SOU 1969:49
Lokaliserings- och regionalpolitik : delbetänkande
Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut den 29 december 1967 he- myndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikes- departementet att tillkalla dels en sakkun- nig med uppdrag att utreda den fortsatta lo- kaliseringspolitiska stödverksamheten m.m., dels en rådgivande nämnd åt den sakkun— nige.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson, den 21 februari 1968 såsom sakkunnig landshövding Mats Lemne och såsom ledamöter i den rådgi— vande nämnden ledamöterna av riksdagens första kammare lantbrukaren Thorbjörn Fälldin och förbundsordföranden Yngve Persson samt dåvarande ledamoten i riks- dagens andra kammare överlantmätaren Mac Hamrin, ledamoten i riksdagens andra kammare skoldirektören Ingvar Svanberg och dåvarande ledamoten i riksdagens andra kammare distriktslantmätaren Bo Turesson. Fälldin tillhör numera andra kammaren.
Utredningen har antagit namnet 1968 års lokaliseringsutredning.
Till ledamöter efter Persson, som på egen begäran entledigats, utsågs den 23 maj 1969 utredningssekreteraren Bert Ekström, Lands- organisationen, och direktören Tage Kah— lin, Sveriges industriförbund.
Till sekreterare åt utredningen förordna— des den 22 april 1968 t.f. assessorn, kam- marrättsfiskalen Björn Rydholm och till bi— trädande sekreterare kanslisekreteraren Tage Levin.
Att såsom expert biträda utredningen för— ordnades den 22 april 1968 departements- sekreteraren Percy Björklund.
Kungl. Maj:t har den 11 december 1968 till utredningen överlämnat riksdagens fram- ställning i skrivelsen nr 122 1968 jämte bankoutskottets därvid fogade utlåtande nr 14 s.å. i anledning av motioner angående lokaliseringspolitikens framtida utformning samt förordnat att skrivelsen skall beaktas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.
Därjämte har Kungl. Maj:t den 11 juli 1969 under hänvisning till riksdagens skri- velse nr 309 1969 överlämnat motionerna I: 387, II: 443, I: 720, II: 834, I: 279, 11: 314, I: 731 och II: 838 angående lokalise- rings- och regionalpolitik m.m. samt före- skrivit att motionerna skall beaktas vid full- görandet av utredningsuppdraget.
Utredningen har under 1968 verkställt en enkät för att utröna länsstyrelsernas/plane- ringsrådens, länsarbetsnämndernas och fö- retagareföreningarnas hittillsvarande erfa- renheter av den lokaliseringspolitiska stöd- verksamheten.
Under arbetets gång har representanter för utredningen haft överläggningar med befattningshavare hos olika myndigheter, representanter för SHI-utredningen, expert- gruppen för regional utredningsverksamhet, arbetsgruppen för glesbygdsfrågor och kom- munalrättskommittén. Vidare har kontakt ta- gits med insynsutredningen, kommerskolle— gieutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen har därjämte från ett antal organisationer mottagit framställningar i frågor som har samband med lokaliserings- och regionalpolitik.
I syfte att studera regionalpolitisk verk- samhet har utredningen företagit en studie- resa till Storbritannien under tiden den 24— 28 februari 1969, varjämte utredningens sekreterare under tiden den 24—27 mars 1969 deltagit i ett nordiskt seminarium i Oslo angående regionalpolitikens mål och medel. Informationsmaterial om regional- politik i utlandet har vidare inhämtats från Sveriges beskickningar i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors, London, Bonn, Paris, Bryssel, Haag, Rom, Washington och Ottawa. Där- jämte har upplysningar och informations- material lämnats av tjänstemän vid några ambassader i Stockholm.
Utredningen har den 10 februari 1969 avgivit yttrande över en till inrikesdeparte- mentet inkommen skrivelse från Riksför- bundet Landsbygdens Folk angående åtgär- der för att förbättra det ekonomiska läget och skapa ökad trygghet för småbrukarna.
Utredningen får härmed överlämna del- betänkande med förslag rörande den fort- satta lokaliseringspolitiska stödverksamhe- ten jämte bilagor.
Vid betänkandet har fogats ett antal sär- skilda yttranden.
Vänersborg den 6 november 1969
Mats Lemne / Björn Rydholm Tage Levin
2. Den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten av Gösta Guteland
3. Lånsstyrelsernas/planeringsrådens rn. &. svar på utredningens enkät . .
4. Sysselsättningspremier och sysselsätt- ningsavgifter som regionalpolitiska medel.
149
153 153 153 153 154 154
155
162
219
254
dr". ] _JQWJQV
." ;7' i "|. . 1||Ll jTlu'l' ama-”HIM fvt. ' , . , Välling-"111115?- Ell lBII' ljög” 'i. r.1_|*'h-HLn 'i” nu . ...g»! =.” i il, i . WW! rluu'i -I-.|:w— '||.- Ny; __:_i_[ * I . . . nuit. - Mama 15. 'umuamraa *Jll,
. . ...-= ..f "f:—il",
kl" - _ IJ. ..» ik _; .*fdh—il . ' l ' . '. fll. : '. " * ' '? — " ' ' ' . . '! » "* Elinneas)!» u- _ ' '. .., ,» " _' . ., _” ::__ .'_. --—*' " . '. all-""hela 11.111!
"FIEF. .mhm
' År:-. L"? ”| I, ugn-F! 1qu
' I::lm- r. - " ,. _ i” _; "an-"|, ' —-I"'='. .. mid; ' ”35.1..- 1IH' , ';". l'l ' '-'| _|_.t i;". _l ;
m I .0 Inn-uti imå— rmaaw
Inledning och sammanfattning av utredningens förslag
Redan på ett tidigt stadium av utredningens arbete stod det klart, att ett definitivt för- slag till en mera allmän lokaliserings- eller regionalpolitik inte kunde framläggas i så- dan tid, att beslut i anledning härav kunde fattas före den 1 juli 1970, då försöks- perioden för den nuvarande stödverksamhe- ten utgår. Under sådana förhållanden hade utredningen att välja mellan att föreslå en- bart en förlängning av nuvarande bestäm- melser eller att — som ett provisorium - lägga fram mera begränsade förslag till ändringar i det nuvarande stödet med sikte i första hand att öka stödet i de delar av landet, där sådana åtgärder visat sig mest påkallade.
Utredningen valde det senare alternativet och anmälde detta under hand i våras bl. a. till bankoutskottet, som begärt upplysningar i frågan i samband med utskottets behand- ling av motioner i ärendet (BaU: 30).
Ur många synpunkter hade det innebu- rit stora fördelar, om även de förslag till ändringar som nu framläggs hade kunnat sättas in i ett större sammanhang med en mera allmän diskussion rörande vissa sam— hällsekonomiska problem på kortare och längre sikt. Det hade t. ex. utan tvivel varit till fördel om man först kunnat avvakta en del specialundersökningar som utförs av expertgruppen för regional utredningsverk- samhet (ERU) och som är av stor betydelse för utformningen av den mera långsiktiga politiken. Av tidsskäl har detta dock inte
varit möjligt, om förslagen skall kunna be- handlas av riksdagen under våren 1970. Mot de förslag som nu framläggs kan där- för med visst fog riktas den invändningen, att de inte i önskvärd omfattning har kun— nat motiveras med utgångspunkt från mera allmänna samhällsekonomiska överväganden utan delvis kan karakteriseras som ett pro- visorium med inslag av delvis socialpolitiskt motiverade åtgärder.
Enligt utredningens mening har den hit- tills bedrivna lokaliseringspolitiken i många hänseenden varit framgångsrik och haft på- tagligt gynnsamma effekter på sysselsätt- ningen. I delar av stödområdet har åtgärder- na emellertid inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna ur sysselsättnings- synpunkt av den snabba minskningen av arbetskraften inom jord- och skogsbruket. Relativt sett mer framgångsrika har kanske de stödåtgärder varit, som på grund av kon- junkturutvecklingen och inträffade företags— nedläggelser insatts på olika platser inte minst i södra och mellersta Sverige. Redan med hänsyn till den korta tid verksamheten pågått och den ännu kortare tid stödet kunnat ha något inflytande på sysselsätt— ningen, är det dock ännu inte möjligt att mer exakt mäta vilken effekt det nuvarande lokaliseringsstödet haft eller kan få. Här— till kommer, att de indirekta verkningarna många gånger torde vara avsevärt större än de direkta. Ur psykologisk synpunkt har det exempelvis ofta betytt mycket, att stödåt—
gärder av denna nya art snabbt har kunnat sättas in tillsammans med olika arbetsmark- nadspolitiska åtgärder. Härigenom har or- ter som drabbats av även stora företags- nedläggelser fått en ny tro på framtiden, man har kunnat förebygga omedelbara och omfattande utflyttningar av den yngre ar- betskraften och därmed också skapat förut- ' sättningar för en framtida gynnsam utveck- ling av ortens näringsliv.
Då det gäller att bedöma resultaten av de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör man också hålla i minnet, att förslagen utforma- des under en tid med stor brist på arbets- kraft på de expansiva orterna och en därav följande tendens från företagens sida att sprida verksamheten till orter med god till- gång pä arbetskraft, t. ex. genom filialbild- ningar framför allt i södra och mellersta Sverige. Genom lokaliseringsstödet hoppa— des man bl.a. kunna stimulera till sådan företagsetablering även i norra Sverige. Un- der större delen av försöksperioden har kon- junkturläget dock varit ett helt annat än i början av 1960-talet och det torde få anses vara ett gott betyg åt lokaliseringsstödet, att det trots dessa ändrade förutsättningar visat sig kunna fungera på ett tillfredsstäl- lande sätt.
Även om det — som redan framhållits — ännu är för tidigt att slutligt värdera resul- taten av de hittillsvarande stödåtgärderna, har utredningen dock ansett problemen framför allt i Norrlands samt delar av Svea- lands inland vara av sådan art, att det synes angeläget att snarast genomföra vissa änd- ringar av nuvarande stöd. Samtidigt bör clock understrykas, att ännu mera långtgå- ande åtgärder kommer att bli nödvändiga för att på längre sikt trygga en tillfredsstäl- lande utveckling inom dessa landsdelar.
Enligt utredningens mening är de svå— raste problemen också i framtiden att emot- se i nyssnämnda landsdelar. Utredningen har bl.a. av detta skäl inte funnit anled- ning att nu föreslå en utvidgning av stöd- området att omfatta hela landet som ofta yrkats. En sådan utvidgning skulle nämli- gen direkt motverka den önskvärda styr- ningseffekten hos lokaliseringsstödet. Ut—
redningen föreslår däremot vissa ändringar av stödområdets gränser med en utvidgning i inre Svealand och vissa inskränkningar av stödområdet i dess södra del. I övrigt synes de nuvarande bestämmelserna, som ger Kungl. Maj:t möjlighet att insätta punktåt- gärder på orter över hela landet när sär- skilda behov av stöd anses föreligga, tills- vidare ge tillräckliga möjligheter för ingri- panden där sådana bedömes erforderliga. Utredningen anser, att generellt sett bör stor restriktivitet dock iakttas beträffande lokaliseringsstöd utanför stödområdet.
Enligt utredningens mening talar starka skäl för att ersätta den nuvarande lokali- seringspolitiken med en hela landet omfat- tande regionalpolitik. Då vissa delar av det nuvarande lokaliseringsstödet härvid avses komma att inarbetas i det nya förslaget till regionalpolitik, har det inte ansetts motive- rat att nu föreslå någon ny tidsbegränsning av lokaliseringspolitiken.
I betänkandet beröres i korthet vissa all- männa synpunkter beträffande regionalpoli- tiken. En av utredningens första uppgifter blir nu att dra upp riktlinjerna för det fort— satta utredningsarbetet i syfte att utarbeta förslag till en hela landet omfattande re- gionalpolitik. Det är bl.a. viktigt att sam— ordna detta arbete med en rad andra utred- ningar. Vidare torde böra undersökas möj- ligheterna att lägga fram delförslag för nor- ra Sverige, om detta skulle visa sig moti- verat och genomförbart.
Med hänsyn bl.a. till sådana ofta fram- förda argument som att ett lokaliserings- stöd snedvrider konkurrensen etc., har ut- redningen funnit det angeläget peka på att den svenska lokaliseringspolitiken inte kan betecknas som särskilt radikal internatio- nellt sett. I betänkandet redovisas därför ganska utförligt förhållandena i vissa främ- mande länder. Det torde givetvis inte vara lämpligt eller möjligt att direkt kopiera be- stämmelserna i något visst land, men vi har säkert mycket att lära av andra länders åt- gärder och erfarenheter, såväl positivt som negativt.
Enligt utredningens mening skulle det därför vara av stort värde om remissinstan-
serna ägnade uppmärksamhet också åt de internationella redogörelsema. Synpunkter beträffande olika åtgärder i utlandet skulle nämligen vara av stort värde för det fort- satta arbetet. En sådan diskussion skulle troligen också bidra till en mera livaktig regionalpolitisk debatt, som i sin tur kan skapa ökade förutsättningar för att påskyn- da större reformer på området. Det torde nämligen knappast vara möjligt att i vårt land — lika litet som fallet varit i flertalet andra länder — snabbt genomföra en regio- nalpolitik av mera ingripande natur utan att de allmänna förutsättningama för en så- dan skapats genom ingående diskussioner och överläggningar rörande problemen. En regionalpolitik rymmer nämligen en hel mängd problem av inte bara ekonomisk art för stat, kommun och företag eller syssel— sättnings- och lönefrågor utan också t. ex. konstitutionella problem genom ev. statlig styrning av vissa investeringar i samband med ökade statliga insatser i vissa delar av landet för att säkerställa en tillfredsställan- de infrastruktur och därmed göra orterna mera attraktiva för företagslokaliseringar.
Av i utlandet använda regionalpolitiska medel, som också i vårt land skulle kunna bli aktuella kan nämnas:
etableringskontroll — mer eller mindre
långtgående — inom »stockningsområden»; investeringsavgifter/premier inom :stock- nings-a resp. utvecklingsområden;
bidrag till igångsättningskostnader; flyttningsbidrag; utbildnings- och omskolningsbidrag för olika kategorier; bidrag för marknadsundersökningar m.m.; bidrag till utredningskostnader i samband med planerad verksamhet i utvecklings- område. Utredningen framlägger ett förslag, som utformats med utgångspunkt från utländska förebilder, nämligen byggandet av industri- centra i statlig regi. Centra av denna typ har i andra länder visat sig vara ett myc- ket verkningsfullt medel i regionalpolitiken och borde kunna bli det även i vårt land.
Även om en ganska radikal förändring av lokaliseringspolitiken bör kunna komma
till stånd inom en inte alltför avlägsen fram- tid, har utredningen — som redan framhål- lits — funnit skäl att i avvaktan härpå före- slå vissa ändringar av nuvarande bestäm- melser. De nu framlagda förslagen syftar framför allt till att möjliggöra ett ökat stöd för lokalisering i Norrlands inland samt Norrbottens kustland. De innefattar emel- lertid också ett ökat stöd till övriga delar av stödområdet. Dessutom bör observeras att maximalt stöd ofta inte utgått till sist- nämnda områden för att inte göra konkur- rensen med en ev. inlandslokaliscring allt- för svår. Genom de nu föreslagna åtgärder- na kan — i de fall detta anses nödvändigt — stödet i kustlandet ökas utan att därför inlandet kommer i en relativt sett sämre situation.
Utredningen förordar, att det stora stöd som föreslås kunna utgå i Norrlands in- land och Norrbottens kustland koncentreras till orter med utvecklingsmöjligheter för framtiden. I det fortsatta regionalpolitiska arbetet kommer problemen i dessa områ- den att ägnas stor uppmärksamhet men som ett provisorium föreslås nu, att det extra stödet skall kunna utgå endast till ett be- gränsat antal orter i Norrland. Ett sådant urval innebär givetvis stora avvägningspro- blem och utredningen är väl medveten om dessa svårigheter. Det hade otvivelaktigt va— rit enklast att föreslå mera allmänna rikt- linjer för valet av orter. Utredningen fin- ner emellertid det vara riktigare att fram- lägga ett konkret förslag till ortsval för att remissinstanser m.fl. skall ha alla möjlig- heter att framföra sina synpunkter och öns- kemål. Det bör betonas, att hur problemet än kan komma att lösas i förevarande sam- manhang, kan frågan inte få sin mera de- finitiva lösning förrän i samband med be- slut om regionalpolitikens utformning.
För den fortsatta regionalpolitiken vore det givetvis av synnerligen stor betydelse, om de genom en särskild utredning påbör- jade undersökningarna rörande lokalisering i ökad utsträckning av statliga ämbetsverk m.m. till orter utanför Stockholm kunde leda till snara resultat. I detta sammanhang vill utredningen nämna, att frågan om ökat
stöd till turistanläggningar m.fl. inte heller behandlas av utredningen, då också dessa frågor är föremål för utredning i annan ord- ning.
De förslag till ändringar av nuvarande bestämmelser rörande lokaliseringsstöd som nu framlägges, är i huvudsak följande.
Utredningen föreslår, såsom tidigare framgått, att riket i stödhänseende indelas i tre delar, nämligen
a) ett allmänt stödområde, vilket i huvud- sak omfattar det nuvarande s. k. norra stöd- området;
b) vissa utvalda prioriteringsorter inom de delar av det allmänna stödområdet, vilka utgörs av Norrlands inland och Norrbottens kustland; samt
0) övriga delar av riket. Med hänsyn till bl. a. den inträffade och väntade näringslivs- och befolkningsutveck- lingen och resultaten från den lokaliserings- politiska stödverksamheten under försöks— periodens första fyra år förordar utredning- en att stödinsatserna i högre grad än hittills koncentreras till de sju skogslänen. Stödom- rådet föreslås utökat med Munkfors, Hag- fors och Filipstads kommunblock i Värm- lands län samt med Mockfjärds, Borlänge och Faluns kommunblock i Kopparbergs län. Utredningen föreslår vidare att ingen del av Göteborgs och Bohus län eller Älvs- borgs län och ej heller Säffle kommun- block i Värmlands län skall ingå i det allmänna stödområdet.
Som prioriteringsorter föreslås främst:
1. Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Boden, Kalix, Luleå, Piteå och Älvsbyn i Norrbot- tens län;
2. Storuman, Vilhelmina och Lycksele i Västerbottens län;
3. Östersund, Strömsund och Sveg i Jämtlands län; samt
4. Sollefteå i Västernorrlands län.
Dessa orter återfinns bland de 29 orter inom det nuvarande stödområdet, vilka ut- valts av den gemensamma arbetsgruppen för samarbetet i industrilokaliseringsfrågor mellan regeringen och Sveriges industriför- bund. De har också i vederbörande läns
målsättningar i länsplanering 1967 utpekats såsom lämpliga för lokaliseringspolitiska in- satser.
Utredningen föreslår en starkare koncen- tration av de lokaliseringspolitiska stödin- satserna till det allmänna stödområdet och prioriteringsortema. Detta föreslås ske dels genom en utvidgning av stödmöjligheterna, dels genom en restriktivare användning av lokaliseringsstöd utanför detta stödområde.
För prioriteringsorternas del föreslår ut- redningen sålunda följande:
1. Lokaliseringsstöd skall kunna utgå inte blott till industriföretag utan även till före- tag med industriliknande verksamhet och till industriserviceföretag.
2. Lokaliseringsstöd kan i undantagsfall beviljas industriföretag eller företag med industriliknande verksamhet för rationalise- ring och rekonstruktion vid nedläggnings- hot även om en sysselsättningsminskning uppkommer. Kungl. Maj:t bör vara besluts- myndighet i dessa ärenden.
3. Lokaliseringsbidrag skall i regel utgå i form av avskrivningslån. Kungl. Maj:t bör dock äga rätt att i undantagsfall låta loka- liseringsbidrag utgå i form av direkt kon- tantbidrag.
4. För industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreslås följan- de utvidgningar av stödunderlaget för loka- liseringsbidrag/avskrivningslån, nämligen med:
a) i särskilda fall för kostnader för för- värv av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för verksamheten, och
b) för kostnader för anskaffning av ma- skiner, arbetsredskap och verktyg.
5. För industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreslås en ut— vidgning av stödunderlaget för lokaliserings— lån, nämligen att, då lokaliseringsstöd sam- tidigt beviljas för nyetablering ellcr utbygg- nad, lokaliseringslån i särskilda fall även bör kunna omfatta del av erforderligt rö- relsekapital.
6. För industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreslås vidare att lokaliseringsbidrag/avskrivningslån skall kunna utgå med högst 40 procent eller, om
särskilda skäl föreligger, högst 60 procent av stödunderlaget.
7. Till industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreslås att lo- kaliseringslån till rörelsekapital i samband med nyetablering och utbyggnad skall kun- na uppgå till högst 50 procent av det på särskilt sätt beräknade, utökade rörelseka- pitalbehovet.
8. För industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreslås att det sammanlagda lokaliseringsstödet i form av bidrag/avskrivningslån och lokaliseringslån för investeringar i anläggningstillgångar (byggnader, maskiner o.d.) skall kunna uppgå till 80 procent av stödunderlaget. Det totala stödet vid nyetablering och utbygg- nad föreslås sålunda kunna uppgå till sum- man av 80 procent av investeringskostna- derna i anläggningstillgångar och 50 pro- cent av erforderligt rörelsekapital. För det allmänna stödområdet i övrigt föreslår utredningen detsamma som före- slagits beträffande prioriteringsorterna i frå- ga om stödberättigad verksamhet (punkt 1), stöd vid rationaliserings- och nedlägg- ningssituationer (punkt 2),
lokaliseringsbidragets utformning (punkt 3),
utvidgning av stödunderlaget för bidrag/ avskrivningslån till att omfatta kostnader för förvärv av ledig fabrikslokal i särskilda fall (punkt 4 a),
utvidgning av stödunderlaget för lokali— seringslån till att avse rörelsekapital i sär- skilda fall vid nyetablering eller utbyggnad (punkt 5) samt
maximigränsen för lokaliseringslån till rö- relsekapital (punkt 7).
Lokaliseringsbidrag/avskrivningslån före- slås liksom nu kunna utgå med högst 35 procent eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 procent av stödunderlaget. Det sammanlagda stödet i form av bidrag och lån för investeringar i anläggningstillgångar föreslås bli oförändrat, dvs. i regel uppgå till högst två tredjedelar av detta stödunder- lag. Det totala lokaliseringsstödet vid ny— etablering eller utbyggnad av industriföre-
tag eller företag med industriliknande verk- samhet kan sålunda i regel uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget för an- läggningstillgångar ökat med 50 procent av erforderligt rörelsekapital.
För övriga Sverige föreslår utredningen få ändringar i förhållande till det nuvaran- de. Stöd föreslås kunna lämnas inte blott till industriföretag utan även företag med industriliknande verksamhet. I undantags- fall bör stöd kunna lämnas för dylika verk- samheter vid rationaliserings- och nedlägg- ningssituationer. Utredningen föreslår en restriktivare användning av lokaliseringsbi— drag/avskrivningslån och räntefrihet vid 10- kaliseringslån. Direkta bidrag bör enligt ut- redningens mening inte ges för verksam- het, som skall bedrivas utanför det allmänna stödområdet. Nuvarande regler i fråga om stödunderlag och stödets storlek föreslås oförändrade för övriga Sverige. Utredningen förordar generellt stor restriktivitet beträf— fande lokaliseringsstöd i dessa delar av lan- det.
I övrigt föreslår utredningen bl. a. att ökade resurser för tillsynsverksamheten ställs till företagareföreningarnas förfogan- de, att Kungl. Maj:t ges möjlighet att i sär- skilda fall direkt uppta och avgöra ären- den om lokaliseringsstöd samt att beslut, vari lokaliseringsstöd beviljas, skall ha en giltighetstid av ett år, under vilken tid den avsedda investeringen skall ha påbörjats.
Utredningen föreslår en kraftig utvidg- ning av användningen av utbildningsbidrag i samband med lokalisering och utbyggnad av företag.
Den framtida regionalpolitiken kommer troligen i flera avseenden att skilja sig från nuvarande lokaliseringspolitik. Det synes bl. a. önskvärt, att generella medel kommer till användning i så stor utsträck- ning som möjligt. Vissa sådana medel dis- kuteras i korthet i betänkandet men proble- men kommer att ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta arbetet. Skall invånarna i nor- ra Sverige få någorlunda jämförbara lev- nadsvillkor med landets övriga medborgare i fråga om inkomster, yrkesval, utbildning,
tillgång till service på olika områden etc., torde man dock för nu överskådlig tid få räkna med såväl åtgärder av generell natur som investeringsstöd m.m. Insatserna tor- de emellertid behöva bli av en helt annan storleksordning än som hittills diskuterats.
l Direktiven och lokaliseringsfrågans behandling
1963—1969
1.1 Direktiven för utredningen
I utlåtande till statsrådsprotokoll över in- rikesärenden den 29 december 1967 anför- de chefen för inrikesdepartementet:
Enligt de riktlinjer för en aktiv lokaliserings- politik rn. rn. som statsmakterna fastställde år 1964 (prop. 185, Bon 48, rskr 408) skall lokaliseringspolitiken främja en sådan lokali- sering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt fram- åtskridande befordras. Samhället bör emeller- tid också söka styra utvecklingen i sådana ba- nor att det stigande välståndet fördelas rättvist och så att människorna i olika delar av lan- det erbjuds en tillfredsställande social och kul— turell service. Lokaliseringspolitiken skall vi- dare inriktas på att minska de anpassnings- svårigheter som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede som kännetecknas av omfat- tande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning.
Lokaliseringspolitiken har alltså både lång- siktiga och kortsiktiga mål. Det viktigaste med- let för den långsiktiga lokaliseringspolitiska verksamheten angavs i 1964 års beslut vara en effektiv och samordnad samhällsplanering. Tyngdpunkten i denna verksamhet förlades till länen. Vidare innebar beslutet att forsknings- och utredningsverksamheten på det lokalise- ringspolitiska området skulle intensifieras. Den ekonomiska stödverksamheten är avsedd att ge resultat som blir bestående på lång sikt men skall också medverka till att lösa mera kort- siktiga anpassningsproblem.
Redan när statsmakterna beslutade om den lokaliseringspolitiska stödverksamheten hade man vunnit vissa erfarenheter av statligt eko-
nomiskt lokaliseringsstöd till näringslivet, näm- ligen i samband med uppförande av industri- byggnader som statskommunala beredskapsar- beten, vid utnyttjande av investeringsfondme- del i lokaliseringssyfte samt genom kreditstöd till hantverk och småindustri i form av s.k. industrigarantilån och lån ur statens hantverks- och industrilånefond. Med hänsyn till att er- farenheterna var tämligen begränsade och till de ytterst grannlaga avvägningsproblem, som kunde väntas uppstå när det gällde att avgöra vilka företag som skulle erhålla ekonomiskt stöd och på vilka orter detta skulle ske, fick stödåtgärderna karaktär av försöksverksamhet.
Stödverksamheten begränsades att gälla en femårsperiod. För ändamålet fastställdes en medelsram av 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. för lokaliseringsbidrag och 500 milj. kr. för lokaliseringslån. Stöd skulle utgå i första hand vid lokalisering av företag inom det s.k. norra stödområdet, innefattande i hu- vudsak norrlandslänen och delar av Koppar- bergs, Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län. I särskilda fall skulle dock lokaliseringsstöd kunna lämnas också i övriga delar av landet.
Under perioden den 1 juli 1965—den 30 november 1967 har statligt lokaliseringsstöd beviljats 315 företag med ett sammanlagt be- lopp av 552 milj. kr., fördelat på 107 milj. kr. som bidrag och 445 milj. kr. som lån.
Den totala investeringskostnaden för de pro- jekt som fått stöd beräknas till omkring 1 mil- jard kr. Den utbyggnad av näringslivet som stödet medverkar till uppges av företagen själ- va medföra nya sysselsättningstillfällen på de orter, där företagen är belägna, för samman- lagt omkring 10 200 personer. Fram till års- skiftet 1966—67 hade en tredjedel av inve- steringarna i stödprojekten färdigställts. Anta— let sysselsatta i stödföretagen hade då ökat
med 2 100 personer, räknat från den tidpunkt då stödet beviljades. Under år 1967 beräknas antalet sysselsatta i dessa företag öka med yt- terligare 2 000 ä 3 000 personer.
Av det beviljade stödet har 432 milj. kr. utgått till 297 företag inom norra stödområ- det. I dessa företag beräknas antalet syssel- satta öka med ca 7 300 personer. Huvudpar- ten av stödet har lämnats till utbyggnad av befintlig verksamhet. Endast ett 30-tal av stöd- företagen i stödområdet är inom resp. kom- munblock nyetablerade företag. Dessa beräk- nas medföra omkring 1300 nya arbetstillfäl— len.
Utanför stödområdet har 18 företag erhållit stöd med sammanlagt ca 120 milj. kr., varav ca 2 milj. kr. som bidrag och ca 118 milj. kr. som lån. Den förhållandevis stora omfatt- ningen av stödet i mellersta och södra Sverige får ses mot bakgrunden av bl.a. den kon- junkturutveckling, som präglat de första åren av försöksperioden. I vissa orter i dessa delar av landet har vidare strukturförändringarna va- rit så betydande att särskilda stödåtgärder va- rit nödvändiga. Åtgärderna har här främst haft formen av punktinsatser i orter som drab- bats av omfattande industrinedläggelser.
Av det anförda framgår att en avsevärd sys- selsättningseffekt redan nåtts genom den loka- liseringspolitiska stödverksamheten. Ytterligare resultat kan väntas genom utnyttjande av de medel som avsetts för stödverksamheten un- der återstoden av försöksperioden. Omvand- lingen inom näringslivet har emellertid, del- vis som en följd av de senaste årens kon- junkturavmattning, fortgått i stegrat tempo och påkallat stödåtgärder i en omfattning som över- stiger vad som tidigare förutsetts. En vidgning av den tidigare fastställda medelsramen för försöksperioden har redan visat sig ofrånkom- lig. Nyligen har riksdagen i samband med behandlingen av anslag på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1967/68 (prop. 1967: 155; SU 205, rskr 397) beslutat vidga lånera- men från 500 till 600 milj. kr. och anvisat ytterligare medel till lokaliseringslån för sam- ma budgetår. Förslag till ytterligare utvidg- ning av medelsramen övervägs i budgetarbe- tet för budgetåret 1968/ 69.
Hittills vunna erfarenheter av försöksverk- samheten visar enligt min mening att lokali- seringspolitiska stödinsatser har en väsentlig uppgift att fylla som inslag i samhällets åt- gärder för att påverka näringslivets regionala utveckling. Jag räknar därför med att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten skall fortsätta efter försöksperiodens utgång. Erfa- renheterna av den hittillsvarande försöksverk- samheten bör tas till vara vid utformningen av fortsatta stödåtgärder.
Med utgångspunkt i de problem som förut-
sågs vid lokaliseringsstödets tillkomst samt de erfarenheter som hittills gjorts i den praktiska tillämpningen, pågår inom expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), som jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade år 1965, bl.a. arbete med att närmare ana- lysera verkningarna av stödet. Vidare finns en särskild arbetsgrupp inom Kungl. Maj:ts kansli, vilken har till uppgift att se över möj- ligheterna att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygderna. Jag vill ock- så erinra om att en försöksverksamhet med regional planering på länsnivå, »Länsplane- ring 67», har påbörjats under år 1967. Syf- tet med denna planering är att nå fram till målsättningar för den regionala utvecklingen, vilka skall kunna bilda underlag för såväl sam- hällsorganens som näringslivets överväganden och beslut om investeringarnas lokalisering. De utredningar och den planeringsverksamhet som sålunda pågår kommer att i väsentliga avseenden att bidra till att ge oss en bättre grund för att framledes ta ställning till hur den samhälleliga lokaliseringspolitikens medel skall utformas.
Vissa spörsmål som är av betydelse för utformningen av lokaliseringspolitiken ligger emellertid vid sidan av berörda utredningar och försöksverksamhet. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att med ledning av de hittillsvarande erfarenheterna av den ekonomiska stödverksamheten se över rikt- linjerna för denna samt föreslå former för ett fortsatt lokaliseringsstöd.
De mål för lokaliseringspolitiken som stats- makterna ställde upp år 1964 bör inte om- prövas i detta sammanhang. Den sakkunnige bör alltså utforma sina förslag från utgångs- punkten att dessa mål tills vidare skall stå fast.
Som jag nämnt pågår inom ERU utred- ningar som tar sikte på att analysera effekter- na av lokaliseringsstödet i dess nuvarande for- mer. Dessa utredningar är emellertid brett upplagda och kan beräknas bli tämligen tids- krävande. Det är inte sannolikt att resultatet av ERU:s undersökningar kan föreligga helt klart i sådan tid att det kan läggas till grund för de sakkunnigas bedömningar. Det torde därför bli nödvändigt för den sakkunnige att själv söka bilda sig en så god uppfattning som möjligt om lokaliseringsstödets verkningar, var- vid även de indirekta effekterna bör beaktas. Den sakkunnige bör dock samråda med ERU och i sitt arbete tillgodogöra sig de kunskaper som successivt erhålls genom ERU:s utred- ningar.
Den sakkunnige bör beakta erfarenheterna av den hittillsvarande fördelningen av lokalise- ringsstödet på skilda regioner. Om han skulle finna att den regionala fördelningen av stödet inte har varit tillfredsställande, bör han nu-
dersöka vilka möjligheter som finns att genom prioritering eller på annat sätt styra stödverk- samheten. Frågan om den geografiska av- gränsningen av stödet bör prövas. Vidare bör den sakkunnige överväga hur resultaten av på- gående försök med länsplanering på bästa sätt skall kunna tjäna sitt syfte att bilda underlag för lokaliseringsbeslut och för beslut i stöd- ärenden.
Den sakkunnige bör klarlägga på vad sätt man bättre än nu kan tillgodose behovet av underlag i form av kunskaper om bransch- och marknadsförhållanden vid avgörandet av stödärenden. Han bör också ta ställning till om och i så fall under vilka förutsättningar och i vilka former det kan vara befogat att lämna stöd till industrier, vilka hotas av ned- läggning, i sådana fall där ett stöd kan med- verka till att verksamheten temporärt hålls i gång och där lösandet av svåra lokala syssel- sättningsproblem kräver särskilt rådrum. Vi- dare bör den sakkunnige överväga om lokali- seringsstöd bör utgå för att möjliggöra ratio- nalisering även i sådana fall då någon påtag- lig sysselsättningssökning inte uppnås men in- vesteringen leder till ökad effektivitet och där- med till större trygghet för de anställda.
I fråga om lokaliseringsstödets form, art och omfattning bör den sakkunnige klarlägga vilken roll det statliga stödet spelat vid fi- nansieringen av de företagslokaliseringar som ägt rum under försöksperioden. Han bör prö- va om det kapitaltillskott som staten har läm- nat kan anses lämpligt avvägt i förhållande till övriga kreditgivares insatser. I samband därmed bör han överväga om man bör ställa preciserade krav på riskfördelningen mellan staten och andra kreditgivare som förutsätt- ning för statligt engagemang.
Den sakkunnige bör sträva efter att ge de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna sådan form att de så smidigt och ändamålsenligt som möjligt kan anpassas till de individuella för- utsättningarna i varje särskilt fall. Härvid bör den sakkunnige vara oförhindrad att överväga om även andra stödformer än de nuvarande behövs. Vidare bör han pröva frågan om en lämplig avvägning mellan bidrag och lån vid olika förutsättningar. Han bör också förutsätt- ningslöst pröva om det är mest ändamålsenligt att stödet liksom hittills bestäms som en viss andel av investeringarna i byggnader och ma- skiner eller om det bör konstrueras på annat sätt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att lokaliseringsstöd i något fall lämnats för uppförande av industrilokaler för uthyrning till företagare. Den sakkunnige bör uppmärk- samma utfallet av stöd för sådant ändamål. Den sakkunnige bör också överväga om före- tagsekonomiska skäl kan motivera statligt del- ägarskap i särskilda fall, t. ex. när en solvens-
eller likviditetsförstärkning av snabbt expan- derande företag visar sig nödvändig.
I vissa fall har framkommit behov av bätt- re möjligheter att samordna lokaliseringsstödet med andra stödformer. Efter beslut av riks- dagen är det numera möjligt att samtidigt läm- na lokaliseringsstöd och kreditstöd i form av statlig garanti och lån ur statens hantverks- och industrilånefond till samma företag. Även andra kombinationer mellan olika stödformer har förekommit. Sålunda har omskolnings- och utbildningsbidrag i betydande utsträckning utgått till företag som erhållit lokaliserings- stöd. Som alternativ till lokaliseringsstöd har i vissa fall statsbidrag till beredskapsarbeten beviljats till förmån för enskilda företag. Loka- liseringsstöd har inte sällan kombinerats med lån av stiftelsen Norrlandsfonden, Aktiebola- get Industrikredit eller Aktiebolaget Företags- kredit.
Den sakkunnige bör överväga vad som kan vara att vinna på ett mera systematiskt ut- nyttjande av möjligheten att kombinera olika stödformer. Det bör emellertid uppmärksam- mas att kombinationen av olika stödformer inte får leda till att prövningen av den samlade insatsen eftersätts genom att ansvaret fördelas på flera händer och risken på flera stödfor- mer. Om den sakkunnige finner att kombi- nationer bör komma i fråga i större utsträck- ning bör han föreslå regler härför.
När den sakkunnige överväger stödformer- na och frågan om stödets geografiska avgräns- ning bör han uppmärksamma de eventuella begränsningar som för Sveriges del kan fin- nas genom vår anslutning till Gatt-avtalet samt Efta-konventionen. Vidare bör han beakta de regler som enligt Rom-fördraget gäller beträf- fande lokaliseringspolitiska stödåtgärder inom den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Frågorna om vilka säkerheter som bör stäl- las och om statens insyn i de företag som får lokaliseringsstöd bör prövas av den sakkunni- ge. Därvid bör uppmärksammas att Kungl. Maj:t nyligen på mitt förslag beslutat ändringar i bestämmelserna om insyn i stödföretagen.
Den sakkunnige bör studera handläggningen av stödärendena hos de centrala och regionala myndigheterna samt föreslå de ändringar i för— farandet som kan vara påkallade. Särskilt bör därvid uppmärksammas vilken företagsekono- misk och samhällsekonomisk utredning som bör förebringas i stödärendena. Utbetalnings- och bevakningssystemet bör granskas. Vidare bör den sakkunnige undersöka möjligheterna att förbättra samarbetet mellan de lokalise- ringspolitiska organen samt de myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet har an— knytning till de företag, som har fått lokalise- ringsstöd. Den sakkunnige bör lägga fram för- slag till de förbättringar i handläggningsord-
Den sakkunnige bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor, som berör den loka- liseringspolitiska stödverksamheten, än dem jag nämnt här. Utredningsarbetet bör utföras i nära samarbete med BRU och med arbets- gruppen för glesbygdsfrågor samt kommunal- rättskommittén. Med hänsyn till den lokali- seringspolitiska verksamhetens allmänna bety- delse synes det dessutom lämpligt att den sak- kunnige vid sin sida har en rådgivande nämnd, med vilken han vid behov kan överlägga om problem som har samband med utrednings- uppdraget. Nämnden bör ha parlamentarisk förankring.
Med utgångspunkt i sin bedömning av be- hovet av fortsatta stödåtgärder och i de for- mer för stödet som den sakkunnige föreslår hör han lägga fram en plan för förslagens genomförande samt beräkningar rörande det årliga medelsbehovet för ändamålet.
Utredningsarbetet bör bedrivas med den skyndsamhet som betingas av att den nuva- rande försöksperioden löper ut med budget- året 1969/70.
1.2 Lokaliseringsfrågans behandling 1 963—1 969
1.2.1 1963 års betänkande
Propositionen nr 185 till 1964 års riksdag byggde på ett betänkande om »Aktiv lokali- seringspolitik» (SOU 1963: 58), avgivet av kommittén för näringslivets lokalisering. Till betänkandet hörde ett omfattande grund- material publicerat i två bilagor, av vilka Bilaga I redovisade »Studier i industriloka— lisering» (SOU 1963: 49) och Bilaga II »Särskilda utredningar» (SOU 1963: 62).
Kommittén framhöll att de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska motiv som kun- de åberopas för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik accentuerats av den dit- tillsvarande utvecklingen. Kommittén åbe- ropade därvid bl.a. vad som framkommit genom undersökningar rörande befolknings- utvecklingen och dess förändringar, orsa- kerna till befolkningens regionala omför- delning, följderna på arbetsmarknaden och samhällsmiljön av näringslivets lokalisering samt den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Eftersom — enligt vad utredningsmaterialet i Bilaga I utvisade — betydande delar av industrin
nr transportkostnadssynpunkt kunde beteck- nas som rörliga, borde det enligt kom- mittén finnas avsevärda möjligheter för samhället att genom olika positiva åtgär- der medverka till en lokalisering av pro- duktionsenheterna som tillgodosåg såväl de företagsekonomiska synpunkterna som de samhälleliga, ekonomiska och sociala önske- målen.
Kommittén uttalade sammanfattningsvis att en utveckling utan någon medverkan från samhällets sida kunde medföra
1. att alla arbetskrafts- och naturtill- gångar inte blir rationellt utnyttjade;
2. att en sådan uttunning av befolkning- en kan uppstå inom vissa områden att sam- hällelig service inte kan upprätthållas i en omfattning som är rimlig eller som endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde och samhället;
3. att utbyggnaden av kollektiva anord- ningar i storstadsområdena släpar efter till följd av den starka koncentrationen av be- folkningen till dessa områden;
4. att rikets försvar försvåras genom en fortsatt stark koncentration av verksamhet till storstadsområdena.
Kommittén framhöll att den dittills be- drivna lokaliseringsverksamheten visat sig vara otillräcklig i fråga om medel och orga- nisation. Försök att med lokaliseringspolitis— ka åtgärder på bred front stimulera närings- livet i en hel region hade inte förekommit.
Kommittén formulerade målsättningen för en samhällelig, aktiv lokaliseringspolitik så- lunda:
1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av pro- duktionsfaktorer blir utnyttjade och förde- lade på olika områden på sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften bereds full sysselsätt- ning.
2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger människor- na — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — en likvärdig stan— dard i fråga om social och kulturell service.
3. Att lokalisera näringslivet så, att ri— kets försvar underlättas.
När det gällde att utforma allmänna rikt- linjer för en aktiv lokaliseringspolitik utgick kommittén från att de framtida lokalise- ringsorterna för industrier måste utgöras av väl rustade tätorter. För att tillgodose gles- bygdsbefolkningens behov av service borde lokaliseringspolitikens uppgift vara att stöd- ja tätorter, som kunde fungera som service- orter för denna befolkning. Orsaken till att tyngdpunkten för den ekonomiska expan— sionen var förlagd till tätorterna var enligt kommittén, att industrin såsom bäraren av denna expansion i hög grad var beroende av den miljö Och de tjänster som erbjöds i tätorterna. Även samhället och befolk- ningen överhuvudtaget var beroende av ett nät av tätorter.
Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning för lokalise- ringspolitiken var enligt kommittén inte de— samma i alla delar av landet utan varierade starkt beroende på näringslivets grad av ut- veckling och inriktning.
De medel som enligt kommitténs mening skulle användas i den samhälleliga lokalise- ringsverksamheten sammanfattades i kort- het i följande punkter:
l. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliseringsplanering.
3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte. De under 1. och 2. föreslagna åtgärder- na innebar i stort sett en effektivisering av den dittillsvarande lokaliseringsverksamhe- ten. Kommittén föreslog att det statliga före— tagsstödet skulle omfatta dels vissa långtgående stödåtgärder (sär- skilda stödåtgärder) i regioner med synner- ligen stora sysselsättningssvårigheter och/ el- ler svagt utvecklad industri samt låg in- komstnivå (utvecklingsområden), dels vissa stödåtgärder av mera begrän- sad natur (allmänna stödåtgärder) inom re- lativt stora delar av landet för en utbyggnad av industrin i områden, där arbetskraften var ofullständigt utnyttjad (allmänna stöd- områden).
Stödet till företag i utvecklingsområden föreslogs utgå i form av investeringsbidrag, lån och lånegarantier, utbildningsbidrag och flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbets- kraft. I de allmänna stödområdena borde stöd ges i form av lånegarantier och ut- bildningsbidrag.
Bidrag, lån och lånegarantier skulle be— viljas för investeringar i byggnader, lån och lånegarantier även för anskaffning av rna- skiner o. dyl., vid utvidgning eller nyetable- ring av industriföretag. Stödet borde en- bart tillgodose lokaliseringspolitiska intres- sen.
Med hänsyn till turistnäringens betydelse för utvecklingsområdena fann kommittén anledning föreslå, att statliga lån och låne- garantier i lokaliseringspolitiskt syfte skulle kunna lämnas i dessa områden även vid ny-, till- eller ombyggnad av turistanlägg- ning.
Kommittén föreslog speciella åtgärder för att förbättra de allmänna produktionsbeting— elsema i Norrland. Dessa åtgärder rörde vissa kommunikationsfrågor, prissättningen på bensin och olja, taxorna på elektrisk kraft samt särskilt statligt stöd till samhälle— lig service i vissa tätorter i Norrlands inland och nordvästra Svealand.
Enligt kommittén borde vidare övervägas möjligheterna att tillgodose behovet av ett skattelindringsbidragssystem, som bättre än det dåvarande tog hänsyn till bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebi- tering.
Kommittén ansåg att kommunalt ekono— miskt stöd i syfte att påverka enskilda fö- retags lokalisering inte borde ifrågakomma.
Någon särskild lagstiftning om tillstånds- tvång i samband med lokalisering kunde enligt kommittén inte anses påkallad.
Kommittén föreslog slutligen, att bidrag, lån och lånegaranti skulle beviljas av arbets- marknadsstyrelsen och i vissa fall av Kungl. Maj:t. Kommittén föreslog en utbyggnad av såväl den centrala som regionala lokali— seringsorganisationen. Ett särskilt samord- ningsorgan borde sålunda finnas inom Kungl. Maj:ts kansli. En utvidgning av arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsavdel—
'ning borde komma till stånd. Vidare före— slog kommittén en särskild lokaliseringsde- legation inom styrelsen. Såsom regionalt lo- kaliseringsorgan förordades länsstyrelsen, som vid sin sida skulle ha ett rådgivande organ, benämnt lokaliseringsråd.
1.2.2 Propositionen och 1964 års riksdagsbeslut
Propositionen till 1964 års riksdag anslöt sig till kommittéförslaget. Departements- chefen framhöll i likhet med kommittén, att behovet av åtgärder från samhällets sida för att påverka näringslivets lokalisering själv- fallet måste bedömas mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen såväl inom nä- ringslivet som ifråga om befolkningens re- gionala fördelning. Så långt möjligt var det givetvis också angeläget att söka klar- lägga de framtida förändringar, som kun- de förutses i dessa avseenden. Mot bak- grunden av den omfattande utredning rö- rande dessa spörsmål kommittén verkställt och de överväganden utredningsresultaten föranledde, formulerade departementsche- fen den lokaliseringspolitiska målsättningen sålunda:
Lokaliseringspolitiken bör syfta till att främ- ja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridan- de främjas. Samhället bör emellertid också söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna får _heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Slutligen bör betonas att samhäl- let har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda indivi- dernas trygghet värnas. Lokaliseringspolitiken bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationalisering inom nä- ringslivet med åtföljande befolkningsomflytt- ning.
Departementschefen anförde vidare att så- väl samhällsplanerande som arbetsmarknads-
politiska och lokaliseringspolitiska insatser skulle erfordras för att möta de ekonomis- ka och sociala problem som den pågående strukturomvandlingen skapade.
I fråga om arbetsmarknadspolitiken mås— te ansträngningarna inriktas på att använda landets begränsade arbetskraftstillgångar så rationellt som möjligt genom bl.a. utbygg- nad av den rörlighetsbefrämjande verksam- heten. En allsidig näringspolitik måste, en- ligt departementschefen, emellertid också innefatta rörlighet hos kapitalet.
Samhällsplaneringens betydelse i lokalise- ringshänseende hade kraftigt understrukits såväl av kommittén som i remissvaren. I likhet med vad därvid anförts hade depar— tementschefen den uppfattningen, att en ak- tiv och förutseende samhällsplanering var en av grundförutsättningarna för en lokali- sering som på bästa sätt skulle främja det ekonomiska framåtskridandet.
I likhet med kommittén ansåg departe- mentschefen det vidare angeläget att den rådgivning och upplysningsverksamhet som bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheternai samverkan med Sveriges industriförbund förstärktes, så att en så uttömmande in- formation som möjligt kunde lämnas före- tagen beträffande lokaliseringsförutsättningf arna i olika delar av landet.
Även i propositionen föreslogs statligt ekonomiskt företagsstöd. Stödet skulle i första hand inriktas på samma område som det där investeringsfondema kunde tas i an- språk i lokaliseringspolitiskt syfte, det s.k. norra stödområdet. I särskilda fall skulle stöd kunna utgå till investeringar utanför stödområdet.
Departementschefen framhöll att stödåt— gärdema måste inriktas på orter där det från samhällelig synpunkt var mest angelä- get att utvecklingen främjades och som hade goda förutsättningar att bära upp en indu- striell verksamhet och fungera som centra för samhällelig service.
Det statliga stödet föreslogs utgå till före- tag som bedrev industriell verksamhet samt till turistföretag inorn stödområdet. Stödet skulle utgå i form av bidrag och/eller lån vid ny-, till- eller ombyggnad av industri—
eller turistanläggning. Lån fick även ges industriföretag vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Grundförutsätt- ningarna för stöd var att företaget ifråga var bärkraftigt, att investeringen medförde en påtaglig sysselsättningseffekt och att 10- kaliseringsorten hade goda förutsättningar för företagets verksamhet.
Propositionen upptog kommitténs förslag om flyttningsbidrag för att i särskilda fall underlätta rekrytering av kvalificerad ar- betskraft i samband med nyetablering och utvidgning av företag. Frågan om höjda utbildningsbidrag uppsköts till en senare tid- punkt
Liksom kommittén ansåg departements- chefen det i hög grad angeläget att sådana ytterligare åtgärder som kunde främja en gynnsam produktionsutveckling i de nord- liga länen stöddes av statsmakterna. Prin- cipiellt måste emellertid enligt departements- chefen kravet på att statligt stöd inte läm- nades i sådana former som innebar fort- löpande, direkta driftsubventioner upprätt- hållas. Sålunda intog departementschefen en positiv hållning till åtgärder för utbygg- nad av det norrländska vägnätet men en ne- gativ attityd till frågor om generella ned— sättningar i järnvägs- och elkrafttaxor och en allmän prisutjämning beträffande flytan- de drivmedel.
Departementschefen ansåg att kommuna- la subventioner som syftade till att påverka enskilda företags lokalisering och utveckling borde bestämt avvisas.
Lagstiftning om tillståndstvång i syfte att hindra från samhällssynpunkt olämplig loka- lisering ansåg departementschefen för när- varande inte påkallad.
De regionala utrednings- och planerings- funktionerna föreslogs förläggas till länssty- relserna. Till varje länsstyrelse skulle kny- tas ett rådgivande organ, benämnt plane- ringsråd. Såsom centralt lokaliseringsorgan föreslogs arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen skulle bedriva rådgivnings— och upplysnings- verksamhet samt handlägga stödärendena. Ansökningar om bidrag och lån till företags lokalisering inom norra stödområdet skulle avgöras av styrelsen om investeringskostna-
den understeg 2 milj. kr., medan övriga ärenden skulle prövas av Kungl. Maj:t.
För samordning av lokaliseringspolitiska frågor inom Kungl. Maj:ts kansli skulle in- rättas ett särskilt organ, benämnt lokalise- ringsberedningen.
Stödåtgärderna föreslogs få karaktären. av försöksverksamhet under en period av fem år. Departementschefen förordade att medelsramen för femårsperioden bestämdes i enlighet med kommitténs förslag till 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. för bidrag och 500 milj. kr. för län.
I anledning av propositionen väcktes ett stort antal motioner i riksdagen. Flertalet motioner berörde den geografiska avgräns- ningen för stödåtgärderna, urvalet av orter samt stödformerna och därmed samman- hörande anslagsfrågor. Ett fåtal motioner behandlade målsättningen och lokaliserings- politikens avvägning i förhållande till ar- betsmarknadspolitiken, medan ett större an- tal upptog frågor om investeringsfondernas användning, skattepolitiska åtgärder, kom-— munikations- och taxefrågor, de organisa- toriska spörsmålen samt olika detaljproblem.- I några motioner begärdes ytterligare ut-- redning i allmänna eller speciella avseenden- av betydelse för den allmänna utformningen- av lokaliseringspolitiken.
Riksdagen biföll i allt väsentligt proposi- tionen. På några punkter gjorde riksdagen avvikelser och tillägg. Avvikelserna rörde endast detaljfrågor. Tilläggen avsåg rätt för Kungl. Maj:t att göra mindre jämkningar av gränserna för det norra stödområdet, frågan om vilken betydelse som skulle till- mätas företagens egen lokaliseringsbedöm- ning och planeringsrådens uppfattning rö- rande de geografiska riktlinjerna för före— tagslokalisering med samhällets stöd, ar- betsmarknadsstyrelsens kontakter med or- ganisationer inom näringslivet, frågan om beaktande av konkurrensförhållanden vid fördelningen av lokaliseringsstödet och möj— lighet att ompröva arbetsfördelningen mel- lan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadssty- relsen.
Vidare gjorde riksdagen uttalanden om finansieringen av den fortsatta utbyggnaden
av statlig företagsamhet och förutsättning- arna för lokaliseringsstöd åt turistnäringen samt framförde önskemål angående infor- mation om lokaliseringsberedningens arbete.
1.2.3 Lokaliseringsfrågan i riksdagen 1965—våren 1969
Sedan riksdagen 1964 beslutat om riktlin- jerna för lokaliseringspolitiken och våren 1965 beslutat om anslag till stödverksam- heten, utfärdade Kungl. Maj:t den 23 april 1965 kungörelse om statligt lokaliserings- stöd (SFS nr 101), vilken trädde i kraft den 1 juli s. å.
Under tiden 1965—våren 1969 väcktes en rad motioner, i vilka lokaliseringspoliti- ken och den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten behandlades. Vidare besvarades en rad interpellationer och enkla frågor i samma ämnen. Vissa motionsyrkanden åter- kom under flera år i följd.
Liksom 1964 rörde ett betydande antal motioner under den angivna perioden den geografiska avgränsningen av lokaliserings- stödet. Sålunda föreslogs i motioner utvidg- ning av stödområdet till att omfatta östra Götaland eller dess sydöstra del, Öland och Gotland, Gästrikland, återstående delar av Kopparbergs län. delar av Uppland och östra Värmland. I flera motioner framställ- des krav på utredningar och undersökningar rörande behovet av lokaliseringsstöd såväl i regioner inom som utom stödområdet t.ex. hela Älvsborgs län, Norrlands in- land, Norrbottens län och Uddevalla-regio- nen.
I andra motioner begärdes åtgärder för att sanera »den överhettade arbetsmarkna- den i storstadsregionema» och en översikt- lig regionplanering för Mälarområdet. Ett par nästan varje år återkommande motions- ämnen var servicestöd åt glesbygder och förstärkt lokaliseringsstöd i glesbygdsområ- den. 1968 hemställdes om ökat stöd till norra stödområdets inland.
En allsidig utredning om lokaliserings- och näringspolitikens effekt begärdes i mo- tioner 1965. 1966 motionerades om utred- ning av möjligheter och metoder att få en
regelmässig redovisning av utvecklingen av lokaliseringsstödet och den nya arbetskraf- tens fördelning och året därpå begärdes en skyndsam utredning av de frågor, som sammanhängde med den pågående befolk- ningsomflyttningen. I ett par motioner 1967 påyrkades en allsidig utredning av samspe- let mellan en aktiverad regional planering och den samhällsekonomiska målsättningen för att i första hand anvisa vägar för en differentierad ekonomisk politik med beak- tande av lokala utvecklingstendenser. I andra motioner begärdes förslag till 1968 års riksdag med nya riktlinjer för lokalise- ringspolitiken innebärande bl.a. en plan för startande av statliga industriella före- tag.
Förslag till utbyggnad och startande av ny statlig industriell verksamhet i olika re- gioner inom och utom stödområdet såsom lokaliseringspolitiskt medel framställdes ock- så i andra motioner under angivna år. I flera motioner begärdes fortsatt lokalise- ringspolitisk användning av investeringsfon— derna. Yrkanden om en utredning om an- vändande av beskattningen såsom lokalise- ringspolitiskt medel återkom i motioner fle— ra år liksom yrkanden om ändrade avskriv- ningsregler för stödområdesföretag. Vidare begärdes att man skulle söka utjämna driv— medelsprisema i landet genom bl. a. diffe- rentiering av bensinskatten. I olika motio- ner föreslogs att lokaliseringsstöd skulle ges till uppförande av industri— eller hantverks- hus e. d. för uthyrning. Utbildningen av företagare, utbildningsbidragens och flytt- ningsbidragens omfattning behandlades i fle- ra motioner. Därjämte framställdes yrkan— de att statligt kreditstöd till hantverk och småindustri skulle kunna ges företag som samtidigt erhållit lokaliseringsstöd samt yr— kande att lokaliseringslån och garantilån av förstnämnt slag skulle få utgå till samma investering.
I likhet med vad som var fallet 1964 framställdes under åren 1965—våren 1969 dessutom yrkanden i olika detaljfrågor.
I fråga om lokaliseringsverksamhetens or— ganisation framställdes få motionsyrkanden under den aktuella perioden. Flertalet gick
ut på att ge planeringsråden en starkare ställning i beslutsprocessen.
Av de nämnda motionsyrkandena biföll riksdagen endast det, i vilket hemställdes att statligt kreditstöd till hantverk och små- industri skulle kunna ges företag som sam- tidigt erhållit lokaliseringsstöd (BaU 1967: 30, rskr 288).
På Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksda- gen hösten 1967 — enär större delen av ramen för lokaliseringslån redan förbru- kats — att låneramen skulle höjas från 500 till 600 milj. kr. 1968 höjdes låne- ramen med ytterligare 150 milj. kr. och samtidigt minskades ramen för bidrag från 300 till 250 milj. kr. på grund av den be- gränsade åtgången av bidragsmedel. Den totala ramen för lokaliseringsstödet uppgick därigenom till en miljard kr.
Under våren 1969 har riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beslutat vidga låne- ramen från 750 till 900 milj. kr. och min- ska ramen för bidrag från 250 till 200 milj. kr. Totalramen för lokaliseringsstödet vidgas följaktligen till 1,1 miljard kr. För innevarande budgetår har hittills anvisats 10 milj. kr. för lokaliseringsbidrag och 200 milj. kr. för lokaliseringslån. Dessutom har riksdagen våren 1969 på Kungl. Maj:ts för- slag beslutat att lokaliseringsstöd skall få lämnas till statsägda företag (prop: l, bil. 13; SU 57, rskr 188).
Vid 1968 års riksdag behandlades någ- ra motionsyrkanden, som har avseende å utredningens arbete. Riksdagens skrivelse (nr 122) och bankutskottets utlåtande (BaU 1968: 14) har som förut nämnts överläm- nats till utredningen för beaktande vid full- görande av utredningens uppdrag.
Även 1969 års riksdag har under våren behandlat ett betydande antal motioner an- gående lokaliseringspolitiken. Några av des- sa motioner har överlämnats till utredning- en för att beaktas vid fullgörandet av ut- redningens uppdrag (BaU: 30, rskr 309).
En redogörelse för det 1968 och 1969 överlämnade materialet lämnas nedan (1.2.4 och 1.2.5).
1.2.4 Riksdagens uttalande i anledning av vissa motioner 1968
Under våren 1968 behandlades lokaliserings- politiken bl. a. i fyra särskilda motionspar, vilka hänvisades till bankoutskottet. Samt- liga motioner upptog vissa frågor, vilka mo- tionärerna önskade behandlade av den av departementschefen utlovade utredningen om den fortsatta lokaliseringspolitiska stöd- verksamheten, dvs. 1968 års lokaliserings- utredning. Direktiven för utredningen hade inte varit tillgängliga vid motionernas till- komst. Följande spörsmål av betydelse för utredningens arbetsområde upptogs till ut- förlig behandling av utskottet.
I ett motionspar framfördes tre huvud- önskemål. Sålunda borde utredningen syfta till att inventera erfarenheterna av och de relativa kostnaderna för de hittillsvarande lokaliseringspolitiska insatserna. Vidare bor- de utredningen dra upp riktlinjer för den samordnade regionala planeringsverksamhe- ten samt utarbeta förslag till riktlinjer för lokaliseringspolitiska stimulansåtgärder ef- ter försöksperiodens utgång. Bankoutskot- tet uttalade i sitt utlåtande nr 14 år 1968, att den första och den sista av program- punkterna redan var beaktade i utredning- ens direktiv, medan den andra punkten var en uppgift som icke nämndes i direktiven och som dessutom torde vara alltför vitt- syftandc för att lämpligen anförtros åt den aktuella utredningen. I övrigt anförde ut- skottet:
Vad gäller utformningen av den framtida lokaliseringspolitiska stödverksamheten anförs i de nu berörda motionerna å ena sidan, att vid val mellan olika metoder utgångspunkten bör vara att den svenska närings-, arbetsmark- nads- och lokaliseringspolitiken måste syfta till att främja en fri marknadsanpassad företags- lokalisering, å andra sidan att särskild vikt måste läggas på behovet att samordna och an- passa lokaliseringspolitiken till gjorda eller pla- nerade samhälleliga investeringar inom ramen för en regional samhällsplanering. Utskottet har inte anledning att rikta någon invändning mot dessa värderingar. Enligt utskottets upp- fattning kan det dock i praktiken ställa sig svårt att tillgodose dem båda. Det senare av de återgivna uttalandena aktualiserar otvivel- aktigt frågan om inte en starkare styrning av
stödverksamheten erfordras än som hittills till- lämpats. Såsom framgår av direktiven skall den sakkunnige överväga detta spörsmål och också hur resultaten av de pågående försöken med länsplanering på bästa sätt skall kunna tjäna sitt syfte att bilda underlag för lokalise- ringsbeslut och beslut i stödärenden. Utskot- tet förutsätter att denna föreskrift i direktiven ger utredningen anledning att noga penetrera de svåra avvägningsproblem som här referera- de passus i motionerna erinrar om.
I ett annat motionspar behandlades frå- gan om starkare styrning av lokaliserings- verksamheten med utgångspunkt från det förhållandet att det norra stödområdets in- landsregion endast i begränsad omfattning erhållit lokaliseringsstöd. Motionärerna syn- tes önska att antalet godtagbara lokalise- ringsorter skulle inskränkas så att stödet i väsentligt ökad omfattning kom stödområ- dets inland till del. Bankoutskottet fram- höll att en starkare styrning enligt de an- tydda riktlinjerna inte torde vara problem- fri. I likhet med motionärerna fann utskot- tet det emellertid ofrånkomligt att utform- ningen av det fortsatta lokaliseringspolitiska stödet skedde med noggrant beaktande av konsekvenserna för de inlandsregioner vil- kas utveckling var hämmad. Bankoutskot— tet uppgav att den nya utredningen enligt sina direktiv skulle studera erfarenheterna av stödets hittillsvarande fördelning på skil- da regioner och om denna befanns icke ha varit tillfredsställande undersöka vilka möj- ligheter som fanns genom prioritering eller på annat sätt styra stödverksamheten. Ut- skottet anförde vidare:
Utskottet vill särskilt påpeka att motionä- rerna nämnt styrningsformer av principiellt oli- ka innebörd, nämligen dels en bättre sampla- nering mellan statsmakterna och den privata industrin, dels vissa arrangemang som kan te sig som mera direkta ingripanden från sam- hällets sida. Bland de senare märks statlig representation i styrelserna för de företag som får lokaliseringsstöd. Detta uppslag — vars effekt när det gäller själva lokaliseringsbesluten dock förefaller att vara begränsad — torde utredningen ha att pröva i samband med att den överväger frågan om statens insyn i de ifrågavarande företagen.
Frågan om urvalet av lokaliseringsorter behandlades i det tredje motionsparet. Mo-
tionärerna vände sig å ena sidan mot en spridning av lokaliseringsstödet på en mängd små orter och å andra sidan mot en begränsning till ett mycket litet antal or- ter, kanske blott ett tiotal.
Utskottet anförde:
Att lokaliseringsorterna måste ha en viss storlek och kunna betraktas som utvecklings- bara ingår bland principerna för den nuva- rande stödverksamheten. Det synes inte osan- nolikt att opinionen rörande lokaliseringspoli- tiken på senare tid snarast varit till förmån för en skärpning av kraven i dessa hänseenden. En utveckling av den art motionärerna fruk- tar torde å andra sidan flerstädes ses med ovilja. Det ingår uppenbarligen i den nu till— satta utredningens uppdrag att granska krite- rierna för urval av lokaliseringsorter. Utskot- tet delar motionärernas mening att en mera principiell belysning av vissa frågor rörande effektivitet och trivsel i samhällen av olika storlek därvid skulle vara värdefulla. Motio- närerna nämner i första hand anläggnings- och driftkostnader för samhällen av varierande storlek samt skillnaderna i effektivitet mellan samhällen av olika typ. De berör också verk- ningarna av olika kulturinstitutioners förlägg- ning och av radions och televisionens resurs- utnyttjande, ämnen som utskottet likaledes an- ser betydelsefulla i sammanhanget. I den mån ifrågavarande spörsmål inte kan tas upp vid utredningen om den lokaliseringspolitiska stöd- verksamheten torde de enligt utskottets mening böra beaktas vid det övriga utredningsarbete som har samband därmed och som omnämns i den nytillkomna utredningens direktiv.
Även i det återstående motionsparet be- rördes lokaliseringsstödets regionala fördel- ning och sambandet mellan den regionala planeringsverksamheten och industrilokalise- ringen. Vad motionärerna anförde om be- hovet av en regional målsättning för lokali- seringspolitiken stod, uttalade bankoutskot- tet, i överensstämmelse med de allmänna principer som låg till grund för utredningens arbete även om utredningen såsom tidigare nämnts endast i begränsad utsträckning kun- de behandla dessa spörsmål. Frågorna var i stället föremål för uppmärksamhet i and- ra sammanhang bl. a. vid den fortsatta be- redningen av länsindelningsutredningens för- slag. Utskottet förutsatte emellertid att ut- redningen så långt möjligt, sökte vid sitt arbete tillgodogöra sig de successivt före-
liggande resultaten av övrigt utredningsar- bete rörande regionindelning och regional planering.
Bankoutskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle ge tillkänna vad ut- skottet anfört i bl. a. här redovisade spörs- mål.
Riksdagen biföll utskottets hemställan i förevarande hänseende (rskr 122).
1.2.5 Motioner 1969 som överlämnats till utredningen och motionernas behandling i riksdagen
I motionerna
a) I: 387 och II: 443 hemställdes att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bl. a. skulle uttala att de riktlinjer angående loka- liseringspolitiken som i motionerna angavs måtte delges 1968 års lokaliseringsutred- ning;
b) I: 720 och II: 834 hemställdes att riks- dagen skulle i princip uttala sig för en mer aktiv lokaliseringspolitik i fråga om varak- tiga sysselsättningsmöjligheter i olika regio- ner för tiden från och med den 1 juli 1970 enligt i motionerna angivna grunder;
c) 1: 279 och II: 314 hemställdes att riks- dagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t be- gära en utredning om formerna för obliga- torisk anmälningsplikt för all nyetablering av industrier och annan företagsamhet;
(1) I: 731 och II: 838 hemställdes att riks- dagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att i tilläggsdirektiv till 1968 års utbildningsutredning och 1968 års loka- liseringsutredning klargjordes, att utbyggna- den av det högre utbildningsväsendet skulle utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel en- ligt i motionerna anförda riktlinjer.
I de först nämnda motionerna kritise- rades den förda lokaliseringspolitiken i flera hänseenden. Det påpekades att arbetslöshe- ten ökat mycket kraftigt i norra Sverige trots de omfattande satsningar som skett på lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik. Man hade inte lyckats avväga de sinsemel- lan motstridiga kraven på å ena sidan åt— gärder av konserverande natur för grupper
och i områden som drabbats av struktur- förändringar och koncentrationstendenser samt å andra sidan åtgärder för att främja snabba ekonomiska framsteg.
Motionärerna ansåg vidare att lokalise- ringsstödet genom att det var bundet till in- vesteringar i ytterligare produktionskapaci- tet inte kunde användas för att på ett effek- tivt sätt utnyttja tillgängliga resurser. Den begränsande faktorn för ett företags expan- sion på längre sikt var minst lika ofta marknadsutrymmet för företagets produk- ter och företagsledningens administrativa skicklighet som produktionskapaciteten.
Motionärerna ifrågasatte om stödmedlen disponerats på effektivaste sätt. En bety- dande del av stödet, särskilt under försöks- periodens tidigaste del, hade ej medfört nå- gon extra expansion utan endast tidigare- läggning av investeringar. För detta talade den markanta minskningen av beviljade lån och bidrag under senare delen av stödperio- den samtidigt som antalet ansökningar kraf- tigt nedgått. Enligt motionärerna hade stöd lämnats alltför generöst genom att lån och bidrag beviljats företag som haft möjlig- het att finansiera stödprojekten genom den vanliga kreditmarknaden. Härigenom hade lokaliseringsstödet endast inneburit en al- ternativ finansieringsform och måste där- för sägas ha förfelat sitt syfte. Motionärer- na påpekade dock att i vilken omfattning lokaliseringsstödet endast utgjort dylikt al- ternativ var ej klargjort.
Det anförda visade enligt motionärerna att lokaliseringsstödet ej bidragit till ökad nyföretagsamhet. Inte heller hade det för- mått stimulera till omlokaliseringar i någon större utsträckning, vilket däremot skett med andra medel. Motionärerna anförde att för ett nystartat företag var ofta förhyr- ning av lokaler och maskiner det från före- tagsekonomisk synpunkt mest realistiska al- ternativet. Företaget var emellertid enligt nuvarande bestämmelser förhindrat att er- hålla stöd i dylika fall.
Motionärerna anförde också att lokalise- ringsstödet genom sin favorisering av sys- selsättningsintensiva verksamheter på sikt kunde leda till en snedvridning av stödom-
rådets näringsliv.
Enligt motionärernas mening borde man med lokaliserings- och arbetsmarknadspoli- tiken bygga upp allsidiga regionala arbets- marknader samt bygga ut offentlig admini- stration liksom offentlig och enskild ser- vice (= bärkraftiga regioner).
Motionärerna föreslog följande åtgärder:
]. Lokaliseringspolitiken bör klart avgrän- sas från de åtgärder som erfordras för att lösa glesbygdemas problem. Lokaliseringspolitiken bör ges en långsiktig och konstruktiv inrikt- ning grundad på marknadsmässiga principer. Lokaliseringspolitiken får inte användas till att konservera orter och områden som inte i nästa generation kan vara integrerade i en allsidig regional arbetsmarknad. De människor som nu bor i sådana på längre sikt ej livsdugliga or- ter måste garanteras rimlig trygghet och om- vårdnad med helt andra metoder än dem som används i en aktiv lokaliseringspolitik.
2. Lokaliseringspolitiken utformas så att den motverkar omfattande geografiska omflyttning- ar av människor och att möjligheterna att ge en tillfredsställande service och trygghet i ar— betet tillgodoses. För detta fordras allsidigt uppbyggda regionala arbetsmarknader.
3. Det nuvarande lokaliseringsstödet bör ut- vidgas till att omfatta även stöd till idé-företag, dvs. företag som har utvecklat eller står i be- grepp att utveckla nya produkter eller tjäns- ter. Stöd bör kunna utgå till företag och or- ganisationer som visserligen inte i sig själva representerar originella idéer men som väsent- ligen kan förväntas förbättra idé-företagens ut- vecklingsmöjligheter. Exempel på sådana stöd- objekt är konsultbyråer, reservdelslager och servicestationer för industriell utrustning samt gemensamma marknadsföringsorgan.
4. Lokaliseringsstöd bör även kunna utgå vid förhyming av maskiner och byggnader.
5. Lokaliseringsstödet till nyföretagandet förstärkes varvid principen om konkurrens på lika villkor upprätthålles.
6. Förflyttning av statliga företag och myn- digheter till skilda regioner eftersträvas.
7. Översyn av SJ:s och Linjeflygs taxesy- stem liksom av telefonavgifterna avseende nor- ra Sverige verkställes.
8. Stödet till småjordbruken i Norrland för- bättras.
9. Statens isbrytarverksamhet förstärkes. 10. Lokaliseringsstöd till statliga företag kan utges under förutsättning att konkurrens på lika villkor mellan offentliga och enskilda verk- samhetsformer får råda.
Yrkandet i motionerna I: 720 och 11: 834
tog direkt sikte på utformningen av den 10- kaliseringspolitiska stödverksamheten som skulle tillämpas efter den nuvarande för- söksperiodens slut år 1970. Motionärerna tycktes närmast avse det provisorium som var att förvänta innan 1968 års lokalise- ringsutredning hunnit framlägga förslag till en mera långsiktig inriktning av verksam- heten. Motionärerna önskade förbättra in- dividernas valmöjligheter i fråga om arbe- te, bostad och miljö fäste stor vikt vid en ak- tiv lokaliseringspolitiks möjligheter att främ- ja miljöpolitikens syften. De pekade på den brist på balans i den regionala utvecklingen som tog sig uttryck i å ena sidan stora sys- selsättningssvårigheter i skogslänen och å andra sidan tendenser till överhettning i om- råden med stark befolkningskoncentration. Att så långt möjligt flytta maskiner i stål- let för människor borde enligt deras me- ning vara ett mål för sysselsättningspoli- tiken, och statsmakternas politik borde syf- ta till en vittgående decentralisering i sam- hället. Det principuttalande om en mera ak- tiv lokaliseringspolitik i fråga om varakti- ga sysselsättningsmöjligheter som motionä- rerna önskade för tiden från och med den 1 juli 1970 borde enligt deras förslag in- nefatta bl. a. att lokaliseringspolitiken till- mättes ökad vikt i förhållande till den sys- selsättningspolitik som avsåg flyttning av arbetskraften till andra regioner, att öka- de ekonomiska resurser ställdes till förfo- gande för lokaliseringspolitiken, att lokali- seringsstöd borde kunna utgå till service- företag samt att skattepolitiska instrument, främst generösa avskrivningsregler, skulle infogas i lokaliseringspolitiken och att gräns- dragningen i fråga om förutsättningar för lokaliseringsstöd mellan stödområdet och landet i övrigt skulle avskaffas.
Kontrasten mellan de överexpansiva om- rådena, kännetecknade av en överbelast- ning på många samhällsfunktioner, och av- flyttningsområdena där åtskilliga samhälleli- ga investeringar lämnades delvis outnyttjade togs i motionerna I: 279 och II: 314 till rt- gångspunkt för en diskussion av möjlighe- terna att åstadkomma en starkare samhälle- lig styrning av företagens lokalisering. Mo-
tionärema föreslog en utredning av former- na för en obligatorisk anmälningsplikt såvitt gällde nyetablering av industrier och andra företag. Som en förebild nämnde de den samhälleliga styrningen inom byggnads- och anläggningsbranschen.
Tilläggsdirektiv till 1968 års lokaliserings- utredning liksom också till 1968 års utbild- ningsutredning begärdes i motionerna I: 731 och 11:838. Dessa direktiv skulle klargöra att lokaliseringen av det högre utbildnings- väsendet borde utnyttjas som ett regionalpo- litiskt medel. Motionärerna erinrade om att målen för utbildningspolitiken var av såväl individuell som samhällelig karaktär och att inom utbildningsväsendet erfordrades både kvantitativa och kvalitativa hänsynstagan- den. Ökad jämlikhet mellan och ökad val- frihet för individerna framhöll motionärer- na som ett viktigt syfte för utbildningspla- neringen. Mot denna bakgrund framställdes önskemål om en ökad decentralisering av det högre utbildningsväsendet så att till- gången till högre utbildning blev mera all- män och skillnader i »utbildningsbenägen- het» utjämnades. Bristen på högre utbild- ningsanstalter i Norrland påtalades även. Det högre utbildningsväsendets lokalisering hade, inte bara betydande sociala och järn- likhetspolitiska konsekvenser utan också en påtaglig regionalekonomisk betydelse. Ut- bildningsplaneringen borde därför formas efter den allmänna samhällsplaneringens krav och också användas mera självständigt och offensivt för att skapa bättre regional balans i samhällsutvecklingen. Några på- tagliga ambitioner i här angiven riktning tyckte sig motionärerna inte kunna utläsa ur direktiven för 1968 års utbildningsutred- ning. Ett samarbete mellan denna och 1968 års lokaliseringsutredning rekommendera- des.
Bankoutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av mo— tionerna följande:
De båda första av de fyra motionspar som här behandlats berör, såsom inledningsvis an- tyddes, direkt det arbetsprogram som gäller för 1968 års lokaliseringsutredning. I dc.se- nast redovisade motionerna, vari det högre utbildningsväsendets regionalpolitiska roll dis-
kuterats, påyrkas uttryckligen en utvidgning av denna utrednings uppdrag. De dessförinnan refererade motionerna, där tanken på en an- mälningsplikt såvitt gäller företagsetablering framförs, går ut på ett utredningsuppdrag vars verkställande också naturligen skulle kunna an- förtros 1968 års lokaliseringsutredning. Utskot- tet föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att de fyra nämnda motionsparen överlämnas till denna utredning, vid vars fort- satta arbete de kan förtjäna att beaktas. Detta förslag innebär dock inte att utskottet i allo ansluter sig till motionärernas synpunkter och yttranden. I det följande anger utskottet kort- fattat sin inställning till vad motionärerna an- fört.
De två först behandlade motionsparen har flera gemensamma drag. I båda fallen tar motionärerna upp till diskussion vissa centrala principfrågor på det regionalpolitiska området, bl.a. problem rörande den lämpliga avväg- ningen mellan arbetsmarknadspolitiska och 10- kaliseringspolitiska insatser. Från principiell synpunkt har denna avvägning av naturliga skäl stor betydelse då det gäller att så effektivt som möjligt främja vissa allmänt accepterade mål för statsmakternas ekonomiska politik, så- som full sysselsättning och snabb produktions- tillväxt. Även om det sålunda teoretiskt sett kan förefinnas en viss motsättning mellan 10- kaliseringspolitik och arbetsmarknadspolitik har dock erfarenheten enligt utskottets mening vi- sat att i den praktiska tillämpningen denna motsättning ofta blir mindre framträdande. Den höjning och precisering av samhällets am- bitionsnivå som avses ske successivt inom ra- men för regionalpolitiken bidrar härtill. Loka- liseringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken bör beaktas som varandra kompletterande me- del att främja såväl en full sysselsättning som en balanserad regional utveckling. Utskottet finner inte anledning att härutöver på ett all— mänt plan söka ange hur avvägningen mellan dessa medel bör ske. 1 det fortsatta regional- politiska planeringsarbetet kommer detta av- vägningsproblem att aktualiseras fortlöpande. Det torde därvid i första hand böra lösas i samband med konkreta ställningstaganden rö- rande den önskvärda utvecklingen för de skilda regionernas och delregionemas del. Vid dessa ställningstaganden finns möjligheter att göra mera nyanserade bedömningar, varvid bl.a. kan beaktas sådana motiv för lokaliseringspo- litiska insatser som inte så lätt kan komma till uttryck i ett allmänt principuttalande.
Beträffande önskemålet om allsidigt upp- byggda regionala arbetsmarknader kan anteck- nas att det uppenbarligen betraktas som ett huvudsyfte för regionalpolitiken att åstadkom- ma sådana. Bland de frågor som 1968 års lokaliseringsutredning behandlar under den
första fasen av sin verksamhet märks lokali- seringsstödets geografiska avgränsning, stödbe- rättigad verksamhet, stödets form, stödunder- laget och stödets storlek. De uppräknade frå- gorna täcker flertalet av de punkter som mo- tionärerna tagit upp. De frågor rörande kom- munikationsväsendet, bl.a. avseende de kol- lektiva trafikmedlens taxesystem, som berörs i motionerna I: 387 och II: 443 kommer enligt uppgift att beaktas i utredningsarbetets andra fas, där mera långsiktiga spörsmål tas upp. Utskottet vill understryka önskvärdheten av att dessa frågor prövas men finner inte skäl att på nuvarande stadium framlägga några syn- punkter på dem. Vad gäller överväganden om förbättrat stöd till småjordbruken i Norrland — ett ämne som nedan återkommer i annat sammanhang — torde 1968 års lokaliserings- utredning knappast vara en lämplig instans. Till frågan om lokalisering av statlig verk- samhet återkommer utskottet nedan.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten innebär en strävan att med stimulansåtgärder söka påverka företagsetableringen och utbygg- nad av befintliga arbetsställen. Inom regional- politiken framstår bl.a. utbyggnad och vid- makthållande av basinvesteringar och samhälle- lig service som viktiga medel i samma syfte. Olika samhälleliga organ, bl.a. planeringsrå- den och länsstyrelsernas planeringsenheter, tor- de redan genom informativ och rådgivande verksamhet öva inflytande på företagens eta- bleringsplaner. Det är enligt utskottets mening att föredraga om erforderlig påverkan på etab- leringsverksamheten kan begränsas till att ske i sådana former som nu nämnts. Det sagda hindrar inte att det kan vara värdefullt om även andra möjligheter att styra företagsetable- ringen blir belysta av 1968 års lokaliserings- utredning.
I direktiven för 1968 års utbildningsutred- ning behandlas lokaliseringsfrågor i ett sär- skilt avsnitt, vari bl.a. anges att utredning- en skall ta upp frågan om skäl för och sam- hällsekonomiska konsekvenser av en vidgad decentralisering av den eftergymnasiala utbild- ningen. Något motiv för att såsom föreslås i motionerna I: 731 och II: 838, genom till- läggsdirektiv kraftigare styra utredningens över- väganden i detta ämne föreligger enligt ut- skottets mening inte. Ej heller finns anledning att ge motsvarande tilläggsdirektiv till 1968 års lokaliseringsutredning. Genom sitt förslag att motionerna skall översändas till denna ut- redning vill utskottet emellertid markera sin uppfattning att en framgångsrik lokaliserings- verksamhet torde kräva samverkan med de in- satser som görs i fråga om utbildningsväsen- det. I övrigt vill utskottet i anslutning till de nyssnämnda motionerna dels erinra om den särskilda kommitté som har att följa frågan
om högre teknisk utbildning i Norrland, dels framhålla att utbildningsväsendets centrala roll i regionalpolitiskt sammanhang kommer till uttryck i de anvisningar som utfärdats för läns- styrelserna i fråga om utarbetandet av regio- nalpolitiska handlingsprogram.
2 Regionalpolitiska utvecklingstendenser i utlandet
2.1. Inledning
Under senare år har de regionala problemen blivit allt mer uppmärksammade i de länder som liksom Sverige kan karaktäriseras som högindustrialiserade marknadsekonomier, dvs. i huvudsak Västeuropa och Nord- amerika. Undersökningar om regionalpo- litikens roll i den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen har blivit allt vanligare också i internationella organisationer som EFTA, OECD, EEC och Europarådet. I flertalet länder har nya metoder utveck- lats och ökade ekonomiska resurser avsatts för att främja regionala målsättningar. Re- gionalpolitiken har blivit ett centralt poli- tiskt problem.
Bakgrunden till detta är de växande so- ciala och ekonomiska klyftorna mellan olika områden, regioner eller landsdelar under en period av stigande social och ekonomisk standard i industriländerna. Orsaken till denna utveckling kan delvis vara att de eko- nomiskt och socialt eftersläpande områdena är fattiga på naturresurser, har ofördel- aktigt klimat eller geografiskt läge. Den gemensamma orsaken till alla länders regio- nala problem torde emellertid vara att de olika näringsgrenarnas relativa betydelse har ändrats i takt med den snabba ekonomiska och tekniska utvecklingen. Avgången av arbetskraft från primämäringama har varit snabb och sysselsättningen har ökat inom tjänstesektorn och andra sektorer som har
fördelar av att ligga i tätbefolkade områden. Denna branschmässiga omfördelning har i sin tur som främsta orsaker preferensför- skjutningar hos befolkningen inom olika ef- terfrågeområden bl.a. beroende på stan- dardökningen, olikheter i fråga om inkomst- och priselasticitet hos olika varor och tjäns- ter samt förändringar i produktivitetsför— hållanden beroende bl.a. på den olika snabba tekniska utvecklingen inom olika sektorer. En annan huvudorsak till den snabba urbaniseringsprocessen är den för- ändrade företagsstrukturen inom branscher- na. Stordriftsfördelar, odelbarheter, ökade administrativa funktioner inom företagen och ökat produktionstekniskt beroende mel- lan näringslivets olika sektorer är exempel på faktorer som påverkat företagens loka- lisering i riktning mot befolkningskoncent- rationema.
I industriländerna anses denna koncentra- tionsprocess i allmänhet vara både nödvän- dig och önskvärd, om en fortsatt tillväxt av produktion och konsumtion skall kunna upprätthållas. Men därigenom förstärks de regionala olikheterna. Arbetslöshet och ka- pitalförstöring i glesbygderna uppträder samtidigt med överefterfrågan på fysiska re- surser och miljöproblem i storstadsområ- dena. Det väsentligaste syftet med den re- gionala politiken kan därför sägas vara att på olika sätt påverka den spontana regio- nala utvecklingen, så att dessa problem lö- ses eller mildras. Den allmänna politiken
Landareal i Befolkning Befolknings- Arbetskraft BNP per capi-
Land 1 OOO-tal km” i milj. täthet per km' i milj. ta $US (a) Belgien 31 9,6 314 3,8 2 050 Danmark 43 4,8 113 2,3 (b) 2 330 (b) Finland 337 4,7 14 2,2 1 525 Frankrike 551 49,9 90 20,5 2 190 Västtyskland 249 59,9 241 26,8 2 030 Italien 301 52,3 174 20,0 1 280 Nederländerna 34 12,6 375 4,6 1 810 Norge 324 3,8 12 1,6 2 200 Sverige 450 7,9 17 3,8 3 040 Storbritannien 244 55,2 226 25,6 1 980 Kanada 9 221 20,4 2 7,8 2 820 (b) Förenta Staterna 9 363 199,1 21 80,8 4 040
(a) Till marknadspris och nuvarande växelkurs. (b) 1966 Källa: OECD-statistik.
måste därvid få en ur regional synpunkt selektiv inriktning. Genom denna »regio- nalisering» av den allmänna politiken ska- pas förutsättningar för att befolkningen i olika delar av ett land får en mera rättvis del av de materiella och sociala framstegens resultat.
I detta kapitel ges en översikt1 över re- gionala problem, regionalpolitiska mål, re- gional planering, organisatoriska åtgärder, regionalpolitiska medel och en antydan om deras resultat i vissa industriländer. För mera detaljerade uppgifter om de olika län- dernas regionalpolitik hänvisas till länder- översiktema i bilaga 1.
2.2. Regionala problem
De regionala problemens orsaker kan, som berörts i inledningen, hänföras till fysiska faktorer som geografisk belägenhet, be- folkningsutveckling, till ekonomisk struk- tur eller till den ekonomiska och tekniska utvecklingens inverkan på sysselsättnings- möjligheterna inom olika näringsgrenar. Men också historiska, sociala och politiska faktorer är av fundamental betydelse. Ex- empel på detta är delstaternas traditionellt starka inflytande i Västtyskland och Fö- renta Staterna, de stora sociala differen- sema mellan olika landsdelar i Italien samt den inverkan en ur regional synpunkt god-
tycklig gränsdragning haft i Västtyskland och Luxemburg.
