de kanoniska och apokryfiska böckerna färdiga:
1774 1 Mos, Matth, Rom 1775 2 Mos, Mark, 1 Kor 1776 3 Mos, Luk, 2 Kor 1777 4 Mos, Joh, Gal, Ef, Fil, Kol 1778 5 Mos, Josua, Apg, 1—2 Thess, 1—2 Tim, Tit, Filem
bank, Upsala Akademi, Westerbottniska stä- der) och frän privata personer. Prästeståndet fick varje riksdag en redogörelse för kommis- sionens räkenskaper, som även sammanfatta- des i Cleri Comitialis Cirkulären. 1873 över- lämnades kommissionens kassa till statskon- toret (se statutskottets utlåtanden 1870, nr
33, s. 26, 1872 nr 36, s. 13, och 1873, nr 19, s. 15 f., och där gjorda hänvisningar till revi- sionsberättelser och skrivelser frän kommis- sionen). 1 Kommissionens yttre historia under 1700- talet tecknas här huvudsakligen efter Knös 1840.
1779 Dom, Job, Hebr, 1—2 Petr, 1—3 Joh, Jak, Jud, Upp 17 80 Ps, revision av evangelierna och Apg 1781 Jes, revision av återstoden av NT (?) 1783 Jer, Klagov, Hes 17 84 Dan, de mindre profeterna 1785 1—2 Sam
1787 1—2 Kon 1788 1—2 Krön 1790 Esra, Neh, påbörjad revision av Ps
1791 Esther, Ruth, Ords, Pred, Höga Visan, Visheten, Syrak 1792 Återstoden av de gammaltestamentliga apokryferna
De 1779 utarbetade böckerna av NT trycktes året efter och en provöversättning av hela NT förelåg alltså i tryck 1780. Enligt protokollen började kommissionen samma år att revidera sin egen text till evangelierna och Apg och har möjligen fort- satt revideringsarbetet 1781.1 De då gjorda ändringarna synes inte ha införts i den tryckta texten. Den nya bibel som ärkebiskop von Troil visade vid jubelfesten 1793 torde därför ha varit de under åren 1774—1793 utkomna provöversättningshäftena.
Kommissionen ägde under denna första tid en omfattning och en bredd som aldrig senare.2 De ovan i instruktionen namngivna ledamöterna var främst akademiker från Uppsala, Åbo och Lund samt representanter från kyrkan och gymnasierna. von Linné, von Rosenstein och Wargentin skulle bistå kommissionen med nödiga upplysningar i naturvetenskap och medicin, Lilljestråle i juridik. Antalet ledamöter minskade dock snabbt. Professor Hesselgren avsade sig ledamotskapet omgående. Efter ett decennium hade kommissionen decimerats till hälften, men först när pro- fessor Aurivillius dog 1786 blev förlusten kännbar och kommissionen utökades med semitisterna J. N. Hageman (död 1789) och J. A. Tingstadius, samt den nye ärke- biskopen von Troil. Teologie professorn Olof Domey ersatte biskop Herweghr 1788.
Alla ledamöter kunde dock inte samlas till de gemensamma sammanträdena. En- dast hälften hade infunnit sig den första gången och därefter överskred antalet näs- tan aldrig sju. Ofta var endast 3—4 ledamöter samlade i Uppsala. Av de övriga in- sände blott nägra sina anmärkningar eller översättningsförslag.
Enligt den uppgjorda arbetsplanen skulle professorerna i Uppsala, Åbo och Lund, Aurivillius, Lefrén och Munthe (död 1774), göra var sin version av de gammaltesta- mentliga böckerna, Herweghr, Wåhlin (död 1777) Floderus och Gothenius var sin till de nytestamentliga böckerna..3 Aurivillius förslag lades enligt Knös alltid till grund för kommissionens arbete med GT, och efter hans död övertog Tingstadius och Domey hans plats.4 För översättningen av NT hade Herweghr och Floderus det största inflytandet, enligt Knös dock så att deras förslag jämkades samman med all- varliga inkonsekvenser som följd, särskilt i de paulinska breven. Grekprofessorn
1 Protokollet för 1781 finns inte bevarat. * Ständerna hade i sin skrivelse 13/5 1772 ut- talat sig även om kommissionens sammansätt— ning: »Personerne som härtil kunna nyttjas, har Secrete-Utskottet efter nogaste öfvervägande funnit böra hemtas ifrån alla tre Rikets Aca- demier, ibland dem hvilka gjort Dogmatiken och Original—Språken til deras hufvudvärk, och jämväl äro noga kunnoge om Svenska Språkets rätta skick, såsom bägge härvid oundgänglige delar», Handlingar 1772, s. 11. Gustav III synes
dock ha velat ha med några riksråd, som bruk- ligt var i kungliga kommissioner, Hagberg 1952, s. 306; jfr förteckningen över kommis- sionens ledamöter, s. 489 f. ” Gothenius fick först uppdraget att arbeta med GT men blev på. egen begäran överflyttad till det nytestamentliga området, där han inte gjorde någon större insats. * Tingstadius översatte 1—2 Kon, 1—2 Krön, Ordspr, Pred och Höga Visan, Domey Esra, Neh, Esther och Ruth.
Floderus tycks dock så. småningom ha fått samma dominerande inflytande på den nytestamentliga texten som orientalisten Aurivillius på den gammaltestamentliga.1 Den första provöversättningen blev därför i mycket ett verk av filologer, mer för- farna i grundtextens språk än i samtidens svenska eller i det ärvda bibelspråket. Av teologerna var biskoparna Herweghr,2 Engeström, Mennander och Forssenius de mer verksamma, efter 1788 även professor Domey.
Det första provhäftet 1774
Vid kommissionens första arbetssammanträde den 15 mars t. o. m. den 25 maj 1774 redigerades som nämnt det första häftet som innehöll 1 Mos, Matth och Rom. Enligt det korta företalet hade kommitterade med hjälp av framför allt den ökade känne- domen om de österländska språken och sederna sökt »förvissa sig om Guds Andas mening i Ordet, och lägga den fram för dem, som sjelfve ej hafva tilfälle att känna den af grundspråken» för att så styrka deras tro och förekomma »många sjelfklokas förtydningar». De allra modernaste filologiska hjälpmedlen hade utnyttjats. Vidare hade kommissionen »trott sig åligga att vid de så kallade Idiotismer eller Grundspräken egne talesätt förnämligast hafva afseende på deras rätta förstånd, och huru det måtte uttryckas, utan att binda sig vid hvarje ord i Texten, enär dess bokstafliga tolkning skulle medföra en mindre beqvem och tydelig mening, hafva de ock av samma grund på. sina ställen vågat fylla de i Grundtexten ej sällsynte elliptiske construktioner, och enligt den hos oss nu brukelige skrifart, både under- låtet, att uprepa ett och samma ord i Originalet, då det, utan saknad för meningens fullständighet och klarhet, sig göra låtet, såsom ock til undvikande af långa paren- theser, de der för mindre öfvade och skarpsinnige läsare rubba Textens sammanhang, uttryckt meningen i den ordning och följd han i sig sjelf äger, och i vårt språk, för hvilket slike afbrott nu mera äro främmande, plägar i akt tagas».
»Vidkommande sjelfva språket och skrifarten, så hafva committerade haft för ögnamärke, att uttrycka Textens mening, såsom de den fattat, enligt det skick vårt tungomål denna tiden äger, och det i möjligaste renhet och tydelighet.»
1 Carl Aurivillius, professor i orientaliska språk i Uppsala 1772—86, en framstående och internationellt erkänd semitist, var tillsam- mans med Johan Ihre de främsta filologerna i landet vid denna tid. Johan Floderus, profes- sor i grekiska i Uppsala 1762—89, kyrkoherde i Gamla Uppsala prependepastorat 1779—89, har kallats för »den akademiska nyhumanis- mens grundläggare i vårt land». Han gjorde studiet av grekiskan, som tidigare var en hjälpvetenskap till teologin, till en central hu- manistisk disciplin. Nyberg 1953, s. 24—31, B. Hildebrand i Sv. Biogr. Lex. 16 (1964—66), s. 189 f. * Herweghr hade 1861 givit ut Prof af Grekers Vitterhet genom öfversätmingar af några Lu- ciani Sinnem'ka Skrifter, där han hade återgivit originalet med den frihet som var 1700-talets (se kap. 9 0, s. 262 f.). Han säger i företalet (s. 7 f.): »En skälig frihet har jag taget mig, att just ej ord från ord wid alla tillfällen följa Graekiskan efter. Sådana öfwersättningar blif— wa osmakelige, emedan hwart språk har sin
egen art. Then artighet sökes dock fåfängt här, hwarmed Auc tor i sitt eget språk föreställt sina tankar. Grazkiskan eger the behageligheter, som man näppeligen finner i ett annat tungo- mål.
Några meningar och rum har jag warit nöd- sakad att utelemna, eller ock litet ändra, eme- dan Auctorns skämt med Wissa hedniska grof— heter, fallet för ohöfligt. Tror mig ej ithet målet hafva felat, eller böra lastas. Ty fast Auctorn Werkeligen nämner sådana odygder i afsigt att utmärka theras styggelse, äro dock någre af them sådane, att thc med större nytta förtigas än offentligen straffas.» Enligt Knös 1840, s. 212, skulle Herweghr ha gjort ett språkligt modernt översättningsutkast till Romarbrevet. O. F. Mennander skrev 1774 till P. W. VVargen- tin: »Andre däremot, i synnerhet biskop Her- weghr och prof. Aurivillius, vartera såsom hade de aldrig sedt någon gammal version, beflita sig at exprimera råtta meningen på god, nu brukelig svenska», Hagberg 1952, s. 313.
Dessa grundsatser kan lätt exemplifieras ur det första häftet. Grundtextens ydg och Äéyov'rog i Matth 3:3 gavs ingen direkt motsvarighet i kommissionens Översätt- ning: Denne är den samme, om hvilken Propheten Esaias så talar. GÖ översatte: Och han är den, som Esaias Propheten talade om och sade. NU 1883 återger grundtextens orda- sätt: Ty denne är den, om hvilken profeten Esaias talade, då han sade. I samma vers utfylls ellipsen (pwviy floåwrog år 15 ågijluq): en röst höres af en, som ropar i öknen. ånl rd Bain-noga mimi], Matth 317, upplöstes till: till att låta döpa sig af honom; GÖ löd: till sin döpelse. Uppfylle alla rättfärdighet, GÖ i Matth 3:15,ersatte kommissionen med uppfylla allt hvad oss åligger och orden i Matth 4:16 är xcbgq nal amd öavämv, GÖ: i dödsens ängd och skugga, återgavs till sitt ordaförstånd med i dödsens mörka land.
Satsernas ordningsföljd i grundtexten bevarades inte i t. ex. Matth 4:12 f: När nu Jesus fick höra, att Johannes var kastad i fängelse, for han tillbaka till Galileen: lemnade Nazareth, och reste till Capernaum, som ligger vid sjön, på gränsen vid Zabulon och N ephtalim, och uppehöll sig der. GÖ: Då nu J Esus hörde, att Johannes var fången, drog han in i Galileen; Och öfvergaf Nazareth; och kom och bodde i Capernaum, som ligger vid hafvet, på gränson vid Zebulon och Nephtalim. I överskådlighetens intresse flyttade översättaren i Rom 1 ”Inom? Xgio'roö roö xvgiov åuåw från v 4 till v 3: det Han . . . utlofvat om sin Son Jesu Christo, vår HErra, hvilken född år af Davids säd, efter köttet, (4) men efter den helgarule Andan, krafteligen genom uppståndelsen ifrån de döda bevisad vara Guds Son. Matth 7:28, Kal åyévszo öre ovvetélsaev å )Inaoög roi); Åo'yovg rov-mvg, ååsnhrjooawo oi öxÄOL ånl 7:77 ålöaxfj aö'rov', löd i GÖ: Och det begaf sig, när JEsus lyktade detta talet, vardt folket förskräckt öfver hans lärdom; de kommitterade återgav versen så: När Jesus hade slutat detta tal, stod folket bestört öfver hans lärdom. Fogningen av satserna i Matth 8:33 är fri i förhållande till grundtexten och den gamla översätt- ningen. GÖ: Men herdarna flydde bort; och gingo in i staden, och förkunnade alltsam- mans, och huru det var tillgånget med dem, som besatte voro. Komissionens översättning 1774: Då flydde herdarne, gingo in i staden, och berättade hela förloppet, även det, som hade händt de besatta.
Diskussion inom kommissionen
Dessa exempel torde här räcka för att belysa hur kommissionen hade tillämpat sina i företalet givna grundsatser. Alla ledamöterna i den kungliga kommissionen stod dock inte bakom dessa. Därom vittnar bevarade protokoll. De svåraste motsätt- ningarna gällde språkdräkten i den nya översättningen. Ihre och Serenius hävdade energiskt det gamla bibelspråkets rätt och sökte även bevara de gamla ordformerna. Aurivillius, Floderus, Wargentin och även Herweghr strävade efter en modern bibel- svenska som inte skulle väcka anstöt hos dåtidens bildade samhz'illsskikt.1 Frågan om fri eller ordagrann översättning blev med denna huvudprincip aktuell men kommis- sionen ägde märkligt nog ingen förespråkare för en strängt litteral översättning. Ihre yrkade dock vid flera tillfällen på en större bokstavlig trohet vid återgivandet av enskilda ställen.
1 Se ovan 5. 371. De följande citaten ur proto- kollen finns hos Knös 1840, s. 208, 213—16.
Redan första sammanträdesdagen den 15 mars yttrade Aurivillius att han »till undvikande af en så bokstaflig tolkning som i 2 5 1 mom. instruction ej godkännes, icke ord för ord uttryckt grundtexten och på sina ställen brukat den nödvändiga fri- het, att än utlemna ett och annat ord af Originalet, än inrycka något ord som der ej finnes, för att såmedelst få öfversättningen tydligare och mera flytande». Senare förklarade Aurivillius »att commiterades omsorg borde blifva att söka få en öfver- sättning, hvars stil vore flytande och ren och i sådan afsigt se på Skriftens ordaför- stånd och rätta mening mera än på sjelfva orden, i hvilket sednare fall och i händelse öfversättningen blir alltför litteral, hon ej annat kan än blifva osmaklig i vårt språk, och ändamålet med henne således ej vinnes». Här sade sig Aurivillius ha tagit Luther som förebild; dennes översättning var enligt honom inte alls »servil och tvungen efter orden i Originalet, ännu mindre scrupuleust inrättad efter den Latinska Vulgata, som likväl stod i så stort anseende i hans tid».
Det mesta arbetet hade kommissionen lagt ner på själva tolkningen av bibeltexten, på att få fram dess mening och innehåll. Tankarna har mest varit »sysselsatte att utfinna rätta meningen» säger Aurivillius. Samtidens största bibelforskare, Michaelis och Semler, anförs ofta i protokollen, som enligt den annars kritiske A. E. Knös vittnar om ett gediget och omsorgsfullt bibelvetenskapligt arbete.1 I diskussionerna dominerade också. markant de rent filologiska argumenten. Den just då uppblomst- rande bibelforskningen och det intensiva semitiska språkstudiet har därför på ett påtagligt sätt gett kommissionens första provöversättning dess karaktär.
Den anmärkningen att översättningen alltför mycket hade lämnat grundtextens ordasätt fann Aurivillius obefogad, efter »det var stridande emot ändamålet och den undfångna Instructionen att så presse följa Originaltexten, att mera afseende skulle hafvas på sjelfva orden, än meningen: en accuratesse, som borde göra den sednare mörk och obegriplig och blottställa Guds Ord för åtlöje och emot all idé om en god uttolkning vore stridande». Floderus underströk att kommissionen just genom om- skrivningar sökt göra Romarbrevet tydligt och begripligt »för de enfaldigare som ej hafva tillgång till nödige upplysningar»; i övrigt instämde han i Aurivillius försvar.
Vilken avgörande betydelse arbetet med textens innehåll och mening hade för översättningen visar diskussionerna kring Uppenbarelseboken. När kommissionen skulle gå igenom den förklarade Floderus, att den »bokens innebörd var för honom försegladt» och att han därför »ej kunnat något vidare åstadkomma, än att här och der rätta ett och annat extantare misstag af gamle Tolken, hvars literala öfversätt- ning i öfvrigt blifvit bibehållen». Herweghr instämde i detta och talade om sin »för- lägenhet hvad denna Bokens egentliga och rätta förstånd vidkom». Uppenbarelse- boken utarbetades därför efter andra principer än de övriga böckerna.
Koncentrationen på »textens innehåll och rätta orda-förstånd» och strävan att med samtidens »städade» språk överflytta textens mening till läsaren formade en över- sättning som var allt annat än litteral. Under 1700-talets senare del hade som nämnt det gamla bibelspråket hånats och förlöjligats bl. a. för sitt alltför litterala återgivande av vissa bibelställen. Detta bidrog till att kommissionen sorgfälligt undvek den litte- rala metoden.2 Stöd för sitt arbete fann den i instruktionens andra paragraf, den mest citerade paragrafen under den gustavianska tiden.
1 Knös 1840, s. 216 f.; jfr Knös 1861, 5. 1—4. 5 Jfr Nyberg 1953, 5. 325—27.
Kritiken från Andreas Knös 1776
I anmärkningarna mot kommissionens översättningar framhölls dock andra para- grafer i den kungliga instruktionen.1 Domprosten i Skara, Andreas Knös, som 1776 på nära 600 sidor nagelfor kommissionens översättning av Romarbrevet, hävdade att instruktionen, framför allt första paragrafens första mening, anbefallde en »lit- teral, eller, som är det samma, verbal öfversättning». I sin kritik kunde han hänvisa till den av kommissionen så prisade J. D. Michaelis; han anförde honom ordagrant: »Es giebt Zweyerley arten von iibersetzungen: l) wörtliche äbersetznngen, in denen man den Grund-Text wort fiir wort auszudriicken suchet, wenn auch gleich manche Redens-Art in der Sprache, die Wir schreiben, undeutlich, und manche Wort-fiigung unzierlich seyn sollte. Von dieser art mössen billig die iibersetzungen seyn, die einer gantzen Kirche zum öffentlichen gebrauch iibergeben werden».2
Knös förklarade »inför Gud och Hans dyrtköpte Församling» att han inte kunde »anse någon annan öfversättning, som lemnas åt en hel Kyrka till dess allmänna bruk, för att vara ricktig, eller, som det heter i Kongl. Maj:ts Nådiga Instruktion, noggrann, än den, som sålunda är beskaffad, öfvertygad af de i kårthet anförda tydeliga och fasta skälen, dem ock ingen lärer kunna bestrida som erkänner den Hel. Skrift för Guds ord, både til mening, ord och bokstaf ingifvet af den Heliga Anda samt besinnar, att en öfversättning deraf är ett människo-verk, som måste pröf- vas efter Grundtexten, då man vill försäkra sig derom, att ej Guds ords mening är utesluten, och människo-meningar satte i stället, hvilke icke få förblandas med sjelfva texten: ty då skakas lärans enda grundval, som är och bör vara Gudomlig, men icke människlig, den klara källan, hvarutur allt ösas skall, grumlas, trones en- daste stöd och fäste, som är det oblandada Guda—ordets osvikelighet, göres vacklande, och sjelfva skilnaden upphäfves emellan Guds ord och människors ord, samt emellan Guddomlig uppenbarelse och människors utläggningar. Just i denna grannlaga skil— naden emellan Gudomligt och människligt, finner den ena sanna Religionen, och alla äkta Religions Sanningar sitt grundfäste, och hela sin styrka, emot kätterier, secter och villfarelser.
Det nekas ej, att i anseende till det, hvaruti original språkets så kallade genius, eller egna art och lynne, ifrån Svenskan differerar, något fyllnadsord här och der kan behöfvas, eller något tillägg för tydelighetens skull. Men häruti visar sig strax skilna- den emellan en öfversättning och parafras, att i en nog-grann öfversättning, såsom den Engelska och Danska, skiljas sådana tillagda ord ifrån Texte-orden med paren- thes, eller annan styl; men en Paraphrast blandar sina ihop med Textens ord, som Herrar committerade gjort, utan att iakttaga en sådan skilnad, likasom alltsammans vore av Guds Anda ingifvet, och skulle anammas icke såsom människors ord utan såsom Guds ord, som det sannerliga icke är, i en Paraphrastisk tolkning (jämf. 1 Tess 2:13)».3
Knös motivering för en litteral översättning är tydlig: bibeln är den enda normen, för både lära och liv; den är Guds heliga ord, »både til mening, ord och bokstaf in- gifvet af den Heliga Anda». Därför bör orden i grundtexten så långt möjligt är få
1 Den begynnande kritiken anförs av Schin- 3 Knös 1776, s. VII, x. meier 1777—82, 9. 192—204, Josefson 1941. 2 Citerat efter Knös 1776, s. v. Se fortsätt- ningen av citatet i kap. 9 c, 8. 263.
direkta motsvarigheter i den svenska översättningen. U tfyllnadsord eller tillägg till- låts men de skall tydligt markeras. Någon större grad av omgestaltning av originalets ordasätt kan det under sådana omständigheter inte bli tal om. Översättaren får inte överlämna en tolkning av bibeln åt läsaren utan endast en »ren» Översättning. Denna verbala översättning, som skall räcka i flera hundra är, bör sedan genom kom- mentarer och utläggningar förklaras.
Enligt R. Josefson har Knös anmärkningar karaktären av en uppgörelse med den ortodoxa skolteologin som genom den omskrivande metoden smugglats in i översätt- ningen av Romarbrevet. Knös egna översättningsförslag däremot färgas av hans »pietistiskt-moraliska grundåskådning».1
Det är dock ofta svårare att utläsa någon bestämd teologi i Knös textförslag än i kommissionens. Flera av hans förslag är typiskt litterala ändringar, utan dogmatisk färgning: Rom 1:5 till (att upprätta) tros lydnad ibland alla hedningar, BK: att förmå alla hedningar till lydaktighet för trones lära; Rom 1:41 helighetens Anda, BK: den helgande Andan; Rom 1:5 vi haer fått, BK: jag fått. I Rom 8:2 ville Knös ha Ty den lagen (som år) Andans (hvilken kommer af) lifvet i Christo JEsu, eller Ty Andans lag af lifvet i Christo JEsu eller ännu kortare Ty Andans lifs lag i Christo JEsu och i den senare delen av versen syndens och dödens lag. NT 1780 hade följande lydelse: Ty den i Christo Jesu lifgifvande andans lag hafver gjort mig fri från den dödande syn- dens lag. Den litterala metoden som sådan fungerade dock hos Knös som ett medel i kampen mot den förhärskande ortodoxa skolteologien. Denna hade med tiden knutits till den svenska bibeltexten. En ny, litteral text blev s. a. s. frigjord från den teologiska överbyggnaden, men den krävde omgående en tolkning, i Knös ögon den som han själv företrädde.2
1780 års provöversättning av N T3
KommiSSionens första version av NT innehöll endast bibeltexten, uppställd i två kolumner och avdelad i stycken efter innehållet. Bibelböckerna kom i den ordning de står i de flesta handskrifterna, dvs. med Jakobs brev placerat först bland de ka- tolska breven.
Som helhet betraktad är NT 1780 en nyöversättning från grundtexten och en idiomatisk sådan på samtidens svenska. Knös anmärkningar eller andra granskares enträgna begäran att det ärvda bibelspråket skulle komma till större användning ändrade inte kommissionens arbetssätt, av senare tider karakteriserat som »para- frastiskt» och »parafraserande».4
Vilket avsnitt som helst skulle kunna visa hur kommissionens text står fri mot reformationsbibelns ordalydelsez5
1 Josefson 1941, s. 11. Nåder förordnade särskilda Commission. Slock- ” Om problemet kyrklig tradition — litteral översättning, se vidare nedan s. 441 ff. 3 Översättningen bör eg. heta provöversätt- ning av NT 1774—80, därför att den utkom häftesvis under dessa år (se ovan s. 375 f). Det 1780 tryckta titelbladet lyder: Prof—Öfwersätt- ning af thet Nya Testamentet, på Hans Kongl. Maj:ts Nådigsta befallning, författad af then till Swenska Bibel-tolkningens öfwerseende, 7?
holm, Tryckt uti Kongl. Odens—Tryckeriet, 1780. ' T. ex. Knös 1840, s. 214. Cornelius 1887, 3. 146—51, 303—05, har samma helhetsuppfatt— ning om det gustavianska arbetet som Knös. 5 De exempel som i det följande få. karakteri- sera de olika provöversättningarna är till stor del hämtade från Matth 1—10, Mark 1, Rom 1, Gal och l Joh.
Derföre hvar och en, som hörer dessa min ord och gör der efter, honom liknar jag vid en vis man, som sitt hus bygde på ett hälleberg. Så föll slagregn, och kom flod, och vädret blåste och stötte på huset, och föll dock icke omkull: ty det var grundadt på hälleberget.
Då gingo Lärjungarna till och väckte ho- nom up, säjande: HErre, fräls oss; vi för- gås. Då sade han till dem: I klentrogne, hvi rådens I? Och stod up, och näpste vädret och hafvet; och det vardt stilla lugnet. Men menniskorna förundrade sig och sade: Hvad är denne för en, att vädret och hafvet äro honom lydig?
Jag är ett sant vinträ, och min Fader är en vingårdsman: Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och hvar och en, som bär frukt, den rensar han, att han mer frukt bära skall. Nu ären I rene för det tal skull, som jag hafver talat med eder. Blifver i mig, och jag i eder: såsom grenen kan icke bära frukt af sig sjelf, med mindre han blifver i vinträt; så kunnen icke heller I, utan I blifven i mig.
Derföre kan jag likna hvar och en, som hörer detta mitt tal, och lefver derefter, vid en vis man, som bygger sitt hus på ett hälleberg: när nu slagregn faller, och flod kommer, och väder blås, och stormar på huset, så faller det icke, ty det är grundadt på hälleberget. Matth 7:24f
Lärjungarne gingo derföre fram, väckte honom upp, och sade: HErre fräls oss, vi förgås. Han svarade dem: Hvarförc ären I rådde, I klentrogne, steg så upp, näpste vädret, och sjön, och det blef ganska lugnt. Folket föll häröfver i förundran och sade: hvad för en stor man är denne, hvilken vädren och vägen äro lydige? Matth 8:25—27
Jag är det rätta vinträet, och min Fader är vingårdsmästaren. Hvar och en gren uti mig, som icke bär frukt tager Han bort, men den, som bär frukt, rensar Han, på det han må bära mer frukt. Hvad eder an- går, ären I redan rene genom den lära, som jag hafver förehållet eder. Blifver derföre uti mig, så blifver jag uti eder: ty såsom grenen icke kan bära frukt af sig sjelf, det är, om han icke blifver uti vinträet; alltså kunnen icke heller I, om I icke blifven uti mig. Joh 15:1—4
Språkformen ger ett högst modernt intryck vid sidan av det gamla bibelspråket, även om många ord och uttryck upplevs som tidstypiska: J udiska Församlingen Gal 1:13 (GÖ: Judaskapet), hela menigheten Mark 2:13 (allt folket), troslära Gal 1:23; 3:23, 25 (trana), den sanna Evangeliska läran Gal 2:5, 14 (Evangelii sanning), förstälte sig Gal 2:13 (skrymtade) etc.1 Den uppvisar en markant blandning av drag som vi nu upplever som typiskt skriftspråkliga och en ledigare, av talspråket påverkad dik- tion:
GÖ
Men när han hörde, att Archelaus var rå- dandes i J udeska landet i sin faders Hero- dis stad, råddes han att fara dit; och fick befallning av Gudi i sömnen, och for in uti Galileo landsändar. Och kom och bodde i den staden, som hette Nazareth.
Statt up, och tag barnet och dess moder till dig; och fly in uti Egypti land, och blif der, så länge jag säger dig till.
1 Språkdräkten i NT 1780 karakteriseras i bil. B, s. 530 ff.
NT 1780
Men, som han hörde, att Archelaus regerade i Judeen, i sin faders Herodes ställe, så vågade han icke resa dit: utan for, efter undfången Guddomelig uppenbarelse ien dröm, undan till Galileens landsändar. Då han kom dit, satte han sig ned uti den stad, som kallas Nazareth. Matth 2:22f.
När du vaknar, så tag barnet med dess moder till dig, fly in uti Egypten, och bliv der till dess jag gifver dig ytterligare be- fällning. Matth 2:13
I den stundom radikala omgestaltningen av originalets språkform märks en tendens till förtydligande, förmildrande och förskönande omskrivningar med åt- följande ordrikedom: GÖ det som är afladt i henne
till att begära henne
Om I hafven eder vänliga emot edra brö- der allenast
Så skolen I nu icke hafva omsorg
Ty med den dom, som I dömen, skolen I dömde varda
hans klädafåll
Derföre att der utinnan varder Guds rätt- färdighet uppenbar af tro i tro
af hvart och ett ord som går af Guds mun
Men vi vänte uti Andanom genom trona den rättfärdighet, som man hoppas skall
NT ] 780 det foster, som hon bär i sitt lif, Matth 1:20
så att han får okyskt begär till henne, Matth 5:28
Och om I med kärlek och välvilja bemöten edra bröder allenast, Matth 5:47
Så hafver nu derföre ingen bekymmersam omsorg, Matth 6:31
Ty med samma dom som I dömen andra skolen I sjelfve blifva dömde, Matth "1:2
yttersta kanten på hans kläder, Matth 9:20
Ty den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och kommer af tron, uppenbaras deri till den ändan, att man skall tro, Rom 1:17
af hvad hälst, som Gud förordnar, Matth 4:4
Men vi vänte i andanom, att af tron få det, som de rättfärdige hafva att hoppas, Gal 5:5
Bibelspråkets termer och uttryck — ofta idiomatiska i 1500-talets miljö — moder- niserades eller preciserades till sin innebörd genom bruk av samtida motsvarigheter till grundtextens ord och omskrivande uttryck:
GÖ
Och om någor vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrå dig, lät honom ock hafva kåpona med
Och inga vägskräppo och icke två kjortlar, icke skor och ingen staf
sätter det .. . på en ljusastaka
NT 1780
Och om någon vill kifva med dig, och taga underkläderna af dig, så lemna honom ock öfverkläderna, Matth 5:40
Icke heller med matsäck, icke med två klädningar, icke med skor, eller käpp, Matth 10:10
sätter det i en ljusastaka, Matth 5:15
Språkformen i NT 1780 vore just i sitt tidstrogna, moderna skick värd en ingående
( filologisk undersökning. Det var översättningens språkdräkt och dess stora avstånd i till den gamla bibelns språk som fällde NT 1780. Översättningsteoretiskt står dess * text förvånande nära de principer som i dag är aktuella. De ej efterföljansvärda ( exempel på omskrivningar som lämnats är frånsidan av den idiomatiska metod 1 kommissionen tillämpade. Görer frukt blir i NT 1780 bärer frukt, okänd till ansiktet * återges med till utseendet okänd, till förhuden ... omskärelsen med ibland de omskurna . .. de omskurna. Och säja allt ondt emot eder, ljugande försvenskas till och sanningslöst talar allt ondt om eder, Matth 5:11. Passiva konstruktioner i grekiskan och den gamla översättningen blir aktiva, byte av ordklasser äger rum, omflyttning av hela satser och utfyllning av ellipser.
som är predikadt af mig
min umgängelse fordom i J udaskapet
Ändock vi af naturen äre Judar Och görom icke sanningen
Såsom vi nu sadom, så säje vi än en tid
Allenast att . . .
Men Skriften hafver sett fram före åt, att Gud gör Hedningarna rättfärdiga genom trona: derföre förkunnade hon Abrahe:
NT 1780 som jag hafver predikat, Gal 1:11
huru jag uppförde mig, då jag var Judiska Församlingen tillgifven, Gal 1:13
Vi äre födde Judar, Gal 2:15
och handle icke uppriktigt, 1 Joh 1:6
Jag säger än en gång det jag nu sade, Gal 1:9
Det enda erinrade de, att ..., Gal 2:10
Och emedan Gud Ville göra Hedningarna rättfärdiga utaf tron, förkunnade Han uti Skriften Abraham förut detta löfte: Gal 3:8
NT 1780 erbjuder alltså inte sällan en försvenskning av bibeltexten även gentemot reformationsbibeln med ett naturligare, från den grekiska språkformen mer frigjort, svenskt idiom. Ytterligare exempel: G'Ö
Men hvar I gan in uti en stad eller by, så bespörjer, om der någor inne är, som dess värdig är; och blifver der till dess I dragen dädan
Och det spordes att han var i huset. Och strax församlades der månge, så. att de icke rum hade, icke heller utanför dörene
Och hans rykte gick strax allt omkring i Galilee gränser
I ens Prophets namn namn
i ens rättfärdigs
Viljen I nu lyktat i köttet?
NT 1780
När I kommen till någons stad, eller by, så fråger efter, om någon der är värd, att få. eder i sitt hus: blifver sedan hos ho- nom till dess I faren från den orten. Matth 10:1 1
Och när det blef bekant, att Han var hem- ma, församlades strax så mycket folk, att det ej fick rum, icke ens utan för dören. Mark 2:1f
Ryktet om Honom utspridda sig ock has- tigt öfver allt landet omkring Galileen. Mark 1:28
Därföre, att han är Prophet däreföre, att han är rättfärdig, Matth 10:41
Viljen I . .. blifva fullkomlige genom kötts- liga stadgar? Gal 3:23
Denna idiomatiska helhetskaraktär gör NT 1780 till en föregångare till vår nu- varande bibel och till många översättningar som göres idag.
Trots sitt starka filologiska intresse ägnade den gustavianska kommissionen inte de textkritiska frågorna i NT någon ingående undersökning. De i instruktionen nämnda textkritiska arbetena återgav alla den vedertagna texten, Textus receptus, och anförde till den en mängd varianter. Kommissionen har i allmänhet följt Textus receptus, även när den gamla översättningen i anslutning till Erasmus och/eller Vulgata för- utsatte en annan läsning: 1 Tim 1:4 förvaltning i st. f. uppbyggelse (olxovow'a i st. f. olmöom'a), Ef 3z9 förvaltning i st. f. delaktighet (olnovom'a i st. f. nomoi/to:).1 På. de få ställen där man valt en variantläsart i förhållande till Textus receptus har inne-
1 Se vidare Matth 8:15, 9:2, 22:10, Mark 7:18, Luk 10:22, Joh 8:59, 16:33, 20:23, Apg 3:20, Fil 1:23, Upp 12:18, 22:19.
hållsliga kriterier varit avgörande. Av särskilt intresse är återgivningen av 2 Kor 5:3 Men om vi och skulle afkläda oss den jordiska kroppen, skole vi dock icke varda blatte.1 Den förutsätter den i handskrifter svagt underbyggda läsarten åxövoduevov Tolk- ningen av textsammanhanget måste här ha varit det avgörande. Samma torde gälla Joh 19:14 den tredje i st. f. den sjätte (efter Mark 15:25) och Upp 13:5 föra krig i st. f. tillbringa.2
Vid den revidering som började i augusti 1780 tog kommissionen ej heller någon större hänsyn till de mångas krav på att bibeltexten skulle sluta sig närmare till både reformationsbibelns och den grekiska textens språkform. Revisionen gällde en- skilda ställen och blev till en början rätt grundlig. I Mattheusevangeliet gjordes ändringar i uppskattningsvis var tredje vers. Ändringarna gällde mest kommissio- nens egna formuleringar och motiverades ofta av tydlighetsskäl: hvilken genom David härstammar ifrån Abraham i st. f. hvilken härstammar ifrån David och Abraham, Matth 1:1; och af henne föddes Jesus, som är Christus i st. f. af hvilken Jesus, som är Christus, är född, Matth 1:16; predikade om bättring och att man skulle låta döpa sig i st. f. predikade om bättringenes döpelse, Mark 1:4.
Den gustavianska kommissionen höll under sitt första skede energiskt fast vid sina först tillämpade principer: att skapa en idiomatisk, för samtidens läsare tydlig och klar nyöversättning från grundtexten på tidens »uppodlade» språk.
Jubelfesten 1793 och det fortsatta arbetet
Kommissionens arbete lades fram vid jubelfesten 1793 för det i Uppsala församlade prästerskapet. Först i behandlingen av de nya kyrkliga böcker som var under arbete — bibel, psalmbok, handbok, katekes, teologiska läroböcker — tog ärkebiskop von Troil upp bibelöversättningen.3 Han lämnade ett inbundet, komplett exemplar av provöversättningen och försäkrade att den väl kunde mäta sig med de bästa utländska versioner. Han redogjorde utförligt för arbetet i kommissionen och räknade med att detta skulle fortsätta med kapitelsummarierna, parallellställena, företalen, noterna och de kronologiska tabellerna.4
Något utskott tillsattes inte för granskning av kommissionens arbete men väl för de övriga böckerna. Av de kortfattade uttalandena om översättningen som det fram- stegsvänliga mötet gjorde, framgår att det såg denna som en viktig och god början till »en ny och med Grundtexten mera öfverensstämmande uttolkning».5 Det vän- tade att den påbörjade revideringen genom konungens försorg skulle påskyndas och avslutas så att den svenska församlingen —— enligt mötets desideria till Kungl. Maj:t — snart skulle få se »en Öfversättning på Svenska af den Heliga Skrift, som svarar mot ämnets vigt, tidens upplysning och Eder Kongl. Maj:ts höga afsigt». Några spår av de meningsskiljaktigheter som onekligen fanns om den nya bibeln märks inte i dokumenten från mötet."
1 GÖ: Dock om vi klädde och icke nakne fun- ** Handlingar 1793, s. 70—76. nes. 5 Handlingar 1793, s. 203 f. * Tglrn i st. f. Sim), no'leuov nonjoau i st. f. 6 Enligt Rehnberg förekom dock en viss dis- nonjo'ou ( =Upp 13:7). Ytterligare ändringar av kussion i frågan (Rehnberg 1966, s. 157), men textkritiska skäl: Matth 8:28, Joh 7 :8, Ef 5:9. vi äger inga källor om vad som sades. * Om jubelfesten, se senast Rehnberg 1966, s. 131 ff., om behandlingen av översättnings- frågan, s. 149, 157 f.
Arbetet skulle alltså fortsätta. Under nära en mansålder framåt kom det att domineras av två ledamöter, den tidigare nämnde professorn och sedermera biskopen i Strängnäs Johan Adam Tingstadius och teologie adjunkten och därefter professorn i Uppsala, Samuel Ödmann. Båda måste räknas till det gustavianska skedet i kom— missionens historia. Den förre hade blivit amanuens åt kommissionen redan 1775, ledamot 1786 efter Aurivillius död och förordnades till sekreterare 1796 efter Eber- hardt. Den senare blev ledamot i kommissionen 1793.1
Det första protokollförda sammanträdet efter jubelfesten ägde rum i maj 17 96.2 Hela kommissionen var samlad, ärkebiskopen von Troil, Tingstadius, Ödmann och grekprofessorn i Uppsala, Christopher Dahl, som i början av året efterträtt Domey.3 Vid sammanträdet föreslogs att rektorn vid Storskolan i Stockholm, Johan Murberg, skulle kallas till ledamot. En arbetsplan lades fram: Ödmann och Dahl skulle »förena sig om det som hörer till Nya Testamentets revision, Prof. Tingstadius sysselsätta sig med Propheternas skrifter och öfriga poetiska stycken af Gamla Testamentet, och Rector Murberg, så fort han undfått konungens höga förordnande, genast före- taga revisionsarbetet af Mose Böcker, och sedan med de historiska Böckerna af G. Testamentet fortfara». Vid nästa sammanträde skulle kommissionen börja gransk- ningen av NT.
Av de bevarade protokollen att döma lämnades inga riktlinjer för det fortsatta arbetet. Förmodligen enades man inte om några sådana. Meningarna var delade. Experterna i kommissionen, Tingstadius och Ödmann, synes närmast ha tänkt sig en kraftig omarbetning av NT 17 80, ev. en ny översättning. Uttalandena från jubel- festen föreslog endast en viss revidering med utarbetande av noter, summarier, före- tal etc.4 Till dessa två uppfattningar kom den tredje, företrädd av ärkebiskopen. Enligt protokollet 1796 påminde denna om »nödvändigheten att bibehålla allt, hvad af den Gamla Öfversättningen bibehållas kan, och att i möjeligaste måtto bringa proföfversättningen till den korthet och värdighet, som tillhöra en biblisk stil».
Dessa meningsskiljaktigheter förlamade kommissionens arbete. Vid det följande sammanträdet hösten 1798 var alla ledamöter med. Man gick igenom evangelierna och diskuterade 1 Mos 1—20 men kunde inte enas om en gemensam text. Ledamoten och sekreteraren Tingstadius torde ha varit den som ledde den fortsatta revideringen men han har inte meddelat något om denna i de bevarade protokollen. Han publicerade egna provöversättningar5 och kom så småningom i uppenbar motsätt- ning till Ödmann. von Troil dog 1803, Murberg 1805 och Dahl 1809. Den nye ärke- biskopen J. Lindblom tog säte i kommissionen 1807. Två år senare meddelade Ting- stadius i ett memorial till prästeståndet att kommissionen hunnit så långt att tryck- ning kunde börja om ett år. Kungl. Maj:t gav tryckningstillstånd den 1 mars 1810, och från våren 1811 fram till juni 1816 samlades ledamöterna till längre samman- träden för att fastställa den slutliga ordalydelsen i NT. Tryckningen ägde rum i Strängnäs under Tingstadius överinseende. Den öppna fejden mellan honom och
1 Båda har blivit behandlade i monografier, * De ledamöter från den första kommissionen Ödmann av Wijkmark 1923 och Tingstadius av Nyberg 1953. 2 Framställningen hos Knös 1840 (med till- lägget 1864) går fram till 1811 och protokolls- citaten är från honom. För tiden fram till 1839, se även Sjöbring 1839.
som ännu levde (Lefrén, W. Lilljestråle och Gothenius) var ej längre med i arbetet. 4 Murberg var den ende som i egentlig mening reviderade provöversättningen av år 1774—93. 5 Se nedan s. 388, not 4.
Ödmann utbröt 1813 och därefter synes Ödmann endast sporadiskt ha deltagit i det gemensamma arbetet. 1814 utökades kommissionen med teologie professorn i Upp- sala, Anders Hulthén, och professorn i grekiska därstädes, sedermera i österländska språk, Gustaf Knös. Den nya provöversättningen av NT bär årtalet 1816 och distri- buerades efter Kungl. Maj:ts bestämmelse till rikets kyrkor under den följande våren.
Kommissionens arbete fram till 1828 kan lämpligen tecknas redan här. Man beslöt att omedelbart fortsätta med GT. Men arbetet avstannade rätt snart. von Rosenstein som inträtt i kommissionen 1820 efter Lindblom föreslog att man skulle välja en medelväg mellan det gamla språket och det nya och att man skulle samlas fyra dagar per vecka för att vid gemensamma sammanträden komma fram till en slutlig text. Tingstadius ombads att skriftligen granska kommissionens förslag, senare även Ödmann. Men många hinder kom emellan.1 1825 hade von Rosenstein, Hulthén, Knös och domprosten i Uppsala Johan Thorsander — förordnad 1818 — den första av GT:s 39 böcker färdig och kunde sända den till Tingstadius och Ödmann. Kommissionen hann inte mer än 5—10 kapitel per månad, och när Hulthén i februari 1826 insjuknade beslöt man att varje ledamot enskilt skulle utarbeta ett förslag till den bok som närmast kom i tur och att dessa för- slag efter granskning av varje ledamot skulle sändas till ordföranden som fick ge texten dess slutliga form. Men även denna arbetsfördelning visade sig vara otjänlig i och med att de olika förslagen stannade hos ledamöterna. Vid sammanträdet i januari 1828, då Tingstadius död anmäldes och Hulthén begärde avsked, var man benägen att åter börja arbeta efter det tidigare arbetssättet med gemensamma sammanträden.
Tingstadius översättningsmetod
Flera har påpekat att Tingstadius och Ödmanns översättningsprinciper var mycket lika varandra.2 Samtidens livliga bibelfilologiska och exegetiska forskning bestämde bådas arbete tillsammans med apologetiska och teologiska intressen. Båda tillämpade en omskrivande översättningsteknik, men de motiverade den inte alltid på samma sätt.
Nyberg sammanfattar Tingstadius arbete med Gamla testamentet så: grundtex- tens ord skall först och främst undersökas filologiskt, dess autentiska text fastställas med vetenskapliga medel; den genom vetenskapens hjälp framhämtade meningen skall sedan så överflyttas till svenska att bibelns litterära och estetiska kvaliteter inte går förlorade. Tingstadius brukar enligt Nyberg ett tidstypiskt svenskt ordval, dock utan någon större språklig konsekvens. Man märker hos honom en lust att ut- tyda och omskriva enstaka ord och talesätt. Tulet ersätts med sedalära, rättfärdighet ibland med dygd. Det gamla H errans fruektan är men blir oförfalskad är Herrens lära och blivit en sköka mildras till blivit trolös. Framförallt väjer han för det konkreta bildspråket i bibeln.3
Tingstadius arbetade mest med att översätta Gamla testamentet. Titeln på hans första försök som bibelöversättare löd: Salomos, Israels Konungs, Bede-Språk. Öfver- satta ifrån originalet; med bifogade korta philologiska och eritiska anmärkningar. Både
1 Följer här Sjöbring 1839. Ödmann skulle till en början ägna sig åt 1 Mos, Hulthén ät 2 Mos och Knös åt 3 Mos. Tiden fram till 1830- talet gav föga resultat och den parodieras av Wieselgren 1866 (s. 452): »Efter Erkebiskop Lindbloms död blef den Nya Erkebiskopen C. v. Rosenstein Bibel-Commissionens Ordf. Man sporde ringa resultater af Comiterades verksamhet, ehuru Comitéen egde goda fonder.
Några anekdoter om Prof. Hulthéns ålder- doms skröpligheter, liksom en och annan 'kötted* af Tingstadius samt ett och annat jol- ler af Ödmann uppbyggde föga. Prof. Gustav Knös 'samtalade' hellre ”med sig sjelf' än vo- terade i Commissionen.» ” T. ex. Wijkmark 1923, s. 141, Nyberg 1953, s. 328 f. ” Nyberg 1953, s. 303—28.
valet av bibelbok och titeln karakteriserar hans arbete, där grundtexten och filologin står i centrum. Enligt företalet hade den store Luther översatt vad han förstod. Men efter hans tid hade vetenskaperna gjort oerhörda framsteg.
Tingstadius betonade olikheten mellan de gamla språken och de moderna, av ve- tenskaperna mer »odlade». Han sade sig »förnämligast haft den reglen för ögnamärke att förhållandet emellan Svenska uttryck och Svenska öron alltid måtte blifva i det nermaste enahanda med förhållandet emellan de Hebraiska och Hebraiska öron. Bilder, som för Svenska öron varit dräglige, har jag bibehållit; andra, som i Svensk skrift icke gjort samma prydnad, som i Österländsk, har jag sökt förklara på ett sätt, som Författaren sjelf skulle gjort, om han skrifvit på Svenska».1
Den litterala metoden underkände han helt. »Den känner illa Språks natur och de omständigheter, hvilka mest verka på deras förändringar och olikhet, som tror, att en viss gifven bemärkelse på ett ord i Språk, 2 till 3 000 år gamla, kan på våra modernare i hela sin vidd och i alla meningar vara motsvarande mot dess Original, eller att verbala öfversättningar af sådana urgamla Språk annorledes kunna vara möjliga, än man vill kalla det en Verbal Öfversättning, att man gifver hvart ord sin rätta bemärkelse på hvart serskilda ställe det förekommer». En medveten språklig konsekvens eller största möjliga konkordans i återgivandet av originalet förkastades därmed som en regel för bibelöversättaren.
I sitt memorial till prästeståndet 1809 framhöll Tingstadius att bibelkommissionens arbete måste bli grundligare och mödosammare än Luthers och de svenska reforma- torernas.z Det krävde textkritiska jämförelser mellan de olika handskrifterna och ut- nyttjande av tidigare gjorda översättningar, de äldsta såväl som de yngsta, utländska såväl som svenska. Allt det filologiska och exegetiska material som vid denna tid så kraftigt ökat genom jämförande studier av de semitiska språken och utforskningen av bibelns länder, folk och seder, måste kommittén bearbeta och utnyttja för att avhjälpa den stora brist på »philologiskt ljus», som den gamla översättningen så länge saknat.
Det hade vidare enligt Tingstadius inte heller undgått kommissionens uppmärk- samhet, »att Svenska språket, under de sednast förflutna 30 a 40 åren, i allmänhet, ernått en större grad av odling och städning, än den tillförene egt». ... »Det äro dessa rena avsigter, att å ena. sidan i Svensk tolkning rättvisa Guds Heliga Ord, och å den andra att framställa Urålderns skönaste Vältalighets-stycken i deras tillbörliga dag, som, under allt arbetet, varit Bibel-Committerades ledare.»3
Dessa strävanden kunde lättast förverkligas i de poetiska delarna av Gamla testa- mentet, som Tingstadius del för del utgav under titeln provöversättning utan att lägga fram dem för övriga ledamöter i kommissionen.4
Till Nya testamentet publicerade Tingstadius 1803 Strödda. filologiska anmärkningar öfver Svenska Tolkningen utaf Matthei Evangelium och 1812 Strödde anmärkningar öfver Tolkningen af Några Ställen i N. Testamentets Heliga Skrifter. Jämför man
1 Detta citat och det följande är hämtat från (2:a uppl. 1794, som översattes till engelska, Nyberg 1953, s. 92 f. 3:e uppl. 1813), Höga Visan 1792 (2:a uppl. ' Prästest. prot., I, s. 324—30, Liedgren 1946, 1799), poetiska stycken ur GT (1 Mos 49, 2 Mos s. 84—86. 15, 4 Mos 23 f. etc.) 1795, Job 1797 (2:a uppl. ' Prästest. prot., I, s. 328 (kurs. av mig). 1807), Hos 1798, Jes 1805, de mindre profe- * Ordspr 1783 (2:a uppl. 1800), Dom 5 1785, terna 1813 och Klagovisorna 1820. några Psaltarpsalmer 1786, Psaltaren 1791
dessa anmärkningar med Ödmanns översättning av Mattheusevangeliet 1814 och den 1816 tryckta provöversättningen finner man att den senare i Mattheusevangeliet betydligt mer överensstämmer med Tingstadius förslag än med Ödmanns. både i själva texten och i noterna. De av Nyberg anförda exemplen på den »ödmannska» kommissionens klåfingrighet finns redan 1803 hos Tingstadius med utförliga moti- veringar men avviker från Ödmanns översättning.1 Som arbetande ledamot, sekre- terare och den som hade hand om tryckningen av NT 1816 torde alltså Tingstadius i icke ringa grad ha bidragit till tolkningen och översättningen av Nya testamentet.
Tingstadius drog sig inte för att radikalt omgestalta grundtexten för att få fram meningen. Den gamla översättningen översatte Matth 5:22 så: Men jag säger eder, att hvilken som förtörnas på sin broder, han skall vara skyldig under domen: men hvilken som säger Racha till sin broder, han är skyldig under rådet: men hvilken som säger du dåre, han är skyldig till helvetes eld. Detta kommenterade Tingstadius 1803:
Då frågan är, att i en Bibelöfversättning icke säga Läsaren mindre, än det Urskriften innehåller; måste en hvar förundra sig däröfver, att vår vanliga Bibel Version alldeles icke sätter den vigtiga lära om kärleken till vår nästa, som närvarande vers innehåller, uti ett sådant ljus, som Urskriftens Österländska målningar fordra. En Svensk Läsare, okun- nig om Österländska målningssättet, och van, att endast fästa uppmärksamheten vid hvarje ords egentliga betydelse, efter glosboken, kan af den vanliga Öfversättningen lätt ledas på den tanken, att, om en menniska blott vaktar sig, att kalla sin broder racka och dåre, kan hon i öfvrigt göra honom hvad ofog som helst. Deremot finna Österländska öron, vana vid bilderspråket, som så ofta sätter vissa delar för det hela, vissa oqvädins- ord för skymfliga och vanhedrande tillmälen i allmänhet, denna mening i Urskriften: Men jag säger eder: Hvilken, som hyser ett argt sinne emot sin nästa, är redan straffskyldig under Rätten; och hvilken med ohöfviska utlåtelser bemöter sin nästa, han är straffskyldig under Rådet, men hvilken sin nästa skymfar med nedriga tillmälen, han är skyldig till en eld, som icke utsläckes. Man säger i allmänhet, att en Bibel Version bör vara bokstaflig. Men icke kan den kallas bokstaflig, som inskränker eller förringar författarens tanka, endast sorgfällig derom, att förlika huvudskriftens mening med ordboken. Den kallar jag bokstaflig, som i det nogaste uttrycker hvad författaren velat säga, utan att förlora hu- vudskriftens korthet, och så vidt tydligheten icke lider, dess målningar. Man känner illa språks natur, om man tror, att ett språks egna talsätt kunna lika väl öfverföras på alla. andra språk. Och som Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för BibelKommissionen i 2 5. l Mom. stadgar, torde jag icke fela, om jag tror, att en sådan öfversättning af när- varande vers, som den jag nyss anfört, icke allenast gör Urskriften största rättvisa, utan ock är närmast instämmande med den Kongl. Instructionens avsikt.2
Just denna passus i instruktionen citerade Tingstadius liksom de gustavianska översättarna ofta. Den lade huvudvikten vid textens innehåll och underströk att svenska språkets »art och lynne» skilde sig från originalets. Tingstadius argumenterade 1803 ofta utifrån olikheten mellan svenska språket och det av hebreiskan influerade grekiska språket i Nya testamentet.
De grekiska partiklarna t. ex. får många gånger ingen direkt motsvarighet i Ting- stadius översättningsförslag: Matth 7:9 inleds med if, i GÖ översatt med Eller, (hvilken är den menniska ibland eder, att om hans son etc.). Tingstadius säger: »Då jag funnit, att de äldsta Språken i början af meningarna serdeles öfverflöda af 1 Nyberg (1953, s. 332 f.) anför bl. a. Matth gamla flaskor (Tingstadius: gamla läderflaskor, 5:21 I hafven hört, att de gamle Lärare sagt Ödmann: gamla läglar).
(=Tingstadius 1803; Ödmann 1814: I hafven ” Tingstadius 1803, s. 42—44. hört, att till Fäderna sagdt är) och Matth 9:17
pleonasmi particularum affirmantium, hvilka utan en slags sällsamhet, icke låta sig på våra språk öfverföras, tror jag den Öfversättaren bäst tolkar vår Frälsares mening, som så uttyder början af denna vers: Hvilken är den man ibland eder, som då hans son m. m.».1 Av samma skäl — filologiska och estetiska i förening —— översätter Tingstadius inte direkt oöv (t. ex. Matth 3:10) xai (3:10; 10:28) yåg (10:26; 11:13; 12:8; 16:26). Som pleonasmer behandlade han ibland även Zåov, Äéywv, å/löa'w, (Matth 219) 6657718 (Matth 3:9) och nal åys'vsro. »Till skönheterna i råare tiders språk hörde ock pleonasmus particularum. Men samma skönhet blir alldeles ingen skönhet för sådan språk, som igenom en större grad af odling vunnit ett mer städadt skick. Hvad utropet si! egentligen angår, som så tidt och ofta förekommer i äldsta Verldens skrifter, gör det väl uti ett tal god verkan, men för en Historisk berättelse, finna våra öron detsamma icke lämpligt. Det är således på goda skäl, som jag både här [Matth 1:20] och på flera ställen finner denna utropspartikel uti K. Bib.Kommissionens Proföfversättning utlemnad».2
I Matth 1:22 löd GÖ: det af H Erranom sagdt är genom Propheten, som sade (låg/avtog). Tingstadius: »Hrr. Författare af Proföfversättningen, som insett, att Österländska pleonasmer icke skicka sig väl för våra tiders städade skrift, hafva icke utan skäl uteslutit som sade».3 Matth 7:28 som ovan citerats börjar: nat åyérsw års ... 55875th- carro, GÖ: Och det begaf sig, när ..., vardt folket förskräckt. Tingstadius: »Ganska väl har Proföfversättningen utelemnat nal åyévero, Och det skedde; emedan detta är en pleonasmus som tidt och ofta förekommer uti Österländsk stil, men icke lika väl skickar sig för berättelser i Svensk skrift. Det är således med mycket skäl, som jag äfven finner, att vår g. Svenske Bibeltolk förstått, att utesluta samma Hebreiska pleonasmus uti Zach. 14:6, 8, 13, 17 m. fl.»4
Insikten om språkens olika struktur gav Tingstadius friheten att även utfylla elliptiska uttryck och omgestalta den grekiska språkformen efter svenska språkets art. När den gamla översättningen översatt rå röv öaL/rovlCO/iévwv, Matth 8:33, med huru det var tillgånget med dem, som besatte voro utbrast Tingstadius: »Elliptiska tal- sättet få när öataovLCO/révwv har G. Svenske Bibeltolken så väl förklarat, attjag ön— skar, det han lika väl utredt alla på andra ställen i den Bibliska stilen förekommande ellipser».5
Sådana förekommer ofta vid tva-satser, t. ex. i Matth 12:10. GÖ: och de sporde honom, säjande: Må man ock hela om Sabbathen? På det de måtte anklaga honom.6 Tingstadius skrev 1803: »Uti lva ligger ett tydligt exempel af Judiska språket elliptiska talsätt. Att de måtte anklaga Honom, förutsätter Denna fråga gjordes. Och som urgamla språks ellipser med nyare språks städade skick icke kunna förenas; är jag af den tankan, att alla sådana talsätt uti en Bibel-Öfversättning böra utföras enligt 2 5. 2 Mom. i Kongl. Instructionen».7
Tingstadius återger Matth 9:36 så: Jesus ömkade sig öfver folket, ty de liknade ut- släppta och irrande får, som ingen herde hade. Att säga utsläppta såsom får, i stället för like utsläppta får [läsarten ånlslvyévor], är ett eget talsätt, tillhörande Hebreiska
! Tingstadius 1803, s. 65. ' Samma efterbildning i NU 1883: Och de till- ” Tingstadius 1803, s. 5 f. sporde honom, sägande: Är det lofligt att hela ” Tingstadius 1803, s. 7. på. sabbaten? på det att de måtte anklaga ' Tingstadius 1803, s. 68 f.; samma om Matth honom. 11:1, 5. 107. 7 Tingstadius 1803, s. 123. 5 Tingstadius 1803, s. 79.
språkbruket, som hvart J udiskt öra kände».1 Matth 10:27: »Proföfversättningen Omtaler i ljuset, det jag säger eder i mörkret, är ett släpande talsätt, som förlorat all den skönhet, hvilken i Urskriften ligger uti sjelfva vändningen av tankan, den jag så försvenskar: Hvad jag säger eder i mörkret, det förkunner i ljuset.»2
Det filologiska och exegetiska arbetet med texten framstår i dessa anmärkningar till Nya testamentet som det väsentligaste. Den nya bibelvetenskapen hade skapat möjligheter att »rättvisa Guds ord». I företalet 1803 säger Tingstadius: »Då de flesta Riken i Europa täfla med hvarannan, att göra Guds Ord rättvisa i Öfversättningar, rensade ifrån de ofullkomligheter, som varit följder av Medeltidens antingen medel- måttiga eller ringa kunskaper; kan det för Vetenskapernas ära i Sverige icke vara likgiltigt, om Svenska Bibeltolkningen i mer eller mindre mon vinner den fullkom- lighet, hvartill Lärde Män med deras insigter kunna bidraga.» Tingstadius motiverade också nästan genomgående sina egna förslag med filologiska skäl.
Ett sista exempel, Matth 3:12 i GÖ: Och han hafver sina kastoskofvel i sine hand, och han skall rensa sin loga, och han skall församla sitt hvete i ladona; men agnarna skall han npbränrw. i evinnerlig eld. NT 1780: Han hafver sin kasteskofvel i sin hand, och vill rensa sin laga: hvetet vill han införa i sädesboden, men uppbränna halmen i eld, som icke utsläckes. Till detta skrev Tingstadius 1803:
"Alan: är på detta ställe, både i G. och N. Bibelöfversättningen, olämpligt öfversatt med Laga. Hvad vill det säga, att rensa lagan, annat, än att sopa tröskstället rent? Och sådant sker icke med kastskovel, utan med quast. Då Alexandrinske Tolken med detta ord vanligen öfversätter Hebreernas TI), hvilket än betyder stället der man tröskar, än åter den på tröskstället samlade sädeshägen; tviflar jag så mycket mindre, att (Han: af Judar blifvit nyttjat i enahanda bemärkelser, som jag iRuth 3:2 finner 127171?!” 71) korndrossen af Alexandrinska Tolken förklarad med älwv 'm'w xgiåwv. Skulle någon, af dåliga ordböcker handledd, vilja påstå, att ock på sidstnämnde ställe Til betyder laga; lärer det blifva ganska svårt, att rima en sådan bemärkelse tillsamman med det bifogade verburn NWT, varma, sålla, kasta. Ho vannar en loge? Det är således på goda skäl, som jag förenar mig med Hrr. SCHLEUSNER och ROSENMULLER, hvilke på närvarandes ställe hos Mat- theus förklarat å'llwv med frumenta in area congesta.
'Anodrjmy tolkas icke väl i Gamla Öfversättningen med Lada, emedan man i lador icke plägar införa den ifrån agnar rensade säden. Proföfversättningens sädesbod kan jag icke heller gilla, emedan det icke är en Öfversättare tillåtet, att emot låga ordasätt utbyta Urskriftens ädlare uttryck. Rättare synes mig dnoörjmy kunna tolkas med förvaringsrurn; ty med ånoMm] öfversätter AQVILA DWQDR förrådskamrar i SAL. Sedespr. 3:10.
Utaf Österländska plägseder att nyttja halm och boss efter den tröskade säden till bränsle, vinner målningen i denna vers upplysning. Men ehuru Herr SCHLEUSNER i sitt Nya Lex. påstår, att åxvgov bör förklaras med halm; anser jag dock bemärkelsen af agnar och boss, som Hrr. SCAPULA och ROBERTSON, i deras Lexika, tillerkännt sam- ma ord, vara lämpligast både till detta ställe och till Luc. 3:17. 1) Emedan nämnda af— skräden i Hebreernas språk, voro en vanlig bild av orättfärdiga menniskor. Och 2) fordrar bilden af ren och god säd nödvändigt motbilden av agnar och boss heldre, än af halm. Hvartil kommer 3) att kastskofvel icke brukas att skilja halmen ifrån säden, utan att rensa säden ifrån agnar och den under tröskvagnen söndersmulade halmen, som på vårt språk kallas boss.
Med en eld, den ingen släcker, uttrycker äfven Propheterne i G.Test. Guds straff öfver de orättfärdiga. Utaf Hebr. talsättet 713373 T'R'I synes ärr/33010; vara en Grekisk tolkning.
Efter dessa anmärkningar, föreslår jag af hela versen denna öfversättning: Kastskoflen
1 Tingstadius 1803, s. 90. ? Tin stadius 1803, s. 102. g
håller Han i sin hand, och skall rensa sin sädesdrosse. Hvetet skall Han införa uti förvarings— rum: men basset uppbränna i eld, som icke släckes.1
En stor del av Tingstadius anmärkningar består av sådana utredningar. De nämnda arbetena av Schleusner och Rosenmiiller, utgivna så sent som 1792 resp. 1801, citeras ofta och även äldre filologisk litteratur.2 Gång på gång hänvisar han till Septuaginta för att försvara betydelsen av ett grekiskt ord i ett bestämt sammanhang. Tilltron till den grekiska översättningen som filologiskt hjälpmedel synes här många gånger vara alltför stor och har resulterat i flera godtyckliga ändringsförslag.
Vid sidan av det filologiska arbetet med grundtexten ligger Tingstadius litterära intressen. Han blev den som i Sverige öppnade de bildades ögon för poesin i bibeln, främst i Gamla testamentet. Beroendet av den engelske forskaren Lowth är tydligt och han framhåller det själv.3 Bibeln som inom sig ägde »Urälders skönaste Vältalig- hets-stycken» jämfördes med Ossiansängerna och Pindaros och Horatius oden. Ting- stadius var mån om att den skönhet han hittat i bibeln skulle finnas med även i den svenska översättningen. Hans översättning av Psaltaren och Höga Visan fick också lovord av Kellgren i Stockholms-Posten. Även i Tingstadius arbete med Nya testa- mentet märks hans estetiska intressen. Han tillgriper ofta omskrivningar för att den svenska texten skall läta svensk och framför allt ha något av originalets skönhet i form och tanke.
Debatten i prästeståndet 1815
Hela kommissionens arbete, dess sammansättning och översättningsmetod sattes i fråga genom Wallins uppträdande 1814 och 1815:1 Det kan inte ha varit med någon större lust som kommissionens sekreterare Tingstadius gick att besvara Wallins tal i prästeståndet 1815, »en framställning i blandade ämnen» som han kallade det. »Det välmenta råd, som någon vill gifva att det för en Bibel version icke passar sig, att göra omskrifningar, utströ förklaringar, och insvepa det goda betrodda godset i ett prydligt löfverk af nya talsätt och vändningar, är visserligen godt för oerfarna Bibel- tolkar; men alldeles obehöfligt är det för sakkunniga män, som sätta deras ära deri, att uti öfversättning göra Guds Ord rättvisa, och att fördenskull noga bevara dess förträffliga bilderspräk, samt för öfrigt att ställa sig Konungens, efter Riks-Ständer- nas underdåniga begäran, i nåder gifvna Instruction till efterrättelse».5 Tingstadius hänvisade här liksom så många gånger tidigare till instruktionens 2 5. Han citerade Serenius och utmålade behovet av en »försvenskad version af den Heliga Skrift» som inte var gjord efter andra översättningar utan efter originalet självt. Ty i den gamla översättningen fanns »dels löjligheter, dels ock mörkheter som icke finnas i Bibelens original-texter, hvilka tvertom förete mönster af den yppersta vältalighet».
1 Tingstadius 1803, s. 21—23. * Enligt Tingstadius J. F. Schleusner, Lex. Graeeo-Lat. öfver Nya test., Leipzig, 1792, och G. Rosenmiiller, Scholia in Nov. Test., Nurn- berg 1801. Den senare innehäller mycket ma- terial frän Grotius annotationer, Wijkmark 1923, s. 215. ** Professorn i poesi i Oxford och sedermera biskopen Robert Lowth hade i sina 1753 ut- givna föreläsningar över den hebreiska poesin karakteriserat den som »sublim poesi, utmärkt
av starka känsloutbrott och flammande en- tusiasm» (Nyberg). Detta gällde även den pro- fetiska litteraturen med dess brokiga bild- språk, en bildrikedom som betecknades som typiskt österländsk, Nyberg 1953, s. 65 f., 96, 102—06. ' Wallins ståndpunkt behandlas nedan s. 402 ff. Liedgren 1946, s. 178—82, 186—90. 5 Prästest. prat., III, s. 1665 f. Tingstadius in- laga äterfinns på s. 1661—69.
Tingstadius understöddes av sin kollega von Rosenstein och prosten Stenhammar.1 Den förre krävde i första hand att översättningen skulle förstås av sin läsare. »Fästom ej något öfvernaturligt vid ljudet af vår gamla öfversättnings archaismer. Klangen af vissa ordformer, liksom all slags musik, gör endast ovaraktiga intryck. Hvad örat och hjertat deraf erfarit, flyger snart bort och medtages icke till styrka, under de dagliga pligternas mödosamma uppfyllande. Men tala genom Biblens sanningar, och med dess troget gifvna uttryck till förståndet. Bibeln bör vara hvarje Christens vade mecum; men blir det, efter min tanka, aldrig de facto, förr än vi få densamma på ett språk, som bättre förstås och lättare läses».2
Även den tidigare nämnde domprosten Knös vände sig mot Wallins lovprisning av den gamla bibeln men samtidigt också mot kommissionens översättningsmetod. Det är enligt Knös »hvarken öfverensstämmelsen med den gamla Bibeln, eller nyare antagna talesätten, som utgöra värdet af en öfversättning. Detta värde beror allenast på öfverensstämmelsen med sjelfva Originalet eller de heliga Urskrifterna. Bibeln kan med olika åsigter tolkas, men en Kyrko-Bibel bör vara icke en Paraphras eller Commentarius, utan textorden så nära som språkens och tidernas olikhet någon- sin kan medgifva».3
Förre matematikprofessorn, prosten Olof Hansson Forssell preciserade Wallins och de konservativas ståndpunkt: översättarna måste göra både grundtexten och den gamla översättningen rättvisa. »Ty hvad grund-texten är för hela Christenheten, det samma är ock vår gamla Bibel för Svenska Församlingen, nämligen Guds Ord.» Översättarens första plikt är att troget följa grundtexten. Prosten Forssell medgav, att den stora grammatiska olikheten emellan urskriftens och vårt språk inte tillät någon fullkomligt litteral översättning; »men just derföre är det, som det blir så nödigt att hålla sig fast vid den gamla öfversättningen vi redan ägs, och som af en Luther och Laurentius Petri blifvit tolkad enligt den så kallade Analogia Fidei, den jag, säga hvad man vill, anser som ett nödvändigt rättesnöre vid all Bibel tolkning»f1
Kommissionen hade med den moderna bibelvetenskapens hjälp och sin tids »stä- dade» språk sökt skapa en nyöversättning som ej var litteral. Vid denna riksdag framträdde en tydlig reaktion och opposition: somliga ville i det stora hela behålla den gamla översättningen som den var; andra ville ha en nyöversättning men en litteral sådan; andra åter intog en medlande ståndpunkt, önskade ingen ny översätt- ning men den gamla, rättad efter grundtexten och med vissa ändringar i ordval och ordformer. Mot dessa grupper måste kommissionen i fortsättningen allt mer försvara sig. Särskilt en ledamot, som inte utan framgång deltog i tidens anonyma tidnings- fejder, sökte klargöra sin exegetiska metod och sina översättningsprinciper.
Samuel Ödmanns principer
Ödmann upprepade mycket av det som vi redan funnit hos Tingstadius: kritiken mot den gamla översättningen, kravet på noggrant bibelvetenskapligt arbete och nödvändigheten av en tydlig och icke löjeväckande språkform.5 Wallins första attack
1 Prästest. prot, III, s. 1670 f. 2 Prästest. prot., III, s. 1675. 3 Prästest. prot, III, s. 1686 f. ** Pråstest. prat., III, s. 1679, 1681. 5 Ödmanns kritik och översättningsprinciper återfinns i ett flertal tidningsartiklar: Svensk Literatur-Tidning 1813, nrr 33, 47 och 50,
1814, nrr 44—45; jfr 1815, nrr 14. Allmänna Journalen 1815, nrr 50, 54, 56—59, 1818, nr 40, 1820, nrr 118, 121, 127, 1821, nr 42. Hernö- sands Stiftstidning 1820, nr 2, 3, 5, 6, 11 och 1821, nr 1. Ecklesiastik Tidskrift 1825/26, 5. 33—42. Jfr det brev som Nyberg citerar (1953, s. 331), Wijkmark 1923, passim.
mot kommissionens principer 1814, som citeras i kap. 3, besvarade Ödmann om- gående i en upprörd artikel i Svensk Literatur-Tidning:
Man vill dock ogerna anse det vara Hr D:rns tanke, att vårt slägtes lugn och saklighet beror på ett enda saknadt: men eller och. Det kan icke vara Hr D:rn obekant att Ebreernes: och (1) ikläder sig natur af alla våra vesterländska conjunktioner, samt icke sällan alldeles abunderar; att Grekernas: men, (åé) äfven så väl betecknar en fortsatt berättelse, som anvisad motsats; att Grekernas: ty (ya'g) stundom svarar emot vårt: visserligen, och att det vore en orimlighet, om man annorlunda öfversatte, då. det följande icke innefattar ett skäl till det, som föregår.
Det kan icke heller vara Hr D:rn obekant, att ej allenast det Ebreiska, utan ock det dermed beslägtade Hellenistiska språket har en myckenhet ord af så många och sär- skilda bemärkelser, att man skulle insvepa läsaren i ett fullkomligt töcken, om man icke, efter språkbruk, sammanhang och exegetiska reglor, bestämde det rätta för hvart och ett ställe. Det torde således icke med skäl kallas hvarken fördömeligt eller förargeligt, om man bemödar sig att skriftmässigt bereda religionskänslan en mer födande näring, än den, som alltid måste finnas svag i det obestämdas tomhet. Här passar ej, heter det . .. att göra omskrifningar; sådane äro dock, så väl i anseende till Språkets natur, som de Grekiska ordens sammansättningar ofta omöjlige att undvika, såframt man icke vill säga en half tanke för en full. Icke heller, heter det, passar det ins-trä förklaringar. Sådana måste dock stundom tillsättas, i anseende till både Ebreiska och Grekiska språkets täta ellipser, som nödvändigt måste fyllas, då vårt modersmål dem icke utan mörker tillåter. Icke heller, heter det, passar att afkläda allegorier, hvilket likväl någon gång måste vid- tagas, t. e. vid det anstötliga och vist icke till Religionens språk hörande talesättet: snöpa sig för himmelrikets skull, hvarvid ett Österländskt öra endast sätter begreppet att, för högre omsorger, avhålla sig från äktenskap.
Låt Bibeln sjelf tala, utropar Hr D:rn. Men skape man då Österländska öron! Vill man en Hebräo-Svecanisk Öfversättning, fordre man då icke någon Svensk!1
Wallin svarade inte själv på detta »ovett» från Ödmanns sida utan litteraturkri- tikem Hammarsköld i en granskning av Ödmanns Mattheusöversättning.2 Hammar- sköld upprepade Wallins kritik mot kommissionen och dess arbete men i en mer extrem och utmanande form. F ilologisk lärdom bör en bibelöversättare enligt recen- sionen ha men den »ersätter icke bristen af en högre själsbildning». Filologer är ofta alltför spetsfundiga; de söker djupare mening där sådan inte finns. De kan lämna »materialerna» men »en högre natur» måste fullända det heliga verket. Hammar— sköld ville »hellre njuta af Luthers kärna, än af den djuplärde philologens merg— och saftlösa spis». För den som i Herrens ord söker »vederqviokelse och hugsvalelse, är det föga vigtigt, om nregiywv 105 158905 betyder yttersta kanten af tempelberget eller tinnarmz af templet, om Betan; betyder rost eller mal osv.»
En ny översättning behövs därför inte enligt Hammarsköld. Ändringar i religiösa ting är farliga; de kan väcka »oro bland folket». Den gamla översättningen är bra; vårt nuvarande språk är ej fast och passar inte för bibelns anda. Ty man måste skilja på »Herrans och menniskors tungomål».
Ödmann blev här inte svaret skyldig. Det nya talet om den religiösa känslan och det obestämt dunkla rimmade föga med Ödmanns praktisk-intellektualistiska upp- fattning av kristendomen. »Sannt är ock, hvad som säges, latt den, som har Frälsaren inom sig, behöfver ej om honom hämta kunskap ur den döda bokstafvenä men lika 1 Svensk Literatur-Tidning 1814, nr 44, sp. citat hos Wijkmark har Ödmann beklagat sig 685—87. även för Wallmark över Wallins »bitterhet mot
2 Svensk Literatur-Tidning 1815, nrr 1—4. Se all Philologisk lärdom vid Bibeltolkning». vidare Wijkmark 1923, s. 143 f. Enligt brev-
sannt är, att icke utan bokstafvens biträde någon Frälsare finner väg till hjertat, ej heller en sannt Christelig Religionskänsla hos någon tändes.»1 Vägen går genom för- ståndet till hjärtat.
Ödmann visade att reformatorernas översättningar inte alltid var så fulländade som Hammarsköld låtit påskina. Inte kunde Jesus stå på templets tinnar eller se hela världen från frestelseberget — gustavianerna översatte: templets yttersta kant e. dyl. och landet. »Hvadan desse Voltäriske, desse Woolstonska gäckerier, som gjort Evangelium en skada den ingen Philosoph kan bota; hvadan, om icke från dessa felaktiga tolkningar? Det må då icke vara ett helgerån, att med grundade skäl visa huru sådane ställen icke härleda sig från de af Guds Anda ledde Författarnes villa, utan från Tolkares bristande åsigter.»2
Sitt eget och kommissionens filologiska översättningsarbete försvarade Ödmann senare offentligt flera gånger, sist 1826 i en artikel »om bokstavlighet vid bibelöver- sättning». Det gällde då främst översättning av Gamla testamentet.
»Att en Bibel-öfversättning bör vara bokstaflig, derom är ingen tvist. Det fordras och medgifves; men besynnerligt är, att man icke öfverenskommit om begreppet af bokstaflighet.
De, som mindst förstå och vanligen mest ropa, påstå, att endast den öfversätt- ning är bokstaflig, som ord för ord följer sin text, till och med utan rubbning av ordens ordning. En översättning kan vara i högsta mått bokstaflig och tillika i högsta mått origtig. Är det en läsares rättighet att rigtigt förstå, så måste det ock vara en öfversättares pligt att rigtigt tolka.
Bokstaflig är i min tanke den öfversättning, som, utan afdrag eller tillsats, fram- bär Textens mening så nära, som vårt språk tillåter det ske med Textens ord. Hos en Ebreisk Författare måste man oftare i saken än i orden söka denna mening. Nej, nej, ropar man: all mening är förklaring. Annat är översätta, annat förklara. Vill man då i Guds ord hafva en omening, der sammanhangets fordran är obestridlig? De inspirerade orden, säger man, äro helige, gudomlige; förbannad vare den som lägger något dertill eller tager något derifrån! Väl! Men i en öfversättning måste man väl frambära hvad desse helige och gudomlige ord innefatta och åsyfta. I an- seende till Ebreiska språkets många egenheter, låter sig detta på vårt språk icke all- tid bokstafligt ske. Dessa egenheter äro från våra odlade språk så aflägse, att det bokstafliga ofta skulle skapa det orimliga.» Detta visade Ödmann genom att på olika sätt överflytta 2 Mos 22:2 till svenska. Här kunde inte ens den gamla översättningen vara bokstavlig.
»Med allt detta är dock icke min tanke, att en Bibel-öfversättare må inflytta sina egna ensidiga hugskott. Vid vissa tillfällen måste han, om ock med någon afvikelse från bokstafven, införa textens ostridiga syfte, och städse, med tanke på läsaren, i sigte hava Philippi fråga till Ethiopen: ”Förstår du ock vad du läs?»3
Med detta sista, det avgörande kravet på att läsaren verkligen skall förstå vad han läser, antydes den väsentliga skillnaden mellan Tingstadius och Ödmann. Ting-
1 Allmänna Journalen 1815, nr 50, Wijkmark ” Ecklesiastik Tidskrift l (1825/26), 5. 33—35, 1923, s. 184 f., 212. 42. Ett liknande sätt att definiera »bokstavlig- ” Allmänna Journalen 1815, nr 54. Thomas het» finns i ett brev från Ödmann, citerat av IVoolston var en engelsk deist (1670—1733), Nyberg 1953, s. 330 f. som fick fängelsestraff för sina allegoriska borttolkningar av alla undren i NT.
stadius hade ett större intresse för själva formen, Ödmann för innehållet. Båda om- gestaltade grundtextens språkform och utfyllde dess elliptiska uttryck men den ut- talade motiveringen är hos Tingstadius ofta att översättningens »städade», »odlade» språk annars blev lidande, hos Ödmann att översättningen annars blev mörk och obegriplig. Båda ville rehabilitera bibeln, Tingstadius främst genom att ge över- sättningen en skön och värdig språkform, Ödmann genom att avlägsna alla löje- väckande felaktigheter i den gamla versionen. Den senare tycks ha varit mer för- ankrad i gammal svensk fromhet; i liturgin ville han bevara mycket av den gamla traditionen.1 Han hade ett praktiskt pedagogiskt syfte även med sitt över- sättningsarbete och vände sig tydligen till en bredare läsekrets än Tingstadius. Det fanns hos Ödmann en tydlig vilja att »popularisera», och hans många tid- ningsskriverier uppdagar en viss journalistisk begåvning. Själv sade han sig inte vara estetiskt intresserad. Han höll sig till prosan och lät poesin vara. Även konsten skulle enligt honom tjäna det praktiska.2
Huvudmotivet hos Ödmann för hans omskrivande översättningsmetod blir där- för kravet på tydlighet. Dunkelhet och mystik var honom fjärran. »Intellektualismen låg Ödmann i blodet; men han ville en praktisk intellektualism: genom förståndet till hjärtat.»3 Tingstadius esteticerande uppfattning av bibeln och hans försök att framställa »urålderns skönaste vältalighetsstycken i deras tillbörliga dag» måste ibland ha mött ett visst motstånd hos en så prosaisk natur som Ödmann.
Konkret möter oss olikheterna mellan Tingstadius och Ödmann i deras översätt- ningsförslag till Mattheusevangeliet 1803 och 1814. Även om de är skrivna i en pole- misk situation kan de ge en viss uppfattning om vad som skilde. Tingstadius visar här en större filologisk djärvhet i sina tolkningar; han tycks äga ett säkrare grepp om språkbehandlingen i översättningen. Ödmanns stil förefaller stundom konstlad. Han sluter sig något närmare till både reformationsbibelns och grundtextens orda- lydelse. Tillagda förtydliganden sätts ibland inom parentes.
Tingstadiu84 Må ingen möta Våld med våld! 5:39
Hvar är han, som är verden född till Ju- darnas Konung? 2:2
Zebulons land och Naphtali land, som till sjön sig sträcka, på denna sidan om Jor- dan, det af hedningar bebodda Galilea: detta folk, som i mörker suttit, skall se ett stort lj us: för dem, som i dödens dystra land bodde, skall en Sol uppgå. 4:15
När Jesus såg det samlade folket, ömkade Han sig öfver dern, ty de liknade lösgifna, irrande får, som ingen herde hade. 9:36
1 Se Wijkmark 1923, s. 183 ff. 2 Wijkmark 1923, s. 273 ff. 3 IVijlnnark 1923, s. 184. ' Dessa exempel lyder i NT 1816: 5:39 att I skalen icke möta våld med våld, 2:2 Hvar är han,
Ödmann att I icke skolan emotstå våldsverkaren
Hvar är J udarnes Konung, som (nu) född är?
Zabulons land, som vid sjön ligger, och Naphtalims land, som till Jordan gränsar; det af hedningar bebodda Galileen: det folk, som i mörker sitter, skall se ett stort ljus, och dem, som djupaste mörkrets land bebo, skall ett sken uppgå.
Men då han såg folket, rördes han öfver dem till medlidande, ty de voro försmäg- tande och öfvergifvna såsom får hvilka ingen herde hafva.
som född år till Judarnas Konung, 4:15 som Tingstadius men med ändringen skall ett klart sken uppgå, 9:36 som Tingstadius med ändringen Han för Jesus.
Till det yttre är NT 1816 den mest påkostade av kommissionens alla provöversätt- ningar. Den betecknas inte direkt som provöversättning utan bär en mer officiell titel: Det Nya Testamentet, på Kongl. M aj:ts N ådigsta Befallning, af Dess till Swenska Bibeltolkningens öfwerseende i Nåde förordnade Committerade utgifwet.
När Tingstadius i riksdagen 1809 önskade få prästeståndets bifall till tryckning syntes den nya versionens framtid vara helt säkrad. Man räknade med att den gamla bibeln inte längre skulle tryckas när den nya kommit.1 Bibelspråken i det nya kate- kesförslaget följde — i de tre första upplagorna —— den ännu inte stadfästa översätt- ningen och inånga önskade kommissionens text även i den nya evangeliebok som var under utarbetande. Men tiden ändrade mening i början av 1800-ta1et. Den nya över- sättningens öde beseglades redan innan den kom i tryck.2 Prästeståndet förklarade 1815 att den gamla texten inte kunde upphöra att vara norm innan den nya blivit godkänd, likaså att evangelieboken till dess måste följa den gamla versionen. De- batten i prästeståndet, främst Wallins uppträdande, lät kommissionen ana att hela dess verk var förfelat.
NT 1816 har samma textuppställning som sin föregångare och dessutom företal till Nya testamentet och till de enskilda bibelböckerna, kapitelsummarier, parallell- språk och förklarande noter.s De sista lämnar främst tidshistoriska upplysningar om texten men kommenterar ibland_även den svenska ordalydelsen eller utreder bibliska uttryck som den helige Ande, Matth 1:18, döda från synden, Rom 6:2 och de efter Guds uppsåt kallade, Rom 8:28.4 Teologiskt och exegetiskt är NT 1816 med sin reviderade text, sina företa] och noter en av de intressantaste provöversättning- arna. Hagänlnrog återges med förespråkare i 1 Joh 2:1,5 det omdiskuterade uttrycket år åyoi i Gal 1:16 med vanlig dativ: uppenbara sin Son för mig. Tolkningen bestäm- mer ordalydelsen i t. ex. Luk 18:7, Matth 12:41, 9:13, 1 Joh 314, Gal 3:16 och Apg 812620
Skall då Gud icke skaffa sina utvalda rätt, som dag och natt ropa till Honom, om Han än dröjer dermed.7
Niniviterne skola . .. uppstå emot detta slägtet.8 Kärlek behagar mig mer, än offer.9 Hvar och en som gör synd, han afviker ifrån lagen, ty synd är afvikelse ifrån lagen.10 . . . Och din ätt, hvilken betecknar Christi församling.11 . .. nämligen ökneuågen.12 1 Liedgren 1946, s. 85. 2 Den stora omvälvningen och förändringen tecknas nedan, 5. 402.
Matth 11:11 ingen (Prophet) . .. större än Johan- nes Döparen, Rom 1:7 (Jag Paulus) helsar ..., Gal 4:24 ty dessa (mödrar) beteckna de två för-
” De allra flesta företalen är av Ödmanns hand; manuskripten finns i BibkA, vol. 42. * I t. ex. Matth 2 finns noter till Betlelem, He- rodes, vise män, Österlandet, översteprästerna, guld, rökelse och myrra, Rama, Arkelaus, Na- saret, nasaré. Enbart språklig är förklaringen till exempelvis Rom 3:16 Förtryek och förstö- ring äro på deras vågar. Not: Att förtrycka och förstöra är deras uppsåt. 5 GÖ, NT 1780: försvarare. ' NT 1816 har även tillagda ord inom parentes som förklaring: Matth 3:1 (då J esus var i Gali- leen), 1 Thess 2:18 (namligen jag Paulus),
bunden. 7 GÖ: skulle han hafva tolamod der med; NT 1780: fast Han uppskjutet hjälpen till en tid. ” GÖ, NT 1780: med detta slägtet. " GÖ, NT 1780: Barmhertighet 1" GÖ: han gör ock orätt, och synd är orätt; NT 1780: han gör emot lagen, ty synd är icke annat, än lagens öfverträdelse.
” GÖ: som är Christus; NT 1780: .. . hvilken är Christus. " GÖ: . . . som öde är; NT 1780: (den väg, som går ifrån Jerusalem) genom öknen (till Gaza).
En bestämd uppfattning om texten tvingar översättarna ibland till omständliga om- skrivningar: ofvan på yttersta byggnaden vid ändan af templet, Matth 4:5. De mildrar texten: Dömer icke omildt, att I icke varden omildt dömde, Matth 7:1 eller förklarar: I skalen icke mena, att min ankomst medförer frid på jorden, Matth 10:34. De lyckas ibland med goda formuleringar, t. ex. personligen okänd, Gal 1:12, eller satserna i Rom 1, verserna 13 och 21: Bröder! Jag vill icke dölja för eder, att, ehuru jag hittills blifvit hindrad, hafver jag dock ofta föresatt mig att fara till eder, på det jag äfven hos eder må skörda någon frukt.1 Ehuru de kännt Gud, hafva de icke prisat eller tackat Honom såsom Gud, utan i sina tankar förfallit till en fåfänglig dyrkan, så att deras oförståndiga hjerta är förmörkadt.z
Som helhet är dock texten i NT 1816 ett revisionsarbete med stora ojämnheter, något som förklaras av dess tillkomsthistoria.3 Jämför man den med NT 1780 märks framför allt ett närmande till den gamla översättningens uttryckssätt, särskilt i Paulusbreven, samtidigt som omskrivningarna blir mindre ordrika, innehållsligt tyngre och mer överensstämmande med originalets språkform. Rytmen och fast- heten i texten påminner ibland om den gamla bibeln.
NT 1780
Det rätta kännetecknet hvaraf vi kunne sluta, att vi känns Honom, är att vi hålle Hans bud. 1 Joh 2:34
I, som hafven fått den Heligas smörjelse, förstån hela saken. 1 Joh 2:205
Mine Bröder, låtom oss icke älska blott med orden och tungan, utan med ger— ningarna och af uppriktigt hjerta. 1 Joh 3:186
Jag låter eder veta, Mine Bröder, at det Evangelium, som jag hafver predikat icke är någon människolära: ty jag hafver icke undfått det af någon människa, icke är jag heller på annat sätt derom undervist, än genom Jesu Christi uppenbarelse. Ty I hafven ju hört, huru jag uppförde mig, då jag var Judiska Församlingen tillgifven: och huru jag med öfverdrifven häftighet förfölgde och sökte att härja Guds Försam- ling. Gal 1:11—137
1 GÖ: Jag vill icke dölja för eder, bröder, att jag hafver ofta haft i sinnet komma till eder, ändock jag hafver varit förhindrad allt härtill: på. det jag måtte ock någon frukt skaffa ibland eder. —— NT 1780: Jag bör nämligen, mine Bröder, icke förtiga för eder, att jag ofta satt mig före, att fara till eder (ehuru allt härtills hinder mellankomrnet), på. det jag äfven må. skaffa någon frukt ibland eder. 5 GÖ: Medan de förstodo Gud, och hafva icke prisat honom som en Gud, och ej heller tackat; utan vordo fåfängelige i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är vordet mörkt. -— NT 1780: Emedan de, oaktadt sin kundskap om Gud, icke prisat Honom, såsom en Gud, ej
NT 1816
Om vi hålle Hans bud, så vete vi deraf, att vi känne Honom
I hafven smörjelse af den Heliga, och veten allt.
Mina Barn! Älskom icke med ord och tunga,. utan med gerning och sanning
Bröder! Jag bet-ygar för eder, att det Evan- gelium, som af mig förkunnat är, icke är- menniskolära; icke heller hafver jag und— fått eller lärt det af någon menniska, utan igenom Jesu Christi uppenbarelse. I hafven hört min fordna vandel, då jag var Jude, att jag öfver all måtta förföljde Guds för- samling och sökte att utrota henne.
heller tackat, utan sjelfve blefvet i sina tankar fåfängelige, och deras oförståndiga hjerta mörkt. ” De översättningsutkast till NT 1816, som bevarats och återfinns i BibkA, vol. 42, vittnar om en brokig tillkomsthistoria. * GÖ: Och der pä vete vi, att vi kännom ho- nom, om vi hålle hans bud. 5 GÖ: Men I hafven smörjelse af dem Heliga, och veten allt. ' GÖ: Min barn, älskoms icke med ordom eller- med tungone, utan med gerning och sanning. 7 GÖ: Men jag gör eder vitterligit, käre bröder, att det Evangelium, som är predikadt af mig, är icke menniskligit. Ty jag hafver det icke
Att ock ingen kan genom Lagen varda rätt- färdig hos Gud, är klart deraf, att det heter: den som af tron är rättfärdigad, skall leva. Nu hafver Lagen ingen gemenskap med tron, utan han säger: den som gör detta, skall derigenom lefva. Gal 3:11f.1
Vi tacke städse Gud för eder alla och tänke utan återvända på eder uti våra böner, då vi inför Gud och vår Fader erinre oss verkan af eder tro, edra mödosama kärleksverk, samt ståndaktigheten uti hoppet på Vår HERra Jesus Christus: hällst som vi väl vete huru I af Gud ären upptagne i försam- lingen; ty Evangelii predikan hos eder haf - ver icke bestått uti blotta ord, utan är äfven bestyrkt med kraftiga under och den Heliga Andas gofvor till eder fullkomliga öfvertygelse: såsom ock I veten, huru vi för eder skull hafve uppfört oss ibland eder. 1 Thess 1:2—52
Sedan vi, mine Bröder, hafve till en liten tid varet skilde ifrån eder, hvad personliga omgänget angår, men icke i anseende till hjertat; hafve vi nu under mycket längtan lätet oss dess angelägnare vara, att få se eder. l Thess 2:173
Men att ingen varder genom Lagen för Gud rättfärdig, är uppenbart deraf, att den som af tron rättfärdig är, han skall lefva. La- gen yrkar icke tro, utan säger: Den som detta gör, han skall derigenom lefva
Vi tacke Gud alltid för eder alla, och hafve eder i åtanka under våra böner oupphör- ligt, påminnande oss inför Gud och Vår Fader eder tros verksamhet, eder kärleks mödor, och ståndaktigheten i edert hopp på vår HERra Jesus Kristus. Vi vete, älska- de Bröder, att eder utkorelse är af Gud: ty vårt Evangelium är hos eder icke för- kunnadt i ord allena, utan ock ikraft,i helig Anda och i fullkomlig öfvertygelse, såsom ock I veten, huru vi ibland eder oss förhållit till edert bästa.
Bröder! Sedan vi nu en kort tid varit per- sonligen, dock icke med hjertat, skilde från eder, hafve vi dess mer med innerlig längtan varit omtänkte att se eder.
De textkritiska ändringarna är få och obetydliga. Ödmann var i fråga om NT en försiktig textkritiker och försäkrade 1804 att han »i hela N. T. icke funnit 20 varian- ter nödvändiga och knappt 30 preferabla. De fläste [varianter] äro tydeliga misskrifningar, och då de finna stöd af gamla Versioner och Codices, ändra de nästan aldrig något i dogmen».4 Tingstadius behandlar mycket sällan textkritiska problem i sina anmärkningar till Mattheusevangeliet 1803.5
Karakterisering och eftermäle
Det finns goda skäl att sammanfatta de första femtio åren i kommissionens historia under en rubrik. De översättare som då främst kommer i fråga var filologer och bibel-
fätt af mennisko, icke heller lärt; utan genom JEsu Christi uppenbarelse. Ty I hafven väl hört min umgängelse fordom i J udaskapet, att jag öfvermåtton förföljde Guds församling, och förstörde henne. 1 GÖ: Men att ingen varder rättfärdig för Gudi genom lagen, är uppenbart: ty den rätt- färdige skall lefva af (sine) tro. Men lagen är icke af trone; utan den menniska, som så. gör, hon lefver der af. 1541 och 1618 års text har ingen parentes kring sina. ” GÖ: Vi tackom Gudi alltid för eder alla, och hafvom eder i åminnelse i våra böner utan återvände: Tänkandes på. edart verk i trone och på edert arbete i kärleken och på edart tolamod i hoppet, hvilket är vår HErre JEsus
Christus för Gudi och vårom Fader. Ty, käre bröder, af Gudi älskade, vi vete, huru i ären utvalde: Att värt Evangelium hafver varit när eder icke allenast med ordom, utan både i kraft och i dem Helga Anda och i fulla visshet, såsom I veten, hurudana vi vorom när eder för edra skull. a GÖ: Men vi, käre bröder, sedan vi till någon tid hade mist eder efter ansiktet, och icke efter hjertat, hafve vi dess mer hastat till att se edert ansikte med stor begärelse. * Brev till Tychsen, citerat efter Wijkmark 1923, s. 221. 5 Tingstadius 1803, s. 78, 88, 94, 122, 147, på alla ställena med det resultatet att han behåller den gängse texten.
forskare: Aurivillius, Floderus, Herweghr, Tingstadius och Ödmann. Isättet att över- flytta originalet till svenska hade de mycket gemensamt. Den svaga tendensen till en mindre omskrivande översättningsmetod, som är förnimbar hos de två sistnämnda, har paralleller inom den profana översättningshtteraturen från samma tid.1
De gustavianska översättarna var medvetna om det världsvida bibelöversätt- ningsarbete som pågick och såg sitt eget verk som ett led i detta. En gemensam bak- grund utgjorde den internationella bibelforskningen, som vid denna tid ägde sådana stora namn som Michaelis och Semler. Aurivillius och Tingstadius var internationellt kända orientalister, Ödmann lika känd som exeget. Grekprofessorn Floderus har kal- lats för »den akademiska nyhumanismens grundläggare i vårt land».2 Under hans tid började studiet av grekiska lösgöras från teologin och bli en central humanistisk disciplin. Liksom Ödmann beundrade han en av den historiska bibelforskningens föregångsmän på 1600-talet, Hugo Grotius, »inter exegetas longe maximus», och den- nes annotationer till bibeltexten. »Grotius blir vår huvudbok näst analogia scripturae och den hjälpreda som fås av LXX», skrev Ödmann i ett brev.3 Ödmann uppskattade Grotius filologiska skarpsinne, historiska blick och mod att lösgöra exegetiken ur dogmatikens järngrepp. För Grotius efterföljare, J. A. Ernesti, hade han idel lov- ord. Ernesti erkände endast en väg" till rätt förståelse av Skriften: den gramma- tiska. »Die Religion steht und fällt mit der Interpretation der h. Schrift und die Inter- pretation steht und fällt mit der Philologie».4
Det gustavianska översättningsverket är i hög grad ett vetenskapligt arbete. Den då moderna bibelforskningen hade påskyndat kommissionens tillsättande; den kom även att bestämma de första översättningarnas art och karaktär. Den omskrivande metoden är ett led i översättarnas strävan att göra rättvisa åt originalets innehåll, som de i den nyvaknade forskningens ljus fattade det. Som den modernare bibel— forskningens förstlingsprodukt i den svenska bibelöversättningens historia är deras verk betydande.
Även om huvudintresset koncentrerades till originalet och dess innehåll, var de gustavianska översättarna fullt medvetna om de krav som svenska språket har rätt att ställa. på en översättning. Språkens olika natur framställdes då, före nationalis- mens tidevarav, på ett sätt som något påminner om de strukturalistiska intressena i den nutida språkvetenskapen. Upptäckten av den gamla folkdiktningen och där- med även den hebreiska poesin lämnade nytt material som bekräftade skillnaden mel- lan de gamla och de moderna språkens sätt att uttrycka sig. Särskilt hos Tingstadius har vi mött argument som bygger på olikheterna mellan språken.
Det hos 1700-talsöversättaren så markanta syftet att genom översättningar odla det egna modersmålet har en viss motsvarighet hos de gustavianska översättarna.5 De språkliga resurser de utnyttjade begränsades så till vida att den gamla bibelns språk helt åsidosattes, åtminstone under 1700-talet. I språkligt avseende strävade de efter att göra en ny översättning. Bakom denna strävan efter att vara modern låg ett mycket utbrett missförhållande: det gamla religiösa språket i bibel och psalm- bok gjordes till spe och åtlöje. Bibeln parodierades både bland de bildade och bland
1 Se min redogörelse ikap. 9 0, s. 262 f. ” B. Hildebrand i Sv. Biogr. Lex., 16, s. 189. 3 Efter Wijkmark 1923, s. 213. * Wijmark 1923, s. 217. Om Grotius, Ernestis, Semlers och Michaelis epokgörande insatser i
bibelforskningen, se Kiimmel 1958, s. 28, 36, 67—70, 73—87. 5 Jfr Herweghrs tidsenliga återgivning av Lu- kianos, ovan 5. 377, not 2.
folket. När de kommitterade valde den svenska som enligt Tingstadius »under de senast förflutna 30 a 40 åren i allmänhet ernått en större grad av odling och städning än det tillförne ägt», kunde de räkna med gillande från vida kretsar.
Över huvud märker man hos denna tids översättare föga intresse för den gamla översättningen. De isolerade sig från den bibel som under nära 300 år fungerat i den svenska kristenheten och inlemmats i den andliga kultur och litteratur som växt fram inom den svenska kyrkan alltsedan reformationen. Den moderna bibelforskningens tolkningar stod över kyrkobibelns, den moderna svenskan ansågs mer tjänlig än det gamla bibelspråket.1
Eftervärlden fällde en hård dom över det gustavianska bibelverket. Först kom den litterära, religiösa och kyrkliga kritiken från alla dem som med Wallin åter- upptäckte den gamla bibeln och dess förtjänster.2 Den språkform kommissionen skapat befanns alltigenom otjänlig för en svensk bibel. Sedan restes under 1800- talet kravet på ordagrannhet.3 De gustavianska översättningarna utdömdes som »parafrastiska» och »parafraserande».
Det är uppenbart att denna tids översättare inte lyckades samordna och utnyttja de möjligheter som reformationsbibeln, bibelforskningen och dåtidens svenska er- bjöd för att skapa en »förbättrad svensk bibel-version». Därtill synes den nya forsk- ningen ha varit för ung och de språkliga strävandena för ensidiga och tidsbundna. Men filologiskt-exegetiskt lämnade de ett forskningsbidrag som senare översättare kun- nat utnyttja och översättningsteoretiskt var det gustavianska bibelverket en före- gångare till det tegnérska, som blev vår nuvarande bibel, och än mer till många av vår tids översättningar.
1 I sin l—n'itik av reformationsbibeln var de den gamla textens Möjligheter» i formen och helt ense: den var den på. sin tid bästa men gick »mörkheter» i innehållet. inte tillbaka på originalet utan på Luthers " Se nedan, s. 402 ff. tyska översättning och den latinska Vulgata. ” Se nedan, s. 408 ff., 421 f., 433 ff., 441 ff. Nu var enligt dem den rätta tiden att ta bort
Rcaktionens och revisionernas tid. NT 1853 och 1861
Den andliga och kulturella, och även politiska nyorientering som markant framträder i början av lSOO-talet fick som redan framgått ödesdigra följder för den gustavianska kommissionen och dess arbete.1 Omvärderingarna kom raskt och i en följd. Reaktio- nen mot upplysningen växte sig stark i nyromantik och göticism. Mot upplysningens förståndsmässiga relativism och glasklara rationalism betonades det dunkla och mysteriösa. Det kritiska, filologiskt-historiska arbetet med bibeltexten, som vuxit fram under upplysningen och i hög grad satt sin prägel på den gustavianska kommis- sionen, var ej längre lika aktuellt. Värderingen av forntid och tradition förändrades radikalt, ett nytt intresse för det inhemska följde med det nationella uppvaknandet. Uråldriga traditioner grävdes fram och den gamla svenska bibeln kom åter till heders, även bland bildade och kulturella kretsar. Det ärvda bibelspråket framstod som omistligt. Genom Evangeliska sällskapet 1809 och dess efterföljare Svenska bibel- sällskapet 1815 samt de många lokala bibelsällskap som bildades vid denna tid kom den gamla bibeln, Karl XII:s bibel, att spridas i en omfattning som aldrig tidigare. Bibelsällskapets tredje paragraf föreskrev: »Dess enda föremål skall vara att låta trycka samt ibland allmänheten utsprida den Heliga Skrift eller Bibeln efter den i vårt land allmännt antagna översättningen.»2 Den svenska reformationsbibeln blev för första gången en verklig läsbibel, en bibel för enskild läsning och enskilt bruk. Enligt H. S. Nyberg segrade den gamla översättningen över kommissionens inte direkt av egna förtjänster utan genom en mäktig tidsströmning och en kyrkopolitisk högkonjunktur. »Romantiken segrade över upplysningen, ordmagien över filologien, den kyrkliga traditionen över den vetenskapliga exegetiken.»3
Johan Olof Wallin och den Sjöbringska kommissionen
Den främste och utan tvekan vältaligaste förespråkaren för den gamla bibelns be- varande blev Johan Olof Wallin, först i ett företal till en obetydlig, från tyskan över- satt bok, Den Heliga Skrifts berättelser och läror av Fr. Kohlrausch, sedan i det rykt— bara memorialet vid 1815 års riksdag och i Svenska bibelsällskapets första högtids- tal på Stora Börssalen 1816.4 1814 skrev Wallin:
En Bibel-Öfversättning bör, så nära ske kan, återgifva Skriftens egna uttryck och framställa sig i den enkla storheten af dess ursprungliga lynne. Här passar ej att göra omskrifningar, inströ förklaringar, afkläda allegorier, och insvepa det goda betrodda godset i ett prydligt löfverk af nya talesätt och vändningar. Blomstret förvissnar, men när Guds ord blifver evinnerliga. Hvarje bild, hvarje ordalag, hvarje och och men, bör med det i
1 Om förändringen under 1800-ta1ets början, a Nyberg 1953, s. 359 f. se Liedgren 1946, passim, Norborg 1956. ' Liedgren 1946, s. 177—205, Arvatsson och * Arvatsson och Andrén 1967, s. 16. Andrén 1967, s. 40—52.
tanken motsvariga, äfven i ett nytt tungomål, troget gifvas och, så. mycket möjligt är, likna urtexten. Äfven den olärde bibelläsaren vill känna Guds ord, sådant det gafs åt verlden. Han vill lefva af sin egen tro, och ej hvila vid menskliga hugskott. Om ock dessa, i någon af de flerfaldiga omskrifningarna, aldrig så väl träffat den rätta meningen, så skall han misstro dem, just för det han ej kan pröfva dem. Men låt Bibeln ordagrannt tala; det är ej förgäfves sagdt af de gamle, att den är sin egen bästa tolk. Får den så tala, skall en uppmärksam och flitig ordets betraktare der sällan eller aldrig finna stötestenar. Den oförvillade känslans slutkonst, och de hjelpemedel Guds Anda sjelf föreskrifver, skola säkrare leda honom, än omskifteliga förslagsmeningar och lärda ordbestämmelser. Han skall, i sjelfva det mer och mindre obestämda, finna en näring för sin i det oänd- liga lefvande religionskänsla, som kringskäres genom en ditympad förklaring, och för- villas, om ej förqväfves, då den ena förklaringen börjar uttränga den andra. Många utvägar gifvas eljest för det dunklas utläggning och det mångtydigas tjenliga tillämp- ning.1 Endast må sjelfva Källan hvarken grumlas eller utspädas; Bibeltexten blifve aldrig oskärad af främmande tillsatser.
Detta torde gälla för öfversättning af den Heliga Skrift på hvad tungomål som helst; men hvad som derjemte bör särskilt behjertas af Svenska Bibel-Öfversättare, är det, att vi redan för dessa ämnen hafve ett eget språk, helgadt af sin ålder, högtidligt af sin kraft, sitt välljud och de mäktiga, med sjelfva begreppet och känslan sammangjutna in- tryck, med hvilka det, från våra spädare år, upplyftat våra hjertan och dragit till sig vår andäktiga uppmärksamhet. Detta vår kyrkas modersmål, nog besläktat med nuvarande och hvarje blifvande Svenska, för att aldrig blifva otydlig, och nog skildt derifrån, för att aldrig blifva hvardagligt, — ovanskligt, emedan det ej mer går i handel och vandel bland tidens barn, och odödligt, just derföre att det är dödt — skulle det väl, utan våda och förargelse, kunna utdömmas?2
Wallin fortsätter att andra skäl för det gamla bibelspråket. Dess former, uttryck och talesätt används i uppbyggelselitteratur och psalmer och erbjuder sig därför »nästan ovillkorligt» för tolkning av »våra heligaste känslor». Att ta det samtida, föränderliga språket i bruk för en översättning skulle medföra byte av bibel ett par gånger varje sekel. Därför: »Rören med lätt hand, — eller helst, rören icke, — dessa vördnadsvärda tänkespråk, dessa heliga sedespråk, dessa välsignade tröstespråk!»3
Försvaret för det ärvda bibelspråket kom i en ännu vältaligare form i Wallins memorial i prästeståndet 1815, »höjdpunkten av den romantiskt inspirerade reak- tionen på det kyrkliga livets område».4 »Bibel och Lagbok tale ej med hvardags- tungor, och göre ej hvardags-intryck, i morgon utplånadel>>5 Det vore enligt Wallin obetänkt och otjänligt »att, förebärande smakens fordringar, putsa, omflytta eller bortbyta de heliga Urkundernas bekanta ord och ordställningar, der de ej allenast troget gifva grundtexten, utan förena med deras ännu varande begriplighet en sär- skilt vigt och helgd af sjelfva deras fomhöga och snart sagt oförgängliga skaplynne».
Bokstav och anda hade i den gamla bibeln blivit oskiljaktiga. »Huru vill man der krossa den yttre formen, utan att det inneboende Heliga förlorar något af sin kraft för vårt sätt att känna och fatta? Det är just dessa uttryck, dessa bilder, denna ord-
1 Wallin: »Derföre finnas ju folklärare, derföre 5 Strax innan kritiserar Wallin i viss mån hållas predikningar, anställas förhör, skrifvas afhandlingar, utgifvas läroböcker.» " Efter Wallin 1839 (3. 171—73), där Wallin har samlat sina viktigaste uttalanden om över- sättningsfrågan. ” Wallin 1839, s. 174. * Liedgren 1946, s. 186. De följande citaten är från Wallin 1839, s. 181, 183.
tidens svenska som den odlades av Svenska akademien: »Det fordras, säger man, ett vårdad! och städadt språk. Men är då fädernas manliga, välljudande, böjliga och för oss ännu tydliga språk ovårdadt, derföre att det ej talas, ej bör och kan talas av Svenska Akademien?»
ställning, som väckt och fästat våra religiösa idéer, och med en egen hänförande makt upplifva och återkalla dem. Sägom icke att ljud är blott ljud, och det ena så godt som det andra, så länge vi ej kunne säga, att den andaktsbjudande Orgelns högtidliga toner äro af ingen högre effekt än flöj tens mjuka drill. Träd in i ett tempel, der en predikant talar, utan att nyttja våra kända bibelspråk eller, som är det samma, endast nyttjar en moderniserad Bibel; . . . du går bort, och tänker hvad du vill, och gör hvad dig lyster; ty du anammade icke Guds utan menniskors ord. Men afhör en prest som, genomträngd af Uppenbarelsens höga visdom, förstår att med värma och värdighet bruka sin gamla Bibel. Han skall ej behöva citera; men din själ fattas af Andens och kraftenes bevisning, du igenkänner, du vördar det mäktiga Ord, som, af Herranom utgånget, talade i de förra år, och talar till dig och dina barn, med samma skakande eller bevekliga stämma.»
Detta hyperboliska tal av Wallin har av samtid och eftervärld tolkats som om han inte önskade någon förändring alls i den traditionella bibeltexten.1 Att så inte var fallet visar hans egna ord och främst hans egna tolkningsförsök som utkom 1839. Han yttrade i riksdagen 1815: »Jag tror icke att en ny version behöfves; men det är min fulla öfvertygelse att den gamla måste öfverses och förbättras. Allt som be- finnes oriktigt, tvetydigt, verkligen lågt och oädelt i uttrycket, måste ovillkorligt afhjelpas, men med lättaste hand, i full öfverensstämmelse med det öfriga, och så omärkligen att man knappast behöfde offentligen kungöra det.»2 Wallins uttalanden 1814 och 1815 måste läsas med den gustavianska kommissionen som bakgrund och dess totala frigörelse från den hävdvunna texten. Reaktionen under 1800-talets början var betydligt kraftigare i orden än i sak. Tiden fram till 1860-talets slut —— det tredje skedet i kommissionens historia — blev kompromissernas och revisioner- nas tidevarv. Man sökte en medelväg mellan det gamla och det nya, mellan den of- ficiella kyrkobibelns tolkning och grundtextens ordalydelse. Även Wallin förordade i sak en både saklig och språklig revidering av den svenska reformationsbibeln. Blott i jämförelse med Aurivillius och Tingstadius verk synes hans yrkanden innebära ett fasthållande vid gällande bibel utan någon som helst ändring.
Wallin var dock inte enig med kommissionen om hur denna önskvärda revision praktiskt skulle utföras. Det visar hans uttalanden redan vid denna tid, när han betecknar NT 1816 som »ett intressant lärdomsverk och en i flera afseenden viktig hjälpreda till den enskilta uppbyggelsens eller språkforskningens gagn».3 En version, »utarbetad af egenteliga Universitets-lärda», såg Wallin endast som ett förarbete. Med en sådan skulle »det ej blifva svårt för män af varm religionskänsla, endrägtig anda och ascetisk erfarenhet, att, med lätt hand och nästan omärkligen, bota den gamla textens verkliga brister».4 I förordet 1839 klargjorde han sin ställning till den dåvarande kommissionen.
Bibelkommissionen hade reorganiserats efter Tingstadius död 1827.5 Till nya leda- möter förordnades 1828 professorn i grekiska i Uppsala, Carl Georg Rogberg, känd som en av tidens störste andliga vältalare, och hans kollega i semitiska språk, Pehr Sjöbring, även förordnad till sekreterare och skattmästare. Ledamöterna började 1 T. ex. Nyberg 1953, s. 347 f. Redan 1814 ” Citat hos Liedgren 1946, s. 186. hade Wallin vänt sig mot dem som tolkade * Wallin 1839, s. 176. hans ord som om han inte ville ha någon änd— 5 Sjöbring 1839, CCC 1830, 5. 5—7, förteck-
ring alls, Wallin 1839, 5. 174—78. ningen, s. 489 ff. * Wallin 1839, s. 187.
ånyo revidera 1 Mos på samma sätt som tidigare. För att påskynda arbetet fördela- des de gammaltestamentliga böckerna mellan dem.1 De enskilda översättningsför- slagen skulle allteftersom de blev färdiga sändas till alla i kommissionen för ändringar och sedan tryckas. Samtidigt antog man principen »att, så långt möjligt är, söka bibehålla den gamla öfversättningen oförändrad, och att der otydlighet eller altför mycket afvikande språkbruk, eller rent missförstånd af Textens uttryck göra omar- betning nödig, bemöda sig att iakttaga den så kallade Bibel-stilen». Denna ansågs dock inte bestå i »constructionen, i sjelfva ordens sammanställning, eller i deras forn- tida, nu i modersmålet ur bruket komne böjningar och ändelser» utan av »en kraft- full numer i stilen, af troget framläggande utaf Grundspråkens bildrika uttryck, och af det manliga, sammanträngda och enkla språk, som ger en så rörande och tillika högtidlig värdighet åt det gamla Bibelordet».2
Hoppet om att mycket snart kunna ge den svenska församlingen en förbättrad bibel kom emellertid på skam. Ärkebiskopen von Rosenstein och domprosten Thor— sander hindrades av andra göromål, professor Rogberg insjuknade och dog 1834. Det är därför inte utan orsak som sekreteraren Sjöbring söker förklara de stän- diga dröjsmålen 1835:
Hindren hafva legat och ligga ännu:
A) I sjelfva Instructionen, som talar än om en noggrann öfversättning från grundtexten, än om en blott granskning af gamla öfversättningen.
B) I den olika mening man fattat om en god Bibelversion, hvars hufvudsakliga förtjenst somliga ansett ligga uti dess tydlighet och lättfattlighet för Svenska Läsare, och andre deremot i så nära likhet som möjligt med gamla Bibel—öfversättningen, under bibehål- lande af alla dess archaismer, ordböjningar och construktioner, d.v.s. Svenska Bibel- språket i dess genom sin ålder vördnadsbjudande egenheter.
C) I de valde Ledamöternas trägna ämbetsgöromål, deras ålderdom, försvagade helsa, inträffade svårare sjukdomar, och allmännast i deras olika åsigter af Bibelspråket m. m., som hörer till ifrågavarande arbete, hvilket i synnerhet ägt rum, då nya ledamöter i Comi- téen inträdt; och ändteligen
D) I den ifrån början antagna arbetsmetoden, att vid sammanträden, hvilka icke sällan varit hindrade genom en eller annan Ledamots frånvaro, vers för vers och ord för ord granska arbetet och uppgöra sjelfva öfversättningen.3
Den sista punkten ägde inte längre tillämpning för tiden efter 1831 då man som nämnt införde ett nytt arbetssätt. Professor Sjöbring fick vidare tjänstledigt för sitt arbete i kommissionen fr. o. m. 1836. Under den tid som följde utgav han ensam större delen av GT, Psaltaren redan 1834 och vidare J ob, Ords, Höga Visan, Ruth, Esra, Neh, Esther och 1 Mos 1837, 2 Mos 1838, 3 Mos—Dom 1839, Dan och de mindre profeterna 1840 samt Hes 1841. Thorsander hann revidera och ge ut Jer 1837! Dessa översättningar får inte något gott betyg av Sjöbrings vikarie H. G. Lindgren, som fr. o. m. 1840 ägnade en stor del av sin tid åt att översätta GT. Visserligen ägde de enligt honom inte samma nymodiga språkdräkt som tidigare versioner, men de 1 Ärkebiskop von Rosenstein åtog sig att revi- ” CCC 1830, s. 6 f. dera 1 Mos—Jos, domprosten Thorsander Jes, ” CCC 1835, s. 5. (=Sjöbring 1839). Jer, Hes, 1—2 Sam, Klagov, professor Rogberg ** 1—2 Sam utgavs 1843—44 efter ett inlämnat de mindre profeterna, Ordspr, 1—2 Kon, 1—2 utkast av Thorsander. Krön och professor Sjöbring de övriga böc- kerna.
var i stället behäftade med andra, svårare lyten. »Texten tycktes hafva blifvit be- handlad som ett experimentfält för allehanda godtyckliga etymologiska combina- tioner, hvarigenom splitter nya, ofta rent af utur luften gripna, bemärkelser blifvit tillagda allmänt: bekanta ord.»1 De framlades aldrig för någon granskande myndig- het.”
Wallin efterträdde von Rosenstein 1837 som kommissionens ordförande men han hade redan i slutet av år 1834 blivit ledamot av kommissionen i Rogbergs ställe för att ägna sig åt Nya testamentet. 1836 begärde han två års tjänstledighet för arbeteti kommissionen men den blev aldrig aktuell efter ärkebiskopsutnämningen. Som ord- förande frågade han enligt Sjöbring aldrig efter kommissionens arbete.3 Förklaringen kom samma år som Wallin dog, i företalet till hans på egen bekostnad utgivna För- sök i Bibeltolkmlng.4
Wallin sammanfattade där behovet: »Vi måste hafva en Bibel-Öfversättning, sådan som tiden påkallar den, som fromheten vill hafva den, och som nitet i förening med lärdomen kan åstadkomma den!» En sådan version kunde den kungliga bibelkommis- sionen enligt Wallin inte göra. »I detta allmäntgiltiga ämne har intill våra dagar lärdomen ensam haft ordet — och vare den alltid prisad och prisvärd! Men Kyrkan, fullmyndig och icke heller olärd, måste i sin ömmaste angelägenhet hafva ordet med.» För att ge den svenska församlingen en förbättrad bibel fordradeswisserligen språk- forskning och akademisk lärdom såsom en conditio sine qua non; men också åtskil- ligt annat, lika oundgängligt, såsom: Kännedomen af Ordets kraft äfven i sitt häfd- vunna yttre skick, — erfarenheten af församlingens verkliga behof och kraft i detta hänseende, — vanan att umgås med den gamla Svenska Bibeln, — att i lifvets vigtiga uppträden använda den till samfäldt eller enskilt uppbyggelse, — att i den, så sägandes, både lefva och låta lefva, för både andras och eget själsbehof; hvartill, så- som oumbärligt villkor, må läggas äfven en ästetisk takt, som är en gåfva ofvan- efter».5 Dessa egenskaper kunde man enligt Wallin inte vänta sig finna hos sådana som ej behövt dem för sitt kall, dvs. hos universitetslärare. Wallin var beredd att själv söka ge svenska folket en förbättrad bibel med hjälp av dem som var »företaget vuxne». Kommissionen borde bli en ständig institution, underställas prästeståndet och kompletteras eller förstärkas vid varje riksdag. Den skulle samla och framlägga förslag till ändringar som »efter Ståndets pröfning och med Konungens samtycke» skulle intas i den officiella bibeltexten. »Kyrkan, allas vår moder, må gilla eller ogilla; hvarefter beslutet fattas af dess Målsman, Konungen.»6 Wallins förslag, som mycket påminner om prästeståndets inställning under 1700-talets senare del, förverkligades aldrig men översättningsfrågan synes för en lång tid framåt ha betraktats som främst en kyrkans egen angelägenhet.
Wallin hade gjort sig känd som en mästerlig översättare av latinska skaldestycken. Att översätta bibeln var dock för honom något helt annat än att försvenska de
* Lindgren 1859, s. 35. Han fortsätter: »Dessa öfversättningsförsök förete en vidunderligt brokig bild af de djervaste, grundlösaste inno- vationer klädda i en spräkdrägt, hvilkens gam— malmodiga snitt vill påminna om Gustaf I:s tidehvarf.» ' Enskilda anmärkningar till Psaltaren 1834 inkom dock i enlighet med 17 73 års instruk- tion, och Sjöbring avsåg att själv revidera dess
text, CCC 1841, s. 57 (Denna redogörelse i CCC är författad av Sjöbring). 3 Enligt egen utsago förmådde Sjöbring Wal- lin att en gång kalla till sammanträde. Det gällde då kommissionens kassa, Sjöbring 1839. ' Wallin hade översatt Joh och 1—3 Joh. 5 Wallin 1839, s. V, VI, XI. ' Wallin 1839, s. XIII, XII.
romerska klassikerna.1 »Den heliga texten har jag sökt ordagrannt återgifva; bok- stafligen så vidt möjligt varit, men alltid med främsta afseendet på tanken.»2 Hans tidigare uttalanden kunde ge den uppfattningen att han krävde en bokstavlig orda- grannhet. Men en sådan vänder han sig mot i företalet. Hans text har dock vissa litterala drag eller ändringar efter grundtextens ordasätt där den gamla texten före- faller vara naturligare.3 Andra ändringar uppvisar en stor frihet mot originalets språk- form, t. ex. växlingen av anföringsverben i Joh 9: Somlige sade — andre åter — sjelf sade han — De sade derföre till honom —— Han yttrade till svar _— Derföre stälhle och Phariseerna till honom samma fråga — Och han gaf dem till svar —— De genmälte; och sade til honom — Han svarade, och sade — Men till honom sade Jesus — Då utbrast han — Nu yttrade Jesus. Anföringsverbet står t. o. m. ibland inuti anföringen, v 25; jfr v 12. Även de rent språkliga ändringarna är rätt många) avståndet till den prisade reformationsbibeln oväntat stort:
GÖ
1Det som var af begynnelsen, det vi hafve hört, det vi hafve sett med vår ögon, det vi hafve beskådat, och våra händer hand- terat hafva af lifsens ord:
=Och lifvet är uppenbaradt, och vi hafve sett, och vitnom, och kungörom eder det eviga lifvet, hvilket var när Fadren, och är oss uppenbaradt:
3Hvad vi hafve sett och hört, det för- kunnom vi eder, på det ock I skolen hafva sällskap med oss, och vårt sällskap skall vara med Fadren och hans Son JEsu Christo.