Många olika metoder och kriterier an- vänds för att avgränsa olika typer av re- gioner beroende på de problem som domi- nerar i området samt på landets traditioner och regionalpolitikens mål. Vissa faktorer som kan förklara olika länders regional- politiska problem och ambitioner redovisas i tabell 1. För Sveriges del bör noteras den i jämförelse med andra länder vidsträckta landarealen, den låga befolkningstätheten samt det höga välståndet uttryckt i brutto- nationalprodukt per capita.
En i den internationella debatten ofta an- vänd grov uppdelning av regionerna redo- visar tre olika problemtyper:
a) underutvecklade områden b) ensidiga industriområden c) stockningsområden.
Underutvecklade områden karaktäriseras i stort av ur sysselsättningssynpunkt vikande primärnäringar (jordbruk, skogsbruk, fiske) en begränsad industrialisering och stark ut- flyttning, speciellt bland de yngre åldrarna, vilket bl. a. medfört en snedvriden befolk— ningsstruktur.
Svårigheter har därvid uppstått med att
1 I huvudsak baserad på material från OECD.. (Därutöver har material från EFTA, EEC, Distriktenes utbyggingsfond i Oslo samt natio— nellt material kommit till användning.)
upprätthålla en levnadsstandard för den kvarvarande befolkningen likvärdig med den som finns i andra delar av landet. Ned- gången i inkomst och befolkning leder till en ond cirkel av minskade intäkter för 10- kala myndigheter som följs av försämrad miljö och minskande privata kapitalinves- teringar. Dessutom saknar befolkningen ofta tillräckligt kvalificerad utbildning.
Till denna kategori hör i huvudsak om- råden med stark jordbruks- eller lands- bygdstradition. En hel del av motivationen för en regional utvecklingspolitik härstam- mar i själva verket från problemen med landsbygdsutvecklingen. Landsbygdsområ- dena saknar ofta centrala områden i form av städer stora nog att tillhandahålla social och kulturell service. Underutvecklingen i stora regioner kan ofta hänföras till från— varon av sådana centra.
Till de områden som i huvudsak karak- täriseras av underutveckling hör de om- fattande och glest befolkade områdena i norra Europa (delar av Norge, Sverige och Finland), de skotska högländema, bergs- områdena i västra Österrike och Schweiz, det italienska Mezzogiorno, Campine i Bel- gien, delar av västra Frankrike och syd- staterna i Förenta Staterna. Det gemen- samma draget i de olika exemplen på under- utvecklade områden är att de alla har symp- tom på ekonomisk underutveckling reflek- terat i två viktiga indikatorer: hög arbets- löshet, låg inkomst. I praktiken använder dock de flesta länderna en mera sofistikerad indikatorskala för att avgränsa sådana om- råden.
Den andra kategorin av problemområden är sådana som karaktäriseras av obalans i den industriella strukturen. Sådana områ- den finns ofta i de tidigast industrialiserade länderna och har vanligen en hög andel till- bakagående eller stagnerande industri eller en ensidig industristruktur. Även dessa om- råden tenderar att förlora den yngre och bättre utbildade befolkningen genom ut- flyttning och de har i allmänhet inkomster och sysselsättning under de nationella me- deltalen. Många av de områden som indust- rialiserades och urbaniserades under 1800-
talet har föråldrad och otillräcklig infra- struktur, vilket dämpar deras attraktivitet som lokaliseringsorter för modern tillver- kande industri och serviceföretag. Sådana områden kan vara i tillbakagående eller ha lägre tillväxttakt än det nationella medel- talet. När den nationella efterfrågan däm- pas är sådana områden ofta de första som får känna av effekterna med bl. a. allvarlig arbetslöshet som resultat. Sådana områden finns i många delar av de brittiska öarna, i Pennsylvania och Nya England i Förenta Staterna, delar av Belgien, Frankrike och Nederländerna. I Sverige är det främst massa- och pappersindustri samt textil- och skoindustri som genom sin ensidiga loka- lisering till vissa orter och områden vållat denna typ av problem. De har emellertid varit relativt lindriga i jämförelse med de effekter kol-, stål- och varvsindustrins ned— gång haft på sysselsättningen i de nämnda länderna.
En tredje typ av problem finns i de tät- befolkade storstadsområdena. Klassiska ex- empel är London- och Parisområdena, men det finns också andra, t.ex. Randstadt i västra Holland, Köpenhamn eller stads- centra i många nordamerikanska städer, där samhällets kostnader på grund av stock- ningstendensema ökar starkt. Även i Sveri- ge börjar riskerna med en ohämmad till- växt i de tre största stadsområdena upp- märksammas. Bl.a. deras sociala och mil- jömässiga kostnader synes tidigare ha un- derskattats.
Denna överansträngning av resurserna i centrala delar av ett land förekommer ofta jämsides med arbetslöshet och utflyttning i mera perifera områden. Detta fenomen är karaktäristiskt bl.a. för Norge och Sve- rige.
I de flesta länderna uppmuntras emeller- tid urbaniseringsprocessen mer eller mindre aktivt, ofta i anslutning till en tillväxtcenter— politik, dvs. regeringarna söker koncentrera offentliga och privata investeringar till de orter som anses ha de bästa förutsättning— ama till utveckling på lång sikt. Men det är då i allmänhet fråga om centra av mera modererad storlek.
Regionalpolitiken är således inte inriktad enbart på nedgångsområden. Regionala problem uppstår även när t. ex. en stark allmän tillväxt av befolkningen sker (Ne- derländerna), när det förekommer en mar- kerad obalans i den geografiska befolk- ningsfördelningen och fördelningen av eko- nomisk aktivitet (Västtyskland) eller helt enkelt med ett växande välstånd.
Ett resultat av växande välstånd som har uppmärksammats i flera länder, är ökningen av bebyggt område per capita och de ökade problemen i fråga om markanvändning, t. ex. de rivaliserande kraven från indu- stri, jordbruk, rekreation och naturvård. I alla länder expanderar dessutom lands- vägsgodstransporterna kraftigt samtidigt som en motorisering av befolkningen äger rum. Detta medför betydande investeringar i vägbyggande bl. a. motorvägar. Dessa och liknande faktorer ställer ökade krav på den regionala politikens förutseende.
Uppfattningen att ansträngningarna mås- te koncentreras så att en optimal effekt upp- nås med begränsade medel är en grundlägg- ande utgångspunkt för den regionala utveck- lingspolitiken. Medan det är allmänt accep- terat att det är väsentligt att undvika en allt- för stor spridning av regeringens stödåt- gärder över ett alltför stort område eller alltför många mottagare, skiljer sig sätten att söka uppnå detta. Vissa länder, t.ex. Nederländerna och Italien, fullföljer en till- växtområdes- eller tillväxtcenterpolitik, där stödet koncentreras inom dessa områden eller centra. Andra, t. ex. Västtyskland och Förenta Staterna, utnämner tillväxtcentra utan att ge dem några speciella förmåner, medan en tredje grupp, t. ex. Storbritan- nien, Belgien och Danmark, inte följer lika preciserade regionalpolitiska program utan föredrar en mer pragmatisk inställning. I sistnämnda grupp av länder är företagarna fria att välja sin lokaliseringsort inom vil- ken plats som helst inom stödområdena, och oberoende av hur företagen lokaliseras inom dessa områden erhålls full tillgång till de regionalpolitiska stödåtgärderna, för- utsatt att lokaliseringen sker inom den fy- siska planeringens ram. I praktiken före—
drar företagarna naturligtvis områden som har en ekonomisk framtid. I Finland har nyligen föreslagits att tillväxtcentra skall utnämnas.
2.3. Regionalpolitiska mål
De flesta länder har under lång tid fört en politik avsedd att hjälpa problemområdena. I många fall blev mellankrigstidens depres- sionsperiod startpunkten för regionalt in- riktade åtgärder, men speciellt under 1960- talet har regionalpolitiken utvecklats teore- tiskt och praktiskt. Till att börja med var regionalpolitiken inriktad på att motverka speciella problem, huvudsakligen arbetslös- het. Åtgärderna motiverades väsentligen av omtanke om den sociala välfärden. Där- efter har den i allt högre grad inriktats på att söka skapa balans mellan olika regioners utveckling samt mellan regionala och natio- nella problem.
Båda dessa mål finns med även i den regionalpolitik som bedrivs i dag, men tyngdpunkten kan i dag sägas ligga på re- gional utvecklingspolitik, dvs. stöd till or- ter och områden med förutsättningar för utveckling på lång sikt, i stället för stöd till problemområden. Regionalpolitiken har samtidigt blivit en av de viktigaste förut- sättningama för ett fullföljande av den all- männa ekonomiska tillväxtpolitik som alla industriländer bedriver. Detta innebär att såväl nedgångsområdenas arbetslöshet och låga inkomstnivå som de expanderande storstadsområdenas besvärande stocknings- problem i ett land måste motverkas, om alla resurser skall kunna användas för att främja tillväxtpolitiken. I praktiken innebär detta att man med olika metoder söker förstärka näringslivets förutsättningar i de svagare områdena, ibland kombinerat med åter- hållande åtgärder i de starkast expanderande områdena.
De regionalpolitiska målen är vagt formu- lerade i de flesta länder. Delvis beror detta på att det saknas ett tillräckligt tillförlitligt underlag när de politiska organen skall för- söka dra upp långsiktiga och preciserade normer för bosättning och näringsliv, del—
vis på att lämpligheten av eller möjlighe- terna för en ökad styrning av samhällsut- byggnaden betvivlas. Politiska hänsyn till lokala opinioner bidrar emellertid också of- ta till denna vaga konkretisering av regio- nala mål. Det torde dock vara så att det i många länder förs en mera målinriktad regionalpolitik än vad officiella uttalanden skulle ge anledning att anta.
I vissa länder är de regionalpolitiska må- len specificerade, medan de i andra måste uttydas genom relevant dokumentation och regeringsuttalanden. Frankrike, Italien och Nederländerna torde vara de länder som har gått längst när det gäller att precisera mål, t. ex. i form av eftersträvade befolknings- siffror för underutvecklade områden, i Fran- krikes fall också beträffande nedbroms— ningen av Parisområdets tillväxt. I dessa tre länder har även vissa orter och områ- den namngetts som huvudmottagare av de regionalpolitiska stödåtgärdema.
I andra länder — speciellt sådana med federal uppbyggnad — är mål och områden som täcks av regionalpolitiska åtgärder och målsättningar mera begränsade och vanligt- vis klart avgränsade genom lagstiftning.
Vilket mål som än är det dominerande i ett lands regionalpolitik så påverkas i var- je land den totala resursfördelningen, spe- ciellt de för den regionala utvecklingen så viktiga offentliga investeringarna i infra- struktur. I många fall är sektorsplanering— en (t. ex. bostäder, kommunikationer, un- dervisning, sjukvård) mera utvecklad än samordningen mellan olika sektorer. Den regionalpolitik som syftar till att främja en harmonisk ekonomisk utveckling inom främst den offentliga sektorn är därför i hög grad koncentrerad på att söka uppnå koordination mellan sektorerna på regio- nal och lokal nivå. Viktiga mål är därvid att balansera regionala och lokala krav på olika resurstillgångar och att ge de verk- ställande myndigheterna möjligheten att upprätta långtidsplaner på basis av pålit- liga uppskattningar av de tillgängliga re- surserna.
2.4. Regional planering
I länder med en nationell ekonomisk pla- nering har det varit möjligt att integrera den regionala planeringen med den natio- nella och således att utveckla övergripande regionala strategier. Vissa länder, t. ex. Frankrike, började med att upprätta en- nationell ekonomisk politik och fortsatte se- dan med att upptäcka behovet av regional planering, medan andra, t. ex. Förenta Sta- terna, Kanada och i viss mån Storbritannien, gått motsatt väg. De började med att vidta åtgärder mot regionala olikheter och kom sedan till slutsatsen att det också behövdes ett system för nationell planering med ett perspektiv på mer eller mindre lång sikt.
Frankrike, Storbritannien och i viss ut- sträckning Nederländerna befinner sig ett steg före övriga länder när det gäller att söka samordna sina regionala utvecklings- planer med den nationella politiken och att koordinera de offentliga utgifterna med den regionala politiken. I Italien och Norge finns en klar tendens i samma riktning. Även i andra länder börjar det allt mera stå klart att de regionalpolitiska problemen måste angripas genom samordning på flera nivåer och inom en vid ram i stället för sektor- eller regionvis.
Men det räcker inte med att enbart de offentliga investeringarna koordineras, en fundamental förutsättning för ett positivt resultat av det regionalpolitiska utvecklings- arbetet är att också det privata näringslivets etablering och utbyggnad ingår i planering- en. Detta söker de flesta länder uppnå ge- nom en alltmer omfattande och alltmer långsiktig fysisk och ekonomisk planering. De ökade koordineringsproblem som blir en följd av denna utveckling gör det nöd- vändigt att öka den offentliga administra- tionens och förvaltningens effektivitet. I flera länder pågår därför en betydande om- vandling av administrationen. Exempelvis Frankrike, Italien, Nederländerna, Kanada och Storbritannien har utvecklat relativt so- fistikerade organisationsstrukturer för pla— nering och genomförande av regionalpolitik, bl. a. har speciella ministerier och regionala
organ inrättats med ansvar för den regio- nala politikens genomförande.
Att avgränsa regionerna ur planerings- synpunkt har vållat avsevärda svårigheter, som ännu inte kunnat lösas tillfredsställan- de i alla länder. Jämförelser mellan olika länder visar f.n. stora variationer beträf- fande kriterier för avgränsning av regioner- na, deras dimensioner i areal och befolk— ning etc. och i deras befogenheter. I vis- sa fall har provisoriska åtgärder vidtagits i avvaktan på en regionindelning. Det finns ingen allmän samstämmighet beträffande i vilken utsträckning en region t. ex. skall vara en ur näringsgeografisk synpunkt na- turlig enhet och i vilken grad det måste bli en avgränsning baserad på mera admi- nistrativt motiverade behov. Orsakerna till dessa skillnader ligger inte enbart på det teoretiska planet utan lika mycket i de in- dividuella ländernas ekonomiska och poli- tiska förutsättningar och naturen av länder- nas regionalproblem.
2.5. Regionalpolitisk organisation
Utarbetandet och genomförandet av en re- gional utvecklingspolitik har i många län- der gjort det nödvändigt att upprätta nya administrativa, konsultativa och planerande organ. Vissa av dessa arbetar med planering och samordning av regionalpolitiken på cen- tral regeringsnivå medan andra arbetar i regionerna. I några länder kan ett stort an- tal olika organ arbeta inom en region, of- ta med latenta och ibland påtagliga sam- ordningssvårigheter. Det finns en viss ten- dens att upprätta nya organ bredvid de re- dan existerande när nya problem uppstår, vilket kan resultera i onödiga kompetens- problem. Det är emellertid inte lätt att jäm- föra förhållandena i olika länder eftersom omständigheterna är så skiftande.
Den administrativa organisation som upp- rättats för att genomföra de olika ländernas regionala utvecklingspolitik är starkt in- fluerad av varje lands institutionella system och administrativa praxis. En primär skill- nad finns mellan länder med federal struk- tur, där delstaterna är den naturliga enhe-
ten för den regionala utvecklingspolitikens organisation, och enhetsstaterna. Inom en- hetsstatema förekommer emellertid väsent- liga skillnader i styrelseskick, vilket har stor inverkan på organisationen av regional- politiken. Den viktigaste skillnaden är, att i vissa länder har centraliseringen av rege- ringens och administrationens struktur förts mycket längre än i andra länder med stark tradition av lokalt inflytande. I det senare fallet har de lokala enheterna väsentlig makt med finansiell självständighet och stort an- svar bl. a. för planering och infrastruktur. Förhållandet mellan centrala och lokala myndigheter beträffande makt och befogen- heter är således av naturliga skäl av fun— damental betydelse för utformningen av den regionala organisationen.
I de länder där den lokala självbestäm— manderätten är stark, t. ex. de nordiska länderna och Storbritannien, och ansvaret för olika delar av regeringsmakten uppde- lat mellan flera ministerier, torde en förut- sättning för en effektiv regional utvecklings- politik vara att ett fungerande samband upprättas mellan central och lokal myndig- het. Först därmed kan infrastrukturens pla- nering ske i en skala, som gör att de verk- ställande myndigheterna till fullo uppmärk- sammar de effekter som deras åtgärder kan ha på såväl regionens som den nationella ekonomins tillväxt. I de länder där det loka- la inflytandet är relativt svagt och där re- geringsmakten är starkt centraliserad, t. ex. Frankrike, Italien, Belgien och Nederlän- derna, har det framstått som väsentligt att de regionala och lokala intressena samord- nas med de centrala organens och i ett vidare sammanhang att en decentralisering på regional nivå kan ske beträffande :e- gionalpolitikens förberedelse och genomfö- rande.
Som redovisas i bilaga 1 finns skilda y- per av lösningar av organisations- och sam- ordningsproblemen i olika länder. I lin- der med federal struktur, som Västtyskland och Förenta Staterna, förekommer problem med samordning av regionala åtgärder på federal nivå. Dessutom uppstår svårigheter med samordningen på grund av det offent-
liga finansieringssystemet. Ett gemensamt problem både i federala och enhetliga sta- ter i den regionala utvecklingspolitiken är den horisontella samordningen av de cen- trala regeringsorganens åtgärder på regio- nal nivå. Vissa länder har redan upprättat särskilda organ eller rutiner för denna upp- gift, men den har ändock visat sig i hög grad besvärlig att genomföra.
En viktig orsak till det nuvarande starka intresset för regionala institutioner och sty- relseformer i många stater med enhetligt styrelsesätt är önskan att stoppa eller helst vända den till synes opåverkbara utveck- lingen mot centralisering i den statliga ad- ministrativa apparaten. I många sektorer, t. ex. undervisning, hälsovård, kulturella frå- gor, jordbruk, turism, etc. anses ofta före- ligga ett behov av att skapa flera besluts- centra och ge ökat utrymme för regionernas invånare att delta i de beslut som påverkar deras levnadsförhållanden och välfärd. Å andra sidan måste emellertid det ekonomis- ka livet i ett lands olika delar utformas med hänsyn till den nationella ramen. En ofta känslig balans måste därför upprätthållas mellan regionens och den centrala regering- ens funktioner. Bakom intresset för regiona- lisering ligger en betonad ekonomisk moti- vation, men där finns också ett starkt poli- tiskt inslag, vilket huvudsakligen framträder i länder med stor befolkning eller sådana som omfattar samhällen med distinkta et— niska, språkliga, ekonomiska eller sociala variationer.
Regionalpolitiska åtgärder medför fram- förallt i de starkt centraliserade staterna problem när de avses bli finansierade på regional eller lokal basis. Vissa länder har upprättat regionala organisationer utan att ge dem någon finansiell självständighet, men erfarenheterna har visat att sådana organi- sationer inte fungerar tillfredsställande. An- språken på element av ansvar för valda re- gionala organ vid planerande och genom- förande av regionalpolitiska åtgärder anses emellertid i många länder vara en förut- sättning för att åtgärderna skall kunna få ett vidare stöd i regionerna. Nödvändighe- ten av att samordna de centrala organens
arbete med regionala och lokala intressen blir allt mera uttalad.
2.6. Regionalpolitiska medel
I det följande redovisas de stödåtgärder som kan användas i olika områdestyper (jfr av- snitt 2.2). Positiva åtgärder kan användas för att stimulera expansion eller rörlighet hos arbetskraft eller företag, och negativa åtgärder i form av kontroller eller pålagor kan användas för att minska koncentra- tionstendenserna i vissa zoner eller för att uppnå en mer balanserad regional utveck- ling.
De åtgärder som används för att genom- föra de regionalpolitiska målen kan indelas i tre olika kategorier:
a) åtgärder som inverkar på infrastruk- turens utveckling (kan också gälla samord- ning av offentliga investeringsprogram iall- mänhet),
b) åtgärder inriktade på arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet (ut- bildning, omskolning, flyttningsbidrag, hjälp till anpassning och välfärd),
c) åtgärder ämnade att stimulera indus- triell rörlighet, dvs. företagens flyttning till och expansion i valda delar av landet.
I viss utsträckning täcker dessa olika åt- gärder över varandra. Dessutom är det in- te alltid möjligt att isolera alla olika typer av offentliga åtgärder som kan påverka den regionalpolitiska utvecklingen. Speciellt gäl- ler detta i länder där regionalpolitiken har starkast integrerats med den nationella eko- nomiska politiken. Stödet kan även vara främst inriktat på aktivitet i olika sektorer, t. ex. förnyelse inom kolbrytning, varvsin- dustri eller turism, varvid hänsyn först i andra hand tas till de regionala aspekterna. Dessutom ger vissa länder prioritet av me— ra allmän art till utvecklingsområden. Så förklaras exempelvis i den italienska natio- nella utvecklingsplanen 1966—1970 att minst 40 % av den totala volymen av fasta brutto- investeringar skall ske i Syditalien, Mezzo- giomo. Dessutom planeras att minst 60 % av investeringarna i företag, där staten är delägare eller har inflytande, skall användas
för lokalisering av nya produktionsenheter i Mezzogiorno. I Västtyskland ges prioritet i offentlig upphandling och offentliga kon- trakt till gränszonområdena i öster. I Fören- ta Staterna tenderar den federala regering— en att ge preferens vid anbudsutläggnlng till företag i områden som har en hög arbets- löshetssiffra.
Mycket stora resurser anslås f.n. till åt- gärder av regionalpolitisk natur i de här studerade industriländerna. Hur de olika ty- perna av åtgärder skall prioriteras är där- för ett vitalt problem i de flesta länder. Den mer eller mindre uttalade prioritering som förekommer sker mot en mycket komplex bakgrund av ekonomiska, sociala och poli- tiska förhållanden i de olika länderna. Att dra några allmängiltiga slutsatser om vilka typer av åtgärder som hittills visat sig lämp- ligast, deras sammansättning och styrka är därför inte möjligt.
Orsaken till vissa områdens relativa stag- nation är vanligen att en hel rad lokalise- ringsfaktorer har varit mindre fördelaktiga där än i andra delar av landet. Erfarenhe- ten visar också att när en regional nedgång väl har börjat så tenderar olika nedgångs- faktorer att förstärka varandra. Många län- der försöker emellertid föregripa en väntad regional utveckling genom att gå in på ett så tidigt stadium som möjligt med regional- politiska åtgärder, t. ex. genom att förbätt- ra även en för tillfället väl utvecklad in- frastruktur som förbättringar av bostäder, vägar, stadsförnyelse etc. Det har i många länder visat sig att dåliga vägar och bostäder i stor utsträckning minskar effekten av sub- ventioner och andra stödåtgärder till före- tag som lokaliseras i utvecklingsområden. Vissa länder ger hög prioritet åt finansiella och skattemässiga stödformer till företagen och ibland även till yrkesutbildning och om- skolning av arbetskraft, medan andra län- der betonar vikten av att i första hand in- rikta stödet på infrastrukturens utveckling. Ett konkret exempel på olika prioritering mellan åtgärderna är Belgien och Neder- länderna. Båda länderna håller starkt på behovet av omfattande utvecklingsprogram och är medvetna om behovet av att utveck-
la infrastruktur, social service och stöd till industriell verksamhet. I Belgien prioriteras emellertid direkta stödåtgärder för främjan— de av industriella investeringar, medan Ne- derländerna lägger tyngdpunkten på sam- ordnad infrastrukturell utveckling. I båda länderna vidtas speciella åtgärder beträf- fande bostadsförsörjningen, men i Neder- länderna vidtas också åtgärder för att för- bättra bostadsmiljön i stödområdena, bl. a. genom att subventionera lokala initiativ be- träffande den sociala miljön. I båda län- derna läggs stor vikt vid åtgärder för ut- bildning och omskolning av arbetstagare och vid strukturrationalisering inom jord- bruket.
På samma sätt använder Norge ett stör- re antal olika åtgärder än de andra skan- dinaviska länderna för att stödja lokal pro- jektplanering och utveckling genom sådana medel som statliga anslag, speciella inve- steringsstöd och de statliga bankerna. Inom flera områden har statsägda basindustrier uppbyggts för att bilda industriella utveck- lingspunkter. I Sverige läggs däremot i stör- re utsträckning än i flertalet andra länder - och i vissa avseenden i motsats till poli- tiken i dessa länder — tyngdpunkten på att främja arbetskraftens geografiska och yrkes- mässiga rörlighet.
Servicesektorns snabba tillväxt i industri- länderna gör att dess betydelse som faktor i den regionala ekonomiska utvecklingen allt- mer uppmärksammas inom regionalpoliti- ken. I områden som är olämpliga för en industriell utveckling i stor skala, beroen- de på stora avstånd eller geografisk olämp- lighet i övrigt, försöker flera länder i första hand inrikta åtgärderna på att tillvarata möjligheterna till turist- och fritidssysselsätt- ningar. Ett bra exempel på detta är ut— vecklingen av turistmöjlighetema i Langue- doc-Roussillon på franska sydkusten som möjliggjorts genom exceptionella administra- tiva åtgärder.
Den tertiära sektorns utveckling i stödom- rådena främjas också på andra sätt. I Fran- krike är t. ex. målsättningen att ett till- räckligt antal arbetstillfällen skall skapas i servicesektorn för att uppväga avtappningen
av arbetstillfällen i övriga sektorer i vissa regioner och städer, speciellt i de 5. k. balan- serade städerna (Métropoles d'équilibres). För att kunna göra detta har ett nytt system för kontroll av Parisregionens utveckling upprättats. Både den offentliga sektorn och de privata företagen kontrolleras i varje individuellt fall, varvid de konkreta möj- ligheterna till lokalisering utanför Paris- regionen övervägs. Av större betydelse sy- nes emellertid vara det speciella lokalise- ringsbidrag vilket kan lämnas företag inom tertiärsektorn som ger arbete för minst 100 personer (50 för forskningsföretag) un- der förutsättning att verksamheten förläggs till något av 23 särskilt utvalda regionala centra utanför Parisområdet. Bidraget va- rierar mellan 5—20 % av investeringen be- roende på geografisk belägenhet och typ av aktivitet.
I Storbritannien används kontroll av kon- torsbyggande i South-East, inkluderande London, East och West Midlands och East Anglia. Inga speciella bidrag ges till före- tag inom tertiärsektom som lokaliseras till utvecklingsområdena, med undantag av vis- sa avsedda att uppmuntra investeringar i hotellindustrin. Hotell inom vissa jordbruks- områden i utvecklingsområdena får dess- utom den selektiva sysselsättningsskatten re- stituerad. I Storbritannien, Danmark och några andra länder har åtgärder också vid- tagits för att decentralisera delar av den centrala förvaltningen.
Ett ytterligare exempel inom servicesek- torn är utbildningscentras betydelse ur loka- liseringssynpunkt. Detta är speciellt tydligt i Förenta staterna, men också i Frankrike, Storbritannien och Sverige, där utbildnings- institutioner har lokaliserats med hänsyn till regionalpolitiska avvägningar.
2.6.1. Utbyggnad av infrastruktur
Allmän infrastruktur
I de flesta länder anses infrastrukturens ut- byggnad vara nyckeln till en regional ut- vecklingspolitik. Men den vikt som läggs vid infrastrukturen kan inte bedömas en-
bart på basis av hur stor del av det regio- nalpolitiska stödet som går till detta områ- de. Infrastrukturens utveckling kan vara det viktigaste verktyget för att genomföra den regionala politiken utan att speciella åtgär- der för att främja detta ändamål har vid- tagits. I stället har vissa länder utvecklat en teknik för samordning av de centrala re- geringsorganen och de lokala myndigheter- nas infrastrukturinriktade arbete så att de regionala målen lättare skall kunna uppnås. I vissa fall ges speciellt stöd som ett komp- lement till den ordinära verksamheten, i andra fall är det särskilda stödet begränsat till att främja industriell infrastruktur (ut- veckling av industrizoner, tillfartsvägar, ser- vice etc.).
Samordningen av de offentliga investering- arna har gått långt i Frankrike och Stor- britannien, men är avancerad också i Ita- lien och Nederländerna. 1 andra länder fö- rekommer olika typer av bidrag och lån från centrala till lokala myndigheter. I vis- sa länder är stödet anpassat till en regional planering eller har främjande av regionala syften som villkor. I exempelvis Frankrike har sedan 1963 de offentliga investering- arna regionaliserats, vilket genomförs på så sätt att största möjliga hänsyn tas till de regionala planeringsmålen, antingen dessa är definierade enligt femårsplanerna eller enligt de mål som har uppsatts på längre sikt av CNAT (»Commission Nationale de l'Aménagement du Territoire» med uppgift att sköta långtidsplaneringen).
Frankrikes system för finansiella bidrag till regionala och lokala myndigheter för utveckling av infrastruktur avviker från många andra länders, beroende på att de offentliga finanserna är starkt centralisera- de. (Det bör noteras att större delen av de lokala myndigheternas medel härrör från statliga anslag i de flesta utomskandinaviska länder, eftersom kommunerna oftast har mycket begränsade möjligheter till beskatt- ning och egna direkta inkomster). De nor- mala budgetanslagen till lokala myndigheter är i statsbudgeten redovisade under olika ministerier. I Storbritannien är däremot an- slagen till de lokala myndigheterna redo-
visade under en gemensam rubrik. Den brittiska regeringen har meddelat sin avsikt att ta full hänsyn till regionala behov vid upprättandet av framtida investeringspro- gram. Principen är att prioritet skall ges till de offentliga investeringar i infrastruktur som är av störst betydelse för den ekono- miska tillväxten.
När den första nationella ekonomiska ut- vecklingsplanen genomfördes i Italien ökade möjligheterna att inom den nationella ramen bedriva en systematisk och effektiv politik för Mezzogiorno. De nationella åtgärderna för infrastrukturutveckling har därvid kun- nat samordnas på ett bättre sätt med de speciella åtgärderna i Syditalien.
I Nederländerna anses det centrala prob- lemet för regional utveckling vara infra- strukturens förbättring, t. ex. genom ett samordnat kommunikationssystem. För att påskynda statliga projekt (t. ex. motor- vägar) liksom lokala och regionala åtgär- der av betydelse för den regionala utveck- lingen anslås särskilda medel.
Stadsförnyelse och nya städer
För att möta problem med befolkningsför- delning och den på lång sikt förväntade befolkningstillväxten har ett antal länder utformat åtgärder för stadsförnyelse. Så- dana åtgärder kan antingen gälla byggande av nya städer, expansion eller förnyelse av städer eller utveckling av satellitstäder. Des- sa åtgärder har delvis andra syften än till- växtcentra och tillväxtområden, som är av- sedda att tjäna som koncentrationspunkter för utvecklingen.
Storbritannien har sedan 1946 byggt nya städer, ursprungligen för att motverka över- befolkningen i Londonområdet. De plane- ras som självständiga enheter med både bo- städer och arbetsplatser förutom sedvanlig service för befolkningen. Numera byggs de nya städerna med syfte att locka befolk- ning även från de stora städerna i— Mid- lands och i vissa fall också för att bilda centralpunkter för förnyelse av stadsbyg- den i vissa nedslitna stadsområden. F.n. finns 23 nya städer byggda eller under
byggnad med ca 830 000 människor (1,5 % av befolkningen). Invånarantalet i dessa stä— der beräknas år 1980 vara 1,5 milj. Det finns ett parallellt program för stadsex- pansion, där 1965 omkring 150000 män- niskor bodde i 59 städer.
I Frankrike finns två viktiga utvecklings— vägar. Den ena representeras av de åtta balanserade städer eller stadsområdcn (Mét- ropoles d'équilibres), som har utnämnts att balansera Parisområdets attraktionsförmå— ga. Den andra representeras av Parisom- rådets planer för nya samhällen på 300 000— 500000 invånare med egna handels- och servicecentra, högre utbildning, administ- rativ service och industrier, vilka skall upp- byggas på tangentaxlar längs Seinefloden mellan Paris och Rouen.
I Förenta Staterna har de enorma pro- blemen med stadsbygdens snabba utbred- ning medfört en allt intensivare debatt om nya städer. De existerande nya städerna, t. ex. Reston som avses avleda överbefolk- ningen i Washington, har i huvudsak upp- byggts på privat initiativ och inom satellit- avstånd från stora metropolområden. Möj- ligheterna att bygga nya städer på längre avstånd från metropolområdena håller f. n. på att studeras. Vissa försök med byggande av nya städer har dessutom företagits i Bel- gien (Genk), Nederländerna (Lelystad) och Västtyskland (Eselkamp).
2.6.2. Arbetskraftens rörlighet
I alla de här redovisade industriländerna förekommer utbildning och omskolning av arbetskraft i utvecklingsområdena som ett medel att öka arbetskraftens yrkesmässiga och geografiska rörlighet. Därigenom kan företagen lockas till etablering i stödområ- dena och arbetslösheten motverkas.
Behovet av tekniskt kvalificerade arbets- tagare är mycket större för industrier som är kapitalintensiva än i de nedåtgående ar- betsintensiva företagen. Eftersom den förra typen av företag i allmänhet uppmuntras att flytta till utvecklingsområdena, betyder det- ta att yrkesutbildning kommer att bli en alltmer betydelsefull aspekt på regionalpo-
litiken. I de allra flesta fall sköts yrkes- utbildningen av offentliga myndigheter och av industrin och anses vara en del av den nationella arbetsmarknadspolitiken. Vissa länder ger speciella bidrag i utvecklings- områdena, t.ex. Storbritannien, där ett speciellt bidrag ges till företagen för utbild— ning av ytterligare arbetskraft eller som i Italien där speciella institutioner, t. ex. CFS (Centro Formazione et Studi), stöder utvecklingsfonden i södra Italien, framför allt genom utbildning och omskolningskur- ser, organiserande av konferenser etc.
Det land som hunnit längst på detta om- råde är emellertid Sverige. I vårt land har teorin om en aktiv arbetsmarknadspolitik utvecklats längst och även omsatts i prak- tiken i en omfattning som inte förekommer i något annat land. Det torde vara beteck- nande att den svenska lokaliseringspolitiken ingår som en del av den arbetsmarknads- politik som också omfattar utbildning och omskolning av arbetskraft.
I Nederländerna har regeringen vidtagit åtgärder för att förbättra det sociala kli- matet i utvecklingsområdena, vari ingår oli- ka åtgärder för att förbättra sysselsättnings- möjlighetema, t. ex. yrkesutbildning och yrkesrådgivning, men också åtgärder avsed- da att förbättra den sociala välfärden. Ti- digare var avsikten att underlätta utflyttning från problemområdena till västra delarna av landet. Denna politik har nu helt lagts om och i stället är var och en som lämnar det västra området för att söka sysselsättning i ett utvecklingscentrum i utvecklingsområdet berättigad till flyttningsbidrag.
Sedan 1967 bedrivs också i Kanada en arbetsmarknadspolitik som i hög grad på- minner om den svenska. Den omfattar bl. &. relativt generöst stöd till arbetstagarna för att underlätta geografisk rörlighet och en expanderande omskolningsverksamhet för att underlätta den yrkesmässiga omställ- ningen.
Det rörlighetsfrämiande stödets uppgift och utformning
I alla de studerade ländernas utvecklings- områden förekommer åtgärder avsedda att direkt stimulera företag till nylokalisering eller expansion. Dessa stimulansåtgärder kan gälla både helt nybildade företag el- ler sådana som flyttat ut från stocknings- områden och existerande företag som före— tar rationaliseringar eller expanderar sin verksamhet. De direkta stödåtgärderna ut- görs i regel av lån, bidrag eller skattesubven- tioner. Ytterligare en hel rad olika medel kan dock ifrågakomma i mera speciella fall. Variationerna är mycket stora när det gäller villkor och förutsättningar för lån och bidrag.
I allmänhet är direkta stödåtgärder till- gängliga enbart för tillverkande och för- ädlande företag, men i ett antal länder är också verksamhet inom servicesektorn samt handelsföretag stödberättigade. Utländska företag kan i allmänhet få samma förmåner som nationella företag.
I teorin är stödet avsett att kompensera företagen för de extra utgifter som kan upp- komma på grund av lokaliseringen i ett ut- vecklingsområde i stället för i ett område som skulle ha valts av företagen utan yttre påverkan. Vanligtvis skulle företaget då ha lokaliserats till en ort i landets mer välut— vecklade delar, där det finns sådana förde- lar som lättare tillgång till råmaterial och marknader, utbildad arbetskraft, bättre infrastruktur, underleverantörs- och service- företag etc. Ur dessa allmänna synpunkter är det berättigat att ge stöd, men det finns också en tendens att förstärka stödåtgärder- na för att locka industriell verksamhet till utvecklingsområdena så snart en nedgång i konjunkturen eller strukturella svagheter framträder. Åtgärder mot de negativa ef- fekterna av konjunktur- och strukturför— ändringar i dessa marginalområden är na- turligtvis ofrånkomliga, men de är enbart konjunktur- och strukturpolitiska delar av en mera grundläggande regionalpolitik. En eskalering av det finansiella biståndet lig-
ger därmed nära till hands. Risken för en sådan utveckling kan minskas genom att förstärka de allmänna regionalpoli- tiska åtgärderna beträffande utbyggnad av infrastruktur och arbetskraftutbildning un- der perioder med hög ekonomisk aktivitet. Subventionerna kan dessutom anknytas till initialinvesteringar (utbyggnad, rationalise- ring), driftkostnader eller någon kombina- tion av dessa ändamål, så att — de ibland överdrivna — riskerna för konkurrens- störningar minskas. I de fall stödet an- knyter till initialinvesteringar är det na— turligtvis av engångsnatur även om stö- dets effekter varar lika länge som investe- ringsobjektens livslängd (5—10 år för rna- skiner, 20—30 år för byggnader). En sys— selsättningssubvention given för viss tid kan ges en mera begränsad effekt i tiden. Skulle den nuvarande tendensen till allt generösare regionalpolitiska medel fortsätta kan det bli nödvändigt med klarare och mera omfatt- ande internationella överenskommelser be- träffande regionalpolitikens ramar.
När de olika ländernas regionalpolitiska metoder jämförs, måste bakgrunden till åt- gärderna och deras tillämpning beaktas. De åtgärder som vidtas i ett visst land beror på dess speciella förutsättningar, både ur regio- nalpolitiska och andra synpunkter. Ett land kan t. ex. på grund av kapitalbrist föredra att ge räntesubventioner hellre än bidrag. Andra länder kan anse att risken för sned- vriden konkurrens blir mindre med lån och lånegarantier än genom bidrag.
I allmänhet finns en tendens mot allt stör- re flexibilitet, både i åtgärdemas omfatt- ning och i de villkor som är knutna till dem. I några fall har länder som tidigare anknöt stödet direkt till nyskapande av arbetstill- fällen nu uppmjukat dessa förutsättningar. Detta motiveras av att nya expansiva indu- strier anses böra uppmuntras i minst lika hög grad som gamla arbetskraftintensiva företag. De nya företagen är vanligtvis mindre arbetskraft- och mer kapitalinten- siva än de gamla, men på lång sikt har de stora multiplikatoreffekter på sysselsättning— en (det brukar allmänt antas, att ett nytt arbetstillfälle i en modern industri skapar
ett ytterligare arbetstillfälle inom närbesläk- tad industri och service). I stort sett anses den regeln gälla att det finns ytterligt få ar- betskraftintensiva företag med tillväxtmöj- ligheter på lång sikt.
Villkoren för olika slag av åtgärder beror i hög grad på syftet med dem. Subventio- ner kan ifrågakomma för mark, arbets- kraft eller kapital eller för en kombination av dessa. Tyngdpunkten har hittills legat främst på investeringssubventioner, men detta har den nackdelen att sysselsättningen snarare kan sjunka än öka, i varje fall på kort sikt innan multiplikatoreffekten har hunnit slå igenom. Därför har i några län- der tendensen varit att i stället lägga tyngd- punkten på subvention av arbetskraften, i Sverige t.ex. genom rörlighetsstimulerande utbildnings- och flyttningsstöd inom arbets- marknadspolitiken och riktat till individen och i Storbritannien genom regionala sys— selsättningspremier riktade till företagen. I Sverige underlättas därmed arbetskraftens rörlighet och i Storbritannien företagens rör- lighet. Beträffande kapitalsubventioner har medvetandet ökat om att det är nödvändigt att reducera investeringsbördan och drift- kostnaderna under de tidigare åren av en in- vestering. Frågan om den optimala balan- sen mellan kapital— och arbetskraftssubven— tioner torde emellertid behöva utredas yt- terligare.
I de flesta länder har myndigheterna inte visat särskilt intresse för vilka typer av före- tag som är representerade på en viss ort (industrial mix). Det överlåts till den indi- viduella företagaren att välja den mest lämp— liga lokaliseringsorten inom ett utvecklings- område, med undantag vanligtvis för före- tag inom en nedåtgående sektor som sällan har möjlighet att få stöd. Regeringarna har på det hela taget inte sökt främja tillväxten av en viss industri på en viss ort för att upp- nå den möjliga specialiseringsvinsten. Un- dantag från denna regel är emellertid Italien och i viss mån även Frankrike.
1 Italien började 1966 uppbyggnaden av »Apulia Pole» inom Bari — Taranto — Brindisiområdet, baserad i huvudsak på det italienska stålcentrat i Taranto, där verk-
stadsindustrin kommer att byggas ut. Där- efter har idén om integrerade industriella projekt ytterligare utvecklats i form av mel- lan staten och privata investerare samord- nade investeringar i de områden där det finns gemensamma intressen för industriell utveckling. På detta sätt har man i Italien systematiskt sökt skapa integrerade tillväxt- orter.
I Frankrike har i vissa fall regional spe- cialisering uppmuntrats. Ett exempel på det— ta är flygindustrin i Toulouse, som är ett resultat inte bara av att nya företag loka- liserats dit utan av en serie av åtgärder där den industriellt inriktade delen är den lättast urskiljbara. Till satsningen i Toulouse hör också upprättandet av universitet i staden och myndigheternas beslut att dit förlägga två högre flygskolor (Ecole Supérieure d' Aéronautique och Ecole Supérieure de 1, Aviation Civile). Sådana åtgärder får mul- tiplikatoreffekter därigenom att företag både inom produktion och service, t. ex. forsk- ning, lockas till orten.
Andra länder ställer sig mer tveksamma till regional specialisering. Storbritannien, som har en mycket mindre landyta än Frankrike, kan t. ex. inte vinna mycket på regional specialisering. Metoden synes emellertid vara mycket användbar i en un- derutvecklad region, där infrastrukturen först måste utvecklas. De nuvarande ut- vecklingsområdena i Storbritannien var un- der sin blomstringstid på sitt sätt ett perfekt exempel på integrerade industribranscher. Olyckligtvis är banden mellan dessa bransch- er idag ett handikapp eftersom de basindu- strier som utgjorde grunden har gått till- baka i betydelse.
Skattesubventioner I åtta länder (Frankrike, Västtyskland, Italien, Förenta Staterna, Finland, Bel- gien, Norge och Sverige) används skatte- lättnader som medel att främja de regional- politiska målsättningarna. Skattelättnadema kan bestå i befrielse från företagsbeskattning av vinster eller fastigheter, speciella av- skrivningsregler, befrielse från energi- och
transportskatter, avsättningsmöjligheter till skattefria fonder (Norge och Sverige) etc. Dessa medel används antingen mycket se- lektivt för att främja anpassning av modern industri (t.ex. i Frankrike), eller för en lång tidsperiod (t. ex. 10 års skattebefriel— ser i Belgien och Italien). Under de första åren av ett företags drift är vinsterna van- ligtvis så begränsade, att om skattelättna- derna gavs enbart för några få år, skulle fördelarna för företagen bli nästan betydel- selösa (se vidare bilaga 1).
Industrizoner och industricentra
Genom en koncentration av ansträngningar- na att främja regional utveckling till vissa områden eller orter kan begränsade resur- ser användas på ett effektivare sätt. Många länder fullföljer en regional politik baserad på idén om tillväxtcentra som upprätthåll- ande eller expansiva orter i utvecklingsom- rådena. Även när det gäller enbart den industriella sektorns utveckling förekommer metoder där stordriftsfördelar och odelbar- heter kan utnyttjas, t.ex. genom att upp- rätta industrizoner eller bygga industricentra (industrial estates) i utvecklingsområdena. Till industrizonerna koncentreras investe- ringarna i basservice för industriell verk- samhet och i industricentra färdigställs även industrilokaler för uthyrning eller försälj- ning (se även kap. 13). Om dessa medel samordnas med den regionala planeringen ökar dessutom möjligheterna att motverka de fortlöpande starka stegringar av markvär- dena, som i många länder är ett allvarligt hinder för tätortsutbyggnad och industriali- seringsplaner.
I Frankrike och Belgien har utbyggnad av industrizoner förekommit med statligt stöd i områden som inte skulle ha lockat industriföretag utan att de grundläggande investeringarna företagits. I Storbritannien är utbyggandet av industricentra ett av de viktigaste regionalpolitiska medlen. Även i Norge och Förenta Staterna byggs industri— centra av offentliga företag. I andra länder förekommer olika former av koncentrerad uppbyggnad av lokaler för industri.
Ett antal länder har vidtagit speciella åt- gärder mot de problem som uppstått ge- nom nedgången inom kolgruveindustrin. I Storbritannien har ett antal kolgruveområ- den, vanligtvis avlägsna från större stads- centra, utnämnts till speciella utvecklings- områden, och särskilda medel har gjorts tillgängliga för den industri som kan flytta till eller expandera i dessa områden. I Frankrike har i kolgruveområdena indu- striella rehabiliteringskommissioner uppsatts med ansvar för samordningen av de för- nyelseprogram som tidigare igångsatts. 0- lika kreditmöjligheter har skapats av myn- digheterna i Västtyskland för förnyelse inom kolgruveområdena. I Nederländerna har stimuleringsåtgärder vidtagits sedan slutet av 1965 i Limburgområdet efter de allvarliga sysselsättningssvårighetema som vållades av den snabba minskningen av kolproduktio- nen. År 1966 infördes i Belgien en ny lag- stiftning på grund av de alltmer besvärande nedgångsproblemen i kolområdena. Målet var att uppmuntra ny industri till att flytta till kolregionema och andra regioner med akuta och allvarliga problem.
På samma sätt vidtar ett antal länder speciella åtgärder för att främja industria- lisering i jordbruksområden. I Frankrike har speciella förnyelseåtgärder vidtagitsi några jordbruksområden som drabbats av allvarliga problem på grund av strukturom- vandlingen i jordbruket. Åtgärderna kon- centreras på yrkesutbildning, omorganise- ring av jordbruksstrukturen samt utrustning som främjar turism, hantverk och utveck- ling av småindustri. Om befolkningen på hemorten kan omflyttas till annan syssel- sättning än jordbruk, kan de gamla lev- nadsformerna bibehållas. I dessa områden finns en kommissarie ansvarig för utveck— ling och omvandling på landsbygden och han assisteras av en rådgivande kommitté sammansatt av ämbetsmän och experter.
Restriktiva medel
Alla länder med stockningsproblem i vissa delar av landet, och speciellt i storstads-
områden, försöker motverka detta genom att vidtaga positiva åtgärder i andra delar av landet (t.ex. beträffande infrastruktur, skapande av nya städer, stöd till investe- ringar etc.). I Storbritannien och Frank- rike har emellertid också åtgärder i form av avgifter och tillståndsgivning för etablering i stockningsområdena vidtagits, medan i flera andra länder anmälningsplikt e.dyl. föreligger för företagarna vid lokalisering eller utvidgning i dessa områden.
I Storbritannien har ett system med indu- striella utvecklingscertifikat upprättats för att kontrollera tillväxten av nya industri- lokaler. Certifikat krävs för byggnader på över 280 kvm i South East och Midlands och över 465 kvm i resten av landet. Detta system används för att dämpa den indu- striella utvecklingen i landets stockningsom- råden och uppmuntra utvecklingen i andra delar. Även kontorsbyggandet kontrolleras i landets stockningsområden.
I Frankrike är sedan 1955 byggnadstill- stånd nödvändiga i Parisområdet för all slags utvidgning av industriell verksamhet. Tillstånd medges enbart om företaget kan bevisa att dess verksamhet inte kan bedri- vas på någon annan plats. Dessutom före- kommer i hela Frankrike byggnadskontroll som är avsedd att förhindra oproportioner- liga förhållanden mellan lokaliseringsorten och företagsstorleken. I vissa delar av Pa- risregionen måste avgifter betalas för att få tillstånd att bygga industrilokaler (50— 100 franc per kvm) och kontor (100—200 franc per kvm). För samma områden gäl— ler att om industri- och kontorslokaler över- ges, utbetalas ett motsvarande bidrag till ägaren av lokalen.
2.7. Regionalpolitikens resultat
En Värdering av regionalpolitikens resultat kompliceras av konjunkturväxlingarna och förändringarna i den ekonomiska och socia- la strukturen, men det finns data, speciellt statistik beträffande sysselsättning och ar- betslöshet, som tyder på att regionalpoliti- ken har hatit effekter i åsyftad riktning. Resultaten skiftar emellertid i de olika län—
dema. De senaste erfarenheterna i många länder tyder på, att de framsteg som upp- nåtts i att motverka regional arbetslöshet till stor del beror på hur den allmänna ekonomiska politiken har bedrivits.
Tillgängliga data ger vid handen att gapet mellan utvecklingsområdena och övriga om— råden minskar, men i allmänhet sker det- ta mycket sakta. Som väntat är framstegen mest märkbara i de länder där utgifterna för regional utveckling är relativt stora eller, där regionalpolitiken har fullföljts under längre perioder, men också i andra länder finns betydande framsteg att redovisa. Er- farenheterna tyder vidare på att målen — beroende på tidsfaktorn — i allmänhet upp- nås snabbare när det gäller industrialise- ringen än beträffande levnadsstandarden. En konsekvens av industrialiseringen är in- flyttningen av oskolad arbetskraft från jord- bruksområden till städerna, vilket leder till obalans på arbetsmarknaden. En annan fak— tor är att den allt snabbare tillväxttakten inom servicesektorn för upp regionalpro- blemen på en ännu högre svårighetsnivå. Eftersom sysselsättningstillväxten tenderar att koncentrera sig till landets expanderande regioner, försvåras försöken att uppnå en regionalt balanserad sysselsättningsutveck- ling.
Vad gäller åtgärderna på regeringsnivå är det tydligt att ännu större uppmärksam- het måste ägnas förbättring av den sociala miljön i utvecklingsområdena, eftersom det blir allt mer tydligt att sociala och psykolo- giska faktorer är de kanske viktigaste be- ståndsdelarna i en framgångsrik regional- politik. Till den sociala miljön räknas då i huvudsak de faktorer som berör individer- nas liv utanför arbetet, t.ex. befolknings- struktur, boendemiljö, tillgången till ett ur- val av fritidsaktiviteter, utbildningsmöjlig- heter etc. Yrkesutbildning och omskolning kommer också troligen att bli allt betydel- sefullare inslag i regionalpolitiken. Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare blir allt större i de nya industrierna med dyr- bart och komplicerat maskineri. I många länder eftersträvas lokalisering av sådan ka- pitalintensiv industri i utvecklingsområdena
i stället för de nedåtgående arbetskraftsin- tensiva industrierna. Den allmänna tendenf sen pekar därför mot större selektivitet i åt- gärderna på regeringsnivå, i stället för som ofta tidigare en koncentration på enkla, generella stödformer, som ibland har loc- kat mindre livskraftiga företag.
I länder som Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien och Storbritannien synes regionalpolitiken haft åsyftad verkan, även om behovet av fortsatta åtgärder inte har minskat. Snarare torde de regionalpolitiska medlen behöva ytterligare utbyggas. I de nordiska länderna har på grund av speciella förutsättningar, t. ex. geografisk belägen- het och utsträckning, några mera väsentliga framsteg med avseende på att minska klyf- torna i regional utveckling ännu inte upp- nåtts, trots att de regionalpolitiska åtgär- derna troligen medfört ökade arbetstillfäl- len. I t. ex. Västtyskland och Förenta Sta- terna är de regionalpolitiska insatserna ännu så begränsade, att några slutsatser inte kan dras.
2.8 Sammanfattning och slutsatser
Den regionala utvecklingspolitiken har vanligen ett eller flera av följande problem till motiv: arbetslöshet i vissa delar av lan- det (hög arbetslöshetsnivå, brist på syssel- sättningsmöjligheter, instabil sysselsättning, hot mot framtida sysselsättning), markera- de skillnader i inkomst per capita eller ex- trem ojämnhet i befolkningens och resur- sernas fördelning. Dessa problem kan här- ledas till underliggande strukturella obalan- ser och har i allmänhet, som efterkrigsti— dens erfarenheter visar, angripits genom en nationell politik som syftat till att upprätt— hålla en hög efterfrågenivå i den nationel- la ekonomin. På grund av institutionella och andra stelheter i ekonomin förekommer emellertid vid en hög nationell efterfråge- nivå fortfarande stora marginella områden med ekonomiska nedgångstendenser och ar- betslöshet. I brist på selektiva åtgärder kan detta leda till en självgenererande regional nedgångsprocess i dessa områden. På sam- ma sätt kommer, om inte motåtgärder vid-
tas, trycket på fysiska resurser och service- tillgångar i storstadsområdena att medföra en sådan försämring av invånarnas levnads- förhållanden att betydligt kraftigare åtgär- der än tidigare blir nödvändiga. Regional- politiken bör således ses i ett nationellt sam- manhang och vara en del av den nationella politiken, eftersom alla slag av nationell, ekonomisk och social politik har regionala effekter. Den regionala politiken är inte en- bart avsedd att förbättra situationen i de tillbakagående områdena, den är också en del av de allmänna ansträngningarna att uppnå nationella ekonomiska och sociala mål. Vid regionalpolitikens praktiska ge- nomförande är det därför viktigt att den täcker inte bara nedgångsområdena utan också de expanderande områdena. Det kan t.ex. mycket väl tänkas att de områden som för närvarande är välmående, i fram— tiden kommer att visa nedgångssymtom.
Medan de allmänna regionalpolitiska må- len i de här berörda länderna är relativt likartade, har de olika länderna i sin regio— nalpolitik markerade differenser beträffan- de utformning och omfattning. Den speciel- la politik som utvecklats i varje land och de resurser som anslås till utvecklingsprow gram beror på problemens natur och om— fattning, på de mål som uppsatts, den ekonomiska och sociala utvecklingens nivå, samt på institutionella och politiska fakto— rer. En förändring av existerande regionala utvecklingstendenser, både när det gäller nuvarande ekonomisk utveckling och fram- tida tillväxtutsikter, är i allt väsentligt en uppgift på lång sikt. Den regionala poli— tiken bör därför, om den skall vara effek- tiv, baseras på en omfattande planering där de olika elementen av nationell och regional politik samordnas. Den bör vidare ta hän- syn till befolkningstillväxt och befolknings- rörelser på lång sikt samt ekonomiska och tekniska utvecklingstendenser. Ett nödvän- digt element i den regionala rehabilitering- en av ett lands totala ekonomiska och so— ciala utvecklingsmönster är kontinuitet be- träffande mål och långtidsplanering. Det innebär att långsiktiga mål bör definieras för den regionala politiken och att den tid
som står till förfogande för deras uppnåen- de preciseras.
En rad kriterier används för att avgränsa de områden som är berättigade till speciellt stöd. Dessa kriterier baseras vanligtvis på arbetslöshet, inkomst eller omflyttning men det finns ingen speciell kriteriesammansätt- ning som kan användas i alla länder och un- der alla förhållanden. Om de utvalda om- rådena är alltför begränsade, kan de po- tentiella möjligheterna till strukturell för- ändring och tillväxt bli underskattade och större regionala obalanser blir då inte kor- rigerade. Om däremot en alltför stor del av landet eller befolkningen är berättigade till subventioner och andra stödformer, fö- religger risken för att ett begränsat stöd sprids över ett så stort område att det blir ineffektivt. Det har förekommit avsevärda förändringar inom regionalpolitiken i de oli- ka länderna i linje med den sociala och ekonomiska teoribildningens utveckling. Kriterierna för att avgränsa stödområden varierar i hög grad mellan olika länder och inom enskilda länder har de i vissa fall änd- rats flera gånger. För närvarande finns en tendens till att överge systemet med avgräns— ning av speciella utvecklingsområden i en— lighet med fastställda kriterier till förmån- för en mera flexibel politik, enligt vilken stöd ges där behov uppstår eller där fram- tida behov förutses och en klar framtida tillväxtpotential föreligger.
I många länder förs en tillväxtområdes- politik innebärande att stödet koncentreras till de orter eller områden där det kan bli mest effektivt. Såvida en sådan politik inte fullföljs med urskiljning och flexibilitet, fö- religger en risk av att »grå» nedgångsom- råden uppstår runt de områden som utvalts som tillväxtområden. På grund av åderlåt— ning på arbetskraft och kapital kan de om- givande icke stödberättigade områdena råka in i en negativ utveckling som inte är po- litiskt acceptabel. Därför bedriver vissa län- der inte någon tillväxtcenterpolitik eller en- bart i begränsad utsträckning en sådan po- litik. Ytterligare undersökningar synes an- gelägna i fråga om tillväxtcentra och olika metoder att främja tillväxt. Ett interna-
tionellt utbyte av erfarenheter inom detta område skulle säkerligen vara av värde.
I allmänhet har länderna utvecklat en planeringsmetodik baserad på ekonomiska kriterier för att söka lösa sina regionala pro— blem. Samordningen av målen för den re- gionala och den nationella ekonomiska pla- neringen innebär många svårigheter, bl. a. i form av konflikter mellan mål för natio- nell tillväxt och tillväxt i efterblivna och nedåtgående områden. Väsentliga framsteg har emellertid gjorts i vissa länder genom att regionala planeringsmål beaktas i stör- re investeringsbeslut, t.ex. beträffande stadsförnyelse och transporter. I andra län- der angrips de regionala problemen allt of- tare inom en allomfattande ram, som inne— bär samordning på flera nivåer och sekto- rer. Utvecklingen av den regionalpolitiska planeringen har skett under påverkan av förändringar i de enskilda problemområde- na och i de interregionala förhållandena samt av den snabba ekonomiska och tek- niska utvecklingen, men även som resultat av allmänpolitiska förändringar. Den regio- nala politiken i de viktigare industriländer- na gäller i allt högre grad tätortsproblem och relationer mellan stadsregioner och res— ten av landet. Detta leder till ett allt kla- rare erkännande av behovet av en nära samordning av fysisk planering med eko- nomisk och social planering samt ökade insikter om den nyckelroll som offentliga investeringar i infrastruktur spelar. Den klyfta som föreligger mellan de stödbehov som framgår av regionala och lokala mål- ambitioner och ett lands finansiella och fy- siska resurser ger en antydan om de oer- hörda problem som återstår att lösa när det gäller en utjämning mellan konflikt— områdena.
Regionala utvecklingsprogram torde be- höva vara omfattande och inriktade på ut- veckling av infrastruktur, bostäder och so- cial välfärd i minst lika hög grad som eko- nomins produktiva sektorer. Dessa olika as— pekter bör helst inordnas under en allmän regionalpolitik men samtidigt arbeta inom ramen för den nationella ekonomiska poli- tiken, så att finansiella och andra resurser
Den regionala utvecklingspolitikens ut- formning och omfattning i de olika länder- na påverkas i hög grad av hur styrelsesät- tet är organiserat. Organisationsstrukturen varierar från den strängt centraliserade ad- ministrationen, där regionalpolitiska beslut fattas centralt, till den federala typen av styrelsesätt, där makten i stort sett är upp- delad på federationens delstater. Mellan dessa befinner sig länder med centralt sty- relseskick men med relativt självständiga lo- kala styrelsesystem. I de senare länderna har ofta de lokala myndigheterna en viktig roll när det gäller initiativ och genomföran- de av den regionala politiken. De centrala myndigheterna utövar då en mera översikt- lig kontroll och samordning i huvudsak ge- nom finansiella stödåtgärder. När en re- gional politik kommit igång, har många län- der funnit att ett nytt regionalt styrelsema- skineri också behövs. Hittills har tendensen i allmänhet varit att upprätta en ny orga- nisationsapparat av rådgivande snarare än exekutiv natur. Den rådgivande organisatio- nens uppgifter har blivit samordning, pla- nering och forskningsuppgifter. Därmed har de beslutsfattande funktionerna kunnat be- varas i andra redan existerande styrelseor- gan. I vissa länder, specieut de med centra- liserade administrativa system, har emeller- tid möjligheterna övervägts att förstärka in— stitutionerna av regional karaktär så att re— gionala hänsyn kan ges större vikt när må- len för den regionala utvecklingen fastställs i anslutning till de nationella behoven och den nationella potentialen.
Många länder har funnit det nödvändigt att på ett eller annat sätt samordna de många lokala myndigheterna i större enheter. I vissa fall har tendensen mot en reform av den lokala styrelsen lett till regionala styrel- seformer. De är emellertid ännu på ett för- beredande stadium, och det är ännu för ti- digt att dra några allmänt tillämpbara slut- satser. I en period av snabb teknisk för- ändring, ökande företagsstorlekar samt öka- de förväntningar hos befolkningen i ett lands alla delar att få del av de materiella och sociala framstegen, är det emellertid
uppenbart att problem av denna natur blir alltmer aktuella.
På central regeringsnivå har ofta ett myc- ket stor antal myndigheter på grund av sina funktioners natur (t. ex. offentliga arbeten, industri, transporter, bostäder, utbildning etc.) en viss grad av planering och utövan- de myndighet inom olika delar av regional- politiken. I vissa länder har det därför an- setts nödvändigt att inrätta en central sam— ordnande myndighet med allomfattande an- svar för den strategiska planeringen och samordningen av de olika regionala åtgär- derna. En sådan organisation kan ge den nödvändiga impulsen till en kontinuerlig och omfattande utvecklingsverksamhet i regio- nerna och anknyta detta till den nationella planeringens vidare mål. Många länder har ytterligare utvecklat idén om en samordnad regionalpolitik och upprättat centrala finan— sieringsinstitutioner för genomförande av det regionala utvecklingsprogrammet. '
En rad olika medel används för att ge- nomföra den regionala politiken. De kan vara inriktade på offentliga arbeten och ut- veckling av infrastruktur, tekniskt stöd eller planeringshjälp, arbetskraftsutbildning, om- skolning och stöd till geografisk rörlighet, finansiellt stöd eller andra förmåner för att uppmuntra industriell utveckling i stödom- råden och i vissa fall medel att hålla till- baka utvecklingen i stockningsområden. Det ena eller andra regionalpolitiska medlets be- tydelse varierar från land till land beroende på problemens natur och landets förhållan- den, speciellt i fråga om betoning på di- rekta ekonomiska förmåner, kontroller el- ler på förbättring av fysisk infrastruktur och mänskliga resurser. Hittills visar erfa— renheterna att ingen enskild stödåtgärd i och för sig är tillräcklig för att de olika må- len uppnås.
Betydelsen av en industriell lokaliserings- politik erkänns i alla de här berörda län- derna, även om politikens utformning skil- jer sig i hög grad. Det stöd som ges till företagen för att motverka nackdelarna med att flytta till utvecklingsområdena kan ut- formas som bidrag i relation till investe- ringar eller sysselsättning, lån, räntesub-
ventioner, skattesubventioner vid investe— ringar osv. och varierar i hög grad från. ett land till ett annat i storlek, villkor och förutsättningar. Kontroll av industrins loka— lisering utövas med varierande stränghets- grad. Erfarenheten i många länder är att ett effektivt stödsystem till företagarna mås-— te vara kontinuerligt och ges omfattande publicitet. Förändringar i geografisk täck-— ning, storlek och villkor vållar stor osäker—- het om ändringarna sker för ofta, eftersom. det försvårar investeringsplanering, kost-»- nadskalkylering och lokaliseringsbeslut in— om företagen.
De flesta länder synes numera acceptera. att den nationella ekonomiska politiken mås—- te ta hänsyn inte bara till landets ekonomi som helhet utan också till regionala skill-' nader vare sig det gäller resurser eller po-V tential. Som ett grundläggande mål för en nationell ekonomisk politik uppställs allt of— tare att en tillfredsställande balans upprätt—- hålls beträffande förutsättningarna för ut— veckling och tillväxt i olika regioner. De- metoder som används varierar väsentligt i omfattning och effektivitet, vilket också medfört att de i vissa fall har börjat få effekt, medan de i andra ännu inte med— fört några väsentliga förändringar. I många länder är emellertid gapet fortfarande myc— ket stort mellan olika områden, speciellt beträffande levnadsstandard och tillväxtför— utsättningar. Produktiviteten i de mindre favoriserade områdena är ofta mycket låg- re än på andra håll på grund av en otill- fredsställande ekonomisk struktur. Samti— digt som en allmän tillväxtpolitik fullföljs, erfordras en fortsatt regionalpolitik även i framtiden. I de flesta länder torde den- komma att intensifieras under de komman» de åren.
3 Samhällsutvecklingen och lokaliseringsstödet
3.1. Inledning
Framställningen i detta kapitel är avsedd att helt kort belysa den bakgrund till ut- redningens arbete som samhällsutvecklingen utgör. En mer utförlig redogörelse kommer att lämnas av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). ERU söker också klarlägga orsaker till den regionala näringslivs- och befolkningsutvecklingen samt behandlar regionalpolitiken, dess mål och medel, ävensom regionala utvecklings— tendenser och problem. Gruppen skisserar också ett program för den fortsatta regio- nala forskningen.
Utöver vad nyss angivits redovisas i det- ta kapitel data om lokaliseringsstödet och utbildningsbidragen samt vissa erfarenhe- ter på fältet från stödverksamheten. I en bilaga (bilaga 2) till detta betänkande, be- nämnd »Den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten», lämnas en utförlig redogörelse för resultat som framkommit vid ERU:s undersökningar av lokaliseringsstödets ef- fekter. Redogörelsen har utarbetats av fil. lic. Gösta Guteland. En sammanfattning av vissa huvuddrag i redogörelsen lämnas i det följande (3.3.2). Det bör påpekas, att ERU kommer att ingående behandla lokaliserings- stödet i sin egen materialredovisning i ett avsnitt med arbetsnamnet »Regionalpoli— tik».
I en tredje bilaga (bilaga 3) lämnas en re- dogörelse för länsstyrelsemas/planeringsrå-
dens, länsarbetsnämndernas och företagare- föreningarnas svar på utredningens enkät rö- rande erfarenheterna på fältet av stödverk- samheten. I ett följande avsnitt av detta ka- pitel (3.3.3) redogör utredningen för enkä- tens uppläggning och genomförande samt sammanfattar enkätsvaren.
I sista avsnittet av detta kapitel (3.4) re— dovisar utredningen omfattningen och den regionala fördelningen av utbildningsbidrag i samband med företagslokalisering m.m.
3.2. Samhällsutvecklingen
3.2.1. Befolkningsutvecklingen1
Rikets folkmängd ökade mellan 1960 och 1965 med nära 271 000 personer eller med 3,6 procent. Under de närmast följande tre åren uppgick ökningen till nära 169 000 personer.
Av de 70 A-regionerna redovisade 44 ök- ning under perioden 1960—1965, 49 un- der 1966, 45 under 1967 och 42 under 1968. Den snabbaste ökningen under perio- den 1960—1968 hade storstadsregionerna, Mälarområdet samt södra och västra delar- na av Götaland. I Norrland gick samtliga A-regioner utom Umeå, Sundsvalls och Lu- leå/ Bodens tillbaka.
1 Källa: AMS Meddelanden från Utrednings— byrån1967: 3, 17, 23,1968: 18, 29, 35, 1969: 8, 9, 17, 20 och ERU:s preliminära sammanställ- ningar.
Invånarantalet minskade främst i större delen av Norrland samt västra Svealand och östra Götaland. Såväl folkökning som folk- minskning skedde i lugnare takt under pe- rioden 1966—1968 med dess konjunktur- avmattning än de närmast föregående åren.
Folkmängden är mycket ojämnt fördelad över riket och variationerna i befolknings- täthet mellan olika delar av landet är ock- så betydande (t.ex. Malmöhus län ca 135 inv./km2, Norrbottens län ca 3 inv./km2). Stockholmsregionen har i det närmaste för- dubblat sin andel av rikets folkmängd sedan 1900-talets början. Mellersta och övre Norr- land har fram till helt nyligen väl försvarat sina andelar, medan övriga delar av landet utom vissa syd- och mellansvenska områ- den, som visar tillbakagång, haft relativt oförändrad befolkningsandel under detta år- hundrande.
För kommunblockens del kan följande beskrivning lämnas över befolkningsutveck- lingen åren 1960—1968. Under perioden 1960—1965 hade 141 av landets 282 kom- munblock folkrninskning och under perioden 1965—1968 134. Under hela perioden 1960 —1968 var det i regel de mindre kommun- blocken som fick vidkännas folkminskning. De tre storstadsområdena hade den största nettoökningen, nämligen inemot två tredje- delar av den totala folkökningen åren 1960 -1965 och en något mindre andel åren 1965—1968.
I de s.k. skogslänen hade endast 15 av de 87 kommunblocken ökning åren 1960- 1965 och 22 åren 1965—1968. Den sam- manlagda minskningen i dessa län uppgick åren 1960—1965 till 33 800 och 1965— 1968 till 4 575.
Under 1960-talet har en fortsatt urbani- sering av befolkningen ägt rum. År 1965 uppgick tätortsbefolkningen till 6 miljoner eller drygt 77 procent av landets befolk- ning. Urbaniseringsgraden varierar dock kraftigt mellan olika delar av riket. Minst urbaniserad är befolkningen i Gotlands och Jämtlands län. Låg urbaniseringsgrad före- ligger i övrigt främst i norrlandslänen.
Tätortsutvecklingen under 1960-talet ka- raktäriseras främst av att (liksom under
1950-talet) orter med mindre än 1 000 invå- nare minskat sin befolkning, medan den stör- sta ökningen skett för orter i storleksklas- sen 20 000—50 000 invånare. Endast få tät- orter utanför storstadsområdena ökade kraf- tigt under perioden 1960—1965 (bl. a. Umeå och Skellefteå). Folkmängden i A- centra ökade under perioden 1960—1968 med 593 800 personer eller med 12,8 pro- cent. Endast 9 av 98 A-centra, därav 5 i Norrland, registrerade en sjunkande folk- mängd under perioden. För närvarande är ungefär två tredjedelar av befolkningen bo- satt i tätortsregioner med minst 10 000 in- vånare.
Ålders- och könsfördelningen i riket har förändrats under de senaste 30 åren. Varia- tionerna är emellertid betydande mellan oli- ka delar av landet. Norrland som helhet har ännu en relativt gynnsam åldersfördelning, men kvinnounderskott föreligger i nästan alla A—regioner inom detta område. I gles- bygderna har utvecklingen gått mot en andel. För hela landet har antalet personer över 65 år nästan fördubblats sedan 1940.
Av tillgänglig statistik över inrikes- och utrikes nettoflyttning i Sverige framgår bl. a. följande.
I fråga om den inrikes nettoflyttningen hade under första hälften av 1960-talet samt 1967 samtliga sju skogslän flyttnings- förluster. 1966 hade endast Gävleborgs län nettoinflyttning. Den största flyttningsförlus- ten för skogslänen noterades 1964, nämli- gen 20 300. 1966 var motsvarande siffror 10100, 1967 9100 och 1968 14400. Stor- stadslänen mottog åren 1961—1965 53 pro- cent av nettoflyttningen från skogslänen, 1966 60 procent och 1967 57 procent.
Av rikets 70 A-regioner hade 44 nettout— flyttning under perioden 1961—1965. Av regionerna helt eller delvis inom stödom- rådet hade samtliga 21 flyttningsförluster. Största förlusten i absoluta tal hade Öster- sund, varefter följde Lycksele, Kiruna/Gäl— livare, Sollefteå, Haparanda/ Kalix och Skellefteå A-regioner. I södra Sverige hade Ystad/ Simrishamns, Uddevalla och Borås samt i mellersta Sverige Kristinehamns, Mo- ra, Lindesbergs och Karlstads A-regioner
den största nettoutflyttningen. Stockholms/ Södertälje A-region hade den absolut sett högsta fiyttningsvinsten. Därefter följde Malmö/ Lund/ Trelleborgs, Västerås, Uppsa- la och Nyköpings A-regioner. Den största relativa nettoutflyttningen svarade Lyckse- le, Sollefteå, Haparanda/ Kalix och Fagersta A-regioner för, medan Nyköpings, Väster- ås, Malmö/Lund/Trelleborgs och Enköp- ings A-regioner hade de högsta relativa flytt- ningsvinsterna.
Under perioden 1966—1968 hade 44 re- spektive 47 och 39 av de 70 A-regionerna nettoutflyttning. Av de 21 A-regionerna be- lägna helt eller delvis inom stödområdet ha- de samtliga flyttningsförluster under 1966, 17 under 1967 och 18 under 1968. Den sammanlagda nettoutflyttningen inom stöd- området uppgick till 9 289 personer 1966, 6995 personer 1967 och 11804 personer 1968.
Skogslänen har som helhet noterat flytt- ningsförluster under hela perioden 1966— 1968. Även östra Götaland har noterat flyttningsförluster.
Under 1960-talet har samtliga län och åren 1964—1968 praktiskt taget samtliga A- regioner årligen haft flyttningsvinster i för- hållande till utlandet. Nästan hälften av nettoinflyttningen har gått till storstadslä- nen.
Den sammanlagda inrikes och utrikes net- toflyttningen under 1960-talet visar förlus- ter för skogslänen och östra Götaland, me- dan storstadslänen och södra Götaland gjort de största vinsterna.
3.2.2. Näringslivets utveckling. Regionala ut- vecklingsdrag
Utvecklingen under 1960-talet karaktärise- ras av en fortsatt koncentration av stora delar av näringslivet. Ökad geografisk kon- centration noteras inom många näringsgre- nar liksom en strukturell förändring av be- fintliga företag. Inom industrin har — så- som framgår av koncentrationsutredningens betänkande III (SOU 1968: 5) — en bibe- hållen och ökad produktionskoncentration ägt rum inom vissa branscher och mycket
talar för att bilden är densamma i flertalet branscher.
Näringsgrensmässigt har utvecklingen un- der 1960-talet inneburit fortsatt minskad sysselsättning inom de areella näringarna, särskilt jordbruk, successivt minskad ök- ningstakt för industrin samt accelererad ök- ning för offentliga tjänster och övrig service.
Den skisserade utvecklingen har givetvis haft regionala konsekvenser. Med hänsyn till den tidigare näringsstrukturen har för- ändringarna haft olika effekt för olika om- råden.
Inom jordbruket har antalet bruknings- enheter minskat i successivt ökad takt un- der större delen av efterkrigstiden. Ned- gången var sålunda 5,3 procent i genom- snitt för hela riket under perioden 1951— 1956, 13,1 procent under perioden 1956— 1961 och 20 procent under perioden 1961— 1966. Nedläggningstakten var snabbast i storstadslänen 1956—1961, medan den var kraftigast i skogslänen 1961—1966.
När det gäller t. ex. sysselsättningen inom jord- och skogsbruket har den kraftigaste minskningen åren 1960—1965 skett i skogs- länen samt i Södermanlands, Jönköpings och Östergötlands län. I storstadslänen ligger minskningen något under riksgenomsnittet för denna period (20 procent).
Under tioårsperioden 1957—19671 öka- de sysselsättningen inom industrin med 98 000 arbetstillfällen eller drygt 10 procent. Det högsta antalet industrisysselsatta notera- des dock 1965 (989 000). Verkstadsindustrin svarar för den i absoluta tal största ökning- en, medan gruvindustrin och textilindustrin haft den största sysselsättningsminskningen. Den snabbaste relativa ökningen har dock övrig träindustri samt kemisk och kemisk- teknisk industri haft (över 30 procent).
Arbetarpersonalen inom industrin ökade med 4 procent till 699000 personer åren 1957—1967 medan förvaltningspersonalen ökade med 39 procent till 247 000 personer. Antalet arbetsställen steg med 649 (netto) till drygt 16 000. Verkstadsindustrin, som är den dominerande branschen med 41 pro-
1 Källa: AMS Meddelanden från Utrednings- byrån 1969: 16.
Tabell 2 . Inkaliseringsförändringar inom industrin i riksområden 1963—1966.
Arbetsställen
Nyetable- Nettoför- Riksområde rade InHyttade Utiiyttade Nedlagda ändring AB 433 8 39 541 —139 0 202 4 6 260 — 60 M 223 10 12 299 — 78 C, D, U, T, E 506 66 50 529 — 7 1, H, F, G, K, L 641 54 46 732 — 83 R, P, N 443 42 42 496 — 53 S, W, X 358 78 67 330 + 39 Y, Z 163 7 6 118 + 46 A , BD 260 6 7 148 + 1 l 1
Hela riket 3 229 275 275 3 453 ——224
cent av hela antalet arbetsställen, svarade för den största ökningen, 1 240 arbetsstäl- len, medan livsmedelsindustrin hade den största minskningen, 406 arbetsställen.
Regionalt sett ökade industrisysselsätt- ningen åren 1957—1967 i samtliga riksom- råden (riksområdena framgår av tabell 2). Snabbast var ökningen inom östra och söd- ra Götaland. "Den långsammaste ökningen hade nedre Norrland med nordvästra och mellersta Svealand. Ökningstakten i stor- stadslänen, av vilka Malmöhus län hade den högsta samt Stockholms stad och län den lägsta, var lägre än riksgenomsnittet.
Inom flera branscher (t. ex. gruvindustrin, sågverk och hyvlerier, övrig träindustri, dryckesvaru- och tobaksindustri, textilindu- stri) har en ökad koncentration av syssel- sättningen skett till vissa län och riksom- råden. Beträffande andra branscher (t.ex. verkstadsindustrin, massa— och pappersin- dustrin, grafisk industri) har däremot en viss utjämning av sysselsättningen mellan olika län och riksområden ägt rum.
En särskild undersökning, som utförts in- om inrikesdepartementet, visar lokaliserings- förändringarna inom olika riksområden 1963—1966. Förändringarna redovisas i följande tabell (tab. 2) som hämtats ur pre- liminärmaterial från ERU.
Av tabellen kan utläsas att de största för- ändringarna av antalet arbetsställen sker ge- nom nyetableringar och nedläggningar. Den negativa utvecklingen av antalet industriar- betsställen för storstadslänen framgår tyd-
ligt. Endast i skogslänen skedde en netto- ökning av antalet verksamhetsställen under perioden.
Ett annat utvecklingsdrag, som avses ut- förligt redovisas i bilaga till ERU:s sam- manställning, är den ökade uppdelningen av verksamheten inom företagen mellan å ena sidan driftsenheter med en relativt god re- gional spridning och å andra sidan admini- strativa enheter, lokaliserade till ett fåtal större, nationellt betydelsefulla centra.
Servicenäringarna visar en successiv stig- ning med en ökad koncentration. Kommun- block med omfattande glesbygder och vikan- de befolkningsunderlag har påverkats starkt negativt av denna utveckling.
Den offentliga sektorn utom affärsverken har ökat med 115 000 personer eller om- kring 28 procent mellan 1960 och 1965. Ökningstakten var genomsnittligt kraftiga- re i skogslänen än i storstadslänen. Den snabbaste ökningen hade dock östra Svea- land utom Stockholmsregionen samt Öster- götland.
Förskjutningama i riksområdenas ande- lar av den förvärvsarbetande befolkningen inom olika huvudnäringsgrenar mellan 1950 och 1965 är enligt ERU:sundersökning mycket små. Variationerna är dock bety- dande för de mindre enheterna, t. ex. kom- munblock, dels mellan kommunblock med olika näringsstruktur dels mellan kommun- block av olika storleksklasser.
De antydda olikheterna består förutom i skillnader mellan olika näringsgrenars re-
Tabell 3. Årsmedeltal arbetslösa (samtliga) 1965—1968.
Lån 1965 1966 1967 1968
AB 1 596 2 107 3 701 3 478 C 276 348 542 560 D 588 838 1 267 1 377 E 1036 1436 1 819 1 736 F 330 700 881 874 G 172 363 419 488 H 508 795 1 034 1 052 I 107 138 139 182 K 488 709 971 1 024 L 497 793 1 016 1 056 M 867 1 366 2 465 2 475 N 408 586 585 784 0 1 107 1 573 2 167 2 654 P 748 1 324 1 519 1 583 R 451 878 1 040 1 006 S 1 185 1 575 2 056 2 499 T 692 1 041 1 568 2 033 U 722 1 040 1 524 1 780 W 1 172 1 542 1 829 1 997 X 1 112 1480 1919 2 284 Y 1 258 1 380 1 846 2 461 Z 520 591 682 970 AC 1 468 1 494 1 800 2 144 BD 2 661 2 582 2 990 3 640 Summa 19 969 26 679 35 849 40 137
presentation i olika agglomerationsgrader även i skillnader i fråga om yrkesverksam- hetsgrader och utbildningsnivåer hos be- folkningen. Variationerna i yrkesverksam- hetsgrad beror i stor utsträckning på sys- selsättningsintensiteten bland gifta kvinnor (10 procent högre i storstadslänen än i norr- landslänen i november 1968). Yrkesverk- samhetsgraden i landets kommunblock va- rierade 1965 mellan 49,3 och 74,3 procent. Samtliga kommunblock med en verksam- hetsgrad lägre än 55 procent tillhörde de båda nordligaste länen.
Den regionala utbredningen och föränd- ringarna av arbetslösheten under åren 1965—1968 framgår av tabell 3.
Ökningstakten har som framgår av tabel- len varit lägst i skogslänen medan Malmö- hus län visar den största relativa ökningen.
Utvecklingen under de åtta första måna- derna 1969 visar att arbetslöshetstalen i skogslänen varje månad utom augusti 1969 är högre än motsvarande månader 1968. I storstadslänen och övriga län har arbets- lösheten genomgående varit lägre inneva-
rande år än under motsvarande perioder 1968. Månadssiffroma för dessa län är dessutom lägre än 1967 års månadssiffror utom beträffande januari och - det gäller endast »övriga län» — mars månader. (Källa: AMS, Arbetsmarknadsstatistik nr 9/ 1969.)
3.2.3. Den fortsatta näringslivs- och befolk- ningsutvecklingen '
Prognoser för den fortsatta allmänna ut- vecklingen fram till 1980 har gjorts av 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) samt av finansdeparternentet i dess avstäm- ning av denna långtidsutredning (SOU 1968: 24). Dessa utredningar inriefattar ingen re- dovisning av den väntade regionala utveck- lingen för samma tid. Erf dylik utredning har emellertid gjorts inom inrikesdeparte- mentet, nämligen genom den försöksverk- samhet med regional planering som ägt rum under benämningen länsplanering 1967. Resultaten av den första omgången av denna planeringsverksamhet redovisas i statsverkspropositionen' 1969 (Bil. 13) och i en särskild publikation .(SOU 1969: 27). De utvecklingstendenser som präglat efter- krigstiden väntas enligt dessa undersökning— ar fortsätta. Sålunda beräknas 'en fortsatt koncentration av näringsliv och» befolkning komma 'att äga rum, vilket sannolikt kom- mer att öka skillnaderna mellan'skilda re- gioner samt mellan å ena sidan glesbygd och mindre tätorter och å andra sidan medel- stora och större tätorter. Vidare förutses en fortsatt tillväxt av storstadsområdena. Minskningen av sysselsättningstillfällena i jordbruks- och skogsbruksnäringarna väntas fortsätta. Särskilt 'gäller detta skogslänen, där brukningsenhetema inom jordbruket i allmänhet är små och möjligheterna till sam- manläggning till större enheter är begrän- sade. Fram till 1980 beräknas dagsverks- åtgången inom skogsbruket sjunka till 0,10— 0,12 dagsverken per kubikmeter från 0,3 dagsverken per kubikmeter 1967. Storstadslänen väntas få en ökande andel av den totala sysselsättningen men minskad andel av industrisysselsättningen. Ökningar-
Tabell 4. Lokaliseringsstödets fördelning på län under perioden 1.7.1965—30.6.1969.
(Belopp i tusental kr.).
Län
Östergötlands Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens
Totalt Inom stödområdet Utom stödområdet
Antal företag
m—OxNv—N—l—uh—thd'm v—1 v—lN ©
ONOOOOOO OQWWOO
480 402 78
Beviljat lokaliseringsstöd
Uppgiven investering I % av byggn.
invest.
Byggn. Mask. Summa Bidr. Lån
31 231 1 242 29 569 34 583 1 609 43 618 1 513 1 123 25 000 17 000 100 2 540 1 400 364 25 031 7 974 82 685 82 845 768 2 295
80 021 103 564 4 623 3 549
3 845 1 625 65 477 72 102 73 124 74 896 188 215 199 608 59 764 33 582 118 664 74 456 73 596 22 547
865 868 779 880 663 673 469 051 202 195 310 829
65 814 2 851 — 73 187 3 550 2 636 —- 42 000 -— -— 2 640 —— -—
1 764 33 005 165 530
1 000 3,2 32 704 1 901 37 341 1 700 30 000 1 700 — — 900 2 378 9,5 19 532 10 053 70 124 3 063 -— —— 1 900 183 585 16 318 20,4 87 724 8 172 —— 4 870 5 470 3 530 137 579 5 72 241 148 020 3 76 915 387 823 ,1 127 992 93 346 0 44 338 193 120 74 488 96 143 33 691 1 645 748 723 591 1 132 724 449 573 513 024 274 018
12,0
12106 1 16 341 2 28 465 1 16116 2 36160 27 682 170 169 161 404 8 765 4,3
Summa
33 704 1 901 40 891 1 700 30 000 1 700 900 21 910" 80 177 1 900 104 042 4 870
3 530 84 347 93 256 156 451 60 454 110 648 61 373
893 760 610 977 282 783
Beräknad Lokalise- syssel- ringsstö- sättnings- dets för- ökning deln. i %
51,2 840 66,7 17 55,9 765 64,5 14 71,4 725 64,3 31 51,0 25 66,4 483 . 2 065 62,0 70 1 871 59,6 135 5 53 3 1 291 ,0 1 259 3
8
o...-..... n
mNoNvuqqqqcmw
MOQ'OMQONONov—t
v—l
o.--
1 515 1 034 1 925 1 056
15 174 10 032 5 142
oomdhomc ___
..
vvqua O
7
,,. 888 __
!
31,6
na hänför sig främst till service- och bygg- nadsverksamhet. Beträffande industrisyssel- sättningen väntas inga större omfördelning- ar mellan de olika landsdelarna.
Under perioden 1965—1980 väntas den största andelen av den beräknade befolk- ningstillväxten tillkomma storstadslänen. Samtliga skogslän och även stora delar av sydöstra Sverige väntas få vidkännas be- folkningsminskning.
Av 282 kommunblock skulle 141 få folk- minskning. För många av dessa block, sär— skilt i Norrlands inland, kan minskningen bli avsevärd. Även i södra och mellersta Sverige beräknas flera kommunblock få en relativt kraftig minskning.
För närmare uppgifter om den väntade näringslivs- och befolkningsutvecklingen hänvisar utredningen till länsplanering 1967.