Wallin 1 839
1Det som var af begynnelsen; det vi hört hafve, det vi med vår ögon sett, det vi nära betraktat, och våra händer berört, — hvad Lifsens Ord beträffar:
Sl(Och Lifvet är uppenbaradt; och vi hafve sett, och bevittne, och frambäre till eder Lifvet, det eviga, sådant det när Fadren var och oss uppenbarat är!) —
:Det vi sett och hört hafve, frambäre vi till eder, på det ock I gemenskap mågen hafva med oss; men vår gemenskap är med Fadrenom och Hans Son Jesu Christo. 1 Joh 1:1—3.5
Vi finner alltså hos Wallin och många av hans samtida ett bestämt fasthållande vid 1703 års bibel, framför allt vid dess språk och stil.6 Men han drog sig inte för att
1 Wallin hade disputerat på sin älsklingsskald Horatius och översatt eller parafraserat dikter av bl. a. Horatius och Vergilius. Jfr Gierow i kommitténs betänkande, s. 337.
* Wallin 1839, s. 26. ” Wallin brukade rätt flitigt parentes kring ord som ej hade direkt motsvarighet i origina- let, Joh 1:7, 8, 18, 35, 40, 45, 51 etc., återgav ofta historiskt presens med svenskt presens och gjorde sådana ändringar som blind ifrån sin födsel (GÖ: blind född), Joh 9:1, sägande (och sade), 9:2, Denne, hvar är Han? (Hvar är han ?), 9:12. Anmärkningsvärd är Wallins ute- lämning av det beryktade Comma J ohanneum, 1 Joh 5:7 f. Hans översättning är försedd med noter. * Exempel ur Joh 9: Jag måste verka ..., me- dan dagen är: natten kommer, då ingen kan verka (GÖ) —- medan dag är; det kommer natt, (Wallin), v 4; träck — deg, v 6; tvedrägt —— söndring, v 16; han är äldrig nog — han hafver åldern inne, v 21; och när han fann honom — då han /sedan/ anträffades, v 35; synd — syndaskuld, v 41. Resultatet hos
Wallin kan ibland vara mer bibelspråksmässigt än GÖ själv, t.ex. i Joh 9:39b: GÖ: Till en dom är jag kommen i denna verldena; att de, som icke se, skola varda seende, och de, som se, skola varda blinde. — Wallin: . . . att de, som icke äro seende, skola se, och de, som seende äro, skola blinde varda. 5 Provöversättningen 1861 kommer här GÖ närmare än Wallin: Det som var af begynnel- sen, det vi hafve hört, det vi hafve sett med våra ögon, det vi hafve skådat, och våra hän- der vidrört hafva af lifsens Ord; Och lifvet är uppenbaradt, och vi hafve sett, och vittne och förkunne eder det eviga lifvet, hvilket var när Fadren, och är oss uppenbaradt; Det som vi hafve sett och hört, det förkunne vi eder, på det ock I mågen hafva gemenskap med oss; men Vär gemenskap är med Fadren och med Hans Son JEsu Christo. ' Förutom Wallin t. ex. Karlstadsbiskopen C. A. Agardh, som i inledningen till sin Mat- theusöversättning 1839 samlade argument för bibelspråkets bevarande: 1. Det var ett »tech- niskt språk» som med sig endast förenade re—
göra stilistiska, exegetiska och textkritiska ändringar i texten, samtidigt som han röjde en svag tendens till ordagrannhet.1 Meningsmotsättningarna den närmaste ti- den gällde i första hand i vilken grad man borde rätta bibeltexten efter originalets språkliga form.
Thomanders översättning 1835
Ett radikalt förslag i litteral riktning hade lämnats av professorn i pastoralteologi i Lund, J. H. Thomander, 1835. När hela bibelöversättningsfrågan genom förkas- tandet av NT 1816 hade råkat i bakvatten framförde några den åsikten att den nya bibeln borde göras av en person, liksom i fråga om den nya psalmboken.2 Thomander föreslog 1826 sin kollega Henrik Reuterdahl att de skulle lämna Kungl. Maj:t eller bibelkommissionen ett förslag till kyrkobibel och började själv omedelbart att arbeta. Han syftade till att dels bevara den gamla översättningens ton och stil, dels skapa »ett estetiskt helgjutet verk». Thomander, som bl. a. gjort sig känd som översättare av Shakespeare och Aristofanes, betraktade nog till en början bibelarbetet som ett led i sin skönlitterära verksamhet. Han uppmuntrades av Wallin som gärna säg att Thomander och den tidigare nämnde Rogberg var för sig gjorde en revision av NT. Thomanders principer ändrades dock efter hand radikalt. De litterära intressena fick vika för de dogmatiska och praktisk-teologiska. Han strävade mer och mer efter en sträng ordagrannhet, dock utan att utnyttja de språkliga tillgångar hans samtida språk erbjöd.3 De tidigare provöversättningarna betraktade han som »populärt exege- tiska omskrifningar», mindre tjänliga för både vetenskapsmannen och homileten. Omskrivningar eller trängre eller rent av andra bestämningar än bibelns egna tilläts inte för tydlighetens skull. Den som vid första ögonkastet ville förstå bibeltexten utan att först göra sig möda att inhämta hela bibelns lära ställde enligt Thomander otillåtna krav på tydlighet. Hans principer sammanfattades i förordet 1835.
1. Att endast använda det gamla bibelspråket.
2. Att för varje ord söka den betydelse som tydligast innefattar de övriga i vilket det kan förekomma, och använda den om möjligt överallt (konkordans).
3. Att låta den grekiska ordföljden bestämma den svenska när den har en särskild be- tydelse i originalet.
ligiösa begrepp. Låda för ark, kapiten för höf- m'tsman, tält för tjäll, bagge för vädur etc., åstadkom »uppfattnings-anachronismer». Även i talesätt, ordföljd och meningsbyggnad fanns en önskad religiös färgning. — 2. Det var ett »Kyrkspräk, ett församlings-språk». Ingen för- ändring var möjlig sedan bibelöversättningen blivit kyrkans och folkets egendom. — 3. Re- ligionen är inte bara förständets sak, utan även »känslans och sinnets». Därför är den yttre formen, omklädnaden, ytterst viktig. Det oriktiga i GÖ läg endast i begreppet, i ordens mening. — 4. Orden i bibelspråket har genom sin isolering från det vanliga språket hunnit »fullt identifiera sig» med ordens betydelse i originalspråket, dvs. bibelspråket möjlig- gjorde en betydligt högre grad av konkordans. Över huvud måste en översättning på. bibel- språket bli trognare än en översättning på. samtidens språk. —— 5. Den gamla svenskan
hade genom sina ändelser möjlighet att skapa rytm och värdighet som gav den företräde som liturgiskt språk. —— 6. Det som är allvarligt och viktigt måste ha en för älderdomen passande form! Se även Algärd 1924, s. 159—66. 1 GÖ utmärks inte av någon genomgående ordagrannhet i återgivningen av den grekiska språkformen; se kap. 9 o, s. 260. 2 Algård 1924, s. 159—66, Thomander 1835 (förordet). 3 Thomander skrev till Rogberg 1832: »Min afsigt är att gå. ännu vida längre i ordagrann- het än sjelve Luther och hans svenska efter- bildare, och detta, så vidt sig göra låter, utan begagnandet af de tillgångar värt språk i sed- nare tid vunnit. Då, ingen prick anses likgiltig, blifva naturligtvis ändringarna talrika. Utan härdheter och upptagandet af ännu flera idiotismer än värt bibelspråk redan har, aflöper detta icke.» Algård 1924, s. 161.
5. Att med klammer utmärka de svenska ord som inte har någon motsvarighet i den grekiska texten.
Thomander är medveten om att med dessa regler måste all »omsorg om språkets skön- het och prydlighet» träda tillbaka. Översättningen har, säger han, »erhållit en hårdhet och oledighet, som åtminstone till en början torde förekomma ömmare öron betänklig. Denna stötande egenskap är här med uppsåt och öfverläggning tillkommen».2
Resultatet kan förefalla oväntat för att komma från en sådan språkman som Thomander. Men teologiska överväganden kom att helt bestämma hans metod, »månheten om ordets rättigheter». Bibelläsaren hade enligt Thomanders mening, rätt i sin begäran att få veta inte endast vad som står i bibeln utan även har, själva ordalagen. Hans Översättning är vid sidan av Waldenströms den litteralaste vi äger på svenska.3 Särskilt konkordanskravet har genomförts med en osedvanlig sträng- het.4 När den grekiska formen och den svenska tillfälligtvis kommer varandra nära till funktion och stil får hans återgivning en korthet och fasthet som påminner om den gamla bibeln, men oftast blir texten oläslig, otydlig eller utan mening:
Salige de fattige i andanom, ty deras är himmelriket. Salige de sörjande, ty de skola hugsvalas. Salige de saktmodige, ty de skola ärfva landet. Salige de som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade. Salige de barmhertige, ty dem skall ske barmhertighet. Salige de renhjertade, ty de skola se Gud. Salige de frid stifta, ty de skola kallas Guds söner. Salige de som förföljde äro för rättfärdighets skull, ty deras är himmelriket. Matth 5:3—10.5
Men om ock vårt evangelium är skyldt, så. är det ibland de förtappade skyldt, i hvilka denna verldens gud hafver förblindat de otrognas tankar att icke stråla skall Christi herrlighets evangelii upplysning, hvilken (not: neml. Christus) är Guds bild. Ty icke oss sjelfva predike vi, utan Jesum Christum såsom Herre, men oss såsom edra tjenare för Jesu skull, efter Gud som sade ljuset att utur mörkret lysa, är den som hafver lyst uti våra hjertan till upplysning af Guds herrlighets kunskap i Jesu Christi ansigte. 2 Kor 4:3—6.6
Under arbetets gång hade Thomander blivit förvissad om att en ny kyrkobibel icke borde utformas av en enskild person utan av flera. Sin egen text utgav han endast som ett förarbete.7 Men han ansåg det som självklart att en kommande revision av 1703 års text skulle gå i litteral riktning.
1 Thomander har ett 60—tal textkritiska noter, Gud. Salige äro de fridsamme: ty de skola kal- hälften i evangelierna. 1 Joh 5:7 f. finns med i den svenska texten, men det anges vara erkänt som oäkta av de flesta forskarne. 2 Thornander 1835, s. III. 3 Thomanders text jämförs med andra versio- ner i kap. 9 0, 5. 267—71. 4 Konkreta exempel på konkordant återgiv- ning, se kap. 9 c, 5. 274. & GÖ: Salige äro de, som äro andelige fattige: ty himmelriket hörer dem till. Salige äro de be- dröfvade: ty de skola fä hugsvalelse. Salige äro de ssktmodige: ty de skola besitta jordena. Sa— lige äro de, som hungra och törsta efter rätt- färdighetena: ty de skola blifva mättade. Salige äro de barmhertige: ty dem skall ske barmher- tighet. Salige äro de renhjertade: ty de skola se
las Guds barn. Salige äro de, som lida förföl— jelse för rätt-visen skull: ty dem hörer himmel- riket till. ' GÖ: Är nu vårt Evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem, som förtappade varda: I hvilkom denna verldenes gud hafver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa Evangelii ljus af Christi klarhet, hvilken Guds beläte är. Ty vi predike icke oss sjelfva utan JEsum Christum, att han är HErren; man vi edra tjenare för JEsu skull. Ty Gud är den, som böd ljuset utur mörkret lysa, och lyste uti vår hjerta, att igenom oss mätte uplysning ske af Guds klarhets kunskap i JEsu Christi an- sikte. " Se företalet 1835.
Trots kritik från Reuterdahl och A. E. Knös omdöme att hans version var en över- sättningskuriositet1 torde den ha fått ett icke ringa inflytande under dessa personers tid i kommissionen och fram till 1883 års normalupplaga. En ny genomsedd upplaga kom ut så sent som 1860.2
Bibelkommissionen under A. E. Knös tid
1842 började en till sin sammansättning helt ny kommission att arbeta.3 Dom- prosten Thorsander hade på egen begäran blivit entledigad från sitt uppdrag ijuli månad året innan och professor Sjöbring, som då blev kommissionens enda medlem, lovat att ensam fullborda revisionen av GT. Han hindrades dock av sjukdom och dog i januari 1842. Den nye ärkebiskopen G. F. af Wingård inträdde i kommissionen i oktober 1841 och teologie professorerna i Uppsala, C. E. Fahlcrantz och A. E. Knös, i december samma år. Till sekreterare och skattmästare efter Sjöbring förordnades i april 1842 adjunkten vid Uppsala katedralskola, L. A. Anjou. Denna nya kommis- sion koncentrerade snart sitt revideringsarbete till Nya testamentet.
Tiden fram till 1861 blev uppsalateologernas och biskopskandidaternas tid i kom- missionen. Vice pastorn vid Uppsala domkyrka, Thure Wensioe, som arbetade med en översättning av Gerlachs bibelverk till svenska, inträdde 1844 som adjungerad ledamot till dess han fem år senare flyttade som kyrkoherde till Mariestad. Fahl- crantz, som åtnjöt ett års tjänstledighet för kommissionsarbetet, utnämndes till biskop i Västerås 1849, Anjou till ecklesiastikminister 1855 och biskop i Visby 1859. Den senares plats besattes av adjunkten i pastoralteologi i Uppsala G. D. Björck, som efter ett år intog biskopsstolen i Göteborg. Efter af Wingård kom ärkebiskop H. 0. Holmström 1852, efter honom ärkebiskop H. Reuterdahl 1856. Blivande pro- fessorn i kyrkohistoria H. G. Hultman efterträdde Björck som sekreterare 1857 innan han utnämndes till biskop i Växjö 1860. Ytterligare två uppsalaprofessorer, C. A. Torén i pastoralteologi och A. F. Beckman i dogmatik och moralteologi, förordnades under denna tid (1853) till ledamöter i kommissionen.
Att denna av personbyten hårt drabbade kommission lyckades ge ut en prov- översättning av NT 1853,4 som 1861 kom i en andra reviderad upplaga, hade två huvudorsaker, dels att ledamöterna, alla nu bosatta i Uppsala, kunde ha tätare och kortare sammanträden, dels att de så småningom kunde enas om en mycket försiktig och varsam revision av den gamla bibeln. Enligt kommissionens principer skulle 1703 års text ändras när grundtexten klart och tydligt krävde en annan mening eller när meningen borde återges mera precist och noggrant.5 Många ändringar orsakades av en uppställd konsekvensregel som fordrade att enahanda uttryck och talesätt i grekiskan om möjligt återgavs ordagrant lika och att den svenska texten uppvisade olikheter där grundspråket använde olika ord eller ordställningar.6 Den varsamma
1 Algård 1924, s. 164. * Thomander säger i förordet 1860 att behovet av en »ordagrann» text har bekräftats av kyr- kans erfarenheter de senaste årtiondena. Intressant är hans notis om att man omkr. 1860 var positivare mot en litteral text än omkr. 1835 (»Mycket som då förekom alltför vågadt, fördrages nu med lätthet»). * Se förteclmingen, s. 489 ff., 1848, 1851, 1853.
CCC 1845,
* Den trycktes i 3 000 exemplar och utdelades till biskoparna, domkapitlen, universiteten, pastoraten samt gymnasie- och de större skol- biblioteken. 5 Sekreteraren L. A. Anjou redovisar kommis- sionens principer i CCC 1853, s. 23—25. ” Ord med flera betydelser skulle självfallet återges på olika sätt.
språkliga revisionen drabbade enligt redogörelsen för NT 1853 endast »nu mera obrukliga och för dem, som sakna språkbildning, stundom ej lätt fattliga gamla böj- ningsändelserna», vidare artikelbruket av typen de fariseer och stavningen med th, t i then, ther, tig etc. »Dock har Commissionen trott, att den frihet böra kunna ega rum, att de [ändelserna] någon gång få användas, då nödig ljudfyllnad eller afseende på meningens tydlighet eller gängse språkbruk det kräfva.» I fråga om ord och ord- ställningar beslöt kommissionen att bevara dem »som icke uppenbart äro ett lån ifrån Tyskan, så länge alldeles gifvet vore, att de bortdött utur Svenska språket, eller att vid vissa ord en låg bemärkelse uteslutande eller företrädesvis fästat sig».1
Kommissionen följde alltså den av Wallin utstakade vägen men med en betydligt större försiktighet och konsekvens än tidigare. Ändringarna gällde nu mera ordformer, stavning och artikelbruk än sakliga och stilistiska förbättringar som i regel väcker större uppseende vid en bibelrevision. Efter dessa förskjutningar i metodkunde kom- missionens arbete synas vara enkelt och lätt gjort, och vid riksdagen 1847/48 före- låg en motion om att kommissionen borde upplösas och uppdraget att »nödtorfte- ligen» och med yttersta varsamhet revidera den gamla bibeltexten ges åt en person, förslagsvis A. E. Knös.2
Riksdagsdebatten 1847/48 ställde frågan på sin spets: antingen en varsam revision eller nyöversättning, antingen den gamla svenska bibeln som norm eller grundtexten, antingen reformatorerna och den kyrkliga traditionen som bindande auktoritet eller samtidens tolkning av urskrifterna. Motionären, prosten och titulärprofessorn H. G. Lindgren, hade genom egna översättningar av gammaltestamentliga böcker gjort sig väl förtrogen med hela problematiken, och hans uttalanden måste ses utifrån de svårigheter och vanskligheter som möter just översättaren av GT.3 Lindgren fann att det för kyrkan inte förelåg behov av en ny översättning. »Jag uppoffrar nemligen texttroheten, helst denna dock, af skäl, dem jag förut vidlyftig utvecklat, aldrig kan blifva fullständig, och för att vår Kyrk-Bibel icke måtte, genom fruktlösa försök att restituera den till enlighet med originalet, blifva oigenkännelig, och dymedelst oro och tvifvel inom Församlingen framkallas.»4 Lindgren var övertygad om att »påbudet om en ny bibelöfversättnings antagande skulle medföra ungefärligen samma skak- ningar inom Kyrkan, som påbudet om skyldigheten att tro på en ny Gud». Den oupp- lysta menigheten betraktade den gamla bibeln som »det omedelbarligen från Himlen nedsända ovanskliga, af alla menniskomenningar oberoende, Gudsordet.»5
Lindgrens utgångspunkt var den att en fullkomligt säker och tillförlitlig svensk bi- beltext aldrig skulle kunna åstadkommas. En kommission mäktade dessutom varken »rätta de Lutherska misstagen utan inlöpande af äfventyr att begå nya, eller skingra det dunkel, som öfversväfvar vår Kyrk-Bibel, utan på bekostnad af dess anderika
1 Exempel, se nedan, s. 415, not 2. 2 Prästest. prot., I, s. 78 ff. Motionen remitte- rades först till det prästerliga urskottet som avslog motionen. Vederbörande riksdags- utskott tillstyrkte dock och vid den slutliga be- handlingen biföll borgar- och bondeståndet detta utskotts yrkande att upplösa BK, medan prästeståndet och riddarståndet — som hade inväntat prästernas beslut _— avslog det. Motionären H. G. Lindgren framförde samma mening 1859 (s. 33—38). Bakom hans yrkan- den låg särskilt de svårigheter som översatta-
ren av GT möter, pråstest. prot., III, s. 365 f., 376 f . a Lindgren utgav översättningar av Job (1831), Jes (1843), 1—5 Mos (1854—56), Jos, Dom, 1—2 Sam, 1—2 Kon (1862), Höga Visan (1875, med titeln »Jungfrun från Sulem» eller »Salomos Höga Visa». Ett ebreiskt drama.). Lindgren fick statligt bidrag för att ge ut egna översätt- ningar, innan han blev ledamot i kommissio— nen, BibkA, vol. 12, prot. 30/10 1858. * Prästest. prot., III, s. 441. 5 Prästest. prot., 1, s. 82.
väsende, eller förbättra det herrliga språk på hvilket den är affattad, och, der origi- nalets mening anses kräfva rättelse, härma och efterbilda det mål som talades och skrefs af Laurentius Petri».1 Det var därför bäst om församlingen fick behålla sin gamla bibel, »nödtorfteligen» reviderad. Stat och kyrka borde uppmuntra alla försök att komma fram till en bättre förståelse av bibeltexten. »Men störom icke försam- lingens frid och den froma enfalldens lugn med våra lärda funderingar! Mägte vi icke åstadkomma en sådan Bibel-öfversättning, om hvilken vi, med handen på hjertat, kunne försäkra, att den i alla är riktig och tillförlitlig, och som ej kanske, redan innan dess sista ark hunne blifva färdigt ifrån pressen, skulle kräfva nya ändringar, så låtom församlingen få behålla sin goda Lutherska Bibel! Hon behöfver ingen annan till näring för sitt troslif och till stöd för sina salighetsförhoppningar. Äro än dess brister många, så äro dock dess förtjenster flera; och Kyrko-Reformatorns namn öfverglänser än i dag vida alla vår tids exegetiska celebriteter.»2
Lindgrens revisionskrav sträckte sig till rättelse av enstaka uttryck, »anstötliga, eller, genom archaism i causal-ändelsen alltför släpiga», och utarbetande av förkla- rande noter, något som enligt honom bäst kunde göras av en man.3 Mot detta op— ponerade sig majoriteten av prästeståndet. Ecklesiastika utskottets pastoralavdel— ning vari sitt utlåtande enig med motionären om att en ny kyrkobibel inte behövdes men väl en revision. En sådan fick dock inte begränsas till språkliga rättelser av det svenska uttrycket. Troheten mot originalet »måste anses såsom den reviderandes första pligt; troheten mot den gällande Öfversättningen kan inte komma högre än i andra rummet. Den skulle blifva ett fel, om den icke vore troheten mot originalet underordnad.»4 Enligt prästeståndets majoritet borde en så fattad revision bäst kunna utföras av en kommission.
I praktiken stod dock den gamla bibeln som segrare. Det var denna tid av fast— hållande vid reformationsbibeln som födde P. Fjellstedts bibelverk (1849—56) och H. M. Melins Den Heliga Skrift, i berigtigad öfwersättning och med förklarande an- märkningar (1858—65). Fjellstedt, som tidigare översatt delar av bibeln till turkiska, behöll den vedertagna texten oförändrad men lämnade ofta i sina omfångsrika för- klaringar en ordagrann återgivning som utgångspunkt för sin textutläggning.5 Melin däremot gjorde smärre ändringar i den gamla bibeln, ofta i litteral riktning.6 Mången
1 Prästest. prot., III, s. 372 f. 2 Lindgren 1859, s. 38. 3 Pråstest. prot., 111, s. 373, där Lindgren pre- ciserar sina yrkanden. * Prästest. prat., I, 5. 335. Särskilt kyrkoher- den, teol. dr J. A. Säve betonade nödvändig- heten av att närma sig grundtextens orda- lydelse, prästest. prot., I, s. 143 ff. 5 Fjellstedts bibelverk bygger i första hand på den tyska Hirschbergerbibeln (1756—64) och Gezelii bibelverk. Fjellstedt syftade inte till en vetenskaplig kommentar utan alltid till en praktisk och »uppbygglig» utläggning efter den huvudsynpunkten att allt i bibeln till slut handlade om Kristus. Han mötte från visst håll en häftig polemik. De instuckna förkla- ringarna ansågs stympa bibelordets mening och stämplades som mycket skadliga. Bibeln skulle läsas utan noter! Bibelverket fick dock snart en stor spridning. Ps och Jes översattes till norska 1864—66. Hela verket har kommit
ut i 12 upplagor ochi ytterligare 6 av skilda de- lar (1890 reviderat av C. Norrby och 1919 granskat av C. Åfeldt). Hela verket är dock inte Fjellstedts. Matth, Joh, Rom, 1—2 Kor och Upp är utarbetade av dåvarande docenten i exegetik, C. W. Skarstedt. Anshelm 1957, s. 11—25. & Melin ville främst rätta den gamla texten sakligt, ge läsaren bibelns rätta ordaförstånd. Bibelspråket bevarades med motiveringen: »Man bygger sitt tempel i en annan stil än bo- ningshusen vid sidan!» Se förordet till över- sättningen 1858 och Melins uttalanden i 01- bers 1874—75, s. 228. Översättningen hade i sin samtid ett mycket högt anseende, Wieselgren 1866, s. 464 (Melins verk är »kronan af vår nyare Bibellitteratur»), Hammar 1932, s. 235. Melins textkritiska helhetssyn redovisas ne— dan, s. 447 f. Om Melin som exeget, se S. Her- ner i Kristendomen och vår tid 19 (1924), 8. 68—100.
gång har han nöjt sig med att nämna den ordagranna lydelsen i noten. De sakliga ändringarna var för honom de viktigaste; innehållet ägde en vida större betydelse än formen. Hans bibel blev förebildande för många under utarbetandet av 1883 års normalupplaga.
Hur normerande den gamla ordalydelsen kunde vara visar de fall där Melin be- varat den men i noten givit en mot dess ordalag stridande tolkning. Den gamla tex- ten var kyrkans text, den liturgiska texten, den spridda och lästa texten. Svårig- heterna att förstå den var visserligen kännbara. Men denna olägenhet sökte man avhjälpa inte med en ny, för alla begriplig text, utan med kommentarer och utlägg- ningar till den gamla.1 De enda godtagbara skälen för beriktigande av den gamla bibeln var dels att de gamla uttrycken var helt obegripliga, helt vilseledande eller belastade med icke nödvändiga ändelser eller främmande konstruktioner, dels att ett närmande till originalets ordasätt gav texten en större noggrannhet och den en- skilde läsaren »den enkla ordameningen», normen för kristen tro och kristet liv.
Provöversättningarna 1853 och 1861
Denna kyrkligt-teologiskt orienterade helhetssyn på översättningsarbetet karakte- riserar i hög grad NT 1853 och NT 1861. Skillnaderna mellan dessa två är obetydliga — den senare betecknas även som den »andra, öfversedda Upplagan» — och därför kan den följande framställningen utgå från NT 1861. Det är denenda provöversätt- ning som kommissionen — genom sin nitiske ledamot Anders Eric Knös — ut- förligt presenterat och jämfört med tidigare versioner, om man bortser från den första tidens omfattande protokoll.2 Hans utredning är en utmärkt källa för känne- domen om den vid denna tid förhärskande synen på svenskt bibelöversättningsar- bete.
Utgångspunkten för Knös var helt teologisk-kyrklig. Den nya översättningen skulle motsvara »kyrkans behof och det religiösa sinnets fordringar». Den gustavianska kommissionen hade enligt Knös ställt sig på den dåtida vetenskapens ståndpunkt och valt »den paraphraserande methoden» och därtill uppfyllt tidens krav på moder- nisering av bibelns språk och stil. I båda fallen hade den kommit »i strid med det religiöst-kyrkliga medvetandet», en hos Knös något obestämbar storhet som nästan ensam synes ha rätten att bedöma och döma en översättning. I Knös ögon innebar NT 1861 en fråga till Svenska kyrkan huruvida den form som »Guds ord» hade i den nya översättningen kunde anses motsvara »det religiösa medvetandet inom kyr- kan» och i vad mån denna form kunde behöva ändras och förbättras. »Det är nämli- gen för kyrkan arbetet sker, det är kyrkan som skall godkänna eller icke godkänna det, det är af kyrkan det, om det slutligen varder godkändt, kommer att begagnas.»3
Detta får inte uppfattas som om Knös avvisade filologins krav och fordringar.4 »Det första, som vid öfversättning af en skrift måste af öfversättaren fordras, är att han söker utur författarens ord utfinna hvad denne verkeligen sagt eller säga velat; det andra, att han likaledes bemödar sig att, så vidt han förmår och det språk till 1 Se t. ex. nedan, s. 421. ” Knös 1861, s. 84.
3 Knös redogörelse, som först publicerades i ' Knös 1861, s. 31 ff. Upsala Universitets Årsskrift 1861 (använd här), finns även i A. E. Knös, Skrifter 1:2 (1864).
hvilken öfversättningen sker sådant medgifver, noggrannt både till form och inne- håll återgifva den till öfversättning föreliggande urskriften.» För detta ändamål var filologins hjälp oumbärlig. Knös skrev: »Ett säkert criterium på det i skrifttolkningen rätta finns främst i philologien; hvad som i philologiskt hänseende kan bevisas vara orätt, det kan aldrig i exegetiskt hänseende blifva rätt.» Men det var enligt honom ett stort misstag och missförstånd att tro sig med blotta filologins hjälp kunna fatta och förklara uttryck som ru'ong, ärende-v yswäcöar, ömawaöw], ngo'åeatg 9505, 02 éxlez'roi, åxz/lnat'a, åno'o'ToÅog, Bain-noga etc., uttryck för »det djupaste inom den christna trons och troslifvets egendomliga sphér».1 Vad gällde de specifikt kristna termerna ansågs den gamla bibeln äga en riktighet och förträfflighet, som gjorde nästan varje tillägg obehövligt. För Knös var detta det viktigaste skälet för att en ny översättning inte var nödvändig.
Knös tillämpade en språkteori om det s. k. kyrkospråket som fick vittgående följder för hela bibelarbetet:2 En bibelöversättning skall inte göras med avseende på deti tal och skrift vanligt förekommande språket utan med avseende på kyrkospråket, »såsom detta utur bibelspråket, d. ä. utur den äldre bibelöfversättningen, uppväxt och utbildat sig». Bibelspråket och »dess dotter Kyrkospråket» anges vara trons tungomål och därför för den icke troende ibland »ett hårt tal, något främmande och obegripligt». Många av dess uttryck kan inte prövas av bara förståndet och den estetiska smaken utan »måste andeligen dömas. Härtill fordras en genom Guds Anda förmedelst Skriften vunnen andelig upplysning och erfarenhet af Skriftens gudom- liga sanningar, en fordran, lika enkel, som den, att hvarje öfversättare måste förstå innehållet af den skrift, han företager att öfversätta.» Att revidera bibeln definiera— des som »ett öfverflyttande af den förhandenvarande öfversättningen från den form av kyrkospråket som vid första utgifvandet af densamma bildade sig, till den form däraf som förmedelst den under tidernas lopp fortgående organiska utvecklingen är i det närvarande tidsmomentet den rådande».3 Att ytterligare modernisera språket och stilen i en bibelöversättning stred mot »det religiösa medvetandet inom kyr- kan». Att ombilda »det tungomål, vari tron och troslifvet i kyrkan finner för sig ett adekvat uttryck» var en omöjlighet.
Denna grundsyn hos Knös fick flera viktiga följder:
1. Bibelöversättaren får inte bruka samma frihet som en vanlig översättare. »Varje mänsklig skrift har en ändlig och inskränkt betydelse, den gudomliga Skriften däremot en oändlig och omätlig.»
2. Kravet att en översättning av bibeln för att äga full språkrenhet bör göras lätt- fattlig och så att den inte stöter de s.k. bildades förfinade skönhetskänsla måste bestämt avvisas.
3. Regeln analogia fidei et scripturae måste gälla vid återgivning av bibeltexten. Luther framstod som det stora föredömet. Han ägde visserligen inte 1860-talets filologiska insikter och hjälpmedel — framhöll Knös — men något som betydde mer än dessa: »Han hade till utomordentlig grad i sitt trosmedvetande upptagit och med sig införlifvat Skriftens djupa, rika innehåll, den himmelska sanning, det andliga lif,
1 Knös 1861, s. 35. Knös anför vidare sådana * Knös 1861, s. 14 ff. termer som Guds rike, uppbyggelse, gärningar, ” Knös 1861, s. 4. Jfr s. 16, 28. tala ?; tungor, Herrens måltid, Herrens dag, Herrens tillkommelse.
den heliga kraft, som genomströmmar Skriften och förmedelst den genom Guds Heliga Anda utgjutes i troende hjärtan.»1
4. En revision av reformationsbibeln borde inte behöva påbjudas eller sanktione- ras, eftersom den inte är någon ny översättning. Om den blir allmänt begagnad er- sätter den automatiskt den gamla översättningen. Den vedertagna texten var och förblev för Knös den egentliga normen. Hänsynen till den sattes i första rummet, hänsynen till modersmål och grundtext i andra. In- struktionens tredje paragraf blev ledstjärna för kommissionen under hans tid. Dess krav på »en noga och granlaga agtning på Svenska Språkets renhet» borttolkades med den redovisade teorin om kyrkospråket och man kunde lägga huvudvikten vid det andra momentet, »at i det mästa, som görligit är, och så vidt som den Svenska gamla Version icke går ifrån Sensu litteralt uti Texten, densamma behålla». Språk- liga ändringar motiverades av det tidigare nämnda konsekvenskravet, mest aktuellt i de tre första evangelierna, och av vissa bestämda förändringar i svenska språket.2 Kommissionen avlägsnade de gamla kasusändelserna3 med några undantag där dessa »för uttryckets tydlighet eller ordställningens beskaffenhet» ansågs vara av vikt. I egennamnen behölls ackusativändelsen endast i J esum och Christum, medan genitiv- ändelserna överallt fick stå kvar, M atthei, Johannis, Marie etc. Att NT 1861 som helhet dock bevarade den gamla översättningens stil och ton berodde till största delen på regeln att så vitt möjligt överallt följa den äldre bibliska periodbyggnaden, »som för det religiösa sinnet innebär något högtidligt upplyftande, något, hvari skill- naden mellan det heliga Ordet och det alldagliga, verldsliga, för att ej säga profana, klart och bestämdt framstår».4 I stavningen av egennamn följdes den äldre texten. Troheten mot grundtexten krävde även en textkritisk granskning och en noggrann återgivning av dess mening. De sakliga ändringarna iNT 1861 är väl grundade och motiverades utförligt av Knös.5 De textkritiska ändringarna däremot är alltför för- siktiga. Förutom Mill, Bengel, Wettstein och Griesbach hade kommissionen nu till- gång till de textkritiska arbetena av Lachmann och Tischendorf.6 Trots detta följdes Textus receptus nästan utan undantag. Det motiverades av Knös med att även om fel kunde ha insmugit sig i den allmänt vedertagna texten så var dock de många variantläsartema ännu mer opålitliga. Ytterst få ägde någon vikt, och de viktiga var mycket osäkra och omtvistade. Kommissionens textkritiska arbete föranledde därför få och obetydliga ändringar. Även det omstridda Comma Johanneum fanns kvar, dock satt inom nästan osynliga enkla apostroftecken som ingenstans förkla- rades.7 Hänsynen till grundtexten innebar även ett ställningstagande till återgivandet av
1 Knös 1861, s. 15. ” I NT 1861 utrensades ord som sedan 1500- talet ändrat mening eller blivit helt okända utanför bibeln. Detta gäller alla av Ståhle i bil. B, 8. 533 ff., anförda exemplen med undantag'av förarga, nattvard, återvända *upphöra, för-gå.” (1 Kor 13z8), älsklig, änteliga (1861: ändteli— gen) och beveva 'snärja' (1861: invefva). Ålder- domliga, i högre stil ännu brukliga ord däremot bevarades till stor del, t.ex. fjättrar, hå'uor, hädan, dädan, anamma, lönligit, företar, slik, veld, ärlig, stenrör, vägamot och även ord som boleri, bolare, enträten. " Detta var mot kommissionens instruktion
som särskilt förordade en stor försiktighet i frågan om ändelserna (% 3, Mom. 3). * Knös 1861, s. 30. 5 Knös 1861, s. 36—85. ' K. Lachmann hade med profanfilologisk me- tod sökt rekonstruera den text som använts på 300-talet och 1831 publicerat en från Textus receptus avvikande text. Om Tischendorf se nedan, s. 446. " Den viktigaste ändringen var i Rom 12:1 tjener Herren (xvgt'cp) i st. f. sklcker eder efter tiden (xou'gtp). Se vidare Ef 3:9, 2 Tim 4:14, 1 Petr 3:8, Judas, 25, Upp 15:3, 18:8.
dess ordasätt, till den andra paragrafens krav på nödiga omskrivningar och varning för bokstavlig ordagrannhet. Knös framställning är i denna fråga kort.1 NT 1780 utdömdes som »paraphraserande», NT 1816 ansågs med sin något mindre frihet mot grundtextens form inte motsvara »kyrkans behov och det religiösa sinnets fordringar». Instruktionens ord om nödiga omskrivningar fann Knös innehålla en motsägelse, eftersom »en omskrifning aldrig kan göras så kort, att ej *styrkan och energien af det bibliska talesättet” derigenom ”förloras'».
Instruktionens & 1 (en riktig översättning »både til mening och uttryck aldeles lika och öfverensstämmande» med originalet) krävde en trohet mot grundtexten som en- ligt Knös endast utlades i g 2. Den kände blott en begränsning: »språkbruket eller egenheterna i det språk, till hvilket öfversättningen sker». Fullkomligt ordagrann kunde därför inte en översättning bli. Men den svenska texten måste på det nog- grannaste följa grundtexten så att ingenting togs därifrån. Där originalet är dunkelt eller flertydigt skall människomeningar inte inblandas för att göra det lättfattligare och läsbarare. Det var att lägga något till. Å andra sidan skall innehållet inte genom slavisk ordagrannhet göras dunklare än originalet. Det var att ta något därifrån. Grunden för denna översättningsregel var vördnaden för bibeln som Guds ord.
Även kyrkan, framför allt en protestantisk kyrka, krävde en trogen, dvs. en så vitt möjligt till alla delar med originalet överensstämmande översättning. Kyrkan skilde strängt mellan bibelöversättning och bibelutläggning eller bibelförklaring. En översättning fick aldrig sammanblandas eller förväxlas med sådana. Det skedde när en översättning för att vinna större lättfattlighet gjordes omskrivande och para- fraserande, varvid även originalets höghet, djup och kraft enligt Knös måste lida.
Mot detta torde inget vara att invända. Allt kom an på tillämpningen. NT 1861 har på många ställen närmat sig grundtextens ordasätt, »antingen då sådant ansetts af något vigtigare dogmatiskt eller praktiskt skäl påkalladt, eller då det endast med någon föga betydlig ändring och nästan omärkligt kunna ske».2 I stort sett har pie- teten mot den mot originalet ofta fria reformationsbibeln begränsat kommissionens strävan efter ordagrannhet. Den gamla bibeln och dess friare tolkning säges uttryck- ligen ha behållits när den »i det väsentliga uttrycker den rätta meningen och icke någon synneng makt ligger på ordagrannheten». Dess uttryckssätt har ofta så in- förlivats med »det allmänna trosmedvetandet» att någon ändring enligt Knös inte borde göras. iåKnös lämnade flera prov på en ordagrannare återgivning i NT 1861 som var att föredra framför tidigare versioner.3 GÖ: Ty Gud är den som böd ljuset utur mörkret lysa, och lyste uti Vår hjärta, at igenom oss måtte uplysning ske af Guds klarhets kunskap, i JEsu Christi ansigte. Men vi hafve
dessa håfvor uti lerkar, på det at den stora kraften skall vara af Gudi, och icke af oss. 2 Kor 4:6f.
NT 1780: Ty Gud, som befallte ljus framlysa utur mörkret, hafver ock låtet ljus uppgå uti mitt hjerta, till att i Jesu Christi åsyn upplysa andra, med den härliga Guds kunskap. Men denna skatt här jag uti lerkäril, på det jag må erkänna, att dess förträffeliga kraft kommer af Gud, och icke af mig.
NT 1816: Ty Gud, som böd ljus framlysa utur mörkret, hafver låtit ljus uppgå i vårt hjerta, att vi skole i sin klarhet framställa den härliga kunskapen om Gud, som i Jesus
1 Knös 1861, s. 9—13. ” Knös 1861, s. 10 f. ' Knös 1861, s. 20.
Christus tydligen uppenbarad är. Men denna skatt hafve vi uti lerkåril, på det att den förträffliga kraften må härledas ifrån Gud, och icke ifrån oss.
NT 1853/1861 : Ty Gud, som böd ljuset utur mörket lysa, är den som lyste uti våra kjertan, till upplysning af Guds klarhets kunskap i JEsu Christi ansigte. Men vi hafve dessa håfvor uti lerkäril, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds, och icke af oss.1
De kursiverade orden visar tendensen till ordagrannhet. I det följande exemplet (2 Kor 8:2) var det enligt Knös omöjligt att i en översättning uttrycka allt som låg i Pauli ord. NT 1861 sades ha strävat efter att komma grundtexten så nära vårt språk det tillät.
GÖ: Ty deras glädje är osägelig, då de genom mycken bedröfvelse bepröfvade vordo; och ändock de ganska fattige voro, hafva de likväl rikeliga gifvit i all enfaldighet.
NT 1780: De hafva under mycken vedervärdighet, hvarmed de äro pröfvade, samt uti sin stora fattigdom, med osägelig glädje visat sig af gott hjerta ganska frikostiga.
NT 1816: Ty fastän de rönte mycken brist, hafva de likväl med största glädje,under sin djupa fattigdom, rikligen ådagalagt sin frikostighet.
NT 1861: Att, ändock de uti bedröfvelse mycket bepröfvade vordo, hafver likväl deras öfverflödande glädje och deras djupa fattigdom öfverflödat, så att de rikeligen gifvit i all enfaldighet.2
Även i det yttre är NT 1861 en återgång till den gamla bibeln. Texten uppställs i brutna verser med parallellhänvisningar efter varje vers. Textuppställningen i NT 1780 och 1816 satte Knös i samband med »det paraphraserande tolkningsättet och det myckna talet om att kläda bibelordet i en tidsean drägt».3 Enligt honom pas- sade brutna verser bäst till diktionen i originalet.
En nyhet är emellertid den purism i fråga om noter, kapitelsummarier, företal o.dyl. som NT 1861 har gemensam med den västreformertinspirerade bibelsprid- ningsrörelsen i landet.4 Man har velat ge en »ren» text. Noterna i NT 1816 ses som en eftergift åt den parafraserande metoden »eller en liten ersättning för vägrandet att genom omskrifningar intaga förklaringar i sjelfva texten». Kapitelsummarierna är starkt reducerade till korta och få satser. Luthers företal till NT och Rom har något motvilligt medtagits.5 Det enda som den bibelteologiskt orienterade Knös med gil- lande kunde sätta bredvid den rena texten var parallellhänvisningarna. Skrift skall med skrift utläggas. Kyrkans lärofäder eller samtida bibeltolkare gavs ingen plats i Knös bibel.
NT 1861 bär alltså liksom sina föregångare spår av sin tid. Avståndet mellan den traditionella kyrkliga bibeltolkningen och andra gruppers utläggning ökade steg- vis genom en utvidgad bibelforskning och genom inom- och utomkyrkliga rörelser. I en sådan situation var det förståeligt att de uppsalateologer som arbetade i kom- missionen dels ville behålla den kyrkliga översättningen, dels ville ge läsaren origi- nalet utan tillägg eller tillsats.
e
1 Grek: "On 6 056; o eina'w, ån (mö-rov; (på); xslcx dårå»! ånsgloaeuoev sig röv alot-mv Tr"); lämpat, ö'g åla/upa! åv "talg xagölatg rjuå'w, ngå; (pw-nagot: 117; yvcöoewg 117; 66577; 1017 0.905 år ngoocbncp *Ino'o'ä ngro'ö. "Exane-v då 161: 077000!- göv möter äv åargocxlvotg axe'éeaw, lila: ij dn.se/field] 117; ömfa'uecog 27 105 6505, xml in); 55 rip-(i'm. ” Grek: "On 51: nal/lä öommj BMI/Jaa); ij negro- Usla: 1:77; 10:96; mördar, stad 17 må Bdäoug m'w-
ånÄö'rr/g aörårv. Observera den frihet GÖ här har mot den grekiska språkformen.
” Knös 1861, s. 96. ' Se ovan, s. 366, och där anförd litteratur. 5 »Man har ansett dem icke kunna saknas utan alltför stor olägenhet», Knös 1861, s. 92.
Liksom Luther krävde Knös vid översättning av bibeln både filologins alla resur» ser och en personlig inlevelse i och tillägnande av bibelns budskap och innehåll. Men i sin syn på. bibelspråket, sin strävan efter ordagrannhet och sitt avvisande av en naturlig indelning av texten och av förklaringar i form av noter, förord eller utförliga kapitelsummarier avlägsnade han sig från sitt stora översättareideal. Ändringarna av reformationsbibeln i NT 1861 följde därför delvis andra principer än reformatorernas
egna.1
Kommissionens andra, förslag till ny kyrkobibel 1861—69 Den väg kommissionen i början av 1840-talet slagit in på sträcker sig fram till 1860— talets slut. Under ärkebiskop Reuterdahls ordförandeskap synes kommissionen ha. varit fast besluten att före sin hundraårsdag ge den svenska församlingen en ny kyr- kobibel. I riksdagen 1859/60 hade filosofie doktorn och missionspredikanten K. G. Es- tenberg i adelsståndet begärt ändringar i kommissionens instruktion.2 Språkvittra- och sakkunniga män i allmänhet borde enligt motionären kunna anlitas av kom- missionen mot betalning och medarbetarskaran ej begränsas till enbart »Kungl. Maj:ts» och Rikets Embetsmän», som stadgan föreskrev. Vederbörande utskott avstyrkte motionen men ville att riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj:t skulle framhålla. vikten av att kommissionens ledamöter så långt möjligt friställdes för sitt arbete i kommissionen. Både motionen och utskottets begäran avstyrktes av adeln och präste- ståndet.3
Sedan NT blivit färdigt 1861 kunde kommissionen åter helt ägna sig åt GT.4 Den begärde personförstärkning med den tidigare nämnde prosten i Tierp, titulärprofes- sorn H. G. Lindgren och professorn i exegetik i Lund, H. M. Melin. Som framgått hade båda genom egna översättningar gjort sig förtrogna med arbetet.5 Knös blev sekreterare efter Hultman men avled inom kort 1862 och efterträddes av ledamoten Torén. Arbetsmetoden förändrades så till vida att ledamöterna först utarbetade för- slag till översättning av sig tilldelade böcker som sedan cirkulerade bland ledamö- terna för att efter en gemensam granskning tryckas.6 Torén fick uppdraget att granska . förslagen från enhetlighetens synpunkt. Gamla testamentet med dess apokryfer pub-. licerades i fem band, 1864, 1865, 1867, 1868 och 1869. Tillsammans med NT 1861 utgjorde dessa band ett fullständigt förslag till ny svensk kyrkobibel, det andra i; kommissionens historia.
Revideringsprinciperna ändrades något, så att grundtextens och den samtida. svenskans krav mera tillgodosågs efter Lindgrens inträde i kommissionen.7 Melin
1 Om reformatorernas principer, se kap. 9c, s. 258—60. 2 Estenberg hade 1 857 utgivit en översättning av Hebr som prov på, eget förslag till ny kyr- kobibel. Ett år senare begärde han bidrag från BK för sitt arbete men fick avslag, BibkA, vol. 12, prot. 9/6 1858. 3 I debatten yttrade sig bl. a. biskop Björck till förmån för GÖ och H. G. Lindgren, som höll fast vid att en eller ett par personer arbe- tade bättre än en hel kommission. ' För tiden 1856—73 finns kortfattade proto— koll förda och bevarade, BibkA, vol 12, och de ligger till grund för den följande framställ- ningen. 5 Se ovan s. 412 f.
9 Enligt protokollen arbetade Lindgren med 1—5 Mos, Jes, J er, Klag, Dan, Ordspr, Pred och Höga Visan, Melin med Jos-Esther, Hos, de mindre profeterna och Job och Torén med Ps. , ' Lindgren synes ha ändrat mening i över- sättningsfrågan under ISGO-talet. Ännu 1859 (s. 36) önskade han en varsammare revision av GÖ än NT 1853. Som framgår av det följande torde Lindgren vara den huvudansvarige för- den nyorienterande, språkligt moderna prov- översättningen av NT 1873. Melin binder sam- man GT 1864—69 och NT 1873 (Olbers 1874—» 75, s. 230 f.) likaså Schlyter (Olbers 1874—75, s. 55). Språkligt är GT 1864—69 betydligt mo- dernare än Melins nästan samtida verk.
deltog endast sporadiskt i den gemensamma granskningen och Lindgren blev den dominerande. Hans förslag till Moseböckerna kom att behandlas först. De mycket kortfattade protokollen meddelar sedan för december 1864 att Lindgren »företagit sig arbetet att helt och hållet omredigera den af Dr Melin förslagsvis framlagda öfver- sättningen af de historiska Böckerna, hufvudsakligen med syftemål att bringa dic- tionen till full harmoni med det uttryckssätt som i öfversättningen af de redan ut- gifna böckerna [1—5 Mos] gjort sig gällande».1 Sekreterarens redogörelse för kommis- sionen 1865 formade sig emellertid till en öppen bekännelse till de principer som ut- formats under 1840- och l850-talen, att förena den kyrkliga traditionen med den filologiska troheten mot originalet, att »borttaga felen, rätta oriktigheterne, tydlig— göra det genom missförstånd eller erkända archaismer svårfattliga, obegripliga, främ- mande, oklara», i den »gamle dyrbara nationalegendomen, den Svenska Bibeln».2
Ett värdigt slutmonument över detta skede i kommissionens historia utgör dess i tryck utgivna skrivelse till Kungl. Maj:t av den 3 augusti 1868, förmodligen förfat- tad av Reuterdahl.3 Kungl. Maj:t hade i maj 1867 på kommissionens förslag inford- rat yttranden om NT 1861 från domkapitlen och de teologiska fakulteterna.4 Deras utlåtanden skulle vara inkomna före maj månad 1868 och kommissionen hoppades sedan under sommaren kunna snabbt revidera provöversättningen efter granskarnas anmärkningar. Ett förslag till kyrkobibel skulle då kunna föreligga vid det första kyrkomötet hösten 1868. Några utlåtanden dröjde, och tiden tillät ingen revision. I sin skrivelse den 3 augusti sammanfattade kommissionen de olika utlåtandena och bemötte kritiken. Skrivelsen blev ett sista mer utförliga försvar för de Knös—- Reuterdahlska principerna.
Kommissionen sade sig ha gjort sitt arbete till ett »öfoerarbete omkring det förut gjorda, till en revision af den gamla öfversättningen. Den gjorde detta redan i upp- lagan af år 1853. Den gjorde det ännu strängare i upplagan af år 1861. Den uttalar oförbehållsamt sin öfvertygelse, att den ännu icke gjort det för strängt. Tvärtom tror den, att genom en ny revision en ännu större samstämmighet med den gamla öfversättningen skall kunna vinnas, och detta utan att noggrann tolkning, utan att trohet derigenom förnärmas, således utan någon egentlig förlust, men med en vinst för de kristligt sinnade bland vårt folk, hvilka gerna se sig bibehållna vid de gamla, välbekanta grunderna för deras tro och hopp».5
Med skrivelsen överlämnade kommissionen allt inkommet material angående NT 1861 för att Kungl. Maj:t, lämpligen efter kyrkomötets hörande, skulle fatta stånd- punkt om det fortsatta arbetet. Den hemställde att Kungl. Maj:t därefter meddelade »nådig föreskrift om förnyad bearbetning af Nya Testamentets öfversättning an- tingen efter samma grundsatser, som hittills blifvit följda och här antydda, eller efter andra,».&
En ny vändpunkt stundade i kommissionens historia.
1 BibkA, vol. 12, prot. 5/12 1864. * Enligt den kungliga skrivelsen skulle fakul- ” Torén 1865, s, 26. teten vid granskningen med sig adjungera en 3 Så Björck 1878, s. 5. Protokollen meddelar företrädare för det grekiska språket.
endast att ordföranden Reuterdahl framlade 5 Yttrande 1868, s. 10. denna skrivelse för kommissionen (3/8 1868). " Yttrande 1868, s. 23.
Nyförsökens tid. Mot en ordagrann, nusvensk översättning. Provöversättningarna 1873, 1877 och 1882. 1883 års normalupplaga
1860-talet är ett genombrottsskede även i det svenska bibelöversättningsarbetets historia.1 — Från kommissionen kom de nya resultaten i början av 1870-talet och därefter. —— Motsättningarna mellan den till den gamla bibeltexten knutna tradi- tionella »kyrkliga» teologin och en framväxande grundtextorienterad bibelteologi blev vid denna tid starkare. Den teologiska kritiken mot den gamla översättningen växte därmed och kravet på en mot grundtextens både innehåll och form svarande text restes av allt flera. Även den länge något misstänkta men allmänt följda Textus receptus förlorade mycket av sin auktoritet genom nya textfynd och texteditioner.2
Vidare arbetade på 1860-talet flera kristna rörelser, inom- och utomkyrkliga,vid sidan av den normala kyrkliga verksamheten. Evangelisation med bibel- och traktat- spridning intensifierades och man lade stor vikt vid att var och en skulle ha tillgång till en egen bibel. Man ville lära den enskilde att läsa bibeln. Att ge endast Svenska kyrkan en bibel främst för dess gudstjänster var inte längre en lika självklar utgångs- punkt. Bibeln var allas egendom och borde tala klart och tydligt, utan förmedling, till varje svensk.
Med den av J. E. Rydqvist grundade språkhistoriska skolan kom efter seklets mitt även ett speciellt intresse för modersmålet.3 Man krävde en ren, från främmande element rensad svenska, ett krav som särskilt drabbade bibelspråket med dess många lån från tyskan och danskan. Några ivrade för att ge modersmålet den främsta plat- sen i skolan och även uppgiften att uppöva och utveckla elevernas tankeförmåga och logiska skärpa, något som av ålder hörde latinet till. Språket sågs då främst som tankens redskap, inte känslans. Av det krävdes klarhet och tydlighet, förutom att det skulle vara genuint svenskt till sitt ursprung.
Dessa krav på en trogen och ordagrann, läslig och förståelig, fosterländskt äkta och tankemässigt klar återgivning av originalet undergrävde på 1860-talet den gamla bibelns ställning och beredde marken för nya försök till svensk bibeltolkning, både från enskilda och från den snart hundraåriga bibelkommissionen.
1 I sin svenska kyrkohistoria (del 3 (1952), s. 98) betecknar Holmquist ISBD-talet som genombrottets och nyordningens årtionde, främst med tanke på den kyrkopolitiska libe- ralismen, den kyrkliga demokratin, den reli- giösa liberalismen och den nyevangeliska väckelsen. Om de teologiska brytningarna
omkring 1860 och den framväxande bibelteo- login, se senast Åberg 1868, s. 23—46, 100—110. 5 De textkritiska frågorna behandlas i ett se- nare avsnitt, s. 466 ff. 3 Böök 1923, s. 160, Tarschys 1955, s. 45 ff., Bergman 1968, s. 173—76.
Lektorernas översättning 1863 Under hela 1800-talet var reformationsbibelns språkdräkt i Karl XII:s bibel besvä- rande för dem som ville göra bibeln spridd, läst och förstådd. Inom Evangeliska säll- skapet diskuterade man vid seklets början om hur den officiella bibeltexten skulle kunna göras läsligare genom att modernisera stavningen och ta bort de ålderdomliga ändelserna.1 De ortografiska ändringarna i Svenska bibelsällskapets och Brittiska bibelsällskapets editioner vore värda en granskning. Ordlistor som förklarade ålder- domliga ord och uttryck i bibeln fanns att tillgå, dels den gamla från 1703, dels nya från 1800-talet.2 Även Fjellstedts och Melins bibelverk innehöll språkliga förkla- ringar utifrån grundtexten. Att detta slag av revidering som mest gällde den yttre språkformen kunde bli mindre noggrann visar förordet till den s.k. Hägglundska bibeln 1869, där författaren granskar en bibelupplaga från 1868, utgiven av Evan- geliska Fosterlands-Stiftelsen.3
Denna 1856 bildade stiftelse för »evangelii befrämjande» samordnade en stor del av kolportörsverksamheten i landet. Från att från början ha varit närmast ett trak- tatsällskap kom den mycket snart att trycka och sprida även biblar, främst Nya testamentet. Den hade inom sina led flera som ivrade för språkligt moderniserade bibelutgåvor, och redan 1857 beslöt dess styrelse att en lindrig revision av NT skulle göras och utgivas.4 Revisionen skulle gälla stavningssätt, föråldrade ändelser och ålderdomliga ord. Det påbörjade arbetet synes inte ha givit tillfredsställande resultat. Tre av styrelsens medlemmar, lektorerna P. M. Elmblad, A. P. Falk och G. S. Löwenhielm, fortsatte ensamma men fann det lättare att göra en ny översättning.5 Den utkom 1863 och går allmänt under namnet Lektorernas översättning. Dess två huvudgrundsatser är av intresse, därför att de utmärker europeiskt bibelöversätt- ningsarbete under 1800-talets senare del och blev så småningom kännetecknande även för bibelkommissionen.6
1 Liedgren 1946, s. 358, och där anförd littera- tur. ” I ett av B. M. Bredberg 1830 i Stockholm utgivet Nya testamente återfinns t. ex. en sådan lista över »föråldrade eller mindre wan— liga ord och talesätt», enligt Hammar (1932, s. 197) författad av C. J. Schlyter, en uppgift som jag ej kunnat bekräfta. Ordlistan ingår sedan i den s. k. Hägglundska bibeln (se nästa not). Vidare K. Strömbäck, Fornäldriga samt främmande owanliga ord iBibeln 1862 (Evang. Fosterlands-Stiftelsens förlag). a Biblia, Det är All den Heliga Skrift Efter den uppå Konung Carl den Tolftes Befallning 1703 utgifna edition med förändring i stafsättet. Lund 1869 (C. W. K. Gleerups för- lag). Förordets författare, enligt Hammar (1932, s. 197) kyrkoherden H. Hägglund, visar med exempel hur man i den av Fosterlands- stiftelsen (EFS) språkligt reviderade bibeln ibland tolkat de gamla ändelserna fel, på vissa ställen utbytt de gamla orden mot nya som har en annan mening och skapat en brokig text av gamla och nya ord och konstruktioner. 4 Det skrivna ordet togs vid denna tid i evangelisationens tjänst som aldrig tidigare. EFS arbetade även med en språklig moderni- sering (nya översättningar) av klassiska kristna verk (t. ex. Luthers kyrkopostilla, den augsburska trosbekännelsen), Evang. Foster-
lands-Stiftelsens 50-äriga verksamhet 1906, s. 38 ff., N. Rodén i Sv. Biogr. Lex. 15 (1953— 55) och Westin 1941 (s. 23 f.) i hans redogörelse för hur apokryferna försvann ur den svenska bibeln. 5 Per Magnus Elmblad (1806—87), teologie och filosofie lektor vid Stockholms gymnasium, v. ordf. i EFS 1856, och ordf. 1868—76; se W. Bredberg i Sv. Biogr. Lex. 13 (1949—50). Axel Falk (1821—1904), lektor (i kristendom) vid Nya Elementarskolan i Stockholm, kyrko- herde i Kumla 1863, en flitig översättare; se N. Roden i Sv. Biogr. Lex. 15 (1953—55). Gustaf Löwenhielm (1823—1906), lektor (i mo- derna språk) vid Nya Elementarskolan i Stock- holm. Enligt ett brev från den sistnämnde skulle Elmblad ha varit den drivande kraften, Löwenhielm lagt sig särskild vinn om en god svenska och Falk, som fungerade som sekrete- rare, gjort den största arbetsinsatsen, Evang. Fosterlands-Stiftelsens SO-äriga verksamhet 1906, s. 45. Deras översättning kom ut i ett stort antal upplagor (se förteckningen, s. 484) och blev mycket använd tills den till sin karak- tär närbesläktade normalupplagan av är 1883 utkom.
' De svenska översättarna var väl framme i sin tid; jfr framställningen om 1800-talets bibelarbete i stort i kommitténs betänkande, s. 35 f. och 263 f.
1. »Att så troget som möjligt följa grundspråket i spåren.» Grövre stil fick utmärka de ord som för tydlighetens skull lagts till, klammer de ord som saknas i de flesta och bästa handskrifterna.1 Varianttolkningar anfördes där översättarna fann flera tolkningar sannolika. Konkordanskravet genomfördes, särskilt i tredje upplagan 1869.
2. »Att, såvidt det med troheten mot grundspråket varit förenligt, använda endast sådana ord och talesätt, som öfverensstämma med vårt tungomåls nuvarande ut- veckling.» Denna regel tillämpades i fråga om ordformer, ordförråd och ordföljd.
Både kravet på litteral återgivning och kravet på samtida svenska i bibeln blev ödesdigert för det som kanhända framför allt gav den gamla översättningen dess prägel, fogningen av ord, satsdelar och satser med de ordformer och formord som därtill fordrades. I det centrala ordförrådet är avståndet till NT 1861 inte stort men den två år yngre texten ger ett avgjort modernare intryck, trots sin påtagliga lit- teralism.
NT 1861
Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade J Esus till sig sina lärjungar, och sade till dem: Jag ömkar Mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när Mig, och hafva intet att äta; Och om Jag låter dem fastande gå hem, uppgifvas de på vägen; ty somlige utaf dem äro komne långväga. Mark 8:1—32
Jag tackar min Gud alltid för eder skull för den nåd, som eder gifven är i Christo JEsu, Att I uti allting rike vordne ären i Honom, i allt ord och all kunskap, Såsom Christi vittnesbörd i eder är stadfäst vor- det: Så att eder icke fattas någon nåde- gåfva, och I vänten vår HErras JEsu Christi uppenbarelse, Hvilken ederock skall stadfäste. intill ändan, att I ostrafflige ären på vår HErras JEsu Christi dag. 1 Kor 1:4—-8a
M odersmålets krav. Arthur Hazelius 1868
Lektorernas översättning I de dagarna, då der var ganska mycket folk, och de icke hade något att äta, kallade Jesus till Sig sina lärjungar och sade till dem: Jag varkunnar Mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar dröjt hos Mig och hafva intet att äta, och om Jag låter dem gå fastande hem, skola de uppgifvas un- der vägen; ty somlige af dem äro komna långväga ifrån.
Jag tackar min Gud alltid för eder skull för den Guds nåd, som är eder given i Christus Jesus, att I uti allting hafven blifvit gjorda rika i Honom, i allt tal och all kunskap, såsom vittnesbördet om Christus blifvit stadfästadt i eder; så att det icke fattas eder i någon nådegåfva, i det I vänten efter vår Herres Jesu Christi uppenbarelse, hvil- ken ock skall stadfäste. eder intill änden, så att 73 åren ostraffliga på vår Herres Jesu Christi dag.
Den på 1860-talet allmännare tendensen till litteralism4 — »att följa grundspråket i spåren» — uppmärksammades av samtiden, och några sökte klargöra skillnaden
1 Endast ett tiotal, t. ex. till Joh 5:3—4, l Joh 5:7 f., men inte till Mark 16:9 ff. eller Joh 7 :53—8zll. ' GÖ: Uti de dagar, då folket var ganska myc- ket, och hade intet, det de äta kunde, kallade J Esus till sig sina Lärjungar, och sade till dem: Jag varkunnar mig öfver folket: ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta. Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de up i Vägen: ty somlige utaf dem voro komne långväga. — Ömkar sig i NT 1861 för- vånar. GÖ har liksom NT 1861 i övrigt åter- givit anlayplé'qum med varkunna sig. ” De här kursiverade orden är i originaltex-
ton tryckta med grövre stil för att ange att de inte har någon direkt motsvarighet i den greki- ska texten. -— GÖ: Jag tackar min Gud alltid för edra skull för den Guds nåd, som eder gif- ven är genom Christum JEsum: Att I uti all stycke rike vordne även genom honom i all ord och all kunskap. Såsom predikanen om Christo i eder kraftig vorden är; Så att eder icke fattas någor gåfva, och vänten vårs HErras JEsu Christi dag. * Andra upplagan av Thomanders översätt- ning 1860, NT 1861 och Lektorernas översätt- ning 1863.
mellan en översättnings ordagrannhet och dess trohet. Men för många under 1800- talets senare del synes den språkliga formen i originalet vara den enda tänkbara språk- norm som kunde ersätta det ärvda bibelspråket när man med samtidens språktill- gångar sökte ge bibeln en ny svensk språkdräkt. Hade modersmålets krav tidigare blivit illa tillgodosett genom en alltför slavisk bundenhet till den gamla översätt- ningen kom det nu att kränkas genom ett alltför starkt beroende av originalets språk- form. Men situationen är förståelig. Argumentet att så står det i grundtexten — man tänkte då på den yttre språkformen — måste ha varit tungt vägande även för dem som i det längsta ville hålla fast vid den gamla bibelns ordalydelse. Och origina- lets ordasätt fick en nyckelposition i de tilltagande teologiska striderna.
Denna upphöj else av originalets språkform till ett slags norm även för den svenska språkbehandlingen gjorde enligt kontraktsprosten, f. d. estetikdocenten och lektorn O. Arrhenius inte rättvisa åt den egenart som varje språk äger. »En öfversättnings trohet består deruti, att den i det främmande språket uttryckta tanken återgifves troget, d. v. s. i samma eller i så lika drägt, som det egna språkets art medgifver.»1 Annars kunde resultatet i värsta fall bli som hos Thomander: krokiga herrar, l Petr "2:18; förgätenhetens kärare, Jak 1:25, lossade sabbathen, J oh 5:12, den mat som förtappas, Joh 6:27 osv. Trohet fick inte likställas med ordagrannhet. Arrhenius definierade den som »det möjligast trogna återgifvandet af den i originalet uttryckta tanken» och satte en sådan trohet främst i allt översättningsarbete.2
Mcdersmälets talan fördes också i viss mån av den beckianske bibelteologen och exegetikprofessorn i Uppsala, 0. F. Myrberg.3 Ända fram till seklets slut ägnade han en stor del av sin lärargärning åt översättning av Nya testamentet.4 Orden i hans programförklaring, företalet till en översättning av Romarbrevet 1871, söker göra rättvisa åt både grundspräkets och mälspråkets krav. En översättning »skall både först och sist vara: trogen. Dertill hörer icke att vara slafviskt bokstaflig; ty denna trohet är icke blott trohet emot orden, utan äfven och framför allt: emot ordet, som är ordens mening i deras sammanfattning till lefvande enhet; och den är icke blott trohet emot grundspråket, utan äfven trohet emot modersmålet eller det språk till hvilket öfversättningen göres. Att berömma sig af stor ordagrannhet i öfversätt- ningen, men läta meningen fara, det är att berömma sig af att hafva uppoffrat det vigtigaste för det vigtiga, innehållet för formen i den text som föreligger. En sådan berömmelse är icke god; men äfven den berömmelsen är icke god, hvilken grundar
1 Arrhenius 1862, s. 6. Betoningen av språkens olika struktur och de följder detta har för en översättning kommer ännu starkare fram i det :som följer: »Men drägten, tankens likasom menniskans, är olika under olika förhållanden, olika för olika klimat och för olika tider. Nuancerna i tankens omklädnad kunna vara oändligt många och oändligt fina, och att vid »öfverflyttning från ett språk till ett annat be- vara tankens omklädnad med alla dess form- och färgskiftningar oförändrad är i de flesta fall en omöjlighet, derföre att hvarje språk har sig egen art, eller med andra ord, derföre att det ena språket icke är det andra.» "2 Arrhenius 1862, s. 7. Jag citerar: »Det är en väsentlig skilnad mellan en öfversättnings ordagrannhet och trohet. Det ens. kan vara utan den andra. Bädadera kunna endast vara approximativa; en fullkomlig ordagrannhet,
liksom en fullkomlig trohet, är omöjlig, i syn- nerhet då fråga är om öfversättning från ett forntida språk till ett nyare. Men troheten, det möjligast trogna återgifvandet af den i origi- nalet uttryckta tanken, är i all öfversättning det väsendtliga.» ” Se även Backlund 1853—54 och 1864. 4 Otto Ferdinand Myrberg, professor i exege- tik i Uppsala 1866—92 (död 1899), publicerade Rom 1871, 1—2 Tim och Tit 1879, Pauli brev 1880, de övriga breven i NT 1883 och hela NT 1890 (2:a uppl. 1893). Han tillhörde kommis- sionens ständiga kritiker (se litteraturförteck- ningen). I sitt översättningsarbete tillämpade han en eklektisk textkritisk metod och stod som exeget mycket nära J. 0. K. Hoffman (och J. T. Beck). Om Myrberg som exeget och teolog, se G. Lindeskog i Sv. Exeg. Årsbok 11 (1946), 5. 94—117, och Åberg 1968, s. 100—110.
sig på fri omskrifning af texten och missaktning för uttrycket i densamma. Ty tro— heten i det vigtigaste utesluter icke troheten i det vigtiga, utan innesluter denna trohet fastmera i sig; och icke blott att något säges, utan äfven huru det säges, är det, hvarpå det kommer an.»1
Myrberg, som lade stor vikt vid återgivningen av vissa nyanser och detaljer i ori- ginalet, många gånger med goda resultat, och vid en rätt indelning och uppställning av texten, har i sin version inte få textkritiska, exegetiska och språkliga egenheter. Hans Översättning utnyttjades av många samtida översättare och även av bibelkom- missionen.”
Det skarpaste och tyngst vägande inlägget till förmån för modersmålets rätt i en svensk bibeltolkning kom från en av företrädarna för den språkhistoriska skolan, från Arthur Hazelius, då lektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. I en lång uppsats — 130 sidor, publicerad i Svensk Literatur-Tidskrift 1868—fördömde han kommissionens genusregler, verbböjning och bruk av ord och konstruktioner med utländskt ursprung.3 Han förordade ett språkligt rensningsarbete i J. E. Ryd- qvists anda. För honom saknade NT 1861 framför allt den klarhet och den tydlighet i uttrycket som man har rätt att fordra av en svensk bibel. Uppsatsen, som utförligt behandlar versindelning, textkritik, tolkningsgrunder, ordbildning, ordböjning, ord- fogning, stavning och bruk av skiljetecken i NT 1861, vittnar om stor beläsenheti ämnet och nitälskan för det svenska modersmålets rätt.
Hazelius elegant skrivna artikel formade sig till en skarp vidräkning med den Knös—Reuterdahlska kommissionens principer, som klarast fanns uttryckta i NT 1861 och i Knös samtida principredogörelse. Hans utgångspunkt är en helt annan än den hos Knös. Bibeln är en folkets bok, inte bara kyrkans.4 Den är »i sannaste mening en folkets egendom». Den skall läsas av alla, bildad och obildad, hög och låg, gammal och ung, man och kvinna. Det är därför av omätlig betydelse vilken form bibelordet får. Någon annan dräkt än den äkta fosterländska var för Hazelius inte tänkbar.
Hazelius utgår från den romantiska uppfattningen om modersmålet som den yp- persta gåva ett folk fått och äger. Försvinner språket eller går upp i ett annat mister även folket sitt ursprungliga skaplynne. »Språkets manliga, starka, rena klang är ett uttryck af ett folks lifskraft, mod och adel. Dess odling är mätaren af folkets. Det bör således utgöra ett föremål för ett folks varma kärlek, för dess ömmaste och trog- naste vård. Den, som bär hand på det samma, han förgriper sig på folkets egendom.»5
Arbetet med en ny svensk bibeltext kan därför enligt Hazelius inte bli en sak endast för kyrkomän och bibelforskare. »Det gäller här folkets högsta och heligaste intres- sen.» Den stora allmänheten skall ge uttryck åt sin mening även om den inte kan sättas som ensam domare. Och det borde enligt honom även utanför kyrkans och forskningens led finnas de som kan bidra till frågans lösning. »Vi mena svenska
språkets målsmän och främst dess stiftelse, hvars ,yppersta och angelägnaste göro-
1 Myrberg 1871, s. II f. 3 Svensk Literatur—Tidskrift 4 (1868), s. 177— 3 Se hl. Johansson i TT 21 (1881), 8. 140—43, 215, 257—304, 337-384, Böök 1923, S. 158—173. som i sin recension av Myrbergs översättning ** Hazelius 1868, s. 180 f. av Pauli brev framhåller att denne lyckats 5 A. a., s. 180. skapa en mycket läsbar text, C. Cavallin i TT 28 (1888), s. 326, V. Knös i BF 20 (1903), s. 201 och Personne 1908 a, s. 6.
mål är att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghett och det jämväl i den del af skaldekonst och vältalighet, ,som tjenar att tolka de himmelska san- ningar'.» I kommissionen fanns ingen som förde modersmålets talan. Till gransk- ningen av NT 1861 hade endast kyrkliga myndigheter och de teologiska fakulteterna, förstärkta med en företrädare för grekiska språket, kallats. Något som helst spår av Svenska akademiens inflytande ansåg sig Hazelius inte ha funnit i den senaste prov- översättningen.1
Enligt Hazelius granskning har kommissionen förts vilse av en alldeles missför— stådd uppfattning om vad man kallar kyrkospråket. Om detta språk inte är svenskt utan tyskt eller danskt »må vi bedja om att därifrån varda förskonade». Kyrkan och lagen får gärna ha sitt eget språk i den meningen »att det icke talar med vardags- tunga och gör vardagsintryck, i morgon utplånade». Men den som i sin översättning vill ha ett kyrkospråk som för att förstås självt måste översättas tillgodoser inte för- samlingens behov. Och »illa aktar den modersmålets kraf och modersmålets helgd, som vill göra det högtidligt och andaktsbjudande genom släpiga former och osvenska vändningar, genom tyska prefix och danska imperativändelser eller genom en orimlig interpunktion».2
För att en trogen svensk översättning av bibeln skall kunna göras måste en dubbel trohet tillgodoses: trohet mot grundspråket och trohet mot svenska språket. Hazelius granskade kommissionens arbete främst från modersmålets synpunkt.
Troheten mot modersmålet, säger Hazelius, kräver framförallt begriplighet och klar- het. »Och denna fordrans uppfyllande är naturligtvis en plikt på samma gång emot grundspråket som emot modersmålet. Lika mycket jag bryter emot detta genom ett obegripligt eller till och med blott oklart uttryckssätt, lika mycket felar jag emot urskriften, då jag icke låter hennes klara mening bliva tydlig för den svenske lz'isaren.»3 Hazelius hävdar här den inte obekanta regeln: lika klar som urskriftens mening var för det folk, för vilket den skrevs, lika klar bör om möjligt översättningen vara för det folk för vilket den gjorts.
I den utförliga granskningen lämnades många belysande exempel och jämförelser mellan NT 1861 och andra översättningar.4
M eningsbgggnaden i den svenska texten försvårar läsningen och förståelsen: Petrus, JEsu Christi apostel, till de utkorade främlingar, de förskingrade, som bo i Pontus, Galatien, Cappadocien, Asien och Bithynien, Efter Guds Faders försyn, genom Andans helgelse, till lydnad och Jesu Christi blods stänkelse. 1 Petr 1:1f. Dem som utan lag äro, är jag vorden, som jag utan lag vore: ändock jag icke är utan Guds lag, utan är i Christi lag, på det jag dem vinna må, som utan lag äro. ] Kor 9:21. Breda partieipialkonstruktioner: Och när eder varder jag tilläfventyrs töfvande, eller ock öfver vintern blifvande, att I mig fortskaffa mågen, ehvart jag resande varder. 1 Kor 16:6. Oriktig ordföljd besvärar tanken: Och när de sågo mannen ståndande der när dem,som helbregda var gjord. Apg 4:14. Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver Du icke velat, icke behaga Dig heller, hvilka efter lagen offras. Hebr 10:8.
dervisningens särskilda mål borde enligt Claös- . s. 181. son och Hazelius överföras till modersmåls- ., s. 271 f. Hazelius är i sitt krav på. undervisningen. Klarhet, redighet och begrip- klarhet i den svenska språkformen beroende lighet var språkets främsta dygder, även det av bl. a. den boströmianske filosofen K. Claös- svenska språkets. Böök 1923, s. 124—28: jfr son; uppgiften att utveckla logiken och tanke- Tarschys 1955, s. 71—76. förmågan som tidigare ansetts vara latinun- 4 Hazelius 1868, s. 289 ff.
Orden får ofta felaktig ställning inom satsen: Hvilken oss bete skall i sin tid den salige och allena Väldige, Konungen öfver alla konungar, och Herren öfver alla herrar. 1 Tim 6:15. Såsom gode den margfaldiga Guds nåds förvaltare. 1 Petr 4:10. Den tid kommer, när hvarken på detta berget, eller i Jerusalem I skolen tillbedja Fadren. Joh 4:21. Gamla ord och fraser, ej brukliga, oegentliga eller med ändrad innebörd och ord med ut— ländskt ursprung önskar Hazelius utmönstra, t. ex. svettedukar, Apg 19:12, enträten, 1 Kor 11:16, stupad med ris, 2 Kor 11:25, uppsteg, 1 Tim 3:13, verkar icke den mat som förgås, Joh 6:27, helvete, Matth 11:23,1 eftersynen, Hebr 8:5, sitterpå Guds högra hand, Rom 8:34, befråga, förblidkan, gestalt, epistel och barbarisk.
Hazelius huvudanmärkning mot NT 1861 blir att kommissionen inte har, som den bort, lagt sig vinn om »den framställningens tydlighet och klarhet som är moders- målets främsta fordran». För kommande översättningsarbete kräves en större trohet mot grundtexten, en helt annan omsorg om modersmålet, en helt annan Språklig insikt och som en förutsättning för att dessa krav skall kunna uppfyllas att den gamla översättningen ställs i andra rummet i förhållande till grundspråk och moders- mål.2
Hazelius uppsats väckte stort uppseende och vann erkännande i pressen.3 Den bidrog enligt Böök i hög grad till den utgång som översättningsfrågan fick vid kyrko- mötet 1868. När C. A. Torén sände kommissionens nya översättning (1873) till Hazelius skrev han: »Vid detta tillfälle drifves jag inifrån att uttala den varma tack- samhet, hvarmed jag ofta har tänkt på Herr Lectorns nitälskan uti denna dyrbara angelägenhet. Jag kan icke förtiga min öfvertygelse att Herr Lectorn med sitt all- varsamma ord har gifvit oss, särskildt med hänsyn till en sida af saken, en vigtig och tacknämlig handräckning.»4
De puristiska språksträvandena hos Hazelius fullföljdes av Viktor Rydberg, som tacksamt citerade honom.5 Den språkliga purismen segrade dock aldrig. Men den nya ivern för svenska språkets rykt och riktighet och de evangelikala strävandena att föra ut bibelordet till var man i en begriplig språkform bidrog i hög grad till att kommissionen så småningom återlämnade den gamla översättningen och dess språk- form.
Granskningen av NT 1861 och kyrkomötet 1868 Kommissionen hade som nämnt i augusti 1868 hemställt att Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande skulle meddela kommissionen sin mening om den fortsatta revideringen av NT och grundsatsema därför. Utgången av det första allmänna kyrkomötet 1868 kom därför att få stor betydelse för kommissionens arbete. Av de kyrkliga myndigheternas (och fakulteternas) utlåtanden att döma skulle kyrkomötet
1 Hazelius polemiserade mot Knös försvar för att behålla helvete. Knös skrev att »översätt- ningen helie'e har man icke vågat förändra, då flere ställen, vari då??; förekommer är bland dem, som mest fäst sig i det religiösa med- vetandet», Hazelius 1868, s. 222. ” Hazelius 1868, s. 304, 381. 3 Böök 1923, s. 168 f. ' Citerat efter Böök 1923, s. 169 f. Torén för- klarade vid kyrkomötet 1878 (prot., s. 101) att Hazelius klander mot NT 1861 väckte stort uppseende och att ingen tycktes bekämpa hans uppsats. »Hela opinionen tycktes god-
känna den riktning, i hvilken denna uppsats uttalade sig.» När kyrkomötet 1868 inte god- tog kommissionens uttalade grundsatser sökte bibelkommitterade följa de nya principerna vid utarbetandet av NT 1873. 5 Böök 1923, s. 170—72, Bergman 1868, s. 173— 76. Rydberg granskade NT 1873 i två längre artiklar i Svensk Tidskrift 1873 (s. 356—400 och 489—530); den senare hade titeln Tysk eller Nordisk Svenska? och i den nagelfor Rydberg kommissionens arbete från strängt språkpu- ristiska utgångspunkter.
inte komma att godkänna den nya översättningen utan möjligen endast dess grund- satser.1 Enligt kommissionens redogörelse hade blott Uppsalafakulteten helt under- känt grundsatserna för NT 1861. Fakulteten bestod vid denna tid av den redan nämn- de 0. F. Myrberg och professorerna C. A. Hultcrantz och C. A. Cornelius. Som notarie tjänstgjorde den blivande ledamoten i kommissionen, docenten i Nya testamentets exegetik, Martin Johansson.2 Enligt Hazelius var Uppsalafakultetens utlåtande det utförligaste och den viktiga uppgiften värdigaste.3
Fakultetens kritik var tvåfaldig: NT 1861 överensstämde inte med det rådande behovet »af en originalets form i möjligaste motto troget återgifvande öfversättning af den bibliska grundtexten». Genom sitt fasthållande vid den gamla översättningen hade kommissionen avsagt sig »den frihet i rörelsen som fordras för att under alla omständigheter ansluta sig till grundtexten sjelf i alla dess fina skiftningar både på innehållets och formens vägnar». Kommissionen hade vidare varit för försiktig i sin modernisering av bibelns språk, en uppfattning som fakulteten delade med flera andra granskare. Härnösands domkapitel, det enda som önskade stadfästelse av NT 1861, såg helst att bibelspråket stod samtidens språk nära, likaså Stockholms stads konsistorium. NT 1861 hade enligt Uppsalafakulteten lämnat för stort utrymme åt »det mer ålderdomliga, som språket har lämnat eller står i begrepp att lämna bakom sig, tilläfventyrs i afsikt att på detta sätt uppdraga en skillnad mellan bibelspråket och det vanliga skrift- och talspråket, tjenande till att åt det förra förskaffa en mot dess innehåll svarande prägel af vördnadsbjudande högtidlighet».
Kungl. Maj:t överlämnade NT 1861 och inkomna handlingar till kyrkomötet, som remitterade hela frågan till mötets prästerliga ledamöter, där ärkebiskop Reuterdahl satt som ordförande. De föreslog enhälligt, att kyrkomötet för det första skulle ut- tala sitt gillande av kommissionens grundsatser som de framkommit i NT 1861 och augustiskrivelsen, för det andra anmärka på det sätt varpå kommissionen tillämpat dessa grundsatser.4
Debatten i det rätt brokigt sammansatta mötet kom främst att gälla den första delen av förslaget. Sex olika yrkanden framkom. Historieprofessorn C. G. Malmström yrkade på ändring av första punkten till ett erkännande av att kommissionens ut- talade principer »jämförda med den för kommissionen givna nådiga instruktionen» ledde till rätt mål: »en i möjligaste måtto trogen och begriplig öfversättning af bibelns autentiska text».5 I anslutning härtill hävdade filosofiprofessorn S. Ribbing att syftet
1 Efter utlåtandena som de sammanfattas i Yttrande 1868, s. 23. Uppsalafakultetens kri- tik anförs pä s. 10 f., 13. Uppsala domkapitel hade inte lämnat in något eget utlåtande utan hänvisat till fakultetens. 3 Det är inte klart i vilken omfattning J ohans- son har påverkat utlåtandet. Han synes ha arbetat rätt mycket med fakultetens skrivning, eftersom fakulteten enligt prot. 23/4 1868 he— slöt att hos Kungl. Maj:t begära extra ersätt- ning åt honom just i anledning av utlåtandet. Begäran avslogs. I fakultetens acta för 1868 finns en ofullständig kladd till skrivningen, som till en del kan vara av Johanssons hand. Den kritik som återfinns i utlåtandet stämmer väl överens med vad Johansson sedan yttrade (se nedan s. 438) och med principerna för NU 1883. Fakulteten biträddes vid granskningen av adjunkten Wahlberg i grekiska.
” Hazelius 1868, s. 378. * De två punkterna i förslaget löd: »Att kyrko- mötet gillar de grundsatser som kommissionen vid öfversättningens utarbetande iakttagit och i ofvanberörda framställning [Yttrande 1868] närmare utvecklat; men att då mot till- lämpningen af dessa grundsatser såväl i all- mänhet, som i enskilda fall, af de granskande myndigheterna många anmärkningar blivit gjorda, hvilka, om de än icke i allo befinnas vara grimdade, likväl ådagalägga, att arbetet ännu icke vunnit erforderlig fulländning, kyrkomötet må i underdånig skrifvelse för- klara, att den framlagda öfversättningen, i förhandenvarande skick, icke bör till kyrk- bruk antagas.» 5 KM 1868, prot., s. 246.
med en ny översättning endast kunde vara att så tydligt och bestämt som möjligt på svenska återge innehållet av det som de heliga författarna sagt.1 För liknande åsikter talade bl. a. rådmannen Torpadje, bruksägaren Bergstedt, generalmajor Björnstjerna, Viktor Rydberg, den lågkyrklige biskopen Beckman, prosten Rund- gren och i viss mån även kommissionens sekreterare Torén. Bl. a. biskoparna Björck och Annerstedt, professor Warholm, prosten Sandberg och läkaren Liedholm önskade hålla fast vid den gamla bibeln och grundsatserna för NT 1861. Den första me- ningen segrade med 35 röster mot 15, och kyrkomötets skrivelse till Kungl. Maj:t säger att »det önskvärda målet för ifrågavarande viktiga arbete kan icke vara något annat än att så noga som möjligt på ett rent och, så vitt tankarnas eget djup det medgifva, klart och tydligt språk återgifva vad de heliga författarna verkligen sagt». 17 03 års text borde inte behållas där den genom föråldrade, ofta osvenska talesätt och ordställningar är »svårfattlig, tvetydig eller oförenlig med Svenska språkets lagar, helst det är av vikt att det uppväxande släktet vid läsningen av bibeln kan för dess rätta förstånd draga nytta af hvad det inhämtat af dessa lagar, det må vara mer eller mindre».2
Detta blev så att säga kommissionens nya riktlinjer. Dess arbete skulle vila på bibelns autentiska text, dvs. de textkritiska problemen skulle tas på allvar. Översättningen skulle vara en trogen och tydlig återgivning av originalets innehåll. I fråga om språk- dräkten skulle blicken riktas framåt mot det uppväxande släktet, som nu menades få en grundligare och bättre undervisning om det svenska språkets lagar. Den gamla översättningen var därmed både textkritiskt, exegetiskt och språkligt satt i andra hand.
Provöversättningen 1873 och dess första mottagande
I oktober 1868 fick kommissionen uppdraget att omarbeta Nya testamentet men man beslöt att först göra översättningen av apokryferna färdig.3 Inte förrän under kommande höst började ledamöterna arbeta med Nya testamentet och då enskilt. Melin skulle enligt protokollen lämna översättningsförslag till Matth, Mark, Hebr, 1—3 Joh och Upp, Torén och Lindgren tillsammans till Luk och Joh, Torén ensam till Rom, 1—2 Kor, 1—2 Tim, Tit, Filem och Lindgren till de återstående böckerna.4 Något egentligt gemensamt arbete ägde tydligen inte rum förrän under våren 1871, efter Reuterdahls död.5 Under det kommande läsåret deltog Melin inte i arbetet. Det finns därför många skäl som talar för att den nya översättningen är Lindgrens och Toréns verk, främst den förres,6 Det slutfördes under sommaren 1873. Kommis-
1 Ibid,, s. 247. 2 KMzs skrivelse till Kungl. Maj:t nr 9. 3 BibkA, vol. 12, prot. 18/1 1869. I maj detta år slutgranskade kommissionen apokryferna.
* BibkA, vol. 12, prot. 6/12 1869, 20/5 1870. 5 Reuterdahl dog den 28 juni 1870. I jan. detta år hade ledamöterna fått interfolierade exem- plar av NT 1861 med införda anmärkningar (enligt prot.; några sådana versioner har jag inte påträffat), sökt komma överens om revi- sionsprinciperna (som tyvärr ej refereras i prot.; man har möjligen inte kunnat enas, och dessutom var Melin inte närvarande vid sam- manträdet) och börjat granskningen av fram-
lagda översättningsförslag. När man sedan den 20 maj fördelade NT:s böcker (utom evange- lierna och Apg) beslöts att »det egentliga sam- arbetet skulle taga sin början den 15 Januari nästa år». Enligt Björck (1878, s. 5) skulle kommissionen efter Reuterdahls död ha of- fentligen förklarat att de på nytt skulle börja det stora arbetet, men efter nya principer. ” Detta kan styrkas av även det följande: Me- lin säger att GT 1864—69 och NT 1873 till sin betydligaste del tillkommit under omständig- heter, som varit hinderliga för den fria diskus- sionen och tar avstånd från dessa, Olbers 1874—75, s. 231. NT 1873 följer på, intet sätt
sionen var medveten om att den inlett ett nytt skede i sin hundraåriga verksamhet och kände sig därför uppfordrad att i ett brev till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1873 närmare redogöra för sina grundsatser.1
Kyrkomötets uttalade vilja —— direkt citerad i brevet —— och de offentliga utlåtan- dena om NT 1861 angavs som normen för det gjorda arbetet. Kommissionens upp- attning om »den rätta karaktären af en kyrklig svensk bibelöfversättning, just sär- skildt för vår tid», stod enligt brevet i allt väsentligt i full harmoni med den gamla instruktionen.2
Mot dem som ville behålla så mycket som möjligt av den gamla bibeln ställde kommissionen regeln: »största möjliga trohet mot urskriften», kommissionens »allra högsta lag, för hvilken hvarje hänsyn mäste träda i skuggan». Brevet fortsätter:
Denna trohet måste sträcka sig på en gång till Skriftens mening och till dess uttryck, på. en gång till innehållet och till ordalydelsen, helst innehåll och form här stå. i den djupaste inre öfverensstämmelse, så. att de ömsesidigt betinga och betäcka hvarandra. I detta värfs utförande kunna två. väsentliga oriktigheter äga rum. Den ena är, att man väl söker återgifva originalets innehåll men släpper ordalydelsen för att i tydlighetens förmenta intresse med egna ord framställa en helig författares mening, hvaraf uppkom- mer snarare en bibelparafras än en öfversättning. De bibelöfversättningar, som utkommo under de fyra första årtiondena af bibelkommissionens tillvaro, kunna icke fritagas från denna missriktning. Den andra, motsatta, oriktigheten består deri att man så låter binda sig af originalets ordalydelse, att dess andemening, för idel trohet mot bokstafen, ej hin- ner fram till sin rätt. Den svenska bibelöfversättningens historia saknar icke heller exem- pel pä detta slags ensidighet. Den rätta bibeltolkningens Väg, hvilken uti ofvan stående ord är bestämdt anvisad,3 löper mitt emellan dessa båda klippor. Den rätta bibeltolk- ningen fattar såsom sin oafvisliga uppgift att med användning af alla de yttre hermeneu- tiska hjälpmedel hvilka erbjudas henne, bemäktiga sig sitt heliga ämne, begrunda och be— trakta det i dess eget sanna ljus, för att sedan med hjälp ofvanefter ifrån ordets Herre, låta det på ett lefvande sätt afspeglas i det nya tungomälet. Att i denna omfattande me- ning Vara originalet trogen, att sorgfälligt följa det i alla dess fina skiftningar så, väl till innehåll som till form, detta är hvad bibelkommissionen åtminstone afsett och eftertrak- tat!
Instruktionens föreskrift om »granlaga agtning på Svenska Språkets renhet» hade kommissionen sökt följa på ett trognare sätt än tidigare. Redogörelsen lyder:
För oss såsom bibelöfversättare gäller det att åt det höga innehållet av Guds uppen- barelse i Kristus Jesus söka vinna en så värdig och passande svensk drägt som möjligt, och å andra sidan äfven att på det heliga området häfda värt modersmåls egenskaper och särskildt dess utmärkta lämplighet för framställande af de härligaste och djupaste tankar och tankeföromål. Vi hafva i detta hänseende haft att först och främst ansluta oss till det bibliska tungomål, som redan förefinnes och som i rikt mått stått oss till buds. Äfven här hafva vi sökt bevara hvad vi haft rätt att bevara. Till och med en och annan arkaism, som vuxit in i vårt religiösa lif, har synts oss böra qvarstå. Så lärer väl, t. ex., ingen svensk bedjare gerna vilja ändra slutordet i bönen: Fräls oss ifrån ondo! Talesättet: »förargas i mig», »förargas i honom», hvilket uteslutande afser ett särskildt själens för- hållande, hvari menniskan kan komma till Herren, Frälsaren, kan svårligen, utan för- svagning och försämring, utbytas mot något annat. Den särskilda, egendomliga saken
Melins textkritiska principer (se nedan s. 447 f.), 1 Skrivelsen är tryckt och återfinns i bilagorna ej heller hans svenskspräkliga grundsatser. till KM 1873. Det var Lindgren och Torén som hade hand 2 Kursiverat av mig. om slutredigeringen och tryckningen. I senare ” Kommissionen har tidigare citerat 1773 års uttalanden synes Torén vara mycket nöjd med instruktion & 2. den nya språkdräkt NT 1873 har (se 5. 433). ' Skrifvelse 1873, s. 5 f.
torde böra behålla sitt egendomliga uttryck. Men ovilkorligen har det derjämte, med fästadt afseende på instruktionens anda, men ej mindre på vår tids lika bestämda som rättvisa fordran, ålegat oss att rena det svenska bibelspråket från verkligen föråldrade uttryck, från talesätt, som i någon mån skymma meningen och försvåra den enkla upp- fattningen, från ändelser, ordböjningar, vändningar, och periodbyggnader, vilka dels icke hafva sin rot och grund i vårt, utan i andra, med oss under vissa tider i liflig beröring komna nationers språk, dels nu mera äro mer eller mindre främmande och dunkla för vårt lekfolk. Vårt ögonmärke har nämligen i allo varit och måst vara det svenska folket samt den ungdom, hvilken i våra hem och i våra skolor införes och skall införas i Guds rikes hemligheter. Att för Sveriges innebyggare nu och framgent göra vägen till den välsignade sannings- och frälsningskällan så tillgänglig, så fri och öppen som det stundom i och för sig genom sitt djup ej så alldeles lättfattliga bibelordet sjelft kan medgifva, detta är och måste vara den rätte, i synnerhet den kyrkliga, svenske bibeltolkens lefvande åtrå. Aldrig kan heller den gudomliga sanningen med större kraft eller mera träffande träda fram för vårt folk, än då den helt fritt och enkelt gjort sig till godo de tillgångar, hvilka vårt oss av Gud gifvna språk, efter dess vid översättningstidpunkten upphunna utveckling och fullhet, gifver vid handen. Men då vi sålunda ansett oss förpligtade att i avseende på dcn svenskt-språkliga sidan af vårt arbete icke endast blicka tillbaka utan äfven framåt, icke endast akta på den språkskatt vi ägt, utan på den vi äga, icke endast se på det äldre, snart försvinnande slägtet, utan i synnerhet på de uppväxande och kommande slägtena, så hafva vi å andra sidan icke ansett oss befogade att upptaga hvad som ännu icke inom svenska rättskrivningens område vunnit full burskap.1
Dessa allmänna regler, som påminner oss om Arthur Hazelius inlägg och debatten i kyrkomötet 1868, har även tillämpats i kommissionens arbete, om än på ett ojämnt sätt. NT 1873 betecknar i förhållande till sina närmaste föregångare något nytt, inte bara i den textkritiska behandlingen och textuppställningen utan även i återgivan- det av grundtexten och utnyttjandet av svenska språket.2 Den har i mycket karak- tären av att vara en ny översättning från grundtexten.3 Den vane bibelläsaren måste ha känt sig främmande inför den nya ordalydelsen på. många ställen: Och vid samma tid utgick ett påbud ifrån kejsar Augustus Luk 2:1; hvilken, ehuru han hade sin tillvaro i Guds väsende, icke aktade för rof Fil 2:6; För mig skulle de gerna få snöpa sig, de der som uppvigla eder, Gal 5:12.4 Översättningen är ojämn både språk- ligt och i förhållande till originalets form och innehåll. Den äger en grundkaraktär av noggrann återgivning av originalet på samtidens skriftspråk med vissa bevarade uttryck från den äldre bibeltexten. I många fall kommer den grundtextens ordasätt mycket nära och utgör i det avseendet grunden för 1883 års normalupplaga. Men den äger samtidigt en frihet mot grundtexten som påminner om 1917 års text, sär- skilt i breven. Exempel på en naturlig, idiomatisk återgivning är inte svåra att hitta: och när han kommit till den stad, som heter N timret, bosatte han sig der, Matth 2:23; ser på en qvinna, så att han fattar begärelse till henne, Matth 5:28; undfå den lofvade Anden, Gal 3:14.5 Omgestaltningen av originalet blir gärna litet omständlig, ordrik eller för-
1 Ibid,, s. 7 f. * Texten hade äter blivit uppställd i längre stycken, avdelade efter innehållet. Översätt- ningen Vilade inte på Textus receptus (se nedan, s. 447). ” Material som klart visar att ledamöterna först gjorde en översättning från grundtexten och sedan bearbetade den tillsammans har inte påträffats. * GÖ: Det begaf sig i den tiden, att af Kejsar Augusto utgick ett bud .. . (Luk 2:1); hvilken,
ändå han var i Guds skepelse, räknade han icke för rof . .. (Fil 2:6); Gäfve Gud, att de ock afskorne vorde, som eder bekymra (Gal 5:12). 5 GÖ: Och kom och bodde i den staden. som hette Nazareth (Matth 2:23; grek. nod 510va xd'rq'mnasv sig nähw leyoltévnv NaCocgé-r); ser på ena qvinno till att begära henne (Matth 5:28; grek. 6 Blénwv ywocixo: 7196; få Emån/råden aö—njv); undfå Andans löfte (Gal 3:14; grek. 'm'v énayyehlow 105 nveöuarog ÄdBwuev).
tydligande: Huru är det då med lagen? För öfvertrddelsernas skull blef den, såsom ett tillägg, hvilket skulle gälla till dess den ättling skulle komma,, åt hvilken löftet blifvit gifvet, skickad genom änglar och lagd i en medlares hand. Men en medlare är icke ombud för en enda, och Gud är en enda., Gal 3:19f.1 Och förr än tron kom, höllos vi alla fångna under lagens bevakning, för att få del af den tro, som framdeles skulle uppenbaras, Gal 3:23;2 icke allenast såsom I gjorden, då jag var närvarande hos eder, utan nu så mycket mera då jag är frånvarande, Fil 2:12 b.3 Särskilt återgivningen av Filipperbrevet kri- tiserades för sin frihet mot originalet.4 GÖ
Att jag eder ju allt det samma skrifver, det för- tryter mig intet: men det gör eder dess vissare, 3:l
Vakter eder för afskärelsen. 3z2
Ty vi äre omskärelsen, vi som tjene Gudi i Andanom, och berömom oss af Christo JEsu. 3:3
på åttonde dagen, 3:5
Men det mig en vinning var, 3:7
håller det för träck, 3:8
den rättfärdighet som af Gudi kommer genom trona: Till att känna honom och hans upståndelses kraft och hans pinos delaktighet, lik vorden hans död: Om jag ock måtte komma emot honom i de dödas up- ståndelse. 3:9—11.
den lön som förehålles ofvan efter af Guds kallelse i Christo JEsu. 3:14
Men vår umgängelse är i himmelen 3:20
NT 1873
Att skrifva till eder om samma sak gör väl icke mig något besvär, men är lugnande för eder
Akten eder för den falska omskärelsen.
Ty vi äro de omskume, vi, som genom Guds Ande dyrka Gud och söka vår berömmelse i Kristus Jesus.
då jag var åtta dagar gammal.
Men alla de fördelar jag hade
räknar dem värda att kastas för hundar.
den rättfärdighet, som af Gud kommer, på grund af tron, och som består uti att känna honom och kraften af hans uppståndelse och delaktigheten i hans lidanden, underkastad som jag är en död, som liknar hans, om jag blott kan komma fram till målet, uppståndelsen ifrån de döda
segerlönen, Guds himmelska kallelse i Kristus Jesus
Vi deremot äro medborgare i himmelen
NU 1883
Att skrifva till eder om samma sak är för mig icke besvärligt, men för eder tryggt.
Hafven akt på sönder- skärelsen.
Ty vi äro omskärelsen, vi som i Anden tjena Gud och berömma oss i Kristus Jesus
på åttonde dagen
Men allt det som var mig en vinning
räknar det såsom afskräde
rättfärdigheten af Gud på grund af tron, till att känna honom och hans upp- ståndelses kraft och del- aktigheten i hans lidanden, blifvande lik hans död, att jag, om möjligt, måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda.
den segerlön som före- hålles af Guds kallelse ofvanefter i Kristus Jesus
Ty vårt samfund är i himmelen.
1 GÖ: Hvad skall då. lagen? Hon är kommen der till för öfverträdelserna skull, till dess säden skulle konnna, hvilko löftet skedt var, och är skidkad af Änglarna uti medlarens hand. Men medlaren är icke ens medlare; men Gud är en. Grek. T! 051: 6 våuog; rån: nochödoswv xdgw ngoosréän, äxgzg 015 51617 TÖ ant-folio: Ö émjyyelmc, öimaysig åi åyyé/lwv år 758in ,ueoi'rov. å åå usel-mg s'vo'g mix é'om, 6 61% 666; sig åarw. ' GÖ: Men förr än tron kom, voro vi förvarade under lagen, och beslutne till den tro, som up-
penbaras skulle. Grek. ngö Torii då 57.065: Tip! nio-m: 13716 76110? åtpgovgoöueflac ovyxlelo'uevot sig rip: uéÄÄovaow nånn! ånoxoolvqyöijvau. ” GÖ: icke allenast i mine närvaro, utan ock nu mycket mer i mine frävaro. Grek. ,m'1 a'); år 1:27 mermaid ,uav uövov åÄÄå vi?» nolla.?) ;;de sfv 177 ånoualq ,uov.
' Linder 1875, s. 68. NU 1883 har medtagits i de följande exemplen därför att den ger en god föreställning om den grekiska textens språkform.
Den omskrivande tendensen är betydligt mindre i de språkligt enklare evangelier- na, men på de ställen där grundtexten har en från svenskans synpunkt mer invecklad språklig form, t. ex. Luk 1:1—4, kommer även där det språkliga tillrättaläggandet för svenska ögon och öron till synes.
GÖ Efter många hafva tagit sig före, att bcskrifva de ting, som ibland oss allravissast äro; Såsom de oss sagt hafva, som af begynnelsen det med sina ögon sågo, och sjelfve en del voro af det de sade: Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen allt ting granneliga utfrågat hafver, ordentligen skrifvit dig till, min gode Theophile; Att du må förfara vissa sanningen om de stycker, der du om undervister år.
NT 1873 Emedan många hafva före- tagit sig att uppsätta berättelser om de händelser, som verkligen timat ibland oss, på grund af de upp- gifter, som blifvit oss lemnade af dem som ifrån begynnelsen voro ögon- vitnen och ordets tjenare, har ock jag, som ifrån början sorgfålligt följt med alt, beslutit att i ordning skrifva derom till dig, bäste Teofilus, på det att du måtte blifva öfvertygad om
NT 1883 Emedan många hafva tagit sig före att beskrifva de ting som bland oss äro full- komligt vissa, efter hvad de hafva meddelat oss, som af begynnelsen varit ögon- vittnen och ordets tjenare, så har ock jag, som från början har sorgfälligt följt med allt, funnit för godt att i ordning skrifva derom till dig, ädle Teofilus, att du må lära väl känna de läror, i hvilka du har blifvit undervisad.
riktigheten af de läror, i hvilka du blifvit undervisad.
Reaktionen i kyrkomötet, offentliga utlåtanden, granskningshäften och tidskrifts- press på det nya förslaget från kommissionen blottade samtidens vitt skilda upp- fattningar i frågan och lämnade riktlinjer åt kommissionen för ett revisionsarbete som avslutades med normalupplagan av år 1883.1
Översättningen fick först ett positivt mottagande i det på hösten samma år för- samlade kyrkomötet. I sitt betänkande önskade mötets prästerliga ledamöter en offentlig granskning av NT 1873 med motiveringen att det var att betrakta som en ny översättning. De prövade endast grundsatserna och fann att kommissionen vad gällde 2 5 i instruktionen hade »följt textens innehåll och rätta ordaförstånd och endast undantagsvis låtit öfversättningen antaga utseendet af en exeges». Be- träffande 3 5 hade kommissionen »ågnat en noga och grannlaga agtning på svenska språkets renhet». Översättningen hade en form som »måste göra det gudomliga or- dets sanningar bättre än tillförne tillgängliga för folket». I slutorden krävde de dock en »allvarlig granskning och förnyad revision».
Det moderna språket i översättningen försvarades av många imötesdebatten.2 De heliga profeterna och apostlarna hade nu lärt sig tala svenska folkets språk (biskop Flensburg). Kommissionen borde endast föra till nödig konsekvens vad den påbörjat och sökt fullfölja (f. d. grekprofessorn, domprosten C. W. Linder). Den nya översätt- ningen påminde om den första pingsthögtiden då åhörarna i apostlarnas tal kände
1 KM 1873, de prästerliga ledamöternas bet. 2 Biskoparna Flensburg (prot., s. 280 ff.), A, prot. s. 254—327; utlåtanden från dom- Rundgren (s. 276 ff.) och Björling (s. 278), kapitel, fakulteter och enskilda personer, som nu finns i BibkA, vol. 57 och 105; Rydberg 1873, Myrberg 1874, Olbers 1874—75, Linder 1875, V. E. Lidforss i Svensk Tidskrift 1876 (5. 347—81), TT 13 (1873), s. 308, TT 14 (1874), s. 172—75, 345—70.
domprostarna 0. W. Linder (f. d. professor i grekiska, s. 290), B. P. Sjöbring (s. 275 f.) och A. F. Sondén (s. 273 ff.) samt professorerna S. Ribbing (s. 254 ff.) och C. A. Torén (s. 306 ff.).
igen var och en sitt tungomål (biskop Flensburg). Omskrivningar och uttydande tillägg måste tillåtas så vida de är oundvikliga för att förstå urskriftens tanke och innehåll (domprosten A. F. Sondén). Enligt C. Warholm, professor i dogmatik och moralteologi i Lund, måste en översättning alltid i viss mån vara exeges. Det är omöjligt att till ett språk överflytta vad som är skrivet på annat utan att på samma. gång förklara vad författarna på dunkla. ställen menat. »Om det möjligen är fallet att öfversättarene hafva exegetiserat för mycket, så är det likväl fullkomligt oberät- tigat att påstå att öfversättarene icke få exegetisera.»1
Men många saknade det gamla bibelspråket och yrkade att det i rensad form skulle återinföras med motiveringen att det måste finnas »en bestämd skillnad mellan van- lig skrift och bibelspråket» (biskop Björck).2
Kommissionens sekreterare C. A. Torén såg i mötets välvilliga mottagande av över- sättningen ett hopp om att inom snar framtid få en riktig och trogen översättning god- känd. Apostlarnas ord hade hitintills inte fått framträda i sin fulla renhet och milda rike- dom. Men snart skulle det bli möjligt för varje svensk, även i hyddan, att utan hjälp av mänsklig medlare kunna i enslighet studera bibeln. Kommissionen hade enligt Torén inte velat blanda översättning och utläggning. »Har det oaktat någon oegent- lighet i nämnda riktning blifvit begången så har den härrört därifrån att vi så gärna ville söka få allt så klart och visst och bestämt som möjligt.» En översättning från ett så pregnant språk som det grekiska till ett modernt idiom måste bli ordrikare än ur- skriften. Det lämnade Paulus brev ymniga exempel på. Till sist uppmanade Torén kyrkomötet att vad det gällde översättningens språkform gå kommissionen till mötes så mycket som möjligt.3
Kyrkomötet antog det framlagda betänkandet och i sin skrivelse till Kungl. Maj:t lovordades kommissionens grundsatser och även deras tillämpning!
N ya riktlinjer. NT 1877
I en kort redogörelse för den av kyrkomötet begärda revisionen av NT (1877) fram- höll Torén att kommissionen sökt handla i överensstämmelse med de önskemål som fanns i utlåtandena om NT 1873 från domkapitlen, de teologiska fakulteterna och enskilda personer.5
Flertalet granskare hade önskat en närmare anslutning dels till den gamla bibelns språkform, dels till originalets ordasätt. Kommissionen hade därför med största om- sorg sökt undvika att vid tolkningen »snarare utlägga än uttrycka en helig författares mening». När en ny text varit nödvändig, särskilt i de apostoliska breven, hade kom- missionen mödat sig om att »så vitt möjligt var med hänsyn till det antika tungo- målets pregnanta natur, utan omskrifning med stränghet hålla sig till originalets vändningar och ord». Denna gnmdsats ansåg sig kommissionen med sin dåvarande sammansättning inte kunna överge.
Omdömet om NT 1873 blev alltså efter den noggrannare granskningen 1873—74 ett annat än det som finns formulerat i kyrkomötets skrivelse.6 En särskilt skarp kritik kom från en företrädare för den lundensiska ortodoxin, professorn och dom-
1 KM 1873, prat., s. 260. * KM:s skrifelse till Kungl. Maj:t nr 7. * Bl. a. biskoparna Björck, Anjou, Beckman 5 TT 17 (1877), s. 333 f. och domprosten C. Olbers. ” Se ovan, s. 432, not 1, och där anförd littera— ” KM 1873, prat., s. 306 ff. tur.
prosten Carl Olbers. I tre större häften 1874—75 publicerade han egna och andras anmärkningar mot NT 1873, bl. a. Lundafakultetens utlåtande 1874.1 Det var högst kritiskt.
Lundafakulteten menade i sin skrivelse att kommissionen i fråga om troheten mot originalet hade genomfört en självvald grundsats som åsidosatte instruktionens före— skrifter. Översättningen var »i allmänhet mer eller mindre godtycklig»:2 Denna folkhop, förbannade vare de, i st. f. äro förbannade, Joh 7:49; skall göra i st. f. gör, Apg 15:17; där han stod vid sjön i st. f. och han var vid sjön, Mark 5:21; Vilken vishet har icke blifvit honom gifven i st. f. Vad vishet är denna, som är honom gifven, Mark 6z2. NT var »icke blott en öfversättning, utan på samma gång en börjad utläggning». Vad fakulteten avsåg med detta visar bl. a. följande exempel:
NT 1873 har använt flera ord än nödvändigt för att Vinna klarhet: H ara ginge det då, om i st. f. Än om eller Vad om, Joh 6:62; att jag är den jag är i st. f. att det är jag, Joh 8:28. Kommissionen har lagt till hälsar i brevingresserna, ersatt hans med mannens i Joh 9:18. Enligt fakultetens åsikt onödiga tillägg kursiveras i följande citat ur NT 1873: »hört och lärt af honom», Joh 6:45, »denne man», Apg 9:15, »räknar det ännu », Fil 3:8, »hans fullhet », Kol 1:19, »en röst höres af en som ropar», Mark 1:3, »Huru kan denne man så tala», Mark 2:7, »när Filippus kom fram till vagnen », Apg 8:30.
Översättningen har ändrat originalets ord och satser: sade Pilatus i st. f. sade han, Joh 19:5; en konungens ämbetsman i st. f. en konungs man, Joh 4:46;ensam dömer jag icke i st. f. jag är icke ensam, Joh 8:16; samma ohörsamhet, hvaruppå de gifvit ett varnande exempel i st. i. samma ohärsamhets efte-rdömelse, Hebr 4:11; den rätta helgedomen i st. f. helgedomen, Hebr 9:8.
Översättningen har omtytt originalet: vid sjöstranden . .. på stranden, i st. f. vid hafvet på landet, Mark 4:1; får förlåtelse i st. f. hafver förlåtelse, Mark 3:29. Översättningen förtydligar: genom hvilken alt är skapadt, och genom hvilken äfven vi äro till i st. f . genom hvilka alla ting och genom hvilken vi äro, 1 Kor 8:6.
Genom dessa och många liknande exempel sökte fakulteten »ådagalägga, huru- som, i den mån den ursprungliga normen lämnats ur sikte, öfversättningen blifvit i allmänhet godtycklig, och i all synnerhet böjd för allehanda tydningar, i hvilka icke öfversättaren, utan utläggaren har sitt fält. Men har öfversättaren en gång kommit att sålunda öfverskrida gränsen för sin egentliga kallelse, och trott sig berättigad, att göra ordet eller satsen till föremål för allehanda det parafrastiska öfversättandets vändningar, så är hans närmaste steg det, att han också tror sig oförhindrad att göra sig relativt oberoende af, samt, när den följda principens genomförande synes fordra det, afböja och aflägsna sjelfa skriftens bokstaf. Den ifrågavarande öfversättningens gång synes också vara just denna. Ty alltför många äro de ställen, hvarest öfversätt- ningen rentaf gör våld på textens bokstaf.»3 Som exempel anfördes här bl. a. Hebr 9:2 o'myvr) xarsoneväoön ij ngc'n'n år rj som översatts med ett tabernakel var anordnadt, i hvars främre del,! 9:3 amyvrj: den delen af tabernaklet, 9:4 åxovaa: der stod, åxovcra: hvaruti förvarades, 95 vard uégog: alt.
Fakultetens slutomdöme blir starkt negativt. Förutom brister i textkritiskt och stilistiskt avseende förråder översättningen »bristande förmåga af sjelfbehärskning, 1 I Olbers häften uttalade sig förutom Olbers kiska), M. N. Cederschjöld, M. G. Rosenius och själv rättshistorikern C. J. Schlyter och H. M. A. G. L. Billing. Ett fjärde häfte kom 1878 med Melin. Lundafakultetens utlåtande är under- fakultetens utlåtande om NT 1877.
skrivet av C. Olbers (dekanus), C. W. Skar- * Olbers 1874—75, 5. 118. stedt, C. Warholm, C. A. Walberg (prof. i gre- 3 A. a., s. 123 f.
i det att den ofta alltför litet skilt mellan öfversättarens uppgift och utläggarens, samt sålunda blifvit ett mellanting mellan öfversättning och utläggning». NT 1873 säges ha »mångenstädes med stor godtycklighet behandlat den gifvna urtexten: läm- nat en mängd ord oöfversatta under det att den å andra sidan tillsatt ett ännu större antal ord, som i urtexten hafva alls intet motsvarande». De grunder som ligger bakom arbetet »äro till en del sådana att en på dem stödd öfversättning, långt ifrån att redan vara, i sjelfva verket aldrig skall kunna blifva utförd så att den motsvarar en bibelöfversättnings ändamål».1
Detta stränga krav på ordagrannhet framfördes av många andra.2 I de av Olbers utgivna häftena I bibelöfversättningsfrågan blev kritiken ibland hätsk.3 Där uttalade sig också anonymt utgivaren av de svenska landskapslagarna, professor 0. J. Schlyter, med avseende på den svenska språkbehandlingen i NT 1873. Han utgick från den all- männa anmärkningen att bibelspråket helt hade övergivits i NT 1873 och ett nytt införts. För att kunna bedöma i vad mån denna anmärkning var befogad måste man enligt Schlyter först göra sig reda för vad som med rätta bör kallas bibelspråk. Han skrev: »Egentligen är bibelspråket det språk hvarpå Bibeln är författadt. Och om man med språk menar sättet att uttrycka sig, så är bibelspråket det sätt att uttrycka sig som varit begagnadt af de bibliska skrifternas författare och af vår Herre Christus sjelf i hans tal — detta språk må nu förefalla huru högt eller huru simpelt som helst. Då fråga är om en öfversättning måste ordet språk naturligtvis tagas i den senare bemärkelsen och bibelspråket kan då icke vara annat än det sättet att uttrycka sig, som så ordagrannt som möjligt svarar mot det som finnes i det ursprungliga bibelspråket.»4 Denna ordagrannhet fordrade enligt Schlyters mening inte att varje ord skulle åter- ges med ett och samma i hela översättningen. Det omöjliggjordes av språkens olikhet. Men den krävde bl. a. att alla ord översattes med ett ord där de förekom i lika be- märkelse och att olika ord i grundtexten med liknande betydelse återgavs olika. Ett så fattat bibelspråk var det enda som fick förekomma iden svenska bibelversionen. Det skulle följa l. »renheten af det nu brukliga Svenska språket». Till bibelspråket hörde inte bibehållandet av föråldrade, för de flesta obegripliga ord, ordformer och talesätt samt »språkfel» som till en del utgjordes av lån från tyskan.5 Därtill krävdes 2. »största möjliga ordagrannhet i öfverensstämmelse med grundtexten».
1 A. a., s. 160. 2 T. ex. från Linköpings och Visbys domkapi- tel. Även Rydberg 1873, Myrberg 1874 och Linder 1875 förordade en text med mindre »omskrivningar». ” Jfr den polemiska recensionen av Olbers i Uppsalafakultetens språkrör, TT 14 (1874), s. 345—70. Olbers kritik — förutom några text— kritiska anmärkningar— riktade sig dock främst mot den teologi som han menade sig finna bakom NT 1873 i sådana ändringar (om ämbetet, kristo- login) som äldste i st. f. prest (ngsafföregog), ( församlings)föreståndare för biskop (ånlo'xonog), (apostlarna hade) låtit dem församlingsvis genom omröstning utvälja sina äldste i st. f. de hade utvalt Prester för hvar och en församling (xezgorcvrjaawreg åå ari-toi; nat” åxxhjalav npean-régmxg), förordnat mig till ämbetet i st. f. satt i det embetet (dé/zero; sig åtanoviow. För Olbers innebar texten i NT 1873 på det sista stället en försvagning av tanken att Kristus »stiftat ett embete» för att förvalta nåde-
medlen) och Gud, som råder öfver alt, vare lofvad i evighet i st. f. (Christus), hvilken är Gud, öfver allting, lofvad evinnerligen (å dn! åni ndvrwv 086; mile)/1716; sig mög åiövag). ' Olbers 1874—75, s. 47. 5 Schlyter lovordade i många avseenden språk- formen i NT 1861 och ville inte alls gå så. långt som Hazelius i rensning av bibelspråket, Ol- bers 1875—76, s. 133. Schlyter ville ha bort så- dana konstruktioner som the Romare, kasus- ändelser, tysk ordföljd, intet för icke, låtom oss och ord som varkunna sig, onda, si (tyska siehe), lägel. Mot de språkliga nymodighetema i NT 1873 reagerade han starkt, mot ord som alldenstund (ty. alldieweit), mördare (ty. Mör- der), afkorta 'förkorta' (ty. abkiirzen), hem- förlova, spisa, samspråk, liggplatserna, nedkom med en son, Davidssonen, Johannesdopet, hå- clade (för hadde), bägge (för båda), spart (för sparat), hvarje dag (för hvar dag), inalles, hjelpte (för halp), har (som hjälpverb i st. f. hafver).
Utifrån dessa grundsatser blev omdömet om NT 1873 mycket strängt: »Den allt- jämt fortlöpande parafrasen är en hela arbetet genomgående vanställning af inne- hållet så att läsaren aldrig får veta hvad der verkligen står i grundtexten.» Det är hela vägen »skrifvet på ett sådant språk att den [NT 1873] är ohjelplig», därför att den inte gjort bruk av det verkliga bibelspråket som det definieras ovan.1
Det var sådana krav på ordagrannhet från främst kyrkomän men även andra som tillgodosågs i den nya revisionen NT 187 7 , som dessutom i sin språkform upptog en del av den gamla bibelns uttryckssätt.2 Översättarna hade enligt Schlyters gransk- ning 1878 »afstått från det förvända företaget att i stället för en trogen och enkel öfversättning, till läsarens tjenst lemna en fortgående parafras, där läsaren väl kunde märka huru öfversättarne trott texten böra förstås, men ej fick veta vad den verkligen innehåller».3
Även 1878 års kyrkomöte fann NT 1877 äga ett bestämt företräde framför NT 1873 men önskade ytterligare revision med ledning av de kyrkliga myndigheternas utlåtanden. Biskop Björck i Göteborg yrkade åter på att den nya omarbetningen borde närma texten till det gamla bibelspråket. I NT 1877 följdes enligt biskopen fortfarande »tydlighetsprincipen», främst i Paulusbreven, en princip som lätt ledde till »misskännande af den heliga textens mening eller åtminstone till förfång för tan- karnas rikhaltighet och djup». Genom alldagliga uttryck och ordfogningar skapades ingen »större tydlighet för rätte (sic!) bibelläsare».4 Björck ansåg det möjligt att samtidigt komma både den gamla bibeln och grundtexten närmare, om bibeln fick ha sitt eget språk. »I allmänhet bör öfversättningen sluta sig så nära som möjligt till grundtexten såväl vad ordens ordning angår som i andra hänseenden, när helst icke tydligheten däraf för mycket lider eller uttrycken blifva helt och hållet osvenska.»5 Björcks försiktigt formulerade yrkande i kyrkomötet om ett närmande till den offi- ciella bibeltexten avslogs med endast en rösts övervikt.6
Kyrkomötet anhöll alltså om ytterligare revision av NT och även om en omarbet- ning av den 1878 överlämnade översättningen av GT, så att hela bibeln kunde framläg— gas till antagande för ett kommande kyrkomöte. Genom yrkanden från bl. a. några Uppsalateologer kom emellertid NT att skiljas från GT i det fortsatta bibelarbetet.
1883 års normalupplaga, tillkomst och karaktär
Det hade tidigare varit helt naturligt att binda samman NT och GT i det svenska bibelarbetet. Man hade inte dragit någon markerad skiljelinje mellan de två testamen— tema i den vetenskapliga forskningen eller i den teologiska undervisningen. Den förste professorn i nytestamentlig exegetik i vår mening var 0. F. Myrberg, utnämnd 1866,
1 Olbers 1874—75, s. 56. ' T. ex. gack, statt, hvi, varkunna sig, hug- svala, yttersta ”sista,; jfr Schlyter 1878, s. 12. Han ville rensa bort bl. a. dessa ord och ordfor- mer som anda., andans, allo 'allt', ondo 'det onda” och vill ”skall”. ” Schlyter 1878, s. 1. ' Björck framlade sina synpunkter i ett särskilt häfte som utdelades vid kyrkomötet (det cite- rade är från 5. 7). Björck instämde i Knös teori om kyrkospråket och ville behålla Gözs språk när det fanns kvar i psalmbok, postillor
och andaktsböcker. Hans bibel var en bibel för i första hand kyrkfolket, i synnerhet det på västkusten. ** Björck 1878, s. 14. " Björck ville göra det tillägget att den nya revisionen skulle göras »i den syftning att, jämte rättandet av fel i öfversättningen, ett större närmande till vår nuvarande kyrko- bibels uttryck och ordföljd må iakttagas, när helst det kan ske utan kränkning av tydlig- hetens och språlcrenhetens fordringar», KM 1878, prot., s. 112.
men även han ägnade en stor del av sitt arbete åt GT. Bibelspridningsrörelsen i lan- det framhöll vikten av att läsa bibeln från pärm till pärm men trots detta ser vi under 1800-talet en tydlig förskjutning i bibelläsningen från GT till N T.1 I kampen mellan den »kyrkliga teologin» och »bibelteologin», i motsättningarna mellan kyrkans dog- mer och en liberal-religiöst eller frikyrkligt orienterad teologi fick Nya testamentet från 1800-talets mitt en central plats, något som påskyndade den länge märkbara förskjutningen. Förslag att i kommissionsarbetet skilja på NT och GT framkom i kyrkomötena 1873 och 1878 men ledde inte till någon allvarligare diskussion.? Den kommission som tillsattes i maj 1879 — Melin hade dött 1877 och Lindgren 1879 — fick emellertid som egentligt uppdrag att revidera endast NT. Den bestod av kom- missionens tidigare ledamöter, ärkebiskop Sundberg och domprosten Torén, samt den tidigare nämnde Martin Johansson, nu professor i dogmatik. Kommissionen för- stärktes med en granskningsnämnd bestående av biskopen i Göteborg, G. D. Björck, biskopen i Kalmar, P. Sjöbring, och professorn i grekiska i Lund, C. Cavallin. Kom- missionen skulle efter hand som arbetet fortskred sända sin översättning till nämn- den för inhämtande av »anmärkningar, upplysningar och råd».
Dock överlämnades även de kyrkliga utlåtandena om GT 1878 till kommissionen. I anledning därav hemställde den i december 1882, då revideringen av NT var fär— dig, att Kungl. Maj:t skulle låta arbetet med GT dröja till dess kyrkomötet haft till- fälle att avgiva »ett bestämdt yttrande» om det då överlämnade Nya testamentet (NT 1882). Skälen var främst två, dels önskan att den svenska församlingen med det snaraste skulle få en av kyrkomötet godkänd eller vitsordad översättning av »bibelns mest begagnade del», dels övertygelsen att ingen torde vilja ägna sig åt det säkert tidsödande arbetet med GT, förrän de i NT 1882 tillämpade grundsatserna fått ett »allmännare erkännande från kyrkans sida>>.3
Kungl. Maj:t villfor kommissionens önskan och överlämnade NT 1882 till kyrko- mötet 1883 för yttrande. Efter gjorda smärre ändringar godkände ett föga enigt kyrkomöte den framlagda översättningen och hemställde att Kungl. Maj:t måtte tillåta att den fick användas vid den offentliga undervisningen i kyrka och skola (s.k. normalupplaga).4 De nytestamentliga texterna i handboken och evangelie- boken skulle dock följa den gamla bibeln till dess revisionen av GT fullbordats. De
1 Redan under 1700-talet blev bibeln och i synnerhet NT genom pietismen och herrnutis- men mer och mer en bok som man läste. 1800- talet blev bibelläsningens århundrade framför alla andra, Pleijel 1941, s. 31 f., 38 f. Samtidens syn på bibelläsningens betydelse och metoder kom klart fram i ett föredrag inför ärkestiftets bibelsällskap 1776 av M. Johansson, tryckt samma år. Om kampen om GT:s apokryfer, se Westin 1941. a Uppsalaprofessorn C. A. Hultcrants i en re- servation till de prästerliga ledamöternas be- tänkande A vid KM 1873 och hans efter- trädare M. Johansson i TT 14 (1874), s. 175, och i en reservation till de prästerliga ledamö- ternas betänkande A vid KM 1878. I denna instämde domprosten A. F. Sondén, som stod »Uppsalateologin» nära; jfr hans inlägg i över- sättningsdebatten i TT 18 (1878), s. 81—97, 161—76. Se även M. Johansson i TT 19 (1879), s. 31 f.
3 Risken för att de allt flera privata översätt— ningarna skulle inta kyrkoöversättningens ställe betonades av M. Johansson i KM 1878 (prot., s. 88—90) och framskymtade även i skrivelsen 1882 (s. 3 f.). I den begynnande kyrkosplittringens tid fann han det synner- ligen nödvändigt att Svenska kyrkan så snart som möjligt fick en kyrkligt godkänd bibel, så modern att den ersatte språkligt tidsenliga versioner av privat karaktär. * Det torde kunna sägas att NU 1883 — liksom många andra översättningar — inte antogs en- bart tack vare sina förtjänster utan till stor del även p. g. a. det rådande kyrkliga läget och kyrkopolitiska överväganden. Pro- fessor Myrberg polemiserade häftigt mot frå- gans lösning i KM 1883 i ett bihang till Afton- bladet nr 251, 1883.
smärre rättelserna och några ytterligare ändringar infördes av Martin Johansson innan översättningen utkom 1884 under titeln: N ya testamentet. N ormalupplaga en- ligt Kongl. Cirkulär den 19 oktober 1883 utgifven af Bibelkommissionenl Detta var den första version från kommissionen som blev antagen för officiellt bruk.
NT 1882 har sin egen karaktär. Det konsekventa genomförandet av dess grund- satser, utformade genom tidigare provöversättningar, granskningsutlåtanden och inte minst kyrkomötenas allmänna omdömen, måste tillskrivas Martin Johansson, den ende som åtnjöt tjänstledighet för bibelarbetet under åren 1879—82. Martin Johansson hade tidigare flera gånger haft tillfälle att yttra sin mening om bibelar- betet. I Teologisk Tidskrift 1873 noterade han med tillfredsställelse att den nyut- komna provöversättningen av NT brutit med kommissionens tidigare grundsatser och uppskattade tendensen till ordagrannhet och bruket av modern svenska.2 I sitt utlåtande om NT 1877 anklagade han kommissionen för att den icke hade följt med sin tid i språkligt hänseende och ville »kraftigt betona nödvändigheten af att icke i bibelöfversättningen hafva ett annat språk än det som i städadt tal och skrift för öfvrigt användes. Den högtidlighet som ofta anses vara förenad med det numera oriktiga språket, är mera skenbar än verklig.»3
I förhållande till grundtexten krävde Johansson »den största trohet äfven i det minsta». NT 1877 kritiserades för onödiga tillägg: fåfänge, Matth 20:6, för honom, Mark 1:40, så länge, Luk 1:21, af dig, 1:35. »Skall en ny kyrkobibel utgifvas, så synes pieteten för det gudomliga ordet kräfva att församlingen får se detta ord återgifvet med en trohet som sträcker sig ej blott till det i Skriften väsentliga utan till grund- textens minsta nyanser, så vitt dessa låter sig i svenskt språk återgifvas.» Exempel: bjälken i st. f. en bjälke, Matth 7 :4, den eviga elden i st. f. evinnerlig eld, 1818, hedning i st. f. en hedning, 18:17, framför i st. f. för, Mark 1:2 och gick fram i st. f. gick, 1:31.4
Kommissionens — Johanssons — ändringsförslag påverkades sällan av gransk- ningsnämndens anmärkningar.5 Biskop Björck önskade ofta, liksom så många gånger tidigare, att få tillbaka den gamla bibelns formuleringar men kände sig samtidigt tillfredsställd med den strängare anslutningen till grlmdtextens ordasätt.6 Biskop Sj öbring fann mänga ändringar onödiga. Arbetet försvårades enligt hans mening om man eftersträvade en slavisk ordagrannhet. »En smula vördnad för vår kyrkobibel bör afhålla från allt sådant öfverflödsarbete.»7 Även Sjöbring ville behålla mer av det gamla bibelspråket än kommissionen. Professor Cavallin, granskningsnämndens
! Originalupplagan utkom på Svenska Bibel- sällskapets förlag (tryckt i Central-Tryckeriet i Stockholm och distribuerad av A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag). M. Johansson, som gjorde slutredigeringen, har redovisat änd- ringarna av NT 1882 i TT 24 (1884), s. 230—35. ' TT 13 (1873), s. 308. ' M. Johanssons särskilda yttrande till Upp- salafakultetens utlåtande om NT 1878 (här ci- terat efter Uppsala teologiska fakultets prot. 10/4 1878). Johansson ville ha bort t. ex. orden trätobrader, lekamen, svetteduk, hvi, ho, si, for- merna gack, statt, Gudi, Herranom och den tyska ordföljden lörtappad var, den der makt hade etc. ' Grek. rå xåtpgog (Matth 7:4), 'rö mig 16 01in (18:8), 6 éewxög (18z7), ngö (Mark 1:2) och ngoaslöcöv (1:31).
” Kommissionens förslag till ändringar och granskarnas anmärkningar till dem finns i BibkA, vol. 57—58. Ändringarna följer J ohans- sons tidigare uttalade principer. Det torde därför vara riktigt att säga att NU 1883 är Martin Johanssons verk, om man samtidigt påminner om att normalupplagans text i det allra mesta bygger på tidigare versioner. Jfr Cavallin i TT 28 (1888), s. 326. Nyberg (1966, s. 54) förringar Johanssons insats och beteck- nar Cavallin som »den ledande kraften i ar- betet». ! BibkA, vol. 58, brev till BK 12/12 1879, 13/1, 8/6, 25/8 1880. " BibkA, vol. 57, brev till BK 11/1 1880.
idogaste ledamot, gjorde många egna ändringsförslag men endast ett mindre antal av dem blev antagna av kommissionen. Den revidering av NT 1877 som förde fram till NT 1882 och 1883 års normalupplaga är till allra största delen ett verk av kom- missionen, främst av Martin Johansson.
NT 1882 framstår dock på intet sätt som en nyöversättning från grundtexten. Det är en mindre omfattande revision av 1877 års text. De flesta ändringarna orsakades av språkliga konsekvensskäl (krav på samtidens svenska) och en önskan att om möj- ligt återge originalets:språkform.1 Kommissionen har själv beskrivit grundsatserna så:
Med hänsyn till den svenskt-språkliga sidan af revisionsarbetet har kommissionen så långt möjligt varit sökt bibehålla det språk som i kyrkobibeln finnes. Naturligt är dock, att de tvenne sekler, som sedan kyrkobibelns utgifvande förflutit, medfört mycket väsent— liga förändringar i svenska språkets beskaffenhet, så väl i lexikaliskt som grammatiskt hänseende. Och ehuru, enligt kommissionens förmenande, en bibelöfversättning, som är afsedd för kyrkligt bruk, ingalunda kan göra till sin uppgift att reformera det språk, på hvilket hon skrifves, synes det dock vara lika obestridligt, att en sådan öfversättning måste tala det språk, som vid tiden för hennes utgifvande är landets skriftspråk och icke ett språk, som under förflutna tider varit, men numera icke är gängse språk. Med fast- hållande af denna grundsats har kommissionen efter moget och allsidigt öfvervägande sett sig nödsakad att såsom arkaismer uppoffra några ord, ordformer och konstruktioner, som ännu i 1877 års öfversättning blifvit i Öfverensstämmelse med kyrkobibeln bibe- hållna. Kommissionen har icke förbisett de olägenheter som med dylika förändringar äro förbundna, särskildt den omständigheten, att på detta sätt bibelspråket i vissa delar kommer att blifva ett annat än det, som förefinnes i den äldre liturgiska, homiletiska och asketiska litteraturen. Men utom det att betydande svårigheter af sistnämnda art ovil- korligen måste uppstå vid hvarje ny bibelöfversättning, som i någon mån vill tillmötesgå församlingens behof af att erhålla bibeln på ett för henne fullt begripligt språk, har kom- missionen ansett sig förpliktad till sådana uppoffringar som de ofvan antydda, särskildt af det skälet att de heliga skrifterna i annan händelse skulle komma att förete en ohållbar blandning af nu brukligt svenskt språk och sådana språkelement, som tillhöra en för- fluten tid. Det har under revisionsarbetets fortgång blifvit för kommissionen allt mera klart, att den riktiga konseqvensen af en temligen allmänt som rigtig erkänd grundsats, innebär ett öfvergifvande af kyrkobibelns språk i månget stycke, der för närvarande generationen icke blott innehållet, utan äfven det språkliga uttrycket är dyrbart.2
Denna grundsats synes vara väl genomförd i NT 1882. Kommissionen har satt samtidens skriftspråk som norm, och denna har fått gälla även när NT 1882 i för- hållande till sina två föregångare har gått tillbaka till den gamla översättningen.3
Många av de ändringar som infördes av Johansson har emellertid även ett omiss- kännligt drag av litteralism! Ordalydelsen i NT 1873 och 1877 har fått stå kvar i synnerhet när den kom originalets språkliga uttryck nära. Den i tiden allmänna ten- densen till »ordagrannhet» kommer alltså även fram i 1883 års normalupplaga, sär- skilt i breven. Som helhet har dess stil inte utan skäl betecknats som greciserande. Dess ordagrannhet kan här beskrivas med granskningsledamoten Cavallins ord och exempel i hans försvar för normalupplaganz5
1 De textkritiska ändringarna, se nedan s. 448. * Kommissionens skrivelse till Kungl. Maj:t den 12/121882, som bifogades Kungl. Maj:ts skrivelse till KM 1883, nr 5. Kurs. av mig. ” Språket i NU 1883 behandlas utförligt av C. I. Ståhle i bil. B.
* Konkreta exempel, se kap. 9c, s. 273 f., och nedan, s. 460 ff., 468 f. 5 TT 28 (1888), 5. 325—49. Cavallin, en av de stora apologeterna för NU 1883, bemötte där H. Hägglunds angrepp på normalupplagan, se nedan, 5. 458 f.
En ordagrann öfversättning är den, som återgifver sitt original med motsvarande ord och förbindelse af ord och satser. Ordagrannheten har sin inskränkning ispråkens for- mella och materiella olikhet; öfversättaren får lika litet uppfinna former och förbindelse- sått som ord, men han bör med sitt språks former och förbindelsesätt uttrycka samma tankeinnehåll och tankeförhållanden som originalet äger. Han får intet lägga till och intet taga från; det oförbundna bör han lemna fritt, och det förbundna hör han ställai dess logiska förhållande. Till ordagrannhet hör ock, särskildt i en öfversättning, som göres för ett samfund och liksom i dess nanm, att öfversättaren icke söker genomföra en egen stil i hela originalet, utan lämpar sig efter originalets stil i det hela och i dess olika delar; det som i originalet är löst och lätt och ledigt, bör öfversättas så; men det tunga ochi sin tankedigerhet koncisa, torra, abstrakta bör ock i Öfversättning behålla sin ka- raktär. Den latinska vulgata gifver i sin helhet exempel på en sådan stiltroget, det vill från öfversättarens sida säga, stillöst ordagrann och ordkarg öfversättning; de nyare öf- versättningarna äro öfverhuvudtaget mera böjda för parafraser. En gifven text måste ofta, åtminstone i tanken, parafraseras, men parafrasen är subjektiv och ligger utanför öfversättningen, såsom varande olika icke blott efter olika uppfattning, utan ock efter bildningsgrad och åskådningssätt. Det ofvan anförda exemplet: »dragen icke omsorg om köttet till begärelse» är just en sådan strängt korrekt, koncis ochisig färglös, saft- lös öfversättning; den behöfver, liksom originalet, att perifraseras, fyllas upp, färgläg- ' gas, men just derför att den lämnar parafrasen åt läsaren, är den bättre än t. ex. den engelska auktoriserade öfversättningen: »make not provision for the flesh to fulfil the lusts therof» eller vår svenska av 1526 [»foordrer icke kötit till att thes begärilse skal fult göras»] eller 1873: »sen icke så köttet till godo, att lustar väckas », för att icke tala om den »reviderade luthertexten»: Wartet des Leibes, doch also, dass en nicht geil werde.1
Exemplen hos Cavallin på en »stram, korrekt ordagrannhet» säger mera än hans utredning. De [karakteriserar på ett utmärkt sätt det slag av litteralism som på inte få ställen finns i 1883 års normalupplaga, en noggrannhet i återgivningen av den grekiska språkformen som inte kan sägas ha skapat osvenska eller något obe- gripligt men väl en text som stundom, även från det samtida skriftspråkets synpunkt, ter sig onaturlig, svårläst, vag eller svårbegriplig.2 Cavallin försvarade från orda- axlnhetens synpunkt bl. a. Kol 2:23 hvilka hafva blott ett namn af vishet i sjelf- tagen gudstjenst och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen, icke i något hedrande, till köttets mättande3 och Hebr 9:11f. Men Kristus, som har kommit såsom öfversteprest för det tillkommande goda, har genom det större och fullkomligare tabernaklet, som icke
1 TT 28 (1888), s. 328. Endast Thomanders tionen finns även i svenskan — vi torde ha fått version anges vara ordagrannare. Utmärkande för ett sådant synesätt som Cavallins är tanken att endast en översättning _ »i stilistiskt hän- seende ”primär' översättning» — kan tillfreds- ställa, nämligen den text som språkligt repro- ducerar den grekiska formen utom i de fall då en sådan reproduktion våldför sig på den elementära svenska grammatiken. De enskilda orden får en central plats i överföringen av originalet och mindre hänsyn tas till den större språkliga enheten och »stilen», till läsarna och till frågan om behovet av flera översättningar. ” Man har t. ex. inte tagit hänsyn till de gre- kiska konstruktionernas frekvens i det grekiska språket och jämfört den med hur ofta vi an- vänder eu sådan konstruktion i svenskan. Grekiskan har bl. a. ofta konstruktioner av typen »till eder uppbyggelse», »till edert för- därv», »Vid min hägkomst av er», »till edert prövande» etc., dvs. en preposition+ett sub- stantiv som anger en verbhandling. Konstruk-
den från latinet och grekiskan — men vi an- vänder den inte alls i samma omfattning som grekiskan. Verbkonstruktioner fungerar ofta mycket bättre: »för att uppbygga er», »för att fördärva er», »när jag kommer ihåg er», »för att pröva er». En efterapning av originalet utan hänsyn till konstruktionernas frekvens i de två språken ger som helhet en vag, stilistiskt främmande, om ej osvensk text. Jfr det i tex— ten citerade exemplet: till köttets mättande. Ordagranna återgivningar utan hänsyn till konstruktionernas frekvens av grekiska kasus— former, i synnerhet genitivformer, och grekisk sats- och meningsbyggnad kan lämna ytter— ligare exempel på. sådana »litteralismcr» i NU 1883, som självfallet i många fall är övertagna från GO.
3 Grek. å'nvå éauv ÄO'YOV ,uå'u åxma aoqn'ag åv éöeÅongaxia nal Tomewoqagaöm nazi åaezöla o'a'warog, oi'm sfv um?" mt ngög nÅnO'Movnv 177; 00:93:65.
är gjordt med händer, det är, som icke tillhör denna skapelse, och icke genom bockars och kal/vars blod, utan genom sitt eget blod en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning.1
1883 års normalupplaga kan med Cavallins ord beskrivas som en ordagrann, nu- svensk översättning. Den vilar i mycket på den text vi har i NT 1873, som sannolikt är en nyöversättning från grundtexten, men fick sin speciella karaktär genom det av kyrkomötet och de kyrkliga myndigheterna styrda revisionsarbetet under 1870- talet och början av lSSO-talet. Steg för steg närmades 1873 års text till dels den grekiska språkformen, dels den gamla bibeltexten, dock med en allt klarare strävan att låta samtidens skriftspråk vara norm för språkbehandlingen. Även om 1883 års normalupplaga med tanke på tillkomsten inte i första hand är att betrakta som en revision av den gamla översättningen kan den sägas uppfylla det mycket gamla re- visionskravet på en noggrannare och ordagrannare text än den svenska reforma- tionsbibelns. Fram till 1912, då en ny normalupplaga av NT kom, spreds den nya översättningen i stora upplagor och fick genom bibelundervisningen och den enskilda bibelläsningen en ställning som närmast gör den jämbördig med de två biblar vi haft i Sverige, reformationsbibeln och 1917 års bibel.2
Dogmatiskt motiverad litteralism
Ett litteralt återgivande, som är skönjbart i 1883 års normalupplaga, karakteriserar i högsta grad två senare 1800-talsversioner, Åkessons översättning av NT 1889 och Waldenströms 1883—94. De är tillsammans med Thomanders arbete de litteralaste översättningar vi äger på svenska.3
Bakom kravet på en litteral återgivning av bibeltexten dolde sig ofta bestämda teologiska överväganden.4 Särskilt i strider mellan olika konfessioner och bibeltolk- ningar blev den litterala metoden ett medel i händerna på dem som ville ha en änd- ring till stånd. Ingen översättning är teologiskt helt neutral. Dels förutsätter varje översättning en helhetsuppfattning om bibeltexten och den är alltid till en del teo- logisk, dels är en ny text som tas i bruk i en levande kristen verksamhet inte död och oföränderlig utan dess ord och uttryck fylls efter hand med ett bestämt innehåll som sedan långsamt kan påverkas. Det var naturligt att många under 1800-talet ville få bort biskop och präst ur det svenska Nya testamentet, därför att orden fått en innebörd som förde tanken till något annat än de nytestamentliga åniaxonog och ngeaåvregog. Men när man i tron att kunna skapa en neutral, texttrogen version återgav orden med församlingsföreståndare och äldste tog man miste. Om de till en början associerade endast till en nytestamentlig ordning kom de att så småningom förknippas med självständiga, frikyrkliga församlingars styrelsesätt.
Den gamla svenska bibeln var under lSOO-talet »luthersk», dvs. dess termer och ut- tryck, dess centrala bibelverser och helhetskaraktär hade blivit invävd i den svenska
1 Grek. XgLo'råg åå nagayevo'uevog ågxtegevg när ,aeMo'vrwv åyaöcöv öid nig ,aelCovog xai televerégag amning o'ö lugar-tonåren), roör' å'a'uv oå män;; 117; misstog, miöé öl aina-tog tgäywv nazi ,uo'axwv öiå åé 1:01": iöiov aiuormg, eZo'r'jwev åpdmcf eZ; Tå äyicx, aiwviow Mrgwo'w sved/131105. 3 Normalupplagans text följs i stort sett av J. B. Benelius, pastor vid katolska försam-
lingen i Stockholm 1879—1920, i hans 1895 ut- givna Översättning av NT. Den bygger på Vul- gata och är försedd med rikliga noter. Se Lindblom i Sv. Biogr. Lex. 3 (1920—1922), 5. 182. 3 Se min jämförelse i kap. 9c, s. 266 ff. ** Några argument anförs i kap. 9c, s. 274 ff.
kyrkans bekännelsedokument, gudstjänstspråk och uppbyggelselitteratur. Den stora fåran av inhemskt kyrkoliv och inhemska kristna traditioner var naturligt bunden till reformationsbibelns uttryckssätt. De som därför kritiserade bestämda drag i den förhärskande »kyrkliga» teologin vände sig även i viss mån mot den svenska bibeln. För dem blev kravet på en i deras ögon noggrannare och adekvatare bibeltext ofta detsamma som en »ordagrannare». Teologiskt kunde det till en början gälla endast vissa ord och uttryck men parat med en bestämd bibelsyn växte det till ett krav på litteral återgivning av grundtextens alla språkliga detaljer.
I den allmänna frigörelsen under 1800-talets senare del från ärvda kyrkliga läro- traditioner och kyrkliga seder och bruk kom därför den litterala metoden väl till pass. Den kunde även få stöd av den framväxande, från dogmatiken alltmer frigjorda exegetiska forskningen. Kravet på litteralism kunde drivas så långt att man som stadsläkaren i Karlskrona, H. I. Carlson, fordrade nyskapelse av ord och konstruk- tioner efter grekiskans uttryckssätt. »Då Herren ej tillåtit de så kallade författarne till Bibelns böcker, att hafva sin egen tanke att inlägga uti det de skrefvo, så må öfversättarne än mindre hafva ett sådant medgifvande.»1 Genom att överflytta gre- kiskans uttryckssätt skulle det »Gudomliga Ordet med sitt omätliga djup» behållas heligt och orubbat, så att »varje törstande själ» själv kunde hämta ur »den rena oför- falskade källan». Att kommissionen fram till 1868 inte förmått ge en sådan »fullkom- ligt texttrogen» version berodde enligt Carlson till stor del på »den theologiska lär- domen». Kommissionen hade hindrats »dels af rent konservativa skäl och för den fatala ”Analogia fidei et Scripturae”, dels af håg till förtydligande, efter som veten- skapen tror sig hafva uppdagat ——- det är den parafraserande metoden».2 Den litterala översättningen framstod för honom som den dogmatiskt opåverkade, teologiskt neu- trala återgivningen av urtexten. Men denna hans ståndpunkt var motiverad av egna dogmatiska uppfattningar. Bibeltolkning stod mot bibeltolkning.
Baptistpredikanten Helge Åkesson hade under jämförelse mellan den svenska och den grekiska texten funnit många ställen, främst om försoningen och den yttersta tiden, som han ansåg vara godtyckligt återgivna i den svenska versionen.3 Han bör- jade själv översätta texten som den förelåg i Tischendorfs stora utgåva och lät efter andras önskemål trycka sin översättning 1889. Den har senare reviderats och oi- teras fortfarande, särskilt inom Fribaptistsamfundet i Sverige.
Många torde se Åkessons översättning som endast ett kuriosum bland svenska biblar men den illustrerar utmärkt den litterala metoden, särskilt i återgivningen av de enskilda orden. Ord som Åkesson enligt förordet inte förmått återge »kort och troget» transkriberas och förklaras i en ordlista: diabolos, diadem, dämon, kranion, magier, synedrion, abyssos, appollyon etc. Ej heller orden för mått, vikt och mynt överflyttades till svenska men dess motsvarighet i svenska förhållanden angavs: statär=2,67 kr, didrakma=1,34 kr, bat=40 liter, päkys = 1/2 111, talent=58,932 gram
1 Carlson 1868, s. 6. Han fortsätter: »Icke det ringaste af menniskans eget får inblandas, om öfverlämnandet af det heliga ordet skall kunna vara fullt samvetsgrannt, och fördenskull mä det icke vara medgifvet att i den allra ringaste mån afvika från den stränga ordameningen, så. vidt mensklig förmåga och insigt dertill kunna förslå.» ” Carlson 1868, s. 7. Som exempel på. »en segt
fasthängande traditionel qvarlefva ifrån den Påfviska hedendomen» anförs bibelböckernas namn S:t Mattheus, S:t Paulus etc. likaså. salighet i st. f. frälsning (awregiac) och den helige Ande för helig ande (då det står utan artikel). 3 Truedsson 1924, s. 79 f., förordet till över- sättningen 1889.
etc. Åkessons första regel var att så noggrant som möjligt återge grundtextens ord efter dess »rotbetgdelse»: barnledare, Gal 3:24,1 uttömde sig sjelf, Fil 2:7,2 sonsättnings ande, Rom 8:15,3 framläggningens bröd, Matth 12z4,4 lägg nosgrimma på, Mark 1:25,5 hundrahö/ding, Matth 8:5,6 gäldenär åt köttet, Rom 8:12,7 etc. Av särskild betydelse anförs den »rätta» återgivningen av isgerig helgare (öfverhelgare, helgaredöme), Mao/id; benådning (benådningsmedel, benådningsplats), aZa'w (alcöwog) tidålder (tids- åldrig, t. ex. tidsåldrig förlossning; hans rättfärdighet förblifver i tidsåldern) och skillnaden mellan 60510; — öiäxovog (träl — tjänare). För att den grekiska språk- formen skulle framträda i den svenska texten brukas kursivering av i originalet be- tonade ord, parenteser kring tillagda ord och t. o. m. obestämd form i svenskan där grekiskan inte har någon artikel.& Av Åkessons ordalydelse i det dogmatiskt om- diskuterade 2 Kor 5:19 torde ingen associera till den vanliga tolkningen som är knuten till den gamla bibeltexten. Ty Gud var i Kristus, förlikarvde en verld med sig sjelf och tillräknade dem icke deras sidofall och satte i oss förlikningens ord.9
Lektor P. P. Waldenström, ledaren för det 1878 bildade Svenska Missionsförbun- det, gjorde den skickligaste och noggrannaste litterala versionen under 1800-talet. Den utkom häftesvis med utförliga företal till varje bibelbok och anmärkningar efter varje vers 1883—94 och i en »försvenskad» version 1904 utan anmärkningar.
Waldenström tillhörde kommissionens ständiga kritiker, från 1868 till sin död 1917.10 Vid det första kyrkomötet betonade han vikten av att bibeln hade ett språk som talades av samtiden och hänvisade till Lektorernas översättning. Det var vik- tigare att förstå bibelns språk än postillornas. Folket och särskilt predikande lekmän måste enligt Waldenström få »en fullt riktig, fullt trogen öfversättning, som de kunde förstå, utan att behöfva nästan vid varje rad fråga välmenande, men ofta okunniga, tolkare till råds om rätta meningen».11 En texttrogen, nusvensk översättning av en efter de senaste textkritiska resultaten fastställd grundtext borde enligt Waldenström ersätta den officiella bibeltexten.
Waldenströms krav — utom de textkritiska —— kan synas ha blivit tillgodosedda med 1883 års normalupplaga av NT, men Waldenström fann den karakteriserad av en stor brist på noggrannhet och konsekvens i återgivningen av det grekiska uttryc- ket, både i fråga om orden och ordformerna.12 Liksom Åkesson ville han ha de gre- kiska orden för mått, vikt och mynt transkriberade. Merämia borde återges med
1 Grek. naiöayoyög, GÖ: tuktomästare. 2 Grek. éow'mv éxévwaeu, GÖ: förnedrade sig sjelf. * Grek. nve'G/ra åioöeai'ccg, GÖ: utkorada barns Anda, NU 1883: barnaskapets Ande. 4 Grek. mvg å'gtovg nig ngoöéaswg, GÖ: skado- bröden. 5 Grek. (pi/idiönu, GÖ: tig. ” Grek. énaro'vrochrjg, GÖ: höfvitsman. 7 [åzpaléraa] oå rj aagxi', GO: skyldige icke köttena, NU 1883: icke i skuld hos köttet. Bland köttets gärningar i Gal 5:19 ff. upp- räknas b1.a. tjusning (maguuxeioc), fiendeskaper (åxögai), lönlystnad (ågiöslca), sändringar (au'ge- aug) och nattsvärmerier (gediget). ” Åkesson har inga kapitelsummarier utan sätter vissa ord i texten i fet stil och låter dem antyda innehållet i det omkringliggande av- snittet.
' GÖ: Ty Gud var i Christo, och försonade verldena med sig sjelfom, och förbrådde dem intet deras syner, och hafver beskickat ibland oss försoningens ord. NT 1883: Ty Gud för- sonade i Kristus verlden med sig, icke till- räknande dem deras öfverträdelser, och ned- lade hos oss försoningens ord. Jfr Walden- ströms text nedan, 8. 444. 10 Inlägg i KM 1868 och 1908, granskning av NT 1882 (1883), diskussion med Tegnér (1902), granskning av NT 1907 (1908), granslming av NT 1912 (1915) och ett stort antal artiklar i Svenska Morgonbladet. Jfr Personnes pamflett 1915: F. d. lektor P. P. Waldenström såsom bibelöfversättare och bibelkritiker. ” KM 1868, prot., s. 257. " Waldenström 1883, s. 18.
sinnesändring, ysvmåijvai ävwöev med födas ofvanifrån. —— »Det är det kyrkliga ordet ny födelse, som här kämpat för sin tillvaro och segrat.»1 — Framförallt borde konsekvens iakttagas vid återgivning av öglor — ö'xiog (folkmassorna — folket), oågavot — oögavo'g (t. ex. Fader vår som är i himlarna), 605110; —- åwixovog (träl — tjänare), ondvöaiov (anstöt, t. ex. Ve världen för anstötarnas skull! Ty det är nöd- vändigt, att anstötarna kom; dock ve den människa, genom hvilken anstöten kom- mer), Åvrgoöv, ömaiovv etc. Människosonen för 5 vid; 105 åvögcbnov var enligt Walden- ström ett väl funnet uttryck men fordrade konsekvens: Gudssonen, Davidssonen. Att varierande överföra év marinan till svenska: i Anden, med Anden, af Anden, af An- dens tillskyndelse var otillåten parafras. »Sådant är att omskrifva men icke att öf- versätta. Behöfver uttrycket förklaras, så är det den förklarande exegetikens sak; öfver- sättningen skall öfversätta men icke förklara.»2
När kommissionen med NT 1907 lämnat ordagrannhetens princip som den var genomförd i normalupplagan och i stället genom en större omgestaltning av origi- nalets språkform sökt få en klar och lättgriplig text fick NU 1883 en något mildare dom. Den framstod 1915 som en god och trogen översättning »med undantag av en mängd ställen, där tradition och dogmatiska synpunkter har förlett kommis- sionen att avvika från grundtextens ord».3 Anklagelsen för en dogmatisk bandenhet riktade Waldenström mot kommissionen redan i sin granskning 1883. »Öfversättaren skall öfversätta efter grammatiken och icke efter dogmatiken.»4 Det gällde framför allt bibelställen om försoningen, t. ex. 2 Kor 5:19 (Waldenström: Gud var i Kristus försonande verlden med sig sjelf, icke tillräknade dem deras öfverträdelser, och nedläg— gande i oss försoningens ord)5 och l Joh 2:2 (nagcixirjrog, hjälparen)!
Med sin översättning ville Waldenström råda bot på de brister han fann i den gäl- lande texten. Det tidigare inom de evangeliska rörelserna starkt kända behovet av en språkligt moderniserad text, som Waldenström gav uttryck åt vid kyrkomötet 1868, fick mer och mer ge vika för kravet på en »ordagrann» översättning. Den litte- rala återgivningen av bibeltexten blev den plattform från vilken han kunde arbeta mot den allmänt härskande »kyrkliga» teologin och den grund på vilken han kunde bygga sin »bibliska troslära».7 Hans översättning är rikligt försedd medförklaringar, till en stor del hämtade från Meyers starkt språkligt-historiskt inriktade kommentar- serie.8 Den framstår som en »självförklarande» bibel. På några ställen blev han ge- nom sitt nyttjande av den dåtida exegetiken en föregångare till senare översätt- ningar men främst är hans version ett utmärkt svenskt exempel på en strängt litteral återgivning, gjord inte utan skicklighet, och dess grundsatser har därför ett prin- cipiellt intresse.
Waldenström ville ge läsaren en så trogen bild som möjligt av grundtextens ut- tryckssätt. »Trohet mot grundtexten, både hvad angår innehåll och uttryck» var hans högsta norm.9 Översättningen vilar på Tischendorfs stora textutgåva.10 Parenteser
1 Ibid. Det är en viss dogmatik som behöfver detta ? Waldenström 1883, s. 30. stöd», Waldenström 1908, s. 25. 3 Waldenström 1915, s. 3. 7 Waldenström sade sig ha gjort sin över- ' Waldenström 1883, s. 38. sättning för predikanter och lärare, KM 1908, 5 Jfr Personne 1915, s. 21—27. Texten i GÖ och prot., s. 15. i NU 1883 är citerad ovan. * Anges även i förordet 1886. Om Meyers kom- ” GÖ, NU 1883 och NT 1907: försvarare. mentarer, se kap. 9c, s. 275. »Enda skälet till bibelkommissionens öfver— " Förordet 1904, s. 3. sättning af 1 Joh 2:1 är af dogmatisk natur. 1" Se nedan, s. 449.
brukas på samma sätt som i Åkessons version. Det grekiska ordasättet överflyttat till svenska måste många gånger språkligt förklaras i noter. När Waldenström lämnat originalets språkform återfinns denna i regel i noterna. Att den stränga ordagrann- hetsprincipen kom i strid med svenska språkets krav var Waldenström medveten om, men han försvarade sin »grekisk-svenska» dels med att en sådan var oundviklig för varje bibelöversättare, så framt han inte beträdde omskrivningarnas otillåtna område, dels att den nytestamentliga grekiskan innehöll många hebraiserande ut- tryck.1 Rom 1:1—7 lyder hos Waldenström utan noter:
Paulus, Jesu Kristi träl, kallad till apostel, afskild till ett Guds evangelium — hvilket han förut genom sina profeter har utlofvat i heliga skrifter — om sin son, hvilken blifvit född af Davids säd efter kött, hvilken blifvit insatt till Guds son i kraft efter helighets ande på, grund af uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, vår herre, genom hvilken vi hafva fått nåd och apostlaembete till tros lydnad bland alla hedningar för hans namns skull, bland hvilka äfven I ären, Jesu Kristi kallade, till alla i Rom varande Guds älskade, kallade heliga. Nåd (vare) åt eder och frid af Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Någon väsentlig ändring i denna text gjordes inte i 1904 års upplaga, där Walden- ström ansett sig tvungen att »taga mer hänsyn till läsarens behof af lättfattlighet i språkligt hänseende».2 Att det grekiska originalet ordagrant överflyttat till svenska skapade många oegentligheter, innehållsliga felaktigheter och löjeväckande uttryck — bortsett från en egendomlig stil i hela översättningen -— tycktes Waldenström inte ha besvärats av.3 Några exempel ur den försvenskade upplagan från 1904:
Varen icke bekymrade för eder själ, hvad i skalen äta Matth 6:25. Låt mig kasta ut grandet ur ditt öga, och se, bjälken är i ditt eget öga. Matth 7:41. Och hvad I hören in i örat, det prediken på taket. Matt 10:27. Och när lärjungarna hade kommit till den andra stranden, glömde de att taga bröd med sig. Matth 16:5. Lärjungarna sade till honom: Om människans sak med hustrun förhåller sig så, då är det icke nyttigt att gifta sig. Matth 19:10. Men senare än alla dog kvinnan. Matth 22:27.
lyfte de af taket på huset, där han var, och sedan de hade gjort en öppning Mark 2 :4. Till denne nickade alltså Simon Petrus och sade till honom: Säg, hvem är det, somhan talar om? . .. Jesus svarade: Det är den där, som jag skall doppa biten åt och gifva ho- nom. När han alltså hade doppat biten, tog han och gaf den åt Judas, Simon Iskariots son. Och efter den biten —— då for satan in i honom. Joh 13:24, 26f.
Det från 1800-talets mitt allt starkare kravet på nusvenska och ordagrannhet4 — inom den evangeliska väckelserörelsen och även inom språkforskningen —— förverk- ligades på ett radikalt sätt av Waldenström under de tilltagande teologiska striderna under århundradets senare hälft. En förskjutning ägde därvid rum mot en allt star- kare litteralism, från kravet att bibelläsaren skulle förstå vad han läste till en fordran att läsaren skulle äga kännedom om originalets ordasätt. >>Hur står det skrivet?» hade blivit en av de väsentligaste frågorna även bland dem som inte kunde grekiska
1 De ovanligt långa meningarna i den svenska a Personne 1915 har samlat många egendom- texten försvarade Waldenström med att säda- liga och komiska uttryck iWaldenströms över- na även fanns i svenskt domstols- och kansli- sättning. sprak, Waldenström 1908, s. 62. * Se kommitténs betänkande kap. 3 och kap. ” Förordet 1904, s. 3. 9a.
och bibelöversättningarna — och den litterala metoden — blev mer än tidigare ett medel i de pågående teologiska och kyrkopolitiska striderna.
Striden kring Textus receptus
1883 års normalupplaga tillkom under det kanhända händelserikaste skedet i den nytestamentliga textkritikens historia.1 De två stora 300-talshandskrifterna codex Sinaiticus och codex Vaticanus hade publicerats 1862 och 1868 och dessa, främst den förra, lades till grund fördentyske textforskarenC. v.Tischendorfs många textutgåvor, den sista och största publicerad 1869—72 med en utförlig textkritisk apparat. I Eng- land kom först S. P. Tregelles' från Textus receptus avvikande edition 1857—79 och sedan Westcotts och Horts epokgörande arbete 1881. Därmed förlorade Textus re- ceptus definitivt sin dominerande ställning bland de nytestamentliga textforskarna, även om några till en början sökte påvisa allvarliga fel i de två engelsmännens ar- betsmetod. Den nya texten fick stort inflytande vid revideringen av King James Version, som för NT:s del var färdig 1881. Fram till seklets slut försvarades dock den traditionella texten aggressivt av ett fåtal konservativa kyrkomän.2 Brittiska bibel- sällskapet lät trycka och sprida den nya texten fr. o. m. 1904.
I Sverige kan Textus receptus sägas ha varit allenarådande fram till 1860-talet. Tischendorfs text kom sedan att åtnjuta stort förtroende under lång tid framåt och lades till grund för flera privata översättningar: Ahlander 1865, Lemke 1868, Waldenström 1883—94 och 1904 (följde även B. Weiss), Åkesson 1889, Hammar 1893, Bensow 1894 och Edman 1900. Misstron mot Westcotts och Horts resultat var till en början större.
De ändlösa diskussionerna om Comma J ohanneum (l Joh 5:7f.) är ett kapitel för sig. Ödmann fann tydligen stället »understucket», men det återfinns iNT 1816,3 Wallin ansåg det bevisligen oäkta 1839, likaså Melin medan Knös försvarade det 1861f1 Det blev en kär angreppspunkt för Hazelius och Rydberg 1868 innan det för alltid försvann ur kom- missionens text i och med NT 1873. Men den för en konservativ teologisk inställning kände Lundaprofessorn Clas Warholm måste 1881 utförligt visa ställets oäkthet bl. a. med anledning av ett prästmöte i Göteborgs stift 1878somistarka ordalag hade klandrat kommissionen för utelämnandet av 1 Joh 5 : 7 f. och satt det isamband med »tidens otroi allmänhet och dess fräcka förnekande av Treenigheten ».5 Från samma stift kom så sent som 1898 ett utförligt försvar för ställets äkthet, som under bibelkritikens dagar i början av detta århundrade tacksamt och med stort gillande citerades av redaktören för tid— skriften Facklan, V. Lönnbeck.6
I sin granskning av NT 1861 ansåg domkapitlen i Kalmar, Strängnäs och Linkö-v ping att kommissionen med goda skäl hållit sig till Textus receptus medan de teo— logiska fakulteterna, i synnerhet Uppsalafakulteten, fann kommissionens textprincip- otillfredsställande.7 Enligt fakulteten fanns det endast en godtagbar textkritisk regel:
berg 1899, Kyrklig Tidskrift 1899, s. 325 f. och
1 Se kap. 9a, och där anförd litteratur. Facklan 8 (1909), 5. 541—48. I de förslagshäften ” Metzger 1964, s. 135 f. * Wijkmark 1923, s. 222. ' Wallin och Melin i noter till sina översätt- ningar, Knös i sin redogörelse för NT 1861, s. 8. ' Warholm 1881, s. 3. ' Komministern L. Norborg 1898. Jfr Lind-
från präster i Göteborgs stift som kom 1916—17 (se nedan) försvarades Textus receptus och därmed 1 Joh 5:7 f., likaså i ett 1917 utgivet företal till NU 1883 av Missionsällskapet Bibel- trogna vänner. 7 Yttrande 1868, s. 3 f.
»att såsom riktigt antaga endast det [de läsarter], som stödes af de flesta och bästa grunderna». Någon prioritet kunde då inte ges åt Textus receptus. Kommissionen försvarade i augustiskrivelsen 1868 sin ståndpunkt. Den hade inte ansett sig vara »kritiker af bibelns text» utan »bibelöfversättare». För en text avsedd för kyrkan och hela svenska allmänheten fanns inte något annat att göra än att ta en text som tillsvidare given och oavvislig. En i dess helhet med säkerhet reformerad text till NT kunde vetenskapen inte lämna och därför återstod endast Textus receptus, rättad efter vetenskapens »säkra eller i det närmaste säkra» resultat.1
Kyrkomötet 1868 krävde emellertid en ändring även i kommissionens textkritiska arbete då det talade om en återgivning av »den autentiska texten» och av »vad de heliga författarna verkligen sagt». Den följande provöversättningen, NT 1873, innebar ock- så en nyorientering i den textkritiska frågan, främst tack vare H. G. Lindgrens ar- bete.2 Den grundar sig på en eklektisk metod: att av bevarade läsarter välja dem, som prövas vara de riktigaste. Stor tilltro fick codex Sinaiticus.3 I synnerhet när den var ense med codex Vaticanus följdes dess text. Dessutom hade codex Alexandrinus och den syriska översättningen Peschitta särskilt rådfrågats. Men endast ett längre avsnitt uteslöts, 1 Joh 5:3f. Matth 16:2f., Mark 16:9—20, Joh 5:3f.,Joh7:53—8:11 och de ställen där en hel vers hade dåligt handskriftsstöd bevarades med anmärkningen att de saknades i »de äldsta» eller »i många betydande» handskrifter. »Att utgallra dessa ställen hafva vi icke vågat, om vi ock af kritiska skäl betvifla deras äkthet», förklarade kommissionen i sin skrivelse 1873.
Viktor Rydberg och flera med honom fann kommissionens textkritiska arbete be- römvärt, likaså kyrkomötet 1873.4 Sedan kom reaktionen. För det första ville man inte ha några textkritiska anmärkningar i en kyrkobibel. En sådan måste för att inte väcka oro vila på en fastställd, säker grund, som kunde bevisas ha apostoliskt ursprung. Allt äkta skulle vara med, allt oäkta bort. Detta framhölls redan i kyrko- mötesdebatten 1873.5 Den i översättningsfrågan i övrigt föga radikale professorn Clas Warholm var 1873 beredd att helt stryka bl. a. Matth 16:2f., Joh 8:1—11 och Upp 22:18f. ur den svenska bibeln för att få en äkta, ren text. För det andra ifråga— satte man det textkritiska värdet av codex Sinaiticus och codex Vaticanus.6
Avgörande för nästa version av Nya testamentet blev Melins ökade inflytande i
1 A. a., s. 6. 2 På bl. a. följande ställen har NT 1873 en bättre text (el. en not om textens textkritiska karak- tär), som sedan lades till grund för även NT 1907 (och vår nuvarande översättning): Matth 1:25, 5:44, 6:13 (not), 11:19, 17:21 (not), 18:11 (not), 19:16 f., 20:22 f. 23:14 (not), 26:28, Mark 6:11, 9:42, 44 (not), 45, 46 (not), 49, 10:23 f., 11:26 (not), 14:68, 15:28 (not), 16:!) ff. (not), Luk 1:28 f., 4:8, 18, 9:54—56, 14:53 (NT 1917 har här läsarten i GÖ), 22:14, 23:42, 53, 24:51, Joh 3:13, 5:3—4 (not), 6:47, 9:35, (Apg 18:7), 1 Kor 15:47, 1 Tim 3:16, 2 Tim 4:1. I Matth 27:49 följde NT 1873 Sinaiticus och Vaticanus och läste: Men en annan tog ett spjut och stack upp hans sida och där gick ut vatten och blod (=Joh 19:34). Jfr de textkritiska exemplen i bil. F och kap. 9a.
5' Detta visar de anförda exemplen. Kommis- sionen säger i sin skrivelse 1873 (s. 3) att Si- naiticus »just genom sin större enkelhet synes häfda åt sig en viss utmarkerad grad af ur-
sprunglighet. Dock har den af oss för ingen del befunnits ofelbar. Vi [hafva] efter regeln icke tillåtit oss afvikelser från Textus receptus med mindre vi funnit Sinaiticus stödd och be- kräftad av den nästan lika åldriga och öfver- huvud tillförlitliga vaticanus». * »Aldrig, sä vidt vi veta, har ur den auten- tiske textens synpunkt en ärligare och mer samvetsgrann öfversättning af nya testamen- tets heliga skrifter från officiell hand tillbjudits en kristen församling», Rydberg 1873, s. 391. KM 187 3 ansåg i sin skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 7) att kommissionen med mycken sorgfäl- lighet för sig stadgat grundtextens rätta läs- ning och tagit hänsyn till textkritikens säkra resultat. 5 Av bl. &. S. Ribbing, A. F. Sondén och C. Warholm. ” T. ex. H. M. Melin (se nedan) och V. Lidforss i Svensk Tidskrift 1876. Jfr senare Cavallin i TT 23 (1883) och Rosenius 1883b.
kommissionenl Han hyste en stark misstro mot Tischendorfs principer och den av honom följda sinaitiska handskriften. Codex Sinaiticus och codex Vaticanus var en- ligt Melin »båda utgångna från bokfabriken i Alexandria, der mycket pseudokritiskt oväsen bedrefs». De borde aldrig följas annat än då de fann stöd i andra handskrifter. Hans praktiska regel löd:
Der Sinaiticus och vaticanus afvika från hvarandra, der följe man vaticanus, men der de båda stämma öfverens, der följe man ingendera, med mindre de fina understöd i alemandrinua och framför allt i den syriska versionen, den så kallade Peschito d.ä. den enkla, hvilken genom trohet, enkelhet och renhet står främst bland alla bibelöfversätt- ningar i gammal och ny tid och i textkritiskt afseende derjemte har det stora företrädet att vara vida äldre än de äldsta qvarvarande grekiska handskrifterna.2
Med denna regel hade Textus receptus åter blivit den normerande texten. Den ligger också till grund för NT 1877.3 Det följande kyrkomötet yttrade sig inte i den textkritiska frågan.
Den Melinska helhetssynen på den nytestamentliga texten omformades av den 1879 nytillsatta kommissionen till en mer lätthanterlig princip, att behålla Textus receptus när den har stöd i någon av följande textvittnen: codex Sinaiticus, codex Vaticanus, codex Alexandrinus eller någon av de äldsta syriska översättningarna! Den syntes ledamöterna i de flesta fall innebära en borgen för att undgå de båda ytterligheterna, att å ena sidan överge den gängse texten utan tillräcklig anledning och å den andra att bevara läsarter som måste anses utdömda av forskningen. »Endasti enstaka fall hafva särskilda skäl föranlett ett afvikande från den nu berörda grundsatsen.»
Man har alltså inte obetingat följt Textus receptus utan låtit denna överröstas av de uppräknade textvittnenas samfällda dom, något som föranledde rätt många smärre avvikelser från den text som förutsättes i den gamla översättningen.5 Men om Textus receptus hade stöd i endast ett av dessa textvittnen bevarade man dess text. I praktiken innebar det att Textus receptus blev normen även för NT 1882 och 1883 års normalupplaga, eftersom codex Alexandrinus och Peschitta står Textus receptus mycket nära.
Inför hotet att få en ny, på Textus receptus vilande översättning av NT fördömde några kommissionens grundsats i de starkaste ordalag.3 Fyra alternativ förelåg: att
1 Detta gäller både textkritiskt, språkligt och (Peschito). BK:s principer anförs iskrivelsen
översättningsteoretiskt.
” Olbers 1874—75, s. 232. Jfr s. 238: Textus re- ceptus »hör till samma asiatiska eller byzan- tinska textrecension som Alex(andrinus) och Syr(iska översättningen), varande således vida mer ursprunglig och tillförlitlig än de på. mäng- faldigt sätt corrumperade handskrifterna från Alexandria, i synnerhet den Sinaitiska». ” Så Torén i TT 17 (1877), s. 333. Kommissio- nen hade lagt stor vikt vid den »ur flere syn- punkter särdeles tillförlitliga syriska versio- nen Peschito Som nu denna sistnämnda ver- sion merendels gynnar och understödjer textus receptus, har den naturliga följden blifvit att textändring på. ytterst få ställen har behöft göras». * Dvs. codex syrus Curetonianus och Peschitta
till Kungl. Maj:t 1882. 5 Warholm (1888, s. IV) säger att mer än två- hundra (obetydliga) ändringar är gjorda i tex- ten till Upp. Största uppmärksamheten till- drog sig nägra uteslutningar ur Gözs text: nalkas mig med sin mun (Matth 15:8), Kristus (23:8), till bättring (Mark 15:8), äter (14:22), storliga (Luk 1:46), och fick lärjungarna, och lärjungarna skiftade ibland dem (Joh 6:11), halva Matth 27:35 och hela verser Apg 8:37, 15:34, 28:29, 1 Joh 5:7, Rom 16:24 och vidare ändringar i Apg 9:5—6, 23:51, Rom 9:28, Gal 3:1, Kol 1:14, 2:21, 1 Petr 1:22, Upp 1:11, 16:7, 21:24. GÖ avvek själv på flera ställen frän Textus receptus; jfr ovan 8. 384 f. ” Myrberg 1883, Waldenström 1883, Warholm 1883—84 och Rudin 1883.
följa den gamla bibelns text, att behålla Textus receptus med smärre ändringar som kommissionen gjort, att som auktoritet välja den »nya texten», Tischendorfs eller senare Westcotts och Horts text, eller att tillämpa en eklektisk metod. Det sista hade få förespråkare? Martin Johansson förklarade det omöjligt »att till grund för en kyrkobibel lägga en sådan text, där man efter prövning i varje enskilt fall upp- tagit den läsart, som på inre och yttre skäl har största sannolikhet för sig».2 Text- kritikens nya resultat menades vidare vara alltför osäkra för att det tredje altema- tivet skulle kunna följ as.3 Att helt avstå från textkritisk granskning skulle hos många väcka stark opposition. Kommissionen valde en kompromiss som såg både veten- skaplig och objektiv ut. För Warholm var detta ett olyckligt val. Antingen en ny översättning och då en ny text efter forskningens resultat eller en varsam revision med den gamla bibelns grekiska text som grundlag.4 Textus receptus var i War- holms ögon »den bristfälligaste av alla texter». P. P. Waldenström valde Tischendorfs text för sin översättning och placerade t. ex. Mark 16:9 f. och Joh 7:53—8:11 som till- lägg till resp. evangelium; det senare stället sades uttryckligen vara oäkta.5 War- holm gav 1888 ut en parallelltext av NT med den gamla översättningen och normal- upplagan där han i marginalen anförde de textkritiska varianterna och till en del värderade dem. Hans utgåva användes av den kommission som 1900 började revi- dera Nya testamentets text.
Normalupplagans textkritiska brister blev ett av huvudskälen för dem som krävde en revidering av NT före antagandet som kyrkobibel, och när kommissionen fick ett sådant uppdrag 1898 var de textkritiska ändringarna de självklaraste. Den nye adjungerade ledamoten 0. V. Knös gjorde det egentliga textkritiska arbetet och det mycket grundligt och samvetsgrant.6 Kommissionen bröt fullständigt med Textus receptus — liksom en gång tidigare genom NT 187 3 — och tillgodogjorde sig de senaste landvinningarna inom den textkritiska forskningen. Den hade i den nya översättningen 1907 huvudsakligen följt E. Nestles textutgåva men även »här och där följt andra auktoriteter och någon gång gått sin egen väg efter ”bästa förstånd och samvete'».7 Någon konjektur upptogs inte. Det mest iögonenfallande var de 16 helverser i den gamla bibeln som blivit uteslutna.s Dessa och uteslutna delar av andra verser återfanns i ett 40-tal textkritiska noter. Mark 16:9—20 och Joh 7:53— 8:11 var tydligt utmärkta genom en mindre stil, det senare stället dessutom placerat under sj älva texten.
1 Främst Myrberg (1883, och i sina översätt- ningar från denna tid) och i viss mån W. Rudin som 1883 givit ut en översättning av Markus för att demonstrera vilka textkritiska principer som bör läggas till grund för en svensk över- sättning. Den senare följer i stort Westcotts och Horts metod. Frågan om en ny svensk översättning behövde dock enligt Rudin inte bindas till frågan om en ny textkritiskt till- förlitlig text. En textkritisk revision kunde genomföras helt separat. * TT 23 (1883), s. 351; jfr Cavallin i samma år- gång (s. 186): »Att hon [bibelkommissionen] icke gifvit en efter hvarje ställes sammanhang subjektivt bestämd blandform af olika text- typer, mäste hvarje vän af kritisk metod och konsekvens tillräkna henne såsom en för- tjenst.» a Rosenius 1883b och till en del även Cavallin
misstänkliggjorde och underkände 1883 den metod som Westcott och Bert tillämpade och därmed även dessa forskares text. ' Warholm i tre smärre häften, nrr 2—4 (1883— 84). De hade föregåtts av ett första häfte (1881) som behandlade 1 Joh 5:7 f. 5 Samma textkritiska förfaringssätt möter vi hos Åkesson 1889 och Edman 1900. ” Vi möter kritiken hos Myrberg, Walden- ström, Rudin 1883, Knös 1898, s. 76, och sam- tida brev (se nedan). Knös lämnade i BF 17, 22 och 23 (1900, 1905, 1906) en utförlig redo- görelse för det textkritiska läget omkring sekelskiftet. " Personne 1908 a, s. 5. " Matth 17:21, 18:11, 23:14, Mark 7:16, 9:44, 46, 11:26, 15:28, Luk 17:36, 23:17, Joh 5:4, Apg 8:37, 15:34, 24:7, 28:29 och Rom 16:24.
Någon starkare opposition mot dessa textändringar märktes inte i granskarnas omdömen om NT 1907, om man bortser från dem som helst ville ha den gamla bibeln kvar i lätt reviderad form.1 I den petitionsskrivelse med namnunderskrifter som Nordiska bibelföreningens svenska avdelning lämnade till kung Gustav 19082 var det stora felet med NT 1907 att det avvek från den gamla bibeln. Jag citerar. »Med för- underlig säkerhet har Kommissionen dristat sig till att bortskära icke få verser, som tillhört vår Bibel, så länge den funnits till i svensk dräkt, och att sätta längre af- delningar *under strecket” eller med mindre stil, hvilka dock hittills ansetts hafva det värde, såsom ett uppenbaradt Guds ord, att de användts för Svenska kyrkans. bibelläsning och såsom texter för predikan vid hennes högmässogudstjänster. Till och med sådana bibelställen hafva fullkomligt onödigt ändrats, som äro hvarje kristen i vårt land dyrbara från barndomen, t. ex. Matth 11:29; Luk 2:14; Joh 1:14; m. fl.» Petitionens begäran om ny revidering och förstärkning av kommissionen gav resultat men någon ändring i den textkritiska grunden gjordes inte. NU 1912 (och NT 1917) satte de två större anförda styckena inom klammer och äger endast två. textkritiska notcr förutom artikeln Nya testamentets text i de tillfogade ordförkla— ringarna och sakupplysningarna. De textkritiska ändringarna är få och obetydliga, t. ex. orden som är i himmelen togs med i Joh 3:13 och Matth 21:44 uteslöts?
Endast ett längre inlägg gjordes mot kommissionens ståndpunkt. Det kom från den ovan nämnde redaktören för Facklan, V. Lönnbeck, en tidskrift som enligt egen utsago främst skulle kämpa mot utvecklingsläran och den moderna bibelforskningen. Hans inlägg, som sträckte sig över 4 årgångar av tidskriften, blottade den bibelsyn som på inga villkor kunde tillåta att som bibel ha en översättning som vilade på det mest sannolika och inte på sanningen? Textkritiska anmärkningar i bibeln var för honom otänkbara. Antingen var textorden äkta och gudomligt inspirerade eller inte äkta. Att uttala tvivel om äktheten var detsamma som att se bibeln som »människoord» och inte som »Guds ord». Kommissionen hade t. ex. i J oh 6:71 följt Vaticanus och Sinaiticus och översatt Judas Simon Iskariots son. De andra evangelierna talade alltid om Judas Iskariot. Lönnbeck skrev: »Hvad skall man då tänka om aposteln Johannes vederhäftighet som historieskrifvare (för att ej tala om den hvarje miss- tag uteslutande inspirationenl)»5 Kampen för Textus receptus var en kamp för en bestämd inspirationsteori. Det kunde enligt Lönnbecks mening inte vara tal om något fel eller någon oreda hos aposteln själv, något som kunde bli intrycket när man läste som NT 1907. Om handskrifter, de må vara hur goda som helst, påbör- dade de bibliska författarna motsägelser, var de för Lönnbeck självklart felaktiga. Lönnbeck ville inte påstå att Textus receptus var den fullkomligt felfria texten, men, den stod som helhet den ursprungligaste närmast.3 Hans huvudskäl var hämtade-
1 Se Rudins omdöme (1908, s. 7 f.). Kritiken, se nedan, s. 476, i not 3 anförd litteratur. ” Heurgren 1913, s. 26—28. ” Lindström 1912, s. 7. I t. ex. Mark gjordes endast följande textkritiska ändringar: och föll på. knä och bad, (1907: och bad) 1:40, bön och fasta (1907: bön) 9:29. * Facklan 7—10 (1908—ll). Om tidens teolo- giska strider, se översikten hos Rodhe 1930, s. 105—33, 166—214. 5 Facklan 10 (1911), s. 207. ' Beskrivningen av de äldre handskrifterna är
starkt negativ. Om Sinaiticus: »Talrika för- kortningar af ord förekomma i texten, likaså. itacismer eller Vissa vokalers utbytande mot. hvarandra. Fyra afskrifvare utförde arbetet, som för öfvrigt vimlar af fel, i det att ord an- tingen helt utelemnas, eller upprepas, eller: ersättas med oriktiga ord, i följd hvaraf man antagit att afskrifvarne inte varit fullt mäk- tiga grekiska spräket» (Facklan 7 (1908), s. 210). Om Vaticanus: »Vaticanus, som har starkt syskontycke med Sinaiticus vimlar af uteslutningar, felskrifningar och interpola-
från Textus receptus tillkomst och historia. Den uppstod i en period av stor kyrk- lig aktivitet då >>kyrkans auktoritativa läronormer måste avgöras. Den äldsta kristna kyrkan, som visserligen var oändligt bättre skickad dertill än det tjugonde århundradets, afgj orde faktiskt under Guds ledning såväl frågan om Nya testamentets kanon som om den riktiga grundtexten.»1
Striden om Textus receptus ger rikt stoff till en traditionalismens psykologi. En bestämd syn på bibeln och bundenhet vid traditionen, utan tvekan mest det senare, stod som främsta hinder för den av bibelforskningen framarbetade nya texten. För- hållandet till Textus receptus bröt ner de vanliga grupperingarna. Den för sin kon- servativa, ortodoxt kyrkliga ståndpunkt kände Clas Warholm kunde åberopa och förena sig med den beckianske bibelteologen O. F. Myrberg och den frikyrklige P. P. Waldenström på 1880-ta1et. I kampen mot bibelkritiken och kommissionen var Waldenström och Lönnbeck de bästa vänner men deras textkritiska uppfattningar gick stick i stäv med varandra. Textkritiskt var Waldenström mer radikal än kom- missionen. För de flesta bibelläsare torde det till en början ha varit svårt att inse att den bibeltext som varit kyrkans och utlagts av så många andefyllda män i ett halvannat årtusende nu i det 19:e och 20:e seklet måste på vissa ställen förklaras som oäkta, även om det aldrig rörde sig om något enda huvudstyckeiNya testamen- tets lära. Striden om Textus receptus var en strid om auktoriteter, bibeln som fä- derna läst den eller bibeln som samtiden efter idoga och samvetsgranna forskningar läste den.
tioner, ej blott i förhållande till textus receptus utan till alla andra grekiska handskrifter och textkällor, och kan följaktligen inte vara
någon tillförlitlig grundtext» (s. 212). Om codex Bezae: »Ensamt i Apostlagärningarna anträffas omkr. 600 djerfva och omfattande interpolationer! I Evangelierna åter finns 3 704 ord utelemnade, 2 213 tillagda och 2 121
ersatta med felaktiga! . . . Redan af dessa antyd- ningar kan man ju förstå, att maken till förfal— skad »grundtext» icke lär finnas. Endast Codex Sinaiticus kommer, enligt Dr. Burgons minu- tiösa undersökning, något så när i jemnhöjd med den» (s. 213).— Efter en sådan undervis- ning skulle »lelcmännen» avgöra textfrågan! 1 Facklan 7 (1908), s. 311.
Den tegnérska perioden. Mot en vetenskapligt noggrann folkbibel på naturlig nutidssvenska. NT 1907, NU 1912 och NT 1917
Ett nytt skede i kommissionens historia började den 25 april 1884 då Kungl. Maj:t uppdrog åt ärkebiskop Sundberg och professorerna Johansson, Rudin och Tegnér att med hjälp av inkomna utlåtanden revidera 1878 års provöversättning av GT efter de grundsatser som följts vid utarbetandet av 1883 års normalupplaga.1 Martin J 0- hansson blev på egen begäran befriad från uppdraget ett år senare och lektorn ikris- tendom och svenska vid Norra latinläroverket i Stockholm, John Personne, förord- nad till ledamot och sekreterare i kommissionen. Det var Tegnér, Rudin och Per- sonne som avslutade den långa bibelkommissionens arbete med ett förslag till kyrko— bibel som slutligen kunde stadfästas av konungen 1917. En 1884 tillsatt gransk- ningsnämnd, bestående av biskoparna Landgren och Sj öbring samt pastor primarius F. A. Fehr, fick ingen större betydelse för arbetet.2
Mycket förenar den första och den sista perioden i kommissionens historia. Vid flera tillfällen framhöll Personne att av de äldre provöversättningarna hade ingen varit kommissionen till så stor nytta som den äldsta från 1774—93. Den var enligt Personne i »språkligtvetenskapligt» hänseende långt framom sin tid, på sina ställen dock »alltför neologiskt parafraserande» och avvikande från den gamla kyrkobibeln. För Nya testamentet rådfrågades vidare NT 1816 och i synnerhet NT 1873.3
Den nya kommissionen ägde i professor Tegnér en ledamot som med sitt språk- vetenskapliga intresse påmixmer om Aurivillius och Tingstadius. Filologin intog åter högsätet i översättningsarbetet, men det avslutande 1800-ta1ets filologi var en annan än 1700-ta1ets. Som framgår av det följande måste språkmannen Tegnér anses vara den som gav kommissionen dess arbetsmetod under denna tid —— här kallad den teg- nérska perioden — och den som har givit vår nuvarande kyrkobibel dess form och karaktär.
Kommissionens arbete med GT 1884—1904
Med rätta hävdade Risberg i en granskning av 1883 års normalupplaga att den översättning av Gamla testamentet som blev färdig 1898, var utförd efter en helt annan princip än den som låg till grund för normalupplagan. »I korthet sagdt kan
1 Esaias Tegnér d. y., professor i österländska språk i Lund, och Waldemar Rudin, e. o. pro- fessor i exegetisk teologi i Uppsala. Se Nyberg 1966 och Åberg 1968. ” Biskop Rundgren ersatte biskop Landgren 1885 och Fehr avsade sig uppdraget 1892.
:; Personne 1897, s. 300 f. I ett brev till Tegnér 5/111902 underströk Personne att de äldre översättningarna måste rådfrågas, särskilt 1780 års översättning och »särskildast den af 1873».
denna åtskillnad uttryckas så, att den förra tolkningen bemöder sig att återgifva grundtextens så väl tankar som form i fullt svensk språkklåklnad, medan den senare sträfvar efter ordagrannhet i tolkningen äfven med åsidosättande af vårt språks lynne och uttryckssätt.»)l
Enligt både Tegnér och Rudin strävade kommissionen under den allra första tiden att så noggrant och ordagrant som möjligt återge originalets ordalydelse.z Nästan varje "1 i den hebreiska texten översattes med ett motsvarande och i den svenska. Även vid långa upprepningar, t. ex. i 1 Mos 10, bibehöll man detta bindeord i mot- sats till den gamla bibeln. Så förelåg hela Första Mosebok och större delen av Psalta- ren. Men när kommissionen inför kyrkomötet 1888 koncentrerade sitt arbete till Psaltaren ändrades översättningsmetoden. För varje gång som ledamöterna gick igenom denna bok — enligt Tegnér var det inte så få gånger — fick »bokstaflighe- ten» maka på sig. De kommitterade kunde enligt egen utsago enas om att hebreiskans stora olikhet med svenskan inte endast berättigade till utan rent av fordrade en viss frihet vid återgivandet. Den bokstavliga ordagrannheten stred helt mot sven- ska språkets natur och även mot kyrkobibelns anda. Där hebreiskan använde och måste svenskan många gånger ha ett annat uttryck eller ibland endast ett skilje- tecken. Hebreiskan saknade en mängd småord. Att helt utesluta sådana skulle en- ligt kommissionen vara att ikläda den svenska bibeln en hebreisk tvångströja. Ett uttryck som motsvarade vårt själv hade t. ex. inte det hebreiska språket. Skulle därför den svenska översättningen av Gamla testamentet inte få använda ordet själv? Över huvud uttryckte sig hebreiskan på ett helt annat sätt än de väster- ländska språken. Den hade sina egendomliga ordställningar, konstruktioner, sätt att sammanbinda satser osv. Ofta måste man ur sammanhanget hämta verbet i satsen. »Skall nu här en öfversättning blifva naturlig och begriplig, icke på hvarje rad uppfylld af hebraismer, så måste nästan i hvarje vers ske något slags omgestalt- ning af grundtexten, bland annat genom allehanda små tilläggsord. Just genom en sådan frihet har den gamla öfversättningen vunnit sin naturlighet och ledighet, något som man ofta förbiser.»3
Därmed hade kommissionen börjat lämna den litterala metod som använts vid revisionsarbetet 1879—82 och resulterat i 1883 års normalupplaga.4 Samtidigt närmade den sig den gamla kyrkobibeln. Provöversättningen av Psaltaren utkom 1887, och kommissionen önskade då att kyrkomötet med bestämdhet skulle yttra sig om de i den tillämpade översättningsprinciperna, innan det dryga arbetet fortsatte.5 Över- sättningen fick ett mycket positivt mottagande. Kyrkomötet 1888 godkände med tillfredsställelse de grundsatser som kommissionen följt och det sätt på vilket den i
1 NET 1898, s. 197. ” Tegnér 1888, s. 25 f., Rudin 1898, s. 19 ff. Nyberg (1966, s. 58) låter de teologiska mot— sättningarna mellan den högkyrkliga Sund- berg och den lågkyrklige Johansson vara orsak till Johanssons utträde ur kommissionen. Av större betydelse torde dock motsättningen mellan Johanssons (och normalupplagans) översättningsprinciper och Tegnérs vara. Den starkt »litterala» perioden i den tegnérska kommissionen synes har varit under Johans- sons tid. ” Rudin 1898, s. 22.
' Enligt BK:s skrivelse till Kungl. Maj:t 9/7
1888 (tryckt och bifogad till Kungl. Maj:ts skrivelse till KM 1888, nr 6) hade kommissio- nen >>väsentligen låtit bestämma sig af de grundsatser, som följts vid revisionen af 1877 års öfversättning af Nya Testamentet, så vidt namligen olikheten mellan Gamla och Nya testa- mentets grundspråk det tillåtit» (kursiverat av mig). Jfr Tegnér 1888, s. 39. 5 Psaltaren 1887 har presenterats av Tegnér 1888. BK hade vid denna tid utarbetat be- tydligt flera böcker i GT men önskade kyrko- mötets granskning, så att den inte fortsatte arbetet förgäves efter principer som KM ej kunde godkänna, Tegnér 1888, s. 21—23.
huvudsak tillämpat dem. Kommissionen väntades dock enligt mötets mening göra smärre ändringar före utgivandet av Psaltaren som normalupplaga och eventuellt senare när den övriga delen av Gamla testamentet förelåg färdig.1
Kommissionen hade därmed fått klarsignal för fortsatt arbete. Tegnér och Per- sonne bosatte sig i Uppsala för att lättare kunna samarbeta med Rudin. Normal- upplagan av Psaltaren publicerades 1890. 1893 utkom Moseböckerna, 1896 de his- toriska böckerna, 1897 de poetiska och 1898 de profetiska böckerna.2 Arbetet blev färdigt i sista minuten före kyrkomötet 1898 som ånyo godkände kommissionens grundsatser. Hela översättningen reviderades åter efter inkomna anmärkningar och den nya versionen 1903 gavs efter kyrkomötets hemställan ut som normalupplaga 1904, efter en sista överarbetning.
Tegnér blev från första början kommissionens arbetsgivare. Med minutiös nog- grannhet gick han igenom Gamla testamentet, jämförde all tillgänglig filologisk och exegetisk litteratur och utnyttjade främst de nyaste hjälpmedlen för sina egna över— sättningsförslag.3 I sin vetenskapliga samvetsgrannhet syntes han aldrig bli tillfreds med sina egna formuleringar utan kom ofta med ytterligare ändringar. Hans om- sorgsfulla arbetssätt fördröjde hela revisionsarbetet! Rudin och Personne erkände vis- serligen hans mästerskap i ändringskonsten, men samarbetet inom kommissionen utsat- tes för hårda påfrestningar. När Tegnér inte fick något ifrån sig hotade de övriga att ta hela revisionsarbetet i egna händer. Personne ställde flera gånger ultimatum, ibland efter samråd med ecklesiastikministern. Blev inte Tegnér färdig med sitt arbete före ett visst datum skulle han lämna kommissionen. Enligt Personne hindrades Tegnér av mycket annat arbete. Han skulle ständigt läsa igenom allt nytt material som kom och var överdrivet samvetsgrann i allt sitt revisionsarbete.5
1 KM 1888, prot., s. 239 ff., KM:s skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 17. * Översättningarna granskades av domka- pitlen och de teologiska fakulteterna efter hand. ' Om Tegnérs arbete, se Nyberg 1966 passim. Enligt Personne 1897, s. 301, har BK mest använt: Revised Version 1885, Kautzsch etc., Die Heilige Schrift des Alten Testaments, Siegfrieds och Stades lexikon av år 1893 och Gesenius—Buhls lexikon av år 1895. Vidare har rådfrågats: den norska översättningen av GT 1851—87, Melins översättning, bibelverken av Strack och Zöckler, Keil och Delitzsch, Dillmanns arbeten i Kurzgefasstes exegetisches Handbuch, N owack etc., Handkommentar des alten Testaments och enskilda arbeten av Reuse, Delitzsch, Buhl, m. fl. ' Personnes son, Folke Personne, som i dom- prosthemmet lärde känna kommissionen och dess arbete, liknar Tegnér vid Penelope, som var natt rev upp sin väv. Omdömet finns ci- terat hos Nyberg 1966, s. 60, efter en artikel i Uppsala Nya Tidning 27/111964. Se vidare F. Personne i Linköpings Stifts Julbok 24 (1949). 5 Tonen i breven är ibland skarp. Rudin till Tegnér 6/41894: »Och om Du, käre Broder, icke blir färdig med anmärkningarna tills tryckningen af de olika delarna måste börja, äro vi två. andra nödsakade att taga saken i vår egen hand.» Rudin är irriterad över alla
ändringar som kom från Tegnér, brev 30/4 1901: »Hvad tjenade allt vårt dryga arbete till under sommaren 1899 på Jeremias och Hese- kiel, om Du nu skall göra om allt detta? Kan Du inte nöja Dig med de anmärkningar som redan är gjorda.»
Personne skrev till Tegnér 5/4 1900: »Du kan omöjligen behärskas och ledas af den tanken, att vårt folk och vår kyrka behöfva en nyöfver- såttning så. snart som möjligt; du är egentligen filologisk forskare och experimentator äfveni utförandet af detta arbete.»
Vid ett tillfälle har tydligen Rudin kallat Personne till Uppsala för samråd ang. Tegnérs arbete i kommissionen. Men just då kom ma- terial från Tegnér och resan blev inte av, Personne till Tegnér 17/3 1903.
Personnes skarpaste brev till Tegnér är da- terat 28/3 1903, alltså inför det stundande kyrkomötet: »Förstär Du icke, Du stora, naiva barn, att det är galenskap allt detta, utan någon *metod uti' till på. köpet. .. . Slutet blir nu såsom det alltid har blifvit att du förklarar: *Vi har gjort allt hvad göras kan, vi ha arbetat nästan öfver förmåga, men vi har inte hunnit; när man gör så. gott man kan, kan intet mer begäras.” J 0, man kan begära af personer som sitta i bibelkommissionen att de skola vara mäktiga af någon beräkning och någon sjelf- kännedom, så att de icke år efter år och gång på. gång lova mer än de kunna hålla. När sådant oupphörligt upprepas, är det icke bara svaghet;
Kommissionen som sådan redovisade aldrig sina grundsatser, men alla tre leda- möterna uttalade sig skriftligen 1897—98 om den nya översättningen.1 Att någon förändring i själva översättningsmetoden ägt rum efter utarbetandet av 1883 års normalupplaga tycktes de inte vilja tillstä. Snarare försökte Personne med en mäng- fald exempel ge sken av att kommissionens principer överensstämde med dem som följdes vid revisionen av Nya testamentet 1879—82.2 Men endast ett av Personnes många exempel på »fri» återgivning tillkom under denna tid. De flesta kom från den gamla översättningen, de övriga med något enstaka undantag från den mer idioma- tiska provöversättningen 1873. Först när kommissionen gav ut sin revision av Nya testamentet 1907 blev det uppenbart för alla att grundsatserna var andra än under A. E. Knös, Melins och Johanssons dagar.
Kommissionens arbete är omöjligt att förstå utan den litterala översättningsme- toden som bakgrund. Tre meningar stod enligt Personne mot varandra vid sekelskiftet:
Somliga yrka, att ingen skillnad bör göras mellan en översättning av bibeln och av andra religiösa böcker, utan anse, att precis samma fordringar böra ställas på. den ena översättningen som på. den andra, och att alltså bibelöversättaren bör, röra sig med all- deles samma filologiska frihet som varje annan Översättare.
I diametral motsats däremot yrka andra på. en bestämd åtskillnad mellan en bibel- översättning och varje annan översättning. Bibelöversättningen bör, så, vitt görligt är, ordagrant smyga sig efter grundtextens ord och uttryck. En sådan ordagrannhet är mer värd än läsbarhet, klarhet och ledighet i stilen. När man därför måste välja mellan det förra och det senare bör läsbarheten, klarheten och ledigheten uppoffras för den bok- stavliga ordagrannheten.
Enligt den tredje meningen bör en bibelöversättning vara både ordagrann och ledig, men kravet på. läsbarhet, klarhet och ledighet bör alltid få. göra sig gällande. När man därför måste välja mellan den bokstavliga ordagrannheten och läsbarheten, bör den se- nare icke vika för den förra, utan i stället den bokstavliga ordagrannheten ersättas med en läsbar innehållets och tankens ordagrannhet, vilken är mer värd än den förra. Denna tredje uppfattning är den nuvarande bibelkommissionens.3
På. det kyrkliga omrädet fanns enligt Personne inte många företrädare för den första meningen utan striden — om det blev någon strid — skulle komma att stå. mellan den andra och tredje meningen.
Egentligen innebar kommissionens arbete en balansgång mellan de två. först nämnda meningarna. Slagordet i debatten blev »parafras», liktydigt med varje slag av om- skrivning. Personne mäste gång på. gång framhålla att »parafras» eller omskrivning var ett conditio sine qua non för varje bibelöversättning:
det är något orätt, det är när-lighet. Och allting överskyles icke med att man är hygglig och snäll.» Det är i detta brev som Personne apropå. sin avskedsansökan säger: »Ett skäl till det fiaskoartade arbetet, som jag naturligtvis icke nämner [i min avskedsansökan] är enligt min lika stora öfvertygelse det att vi alla tre, äfven Du i någon män och i visst afseende, icke varit kompetenta till detta uppdrag.» Bre- vet avslutas: »Du tycker nog, att jag är oför- synt. Men när verkligt allvar är på. färde, är man skyldig sina vänner sanning mer än artig- het och undfallenhet.»
Enligt ett senare brev, 31/3 1903 vägrar
Personne att införa alla ändringarna i de histo- riska böckerna: »Vi är i fråga om ändringars ändringar, Du och jag, fullständiga antipoder.» Personne ville bara spy när han tänkte på. Tegnérs alla ändringar. Enligt brev till Teg- nér 25/4 1903 har Personne fått statsrådets löfte att bli entledigad om GT inte var »i tryck betjänlig för allmänheten» före sista juni. Den 28 juni var översättningen av GT färdig. 1 Personne 1897 , Rudin 1898 och Tegnér 1902 som innehåller Tegnérs svar till VV-alden- ström publicerat i dagspressen 1898. ” Personne 1897, s. 284. ” Ibid., s. 276 (normaliserad stavning).
Även bokstavsordagrannhetens målsman nödgas att då. och då. tillgripa parafrasen, fastän de kanske ej märka det eller vilja. kalla sina parafraser för »parafraser». Vad är t. ex. den så vanliga omskrivningen av de gamla språkens participialkonstruktioner med vanliga satser annat än »parafras»? Och vad särskilt hebreiskan beträffar kunna omöj- ligen t. ex. dess s. k. nominalsatser riktigt återgivas på svenska utan parafras. Och för att påpeka en annan vanlig hebraism, så. koordinerar hebreiskan också andra satser där vårt språk subordinerar dem. Det är icke ovanligt, att bibelkommissionen får anmärk- ningar av sina olika slags granskare för bristande ordagrannhet, då den förfar språkligt riktigt med sådana hebraismer. Somliga gammaltestamentliga böcker måste översättas med mer parafras än andra. Det är nog icke för mycket sagt att minst varannan vers i Jobs bok är omöjlig att översätta utan rätt mycket parafrasering av det ena och andra slaget. J a, det vill säga, man kan »översätta» utan att meningen blir begriplig för vanligt folk eller så, att det blir en eländig svenska som icke förbättras därav att man kallar den »bibelsvenska » —— ett ofta oriktigt använt namn på en dålig sak, som kanske mer än något annat gjort bibeln till en förseglad bok för nutidens svenskar och även dragit åtlöje över böckernas bok.
Låtom oss stanna för några av de minst stötande exemplen härpå ur de av de kyrkliga myndigheterna granskade Moseböckerna. I vår gamla bibel lyder 4 Mos. 27 : 14 så: Efter det I min ord olydige voren uti den öknene Zin, över menighetenes träta, då I mig helga skulle genom vattnet för dem. Är det möjligt för vanligt folk att begripa meningen? Bibel- kommissionen har översatt: därför att I varen gensträviga mot min befallning i öknen Sin, när menigheten tvistade med mig och I skulle hålla mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon. Men detta är ju »parafras »! Och särskilt har anmärkte av ett domkapitel att »genom att skaffa fram» är ett tillägg som ej finns i texten. Ja visserligen, det är parafras, men en parafras, som en nutidsöversättare är skyldig att göra för att undvika gamla översättningens omening, vilken icke finns i texten. Hebreiskan uttrycker sig på ett kort, koncist och pregnant sätt, som vi icke kunna imitera, utan att det blir osvenska. Det bokstavsordagranna »genom vattnet inför deras ögon» är därför en oriktig översätt- ning; det tankeordagranna »genom att skaffa fram vatten inför deras ögon» är den rik- tiga översättningen som ej innehåller något otillbörligt tillägg.1
Kommissionen såg sig alltså tvungen att omgestalta den hebreiska språkformen för att göra både grundtext och svenska språket rättvisa och framför allt för att kunna ge den svenske läsaren en begriplig text. Men vid sidan av denna strävan efter tydlighet och idiomatisk återgivning ligger på sätt och vis en parallell företeelse till den litterala metoden: den minutiösa filologiska noggrannhet med vilken man sökte efterlikna grundtexten.2 Detta avslöjas i omskrivningarnas art, de beryktade småorden och det språkliga konsekvenskravet,
Kommissionen omgestaltade gärna originalets språkliga struktur genom tillägg, »genom allehanda små.] tilläggsord», som Rudin uttryckte det.3 Även de som föror— dade en litteral text använde tilläggsord men satte dem inom parentes eller i annan stil för att så tydligt som möjligt få fram originalets språkliga struktur i en svensk översättning! Hebreiskan och svenskan var i kommissionens ögon så olika att en omgestaltning måste göras. Men man var försiktig. Tilläggsord användes hellre än utelämningar och omstrukturering av hela satser. Luthers ibland så radikala om- formnjng av texten stämplades som otillåtlig djärvhet.
Småorden skulle enligt kommissionen göra översättningen naturlig, ledig och be-
1 Ibid., s. 283 (normaliserad stavning). inte gjorts; men jämför t. ex. Rudins tal om * Om den idiomatiska och litterala metoden, »tillägg», Rudin 1898, s. 22 f., och framställ- se kap. 90. ningen nedan om NT. ' Någon undersökning av GT:s text har här ' Jfr kap. 90, s. 266 ff.
griplig. »Kommissionens särskilda bemödanden att efterlikna grundtexten, natur- ligen alltid med hänsyn till vår nuvarande svenska» hade enligt Rudin, »ofta varit orsaken till de många tillagda 'småorden'.»1 Den stora mängden småord orsakades alltså av både grundtexten och den dåtida svenskan, i Gamla testamentet mer det senare. När Tegnér försvarade alla ja som influtit i kommissionens Psaltareöversätt- ning under tiden 1887—97 hänvisade han till att de mycket ofta motsvarade he- breiskans 'D. Om läsaren fann något ja obehövligt så hade säkert grundtexten enligt Tegnér något småord, som kommissionen ej velat hoppa över »och som bättre kunnat återgifvas med ett ja än med någon annan svensk partikel».2
Samtidigt hävdade Tegnér att översättningen skulle »i möjligaste måtto troget ut- trycka författarens tanke så, som författaren själf skulle ha uttryckt den, ifall han skrifvit på öfversättningens språk».3 Enligt Tegnér brukades det mycket vanliga ordet ja efter bestämda lagar i svenskan, vid stegring, upprepning, förtydligande osv. Efter dessa lagar borde det användas även i en översättning av den partikel- fattiga hebreiska texten. Kommissionen hade enligt Tegnér grundligt övervägt varje ja i de poetiska böckerna; varje ja kunde den bestämt motivera. »Den som uteslu- tande ur svensk stilistisk synpunkt granskar öfversättningen och ej tager med i sin räkning kommissionens sträfvan att så litet som möjligt afvika från grundtexten, han skall i själfva verket lätt finna, att de tillsatta ja, snarare äro för få än för många.»4
I sin språkbehandling följde kommissionen ett bestämt konsekvenskrav, också det besläktat med den litterala metoden och dess konkordanskrav. De äldre översätt- ningarna av GT hade inte tagit det så noga med konsekvensen. Likartade textställen och uttryck hade blivit översatta på olika sätt. Bibelkommissionen sökte redan i sin Psaltareöversättning 1887 ändra på detta »missförhållande». Mången ändring kunde därför enligt Tegnér förefalla godtycklig och till och med klåfingrig: glädja sig hade ändrats till fröjdas, om och till om än osv. »Hvilken oaflåtlig uppmärksamhet och hvilken oändlig, rent mekanisk möda genomförandet häraf kräft, derom kan endast den göra sig ett begrepp som sjelf försökt något liknande. Naturligtvis har grundsatsen medfört, att en bestämd, fast nomenklatur måste uppgöras, så att hvarje hebreiskt ord, då det återkommer i samma betydelse och sammanhang, också återgifves med samma svenska ord.»5 Psaltaren 1887 framstod därför för Tegnér som ett omfattande förarbete till översättningen av hela Gamla testamentet. De änd- ringar som gjorts där fick konsekvenser för ett otal andra ställen.
Konkordansen blev därför den tegnérska kommissionens stora hjälpmedel.6 Om ett och samma ord förekom på ett hundratal ställen i Gamla testamentet hade ofta dessa ställen med konkordansens hjälp blivit genomgångna och jämförda med var- andra, ett oerhört tidskrävande arbete som enligt Myrberg borde ha ägnats åt något nyttigare.7
1 Rudin 1898, s. 11. sionen nedlagt mycket arbete, hvarvid 'The 3 Tegnér 1902, s. 54. Englishmanls hebrew and caldee concordance * A. a., s. 50 f. of the old testament” varit kommissionen till 4 A. a., s. 54. ovärderlig nytta. Och vi skulle icke ha undrat 5 Tegnér 1888, s. 23 f.; jfr Rudin 1898,s. Goch öfver om man härvidlag förebrått oss en allt- 5. 12, där synd—misa-gärning—ö/verträdelse och för långt drifven noggrannhet.» Professor J . blygael—skam anförs som ytterligare exempel Lindblom, Lund, har i sin ägo en sådan kon- på konsekvent återgivning. kordans som tillhört kommissionen. Den inne- " Personne 1897, s. 301: »Pä iakttagande af håller rikliga anteckningar. konsekvens vid öfversättningen har kommis- " Myrberg 1889, s. 8.
Vid myndigheternas granskning av översättningen till Moseböckerna inkom om- kring 500 klart motiverade anmärkningar. Om alla dessa anmärkningar vore be- fogade och föranledde ändringar så skulle det enligt Rudin utan tvivel vara detsam- ma s0m »ett förkastande af kommissionens arbete i dess helhet eller hänvisning till en ny revision, nära nog lika betydande som den kommissionen själf vidtagit. Ty naturligen vore det icke nog med en ändring af dessa 500 ställen, utan kommissionen hade att på nytt genomgå nästan hvarje vers af sin öfversättning för att tillse, om icke de berörda ändringarna droge lika många eller snarare tio gånger så många andra med sig. Ty konsekvens i öfversättningen måste ju finnas, och en sådan har också ständigt varit kommissionens ögonmärke.»1
Även om dessa ord skrevs för att försvara kommissionens översättning inför det kyrkomöte som hade att godkänna eller underkänna hela översättningsarbetet av- slöjar de det oerhört noggranna, man vill nästan säga mekaniska arbete som kom- missionen utförde. Över huvud ger en hastig blick på det bevarade materialet till Gamla testamentet intryck av ett ytterst samvetsgrant vetenskapligt arbete med grundtexten och av osparad möda att hitta svenska motsvarigheter till de hebreis- ka orden. Den största orättvisa man kan göra den tegnérska kommissionen under 1800- talet är att beskylla den för vårdslöshet, slarv och inkonsekvens.
Kritiken mot 1883 års normalupplaga Även om 1883 års normalupplaga blev antagen med betryggande majoritet hade den från början ett icke ringa antal motståndare. Waldenström och andra krävde en kon- sekventare och noggrannare återgivning, Myrberg m. fl. en naturligare textindelning och över huvud en läsligare, mer svensk text.2 De grava textkritiska anmärkningarna har anförts i det föregående kapitlet. Med dessa yrkanden på en mer litteral resp. idiomatisk översättning blandade sig önskemålen från de grupper inom kyrkan som egentligen inte ville ha någon ny bibel. Det största felet med normalupplagan var i deras ögon att det var en ny översättning. Från dessa läger kom den mest onyanse- rade kritiken.
Kommissionen hade i sin nya översättning av Psaltaren 1887 bevarat betydligt mera av det ärvda bibelspråket än normalupplagan.3 De som ivrade för en återgång till den gamla bibeln hoppades därför att den nya kommissionen skulle närma även normalupplagans text till det »vårdade och värdiga» bibelspråket, om den fick upp— draget att revidera den.4 Kyrkoherden i Caroli församling i Malmö, J. H. Hägglund, en av de stora ledarna för det väst- och sydsvenska kyrkfolket och uppförd som kan- didat till biskopsstolen i Göteborg efter den tidigare nämnde G. D. Björck, gjorde sig till talesman för dessa grupper 1888 och argumenterade för en revidering av NT.5 En sådan var enligt Hägglund nödvändig för att Nya testamentet skulle bli »läsbart och fattligt för den stora mängden af folk». Språket i normalupplagan var enligt hans mening inte svenskt, åtminstone inte i breven. Grekiskan hade fått trycka sin gägpel på svenskan i så hög grad att denna blivit onaturlig, »en efterbildning af
1 Rudin 1898, s. 6; jfr s. 12. 5 Bör icke den af 1883 års kyrkomöte god— ” Waldenström 1883, Sondén 1883, Rosenius kända Öfversättningen af Nya Testamentet 1883 a, Myrberg 1883; jfr Myrbergs egen över- undergå omarbetning, innan den fastställes till sättning 1890. allmänt kyrkligt bruk? _ Om J. H. Hägglund, 3 Tegnér 1888, s. 20 f. se H. Hägglund 1941. * Hägglund 1888, Eklund 1888 och debatten i KM 1888.
grekiskan» som vårt språk inte kunde tåla, ja »ett tungt, odrägligt språk». Den van- lige bibelläsaren måste söka nödvändiga upplysningar om vad som stod i normalupp- lagans text genom den gamla översättningen. Germanismerna i denna förstod folket, men inte grecismerna i normalupplagan. En »kyrkobibel skall hafva god svenska, hafva ett ledigt, vanligt och läsbart språk, sådant som det annars talas och skrifves».1 Ett sådant språk ägde anmärkningsvärt nog den gamla bibeln enligt Hägglund och dessutom en »verbal trohet».
Denna motsägelsefulla kritik syftade i sak inte till någon revision av normalupp- lagan utan till ett återinförande av den gamla översättningen i varsamt reviderad form. Hägglund betonade att en förändring »med nödvändighet» måste ske före an- tagandet av NU 1883 som kyrkobibel för att »folket» skulle få en bibel, »möjlig att begripa äfven för enfaldiga bibelläsare». Annars skulle »skiljaktighet, söndring och partibildning» uppstå inom kyrkan. Liksom en gång tidigare biskop Björck såg Hägglund hela översättningsfrågan utifrån »de rätta läsarnas», dvs. det trogna kyrk- folkets synpunkt. För dem var en ny översättning inte nödvändig.2
Kyrkoherde Hägglunds stridsskrift, som hade undertiteln »En fråga till Bibelns vänner», blev utsänd i hela riket tillsammans med ett slags rekommendationsskri- velse författad av den schartauanskt påverkade Lundaprofessorn Pehr Eklund.3 I skrivelsen gjordes en markant skillnad mellan en kyrkobibel och en bibelöversättning. För att skapa en kyrkobibel fordrades inte endast »djupa filologiska och teologiska insigter» och »en stilistisk begå-fning af egendomlig art, utan jemte allt detta ett visst mått af — inspiration». »Dercm gäller det, att vårt svenska folk, vår svenska lutherska landskyrka må erhålla en efter tidernas kraf förbättrad upplaga af sin gamla kyrkobibel, af denna dyrbara urkund som heter: den heliga skrift på svenska.» Eklunds helhetssyn påminner om den vi fann hos Wallin — som med gillande citeras i skrivelsen — och i synnerhet hos Knös, Reuterdahl och Melin.4
Martin Johansson hade samtidigt med att Hägglunds skrift utkom framfört den åsikten att NU 1883 lämpligen borde få användas vid läsningen av predikotext och även vid läsningen från altaret för dem som så ville.5 Hotet om en sådan förändring skrämde många, särskilt inom Lunds och Göteborgs stift, och agitationen för en re- vision av NT ökade inför det stundande kyrkomötet. En motion framlades av den nyblivne biskopen i Göteborg, E. H. Rodhe, som ville ge bibelkommissionen befogen- het att göra de ändringar i NU 1883 som den fann nödvändiga. Rodhe fick ett visst stöd av bl. a. Lundaprofessorerna Olbers, Warholm och Skarstedt — de ville inte då ge kommissionen något bemyndigande men hålla vägen öppen för eventuella änd- ringar i framtiden — men motionen avslogs. Motståndet mot den nya översättningen upphörde dock inte i de nämnda stiften, även om där också fanns ivriga försvarare av 1883 års normalupplaga. Ledamoten i den tidigare granskningsnämnden profes-
1 Hägglund 1888, s. 10. ” Hägglund är mån om att betona att ko-
4 Se ovan, 5. 402 ff., 410 ff. 5 TT 28 (1888), s. 225 f. Den inskränkning
nungen »såsom kyrkans summus episcopus» ännu inte anbefallt NU 1883 för »kyrkligt bruk»; att propagera för en revision av NU 1883 (dvs. i stort en återgång till GÖ) ansågs därför inte vara utan betydelse. ” Den svenska kyrkobibeln och 1888 års kyrkomöte (1888). Citaten är från s. 7 resp. 8. 5.
med vilken NU 1883 antogs tolkar Johansson som »intet annat än en åtgärd, afsedd för en viss öfvergångsperiod». Han meddelar att många vid denna tid använde NU 1883 vid läsningen av predikotexten, enligt honom »det enda lämpliga, då, den nya öfversättningen nu är ganska allmänt känd och begagnad i för- samlingarna».
sor Cavallin bemötte på ett sakligt sätt Hägglunds angrepp på normalupplagan och domkyrkovicepastom i Göteborg, P. Rydholm, svarade Hägglund med en likvärdig stridsskrift, Den nya bibelöfversättningen och dess fiender.1
Inför 1898 års kyrkomöte lät de som fordrade en revision av NU 1883 åter höra sin röst.2 Men nu var det främst filologer och skolmän som klandrade grecismerna i normalupplagan, bl. a. lektorerna Bernhard Risberg i Linköping och Vilhelm Knös i Uppsala.3 De sökte med en mångfald exempel klarlägga normalupplagans »grecise- rande, osvenska karaktär».
Risbergs inlägg gjordes i Ny Ecklesiastik Tidning sommaren 1898. Han hade där blivit förekommen av kyrkoherden, f. d. skolrektorn August Hammar, som två år tidigare granskat Mattheusevangeliet i NU 1883.4
Utifrån svenskans och grekiskans olika natur hävdade Hammar att vissa ord i översättningen var överflödiga: Och (grek.: öé) behövdes inte iZMatth 16:16f.: Och Simon Petrus svarade . . . Och Jesus svarade. Som sade (particip av Äéyew) var över- flödigt i Matth 2:15 (som var sagdt af Herren genom profeten, som sade), 2:17; 16:13, likaså kom och i 2:23 (Och han kom och bosatte sig ...).5
H. Pleijel som i tidningsdebatten försvarade normalupplagans principer mot Ham— mar och Risberg kommenterade bl. a. Hammars förslag till 2:15: »Som sade må anses vara hur öfverflödigt som helst, det står dock i grundtexten och är återgifvet i alla af oss kända öfversättningar. Att utelemna orden skulle rakt strida mot instruktio- nens hufvudkraf. Började man så gallra ut ur öfversättningen hvad som kunde anses vara ”öfverflödigt enligt svenskt språkbruk”, så är icke godt säga, hvar man komme att sluta, midt under det man alltigenom öfvade den största otrohet mot grund- texten.»6 Detta var den litterala metodens krav.
Vidare ansåg Hammar att åvågwnog från svenskans synpunkt många gånger var pleonastiskt. Matth 8:9: Jag är en menniska, som står under befäl Hammar: Jag är sjelf under (andras) lydnad och har soldater under mig. Matth 12:11: Hvilken är den menniska bland eder Hammar: Hvilken är den bland eder...eller Finnes bland eder en menniska som Enligt normalupplagan hade Petrus satt sig bland tjänarna på översteprästens gård för att se utgången, Matth 26:58, id.-alv rå tåla; GÖ: på det han skulle se ändan. Hammar: för att se huru det skulle gå (sluta). Vid förnekelsens ögonblick sade Petrus enligt NU 1883: Jag känner icke menniskan, Matth 26:74, än min olöa rår ävågwnov. Kyrkobibeln hade: att han kände icke mannen. Hammar ön- skade: Jag känner icke den kärlen.
Den generaliserande artikeln i grekiskan motsvaras av obestämd artikel i svenskan: Matth 7:17: det dåliga trädet, Hammar: ett dåligt träd; Matth 18:3z Utan att I omvänden eder och värden såsom barnen, Hammar: ...såsom barn. Den litterala normalupplagan hade reproducerat nat yåg i Matth 15:27: Ja, Herre; ty äfven hundarna äta ju af de
1 Jfr BF 6 (1889), s. 161 ff. * Den tegnérska kommissionens första version av GT var då. färdig och man räknade med att frågan om översättningen av NT i någon form skulle tas upp vid det stundande kyrkomötet. ” Även kommissionens sekreterare, lektor Personne, var känd som en mycket skicklig pedagog, och är 1900 utkom en översättning av hela NT av läroverksadjunkten A. Edman (se nedan). ' NET 1896, s. 245—47, 253—56. Artikeln är
signerad Aug. Hammar. Av de två präster med detta namn i Lunds stift bör detta vara f. d. rektorn i Hälsingborg. Han hade tidigare givit ut läroböcker i engelska och tyska och översatt några tyska psalmer i en samling av evange- liska, lutherska sånger som utkom 1893. 5 Matth 2:23, grek. mxi éÅGcbv xarqöxqasv. Rik- tigt anmärker Hammar att lléyovreg ofta mot— svaras av vårt kolon. ” NET 1896, s. 412.
smulor, som GÖ: Ja, HErre; dock likväl äta hundarna af de smolor ...Hammars försvenskning löd: Ja, Herre; men hundarna få dock äta af smulorna
Genom att härma det grekiska ordasättet hade NU 1883 fått en främmande sats- och meningsbyggnad som Hammar önskade försvenska: Matth 3:3: Ty denne är den, om hvilken — Han är den om hvilken; 3:6: bekännande sina synder — och bekände sina synder ( =GÖ); 15:5: hvarmed du af mig kunde hjelpas — som du skulle få af mig dig till nytta (= GÖ); 5:13: Till intet duger det mer, om icke till att — till intet annat duger det än att ... Matth 16:11 radar upp tre att-satser: Huru kommer det till, att I icke för- stån, att det icke var om bröd som jag sade eder, att I skallen taga eder till vara för fari- seernas och saduceernas surdeg. Hammars förslag är naturligare: Kunnen I då icke förstå, att det icke var fråga om bröd, då jag sade till eder att I skulle akta eder
Jesus svarade inför sina domare i Matth 26:64 (27:11): (nl slam; (ai) hej/erg). Nor- malupplagan hade ordagrant liksom GÖ: Du sade det (Du säger det). Hammar över- sätter: Ja, jag är det. Enligt reproduktionsmetoden hade orden till förrädaren Judas i GÖ och i normalupplagan fått den svårförståeliga lydelsen: Hvad kommer det oss vid. Du må se dig om (ml ärm), Matth 27:4. Hammar sökte få fram meningen i det senare ledet: Det blir din sak.
Detta slag av kritik mot normalupplagan preciserades och befästes av Risberg och Knös 1898. Risberg publicerade tre tidningsartiklar och en översättning av Galater- brevet.1 Knös gav i utvidgad form ut ett föredrag om grecismerna i 1883 års normal- upplaga, som han hållit på våren 1898 inom den filologiska avdelningen av K. Huma- nistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala.2 Knös är betydligt utförligare än Risberg. Eftersom deras kritik i det mesta sammanfaller sammanförs den här.
Översättningens grundbrist hade enligt Risberg visat sig allt mera vid bruk i för- samling och skola: I sin strävan efter ordagrannhet i tolkningen hade normalupp- lagan tagit för litet hänsyn till svenska språkets »lynne och uttryckssätt». Risbergs inlägg, enligt egen utsago ett »nödrop å språkets vägnar», riktade sig mot ordagrann- hetsprincipen i översättningen: Den måste anses som »synnerligen olycklig i en bok som skall läsas och förstås af alla Äfven från rent vetenskaplig synpunkt är den ordatrogna öfversättningen otillfredsställande. Ty i begreppet öfversättning ligger, att originalet, så vidt möjligt, skall återgifvas så, som om det vore författadt på det språk till hvilket öfversättningen sker. Genom att ”troget”, d. v. s. slafviskt följa ori- ginalet kränker man just trohetens princip i högre mening.»3
Pleijel menade att Risberg här hade förordat en »parafraserande öfversättnings- metod»,4 något som Risberg inte ville gå med på. »Troheten mot grundtexten måste innebära, att öfversättningen fullt rigtigt återger hvad denna innehåller, samt tro- heten mot modersmålet, att öfversättningens form lämpas efter svenskans lagar och språkbruk, der dessa väsentligt afvika från grekiskans.»5
På ett liknande sätt sammanfattade Knös sin grundsats: »en öfversättning skall vara trogen, men ej endast trogen mot den skrift, som öfversättes, så att dess inne- håll och finaste tankeskiftningar i möjligaste mån återgifvas och afspeglas i öfver-
1 NET 1898, s. 197 f., 205 f., 315 f. och s. 179— första rummet. Knös betonade att det gällde 81. trohet mot både grundtext och modersmål. Se ” Knös 1898. Se recensionen i NET 1898, även Knös i BF 20 (1903). s. 317 f., och Knös svar i NET 1898, s. 353. 3 NET 1898, s. 197. Knös avvisade där recensentens påstående att * I ett motinlägg i NET 1898, 3. 277—79. Knös velat sätta trohet mot modersmålet i 5 NET 1898, s. 315.
sättningen, utan ock trogen mot det språk, till hvilket skriften öfverflyttas, så att det kan sägas: så skulle skriftens författare ha uttryckt sig, om han hade haft över— sättarens språk till sitt modersmål».1
Både Knös och Risberg betonade att deras intresse gällde det rent språkliga; det teologiska och exegetiska lämnade de å sido. Deras anmärkningar motiveras genom- gående filologiskt. Risken för att få en översättning som hade så många språkliga felaktigheter och stilistiska brister som normalupplagan drev dem till att fatta pen- nan. »Skall nu en ny svärm af grecismer inkastas i vårt språk», frågade Knös, »och skall man tillåta grekiska talesätt och ordvändningar och för vårt språk främmande satsbyggnader förvirra och förvilla språksinnet och örat för det språkligt råtta?»2 I sin bok klassificerade han grecismerna efter den traditionella grammatiken och visade tydligt och klart fordringarna inom det klassiska, hellenistiska och nytesta— mentliga språkbruket. Några exempel:
a. I bruket av bestämda artikeln uppvisar grekiskan och svenskan många olikheter. Exemplen är många där normalupplagan har brutit mot svenskt språkbruk genom att slaviskt följa det grekiska artikelbruket: »och skördemännen äro änglar», Matth 13:39; »till ett ställe som kallas hufvudskalleplats», Luk 23 : 33; »det som år födt af köttet är kött», Joh 3:03; »Hirnmelen och jorden skola förgås», Matth 24:35; »I blinde ledare, som silen myggan och svåljen kamelen», Matth 23:24.3 Särskilt vid abstrakta ord måste man enligt Knös uteslutande ta hänsyn till sammanhangets fordringar och modersmålets krav; nor- malupplagan har här ofta sett sig blind på originalets form: »Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre», 1 Kor 13:13;4 »Nu går dem öfver denna verlden», Joh 12:31;5 »Och då aftonmåltid vardt» (åelnvov yevogévov), Joh 13:2.
b. Substantivens kasus och numerus överensstämmer inte alltid i de två språken. I ut- tryck som »och de fore och kommo in i en Samariternas by» (sig indi/mv Zayagircöv, Luk 9:52) använder vi hellre ett adjektiv än en plural genitivform: »till en samaritisk by». Singularen i grekiskan står ofta kollektivt, t. ex. o'mtpvhjv i Luk 6:44. Nor- malupplagan: »ty icke hemtar man fikon af törnen, ej heller skördar man vindrufva af törnbusken».5 Joh 18:20: »Jag har öppet talat för verlden, jag har alltid lärtisynagoga (år avvaywyå ) ochitemplet». Knös föreslog: i en synagoga eller hellre i synagogor.
0. Det grekiska språket äger många sätt att uttrycka tredje persons pronomina. »Detta pronomcns nominativ kan helt enkelt ligga inneslutet i verbet, eller ock kan det åter— gifvas med ett 0" åå, 15 då, som dock ej får syfta på subjektet i föregående sats, stundom ock med nu:! ö'g. Casus obliqui af samma pronomen uttryckas vanligen med former af aimig. Men om man skall uttrycka ett betonad han, hans etc., användes i båda fallen éxec'vog, i nominativ äfven aörög. I svenskan kan ett betonad han i tryckt skrift endast utmärkas medelst spärrning eller annan stilsort. Men för den omväxling i uttryckande af det icke betonade han, som ofta nog kräfves för att undvika tvetydighet, ha vi ingen annan utväg än att oftare, än grekiskan fordrar, i pronominets ställe insätta det nomen, som det företräder.»)7 T. ex. Matth 21:46 där normalupplagan löd: »Och de sökte att gripa honom, men de råddes för folket, ty de höllo honom för profet.» Det tredje ”de' avser naturligtvis folket. Mark 9 : 20: »Och de förde honom till honom; och då han fick se honom,. strax slet anden honom.» d. Väsentliga är avvikelserna mellan det svenska och det grekiska verbsystemet. Med en mekanisk, litteral översättningsmetod försvinner viktiga nyanser och hela översätt-
1 Knös 1898, s. 78; jfr dock s. 77 där Knös gör den begränsningen att språket i en kyrkobibel bör vara det gamla bibelspråket eller något det likvärdigt, inte samtidens sprak. ' A. a., s. 78. En i alla avseenden fullgod svensk översättning av bibeln var enligt Knös svenska folkets viktigaste litterära och religiösa angelä- genhet.
' GÖ: I blinde ledare, som silen myggor och upsväljen camelen. * GÖ: Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa try. ” GÖ: Nu går domen öfver denna verldena. ' GÖ: Ty icke hämtar man heller fikon af törne; ej heller hämtar man vinbär af tistelen. 7 Knös 1898, s. 33 f.
ningen får en osvensk karaktär. Svenskan brukar hellre aktivum än passivum: »Med det mått, hvarmed I mäten, skall det mätas åt eder.» GÖ: »Med hvad mått I mälen, der skola andre måla eder med», Mark 4:24. »Låt honom kors/ästas!» GÖ: »Lät korsfästa honom», Matth 27:23. Presens och imperfektum har ibland konativ betydelse som vi i svenskan uttrycker med modalt hjälpverb, t. ex. i Joh 10:32: NU 1883: »för hvilken af dem stenen I mig?» Knös: »mlly'en I stena mig». Aoristen återges ibland bäst med presens. 1 Petr 1:24: »Ty ”Allt kött är såsom gräs, och all dess härlighet såsom blomster på gräs; gräset vissnade och blomstret föll af, men Herrens ord förblifver evin- nerligenh) Bättre: vissnar . .. faller af.
e. De grekiska partiklarna fordrar särskild uppmärksamhet. Troheten mot grundtexten kräver enligt den litterala metoden att partiklarna så långt möjligt reproduceras i en svensk översättning. Pleijel skrev: »Uppfyllandet af detta kraf har stundom, ja t. ex. i Pauli bref ofta, med sig den påföljden, att meningarna blifva långa och invecklade, hvil- ket dock icke kan undvikas med mindre än att vara otrogen mot grundtexten och göra sig skyldig till det icke mindre svåra felet af parafras och exeges i stället för en verk- ligt trogen översättning.»? Risberg (och även Knös) opponerade sig mot ett sådant förfa- ringssätt. »Grekiskans partiklar, t. ex. dé, ydg, nal, kunna och böra icke alltid ängsligt återgifves på svenska, allraminst med ett och samma ord.»2 Så i Luk 11:18 ff: »Men är äfven Satan söndrad mot sig sjelf, huru (19) Alen om jag utdrifver de onde an- darne med Beelsebul . . . (20) Men om jag utdrifver de onde andarne med Guds finger», i Luk 23:14 f: »Jag har icke funnit hos denne man något af de brott, för hvilka I anklagen honom; men ej heller (till' odåé) Herodes ...»
f. Över huvud är den grekiska sats- och meningsbyggnaden många gånger omöjlig att reproducera i en svensk text. De många koordinerade relativsatserna i Rom 9 : 3—5 — en reproduktion av originalet — gör texten både svårläst och svårbegriplig: »Ty jag önskade, att jag sjelf vore förbannad ifrån Kristus för mina bröders skull, som äro mina anför- vandter efter köttet, hvilka äro Israeliter, hvilka barnaskapet tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjensten och löftena, och hvilka fäderna tillhöra, och från hvilka Kristus är efter köttet, hvilken är Gud över allting.» Beryktad är normal- upplagans långa mening (48 rader!) i l Petr 1:3—12.
Ordföljden bör ändras i Rom 10: 1: »min bön till Gud är för dem, att de må blifva frälsta». De båda sista satserna i Hebr 6:13 bör byta plats: »Ty då Gud gaf löftet åt Abraham, enär han icke hade någon större att svärja vid, svor han vid sig sjelf .»3 Lik- nande i Luk 7 : 37: »och se, en qvinna i staden, som var en synderska, då hon förnam, att han satt till bords i fariseens hus, tog hon en alabasterflaska med smörjelse ...». Prolepsen i Joh 9z8 reproducerade NU 1883: »Då sade grannarne och de som förr hade sett honom, att han var en tiggare.» De elliptiska uttrycken i normalupplagan är många: Mark 14 : 49f : »Hvar dag har jag varit bland eder i templet lärande, och I hafven icke gripit mig. Men på det att skrifterna skola fullbordas! Och alla övergåfvo honom och flydde.»4
»Vad skall man säga om en översättning som vimlar av dessa och tusentals andra felaktigheter och stilistiska brister», utbrast Risberg.5 Han och även Knös sökte med sina inlägg påverka det kyrkomöte som samlades på. hösten 1898. Gamla testamen- tet (1893—98) överlämnades då till mötet för yttrande. Mötet godkände som nämnt »med synneng tillfredsställelse» de grundsatser kommissionen följt och det sätt på vilket den »i huvudsak» genomfört dessa. Det hemställde att Kungl. Maj:t skulle ge
1 NET 1896, s. 411 f. * NET 1898, s. 198 (Risberg); jfr Knös regel i hans anmärkningar till Matth 1903 (nedan, s. 469). Ytterligare exempel: 1 Petr 4:7, Hebr 7:12 och 2 Kor 5:2. 3 Se vidare Mark 15:41, Luk 9:4, Joh 6:60, 18:11, 2 Kor 5:14, Kol 1:19 f., Hebr 7:24, 2 Petr 2:12, 3:13, 1 Joh 3:17. ' Jfr Joh 13:18, 17:21.
5 Risberg i NET 1898, s. 206. Han fortsätter: »Huru skall menige man kunna förstå. och hemta uppbyggelse af sin bibel, när till och med den språkkunnige nödgas gå. till grund- texten för att blott fatta meningen? Och huru kan det vara möjligt, att en dylik öfversätt- ning någonsin antagits? Huru kan man slutli- gen förklara, att en öfversättningskommission kunnat bjuda på en sådan öfversättning ?»
ut översättningen av Gamla testamentet efter en sista bearbetning och tillåta att denna användes vid den offentliga undervisningen i kyrka och skola (normalupplaga), något som upprepades vid nästföljande kyrkomöte.
I samma skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll kyrkomötet att kommissionen skulle få rätt att i 1883 års normalupplaga »vidtaga de ändringar som den prövade nödiga, på det att om möjligt till näst instundande kyrkomöte bibelöfversättningen i sin helhet må kunna till slutlig godkännande såsom kyrkobibel framläggas». En motion därom hade väckts av biskop Lindström, senare ledamot i bibelnämnden 1908 och i kommissionen 1915. Lindströms optimism att kommissionen skulle kunna vara färdig med sitt arbete till nästa kyrkomöte delades inte av biskoparna Johansson och Rundgren, som också ansåg att riktlinjer för revisionen borde diskuteras. Motio- nen bifölls.1 Mötets vice ordförande, biskop Billing, hade dock rätt då han i sina daganteckningar kommenterade: »Den stora enigheten vid beslutet fördöljer inom sig en kanske ej ringa divergens i fråga om huru omfattande denna revision behöfver och bör vara.»2
I november 1898 uppdrog Kungl. Maj:t åt bibelkommissionen att i första rummet överarbeta Gamla testamentet så att det förelåg färdigt 1899, i andra rummet revi- dera Nya testamentet, så att det blev färdigt 1902 och i mån av tid översätta apo- kryferna.
Edmans översättning 1900 Ett speciellt pedagogiskt och apologetiskt intresse satte sin prägel på bibelöversätt- ningsarbetet kring sekelskiftet.3 Det var främst två kategorier av läsare som kom i fråga, det uppväxande släktet och den bildade medelklassen. Teologiskt hade läget i hög grad komplicerats genom den liberala teologin och den historisk-kritiska bibel- forskningen, en förändring som satte bibeln och bibelordet i mittpunkten.4 Inom skolan pågick försök att göra kristendomsundervisningen mindre dogmatisk men mer etisk, mer »religiös». Pastor primarius Fredrik Fehr, som ivrade för en reformerad kristendomsundervisning och introducerade den nya, tyskorienterade teologin i lan— det, gav redan 1887—89 ut en bibel för »hemmet och skolan», ett urval ur bibeln med syftet att befrämja bibelläsningen och »den goda kunskapen om de kristna trossan- ningarnas ursprungliga innebörd».5 De nytestamentliga texterna var hämtade från 1883 års normalupplaga men med en uppmärksammad ändring: Ord som vara havande hade omskrivits eller rent av utelämnats. Se, jungfrun skall blifva moder, Matth 1:23. M arta, hans moder, var trolofvad med Josef, som var en rättstnnig man, Matth 1:18f.6 De rikligt förekommande noterna var av saklig natur, historiska, geografiska, arkeo- logiska etc.
Översättningar från denna teologiska brytningstid uppvisar den märkligaste för- ening av frihet och bundenhet gentemot originalet, en frihet som något påminner om det rationalistiska och språkligt finkänsliga 1700-talet, och en bundenhet vid
1 Motion nr 50. Debatten, se prot., s. 388-93. ' NT 1883: Se, jungfrun skall varda hafvande ** Billing 1928, s. 175. (Matth 1:23); Sedan Maria, hans moder, hade 3 Pedagogernas intresse för bibelöversätt- blifvit trolofvad med Josef, befans hon, för än ningsfrågorna kring sekelskiftet har tidigare de kommo tillsamman, vara hafvande af den noterats, s. 460. Helige Ande. Men Josef, hennes man, som var 4 Rodhe 1930, s. 215 ff. rättsinnig och . . . (1:18 f.); Fehr utelämnade 5 Förordet 1887, s. V (kursiverat av mig). vidare t. ex. Matth 24:19 och Rom 1:26b—27a. Fehrs bibel väckte strid, Rodhe 1930, s. 107 f.
grundtextens språkform som endast torde kunna förklaras utifrån 1800-talets all- männa litteralism. Läroverksläraren, rektorn och till sist kyrkoherden i Sorunda, Olof Setréus, gav 1892 ut de fyra evangelierna, översatta och kommenterade för »teologiskt och språkligt bildade läsare» och »tänkande bibelvänner».1 Samtidigt som han mestadels i anslutning till normalupplagans text smög tätt intill den grekiska språkformen förtydligade han ibland enskilda ord och uttryck eller införde moderna, svenska motsvarigheter till originalets uttryck: kapten för hövitsman, småfurste för tetrark, jordbruksarbetare för vingårdsman. Sakarias, af Abias tjänsteklass, Luk l:5;2 förskingrade där sina existensrnedel, Luk 15:13;3 Grunden till den glada förkunnelsen om Jesus Kristus, Mark 1:1.4 Den av ålder och liturgi fasta ordalydelsen i Fader vår ansåg Setréus böra moderniseras och lyda så:
Bedjen därföre I så här: »du vår Fader, som är i himlarna, må ditt namn blifva helgadt, må ditt rike komma, må din vilja ske såsom i himmelen så äfven på jorden, lifvets bröd gif oss i dag, och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåte dem som oss skyldige ära, och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån den onde».5
Även läroverksadjunkten i Luleå, August Edman, gav Fader vår en ny form i sin översättning av NT 1900.8 Hans version av NT är beaktansvärd främst från den svenska språkbehandlingens synpunkt. Själv säger han sig ha velat ge en opartisk och trogen, om icke bokstavstrogen översättning på sin tids Språk.7
Edman såg sitt arbete som ett bidrag till »det frigörelsearbete i sant evangelisk anda», som enligt hans mening var den protestantiska kristenheten förelagt i början av det 20:e seklet.3 Han gjorde en tydlig åtskillnad mellan de skrifter som var allmänt erkända inom den allra äldsta kyrkan och de som inte var det genom att placera de senare i en grupp för sig sist i NT (Hebr, 2 Petr, 1—3 Joh, Jak, Jud, Upp). Några av dessa ansågs sakna »den rena evangeliska andan». Mark 16:9ff. var utelämnat utan någon som helst kommentar, Joh 7 :53—8111 likaså, men med en kort anmärk- ning i slutet av evangeliet.
Denna kanonkritik, som till vissa delar kan ledas tillbaka till Luther,9 eller den allmänteologiska inställningen utmärker inte Edmans text i samma grad som hans omsorgsfulla behandling av det svenska språket. Edman har medvetet försvenskat texten, särskilt i breven:
NU 1883
Om I således med Kristus hafven dött bort ifrån verldens barnaläror, hvarföre
1 Personnes formuleringar i sin recension av Setréus i Tidskrift för kristen tro och bildning 1893, s. 400—404. ? NT 1883: Sakarias, af Abias skifte. ” NT 1883: der förskingrade han sig egendom. ' Begynnelsen af Jesu Kristi . . . evangelium. —— Jfr även sådana återgivningar som »Hitåt till mig! I Alle som arbeten Matth 11:28; De lifskraftiga hafva icke behof af läkare, utan de illamående, Matth 912. 5 Setréus valde uttrycket livets bröd för att ange att det var fråga om både »andligt och lekamligt uppehälle» (s. 116). ' August Edman (1848—1921), adjunkt i kris- tendom, tyska och svenska i Luleå. 1877—1913. Ledamot av 1908 års bibelnämnd (se nedan,
Edman 1900
Om I med Kristus hafven dött bort från världens barnaläror, hvarför låten I då,
s. 478). Hans version av Fader vår löd: Vår Fader, du som år i himlarna, Varde ditt namn helgadt! Mä ditt rike komma! Ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen! Gif oss i dag det bröd vi behöfva! Och förlåt oss våra skul- der, såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro! Och led oss icke in i frestelse, utan fräls oss ifrån allt ondt! 7 Enligt översättningens företal. ” Översättningens fullständiga titel löd: Nya Testamentet eller Nya Förbundets Skrifter, så- väl de som inom den äldsta kyrkan voro all- mänt erkända som de hvilka icke vore det, till svenska språket öfverflyttade. " Jfr ovan, s. 362.
bjuder man eder, likasom lefden I uti verl- den: »Du skall icke röra, icke heller smaka, icke heller komma vid » —— hvilket allt skall förgås genom förbrukningen — efter men- niskors bud och läror, hvilka hafva blott ett namn af vishet i sjelftagen gudstjenst och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen, icke i något hedrande, till köttets mättande. Kol 2:20—23.1
likasom lefden I ännu i världen, pålägga eder stadgar sådana som dessa: »det skall du icke röra, det skall du icke smaka, det skall du icke komma vid » — något som dock alltsammans skall förgås genom för- brukningen — och hvarför rätten I eder efter människors hud och läror? Sådant räknas väl för visdom på grund af själftagen and- lighet och ödmjukhet och skoningslös be- handling af kroppen, men det är utan värde och tjänar endast till den själfviska natu- rens tillfredsställande.