3.3. Lokaliseringsstödet
3.3.1. Lokaliseringsstödets omfattning och fördelning 1.7.1965—30.6.1969
Under den hittills förflutna delen av den femåriga försöksperioden fram till den 30 juni 1969 har lokaliseringsstöd utgått med sammanlagt omkring 894 milj. kr., varav 170 milj. kr. i bidrag och 724 milj. kr. i lån. Sammanlagt 402 företag inom stödområdet har erhållit lokaliseringsstöd med 611 milj. kr., varav 161 milj. kr. i bidrag och 450 milj. kr. i lån. 78 företag utanför stödområ- det har erhållit lån med 274 milj. kr. och bidrag med 9 milj. kr. Stödet har till 68,4 procent gått till stödområdet och till 31,6 procent till övriga Sverige. Lokaliseringsstödets fördelning (avser be- viljat stöd) på län framgår av tabell 4. I fem län, Stockholms, Uppsala, Söderman- lands, Jönköpings och Hallands län, har 10- kaliseringsstöd inte utgått. Största andelen av stödet har Västernorrlands län erhållit, därnäst kommer Västerbottens, Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Norrbot- tens och Jämtlands län kommer först på sjunde respektive åttonde plats. Samman- lagt har de fyra nordligaste länen erhållit cirka 389 milj. kr. eller drygt 43 procent av
De totala investeringskostnaderna för de projekt, till vilka lokaliseringsstöd beviljats, har av sökandena beräknats till omkring 1646 milj. kr., varav 1133 milj. kr. in- om stödområdet. Investeringskostnaderna i byggnader uppges totalt till 866 milj. kr., varav 644 milj. kr. i stödområdet. Lokalise- ringsstödet svarar således i genomsnitt för 54 procent av investeringskostnaderna för samtliga dessa projekt. Lokaliseringsstödets andel är dock något högre utanför stödom- rådet (55,1 procent) än inom'stödområdet. Beviljade lokaliseringsbidrag täcker 24 pro- cent av de beräknade byggnadskostnaderna inom stödområdet och _4 procent av mot- svarande kostnader utanför stödområdet. .
Såsom jämförelse kan nämnas att de to- tala industriinvesteringama i egentlig indus- tri för hela riket under en fyraårsperiod, 1965—1968, kan beräknas till omkring 23 miljarder kr. Under i tabell 4 angivna fyra.- årsperiod har lokaliseringsstöd beviljats för investeringar, motsvarande omkring 7 pro- cent av nyssnämnda belopp.
Det av företagen vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningstillskottet för riket uppgår enligt tabell 4 till 15.174 arbetstill- fällen, varav omkring två tredjedelar eller 10032 inom och en tredjedel eller 5142 utom stödområdet. Älvsborgs, Västerbot- tens, Värmlands och Västernorrlands län, i nämnd ordning, har beräknats svara för de största tillskotten. Norrbottens och Jämt- lands län kommer på sjunde respektive åt- tonde plats. De fyra nordligaste länen har i ansökningarna bedömts få ett samman- lagt tillskott av 4 630 arbetstillfällen.
I tabell 5 redovisas lokaliseringsstödets omfattning under den gångna fyraårsperio- den i de kommunblock inom stödområdet som kan sägas bilda Norrlands kustland. I tabell 6 redovisas motsvarande uppgifter för Norrlands inland och vissa kommunblock av inlandskaraktär i norra Svealand och i tabell 7 uppgifter för de återstående delar av stödområdet, vilka här benämnes »södra delen av stödområdet». Tabell 8 slutligen, visar stödets omfattning i övriga delar av riket.
Tabell 5. Lokaliseringsstödet i Norrlands kustland inom stödområdet under tiden 1.7.1965—- 30.6.1969. (Belopp i tusental kr.).
Uppgiven investering Beviljat lokaliseringsstöd Ber. sys-
Län Antal selsättn.- Kommunblock företag Bygga. Mask. Summa Bidr. Lån Summa ökning Norrbottens län Piteå 8 6 743 4 673 11 416 582 7 077 7 659 61 Älvsbyn 3 8 764 348 9 112 4 081 2 069 6 150 142 Luleå 16 12 833 6 406 19 239 4 492 7 515 12 007 99 Boden 6 10171 1948 12119 2 943 3 807 6 750 101 Kalix 7 7 863 2 255 10 118 3 877 2 736 6 613 139 Haparanda 5 2 799 1 997 4 796 1 239 1 724 2 963 286 Västerbottens län _ Umeå 11 24 292 20 282 44 574 5 762 21 257 27 019 297 Nordmaling 4 15 799 23 615 39 414 4028 12131 16159 211 Vindeln 2 3 608 844 4 452 1 261 1 608 2 869 62 Vännäs — — — — — — — -— Robertsfors 3 3 046 936 3 982 1 056 728 1 784 35 Skellefteå 24 44 482 16 535 61 017 12 278 24 869 37 147 894 Västernorrlands län Sundsvall 10 69 056 77 483 146 539 4 620 38 205 42 825 353 Timrå 2 11 567 1 500 13 067 2 635 3 065 5 700 85 Härnösand 2 50 200 29 114 79 314 6 060 14 120 20 180 250 Kramfors 13 31 614 83 477 115 091 5 001 58 937 64 838 429 Örnsköldsvik 16 17 887 6 384 24 271 6 187 9 348 15 535 277 Gävleborgs län - Söderhamn 3 9 875 3 036 12 911 318 7 794 8 112 92 Bollnäs" - 14 20 364 6 331 26 695 5 574 11 083 16 657 415 Hudiksvall 5 44 751 2 064 6 815 1 365 3 168 4 533 253 Bergsjö 1 3 234 764 3 998 1 130 1 532 2 662 36
Summa 155 358 948 289 992 648 940 75 389 232 773 308 162 4 517
Av tabellerna 5—7 framgår bl. a. att 155 av stödföretagen är belägna i kustlandet, 173 i inlandet och 74 i södra delen. Kustlands— företagen har beviljats lokaliseringsstöd med 308 milj. kr. eller drygt hälften av stödet till hela stödområdet och svarar för 649 milj. kr. eller 57 procent av investerings- summan för hela stödområdet. I dessa före- tag beräknas sysselsättningen öka med 4 517 personer, vilket motsvarar 45 procent av tillskottet inom stödområdet.
De 173 inlandsföretagen har erhållit knappt 30 procent av lokaliseringsstödet in- om. hela stödområdet samt svarar för 25 procent av investeringskostnaderna och 29 procent av sysselsättningstillskottet. I söd- ra delen är motsvarande siffror 20, 17 och 26 procent.
' Av det totala lokaliseringsstödet i riket har kustlandet fått 34 procent, inlandet 20
procent och södra delen 14 procent. Kust- landet svarar för nära 30, inlandet för drygt 19 och södra delen för 17 proc. av det to- tala sysselsättningstillskottet.
Stödet till stödområdets inland har spritts till ett stort antal kommunblock och orter, medan stödet i kustlandet och södra delen av stödområdet koncentrerats till de till folk- mängden större kommunblocken.
I inlandet är stödet jämnt fördelat såväl mellan länen som inomläns. Enda undanta- get är Jämtlands län, där Östersund svarar för en tredjedel och Sveg för mer än en sjät- tedel av länets stödandel. Dessa båda kom- munblock samt Edsbyns och Mora har fått de största, Jokkmokks, Hammarstrands och Hammerdals de minsta stödbeloppen i in- landet. De högsta sysselsättningstillskotten har beräknats i Östersunds, Svegs, Ljusdals och Mora, de minsta i Jokkmokks, Ham-
Tabell 6. Lokaliseringsstödet i Norrlands inland och kommunblock i de inre delarna av stöd- området i norra Svealand under tiden 1.7.1965—30.6.1969. (Belopp i tusental kr.).
Uppgiven investering Beviljat lokaliseringsstöd Ber. sys-
Län ' Antal selsåttn.- Kommunblock företag Byggn. Mask. Summa Bidr. Lån Summa ökn. Norrbottens län Arvidsjaur 4 7 240 1 035 8 275 3 488 1 992 5 480 39 Arjeplog 1 1 700 — 1 700 —— 1 133 1 133 16 Jokkmokk 2 607 51 658 131 318 449 7 Överkalix —- —— —— _— — ——- — — Övertorneå 4 3 655 451 4 106 1 819 1 180 2 999 29 Pajala 3 1 024 138 1 162 511 255 766 14 Gällivare 4 4 475 2 013 6 448 1 788 2 083 3 871 75 Kiruna 5 5 722 1 232 6 954 2 731 1 802 4 533 48 Västerbottens län Norsjö 5 5 774 2 381 8 155 2 270 3 745 6 015 126 Lycksele 6 3 058 1 751 4 809 1 376 1 588 2 964 80 Storuman 6 8 699 4 511 13 210 3 521 3 803 7 324 _ 109 Sorsele 2 3 714 1 241 4 955 1 514 1 789 3 303 15 Vilhelmina 2 1 129 448 1 577 564 483 1 047 13
sele ' 3 5 063 1 912 6 975 2 530 2 487 5 017 83 Jämtlands län Hammarstrand 2 —— 560 560 —— 374 374 21 Bräcke 5 7 011 3 450 10 461 2 710 4 256 6 966 80 Östersund 10 16 786 14 906 31 692 6 203 14 171 20 374 423 Hammerdal 1 508 205 713 254 221 475 6 Strömsund 6 7 138 1 685 8 823 3 389 2 337 5 726 104 Krokom 7 4 071 6 518 10 589 1 959 5 059 7 018 102 Järpen 6 9 912 2 303 12 215 143 7 317 7 460 73 Svenstavik 1 1 544 — 1 544 — 1 029 1 029 15 Sveg 12 12 794 3 955 16 749 1 458 9 574 11 032 203 Västernorrlands län Ånge 3 6 505 1 134 7 639 2 423 3 722 6 145 75 Sollefteå 4 1 386 516 1 902 639 595 1 234 46 Ramsele —— -— — —- — -— —- — Gävleborgs län Edsbyn 4 14 255 6 613 20 868 4 696 8 777 13 473 89 Ljusdal 8 7 477 2 457 9 934 3 258 3 371 6 629 186 Kopparbergs län Vansbro 3 2 196 1 363 3 559 498 1 873 2 371 58 Malung 11 4 653 2 130 6 783 759 3 510 4 269 110 Leksand 9 6 768 1 260 8 028 1 918 3 414 5 332 137 Rättvik 6 4 055 5 822 9 877 1 169 4 604 5 773 76 Mora 10 16 546 10 276 26 822 4 038 8 355 12 393 170 Orsa 2 1 315 892 2 207 460 1 017 1 477 15 Älvdalen 6 3 554 20 3 574 589 1 796 2 385 74 Värmlands län Torsby 5 7 860 4 940 12 800 3 143 5 316 8 459 164 Sysslebäck 3 2 509 439 2 948 —— 1 790 1 790 31 Kyrkheden 2 2 435 1 377 3 812 37 2 485 2 522 30
Summa 173 193 138 89 985 283 123 61 986 117 621 179 607 2 949
Tabell 7. Lokaliseringsstödet i övriga delar av stödområdet under tiden 1.7.1965—30.6.1969. (Belopp i tusental kr.). .
Uppgiven investering Beviljat lokaliseringsstöd Ber. sys- Län Antal selsättn.- Kommunblock företag Byggn. Mask. Summa Bidr. Lån Summa ökn.
Värmlands län Säffle 13 15 244 6 891 22 135 2 527 10 449 12 976 506 Årjäng 8 3 531 1 311 4 842 1 223 2 016 3 239 185 motfors 7 12 099 11 651 23 750 3 424 12 552 15 976 298 Arvika 8 10 840 5 121 15 961 3 501 7 182 10 683 181 Sunne 8 7 013 19 739 26 752 923 12 730 13 653 117 Älvsborgs län mål 8 19 374 7 003 26 377 4 898 10 562 15 460 417 Bengtsfors 7 24 915 29 025 53 940 2 677 31 308 33 985 378 Färjelanda 4 5 265 1 289 6 554 1 833 2 070 3 903 159 Mellerud 2 2 283 602 2 885 645 1 178 1 823 14 Göteborgs och Bohus län Munkedal 2 1 590 1 808 3 398 317 1 928 2 245 84 Tanumshede 4 3 174 990 4 164 735 1 930 2 665 111 Strömstad 3 6 259 3 644 9 903 1 326 5 274 6 600 116
Summa 74 111 587 89 074 200 661 24 029 99 179 123 208 2 566
Tabell 8. Lokaliseringsstödet utom stödområdet under tiden 1.7.1965—30.6.1969. (Belopp i tusental kr.).
Uppgiven investering Beviljat lokaliseringsstöd Ber. sys- Antal selsättn.- Lån företag Byggn. Mask. Summa Bidr. Lån Summa ökn. Gävleborgs län 7 13 168 53 631 66 799 — 41 190 41 190 188 Kopparbergs 13 26 390 50 339 76 729 2 675 47 672 50 347 651 Västmanlands 3 3 845 1 625 5 470 — 3 530 3 530 53 rebro 4 4 623 3 549 8 172 —— 4 870 4 870 135 Värmlands 14 18 490 52 095 70 585 1 540 33 204 34 744 359 Skaraborgs 1 768 2 295 3 063 _ 1 900 1 900 70 Älvsborgs 6 30 848 44 926 75 774 —— 25 006 25 006 1 097 Göteborgs och Bohus 2 14 008 1 532 15 540 —— 10 400 10 400 172 Hallands — _— — — — — _— — Malmöhus 1 1 400 364 1 764 — 900 900 25 Kristianstads 2 100 2 540 2 640 — 1 700 1 700 31 Blekinge 1 25 000 17 000 42 000 — 30 000 30 000 725 Gotlands 2 1 513 1 123 2 636 — ] 700 1 700 14 Kalmar 9 29 569 43 618 73 187 3 550 37 341 40 891 765 Kronobergs ] 1 242 1 609 2 851 — 1 901 1 901 17 Jönköpings — — —— — — — — -— Östergötlands 13 31 231 34 583 65 814 1 000 32 704 33 704 840 Södermanlands -— —— — — — — — _ Uppsala — — — -— —- — — _— Stockholms — — — — _. — -— — Summa 78 202 195 310 829 513 024 8 765 274 018 282 783 5 142
Företag med färdig- ställda invest.
Företag med pågående invest.
till 31.12.68 Antal Invest. Beräkn. verkst. företag Antal belopp Antal invest. invest. Inom stödomr. 321 201 485,6 120 429,4 199,6 Utom stödomr. 60 12 68,0 48 328,5 126,8 Hela riket 381 213 553,6 168 757,9 326,4
merdals och Vilhelmina kommunblock. De flesta arbetsställena har Östersund, Sveg, Malung och Mora. Inga stödföretag är be— lägna i Överkalix och Ramsele kommun- block. *
Det största antalet stödföretag i kustlan- det har Skellefteå, Luleå, Örnsköldsvik, Bollnäs och Kramfors. Vännäs saknar stöd- företag och Bergsjö har endast ett. Kram- fors har fått mest, en femtedel av lokali- seringsstödet, varefter följer Sundsvall, Skel- lefteå och Härnösand. Sysselsättningstillskot- tet beräknas bli störst i Skellefteå, Kram- fors, Bollnäs, Sundsvalls och Haparanda kommunblock, minst i Robertsfors och Berg- sjö. De högsta investeringssummorna åter- finns i Sundsvalls, Kramfors, Härnösand och Skellefteå kommunblock, de lägsta 1 Robertsfors och Bergsjö.
I södra delen av stödområdet är stödet jämnt fördelat inom Värmlands samt Göte- borgs och Bohus län, medan inom Älvs- borgs län en koncentration till Åmåls och Bengtsfors kommunblock kan observeras. Göteborgs och Bohus län har erhållit avse- värt mindre stöd än de båda övriga länen. Säffle svarar för det största antalet stödfö- retag, Åmål för det största beräknade sys— selsättningstillskottet, Bengtsfors för det stör-
Tablå 2
sta sammanlagda stödet och investeringsbe- loppet.
I december 1968 gjorde länsplanerarna en enkät hos stödföretagen för att klarläg- ga hur mycket av planerad investering och sysselsättningsökning som förverkligats fram till årsskiftet 1968/1969 samt vilkensyssel- sättningsförändring företagen räknade med under 1969 och närmast följande år. Det framkom att 381 industriföretag, som er- hållit stöd, framtill nämnda tidpunkt inves- terat för 880 milj. kr. eller 69 procent av den beräknade totala investeringskostnaden 1 278 milj. kr. Nio företag med 66 syssel- satta personer hade gått i konkurs och tre företag hade skjutit investeringarna på fram- tiden. Dessa 12 företag hade erhållit lokali- seringsstöd med sammanlagt 6 milj. kr.
Bland de 381 företagen hade 213 färdig— ställt sina investeringar den 31 december 1968. Av de övriga beräknade 122 bli fär- diga under 1969, tio under 1970 och två under 1971, medan 34 inte kunde ange nå- gon tidpunkt för färdigställandet.
Investeringsverksamheten framgår av ta- blå. 1 (belopp i milj. kr.).
Antalet sysselsatta i de lokaliseringsstödda företagen ökade från ansökningstillfället fram till 31 december 1968 med 6 100 per-
Sysselsättn.-ökning fram till 31.12.1968 Berlökning enl. i företag i företag enkat dec. 1968 med fär- med på— under digst. gående under 1970— Ber. ökning invest. invest. totalt 1967 1971 enl. ansökan Inom stödomr. 2 311 1 484 3 795 1 626 1 466 7 726 Utom stödomr. 954 1 316 2 270 728 1 185 4 347 Hela riket 3 265 2 800 6 065 2 354 2 651 12 073 SOU 1969: 49 57
Tabell 9. Lokaliseringsstöd till industriföretag under tiden 1.7.1965—30.6.1969 med fördelning efter arbetsställenas storlek. Beräknad investeringskostnad och sysselsättningsökning fördelad på samma sätt. (Belopp i milj. kr.).
Beräkn. invest.- Beviljat lok.- Beviljat lok.- Beräkn. syssel-
ååjgäs Antal företag kostn. stöd bidrag sättn.ökning storlek inom inom inom inom inom Antal an- stöd— stöd— stöd- stöd- stöd- ställda totalt omr. totalt omr. totalt omr. totalt omr. totalt omr. Nyetabl. 76 51 442,9 226,3 241,1 116,4 30,6 27,5 5 509 2 203 l— 9 53 52 32,4 29,5 21,5 19,5 8,7 8,7 513 443 10— 19 61 58 45,0 42,6 28,9 27,3 12,1 12,1 638 589 20— 39 88 77 116,1 106,2 74,6 69,0 31,9 31,9 1 513 1 331 40— 69 62 52 120,6 100,7 72,8 60,5 22,0 22,0 1 261 1 040 70— 99 27 19 70,3 39,8 45,1 26,0 9,8 8,8 837 523 100—199 40 32 181,0 147,9 97,9 83,2 25,1 25,1 1 599 1 395 200—499 30 22 230,9 118,2 140,4 75,1 18,0 18,0 1 789 1 432 _ 500-— 10 5 360,8 273,7 141,4 104,7 4,5 4,5 913 461 Totalt 447 368 1 600,0 1 084,9 863,7 581,7 162,7 158,6 14 572 9 417
soner eller med hälften av den i ansökning- arna totalt planerade sysselsättningsökning- en. Stödföretagen räknar med att öka sys- selsättningen under år 1969 med 2 350 per— soner och under åren 1970—1971 med yt- terligare 2 650 personer. Den hittills inträf- fade samt den vid enkättillfället angivna pla- nerade sysselsättningsökningen uppgår sam- manlagt till 11 100 personer. Detta antal un- derstiger med 1 000 den i ansökningarna be- räknade sysselsättningsökningen, som av be— rörda företag angavs till 12100. Differen- sen är dock icke genomgående för alla före- tag. Ett enda företag svarar ensamt för en differens i negativ riktning på 500 perso- ner beroende på en omdisponering av ut- byggnadsplanerna.
Sysselsättningsökningen i lokaliseringsfö- retagen inom och utom stödområdet belyses i tablå 2.
Tabell 9 ovan avser att visa hur lokali- seringsstödet till industriföretag under ti- den 1.7.1965—30.6.1969 fördelar sig på olika företagsstorlekar. En indelning på åt- ta storleksgrupper efter antalet anställda har gjorts. Dessutom redovisas uppgifter om de nyetablerade företagen. Tabellen upptar vi- dare uppgifter om beräknad investerings- kostnad och sysselsättningsökning. Turist- företagen redovisas sålunda inte i tabellen. Inte heller medtages de sammanlagt 14 stödföretag med 126 anställda som under
tiden fram till den 30.6.1969 gått i konkurs eller de tre stödföretag som enligt vad ti- digare angivits (s. 78) skjutit sina investe- ringar på framtiden.
Av de 447 industriföretagen är 76 ny- etablerade arbetsställen, därav 51 inom stödområdet. Som nyetablerade räknas al- la nylokaliserade arbetsställen inom ett kom- munblocks gränser. I antalet nyetablerade arbetsställen ingår således alla företag som börjat eller skall påbörja verksamhet i ett kommunblock, oavsett om det är filialföre- tag eller inflyttat från annat kommunblock. Dessa nyetablerade arbetsställen erhöll 28 procent av det totalt beviljade stödet och svarar för 38 procent av den beräknade sysselsättningsökningen.
Antalet stödföretag i storleksklasserna 1— 39 anställda uppgick till 202 eller till 45 procent av samtliga arbetsställen. Deras an- del av det totalt beviljade stödet uppgick till 14 procent. Av sysselsättningsökningen sva- rar de för 2 664 personer eller 18 procent. Arbetsställen med över 40 anställda, som uppgick till 169, erhöll 59 procent av det beviljade stödet. Av den beräknade ökning- en faller 6399 personer eller 44 procent på dessa arbetsställen.
Motsvarande procenttal beräknade för fö- retagen inom resp. utom stödområdet visar stora skillnader som framgår av tabell 10. Nyetableringama har sålunda haft en re-
Inom stödområdet Utom stödområdet
Beräknad Beräknad Beviljat syssel- Beviljat syssel- Arbetsställenas storlek Antal lokal. sättnings- Antal lokal. sättnings- Antal anställda företag stöd ökning företag stöd ökning Nyetabl. 14 20 23 32 44 , 64 1—39 51 20 25 19 3 6 40—99 19 15 17 23 11 , 10 100—— 16 45 35 26 42 ' 20 Summa 100 100 100 100 100 ' 100 lativt sett mycket större omfattning utom Tablå 3 än inom stödområdet, medan satsningen på de mindre och medelstora företagen varit av större betydelse inom stödområdet. Ut- vecklingen är inte överraskande eftersom stödåtgärderna utom stödområdet i'stor ut- sträckning skett i samband med ingripanden för att eliminera verkningarna på syssel— sättningen i samband med företagsnedläg— gelser och andra strukturförändringar.
Av de nyetablerade industriföretag inom stödområdet, som beviljats stöd, hade 20 färdigställt investeringarna fram till årsskif- tet 1968/1969. Antalet sysselsatta i de ny- etablerade företagen uppgick den 31 decem- ber 1968 till 850 personer.
De nyetablerade företagen har i övervä— gande grad lokaliserats till orter med över 3 000 invånare. Detta framgår av tablå 3 över de nyetablerade företagens fördelning på orter efter storlek.
I tabell 11 redovisas lokaliseringsstöd, in- vestering och sysselsättningsförändring med
Orternas invånarantal Antal arbetsställen
—— 200 4 200— 999 7 1 OOO—l 999 5 2 OOO—2 999 7 3 OOO—4 999 8 5 000—9 999 7 10 000— 13 Summa 51
fördelning på orter efter storlek för samtliga stödföretag inom stödområdet. Av de 368 arbetsställen, som beviljats stöd, låg 144 eller 39 procent i orter med lägst 5 000 in— vånare.
Av tillgängligt material framgår (AMS Meddelanden från Utredningsbyrån 1969: 21) att de flesta stödföretagen hör hemma i metall- och verkstadsindustrin (41 procent) samt trä— och möbelindustrin (25 procent). Dessa företag svarar också för de största in- vesteringarna, stödbeloppen och beräknade sysselsättaingstillskotten.
Tabell II. Lokaliseringsstöd till industriföretag i norra stödområdet 1.7.1965—30.6.1969 med fördelning på orter efter storlek. (Belopp i milj. kr.).
Ber. syssel- Antal Ber. invest. Bev. lok.stöd såttn.ökn. Ortemas Antal arbets- enl. inv.antal orter ställen Totalt Byggn. Totalt Bidr. ansökan — 200 25 26 37,7 23,4 24,8 7,3 392 200— 999 55 71 112,2 70,4 68,3 21,7 1369 1 OOO—1 999 34 61 191,1 117,2 112,8 32,8 1710 2 OOO—2 999 15 28 53,8 28,8 34,7 10,4 605 3 OOO—4 999 16 38 188,3 82,8 108,1 21,1 1 164 5 OOO—9 999 8 38 83,8 53,5 47,7 17,0 1 045 10 000— 16 106 418,0 252,3 185,3 48,34 3 132 Summa 169 368 1 084,9 628,4 581,7 158,6 9 417 SOU 1969: 49 59
Tabell 12. Lokaliseringsstödets fördelning på län under tiden 1.1.1968—31.12.1968. (Belopp itusental kr. .1
Beviljat lokaliseringsstöd
Beräknad Lokalise- Uppgiven investering I % av I % av syssel- ringsstö-
Antal byggn.- hela sättn. dets för—
Län företag Byggn. Mask. Summa Bidrag invest. Lån Summa invest. ökning deln. i %
9 994 4 632 14 626 -— —— 5 606 5 606 38,3 235 6 569 24 818 31 387 450 6,9 12 941 13 391 42,7 271 1513 1 123 2 636 —— —— 1700 1700 64,5 14 100 2 540 2 640 —— _ 1 700 1 700 64,5 59 1 400 364 1 764 — —— 900 900 51,0 25 808 32 840 —— — 600 600 71 ,4 22 3 439 1 881 5 320 200 5,8 2 946 3 146 59,1 74 768 2 295 3 063 —— —— 1 900 1 900 62,0 70 15 035 25 012 40 047 1 382 9,2 22 432 23 814 59,5 254 2 000 1 750 3 750 — — 2 000 2 000 53,3 35 1 720 225 1 945 — — I 300 1 300 66,8 30 11 406 32 809 44 215 2 077 18,2 28 085 30 162 68,2 198 8 652 5 745 14 397 1 014 11,7 7 286 8 300 57,7 241 9 690 5 036 14 726 3 622 37,4 5 711 9 333 63,4 143 2 825 980 3 805 1 383 49,0 1 116 2 499 65,7 27 11 837 3 771 15 608 4 672 39,5 5 070 9 742 62,4 187 10 237 4 025 14 262 3 154 30,8 5 889 9 043 63,4 334
97 993 117 038 215 031 17 954 18,3 107182 125136 58,2 2 219 100,0 Inom stödområdet 49 075 23 585 72 660 16 304 33,2 27 984 44 288 61,0 864 35,4 Utom stödområdet 40 48 918 93 453 142 371 1 650 3,4 79 198 80 848 56,8 1 355 64,6
Östergötlands Kalmar Gotlands Kristianstads Malmöhus Göteborgs- och Bohus Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens
o...—a...... .. v—q !—
WFVQFWWquo—LDWOOON
OQNN—v—m—hN—NNXDW v—u—u
__ v—lv—l
..
Totalt
hh mm
1 Endast företag som tidigare ej erhållit stöd när medtagna.
Under 1968 märktes en tendens till en annan fördelning av lokaliseringsstödet mel- lan å ena sidan stödområdet och å and- ra sidan riket i övrigt. Efter en undersök- ning, utförd inom inrikesdepartementet, be- fanns att under andra halvåret 1968 70,5 procent av det totala beviljade stödet gått till företag utanför stödområdet. Sifferma— terial för hela kalenderåret 1968 visar att 64,6 procent av stödet gått till företag utanför stödområdet. Fördelningen av stödet länsvis framgår av tabell 12.
Enligt preliminära siffror för budgetåret 1968/ 69 svarar stödområdesföretagen för 52,4 procent av stödet under budgetåret. Med ledning av nyssnämnda siffror och ti- digare publicerat material avseende ett vart av budgetåren 1965/66, 1966/67 och 1967/ 68 kan följande tablå (tablå 4) uppställas:
Lokaliseringsstödets fördelning mellan stöd- området och övriga Sverige 1965/66—1968/ 69.
Stödområdet Övriga Sverige Budgetår milj. kr % milj. kr % 1965/66 188,6 95,0 % 10,0 5,0 % 1966/67 184,7 66,2 % 94,1 33,8 % 1967/68 111,4 73,8 % 39,6 26,2 % 1968/69 153,5 52,5 % 139,0 48,5 %
Mot tablån måste dock den reservation- nen göras, att siffermaterialet inte för något av budgetåren har kunnat justeras med hän- syn till de definitiva besluten i stödärendena samt att »överlappning» mellan de olika åren i viss utsträckning kan föreligga. Så mycket kan emellertid sägas, att tendensen i riktning mot en utjämning av differensen mellan de båda områdena är påtaglig.
I detta sammanhang vill utredningen upp- lysa om att ERU:s undersökningar även om- fattar användningen av investeringsfonds- medel, som avsatts enligt 1955 års förord- ning om investeringsfonder för konjunktur- utjämning.
Enligt det preliminära material utredning- en erhållit del av, har under perioden 1.6. 1963—28.3.1969 tillstånd enligt 9 5 3 mom samma förordning att ta i anspråk fondme— del givits för investeringar i 183 arbetsstäl- len med högst 1725 milj. kr. Den beräk-
nade sammanlagda kostnaden för dessa in- vesteringar uppgår till 2 640 milj. kr., varav 869 milj. kr. eller en tredjedel i skogslänen. Den största delen av investeringarna har skett i de expansiva områdena, framför allt i Stockholms- och Göteborgsregionema. In- om Norrland har investeringarna nästan helt kommit kustregionema tillgodo. I de flesta företagen har sysselsättningen ökat. Öknings- takten synes dock lägre än i företag som erhållit lokaliseringsstöd.
Dessutom har arbetsmarknadsstyrelsen — med stöd av bemyndiganden från Kungl. Maj:t enligt 9 & 1 mom. nämnda förordning — under tiden 19.5.1967—30.4.1968 med- givit 204 industriföretag inom skogslänen tillstånd att ianspråkta fondmedel för bygg- nads- och maskininvesteringar på 313 milj. kr. Slutligen har arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av bemyndiganden enligt samma författningsrum under tiden 2.5.1968-31. 12.1968 medgivit 160 företag i dessa län tillstånd att ianspråkta fondmedel för olika investeringar på sammanlagt 142 milj. kr. Sistnämnda tillstånd avser även annan verk- samhet än industri. För hela riket är mot- svarande siffror 1725 företag och 1850 milj. kr. resp. 1 074 företag och 844 milj. kr.
3.3.2. Vissa resultat av ERU:s undersökning angående lokaliseringsstödets effekter m.m.
Såsom nämnts i inledningen till detta kapi- tel har ERU undersökt lokaliseringsstödets omfattning, fördelning samt stödets effek- ter. Dessa undersökningar är systematiskt vetenskapligt upplagda och syftar till att ge en mer exakt bild av stödeffekterna. Ef- tersom det i regel förflyter en ganska lång tid mellan beslut om lokaliseringsstöd och stödinvesteringamas slutförande, kan ERU:s mera ingående undersökningar påbörjas först vid en relativt sen tidpunkt. Därtill kommer att stödföretagens inkörningsperio- der är av varierande längd, varför t.ex. sysselsättningsförändringar kan studeras och bedömas först sedan investeringarna slut- förts.
I bilaga 2 till detta delbetänkande redo- visar fil. lic. Gösta Guteland hittills fram-
komna resultat från ERU:s undersökningar av lokaliseringsstödets effekter. Det huvud- sakliga grundmaterialet omfattar tiden fram till och med 1967.
Efter en inledning, som behandlar syfte, uppläggning och sammanfattande slutsat- ser, redovisas lokaliseringsstödets utform- ning, omfattning och regionala fördelning. Kartorna över lokaliseringsstödets regiona- la fördelning i bilagan kan jämföras med följande karta1 som visar befolkningsunder- laget inom ett pendlingsavstånd av 3 mil (Karta 1). Såväl lokaliseringsstödet som be- folkningen inom stödområdet visar en stark koncentration till kusten och områdets söd- ra gräns.
I bilagan behandlas vidare sysselsättnings- effekter av lokaliseringsstödet. Bland de re- dovisade undersökningsresultaten märks att sysselsättningsutvecklingen varit gynnsam— mare i stödföretagen än för industrin i all- mänhet under den undersökta perioden. Av särskilt intresse vid bedömningen av syssel- sättningseffektema är omfattningen av ny- etableringen och det sysselsättningstillskott dessa företag svarar för.
Tyngdpunkten av framställningen i bila- gan ligger i avsnitten »Lokaliseringsstödets effekter på landets resursallokering» och »Stödföretagens finansiella situation», vil- ka vardera är uppdelade i en teoretisk och en empirisk del.
I den teoretiska delen av det förstnämn- da avsnittet jämförs lokaliseringsstöd med i första hand flyttningsstimulerande åtgärder (arbetsmarknadspolitiska) som medel att uppnå uppsatta mål. Analysen resulterar i att några säkra slutsatser inte kan dragas men att lokaliseringsstöd kan vara att fö- redra i vissa typfall.
I den empiriska analysen studeras loka- liseringsstödets effekter på stödföretagen med avseende på produktivitets- och löne- förhållanden i olika branscher, företagsstor- lekar och agglomerationsstorlekar. Jämfö- relse görs med andra (icke stöd-) företag. Analysresultaten pekar bl. a. på att lokali- seringsstödet i ökad utsträckning bör inrik- tas på medelstora och större företag samt företag i de större agglomerationerna.
I den följande teoretiska delen angående stödföretagens finansiella situation analyse- ras lokaliseringsstödets möjligheter att på- verka företagens beteende utifrån konven— tionell vinstmaximeringsteori. En slutsats som dras är att lokaliseringsstödet är spe- ciellt gynnsamt för utvidgning av de före- tag som redan finns inom stödområdet. För att en flyttning till stödområdet skall bli lönsam fordras att nuvärdet räknat efter marknadsränta av alla nettointäkter efter flyttningen åtminstone är så mycket stör- re än vid fortsatt drift på nuvarande loka- liseringsort, att flyttningskostnadema täckes (+ inkömingskostnadema).
I den empiriska delen av avsnittet om stödföretagens finansiella situation analyse- ras stödets effekter på likviditet, räntabili- tet, löner och finansiell struktur. Analysen visar att i jämförelse med andra (icke stöd-) företag räntabiliteten är relativt lika för bå- da företagsgruppema, medan-.stödföretagens likviditet är sämre samt lönerna och självfi- nansieringsgraden lägre än för övriga före- tag. Resultaten bör med hänsyn till bl. a. möjligheten av felkällor och obekanta fak- torer bedömas med försiktighet.
I ett avslutande avsnitt förs en kort prin- cipiell diskussion om alternativ utformning — subvention av arbetskraft — av lokali— seringsstödet samt om utvidgning av områ- det för stödberättigad verksamhet.
3.3.3. Länsstyrelsemas/planeringsrådens er— farenheter av den lokaliseringspolitiska stöd- verksamheten
I direktiven för utredningen angavs att ERU:s utredningar sannolikt inte skulle bli färdiga inom sådan tid att de kunde läggas till grund för utredningens arbete, varför utredningen hade att själv bilda sig en så god uppfattning som möjligt om stödets verkningar. I syfte att skaffa underlag för en sådan bedömning, inleddes utredningens arbete 1968 med en enkät hos länsstyrel— sema/planeringsråden angående dessas er- farenheter av den dittills bedrivna stödverk-
1 Källa: Sture Öberg. Urbaniseringsprocessen 14. Lokaliseringsstödets regionala fördelning.
atfuLnnuzr. . : IUSENIAL Innu 3 MILS = AVSTÅHD FRÅN
* RUTORMAS 41:19:19; * o - 4 ' 5 — 9 ? lö — 19
30 - ”9 , de _ 79
20 — 155 1 e::-
0 — 0 nu:
Eu & m n o n _
l:
ill g1 U1 JN en »
!r o & g ( u .L
.I#.:.E
nu" :-i ;.;.
Lo l
.s'14'ui'u ...—...- —$_
»-F|UJ L.: __
samheten. Planeringsråden ombads efter- höra länsarbetsnämndernas och företagare— föreningarnas rön och uppfattning i olika frågor.
En utförlig redogörelse för planeringsrå- dens (länsarbetsnämndernas och företagare- föreningarnas) svar på enkätfrågorna lämnas i bilaga 3 till detta betänkande. Här skall endast lämnas några inledande kommenta- rer och återges vissa huvuddrag i svaren. I övrigt kommer enkätsvaren att behandlas eller hänvisning till bilagan att ske vid be- handlingen av de olika sakfrågorna i det- ta betänkande.
Enkätfrågorna, som endast avsåg stödet till industrin, utformades så att synpunkter på uppkomna problem och deras lösning även skulle redovisas. Frågorna utsändes i juni 1968. Svar från samtliga län fanns först i oktober samma år.
Enkätsvaren har ett synnerligen varieran- de omfång, det kortaste på cirka en sida, det längsta (frånsett bilagorna) på omkring 30 sidor. Totalt omfattar svaren, bilagorna medräknade, nära 390 sidor.
Sammanställningen av svaren har med hänsyn till svarens olika utformning och ibland vitt skilda innehåll erbjudit vissa svårigheter. Vissa schabloneriseringar har blivit nödvändiga, särskilt när det gällt att framställa översikter i tabellform.
Enligt svaren från de tolv län, där man handlagt ett ej obetydligt antal stödären- den, är de direkta positiva verkningarna av stödet: sysselsättningsökningen, bevarandet av befintliga företag och sysselsättningen i dessa samt förstärkning av företag, vilket- ansetts medföra tryggare sysselsättning.
Beträffande den regionala fördelningen av stödet och den geografiska avgränsning- en föreligger en klar motsättning i uppfatt- ningarna om den lämpligaste lösningen av detta problemkomplex mellan å ena sidan flertalet av stödlänen och å andra sidan de flesta länen utanför stödområdet. De först- nämnda vill bibehålla den nuvarande av- gränsningen eller minska det nuvarande stödområdet, medan de övriga önskar ett upphävande av den geografiska avgräns- ningen.
3.4. Utbildningsbidragen
Enligt kungl. brev den 3 juni 1966 med bestämmelser om bidrag till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag m.m. (lokaliseringsutbildning) kan företag som nyetableras eller utvidgar verk- samhet inom det nuvarande stödområdet erhålla utbildningsbidrag. Dylika bidrag kan dessutom utgå i samband med rekonstruk- tion av produktion och sysselsättning vid nedlagt eller nedläggningshotat företag in— om stödområdet.
Utbildningsbidrag utgår endast för ut- bildning vid företag, som bedöms kunna ge varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort där goda förutsättningar finns för företagets verk- samhet, men där brist råder på yrkeskunnig arbetskraft. Utbildningen skall ske efter plan som godkänts av arbetsgivarnas och arbets- tagarnas organisationer i branschen. Ut- tagningen av elever för utbildning i företa- get skall godkännas av den offentliga ar— betsförmedlingens organ. Bidrag bestäms till visst belopp per elev och utbildningstimme efter arbetsmarknadsstyrelsens eller länsar- betsnämnds bestämmande. Eleverna skall ha avtalsenliga löner. Arbetsmarknadsstyrelsen har enligt bemyndigande i nämnda kungl. brev utfärdat tillämpningsföreskrifter.
Fråga om bidrag till kostnader för loka- liseringsutbildning i andra delar av landet än stödområdet skall underställas Kungl. Maj:t.
Under perioden l.1.1963—3O.6.l9691 har arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av nämn- da bestämmelser lämnat bidrag till kostnader för utbildning och omskolning i stödområdet med sammanlagt 91 milj. kr., fördelade på 384 arbetsställen. härigenom beräknas 15149 personer ha utbildats. Av de 91 milj. kr. som sålunda utgivits faller 65 milj. kr. på arbetsställen som även fått stöd via statskommunala beredskapsarbeten, investe- ringsfonder eller statligt lokaliseringsstöd.
Fram till ingången av år 1966 hade ut- bildningsbidrag beviljats för utbildning av
' Siffrorna för budgetåret 1968/69 är prelimi— nåra.
Tabell 13. Utbildningsbidrag budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69 fördelade på kom- munblock och län.
Lån Kommunblock Antal arbetsställen Bidrag ] OOO-tal kr Beräknat antal elever I stödområdet 59 70 99 12 891 9 485 20 686 2 197 1 572 3 046 Norrbottens län 17 17 18 3 995 1 652 2 757 708 329 365 därav i Eiteå 5 4 3 875 354 839 175 48 30 Alvsbyn 2 _ 2 323 — 140 39 —— 20 Arvidsjaur — 2 1 — 304 66 — 56 15 Arjeplog —— —— — — — — —- —— — Luleå 7 3 2 2 250 173 382 376 150 60 Boden ] 3 _ 166 216 — 30 30 — Jokkmokk — — l — — 46 — — 9 Kalix — I 1 — 270 248 —— — 44 Överkalix — — — —— — — — — — fiaparanda ] 1 2 87 90 91 15 20 21 Övertorneå — 1 — — 49 — _ 9 —— Pajala — — 2 — — 105 — — 30 Gällivare —— 2 2 287 196 68 51 16 24 Kiruna 1 —- 2 — —— 772 — —— 112 Västerbottens län 15 15 17 2 872 2 567 2 002 489 386 446 därav i Umeå 5 4 2 330 1 562 107 64 194 26 Nordmaling —— — — — — — —— — -— Vindeln l — — 287 — — 43 -—- — Vännäs 1 1 — 8 86 —- 5 11 —- Robertsfors 1 1 3 189 49 163 50 7 26 Skellefteå 1 6 5 774 539 479 76 123 196 Norsjö 1 1 3 686 14 515 90 5 83 Lycksele 5 l 1 598 261 282 161 31 56 Sorsele — — — — —— — — — Åsele — 1 2 —— 56 306 — 15 54 Storuman — —— l — — 150 — — 25 Jämtlands län 8 9 14 2 957 708 4 791 302 159 563 därav i Hammarstrand 3 1 — 448 13 — 62 12 — Bräcke —— 1 l — 178 41 —— 32 22 Östersund 1 2 4 319 117 3 567 88 27 376 Strömsund l 3 2 1 838 286 125 80 38 22 Krokom 1 1 2 84 49 276 30 20 28 Järpen 1 —— 1 46 —— 34 12 —— 6 Svenstavik —— — _— — _ — -— — — Sveg ] 1 3 222 65 718 30 30 103 Lit —— —— 1 — —- 30 — — 6 Västernorrlands län 8 6 10 1 005 1 391 4 582 210 156 594 därav i Ånge — — 1 —— — 131 — _ 51 Sundsvall 3 1 1 187 73 122 95 37 74 Timrå — — —- _— — »— —— — —— Härnösand —— —— 1 — —— 2 038 — — 193 Kramfors 2 3 3 610 1 016 1 896 78 60 202 SoHeheå —— —— 1 —- —— 336 —— —- 47 Ramsele 1 —— — 76 — — 10 — — Örnsköldsvik 2 2 3 132 302 59 27 59 27 Gävleborgs län 3 11 17 1 338 2 175 4 337 272 338 558 därav i Söderhamn — 1 — 196 237 — 63 — —— Bollnäs 1 2 6 113 405 403 21 72 85 Edsbyn —— 4 4 14 960 2 073 12 162 166 Ljusdal 1 2 2 99 338 158 20 65 25 Hudiksvall ] 1 3 966 56 1 553 156 9 261 Bergsjö — 1 2 — 179 150 _— 30 21 Kopparbergs län 4 4 9 200 311 380 77 67 83 därav i Vansbro —— 2 2 — 76 69 — 20 19 SOU 1969: 49 65
Tabell 13 (forts.). »
Län Kommunblock Antal arbetsställen Bidrag 1 OOO-tal kr Beräknat antal elever
Malung Leksand Rättvik M ora Orsa Älvdalen
Illlw— lll—l— IiwlNN
Värmlands län därav i Säffle
rjäng Åmotfors Arvika Sunne Torsby Sysslebäck Kyrkheden
IIIIl—le Il—iNlHlå lillN—A—m
Älvsborgs län därav i Åmål Bengtsfors Mellerud
II.—... u—I-n—nu—Au INN-h
Göteborgs och Bohus län därav i Strömstad Tanumshede
...... uni—N
16 101 85 s 20 28 100 __ 84 49 __ 16 __ 134 __ __ 27 _— 84 __ 142 20 __ 20 . 427 377 1 283 108 62 203 _ _ n _ _ m 375 54 717 87 10 104 52 __ 133 21 -— 29 __ 219 325 __ 37 55 — 1m _ _ u — 47 263 323 31 51 156 47 95 205 31 15 79 —— 89 118 __ 20 77 _ w _ _ m — __ 41 231 __ 24 53
41 108 __ 24 33 _ — 13 _ _ %
5 900 personer vid 146 arbetsställen inom stödområdet med 32 milj. kr., medan 7 milj. kr. utgått till 9 arbetsställen utanför stöd- området för utbildning av över 1 800 per- soner (huvuddelen inom Gotlands län).
Omfattningen och fördelningen av utbild- ningsbidragen inom stödområdet budgetåren 1966/67—1968/69 framgår av tabell 13.
Det sammanlagda bidragsbeloppet i stöd- området det senaste budgetåret är mer än dubbelt så högt som motsvarande belopp budgetåret 1967/68 och mer än 60 pro- cent högre än bidragssumman budgetåret 1966/67. Antalet berörda arbetsställen har successivt ökat. Det beräknade antalet ele- ver var budgetåret 1967/68 tre fjärdedelar av antalet föregående budgetår, medan an- talet elever budgetåret 1968/69 var nästan dubbelt så stort som 1967/68.
Ser man hela treårsperioden som en en- het har Jämtlands, Norrbottens, Gävleborgs, Västerbottens och Västernorrlands län i nu nämnd ordning erhållit de största bidrags- summoma. Av övriga län har Värmlands län erhållit avsevärt större belopp än de andra. Antalet elever har varit störst iNorr-
bottens, Västerbottens och Gävleborgs län.
För samtliga län och länsdelar inom stöd- området har antalet berörda arbetsställen ökat successivt under perioden. Det beräk- nade antalet elever är lägre det senaste bud— getåret än det första budgetåret i Norrbot— tens och Västerbottens län, men högre i samtliga övriga län och länsdelar. Differen- sen är kraftig i negativ riktning i Norrbot- ten. Den största ökningen av elevantalet noteras i Älvsborgs, Västernorrlands, Gävle— borgs och Jämtlands län.
Samtliga län och länsdelar utom Norr- botten och Västerbotten har budgetåret 1968/69 högre bidragssummor än tidiga- re. Största ökningarna av bidragssummor- na återfinns i Västernorrlands, Gävleborgs och J ämtlands län.
Av kommunblocken är Piteå, Luleå, Skel- lefteå och Umeå främst när det gäller an- talet berörda arbetsplatser under hela tre- årsperioden. De största sammanlagda bi— dragssummorna under perioden har gått till Luleå, Kramfors, Edsbyn, Hudiksvall och Strömsund, av vilka Luleå erhållit drygt en milj. kr. mer än som sammanlagt gått till
Tabell 14. Utbildningsbidrag, antal berörda arbetsställen och beräknat antal elever fördelade på slag av lokaliseringsort budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69. (Inom stödområdet).
Lokaliseringsort Antal arbetsställen Bidrag ] OOO-tal kr. Beräknat antal elever A-centrum 30 31 34 7 328 5 178 12 219 1408 788 1 594 B-centrum1 9 10 — 2 397 829 —— 199 155 — Kommunblockscentrum 5 9 27 888 1 238 4 605 174 226 600
därav högst 30 km
från A-centrum —— l l — 89 183 — 20 29 Övriga 15 20 38 2 278 2 240 3 862 416 403 852
därav högst 30 km från A-centrum 10 10 17 761 1 281 1 627 153 197 340 Totalt 59 70 99 12 891 9 485 20 686 2 197 1 572 3 046
därav i A-centrum eller högst 30 km från A—centrum 40 42 52 8 089 6 548 14 029 1 561 1 005 1 963
' Statistik beträffande B-centra föreligger ej 1968/69.
Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län under samma tid.
Elevantalet är för treårsperioden störst i Luleå (586), Östersund (491), Hudiksvall (426), Skellefteå (395), Edsbyn (340), Umeå (284), Piteå (253) och Lycksele (248).
Utbildningsbidragen har i mycket hög grad gått till Norrlands kustland. I inlandet svarar Östersund/ Strömsund för största de- len av bidragsbeloppet.
Totalsiffrorna för hela perioden 1.1.1963- 30.6.1969 visar att de fyra nordligaste lä- nen har det största antalet berörda arbets- ställen. Den högsta sammanlagda bidrags- summan svarar Jämtlands län för, varef- ter följer Västernorrlands, Gävleborgs, Norr- bottens och Västerbottens län. Antalet ele- ver är ungefär lika stort i dessa fem län (2 500—2 800). Östersund intar bland kom- munblocken en särställning i fråga om be- viljade utbildningsbidrag (12,6 milj. kr.), var- efter följer Örnsköldsvik (7,9), Kramfors (5,6), Bollnäs (4,6), Luleå (4,6) och Hudiks- vall (4,1). När det gäller elevantalet är ord- ningsföljden Östersund, Skellefteå, Luleå, Örnsköldsvik, Hudiksvall och Kramfors.
Tabell 14 nedan visar utbildningsbidra- gens fördelning på slag av lokaliseringsort.
Det framgår av tabellen att huvuddelen av bidragen gått till arbetsställen i A-centra, dvs. A-regionemas centralorter och deras närmaste omgivning.
81 milj. kr. eller nära 60 procent av
utbildningsbidragen har under perioden 1.1. 1963—30.6.1969 gått till utbildning inom: metall- och verkstadsindustrin. Textil- och beklädnadsindustrin samt trä— och möbel- industrin svarar för 18,4 respektive 16,7 miljoner kronor eller 14 respektive 12 pro- cent.
Med utgångspunkt från de beviljade bi-' dragsbeloppen kan det statliga bidraget per elev vid industriföretagen inom stödområ- det för hela perioden 1.1.1963—30.6.1969 beräknas genomsnittligt till 6 000 kr. Högsta bidragsbeloppet återfinns i gruppen mas- sa.-, pappers- och pappersvaruindustrin samt grafisk industri, 7 500 kr per elev. Metall- och verkstadsindustrin följer närmast efter med 7000 kr. per elev. Studeras enbart budgetåret 1968/69 är genomsnittsbidraget för industrin inom stödområdet 6 800 kr. Gruppen livsmedels-, dryckesvaru- och to- baksindustri ligger främst med ett bidrag på 14 700 kr. per elev, följd av gruppen textil-," beklädnads— och läderindustrin med 8600 kr. per elev. Inom pappersindustrigruppen uppgår bidraget till blott 4 200 kr. per elev och inom metall- och verkstadsindustrin till 7 700 kr.
4 Utgångsläget för utredningens arbete och
uppdelningen i två etapper
4.1. Inledning
Enligt direktiven är huvuduppgiften för ut- redningen att se över och framlägga förslag rörande den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten. Förslagen bör enligt direktiven utformas med utgångspunkt från att de mål för lokaliseringspolitiken som statsmakterna uppställde 1964 skall stå fast. Samtidigt innehåller dock direktiven utredningsuppgif- ter angående ett stort antal frågor, varjämte utredningen förklaras vara oförhindrad ta upp andra frågor, som berör den lokali— seringspolitiska stödverksamheten än dem som nämns i direktiven.
4.2. Lokaliseringsstöd, lokaliseringspolitik, regionalpolitik
Redan vid början av utredningens arbete stod det klart att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten inte kunde ses isolerad från annan verksamhet med regionala verk- ningar. Lokaliseringsstödet är dessutom en- dast ett av medlen för att förverkliga den lokaliseringspolitiska målsättningen. Skall man söka göra en gradering av de olika medlens betydelse i fråga om att uppfylla denna målsättning, bör lokaliseringsstödet komma i andra rummet. I första rummet kommer samhällsplaneringen. Med samhälls- planering förstås då icke blott den fysiska samhällsplaneringen utan även den ekono- miska och sociala.
Såsom framgått av översikten i kapitel 2 bedrivs regionalpolitik i flertalet mer indu- striellt utvecklade länder. Även om en internationellt mera vedertagen definition av begreppet regionalpolitik saknas, fram- går dock av översikten att det är fråga om ett vidare begrepp än det som i vårt land kommit att betecknas som lokaliserings- politik.
Regionalpolitik kan allmänt beskrivas så— som den politik som syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets som det enskilda näringslivets ekonomiska utveck- ling och utbredning, ävensom den sociala och kulturella utvecklingen, i sådan riktning att en rimlig avvägning åstadkommes mel- lan expansiva och kontraktiva regioner sam- tidigt som de nationella ekonomiska, sociala och kulturella målen i rimlig grad tillgodo- ses. Man kan också säga, att antagandet av en regionalpolitisk målsättning innebär att man till de vanligen uppställda målen för den nationella politiken lägger ett nytt, näm- ligen viss regional balans i ekonomisk, social och kulturell standard.
Visserligen kan den av statsmakterna år 1964 antagna lokaliseringspolitiska mål- sättningen sägas ha en formulering som tyder på en vidare — en regionalpolitisk — ansats, men den närmare utformningen och den praktiska tillämpningen har en betyd- ligt snävare ram. Den hittills förda lokalise- ringspolitiken kan närmast beskrivas såsom den samhälleliga ekonomiskt-politiskt inrik-
tade verksamhet som huvudsakligen genom direkta ekonomiska medel syftar till att påverka industrins regionala utbredning i Sverige.
Det som i huvudsak skiljer en utvecklad regionalpolitik från lokaliseringspolitiken — och som alltså saknas i vårt land — är en regional indelning på funktionell basis, väl- underbyggda regionala målsättningar, re- gionala utvecklingsprogram för såväl sam- hällets olika verksamhetssektorer som för näringslivet, väl differentierade medel för regional utveckling samt en effektiv orga- nisation för handhavandet av de (informa- tions-, kontakt—, förhandlings-, beslutande, samordnande och verkställande) funktioner som krävs för en sådan politik.
Arbete pågår emellertid i vårt land med att skapa en regionalpolitik i internationell mening. Här kan pekas på genomförandet av länsplanering 1967 och dess vidareutveck- ling. Genom ERU initieras en omfattande forskning på regionalpolitikens område. Slutligen kan hänvisas till departements- chefens uttalanden i statsverkspropositionen 1969 (Bil. 13; C, 5. 138—147). Det är emellertid ännu mycket kvar att göra, innan vi nått fram till en svensk regionalpolitik. Svårigheterna är inte minst av institutionell natur. Det föreligger en betydande specia- lisering och sektorsuppdelning i svensk po- litik och förvaltning. Denna sektorsuppdel- ning har blivit nödvändig i och med att det allmänna i successivt ökad omfattning en- gagerat sig för den samhälleliga utveckling- en i olika hänseenden och på olika om- råden. Den har emellertid medfört prob— lem när det gäller att överblicka och sam- ordna den samhälleliga verksamheten, lik- som att värdera effekterna av olika sek- toriella åtgärder. I samma mån som sam- ordningsproblemen växer blir sektorsupp- delningen en hämsko för skapandet av en effektivt fungerande regionalpolitik. De åt- gärder som man på centralt håll vidtar inom olika sektorer för att nå de allmänna målen för den nationella politiken får ofta varie— rande regionala verkningar, beroende på de befintliga regionala skillnadernal. Ett typiskt exempel på en regionalt känslig sek-
tor är kommunikationsväsendet. Även på andra »mer allmänna» sektorer (t ex skatte- politiken) kan en generellt utformad lag- stiftning få regionalt sett relativt olikartade konsekvenser.
Det torde vidare vara uppenbart att sek- torsbundna, icke regionalpolitiskt adresse- rade åtgärder kan få kraftiga, negativa verkningar i kontraktiva eller :utsatta», områden av vårt land. Verkningama av dylika åtgärder kan betydligt minska el- ler helt eliminera de positiva verkningarna av de regional-politiskt adresserade medlen, de lokaliseringspolitiska. Det är därför nöd— vändigt att uppmärksamma sådana sam- manhang, när man tex söker analysera verkningarna av lokaliseringsstödet.
4.3 Uppdelningen av utredningens arbete i två etapper - -
Det pågående arbetet med att skapa en re— gionalpolitik i Sverige kommer troligen att ta en ganska lång tid. Det krävs bla ett omfattande faktaunderlag. Sålunda måste man skaffa underlag för analys av de eko- nomiska, tekniska och sociala faktorer som påverkat utvecklingen i olika delar av vårt land och som kommer att påverka den fort— satta regionala utvecklingen. Först därefter kan en mer preciserad regionalpolitisk mål- sättning utformas.
Som tidigare redovisats kan den lokali- seringspolitiska stödverksamheten inte be- traktas som autonom. Det starka beroendet av åtgärder inom den allmänna ekonomiska politiken och vad som sker vid det grund- läggande arbetet på en regionalpolitik åter- speglas tydligt bla av innehållet i svaren på utredningens enkät. Vid behandlingen av praktiskt taget varje delfråga i utredningens hittills utförda arbete har den lokaliserings- politiska målsättningen kommit att disku- teras, vilket inte minst beror på den vaga formulering den för närvarande har. Sär-' skilt gränsdragningen mot social- och arbets- marknadspolitik har måst uppmärksammas.
En annan fråga som utredningen behövt ta hänsyn till vid sina överväganden och
1 Jämför SOU 1969: 27 s. 154-155.
förslag, är organisationen för handhavandet av näringspolitiken. Departementalt har den största förändringen skett genom att ett sär— skilt departement, industridepartementet, skapats. Under perioden 1968 — somma- ren 1969 har vidare inrättats 1) närings- politiska rådet (våren 1968), 2) delegationen för frågor rörande de statliga företagen (vå- ren 1968), 3) delegationen för statlig indu— strietablering (november 1968), som i juli 1969 ombildats och ersatts med Svenska In- dustrietableringsaktiebolaget, vidare 4) det statliga utvecklingsbolaget (juli 1968) samt 5) styrelsen för teknisk utveckling (juli 1968). Under våren 1969 har dessutom regeringen och Sveriges industriförbund gemensamt till- satt en arbetsgrupp i anslutning till det sa- marbete om lokaliseringsfrågorna som re- geringen och industriförbundet inlett.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamhe- ten kommer, såvitt utredningen kan se, att ingå som ett betydelsefullt element i regio- nalpolitiken. Den måste emellertid anpas- sas till de mer preciserade mål, som kan komma att uppställas inom denna politik. I dag saknas en sådan precisering på såväl kort som lång sikt.
Den femåriga försöksperioden för den lokaliseringspolitiska stödverksamheten ut— går den 30 juni 1970. Innan dess måste så- ledes beslut fattas om den fortsatta verk- samheten. Mot den bakgrund som tecknats i detta och föregående kapitel framstår det helt klart, att en fullt utvecklad regional- politik med preciserad målsättning, ny re- gional indelning, konkreta regionala pro- gram och till programmen anpassade regio- nalpolitiska instrument samt en samordnad regionalt inriktad sektorsplanering och fullt utvecklad regionalpolitisk organisation inte kan föreligga färdig våren 1970. Utred- ningen föreslår därför en förlängning av försöksperioden med sådana ändringar av nuvarande regler som kan anses motiverade av den hittills bedrivna verksamheten och som framstår som särskilt angelägna.
Såsom tidigare framgått omfattar utred- ningens uppdrag, enligt direktiven, ett stort antal olika frågor. Till detta kommer de organisatoriska förändringar och de regio-
nala problem som aktualiserats under den hittills förflutna delen av utredningens ar- bete och som har ett givet samband med utredningsfrågoma. Utredningen har främst med hänsyn dels till det pågående arbetet med utvecklingen av en svensk regional- politik, dels till att omfattande grundma- terial och analyser av effekterna av stöd- verksamheten ännu saknas, dels ock till att grundläggande förutsättningar för lösning av vissa utredningsfrågor ännu inte före- ligger, funnit lämpligt uppdela sitt arbete i två etapper. Resultatet av den första etap- pen redovisas i detta betänkande. Utöver de förslag i olika frågor som upptas i be- tänkandet har utredningen funnit ändamåls- enligt att — utan att framlägga några förslag — föra fram till diskussion vissa uppslag till regionalpolitiska åtgärder, vilka utredningen avser att ta upp till slutlig behandling under den andra etappen av utredningsarbetet.
Utredningens avsikt är att under det fort- satta utredningsarbetet söka utforma en re- gionalpolitisk målsättning, nya regionalpo- litiska medel samt den organisation, som en för vårt land avpassad regionalpolitik krä- ver.
Det är därför givet att utredningen under den senare etappen, med hänsyn till nya er- farenheter, den fortsatta utvecklingen eller åtgärder från statsmakternas sida, kan få anledning att överväga ändringar eller til- lägg till de förslag som framläggs i detta betänkande. Även lösningarna av de frågor utredningen kommer att behandla under den senare etappen kan föranleda dylika överväganden. Utredningen vill sålunda än- nu en gång understryka, att de i detta be- tänkande framlagda förslagen är proviso- rier i avvaktan på de mera genomgripande reformer, som framstår som nödvändiga för att realisera en skälig regionalpolitisk målsättning.
5. Allmän motivering
De siffermässiga resultaten av den hittills bedrivna stödverksamheten framgår av ka- pitel 3. Planeringsrådens uppfattning har redovisats i samma avsnitt och i bilaga 3. Vissa preliminära resultat från ERU:s un- dersökningar har framlagts i bilaga 2. Lika- så har den väntade befolknings- och nä- ringslivsutvecklingen skisserats med hänvis- ning bl. a. till resultaten från länsplanering 1967.
Lokaliseringsstödet är enligt riktlinjerna i 1964 års beslut av statsmakterna bl.a. avsett att bidra till att förverkliga den lång- siktiga målsättningen för lokaliseringspoli- tiken. Detta innebär att företagsstödet i första hand inriktas på områden med goda utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för en ekonomisk tillväxtprocess. Dessutom skall stödet medverka till att balansera nä- ringslivs- och befolkningsutvecklingen mel- lan skilda delar av vårt land. Lokaliserings- stödet får härigenom det dubbla syftet att medverka till att tillgodose långsiktiga mål och att bidraga till att lösa akuta omställ- ningsproblem.
Har då lokaliseringsstödet hittills bidra- git till att utjämna skillnaderna i ekono- misk tillväxttakt, sysselsättning, löner, eko- nomisk och social standard mellan å ena sidan stödområdet och å andra sidan öv- riga Sverige? Några större resultat kan man givetvis inte vänta under den korta tid verksamheten pågått. Eftersom lokalise- ringsstödet vidare endast är en av de många
faktorer som kan påverka den regionala utvecklingen, kan man inte på grundval av föreliggande material lämna något entydigt svar. Dessutom saknas statistik över den ekonomiska tillväxttakten i olika delar av vårt land, liksom skalor för värdering av icke prissatta varor.l Att enbart använda sig av demografiska fakta som mått på expansion respektive kontraktion (jämför länsplanering 1967) skulle visserligen i och för sig vara möjligt men utgör en osäker metod, eftersom regioninkomstens storlek inte står i någon bestämd relation till folk- mängden eller dess sammansättning. Det torde därför inte vara möjligt att göra någ- ra hållbara jämförelser i regional tillväxt- takt med utgångspunkt från nu tillgängliga fakta.
Likaledes är regionala jämförelser av sys- selsättningsutvecklingen endast i begränsad omfattning möjliga. Detta beror på om- läggningen av sysselsättningsstatistiken inom industrin under perioden och att statistiken för andra näringsgrenar än industrin släpar efter. Tillgängliga siffror visar att medan antalet industrianställda successivt minskat 1965—1967, steg det totala antalet indu- strianställda i de fyra nordligaste länen 1966 men minskade 1967, dock inte under 1965 års nivå. Samtidigt har Norrbotten haft de genomsnittligt högsta arbetslöshets- talen under perioden. Sätts arbetslösheten
' Jämför SOU 1969: 27 s. 152 0. if.
i relation till folkmängden i respektive län, framträder klart det ogynnsamma läget för skogslänen.
ERU: s undersökningar av sysselsättnings- förändringen i vissa kategorier av stödföre- tag jämfört med industrin som helhet och samtliga industriföretag i skogslänen (se bilaga 2) visar en genomgående gynnsam- mare sysselsättningsutveckling i stödföre- tagen. Vidare kan nämnas, att utvecklingen inte synes ha besannat de farhågor som ofta uttalats, nämligen att lokaliseringsstödet skulle tendera att initiera särskilt kapital- intensiva företag.
Av siffrorna för den regionala fördel- ningen av det beviljade stödet framgår, att stödområdet svarar för drygt 68 procent av det totala stödet. Det kapital- och inves- teringstillskott som därigenom åstadkom- mits, har varit av stor betydelse i strävan- dena för balans i den regionalekonomiska utvecklingen. Emellertid har den negativa befolknings- och näringslivsutvecklingen inom stora delar av stödområdet fortsatt även efter tillkomsten av lokaliseringsstö- det. Det statliga stödet har således inte kun- nat neutralisera verkningarna av t. ex. den snabbt minskande sysselsättningen inom skogs- och jordbruk i vissa regioner, men det har på många håll skapat varaktiga sys- selsättningstillfällen och medverkat till en in- dustriell utveckling inom stödområdet som eljest inte skulle ha kommit till stånd eller skett i betydligt långsammare takt. I andra fall har det dämpat takten i den negativa utvecklingen samt medfört, att man kunnat bibehålla sysselsättningen i en omfattning som eljest inte skulle varit möjligt.
Inom stödområdet har lokaliseringsstö- det kommit att koncentreras till kustområ- dena och de södra delarna. Det samman- hänger bl.a. med att stödet i huvudsak gått till utbyggnad av befintliga industrier, medan det endast i mindre omfattning åstadkommit nyetablering (hit räknas även filialutläggning). Av de nyetablerade ar- betsställena inom stödområdet har omkring 55 procent, representerande 67 procent av sysselsättningstillskottet, lokaliserats till or- ter med minst 3 000 invånare. Av materia-
let framgår, att inom stödområdet har Norrlands inland endast i begränsad ut- sträckning fått del av lokaliseringsstödet. Stödet är dessutom splittrat i ett stort antal kommunblock och sålunda spritt över ett stort område. Möjligheterna till lokalise- ringsstöd har således inte medfört någon mera påtaglig förbättring av inlandets si- tuation. Däremot kan lokaliseringsstödet ha medverkat till att utflyttningen från in- landet i större utsträckning än eljest skulle blivit fallet har skett till kustregionema i stället för till södra och mellersta Sverige. Man har pekat på flera olika orsaker till den uppkomna fördelningssituationen, t. ex. att inlandet med sin näringsstruktur, byg- gande i huvudsak på de tillbakagående areel- la näringarna, saknar industriell tradition och attraktiva lokaliseringsalternativ. Sam- manhangen torde dock vara avsevärt mera komplicerade.
Det synes vara en utbredd uppfattning att en starkare prioritering av lokaliserings- stödet till inlandets förmån skulle medföra en ökad industriell utbyggnad i detta om- råde. Det är dock tveksamt om enbart en sådan åtgärd kan få någon avgörande bety— delse för utvecklingen. Såsom nämnts i enkätsvar har man sålunda i Norrbottens län utan större framgång sökt differentiera lokaliseringsbidraget till inlandets förmån. Emellertid talar starka, inte minst sociala skäl för att ytterligare försök med en star— kare prioritering av projekt i inlandet bör göras. Enligt utredningens mening måste denna ökade satsning få motsvarigheter in- om andra sektorer av den samhälleliga verksamheten för att bl. a. förbättra den industriella miljön. Härvid torde en nöd- vändig förutsättning vara, att de samhälle- liga åtgärderna av olika slag koncentreras till ett mindre antal orter. Det är inte möj- ligt att utforma lokaliseringsstödet som hu- vudsakligen ett rent glesbygdsstöd. Där- emot kommer insatserna på de utvalda or- terna att få positiva verkningar även utan- för dessa och deras närmaste omland ge- nom att de blir naturliga stödjepunkter för en förbättrad glesbygdsservice.
Även andra skäl talar för att ett ökat
stöd till inlandet måste koncentreras till vissa orter. Om företagen skall kunna ut— vecklas — eller bestå under längre tid —- måste de successivt kunna förses med ny arbetskraft. Företagen kan inte klara sig endast med äldre (omskolad) arbetskraft utan kommer även att behöva yngre arbets- kraft med lämplig utbildning. Det fordras tätorter av någorlunda storlek för att dessa betingelser skall kunna erhållas.
Utredningen anser det inte möjligt att i inlandet skapa företag som i huvudsak skulle vara hänvisade till befintlig äldre arbetskraft. Det torde nämligen vara rea- listiskt räkna med att dylika företag skulle få läggas ned inom relativt kort tid på grund av brist på arbetskraft. För redan befintliga företag på sådana orter bör dock under vissa förutsättningar stöd kunna utgå. I övrigt får de sociala problemen lösas på annat sätt.
Lokaliseringsstödet har för övriga delar av stödområdet haft klart positiva effekter. Mot bakgrunden av de prognoser och be- dömningar som gjorts i länsplanering 1967 synes helt klart att i dessa områden behövs nya arbetstillfällen i betydande omfattning även i fortsättningen. Utredningen anser det därför motiverat och nödvändigt, att lokaliseringsstöd utgår även efter den 1 juli 1970 inom i huvudsak det nuvarande stöd- området. Stödverksamheten föreslås fort- sätta enligt i huvudsak nu gällande principer i första hand tills dess beslut fattas om utformningen av den regionalpolitik, som berörts i det föregående.
De nya regler för lokaliseringsstöd som utredningen föreslår i det följande är avsed- da att förbättra läget i skogslänen men gör inte anspråk på att vara någon lösning på utflyttningsproblemen. Flyttningssituationen kan beskrivas på följande sätt. Statistiken visar att det i stor utsträckning är den yngre och välutbildade arbetskraften i dessa län som flyttar till södra och mellersta Sverige, främst till storstadsområdena, där stor ef- terfrågan på arbetskraft i regel råder. Un- der konjunkturavmattningen 1966—1967 minskade utflyttningen men tecken tyder på att den sedan dess åter ökat. Bristen på
arbetsplatser för välutbildad ungdom i skogs- länen och den starka efterfrågan i övriga Sverige ger givetvis denna effekt. Använd- ningen av vissa arbetsmarknadspolitiska me- del främjar också denna utflyttning.
Det kommer att fordras en kraftfull re- gionalpolitisk satsning och samordning av olika samhällsåtgärder för att vi skall kun- na nå ur sociala och kulturella synpunkter tillfredsställande förhållanden i stödområdet. Lokaliseringsstödet enbart kan inte där bygga upp ett näringsliv och en samhälls- struktur som har samma attraktionskraft som i andra delar av landet. Utredningen hoppas emellertid, att de framlagda för- slagen skall kunna bli ett steg i riktning mot en sådan uppbyggnad.
Expansionen i storstadsområdena har fort- satt under den förflutna delen av försöks- perioden och stockningsproblemen i dessa områden har inte minskat. Det bör dock framhållas, att den fortsatta expansionen ägt rum trots att industrisysselsättningen minskat bl.a. till följd av företagsnedläg- gelser och utflyttning av industrier till and- ra regioner. Det är annan sysselsättning än i den egentliga industrin, som ökat under perioden. Enligt gjorda prognoser har man att räkna med att denna utveckling kom- mer att fortsätta. En undersökning i ERU:s regi angående regionala drag i näringslivets utveckling indikerar klart att styrande, kon- takt- och informationsbehandlande enheter inom de större företagen kommer att loka- liseras till storstadsområdena, medan drifts- enheterna och i någon mån de kamera- la enheterna kommer att ligga på annat håll. Denna utveckling tros leda till en ökad expansion inom servicenäringarna i storstäderna och till en social strukturering inom olika delar av landet som inte kan betecknas som regionalpolitiskt önskvärd. Lokaliseringsstöd enligt i huvudsak nuva- rande principer kan, såvitt utredningen nu ser det, inte råda bot på en dylik sned- vridning. Andra åtgärder — exempelvis i form av en samhällsplanering inriktad på att skapa attraktiva alternativ till stor- stadsområdena — torde behövas om man nu över huvud taget i någon större utsträck-
ning kan påverka utvecklingen på detta område. Problemet är av mycket stor be- tydelse och måste ägnas ingående uppmärk- samhet vid utformningen av den framtida regionalpolitiken.
Lokaliseringsstödet har, som tidigare nämnts, endast i mindre utsträckning med- fört nyetableringar och omlokaliseringar till stödområdet. Detta har angivits som en allvarlig brist, och orsaken har ansetts vara stödets nuvarande utformning. Det finns dock anledning till försiktighet vid frågans bedömning. Man kan sålunda peka på flera andra orsaker till att nyetableringen inte fått den omfattning som man på flera håll väntat. Den redan i slutet av 1965 på- började konjunkturavmattningen, som fort- satte in på 1968, medförde givetvis att många planer på nyetablering och filialut- läggning inte realiserades. Dessutom med- förde nedgången i företagens vinster un- der dessa år en intensifierad rationaliserings- verksamhet. Detta ledde i sin tur till att efterfrågan på arbetskraft ytterligare mins- kade. Alla de här nämnda förhållandena medförde, att god tillgång på arbetskraft inte längre gjorde en ort intressant ur loka- liseringssynpunkt på samma sätt som under den tidigare högkonjunkturen med dess stora brist på arbetskraft inom expansiva regioner.
Det torde även av tidigare i detta kapitel anförda skäl vara realistiskt att räkna med, att nyetableringen inom stödområdet inte ens med hjälp av ett kraftigt ökat lokali- seringsstöd kommer att bli av större bety- delse än utbyggnaden av befintliga indu- strier. Den speciella satsning på inlandet som utredningen föreslår, bör dock kunna stimulera till ökad nyetablering.
Även för övriga delar av stödområdet än inlandet föreligger ett stort behov av nya sysselsättningstillfällen och ökad nyetable- ring är därför också här önskvärd. Utred- ningen föreslår vissa ändringar av stödets utformning, som kan bidra till en sådan utveckling. En restriktivare hållning beträf- fande lämnande av stöd utanför stödområ- det bör verka i samma riktning. Av stor be- tydelse är också åtgärder inom stödområ-
det för att förbättra infrastrukturen i tät- ortsregioner med goda förutsättningar lik- som taxepolitiken inom kommunikations- väsendet. Dessa frågekomplex är ännu allt— för litet utredda men ERU:s undersök- ningar om de faktorer som påverkar före- tagens lokaliseringsval kommer att ge ett värdefullt underlag för utformningen av den fortsatta politiken.
Den geografiska avgränsningen av stöd- området har under de gångna åren blivit föremål för ingående diskussioner och även utsatts för stark kritik bl.a. i riksdagen. Detta är inte överraskande, då varje sådan gränsdragning givetvis kan diskuteras och måste vara behäftad med svagheter, i syn- nerhet om man eftersträvar sammanhäng- ande regioner. Då utredningen för närva- rande inte velat föreslå några nya principer på detta område beror det bl. a. på att frågan bör få sin definitiva lösning i sam- band med utformningen av den framtida regionalpolitiken samt att utredningen ut- gått från att regeringen för begränsad tid skall kunna förklara orter över hela lan— det som stödberättigade, därest speciella förhållanden i samband med t.ex. före- tagsnedläggelser skulle göra särskilda in- satser nödvändiga för att trygga sysselsätt- ningen. Utredningen anser emellertid ange- läget att stödet användes restriktivt utan- för stödområdet, då dess styrningseffekt eljest i stor utsträckning går förlorad.
Såsom inledningsvis nämnts har lokali— seringsstödet dubbla syften. Det viktigaste är det långsiktiga målet, vilket understryks i statsmakternas beslut 1964. De nuva- rande stödbestämmelsema är väsentligen utformade för att tillgodose detta ändamål. Det är ännu för tidigt att uttala sig om stödföretagens livskraft. Antalet stödföre- tag som hittills gått i konkurs och/eller nedlagts är ringa (14 fram till den 30 juni 1969). Givetvis måste misslyckanden före- komma beträffande stödföretag likaväl som andra företag. De nuvarande reglerna att stöd endast kan utgå till verksamhet som bedöms få god lönsamhet bör självfallet kvarstå. Däremot vill utredningen mot bak- grunden av gjorda erfarenheter föreslå en
uppmjukning av kravet på sysselsättnings- effekt. Utredningen föreslår sålunda att stöd undantagsvis bör kunna utgå även om någon ökning av sysselsättningen inte kommer till stånd, nämligen i särskilda fall vid rationalisering av företag och re- konstruktion av nedläggningshotade före- tag. Stöd torde härvid kunna ifrågakomma främst i samband med rekonstruktioner av företag. Utredningen vill dock understryka, att det aldrig får bli fråga om att lämna lokaliseringsstöd såsom fortlöpande subven- tioner i dylika fall.
I anslutning till det föregående vill ut- redningen beröra frågan om lokaliserings- stödets verkningar på konkurrensen mellan stödföretagen och övriga företag. Enligt statsmakternas intentioner 1964 skulle stö- det utformas så att man inte åstadkom en snedvridning av konkurrensen. Sålunda skul- le fortlöpande subventioner, såväl direkta som indirekta genom t. ex. lägre taxor för olika tjänster från samhället, inte förekom- ma. Stödet skulle vidare endast utgöra ett initialstöd och bidraget utformades såsom en engångssubvention. Dock skulle kunna medges räntefrihet och amorteringsfrihet un- der viss tid.
Enligt utredningens mening har företag belägna inom stödområdet, bl. a. på grund av avståndsförhållandena, imånga fall sämre konkurrensförutsättningar på många mark- nader än företagen i södra och mellersta Sverige. Bristen på industriell tradition spe- lar ofta också stor roll liksom försvårade kontakter med leverantörer och kunder. Åt- gärder t. ex. i form av lokaliseringsstöd i syf- te att utjämna skillnaderna i dessa förutsätt- ningar torde inte kunna betecknas som konkurrenshämmande utan snarare tvärt- om.
Utredningen har vidare ansett, att den gällande begränsningen till industriell verk- samhet bör uppmjukas, samt behandlat frå- gor om stödsubjekten, sysselsättningskrite- riet i vissa fall, stödets form, stödunder- laget, stödets storlek och förfarandet i stöd- ärenden. I samband därmed belyser utred- ningen vissa organisations- och samord- ningsproblem.
Utredningen vill understryka, att i den framtida regionalpolitiken bör generella medel komma till användning i största möj- liga utsträckning, dvs. åtgärderna bör inte främst inriktas på investeringsstöd utan vara sådana att de gynnar hela näringsli- vet i de regioner som anses i behov av stöd. Vissa sådana medel diskuteras preli- minärt och de kommer att bli föremål för ytterligare överväganden, varvid remissytt- randena givetvis blir av största värde. För- slag framlägges dock redan nu om industri- centra.
Det är också utredningens förhoppning, att redogörelsema för utländska åtgärder och erfarenheter kommer att behandlas av remissorganen. Därvid framkomna syn- punkter och förslag blir nämligen av stor betydelse för det fortsatta utredningsarbe- tet.
6. Den geografiska avgränsningen
6.1 Nuvarande avgränsning och dess tillkomst
6.1.1 Nuvarande avgränsning
Lokaliseringsstöd utgår i första hand inom det s.k. norra stödområdet, vilket omfattar de fyra nordligaste länen samt följande kommuner i nedanstående kommunblock, nämligeni
Gävleborgs län nr 2105 Söderhamns stad, Söderala och Norrala landskommuner samt den del av Skogs landskommun som motsvaras av Skogs församling, nr 2106 Bollnäs stad samt Rengsjö, Hanebo, Alfta och Arbrå landskom- muner, nr 2107 Ovanåkers landskommun, nr 2108 Ljusdals köping samt Los, Färila, Ram- sjö och Järvsö landskommuner, nr 2109 Hu- diksvalls stad samt Iggesunds, Delsbo, Bjur- åkers och Forsa landskommuner samt nr 2110 Bergsjö, Harmångers, Gnarps och Hassela landskommuner,
Kopparbergs län nr 2009 Järna, Nås och Äppelbo landskommuner, nr 2010 Malungs, Lima och Transtrands landskommuner, nr 2011 Leksands, Åls och Siljansnäs landskommuner, nr 2012 Rättviks landskommun, nr 2013 Mora köping samt Våmhus, Solleröns och Venjans landskommuner, nr 2014 Orsa och Ore lands- kommuner samt nr 2015 Älvdalens, Särna och Idre landskommuner,
Värmlands län nr 1709 Säffle stad samt Värmlandsnäs, Gillberga och Svanskogs lands- kommuner, nr 1710 Årjängs köping samt Sil- leruds, Holmedals och Töcksmarks landskom— muner, nr 1711 Eda, Järnskogs och Köla lands- kommuner, nr 1712 Arvika stad, Glava, Gun- narskogs och Älgå landskommuner, den del av Stavnäs landskommun som motsvaras av
Stavnäs och Högeruds församlingar samt den del av Brunskogs landskommun som motsvaras av Brunskogs och Mangskogs församlingar, nr 1713 Sunne köping samt Gräsmarks och Lysviks landskommuner, nr 1714 Torsby och Vitsands landskommuner, nr 1715 Finnskoga- Dalby landskommun samt nr 1716 Ekshärads och Norra Ny landskommuner,
Älvsborgs län nr 1501 Åmåls stad och Töss- bo landskommun, nr 1502 Bengtsfors köping samt Lelångs, Steneby, Dals-Eds och Bäcke— fors landskommuner, nr 1503 Färgelanda och Högsäters landskommuner samt nr 1504 Mel- leruds köping,
Göteborgs och Bohus län nr 1413 Munke- dals, Svarteborgs och Sörbygdens landskom- muner, nr 1414 Tanums, Bullarens och Kville landskommuner samt nr 1415 Strömstads stad.
I övriga delar av landet utgår lokalise- ringsstöd i särskilda fall, såsom när avse- värda sysselsättningssvårigheter förutses el- ler uppkommit till följd av industrinedlägg- ning i samband med omfattande bransch- rationalisering eller av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att industriort med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterli- gare industriföretag.
6.1.2 Kommittéförslaget
Den nuvarande utformningen av den geo- grafiska begränsningen för lokaliseringsstö- dets användning skiljer sig från det förslag kommittén för näringslivets lokalisering framlade 1963 (SOU 1963: 58, s. 341 ff.). Kommittén förordade med hänsyn till de växlande lokaliseringsbetingelscrna och be-
hoven av statligt stöd i samband med indu- strilokalisering en mer nyanserad geografisk differentiering. Länen var enligt kommittén olämpliga som geografiska enheter för jäm- förelse av arbetslöshet, sysselsättningsför- hållanden och befolkningsutveckling. Istäl- let använde sig kommittén av arbetsmark- nadsstyrelsens B-regioner, dvs. en uppdel- ning av riket på 152 enheter.
Kommittén ansåg att differentieringen borde grundas på vissa fastställda kriterier. På flera håll i utlandet använde man sig av hög arbetslöshet såsom enda kriterium på områden, där statliga stödåtgärder kun- de anses påkallade. Kommittén ansåg med hänsyn till bl. a. brister i arbetslöshetsre- gistreringen i vårt land, att lokaliserings- politiska insatser inte enbart kunde grundas på uppgifter om registrerad arbetslöshet. Även andra data som kunde belysa syssel- sättnings- och utkomstmöjligheterna borde beaktas.
Av kommitténs redovisning framgick, att de svenska problemområdena utgjordes av regioner med hög arbetslöshet (flertalet B- regioner i Norrland samt B-regionerna i de nordligare delarna av Kopparbergs län, i västra Värmland, norra Bohuslän samt öst- ra Blekinge), orter med otillräckliga syssel- sättningsmöjligheter för kvinnor, industri- orter som dominerades av ett enda industri- företag eller en enda industribransch, in- dustriorter med omfattande driftsnedläggel- se samt utpräglade jord- och skogsbruksre— gioner. Kriterierna måste enligt kommittén utformas med hänsyn till dessa förhållan- den.
Kommittén föreslog dels vissa långtgåen- de stödåtgärder (särskilda stödåtgärder) som kunde vidtas i regioner med synner- ligen stora sysselsättningssvårigheter och/ eller svagt utvecklad industri samt låg in- komstnivå (utvecklingsområden), dels ock vissa stödåtgärder av mera begränsad natur (allmänna stödåtgärder) som kunde vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad av industrier i områden, där arbetskraften var ofullständigt utnyttjad (allmänna stödområden). Kommittén preci- serade villkoren för stödåtgärder sålunda:
Särskilda stödåtgärder bör kunna vidtas i B- regioner, där något av följande kriterier är tillämpligt.
1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen an- mälda arbetslösa inom regionen uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av be- folkningen i de arbetsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i ål- dersgruppema 15—65 år kan sysselsättnings- svårigheterna väntas bestå trots fortsatt utflytt- ning till andra delar av riket.
2) Antalet förvärvsarbetande inom närings- grenen tillverkningsindustri utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvsarbetande befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkomsten för fysiska personer enligt taxeriagarna åren 1961— 1963 med minst 15 procent medelnettoinkoms- ten för fysiska personer i hela riket.
3) Strukturella förändringar inom en domi- nerande näring kan väntas leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter i regionen eller få andra svåra följder, vilka icke kan bemästras utan långtgående samhälleliga åtgärder.
Allmänna stödåtgärder bör komma ifråga i samband med lokalisering av industriell verk- samhet till följande orter och områden.
1) Centralorter i utpräglade jord- och skogs- bruksregioner, varmed i detta sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den förvärvsarbetande befolkningen år 1960 var sysselsatt inom jord- och skogsbruk m. m.
2) Orter med minst 1000 invånare som do— mineras av en enda industribransch eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid gälla, att den största industribran- schen sysselsatte minst 50 procent eller ett enda företag minst 40 procent av totala an- talet förvärvsarbetande enligt 1960 års folk- räkning.
3) Orter med minst 1000 invånare med ringa sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sys- selsatta kvinnor år 1960 utgjorde högst 40 pro- cent av antalet män i åldern 15—65 år.
4) Orter där en beslutad nedläggelse av in- dustriell verksamhet kan väntas medföra en betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden.
6.1.3 Propositionsförslaget och riksdagsbehandlingen
I propositionen till 1964 års riksdag anförde departementschefen, att de av kommittén uppställda kriterierna blivit föremål för stark kritik vid remissbehandlingen. Även departementschefen ansåg att kriterier ut-
formade efter kommitténs linjer väckte be- tänkligheter. Departementschefen anförde därvid:
I praktiken skulle förslaget innebära att en stor del av de norrländska kustområdena samt vissa andra områden i Norrland och angrän- sande delar av landet, som också på ett känn- bart sätt beröres av strukturförändringama, inte skulle kunna komma i fråga för stödåtgärder- na. Mot kriterier av den typ kommittén föror- dat kan enligt min mening också invändas att de kan framkalla uppfattningen att företag som etableras i orter eller områden, som for- mellt fyller de uppställda villkoren för eko- nomiskt stöd, automatiskt skall vara berättiga- de till sådant stöd. Kommittén har visserligen understrukit att endast ett begränsat antal orter i utvecklingsområdena kan tillföras ökad in- dustriell verksamhet genom samhällets med- verkan. Det torde emellertid bli svårt att skapa förståelse för det urval, som sålunda måste ske, i orter eller områden som i och för sig fyller uppställda kriterier för stöd men som likväl ej kan komma i fråga på grund av bris- tande industriella förutsättningar eller därför att en alltför stor splittring av stödåtgärderna måste undvikas.