I evangelierna gick han ofta tillbaka till ordalagen i den gamla översättning som han med hänsyn till språkbehandlingen fann mönstergill, inte minst i fråga om bru- ket av bestämd och obestämd artikel. Edman utelämnade ord som från svenska språkets synpunkt syntes honom överflödiga, utvidgade de språkliga uttrycken där så behövdes och förenklade uttryck som han fann släpiga och tunga. Ibland, i synner- het i breven, förtydligade han framställningen genom smärre tillägg. Ett pronomen kunde översättas med motsvarande substantiv och vice versa. Det tunga uttrycket. Kristi Jesu ersatte han med Jesu Kristi, och det med kött (köttslig) vanligen återgivna ordet 00295 omskriver han allt efter sammanhanget: kropp, Ef 5:29, kroppslig, Gal 4:13, kropps död, Ef 2:15, människa på jorden, Matth 16:17, människa, Gal 2:16,m- turlig, Rom 9:3.2 Rom 7:25b—8:5 löd:
Själf tjänar jag sålimda Guds lag med min håg, men med min onda natur tjänar jag syndens lag. Just därför gifves det icke mer någon fördömelse för dem som äro i Kristus. Jesus. Ty andens lag, som gifver lif i Kristus Jesus, har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, det som den var oförmögen till, på grund af den mänskliga naturens onda art, det gjorde Gud, då han sände sin egen Son, med en natur, lik syndiga människors, och för syndens skull, och fällde i den mänskliga naturen dödsdomen öfver synden, på det lagens råttfärdighetskraf skulle uppfyllas i oss, som icke vandra efter den syndiga naturen, utan efter anden. Ty de som drifves af sin syndiga natur sträfva efter det som hör till denna natur; men de som drifves af anden sträfva efter det som hör till anden.3
I fråga om utmönstringen av gamla ord och uttryck gick han längre än någon ti— digare version, och liksom Fehr återgav han »vissa till naturlifvet hörande uttryck»
1 GÖ har här som ofta en mer idiomatisk text än NU 1883: Efter I nu döde åren med Christo ifrå de verldsliga stadgar, hvi låten I eder då begripas med beskrefne stadgar, lika som I ännu lefden i verldene? De der säja: Du skall icke komma vid det; icke smaka det; icke handtera det: Hvilket dock allt förgås i bruk- ningene, och är efter menniskors bud och lär- dom: Hvilke hafva väl ett sken af visdom genom sjelftagen andelighet och ödmjukhet, och der igenom att de icke skona kroppen, och göra icke köttena dess äro till dess nödtorft. ” NU 1883 har på alla dessa ställen kött (köttets, efter köttet). ” NU 1883: Så tjenar jag nu sjelf Guds lag med anden, men syndens lag med köttet. Så är nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus. Ty Andens lag, som tillhör lifvet i
Kristus Jesus, har gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han var försvagad af köt- tet, det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull och fördömde synden i köttet, på det att lagens. fordran skulle varda fullbordad i oss, som icke vandra efter köttet, utan efter Anden. Ty de- köttsliga äro köttsligt sinnade, men de ande- liga äro andeligt sinnade. — Indelning av tex- ten i längre avsnitt är Edmans egen. Han lade- sig stor vinn om att få en typografisk text som liknande andra böckers. Inga kapitelsumma- rier, rubriker eller utförliga noter. Versangi— velsen i marginalen anger endast de verser som varje avsnitt omfattar. Översättningen bygger- på Tischendorfs text (»i hufvudsak den Geb- hardtska» utgåvan av denna); jfr ovan s. 449.
med omskrivningar, så att »ett mer finkänsligt sinne icke kan af dem såras». Hennes lifsfrukt har kommit till genom den helige anden, Matth 1:20.1 Ve dem som snart skola. blifva mödrar och dem som amma sina barn i de dagarna, Matth 24:19.2
Edmans översättning lovordades av Knös 1903 och brukades flitigt av Tegnér i kommissionsarbetet fram till 1907.3 Till sin karaktär liknar den Edmanska texten den då utkomna provöversättningen. Den ville motsvara lekmannens — den bil- dade lekmannens — behov av en översättning som gav Nya testamentets »på samma gång öfvermåttan enkla och rika innehåll i en värdig, ädel och ren språklig dräkt».4 Den stod i undervisningens tjänst samtidigt som den i sin språkligt och på vissa punkter innehållsligt »hyfsade» form anpassade bibeltexten till sina speciella läsare.
Den Knös-Rudinska revisionen av N ya testamentet 1900—02 Enligt tidsschemat från Kungl. Maj:t 1898 skulle revisionen av GT vara färdig före slutet av 1899 och revisionen av NT före slutet av 1902. Kyrkomötet 1903 skulle då kunna godkänna hela arbetet och den länge efterlängtade kyrkobibeln vara ett faktum.
Så räknade också. kommissionen, åtminstone Rudin och Personne.5 Men Tegnér hade mycket att ändra, först i GT och sedan i NT. Först den 28 juni 1903 var GT färdigt och den 16 december 1907 NT. Och ingen av dessa versioner blev omgående antageng'som kyrkobibel.
På seklets näst sista dag utnämndes den tidigare nämnde lektorn i Uppsala, Olof Vilhelm Knös, till adjungerad ledamot. Under sex år, 1900—06, ägnade han större delen av sin tid åt arbetet med Nya testamentet. Rudin nådde år 1900 pensions- åldern och lämnade sin lärartjänst vid universitetet. Dessa båda, Rudin och Knös, reviderade sedan normalupplagan och blev färdiga med sitt revisionsförslag i juni 1902. Tegnér sysselsatte sig under tiden med Gamla testamentet och sekreteraren Personne sade sig mest vilja sköta expeditionsarbetet. Under vistelsen på Dalarö sommaren 1901 utarbetade kommissionen på grundval av den Knös—Rudinska revi- sionen ett gemensamt förslag till översättning av Mattheusevangeliet; den började tryckas sommaren efter, då kommissionen fortsatte sitt gemensamma arbete på Nya testamentet. Vid kyrkomötet 1903 yttrade Rudin: »Senaste höst förelågo tre evan- gelier i korrektur och man hade hoppats att kunna komma med dessa och det fjärde till kyrkomötet såsom ett litet profstycke på vårt arbete. Men som sagdt, den skrupu- lösa noggrannheten, hvarmed man gått tillväga, har gjort detta omöjligt.»6
1 NU 1883: det som är afladt i henne är af den Helige Ande. ” NU 1883: Men ve dem som äro hafvande och dem som gifva di i de dagarna! ” Knös i BF 20 (1903); om Tegnér, se nedan, s. 475 f. ' Jfr Nybergs omdöme om Tegnér (1966, s. 96 f.): »Tegnérs hela läggning predisponerade honom till att arbeta för ”bildade lekmän' och i stor sett vittnar hans översättningskonst om hans strävan att göra bibeln till en läsning just för dem.» 5 Källor till detta och följande, se främst Ru- dins dagboksanteckningar, notiser i de Knös— Rudinska revisionsexemplaren och brev från kommissionens ledamöter (se litteraturför. teckningen).
' KM 1903, prot., s. 503. Redan i mars samma år hade Tegnér i pressen annonserat att evangelierna skulle läggas fram vid kyrko- mötet. Vissa biskopar tycks dock inte ha velat detta. Personne skrev till Tegnér 8/4 1903: »Men hvad år det för dumheter att vi inte skall delgifva kyrkomötet förslag till öfversättning af evangelierna!? Knös telefonerade till mig i förrgår. Men han talade så grammatikaliskt och högtidligt, att jag först inte uppfattade någonting alls, och sedan fick jag någon hum om att 'biskoparna' inte ville det. Hvad behöfva vi bry oss om biskoparna? Det finns väl också. biskopar som vilja det?»
Denna »skrupulösa noggrannhet» var otvivelaktigt Tegnérs. Det var han som genom sina många ändringsförslag underkände Rudins och Knös arbete och tvingade korn- missionen att på nytt grundligt genomarbeta hela Nya testamentet.
Den Knös—Rudinska revisionen följde de grundsatser som Knös uttalat och exem- plifierat i sin bok om grecismerna i 1883 års normalupplaga. Knös tycks vara den som gjorde arbetet.
I sin kritik 1898 hade han också vidrört den textkritiska frågan. Knös menade att kommissionen vid en kommande revision inte kunde gå förbi de textkritiska proble- men. I ett brev 1899 opponerade han sig mot att kommissionen, enligt Rudin, skulle helt följa Gebhardts text eller textunderlaget till Revised Version 1881. »Detta är ju att afsäga sig allt själfständigt omdöme», skrev Knös. En person borde sätta sig ini dessa frågor och skriva något för kommissionen.1 Det blev Knös som gjorde detta.2 När kommissionen efter Knös död begärde att docenten Lagercrantz skulle biträda vid revisionsarbetet var det enligt Personne endast för den textkritiska frågans skull.3
När det gällde svenska språket var Knös inte någon modernist, än mindre Rudin. Knös anförde 1898 med gillande den grundsats som varit ledande för dem som ut- arbetade Revised Version: att inte i översättningen införa nya ord, om de inte kunnat uppvisas hos mönstergilla, klassiska författare (standard writers) av nära nog samma ålder som de gamla översättningarna. Knös ansåg att kommissionen ibland hade varit litet för modern i Gamla testamentets historiska böcker.4
Den Knös—Rudinska revisionen är inte så genomgripande; breven är mer omar- betade än evangelierna; moderna filologiska och exegetiska hjälpmedel brukades men nytolkningar av texten orsakade inte ofta ändring.5 De flesta avvikelserna från normalupplagan betingades av textkritiska skäl och de många grecismerna i normalupplagan. De textkritiska ändringarna är ganska många, i t. ex. Galaterbre- vet: 1:10, 11; 2:13, 14, 16; 3:17; 4:6, 25, 26; 5:24 och 6:17, i Fil 1, versarna 6, 8, 14, 23 och i Matth 1:25; 4:23 osv. Språket moderniserades föga men försvenskades. De långa meningarna började uppdelas i flera och kortare, i Fil 1 t. ex. 17 meningar mot 13 i nor- malupplagan. Många litterala uttryck i normalupplagan försvinner, ofta genom en åter— gång till den gamla översättningen: Allt blir alla ägodelarna, Gal 4:1; vid all min hågkomst af eder blir så ofta jag tänker på eder, Fil 1:3. I Mattheusevangeliets ingress insätts åter Detta är Jesu Kristi etc., i Matth 2:2 judakonungen för judarnes konung. M ina bojor hafva i Kristus blifvit uppenbara i hela kasernen ändrades till det har blifvit uppenbart för hela den kejserliga lifvaklen att jag bär mina bojor för Kristi skull, Fil 1:13. Försvenskningen av normalupplagans —— och med den ibland även den gamla översättningens — greciserande språkdräkt är den genomgående tendensen. Knös och Rudin sökte skapa en idiomatisk text. Några ytterligare exempel:
1 Brev till Tegnér 28/9 1899. Jfr Knös 1898, s. 76 f. och NET 1898, s. 353. ” Se Knös uppsatser i BF 1900 och 1905—06. ” Det var tydligen Tegnér som ville ha Lager- crantz, Personne till Tegnér 20/1 1907: »Att på. samma sätt som vi adjungerade Knös ad- jungera en ny grek, det är jag icke med om. Det har Du ju icke heller tänkt.» Personne åm- nar enligt brevet anhålla »att i och för den textkritiska frågan få vid tryckningen anlita 'sakkunnig person på bekostnad av allmänna medel'». Lagercrantz skulle inte delta i sessio-
nerna. Enligt brev, Personne till Tegnér 3/7 1909, fick kommissionen avslag på. en begäran om ytterligare ersättning åt Lagercrantz. Denne slutade då sitt arbete men hade dess- förinnan lämnat fram en del skriftliga an- märkningar som kommissionen sedan gick igenom.
' Knös 1898, s. 77. Jfr Knös i BF 1903, s. 203. 5 De av Knös (och Rudin) använda hjälp- medlen finns förtecknade i Tegnérs efterläm- nade papper, G 20 a.
N U 1883 Knös—Rudin gör bönen beder enligt min trängtan och längtan genom min såsom jag trängtar och hoppas när jag återkomst till eder ännu en gång kommer till eder Andens löfte Anden som var utlovad rättfärdighetens hopp den rättfärdighet som är vårt hopp så gagnar Kristus eder till intet så är Kristus eder till intet gagn icke ens medlare icke medlare för en allenast Men från mig vare det fjärran att berömma Men för mig vare det fjärran att berömma mig om icke av mig av något annat än
Den noggranna reproduktionen av partiklarna försvinner något. Kal eller då kan ersättas med då, ju etc. eller utelämnas, Gal 4:13: Och (öé) I veten — I veten ju. Man varierade översättningen av yvig: ty, nämligen, ju: Ty denne är den om hvilken — Det är nämligen den om hvilken, Matth 3:3 (ty i v 2); Ty alla ären I Guds barn — I ären ju alla Guds barn, Gal 3:26 (ty i v 27; i v 28 har ty utelämnats som i GÖ); Ty det är skrifvet — Det är ju skrifvet, Gal 4:22; Ty I ären kallade till frihet —— I ären ju kal- lade till frihet, Gal 5:13 (ty i v 14).
Huruvida Knös och Rudin eftersträvade sträng språklig konsekvens i sin revision har inte undersökts. När kommissionen hade omarbetat evangelierna i det Knös— Rudinska förslaget sände Knös några utförliga anmärkningar till ledamöterna. Att han just till dessa gjorde följande inledande principuttalande synes märkligt: »Såsom högsta grundsats kan ej uppställas, att hvarje grekiskt ord så gott som överallt skall återgifvas med samma svenska ord; ett flyktigt studium af ett grekiskt svenskt lexikon visar att detta är en orimlighet. Väl bör ett grekiskt ord öfversättas på sam- ma sätt i alla analoga fall (t. ex. på parallellställen) och i alla snarlika vändningar, men för öfvrigt bör det öfversättas i enlighet med sin grundbetydelse och denna grundbetydelses historiska utveckling så, som det på hvarje ställe passar sig bäst, med tillgodogörande af det svenska språkets alla tillgångar, så vidt de lämpa sig för eller stämmer överens med det bibliska uttryckssättet.»1
Orden är möjligen riktade mot Tegnérs rigorösa konsekvenskrav. När Tegnér mo- tiverar sina många ändringsförslag hänvisar han ofta till andra redan översatta stäl— len — både i Gamla och Nya testamentet — där ordet givits den eller den svenska motsvarigheten.
Tegnérs många ändringsförslag »Matteus' evangelium är genomgånget på Dalarö under sommaren 1901, kap. 1—7 av Rudin, Tegnér, Personne och Knös gemensamt, kap. 8—28 av Rudin, Tegnér och Knös gemensamt. Personne hade skrivit marginalanteckningar i sitt exemplar, Teg- nér åter mycket utförliga anteckningar. Sista sammanträdet hölls den 18 sept.» Denna notis finns i Knös exemplar av den Knös—Rudinska revisionen.2 Tegnérs »mycket utförliga anteckningar» till Mattheusevangeliet och till de flesta andra böc- ker'äi Nya testamentet finns bevarade;3 något sådant material från Personne har
1 Tegnérs efterlämnade papper, G 18b 2. till författaren 9/11 1966, har Knös papper rö- : Ibid., G 18a. rande översättningen av NT överlämnats till 3 I Lunds universitets bibliotek, G 18—23, 28. Rudin eller Tegnér. Hos Rudin finns ingenting I detta material finns också. en del från V. efter Knös. Knös. Enligt brev från dennes son, B. Knös,
däremot inte framkommit.1 Tegnér arbetade under de första åren efter kyrkomötet 1898 mest med Gamla testamentet. Först våren 1904 blev normalupplagan av Gamla testamentet färdig. Kommissionen hade då gemensamt reviderat de synoptiska evan- gelierna. Från och med sommaren 1904 kunde Tegnér ägna sig helt åt Nya testa- mentet.
Det blev Tegnér som då bestämde den fortsatta revisionen av NT. »Gemensamt arbete innan Tegnér fått i detalj för sig själf gå igenom alltsammans är otänkbart», skrev Persomie efter nära tjugo års samarbete med honom.2 Tegnér skrev ner sina anmärkningar och dessa meddelades Personne, Knös och Rudin före de gemensam- ma sammanträdena. Personne tycks ha varit litet irriterad över att Knös och Rudin i sin tur kom med många motanmärkningar. 1904 skrev han till Knös: »Det första vi få göra i sommar, sedan vi alla samlats är att gemensamt gå igenom Johannes” evan- gelium. Lyckligt vore för arbetets fortskyndande, att Du och Rudin låta Tegnér få sin vilja fram i allt sådant, som ej är af väsentlig art, äfven då Ni tycka hans änd- ringar vara onödiga eller för mycket moderna. De långa debatterna vid våra gemen- samma öfverläggningar fördröja arbetet, enligt min tanke, onödigtvis. Tycke vi, Ni och jag, alla tre lika, då öfverrösta vi naturligtvis Tegnér.»3 Och i ett senare brev: »Jag menar naturligtvis icke, att Ni [Knös och Rudin] utan vidare bara skolen gå in på alla ändringsförslag. Men nog kunnen I vara 'medgörligare', d. v. s. det är ju, upp- riktigt sagdt, Du, min gode Broder, som är den minst 'medgörlige'. Rudin opponerar sig vanligen endast i det mera väsentliga, eller i det han anser vara väsentligt, och det är just min ståndpunkt.»4
Personne sade sig i stort vara överens med Tegnér och hans många ändringsför- slag;5 även Rudin och Knös erkände hans »mästerskap». Men kommissionens arbete blev helt beroende av Tegnérs skriftliga anmärkningar. När dessa uteblev knorrade Rudin och Personne.3 Liksom tidigare ställde Personne ultimatum i mars 1907 . Be-
1 Se det citerade brevkortet från Personne ovan, s. 350 f. Linköpingsstiftsjbibliotek har en del material till GT och några strödda brev. 121 brev från Personne till Tegnér och 3 till Knös finns i Lund, Saml. Tegnér, E. E. V. 17. Rudins nedklottrade exemplar av den Knös— Rudinska revisionen (4 av 6 band) finns i Uppsala universitet, T 1 ga 18—21. ' Brev till Knös 7/41904. Enligt detta och brev den 29/3 och 11/41904 tycks Personne och Knös inte ha kommit överens om vilken arbetsplan kommissionen skulle ha. Enligt det sista brevet har Personne i ett brev till Kungl. Maj:t »slagit ihop hvad som skett och hvad som sker inom kommissionen i presensform: (1) Du och Rudin utarbetade ett utkast (2) Tegnér och jag gick igenom det och lämnade skriftliga anmärkningar (3) desse gingo Ni igenom och gjorde ändringar i edert manu- skript (=utarbetade ett nytt förslag). (4) hvarefter vi gemensamt diskuterade saken». I G 223. finns också en arbetsplan, daterad 8/9 1904, helt säkert av Knös hand. Enligt den skulle förberedelserna före de gemensamma sessionerna »bestå däri att Tegnér minst hvar 3:e eller 4:e vecka sänder oss andra sina skrift- liga anmärkningar, som af oss andra granskas och af mig med Rudin skriftligen besvaras. Mina anmärkningar skola vara genomlästa av Tegnér och Personne före den tid då. kommis-
sionen samlas till gemensamt arbete». Av skriftliga anmärkningar från Knös finns dock endast anmärkningar till Matt 1903, till Joh och Apg med rättelser av Rudin 1907 samt några smärre anteckningar till Rom bevarade. De har inte haft något större inflytande på den slutliga utformningen av NT 1907. Det mesta tycks ha blivit gjort vid de gemensamma sammanträdena efter Tegnérs anmärkningar. * Brev till Knös 7/4 1904. ' Brev till Knös 11/4 1904. ” Brev till Knös 29/3 1904. »Tegnér ändrar ju hvar vers, såsom han alltid har gjort. Och jag tycker gemenligen att han har rätt. Jag förstår icke hur somligt kan få stå kvar i edert utkast, t.ex. 'låta” i betydelsen 'givaf, 'lämna'. Så- dana arkaismer har vi ju för länge sedan af- skaffat.» 7/4 1904: »i de flesta fall förenar jag mig med Tegnér.» ” T.ex. Rudins brev till Tegnér 11/21905: »Måtte vi nu emellertid snart och oafbrutet få papper från Dig; eljest går det illa med vårt samarbete, som dock är så högst nödvändigt.» Hotet om Personnes avgång finns i brev till Tegnér 17/3 1907 . »Halfheten i hela min ställ- ning har länge plågat mig. Jag är domprost etc. till hälften och ledamot i bibelkommissio- nen till hälften. Ingenting helt och riktigt.» Jfr brev till Tegnér 13/7 1907.
räknades inte det gemensamma arbetet vara färdigt den 12 oktober 1907 skulle han avgå den sista juli och låta Lagercrantz bli adjungerad ledamot. Tegnér hade då åter börjat revidera sin och kommissionens revision av den Knös—Rudinska revisio— nen av normalupplagan. Hans nya ändringsförslag var inte få. I den rådande situa- tionen enades då de kommitterade om en slutlig genomgång för att få översättningen färdig före årets slut. Rudin skrev till Tegnér inför slutarbetet: »Jag beder blott än en gång: ”Tänk på församlingen) De lärda hoppas jag Du ännu länge skall kunna tjäna med Din forskning. Men församlingen har fått vänta länge nog.»1 Den 16 de- cember 1907 var arbetet slutfört.
De allra flesta ändringarna i det Knös—Rudinska revisionsförslaget kommer från Tegnérs penna. Kommissionen omarbetade några av hans förslag och förkastade andra. Några exempel:
M atth 2:16—18: Knös och Rudin hade här inte gjort många ändringar; de är satta inom parentes i normalupplagans text:
16När då Herodes såg, att han hade blifvit gäckad af de vise (visa) männen, blef han mycket vred och sände ut och lät döda alla gossebarn i Betlehem och i hela dess nejd, från två års ålder och derunder, efter den tid han hade noga utforskat (enligt hvad han noggrant hade utforskat om tiden) af de vise (visa) männen. 17Då fullbordades det som var sagdt genom profeten Jeremias, som sade: 18 »En röst hördes (höres) i Rama, mycken gråt och jemmer, Rakel begrät (begråter) sina barn och ville (vill) icke låta trösta sig, ty de voro (äro) icke mer.»
Tegnér ville 1901 ändra början av v 16 efter GÖ: När Herodes nu såg och återgå till vise män. Från två, års ålder och derunder fann han onaturligt och föreslog: och lät i Betlehem och i hela dess omnejd döda, alla gossebarn som vara två år gamla och därunder, detta i enlighet med den tidsuppgift han hade fått genom att noga utspöry'a. de vise männen. I v 17 föreslog han GÖ:s ordalag: när han sade och i v 18: Ett skriande (skrå, rop) hördes begrät ville för att de vara borta. Knös införde Och han sände (v 16) och efter i stället för »det långsläpiga» i enlighet med. Tegnérs förslag i slutet av v 18 fann Knös och Rudin otydligt. Citatet från GT omarbetades senare både här och iJer 31:5. NT 1907 lyder:
När Herodes nu såg, att han hade blifvit gäckad af de vise männen, blef han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla gossebarn i Betlehem och hela området där- omkring, dem som voro två år gamla och därunder, efter hvad han hade fått veta om tiden genom att utfråga de vise männen. Då fullbordades det som var sagdt genom profeten Jeremias, när han sade: »Ett rop hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig i sorgen öfver att de icke mer voro till.»
Matth 6:1—4: Med Knös och Rudins ändringar inom parentes lyder normalupp- lagan:
1Akten eder (Hafven akt därpå,) att I icke öfven eder rättfärdighet inför menniskorna för att blifva sedde (sedda) af dem; annars hafven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. 2Derföre (Därför), då du gifver almosa, må. du (låt) icke stöta i basun fördig,
1 Brev 12/1 1907, 3/4 1912. Jfr brev 21/3 1908. och 16 mars. »Du behöfver höra rösterna från Rudin önskade att Tegnér skulle ha varit med i församlingarna.» diskussionerna om NT 1907 i Stockholm den 9
såsom skrymtarne (skrymtarna) göra i synagogorna och på gatorna, att de skola varda prisade af menniskorna. Sannerligen säger jag eder: De hafva fått ut sin lön. 3Men du, när du gifver almosa, låt din venstra hand icke veta hvad den högra gör, 4på det att din almosa må vara i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall vedergälla dig uppenbarligen (dig).
Efter konsekvensregeln ändrade Tegnér v 1 till Tagen eder till vara för att öfva. Vidare: annars kunnen I icke få någon lön, v 1. I de övriga verserna ville han helst ha denna formulering: N år du gifver en allmosa, må du alltså icke låta stöta i basun för dig ?! synagogorna och på gatorna., såsom skrymtarna göra Nej, när du gifver en all— mosa, låt du då din vänstra hand icke få veta så att din allmosa blifver gifven Då skall din fader NT 1907 lyder:
Tagen eder till vara för att öfva eder rättfärdighet inför människorna för att blifva sedda af dem; annars kunnen I icke få någon lön hos eder fader, som är i himmelen. Där- för, när du gifver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig i synagogorna och på gatorna, såsom skrymtarna göra, för att de må bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hafva redan fått ut sin lön. Nej, när du gifver en allmosa, så låt din vänstra hand icke få veta hvad den högra gör, så att din allmosa gifves i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
Matth 6:16—18: Ändringar från Tegnér kursiveras i NT 1907. Normalupplagan (Knös-Rudin)
16Och när I fasten, så sen icke (skolen I icke se) bedröfvade ut, såsom skrymtar- ne(-a); ty de vanställa sina ansigten, att de må synas för menniskorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hafva fått ut sin lön. 17Men du, när du fastar, smörj ditt hufvud och två ditt ansigte, 18på det att du icke må synas för menniskorna med din fasta, utan för din Fader, som är i det fördolda; och din Fader, som ser i det fördolda, skall vedergälla dig.
NT 1907
Och när I fasten, skolen I icke visa en bedröfvad uppsyn såsom skrymtarna, hvilka vanställa sina ansikten för att blifva, sedda af människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hafva redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj då ditt hafvud och två ditt ansikte, för att du icke må blifva. sedd af människorna med din fasta, utan allenast af din fader, som är i det för- dolda. Då skall din fader, som ser idet för- dolda, vedergälla dig.
I v 17 löd Tegnérs förslag 1901: Nej, när .. ., smörj du då så att du icke M atth 8:8—9 citerat på samma sätt som ovan.
Normalupplagan (Knös—Rudin)
8Då svarade höfvitsmannen och sade: Herre, jag är icke värdig, att du går in un- der mitt tak, utan säg allenast ett ord, så varder (bliver) min tjenare helbregda. sTy även (också) jag är en manniska, som står under befäl (man, under andras myndig- het) och ( + jag) har krigsmän under mig, och jag säger till en (den ena): gå, och han går, och till en annan (den andre): kom, och han kommer, och till min tjenare: gör det, och han gör så.
NT 1907
Höfvitsmannen svarade och sade: »Her- re, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så blif- ver min tjänare helbrägda. Jag är ju själf en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig och om jag säger till en af dem.: ”Gå”, så går han, eller till en annan: 'Kom”, så kommer han, och om jag säger till min tjänare: ”Gör det”, då gör han så.»
1901 önskade Tegnér i v 8: Såg du allenast och i v 9 en längre formulering: Ty själf är jag en man som lyder befäl, och jag har under mig krigsmän och (sådana att)
om jag säger till någon af dem: »Gå», så går han, och om jag säger till en annan: »Kom», så kommer han; och om jag säger till min tjänare: »Gör det och det», så gör han så. 1907 ändrade han versens början med motiveringen: »Ty passar här föga. Både D[anska översättningen 1906] och Weiszäcker och J. Weiss ha Jag är ju själv ....»
Det finns i Tegnérs ändringsförslag en strävan att få. direkta motsvarigheter till de enskilda orden i den grekiska texten; konsekvenskravet framförs ofta som moti- vering för ändringar och på. många ställen märks ett försök att komma originalets språkliga form närmare: Matth 2:7, 10; 4:2, 4, 20; 5:1, 10 (för rättfärdighets skull), 14; 6:12 (såsom vi ock hafva förlåtit) osv. Samtidigt tvekar han inte att i tyd- lighetens intresse omskriva enskilda ord, fraser — och mer sällan hela satskonstruk— tioner. Matth 6:22: Om alltså ditt öga är såsom sig bör, så får hela din kropp ljus; men om ditt öga är fördärvat, så blir hela din kropp höljd i mörker. Men är det nu så, att ljuset i ditt inre är förmörkat, huru djupt blifver då icke mörkret. När det gäller satsfog- ningen är han mån om att de grekiska partiklarna om möjligt skall få en motsvarig- het i den svenska texten. Men han varierar sina översättningar av dem för språkets »naturlighet och ledighet». då blir nu (Matth 5:1), och (2:10), ock (5:31), nej (6:3, 6 osv.), yäg blir ju (5:12, 45; 6:8). I Galaterbrevet har Tegnér ofta infört så —— ju, så — då, ja, ja, nej (1:10, 12, 13; 2:9, 13, 16, 17; 3:10, 13; 4:7, 16, 27; 5:11). De språkliga strävandena hos Tegnér efter en »naturlig nutidssvenska» ökade antalet småord och omskrivande tillägg. Matth 11:7—9 löd i det Knös—Rudinska förslaget:
7Hvad gingen I ut i öknen för att se? Månne ett rör som drifves hit och dit af vinden? aEller hvad gingen I ut för att se? Månne en människa klädd i fina kläder. Se, de som bära fina kläder äro i konungahusen. |'Eller hvarför gingen I ut? Månne för att se en profet? Ja, säger jag eder: också. mer än en profet.
1901 föreslog Tegnér: »Hvad var det I villen se, när I gingen nt iöknen? Den gamla formuleringen är en språklig abnormitet, hebraism eller grecism. Man kan ej säga Vad tog du ned för en bok för att läsa? v 8. Eller hvad annat var det I villen se när I gingen ut? Nej, de som bära fina kläder äro ju i v 9. Men hvarför gingen I då ut?
. Ja, jag säger eder: en som är ännu mer än en profet.» Dessa ändringar gick inte igenom i kommissionen. Men NT 1907 liknar till sin typ de tegnérska förslagen:
Hvarför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drefs hit och dit af vinden? Eller hvarför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina klader, dem finner man ju i konungapalatsen. Hv arför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger edel: Ännu mer än en profet är denne.
De nytestamentliga brevens text kräver i allmänhet en större grad av språklig omgestaltning. Det är därför inte underligt att Tegnérs ändringsförslag till breven är betydligt mer genomgripande, än ändringarna i evangelierna. — Redan Knös och Rudin hade i hög grad försvenskat normalupplagans brevtext. — Tegnér uppdelade Gal 4:15 i två satser: Då prisaden I eder saliga; men hvad är nu det talet? För att i Gal 2:3 slippa två relativsatser översatte han: Titus, min följeslagare, som var grek. Omskrivningarna blir ibland omständliga och övertydliga: Gal 5:5: Ty i kraft av ande och på grund av tro vänta vi för vår del nppfyllelsen af rättfärdighetens hopp. NU 1883: Ty vi vänta genom Anden af tron rättfärdighetens hopp. 3:20: Men den som är medlare är det icke för allenast en person. Men Gud är en. NU 1883: Men medlaren
är icke ens medlare, men Gud är en. 3:6z Jo, det är härmed såsom när »Abraham trodde på Gud, och det räknades honom till rättfärdighet». NU 1883: Dikasom Abraham »trodde Gud och det vardt honom räknadt till rättfärdighet». 3:15: Mina bröder, jag vill taga ett nyttigt exempel (el. tala något efter människosätt): Icke ens när det gäller ett förordnande, som någon människa har gjort, upphäfver man detta sedan det engång har vunnit gäl- lande kraft. NU 1883: Mina bröder! Jag talar efter menniskosätt: Ingen gör ju en män- niskas testamente om intet, sedan det har blifvit stadfäst.
För att ge en uppfattning om hur Tegnér har gett NT 1907 dess karaktär kursive- ras i det följande exemplet (Gal 1) de formuleringar som kommer från Tegnérs an- märkningar 1905. Parallellt lämnas det Knös—Rudinska revisionsförslaget med av- vikelserna från normalupplagan kursiverade. Alternativa förslag inom parentes.
Knös—Rudins revision
1Paulus, apostel, icke från (af) människor, eller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och Gud Fader, som har upp- väckt honom från de döda, så ock alla de bröder som äro med mig, till församlingarna i Galatien: nåd vare med eder och frid af Gud Fader och vår Herre Jesus Kristus, som har utgifvit sig själf för våra synder, på. det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen, efter Guds och vår Faders vilja. Honom vare ära i evig— heters evighet! Amen.
sJ ag förundrar mig, att I så snart (has- tigt) läten afvända (föra) eder från den som har kallat eder genom (på grund av) Kristi nåd, ( + och vänden eder) till ett annat slags evangelium. Och dock finnes icke något an- nat, utan det är allenast några, som för- villa eder och vilja förvända Kristi evange- lium. Men om ock (Nej, om ock) vi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder än (predikade för eder ett evangelium som stode i strid mot det evangelium som) vi hafva predikat för eder, han vare (så vare han) förbannad! ( + Ja,) såsom vi förut hafva sagt, så säger jag ock nu åter: Om någon för eder annorlunda predikar evangelium än (jfr ovan) I hafven undfått, han vare förbannad!
1" Vill jag då vinna ( + bifall hos) männi- skor eller ( + hos) Gud? Eller söker jag täckas människor? Om jag ännu ville täckas män- niskor, så vore jag icke Kristi tjänare.
11Ty jag gör eder kunnigt, mina bröder, att det evangelium, som af mig har blivit predikat, icke är något mänskligt. Ty jag
NT 1907
1Paulus, apostel, sänd icke af människor, ej heller genom någon människa, utan ge- nom Jesus Kristus och genom Gud fader, som har uppväckt honom från de döda — jag jämte alla de bröder, som äro här med mig, hälsar församlingarna i Galatien. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår fader, och ifrån H e-rren Jesus Kristus, honom som har utgifvit sig själf för våra synder för att så rädda oss från den nuvarande onda tids- åldern, efter vår Guds och faders vilja. Ho- nom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
sDet förundrar mig, att I så. hastigt af- fallen från Kristus, som i nåd har kallat eder, och vänden eder till ett nytt evange- lium, som likväl icke är något annat evange- lium, utom i så måtto, att några finnas som väcka oro bland eder, i det att de vilja för- vända Kristi evangelimn. Men om någon, vore det ock vi själfva eller en ängel från himmelen, förkunnar ett evangelium, som strider mot hvad vi hafva förkunnat för eder, da' vare han förbannad. Ja, såsom vi förut hafva sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar för eder ett evangelium, som strider mot hvad I hafven undfått, då vare han förbannad.
10Är det då människors bifall, som jag nu eftertraktat, eller är det Guds? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»? Nej, om jag ännu Ville vara män- niskor till behag, då, vore jag icke en Kristi tjänare.
11Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium, som har blifvit förkun— nat av mig, icke är någon människolära. Det
.har icke undfått det eller lärt det af någon människa, utan genom uppenbarelse af Jesus Kristus.
131 ha fven ju hört om min forna umgänge]- .se i judendomen, huru jag öfvermåttan för- följde Guds församling och sökte utrota den och huru jag gick längre i judendomen än många (+ med mig) samtida af mitt folk och var den starkaste ifrare för mina fäders stadgar. Men då det behagade Gud, som ända från min moders lif har afskilt mig och kallat mig genom sin nåd att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangelium om honom bland hedningarna, strax hvarken rådförde jag mig med kött och blod, ej heller for jag upp till Jerusalem till dem som före mig vara apostlar, utan jag for bort till Arabien och vände så till- baka till Damaskus.
18Sedan, efter tre år, for jag upp till J eru— salem för att lära känna Kefas och stan— nade hos honom i femton dagar. Men någon annan af apostlarna såg jag icke förutom Jakob, Herrens broder. Och se, inför Gud betygar jag, att jag icke ljuger i det som jag här skrifver.
21Därefter for jag till Syriens och Cili- ciens trakter. Men jag var okänd till an- siktet för de kristna församlingarna i Ju-
een. De hade allenast hört omtalas: »Den som fordom (förut) förföljde oss, han pre- dikar nu evangelium om den tro, som han fordom (förut) sökte utrota». Och de pri- sade Gud för min skull.
är ju icke heller af någon människa som jag själv har und/ätt och lärt det; det är genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.
13I hafven ju hört om min förra vandel, under min judiska tid, att jag då öfver- måttan våldsamt förföljde Guds församling och ville utrota den, ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina sam- tida landsmän och ännu ifrigare än de nit- älskade för mina fäders stadgar. Men när han, som allt ifrån min moders lif har af- skilt mig och som genom sin nåd har kallat mig, täcktes i mig uppenbara sin son, för att jag bland hedningarna skulle förkunna evangelium om honom, då var jag strax redo; jag rådförde mig icke med någon människa, ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro apostlar. I stället för jag bort till Arabien och vände så äter tillbaka till Damaskus.
”Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem för att lära känna C'efas, och jag stannade hos honom femton dagar. Men af de andra apostlarna såg jag ingen; — allenast Jakob, Herrens broder, såg jag. Och Gud vet, att jag icke ljuger i hvad jag här skrifver till eder.
21Därefter for jag till Syriens och Ciliciens länder. Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen okänd. De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss, han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville utrota.» Och de prisade Gud för min skull.
I v 7 ville Tegnér helst börja en ny mening: Det är blott så att några finnas . Andra förslag hos honom som inte följdes: hört huru jag fordom vandradeijuden- domen och huru jag öfvermåttan hätskt förföljde och förstörde Guds församling, ja huru
. v 13; då fattade jag strax mitt beslut: jag v 16. I stället för normalupplagans kött och blod, v 16, ville Tegnér ha människor eller varelser av kött och blod.
De nyformuleringar som gett NT 1907 dess karaktär kommer alltså från Teg- nér. Också summariema och textindelningen är i mycket hans verk. I sitt översätt- ningsarbete har han gått ytterst grundligt tillväga. Nästan vid varje kapitel i hans revisionsexemplar finns de hjälpmedel angivna som han använt utom ordböcker och grammatikor. Genomgående anförs kommentarer i Meyer- och Zahnserien, Ex- positor's New Testament, de svenska översättningarna 1703, 1780, 1873, 1877, 1883, Waldenströms, Myrbergs och Edmans översättningar, två nya engelska översätt- ningar, The Twentieth Century New Testament (1902) och Weymouths översättning (1903), två nya tyska översättningar av C. Stage (1896) och H. Wiese (1905) — de fyra sista översättningarna är översättningar »till vår tids språk» — Rördams över-
sättning (1898), den nya norska översättningen (1904), den danska (1906) och dess föregångare, provöversättningen 1897. Vidare möter vi Lektorernas översättning, Revised Version, Weizsäckers och Fentons översättningar och verk av Holzmann, Lipsius och Luthardt. I sina förslag hänvisar han allra mest till den tyske prästen C. Stages och till Edmans översättningar. För att klart uttrycka grundtextens mening hade Stage gjort tillägg med finare stil i själva texten. På. så. sätt sökte han tillgodose kravet på, ordagrannhet och samtidigt tillmötesgå läsare som krävde en lättbegriplig och klar text.1
Tegnérs arbete med Nya testamentet är ett successivt revisionsarbete. Bakom låg den ordagranna normalupplagan, även om Knös och Rudin avlägsnat mycket av dess litterala karaktär. Den försvenskning av bibeltexten som Knös och Rudin bör- jat fortsatte Tegnér. Satsema blir kortare; sats- och ordfogning mer svensk. Men Tegnér rekonstruerade inte originalets språkform endast för att texten skulle bli svensk utan också många gånger för att texten skulle bli fullt »grammatiskt» tydlig för den moderne läsaren. Omskrivningarna kunde bli länga, omständliga och över- tydliga. Denna »pedagogiska» strävan finns också. hos Personne men denne tycks i sina formuleringar ha sökt en större pregnans och slagkraft.
Den bibelöversättare vi möter i Tegnérs ändringsförslag är framförallt den filo- logiske forskaren. Med en vetenskapsmans noggrannhet har han ätergivit origina- let pä en grammatiskt oantastbar svenska.2 Genom småord och emfatiska omskriv- ningar sökte han ge spräkdräkten en ledighet och naturlighet som då. ansågs modern. Nyskapare var han i många fall inte utan mycket har han hämtat från de många moderna svenska, tyska och engelska översättningar som han hade vid sin sida un- der revisionsarbetet. Han var själv ingen nytestamentlig forskare i egentlig mening men utnyttjade insiktsfullt den dåtida exegetiska och filologiska litteraturen. Från filologisk, exegetisk och textkritisk synpunkt framstår därför hans verk som ett av det bästa som då kunde åstadkommas.
Kyrkomötet 1908 och arbetet fram till 1917
Den nya översättningen av NT blev tillgänglig först under våren 1908. Samtidigt pre- senterades den av Personne i första häftet av Bibelforskaren och av Rudiniett före- drag inför Stockholms prästerskap den 9 mars.3 Månaden innan hade NT 1907 sänts ut till domkapitlen och de teologiska fakulteterna för granskning, och Rudin ägnade tiden efter den 15 juni, då. utlåtandena skulle vara insända, åt att författa ett »Gen- mäle med anledning af mot bibelkommissionens öfversättning framställda anmärk-
1 Mycket av detta återfinner vi i andra sekel- skiftsöversattningar, kap. 90, s. 265. 2 Jfr Lindbloms karakteristik av Tegnér, Lindblom 1955, s. 5. * Debatten om NT 1907 var synnerligen livlig fram till kyrkomötet detta är, t. ex. inlägg av P. P. Waldenström i svenska Morgonbladet (13 artiklar under febr., mars och april), av I. D. W(allerius) i Göteborgs Stiftstidning (28/2, 6/3, 10/4), diskussion i Stockholms prästsällskap (lö/3), Norrköpings bibelsäll- skap (20/3), Teologiska Föreningen i Uppsala (2/4), Teologiska Föreningen i Lund (maj), Göteborgs prästkonferens (18/5), Stiftsmöte i Lund (8—9/9). För ytterligare inlägg i tid-
ningar, se tidningsurklipp i BibkA, vol. 98. I Kyrklig Tidskrift skrev A. Kolmodin (s. 157— 70, 209—56, 305—72), i Kristendomen och vår tid S. A. Fries (5. 163—78), i Bibelforskaren E. Stave (s. 235—132, 165—228, 245—82). I t. ex. tidskriften Facklan berördes den nya översätt- ningen pä s. 89 f., 145 f., 205 f., 296 f., 390, 434—36, 481 f., i Vårt Lands Bilaga för Kyrka och Skola, som utkom med ett nummer i veckan, i nrr 2, 8, 11, 12, 13, 16, 19, 28, 30, 31, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 41, 42. Där sammanfatta- des även de offentliga utlåtandena, nrr 23, 25, 26, 27, och recenserades i tryck utkomna granskningar av NT 1907, nrr 22, 27, 29.
ningar».1 Detta tillsammans med Översättningen, kommissionens förslag till ånd- ringar i NT 1907 och ett svar från Rudin på P. P. Waldenströms nära 90 sidor långa motion i frågan överlämnades till kyrkomötet, som samlades i september. Den prin- cip- och detaljgranskning som utfördes före mötet av domkapitel, fakulteter och en- skilda måste här förbigås, likaså den namninsamling till förmån för den gamla bibelns bevarande som igångsattes av Nordiska bibelföreningens svenska avdelning och det omfattande arbetet och debatterna under själva kyrkomötet.2 Aldrig tidigare torde en provöversättning ha blivit så insnärjd i de teologiska och kyrkopolitiska motsätt- ningarna som NT 1907.
Personne erkände öppet i sin presentation att NT 1907 var en ny översättning, inte en revision av 1883 års normalupplaga, som kyrkomötet tio år tidigare begärt. Dess grundprincip sammanfattade han så: »En texttrogen öfversättning på nutidssvenska, med så mycken hänsyn som möjligt till vår gamla kyrkobibel.»3 Detta innebar en trogen återgivning av den text kommissionen »efter bästa vetenskapliga förstånd och samvete» ansåg vara den »relativt riktiga texten».4 Under texttrohet anförde han sådana ändringar som att evangelierna hade fått överskrifterna »Evangelium enligt Matteus» etc., det gamla ordet helvete ersatts med Gehenna, Hngsvalare med Hjälpare, barnaläror med naturens makter. (To) avsäga TÖ åywv hade återgivits med den helige Ande, den heliga andan och helig ande alltefter artikelbruk och samman- hang, ävdgwnog och yvvrj vid tilltal med käre, Luk 5:20, hvem menar du? Luk 12: 14, kvinna, Luk 22:7, moder, Joh 2:41, 19:26, kära, Joh' 20:13, 15, och ändringen av Joh 19:5 Se människan till Se här är mannen. Den starkaste kritiken drabbade kommis- sionens sätt att tillämpa principen om textens återgivning på nutidssvenska: Ditt sinne är icke vändt till Guds vägar, utan till människors, Matth 16:23.5 Himmelen är röd på ett hotande sätt, Matth 163;6 Mästare, vi skulle vilja, att du läte oss få, hvad vi nu tänka begära af dig, Mark 10:35.7 I sju år hade hon lefvat med sin man från den tid, då hon såsom jungfru äktade honom, Luk 2:36.8 Men han ville icke, utan gick åstad och lät kasta honom i fängelse, och där skulle han vara till dess han hade betalt hvad han var skyldig, Matth 18:30.9 Exempel på de många småorden har lämnats tidigare.10 Ingen svensk version av NT torde ha haft så många sådana som NT 1907.
Hänsynen till den gamla kyrkobibeln visades främst iordvalet. Många av de gamla orden och uttrycken hade rensats bort redan tidigare under bibelkommissionens arbete. I konsekvensens intresse brukade den tegnérska kommissionen aldrig sådana ord som hugsvala, hugsvalelse, varkunna sig, hudflänga, kindpusta för att inte nämna börja, början, glömma, även etc.11 Som exempel på visad hänsyn till den gamla över-
1 Rudin 19081). Han tar upp anmärkningarna från de offentliga utlåtandena, från utkomna granskningshäften, från enskilda tidskrifts- och tidningsartiklar samt från brev som in- sänts till BK. Jfr BibkA, vol. 98. Personne gick till angrepp mot BK:s anonyma motståndarei Vårt Land (28/8, 4/9, 11/9, 18/9). 2 Se redan anförd litteratur och ovan, s. 452, not 2. I tryck utkom 1908 granskningshäften av E. Stave (ur BF), A. Kolmodin (ur Kyrklig tidskrift), P. P. Waldenström (motion vid KM 1908), B. Risberg, V. E. Friedlander och And. Neander. ' Personne 1908a, s. 1. ' Se ovan, s. 449.
5 N U 1883: Du besinnar icke det Gud tillhörer, utan det menniskor tillhörcr (grek. od (pgovu'g Tå rof: 0805 tillhör rå röv dvdga'mwv). ” NU 1883: Himmelen är eldröd och dyster. " NU 1883: Mästare, vi vilja, att du gör oss hvad helst vi begära af dig. 3 NU 1883: Och [hon] hade lefvat med sin man i sju år från sin jungfrudom. 9 NU 1883: Men han ville icke, utan gick bort och kastade honom i fängelse, till dess han betalade skulden. 1" S. 469—475. ” Dvs. den fann orden alltför ålderdomliga och ersatte dem med modernare och det konsekvent i hela bibeln. Det mesta i Ståhles beskrivning
sättningen anförde Personne 1908 bibehållandet av Fader vår i dess hävdvunna form, orden bättring, göra bättring och valet av läsarter i Joh 1:18, Luk 22:43, 44; 22:34.1
Utgången vid kyrkomötet 1908 gav fortsatt arbete åt kommissionen. Mötet hem- ställde att Kungl. Maj:t skulle uppdra åt kommissionen att efter omarbetning ge ut en ny upplaga av NT, helst inom loppet av 1909, som sedan med Kungl. Maj:ts medgivande fick användas som normalupplaga. Vidare önskade mötet en råd- givande nämnd på fyra ledamöter, valda med tanke på granskningen av den nya upplagan från kyrkobibelsynpunkt. Den skulle bistå kommissionen under själva re- videringsarbetet.2
Kungl. Maj:ts beslut kom i november 1908 och följde helt kyrkomötets önskan. Till ledamöter i den rådgivande granskningsnämnden förordnades ärkebiskopen J. A. Ekman, biskopen N. J. 0. H. Lindström, kyrkoherden A. H. Ljunghoff och den tidi- gare nämnde läroverksadjunkten J. A. Edman.3 Kommissionens och nämndens ge- mensamma arbete utkom på hösten 1912 under den missvisande titeln Nya Testa-- mentet. I fullständig öfverensstämmelse med den af Bibelkommissionen enligt Kungl. Brefvet den 27 november 1908 utgiva normalupplagan. En sådan normalupplaga existerade inte förrän den nu nämnda reviderade översättningen kom i september 1912, här kallad för 1912 års normalupplaga, NU 19124
Ändringarna i NU 1912 är betydligt färre i evangelierna än i breven.5 I Markus- evangeliet gjordes exempelvis drygt 250 ändringar. Ytterst få ger en annan nyans i tolkningen. De allra flesta är smärre ändringar i ordform och ordval. På många ställen har man gått tillbaka till den gamla kyrkobibelns uttryckssätt. I ändring- arna märks ingen tendens till större ordagrannhet. Snarare tvärtom. Mark 12:27 Han är _ju icke de dödas Gud, utan de lefvandes. Ja, I faren mycket vilse ändrades till Han är en Gud icke för döda utan för lefvande. I faren mycket vilse; Mark 5:12: Sänd” oss åstad in i svinen, så att vi få fara in i dem — Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem; Mark 11:5: Hvad viljen I med att lösa fålen? — Hvad gören I? Hvar/ör— lösen I fålen?
Det mest markanta draget är utrensningen av småord, iMarkusevangeliet, drygt ett 30-tal. Att de kursiverade orden i följande meningar togs bort var ingen förlust: »J a, Herre; också äta ju hundarna under bordet allenast af barnens smulor», Mark 7:28. »Allt hvad I bedjen om och begären, tron att det redan är eder gifvet; och det skall då ske eder så», Mark 11:24. I inledningen till Jesu tal om de yttersta tingen läser vi: »Mästare, se hvilka stenar och hvilka byggnader! Jesus svarade honom:
av spräkdräkten i NT 1917 (bil. B) gäller även NT 1907. Jfr nedan, 3. 478f. Personne synes 1908 ha varit beredd att gå ytterligare ett steg i moderniseringen av språket, Personne 1908a, s. 14. 1 Fader vår borde efter »vanligt språkbruk» heta Vår fader, fjärde bönen efter grundtex- tens sannolika mening: »Gif oss värt bröd för den kommande dagen, Personne 1908 a, s. 15. I Joh 1:18 behölls Gözs läsart »den enfödde sonen». * Den ovan, 5. 477, nämnda petitionen hade hemställt att Kungl. Maj:t skulle utse sex ledamöter, »representerande Svenska kyr- kans biskopar, de teologiska fakulteterna samt det i församlingarna arbetande prästerskapet». Bakgrunden var bl. a. den meningen att veten-
skapen ensam inte var den bestämmande i. frågan om en ny bibelöversättning, Heurgren 1913, s. 49 f. Jfr Wallins uppfattning ovan,. 3. 406. s BK och bibelnämnden samlades 1909-11 till. ett par längre sammanträden varje år. Den slutliga redigeringen gjordes av kommissionen. * Det 1915 till Kungl. Maj:t överlämnade Nya testamentet (NU 1912) hade en efterskrift med titehi: »Efterskrift m. m. till Bibelkommissio- nens normalupplaga 1912 af Nya testamentet.», Den innehöll en kort textkritisk inledning, några ändringsförslag och rättelser. 5 Ur den förteckning över avvikelserna mellan NT 1907, NU 1912 och NT 1917 som jag gjort anförs här endast exempel från Mark och Gal.
Ja, du ser nu här dessa stora byggnader; men här skall förvisso inte lämnas sten på sten utan allt skall blifva nedbrutet», Mark 13:1 f. Orden till Petrus på överstepräs- tens gård Förvisso är du en af dem, ty du är ju en galilé fick lydelsen Förvisso är du en af dem; du är ju också en galilé, Mark 14:70. I Mark 5:28: Om jag ock får röra allenast vid hans kläder, så blifver jag helbrägda ersattes ock .. . allenast med åtminstone: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder». Några emfatiska omskrivningar — som Tegnér gärna använde — försvann: Mark 6:4: Om en profet är föraktad, så är det i hans fädernestad — En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad; Mark 15:2: Då frågade Pilatus honom: Är det du som är judarnas konung? — Är du judarnas konung.? Mark 1:38: ty det är därför som jag har begifvit mig ut — ty därför har jag .. .
Mellan 1912 och 1917 försvann ytterligare några småord ur Makusevangeliet, bl. a. förvisso på fem ställen. De ändringar som då gjordes gällde mest den yttre språkformen och någon enstaka gång innehållet. Men i stort föreligger vår gällande översättning av Markusevangeliet, de övriga evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken redan med 1907 års översättning. Språket i dessa böcker ren- sades, mest på småord och språkliga omskrivningar, innan de ingick i vår nuvarande kyrkobibel.
Ändringarna i breven är flera, mest i Romarbrevet. Även här avlägsnades en mängd småord och omskrivningar. Gal 2:19: Men jag för min del har in genom lag dött bort ifrån lag för att jag må lefva för Gud — Jag för min del har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall lefva för Gud; Gal 4:18: Och det är nu godt och väl att blifva omfattad med ifrig omsorg, om det nämligen gäller en god sak och om så sker alltid och, ifråga om mig, icke allenast när jag är tillstädes hos er _ Och det är nu godt att I blifven omfattade med ifrig omsorg, i en god sak, alltid, och icke allenast
Någon tendens till litteralt återgivande av originalet märks inte heller i brev— texterna. De som utarbetade normalupplagan 1912 tycks snarare ha mer medvetet än tidigare hållit fast vid att översättningen skall vara idiomatisk, dvs. svenska språkets krav skall tillgodoses lika väl som grekiska språkets. Men omskrivningarna har något ändrat karaktär. Ändringarna överensstämmer väl med biskop Lindströms beskrivning av den nya översättningen 1912. På kritikernas anmärkning att NT 1907 var alltför parafraserande svarade han: »När denna anmärkning har kommit från dem, som velat i hufvudsak behålla det gamla bibelspråket, eller från dem, som anse ingen annan öfversättning trogen, än den verbalt ordagranna, har kommissionen icke velat och har icke heller haft rätt att tillfredsställa deras kraf. . . . Däremot har kommissionen med stor beredvillighet lyssnat till dem, som ansett att kommissionen af sin berömvärda sträfvan att förläna öfversättningen största möjliga klarhet och begriplighet, låtit förleda sig att, äfven där så icke varit nödigt, frångå ett enklare och närmare textens ordalydelse liggande uttryckssätt.»1
Den förskjutning i översättningsmetod som vi här skymtar gäller inte frågan om »fri» eller »ordagrann» översättning, utan vilken språkdräkt kyrkobibeln borde ha. De som arbetade 1908—12 strävade efter en något stramare, ordfattigare stil och närmade sig ibland den gamla kyrkobibelns sätt att uttrycka sig genom att rensa språket i NT 1907 från småord och förtydligande tillägg. De ändringar som gjordes 1912—17 rör endast enskilda ställen och förändrade inte översättningens helhets- karaktär. Det var kommissionens översättningsarbete 1901(1904)—1907 och då 1 Lindström 1912, s. 8.
främst Tegnérs anmärkningar som gav vår gällande översättning av Nya testamentet dess prägel.
Händelseutvecklingen under de sista åren i kommissionens historia kan i denna översikt endast antydas. Den nya översättningen, NU 1912, remitterades inte till några granskande myndigheter utan överlämnades först i slutet av maj 1915 officiellt till Kungl. Maj:t tillsammans med de då utarbetade ordförklaringarna och sakupplysningarna till bibeln. Det kyrkomöte som samlades några månader senare antog för sin del den framlagda översättningen — normalupplagorna av GT (1904) och NT (1912) _ som kyrkobibel med vissa angivna rättelser och andra nödvändiga ändringar som kommissionen fann påkallade under utgivningsarbetet. Mötet önskade dessutom att den gamla översättningen efter medgivande från vederbörande dom- kapitel fick användas i församlingarna under de närmaste tjugo åren.1
Samma år utkom en ny översättning av GT:s apokryfer, gjord av den tidigare nämnde lektor Risberg och dåvarande docenten i exegetik i Uppsala, Johannes Lind- blom. Den reviderades av en särskild kommitté bestående av Lindblom och dåvarande docenten i exegetik i Lund, Erling Eidem, med Personne som ordförande, innan den slutligen antogs 1921.2
Kommissionens sista år blev ingen lugn arbetsperiod. Tidningsdebatterna fortsatte. Allmänna Svenska Prästföreningen föreslog 1912 sina olika kretsar att ta upp den nya översättningen av NT till behandling. Skrivelser inlämnades till Kungl. Maj:t från styrelsen för Svenska baptistförbundet, från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens styrelse och från P. P. Waldenström.3 Planer på en särskild översättning för de grup- per som slöt upp kring Nordiska bibelföreningens svenska avdelning eller för de fri- kyrkliga och Fosterlandsstiftelsen började förverkligas.”1 Vid kyrkomötet 1915 före- låg en motion från riksdagsmannen Wilhelm Hellberg, lekmannaombud för Göte- borgs stift, som önskade få den gamla översättningen utgiven i varsamt reviderad form. Han fick många som offentligen i tal och skrivelser stödde hans yrkande.5 För- slagshäften till en ny version av NT började komma från Göteborgs stift,6 och den sista, långvariga striden gällde återgivningen av det viktiga dopstället Matth 28:18f.7
Även kommissionens sammansättning ändrades de sista åren. Rudin drog sig till- baka av åldersskäl och ersattes i oktober 1915 av biskop Lindström, som i kyrko- möten och i den rådgivande granskningsnämnden under lång tid arbetat för en ny svensk bibel.s Samtidigt förordnades de nämnda docenterna Lindblom och Eidem
1 Bakgrunden till antagandet av den nya över- sättningen och den stora kyrkomötesdebatten (prot., 13:1—123) måste här helt förbigås. Den tegnérska bibeln segrade med 48 röster mot 10. 2 Lindblom 1955, s. 6. 3 Sällskapet Svensk Baptistmission (som då. var det officiella namnet) önskade i juli 1909 att BK skulle ersätta döpa med med döpa i, behålla participkonstruktionen i Matth 28:19 (NT 1907: i det att I döpen dem och låren ...) och återge petdvoux med sinnes- ändring. EFS:s styrelse och P. P. VValden- ström hemställde till Kungl. Maj:t att NU 1912 skulle offentligen granskas innan den godkändes. ' Heurgren 1913, s. 47. Svensk Kyrkotidning 12 (1916), s. 55. 5 Petitionen hade enligt Stave i KM 1915 den 12 nov. fått cirka 30 000 underskrifter. Hell-
berg stöddes av bl. a. Nordiska Bibelför- eningen och Bibeltrogna vänner (KM 1915, prot., s. 117 f.). ” Förslagshåfte till Nya testamentet I—II (Göteborg 1916—17). De innehöll Ef, Kol och Fil, försvarade Textus receptus och hade en svensk text som i många stycken stod den gråkiska språkformen mycket nära, i andra G . 7 Främst i Svensk Kyrketng 12 (1916), s. 110, 173, 207 f. (J. Lindblom), 238 f., 249—51, 265, 287 f. (Lindblom), 306 f., 317—20 (A. Kolmodin), 330 f., 357—59 (0. A. Danielsson, G. Rydberg, enquéte av A.S.P.:s Central- styrelse), 463 f., 534f. Vår lösen 7 (1916), s. 373—75, 310 f. (E. Rodhe, A. Kolmodin). Lindblom 1919, s. 5. ” Se Lindbloms framställning om Lindström som bibelöversättare 1966.
att biträda Lindström resp. Tegnér vid slutredigeringen. De utförde den slutliga kon- trollen och korrekturläsningen. Lindström dog hastigt 1916 mitt under arbetet och Lindblom blev ledamot i oktober samma år. Även Eidem fick ledamots ställning några månader innan kommissionen upplöstes.
Den nya översättningen stadfästes enligt ett kungligt cirkulär av den 2 oktober 1917 och den av kommissionen redigerade utgåvan, ett stort och tungt folioband, överlämnades till konungen vid reformationshögtiden i Uppsala domkyrka den 31 oktober.1
En kortfattad översikt över svenskt bibelöversättningsarbete efter 1917 lämnas i redogörelsen för bakgrunden till 1963 års bibelkommitté.2
1 Den nya bibeln var tryckt på. P. A. Norstedt & Söners Förlag, som samma år gav ut en noggrann och tillförlitlig upplaga i oktavstor- lek. — En sammanfattning om det tegnérska bibelverket, se kap. 90, s. 292. ” Kommitténs betänkande, s. 38—41. Utta- landen om 1917 års översättning finns spridda i enskilda småskrifter, kyrkomötes- och riks- dagshandlingar, tidskrifter och dagstidningar. NT 1915, som i stort har samma text som NT 1917, granskades 1915 av S. Alin, A. Kol- modin, P. P. Waldenström och 0. Nordsjö. Samtid och eftervärld fällde den mest negativa kritiken om översättningens språkliga utform- ning, bortsett frän de anklagelser som kom från den litterala metodens företrädare. Den nya bibelns språkdräkt har klandrats frän litte- rära, estetiska eller liturgiska synpunkter av bl. a. biskop Rodhe och professor Steve i KM 1915, av Frans G. Bengtsson (SvD 7/7 1930, Sydsvenska Dagbladet 4/21953), av prosten G. Ekström och professorerna H. S. Nyberg och E. Linderholm vid KM 1934 (Motion nr 53, Särskilda utskottets betänkande, nr 7, prot., nr 5; jfr Linderholm i Religion och Kultur 2 (1931) och 5 (1934) samt intervjuer i Ny Dag- ligt Allehanda i samband med kyrkomötesmo- tionen) och av V. Heyman och flera författare i samband med hennes nytolkning av Höga Visan (DN 10/8, 12/81962; se vidare samma tidning 11/8 (ledare), 12/8 (E. Johnsson, Ö. Sjöstrand, A. Henriksson, G. Hedenvind, G. Ekelöf, E. Lindegren), 13/8, 14/8, 16/8, 19/8, 23/8, 27/8). K. Hagberg m.fl. har velat se or- saken till översättningens litterära brister i Tegnérs språkfilosofi (SvD 6/2 1949; jfr
intervjuer 9/2, Svenska Morgonbladet 10/2 1949). Vidare mä av dem som före 1963 i skrift uttalat sig om 1917 års bibel nämnas G. Ceder- schiöld (i Språk och Stil 1919), K. Sandstedt (skrivelse till Kungl. Maj:t den 21/8 1936; för- anledde ingen åtgärd, 18/9 1936), G. Rudberg (Religion och Bibel 1 (1942), s. 5—20), J. Lager- kranz (Den svenska översättningen av Nya testamentet, Häfte 1—4, 1942—46), I. Arbman (Sv. Exeg. Årsbok 14 (1949), 3. 88—104), 0. Löfgren (SvD 16/51957; jfr Martinsson, Ny- berg, Riesenfeld och Wifstrand i intervjuer 19/5), A. Wifstrand (SvD 19/5 1957, Svensk Kyrkotidning, nr 45, 1958 (referat), Syd- svenska Dagbladet 25/111959, i KM 1951, särskilt yttrande till Allmänna berednings- utskottet, riksdagen 1961 (dess betänkande nr 28) och i Lunds Stifts Julbok 1961, s. 113—- 23), C. Edlund (i Forum Theologicum 1959), G. Niemeyer (SvD 16/101959; jfr debatten i samma tidning 18/10, 22/10, 26/10), M. Ståhl (motion nr 112 vid 1961 års riksdag), D. Hede- gård (i För biblisk tro 1961, s. 118—125; jfr ti- digare 1957, s. 50, 1958, s. 205, 1960, s. 84), E. Beijer (i Julboken till församlingarna i Göteborgs stift 1961, s. 22—44), H. Odeberg (i För biblisk tro 1962, s. 99 f.), E. Grönlund (debatten i Stockholmspressen juli—aug. 1962; jfr Grönlunds artikel i Dagen 29/61963) och H. Riesenfeld (i Svensk Pastoraltidskrift 1962, s. 667 f. och i Vär Lösen 8 (1962), 5. 309—13). Mer utförlig i sin beskrivning eller kritik är endast Eidem 1923, Lindblom 1955 och Ny- berg 1966. I övrigt hänvisas till bibelkommit- téns betänkande.
Förteckning över svenska översättningar av hela eller delar av
Nya testamentet1
0. 1380 Apostla Gerningar.
Utgiven i tryck av G. E. Klemming i Samlingar utg. af Svenska Fornskrift-Säll- skapet, bd 22 (1877—1878), 5. 129—178. Stockholm.
0. 1500 Johannis Uppenbarelse.
1798
1799
1799
Utgiven i tryck av G. E. Klemming i Samlingar utg. af Svenska Fornskrift- Sällskapet, bd 9, del 2 (1853—1855), s. 329—376. Stockholm.
Iesus. Thet Nyia Testamentit på Swensko. Stockholm. Biblia/ Thet är] All then Helgha Scrifft/ på Swensko. Uppsala: Georg Richolff, 1540—1541. Thet Nyia Testamentet. Stockholm: A. Laurentzson, 1549—1550. Thet Nyia eller Wår eendeste Frelsares och Återlösares Jesu Christi saligh- görande Testamente j versewijs skickeligen affsatt och medh flere lijkaly- dande Scrifftennes witnesbyrder beprydt: Alla rettsinniga Christna vthi Wårt kära Fädernesland Swerijke til Salighetennes Kunskap j werket stält och vthgångit. Stockholm: Anund Olofzon. Prof-Öfwersättning af thet Nya Testamentet, på Hans Kongl. Maj:ts Nådigsta befallning, författad af then till Swenska Bibel-tolkningens öfwerseende,i Nåder förordnade särskilda Commission. Stockholm: Assessor J. Pfeiffer; Kongl. Ordens-Tryckeriet, 1774—1780.
Översättningen utkom i häften tillsammans med gammaltestamentliga böcker, Matth och Rom 1774, Mark och 1 Kor 1775, Luk och 2 Kor 1776, Joh och Gal— Kol 1777, Apg och 1 Thess—Filem 1779 och Hebr—Upp 1780. Försök til öfwersättning af Pauli bref til Hebreerne jämte några anmärk— ningar [Av Fredrik Adolf Björkman]. Uppsala. Aposteln Pauli Bref til de Romare och Ebréer. Med exegetiska och polemiska anmärkningar af Marcus Wallenberg. Norrköping. Försök til en fri öfwersättning af Pauli bref till de i Rom varande Christna. [Av Per Samuel Drysén]. Stockholm.
1 Förteckningen är kronologiskt ordnad efter tryckär och bygger på. en genomgång av de översättningar som finns i Uppsala uni- versitetsbibliotek och av Kungliga bibliotekets katalog över svenska biblar. Den gör alltså inte anspråk på att vara helt fullständig. Det har ibland varit svårt att avgöra om en text skall be-
traktas som en nyöversättning, revision eller en- dast ett nytryck. De versioner som uppvisaren- bart ortografiska eller få och obetydliga avvikel- ser frän en tidigare text har inte medtagits. För en bibliografisk beskrivning av de större över— sättningarna hänvisas till Aksel Anderssons. förteckning över svenska biblar från 191 1.
1 857
Försök til öfwersättning af Pauli bref til Galaterne med anmärkningar [Av Fredrik Adolf Björkman]. Stockholm. Försök til öfwersättning af Pauli bägge bref til Timotheus jämte några an- märkningar. Försök til öfwersättning af Pauli bägge bref til Thessalonicen- serne jämte några anmärkningar [ Av Fredrik Adolf Björkman]. Uppsala. Försök til öfwersättning af Pauli bref til Epheserne med anmärkningar. För- sök til öfwersättning af Pauli bref til Titus och Philemon med anmärkningar [Av Fredrik Adolf Björkman]. Uppsala. S. Matthei Evangelium. Försök till Öfversättning med Philologiska anmärk- ningar af Samuel Ödmann. Stockholm.1 Det Nya Testamentet, på Kongl Maj:ts Nådigsta Befallning, af dess till Swenska Bibeltolkningens öfwerseende i Nåde förordnade Committerade ut- gifwet. Strängnäs: Assessor Carl Eric Ekmarck. Öfwersättning af Pauli bref till de Romare med 400 anmärkningar, och ett bihang öfwer 7 särskilda ställen i den hel. Skrift. Försök af J oh. Franzén. Stockholm. Nya Testamentet. Öfwersättning af Joh. Henr. Thomander. Örebro. Thomanders översättning utkom i en andra upplaga 1860, >)öfversedd och tillökt med en kort förklaring öfver de svårare ställena». S. Matthei Evangelium, enligt den i Swenska Kyrkan antagna äldre Öfwer- sättningen, öfwersedd och med Grundtexten ånyo j emförd [AV 0 . A. Agardh]. Karlstad.
Johannis Evangelium och Epistlar. Försök 1 Bibeltolkning af J. 0. Wallin. Stockholm.
Aposteln Pauli bref till Korinthierne, Galaterne, Efesierne, Philippenserne, Kolossäerne, Thessalonikerne, Timotheus, Titus och Philemon. I försökt ny öfwersättning [Av J. D. Valerr'us]. Uppsala. Jesu Bergspredikan. Fragment ur ett revisionsförsök öfwer Gamla Bibel- öfwersättningen, med upplysande noter och anmärkningar; af Trio [=Israel Bergman, Adolf Säve och Josef Backlund]. Sundsvall. S. Matthei Evangelium. Revisionsförsök öfwer Gamla Bibelöfwersättningen med upplysande noter och anmärkningar af B. S. B. [=Israel Bergman, Adolf Säve och Josef Backlund]. Härnösand. Matthei Evangelium. Öfwersättning jemte exegetiska skäl och förklaringar af Anders Hallin. Stockholm.
Det Nya Testamentet. Ny proföfwersättning af den till Swenska Bibeltolk- ningens öfwerseende af Kongl. Maj:t i nåder förordnade Commission. Uppsala: C. A. Leffler. Kyrkobibeln. Öfwersedd och förbättrad i enlighet med Grundtexten. Ut-
1 Samuel Ödmanns omskrivande försvensk- inledningar och anmärkningar af D:r Samuel ning av nytestamentliga böcker utgavs efter Ödmann. Den omfattar Joh, de paulinska bre- hans död under titeln Paraphras öfwer större ven utom Fil och 1—2 Thess samt Hebr, 1 Petr, delen av Nya Testamentets heliga Skrifter med 1—3 Joh, Jak och Jud.
gifwen av Karl Christian Estenberg. Stockholm. Innehåller endast Hebr.
Nya Testamentet. Ord för ord från grundspråket, öfversatt af Anders Adam Löthman. Stockholm 1855—1858.
Utkom i 11 häften 1855—1858.
Förklaring öfver Aposteln Pauli bref till Galaterna efter grundspråket af A-n [=Anders Gustaf Bohgren]. Falköping. Bref från Aposteln Paulus till nyomvända kristna förklarade efter grund- språket af A-n [=Anders Gustaf Bohgren]. Skara. Innehåller 1—2 Thess.
Marci Evangelium. Revisionsförsök öfwer Gamla Bibelöfwersättningen af J. B. [=Josef Backlund]. Sundsvall. S:t Pauli bref (s.k. Pastoralbrefwen) till Timotheus och Titus. Revisionsförsök öfwer Gamla Bibelöfwersättningen af J. B. [=Josef Backlund]. Härnösand. Det Nya Testamentet. Ny Proföfwersättning utgifwen af Kongl. Swenska Bibel-Commissionen. Andra, öfwersedda Upplagan. Uppsala: Edquist & K. S:t Jakobs Epistel. Revisionsförsök öfwer Gamla Bibelöfwersättningen af J. B. [=Josef Backlund]. Sundsvall. Jude Epistel. Revisionsförsök öfwer Gamla Bibelöfwersättningen af J .B. [=Josef Backlund]. Sundsvall. 2:a. uppl. 1865. Nya Testamentet, i berigtigad öfwersättning och med förklarande anmärk- ningar af 0. Z. L. [=O. Z. Lindberg]. Söderhamn 1860—1862. Tre häften utkom 1860—1862 innehållande Matth, Mark och Luk 1:1—2:45. Nya Testamentet. Ny öfwersättning [Av lektorerna P. M. Elmblad, A. P. Falk och G. S. Löwenhielm]. Stockholm. Den s.k. Lektorernas översättning. Den utkom i ett stort antal upplagor, 11:e uppl. 1884, den sista, reviderade uppl. 1896. S. Johannis Uppenbarelse öfwersatt och i korta anmärkningar efter Dzr Chr. Ernst Luthardt, m. fl. förklarad af Jos. Colliander. Stockholm.
Den Heliga Skrift, i berigtigad öfwersättning och med förklarande anmärk- ningar af H. M. Melin. Det Nya Testamentet. Lund 1864—1865. De apostoliska breven och uppenbarelseboken publicerades 1864, evangelierna och Apostlagärningarna 1865. Den utkom i många upplagor, den andra (1876— 1878) reviderad av Melin. Öfwersättning och Förklaring öfver Pauli Bref till de Romare till den Stu- derande Ungdomens tjenst af Joh. Aug. Ahlarwler. Jönköping. S:t Jakobs Epistel, S:t Petri Epistlar och S:t Jude Epistel. Revisionsförsök i momentalform öfwer Gamla Bibelöfwersättningen af J. B. [=Josef Back- lund]. Sundsvall. Johannis första bref. Försök till tolkning och förklaring af Otto Sjögren. Göte- borg. Öfversättning efter sammanhängande versmethod af Pauli bref till de Romare
jemte dithörande Commentar, för elementar-läroverken, äfvensom för theo- logie studerande i allmänhet, utgifven av 0. W. Lemke. Örebro.
Cap. 9—11 af Pauli bref till de Romare i öfversättning samt med bifogade teser af Herman Wallin. Uppsala.
Mattei evangelium enligt svenska kyrkobibeln, i beriktigad indelning, med nya innehållsöfversigter och allt igenom öfversedd text, för prester, skollärare och bibelläsare i allmänhet utgifvet af H. W. Ulff. Uppsala. Evangelium efter Markus. Öfversättning från den i klostret S:t Catharina på. Sinai af professor C. Tischendorf funna grekiska pegamenturkund. Stockholm: Joh. Beckman.
Pauli bref till Romarena. I ny öfversättning med textkritiska noter och för- klaringande anmärkningar af 0. F. Myrberg. Uppsala. Nya Testamentet. Öfwersättning af Bibelkommissionen. Stockholm: A. L. Norman.
Romare-brefvets 1—8 kapitel i beriktigad öfversättning jämte praktiska an- märkningar av John Ternstedt. Stockholm, Skara. Nya Testamentet. Öfwersättning, utgifwen 1877, af Bibelkommissionen. Stockholm: A. L. Norman.
S:t Pauli bref till Galaterna. Öfversättning med noter och anmärkningar af 0. E. Sandgren. Kalmar. Apostlen Pauli bref till Församlingen i Kolossä. Ett försök till ordagrann öfwersättning.
Stockholm: Nya förlagsexpeditionen.
Bilden af en sann herde och en sann herdavård inom församlingen tecknad af aposteln Paulus i hans Sändebref till Thimoteus och Titus öfversatta från grundtexten af 0. F. Myrberg. Uppsala.
Evangelium enligt Mattäus. Ett försök till en trogen Öfwersättning från grundspråket [Av Andreas Fernholm]. Kristinehamn. Bilaga till Tidens Tecken 1879, nr 12. De paulinska brefven öfversatta från grundtexten af 0. F. Myrberg. Stock- holm.
2:a översedda uppl. 1883.
Nya Testamentet. Öfwersättning utgifwen år 1882, af Bibelkommissionen. Stockholm: A. L. Norman (tr. i Uppsala). Marci evangelium i öfversättning efter berigtigad text utgifven af W. Rudin. Uppsala. De apostoliska brefven af Jakob, Petrus, Judas och Johannes. Öfversättning från grundtexten af 0. F. Myrberg. Stockholm. Nya Testamentet. Normalupplaga enligt Kongl. Cirkuläret den 19 oktober 1883 utgifwen af Bibelkommissionen. Stockholm: Swenska Bibelsällskapets förlag (A. L. Norman).
1884 Öfversättning och förklaring af aposteln Pauli bref till Galaterna af Ol. Setréus. Stockholm.
Den heliga Skrift eller Herrens ord enligt Nya kyrkans kanon, med full- ständiga förklaringshänvisningar till samt delvis korta kapitelinnehåll ur denna kyrkas skrifter jemte parallellspräk i ordtrogen öfversättning från grundspråken af 0. J. N. M anby. Nya Testamentet. Första häftet [Matth 1 : 1— 11 :7]. Stockholm (tr. i Örebro). Hebreerbrefvet. Öfversättning och kortfattad utläggning jämte inledning [Av Claes Elis Johansson]. Uppsala. Nya Förbundets Bok. (Nya Testamentet.) Ny öfversättning [Av Helge Åkesson]. Lindesberg.
2 :a uppl. 1892. Senare reviderad och utgiven av Fribaptistsamfundet.
Nya Testamentet öfversatt af 0. F. Myrberg. Stockholm. Se tidigare Myrberg 1871, 1879, 1880 och 1883. Myrberg fortsatte att revidera sina översättningar särskilt med hänsyn till 1883 års normalupplaga av NT och publi- cerade demi Bibelforskaren 1890 (Gal), 1891 (1—2 Tim), 1894 (Joh) och 1897 (1— 3 Joh). Gal. med 1—2 Tim utkom i bokform 1892, Joh 1895. Aposteln Pauli bref till Romarne. Ny öfversättning [Av Olof Rudolf Hammar]. Stockholm.
De fyra evangelierna i Nya Testamentet. Öfversättning med kort utläggning af Ol. Setréus. Mariestad. Pauli bref till romarne i öfversättning jämte praktiska anmärkningar af J ohn Ternstedt. Andra omarbetade och tillökade uppplagan. Stockholm. Se Ternstedt 1875. Pauli första Thessalonikerbref öfversatt och förklaradt af A. Kolmodin. Upp- sala. Aposteln Pauli bref i ordagrann öfversättning [Av Olof Rudolf Hammar]. Stockholm. Nya Testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P. Waldenström. Stockholm 1883—1894.
Översättningen utkom i 21 häften under åren 1883—1894, evangelierna och Apostlagärningarna samlade i ett band 1886 och försedda med ett företal om översättningen, de återstående böckerna i NT i ett andra band 1894. Den fjärde och senaste upplagan utkom 1922. Pauli bref till Romarna öfversatt ord för ord från den sinaitiska handskriften med bifogad friare parallell-öfversättning jämte anmärkningar om afvikande läsarter af Oscar Bensow. Lund (tr. i Stockholm).
Nya Testamentet. Öfversättning och utläggning [Av Joh. Alex. Edgren]. Philadelphia 1894—1895. 2 häften 1894—1895 innehållande Matth 1: 1—12: 11.
Vår Herres Jesu Kristi Nya Testamente från Vulgatan öfversatt af J. P. E. Benelius. Med illustrationer och anmärkningar, en synoptisk tafla och ett systematiskt sakregister. Stockholm. Pauli bref till Galaterna. Öfversatt af B. Risberg I: Ny Ecklesiastik Tidning 1896, s. 279—281. Nya Testamentet eller Nya Förbundets Skrifter, såväl de som inom den
1923
1941
1952
äldsta kyrkan voro allmänt erkända som de hvilka icke voro det, till svenska språket öfverflyttade [Av August Edman]. Stockholm (tr. i Göteborg). Pauli andra Thessalonikerbref öfversatt och förklaradt af A. Kolmodin. Upp- sala.
Pauli bref jämte Esaia från och med 52 kap. vers 13 till och med 53 kap. fritt öfversatta enligt Skriftens grundprincip i sin helhet af predikanten K. J ohans- son. Malmö.
Aposteln Petri epistlar öfversatta och tolkade efter uppränningen af Davids- psalmen 34 af C. W. S. [=Carl Wilhelm Skarstedt]. Stockholm.
Nya Testamentet och Psaltaren öfversatta af P. Waldenström. Stockholm.
Nya Testamentet. Proföfversättning utgifven af Bibelkommissionen. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag.
Pauli bref till de kristne i Rom samt brefvet till Hebreerna med jämförande grekisk och svensk text jämte inledning af A. W. Ekman. Uppsala och Stock- holm (tr. i Uppsala).
Försök till öfversättning af Nya Testamentet på grundvalen af vår kyrkobibel med ledning af 1883 och 1907 års proföfversättning utgifvet af präster i Göte- borgs stift. Första häftet. Mattei evangelium 1—11. Göteborg: Göteborgs Stiftstidnings Förlag.
Nya Testamentet i fullständig öfverensstämmelse med den af Bibelkommis— sionen enligt kungl. brefvet den 27 november 1908 utgifna normalupplagan. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag. Titeln är missvisande. En tidigare normalupplaga enligt det kungliga brevet den 27 nov. 1908 finns inte, utan denna upplaga från 1912 är den som avses iden kungliga skrivelsen.
I. Förslagshäfte till Nya Testamentet. Text: Efesierbrevet. Göteborg: Helge Borres boktryckeri.
II. Förslagshäfte till Nya Testamentet. Text: Filipperbrevet och Kolosser- brevet. Göteborg: Helge Borres boktryckeri. Bibeln eller Den Heliga Skrift. Gamla och Nya testamentet. De kanoniska böckerna. Översättningen gillad och stadfäst av Konungen år 1917 . Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag.
Endast i den stora folioupplagan är texten redigerad av bibelkommissionen. P. A. Norstedt & Söners förlag utgav samma år en noggrann utgåva i oktavfor- mat som avviker från originalupplagan endast däri att parallellhänvisningarna är samlade efter varje kapitel och inte placerade som noter under texten.
Nya Testamentet enligt Carl XII:s kyrkobibel. Reviderad upplaga [Av Erik Stave]. Stockholm (tr. i Uppsala). Pauli brev till Romarna. Ett tolkningsförsök av Gunnar Rudberg. Uppsala universitets årsskrift 1941:7:4. Uppsala och Leipzig (tr. iUppsala). Evangelium enligt Johannes översatt och kommenterat av R. Wehner S. J. Förord av Herbert Grevenius. Stockholm.
Romarbrevets första kapitel. Förslag till ny översättning [Av David Hede- gård]. I: För biblisk tro, s. 153 f.
Översättning av Paulus, brev till kolosserna [Av David Hedegård]. I: För biblisk tro, s. 56—61.
Översättning av Hebreerbrevet, kap. 1—6. [Av David H edegård]. I: För biblisk tro, s. 101—107. Översättning av Jakobs brev [Av David Hedegård].
I: För biblisk tro, s. 154—160. Översättning av Petrus” första brev [Av David H edegård]. I: För biblisk tro, s. 204—210. Översättning av J ohannes” första brev [Av David Hedegård]. I: För biblisk tro, s. 14—20. Översättning av J udas* brev [Av David Hedegård]. 1: För biblisk tro, s. 52 f. Översättning av Paulus” brev till galaterna [Av David H edegård]. I: För biblisk tre, 5. 7—17.
Paulus brev till Efesierna [Av David Hedegård]. I: För biblisk tro, s. 102—115. Nya Testamentet. En ny översättning från det grekiska originalet av J. N. Darby. Översättning till svenska från de engelska, hanska och tyska upp- lagorna. Göteborg: A. B. Petersons förlag (tr. i Hertford, England). Luk. 1—3 :22. Försök till en nyöversättning tillika med motiverande anmärk- ningar av J oh. Lindblom. I: Svensk Teologisk Kvartalskrift, Årg. 38, s. 141—158. »Vi vann!» sa Markus. Evangelium enligt Markus, för ungdom fritt återbe- rättat frän grekiskan av Eric Grönlund. Stockholm (tr. i Arlöv). Provöversättning till Markus 1 av Harald Riesenfeld. I: Svensk Pastoraltidskrift, Arg. 4, s. 653 f. Försök till översättning av Pauli brev till galaterna med några förklaringar av Ragnar Bring. 1: Svensk Teologisk Kvartalskrift, Årg. 39, s. 1—20.
Provöversättning till Rom. 8:1—39 av Harald Riesenfeld. I: Svensk Pastoraltidskrift, Årg. 5, s. 295 f. Markusevangeliet. Ny översättning med anmärkningar av J oh. Lindblom. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 27. Stockholm.
Nya Testamentet på. vår tids språk. De fyra evangelierna. Ny översättning med förklarande noter [Av David Hedegård]. Stockholm (tr. i Malmö). Nya Testamentet på. vår tids språk. Del 2. Apostlagärningarna. Breven. Uppenbarelseboken. Ny översättning med förklarande noter [Av David H ede- gård]. Stockholm.
Hedegårds översättning kom i en andra, genomsedd utgåva 1966 i ett band.
Förteckning över ledamöterna i bibelkommissionen och
granskningsnämnderna 1773—19171
A Bibelkommissionen
1715—1803
18/5 17 73 Professor i teologi i Uppsala, tidigare professor i orientaliska språk, 1779 biskop i Härnösand; avsade sig ledamotskapet omgående. Lilljesträle, Gustaf Adolf 1716—1773 18/5 1773 Andre teologie lektor i Strängnäs, orientalist; dog innan kommissionen samlades första gången.
von Rosenstein, Nils Rosén 1706—1773 18/5 1773 Professor i anatomi m.m. i Uppsala, berömd läkare, expert i fråga om Medecina Biblica.
Munthe, Sven Johan 1714—1774 18/5 1773 Tredje teologie professor i Lund, orientalist.
1692—1775
1 Hesselgren, Eric
Beronius, Magnus 18/5 1773 Ärkebiskop.
1700—1776
18/5 1773 Biskop i Strängnäs; den som arbetat mest för att kommissionen skulle till- sättas.
Wåhlin, Jonas 1699—1777 18/5 1773 Förste teologie professor och domprost i Lund.
1699—1777
18/5 177 3 Biskop i Lund, tidigare professor i grekiska och österländska språk. 1707—1778
18/5 177 3 Professor i botanik m.m. i Uppsala, internationellt känd naturalhistoriker, expert i det som rörde naturalhistorien.
10 Ihre, Johan 1707—1780 18/5 177 3 Skytteansk professor i Uppsala, framstående svensk språkforskare. ll Wargentin, Peter Wilhelm 1717—1783 18/5 1773 Vetenskapsakademins sekreterare, matematiker och astronom, expert i fråga om Mathesis Biblica, i synnerhet om den bibliska kronologin. Serenius, Jacob Engeström, Johan von Linné, Carl
1 Som källor till denna förteckning har främst använts de kungliga skrivelser som finns i bibelkommissionens arkiv, vol. 102—103, kom- missionens protokoll och Cleri Comitiales Cirku- lär 1786—1866. Tidsangivelserna under varje person avser det datmn vederbörande utnämn- des till ledamot. Vidare lämnas uppgift om leda-
mötemas tjänst vid utnämningen och deras sluttjänst, en anteckning om de lämnade kom- missionen före sin död, notiser om de tillhör de inflytelserikaste i kommissionen och någon gång en ytterligare karakterisering. De amanu- enser kommissionen haft förtecknas ej.
12 Rosén, Gabriel 1720—1784 18/5 1773 Kyrkoherde i Riddarholmen och Bromma, överhovpredikant.
13 Aurivillius, Carl 1717—1786 18/5 1773 Professor i orientaliska språk i Uppsala, internationth känd i sitt ämne; dominerade översättningsarbetet under den första tiden, i synnerhet i fråga om GT.
14 Mennander, Carl Fredrik 1712—1786 18/5 1773 Biskop i Åbo, ärkebiskop 1775—1786.
15 Herweghr, Daniel 1720—1787 18/5 177 3 Biskop i Karlstad, framstående predikant och filolog, en av de inflytelse- rikaste i arbetet med NT.
16 Forssenius, Anders Henrik 1706—1788 18/5 1773 Biskop i Skara.
17 Floderus, Johan 1721—1789 18/5 1773 Professor i grekiska i Uppsala, 17 79 kyrkoherde i Gamla Uppsala pre- pendepastorat, den inflytelserikaste i arbetet med NT. 18 Eberhardt, Johan Hartman 1727—1796 18/5 1773 Lektor i vältalighet vid Härnösands gymnasium, historiker, kommissio- nens sekreterare och skattmästare 1773—1796.
19 Lefrén, Lars 1722—1803 18/5 1773 Professor i österländska språk i Åbo, 1790 andre teologie professor; lämnade in många översättningsprov till kommissionen. 20 Lilljestråle, Wilhelm 1721—1807 18/5 1773 Justitiekansler 1772—1779, expert i Jus Hebrseum. 21 Gothenius, Johan 1721—1809 18/5 17 73 Lektor i logik och fysik i Göteborg, 1779—1796 kyrkoherde och sedan kon- traktsprost i Skee, Bohuslän; deltog ej i arbetet efter 1777 p.g.a. svag hälsa. 22 Hageman, Johan Niclas 1727—1789 20/9 17 86 Professor i orientaliska språk i Uppsala; Hageman och Tingstadius efter- trädde Aurivillius i kommissionen.
23 von Troil, Uno 1746—1803 20/9 1786 Ärkebiskop 1786—1803. 24 Tingstadius, Johan Adam 1748—1827 20/9 1786 E.o. professor i orientaliska språk i Uppsala, 1889 ordinarie professor, 1803 biskop i Strängnäs, amanuens åt kommissionen redan 1775, förordnad som sekreterare och skattmästare 11/1 1796 efter Eberhardt, ledare för översättningsarbetet tills detta stagnerade i mitten på 1810-talet. 25 Domey, Olof 1726—1796 22/3 1788 E.o. professor i teologi i Uppsala, 1794 kyrkoherde i Kumla, Herweghrs efterträdare i kommissionen.
26 Ödmann, Samuel 1750—1829 30/4 1793 Teologie adjunkt i Uppsala, 17 99 professor i teologi, framstående exeget; dominerade översättningsarbetet tillsammans med Tingstadius fram till 1810—talets mitt.
27. Dahl, Christopher 1758—1809
21 /2 1796 Professor i grekiska i Uppsala, Domeys efterträdare i kommissionen.
28 Murberg, Johan 17 34—1805 15/11 1796 Rektor vid Stockholms storskola, tidigare docent ihebreiska och grekiska, Hagemans efterträdare i kommissionen. Lindblom, Jacob Axelsson l 746—1819 1/4 1807 Ärkebiskop 1805—1819. Hultén, Anders 1757—1831
11/5 1814 Professor i teologi i Uppsala; blev sjuk 1826 och befriades därför från uppdraget 15/4 1828. Knös, Gustaf 1773—1828 11/5 1814 Professor i grekiska i Uppsala, 1814 professor i österländska språk, 1817 kyrkoherde i Västeråkers och Dalbys patronella pastorat samtidigt som han behöll sin professur. Thorsander, Johan 1777—1851 18181 E.o. professor i teologi i Uppsala, 1835 förste teologie professor och domprost; entledigades på egen begäran den 15/7 1841, då P. Sjöbring ensam övertog allt arbete. von Rosenstein, Carl Rosén 1766—1836 12/11 1819 Ärkebiskop 1819—1836.
Sjöbring, Per 1776—1842 15/4 1828 Adjunkt i grekiska och orientaliska språk i Uppsala, 1830 professor i öster- ländska språk, amanuens åt kommissionen redan 1820, Tingstadius efterträdare som ledamot, sekreterare och skattmästare; åtnjöt tjänstledighet 1836—1841 (med den nedan nämnde H. G. Lindgren som vikarie) för sitt kommissionsarbete och utgav prov- översättningar till nästan hela GT. Rogberg, Carl Georg 1789—1834 15/4 1828 Prefekt för prästseminariet i Uppsala, 1831 professor i pastoralteologi, framstående homilet, Hulténs efterträdare i kormnissionen.
Wallin, Johan Olof 1779—1839 13/12 1834 Pastor primarius, ärkebiskop 1837—1839. af Wingård, Carl Fredrik 1781—1851 18/10 1841 Ärkebiskop 1839—1851. Fahlcrantz, Christian Eric 1790—1866 14/ 12 1841 Professor i dogmatik i Uppsala, 1849 biskop i Västerås, tjänstledig 1843 för arbete i kommissionen; lämnade kommissionen 1850.
Knös, Anders Erik 1801—1862 14/ 12 1841 Professor i praktisk teologi i Uppsala, 1852 professor i exegetik och dom- prost, 15/6 1862 sekreterare och skattmästare efter Hultman; präglade översättnings- arbetet på. 1850-ta1et. Anjou, Lars Anton 1803—1884 28/4 1842 Adjunkt vid Uppsala katedralskola, 1845 kalseniansk professor, 1855 ecklesiastikminister, 1859 biskop i Visby, kyrkohistoriker; efterträdde Sjöbring som sekreterare och skattmästare; lämnade kommissionsarbetet 1855.
Wensioe, Thure 1801—1865 10/ 12 1844 Vice pastor vid Uppsala domkyrka, 1857 kyrkoherde i Klara församling i Stockholm, adjungerad ledamot till 1/5 1848 då han tillträdde kyrkoherdetjänsten i Mariestad.
1 Någon skrivelse om Thorsanders utnäm- han inträdde i kommissionen 1818 är hämtad ning finns inte i BibkA, vol. 102. Uppgiften att från Sjöbring 1839.
42 Holmström, Hans Olof 1784—1854 23/12 1852 Ärkebiskop 1851—54. 43 Torén, Carl Axel 1813—1904 22/4 1853 Professor i pastoralteologi i Uppsala, 1865, förste teologie professor och domprost, 21/11 1862 sekreterare och skattmästare efter Knös. Torén var tjänstledig från professuren 1867—1878 och lämnade kommissionen 1882. 44 Beckman, Anders Fredrik 1812—1894 22/4 1853 Professor i dogmatik och moralteologi, 1864 biskop i Härnösand, 1875 i Skara; ledamot fram till 28/8 1862. Björck, Gustaf Daniel 1806—1888 15/6 1855 Adjunkt i pastoralteologi i Uppsala, 1856 biskop i Göteborg, sekreterare och skattmästare efter Anjou från mars 1855 till oktober 1856. Reuterdahl, Henrik 1795—1870 25/9 1856 Ärkebiskop 1856—1870. Hultman, Henrik Gustaf 1817—1877 3/7 1857 Professor i kyrkohistoria och teologiska prenotationer i Uppsala, 1860 bis- kop i Växjö, sekreterare och skattmästare efter Björck till 30/6 1861. Melin, Hans Magnus 1805—1877 15/6 1861 Professor i exegetik i Lund, 1865 förste teologie professor och domprost; hans principer kommer väl fram i NT 1877. Lindgren, Henrik Gerhard 1801—1879 15/6 1861 Prost i Tierp, professors namn, framstående orientalist; dominerade ar- betet under 1860- och början av 1870-talet.
Sundberg, Anton Niklas 1818—1900 18711 Ärkebiskop 1870—1900. Johansson, Martin 1837—1908 16/5 1879 Professor i domatik och moralteologi i Uppsala, 1888 biskop i Härnösand. Johansson var tjänstledig 1879—1882 för arbetet med NT och det konsekventa genom- förandet av principerna för NU 1883 måste tillskrivas honom. Han lämnade kommis- sionen den 31/5 1885 (kungl. skrivelser 24/4). Tegnér, Esaias (Henrik Wilhelm) 1843—1928 25/4 1884 Professor i österländska språk i Lund, framstående språkforskare; den som givit 1917 års översättning dess karaktär. Rudin, Waldemar 1833—1921 25/4 1884 E.o. professor i exegetisk teologi i Uppsala, ordinarie professor 1892—1900; lämnade kommissionen 1915 av åldersskäl.
Personne, John (Johan Wilhelm) 1949—1928
24/4 1885 Lektor i kristendom och modersmålet vid Stockholms högre latinläroverk å Norrmalm, 1897 domprost och 1910 biskop i Linköping. Inträdde i kommissionen som ledamot och sekreterare 1/6 1885.
Knös, Olof Vilhelm 1838—1907
30/ 12 1899 Lektor i klassiska språk i Uppsala, grecist; ägnade all sin tid åt arbetet med NT under åren 1900—1906 (dog 10/1 1907).2
1 Någon uppgift om Sundberg finns inte i 2 Som ersättare till Knös ville Tegnér ha BibkA, vol. 102—103. Enligt kommissionens docenteni grekiskaiUppsala, Carl Otto Lager- protokoll deltog han i kommissionen första crantz. Personne fann det inte lika nödvändigt gången den 15/4 1871. att tillsätta en ny adjungerad ledamot, än
56 Lindström, Nils Johan Olof Herman 1842—1916 3/ 12 1915 Biskop i Växjö; efterträdde Rudin i kommissionen. 57 Lindblom, Johannes 1882— 24/ 10 1916 Docent i exegetik i Uppsala, 1830 professor i exegetisk teologi i Lund. Lindblom utarbetade tillsammans med lektor Bernhard Risberg en provöversättning av GT:s apokryfer 1913—1915, förordnades att biträda kommissionen (biskop Lind- ström) 3/ 12 1915 och efterträdde Lindström som ledamot. 58 Eidem, Erling 1880— 9/3 1917 Docent i Nya testamentet i Lund, 1931 ärkebiskop. Eidem förordnades att biträda kommissionen (professor Tegnér) 3/ 12 1915.
B Granskningsnämml får N ya testamentet 18 79—1882
59 Björck, G. D., biskop i Göteborg. 60 Sjöbring, P., biskop i Kalmar. 61 Cavallin, Chr., professor i grekiska i Lund.
O' Granskningsnämnd för Gamla testamentet 1884—1898
62 Landgren, L., biskop i Härnösand; avsade sig uppdraget 1885. 63 Sjöbring, P., biskop i Kalmar. 64 Fehr, F. A., pastor primarius; avsade sig uppdraget 1892. 65 Rundgren, C. H., biskop i Karlstad; efterträdde biskop Landgren 1885.
D Bibelnämnden 1908—1912 (för revision av Nya testamentet)
66 Ekman, J. A., ärkebiskop. 67 Lindström, N. J. 0. H., biskop i Växjö. 68 Ljunghoff, A., kontraktsprost i Asarum, Blekinge. 69 Edman, A., läroverksadjunkt i Luleå.
mindre att en sådan skulle delta i sessionsar- betet. Enligt Personnes uppgift anhöll kom- missionen hos Kungl. Maj:t »att i och för den textkritiska frågan fä vid tryckningen anlita ”sakkunnig person på bekostnad av allmänna me-
del'». Lagercrantz arbetade en del för kommis- sionen, fick 1500 kr i ersättning men kommis- sionen fick sedan avslag från Kungl. Maj:t om ytterligare ersättning. Brev från Personne till Tegnér 20/1, 6/2 och 3/7 1907.
Förteckning över källor och anförd litteratur
1 . Otryckta källor S t 0 c kh o lm
Riksarkivet Bibelkommissionens arkiv. Konseljhandlingar 18 sept. 1936.
Lund Lunds Universitetsbibliotek G 18—23 E. H. V. Tegnérs efterlämnade papper: Handlingar rörande bibelöversätt- ningen. Nya testamentet. Saml. Tegnér E. H. V. 10 Brev från V. Knös till Tegnér. Saml. Tegnér E. H. V. 16 Brev från W. Rudin till Tegnér och J. Personne. Saml. Tegnér E. H. V. 17 Brev från Personne till Tegnér och Knös.
Uppsala Uppsala Universitetsbibliotek T 1 ga 18—21 W. Rudins efterlämnade papper. Utkast till bibelkommissionens över- sättning av Nya testamentet. T 1 gd 1—14 W. Rudins efterlämnade papper. Dagboksanteckningar. T 1 ge 11 W. Rudins efterlämnade papper. Fyra brev från Personne till Rudin. T 20 b Kongl. Svenska Bibel-Commissionens Historia i korthet ifrån 17 72 då den stif— tades till närvarande tid af P. Sjöbring. 1839 (förkort. Sjöbring 1839). Uppsala Universitets arkiv Teologiska fakultetens protokoll 1868 och 1878. Teologiska fakultetens acta 1868.
2. Periodica
Aftonbladet 1883. Allmänna Journalen 1815, 1818, 1820, 1821. Bibelforskaren 1884—1921 (BF). Cleri Comitialis Cirkulär 1810, 1812, 1815, 1830, 1835, 1841, 1845, 1848, 1851, 1853, 1860, 1863, 1866 (CCC). Dagen 1963. Dagens Nyheter 1957, 1960, 1962 (DN). Ecklesiastik Tidskrift 1825—26, 1840. Facklan 1901—1913. Forum Theologicum 1959. För biblisk tro 1937—1963. Hernösands Stiftstidning 1820—21. Kristendomen och vår tid 1908—1933. Kyrka och Skola 1896—1903. Kyrklig Tidskrift (Ny kyrklig tidskrift fr. 0. m. 1932) 1895—1963. Kyrkohistorisk Årsskrift 1942. Linköpings Stifts J ulbok 1949.
Luther. Vierteljahrsschrift der Luthergesellschaft 1934. Ny Ecklesiastik Tidning 1891—1904 (N ET). Ny Tidning för Kyrka och Skola 1910. Religion och Bibel 1942—1963. Religion och Kultur 1930—1963. Svenska Dagbladet 1930, 1949, 1959, 1962 (SVD). Svenska Morgonbladet 1915, 1949. Svensk Exegetisk Årsbok 1936—1963. Svensk Kyrkotidning 1905—1917, 1958. Svensk Literatur-Tidning 1813—1815. Svensk Teologisk Kvartalskrift 1925—1963. Svensk Tidskrift 1876. Sydsvenska Dagbladet 1953, 1959, 1961. Teologisk Tidskrift 1861—1889 (TT). The Bible Translator 1950—1968 (BT). Theologisk Quartalskrift 1828—32, 1836—42. Tidskrift för kristen tro och bildning 1893. Uppsala Nya Tidning 1964. Vår Lösen 1910—1917. Vårt Land. Bilaga för Kyrka och Skola 1905—1908.
3 . Tryckta källor och litteratur
Här anförs inte de översättningar som finns förtecknade ovan, s. 482 ff. Litteratur för äldre översättningsarbete, se Söderlind 1941 och Lindblom 1915.
Kyrkomöteshandlingar från åren 1868, 1873, 1878, 1883, 1888, 1898, 1903, 1908, 1915, 1934 och 1951. Riksdagshandlingar från åren 1809, 1815, 1847/48, 1859/60, 1870, 1872, 1873 och 1961.
Adell, A., 1936, Nya testamentet på svenska 1526. Lund. Algård, N., 1924, Johan Henrik Thomander. Stockhohn. Alin, S., 1915, Anteckningar vid läsningen af Nya Testamentets senaste öfversättning. Skövde. Andersson, A., 1911, [Om svenska. bibelutgåvor] i Historical Catalogue of the printed Editions of Holy Scripture (London, British and Foreign Bibl. Soc.), del IV, s. 1492—1526. London. Anshelm, C., 1957, Peter Fjellstedt, del 3. Stockhohn. Arrhenius, O., 1862, Anmärkningar vid nya proföfversättningar af Nya testamentet. Örebro. Arvastson, A., och Andrén, C. G., 1967, Bibeln i blickpunkten. Svenska bibelsällskapets historia speglad i högtidstalen. Stockholm. Backlund, J., 1853—54, Anmärkningar vid Bibel-Commissionens proföfversättning af Nya Testamentet. Häfte 1—2. Härnösand. 1864, En nittioårig Kongl. Committé. Sundsvall. Beckman, J., 1966, *Literalism” a Hindrance to understanding, i BT 17, s. 178—189. Beijer, E., 1961, Behöver vi en ny bibelöversättning?, i Julboken till församlingarna i Göteborgs Stift, s. 22—44. Bengtsson, B., 1953, Tillkomsten av Carl XII:s Biblia. Stockholm. Bergman, G., 1968, Kortfattad svensk språkhistoria. Stockholm. Biblia, Det är All den Heliga Skrift Efter den uppå Konung Carl den Tolftes Befallning År 17 03 utgifvna edition med förändring i stafsättet. Lund 1869 (Fr. Berlings förlag). Billing, G., 1928, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906. Stockholm. Björck, G. D., 1878, Några tankar angående proföfversättningen af Nya testamentet. Göteborg. Bruce, F. F., 1961, The English Bible. A History of Translations. London.
Böök, F., 1923, Artur Hazelius. Stockholm. Campbell, G., 1789, The Four Gospels. Vol. 1. (använt en upplaga tryckt 1837. Andover). Carlson, H. I., 1868, Om bibelöfversättningen. Växjö. Came-Ross, D. S., 1961, Translation and Transposition, i W. Arrowsmith & R.. Shattuch (ed.), The Craft and Context of Translation. Austin Texas. Cavallin, C., 1888, Ännu några ord om 1883 års öfversättning af nya testamentet, i TT 28 (1888), s. 325—249. Cederschiöld, G., 1919, Den nya bibelsvenskan, i Språk och Stil 19, s. 1—27. Cnattingius, H., 1941, Tillkomsten av Gustav II Adolfs Bibel 1618 (Uppsala universitets årsskrift 1941 :7 : 12. Uppsala). Cornelius, C. A., 1887, Svenska Kyrkans historia efter reformationen, del II. Uppsala. Draper, J. W., 1921, The Theory of translation in the Eightteenth Century, i Neophilo- logus 6, s. 241—254. Edsman, C.—M., 1941, Gezelii bibelverk och en äterklang av kristen kronologi och antik världsålderslära (Uppsala universitets årsskrift 1941 : 7: 14. Uppsala).
Eidem, E., 1923, Vår svenska bibel. Stockholm. Eklund, P. G., 1888, Den svenska kyrkobibeln och 1888 års kyrkomöte. Göteborg. Evang. Fosterlands-Stiftelsens 50-åriga verksamhet. 1856—1906. Stockholm 1906. Fehr, F., 1887, Familjebibel. Valda stycken af den Heliga Skrift för hemmet och skolan. Nya Testamentet. Stockholm. Festskrift utgiven av Teologiska fakulteten i Uppsala 1941 till 400—årsminnet av Bibelns utgivande på svenska 1541 (Uppsala universitets årsskrift 1941 :7 . Uppsala; förkort. Festskrift 1941). Forssgren, A., 1889, Några betänkvärda anmärkningar emot nya öfversättningen af Nya Testamentet. Luleå.. Forsström, A., 1937, Horatius i Sverige, i Ord och Bild 47, s. 497—506. Franzén, N., 1941, Nya testamentet på svenska 1526—1541. Stockholm. Friedlander, V. E., 1908, Den nya af Bibelkommissionen utgifvna proföfversättningen af Nya Testamentet. Göteborg. Fränzel, W., 1913, Geschichte des Ubersetzens im 18. Jahrhundert. Leipzig. Grape, A., 1949, Ihreska handskriftsamlingen i Uppsala universitets bibliotek, I—II (Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis 6—7 . Uppsala). Hagberg, L., 1952, Jacob Serenius” kyrkliga insats (Saml. och Studier till Svenska Kyr— kans historia 28. Lund). Hammar, H. B., 1932, Sveriges Bibel. Prästmötesavh. Lund. Handlingar om en ny förbetrad bibelversion. Stockholm 1772. Handlingar rörande J ubel-Festen uti Upsala 1793. Uppsala. Hazelius, A., 1868, Det svenska bibelöfversättningsarbetet med särskildt afseende på. den sista proföfversättningen af Nya testamentet, i Svensk Literatur-Tidskrift 4, s. 177—215, 257—304, 337—384.
Henning, S., 1964, Vilka ha översatt Nya testamentet 1626?, i Nysvenska studier 43, s. 16—139. Herweghr, D., 1761, Prof af Grekers Witterhet, genom Öfwersättningar af några Luciani sinnerika Skrifter. Första delen. Västerås. Heurgren, C., 1913, Nordiska bibelföreningens svenska afdelning 1902—1912. Minnes- skrift. Landskrona. Hirsch, E., 1928, Luthers deutsche Bibel. Munchen. Holmqvist, H., 1952, Handbok i svensk kyrkhistoria, del III. Stockholm. Holter, Å., 1966, Det norske bibelselskap gjennom 150 är I. 1816—1904. Oslo. Hägglund, B., 1958, Metanoia—poenitentia, i Studier tillägnade Hjalmar Lindroth, s. 75—89. Hägglund, J. H., 1888, Bör icke den af 1883 års kyrkomöte godkända öfversättningen af Nya testamentet undergå omarbetning innan den fastställes till allmänt kyrkligt bruk? Lund.
Johansson, H., och Gallén, J., 1956, artikeln Bibelöversättning i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 1. Malmö. Johansson, M., 1776, Några tankar om bibelläsning. Uppsala. Josefson, R., 1941, En kritik av 1773 års bibelkommissions provöversättning (Uppsala universitets årsskrift 1941 : 7 : 15. Uppsala). Kjöllerström, S., 1941, Tillkomsten av 1541 års bibel (Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd. 37. Nr 4. Lund). Klemming, G. E. (utg.), 1848—1853, Svenska medeltidens Bibel-arbeten (Saml. utg. af Sv. Fornskrift-Sällskapet, 9: 1—2. Stockholm). _ 1877—1878, Klosterläsning (Saml. utg. af Sv. Fornskrift-Sällskapet, 22. Stockholm). _ 1879—1910, Svenska medeltidspostillor (Saml. utg. af Sv. Fornskrift-Sällskapet 23:1—5. Stockholm). Knös, A., 1776, Anmärkningar öfwer den i afseende på grundläggningen till en Biblisk och Praktisk Christendom, högwiktiga St. Pauli Epistel till de Romare författade, under jämförelse af Nya Prof-Öfwersättningen med Grundtexten, och wår gamla samt andra Versioner. Uppsala. Knös, A. E., 1840, Om en förbättrad svensk bibeltolkning, i Ecklesiastik Tidskrift 1840 (här citerad efter Knös 1864). _ 1861, Om revision af den Svenska Bibelöfversättningen (Uppsala universitets års- skrift, s. 1—114. Uppsala). 1864, Skrifter, samlade och utgifvna efter författarens död. 1:2. Uppsala. Knös, V., 1898, Grecismer i 1883 års öfversättning af Nya Testamentet. Uppsala. 1900, Den nytestamentliga textkritiken (ur Bibelforskaren 1900). Uppsala. _ 1905—1906, Översikt av de senaste årens arbete inom Nya testamentets textkritik (ur Bibelforskaren 1905 och 1906). Uppsala. Kolmodin, A., 1908, Bibelkommissionens senaste proföfversättning af Nya testamentet granskad (ur Kyrklig Tidskrift 1908). Uppsala. _ 1915, Bibelkommissionens senaste öfversättning (1912) af Nya testamentet. Upp- sala. Kömmel, W. G., 1958, Das Neue Testament. Geschichte der Erforschung seiner Probleme. Munchen. Lagerkranz, J., 1942—1946, Den svenska översättningen av Nya testamentet. Häfte 1—4. Uppsala. Lexikon fiir Theologie und Kirche, 2. Band. Freiburg 1958. Liedgren, E., 1946, Neologin, romantiken, uppvaknandet 1809—1823 (Svenska Kyrkans historia, utg. af Hj. Holmqvist och H. Pleijel, del VI:2. Uppsala). L[indberg], C. L., 1899, Äkta eller oäkta? Bidrag till svar på frågan om 1 Johannis 5: 7. Stockholm. Lindblom, J., 1915, Studier till en ny provöversättning av Syraks bok. Stockholm.
1919, Jesu mission- och dopbefallning. Matt. 28:18—20. Uppsala.
_ 1941, Till frågan om förlagorna för 1541 års översättning av Gamla Testamentet (Limds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd. 37. Nr 3. Lund). _ 1943, Psaltaren 1560 (Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd. 38. Nr 6. Lund). 1955, Om språket i den svenska bibelöversättningen av 1917 (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 13. Stockholm). 1966, Biskop Lindström som bibelöversättare, i Växjö Stifts hembygdskalender.
Lindblom, J., och Pleijel, H., 1943, Observationes Strengnenses. Utgiven med inledning och kommentar (Saml. och Studier till Svenska Kyrkans historia, 5. Lund). Linder, C. W. (utg.), 1875, Granskning af Bibelkommissionens senaste proföfversättning af Nya testamentet i underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t afgifven af Westerås domkapitel. Med några tillägg. Stockholm. Lindgren, H. G., 1859, Kyrkliga uppsatser. Uppsala. Lindström, N. J. 0. H., 1912, Den nya bibelöfversättningen (Särtryck ur Prästkonferen- sens förhandlingar 1912). Stockholm. Återfinns även i BF 29 (1912), s. 337—351).
Ljunggren, K. G., 1943, Språkdrag och språksträvanden i Psaltaren 1560 (Lunds uni- versitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd. 38. Nr 7. Lund). [Loenbom, S.], 1774, Utkast Til en Historia Om Swenska Bibel-Öfversättningar. Stock- holm. Lundqvist, K. G., 1898, Biskop Jakob Serenius och arbetet för en förbättrad bibel- öfversättning, i Kyrklig Tidskrift 4, s. 349—375. Luther, M., 1530, Ein Sendbrief vom Dolmetschen (Weimarupplagan, 30, II, 632—643). Malmberg, B., 1962, Nya vägar inom språkforskningen. 2:a uppl. Stockholm. Metzger, B., 1964, The Text of the New Testament: Its Transmission, Corruption and Restoration. Oxford. Michaelis, W., 1947, Ubersetzrmgen, Konkordanzen und Konkordante Ubersetzung des- Neuen Testaments. Basel. Myrberg, O. F., 1874, Betänkande med anledning af 1873 års Proföfversättning af Nya Testamentet. Uppsala. _ 1883, Den nya proföfversättningen af Nya Testamentet granskad. Stockholm. _ 1889, Inledning till föreläsningen öfver Psaltaren med särskilt afseende på Bibel- kommissionens öfversättning. Uppsala. Neander, A., 1908, Anteckningar vid genomläsningen av Matteus' och Markus” evangelier samt Paulus” bref till romarne och hans första bref till Korint uti vår nyaste prof - öfversättning. Uppsala. Neil, S. 1964 The Interpretation of The New Testament 1861—1961. Oxford. Nida, E. A., 1959, Principles of Translation as Exemplified by Bible Translating, i R. A. Brower, On Translation (pocket-utgåva 1966. New York; omtryckt i BT 10 (1959), s. 146—64). 1964, Toward A Science of Translating. Leiden. Noack, B., [Om skandinaviska bibelöversättningar] i The Cambridge History of the Bible. The West from the Reformation to the Present Day. Ed. by S. L. Greenslade, s. 135 ff., 355 ff. Cambridge. Norborg, E., 1956, Den religiösa nyorienteringen och 1819 års psalmbok, i Ny Illustrerad Svensk Litteraturhistoria, del 3, s. 3—58. Norborg, L., 1898, Är det fullkomligt säkert, att 1 Joh. 5:7 är oäkta och kan och bör följaktligen detta ställe utan betänkande borttagas ur vår bibel? Göteborg.
Nordsjö, O., 1915, Önskemål angående bibelkommissionens senaste öfversättning af Nya testamentet. Linköping. Nya testamentet. Stockholm (B. M. Bredberg) 1830. Nya Testamentet i öfverensstämmelse med Bibelkommissionens normalupplaga. Med företal af Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Stockholm 1917. Nyberg, H. S., 1953, Johan Adam Tingstadius. Stockholm.
1966, Esaias Tegnér d. y. som språkman och bibelöversättare. Stockholm.
Olbers, C., 1874—75, I Bibelöfversättningsfrågan. Häfte 1—3. Lund.
1878, I Bibelöfversättningsfrågan. Häfte 4. Lund.
Olingdahl, G., 1966, Svenska bibelillustrationer (Symbolae Biblicae Upsaliensis 18. Lund). Olsson, B., 1936, Tillägg om de svenska översättningarna, i Fr. Kenyon, Bibeln. Historia, fynd och forskningar. Lund. Personne, J., 1897, Bibelöfversättningsfrågan, i NET, nrr 33—36, 38.
1905, artiklarna Bibelkommissionen och Bibelöfversättningar i Nordisk Familje- bok, 2:a uppl., del 3.
_ 190811, Bibelkommissionens principer vid 1907 års öfversättning af Nya testamen- tet m.m., i BF 25, s. 1—16. _ 1908b, Bibelkommissionens anonyma motståndare, i Vårt Land 28 aug., 4, 11, 18 sept. _ 1915, F. d. lektor P. P. Waldenström såsom bibelöfversättare och bibelkritiker.. Linköping. Phillips, J. B., 1958, The New Testament in Modern English. London.
Pleijel, Henning, 1905, Huru böra orden metänoia och matanoein bäst återgivas i svensk bibelöfversättning? Lund. Pleijel, Hilding, 1935, Svenska Kyrkans historia, utg. av Hj. Holmqvist och H. Pleijel, del V. Uppsala. 1941, Bibeln i svenskt fromhetsliv. Lund. Rehnberg, B., 1966, Prästeståndet och religionsdebatten 1786—1800. Uppsala. Riesenfeld, H., 1960, [Svenska översättningar] i J. Schmid (red.), Moderne Bibeluber- setzungen (Zeitschrift fiir katholische Theologie 82, s. 312). Rieu, E. V., 1953, artikeln Translation i Cassell”s Encyclopedia of Literature. Vol. 1, s. 554—559. London. Risberg, B., 1908, I bibelöfversättningsfrågan. Bibelkommissionens N yatestaments- tolkning granskad. Linköping. Roberts, B. J., 1951, The Old Testament Text and Versions. Cardiff. Robinson, H. W. (ed.), 1940, The Bible in its Ancient and English Version. Oxford. Rodhe, E., 1930, Kyrkan kring sekelskiftet. Uppsala. Rosenius, M. G., 1883a, Bibelöfversättningen. Lund.
1883 b, Nya testamentets text. Lund.
Rudin, W., 1898, Yttrande med anledning af ingångna anmärkningar mot Bibelkommis- sionens öfversättning af Pentateuken. Stockholm. — 190811, Svaromål på petitionen om Bibelkommissionens nyaste proföfversättning. 1—2 (ur Stockholms Dagblad). Stockholm. _ 1908b, Genmäle med anledning af mot Bibelkommissionen framställda anmärk- ningar (ur kyrkomöteshandlingarna 1908). Stockholm. Rydberg, V., 1873, Bibelkommissionens fjerde öfversättning af Nya Testamentet. I—II, i Svensk Tidskrift, s. 356—400, 489—530. Rydholm, P., 1889, Den nya bibelöfversättningen och dess fiender. Göteborg. Schindler, P., 1953, Synspunkter for fordanskningen af Det Nye Testamentet (Catholica 10. Seernummer). Schinmeier, J. A., 1777—82, Versuch einer vollständigen Geschichte der Schwedischen Bibel—Uebersetzungen und Ausgaben. Flensburg und Leipzig. Schlyter, C. J., 1878, Om bibelkommissionens omarbetade öfversättning af Nya testa- mentet. Anlnärkningar. Lund. Schwartz, W., 1955, Principles and Problems of Biblical Translation: Some Reformation Controversies and Their Background. Cambridge. Sjögren, G., 1949, Om språket i de svenska bibelöversättningarna 1526—1541. Lund. Skrivelse till Kungl. Maj:t från bibelkommissionen den 29 april 1873 (tryckt i bilagor till kyrkomötet 1873; förkort. Skrivelse 1873).
Skrivelse till Kungl. Maj:t från bibelkommissionen den 12 december 1882 (tryckt och bifogad Kungl. Maj:ts skrivelse till 1883 års kyrkomöte, nr 5; förkort. Skrivelse 1882) Sondén, A. F., 1882, Om bibelöfversättningsfrågans nuvarande ståndpunkt med hän- seende till bibelkommissionens öfversättning af Nya testamentet. Stockholm. Stave, E., 1893, Om källorna till 1526 års öfversättning af Nya Testamentet (Skrifter utg.
af Hum. Vetenskapssamfundet i Upsala III: 1. Uppsala).
_ 1896, Om källorna till 1541 års öfversättning af Nya Testamentet (Skrifter utg. af Hum. Vetenskapssamfundet i Upsala, IV: 2. Uppsala). _ 1908, Bibelkommissionens proföfversättning af Nya Testamentet (ur BF 25, s. 85—132, 165—228, 245—282). Uppsala. Strömbäck, K., 1862, Fornåldriga samt främmande owanliga ord i Bibeln. Stockholm. Svedberg, J., Lefwernes Beskrifning, utg. av G. Wetterberg 1941. Svensk Biografiskt Lexikon 3 (1920—22), 6 (1925—26), 13 (1949—50), 15 (1953—55) och 16 (1964—66). Stockholm. Söderlind, N., 1941, Kring bibelöversättningarna 1526 och 1541. En litteraturöversikt, i Ny Kyrklig Tidskrift 10, s. 6—31. Tarschys, K., 1955, »Svenska språket och litteraturen». Stockholm.