Av dessa skäl följde departementsche- fen inte kommittéförslaget i detta avseende utan föreslog för sin del, att det statliga ekonomiska stödet i första hand skulle in- riktas på det s.k. norra stödområdet. Det syntes departementschefen uppenbart, att motiven för ekonomiskt stöd för att mildra omställningsproblemen gjorde sig gällande med särskild styrka i Norrland och vissa angränsande områden. På grund av att den- na del av landet samtidigt ställts inför den genomgripande rationaliseringen inom skogsbruket och jordbruket var det enligt departementschefens mening ställt utom allt tvivel att strukturomvandlingen där skulle ta sig starkare uttryck än i landet i övrigt. En smidig omställning försvårades i dessa områden också av de stora glesbygdsområ— dena med vanligen långa avstånd mellan tätorterna. Svårigheterna ökades ytterligare av att sysselsättningsproblemen redan var avsevärda i dessa landsdelar och kunde för- väntas att skärpas ännu mer till följd av den förhållandevis starka befolkningstill- växten i vissa av dessa områden. Därtill kom att industrisektom i de nordliga lä-
nen, trots en ansenlig expansionstakt på många håll, hade svårt att absorbera den arbetskraft som friställts i jord- och skogs— bruket. Å andra sidan var det viktigt att observera att den industriella utvecklingen varierade starkt i de angivna delarna av landet och att det där fanns områden med en dokumenterad expansionskraft.
Av anförda skäl ansåg departementsche- fen det angeläget att ge impulser till in- dustriell utveckling i de ifrågavarande om- rådena för att motverka en alltför långt gående befolkningsuttunning och vidmakt- hålla en samhällelig service för den kvar- boende befolkningen. I propositionen före- slogs vidare att lokaliseringspolitiskt stöd skulle lämnas i övriga delar av landet i sär- skilda fall. Därvid borde åtgärderna mera direkt inriktas på att komma tillrätta med förhållandena i vissa speciella situationer. Främst borde stöd kunna utgå för att sti- mulera till etablering av nya företag i orter, där goda industriella förutsättningar före- låg och där omställningsproblem aktualise- rades på grund av industrinedläggelse i sam- band med omfattande branschrationalise— ring eller likartade mera krisartade orsaker. I särskilda fall kunde det även utanför norra stödområdet vara befogat att genom lokaliseringspolitiska stödåtgärder medverka till att komplettera ensidiga industriorter med annan industri för att minska deras konjunkturkänslighet och för att skapa en mera differentierad arbetsmarknad. Frågan om stödåtgärder i dylika fall borde bedömas med största försiktighet. Det gällde här mer att förebygga akuta krissituationer.
Vad gällde urvalet av orter och områden som skulle kunna komma ifråga för det direkta företagsstödet framhöll departe- mentschefen inledningsvis, att samhället borde sträva efter att söka länka närings- livets lokalisering i banor som var både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt fördelaktiga samt söka skapa en gynnsam miljö i fler orter och regioner än dem som redan var välförsörjda i detta avseende. Detta innebar att man satsade både på så- dana orter och regioner, som redan hade en god industriell utveckling, och på så-
dana som hade utvecklingsmöjligheter men där de faktorer, som hade betydelse för en god industriell miljö, av olika skäl bli- vit svagt utvecklade. I likhet med kom- mittén framhöll departementschefen, att det emellertid endast var ett begränsat antal orter som kunde tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets medverkan och att en industriell expansion inte var tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft förelåg.
Enligt departementschefens uppfattning borde av anförda skäl några bestämda krav på storlek eller karaktär hos de orter och regioner där stödåtgärder skulle vidtas, lämpligen inte uppställas. Såsom allmänna riktlinjer angav departementschefen, att stödåtgärderna måste inriktas på orter där det från samhällelig synpunkt var mest ange- läget att utvecklingen främjades och som hade goda förutsättningar att bära upp en industriell verksamhet och fungera som centra för samhällelig service. Departe- mentschefen ville dock erinra om att vid fastställandet av planerna för den nya kom- munindelningen ett befolkningsunderlag av minst 8 000 invånare bedömts erforderligt för att en tillfredsställande kommersiell och administrativ service skulle kunna erbjudas inom kommunblocken. Departementschefen fann därför en lämplig framgångslinje vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen vara att välja orter för stödet bland kommun- blockscentra, vilket emellertid inte fick upp- fattas så att för varje centralort automatiskt kunde påräknas stödåtgärder.
Riksdagen godkände de i propositionen angivna riktlinjerna (BaU 1964: 48) ifråga om den geografiska avgränsningen. 1 banko- utskottets av riksdagen godkända utlåtande anfördes i huvudsak följande. En regional avgränsning av det lokaliseringspolitiska stö- det var ofrånkomlig. De resurser som kun- de anslås för ändamålet måste sättas in i de områden där behovet var störst. En sprid- ning av stödet över hela landet eller större delar därav skulle leda till att nämnda om- råden blev otillräckligt tillgodosedda. Den avgränsning av stödområdet som departe— mentschefen förordade i rådande läge måste
anses väl avvägd. Kungl. Maj:t borde under försöksperioden äga att företaga mindre jämkningar av norra stödområdets gränser i den mån sådana visade sig påkallade. Likaså anslöt sig utskottet till de i propo- sitionen uttalade principerna för urvalet av orter samt tillade, dels att företagens egen bedömning beträffande lokaliseringsort skulle tillmätas stor betydelse, dels att lä- nets planeringsråd skulle ges stort infly— tande när det gällde att fastställa de geo- grafiska riktlinjerna för företagslokalisering med samhällets stöd.
6.2. Motionsyrkanden i riksdagen 1964—— våren 1969 angående den geografiska av- gränsningen
Såväl vid 1964 års som senare års riks- dagar har framställts motionsyrkanden, vilka syftat till ändringar i den geografiska avgränsningen.
I ett motionspar (I: 874 och II: 1084) 1964 framhölls att den geografiska avgräns— ningen för de lokaliseringspolitiska stödåt- gärderna kunde starkt ifrågasättas. Även i ett annat motionspar s.å. (I: 876 och II: 1080) anfördes kritik mot en formell geo- grafisk avgränsning. I några motionspar (I: 883 och II: 1097 samt I: 889 och II: 1 078) framhölls att det var nödvändigt att stödområdets geografiska gränser var mer elastiska. I motioner 1969 (I: 553 och 11: 672) har hemställts att stödområdcsindel- ningen i lokaliseringspolitiken måste avskaf- fas.
I en lång rad motioner 1964—våren 1969 har framställts yrkanden om att stödområdet skall utvidgas till att omfatta sysselsätt- ningssvaga delar av östra Götaland, syd- östra Götaland, Kalmar län eller Gotland
1 1964 1:870 och 11:1079, 11877 och II:1076, 1:886; 1965 1:42] och 11:498. 1:492 och 11:595, 11:268; 1966 1:215 och 11277, 1:315, 1:553 och 111666, 11:662; 1967 l:207 och 11:259. 1:341, 11:551; 1968 12336 och 112409, 12341 och 11:421, 1:237 och 11:285, 1:583 och 11:781; 1969 1:581 och 11:597, 1:592 och 11:617.
(och Öland)1 eller att dessa landsdelar skall utses till särskilt stödområde eller att en generös tillämpning av stödbestämmelserna skulle ske i dessa områden.
Liknande yrkanden har framställts be- träffande Gästrikland 1964 (1:869 och II: 1 075), östra delarna av Värmland 1964 (1:875, II: 1 091, I: 883 och II: 1 077) och 1966 (II: 279), övriga delar av Kopparbergs län 1964 (I:871 och II: 1071), Roslagen 1964 (I: 871 och II: 1 071) och 1968 (1:568 och II: 736), norra Uppland 1964 (1:880) och Österlen 1968 (I: 571 och 11: 726).
1964 hemställdes i motioner att Jämtland, Härjedalen, västra Ångermanland och den del av Lappland som ingår i Västerbottens län skulle utses till särskilt stödområde samt att en differentiering av lokaliseringsstödet med hänsyn till de lokala förutsättningarna i vissa delar av Norrlands inland måtte göras. Även 1966—1968 begärdes i motio- ner (1966 I: 557 och II: 667, 1967 I: 608 och II: 753, 1968 I: 464 och 11:579, I: 581 och 11:728) en starkare differentiering till förmån för norra stödområdets inland.
När det gäller urvalet av orter och re- gioner där stöd lämpligen borde sättas in yrkades i motioner 1964, att samtliga kom- munblockscentra och till karaktär och funk- tion motsvarande tätorter i de i motionerna angivna stödområdena borde kunna komma ifråga för stöd (12870 och II: 1079) och att stöd skulle ges till alla orter som av samhällsekonomiska och allmänpolitiska skäl behövde hjälp till positiv utveckling (I: 882 och II: 1 088). I andra motioner hemställdes, att planeringsrådets bedömning av vilka orter eller områden som skulle komma ifråga för det statliga företagsstödet borde tillmätas avgörande vikt (1:870 och II: 1 079, I: 878 och II: 1 089) och att före- tagens egen bedömning beträffande loka- liseringsort skulle tillmätas stor betydelse (I: 878 och II: 1 089).
1968 yrkades i motioner om förstärkt lokaliseringsstöd i glesbygdsområden.
6.3 Erfarenheter av och synpunkter på den geografiska avgränsningen enligt enkätsva- ren
Planeringsrådens svar på frågor om den re- gionala fördelningen av lokaliseringsstödet och den geografiska avgränsningen framgår av bilaga 3 s. 1 ff.
6.4. Utredningens förslag till geografisk avgränsning
6.4.1. Allmänna synpunkter
Såsom framgått av redogörelsen i kapitel 2 och bilaga 1 förekommer betydande re- gionala differenser i näringslivs- och befolk- ningsutvecklingen i samtliga undersökta in- dustriländer. Vissa allmänt förekommande typer av regionala problem och deras or- saker har påvisats. De redovisade problem- områdena har i den internationella diskus- sionen i allmänhet sammanförts till tre hu- vudgrupper, nämligen 1) underutvecklade områden, 2) ensidiga industriområden, 3) stockningsområden.
Orsakerna till de regionala problemen i Sverige har angivits _ och utförligt be- skrivits —- av kommittén för näringslivets lokalisering såsom förskjutningarna av pro- duktion och sysselsättning mellan olika nä- ringsgrenar, främst i riktning från de are- ella näringarna, och strukturförändringama inom varje näringsgren.
Utredningen anser sig inte behöva upp- repa de år 1964 anförda ekonomiska, so- ciala och i viss mån försvarspolitiska mo- tiven för samhället att söka påverka den regionala utvecklingen. De tendenser i den- na utveckling, som kunnat observeras un- der de senaste åren, understryker styrkan av dessa motiv. Sålunda har förskjutningen av produktion och sysselsättning i riktning från de areella näringarna fortsatt även efter 1964. Inom flera olika näringssektorer och branscher har koncentrationssträvandena fortsatt och förstärkts.
Den geografiska koncentrationen inom in- dustrin har skett samtidigt som antalet verk-
samhetsställen inom flera branscher mins- kat. Stordriftsfördelar har sålunda i allt större utsträckning tillvaratagits.
Den angivna utvecklingen har lett till en höjning av takten i urbaniseringsprocessen, En fortsatt uttunning av befolkningen utan— för tätorterna har ägt rum. Konsekvenserna av denna utveckling är särskilt påtagliga i områden med liten ortstäthet, låg andel av rikets befolkning, svagt utvecklad in- dustri samt med ett näringsliv som domine- ras av eller har stort inslag av jordbruk på småbrukarbasis och skogsbruk. Dessa om- råden kännetecknas också i regel av hög arbetslöshet och en betydande utflyttning av personer i de yngre åldrarna.
I den nuvarande lokaliseringspolitiska målsättningen har inga regionala problem- områden särskilt utpekats. Det kan emel- lertid diskuteras om inte en mer preciserad målsättning bör utformas. Denna bör syfta till att ange de olika regionala problemom- rådena och uttrycka, vilka lösningar som skall eftersträvas. Det material som fram- lagts genom länsplanering 1967 och som kan erhållas genom ERU:s undersökningar och analyser bör kunna läggas till grund för utformningen av målsättningen. Valet av medel och deras geografiska använd- ningsområde bör därefter kunna fastställas.
Av skäl som utredningen tidigare anfört är det inte möjligt för utredningen att i nu- varande läge framlägga några mera genom- gripande ändringsförslag. Utredningen fö- reslår därför endast de justeringar i den nu- varande geografiska avgränsningen för 10- kaliseringsstödets användning som kan sy- nas påkallade av den inträffade och vän- tade näringslivs- och befolkningsutveckling- en samt av erfarenheterna från den hittills bedrivna stödverksamheten.
Utredningen har i sin allmänna motive- ring sökt ge ett sammanfattande omdöme om utfallet av stödverksamheten. I plane- ringsrådens svar finner man de regionala myndigheternas bedömning.
Utvecklingen i olika orter och regioner såväl inom som utom det nuvarande stöd- området har varit högst varierande. Man kan därför ifrågasätta om inte den nuva-
rande geografiska avgränsningen har fått en alltför schematisk utformning. Stödom- rådet utgör — även om det sägs inne- fatta de regionala problemområden, där näringslivet behöver en ekonomisk stimu- lans — inte heller ett ur näringslivs— och befolkningsutvecklingssynpunkt homogent område. Sålunda omfattar det dels vid- sträckta glesbygdsområden med stora avstånd till större tätortsregioner, dels andra gles- bygdsområden utan dessa betydande av- ståndsfaktorer, dels ock tämligen expansiva tätortsregioner. Kommittén för näringslivets lokalisering sökte i sitt förslag skapa en mer nyanserad geografisk avgränsning som var bättre anpassad till de faktiska regionala variationerna i fråga om lokaliseringsbe- tingelser och behoven av industriell utveck- ling. Även om de kriterier kommittén upp- ställde inte kan accepteras, talar mycket för att i vart fall andra geografiska enheter än länen i framtiden kommer att bli de lämp- ligaste när det gäller att differentiera de regionalpolitiska insatserna. Liknande upp- slag har tagits upp i motioner åren 1964 —1969. Åtskilliga planeringsråd synes ha varit inne på samma linje. Inom den re- gionalpolitiska och näringsgeografiska forsk- ning, som bedrivs inom ERU och på and- ra håll, torde man komma fram till nya, lämpligare regionindelningar. Det är emel- lertid ännu för tidigt att uttala sig om i vil- ken riktning forskningsresultaten kommer att peka. Att det blir någon form av funk- tionsregional indelning synes dock troligt.
Utredningen finner att underlag för när- varande saknas för att skapa någon helt ny typ av regional indelning och en därpå ba- serad geografisk avgränsning för lokalise- ringsstödets användning. Utredningen anser å andra sidan det inte finnas anledning att binda sig för länen som geografiska enhe- ter för differentiering av de lokaliserings- politiska stödåtgärderna.
Då det nuvarande stödområdet enligt vad ovan sagts är tämligen oenhetligt samman- satt, kan detta sägas utgöra ett skäl för en förändring av områdets omfattning. Vis- sa delar av stödområdet kan inte sägas vara i större behov av lokaliseringsstöd än jäm-
förbara områden utanför stödområdet. Att i detalj diskutera och jämföra olika delar av stödområdet med större eller mindre områden utanför skulle enligt utredningens mening föra alltför långt. En förändrad av- gränsning efter de tämligen grova mått ut- redningen för närvarande kan använda sig av medger inga exakta avvägningar. Utgångspunkten för utredningens förslag i det följande är att, såsom tidigare fram- hållits i den allmänna motiveringen i ka- pitel 5, lokaliseringsstödet är ett regional- politiskt medel med ekonomiska verkningar på lång sikt. Enligt de nuvarande riktlin— jerna skall stödet kunna bidra inte bara till att stimulera industriell utveckling inom det nuvarande stödområdet utan även till att lösa omställningsproblem i andra delar av landet. Att använda stödet enbart för att på mycket kort sikt lösa sysselsättnings- problem vid akuta kriser kan däremot inte anses försvarbart. Den geografiska avgräns- ningen måste enligt utredningens mening i första hand utformas med hänsyn till de långsiktiga verkningarna. De lokaliserings- politiska stödåtgärderna bör därför sättas in för att stimulera näringslivet främst i re- gioner av expansiv grundkaraktär, dvs. där en kontraktiv utveckling eller stagnation kan stoppas och vändas till expansion. Skul- le stödet enbart inriktas på dylika regioner, skulle emellertid stora delar av det nuva- rande stödområdet inte kunna få något stöd. Lokaliseringsstödet bör därför också kun- na användas i tillbakagående regioner och regioner med svag eller stagnerande utveck- ling (underutvecklade områden) såsom alter— nativ och komplement till arbetsmarknads- politiska åtgärder. I sådana regioner bör stö- det sålunda användas för att åstadkomma en dämpning av takten i den negativa utveck- lingen. Skillnad bör dock göras mellan å ena sidan sådana regioner som är belägna i när- heten av expansiva regioner och kontraktiva regioner med stora avstånd till expansiva regioner. De förstnämnda bör enligt ut- redningens mening lämpligen inte inrym- mas i ett permanent stödområde utan gö- ras till föremål för lokaliseringspolitiska punktinsatser när läget kräver det. De sena-
re underutvecklade regionerna bör däremot hänföras till stödområdet.
Utvecklingen i de ensidiga industriom- rådena/ortena, i den mån de finns i södra och mellersta Sverige, kan enligt utred— ningens mening påverkas positivt utan att de ingår i ett permanent stödområde. Även här föreslår utredningen punktinsatser där så erfordras. Annorlunda är det med så— dana områden och orter av denna typ, vilka är belägna inom de stora underutvecklade områdena i norr. De speciella näringsgeo- grafiska förhållandena i dessa landsdelar kräver en kraftfullare och mer samlad stöd- insats, varför dessa ensidiga områden/ orter bör ingå i ett permanent stödområde.
Ytterligare en principiell synpunkt bör framhållas. Vid en avgränsning av samma typ som den nuvarande, dvs. en avgränsning efter tämligen grova mått, blir det själv- fallet nödvändigt med en differentiering in- om stödområdet. Sålunda är det fullt klart att några mera positiva effekter på längre sikt inte kan uppnås genom en spridning av stödet på stora glesbygdsområden. Inom dessa får vidtas åtgärder av annat slag. I stället måste stödet inriktas på orter och regioner där förutsättningar finns för en positiv utveckling på lång sikt.
I de följande avsnitten föreslår utred- ningen vissa ändringar av gränserna för det nuvarande stödområdet, vilket i fort- sättningen benämnes det allmänna stödom- rådet (6.4.2), samt en starkare prioritering i förhållande till övriga delar av riket. Dess- utom föreslår utredningen särskilda stöd- insatser för de nordligaste och inre delarna av det allmänna stödområdet (6.4.3).
6.4.2. Det allmänna stödområdet
Av redovisat material framgår att den ne- gativa näringslivs— och befolkningsutveck- lingen i stora delar av det nuvarande stöd- området fortsatt även efter tillkomsten av lokaliseringsstödet. Avfolkningen av de gle- sare befolkade delarna av stödområdet har fortgått med i stort sett oförändrad takt. Ar- betslöshetssiffrorna inom stödområdet, sär- skilt i Norrlandslänen, har legat på en hög
nivå, i stor utsträckning till följd av rationa- liseringen inom jordbruks- och skogsbruks- näringarna. Inlandet, främst Norrlands in- land, har starkt påverkats av strukturför- ändringarna inom näringslivet. Även om situationen i Norrlands kustland varit gynn- sammare, kvarstår en betydande arbets- löshet som hittills inte kunnat absorberas av industrin och övriga näringsgrenar. Inom kustområdena finns stora områden med in- dustriell ensidighet och på många håll sak- nas där en differentierad arbetsmarknad.
Utredningen har kommit till den upp- fattningen att det fordras en kraftig utbygg- nad av näringslivet inom särskilt skogslä- nen om de från länen uttalade målsättning- arna (se länsplanering 1967) ifråga om be- folkningsutvecklingen skall kunna i rimlig utsträckning realiseras. Även om dessa målsättningar inte till alla delar kan an— tas, pekar det framlagda materialet på nödvändigheten av kraftiga insatser för att den bristande balansen i näringslivs- och be- folkningsutvecklingen mellan å ena sidan skogslänen och å andra sidan övriga delar av riket inte skall kraftigt ökas.
Flera länsstyrelser/ planeringsråd har i en- kätsvar förordat att stödområdesbegräns- ningen skall avskaffas. Som skäl för en så- dan åtgärd har åberopats att utvecklingen efter 1964 i åtskilliga andra områden före- tett stora likheter med utvecklingen inom det nuvarande stödområdet.
Utredningen kan inte tillstyrka en så- dan lösning. Såsom utredningen tidigare påpekat har lokaliseringsstödet — även om det är för tidigt att slutligt värdera resul- taten av stödåtgärderna — betytt mycket för skogslänen och i synnerhet för Norr- land. De regionala problemen är emeller— tid av annan karaktär och mer svårlösta i dessa landsdelar än i södra och mellersta Sverige, bl. a. på grund av avståndsför- hållandena till expansiva orter och regio- ner.
Enligt utredningens mening är de svå- raste sysselsättnings- och samhällsproble- men också i framtiden att förvänta i Norr- land och de inre delarna av norra Svea- land. Detta talar mycket starkt mot att
avskaffa den geografiska avgränsningen. Med en större spridning av stödet över he- la landet, kan emotses en ytterligare för- skjutning av näringsliv och befolkning till de mera tättbefolkade delarna i södra och mellersta Sverige och en ökning av proble— men i stockningsområdena. Av anförda skäl och i avbidan på den mer ingående utformningen av regionalpolitiken anser sig utredningen inte kunna föreslå att den geo- grafiska avgränsningen avskaffas.
Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att vissa ändringar i stöd- områdets gränser påkallas av den inträffa- de och väntade utvecklingen. Sålunda er- fordras enligt utredningens mening en star- kare koncentration av stödet till de nord- ligare delarna av stödområdet för att öka möjligheterna att förstärka näringslivet in- om större delen av skogslänen.
För de sydligaste delarna av det nuvaran- de stödområdet bedömer utredningen att eventuellt uppträdande störningar i närings— livsutvecklingen där i fortsättningen kan mötas med lokaliseringspolitiska punktin- satser eller andra näringspolitiska åtgärder. Problemen i dessa områden kan inte hel- ler anses större än i många andra landsde- lar, t. ex. Öland och Gotland. Utredning- en förordar därför en inskränkning av stöd- området som avser dess sydligaste delar. De anförda skälen och de principiella synpunk- ter på stödområdesavgränsningen utredning- en i det föregående anfört (6.4.1) motiverar att de delar av Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län ävensom Säffle kommun- block i Värmlands län, vilka omfattas av det nuvarande stödområdet, inte medtages i det allmänna stödområdet.
Utredningen har med hänsyn till den in- träffade och väntade näringslivs- och be- folkningsutvecklingen ägnat särskild upp- märksamhet åt stödområdesgränsens sträck- ning i Värmlands, Kopparbergs och Gävle- borgs län. Enligt utredningens uppfattning finns skäl för en annan gränsdragning i åt- minstone de båda förstnämnda länen. Läns- styrelsen/planeringsrådet i Värmlands län har starkt understrukit behovet av att bl. a. de nordöstra delarna av länet skall inrym-
mas i det allmänna stödområdet. Utred- ningen finner att utvecklingen i dessa lands— delar påkallar andra insatser än för de de- lar av länet, vilka är belägna vid Vänerom- rådet och vilka kan bedömas ha expansiv grundkaraktär, dvs. saknar permanenta kon- traktiva tendenser. Problemen i de nord- östra länsdelarna synes motivera att gränsen för det allmänna stödområdet i Värmlands län skall dras så att Munkfors, Hagfors och Filipstads kommunblock kommer att ingå i stödområdet. Genom denna gränsdragning delas länet i två inbördes sett mer enhetliga delar än för närvarande.
När det gäller Kopparbergs län kan kon- stateras att sysselsättningsökningen inom in- dustrin 1960—1965 legat på en låg nivå och att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 en relativt kraftig minskning av denna sys- selsättning fram till 1980 väntas, kraftiga- re än i de fyra nordligaste länen. Även in- om andra näringsgrenar förutses en liknan- de utveckling. Ökningen av sysselsättning- en inom serviceverksarnheten väntas ligga under riksgenomsnittet.
För närvarande är situationen den att utvecklingen i de inre delarna av Koppar- bergs län sedan flera år tillbaka, varit svag. Mora, som är den största tätorten inom länets del av stödområdet, syns ha svårigheter att erhålla en utbyggnad av nä— ringslivet som är tillräcklig för att möta strukturförändringama i länsdelen. Under det senaste året har en betydande utflyttning av arbetsföra personer i de yngre åldersgrup- perna ägt rum. I länets södra delar, som är belägna utanför stödområdet har negativa utvecklingstendenser uppmärksammats, ten— denser som tycks ha förstärkts under den senaste tiden.
Enligt utredningens mening krävs det ytterligare lokaliseringspolitiska insatser för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. Det räcker emellertid inte med punktinsat- ser av sådant slag som kan användas utan- för stödområdet utan det fordras mer per- manenta åtgärder. Dessa insatser måste dock som utredningen ser det i högre grad än hittills inriktas på att samtidigt bygga ut och förstärka näringslivet i länets käm-
centra. Utredningen föreslår därför att Bor— länge och Faluns kommunblock skall intagas i det allmänna stödområdet. Även Mock- fjärds kommunblock bör då lämpligen ingå i stödområdet.
När det gäller Gävleborgs län har utred- ningen efter granskning av tillgängligt ma- terial inte funnit påkallat med en utvidg- ning av stödområdet. Det främsta skälet för denna ståndpunkt är att de regioner som närmast kan komma i fråga är belägna in- om relativt god närhet till en av de mer expansiva kustregionerna. Ett annat starkt bidragande skäl är, att tillägget av Fa- lun-Borlänge-regionen till det allmänna stödområdet även torde innebära möjligheter till en utbyggnad i vissa inre delar av Gävle- borgs län.
Utredningen vill i detta sammanhang be- röra en principiell fråga av delvis annan art. Som tidigare redovisats i kapitel 3 har under det senaste året stödområdet erhål- lit en kraftigt minskad andel av det totala lokaliseringsstödet. Speciellt under den tid, som präglats av konjunkturavmattningen, har lokaliseringsstöd lämnats i allt större omfattning utanför stödområdet. Därvid har också beviljats såväl bidrag som ränte- befn'else om än i begränsad omfattning. Det torde kunna ifrågasättas, om inte den- na tendens till utvidgning av stödåtgärder- na till områden utanför stödområdet mot- verkar den eftersträvade lokaliseringspoli- tiska effekten inom stödområdet. Skulle företagen finna att stora möjligheter före- ligger att erhålla vissa lokaliseringspolitis- ka favörer även utanför stödområdet, kan man befara att utsikterna att aktivera etab- lering inom stödområdet avsevärt minskar. Den fördelning av lokaliseringsstödet, som kunnat konstateras under kalenderåret 1968, då hela 65 procent av beviljat lokaliserings- stöd och 41 procent av antalet stödföretag koncentrerats till områden utanför stödom- rådet, torde inge betänkligheter.
Det är utredningens uppfattning, att det statliga lokaliseringsstödet bör vara reser- verat för de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall lämnas utanför dessa. Utredningen anser sålunda starka skäl tala
för en större restriktivitet när det gäller projekt i södra och mellersta Sverige (utan- för stödområdet).
I det föregående har utredningen uppe- hållit sig vid gränsdragningen mot landets södra och mellersta delar, dvs. det all- männa stödområdets yttre gränser. Inom det allmänna stödområdet finns emellertid också ett inlandsområde med speciella pro- blem. Den föreslagna starkare prioritering- en till det allmänna stödområdets förmån anser utredningen inte tillräcklig för att nå godtagbara resultat i stödområdets in- land. Utredningen föreslår därför ökade stödmöjligheter för inlandet i enlighet med vad som anförs i följande avsnitt (6.4.3).
6.4.3. Prioritering inom det allmänna stödområdet
Grunder och val av prioriteringsmodell
Såsom tidigare redovisats (kapitel 3) och i den allmänna motiveringen (kapitel 5) po- ängterats har den negativa näringslivs- och befolkningsutvecklingen i det nuvarande stödområdets inland fortsatt efter 1964. Särskilt gäller detta Norrlands inland, där strukturomvandlingen gett kraftiga utslag. På många håll i dessa landsdelar har ut- talats farhågor för att godtagbar samhälle- lig och kommersiell service inte skall kun- na upprätthållas om den nuvarande utveck- lingen fortsätter.
I Norrbottens kustland är situationen i stort sett densamma som för inlandet. Järn- föres de sju skogslänen kan konstateras att Norrbotten har en lägre total sysselsättning än som svarar mot länets befolkningsandel, lägre än något av de övriga. Även industri- sysselsättningen är lägre än som svarar mot befolkningsandelen. Länet kännetecknas dessutom av industriell ensidighet. Sålun- da var 1965 i åtta av tolv kommunblock minst hälften av de industrianställda syssel- satta i en bransch.
Norrbotten är vidare det skogslän som under perioden 1963—1967 fått vidkännas den största relativa nettoutflyttningen. Ut- flyttningen från länet har i avsevärt mindre
grad än i övriga skogslän kunnat täckas med inflyttning under samma tid. Länets cen- trala kärna, som utgörs av den s.k. Fyr- kanten (Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn) synes i mindre utsträckning än motsvaran- de regioner i övriga län ha tjänat som buf- fert mot en ökad utflyttning. Endast 48,7 procent av länets befolkning var 1965 bo- satt i Fyrkanten. Som jämförelse må an- föras att Umeå-gruppen (Umeå, Vännäs, Nordmaling och Skellefteå) omfattade 67,7 procent av invånarna i Västerbot— tenslän.
Utredningen har med hänsyn till resul- taten från stödverksamheten samt den in- träffade och väntade utvecklingen övervägt en differentiering av stödet inom det all— männa stödområdet till de antydda områ- denas förmån. Utredningen är som fram- gått av den allmänna motiveringen tveksam om möjligheterna att genom en sådan dif- ferentiering få till stånd en sådan utbygg- nad av näringslivet i dessa områden att en mera avsevärd förändring av utveckling.- en åstadkommes. Sannolikt kommer befolk- ningsuttunningen inom stora glesbygdsområ- den att fortsätta. Man kan tvivla på om det ens med en dylik satsning går att åstad- komma en minskad takt i den kontraktiva processen i inlandet. Enligt utredningens mening bör dock ett ökat lokaliseringsstöd ge möjligheter till en förbättring av syssel- sättningsläget och därmed en minskad ut- flyttning. Ur statsfinansiell synpunkt kan en sådan ökning av lokaliseringsstödet ge- nom de nya sysselsättningsmöjlighetema minska behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt kan nedlagt samhälls— kapital få fortsatt användning. Utredning- en vill med detta framhålla angelägenheten av en samhällsekonomisk totalkalkyl i sam- band med avvägningen mellan olika loka- liseringspolitiska och arbetsmarknadspolitis- ka åtgärder.
Utredningen anser sålunda att samhälls- ekonomiska och starka sociala skäl talar för en differentiering till förmån för vis- sa delar av Norrlands inland och Norrbot- tens kustland. Skulle den sålunda förslagna lokaliseringspolitiska satsningen på dessa
hällsekonomiska vinster och lösa många pro- områden lyckas, skulle det betyda stora sam- blem för invånarna i områdena. Misslyckas satsningen innebär den inte några nämn— värda extra kostnader för samhället.
Den ökade stimulansen till företagsloka— lisering "eller utbyggnad av företag anser utredningen bör skapas genom en höjning av maximigränserna för stödet och en ut- vidgning av stödunderlaget.
Vid övervägande av hur den åsyftade prioriteringen geografiskt skall utformas har utredningen diskuterat två alternativ, näm- ligen antingen att hela inlandet och Norr- bottens kustland utnämnes till speciellt stöd- område, eller att enbart vissa orter i dessa områden utses till speciella stödorter. En lösning enligt det första alternativet nöd- vändiggör med utgångspunkt från utred- ningens principiella resonemang att stödet koncentreras till ett antal särskilt utvalda stödorter. . Utredningen har stannat för det andra alternativet, nämligen att föreslå att det ut- ökade lokaliseringsstödet skall lämnas för projekt i särskilt utvalda stödorter, priori- teringsorter.
Innan utredningen övergår till att disku- tera urvalet av prioriteringsorter m.m., vill utredningen beröra en särskild effekt av den här föreslagna prioriteringen. För närvarande tillämpas i viss utsträckning en differentiering av stödets, främst bidragets, storlek till inlandets förmån. Genom ut- redningens förslag till särskilda stödåtgär- der för inlandet och Norrbottens kustland, blir det nu möjligt att tillämpa de nuvarande maximibeloppen även i övriga delar av kust- landet, något som kan få särskild betydelse för vissa projekt.
Prioriteringsorterna
Såsom utredningen tidigare framhållit på- kallar utvecklingen i Norrlands inland och Norrbottens kustland särskilda lokaliserings- politiska insatser. Inlandet består till stör- sta delen av stora glesbygdsområden, där tätorterna är få och relativt spridda. Fler- talet tätorter är dessutom små. I Norrbot-
tens kustland är ortstätheten större liksom befolkningsunderlaget.
När statsmakterna 1964 utformade rikt- linjer för lokaliseringsstödets användning ut- talades med utgångspunkt från den allmän- na lokaliseringspolitiska målsättningen att samhället i stödområdet skulle satsa både på sådana orter och regioner, som redan ha- de en god industriell utveckling och på så- dana som hade utvecklingsmöjligheter. Någ— ra bestämda krav på storlek och karaktär hos de orter och regioner, där stödåtgärder skulle vidtas, uppställdes inte. Stödåtgärder- na skulle emellertid inriktas på ur samhälle- lig synpunkt angelägna orter med goda för- utsättningar att bära upp en industriell verk- samhet och att fungera som centra för sam- hällelig service. Härför fordrades ett befolk- ningsunderlag i själva tätorten och dess om- land tillräckligt för att en rimlig service- standard skall kunna upprätthållas. Det på- pekades samtidigt att vid fastställandet av planerna för den nya kommunindelningen ett befolkningsunderlag av minst 8 000 in- vånare bedömts erforderligt för att erbjuda en tillfredsställande kommersiell och ad- ministrativ service. Stödortema borde lämp- ligen väljas bland kommunblockscentra.
Utredningen har inte ansett sig böra fö- reslå någon minimigräns för befolknings— underlaget vid urvalet av prioriteringsorter. Det är emellertid givet att det måste bli fråga om de större tätorterna. Det är så- lunda angeläget att inte splittra stödet. An- talet orter bör därför vara relativt begrän— sat.
Genom länsplanering 1967 har presen- terats ett omfattande material för bedöm- ning av till vilka orter inom de olika länen som de lokaliseringspolitiska insatserna skall koncentreras. Utredningen har tagit del av innehållet i den redovisning av försöks- verksamheten, som nyligen lämnats (SOU 1969: 27), ävensom av grundmaterialet från de fyra nordligaste länen. I sin anmälan till riksdagen i statsverkspropositionen 1969 yttrade dåvarande chefen för inrikesdepar- tementet bl. a. följande:
Länsplanering 1967 har nu slutförts och en sammanfattande bedömning av resultaten kan
göras. Enligt min mening står det klart att försöksverksamheten har varit framgångsrik i så måtto att det har visat sig möjligt att på länsregional grund med en betydande grad av enighet inom planeringsråden och med god resonans bland kommunerna genomföra en ut- vecklingsplanering på en så realistisk nivå och med så klart uttalade prioriteringar att den är ägnad att tjäna som vägledning för sådana re- sursfördelande beslut som jag förut talat om.
Utredningen, som delar denna uppfatt- ning, har funnit stöd därför även i pla- neringsrådens svar på utredningens enkät. Enligt utredningens mening bör urvalet av orter väsentligen bygga på de prioritering- ar som gjorts av länsstyrelserna/planerings- råden i länsplanering 1967.
Den gemensamma arbetsgruppen för sam- arbetet i industrilokaliseringsfrågor mellan regeringen och Sveriges industriförbund har nyligen i sin första rapport lämnat en mer preciserad redovisning av lokaliseringsför- utsättningarna för 29 orter inom det nu- varande stödområdet. Redovisningen har därvid inriktats på de orter, till vilka läns- styrelserna och planeringsråden i länspla- nering 1967 ansett att de lokaliseringspo- litiska insatserna bör koncentreras. Avsik- ten är att det redovisade materialet skall användas i den informationskampanj, rik- tad mot industriföretag i södra och meller- sta Sverige som avses bedrivas. Av de 29 orterna är 15 belägna inom det område, Norrlands inland och Norrbottens kust- land, där utredningen föreslår speciella lo- kaliseringspolitiska stödinsatser. Urvalet till- godoser de principiella synpunkter som ut- redningen vill därför föreslå att i första hand dessa 15 orter utses till prioriterings- orter. De 15 orterna är:
1. Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Boden, Kalix, Luleå, Piteå och Älvsbyn i Norr- bottens län;
2. Storuman, Vilhelmina och Lycksele i Västerbottens län;
3. Östersund, Strömsund och Sveg i Jämt- lands län; samt
4. Sollefteå iVästernorrlands län. Det speciella lokaliseringsstödet bör i princip lämnas endast till verksamhet som bedrives i eller lokaliseras till de utvalda
tätorterna. Denna starka begränsning bedö- mer utredningen som nödvändig för den önskade utvecklingen. Tilläggas bör att stö- det i allmänhet torde få betydelse för sys- selsättningen inte bara i tätorten utan även i ortens s. k. pendlingsomland.
Vad som skall räknas till tätorten torde få avgöras med hänsyn till de lokala för- hållandena. Stöd som här avses bör även kunna lämnas till industri (industriliknan- de verksamhet) som på grund av bestäm— melser i miljövårdslagstiftningen inte kan bedrivas i eller i omedelbar närhet av den egentliga tätortsbebyggelsen, om det med hänsyn till det ringa avståndet till denna bebyggelse och övriga omständigheter kan anses förenligt med syftet med prioritering- en.
Med det gjorda urvalet av prioriterings- orter skulle följande kommunblock i Norr- lands inland och Norrbottens kustland kom- ma att sakna egna prioriteringsorter:
1. Haparanda, Övertorneå, Pajala, Över- kalix, Jokkmokk och Arjeplog i Norrbottens län;
2. Sorsele, Åsele och Norsjö i Väster- bottens län;
3. Ramsele och Ånge i Västernorrlands län; samt
4. Hammarstrand, Bräcke, Hammerdal, Järpen och Svenstavik i Jämtlands län. Det kan givetvis ifrågasättas om inte även några av dessa orter skall utses till priori- teringsorter och frågan bör därför ytterli— gare övervägas. För att bästa möjliga effekter av priori- teringen skall kunna nås, anser utredning- en det nödvändigt med klara uttalanden från statsmakternas sida, att man avser att även på längre sikt stödja prioriterings- orterna i en sådan omfattning att en till- fredsställande samhällsservice kan garante— ras.
6.4.4 Övriga Sverige
För de delar av Sverige som enligt utred- ningens förslag faller utanför det allmän- na stödområdet föreslår utredningen att 10- kaliseringsstöd liksom hittills skall utgå i
form av punktinsatser i särskilda fall. Ut- redningen vill dock erinra om vad den ti- digare framhållit (6.4.2) rörande stor re- striktivitet i dessa fall.
7. Stödberättigad verksamhet
7.1. Nuvarande begränsning och dess tillkomst
7.1.1. Nuvarande ordning
Enligt nuvarande regler kan lokaliserings- stöd utgå till industri och, i vissa fall, till turistnäringen (1 & lokaliseringsstödkungö— relsen). Industribegreppet är inte definierat i författningen. I 4 & samma författning stadgas att lokaliseringslån och lokaliserings- bidrag utgår till den som utövar eller ämnar »utöva industriell verksamhet» vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan an- läggning, som är nödvändig för verksamhe- ten.
7.1 .2 Kommittéförslaget
Kommittén för näringslivets lokalisering fö- reslog att det statliga företagsstödet skulle gälla industriföretag samt i vissa fall turist- företag. I sitt betänkande berörde kommit- tén inte frågan om stöd till annan företag- samhet. Utgångspunkten för kommitténs förslag var att tyngdpunkten för den ekono- miska expansionen var förlagd till tätorterna. Orsaken härtill var enligt kommittén att bä- raren av den ekonomiska expansionen, in- dustrin, i hög grad var beroende av den miljö och de tjänster som i huvudsak endast tätorterna kunde erbjuda.
Tanken bakom kommitténs förslag var så- lunda att industrin svarade för den ekono-
miska expansionen och därmed även för sysselsättningsutvecklingen, såväl direkt som indirekt. Kommittén anförde, att de an- ställda inom industrin krävde bekväm till- gång till ett visst minimum av kommer- siell och social service i form av affärer, skolor, sjukhus, osv. för sig och sina fa- miljer. Enligt kommittén krävde företagar- na också tillgång till sådan service, som hade betydelse för produktionen. Dessa krav antog kommittén skulle öka, varför in- dustrin för sin fortsatta expansion var i behov av ett nät av välutvecklade orter. Kommittén framhöll vidare bl.a. att det också var väsentligt att lokaliseringspo- litiken i sysselsättningssvaga områden med- verkade till att industrier med stor sprid- ningseffekt etablerades, dvs. industrier som delvis baserade sitt tillverkningsprogram på underleverantörer. Sådana industrier kunde enligt kommittén också i större utsträck- ning än enbart råvaruproducerade basin- dustrier — till stor del inriktade på ex- port — väntas ge upphov till en för fort- satt industriellt utvecklingsarbete gynnsam miljö. För att främja utvecklingen av syssel- sättningssvaga områdens näringsliv var det inte tillräckligt med smärre punktinsatser eller insatser enbart för att förädla natur- tillgångarna till exportvaror, utan det kräv- des kraftfulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på de orter det här gällde. Kommittéförslaget innehöll dock inga uttalanden om att det lokaliseringspo-
litiska företagsstödet skulle utges till in- vesteringar i annan verksamhet än industri.
I bilaga I (SOU 1963: 49) till kommitténs betänkande om Aktiv lokaliseringspolitik (SOU 1963: 58) anges, att den svenska in- dustristatistikens industribegrepp omfattar fabrikstillverkning, kännetecknad av varu- produktion, koncentrerad till större enhe— ter. Man bortser sålunda från mindre pro- duktionsenheter, vilka i stället räknas som hantverk och småindustriella rörelser. Vida- re nämnes, att enligt en viss internationell standard görs inte denna avgränsning utan man innesluter tillverkning av varor inom samtliga driftsformer i begreppet, dock un- der villkor att produktionen eller tillverk- ningen sker för avsalu.
7.1.3. Propositionsförslaget och riksdagsbe- handlingen
Kommitténs uttalanden i förevarande spörs- mål mötte ingen gensaga vare sig i propo- sitionen eller i riksdagen. Frågan om stöd till annan verksamhet än industri (och tu- ristnäringen) berördes överhuvudtaget inte i propositionen. Däremot gjorde departe- mentschefen uttalanden ( prop. 1964: 185 s. 179 0. 195) som antyder samma grund- inställning som kommittén. På en punkt gjorde departementschefen en reservation och anförde att en förutsättning för stat- ligt stöd måste vara att den önskade lokalise- ringspolitiska effekten bedömdes bli bestå- ende under överskådlig framtid. Det borde därför vara fråga om permanenta industri- anläggningar. Den sysselsättning som själva byggandet av anläggningen skapade, var så- ledes inte tillräckligt motiv för lokaliserings- stöd. Av bl. a. detta skäl borde kraftverks- anläggningar, vilka var förenade med av- sevärda kapitalinvesteringar men i ut- byggt skick gav ringa sysselsättningseffekt, inte komma i fråga för statligt lokaliserings- stöd. Mot denna bakgrund borde också frå- gan om stöd åt exempelvis sådana industrier inom byggnadsbranschen, vilka uppfördes och drevs i anslutning till omfattande be— byggelse av ett visst område, bedömas.
I bankoutskottets utlåtande togs frågan
inte upp till närmare behandling. Riksdagen anslöt sig till departementschefens betrak- telsesätt.
7.2. Motioner i riksdagen 1964—våren 1969 angående begränsningen till industri
Antalet motionsyrkanden i denna fråga har varit få under den rubricerade perioden. De motioner 1964—1968 som tagit upp spörs- målet har endast behandlat det ur, sakligt sett, perifera aspekter. Den principiella ståndpunkten har inte diskuterats. Sålunda har hemställts att stöd skall ges företag in— om industri-, hantverks- och servicesekto- rema för uppförande av verkstads— (hant- verks-) hus (1966) samt kommuner för be- redskapsarbeten för uppförande av hant- verks- och industrihus.
I flera motioner angående åtgärder i gles- bygdsområden har upptagits tanken på 10- kaliseringsstöd till serviceanläggningar (1968 och 1969).
Under våren 1969 har dock väckts mo- tioner om utvidgning av lokaliseringsstö- dets tillämpningsområde och föreslagits, att idéföretag, konsultföretag, företag som hål- ler reservdelslager, servicestationer eller lik- nande skall utgöra stödberättigade verk- samheter (I: 387 och H: 443).
7.3 Länsstyrelsernas/planeringsrådens syn- punkter på frågan om stödberättigad verk- samhet
Av bilaga 3 framgår planeringsrådens (läns- arbetsnämndemas och företagareföreningar- nas) svar på frågan om lokaliseringsstödet bör vara inskränkt till enbart industri. Näs- tan alla planeringsråd vill frångå den snä- va begränsning som nu gäller. Några råd vill gå mycket långt och låta stöd kunna utgå till varje näringsgren eller till alla slags serviceföretag. Andra vill ha en för- siktig uppmjukning av nuvarande bestäm- melser och medge att stöd i undantagsfall skall få utgå till serviceföretag. Flera pla- neringsråd vill slopa nuvarande begränsning till förmån för en gränsdragning efter funk- tionella linjer. Det avgörande enligt den-
na gränsdragning är huruvida det stödsö- kande företaget har eller får en basfunk- tion i ortens eller regionens näringsliv.
De två planeringsråd, som vill behålla nuvarande begränsning, har samma grund- syn som kommittén för näringslivets loka- lisering och statsmakterna 1964.
7.4 Gränsdragningen ifråga om stödberätti- gad verksamhet enligt praxis
Genom att beslutanderätten i stödärendena är uppdelad på två statsorgan, arbetsmark- nadsstyrelsen och Kungl. Maj:t, genom bl. a. en beloppsgräns är risken för att det skall uppstå olika praxis i stödärenden hos dessa myndigheter värd att uppmärk- sammas. Risken kan minskas genom att en del av arbetsmarknadsstyrelsens beslut över- klagas och blir prövade av Kungl. Maj:t och genom att ett visst — ofta informellt — samråd mellan tjänstemännen hos de båda myndigheterna äger rum. Dessutom skall arbetsmarknadsstyrelsen i vissa fall (15 & lokaliseringsstödkungörelsen) överläm- na ärenden till Kungl. Maj:t för avgörande. Då emellertid antalet avslagsbeslut som över- klagats är relativt litet och dessutom sällan rör enbart frågan om stödberättigad verk— samhet och då Kungl. Maj:t inte lämnar någon motivering i sina beslut eller redogör för nya omständigheter som uppkommit i ärendena, är möjligheten att få klarhet om praxis denna väg begränsad. Till detta kom- mer att samtliga bifallsbeslut och åtskilliga avslagsbeslut hos arbetsmarknadsstyrelsen aldrig blir föremål för Kungl. Maj:ts pröv- ning. Dessa stödärenden utgör också största delen av det totala antalet stödärenden. Dessutom återkallas många ansökningar och besvär i stödärenden innan något beslut i sak träffats.
Slutsatsen av det anförda blir att praxis i fråga om stödberättigad verksamhet är ri- kare hos arbetsmarknadsstyrelsen än hos Kungl. Maj:t och att skillnader kan före- ligga i dessa myndigheters praxis rörande denna fråga (liksom i andra), men att den ännu inte går att klarlägga på grund av det ringa antalet vägledande beslut av
Kungl. Maj:t. Utredningen har därför en- dast gjort en summarisk genomgång av bi- fallsbesluten och en mindre del av avslags- besluten hos de båda myndigheterna under tiden juli 1965—december 1968. Undersök- ningsmaterialet utgörs endast av samman- ställningar upprättade inom arbetsmark— nadsstyrelsen.
Bland bifallsbesluten hos Kungl. Maj:t är det endast ett som i detta samman- hang behöver uppmärksammas. Sålunda har ett företag i sydvästra Sverige erhållit lokaliseringslån till investeringar i verksam- het som betecknats som »Djupfrysning av livsmedel». Detta innebär ett något vidare industribegrepp än som tidigare beskrivits i detta kapitel. Verksamheten torde dock kunna karaktäriseras som ett första led i en industriell produktion. Som jämförelse bör nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen har beviljat lokaliseringsstöd till investe- ringar i potatislagerhus i fyra fall, av vilka ett även avsåg odling och sortering. Indust- riell tillverkning torde dock enligt defini- tionen kräva någon form av förädling av varor.
Förädlingsmomentet torde klart ha före- legat i följande två ärenden, där arbets- marknadsstyrelsen beviljat stöd, nämligen till fiskberedningsanläggning samt till an- läggning för förädling och beredning av fisk och vilt.
I några fall har arbetsmarknadsstyrelsen beviljat stöd till verksamheter som synes svårare att föra in under det angivna in- dustribegreppet. Sålunda har stöd utgetts till bilverkstäder (bilservice) i tre fall, till större fotolaboratorium (två gånger), till flygbolag för skogsgödsling och till maskin- service (jord- och skogsbruksmaskiner ) itvå fall. Det är dock inte uteslutet att det kan ha funnits industriella inslag i investering- arna.
Det finns flera exempel på företag med blandad verksamhet, omfattande tillverk- ning och service, som har beviljats stöd av arbetsmarknadsstyrelsen. Huruvida en hu- vudsaklighetsprincip, dvs. tillverkningsverk- samheten måste utgöra den väsentligaste de- len inom företaget i fråga, eller en uppdel-
ningsprincip, dvs. stöd erhålles endast för investeringar i tillverkningsdelen, tillämpats framgår icke av föreliggande material. Ar- betsmarknadsstyrelsen har sålunda utgett lo- kaliseringsstöd till företag som bedrev meka- nisk verkstad kombinerad med fabrikstvät- teri, till ett företag som utförde legoarbeten och byggnadssmide i kombination med ser- vice och reparationer, till ett företag med nytillverkning och service av kylare, till ett företag med tillverkning och service beträf- fande släpvagnar och lastbilsflak, till ett företag som utförde rörinstallationer tillsam- mans med tillverkning av aluminiumkon- struktioner samt till ett s. k. servicecentrum för småhantverk.
Stöd har inte beviljats dataföretag till ADB-verksamhet (avslag av arbetsmark- nadsstyrelsen i ett fall, besvär till Kungl. Maj:t återkallade; ansökan ej avgjord i ett fall), eller för kycklingsuppfödning, blom- sterodling, frukt- och grönsakshandel i kombination med grosshandel och vägentre- prenörer. Eftersom avslagsbesluten inte in- nehåller några motiveringar kan orsaken till utgången i dessa ärenden inte klarläggas. Detsamma gäller i viss mån ett av Kungl. Maj:t avgjort ärende, där stöd vägrades bilverkstad. Arbetsmarknadsstyrelsen av— styrkte i detta ärende bifall, enär objektet var ett serviceföretag utan industriell pro- duktion och beläget utanför stödområdet.1 Även arbetsmarknadsstyrelsen har hittills i ett fall vägrat stöd till bilverkstad.
Sammanfattningsvis kan sägas, att ar- betsmarknadsstyrelsen i sin praxis synes ha gått längre ifrån det angivna industribe— greppet än Kungl. Maj:t, men det måste också framhållas att det på många punk- ter är för tidigt att yttra sig om Kungl. Maj:ts inställning, med hänsyn till det för- hållandevis ringa antal ärenden som prö- vats.
7.5 Utredningens förslag i fråga om stöd- berättigad verksamhet
7.5.1. Allmänna synpunkter
Av vad tidigare anförts i detta betänkan- de framgår att den svenska lokaliserings-
politiken närmast är att beteckna som en industrilokaliseringspolitik och sålunda in— riktats på industrins lokalisering. Att det- ta blivit fallet kanske kan förklaras med att det är industrialiseringsprocessen och förändringarna inom industrin som starkast påverkat den ekonomiska och demografiska utvecklingen i Sverige. Kommittén för nä— ringslivets lokalisering ger också uttryck åt tanken att det är industrin som är bära- ren av den ekonomiska expansionen.
Utredningen delar i huvudsak uppfatt- ningen om industrins centrala roll för lan- dets utveckling. När det gäller den fort- satta regionala utvecklingen torde dock en viss nyansering av detta omdöme bli er- forderlig. För vissa delar av landet har in- dustrin spelat en något mindre framträdan- de roll. På flera håll synes häri inte kom- ma att ske någon större ändring. Vilka de- lar detta gäller framgår vid en granskning av industrins nuvarande lokaliseringsmöns— ter och de tendenser till förändringar i detta mönster som kan skönjas eller förutses. Så- lunda kommer vissa delar av landet att vara mindre attraktiva för en spontan utveck- ling av industrin. I flera områden torde möj- ligheterna till industriell utveckling ens med samhällets stöd vara mycket begränsade, vil- ket framgått av vad tidigare anförts. Frågan är då om i stället någon eller några andra näringsgrenar kan få ökad betydelse för utvecklingen i dessa områden. Det kan exempelvis anföras, att turistnäringen haft större betydelse än industrin i vissa avlägs- na orter i Norrlands inland. Turistnäringen behandlas inte i detta sammanhang med hänsyn till den pågående särskilda utred- ningen.
Även för andra områden kan förhållan- det mellan industrins och andra näringsgre- nars betydelse för utvecklingen tänkas un- dergå förskjutningar om än i mindre grad. Det är givetvis orealistiskt att tänka sig finna någon optimal industrialiseringsgrad för varje del av landet vid varje tidpunkt. Detta gör det också i viss mån fruktlöst att generellt uttala sig om vilken satsning, vilken industrialiseringsgrad man inom 10-
1 KU 1967134
kaliseringspolitiken bör sträva efter. Där- till kommer att de indirekta positiva (och negativa) verkningarna för andra närings- grenar i regel inte är mätbara.
Den långsiktiga lokaliseringspolitiska målsättningen måste enligt utredningens me- ning vara utgångspunkten, när det gäller att bestämma vilken eller vilka näringsgre- nar eller verksamheter lokaliseringsstödet skall inriktas på. Detta innebär att man i huvudsak måste satsa på expansiva närings- grenar eller verksamheter. Eftersom in- dustrin bär huvudansvaret för den ekono— miska tillväxtprocessen i landet är det där- för följdriktigt, att lokaliseringsstödet kon- centreras till företag inom denna närings- gren. Härför talar också det faktum att stöd till industriföretag oftast ger den ome- delbara sysselsättningsökning, som eftersträ- vas för orter och områden med sysselsätt- ningssvårigheter.
Mot bakgrunden av erfarenheterna från stödverksamheten, den beskrivna regionala utvecklingen och de pågående strukturför- ändringarna inom industrin förordar ut- redningen en viss utvidgning av området för stödinsatserna. Mer explicit kan följande skäl anföras.
Det har i praktiken ibland visat sig svårt att avgöra om en verksamhet är att hän- föra till industri eller jordbruk, industri eller fiskerinäring, industri eller service. Särskilt gäller detta när verksamheten be- drivs i industriell skala, med industriella metoder och under industriliknande former. Även om någon definition av industribe- greppet inte finns i vare sig författningen, propositionen eller utskottsutlåtandet 1964 synes klart, att inan i varje fall i Kungl. Maj:ts praxis håller sig till de definition för vilken tidigare redogjorts. Det fordras med andra ord att det gäller industriell tillverk- ning, dvs. att någon form av bearbetnings- process ingår i verksamheten.
Ett annat skäl för en vidgad tillämpning är att det i följd av rationaliserings- och spe- cialiseringssträvanden inom industrin blivit allt vanligare att en del funktioner, vilka företagen tidigare ombesörjt själva i den eg- na verksamheten, utbrutits ur denna och
överförts till för ändamålet skapade, fri- stående företag. Nya tekniska metoder har även lett till uppkomsten av ytterligare led på en varas väg till marknaden och till nya fristående verksamheter.
Samma rationaliserings- och specialise- ringssträvanden har vidare medfört att åt- skilliga funktioner av servicekaraktär, vilka industriföretagen tidigare själva ombesörjt, övertagits av fristående serviceföretag, t. ex. företag, som åtar sig underhålls- och repa- rationsarbeten på industriföretagens maskin- park.
Den tekniska utvecklingen har också in- neburit att nya serviceområden uppstått. Vissa serviceverksamheter kräver en dyr- bar maskinell utrustning, en utrustning som på grund av tekniska framsteg ständigt mås- te förnyas eller förändras, samt special- utbildad personal. Särskilt för mindre och medelstora företag kan det ställa sig före- tagsekonomiskt omotiverat att upprätthål- la service av detta slag inom det egna fö- retaget, varför man i stället köper tjänster- na från fristående företag. Ett nytt exem- pel på dylika serviceföretag är dataföre- tagen.
Ytterligare skäl. för en utvidgning är att genom strukturomvandlingen, rationalise- ringen och den hårdnande konkurrensen kan en stor industri på en ort inte ensam bära ansvaret för sysselsättningen på samma sätt som tidigare ofta varit fallet. Regionalt kan, som påpekats, möjligheterna att ens med statligt stöd åstadkomma sysselsätt- ningstillfällen genom en utbyggnad av in- dustrin vara än mer begränsade. Enligt till- gängliga prognoser och enligt utbredd upp- fattning kommer servicenäringarna att ex- pandera kraftigt även i fortsättningen och svara för det största tillskottet av arbets- tillfällen. Flertalet av de i enkäten tillfrå- gade planeringsråden (länsarbetsnämnderna och företagareföreningama) har därför fö- reslagit att lokaliseringsstöd skall kunna ut- gå till servicenäringama.
Enligt utredningens mening är en sådan generell utvidgning som flera planerings— råd uttalar sig för knappast möjlig. Det är angeläget att här understryka att ser-
vicenäringarnas expansion i huvudsak beror på den ekonomiska expansion industrin sva- rar för. Särskilt gäller detta service på 10- kal nivå. En aktiv industriell verksamhet på en ort medför att underlaget för ser- vicenäringarna breddas och att härigenom, med en viss automatik, skapas nya syssel- sättningstillfällen. Servicenäringarnas ut- veckling hänger vidare nära samman med tätortsutvecklingen. Däremot är det knap- past realistiskt att generellt tänka sig att en ekonomisk expansion på en ort skall kunna åstadkommas enbart genom service- näringarna.
— Ytterligare skäl mot en generell utvidg- ning till servicenäringarna är att begreppet service inte är bestämt avgränsat. En ut- vidgning utan någon som helst prioritering mellan industri och service samt mellan olika serviceverksamheter kan leda till en olämplig splittring av lokaliseringsstödet, i synnerhet om medelstillgången är relativt begränsad.
Ett annat skäl mot den uppgivna utvidg- ningen är att de tillämpande organen ofta kommer att ställas inför stora svårigheter i fråga om att klarlägga konkurrensförhål- landen och att i förväg bedöma verkning- arna på dessa förhållanden av ett even- tuellt lokaliseringsstöd till ett serviceföre- tag.
Utredningen anser att de anförda skälen starkt talar mot en generell utvidgning av lokaliseringsstödets användning till servi- cenäringama. Enligt utredningens mening bör man pröva en mindre omfattande ut- vidgning. Det ligger närmast till hands att söka en lösning med utgångspunkt från in- dustribegreppet och nuvarande praxis i stöd- ärenden.
7.5.2. Stöd till industri och industriliknande verksamhet
Utredningen anser att man inte bör binda sig för någon bestämd, formell definition av industribegreppet. Skälen för denna uppfattning framgår av vad utredningen ti- digare anfört. Utredningen förordar att man tillämpar ett vidare begrepp än som an-
vändes i bilaga I till 1963 års kommitté- betänkande. Ett planeringsråd har använt uttrycket »industriliknande verksamhet», vilket i viss mån täcker vad utredningen av- ser. Uttrycket får emellertid inte tolkas alltför vittomfattande. Från dylik verksam- het vill utredningen sålunda undanta alla former av djuruppfödnings- och odlings- verksamhet. Det avgörande bör vara om verksamheten bedrivs i industriell skala, med industriella metoder och under in- dustriella former. Tillverknings- eller för- ädlingsmoment i vanlig bemärkelse behö- ver inte föreligga. Det bör räcka med att varan undergår någon form av hantering, som vidmakthåller dess egenskaper eller utan något egentligt mekaniskt ingrepp på varan förbättrar dess egenskaper. Som ex- empel på dylik verksamhet må nämnas djupfrysningsföretag, där normalt någon form av industriell hantering förekommer. Till industriliknande verksamhet bör kunna räknas sådana funktioner, som tidigare ut- förts inom det egentliga tillverknings (för- ädlings) företaget, men som brutits ut och sammanförts till för ändamålet särskilt ska- pat företag. Det bör främst vara fråga om verksamhet, som ligger nära tillverknings (förädlings) momentet vid en varas väg till marknaden.
Stöd till industriliknande verksamhet är inte avsett att omfatta grossist- och/ eller de- taljhandsföretag eller för lagringsverksamhet som ingår som ett normalt led i anslut- ning till transporter.
Utredningen delar den uppfattning de- partementschefen gav uttryck åt 1964 att kraftverksanläggningar och anläggningar in- om byggnadsbranschen, som uppförs och drivs i anslutning till omfattande bebyggel- se av ett visst område, inte bör ifrågakom- ma för lokaliseringsstöd.
Gränsen mot serviceverksamhet är ibland svår att bestämma med nuvarande industri- begrepp och blir givetvis genom utredning- ens förslag än mer obestämd. Utredning- en anser det dock inte vara möjligt och ej heller lämpligt med hänsyn till vad utred- ningen föreslår i det följande att genom en uppräkning eller på liknande sätt dra
upp en fast gräns mellan industriliknan- de verksamhet och service. Det bör få över- låtas på de tillämpande organen att — med beaktande även av strukturförändringarna inom olika branscher och näringsgrenar— i sin praxis åstadkomma en rimlig avgräns- ning mcd hänsyn till lokaliseringsstödets allmänna syfte och inriktning.
7.5.3. Stöd till vissa serviceföretag
Utredningen vill inte stanna vid industri och industriliknande verksamhet utan gå ett steg längre. Såsom tidigare nämnts är utredningen emot en generell utvidgning till servicenän'ngarna. Däremot kan utredning— en tänka sig en utvidgning som innebär att stöd i särskilda fall skall kunna utgå till vissa serviceföretag.
Det har förut framhållits att service- funktioner, som tidigare fullgjorts inom in- dustriföretag, numera ofta utförs av fri- stående företag, t. ex. underhålls- och re- parationsarbeten på industriföretagens ma- skinpark. Enligt utredningens mening bör det inte föreligga någon skillnad i stöd- sammanhang mellan industriföretag som ut- för dessa funktioner själva och industrifö- retag som köper dessa tjänster. Som reg- lerna nu är får det självförsörjande före- taget ett högre stödunderlag. Graden av självförsörjning i fråga om tjänster är na- turligtvis mycket varierande inom olika branscher, företagsstorlekar och vid olika produktionsinriktning. Vidare spelar loka- liseringsortens servicestruktur in.
Utvecklingen synes gå mot en ökad spe- cialisering (utrensning av vissa funktioner) och därmed mot ett ökat köp av tjänster. Därmed ökar också industriföretagens be- nägenhet att lokalisera sig på orter som redan är välförsedda med serviceföretag för den typ av tjänster företagen efterfrågar. Lokaliseringsstöd kan därför behöva ges för att bygga ut företagsservicen på vissa orter i syfte att skapa en industriellt sett bättre serviceutrustning.
Utredningen förordar på anförda skäl att till stödberättigad verksamhet skall kun- na hänföras vissa serviceföretag, vars verk-
samhet är helt eller huvudsakligast inriktad på att utföra tjänster åt industrin. Service- företagets verksamhet skall avse sådan ser- vice som har direkt betydelse för tillverk- nings (förädlings)-processen. Till dylik ser- vice hänförs exempelvis kontroll-, under- hålls- och reparationsarbeten med avseen- de på tillverkningsmaskiner. Annan, mera allmän service såsom förseende av industrin med bränsle och kraft, transporttjänster, kontroll-, underhålls- och reparationsarbe- ten med avseende på markanläggningar, byggnader och tillbehör till byggnader, kon- torsmaskiner, bilar, truckar, kranar och andra transportmedel, kontorstjänster, per- sonalvårds-, städnings— och vakttjänster o.d. räknas givetvis inte till den industri- service som avses med utredningsförslaget.
Serviceverksamheten skall anses huvud- sakligast inriktad på industri då serviceföre- tagets tjänster till väsentligaste delen absor- beras av industriföretag och dessa svarar för huvuddelen av serviceföretagets intäk- ter.
Som ytterligare förutsättningar för stöd i dessa fall bör krävas, att servicestruktu- ren på orten eller i regionen är sådan att en etablering eller utbyggnad av det stöds- ökande företaget kan anses motiverad. Vi- dare måste i dessa fall särskild uppmärk- samhet ägnas konkurrensproblemet för att förhindra en snedvridning. Dessutom bör krävas att det ur allmän synpunkt, särskilt med hänsyn till arbetsmarknadssituationen, är angeläget att den planerade investeringen kommer till stånd. I extrema fall skulle stödet kunna leda till en ökning av rationa- liseringstakten vid industriföretagen på or- ten, varigenom sysselsättningseffekten skulle gå förlorad. Då en sådan utveckling måste antas innebära ökad konkurrenskraft för fö- retagen med därigenom ökade möjligheter för expansion, torde det inte finnas anled- ning att göra undantag för serviceföretag ens i angivna fall.
Utredningen har ansett att stödet till in- dustriserviceverksamhet skall begränsas till det allmänna stödområdet inklusive priori- teringsorterna. Starka skäl talar för en så— dan lösning. Det är i detta område de största
sysselsättningsproblemen finns liksom också de största behoven av industriell miljö ge- nom uppbyggnad bl. a. av industriell service.
I övrigt måste givetvis de allmänna för- utsättningarna för stöd vara för handen för beviljande av stöd till industriservice- företag.
7.5.4. Stöd till företag med blandad verksamhet
Av arbetsmarknadsstyrelsens praxis i stöd- ärenden framgår, att stöd beviljats före- tag med blandad verksamhet, t.ex. verk- samhet som omfattar industriell tillverk- ning av varor kombinerad med repara- tions- och serviceverksamhet. Enligt utred- ningens mening bör stöd kunna beviljas företag som bedriver blandad verksamhet. Utredningen finner ingen anledning att på något sätt begränsa möjligheterna till stöd i dylika fall. Stöd bör kunna utges oavsett vilken del av verksamheten som är den huvudsakliga. En annan sak är att stöd endast bör beräknas på investeringar i till- verkningsverksamheten.
De företag som här hittills åsyftats är sådana som bedriver industriell tillverk- ning tillsammans med annan, icke stöd- berättigad verksamhet. Utredningen har nyss föreslagit att stöd i särskilda fall skall kunna ges industriserviceföretag. Med hän- syn till den utformning detta förslag fått, saknas anledning att här ånyo ta upp frå- gan om stöd till dylika företag för den händelse de bedriver jämväl annan, icke stödberättigad verksamhet. Avgörande för frågan om stöd över huvud taget skall kunna utgå till industriserviceföretagen är den huvudsakliga inriktningen av deras verksamhet.
7.5.5. Prioriteringsfrågor
Utredningen vill slutligen fastslå att lik- som hittills lokaliseringsstödet i första hand bör utgå till den egentliga industrin. I andra hand bör stöd utgå till industrilik- nande verksamhet och — såvitt gäller stöd-
områdena — till industriserviceverksamhet. Utredningen finner inte anledning föreslå att stödmedlen skall fördelas mellan dessa olika stödberättigade verksamheter i några be- stämda proportioner.
8. Stödsubjekt
8.1. Nuvarande ordning och dess tillkomst
Enligt nuvarande ordning är lokaliserings— stödet till det enskilda näringslivet inte be- gränsat till företag av särskild konstruk- tion utan stöd kan beviljas såväl enskild firma som ekonomiska föreningar, aktiebo- lag och andra juridiska personer.
Inte heller föreligger några speciella hin- der för utländsk medborgare eller utländsk juridisk person att erhålla lokaliseringsstöd.
Från och med den 1 juli 1969 gäller dessutom att statsägda företag kan erhålla lokaliseringsstöd.
Frågan om stödsubjekten behandlades in- te av kommittén för näringslivets lokali- sering. Kommittén använde i regel endast uttrycket »företag» i sitt betänkande. I fråga om investeringsbidragen nämnde kommit- tén dock uttryckligen att sådana bidrag bor- de utgå till såväl juridiska som fysiska per- soner. Däremot klargjordes i propositio- nen till 1964 års riksdag (s. 195) att stöd skulle kunna beviljas både fysiska och ju- ridiska personer. Några undantag gjordes inte för utländska fysiska eller juridiska personer. Inte heller i riksdagen blev frågan föremål för någon särskild behandling. Någ- ra motionsyrkanden i ämnet förekom var- ken 1964 eller under tiden 1965—1969.
Det var i statsverkspropositionen 1969 som Kungl. Maj:t föreslog (bil. 13 s. 141) att lokaliseringsstöd skulle kunna beviljas även statsägda företag. Riksdagen biföll försla- get (SU 57, rskr 188).
8.2. Några synpunkter på nuvarande ard- ning och förslag till preciseringar på vissa punkter
Enligt utredningens mening bör liksom en- ligt nuvarande ordning företag inom det enskilda näringslivet kunna erhålla lokali- seringsstöd oberoende av företagets kon- struktion. Detsamma bör gälla utländska, enskilda företag. En annan sak är att det i svensk lagstiftning finns bestämmelser, som inskränker utlännings rätt att förvärva fast egendom, gruva, aktier i vissa bolag samt att driva vissa näringar. Dessa bestäm- melser är dock tillkomna av andra skäl än näringspolitiska. Utländska statsägda före- tag, som bedriver industriell eller annan stödberättigad verksamhet, bör ej heller va- ra uteslutna från stöd. Givetvis bör dock lånevillkoren vid stöd till utländska före- tag vara anpassade med hänsyn till de före- liggande omständigheterna och särskild upp- märksamhet ägnas valutafrågorna.
Frågan om lokaliseringsstöd till statliga industriföretag behandlades av utredningen i början av hösten 1968. Utredningen fann därvid motiverat att ge dessa företag samma möjligheter att erhålla lokaliseringsstöd som de privatägda företagen samt avsåg fram- lägga förslag i denna riktning i detta del- betänkande. Emellertid fick frågan sin lös- ning redan under våren 1969. Svenska stats- ägda företag kan sålunda numera erhålla lokaliseringsstöd enligt samma regler som gäller för de privatägda företagen. I stats-
verkspropositionen motiveras denna utvidg- ning sålunda:
Som jag förut antytt har det visat sig svårt att med befintliga lokaliseringspolitiska medel initiera riskvilligt kapital för nyetablering av industrier, framför allt inom stödområdet. Stat- liga företag har hittills i princip varit ute- stängda från att få lokaliseringsstöd. Det är enligt min mening ofrånkomligt att denna be— gränsning undanröjs för att så många alterna- tiva lösningar som möjligt skall stå till buds i strävan att få sysselsättningsskapande lokali- seringar till stånd. Det framstår också från konkurrenssynpunkt som naturligt att man inte i detta avseende gör skillnad mellan enskilda och statliga företag. Jag förordar således att lokaliseringsstöd skall kunna utgå till statliga företag. I dessa fall bör ärendena avgöras av Kungl. Maj:t.
Det kan i samband med utvidgningen av lokaliseringsstödets användningsområde till de statsägda företagen vara naturligt att ta upp frågan om stöd till andra stödsubjekt med offentlig anknytning, nämligen de kom- munala bolagen. De kommunala bolagens verksamhetsfält är emellertid ett annat än de statliga företagens. I allmänhet förelig- ger också regionala begränsningar för de kommunala företagens verksamhet. Frågan om de kommunala bolagen har nära sam- band med den komplicerade frågan om kommunernas roll inom lokaliseringspoli- tiken. Utredningen har i detta ämne haft överläggningar med kommunalrättskommit- tén, som har till uppgift att behandla frå- gan om den kommunala kompetensen. Nå- got förslag till lösning av dessa problem- komplex synes inte vara att förvänta inom den närmaste tiden. Utredningen finner där- för för närvarande inte anledning ta upp frågan om kommunerna och de kommunala bolagens behandling utan avser överväga denna fråga och hithörande problem under det fortsatta utredningsarbetet.
I statsverkspropositionen 1969 anmälde Kungl. Maj:t i samband med frågan om lokaliseringsstöd till statsägda företag, att Kungl. Maj:t redan i ett fall beviljat stöd till ett företag, i vilket staten var delägare. Utredningen vill i anknytning härtill ta upp en annan fråga från praxis, som rör frågan om stödsubjekten. Det förekommer i prak-
tiken, att ett aktiebolag som bedriver in- dustriell (eller annan stödberättigad) verk- samhet inte självt är eller kommer att vara ägare till de byggnader som avses i an- sökan om lokaliseringsstöd. Äganderätten ligger eller kommer i stället att ligga hos ett särskilt förvaltningsorgan, ett förvalt- ningsbolag. Bolagen har emellertid samma ägare eller det ena bolaget är helägt dotter- bolag till det andra. Lokaliseringsstöd har av Kungl. Maj:t i några fall lämnats till dylikt förvaltningsbolag, då det av utred- ningen tydligt framgått, att förvaltningsbo- lagets fastighet (byggnader) enbart använts i den industriella rörelsen hos det andra bolaget och att bolagen haft gemensam ägare. Som speciellt villkor för stödet till förvaltningsbolaget har då uppställts, att bindande hyresavtal tecknas med samma gil- tighetstid som lånetiden för lokaliserings- lånet, att lånet förfaller till omedelbar be- talning om hyresförhållandet av någon an- ledning upphör, och att det rörelsedrivande bolaget tecknar borgen för lånet.
Enligt utredningens mening bör denna praxis befästas. Det saknas i fall som här avses anledning att låta bolagskonstruktio- nen utgöra ett hinder för en ur samhällets synpunkt angelägen nyetablering eller ut- byggnad av en stödberättigad verksamhet. Utredningen anser, att stöd skall kunna läm- nas när förvaltningsbolaget och det rörelse- drivande bolaget - direkt eller genom för- medling av annan juridisk person — har samma ägare eller det ena av bolagen är helägt dotterbolag till det andra. Det bör vara fråga om en fullständig identitet i ägar- hänseende mellan bolagen och vara utrett, att det förvaltande bolagets fastighet enbart används för det rörelsedrivande bolagets rö- relse och att förvaltningen sålunda kan sä- gas normalt utgöra ett led i det senares verksamhet. Beträffande lånevillkoren i öv- rigt kan utredningen helt ansluta sig till de principer som framgår av Kungl. Maj:ts ovan refererade beslut.
9 Stöd vid vissa rationaliserings- och nedläggnings-
situationer
9.1 Nuvarande ordning och dess tillkomst m. m.
Enligt nuvarande bestämmelser utgår loka- liseringsstöd endast till nyetablering och ut- byggnad av industriell verksamhet. Vidare krävs, att de investeringar som därvid görs i ny-, till- eller ombyggnad av industrian- läggningar och/eller i maskiner, arbetsred- skap och verktyg får en påtaglig sysselsätt- ningseffekt. Stöd ges endast till permanenta industrianläggningar.
De uppställda förutsättningarna innebär att det i praktiken inte är möjligt att be- vilja lokaliseringsstöd till företag som äm- nar rationalisera sin verksamhet (annat än vid samtidig betydande produktionsökning) eller till rekonstruktion eller fortsatt drift av nedläggningshotade företag. I regel är det kravet på sysselsättningseffekt som inte kan uppfyllas.
Vid den tidpunkt då kommittén för nä- ringslivets lokalisering behandlade stödverk- samhetens utformning liksom då statsmak- terna 1964 drog upp riktlinjerna för verk- samheten rådde en stark högkonjunktur. Även om kraftiga strukturförändringar ägde rum inom näringslivet, skedde en betydande ekonomisk expansion på många områden. Mot bakgrunden av detta och med utgångs- punkt från det långsiktiga målet att främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande var det därför naturligt att ge den lokaliserings- politiska stödverksamheten en offensiv in-
riktning. Man tänkte sig att lösningen av de regionala problemen skulle bygga på ex- pansion, nyetablering och utbyggnad av in- dustrin. De utpräglat defensiva medlen fanns att tillgå inom arbetsmarknadspolitikens ram.
Med den skisserade utvecklingen korn varken kommittén, departementschefen eller riksdagen att beröra frågorna om stöd till företag för rationalisering (som inte tillika innebar utbyggnad) eller till nedläggnings- hotade företag. Kommittén förordade att stöd skulle utgå till nyetablering och utvidg- ning av industriell verksamhet. I proposi- tionen tillades kravet på påtaglig sysselsätt- ningseffekt, antingen i det företag som öns- kade stöd eller genom dettas tillkomst i and- ra företag och serviceinrättningar. Den of- fensiva linjen i stödverksamheten betonades kraftigt i propositionen. Också i bankout- skottets utlåtande underströks starkt kravet på en påtaglig, varaktig sysselsättningseffekt.
Det har under den pågående försökspe- rioden inte framställts några motionsyrkan- den om att lokaliseringsstöd bör kunna be-,' viljas i här avsedda fall. Däremot har mo- tionsyrkanden om åtgärder mot företags- nedläggningar behandlats av riksdagen ur andra aspekter, senast 1969 (BaU 1969: 33).
9.2. Länsstyrelsernas/planeringsrådens synpunkter
Utredningen har ansett nämnda problem vara av stor betydelse och därför tagit med
Tablå 5 .
1964 1965 1966 1967 1968 Antalet företag: 126 ' 189 503 650 573 därav nedläggningar; 80 129 236 223 238 nedläggningar i % av totala antalet förtag som lämnat varsel 63 68 47 34 41 Antal berörda arbetstagare: 4 312 9 319 20 733 24 499 22 668 därav vid nedläggningar; 3 045 7 205 10 421 12 779 11 340 antal arbetstagare berörda vid ned- läggningar i % av totala antalet berörda arbetstagare 70 77 51 52 51
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen
frågorna i den gjorda enkäten.
Samtliga länsstyrelser/planeringsråd och länsarbetsnämnder samt alla företagareför- eningar utom en anser att lokaliseringsstöd bör kunna lämnas företag för att möjliggöra rationalisering även om någon ökad syssel- sättning inte kommer till stånd. Förutsätt- ningen bör dock vara att företaget konsoli- deras och att säkrare sysselsättning erhål- les.
Flertalet planeringsråd, länsarbetsnämn- der och företagareföreningar är vidare po- sitiva till att lokaliseringsstöd används för att temporärt stödja företag som hotas av nedläggning. Givetvis förordas vissa be- gränsningar. Sex planeringsråd och länsar- betsnämnder samt tre företagareföreniugar är dock klart negativa till en dylik använd- ning av lokaliseringsstödet. En mer utförlig redogörelse för planeringsrådens uppfattning lämnas i bilaga 3.
9.3. Utredningens förslag till stödåtgärder vid vissa rationaliserings- och nedläggnings- situationer
9.3 .1 Allmänna synpunkter
Strukturomvandlingen inom näringslivet tar sig ofta uttryck i långtgående rationalise- ringar, som kan kombineras med speciali- seringar! och nedläggning av vissa delar av produktionen. Specialiseringen är i många fall ett villkor för att någon del av företaget skall kunna leva vidare —- alternativet kan vara total nedläggning. I andra fall kan en nedläggning framstå som på sikt oundvik- lig, medan takten i avvecklingen i viss mån
kan påverkas genom olika åtgärder.
Strukturomvandlingens omfattning åter- speglas bl.a. i statistiken över varselbesked om personalinskränkningar och antalet ar- betstagare som berörts därav. I bankout- skottets utlåtande 1969 nr 33 redovisas sta- tistiken för femårsperioden 1964—1968. Här återges den tablå som är intagen i ut- skottsutlåtandet (tablå 5).
Det framgår av tablån att antalet av var- sel berörda företag och arbetstagare ökat successivt under perioden fram t. o. m. 1967. Även siffrorna för 1968 är höga.
Ofta uppstår stora svårigheter när det gäller att skapa sysselsättning åt den ar- betskraft som friställts vid rationaliseringar och nedläggningar av företag, i synnerhet om inskränkningarna avser företag med do- minerande ställning i bygden. Den lokali- seringspolitiska stödverksamheten är inrik- tad också på att möta sådana akuta kris- situationer. Stöd kan sålunda lämnas för nyetablering utanför stödområdet i sam- band med sådana händelser. Enligt utred- ningens uppfattning borde det vara möj- ligt att i särskilda fall lämna stöd till före- tag för att möjliggöra rationalisering och därigenom trygga en om ock begränsad sysselsättning för längre tid på en ort. Av samma skäl skulle även kunna övervägas att stödja nedläggningshotade företag i vissa fall.
Utredningen finner det dock angeläget understryka, att åtgärder i rationaliserings- syfte är ett 'normalt inslag i ett företags drift, som i regel givetvis inte skall behöva föranleda något särskilt stöd från det all-
männas sida. De fall, där utredningen anser stöd böra kunna ifrågakomma, är alltså att anse som undantagsfall med speciella omständigheter. Mycket stor restriktivitet måste iakttas beträffande stöd till nedlägg- ningshotade företag om man skall kunna tillgodose kravet på ett rationellt utnytt- jande av de samhälleliga resurserna.
Ytterligare särskilda villkor och förut- sättningar för stöd behandlas i följande två avsnitt.
9.3.2. Stöd till företag för rationalisering
Det slag av rationaliseringar, som torde kunna komma ifråga för stöd, gäller åt- gärder som framstår som nödvändiga för att företaget över huvud taget skall kunna fort- sätta driften. En ytterligare förutsättning är givetvis, att företaget inte på annat sätt kan skaffa erforderligt kapital samt att den uppkomna situationen inte har sin grund i dålig skötsel av företaget e.d. Den nya situation ett företag kan komma i genom t. ex. ny teknik eller nya produktionsproces- ser kan emellertid vara avsevärt besvärli- gare för företag inom stödområdet än i övriga delar av landet. Ett hastigt aktuali- serat stort kreditbehov för nya investeringar kan nämligen vara svårare att täcka för förstnämnda företag, eftersom kreditvärdet av redan befintliga anläggningar är relativt sett lägre i dessa områden och möjligheterna till upplåning genom normala kanaler där- för mera begränsade.
Såsom tidigare nämnts tillåter nuvarande bestämmelser knappast lokaliseringsstöd till företag för åtgärder av här ifrågavarande slag, eftersom sysselsättningskriteriet i re- gel inte kan uppfyllas.
Enligt utredningens mening bör en ut- vidgning av möjligheterna till lokaliserings- stöd vid rationalisering av företag ske ge- nom en uppmjukning av kravet på syssel- sättningseffekt. Utöver de allmänna förut- sättningar för stöd som behandlasts i före- gående avsnitt, bör vidare följande gälla.
Stöd bör i regel inte kunna erhållas för att underlätta fusioner eller koncernbild- ningar. Ej heller bör stöd utgå exempel-
vis för rationalisering vid ett koncernföretag för att underlätta nedläggning av ett annat, samverkande företag.
Stöd bör som redan framhållits kunna utgå även om någon ökning inte sker av sysselsättningen vid företaget eller indirekt i annan verksamhet. Även vid en minskning av antalet sysselsatta skall stöd kunna erhål- las, dock med den inskränkningen att den kvarvarande arbetsstyrkan inte får vara mindre än att den ger ett betydande bidrag till ortens sysselsättning.
För stöd i rationaliseringsfall bör vidare krävas att företaget i fråga är beläget 1 en ort, där företaget ensamt svarar för en väsentlig del av sysselsättningen eller på annat sätt är av stor betydelse för ortens näringsliv.
Lokaliseringsstöd bör inte utgå för att möjliggöra att en relativt. arbetskraftsinten- siv verksamhet ersätts med en mycket kapi- talintensiv, om det inte klart kan visas, att alternativet är en totalnedläggning av före- taget.
För att stöd skall utges för att möjlig- göra rationalisering, som innebär oföränd- rad eller minskad sysselsättning vid ett före- tag, bör också krävas att investeringen be- dömes leda till större trygghet för de an- ställda. Utredningen har övervägt huruvida denna trygghet skall kunna garanteras ge- nom formella villkor och/eller på annat sätt, men har inte funnit möjligt utforma något sådant förslag. Det torde finnas en- dast en realistisk möjlighet att skapa större trygghet för de anställda, nämligen att satsa på företag som genom de vidtagna åtgär- derna kan beräknas få god lönsamhet. Bi- drags- och lånevillkoren bör liksom inom stödverksamheten i övrigt utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
Stöd till rationalisering bör endast kunna lämnas industriföretag eller företag med industriliknande verksamhet. Någon anled— ning att i dessa fall lämna stöd till industri- serviceföretag synes inte föreligga.
Lokaliseringsstöd till rationalisering bör i första hand kunna lämnas inom det all- männa stödområdet inklusive prioriterings—
orterna men Kungl. Maj:t bör ha möjlighet medge dylikt stöd även i andra fall.
9.3.3. Stöd till nedläggningshotade företag
Enligt nuvarande bestämmelser är lokali- seringsstöd till nedläggningshotade företag möjligt endast om de sedvanliga kraven på sysselsättning, lönsamhet, lämplig ort m.m. uppfylles. Det torde vara mera sällan som i dylika situationer alla dessa förutsättningar föreligger. Svårast torde det vara att upp- fylla kraven på lönsamhet och sysselsätt- ningseffekt.
I utredningens enkät ställdes frågan om det fanns någon anledning att genom loka- liseringsstöd temporärt stödja företag som hotas av nedläggning. I jämförelse med sva- ren på frågan om stöd i rationaliseringsfal- len intar planeringsråden i svaren på den nu aktuella frågan en mer restriktiv håll- ning.
En nedläggning av ett företag innebär of- tast att en icke lönsam verksamhet (produk- tion) läggs ned. Att stödja sådan verksam- het innebär en inoptirnal resursanvändning såväl företagsekonomiskt som nationaleko- nomiskt sett. Enighet torde också råda om att det är meningslöst att permanent stödja en olönsam verksamhet.
Det lokaliseringspolitiska huvudmålet är långsiktigt. I enlighet härmed har som en riktlinje för stödverksamheten uppställts, att stödet skall användas till en ur samhällets synpunkt önskvärd lokalisering av bärkraf- tiga företag. Lokaliseringsstödet är också utformat som ett initialstöd, något som in- nebär en direkt anknytning till detta lön- samhetskrav. Stödföretagen skall sålunda kunna bestå och driva lönsam verksamhet under längre tid utan ytterligare stöd från samhällets sida.
Lokaliseringsstöd till ett nedläggningsho- tat företag kan ur de anförda synpunkterna anses mindre ändamålsenligt än dylikt stöd som ges till företag för att möjliggöra en rationalisering, dvs. en övergång till lönsam- mare verksamhet. Emellertid betonas i den lokaliseringspolitiska målsättningen även samhällets ansvar för att strukturomvand-
lingen — som i åtskilliga fall tar sig uttryck i nedläggningar — och den ekonomiska ex- pansionen sker i sådana former och i så- dan takt, att de enskilda individernas trygg— het värnas. Enligt utredningens mening bör detta krav i första hand tillgodoses genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan emellertid vara befogat att överväga en ut- vidgning av stödets användning till att gälla speciella fall av nedläggningshotade företag.
Enligt utredningens mening bör orsakerna till den uppkomna nedläggningssituationen och prognosen för fortsatt verksamhet vara av avgörande betydelse vid prövning av frå- gan om stöd till ett nedläggningshotat före— tag. Stödet bör sålunda leda till att före- taget får god lönsamhet och ger varaktig sysselsättning för arbetskraften I övrigt sy- nes det knappast vara möjligt att dra upp några mera allmänna riktlinjer för pröv- ningen av dessa ärenden, då förhållandena torde vara så skiftande och komplicerade att bedömningen måste ske från fall till fall med beaktande av alla föreliggande om- ständigheter. Ofta torde stöd komma att för- utsätta en rekonstruktion av det aktuella företaget.
Liksom för stöd i rationaliseringsfallen bör krävas att företaget i fråga är beläget i ort, där det ensamt svarar för den huvud- sakliga sysselsättningen eller för en väsent- lig del därav eller ock på annat sätt är av stor betydelse för ortens näringsliv. Själv- fallet bör stöd kunna lämnas även om en minskning av sysselsättningen vid företaget kommer att ske.
Lokaliseringsstöd i nedläggningsfall, som endast bör utgå till industriföretag och före- tag med industriliknande verksamhet, bör kunna beviljas oavsett om företaget i fråga är beläget inom eller utom stödområdet, men utredningen förutsätter en mycket stor restriktivitet beträffande stöd till verksam- het utanför stödområdet.
Beträffande de >>rena>> nedläggningsfallen anser utredningen lokaliseringsstöd inte böra ifrågakomma. Det är här fråga om företag, beträffande vilka möjligheterna till en re- konstruktion är obefintliga och fortsatt drift under längre tid utesluten. Utredningen är
emellertid medveten om att en mycket snabb avveckling av större företag kan skapa svåra lokala sysselsättningsproblem. Åtgärder för att ge en förlängd avvecklings- period skulle givetvis i första hand syfta till att ge arbetsmarknadsmyndigheterna och de anställda en tidsfrist för att bedöma den nya situationen med sådana problem som omskolning, flyttning etc. Ett sådant upp— skov kan vara av stort värde också för att ge ökade möjligheter till överläggningar och kontakter för att skapa ny sysselsättning på orten. Ur statsfinansiell synpunkt kan det också vara fördelaktigare med stöd till fortsatt drift under en begränsad tid än en omedelbar nedläggning. Viktigare är dock kanske att möjligheterna att få nya indust- rier till en sådan ort torde vara större, om inte företagets arbetskraft snabbt skingras. I sådana fall försvinner nämligen i första hand de mest yrkesskickliga arbetarna av olika kategorier och detta minskar i hög grad intresset för etablering av nya företag i det drabbade området.
Starka skäl talar sålunda för att det all- männa bör kunna ingripa också i nedlägg- ningsfall av här nämnd art men dessa frå- gor bör enligt utredningens mening avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen och finansieras av medel, som står till styrelsens förfogan- de. Stödet bör nämligen i princip inte utgå till företaget som sådant, eftersom det här- vid måste bli svårt att finna en lämplig juridisk konstruktion som kan garantera att pengarna kommer till avsedd användning. Utredningen vill sålunda i första hand för- orda, att ev. statligt stöd i dessa fall lämnas genom arbetsmarknadsstyrelsen exempelvis i form av en viss ersättning till företaget för varje arbetstimme under viss begränsad tid. Emellertid bör styrelsen ha möjlighet att från fall till fall välja den ersättningsme- tod, som kan befinnas lämpligast.
9.3.4. Beslutsmyndighet i fråga om rationa- liserings- och nedläggningsfallen
Utredningen föreslår med hänsyn till de speciella situationer det här är fråga om och till önskvärdheten av att en enhetlig
praxis kommer till stånd, att ärenden om lokaliseringsstöd till företag för att möj— liggöra rationalisering och till nedläggnings- hotade företag avgörs av Kungl. Maj:t.
10. Lokaliseringsstödets form
10.1. Nuvarande ordning och dess tillkomst
10.1.1. Nuvarande ordning
Det statliga lokaliseringsstödet utgår i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Både bidrag och lån kan erhållas för loka- lisering såväl inom som utom det nuvarande stödområdet. Bägge stöd'formerna är av— sedda för finansiering av investeringar i ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller an- nan anläggning. Lån kan dessutom erhållas för anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg samt, om särskilda skäl före- ligger, vid förvärv av fabriksbyggnad som ar avsedd att användas för verksamheten.
Lokaliseringsbidrag kan krävas åter inom tio år från utbetalningen om bidragstagaren genom oriktig eller vilseledande uppgift för- anlett att bidrag beviljats. Likaså kan bi- drag krävas åter om bidragstagaren av- händer sig den rörelse, för vilken bidraget beviljats, eller annan väsentlig ändring sker i äganderätten till rörelsen eller om bidrags- tagaren utan den bidragsbeviljande myndig- hetens tillstånd använder bidraget för annat ändamål än som avsetts. Bryter bidragstaga- ren mot bidragsvillkor, som anges i 7 5 första stycket lokaliseringsstödkungörelsen (redovisningsskyldighet, underrättelseplikt, skyldighet bereda tillfälle till granskning och uppgiftsskyldighet vid granskning) eller som föreskrivits med stöd av 7 5 andra stycket nämnda författning må krävas åter ett be- lopp motsvarande bidraget minskat med en
femtedel för varje år som förflutit sedan rörelsen började drivas med stöd av bidraget.
Lokaliseringslån löper med ränta, men om särskilda skäl föreligger kan räntefrihet beviljas för högst tre år.
Lokaliseringslån skall avbetalas genom regelbundna avbetalningar inom viss tid, högst tio år från utbetalningen. Om sär- skilda skäl föreligger kan längre amorte- ringstid, högst 20 år, medges. Anstånd med avbetalning kan medges högst fem år. Å kapital- och räntebelopp som inte e-rlagts inom 14 dagar efter förfallodagen skall ut- gå en procent högre ränta än som i övrigt utgår på lånet.
Brott mot lånevillkor kan leda till att lånet blir uppsagt till omedelbar betalning.
10.1.2. Kommittéförslaget
Kommittén för näringslivets lokalisering föreslog i sitt betänkande utöver bidrag (in- vesteringsbidrag) och direkta lån även lån med statlig kreditgaranti. Dessa tre stöd- former borde enligt kommittén tillämpas i utvecklingsområdena. I de allmänna stöd- områdena skulle endast kreditgarantilån lämnas.
De i utvecklingsområdena i allmänhet höga byggnadskostnaderna utgjorde enligt kommittén ett avsevärt hinder för industriell utbyggnad i dessa områden. Kommittén ansåg dock att högre produktionskostnader inte i och för sig var ett motiv för subven-
tion, eftersom det i regel var rationellt att näringslivet fick söka sig dit, där produk- tionskostnaderna var lägst. Då situationen inom utvecklingsområdena var sådan att särskilda stödåtgärder för att främja sys- selsättningen var behövliga, hade det dock synts lämpligt att till stor del sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kost- nadsskillnader förelåg. Kommittén under- strök, att stödet inte skulle ha karaktären av kompensation för höga kostnader, var dessa än förekom, utan borde användas som stimulans åt sysselsättningen i orter, där det av redovisade skäl var önskvärt.
De direkta lånen borde enligt kommitténs förslag tillgripas endast i den mån kredit- behovet ej kunde tillgodoses med de ordi- narie kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Det statliga kreditstödet skulle sålunda i huvudsak »i normala fall» inriktas på garantilån. Kommittén ansåg denna stödform vara att föredra bl. a. därför att den kreditstödjande verksamheten däri- genom inte onödigtvis ingrep i befintliga kre- ditinstituts normala verksamhet. En annan fördel med garantilånesystemet var enligt kommittén, att medelsanspråket på staten begränsades till belopp, som i förhållande till det stöd som lämnades var förhållande- vis ringa. Statens kapitalinsatser inskränkte sig till att täcka de förluster, som kunde uppkomma på de statsgaranterade lånen. Denna stödform erbjöd även fördelar ur administrativ synpunkt.
Kommittén ansåg att statens insats på kreditområdet borde inskränka sig till att tillhandahålla det kapital som företagen inte kunde få genom de normala kreditinstitu- tens verksamhet. Att därutöver ge en spe- ciell subvention i form av särskilt låg ränta syntes kommittén inte vara motiverat.
Kommittén föreslog med hänsyn till de speciella startsvårigheter och extra kostna- der som kunde uppstå i samband med i- gångsättande av fabriksmässig produktion i utvecklingsområdena möjlighet för den långivande myndigheten att medge amor- teringsfrihet under högst tio år. Vid direkta statliga lån borde även räntefrihet kunna medges, dock högst för tre år.
10.13. Propositionsförslaget och riksdags- behandlingen
I propositionen 1964 framhölls, att det förelåg delade meningar hos remissorganen beträffande bidrag och direkta lån. Många hade avvisat dessa stödformer under mo- tivering att de hade en subventionskaraktär och därför kunde snedvrida konkurrensen. Kreditgaranti hade godtagits mera allmänt.
Departementschefen föreslog, att direkta bidrag och lån skulle utgöra de enda stöd- formema och anförde till stöd härför i huvudsak följande. De ekonomiska stödåt- gärderna borde självfallet utformas så att de kunde väntas få största möjliga stimu- lerande effekt på den företagslokalisering som från samhällets synpunkt betraktades som angelägen. För att skapa en så enkel administration av verksamheten som möj- ligt borde man vidare undvika att splittra stödet på alltför många olika stödformer. Stödsystemet borde i möjligaste mån kunna fungera oberoende av allmänna konjunk- turer och förhållandena på kapitalmarkna- den. De anförda skälen talade enligt de- partementschefens mening för direkta bi- drag och lån som lokaliseringspolitiska me- del. Liksom kommittén ansåg departe- mentschefen att sådana bidrag och lån borde utformas så att de inte fick karak- tären av löpande direkt-a driftssubventioner.
Riksdagen anslöt sig till departements- chefens åsikt och avvisade motionsyrkan- den om kreditgarantilån i stället för eller jämsides med direkta lån.
I propositionen föreslogs vidare att amor- teringstiden för lånen skulle uppgå till högst tio år eller, om särskilda skäl förelåg till högst tjugo år samt att anstånd med amor- tering skulle kunna medges under högst tre år. Departementschefen biträdde kommit- téns förslag om räntefrihet under högst tre år.
Riksdagen antog dessa förslag med den avvikelsen att anstånd med amortering i särskilda undantagsfall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande borde kunna medges under högst fem år.
10.2. Motionsyrkanden angående lokalise- ringsstödets form i riksdagen 1965—våren 1969
Yrkanden att direkta lån skulle ersättas med garantilån eller att garantilån även skulle användas som stödform återkom i motio- ner 1965—1967. Motionerna arvslogs av riksdagen i samtliga fall under hänvisning till skälen för 1964 års riksdagsbeslut.
10.3. Länsstyrelsernas/planeringsrådens syn- punkter på frågan om lokaliseringsstödets form
Planeringsråden tillfrågades i utredningens enkät om det fanns anledning att ge lokali- seringsstöd i annan form än som för när- varande står till buds. Sju planeringsråd har besvarat frågan nekande utan att an- föra någon motivering. Elva planeringsråd har kommit med förslag till förändringar eller kompletteringar. Vid noggrann gransk- ning av dessa förslag framgår att flera pla- neringsråd uppfattat ordet »form» såsom synonymt med »medel, åtgärder», och dis- kuterat andra lokaliseringspolitiska åtgärder i stället för alternativ till de egentliga stöd- formerna lån och bidrag. Ytterligare ett an- tal planeringsråd har närmast behandlat frå- gan om stödunderlaget. En översikt över svaren redovisas i bilaga 3.
10.4. Utredningens förslag beträffande lokaliseringsstödets form
10.4.1. Synpunkter på olika stödformer
Utredningen vill inledningsvis beröra några terminologiska spörsmål som aktualiserats av innehållet i enkätsvaren. Uttrycket loka- liseringsstöd kan språkligt sett tas i en myc- ket vid bemärkelse och avse alla former av stöd, ekonomiska eller andra, direkta eller indirekta, som vidtas för att påverka nä- ringslivets lokaliseringsmönwster. Under ut- trycket kan således sammanföras det direkta statliga ekonomiska företagsstödet, utbild- ningsbidragen i samband med lokalisering, flyttningsbidrag, offentliga investeringar i
infrastruktur i samma syfte, stöd genom lokaliseringsrådgivning m.m. Ofta används uttrycket stödformer för att beteckna olika typer av stödåtgärder. Det lokaliseringspolitiska företagsstöd som statsmakterna beslöt 1964 har i den kungö- relse, som utfärdades med stöd av beslutet rubricerats som »statligt lokaliseringsstöd». För att undvika missförstånd använder ut- redningen därför uttrycket lokaliserings- stöd i samma bemärkelse som kungörelsen. Utredningen avser i följd härav med 10— kaliseringsstödets form endast den yttre ge- stalt (bidrag och lån), vari lokaliserings- stödet lämnas. Uttrycket stödformer bör därför inte användas synonymt med stöd- åtgärder. Givetvis bör också skillnaden mel- lan stödets form och stödunderlaget ob- serveras. När sålunda i något enkätsvar föreslås att man i lokaliseringspolitiskt syfte skall utge bidrag till löner (lönesubventio— ner) är det sålunda inte fråga om någon ny stödform — bidrag är inget nytt — utan fråga om ett annat stödunderlag än som för närvarande finns.
Som framgår av översikten i kapitel 2 och bilaga 1 över regionalpolitik i vissa industri- länder varierar inte bara de regionalpolitis- ka åtgärdernas antal utan även åtgärdernas användningsområde och styrka mellan de undersökta länderna. Även när det gäller formerna för det direkta stödet till företagen föreligger vissa skillnader. I en del länder föredrar man bidragsformen, i andra låne- eller garantilåneformerna. Dessa skillnader hänger givetvis samman med en mängd fy- siska, ekonomiska, sociala och politiska faktorer. Det är uppenbart, att det inte går att uppställa en allmängiltig norm för vilka stödåtgärder och stödformer som bäst tillgodoser en viss lokaliseringspolitisk mål- sättning.
I många länder ges liksom i Sverige di- rekta bidrag till lokalisering i utvecklings- områden. Motiveringen för bidragen är i allmänhet, att man avser att kompensera företagen för de extra utgifter som kan upp- komma på grund av lokaliseringen i ett så- dant område i stället för i ett område som skulle väljas av företagen utan en mera di-
rekt påverkan från samhällets sida. Ett ofta anfört skäl mot bidrag är att det innebär en subvention och att denna stödform medför risk för snedvridning av konkurrensen. Denna risk anses i allmänhet mindre med lån och lånegarantier.
Även direkta lån och lånegarantier kan utformas så att de innefattar subventioner. Räntefrihet för sådana lån, helt eller del- vis, utgör givetvis en subvention. Likaså kan subvention anses föreligga om ränta på statliga lån utgår efter en ovanligt låg procentsats. Däremot är det enligt utred- ningens mening överdrivet att som subven- tioner beteckna statliga lån (och lånegaran- tier) även om lånevillkoren skulle vara nå- got bättre än som normalt erhålles på kre- ditmarknaden. För övrigt är det svårt att definiera vad som menas med »normala lånevillkor», då räntefavörer m. m. är ofta förekommande hos de ordinarie kreditinsti- tuten.
I något enkätsvar har föreslagits att bi- dragen helt skall borttas utan att ersättas med någon annan stödform. Förslaget mo- tiveras med att intresset hos mottagaren för att hålla investeringskostnaderna för stöd- projektet nere kan tänkas vara mindre ju större bidragsdelen blir. Utredningen har svårt tänka sig att detta kan motsvara kal- kylsituationen för normala — seriösa — stödföretag. Bidragets storlek är inte på för- hand känd av sökanden och vid den av myndigheterna företagna granskningen tor- de sökande som redovisar relativt höga byggnadskostnader snarast riskera att få av- slag på hela ansökan. Däremot kan det väl tänkas att företaget gör en större utbyggnad än det eljest skulle ha gjort. Utredningen kan inte finna att det anförda skälet utgör tillräcklig grund för att avskaffa bidraget som stödform.
Den omständigheten att medelsåtgången för bidrag under den hittills förflutna delen av stödperioden varit lägre än som kal- kylerats 1964 och att medelsramen för bi- drag kunnat sänkas till 200 milj. kr. från 300 milj. kr. kan inte heller anföras som skäl för att bidragen helt skall borttagas. Utvecklingen innebär endast att relationen
bidrag/lån blivit en annan än den man räk- nade med 1964. Skillnaden får betraktas som naturlig redan med hänsyn till att det är fråga om en helt ny verksamhet med åtskilliga från början mycket ovissa fak- torer.
En mera väsentlig faktor för bedömnin- gen av spörsmålet om lokaliseringsbidaget skall bibehållas som stödform är erfaren- heterna från stödverksamheten. Flertalet planeringsråd (länsarbetsnämnder och före- tagareföreningar) vill såsom framgår av bi- laga 3 behålla bidraget och dessutom vidga dess användningsområde. Det framhålls, sär- skilt från planeringsråd inom stödområdet, att bidraget utgör en mycket betydelsefull del av lokaliseringsstödets konstruktion. Otvivelaktigt finns det åtskilliga exempel från stödverksamheten som ger stöd åt den- na uppfattning.
Huvudmotivet för bidragsformen, näm- ligen att den behövs för stimulans till en ur samhällelig synpunkt önskvärd lokalisering av näringslivet, är enligt utredningens me- ning lika bärande i dag. Förekomsten av regionala. skillnader i lokaliseringsförutsätt- ningarna understryker behovet av stödåt- gärder i det allmänna stödområdet och prioriteringsorterna, vare sig de lämnas i form av utbyggnad av infrastrukturen, of- fentliga investeringar i övrigt eller bidrag till etablering och utbyggnad av företag. Som utredningen tidigare framhållit (kapitel 4 och 5) är det av flera skäl inte möjligt att nu framlägga förslag till generella re- gionalpolitiska medel som skulle kunna minska behovet av direkta företagsstödjande åtgärder i lokaliseringspolitiskt syfte. Inte heller kan det utomordentligt starka kravet på regionalpolitisk samordning av samhäl- lets verksamhet inom olika sektorer till- godoses i förevarande förslag. Så länge des- sa åtgärder inte kan vidtas kommer det lokaliseringspolitiska företagsstödet att be- hövas. I den mån bidragssubventionen så- lunda inte kan ersättas med sådana gene- rella regionala stimulansåtgärder som här an- tytts, föreligger enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för att avskaffa bi- dragsformen. Däremot kan utredningen
tänka sig en ändrad utformning av lokali- seringsbidraget och föreslår även en föränd- ring i sådan riktning i det följande (10.4.2)
Under den pågående försöksperioden har glera gånger väckts riksdagsmotioner med yrkanden att de direkta lånen bör ersättas med garantilån eller att garantilån bör in- föras som komplement till nuvarande stöd- former. Även i några enkätsvar har för- slag framförts om en dylik utökning av antalet stödformer. Enligt utredningens me- ning saknas emellertid tillräcklig grund för att ersätta direktlånen med garantilån. Ut- redningen delar härvid den uppfattning som statsmakterna gav uttryck åt 1964 och vill särskilt understryka de negativa konsekven— ser garantilåneformen skulle kunna få i kon- junkturlägen som motiverar en allmän kre- ditåtstramning, dvs. i sådana konjunktu- rer då lokaliseringspolitiken har störst ut- sikter att gagna sysselsättningssvaga om- råden. Inte heller finns det enligt utred- ningens uppfattning anledning att komplet- tera nuvarande stödformer med garantilån utöver de möjligheter som redan nu finns att erhålla sådana lån enligt kungörelsen den 3 juni 1960 om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Såvitt utredningen kunnat finna har inte under den förflutna delen av försöksperioden uppstått sådan efterfrågan på lånemedel att den inte kunnat fyllas genom successiva måttliga höj- ningar av medelsramen. Det är inte medels- brist utan brist på projekt och företag för en ur samhällets synpunkt önskvärd lokalise- ring som begränsat verksamhetens omfatt- ning.
Bland enkätsvaren har väckts även andra förslag till nya stödformer till ersättning för någon av de nuvarande eller till komp- lettering av dessa. Sålunda har förordats att bidragen skall ersättas med långfristiga (40-åriga) lån, att nuvarande stödformer skall kompletteras med lokaliseringspolitisk användning av industrigarantilånen eller med aktieteckning eller annat förvärv av aktier från statens sida.
Vad gäller förslaget att ersätta bidragen med mycket långfristiga lån, vill utred- ningen avvisa förslaget dels med hänvisning
till vad utredningen tidigare uttalat om be- hovet av bidrag inom lokaliseringspolitiken, dels med att lån av denna typ inte är lämp- liga för de toppkrediter det här är fråga om. Strukturförändringar sker snabbt inom näringslivet och kapitalutrustningen hos företagen har till följd av den höga tekniska och ekonomiska utvecklingstakten en be- gränsad livslängd, mer begränsad än man traditionellt räknat med. Risken för för- luster på mycket långfristiga toppkrediter måste därför betecknas som synnerligen sto- ra. Även för företagen torde dylika lån te sig irrationella med hänsyn till de ändamål de är avsedda för. I realiteten skulle det efter några år inte vara toppkrediter till in- vesteringar utan rörelsekapital utan någon som helst säkerhet.
Vad gäller industrigarantilånen vill utred- ningen först erinra om statsmakternas ut- talanden 1964 (prop. 19641185, 5. 199— 200, BaU 48 s. 32) och 1968 (prop. 61 s. 86—87, SU 102, s. 5). Frågan om indu- strigarantilånens användningsområde sam- manhänger sålunda med den allmänna frå- gan om samordning av lokaliseringsstödet och det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri. Denna fråga ämnar utred- ningen behandla i sitt fortsatta arbete. Uta redningen vill dock redan nu understryka, att den tillmäter dessa frågor mycket stor betydelse.
För förslaget att stöd skulle kunna ges i form av aktieteckning eller annat förvärv av aktier kan i vissa fall starka skäl anföras. Frågan blir aktuell i första hand när det gäl- ler relativt betydande statligt stöd med ett stort risktagande. Fördelarna med en dylik stödform är att staten i dessa fall erhåller möjligheter att påverka företagets utveckling och skötsel samt företagsledningens sam- mansättning. Dessutom löses insynsprob- lemet smidigt. Vissa tekniska problem med handläggningen av stödärenden, där denna stödform kan bli aktuell, kan dock uppstå och den nuvarande organisationen för stöd- verksamheten torde heller inte vara särskilt lämpad för denna stödform. Det senare problemet kan emellertid tills vidare lösas. i samarbete med t. ex. det statliga utveck-
Iingsbolaget eller investeringsbanken. Prob- lemet bör uppmärksammas vid det fortsatta utwredningsarbetet och någon provisorisk ändring av bestämmelserna synes inte er- forderlig, eftersom det redan för närva- rande är möjligt att från fall till fall lösa frågan om statligt delägarskap genom bland annat de nyss nämnda organen.
I några enkätsvar har anmärkts, att nu- varande bidrag och lån med sin inriktning på byggnader och maskiner kan medföra risk för att kapitalintensiv verksamhet ini- tieras och att — där så lämpligen kan ske — utbyte av arbetskraft mot kapital äger rum. Som utredningen redan anfört torde eventuella risker för en sådan utveckling inte ha något samband med lokaliserings- stödets form, bidrag eller lån. Frågan bör därför behandlas i samband med stödunder- laget.
I ett enkätsvar har anförts att bidrags- formen inte är särskilt väl lämpad att sti- mulera till nylokalisering. Även denna frå— ga behandlas i avsnittet om stödunderla- get.
Sammanfattningsvis anser utredningen att några avgörande skäl för att för närvarande avskaffa nuvarande stöd-former inte fram- kommit. Lokaliseringsbidragen och lokali- seringslånen bör därför bibehållas. Däre- mot föreslår utredningen med hänsyn till erfarenheterna från stödverksamheten vissa tillägg och ändringar avseende lokaliserings- bidraget (10.4.2). Utredningen föreslår vi- dare vissa begränsningar beträffande ränte- frihetens användning (10.4.3).
1042 Förslag till ändrad utformning av lokaliseringsbidraget
Kritik har i enkätsvar riktats mot den nu- varande utformningen av lokaliseringsbidra- get. Sålunda kan bidraget, som nu endast ges i form av direkt kontantbidrag, helt eller delvis komma att tillfalla säljaren som vinst vid en överlåtelse. Vidare kan de av det stödsökande företaget angivna förutsättnin- gama komma att väsentligt ändras, t.ex. genom att sysselsättningseffekten i hög grad överskattats.
Enligt nuvarande ordning kan såsom ti- digare nämnts utbetalat lokaliseringsbidrag återkrävas helt eller delvis, om bidragsta- garen överlåter rörelsen eller annan väsent- lig ändring i äganderätten sker utan den bi- dragsbeviljande myndighetens tillstånd eller om bidragstagaren använder bidraget för annat ändamål än som angivits i ansökan eller bryter mot övriga bidragsvillkor. Skul- le bidrag återkrävas av dylik anledning skall bidragsbeloppet reduceras med en femtedel för varje år som förflutit sedan rörelsen började drivas med bidraget. Detta innebär i princip, att bidragsbeloppet baseras på en femårsperiod och att återbetalningsskyldig— het i regel inte kan förekomma därefter. Enligt vad utredningen under hand erfarit har det emellertid inträffat fall, där inom femårsperioden överlåtelse och sedermera nedläggning av bidragsstödd verksamhet ägt rum utan att lokaliseringsorganen kunnat ingripa "med stöd av angivna bidragsvillkor.
Utredningen finner med utgångspunkt från det anförda anledning föreslå, att 10- kaliseringsbidrag i princip skall lämnas i form av avskrivningslån. Avskrivningslån bör enligt utredningens mening betecknas som en annan form för lokaliseringsbidrag och inte som en ny, självständig stödform. De direkta bidragen kan enligt utredningens mening emellertid inte helt undvaras. Hu- vudregeln bör dock vara att bidrag skall lämnas som avskrivningslån.
För avskrivningslånen föreslås gälla sam- ma villkor som för närvarande gäller för återbetalning av de direkta lokaliseringsbi- dragen. Dessutom bör ytterligare villkor uppställas i enlighet med vad nedan anförs.
Utredningen föreslår sålunda att lokali- seringsbidrag skall kunna beviljas i form av ett amorterings- och räntefritt lån, på vilket årligen i regel en femtedel av belop— pet avskrives under förutsättning att stöd- villkoren för bidragsdelen och eventuell lå- nedel har uppfyllts. Med denna konstruk- tion av bidraget ankommer det på stöd- företaget att årligen påvisa att de föreskriv- na villkoren uppfyllts. Det årliga avskriv- ningsbeslutet kan lämpligen anförtros åt till- synsmyndigheten. Om särskilda skäl före-
ligger bör kortare avskrivningstid än fem år kunna medges.
Det föreslagna systemet med avskriv- ningslån torde tydligare än det nuvarande med direkta kontantbidrag markera samban- det mellan det lämnade bidraget och verk- samhetens fortsatta drift. Ur redovisnings- synpunkt kommer avskrivningslånet med ka- raktären av verklig skuld i balansräkningen att starkare poängtera företagets förpliktel- ser gentemot staten vid en eventuell över- låtelse.
Redovisningstekniskt medför avskriv- ningslånet knappast några svårigheter för stödföretaget. Den årliga nedskrivningen på avskrivningslånet (: årets bidragsdel) redo- visas som en extraordinär intäkt, medan på kostnadssidan motsvarande extraavskriv- ning på anläggningstillgångarna noteras som separat post.
Nuvarande regler för lokaliseringsstödet framtvingar inte en mot bidraget svarande avskrivning på anskaffningskostnaden för de anläggningstillgångar, som omfattas av bi- dragsdelen. Avsikten med lokaliseringsbi- draget är bl. a. att underlätta företagets fortsatta verksamhet genom minskad av- skrivningsbelastning men också att bidraga till rörelsens konsolidering. I princip kan bidragstagaren efter verkställd investering redovisa bidragbeloppet som en extraordinär intäkt och underlåta att vidtaga någon extra avskrivning på anläggningstillgångarna. Härigenom skulle teoretiskt det redovisade resultatet av verksamheten kunna förbättras och kanske också möjliggöra en högre utdel- ning än om bidrag ej hade erhållits. Det kan inte vara i statens intresse att medverka till ett dylikt förfarande, utan utredningen föreslår, att som villkor för avskrivningslån bl. a. skall gälla att bidragstagaren förbinder sig att på de tillgångar, för vilka dylika lån beviljats, verkställa en extra avskrivning med ett belopp motsvarande minst vad som be- viljas i årlig avskrivning på lånet. Finner den avskrivningsbeslutande myndigheten att stödvillkor inte uppfylls, bör avskrivnings- lånet till den del det inte är avskrivet kunna uppsägas till omedelbar betalning.
Även bidrag som lämnats i form av av-
skrivningslån skall kunna återkrävas inom tio år från utbetalningen om sökanden ge- nom oriktig eller vilseledande uppgift för- anlett att bidraget/avskrivningslånet bevil- jats.
De direkta bidragen kan dock som nämnts inte helt undvaras i den fortsatta stödverksamheten. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att i sär- skilda fall bevilja lokaliseringsbidrag i form av direkt kontantbidrag.
Direkta bidrag bör inte ges för verksam- het som skall bedrivas utanför det allmänna stödområdet. Inom stödområdet bör bidrag i denna form kunna lämnas såväl inom som utom prioriteringsorterna. Direkta bidrag bör dock inte ges industriserviceföretag.
Slutligen vill utredningen understryka vik- ten av en restriktiv användning av bidrag/ avskrivningslån för investeringar utanför stödområdet.
10.4.3. Räntefriheten
Som utredningen nämnt i det föregående (10.4.1) har relationen bidrag/lån under den hittills förflutna delen av stödperioden blivit en annan än som från början kalky- lerats. Fråga har uppkommit om den mins— kade åtgången på bidragsmedel delvis har en annan förklaring än den som tidigare an- givits. Lokaliseringsstöd har som framgår av kapitel 3 i successivt ökad omfattning lämnats för stödprojekt utanför stödområ- det. Lån är där den normala stödformen. I stället för bidrag kan därvid en ökad an- vändning av räntefriheten ha kommit till stånd.
Direkta belägg för den anförda uppfatt- ningen saknas. Det kan emellertid kons- tateras att bidrag i ringa utsträckning utgått till verksamhet utanför det nuvarande stöd- området. Bidragssumman för projekt utom stödområdet är knappt 9 milj. kr, dvs. om- kring 5 procent av den totala bidragssum- man för hela landet (170 milj. kr). Subven- tionema i form av räntefrihet är svårare att beräkna, men de uppgår utom stödområdet till avsevärt högre belopp än nämnda 9 milj. kr.
Utredningen finner dock anledning un- derstryka att räntefriheten inte bör använ- das som ett surrogat för bidrag vare sig inom eller utom stödområdet. Enligt ut- redningens mening bör med hänsyn till 10- kaliseringsstödets allmänna inriktning ränte- frihet användas restriktivt utanför det all- männa stödområdet. Inom stödområdet bör en generösare användning ske i priorite- ringsorterna än i övriga delar av området.
11. Stödunderlaget och stödets storlek
11.1 Nuvarande ordning och dess tillkomst
11.1.1 Nuvarande ordning
Lokaliseringlån och lokaliseringbidrag kan enligt nuvarande ordning utges — till den som utövar eller ämnar utöva industriell verksamhet — för investeringar i ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anlägg- ning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom erhållas för investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg samt för förvärv av fabriksbyggnad, som är avsedd att användas för verksam- heten.
Det sammanlagda stödet i form av lån och bidrag får inte vara större än som med hänsyn till övriga finansieringsmöjligheter och andra omständigheter fordras för att den med stödet åsyftade verksamheten skall komma till stånd. Maximigränsen för det sammanlagda stödet (lån och bidrag) ut- görs av ett belopp som motsvarar två tred- jedelar av stödunderlaget. Denna gräns får dock överskridas i undantagsfall.
För lokaliseringsbidraget finns en särskild maximibegränsning. Sålunda får bidrag utgå med högst 35 procent eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 procent av stöd- underlaget.
Lokaliseringsstöd utgår inte om kredit- stöd för samma investeringar beviljats enligt kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.
Stödunderlaget har samma omfattning vare sig det gäller investering inom eller utom stödområdet.
1 1.1.2 Kommittéförslaget
Kommittén föreslog att stödunderlaget för bidrag (investeringsbidrag) skulle utgöras av kostnaderna för ny- eller tillbyggnad av industrianläggning. Härmed borde enligt kommittén jämställas större ombyggnad av fabrikslokal. Kommittén föreslog dessutom att bidrag efter särskild prövning skulle kunna utgå till företag för kostnader för förvärv och iordningställande av ledig fa- brikslokal, som var avsedd att användas för industriell produktion.
Kommittén föreslog att bidraget skulle utgå med en tredjedel av byggnadskostna- den utom i särskilda fall, då bidraget borde kunna utgå med 50 procent. Motsvarande bidrag borde lämnas i samband med inköp och iordningställande av lediga fabriksloka- ler. Kommittén sade sig ha övervägt om bidraget i stället skulle utgå efter vissa summariska grunder, exempelvis med visst belopp per kvadratmeter golvyta. Även om en sådan metod kunde medföra vissa ad- ministrativa fördelar hade den enligt kom- mittén dock den nackdelen, att bidragen fick varierande betydelse för företagen allt efter industrianläggningarnas utformning och lokala olikheter i fråga om byggnads- kostnaderna. Kommittén tog upp frågan om
en annan begränsning av bidragets använd- ning och anförde därvid följande:
Ett av de väsentligaste motiven för statlig medverkan i syfte att främja industriell expan- sion i utvecklingsområdena är att skapa nya arbetstillfällen för befolkningen. Det kunde för den skull ifrågasättas, om icke det statliga in- vesteringsbidraget borde begränsas till sådana projekt, som ger en relativt hög industriell sys- selsättning i förhållande till investeringskostna- dema. Starka skäl kan emellertid enligt kom- mitténs mening anföras mot en sådan begräns- ning. Det måste sålunda vara av allmänt intres- se, att arbetskraften får en så effektiv använd- ning som möjligt. Statligt investeringsbidrag bör därför kunna utgå till företag, som till följd av långt driven rationalisering har ett förhållande- vis begränsat behov av arbetskraft. Det är vi- dare angeläget att medverka till ett bättre ut- nyttjande av i utvecklingsområdena befintliga råvarutillgångar. I vissa fall kan det därvid bli fråga om industrier där kapitalinvesteringen per sysselsatt är av betydande omfattning. Även sådana företag bör kunna få del av den för- män, som det statliga investeringsbidraget ut- gor.
Statligt lån borde enligt kommitténs för- slag lämnas för ny-, till- eller ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokal och därtill hörande anläggningar samt för anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Lån borde även ges för förvärv och iordnings- ställande av ledig fabrikslokal.
Kommittén föreslog ingen särskild gräns för det totala stödet till ett företag utan utgick endast från att det statliga kredit- stödet skulle avse toppkrediter och sålunda utgöra ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet. Kommittén uppställde inga formella krav på säkerhe- ten eller bestämda regler för hur stor del av kapitalbehovet i samband med investe- ringar som skulle täckas genom företagarens egen kapitalinsats.
11.1.3 Propositionsförslaget och riksdagbe- handlingen
[ propositionen föreslogs att bidrag och lån skulle lämnas för investeringar i form av ny-, till— och ombyggnad av industrian- läggning. Lån föreslogs även få lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och
verktyg samt — om särskilda skäl före- låg — vid förvärv av ledigbliven industri- lokal. Vid avgörande av frågan om en viss anordning var att betrakta som byggnad eller maskin borde enligt departementsche- fen skattelagstiftningens avskrivningsregler tillämpas.
Beträffande kommitténs förslag att även industrier, där kapitalinvesteringen per sys- sysselsatt var betydande, skulle få förmån av lokaliseringspolitiskt stöd anförde depar- tementschefen:
Som skäl härför har kommittén angivit det allmänna intresset av att arbetskraften an— vänds så effektivt som möjligt samt angelägen— heten av att råvamtjllgångarna i utvecklings- områdena utnyttjas bättre. Enligt min mening bör det för statligt stöd fordras att investering- en får en påtaglig sysselsättningseffekt, anting- en i det företag som önskar stöd eller, genom dettas tillkomst, i andra företag och servicein- rättningar. Det statliga stödet får vidare inte le- da till att annan produktionsteknik väljes än den som eljest skulle varit mest ekonomisk.
I propositionen anfördes vidare, att till investeringskostnad för industrianläggning borde räknas även kostnader för andra byggnader och anordningar än själva fa- brikslokalen under förutsättning att de var nödvändiga för driften. Exempel på sådana byggnader var kontorslokaler, garage och lagerbyggnader. Däremot borde bidrag eller lån inte utgå vid investeringar som inte var direkt erforderliga för verksamheten, såsom bostäder i anslutning till industri- ella anläggningar.
Propositionsförslaget att lån men inte bidrag, efter särskild prövning, skulle kunna lämnas till företag i samband med förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, motiverades på följande sätt. Vid bedöm- ningen av kommitténs förslag måste, fram- höll departementschefen, beaktas att bi- dragsgivningen i dessa fall kunde leda till en kapitalöverföring till den tidigare ägaren, ett förhållande som inte låg i linje med stödåtgärderna. Av detta skäl ansåg depar- tementschefen att frågan om bidrag vid förvärv, som hade nära samband med frå— gan om åtgärder vid driftsnedläggelse och avveckling av företag, inte borde upptas i samband med de nu aktuella åtgärderna.
Däremot var det inte uteslutet att ge stat- liga lån för dylikt förvärv. Vidare erin- rade departementschefen om att förvärva- ren enligt övriga regler kunde få både lån och bidrag för om- och tillbyggnad av an- läggningen.
I propositionen föreslogs att det sam- manlagda statliga lokaliseringsstödet i form av lån och bidrag begränsades till två tredjedelar av stödunderlaget, dock med rätt för Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, det centrala lokaliseringsor- ganet att i undantagsfall överskrida denna gräns. Lokaliseringsbidrag föreslogs utgå med högst 35 procent eller, i särskilda undantagsfall, högst 50 procent av stödun- derlaget. Som motivering till begränsningen av det statliga kapitaltillskottet anförde de- partementschefen bl. a. följande:
Frågan hur nyetablering och utbyggnad av företag skall finansieras måste bedömas i ett sammanhang. De kapitalkällor, som står till förfogande, är i princip den allmänna kredit- marknaden, företagets egna resurser jämte den här föreslagna statliga kapitalinsatsen. Om en bedömning ger vid handen att företagsekono- miska förutsättningar för en etablering eller ut- byggnad finns, torde det vara realistiskt att räkna med att företagaren, med de säkerheter som företagets fasta egendom, maskiner och omsättningstillgångar representerar i allmänhet kan låna en betydande del av det erforderliga kapitalet på den öppna marknaden. Härtill kommer företagarens egen kapitalinsats. vilken torde vara en förutsättning för att en etablering skall kunna komma till stånd.
Det kapitalbehov, som därefter återstår, skul- le således behöva täckas genom statlig finan- siering. Väsentligt är därvid, att det statliga stödet inte får en sådan form och omfattning, att risktagandet uteslutande begränsas till sta- ten utan att det fördelas på skilda intressen- ter, däribland företagaren själv. Detta syfte bör tillgodoses dels genom att en viss gräns sättes för det statliga engagemanget i form av bidrag och lån till visst företag, dels genom att såsom säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skall ställas pant i fast egendom eller annan godtag- bar säkerhet.
Departementschefen framhöll vidare bl. a. att det sammanlagda statliga stödet i form av lån och bidrag inte borde vara större än som erfordrades med hänsyn till övriga fi- nansieringsmöjligheter och för att den åsyf-
tade lokaliseringen skulle kunna komma till stånd. Finansieringsfrågorna måste således bedömas från fall till fall med beaktande av de skilda omständigheter som hade be- tydelse för statens insatser, såsom investe- ringarnas omfattning och inriktning, företa- gets egna resurser och finansieringsmöjlig- heter samt inte minst angelägenheten från samhällssynpunkt av att företaget kom till stånd på viss plats. Mot bakgrunden av så- dana överväganden fick enligt departements- chefen storlek och kombination av statliga lån och bidrag bedömas.
Några remissorgan hade föreslagit, till skillnad från kommittén, att statlig garan- ti skulle ges för rörelsekrediter. Departe- mentschefen anförde i anledning därav:
Av vad jag i det föregående anfört framgår, att jag anser att kapitalbehovet vid nyetable- ring och utbyggnad av företag bör bedömas som en helhet. Det innebär att både anlägg- nings- och rörelsekrediter kommer att ingå i bedömningen av det föreliggande finansierings- bebovet. Genom det statliga stödet bör i regel förutsättningar skapas för en finansiering även av rörelsekrediter. Någon anledning att särskil- ja rörelsekrediterna vid utformningen av stöd- åtgärderna föreligger därför enligt min mening ej. Jag vill också erinra om att hela finansie- ringsprövningen måste ske i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren, dennes bank- förbindelse och lokaliseringsorganen. Den om- ständigheten att bankens engagemang kommer att omfatta såväl anläggnings- som rörelsekredit innebär en garanti för att projektet i sin helhet underkastas en bankmässig prövning. Denna prövning får i sin tur betydelse för frågan, om statligt lokaliseringsstöd skall ges.
Riksdagen anslöt sig till propositionsför- slaget beträffande såväl stödunderlagets om- fattning som stödets storlek. Även i riks- dagen väcktes förslag om att till grund för beräkning av det sammanlagda stödet också skulle medtas företagets behov av nödvändigt rörelsekapital.
Förslaget avvisades med motiveringen att beräkningsunderlaget för den statliga in- satsens storlek borde vara entydigt och lätt bestämbart och att den föreslagna utvidg- ningen skulle medföra svåra avvägnings- problem vid tillämpningen.
I några motioner 1964 föreslogs att bi- drag alltid skulle utgå med 35 procent
av stödunderlaget. Riksdagen avslog för- slaget, enär det stod klart att lokaliserings- förutsättningarna skulle komma att bli av mycket varierande slag och det av detta skäl syntes önskvärt, att investeringsbidra- get inom vissa gränser kunde anpassas efter vad som i varje särskilt fall var lämp- ligt. Fastställandet av en enhetlig bidrags- procent skulle bl.a. förhindra en reduktion av bidragsdelen i vissa fall och därigenom kunna vara ägnat att ogynnsamt påverka konkurrensförhållandet mellan ett stödföre- tag och andra företag i samma bransch. Riksdagen avslog också motioner med yr- kanden att maximalt bidrag — 50 procent — företrädesvis skulle ges inom jordbruks— och skogsbygder, som av länsorganet an- sågs nödvändiga för bygdens samhällsbild- ning och som behövde särskild stimulans. Som motivering uttalades att en generell bindning av detta slag inte var lämplig.
11.2. Motionsyrkanden 1965—våren 1969 angående stödunderlaget och stödets storlek
Under den förflutna delen av försöksperio- den har i riksdagsmotioner väckts förslag om utvidgning av stödunderlaget och stödets storlek. Sålunda har nya yrkanden fram- ställts om att i stödunderlaget måtte inräk- nas erforderligt rörelsekapital (1968 och 1969). Flera år har yrkats, att stöd skulle utgå till uppförande i enskild eller kom- munal regi av hantverkshus (verkstadshus) för uthyrning (1966, 1967 och 1968). Vi- dare har yrkats att stödunderlaget skall om- fatta även utgifter för företagsrådgivning eller kostnader för förhyming av maskiner och byggnader (1969).
I några motioner 1968 och 1969 har föreslagits, att överskridande av nuvarande maximigräns för det sammanlagda stödet — två tredjedelar av stödunderlaget — skall (regelmässigt) få ske när det gäller speciella glesbygdsområden. I andra mo- tioner har hemställts att det totala stödet skall få utgöra 100 procent av stödunder- laget i områden med extremt hög arbets- löshet och låg inkomstnivå. Även andra förslag om differentiering av stödet storlek
De omnämnda motionsyrkandena har in- te bifallits av riksdagen. I några fall ingår de i motioner som överlämnats till utredÅ ningen. I den mån yrkandena i förevarande frågor inte överlämnats till utredningen har de avslagits bl.a. med motivering, att det ingår i utredningens uppdrag att pröva des- sa frågor.
Riksdagen beslöt sålunda 1968 avslå mo- tioner om utvidgning av stödunderlaget till att omfatta rörelsekapital. Statsutskottet an- förde (SU 1968: 63 s. 21 ff) i anledning av motionerna följande:
Ett yrkande om att lokaliseringsstöd även bör kunna omfatta rörelsekapital i delar av stödområdet som präglas av hög arbetslöshet och låg inkomstnivå framförs i motionerna 1:51 och II: 718. Ett liknande yrkande fram- förs i motionerna 1:560 och II: 727, i vilka föreslås att kungörelsen om statligt lokalise- ringsstöd ändras därhän att det nödvändiga rörelsekapitalet inkluderas i det s. k. stödunder- laget.
Det i de sistnämnda motionerna framförda motivet för en dylik ändring är att stöd nume- ra via kommerskollegium kan utgå till hem- slöjd, hantverk och småindustri vad gäller rö— relsekapital, medan samtidigt arbetsmarknads— styrelsen kan ge stöd till investeringar, vilket kan leda till skilda beslut. Utskottet har lik- som motionärerna utgått från att samråd före- kommer mellan de två nämnda myndigheterna men har till skillnad mot motionärerna bedömt risken vara mycket liten att de två myndigheter-. na skulle komma till skiljaktiga beslut. Ut- skottet avstyrker därför det i motionerna I: 560 och H: 727 framförda yrkandet.
Enligt gällande riktlinjer utgår stöd endast till verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfreds- ställande lönsamhet i ort där goda förutsättning- ar finns för verksamheten. Stödet har därför utformats med tanke på att övervinna det ini- tialmotstånd som antogs föreligga mot inves— teringar inom stödområdet, om dessa skulle finansieras genom lån från den vanliga kredit— marknaden. Det kan därför inte anses fören- ligt med de nu gällande lokaliseringspolitiska intentionerna att även ge statligt stöd till rö- relsekapital. Med hänsyn till svårigheten att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft med industri- ell erfarenhet inom många delar av stödom- rådet har det emellertid ansetts rimligt att ar- betsmarknadsverket gett bidrag till lokalise- ringspolitiskt motiverad företagsutbildning in— om stödområdet. Sålunda har under femårs—
perioden 1963—1967 279 arbetsställen i stöd— området beviljats utbildningsbidrag med 64 milj. kr. Härigenom beräknas ca 11000 per- soner ha utbildats. Med hänsyn till det an- förda avstyrker därför utskottet det i motio— nerna I: 551 och 11:718 framförda yrkandet om lokaliseringsstöd till rörelsekapital.
1969 avslog riksdagen liknande yrkanden med hänvisning till motiven för 1968 års be- slut (SU 1969: 57).
11.3 Länsstyrelsernas/planeringsrådens er- farenheter och synpunkter.
Planeringsrådens (länsarbetsnämndernas och företagareföreningamas) svar i fråga om stödunderlaget och stödets storlek redovisas utförligt i bilaga 3 (frågorna 11, 12 och 13 delvis).
Sammanfattningsvis kan sägas att en myc- ket stor majoritet bland de tillfrågade orga- nen förordar en utvidgning av stödunderla- get för både bidrag och lån. Samstämmig- heten i fråga om dessa utvidgningar är störst när det gäller rörelsekapital och kost- nader för förvärv av fabrikslokal.
I fråga om stödets storlek är opinionen bland enkätsvararna mer splittrad än när det gäller stödunderlaget. En mer flexibel och starkare differentiering till förmån för stödområdets inland synes mera allmänt förordas, eventuellt förbunden med andra maximigränser.
11.4. Utredningens förslag beträffande stöd- underlag och stödets storlek
11.4.1. Allmänna synpunkter på stödunder- laget
Såsom tidigare framhållits har lokaliserings— politiken både långsiktiga och kortsiktiga mål. Huvudvikten har lagts vid de lång- siktiga målen. Det gäller sålunda att skapa en näringslivsutveckling med bestående verk- ningar för de delar av landet, som utvalts för den lokaliseringspolitiska stödverksam- heten. Lokaliseringsstödet har i enlighet här- med utformats som ett initialstöd till eta— blering och utbyggnad av företagsekono- miskt bärkraftiga företag.
Enligt utredningens mening måste stöd— underlagets innehåll bestämmas utifrån des- sa utgångspunkter. Stödunderlaget bör där— för i princip omfatta kostnader för sådana produktionsfaktorcr, vilka har betydelse för verksamheten under relativt lång tid, samt möjligen vissa s.k. initialkostnader. T ill förstnämnda kostnader hör givetvis kostna- der för anläggningstillgångar, såsom byggna— der och maskiner och markanläggningar. Initialkostnaderna kan vara av vitt skilda slag. Exempel på dylika kostnader återfinns bland enkätsvaren.
Av denna utredningens principiella in- ställning följer att i stödunderlaget i regel inte bör ingå kostnader för den löpande driften av ett företag. Utredningen kan där- för inte acceptera det förslag som fram- förts av ett planeringsråd, nämligen att stödet skall bestämmas enbart på grundval av en noga underbyggd likviditetsbudget för ett lämpligt antal år i stället för att vara knutet till investeringskostnaden för fysiska objekt. Samtidigt vill dock utred- ningen framhålla som angeläget att en dy- lik likviditetsbudget ingår i den utredning som lämnas av det stödsökande företaget. Utredningen vill också understryka, att pröv- ningen av ett stödärende alltid måste grun- das på en totalkalkyl i vilken likviditets- frågorna ingår.
I andra enkätsvar har anmärkts att nu- varande utformning av stödunderlaget inne- bär risk för att man med stödets hjälp bidrar till att skapa kapitalintensiva för- tag och produktionsprocesser. Sålunda upp- muntras, framhåller man, utbyte av arbets- kraft mot maskiner trots att det strider mot syftet med lokaliseringsstödet, nämligen att medverka till att fler sysselsättningstillfäl- len skapas.
Vidare har i motioner till 1969 års riksdag anmärkts att lokaliseringstödets effektivitet minskar av att stödet är bundet till investe- ringar i ytterligare produktionskapacitet. Det har enligt motionärerna inte nämnvärt bidragit till ökad nyföretagsamhet eller till att omlokalisera redan etablerade företag. Eftersom lämpligheten av att bevilja lokali— seringsstöd till ett visst projekt enligt gällan—
de bestämmelser bedöms bl.a. på grundval av den beräknade sysselsättningseffekten an- ser motionärerna att stödet genom sin fa— vorisering av sysselsättningsintensiva verk- samheter tenderar att i det långa loppet snedvrida stödområdets näringsliv.
Det tre aspekter på stödunderlagets ut- formning som här upptagits, belyser enligt utredningens uppfattning svårigheterna att åstadkomma en lämplig avvägning mellan a ena sidan företagsekonomiska och å andra sidan samhällsekonomiska och sociala syn— punkter. Anmärkningarna synes dock i hu- vudsak röra icke önskvärda ytterlighetsef- fekter. Det torde vara realistiskt att räkna med att den ekonomiska utvecklingen inom det av utredningen föreslagna stödområdet och prioriteringsorterna gynnas bäst genom en blandning av verksamheter med skilda grader av arbetskrafts- resp. kapitalintensi- tet. Det vore för t.ex. norra Sverige sä- kerligen olyckligt om man ensidigt drev en politik som bara siktade till att skapa så många sysselsättningstillfällen som möj- ligt. Inte minst för att kunna behålla ung- domen med allt längre och bättre utbild— ning torde det bli nödvändigt med stigande inslag av kapitalintensiva och tekniskt avan- cerade industrier och redan i dag finns onekligen behov av sådana. Det gäller här inte ett antingen—eller utan ett både—och.
Den önskade avvägningen har man sökt åstadkomma genom dels kravet på lönsam- het, dels kravet på sysselsättningseffekt. Ut- redningen kan inte se det som någon för- del att genom en väsentligt annorlunda ut- formning av stödunderlaget åstadkomma en mer formell avvägning mellan de företags- ekonomiska och de sysselsättningspolitiska synpunkterna.
Inte heller kan utredningen för närva- rande finna någon avgjord fördel med att låta stödunderlaget enbart utgöras av kost- nader för arbetskraft. Det strider dessutom mot den lokaliseringspolitiska målsättningen att helt övergå till löpande driftssubventio- ner, vilket en sådan utformning i viss män skulle innebära. Detta hindrar givetvis inte att åtgärder för t. ex. utbildning av arbets- kraft är av stor lokaliseringspolitisk bety-
delse. Enligt utredningens mening bör stöd till kostnader för arbetskraft inte ses som ett alternativ utan som ett komplement till. investeringsstödet. För närvarande sker ock- så subventionering av arbetskraft hos stöd- företag genom utbildningsbidragen. Enligt utredningens mening är dessa arbetsmark- nadspolitiska insatser av största betydelse, när det gäller lokalisering av företag till om— råden, som saknar industriell tradition. Det är därför angeläget med ett fortsatt generöst stöd av detta slag. Utredningen avser vidare ta upp frågan om utbildningsbidragen och regionala sysselsättningspremier till behand» ling i ett annat avsnitt idetta betänkande. (kapitel 14). . . Såtillvida är emellertid kritiken mot det—- nuvarande stödunderlaget riktig som att en- större sysselsättningsökning inte nödvändigt— vis förutsätter en avsevärd investering i' byggnader och maskiner.-I vissa fall kan. man nå en stor sysselsättningseffekt med en relativt liten kapitalinsats som då inte enbart avser investeringar i de fysiska its-'- vesteringsobjekten. Det har också visat sig,- att man ibland trots en betydande kapital- insats i byggnader och maskiner fått en re- lativt blygsam sysselsättningseffekt. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter ter sig de nuvarande reglerna om bindning till de fysiska investeringsobjekten såsom något ste-. la. Det synes därför angeläget att skapa bättre möjligheter för lokaliseringsstöd ni- här avsedda fall. En lösning kan vara att, utvidga stödunderlaget till att omfatta rör. relsekapital och utredningen framlägger ock- så förslag därom i det följande. . Det nuvarande kravet på sysselsättningse effekt har inte uttryckts i någon preciserad form. Det skall vara fråga om en påtagw lig, varaktig sysselsättningseffekt. Någon närmare precisering synes dock inte lämplig utan nuvarande huvudregel med dess möjs. ligheter till en smidig tillämpning med hän- syn till rådande förhållanden bör bibehållas.. Utredningen har i kapitel 9 föreslagit en uppmjukning av kravet på sysselsätt- ningseffekt i vissa undantagsfall vid ratio- naliserings- och nedläggningssituationer. Det är då oftast fråga om att initiera mer kapi—
talintensiv verksamhet i sådana fall där in- dikationerna för samhälleligt stöd är mycket starka.
Anmärkningen att nuvarande utformning av stödunderlaget inte nämnvärt bidragit till ökad nyföretagsamhet — i något enkät— svar har dylik anmärkning riktats mot ut- formningen av underlaget för bidrag — vill utredningen inledningsvis besvara med att hänvisa till redovisade siffror och ut- redningens bedömning i den allmänna mo- teveringen (kapitel 5). Utredningen kan inte hålla med om att den nuvarande utform- ningen »så gott som helt» bortser från nyföretagsamhetens problem. Det är ju för att underlätta investeringar i nya anlägg- ningstillgångar, vare sig det är fråga om ny-, till- eller ombyggnad eller förvärv av fabriks- lokaler, stödet utformats. Såvitt utredningen kan finna innebär detta en fördel just för nyföretagande. Däremot kan utredningen hålla med om att en utvidgning av stödun- derlaget i syfte att ytterligare underlätta ny- förtagande kan vara påkallad. Utredningen föreslår i det följande en utvidgning i denna riktning.
11.4.2. Allmänna synpunkter på stödets storlek
Utredningen ansluter sig beträffande stödets storlek till uppfattningen, att det samman- lagda lokaliseringsstödet inte bör vara stör- re än som med hänsyn till övriga finansi- eringsmöjligheter och andra omständigheter fordras för att den med stödet åsyftade verksamheten skall komma till stånd. Det innebär att de stödbeviljande myndigheterna har att i varje enskilt fall bedöma storleken av det erforderliga stödet. Utredningen an- ser denna fria prövning av stödets storlek vara av värde för att samhället på bästa möjliga sätt skall kunna påverka stödför- tagens lokalisering. På sina håll i utlandet förekommer s.k. fasta stöd för vissa ut- vecklings- (stöd)områden, dvs. stöd kan all- tid påräknas med ett visst (minimi-)belopp. Utredningen vill inte bestrida att ett sådant system kan ha vissa fördelar. Det torde emellertid kräva _en helt ny teknik för hand-
läggningen av stödprojekten och en mer utvecklad organisation. Utredningen åter- kommer till frågan vid behandlingen av lokaliseringsbidragets storlek.
Ett planeringsråd har framhållit att enligt nuvarande regler stöd skall utgå med redu- cerat belopp om sökanden har möjlighet att erhålla kommersiella krediter. Enligt planeringsrådet har denna bestämmelse inte kunnat tillämpas i praktiken av följande skäl. Då både sökanden och kreditinstitu- tet är »parter» i ärendet kan man inte räkna med att de på förhand vill erbjuda sig att ersätta uteblivet lokaliseringsstöd även om de slutligen skulle vara beredda att träda in efter ett avslag på ansökan eller en reduktion av det sökta stödbeloppet.
Enligt utredningens mening är den skisse- rade situationen ingalunda ovanlig. Det är också förståeligt att med nuvarande instans- system bankerna är ovilliga att ge bestämda besked, innan ärendet nått den beslutande myndigheten. Det torde vara svårt att lösa dessa problem på ett för alla parter god- tagbart sätt utan sådana organisatoriska för- ändringar inom lokaliseringsverksamheten som innebär att man avskaffar nuvarande ofta tungrodda och för sökandena kanske ibland irriterande system med dess uppre- pade förhandlingar med lokaliseringsmyn— digheter på olika nivåer. Det är tveksamt om det ligger inom utredningens uppdrag att föreslå hur ett samarbete mellan staten och kreditinstituten — som ju också gäller andra områden än det lokaliseringspolitiska — lämpligen bör utformas. Utredningen är inte heller för närvarande beredd att föreslå några mera genomgripande förändringar i organisationen för den lokaliseringspolitiska verksamheten. Utredningen avser istället uppta organisationsfrågorna till särskild be- handling under den kommande etappen av utredningsarbetet.
Liksom hittills beräknas huvuddelen av det statliga lokaliseringsstödet komma att utgöras av lån till företag för att underlätta planerade investeringar i stödområdet in- klusive prioriteringsorterna. Det statliga stö— det bör inte göras så stort att risktagan- det nästan helt bärs av staten utan bör
fördelas även på övriga intressenter. Ge— nom de statliga stödåtgärderna kommer företagarens direkta beroende av kreditinsti— tuten att reduceras. Det är å andra sidan angeläget, att sökandens bankförbindelse deltar i finansieringen och den ekonomiska bedömningen av projektet. Egen kapitalin- sats avpassad efter projektets art och om- fattning bör självfallet även ställas som vill- kor för det statliga lokaliseringsstödet. Ut— redningen vill betona, att storleken av det sammanlagda statliga stödet vid företags- lokalisering bör kunna variera även med hänsyn till projektets angelägenhetsgrad ur samhälleliga synpunkter.
I anslutning till det sist anförda vill ut- redningen framhålla följande. Den lokalise- ringspolitiska målsättningen innebär bl.a. att man genom olika åtgärder söker motver- ka nedgångstendensen i vissa orter och re- gioner och förstärka expansionen i regioner med svag positiv utveckling. Kreditinstitu- ten intar naturligt nog ofta en försiktigare och restriktivare hållning gentemot lån till investeringar i samtliga här nämnda om- råden men särskilt beträffande vad som brukar kallas »avfolkningsbygder». Inte ens en botteninteckning i en nybyggd industri- fastighet torde i ett sådant fall kunna anses som »betryggande säkerhet». Till alla andra problem på dessa orter kommer sålunda ty- värr det förhållandet, att — något tillspetsat — belåningsvärdena för realtillgångar sjun- ker med stigande avstånd till expansiva orter och områden.
Enligt utredningens mening måste man därför vara beredd acceptera att det stat- liga ekonomiska engagemanget blir rela- tivt stort inom nämnda regioner. Det finns även anledning anta att det kan komma att krävas större kapitalinsatser från sam- hällets sida i prioriteringsorterna än i det allmänna stödområdet i övrigt. Det är dock svårt att närmare bedöma omfattningen av det erforderliga statsstödet, då detta givet- vis inte bara beror på lokaliseringen utan också på många andra faktorer som t.ex. produktionens art, företagets ställning och det allmänna läget på kreditmarknaden.
Utredningen anser att då stödet måste
utformas med hänsyn till en mängd olika faktorer är det inte möjligt att uppställa några preciserade krav på riskfördelningen mellan staten, övriga kreditgivare och stöd- företagen.
I prioriteringsorterna bör kravet på egen insats kunna ställas relativt lågt, om spe- ciella skäl talar för samhällsinsatser av långtgående slag. Detta betyder givetvis inte, att företagsekonomiska m.fl. synpunkter bör tillmätas mindre betydelse. Men om en investering i industriell verksamhet bedöms som synnerligen angelägen ur samhälleliga synpunkter, bör i sådana fall ett ökat risk- tagande från statens sida accepteras.
De utvidgningar av stödunderlaget och stödets storlek som föreslås i det följande bör enligt utredningens mening inte avse industriserviceföretag. För dessa synes nu- varande regler innebära tillräckliga stödmöj- ligheter.
Liksom enligt nuvarande ordning bör vid avgörande av frågan om en viss anordning är att betrakta som byggnad eller maskin skattelagstiftningens avskrivningsregler till- lämpas. Utredningen vill erinra om att riksdagen under våren 1969 beslutat vissa ändringar i dessa regler, vilka trätt i kraft den 1 juli 1969 (taxering 1970).
11.4.3. Stödunderlaget för bidrag och bidra— gets storlek
Prioriteringsorterna
Såsom utredningen tidigare anfört talar star- ka skäl för en differentiering av lokalise- ringsstödet till prioriteringsorternas förmån. Utredningen föreslår, att den önskvärda för- stärkningen väsentligen sker genom en ut- vidgning av stödunderlaget för bidraget samt en höjning av maximigränsen för bidraget.
Flera av de i enkäten tillfrågade organen har framfört önskemål om att även förvärv av fabriksfastighet, som är nödvändig för driften, skall inräknas i stödunderlaget för bidrag. Skälet härtill är att på många orter finns lediga fabrikslokaler, vilka skulle kun- na vara användbara i aktuella lokaliserings- projekt. Då lokaliseringsbidrag f. n. kan er-
hållas endast för ny-, till- eller ombyggnad av lokal, som är erforderlig för verksamhe- ten, omöjliggörs ofta ett utnyttjande av re— dan ledigblivna lokaler. Det ställer sig näm- ligen enligt nuvarande regler i allmänhet fördelaktigare för sökanden att bygga ny fabriksfastighet, till vilken lokaliseringsbi- drag kan erhållas. En nybyggd fastighet torde också i regel vara ett bättre underlag för upplåning hos kreditinstituten. Ur sam- hällets synpunkt kan emellertid lokaliserings- stöd för en nybyggnation, där ändamåls- enliga lokaler redan finns disponibla, vara en mindre ändamålsenlig lösning. Starka skäl talar sålunda för att dylikt förvärv av fabriksfastighet i särskilda fall borde kunna inrymmas i stödunderlaget för bidraget.
Speciell vikt måste enligt utredningens mening i dylika fall läggas vid en objektiv värdering av fastighetens saluvärde med hänsyn till risken att man eljest genom statsstödet åstadkommer en kapitalöverfö- ring till den tidigare ägaren. Man kan inte heller bortse från riskerna för ett samarbete mellan säljaren och köparen av fastigheten. Utredningen anser emellertid, att missbruk skall kunna förhindras genom noggranna utredningar och är därför beredd föreslå, att — om särskilda skäl föreligger —— för- värv och iordningställande av ledig fabriks— lokal, som är avsedd att användas för in- dustriell produktion, efter särskild prövning skall kunna inräknas i stödunderlaget. Som ett skydd för köparen vill utredningen ifrå- gasätta om inte som ytterligare villkor bör gälla, att definitivt köpeavtal inte får ha träffats, innan myndigheternas beslut före- ligger. Härigenom kan man undvika att kö- paren försätts i en tvångssituation samti— digt som det allmänna får möjlighet att bedöma vilket pris som skall anses skäligt för att statsstöd skall utgå.
Vidare vill utredningen föreslå utvidgning av stödunderlaget för bidrag till att avse kostnader för inköp av maskiner, arbetsred- skap oeh verktyg. Utvidgningen på denna punkt av generell och måste bedömas med- föra stora fördelar för företag som söker sig till prioriteringsorterna. Det är här liksom i föregående punkt fråga om anläggningstill-
gångar. Såsom tidigare anförts (kap. 10) är bidraget avsett att användas för avskrivning av dessa tillgångar. Med denna utformning av stödunderlaget blir det möjligt att läm- na ett starkt stöd till företag med större utbyggnadsplaner, men där de samtidiga in- vesteringama i ny-, till- eller ombyggnad av anläggningarna är begränsade. Detsam- ma gäller bl.a. företag som flyttar in i hyrda lokaler, liksom företag som förvär- var lokaler som avses i föregående punkt.
Utredningen vill i detta sammanhang un- derstryka vikten av, att vid granskningen av dessa ansökningar stor uppmärksamhet ägnas åt företagens driftsekonomi, avsätt- ningsmöjligheter m.m. och att i förekom- mande fall t.ex. företagareföreningarnas konsulter anlitas för att biträda företagen så att största möjliga effekt nås genom investeringarna.
Vid bedömningen av frågan om bidra- gets storlek har utredningen övervägt om någon form av fast stöd, exempelvis mini— mibidrag på 35 procent av stödunderlaget, kan vara ett lämpligt instrument för en ökad företagslokalisering i prioriteringsor- terna. Ett dylikt system tillämpas, enligt vad utredningen erfarit, med viss framgång i Storbritannien. Den främsta fördelen med en sådan ordning är att företagen i sina kalkyler i förväg kan beräkna omfattningen av det statliga stödet. Också handläggning- en hos lokaliseringsorganen skulle i vissa avseenden förenklas härigenom. Utredning- en är emellertid inte beredd att nu föreslå en ordning med ett fast minimistöd, men avser att ytterligare pröva frågan i det fortsatta arbetet.
Utredningen föreslår att bidrag skall kun- na utgå med högst 40 procent eller, om särskilda skäl föreligger, högst 60 procent av stödunderlaget.
Det allmänna stödområdet i övrigt
Även för det allmänna stödområdet i öv- rigt föreslår utredningen att kostnader för förvärv av fabriksfastighet skall kunna in- räknas i stödunderlaget för bidrag. Sam- ma prövning som ovan föreslagits beträf-
fande prioriteringsorterna skall härvid ske.
Utredningen anser inte skäl föreligga att nu föreslå någon ändring av gränserna för bidragets storlek utan bidrag skall såsom nu kunna lämnas med högst 35 procent eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 procent av stödunderlaget.
Ö vriga Sverige
Utredningen har tidigare uttalat sig för en restriktivare bidragsgivning till lokalisering- ar i övriga delar av riket. I enlighet där- med finner utredningen inte anledning före- slå någon ändring av nuvarande regler be- träffande stödunderlaget för bidrag eller bi- dragets storlek för övriga Sverige.
] 1.4.4 Stödunderlaget för lån och det totala stödets storlek
Prioriteringsorterna
De särskilda skäl som motiverar kraftigt ökade stödmöjligheter för etablering och utvidgning av industri och industriliknande verksamhet i prioriteringsorterna har föran- lett utredningen överväga en utvidgning av stödunderlaget för lokaliseringslån till att omfatta även rörelsekapital.
Finansiering genom långfristiga lån avser i regel kostnader för investeringar av an- läggningskaraktär, dvs. fastigheter och ma- skiner e. (1. Orsaken härtill är givetvis att dessa tillgångar ur säkerhetssynpunkt intar en särställning. Regelmässigt ger denna egen- dom också betydande lånemöjligheter utö- ver vad som kan erhållas genom långfristi- ga lån. I stagnerande eller tillbakagående regioner sjunker dock det allmänna kredit- värdet av dylik egendom snabbare än på andra håll. Enligt utredningens mening mås- te hänsyn härtill tas vid utformningen av det statliga stödet för prioriteringsorterna. Vid en diskussion om låneunderlaget bör man också hålla i minnet, att de statliga säkerheterna i byggnader och maskiner ofta är mer formella än reella, eftersom staten i regel erhåller de sämst liggande säkerhe- terna. Det torde därför inte ha någon stör—
re betydelse om eventuella framtida förlus- ter görs i vissa bestämda fysiska objekt eller inte, och det bör därför inte heller ur säkerhetssynpunkter föreligga några hin- der att låta stödunderlaget få en friare ut- formning. Förhållandet kan. också uttryckas så, att staten f.n. ofta formellt lämnar lån till byggnader och maskiner men reellt — ur säkerhetssynpunkt — är det fråga om lån till rörelsekapital.
Vikten av att stödföretagen för sin fort- satta verksamhet erhåller tillräckligt rörelse- kapital måste enligt utredningens mening starkt understrykas. Såsom framhållits från olika håll varierar behovet av rörelsekapital avsevärt mellan olika företagstyper och stor- lekar, verksamhetsinriktningar, branscher etc. Behovet påverkas även av variationer på företagens försäljningsmarknader, sä- songvariationer, inkörningskostnader vid ändring eller upptagande av ny produktion, produktionsteknik etc.
För närvarande skapas genom det stat- liga lokaliseringsstödet till investeringar i anläggningstillgångar underlag för rörelse- krediter, vilka sökandeföretaget kan erhålla hos de ordinarie kreditinstituten som sedvan- liga krediter eller i form av lån mot statlig kreditgaranti. I flera svar på utredningens enkät har framhållits att det synes irratio- nellt att genom lokaliseringsstödets utform- ning stödföretagen nödgas vidta större in- vesteringar i byggnader och ev. andra an— läggningstillgångar än som oundgängligen erfordras för den avsedda verksamheten för att underlätta anskaffningen av erforderligt rörelsekapital.
Under perioder av kreditåtstramning kan det vidare, särskilt i vissa regioner, uppkom- ma svårigheter att erhålla rörelsekrediter i önskvärd omfattning från kreditinstituten. Även detta talar för att möjligheter att erhålla lokaliseringslån till rörelsekapital bör stå till buds för etablering och utbyggnad av företag i prioriteringsorterna. I annat fall kan de lokaliseringspolitiska åtgärderna i stor utsträckning bli innefektiva.
Utredningen föreslår sålunda, att loka- liseringslånskall kunna lämnas till rörelse- kapital i vissa fall. Med rörelsekapital bru-
kar i allmänhet avses det kapital som erford- ras för anskaffning av omsättningstillgångar (varulager, förbrukningsmaterial o.d.), för åstadkommande av en lämplig avvägning mellan kundfordringar och försäljning, kost- nader för marknadsintroduktion etc. Loka- liseringslån till rörelsekapital bör dock en- ligt utredningens mening av praktiska skäl i främsta rummet avse det kapital som er- fordras för anskaffning av vissa omsätt- ningstillgångar, nämligen varulager och kundfordringar.
Vid prövningen av ansökan om lån till rörelsekapital bör självfallet hänsyn tas till storleken av sökandens egen kapitalinsats och hans möjligheter att få det aktuella kreditbehovet tillgodOSett på annat sätt än genom lokaliseringslån. Det är angeläget att framhålla vikten av att också de ordi- narie kreditinstituten medverkar med sed- vanliga rörelsekrediter. Möjligheten att lämna lokaliseringslån till rörelsekapital bör bl. a. av denna anledning- tillämpas restrik- tivt. Projektets lönsamhet och angelägen- hetsgrad ur samhällelig synpunkt måste. no- ga prövas.
Lokaliseringslån till rörelsekapital bör en- dast få lämnas samtidigt med att stöd läm— nas för investeringar i byggnad och/eller maskiner vid nyetablering eller utbyggnad av industri (industriliknande verksamhet). Erfarenhetsmässigt är det främst i samband med nyetablering och utbyggnad som det ställs stora krav på utökat rörelsekapital, vilket det ibland kan vara svårt anskaffa hos de vanliga kreditinstituten. Genom den föreslagna lösningen kan hela finansierings- frågan klaras upp i samband med ärendets handläggning hos lokaliseringsmyndigheter- na. Någon anledning att lämna lokaliserings- lån till rörelsekapital utan samband med stöd till nyetablering eller utbyggnad före- ligger enligt utredningens mening inte. Om behov av lån till rörelsekapital i sådana fall uppkommer och de ordinarie kredit- instituten med hänsyn till disponibla säker- heter inte har möjlighet att tillgodose detta behov, kan företaget i fråga ansöka om lån mot statlig kreditgaranti hos de myndigheter som handlägger dylika ärenden.
Utredningen föreslår att lokaliseringslån rörelsekapital skall kunna beviljas med högst 50 procent av det ovan angivna beräknings- underlaget. Utredningen föreslår vidare att det totala lokaliseringsstödet (bidrag och lån) till investeringar i byggnader och maskiner o.d. för verksamhet i prioriteringsorterna skall få uppgå till högst 80 procent av dessa investeringskostnader. Förslagen innebär så- lunda att det sammanlagda stödet i priorite- ringsorterna kan uppgå till 80 procent av in- vesteringskostnaderna i anläggningstillgång— ar och därutöver — i form av lån — till 50 procent av den beräknade ökningen av rö- relsekapitalet. Någon anledning att ge Kungl. Maj:t särskild möjlighet att lämna yt- terligare stöd torde knappast föreligga. I så- dana fall bör det statliga engagemanget ske på andra vägar, t.ex. genom statligt del- ägarskap.
Det allmänna stödområdet i övrigt
För det allmänna stödområdet i övrigt fö- reslår utredningen den ändringen i förhål- lande till nuvarande ordning att lokalise- ringslån här liksom i prioriteringsorterna skall kunna lämnas till rörelsekapital enligt samma regler som i dessa orter.
Stödunderlaget för lån kommer sålunda att utgöras av dels kostnader för ny-, till- och ombyggnad av lokal eller annan an- läggning, som är nödvändig för verksam- heten, kostnader för anskaffning av maski— ner, arbetsredskap och verktyg samt, i sär— skilda fall, av kostnaderna för förvärv av ledig fabrikslokal, dels ock av det på visst sätt beräknade rörelsekapitalet. Det samman- lagda stödet skall såsom för närvarande i regel uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget för nämnda anläggningstill- gångar och därutöver till högst 50 procent av den beräknade ökningen av rörelsekapita- let.
Övriga Sverige
För övriga Sverige föreslår utredningen ing- en ändring i förhållande till vad som nu gäller. Som i andra sammanhang framhål—
lits förutsätter utredningen att -— för att stödet skall få avsedd effekt inom stödom- rådet — stor restriktivitet iakttas beträf- fande lokaliseringsstöd utanför nämnda om- råde.
12. Särskilda frågor beträffande lokaliseringsstödet
12.1. Inledning
I de föregående kapitlen har utredningen upptagit förslag som kan sägas röra de me- ra centrala frågorna beträffande lokalise- ringsstödets inriktning och utformning. Emellertid återstår en rad frågor som an- tingen omnämnts i utredningens direktiv el- ler uppkommit under utredningsarbetet. En del av dessa frågor är sådana som utred- ningen avser att pröva under det fortsatta arbetet under etapp II. I kapitel 13 behand- lar utredningen en av dessa frågor och fram- lägger förslag om viss försöksverksamhet. Övriga frågor upptas i kapitel 14 och 15.
I detta kapitel behandlar utredningen frå- gorna om säkerheter och riskfördelning (12. 2), insyn (12.3), beslut i särskilda fall (12.4) och beslutens giltighetstid (12.5). Innan ut- redningen övergår till dessa avsnitt, skall i korthet beröras några särskilda frågor.
Som framgår av bilaga 3 har flera av frå- gorna i utredningens enkät rört förfarandet i stödärendena. Sålunda har utredningen önskat svar på frågor om ansökans inne- håll och utformning, ärendeberedningen, un- derlaget för bedömning av stödprojekt, sö- kandeföretag och marknadsutrymme, beho- vet av samhällsekonomisk utredning m.m. Utöver de direkta svaren på dessa spörs- mål har i enkätsvaren upptagits andra pro- blem, såsom handläggningstiden, samlad be- dömning av olika stödärenden samtidigt, sekretessen i stödärendena o. d.
Eftersom samtliga dessa frågor är av me- ra teknisk natur och ytterligare material på vissa punkter erfordras för deras bedöm- ning, upptar utredningen inte dessa spörs- mål till behandling i detta delbetänkande. Utredningen avser i stället att redovisa problemen och förslag till deras lösning i en särskild promemoria som överlämnas till Kungl. Maj:t. Några förslag av sådan art att de för sitt genomförande kräver sär- skilt riksdagsbeslut ämnar utredningen inte framlägga i denna promemoria.
12.2. Säker/leter och riskfördelning
Enligt nuvarande ordning får det samman- lagda lokaliseringsstödet inte vara större än som med hänsyn till övriga finansieringsmöj- ligheter och andra omständigheter fordras för att den med stödet åsyftade verksam- heten skall komma till stånd. För lokali- seringslån skall ställas den säkerhet som kan erfordras med hänsyn till låntagarens eko- nomiska ställning och behov av rimlig eko— nomisk rörelsefrihet samt till omständighe- terna i övrigt.
Bakom de refererade reglerna ligger föl- jande resonemang. Avsikten är att det stat- liga stödet till företagen skall vara ett kom- plement till kreditinstitutens verksamhet. Lokaliseringsstödet skall sålunda avse en- dast en del av det för investeringen nödvän- diga kapitalbehovet. Det skall vara ett ini- tialstöd och fortlöpande subventioner skall
Frågan om hur nyetablering och utbygg- nad av företag skall finansieras måste be- dömas från fall till fall med beaktande av de skilda omständigheter som kan vara av betydelse vid avvägningen av statens insat— ser. Om företagsekonomiska förutsättningar för en etablering eller utbyggnad föreligger, bör företagaren — med de säkerheter före- tagets fasta egendom, maskiner och omsätt- ningstillgångar representerar — i allmän- het kunna låna en betydande del av det er- forderliga kapitalet på den öppna markna- en. Därtill kommer företagarens egen ka- pitalinsats, vilken är en förutsättning för att en etablering skall komma till stånd. Det kapitalbehov som därefter återstår önskar således företagaren få täckt genom statlig finansiering. Väsentligt är att det statliga stödet inte får en sådan form och omfatt- ning, att risktagandet uteslutande begrän- sas till staten utan att det fördelas mellan skilda intressenter, däribland företagaren själv. Detta syfte har man sökt tillgodose dels genom att en viss gräns (2/ 3) har satts för det statliga engagemanget, dels genom att såsom säkerhet för det statliga lånet skall ställas pant i fast egendom eller annan godtagbar säkerhet.
Även i fortsättningen bör finansieringen bygga på en rimlig fördelning av risktagan- det mellan stödföretagets ägare, de ordina— rie kreditinstituten och staten. Staten bör därför också kräva säkerheter för sitt kre— dittillskott.
Det är dock givet att den lokaliseringspo- litiska målsättningen inte går att förverkli- ga genom lokaliseringsstöd utan ett bety- dande statligt risktagande. Naturligt är ock— så att man på den ordinarie kreditmarkna- den har en försiktigare attityd gentemot företagslokaliseringar som inte följer det spontana utvecklingsmönstret. Ur kreditin- stitutens synpunkt måste de lånesökande fö- retagens bärkraft vara ett villkor för enga- gemang. Därjämte måste säkerhetema för lånen vara betryggande. Det är ett känt faktum att belåningsvärdena på industri- byggnader sjunker med ökat avstånd till mer utvecklade orter och områden. Det tor—
de därför vara realistiskt att räkna med att det statliga engagemanget och risktagandet måste bli större i industriellt mindre ut- vecklade regioner.
Vid tillämpningen av nuvarande stödreg— ler kan det ibland uppstå svårigheter att i de enskilda fallen nå en lämplig avvägning mellan ordinarie kreditinstituts och statens engagemang. Några planeringsråd har an- fört, att regeln om att stöd skall utgå med reducerat belopp, om sökanden har möj- lighet att erhålla kommersiella krediter, i praktiken inte kunnat tillämpas. Orsaken anges vara att, då både sökanden och kre- ditinstitutet är parter i ärendet, kan man inte räkna med att de på förhand vill er- bjuda sig att ersätta uteblivet lokaliserings- stöd även om de slutligen skulle vara bered- da att träda in efter avslag på ansökan eller vid en reduktion av det sökta beloppet.
Frågan är då om man skulle kunna kom— ma till rätta med dessa svårigheter genom mer preciserade krav på riskfördelning. En- ligt utredningens mening torde allmänt gäl- la, att ju större krav på risktagande som ställs på kreditinstituten, desto mindre be- nägna blir dessa att engagera sig i aktuella projekt. Det torde också med hänsyn till önskemålet om en fortsatt och ökad flexibi- litet inom stödverksamheten vara omöjligt att skapa generella författningsregler, som kan vara av större värde vid den praktiska tillämpningen. Det torde inte kunna undvi- kas, att avvägningen måste ske med utgångs- punkt från förhållandena i varje enskilt ärende.
Utredningen kan inte heller se det som någon fördel att genom någon särskild re- gel —— t.ex. en bestämmelse om en sär- skild maximigräns för det statliga stödet om sökandens kreditinstitut inte i förväg klargjort sin ståndpunkt och storleken av sitt tillskott — söka förhindra att här angiv- na situationer uppkommer. Förekomsten och tillämpningen av en dylik tvångsregel skulle nämligen sannolikt minska de ordi- narie kreditinstitutens benägenhet att enga- gera sig i stödprojekt och sålunda motverka syftet med lokaliseringspolitiken.
Även kravet på egen insats från sökan-
den måste vara så utformat, att det passar för praktisk tillämpning och bidrar till att förverkliga den lokaliseringspolitiska mål- sättningen. Det innebär i princip ett delat risktagande även mellan staten och före- tagaren. Det finns exempel där företagaren saknat eller haft mycket liten möjlighet att lämna ett eget bidrag till finansieringen av stödprojektet, men där lokaliseringsstöd än- dock lämnats. Det statliga engagemanget kan därvid ha motiverats av att projektet ur samhällelig synpunkt varit synnerligen angeläget. Har sökanden redan tidigare bun- dit sitt disponibla kapital i företaget kan ett statligt engagemang av antydd art även vara motiverat om lönsamhets- och sysselsätt- ningskraven är väl tillgodosedda.
Förutsättningarna i olika stödärenden kan sålunda vara högst varierande. Utredningen anser därför det inte ändamålsenligt att upp- ställa en lägsta gräns för stödsökandens eget kapitaltillskott. Enligt utredningens mening bör dock lokaliseringsstöd inte beviljas, då risktagandet kan bedömas falla nästan en- bart på staten. Detta utesluter inte att stöd kan lämnas då sökandens eget (möjliga) till- skott till stödinvesteringen är litet, såvida sökanden redan tidigare svarar för ett be- tydande risktagande i stödföretaget. Om enligt vad ovan sagts stöd inte kan beviljas för projekt som ur samhällelig synpunkt ändock synes angelägna, bör såsom utred- ningen framhållit i kapitel 10 (s. IOS—109) ett statligt engagemang ske i annan form, t. ex. genom statlig aktieteckning.
Vad gäller säkerheterna för lokaliserings- lånen föreslår utredningen inga ändringar. Om lån omfattar rörelsekapital, bör nuva- rande regler om säkerheter gälla även för denna lånedel.
12.3. Insyn
Enligt nuvarande ordning utövar arbets- marknadsstyrelsen med biträde av företaga- reföreningama tillsyn över att lokaliserings- lån och lokaliseringsbidrag utnyttjas för av- sett ändamål och i överensstämmelse med föreskrivna villkor. Ursprungligen ålåg till- synen enbart arbetsmarknadsstyrelsen men
1968 beslöt statsmakterna låta föreningarna deltaga i denna del av verksamheten (prop. 1968: 61, SU 102, rskr. 254). Åtgärden syf- tade till att effektivera tillsynsverksamheten. Genom den lokala förankringen samt den därmed följande närmare kännedomen och kontakten med företagen syntes företaga- reföreningama väl lämpade att granska och kontrollera stödföretagens redovisningar m.m.
”Stödföretagen åligger att — så länge lån ej är slutbetalat eller bidrag kan återkrävas — för varje redovisningsår eller för de kor- tare tidsperioder, som bestäms av arbets- marknadsstyrelsen eller företagareförening- en i vederbörande län, utan anmaning redo- visa till föreningen för verksamheten. Vida- re skall stödföretag i god tid underrätta för- eningen innan beslut fattas om överlåtel— se av någon betydande del av anläggnings- tillgångar, licenser, patent eller andra lik- nande tillgångar eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse. Arbets— marknadsstyrelsen eller föreningen eller den som utses av dem, skall av stödföretag be- redas tillfälle att granska verksamheten med skyldighet för företaget att lämna de upp— gifter som begärs.
Företagareförening skall, vid behov med egen utredning, till arbetsmarknadsstyrel- sen vidarebefordra redovisning eller annan uppgift som föreningen sålunda erhållit.
Fråga 14 i utredningens enkät (bilaga 3) avsåg att utröna de praktiska erfarenheterna från arbetet med uppföljningen av stödföre- tagen. Eftersom svaren avgivits kort tid ef- ter ikraftträdandet av de nya bestämmelser- na om företagareföreningarna som tillsyns- organ, finns där ingen redovisning av er- farenheter från den nya tillsynsverksamhe- ten. Däremot framhålles i flera svar kra— vet på effektivare insyn och vikten av att företagareföreningama ges sådana ekono- miska och personella resurser att de nya uppgifterna kan fullgöras effektivt.
För att den lokaliseringspolitiska stöd- verksamheten skall kunna drivas framgångs- rikt, är det enligt utredningens mening ock- så viktigt att uppföljningen av stödföretagen
sker noggrant och effektivt. Som långiva- re har staten samma intresse som andra kre- ditinstitut att erhålla kontinuerlig informa- tion om låntagarens verksamhet och eko- nomiska ställning. Staten har därutöver in- tresse av att följa sysselsättningsutveckling- en i stödföretagen samt att kontrollera att ändamålet med stödet blir tillgodosett. Beho- vet av insyn i stödföretagen är sålunda re- dan av dessa skäl större för staten än för de ordinarie kreditinstituten. Eftersom sta- ten i allmänhet erhåller de sämsta säkerhe— terna — det är som tidigare nämnts fråga om toppkrediter — för lokaliseringslånen och i allmänhet påtagit sig avsevärt större risker än övriga långivare, är behovet av kontinuerlig och effektiv insyn starkare även av detta skäl.