Tegnér, E. H. V., 1888, Den nya öfversättningen av Psaltaren. Lund. 1902, se Waldenström 1902. Thors, C.-E., 1957, Den kristna terminologin i fornsvenskan (Skrifter utg. av Sv. Littera- tur-Sällskapet i Finland, nr 359). 1968, Nya Testamentet 1550, i Nysvenska studier 47, 5. 89—171. Tingstadius, J. A., 1803, Strödda filologiska anmärkningar öfver Svenska Tolkningen utaf Matthei Evangelium. Uppsala. _ 1812, Strödda Anmärkningar öfver Tolkningen av Några Ställen i N. Testamentets Heliga Skrifter. Strengnäs. Torén, C. A., 1865, Ett ord om Bibelkommissionen, i TT 5, s. 23—30. 1877, Bibelkommissionens senaste öfversättning af nya testamentet, i TT 17, s. 333 f. Truedsson, N. P., 1924, Minnesteckning öfver Helge Åkesson. Chicago. Waldenström, P. P., 1883, År 1882 års proföfversättning af Nya Testamentet tillfreds- ställande? Stockholm. [Waldenström, P. P.], 1902, Bibelkommissionens öfversättning af Gamla Testamentet. Diskussion mellan Lektor P. Waldenström och Prof. E. Tegnér. Stockholm. Waldenström, P. P., 1908, Bibelkommissionens nyaste öfversättning af Nya Testamentet (Motion inlämnad till 1908 års kyrkomöte). Stockholm. 1915, Bibelkommissionen och Nya Testamentet 1912. Stockholm. Warholm, C., 1881, Om 1. Johannis 5:7. Lund. 1883—84, Bibelkommissionens öfversättning 1882 och Textus receptus. Häfte 2—4. Lund och Stockholm. _ 1888, Nya Testamentet på svenska. Parallelltexter af Gamla och Nya Öfversätt- ningen. Med textkritiska anmärkningar. Lund. Westin, G., 1941, De apokryfiska böckernas försvinnande ur den svenska Bibeln (Upp- sala universitets årsskrift 1941 : 7 : 18). Uppsala. Wieselgren, P., 1866, Svenska Kyrkans sköna litteratur eller den Svensk-Kyrkliga Littera- turen bedömd med särskildt hänseende till framställningens värde. 3:e uppl. Lund. Wifstrand, A., 1961, »Draga åstad» eller »ge sig iväg». Frågor vid bibelöversättning, i Lunds Stifts J ulbok, s. 113—123. Wijkmark, H., 1923, Samuel Ödmann. Uppsala. Voegelin, G. F., 1954, Multiple state translation, i The International Journal of American Linguistios 20, s. 271—280. Wonderly, W. L., 1968, Bible Translations for popular Use. Michigan. Våra fäders bibel. Minnesskrift utg. av Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Red. R. Gyllenberg. Åbo 1941. [Yttrande] Till Kongl. Maj:t underdånigst af Svenska Bibelkommissionen, i anledning af den på nådig befallning verkställda granskningen af den nya proföfversättning af Nya Testamentet (3 aug. 1868; förkort. Yttrande 1868). Uppsala. Åberg, B., 1968, Individualitet och universalitet hos Waldemar Rudin. Lund.
Bilaga B Några drag i det svenska bihelspråkets historia 1526—19 171
Av Carl Ivar Ståhle
1. Reformationsbiblarna Ordförråd
I företalet till den första kända översättningen till svenskt språk av Nya testamentet i sin helhet — »Thet Nyia Testamentit på. Swensko», tryckt 1526 — uppges verkets syfte vara att »fatighe eenfåldughe2 prester som fögo latina kunna, och oförfarne äro j scrifftenne, och teslikes andra Christna menniskior som j book läsa kunna, mågha här ät minsto haffua enfalleligha texten,3 såsom han vthaff euangelistema och apost- lana scriffuen är». Det var ingen lätt uppgift att finna den rätta svenska språkformen för detta syfte, och man förklarar sig också. medveten om att man icke helt lyckats att på ett klart och begripligt svenskt språk återge »enfalleligha texten». Som förmildrande omständighet anföres, att när man grep sig verket an, sä »funnos stundom icke så.- dana oord pä swenskt mål, som giorde fyllest emoot the Latiniska eller Grekiska oor- den»; det fanns ingen svensk bibelspråkstradition att falla tillbaka på, »vtan allenast näghon stycke ther och hwar som man j tidhegerden hafft haffuer, och äro för then skull icke vpkommen sådana oord som scrifften brukar». Förspråket avslutas också. med ett antal förklaringar av ord som man ansett vara nya och ovana för läsarna. Till större delen innehåller listan dels beteckningar för speciellt bibliska företeelser, såsom Tabernakel och Sinagoga, dels utredningar av den teologiska innebörden av ord som kött och sial, men man möter också. ord, såsom beröm och m'jt, vilkas där angivna betydelse för nutida läsare är helt alldaglig och självklar — och blivit det, därför att de togs i bruk i Nya testamentet 1526.
Att man endast räknar de små. styckena i »tidhegerden» (den medeltida böneguds- tjänsten) som svensk bibelspråkstradition kan synas överraskande! IVadstena klos- ter hade man dock i ett och ett halvt århundrade oavbrutet ägnat sig åt att överföra latinsk uppbyggelselitteratur till svenska och härunder skapat ett rikt och nyan- serat hjälpmedel att kläda kristna tankegångar i svensk språkdräkt. Även om man
1 Med hänsyn till kommitténs uppdrag har framställningen här begränsats till språket i Nya testamentet. Förkortningarna är de samma som används i bilaga A. I avsnittet »Normal- upplagan 1883 och Nya testamentet 1917» ci— teras »gamla översättningen» genomgående ef- ter Warholms upplaga 1888, såvida icke annat uttryckligen anges (NT 1541). 2 Dvs. ”enkla, vanliga, olärdai ” Dvs. 'enkla, rena, klara texten; texten rätt och slätt”.
* Uppgiften avser säkerligen i första hand de tre »lovsångerna» Luk 1:46—55, 68—79, 2:29—32 samt Joh 1:1—14. Dessa var de första texter av Nya testamentet som trycktes på svenskt språk, nämligen i »Vor fruwe tydher paa swenskä» (utan tryckår men säkert daterbar till 1525; ny utg. 1854 under titeln »Den svenska tideboken»). Av bibeltexter märks i denna bok f.ö. ett antal psalmer ur Psal- taren.
härvid huvudsakligen tänkt på de icke latinkunniga nunnornas behov måste denna verksamhet ha haft stor betydelse för det religiösa språket överhuvud, och dess re- sultat måste ha varit väl bekanta för reformationstidens översättare,1 som vuxit upp i katolsk miljö. Av Nya testamentets böcker hade emellertid endast två, Apostla- gärningarna och Johannes uppenbarelse, blivit översatta till svenska, den förra (som är parafraserande och förkortad) senast på 1380-talet, den senare mot 1400-talets slut, och åtminstone den äldre av dem tycks ha varit föga känd utanför klostret.2 Så kan emellertid knappast ha varit fallet med kyrkoårets ur evangelierna hämtade predikotexter, som av Vadstenabröderna översattes till svenska och försågs med rikliga utläggningar. Dessa medeltida postillor, som innehöll de för den kristna för- kunnelsen väsentligaste delarna av Nya testamentet, spriddes över hela Norden.3
Jämför man denna medeltida religiösa litteratur med NT 1526 är det uppenbart att översättarna ansett sig obundna av Vadstenaspråkets uttrycksmedel och valt att återge bibeltexterna på sin egen samtids språk — man ville först och främst ge en svensk text, som alla kunde förstå. Det begynnande 1500-talets språk var, sär- skilt i städerna, genomdränkt av lågtyskt språkstoff. Detta gör sig mycket starkt gäl- lande också i NT 1526, även om dess språk i sina grunddrag naturligtvis är svenskt: till den ärvda och levande svenska ordskatten (delvis tidigt inlånade missionsord) hörde en mängd med Vadstenasvenskan gemensamma ord för centrala kristna be- grepp, såsom tro, hopp, kärlek, ödmjuk, frestelse, synd, ånger, bön, bot, bättring, nåd, frälsa, frälsare.4 Men redan inom denna grupp märker man lätta förskjutningar: för vissa viktiga begrepp hade Vadstenaspråket flera gamla svenska synonymer, t. ex. för den kristna kärleken till Gud och människor älskoghe, älskelikhet, kärleker, för ”ånger, idhroghe, anger, för nästa” jämkristen och (sällsyntare) näste. NT 1526 genom- för helt kärlek, ånger, nästa, och de gamla ldhroghe, älskoghe, järnkristen begränsas i huvudsak till det alltjämt levande katolska klosterspråket för att sedan med detta försvinna ur språket eller förvärldsligas.
Men närmast utanför denna kärna av de mest centrala begreppen sker en förnyelse och modernisering av ordförrådet, som ger det nya religiösa språket en klang, som starkt avviker från den som man hör i den klassiska Birgittinersvenskan. Man valde gärna ord som antingen var helt nya i religiöst skriftspråk eller som punktvis vunnit insteg i detta under medeltidens slutskede som synonymer till de gamla ord av in-
1 Om översättarproblemet, som ännu är olöst, se 5. 355 f. På forskningens nuvarande ståndpunkt råder i stort sett enighet om att minst två översättare varit verksamma och att dessa varit Olaus Petri och Laurentius Andreas (se- nast Sam Henning 1964). Mycket starka skäl talar dock för att också. andra personer an- litats (se särskilt Lindblad 1944 och Adell 1936, s. 152 ff., och där cit. litt.). Om arbctsformer och arbetsfördelning finns det — med det ma— terial som nu står till buds — mycket små. möjligheter att komma till klarhet. Mellan primäröversättning(ar) och slutresultatet kan många olika personer, granskare, bearbetare, renskrivare, sättare och korrektorer, satt spår i textens språk, särskilt dess ortografi. Åtskil- ligt tyder dock på att Olaus Petri översatt J ohannesevangeliet och möjligen Romarbrevet —— för reformatorerna centrala bibelböcker — (se härom Adell 1936, s. 176 ff., Lindblad
1944, s. 157 ff., och Palmer 1944) och att Lau- rentius Andreas skrivit Allmänna förspraket (Palmer 1939, s. 148 ff.). ” Om medeltidens svenska bibelöversättningar, se i övrigt B. Olsson i Bil. A, 3. 354 f. 3 Om en danskspråkig text av Vadstenapostil- lorna, se senast J. Brondum—Nielsen, Fra Skaa- nes senmiddelalder, 1959, om en norskspråkig Ståhle i Arkiv för nordisk filologi 65, s. 135 f., not, om fragment av en svensk medeltids— postilla, funnen i Norge, Ejder i samma tid— skrift 68, s. 153 ff. De medeltida svenska po- stilletexterna är till större delen utgivna av G. E. Klemming och R. Geete (Svenska medel- tidspostillor, 1—5, 1879—1910, Saml. utg. av Svenska Fornskriftsällskapet 23). 4 Om dessa ord se närmare Thors 1957. Även för de i de närmast följande behandlade orden har jag ofta kunnat tillgodogöra mig Thors framställning.
hemskt ursprung, som dominerar i Vadstenaspråket. I båda fallen ger tyskan mönst- ret; orden har antingen direkt övertagits eller bildats med inlånade tyska ordbild- ningselement. Sådana ord för i Nya testamentets förkunnelse viktiga begrepp är t. ex.:1 barmhärtig, barmhärtighet, förbarma sig (lågty. barmhertich, barmherticheit, sik vorbarmen). De lågtyska orden kom in under 1400-talet som sporadiska synonymer till de inhemska, i Vadstenaspråket normala miskundsamber, miskund, miskunda sig. I NT 1526 är för— hållandet omvänt: barmhertugh etc. är regel, och miskund etc. undantag, vilkas antal ytterligare minskar vid bearbetningen 1541, så att den bara lämnar kvar miskunna sigh i Mark 5:19, Luk 18:13; i NT 1917 finns det endast på. det sistnämnda stället (publika- nens bön: »misskunda dig över mig syndare»). bekänna, bekännelse (lågty. bekennen, bekentnisse) *confiteor, confessio” hör under medel- tidens slutskede väsentligen till det världsliga språket, medan de i det religiösa är säll- synta synonymer till vidherganga, vidherkänna; vidhergangilse, vidherkännilse. I NT 1526 segrar det lågty. ordet; några enstaka wedherkenna, wedherkennelse tas bort vid bearbet- ningen 1541, som blott lämnade wedherkänna Upp 3:5, vilket ända till 1883 stod kvar som en relikt av medeltidens svenska språkbruk.2 betyga (lågty. betugen); ordet trängde under 1400-talet in i stadsspråk och kanslispråk och är mycket sällsynt i religiös litteratur. I NT 1526 intar det en ganska stark ställning (omkr. 30 fall) vid sidan av det gamla, här dock vanligare vittna. I NT 1541 tillkom- mer ytterligare ett par fall. delaktig (lågty. delhaftich, delachtich). Det klassiska Vadstenaspråket återger lat. particeps med luttakande ”lott-tagande”, men det lågty. ordet blir en ganska vanlig synonym un- der 1400-talet. I NT 1526 är det allenarådande och det gamla Vadstenaordet förekom- mer ej. evig (lågty. ewich) är ett ganska sent tyskt lån, som först på 1400-talet möter i den reli— giösa litteraturen, där ävinnerliker och ävärldeliker är vida vanligare intill medeltidens slut. I NT 1526 möter evinnerlig främst i vissa fasta förbindelser, särskilt evinnerligt liv, och som adverb, evinnerliga. Däremot saknas cvärdelig, men det förekommer i GT 1541. Det produktiva och levande ordet i NT 1526 är evig. förarga(s) (lågty. vorargen, vorergen), förargelse hör till de få ord som förklaras i För- språkets ordförteckning: »Förargha är geffua tilfelle till synd eller förtörna»; »Förarghas är tagha till oondo, förtörnas, förwerras». De svarar mot grek. axavåaMCw, azävöalov, i Vulgata scandalizo, scandalum. Med dessa hade Vadstenaklostrets översättare icke lyc- kats komma till rätta. Deras latin-svenska lexikon innehåller under »scandalon» endast en vidlyftig utläggning på latin,3 och t. ex. adventtexten Matth 11:6, »beatus est qui non fuerit seandalizatus in me», översätts i de medeltida postillorna med olika, sins emellan starkt avvikande och i allmänhet föga träffande omskrivningar. I NT 1526 väljer man med ledning av Luthers ärgern, Ärgernis det sena lånordet forarga och det därtill bildade forargilse, som betydde ”tillfoga skada, vanära, försämra, och som före- kom bl. a. i städernas rättegångsspråk. förkunna (lågty. vorkunden), förkunnelse. Ordet är över huvud inte känt från religiöst språk före 1526. Det är i medeltidssvenskan ett sent kansliord för officiellt tillkänna- givande. I NT 1526 är förkunna vanligt vid sidan av predika. förlossa, förlossning, förlossare (lågty. varlosen). Ordet dyker inte upp i källorna förrän omkr. 1500 och är nästan helt begränsat till profant språk, med betydelsen '(ut)lösa,
1 Om flera av de följande orden se även Sjö- översättningar av NT kan de omtalade orden gren 1949, s. 26 ff. ha utbytts långt tidigare. ? Årtalet 1883 avser här och i det närmast föl- 3 Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. jande normalupplagan 1883, den första antagna C 20, s. 549 f. nyöversättningen av NT. I föregående prov-
avlösa, lösköpa ur fångenskap' o. dyl. I religiöst språk används det gamla Vadstena- ordet aterlösa (aterlösn, aterlösare) ända fram till NT 1526. Här inför man på några stäl- len förlossa, förlossning, förlossare och prövar också de likaledes profana förlösa och igenlösa, vid sidan av det gamla återlösn(ing). I NT 1541 genomförs det nya förlossa nästan helt; återlösn(ing) får stå kvar endast på det centrala stället »giffua sitt lijff til återlösning för monga» Matth 20:28 och motsv. Mark 10:45 och 1 Tim 2:6 _ sannolikt en eftergift åt traditionen.
församling, bildat till församla (sig) (lågty. vorsamelen). I betydelsen ”den kristna gemen- skapen” är det en nyhet i NT 1526; det ägnas också några rader i de ordförklaringar som avslutar Förspråket. Ordet dyker upp i källorna först vid MOD-talets slut och betecknar då deltagare i helt profana sammankomster. För den kristna församlingen (ecclesia) användes i Vadstenaspråket (förutom kyrkia) samkvämd, samfund, samnadher.
gudfruktig (lågty. godevriichtich) är okänt i svenskan före NT 1526, där det dock är be- gränsat till Apg (8 ställen); i GVB vidgas bruket något. De ty. lånordet frukta och det därtill bildade fruktan hade först under 1400—talets slut kommit till användning i för- bindelserna frukta Gudhi och Guds fruktan-; den klassiska Vadstenasvenskan hade rädhas Gudhi och Guds rädsl el. Guds räddoghe. NT 1526 och NT 1541 genomför det nya frukta Gud men bibehåller det medeltida Guds räddhoga (utom Kol 3:22 Guds fruchtan); detta avlägsnas 1883 och 1917 , och det enda spåret av det medeltida bruket av räddha'ga med Gud som föremål i vår nuvarande bibel är Hebr 12:28 (»tjäna vi Gud med helig fruktan och räddhåga», där emellertid den gamla bibeln hade »tuktighet och fruktan»).
gudaktig(het), ogudaktig(hct) är helt nya i NT 1526. I den medeltida religiösa litteraturen användes vanligen gudhliker etc. I Förspråket till NT 1526 anges orsaken till att man anser sig icke längre kunna bruka dessa: »motte här wäl warit satt Gudheligheet och Ogudheligheet om icke hadhe warit then osedhen vpkomen, ath man intit annat kal- lar Gudheligheet, vtan vthwertes skrymterij för menniskior» — sålunda en vanlig be- tydelseförskjutning, som sedan också drabbat de nya gudaktig, gudaktighet. Av Försprå- ket framgår att man tänkt det nya ordet, vilket saknar motsvarighet i tyskan, som bildat till akta Gud, liksom gudfruktig till frukta Gud, men naturligtvis är de efter tyskt mönster bildade adjektiven på aktig den närmaste förebilden.1
härlighet (lågty. herlicheit). Ordet är överhuvud sent och sällsynt i medeltidens svenska; i NT 1526 används det mycket ofta som motsvarighet till lat. gloria (grek. ööfa). Vad- stenalitteraturen hade här enbart det äldre tyska lånordet ära som också i reformations- biblarna spelar en viktig roll.
långmodig, långmodighet (lågty. langmödich, langmödicheit), som endast förekommer i epistlarna är icke känt före 1526. Så vitt man kan döma av det sparsamma materialet tycks man under medeltiden ha återgivit longanimis, longanirnitas med lidhesamber, lidhesamlikhet, ord som ej förekommer i reformationsbiblarna.
lärjunge (lågty. lerjunge) är ett sent lånord, som huvudsakligen har världslig betydelse; det användes t. ex. om hantverkarnas lärlingar i städerna. Som beteckning på Jesu lärjungar används det för första gången i NT 1526; i medeltidens religiösa språk hette dessa kännesvenar, vilket ej förekommer i reformationsbiblarna.
nit, nitälska (lågty. nit, nitleven) är utförligt kommenterade i Förspråket, där man fram- håller svårigheten att finna svenska motsvarigheter till ernulatio, zelus, och »är nijt någhot när så mykit som affuund eller ogunst, doch affuund är alltijd oond, men nijt är stundom j thet gott är». Som Sjögren visat2 måste nitälska vara bildat efter det nit- leuen som i lågty. Lutherupplagan 1523 motsvarar högty. eifern. Förspråkets kommen- tar förutsätter det från lågty. lånade fornsv. nidh, nit, 7bitterhet, fiendskap, avund”, som väsentligen tillhör den värdsliga litteraturen.
1 Se härom Sjögren 1949, s. 43. 2 Sjögren 1949, s. 28 f.
rättfärdig(het), orättfärdig(het) (lågty. rechtverdich etc.). Redan i den tidigare birgittinska litteraturen möter rät/ärdhogher, rätfärdhoghet sporadiskt som synonymer till rätvis, rättvisa, de under hela medeltiden vanligaste orden för iustus, iustz'tz'a. I NT 1526 är läget det rakt motsatta: rättfärdig etc. dominerar fullständigt, och av det medeltida bruket finns endast svaga spår.
saktmod'ig (lågty. sachtmodich), saktmodighet lånades in på 1400-talet och förekommer blott sent och sparsamt i religiös litteratur före 1526. Det är främmande för den klas- siska Vadstenasvenskan; i t. ex. 1 adventtexten Matth 21:5 (NT 1526: »thin konung kom- mer [til] tigh sachtmodigh, sitiandes på enne åsninno») återges lat. mansuetus i Vad- stenapostillorna med sär-er, ödhmt'uker, milder, liuver, spaker. I NT 1526 möter sakt- mod'ig(het) ett 15-tal gånger.
salig, salighet (lågty. salich, salicheit). Orden är under medeltiden sällsynta — adjektivet har där knappast någon utpräglat religiös användning. Normalorden för lat. salvus, beatus och salus, beatitudo var hel, säl ”säll” och helsa, sälikhet. De lågtyska salig och salig- het övertar helt deras uppgifter — med tanke på begreppens vikt och vanlighet i NT måste detta ha inneburit ett mycket markant brott i traditionen.
tillkommelse; ordet är uppenbart en sen nybildning. Det möter i källorna först omkr. 1500, nästan enbart i profana sammanhang, ”ankomst, inställelse”; i protokoll från Stockholms rådhusrätt t. ex. om en persons inställelse inför rätta. I NT 1526 kan det också användas om Stefanus och Titus ankomst till församlingarna, men i denna be- tydelse byttes det 1883 mot ankomst. I Vadstenaspråket användes huvudsakligen til- kvämd som term för Jesu återkomst; det torde vid medeltidens slut ha haft samma stil- värde och terminologiska funktion som i Våra dagar tillkommelse, men togs icke i bruk i NT 1526.
väsende (lågty. wesent). Ordet är belagt tidigast 1525 och förekommer i NT 1526 på 4 ställen.1 På samtliga dessa har Luther Wesen, och i NT 1541 införs ordet efter Luther på ytterligare 6 ställen.
Också utanför det centrala religiösa ordförrådet kom vardagens tyskpräglade ord- skatt att sätta sin prägel på den nya översättningen. Det gäller mycket alldagliga bruksord som hjälpverbet måste, som inte möter i skriftliga källor förrän omkr. 1500 och är helt främmande för det religiösa språket intill NT 1526, där det tas flitigt i bruk. Det från lågtyskan lånade fråga hade skaffat sig en stark ställning i talspråket vid sidan av det inhemska spöry'a, men i medeltida litteratur är det ytterst sällsynt. I NT 1526 är det avsevärt vanligare än spörja, i Lukas evangelium nästan allenarå- dande. Det från tyskan ganska tidigt lånade beggnna, som i Vadstenalitteraturen mycket sparsamt användes vid sidan av det inhemska börja, dominerar helt i NT 1526, och i GVB har börja helt försvunnit, liksom det i NT viktiga ordet begynnelse alldeles trängt ut det gamla religiösa språkets uphof, upbyrlan. De ursprungligen lågtyska behag, behaga, behaglig är under medeltiden praktiskt taget okända i reli- giös funktion; vad som är Gud till behag är Gudhi thäkt el. thäkkeligt, att behaga Gud är att tha'kkias Gudhi. I NT 1526 är behag etc. lika vanligt som thdck, thäckias. De för Paulus så viktiga orden berömd sigh, berömelse är i tidigare källor rent profana och mycket sällsynta — de tillhör de ord som man ansåg sig behöva förklara i Försprå- ket. Det i våra öron ålderdomligt klingande förgäta är tidigt inlånat från tyskan och var vanligti den världsliga litteraturen, men Vadstenaspråket tog det ogärna i bruk och föredrog det inhemska glömma. I NT 1526 är förgäta allenarådande (liksom i NT 1917). Av ord som under medeltiden antingen helt tillhört det profana skrift-
1 Sjögren 1949, s. 28.
språket eller som dessutom stänkvis möter i sen religiös litteratur kan nämnas be- draga, befalla, begära, beklaga ”anklaga', besöka, förföra, förföra, förnedra, förnimma, förskräcka, förstöra, förtörna, förvandla, alla tyska lånord, som kommit in i svenska språket i första hand genom förmedling av de svensk-tyska stadsmiljöerna och kans- lierna — det är väsentligen i diplomspråk, i stadsböcker och skråordningar, som man möter de flesta av de här anförda orden före NT 1526.
Det gamla svenska ordet anlete motsvaras i NT 1526 nästan helt av det alldeles färska tyska lånordet ansikte (anlete används bara i Uppenbarelseboken; i GT av GVB 1541 är ansikte 10 ggr vanligare än anlete). I Vadstenaspråket hade de ärvda orden arvode, arvoda, arvodes man ”arbete, arbeta, arbetare”, som spelar en så stor roll i Jesu liknelser, ganska väl hävdat sin ställning gentemot det tyska arbeide, som trängt igenom framförallt i städerna, men NT 1526 använder genomgående de nyare orden; det är det första verk på svenskt språk som genomgående använder arbetare. Den nya översättningen talar ett tidsenligt och föga högtidligt språk — till och med julevangeliets jäta, allenarådande i Vadstenapostillorna, har fått ge vika för det tyska l400-talslånordet krabba.
Förhållandet är inte överraskande. Tyskland var reformationens hemland, refor- matorerna hade fått sin utbildning där och talade den nya rörelsens språk i de termer som de där inhämtat, och reformationens svenska miljö var i första hand städerna med dess blandade befolkning (i Stockholm t. o. ni. en egen tysk församling). Och Nya testamentet trycktes av en tysk boktryckare och illustrerades med från Tysk- land rekvirerade träsnitt. Att språket skulle vara samtidens var helt i överensstäm- melse med Luthers översättningsprinciper, lika självfallet som att träsnitten i Gustav Vasas bibel återger aposteln Lukas klädd i Erasmus humanistdräkt och J erikos be- lägrare rustade som renässansens landsknektar.
Det svenska språkets dåvarande beskaffenhet är i stort sett en tillräcklig förkla- ring till den nya översättningens språkdräkt, men naturligtvis har den ena av huvud- förlagorna, Luthers bibelöversättning spelat en roll för ordvalet. Sålunda är helt säkert skriftlärd direkt kalkerat på Luthers Schriftgelehrter.1 Särskilt iögonenfallande är det vanliga thet begaff sigh, som troget återger Luthers Es begab sich, lågtyska it begaf sik (grek. åyévs-m, Vulg. factum est) och särskilt i Lukasevangeliet inleder ny episod. Det är okänt i tidigare svensk litteratur och är också senare nästan helt be- gränsat till bibelspråket. Det fick en hög klang, blev ett språkligt förtecken till en biblisk berättelse — det inledde bl. a. juldagens och palmsöndagens evangelietexter. När det används utanför bibeln får det en genklang från dessa ställen (eller en paro- disk effekt: Uti hans ungdom det begaf sig / att han predikade en gång Kellgren, Dumboms lefverne).
Nya testamentet 1526 var ett märkligt arbete, ett delvis mycket framgångsrikt försök att på samtidens språk återge den centrala kristna urkunden idess helhet. Dess brister och ojämnheter är förklarliga; sedan man kastat loss från Vadstena- traditionen hade man icke några inhemska stilmönster att följa —— det skulle dröja länge än, innan vårt land fick ett uppodlat litteraturspråk. Ett omsorgsfullt arbete nedlades på att få en riktig översättning. Man använde alla tillgängliga förlagor, av vilka Erasmus nyöversättning till latin av den grekiska texten (första utgåva 1516),2
1 Sjögren 1949, s. 49; en rad exempel på. över- " Översättarna har säkerligen använt 1522 års sättningslån från Luther-texten anförs s. 47 ff. redaktion; se Henning 1964, s. 23.
Luthers tyska översättning av Nya Testamentet (1522; första lågtyska upplagan 1523) var de viktigaste) men Vulgata, medeltidens officiella latinska bibeltext, spelade också en stor roll. Kanske har man även använt den nya danska översättningen (1524) och säkerligen också den grekiska texten i Erasmus utgåva, ehuru översät- tarnas förtrogenhet med originalspråket knappast kan ha varit djup.2 Ojämnheterna i NT 1526 får delvis sin förklaring av olikheterna i de två huvudförlagorna: det blir en slitning mellan stillägena i Erasmus humanistlatin och Luthers folkliga språk, och samtidigt mellan ofrånkomlig bundenhet vid medeltida översättartradition och vilja att tala klart och begripligt till samtiden.
För framtidens svenska bibelspråk blev det av mycket stor betydelse, att man icke stannade vid detta första översättningsresultat. Man tycks ganska snart ha gripit sig an med att översätta Gamla testamentet, men nu efter en huvudförlaga, Luthers fullständiga översättning (1534), i vilket Nya testamentet ingick i reviderat skick. Detta val fick en genomgripande betydelse för stilläget: den lutherska diktio- nen kom helt att prägla översättningen av den svenska helbibeln, Gustav Vasas Bibel 1541, icke så att den slaviskt efterbildades —— även om långa stycken praktiskt taget ord för ord överensstämmer med Luthers — utan så att man tar till sig hans fasta språkrytm och hans koncentration och kraft i uttrycken och återger dem med mot- svarande tillgångar i svenska språket, till vilka nu framförallt hörde det språk som skapats i Nya testamentet 1526.3
Arbetet med tolkningen av Gamla testamentet till svenska, med Lutherbibeln som ständig riktpunkt, gav en stilerfarenhet och en språklig stadga, som i hög grad kom 1541 års översättning av Nya testamentet (snarast en revision av 1526 års text) till godo. Bl. a. märks en påtaglig strävan att ur den äldre översättningen avlägsna ojämnheter och inkonsekvenser. Inom ordförrådet går detta ofta ut över tillfälliga synonymer till begrepp som annars återgavs med språkets gängse ord. Detta sker stundom i anslutning till motsvarande procedur i Lutherversionerna; liksom Luther ersatte de första upplagornas benedeyen ”välsigna” och vermalecleyen 'förbanna” med loben och verfluchen, så ersattes benedija och förmaledija i NT 1526 med welsigna och förbannat i NT 1541. Ändringarna drabbar inte sällan tyska lånord av just detta slag, varvid man inte tvekar att också överge den ursprungliga lutherska förebilden till förmån för det svenska normalordet eller i övrigt en genuin svensk vändning, t. ex.
NT 1541 Thetta . . . horiska slechtet
Luther
Dise ehebrechersche art, Matth 12:39
die eehbrecher, 1 Kor 6:9
NT 1526 Thetta . . . eebräkirska slectit
ee bräkare hoorkarla
Therföre . . . är iagh redho- boghen
Thet är, At hemta Christum här nedh
darumb . . . bin ich geneygt, Rom 1:15
ty . . . är iach benäghen
das ist nicht anders denn Christum erab holen, Rom 10:6
thet är, ath hala Christum här nidh
1 Enl. Henning 1964, s. 81 ff. tycks en lågtysk Lutherversion (Wittenberg 1523) ha betytt mer än de högtyska upplagorna. '-' Se härom Stave 1893, s. 214 ff., Henning 1964, s. 71. 3 Skillnaderna mellan NT 1526 och NT i GVB 1541 har beskrivits av Natan Lindqvist i en
rad översiktliga framställningar (se litteratur- förteckningen, verken 1929—1957; ett värde— fullt hjälpmedel är hans utgåva av NT 1541 med skillnaderna mot NT 1526 förteclmade i notapparat). Viktig är också Sjögrens under- sökning (1949), som emellertid endast berör ordförråd och ordböjning.
hette kindische anschlege, hadhe barnsligh anslägh hadhe sinne som itt barn 1 Kor 13:11
den todschlegern, 1 Tim 1:9 manslägharom mandråparom
zornig Tit 1 : 7 törnugh sticken
På samma sätt ändrades ibland romanska lånord (ofta gemensamma med och för- medlade av tyskan) till ord av inhemsk, germansk typ, vilket då ofta innebar en närmare anslutning till Luther, t. ex. tabernacula till hyddor (L. Hiitten) bl. a. Matth 17:4, Mark 915, figurerat till vthtydt (L. gedeutet) I Kor 4:6, stwdering till konst (L. kunst) Apg 26:24, element till stadgar (L. Satzungen) Gal 4:3, Kol 2:8, 20, fnnderadhe till grundadhe (L. hast gegrundt) Hebr 1:10 etc. Detta har dock knappast sin grund i någon principiell motvilja mot ord av denna byggnad — man drar sig ju inte för att i NT 1541 byta ut t. ex. planta mot plantera bl. a. Luk 17:28, 20:9, fåfevg kemp- ning mot onyttigha disputeringar 1 Tim 6:5, sköld märke mot baneer (L. panier) Apg 28:11 etc. — utan det är en naturlig följd av översättarnas strävan efter konsekvens och begriplighet. På samma sätt behandlade man som nämnt några av de rester av den nu övergivna fornsvenska religiösa terminologin som dröjt sig kvar i NT 1526 (se ovan under barmhärtig, bekänna, förlossa). Och man kan också överge gamla in- hemska ord med den lödigaste klang, om man finner att andra ord, främst sådana som samtidens svenska hade gemensamma med Luther, riktigare och begripligare återgav textens mening. Det i NT 1526 ganska vanliga vrånghet ändras på flera stäl- len, vanligast till orättfärdighet (L. ungerechtigkeyt), Filipperbrevets ångse i hog (2:26) till bekymrat (L. bekummert), dågse och odågse till dugheligh och odugheligh etc. Ibland kan man i trots mot både Luther och NT 1526 överge ett ålderdomligt ord till förmån för det slitstarka bruksordet: i Apg 7:24 och Rom 12:19 användes i NT 1526 det gamla nordiska ordet vräka (hämnas, som hos medeltidens tyskkunniga svenskar hade ett stöd i ty. rächen, vilket också står på motsvarande ställen i Luthertexten, men NT 1541 ersätter det med hämnas. Att Luther ingalunda är den absoluta auk- toriteten framgår också av att man kan avstå från ett i svenskan införlivat tyskt lånord, svarande mot Luthertextens, till förmån för ett vanligt svenskt ord: Luthers gehorsam översätts i NT 1541 vanligen med lydig, lgdaktig, någon gång med hörig men aldrig med hörsam (vilket däremot förekommer i NT 1526). Det hos Luther mycket vanliga angenehm återges i de svenska reformationsbiblarna aldrig med angenäm, som tydligen vid denna tid känts som alltför mondänt för att passa i stilen, utan man föredrar tacknämlig, täck, behaglig o. dyl.
Textgestalten i Gustav Vasas bibel 1541 utformades i Lutherbibelns anda men inte nödvändigtvis efter dess bokstav; vägledande för båda var i första hand en strä- van efter ett begripligt, levande, uttrycksfullt och folkligt språk. En självklar följd blev att vitt spridda ord med stark förankring i menighetens språkerfarenhet kom att föredragas framför mer sällsynta — ålderdomliga eller moderna — ord, begrän- sade till vissa miljöer och stilarter. I NT 1526 hör man t. ex. stundom återklanger från den svensk-tyska stadsmiljö, som var en av förutsättningarna för den svenska reformationen och dess språk. Ord som våning ,boning' (j mins fadhers hws äro monga woningar Joh 14:2), bön ,loft, våning' (föll nedh vthaff tridhie bönen Apg 2039), fitalia ,proviant, försörjning, (theres landzende hadhe sin fitalia vthaff kon- nungens land Apg 12:20), profit (idher till profijt och trones frögd Fil 1:25) var helt
naturliga för t. ex. Olaus Petri, när han som Stockholms stads sekreterare förde protokoll i rådstugan, och de kunde naturligtvis också tas i bruk i predikstolen i Storkyrkan, men ute i landet var de helt säkert mindre gångbara. Det är väl i med- vetande härom som man i NT 1541 på de ovan citerade ställena ändrar till boninger, botnen, hadhe sijn näring, til godho.1
De förändringar i ordförrådet som ägde rum när 1526 års översättning av Nya testamentet överarbetades i Gustav Vasas bibel 1541 synes restlöst kunna förklaras av den evangelisk-lutherska synen på bibelordet: det skall tala tydligt till varje med- lem av den kristna församlingen. Att därutöver räkna med någon medveten »purism» vore helt säkert orealistiskt _ det finns många exempel på att inhemska ord byts mot inlånade och lånord mot andra lånord? Inte heller ger ordbytena något stöd för tanken att man genom arkaiserande ordval sökt höja stilläget och att man därvid sökt sig tillbaka till äldre svensk eller rent av till västnordisk litteratur. De ord i NT 1541 som för en nutida läsare har en särskilt ålderdomlig klang var säkerligen helt naturliga i tidens tal, som ärvda, levande beståndsdelar av svenskt vardags- språk, vanligare ute i bygderna än i städerna.3
Männen bakom Nya testamentet 1526 hade icke haft tillgång till några andra svenska skriftspråkstraditioner än dels den religiösa översättningslitteraturen, främst odlad i Birgittinklostren, dels kanslispråket, som under 1400-talets senare hälft varit flitigt i bruk, utformat i unionstidens språkliga miljö. Givetvis har det funnits be- röringspunkter mellan de båda stilarterna — en och samma person har ofta utövat bägge —— märkbara inte minst i den sena religiösa översättningslitteraturen, företrädd av den slutande medeltidens andliga av typen Jöns Budde och Nicolaus Ragvaldi.
NT 1526 bär tydliga spår av denna miljö. De kommer framförallt till synes i den välbekanta kanslispråkliga tendensen till yvighet och omständlighet. Mot denna bak- grund kan man lätt iakttaga vad Lutherbibeln betytt som förebild för Gustav Vasas bibel 1541, dvs för vårt svenska bibelspråk fram till 1917. Det märks på skriftsprå- kets alla plan, stavning, ordförråd, ordböjning, ordbildning, ordfogning (dvs syn- tax). Stavningen är i detta sammanhang av mindre intresse, ordförrådet har redan berörts, syntax och ordböjning, som intar en särställning, kommer att behandlas nedan. Några karakteristiska växlingar i ordformer och några drag i ordbildningen kan förtjäna påpekas.
I NT 1526 liksom i det samtida kanslispråket råder en bekymmerslös växling mellan olika gestaltningar av de vanligaste: formorden, t. ex. ty, för ty, ty ath, för thy ath, som i NT 1541 i de flesta fall reduceras till ett enkelt ty, motsvarande Luthers denn. Likaså förenklas mångfalden ath, på thet, vppå thet, på thet ath, vppå
1 Jfr Sjögren 1949, s. 88 ff. 2 I själva verket torde man också i språkligt aktiva kretsar i stort sett ha stått främmande
resigh tyghel (1541; Luther des re-isigen Zeuges). Man skulle tycka att ordens tyska börd skulle ha varit självklar för varje språkligt orienterad
för »puristiska» synpunkter i nutida mening och över huvud föga bekymrat sig om de enskilda ordens nationella hemort. I reforma— tionstidens bibelsvenska möter t.ex. orden resenär 'krigare (särskilt ryttare)' och resiglyg ”rytteri”, båda helt nya (de är kända i svenskan först från 1500—talet) och uppenbart lånade från tyskan (reisener(e), reisich tuch). I Upp 9:16 utbytes thet ridhandes krijgs folk (1526; Erasmus/Vulgata equestria exercitus) mot thet
och reflekterande person. Men nej — Olaus Petri, kanske den mest kringsynte och kritiske i den nya generationen, förklarar i sin krönika på tal om dem som av eftervärlden hedrats med runstenar: »the haffua warit Ädelmän ty the kallades fordomdags Reesar, och ther aff synes wara kommet, Reisigtygh, och reesene- rer.» (Sahlgrens utgåva, i Olavus Petri, Sam- lade Skrifter, IV, s. 73.) 3 Se härom särskilt Sjögren 1949, s. 92 f.
thet ath i stort sett till de två kortaste varianterna, at och på thet, svarande mot Luthers dass och auf dass. Prudentligt långsläpiga formord av lågtysk börd som likervis som, samfält medh, doch likwäl reduceras gärna till likasom, sam-t medh-, doch etc.
Inte minst i fråga om adjektivbildning och verbalabstrakter visade religionens och kansliernas språk svaghet för rytmiskt värdiga, genom sitt omfång imponerande bildningar efter latinska och tyska mönster. Inte heller NT 1526 går fritt, men över- sättarna av NT 1541 lät sig inte imponeras utan tog i Luthers anda vara på det enkla, direkta språkets möjligheter till korthet och koncentration. Ord som förstån- dughet, hastughet, kraftnghet, plictughet, saktmodighet, lydaktighet i NT 1526 ändras i NT 1541 gärna till förstånd, hast, kraft, plikt, saktmod, lydna. På samma sätt kan bredhet, långhet, höghet, tysthet, otrohet ersättas av bredd, längd, höjd, tysta, otro. Likaså verbalabstrakterna: hordom, fördömelse, döpelse, röveri, fördärvelse, förtröstning, för- hindring i NT 1526 uppträder gärna i NT 1541 i de konturfastare gestalterna hor, dom, dop, rov, fördärv, tröst, hinder. Samma tendens kan också iakttagas hos adjek- tiven: för ljusaktug och livaktug i NT 1526 möter i NT 1541 ljus och levande, och bildningar som fåfängelig, klarlig, renlig, svaglig, uppenbarlig och tacksamlig kan kortas till fåfäng, klar, ren, svag, uppenbar och tacksam.
På samma sätt föredrar man vid val mellan å ena sidan vppå, vthaff, vthi, vthoffuer, å den andra på, aff, y', offuer i NT 1526 vanligen den längre formen, i NT 1541 den kortare, och detsamma gäller i princip verb med och utan förstavelse: NT 1526 har gärna beså, begripa, bepröffua, fördöda, förtäckilse, vtsenda där NT 1541 väljer så, gripa, pröffua, döda, täckilse, senda.1
Syntax
Inom syntaxen tar sig den starka bundenheten vid den medeltida översättartradi- tionen i NT 1526 främst uttryck i flitigt användande av presensparticip i funktioner som var helt främmande för svenskt talspråk. Vid bearbetningen i NT 1541 ersattes dessa gärna — ehuru långt ifrån alltid — av naturliga svenska konstruktioner, van- ligen i nära anslutning till Luther, som nästan helt lyckats frigöra sig från latinismer av detta slag. Några exempel:
NT 1526
thet gaff fruct vppgongandes och vpp- Wäxandes, Mark 4:8 (Erasmus: dabat fruc- tum emergentem atque crescentem)
han war soffwandes, baak j skipet, Mark 4:38 (Erasmus: erat dormiens)
sågh andan sååsom ena duffuo nedher- kommandes öffuer honom, Mark 1:10 (Eras- mus: vidit . . . spiritum . . . descendentem . . .)
1 Jfr Lindqvist 1941a, s. XXXI, 1941 b, s. 13 f., 1957, s. 28 f., Rooth 1945, s. 370, Sjögren 1949, s. 92 f. Ändringar i motsatt riktning förekommer också men är långt mindre van- liga. Förkortningsprincipen är inte mekaniskt genomförd utan kan brytas av andra. Preposi- tioner kan i NT 1541 utvidgas med i- (särskilt
NT 1541
thet baar frucht som vpgick och wexte (Luther: . .. die da zunahm und wuchs)
han soff baak j skepet (Luther: und schlieff . .)
sågh Andan nedherkomma (Lu- ther: sahe . .. den Geist . . . herab kornen)
frå 1526 till jfrå 1541, stundom också genom till igenom). Det finns också exempel på att man utvidgar enkla verb med prefixen be- och för- efter tyskt mönster, pråffna, see, sköj/ling 1526 kan 1541 ändras till bepröffua, besee, försköf/ling — någon principiell motvilja mot de tyska förstavelserna har man tydligen inte haft.
Samma tunga, för naturlig svenska främmande intryck gör de talrika futurum- omskrivningarna av typen dagha warda kommande (Mark 2:20). Också de är ett arv från medeltiden, men de togs iNT 1526 flitigare i bruk än någonsin tidigare. Förebilden var här sannolikt icke latinet, som på motsvarande ställen har rent futurum (venient dies) utan den i lågtyskan vanliga futurala konstruktionen »Wird ...kommend» (ursprung till ty. »wird kommen»), även om det är tänkbart att lat. perifrastiska fu- turum (»venturus est») spelat någon roll. Också dessa presensparticip försvenskades mycket ofta i NT 1541: Mark 2:20 lyder där the daghar skola komma (Luther: Es wird aber die Zeit kommen). Men konstruktionen lämnades dock orörd i tillräckligt många fall (t. ex. The daghar warda kommandes, at Luk 21:6) för att —— sedan den försvunnit ur det profana skriftspråket — kunna erfaras som »biblisk» och tagas i bruk med stilistisk verkan (»Hon varder kommande den tid ...» Leopold, Predika- ren).1
I evangelierna möter konstruktionen särskilt i de profetiska delarna av Jesu för- kunnelse, som här stundom på grund av anhopningen av skrymmande och böljande particip måste ha haft en klang som i svenska öron låtit besynnerlig, om än kanske mäktig och suggestiv. I NT 1541 blir den i varje fall ren och klar:
NT 1526
Genom mit nampn wardha the vthdriff— wande dieflanar, the warda talande medh nyia tungor, the warda fördriffuandes or- mar, och om the dricka noghot thet dö- dhelighit är, wardher them thet intit ska- dhandes. Mark 16:17—18.
the wardha idher vthskutandes aff syna- gogonar, men then tijdh wardher kom- mandes, ath then idher dräper, skal meena Sigh göra gudhi tienst ther medh, Och thetta wardha the idher görandes, ty ath
NT 1541
Genom mitt nampn skola the vthdriffua diefflar. The skola tala medh nyia tungor, The skola fördriffua ormar. Och om the dricka någhot thet dödhelighit är, skal thet them intet skadha.
The skola vthskiwta idher aff Synago- gonar. Men then tijdh skal komma, at then idher dräper, skal mena Sigh göra Gudhi tienist ther medh. Och thetta skola the göra idher, ty the kenna icke Fadhren
the kenna icke fadhren . .. Joh 16:2—3.
Men NT 1526 sökte sig också mot det talade språket — en med tanke på översätt- ningens syfte naturlig riktpunkt. För syntaxens vidkommande leder detta gärna till omständliga och ordrika vändningar, som kan visa släktskap med kanslispråkets yvig- het och mångordighet. I det officiella latinet gav man t. ex. det vanliga si ”om” gärna en amplare volym genom att utvidga det till exempelvis sin autem fuerit, ut ”men om det är (vore) så, att”, vilket också efterbildades i svenskan, där det kan tjäna ett tal- språksbehov att betänksamt och tänjande framhäva ett villkors villkorlighet. I NT 1541 far man hårt fram med dessa och likartade omskrivna opersonliga konstruktio- ner och förenklar radikalt, efter Luthers förebild:
NT 1526 (Erasmus) är thet så ath titt ögha är enfåldugt, Matth 6:22
1 Om konstruktionen och dess förekomst i re- formationsbiblarna se även Lindqvist 1941a, s. xxx ff., 1957 s. 28, Wessén 1958 5 207, 1965 5 81. Om dess gångbarhet vid 1700-talets mitt upplyser Hof: »VVarda kallandes Luc. 1:48 heter, på obruten Svenska, skola kalla» (1765). 2 Luther citeras här och i det följande efter D.
NT 1541 (Luther)2 Är titt ögha enfåldigt (Wenn dein Ange einfaltig ist)
Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtaus- gabe. Die deutsche Bibel. Band 6—7, 1929—31. När inga avvikelser anges i utgåvan, citeras texten i den ortografiskt lättillgängligaste ly- delsen (1546), annars i den lydelse som synes stå närmast den som varit förlaga för den svenska texten.
om så kunde skee ath iach thet och fatta må, Fil 3:12
Äär nw så ath thet embetet haffuer warit j sådana clarheet ath, 2 Kor 3:7
erw kommer thet till ath j intit förstå (Qui fit ut non intelljgatis), Mark 8:21
Huru kunde thet wara ath han skulle icke (Qui fieri potest ut non ...), Rom 8:32
thet skall skee ath tW bliffuer måållööss (Et ecce futurum est ut sis tacitus), Luk 1:201
om iagh thet ock fatta må (ob ichs auch ergreiffen möchte)
Hadhe nu thet embetet klarheet så at (So aber das Ampt Klarheit hatte, also, das)
ij förstå j tå intet? (Wie vernemet jr denn nichts?)
Huru skulle han icke (Wie solt er nicht ...)
tu skalt warda måållös (du wirst erstum- men)
På liknande sätt gör man i NT 1541 den närmast föregående översättningen enk- lare och fastare genom att avlägsna överflödig, talspråklig användning av prono- mina, genom att ersätta relativsatser med substantiverade adjektiv eller andra no- minala uttryck, finalsatser med infinitiver, omskriven imperativ med enkel sådan etc.:
then ther förrådher mich han är här hart när (L 1522—25: der mich verrhedt ist er bey komen), Mark 14:42
Herren han kenner them som hans äro (Er.: Nouit dominus, qui sint sui), 2Tim 2:19
för ty alt folkit när the hördhe honom, höllo the sigh widh thet han sadhe them (Er.: totus enim populus pendebat ab ore eius, cum audiret illum), Luk 19:48
then andeligh är, han kan döma om all ting, och han wardher dömder aff ingom, 1 Kor 2:15
lät oss bortkasta the gerningar som mörk- ret tilhöra, och clädha oss vthi the wapn som liwset tillhöra, Rom 13:12
kom iach ..., på thet ath iach wille see Petrum, Gal 1:18
till ath frernmande folk skulle ther vthi begraffuas, Matth 27:7
Sådant må tu biwdha och lära, 1 Tim 4:11 J skoleu icke elska werlden, 1 Joh 2:15
then migh förrådher, är hardt när (L 1526— der mich verrhet, ist nahe)
Herren kenner sina (Der Herr kennet die seinen)
Ty alt folcket hölt sigh in til honom, och hörde honom (Denn alles Volck hieng jm an vnd höret jn)
then andelighe dömer all ting, och warder aff ingom dömd (der geistliche aber richtet alles vnd wirt von niemant gerichtet)
låt oss bortkasta mörkersens gerningar, och jklädha oss liwssens wapn (lasset vns able- gen die werck der Finsternis, vnd anlegen die waffen des Liechtes)
kom iagh .. ., til at see Petrum
til fremmandas begraffning (zum begrebnis der Pilger)
Sådant biudh och lär.
Elsker icke werldena
De närmast ovan anförda språkproven ur NT 1526 innehåller sammanlagt 9 bi- satser, deras motsvarighet i NT 1541 endast en. Bisatserna ersätts ofta av enkla no- minala fogningar med samma funktion i meningen som bisatserna (se exemplen ur 2 Tim, 1 Kor och Rom ovan). Ännu ett steg i riktning mot förenkling och koncentra-
1 Se vidare Lindqvist 1941a, s. xxvu f., 1957 s. 26.
tion tas när ett nominalt satsled blir sammansättningsled, dvs byggs in i ett ord. Så sker stundom i NT 1541, t. ex. hoffuvdhåår Matth 10:30, Luk 7:38, hörnsteen Matth 21:42, Mark 12:10 m. fl., slachtofåår Rom 8:36, frestelsedaghen Hebr && synda- kroppen Kol 2:11, watukellonar Upp 8:10, 14:7, 16:4, vilka svarar mot prepositione- och genitivkonstruktioner eller bisatser i NT 1526: håren på idhert (hennes) huffwudh, huffumdhsteen y' hörnet, får the ther slactas skola, frestilsens dagh, syndernec kropp, watnsens kallor. På liknande sätt avledningen barnaskap i NT 1541 (efter Luthers Kindschaft), som får ersätta den mer svävande terminologin i NT 1526: barna vthko- rilsen Rom 8:23 och 924, för hans söner räknadhe wardha Gal 4:5.
På samma sätt gynnar man i NT 1541 den skriftspråkliga, tyngre och tätare sam- manskrivningen av verb och verbalpartikel, t. ex. sönderbryta Matth 12:20, igenlösa Matth 16:26, tilreedde Påschalambet Matth 26:19, Winlegg tigh 2 Tim 4:9, där man i NT 1526 hade valt de lättare och talspråkligare konstruktionerna bryta sönder, lösa. igen, reedde till ..., Lägg tigh win om.
Det är emellertid att märka, att man i koncentrationens intresse också främjade drag som i våra öron är utpräglat talspråkliga,1 t. ex. den efterhängda stympade personliga pronomenet '(e)n, '(e)t. Judas ord i Matth 26:48 lyder i NT 1526 Huilken iach kysser, then år thet, men i NT 1541 then året. Likaså t. ex. Luk 22:54, iNT 1526 Så grifpo the honom, och leeddhe och haffdhe honom in . . . , men i NT 1541 ... leed- den och hadhen in På ändring i motsatt riktning saknas exempel.
Ordföljden hade vid denna tid stadgat sig i nu gällande mönster, dvs med predi- katet fast bundet till andra plats i satsen.2 Avvikelser beror huvudsakligen på främ- mande inflytande eller arkaiserande, vanligen genre-stilistiskt betingade tendenser. I latinet med dess fria ordföljd kunde i huvudsatsen predikatet stå först, så även i de nordiska fornspråken, särskilt i episk framställning. I NT 1526 är detta drag också nästan helt begränsat till de episka partierna. Vanligast är anföringsverben Sadhe och Swaradhe ..., t. ex. i Joh 11:23—27 Sadhe Jesus til henne Sadhe Martha til honom dehe J esus til henne sadhe hon til honom, här helt svarande mot Vulg. (och Er.) Dicit illi Jesus Dicit ei Martha Dixit ei Iesus Ait illi. I enstaka fall också andra verb, t. ex. i passionshistorien Luk 23:10, 32, 36: Stodho och öffuerste presterna och the scrifftlärde och claghadhe swårligha på honom ..., Leeddes ther och vth twåå andhra. ogerninges män medh honom ..., Begabbadhe och honom the krigsmen ..., svarande mot lat. Stabant autem principes ..., Ducebantur autem et alii duo ..., I lludebant autem ei et milites ...3 Draget är välkänt från samtidens svenska krönike- språk och rättegångsreferati men främmande för Luther, och man skulle därför ha väntat en reaktion i NT 1541. Men man har tydligen i stort sett godtagit det som förenligt med gott bibelspråk och ändrar bara omkr. en tiondedel av fallen.
Något mindre vanligt är spetsställt predikat efter förbindande Och, t. ex. Och sadhe
1 På 1500—talet hade sådana drag givetvis inte samma stilistiska karaktär som i våra dagar och var inte åtföljda av sådana vårde- ringar som senare, efter skiftande grunder, an- lades på talspråk och skriftspråk. Det efter- hängde personliga pronominet '(e)n, '(e)t t. ex. kom först på, 1700-ta1et, i samband med att skriftspråkets formlära vann stadga, att upp- fattas som ett ovårdat, talspråkligt drag, trots att det kom att kvarleva i kyrkobibeln ända fram till 1917.
' Dvs. som andra satsled (det inledande sats- ledet kan givetvis bestå av flera ord och även hel(a) sats(er)). Bindeord och bisatsinledande konjunktioner frånräknas. * Vanligen följs då det inledande predikatet av ett och (i de anförda exemplen svarande mot lat. autem). ' Se härom Alving 1916, s. 4ff., Henning 1964, s. 135.
han ..., Och uppenbaradhe han Sigh I denna typ är anföringsverben mindre van- liga än i den nyssnämnda, och såtillvida gör den ett mindre stereotypt intryck. Även denna är nästan helt knuten till berättelse, men i NT 1526 är den dock långt sällsyntare än i samtidens krönike- och kanslispråk.1 Den har föregångareifornsvens- kan och förebilder i lågtyskt skriftspråk och var helt säkert alldeles främmande för naturligt tal. Luther skyr den, och NT 1541 intar också en ganska kritisk hållning — i t. ex. evangelierna ändras minst hälften av fallen (till Och han sadhe ..., Thå sadhe han etc.), säkerligen i avsikt att avlägsna språket från den officiella proto- kolls- och rapportstilen.
Mycket sträng är man i NT 1541 mot varje försök att i huvudsats skjuta verbet närmare satsens slut. I NT 1526 förekommer det någon gång under inflytande från de latinska förlagorna: Men wiy' vthi andanom wentom . .. (Vulg. Nos enim spiritn expectamus) Gal 5:5, Genom trana then som kallas Abraham wort lgdhactngh (Er. Per fidem appellatus Abraham obediit) Hebr 11:8, men NT 1541 ändrar till naturlig ord- följd: M en wii wente vthi Andanom, Genom trona wardt Abraham lydigh.
I bisatser hade det i senmedeltidens svenska skriftspråk blivit allt vanligare att efter tyskt mönster skjuta prediktatet mot satsens slut.2 Självfallet möter ordställ- ningstypen tå tijdhen fulbordat war, tå han thet hörde ymnigt också i NT 1526 — Luther var ju en av huvudförlagorna — även om den i nusvenskan normala ord- följden dominerar. Det är främst i korta satser med vara och hava (gärna som hjälp- verb) som predikat eller med trycklätt thet och thetta som objekt som typen tas i bruk. Den är också helt godtagen i NT 1541, som t. o. m. kan ändra NT 1526 i denna riktning, t. ex. the ther sadhe thetta här Luk 24:10 till the thetta sadhe eller the som hadhe seet honom för Joh 9:8 till the som honom förr seedt hadhe. I själva verket erbjöd denna variationsmöjlighet i ordföljden ett medel att vid behov rytmiskt framhäva samhörigheter och motsatser, en möjlighet som skickligt utnyttjades, t. ex. om y' gören them gott som idher gott göra Luk 6:33, Kunnen nu y' som onde ären, giffua idhor barn godha gåf/uor Luk 11:13.3
Det är att märka att förhållandet mellan det talade och skrivna språket var ett helt annat för det svenska 1500-talets språkutövare än för nutidens. Männen ba- kom reformationsbiblarna ville ge menigheten en text som man inte bara lyss- nade till och förstod utan som också stannade i minnet, en text som de icke läskun— niga — dvs. den vida övervägande delen av församlingen —— kunde bära med sig. Vad som i talat eller skrivet språk, i inhemska eller lånade tillgångar tjänade detta ändamål, det tog man i bruk. Genren stod i själva verket nära de ärvda stilarter som utformats just av ett behov att få ett viktigt innehåll i en koncentrerad, lättmemo- rerad form, dvs det konstfulla, pregnanta språket i ordstäv och lag. Det är därför ganska naturligt att man så flitigt utnyttjar t. ex. den tyska slutställningen av ver- bet i bisatser, ett drag som var väl bekant just från dessa gamla, folkliga stilarter.
I samma syfte strävade man, främst i NT 1541, efter en enkel, lättuppfattad me-
1 Se Alving 1916, s. 44 ff., om NT:s språkbruk särskilt s. 53 f., Adell 1936, s. 179, Henning 1930, s. 131 ff., och 1964, s. 134 ff. Av intresse är, att inversionerna efter och i J ohannes- evangeliet lämnas nästan orörda vid bearbet- ningen 1541. 2 Se Larsson 1931, särskilt s. 155 ff. ” Andra typer av ändringar i syntaxen, flera
i riktning mot en mer koncentrerad och mindre talspråklig diktion, t. ex. thenne för thenne här (Geff thenne här rwrn 1526, Giff thenna rwm 1541, Luk 14:9), och obestämd form av subst. i stället för bestämd (iach haffuer förrådt thet meenlösa blodhet 1526, .. .meenlöst blodh 1541, Matth 27:4) — anförs av Lindqvist 1941 a, s. XXII ff., 1957, s. 22 ff.
ningsbyggnad, stödd av en tydlig interpunktion. För evangeliernas vidkommande beredde meningsbyggnaden ringa bekymmer, eftersom den redan i det grekiska ori- ginalet med få undantag var enkel och klar och inte heller nämnvärt komplicerats i de latinska och tyska förlagorna, Vulgata, Erasmus och Luther. Vid jämförelse mellan NT 1526 och NT 1541 framträder tydligt hur man i den senare utnyttjat interpunktionen för att stödja och framhäva vad man vunnit genom förenkling och koncentration i ordval, ordbildning och syntax. De typografiska hjälpmedlen att främja en tydlig, välpauserad högläsning var (förutom »nytt stycke» och frågetec- ken) dels skiljetecknen snedstreck (/),1 i stort sett svarande mot vårt kommatecken, och punkt, dels växling mellan liten och stor bokstav. Av de fyra kombinationsmöj- ligheter man då fick att inom »stycket» ange skilda pauslängder och fortsättnings- eller avslutningstonfall utnyttjade man i NT 1526 i stort sett endast två, nämligen snedstreck följt av dels liten, dels stor bokstav, men i NT 1541 tre, i det att man ock- tog punkt och stor bokstav i bruk. Som exempel kan meddelas en enkel berättande text, Mark 2:1—5:
NT 1526
Och sedhan effter någhra daghar gick han åter in j Capernaum/ och thet spoordes ath han war j hwset/ strax församblades ther monge/ så ath rwmet som ther för dören war/ räkte them icke heller til/ och hafde han tall för them/ och the hafde fram för honom en borttaghen man/ then ther fram— buren war vthaff fyra/ och thå the icke kunde komma til honom för folkit skul/ refuo the taket på hwset ther han war/ och giorde it holl på, taket/ och medh togh slepte nedher sengena/ ther then bort— taghne mannen vthi lågh/ När Jesus sågh theres troo/ sagde han till then borttaghna/ Min son tina synder ware tich förlåtna.
NT 1541
Och effter någhra daghar/ gick han åter in j Capernaum/ Och thet spordes/ at han war j huset. Och strax församladhes ther monge/ så at the icke rwm hadhe/ icke hel- ler vthan för dörenne/ Och han hadhe taal för them. Och the hadhe fram för honom en Borttagnan/ then ther framburin war aff fyra. Och tå the icke kunde komma til honom för folcket skul/ reffuo the taket på huset ther han war/ och giorde itt holl på taket/ och medh togh slepte nedher sängena/ ther then Borttagna vthi lågh. När Jesus sågh theras troo/ sadhe han til then Borttagna/ Min son/ tina synder ware tigh förlåtna.
Texten i NT 1526 kännetecknas av en enformighet i skiljeteckensbruket som kan förmodas ofta ha medfört en motsvarande monotoni i uppläsningen, medan den fyl- ligare och mer varierade interpunktionen i NT 1541 bör ha gynnat ett mer levande och nyanserat framförande.
Epistlarna har helt annan syntaktisk karaktär. Paulus dynamiska, engagerade, subjektiva framställningssätt — argumenterande, förmanande och varnande, för- dömande och berömmande, med spännvidd mellan torr rapport och hög lyrik —— flyter ofta fram i långa meningar, rika på participkonstruktioner och bisatser, fulla av inskott och ibland även anakolutiska, med avbrott i såväl tankegång som gram- matisk byggnad som följd. Men han skriver grekiska, icke latin: de långa meningarna är i sin grundstruktur plastiskt formade, bisats hakas på bisats (i regel korta) på ett sådant sätt, att tanken långa stycken obesvärat kan följa ögat, tills författaren i sin iver gör ett kommenterande inskott eller rentav tappar det syntaktiska samman-
1 I här citerade texter av NT 1526 och 1541 har originaltryckens snedstreck återgivits med komma, frånsett några enstaka textstycken,
vilka i likhet med det närmast följande särskilt vill illustrera bruket av snedstreck som skiljetecken.
hanget, varvid läsaren tvingas att gå tillbaka mot meningens början. Syntaktiskt har detta språk föga frändskap med den korrekta latinska periodens sinnrika struk- tur, som icke tillåter uppmärksamheten att släppa någon detalj i meningens bygg- nadsverk, innan man läst den till slut.
Denna stil mötte reformationstidens svenska översättare i latinsk och tysk språk- dräkt. Den förra var även i Erasmus humanistlatin berövad det grekiska originalets plasticitet, den senare hade visserligen i grova drag germaniserat dess satsbyggnad, framförallt genom upplösning av satsförkortningar, men svårigheterna att på helt genuin tyska återge den paulinska grekiskan översteg t. o. m. Luthers krafter. Hur han kämpat för att nå en naturlig diktion och hur man i Sverige följt honom i spåren må belysas av två versioner i vartdera av de båda språken (Hebr 10:1):
Luther 1 522(—27)
Denn das gesetz hat den schatten von den zukunfftigen guttern, nicht das wesen der gutter selbs, da alle iar eynerley opffer sind, die sie ymer vnd ymer opffern, vnd kan nicht die so zu gehen, volkomen ma- chen, sonst . ..
NT 1526
FÖör ty laghen som haffuer skuggan aff thet tilkommande godha, och icke sielffua warilsen, ther altijdh enahanda offer år som iw huart åår ofras kan aldrigh göra them fulboorda som ther til gänga, an-
Luther (1530—)46
Denn das Gesetz hat den schatten von den zuki'mfftigen Guttern, nicht das wesen der giiter selbs. Alle jar mus man jmer eynerley Opffer, vnd kan nicht, die da opffern, volkomen machen. Sonst
NT 1541
Ty Laghen haffuer skuggan aff thet til- kommande godha, och icke sielffua warel- sen. Årligha meste man offra altijdh ena- handa offer, och kan icke göra them ful- borda som thet offra. Annars . . .
nars ...
I stort sett har emellertid såväl den slutgiltiga Luthertexten som den svenska NT 1541 bibehållit huvuddragen av den paulinska meningsbyggnaden, och detta är rimligt nog — en fullständig omvandling av meningsstrukturen efter genuint in- hemska syntaktiska mönster skulle vid denna tid ha varit alldeles otänkbar. Ett vik- tigt hjälpmedel att överföra textens innehåll var emellertid en uttrycksfull frasering, stödd av interpunktionen, och denna utnyttjas särskilt i NT 1541 med mästerskap. Med tvärstreck, punkt och stor bokstav uppdelas texten i rytmiska fraser, lämpade för uppläsning, och med innehållet, inte den grammatiska strukturen, som enhet. I NT 1541 har därför den typografiska meningen (dvs textföljden från stor begyn- nelsebokstav till punkt) ofta en annan byggnad än nu, då den ofta består av huvud- sats(er) med eller utan underordnade bisats(er). Som exempel kan anföras motsva- righeten till en av de längsta »meningarna» hos Paulus, 2 Thess 1:3—10, i Nestles ut- gåva en syntaktisk och typografisk enhet om 159 ord (dess syntaktiska byggnad framgår tydligast av lydelsen i NU 1883, anförd nedan s. 558f) Om man arrangerar motsvarande text i NT 1541 med ny rad efter varje skiljetecken, får den följande utseende:
1 Wij skole tacka Gudhi altijdh för idher/ käre brödher/ såsom tilbörlighit är/ Ty idhor troo förökas stoorligha/ och allas idhra kärleek offuerflödher inbyrdes/ så at Wij sielffue beröme oss j Gudz Församlingar]
aff idhart tolamodh och troo/ 8 vthi all idhor förfölielse och bedröffuelse som j lijden/ 9 såsom itt bewijs til Gudz retwijsa doom/ 10 På thet j måghen warda werdighe til Gudz Rike] 11 för hwilket j ock lijdhen. 12 Effter thet är retWijst för Gudhi/ 13 giffua them bedröffuelse igen som idher bedröffua/ 14 Men idher som bedröffuens/ 15 roligheet medh oss/ 16 Tå Herren Jesus vppenbar warder aff himmelen] 17 samt medh sinne krafftz Änglar/ 18 och med eeldzlogha/ 19 til at hempnas offuer them som icke kenna Gudh/ 20 och offuer them som icke lydighe äro Wårs HErras Jesu Christi Euangelio. 21 Hwilke pijno lijdha skola/ 22 thet ewigha förderffuet aff HErrans ansichte/ 23 och aff hans herligha macht/ 24 tå han skal komma til at förklaras medh sijn helghon/ 25 och vnderligh warda medh allom them som troo/ 26 Ty Wårt witnesbyrd til idher om then daghen/ 27 haffuen j troodt.
Skiljetecknen delar texten i fraser, bildade av språktakter (dvs. rytmiska enheter med en tryckstark stavelse), till antalet varierande mellan en (rad 27) och sex—åtta (rad 20). Varje fras (utom rad 2 (tilltal) och 15) har stigande rytm, och frasernas längd ökar och avtar rytmiskt, en böljegång, som dock är avpassad efter innehållet och aldrig blir enformigt regelbunden (jfr stegringarna i raderna 2—6 och 7—8 och de parallella minskningarna i 13—15, 16—18). Fraserna kommer visserligen ofta att sammanfalla med »fullständiga satser», men ofta också blott med innehållstunga satsled, som bildar en ryt- misk och begreppslig enhet, t. ex. adverbial (rad 7, 17, 18, 23) eller objektsled (15, 26). Punkt används endast på två ställen (11 och 20), men följs i båda fallen av bisatser (Effter ”eftersom ...', Hwilke ...), som syntaktiskt är underordnade det närmast föregående; i rad 11 börjar bisatsen t. o. m. nytt stycke. Grammatiskt, åtminstone en- ligt traditionell syntaktisk analys, kan däremot ny »mening» börja med de båda Ty . . . (rad 4 och 26), men de föregås av snedstreck, även om de inleds med stor bokstav. Interpunktionen är uppenbart prosodisk, ej grammatisk.
Det anförda textavsnittet skiljer sig från motsvarigheten i NT 1526 därigenom att skiljetecknen är flera, från den hos Luther genom att de är färre. Arrangerad på samma sätt skulle alltså NT 1526 uppvisa färre och längre fraser, Luther flera och kortare — ingendera har samma jämna, fast markerade prosodi.
Ordböj'ning
I fråga om ordböjningen rådde vid medeltidens slut en iögonenfallande skillnad mellan å ena sidan det religiösa språket, å andra sidan det profana språk som var produktivt i tal och skrift. Särskilt i städernas talspråk och kansliemas skrivelser hade t. ex. den gamla formrika substantivböjningen förenklats mycket långt i rikt- ning mot nutidens, från ett fyra-kasussystem (nom., gen., dat., ack.) till ett två- kasussystem (»grundform» och genitiv). I NT 1526 möter i stor utsträckning den gamla böjningen, så som den upprätthållits främst i den religiösa litteraturen, men med talrika undantag, som berodde på inflytande från tal- och kanslispråk. Också i NT 1541 togs de gamla formerna ymnigt i bruk, om än delvis efter andra linjer.1
1 Om olikheterna i ordböjning mellan NT s. 181 ff., 194la, s. XXI f., 194lb, s. SK., 1526 och NT 1541 se särskilt Lindqvist 1929, 1957, s. 15 ff., Sjögren 1949, s. 110 ff., (om
Man kan säga att den vilja till förnyelse av det religiösa språket som kännetecknar reformationsbiblarna gjorde sig starkare gällande inom den betydelsebärande delen av språket, ordförrådet, än inom den grammatiska. Här konserverades i vissa delar en ordböjning, vilken som grammatiskt system försvunnit ur det talade språket redan under medeltiden men som, lätt omarbetad, kom att sätta sin stilprägelpå vår officiella kyrkobibel ända fram till 1917. Några exempel (citaten ur Warholms upp- laga 1888): Ur den starka adjektivböjningen:
Sing. mask. nom -er, dat. -om, ack. -an: Jag säger dig unger man, statt up Luk 7:14, en blinder leder en blindan Matth 15:14, med kärlek och saktmodigom anda 1 Kor 4:21, när såge vi dig hungrigcm eller torstigcm eller husvillcm eller nakotan eller sjukan Matth 25:44.
Sing. fem. ack. -a: somt föll i goda jord Matth 13:8. Plur. neutr. nom. och ack. ändelselös: Äro ock edor hufvudhår all räknad Matth 10:30.
Plur. dat. -om: varer underdånige edrom herrom . . . icke allenast dem godom och sakt— modigom, utan ock dem genvördigom 1 Petr 2:18.
Ur substantivböjningen (huvudsakligen den starka), bestämd form:
Sing. mask. gen. -scns, dat. -enom: Kropsens ljus Matth 6:22, qvinnan är mansens ära 1 Kor 11:7 , Det är mannenom godt, att 1 Kor 7:1, de skola varda eldenom förvarade till domedag (1917: . . . sparade åt eld, och de förvaras nu till . . .) 2 Petr 3:7.
Sing. fem. gen. -enes, dat. _e—ne, ack. -ena: I ären jordenes salt Matth 5:13, så ock på jordene Matth 6:10, de skola besitta jordena Matth 5:5, liljorna på markenc Matth 6:28, beser märkena; ty hon begynnar hvitna till skörd Joh 4:35.
Sing. neutr. gen. -sens, dat. -ena: i Lamse/ns åsyn Upp 14:10, desse äro köpte till en förstling Gudi och Lammena, låt Gud och Lammet” Upp 14:4, ty dem var icke rum i herbergena Luk 2:7.
Plur. dat. -omen: I skolen icke gifva hundomen det heligt är Matth 7 :6, menniskomen en god vilje ”åt människorna' Luk 2:14.
Motsvarande ändelser är särskilt ofta bevarade i obestämda artikeln, pronomina och pronominella ord med adjektivisk böjning. Några exempel ur bergspredikan: huru säger du dinom broder (mask. det.), med dine fasto (fem. dat.), under ena skeppo, låter sina sol gå upp (fem. ack.), edor brott, dessa min ord (plur. neutr.), att det lyser allom dem som
Att sådana böjningsändelser i reformationstidens bibelsvenska inte längre var de- lar av ett levande grammatiskt system utan av en byggnad i sönderfall, mer stil- än funktionsbärande kan illustreras med t. ex. Luk 10:27, 29, citerat efter NT 1541:
Tu skalt (1526 skal) elska tin Herra Gudh aff alt titt hierta, och aff allo (1526 alla)1 tinne siäl, och aff alla tina kraffter, och aff allom tinom hogh. Och tin nästa som tigh sielff (1526 sielffuan) . . . Tå wille han göra sigh sielffuan rettferdighan . . .
nom.-änd. -er i adj.) Ejder 1945, s. 128 ff. Wessén ger i Svensk språkhistoria I (5 177 ff.) fylliga uppgifter om formläran i GVB 1541. 1 Den fornsvenska formen av ordet skulle i klassiskt Vadstenaspråk ha lytt »all(r)e» (dat. sing. fem.). Stavningarna med (1 och o avslöjar att man känt detta historiskt riktiga slut-e som en försvagning av det slag som är vanlig i tidens kanslispråk. Fallet demonstrerar att den ålderdomliga böjningen delvis är artificiell.
Rena misstag, »hyperarkaismer» av detta slag är emellertid mycket sällsynta, särskilt i GVB —— man behärskar på det hela taget den gamla böjningen med imponerande säkerhet. Viktigt var att man kände den från sådana praktiskt använda texter som den gällande lagen; den handskrift av stadslagen, med vilken Olaus Petri rådförde sig som stadens sekreterare, är ännu bevarad och har en helt klassisk böjning.
Av de fyra av prepositionen aff styrda nominala uttrycken står varannan i »grund- form» (aff alt titt hierta aff alla tina kraffter ...), varannan i dativ (. .. aff allo tinne siel . .. aff allom tinom hogh). Pronominet själv står i NT 1526 på båda ställena i regelrätt ackusativ, sielffuan, men har i NT 1541 på det första ändrats till grund- form sielff.
Att i en enkel formel fånga principerna för växlingen mellan äldre och yngre for- mer är inte lätt. Säkert är att termen »arkaisering» inte förslår långt. Självfallet har man varit bunden av det ärvda religiösa språket, vilket bl. a. tar sig uttryck däri att det främst är orden för de centrala kristna begreppen som uppträder i ålderdom- lig dräkt: Gudi, Herramom, andanom, kärlekenom. Andra principer kan verka i ar- kaiserande riktning utan att detta behöver ha varit primärt eller ens medvetet efter— strävat, t.ex. då man för att få reda och konsekvens genomför den klassiska böj- ningen av svaga maskuliner, dvs nom. Herre, ande, m'lje, objektsform Herm, anda, vilja (en böjning som visserligen skymtar i NT 1526 men som där råkat i gungning genom inflytande från tal- och kanslispråk), eller då man ger den redan i NT 1526 mycket vanliga feminina dativändelsen -enne (själenne, syndenne) ännu större ut- rymme. I verbböjningen växlade man i NT 1526 i 2:a pers. sing. av vissa frekventa hjälpverb mellan en äldre, ändelseförsedd form och en yngre, utjämnad: tu dist/är; skall/skall; kant/kan; will/will (dock så att man vid efterställt pronomen hade den äldre, ästu ”är du'). När man i NT 1541 för ordningens skull genomförde en form, valde man den äldre, äst, shalt etc. (se citatet ur Luk ovan), som också närmare överensstämde med den tyska förlagans formsystem (även med vissa dialekter).
I samma riktning verkar de nya, speciellt bibliska paradigm, vilka som resultat av samma konsekvenslidelse ser dagen i NT 1541, såsom då man stramar upp den lätt talspråkliga, varierande pluralböjningen av typen läryungana el. anar (nom. och ack.), -anas (gen.) i NT 1526 till läriunganar, andra, en böjningstyp som i svenska språket aldrig varit i funktion utanför Gustav Vasas bibel och av den beroende stil- arter.
Å andra sidan visar ändringen sielffuan till sielff i citatet ur Luk ovan att man i NT 1541 inte hade något emot den utjämnade böjningen. Ändringar av detta slag är ingalunda sällsynta; särskilt drabbas de maskulina kasusändelserna -er (nom. av subst. och adj.), -an (ack. av adj.) och -e (dat. av subst. — manne, arme ändras gärna till man, arm). Oftast ligger dessa ändringar i linje med bearbetningens allmänna strävan efter koncentration, här (i Luk 10:27) stödd av rytmiska skäl; sentensen vinner i slutenhet och kraft genom att avslutas med en tryckstark stavelse.
Själva formrikedomen, med ett äldre och ett yngre böjningssystem sida vid sida, var en tillgång som man förstod att utnyttja smidigt och stilsäkert. Man drog sig inte för att göra en förbindelse som i himmelen och på jordenne till den normala, efter- som denna i och för sig ogrammatiska kombination av grundform och dativ gav detta helhetsuttryck för ett helhetsbegrepp en mjukt klingande, rytmisk kadens. Kasusböjningen gav också möjlighet att utan risk för missförstånd emfatiskt dra fram ett objekt till meningens början och därmed ge hela uttrycket en ordspråke- mässig pregnans, Ty en gladhan giffuare elsker Gudh 2 Kor 9:7 (Erasmus: Nam hila- rem datorem diligit deus), där den nutida översättaren av språkets byggnad tvingas att använda den normala, i sig uttryckslösa ordställningen ty Gud älskar en glad givare. Över huvud gav det gamla böjningssystemet översättarna möjlighet att
närmare följa sina tyska och latinska förlagor, vilkas nominalböjning hade ungefär samma struktur som den fornsvenska, när de fann det stilistiskt fördelaktigt att ta vara på deras ordställning och satsrytm.
Liksom i fråga om ordförrådet bör man sålunda vara försiktig med begreppet »arkaiserande», såsom lätt anakronistiskt. I själva verket hade det krävts ganska stora ansträngningar att i en bibelöversättning helt frigöra sig från det ärvda reli- giösa språkets formlära och konsekvent välja en »samtida». Vilken skulle man ha valt och vad skulle man ha vunnit? Något allmänt, riksgiltigt, modernt svenskt språk, skrivet eller talat, fanns ännu inte. Skulle man ha valt kansliernas formvärld, för allmogen huvudsakligen förknippad med obegripna skrivelser, upplästa på kyrk- backar och i tingsstugor? Eller stadsspråkens och de vitt skiftande folkmålens form- världar, hemmahörande i trivialt vardagsspråk med lokalt begränsad giltighet? Också i ordböjningen var reformationens bibelspråk funktionth — man valde en formlära som till sin byggnad, dels ärvd, dels nyskapad, tillhörde ett konstspråk, som riktade sig till lyssnare, vana vid att minnesvärda ting hade en minnesvärd form, en form som var högtidlig och suggestiv utan att vara obegriplig. Det var naturligt att bibel- ordet, det språkliga uttrycket för den evangeliska förkunnelsen och läran, fick en formvärld som var gemensam med de stilarter som togs i bruk för att uttrycka lev- nadsvisdom och normerna för mänsklig samlevnad, dvs. ordspråk och lag —— ord med hullingar, ord som också genom sin form hakade sig fast i minnet. I 1600-talets ord- språkssamlingar samsades den ärvda ordstävsskatten också i språkligt avseende för- träffligt med Salomos och Syrachs visdomsord, och den bibliska ordböjningen över- ensstämde till sin ålderdomliga del nästan helt med det lagspråk som gällde fram till 1734.
Slutkarakteristik av NT 1541
Ordböjningens tillgångar utnyttjades alltså på samma sätt som ordförrådets och syntaxens —— man valde vad som tjänade att ge kraft och täthet åt de bibelord som nu på landets eget språk ljöd från predikstolarna. Det var inte talspråk, åtminstone inte i vardagens slappa och ordrika gestalt, men det var ett språk, ägnat att fram- föras i tal, att lyssna till och att minnas. För att ytterligare belysa, hur man i NT 1541 efter Luthers föredöme och i närmaste anslutning till hans omarbetade text (1534) lyckades ge trevande och lösa formuleringar i NT 1526 fasthet, enkelhet och koncentration anförs här ännu ett antal parallelltexter (för att stilsträvan skall framträda tydligare, utan att störas av i detta sammanhang ovidkommande orto- grafiska skillnader, meddelas de med nutida stavning):1
NT 1526 NT 1541 han skall dräpas med döden2 Matth 15:41 han skall döden dö3
världsliga förstar äro rådandes, och de mäk- tige ibland dem hava välde5
de som man ser hövdingar vara för folket, de bruka deras härskap på. dem, och de där mäktuge äre ibland dem de bruka deras makt över dem4 Mark 10:42
' Er.: qui videntur imperare gentibus, domi- nium exercent adversus illas.
1 Också Luthercitaten i noterna anförs med normaliserad stavning. ' Er., Vulg.: morte moriatur. * Luther: der soll des Tods sterben.
5 Luther: die weltlichen Färsten herrschen, und die Mächtigen unter ihnen haben Gewalt.
Han är ju icke deras gud som döde äro utan deras som levandes äro1 Luk 20:38
men vi tala om Guds visdom som är uti hemligheten, den fördold ligger3 1 Kor 2:7
Mig äro all ting lovligen, men all ting äro icke nyttug, jag må väl all ting men jag vill under ingens mans våld. vara. Maten är skickad till buken, och buken till maten, men Gud skall låta avkomma både mat och buk5 1 Kor 6:12—13
de äro Christi tjänare, jag ock, (jag talar i fåvitsko) jag är fast mera, uti arbetet överflödigare, uti hugg över måtten, uti fängelse överflödigare, uti döden många resor7 2 Kor 11:23
han . . . hörde hemlig ord, vilken ingen män- niska är lovat av säga9 2 Kor 12:4
ty min kraft hon varder förstärkt genom svaghet11 2 Kor 12z9
Jesu Christi fader, av vilkom såsom av en allmännelig fader nämnes var och en släkt, i himmelen och på jordennels Ef 3:15
och förmana eder, att I hålla dem i högsta vördning genom kärleken, för deras arbete skull15 1 Thess 5:13
1 Er.: Deus autem non est mortuorum, sed vivorum. * Luther: Gott aber ist nicht der Toten, son- dern der Lebendigen Gott. ” Er.: sed loquimur sapientiam Dei in myste- ric, quse est recondita. Luther 1522—27: Son- dern Wir reden von der gottlichen Weisheit, die im Geheimnis ist, und verborgen liegt. * Luther 1530—: Sondern wir reden von der heimlichen verborgenen Weisheit Gottes. " Er.: Omnia mihi licent, at non omnia condu- cunt. Omnium mihi potestas est, at ego non redigar sub ullius potestatem. Escae ventri destinatse sunt, et venter escis: deus autem et hunc et illas abolebit. Luther 1522—27: Ich hab es alles Macht, es nutzt mir aber nicht alles. Ich hab es alles Macht, aber ich will unter keines Gewalt sein. Die Speise dem Bauch und der Bauch der Speise, aber Gott wird diesen und jene hin richten.
" Luther 1530—: =l522—27 (se föreg. not), frånsett: . . .es fromet aber nicht alles. . .es soll mich aber nichts gefangen nehmen... " Er.: Ministri Christi sunt, desipiens loquor, excellentius sum ego, in laboribus copiosius, in verberibus supra modum, in carceribus abundantius, in mortibus frequenter.
Gud är icke de dödas, utan de levandes Gud”
Men vi tale om den hemliga fördolda Guds visdom4
Jag haver makt till allt, men det är icke allt nyttigt. Jag haver makt till allt, men ingenting skall taga mig fången. Maten till buken, och buken till maten, men Gud skall både mat och buk till intet göra”
De äro Christi tjänare (jag talar i fåvitsko) jag är fast mer. Jag haver mer arbetat. Jag haver mer hugg fått. Jag haver oftare varit fången. Ofta varit i dödsnöd8
Han hörde outsäjelig ord, vilken ingen människa säja kan10
Ty min kraft är mäktig i de svaga12
Jesu Christi fader, den där rätte fadren är över allt det Fader heter i himmelen och på jordenne14
och förmana eder: Håller dem dess kärare, för deras verk skullm
Luther 1522—27: Sie sind Diener Christi, ich auch. Ich rede torlich, ich bin wohl mehr, in Arbeiten iiberfh'issiger, in Schlägen uber- schwänglicher, in Gefängnisse iiberfliissiger, im Sterben ofter. " Luther 1530—z Sie sind Dieuer Christi, ich rede törlich, ich bin wohl mehr. Ich habe mehr gearbeitet, ich habe mehr Schläge erlitten, ich bin öfter gefangen, oft in Todes Noten gewest. ' Er. (Novi hominem. . .) audisse arcana verba, quae fas non est homini loqui. " Luther: Er... höret unaussprechliche Wort, welche kein Mensch sagen kann. u Er.: nam Virtus per infix-mitatem perficitur. Luther 1522—27: Denn Kraft wird durch Schwachheit stärker. " Luther 1530—: Denn meine Kraft ist inden schwachen mächtig.
” Er.: . ..ex quo omnis a communi patre cognatio in coelis et in terra nominatur. " Luther: . .der der rechte Vater ist uber alles was Vater heisset, im Himmel und Erden. " Er.: et admonent vos, ut habeatis illos in summo precio per charitatem propter opus illorum.
1' Luther: und euch vermahnen: Habt sie deste lieber, um ihres Werks Willen.
vilken ock löfte haver om detta närvaran— des liv, och så om det som tillkommande är1 1 Tim 4:8
i ty att de själve fara ville, och göra andra villa med sig3 2 Tim 3:13
att I icke igenlöste ären frå det fåfänga leverne som I utinnan vandraden efter edre föräldras uppsättning5 1 Petr 1:18
utan den fördolde människan som i hjär- tat är, om så är att hon haver ingen vank, så att anden är saktmodug och stilla, vil- ken ande för Gud en kostelig och dyr ting är7 1 Petr 3:41
vi . . . äro de samme som med vår ögon have sett hans majestat9 2 Petr 1:16
De akta för vällust, att de till en tid leva i kräslighet, de [äro] slemheter och fläcker, slösandes uti kräsligt leverne och slå sig lös med eder, havandes ögonen full med horeri, på deras synd är ingen återvänd— ning11 2 Petr 2:13—14
ty Guds ord går igenom till dess'det åtskiljer . . . lederna och märgen13Hebr 4:12
Denne äro smittelse ibland eder kärlek, och tära tillhopa utan någor mans fruktan, levandes efter sin egen Vilja, och äro såsom
1 Er.: ut quae promissiones habeat vitae pre- sentis ac futurae. * Luther: und hat die Verheissung dieses und des zukunftigen Lebens. ” Er.: dum et in errorem adducunt et errant ipsi. * Luther: verfiihren und werden verfiihret. 5 Er.: (sciatis) vos non...fuisse redemptos a vana vestra conversatione, quam ex patrum acceperatis traditione. Luther 1522—27: dass ihr mcht..erloset seid von euerm eiteln Wandel in den väterlichen Satzungen. ' Luther 1530—= 1522—27, frånsett: ..nach vä- terlicher Weise. 7 Er.: verum occultus, qui est in corde homo, si is careat omni corruptela, ita ut spiritus placidus sit ac quietus, qui Spiritus in oculis dei magnifica ac sumptuosa res est. Luther 1522—27: sondern der verborgen Mensch des Herzen in der Unverriiglichheit, eines sanften und stillen Geistes, welcher fiir Gott prächtlich ist. " Luther 15304: sonder der verborgen Mensch des Herzen, unverriickt, mit sanftem und stil— lem Geiste, das ist köstlich fiir Gott. * Er.: sed qui oculis nostris aspeximus illius maiestatem.
och haver löfte om detta livet, och det till- kommande2
De förföra och varda förförde4
att I icke igenlöste ären ifrå edert få- fänga leverne efter fädernas sätt6
Utan om den fördolda människan i hjärtat är utan vank, med saktmodigom och stillom anda, det är kostligt för Gud8
vi have själve sett hans härlighetm
De hålla't för vällust, att de leva i time- liga kräselighet, de äro slemheter och skam- fläckar, pråla av edra gåvor, slösa med edert, hava ögonen full med horeri, läta icke förmena sig syndenal2
Ty Guds ord går igenom till dess det åtskiljer märg och ben”
Desse skamfläckar slösa av edra gåvor utan fruktan, och föda sig själva. De äro skyr utan vatten, som drivas omkring av
Luther 1522—27: wir sind Anschauer gewesen seiner Majestät. "' Luther 1530—: Wir haben seine Herrlichkeit selber gesehen. " Er.: pro voluptate ducentes, si indiem deli- ciis fruantur, labes ac maculze, qui convivantes in erroribus suis, insultant vobis, oculos ha- bentes plenos adulteree, et qui a peccando cessare nesciant. Luther 1522—27: Sie achtens fiir Wohllust, clas zeitlich VVohlleben, sie sind Flocken und Unflaten, sie fuhren ein zärtlich Leben von euer Liebe, zehren wohl von dem euern, haben Augen voll Ehebruchs, ihrer Siinde ist nicht zu wehren. ” Luther 1530—z Sie achtens fiir Wohllust, das zeitlich Wohlleben, sie sind Schande und Laster, prangen von euern Almosen, brassen mit dem euern, haben Augen voll Ehebruchs, lassen ilmen die Sunde nicht wehren. ” Er.: est enim sermo Dei...pertingens usque ad divisionem. . . compagumque et medullarum. Luther 1522—27: denn das 'Wort Gottes... durchdringet, bis das scheidet...Ge1enk und Mark. " Luther 1530— = 1522—27, frånsett: ...Mark und Bein.
de skyr som intet vatnet hava, utan föras omkring med vädret, som trä där om hös- ten borttvina ofruktsam, två resor död, och med rotom uppdragenl J ud 12
Den där skadar, han skade ännu, och den där besölad är, han besöle sig ännu, och den där rättfärdug är, han rättfärduges ännu3 Upp 22:11
vädret, skallot ofruktsam trä, två resor död, och med rötter uppryckt2
Den som onder är, han vare onder. Och den som oren är, han vare oren. Men den som from är, han varde ännu frommare4
Som framgår av en jämförelse med förlagorna (se noterna) beror skillnaderna oftast på att NT 1526 nära ansluter sig till Erasmus och de tidigare Lutheröversättningarna, medan NT 1541 tätt följer den omarbetade lydelsen i den Lutherska helbibeln 1534. Även om 1541 års ordalag har segrarens rätt —— de kom att bestå i vår kyrkobibel ända fram till 1917 och har därmed bestämt vår uppfattning om bibelstil — måste de i regel anses stilistiskt överlägsna sina motsvarigheter i NT 1526. Förtjänsten är framförallt Luthers, men de svenska översättarna har också förstått att självständigt tillämpa vad de lärt sig av den stora förebilden och kan överträffa denna:
1526
Ingen insömmar någon klut av nytt och ovalkat kläde in uti gammalt kläde5 Matth 9:16
Si nu äro try år sedan jag vart år år kom- men sökandes efter frukt7 Luk 13:7
ferdrer icke köttet, till att dess begärelse skall fullt göras9 Rom 13:14
Om så vore att någor människa vorde be- kräktat utav någro missgärningll Gal 6:l
dem till straff som illa göra, och dem till pris som väl göral3 1 Petr 2:14
1 Er.: Hi sunt inter charitates vestras, maculae inter se convivantes, absque ullius timore, suopte ductu arbitrioque viventes, nubes aquam non habentes, quae & ventis circun'i- aguntur, arbores autumno marcescentes, in— frugiferae, bis emertuae, et eradicatse. Luther 1522—25: Diese leben von euer Liebe Guter, und sind der Unflat, und zehren wohl, ohn Serge, weiden sich selbst, Wolken ohn Wasser, von dem Wind umtrieben, kahle, unfruchtbare Bäume, zweimahl erstorben, und ausgewurzelt. ** Luther 1530—: Diese Unfläter brassen von eurem Almosen ohn Scheu, weiden sich selbst, sie sind VVelken ohn Wasser . . . . (forts. = 1522— 25). 3 Er.: Qui nocet, noceat adhuc: et qui sordidus est, sordescat adhuc: et qui iustus est, iustifi- cetur adhuc. Luther 1522—27: Wer beleidiget, der beleidige weiter, und wer besudelt ist, der besudele sich weiter, und wer rechtfertig ist, der recht- fertige sich weiter. ' Luther 1530—: Wer böse ist, der sei immer- hin böse, und wer unrein ist, der sei immerhin
1541
Ingen lappar ett gammalt kläde med en ny klut6
Si, nu i try år haver jag kommit och sökt frukt8
fordrer köttet, dock icke till kättjal0 Om en människa råkade falla i någon syndl2
de enda till straff, och de goda till prisl4
unrein. Aber wer fromm ist, der sei immer hin from. 5 Er.: Nullus immittit assumentum panni rudis in veste veteri. e Luther: Niemand flickt ein alt Kleid mit einem Lappen von neuem Tuch. 7 Er.: Ecce anni tres sunt ex quo venio quaerens fructum in ficu hac. ” Luther: Siehe, ich bin nu drei Jahr lang, alle Jahr kommen, und habe Frucht gesucht. " Er.: Et carnis curam ne agatis ad concupis— centias. 1" Dvs. ”låt köttet få sitt, dock utan kättja' (onormaliserat: »foordrer kötet, doch icke til käti» med en ordlekande effekt som saknar motsvarighet i förlagorna). Luther: wartet des Leibes, doch also, dass es nicht geil werde. ” Er., Vulg.: si occupatus fuerit homoinali- quo delicto. " Luther: se sin Mensch etwa von einem Feil iibereilet wurde. ”' Er.: ad vindictam quidem nocentium,lau- dem vero recte agentium. " Luther: zur Rache der Uebeltäter, und zu Lobe der Wohltäter.
Gustav Vasas Bibel 1541 är ett storverk med få motstycken i vår litteratur. Bakom detta storverk behöver man icke söka någon annan strävan än den att med utnytt- jande av alla tillgångar i tidens svenska språk —- likgiltigt om dessa var gamla eller nya, inhemska eller inlånade — ge den svenska evangeliska församlingen en bibel att förstå och lägga på minnet. Man har gått till verket i fast övertygelse om värvets vikt, med allvar och ansvar, med en av Lutherbibeln inspirerad, under arbetets gång allt säkrare och kräsnare känsla för ämnets krav på språkets form. Några andra principer behöver man inte räkna med. Det var kanske därför som Gustav Vasas bibel 1541 blev bestående till 1917.
Vid sitt första framträdande måste detta språk för många, särskilt i de avlägsnare bygderna, ha känts ganska främmande med sina många nya och besynnerliga ord. Men det fick stöd i en rad andra för församlingshvet viktiga verk som nu genom reformatorernas, främst Olaus Petris, outtröttliga verksamhet togs i bruk i den evangeliska gudstjänsten: Den svenska mässan (dvs. gudstjänstritualen), psalmerna, postillorna med utläggningar av predikotexten, alla talade den nya bibelns språk. Den fromma önskan som 1526 års översättare uttryckte i Förspråket, att »för- ståndetl med förfarenheetenne tilwexer», blev uppfylld i rikt mått, och det nya tysk- färgade bibelspråket blev mycket snart det gemensamma svenska språket för den kristna svenska gemenskapen. Dess tyska börd är på den punkten av föga intresse; den är ett språkhistoriskt faktum av ringa vikt för bibelspråkets uppgift i svenska församlingar.
Gustav Vasas Bibel 1541 fick en genomgripande betydelse för svenska språket. Den var visserligen ingen folkbok — därtill var den alltför dyr2 — men dess text ljöd från predikstolarna varje söndag, samma ordalag nådde åhörarna i alla Sveriges landskap med deras vitt skiftande dialekter: religionens språk blev mer gemensamt än vardagens. Lagens och myndigheternas språk var visserligen även det gemensamt för riket, men det nådde bara en begränsad krets, medan bibelns språk talade till alla (gällande rikslag kom icke i tryck förrän 1608). Bibeln var också länge den enda bok som erbjöd en fast språknorm, och den fick därför en grundläggande betydelse för svenska språkets yttre dräkt.
För varje århundrade blev visserligen detta språk allt mer föråldrat, jämfört med det föränderliga vardagsspråket och de nya språkformer som under 1600- och 1700- talen tog gestalt i diktning, vetenskap och kulturdebatt, men förtrogenheten med
1 Dvs. ”förståelsen (av texten)”. 3 Vid 1500-talets slut var 1541 års upplaga så. sällsynt att man måste använda tyska biblar. Gustav II Adolfs bibel 1618 trycktes i endast 2 505 ex. (Schiick 1923, I, 5. 124), dvs. drygt ett per kyrksocken, och utkom under 1600-talet bara i 11 upplagor. Om läget omkr. 1700 he- rättar Jesper Swedberg att av 700 djåknar i Skara »woro ei fyra, som egde en Swensk Bibel. Boktryckiarena stegra honom så högdt, at få mechta lösan». (Lefwernes beskrifning, s. 355). Av Nya testamentet var det givetvis främst söndagarnas predikotexter, perikoperna, som nådde församlingen, i muntlig form, från predikstolen. Men också i tryck hade dessa texter en vida större spridning än övriga delar av NT. »Evangelier och epistlar» ingick näm- ligen ofta i de psalmböcker och kyrkohand- böcker, som under seklet utkom i en mängd
upplagor (se Collijn, Sveriges bibliografi, 1600- talet, under Clenodium, Enchiridion, Evange- lia och epistlar, Hanndbok, Manuale Sveticum, Psalmbok), och även i upplagor av de mer spridda andaktsböckerna (se &. a. under t. ex. Arndt och Kegelius; jfr vidare Andersson 1914, Estborn 1929, D. Lindquist 1939). Det är ordförrådet i en sådan »psalmbok», som Sven Hof kommenterar i sin ovan s. 325 omtalade skrift — hans förklaringar gäller i stor utsträck- ning ordförrådet i Nya testamentets centrala delar. Se f. ö. framställningar av Hilding Pleijel och Bror Olsson, nu omtryckta i volymen Våra äldsta folkböcker (1967). Om särskilda bibel- utgåvor, bibelspråkssamlingar och bibelbo- rättelser för barn och ungdom (den tidigaste »Apostlarnes gerningar, medh en kart vthläg- ning för vnga christna» 1607), se Klingberg 1964, s. 14 ff.
detta ålderdomliga, särpräglade språk blev också allt djupare, och det fick för menige man ett värde som svarade mot religionens centrala ställning i samhället. Vår första bevarade intima självbiografi, skriven vid 1600-talets mitt av Agneta Horn, Axel Oxenstiernas dotterdotter, har bara två stillägen, hennes eget vardagsspråk och bi- belns språk.1 De följande århundradenas språk- och kulturutveckling gav samhällets högre skikt nya uttrycksmedel, men hos folket var läget detsamma som för Agneta Horn; Sophie von Knorring har givit en koncentrerad och träffande karakteristik i inledningen till sin roman Torparen och hans omgifning (1843):
Äfven vilja vi göra våra stadsläsare uppmärksamma på att den lägre klassen, likasom den högre, har ett högtidsspråk, och ett hvardagsspråk, samt att högtidsspråket hos all- mogen nästan alltid blir bibliskt, emedan bibeln och den deraf utgångna psalmboken utgör hela deras läsning, och att hvar och ens högtidsspråk alltid blir analogt med, och bär pregeln af, hvar och ens högsta grad af bildning.2
Vad den gamla bibelöversättningen betytt för svensk litteratur kan inte mätas. Bibelns symbolvärld, för tidigare litterära skeden minst lika oumbärlig som antikens, hade i GVB 1541 fått en språkform som etsade sig in i läsarens minne. Och de från början vardagliga orden laddades efter hand upp med ett bibliskt innehåll och blev en outtömlig tillgång för den världsliga diktningen, oberoende av tider och litterära riktningar. Det för alla välkända bibelspråket var en för alla läsare gemensam re- ferensram, ord som återkastades mot denna bakgrund fick av den färg och klang, rymd och innehåll. Det svenska bibelspråket har genomsyrat diktningens språk, och för all riktig upplevelse av väsentlig äldre dikt är förtrogenhet med den bibliska språkvärlden en oundgänglig förutsättning. Och det gäller inte bara äldre litteratur. Ett på måfå valt exempel bland otaliga: När Dan Andersson låter andra raden i En spelmans jordafärd börja med orden »se, då bärs där ut en död . . .» faller en biblisk dager över landskapets »gräs och gråa hus», och den dödes mor, »som på fattiggåln i Torberga gär», får drag av änkan i Näin _ för alla de många läsare, som genast, medvetet eller omedvetet, hörde ekot från Luk 7:10—11: »Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain Då han nu kom in till stads- porten, si, då bars där ut en döder, sine moders ende son, och hon var enka.»
Av mindre vikt, men belysande för den roll som den gamla översättningen spelat för vårt språk, är de fasta vändningar som från den spritt sig till vardagstalet. Några exem- pel på sådana talesätt med ursprung i evangelierna: (emellan oss) är ett svalg befäst (»öfver allt detta är emellan oss och eder befäst ett stort svalg», dvs. mellan Lazarus i Abrahams sköte och den rike mannen i helvetets pina, Luk 16:26 — NT 1917 : ett stort svalg är satt ...), med utvärtes åthävor (»Guds rike konuner icke med utvärtes åt- häfvor» Luk 17:20 — NT 1917: på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen), vara 73 samma fördömelse (rövaren på korset: »Fruktar du icke heller Gud, du som äst i samma fördömelsen?» Luk 23:40 —— NT 1917: under samma dom), han skall få se vem han stungit haver (»De skola se, i hvem de stungit hafva» Joh 19:37, det ord som full- bordas när knekten sticker sitt spjut i Jesus sida — NT 1917 : De skola se upp till honom som de hava stungit), efter den betan (»Och efter den betan for Satan in i honom» Joh 13:27, om Judas sedan han under påskmåltiden tagit emot det doppade brödstycket —
1 Se Wessén 1926, s. 26 f., Holm i inledningen 1946, s. 72. Jfr också Almqvist i Svenska till hans utgåva av Agneta Horn, Beskrivning fattigdomens betydelse (början): »Till bond- över min vandringstid, s. xxv. folket tränger ingen annan skrift ännu, än * Stället är citerat och diskuterat av Janzén Psalmboken, Katechesen och stundom Bibelm.
NT 1917: när denne hade tagit emot brödstycket ...). Några andra exempel, de flesta bibehållna i NT 1917 och därför mer bekanta till sitt ursprung: fulla med de dödas ben Matth 23:27, Vad görs oss nu mer vittne behov? Matth 26:65 (NT 1917: Vad behöva vi mer några Vittnen?), så blir den sista villan värre än den första Matth 27:64, Om du visste vad din frid tillhörer Luk 19:42, är detta skett på det färska trädet . . . Luk 23:31, giva dem Barrabam lös Mark 15:11, Luk 23:18.
Men Gustav Vasas bibel undgick inte bibelöversättningars vanliga öde. Knappt hade den hunnit erövra sin hedersplats i den svenska kyrkans och det svenska språ- kets historia förrän den började visa de första tecknen på åldrande. Det drag som främst gav bibelspråket dess särart var den ålderdomliga ordböjningen —— det gällde ju här högfrekventa formelement som ej var innehållsbärande. Mest främmande var naturligtvis sådana former som redan från början varit konstprodukter. Under förarbetena till Gustaf Adolfs bibel 1618 framhölls det att pluraländelsen www kändes ovanlig och t. o. m. väckte löje, och Johannes Rudbeckius föreslog att den skulle avlägsnas.1 Så skedde också, men dess klang var länge osvikligt biblisk, en egenskap som t.ex. Lars Wiwallius utnyttjar, då han i högpatriotiska och psaltarklingande ordalag bönfaller riksrådet att bli förlossad från sitt fängelse (1632): han ser ut genom »galrarnar» i längtan efter den frihet som är förunnad »foglarnar under himmelen fiskarnar på djupet» och »skepen på strömarnar».2 Men även andra delar av den bibliska ordböjningen kändes under 1600-talet starkt föråldrade: »I Bibeln stå en hoop böijelser som nu inte meer brukas. som: Konungenom, Ablativus ok Dati- vus Uti huassen wid strandene af älfwene, hwarföricke wid älfstranden» skri- ver den radikale och moderne språkmannen Samuel Columbus på 1670-talet.3 Han ger också exempel på hur den säregna, för det talade språket helt främmande ord- böjningen också kunde få en speciell sakral accentuering: »somlige Präster pronnn- ciera piparéna>>4 _ det är tydligen Matth 9:23 »när Jesus kom i öffuerstans hws, och såg piparena, och folket sorlande», som en söndag (24 e. Trefald.) nått Columbus öron i denna sällsamma uttalsform.
Den gamla ordböjningen bibehölls emellertid i stort sett oförändrad även i Karl XII:s bibel 1703 (plur. på mar var redan borta), utanför bibelspråket huvudsak- ligen användbar endast i pastichens tjänst, t. ex. —— med en respektlöshet som gäl- ler även den bibliska grammatiken — »Skåder glasenom på bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom» i Fredmans epistel N:o 1, tillkommen omkr. 1770. I instruktionen för 1773 års bibelkommission heter det: »Men hvad ordens ändelser och Grammaticaliska böjelser vidkommer, så böra de med varsamhet vidröras, såsom antagne uti Svenska Liturgiska Böcker och andra ande- liga Skrifter, samt uti Allmänhetens minne.» Hur viktig denna fråga ansågs vara framgår av att den togs upp redan på den långa kommissionens andra sammanträ- desdag. Det gällde helt naturligt i första hand kasusböjningen, »huruwida Bibliska Dialecten i denna delen nu borde följas och sålunda desse casus Nominum bibehål- las». Ihre ville lämna den orörd, eftersom »Bibliska Dialecten, som sedan K. Gustaf 1 Se härom Cnattingius 1941, s. 25. Redani 2 Valda stycken av svenska författare 1526— NT 1550 och särskilt i Psaltaren 1560 börjar 1732, utg. av E. Noreen, s. 90 f. man ersätta -nar med una (se Thors 1968, s. 3 En swensk ordeskötsel (S. Boströms utgåva), 165, och Ljunggren 1943, s. 9 f.). Om språket s. 81 f.
i NT 1550, som trots vissa avvikelser från NT * A. a. s. 7 4.
1541 knappast spelat någon roll i det svenska bibelspråkets historia, se Thors a. a.
I tid ej undergått någon förändring, war genom usus liksom consecrerad för Gemene Man, hwilken ock ofelbart skulle i följe däraf stöta sig på en Swensk öfwersättning, i hwilken Språket wore iklädt des nuwarande skick».1 Som framgår av det s. 534 ff . anförda kapitlet Matth 10 i 1780 års tryck av provöversättningen, blev formläran i stort sett 1700-talets, men från predikstolarna skulle dock den »Bibliska Dialecten» ljudai ännu ett sekel.
Den säregna bibliska ordböjningen var i huvudsak stilbärande och äventyrade knappast själva förståelsen av texten. Viktigare för bibelöversättningens uppgift att förmedla ett innehåll var att också delar av ordförrådet på grund av språkets för- ändringar i övrigt efter hand kom att isoleras som ålderdomliga och svårbegripliga. Ord som från början varit gemensamma för vardagens och bibelns språk skiftade i vardagsspråket innebörd eller utträngdes av nya synonymer. Ju mer klyftan växte, dess mer stod det klart att man måste väga värdet av en fast bibeltradition, ett re- ligionens eget språk, mot värdet av en bibel som i viktiga ärenden talade enkelt, tydligt och begripligt. De med jämna mellanrum återkommande kraven på revision av översättningen var visserligen huvudsakligen motiverade av exegetiska skäl, men redan i Observationes Strengnenses (1601; se bil. A) föreslogs enstaka språkliga ändringar i förståelighetens intresse, t. ex. Apg 26:11 »war öfuermåtton rasande emot them» i stället för GVB:s »var them så myckit ansinnigh».2 Vördnaden för det ärvda bibelordet var emellertid stark, och i Gustaf Adolfs bibel lämnades ordförrådet orört. Mot århundradets slut blev frågan om en ny översättning åter aktuell. Bland dem som förberedde ärendet märks särskilt Jesper Swedberg och Haquin Spegel, båda tillhörande landets främsta språkmän och författare, båda djupt förtrogna med det gamla bibelspråket samtidigt som de var medvetna om att detta på många ställen talade otydligt till samtiden. Swedberg, som i bibelns språk såg normen för riktig svenska, ägnade i sitt verk »Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet» ett helt kapitel åt »Merkwerdiga och owanliga ord och ordasett i wår Swenska Bibel». Det börjar:
Jag nemde icke longosedan, hafwer ock longt förr nemdt, at wi hafwe i wår Swenska Bibel then bätsta och renasta Swenskon. Och ther wi, til at lära jemte saken också språket, öfwade oss i honom skulle wi snart nog lära tala och skrifwa wel och rett Swenska. Ther finnes ock en hop ord och ordalag, som äro merkwerdig och Wigtig, ehuru wel nu förtiden icke så brukelig; som doch borde återtagas, och komma til sitt förra werde och bruk igen. Kan doch ther emot icke neka, at ther äro också mong ord och ordalag, som i thenna tiden, såsom mig tyckes, icke så tienlig och wellydande äro.3
Han belyser sitt medgivande med över 300 bibelställen,4 bl. a. sådana, som 1691 års bibelkommitterade hade velat förtydliga, t. ex. Låter betäma barnen Matth 19:14 och I staden i en stor tärning Hebr 10:32 (ändringsförslag: »Läter barnen blifwa» och »Utstoden en stor kamp»).
Spegel hävdade liksom Swedberg att man borde erkänna »the orden som nu i Wåre Biblier finnas, för rätte Swänske och gäfwa ord them man icke behöfwer om-
1 Citerat efter Grape 1949, 1, s. 124. 2 Adj. ansinnigh 'fientligt stämd! (innehåller prefixet and- *mot*-), motsvarande Luthers unsinn—ig, tillhör de få ord som under textens nära 400-åriga historia ändrades i förtydligande syfte: 1655 års upplaga av Gustav Adolfs- bibeln, den s.k. KarlX Gustafs bibel, inför
ondsinm'gh. Stället anförs i Lindbloms och Pleijels utgåva av Observationes Stregnenses, s. 204 (jfr även Thors 1968, s. 111). Om änd- ringsförslag som kan antagas ha haft språk- lig motivering, se samma utgåva 5. 43 f. 3 Swedberg 1716, s. 183. 4 Därav 58 i NT.
byta eller förkasta i taal och skrifter för något främmad ord skul».1 Hans hängiven- het hade emellertid en något annan bakgrund. Större delen av hans uppväxt- och studietid förflöt i de forna danska landskapen och vid tyska universitet, och bibel- studiet blev för honom en väg till svenska språket.2 Han författade vår första egent- liga svenska ordbok, Glossarium Sveo-Gothicum eller Swensk Ordabook (1712). Den innehåller tusentals hänvisningar till bibeln, och i företalet vittnar han om den stora klyftan mellan bibelns språk och samtidens. Belysande är också hans på personliga erfarenheter grundade iver för att befolkningen i de nyförvärvade svenska områ- dena skulle kunna förstå den gamla, för dem nya, svenska bibeln:
I synnerhet hafwer jag befunnit thet Swenska Språket wara merckeligen3 förändrat, sedan then H. Bibel blef första gången år 15374 på thet samma afsat, i ty många ord, som tå woro brukeliga, äro nu blefne thet gemena folcket okunniga,5 och at några wore tå uti en helt annan mening brukade än the nu warda skrefne och talade; förthenskull hafwer jag tyckt thet wara mödan Wärdt, at giöra en liten uttydning öfwer the samma, dels på thet the enfaldige6 måge them thes snarare förstå, dels och at sådana ord kunna åter uti almänt bruk effter handen blifwa wedertagne, förmodandes jag at mit wälmente upsåt må warda gunstigt ursächtat, som ingalunda syfftar ther til, at jag skal Wilja lära them något uti Swenska Språket som i Swerige födde äre, utan allenast at underrätta them, som i Skåne, Halland, Blekind, Båhuslän och Gotland etc. födas, på thet the thes bettre måga kunna förstå somliga ord, hwilka the i Biblien läsa, och i prädikningar höra, men ellies i dageligit och almänt taal sällan förekomma.7
De röster som hade höjts för en modernisering av bibelspråket blev inte bönhörda. I företalet till Karl XII:s bibel 1703 avvisas i en suverän formulering alla sådana obe- tänksamheter som otillständig klåfingrighet:
Then Swenske dictionen, eller ordelag som i wår heliga Bibel är wedertagen, hafwer för thes jämnhet och Wälliudande numeros,8 så wäl som för thes antagna bruuk, hoos the alwarsamt sinnade wunnit thet bifall, at somligas nyfikenhet9 medh sammansökta10 ordasätt eij hafwer hint betaga thet sitt hederwärda beröm.
Också i Karl XII:s bibel lämnades sålunda ordförrådet praktiskt taget helt orört; endast på några enstaka ställen bytte man ut ord som kunde vara vilseledande, t. ex.
" Dvs. 'okända för vanligt folk”. ' Dvs. 'de enkla, olärda'.
1 Citatet anfört av Helander 1899, s. 94. * Till Swedberg skriver han: ». .. iag, som är af swenska föräldrar född, wardt effter theras död i min barndom utj Skåne några år upföd, hwarest iag glömde moders målet, at iag hafwer sedan måst lära thet utaf många ...» och till Peringer Lillieblad: »... när jag i ungdomen skulle lära mig någon sz skrifning, så. fölgde iag then som fins i lilla Swenska Biblien, tryckt i Leyden 1633, hwilcken iag tå altijd laas, och kan mig näpligen nu ther ifrån Wänja ...». Breven citerade av Sune Hilde- brand i hans utgåva av Spegels dagbok (1923) s. XIII. ** Dvs. 'märkbart, synnerligen”. ' Så.! Väl tryckfel, även om det förefaller väl grovt. Det vore märkvärdigt om Spegel inte känt till NT 1526. Kanske en tillfällig för- växling med Olaus Petris »Een liten Postilla offuer all Euangelia som om söndaghanar låsen warda», Liibeck 1537.
7 Spegel 1712, Företaal, ark Dl Verso. -— Spegels starka intresse för att de nya svenska landskapen skulle få lära sig svenskt kyrko- språk får delvis ses mot bakgrunden av hans uppväxt (se ovan not 2). Som hovpredikant under skånska kriget fick han också, på när- maste håll uppleva kampen mellan danskt och svenskt även från predikstolarna, varom hans dagbok 1675—80 bär vittne, och som stiftschef på Gotland under några år i början på 1680-talet verkade han bl. a. för försvensk- ningen av gudstjänstspråket och upplevde själva skiftet mellan den gamla danska och den nya svenska prästgenerationen. ” Dvs. ”rytm”. ” Dvs. 'nyhetsmakeri'. 1” Dvs. ”sökta, utspel—rulerade'.
beklaga som gärna ersattes med det entydiga anklaga. Till hjälp för läsarna, främst i de nya landskapen, bifogade man i stället en lista på mer än 200 ord, »som synas mörka, och äro komna utur bruk, hälst i somliga landsorter; och dock behåHna uti wår H. Bibel». Den är ett av Spegel själv utfört sammandrag av hans stora samlingar till hans Glossarium biblieum, vilken skulle bilda stommen till Swensk Ordabook.1
2. Bibelkommissionens översättningar
Provöversättningen ] 7 80
Den bibelkommission som tillsattes 1773 fick i uppdrag att efter följande riktlinjer söka lösa det svåra problemet att förena tradition och begriplighet:
Altid hvarest ord och Constructioner med det nu brukeliga Svenska Språkets mund-art och mera höfsade skick äro enlige, då sådana ord i den gamla Versionen icke måga med några nya eller Synonyme ombytas, eller Constructionen i oträngt Mål, hvarest Textens mening icke lider, förändras; så. böra dock alla sådane därstädes förekommande ord och tale—sätt, som antingen äro nu aldeles komne utur bruk, eller til någon viss Landsorts Dialect höra, allestädes utgå; derest icke Usus Biblicus gjordt dem dess mera antagelige.
Även om ordalagen kan ge rum för skilda tolkningar, synes dock traditionen ha ansetts som den grundläggande normen; endast ord som alldeles kommit ur bruk eller har en begränsad dialektal spridning får ersättas med nya, dock med den viktiga inskränkningen, att bibelspråkstraditionen, »usus biblicus», kan motivera att också sådana bibehålls. Kommissionens mest verksamma medlemmar, Aurivillius, Floderus och Herweghr, hade emellertid samtidens språk som riktpunkt,2 och dess tillskyndare, biskop Serenius — som var huvudmannen bakom instruktionena _ följde utveck- lingen med oro. År 17 75 skriver han, ett halvt år före sin död, till språkmannen Johan Ihre, som i kommissionen kämpade för det ärvda bibelspråkets rätt:
Sed ad Biblica. Ho förargas? och iag brinner icke Coquettera med alfwarsam Matrona, kruskämba (krus—kamma, kamma i lockar) wälflätad lock, corrigera Magnificat4 på fler ställen, hwad säger det annat än gamla Nerkes Lasse5 pekar finger åt oss,som spretthökar . .. Jhren och Serenius ha answaret för Swenskan, at ingen ting finnes temere mutatum,G ska wi nu ta det på wår rygg? Ney, lät oss lemna effter oss hwar sit Exemplar med kort anmärkning wid hwart ställe, förklarat giordt emot wår tancke och mening, hwar gamla Version onödigt wis är förändrad. Det är all den Cur iag wet för denna sot 7
En röst från det andra lägret —— det är Wargentin som skriver till biskop Mennander i Åbo, ungefär två år tidigare:
1 Se härom Helander 1899, s. 95, 104 f. 3 Dessa kunde härvid stödja sig på instruk- tionens 2 5, 1 mom. och 3 5, 1 mom. (se ovan s. 372 f.), som ålägger kommitterade att »hafva en noga och granlaga agtning på Svenska Språ- kets renhet, så at dess naturliga lynne, man- lighet och värdighet i Stilen, både till orda-val, Numer och meningarnas okonstlade och natur- liga Construction, öfver alt nyttjas.» ” Se B. Olsson i Bil. A, s. 268 f. * Dvs. Marias lovsång, Luk 1:46—55, som bör-
jar »Magnificat anima mee. Dominum» 'Mijn siål prisar stoorligha Herran' (1541). 5 Dvs. Laurentius Petri, Olaus Petris yngre bror, liksom denne född i Örebro. Han var ärkebiskop då Gustav Vasas bibel kom till och ansågs, säkerligen med rätta, ha varit den drivande kraften bakom bibelöversättningen (se Loenbom 1774, s. 39). ” Dvs. 'ändrat i oträngt mål”. 7 Brevet citerat efter Grape 1949, I, s. 128 f.
Det som mäst hindrar fortgången är, att somliga, i synnerhet Ihren, vill at man skall bibehålla gamla versionen, så wida ei förändringen är absolute nödig, ja han för- swarar i det mästa den gamla svenskan. Andra däremot, i synnerhet bisk. Herweghr och prof. Aurivillius, vertera såsom hade de aldrig sedt någon gammal version, och be- flita sig at exprimera rätta meningen på god nu brukelig svenska.1
Att meningsbrytningarna mellan bibelspråkstraditionens och förnyelsens före- trädare nu var skarpare och fick annat resultat än vid 1600-talets slut berodde del- vis på att man på 1770-talet kunde hävda ett brukbart alternativ till det ärvda bibel- språket. Man ägde nu en någorlunda stadgad, allmänt godtagen prosastil, odlad i vetenskapliga och allmänkulturella framställningar och debatter och präglad av 1700-talets sinne för praktisk användbarhet, reda, klarhet, precision och balans. Det blev förkämparna för denna uttrycksform som segrade, och den provöversätt- ning av NT som låg färdigtryckt 1780 hade enligt företalets ord2 »thet skick wårt tungomål thenna tiden äger, och thet i möjeligaste renhet och tydelighet». Den bar alltså samtidens välvårdade språkdräkt, uppseendeväckande endast däri att den bars av en bibelöversättning.
Anpassningen till samtidens skriftspråk innebar genomgripande förändringar: pre- sensparticip som satsförkortning och futurkonstruktionen warder kommandes för- svann nästan helt, huvudsatsordfölj den normaliserades praktiskt taget genomgående, slutställningen av verbet i bisats reducerades kraftigt etc. Och det är förvisso skrift- språket — inte talspråket3 — som är riktpunkten: hvilken ökar på bekostnad av som, och ord som även, ehuru, emedan, som först under de senaste århundradena fått fast fot i skriftspråket, och endast där, präglar stilen, liksom utelämnande av hjälpverbet ha(fva) som predikat i bisatser, ett skriftspråksdrag som inte var mer än sekelgam- malt.4 Alltför påfallande och tröttande episk paratax kan dämpas och mjukas genom diskret hypotaktiskt arrangemang för att nå harmoni mellan å ena sidan huvudsak och bisak, å den andra huvudsats och bisats och samtidigt kunna ange arten av rela- tionen mellan satserna.5 Ordförrådet genomgick en genomgripande förnyelse. På sina håll är det t. o. m. modernare än i NT 1917 : ord som frände, fränka, förtälja ersätts med anhörig, släkting, berätta (ytterligare exempel i det s. 534ff anförda kap. Matth 10 och nedan s. 533ff).
Denna första, imponerande snabba produkt av den långa kommissionens verk- samhet har många förtjänster. Den är klar och begriplig och har stundom en levande och direkt diktion: »Så snart the fingo se stjernan, blefwo the innerligen glade» Matth 2:10, »om titt högra öga Will förleda tig till synd» Matth 5:29, »thet är bättre,
1 Brevcitatet meddelat mig av prof. C.-E. Thors, Helsingfors, som har en undersökning av Bibelkommissionens första översättning under arbete. Prof. Thors har haft vänligheten att tillställa mig innehållsrika utdrag av sina iakttagelser och materialsammanställningar, vilka varit mig till stor hjälp för den följande korta framställningen av några drag i språket i NT 1780. 2 Detta företal förelåg redan i första häftet, 1774; se Bil. A, s. 377. 3 Att NT 1780 kom att stå samtidens (och även nutidens) naturliga talspråk avsevärt när- mare än den gamla översättningen samman- hänger främst med att tidens vårdade skrift-
språk i mycket utformades med det lediga, bildade talspråket som mönster. Exempel an— förs av B. Olsson, Bil. A, s. 382 ff. 4 Om detta syntaktiska drag, som efter tyskt mönster börjar göra sig gällande i skriftspråket på. 1680—ta1et, se Johannisson 1945, s. 164 ff., ex. på dess förekomst i NT 1780, s. 182.
5 T. ex. (ur Thors materialsamling): Tå han ändteligen utgick wid ellofte timan, fann han andra stå fåfänga, Matth 20 : 6 (Men widh then ellofte stundena gick han vth, och fann NT 1541); när han sådde, föll somt bredewid wägen, så att foglarne kommo, och åto thet upp Matth 13:4 (... och komo foglanar och åto thet vp NT 1541).
att gå in till lifwet lemmalytt, än hafwa twå händer, och kastas i helwete» Mark 9:43, »salige äro the, som höra Guds ord, och lefwa therefter» Luk 11:28.1 Men den precisa och sakliga stil, som man här medvetet odlar för att ge en riktig och tydlig text, får i våra öron, vana vid en rikare och mer nyanserad stilartsskala, inte sällan en torr klang. Århundradet fann stort behag i det generella och abstrakta, och abstrakter spelar i provöversättningen 1780 en viktig roll, i överensstämmelse med tidens stil- vanor stundom t.o.m. försedda med perfektparticip som attribut, t. ex. under en förstäld rättfärdighet Luk 20:20 (NU 1883, »låtsade sig vara rättfärdiga», GVB och NT 1917 likn.), ett therwid begånget mord Luk 23:19. Ofta möter konstruktioner, som för nutida läsare främst känns som symptom på den s.k. substantivsjukan, t. ex. gifva tillstånd vid sidan av tillstädy'a och framställa thenna frågan för spörja, fråga (övriga bibelöversättningar har alltid den enklare konstruktionen). Andra exempel: en försåtelig anläggning war å färde Apg 23:30 (NU 1883 »ett försåt som skulle anläggas»; GVB, NT 1917 i princip likn.), I anledning häraf yppade Johannis lär- jungar ett twistemål med Judarna Joh 3:25. Inte sällan känner sig läsaren ganska långt borta från biblisk språkmiljö: thet är icke anständigt, att taga brödet ifrån barnen Matth 15:26.
Ja, han skall blifwa ett föremål för motsägelser, hwilka skola gå, lika som ett swärd äfwen igenom tin själ Luk 2:34—35.
Men salig är then, som icke tager sig anledning af mig, att stöta sig eller falla. Luk 7:23.
Tydlighetssträvan tar sig — liksom senare i NT 1917 —— gärna uttryck i ymnigt användande av förstärkande, förklarande, sammanbindande småord, t. ex. i Joh 1: och ordet war hos Gud, ja ordet war Gud så att thet förutan intet enda är gjordt af allt thet som gjordt är men mörkret hafwer thet icke begripet. Nu war en man ut- sänd af Gud men werlden kände Honom dock icke. Han kom till sitt eget land, och hans egne wille dock icke anamma Honom wi såge thess härlighet, nämligen then härlighet-, hwilken . . .
De kursiverade orden antingen saknar motsvarighet i grekiska texten eller (det gäller ja, så att och men) svarar mot grek. xal, sv. och. Det är att märka, att NT 1917 på samtliga dessa ställen följer originalet.2
Just i sin modernism3 blir den gustavianska bibelöversättningen starkt tidsbunden. Man kan jämföra den gamla bibelns lydelse av Luk 4:22:
Och de båro honom alla wittnesbörd, och förundrade sig på de nådefulla ord, som gingo af hans mun.
med motsvarigheten i 1780 års översättning:
Alle hörde Honom med nöje och förundran öfwer den behagliga styrka, som war uti Hans tal.
Här får den lyssnande galileiska folkhopen drag av en kultiverad 1700-talspublik, en samling litterära finsmakare, som sakkunnigt avnjuter ett stycke oklanderlig andlig talekonst.
Provöversättningen 1780 var den första i en lång rad livligt debatterade och ald-
1 Ytterligare exempel se B. Olsson, Bil. A, s. förtydligande syfte anförs av B. Olsson, Bil. 384. A, s. 383. 2 Andra exempel på hur NT 1780 utfylleri 3 Andra. exempel på modernismer, se B. Ols- son, bil. A, s. 382f.
rig antagna översättningar, om vilka se närmare B. Olssonibil. A,som också ger upp— lysningar om de språkliga riktlinjerna under detta skede i kommissionens historia. Att »usus biblicus» under Wallins, nyromantikens och den litterärhistoriska språk- riktighetsskolans århundrade skulle spela en viktig roll är självfallet, liksom att götisk- nationella röster skulle höjas i förbittrade protester mot att de nya förslagen gärna dröjde kvar i den gamla reformationstida bibelsvenskans starkt tyskfärgade ut- trycksformer (Artur Hazelius, Viktor Rydberg).1 Sin största betydelse fick dessa provöversättningar — liksom den gustavianska — såsom förarbeten till i första hand den s.k. normalupplagan 1883 av NT, det första resultat av bibelkommissionens verksamhet som —— efter 110 år — blev godtaget, visserligen inte som officiell kyrko- bibelstext, men till bruk i kyrkor och skolor. Skillnaden mellan dess språk och den officiella kyrkobibelns var tre och ett halft århundrade. Någon föreställning om vad detta innebar ger de parallelltexter som meddelas s. 534—539. (Matth kap. 10 i Gustav Vasas bibel 1541, provöversättningen 1780, normalupplagan 1883 och Gustav V:s bibel 1917).
Anm. till texterna s. 534—539. Texten i Gustav Vasas bibel 1541 överensstämmer ord för ord med den text av »Gamla öfversättningen» som återges i t. ex. Warholms upplaga 1888. Avvikelserna berör endast textarrangemang, interpunktion, stavning och några få. böjningsformer, såsom Hedninganar(s), föräldranar (v. 5, 18, 21) 1541: -arna(s) 1888, och imperativ Haffuen (v. 9) 1541: Hafver 1888 (den äldre formen införd i ett tidigare skede för konsekvensens skull). I Gustav Vasas bibel är texten ej versindelad utan bildar längre sammanhängande stycken. Övriga texter är versnumrerade, men originaltrycken har ej, som här, »brutna» verser. Nytt stycke markeras här med indragen rad. Några uppenbara tryckfel i originaltexterna har rättats utan kommentar.
Normalupplagan 1883 och N ya testamentet 1917
Ordförråd Den år 1883 som normalupplaga godkända översättningen av NT är som nämnt resultatet av ett 110-årigt kommissionsarbete, under vilket man på skilda sätt, allt efter växlingarna i personuppsättning och andligt klimat, tolkat instruktionens mångtydiga bestämmelser. Säkert är att NU 1883 kännetecknas av en tydlig strävan efter ett för samtiden begripligt ordförråd.2
Först och främst märks ändringar av sådana ord som alltjämt var fullt levande men som i språket utanför bibeln antagit sådana betydelser, att texten — åtminstone för dem som inte var djupt förtrogna med bibelspråket — nu gav en helt annan före- ställning än den från början avsedda. Sådana ord är i den s. 534ff. anförda texten Matth 10 den gamla översättningens vader-namn (v. 3) ,tillnamn”, förgäfves (v. 8) 'utan att giva något i stället, gratis', kjortel (v. 10) 'livrock”, snäll (v. 16) ”klok”, enfaldig (v. 16) 'enkel, oskuldsfull” (alla utbytta redan 1780). Detta är kanske den mest betydande kategorin, i varje fall den där behovet av ändring var starkast. För att belysa vanligheten anförs här en ganska fyllig exempelsamling från övriga delar av texten.
1 Se härom B. Olsson i Bil. A, s. 438f. ordval inom parentes. — Det bör understry- * Samma strävan utmärkte som nämnt också kas, att de nedan anförda ersättningsorden i provöversättningen 1780. För att belysa hur de flesta fall möter redan ide tidigare prov- långt man redan under kommissionens första översättningarna; med NU 1883 inflöt de emel- decennium nådde i moderniserande riktning lertid för första gången i en antagen bibeltext. anför jag i förteckningarna nedan 1780 års
arg ”ond”: är ditt öga argt _— om ditt öga är ondt Matth 6:23 (skadadt 1780). begripa ”omfatta, rymma”: att verlden skulle icke kunna begripa de böcker, som skrifvas skulle -— .. . kunde rymma Joh 21:25 (icke skulle få rum i werlden 1780). befalla ”anförtro, anbefalla”: befalter i Guds nåd Apg 15:40 —— anbefald (hade anförtrott 1780). besluta ”sammanfatta”: och annat sådant bud, det beslutes i detta ordet: Du skall älska din nästa som dig sjelf. —— det sammanfattas allt Rom 13:9 (innefattas 1780). bestå ”tillstå”: . .. som mig förr känt hafva, om de vilja beståt —— tillstå det Apg 26:5 (lemna mig thet witsord 1780). beställa ”ombesörja, ställa i ordning”: Då. jag nu beställt hafver — fullgjort detta Rom 15:28 (uträttat 1780). besynnerlig ”särskild”: . . . hvad besynnerligit gören I? — hvad synnerligt .. . Matth 5:47. beveka ”flytta, röra”: och låta oss beveka och omföras af allahanda lärdoms väder —
. som kastas och kringdrifvas Ef 4:14 (... drifwa 1780; icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran 1917). byta ”dela, skifta”: de bytte hans kläder — delade (äv. 1780) Luk 23:34 (1780 ersätter byta genomgående med dela). dräng ”gosse”: och drängen vardt helbregda — och pilten vardt botad Matth 17:18 (hans son 1780). elända ”främmande”: jag förmanar eder såsom främmande och elända — . . . såsom gäster och främlingar l Petr 2:11. förarga, om vilket för NT 1526 nya ord se ovan s. 503. hvilken som förargar en af de små — förför en enda af Mark 9:42 (förleder 1780); ordet försvinner helt ur NT och ersätts med dels förföra, dels taga anstöt. Också det vanliga förargelse ändras gärna, dels till förförelse, dels till anstöt, men står dock kvar på några ställen, bl. a.i förargeleekl'éppa). Redan i NT 1780 är de nästan genomgående utbytta. förkasta ”förebrå”: förkastade dem deras otro — förebrädde (äv. 1780) Mark 16:14
förklara ”förhärliga”; detta särskilt i J ohannesevangeliet viktiga ord (grek. öoEdCsw, som flitigt togs i bruk i NT 1526 under inflytande från Luthers erklären (tidigare ytterst sällsynt i svenskan) ersätts genomgående med förhör-liga. Samtidigt utbyts det sär- skilt i 2 Kor vanliga klarhet mot härlighet: Fader, förklara ditt namn — Fader, för- härliga (äv. 1780) Joh 12:28; Herrans klarhet kringsken dem — härlighet (äv. 1780) Luk 2:9. förlåta ”förlita”: du kallas en Jude, och förlåter dig på lagen — förlitar Rom 2:17 (förliter 1780).
förnumstig ”klok”: att du hafver detta dolt för de visa och förnumstiga — . . . kloka (äv. 1780) Matth 11:25. försaka ”förneka”: skall du tre resor försaka mig —— . .. tre gånger förneka mig (äv. 17 80) Mark 14:30.
ganska ”mycket”: När de sägo stjemona, vordo de ganska glade — mycket glade Matth 2:10 (innerligen 1780).
herrskap ”herravälde”: dem som vandra efter köttet .. . och försmä herrskapet — . .. för- akta herradömet 2 Petr 2:10 (försmäda de magtägande 1780). klen ”liten”: Frukta dig icke, du klene hjord —— . .. lilla . . . Luk 12:32. kreatur ”skapelse”: Hvar nu någor är i Christo, så är han ett nytt kreatur — en ny ska- pelse 2 Kor 5:17.
kräfta ”pansar”: iklädde rättfärdighetenes kräfveto —— pansar Ef 6:14(harnesk 1780).
kvälja ”plåga”: att du icke qväl mig — . . . plågar . . . (äv. 1780) Mark 5:7 . Bevarat endast Luk 6:18, i NT 1780 utbytt även där. leva ”lämna”: . . . lefde han sina hustru sinom broder —— . . . efterlemnade Matth 22:25 (lemnades hustrun 1780).
lustig ”lätt, behaglig, mild”: mitt ok är lustigt — ljufligt Matth 11:30 (lindrigt 1780). lärdom ”lära”: ex. se ovan under beveka.
nattvard ”kvällsvard”: när du gör middags måltid eller nattvard — . . . en middags- eller
Gustav Vasas bibel 1541
Och han kalladhe sina tolff Läriungar til sigh/ och gaff them macht offuer the orena Andar/ at the skulle driffua them vth/ och bota allahanda siwkdom/ och allahanda kranckheet.
Men thessa äro the tolff Apostlars nampn. Then förste Simon/ som kallas Petrus] och Andreas hans brodher/ Jacobus Zebedej son/ och Johannes hans brodher/
Philippus och Bartholomeus/ Thomas och Mat- theus/ som hadhe warit en Publican/ Jacobus Alphej son/ och Lebbeus medh thet wedhernamp- net Thaddeus]
Simon aff Cana/ och Judas Jscharioth/ then ock förrådde honom.
Thessa tolff sende Jesus vth/ och bödh them/ och sadhe/ Gåår icke på. Hedhninganars wägh/ och gåår icke j the Samariters städher/
vthan gåår heller til the borttapadha fåår aff J sraels hws.
Men går och prediker/ och sägher/ Himmelriket är kommet hardt när.
Görer the siwka helbredga/ the spetälska rena. Reser vp the dödha. Vthdriffuer diefflar. J haf- fuen fått förgeffues/ så skolen j ock giffua för- geffues.
Haffuen icke guld/ icke heller silffuer/ icke hel- ler penningar j idhra pungar/
och inga wäghskräppo/ och icke twå kiortlar/ icke skoor/ och ingen staaff/ Ty arbetaren är werd sin maat.
Men hwar j gåån in vthi en stadh eller byy/ så bespörier/ om ther någhor inne är som thes wer- digh är/ och bliffuer ther/ til tess j draghen tä- dhan.
Men när j gåån in j itt hws/ så helser thet.
Och är thet så/ at thet hwset är werdigt/ så kom- mer idhar fridh offuer thet. Är thet ock icke wer- digt/ så kommer idhar fridh til idher igen.
Och ther som ingen anammar idher/ eller hörer idhor ord/ så gåår vthaff thet hwset eller stadhen/ och skudder stofftet vthaff idhra fötter.
Pro*vöversåttnfng 1 780
1 Sedan kallade Han till sig sina tolf lärjungar, och gaf them magt öfwer the orena andar, att utdrifwa them, samt bota allahanda sjukdom och krankhet.
2 Thessa äro the tolf Apostlarnas namn: Then förste Simon, som kallas Petrus, och Andreas hans broder; Jacobus Zebedei son, och Johannes hans broder;
3 Philippus och Bartholomeus; Thomas och Mat- theus, som hade waret en Publican; Jacobus Alphei son, och Lebbeus med tillnamnet Thad- deus;
4 Simon af Cana och Judas Ischarioth, then ock förrådde honom.
5 Thesse tolf utsände Jesus, sedan Han hade gifwit them thenna befallning: tager icke wägen åt hedningarna, går icke heller in i någon the Samariters stad.
6 Går hällre till the förlorade får af Israels hus.
7 Går och prediker, sägande: himmelriket är när.
8 Görer the sjuka helbregda, the spetälska rena, uppwäcker the döda, utdrifwer djäflar. I hafwen fått thenna magt för intet, gifwer therföre andra för intet.
9 Föreser eder icke hwarken med guld, eller Silfwer , eller penningar i edra pungar.
10 Icke heller med matsäck, icke med twå kläd- ningar, icke med skor, eller käpp; ty arbetaren är Ward sin mat.
11 När I kommen till någon stad, eller by, så. fråger efter, om någon ther är wärdig, att få eder i sitt hus: blifwer sedan hos honom till thess I faren från then orten.
12 Och tå I kommen in i huset, så önsker frid öfwer thet.
13 Om tå. så är, att huset är wärdigt, så skal eder tillönskade frid komma öfwer thet: men är thet icke Wärdigt, så skall eder frid komma tillbaka öfwer eder.
14Men om någon är, som icke will emottaga eder, eller höra edart tal, så skudder, tå I gån utur thet huset eller staden, stoftet af edra fötter.
Normalupplagan 1 883
Och han kallade till sig sina tolf lärjungar och gaf dem makt öfver orene andar till att utdrifva dem och till att bota allt slags sjukdom och allt slags bräcklighet.
Och dessa äro de tolf apostlarnes namn. Den förste, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; och Jakob, Sebedei son, och J ohan- nes, hans broder;
Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfei son, och Lebbeus med tillnamnet Taddeus;
Simon Kananiten och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
Dessa tolf utsände Jesus och bjöd dem och sade: Gån icke bort på hedningarnas väg och gån icke in i en samaritisk stad,
utan gån hellre till de förlorade fåren af Israels hus.
Och gån och prediken och sägen: Himmelriket är nära.
Boten sjuka, gören spetelske rena, uppväcken döda, utdrifven onde andar. I hafven fått för in- tet; gifven för intet.
Skafferi eder icke guld ej heller silfver ej heller koppar i edra bälten,
icke rensel ej heller två lifklädnader ej heller skor ej heller staf; ty arbetaren är värd sin mat.
Men i hvilken stad eller by I ingån, utforsken, hvilken som derinne är värdig, och stannen der, till dess I gån derifrån.
Och när I kommen in i ett hus, så helsen det.
Och om huset är värdigt, så komme eder frid öfver det; men om det icke är värdigt, så vände eder frid tillbaka till eder.
Och om man icke mottager eder eller icke hör edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden och skudden stoftet af edra fötter.
Gustav V:s bibel 1917
Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus” son, och Johan- nes, hans broder;
Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus” son, och Lebbeus;
Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:
»Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad,
utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
Och där I gån fram skolen I predika och säga: lHixmnelriket är nära,.
Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
Skafferi eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen så hos honom, till dess I lämnen den orten.
Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.
Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.
Sannerligha sägher iagh idher/ Sodome och Go- morre land warder dräghelighare på Domedagh är them stadhenom.
Sij/ iagh sender idher såsom fåår jbland vlffuar. Warer för then skul snelle såsom Ormar/ och enfållighe som duffuor.
Men wachter idher för menniskiomen/ Ty the skola offuerantwarda idher på sijn Rådhws/ och vthi theras Synagogor skola the hudflengia idher.
Och j skolen warda framdragne för Förstar och Konungar för mina skul/ til witnesbyrd offuer them/ och offuer Hedhninganar.
Och när som the nu offuerantwarda idher/ så warer icke bekymradhe/ huru/ eller hwadh j sko- len tala/ Ty thet skal idher giffuas j samma stundenne/ hwadh j tala skolan]
För ty thet ären icke j som talen/ vthan thet är idhar Fadhers Ande] som talar j idher.
Then ene brodhren skal offuerantwarda then andra til dödhen/ och fadhren sonen/ och barnen skola settia sigh vp emoot föräldranar/ och dräpa them.
Och j skolen warda hatadhe aff allom för mitt nampn skul. Men huilken som ståår fast vthi endan/ han skal bliffua saligh.
När the förfölia idher j then ena stadhen/ så flyyr til then andra. Sannerligha sägher iagh idher/ J skolen icke haffua orkat fara om kring alla J s- raels städher/ förr än menniskionnes Son kommer.
Läriungen är icke offuer Mestaren/ och icke hel- ler tienaren offuer sin Herra.
Thet är Läriunganom noogh/ at han är såsom hans Mestare/ och tienarenom/ at han är såsom hans Herre. Haffua the kallat stsbondan Beel- zebub/ huru mykit meer skola the så kalla hans hwssfolck?
Rädhens för then skul intet för them/ ty thet är intet fördoldt/ som icke skal warda vppenbarat/ och intet lönlighit/ som icke skal bliffua wit- terlighit.
Hwadh iagh sägher idher j mörkret/ thet sägher j liwset] Och hwadh som sägs idher j örat/ thet prediker på taken.
Och rädhens icke för them som dräpa kroppen/ och haffua doch icke macht at dräpa siälena/ Vthan rädhens meer honom/ som kan förderffua/ bådhe siäl och kropp j heluete.
15 Sannerliga säger jag eder, Sodome och Go- morre land skall drägeligare blifwa på domedag, än then staden.
1" Si jag sänder eder såsom får ibland ulfwar; warer therföre försigtige såsom ormar, och men— löse såsom dufwor.
17 Men tager eder till wara för människor; ty de skola draga eder för sina rådhus, och i synago- gorna skola the låta hudflänga eder.
13 Ja, I skolen ock blifwa framdragne för Förstår och Konungar för min skull, på thet I mågen Wittna om mig för them och hedningarna.
" När the nu öfwerlemna eder i theras händer, så warer icke bekymrade, huru, eller hwad I skolen tala; ty hwad I tala skolen skall eder gifwet warda i samma stunden.
2" I ären icke the, som tala, utan thet är eder Faders Ande, som talar genom eder.
21 Then ene brodren skall öfwerlemna then andra till döden, och fadren sin som ja barnen skola resa sig upp emot föräldrarne, och döda them.
22 I skolen blifwa hatade af alla för mitt namns skull: men then som uthärdar till ändan, han skall frälst warda.
23 När the nu förfölja eder i then ena staden, så flyr till then andra: sannerligen säger jag eder, I skolen icke hinna genomwandra Israels städer förrän människones Son kommer.
24 Lärjungen är icke öfwer mästaren, icke heller tjänaren öfwer sin Herra.
25 Thet är nog för lärjungen, att honom går såsom hans mästare, och tjänaren såsom hans Herra. Hafwa the kallat mästaren Beelsebul, huru myc- ket mer skola the så kalla hans husfolk.
% Rädens förthenskull icke för them; ty intet är fördoldt, som icke skall warda uppenbaradt, eller förborgadt, som icke skall kunnogt blifwa.
27 Omtaler i ljuset, thet jag säger eder i mörkret, och förkunner på taken, thet man säger eder i öronen.
% Rädens icke för them, som dräpa kroppen, men kurma icke dräpa själen, utan rädens snarare för then, som kan förderfwa både kropp och själ i helwetet.
Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Go- morras land skall det vara drägeligare på dome- dag än för den staden.
Se, jag sänder eder såsom får midt ibland ulfvar. Varen derföre kloke såsom ormama och menlöse såsom dufvorna.
Men vakten eder för menniskorna; ty de skola antvarda eder till domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder,
och äfven inför höfdingar och konungar skoleu I framdragas för min skull, till vittnesbörd för dem och för hedningarne.
Men när de antvarda. eder, så varen icke bekym- rade, huru eller hvad I skolen tala; ty det skall gifvas eder i den stunden hvad I skolen tala.
Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande som talar i eder.
Och den ene brodern skall antvarda den andre till döden, och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och tillskynda dem döden.
Och I skolen blifva hatade af alla för mitt namns skull; men den som håller ut intill änden, han skall varda frälst.
Och när de förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hafva genomgått Israels städer, förr än Mennisko- sonen kommer.
Lärjungen är icke öfver mästaren, och icke heller tjenaren öfver sin herre.
Det är nog för lärjungen, att han blifver såsom hans mästare, och för tjenaren, att han blifver såsom hans herre. Om de hafva kallat husbonden Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!
Rädens derföre icke för dem; ty intet är fördoldt, som icke skall varda uppenbart, och intet är hem- ligt, som icke skall varda kändt.
Hvad jag säger eder i mörkret, det sägen i ljuset, och hvad som säges eder i örat, det prediken på taken.
Och rådens icke för dem som dräpa kroppen, men icke hafva makt att dräpa själen, utan rådens mer för den som har makt att förderfva både själ och kropp i helvetet.
Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Go- morras land skall det på domens dag bliva dräg- ligare än för den staden.
Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom or- mar och menlösa såsom duvor.
Tagen eder tillvara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
och I skolen föras fram också inför landshöv- dingar och konungar, för min skull, till ett vittnes- börd för dem och för hedningarna.
Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolan tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.
Det är icke I som skoleu tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.
Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.
Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. —
När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skoleu icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.
Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.
Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat hus- bonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!
Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är för- dolt, som icke skall bliva känt.
Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolan I predika på taken.
Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. —
Sälias icke tWå sperffuer för en skärff? Och en aff them faller icke på jordena idhar Fadher för- uthan.
Äro ock idhor hoffuudhåår all reknat/
Therföre skolen j icke rädhas/ J ären jw meer werde än monga sperffuer.
Therföre/ hwar och en som migh bekenner för menniskiom/ honom wil iagh ock bekenna för min Fadher/ som är j himmelen.
Men then som migh wedhersakar för menniskiom/ honom skal ock iagh wedhcrsaka för min Fadher/ som är j himmelen.
J skolen icke mena/ at iagh är kommen til at senda fridh på jordens] J agh är icke kommen til at senda fridh/ vthan swerdet.
Ty iagh är kommen til at göra menniskiona skil- achtigha emoot sin fadher/ och dottrena emoot sina modher/ och sonahustruna emoot sina swäro.
Och menniskionnes eghit hwssfolck/ warda hen- nes fiendar.
Hwilken som elskar fadher och modher meer än migh/ han är migh icke werd. Och huilken som elskar son eller dotter meer än migh/ han är migh icke wcrd.
Och hwilken som icke tagher sitt kors på sigh/ och fölier migh/ han är migh icke werd.
Hwilken som finner sitt lijff/ han skal borttapa thet/ Och hwilken som borttapar sitt lij ff för mina skul/ han skal finna thet.
_Hwilken som idher anammar/ han anammar migh/ Och hwilken som migh anammar/ han anammar honom/ som migh sendt haffuer.
Hwilken som anammar en Prophet j eens Pro- phetes nampn/ han skal få eens Prophetes löön/ och hwilken som anammar en rettferdigh j eens rettferdigs nampn/ han skal få eens retferdigs löön.
Och hwilken som giffuer enom aff thenna minsta en beghare kalt watn dricka allenast j eens Lär- iungas nampn/ Sannerligha sägher iagh idher/ Thet skal icke bliffua honom olönt.
” Säljas icke twå sparfwar för en liten penning, och en af them faller dock icke på jorden, utan eder Faders Wilja.
30 Ja edra hufwudhår äro ock alle räknada.
31 Rädens therföre icke. I ären ju wida bättre än månge sparfwar.
32 Therföre alla them, som inför människor Wid- kännas mig, will jag widkännas inför min Fader, som är i himmelen:
33 Men them will jag förneka inför min Fader i himmelen, som förneka mig inför människor.
34 I skolen icke mena, att jag är kommen till att nedföra frid på jorden: jag är icke kommen, att nedföra frid utan krig.
35 Ty jag är kommen, att göra människan skilj- aktig ifrån sin fader, dottren ifrån sin moder, och sonahustrun ifrån sin swärmoder.
36 Ja människans eget husfolk blifwa hennes fien- der.
37 Then, som älskar fader, eller moder mer än mig, han är mig icke wärd, och then, som älskar son, eller dotter mer än mig, han är mig icke Wärd.
33 Then som icke tager sitt kors uppå sig, och följer mig, han är mig icke wärd.
39 Then, som will förwara sitt lif, han skall för- lora thet, och then, som är redo att förlora sitt lif för min skull, han skall behålla thet.
4" Hwilken som emottager eder, han emottager mig, och then, som emottager mig, han emottager honom, som mig sändt hafwer.
41 Then, som emottager en Prophet therföre, att han är Prophet, han skall få en Prophets belöning: och then, som emottager en rättfärdig therföre, att han är rättfärdig, han skall få then rättfärdi— gas belöning.
42 Och then, som gifwer en af thessa små en bä- gare kallt wattn therföre, att han är en lärjunge, sannerligen säger jag eder, han skall icke blifwa olönt.
Säljas icke två sparfvar för en skärf? Och icke en af dem faller till jorden eder Fader förutan,
men på eder äro till och med alla hufvudhåren räknade.
Rädens derföre icke; I ären mer värde än många sparfvar.
Derföre, hvar och en som bekänner mig inför menniskorna, honom skall ock jag bekänna inför min Fader, som är i himmelen.
Men den som förnekar mig inför menniskorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himJnelen.
I skolan icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
Ty jag har kommit för att söndra en menniska från hennes fader, och dottern från hennes moder, och sonhuster från hennes svärmoder,
och menniskans husfolk varda hennes fiender.
Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke vård,
och den som icke tager sitt kors och följer efter mig, han är mig icke värd.
Den som finner sitt lif, han skall mista det, och den som mister sitt lif för min skull, han skall finna det.
Den som mottager eder, han mottager mig, och den som mottager mig, han mottager den som har sändt mig.
Den som mottaget en profet för hans namn af profet, han skall få en profets lön, och den som mottager en rättfärdig för hans namn af rätt- färdig, han skall få en rättfärdige lön;
och hvilken som gifver en enda af dessa små allenast en bägare kallt vatten att dricka för hans namn af lärjunge, sannerligen säger jag eder: Han skall icke mista sin lön.
Säljas icke två Sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.
Men på eder äro till och med huvudhåren alla- sammans räknade.
Frukten alltså icke; I ären mer värda än många Sparvar.
Därför, var och en som bekänner mig inför män- niskorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ”sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,
och envar får sitt eget husfolk till fiender”.
Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;
och den som icke tager sitt kors på sig och efter- följer mig, han är mig icke värdig.
Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. ——
Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot ho— nom, som har sänt mig.
Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.
Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»
aftonmåltid (äv. 17 80) Luk 14:12; i och med att ordet genom bibelns eget språkbruk blivit termen för kulthandlingen blev det oanvändbart i sin ursprungliga betydelse. nödtorftig *nödvändig”: ett är nödtorftigt _ nödvändigt (äv. 1780) Luk 10:42. paulun 'tält': och var deras handverk att göra paulun —— ty de voro tältmakare till yrket Apg l8z3 (woro till sitt handtwerk tältmakare 17 80). piga ”flicka,: bar fram hans hufvud på ett fat, och fick pigone — . . . och gaf det åt flickan Mark 6:28 (gaf Herodes dotter 1780). plats 'plåga, möda, slit': han såg, att de hade plats med roende — han såg dem vara i nöd på färden Mark 6:48 (med möda kunde styra båten 1780). resenär 'krigare till häst': Görer redo sjutio resenärer — . .. ryttare (äv. 1780) Apg 23:23. rolig ”lugn”: vinlägger eder, att I ären rolige — att sätta eder ära i att vara stilla (äv. 1780) 1 Tess 4:11. rolighet 'lugn': Att vi lefve i mycken rolighet under dig — Att vi genom dig hafva myc- ken frid Apg 24:3. skalkaktig 'skurkaktig, ond': Du skalkaktige tjenare —- onde Matth 18:32 (arge 1780). akalkaa 'vara (onskefullt) övermodig': Kärleken skalkas intet — förhäfver sig icke 1 Kor 13z4 (är långmodig 1780). skicka ”förordna*: jag skall skicka dig till en tjenare — utse dig Apg 26:16 (för- ordna 1780). straffa ”klandra, om din broder syndar dig emot, så gack, och straffa honom emellan dig och honom allena — tillrättavisa Matth 18:15. tvivelaktig 'tvivlande': var icke tvifvelaktig utan trogen — blif icke otrogen, utan trogen (1917: tvivla icke, utan tro) Joh 20:27. underlig 'förunderlig, underbar': Af Herranom är detta skedt; och är underligit för vår ögon — Af Herren har han blifvit detta, och är underbar i våra ögon Matth 21:42. återvända 'upphöra, förgå': Kärleken vänder aldrig åter, ändock prophetiorna skola återvända1 — Kärleken upphör aldrig; men profetiorna, de skola försvinna 1 Kor 13z8 (Wänder alldrig åter skola the afskaffas 1780). älsklig ”älskad”: varer nu Guds efterföljare, såsom älskelig barn — älskade barn Ef 5:1. änteliga 'nödvändigtvis': Jag måste ju änteliga vara i Jerusalem i den högtiden — nödvändigt Apg 18:21 (utel. 1780). ärlig ”ärad, aktad, anseddk Joseph, bördig af den staden Arimathia, en ärlig Rådherre — ansedd Mark 15:43 (hederlig 1780).
I de flesta fall försvann dessa ord — i anförda betydelser — helt och hålleturtex- ten (de citerade ställena är givetvis bara enstaka exempel på ordens användning i den gamla översättningen). Ändringarna berörde flera centrala begrepp, t. ex. för- arga, förklara och ofta centrala ställen (se t. ex. under återvända och skalkas) och inne- har att texten blev tydligare, samtidigt som en mängd ålderdomliga betydelsevarian- ter, som dittills haft sitt säkraste fäste i bibeln, nästan helt försvann ur språket.
I detta sammanhang kan nämnas, att det i NT 1526 nya salighet (se ovan s. 505) i betydelsen *awmgi'a', salus* genomgående utbytes mot frälsning.
Av någon annan art var de ord, som över huvudtaget var okända i det levande språket utanför bibeln. De ledde inte läsaren fel; de ledde honom inte alls, annat än i den mån textsammanhanget eller en sammansättningsled i ordet gjorde dess inne- börd klar. Exempel ur det ovan anförda kap. 10 iMattheus evangelium är vägskräppa ,ränsel' (v. 10), vedersaka *förneka' (v. 33). Ofta är det fråga om lågtyska lånord,
1 Lydelsen infördes i kyrkobibeln först 1703 redan i NT 1550, där införd efter Lutherbibeln (1541: Kärleken tröttas icke). Den möter dock 1546 (se Thors 1968, s. 126).
som var moderna vid 1500-talets början och utanför bibelspråket försvunnit efter några sekler, men det gäller också. gamla inhemska ord, som blott bevarats i ålder- domliga dialekter. Några exempel:
beleva ”besluta”: de hafva så belefvat — funnit för godt (äv. 1780) Rom 15:27. (låta) betäma '(låta) vara i fred”: Läter betämma barnen — Låten barnen vara Matth 19:14 (låter blifwa barnen 1780). beveva ”snärja”: de . . . hafva åter bevefvat sig deruti — . . . låta sig insnärjas 2 Petr 2:20 (inwekla sig 1780). härd ”skuldra': lägga människomen på härdarna — på menniskornas skuldror (äv. 1780) Matth 23z4. omsyss ”(förgäves,) för intet” att jag predikar Christi Evangelium, och gör det fri omsyss — för intet (äv. 1780) 1 Kor 9:18. resig tyg ”beridna krigare”: talet på det resig tyget var mång sinom tusende tusend —
. rytteriets härskaror Upp 9:16 (manskap till häst 1780).
tom ”tid, tillfälle”: I mågen hafva tom till fasto —— ledighet (äv. 1780) 1 Kor 7:5. trug ”hot”: Saulus hade ännu i sinnet trug och slag emot Herrens Lärjungar—andades ännu hot och mord .. . (äv. 1780) Apg 9:1.
törning ”kamp”: . . . I . . . stoden en stor törning i bedröfvelsen . . . — . . . uthärdaden myc- ken lidandets kamp Hebr 10:32 (måste kämpa med mycket lidande 1780).
Ändringarna låg för båda dessa grupper helt i linje med 1773 års instruktion för bibelkommissionen. Däremot är det tvivelaktigt, om detsamma gäller en mängd ålderdomliga ord, som alltjämt måste ha varit begripliga för många läsare, dels där- för att de var bildade av välbekant språkstoff och i sitt sammanhang fullt entydiga, dels därför att de förekom i högre stillägen även utanför bibelspråket, t. ex. i det ovan citerade Matth kap. 10 bespörjer — ändrat till utforsken (v. 11); dädan — derifrån (v. 11); anammar — mottager (v. 14, 40, 41); lönligit — hemligt (v. 26); vitterligit ”veter- ligt” (v. 26) — kändt; Förstar — höfdingar (v. 18). Samtliga utom det sistnämnda är ändrade även i NT 17 80. Några andra exempel på ord av detta slag, som försvinner ur NT:
dväljas — dröja; stanna; vistas Luk 1:21, Apg 12:19; 25:14, 1 Kor 16:7 (dröja; uppehålla sig; förtöva 1780). fatabur —— förråd Matth 12:35; 13:52, Luk 6:45 (förrådskammare 1780). fjättrar — fotbojor Mark 5z4, Luk 8:29. Izåvor _ förråd; gods; skattkammare; skatt; rikedom Matth 2:11, Apg 2:45; 8:27; 2 Kor 4:7, Kol 2:3, Hebr 8:2; 11:26 (skänker; gods o. egendomar; skattkammare; skatt(er); gåvor 1780). hädan —— härifrån. Mycket vanligt (utbyts oftast äv. 1780). själas — begynte själas — var döende Luk 8:42 (låg på sitt yttersta 17 80). slik — sådan, dylik Mark 13:19, Apg 19:25, 2 Kor 1:10 (omskrives i 1780 med: idel hwars like; hithörande; så. stor). tidende — rykte (äv. 17 80) Apg 11:22; bära tidenden — berättade det Luk 8:34 (utspridde thet 1780). (för)töva 10 fall — (för)dröja (7), vistas (2), ligga över (uppehålla sig, dröja, vara, för- bliva, ligga över 1780). vadan — varifrån (mycket vanligt; utbyts oftast äv. 1780).
våld —— gör intet efter veld — gunst 1 Tim 5:21.
ärlig, ärliga — krig, strid, strida Matth 24:6, Mark 13:7, Luk 14:31; 21:9, Jak 4:1, 2, Upp 12:17 (utbyts vanligen äv. 17 80: orolighet, strid(ande), kriga, gå i fält).
Ålderdomligt klingande ord som bjuda kan ändras till befalla (så gärna äv. 17 80), stallbroder till kamrat osv — man tycks inte ha varit särskilt ömsint om den gamla
högtidliga ordskatten, även om många ord fick stå kvar på viktiga och välbekanta ställen. Å andra sidan synes man ibland ha funnit den gamla översättningens ordval alltför vardagligt eller åtminstone dess stilvärde förskjutet i mindre lycklig riktning, t. ex. i det s. 534 ff. anförda kap. Matth 10 de borttappada får— . . förlorade .. (v.6), borttappa sitt lif —— mista .. (v. 39), hudflänga — gissla (v. 17), krankhet — bräcklighet (v. 1), hardt när — nära (v. 7).
Säkert är att man avlägsnade en mängd suggestiva, färgstarka, folkliga ord, som i 1500-talets Sverige hade varit helt alldagliga och av vilka många ännu levde ett friskt liv ute i bygderna eller fanns kvar i fasta vändningar. Några ytterligare exem- pel på vardagliga, ålderdomliga eller dialektala ord av skilda klangfärger, som i NU 1883 utbyttes mot andra:
bolcri — skörlefnad (mycket vanligt). bolstad — landtgård Joh 4:5 (ort 1780). boting — bohag Matth 12:29, Luk 17:31 (bohag(sting) 1780). brådstörta sig —— störta sig Matth 8:32, Mark 5:13, Luk 8:33 (em svinhjorden som de orena andarna tar i besittning och som störtar utför stupet ner i sjön). dågse ”duglig, — skicklig (äv. 1780) 2 Kor 2:16. enträten ”envis, enträgen, påstridig” —— partisinnad; som vill tvista Rom 2:8, 1 Kor 11:16. fly ”ge, skaffa”: att de skulle fly honom en båt för folket skull — att en båt skulle vara i beredskap åt honom Mark 3:9 (... hålla en båt honom till handa 1780); likn. t. ex. Luk 18:5, 22:4 (ändrade äv. 1780). få ”ge, räcka, lämna”: mån han få honom en scorpion — icke gifver han väl honom en skorpion (likn. 1780) Luk 11:12; även t. ex. Luk 4:17; 20:9; 24:30, 42 (äv. 1780), Apg 15:30 (öfver—, framlemna; 1780 (af)1emna). Jfr även under piga ovan. (på) hinsidon — på andra sidan (äv. 1770). Vanligt. hönsgäld: om aftonen eller midnattstid eller i hönsgälden eller om morgonen — .. . hane- gället Mark 13:35 (när hanen gal 1780). klint: ledde honom ut öfverst på klinten af berget — . . . ända till branten af . . . Luk 4:29 (upp till spitsen af 1780). resor: skall du tre resor neka mig — gånger Mycket vanligt, utbytt äv. 1780. skälva, skälvosot, skälvosjuka _ feber. Flerstädes (hetsig sjukdom o. likn. 1780). snack: Ondt snack förkränker goda seder — Dåligt umgänge förderfvar .. . 1 Kor 15:33. stenör: somt föll på stenören _ stengrunden Matth 13:5, 20, Mark 4:5, 16 (stenig grund 1780). trätobroder —— vederdeloman (äv. 1780) Matth 5:25, Luk 12:58, l8:3. vägamot ”vägmöte, vägskäl” — funno folan bunden för dörene vid Vägamotet — vid porten ute på gatan Mark 11:4 (utanför dörren wid vägen 1780).
Som framgår av de anförda utbytesorden har man med NU 1883 godtagit den vår- dade bruksprosan —— riktmärke även för kommitténs första översättning, NT 1780 _ i bibelns språk. Ord som berätta och bestört, främmande för reformatorernas över- sättning, togs flitigt i bruk i NT 1780 och likaså 1883, och vid omskrivningar av de gamla bibliska ordalagen tvekade man inte inför exempelvis med afseende på, anordna, anordning, anständig, befogad, föranleda, ombetrodd etc. Bakom förändringarna i ord- förrådet skymtar man huvudprincipen att med tillgängliga, allmänt bekanta och godtagna språkliga tillgångar ge en så trogen översättning som möjligt, dock med en viss pietet för den gamla översättningen, avsevärt större än i 1780 års text. Nor- malupplagan 1883 kännetecknas av en kärv redbarhet, som glans- och flärdlöst låter innehållet tala för sig självt.
Med NU 1883 uppstod en situation som var helt ny i det svenska bibelspråkets historia. Den gamla översättningen, i allt väsentligt identisk med Gustav Vasas bibel 1541, var alltjämt den officiella kyrkobibeln, men den nya var godkänd för bruk i kyrka och skola. Man hade sålunda under en period, 1883—1917, i praktiken en »kyrkobibel» och en »folkbibel». Den senare togs flitigt i bruk i skolorna, och be- greppet »bibelspråk» kom nu att rymma språkformen även i denna bibelöversätt- ning. Den var också utgångspunkt för bibelkommissionens fortsatta arbete, som ju ledde till en bibeltext, avsedd att fylla båda funktionerna. NT 1917 bör alltså jäm- föras dels med »gamla översättningen», dels med NU 1883, med den förra i sin egen- skap av kyrkobibel, med den senare i egenskap av en text för skolor och enskilt bruk. De stundom mycket kritiska omdömena om ordvalet i NT 1917 grundar sig i regel på en jämförelse med den gamla bibeln, och kritikerna är naturligtvis i sin fulla rätt att på kyrkobibeln lägga denna måttstock. Men genombrottet, den grundläggande förnyelsen av ordförrådet i bibelspråket i vidare betydelse måste tillskrivas NU 1883.1 NT 1917 uppvisar emellertid även i jämförelse med denna vissa särdrag i ordvalet, som sammanhänger med de grundläggande principerna för den Tegnérska kommis- sionens arbete.2
Vägledande för språket i 1917 års översättning var de två principer, som samman- fattats så: »samtidigt med att denna bibelöversättning medvetet beflitar sig om en verklig bibelstil, önskar den uttrycka sig så som man gör i naturligt, nutida svenskt talspråk».3
I begreppet bibelstil ligger »dels den särskilda strävan att bevara ett verkligt le- vande samband med den äldre bibeltraditionen i fråga om språk och stil, dels den all- männare strävan efter en viss högtidlighet och värdighet i uttryckssättet». För ord- valet innebär detta »en förkärlek för gamla, ja något ålderdomliga, men ej föråldrade, ord. Så vitt ske kan, undviker man att gå utanför den gamla kyrkobibelns ordskatt>>4, men det inskärpes att »denna förkärlek för en viss ålderdomlighet i ordvalet under inga förhållanden får drivas så långt, att den nya bibelöversättningen skulle tillerkännas rätt att upptaga även sådana ord som för en vanlig nutida läsare äro fullständigt, eller så gott som fullständigt, obegripliga Såsom evangeliska kristna måste vi bestämt hålla på att bibeln göres tillgänglig för envar, så att inga onödiga hinder resas för hans begripande av dess innehåll».5
Den andra principen innebär att man strävar efter »ett naturligt, men på samma gång bildat, svenskt talspråk, sådant det talas i nutiden. Svenskt skall språket vara, icke hebraiserande eller greciserande eller germaniserande (dvs Lutheraniserande). Naturligt och klart skall det vara, icke uppstyltat eller invecklat. Bildat skall det vara, icke bekymmerslöst ovårdat, ologiskt eller vulgärt. Talspråk skall det vara —— och detta är det ej minst viktiga _ icke skrivbordsspråk.»6
De båda principerna är vad ordförrådet beträffar icke lätta (att förena: en högtid- lig, värdig bibelstil har svårt att få sitt behov tillgodosett inom ramen för det natur-
1 Många av de exempel som hos Cederschiöld tillämpade i NU 1907 och NT 1912, varom se 1919, s. 2 ff., Eidem 1923, s. 120 f., Lindqvist B. OlssonBil.As.467ff.Framställningennedan 1950, s. 104, Lindblom 1955, s. 10 ff., Nyberg utgår dock från NT 1917. 1966, s. 95 ff. anförs på hur den gamla bibel- ” Eidem 1923, s. 115. översättningens ordförråd förnyats i NT 1917 4 A. &. s. 124. återfinns redan i NU 1883. 5 A. &. s. 118. * Dessa principer förelåg redan färdiga och 5 A. a. s. 127.
liga, levande, bildade talspråkets ordtillgångar. I stort sett har man också sökt lösa problemet så, att man sökt tillfredsställa bibelstilens krav genom ordval, medan man sökt att motsvara talspråkets genom att efterlikna dess syntax och i viss mån ta dess mindre betydelsebärande formord i bruk.
Vad gäller önskemålet att göra bibeln tillgänglig för envar genom att avlägsna sådana ålderdomliga ord, som blivit oförståeliga eller missvisande, kunde man till— godogöra sig bibelkommissonens tidigare resultat i NU 1883, vilka nästan genom- gående godtogs (såsom ränsel, livklädnad, klok och menlös för vägskräppa, kjortel, snäll och enfaldig i det ovan anförda Matth 10, v. 10 och 16). Och dessa strävanden fullföljdes; man ersatte t. ex. ganska med det riktiga ,mycket' (grek. Afar, o'tpööga) på de ställen som lämnats orörda i 1883 års text (Matth 4:8, Mark 8:1, 16:4, Luk 23c8), liksom — i kvarstående fall — visserligen med för vissa (»visserligen är du Guds son» Matth 14:33, likaså Rom 3:29), fåfäng med sysslolös (»stående fåfänge på torget» Matth 20:3, 6), bekväm med skickad (»Ingen som ser tillbaka är beqväm till Guds rike» Luk 9:62), usel med ömkartsvärd (»så äro vi de uslaste af alla menniskor» 1 Kor 15:19), vansklighet med förgängelse (»skapelsen har blifvit underkastad vanskligheten» Rom 8:20) osv.
Men man gick ganska långt också i fråga om ord som visserligen var ålderdomliga, men som tillhörde högre stil även utanför bibelspråket och som knappast kunde anses ha varit obegripliga. Avsikten var att tillgodose kravet att bibeln skulle vara »tillgänglig för envar». Ur NT försvinner sålunda — utöver de ord av detta slag som avlägsnats redan i 1883 års text, bland dem det vanliga anamma ”mottaga', t. ex. följande:1 antvarda (GVB ofta överantvarda) — vanl. överlämna (ex. se ovan Matth 10:17, 19, 21). (det) begav (sig) — (det) hände (över 50 ställen). dejlig (bruket inskränkt redan 1883) — vacker Hebr 11:23. djärvas (bruket inskränkt redan 1883) — drista sig t. ex. Apg 5:13. endels — en del av Rom 11:25; ett styckverk (vi förstå endels och profetera endels »—
vår kunskap är ett styckverk och vårt profeterande är ett styckverk) 1 Kor 13:9, 10, 12. fåvitsk, i fåvitsko — oförståndig Matth 7:26; 25:2, 3, 8; efter dårars sätto. dyl. 2 Kor kap.
11 0. 12 passim. genstörtig: du . . . genstörtiga släkte —— . . . vrånga 1883, 1917 Luk 9:41; det . . . genstörtiga
folket — gensträviga 1883, 1917 Rom 10:21; genstörtiga 1541, 1883: —olydiga 1917: Tit 1:10, likn. 1:6. granneligen (endast Luk 15:8 kvar i 1883) — noga Luk 15:8. helbregda (ett 40-tal ställen i 1883) — frisk (vanligast), botad, hulpen; i NT 1917 finns
ordet endast i sammansättningen helbregdagörelse 1 Kor 12:51, 28, 30, som ej använts i de äldre översättningarna. hugsvala, hugsvalelse (ett 20-tal ställen) — hugna, trösta; hugnad, tröst (att Hugsva-
laren i Joh 14—16, på detta ställe med traditioner från Birgitta och Vadstenapostil- lerna, ersatts med H jälparen beror på att detta bättre återger grundtextens mening).2 kid — killing Luk 15:29. lykta — sluta, tala till slut 0. likn. Matth 7:28, 19:1, 13:53, 26:1, Gal 3:3. ovanefter — ovanifrån Joh 3:31; 8:23, Fil 3:14, Jak 1:17; 3:15, 17. pill — gosse t. ex. Matth 17:18, Mark 9:24.
1 För de följande ordförteckningarna jfr också ” Eidem 1923, s. 101 f. de ovan s. 543 not 1 nämnda exempelsamling- arna.
saker (starkt inskränkt redan 1883) —— skyldig Jak 2:10; varder saker på Herrens lekamen — försyndar sig på 1 Kor 11:27.
samka —— samla Rom 2:5.
skepelse — skepnad Mark 12:16, Luk 3:22, Fil 2:6, 7. sötesbrödsdag, -högtid — det osyrade brödets högtid, t. ex. Matth 26:17, Mark 14:1. tacknämlig (bruket inskränkt redan 1883) — till välsignelse Ef 4:29. täckelig — välbehaglig Fil 4:18, Hebr 13:21, omskr. Apg 10:35 — om ordstammen, som var den gängse i Vadstenalitteraturen, se ovan s. 505. I vår nuvarande bibel återstår endast täckas i Gal 1:16, Fil 4:18, Hebr 11:5, 6. vare eder veterligt — mån I veta Apg 2:14, 4:10, 13:38, 28:28. varkunna sig —— förbarma sig, ömka sig. vädjobana _— tävlingsbana 1 Kor 9:24.
Av hithörande ord är det — jämfört med NT 1883 — väsentligen endast antvarda, det begav sig, fåvitsk, helbregda, hugsvala och varkunna sig som haft en högre frekvens och vilkas försvinnande ur NT:s text innebar en mer kännbar uttunning av det gamla bibliska ordförrådet. Andra ålderdomligare ord har också märkbart minskat i antal, men inte helt försvunnit. Man märker hur strävan efter att underlätta för- ståelsen bryter sig mot önskan att upprätthålla sambandet med en levande bibel- tradition. Ofta löser man svårigheten så, att den äldre lydelsen bibehålls på kända och ofta citerade bibelställen. Sålunda finns båda 'förkunna' kvar endast i julevange- liet »Se, jag bådar eder en stor glädje», grift *grav' bara Matth 23:29, där den grek. texten kräver synonymer (I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pry- den de rättfärdigas grifter), och hela 'bota9, som mist stödet av helbregda, är endast bevarat på fem ställen. Det i GVB och även NU 1883 ganska vanliga näpsa bibehålls huvudsakligen då det har opersonliga objekt (vinden, sjön, febern, olydnad Matth 8:26, Mark 4:39, Luk 4:39; 8:24, 2 Kor 10:6; även Jud 9), rädas endast i parallell- verserna Matth 8:6, Mark 4:40 (Jesus stillar stormen) samt 1 Joh 4:18, liksom rädd- håga nu bara möter i 1 Joh 4:18 och Hebr 12:28 — de ersätts med frukta och fruktan (jfr ovan s. 504). Liknande gäller täckas (se strax ovan under täckelig). Beträffande åtel, som redan i ordförteckningen i Karl XII:s bibel 1703 räknades till »mörka» ord, får de båda kraven var sitt: det bibehålls i Matth 24:28 »Där åteln är, dit skola rov- fåglarna församla sig», men byts ut i Luk 17:37: »Där den döda kroppen är ...».
Till moderniseringen av stilläget bidrog också kraftigt att det gamla hjälpverbet varda, som bibehållits i NU 1883 och som dels hade en ålderdomlig klang, dels (i imperf. sing.) tillhörde uppsvenskt och stockholmskt vardagsspråk (»han vart frisk»), nu utbyttes mot det stilistiskt neutrala bliva.
I många fall, kanske även ett och annat av de ovan anförda, kan man vara oviss om, huruvida ett ord avlägsnats därför att det ansetts alltför ålderdomligt eller om det helt enkelt råkat försvinna vid en omarbetning. Ord som instnnda, nödtorft, tve- hågsen, vank och åthävor, som alla försvann ur NT:s text, kan i varje fall inte ha be- dömts som svårbegripliga. Några har väl också fallit offer för den strävan efter språklig konsekvens som i så hög grad kännetecknar NT 1917. Denna gynnar visser- ligen främst det ålderdomliga ordförrådet (se vidare nedan) men kan också inkräkta på det. Medan NU 1883 ännu bevarade rester av reformationsbiblarnas växling mellan å ena sidan spörfa, spörsmål, å den andra fråga (subst. och verb), genomför man i NT 1917 helt det senare (det förra blott i det spordes ”man fick veta” Mark 2:1).
I detta sammanhang kan också nämnas, att NT 1917 helt avlägsnar de i GVB och
NU 1883 vanliga förtappas, förtappad, förtappelse, som ersätts med framförallt för- lorad, fördärv — de avlägsnade orden stod såtillvida närmare grek. texten, som de, liksom åno'Mv/u. och (inet/leta var bildade till en och samma verbstam.
Stilöverväganden har utan tvivel spelat en stor roll för ordvalet — det »bildade talspråket» fick som norm visserligen stå tillbaka för bibelstilens krav, men det fanns i bakgrunden och kunde göra sig gällande, närhelst orden icke helt och fullt fyllde dessa. Ålderdomlig klang och betydelse i förening med lägre stilvärde kan ha varit motiv till att man avlägsnade ord som kindpust, kindpusta, hudflänga (starkt decimerat redan 1883) krank (krankhet bevarat blott i citat Matth 8:17), ök, träck. Uppenbar är denna strävan när det gäller ord ur sexualsfären. Den gamla översätt- ningens boleri, horeri, sköraktighet, skörhet hade i 1883 års text ersatts med skörlefnad, och bolare med horkarl, medan hor stod kvar. Alla dessa ord försvann 1917 och er- sattes med äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, otukt, otuktiga människor. Eidem kom- menterar utrensningen av har etc. »I äldre tider voro de ifrågavarande uttrycken de allmänt gängse beteckningarna för saken och verkade därför då ingalunda så fula och vulgära såsom ord. De bland hyfsat folk numera brukliga uttrycken äktenskapsbrott, begå äktenskapsbrott återgiva den sakliga innebörden fullständigt träffande, utan att verka tarvliga».1 Man gick ganska långt: förhud försvann helt ur texten och ersattes med vändningar, innehållande omskuren,2 och vara havande byttes mot bliva moder Rom 9:10, Gal 4:27; det behölls dock på de flesta ställen. Eidem förklarar: »Enbart ur texttrohetens synpunkt skulle måhända någon kunna tycka att översättarna i en del fall gått för långt i finkänslighet. Men i betraktande av bibelns användning och be- tydelse för oss, torde man få säga att detta drag i vår nya bibelsvenska, om jag så får uttrycka mig, ej är utan sitt berättigande».3
Motviljan mot »skrivbordsspråk» riktar sig framför allt mot de nyheter, som in- fördes 1883. Så utmönstrades gärna sakproseord av typen anordna etc. (se ovan s. 542). Det 1883 flitigt brukade (taga) anstöt, motsv. grek. axävöalov oaavöalfåw, den gamla översättningens förarga(s), förargelse ersätts framförallt med (bliva till en) stötesten, komma på fall (av 24 anstöt i 1883 bibehålls blott ett, 2 Kor 6:3).
Strävan efter »verklig bibelstil» har som nämnt haft mycket stor betydelse för ord- valet i NT 1917. Som både Eidem och Lindblom kraftigt nnderstryker,4 har man målmedvetet sökt att bibehålla bibeltraditionen i en mängd fall, där samtidens språk kunde erbjuda lättfunna, vanliga synonymer: man bevarar ord som hane, ulv, ljunga, ljungeld, tordön, krigsman, hövitsman, vingårdsman, åkerman, byggningsman, örta- gård, örtagårdsmästare, begabba, skrymtare, slem vinning och även endräktig, hugna(d), nödga, styggelse, vedermöda osv. Särskilt märks vissa vanliga begrepp, för vilka man genomgående väljer den ålderdomligare synonymen, fastän den i samtidens språk gängse skulle ha varit fullt användbar: begynna, begynnelse (ej börja, början; undan- tag Apg ll:4 »Då begynte Petrus från början»), tillstädja (ej tillåta), förgäta (ej glömma), afton (ej kväll). Här upprätthålls traditionen från GVB; man går längre än 1883, i vilken text ett 10-tal börja(n) och lika många tillåta (delvis svarande mot GVB:s låta) insmugit sig. I samma riktning verkar, att man genomför blygas med
1 A. a. s. 123. tade ändringar i NT 1780 se vidare B. Olsson 5 Så. hade (frånsett Gal 6:15 och Kol 3:11) ibil. A, &. 382f. skett även i NT 1780, där ordet sålunda är 9 A. a. s. 122. betydligt sällsyntare än NU 1883. Om likar- ' Eidem 1923, s. 117 f., Lindblom 1955, s. 20 ff.
uteslutande av skämmas (som fanns både i GVB och 1883), och att befalla i 1883 ofta byts mot bjuda (i överensstämmelse med GVB). Det 1883 avlägsnade hädan återkommer, men i annan funktion och på ett enda ställe, inledningen till Simeons lovsång Luk 2:29 »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid»; såväl GVB som NU 1883 har blott »fara i frid» —— tillägget är karakteristiskt för nya bibelöversätt- ningens stilsträvan.
Som ett belysande exempel på denna strävan att skapa ett stämningsbärande stilläge genom utvidgat bruk av det ärvda bibliska ordförrådet kan nämnas verbet undfå. Det lånades ganska tidigt från tyskan (entfan, nu empfangen) och var vid 1500—talets början vanligt i vardagssvenskan i betydelsen ”ta emot'. Det togs också flitigt i bruk i NT 1541: man und/år ”tar emot (som gäster), välkomnar” t. ex. apostlarna på deras resor osv. (omkr. 25 belägg), men man kan också undfå ”ta emot (som gåva, genom nåd, »ovan- efter»), den helige Ande, kimskap, nåd, löfte etc. (omkr. 20 belägg). Den förra betydelsen, som ju var helt profan, försvann ganska snart ur språket, den senare höll sig kvar, främst med bibelns och andaktsböckernas hjälp. I NT 1780 behölls ordet bara i ett 10-tal fall och man lägger till några nya, samtliga i den senare betydelsen. NU 1883, pietetsfullare än NT 1780, använde det något mera (ett 20-tal fall, aldrig med person- objekt). Men NT 1917 utvidgar bruket starkt, alltid i den andliga betydelsen, samman— lagt närmare ett 60-tal fall med en rik objektsflora (främst Ande och nåd, men vidare insegel, ämbete, arvslott, kunskap, tröst, lön etc.), i regel svarande mot få i de äldre över- sättningarna. I paret fånmdfå kommer alltså förstavelsen und att bli bärare av en be- tydelse *ovanifrån, av nåd, o. dyl., vilket ju icke möter något hinder så länge ord och begrepp är tillräckligt viktiga och levande för att ordet skall kunna fylla sin uppgift som konventionellt tecken. Men det tål inte vid att komma så långt i periferin av språk— erfarenheten, att läsaren måste söka ledning i själva ordets byggnad: und associeras då obönhörligt med undan, och ordpar som gå:undgå; komma:undkomma; flyzundfly in- ställer sig som de närmaste och vanligaste mönstren.
När man av ett eller annat skäl — vanligen för att göra texten lättillgängligare — avlägsnat ålderdomliga ord, har man också uppenbart bemödat sig att istället välja ur den gamla bibeltextens eget förråd, som hugna, drista sig, hulpen, fåkunnig. Och när man gått utanför detta har man gärna valt ord ur samma stilskikt, — ofta ur- sprungliga lånord —— som tagits i bruk i diktning, vältalighet och religiös förkunnelse, såsom armod, beskära, dana, förläna, himlaljus, oförtänkt, rådslut, ävlan och förbin- delser som betagas av häpnad, vara stadd i bön, skenfagert tal, föra en (hövisk) vandel. Ett nytt och mycket vanligt ord i NT 1917 år vara ståndaktig, ståndaktighet som bättre än de äldre versionernas vara tålmodig, tålamod återger grek. övre/réve), vem/torn. Från teologiskt språk införs i bibeln termerna helbregdagörelse, rättfärdiggörelse, be- grepp som i bibeln tidigare uttryckts med ordfogningar; nya sammansättningar, ska- pade med bibelns ordskatt, är t. ex. kroppshydda, kraftgärningar och laggärningar.
De långa och tunga sammansättningama av typen förståndsvisshet, härlighetskropp, förnedringskropp, härlighetshopp, Kristus—bedrövelse, luttringseld, nådeshärlighet, uppen- bart bildade efter mönster hemmahörande i tyskt teologspråk, utgör ett nytt inslag i svenskt bibelspråk.1 Särskilt påfallande och stilbärande — bl. a. därför att orden bildar rytmiska figurer, lämpade för mässande tonfall — är sammansättningar vilkas förleder är abstrakter på -else, redan dessa ofta flerledade: fördömelsedom, rättfärdigörelsedom, stänkelseblod, välsignelsegåva, utkorelse-rådslut.
Den lätt arkaiserande stilsträvan är mycket påtaglig och leder till ett i stort sett enhetligt stilläge. Den bibliska världens människor, miljöer och handlingar fram-
1 Jfr Wifstrand 1943, s. 86 ff. SOU 1968:65 547
träder i en egen språkdräkt, vars mönster till stor del är ärvda. Ganska sällan möter man en beteckning som bryter sig ut ur denna miljö och leder tanken till en därifrån skild nutid, t. ex. »Då borde du också hava satt in mina penningarien bank» Matth 25:27 (NU 1883: »Du borde då hafva satt in mina penningar hos vexlarena»; likn. Luk 19:23), eller det i Apg vanliga kasern, som illa passar den bibliska härordningens krigsmän, hövitsman och krigsöverste. En saklig juridisk klang har motpart, med vil— ket man ersatt 1883 års vederdeloman, som avlöst trätobroder i NT 1541 — redan Olaus Petri talar dock i sin postilla (1528) om »mootpart eller trätobroder». Att man i ordvalet skyggade för det »skrivbordsspråk» som man ansåg känneteckna 1883 års text hindrade naturligtvis inte att man i bibeltexten tog normalproseord som påvisa, påstå, innebära, utgöra i bruk. Av »talspråk» —— om man med denna term menar så- dant språk, som icke samtidigt varit fullt godtagbart i vårdat skriftspråk (och det måste man göra om den skall ha någon mening) — finns i ordförrådet intet spår i 1917 års översättning.
Särskilt intresse erbjuder de ord, främst adverb och konjunktioner, som bekräftar, negerar, utvidgar och inskränker innehållet i en sats eller som överhuvud ställer ett uttryckt innehåll i relation till ett annat, t. ex. adverb som det nuvarande svenska talspråkets inte, också, bara, säkert, kanske, därför osv. Språket erbjuder här en mängd stilbärande synonymer, och valet mellan dessa blir därför viktigt för hela textens stilläge. I en förkunnande och argumenterande text som Nya testamentet kan detta val bli avgörande.
Reformationsbiblarna synes här ha använt samtidens vanliga tillgångar, tillhö- rande ett stilistiskt mellanläge, utan någon särpräglad klang, utökade med vissa färska lånord, såsom nämligen (varom närmare nedan) och rena översättningspro- dukter som bort det (se strax nedan). En del av dem, såsom visserligen 'förvisso' och gans, ganska 'mycket' förändrade betydelse och måste så småningom avlägsnas ur texten (se ovan). Men de flesta ändrade blott stilvärde: ord som ock, allenast, samma- lunda undanträngdes i det profana språket helt eller delvis av synonymer, varvid de själva på grund av sin användning i bibelspråket efter hand fick en mer eller mindre högtidlig, ålderdomlig klang.
Vid l800-talets slut rådde här en tydlig stilskillnad mellan bibelns språk och andra stilarter. Sålunda användes för talspråkets inte, bara, också i bibeln nästan uteslu- tande icke, allenast, ock, medan det vårdade profana skriftspråket huvudsakligen hade uppsättningen icke/ej; endast/blott; även/också (ock). NU 1883 och NT 1917 bibehöll den gamla översättningens bruk av icke och allenast (ej möter huvud- sakligen i förbindelsen ej heller; blott och endast är mycket sällsynta) men gick i fråga om ock skilda vägar, karakteristiska för deras stilsträvanden. NU 1883 — liksom tidigare provöversättningen 1780 — tog upp det vårdade skriftspråkets även, från vilket NT 1917 helt tog avstånd och i stället utnyttjade det för talspråk och ledigt skriftspråk gemensamma också och därjämte det konservativa skriftspråkets hög- tidliga jämväl,1 som i den gamla översättningen och NU 1883 spelat en mycket un- danskymd roll. En statistik över de fyra ordens förekomst i Lukas evangelium i de tre översättningarna kan belysa förhållandet:
1 Jfr Kinnander 1962, s. 192.
NT 1541 NU 1883 NT 1917
ock 1 14 59 49 även — 49 —— också — — 41 jämväl — l 1 1
Siffrorna visar hur NT 1917 söker att dels bevara den värdiga stilen genom att i stor utsträckning bibehålla ock och variera med nyheten jämväl, dels ge texten en talspråklig prägel genom flitigt bruk av också. För *bara* dominerar helt den vär— diga synonymen. Belysande är, att när man iförtydligande syfte sätter in ett ord för detta begrepp, utan motsvarighet så väl i grekiskan som i de tidigare översätt- ningarna, väljer man vanligen allenast, t. ex.iLukas evangelium: »skullc han icke alle- nast riva sönder den nya manteln»5:36, »så bliver han allenast sin mästare lik»6:40, »de tro allenast till en tid» 8:13, »men allenast ett är nödvändigt» 10:42, »han skall bliva straffad med allenast få slag» 12:48, »är det allenast få som bliva frälsta?» 13:23 (men »vore den ock blott såsom ett senapskorn» 17:6, »Vi äro blott ringa tjänare; vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra» 17:10). Adverbet allenast blir vanligare i 1917 års översättning än någonsin tidigare. I samma riktning verkar bruket av fastmer, som var helt främmande för den gamla översättningen och mycket sparsamt utnytt- jades i 1883 års text. Det används framförallt för att skärpa en motsats, som i gre- kiskan uttrycks med det mjukare 612102 och i tidigare översättningar återges med ett däremot svarande utan, t. ex. 2 Kor 614 »Fastmer vilja vi ...» (andra fall: Luk 12:51, l7:8, Joh 8:49, Apg 15:11, Rom 4:20, 12:20, Ef 5:18, 1 Thess 5:15, lTim 2:12, 4:12 — i Rom 7:21 utan motsvarighet vare sig i grek. eller i tidigare översättningar). Det särpräglade bort det, som motsvarar den starka grekiska negationen mä yévono och huvudsakligen är begränsat till Romarbrevet, infördes redan i NT 1526 som en icke helt lycklig översättning av Vulgatas absit och förblev starkt bundet till bibel- språket. Det bibehölls pietetsfullt i 1541, 1883 och 1917 års texter, och i den senare infördes det även i Apg 10:14, 11:8, med nästan ordleksartad verkan (Petri syn: linneduken som sänks från himlen med »krälande djur och himmelens fåglar. Jag hörde ock en röst säga till mig: ”Stå upp, Petrus, slakta och åt., Men jag svarade: 'Bort det ...”»; grek. har här lurjöalucög 'ingalunda”).
Också andra för GVB utmärkande adverb bibehålls i 1917 års text eller ersätts i varje fall så sällan med andra, mindre stilbundna synonymer, att helhetsintrycket av hög ålderdomlig stil står kvar. Det i GVB mycket vanliga sammalunda bevaras eller utbytes i ett mindre antal fall mot likaså, likaledes, på samma sätt. För att ut- trycka möjlighet tas till äventyrs i bruk i ungefär samma utsträckning som i GVB och NU 1883, medan kanhända, kanske och möjligen spelar obetydliga roller. I större utsträckning har man varierat uttrycken för de grek. 0131! ”alltså” och Ötå Tofi-m ,därför', som ofta, gärna förenade med en uppmaning, avslutar och sammanfattar centrala delar i Jesu förkunnelse: »Därför, den som upphäver ...», »Fördenskull skall en man ...» »Så varen då icke lika dem ...». Reformationsbiblarna använde här näs— tan genomgående Ther före och För then skuld, och dessa bibehölls i stort sett 1883 (derföre, fördenskull). En översikt över ställena i Mattheusevangeliet kan belysa för- delningen av de vanligaste synonymerna på de tre texterna:
1883 1917
därför 20 25 17 fördenskull 13 12 7 alltså 2 12 så...nu, så...då
o. likn. 5 3 6
Exemplen på fördenskull i NT 1917 har alla bibehållits från den gamla översätt- ningen. De flesta är ofta citerade Jesusord: Bedjen fördenskull skördens herre 9:38, Varen fördenskull listiga såsom ormar 10:16, Fördenskull skall en man över- giva sin fader och sin moder . .. 19:5, Vaken fördenskull 24:42, 25:13, Gån förden— skull ut 28:19. Kanske icke så mycket på grund av frekvensen som av använd- ningen i de enskilda fallen har därigenom fördenskull — i denna funktion och syn- taktiska stälhiing — fått ett bibliskt stilvärde.
Också tids- och rumsadverb i högre stilläge bibehålls gärna, t. ex. allestädes, och andra av samma slag, gamla i språket men nya i bibeln, tas i bruk, t. ex. allt framgent, omsider.
Denna betydande del av NT:s ordförråd bör sålunda ha givit 1917 års bibelläsare det avsedda värdiga och högtidliga intrycket; redan omfånget och betoningsförhål— landena i ord som allenast, jämväl, fastmer, fördenskull, sammalunda har gjort dem lämpliga för liturgisk läsning. De står i skarp kontrast mot de adverb, som lika ym- nigt eller ännu ymnigare tas i bruk för att göra texten lättillgänglig och tydlig, näm- ligen de trycksvaga »småorden» med motiverande, vidareförande och sammanfat- tande uppgift, främst så, då, nu, ja, ju, nämligen, ofta kombinerade med varandra, så — ju, så — nu, så — då. Alla dessa finns redan i NT 1526 och GVB 1541, rikligare än i NU 1883, men NT 1917 tar dem i bruk i en utsträckning och funktion, som från början väckte uppseende och föranledde stark kritik.1
En fast förankring i det gamla bibelspråket har det Så — nu som redan i NT 1526, särskilt i epistlarna, efter Luthers mönster (So — nun) togs i bruk när en framställ- ning mynnar ut i en slutsats eller uppmaning, t. ex. i den gamla översättningen: Så äre vi nu sändningabod 2 Kor 5:20 (Luther: So sind Wir nun Botschafften ...), Så förmanar jag nu 1 Tim 2:1 (Luther: So ermahne ich nun ...), Så äre vi nu, käre bröder, icke tjenstagvinnones söner utan dens frias Gal 4:31, kapitlets slutvers (Luther: So sind Wir nun, lieben Bröder ...), Så döder nu edra lemmar, som på jordens äro Kol 3:5 (Luther: So tödtet nun cure Glieder ...). I epistlarna möter denna förbindelse på mer än ett 50-tal ställen, stundom i kapitlens inledning och avslutning, och det är naturligt, att den efter att i mer än fyrahundra år ha nått lyssnare och läsare från predikstolar och vid husandakter fått en särskild, om än nernött stilprägel. Man vill gärna tänka sig, att det inledande så för Luther och 1500-talets svenska bibelöver- sättare varit energiskt, tryckstarkt, sammanfattande, jämställt med fördenskull, där- för, liksom att nu haft mer av sin egentliga tidsbetydelse. Detta bekräftas av bruket i evangelierna, där så nu huvudsakligen möter i förkunnelsen och står vid presens eller imperativ: Så skalen I nu icke hafva omsorg Matth 6:31, Så vaker nu alltid,
1 Ännu vanligare var de i NT 1907; se B. Ols- son i Bil. A, s. 478 f.
och beder Luk 21:36, medan så då hör hemma i den berättande framställningen och står vid imperfektum: Så förstodo de då, att han icke hade budit dem Matth 16:12, Så togo de då Jesu lekamen Joh 19:40 (mycket få undantag, t. ex. »episkt» nu J oh 11:54). Men så, nu, då är föga omfångsrika ord och står annars mycket ofta trycksvagt, som fyllnadspartiklar med uttunnad betydelse, vilket lockar fram en läsning med matt stigande, resignerad rytm, »Så äre vi nu sändningabod ...» med fyra trycksvaga ord i meningens början, en sucksam förmaning, där avsikten varit en eggande uppfordran: ”Därför är vi i denna stund ...”.
Den kärvt texttrogna NU 1883 utmönstrade en mängd av epistlarnas Så — nu och använde i stället således, sålunda, därför, fördenskull, alltså. De flesta av dessa ändringar godtogs i NT 1917 (där man dock oftast införde alltså), även om man stundom återgick till GVB:s lydelser och även förde in nya av liknande slag, fram- förallt Så då; frekvensen av så nu, så då är i NT 1883 och även i NT 1917 vida mindre än i den gamla översättningen. Men det finns en karakteristisk skillnad i användningen. Medan GVB använder Så nu i evangeliernas förkunnelse och i epistlarna, men Så . .. då i evangeliernas berättelser, är de i NT 1917 bara synonyma varianter. De har för översättarna uppenbart haft den färglösa, suddiga betydelse som är förenad med deras trycksvaga funktion: så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden Matth 3:10, Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som Matth 13:52, Så mottagen då henne i H erran Rom 16:2, Så trösten nu varandra 1 Tess 4:18. Detta gör Så då mindre användbart i den berättande framställning, där det ursprungligen hört hemma; det kan, om det läses fel, åt den bistra epiken ge ett stänk av elegi, en sentimental bi- klang: Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom; Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben Joh 19:1; 32.
Med det mycket kritiserade ju _— som i 1917 års text är så vanligt, att den enligt H. S. Nyberg vid sitt framträdande fick namnet »ju-bibeln» — förhåller det sig på annat sätt. I NT 1541 möter ett drygt 50-tal ju, de flesta övertagna från NT 1526 och omkr. hälften svarande mot ja eller je hos Luther. Det reformationstida bibel- språkets ju har emellertid ofta kvar de äldre, under 1500-talet ännu fullt levande betydelserna *alltid; sannerligen; nödvändigtvis; åtminstone” o. dyl., varför ordet trots sin ganska rikliga förekomst inte alls ger texten någon vädjande eller tvekande klang. I NU 1883 avlägsnades alla ju med föråldrad betydelse och dessutom inte så få med den försvagade, och ordet bibehölls bara på ett fåtal ställen, såsom Matth 12:28 (Luk 11:20), Joh 8:42; 18:36, Rom 11:18, Gal 3:15, 29. I NT 1917 avlägsnades ju också från några av dessa, och bara ett par ställen har obruten ju-tradition från 1526, såsom Matth 12:28 (m. parallell Luk 11:20), ». .. så har ju Guds rike kommit till eder» (Luther je) och Joh 8:42 »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig». Ett ju kan också återinföras i NT 1917. »Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!» Matth 18:7 låter som ett utslag av 1917 års stilvilja men är i själva verket ett arv från den gamla översättningen, ». .. ty förargelse måste ju komma ...», Luther »Es muss ja Ärgernis kommen». NU 1883 saknar här ju. Likn. Joh 14:28, Rom 4:9, 1 Kor 11:19, 2 Kor 10:14.
Detta sparsamma arv har i NT 1917 givit en rik avkastning. Ordet är här mer än sex gånger så vanligt som i NT 1526 och 1541. Det står vanligen i repliker, gärna i
hänvändelser till GT, »Det är ju skrivet ...» o. dyl., och Paulus får ofta ta det i bruk i påminnelser och vädjanden till sina adressater, »I veten ju ...». I Jesu förkunnelse är det inte sällsynt. En uppfattning om ordets vanlighet och funktion i de centrala partierna ger förekomsterna i Mattheusevangeliets Jesusord i NT 1917 under jäm- förelse med NU 1883:
1917
5:12 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som vore före eder
5:45 Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda .
6:8 Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna . . . Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom
6:32 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: ”Vad skola vi äta?” Efter allt detta söka ju hedningarna
11:8 Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i konungapalatsen,
11:26 Jag prisar dig, Fader för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag
12:4 huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd
[12:28 Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder]
12:34 I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
13:27 (ur liknelsen om ogräset) Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
18:7 Förförelser måste ju komma (se ovan)
22:43 Huru kan då David kalla honom ”herre”? Han säger ju: 'Herren sade till min herre...”
26:11 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid
1883
. i himmelen; ty sammalunda. hafva de förföljt . . .
ty han låter sin sol gå upp öfver onda och goda . ..
ty eder Fader vet
Ty allt detta (GVB sådant) söka hed— ningarne
Hvad gingen I ut i öknen till att se? . . . Månne en menniska, klädd i fina kläder? Se, de som bära fina kläder äro i konunga- husen.
J a, Fader; ty så har varit behagligt för dig . . . skådebröden, hvilka det icke var lofligt för honom att äta, ej heller för dem som voro med honom . . .
[Men om jag utdrifver de onde andarne med Guds Ande, så har ju Guds rike kom- mit till eder]
I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, då I ären onde? Ty hvaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen.
Herre, sådde du icke god säd i din åker? Hvarifrån har han då ogräs?
Ty förförelserna måste komma
Huru kan då David .. . kalla honom herre, sägande:
Ty de fattiga hafven I .. .
NU 1883 kan här i regel anses ha den stilistiskt hållbarare lydelsen. Dess ty är rent och utan biklanger, medan ju närmast är en synonym till 'förstås, naturligtvis, som bekant” och gärna ger ett intryck av att talaren hyser ett ögonblicks tvekan inför en tänkt invändning, som han skyndar sig att avfärda som orimlig, eller att han känner en lätt om att lyssnaren inte riktigt inser sammanhanget eller icke har nödiga kunskaper. Ordet har ett stänk av tvivel, som är helt oförenlig med grund- texten.1 Den täta förekomsten beror sannolikt på att Översättarna här anser sig ha funnit en välkommen talspråklig motsvarighet till den skriftspråkliga ty-konstruk- tionen och att man strävat efter att mjukt binda samman tankeleden. Följden blir emellertid, att meningarna ofta därigenom förlorar sin egenskap av sentens, sin all- mängiltighet; de kan inte oförändrade lyftas ur sitt sammanhang. Då mister ju sin sammanbindande funktion, och effekten blir densamma, som om man till ett kärn— fullt ordspråk fogar orden »som bekant». Ordspråket i Matth 12:34 lever alltjämt en- bart i 1883 års lydelse »Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen», medan den tal- föra formuleringen i 1917 , »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» är okänd och aldrig lär kunna göra sig gällande. Och hur många vet, att vår kyrkobibel för- slappat ordet »han låter sin sol gå upp över onda och goda» genom att förse det med såväl ju som både?
Nämligen är från början ett rent skriftspråksord, som synes ha införts i svenskan samtidigt med reformationsbiblarna.2 Det kom till riklig användning i NT 1526, oftast som motsvarighet till Luthers nämlich. Det har där samma funktion som allt- jämt är dess viktigaste i svenskt skriftspråk, att inleda en förklarande apposition (»Wij haffwe en Fadher, nemligh Gudh» Joh 8:41). I NT 1541 förekommer det 39 gånger, alltid i denna ställning, dock mest i epistlarna, där dess förklarande, kom- menterande egenskap kommer väl till pass — i evangelierna möter det endast 4 gånger (i berättelse Luk 8:2, i den orene andens mun Luk 4:34 och i ordskifte mellan Jesus och fariseerna Joh 5:45; 8:41). I NT 1917 är dess funktion helt förändrad. Bara 4 av de 35 ställena i epistlarna har bevarat nämligen från den gamla översättningen (Rom 7:4; 8:17, 1 Petr 1:9, Jak 413), och även om några tillkommit (t. ex. 1 Kor 5:7, redan 1883) är det tydligt att man sökt undvika den appositionella ställningen, sannolikt beroende på den principiella motviljan mot »skrivbordsord». Däremot har ordet flitigt tagits i bruk som satsadverbial, i ställning omedelbart efter predikatet (»Det var nämligen så . . .»); tydligen har det här känts mer godtagbart som »bildat talspråk». I evangelierna blir detta språk evangelisternas eget; ordet möter där hu- vudsakligen i de förklaringar som de ger för att läsaren skall förstå ordens och hän- delsernas bakgrund och innebörd. Några exempel:
De ville nämligen få något att anklaga honom för Matth 12:10; likn. Luk 6:7, 11:54. Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta Matth 27:18; likn. Mark 15:10.
De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande Mark 3:30. Jesus skulle nämligen just säga till honom Mark 5:8. Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal) Mark 5:42.
1 Dess betydelsenyanser belyses utförligt av * Utförligare om ordets förekomst i reforma- H. S. Nyberg (1966, s. 125 ff.), med en rik tionstidensbibelöversättningarse Sjögren 1949, exempelsamling på mindre lycklig användning s. 31 f. av ju i NT 1917.
(Om Petrus vid Jesu förklaring:) Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse Mark 9:6; likn. Luk 9:39.
Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor Mark 16:4.
Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen Luk 8:29. Där voro nämligen vid pass fem tusen män Luk 9:14. De fruktade nämligen för folket Luk 22:2. Jesus visste nämligen från begynnelsen vilka de voro som icke trodde Joh 6:64. Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom Joh 7:5. Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom Joh 13:11.
I direkt tal är det sällsynt. I Jesu mun hörs det bara en gång, med obruten tradi- tion från Luther över NT 1526, 1541 och 1883:
Ve eder, I skriftlärde och fariséer som underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Matth 23:23.
I övrigt endast i enstaka repliker:
De tre vise männen: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern . . .» Matth 2:2. Johannes Döparen: »Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke anden efter mått.» Joh 3:34. Lärjungarna till den uppståndne Jesus, på vägen till Emaus: »Det som har skett med Jesus från Nasaret . . . huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden . ..» Luk 24:20.
Lärjungarne använder det sålunda liksom Jesus i den från den gamla översätt- ningen kända funktionen, de enda exemplen härpå i evangelierna.
Den gamla översättningen och NU 1883 har (frånsett Matth 23:23) andra formu- leringar, vanligen med ty; översättarna av 1917 års text har i nämligen funnit ytter- ligare ett sätt att variera den vanliga ty-konstruktionen, men de har undvikit att lägga ordet i Jesu egen mun och förbehållit det dem som förkunnat och förklarat hans lära och liv. Men även här har det en stilkaraktär som är långt avlägsen från grekiskans neutrala yåg och svenskans ty. Med sitt påträngande omfång och sin ange- läget klarhetsskapande ärende ger det åt evangelisternas framställningar, som i grekiskan visar så stora stilistiska skiftningar, en enhetlig och för originalen helt främmande klang, färgad av ordets svenska stilmiljö, av H. S. Nyberg beskriven så: »ett ord för katedern, även för ämbetsmannen, experten, utredaren, det byråkra- tiska skrivbordet i allmänhet».1
Av konjunktionerna är de bisatsinledande särskilt rikt differentierade, och valet mellan synonymer är viktigt för stilläget. I Gustav Vasas bibel hade dessa konjunk- tioner i stort sett en vardaglig, föga stilbunden karaktär. I den mån de avvek från det samtida kanslispråket anslöt de sig av allt att döma till det talade språket. Även Lutherbibeln hade sin betydelse som allmän förebild (jfr om at, på thet ovan s. 509f.), om än inte genomgripande. Under de följande århundradena undergick denna del av språksystemet stora förändringar i skriftspråket, i det att åtskilliga av de gamla konjunktionerna (ofta enkla relationspartiklar och satsinledande prepositioner) i vissa funktioner trängdes undan och ersattes av andra, nya eller gamla, de senare ofta i nyförvärvad betydelse. En huvudlinje är att skriftspråkets konjunktioner efter lati- nets förebild ordnas i ett antal fasta kategorier, som tydligt angav bisatsens art och
1 Nyberg 1966, s. 125.
dess relation till den närmast överordnade satsen. Några exempel på sådana skift- ningar och förskjutningar, dels tids-, dels stilbetingade:1
tror på Ljuset, att I må blifva Ljusets barn Joh 12:36 —— at 1780, på det att 1883, så att I bliven 1917 (tva, Vulg. ut, L auf dass).
de stå i gatohörnen och bedja, att de skola blifva sedde Matth 6:5 — på thet 1780, på det att 1883, för at? 1917 (ö'nwg, Vulg. ut, L auf dass).
den tid kommer, att . .. Joh 4:21 —— tå 1780, då 1883, 1917 (än, Vulg. quando, L dass). Det sade han icke, att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuf Joh 12:6 — af ömhet för utan emedan 1780, derföre, att utan derföre, att 1883, 1917 (mig; än d)./l” ön, Vulg. non quia, sed quia, L nicht, das er sondern er war).
Din broder är kommen; och din fader lät slakta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen Luk 15:27 — emedan 1780, derföre at 1883, då nu din fader 1917 (än, Vulg. quia, L dass).
och som han begynte sjunka Matth 14:30 — som 1780, då 1883, då han nu 1917 (grek. har participkonstr., Vulg. cum, L huvudsats).
Och vid han talade Luk 11:37 — Under thet 1780, 1883, under det att 1917 (grek. prep.- konstr., Vulg. cum, L Da).
Och vid han sådde Luk 8:5 — tå 1780, då 1883, när 1917 (grek. prep.-konstr., Vulg. dum, L in dem).
Efter det Jesus var trötter Joh 4:6 — emedan 1780, 1883, eftersom nu 1917 (grek.Vulg. part.-konstr., L Da nu).
Efter du gör Rom 2:1 — emedan 1780, 1883, eftersom 1917 (grek., Vulg. huvudsats- konstr., L syntemal).
Illedan vi äre icke under lagen Rom 6:15 —— emedan 1780, 1883, eftersom 1917 (än, quoniam, L die weil).
Ändock han gjorde så mång tekn för dem Joh 12:37 — ehuru 1780, 1883, fastän 1917 (grek. part.-konstr., Vulg. cum, L ob er wohl).
Ändå de Guds rättviso veta Rom 1:32 — oaktadt 1780, fastän 1883, 1917 (grek. part.- konstr., Vulg. cum, L die weil).
Hvar nu någrom bland eder fattas visdom Jak 1:5 — Är någon ibland eder som 1780, Men om någon 1883, 1917 (grek. EZ åé ng, Vulg Si quis, L So aber).
Exemplen är naturligtvis tillfälligt valda men belyser ändå tendensen. För t. ex. kausal resp. koncessiv betydelse är normal-konjunktionerna i GVB 1541 efter (thet) och ändock, i NT 1780 och NU 1883 emedan och ehuru, i NT 1917 eftersom och fastän. NU 1883 följde liksom tidigare provöversättningen 1780 reglerna för det korrekta skriftspråket. Detta låg helt i linje med den tegnérska kommissionens krav på tyd- lighet, men stred mot dess strävan efter ett folkligt, naturligt språk. I 1917 års över- sättning utrensades »skrivbordsorden» emedan, enär och ehuru till förmån för efter- som, därför att och fastän, gemensamma för talspråk och ledigt skriftspråk. Hur man sökte förena tydlighets- och ledighetskraven framgår av Eidems redogörelse för prin- ciperna för användningen av att: »Enbart att förekommer i 1917 års bibel aldrig bru- kat finalt eller konsekutivt, utan det heter alltid för att (resp. på det att) eller så att. Denna åtgärd tjänar såväl tydlighetens som det talade språkets intressen».2 Man ålade sig härvid att göra en distinktion som ofta icke rymdes i den grekiska textens i'm, vilket —— liksom den gamla bibelns att — kunde ha på samma gång final och konsekutiv innebörd (jfr citatet ur Joh 12:36 ovan: att 1541, på det att 1883, så att 1917)
1 Först anförs lydelsen i »gamla översätt- ändrat bevarar konjunktionsbruket alltifrån ningen», Warholms upplaga 1888, som oför- GVB 1541. 3 Eidem 1923, s. 138.
Avvikelserna från denna princip är få. Mest iögonenfallande är på det att, vilket emellertid är starkt inskränkt i jämförelse med 1541 och 1883 års bibeltexter. Det har dels bibehållits i vissa centrala Kristusord, t. ex. Matth 7:1, Joh 3:16, dels tagits i bruk för att undvika stötande upprepning av för (bedjen för varandra, på det att . .. Jak 5:16, för att vittna om ljuset, på det att Joh 1:7, minst ett tio-tal ställen).1 Alldenstund förekommer endast i Luk 1:1, i den periodformade inledningen till evan- geliet, och i Apg 15:24 som inledning till apostlarnas skrivelse till bröderna i Antiokia, i båda fallen uppenbart valt av stilistiska skäl (med det officiella brevspråkets »arenga» som förebild). Ordet var helt främmande för den gamla översättningen (det enda fallet i NT 1526, Matth 25:45, avlägsnades i NT 1541) och förekom i 1883 års text likaledes två gånger, ehuru i andra, stilistiskt mindre motiverade samman- hang. Mer överraskande är bruket av såframt, ett tiotal fall, alla utan motsvarigheter i 1541 och 1883 års texter, av vilka den senare dock uppvisar två belägg, ehuru i andra sammanhang; 1917 års text är sålunda på den punkten mer »skrivbordsmäs- sig».
Överhuvud var det inom denna del av ordförrådet som kommissionen lyckades bäst i att genomföra ett eller ett par av sina stilideal utan att inkräkta på något av de andra. De mer betydelsebärande orden, substantiv, adjektiv och verb och därjämte många adverb valdes i regel efter principen att förena tydlighet med traditionellt bibliskt stilvärde, men många var helt främmande för ledigt, naturligt talspråk. Andra adverb, främst »småord», var förtydligande och talspråkliga, men de togs i bruk med en frekvens och i uppgifter som var främmande för »verklig bibelstil». Eftersom de inte hade någon grammatisk uppgift kunde de avlägsnas utan risk för meningsbyggnaden, och den stilistiska vinst som gärna blev följden av ett sådant experiment gav kritiken välkomna argument mot den nya bibelstilen. Men de under- ordnade konjunktionerna, grammatiskt nödvändiga, lyckades man verkligen (från- sett på det att) ge ett naturligt, mjukt, undanhållet tonfall, dock tillräckligt distinkt för att de rätt skulle kunna fylla sin uppgift att sätta ett underordnat satsinnehåll i riktig relation till ett överordnat.
Ordböjning
Vad beträffar ordböjningen, som på grund av sin ålderdomlighet alltid varit en av de mest omstridda punkterna i översättningsdebatten, segrade i NU 1883 den menings- riktning som ett århundrade tidigare hade lyckats sätta sin prägel på provöversätt- ningen 1780, och normalupplagans formlära är i stort sett densamma som i sam- tidens vårdade skriftspråk. Men kampen hade — åtminstone vad gäller vissa ord- former —— pågått in i det sista: former som gack, statt upp, menniskones hade uteslutits 1873 och införts igen 1877 för att åter utgallras ur den till slut godkända texten 1883?- För substantiv- och adjektivböjningens vidkommande innebar denna modernisering och sekularisering en enorm förändring i stilläget. För verbböjningen blev den mindre kännbar. Denna hade redan under 1500-talet stått i bättre överensstämmelse med skriftspråket i övrigt, och t. ex. den gamla böjningstypen vi hafvom/hafve, I hafven, de hafva var ända in på 1800-talet gemensam för bibelspråket och den högre litterära
1 Andra principer, som dock icke tycks ha haft ” Se Personne i Bibelforskaren 1908, s. 11. större betydelse för texten i NT, redovisas av Eidem, a. st.
stilen. Den förenklades nu till överensstämmelse med oklanderligt, om än lätt kon- servativt skriftspråk: vi, de hafva, I hafven. Imperativformerna, som spelar en så viktig roll i de partier, som innehåller den centrala kristna förkunnelsen, hade i det gamla bibelspråket ändelsen -er (-r) i 2 pers. plur.: Läter barnen komma till mig och förmener dem icke; Bereder Herrans väg; Klapper, och eder skall upplåtas; går ifrå mig, I ogerningsmän; Kommer till mig, I alle Denna ändelse, som hade vunnit insteg i svenska språket under 1400-talet, ägde vid tiden för tillkomsten av Gustav Vasas bibel knappast någon utpräglad stilklang och var vanlig även i det profana språket. Den fortsatta utvecklingen gynnade emellertid det fornärvda -en i världslig diktning och vältalighet, varvid -er kom att begränsas till det religiösa språket och det uppstod en tydlig stilskillnad mellan de båda ändelserna (jfr Malmströms »Öd— mjuker er!» med Geijers »Viken, tidens flyktiga minnen!»). I 1883 års text infördes -en: Kommen till mig. En obetydligare roll spelade 1 pers. imper. -om. Den möter huvudsakligen i Låtom oss . . ., där emellertid den gamla översättningen i regel haft det riktigare låter oss ..., låt oss
De män som fick i uppdrag att revidera 1883 års text fann i stort sett dess nya formlära överensstämma med sitt eget stilideal, och NT 1917 bibehåller den, lätt anpassad efter de förändringar som skriftspråket genomgått under den mellanlig- gande perioden (de onde andarne—de onda andarna). På en punkt skedde en mycket lätt stilistisk nedtoning: imperativformen låtom inskränktes till religiösa och etiska uppmaningar: Låtom oss därför avlägga mörkrets gärningar Rom 13:12; även Hebr 10:22, 24 (men däremot: kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv Matth 21:38; 1883: låtom oss . . .). Såväl imperativen kommen som I kommen bibehölls; deras stilklang hade under de gångna decennierna höjts därigenom att de blivit säll- syntare i det profana språket och huvudsakligen begränsats till retorik, högstämd lyrik och religiöst språk. De var väl förenliga med den värdiga och högtidliga språk- dräkt som var ett av kommitténs strävanden, och kompromisslösningar som I hava, m' hava, el. ni haven skulle utan tvivel för samtida bibelläsare ha tett sig som out- härdliga stilbrott, liksom ml har skulle ha varit otänkbart. Den språkliga situationen uteslöt varje möjlighet att på denna tidpunkt här gå det lediga, naturliga talspråket till mötes.
Syntax
Också i fråga om syntaxen fullföljde NU 1883 tendenserna från provöversättningen 1780. Den är i stort sett densamma som i samtidens vårdade skriftspråk. Man av- lägsnade bl. a. de germaniserande dragen i den gamla översättningen, främst typen de fariseer ”fariseerna” och slutställningen av verbet i bisatser, båda numera utpräg- lat bibliska konstruktioner, helt främmande för naturlig prosa. Detsamma gäller av- vikelserna i huvudsatsordföljden, bl. a. typen och svarade han, som nu väsentligen var begränsad till affärsbrev och mycket torr sakprosa och otänkbar i exempelvis litterär framställning. De fall av typen varder kommande som i NT 1541 hade lämnats orörda från NT 1526 ersattes med normal futurumkonstruktion, skall komma. Också andra syntaktiska typer av presensparticip upplöstes till överensstämmelse med svenska språkvanor, t. ex. gifvandes dem makt Mark 6:7 , ändrat till och gaf dem makt. Detta skedde dock långt ifrån genomgående, vilket sammanhänger med att NU 1883 i princip var mer »litteral» än tidigare här omtalade översättningar. Också i syntaxen
sökte man att nära följa den grekiska textens lydelse, och inte sällan påträffar man därför en participkonstruktion, kalkerad på grekiskan, där texterna från 1526, 1541, 1780 och 1917 alla har finit verb, t. ex. predikande bättringens dop och bekännande sina synder (övriga: predikade och bekände). I NT 1917 upplöses sedan samtliga pre- sensparticip i satsfunktion utom på ett enda ställe, missionsbefallningen Matth 28: 19—20 »Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder», där man på grund av ställets dogmatiska vikt i likhet med NU 1883 följer gre- kiskans konstruktion.1 NT 1526, 1541 och 1780 har här imperativ (»och döper . . . och lärer ...»).
Denna syntaxtrogna hållning kom att få stor betydelse för särskilt epistlarna, vil- kas meningsbyggnad blev en annan än i den gamla översättningen från 1541. Härtill bidrog också de förändringar i bestånd och användning av skiljetecken, som ägt rum under de mellanliggande århundradena. Som redan framhållits (se ovan s. 517) hade» interpunktionen i Gustav Vasas bibel en mer prosodisk än grammatisk motivering. I de följande bibelupplagorna, Gustaf Adolfs och Karl XII:s biblar och de talrika nytrycken av dessa, bibehölls systemet i sina grunddrag, även om fler skiljetecken insattes och uppsättningen utökades med kolon och semikolon (snedstrecket fick efter hand vika för huvudsakligen komma). Dessa nya skiljetecken hade emellertid, efter tidens bruk, ärvt från humanistlatinska renässansutgåvor, likaledes en mer prosodisk-förtydligande än grammatisk-logisk funktion. Också den syntaktiska bygg- naden lämnades orörd (frånsett att någon enstaka anakolut avlägsnades).
Under lSOO-talets lopp stadgades emellertid i svenskt skriftspråk det interpunk- tionssystem som bygger på grammatisk satsanalys efter latin-tyskt mönster och som ända tills för några årtionden sedan var allenarådande i skolorna, inte minst för att det bidrog till att inöva en fast meningsbyggnad. När 1883 års översättning tillämpar denna interpunktion och samtidigt nära följer den paulinska texten, blir resultatet stundom en meningslängd, som måste ha tett sig imponerande även för den tidens i detta avseende ganska härdade läsare. Om man arrangerar 1883 års motsvarighet till den ovan s. 516 f. anförda texten, 2 Tess 1:3—10, på samma sätt som förut, dvs. med ny rad efter varje skiljetecken, och dessutom markerar underordnad sats med ett stegs indragning av raden (sats som bryts av en inskjuten bisats fortsätter i samma marginalläge som den påbörjats, med ett »hack» i marginalen som följd), kommer den att se ut så här:
3. Vi äro pliktige att alltid tacka Gud för eder, mina bröder, såsom tillbörligt är, för det att eder tro rikligen tillväxer, och att den inbördes kärleken hos hvar och en af eder alla öfverflödar, så att vi sjelfva berömma oss af eder i Guds församlingar för edert tålamod och eder tro i alla edra förföljelser och i de bedröfvelser, hvilka I uthärden, såsom ett bevis på Guds rättfärdiga dom, att I mån aktas värdige Guds rike, för hvars skull I ock liden,
1 Se härom Lindblom 1955, s. 29 ff.
om det annars är rättfärdigt hos Gud att med bedröfvelse vedergälla dem som bedröfva eder, och att gifva eder, som bedröfvens, vederqvickelse med oss, när Herren Jesus varder uppenbar från himmelen med sin makts änglar, i eldslåga, för att hämnas på dem som icke känna Gud och icke lyda vår HerreJesu Kristi evangelium, hvilka skola lida straff, evigt förderf ifrån Herrens ansigte och från hans krafts härlighet, när han kommer för att på den dagen förhärligas isina heliga och be- undras av alla dem som tro. Ty vårt vittnesbörd till eder har blifvit trodt. Avsnittet är sålunda här uppdelat i två meningar, en på 168 ord och en på 8 ord. Den långa meningen börjar med en huvudsats och följs av 15 bisatser (varav dock 3, i V. 6, 8, 10, är nödvändiga relativa bisatser och föga märkbara; de är icke heller marke- rade med komma). Rytmen är helt sönderbruten; interpunktionen är med några få undantag rent satsanalytisk och ger intet stöd för en rytmisk läsning. Det är icke en text för örat, utan för ögat och även för tanken, i den mån tvånget att gå hand i hand med den grammatiska analysen underlättar dess gång.
Sådana meningar var helt oförenliga med de principer, som var ledande för språk- formen i 1917 års bibel, framförallt syftet att bibeltexten skulle göras tillgänglig för envar och syntaktiskt komma det lediga, vårdade talspråket nära. Uppställd på samma sätt som texten 1883 får 1917 års lydelse av 2Tess 1:3—10 följande utseende;
3. Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder, såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer, och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos eder alla och hos envar av eder. . Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder, i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda. . Sådant är ett Vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som I liden. . Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få lidande till vedergäll- ning, men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. . Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som hava kommit till tro; ty det vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott. Så skall ske på den dagen. Man har sålunda brutit ner den långa perioden och av den första meningen i 1883 års text gjort sex. Genom bruk av semikolon i verserna 5 och 10 har man dessutom fått fram ytterligare två syntaktiskt oberoende satser, grammatiskt likvärdiga med »me-
ning». Punkterna ger andrum åt den som läser högt och rådrum åt den som läser tyst, och också den som blott lyssnar kan tack vare tätare avslutningstonfall och längre pauser, som interpunktionen framtvingar, lättare ta till sig innehållet. Kommateringen är mindre grammatisk än 1883 och delar texten i fraser av jämnare omfång, även om fraseringen i smidighet, fasthet och kraft är underlägsen GVB 1541. Detta samman- hänger givetvis i första hand med att fraserna är längre, vilket i sin tur delvis är en följd av den utförlighet och ordrikedom, som kännetecknar 1917 — det anförda avsnittet består i GVB av 167 ord, i 1917 års text av 208.
På samma sätt förenklas t. ex. den långa meningen Ef 3:1—7, som 1883 består av 131 ord och 12 bisatser, till fyra meningar, och 1 Kor 4—8, 1883 en mening, 80 ord och 7 bi- satser, till tre meningar.
Men med det arbetssätt som kommissionen hade — att utgå från 1883 års text, som mycket nära slöt sig till det grekiska originalet — var det svårt att i menings- byggnaden förverkliga intentionerna om en folklig, direkt syntax. Även i 1917 års episteltexter finns åtskilliga meningar av imponerande längd och komplexitet (se ovan s. 307ff.).
I 1917 års översättning är det som nämnt främst inom syntaxen som kommissio- nens strävan att låta bibelordet framträda i en enkel, naturlig, talet närstående språk- dräkt kommer till uttryck. I viss mån kan man här tala om en återgång till de prin— ciper som måste ha föresvävat översättarna av NT 1526, men som i GVB 1541 över— gavs till förmån för en fastare form.1 Bakom denna talspråkligare textgestalt i såväl 1526 som 1917 ligger det evangeliska kravet, att bibeln skall bli var mans egendom. Men medan 1520-talets översättare blott hade Luthers föredöme och sin egen språk- känsla att följa, kunde man vid 1900-talets början hävda talspråkets rätt i bibeln med argument från tidens språkvetenskap.
Man bedömde Nya testamentets grekiska som ett enkelt, folkligt språk, som stod det naturliga talet nära. Inom den allmänna språkvetenskapen intog nu talspråket en rangplats som det primära forskningsobjektet, och denna värdering kom även att färga synen på språket i funktion: skriftspråket hade mycket att lära av det enkla, naturliga talet, särskilt när det vände sig till en bred publik.
Det är inte utan intresse att NT 1526 och NT 1917 ibland har samma omskrivande formulering, där de mellanliggande översättningarna koncentrerar. Knappast är det fråga om efterbildning i NT 1917; det är samma stilsträvan, som givit liknande re- sultat. Några exempel:
1526: Om så wore ath någhor menniskia 1541: Om een menniskia råkadhe falla j worde becräctat vthaff någhro misgerning. någhon synd.
1917: om så händer att någon ertappas med 1883: Om ock en menniska råkar falla i att begå en försyndelse Gal 6:1 någon synd; grek.: åå» nal again/iq»??? äv— ngnog å'v nm. naeanraåaau
1526: Sådant må tu biwdha och lära. 1541: Sådant biudh och lär.
1917: Så skall du bjuda och undervisa. 1883: Bjud och lär detta; grek.: Hag- 1 Tim 4:11 dy,/sus rav-m xai ölåaaus
Men det kan också förekomma, att den talspråkliga omskrivningen får stå kvar i NT 1541. Då inträder koncentrationen först i NT 1883 och kan också bibehållas i NT 1917:
1 Jfr Lindqvist 1941 a, s. xxvnr, xxx.
1883 (=1917): Om nu I, som ären onde, förstån att gifva edra barn goda gåfvor; grek.: ei 0171! även; ,om alltså ni ...'
1526 ( = 1541): är thet nw så ath j som onde ären, kunnen likawel geffwa idher barn godha gåffwor. Matth 7:11
Liknande Matth 5:29, 30, 39, 10:13 (se ovan s. 535), 12:26, 18:8, 9. Men NT 1917 kan naturligtvis också återgå till 1541, varvid NT 1883 blir den enda som intar en mer restriktiv hållning:
1526 (=154l): är thet nW så ath liwset som är j tigh är mörkt (1541: mörker), hwrw stoort bliffwer thå mörkret sielfft.
1917: Är det nu så, att ljuset, som duhar i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret? Matth 6:23
1883: Om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort varder då icke mörkret?
grek.: så 051: 16 (på); tö är del axåtog éa'tlv, 16 andra; nöaov ordagrant: 'om därför lju- set i dig är mörker, hur stort mörkretl'
Liknande Matth 24:48; med olika typer av omskrivningar 1541 (1526) och 1917: Matth 12:27, 28.
Någon gång kan en ganska vidlyftig omskrivning följa med från 1526 ända fram till 1917. I Matth 16, där Jesus uppmanar lärjungarna att ta sig till vara för fariseer- nas surdeg, och dessa misstolkar hans ord som en förebråelse för att de glömt att ta med sig bröd, heter det i grekiskan, v 11: mb; o'ö mai-ra än 05 magi ägnar alnar Quim ordagrant ”hur förstår ni icke att jag icke talade med er om bröd? (”förstår ni icke, att jag icke talade med er om bröd?”). Alla fyra texterna lyder (med obetydliga varia- tioner): Huru kommer det (då) till, att I icke .. .
Man skulle kunna karakterisera översättningarna så: NT 1526 har starka tendenser till talspråkliga omskrivningar, NT 1541 koncentrerar i avsikt att göra texten »tätare» och mer ägnad för gudstjänstbruk, NU 1883 koncentrerar ytterligare, men nu i syfte att ge en mot det grekiska originalet trogen text. NT 1917 återupptar helhjärtat prin- ciperna från 1526, och översättarna är nu väl rustade att genomföra dcm: den ökade kunskapen om skillnaderna mellan tal- och skriftspråk som var en följd av tidens forskningsinriktning, underlättade att systematiskt införa talspråkliga och omskri- vande varianter. I passivum föredras hjälpverbskonstruktionen av typen bliva över- lämnad framför typen överlämnas: »I stället för passiva former på -s väljes gärna om- skrivning med bliva, såsom man gör i det naturliga talspråket».1 Man föredrar att skilja partikel från verb, då så är möjligt (många falska vittnen trädde fram, Matth 26:60; 1883: framträdde): »den svenska kyrkobibeln av år 1917 [har] genomgående strävat att i enlighet med talspråket använda den fria formen i så stor utsträckning som möjligt»2 och »man kan nog våga det påståendet att det ej finnes någon annan svensk bok som har så jämförelsevis många fall av upplösta verbformer».3 På samma sätt upplöser man relativa ord av den »tunga och ofolkliga» (Eidem) typen varav, varmed (Vad hjärtat är fullt av .. .; 1883: Hvaraf hjertat är fullt .. .).4 Vidare utsättes i över-
1 Eidem 1923, s. 135. Jämfört med t. ex. NT 1780 och NU 1883, vilka icke drog sig för att vid behov ta s-passivum i bruk, innebär detta på. sitt sätt en återgång till reformationsbib— larna, i vilka den gamla omskrivningen med varda spelade en mycket viktig roll, eftersom den naturligt anslöt till den tyska förlagans konstruktioner med werden. 2 Eidem-Lindblom-Lundberg 1944, s. VII.
” Eidem 1923, s. 136. Se även Lindblom 1955, s. 31 ff. Jfr också ovan 8. 54f. 4 Också här sker i viss mån en återgång till NT 1527, där man gärna skilde prepositionen från det av den styrda ther 'som” (ther the gudh medh hädha Mark 3:28; ther medh the för- smädha NT 1541). Se Lindqvist 1541a, s. xxrv, Eidem 1923, s. 137, Lindblom 1955, s. 30.
ensstämmelse med talspråket alltid hjälpverbet hava i bisatser (när han hade gått, ej när han gått), närmast i reaktion mot NU 1883.1 Utelämnandet av hava som hjälp- verb i denna ställning är en novation i svenskt skriftspråk;2 den slog igenom under 1600-talets slut, och NT 1917 kom därför att helt överensstämma med den gamla översättningen, som givetvis aldrig hade berörts av nyheten.
Ett för talspråket typiskt syntaktiskt drag, som flitigt tas i bruk i NT 1917, är den så kallade emfatiska omskrivningen, dvs. att man i avsikt att framhäva ett vik- tigt ord bryter ut det ur satsen och låter det ingå som det semantiskt dominerande ledet i en inledande sats, konstruerad med det opersonliga det som subjekt, varefter resten av den ursprungliga satsen följer i form av en bisats; av en sats blir sålunda två: »han är här» —+ »det är han som är här».3 Exempel:
Mark 9:33 grek. 'n' 51! 137 o'öqö åaeloytå'eaöe; ordagrant: 'Vad på vägen avhandlade ni?” ”Vad talade ni om på vägen?”
Gamla översättningen: Hvad handladen I . . .? NU 1883: Hvarom samtaladen I . . .
NT 1917: Vad var det I samtaladen om .. .
Mark 5:14 grek. xal 171.901: Zäsiv 'n' åcrm: Tå yeyovo'g; ordagrant: och de kom för att se vad det skedda var. Gamla översättningen: och de gingo ut till att se, hvad skedt var. NU 1883: och de gingo ut för att se hvad som hade skett. NT 1917: och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
Mark 15:41 (Pilatus till Jesus) o'vx ånoxglm oööév; lås :rw'aa aov xamyogoöaw; ordagrant: Du svarar ingenting? Se, hur mycket de anklaga dig för! (»Du svarar inte? Du hör deras svåra anklagelserl») Gamla översättningen: Svarar du intet? Se, huru mång stycke de vitna på dig. NU 1883: Svarar du intet? Se, huru mycket de vittna mot dig! NT 1917: Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.
Mark 7:3, Gamla översättningen: Ty de Phariseer äta icke, utan de alltid två hän- derna (grek. oZ ydq (Dagwalor mln éaölovaw . . .).
NU 1883: Ty fariseerna . . . äta icke, förr än de . . . hafva noga tvagit sina händer. NT 1917 : Nu är det så med fariséerna . . . att de icke äta
Joh 6:50 (Föregående vers lyder i NT 1917: 'Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo”) 0516; ännu å äQTOg 6 éx 106 oögavov' xuraBatvwv, Zita ng åå aåroö zpa'yn xai ,m'j ånoäa'wn. ”Detta är det bröd som kommer ned från himlen, för att man skall äta därav och icke dö.” Gamla översättningen: Detta är det brödet, som nederkommer af himmelen, på det den der af äter, skall icke dö. NU 1883: Detta är det bröd, som nedkommer från himmelen, på det att man må äta deraf och icke dö. NT 1917: Men med det bröd som kommer ned från himlen är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö.
Andra exempel (Matth 11:7—9, Apg 17:28, 1914) anförs och diskuteras av H. S. Ny- berg.4
De närmast ovan anförda fallen Mark 7:3 och Joh 6:50 belyser den ovan omtalade, för NT 1917 viktiga principen att översättningen skall vara så tydlig som möjligt.
1 Eidem 1923, s. 135, Lindblom 1955, s. 31. och Lindqvist 1941a, s. xxvn. Om utbryt- 3 Se ovan 5. 530 not 4. ningen med opersonlig konstruktion se vidare 3 Hit hör också de ovan anförda exemplen på. Wessén 1965, s. 67 ff., 270 ff. och där cit. litt. villkorssatser som konstruerats opersonligt och * Nyberg 1966, s. 131 ff. utbildats med att-satser; se även ovan 5. 560 f.
Också med språkets syntaktiska tillgångar (av vilka här det emfatiska framhävandet erbjuder sig som en av de ändamålsenligare) vill man inskärpa vad som verkligen menas, även när en texttrogen, kärvare lydelse ger alldeles entydigt besked. Den pedagogiska vinsten är ofta obetydlig, eftersom i själva verket föga står att vinna, men den stilistiska förlusten kan bli stor. Den undervisande tonen flyttar framställ- ningen till ett stilläge som är ett helt annat än grekiskans och de äldre översätt- ningarnas (främst 1541 och 1883). På samma pedagogiskt ansvarskännande plan ligger principen »bildat skall det vara, icke bekymmerslöst ovårdat, ologiskt ...».1 Där originalet har en koncentrerad, i grekiskan idiomatisk konstruktion, som inte logiskt och språkriktigt klanderfritt låter sig direktöverföras till svenska, översätter man gärna mångordigt och logiskt uttömmande hellre än att söka efterbilda origi- nalets täthet.
Joh 1:22: grek. 'n'; eZ; Zvu åndxgww då)/rev roi; névwaaw åyäg ”Vem är du? för att vi må
ge svar åt dem som har sänt oss” (”Vem är du? Vad skall vi svara dem som har sänt oss?” el. *... vi måste svara dem som har sänt oss.”)
Gamla översättningen: Ho äst du; at vi måge ge dem svar, som oss sändt hafva? NU 1883: Hvem är du, att vi må gifva dem svar, som hafva sändt oss? Men i NT 1917 sätter man in det felande tankeledet: Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss.
Hur man till höga stilistiska kostnader försäkrar sig mot ganska oväntade och i varje fall ovidkommande logiska invändningar belyses av H. S. Nyberg.2 Matth 13:24 lyder ordagrant efter den grekiska texten: »Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker.» För att avlägsna det logiskt antastliga i att himmelriket liknas vid en person säger man i NT 1917: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker», vilket ger långa, släpiga inledningstakter, med fem tryck- svaga ord mellan de tryckstarka jämförelseleden, medan de tidigare översättningarna har en fast, spänstig rytm: »Himmelriket är likt en man ...». Liknande Matth 13:45, 47; 25zl.
Ord av fullkomlig, sluten enkelhet kan sprängas av ett opåkallat förtydligande: Luk 10:42: grek.: évu'g ås éo'rw xgela ”av ett är behov”.
NU 1883: men ett är nödvändigt. NT 1917: men allenast ett är nödvändigt.
Stundom kan detta tydlighetskrav förenas med en utläggning, som hör hemma i en kommentar. Ett sådant exempel på parafras i egentlig meningar är
t
Joh 7:28: grek.: mu) ån' éuavroö mix åln'lvöa, aM' å'crm! ålnöwög o vrå/upa; lus, öv Öns—ig mix olåars ”och av mig själv har jag icke kommit, men den som sänt mig är sann, vilken ni icke känner”. Gamla översättningen: den mig sändt hafver, han är sanfärdig, den I icke kännen. NU 1883: den som har sändt mig är den sanne, och honom kännen I icke. I NT 1917 utlägges innebörden av »sann» redan i texten: Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
Gustav V:s bibel 1917 var slutresultatet av den långa kommissionens mödor, och även om dess sista medlemmar hade tillgodogjort sig mycket av sina företrädares arbete hade den nya kyrkobibeln en helt egen profil. Att man vunnit huvudsyftet,
1 Eidem 1923, s. 127. ” Nyberg 1966, s. 133; jfr Lindblom 1955, s. 27.
en bibeltext som samtiden förstod, därom rådde allmän enighet. Om språkformen och stilläget hade man däremot delade meningar (se s. 38 ff.), men den häftiga kritiken får inte dölja det faktum att många fann det nya bibelspråket inte bara enkelt och naturligt utan också välljudande.
Av föregångarna påminner NT 1917 inte så litet om den gustavianska provöversätt- ningen. Båda eftersträvar i första hand det begripliga, tydliga och vårdade, en »bil- dad» diktion låg för båda högt på värdeskalan.1 Däremot hade NT 1917 avsevärt starkare känsla för det ärvda bibelspråkets ordförråd som stilistisk tillgång, även om den i överensstämmelse med tidens smak väsentligen tog vara på nyanser som gav en mild och skimrande kolorit och försmådde de konkretare, kärvare och mus- tigare inslagen. En nyhet, som avlägsnade den från såväl den gamla översättningen som från NU 1883 men leder tankarna till NT 1526 är dess strävan efter talspråk- liga tonfall, som huvudsakligen tar sig uttryck i syntaxen och val av vissa formord. Man kan säga att om man 1541 hade eftersträvat att koncentrera det mångordi- gare och vardagligare språket i NT 1526 till en tät, fast, rytmisk språkform, så gick man 1917 den motsatta vägen.
De flesta av de syntaktiska drag som man valde för att komma närmare tal- språket —— utsättande av hjälpverbet luwa, i bisatser, passivbildning med hjälpverbet bliva, upplösning och särskiljning av sammansatta verb och relativer — innebar att texten blir åtminstone ett trycksvagt ord längre än motsvarande skriftspråkliga alternativ: vad de hava sétt:vad de sétt; hans bliver kastad i fängelsezhan kastas i fängelse; han tager emöt:han möttäger; vad hjärtat är fullt av: varav hjärtat är fullt. Härtill kommer den flitigt nyttjade emfatiska omskrivningen av typen »vad var det ni samtalade om»: »vad samtalade ni om» och mängden av förklarande och sammanbindande småord av typen, så, då, nu, ju, väl, nämligen. Frasens språk- takter får genom att utökas med en eller flera trycksvaga ord ett större omfång och en lösare struktur utan att ge väsentligt mer information, och följden blev —- särskilt för dem som hade den gamla översättningens ordalag ringande i öronen — en bris- tande balans mellan innehåll och språkform. Visst vann man ofta i tydlighet, men det blev alltför ofta en tydlighet utan skärpa och kontrast. Att kritiken mot 1917 års översättning, trots dess många och uppenbara förtjänster, stundom blivit så hård beror väl främst på att man önskat bibeln en svensk språkdräkt med enklare och renare mönster än det litet förtroliga och mångordiga vardagstalet.
Litteratur förteckning
Adell, A., 1936, Nya testamentet på svenska 1526. Agneta Horn. Beskrivning över min vandringstid. Utg. med inledning och kommentar av Gösta Holm (Nordiska texter och undersökningar 19, 1959). Ahlström, G., 1942, Den underbara resan. En bok om Selma Lagerlöfs Nils Holgerson. Almqvist, C. J. L., 1840, Svensk språklära, 3:e uppl.
1 Det ideal som av Eidem uttrycks »bildat skall det vara» var också i hög grad 1700-talets —hyfsade maner i tal och skick. Denna fränd- skap mellan de båda översättningarna må belysas med lydelserna av Matth 15:26: »thet är icke anständigt, att taga brödet ifrån barnen, och kasta thet för hundarna» (NT 1780) — »Det är otillbörligt att taga (NT 1917). De valda adjektiven andas en förtrytelse, som är av
denna världen och inte utesluter bordsskicket. Även om den grekiska textens would» *vackert' kanske rymmer en liknande nyans (Luther »fein», NT 1541 »höfweligit», men NT 1527 »got»), förefaller det sannolikt att den enkla och mot tiden hållfasta översättningen »det är orätt . . .» (NU 1883) närmare återger vad Jesus velat säga.
Alving, H., 1916, Det grammatiska subjektets plats i den narrativa satsen i svenskan, i Redogörelse för Uppsala högre allmänna läroverk under läsåret 1915—16. Andersson, A., 1914, Bibeln i 1600-talets andaktsböcker, i Bibliografiska undersökningar tillägnade Claes Annderstedt. Askeberg, F., 1951, Ordkunskap, i Modersmålsläramas förenings årsskrift (omtr. i Dens. Ord och stil, 1963). Bergman, G., 1962, Rätt och fel i språket (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 26). Cederschiöld, G., 1897, Om svenskan som skriftspråk.
1917, Framtidssvenska. 1919, Den nya bibelsvenskan, i Språk och stil 19.