De invändningar som ibland framställts mot ökad statlig insyn i stödföretagen, ter sig mot bakgrunden av det nyss anförda in- te hållbara. I något enkätsvar har också framhållits, att erfarenheter från stödverk- samheten tyder på att tillräckliga uppgifter i allmänhet erhålles från stödföretag med positiv utveckling av verksamheten, men att det är svårare att få informationer från företag, där verksamheten tycks gå sämre än väntat. Den hittills vunna erfarenheten av stödverksamheten är, att staten i de se- nare fallen erhåller information först då stödföretagen kommit i ett utsatt ekonomiskt läge. Därvid har — oftast på grund av tids- nöd — möjligheterna för staten att medver- ka till sanering av företagen varit starkt begränsade eller uteslutna. Erfarenheterna är desamma inom industrigarantilåneverk- samheten.
De här redovisade förhållandena under- stryker enligt utredningens mening kraftigt nödvändigheten av en effektiv och konti- nuerlig granskning av stödföretagen. Ut- redningen har genom förfrågan under hand erfarit att arbetsmarknadsstyrelsen och kom- merskollegium förberett insynsverksamheten så långt att grundmaterial — i vissa delar lika för den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten och industrigarantilåneverksamhe- ten — för den företagsekonomiska uppfölj- ningen är i det närmaste färdigt och även
remitterats till företagareföreningama. Det kan därför förutsättas att det egentliga upp- följningsarbetet kommer att påbörjas inom den närmaste tiden. Då den sålunda planera— de uppföljningsverksamheten kommer att bedrivas försöksvis i ett år och resultaten av verksamheten lämpligen bör avvaktas, finner utredningen f.n. inte anledning att framlägga något förslag rörande insynsfrå- gornas praktiska lösning.
Utredningen vill i detta sammanhang där- jämte framhålla följande. Den effektivare uppföljningsverksamheten kommer att krä- va betydande arbetsinsatser från företaga- reföreningarnas sida. Speciellt i vissa län in- om de nuvarande och det föreslagna stöd- området kan arbetsbelastningen väntas öka kraftigt. Utredningen anser på grund härav och med kännedom om arbetsläget och per- sonalsituationen hos flera av dessa förening- ar det nödvändigt att ytterligare ekonomis- ka, tekniska och personella resurser ställs till företagareföreningarnas förfogande för här ifrågavarande tillsynsverksamhet.
12.4 Beslut i särskilda fall
Innan konturerna av en mer utvecklad re- gionalpolitik tecknats i vårt land, finns det såsom utredningen tidigare anfört inte för- utsättningar att föreslå några mera genom- gripande förändringar beträffande den loka- liseringspolitiska organisationen och besluts- funktionernas fördelning. Däremot föran- leder vissa av utredningens förslag i det föregående ett tillägg. Utredningen hänvi- sar härutinnan till kapitel 9 (9.3.4) och 10 (10.4.2). I det följande föreslår utredningen en särskild procedur för avgörande av stöd- ärenden i vissa särskilda fall.
Enligt nuvarande ordning skall ansökan om lokaliseringsstöd alltid inges till arbets- marknadsstyrelsen eller länsstyrelsen i det län, där den i ansökan avsedda verksamhe- ten skall bedrivas. Enligt utbildad praxis re- mitterar arbetsmarknadsstyrelsen i regel ärenden, som anhängiggjorts hos styrelsen, omgående till vederbörande länsstyrelse. Så- lunda kommer alla ärenden som skall av- göras av Kungl. Maj:t att behandlas i tur
(länsarbets- arbetsmark—
och ordning av länsstyrelse nämnd, företagareförening), nadsstyrelsen och Kungl. Maj:t.
Eftersom förhandlingskontakter är nöd- vändiga för ärendenas beredning, innebär det att sökanden nödgas föra förhandling- ar i omgångar innan ett ärende avgörs av Kungl. Maj:t. Detta synes i många fall irri- terande och tidsödande särskilt som sökan- den hela tiden kan vänta sig att resultaten av förhandlingar med föregående instans(er) inte är slutgiltiga eller utgör tillräckligt un- derlag för den beslutande myndigheten.
Utredningen anser i princip att det nu— varande systemet med tre instanser inte är tillfredsställande. Enligt utredningens me- ning är det dock inte för närvarande möj— ligt att för samtliga ärenden, som skall av— göras av Kungl. Maj:t, skapa en annan ord- ning. Däremot vill utredningen att möjlighet skall öppnas för Kungl. Maj:t att i vissa särskilda fall — såsom första och enda in- stans — uppta framställning om lokalise- ringsstöd till behandling och avgörande utan föregående formell remiss till övriga loka- liseringsmyndigheter.
Som motivering för förslaget vill utred- ningen anföra följande. Det är ett känt faktum att större företag, i synnerhet börs- noterade, som planerar att utföra större in- vesteringar, vilka kan ha avgörande närings- politisk och lokaliseringspolitisk betydelse, i stället för att inge ansökan om lokalise- ringsstöd till länsstyrelse eller arbetsmark- nadsstyrelsen, upptar direkta förhandlingar med regeringen. Resultatet av dylika för- handlingar brukar, om överenskommelse träffas, bli att vederbörande statsråd utlovar en positiv bedömning av ansökan som före- taget senare inger. Även om formellt något bindande besked om bifall till ansökan om lokaliseringsstöd (medgivande att få ian- språkta investeringsfond) för det aktuali- serade projektet inte kan ges, innebär för- faringssättet i praktiken att ärendet kan be- traktas som avgjort genom överenskommel- sen. Ansökans handläggning synes därför i allmänhet bli av rent formell natur.
Genom den föreslagna proceduren slipper man det sedvanliga tungrodda förfarandet
med förhandlingar i tur och ordning på tre olika nivåer. I stället kan förhandlingarna slutföras i ett sammanhang och med den myndighet som skall besluta i ärendet. Den- na direkta kontakt med beslutsmyndighe- ten uppfattas av de berörda företagen säker- ligen som både naturlig och värdefull även ur företagsekonomiska synpunkter. Den in— nebär också ett led i utbyggnaden av det samarbete mellan samhället och näringslivet som allmänt förordas. Avsaknaden av denna kontaktmöjlighet skulle vidare vara till nack- del för samhällets lokaliseringspolitiska strä- vanden.
Genom den föreslagna proceduren und— viks dessutom den publicitet som i många fall uppstår kring ett lokaliseringsärende re- dan på ett tidigt stadium av nu gällande för- farande och som understundom inte bidrar till att skapa ett lämpligt förhandlingsklimat när ärendet slutligen när sista instans.
Det anförda visar att ett mindre form- bundet förfarande är mer ändamålsenligt i hithörande fall. Enligt utredningens mening bör därför Kungl. Maj:t ges rätt att utan föregående formell remissbehandling i läns- styrelse och arbetsmarknadsstyrelsen motta- ga ansökan och avgöra ärendet i ett sam- manhang i de fall som här avses. Självfallet bör dock Kungl. Maj:t innan ärendet av- göres inhämta för ärendets bedömning er- forderliga upplysningar från lokaliseringsor- ganen i länen och från arbetsmarknadssty- relsen.
12.5. Beslutens giltighetstid
Enligt nuvarande ordning kan utbetalat lån uppsägas till omedelbar betalning och bidrag krävas åter i vissa fall. Så kan ske om stöd- mottagaren genom oriktig eller vilseledande uppgift föranlett att lån och/ eller bidrag be- viljats eller om mottagaren bryter mot de villkor som särskilt anges i lokaliseringsstöd- kungörelsen eller som stipulerats med stöd av kungörelsen.
Enligt nuvarande bestämmelser kan så— lunda uppsägning av lån (återkrav av bidrag) ske bl.a. om mottagaren använder medlen för annat ändamål än som avsetts. Inträf—
far i övrigt sådant förhållande att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbar- ligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet kan det också uppsägas till omedelbar be- talning.
De refererade reglerna tar sikte på de fall där låne- och/eller bidragsmedel fak- tiskt utbetalats, vilket i regel sker tidigast se- dan investeringen påbörjats. Emellertid fö- rekommer det att företag sedan lån/ bidrag (preliminärt) beviljats dröjer med att utföra den avsedda investeringen eller uppskjuter verkställandet av utbyggnads- eller etable- ringsplanen på obestämd tid.
Anledningen till dylika avsiktliga dröjs- mål är oftast förändringar i branschens kon- junktur, nya konkurrensförutsättningar, änd- rat läge på kreditmarknaden eller ändrat allmänt konjunkturläge e.d. som inträffat sedan projektet framlades.
Enligt utredningens mening kan det inte anses förenligt med de lokaliseringspolitiska strävandena att tillåta stödföretag att under längre tid — flera år — så att säga spekule- ra i utvecklingen av dylika förhållanden. Utredningen föreslår därför en regel, en- ligt vilken (preliminärt) beslut om beviljat stöd skall vara förfallet i fall den avsedda investeringen inte påbörjats inom ett år från det sökanden erhållit del av beslutet. Försittes denna tid får ny ansökan göras.
Utredningen föreslår att vederbörande be- slutsmyndighet skall äga rätt att om sär— skilda skäl föreligger förlänga giltigheten av beslutet med högst ett år. Särskilda skäl bör anses föreligga, t.ex. då genom myn- dighets åtgärder eller i följd av ny lagstift- ning tekniska eller rättsliga hinder för in- vesteringens påbörjande uppstått. Vidare bör den omständigheten att tillstånd som erford- ras för investeringens utförande inte erhål- lits inom ettårsperioden kunna medföra att förlängning medges, om fördröjningen an— tingen inte vållats av stödföretaget eller or- sakats av försummelse från företaget, men försummelsen kan anses som ursäktlig.
Förlängningen bör kunna prövas endast efter ansökan från stödföretaget. Ansökan skall ha inkommit till beslutsmyndigheten inom viss tid, förslagsvis två månader, fö-
re ettårsperiodens utgång. Beslut om avvi- sande av ansökan eller om vägrad förläng- ning bör inte kunna överklagas.
13. Industricentra
13.1. Inledning
Olika former av koncentrerad utbyggnad av industrilokaler har länge använts som medel att påverka lokalisering av främst tillverkande företag. Det engelska uttrycket för den viktigaste formen av sådan utbygg- nad är »industrial estates» eller »industrial parks». Därmed avses en utbyggnad av 10- kaler för främst tillverkande företag, kon- centrerad till markområden som utvalts i en- lighet med den regionala planeringen. Ofta har sådana lokaler byggts utan vetskap om vilket företag som sedan kommer att an- vända dem. Vanligen hyrs lokalerna ut, men i undantagsfall kan de också säljas. De särskilda företag som bildas för att ad- minstera dessa »industrial estates» kan ock- så tillhandahålla olika typer av service och tjänster till de företag som utnyttjar loka- lerna.
Ett lämpligt svenskt uttryck för denna typ av industriell utbyggnad kan vara indu- stricentra eller industribyar (industrial esta- tes har i andra sammanhang översatts med industribaser, industrianläggningar; i Norge används uttrycket industrivekstanlegg). Här användes i fortsättningen benämningen in- dustricentra.
13.2. Internationella erfarenheter
I utlandet1 har detta medel att påverka den industriella rörligheten använts redan från
sekelskiftet, då privata industricentra bör— jade byggas i Storbritannien och Förenta Staterna. Först under 1930-talet kom indu- stricentra att användas i större omfattning som ett regionalpolitiskt medel, främst i Storbritannien i samband med att statliga bolag bildades för anläggningarnas upp- förande och drift. Enligt en FN-undersök- ning2 förekom år 1966 olika former av industricentra i nära 60-talet länder?. I de flesta fall byggs industricentra av privata eller kommunala intressenter, men också statliga företag förekommer, t.ex. i Stor- britannien och Norge. I Storbritannien har statliga industricentra sedan 1930-talet varit ett av de viktigaste regionalpolitiska instru- menten.
Den 31 mars 1969 sysselsattes i Stor- britannien över 265 000 arbetstagare i mer
1 Översikter över den internationella utveck- lingen inom detta område finns i Industrial Esta- tes: Policies, Plans and Progress (FN, New York 1966, Sales No: 66. 11. B. 16) samt Industrial Estates in Europe and the Middle East (FN, New York 1968, Sales No: E. 68. II. B. 11). Vi- dare kan hänvisas till proposition till norska stortinget nr 65 den 3 februari 1967 med förslag till upprättande av ett norskt statligt företag för uppförande av s k industrivekstanlegg. Hösten 1969 kommer EFTA att publicera en studie, som mot erfarenheter av industrial estates inom med- lemsländerna (Storbritannien och Norge) kom- mer att diskutera förutsättningarna för deras användning som regionalpolitiskt medel. Den allmänna diskussionen i denna framställning bygger på EFTA: s material. ' Industrial Estates: Policies, Plans and Prog- ress.
än 1100 företag inom industricentra ad- ministrerade av de tre statliga bolagen (In- dustrial Estate Corporations) för England, Skottland och Wales. Under 1960-talet har ca 180 industricentra uppförts och våren 1969 var ytterligare ett 100-tal under upp- förande. Till detta kommer de industri— centra som byggts i samband med upp- förande av s. k. nya städer samt kommunala och privata industricentra. I industricentra inom nya städer sysselsattes i slutet av 1968 drygt 140 000 arbetstagare i över 1 100 fö- retag. Statistik över sysselsättningen i kom- munala och privata industricentra saknas.
Industricentra har i Storbritannien an- vänts som medel för att stimulera den in- dustriella utvecklingen i utvecklingsområ- dena, för att skapa förutsättningar för ökad utflyttning av företag och arbetskraft från stockningsområdena och för att främja för- nyelsen i nedslitna stadsområden. Industri- centra har således i Storbritannien i nästan lika hög grad varit ett medel för att främja den industriella utvecklingen i allmänhet som ett regionalpolitiskt medel.
Styrelsema för de tre brittiska bolagen består vardera av fem deltidsanställda per— soner med erfarenhet från industri- och fackföreningsverksamhet. De utnämns av Board of Tradel, som dessutom finansierar bolagens verksamhet över statsbudgeten och kontrollerar bolagens markinköp, byggande och försäljning av lokaler samt handhar det övriga regionalpolitiska stöd företagen i industricentra kan erhålla.
De tre bolagen har var sin administrativ och teknisk förvaltning. Deras engagemang i industricentras förvaltning är något skif- tande, men i huvudsak omfattar det inte mer än planering, byggande, teknisk och arkitektonisk utveckling samt underhåll av byggnader. På serviceområdet begränsar sig bolagens engagemang till mera grund- läggande funktioner som tillhandahållande av vatten, elektrisk kraft etc. Bolagen har således inte engagerat sig i försök att sam— ordna de enskilda industriföretagens behov av mera kvalificerad service eller angripa företagens gemensamma utvecklingsproblem.
Utöver det stora antal industricentra som
byggts med vanligen 5000 anställda som eftersträvad storlek, har också ett mindre antal »advance factories» byggts på senare tid speciellt i mera isolerade områden, t. ex. de delar av Wales som drabbats av kolgruvenedläggningar. Dessa »advance factories» består av ett begränsat antal .— oftast en eller två — fabriksanläggningar i mer eller mindre standardutförande, som praktiskt taget alltid färdigställs innan något företag bundit sig att hyra lokalerna. En— ligt Board of Trade har dessa lokaler i me? deltal stått tomma två månader efter färdig? ställandet. .
De brittiska industricentra finansieras över statsbudgeten genom årliga anslag för markinköp, byggande och administration. Vid anslagsberäkningen görs avdrag för för- väntade hyresinkomster. Hyran fastställs av en oberoende lokal myndighet (District Valuer) och skall motsvara den lokala mark— nadshyran (current market value) för mot- svarande lokaler. Hyran behöver således inte stå i direkt samband med byggnadskostna? den och den brukar för Storbritannien som helhet motsvara en avkastning på insatt ka— pital på 5—10 % per år. Budgetåret 1967/ 68 beräknades ränteutgifterna till nära 5 milj. pund medan hyror och avgifter stannade på ca 3,5 milj, pund. Medräknas administra- tionskostnader även för Board of Trade m.fl., blev nettoförlusten 1,6 milj. pund el- ler drygt 19 milj. kr.
I Norge upprättades Selskapet för Indu— strivekstanlegg, SIVA, genom stortingsbe— slut den 11 januari 1968. Selskapet fick ett aktiekapital på 3 milj. nkr. och lånegaran- tier på 30 milj. nkr. SIVA har en styrelse på sju deltidsanställda medlemmar som för- ordnas på tre år. Bolaget lyder under kom- munal- och arbeidsdepartementet som också utnämner verkställande direktör. Huvudkon- toret ligger i Trondheim. Bolaget avses tills- vidare driva verksamheten på försöksbasis. Beslut kommer senare att fattas om for- merna för bolagets verksamhet och industri- centras utbyggnadstakt.
1 Sedan oktober 1969 administreras de Brit— tiska industricentra av Ministry of Technology.
' Hittills har tre industricentra börjat byg- gas i respektive Förde, Risör och Verdal och ytterligare två är under planering. Indu- stricentra avses läggas i orter vars omland har minst 15 000—25 000 invånare inom en timmes reseavstånd. Själva centralorterna har dock, t.ex. Förde och Risör, endast 4 OOO—6 000 invånare.
Medan de brittiska industricentra inte anses vara rationella om de sysselsätter un- der 5 000 arbetstagare, har en sysselsättning på 1000—2 000 personer ansetts vara till- räcklig i Norge för att nå eftersträvade stor- drifts- och koncentrationsfördelar. De nors- ka myndigheterna är emellertid beredda att bygga centra också för 500 eller ett ännu lägre antal sysselsatta.
För markinköp, byggnader och grund- läggande service i industricentra räknar de norska myndigheterna med en kapitalkost- nad på 15—20 milj.nkr. (10—15 milj. kr.) per 1 000 arbetare. En årlig utbyggnad av denna storlek har ansetts vara en lämp- lig takt under de första årens försöksverk— samhet.
Hyran beräknas enligt normala kommer— siella regler, dvs. en rimlig avkastning på insatt kapital sedan ett industricentrum byggts ut helt och de berörda företagen kommit över sina inkömingssvårigheter. Företagen får sedvanligt regionalpolitiskt stöd när de flyttar till ett industricentrum.
13.3. Svenska erfarenheter
Även i Sverige har en form av utbyggnad av enstaka industrilokaler för flera indu- striföretag förekommit i begränsad skala med visst statligt engagemang. Kommuner- na kunde åren 1963—1965 bygga industri- och hantverkslokaler som beredskapsarbeten och fortfarande byggs som kommunala be— redskapsarbeten lokaler för småindustri och hantverk, avsedda att utnyttjas kollektivt och att tillgodose enbart behovet av lokal service. Perioden 1964—1965 byggdes 233 anläggningar, varav 219 inom stödområ- det, till en total investeringskostnad av 320 milj. kr och ett beräknat sysselsättningstill- skott på 9 000 anställda, varav 6 800 inom stödområdet. En koncentration av industriell
verksamhet till vissa markområden prakti- seras dessutom ofta i den normala stads- planeringen.
En mera konsekvent och omfattande ut- byggnad av industrilokaler enligt industri- centerprincipen har ännu inte förekommit i Sverige, men enstaka projekt har genom- förts av privata och kommunala intressen- ter.1 Inom vissa industrianknutna organi- sationer förekommer vidare studier och pro— jekt i fråga om industriutbyggnad av indu- stricentertyp.
Vid ett mera konsekvent genomfört sys— tem med industricenterutbyggnad i Sverige skulle industricentra kunna lokaliseras med hänsyn till regionalpolitiska behov. I t. ex. de prioriteringsorter utredningen föreslagit i Norrland, skulle en utbyggnad av sådana centra kunna åstadkomma den förstärkning av näringslivet som eftersträvas för dessa orter.
Ett till svenska förhållanden anpassat sys- tem med industricenterutbyggnad som me- del i regionalpolitiken torde således kunna främja samhällets strävanden att nå bättre regional balans samtidigt som företagens ut- veckling stimuleras. För att insatserna skall få tillräcklig omfattning och kunna anpas- sas efter förhållandena i skilda delar av landet, torde ett statligt engagemang på området vara nödvändigt.
13.4. Utredningens förslag till försöksverk— samhet med industricentra
13.4.1. Allmänna synpunkter
Industricentras betydelse för samhället Industricentra som element i den regionala politiken kan för samhällets del få positiv effekt främst när det gäller att underlätta den industriella rörlighet, som är nödvän— dig för att kunna uppnå en regional utjäm—
1 En inventering omfattande 35 eller över hälften av de i Sverige år 1968 förekommande industricentra i form av hantverkshus, industri- byar etc. presenteras i ett examensarbete vid KTH av L. Sterner, I. Ståhl, P. Tham: Industri- husens planering, en inventering av befintliga anläggningar (Stockholm 1968). Totalt 385 företag och verksamheter i 80 indu- strihus undersöktes beträffande i huvudsak plan- och" konstruktionsfrågor samt finansiering och ägoförhållanden.
ning av arbetstillfällen. En utbyggnad av industricentra är emellertid inte bara av regionalpolitisk betydelse, utan torde också kunna påverka den industriella utvecklingen i allmänhet och således vara lämpad också som ett medel inom näringspolitikcn på nationell nivå. Företagens koncentration till industricentra ger stordriftsfördelar i ser- viceutbyggnaden, lägre kostnader per före- tag för vägar, vatten, avlopp, el-kraft etc. Vid planeringen av industricentra kan dess- utom ökad hänsyn tas till miljö- och na- turvårdskrav.
Avvägningen mellan nationella och lo- kala intressen kan givetvis bli en känslig fråga vid fördelningen av industricentra på olika lokaliseringsorter.
Industricentras betydelse för företagen
För företagen bör ett system av industri- centra ge upphov till en" rad fördelar. Ge- nom att ett antal företag koncentreras till samma område och dessutom får tillgång till den serviceverksamhet som ett förval- tande och utvecklande företag för utbygg- nad av industricentra bör bedriva, kan många olika servicefunktioner göras till- gängliga till ett lägre pris och kanske även högre kvalitet än vid en spridd lokalisering. Dessutom bör företagskoncentrationcn kun- na stimulera idé- och erfarenhetsutbytet fö- retagen emellan.
Servicefunktionerna kan gälla rena dri'fts- förhållanden (el-kraft, gas, kommunika- tioner, bevakning, etc.) men bcroende på företagens önskemål även annan service t. ex. kontorslokaler, telefonväxlar, arkiv och kopieringscentraler, verktygscentraler, gemensamma lager, utställningslokaler, ju- ridisk och teknisk rådgivning, gemensamma försäljnings- och exportåtgärder, laborato- rier, testning och kvalitetskontroll, bok- föring, datacentraler. En konsultverksam- het i utvecklingsorganets regi kan vara av vikt för speciellt de mindre företagens ut- veckling. Service av betydelse för både företaget och arbetskraften kan även till- handahållas, t. ex. transporter, lunchserve- ring, hälsocentra, fackbibliotek och" sam-
lingslokaler. Möjligheten att snabbt kunna få tillgan'g till fabrikslokaler eller industrimark torde vara en av de allra viktigaste lokaliserings- faktorerna för företagens del. Lokalerna kan vara förhandsbyggda i standardstorlc— kar eller byggas efter företagarens specifi- kationer. Inte minst för företag i stark ex- pansion kan fördelarna med att slippa bin- da kapital i byggnader vara betydande.
Det förhållandet att ett industricentrum förvaltas av ett särskilt organ med uppgift att främja dess utveckling torde också inne- bära väsentliga fördelar. Förvaltningsor- ganet bör t. ex. svara för att '
a) industricentrumet har en tilltalande planering och är försett med tillfredsställan— de basservice i form av vägar, vatten och avlopp etc.
b) varierande typer av lokaler är ome- delbart tillgängliga för företagen och har tillräckliga expansionsutrymmen,
c) fabrikslokalema är väl planerade ur trivsel- och effektvitetssynpunkt,
d) företagen får stöd och råd, speciellt under den första tiden,
e) företagen får information om befint- liga möjligheter till offentliga stödåtgärder för industriell utveckling.
Utvecklingsorganets möjligheter att effek- tivt genomföra sina uppgifter beror i hög grad på '
a) de resurser som finansiellt och per- sonellt ställs till dess förfogande,
b) i hur stor utsträckning företagen är intresserade av gemensamma serviceanord- ningar (större industricentra bör generellt ge större indirekta fördelar),
c) företagens storlek (små och medel- stora företag torde ha de största fördelarna av att ligga 1 industricentra),
d) industricentras lokalisering (utveck- lingsorganets betydelse kommer, såväl vad gäller nyetableringar som modernisering av fabrikslokalbeståndet, troligen att bli störst i de problemområden där den industriella företagsamheten är svagt utvecklad, dv's. inom det föreslagna stödområdet).
Givetvis finns också problem för före— tagens del i anslutning till ett system med
industricentra som regionalpolitiskt medel. Bland faktorer som möjligen kan minska ett företags intresse att flytta till ett industri- centrum är kan nämnas:
. a) Arbetskraften kan ha bristande anpass— ning till industriellt arbete. Det har emeller- tid i allmänhet visat sig att anpassning till tider och rutiner kommer relativt snabbt i industricentra.
b) Fabrikslokalerna kan vara olämpliga ur ett visst företags synpunkt.
c) Företagarna kan möjligen befara att bli alltför beroende av den statliga byrå- kratin. Utvecklingsorganet bör därför ha sådana befogenheter att det kan fatta snab- ba beslut.
13.4.2. Försöksverksamhetens uppläggning och utformning m. m.
Enligt utredningens mening medger en ut- byggnad av industricentra att de ekonomis- ka stordrifts- och koncentrationsfördelarna i viss utsträckning kan överföras till mera glesbefolkade och mindre centralt belägna områden. Industricentra möjliggör genom sin koncentration av industriell verksamhet till ett begränsat markområde, att företagen inom centrumet kan utnyttja fördelarna av lägre servicekostnader, större idé— och er- farenhetsutbyte etc. För samhällets del bör kostnaderna för t.ex. infrastruktur mins— ka, men den största fördelen ur allmän syn- punkt torde vara att sysselsättningstillskot- ten i framtiden bättre kan styras till de platser, där samhället anser angeläget att även på lång sikt stödja utvecklingen. Eftersom stordrifts- och koncentrations- vinsterna i industricentra endast indirekt gäller samhällsservice, arbetsmarknad etc., måste industricentra i Sverige företrädesvis lokaliseras till orter av en sådan storlek att samhällsservice och arbetsmarknad är re- lativt välutvecklade. En utbyggnad av indu- stricentra i statlig regi bör främst ske på sådana orter. Emellertid bör industricentra av regionalpolitiska hänsyn kunna förläggas även till sådana mindre orter som inte är attraktiva för privata industricenterprojekt. Utredningen anser att en statlig försöks—
verksamhet med industricentra bör igång- sättas. En industricenterutbyggnad torde nämligen även i vårt land kunna bli ett verksamt strategiskt element i regionalpoli- tiken, främst genom den uttalade stymings- effekt på industrietableringama som en 10- kalisering av industricentra kan ge. Indu- stricentra ger dessutom företagen en miljö som är gynnsam för industriell utveckling på lång sikt. De mera kortsiktiga problem, som hänger samman med ett företags etab- lering i ett industricentrum, får lösas med kompletterande arbetsmarknads- och regio- nalpolitiska åtgärder av traditionell karak- tär.
En försöksverksamhet med utbyggnad av industricentra skulle kunna startas med en successiv utbyggnad av 3—6 centra i olika delar av landet under en period av 3—5 år. Därefter torde en översyn av vunna erfaren- heter vara nödvändig, innan beslut fattas om den fortsatta verksamheten.
Utredningen har funnit att — med hän- syn till behovet av flexibilitet och effekti- vitet — den lämpligaste organisationsfor- men för industricenterpolitikens genomfö- rande torde vara ett statligt aktiebolag. Bo- laget bör arbeta efter företagsekonomiska principer men också kunna ge utrymme för samhällelig hänsyn i grundläggande frå- gor.
Den statliga företagsverksamheten har de senaste åren upprustats bl. a. genom bil- dande av det statliga förvaltningsbolaget (prop 1969: 121), industrietableringsbola- get (prop 1969: 56, SU: 106, rskr 250) och utvecklingsbolaget (prop 1968: 68, SU 131, rskr 304). Det statliga förvaltningsbolaget skall förvalta statens aktier i det övervä- gande antalet av de statliga företagen. Det skall fastställa målen för dotterbolagens verksamhet, tillsätta styrelserna i bolagen, initiera nya projekt samt medverka i bola- gens kapitalanskaffning.
Det statliga industrietableringsbolagets syfte är att skapa nya arbetstillfällen fram- för allt genom etablering av nya och ut- byggnad av befintliga företag, både hel- statliga och i samarbete med det enskilda näringslivet, kommunägda företag och koo-
perationer. Särskild uppmärksamhet skall bolaget ägna industrietablering i regioner med sysselsättningssvårigheter. Industri- etableringsbolaget skall drivas enligt affärs- mässiga grunder och med krav på lönsam- het.
Det statliga utvecklingsbolagets uppgift är att främja framtagandet av innovationer, särskilt sådana som tillgodoser angelägna samhällsbehov, och skapa bättre förutsätt- ningar för utveckling och exploatering av nya produkter, särskilt inom den statliga sektorn. Utvecklingsbolaget har kommer- siell inriktning och avses uppnå tillfreds- ställande lönsamhet på lång sikt.
Ett statligt bolag för utbyggnad av indu- stricentra kan antingen anslutas till den be- skrivna organisationsstrukturen eller drivas som en fristående enhet.
Om industricenterbolaget inordnas under det statliga förvaltningsbolaget kan t.ex. ekonomiska, personella och tekniska resur- ser på ett smidigt sätt ställas till industri- centerbolagets förfogande genom förvalt- ningsbolagets medverkan. Det kan emeller- tid också finnas risker för att de speciella hänsyn till landets regionalpolitik som in- dustricenterbolaget har att ta, medför att bolagets verksamhet i alltför hög grad skil- jer sig från övriga bolag under förvaltnings- bolaget. Mot en inordning under förvalt- ningsbolaget kan också tala det förhållan- det, att industricenterbolaget självt har en förvaltnings- och utvecklingsfunktion gent- temot sina industricentra.
Industrietableringsbolaget har visserligen till uppgift att främja industrietablering i sysselsättningssvaga regioner, men dess in- riktning mot direkt engagemang i enskilda företag kan tänkas vara alltför skild från industricenterbolagets uppgift, som är att främja enskilda företags lokalisering till vis- sa orter genom att erbjuda lokaler utan att engagera sig i de enskilda företagens drift eller skötsel.
En samordning med utvecklingsbolagets verksamhet kan bli aktuell i den mån in- dustricenterbolaget kommer att engagera sig i sina hyresföretags utveckling utöver rena förmedlings- och informationsuppgifter. De
båda bolagens mål torde i övrigt vara allt- för olika för att motivera en sammanslag- ning.
Utredningen tror att ett industricenter— bolag ur organisationssynpunkt torde kun— na startas snabbast och enklast om det un- der försöksperioden drivs helt fristående. Bolagets uppgift bör vara att planera in— dustricentra, skaffa mark, uppföra lokaler för uthyrning samt förvalta och utveckla befintliga anläggningar. Bolaget bör sålun- da få uppgifter liknande dem som de stat- liga bolagen i Storbritannien och Norge har. Som tidigare nämnts finns emellertid möjligheter att vidga arbetsuppgifterna för förvaltningsbolaget. Det är således möjligt att de små och medelstora företag, som troligen i första hand kommer att attraheras av industricentras möjligheter, också kan finna det fördelaktigt att söka utforma ge- mensamma former för olika industriutveck- lande åtgärder, t. ex. beträffande marknads- föring, teknisk och juridisk rådgivning, bok— föring, testning och kvalitetskontroll etc.
Det bör här erinras om dels att det inom flera organisationer för små och medelstora företag pågår vissa projekt med likartad in- riktning som nu föreslås, dels att ett antal industrihus — industricentra etc. redan byggts i landet. En av industricenterbola- gets uppgifter bör därför bli att under för- söksperioden klarlägga i vad mån företa- gen och företagens organsationer är intres- serade av att förvaltningsbolaget åtar sig en samordning också av mera utvecklingsbe- tonade aktiviteter.
För varje industricentrum måste finnas ett lokalt organ med ansvar för den dagliga driften. I ett inledningsskede med få in- dustricentra torde en regional organisation däremot inte vara nödvändig utan det na- tionella bolaget kan fungera som samord- nande organ mellan de olika industricentra.
Redan på ett tidigt stadium bör frågan om olika intressenters inflytande på bola- lagets drift klarläggas. Centralt bör t. ex. representanter för industriorganisationer och fackliga sammanslutningar ingå i styrel- sen. Skulle bolaget på ett senare stadium få mera utvecklingsbetonade uppgifter bör
frågan om även finansiellt delansvar för organisationerna tas upp. I de lokala sty- relserna bör representanter för företagen, fackföreningarna och kommunerna ingå.
Som exempel på industricenterbolagets arbetsuppgifter vill utredningen nämna föl- jande:
3) Det centrala bolaget bör:
l) tillsammans med centrala, regionala och lokala, statliga och privata planerings- och utvecklingsorgan utarbeta riktlinjer för verksamheten,
2) företa undersökningar rörande lämp- lig lokalisering av industricentra,
3) planera för inköp av erforderlig in- dustrimark,
4) utarbeta dispositionsplaner för område- nas användning,
5) utarbeta detaljplaner för industriloka- lerna,
6) inhämta anbud och sluta kontrakt, 7) verkställa utbyggnad, 8) utarbeta standardkontrakt för uthyr- ning och regler för den dagliga driften,
9) skaffa industri till centra i samråd med andra offentliga och privata organ samt sluta avtal med företag som önskar etablera sig där,
10) sammanställa erfarenheterna av ut- byggnads- och driftsförhållanden,
11) verka som centralt informationskon- tor och aktivt marknadsföra verksamheten,
12) utarbeta utbyggnadsplaner.
b) Det lokala kontoret bör:
]) tillvarata bolagets intressen på platsen bl. a. genom information och kontroll,
2) samarbeta med lokala tekniska myn- digheter,
3) upprätta kontrakt med hyresgäster, 4) aktivt verka för att ny industri loka- liserar sig till centrumet,
5) organisera för företagen gemensamma åtgärder enligt företagsekonomiska princi- per,
6) medverka för att lösa bostads- och transportproblem etc. för de i centrumet anställda,
7) hos det centrala bolaget föreslå ut-
byggnader och andra åtgärder av betydelse för industricentrumet.
Undantagsvis bör försäljning av lokaler kunna ske, varvid priserna helt skall täcka byggnadskostnaderna. Bolaget måste dock äga huvudparten av lokalerna så att samma organ ansvarar för de grundläggande in- vesteringarna och de gemensamma anlägg- ningarna m. m.
Skulle det så småningom visa sig finnas ett utbrett intresse bland hyresgästerna att överta anläggningen som helhet genom ett fristående företag bör detta kunna medges. ev. med kommunala delägarintressen eller med viss bibehållen aktiedel för förvalt- ningsbolaget eller annat offentligt organ.
Bolaget bör ha möjlighet att inträda som delägare och delfinansiär i utbyggnad av industricentra med andra intressenter. Bo- laget bör också kunna sälja konsulenttjäns- ter inom detta område.
Ett intimt samarbete bör äga rum med kommunala, läns- och andra statliga myn- digheter vid utbyggnaden av centra. Övri— ga regional-, arbetsmarknads— och industri- politiska stödåtgärder bör givetvis vara till- gängliga för hyresföretagen (t.ex. lokali- seringsstöd, utbildningsbidrag, beredskaps- arbeten, arbetsmarknadsutbildning etc.).
Eftersom bolaget primärt får till upp- gift att anpassa sin verksamhet till sam- hällets regionalpolitiska må], bör utrymme finnas för finansiellt stöd från statsmakter- na för att täcka ev. förluster beroende på att bolaget måste lokalisera centra även i orter, där man inte kan påräkna full kost— nadstäckning. En viss risktagning vid cent— ras lokalisering bör även accepteras.
Vid lokaliseringsvalet bör hänsyn tas till ortens möjligheter att på lång sikt upprätt— hålla en tillfredsställande samhällsservice samt till förekomsten av andra lokaliserings- förutsättningar. Under den första tiden bör utbyggnaden i första hand anpassas till de regionalpolitiska behoven. I de norska un- dersökningarna om industricentra har an- getts en minimistorlek av 15000—25 000 invånare i lokaliseringsorten med omland och 1000—2 000 anställda i centrats före- tag, om stordriftsfördelarna med ett centrum
skall kunna tas till vara. Motsvarande siffror torde vara tillämpliga även på svenska för- hållanden, men liksom i Norge bör de regio- nalpolitiska motiven bakom industricenter— utbyggnaden motivera, att också mindre or- ter och mindre centra prövas. Speciellt i samband med uppbyggnad av mera integre- rade centra, där hyresföretagen kan kom- plettera varandra som olika led i en produk- tionsprocess, torde även mindre centra kun— na hävda sig.
Några begränsningar beträffande olika typer av företag eller olika branscher bör inte finnas.
Bolagets finansiering kan ske på olika sätt, men det bör förutom ett statligt aktie- kapital också ha tillgång till en statlig låne- garanti. Vid beräkningen av kapitalbehovet måste beaktas, att en relativt lång tid kom- mer att förflyta mellan investeringarna och de första hyresintäktema. Vid en beräknad försöksverksamhet med successiv utbyggnad av 3—6 industricentra under 3—5 år torde kapitalbehovet kunna uppskattas till om- kring 15 milj. kr. i aktiekapital och 100 kr. i lånegarantier. Under inledningsskedet är kapitalbehovet givetvis lägre. I finansi- erings—, planerings— och utvecklingsfrågor- na bör ett nära samarbete ske med redan befintliga organ, dvs. investeringsbanken, ut- vecklingsbolaget, industrietableringsbolaget, arbetsmarknadsstyrelsen etc.
14. Andra regionalpolitiska medel m.m.
14.1. Inledning
Såsom utredningen tidigare framhållit i det- ta betänkande, bl. a. i inledningen, kom- mer man i den framtida regionalpolitiken att behöva ett antal nya regionalpolitiska medel. Även om de nuvarande medlen el- ler en del av dem inte kan undvaras i fortsättningen, kommer säkerligen deras be- tydelse att förändras. Som framgår av över- sikten över regionalpolitik i vissa industri- länder, använder man utomlands vissa me- del som — kanske med en annan utform- ning - skulle kunna infogas i ett svenskt regionalpolitiskt system.
Med utgångspunkt från det nu anförda vill utredningen i förevarande kapitel ta upp till diskussion vissa generella medel (14.2—14.8).
En del av dessa frågor kommer att ytter- ligare övervägas under det fortsatta utred— ningsarbetet. På en punkt framlägger ut- redningen redan nu förslag. Utredningen föreslår sålunda en kraftig ökning av nu— varande utbildningsbidrag (14.6).
14.2. Organisatoriska frågor
Enligt gällande bestämmelser skall ansök- ningar om lokaliseringsstöd behandlas av länsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och i vissa fall av Kungl. Maj:t. I utredningsar- betet på länsplanet deltar också bl. a. läns- arbetsnämnden och företagareföreningen.
Den nuvarande ordningen är enligt utred- ningens mening i flera avseenden mindre tillfredsställande. Ur sökandens synpunkt är svagheterna bl. a. den relativt långa tid handläggningen av ansökan i regel måste ta till följd av instansordningen samt den därav följande utdragna publiciteten kring låneansökan något som ibland kan vara till nackdel för företaget. Vidare blir det för- handlingar i delvis samma frågor mellan sö- kanden och resp. instanser, förhandlingar som ofta leder till delvis olika resultat med olika myndigheter. Dessa överläggningar gäl- ler i allmänhet också den kreditinrättning som skall delta i projektets finansiering. Fö- retag och banker har ofta fått ett intryck av att varje instans söker pressa dem till vad de uppfattar som nya eftergifter. Det blir då en naturlig reaktion att söka und- vika avgörande diskussioner, tills ärendet handläggs i sista instans.
Inte heller ur statens synpunkt kan nu- varande ordning anses tillfredsställande. Då länsstyrelserna endast har att yttra sig över ansökningarna och några föreskrifter inte finns om vilka utredningar som skall ligga till grund härför, måste ju deras yttrande bli av mycket skiftande art och omfattning. Utredningama i arbetsmarknadsstyrelsen är givetvis beroende av det material som över- sänts från länsstyrelserna men påverkas ock- så av ärendets art, det sökta stödets stor- lek etc. I de fall ansökan skall avgöras av Kungl. Maj:t, sker i regel i departemen-
tet kompletterande utredningar av ibland be- tydande omfattning, varjämte direkta för- handlingar kan bli aktuella med sökanden och resp. bank.
Enligt utredningens mening talar starka skäl för en radikal ändring av den nuva- rande ordningen i syfte att nå en såväl smidigare som effektivare handläggning. Kan detta uppnås, torde också möjlighe— terna att intressera företag för en lokali- sering till stödområdet avsevärt ökas.
Då utredningen trots det anförda inte nu föreslår ett nytt förfarande (jfr kapitel 12.4) beror det på, att en relativt genom- gripande reform framstår som önskvärd.
Nuvarande ansökningsförfarande och handläggning är baserade på en ur stats- makternas synpunkt »defensiv» lokalise— ringspolitik, dvs. intitiativet ligger helt hos den sökande. Ansökningarna behandlas i huvudsak ur visa mer eller mindre for- mella synpunkter med hänsyn till sysselsätt- ningseffekt, investeringarnas art och storlek, säkerheten etc. Om denna defensiva poli- tik också i framtiden skulle vara vägledan- de för statsmakternas strävanden på områ— det, kunde det kanske vara tillräckligt med endast smärre förbättringar av nuvarande system.
Emellertid talar starka skäl för en helt annan uppläggning av förfarandet. Utgångs— punkten skulle då vara, att lokaliserings- stödet inte längre betraktas som ett i huvud- sak sysselsättningspolitiskt medel med en handläggning hos statsmakterna av »myn- dighetsfunktionsnatur». I en modern regio- nalpolitik finns nämligen knappast utrymme för det traditionella betraktelsesättet. I stället bör lokaliseringspolitiken ingå som en bland många åtgärder för en aktiv näringspolitik och samordnas med statsmakternas övriga insatser på området.
I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas de samordningsproblem på kredit- området som ofta förekommer och som vid en aktiv regionalpolitik kommer att få ännu större betydelse. Lokaliseringsstöd kan vara kombinerat inte endast med vanliga banklån utan också med t.ex. industriga- rantilån eller lån från Industrikredit. Det
innebär, att kreditfrågan i samband med en industrietablering eller utbyggnad kan komma att behandlas av 3—4 statliga el- ler halvstatliga institutioner, kanske ännu fler om en statlig aktieteckning skulle be- höva övervägas. Detta är ett dubbelarbete som inte bara för staten utan också för den sökande medför onödiga kostnader och förlänger handläggningstiden. Det finns som nämnts skäl anta, att dessa olägenheter kommer att ytterligare öka i framtiden.
Beträffande departementshandläggningen av ärendena kan erinras om att när loka— liseringsstödet infördes, hörde kommunfrå- gorna till inrikesdepartementet och det fanns inget industridepartement. F.n. är minst fyra departement alltid berörda av stöd- ärendena ur skilda synpunkter, nämligen finans-, inrikes-, civil- och industrideparte- menten, men specifika lokaliseringsfrågor kan vara av intresse för ytterligare depar- tement.
Regionalt framstår av många skäl en ut- byggnad av den nu genom företagareför- eningarna bedrivna verksamheten som ange- lägen. Detta torde dock förutsätta stora änd- ringar i den så sent som 1968 beslutade organisationen. Verksamheten bör sålunda utvidgas i flera avseenden och bl. a. omfatta även större företag. Ökad uppmärksamhet måste också ägnas rationaliserings— och marknadsföringsfrågor och på olika områ- den bör specialister anställas, som arbetar i större regioner än länen. Den utbyggnad, som skulle erfordras för att ge ett verkligt underlag för en aktiv näringslivspolitik på det regionala planet, är betydande i förhål- lande till nuvarande resurser men blygsam jämfört med de insatser staten sedan årtion— den gjort för jordbruket och skogsbruket. Om staten för ändamålet anvisade anslag motsvarande t. ex. 20—25 procent av de be— lopp som f. 11. går till lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser, skulle den finansiella si- dan denna utbyggda verksamhet till stöd för de mindre och medelstora företagen vara löst.
Handläggningsfrågoma kommer att bli föremål för ytterligare överväganden i det fortsatta arbetet men då frågor om ärende-
fördelningen mellan departementen givet- vis faller utanför utredningsuppdraget, tor- de problemet inte kunna komma att behand- las helt förutsättningslöst.
14.3. Vissa skattefrågor
Det kan synas ligga nära till hands att söka använda skattepolitiken för att åstad- komma en eftersträvad styrning av före- tag och sysselsättning till vissa speciella landsdelar. I princip skulle detta kunna ske enligt i huvudsak två olika linjer, nämligen antingen att på något sätt lindra beskattning- en inom sysselsättningssvaga områden eller att ge särskilda skatteförmåner för företag i samband med att dessa investerar medel i dylika regioner.
I en del länder har skattelindring an- vänts inom lokaliseringspolitiken men möj- ligheterna härtill beror givetvis i hög grad på utformningen av skattepolitiken i de olika länderna. Beträffande utrymmet för att använda dylika medel i vårt land vill utredningen framhålla följande.
Vid utredningsarbetets början togs till behandling upp frågan om ökade avskriv- ningsmöjligheter av byggnader inom stöd- området. Motivet var att gällande bestäm- melser medgav så begränsade årliga avskriv- ningar, att de måste anses klart otillräck- liga med hänsyn till att industribyggnaders kreditvärde måste bedömas sjunka ganska snabbt inom avfolkningsområden. Utred- ningen ansåg därför starka skäl tala för att de skattemässiga avskrivningsmöjligheterna borde bringas i bättre relation till de ned- skrivningar av byggnadsvärdena, som var motiverade med hänsyn till ett beräknat försäljningsvärde.
Genom de av årets riksdag beslutade nya bestämmelserna på detta område har frågan emellertid kommit i ett nytt läge och något behov av en särlagstiftning för stödområdet synes inte längre föreligga. Om samtliga avskrivningsmöjligheter för ett fö- retag beaktas, torde nämligen knappast kun- na hävdas att en ökning av dessa är särskilt motiverad, eftersom någon beskattningsbar vinst i regel inte torde behöva redovisas un-
det de första åren efter en etablering, så- vida inte vinsterna är mycket stora. Utred- ningen vill dock understryka, att av skäl som ovan anförts kan det i och för sig an- ses motiverat med snabbare avskrivning av byggnader m.m. inom stödområdet än i landet i övrigt och frågan bör därför ånyo prövas, sedan erfarenhet vunnits av de nya bestämmelserna.
Teoretiskt vore det givetvis möjligt att ha en lägre statsskatt för företag inom vissa delar av landet, men utredningen är inte beredd att framlägga förslag i denna riktning. En sådan »regional» skattepolitik är förenad med så stora komplikationer, att den redan ur tekniska synpunkter synes svår att genomföra. Vidare är möjligheterna till avskrivningar på anläggningstillgångar och nedskrivning av varulager samt avsättningar till investeringsfonder så stora, att beskatt- ningen av ev. företagsvinster knappast är nå- got av de största problemen vid lokalisering till stödområdet.
Det andra slaget av skattestimulans — särskilda skatteförmåner för företag vid de- ras investeringar i stödområdet — synes i och för sig lättare att genomföra och skul- le troligen också ha större effekt. Före- tagen kan ju nämligen i detta fall från början beräkna värdet av skattestimulansen, då detta värde inte är beroende av den framtida vinstutvecklingen i det nya före- taget.
En skattefördel av detta slag skulle kunna konstrueras så, att företaget fick rätt att använda Obeskattade vinstmedel vid inves- teringar i vissa av statsmakterna bestämda regioner. Starka skäl synes kunna anföras för att skapa en sådan ordning. Då ut- redningen trots detta inte är beredd att föreslå åtgärder i denna riktning, är skä- let helt enkelt det, att den anser det inte nödvändigt med dylika bestämmelser. Nu- varande bestämmelser om avsättning till och användning av investeringsfonder torde nämligen helt kunna tillgodose de syften en speciallagstiftning av ovan antydd art skulle främja. Under sådana förhållanden synes det onödigt att ytterligare komplicera vår skattelagstiftning med bestämmelser av an—
Samtidigt som utredningen inte vill för- orda någon speciallagstiftning vill den dock understryka angelägenheten av att investe- ringsfonderna i all utsträckning som är möjlig används som lokaliseringspolitiskt styrmedel inom stödområdet. Det synes inte uteslutet att betydande resultat härigenom skall kunna nås.
14.4 Vissa kommunikationsfrågor
Beträffande möjligheten att använda frakt- subventioner som ett lokaliseringspolitiskt medel vill utredningen framhålla följande. Med hänsyn till statsmakternas beslut på transportpolitikens område synes det inte möjligt att behandla dessa problem utan att ingående överväga i vad mån tänkbara lösningar kan påverka nuvarande allmänna riktlinjer. Inga delade meningar torde an- nars råda om att en utjämning av transport- kostnadema — så att företag i norra Sve- rige inte på samma sätt som för närvarande har en belastning i dyra transporter såväl när det gäller råvaror etc. som färdiga produkter — skulle ha en gynnsam effekt från lokaliseringssynpunkt. Man bör dock inte glömma bort att de höga transport— kostnaderna i vissa fall fungerar som ett slags »tullskydd» för den lokala industrin, som framgått av bl.a. den tidigare loka- liseringsutredningens redovisning.
Enligt utredningens mening bör stor upp- märksamhet ägnas åt detta problem vid det fortsatta utredningsarbetet. Tyvärr har utredningen inte funnit möjligt att fram- lägga ens ett provisoriskt förslag rörande transportrabattering för vissa områden, det- ta på grund av konkurrensförhållandena mellan olika transportmedel.
När det gäller persontrafiken över långa avstånd blir problematiken inte lika svår även om man inte kan bortse från den. Utredningen anser att man exempelvis bör överväga i vad mån ett system med en maximcring av biljettavgiften för järnväg, flyg och buss eller med en mycket liten prisökning för sträckor utöver ett visst av- stånd är en framkomlig väg. Kostnaderna
för en sådan reform är mycket begränsade.
Utredningen vill i detta sammanhang ock- så understryka vikten av att hamnarna i norra Sverige genom högklassig isbrytar- beredskap hålls öppna för trafik så lång tid av året som möjligt. Härigenom kan man i viss mån minska de nuvarande mer- kostnaderna för norrlandsindustrin på trans- portområdet, vilket ur alla synpunkter sy- nes angeläget. Att i stället genom högre avgifter för isbrytning m. m. öka det norr- ländska näringslivets kostnader skulle ju direkt motverka statsmakternas allmänna strävanden att på olika sätt söka stödja utvecklingen i den norra delen av vårt land.
14.5 Det högre utbildningsväsende m.m.
Av statsmakternas olika åtgärder på det lokaliseringspolitiska området torde knap- past någon ha haft så stor betydelse i olika avseenden som den under senare år genom- förda geografiska spridningen av den hög- re undervisningen i samband med tillkoms- ten av nya universitet, högskolor, univer- sitetsfilialer m.m. Denna spridning kan givetvis ge anledning till problem i andra hänseenden men de torde inte vara svårare än att de kan få en tillfredsställande lös- ning.
Enligt utredningens mening är det ange- läget, att den nämnda utvecklingen fort- sätter, vilket i väsentlig grad kommer att underlätta en ändamålsenlig utformning av regionalpolitiken. Dessa frågor bör sålunda inte bedömas ur kortsiktigt ekonomiska syn- punkter utan man måste bl. a. beakta de stora såväl direkta som indirekta fördelar en spridning av den högre undervisningen har för berörda landsdelar, bl.a. genom den stimulans näringslivet får tack vare för— bättrade kontakter med utbildnings- och forskningsinstitutioner etc.
Det finns i detta sammanhang också an- ledning att understryka betydelsen av för- bättrad tillgång på utbildningsmöjligheter för företagare m.fl. Genom ökat samar- bete mellan samt ökade ekonomiska resur— ser för SHI och företagareföreningarna tor— de denna inte minst för den fortsatta ut-
vecklingen inom stödområdet viktiga fråga kunna få en god lösning.
Ett likartat problem gäller den allmänna samhällsservicen på en ort. Även denna faktor har visat sig vara av stor betydel- se vid lokaliseringen av företag och dessa företags fortsatta utveckling. Problemet har nära samband med den allmänna regio- nalpolitiken och dess utformning. För att den föreslagna utvidgningen av stödet till prioriteringsorterna skall ge avsedd effekt krävs också olika samhälleliga åtgärder för att på dessa orter skapa bästa möjliga förutsättningar för en gynnsam industriell utveckling.
14.6. Utbildningsbidrag 14.6.1 Inledning
Även om erfarenheterna från lokaliseringen av företag i olika delar av vårt land i många avseenden är skiftande beroende på företagets art m.m., synes dock all- män enighet råda om att ett av de mest svårlösta problemen gäller utbildningen av arbetskraften. Svårigheterna gör sig fram- för allt gällande vid nyetablering eller vid större utvidgningar. Som framhållits i ka- pitel 3, har arbetsmarknadsstyrelsen gjort betydande insatser för att lösa dessa pro- blem, men ytterligare åtgärder är enligt ut- redningens mening nödvändiga.
Många företagare som etablerat sig i stödområdet har framhållit att det stöd de erhållit i form av bidrag eller under viss tid räntefria lån väsentligen har fått an— vändas till att täcka underskott, som upp- stått på grund av otillfredsställande produk- tionsutveckling ofta under lång tid efter företagets start. Svårigheter av olika slag under den första tiden synes ha blivit under- skattade, vilket har påverkat inte bara före— tagens lönsamhet utan också de anställdas inkomster. Förklaringen kan främst sökas i det förhållandet att företagen i stor ut- sträckning måste rekrytera arbetskraft utan vana vid industriellt arbete. Allt eftersom dessa förhållanden blivit mera allmänt kän- da, har svårigheterna ökat att lokalisera
företag till orter, som saknar industriell tradition.
14.62 De nuvarande utbildningsbidragen
Enligt kungl. brev den 3 juni 1966 med bestämmelser om bidrag till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag m.m. (lokaliseringsutbildning) kan företag som nyetableras eller utvidgar verk— samhet inom det nuvarande stödområdet erhålla utbildningsbidrag. Dylika bidrag kan dessutom utgå i samband med rekonstruk— tion av produktion och sysselsättning vid nedlagt eller nedläggningshotat företag inom stödområdet.
Utbildningsbidrag utgår endast för ut- bildning vid företag som bedöms kunna ge varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort där goda förutsättningar finns för företa- gets verksamhet, men där brist råder på yrkeskunnig arbetskraft. Utbildningen skall ske efter plan som godkänts av arbetsgi- varnas och arbetstagarnas organisationer i branschen. Uttagningen av elever för utbild- ning i företaget skall godkännas av den offentliga arbetsförmedlingens organ. Bi- drag bestäms till visst belopp per elev och utbildningstimme efter arbetsmarknadssty- relsens eller länsarbetsnämndens bestäm- mande. I allmänhet har bidraget utgått med 5—6 kr. per arbetstimme under sex månader. Eleverna skall ha avtalsenliga löner.
Arbetsmarknadsstyrelsen har enligt be— myndigande i nämnda kungl. brev utfärdat tillämpningsföreskrifter.
Fråga om bidrag till kostnader för 10- kaliseringsutbildning i andra delar av lan- det än stödområdet skall underställas Kungl. Maj:t.
Under perioden l.1.1963—30.6.l969 har arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av nämnda bestämmelser lämnat bidrag till kostnader för utbildning och omskolning i stödområdet med sammanlagt 91 milj. kr. fördelat på 384 arbetsställen. Härige- nom beräknas drygt 15 000 personer ha ut- bildats. Under budgetåret 1968/69 bevil—
jades 21 milj. kr. i bidrag till lokaliserings- utbildning inom stödområdet fördelat på 99 arbetsställen med totalt 3 000 elever.
14.6.3. Utökade utbildningsbidrag
Enligt utredningens mening bör staten öka insatserna på utbildningsområdet för att söka lösa de inledningsvis angivna proble- men. Arbetsmarknadsstyrelsen bör sålunda få vidsträckta befogenheter för att i olika former lämna stöd till nyanställd arbets- kraft även under en ganska lång period. Det är svårt att dra upp mera generella riktlinjer för stödet med hänsyn till de spe- ciella förhållandena beträffande rekrytering- en på olika orter, i olika industrier etc., men det är givetvis av vikt, att stödet bibehåller sin karaktär av bidrag för att täcka vissa inkörningskostnader. Syftet bör vara dels att ge den enskilde arbetstagaren en utbildning som tryggar hans sysselsätt- ning och ger honom en tillfredsställande inkomstnivå, dels att kompensera företaget för dess merkostnader i samband med ar- betstagarnas utbildning inom företaget.
För att det ökade utbildningsbidraget skall få avsedd effekt ur regionalpolitisk syn- punkt, torde få förutsättas mera generösa bedömningsregler och införas mera schablo- niserade beräkningsmetoder. Det är emeller- tid troligt att stödet för att ge åsyftat resul- tat måste utformas så att det inte enbart ger ersättning för faktiska utbildningskost- nader under en relativt begränsad inkör- ningsperiod, utan även ger täckning för en del andra indirekta inkörningskostnader un- der perioden.
Vid en förbättring av utbildningsstödet bör en generösare bedömning än hittills till- lämpas beträffande antal bidragsberättiga- de, stödperiodens längd, stödets storlek etc. Ett högre bidrag bör t. ex. kunna ges till de företag som anordnar mera kvali- ficerad utbildning. Vid bestämmande av stödperiodens längd bör hänsyn i möjlig mån tas till hur lång tid som erfordras för att arbetskraften skall komma upp till normala arbetsprestationer. En gradering av stödet mellan olika regioner, så att en
stegvis avtrappning av stödstorleken sker från de hårdast drabbade inlandsregioner- na till mera expansiva områden vid norr- landskusten och stödområdets södra delar, bör fortfarande göras.
Stödberättigade företag bör vara tillver- kande industri, företag med industriliknan- de verksamhet och industriserviceföretag en- ligt utredningens definitioner i avsnjtt 7.5.2 och 7.5.3.
14.6.4. Kostnader
Generösare villkor för lokaliseringsutbild- ningen kan antas medföra en ökad till— strömning av elever, t.ex. en fördubbling till 6000 per år. Vid en förlängning av utbildningstid och utbildningsstöd och med hänsyn också till behovet av utbildning utom stödområdet (budgetåret 1968/ 69 om- fattade denna 1800 elever) torde kostna- den budgetåret 1970/ 71 kunna beräknas till 75 milj. kr.
14.7 Etableringskontroll — mälan
etableringsan-
Av översikten i kapitel 2 och bilaga 1 framgår att man i några länder använder sig av etableringskontroll som kompletteran- de regionalpolitiskt medel. Detta medel tillämpas i vissa storstadsområden i syfte att dämpa stockningsproblemen för befint- ligt näringsliv och för att minska den eko- nomiska överhettning som kännetecknar des- sa områden.
De etablerings- och utbyggnadskontrol- lerande medlen kan ha varierande styrka. I Frankrike tillämpas dels tillståndstvång, dels avgifter, i Storbritannien enbart det förstnämnda. Norge synes bli det första land i Skandinavien som kommer att komplet- tera sina lokaliseringspolitiska medel med en enkel form av etableringskontroll, s.k. lokaliseringsrådgivning.
Frågan om tillståndstvång togs i Sverige upp redan i 1951 års betänkande om nä- ringslivets lokalisering (SOU 1951:6 s. 117—125). Den dåvarande utredningen an- såg sig inte kunna ta ställning i frågan
utan ville avvakta dels om eller i vilken form dåvarande byggnadsreglering skulle kvarstå, dels erfarenheterna av den före- slagna utvidgningen av den lokaliseringspo- litiska verksamheten. [ betänkandet upp- märksammades dock en rad viktiga och svårlösta frågor i samband med utform- ningen och tillämpningen av tillståndstvång. I propositionen till 1952 års riksdag avvisa- des tanken på särskild tillståndslagstiftning.
Frågan togs också upp i 1963 års be- tänkande. Kommittén fann med hänsyn till den föreslagna organisatoriska upprustning- en av lokaliseringsverksamheten, förstärk- ningen av de lokaliseringspolitiska medlen och övriga föreslagna åtgärder för att un— derlätta en utspridning av företag från stor- stadsområdena inte påkallat med en lag- stiftning om tillståndstvång. Även i proposi- tionen till 1964 års riksdag avvisades tanken på en sådan lagstiftning.
Valet av regionalpolitiska medel måste enligt utredningens mening främst grundas på den regionalpolitiska målsättningen och ambitionsnivån. Etableringskontroll är ett restriktivt medel och synes i allmänhet kom- ma till användning när de positiva medlen inte väntas ensamma kunna bidra till en dämpning av expansionen — överhettningen — i stockningsområdena. En anledning till tveksamhet inför etableringskontroll som regionalpolitiskt medel synes vara att det är svårt att bedöma medlets effekter. Så- vitt känt har man inom den regionalpo— litiska forskningen ännu inte undersökt och analyserat verkningarna av detta medel i vederbörande länder. Framför allt torde de indirekta verkningarna vara svårutredda.
Såsom framgår av de förutnämnda ut- redningamas betänkanden är en mängd svår- lösta frågor knutna till utformningen och tillämpningen av tillståndstvång som regio- nalpolitiskt medel. Inte minst svårlösta är de institutionella och organisatoriska pro- blemen. I 1951 års betänkande påpekades exempelvis att motsatsförhållandet mellan staten och vederbörande kommuner givet- vis måste accentueras i händelse av ingrepp från statens sida i fråga om lokaliseringen av företag.
I nuvarande byggnadslagstiftning finns vissa regler som kan förhindra olämplig lokalisering av olika verksamheter. Moti— ven för dessa regler är dock inte regional- politiska. Även den nya miljövårdslagstift- ningen innehåller en liknande reglering uti— från miljövårdssynpunkter. Dessa regler kan dock inte tjäna regionalpolitiken på ett adekvat sätt.
Enligt utredningens mening är det av värde för det fortsatta utredningsarbetet att få synpunkter på etableringskontroll disku- terade och få del av eventuella nya upp- slag. Utredningen anser att man därvid i första hand bör diskutera en enklare form av etableringskontroll liknande den som vän- tas bli införd i Norge. En sådan skulle i Sverige närmast kunna bli aktuell i de tre storstadsområdena.
I de tidigare utredningarna har man dis- kuterat tillståndstvång som medel att åstad- komma den önskvärda utjämningen och dämpningen av stockningsproblemen. De därvid upptagna synpunkterna kan emel- lertid i lika hög grad gälla ett system med etableringsanmälan.
Ett etableringssamråd är självfallet av värde för det samhälleliga planeringsarbetet. Det bör rimligtvis också omfatta utbygg- nad av befintlig verksamhet. Åtskilliga and- ra frågor rörande utformningen av ett sys— tem med etableringsanmälan för samråd måste övervägas. Bör all slags närings- verksamhet beröras? Bör begränsning ske till företag av viss storlek och bestämmas med hänsyn till etableringens/utbyggnadens omfattning, sysselsättningsökningen etc.? Skall samrådet ha samma omfattning i alla de områden som utväljs? Enligt utredning- ens mening måste vissa begränsningar upp- ställas för att systemet inte skall bli ohan- terligt och mindre ändamålsenligt. Omfatt- ningen av systemet måste avvägas mot syf- tet och verkningarna i jämförelse med andra regionalpolitiska medel. Systemet måste va- ra administrativt lätthanterligt och de för- handllande organen bör ha relativt stor rö- relsefrihet. Kostnaderna för systemet måste vidare vägas mot systemets effektivitet och de väntade resultaten av verksamheten.
Etableringsanmälan torde i första hand böra tillämpas på större projekt och där- för lämpligen handhas på central nivå. För att samråd lättare skall ge önskat re- sultat bör det sättas in på ett tidigt sta- dium, dvs. i inledningsskedet av företagens planering. En svårighet för förhandlings- organet blir givetvis att överblicka det to- tala etablerings- och utbyggnadsomfånget i området under en längre tid. Projekten kommer i regel att få diskuteras »plockvis» utan sammanhang med andra projekt inom eller utom den samrådsreglerade sektorn.
Betraktas systemet ur företagens synvin- kel, kan invändas att samråd kan fördröja deras planeringsarbete. Å andra sidan kan ett företag genom samrådet få värdefulla informationer, som eljest inte skulle ha erhållits men som skulle kunnat påverka företagets bedömning av lokaliseringsförut- sättningarna.
Syftet med etableringsanmälan är att få till stånd en diskussion mellan företagen och samhället i lokliseringsfrågorna. Ny- ligen har, som tidigare framgått, inletts ett samarbete mellan regeringen och in- dustriförbundet i dessa frågor. I avvaktan på resultatet av detta samarbete har ut- redningen inte ansett sig böra nu framlägga direkta förslag i förevarande ämne.
14.8 Sysselsättningspremier m. m.
Behovet av en regionalpolitik har som fram- gått av redogörelsen i kapitel 2 och bilaga 1 framstått allt klarare i de undersökta industriländerna. Allt eftersom en sådan politik vuxit fram har också allt flera me— del för förverkligandet av de regionalpo- litiska målen aktualiserats.
När man utomlands sökt nya vägar att påverka den regionala utvecklingen, har man ibland försökt skaffa medel med andra infallsvinklar än de traditionella. Därvid har man i några fall inriktat sig på arbets- kraftens roll i produktionen. Nederländerna och Kanada har liksom vårt eget land lagt stor vikt vid utbildning och omskolning av arbetskraften. I Storbritannien har man gått ett steg längre och infört regionala
sysselsättningspremier. Sedan 1967 använ- des där sådana premier i syfte att öka sysselsättningen i utvecklingsområdena och att förbättra konkurrenssituationen för före— tagen i dessa områden i förhållande till företag i övriga delar av landet.
Med sysselsättningspremier avses här bi- drag, som utgår till företagen i förhållande till deras arbetskraftsanvändning. Deras uppgift kan sägas vara att förbilliga an- vändningen av arbetskraft i förhållande till andra produktionsfaktorer.
Utredningen kommer att i det fortsatta utredningsarbetet ytterligare pröva förut- sättningarna för att använda sysselsättnings- premier som regionalpolitiskt medel i vårt land. Inte minst måste därvid konsekven- serna från samhällsekonomiska och lönepo- litiska synpunkter ingående penetreras. Det synes dock tveksamt om systemet har till- räckligt stora fördelar, svårigheterna är där- emot uppenbara. Att direkt överföra det brittiska systemet till svenska förhållanden är under alla omständigheter ogörligt. Där- till är skillnaderna mellan Storbritannien och Sverige alltför stora.
Regionala sysselsättningspremier kan ut— formas på en mängd olika sätt. Det är också möjligt att använda sysselsättnings- premier för andra ändamål än regional- politiska, t.ex. för att främja sysselsätt- ning av äldre arbetskraft. I övrigt får ut- redningen hänvisa till bilaga 4, vari ut- redningen lämnar en utförligare redogörel- se för hur sysselsättningspremier och syssel- sättningsavgifter kan utformas som regio- nalpolitiska medel.
15. Regionalpolitiska begränsningar genom svenska åta- ganden inom GATT och EFTA samt begränsningar enligt EEC-fördraget
15.1. Inledning
Enligt direktiven skall utredningen beträf- fande stödformer och stödets geografiska av- gränsning uppmärksamma de eventuella be- gränsningar som kan finnas för Sveriges del genom anslutningen till GATT-avtalet och EFTA-konventionen. Vidare skall utredning- en beakta de regler som gäller enligt Rom- fördraget beträffande lokaliseringspolitiska stödåtgärder inom den europeiska ekono- miska gemenskapen. Utredningen redogör i detta kapitel för vad som gäller enligt dessa internationella överenskommelser samt framför de slutsatser som synes kunna dras av bestämmelserna.
15.2 GATT
Det allmänna tull- och handelsavtalet (Ge- neral Agreement on Tariffs and Trade, GATT) tillkom 1947 i avvaktan på att en internationell handelsorganisation skulle bil— das efter det andra världskriget. Någon så- dan kom emellertid inte att upprättas, var— för det ursprungligen provisoriska GATT- avtalet kom att bli basen för efterkrigsti- dens handelspolitiska samarbete. Sverige an- slöt sig till avtalet är 1950. Avtalet har se- dermera reviderats vid flera tillfällen. GATT-avtalet syftar till en väsentlig sänk- ning av tullar och andra hinder för den in- ternationella handeln samt till avskaffan- de av diskriminerande behandling i den in- ternationella handeln. Därför faller åtgär—
der som inte påverkar den internationella handeln utanför GATT. När det gäller åt- gärder i regionalpolitiskt sammanhang är det främst bestämmelserna om exportsub- ventioner som är aktuella.
Inom ramen för GATT:s artikel XVI har industriländerna åtagit sig att inte medge subventioner vid export av hel- och halv- fabrikat. Bland de subventionsformer som här avses kan nämnas direkta exportsubven- tioner, återbäring av direkta skatter samt befrielse från direkta skatter i samband med export. Vad gäller råvaror uttalas i GATT-stadgan, att subventioner bör und- vikas. I princip gäller en notifikationsskyl- dighet, vilket innebär att man skall vara beredd på konsultationer med ett land som anser sig skadas av subventionerna. Det bör dock observeras att andra länder kan vid- ta motåtgärder genom utjämningstullar i an- ledning av subventioner som anses oförenli- ga med dessa regler (artikel VI).
De av utredningen föreslagna åtgärderna utgör inte tullar eller andra handelshinder utan medel att stimulera företag till etable- ring eller utbyggnad i vissa områden. Utred- ningen finner därför inga begränsningar fö- religga enligt GATT-avtalet för genomfö- randet av de föreslagna åtgärderna.
15.3 EFTA
Europeiska frihandelssammanslutningen (European Free Trade Association, EFTA)
upprättades 1960 med deltagande av Sve- rige, Norge, Danmark, Storbritannien, Schweiz, Portugal och Österrike. Finland har senare associerats. EFTA:s uppgift är enligt artikel 2, att bl. a. främja ekonomisk expansion, full sysselsättning, ökad produk- tivitet och ett rationellt utnyttjande av till- gångar samt finansiell stabilitet och fortlö- pande förbättring av befolkningens levnads- standard. EFTA skall bidra till detta genom att säkerställa att handeln mellan medlems- staterna sker under sunda konkurrensförhål- landen och medverka till att hindren för världshandeln gradvis avvecklas. Medlems- staterna har i artikel 30 förklarat sin avsikt att föra en sådan ekonomisk och finansiell politik att sammanslutningens syften främ- jas.
De regler i konventionen som ur regio- nalpolitisk synpunkt tilldrar sig särskilt in- tresse innefattas i de s.k. konkurrensreg- lema i artiklarna 13—16 i konventionen, främst artikel 13 om statliga stödåtgärder samt artikel 14 om offentlig upphandling. Vissa typer av åtgärder är helt förbjudna enligt artiklarna, andra är otillåtna om de »motverkar de fördelar, som förväntas i an- ledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i han- deln mellan medlemsstaterna». Vidare märks artikel 6 om fiskala tullar och intern beskattning, enligt vilken diskriminering i skattehänseende icke får förekomma mel- lan inhemska varor och EFTA-varor.
Vissa undantag från konventionens för- pliktelser kan medges dels enligt artikel 12 på grund av hänsyn till allmän ordning. skydd av människors liv och hälsa eller lik- nande omständigheter, dels enligt artikel 18 på grund av väsentliga säkerhetsintressen ex- empelvis vad gäller handel med krigsma- terial eller beträffande forskning, utveck- ling och tillverkning som är oundgänglig för försvarsändamål. Såväl enligt artikel 12 som 18 gäller emellertid att åtgärderna inte får inbegripa tullar eller kvantitativ begräns- ning av importen.
Av betydelse i detta sammanhang är ock- så de undantagsregler som nu finns i arti- kel 20 och som är avsedda att under EFTAzs
övergångstid ge möjlighet till stöd åt såda- na industrier där en påtaglig ökning av ar- betslösheten uppstår till följd av avveck- lingen av tullar och importrestriktioner in- om EFTA. Artikelns giltighet utlöper vid årsskiftet 1969—70. Frågan om att ersätta artikeln med en ny allmän undantagsklausul utreds för närvarande.
Samtliga nu nämnda artiklar gäller endast »industrivaror»; jordbruks- och fiskeproduk- ter upptagna i bilagorna D och E till kon- ventionen faller utanför dessa regler.
Artikel 13 i konventionen behandlar stat— liga stödåtgärder. I moment 1 a) förbjuds bibehållande eller införande av vissa sär- skilda former för stöd åt export av varor. En förteckning över dessa förbjudna stöd- former, som övertogs från ett år 1958 an— taget OEEC-beslut, finns i bilaga C till kon- ventionen. Förteckningen upptar bl. a. di- rekta exportsubsidier, återbäring av direkta skatter samt befrielse från vissa direkta skat— ter (jfr GATT-avtalet). I moment 1 b) före- skrivs dessutom att inga andra former av stödåtgärder får förekomma om dess huvud= sakliga syfte eller verkan är att de motver- kar fördelarna av de olika handelshindrens borttagande.
När konventionen skrevs år 1959 upp- stod tvekan om en särskild tolkningsregel skulle behövas för regionalpolitiska stödåt- gärder. Enligt »Procés Verbal» från slut- förhandlingarna enades man emellertid om principen att artikel 13 inte hindrar en med- lemsstat från att ge statsstöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i områden där en större arbetslöshet eller en betydligt läg- re levnadsstandard förekommer än i landet i övrigt. De norska och brittiska delegaterna uttalade också efter närmare undersökningar att sådant stöd skulle kunna utgå i »alla normala fall». Innebörden av dessa uttalan- den är att regionalpolitiskt stöd är tillåtet så länge det inte går längre än till att ge företag i utvecklingsområden jämbördiga ekonomiska förutsättningar med företag i andra delar av landet. Det förutsätts där- vid att en utjämning intill en sådan nivå inte rimligen kan motverka fördelarna av av- vecklingen av tullar och andra handelshin-
der. Även om stödåtgärder för främjande av regional utveckling således i princip är accepterade, åligger det dock varje med- lemsstat att tillse att de tillåtna stödformer- na tillämpas på ett sådant sätt att negativa verkningar för handeln med EFTA-länder inte uppstår. Övriga medlemsstater har vid sådana tillfällen möjlighet att vidta sank- tioner.
I tre fall har undersökningar igångsatts för ifrågasatta avvikelser från artikel 13. Det första gällde det återbäringssystem av vissa indirekta skatter brittiska importörer kunde utnyttja 1964—1966, vilket avskaffa- des av den brittiska regeringen innan något beslut i den juridiska frågan fattats. De and- ra fallet gällde uppförande av tre alumini- umsmältverk i Storbritannien, varvid så be- tydande investerings- och byggnadsbidrag skulle lämnas — under åberopande av 10- kaliseringsskäl — att norska exportintres- sen av väsentlig betydelse skulle hotas. Dis- kussioner pågår fortfarande i denna fråga. Det tredje fallet upptogs i juni 1968 och rörde diskriminering av EFTA-varor till för- mån för brittiska i fråga om leveranser till byggande av brittiska fartyg.
Räckvidden av artikel 13 har granskats av en särskild arbetsgrupp. Denna grupp studerade emellertid endast sådana åtgärder där stöd utgick över budgeten och inte åt- gärder beträffande t. ex. bostadspolitik och varvsindustri: Den rapport arbetsgruppen lade fram ledde till att rådet 1968 godkände vissa allmänna tolkningsregler till artikeln. Bl. a. uttalades att statliga stödåtgärder är tillåtna om de är förenliga med artiklarna 13 och 30. Sistnämnda artikel föreskriver att medlemsstaterna skall erkänna, att deras ekonomiska och finansiella politik påver- kar de andra medlemsländernas ekonomi, och att de avser att fullfölja sin politik på dessa områden på ett sådant sätt som främ- jar organisationens mål.
Stödformer enligt annex C, eller sådana som — oberoende av sitt ändamål — motver- kar organisationens syfte, t. ex. genom sin tillämpning, är emellertid förbjudna.
Som statliga stödåtgärder räknas endast sådana som innebär en nettoöverföring av
medel från staten till mottagaren. Utanför artikel 13 faller därför lån och garantier som återbetalas i enlighet med marknadsvär- det på lång sikt och skatteavdrag på kap- taltillgångar som inte överstiger 100 % av- skrivning.
Enligt artikel 14 förpliktas medlemssta- terna att tillse att offentliga företag vid upp- handling och annan kommersiell verksam- het inte bereder skydd åt inhemsk tillverk- ning eller diskriminerar leverantörer eller avnämare i andra medlemsstater utan pla- cerar beställningar uteslutande på grundval av kommersiella överväganden.
I EFTA definieras offentliga företag så- som »centrala, regionala eller lokala myn- digheter, statliga eller kommunala företag och affärsdrivande verk samt andra organ, genom vilka en medlemsstat, med stöd av lag eller faktiskt, kontrollerar eller i vä- sentlig grad påverkar importen från eller exporten till en medlemsstats område». Ar- tikel 14 ska således i princip utsträcka sin tillämpning till praktiskt taget varje tänk- bar kommersiell verksamhet inom den of- fentliga sektorn. Emellertid varierar de cen- trala och lokala myndigheternas självstän- dighet från ett land till annat och det finns offentliga företag, som de centrala myn- digheterna inte har kontroll över. Ett exem- pel är de schweiziska kantonernas ställning. Det var därför nödvändigt att i artikel 14 också inta en överenskommelse om att i de fall, då medlemsstaterna saknade erfor- derliga lagliga möjligheter att kontrollera centrala eller lokala myndigheter samt före- tags verksamhet, skulle de »verka för att sådana myndigheter eller företag iaktta be- stämmelserna» i artikeln.
Statliga monopol intar en särställning bland de offentliga företagen. De måste drivas i enlighet med artikel 14 men dess- utom regleras deras verksamhet av bestäm- melserna i artiklarna 12 och 15. I den först- nämnda artikeln föreskrivs att regeringarna har rätt att utöva kontroll över import eller export av varor, som monopolen handlar med eller tillverkar bara i den mån kon- trollen är nödvändig för att säkerställa åt- lydnad av de lagar och bestämmelser som
gäller för monopolens drift, och bara så länge åtgärderna inte används till godtycklig eller orättvis diskriminering mellan med- lemsstater eller som fördolt hinder för han- deln dem emellan.
Offentliga arbeten och tjänster ligger utan— för artikelns ram, men eventuella villkor vid upphandling för offentliga arbeten el- ler tjänster måste stå i överensstämmelse med artikel 14, oberoende av vilken myn- dighet som beslutar om inköpen. Transport- avgifter, som fastställs av ett statligt järn- vägsföretag, faller utanför artikeln. Däremot gäller EFTA-bestämmelserna de villkor som kan föreskrivas en leverantör till ett sådant företag beträffande inköp av utrust- ning för anläggning.
I moment 2 av artikel 14 sägs uttryckligen att bestämmelserna om restriktiva affärsme- toder (artikel 15 i konventionen) ska till- lämpas också beträffande offentliga före- tags verksamhet. Av denna bestämmelse föl- jer, att offentliga företag har att iaktta reg- lerna i artikel 15 i fråga om avtal eller upp- görelse med andra företag eller sättet att ut- nyttja eventuell dominerande ställning in- om EFTA-området. Det allmänna syftet är således, att offentliga företag vid utövning- en av sina offentliga funktioner inte skall tillåtas använda sådana metoder, som skulle strida mot reglerna för fri handel inom den privata sektorn, och att de i sin kommer- siella verksamhet, dvs. när de använder sin köpkraft, inte skall ha rätt att gå tillväga på ett sätt som strider mot bestämmelserna om konkurrensbegränsningar.
På liknande sätt som övriga konkurrens- regler i konventionen har artikel 14 och dess tillämplighet granskats av en särskild ar- betsgrupp. Detta skedde i en 1964 inrättad underkommitté till handelsexpertkommittén. Underkommittén höll ett antal sammanträ- den, vid vilka man i detalj gick igenom upphandlingsmetodiken vid centrala statliga upphandlingsorgan, offentliga företag, stats- ägda eller statskontrollerade industrier samt regionala och lokala myndigheter m.fl. På ett par punkter, nämligen användning av diskriminerande eller protektiva upphand- lingsmetoder för att främja regional utveck-
ling eller för att motverka deflationstenden- ser i ekonomin eller betalningsbalanssvårig- heter, avstod emellertid arbetsgruppen från att ge några tolkningsregler. Dessa punkter lämnades sålunda öppna för ytterligare för- handlingar inom EFTA.
Underkommitténs utlåtande godkändes i oktober 1966 av ministerrådsmötet i Lissa- bon. Medlemsstaterna kom även överens om att utväxla förteckningar över offentliga or- gan och företag, som har ansvaret för vik- tigare upphandling, och att utfärda erforder- liga anvisningar till sådana organ och före- tag om att tillräckliga möjligheter att delta i anbudsgivning skall lämnas intresserade le— verantörer i andra EFTA-länder samt att de- ras anbud skall mottas och bedömas på samma sätt som anbud från inhemska leve— rantörer.
Rådet gav vidare handelsexpertkommit- tén i uppdrag att hålla uppsikt över till- lämpningen av artikel 14 och att vid behov föreslå ytterligare åtgärder för att säker- ställa att syftena i artikeln fullständigt till- godoses.
Vid ministerrådsmötet i London 1968 beslöts att en ny allmän översyn av konkur- rensreglerna skulle företas, varvid tidigare olösta frågor under varje konkurrensregel skulle om möjligt avgöras. Dessutom skulle reglernas relation till den allmänna ekono- miska politiken, regionalpolitiken och be- talningsbalansåtgärder klargöras. I de fall det var nödvändigt, skulle den praktiska tillämpningen av »frustrationskriteriet» för- klaras. Genom denna översyn kan sålunda ytterligare tolkningsregler komma att tillska- pas för såväl artikel 13 som 14.
Av denna redogörelse för regler och prax- is beträffande artiklarna 13 och 14 samt av de regionalpolitiska åtgärder som förekom— mer i EFTAzs medlemsländer framgår en- ligt utredningens mening att det inte före- ligger några hinder att genomföra de åt- gärder som föreslås eller diskuteras i detta betänkande.
15.4 EEC
Parterna uttalar i inledningen till Romför-
draget sin önskan att stärka den ekonomis ka gemenskapen mellan sina länder och att trygga en harmonisk utveckling genom att minska klyftan mellan olika områden samt eftersläpningen för mindre gynnade områ- den.
I fördraget regleras möjligheterna att främja olika områdens ekonomiska utveck- ling närmare i artikel 92. Enligt denna ar- tikel är alla slag av statliga eller med stats- medel vidtagna stödåtgärder oförenliga med Romfördraget i de mån de förvanskar el- ler hotar förvanska konkurrensvillkoren ge- nom att gynna vissa företag eller viss pro- duktion och i den utsträckning de påverkar handelutbytet mellan medlemsstaterna. För- enliga med fördraget är emellertid stödåt- gärder avsedda att främja utvecklingen i områden med onormalt låg levnadsstandard eller allvarlig undersysselsättning. Stödåtgär- der i syfte att underlätta utvecklingen av vissa näringsgrenar eller områden godtas under förutsättning att villkoren för han- delsutbytet därigenom inte ändras i en om- fattning som strider mot det gemensamma intresset.
I artikel 93 stadgas att kommissionen till— sammans med medlemsstaterna fortlöpande skall granska de former av stödåtgärder som förekommer och föreslå ändamålsenliga åt- gärder erforderliga för den gemensamma marknadens fortskridande utveckling och funktion.
Kommissionen skall i förväg underrättas om planer på att införa nya eller ändra be- fintliga stödåtgärder.
Finner kommissionen vid sin granskning att statliga stödåtgärder inte är förenliga med Romfördraget, kan den ingripa på oli- ka sätt. I sista hand kan frågan dras inför gemenskapens domstol.
Av betydelse för regionalpolitiken är vi- dare artikel 39 angående den gemensamma jordbrukspolitiken. Där stadgas att när en sådan politik skall utformas, så skall hän- syn tas till jordbruksnäringens speciella för- hållanden, vilka beror på jordbrukets soci— ala struktur, strukturella och naturbetingade olikheter mellan olika jordbruksområden. I artikel 42 angående reglerna om konkur-
renspolitikens tillämplighet i fråga om han- deln med jordbruksprodukter tillåts stödåt- gärder till skydd för jordbruk som är miss- gynnade genom strukturella förhållanden. Artiklarna 75 och 80 innehåller undantag från principerna för transportpolitiken i mindre utvecklade områden. I artikel 75 medges undantag, om allvarliga återverk- ningar på levnadsstandarden och sysselsätt- ningen i vissa områden skulle uppstå. I ar- tikel 80 tas hänsyn till en ändamålsenlig regional ekonomisk politik, de underutveck- lade områdenas behov och problem i områ- den som allvarligt berörts av politiska för- hållanden.
Den europeiska investeringsbanken har bl. a. till uppgift att bidra till en balanserad utveckling inom den gemensamma markna- den genom att ge garanti för lån till projekt vid utbyggandet av mindre utvecklade om— råden. Den europeiska socialfonden används för att främja möjligheterna till sysselsätt- ning samt arbetstagarnas yrkesmässiga och geografiska rörlighet. Båda dessa finansi- eringskällor har betydelse för medlemslän- dernas regionalpolitik och är också av visst intresse vid en översyn av den svenska regio- nalpolitken.
Huvudansvaret för att en utveckling av de områden som ekonomiskt eller syssel- sättningsmässigt är efterblivna ligger på de enskilda medlemsländerna. Kommissionen har emellertid ingripit mot medlemsstaternas stödåtgärder vid några tillfällen. Vid ett till- fälle hade belgiska regeringen beviljat ett traktorföretag 3 milj. dollar för omställning till traktortillverkning av en bilmonteringsfa- brik i Antwerpen. Detta vägrades av kom- missionen samtidigt med att en begäran om utbetalning från socialfonden av omskol- ningsbidrag för arbetarna avslogs. Kommis- sionens motivering var, att sysselsättningslä- get i Antwerpen inte kunde rättfärdiga regio— nalpolitisk hjälp och att traktorindustrin in- om EEC redan företedde överkapacitet och stagnerande produktionsutveckling. Därmed anses fastslaget att:
a) subventioner är berättigade endast i regioner med undersysselsättning samt
b) subventionernas konkurrenssnedvri-
dande effekt är särskilt betänklig i stagne- rande branscher.
Under prövning är f. n. ett tyskt fall, där en kommun lämnat tomtmark till förmåns- pris. Man har därvid särskilt uppmärksam- mat den konkurrensstörande effekten av kumulerade nationella, regionala och kom- munala subventioner.
I juni 1969 beslöt kommissionen vidare att den s.k. taxe parafiscale, som i Frank- rike utgått som stöd till massaindustrin, inte skulle anses vara förenlig med Rom-trakta- ten. Samma utgång blev det i juli 1969 be- träffande en taxe parafiscale till den franska textilindustrin. Den hade sedan 1966 utgått på både fransktillverkade och importerade textilvaror med, från 1968, 0,35 %. I kom- missionens motivering för beslutet hette det att inget hindrade ett stöd till den franska textilindustrin, men finansieringssättet var inte förenligt med artikel 92 i Romfördra- get eftersom även importvaror belastades med avgifter, vilka avlastade den franska industrin från avgifter den annars skulle ha haft för forskningsändamål (2/7 av skatten) och strukturell förnyelse (5/ 7 av skatten).
Vanligtvis har kommissionen i förhand- lingar med medlemsstaten uppnått nödvän- diga förändringar i de föreslagna stödåtgär- derna. Det finns emellertid inte några ex- empel på att kommissionen gripit in då mo— tivet för stödåtgärderna varit av mera tra- ditionell lokaliseringspolitisk natur.
Inom kommissionen försöker man f.n. utforma en fast praxis för bedömning av statliga stödåtgärder och för de konsulta- tioner mellan kommissionen, medlemsstater- na och berörda branschorganisationer som normalt föregår prövningen av en stödåt- gärds förenlighet med fördraget.
I april 1966 framlade kommissionen ett förslag till förordning för ministerrådet. Kommissionens förslag har diskuterats av de permanenta representanterna och sedan remitterats till arbetsgruppen för ekonomi- ska frågor. I arbetsgruppen har de italienska och franska delegationema under hösten 1968 framlagt vissa motförslag. Dessa för- slag utgår ifrån att stödåtgärder är en vä— sentlig del av medlemsstaternas ekonomis—
ka politik. Osäkerheten om tillämpningsom- rådet för artiklarna 92 och 93 måste där- för undanröjas och riktlinjer ges för kom- missionens granskning och befogenheter. Med hänsyn till parternas skilda ståndpunk- ter torde beslut om tillämpningsbestämmel- ser enligt artikel 94 komma att dröja.
Reglerna om vilka former av statligt stöd i lokaliseringspolitiskt syfte som är tillåtna enligt Romfördraget är mycket vagt utfor- made. Något mål för gemenskapens lokali- seringspolitik i framtiden har ej heller upp- ställts. EEC-institutionernas ställning skulle därmed kunna bli betydelsefull, eftersom fördraget mer eller mindre överlåter åt dem att tolka vad som kan anses vara förenligt med fördraget. På grund av den allmänna utvecklingen inom EEC har detta dock ännu inte gällt i de fall mera vitala nationella in- tressen har berörts.
År 1968 sammanslogs de exekutiva orga- nen hos de tre sammanslutningarna EEC, Europeiska kol- och stålunionen samt Euro- atom. De tre organens stadgar har emeller- tid inte ersatts av någon gemensam stadga utan gäller tills vidare parallellt. När nedan kol- och stålunionens högsta organ, »höga myndigheten», omnämns i stadgetexten, av— ses det sammanslagna exekutivet, vilket nu- mera kallas »kommissionen».
Enligt artikel 4: c i fördraget om Europe- iska kol— och stålunionen är subventioner el- ler statliga stödåtgärder, eller av staterna på— bjudna särskilda pålagor, i vilken form det vara må, förbjudna. Ordet »region» nämns endast en gång i fördraget, i artikel 56 be- träffande omställning av företag och omskol- ning av arbetare. Där sägs att om en »osed- vanligt omfattande minskning av arbets- kraftsbehovet inträffar inom kol- och stål- industrierna, vilket inom en eller flera re- gioner medför särskilda svårigheter att åter sysselsätta den friställda arbetskraften», så kan höga myndigheten vidta vissa åtgär- der. Kol— och stålfördraget täcker enbart dessa två sektorer, men eftersom de i vissa regioner har en stor andel av sysselsättning- en, får fördragets regler om omställning av företag och återanpassning av arbetskraft stor betydelse för den regionala utvecklingen.
Kommissionens åtgärder beträffande om- ställning och återanpassning baserar sig på artikel 56 som f. n. består av två paragrafer. Den första och ursprungligen enda, ger ett enda motiv för åtgärder på begäran av ett medlemsland, nämligen en exceptionellt stor nedgång i arbetskraftsefterfrågan beroende på införande av nya tekniska processer eller teknisk utrustning i enlighet med fördragets mål. Detta enda motiv visade sig emeller- tid vara för kategoriskt då det inte medgav åtgärder med anledning av successiva för- ändringar i kol- och stålprodukternas mark- nader.
Artikeln ändrades 1960 genom ett tillägg enligt vilket omställnings- och anpassnings- åtgärder är tillåtna när vissa företag tvingas »slutgiltigt upphöra med, begränsa eller om- ställa sin verksamhet» på grund av ändra- de marknadsförhållanden inom kol- och stål- industrin, Vilka inte är direkt anknutna till gemensamma marknadens upprättande.
De europeiska institutionerna kan, på be- gäran av berörda medlemsregeringar, vid de beskrivna tillfällena bistå i ansträngningarna att tillskapa produktiv sysselsättning, minska arbetstagarnas anställningsproblem och ge- nom att ge bidrag till vissa företag. Detta sker genom att kommissionen ger bidrag utan återbetalningsskyldighet till:
a) gottgörelse för att möjliggöra för ar- betstagarna att avvakta ny anställning,
b) arbetstagare för kostnader i samband med ny anställning,
c) finansiering av yrkesomskolning av ar- betstagare som måste byta verksamhet.
Den berörda medlemsstaten skall bidra med minst lika stort belopp som kommis- sionen.
Förutsättning för stöd från kommissionen är att den berörda medlemsstaten upprättar ett program för omställning av företagen el- ler tillskapande av nya ekonomiskt sunda aktiviteter kapabla att tillförsäkra den fri— ställda arbetskraften produktiv sysselsätt- ning.
Enligt artikel 46 måste kommissionen »på begäran av berörda regeringar delta i undersökningar beträffande möjligheterna att i existerande industrier eller genom skapan-
de av ny verksamhet åter sysselsätta arbets- kraft som friställts till följd av marknads- utvecklingen eller tekniska förändringar».
Artikel 54 ger kommissionen makt att ge— nomföra den beslutade omställnings- och återanpassningspolitiken genom att ge lån till enskilda företag eller att ge garantier för andra lån som företagen upptar, så att deras investeringsprogram underlättas.
Kommissionen har som framgått väsent- ligt klarare kompetens och bättre medel till sitt förfogande enligt kol- och stålunionens regler än enligt Romfördraget. Inom denna begränsade sektor har också betydande re- sultat uppnåtts när det gällt att underlätta företagens och arbetarnas omställningspro- blem.
De förslag som framläggs i detta betän- kande synes väl överensstämma med hittills- varande regler och praxis inom gemenska- pen när det gäller att acceptera statsstöd av regionalpolitiska skäl.1
1 För en utförligare analys se Sverige och EEC, Romfördraget ur Svensk synvinkel, Handels- departementet, Stockholm 1968.
16. Förslagens genomförande och iinansieringsfrågorna
16. 1 F örslagens genomförande
Enligt direktiven (kapitel 1) bör utredning- ens arbete bedrivas med den skyndsamhet som betingas av att den nuvarande försöks- perioden löper ut med budgetåret 1969/ 70. Utredningen har i inledningen till detta be— tänkande och i kapitel 4 redogjort för ut- gångsläget för utredningens arbete och de erfarenheter som vunnits rörande möjlighe- terna att framlägga förslag till mera genom— gripande förändringar av lokaliseringsstöd- verksamheten och därmed sammanhängan- de frågor. Utredningen har som framgår funnit lämpligt att uppdela arbetet i två etapper och att nu framlägga mera begrän- sade förslag till ändringar.
Utredningen föreslår att de ändringar och tillägg beträffande lokaliseringsstödet som nu föreslås (kapitel 6—12) skall träda i kraft den 1 juli 1970 och att försöksperio- den förlängs. Utredningen anser det inte för närvarande finnas möjlighet att föreslå en bestämd tidsbegränsning på denna för- längning.
Utredningen föreslår vidare att den före- slagna försöksverksamheten med industri- centra påbörjas den 1 juli 1970 och att de föreslagna ändringarna i fråga om utbild- ningsbidragen träder i kraft vid samma tid- punkt.
16.2. F inansieringsfrågorna 1 6.2.1 Lokaliseringsstödet
År 1964 fastställdes medelsramar för det to- tala lokaliseringsstödet samt för bidrag och
lån för hela den femåriga försöksperioden. Sålunda bestämdes medelsramen för lokali- seringsstödet till 800 milj. kr för försöks- perioden, varav 300 milj. kr till bidrag och 500 milj. kr till lån.
På Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen hösten 1967 — enär större delen av ramen för lokaliseringslån redan förbrukats — att låneramen skulle höjas från 500 till 600 milj. kr. År 1968 beslöt riksdagen med bi— fall till Kungl. Maj:ts förslag höja låneramen med ytterligare 150 milj. kr och att samti- digt på grund av den begränsade åtgången av bidragsmedel minska ramen för bidrag från 300 till 250 milj. kr. Den totala ramen för lokaliseringsstöd uppgick därigenom till 1 miljard kr.
Under våren 1969 har riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beslutat vidga låne- ramen för 750 till 900 milj. kr och minska ramen för bidrag från 250 till 200 milj. kr. Totalramen för lokaliseringsstödet har följ- aktligen vidgats till 1,1 miljard kr. För inne— varande budgetår har anvisats 10 milj. kr för lokaliseringsbidrag och 200 milj. kr för lokaliseringslån och en ytterligare höjning av medelsramen för lokaliseringslån och ett ökat årligt anslag till lokaliseringslån torde få beslutas inom kort, kanske redan under innevarande höst.
För vart och ett av budgetåren 1965/ 66, 1966/67, 1967/68, 1968/69 och 1969/ 70 har riksdagen dessutom bemyndigat Kungl. Maj:t att bevilja lokaliseringslån med högre belopp än som anvisats under ansla- get.
Utredningen föreslår att i avbidan på mera genomgripande förändringar på loka-
liserings/regionalpolitikens område i fort- sättningen endast ettåriga medelsramar upp- rättas för lokaliseringsstödet.
Vid bedömningen av medelsbehovet för den fortsatta stödverksamheten utgår utred- ningen från uppgifterna om medelsförbruk- ningen under tiden 1.7.1965—30.6.1969. Den årliga förbrukningen av stödmedel har sålunda i genomsnitt uppgått till 153 milj. kr. inom och till 70 milj. kr. utom det nu- varande stödområdet.
Vid bedömningen av ramen för budget- året 1970/ 71 har utredningen främst att be- akta de utvidgningar av stödunderlaget och den höjning av maximigränserna för stödets storlek som här föreslagits. Vidare föreslås en utvidgning av gruppen stödberättigade verksamheter. En mängd andra faktorer, vilkas effekter inte är direkt mätbara, kan givetvis påverka medelsbehovet. Bland an- nat bör hänsyn tas till inverkan av det rå- dande allmänna konjunkturläget och kre- ditåtstramningen samt resultaten av indu- striförbundets och inrikesdepartementets samarbete.
Enligt utredningens bedömning torde för stöd till enskilda företag för budgetåret 1970 / 71 erfordras en beslutsram för lokalise- ringsbidrag av ca 90 milj. kr. och en låne- ram av omkring 260 milj. kr. eller en total beslutsram av 350 milj. kr. Härtill skall läggas det lokaliseringsstöd som kan komma att utgå till statliga företag. Det är känt att det f. n. finns ansökningar från sådana före— tag om betydande belopp och att ytterligare ansökningar är att vänta. I avsaknad av uppgifter bl. a. hur beloppen kan komma att fördelas på innevarande och nästa bud- getår, har utredningen inte funnit det möj- ligt att med någon större sannolikhetsgrad bedöma medelsbehovet för de statliga före- tagen.
Vad beträffar den föreslagna beslutsra- men för lokaliseringsbidrag vill utredningen påpeka, att eftersom bidrag enligt förslaget i regel bör lämnas i form av avskrivnings- lån, större delen av det beräknade bidrags- beloppet på 90 milj. kr. kommer att av- skrivas under en period av drygt fem år.
Då erfarenheter av kostnaderna för upp- byggande av industricentra inte finns i vårt land, kan någon noggrannare beräkning av initial- och driftskostnader inte göras. Ut- redningen bedömer emellertid — som fram- går av kapitel 13 — att för uppbyggnaden av 3—6 centra det krävs ett aktiekapital av 15 milj. kr. samt 100 milj. kr. i låne- garantier för en period av 3—5 år. Under det första året är det erforderliga beloppet givetvis lägre.
16.2.3. Utbildningsbidrag
Utredningen har i kapitel 14 i samband med sitt förslag om utökade utbildningsbidrag bedömt att en fördubbling av antalet elever i jämförelse med det beräknade antalet ele— ver 1968/ 69 skulle medföra ett kraftigt ökat medelsbehov. Därutöver erfordras medel med hänsyn till de i andra avseenden gene- rösare principer för bidrag som utredningen förordat. Utredningen föreslår att för att täcka ifrågavarande medelsbehov beräknas ett anslagsbelopp av 75 milj. kr.
Särskilda yttranden
Av herrar Ekström och Svanberg
Vi är i huvudsak ense med utredningen i fråga om arbetets uppläggning och förslag. I vissa frågor har vi emellertid en nedan re- dovisad annan uppfattning.
Lokaliseringspolitiken har hittills präglats av åtgärder, som genom förmånliga villkor vid kapitalanskaffningen lockat företag till sysselsättningssvaga områden. Enligt vår uppfattning visar de hittillsvarande resulta- ten, ställda i relation till sysselsättningslä— get, samt en bedömning av den framtida in- dustriella utvecklingen, att de nuvarande in- satserna inte räcker för att klara sysselsätt- ningen i stödområdet. Ytterligare ansträng- ningar måste göras i delvis nya former för de lokaliseringspolitiska insatserna.
En snabb industriell tillväxt i de områ- den, som har brist på arbetstillfällen, är enligt vår mening inte enbart en fråga om kapitaltillgång. Lokaliseringspolitiken bör därför i högre grad än tidigare inriktas på åtgärder, som är avsedda att generellt för- bättra den industriella miljön i vid bemär- kelse och i mindre utsträckning präglas av individuella förmåner. Samhällets möjlighe- ter att styra industrins lokaliseringsval bör stärkas.
Vi anser således att de hittills vunna er- farenheterna inte motiverar en höjning av det statliga kapitalstödets andel i enskilda projekt. Förstärkningen av det lokaliserings- politiska stödet bör i stället ske genom ge-
nerella åtgärder avsedda att förbättra pro- duktionsförhållandena. Stödet bör med de tekniska förändringar utredningen föreslår utgå med oförändrad andel. Däremot är det naturligtvis berättigat att höja den totala ramen. Om angelägna investeringar trots detta inte skulle komma till utförande, bör samhället helt svara för insatserna.
Stödet bör främst inriktas på lokalise- ringslån. Vi anser vidare, att räntefrihe- ten, som tidigare i stor utsträckning använts utanför stödområdet, bör avskaffas och be- räknat motsvarande belopp ges i form av avskrivningslån. Detta innebär, att kapital- stödet i större omfattning riktas mot stödom- rådet och subventionselementet bättre redo— visas.
Vi delar utredningens åsikter i fråga om stödets geografiska fördelning och anser även att insatserna bör koncentreras till på sikt utvecklingsbara regioner. De lokali- seringspolitiska insatserna för att stödja nä- ringslivets investeringar måste emellertid stämmas av mot statens och kommunernas investeringsverksamhet för att bli verknings- fulla. Vi anser därför att fastställandet av orterna bör anstå tills den regionplanerings- verksamhet, som håller på att arbetas fram, är mer utvecklad än nu.
Det finns ett starkt behov av samhälls- insatser vid rationaliseringar och nedlägg- ningar av företag, speciellt inom regioner med svag sysselsättning, om omställningar- na skall kunna ske under acceptabla socia-
Ett stöd inriktat på kapitaltillskott till nedläggningshotade företag kan emellertid lätt innebära minskade ansträngningar från kapitalägarna och företagsledningarna att upprätthålla företagens konkurrenskraft. Samhället får då, om bidrag och lån ställs till företagets förfogande, dra konsekvenser- na av brister i företagsledningen utan att dessförinnan ha haft reella möjligheter att följa och påverka företagets skötsel. Vi vill i stället föreslå att samhället ges möjligheter att genom bidrag stödja sysselsättningen i nedläggningshotade företag genom tillskott knutna till de anställdas löner så länge att andra åtgärder hunnit vidtas för att på sikt trygga sysselsättningen.
En eventuell rekonstruktion av ett före— tag måste innebära att ett nytt ägareintres- se kommer in i bilden för en fortsatt effek- tivare ledning. I sådana sammanhang kan lokaliseringspolitiskt stöd vara berättigat.
En dylik politik talar starkt för att staten med all kraft måste utvidga sina organisa- toriska och personella resurser för att ha reella möjligheter att klara dylika företags— kriser genom ändamålsenliga åtgärder. Det gäller såväl den allmänna näringspolitiken som det statliga företagandet.
Den industriella miljön präglas bl. a. av transportförhållandena. Kommunikations- medlen måste därför hållas på en hög tek- nisk standard.
Ett generellt stöd kan utformas så att transportkostnadema minskas. Utredning- en borde enligt vår mening nu ha framlagt förslag om lägre fraktaxor inom stödom- rådet. Detta kan t. ex. åstadkommas ge- nom att man inför en maximal avgift i taxoma för transport av varor och personer med järnväg och flyg. Kostnaderna för ett dylikt stöd bör bäras av staten i likhet med vad som sker för trafiksvaga järnvägar. En lämplig avvägning av stödet torde förhindra att man stimulerar speciellt transportintensi- va industriföretag att snedvrida lokalise- ringsvalet.
Staten bör i större utsträckning än tidiga- re få möjligheter att i ett tidigt skede på- verka företagens lokaliseringsval. Företags-
etablering i redan överhettade områden bör förhindras. Vi anser därför att utredningen borde ha framlagt förslag om att i första hand införa skyldighet att anmäla etable- ring i de orter, där den lokala arbetsmark— naden är överhettad. Den hänvisning, som utredningen gör till den verksamhet som In- dustriförbundet och statsdepartementen be- driver i samarbete, undanröjer inte behovet av en skyldighet till anmälan och överlägg- ningar.
Av herr Fälldin
På grund av den ringa tid som har stått till utredningsmannens förfogande har han inte ansett sig i detta skede kunna föreslå an- nat än en viss teknisk översyn av hittills gäl- lande regler för lokaliseringspolitiken. Ut- redningsmannen framhåller emellertid det nödvändiga i att det så snart som möjligt utreds hur en fungerande regionalpolitik skall kunna skapas. Som ledamot av utrednings- mannens rådgivande nämnd vill jag under- stryka det angelägna i detta. Utrednings- mannen har i detta betänkande redovisat områden och aktiviteter, som han anser behöva prövas i samband med genomföran- de av en sådan regionalpolitik. Enligt min mening måste såväl utredningsarbetet som det praktiska genomförandet av regionalpo- litiken fotas på en regionalpolitisk målsätt- ning. Statsmakterna måste i centrala poli- tiska beslut ge uttryck för sin ambitionsni- vå. Därefter måste alla åtgärder underord- nas denna målsättning. Utöver vad utred- ningsmannen tagit med i sin förteckning över åtgärder som i det sammanhanget bor- de prövas vill jag ta upp kreditpolitiken. Det kan visserligen sägas att redan före- komsten av en lokaliseringslånefond utgör en selektiv kreditpolitik. Dessa lånemedel står dock till förfogande i huvudsak för nyetableringar och för mera väsentliga ut- vidgningar av stödberättigade investering- ar. Enligt min mening borde det vara möj- ligt att ge kreditpolitiken en sådan utform- ning att man även i en högkonjunktur — då det finns motiv för en åtstramning om man
ser till landet som helhet — beviljar kredi- ter om de utnyttjas för investeringar där den ekonomiska aktiviteten är låg. Inom områden där tillgången på arbetskraft är god borde inte kreditåtstramning få vara begränsningsfaktorn. En sådan ordning skulle ha betydelse också för de nödvändiga kommunala investeringarna och därmed in- frastrukturen. Det vore av värde om re- missmyndigheterna ville pröva de praktis- ka möjligheterna för att genomföra en så- dan åtgärd.
Redan nu föreligger i vissa avseenden goda möjligheter för statsmakterna att sät- ta in sina åtgärder med en klar regionalpo- litisk syftning. Det gäller i alldeles särskilt hög grad grundläggande investeringar som vägbyggandet. Under senare tid redovisade planer tyder dessvärre på en sänkt ambi- tionsnivå från myndigheternas sida vad gäl- ler vägbyggandet inom områden för vilka utredningsmannen föreslår förstärkta sam— hälleliga åtgärder.
Vad gäller de omedelbara åtgärderna de- ',ar jag helt utredningsmannens uppfattning att samhället måste göra betydligt mer ak- tiva insatser i de s. k. inlandsområdena. Utredningsmannen har valt metoden att fö- reslå ett antal orter för vilka speciella stöd- åtgärder skall sättas in. Jag delar uppfatt- ningen att det är nödvändigt att i nuläget alldeles särskilt prioritera inlandsområdet. Av principiella skäl anser jag det angeläget att det skall ankomma på de regionala in- stanserna att avgöra vilka orter inom länet som skall bli föremål för särskilt stöd.
Av herr Hamrin Den geografiska avgränsningen (Kap. 6)
Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt, att det blir klarlagt vilka or- ter i inlandet som statsmakterna i första hand bör satsa på. Utredningens val av s.k. prioriteringsorter kan däremot disku— teras, bl.a. blir det enligt utredningens förslag betydligt glesare mellan sådana or— ter i Jämtlands och Västerbottens län med tre prioriteringsorter i vardera länet än i
I inlandet finns utöver de av utredning- en föreslagna prioriteringsortema ett bety- dande antal tätorter, som fyller en betydel- sefull uppgift som serviceorter för den omgi— vande bygden. I betänkandet heter det om dessa orter att >>på längre sikt kan det dock bli svårt att upprätthålla en tillfredsställan- de samhällelig service bland flera av des- sa kommunblock. Servicebehoven torde då komma att få tillgodoses genom de angivna prioriteringsorterna».
En blick på kartan visar emellertid att avstånden mellan dessa orter i flera fall blir alldeles för stora, tätortsservicen kom- mer utom räckhåll för en inte obetydlig del av inlandets befolkning. Det är önskvärt att kommunblockscentra även i fortsättning- en kan hålla en tillfredsställande tätorts- service. Detta gäller delvis även om en del andra tätorter som inte föreslagits bli cen- tra i kommunblock. Som exempel kan näm- nas Malå i Västerbottens län. I denna kom- mun förekommer en betydande gruvdrift. Det skulle förmodligen bli svårt att rekry— tera personal till denna verksamhet om den egna tätorten inte kunde ge en godtagbar service. Motsvarande resonemang kan föras om vissa andra kommuncentra, exempelvis om centra där arbetskraft till skogsbruket utgör en ansenlig del av befolkningen.
Beträffande lokaliseringsbidragen behö- ver skillnaden enligt utredningens förslag mellan prioriteringsorterna och andra tät- orter i inlandet inte bli så stor. I de först- nämnda orterna föreslås bidrag utgå med 40—60 procent av bidragsunderlaget, i and- ra tätorter i stödområdet med 35—50 pro- cent. Om man vid tillämpningen dels tar hänsyn till att bidragsbehovet i inlandet är särskilt stort, dels medger bidrag till loka- liseringsföretag i andra tätorter till den öv- re gränsen blir de nackdelar som annars skulle träffa de prioriterade kommuncentra ej så betydande.
Mera avgörande blir olikheterna i fråga om lånens storlek. I prioriteringsorterna kan lån utgå med 50 procent av den be- räknade ökningen av rörelsekapitalet och med 80 procent av investeringskapitalet.
Beträffande stödområdet i övrigt blir vill- koren desamma i fråga om rörelsekapitalet men för investeringskostnaden kan lån utgå med två tredjedelar. Det är risk för att en del önskvärda lokaliseringar till inlandets tätorter inte kommer till stånd om den egna insatsen skall utgöra en tredjedel av in— vesteringskapitalet.
Trots att större lån och bidrag under försöksperioden kunnat erhållas i inlandet än i stödområdet i övrigt har nya företag etablerats i mycket obetydlig omfattning. Det är mot den bakgrunden tyvärr moti- verat att befara att inte heller de nya vill- koren kommer att ge de betydande resultat som jag ser som nödvändiga. Motståndet mot nyetablering eller utvidgning av verk— samhet i inlandet beror inte enbart på hin- der av ekonomisk natur. Avsaknaden av in- dustriell miljö och tradition är också en starkt bidragande faktor. En utbredd pes- simism beträffande inlandstätorternas fram- tid utgör vidare ett svårt hinder för lokali- seringspolitiken. I motion nr II: 385 1969 om ett näringspolitiskt program för Norr- land föreslogs att staten skulle utfärda en bestämd garanti att ett antal tätorter i in- landet skall erhålla resurser för att tillhan- dahålla en hygglig service även om befolk- ningsutflyttningen fortsätter och de be- rörda kommunernas egna resurser ytterliga- re försvagas. Jag anser detta förslag vara värdefullt och realistiskt. Genom att stats- makterna uttryckligen garanterar vissa i in- landet befintliga tätorters framtid skulle lo- kaliseringspolitiken inte försvåras av psyko— logiska faktorer av oro för tätorternas framtida möjligheter att fylla sina uppgif- ter.
Beträffande prioriteringsorterna bör sta— ten därför enligt min mening utfärda en så- dan garanti. Övriga inlandstätorter, som har väsentlig betydelse som serviceorter för befolkningen, bör erhålla ett lokaliserings- stöd som i stort sett är likvärdigt med det som föreslås utgå i prioriteringsorterna. Ut- vecklingsregionerna får inte ligga så glest att det skapas stora sammanhängande av- vecklingsområden utan rimlig geografisk an- knytning till någon utvecklingsregion, vil-
kas enda alternativ då skulle bli total av- folkning.
Arbetskraften som stöd- och bidragsunderlag (Kap. 10—1 1) I motion nr II: 385 år 1969 framhölls också att eftersom ökad sysselsättning framstår som viktigare vid företagslokalisering till in- landet än ökad produktivitet, borde stödet åtminstone i viss utsträckning beräknas ef- ter antalet anställda. Som exempel på en åtgärd i den riktningen nämndes att före- tag inom stödområdet skulle befrias från arbetsgivaravgiften.
Utredningen medger att man ibland trots betydande kapitalinsatser i byggnader och maskiner fått en relativt blygsam sysselsätt- ningseffekt, och att de nuvarande reglerna om bindning till de fysiska investerings- objekten ter sig något stela. Utredningen anser emellertid inte att det är önskvärt att de företag som lokaliseras till stödområdet i huvudsaklig del är arbetskraftsintensiva. Utredningen framhåller: »Stödområdets ekonomiska utveckling gynnas bäst genom en blandning av verksamheter med skilda grader av arbetskrafts- reSp. kapitalintensi- tet. Det vore för t. ex. norra Sverige så- kerligen olyckligt om man ensidigt drev en politik som bara syftade till att skapa så många sysselsättningstillfällen som möjligt.» (Kap. 11)
Detta kan vara riktigt beträffande stöd— området i övrigt men gäller knappast i frå- ga om inlandet, vars tätorter ofta inte kan räkna med att erhålla mer än ett eller ett par företag. Den blandning av kapitalin- tensiva och arbetskraftsintensiva företag som utredningen föredrar kommer i många fall inte till stånd i inlandet. Det är därför önskvärt att stödet särskilt för inlandets del knyts till arbetskraften, eftersom det är ökad sysselsättning som eftersträvas. Det är angeläget att utredningen vid sitt fort— satta arbete fäster stort avseende vid denna problematik.
Skattefrågor (Kap. 14)
Utredningen anser att frågan om särskilda skattelättnader för företag i stödområdet
genom de av årets riksdag beslutade nya bestämmelserna på detta område har kom- mit i ett annat läge och att behov av sär— lagstiftning för stödområdet inte längre sy- nes föreligga. »Om samtliga avskrivnings- möjligheter för ett företag beaktas, torde nämligen knappast kunna hävdas att en ökning av dessa är särskilt motiverad, ef- tersom någon beskattningsbar vinst i regel inte torde behöva redovisas under de första åren efter en etablering, såvida inte vins- terna är mycket stora.»
För företag i andra delar av landet som har intresse av att förlägga filialföretag till inlandet kan särskilda skatteförmåner enligt min mening spela en avsevärd roll vid 10- kaliseringspolitiska avgöranden. Det är där- för motiverat, att frågan om snabbare av- skrivning av byggnader m. rn. inom stöd- området blir föremål för skyndsam utred- ning.
Det högre utbildningsväsendet (Kap. 14)
Att Norrland fortfarande trots bl. a. ex- pansionen i Umeå är underförsörjt ifråga om eftergymnasial utbildning är olyckligt även av lokaliseringspolitiska skäl. Dels vi- sar erfarenheten att högre utbildad arbets- kraft ofta önskar arbete på eller i närhe- ten av utbildningsorten, dels skapar högre läroanstalter ett stort antal sysselsättnings- tillfällen ej endast av utbildningskaraktär utan även av allmän servicekaraktär. Det är därför ett starkt önskemål att den högre utbildningen i Norrland kommer att byggas ut. Särskilt vill jag peka på att fortsatt ut- redningsarbete bör undersöka förutsättning- arna för en teknisk högskola i övre Norr- land och för utbyggnad av universitetsfilia- ler.
Vissa kommunikationsfrågor (Kap. 14)
Jag vill mycket starkt betona att för en balanserad regionalpolitisk utveckling på sikt det mest väsentliga är att skapa sådana konkurrensmässiga förutsättningar att ett rationellt och effektivt näringsliv kan existe- ra även inom stödområdet. De medel som
därvid för det något mer långsiktiga syftet kommer i fråga är främst av generell natur. Jag har ovan givit exempel på sådana inom stödområdet generellt verkande åtgärder — ett generellt stöd till arbetskraften t. ex. genom befrielse från den statliga arbetsgi- varavgiften eller genom direkta sysselsätt- ningspremier.
En ändrad taxepolitik för Norrland är en annan generell åtgärd som kan vara av stor betydelse genom att eliminera den nack- del för det norrländska näringslivet som de höga transportkostnadema utgör. I det fort- satta utredningsarbetet bör frågorna om taxepolitiken ha hög prioritet. Ett system för taxepolitik för Norrland som därvid bör övervägas och prövas är att införa dels vis— sa generella taxesänkningar, dels möjlighe- ter till individuella taxeavtal för vissa före- tag, som ett lokaliseringspolitiskt medel.
Det är desto mer angeläget att en re- gionalpolitik som innehåller ett starkt in- slag åtgärder med generell verkan inom stödområdet formuleras med skyndsamhet, eftersom det torde dröja viss tid innan så- dana insatser ger avläsbara resultat.
Av herr Kahlin
Jag kan i stort sett ansluta mig till utred- ningens förslag med understrykande av ut- redningens uttalande att de är provisorier i avvaktan på de mera genomgripande re- former som framstår som nödvändiga för att realisera en skälig regionalpolitisk mål— sättning. Det nuvarande kapitalstödet till enskilda företag har enligt min uppfattning inte visat sig ge en tillfredsställande regio- nalpolitisk effekt och är dessutom diskuta- belt från såväl företagsekonomiska som sam- hällspolitiska synpunkter. De lokaliserings- politiska åtgärderna bör därför i framtiden främst inriktas på att förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna för företagen i de områden där en ekonomisk expansion från samhällets synpunkt framstår som angelä- gen. En styrning av de samhälleliga in- vesteringarna inom stödområdet i syfte att skapa en gynnsam infrastruktur för närings-
livet och en god miljö för befolkningen blir därvid av stor betydelse. Det förutsätter, såvitt jag kan bedöma, en koncentration till ett begränsat antal tätortsregioner. I en framtida regionalpolitik bör därutöver gene- rellt verkande stimulansåtgärder ges ett vä- sentligt ökat utrymme samtidigt som inves- teringsstödet till enskilda företag starkt be— gränsas. Bland annat bör de uppslag till generella medel som diskussionsvis framförs i utredningen göras till föremål för ingå- ende prövning, varvid bl. a. kostnader för olika åtgärder ställs emot de effekter som kan väntas uppnås från regionaplolitisk syn— punkt. Först därefter är det möjligt att ta ställning till vilka generella medel som i första hand bör komma till användning.
Beträffande de av utredningen framförda förslagen vill jag framföra en annan upp- fattning i följande frågor.
Utredningen har föreslagit en kraftig ök- ning av det statliga kapitalstödet i vissa s.k. prioriteringsorter i Norrlands inland och i Norrbottens län. Jag delar utredning- ens uppfattning att särskilda åtgärder är motiverade för att söka skapa nya syssel- sättningstillfällen inom det angivna områ- det. Åtgärderna bör därvid koncentreras till de orter som i första hand är utveck— lingsbara. Jag har därför inget att erinra mot förslaget till prioriteringsorter även om jag ställer mig tveksam till möjligheterna att på alla dessa orter få en industriell expan— sion till stånd. Prioriteringen bör emeller- tid åstadkommas på annat sätt än som ut- redningen föreslagit. Det kan nämligen in— te vara rimligt att statligt företagsstöd läm- nas i den omfattning som förslaget inne- bär. Det statliga bidraget skulle sålunda kunna uppgå till 40—60 procent av den totala investeringskostnaden och tillsammans med statliga lån skulle lokaliseringsstödet för ett normalt utbyggnadsprojekt kunna mot- svara hela investeringskostnaden låt vara att en del av stödet är avsett för rörelseka— pital.
Utredningen föreslår vidare att lokali- seringsstöd i vissa fall skall kunna utgå till nedläggningshotade företag. Jag kan inte ansluta mig till detta förslag. Det finns en
uppenbar risk för att detta skulle leda till att den för vår välståndsutveckling nödvän- diga strukturomvandlingen fördröjs. Eko— nomiskt stöd till sådana företag kan också få svåröverskådliga konsekvenser från kon- kurrenssynpunkt. Samhällets insatser för att möta de problem som uppkommer vid ned- läggningsstituationer bör liksom hittills in- riktas på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och lokaliseringsstöd till företag som eta- blerar sig i den av driftsnedläggelsen drabba- de orten.
Jag ställer mig också tveksam till försla- get att lokaliseringsstöd i särskilda fall skall kunna lämnas till företag för rationalisering. I de fall då företagen har tillfälliga ekono- miska svårigheter men förutsättningarna till en på sikt lönsam produktion är goda finns som regel möjligheter att lösa problemen genom medverkan från de ordinarie kre- ditinstituten. Den låne- och kreditförmed- lande verksamhet som bedrivs av investe- ringsbanken och av företagareföreningarna och kommerskollegium erbjuder därutöver möjligheter att tillgodose kreditbehovet för ekonomiskt motiverade omställningar av produktionen. Det synes därför inte vara erforderligt att utnyttja lokaliseringsstöd i samband med rationaliseringar inom före- tagen.
Utredningen tar också upp frågan om att införa någon form av etableringskon- troll som regionalpolitiskt medel utan att framföra något direkt förslag. Utredning- en redovisar och diskuterar i stället olika skäl som kan anföras för och emot införan- det av ett sådant system i första hand inom storstadsområdena. Enligt min mening över- väger nackdelama klart framför fördelarna oberoende av vilken utformning en sådan kontroll får.
Vad gäller industrin vill jag också hän- visa till utredningens konstaterande att sys- selsättningen i storstadsområdena minskat under den förflutna delen av försöksperio- den bl.a. till följd av företagsnedläggel- ser och utflyttning av industrier till andra regioner. Såvitt jag kan bedöma har också etablering av större företag och produk- tionsanläggningar i dessa områden varit
av begränsad omfattning. Inte minst för- hållandet på arbetsmarknaden gör det na— turligt att frågan om möjligheterna att för- lägga verksamhet i andra delar av landet bland i vart fall större företag noga över- vägs, innan beslut fattas om etablering el- ler utbyggnad i storstadsområdena. Den centrala uppgiften för samhället är sålunda att inom ramen för en förutseende regional- politik skapa attraktiva lokaliseringsaltema- tiv till storstadsområdena och att ge en ut- förlig, saklig information om lokaliserings- förutsättningarna. Detta kan ske utan att man på angivet sätt inför ett obligatoriskt anmälningsförfarande kombinerat med råd- givning i varje särskilt fall, vilket skulle medföra en tungrodd organisation.
Om man vill förbättra kontakterna mellan företagen och myndigheterna i lokaliserings- frågor bör därför andra vägar prövas. För- slagsvis skulle den mellan arbetsmarknads- styrelsen å ena sidan och näringslivs- och arbetstagareorganisationema å den andra gällande varselöverenskommelsen beträffan- de driftsinskränkningar och driftsnedläg- gelser kunna utvidgas till att avse större utbyggnader och etableringar i första hand inom storstadsområdena. Ett sådant system ger möjlighet till väsentligt smidigare och effektivare kontakter och samverkan i 10- kaliseringsfrågorna än en tvångsvis genom- förd etableringskontroll eller etableringsan- mälan.
Av herr Turesson
Utredningen föreslår att Kopparbergs län alltjämt skall delas av södra gränsen för det allmänna stödområdet, låt vara i ett något annat läge än för närvarande. Moti— vet för att länets sydligaste delar inte anses böra tillhöra stödområdet skulle vara de- ras närbelägenhet till den expansiva Mä- larregionen, som bedöms ha möjlighet att bereda sysselsättning även åt dem, som in— te längre kan få arbete och försörjning in- om Kopparbergs län. Inte minst på grund av den omfattande och kostnadskrävande verksamhet, som landstingen bedriver, mås-
te man emellertid enligt min mening betrak- ta länen som ekonomiska enheter. Den fortfarande otillfredsställande utvecklingen av arbetsmarknaden inom Kopparbergs läns södra delar med fortgående befolknings- minskning som följd är därför lika allvarlig och skadlig för länet som helhet som mot- svarande företeelser i andra delar av länet. Den kan för länets del inte kompenseras av att den friställda arbetskraften tas om hand av angränsande läns arbetsmarknader. Star- ka skäl talar därför enligt min mening för att hela Kopparbergs län hänföres till det allmänna stödområdet.
Översikt över regionalpolitik i vissa industriländer1
1.1 Belgien
1.1.1 Regionala problem
De belgiska regionalpolitiska problemen be- ror främst på strukturomvandlingen inom kolbrytning och jordbruk. Landets tidiga industrialisering byggde på kolförekomster i de södra delarna, där nu den ensidiga näringsstrukturen lett till en nedgång som skarpt kontrasterar mot den snabba expan- sionen av nya moderna industrier och ser- vicenäringar i kustområdet. Allvarligare problem med överbefolkning förekommer inte och regionalpolitiken inriktas väsentli- gen på att motverka den stmkturella arbets- lösheten i kolgruvor och andra traditionella sektorer, vilket delvis kan förklara de regio- nalpolitiska målens relativt begränsade om- fattning.
1.1.2 Regional målsättning
Regionalpolitiken bygger på tre lagar, de två första från 1959 om ekonomisk expan— sion i hela landet resp. investeringsstimu— lans och sysselsättningsfrågor i industrisva- ga områden samt en tredje från 1966 om ekonomiskt stöd till underutvecklade regio- ner. Målen för regionalpolitiken är enligt 1966 års lag att: a) säkerställa en omfattande diversifiering av den ekonomiska verksamheten,
b) främja utbyggnad av ny industri med snabb tillväxttakt och hög förädlings- grad,
c) ge sysselsättning åt tillgänglig arbetskraft och förbättra dess yrkesskicklighet,
d) uppmuntra tillämpad forskning i företag och näringsliv.
1.1 .3 Regionalpolitikens organisation
Samordningen av de regionalpolitiska in— satserna har vållat kännbara problem i Belgien trots en relativt utvecklad central ledningsorganisation. Orsakerna torde få sökas i det splittrade kommunala systemet, den svaga inriktningen på utveckling av infrastruktur och uppdelningen av landet i två folkgrupper, valloner och flamländare.
Ansvarig för regionalpolitiken på rege- ringsnivå är ekonomiministem, som dess— utom är vice premiärminister. Det direkta ansvaret bars perioden 1966—1968 av en statssekreterare. Sedan 1968 finns två stats- sekreterare för regionalpolitik under ekono- miministem. Det viktigaste samordnande organet är en ministerkommitté för den eko- nomiska och sociala politikens samordning (Committé Ministériel de Coordination Eco- nomique et Sociale). Besluten förbereds av en interdepartemental kommission för regio- nalpolitik (Commission Inter-départementa- le de la Politique Régionale). Medlemmar-
1 Källor: OECD, Distriktenes utbyggningsfond i Oslo och nationellt material.
na i denna kommission kommer från de respektive ministrarnas närmaste gransskap och från administrationen i övrigt. Kommis- sionen följer också fullgörandet av minister- kommitténs beslut.
Det lokala administrativa systemet är starkt splittrat i Belgien med 2600 kom- muner i nio provinser, vilket medfört att det ansetts nödvändigt att upprätta ett spe- ciellt maskineri i form av interkommunala regionalekonomiska investeringsbolag (Soci— etés d'Equipment Economique Régional) med uppgift att genomföra regionalpoliti- ken. Aktiemajoriteten skall till minst 75 % tillhöra provinsen, kommunerna, det cen- trala utvecklingsbolaget eller staten. De har primärt upprättats för att anskaffa och ut- rusta mark för industriell användning. Des- sa företag har varit i så hög grad fram- gångsrika att en samordning av deras åt- gärder har visat sig vara synnerligen besvär- lig.
På nationell nivå finns ett statligt inves- steringsbolag med uppgift att genom aktie- teckning etc. stödja privata företag. Staten och offentliga kreditorgan har 75 % av ak- tiema.
En omfattande diskussion har pågått i Belgien i samband med debatten om en förnyad regionalpolitik, främst huruvida basregionen skall vara den traditionella pro- vinsen eller någon geografisk enhet som är mera homogen ur ekonomisk och social syn- punkt. I regeringsuttalanden har antytts att omfattande förändringar kommer att ske i den regionala ekonomiska politiken. Bestäm- mande faktorer i föreberedelsearbetet är behovet av ekonomisk decentralisering och en ny kommunalpolitik, dvs. en politik beträffande relationerna mellan staten och regionerna, där hänsyn måste tas till Bel- giens speciella situation (ett samhälle upp— byggt på de flamländska och vallonska be- folkningsgrupperna).
Beträffande ekonomisk decentralisering föreslås i ett hösten 1969 presenterat lagför- slag att tre regionala ekonomiska råd skall upprättas med konsultativ status, ett för det vallonska området, ett för det flamländska området och ett tredje för Brabantområdet.
Parallellt med detta föreslås inrättande av regionala ekonomiska utvecklingsbolag, vil- kas uppgift blir att genomföra den regio- nalpolitik som för närvarande sköts av de många regionala ekonomiska investeringsbo— lagen.
I lagförslaget föreslås också att ett råd för industriell utveckling skall inrättas. Det skall studera möjligheterna att främja expansio- nen inom de mera kvalificerade industrisek- torerna, i första hand inom den privata in- dustrin.
1.1.4 Regional planering
De kriterier som gällde vid avgränsningen av 15 utvecklingsområden 1959 var:
a) stadigvarande arbetslöshet över landets medeltal,
b) stor utflyttning,
c) långa resor till och från arbetet,
d) strukturell sysselsättningsminskning i den dominerande industrin.
Avgränsningen skulle gälla i treårsperio- der och områdena skulle totalt få omfatta högst 15 % av landets totala befolkning.
Den väntade expansionstakten uppnåddes emellertid inte vid tillämpningen av 1959 års lagar främst p. g. a. de ökade svårig- heterna inom kolbrytningen och allvarlig nedgång i vissa isolerade områden. Vid den utökning av utvecklingsområdena som vidtogs 1966 användes 35 olika kriterier, men till skillnad från tidigare avgränsning då hänsyn främst togs till regionernas pro— blem, kom 1966 års avgränsning att ske med hänsyn till tillväxt- och expansions- möjligheter. Bl. a. avgränsades s. k. industri- zoner lämpade för lokalisering av nya före- tag.
De viktigaste avgränsningskriterierna var:
a) andelen sysselsatta i de traditionella- basnäringarna (kol, textil, basmetaller),
b) antalet etablerade och nedlagda före- tag 1961—1966,
c) pendlingsbehov till och från arbetet (det är ett mycket starkt önskemål i Belgien att arbetsplatser förläggs så nära bostads- orten som möjligt, speciellt i områdena vid språkgränserna),
d) nedgång i antal sysselsättningstillfällen,
e) arbetslöshetsutvecklin g 1 95 6—1965,
f) löneutveckling,
g) inkomst- och utgiftsutveckling. Enligt 1966 års avgränsning är 3,6 milj. invånare (1,8 milj. valloner och 1,6 milj. flamländare) eller 35 % av totalbefolkning- en bosatt i ekonomiskt underutvecklade områden, vilka omfattar 40 % av landets yta.
Den belgiska regionalpolitiken med stöd till industriföretag har haft stor framgång i antal nyskapade arbetstillfällen, men trots detta har olikheterna mellan olika delar av landet i form av nya investeringar ökat snarare än minskat på senare år. Myndig- heterna är därför fullt medvetna om be- hovet av åtgärder för att förbättra loka- liseringsklimatet i vissa delar av landet, speciellt i söder. Till skillnad från Neder- länderna, där från början infrastrukturför- bättringar och åtgärder att förbättra det sociala och industriella klimatet ansetts vara nyckeln till en framgångsrik regionalpolitik, har Belgien först på senare tid börjat röra sig i denna riktning. Regionala utvecklings- eller förnyelseprogram har upprättats. De första berör Borinage, Centre och Campine, där de akuta problemen varit speciellt svåra.
Vägbyggnadsprogrammet, speciellt motor- vägarna, har numera också anpassats till kra- ven på regional utveckling. Ministeriet för allmänna arbeten kan finansiera en del av programprojekten genom en speciell budget för industriell infrastruktur (utveckling av industrizoner, tillfartsvägar, allmän service).
Hösten 1969 förbereds ett lagförslag om reviderade åtgärder för industriell och regio- nal utveckling. Bl.a. förutses ändrade kri- terier för avgränsning av stödområden och vissa nya stödåtgärder.
1.1 .5 Regionalpolitiska medel
Enligt de grundläggande lagarna från 1959 och tillägg enligt 1966 års lag (tillämpnings- bestämmelser 17 .2.1967), är de viktigaste re— gionalpolitiska medlen följande:
3) Räntebidrag
Företag i utvecklingsområden kan få ränte- bidrag på upp till 5 % (tidigare 4 %) av räntekostnaden under fem år vid lån från statliga institutioner till ny- eller ombygg- nad av fabriker och verkstäder eller material till dessa. Vid en nedgångskonjunktur kan räntan gå ner till 1 %. Även s.k. immate- riella investeringar, dvs. organisationsanaly- ser, forskning och utprovning av prototyper, nya produkter och produktionsmetoder om- fattas av stödet. Även lån till visst driftska- pital kan utgå. I särskilda fall kan hel rän- tebefrielse ges under två år.
b) Statsgarantier
För de lån som får räntebidrag kan stat- lig garanti ges inom en totalram om 6000 milj. bfr. (100 bfr. : 10,43 kr). Av totalra- men kan högst 1/ 6 ställas som garanti för lån i privata kreditinstitut och högst 1/ 6 för lån med förhöjt räntebidrag i utvecklings- områdena. Lånegarantin är begränsad till 75 % (höjdes från tidigare 50 %) av det be- lopp låntagarens egen säkerhet inte täcker vid lån i privata kreditinstitut.
c) Industribyggnader
I särskilda fall kan staten bekosta uppfö- rande eller förvärv av industribyggnader, vilka kan säljas eller hyras ut till industri- och hantverksföretag. Ifrågavarande köpa- re måste på förhand ha ingått bindande avtal med myndigheterna om vad byggna- den eller lokalerna skall användas till. De regionala ekonomiska investeringsbolagen är främst sysselsatta med att bygga statliga industriområden som förses med grundläg- gande serviceinrättningar.
d) Forskningsstöd
Forskning och undersökningar som gynnar utvecklingsområdena kan få speciella stats- anslag. Undersökningar och forskning som görs av företagen själva kan få högst 50 % bidrag. Staten kan också ge direkta ränte-
fria förskottslån på upp till 50 % av företa- gens kostnader för forskning eller utprov- ning av prototyper, produkter och produk- tionsmetoder avsedda för produktion i lan- det. Lånen skall betalas när undersökningar- na eventuellt har lett till lönsamt resultat.
e) Skattelättnader
Företag som fått statligt stöd kan befrias upp till fem år från skatt på den egendom investeringen leder till. Företag som igång- satt ny- eller ombyggnad utan statligt stöd kan få samma stöd om investeringen be- döms ha samma samhällsnyttiga effekt som de som får statligt stöd.
Skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom kan reduceras om de in- flutna medlen reinvesteras i de regioner som fastställts enligt lagen. Kapitalsubven- tioner enligt lagen är undantagna från in— komstskatt. Vid beräkning av avskrivning dras kapitalsubventionema ifrån värdet av tillgången. I fråga om fast egendom med- ges befrielse från avgifter för lagfart, stäm- pel etc. Nyuppförda industrianläggningar kan för en tid av 10 år befrias från s.k. garantibelopp. För de första åren kan slut- ligen avskrivningsprocenten vid planenlig av- skrivning fördubblas.
f) Investeringsbidrag
Staten kan i vissa fall tillskjuta medel för investering i fasta anläggningar. Kapital- subventionen är beroende på investerarens insats av eget kapital och kan högst uppgå till ett belopp motsvarande den maximala räntesubventionen. Kapital— och räntesub- ventioner kan i regel inte utgå samtidigt, men i särskilt betydelsefulla fall förutser lagen möjligheter till kombinationer. Det har visat sig att företagen i regel föredrar räntesubventioner.
De regionala investeringsbolagen har möj- lighet att köpa aktier i privata bolag på upp till 80 % av det totala aktiekapitalet. Aktierna kan överföras till centrala organ som i sin tur fördelar kapitalet så att det
kan användas för finansiering av de regiona- la bolagens verksamhet.
g) Industriområden
Stat, provinser och kommuner kan om så är nödvändigt expropriera mark lämp- lig för industri. Sådana planer måste of- fentliggöras minst 14 dagar innan de kan godkännas. Stat, provinser och kommuner kan var som helst i landet grunda regio- nala utvecklingsbolag för färdigställande av mark för industriändamål. Även privatper- soner kan vara aktieägare, men offentliga organ måste ha aktiemajoritet.
1. 1 .6 Regionalpolitikens kostnader
1 Belgien betalas de olika utgifterna inom regionalpolitiken från en central fond, (Fonds d'expansion économique de recon- version régionale). Den har 5 000 milj. bfr. att tillgå. En del av detta är emellertid också avsett att stödja industriella investe- ringar som inte är anknutna till regional ut- vecklingpolitik. Utgiftema för regionala än- damål beräknas till maximalt 2 % av stats- budgeten. Utgiftema för finansiering av in- dustriella investeringar från ekonomiminis- teriets budget var 1968 mellan 600 och 700 milj. bfr., dvs. mindre än 1 % av statsbud- geten. Dessutom tillkommer utgifter av re- gionala skäl för infrastruktur och allmän service, huvudsakligen finansierade av mi- nisteriet för allmänna arbeten (1000 milj. bfr. 1968). Mellan 1960 och 1967 har in- dustriella investeringar uppmuntrats inom ramen för industriexpansionslagstiftningen till totalt 173000 milj. bfr. varav 71000 milj. bfr. till regionalt motiverade åtgärder.
1 . 1 .7 Regionalpolitikens resultat
Perioden 1959—1967 bidrog investeringar med statligt stöd till att skapa 159 000 nya arbetstillfällen inom den belgiska industrin (den totala sysselsättningen i tillverkande in- dustri är 1224 000). Fördelningen av in- vesteringarna och de nya arbetstillfällena är dock otillfredsställande för de regioner
som har akuta och allvarliga problem och ytterligare åtgärder anses därför nödvändi- ga. De hårdast drabbade regionerna, spe- ciellt södra delarna av landet, har inte fått sin adekvata del av nya företag och nya ar- betstillfällen. Nedgången i kolgruveindustrin och andra nedåtgående industribranscher har varit så snabb att i många regioner har skapandet av nya aktiviteter och arbetstillfäl- len inte hållit jämna steg med förlusterna. Den början som har gjorts med regional pla- nering ger ett praktiskt tillfälle till samord— ning av offentliga investeringar. Det gäller speciellt utvecklingen av industriella zoner.
1.2 Danmark
1.2.1 Regionala problem.
Danmark är med sina 43 000 kvkm och 4,8 milj. invånare inte större än många av de regioner som större länder opererar med inom sin regionalpolitik. Huvudstaden Köpenhamn dominerar starkt den danska ekonomin med 35 % av totalbefolkningen inom sina administrativa gränser. Befolk— ningstillväxten i landet är hög och industrins lokalisering kännetecknas av en ovanligt stark spridning och decentralisering. De re- gionala problemen karaktäriseras slutligen också av landets geografiska splittring på ett stort antal öar och av den hastiga struktur- omvandlingen inom jordbruket, som väntas leda till en nedgång i antalet brukningsenhe- ter från f.n. 160 000 till 15 000—50 000 in- om 10—15 år.
Den första lagen om regional utvecklings- politik antogs 1958 utan mera omfattande förberedelser för att möta de koncentrations- tendenser bland industri och befolkning som börjat bli kännbara under 1950-talet. Ar- betslösheten steg samtidigt snabbt, speciellt i de norra, södra och västra delarna av lan- det, främst beroende på avfolkning till följd av nedgång i jordbrukets sysselsättning. Be- folkningssammansättningen var samtidigt så- dan att en stark tillväxt i den aktiva befolk- ningen bidrog till att förvärra situationen.
Den reviderade lagen om regional utveck-
ling som trädde i kraft i september 1967 är basen för dagens danska regionalpolitik. Den preciserades i folktinget i februari 1969 genom beslut om vissa utökade medel.
1.2.2 Regionalpolitikens mål
Regionalpolitiken ingår i Danmark som ett led i den landsomfattande ekonomiska och sociala politiken med huvuduppgift att dels medverka till en så effektiv användning som möjligt av de ekonomiska resurserna och dels i högsta möjliga grad tillförsäkra hela befolkningen samma tillgång till arbete, ut- bildning och annan samhällsservice.
Den speciella regionalpolitiken för att främja sysselsättningsutvecklingen i landets ekonomiskt sett svagaste områden grundas på medvetandet om att det inte är möjligt att med generella finans- eller socialpolitiska medel nå de angivna fundamentala målen för samhällsutvecklingen. I vissa delar av landet krävs det därför en speciell insats för att stimulera en hög och stabil sysselsätt- ningsnivå och en förbättrad infrastruktur i likhet med vad som förekommer i landets mest urbaniserade delar.
1.2.3 Regional planering
Det första allvarliga försöket att utveckla en nationell planering gjordes 1961 när re- geringen tillsatte en planeringskommitté på tjänstemannanivå. Den har dock gjort be- gränsade framsteg. Orsaken torde vara bris— tande politiskt stöd, vilket till en del förkla- ras av resultatet av en folkomröstning 1963, då en modern och omfattande lagstiftning i frågan röstades ned efter att tidigare ha fått majoritet i folketinget.
Planeringsfrågan anses emellertid nu vara mogen att åter tas upp till behandling på regeringsnivå. Främst torde därvid en ratio- nellare planeringslagstiftning samt förbätt- rad samordning mellan olika planeringsor— gan (departement, primär- och sekundär— kommuner) komma i fråga. En kommitté tillsattes 1967 för att under ekonomiminis- tems ledning överse planeringsproblemen och föreslå en ny planering.
Den regionala planeringen har under de senaste 5—6 åren utvecklats främst på 10- kalt initiativ. Med statligt stöd har ett regionalt samarbete för utarbetande av regio- nala utvecklingsplaner igångsatts bl. a. i Ålborg, Århus och på Fyn. Förutom att upprätta riktlinjer för markanvändning och kommunikationsutbyggnad är planeringens uppgift att precisera och koordinera de kom- munala och statliga insatser som behövs för att säkra en balanserad sysselsättnings- och befolkningsutveckling på längre sikt.
En väsentlig uppgift för regionalplanering- en är att skaffa fram underlag för en priori- tering av de städer som p. g. a. läge och po- tentiella sysselsättningsmöjligheter är speci- ellt väl lämpade att motta regionalpolitiskt stöd.
Inom landsplaneutvalgets (ung. rikspla- neringskommittén) sekretariat (LPUS) har på uppdrag av egnsudviklingsrådet (ung. regionalpolitiska rådet) utarbetats ett för- slag till prioritering av 33 orter (på ner till 2000 invånare). Förslaget baserar sig på en avgränsning i två steg. Först av- skiljdes de regionalpolitiska utvecklingsom- rådena (omfattar ca 25 % av landets yta med ca 25 % av befolkningen och med Nordjylland och Bornholm som speciella ut- vecklingsområden). Därefter preciserades prioriteringsorterna efter beräkning av sys- selsättningsutveckling och befolkningsmäs- sigt underlagsbehov för industri och service. Motivet för denna prioritering var att en brett upplagd lokaliseringspolitik, som om- fattar även lokalisering av offentliga investe- ringar, måste koncentreras till orter som kan tjäna som centra för sysselsättningsexpansio- nen och en förbättrad servicestandard inom ett större omland. Helst skulle detta ha skett efter det att långsiktiga fysiska planer upp- rättats där både större provinsstäder och lokala centra (2 000—10 000 invånare) med uppgift att stödja de större provinsstädernas utveckling hade preciserats. En planering av detta slag har hittills skett endast i Nordsjäl- land, där Ålborg, Thisted, Hjörring och Fredrikshavn motsvarar större provninsstä- der. Bland de lokala centra finns p. g. a. av- ståndshänsyn upptaget några orter med
2 OOO—5 000 invånare. LPUS' förslag om 33 prioriteringsorter i utvecklingsområdena har överlämnats till egnsudviklingsrådet. En viss betydelse för den regionala pla- neringen har den treårsbudgetering som in- fördes 1961 och som kompletteras av en rul- lande långtidsplanering på 10—15 års sikt.
1.2.4 Regionalpolitikens organisation
Enligt den reviderade lagen om regional ut- veckling från 1967 upprättades ett råd, egnsudviklingsrådet, för att administrera lag- stiftningen. Det består av ordförande och tio ledamöter representerande handels-, finans-, arbetsmarknads-, bostads— och inrikesdepar- tementen, Industrirådet och arbetarrörelsens sysselsättningsråd samt två representanter för kommunala organisationer.
Rådets uppgift är att bidraga till samord- ningen av den statliga och kommunala lo- kaliseringspolitiska verksamheten i nära sam- arbete med regeringens riksplaneringskom- mitté, som i sin tur skall upprätta riktlinjer för lokaliseringen av de offentliga investe- ringar som påverkar tätortsutvecklingen.
1.2.5 Regionalpolitikens medel a) Infrastruktur
De offentliga investeringarnas styrningsef— fekt på sysselsättningsutvecklingen har länge varit uppmärksammade i Danmark. I plan- läggningskommittén har nyligen igångsatts en långsiktig perspektivplanering för att yt- terligare systematisera olika styrelsers och departements åtgärder av regionalpolitisk betydelse så att statens samlade insatser bätt- re kan samordnas med de nationella lång- siktiga utvecklingsramarna.
Som exempel på statliga insatser som di- rekt motiverats av regionalpolitiska hänsyn kan nämnas utflyttningen av statliga insti- tutioner från Köpenhamnsområdet. År 1967 flyttades t. ex. direktoratet för egnsudvikling från Köpenhamn till Silkeborg.
Dessutom skall försvarets materialför- valtning flyttas till Hjörring och vidare pla-
neras ett sydjylländskt universitet i Esbjerg. Därutöver har vissa hamn- och vägutbygg- nader prioriterats av regionalpolitiska hän- syn.
b) Stöd till enskilda företag
De viktigaste formerna för att påverka de enskilda företagens lokalisering är statligt stöd i form av lånegarantier, lån och bi- drag. Statliga lånegarantier ges till industri och serviceföretag vid nyetablering, utvidgning, rationalisering, produktionsomställning etc. Huvuddelen av garantierna har gått till in- dustri, men också några hotell och frys- fabriker har ifrågakommit. Lånegarantier- na kan ges för upp till 90 % av investe- ringskostnaderna med avdrag för icke stats- garanterade lån och investeringsbidrag. Lå- nen löper på 30 år för byggnader och 10 år för maskiner. Tidigare täckte garantierna lån på upp till 15 år och ett färre antal kredit- källor. Numera kan även lån från försäk- ringsbolag få statlig garanti.
Rådet har numera möjlighet att ge garan- tier även för lån till industriföretagens rörel- sekapital, förutsatt att företaget har fått lå- negarantier till anläggningsinvesteringarna eller har etablerat sig på kommunala stats- lånefinansierade industriområden. Garanti kan ges under högst fem år. Lånegarantier på upp till fem år ges även för rationalise- ringsundersökningar inom företag. Budget- året 1968/69 var anslagsramen 100 milj. dkr. (100 dkr. = 68,95 kr.).
Direkta lån utgår till kommunerna till byggande av industrilokaler för försäljning eller uthyrning. Någon lånegräns är intc angiven i 1967 års lag, men i praktiken ges lån på ca 75 % av investeringskostna— den, i några fall har lån på 100 % av kost- naden utgått. Lånen avskrivs på maximalt 30 år.
Det kanske fördelaktigaste i samband med dessa lån är räntesatsen. Den fastställs av handelsministern och är f.n. 5 % medan marknadsräntan för motsvarande lån är 11—12 %. Den årliga ramen för dessa län är 125 milj. dkr. I möjligaste mån begränsas
denna långivning till projekt där ett företag redan har avtalat med kommunen om köp eller hyra av industrilokalen i fråga. Efter- frågan är mycket stor från företagens sida.
Till samma ändamål som vid garanti- lån kan industri- och serviceföretag få bi- drag på upp till 25 % av investeringskost- naderna. Det maximala bidraget är i första hand avsett för byggnadsinvesteringar. Om verksamheten upphör, försäljes eller uthyres inom fem år efter bidragets utbetalning kan det återkrävas. Ramen för bidrag i statsbud- geten är årligen 22 milj. dkr.
Bidraget utgår enligt 1967 års lag också till företag som måste använda oskolad ar- betskraft. Bidraget är avsett att uppmuntra företag att etablera sig i utvecklingsområ- dena och därvid kompensera för de pro- duktivitetsförluser som uppstår p. g. a. den oskolade arbetskraften. Bidraget utgår i högst tre år och beräknas på den uppskatta- de framtida produktivitetsförlusten. Förctag som vid etablering, omställning eller väsent- lig utvidgning har haft väsentligt försämrade produktionsresultat i industriellt svaga områ- den kan få bidrag under samma villkor som gäller för lånegarantier för rörelsekapital.
Bidrag kan också ges till undersökningar och utarbetande av planer och projekt av allmän betydelse för ett områdes syssel- sättningsutveckling samt till driftskostnader för regionala utvecklingskommittéer.
Anslagsramen för de båda sista bidrags- ändamålen var budgetåret 1968/ 69 3 milj. dkr.
I februari 1969 beslöt folketinget att genomföra vissa förstärkningar av de re- gionalpolitiska åtgärderna av mera kortfris- tigt slag för att förbättra sysselsättningslä- get i vissa delar av Danmark.
Enligt lagen om investeringsavdrag skall i Nordjylland och på Bornholm investerings- avdrag få göras vid uppförande, ombyggnad eller förbättring av lokaler för förvärvsända— mål, som färdigställs tiden 1.10.1968—31.12. 1970 och under denna tid tas i bruk för av- skrivningsberättigat ändamål. Till berättiga- de ändamål hör praktiskt taget all slags verk- samhet inom primär-, sekundär- och tertiär- näringar.
Investeringsavdrag får göras med 5 % av byggnadernas och installationernas anskaff- ningSSumma, minskat med tidigare lokali- seringsbidrag, i samband med beräkning av den skattepliktiga inkomsten 1970— 1973. Avdrag medges endast på den del av investeringssumman som överstiger 50000 dkr. De normala skattemässiga avskrivning- arna berörs inte.
I februari 1969 vidgades också ramar- na för stödet till omskolning till totalt 20 milj. dkr. per år under budgetåren 1968/ 69—1970/71, samtidigt som omskolningen överfördes till arbetsmarknadsdepartemen- tet. Dessutom anslogs till extra åtgärder i Nordsjälland och på Bornholm 20 milj. dkr. för bidrag till investeringar och un- dersökningar, förarbeten, försöksverksam- het etc. av företagens produktionsapparat.
1.2.6 Regionalpolitikens resultat
Perioden 1958—1967 har 300 milj. dkr. utbetalats i garantier till ca 300 företag. Kommunala lån till industrilokaler uppgår till 50 milj. dkr. Därtill kommer diverse bi- drag på 6 milj. dkr. Detta kan jämföras med de totala statliga utgifterna som 1967 upp- gick till 27 000 milj. dkr. Den årliga investe- ringen inom industrin var 2 000 milj. dkr. per år.
Omkring 7 000 arbeten beräknas ha ny- skapats genom dessa åtgärder.
Totalt kan den bruttoinvestering som fram- manats genom regionalpolitiken beräknas till 600—700 milj. dkr. vilket skulle innebära en total kapitalinvestering per nyskapad arbets- plats på omkring 100 000 dkr. Detta tyder på att bidragen i mycket liten utsträckning gått till tung eller kapitalintensiv industri.
1.3 Finland 1.3.1 Regionala problem
I Finland har de problem som hänger sam- man med den strukturella omställningspro- cessen i näringslivet kommit något senare än i de övriga nordiska länderna. Landets näringsliv är i ovanligt hög grad beroende av jord- och skogsbruk (27 % av syssel-
sättningen 1967). Befolkningsfördelningen är regionellt mycket ojämnt fördelad med tyngdpunkten i söder och sydväst där t. ex. 70 % av industriproduktionen är koncentre- rad. Befolkningstillväxten karaktäriseras av höga födelsetal i norr. Under 1960-talet har emellertid strukturomvandlingsproble- men blivit allt kännbarare, vilket bl. a. yttrat sig i hög arbetslöshet och stark ut- vandring.
Regionalpolitiken kan sägas befinna sig på ett förberedande stadium i Finland, även om t. ex. en riksplaneringsbyrå in— rättades redan 1958 för att samordna den förekommande sektorvisa planeringen och företa undersökningar beträffande plane- ringsproblem. Vid samma tid infördes ock- så vissa stödformer för företag i norra Fin- land, t. ex. skattelättnader, fördelaktiga lån och nedsättning av exportavgifter.
1.3.2 Regionalpolitikens mål
År 1966 antogs två lagar om utvecklings- områden och skattemässiga stödåtgärder. Samtidigt antogs allmänna mål för regio- nalpolitiken, vilka skulle vara att:
a) eftersträva en sådan planering av pro— duktion- och social service att alla män- niskor tillförsäkras en tryggad utkomst,
b) ungdomen skall oberoende av hemort och föräldrarnas förmögenhetsvillkor ha samma möjligheter till utbildning på alla nivåer,
c) befolkningen i princip skall ha samma tillgång till statlig och kommunal service samt enskild konsumtionsservice.
Dessa mål skulle i främsta rummet nås med användning av sådana medel som har den största effekten på produktionens till- växt.
1.3..3 Regionalpolitikens organisation
Ledningen av den finländska regionalpoli- tiken är delad på flera departement. Under inrikesministeriet lyder t. ex. den plane- ringsverksamhet som bedrivs inom rikspla- neringsbyrån och den delegation för ut- vecklingsområdena som tillsattes 1966 för
att förbereda en ny lagstiftning om nya regionalpolitiska åtgärder. Delegationen av- lämnade sitt betänkande i maj 1969 (se nedan). På regional nivå sköts planeringen av regionalplaneförbund bestående av flera kommuner. Planfönslagen skall godkännas av inrikesministeriet.
Handels— och industriministeriet är den verkställande myndigheten för de regional- politiska stödåtgärderna. Det behandlar de investeringskrediter företagen får från kre- ditinstituten, beviljar småindustrilån etc.
I finansministeriet behandlas slutligen i samband med budgetarbetet de för regio- nalpolitiken så viktiga investeringarna i oli- ka typer av samhällsservice.
1.3.4 Regionalpolitiska medel
Utvecklingsområdet enligt 1966 års lag om— fattar hela östra och norra delarna av lan- det, delar av centrala och västra område- na och skärgården i sydväst. Det omfat- tar 79 % av totala landområdet och 40 % av befolkningen och är uppdelat i två zo- ner, den ena med tillgång till starkare åt- gärder än den andra. Zonerna har avgrän- sats beroende på deras avstånd från den industrialiserade sydvästliga delen av lan- det. De mest avlägsna områdena (zon 1) med starka åtgärder, täcker 61 % av lan- det och 25 % av befolkningen, mellanom- rådet (zon 2) med svagare åtgärder, täc- ker 18 % av landområdet och 15 % av be- folkningen, kärnområdena (huvudsakligen industrialiserade) utan åtgärder, täcker 20 % av landområdet och 60 % av befolkningen.
De viktigaste regionalpolitiska medlen är enligt 1966 års lagstiftning följande:
a) Skattelättnader
1. Fri avskrivning under 10 år på industri- investeringar som gjorts 1966—70 i utveck- lingsområdet. I zon 1 ges utöver övriga bidrag en extra årlig avskrivning om 3 % av initialkostnaden för fasta tillgångar som anskaffats i anslutning till inflyttningen el- ler expansionen.
2. Byggnadsinvesteringar inom industrin -i
utvecklingsområdet är befriade från egen- domsskatt under åren 1966—1980.
3. Ett företag beläget utanför utvecklings- området som investerar i detta är berätti- gat att få ta del av avskrivningsbidragen.
b) Investeringskrediter
Under perioden 1966—70 ges investerings- krediter inom stödområdet till företag inom industri, turism, pälsdjursavel, fiske, träd- gårdsskötsel m.m. Staten täcker med rän- tebidrag (f.n. högst 2,5 %) skillnaden mel- lan kreditinstitutionernas ränta (får högst vara 7,5 %) och den tillåtna lägsta ränte- nivån för dessa lån (är f.n. 5 %). Lånen får täcka högst 50 % av de totala investe- ringskostnadenna och löper på högst 20 år.
c) Övriga åtgärder
Vid beviljandet av småindus-trilån fästs sär- skilt avseende vid ansökningar från företag som ligger eller planerar att etablera sig inom utvecklingsområdet.
Järnvägarnas taxepolitik gynnar kraftiga långväga transporter, varvid landets norra och östra delar har den största nyttan av taxedifferentieringen. Under vintern trans- porteras vissa exportvaror från norra och östra Finland till öppna hamnar i södra Finland till samma kostnad som om de hade förts till närmaste hamn.
Av jordbruksstödet går en betydande del till producenter inom utvecklingsområdet.
Betydande väginvesteringar har skett i form av beredskapsarbeten i landets norra del, även om vägbyggnadsbehovet anses vara störst i landets södra del. På detta sätt har förutsättningarna för produktiv verksamhet inom utvecklingsområdet ökats i t.o.m. högre grad än vad områdets nuvarande produktionsstruktur motiverar.
1.3.5 Förslag till ny regionalpolitik
I betänkande om främjande av utvecklings- områdenas ekonomi framlade delegationen för utvecklingsområdena i maj 1969 förslag till en ny regionalpolitik i Finland. Huvud-
a) U tvecklingsområdet
Utvecklingsområdet föreslås bli uppdelat i två zoner. Till zon I förs Lapplands och Norra Karelens län samt delar av Uleå- borgs, Kuopio, Åbo och Björneborgs län samt landskapet Åland. Till zon II hör Vasa, Mellersta Finlands och S:t Michels län samt delar av Uleåborgs, Kuopio, Kymmene, Åbo, Björneborgs och Tavaste- hus län.
I utvecklingsområdet utpekas dessutom 48 centralorter klassificerade i tre nivåer 1) 9 större städer (Jyväskylä, Uleåborg, Jo- ensuu, Seinäjoki, Kuopio, Vasa, Gamla Kar- leby, Rovaniemi och S:t Michel) med 100 000—200 000 invånare inom sitt influ- ensområde av minst landskapsstorlek. Des- sa städer förväntas kunna vara stora nog att erbjuda ett så rikt förgrenat näringsliv och mångsidig samhällsservice att den eko- nomiska tillväxten och effektiviteten främ- jas. Därmed skapas också balanserande al- ternativ som kan bromsa Helsingforsregi- onens alltför snabba utveckling. 2) 13 medelstora orter på »stadsnivå» till- räckligt stora för att ge det efterfrågeunder- lag som krävs för samhällen av industrika- raktär samt 3) 26 små centralorter under stadsnivå som huvudskligen skall kunna tjänstgöra som ser— vicecentra. (Ytterligare 21 orter på denna nivå har undersökts, men inte medtagits i grupp tre).
Avsikten med denna tillämpning av teo- rin om tillväxtcentra är att få en hierarki av tillväxt- och prioriteringsorter som i fram- tiden smidigt skall kunna anpassas till för- ändrade regionalpolitiska förhållanden.
b) Åtgärder som utformar samhället
Utredningen föreslår att samhällets inves- teringar skall dirigeras till centra på olika nivå. Där ingår bl. a. ett permanent organ för regionalpolitik (delegationens styrelse samt ett väsentligt utökat sekretariat), för- bättrad länsplanering samt utökad utre- rednings- och forskningsverksamhet.
Beträffande åtgärder av betydelse för ar- betskraften föreslår delegationen utökad yr- kesutbildning, förbättrad arbetsförmedling och omskolning, utökade flyttningsbidrag och förbättrad yrkesvägledning.
d) F öretagsinriktade åtgärder
Stödåtgärder för företagens utveckling ut- ökas, bl.a. föreslås att lättnader i den direkta beskattningen skall ges företag inom både industri och industriinriktad service under mildare villkor än som hittills till— lämpats. De nu gällande stagandena om fri avskrivningsrätt och frihet från egen- domsbeskattning skall bibehållas i stödom- rådet. Dessutom föreslås lagen om inves- teringsfonder få en generösare tillämpning.
Lagen om investeringskrediter i stödom- rådena föreslås bli ersatt med en lag om finansieringsstöd. Den skall i zon ett med- ge lån på max. 60 %, och i zon två 50 % av den totala investeringskostnaden.
I räntebidrag föreslås i zon I 50 % och i zon II 40 % statligt bidrag till ränte- kostnaden för investeringar under fyra år. Helt räntebidrag skall även kunna utgå.
Beträffande järnvägstaxor föreslås en en- hetstaxa på längre transporter. Dessutom föreslås utökad isbrytartjänst, minskade kostnader för telekommunikationer och ra- tionaliserad eldistribution.
Slutligen föreslår delegationen ökat stöd till marknadsföring i stödområdet, förbätt- rad rådgivning till företagare och ökade resurser till småindustrins distriktsorganisa- tion samt utökad utbildning av företagare bl. a. genom förbättrat statsstöd.
1.4 Frankrike 1.4.1 Regionala pnoblem
Frankrike har under åren efter andra välds- kriget haft en ekonomisk utveckling som i stort sett följt de övriga västeuropeiska ländernas. Det har beräknats att produk— tionen 1985 kommer att vara omkring tre gånger större än 1965. Antalet bostäder
kommer att stiga med 50 %, antalet elever vid gymnasierna kommer att bli fyra gånger så högt som 1965, biltätheten kommer att stiga till en bil per tre invånare 1985.
Frankrike hade en stagnerande befolk- ningsutveckling från sekelskiftet fram t-ill 1940 med ett totalt invånarantal på ca 41 milj. Från 1950 har en markerad ök- ning av befolkningen skett, och den 1 januari 1968 hade landet 50,1 milj. in- vånare. 1985 beräknas Frankrike ha 58 milj. invånare, med en aktiv befolkning på ca 22 milj. Av de sysselsatta 1967 fanns 17 % i primämäringar (jord-, skogsbruk och fiske), 41 % i sekundärnäringar (industri-, byggnads- och anläggningsverksamhet), me- dan resten, 43 %, är sysselsatta i service- yrken. En markerad nedgång i sysselsätt- ningen i primärnäringarna förväntas under kommande 15—20 år och andelen väntas sjunka till 7 % 1985.
Tillväxten i stadsbefolkningen är ett ka- raktäristiskt drag i befolkningsutvecklingen. 1960 bodde 64 % av landets befolkning i städer. 1985 beräknas 72 % av befolkningen bo i städer eller storstadsområden. (Speci- ellt Paris-området har haft en stark till- växt av befolkningen, men tendensen är likadan över hela landet.) Mellan 1954 och 1962 ökade Frankrikes stadsbefolkning med 13,8 %, meda-n den totala befolkningen steg med 8,1 %.
Ur regional synpunkt kan landet indelas i två skarpt kontrasterande regioner, dels de tätt befolkade stads- och industriområ- dena i norr och öster, dels de stagnerande jordbruksområdena med minskande befolk- ning, huvudsakligen i väster och sydväst.
Den starka befolknings- och välstånds- koncentrationen i Paris är det allvarligaste problemet i denna obalans. Av den totala befolkningen bor 19 % i Paris-området, som täcker 2 % av landarealen, medan 37 % le- ver i väster på 56 % av landområdet. En annan huvudkategori är regioner med ensi- dig industristruk-tur, huvudsakligen i de in— dustrialiserade norra och östra delarna av landet, där de traditionella kol- och stål- sektorerna stagnerar medan andra industri- I)ranscher inte expanderar tillräckligt snabbt
för att ge möjligheter till alternativ syssel— sättning. Allvarliga problem uppstår på grund av dessa olikheter som ytterligare accentueras av flyttningsrörelser från jord- bruks- och industriregioner till speciellt Pa- ris-området.
1.4.2 Regionalpolitiska mål
Den regionala politiken täcker i Frankrike hela landet och inriktas i allt högre grad på stimulering av potentiella utvecklings- områden snarare än till att stödja stagne- rade eller nedåtgående områden. De ledan- de målsättningarna har definierats i av par- lamentet godkända rapporter från Commis- sion National d'Aménagement du Territoire, CNAT (Nationella kommissionen för regio- nal utveckling, som ansvarar för långtids- planeringen) och i plankommissariatets (Commissariat Général du Plan) femårspla- ner som delvis också innehåller mål på längre sikt. Den femte planen, som avser perioden 1965—70, kan sägas ha fem hu- vudmål:
1) för Paris-området eftersträvas en mode- rat tillväxt och modernisering av stadsstruktu- ren, vilket kan uppnås endast genom brom- sad tillväxt. Detta sker genom byggnads- lagstiftning och genom bidrag till flyttning av industri- och serviceverksamhet från Pa- ris. Paris-området hade den 1 januari 1968 totalt 9,4 milj. invånare. Om tillväxten går i samma tempo som under tioårspe- rioden 1955—1965 skulle invånarantalet sti- ga till 13 milj. 1985. Med nuvarande mål- sättning för utbyggnad av området bör till— växten bromsas, så att det kommer att ha 11,6 milj. invånare år 1985. Ett stra- tegiskt medel för denna strävan är paris- områdets planer för nya samhällen på 300 —500 000 invånare med egna handels- och servicecentra, högre utbildning, administra- tiv service och möjligen industrier, vilka skall uppbyggas på tengentaxlar längs Seine- floden mellan Paris och kanalkusten. Den femte plan-en anger att till en början tre sådana städer kan byggas. Stockningspro— blem liknande parisområdets börjar nu upp- stå även i andra storstadsområden. Byg-
gande av liknande samhällen som de som planeras utan-för Paris har börjat diskuteras även beträffande Lyon och Marsielle,
2) målet för utbyggnaden av de underut- vecklade områdena i de västra och syd- västra delarna av Frankrike är att skapa fler arbetsplatser i industri- och serviceverk- samhet så att den pågående utflyttningen bromsas. Målet för femårsplanen fram till 1970 är att till dessa delar av Frankrike lokalisera 35—40 % av alla nya arbetsplat- ser i industrin och att modernisera jord- bruket. Andelen nya industriarbetsplatser var 25 % i första hälften av 1960-talet, men även en andel på 35—40 % av de nya arbetsplatserna kommer att betyda en viss utflyttning från de västra områdena, bl.a. till Parisregionen. Detta accepteras emel- lertid av de centrala myndigheterna, efter- som de för närvarande inte anser det möj— ligt att skapa tillräckligt många nya arbets- platser i väster,
3) den östliga och nordöstliga delen av Frankrike är bättre utbyggd än den västli- ga delen av landet. De nordliga områdena är delvis starkt industrialiserade, men vissa delar av industrin har betydande struktu- rella omställningssvårigheter. Under den femte sexårsplanen har föreslagits ökade investeringar i dessa områden, bl. a. in- vesteringar i infrastruktur. Problemen med vattenförsörjning och kommunikationer är delvis mycket stora i hela landsdelen. Stor vikt läggs därför på utbyggnad enligt lång- siktiga planer av vattenförsörjning, vägar, järnvägar och flodtransporter,
4) åtta balanserade städer eller stadsområ- den (Metropoles d'equilibres) har utnämnts att balansera Parisområdets attraktionsför- måga och motverka utflyttningen från jord- bruksområdena. Dessa utvecklingscentra är Lille—Roubaix—Tourcoing i norr, Thinounvil- le—Metz—Nancy i Lorraine, Strasbourg i Alsace, Lyon—Saint—Etienne i Rhöne—Alpes- området, Marseille—Aix—Gulf de Fas i söder, Toulouse, Bordeaux samt Nantes—Saint—Na- zaire i väster. Städerna har utvalts på basis av definierade kriteria. I praktiken är de emellertid de åtta närmaste i storlek efter Paris.
Det är inte enbart fråga om att förnya ett uppbyggt område, utan det gäller att skapa regionala stadsstrukturer. De utval- da stadsområdena kommer att utbyggas så att de skall kunna få självständig ekono- misk och social utveckling och därmed inte längre vara beroende av Paris. Anslag till investeringar i infrastruktur kommer att pri- oriteras liksom stöd till utbyggnad av stat- lig och privat industri. I och med koncen- trationen av stödet kommer troligen områ- dena runt städerna att tunnas ut, men på längre sikt kommer städernas utveckling att medföra sekundäreffekter så att den eko- nomiska och befolkningsmässiga situationen kommer att förbättras för hela regionen. De utvalda städerna ligger i landets utkan- ter och antas så småningom bli centra för befolkningar på omkring 5—6 milj.
Beslutet att utse tre storstadsområden i västra Frankrike kan ses som en del av den medvetna politiken att förbättra de västliga delarnas utvecklingsmöjligheter. Andra mindre centra byggs dessutom ut i mera avlägsna delar av regionerna för att tjäna som servicecentra för smärre delar av regionerna. Därmed underlättas också de stora regionala städernas utveckling.
5) Som en femte målsättning kan nämnas utbyggnaden av landsbygdsområdena. Be- tydande belopp anslås till infrastrukturin- vesteringar, speciellt i form av utbyggnad av vattenförsörjning och vägar. Inom jord- bruket eftersträvas ökad effektivitet genom större brukningsenheter samt mekanisering och rationalisering av driftsformerna.
1.4.3 Regional planering och organisation
En fundamental princip i fransk regional- politik är samordningen av fysisk och eko- nomisk planering, som anses vara en förut- sättning för »den praktiska regionalpolitiken. Enligt nuvarande lagstiftning kan inte fy— sisk planering ske utan att hänsyn tas även till den ekonomiska planeringens krav. Till skillnad från förhållandena i andra länder studeras de geografiska aspekterna tillsam- mans med tekniska, ekonomiska och socia- la utvecklingstendenser. Så har t.ex. för
sju områden i landet (med 3 milj. in- vånare) försöksvis tillsatts arbetsgrupper (Or- ganisations Régionales d'Etudes dlAires Me- tropolpolitaires, OREAM) för studier av de långsiktiga totala utvecklingsbehoven. Grupperna är sammansatta av ekonomer, geografer, sociologer, tekniker etc.
När det gäller både ekonomisk plane- ring och den mer allmänna regionala po- litiken i Frankrike måste hänsyn tas till den centraliserade typen av regeringsappa- rat och administrationsstruktur. Frankrike har alltsedan Colberts och Napoleons ad— ministrativa reformer traditionellt haft ett höggradigt centraliserat regerings— och ad- ministrativt system. Landet är uppdelat i 90 departement, vart och ett bestående av ett stort antal kommuner, vilka är den lokala styrelsens basenheter. De administ- rativa funktionerna inom varje departement sköts av en prefekt som är direkt ansva- rig inför regeringen och som har stora be- fogenheter beträffande kontroll och insyn. Detta är en av huvudorsakerna till den lokala styrelsens svaghet i Frankrike, och denna svaghet har gjort det alltmer besvär- ligt att uppbåda lokalt initiativ och ambi- tion i den regionala politiken. Inom regio- nalpolitiken har därför försök gjorts att minska de parisiska ministeriemas kontroll, och att ge möjlighet till ökat beslutsfattande på regional och lokal nivå. Styrelsestruk- turen lämnar emellertid föga utrymme för detta, och det har blivit nödvändigt att upprätta nya administrativa strukturer.
V-id folkomröstningen i Frankrike i april 1969 föll förslaget om en mera konsekvent uppdelning av landet enligt de nuvarande 21 planeringsregionerna. Dessa planeringsregio- ner tillkom 1955 genom en omgruppering av de 90 departementen på basis av befolknings- mässiga och ekonomiska kriteria men också på historiska och psykologiska grunder. Re— gionerna skulle inte ha mer än 2—3 milj. invånare från-sett Paris-området. Vissa vre- gioner är relativt homogena som Alsace och Auvergne, medan andra som t. ex. Midi-Pyrénées och Rhöne—Alps är mycket heterogena. Ytterligare omgrupperingar kan inte uteslutas i framtiden, t. ex. en upp-
delning i 8 eller 9 programregioner.
På den lokala nivån reglerar den ad- ministrativa reformen från 1964 de ekono- miska intressenas inflytande i planerings- processen. Principen är att representanter för den offentliga och privata sektorn skall så nära som möjligt anknytas till arbetet. På regional nivå är den regionale prefek- ten den ansvarige beslutsfattaren beträffan- de regionala översikter och prognoser som används i den regionala rapporten. Han fungerar som regionens talesman gentemot de tekniska ministerierna och plankommis- sariatet. I detta arbete agerar den regio- nale prefekten i samråd med de departemen- tala prefekterna i den regionala administra- tiva konferensen.
Den regionalpolitiska planeringen upp- rättas i ömsesidigt samarbete även mellan de centrala och de regionala myndigheter- na. Först läggs allmänna riktlinjer upp centralt. Sedan omsätts dessa regionalt till översikter, t. ex. över jordbruksutveckling och industrialiseringspolitik. Slutligen över- ses och justeras planerna på nationell nivå, där också eventuella slutjusteringar av de nationella målen och deras anpassning till lokala förhållanden företas.