Cnattingius, H., 1941, Tillkomsten av Gustav II Adolfs bibel 1618 (Uppsala universitets årsskrift 1941:7:12). Columbus, S., En swensk ordeskötsel. Utg. med inledning och kommentar av Sylvia Boström (Nordiska texter och undersökningar 20, 1963). Eidem, E., 1923, Vår svenska bibel. Eidem, E., Lindblom, J., Lundberg, J., 1944, Bibelkonkordans enligt den svenska kyrko- bibeln av år 1917, 2:a uppl. Ejder, B., 1945, Adjektivändelsen -er i de nordiska språken, särskilt i svenskan. Elovson, H., 1937, Språkutveckling och skriftspråk, i Folkskollärarnas tidning. — 1938—46, Kongruensregeln — En årsrevy, i Folkskollärarnas tidning. -—— 1947, Modern svenska i nyare litteratur, i Festskrift tillägnad Johan Forsell den 8 nov. 1947. [Enberg, L. M.], 1836, Svensk språklära utg. af Svenska Akademien. Engdahl, S., 1962, Studier i nusvensk sakprosa. Estborn, S., 1929, Evangeliska svenska bönböcker under reformationstidevarvet. Frick, N., 1965, Mera begriplig svenska. Hur ord når fram. [Grahn, L.], 1965a, Redogörelse för undersökningen av tidningsspråk 1890 och 1964 (Stencilerad forskningsrapport. Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet). Grahn, L., 1965 b, Det moderna tidningsspråket, i Språkvård 1965z4. Grape, A., 1949, Ihreska handskriftsamlingen i Uppsala universitets bibliotek, I—II. Grip, E., 1901, Ett bidrag till kännedom om svenskt talspråk i slutet på 1700-talet, i Språk och stil l. Hassler-Göransson, C., 1966, Ordfrekvenser i nusvenskt skriftspråk. Hedblom, F., Se Svenska folkmål. Helander, J., 1899, Haquin Spegel. Hans lif och gärning intill år 1693. Henning, S., 1930, Korrektom och Nya testamentet 1526, i Arkiv för nordisk filologi 46. 1964, Vilka ha översatt Nya Testamentet 15267, i Nysvenska studier 43. Hesselman, B., 191911, Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning, i Språk och stil 19. 19196, Språklig inledning till Then Swänska Argus (Svenska författare utg. af Svenska Vitterhetssamfundet, I, del 3). Hillman, R., 1961, Språkvården och skolan (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språk- vård 23). Hof, S., 1753, Svenska språkets rätta skrifsätt.
1765, Förklaring öfver besynnerliga och ej allmänt bekanta ord, som uti svenska psalmboken . .. finnas. 1772, Dialectus Vestrogothica.
Holm, G., 1959, Hjälpverbet ha i bildat talspråk, i Nysvenska studier 38.
1967, Om s-passivum i svenskt talspråk, i Svenskt Talspråk. Fem studier under redaktion av Gösta Holm. Se Agneta Horn.
Holm, P., 1951, Nytt och gammalt i Svenska Akademiens ordlista (Skrifter utg. av Nämn-' den för svensk språkvård 8). Holmberg, B., 1949, Odalbonden och jeepen, i Upsala Nya Tidning l.l2.l949.
J anzén, A., 1946, Emilie Flygare—Carlén. En studie i lSOO-talets romandialog (Göteborgs Kgl. Vetenskaps- och Vitterhets samhälles handlingar. F öljd 6:A:3:4). Johannisson, T., 1945, H ava och tara som tempusbildande hjälpverb i de nordiska språken. 1966, Direktörstal i Svenska Akademien 20 dec. 1965, tr. i Sv. Akad. Handl. Kinnander, B., 1962, Också och även, i N ysvenska studier 41. Klingberg, G., 1964, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591—1839. Kraak, I., 1748, Försök till en lätt och tydelig Engelsk Grammatica. von Kraemer, R., 1859, Om språkfrågan (citeras här efter samlade skrifter utg. av Ruben G:son Berg, I—III, 1905). Körner, R., 1954, Nutida tendenser i svensk språkutveckling. I, i Modersmålslärarnas förenings årsskrift. Langenfelt, G., 1964, Adolf Fredrik Ristell och den första Dramatiska teatern, i Nordisk tidskrift. Larsson, C., 1931, Ordföljdsstudier över det finita verbet i de nordiska fornspråken. Larsson, C., och Hellquist, M., 1967, Ordbok till Fredmans epistlar. Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20, utg. av Erik Neuman. (Saml. utg. av Svenska Fornskrift-Sällskapet 45, 1918—42). Lindberg, E., 1967, Den förenklade verbböjningens genombrott i gymnasiet (otryckt licentiatavhandling). Lindblad, G., 1944, Frågan om översättningen av Nya testamentet 1526 i belysning av urkundens relativa satsfogning, i Arkiv för nordisk filologi 57. Lindblom, J., 1955, Om språket i den svenska bibelöversättningen av 1917 . (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 13.) Linder, N., 1886, Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift. Lindquist, D., 1939, Studier i Den Svenska Andaktslitteraturen under Stormaktstide- varvet. Lindqvist, N., 1929, Bibelsvenskans medeltida ursprung, i Nysvenska studier 8. 1940, Gustav Vasas bibel och det svenska riksspråket, i Julhälsning till försam- lingarna i ärkestiftet. 1941a, Nya Testamentet i Gustav Vasas Bibel under jämförelse med texten av år 1526 utgivet av Natan Lindqvist. 1941 b, Några huvuddrag i Gustav Vasas bibels språk (Uppsala universitets års- skrift 1941:7, 9). 1951, Abiturienternas kunskaper i svenska språket, i Modersmålslärarnas förenings årsskrift. 1957, Lukas evangelium i Gustav Vasas bibel. Med inledning av Natan Lindqvist (Svenska texter 1). Livstedt, A., 1965, Finns—finnes. Om verbets s-, es-former i dagspressen 1965 (Trebetygs- uppsats, Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet). Ljunggren, K. G., 1943, Språkdrag och språksträvanden i Psaltaren 1560 (Lunds uni- versitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd 38. Nr 7). [Loenbom, S.], 1774, Utkast Til en Historia Om Swenska Bibel Öfwersättningar. Mjöberg, J., 1941, Verbens pluralformer, i Modersmålslärarnas förenings årsskrift. Moberg, P., 1815, Försök till en lärobok för nybegynnare i allmänna och svenska gramma- tiken (2:a tillökade och förbättrade uppl. 1825). Molde, B., 1967, Dagens svenska och morgondagens, i Finsk tidskrift. Niemeyer, G., 1959, Bibelns svåra språk, i Svenska Dagbladet 15.10.1959. Noreen, A., 1885, Om språkriktighet, i Nordisk Tidskrift (omtr. i Spridda studier l). Nyberg, H. S., 1966, Esaias Tegnér d.y. som språkman och bibelöversättare. Observationes Strengnenses, utg. med inledning och kommentar av Joh. Lindblom och Hilding Pleijel (Samlingar och Studier till Svenska Kyrkans Historia 5, 1942). Olsson, B., 1942, Psalmboken som folkbok (omtr. i Våra äldsta folkböcker, 1967). Palmér, J., 1939, Undersökningar i Olavus Petris språk. III. (Lunds universitets årsskrift N.F. Avd. 1. Bd 35. Nr 2). _ 1944, Korinterbrevet i Nya testamentet 1526, i Arkiv för nordisk filologi 59.
Pleijel, H., 1941, Bibeln i svenskt fromhetsliv (omtr. i Våra äldsta folkböcker, 1967). Personne, J., 1908, Bibelkommissionens principer vid 1907 års öfversättning av Nya testamentet m.m., i Bibelforskaren. Roth, E., 1945, Till frågan om de lågtyska lånorden i svenskan, särskilt i Nya testamentet 1526, i Donum Grapeanum. Festskrift tillägnad . . . Anders Grape. Schöck, H., 1923, Den svenska förlagsbokhandelns historia I—II. Silverstolpe, A. G., 1814, Försök till en ny uppfattning af hufvudgrunderna för allmänna språk-läran. Sjögren, G., 1949, Om språket i de svenska bibelöversättningarna 1526—1541. Spegel, H., 1712, Glossarium Sveo-Gothicum Eller Swensk Ordabook. Hakvin Spegels Dagbok, ånyo utgiven av Sune Hildebrand (1923). Språket i lagar och andra författningar. Utarb. genom Statsrådsberedningen av G(eorg) E(riksson) och B(ertil) M(olde), 1967. Stave, E., 1893, Om källorna till 1526 års öfversättning af Nya Testamentet (Skrifter utg. af Hum. Vetenskapssamf. i Upsala, III:1). Swedberg, J., 1719, Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet. Jesper Swedbergs lefwernes beskrifning, utg. av Gunnar Wetterberg (1941). Svenska folkmål. Autentiska inspelningar ur Landsmålsarkivens samlingar. Textbok. Utg. genom F. Hedblom (1957). Tarschys, K., 1955, »Svenska språket och litteraturen». Tegnér, E., 1874, Om språk och nationalitet, i Svensk tidskrift (omtr. med tillägg i Ur språkens värld I 1922). _— 1882, Poesiens språk. Inträdestal i Svenska Akademien (omtr. i Ur språkens värld II, 1925).
Thavem'us, J., (utg.), 1968, Gustaviansk lyrik. Ett stickprov för vetenskapligt bruk. Ordindex. Thors, C.-E., 1957, Den kristna terminologien i fornsvenskan. 1968, Nya testamentet 1550, i Nysvenska studier 47. Wellander, E., 1939, Riktig svenska. 1947, Vi går eller vi går? En speciell språkriktighetsfråga ur allmän språkvårds- synpunkt (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 3.) 1949a, Skolans ordförråd, i Svenska Dagbladet 16.9.1949. 19491), Läroböckernas språk, i Svenska Dagbladet 28.9.1949 (omtr. i Dens. Språk och språkvård, 1964). 1949 c, Konkretion i läroböckerna., i Svenska Dagbladet 18.10.1949 (omtr. i Dens. Språk och Språkvård, 1964). 1964, Språk och språkvård. Ett urval artiklar i Svenska Dagbladet 1928—1963 (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 30). Wessén, E., 1926, Några anteckningar om språket i »Agneta Horns leverne», i Nysvenska studier 5. —— 1953, Tradition och förnyelse inom språket. (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 10.) —— 1958, Svensk språkhistoria. I. Ljudlära och ordböjningslära. 5:e uppl. 1965, Svensk språkhistoria. III. Grundlinjer till en historisk syntax. 2:a uppl. Widegren, P. G., 1935, Frekvenser i debatten. Wifstrand, A., 1943, Anng talekonst. (Samlingar och Studier till Svenska Kyrkans Historia 6.) Wikander, R., 1924, Studier över stil och språk i Dalins Argus. Åkermalm, A., 1966, Modern svenska. Örne, A., 1949, Svenska språkets utarmning, iSvenska Dagbladet 23.3.1949 (omtr.i Modersmålslärarnas förenings årsskrift 1949).
Bilaga C Nordiskt hihelöversättningsarhete under 1900-talet1
Under de senaste decennierna har en diskussion om översättningsprinciper förtsi Danmark och Norge som mycket liknar debatten omkring 1917 års översättning. 1948 resp. 1959 fick man i de båda länderna nya officiella översättningar av Nya testamentet.
I Finland har 1917 års översättning egentligen aldrig fått officiell stadfästelse. År 1886, då frågan om vilken bibel som skulle användas i de svenskspråkiga guds- tjänsterna blivit aktuell, beslöt kyrkomötet att inte antaga 1883 års normalupplaga som normerande utan uppdrog i stället åt den kommitté som arbetade med en ny finsk översättning att granska eventuella svenska översättningar. 1903 var frågan om bibelöversättningen åter uppe. En kyrkomötesledamot höll före att man inte längre var kompetent att bedöma en svensk översättning och en annan att man i Finland hade en annan språkkänsla än i Sverige. Frågan löstes så att den sittande bibelöversättningskommittén skulle utse en granskare av de svenska översättning- arna.
C.E. Thors skriver: »På allvar aktuell blev inställningen till nya översättningar 1913, då. en ny evangeliebok skulle antagas. Enligt utskottets förslag till kyrko- mötet skulle texterna ur NT följa sv. övers. av 1883 och de ur GT övers. av 1903. Förslaget mötte viss kritik. På sina håll ansågs att man icke borde följa en översätt- ning som redan ersatts av en ny (1912 års normalupplaga). Till detta genmälde ut- skottets försvarare, att översättningen 1912 komme att godkännas först vid kyrko- mötet i Sverige 1915. Den hade dessutom rönt kritik i Sverige; det vore därför ej skäl att godkänna den i Finland. Kyrkomötet omfattade utskottets förslag. I den upplaga av evangelieboken som trycktes 1915 följer alltså de gammaltestamentliga texterna övers. 1903 och de nytestamentliga 1883 års översättning (vilken f.ö. torde ha nått ganska stor spridning i Finland). ...
1928 framlade dåvarande biskopen över Borgå. svenska stift, Max v. Bonsdorff, ett förslag att texterna i evangelieboken skulle ändras i enlighet med 1917 års bibel. Förslaget stötte inte på något motstånd, och i senare upplagor av evangelie- och bön-
1 En av sekreteraren gjord sammanfattning i Finland bygger huvudsakligen på ett brev av föredrag, hållna i bibelkommittén av profes- från professor Carl-Erik Thors till ledamoten sorerna B. Noack, Å. Holter och C. I. Ståhle, Ståhle, daterat den 24.5.1966. och andra källor. Uppgifterna om förhållandena
boken framträder predikotexterna, övriga direkta citat ur bibeln samt Kristi pinas historia i den form som de fått i 1917 års bibel.» Därmed måste 1917 års översätt- ning anses som i viss mån officiell även i Finland.
Den nya bibeln på finska som godkändes som normalupplaga 1913 och som kyrko- bibel 1933 (GT) och 1938 (NT) var resultat av ett kommittéarbete. Den bygger på Kittels utgåva av Biblia Hebraica och Nestles Novum Testamentum Graece. Trots att översättningen bevarat mycket av den tidigare översättningens arkaiska stil använder många bland det konservativa kyrkofolket ännu i dag den gamla kyrko- bibeln — i stort sett den från 1642.
På Island utkom 1908 en ny översättning av Nya testamentet. Den reviderades 1912 och ingår i den nu gällande kyrkobibeln av år 1914. Arbete med en ny översätt- ning pågår.
För de svenska förhållandena är bibelöversättningsarbetet i Danmark och Norge det mest intressanta och från språklig och tidslig synpunkt det mest näraliggande.
DANMARK
Reformationsbibeln
Under 1500-talet skapades flera bibelöversättningar i Danmark. Christian II tog initiativet till den första översättningen av NT, som trycktes 1524. Christian Winter hade översatt evangelierna efter Erasmus” latinska text, Hans Mikkelsen Paulus- breven efter Luthers översättning. NT 1524 var mycket ojämn; danskan är oklar och dålig och kritiserades redan av samtiden. Christian Pedersens översättning av NT 1529 var ett framsteg och prisas allmänt för sin friska och klara danska, enastående i sam- tiden. Även han utgår från latinsk text — Vulgata — och Luthers översättning. Den är ganska fri, håller en vardaglig ton och anknyter gärna till dansk miljö. 1535 kom den danske reformatorn Han: Tausens översättning av de fem Moseböckerna, från hebreisk grundtext, Vulgata och Luther. Språket karakteriseras som djärvt och kraftigt, folkligt och levande med ett rikt och inhemskt ordförråd: Esau går ut med sitt »armbörst»; tabernaklets golv är »Kirkegulvet». Christian Pedersen hade också gjort en fullständig bibelöversättning, som nu är förlorad, men som säkerligen låg till grund för Christian III:s bibel 1550, utarbetad av en kommission med bl. a. Peder Palladius och Niels Hemmingsen bland medlemmarna — Christian Pedersen var då död. Christian III:s bibel bygger på Wittenbergbibeln 1545 — som Christian Pedersen inte kan ha använt _ men också andra källor, främst de tidigare danska översättningarna och även Vulgata, en lågtysk Lutheröversättning och t. o. m. Gustav Vasas bibel 1541 har utnyttjats. Den blev dock slarvigt korrekturläst och innehåller flera översättningsfel. Språkligt synes den vara präglad av Christian Pedersens normer: den använder sällan arkaiserande—poetiska ord och har märk- värdigt få germanismer. Rent folkliga ord är inte sällsynta. Det är en god danska, och översättningen anses allmänt som tidens största språkliga bedrift.
Christian III:s bibel, som snart kritiserades för sina många översättningsfel, blev omtryckt med mindre rättelser 1589, Fredrik II:s bibel, och i reviderad form 1633, Christian IV:s bibel. Oktavupplagan av år 1670 kom i ständigt nya upplagor fram till början av förra århundradet. Men den bibelöversättning som mer och mer kom i bruk var av en annan typ.
Reformationsbibeln följde den latinska texten och Luthers översättning. Liksom i Sverige ställdes mycket snart kraven på en översättning som mer ordagrant slöt sig till grundtexten. Den ultraortodoxe professorn H. P. Resen, mycket kunnig i hebre- iska och grekiska, företog på kungligt uppdrag en genomgripande revision av Fredrik II:s bibel. Den utkom 1607.
Det är ett imponerande verk, översatt efter andra principer än tidigare översätt- ningar. Resen sökte så långt möjligt översätta ordagrant. Ord som krävdes för att få mening i den danska texten men ej fanns i grundtexten, sattes inom parentes. Bibeln vann i trohet mot grundtexten, men denna texttrohet var samtidigt översättningens svaghet. Texten, för första gången uppställd vers för vers, blev svårbegriplig, trots att marginalnoter fanns, danskan mycket dålig. För Resen var grundtexten allt och språkliga och stilistiska frågor intresserade honom inte. Han tog vad det danska språket erbjöd oberoende av puristiska, litterära eller estetiska synpunkter. Bibel- översättaren Skat Rordam säger, att ingen framstående dansk har skrivit en så barbariskt dålig danska som Resen.
Under ortodoxins tidevarv fick denna ordtrogna översättning ett gott anseende och reviderades varsamt 1647 av professor H. Svane, den Resen—Svaningska bibeln. När den danske konungen tjugo år tidigare hade frågat universitetet vilken av de två översättningarna — Christian III:s eller Resens —— man borde använda, hade det svarat: Resens översättning för den noggranna översättningens skull och för stu- derande, Christian III:s bibel för sin lutherska härkomsts skull och för gemene man. Men om man måste välja, var den äldre översättningen att föredra.
Här rekommenderas två officiella biblar av olika typ till användning sida vid sida. Så är läget under 1600-talet. Men under 1700-talet kom den Resen—Svaningska bibeln att segra i konkurrensen och fick karaktär av officiell kyrkobibel. Den gamla refor- mationsbibeln brukades dock fortfarande.
Med 1800-talet och dess strävan att göra bibeln till en läst folkbok _ Det danske bibelselskab bildades 1814 — blir den Rosenska textens ålderdomlighet och svårbe- griplighet för gemene man mer kännbar. En kommission tillsattes för att revidera NT i den Resen—Svaningska bibeln. Revisionen, som förelåg färdig 1819, var mycket var- sam. Den träffade huvudsakligen ortografi och ordböjning och medförde förtydli- ganden och enstaka moderniseringar i ordförrådet. Men på det hela taget kom texten att bevara sin ålderdomliga, högtidliga språkprägel. Man hade stor respekt för den äldre översättningens »aerveerdige Oldsprog», som därför kom att prägla även 1800- talets kyrkobibel. NT 1819 trycktes tillsammans med GT från 1647. Revisionen av GT i den Resen—Svaningska bibeln kom 1871. Därmed började den växling mellan översättningar av GT och NT, som medfört att endera översättningen alltid varit minst ett par årtionden äldre än den andra.
Framför allt med motiveringen att språket var alltför främmande för ungdom, före- tog man omkring sekelskiftet ytterligare en omarbetning av den Resen—Svaningska texten till NT — den fjärde i ordningen. Språket moderniserades men inte alltför genomgripande. Revisionen auktoriserades 1907.
Privata översättningar Den grundtexttrogna men hebreisk-grekisk-danska och för gemene man svårbe- gripligare texttypen segrade alltså som kyrkobibel. Alla var inte nöjda med den ut- vecklingen och flera privata översättningar utgavs under rationalismens tid, Bast- holms översättning av NT 1780 och statsmannen Ove Hvegh Guldbergs översättning 1794. Denna senare är i hög grad präglad av översättarens miljö, med det bildade, vårdade talspråket som norm; den håller avstånd både mot det poetiska och det var— dagliga språket.
Den varsamma revisionen av NT år 1819 kunde naturligtvis inte tillfredsställa de nya rörelserna i danskt kyrkoliv, särskilt inte grundtvigianerna. Grundtvig själv uttalade sig mycket nedsättande om den, och isina »Christelige Preedikener eller Sendags-Bog» översatte han själv perikoptexter. Hans arbete präglas i mycket av den frejdiga, folkligt-arkaiserande stil, som han odlade i sina Saxo— och Snorre-över- sättningar: »I en Haande-Vending var Engelen omringet af en himmelsk Helte—Skare, som lovsang Gud og sagde: 'EEre vaere Gud i det Haie och Fred over Jorden, hos Men- nesker Lystelighedb; »hvem der kalder sin Broder Bakker, det er en Majestäts- Forbryder, og kalder han ham Kiodhoved, da er Baalet hans fortjente Len». Den blev hårt bedömd inte bara från konservativt håll; Kierkegaard talar om »et ikke ubekjendt Genies burschikose og elnordiske Overssettelse af et Bibelsted». Betydligt måttfullare och finstämdare är hans sena översättningar (1853) av några av epist- larna, men de blev inte då tryckta i bokform och kom därför inte att få någon bety- delse för bibelspråkets utveckling. Viktigare blev Lindbergs översättning av hela bibeln, tillägnad Grundtvig och utförd i hans anda. Den kom i häften 1837—56, blev mycket spridd och läst, och har också satt tydliga spår i revisionen av GT år 1871. Den har karakteriserats som »en virkelig folkebibel, skrevet i et djaervt og levande dansk, om en her og der, som kunde det have vaeret Grundtvig selv, med smaglesheder og stil- brud, som motstanderen havde let ved at gribe og latterliggnre» _ ett av de mest bekanta ställena av detta slag var Esaus ord till Jakob: »naa, lad mig faae lidt af det Rade, af denne Rcd—Grcd...».
Grundtvigian var också Thomas Skat Rardam, som utgav en nyöversättning av NT 1887 ; den är enhetligare och har ett högre stilläge än Lindbergs bibel. Rerdam kräver av en översättning »Troskab mod Grundtekstens Ord og Tanker» och en »rent og ret Dansk, saaledes som det tales og forstaas af danske Kristne, der ere for- trolige med den Tankegang og det Livssyn, som herer hjemme i Guds Rige» »det maa aldrig kraeves af en Bibeloversaettelse, at den skal lyde som en Nutidsforteelling». Översättningen är hållen i ett förståeligt bibelspråk och i en god om än litet gammal— dags danska. Hans översättning är utan tvivel den av de privata översättningarna som blivit mest läst och betytt mest. Den tycks bl. a. ha utnyttjats vid revisionen av NT år 1907.
Andra principer följer Overleerer Axel Serensen i sin översättning av NT (ej Uppen- barelseboken) med noter, som utkom 1881—95. Han tar medvetet avstånd från den högtidliga och värdiga bibelstilen: bibeln skall icke klädas i söndagsstass utan i »vor fortroligste Arbejdsdragt». Den är vardaglig och pratsam i stilen och överflödar av småord; »Martha derimod vimsede ud og ind og havde saa meget at tage vare». Vidare anklagades hans översättning för att blott ge uttryck åt en bestämd tolkning av tex- ten, där flera vore möjliga.
Rik på långa ordvändningar och fyllnadsord är också grundtvigianen S. Konstan- tin-Hansens översättning av NT 1926 men enligt B. Noack även rik på »gode og kraf- tige Udtryck og meget levande i sin Udtrycksform». Denna översättning blev använd en del före provöversättningen 1942, särskilt i grundtvigianska kretsar.
Under 1800-talet har man alltså å ena sidan 1819 års text av NT, dvs. Resens text för tredje gången reviderad, men så varsamt att den redan 1819 hade ett ålderdomligt, svår-förståeligt språk, och å andra sidan privata — mest grundtvigianska —— över- sättningsföretag, som strävade mot dels ett mer danskt språk, folkligt men värdigt, dels ett mer modernt, begripligt för var man. Dessa strävanden fullföljs till en del med provöversättningen av NT 1942.
N yöversättningar från 1900-talet Under 1900-talet har danskarna fått en ny kyrkobibel, översatt från grundspråken: GT 1931 och NT 1948.
NT 1907 aktualiserade givetvis en modernisering även av GT från 1871. Ett ut- märkt förarbete hade lämnats av den framstående semitisten Frantz Buhl, som 1910 utgav en vetenskaplig översättning av GT. På denna vilar den av en kommission utarbetade översättningen av GT som auktoriserades 1931. Man kunde här ta hänsyn till textkritiska landvinningar, och samtidigt genomförs på många punkter en moder- nisering av språket, dock inte alltför radikalt. Den fick blandat mottagande och enligt professor Joh. Munck nådde den »med ned og naeppe» stadfästelse. Åtskilliga, t. ex. professor A. Bentzen, Kaj Munk och pastor Engberg, menade att språket inte tog tillräcklig hänsyn till tidens krav, medan Rubow fann moderniseringen ännu mer pietetslös än 1907 års revidering av NT, även om han medger att det finns »meget rosvaerdigt».
År 1930, redan innan GT blivit stadfäst, tillsatte Kirkeministeriet efter hemställan från Bibelsällskapet en kommitté som fick i uppdrag att utarbeta »en ny tidssvarerzde Oversettelse» av NT, med Nestles 13:e upplaga av Novum Testamentum Graece som grund. Det var alltså inte längre fråga om bara en revision av den mångreviderade resenska texten. Kommittén fick följande sammansättning:
Biskop J ohs Gatzsche, ordförande, död 1938, domprovst Skovgaard-Petersen, ord- förande efter Gatzsche, provst P. Otzen, professor Fr. Torm (avsade sig 1935 och er- sattes med professor H. Mosbech och biskop Scharling), sognepräst Chr. Bartholdy, sekreterare. Tillfälliga medarbetare, ej personligen närvarande vid sammanträdena: professor Vilh. Andersen, biskop Schiöler och sognepräst Krarup.
De två först nämnda kommittémedlemmarna satt även med i den tidigare kom- missionen för GT. Professor Torm motiverar sitt utträde 1935 i en intervju i Berling- ske Aftenavis: han hade önskat, att översättningen i högre grad än som skedde beaktade de förändringar, som hade ägt rum i danska språket. Bibelöversättningar bör enligt honom äga rum så sällan som möjligt, och detta främjas bäst om språket, när en nyöversättning äger rum, radikalt förnyas i riktning mot aktuellt språkbruk; den når då den unga generationen och det kommer att dröja längre, innan den för- åldras.
År 1942 förelåg en provöversättning, i vars företal redovisas, hur arbetet bedrivits:
1. Grundläggande översättningsförslag av Otzen, som använt alla för honom till- gängliga hjälpmedel.
3. Ändringsförslagen sammanställdes av sekreteraren och sändes till medlemmarna.
4. Dessa uttalade sig skriftligt om förslagen.
5. Vad man ej skriftligen enats om, behandlades muntligt vid fyra till fem årliga plenarmöten om ett par arbetsdagar. Som oftast har man då vunnit enighet. När så ej varit möjligt, har man haft omröstning; enkel majoritet har fällt utslaget.
6. Andra korrekturet sändes till företrädaren för danska språket, professor Vilh. Andersen, vars förslag sedan behandlades i kommittén, skriftligt och muntligt. Kommittén översatte först breven och Uppenbarelseboken, sedan evangelierna och Apostlagärningarna. Under slutskedet genomarbetades översättningen ur konkordo- nanssynpunkt av Krarup för att göra den konkordant, där så var möjligt. I förordet redovisas och diskuteras också översättningsprinciperm:
1) Vi har segt med Troskab at gengive, hvad der ligger i den graeske Tekst, saa alle Nuancer (saa vidt ger-ligt) kom med;
2) Vi har segt at sige det, der ligger i Teksten, paa et for Nutiden forstaaeligt og levende Sprog;
3) og vi har samtidig segt (saa vidt muligt) at bevare saa megen Forbindelse med det over- leverede Kirkesprog, at det, trode al Förnyelse, maatte feles, at Bibelen taler till Nutidens Slaegt med Rod i tusindaarig Overlevering.
Vidare ges några exempel på grundregler, som man försökt följa i de enskilda kon- kreta fallen, såsom:
1) Forseldede Flertalsformer i Verberne er selvfelgelig streget overalt; og Dativer, Kon- junktiver og lign. er der sparet staerkt paa.
2) Alle overgemte Ord eller Vendninger, der nu lyder foreeldet, taaget eller haardt, eller som i sin Tid direkte er övertaget fra Tysk, har vi segt at erstatte med mere kurante og levende Ord. F. Eks. Hevedsmand med: Officer; Misdaeder med: Forbryder; Kegemester (Joh. 2,8) med (det tillige lidt korrektore): Skaffer; Sold med: Len (Rom. 6,23); min Ihukommelse med: Ihukommelse af mig (1 Kor. 11,24) . ..
4) Vi har i det hele jaevnlig omsmeltet altfor staerkt samrnentraengte Udtryck, selv om man derved ikke helt kan undgaa at naerme sig det parafraserande. 'Dommen” (Matt. 5,22) er oversat: ”den stedlige Domstol”; ”disse mine Ord” (Matt. 7,24): ”de Ord, jeg her har sagt”; ”det (eller den) onde' er i Matt. 5,39, for at undgaa nserliggende Misforstaaelser, oversat lidt fyldigt: ,den der tilfejer jer ondt”; ”Mad og Drikke” (Rom. 14,17) er af lignende Grunde oversat: ”Frihed til at spise og drikke* . . .
5) Ikke sjzeldent har vi tilfejet et eller andet af de mange, i sig sjelv ret farvelese Smaa- ord, som (brugt med Maade) paa Dansk giver Stil og Mening, eget Klarhed, Pointe og Liv. Dette gaelder f. Eks. Ord som: dog, kun, nok, tilmed, efterhaanden, virkeligt, ja, nej 'den er” o.s.v. Mere markante Ord derimod har vi veeret meget varsomme med at tilfeje, selv hvor de ligger i Sammenhaengen, og deres Tilfejelse vilde have bidraget til Klarhed.
12) Forevrigt har vi vaeret enige om at tage varligt paa den bibelske Sprogtone, hvor denne ikke ligefrem steder an mod levende eller dog let forstaaeligt Dansk. F. Eks. de mange ”og7er i Evangelierne; de mange 'thiler hos Paulus; Vendinger som disse: ,Han svarede og sagdeä ”og det skete” eller det saa hyppigt forekommende: *Se'—alt sligt har vi her og der daempet lidt ned; men ligefrem at stevsuge en Bibeloverszettelse for den Slags aegte bibelske Stiltrsek, vilde efter vort Sken vzere Uret hade med de bibelske Forfattere og mod de mange Bibellsesere, som holder af (ogsaa sproglig set) at maerke det bibelske Milieu.
Ordföranden, Domprovsten Skovgaard-Petersen, berättar i ett radioföredrag, tryckt bl. a. i Pracsteforeningens blad 1942, om de enskilda medlemmarnas inställning och insatser. Man företrädde tydligen skilda stilviljor. Själv säger sig Skovgaard-Petersen ha varit den mest konservative. Professor Mosbech lade genomgående största vikt vid det grammatiskt korrekta, biskop Scharling företrädde »(som vi spegende sagde) den sproglige Guldalders Synspunkter», och Sognepraest Bartholdy var en ivrig tales— man för det friska vardagsspråket. Professor Vilh. Andersens mer tillfälliga anmärk- ningar gick i samma riktning, men var ofta så fritt omskrivande, att de inte ansågs kunna godtagas i en kyrkligt auktoriserad översättning.
Det är av ett visst intresse att få veta, att Skovgaard-Petersen var den mest kon- servative, inte minst mot bakgrunden av hans iradioföredraget uttalade övertygelse, att NT:s grekiska var folkligt tal, sådant det löd i var mans mun. Det är därför på förhand emot den nytestamentliga språkmiljön, säger han, att låta det danska språ- ket i NT bestämmas av språkhistoriska, estetiska, puritanska eller andra mer eller mindre litterära synpunkter. NT bör tala tidens och folkets språk på danska lika väl som på grekiska.
Här är Skovgaard-Petersen — och provöversättningen 1942 —— bunden av den syn på N ya testamentets språk, som framför allt har utarbetats och hävdats av A. Deissmann. På samma sätt förhåller det sig med vår nuvarande kyrkobibel, och lik- som 1917 års översättare strävade man efter ett lättflytande, lättförståeligt språk, med tendens till ordrikedom och »parafras». Enligt professor Muncks beräkning har provöversättningen 1942 ungefär 12.000 ord utöver NT 1907.
Översättningen är försedd med textkritiska och filologiska noter, ungefär en på varannan sida, och ordförklaringar. Man har inte helt följt Nestles text utan ibland valt bland varianterna i N estles apparat. Någon bestämd textkritisk princip för av- vikelserna från Nestles text har inte utarbetats.
Här följer ett prov på översättningen (Matth 8:5 ff), som med några ändringar auktoriserades 1948.
1942 (de ord som satts inom parentes anger lydelsen 1948)
Da han var kommet (kommen) til Kaper-
1907
Men da han gik ind i Kapernamn, traadte en Hevedsmand hen til ham, bad ham og sagde: »Herre! min Dreng ligger hjemme veerkbruden og pines svarlig.» Jesus siger til ham: »J eg vil komme og helbrede ham.» Og Hevedsmanden svarede og sagde: »Herre! jeg er ikke veerdig til, at du skal gaa ind under mit Tag; men sig det blot med et Ord, saa bliver min Dreng helbredt. Jeg er jo selv et Menneske, som staar under 0vrighed og har Stridsmzend under mig; og siger jeg til den ene: Gaa! saa gaar han; og til den anden: Kom! saa kommer han; og til min Tjener: Ger dette! saa ger han det.» Men da Jesus hörte det, forundrede han sig og sagde til dem, som fulgte ham: »Sandelig siger jeg eder, end ikke i Israel har jeg fundet saa stor en Tro. Men jeg
naum, kom en Officer (hevedsmand) hen til ham, bad ham og sagde: »Herre! min Tjener ligger lam derhjemme og lider for- feerdeligt.» Jesus siger til ham: »Jeg vil komme og helbrede ham.» Men Officeren (hevedsmanden) svarede og sagde: »Herre! Jeg er for ringe til, at du skal gaa ind under mit Tag; men sig blot (kun) et Ord, saa bliver min Tjener rask. Jeg er jo selv en Mand, som staar under Kommando og har Soldater under mig; og siger jeg til den ene: Gaa! saa gaar han; og til den anden: Kom! saa kommer han; og til min Tjener: Ger det (dette)! saa ger han det.» Da Jesus herte det, undrede han sig og sagde til dem, der fulgte ham: »Sandelig siger jeg eder, saa stor en Tro har jeg ikke fundet hos
siger eder, at mange skulle komme fra Ester og Vester og sidde til Bords med Abraham og Isak og Jakob i Himmeriges Rige. Men Rigets Bern skulle kastes ud i Merkret udenfor; der skal der vsere Graad og Teenders Gnidsel.» Og Jesus sagde til Hevedsmenden: »Gaa bort, dig ske, som du troede!» Og Drengen blev helbredt i den
nogen i Israel. Og jeg siger jer (eder): Mange skal komme fra Ost og Vest og sidde til Bords med Abraham og Isak og Jakob i Himmelriget (Himmeriget). Men Rigets egne Bern skal kastes ud i Merkret udenfor; der skal der vzere Graad og Tsen- derskeeren.» Og Jesus sagde til Officeren (hevedsmanden): »G-aa kun, det skal ske
samme Time. dig, som du troede!» Og Tjeneren blev
rask i samme Stund.
Provöversättningen sändes ut till samtliga präster, och i företalet förklarades ut- tryckligen, att man var beredd att vid det kommande arbetet ta hänsyn till förslag. Det blev en oerhört livlig diskussion, särskilt i Preesteforeningens blad, under de närmast följande åren. Där refererades också det viktigaste av recensioner och inlägg på annat håll.
Omdömena om provöversättningen 1942 har många beröringspunkter med debatten omkring vår senaste kyrkobibel. Även om de negativa rösterna till en början hördes starkare måste man säga att översättningen i stort sett fick ett positivt mottagande. Mot kommitténs textkritiska ståndpunkt riktas ingen kritik. Men professor Munck, som häftigt angrep översättningen i Dansk Teologisk Tidskrift 1947, understryker, att forskningens nya syn på den nytestamentliga grekiskan inte är förenlig med över- sättarnas strävan att tala »Folkets og Tidens Sprog». Och det är i allmänhet språk- tonen i översättningen som kritiseras och bedöms olika.
Många uttrycker glädje och tacksamhet över det lättflytande och lättfattliga språket, som inte behöver »översättas». Det är genomgående en god och levande nutids- danska. »Det kan ikke vsere for meget forlangt, at Barnet i Nye Testamente meder baade et Sprog, som det umiddelbart forstaar, og et Sprog, som ikke virker udansk.» Enligt pastor Engberg skall bibelns budskap vara omedelbart förståeligt för varje ny generation, som känner sin tids språk, men inte utan vidare kan förutsättas förstå ett äldre religiöst språkbruk. NT är inte riktigt översatt, förrän det är översatt till »Nutidsdansk». Jesus talade inte i »Kirkestil». Nya testamentets grekiska är tidens vardagsspråk. Om provöversättningen blir översedd och stadfäst, blir detta den vik- tigaste händelsen, som skett i danska kyrkan under den generationen.
Somliga finner språket för ålderdomligt, som t. ex. den ovan nämnde professor Torm. Han ville gå längre än provöversättningen och helt ta bort ord som Ked och forarge, förargelse (axavöocli'åew, andvöalov), han vill ha bort rede ur nattvards— orden, han vill i Herrens bön ha »Lad dit Rige komme, Lad din vilje ske» i stället för »komme dig Rige, ske din Vilje»; det förra är »en god dansk Form for en indtreeng- ende Ben». Han är övertygad om att en sådan enkel, nutida språkdräkt i kraft av ordens innehåll snart nog kommer att kännas lika värdig och högtidlig som den gäl- lande, men har den fördelen att vara direktare och förståeligare.
Starkast och vältaligast hörs kritiken att språket är för moderniserande, slappt, färglöst, mångordigt etc. Professor Rubow anser hela företaget förfelat. »De burde naturligtvis have ladet det blive ved den gode Overssettelse af 1819; men naar de endelig vilde skrive en ny, maatte de gaa frem som alle gode Forfattere: neje studere den Genre, de indlod sig med, gere sig fortrolige med det danske Sprog og dets Ud- tryksmidler, optraede som om de var Modersmaalets Tjenere, og ikke som om de var
dets Herrer.» Man har anställt massaker på goda gamla danska ord: Aasyn, Mand- draper, Hevedsmand, Stridsmand har blivit Ansigt, Morder, Officer, Soldat. De av- lägsnade orden är gammalt rätts- och kyrkospråk, som där bevarats och kunde tänkas återerövra en plats i vanligt skriftspråk.
Det är enligt Rubow egentligen inte någon ny översättning, bara en fördärvad utgåva av NT 1819. Denna var ett sådant mästerstycke av stark, ren och frodig danska, att den borde läras utantill i skolorna. Den »flove» revisionen av 1907 är fattig och osäker i ordvalet, språket färglöst och stilen »uden Fynd». Den nya över- sättningen är ett lappverk som ser ut att vara tillverkad med sax och klisterburk. »En Oversaettelse skal veere flydende. Den ene Ssetning skal foregripe den anden. Saetningerne skal vaere hinanden lige og dog ulige, ,som Bladene paa et Tree' sagde Flaubert. Den maa have en Sprogtone, vaere praeget af en Personlighed, som har inddrukket Sprogets Aand og formaar at rere sig frit i dets tusinde Udtryksformer.»
Så långt Rubow. En annan skriver: »Ordene kan ikke huskes, fordi Sproget er kon- turlest; ikke lceses hejt, fordi man mangler stette i Ssetningernes Vaegtfordelning og Rytme; ikke messes, fordi Ord skurrer mod Ord og Udtryck mod Udtryk.»
Orsaken till att resultatet, trots all lärdom och möda har blivit så klent, ser G. Brensted väsentligen i själva arbetssättet: »Preveoversaattelsen er bygget sammen, den er ikke skrevet.» Han påminner om Skovgaard-Petersens förklaring i radio— föredraget, att »Hovedopgaven var at finde den rette Diagonal mellem det ordrette og overlevererede og saa det levende og nutidige — uden at ende i daarlige Kompre- mis”er» och att finna en form, som så vitt möjligt tillfredsställde såväl ålderdoms- hemmens och konfirmandernas behov som den bildade läsarens och gudstjänstens. »Overseettelsen er alltsaa bygget säger Brensted —— ikke paa daarlige Kompro- mis'er, nej men paa Hensyn» än åt det ena hållet, än åt det andra, ibland har av- görande fallit efter enkel omröstning. På den vägen är det omöjligt att nå fram till helhet, skönhet och kraft.
Ett par författare föreslår olika översättningar allt efter bibeltextens uppgift. Den bästa lösningen är enligt Hans Magle att dels göra en översättning för liturgiskt bruk, med bevarat högtidligt språk, harmoniserande med psalmbokens, och med traditio- nell versindelning, dels en med vardagligt språkbruk, för enskild andakt, uppställd som vanlig text med kapitelrubriker. Sognepräst Alfred Blenker föreslår tre skilda översättningar:
1. En studieutgåva, relativt ordagrann och konservativ med hänvisningar, ungefär som provöversättningen.
2. De liturgiska texterna, perikoperna i värdigare språkdräkt.
3. Helt ny översättning utförd av goda författare, i vacker utstyrsel »en Bog, som man laeser med Velbehag, uden at Oje eller Ore stedes». Det er Alfred Blenker och biskopen i Århus, Skat Hoffmeyer, som står bakom »Det ny Testamente, gengivet af danske Digtere», som kom redan 1944. Det tillkom alltså i största hast. Texten är fördelad på sju författare: Kai Munk, Harry Seiberg, Marinus Berup, Johannes Wulff, Marcus Lauesen, Hakon Holm och Tom Kristensen. I vilken utsträckning man har utgått från den grekiska grundtexten är svårt att säga; troligen har det varit olika för de skilda översättarna, och i stort sett har man väl byggt direkt på den gällande danska texten — i en intervju med- delar Joh. Wulff, att han fått sådan text med förslag till ändringar, med full frihet
att ta hänsyn till dem eller inte. Resultatet blev helt naturligt ett arbete, präglat av sju starkt skilda stilviljor, som är översättarnas, inte evangelisternas och apostlarnas. Men det är en frisk och fängslande läsning; Rubow är mycket uppskattande och anser den vara överlägsen provöversättningen, om än underlägsen NT 1819, och Otzen som gjort själva utkastet till provöversättningen, kallar Kai Munks version av Lukas »tildels glimrende». Någon större spridning eller användning fick dock inte denna översättning.
I Pracsteforeningens blad refereras också samlade uttalanden av Köpenhamns och Århus Prcestekonvent:
Köpenhamns Preestekonvent erkänner till Kirkeministeren tacksamt det betydel- sefulla arbete som ligger bakom provöversättningen och gläder sig över det oomtvist- liga framsteg, som gjorts i riktning mot ökad begriplighet, men kan inte underlåta att yppa betänklighet över försvagningen av språktonen, som blir särskilt kännbar vid gudstjänsten. Man önskar tillsätta en mindre kommitté som skall råda bot på detta och ge förslag till kommissionen.
Århus Prsestekonvent är skarpare i tonen: Provöversättningen är teologiskt och språkligt så otillfredsställande, att man avråder från stadfästelse. Till protesten an- slöt sig 62 präster utom konventets medlemmar.
Översättningen blev dock stadfäst 1948, sedan man här och var tagit intryck av kritiken, särskilt ifråga om enskilda, livligt debatterade ställen; stundom märks också i övrigt enstaka ändringar i riktning från det alltför vardagliga. Provst Otzen skriver i ett brev till C. I. Ståhle bl. a. ». .. dog imedekom vi Århus på enkelte punkter; men da vi samtidigt optog enkelte mere radikale overssettelseenkeltheder fra Digternes overseettelse, kan man neeppe sige, at 1948 er syndeng mere konservativ end 1942».
Auktorisation av en kyrklig bok innebär i Danmark strängt juridiskt att den kan brukas i kyrkan, inte att den skall brukas. Tidigare auktoriserade böcker mister inte sin auktorisation. I praktiken brukas dock de senast auktoriserade böckerna. För att en översättning skall få användas i kyrkan, konfirmationsundervisningen eller reli- gionsundervisningen i folkskolan krävs menighedsrådets sanktion.
Situationen idag
Den översättning som nu allmänt brukas är GT 1931 och NT 1948. NT 1907 säljs praktiskt taget inte längre, medan NT 1948 har gått ut i stora upplagor. Redaktören i Dansk Kirketidende skrev 1962: »Det er en erfaring, som hos de fleste praester — og mig selv blandt dem —— vender tilbage fra sendag til sendag, at når vi i kirken lesser tekststykkerne op fra alterbogen, undres vi gang på gang glaedeligt over det jeevne og klare, i bedste forstand folkelige sprog, hvori tankerne i desse tekster har fundet form.»
Från skolvärlden rönte NT 1948 stor uppskattning. Edv. Lehmann och Johs Pedersen hade 1909 utgivit »Bibelbog for Skole og Hjem. Uddrag af Bibeln i ny Overseettelse». Den såg flera upplagor men kom ur bruk efter 1931 och 1942, då de nya översättningarna kom. Fastän NT 1948 har behållit en del gamla ord kommer inga klagomål från lärarna. En katolsk översättning av NT 1953 av P. Schindler ämnad som läsbibel — ojämn, radikal i språket, stark parafras av t. ex. liknelserna, J esusorden — har inte fått större användning.
Det finns naturligtvis en stilskillnad mellan GT 1931 ocn NT 1948 men den är inte
besvärande. En revidering av GT 1931 ter sig som nästa uppgift för danskt bibel- översättningsarbete men det främst av textkritiska skäl.
Sedan den nu gällande danska kyrkobibeln tillkom har till skillnad från förhållan- dena i Sverige det normala skriftspråket inte undergått någon genomgripande föränd- ring i formlära och syntax. De gamla ordformerna avskaffades till stor del redan 1907.. Över huvud taget råder i danskan inte samma klyfta mellan skrift- och talspråk som i svenskan. Det gör bibelöversättningssituationen i Danmark just nu i många styc- ken annorlunda — och säkert lättare — än den vi upplever i Sverige.
NORGE
Någon bibelöversättning från reformationstiden ägde inte Norge, i motsats till Dan- mark, Sverige, Finland och Island. Norrmännen övertog så småningom den danska, bibeln, både den officiella danska kyrkobibeln och den Resen—Svaningska översätt- ningen. Liksom i Danmark segrade den senare efter hand fullständigt över den friare, lutherska kyrkobibeln och var den allmänt brukade i början av 1800-talet, då de första biblarna började tryckas i Norge. Det 1816 bildade norska bibelsällskapet, den övertagna översättningens hebreisk-grekisk-tysk-danska språkform och den speciella språksituationen i Norge har i hög grad präglat den norska bibelöversättningens historia och givit de norska revisionerna och nyöversättningarna en annan karaktär- än de danska och svenska.
Alltifrån sitt grundande har det norska bibelsällskapet ombesörjt tryckning och översättning av bibeln i Norge. Ett revisions- och översättningsarbete kan sägas ha pågått nästan oavbrutet sedan 1810-talet. Någon i egentlig mening auktoriserad över- sättning (av Kungl. Maj :t eller kyrklig myndighet) har inte funnits utan bibelsäll- skapets upplagor och översättningar har framstått som de »officiella» och lagts till grund för de kyrkliga böckerna. Sällskapets centralkommitté begärde 1820 att rege- ringen skulle »approbere» den första utgåvan av NT och de 1819 och 1830 reviderade översättningarna blev också försedda med »Regjeringens Approbation», men denna notis försvann 1848 för att aldrig återkomma i någon norsk bibelutgåva. Några be- stämmelser om hur en översättning skulle godkännas för att ersätta en gällande över- sättning fanns inte. Den 1891 färdiga översättningen av GT blev exempelvis aldrig formellt godkänd. Efter uppgörelser 1906, 1908 och 1916 är det dock nu i praktiken fullt klart: »Bibelselskapets oversettelse av Den hellige skrift trenger ikke offentlig- autorisasjon, men er likevel å regne for Den norske kirkes offisielle bibeltekst, forsä- vidt som denne tekst, og ingen annen, er uforandret lagt til grunn for alterbok, tekst- bok og salmebok» (Holter).
Eftersom bibelsällskapet har haft ansvaret för översättningen av bibeln till norska. har i sällskapets styrelse alltid invalts representanter från den teologiska fakulteten,, numera från de två teologiska fakulteter som finns. Sentralstyret, bestående av nio ledamöter, valda med tanke på sällskapets olika uppgifter, gick 1959 och 1966 vid gemensamma sammanträden igenom utkasten till »Det Nye Testamente oversatt— for ungdom» och till »Utvalg av Det Gamle Testamente» för godkännande. Dessa översättningar blev före utgivandet godkända av Landsstyret, som består av Sentral- styret och representanter för samtliga stiftsbibelsällskap, i regel stiftets biskop. Biskopen i Oslo är av hävd sällskapets ordförande. Först under de allra senaste åren
har i Sentralstyret funnits en representant för den norska frikyrkligheten. Det på detta sätt organiserade bibelsällskapet har i dag allt ansvar både för tryckning av de olika norska biblarna och för utarbetande av nya översättningar.
Revisions- och översättningsarbetet under sällskapets hundrafemtioåriga historia har inneburit en successiv förnorskning av bibeln med frigörelse från den dels dansk- tyska, dels hebraiserande, greciserande språkform som den övertagna danska bibeln ägde. Revisionerna kom i Norge tätare än i de övriga nordiska länderna, parallellt med att man arbetade på ett nationellt språk. Den stora uppmärksamheten på språket gör det lättare att se vad som verkligen skett i de norska revisionerna och nyöversätt- ningarna. Den successiva förnorskningen av bibelspråket fram till 1904 finns på ett utmärkt sätt redovisad av Johan Storm i »Bibelsproget. En fremstilling af Sproget i den nye oversaettelse af Det Nye Testamente (1904)», tryckt 1906.
Den övertagna Resen—Svaningska bibeln var nu inte endast dansk utan som nämnt även starkt ordagrann; den söker återge varje ord i originalet med ett mot- svarande danskt och redovisade med parenteser i texten och noter i marginalen grundtextens ordalydelse. Frigörelsen från originalets språkliga struktur måste sägas ha gått långsammare än förnorskningen av den danska bibeln. Först under de senaste decennierna har de norska översättarna lämnat den under 1800-talet så ofta tilläm— pade litterala översättningsmetoden. Den norska bibelöversättningens historia fram till 1904 har utförligt och noggrant tecknats av bibelsällskapets förre översättnings- sekreterare Åge Holter, i boken »Det Norske Bibelselskap gjennom 150 år. I. 1816— 1904», tryckt 1966.
Den första norska översättningen från grundtexten, Gamla testamentet 1891 och Nya testamentet 1904
Den första i Norge tryckta översättningen av NT —-— 1819 års revision — var egentli- gen inte någon revision utan den Resen—Svaningska texten med smärre ändringar i ortografi, ordval och ordställning. Revisionskommittén med professor Herselb som den mest inflytelserike hade enligt bibelsällskapets styrelse sett som sin plikt att »forandre saalidet som skee kunde, naar man ei skulde tabe Revisionens hoiere Formaal af Oje: at vogte sig for alt hvad der kunde synes at modernisere Stilen og efter Mulighet at lempe selv de forandrede Udtryck efter de aeldre». I syntaxen hade översättarna bl. a. genom att gå tillbaka till Lutherbibeln någon gång gn'vit översätt- ningen en naturligare språkform men oftast använt samma nödåtgärd som Resen: att genom tillägg av vissa ord inom parentes göra den bokstavstrogna översättningen mer läslig. I t. ex. Romarbrevet använde Herselb och hans medhjälpare 75 fler paren- teser än Resen. Anmärkningsvärt modernt i denna utgåva är bruket av textkritiska klammer på 21 ställen där översättarna menade att orden inom klammer inte funnits i den ursprungliga texten. Sådana klammer fanns fortfarande med i 1830 års revision men försvann sedan liksom de allra flesta noterna i NT 1819, främst på grund av på- tryckningar från det Brittiska och utländska bibelsällskapet. De bibelpuristiska strävandena i London att avlägsna varje s. k. mänskligt tillägg i bibelöversättning— arna (gällde även de gammaltestamentliga apokryferna) satte tydliga spår i översätt- ningsarbetet i Norge och även i andra länder med luthersk bibelöversättningstradi- tion. De allra flesta läsarter som 1819 och 1830 urskildes som oäkta står fortfarande kvar i den norska kyrkobibeln, utan klammer.
Professor Hersleb är också huvudansvarig för den andra revisionen 1830. Något självständigt översättningsarbete är det dock inte fråga om utan nästan samtliga rättelser av ord och syntax är direkt övertagna från den danska revisionen av NT 1819. Man var fortfarande långt ifrån tanken på en särskilt norsk översättning. En svag tendens till idiomatisk översättning finns; många av de nämnda parenteserna hade försvunnit, några nya hade tillkommit. I textkritiken gick Hersleb ett steg vidare bort från Textus receptus men alla spåren av textkritik utplånades som nämnt senare, i de brittiska utgåvorna redan 1831, i de av norska bibelsällskapet utgivna 1848.
1830 års revision användes i så gott som oförändrat skick till 1873. Att den var en dansk revision av en dansk text kunde enligt Holter ännu inte kännas problematiskt, ej heller att den var arkaisk i stil och ortografi. Nästan samtliga som uttalat sig hade varit måna om att bevara kontinuiteten med den gamla (danska) bibelspråkstradi- tionen.
Prov på en ny översättning av NT överlämnades dock 1855 till bibelsällskapet av den språkkunnige adjunkten Christian Thistedahl och det på sällskapets begäran, sedan Thistedahl avslutat sitt utkast till översättning av GT. Men Thistedahls text var alltför ordagrann och avvek för mycket från den brukade översättningen. Bibel- sällskapet fann det därför inte rådligt att fortsätta arbetet efter hans principer. Thistedahl »var og ble den laerde filolog som reproduserte, et språkvidunder av den gamle skole, den gang språk var ensbetydende med ord, og ordene vara mer eller mindre isolerte enheter» (Holter).
Först 1869 fick revisionsplanerna åter konkret form. Johannes Nilsson Skaar, ledamot i psalmbokskommittén och senare biskop, fick då i uppdrag att rensa texten från »mulige trykfeil» och att »rette vitterlige oversaettelsesfejl — forsåvidt disse ikke er indforlivet hos folket i en bestemt form». Folket blev högsta instans i exe- getiska frågor! Några principer för språkbehandlingen lämnade inte centralkommit- tén. Efter fem månader var Skaar färdig. En tremannakommitté granskade manus— skriptet innan det lades till grund för NT-utgåvan 1873.
Den varsamma »Skaarska» revisionen drabbade framför allt språkdräkten: arka- iska ord utmönstrades, till en del även danska och tyska förstavelser och ändelser (adsparge: sporge; befindes: findes; Markhed: Marke; Baar/else: Bowen; inderligen: inderlig). Syntaxen blev något mer naturlig och namnens gamla kasusändelser över— gavs. En tendens till mer idiomatisk översättning är märkbar i sådana ändringar som det Menneske: den Mand (Joh 9:24, 30); gjerer Maaltid: holder Maaltid (Joh 12:2); Christi Evangelii Velsignelses Fylde: Christi Evangeliums rige Velsignelse (Rom 15:29) etc. Det gamla Resenska parentessystemet försvann i denna utgåva. Men texten var fortfarande i det mesta den Resen-Svaningska, trots revisionerna 1819, 1830 och 1873.
Arbetet med att göra en ny översättning efter grundtexten började med Gamla testamentet 1842. I tron att översättningen skulle vara färdig inom fem år började då professor J. M. P. Kaurin att utarbeta översättningsutkast som sedan fortlöpande skulle bearbetas av en kommitté på 3 ä 4 ledamöter. Den tidigare nämnde Thistedahl övertog Kaurins arbete och hans utkast till GT och dess apokryfer var färdigt 1855, då han drog sig undan utan någon vilja att samarbeta med revisionskommittén. 1851—69 utgav denna kommitté en provöversättning av GT, 187 3 även av apokry-
ferna. Professor Caspari föreslog då en slutlig revision; den blev ganska omfattande och avslutades först 1891.
I en principförklaring 1851 hade revisionskommittén förklarat att den velat göra en kyrklig översättning för norska kyrkan och »straebt at bevare den bibelske Charakter og Tone». Det innebar enlig-t Holter för hela översättningen en konserve- ring av det stela dansk-tyska bibelspråk som gav den Resen-Svaningska bibeln dess särprägel. Många speciella uttryck och konstruktioner som var karakteristiska för det gamla danska bibelspråket blev »balsamert i den pietetsfulle ånd som revisorerne var besjelet av: 'Lystelige at se til”; ,da oplodes Begges Gine'; ”skede Herrens Ord till Abraham'; *Han lod af at tale med ham” ; ”dit Huses Bolig”; ”deres Idraetter have om- ringet dem,; ”oplade sine Laeber imod'; 'de som aande Vold'». Avgjort i strid mot samtidens språkbruk behölls verbens numerusböjning, Men »har man furst konstatert at den nye oversettelsen språklig sett var en revisj on med samme stilpreg som man nå engang assosierte med Bibelen (*et Praeg som adskiller sig fra Hverdagslivets Tale som en Sandagsmorgen med sin Klokkeklang fra alle andre Ugens Dage' ...) er det lett å oppdage at den ble noe mer enn en revisjon. Den ble det — fra fase til fase kan man falge en utvikling som lempelig leser litt, og litt mer, på den gamle tvangs- troyen, både den danske og den hebraiske . . . Vi kan konkludere med at den nye over- settelsen ble akseptert som et stort og gledelig framskritt. For et stort flertal] av bibellesere kjentes den språklig sett *moderne' nok, selv om den var så godt som ube- rcrt av den fornnorskingsprosess som nå var i full gang, og som nettopp i 1891 fikk sitt forste nedslag i en annen utgave fra Bibelselksapet: proveoversettelsen av Lukas- evangeliet og Jakobs brev. Bak den stod men som hadde en ganske annen kontakt med den norske språkutvikling, bl. a. biskop Bang, som snart innså at det måtte foretas 'et stort sprogligt Oprydningsarbeide' i Det gamle testamente for å fjerne *Mengden af ufolkelige Germanismer og hebraiserende Konstruktioner,» Men det må sägas att »oversettelsen var den beste som 'efter Omstendighederne” kunne til- veiebringes» (Holter).
Den nämnde biskop Bang invaldes 1893 i revisionskommittén för nyöversättning av NT från grundtexten. Ett översättningsutkast hade gjorts av professor Dietrich- son (död 1879) och efter honom av exegetikprofessom Bugge. Den senare var ledamot i 1888 års revisionskommitté tillsammans med de två som arbetade med Gamla testamentet, teologie professorerna Caspari och Johnson, och språkforskaren Johan Storm som språklig konsulent, senare ledamot. Under revisionens sista decennium arbetade Bang, Blix, Odland (som ersatt Bugge i egenskap av nytestamentlig ex- pert) och Storm med den nya översättningen som utkom 1904 utan att ha blivit granskad av varken bibelsällskapets centralkommitté eller någon annan myndig- het.
Även i denna översättning var de språkliga förändringarna de största. Bang har berättat att den försiktige och konservative Storm »kunde gjore den store Tjeneste at holde igjen naar navnlig Blix og jeg stod i Fare for at gaa for vidt. Alle Komitéens ovrige Medlemmer var enige med mig deri, at vi ikke paa noget Punkt burde gaa laengere end vi havde Professor Storm med os. Det vilde jo veere en ligefrem Ulykke, om Oversaettelsen skulde volde Splid og Strid i sproglig Henseende». Storm har i ovan nämnda bok om bibelspråket förklarat att efter hans ideal »maatte Bibel- sprogets overleverede Stil, de gamle kjendte og kjsere Ord, vaere beholdt i storre
Udstrsekning; jag vilde have foretrukket en blot och bar 'Revision', en rettet och forbedret Overseettelse paa det gamle Grundlag, for en ganske ny Oversaettelse».
Det blev emellertid i mycket en ny översättning med förnorskat språk (se Storms exempelsamling 1906). Men i sättet att överflytta originalet till norska fanns det Resenska arvet fortfarande kvar i hög grad. Det märks framför allt i översättningens syntax. De exegetiska och textkritiska förändringarna är av mindre omfattning. För exegeten Odland var det självklart att teologi och bibelöversättning skulle tjäna den troende församlingen och även om han som forskare stod i kontakt med de nya exegetiska strömningarna »så var hans overordnede synspunkt det pragmatisk- kirkelige, på 'tradisjonens' side og ikke på 'nyhetenes*» (Holter). Detta blir fullt tydligt i behandlingen av de textkritiska problemen. Bugge hade i många fall lämnat Textus receptus och gått längre än Hersleb en gång. Men i slutredaktionen under de uppblossande striderna mellan bibelkritiken och bibeltron återgick kommittén i det mesta till den gamla texten. Dess slutliga textprincip liknar den som genomförts i 1883 års normalupplaga: Att avvika från Textus receptus endast när Tischendorf, Tregelles och Wetcott-Hort var eniga i valet av alternativ läsart. »Vi har ikke be- taenkt os paa, hvor vi fandt det paakraevet, at gjore Undtagelser» (kommitténs redo- görelse 1904). Den nya översättningen kom därför att från första början i textkritiskt avseende vara otillfredsställande. Revisionen 1930 innebar inga egentliga textkritiska ändringar.
Förnorskningen av Nya testamentet 1904 skapade ett avstånd i ordförråd och språkton mellan GT 1891 och NT 1904. Biskop Bang hade redan på 1890-talet gjort ett utkast till revision av GT. Samma år som den nya översättningen kom uppdrog bibelsällskapet åt Bang och Odland att på grundval av den förstnämndes utkast »företa en sproglig revisjon av det gamle testamente, således at det blir samstem- mende med den nya oversaettelse av det nye testamante i sprog og ortografi». Revisionsarbetet, i vilket även professor A. Seippel deltog, gick långsamt, medan det norska språket förändrades i snabb takt. Innan revisionen var färdig kom därför dess språk att förnorskas ytterligare ett steg längre än i NT 1904, något som föran- ledde revisorerna att göra smärre justeringar av språket i NT 1904 för att bibelns två delar skulle överensstämma i språkform och ortografi.
Denna revision som utkom 1930 är den i dag officiella bibeln i Norge.
Översättning till landsmål och privata översättningar Bibelsällskapets ständiga arbete med bibeltexten tycks ha minskat behovet av privata översättningar. Dessa är i Norge mycket få.
Viktigast är försöken att översätta bibeln till landsmål, från början främst ett språkpolitiskt företag som så småningom inlemmades i bibelsällskapets verksamhet. Nya testamentet på landsmål publicerades 1889 och hela bibeln 1921.
Initiativet kom från Det norske Samlaget, som enligt sitt program skulle »fremme Udgivelse af Breger paa Norsk, enten Landsmaal eller Bygdemaal». Översättningen blev först gjord i Samlagets regi, senare övertaget av Studentmaallaget. Erforderliga pengar kom mest från offentliga medel. Bibelsällskapets andel och ansvar började först när det övertog förlagsrätten till Nya testamentet 1899 och till hela bibeln 1938, då landsmålsöversättningen kom i en starkt reviderad form. Den nya folkskolestadgan 1892 hade jämnställt riksmål och landsmål och behovet av en landsmålsöversättning
i skolan blev då mycket större. Närmast detta föranledde bibelsällskapet att 1899 utge även landsmålsöversättningen.
Framför allt Gamla testamentet, delvis ett verk av den ovan nämnde professor Seippel, har fått ett gott anseende. Enligt den norske språkhistorikern Seip har Seip- pel »tatt sitt grunnlag i de norske dialekter, som i sig selv har et sterkt 'ålderdomlig' preg. Fordi disse dialektene står forholdsvis fjernt fra vanlig norsk talemål i bygd og by, er bibelmålet hos Seippel også på armen måte kommet i en slags ophciet fjernhet, som for en del kan skyldes att ordforrådet . . -. stundom for leseren blir inågot dunkelt» Landsmålets språkliga tillgångar är också ibland utnyttjat i den främst vetenskapliga översättningen av Gamla testamentet, 1929—63, gjord av S. Michelet, S. Mowinkel och N. Messel. Exegeten Lyder Brun publicerade 1945 en egen översättning av Nya testamentet som dock inte fått någon större användning.
Berggravs översättningsprogram 1946
Efter avslutad revision av riksmålsbibeln 1930 och av landsmålsbibeln 1938 —- de nu officiella översättningarna i Norge — tog bibelsällskapet 1939 på nytt upp frågan om en ny översättning. En ny rättskrivningsreform ställde bibelsällskapet inför valet att antingen överföra bibeln till det nya rättskrivningssystemet eller samtidigt också förnya ortografin och förnorska språkformen, framför allt syntaxen. En kommitté tillsattes med biskop Berggrav som ordförande och efter lämnade prov fick den klar- tecken att fortsätta. »Tanken var å finne en for våre dager mer naturlig tone, mer klare ord, uten at stilen likevel skulle virke i dårlig hverdagslig» (Berggrav). Men kriget kom emellan. Under fångenskapen fick Berggrav anledning att arbeta vidare med översättningsuppdraget och närmare tänka efter och precisera vad som borde
göras. I majnumret av »Kirke og Kultur» 1946 publicerade han en översättning av Filipperbrevet (tänkt som kyrkobibel), som visar genomgripande förändringar av den traditionella översättningen:
PAULUS OG TIMOTEUS TJENERE HOS KRISTUS
til kristenmenigheten i Filippi, biskoper, prester og diakoner: Nåde og fred veere med eder fra Gud, vår Far og Herren Jesus Kristus.
Hver gang jeg tenker på dere, takker jeg Gud, og alltid när jeg ber for dere, gjor jeg det glad. Når jeg minnes alt det arbeid vi har hatt sammen for evangeliet, helt fra furst av og til i dag, er det min faste tro at han som begynte en god gjerning i dere, han skal fullfere den inntil Jesu Kristi dag.
Det kommer av seg selv at jeg tenker slik om dere, for jeg baerer dere alle i mitt hjerte. Enten jeg er bak lås og lukke eller jeg er ute og forsvarer kristendommen, har dere og jeg vårt fellesskap i Guds nåde. Gud er mitt vitne hvordan jeg lengter etter dere alle med Jesu Kristi hjertelag.
Min benn er at eders kjeerlighet må bli mer og mer rik på klarsyn og på irmsikt, så dere kan vite å treffe det rette i de forskjellige tilfeller, og at alt dere gjer, må tåle lyset og ikke skal bli til hindring for noen på veien til Gud — inntil Jesu Kristi dag kommer. Ja, at dere lik en hage må komme til å bugne til Guds aere av rettferdighetens frukter, skapt av Jesus Kristus.
1930 års revision lyder:
Paulus og Timoteus, Kristi Jesu tjenere — 2. Nåde veere med eder og fred fra Gud til alle de hellige i Kristus Jesus som er i vår Fader og den Herre Jesus Kristus! Filippi, tillikerned tillsynsmenn og menig- 3. Jeg takker min Gud så ofte jeg kom- hetstjenere: mer eder i hu,
4. idet jeg alltid när jeg beder, gjer min benn for eder alle med glede,
5. på grunn av eders samfund med mig i arbeidet for evangeliet fra den forsta dag intil nu.
6. Og jeg er fullt viss på dette at han som begynte en god gjerning i eder vil fullfere den inntil Jesu Kristi dag.
7. likesom det jo er rimelig for mig å tenke således om eder alle, eftersom jeg beerer eder i mitt hjerte, både i mine lenker og når jeg forsvarer og stadfester evange-
8. For Gud er mitt vidne hvorledes jeg lenges efter eder alle med Kristi Jesu hjer- telag.
9. Og dette beder jeg om at eders kjaer- lighet ennu må bli alt rikere og rikere på kunnskap og al] skjennsomhet, 10. forat I må kunne demme om de for- skjellige ting, så I kan vaere rene og uten anstot til Kristi dag, 11. fylt med rettferdighets frukt, som virkes ved Jesus Kristus, Gud til sere og lov.
liet, siden I alle har del med mig i nåden.
I oktober samma år framlade Berggrav i ett brev till Sentralstyret ett motiverat över- sättningsprogram:
Mitt forslag er at vi planlegger en revisjon i to stadier: furst en raskt gjennomfert drakt- fornyelse av den nåvaerende oversettelse, dernest en mer langsiktig og gjennomgripende revisjon med ny oversettelse fra grunteksten av. . . .
Erfaring tyder på at vi ikke kan vente med å skaffe den nya generasjon i Norge et bedre Ny-testamente. Det nåvaerende har en språkdräkt som gjer at innholdet virker fjernt og utilgjengelig for de unge. Da en ny omsetting fra grunnteksten erfaringsmessig tar flere årtier for den kan bli ferdig og bli godkjent (siste gang tok det 25 år), er det altså mitt forslag at Bibelselskapet straks lar en språkrevisjon foreta med den nävarande over- settelse som grunnlag. Det får så bli en sak for seg om en vil betrakte denne revisjon som en friere B-utgave og kalle den for 'skoleutgave', kanskje ”ungdomsutgave*, og la den nåvaerende tekst fortsette å vaere den offisielle til bruk i kirken. Dette kan best avgjeres når en ser hvordan resultatet virker.
Denna första revision skulle enligt Berggrav vara endast språklig, inte teologisk, mer omfattande i breven än i evangelierna. Arbetet skulle i första hand anförtros en språklig revisor och en teologisk kontrollant. »Den siste skall holde eye med at ikke noe blir skjevt eller galt i forhold til grunnteksten og at en ikke edelegger Bibelens sseregne stil». Och vidare:
Språktonen i Bibelen kan aldri vaere helt ut stemt etter dagligtalen eller vaere slavisk bundet av ”hvordan det skrives nå”. Det er ikke skolebokstilen som skal vaere normen. Ikke engang ”naturlig” språk er i og for seg hovedsaken. Bibelen skal derimot ha klart og rent språk. En kan uttrykke seg best negativt: Det skal i Bibelen ikke vaere vendinger eller ord som skurrer eller stenger. Alle vi som nå tilherer den eldre generasjon, har ordlyden kjcer — den vsere aldri så knudret eller språklig tvilsom. Denne ordlyden skal ingen ta fra oss. Men vi er tranghjertet og selviske hvis vi ikke beyer oss for det faktum at det som på grunnlag av vår tradisjonsrikdom taler til oss, ofte blir tomt eller ikke sier noe når den yngre slekt ska] lese Skriften. Jeg frykter for at Det nye testamentes plass i skolen meget snart kan bli truet, fordi lesingen byr så altfor store vanskeligheter i forhold til alt som barna ellers leser er vant med som norsk språk. Ulykkeligvis går utviklingen av språktonen meget fortere iNorge enn i andre land. Dette får vi ta som et faktum og seke å finne de utveier som kan veere praktiska, om de ikke akkurat er ideelle. Det er ikke ideelt med et slikt forslag som det jeg her stiller. Men det er bydende nedvendig, om så den eldre generasjon vil steile aldri så meget.
Men merk enda en gang avgrensingen av oppgaven. Det er som for sagt de knudrede eller stengende ting som skal bort, — altså ikke de klassiske ord, ikke heytids-stilen. En skal ha klart for seg at Bibelen ikke er én bok i den forstand at den er ensformig i sin stil. Bibelen har ledig fortellende stil, den har oppheyet patos, den har knapp dialogform
og den har utferlige resonnementer. Stilen skal på hvert sted tjene innholdet, stomme sinnet til nettopp det som dette ordet vil si, også ut over glosene. Hverken i skolen eller for de unge er det bruk for noen uniformering av stilen og språket. Språket har dessuten ord som har sin kilde i Bibelen — derfra er de gått fram og er blitt standardord, ikke bare i kristelig uttryckssett, men også i kultur og i litteratur hele verden over. Det kan aldri vaere meningen at det i Bibeloversettelsen ikke må forekomme ord som de unge ikke alle- rede er kjent med fra fer. Det må ikke bli tale om noen forflating. . . .
Enda en detalj: Konsekvens er noe av det en krever i en vanlig bok i dag (sscrlig i en skolebok). Dette er et farlig krav. Det gir språket noe av fabrikk-varens karakter, det tar vekk det vekslende og det tonerike. I bibelen ville konsekvens vaere helligbrede. Man kan og må i Bibelen gå lenger i inkonsekvens enn i noe annet verk. Jeg kunne f. eks. tenke meg at en i skildringar fra bondeliv, kanskje i Jesu lignelser, også brukte en form som jor- da, skjent jeg tror vi har råd til å la det vaere. Som en typisk inkonsekvens nevner jeg at vi i nadverdordene må holde fast på en ellers 'foreldet' form som: Dette gives for eder. (Man kan i Filipperbrevsforseket se hvordan det virker om vi avvekslende -— etter stil og sammenheng — bruker ordene dere og eder i samme skriftstykke).
Efter detta förslag från Berggrav beslöt Sentralstyret att göra en språklig revision av NT, en »ungdomsöversättning» och innan den var färdig började man också ut— arbeta en översättning efter grundtexten som skulle ersätta den officiella kyrko— bibeln.
I . Ungdomsöversättningen 1959 Bakgrunden till denna översättning är trefaldig: den snabba förändringen av det norska språket, den obligatoriska bibelläsningen i skolan fr. o. m. klass fem och den i viss mån mekaniska översättningsmetod som ännu följdes vid utarbetandet av NT 1904 (1930). Bibelsällskapet fick allt oftare meddelanden om att bibelläsningen sabo- terades i skolorna med motiveringen att bibelns språk var föråldrat, stavningen var en helt annan än den som lärdes ut i skolan; bibelläsningen sades försvåra undervis- ningen i norska språket. Utgångspunkten var därmed given: den nya översättningen skulle fungera i skolan, i konfirmationsundervisningen; den skulle göras för den nya generationen som var främmande för både det gamla bibelspråket och bibelns tanke- värld.
Med denna pragmatiska, pedagogiskt-språkliga utgångspunkt startade arbetet 1949 med cand. philos. (senare dr. philos.) Vemund Skard som språklig revisor och stipen- diaten i exegetik, Thorbjern Osnes, som teologisk medarbetare. Senare deltog även biskop Berggrav, exegetikprofessorerna O. Moe, N. A. Dahl och S. Aalen, dr. philos. Harald Noreng och pastor Stephan Tschudi i granskningsarbetet. Översättarna gav som första prov ut »Veer ikke redde. Evangeliet etter Markus oversatt for ungdom» 1951, en upplaga på. 100 000 i illustrerad veckomagasinsformat, avsedd att säljasi tidningskiosker. Försäljningen blev ett fiasko och de flesta exemplaren kom tillbaka. 1955, då man arbetat igenom de fem första böckerna i NT och översättaren Skard sedan något år varit heltidsanställd för att fullborda sitt utkast, anställdes en över- sättningssekreterare på heltid, pastor, sedermera professor Åge Holter. Han skulle deltaga i den teologiska kontrollen och samordna hela översättningsarbetet. —— Alla de andra, professorer och språkkonsulenter, medverkade vid sidan av sitt ordinarie arbete. — Arbetet avancerade nu snabbt. Under 1959 behandlade Sentralstyret vid fem längre sammanträden det färdiga utkastet och översättningen godkändes av
Landsstyret. Sedan bibelsällskapet tagit del av kritiken mot översättningen upp- drogs åt amanuens Kvarnen att överföra denna till nynorska. Den nynorska editionen kom 1961. Riksmålsutgåvan blev under de första sju åren såld i 300 000 exemplar mot i genomsnitt 25 000 per år av 1930 års översättning och blev därmed en av de största bokhandelsframgångarna i Norge under de senaste åren. Översättningen brukas främst i skolorna och hemmen, i konfirmationsundervisningen och ungdoms- gudstjänster, men kan även läsas som predikotext i den vanliga söndagsgudstjänsten.
Några riktlinjer för den språkliga revisionen gavs egentligen inte förutom den att översättningen skulle ha en modern norsk språkform, avpassad för skolan, och att den skulle bygga på kyrkobibelns textunderlag. Granskad i efterhand synes den norska ungdomsöversättningen (förkortad NUO) bygga på samma grundprinciper som The New English Bible och på de moderna översättningsteorier som beskrivs i bilaga 4. Den är dock mer försiktig och mindre konsekvent i genomförandet av dessa principer, främst därför att den tillkommit som en språklig revision av en tidigare översättning. Om man efter en modern semantisk analys skulle översätta Mark 114 »Johannes forkynte omvendelsedåp til syndernes forlatelse» skulle det enligt Holter kunna lyda: »Johannes forkynte at alle skulle omvende seg og la sig dope, så Gud kunne tilgi dem det gale de hadde gjort.» NUO kommer den lydelsen nära: »han ropte ut at alle skulle omvende seg og la seg depe for å få tillgivelse for sine synder».
Översättarna har inte känt sig bundna att språkligt reproducera de enskilda orden i grundtexten utan framför allt sökt få fram originalets budskap och mening. De har därför många gånger använt betydligt flera ord än grundtexten, omkonstruerat ordalydelsen och satt in småord för att få språket mer levande. Joh 12:36 lyder i 1930 års version: »og han gikk bort og skjulte sig for dem». I norskan uppfattas gick bort som modalt hjälpverb; skjule seg är arkaiserande; det heter nu gömma sig. Men Jesus lekte inte någon kurragömmalek med judarna. NUO översätter: »Da Jesus hadde sagt dette, gikk han fra dem så de ikke fant ham mer.» NT 1930 återgav ordagrant grekiskan i Matth 26:23 »Den som dypper hånden i fatet sammen med mig», vilket inte ger textens mening. NUO: »Den som dyppet i fatet sammen med meg.»
Exemplet från 1 Kor 11:26—29 på s. 587 visar hur små ändringarna egentligen vari de norska översättningarna före NUO: Eter är nu i norskan ett närapå vulgärt ord, starkt folkligt, eller också arkaiskt, högtidligt (jfr nattvardsorden: »Ta dette og et!» Matth 26:26), spiser det normala. Denna dubbla nyans i ordet eter och det förhållandet att spisar är det vanliga ordet har gjort att NU 0 har valt spisar. Uverdig ger lätt anledning till den missuppfattningen att texten talar om personliga kvalifikationer. Blir skyldig i och gjer forsky'ell på ger svårligen någon mening. NUO använder här uttryck som ger textens innehåll men avviker från dess ordalag.
Det därefter följande exemplet, Rom 15:22—24, visar hur NUO radikalt förändrat den gamla översättningens syntax. De tidigare revisionerna innebar närmast en för— norskning av ordförrådet. NU O strävar medvetet efter en norsk syntax som skiljer sig från både originalet och det danska bibelspråket. I det givna exemplet återger de äldre översättningarna troget originalets syntaktiska struktur med underordnade satser, substantiv översatt med substantiv etc. NUO har brutit sönder denna icke lättillgängliga ord- och satsfogning, använt tre meningar för en, ersatt vissa substan- tiv med verb etc. De ordagranna fraserna ikke lenger har rum i disse land och få felge
1 Kor 11: 26—29 i norska bibel-utgåvor 1819—1959
1. norske utgave
av NT 1819
3. revisjon ] 873
Uversettelsen 1 904
Revisjonen 1 930
Ungdomsoversettelsen 1959
26. Thi saa ofte som I :»ede dette Bred, og drikke denne Kalk, forkynder I Herrens Ded, indtil han kommer.
27. Derfor, hvo som seder dette Bred, eller drikker Herrens Kalk uvserdeligen, skal vsere skyldig i Her- rens Legeme og Blod.
28. Men (hvert) Menneske preve sig selv, og saaledes sade han af Bredet, og drikke af Kalken.
29. Thi hvo som seder og drikker uvaerdeligen, seder og drikker sig selv til Dom, i det han ikke gjer Forskjel paa Herrens Legeme. Rom 15 : 22—24 22. Derfor er jeg og mange Gange bleven forhindret i, at komme til eder. 23. Men nu da jeg haver ikke mere Sted i disse Lande, men haver havt Laengsel efter at komme til eder for mange Aar siden, 24. Vil jeg, naar jeg reiser til Spanien, komme til eder; thi jeg haaber at see eder, naar jeg reiser igjen— nem, og at blive ledsaget derhen af eder; dog saa, at jeg bliver ferst i nogen Meade forneiet af eder.
26. Thi saa ofte som I ende dette Bred og drikke denne Kalk, forkynde I Herrens Dad, indtil han kommer.
27. Derfor, hvo, som seder dette Bred eller drikker Herrens Kalk uvardig, skal vaere skyldig i Her- rens Legeme og Blod.
28. Men hvert Menneske preve sig selv, og saaledes sede han af Bredet og drikke af Kalken!
29. Thi hvo, som seder og drikker uvaerdig, seder og drikker sig selv til Dom, idet han ikke gjer Forskjel paa Herrens Legeme. 22. Derfor er jeg og mange Gange bleven forhindret i att komme til Eder.
23. Men nu, da jeg ikke mere har Rum i disse Lande, men i mange Aar har havt Laengsel efter at komme til Eder,
24. vil jeg komme til Eder, naar jeg reiser til Spanien, thi jeg haaber at se Eder på Gjennemreisen og at blive ledsaget derhen
af Eder, naar jeg ferst i nogen Meade er bleven til- fredsstillet hos Eder.
26. Thi saa ofte som I reder dette Bred og drikker denne Kalk, forkynder I Herrens Ded, indtil han kommer.
27. Derfor, hver som seder Bredet eller drikker Her- rens Kalk uvzerdig, han bliver skyldig i Herrens Legeme og Blod.
28. Men hvert Menneske prove sig selv, og saa zede han af Bredet og drikke af Kalken!
29. thi den som seder og drikker, han seder og drik- ker sig selv til Dom, der- som han ikke gjer Forskjel paa Herrens Legeme,
22. Derved isser er jeg ble- ven hindret fra at komme til eder;
23. men nu, da jeg ikke lzenger har Rum i disse Lands, men i mange Aar har havt Laengsel efter at komme til eder, 24. haaber jeg at faa se eder på, Gjennemreisen, naar jeg drager til Spanien, og faa Folge af eder dit, naar jeg i nogen Mon har havt godt af eder.
26. For så ofte som I eter dette bred of drikker denne kalk, forkynner I Herrens ded, inntil han kommer.
27. Derfor, hver som eter bredet eller drikker Her- rens kalk uverdig, han blir skyldig i Herrens legeme og blod.
28. Men hvert menneske preve sig selv, og så ete han av bredet og drikke av kalken!
29. for den som eter og drikker, han eter og drikker sig selv til dom dersom han ikke gjer for- skjell på Herrens legeme.
22. Derved isaer er jeg blitt hindret fra å komme til eder,
23. men nu, de jeg ikke lenger har rum i disse land, men i mange år har hatt lengsel efter å komme til eder,
24. håper jeg å få se eder på. gjennemreisen når jeg drar til Spania, og få felge av eder dit når jeg forst i nogen man har hatt godt av eder.
26. Så ofte som dere da spiser dette bredet og drikker dette begeret, for- kynner dere Herrens ded, inntil han kommer igjen. 27. Den som nå. på uver- dig måte spiser bredet eller drikker Herrens be- ger, han forsynder seg mot Herrens legeme og blod. 28. Men hver og en får preve seg selv, og så spise av bredet og drikke av begeret. 29. For den som spiser og drikker uten & tenke på at det er Herrens legeme, han spiser og drikker seg selv til doms. 22. Det er dette som så mange ganger har hindret meg fra & komme til dere. 23. Men nå. er det ikke noe mer å gjere for meg i lan- dene her, og jeg har i flere år lengtet etter å se dere. 24. Når jeg drar til Spania, håper jeg å treffe dere og få. hjelp av dere på veien videre, når jeg har fått glede meg ved sam— vseret med dere en stund.
av eder dit har i NUO givit vika för idiomatiska uttryck som bättre ger originalets innehåll.
Översättarna har i sin strävan att förnorska bibeln känt sig friare än om de skulle ha haft uppdraget att utarbeta en ny kyrkobibel. De har inte tagit någon större hän- syn till bevingade uttryck från bibelspråket eller sökt återge stilväxlingarna i origi- nalet. Huvudsyftet har varit att få en översättning för skola och hem »som ligger mer opp til moderne norsk språkfering».
Med tanke på användningen i skolan har NUO fått en typografisk utformning som inte skiljer den från andra böcker. Den vanliga upplagan är försedd med noter som lämnar sakuppgifter till texten, mer eller mindre exegetiska tolkningar och text- kritiska påpekanden. Appendix innehåller en kronologisk tavla över Nya testamentets tid, uppgifter om kanon och bibelöversättningar, den judiska kalendern på Jesu tid, uppgifter om mått, vikt och mynt samt en lista över översättningens noter.
Omdömena om den nya översättningen måste sägas ha varit mycket positiva: »Stilen er muntlig, enkel og norsk. Det nye testamente er oppnorsket i en grad som mange ikke hadde tort dremme om. Den muntlige og norske stiltonen vil komme til å åpenbare evangeliene som en ny rikdom for den oppvoksende slekt» (Leif Eger— dahl i Arbeiderbladet). »När det gjelder det primaere, nemlig forståeligheten, da har det foregått noe bortimot et mirakel med brevlitteraturen. Jeg spår at apostelen Paulus vil vinne mange nye — og forbausede —- venner gjennom Ungdomsoverset- telsen, simpelthen fordi det nå går an å förstå hva han har ment! Oversetterne av brevene har også maktet noe mer, nemlig å gi sitt verk en umiskjennelig kal—akter av bibel. Det er godt gjort. Evangeliene (saerlig de synoptiske) og Apostelgjerningene når ikke opp til den samme standard» (Finn J or i Morgenposten). »Selv om jeg har hundrevis av innvendninger, må jeg beundre det som er prestert av språklig nybrotts- arbeide ... Jeg synes at det er et godt utgangspunkt vi nå har fått for det arbeide som må komme med å lage en ny kirkebibel» (Ragnar Leivestadi Aftenposten, jfr kritiken nedan). »Språket er ledig og lett med rimelig kontakt med den språkform de unge bruker. Samtidig har oversetterne —- stort sett —- lykkelig unngått alle de fristelser til platthet som språksituasjonen kunne legge til rette. Det er verdighet over språket i den nye Ungdomsoversettelsen» (Dagfinn Hauge i Luthers Kirketidende).
Även om öv ersättningens språk får det bästa betyg saknas inte kritiska röster. Den nämnde exegetikprofessorn Ragnar Leivestad skriver i Aftenposten. »At stilen ofte virker litt skolebokaktig, skyldes kanskje også at utgaven saerlig er beregnet på skolebruk, men årsaken kan jo vaere at oversetterens egne litteraere evner mer går i retning av det pedagogiske enn det poetiske. Hensynet til barnlige lesere kan vel forsvare den overdrevne bruk av korte hovedsetninger, som på voksne virker nokså klosset. Verre synes jeg det er med de omstendlige uttryck som brukes for å gjere meningen aldeles tydelig, og med engstelsen for sjeldne og heytidelige ord og ven- dinger». Han lämnar flera belägg. »Det er en fullstendig misforståelse å forenkle det heytidelige 'sannelig sier jeg eder, til ”jeg sier dere for sant”.» Översättningen »av det gode hans hjerte gjemmer på» (Luk 6:45) är ett »avskrekkende eksempel» på bruket av omständliga uttryck för att göra meningen alldeles tydlig, likaså »og er det noen der som er åpen for fred» i Luk 10:6 och Joh 13:31: »Då han var gått, sa Jesus: 'Nå har Menneskesennen fått aere, og Gud har fått sere gjennom han, så vil også Gud gi ham av sin herlighet, og det skal han gjere snart'». Anmärkningar mot
enskilda ställen är naturligtvis ganska många. Men som helhet har översättningen fått ett överväldigande positivt mottagande, särskilt bland lärare, ungdomsledare och ungdomarna själva. Några har ifrågasatt fördelarna med att ha två översätt— ningar sida vid sida men de väntar på den nya kyrkobibeln och ser ungdomsbibeln som ett förarbete till denna.
II. Arbetet med en ny kyrkobibel Landsstyret beslöt 1956 att börja det andra av Berggrav skisserade översättnings- företaget: att från grundtexten utarbeta en ny översättning till hela bibeln på riksmål och nynorska. Två år tidigare hade Landsstyret tillsatt en principkommitté med tre sektioner, en för de teologiska principerna, en för den norska språkformen och en för de trycktekniska frågorna. Principkommitténs resultat lades till grund för arbetet som började med Jesaja och Psaltaren. De teologiska principerna för den nya översätt- ningen finns publicerade i Norsk Teologisk Tidsskrift 1957 .
Det var inte lätt att genast hitta fungerande och effektiva arbetsformer. Bibel- sällskapets generalsekreterare Birger Mathisen meddelar i ett brev till kommitténs sekreterare:
I store trekk forlop oversettelsearbeidet på. felgende måte til å begynne med:
En eller flere oversettere gjorde et råutkast, som gikk til to teologiske fagkonsulenter (teologiske G. T. professorer), så til språkliga konsulenter, deretter til en oversettelsekom- misjon som besto av oversettere, konsulenter og ytterligere flere teologer og filologer, så til Sentralstyret og Landsstyret. Såvidt jeg forstår, kom arbeidet stort sett aldri lenger enn til den store kommisjonen. Det tok for lang tid å få sakene igjennom der.
I dag er arbeidet organisert slik at en eller to (helst to) oversettere arbeider sammen om et utkast. Deretter går utkastet til en teologisk fagkonsulent og så til et oversettelseutvalg, som består av oversetter, minst en G. T. spesialist, en N. T. spesialist og en teolog som er knyttet til skolearbeidet. Uten stemmerett sitter oversetterne og undertegnede i utvalget. Filologiske problemer henvises til stilistisk konsulent etter behov. Når utkastet har vaert igjennom oversettelseutvalget, renskrives det på nytt, og går til Sentralstyret og til Landsstyrets mete en gang om året for endelig godkjenning. Vi har inntrykk av at denne ordning nå fungerar forhodsvis godt.
Arbetet koncentrerades från början till ett urval ur Gamla testamentet som tillsam- mans med ungdomsöversättningen skulle täcka skolans behov av bibeltexterimodern norsk språkform. Detta »Utvalg av Det Gamle Testamente» (på riksmål och nynor- ska) utgavs 1966, sedan Sentralstyret under 21 sammanträden gått igenom utkastet för godkännande. Översättningen följer delvis andra och något mer konservativa principer än ungdomsöversättningen. Förordet säger bl. a. att »til forskjell fra den re- viderte oversettelse av 1930 er dette en helt ny oversettelse fra grunnteksten. Med stette i nyere funn og forskning er Bibelens tekst og budskap gjengitt så neyaktig som mulig, i et naturlig og forståelig norsk. Ordvalg og stil er samtidig bestemt av det hensyn at bibeloversettelsen skal ha en verdig språkform. I salmene og andre poetiske tekster, f. eks. mange av profetenes taler, har en prevd å bevare noe av grunntekstens rytmisk-poetiske form». Översättningen är försedd med inledningar till de enskilda bibelböckerna, med rubriker över varje textavsnitt och med fotnoter.
Denna »skolutgåva» är samtidigt tänkt som ett prov på den nya kyrkobibeln och bibelsällskapet ämnar på nytt gå igenom och ev. revidera de fastställda principerna när det fått ta del av kritiken mot översättningen.
Arbetet med Nya testamentet har ännu inte börjat. Principkommittén säger om detta bl. a. följande:
Skal det vare en ny oversettelse fra grunnteksten eller bare en språklig revisjon? Prinsippkomitéen har ikke kurmet godta at det foreligger et absolutt enten-eller i spors- målet ny oversettelse til forskjell fra såkalt revisjon. En *ny oversettelse” måtte i alle fall ta sterkt hensyn til gjeldende bibeltekst (NO), og en lrevisjon' ville stadig måtte holde eye med grunnteksten. Prinsippkomitéen mener at endl-inger må ske både der hvor norsk språk krever det (språk- lig revisjon), og der det er nodvendig fordi nyere tekstkritisk innsikt og/eller alment anerkjent eksegese tvinger til å se annerledes på grunnteksten. . . .
Hvilket tekstapparat skal legges til grunn og hvilke prinsipper skal fastsettes for tekstvarianter og avsnitt som i almtnnelt'ghet ansees som senere tilfoyelser? Ved oversettelsen av NT må man gå videre på den vei hvor NO 1904 tok det avgjorende skritt: forlate textus reseptus (TR) til fordel for en tekstform som bygger på de eldste håndskrifter. .. .
Den historisk givne teksttype som stort sett er den beste og som man derfor som regel har holde seg til, er den aleksandrinske (»hesychianske»), H-teksten, den tekst som codex Vaticanus (B) og Sinaiticus (S) er de viktigste representanter for. . . .
Som grunnlag brukes Nestles Novum Testamentum Graece, selve teksten (i det fel- gende betegnet som Nestle) og lesemåter som kan ansees som likeverdige med dem som er tatt opp i teksten. Man må seerlig ha for eye de lesemåter som NO bygger på. . . .
Det almene prinsipp blir etter dette at oversettelsen i hovedsaken skal folge H-teksten (som regel =Nestle), men bevare lesemåter i NO som avviker fra den der hvor ytre og/ eller indre grunner gj er det berettiget. . . .
Sterst vanskelighet volder de tekstkritisk sekundaere avsnitt som er bevart i NO, men som det ikke vil vsere forsvarlig å la bli stående, (i hvert fall ikke uten at deres sekundaere karakter amnerkes på selve tekstsidene). . . . Man har enten beholde den lengre tekst og i en note opplyse om utelatelsen i noen vitner, eller fare den lengre tekst med i en fotnote. . . .
I hvilken grad skal ekaegesen sta' fritt ?; forhold til oversettelsene av 1.930 og 1938? Revisjonen skal skj e på grunnlag av grunnteksten, og må derfor også omfatte en provning av eksegesen i oversettelsene av 1930 og 1938. Av hensyn til kontinuiteteni den kirkelige bibeloversettelse bor eksegesen så vidt mulig folge den som föreligger i NO 1930 og 1938. Avvikelser i eksegesen skjer:
1. när den tidligere eksegese må sies å vaere feilaktig og dette er alment anerkjent innen nyere forskning, eller
2. når ny leksikalsk och filologisk innsikt krever en avvikende eksegese,
3. evtl. når tekstgrunnlaget . . . er blitt et annet enn tidligere. I eksegetiske tvilstilfelle blir man stående ved tolkningen i NO hvor denne står like sterkt _ eller nesten like sterkt —— som det eller de alternativer som kommer i betrakt— ning.
Skal det leggea oekt på storst noyaktighet 'i gjengivelsen av grunnteksten, eller skal hensynet. til et godt og lett forståelig norsk ha prioritet? Oversettelsen skal så vidt mulig vaere noyaktig; men den noyaktighet som skal tilstrebes, er i forste rekke en neyaktig gjengivelse av tekstens mening og budskap. . . .
I de sentrale ting kan tekstens mening og budskap bare uttrykkes med Bibelens egne- ord.
Den bibelske begrepsverden og uttrykksmåte som må bevares, kan ikke uten videre identifiseres med det oppbyggelige språk og uttrykssett som har opphopet seg i vårt språk i århundredenes lap. Der hvor vårt oppbyggelige språk er mer kompakt og omfatter videre områder enn i Bibelen selv, eller er mer isolert fra dagliglivets språk enn i Bibelen, er en. reduksjon eller oppmyking av den tekniske religiose terminologi enskelig. . ..
Hensynet til lett forståelig norsk kan altså ikke gi forsta prioritet, men det er et viktig hensyn å ta.
Bibeloversettelsen skal ha et slikt stilpreg at den egner seg til å bli lest hoyt, og også til å bli lest heyt i gudstjenesten.
Resultatet av detta planerade översättningsarbete torde komma att bestämma om Norge i framtiden kommer att ha en kyrkobibel och en ungdomsbibel sida vid sida eller om den nya översättningen av NT kan ersätta även ungdomsöversättningen från 1959.
Litteraturhänotsningar
Bidrag til den danske bibels historie. Festskrift udg. af Aarhus universitet. Kobenhavn 1950. Hauge, A., Nybrott på gammel arbeidsmark. Det Norske Bibelselskap de siste 20 år. Oslo 1966. Holter, Å., Det Norske Bibelselskap gjennom 150 år. I. 1816—1904. Oslo 1966. Molde, B., Källorna till Christian III:s bibel 1550. Lund—Kabenhavn 1949. Molland, E., Norske og danske bibeloversettelser brukt i Norge, i Fr. Kenyon, Bibelen. Oslo 1951. Nielsson, H., De islandske Bibeloversaettelser, i Festskrift til Fr. Buhl, 8. 181—98. Keben- havn 1925. Noack, B., Arbeidet med Bibeloversaettelsen i Danmark i nyere Tid, i Svensk Exegetisk Årsbok 9 (1944), s. 35—48. Noack, B., Scandinavian versions, i The Cambridge History of the Bible, ed. S. L. Green- slade. Cambridge 1963. Otzen, P., Hvorledes danskeme fik deres Bibler. Kobenhavn 1949. Prassteforeningens blad 1942 och 1943. Seip, D. A., Studier i norsk språkhistorie. Oslo 1934. Skautrup, P., Det danske sprogs historie, 2—3. Kebenhavn 1947, 1953. Storm, J., Bibelsproget. En Fremstilling af Sproget i den nya Oversaettelse af Det Nye Testamente (1904). Kristina 1906. Årsberetning om Det Norske Bibelselskap 1904 och 1931.
Bilaga D The New English Bible: New Testament, 196 1
Av Harald Riesenfeld
I England utkom år 1961 en ny översättning av Nya testamentet. Denna ingår som en del i en under arbete varande översättning av hela bibeln. Gamla testamentet och dess apokryfer beräknas föreligga 1970.
Redan översättningen av Nya testamentet visade sig vara en bokhandelsframgång över all förväntan. Under de första fyra åren såldes över 6 miljoner exemplar. Mot- tagandet har varit i stort sett positivt. Men bland de många recensionerna finns även kritiska inlägg. Karakteristiskt är att de positiva respektive negativa omdömena därvidlag på intet sätt sammanfaller med några samfundsgränser. I den mån som olika uppfattningar om den nya översättningen har kommit till tals, skär skilje- linjerna tvärs igenom eljest märkbara religiösa grupperingar som »konservativ» och »liberal».
En svårighet för varje ny bibelöversättning på det engelska språkområdet måste ligga däri att den omedelbart underkastas en jämförelse med The Authorized Version (King James Version) från 1611. Denna klassiska prestation med allt vad den har betytt inte bara för engelsk kristendom utan för engelskspråkig kultur över huvud har blivit en likare som det trots språkets och smakens förändringar inte är lätt att komma upp emot. Än i dag är den aktuell på ett sätt som saknar motstycke bland andra levande språk. Icke ens den tyska Lutherbibeln torde i detta avseende kunna tävla.
Denna den klassiska engelska bibeln består och verkar inte bara i sin ursprungliga form. Den finns och brukas även i reviderade utgåvor, som tar hänsyn framför allt till de mera påtagliga förändringarna i det engelska språket. Dessa är The Revised Version, vilken utgavs 1881 och nu betraktas som torr och pedantisk, The American Standard Version, utgiven 1901, och framför allt den amerikanska The Revised Standard Version (Nya testamentet 1946, hela bibeln 1952). Redan 1881 års revision lade som grund för översättningen en vetenskapligt utarbetad grekisk text, i stort sett den som ännu självklart anses vara den mest ursprungliga bland tillgängliga textformer. Framför allt Revised Standard Version åtnjuter ett stadgat internationellt anseende för sin språkliga och vetenskapliga gedigenhet. Under de senaste åren har den i ekumenisk samverkan genom små ändringar gjorts användbar för både prote- stanter och katoliker i Amerika.
Vid sidan av dessa mer eller mindre officiella utgåvor har under detta århundrade i engelsk språkdräkt framställts även ett antal översättningar som är enskilda per-
soners verk. Följande har återgivit Nya testamentet och kan förtjäna att nämnas här: R. F. Weymouth (1903, revision 1924), den skotske exegeten James Moffat (1913), den amerikanske bibelforskaren Edgar J. Goodspeed (1923), J. B. Phillips (Letters to Young Churches 1947, hela NT 1958; ledig och lättläst men väl fri översättning), R. V. Rieu (The Four Gospels 1952) och Ronald A. Knox (1945; denna katolska över- sättning är gjord från den latinska Vulgata-texten; den betraktas som den litterärt mest högtstående av de enskilda översättningarna).
Mot denna bakgrund av befintliga engelska biblar eller bibeldelar bör man se före— taget att på bred bas åstadkomma en ny och för vår tid både passande och represen- tativ nyöversättning. Det är inte små pretentioner det gäller att tillfredsställa.
]. U ppläggning och organisation Initiativet till en ny bibelöversättning utgick från den skotska kyrkans synod 1946. För att skapa en bred bas kontaktades den engelska kyrkan samt metodisternas, baptisternas och kongregationalisternas kyrkor i England och Skottland. Universi- tetstryckerierna i Oxford och Cambridge, tillika förlagsföretag, förmåddes att gemen- samt åtaga sig hela det ekonomiska ansvaret för översättningsarbetet jämte utgiv- ningen. (Redan det under tiden utkomna Nya testamentet visade sig vara en sådan framgång att någon kallade denna utgåva för The Advertised Version.)
I juli 1947 sammanträdde en centralkommitté med officiellt utsedda delegater från de ovan nämnda samfunden och från de båda förlagen. Följande år kompletterades denna kommitté med representanter för presbyterianska kyrkan i England, kväkarna, kyrkorna i Wales och Irland, British and Foreign Bible Society samt National Bible Society of Scotland. I fortsättningen har centralkommittén samlats två gånger årligen för att leda översättningsföretaget.
För själva översättningen svarar fyra arbetsgrupper, vilka utsetts av centralkom- mittén. Dessa består av experter som tillsatts utan avseende på samfundstillhörighet. Tre arbetsgrupper ägnar sig åt respektive Nya testamentet, Gamla testamentet och Gamla testamentets apokryfer. Den fjärde, som utgörs av litterärt kunniga personer, granskar ur språklig och stilistisk synvinkel samtliga förslag till översättningar som framgått ur de tre förstnämnda arbetsgrupperna. Den som har fått Nya testamentet på sin lott är inte färdig med sitt arbete, trots att översättningen av den bibeldelen publicerades 1961. Meningen är att denna översättning skall revideras under hänsyns- tagande dels till de ännu utestående översättningarna av Gamla testamentet och dess apokryfer, dels till den under tiden framkomna kritiken.
Sedan arbetet hade pågått något år, visade det sig lämpligt att utse en ledare (director) för hela översättningsarbetet, med uppgift framför allt att samordna arbets- gruppernas verksamhet. Till denna befattning utsågs sammankallanden i den ny- testamentliga arbetsgruppen, den kände exegeten C. H. Dodd. Samtidigt kvarstod han i sin funktion som sammankallande.
Arbetet försiggår på följande sätt. En bibelbok (eller del därav) anförtros åt en enskild ledamot av någon av översättningsgruppema. Dennes förslag till översätt- ning behandlas ingående i vederbörande arbetsgrupp, varefter det remitteras till den litterära gruppen. Dess synpunkter och förbättringsförslag dryftas i den översättande gruppen som har frihet att ta upp dem i föreliggande eller modifierad form eller att förkasta dem. När den översättande arbetsgruppen har avslutat sin behandling av
en bibelbok, översändes denna till centralkommittén, vilken svarar för den slut- giltiga ordalydelsen. Det var där som Nya testamentets nu publicerade text fast— ställdes i mars 1960, nära tretton år efter kommitténs konstituerande sammanträde.
För att tillgodose den kontorstekniska delen av arbetet inrättades ett sekretariat i Oxford med en heltidsanställd sekreterare. Sekretariatet, som sorterar närmast under ledaren för översättningsarbetet, svarar för kontakten mellan centralkom- mittén och arbetsgrupperna samt mellan de enskilda ledamöterna. Delöversättningar, vilka genom överenskommelse är sekretessbelagda, stencileras och distribueras. Alla tillgängliga recensioner, hittills avseende det publicerade Nya testamentet, samlas och arkiveras. Däremot lämnar sekretariatet icke någon vetenskaplig assistans åt översättare eller arbetsgrupper. Denna brist, tillika med den omständigheten att översättarna inte blivit friställda från sina ordinarie arbetsuppgifter, torde avspegla sig i den långa tid som översättningen enbart av Nya testamentet har krävt.
År 1961 utkom av trycket The New English Bible: New Testament, utgiven gemen- samt av Oxford University Press och Cambridge University Press. En spatiöst tryckt handupplaga åtföljdes snart av en trycktekniskt mera komprimerad och därigenom billigare fickupplaga. Gamla testamentet kommer att i sinom tid publiceras i sin helhet, likaså apokryferna.
2. Målsättning Allmänna riktlinjen för översättningen finns angivna i den inledning (Introduction, s. vii—xi) som bifogats den tryckta utgåvan av Nya testamentet. Textkritiken har gjort framsteg även sedan The Revised Version utkom (1881). Det finns underlag för en säkrare bedömning av åtskilliga varianter. Även möjlig- heterna att på tidigare dunkla ställen förstå och i dess nyanser uppfatta Nya testa- mentets grekiska språk har ökat. Framför allt har dock det engelska språket förändrats, och därmed föreligger behov av en från tidigare översättningar oberoende återgivning av bibeln på nutidsengelska, och detta för att till nutida läsare kunna förmedla så mycket som möjligt av grund- textens innehåll. Medan tidigare översättningar mer eller mindre hade eftersträvat att på engelska reproducera den grekiska textens uttryck och syntax, var syftet nu att låta nutidsengelskan karakteristiska drag ersätta det grekiska idiomet. Översättarens uppgift har blivit svårare: det gäller inte längre att översätta så att säga ord för ord utan mening för mening. Orden får sin innebörd av sammanhanget. Därför går det inte att genomgående återge ett visst grekiskt ord med en stående motsvarighet på det moderna språket (konkordant översättning). Detta medför stundom besvärliga avgöranden beträffande originalets exakta innebörd. Dock har aldrig en av blott en enda översättare favoriserad översättning tagits upp som slutlig text. Där olika tolkningsmöjligheter har förelegat, har —— i fall av mera väsentlig betydelse — alternativ redovisats i noter. Dessa inleds med: Or. Avsikten har varit att prestera en översättning i ordets egentliga bemärkelse och inte en parafras. Men samtidigt torde kunna sägas att varje insiktsfull översättning på sätt och vis är en parafras. Den föreliggande översättningen är medvetet fri men gör dock anspråk på att vara en verklig översättning. Med »nutida engelska» avses ordförrådet, konstruktionerna och rytmen hos ett naturligt men samtidigt vårdat engelskt språk, sådant det brukas i vår tid.
Ledaren för översättningsarbetet, professor Dodd, har vid olika tillfällen gjort programmatiska uttalanden om översättningen, bl. a. i The Times Literary Supple- ment (20.3.1959) och i The Observer (1.1.1961).
Översättningen skall inte syfta till att bevara traditionella associationer utan bör förmedla en känsla av realitet. Den skall vara så värdig i sin stil att den tål att läsas högt och därmed kan bli ett alternativ att brukas jämsides med The Authorized Version. Framför allt bör den söka att övervinna det främlingskap som många nu- tidsmänniskor känner inför bibeln. -
Även i översatt form skall språket kännas så levande som det gjorde när det skrevs av de ursprungliga författarna. Det bör låta som om engelsmän i de olika skrifterna hade vänt sig till en engelsk publik. Det gäller att eftersträva att den allmänna stil- karaktären av en skrift i möjligaste mån bevaras, och att stilformer som exempelvis berättelse, resonemang och retorik kommer till sin rätt.
3. Textunderlag I stort sett bygger The New English Bible (NEB) i sin nytestamentliga del på den konsensus som sedan slutet på 1800-talet råder i den nytestamentliga textforskningen. Därmed accepteras den textform som numera brukar kallas den alexandrinska och som representeras huvudsakligen av de stora handskrifterna Sinaiticus och Vaticanus från 300-talet. Emellertid har översättarna, i enlighet med den nu rådande synen på textproblemen, inte bundit sig för en bestämd, i någon handskrift eller i någon modern textutgåva föreliggande text. I stället har de, där anledning funnits, förfarit eklektiskt och i förekommande fall vägt varianter enligt den yttre och inre kritikens principer. Där tveksamhet har rätt, meddelas i noter översättningar till alternativa läsarter. Någon redovisning av varianternas handskriftsunderlag sker inte. Noterna inleds med en allmänt hållen angivelse: Some witnesses read (resp. add, insert, omit). I en- staka fall, t. ex. Matth 1:16; 6:28, anföres varianter som påträffas blott i en enda handskrift: One (early) witness reads (has).
Den grekiska text som de facto kommit att bilda underlaget för N EB och som i sin helhet kan betraktas som ett slags recension — ehuru tillkommen »pragmatiskt» genom ett stort antal ställningstaganden på enstaka punkter — har i tryckt form utgivits av en bland ledamöterna i den nytestamentliga arbetsgruppen, professor R. V. G. Tasker: The Greek New Testament, Oxford University Press & Cambridge University Press 1964. Denna grekiska textutgåva är försedd dels med en inledning, i vilken utgivaren redogör för den eklektiska metod, som företaget har följt i sin text- kritik, dels med en synnerligen värdefull appendix om 35 sidor. I anslutning till 256 textställen motiveras där det val av läsart som översättarna har träffat. Denna appen- dix utgör i sitt slag ett kompendium över de ställen i Nya testamentet där mera på- tagliga textkritiska problem föreligger.
4. Satsdetaljer
N EB:s översättning är tryckt i en spalt per sida och med en av innehållet bestämd uppdelning i stycken. Större avsnitt har erhållit av översättarna formulerade rubriker (8 för Mattheusevangeliets 28 kapitel, 3 för Romarbrevets 16 kapitel). Rubrikerna upprepas överst på varje sida. Kapitel (med feta siffror) och verser (med magra siffror) redovisas i yttre marginalen.
Textavsnitt i mer eller mindre bunden form av nytestamentligt ursprung elleri gam- maltestamentliga citat är särskilt utmärkta i satsen. Hit hör saligprisningarna (Matth 513—10; Luk 6:20—26), bönen Fader vår (Matth 6:9-13; Luk 11:2—4), vidare t. ex. Matth 11:10; 12:18—21; 13:35; Ef 4:8; 5:14; 1 Tim 3:16; Upp 5:9—13. Gammaltesta- mentliga citat i allmänhet är inte utmärkta annat än med citationstecken. Även i övrigt används citationstecken (enkla och dubbla) konsekvent och relativt flitigt.
Nederst på sidorna finns noterna, tryckta med petitstil. I dessa ges dels översätt- ningar till valda alternativa läsarter, dels alternativa förslag till översättning. Hän- visning till noterna sker i texten medelst små kursiva bokstäver.
Några uppgifter om var gammaltestamentliga citat är hämtade ifrån finns inte i föreliggande utgåva av NEB, ej heller hänvisningar till andra nytestamentliga ställen.
5. Kritiken
&. Allmänna ställningstaganden Den nya engelska bibelöversättningens nytestamentliga del har tilldragit sig ett på- fallande stort intresse både i de engelskspråkiga länderna och i världen i övrigt. De reaktioner som kommer till uttryck i floden av recensioner är värda att beaktas inte bara med tanke på det föreliggande verket. Sedda i ett större sammanhang åter- speglar de hela den problematik som är förknippad med en bibelöversättning som medvetet lämnar tidigare bibelspråkstraditioner inom sitt språkområde och söker återge de bibliska skrifterna i en språkdräkt som är avsedd att kännas »tidsnära». Därjämte aktualiseras även andra frågor, textkritiska, semantiska, pedagogiska.
I allmänhet har översättningen fått ett positivt mottagande av kritiken. Detta är inte heller ägnat att förvåna, när man tänker på det uppbåd av experter som enga- gerats för arbetet. »Utan tvekan den bästa nyare översättningen till engelska, både beträffande tillförlitligheten och med avseende på stilen», heter det i Economist.
En iakttagelse, som dock har sin tidsbegränsade räckvidd, gör biskopen av Middle- ton: »En alltför länge brukad översättning kan komma att främja tankelättja, där en nyöversättning tvingar till ställningstaganden, därför att innehållet framträder i ny dager.»
Mer eller mindre negativt inställda till nytolkningen är alla de som betraktar The Authorized Version som den engelska bibeln för alla tider. De anser den vara av sådan betydelse för engelskt språk och engelsk kultur att den inte bör eller kan ersättas. Så menade T. S. Eliot inte bara att NEB var ett nedgångsfenomen utan fruktade att den i sin tur skulle påskynda nedbrytningsprocessen. I hans recension liksom även i andra av negativ art kan göras den iakttagelsen att det generella omdömet visser- ligen grundar sig på helhetsintryck men likväl till stor del bestäms av enstaka ställen i nyöversättningen, vilka tydligt framstår som mindre lyckade och därmed blir ansatspunkter för en generell kritik.
Från ett håll har uppläggningen av översättningsarbetet klandrats, och detta i ett avseende som kan förtjäna ett mera allmänt beaktande. Det gäller själva arbets- gången, där översättningar utarbetade av exegetgruppen granskas av den litterära expertgruppen. »Stilen är en funktion av innehållet. Men nu har man gått till väga
som om det vore fråga om att garnera en tårta eller att sätta mitran på en biskop — krusiduller som appliceras när själva byggnaden redan är uppförd» (Valerie Pitt).
Översättarna har eftersträvat klarhet och entydighet. Detta innebär att de på dunkla eller tvetydiga ställen bestämt sig för vilket tolkningsalternativ de ville acceptera och återge i sin översättning. Med rätta har det anmärkts att klarhet vis- serligen är eftersträvansvärd men att denna strävan inte får drivas för långt. Oklar— het bör arbetas bort, men i bibeln förekommer inte så sällan ett »djup» eller en »öppenhet» som lämnar rum åt olika tolkningsnyanser. Detta har att göra med själva det religiösa språkets väsen och med de religiösa utsagornas transcendenta dimen- sioner.
Ett typiskt exempel är Joh 3:3, där NEB översätter »Unless a man has been born over again, he cannot see the kingdom of God». Nu är det grekiska adverbet ävwåev dubbeltydigt och kan översättas både med på nytt och med ovanifrån, och däri ligger finessen i Johannesevangeliets sätt att formulera utsagan. NEB har inte någon not härom — en sådan finns däremot exempelvis i 1917 års svenska översättning.
På ett analogt sätt har det anmärkts att berättelser och liknelser genom NEB:s ambition att skriva nutidsspråk har förlorat den mera eftertänksamma rytm som är kännetecknande för dessa partier i grundtexten såväl som i äldre översättningar. Men nu är det denna mera eftertänksamma rytm som ger rum åt de nyanser och associa- tioner som hör med till framställningen och åt den förlänar dess dimensioner. I berät- telsen om stillandet av stormen uttrycker N EB sålunda den genom ett under inträ- dande förändringen på ett sjötekniskt korrekt sätt: »There was a dead calm» (Matth 8:26). Äldre översättningar har: »There was a great calm», ett uttryckssätt som enligt en kritikers uppfattning ger en helt annan rymd åt det som sägs. (NEB Rev, s. 109.)
Ett annat exempel, vars egentliga innebörd undgår den citerade kritikern (NEB Rev, s. 70 f.) är Upp 13:18, där The Authorized Version säger om vilddjurets siffror: »Here is wisdom. Let him that hath understanding count the number of the beast; for it is the number of a man; and his number is Six hundred three score and six». NEB formulerar: »Here is the key; and anyone Who has intelligence may work out the number of the beast. The number represents a man's name, and the numerical value of its letter is six hundred and sixty-six.» Detta senare är en parafras som klargör själva huvudtanken. Men det apokalyptiska budskapet tunnas ut betänkligt. Det är inte frågan om en vanlig räkneuppgift med facit (»key»), där den som har tillräckligt mycket förstånd finner lösningen. I stället är det fråga om ett mysterium av religiös art, där endast den gudomliga Visheten kan upplysa den troendes förstånd om ond- skans konkreta manifestationer.
En kritiker påtalar att nia-ng har återgivits med conviction i Rom 14:22 f. Det är möjligt att Paulus här endast avsett denna nyans av ett mycket mera omfattande begrepp. Men troligare är att Paulus ville säga mer än vad NEB har låtit komma fram. »N EB är mycket mera exakt än grundtexten, och entydig när grekiskan lämnar olika möjligheter öppna. Följden blir att en predikan eller lektion, som utgår från en översättning, riskerar att i sin tolkning komma vilse så mycket mera, ju mera preci- serad översättningen är.» (NEB Rev, s. 89.)
Ett annat exempel är den av åtskilliga recensenter lovordade översättningen av den första saligprisningen: »How blest are those Who know that they are poor» (Matth 5z3). Grundtexten har ordagrant: »Saliga de ianden fattiga.» Det är odiskutabelt
att NEB här har lyckats att på ett slående sätt få fram en aspekt i utsagan. Men gör den tolkning, som översättningen utan tvekan är, verkligen rättvisa åt hela det inne- håll som ligger i utsagan?
* Positivt har omdömet i allmänhet blivit om översättarnas intention att så gott som det är möjligt skriva nutidsengelska och inte söka åstadkomma något slags »tidlöst» språk. (NEB Rev, s. 134.) Men även i denna begränsning stöter man på svårigheter. Idéers och intressens utveckling under de senaste århundradena har på vissa områden medfört en krympning av medvetande och sensorium, och denna för- skjutning har framför allt gått ut över den religiösa sfären. Detta gör att själva inne- hållet i bibeln nu inte längre är »tidsnära», och därmed blir det inte så lätt att över- föra de bibliska texterna till »nutidsspråk». Där saknas helt enkelt aktuella föreställ- ningar och ord för sådant som hör till det osynligas värld. Ett exempel utgör begreppet »själ». Nutidsmänniskan saknar i stor utsträckning gehör för sådana klanger i detta ord som var förnimbara för människor på Nya testamentets tid och sedan långt fram i kyrkans historia. (NEB Rev, s. 136 f.)
När det gäller framställningar av andliga erfarenheter och när det rör sig om traditionella religiösa eller kristna ämnessfärer kan översättningens tidskaraktär ta sig uttryck i syntax och i det perifera ordförrådet. Vissa centrala ord och föreställ- ningar kommer däremot —— det ligger i sakens natur — att vara omedgörliga för en »nytolkning».
' Går det att ge någon prognos för NEB:s framtid? Det kommer säkerligen att dröja ännu några år innan nyhetens behag har försvunnit hos NEB och dess slitstyrka i gudstjänst och undervisning kan jämföras med motsvarande egenskaper hos The Authorized Version. Man räknar med att det för framtiden i stort sett kommer att sida vid sida med varandra finnas två engelska översättningar: The Authorized Version och NEB. Varken Revised Standard Version eller ens den torra Revised Version torde därmed bli satta helt ur funktion. Deras förtjänst att tydligare återspegla grundtexten _— bl. a. genom sin mera markerade strävan efter konkordans —— gör dem fortfarande oersättliga i ett bibelstudium, där kunskaper i grundtextens språk inte kan förut- sättas. Med ledning av NEB blir exempelvis överensstämmelser resp. avvikelser mellan synoptiska parallelltexter inte åtkomliga med någon större säkerhet. Den nya översättningen har inte åsyftat konkordant entydighet i detta avseende.
Här kan också nämnas att NEB allt efter sammanhanget återger ygaluluacrsig ”skrift- lärde” på fyra olika sätt, nämligen med lawyers (30 ggr), doctors of the law (25 ggr), teachers ( 4 ggr) och teachers of the law (2 ggr). Lukas å sin sida använder dels year/igang; dels även ”VOIUJJCOL' ”lagkloke', men där har NEB lawyers för båda orden. Den som inte kan grekiska —— eller inte har tillgång till andra översättningar _ kan alltså inte med N EB i sin hand arbeta på ett sådant sätt att exempelvis Lukas användning av två olika grekiska termer för de judiska laglärde blir föremål för ett studium.
Den målsättning som upphovsmännen till NEB har givit åt sitt arbete skänker möjligheten att använda rörlighet i de engelska uttryckssätten men leder å andra sidan till inskränkningar i översättningens användbarhet. Begränsningen hos en översättning ligger däri att den kan tillgodose ett eller några men inte alla bland de funktioner för vilka en översättning är till. Ju bättre den är i vissa avseenden, dess mindre kommer den att samtidigt kunna täcka andra behov. Men detta är ett faktum
som översättarna varit väl medvetna om. Deras främsta mål var att åstadkomma en läsbar bibel.
b. Det grekiska textunderlaget Att översättarna i stort sett utgått från den bästa nu åtkomliga grundtexten, därom råder inte någon diskussion. Däremot har från sakkunnigt håll ifrågasatts den eklektiska metod som tillämpas i NEB. På enskilda punkter följer dess upphovsmän inte en bestämd handskrift eller någon av de textutgåvor som är frukter av det veten- skapliga recensionsarbetet i nyare eller nyaste tid. I stället anser Översättarna sig oförhindrade att bland de bästa handskrifternas läsarter, där dessa avviker från var- andra, välja dem som ter sig mest ursprungliga.
De allra flesta exegeter i vår tid är överens om att »den bästa grundtexten» inte är åtkomlig i en enstaka antik handskrift eller modern textupplaga. Ett eklektiskt till- vägagångssätt är ofrånkomligt. Men även eklektisk textkritik kan och bör bedrivas efter vissa principer. På den punkten sätter kritiken mot NEB och dess textval in. Man har där på ett inte ringa antal ställen tagit ställning till textkritiska frågor och träffat avgöranden. Men man har gjort det från fall till fall utan att utarbeta och fastställa några riktlinjer för denna del av arbetet. Följden har blivit en i påfallande grad subjektivt och inkonsekvent etablerad grundtext. Åtskilliga läsarter har valts med friskt initiativ. Så har man på en del ställen vågat följa den s. k. västliga texten. Men det saknas en genomförd och redovisad undersökning av de nu tillgängliga faktorer som måste beaktas och vägas mot varandra vid en vetenskaplig recension av nytestamentlig text. I kritiken har hävdats att översättarna borde i huvudsak ha hållit sig till någon av de befintliga textutgåvorna och avvikit från denna endastiså- dana fall där det kan anföras en principiell motivering. Argumenteringen i varje sådant fall skulle ha redovisats i en bilaga. (NEB Rev, s. 3.)