Under det påbörjade arbetet med Vlze planen (1971—1975) kan nämnas att en viss aktivering av de omdebatterade 21 re- gionerna har skett, genom att les Commis- sions de Developpement Economique Ré- gional, CODER (rådgivande organ med re- presentanter för näringsliv, fackliga sam- manslutningar och kommunala församling- ar) kommer att få tillfälle att yttra sig över förslagen. Diskussioner pågår fortfa- rande om det regionala inflytandet och CODER kan möjligen komma att spela en allt viktigare roll, bl. a. genom att bli repre- senterat i olika regionala administrativa or- gan. Redan nu måste CODER konsulteras beträffande alla årliga regionala ekonomiska program och informeras om deras genom- förande.
Det främsta draget i den franska regio- nalpolitikens administrativa och planerings- mässiga aspekter är regionaliseringen av den nationella planen för att uppnå större
sammanhang i planeringsbegreppen. Den sexåriga nationella planen, som utarbetas av plankommissariatet, övengriper emeller- tid i viss utsträckning den sektorplan som utarbetas inom Conseil Supérieur de la Con- struction för väg- och vattenkommunikatio- nernas utbyggnad och som täcker en längre tidsperiod. Detta dubbla planeringssystem har därför föreslagits bli ersatt av en me- ra samordnad planering, så att den natio- nella utvecklingsplaneringen kan ske i ett sammanhang, oberoende av olika tidsperi- oder.
Den centrala ledningen av den regionala planeringen reformerades senast 1963 då la Délégation å l'Aménagement du Territoire et är liAction Régionale (DATAR) upprätta- des under en speciell minister för regional- politik och långtidsplanering. DATAR har till uppgift att:
a) avväga den regionala fördelningen av de årliga budgetanslagen. DATAR skall handha samordningen mellan de ol-ika fack- ministerierna och se till att nödvändig re- gional hänsyn tas i enlighet med den natio- nella långtidsplanen (som tidigare har ut- arbetats av plankommissariatet). De olika fackministrarna är ålagda att delta i det regionalpolitiska arbetet.
b) förbereda arbetet i den nyligen upprätta- de interministeriella kommittén för regio- nal- och lokaliseringsfrågor (Comité Inter- ministeriel pour le Probleme d*Action Ré- gional et d'Aménagement du Territoire). I denna kommitté behandlas de olika fack- ministrarnas löpande problem av regional- politisk karaktär. Det är också DATAR:s uppgift att verkställa de beslut som fattas i den interministeriella samordningskom- mittén.
c) att bevaka de problem som uppstår i anslutning till omlokalisering av industri— verksamhet. Detta innebär att DATAR mås- te ha kontinuerlig kontakt med privata före- tag för att kunna påverka fördelningen av den industriella tillväxten så att riktlinjer- na för den regionala utbyggnaden följs.
Samtidigt med DATAR bildades Com- mission Nationale pour l'Aménagement du Territoire, CNAT, med uppgift att upp-
rätta allmänna utvecklingsplaner på lång sikt. Denna kom—mission bestämmer huvud- linjenna för den regionala planeringen ge- nom att fatta de viktigaste besluten för förnyelse inom olika områden.
Dessa beslut införs sedan i den nationella planens ram av plankommissariatet som också lyder under ministern för regional- politik.
1.4.4 Regionalpolitiska medel
Offentliga investeringar
Traditionellt har det allmänna ett relativt stort inflytande på det ekonomiska livet i Frankrike. Staten kontrollerar således di- rekt omkring 50 % av investeringarna i lan- det. Av större privata investeringar är det bara ett fåtal som helt och hållet finan- sieras med privata medel och därmed inte kommer under plankommissariatets bedöm- ning. Dessutom har regeringen medel till att begränsa och direkt avslå sådana pri- vata investeringar som kan betyda en all- varlig störning av den planerade regional- politiken. Sed-an 1963 har de offentliga investeringarna regionaliserats, varvid bl. a. de balanserande städerna prioriterats beträf- fande strategiska insatser i t. ex. utbildning. Praktiskt taget ingen regionalisering existe- rar däremot för privata eller nationaliserade företag.
Den största delen av .de offentliga in- vesteringarna är i infrastruktur. Det anses att de infrastrukturella investeringar som har störst betydelse för utvecklingen av näringslivet i en region är sådana som företas i kommunikationer, utbildnings- och forskningsinstitutioner.
&) Kommunikationer
Det läggs i Frankrike stor vikt på att skaf- fa direkta, snabba och effektiva förbindel- ser mellan de olika landsdelarna, utan att förbindelsen nödvändigtvis skall behöva gå över Paris, som traditionellt har varit knut- punkt eller mål.
b) Utbildning och forskning
Utbyggnaden av utbildnings- och forsknings- sektorn är en mycket tung post i de offent- liga investeringarna av utvecklingskaraktär. Det anses att ett minimikrav för att ett område skall kunna dra till sig närings— verksamhet är att platsen har allmänutbil- dande skolor som för fram till den högsta examen. Möjligheterna till fackutbildning inom teknik och jordbruk anses också vara av väsentlig betydelse. Kontakt med forsk- ningsmiljö anses vara en fundament-al förut- sättning för tillväxt inom komplicerade in- dustriella verksamheter. Den ytterligare ex- pansion av teknisk forskning, universitet och högskolor som skall ske enligt den senaste långtidsplanen kommer 'att placeras utanför Paris-regionen.
c) Speciella utvecklingsproiekt
Ett stort antal omfattande långsiktiga ut- vecklingsprojekt har igångsatts för att skapa nya förutsättningar för näringsverksamhet i speciellt drabbade jordbruksdistrikt i söd- ra Frankrike. Vissa av projekten admini- streras av för det speciella projektet di- rekt upprättade statsfinansierade bolag. I alla projekt av denna typ deltar staten med betydande finansiella engagemang i 1nvesteringarna.
e) Fonds National d'Aménagement Foncier ment du Territoire (FIA T) Denna fond står under DATAR:s ledning och har ett grundbelopp på 170 milj. frs. (100 frs. =92,80 kr.), vilket i detta sam- manhang är ett ganska begränsat belopp. FIAT är en slags hjälpfond för finansiering av infrastrukturarbeten i regionerna och är ett instrument som används när ett visst ministerium av finansiella eller administra- tiva orsaker inte själv kan igångsätta ett projekt av betydelse för regional utveckling.
e) Fonds National d'Amenagement Foncier et d'Urbanisme (FNAFU) Initiativet beträffande industrizoner har hit- tills legat hos handelskamrar och lokala myndigheter som fått statligt stöd, men
någon översiktlig planering har inte före- kommit. Behovet av en långtidsplanering för industriområdena är emellertid starkt. Uppbyggandet av industrizoner i regioner där privata finansieringskällor är otillräck- liga, liksom infrastruktur i bostadsområden, finansieras av Fonds National d'Aménage- ment Foncier et d'Urbanisme (FNAFU) där DATAR ingår i ledningen. Allmänna finansieringskällor för utrustning av indust- rizoner är inte avsedda för områden som redan är intressanta för företaga-re, utan för sådana områden som kan locka före- tag sedan de grundläggande investeringarna företagits. Problemet med markpriserna in- om utvecklingsområdena söker man lösa genom prioriterade urbaniseringszoner (ZUP) och prioriterade utvecklingszoner (ZAD), där staten har förköpsrätt för att kontrollera eller undvika markspekulation.
Stöd till privata företag
De viktigaste formerna av direkt stöd till privata företag vid expansion eller nyeta- blering i vissa områden är bidrag, lån, ränte— och skattesubventioner. Lån spelar en relativt begränsad roll, eftersom de re- gionala utvecklingsbolagen och de olika kreditinstitutionema har goda möjligheter att täcka detta behov. Den stora variatio- nen i hjälpformer och deras nära anknyt- ning till de speciella problemen i respek- tive områden är ett karakteristiskt drag i det franska stödsystemet. Det bör också påpekas att de offentliga investeringarna i infrastruktur anses ha ett betydligt större inflytande på den regionala utvecklingen. Fyra stödzoner har upprättats när det gäller industriell omlokalisering. Var och en av dessa motsvarar olika grader av mål- sättningsambitioner. Hela västra delen av Frankrike är tillgänglig för utvecklingsbi— drag, medan de åtta »balanserande städer- na», som är speciellt lämpade som tillväxt- orter för industriell expansion, kan få högre bidrag. I de östra och nordöstra delarna av landet, där de nedåtgående industribran— scherna är de stora problemen, kan industri- ella anpassningsbidrag utgå. Dessa är inte
fixerade beträffande storleken utan fastställs beroende på varje projekts värde för om- rådet. I de regioner där problemen är mer lokalt betingade, är de enda stödåt- gärderna skattelättnader i ganska begrän- sad omfattning. Inom Parisområdet har åt— gärder vidtagits för att lätta näringslivets tryck på resurserna. En viktig fransk er- farenhet är att stödåtgärderna måste få omfattande publicitet och att förändringar beträffande stödets geografiska fördelning, omfattning och villkor inte får vara all-t- för ofta förekommande. Det kan också noteras att större delen av de företag som har lämnat Parisområdet under senare år i allmänhet har flyttat 80—100 km från staden.
a) Fonds de Dévelopement Economique et Social (FDES)
DATAR deltar i ledningen för denna fond, som är offentlig och har till ändamål att ge lån till företag utanför Paris-området. Fondens verksamhet är begränsad till före- tag som inte kan finansieras till fullo ge- nom vanliga finansieringskällor. En förut- sättning för stöd genom FDES är att pro— jektet innebär rationalisering, omläggning eller utvidgning av produktionen så att det främjar den regionala målsättningen. Lån beviljas med en löptid på 5—15 år och en ränta på 6 % och täcker omkring 25 % av investeringsbehovet. I landets sex spe— cialzoner med sysselsättnings- och omställ- ningsproblem kan fonden ge bidrag på 20 % av investeringsbeloppet för utrustning vid nyetablering eller total omläggning av verk- samheten och på 15 % vid utvidgning eller delvis omläggning. Fonden kan ge bidrag också inom andra områden, men till en lägre procentsats, vanligtvis omkring 10 %.
b) Regionala utvecklingsbolag
De regionala utvecklingsbolagen är finan- sieringsbolag med statsgaranti som har till uppgift att stödja små och medelstora före- tag. Det finns 15 utvecklingsbolag som täcker hela Frankrike med undantag av
Paris-regionen. Kapitalet har tillskjutits ge- nom samarbete mellan enskilda företag, 10- kala banker och lokala myndigheter. I stort sett har bolagen hittills spelat en ganska un- danskymd roll i den regionala utvecklingen. Deras betydelse har främst legat i att de kunnat ge stöd till små företag, och att de till en viss grad har kunnat aktivera lokalt kapital.
c) Urvecklingsbidrag (prime de développe- ment)
Bidragen ges av DATAR till företag som sätter i gång ny verksamhet eller utvidgar redan befintlig verksamhet och därmed ska- par nya arbetsplatser. Stödet är begränsat till landets västra och sydliga områden. Investeringarna måste vara minst 300000 francs, skapa minst 30 nya arbetstillfällen eller öka det ursprungliga arbetstagaranta- let med minst 30 %. Bidraget får användas inom två år efter det ansökan bifallits. Generellt kan bidraget uppgå till 15 % av investeringskostnaderna i stödområdet. I de åtta stadscentra, som speciellt utpekats som utgångspunkter för ekonomisk expan— sion, .kan bidraget uppgå till 25 %.
d) Omställningsbidrag (prime d'adaption)
Bidraget kan ges i områden, där omfattan— de stagnation och arbetslöshet råder som följd av tillbakagång i en dominerande industrigren. Stödet Iskall underlätta om- ställning till annan verksamhet. I olikhet med utvecklingsbidragen är denna form av stöd inte fastställd till sin storlek utan av- görs av DATAR efter bedömning av pro- jektets betydelse för lokaliseringsområdet.
e) Skattelättnader
Projekt som stöds av fonden för ekonomisk och social utveckling (FDES) kan få nedsatt näringavgift (patente) eller helt befrias från denna avgift ett visst antal år. Värdet av detta stöd har beräknats till ca 3 % per år av investeringssumman eller 11 % om stödet enhålls under fem år. Andra företag än
de som stöds av fonden kan också få sam- ma förmån, om de bidrar till att främja den regionala planens målsättning. Befrielse från registreringsskatt (droit d'enregistre- ment) kan vidare i vissa fall ifrågakom- ma vid inköp av fast egendom i utveck- lingsområden. Detta kan betyda en sub- vention på upp till 12 % av köpesumman. Dessutom förekommer vissa ytterligare lätt- nader i företagsbeskattningen (Impot sur les sociétés).
De nämnda skattelättnaderna gäller hu- vudsakligen industriföretagen och endast un- dantagsvis företag inom servicenäringarna. Den geografiska grupperingen av skatter och avgiftsbefrielser är i princip densamma som för bidragen.
f) Decentraliseringsbidrag (indemnité de de- centralisarion)
En väsentlig del av industriutvecklingen i tidigare industrifattiga områden är ett re- sultat av decentraliseringsåtgärdema i Paris- området. Statsmakterna har lagt stor vikt vid påskyndandet av denna omlokalisering. Billiga lån ges för att finansiera utflytt- ning och nödvändig omställning av industri- företagen. Förutsättning för stödet är att företaget flytta-r ett visst minimiavstånd från Paris, vanligtvis omkring 200 km. Bidrag kan också ges till sådan utflyttning om minst 500 rn2 av golvytan i industrilokaler friställts för andra ändamål. Bidragen skall täcka transportutgifter etc. och antas täcka omkring 60 % av företagens totala flytt- ningskostnader. Speciellt stöd kan också ges för flyttningsutgifter för nyckelperso- nal i företagen som medföljer vid omflytt- ningen och dessutom för kostnader i an- slutning till att skaffa dem nya bostäder. Vidare ges ett omfattande stöd till utbild- ning och omskolning av personal i anslut- ning till utflyttning från Paris-regionen.
g) Lokaliseringspremier till företag inom serviceområdet
Den kraftiga sysselsättningsökningen inom tertiärsektorn (serviceområdet) har varit
mycket ojämn i sin geografiska fördelning. Omkring 1/ 3 av de nya arbet-splatsema har lokaliserats till Paris-området. För att motverka denna tendens och stimulera ex- pansion utanför Paris-ornrådet har ett spe— ciellt bidragssystem upprätta-ts för lokalise- ring av företag inom serviceområdet. Sys- temet motsvarar decentraliseringsbidragen för industriföretag (jfr punkt f) men är be- tertiärsektorn (serviceområdet) har varit gränsat till »metropoles d'equilibres» och 15 andra större orter. En förutsättning är att utflyttningen från Paris-området med- för att minst 100 permanenta arbetsplat- ser skapas (i speciella fall minst 50) på den nya platsen. Bidraget varierar mellan 5—15 % av investeringsbeloppet beroende på företagets ekonomiska styrka och pro- jektets betydelse för landets utveckling. I speciella fall kan bidraget utgöra upp till 20 % av investeringsbeloppet.
a) Restriktiva medel Byggnadstillstånd
För industriutbyggnader på över 500 m2 gäller en generell byggnadslagstiftning. I Paris-området har en speciell etablerings- kontroll upprättats i anslutning till denna byggnadslagstiftning. Det krävs således till- stånd för att etablera eller utvidga bestå- ende företag, om mer än 50 personer kom- mer att sysselsättas och byggnadsytan är över 500 m2. Vidare finns en bestämmel- se om att utvidgningar som motsvarar mindre än 10 % av den golvyta som använ— des 1955 inte kommer att tillåtas. Det är inte heller tillåtet att förändra bostäder till kontor. I praktiken har etableringstillstånd i Paris-området bevilja-bs enbart när det har varit omöjligt att företa utbyggnader på annan plats. Sådana tillstånd anknyts ofta till sanering av äldre byggnader.
b) Investeringsskatt
En särskild investeringsskatt har införts för utvidgningar eller nybyggnader av industri- och kontorsbyggnader på över 500 m2. Skatten är graderad efter läge och bygg-
nadstyp. Den är för industrilokaler 50— 100 francs per m2 och för kontorslokaler 100—200 francs per m2. Å andra sidan ger staten premier eller bidrag av samma storlek som investeringsskatten (kondemne- ringsbidrag), när industri- eller kontorsbygg- nader över 500 m2 rivs eller tas i bmk för bostads- eller undervisningsändamål. I sådana fall görs dessutom ett tillägg på beräkningsunderlaget på 25%. Etablerings- kontrollen skärptes väsentligt 1967. Den omfattar nu även lagerlokaler, garage, la- boratorier etc. inom såväl den privata som den offentliga sektorn.
1.4.5 Kostnaderna för stödet
Den årliga budgeten för Fonds d*Interven- tion pour l'Aména—gement du Territoire, FIAT, uppgår till 170 milj. frs och det totala stödet till företagare till 100 milj. frs per år. Skattebidragen uppgår till unge- fär samma belopp. Det direkta stödet till företagen ges genom Fonds de Dévelop— pement Economique et Social, FDES (som också ger lån till nationaliserade företag och växande industri). Orsaken till att dessa belopp är relativt begränsade (mindre än 400 milj. frs) är att den industriella om- lokaliseringspolitiken i huvudsak fullgörs ge- nom fördelning av offentliga investeringar.
1.4.6 Regionalpolitikens resultat
Statistik från de sista fem åren över akti- viteten inom sekundär- och tertiärsektorn i Frankrike (t.ex. förändringar i totala nettolöner, industrins energikonsumtion, in- dustriella byggnadstillstånd, registrering av företagens kontorslokalisering) visar att trots en fortsatt ojämnhet i den regionala utveck- lingen, en markerad förbättring har skett i väster samt i söder och sydost, medan svårigheterna består i norr och öster.
I väster har en ny dynamik framkom- mit, som ibland kan vara ännu livaktigare än i resten av Frankrike, men den är mycket ojämnt fördel-ad och har ännu så länge inte varit stark nog för att kunna
sluta det traditionella gapet i utvecklings- takt mellan de två delarna av Frankrike. Speciellt Limousin- och Auvergneregioner— na har ännu inte kunnat deltaga i den allmänna förbättringen av utvecklingen. I söder och sydöst har tillväxten vari-t mest markerad i Rhone-Alps, som nu är den viktigaste industriella regionen efter Pari-s. Moderniseringen i Languedoc-Roussillon är karaktäristisk för den allmänna förbätt- ringen.
I norr och öster fortsätter problemen att vara besvärande, framför allt beroen— de på föråldrade, tnaditionella industristruk- turer med låg produktivitet och förändrade— utbudskällor för råmaterial. Detta har be- svärande återverkningar på sysselsättningen bland Lorraines järn- och kolgruvor, och i Nord—Pas-de—Calais' kolgruveområden. Sysselsättningssvånighetema i dessa områden förvärras av en snabb befolkningsöknin—g. Medeltalet arbetstimmar per vecka är låg- re än i resten av Frankrike. Den relativa lönenivån är inte längre den högsta i Frank- rike och de kommersiella aktiviteterna är i allmänhet i nedåtgående.
Paris-området fortsätter däremot, trots de åtgärder som har vidtagits att begränsa dess tillväxt, att utöva sin attraktivitet, vilket ytterligare framhäver skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan olika delar av landet. Olika indikatorer kan illustre- ra detta. Om t.ex. den årliga medelvecko— lönen i landet sätts till 100, ligger den un- der 80 i Lirnousin och Piotou-Charentes, 82 i Bretagne, 97 i Provence-Cote d'Azur— Korsika, som är den näst högsta i landet, och 128 i Paris. När man försöker tolka dessa siffror bör naturligtvis hänsyn tas till de olika typerna av aktivitet som är karakteristisk i varje region och till vissa skillnader i levnadskostnader (speciellt bo- städer och transporter). *
Vissa resultat har emellertid uppnåtts även i parisregionen i form av bromsad tillväxt. Enligt statistiken över beviljade byggnadstillstånd har den golvyta som byggts för industriändamål (industribyggna- der över 500 m?) relativt sett avtagit mycket påfallande i Paris-regionen under de senas-
te åren. Denna region hade 33 % av golv- yta av beviljade byggnadstill—stånvd 1954 men bara 8 % 1966. Motsvarande tal för den västliga delen av Frankrike var 22 resp. 39 %. För den östliga delen av landet är ökningen mer moderat, 45—50 % 1954 mot 55—58% 1966. Av landets totala årliga golvyta för industrilokaler är 20 % under 500 mg.
Antalet företag som flyttar från Paris- regionen till andra landsdelar är omkring 200 per år. Den sysselsättning som skapas på de nya lokaliseringsställena har under de senaste åren legat på omkring 25000 sysselsättningstillfällen per år, varav de re- gionala utvecklingsbolagen svarat för om— kring en femtedel. Större delen av industrins expansion sker för närvarande i områden utanför Paris-regionen. När företagen flyt— tar är tendensen stark att lämna huvud- kontor eller ett avdelningskontor kvar i Paris.
1.5 Italien
1.5.1 Regionala problem
De regionalpolitiska problemen i Italien rör nästan uteslutande de svåra förhållandena i syditalien. Landets ekonomiska och sociala struktur har alltsedan enandet 1860 känne- tecknats av en stor obalans mellan Mezzo- giorno i söder och resten av landet. Till Mezzogiorno räknas hela fastlandet i söder upp till närheten av Rom samt öarna Sici— lien och Sardinien. Området täcker 30 % av landytan och har en befolkning på nära 20 milj., dvs. 38 % av den totala befolk- ningen. Dess ekonomiska utveckling har för- senats av geografiska, fysiska, klimatologis- ka och historiska faktorer. Landsdelen har en perifer belägenhet i förhållande till Ita- liens industriområden och de expansiva re- gionerna i väst- och kontinentaleuropa. Ne- derbörden är låg, 80 % av terrängen är starkt kuperad och i lågländerna har malarian varit ett stort problem. Fram till slutet av andra världskriget karaktäriserades Mezzogiorno av fattigdom, otillräcklig infrastruktur, en traditionellt hög befolkningstillväxt samt ett
system av institutioner och traditioner av feodal typ. Den dominerande näringsgrup- pen är ett primitivt jordbruk med karaktär av naturahushållning. Födelsetalen har varit höga, men befolkningstillväxten har hållits tillbaka av en stark emigration.
Även om det sedan kriget har varit en snabb och stark förbättring, med en årlig medeltillväxt av bruttonatiionalprodukten på 5,2 % mellan 1951 och 1960 är Mezzogiorno fortfarande i stort sett ett underutvecklat område. Nettoinkomsten per kapita i Mez- zogiorno är bara drygt hälften av den i resten av landet, och dess bidrag till na- tionalinkomsten är bara 23 %.
Under de första efterkrigsåren var det syditalienska problemet ett av de mest brän- nande i den italienska politiken. Åren 1947—1953 genomförde regeringen de Gas- peri en rad åtgärder för att nå fram till en mera målmedveten politik. Den viktigaste reformen blev upprättande av den italienska utvecklingsfonden »Cassa per il Mezzogior- no» år 1950.
Utanför Mezzogiorno i de mera välmåen- de norra och centrala delarna av Italien finns en rad problem beroende på regionala olikheter, t.ex. smärre depression-sområden i centrala Italien och i Venetien, många jordbruksområden som lider av befolknings- mässig och ekonomisk nedgång samt om- råden med överdriven koncentration, t. ex. Rom och de norra industristäderna. Detta jämviktsproblem förvärrades i viss mån av det ekonomiska uppsvinget under 1950-ta- let.
1.5.2 Regionalpolitiska mål
Huvudmålet för den italienska regionalpo- litiken är att förändra den traditionella oba- lansen mellan Mezzo-giorno och resten av landet. Den nuvarande politiken har emel- lertid enligt det nationella ekonomiska pro- grammet 1966—70 som ytterligare målsätt- ning att angripa de olika fenomenen av överdriven koncentration, depression eller befol-kningsmässig och ekonomisk nedgång som förekommer i hela landet. Den bäran- de principen i de regionala aspekterna på
utvecklingsprogrammet är att en allomfat- tande, nationell politik skall föras så att de ekonomiska resurserna kan fördelas på en regional basis. Där ingår t. ex. fler bostä- der, expanderad produktionskapacitet och förbättrade sociala förhållanden i tätbefol- kade stadsområden.
De kvalitativa målen för den sydita-lienska utvecklingen är fastställda i en särskild lag, medan de kvanti-tativa målen fortlöpande fastställs av regeringens ministerkommitté för syditalien.
Strategin för att utveckla den syditalien- ska ekonomin har tillkommit i två etapper. Den första för perioden 1950—1960 hade i huvudsak karaktär av en förberedande in- dustrialiseringsplan och inriktades på ut- byggande av en adekvat infrastruktur, spe- ciellt vägar, bevattning och vattenförsörj- ningssystem, utrotande av malaria, en jord- reform och främjande av jordbruksproduk- tiviteten. Det andra stadiet kan sägas börja redan 1957 när planen förnyades i en star- kare inriktning på industriell utveckling samt integrerad ekonomisk och fysisk pla- nering. Den regionala planeringen byggdes ut jämsides med omskolning av arbetskraft och införande av en rad medel för att sti- mulera industriinvesteringar. Trots goda re- sultat återstår emellertid fortfarande stora problem. Cassa per il Mezzogiorno, som ursprungligen skulle fortsätta till slutet av decenniet, kommer att fortleva till minst 1980. Den allmänna målsättningen är att gapet mellan Mezzogiorno och resten av landet skall kunna elimineras inom 20 år.
1.5.3 Regionalpolitikens organisation
Den italienska regionalpolitiken leds centralt av en speciell minister för utvecklingsom- rådena och en ministerkommitté för den syditalienska regionalpolitikens samordning, vilken har utvecklingsfonden för syditalien (Cassa per il Mezzogiorno) samt en rad and- ra institutioner som exekutiva organ. Ministern för utvecklingsområdena leder ministerkommitténs sammanträden och har ansvaret för att utvecklingsfonden och dess tillhöriga organ arbetar enligt den samord-
nande planeringen. Ministern godkänner de årliga programmen för fondens arbete och ger direktiv för deras genomförande efter konsultation med ministerkommittén. Ge- nom ministern presenteras också de av mi- nisterkommittén tillstyrkta årsrapporterna för fonden för godkännande i parlamen- tet. Han leder inget speciellt departement, men har till sin hjälp ett sekreteriat sam- mansatt av experter.
Ministerkommittén för syditalien skall samordna hela den offentliga insatsen i den- na landsdel, i första hand genom att fler- åriga samordningsplaner upprättas.
I dessa planer fastställs den ram centrala fackdepartement, regionala och kommuna- la myndigheter samt fonden skall arbeta efter. Ministerkommittén får sig förelagd alla årsprogram och Viktigare riktlinjer för fondens verksamhet. När den nationella ekonomiska planen antogs 1966, inkorpore- rades ministerkommittén för syditalien i den nationella ministerkommittén för ekonomisk planering.
Fonden för syditaliens utveckling »Cas— sa per il Mezzogiorno» bildades 1950. Den har sitt högkvarter i Rom och sysselsätter ca 2 500 anställda. Den kommer enligt da- gens planer att fortsätta sin verksamhet till 1980. Motiven bakom upprättandet av fon- den 1950 var att:
a) säkerställa ett effektivt genomföran- de av en serie utvecklingsprogram för den ekonomiska och sociala utbyggnaden i syd- italien, speciellt beträffande samordning av investeringar i infrastruktur och produktion.
b) inom en organisationsenhet koncentre- ra ansvaret för både planering och genom- förande av regionala och sektorvisa planer.
c) säkerställa kontinuitet på längre sikt i planering och utbyggnad.
d) säkerställa tillräcklig flexibilitet vid planering och utbyggnad.
e) undvika att den centnala offentliga ad- ministrationen belastades med den omfattan- de arbetsbörda syditalienplanen skulle föra med sig.
Fonden är således ett självständigt rege- ringsorgan med ovanligt stora befogenheter inom regionalpolitiken i jämförelse med
praxis i andra länder. Sedan de fleråriga utbyggnadvsplanerna med preciserade mål och anpassad budget fastställts i lagstiftning kan fonden självständigt handha sina re- surser.
På lokal nivå finns som exekutiva organ industristyrelser, »Consorzio Industriale» sammansatta av representanter för kommu- ner, länsförvaltning, handels-, arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer etc. som till- sätts av regeringen.
Riktlinjerna för industristyrelsernas verk- samhet dras upp av industriministern. Även utvecklingsfonden har inflytande över sty- relsernas verksamhet. Deras verksamhetsom- råde är vidsträckt och omfattar förslag och kontroll i samband med planeringsverksam- heten, markinköp, (även expropriation), byg- gande av fabriker, grundläggande service, information etc.
1.5.4 Regional planering
Syditalien, Mezzogiorno, är inte en separat administrativ enhet, utan består av åtta tra- ditionella regioner, två provinser och några mindre territorier. Området avgränsades på basis av ett antal ned-gångskoefficienter som lätt kunde urskiljas och uttryckas i per capi- tatermer (miljömässig, ekonomisk och so- cial nedgång). Analysen visade distinkt höga mått av nedgång i Mezzogiorno, t. ex. en medelinkomst per capita som var 67 % av det nationella medeltalet.
Problemområdena utanför Mezzogiorno täckte i slutet av år 1966 ca 24 % av land- arealen och 14 % av befolkningen i centrala och norra Italien. De avgränsades på basis av tre kriteria som tillämpades på relativt stora områden, nämligen försämring av ar- betskraftsutbudet, per capita-inkomst under nationella medeltalet och en låg produktivi- tetsnivå.
Den regionala politiken och planeringen är i Italien en viktig och integrerad del av den nationella planeringen med syfte att vidga basen för den italienska ekonomin. Det stödsystem som används för att full- följa politiken anses inte vara en social po- litik, utan en planerad ansträngning på sun-
da principer att upprätta konkurrenskrafti- ga företag. Den regionala utvecklingspoli- tiken har fått en ökad betydelse i det na- tionella ekonomiska programmet 1966— 1970, där vissa mål definieras och generel- la riktlinjer för utvecklingen av de viktigare geografiska och ekonomiska områdena av landet anges.
Den plan som för närvarande leder ut- vecklingsfondens arbete omfattar 82 jord- bruksutvecklingsdistrikt, 14 industriella ut- vecklingsområden, 28 industricentra samt 29 turistutvecklingsdistrikt. Områden utan- för dessa zoner sköts av de vanliga officiel- la myndigheterna med undantag av några speciellt underutvecklade områden. I prak- tiken sammanfaller de olika utvecklingsdis- trikten ofta i samma områden. Eftersom de fåtaliga slättområdena i Syditalien finns nära havet har en stark koncentration av utvecklingspotential skett i dessa områden. Detta har lett till att fem integrerade ut- vecklingspoler har upprättats där över 80 % av utvecklingsansträngningarna koncentre- ras.
Principen om regionernas, provinsernas och kommunernas självständighet är offi- ciellt erkänd i den italienska konstitutio- nen, vilket får ses mot bakgrund av för- hållandena vid tiden för landets enande 1860. Fem regioner (Valle d'Aosta, Trenti- no-Alto Adidge, Friulu-Venezia Giulia, Si- cilien och Sardinien) har speciell status en- ligt konstitutionen med viss grad av själv- styrelse och viss regional organisation. Sär- skild hänsyn får tas till dessa speciella konstitutionella hand vid den regionala pla- neringen. Utvecklandet av planeringsmaski- neriet är fortfarande på ett förberedande stadium. Nästa steg i utvecklingen har for- mulerats i ett förslag i parlamentet till en formell uppdelning av resten av landet i 15 regioner (utöver de redan nämnda) med valda organ.
Det nya regionala systemet föreslås få ett ännu starkare inflytande än existerande or- gan. Det skall baseras på fyra organ: väl- jarna, bestående av alla invånare i regionen, regionala rådet som är det konsultativa ele- mentet, det exekutiva organet (Giunta Re-
gionale) samt regionens president. Huvud- problemet vid genomförandet av denna re- gionuppdelning ligger i hur det skall kunna få finansiell självständighet utan att den na- tionella ekonomiska målsättningarnas ge- nomförande försvåras, speciellt när det gäl- ler obalans regionalt eller sektoriellt. Stu- dier pågår om olika vägar att lösa dessa motsättningar.
För närvarande finns ett övergångssystem för de ännu inte fast-ställda 15 regionerna. Tills vidare har i några regioner en re— gional kommitté upprättats med direkt sam- band med budget- och ekonomiministeriet. De regionala kommittéerna karaktäriseras främst av att de inkluderar ett representa- tivt urval av regional opinion och att de kan harmonisera och representera större be- rörda kommunala och andra grupper. De är ansvariga för analys och värdering av de ekonomiska förutsättningarna och potential inom respektive region och skall omforma sina erfarenheter till ett handlingsprogram för regional utveckling, vilket bör bli vär- defullt för de centrala myndigheterna när den nationella ekonomiska planeringen upp- rättas.
Dessa lokala kommittéer är hierarkiskt nära förbundna med regering och centrala organ och den interregionala kommitté (be- stående av ordförandena i de individuella re- gionerna), som på högre nivå samordnar och harmoniserar kommittéernas arbete. De re- gionala kommittéerna anses vara de första ansatsema till framtida regionala organisa- tionsarrangemang. De deltar aktivt i förbere- dandet av den andra ekonomiska planen, som kommer att bli både nationell och regio- nal. Av speciellt intresse är att koordination mellan de regionala och nationella planerna skall åstadkommas genom medling och inte genom diktat från centralt håll. Detta inne- bär att de regionala planerna även blir poli- tiska instrument, som kan tolka politiska målsättningar. Det kan slutligen noteras att medan lämpliga arrangemang har gjorts för samordning på central nivå, har inte alla samordningsproblem på regional nivå kun- nat lösas tillfredsställande, speciellt beträf- fande samordningen mellan de olika mi-
nisteriernas och de olika regionala fonder- nas investeringsverksamhet. I detta avseen- de spelar den centrala regeringens represen- tanter i regionerna en mycket begränsad roll vid regionalpolitikens förberedande och ge- nomförande, till skillnad från de regionala prefekterna i Frankrike.
1.5.5 Regionalpolitiska medel
När den första nationella ekonomiska ut- vecklingsplanen påbörjades i Italien 1966 ökade möjligheterna att inom den natio- nella ra-men bedriva en systematisk och ef- fektiv politik för Mezzogiorno. Speciellt har de nationella åtgärderna för infrastruktur- utveckling kunnat samordnas på ett bättre sätt med de speciella åtgärderna i Syditalien. Utvecklingsfonden har emellertid direkt an- svar för genomförande av ett antal infra- strukturprojek't som vanligtvis läggs ut på anbud, t.ex. bevattningsanläggningar, mo- torvägar, akvedukter, jordförbättring, hamn- utbyggnad, sjukhus etc. De finansiella bi- dragen varierar i storlek, men täcker imånga fall hela kostnaden för projekten.
Utvecklingsfonden främjar den syditalien- ska industri- och jordbruksutvecklingen ge- nom ett system av bidrag och stöd till in- vesteringar genom räntesubventioner och liknande åtgärder. Det karaktäristiska för den italienska regionalpolitiken är emeller- tid det mycket sofistikerade och selektiva sätt på vilket den genomförs i enlighet med en ovanligt väl förberedd utvecklingsplan för de berörda områdena.
Selektiviteten tillämpas i relation till det område eller ort inom Syditalien där re- surserna koncentreras för att uppnå maxi- mal effekt. De utväljs på basis av en om- sorgsfull undersökning .av områdets eller or- tens tillväxtpotential. Områdena utanför koncentrationszonema behandlas av vanliga officiella organ med undantag för några speciellt underutvecklade områden, där sär- skilda åtgärder av social karaktär vidtagits. Med detta undantag kommer alltså de ri- kaste zonerna — de som bäst lämpar sig för utveckling — att utvecklas först. Frågan om stöd är också direkt anknuten till utveck- lingsfondens åsikt om ett speciellt projekts
ekonomiska betydelse inom ett speciellt om- råde. Detta är delvis en objektiv process ba- serad på storlek och typ av ifrågavarande företag i relation till området och delvis en subjektiv uppskattning, men kriterierna används så rationellt som möjligt med hän- syn till behovet av flexibilitet.
När utvecklingsfondens verksamhet 1965 förlängdes till 1980 fick den för perioden 1965—1969 en budget på 1640 miljarder lire (13 600 milj. kr) vilket motsvarar 3 % av centralregeringens utgifter.
Skattelättnader
a) Tio års skattebefrielse för industri och serviceföretag.
b) Tullbefrielse på maskiner som inte produceras inom landet.
0) Reduktion av inkomstskatt på vinster — upp till 50 % — som investeras i ny- och utbyggnad samt modernisering av in- dustrianläggningar i syditalien, upp till ett maximum på 50 % av totalkostnaderna.
d) Befrielse från alla skatter när det gäl- ler finansiering av projekt genom kreditin- stitutioner som arbetar i Mezzogiorno.
e) Reduktion av stämpelskatt vid valuta- växlingar vid finansiella operationer (0,10 % oberoende av förfallotid).
f) 50 % reduktion av omsättningsskatten på material och maskiner (basavgirft 4 %).
g) Reduktion av registrerings- och in- teckningsskatter med en schablonsumma på 2000 lire (100 lire=0,83 kr) för före- tag med huvudkontor i Mezzogiorno. Detta gäller vid första överföringen av företaget samt vid alla transaktioner för att genom- föra flyttningen.
h) 50 % reduktion av accisen på elektrici- tet, oljor och andra energikällor nödvändiga för företaget.
Kreditlt'z'ttnader
a) Vid investeringar i större industriföre- tag i Mezzogiorno vid ny- och utbyggnad medges lån på max. 70 % av investeringar- na. För lageru—ppbyggnad ges lån på upp till 40 % av totalutgiften. Det procentuella låne-
stödet beräknas för varje enskilt projekt med hänsyn till lokalisering, företagssektor och företagsstorlek.
b) Vid utbyggnad av mindre fabriker kan de tre regionala bankerna ISVEIMER för syditalienska fastlandet, IRFIS på Sicilien och CIS på Sardinien ge lån på upp till 15 år med en femårig avbetalningsfri period. Räntan varierar mellan 3—6 %.
c) Nya företag som lokaliseras till syd- italien och får ovannämnda kreditlättnader kan få korttidslån på 1—5 år från Banco di Napoli, Banco di Sicilia och CIS för la- geruppbyggnad, markinköp etc.
Bidrag
a) Företagare som avser bygga nya eller utvidga existerande fabriker i Mezzogiorno kan få bidrag från Cassa per il Mezzogior- no för konstruktion av byggnader och ser- v-iceinrättningar liksom för inköp av maski- ner och utrustning. Bidragen kan maximalt på 20 % för investeringskostnaden. Bidrag kan ges upp till 30 % vid inköp av maskiner tillverkade i Mezzogiorno.
b) Avskrivningsbidrag kan ges på upp till 20 %, inom småindustrin 30 %, av in- vesteringskostnaden. Det samlade stödet får dock inte överstiga 85 %.
Övriga åtgärder
a) Företag i Mezzogiorno har rätt till reducerade fraktsatser vid järnvägsfrakter över hela landet av material som behövs för byggandet av nya anläggningar samt ut- eller ombyggnad av existerande. Maximalt 50 % av fraktsatser för byggnads- och råma- terial samt maskiner kan reduceras, och 20 % vid transport av smärre kvantiteter styckegods och handelsvaror.
För transport av råmaterial och halvfa- brikat nödvändiga för produktionen ges 5 % fraktreduktion, medan den kan nå 25 % för färdiga produkter framställda i sydita- lien och adresserade till orter utanför Mez- zogiorno.
b) Industriföretag i Mezzogiorno har re- serverats rätten att ge anbud på 30 % av
den lokala och centrala administrationens samt statliga företags årliga inköp av varor och service. Av statsjärnvägens kontrakt av- sedda för syditaliens och öarnas behov re- serveras 40 %.
c) Företag kan få finansieringshjälp ge- nom att sälja aktier till speciella institutioner med uppgift att främja ny produktiv före- tagsamhet i Mezzogiorno. (Kan ske även till IRI, det nationella organet för förvalt- ning av den italienska statens industriintres- sen.)
d) Offentlig förvaltning, statliga och pri- va-ta (med statligt aktieintresse) företag mås- te investera 60 % av sina vinstmedel i syd- italien. Företagare som önskar investera i syditalien kan få tekniskt och ekonomiskt stöd av IASM (Institutet för utvecklingsstöd till syditalien). IASM bildades 1961 på ini- tiativ av ministerkommittén för syditalien och med deltagande av Cassa per il Mezzo- giorno, ISVEIMER, IRFIS och CIS.
IASM medverkar vid expansion och mo- dernisering av näringslivet i Mezzogiorno och stöder den lokala administrationen vid utvecklingen i syditalien.
IASM:s uppgifter är att:
i) genom samordnade program i Italien och utomlands främja utvecklingen av Mez- zogiorno genom att nya projekt, teknisk och finansiell kapacitet samt föret-agarkun- skap tillföras området.
ii) främja, organisera och utföra konsul- terande aktiviteter beträffande företagarpro- blem vid etablering i syditalien av varu- el- ler serviceproducerande företag. Samma gäl- ler vid problem angående teknisk och kom- mersiell organisation, utbyggnad och mo- dernisering av existerande företag. Målet skall vara att stimulera teknologisk och or- ganisatorisk förnyelse i syditaliens industri, turism och handel.
iii) ge teknisk hjälp till lokal administra- tion i Mezzogiorno, speciellt de lokala s. k. industristyrelserna (Consorzio Industriale).
1.5.6 Regionalpolitikens resultat
En analys av Syditaliens ekonomi under de senaste åren visar en serie av positiva fak-
torer åtminstone i absoluta tal, t. ex. ökad investeringsnivå, överflyttning av sysselsätt- ning från jordbruk till industri och service, ökad produktivitet, högre inkomst och kon- sumtionsnivå. År 1967 hade resultaten från 16 års utvecklingspolitik i Syditalien lett till en ökad inkomst på 110 % i reala ter- mer med en årlig tillväxttakt på 4,7 %. Un- der samma period var emellertid motsvaran- de siffra för centrala och norra Italien 5,7 %. Målet att sluta gapet mellan norr och söder i tillväxt och inkomst per capita och för ny sysselsättning är således fortfa- rande avlägset. Situationen är emellertid till- fredsställande om den värderas i förhållan- de till tidigare situation. Mellan 1860 och 1950 var Syditalien t.ex. i nästan konti- nuerlig nedgång, inte bara i relativa termer utan också i absoluta.
Speciellt goda resultat har uppnåtts i för- söken att attrahera industri med avancerad teknologi till de underutvecklade område- na och i att anpassa den lokala arbetskraf- ten till modern industri. Detta har lett till en lägre utflyttning, men arbetskraftsreser- verna i Mezzogiorno antas komma att lig- ga på samma nivå under minst tio år fram— åt. Den ekonomiska utveckling som äger rum kan ge en stimulerande effekt på det psykologiska klimatet i de berörda om- rådena och så småningom resultera i de förbättrade levnadsförhållanden som är den italienska regionalpolitikens övergripande mål.
Den regionala planeringen i Italien har hittills i huvudsak gällt utvecklingsområ- den, men det förutses att problemen med stadstillväxt och överdriven koncentration kommer att göra en allomfattande ekono- misk och fysisk planeringsstrategi nödvän- dig. Det nya nationella utvecklingsprogram- met 1970—75 kommer inte bara att ha ett regionalt innehåll utan kommer också att ägnas åt stadsstrukturer i regionerna.
I parlamentsdcbatten om regionalpoliti- ken i april 1969 antogs en resolution med krav bl.a. på att större offentliga arbeten i norra delarna av landet skulle uppskjutas för att inte förvärra obalansen, att flera stödformer för små— och medelstor industri
skulle tillskapas, att en situation med ett övervägande privatägt näringsliv i norr och ett statligt i söder skulle undvikas samt att ökade resurser för högre utbildning och forskning skulle överföras till Mezzogiorno.
] .6 Nederländerna
1.6.1 Regionala problem
Nederländerna är ett till ytan relativt litet land med hög befolkningstäthet och stark befolkningstillväxt. Befolkningstätheten är 360 invånare per kvkm för landet som hel- het, men 765 per kvkm i de tre västra pro- vinserna (Nord- och Sydholland samt Ut- recht). Där finns också en av Europas mest industrialiserade och snabbast expanderan- de stadsområden, den s.k. »Randstadt Holland», en hästskoformad stadsbildning omfattande Amsterdam, Harlem, Leiden, Haag. Delft, Rotterdam och Dordrecht med f.n. 40 % av landets befolkning på 5 % av landets yta (2 600 invånare per kvkm). I de tre västra provinserna är huvuddelen av lan- dets näringsliv koncentrerat. På omkring 20 % av landets yta finns där nära 50 % av landets befolkning. Den snabba ekonomis- ka tillväxten i Randstadt Holland-området har medfört svåra problem i form av över- befolkning, översysselsättning, trafikstock- ningar, luft- och vattenförorenvingar etc. Be- folkningen i Nederländerna har ökat från ca 8 milj. vid krigsslutet till f.n. 12 milj. invånare och beräknas nå 19 milj. vid se- kelskiftet.
En snabb strukturell omställning pågår inom de traditionella sysselsättningsområde- na, speciellt jordbruk och kolgruvor. Nya industribranscher, t. ex. petrokemi, har vuxit upp vid kusten i sydväst och servicesektorn befinner sig i snabb expansion.
1.6.2 Regionalpolitikens mål
Den regionalpolitik som började utvecklas i samband med efterkrigstidens återuppbygg- nadsarbete var ursprungligen inriktad på att motverka den strukturella arbetslösheten i nedgångsområdena i norr och söder. Sedan
slutet av 1950-talet är huvudsyftet att åstad- komma en mera balanserad fördelning av landets ekonomiska resurser och befolkning. Detta sker genom koncentration av de re- gionalpolitiska insatserna till tillväxtcentra inom större regioner. Dessa tillväxtcentra har förlagts till regioner med stor strukturell arbetslöshet och utflyttning i norr, sydväst och sydost, de s.k. stirnulansområdena (tidigare fanns mindre och mera spridda s.k. problemområden). Avsikten är att ge- nom stimulerande åtgärder i dessa områden kunna dämpa koncentrationen i Randstadt- Holland utan att restriktiva medel skall be- höva tillgripas. Ökad vikt fästes vid fysisk och ekonomisk planering samt ny- och om- lokalisering. Investeringar i infrastruktur an- ses vara den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik regionalpolitik. Vid sidan härav förekommer stöd till enskilda företag.
Enligt ett reglemente från 1959 utväljs stimulansområdena efter i huvudsak två kri- terier. Det skall vara fråga om en utflytt- ning som är 6 procentenheter större än in- flyttningen och/eller en förutsedd arbets- löshetsnivå för manliga arbetstagare på minst 3 % av antalet manliga löntagare. Sti- mulansområdena är fördelade på åtta av de elva provinserna och omfattar 400 av de 900 kommunerna.
I överensstämmelse med reglementet »Stimulering Industrievestigingen Ontwikke- lingskemen, SIO», som varit i kraft sedan 1965, har på basis av strukturella och geo- grafiska förutsättningar för snabb tillväxt 20 primära och 27 sekundära utvecklings- centra utnämnts inom dessa områden. Av— ståndet mellan dessa centra är i medeltal 30 km. Den regionala utvecklingspolitiken inriktas i första hand på att stimulera de primära orterna i sådan grad, att de kan verka som magneter för sociala och ekono- miska framsteg i hela regionen. De sekun- dära utvecklingsorterna är sådana platser som utsågs till utvecklingscentra före 1965, men vars regionala funktioner är mindre viktiga än de primära orternas. Erfarenheten har visat att med ett sådant stort antal cen- tra föreligger risk för alltför stark spridning av ansträngningarna.
Efter den snabba nedgången av kolpro— duktionen i södra Limburg och de allvarliga sysselsättningssvårigheter som förutsågs, in- fördes ett speciellt system av stimulansåt- gärder för detta område 1965. Regionalpo- litiken i Limburg skiljer sig från den i sti- mulansområdena på så sätt att några ut- vecklingscentra inte har utnämnts och nå- got speciellt stöd till infrastrukturens utbygg- nad inte utgått. Problemen gäller här inte uppbyggnad av industri i ett område utan industriella traditioner, utan omställning från en nedåtgående sektor i ett område med hög industriell utveckling till andra ak- tiviteter inom industri- och servicesektor. Stödet har helt inriktats på att stimulera etablering av enskilda företag. På senare tid har ett ytterligare område, textil-distrik- tet omkring Tilburg, i samband med ned- gången i textilindustrin blivit utnämnt till stimulansområde.
] .6.3 Regionalpolitikens organisation
Den nederländska regionalpolitiken leds centralt av en avdelning inom ekonomimi- nisteriet. Någon formell organisationsappa- rat finns inte för genomförande av regio- nalpolitiken, men ett vidsträckt mindre for- mellt samarbete förekommer mellan olika offentliga organ på central, regional och lokal nivå. I vissa större utveckl-ingscentra finns emellertid särskilda råd bestående av vederbörande borgmästare samt ett antal tjänstemän från provins- och kommunalför- valtning.
Det finansiella stödet till regionalpoliti- ken går centralt över statsbudgeten som bi- drag till regionerna, kommunerna och före- tagen. I samarbete med de berörda kommu- nerna föreslår de regionala myndigheterna ekonomiministeriet vilka arbeten för utbygg- nad av infrastruktur som bör få del av bl- dragen. Efter förhandlingar mellan de re— gionala myndigheterna och ekonomiminis- teriet sänds förslagen från de olika provin- serna till en interministeriell kommitté, kom- mittén för industriell utveckling i problem- områden, med medlemmar från sju minis- terier. Det slutliga avgörandet ligger hos
ekonomiministeriet. Åtgärder för att för- bättra bosättningsförhållandena samordnas i en interministeriell stimulanskommitté, vars sekretariat ligger i ministeriet för kultur, rekreation och socialvård.
Den nederländska regionalpolitiken regle- ras även författningsmässigt på ett mindre formellt sätt än i de flesta andra länder. Någon lagstiftning har inte genomförts utan direktiven utfärdas av ekonomiministeriet i form av reglementen. Regeringens politik har sedan underställts generalstaternas and- ra kammare för godkännande.
1.6.4 Regionalpolitiska medel Stöd till infrastruktur
Åtgärder inriktade på att öka stimulerings- områdenas attraktionsförmåga och på för- bättring av levnadsvillkoren i dessa områden inleddes 1959. De centrala myndigheterna har i samarbete med berörda regioner och kommuner i två om-gångar, 1959 och 1965, genomfört en planering och upprättat pro- gram för förbättring av infrastrukturen i stimulansområdena. I första hand har ut- byggnaden av kommunikationssystemen samordnats, bl.a. har vägnät och kanalsy- stem byggts ut med statligt stöd. Det finns inga fastställda normer för hur stora de statliga bidragen får vara. För regionala vä- gar ges vanligtvis upp till 50 % bidrag och för kommunala vägar maximalt 95 %. För andra grundläggande investeringar som t. ex. förbättring av kanaler och vat-ten- och av- loppsanläggningar finns ingen fast procent- sats. I varje enskilt fall undersöks i vilken grad det är möjligt att få stöd från andra källor. Om t. ex. en ny väg medför att ett nytt område blir tillgängligt för industri- och bostadsbyggande kommer en del av byggnadskostnaderna att läggas på dessa arealer. I medeltal uppgår de statliga bidra- gen till 60 % av projektets kostnad. Perio- den 1959—1964 beviljades 210 milj. gulden (100 gulden: 143,60 kr.) till detta ända- mål och 1965—1968 ytterligare 205 milj. gulden.
För förbättringar av infrastrukturen i
Syd-Limburgs rekonstruktionsområden kom— mer perioden 1966—1970 62,5 milj. gulden att utgå i statligt stöd.
Därutöver har regeringen bedrivit en re- lativt aktiv arbetsmarknadspolitik, bl. a. med yrkesutbildning, yrkesrådgivning och and- ra åtgärder för att öka arbetstagarnas yrkes- mässiga och geografiska rörlighet, bl. a. får utvecklingscentra i stimulansområdena en extra årlig kvot av subventionerade lägen- heter. Andra åtgärder är avsedda att för- bättra den sociala välfärden. Där ingår bi- drag till servicefunktioner, t.ex. sportan- läggningar, bibliotek, sociala och kulturel- la centra samt aktiviteter inom de sociala, kulturella eller medicinska områdena, t. ex. socialt grupparbete, ungdomssysselsä-ttning och utbildningskonferenser. Offentliga myn- digheter och privata organ arbetar aktivt tillsammans i detta arbete. Målet för den- na verksamhet var tidigare att underlätta ut- flyttning från problemområdena till stor- stadsområdena i de västra delarna av lan- det. Numera får i stället arbetare som läm— nar det västra området för att söka syssel- sättning i ett utvecklingscenter i-utvecklings- området ett flyttningsbidrag.
Stöd till företagen
För att direkt påverka industrins lokalise- ring används i huvudsak tre stödformer. Enligt det 5. k. SIG-reglementet från 1965 uppmuntras i primära och sekundära »ut- vecklingscentra inom stimulansområdet in- vesteringar i nybyggnader och utvidgning av existerande fabriksanläggningar. Villkor för stödet är att ny- eller utbyggnaden om- fattar minst 500 m2, att den uppförs för egen räkning och till minst 30 % finansie- ras med egna medel. Stödet ges i två for— mer, dels en nedsättning av tomtpriset med 50 % (förutsatt att tomtens yta är minst fem gånger större än den bebyggda ytan) och dels en premie, som i de sekundära utveck- lingscentra är 30 gulden per kvm och i de primära 30—60 gulden per kvm (30 gulden per kvm för upp till 2 000 kvm, 45 gulden per kvm för 2 000—4 000 kvm och 60 gul- den per kvm för byggnader överstigande
4000 kvm). Vare sig tomtprisreduktionen eller premie får överstiga 1,5 milj. gulden i varje enskilt fall.
För Limburgprovinsen gäller en särskild reglering för industriell omställning »Stimu- leringsreglering voor Industriele Umschakel- ing in Limburg» från 1966. Den medger dels en tomtprisreduktion på 50 % och dels en premie på 60 gulden per kvm. Reduk- tion och premie får tillsammans uppgå till högst 3 milj. gulden i varje enskilt fall. Stö- det utgår till nya fabriksbyggnader samt ad- ministrations- och serviceanläggningar av särskild vikt inom Limburgs s. k. rekonstruk- tionsområden. Investeringen skall vara för egen räkning, omfatta minst 0,5 milj. gulden, finansieras av egna medel till minst 30 % samt ge arbete åt minst 25 arbetstagare som tidigare arbetat inom kolgruvesektorn.
Inom båda dessa områden kan företagen sedan 1967 som alternativ till tomtpris- reduktion och premie fritt välja ett inves- teringsbidrag enligt »Investeringspremiereg- eling» från våren 1968. Systemet har emel- lertid praktiserats sedan 1967. Premien ut- gör 25 % av det investerade beloppet för samtliga anläggningstillgångar, mark, bygg- nader och maskiner, och kan maximalt upp- gå till 3 milj. gulden. Villkor för premien är att investeringen görs för egen räkning, investeringsbeloppet är minst 400000 gul- den och till 40 % finansieras med egna me- del.
Premien kan i motsats till de båda andra stödformerna utbetalas förskottsvis och så- ledes användas för att delfinansiera byggna- den. Gemensamt för dessa tre stödformer är de relativt stora kraven på egen kapitalin- sats, vilket är avsett att minska riskerna för nedläggning .av företag omedelbart efter uppbyggnaden. Det har också visat sig att ytterst få stödföretag gått i konkurs. Alla tre stödformerna är till-gängliga för inves- teringar i industri samt för investeringar i administrations- och serviceändamål av sär- skild vikt.
Investeringsbidraget har visat sig vara den mest populära stödformen. Det bör nämnas att det inte ställs några krav på minimi- sysselsättning vid utbetalning av sådana bi-
drag. Eftersom det finns relativt få etable- ringar i utveckl-ingsområdena under de två sista åren är det dock vanskligt att bedöma de resultat denna stödverksamhet har haft.
Projekt av speciell betydelse för områ- den med allvarliga svårigheter kan sedan 1967 få ytterligare statligt stöd på flera oli- ka sätt vid akuta problem. Sta-ten kan del- ta med aktiekapital, med lånegarantier eller med räntebidrag. Räntebidragen kan uppgå till 3 % av kostnaderna för det lånekapital som företaget behöver och kan sträcka sig över en period på mer än 15 år. Den sista stödformen har hittills bara använts vid ett tillfälle.
I februari 1969 presenterade ekonomi- ministem ett förslag i parlamentet till re— gionalpolitik för den kommande fyraårspe- rioden. De huvudsakliga målen är fortfa- rande fysisk planering (en mera balanserad fördelning av befolkningen över landet) lik- som försök att motverka den strukturella arbetslösheten i vissa områden. Medan 165 milj. gulden satsades på förbättringar av in- frastruktur under perioden 1965—1968 kom- mer den att under kommande fyraårsperiod öka till 240 milj. gulden, vilket betyder en ökning på 45 %. På liknande sätt har me- del anslagits till förbättringar i den sociala miljön. Fastän regeringen har beslutat att re- ducera antalet utvecklingscentra från 47 till omkring 25, har genomförandet av detta be- slut uppskjutits för en fyraårsperiod. När en reduktion av det stora antalet utvecklings— centra beslutades 1964 angavs två förutsätt- ningar, dels skulle centrat innan det förlora- de sin status som utvecklingscentrum ha en tillfredsställande infrastruktur och dels själv- ständig kraft att fylla sin funktion som re- gionalt andrarangcentrum. När regionalpoli- tiken för den kommande fyraårsperioden ut- arbetades visade det sig att dessa förutsätt- ningar ännu inte hade motsvarats. Dessutom visade det sig att stora arbetslöshetsfickor fanns inom de områden där dessa utveck- lingscentra låg. Orsaken till att denna reform uppskjutits har både ekonomisk och social bakgrund. Utöver det regionalpolitiska stöd som givits till investeringar i fasta anlägg- ningar för nya företag kommer regeringen
också att ge ett investeringspremium på 15 % vid utvidgningar av existerande företag.
Hösten 1969 infördes vidare en statlig lå- negaranti för utbyggnad av hotell med minst 200 rum i områden med bristande hotell- rumskapacitet. Förutsättning för garantin är att minst 25 % av investeringssumman utgörs av eget kapital. Enligt de nya bestämmelser- na kan också den nederländska investerings- banken, Nationale Investeringsbank N. V., delta i dylika hotellprojekt med upp till 15 % av aktiekapitalet.
1.6.5 Regionalpolitikens resultat
En betydande förbättring i lokaliseringsmil- jön har genom stödet till infrastrukturella förbättringar kunnat registreras under de senaste åren. Detta stöd har dock ensam-t visat sig vara otillräckligt för att få i gång och upprätthålla en självständig ekonomisk tillväxt i utvecklingsområdena. Konjunktur- nedgången under de sista åren har dessutom medfört större problem i dessa områden än i andra delar av landet.
Stimuleringen av industriell tillväxt utan- för landets tre västliga regioner med stock- ningsproblem har emellertid resulterat i en relativ nedgång i stockningsområdenas an- del av den totala industriella arbetskraften (44 % 1950, 39 % 1964) och ökningar i sö- der och norr, medan i öster nivån har legat kons—tant. Genom regionalpolitiken nyska- pades under perioden fram till 1959 med statligt stöd 16 000 nya arbetsplatser. Från 1959 till 1967 företogs över 700 nyetable- ringar eller utvidgningar som skapade näs- tan 35 000 arbetsplatser. Trots dessa gan- ska fördelaktiga resultat har regeringen ut- talat att industrialiseringsansträngningar kommer att fortsättas, t.o.m. intensifieras eftersom under de kommande decennierna stockningsproblemen i väster kommer att öka i storlek och intensitet, och dessutom den industriella utvecklingen i utvecklings- områdena ännu inte nått en självgenereran- de nivå.
Under de 10 år som en målmedveten re- gionalpolitik har förts i Nederländerna har i stort sett betydande framgångar kunnat
noteras, även om målsättningarna i fråga om arbetslöshet inte har kunnat uppnås. Ef- ter det att den ekonomiska utvecklingen stagnerade under 1966 har utvecklingsområ- dena haft en svagare tillväxt än de tre väst— liga regionerna och nedläggningama av fö- retag har dessutom legat över det normala för landet som helhet. Alltför få nya ar- betsplatser har etablerats för att kunna ab- sorbera den arbetslösa arbetskraften i des- sa områden.
1.7 Norge
1.7.1 Regionala problem
En medveten regionalpolitik har bland de skandinaviska länderna de längsta traditio- nerna i Norge. Den påbörjades redan efter andra världskriget i samband med åter- uppbyggnadsarbetet. De regionala problem som började bli kännbara i samband med näringslivets påskyndade strukturomvand- ling under 1950-talet kunde därför angripas efter redan etablerade riktlinjer. Norge har samtidigt de kanske svåraste problemen p. g. a. landets utsträckning, splittrade topo- grafi, glesa befolkning, stora klimatskillna— der etc. Liksom i andra länder pågår också en snabb omställning av näringslivet från jordbruk och fiske till industri och service- verksamhet.
Jord-, skogsbruks- och fiskesektorn har 20 % av den totala sysselsättningen men ba- ra 9 % av BNP, vilket kan förklara den in- tensiva interna befolkningsomflyttning som speciellt efter andra världskriget har lett till en mera koncentrerad bebyggelse.
Nordnorge är den mest utsatta delen av landet i fråga om ekonomisk tillbakagång. Ett särskilt utbyggnadsprogram antogs 1952 för de tre nordligaste fylkena, som innebar bl.a. skattelättnader, speciella investeringar i infrastruktur och inrättande av en sär- skild lånefond (Utbyggningsfonden för Nord-Norge), som gav investeringslån och garantier till främst industriell verksamhet. År 1956 inrättades en utbyggnadsfond för att stödja utvecklingen i övriga delar av lan- det (Arbeidslösetrygdens utbyggingsfond).
Dessa fonder sammanfördes 1961 till Di- striktenes utbyggingsfond, som arbetar över hela landet.
År 1965 kom en ny lag för fonden med vidgade möjligheter till regionalpolitiska in- satser. Nord—Norgeprogrammet omfattade 12 % av befolkningen och 35 % av landom- rådet. Därefter har inget nytt utvecklings— område utsetts, utan Distriktenes utbygg- ingsfond kan med ledning av kriterierna, fastställda av stortinget, besluta vilka områ- den och orter som skall vara tillgängliga för stöd.
1.7.2 Regionalpolitiska mål
Allmänna programförklaringar om regional- politikens mål har getts av den norska rege- ringen bl.a. i det reviderade långtidspro- grammet 1966—1969 och i de årliga tron- talen. Det centrala målet är att främja en balanserad utveckling och minska de om- ställningsproblem strukturförändringama skapar. I övrigt skall regionalpolitiken:
a) främja en lokalisering .av näringsliv och bebyggelse som möjliggör bästa möjliga utnyttjande av landets samlade tillgångar av arbetskraft och kapital och därvid främjar ekonomisk tillväxt,
b) främja en rimlig fördelning av det stigande välståndet mellan landsdelar och distrikt,
c) främja en sådan utformning av stads- och landsontssamhällen som bäst tar hän- syn till människornas trivsel,
d) främja ett rutbyggnadsmönster som på bästa möjliga sätt tillgodoser behovet av naturresursernas skydd,
e) främja utbyggnaden av en tillfredsstäl- lande samhällsservice i landets olika delar,
f) underlätta enskilda personers och en- skilda lokala samhällens anpassning till den ekonomiska utvecklingen och till närings- livets strukturförändringar.
I praktiken har stödet .till de underutveck— lade regionerna i Norge liksom i de övriga nordiska länderna utvecklats i riktning mot en regional utvecklingspolitik inom den na— tionella ekonomins ram med mål att stimu- lera den regionala potentiella tillväxten där
den existerar. De ekonomiska resurserna bör därvid omfördelas så att de kan bi- dra till full sysselsättning och tillväxt. Det anses därför att problemen med arbetslös- het, avfolkning och bristfällig service i de avlägsna regionerna helst bör angripas med offentliga åtgärder, vilka bör koncentreras i områden där förutsättningarna anses vara störst för ekonomisk tillväxt, medan sam- tidigt åtgärder vidtas för att stödja den återstående befolkningen och sådana som önskar avflytta. På lång sikt torde det inte finnas tillräckliga medel att undvika att många jordbruksområden och även tät- ortsområden kommer att förlora befolk- ning till de delar av de avlägsna regionerna där det finns sysselsättningsmöjligheter och till de expanderande områdena i andra de- lar av landet. Tyngdpunkten ligger därför på stimulering i tillväxtcentra i problemom- rådena, stöd till den återstående befolkning- en, och stöd till arbetskraftens rörlighet.
1.7.3 Regional planering
Eftersom befolkning och industri är så ut- spridd i Norge, har den regionala fördel- ningen av investeringarna mer än i andra länder blivit ett av den nationella politikens huvudproblem. Sedan andra världskriget har den ekonomiska politiken utformats i re- geringens årliga budgetförslag och i de na- tionella ekonomiska 4-årsplanerna. I anslut- ning till nästa 4-årsplan 1970—1973 har ett antal långsiktstudier (på 15—20 års sikt) företagits, bl. a. beträffande sysselsättnings- och bosättningsstruktur. Med detta ökade intresse för en samordning av regionalpoli- tiska behov och den ekonomiska planering- en ökar möjligheterna för en bättre regional samordning av främst de offentliga infra- strukturella investeringarna.
Den norska regeringen strävar efter att stimulera den regionala planeringen och forskningen. Vid det preliminära arbete som utförts beträffande regionalisering av den nationella långtidsplanen, har utgångspunk- ten varit behovet av att bredda perspektivet i sektorsplaneringen när fylkenas budget—
förslag utarbetas. Speciell uppmärksamhet har ägnats den regionala samordningen av infrastrukturinvesteringar. De norska pro- blemens sammansatta natur kan exemplifie- ras med 'att för närvarande inga kompletta planer har utarbetats för framtida urbani- sering och tillväxtcenterpolitik. Dessa frå- gor berör starkt lokala politiska intressen. Divergerande åsikter har framförts om t. ex. större eller mindre centra skall ges prefe- rens, eller om expanderande områden skall ägnas större uppmärksamhet än nedåtgåen- de områden. För att erhålla erfarenhet har ett tillväxtcentrum eller ett tillväxtområde utsetts i vart och ett av de 15 fylkena utan- för Oslo—området. Ett intensivt planerings- och utvecklingsarbete pågår i dessa centra och områden med deltagande av lokala, re— gional—a och centrala organ.
Enligt en lag om regional planering som antogs den 18 juni 1965 och trädde i kraft den 1 januari 1966 måste alla kommuner ut- arbeta en rådgivande plan 'för markanvänd- ning inom kommunen samordnad med pla- ner för de större infrastrukturinvesteringar- na. Kommunerna grupperas i geografiska och ekonomiska enheter till totalt 12 pla— neringsregioner, var och en bestående av fy— ra till sju kommuner med var sitt region- planeråd. Redan under perioden 1948-— 1958 hade planområdeskontor inrättats i fylkena. De utvidgades 1964 till utbygg- ingsavdelningar (planeringsavdelningar). I de 18 fylkena har planeringsavdelningen till uppgift att behandla regionala problem i fylket samt samordna och ge råd beträffan— de fysisk planering inom och mellan kom- muner.
Även om ännu så länge inga åtgärder vid- tagits för en genomgripande fysisk plane- ring på nationell nivå, har sedan 1965 tre planeringskommissioner, s. k. landsdelskom— mittéer, varit i färd med att utarbeta inte- grerande rådgivande planer för åtta län i respektive sydöstra Norge inkluderande Os- lo (Östlandet), västra Norge (Västlandet) och Tröndelagsområdet, vilka nu har publi- cerats. Det kan noteras att östlandskom- mittén föreslagit en bromsning av expansio- nen i Oslo-området till förmån för tillväxt-
centra på 100—200 km avstånd från staden samt förbättrade regionalpolitiska medel, främst i form av utökad inter-kommunal planering samt finansiering och utbyggnad av lokal infrastruktur. En kommission för de tre Nord-Norska fylkena har nyligen tillsatts.
1.7.4 Regionalpolitikens organisation
Kommunal- och arbetsdepartementet är det centrala organet för regionalpolitiken i Nor- ge. Ansvaret för regionalpolitikens samord- ning ligger främst på en ständig statssekrete- rarkommitté, där berörda departement är representerade.
Sedan 1963 har under Komm—unal- och arbetsdepartementet en distriktsplanavdel- ning lett fylkenas planeringsarbete. Den har bl. a. handlagt planeringsfrågor i kommuner, fylken och de olika större regionerna, god- känt lokala och regionala rådgivande pla— ner, administrerat planeringsbidragen till kommuner och fylken etc.
År 1968 inrättades också en särskild »distriktsutbyggingsavdelning» inom Kom- munal- och arbetsdepartementet med upp- gift bl.a. att leda den allmänna lokalise- ringspolitiken och organisera samarbetet med övriga departement och centrala myn- digheter, att lämna lokala myndigheter och andra organ bistånd och råd samt att föl- ja utvecklingen i andra länder, inom EEC och övriga internationella organisationer.
År 1965 inrättades vidare ett organ för samarbete mellan staten och industrin, kon- taktutvalget (kontaktutskottet) för lokalise- ring av industri m. m. i distrikten, samman- satt av fem representanter från industrin och fem från staten. Utskottet har senare kommit att kallas lokaliseringsutvalget. Dess huvud- uppgift är att ta upp till behandling frågor rörande industrilokaliseringen, med särskild vikt på problem i samband med utveckling av industrin i distrikten. Utskottet skall ock- så värdera de existerande medlen och kunna komma med förslag om eventuella nya me- del som kan anses lämpliga för att skapa ny industri. Utskottet skall vidare konsulteras
när det gäller lokalisering av större projekt och flyttning av existerande verksamheter eller delar därav. Det skall också kunna ge råd och främja förslag angående konkreta åtgärder inom lokaliseringsverksamheten.
Det tyngsta organet inom regionalpoli- tiken får sägas vara Distriktenes utbygg- ingsfond, som under Kommunal- och arbets- departementet handhar politikens genomfö- rande i praktiken. Under utbyggingsfonden lyder varje fylkes arbeids- og tiltaksnemnd (ung. arbetsmarknads— och näringslivs— nämnd) med dess utbyggnadsavdelning. Fon- den och dess underlydande nämnder har hand om de ordinarie lokaliseringspolitiska stödåtgärderna. Dessutom har fonden andra funktioner i planerings- och utredningsverk- samheten. Den utarbetar bl. a. aktionspro- gram, program för utbyggnad av näringsli- vet och för grundinvesteringar för avgrän- sade geografiska områden samt verkställer undersökningar beträffande konkreta pro- jekt eller olika näringsgrenar.
Utbyggingsfonden har en styrelse på tio medlemmar, utsedda av regeringen. Som rådgivande organ har fonden ett råd på 21 medlemmar, varav 14 utses av stortinget och sju av regeringen.
Beslu—tanderätt beträffande stöd från fon— den tillkommer fylkenas arbeids- og tiltaks- nemnder när det gäller lån eller garanti för högst 150000 nkr. (100 nkr. : 72,45 kr.). I dessa fall krävs också garanti från kom- munen eller fylket på vanligen 25 % av investeringssumman.
I övriga ärenden upp till 1 milj. nkr. be- slutar fonden, medan ärenden om lån eller garanti på belopp överstigande 1 milj. nkr. avgörs av regeringen.
Styrelsen för fonden fungerar dessutom som styrelse för Fondet for nye industriel- le tiltak, som har till uppgift att på statens vägnar ställa lånegarantier för finansiering av industriella företag 111. m.
Garantier skall företrädesvis ges till fö- retag på områden där det är av särskilt in- tresse att bygga ut norsk industri. Rationali- serings- och samarbetsinitiativ samt produkt- utveckling skall ges hög prioritet.
1.7.5 Regionalpolitiska medel
Infrastruktur
Statliga åtgärder har främst i samband med investeringar och medelsöverföringar över statsbudgeten stor regionalpolitisk effekt. Statliga investeringar inom bl. a. kommuni- kationsområdet (vägar, hamnar, telefon), energiförsörjning, skolväsende etc. inriktas i Norge delvis efter regionalpolitiska hän- syn. Dessutom förekommer vissa skatteut- jämningså—tgärder (1969 anslogs 290 milj. nkr.) och ett statligt stöd till svagare kom- muner på 70 % av investeringskostnaden för sådana investeringar i infrastruktur som förbättrar ekonomins strukturella bas eller sysselsättningsläget.
Till åtgärder på det infrastrukturella om- rådet av direkt betydelse för regionalpoliti- ken kan nämnas den statliga Kommunban- ken-s obligationslån till kommunerna vid kommunala markköp. De är i första hand avsedda för köp av råmark för industri- eller bostadsändamål och löper på högst 25 år med låg ränta (f. n. 4 3/4 %). För 1968 har 400 milj. nkr. anslagits till detta ända- mål. Fördelaktiga direkta lån kan också stäl— las till kommunernas förfogande av Kom- munbanken för markinköp, grundinveste- ringar m.m. (1969 anslogs totalt 110 milj. nkr. till dessa ändamål.
Stöd till enskilda företag
a) Distriktenes utbyggingsfond
Distriktenes utbyggningsfond har möjlighet att ge stöd för att stimulera den ekonomis- ka aktiviteten i områden med särskilda sys- selsättningsproblem eller med en svag in- dustristruktur. Fonden kan ge lån och lå- negarantier, köpa aktier i enskilda företag och delta i utrednings- och planeringsarbe— te. Fondens resurser används enligt de rikt- linjer regeringen fortlöpande överser. De nu gällande reglerna är från 7.1.1966 (ändrade 28.3.1969). En översyn pågår i Kommunal- och arbetsdepartementet.
b) Län och lånegarantier
Fonden kan ge lån och lånegarantier till finansiering av främst medellånga industri- lån när andra finansieringskällor är utnytt- jade. Den är således ett organ för toppfi- nansiering. Garantier kan vidare ges för lån till rörelsekapital och undantagsvis också direkta lån. Återbetalningstiden är maximalt 20 år. Amorterings- och ränteuppskov kan ges under högst tre år.
c) Aktieteckning
Fonden kan i särskilda fall teckna aktier eller ikläda sig borgensansvar för lånekapi- tal i ett företag, t. ex. när företaget är av särskilt stor betydelse i en region och det är uppenbart att erforderligt kapital inte kan anskaffas på annat sätt. Fonden har endast i begränsad utsträckning utnyttjat denna möjlighet.
d) Stöd till undersökningar och planering
Fonden kan ge bidrag till eller på egen hand utföra undersökningar och planering av konkreta projekt av betydelse för indu- striföretag.
e) F lyttningsbidrag
Flyttningsbidrag utgår vid flyttning av före- tag från ett väl utbyggt område till ett om- råde med sysselsättningssvårigheter eller med svagt utvecklat näringsliv. Bidraget kan omfatta utgifterna för demontering, tra-ns- port och montering på den nya platsen av maskiner och utrustning, värdeminskning som orsakas av transporten, flyttningskost— nader för personal, utgifter i samband med iordningställande och uppröjning på det ti- digare driftstället sam-t förlust på grund av det avbrott i driften som orsakas av flytt- ningen.
f) U tbildningsbidrag
Utbildningsbidrag kan ges till företag som nyetablerar sig i ett vutvecklingsområde för
utbildning av arbetskraft. Bidraget omfat- tar lön till instruktörer, läromedel och andra särskilda utgifter för undervisning- en. Om inte utgifterna för utbildning täcks på vanligt sätt, genom arbetsförsäkrings- fonden, kan bidrag utgå också med 50 % av arbetstagarnas lön under högst tre må- nader. Även vissa andra kostnader, t. ex. resor och traktamenten för >>nyckelarbeta— re» i kurser etc., kan ersättas helt eller un- der viss tid.
g) Bidrag till inkörningskostnader
Bidrag till inkörningskostnader kan erhål- las under högst sex månader efter starten. Bidraget fastställs efter "förhandlingar med företaget och anpassas till det stöd i Övrigt företaget fått.
h) Rådgivning till företagare
Fonden har möjlighet att lämna teknisk och merkantil rådgivning till företag som flyttar till utvecklingsområdena. Detta sker i samarbete med den särskilda kontaktkom- mittén med representanter för näringsliv och lokala organ.
i) Industribyggnader
Under de senaste åren har en rad industri- byggnader uppförts i kommunal regi för att locka industri till respektive områden. Dis- triktens utbyggningsfond har deltagit med toppfinansiering av flera sådana projekt med lån på upp till 30 års löptid och högst tre års räntefrihet. Som villkor för lånen har krävts att minst 75 % av lokalernas golvyta har varit uthyrda före byggandet igångsatts. I utvecklingscentra har kravet sänkts till 50 %. Erfarenheterna har i stort sett varit goda och det har vanligen visat sig att 10- kalerna blivit uthyrda när byggnaderna väl har blivit uppförda.
k) Industricentra
Stortinget beslöt 1968 att ett statligt bolag för uppförande av industribyggnader för ut-
hyrning och försäljning skulle upprättas ef- ter mönster .av de brittiska >>indu'strial es- tates», (Stortingsproposition nr 65 den 3 februari 1967 om Selskapet for industri- vekstanlegg).
Bolaget finansieras av staten med ett ak- tiekapital på 3 milj. nkr. och lånegarantier på 30 milj. nkr. Hittills har tre anläggningar börjat bebyggas i Verdal, Förde och Mo- land i Risörs kommun och ytterligare två är under planering. De norska industricentra planeras för en normalstorlek om 1000— 2000 anställda i orter om 15 000—25 000 invånare.
[) Skattelättnader vid investeringar i Nord- Norge
Företag i Nordnorge kan göra skattefria av- sättningar till en investeringsfond för anskaf- fande av byggnader, maskiner, transportme- del och annan varaktig kapitalutrustning. Avsättningen får uppgå till 60 % av inkoms- ten under ett år, dock lägst 5 000 kr., förut— satt at—t inkomsten inte understiger genom- snittet för de två föregående åren.
De avsatta medlen måste tas i bruk in- om ett år. Då det .för fondavsättningen av- sedda produktionsmedlet anskaffas, ned- skrivs dess anskaffningskostnad med ett bc- lopp som svarar mot 75 % av det som ut- tagi—ts ur fonden. Härigenom får således fö- retaget en slutlig skattebefrielse på 25 % av det avsatta beloppet. Med en normal skatt på 50 % betyder detta en nedsättning av skatteprocenten till 37,5 av det avsatta beloppet.
Även företag utanför Nordnorge kan på liknande villkor få göra skattefri avsättning till fond för investeringar i Nordnorge, vil- ket fordrar godkännande av finansdeparte- mentet. Lägsta avsättningsbelopp är 25 000 kr. och avsättningen skall vara knuten till ett konkret projekt. De skattefria avsättningar- na får, efter särskilt tillstånd av regeringen, tillskjutas som aktiekapital i nystartade eller existerande bolag.
Det finns också möjlighet till ett s.k. över-prisavdrag för investeringar i Nord- norge med 50 %. Är en investering godkänd
av finansdepartementet gäller dessutom sär- skilt gynnsamma avskrivningsregler, bl.a. kan ordinarie avskrivning ske förskottsvis för de tre närmast följande åren.
m) Allmänna skattelättnader för företag
Enligt lag 1961 har näringsutövare rätt till skattefria avsättningar till en fond för se- nare investeringar i industriella anläggningar i områden med speciella sysselsättningssvå- righeter eller särskilt låg inkomstnivå. Lägs- ta avsättningsbelopp är 50 000 (kr., och får maximalt utgöra 10 % av inkomsten i be- rörda kommuner. Innan avsättning sker skall såväl lokaliseringsorten som den planerade anläggningen godkännas av finansdeparte- mentet och investeringen skall påbörjas in- om 5 år. När investeringen gjorts, får an- läggningen skrivas av med 85 % av uttaget fondbelopp och 15 % av avsättningen blir således befriad från skatt.
n) Lokaliseringsrådgivning
Den norska regeringen förelade odelstinget i juni 1969 genom proposition nr 71 ett förslag .till lag om lokaliseringsvägledning. Förslaget baserar sig på ett betänkande från mars 1969 avgivet av den utredning om särskilda åtgärder i regionalpolitiken (Virke- middelutvalget) som tillsattes i oktober 1968. Förslaget väntas komma upp till be- handling i stortinget vintern 1970, ev. slu- tet av 1969.
I lagförslaget föreskrivs att industri- och hantverksföretag i de större stadsregioner- na som sysselsätter över 15 arbetstagare skall anmäla alla markinköp och all nyeta- blering eller utvidgning, där en bruttogolv- yta på över 300 kvm skall [tas i bruk. Även de kommuner där anmälningsplikten gäller skall meddela när stadfäst planering eller sanering förutsätter flyttning av företag. An- mälan skall ske till det s.k. lokaliseringsut- valget (jfr den svenska lokaliseringsbered- ningen), som f. n. är ett kontaktorgan mel- lan näringsliv och offentliga organ. Det fö- reslås nu bli ett permanent självständigt or- gan finansierat över statsbudgeten.
Ett välrustat sekretariat skall utarbeta lo- kaliseringsregister och bistå företagen med omkostnadskalkyler vid alternativa lokalise- ringar. Alla företag i hela landet skall ha rätt att få bistånd av lokaliseringsutskottet.
Genom denna obligatoriska etableringsan- mälan vill regeringen få till stånd en dialog om en fördelaktigare lokalisering av företa- gen så att pressen på de större stadsregio- nerna, i första hand Oslo, kan mildras och tillväxten i främst industrisysselsättning kommer utvecklingsområdena till godo.
Regeringen förutskickar i förslaget att även andra näringsgrenar kan komma att omfattas. Vidare sägs att en lagfäst etable- ringskontroll har övervägts, men med h-än- syn till att en principiell omarbetning av utredningsförslaget då skulle ha behövts har detta tills vidare fått vila.
o) Statsbanker för näringslivets utveckling
Långsiktiga investeringslån ges på fördelak- tiga villkor av Den Norske Industribank till privata och kommunala industri-, kraftverks- och hotellinvesteringar, av Statens Fiskar- bank till investeringar i fiskenäringen och av Statens La-ndbruksbank till investeringar inom jord- och skogsbruk.
1.7.6 Regionalpolitiska kostnader och resul— tat
Distriktenes utbyggingsfond har gjort en översiktlig beräkning av antalet berörda ar- betstagare i företag som fått finansiellt stöd av fonden perioden 1961—1968. Omkring 3 300 företag har fått stöd med i genom- snitt 16,5 sysselsatta, vilket gör att ca 50 000 personer nu är sysselsatta i företag som vid något tillfälle fått stöd. Många av dessa skul- le troligen ha varit sysselsatta även utan fondens stöd, men i fondens utredning sägs att ett mycket betydligt antal arbetsplatser ute i distrikten knappast skulle ha etable- rats utan denna möjlighet till toppfinansie— ring. Många företag har också konsoliderats genom fondens insatser.
De årliga låne- och garantianslagen från fonden har ökat från 60 milj. nkr. 1962
till 245 milj. nkr. 1968. Till den 31 januari 1968 har 1 250 milj. nkr. fördelats på 3 300 företag. Av medlen har 44 % gått till de tre nordnorska fylkena.
Fördelat på näringsgrenar har industri och bergverk fått 63 %, hotell- och turist- näringama 13 %, kraft- och vattenutbygg- nad 6 %, fiske6 % , jord- och skogsbruk 4 % av stödet.
1.8 Storbritannien
1.8.1 Regionala problem
De regionala problemen beror främst på obalans i den industriella strukturen i olika delar av landet. Problemen har nära sam- band med fördelningen av ekonomisk akti— vitet och befolkning och är snarare av tät- orts- och industrikaraktär än av jordbruks- karaktär (det enda underutvecklade områ- det av svensk typ är de skotska högländema som täcker 15 % av den totala landsytan och har mindre än 0,5 % av befolkningen). De regionala problemen har sitt ursprung i den tidiga och snabba industrialiseringen un- der 1700— och 1800-talen och i de följande förändringarna i lönsamhet inom olika bran- scher och industrier och i befolkningsför— delningen. Efter den första industriella ex- pansionen har de äldre industrierna nu pas- serat sin höjdpunkt och visar nedgångsten- denser. De är huvudsakligen baserade på. kol och belägna nära gruvfyndigheter eller andra råmaterial. Orsaken till nedgången är främst att nya industriländer har kom- mit in på världsmarknaden med nya kon- kurrerande industrier och kraftkällor.
Så länge de äldre industrityperna domi- nerade fanns de största befolkningskoncen- trationema förutom i London i det industria- liserade Midlands och i norra England, men uppkomsten av nya industrier har förändrat balansen. Över hälften av den totala be- folkningen på ca 55 milj. lever idag inom det centrala området som täcker ca 25 % av landets yta. De växande industrierna från 1900-talet, teknologiskt avancerade indust- rier och konsumtionsindustrier och den
snabbt expanderande servicesektorn, har tenderat att koncentreras i detta område, medan regionerna i norr och väster har en hög andel av den nedåtgående eller sakta tillväxande tunga industrin och svagare ex- portindustrier. De regioner som ligger efter i utvecklingen har i allmänhet en ålderdom- lig och otillräcklig infrastruktur, vilket i sin tur gör dem oattraktiva för modern tillver- kande och serviceindustri. Arbetslösheten i de mindre välmående regionerna har under efterkrigstiden varit högre än för landet som helhet, och dessa regioner har dessutom en lägre andel av befolkningen sysselsatt. Detta gäller speciellt kolgruveområdena. De snabbt expanderande sydöst- och Midlandsregio- nerna har problem av en annan typ, främst beroende på samhällets ökade stocknings- kostnader. Dessa problem är speciellt akuta i London-området.
1.8.2 Regionalpolitiska mål
De regionalpolitiska målen har av den brit- tiska regeringen definierats på följande sätt:
a) bättre balans mellan utbud och efter- frågan på arbetskraft skall eftersträvas för landet som helhet så att överskott på arbets- kraft i vissa områden och tendenser till löne- inflation i andra kan undvikas,
b) i regioner med äldre och nedåtgående industrier skall en breddad industriell bas eftersträvas och utvandringen till de över- befolkade områdena stoppas,
c) inom varje region skall en allmän pla- neringsstrategi upprättas med utgångspunkt från både fysisk och ekonomisk planering, varvid hänsyn skall tas till befolkningsrörel- ser, industrilokalisering samt ekonomisk och social infrastruktur,
d) en organiserad förflyttning av männi- skor och arbeten skall ske från de överbe- folkade områdena till nya eller expande- rande städer,
e) i regionerna skall samordnade offent- liga investeringprogram upprättas.
Två målsättningar av vidare natur kan härledas från de nämnda delmålen, nämli- gen dels att obalansen i ekonomin måste ut-
jämnas och dels att en fysisk planering för framtida befolkningstillväxt och höjd lev- nadsstandard måste genomföras.
Den första målsättningen gäller inte bara de oanvända arbetskraftsreserver som fort- farande finns i landet och kan bidra till en mera snabb ekonomisk tillväxt utan också åtgärder mot de underliggande orsakerna till regionernas strukturella olikheter. Detta betyder att politiken inriktas på att främja tillväxten i en region och inte enbart på att motarbeta arbetslöshet. Mycket stor vikt läggs därvid vid de långsiktiga ekonomiska faktorer som kan påverka tillväxten i spe- ciella regioner, t. ex. industri