Föremål för kritik har blivit det något godtyckliga sätt varpå varianter har utvalts och anförts i översättningens apparat. Så står i en not till Matth 1:16 dels Some wit- nesses read ..., dels One early witness has . . .. Där kan frågas varför en enstaka hand- skrifts läsart tas upp i apparater och vad som menas med att just den betecknas som »early». Är det meningen att den osakkunnige läsaren skall suggeras att tro att släkt- tavlan hos Matteus i sin ursprungliga form inte skulle ha känt till föreställningen om jungfrufödelsen? Även på några andra ställen (Luk 1:46; 12:27; 14:5; Rom 16:7) har värderande adjektiv kommit in i noterna (ancient, many). (NEB Rev, s. 77.)
Diskutabel är anordningen att återge berättelsen om äktenskapsbryterskan Joh 7:53—8zl 1 efter J ohannesevangeliets slut. Ingen i någon kristen tradition hemmastadd läsare väntar sig att finna den där. Det hade varit lämpligare att låta berättelsen stå på den vanliga platsen och i stället utmärka dess i placeringsavseende sekundära karaktär, exempelvis med klammertecken. De sekundära Markus-sluten (Mark 16:8— 20) har eljest tryckts utan sådana tecken men kort karakteriserats i noter.
c. Iakttagelser beträffande stilen Bedömarna är ense om att det allmänna stilläge som översättarna har valt bäst passar för de berättande och resonerande partier i evangelierna, som saknar mera utpräglad poängtering, för Apostlagärningarna och för de nytestamentliga breven. I synnerhet Paulus-brevens tankegångar framträder klarare och mera levande än i någon annan engelsk översättning. Som exempel på översättningens kvaliteter i detta avseende
har framhållits berättelsen om skeppsbrottet i Apg 27, vidare Luk 1:1—4, alltså pro- logen till evangeliet, och 1 Kor 1:4—9; Ef 1:1—23.
Däremot kommer NEB snarare till korta i sådana avsnitt i evangelierna, där fram- ställningen är livaktig eller tillspetsad eller lapidarisk, och mera genomgående överallt där grundtexten är hymnisk eller poetisk.
Även i detta avseende är kvaliteterna växlande och ingalunda entydiga, varför omdömena växlar.
Vissa av saligprisningarna betraktas mera allmänt som lyckade, så »How blest are those whose hearts are pure; they shall see God» (Matth 5:8). I Fader vår har sjätte bönen fått en adekvat formulering: »And do not bring us to the test» (Matth 6:13), medan den följande både formellt och sakligt är mera diskutabel: »But save us from the evil one».
Den paulinska hymnen i 1 Kor 13 är ojämn, med en del fyndiga formuleringar men med bristande stringens på andra ställen. Slutet förtjänar att anföras: »In a word, there are three things that last for ever: faith, hope, and love; but the greatest of them is love» (v 13). I förbigående kan anmärkas att översättarna inte haft tillräck- ligt med mod eller klarsyn för att utmönstra läsarten »till att brännas» till förmån för »med tanke på att vinna beröm» (v 3). (NEB Rev, s. 63.)
Rytm och lyftning efterlyses beträffande sådana partier som »psalmerna» i Lukas- evangeliets första kapitel (Luk 1:46—55, 68—79; 2:29—32), J ohannesevangeliets prolog (1:1—18) och vissa paulinska avsnitt, såsom Rom 8:31—35. (NEB Rev, s. 122 f., 127.)
Det har påpekats att NEB — medvetet eller omedvetet — väljer en något arkaise- rande stil för att förläna större tyngd åt vissa J esus-ord och åt lidandeshistorien. Å andra sidan råkar översättningen då och då att hemfalla åt vad som kan kallas kansli- språk (N EB Rev, s. 126 f., 123). Även ett övermått av latinismer (NEB Rev, s. 143) liksom av lärda uttryck ( parricides and matricides 1 Tim 1:10; to inculcate abstinence 43) har påtalats.
Översättarnas strävan att åstadkomma ett nutidsmässigt och ledigt språk har då och då resulterat i en sådan sänkning av språknivån att kritiken inte har kunnat utebli. Här är det fråga om vändningar som lätt kan förbättras vid en kommande revision. Fenomenet som sådant förtjänar dock beaktande.
I detta avseende är evangeliernas J esus-ord särskilt känsliga. Några exempel: »The traitor is upon us» (Matth 26:46); »Why are you trying to catch me out ?» (Mark 12:15); »Come and have breakfast» (Joh 21:11). Ett J esus-ord i Apg verkar något platt i följande form: »Happiness lies more in giving than in receiving.» I födelse- berättelsen säger ängeln till herdarna: »You will find a baby lying all wrapped up» (Luk 2:12).
Brevens kristologiska partier ställer särskilda krav som inte uppfylls av »to snatch equality With God» (Fil 2:6). Bland övriga uttryck som har klandrats som »collo- quialisms» är: »This is more than we can stomach!» (Joh 6:60); om apostlarna som räckte varandra handen till samarbete: they »shook hands upon it» (Gal 2:9), vidare »they all left me in the lurch» (1 Tim 4:16).
Å andra sidan innehåller den nya engelska översättningen vändningar som har utsikter att bli klassiska: »Do not feed your pearls to pigs» (Matth 7:6); »The love of Christ leaves us no choice» (2 Kor 5:14); »They were too good for this world» (Hebr 11:38).
d. Diskussionspunkter Ett antal frågor av mera principiell betydelse har tagits upp i recensionerna av NEB. Är det genomförbart att åtminstone i någon mån översätta de synoptiska evange- lierna synoptiskt? Detta innebär att man med ledning av översättningen skall kunna avgöra huruvida parallella textavsnitt i fråga om ordalydelsen överensstämmer i de tre synoptiska evangelierna eller i vad mån de avviker från varandra. Här har man i stort sett låtit den engelska språkdräkten gå fri från synoptiska hänsynstaganden (NEB Rev, s. 27). NEB avser inte att prestera en text som medger studier av detta slag. Härtill krävs antingen den grekiska grundtexten eller en översättning av mera konkordant art. Det förtjänar dock att nämnas att den nya ekumeniska bibel, som nu utarbetas i Frankrike, kommer att så långt det är möjligt redovisa synoptiska likheter och avvikelser.
Mera angeläget är önskemålet att citat från och anspelningar på Gamla testamentet skall kunna kännas igen. Här har N EB underlåtit att markera citat vare sig genom sats resp. typer eller genom utsatta hänvisningar till ifrågavarande gammaltesta- mentliga ställen. Det är emellertid sannolikt att utgivarna just i detta avseende har betraktat den hittills utkomna upplagan som ett provisorium i väntan på att över- sättningen av Gamla testamentet skall bli färdig. Då kommer med all säkerhet en samordning att ske, vilket kan väntas i någon mån inverka även på ordalydelsen i de gammaltestamentliga citaten inom de nytestamentliga skrifterna. Dock bör inte glömmas att Nya testamentet i stor utsträckning citerar den grekiska Septuaginta- översättningen, vilken icke sällan avviker från den masoretiska texten.
Mera vanskligt är det att i enskilda fall avgöra huruvida det föreligger inte citat men väl anspelningar på gammaltestamentliga ställen. Sådana anspelningar kan vara mer eller mindre väsentliga och därtill mer eller mindre medvetna från den nytesta- mentlige författarens sida. Det har påpekats att NEB har en benägenhet att lämna sådana anspelningar därhän, att offra djupdimensionerna i sådana formuleringar för klarheten. Som exempel har anförts Joh 1 :1, där det hänsyftas framför allt på 1 Mos 1:1, och Ef 6:15, där Jes 59:17 bildar bakgrunden. I 2 Kor 13:1 märker man inte att ett gammaltestamentligt lagrum åberopas.
Större räckvidd har frågan om sådana termers återgivande, vid vilkas användning Nya testamentet står i en obruten tradition från Gamla testamentet. Här rör det sig om begrepp som »rättfärdighet», »Guds vrede» och många andra, framför allt de uttryck som i Gamla testamentet är knutna till offerkulten och dess sonande funktion. NEB har klippt av åtskilliga av förbindelselinjerna (NEB Rev, s. 20 f.).
Av annan art är de spår som urkristendomens samfundsmedvetande och begyn- nande teologiska reflexion har satt i de nytestamentliga skrifternas terminologi och formuleringar.
Ett exempel är ordet åxnlnofoc. Visserligen skiftar ordets betydelse i olika skrifter och sammanhang. Men med hjälp av och omkring detta ord har dock den urkristna samfundstanken i dess olika schatteringar utformats. NEB:s princip att inte syfta till en konkordant översättning har tillämpats även på denna term (som i 1917 års svenska översättning på de flesta ställena återges med församling). I NEB motsvaras det av church, assembly, congregation, community och meeting, allt efter samman- hanget. Likväl saknas det konsekvens i användningen av de uppräknade engelska orden, och det har ifrågasatts om nutida konfessionsbunden samfundsteologi kommit
att prägla valet av översättning på vissa ställen. (NEB Rev, s. 50, 60, 67; Bratcher, s. 65 f.; Lindblom, s. 7.)
Därmed träder två problem i dagen. Å ena sidan är det frågan vilken synpunkt som i det enskilda fallet skall tillåtas att fälla utslaget: månheten om stringens i åter- givandet av ett enskilt ställe eller hänsyn till de associationer och de större samman- hang som en mera omfattande term som exempelvis änn/117650: kan aktualisera. Å andra sidan finns det ett — lyckligtvis mycket begränsat — antal nytestamentliga termer, där valet av motsvarigheter i de moderna språken påverkas av konfessionella egenheter hos nutida kyrkor och samfund eller av översättarnas teologiska stånd- punktstagande.
Den förra frågeställningen kan exemplifieras med begreppet åmoaoovm ,rättfärdig- het'. Det grekiska ordet återger ett begrepp som är grundläggande för bestämningen av gudsbilden och människans gudsförhållande i Gamla testamentet. Man återger emellertid ömoaooiivn i NEB på mycket varierande sätt, bl. a. justice, integrity, rectitude, goodness, what God requires, a question of morals. Särskild uppmärksam- het har tilldragit sig översättningen av det viktiga stället Rom 1:17: »because here is revealed God's way of righting wrong» (N EB Rev, s. 60, 87). Därtill kommer de många översättningarna av adjektivet öfnouog. Vad som går förlorat är den aspekten att urkristendomen genom varierande formuleringar och i olika sammanhang sökte kom- ma tillrätta med en central föreställning i den från judendomen övertagna religiösa traditionen (Lindblom s. 5).
Andra termer som har blivit föremål för fri och skiftande återgivning är ågyrj ”vrede, (Godis wrath, retribution, divine retribution, judgement, vengeance), vidare aägå ”kött,, oi äytol. 'de heliga” (vanligen God's people), öo'Eoc ”härlighet” (såväl glory som splendour), xgwrög 'den smorde” (Messiah, Christ), netgao'uo'g *frestelse' (temptation, test) (NEB Rev, s. 10 f., 27 f., 56, 60, 91, 133; Bratcher, s. 64 f.).
Konfessionella eller nutidsteologiska synpunkter har recensenter av N EB velat finna i återgivandet av sådana termer och ställen som har att göra med föreställning- arna om soning resp. försoning. Sålunda saknas i NEB det engelska ordet propitiation (N EB Rev, s. 20 ). Kristologien är ett annat ömtåligt område. Endast i en översättning till just engelska uppstår problemet med tilltalsord i andra person, där NEB har valt thou där Gud tilltalas, däremot inte i tilltal till Kristus. Av detta följer att Sonen säger thou till Fadern men Fadern you till Sonen (t. ex. Matth 11:25 f.; 22:44; Apg 13:33; jfr NEB Rev, s. 15, 24, 146 f.). Därjämte har påtalats översättningen only för uovoysvrjg ”enfödd, (Joh 1:14; 3:16 m. fl.; se NEB Rev, s. 145 f.). Från luthersk sida har anmärkte missnöje med återgivningen av nattvardsutsagan i 1 Kor 10:16 (NEB Rev, s. 152). Kritik av vissa detaljer har framkommit även från katolskt håll (Bligh).
I vilken utsträckning bör metaforer bevaras i en översättning? Kan de stundom bättre återges genom andra metaforer än de i grundtexten förekommande? Svaren på dess frågor kommer att vara beroende av den svarandes smak. Däremot är det tydligt att man — inte minst tack vare de insikter som semantisk forskning har skänkt —— är benägen att lämna översättaren större frihet i återgivandet av seman- tiska element: skeendeelement (verb) återges stundom lämpligast med objektelement (substantiv) och vice versa. Så har nominalbegrepp bytts ut mot verbformer i Apg 2:42: »They met constantly to hear the apostles teach, and to share the common life, to break bread, and to pray» . Däremot har uttrycket medan de åt i Mark 14:22 åter-
givits med during supper. I dylika avseenden uppvisar NEB en medveten frihet som också i stort sett har vunnit kritikernas gillande (Bratcher, s. 54 ff.).
Outtömlig är frågan hur långt en översättning får gå i fråga om parafras. En över- sättning, och i synnerhet ett överförande till ett modernt språk av bibeln, skall i van- liga fall vara en översättning och inte en parafras. Men på enskilda punkter kan det vara svårt att dra gränsen mellan vad som är preciserande översättning och vad som är parafras (och därmed onödigt i ett stringent återgivande av grundtexten). Som det riktigt har påpekats är evangeliseringen en av motiveringarna för användningen av parafras (Stendahl), dvs. översättaren drivs av en önskan att göra bibelns budskap verkligen begripligt för den nutida läsaren. Därmed aktualiseras emellertid frågan om inte parafraseringen lämpligen bör utbytas mot förklarande noter.
Parafrasen medför alltid risker för felaktigheter i preciseringen. Så har NEB åter- givit åuagrwhoi ,syndare, med bad characters (t. ex. Matth 9:10). Det har anmärkts att en riktigare motsvarighet hade varit lax in religious observance.
Något skev blir översättningens innebörd på följande ställen, där återgivningen är parafraserande: »those Who yielded him their allegiance» för »de som trodde på hans namn» (Joh 1:12); »if you dwell within the revelation I have brought» för »om ni förblir i mitt ord» (Joh 8:31); »he was born blind that God's power might be displayed in curing him» för »[så skedde] för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom» (Joh 9:23).
Väl ordrik är översättningen på ett ställe som följande: »When he saw the crowds he went up the hill. There he took his seat, and when his disciples had gathered round him he began to address them. And this is the teaching he gave») (Matth 5:1; 35 ord motsvarar 24 i grundtexten). Omständligt parafraserande är också: »Have you never heard the saying: A little leaven leavens all the dough? The old leaven of corruption is working among you. Purge it out, and then you Will be bread of new baking, as it were unleavened Passover bread» (1 Kor 5:6 f.; de kursiverade orden saknar motsvarighet i grundtexten). Eller: »Do not think we are dictating the terms of your faith; your hold on the faith is secure enough. We are working with you for your own happiness» (2 Kor 1:24), »I have been very thoroughly initiated into the human lot with all its up and doums» (Fil 4:12). (Lindblom, s. 9 f.)
Den upplösning av långa perioder i mindre meningsenheter som NEB så gott som genomgående har beflitat sig om ser ut att i princip ha accepterats på alla håll. Nu- tida engelska, liksom våra dagars svenska språk, föredrar paratax på många ställen där grundtexten har hypotax (finita eller infinita bisatser, participialkonstruktioner). Som exempel kan anföras Luk 1:1—4; Rom 1:1—7 ; Ef 1:3—11. (Lindblom, s. 9.)
Den nya engelska bibelöversättningens upphovsmän liksom åtskilliga av dess recensenter är medvetna om att endast en längre tids praktiska erfarenheter från gudstjänst, övrigt församlingsliv och undervisning kan ge ett verkligt underlag för bedömningen av översättningens kvalitet och slitstyrka. I diskussionen har eljest framhållits att den nya franska översättningen »Bible de J érusalem» visar ett säkrare handlag. Den har också i mindre utsträckning blivit beskylld för att ha gett sig in på »äventyrliga» tolkningar. Kanske sammanhänger detta med att engelskan mer än franskan lockar till särpräglade och poängterade uttryckssätt.
Litteratur (urval) The New English Bible: New Testament. Oxford. University Press, Cambridge University Press 1961. (Preface: s. v—vi, Introduction: s. vii—xi.) (Här förkortat: NEB). The Greek New Testament, being the text translated in the New English Bible 1961. Ed. by R. V. G. Tasker. Oxford University Press, Cambridge University Press 1964. Nineham, D. (utg.), The New English Bible reviewed. London 1965. (Här förkortat: N EB Rev). Bruce, F. F., The English Bible. A history of translations. London 1963. Bligh, J., The New Testament (NEB), i Heythrop Journal 2 (1961), s. 199—215. Bratcher, R. G., The New English Bible New Testament, i Babel 7 (1961), s. 53—67. Lindblom, J., Den nya engelska bibelöversättningen, i Svensk teol. kvartalskrift 38 (1962), s. 1—14. Stendahl, K., Distance and Proximity, i Harvard Divinity School Bulletin 27 (1962), s. 25—30.
Förf. hade förmånen att i september 1963 få besöka centralkommitténs sekretariat i Oxford Och under någon dag bläddra igenom samlingen av recensioner. För generöst tillstånd härtill tackar jag kommitténs ordförande, professor Dodd.
Bilaga E D. Hedegård: Nya testamentet på vår tids språk
Av Ingemar During
Av Teol. dr D. Hedegårds översättning av Nya testamentet publicerades första delen »De fyra evangelierna» i oktober 1964 och andra delen »Apostlagärningarna, Breven, Uppenbarelseboken» i december 1965. Innan andra delen utkom, hade bibel- kommittén slutfört nästan alla sina förslag till översättning.
I det följande förtecknas först ett antal ord och uttryck som dr Hedegård har ansett föråldrade eller av andra skäl olämpliga och som han därför har ersatt med ord som han anser »mera gångbara i vår tid».
Sedan följer en sammanställning av textställen som avser att visa hur samma grekiska text har översatts i 1917 års kyrkobibel,i dr Hedegårds »N ya testamentet på vår tids språk» och i bibelkommitténs förslag till översättning. I de fall då bibelkom- mittén har utarbetat alternativa översättningar för kyrkobibel och folkbibel, för- tecknas båda.
1. U tmönstrade ord och uttryck Gud allena ersatt med Gud — han och ingen annan (Mark 2:7) det allraheligaste ersatt med in i helgedomen, står kvar Hebr 9z3 allra heligaste allestädes ersatt med överallt arvedel ersatt med ärva (Matth 19:29, Mark 10:17, Luk 18:18, 1 Kor 6:9; 15:50, Hebr 1:14; 6:12, 1 Petr 3:9) med få till arv (Upp 21:7). Står kvar Ef 5:5 avlägga den gamla människan ersatt med kläda av er den gamla människan barnaskap ersatt med vår rätt att vara Guds barn, barnarätt (Rom 8:23) bort det ersatt med det får aldrig ske byggningsmännen ersatt med byggnadsarbetarna dryckenskap ersatt med supgillen Kristi dyra blod ersatt med Kristi dyrbara blod egendomsfolk ersatt med det folk han har vunnit åt sig, (Ef 1:14) ett folk som Gud har gjort till sin egendom (1 Petr 2:9) fabler och släktledningshistorier ersatt med myter och släktregister ett felfritt lamm utan fläck ersatt med ett lamm så fritt från fel eller lyte fridens Gud ersatt med Gud, som är fridens källa stora ord som är idel fåfänglighet ersatt med högtravande men tomma ord (2 Petr 2:18) edert främlingskaps tid ersatt med er tid i detta främmande land
förförelse ersatt med frestelse, men förförelser står kvar Luk 17 :1 förlossning ersatt med befrielse (Luk 21:28, Hebr 9:15) slutgiltiga befrielse (Ef 1:14; 4:30) återlösning (Rom 3:24, Ef 1:7) han har köpt oss fria (1 Kor 1:30) församlingsföreständare, församlingstjänare ersatt med biskop, diakon, diakonissa (1 Tim 3) gäster och främlingar ersatt med utlänningar vilka lever i ett främmande land (1 Petr 2:11) hem/allen åt det brinnande Gehenna ersatt med skall kastas i helvetets eld hovo de upp sin röst ersatt med brast de ut i höga rop hugnad ersatt med sällhet (Luk 6:24) tröst (Luk 16:25, 2 Kor 7:4) så att jag får glädja mig (Fil 2:19) det hugnesamma budskapet ersatt med den tröst det gav dem hörsamma ersatt med lyda Mvitsman ersatt med officer illfundigt ersatt med listigt välsignelsens kalk ersatt med välsignelsens bägare kejsaren, min höge herre ersatt med hans Kejserliga Majestät en klippa till fall ersatt med en klippa som de snubblar över knorra ersatt med uttrycka sitt missnöje o konung ersatt med Ers Majestät krigsman ersatt med soldat vår kroppshydda, vår jordiska boning ersatt med vårt jordiska tälthus levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar ersatt med ni har levat i lyx och överdåd på jorden (Jak 5:5); kräsligt leverne ersatt med frosseri (2 Petr 2:13) läglar ersatt med lädersäckar mandråpare ersatt med mördare (Joh 8:44) menlösa såsom duvor ersatt med sveklösa (Matth 10:16) oskyldiga (Rom 16:19) nalkas ersatt med närma sig oförgänglig ersatt med övernaturlig (1 Petr 1:23) omgjorda edra länder ersatt med spänn fast bältet om livet (Luk 12:35, 1 Petr 1:13) låt sanningen vara ert bälte (Ef 6:14) oskäliga djur ersatt med förnuftslösa djur profetians gåva ersatt med de profetiska gåvorna räddhåga ersatt med fruktan sammalunda ersatt med på samma sätt skrymtare ersatt med hycklare skudda stoftet av ersatt med skaka av dammet sniken efter slem vinning ersatt med fika efter materiella förmåner (Tit 1:7 ) styckverk ersatt med brottstycken eller ofullkomlig stötesten. Satan är inte en stötesten utan du frestar mig till synd (Matth 16:23) tog de anstöt av honom (Mark 6:3); ordet står kvar t. ex. 1 Kor 8:9, 2 Kor 6:3 tandagnisslan ersatt med de skall skära tänderna tjänstekvinna ersatt med tjänsteflicka varaktig stad ersatt med stadigvarande hem vedersakare ersatt med motståndare (1 Petr 5:8) upprorsmannen (2 Thess 2:4) vinth i läran ersatt med lärdomsväder
vitmenad ersatt med vitkalkad den yttersta skärven ersatt med det sista året örtagård ersatt med trädgård, örtagårdsmästaren med trädgårdsmästaren överheten ersatt med regering och myndigheter
2. Valda textställen Matth 7:24—25
1917: Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
H edegård: Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han liknar en förståndig man, som byggde sitt hus på klippan. Och Slagregnet strömmade ned, störtfloderna kom, och stormvindarna blåste med våldsam kraft mot det huset, men det föll icke samman, ty det var grundat på klippan.
Bibelkommittén: Var och en som hör dessa mina ord och gör dem, liknar en förstån- dig man som byggde sitt hus på berggrunden. Slagregnet föll och vattnet kom i floder och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll icke, ty det var grundat på hälleberget.
Matth 8:23—27
1917: Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom. Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov. Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss; vi förgås.» Han sade till dem: »I klentrogne, varför rådens I?» Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»
H edegård: När han sedan steg i båten, följde hans lärjungar med honom. Då upp- stod en häftig storm på sjön, så att vågorna slog över båten; men han låg och sov. Då gick de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss! Vi går under!» Han sade till dem: »Varför är ni rädda? Er tro är liten!» Sedan reste han sig upp och ban- nade vinden och sjön, och det blev alldeles lugnt. Men människorna förundrade sig och sade: »Vad är detta för en man? Till och med vindarna och sjön lyder honom.»
Bibelkommittén: När han steg i båten följde honom hans lärjungar. Och se, en stark sjögång uppstod, så att vågorna sköljde över båten. Men han låg och sov. Då gick de bort och väckte honom och sade: »Hjälp oss, Herre, vi går under.» Han sade till dem: »Varför är ni rädda? Er tro är liten.» Sedan reste han sig, talade strängt till vindarna och vattnet, och det blev blick stilla. Men de som var där förundrade sig och sade: »Vad är han för en? Både vindarna och vattnet lyder honom.»
Mark 1:3
1.917: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom. H edegård: Bered väg för Herren, gör stigarna jämna för honom. Bibelkommittén: Bereden väg för Herren, gören hans stigar raka.
1917: Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.
Hedegård: Eftersom de för det myckna folkets skull inte kunde komma fram till honom med mannen, tog de bort taket ovanför platsen, där Jesus satt; och när de hade gjort en öppning firade de ned sängen som den lame låg på.
Bibelkommittén: Eftersom de för mängdens skull icke kunde få mannen fram till honom, tog de bort ett stycke av taket över hans huvud, vidgade öppningen och firade ner bädden där den lame låg.
Mark 2:21—22
1917: Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärva- des. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.
H edegård: Ingen syr en lapp av okrympt tyg på ett gammalt klädesplagg. Om han gör det, river den nya lappen bort ett stycke av det gamla plagget, och hålet blir värre. Och ingen slår nytt vin i gamla lädersäckar. Om han gör det, kommer vinet att spränga sönder lädersäckarna, så att både vinet och lädersäckarna fördärvas. [Nej, nytt vin slår man i nya lädersäckar.]
Bibelkommittén: Ingen lagar ett gammalt plagg med en lapp av okrympt tyg. Om så sker, hämtar den nya lappen krympmån från det gamla tyget, och hålet blir värre. Ingen tappar nytt vin på gamla läglar. Om så sker, spränger vinet läglarna och vin och läglar går båda tillspillo. Nej, nytt vin i nya läglar.
Mark 4:35—41
1917: Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden». Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgården. Då väckte de honom och sade till honom: »Mäs- tare, frågar du icke efter att vi förgås?» N är han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
H edegård: Samma dag på kvällen sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» Då lämnade de folket och tog honom med i båten, där han redan satt. Även andra båtar följde med. Då kom en våldsam virvelstorm, och vågorna slog in i båten, så att den tog in vatten och redan var nästan full. Men han själv låg i aktern och sov, lutad mot en kudde. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter, att vi går under?» Då reste han sig upp, bannade vinden och sade till sjön: »Tig! Var stilla!» Då lade sig vinden och det blev alldeles lugnt. Sedan sade han till dem: »Varför är ni så rädda? Har ni ännu ingen tro?» De greps av stor för-
skräckelse och sade till varandra: »Vem är denne man? Både vinden och sjön lyder honom!»
Bibelkommittén: Samma dag när kvällen kom, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» De lät folket gå och tog honom med sig i båten, där han hade tagit plats, och andra båtar följde efter. Då kom en stark virvelvind, och vågorna slog in i båten, så att den redan var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern på en kudde. De väckte honom och sade till honom: »Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?» Då reste han sig, talade strängt till vinden och sade till vattnet: »Tig, håll munnen.» Och vinden mojnade, och det blev blick stilla. Så sade han till dem: »Varför är ni så rädda? Visst har ni väl tro?» Då grep dem en stor fruktan och de sade till varandra: »Vem är då han? Både vinden och vattnet lyder honom.»
Mark 10:38
1917 : eller genomgå det dop som jag genomgår? H edegård: eller döpas med det dop som jag skall döpas med? Bibelkommittén: . . . eller döpas med det dop varmed jag skall döpas.
Luk 6:47—48
1917: Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik det skall jag visa eder. Han är lik en man som ville bygga ett hus, och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så väl byggt.
H edegård: Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem — jag skall visa er, vem han liknar. Han liknar en man som ville bygga ett hus och grävde djupt och lade grunden på klippan. När översvämningen kom, störtade sig vattenmassan mot det huset, men den kunde icke skaka det, eftersom det var så väl byggt-
Bibelkommittén: Den som kommer till mig och hör mina ord och gör dem, vem han liknar, det skall jag visa er. Han är lik en man som bygger ett hus och som grävde djupt och lade dess grund på berget. När översvämningen kom, störtade vattenflödet mot det huset men förmådde icke skaka det, därför att det var så väl byggt.
Luk 8:22—25
1917: En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut. Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ner över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara. Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och "vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt. Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.»
Hedegård: En dag steg han tillsammans med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» De lade ut, och medan de seglade, som— nade han. Då for en stormvind ner över sjön, och deras båt tog in vatten, så att de var i fara. Då gick de fram och väckte honom och sade: »Mästare, Mästare, vi går
under!» När han hade vaknat, bannade han vinden och vågorna, och de lade sig, och det blev alldeles lugnt. Sedan sade han till dem: »Var är er tro?» Men de blev för- skräckta och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är denne man? Han befaller både vindarna och vattnet, och de lyder honom!»
Bibelkommittén: En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: »Låt oss fara över till andra sidan sjön», och de lade ut. Medan de seglade föll han i sömn. Då for en virvelvind ned över sjön. De tog in vatten, och det började se farligt ut. Då gick de bort och väckte honom och sade: »Mästare, Mästare, vi går under.» Han reste sig, talade strängt till vinden och vågsvallet, och det bedarrade och blev stiltje. Då sade han till dem: »Var är er tro?» De greps av fruktan och för- undran och sade till varandra: »Vem är då han? Vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom.»
Joh 429
1917: Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna. H edegård : Judar och samariter använder nämligen inte varandras dryckeskärl. Bibelkommittén : Judarna umgås nämligen inte med samariterna.
Joh 7:12
1917 : Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. H edegård: Det var mycket mummel om honom bland folket. Bibelkommittén: Det mumlades mycket om honom bland folket.
Joh 11:33
1917: . .. upptändes han i sin ande och blev upprörd . .. H edegård : blev han starkt upprörd och uppskakad Bibelkommittén: blev han förbittrad och starkt upprörd .
Apg 8:9—10
1917: Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar *Guds stora kraft”.
Hedegård: En man som hette Simon hade bedrivit trolldom i staden och hänfört Samariens folk. Han sade att han var en enastående personlighet. Alla, från barn till åldringar, lyssnade ivrigt till honom och sade: »Denne man är den Guds kraft, som man kallar 'Den stora kraften'.»
Bibelkommitténs kyrkobibel: En man vid namn Simon, som då redan var i staden, hade genom trollkonster slagit folket i Samarien med häpnad; själv gav han sig ut för att vara en märklig man. Kring honom flockades alla, små och stora, och man sade: »Han är vad som kallas 'Guds stora kraft,.»
Apg 10:7
1917: . .. en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe. Hedegård : . . . en from soldat, en av hans ordonnanser. Bibelkommittén: en from krigsknekt, en av dem som han kunde lita på.
1917: Nu förnimmer jag i sanning att ”Gud icke har anseende till personen”, utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
H edegård : Nu inser jag, hur sant det är, att det inte finns någon partiskhet hos Gud utan att han i varje folk tar väl emot den som fruktar honom och gör det som är rätt. (Partiskhet Rom 2:11, Ef 6:9, Kol 3:25, Jak 2:1, men inte Luk 20:21, Gal 2:6.)
Bibelkommittén : Nu begriper jag i sanning att 'Gud icke har anseende till personen,, utan att den som fruktar honom och handlar rättfärdigt, han blir mottagen av ho— nom, vilket folk han än tillhör.
Apg 26:28
1917: »Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.» Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke alle,- nast du, utan alla som idag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med un- dantag av dessa bojor.»
H edegård: »Det fattas inte mycket i att du övertalar mig och gör mig till kristen.» Paulus svarade: »Mycket eller litet — jag önskar till Gud, att inte bara du, utan alla som i dag hör mig, måtte bli sådana som jag är, med undantag av dessa bojor.»
Bibelkommittén: »Du vill få mig att tro att du i en handvändning har gjort mig till kristen.» Paulus svarade: »Vare sig det sker i en handvändning eller tar tid, give Gud att inte bara du, utan alla som i dag hör mig, blir sådana som jag är, fast utan dessa bojor.»
Rom 8:5—8
1917 : Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det. Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
Hedegård: De som behärskas av sin syndiga natur får sin livsinriktning bestämd av den, och de som behärskas av Anden får sin livsinriktning bestämd av Anden. Det som den syndiga naturen trår efter är död, men det som Anden trår efter är liv och frid. Ty den syndiga naturens åtrå är fiendskap mot Gud. Den böjer sig inte för Guds lag, och den kan det inte heller: de som behärskas av sin syndiga natur kan omöjligt behaga Gud.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Ty de som är fångna i köttet tänker vad köttet tillhör, men de som lever i Anden tänker vad Anden tillhör. Köttets tankar bringar död men Andens tankar ger liv och frid. Köttets tankar är fiendskap mot Gud, eftersom de icke ställer sig under Guds lag och ej heller kan göra det. De som är fångna iköttet, kan icke vara Gud till behag.
Bibelkommitténs folkbibel: De som lever efter sin syndiga natur, de tänker köttets syndiga tankar, men de som lever efter Anden, de har lust till det som hör Anden till. Köttets syndiga tankar leder till död, men lusten till det andliga är en väg till liv och frid. Köttets syndiga tankar är fiendskap mot Gud, därför att de inte vill böja sig för
Guds lag och inte heller kan göra det. De som lever efter sin syndiga natur, kan inte vara Gud till behag.
Rom 8:15
1917: I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!»
H edegård: Ni har nämligen inte fått en slavtjänstens ande, som för er tillbaka till ett liv i fruktan, utan ni har fått den Ande som vittnar om vår rätt att vara Guds barn och som kommer oss att utropa: Abba, Fader!
Bibelkommitténs kyrkobibel: Ni har icke fått en träldomens ande, så att ni åter skulle känna fruktan, utan ni har fått barnaskapets Ande, som gör att vi ropar: Abba! Fader!
Bibelkommitténs folkbibel: Gud har ju inte velat göra er till trälar, så att ni på nytt skulle bli rädda för honom. Tvärtom har ni fått gåvan att känna er som hans barn. Den gör att vi kan ropa: Abba! Fader!
Rom 8:23
1917: Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden som förstlings- gåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.
Hedegård: Inte bara det, också vi som har fått Anden som en förstlingsgåva suckar över oss själva, eftersom vi väntar vår barnarätt, vår kropps befrielse.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Icke blott den utan också vi, som redan äger förstlings- frukterna av Andens skörd, suckar inom oss och längtar efter barnaskapet, vår kropps förlösnjng.
Bibelkommitténs folkbibel : Och inte bara den utan också vi, som redan äger de första frukterna av Andens skörd, också vi suckar inom oss av längtan att bli Guds barn och få vår kropp förlöst.
1 Kor 8:1—2
1917: Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet: »Alla hava vi ,kunskap'.» »Kunskapen» uppblåser men kärleken uppbygger. Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava. (Fotnot: Se »kunskap» i Ordförkl.)
H edegård : Beträffande kött från avgudaoffer skriver ni i ert brev: »Vi vet att vi alla har insikt.» Denna 'insikt' föder högmod, men kärleken bygger upp. Om någon redan gör anspråk på att redan äga fullkomlig insikt, då känner han inte ens första början till sann insikt.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Vad angår kött som har offrats till avgudar, så vet jag nog att vi alla äger kunskap. Men kunskapen blåser upp, kärleken bygger upp. Om någon menar sig ha någon kunskap, så äger han den ännu inte så som han borde. (Fotnot: Med kunskap avser Paulus här den religiösa insikt som den kristne får genom undervisningen. Han framhåller att enbart kunskap är otillräckligt.)
Bibelkommitténs folkbibel: Jag skall nu tala om köttet som hedningarna offrar till sina gudar. Jag vet nog, att vi alla har kunskap. Men kunskapen blåser upp, kärleken bygger upp. Om någon tror sig veta något, så vet han ännu inte att rätt bruka sitt vetande. (Samma fotnot.)
1917: Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till bords i ett av- gudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han åter köttet från avgudaoffer?
Hedegård: Om någon ser, att du, som har »insikt», sitter till bords vid en måltid i ett avgudatempel, kommer inte då samvetet hos honom, som är svag, att »stärkasa, så att han åter kött, som har offrats åt avgudar? (Utförlig fotnot.)
Bibelkommitténs kyrkobibel : Ty om någon ser dig, en man med insikt, ligga till bords i ett hedniskt tempel, skall då inte han som känner sig svag och osäker bli styrkt till att äta offerkött?
Bibelkommitténs folkbibel: Ty om någon ser dig, du som har insikt, ligga till bords i ett hedniskt tempel, skall då icke han som känner sig osäker få mod att äta av offer- köttet?
1 Kor 12:23 1917 : helbrägdagörelsens gåvor Hedegård: = 1917 Bibelkommittén: gåvan att bota sjukdom
1 Kor 13:9—10
1917 : Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
H edegård: Ty vår insikt och vårt profeterande är idel brottstycken, men när full- komligheten träder fram, skall det ofullkomliga försvinna.
Bibelkommittén: Ty vi förstår styckevis och vi profeterar styckevis, men när det kommer som är fullkomligt, skall det som styckevis är försvinna.
1 Kor 15:32
1917: . .. »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» Hedegård: . .. »låt oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» Bibelkommittén: »låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö.»
2 Kor 9:2 1917: Jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om eder, be- römma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just edert nit som har eggat så många andra. Hedegård: Jag känner er villighet att hjälpa, och jag berömmer er för den inför macedonierna. Jag säger dem, att Akaja har varit redo ända sedan i fjol, och ert exempel har sporrat de flesta av dem. Bibelkommitténs kyrkobibel: Jag känner er goda vilja, och jag skryter om er inför makedonerna: »Achaia är redo sedan i fjol.» Då har ert nit sporrat många. Bibelkommitténs folkbibel: Jag känner er goda vilja och jag skryter om er inför makedonerna och säger: »I Achaia är saken klar sedan i fjol.» Att ni har varit så ivriga har sporrat många.
1917: Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig beröm- melse allenast efter vad han själv är och icke efter vad andra äro.
H edegård: Var och en bör pröva sin egen gärning. Då skall han behålla för sig själv det som kan vara värt något beröm, utan att jämföra sig med andra. ' Bibelkommittén: Var och en bör pröva sitt eget handlande. Då skall han behålla för sig själv det som är värt beröm, utan att jämföra sig med andra.
Ef 2:19
1917: Alltså åren I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk.
Hedegård: Alltså är ni inte längre utlänningar, som bor i ett främmande land, ni har full medborgarrätt tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds familj.
Bibelkommittén : Alltså är ni inte längre invandrade främlingar och gäster, utan ni är de heligas landsmän och Guds husfolk.
Fil 1:9—10
1917: Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer överflöda av kun- skap och förstånd i allt, så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag.
H edegård: Och det är min bön, att er kärlek mer och mer skall växa till i insikt och omdömesförmåga, så att ni kan bedöma vad som har någon verklig betydelse. Då skall ni också stå rena och utan fläck på Kristi dag.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Och därom beder jag, att er kärlek må allt mer flöda över av kunskap och all slags insikt, så att ni må urskilja vad som är av vikt för att vara renhjärtade och oförvitliga intill Kristi dag.
Bibelkommitténs folkbibel: Min bön är, att er kärlek mer och mer skall överflöda av kunskap och insikt av alla slag. Då kan ni bättre avgöra vad som krävs för att leva renhjärtat och oförvitligt fram till Kristi dag.
Fil 2:1—2
1917: Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade.
Hedegård: Har er gemenskap med Kristus makt att frambringa någon hjärtats värme, någon kärleksfull tröst, någon delaktighet av Anden, någon innerlig med- känsla? Fyll då min glädjebägare till brädden genom att ni har samma tänkesätt, förenade till ett hjärta och en själ.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Om en maning given i Kristus, om uppmuntran i kär- lek, om gemenskap i Anden, om gott hjärta och medkänsla betyder något, fyll då min glädjes mått genom att vara ens till sinnes, ha samma kärlek, vara endräktiga, likasinnade.
Bibilkomm'itténs folkbibel: Om en maning i Kristi namn betyder något, om kärleks- full uppmuntran, om gemenskap i Anden, om gott hjärta och medkänsla har något värde, råga då måttet av min glädje genom att hålla sämja och ha samma kärlek, genom att ha en själ och en tanke.
1917: Varen så till sinnes som Kristus Jesus var. (I fotnot: Eller: Haven i edert för- hållande till varandra samma sinne som I haven i Kristus Jesus.)
H edegård : Låt er behärskas av det sinnelag, som fanns hos Kristus Jesus. Bibelkommittén: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. (Not: Var inbördes så till sinnes som i gemenskapen med Kristus Jesus.)
Fil 3:16 1917: Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss vandra vidare på samma väg. H edegård: Låt oss bara leva i överensstämmelse med det som vi har nått fram till. Bibelkommitténs kyrkobibel: Dock, det vi har uppnått, det må vi ock hålla oss till. Bibelkommittén:; folkbibel: Men det vi har uppnått, det får vi inte släppa.
Kol 4:5—6
1.917 : Skicken eder visligt mot dem som stå utanför, och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören förstå huru I skolen svara var och en.
Hedegård: Uppträd förståndigt mot dem som står utanför er krets, och använd varje tillfälle på bästa sätt. Tala alltid vänligt, men edra ord skall vara kryddade med salt. Då skall ni förstå, hur ni bäst bör svara var och en som frågar er.
Bibelkommittén: Var förståndiga när ni umgås med utomstående och ta vara på varje gynnsamt tillfälle. Tala alltid vänligt men krydda ert tal med salt. Då skall ni förstå hur ni bäst bör svara dem som frågar er.
1 Thess 4210—11
1917 : Men vi förmana er, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder åligger och arbeta med edra händer enligt vad vi hava bjudit eder.
Hedegård: Men vi förmanar er, bröder, att mer och mer växa till i kärleken. Gör det till en hederssak att ni lever i stillhet, fyller edra plikter i det dagliga livet och arbetar med edra händer så som vi har befallt er.
Bibelkommittén: Men jag förmanar er, bröder, att göra ändå mer: att vinnlägga er om att leva stilla, att sköta var och en sitt och att arbeta med era händer, så som jag har föreskrivit.
1 Tim 6z7
1917 : Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån.
H edegård: Tomhänta kom vi in i världen, tomhänta skall vi en gång lämna den. Bibelkommitténs kyrkobibel: Vi tog intet med oss till världen, intet kan vi ta med oss härifrån.
Bibelkommitténs folkbibel: =Hedegård.
2 Tim 2:4
1917: Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.
H edegård: Ingen soldat i aktiv tjänst invecklar sig i det civila livets angelägenheter. Han måste helt stå till sina överordnades förfogande.
Bibelkmnmittén: Den som är i krigstjänst bryr inte sitt huvud med det dagliga livets omsorger. Hans strävan är att vara sin krigsherre till lags.
Hebr 9:8—10
1917 : Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock inte kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, utan allenast äro utvärtes stadgar — de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allehanda tvagningar — stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning.
Hedegård: På detta sätt gör den helige Ande klart för oss, att vägen in i helge- domen ännu inte har blivit öppnad, så länge det främre tabernakelrummet ännu står kvar. Detta är en sinnebild, som syftar på den närvarande tiden. Så länge det står kvar, här man fram gåvor och offer, som inte kan ge ett fullkomligt gott samvete åt den som förrättar sin gudstjänst. Detta är endast stadgar om yttre religiösa bruk, om mat och dryck och olika slags reningsbad, inrättade för att gälla intill tiden för en ny ordning.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Därmed visar den helige Ande att vägen in i det Allra- heligaste ännu icke ligger öppen, så länge som det första tältet består. Här har vi en bild av den nuvarande tiden: det frambäres offergåvor som icke förmår till sinnelaget fullkomna den gudstjänstfirande. Liksom i fråga om mat och dryck och olika tvag- ningar är detta utvärtes stadgar som är pålagda fram till tiden för en bättre tingens ordning.
Bibelkommitténs folkbibel: Därmed visar den helige Ande att vägen till det Allra- heligaste inte ligger öppen så länge det första tältet ännu består. Här har vi en bild av den nuvarande tiden: man här fram offergåvor men sinnelaget hos dem som firar gudstjänst kan dessa inte fullkomna. Liksom i fråga om mat och dryck och olika tvagningar är detta utvärtes föreskrifter, som gäller fram till tiden för en bättre tingens ordning.
Hebr 9:11
1917: Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda. Hedegård: Men Kristus har kommit som överstepräst för att förmedla till oss de välsignelser som hör till den kommande världen.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Men nu har Kristus kommit, överstepräst för det goda som har skett.
Bibelkommittén:; folkbibel: Men Kristus har kommit som det godas överstepräst, det som nu har blivit till.
Hebr 11:1
1917: Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.
H edegård .' Men tron är en fullkomlig visshet om det som man hoppas på, en över- tygelse om sådant som man inte kan se.
Bibelkommittén: Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.
1 Petr 2:12 1917: Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem. Hedegård: Ert liv bland hedningarna måste vara höjt över allt klander. I de fall, där de nu beskyller er för att vara brottslingar, skall de, när de ser ert rättfärdiga liv, prisa Gud på den dag, då han söker dem. Bibelkommittén: Uppträd så väl bland hedningarna, att om de vill anklaga er för brottsliga handlingar, skall de få blicken öppen för ert redbara leverne och prisa Gud den dag då han söker dem.
1 Petr 2:18-19 1917: I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga. Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oför- skyllt. H edegård: Ni, som är slavar, underordna er edra herrar och visa dem all möjlig respekt, inte bara de goda och humana, utan också de orättvisa. Gud ser med glädje, om någon för hans skull uthärdar sina trångmål, när han får lida orättvist. (Orden är nowrl (pdf.?cp, här återgivna med visa — respekt, översätts 1:17 i helig fruktan för honom, 312 med gud/mktig.) Bibelkommittén: Ni husets tjänstefolk, lyd era husbönder med all tillbörlig aktning, inte bara de goda och välvilliga utan också de vränga. Ty nåd får den som 13 medve- tande om Gud uthärdar plågan, när han lider oförskyllt. (De kursiverade orden i
bibeltexten representerar tre tolkningar av originalets özå avvsfönaw 0805.)
1 Petr. 3:1—2 1917: Sammalunda, I hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet, må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord, när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan. H edegård: På samma sätt bör ni som är hustrur underordna er edra män. Somliga av er är gifta med män, som inte tror evangeliet. De kan vinnas genom det intryck de får av sina hustrurs gudfruktiga och rena livsföring, utan att det sägs ett ord. Bibelkommittén: Ni hustrur, foga er efter era män. Så kanske de män, som inte tror ordet, kan vinnas utan ord genom sina hustrurs levnadssätt, när de får blicken öppen för er rena och gudfruktiga vandel. (Ordet ånoråacsaöaa används här i ett annat sammanhang än hos Paulus, Ef 5:24, där det otvivelaktigt betyder ”underordna sig”.)
2 Petr 23
1917: I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig vinning av er. Hedegård: I sin girighet skall de utnyttja er genom att använda uppdiktade ord. Bibelkommittén: I sin girighet skall de köpa er för uppdiktade ord.
1917: Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro däruppå brännas upp.
Hedegård: Herrens dag skall komma såsom en tjuv. Då skall himlarna försvinna med våldsamt dån, elementen skall upplösas av hetta, och jorden och allt som finns på den skall brännas upp.
Bibelkommittén: Herrens dag skall komma som en tjuv. Då skall himlarna med bru- sande dån försvinna, elementen skall förbrännas och upplösas, och jorden och de verk som på den år skall icke finnas mer. (Se bilaga F, Textvarianter.)
1 Joh 2:3—4
1917: Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är lögnare och i honom är icke sanningen.
Hedegård: Hur får vi visshet om att vi känner honom? Vi känner honom, om vi håller hans bud. En lögnare är den som inte håller hans bud men ändå säger: »Jag känner honom.» I en sådan människa bor inte sanningen.
Bibelkommitténs kyrkobibel: Att vi har lärt känna honom vet vi därigenom att vi håller hans bud. Den som säger att han har lärt känna honom och inte håller hans bud, han är en lögnare, och sanningen är inte i honom.
Jak 2:2—4
1917: Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring på fingret och i präktiga kläder och jämte honom inträder en man i smutsiga kläder och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller: »Sätt dig därnere vid min fotapall» — haven I icke då kommit i strid mot eder själva och blivit domare som döma efter orätta grunder?
Hedegård: Antag, att två män besöker er gudstjänst. En av dem är välklädd och har en guldring på fingret, den andre är en fattig man i smutsiga kläder. Ni visar er förekommande mot den välklädde mannen och säger till honom: »Här har du en be- kväm plats», men till den fattige mannen säger ni: »Du kan stå där», eller: »Du kan sätta dig där på golvet vid mina fötter.» Om ni gör så, är ni inte då inkonsekventa och tillämpar en falsk måttstock?
Bibelkommittén: Tänk er att två män stiger in när ni är församlade, den ene i granna kläder och med guldring på fingret, den andre en fattiglapp i smutsiga kläder. Ni fäster ögonen på honom med de granna kläderna och säger: »Sätt dig här på heders- platsen», men till fattiglappen säger ni: »Stå där», eller »Sätt dig här på golvet vid mina fötter». Gör ni då inte bland er skillnad på folk? Är det då inte onda tankar som ligger till grund för er värdering?
Upp 4:5—6a 1917: Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar. Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall.
Hedegård: Från tronen gick det ut blixtar, dån och åskdunder. Framför tronen brann sju facklor — det är Guds sju andar. Framför tronen utbredde sig något som tycktes vara ett hav av glas, klart som kristall.
Bibelkommittén:; kyrkobibel: Från tronen utgick ljungeldar och dån och tordön. Och sju facklor flammade framför tronen; det är Guds sju andar. Framför tronen lik- som ett hav, genomskinligt som kristall.
Bilaga F Exempel på textvarianter och tolkningsvarianter i
Nya testamentet
Av Ingemar Diiring
De 27 skrifter av olika författare som ingår i vårt Nya testamente har bevarats till oss på samma sätt som de profana grekiska och latinska författarnas verk. Under handskriftsåldern avskrevs de generation efter generation. Det är klart att ordalagen i en text, som av de troende betraktades som helig, respekterades. Men så var också fallet med texterna av de stora högklassiska författarna, t. ex. Sophokles eller Platon. Dock är under handskriftsåldern textvarianter en normal företeelse. Någon har räk- nat ut att man har noterat sammanlagt 80.000 textvarianter i de flera tusen bevarade handskrifterna till Nya testamentet. Det överväldigande flertalet av dessa varianter är betydelselösa avskrivningsfel: det kan gälla stavning, partiklar, ords ordningsföljd eller annat som inte inverkar på sakinnehållet. Men det finns också ett avsevärt antal varianter av sådan art, att den ena varianten ger en annan mening än den andra. Det finns även avsiktliga ändringar av originaltexten. Alla äldre bibelöversättningar följde den tryckta grekiska text som brukar kallas Textus receptus. Först den engelska Revised version av år 1881 bröt med denna tradition; 1917 års översättning följer inte heller Textus receptus. Alla bibelöversättningar från den grekiska grundtexten, som har utgivits under de sistförflutna 25 åren och som har auktoriserats av något bibel- sällskap eller annan kyrklig auktoritet, protestantisk eller katolsk, är baserade på en grekisk grundtext, som avviker från Text-us receptus. Vi har två nyare vetenskapliga. editioner av Nya testamentets grekiska text, vilka allmänt användes i undervis- ningen och som också i huvudsak ligger till grund för alla nyare översättningar. Den ena utgavs 1898 av E. N estle och har sedan dess oavbrutet förbättrats i nya upplagor; fr. o. m. 17:e och 18:e upplagorna på 1940-talet fram till 25:e uppl. 1963 är texten i allt väsentligt stabiliserad. Den andra är The British and Foreign Bible Society's text till Nya testamentet, resultatet av ett samarbete mellan E. Nestle och Oxford- professorn G. D. Kilpatrick. Den utgavs år 1954, 2:a upplagan 1958. Kilpatrick bär huvudansvaret för texten och den textkritiska apparaten. På några, inte alldeles oväsentliga ställen avviker Kilpatricks text från Nestles. År 1964 utgav R. V. G. Tasker den grekiska text till Nya testamentet som The New English Bible bygger på. 1966 utgavs den grekiska texten till Nya testamentet av forskarlaget Aland—Black— Metzger—Wikgren. I den katolska undervisningen användes en text utgiven av A. Merk, 9:e uppl. 1964.
Ingen auktoriserad bibelöversättning följer till punkt och pricka N estles eller Kil-
patricks texter. Kommittén bakom The New English Bible menar att denna över- sättning följer Kilpatrick, och det gör den, såsom Taskers edition visar, i stort sett ifråga om utelämningar och tillägg. The New English Bible tillåter emellertid mycket fria omskrivningar. Det är ett faktum att alla nyare bibelöversättningar ifråga om inställningen till grundtexten är kompromisser. Med en grov generalisering kan man säga, att alla bygger på den text som ges av de två handskrifterna Vaticanus och Sinaiticus, dvs. i stort sett Nestles och Kilpatricks text, men det framgår av följande exempelsamling att alla kompromissar med traditionen på olika sätt. Det innebär, att alla de, som under de sista 25 åren i skilda länder har haft uppdraget att verkställa en ny bibelöversättning, avsedd att auktoriseras för bruk inom kyrkan och under- visningen, först har måst ta ställning till frågan, vilken grekisk grundtext de i varje särskilt fall skall följa.
För att illustrera de problem som översättaren ställs inför ges här en exempel- samling. I första avsnittet ges exempel på verser eller ord som finns i vissa hand- skrifter men saknas i andra. I fråga om dessa verser är det säkert fråga om avsiktliga textändringar. Man ser lätt, att plustexterna i stor utsträckning finns i Textus receptus och följaktligen i äldre bibelöversättningar, medan de nyare översättningarna oftast utelämnar dem, på ett eller annat sätt typografiskt markerar dem som osäkra, eller sätter dem i en not. Man ser också, att översättarna förfar olika; ingen bibel- översättning är konsekvent i fråga om utelämning av plustexterna; den som går längst är The New English Bible, men den tar med nästan alla plustexterna i fotnoter.
I åtskilliga fall kan vi spåra anledningen till textvarianterna. (a) Överflyttningar inom evangelierna. Redan i mitten av 2:a århundradet skrev Tatianos en s. k. evangelieharmoni, dvs. en text sammanställd med användande av de fyra nuvarande evangelierna. Inte utan skäl betraktade man de fyra evangelisternas verk som fyra versioner av ett och samma »goda budskap». Det är uppenbart att man tidigt började överflytta verser från ett evangelium till ett annat (många exempel ges därpå) eller ändra ett ord (t. ex. Matth 11:19 — Luk 7:35) eller ett uttryck för att skapa överens- stämmelse mellan evangelierna. Flera exempel ges också på tillägg från Septuaginta (det grekiska Gamla testamentet). — (b) Liturgiska tillägg. Exempel på tillägg i texter, som ständigt användes i gudstjänsten är slutorden i Herrens bön. — (c) Änd— ringar av trosskäl eller teologiska skäl. Det mest bekanta teologiska tillägget är Comma J ohanneum, 1 Joh 5:7—8. Det är sannolikt, att man strök orden »icke heller Sonen» i Matth 24:36 av trosskäl; man ville betrakta Sonen som lika allvetande som Fadern. — (d) Tillägg från samtida källor, såsom samlingar av J esusord (t. ex. Luk 6:5), samlingar av berättelser (Joh 7:53—8:11). I Apostlagärningarna finns i D- traditionen talrika tillägg och läsarter, om vilkas sakliga riktighet ingen tvekan råder; de anses bero på att denna skrift urpsrungligen har förelegat i två versioner och att vår text är en lätt reviderad version.
I andra avsnittet ges exempel på olika läsarter. En del av dem har uppkommit av samma skäl som plus- och minustexterna. Ett klart fall av avsiktlig ändring av den ursprungliga ordalydelsen är 1 Kor 15:51. När Paulus dikterade dessa rader, levde han i tron att Herrens dag kunde komma när som helst i hans egen generation. Några generationer senare förstod man inte detta. Inte heller förstod man satsen »alla skola vi förvandlas». Vårt äldsta textvittne, Chester Beatty papyren, läser »men alla skola vi icke förvandlas». Upphovsmannen till denna läsart har börjat tvivla på att både
goda och onda »skola förvandlas». Upphovsmannen till läsarten i Sinaiticus, accepte- rad av de främsta kyrkofäderna, torde ha resonerat så här: naturligtvis måste vi alla dö, men endast de helhjärtat troende skall förhärligas. Ett radikalt, förmodligen av teologiska skäl motiverat ingrepp i texten accepterades i den latinska traditionen och sedermera av den romersk-katolska kyrkan.
I tredje avsnittet ges exempel på en helt annan typ av problem, nämligen tolk- ningsfrågor (se vidare kap. 8 b). Vår kunskap om det grekiska språket växer oavbru- tet. Materialet växer genom fynd av nya texter, men av större vikt är att de redan existerande texterna undan för undan blir bättre genomforskade. Vi har i dag tillgång till större, filologiskt bättre och tillförlitligare ordböcker och andra hjälpmedel än bara för en generation sedan. Framför allt i utforskandet av den efterklassiska gre- kiskan har under vårt århundrade betydande framsteg gjorts. En följd härav är att vi nu har mycket säkrare kunskap om ord, fraser och grammatiska konstruktioner som förekommer i Nya testamentet. Det bör tilläggas att det ännu finns många luckor i vårt vetande; åtskilliga ord i Nya testamentet (t. ex. ågnozyao'g i Fil 2:6) är så sällsynta och så mångtydiga, att de ställer översättaren inför nästan oöverstigliga svårigheter.
Om samtliga belägg för läsarter gäller att de anges i urval.
Förkortningar
Handskrifter Grekiska:
. Chester Beatty, Bodmer = Vaticanus 1209 = B = Sinaiticus = Bezae Cantabrigiensis = den text som flertalet grekiska hss har, vanligen = TR = Alexandrinus = Ephraemi — Freerianus = Koridethi
Latinska:
it = den äldsta latinska översättningen
— (i Apg. citeras gig = codex gigas)
vg den yngre latinska översättningen
= (ibland vg-codd för att undvika missförstånd)
Övriga:
Gsyr = den äldsta syriska syr alla syriska
Peshitto den syriska vulgatan syr-Hark syrisk från 600-talet sah _ den äldsta koptiska boh = den yngre koptiska got = den gotiska
arm = den armeniska
Bibeledittoner Grekiska och latinska
TR = Textus receptus vg = Vulgata clementina. av år 1592 Orth = den av grekiska kyrkans synod fastställda texten Nestle = Novum test. graece, ed. N estle _ Aland, 18:e och senare uppl. = H KAINH AIAOHKH, 2nd ed. British Bible Society (Kilp note- ras ibland tills. med hss) = N.T. Graece et latino, 9 ed. 1964 (Vatikanens text) = The Greek NT, ed. RVG Tasker, Oxford 1964 A = The Greek NT, ed. Aland—Black— Metzger—Wikgren, Oxford 1966
Kilp
Merk
NE
Europeiska översättningar
1541 = 1703 års (Karl XII:s) bibel 1917 Svenska kyrkobibeln AV — Authorized version (King James' Bible) = Revised version 1881 (RV (margin) = not i margina- len) = Bijbel in de nieuwe verta- ling van het Nederlands Bijbelgenootschap, 1955 RV
NE
No
Hedegård
Det Nye Testamente, Kö- penhamn 1948 La Sainte Bible, tr. en francais sous la direction de L7Ecole biblique de .Téru- salem 1955
The New English Bible. The New Testament, Oxford UP 1961 Det Nye Testamente, over- satt for ungdom, Oslo 1964 De fyra evangelierna, 1964. Apostlagärningarna, Bre—
(korr)
(Förkl) (not)
ven, Uppenbarelseboken, 1965. [Hedegård] anger att H. sätter texten inom klam- mer
anger att texten har marke- rats som osäker; i regel finns då en not anger att handskriftens ur- sprungliga läsart har änd- rats anger att översättningen har försetts med förklaring eller not
]. Tillägg och utelämningar
Handskrifter
Bibeleditioner
Finns
Saknas
Finns
Saknas
1. Matth 5:44 [välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er] och bed för dem som [förorättar och] förföljer er
2. Matth 6:13 [Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.]
3. Matth 16:2—3 [Om aftonen säger ni: »Det blir klart vä- der ty himlen är röd», och om morgonen: »Det blir oväder idag, ty himlen är röd och dyster.» Himlens utseende för- står ni att bedöma men inte tidernas tecken.] 4. Matth 17:21 [Men detta slag/ av onda andar / utdri- ves inte utom genom bön och fasta.]
5. Matth 18:11 [Ty människosonen kom för att frälsa det förtappade.]
6. Matth 20:16 [Ty många är kallade men få. utvalda.]
7. Efter Matth 20:28 ett betydande tillägg, delvis överensstämmande med Luk 14:8—10
8. Matth 21:44 [Och den som faller på den stenen skall bli krossad, men den som den faller på, honom skall den söndersmula.]
9. Matth 22:35 [som var lagklok] 10. Matth 23:14 [Ve er, ni skriftlärde och fariseer, ni skrymtare, att ni uppslukar änkornas hus och för syns skull håller långa böner. För detta skall ni få en desto strängare dom.]
Byz D it (från Luk 6:27)
Byz
Byz D it vg
Byz C D W vg (från Mark 9:29; ej helt lika)
Byz DW vg (från Luk 19:10; ej helt lika)
Byz D it vg syr (från 22:14)
endast i D it syr
Vat Sin Byz vg Gsyr (från Luk 20:18, där den fogar sig i sammanhanget)
Vat Sin D W 9 Byz vg Gsyr
it Gsyr Byz (omkastad vers- följd) (förebild: Luk 20:47 och Mark 12:40)
Vat Sin Gsyr sah Vat Sin D it vg-codd
Vat Sin Gsyr Origenes
Vat Sin Gsyr Vat Sin Gsyr Origenes
Vat Sin
D it Gsyr Origenes
it och flera av de äldsta övers., anses överflyttat från Luk 10:25,jerark12:28
Vat Sin vg D (")
TR AV vg Orth [Da] [Hedegård]
TR AV RV(margin) Orth [H] [Da] [Hedegård] [Kilp] [Nestle] Merk [A] TR1917 AV RV [H] [Da] vg Orth J er (not) Hedegård (fotnot lämplig)
TR AV Orth vg [H] [Da] RV(margin) [Merk] [Hedegård]
TR AV RV(margin) [Merk] vg Orth [H] [Da] [Hedegård]
TR AV Orth vg [Hedegård]
[Kilp] [Nestle] Merk [A] TR AV vg Orth RV [H] Da [Hedegård]
Nestle Kilp Merk [A] 1917 AV RV H No Hedegård
TR AV vg OrthRV (margin) [H] [He- degård] [Da]
Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE(not) H J er(not) Kilp Nestle Merk A 1 917(Förkl) RV NE(not) vg Jer(not)
RV(margin) NE(not)
Kilp Nestle A 1917 (Förkl) RV NE(not) J er(not) Kilp Nestle A 1917 (Förkl) RV Jer(not) Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer (not) Da
1917(Förk1) RV (margin) NE(not) J er(not)
NE J er(not) Kilp N estle Merk 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer (not)
ll. Matth 24:36 Men om den dagen och den stunden vet ingen nagot, icke ens änglarna i himlen [icke heller Sonen], utan endast Fadern. 12. Matth 27:49 [En annan tog ett spjut och stack honom i sidan, och ut kom vatten och blod.]
13. Mark 1:2 ”hos pmfetema”, eller ”hos profeten Esaias”
14. Mark 2:22 [Nej, nytt vin slår man (bör slås) i nya lädersäckar]
15. Mark 7:8 [Ni sköljer träkärl och bägare och gör mycket annat sådant.]
16. Mark 7:16 [Om någon har öron att höra med, han må höra.] 17. Mark 9:44 [där deras mask icke dör och elden icke slocknar.]
18. Mark 9:46 [till den eld som icke utsläckes]
19. Mark 9:49 Ty var och en skall saltas med eld [och varje offer skall saltas med salt]
Handskrifter
Finns
Vat Sin 0 D it Origenes Hierony- mus” lat. hss
Vat Sin C (från Joh 19:34) vg-codd
ng) ”Hasta np
near???” Sin Vat D ::
utan verb Vat Sin raped verb Byz W
Byz vg (frän vers4)
Byz D vg (från Mark 4:23?)
Byz D vg (franJes 66:24 och vers 48)
Byz D vg
Byz vg D och it endast []
Saknas Sin (efter korrigering) Byz vg syr Hiero- nymus' grek. hss
Byz D it syr Ori- genes
rgig agcgmjmg Byz
Vat Sin (utelämnat på, grund avMatth 1 5: l 1 ?)
Bibeleditioner
Finns
Kilp Nestle RV NE H J er Da Hede— gård (torde böra intagas i texten)
RV (margin)
hus profetenEsaias Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE vg H Jer [Da]
Kilp [Nestle]Merk A »bör slås» TRAV vg Orth »haeld» Da »slår man» 1917 RV [H] [Hede- gård] utan verb J er
TR AV vg Orth [Merk] [Al TR AV vg Merk Orth (i not) RV (margin) [H] J er (not) [Da] [Hede- gård] TR AV vg Orth [H] [Hedegård] RV (margin) TR AV vg Orth [Hedegård] RV (margin)
TR Ava Orth [Da] [Hedegård med extra tillägg] RV (margin)
Saknas
1917 vg OrthMerk RV (margin)
1917 alla
hos profeterna TR Orth RV (margin)
Kilp Nestle 1917 RV NE H J er Hede- gård
Kilp Nestle A 1917 (Förkl) RV Orth (not) NE (not)
Kilp Nestle MerkA 1917 (Förkl) RV NE (not) J er Da Kilp Nestle MerkA 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer Da Kilp Nestle MerkA 1917 (var männi- ska) RV NE HJer (not)
Bibeleditioner
Saknas
Finns
Saknas
20. Mark 10:7 [och hålla sig till sin hustru] 21. Mark 11:26 [Men om ni icke förlåter, sk er Fader i himlen förlåta edra överträdelser-.]
22. Mark 15:28 [Så fullbordades det Skri
all icke heller ftens ord som
säger: Och bland brottslingar blev han räknad]
23. Mark 16:9—20. Några grek. hss. har en helt avvikande,
kortare text
24. Luk 4:4 icke endast av bröd [utan av varje Guds ord]
25. Luk 4:18 har sänt mig [till att bota de i hjärtat
förkrossade,] till att förkunna
26. Luk 6:1 på. en sabbat [som var näst den första]
27. Luk 6:5 [Samma dag såg han en man so
m arbetade
på. sabbaten och sade till honom: »Manniska, om du vet
vad du gör är du salig, men om du inte vet bannad och en överträdare av lagen.»] det, är du för-
Byz D it vg (efter Matth 6:15)
Byz 0 it vg (från Luk 22:37)
Byz C W 9 D Peshitta Syr got
Byz D it vg (från Matth 4:4)
Byz vg (frän Jes 61:1)
ByzQDvg
endast i D J. Jere- mias, Unbekannte Jesusworte, 1951, 49—53.
Vat Sin Gsyr Vat Sin Gsyr
Vat Sin D Gsyr sah
Vat Sin Gsyr syr palimpsest arm codd. Clemens Origenes Eusebeios
Vat Sin Gsyr D
Vat Sin it syr
TR AV RV Kilp Merk [A] NE (not) [Da] vg Orth [He- degård] TR AV vg Orth RV (margin) [H] [Hedegård] [Da]
TR AV vg Orth [Merk] RV (mar- gin) [H] [Hede- gård] [Da]
TR AV RVNE(not) vg Orth (Kyrko- mötet i Trient IV fastslog äktheten) Merk [H] Jer (not) [Da][19l7](Förkl) [Hedegård, Förkl]
TR AV vg o énnogevoyévcp Ötå dräpa-tog 98013 Orth [Hedegård]
TR AV vg
TR AV vg Orth Da
Nestle 1917 RV (margin) H Jer (not)
Kilp Nestle Merk A 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer (not)
Kilp Nestle A 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer (not) Kilp Nestle och A markerar 16:9—20 som tillägg RV (margin) Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer Da Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer (not) Da Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H J er
Handskrifter
Finns
Saknas
Bibeleditioner
Finns
Saknas
28. Luk 9:54 och förtär dem [såsom också. Elias gjorde.]
29. Luk 9:55 tillrättavisade dem. 1. [Ni vet icke, av vilken ande ni är.] 2. [Människosonen har icke kommit för att fördärva människosjälar utan för att frälsa.] Jfr Nr. 5 Matth 18:11; även Joh 3:17
30. Luk 22:19—20 [som varder utgiven — som varder ut- gjutet för er.] 31. Luk 22:43—44
32. Luk 23:17 [Men vid högtiden mäste han frigiva en fånge åt dem.]
33. Luk 23:34 [Jesus sade: Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.]
34. Luk 23:38 [med grekiska, romerska och hebreiska bokstäver]
35. Luk 24:60 [Han är icke här utan har stått upp.]
36. Luk 24:12 [Men Petrus stod upp och sprang till graven, och när han lutade sig in i den, såg han bara linne- bindlarna. Och han gick hem och undrade över det som hade hänt.]
ByzWODit
I. vissa Byz D it vg
2. Byz it vg
alla övriga [Nestle] [Kilp] Merk [A]
Sin Byz D 9 it vg syr
Sin Byz it vg (från Matth 27:15)
Sin Byz it vg Sin D Byz it vg (jfr Joh 19:20)
Pap. Bodmer 75 Vat Sin Byz vg Pap. Bodmer 75 Vat Sin W 9 Byz vg syr (Joh 20:3—10)
Pap. Chester Beatty Bodmer 75 Vat Sin vg Gsyr
1. och 2. övriga
D it Syr-Hark
Pap. Bodmer 75 Vat Sin (korr) Al W Gsyr sah Clemens Origenes Pap. Bodmer 75 Vat Al D sah Pap. Bodmer 75 Vat Sin (korr) D W 9 Gsyr sah Pap. Bodmer 75 Vat Sin (korr)Gsyr sah boh
D it Gsyr
TR AV RV (margin) [Da]
1. och 2. TR AV vg Orth [Da] RV (margin) [Hede- gård]
alla övriga
[Nestle] Kilp Merk alla övers.
Merk TR AV vg Orth [H] [Da]RV (margin) [Hede- gärd]
[Nestle]Ki1p Merk [A] J er har not 191 7
Merk TR AV vg Orth [Da]
[Kilp] [Nestle] Merk [A] TR AV vg Orth H J er Da RV 1917 [Hede- gärd]
TR AV vg Orth Merk [A] RV 1917 [H] Da J er (med not) [Hedegård]
Kilp Nestle Merk A 1917 vg RV NE (not) H Jer (not)
1. och 2. Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE (not) H Jer (not)
NE i not, med ut- förlig motivering i Taskers kommen- tar
A RV (margin) Jer (i not) NE (i not) Kilp Nestle A 1917 (Förkl) RV Jer (i not) NE (i not)
RV (margin) NE (i not)
Kilp Nestle A 1917 RV NE H Jer Hedegård
RV (margin) NE (not) Kilp Nestle RV (margin) NE (not)
Handskrifter
Bibeleditioner
Finns
Saknas
Finns
Saknas
37. Luk 24:36 stod han själv mitt ibland dem 1. [och sade till dem: Frid vare med eden] 2. [Det är jag, frukta icke.]
38. Luk 24:40 [När han hade sagt detta, visade han dem sina händer och fötter.]
39. Luk 24:51 skildes han från dem [och blev upptagen till himmelen.] 40. Luk 24:52 [Då tillbad de honom och] vände tillbaka.
41. Joh 1:27 han som kommer efter mig [och som var före mig], vilkens skorem
42. Joh 3:13 Människosonen [som är [var] i himmelen] 43. Joh 5:4 förtvinade [som väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. Ty en Herrens ängel steg tid efter annan ned i dammen och rörde upp vattnet. Den förste som steg ned, sedan vattnet hade kommit i rörelse, han blev frisk, vilken sjukdom han än led av.] Där var en man . . .
44. Joh 6:22 [nämligen den i vilken Jesu lärjungar hade stigit]
1. Pap. Bodmer 75 Vat Sin Byz vg syr (Joh 20:19) 2. vg Peshitto
Vat Sin Byz vg Peshitto (Joh 20:27)
Pap. Bodmer 75 Vat Sin (korr) vg (Joh 20:20) Pap. Bodmer 75 Vat Sin W 9 vg
Byz vg
Byz it vg Peshitta
Byz O Peshitto
Sin Byz 9 D Gsyr sah
1. och 2. D it Gsyr Sin D it Gsyr D it Gsyr
Vat Sin
Pap. Bodmer 66 75 Vat Sin WOrigenes Pap. Bodmer 66 75 Vat Sin D it vg Gsyr sah
Pap. Bodmer 75 Vat it vg
1. TR AV vg Orth RV Merk [A] 1917 J er Da Hedegård
2. vg
Merk [A] TR Ava Orth RV 1917 [H] Jer (not) [Da] [Hedegård]
Kilp Merk [A] alla utom H och NE J er (not) Merk [A] Jer (not) [Hedegård]
TR AV vg Orth 1541: hwilkenföre mig warit hafwer alla utom H AV: Which is in heaven =RV Jer [Da] NE: Whose home is in heaven 1541 vg: somäri himlen 1917: som vari himmelen Hede- gård: som är i himmelen Merk TR AV vg Orth 1917 (Förkl) RV (margin) [H] Jer (not) [Da] [Hedegård]
1541: intet annat skep än det ena som hans lär- jungar woro uti stegne TR AV Orth
1. Kilp Nestle RV (margin) NE (not) H
2. alla utom vg
Kilp Nestle RV (margin) NE (not)
Nestle RV (margin) NE (not) H
Kilp Nestle RV (margin) NE (not) H
Kilp Nestle Merk A RV NE 1917 H Jer Da Kilp Nestle Merk A H (med not)
Kilp Nestle A RV NE (not)
Kilp N estle Merk A 1917 vg RV NE H J er Da
Handslaifter
Finns
Saknas
Bibeleditioner
Finns
Saknas
45. Joh 7:53—8,11 [äktenskapsbryterskan inför Jesus]
46. Joh 8:59 gick ut ur templet [passerade mitt igenom dem och gick så bort.]
47. Joh 10:13 [Men den lejde flyr] ty han är lejd
48. Joh 12:1 Lasarus [som hade varit död och] vilken
49. Joh 13:10 [sl w) rm); nååag] 50. Joh 16:3 göra [eder]
51. Joh 16:16 I fan se mig [ty jag går till Fadem.]
D it (några) [fam. qv efter Luk 21,37]
Byz C Sin (korr) it (nägra)
Byz it vg
Pap. Bodmer 66 Byz 9 D vg Pap. Bodmer 66 Vat W Byz it Sin D it
Byz 9 vg Syr
(i Apg. medtas inte de talrika varianter, som endast finns i D—traditionen)
52. Apg 8:37 [Filip sade till honom: »Om du tror av allt ditt hjärta, kan det ske.» Han svarade och sade: »J ag tror att Jesus Kristus är Guds son.»]
53. Apg 10:32 vid havet; [när han kommer, skall han tala med dig.] 54. Apg 13:40 att [över eder] icke må, komma
E (en sen uncial) it vg-codd
Byz D it syr-Hark Byz vg: vobis
Pap, Bodmer 66 75
Sin Vat W 9 it syr sah arm got Origenes
Pap. Bodmer 66 75 Vat Sin D it vg Gsyr
Vat Sin
Vat Sin it
Sin vg-codd Origenes
Vat Byz 0 vg-codd
Vat Sin W D it
övriga Pap. Chester Beatty, Bodmer 74 Vat Sin vg
Pap. Bodmer 74 Vat Sin
Merk TR AV vg [1917 Förkl] [Da] [H]J er (förklaras i not som tillägg) [Hedegård, Förkl] TR AV Orth RV (margin)
TR AV RV vg Orth 1541
TR AV vg Orth 1541
[Kilp] [Nestle]Merk A alla övriga [H]
TR AV vg [Merk] 1541
TR AV vg Orth 1541 TR AV vg Orth 1541 RV (margin) [Da] TR AV Orth 1541
Merk alla övriga övers.
Kilp Nestle A pla- cerar hela tex- ten i apparaten RV sätter stycket inom klammer, liksom 1917 NE: i bihang
Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE vg H Jer Da Hede- gård Kilp Nestle Merk A 1917 NE H Jer Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer Da
RV (margin) NE (not) J er (not)
Kilp Nestle A RV NE 1917 H Jer Orth Da
Kilp Nestle Merk A RV NE 1917 H Jer (not) Da Kilp Nestle Merk A RV NE (not) 1917 (Förk1.) Jer (i not) Kilp Nestle Merk A RV NE vg H Jer 1917 Da
Kilp Nestle A Jer: att det icke mä hända
Handskrifter
Bibeleditioner
Finns
Saknas
Finns
Saknas
55. Apg 15:34 1. [Men Silas fann för gott att stanna kvar där] 2. [och Judas begav sig ensam till Jerusalem] 56. Apg 21:25 skrivit till dem [1541: at de intet sådant behöfwa at hälla utan] att
57. Apg 22:9 säga skenet [1541: och warda förfärade]
58. Apg 23:9 [så låt oss icke strida mot Gud]
59. Apg 23:24 [Ty han fruktade att judarna skulle upp- snappa och mörda honom och att han själv sedan skulle
komma i vanrykte, som om han velat taga emot penningar.]
60. Apg 24:6—7 och därför grep vi honom [och ville döma honom efter var lag. Men tribunen Lysias kom och ryckte honom med stort vald ur vara händer och befallde att hans åklagare skulle komma till dig] och du kan (jfr v 22)
61. Apg 28:16 när vi hade kommit in i Rom [1541: öfwer- antwardade underhöfwitsmannen fångarna öfwerhöfwits- mannenom men] tillstaddes det Paulus 62. Apg 28:29 [154]: Och när han hade det sagt, gingo judarna ut från honom, och hade emellan sig mycken disputering.]
63. Rom 1:31 utan kärlek till sina egna, [icke ordhälliga,] utan barmhärtighet
64. Ram 5:2 fått tillträde [genom tron] till den nad 65. Rom 8:1 i Kristus Jesus [1541: de som icke wandra efter kötet, utan efter Andan.]
1. C D it sah syr-Hark 2. D it
Byz D Byz D gig syr-Hark
sah Byz sah Pap. 48 gig syr-
Hark
några uncialer gig syr
Byz sig
Byz gig syr-Hark
Byz C it vg
Sin Byz vg syr
Byz vg Peshitta got Sin (korr) D (korr)
båda saknas i övriga hss
Pap. Bodmer 74 Vat Sin sah boh
Pap. Bodmer 74 Vat Sin
Vat Sin
övriga övriga
Vat Sin vg-codd Pap. Bodmer 74 Vat Sin
Vat Sin sah
Vat D it
Sin Vat D
1. TR AV vg Orth [H] [De] 2. vg
TR AV Orth 1541 TR AV Orth 1541 TR AV Orth 1541
VS
TR AV vg Orth RV (margin) [H] J er (not) [Da] TR AV Orth RV (margin) [Da]
TR AV vg OrthRV (margin) [H] [Da]
TR AV vg Orth
[Kilp] [Nestle] Merk [A] TR AV Rva Orth [H] J er Da
TR AV Orth vg: de vandrar icke efter köttet
1. och 2. Kilp Nestle Merk A 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer (not)
Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE vg H J er Da
Kilp Nestle 1917 RV NE vg H Jer Da Kilp Nestle 1917 RV NE vg H Jer Da
övriga
Kilp Nestle Merk A RV 1917 (Förkl) NE (not) Kilp Nestle Merk A RV NE 1917 vg H J er Kilp Nestle Merk A RV NE (not) 1917 (Förkl) J er Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H J er Da
1917. RV (margin) NE
Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer Da
66. Rom 9:28 Texten och i synnerhet övers. i 1541, 1917, AV och Vulgata avviker starkt. 67. Rom l4:9 dött [och uppstått] och levat 68. Rom 14:12 [inför Gud] 69. Rom 16:24 tillägg från 2 Thess 3:18 (även andra
textvarianter)
70. 2 Kor 12:23 [det vet jag inte]
71. 2 Kor 12:11 en däre [genom att berömma mig] 72. Gal 1:15 Men då [Gudi] täcktes (1541)
73. Gal 311 så. dårat er [1541: at I icke skullen lyda san-
ningene.] (från 5:7)
74. Gal 3:21 emot [Guds] löften
75. Ef 1:1 [i Efesus]
76. Ef 3z9 lägga i dagen [1541: för hwar man]
77. Hebr 1:12 [såsom en klädnad]
78. Hebr 2:7 [och satte honom till herre över dina
händers verk]
Handskrifter
Bibeleditioner
Finns [äv öanuoa'åvy, än Åéyov avvrsrpn. #åvm']
Byz D it vg
Byz D vg
Sin Byz vg sah boh Peshitta
Byz D it
Pap, Chester Beatty Sin Byz D vg syr
Byz syr
Sin Byz D sah bah
Byz syr-Hark vg
Sin Byz D vg syr sah bah
Byz D it vg syr sah boh
Pap. Chester Beatty Vat Byz D it vg syr Pap. Chester Beatty Vat Sin D
Sin D vg syr sah bah
Saknas Pap. Chester Beatty Vat Sin Peshitta
Vat Sin
Vat
Pap. Chester Beatty Pap. 61 Vat Sin vg-codd Origenes Vat Origenes
Vat Sin vg
Pap. Chester Beatty Vat syr vg
Vat Sin D
Pap. Chester Beatty Vat
Pap.Chester Beatty Vat Sin Origenes
Sin Byz vg syr sah boh
Pap. Chester Beatty Vat Byz
Finns
TR AV vg Orth TR AV vg Orth
[Kilp] [Nestle] Merk A [H] alla övriga
TR AV vg Orth [H] RV (margin)
alla [Nestle]
TR AV Orth 1541: med berömmelse
TR AV RV NE TR AV vg Orth 1541
alla [H] [Kilp] [Nestle] Merk [A]
[Kilp] [Nestle] [Merk] [A] alla övriga 1917 (Förkl)
Merk [A] TR AV RV vg Orth
Kilp Nestle MerkA 1917 RV H JerDa
1917 RV vg
Saknas
Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer (nat) Da Kilp Nestle Merk A RV 1917 H JerDa Kilp Nestle Merk A 1917 (Förkl) RV NE (not) Jer Da (not) Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer vg Da Kilp Nestle Merk A 1917 vg H Jer Da Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H J er Da
NE
Kilp Nestle 1917 RV (margin) H Jer (not) Da
TR AV vg Orth
Kilp Nestle Merk A TR Orth AV NE H J er (not) Da RV (margin)
Handskrifter
Bibeleditioner
Finns
Saknas
Finns
Saknas
79. Hebr 12:18 [till ett berg]
80.1. Petr 4:14 [1541: när dem blifwer han försmådd, men när eder beprisad.]
81.2. Petr 3:10 såsom en tjuv [om natten]
82.1. Joh 5:7—8 Det s.k. Comma Johanneum, om treenigheten
Byz D syr-Hark (från v 22) Byz vg-codd sah
Byz syr-Hark vg- codd
Inkommer i den latinska vulgatans text under 400- talet
Sin vg-codd sah boh
Vat Sin boh Vat Sin
Finns inte i någon grekisk eller latinsk hs före år 400;inte hos någon av kyrkofäderna fram t. o. m. Augustinus
[A] TR AV RV vg Orth 1917 Da
TR AV Orth TR AV Orth Finns delvis i TR AV Orth 1541, samt i Vulgata [H: i notbetecknat som interpolation]
Kilp Nestle Merk RV (margin) H (med not) Jer: une réalité palpable (med not) NE: before the palpable
Kilp Nestle Merk A vg 1917 RV NE H Jer (not) Da Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE H Jer vg Da Kilp Nestle Merk A 1917 RV NE Jer (not) Da (ingen förklaring) Kilp
Matth 7:13
Matth 7:14
Matth 11:19
Matth 25:41
Matth 27:17
Mark 1:4
Mark 2:22
Mark 7:9
Luk 2:14
1. tvåradig: ååå-"ac äv åplo'rozg 6545 uai åm' 'yiy'g sigwjvn (äv) åvGQa'moag söåoxiag Vat Sin D Al it vg sah got Origenes in Joh I, 12
Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet Sin 1917 Jer (not)
31: och den väg är smal Sin (Vat) boh sah Nestle 1917 De. No Hedegård Jer NE
Visheten har fått rätt av sina barn D Byz C 9 lat Gsyr TR vg Orth 1917
05 xarngayévo:
I förbannade, till . . .
D Byz (':) TR Orth Merk [A] H Da J er
Barabbas eller Jesus, som kallas Messias
Vat Sin Al D W Alla övers. utom NE
1. 6 Bmlev år rå pågå/up uppträdde J ohannes döparen Vat Nestle de övriga
3. o' Bamlå'aw år 117" égåycp kal Sin boh
och vinet skall rinna ut och lädersäckarna förstöras Sin Byz TR vg Orth AV
rngrjmjrs hålla sin Al 'njgnre Vat Nestle Kilp Merk 1917
sååoxtac Byz O Vat (korr) Sin (korr) syr bah Origenes diskuterar denna läsart TR Orth AV Luther: und den Menschen
Ty vid är porten och bred den väg som leder till för- därvet Vat Sin (korr) C W 0 it vg Gsyr [Nestle] [Kilp] Merk A NE 1541 AV RV H No Hedegård
rl och hur smal den väg Sin (korr) Vat (korr) C &) it vg syr got Byz A
. . . av sina gärningar Vat Sin Nestle Kilp Merk A RV H Da J er No Hedegård (bör föredras)
uamygozpévo: förbannade till (den eviga elden) Vat Sin Nestle Kilp NE 1917 ger både. läs- arterna, ”ni förbannade' i texten; så. också. RV och Hedegård
Jesus, som kallas Barabbas, eller Jesus, som kallas Messias 9 lamt flera av de äldsta övers. NE
2. Banrlev év 127 ågrjutp med så skedde att Johannes döpte Al (it) syr-Hark A Jer (i not)
4. [Sv 117 596].ch Banrlev md D 9 it vg Peshitta
och både vinet och läder- säckarna förstöras Vat D RV H Da Jer 1917: så att . . . fördärvades
arvjanre stå. fast vid D W 9 it syr A NE
sööoxlocg
Vat Sin D it sah vg: in ho- minibus bonae voluntatis Origenes försvarar denna läsart got: in mannam godis vil- jins Nestle Kilp Merk A
2. treradig: öo'Eac Ev åtplo'torg Osti) nazi. Em 7117; sigåvn år åvegaånm; eööoxla Byz (9 (17 uncialer) syr arm grek. kyrkofäder utom Origenes
Luk 10:42
Luk 11:53—54 olika läsarter; 1917 följer i princip Byz och TR och tillägger [för att anklaga honom]
Luk 12:27 olika läsarter; jfr Matth 6:28
Luk 14:5
Luk 15:16
1541: meniskomen en godh Wilie 1884: till människorna ett gott behag
6).!wa åé éa'rw mala: ?? évög Vat Sin Nestle Kilp H J er
Vat Sin Chester Beatty: Och när han gick ut därifrån bör- jade de skriftlärde och fari- seerna att ansätta honom häftigt och utfråga honom om många ting, i det de lade försåt för honom för att fånga upp något ur hans mun. Så. Nestle Kilp Merk A RV H Da J er NE
1. mb; väte vridet oifte öqmlvel, hur de varken spinner eller väver D Gsyr Nestle Kilp 1917 H Da Jer NE (not) Hedegård
Diö; få 605; Pap, Chester Beatty Bod-, mer Vat W sah Nestle Kilp Merk A H J or (not) No
xogtozaåävou én Pap. Bodmer, Vat Sin D sah A RV N o bör föredras
vg: åt människor som hava en god vilja 1917: bland människor till vilka han har behag =H Da Hedegård: bland människor som är föremål för hans nåd J Lindblom: för människor som täckas Gud RV: among men in whom he is well pleased Jer: aux hommes qu*il aime Origenes för samman
eigåvn eåöoxlexg =frid på. grund av hans nådiga behag; däremot talar Matth 8:12; 12:38; Ef 2:3
évd; åé åo'uv xgeloc Pap. Chester Beatty, Al W 9 vg Merk A 1917 AV RV NE No Hedegård
Hedegård följer ungefär Vat Sin 1917 torde böra rättas
2. nå); miEa'veL - oå xomd oåöé initial. hur de växer; de arbetar inte, inte heller spinner de Chester Beatty, Bodmer Vat Sin Byz 9 TR vg Orth Merk A AV RV, harmoni- sering med Matth 6:28
5:10; 17 5017;
Sin it boh vg NE 1917 AV RV Hede— gård
3:e/dam. rip: KOLÅlaV on?-mö ånö A1 (9 Byz it Gsyr Nestle Kilp Merk 1917 AV H Jer NE
Joh 1:18
Joh 11:50
Joh 19:29
Apg 12:25
Tå ngåg eigåvm aov Byz o'oc D it vg, vg: ad pacem tibi 1917 AV H Da No Hedegård
,um/oyavåg 9.96;
en enfödd Gud Pap. Bodmer 66 Vat Sin
Peshitto Origenes 6 ,uovoyew'yg Ocd; Pap. Bodmer 75 Sin (korr) Clemens Nestle Kilp Merk A RV (margin) Jer (not) NE (not)
ali-råg åv naggnalq alven Sin Pap. Bodmer 66 efter rättelse, 75, Byz ingen som vill vara känd
énéxgwev
smorde Bodmer Sin D Byz 9 it vg Merk A TR vg Orth 1541 AV RV J er
film*
för oss
Byz AlWngserR Orth 1541 AV
öao'a'mrp negtåéneg
»de fyllde en svamp med det sura vinet och satte den på en isopstängel»
övriga hss, alla övers. utom NE
SL; Vat (korr) Sin Byz TR A ånå
Vat D lat
åå
det som leder till frid = fridsbudskapet
Vat Sin Nestle Kilp Merk A RV: which belong unto peace J er: le message de paix NE: the way that leads to peace
o' ,uavoyew'yg vid; den enfödde Sonen Byz Al W 9 it vg Gsyr 1917 och alla övriga [Hedegård, förkl]
1576 år naggnalq slvau Vat. Pap. Bodmer 66 it ingen . . . vill att det skall komma i var mans mun
ånéönxsv
lade Vat Nestle Kilp 1917 H Da NE: spread Hedegård
15in
för eder Chester Beatty, Bodmer Vat (utelämnat i Sin) D it Nestle Kilp Merk A 1917 RV H Da NE (Jer ute- lämnar pron.)
151104") negzöéweg
»de fyllde en svamp med det sura vinet och satte den på ett spjut» endast en minuskel hs. NE, förvaras av Tasker som dittografi
vg: ab =H Da Jer Hede- gård 1917 : fullgjort sitt uppdrag
Al syr-Hark Nestle Kilp NE i Jerusalem Merk
Rom 8:24
1 Kor 2:4
1 Kor 13:3
1 Kor 15:49
1 Kor 15:51
Aag/30:10; alla övriga
alla övers. utom NE har ”från Derbe,
Exane—v Vat (korr) Sin (korr) Byz TR Orth N estle Kilp A 1917 (förkl) AV H Da Jer (not)
,ue gjort mig fri A D Byz 1917
mg, 115 xou' Sin (korr) Al C Byz sah syr-Hark Nestle 1917 Da No Hedegård (?) J er NE
dad;
eder Sin Byz vg syr Merk A 1917 alla övriga
är nståoi; åvngnlm; aotpt'oc; 16)/o:; Byz (jfr 2:13) TR vg Orth AV
xavövjaoyac till att brännas upp C D vg syr Clemens alla
texter (utom A) och övers.
xaveéawum Byz C (annars ej belagd form av verbet)
(pogéawpsv
så. låt oss bära Sin D Byz Clemens vg: portemus J er
1. mine; [på!] 013 xo:- ,unGnaö/teöa, nårra; åé åliaynaöueöa »alla skola vi icke dö, men alla skola vi bli förvand- lade»
D gig NE (torde vara riktigt, ty Gaios var från Makedonien enl. 19:29, och Doberos är en i antika källor nämnd stad i Makedonien)
åxw/ze'u
Vat Sin vg syr vg: habea- mus Merk RV NE (not) (textkritiska skäl talar för åxw/Asv, Paulus” språkbruk för (fixa/Lev)
ae gjort dig fri Vat Sin
u; Pap. Chester Beatty, Vat boh A
??,uäg
oss
Vat D sah Nestle Kilp H Da NE No
51: neuem"; a'ogvla; 16)/o:; Vat Sin D Nestle Kilp Merk [A] 1917 RV H Da J er NE äv nuöoi Gamla; Åo'ywv it Peshitta sah Origenes ingen ny övers.
xavxåawum
Chester Beatty Vat Sin Al sah Origenes A (jfr Cle- mens Ad Cor. 55:2) Betyder: Om jag säljer mig som slav för att vinna be- römmelse, jfr 9:15 och 15:31; se Taskers not.
(pogéaopev
så. skola vi bära Vat TR Orth Nestle Kilp Merk A 1541 1917 AV RV H Da NE
2. nämre; mi xomnönao'ysåa, m”) mine; åå åÄÄaynaöyeOa »alla skola vi icke dö, men alla skola vi icke för- vandlas» Chester Beatty
Hebr 4:2
Hebr 9:11
1 Petr 3:18
2 Petr 2:13
2 Petr 3:10 (många läsarter och kon- jekturer)
Vat D (korr) Byz syr Ori— genes lat TR Orth Nestle Kilp Merk A 1541 1917 AV RV H Da J er NE
3. mine; xomnOnUÖ/waac, oå näms; öé ål.).aynaöpeöo: »alla skola vi dö, men alla skola vi inte bli förvand- lade» Sin C Origenes Hieronymus Augustinus Chrysostomos
m) avyxexsgacapévo; (admixtus)
137 nia-ts; roi; åxotiaaaw Sin it Peshitto TR Orth Nestle Kilp 1917 (rätt val av läsart) AV H Da Jer
,ueMäwwv
tillkommande Sin Byz vg syr-Hark Merk TR Orth 1917 AV RV Jer (med not)
57;an led Vat Byz (=2z21) Orth AV RV
xomoöyevot
Byz Al vg syr-Hark 1541: och få orättfärdig- hetens lön
edgeåijasrou
Vat Sin Peshitto Nestle Kilp Merk A H: zullen ge- vonden worden (i not för- klaras denna läsning som 0- begriplig)
oåx sågeöåaetau
sah =skall icke finnas mer (Upp 16:20, jfr 12:8) åmawaäåaovrat C =skall försvinna
4. na'we; åvaa'maåpeöaz, of: adam-:; åé åMocynao'ueGaz D onmes quidem resurgemus, sed non omnes immutabi- mur it vg
»alla skola vi uppstå, men icke alla förvandlas»
m) avyxexsgatmévou; 15 utan: roi; åxoéaoza'w papyri Vat D Merk A (så RV med not) idem sed avyxexgoz/Aévov; Byz vg-codd: admixtis roi; åxovaöeiaw några grek. hss. vg: ex iis qui audierunt NE?
ysvopévwv
som har skett Chester Beatty Vat D Pe- shitto Nestle Kilp A
NE: already in being (med not) H Da
ånédowev led döden övriga hss TR Nestle Kilp Merk A 1917 RV (margin) H Da Jer NE (not)
ååmoåuevoc
Vat Sin Peshitto Nestle Kilp Merk A 1917: och bliva bedragna på RV Da J er: rönande orättfärdighet som lön för sin orättfärdighet = H NE
norrawmjas-zou
Byz Al vg
1917: brännas upp, så alla övers. utom H J er: sera consumé (not)
3. Tolkningsfrågo'r
I första kolumnen anges 1917 års översättning, i andra kolumnen förslag till ny över- sättning. I några fall har exempel givits på andra nyare översättningar, I samtliga fall kan den föreslagna översättningen motiveras med filologiska (språkliga) skäl.
,ue'ta'vom: (22 ggr) ,ue'rowoeiv (34 ggr)
Matth 5:9 signvonowl
Matth l 1 : 1 2 BLdCetaL
Matth 20:12 énoinaow nonjo'ozg Apg 20:3
Mark 6:48 BacaWL'opévov; år ”up å/lmivaw
Mark 8:25 öLéBÅstpsv
Mark 9:5 (och Luk 9:33)
Luk 2: 52 ålmlg
Luk 12:29 ,mj yerewgitsaös
Luk 12:35
Luk 13:7
Luk 17:21 éwö; 'Ö/MIW
Luk 18:7 paxgoBv/lei
Luk 19:33 oi migw:
bättring göra bättring
fridsamma
tränger fram med storm
hava arbetat
vara hårt ansatta där de rodde fram
såg tydligt
här är oss gott att vara (med riktig övers. i not)
1917 två alternativ Hede- gård: i vishet och kropps- gestalt RV in Wisdom and stature =H J er Da
1541: farer icke i höjderna 1917: begären icke vad som är för högt (i not: haven ingen oro) vg: nolite in sub- lime tolli (trakten icke efter höga ting) AV: neither be ye of doubt- ful mind
Haven edra länder omgjor- dade
skall . . . därjämte
1541 1917: invärtes i eder = Da vg: intra vos AV RV: within you
Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
ägarna
omvändelse omvända sig
de som främjar frid
är utsatt för Våld, och vålds- män vill rycka det till sig
har varit här
slet vid årorna
spärrade upp ögonen
det är gott att vi är här
i vishet och ålder
ängslas icke (så H J er Da Hedegård)
Bered er till uppbrott
skulle det . . . då
mitt ibland eder (så 1917 i not, Hedegård)
H: bij u = hos eder J er: parmi vous
Skulle då Gud icke skaffa upprättelse åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt, även om han dröjer?
husbondefolket
Luk 2 1 : 14 nga/islam:
Joh 4:38
Joh 8:25
Joh 8:37
Apg 7:21
Apg 13:27 åyvorjaawre; Apg 19:16 dmporéng Apg 24:11 eåöiiuw; Apg 26:29
Rom 3:5
1 Kor 15:54 si; vixo;
2 Kor 6:4 amuo'ta'vre; éawtm); a'); 0601”: öm'xovo:
Gal 2:11 xarevaa/iévo;
Gal 4:9 aromater
Gal 4:20
Ef 4: 15 änöeöovre;
Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I sko- len försvara eder.
fått gå in i deras arbete (not: deras arbete har kom- mit eder till godo) Hedegård: ni har gått in i deras arbete likartat i AV RV och 1541
Det som jag redan från be- gynnelsen har uttalat för er
eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder
lät Faraos dotter hämta honom till sig
icke kände honom
både den ene och den andre
med frimodighet
vare sig det fattas litet eller fattas mycket
jag talar såsom vore det fråga om en människa
och seger vunnen
vi vilja bevisa oss såsom Guds tjänare
hade befunnits skyldig till en försyndelse
vända tillbaka till de svaga och arma »makter» Kol 2z8 håller sig till vår]- dens »makter»
att jag kunde göra min röst rätt bevekande
Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
Föresätt er att inte på för- hand inöva ett försvarstal.
ni har fått skörda frukten av deras möda så H J er
NE: you have come in for the harvest of their toil
Varför talar jag alls till er?
eftersom mitt ord ej har rum i eder
Faraos dotter upptog honom
icke förstod vem han var
dem alla
med lugn tillförsikt
vare sig det sker i en hand- vändning eller tar tid
jag talar som människa till människa
och helt besegrad
såsom Guds tjänare anbe- faller vi oss själva
för den ovilja. han väckt
vända tillbaka till den kraftlösa och eländiga läran om elementen (med not: här avses den förkristna läran om de fyra elementen som naturens grundbeståndsde- lar); håller sig till läran om de fyra elementen (samma not)
att jag kunde tala i en annan ton
Nej, trogna sanningen skall vi i kärlek helt och fullt växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
Ef 4:22 ånoOéaOou
Fil 2: 6 ågnayuo'v
Fil 3:16
np ogöra") aratxeiv
Kol 2:18
Hebr 10:35
Hebr 11:36 neigow ålapov
1 Petr 2:7 "wi
1 Petr 2:19 åLå avvsz'ånaw 0505
icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte (Förut: aktade icke för rov) Da: holdt han det ej for et revet bytte
så låtom oss vandra vidare på samma väg
1541: i de ting han aldrig sett hafwer C Byz vg syr TR AV Orth vg
öva dig i gudsfruktan
1541: med oförfalskad lär- dom, med ärlighet
Så kasten nu icke bort eder frimodighet
underkastade sig
1541: kostelig AV: precious 1917 : är stenen dyrbar
1541: för samvetets skul till Gud 1917: med honom för ögo- nen AV RV: for conscience to- ward God NE: because God is in his thoughts H: därför att han räknar med Gud J er: par égard pour Dieu
rälmade han icke jämlikhe- ten med Gud såsom något han ville hålla fast Jer: ne retint pas jalouse- ment
(dock, det vi har uppnått,) det må vi ock hålla oss till. (I princip så: NE)
1917: med sina syner RV: things Which he hath seen NE: (try to enter into) some vision of their own H: in wat hij heeft aan- schouwd
J er: aux choses qu'il &. vu Pap. Chester Beatty Vat Sin D
Kilp Nestle
lär dig genom övning att bli from
1917: oförfalskad renhet och värdighet (sammanförs med år ötöazcmallq) = De H bättre: zuiverheid in de leer, waardigheit =J er
Låt inte er frimodighet gå förlorad
fick pröva på
betyder: äran tillkommer er som tror = Da vg: vobis igitur honor credentibus
J er: 53. vous Phonneur =H
i vetskap om Gud vg: propter Dei conscien- tiam =på grund av att Gud vet om det (jfr bil. E, s. 617)
1 Petr 3:7 på förståndigt sätt enligt (er) insikt xarrå yerunv
1 Joh 2:16 högfärd över detta livets skryt med rikedom goda
Jak 3: 1 7 mild medgörlig sånetöij;
Bilaga G Namnen i Nya testamentet1
Namnen i Nya testamentet är av tre slag: l. transkriptioner till grekiska av semitiska, främst hebreiska och arameiska namn, 2. transkriptioner till grekiska av latinska namn och 3. rent grekiska namn.
Det kan ibland vara svårt att avgöra till vilken av dessa grupper ett namn hör, t. ex. Bartimeus, bildat av det arameiska bar och det icke-semitiska Timios. Namnen Kolosse (förgrekiskt), Bernice (makedoniskt) m.fl., som kommit till oss genom det grekiska språket och här räknas till den tredje gruppen, har ett icke-grekiskt ur- sprung.
I transkriberingen av namnen i Nya testamentet följde den första svenska över- sättningen 1526 främst sina två latinska förlagor, Vulgata och Erasmus översättning, medan Gustav Vasas bibel 1541 mera återgav Lutherbibelns transkriptionssätt, dock så att den tog latinska ändelser där Luther mången gång använt grekiska ordslut. I anslutning till i regel alla dessa. tre förlagor stavades namnen i den gamla svenska bibeln (1541, 1703) med c, z, ph, ch, th, rh. De grekiska diftongerna ac:, sa, 01, överfördes i sin latinska form (3 och i) och de latinska ändelserna -us och -um (grekiska: -0; resp. -ov) böjdes efter den latinska grammatiken. Något namn kunde få en mer inhemsk form; konsekvens föreligger inte. I instruktionen för 17 7 3 års bibelkommission lyder & 3, 4 Mom.: »Namnen på personer, orter och rum böra behållas i samma numero och casu som de uti den nu varande svenska kyrkobibel finnas».
Vid denna tid strävade många att försvenska stavningen av utländska namn, t. ex. Ihre och män i den nyinrättade Svenska akademien. Bibeln fick dock ligga orörd. Endast den latinska ändelseböjningen som på. många ställen avlägsnats redan i Karl XII:s bibel, försvann med några undantag. Provöversättningen 1853 sökte försiktigt jämka där vår svenska bibel hade två. namnformer till samma namn, ett i Gamla testamentet och ett i Nya (Mose —— Moses osv.), men vid den följande revisio- nen (1861) gick kommissionen tillbaka till de former som av gammal hävd hade sin plats i den svenska bibeln.
Den stora förändringen ägde rum omkring 1870, under de uppblossande rättskriv- ningsstridernas dagar. Den för nymodigheter ivrige Artur Hazelius ingrep 1868 i bibelöversättningsdebatten (se bilaga A, s. 424ff.) och krävde bl. a. en förenklad och
1 Utarbetad av kommittén efter ett utkast av ledamoten During.
försvenskad stavning av egennamnen. Han menade sig »föra det olärda folkets och de stackars barnens på samma gång som det misshandlade modersmålets talan emot de höglärde, som med all makt påtruga dem några smulor av sitt grekiska, latinska eller franska vetande». Hazelius stämplade stavningen med c, ch, ph, th och rh som »ofosterländsk» och »osvensk». Stöd för sin åsikt fann han bl. a. i uttalanden av Svenska akademien från 1796. Både latinet och franskan stavade främmande ord efter sitt eget skaplynne. Varför skulle då inte även svenskan få göra det? Från foster- landets, vetenskapens och undervisningens synpunkt var det enligt Hazelius nöd- vändigt att försvenska och förenkla den rådande stavningen.
I denna anda utarbetades provöversättningen 187 3. De gammaltestamentliga namnen i Nya testamentet som tidigare i vissa avseenden följt den grekiska texten, fick samma form i båda testamentena: Mose, Elia, Jona, Saul, Asdod, Siloa, Isai, Sebulon, Naftali osv. Stavningen förenklades: ch, ph och th försvann, Aten, atenare, Akaja, Arkelaus osv., medan z behölls i t. ex. Syzygus. Gudanamnen i Apg 13 och 19 fick sin grekiska form, Zeus, Hermes och Artemis. De latinska namnen kvarstod dock i sin latinska gestalt: Cornelius, Clemens, Quirinus, Quartus osv.
Den nymodiga ortografin väckte naturligtvis mångas misshag. Läsaren kunde inte finna de bibliska gestalterna i deras traditionella form. Schlyter (se bilaga A, s. 435 f.) förargade sig över alla ändringar; kommissionen borde konsekvent ha skrivit Paul eller Pål för Paulus och Peter för Petrus. »Icke en gång namnet Christus har fått vara i fred, ehuru man icke här finner Jes Krist». Vid revisionen ett decennium senare ( 1882) återgick man till de traditionella formerna av de gammaltestamentliga namnen i Nya testamentet: Moses, Sabulon, N eftalim osv.; man avlatiniserade de latinska — icke de grekiska — namnen: Kornelius, Akvila, Klemens, Priskilla —— dock fort- farande Qvirinus, Qvartus, Tres tabernae — men höll för övrigt fast vid den förenklade, försvenskade stavning som införts 1873.
I 1917 års bibel har översättarna å ena sidan eftersträvat »noggrannhet och kon- sekvens», å den andra »naturlighet för ett svenskt öga och öra» (Eidem). Det sista motiverades med att kyrkobibeln var en för folket avsedd bibelöversättning. Som en regel anförs att kommissionen slutit sig till grekiskans form »under tillämpning av vissa förenklande regler, bestämda av svenskans krav och i viss mån av äldre tradi— tion från våra kyrkobiblar» (Eidem). I stort överensstämmer namnformerna med normalupplagans av år 1883.
Avlatiniseringen av latinska namn fortsatte med kv för qu och e för ae: Kvartus, Tres taberne, men samtidigt återgav man, efter latinskt mönster, grekiskt k framför len vokal med c: Priscilla men Priska (1883: Priskilla, Priska), Cefas (1883: Kefas), Krescens (1883: Kreskens). De latinska gudanamnen i Apg 13 och 19, J upiter, Merkurius och Diana, bevarades men med en not om deras grekiska motsvarigheter.
I vår nuvarande bibel förekommer alltså inte stavning med z —— som ännu någon gång kunde brukas i normalupplagan — ph, ch, th, rh ; de grekiska namnen återges på traditionellt sätt latiniserade: ändelser -us och -um för grekiskans -og och -ov i de allra flesta fallen och utbyte av diftongerna au, EL och Ot mot e och i. Av den gamla latinska ändelseböjningen finns nu endast genetiverna Jesu, Kristi och evangelii kvar.
Vid en eventuell nyöversättning måste översättarna välja att antingen behålla de namnformer som vi nu har efter ändringarna på 1870- och 1880-talet eller sätta upp nya regler för transkription. Det är inte möjligt att utarbeta och tillämpa sådana
regler att återgivandet av de nytestamentliga namnen blir enhetligt och konsekvent. Många namn har redan fått en hävdvunnen form i svenskan, andra kommer att bli gränsfall där det är svårt att avgöra om man bör använda den gamla formen eller följa de nya transriptionsreglerna.
Det finns ett väsentligt skäl som talar för en latinisering av de latinska namnen och en grecisering av de grekiska, nämligen det sätt att transkribera utländska namn som blivit vanligt efter 1917.
Vid sekelskiftet rådde i Europa stor förbistring i fråga om transkriptionen av grekiska namn. I vårt land dominerade inflytandet från Tyskland. Man skrev allmänt Plato (men såvitt bekant aldrig Solo för Solon eller Myro för Myron; Viktor Rydberg skrev Platon och använde ofta namnformer på -og, men han är i övrigt ganska in- konsekvent; bl. a. använder han de latinska namnen på de olympiska gudarna). Tra- gediförfattaren Aischylos kallades ofta Eschylus, fabeldiktaren Aisopos fick heta Esop. Namnformerna Demokrit, Heraklit, Homer (eller Homerus; så också Viktor Rydberg) var vanliga. Under 1920-talet inträffade en förändring. Om man bortser från namn som har en starkt förankrad traditionell form inom ett visst språkområde (Horace, Horaz), så återgick man till att transkribera de grekiska egennamnen i deras ursprungliga form: Platon, Demokritos, Klytaimestra, Theophrastos. I Sverige har vissa förlag av outgrundhg anledning beslutat sig för att konsekvent återge grekiskt 19 med t. I den reviderade upplagan av Erland Lagerlöfs översättning av Homeros stavas alltså Atena, Teseus; men ;; eller ;; återges helt inkonsekvent; det heter Akaja, men t. ex. Antilochos.
H ävdvunna namnformer
Flera namn i Nya testamentet har sedan länge införlivats med vårt språk och bör därför vid en översättning behålla sin nuvarande form, t. ex. Kristus, Antikrist, Markus, Lukas, Mattheus, Paulus, Saulus, Petrus, Judeen, Galileen, Samarien, J crusa- lem, Alexandria, Antiokia, Filippi, Filadelfia, Damaskus, Cypern.
Semitiska namn
En svårighet inträder där svenskan har två hävdvunna former sida vid sida, Mose — Moses, Elia — Elias, Jona — Jonas, eller över huvud i återgivandet av de gammal- testamentliga namnen i Nya testamentet. (Här bortses från Jesu släkttavla i Matth 1 och Luk 3 som bör ges en särskild behandling.) I tidigare översättningar har dessa namn delvis fått sin form av grundtextens grekiska transkriptioner: Moses, Elias, Jeremias, Oseas, Neftalim, Sabulon, Siloam osv. För att binda samman de två testa- mentena och av praktiska skäl bör det övervägas om inte samma former skall brukas i både Gamla och Nya testamentet, åtminstone för de mer kända namnen (i det följande sättes 1917 års former inom parentes): Jesaja (Esaias), Jeremia (Jeremias), Jona (Jonas), Mose (Moses), Silca (Siloam), Naftali (Naftalim), Sebulon (Sabulon), Ebjatar (Abjatar), Hagar (Agar), Bileam (Balaam), Hamor (Emmor), Naaman (Naiman), Jakobs son Simeon (Simon) och Sinai (Sina). Hit kan även föras Immanuel (Emmanuel). Tveksamhet kan råda om Isai (Jessai; jfr Jesse rot och stam), Sarefat (Sarepta) och Hanok (Enok). Den av alla grekiska handskrifter bevittnade formen
Beelsebul tycks komma det ursprungliga ordet närmare än Beelsebub, 2 Kon 1:1 ff, troligen en förvrängning av Baal Zebul.
I övrigt finns det knappast något skäl att föreslå ändringar i den traditionella transkriptionen av namnen inom den första gruppen, undantagandes att den vid sista revisionen införda regeln att låta (; stå kvar före len vokal bör utgå: Kåndake (1917: Kandace), Kefas (Cefas). Transkriptionsreglerna skulle här bli beroende av hur man återger namnen i en svensk översättning av Gamla testamentet. Eftersom skillnaderna är stora mellan de nuvarande namnformerna och den hebreiska grund- texten torde en genomgripande omarbetning av de gammaltestamentliga namnen vara mycket svår att genomföra och över huvud inte önskvärd.
De latinska namnen
De latinska namnen bör få tillbaka sin latinska form så att qu, c och i behålls: Corne- lius (Kornelius), Secundus (Sekundus), Priscilla (Priscilla), Prisca (Priska), Claudius (Klaudius), Claudia (Klaudia), Aquila (Akvila), Quirinus (Kvirinus), Quartus (Kvar- tus), Gaius (Gajus). Diftongen ae bör kanhända också behållas: Tres Tabernae (Tres Taberne), Aeneas (Eneas), Caesarea.
De grekiska namnen Det är de grekiska namnen som ställer oss inför de största problemen. Det är även här som den största förändringen skett sedan 1917 års översättning utarbetades.
Transkriptionen av vissa grekiska namn synes självklar, Hierapolis, Mytilene (1917 : Mitylene), Sosipater. Jämför Menander, Antipater, Alexander. Likaså bör de grekiska gudanamnen bibehållas: Artemis (1917 : Diana), Hermes (Merkurius) och Zeus (Jupi- ter). För övrigt tillämpas följande regler:
För grekiskans (p har vi i svenskan en entydig motsvarighet, nämligen f. Så ärinte fallet med grekiskans 19 och 75. Det synes inte finnas någon anledning att frångå den allmänna principen att återge dessa konsonanter med th, respektive ch (alternativt kh, men ch är numera vedertaget i de flesta västerländska språk och torde böra före- dragas). Exempel: Athen, athenare, Sosthenes, Theofilos, Thessalonike, thessaloni- kerna, Theudas, Timotheos. Achaia (1917: Akaja), Achaikos, Chloe, Eutychos, Pro- choros, Stachys, Syntyche.
Grekiskt é bör återges med rh: Rhode, Rhodos. Grekiskt ;: bör återges med k, inte med c: Bernike, Eunjke, Nikodemos. Grekiskt C bör återges med z: Zeus, syzygos, Zenas. Svårare är det att konsekvent transkribera de grekiska diftongerna oa, anor., t. ex. i namnet på församlingssystern i Rom 16, Foibe från Kenchreai. På Jesu tid uttalades den första diftongen som 12 och den andra som e och senare även den tredje som i. I handskrifterna växlar t. ex. former på -eLoc och -La. Det kan därför finnas skäl att försiktigtvis låta de mer vanliga namnen få behålla sin traditionella diftongtranskrip- tion: Febe och ortnamnen Kolosse (eg. Kolossai), Berea (eg. Beroia), Filippi (eg. Filippoi), Sardes (eg. Sardeis), Seleukia, Thyatira, Laodikea (eg. Laodikeia) eller Lao— dicea, jfr Nicea. I mindre vanliga namn bör diftongerna transkriberas enligt gällande regler: Hymenaios, Timaios, Tryfaina.
I enlighet med nutida praxis i historisk och vetenskaplig litteratur bör den grekiska ändelsen -og (i geografiska namn -ov) bibehållas. Förutom redan givna exempel kan
anföras: Andronikos, Aristoblilos (eller Aristoboulos), Asynkritos, Blastos, Demetrios, Didymos, Dionysios, Epafroditos, Filétos, Filippos, Filélogos, Fygelos, Onesiforos, Nikolaos, Stefanos, Tröfimos och Tyrannos. I några namn bör både k och -us i vår gällande översättning ändras: Archippos, Aristarchos, Tychikos.
Samma principer bör gälla de geografiska namnen. De grekiska namn som i för- hållande till 1917 års översättning påkallar en ändrad form anges här i alfabetisk ordning: Adramyttion, Athen och athenare, Bithynien, Chios, Efesos, Fenikien, Kappadokien, Kénchreai, Kilikien, Knidos, Korinth och korinthierna, Kyrene och kyrenema, Lithöstroton (ordet torde också kunna översättas: stensättning eller stensatt plats), Lykien, Makedonien och makedonerna (bättre än makedonierna), Miletos, Pergamos, Samothråke, Tarsos, Thessalonike och thessalonikerna, Thra- konitis, Thyatl'ra, Trogyllion och Tyros.
Sammanfattning
Det inom de flesta västeuropeiska språkområdena vanliga sättet att transkribera främst grekiska namn är ett skäl för att vissa namnformer i Nya testamentet vid en nyöversättning ändras. De regler som synes mest tjänliga är följande:
A. Namn som är välbekanta inom bibeln eller fått spridning utanför den behåller sin traditionella form. De gammaltestamentliga namnen i Nya testamentet får med de undantag som ovan nämnts den i Gamla testamentet hävdvunna formen. B. I övrigt gäller:
1. De semitiska namnen ändras inte med undantag av att k före len vokal stavas med k, inte 6.
2. De latinska namnen latiniseras så att gu, e, i och eventuellt även ae bibehålls. 3. De grekiska namnen greciseras så att 19, x, 9", C och ändelserna -og och -o'v trans- kriberas med th, ch, rk, 2, -08 respektive -on och diftongen en med ai i mindre vanliga
namn .
Nlordisk udredningsseeriie (Nu) 1968
Klronologisk förteckniingg
. Nordisk patemråd. Tredje instans i paatemmaker. . Kopenhavns lufthavns framtid. . Handelsdokumentguide. . Konsumentlovgivning i Danmark, Fimland, Norge og Svedga . Nordisk samarbejde om Iaegmidler. . Nordisk gränsregion. Näringspolitik I och] samhällsservice. . Nordic Economic and Social Coopenratimn. . Harmonisering av socialhjälpslagstiftnninggen ide nordiska länderna. . Langtidsplan for Nordforsk. . Kulturformidling. Mål og midler. . Samnordisk social utbildning. . Den obligatoriska skolan i Norden. . lndstilling om udvidet kernekraftsamaarbesjde i Norden.
PPPH F”???
1 1 1 1 1 1
.U'PS'ONT'
Statens offentligaUtredningar1968 , . _j” ..
Systematisk förteckning-' ._ ., . = 53,3 .”;
'x" ' "'.' |. '.- _. g.
rvaltningen :av. kyrklig iom! m.m. [12]
J—ustltledepertementet me de]. nl;ngen 1_ Skolbeksleyeramu. 114] Handl" ""999 a'v sakerheufråger. '[4'] . -- ii rdmedel' fö'r specialunden/ienlng. [36 : Trafik eu-redninger.[19] _ ' .1965 lrciMueimtblldningzekommhte ,1. lMueiknthnimu i i Förvaltning—idag] [27 ] ' Sverige. Del. I. [15] 2; Del. II.' 49] Intersexuellis kön's'tijhörighet. [21] * "Studieprognqe och hstudielffi'emc "9 [25] ve'ks-tal'9'9' " ""m”" dom:. [49] 'Försle'gg till åredikotexter uir Gamle Tångamenaet för kyrko- :- Uuökriingmän VII. _[41 ] hm Sango.: och? helgdag!" i”! ezgå%=stm:åååh [gågatan-mener [5 1] Huvudmenngskepet för- 'de_ä gyinneelele gkolforme'rn'l. [623] EyllleiistBrpffutre?i6ngen. I. Bot eler böter. Del 1. [65] 2. Nyöversättmn'u av Nya '" mentet. [6 ] e la or 5 Utsökningåått' Vill] [64] J ord b'ruksd'ep'ertementet .. . Skogsbruket: planläggninmefrlger. [8] Forsvarsdeparlementet !imäarpetr11åi61 [9] Ekonomisvnem för försvaret. . " 9 ' åkgncmleynlen; for Jofrsvaret. diång. [[1'201] äår'ä'rsiä'fä'å'n [slägga [115] e er tsm in de önyerautg er Frivilligförwere't'l. [5_ 4] Jördhruksarre'nda 57] - . . Handelsdepertemontet Soeleldpper-tementet Komumomupplysmng [5131 . Pensionä'rsjllskott m.m. [21] ""Wshuomd' I"] , . Inrikeede'pertemerltet Klojmmuniketionedepartementet 2.332?”th och museikprodukupn för reqlonell ub'qd-i— ännu vågar. [17] ' Bostadsbyggandet: planering och kreditfönörinlnn. [SDP] rin'q.[ . Konfliktdlroktiy. [37 B|lrep|suemg [23] Boendaservlce.1._[; Loka trafilsemce. .[33] Upphandling av gror: bostadsprojekt. [43] Transportfequningene organisation". [34] Statskontoret: översyn avr erbetsmarkn'edeyerke'te organised- Storlandst'ngen författning. 355 . tion. 1. Arbetemarknadsvarket 'öch urbanie'rkn'edspoliiikenn. Förvaltning ocii folkstyre. [4 Huvu'dr poka". åse] 2 Skilda rapport 61] (utkommepr Arklv' mom höllo"— och "sjukvård [63] senare) .Tio e onome'r om arbetameqkne spolitlkon, [6243] Finenede'partementet Koncentraionsutredningen. ll. (redltmerkned'one struktur och funktionssätt [3] III. Industrins struktur Och konkurrens— förhållendm. [5] W. Struktu'ruvecklin'u och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande ovh inflytande inom det pri- vate näringslivet [7] Upphandling av!: gneder. Del. I. Formerna. 320] Avstämning av 19 5 års långtlchutrednlng. [4 Ändrade mkrivninqsregler för räelee— och hymcfestigheter. 5966 års fastigheutaxeringskonmiftéer. 1. 1965 års ell- månna fanighetst'axering. 531]2 . Featighetstexe'ringene regler och organisation. [.32
Eldisnibutaon'ene rationaliserin. [39] Affårwerksutrednien A inverkan: Ekonomi, kon- kurrenl och effektiv tet. Del 1. [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Trektorbeduttnin'g. 50
Sta|lit föarskvdd. Fåren led ektiehenterizn'g. [59]
Utbildningsdepertementet
1958 är; utredning kyrka- stat Xl. Svenska kyrkan" och staten. [1 l]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredninggmee . nummer i den kronologiska fömek'ningen. K L Beckmans Tryckerier A-B 1.968