Prop. 1964:185

('angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

1

Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för en

aktiv lokaliseringspolitik m. m.; given Stockholms slott

den 16 oktober 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden av kommittén för näringslivets lokalisering framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för en aktiv lokaliserings­ politik. Denna bör enligt förslaget syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främ­ jas. Samhället bör också genom aktiv näringspolitik söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Det betonas att samhället har ett an­ svar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidta åtgärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokali­ seringspolitiken bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassnings­ svårigheter som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat 1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

2

av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande

befolkningsomflyttning.

Det framhålls att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av

grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja

det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas

till strukturomvandlingen i samhället och stödja en lokalisering till områ­

den eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalise-

ring. I detta sammanhang understryks betydelsen av att samhällsbyggandet

nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet. För att

möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av de samhälleliga

basinvesteringarna krävs bl. a. att kunskaperna om de lokaliseringspolitiska

förutsättningarna ökas genom intensifierad utredningsverksamhet.

Då arbetsmarknadspolitikens framtida utformning f. n. övervägs av

arbetsmarknadsutredningen upptas de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas

användningsområde inte till närmare behandling.

För att i särskilda fall kunna påverka den näringsgeografiska utvecklingen

anses det erforderligt att statligt ekonomiskt stöd kan lämnas till närings­

livet i de orter eller områden där man önskar påverka omvandlingstakten.

De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna föreslås i första hand skola in­

riktas på det område där investeringsfonderna nu kan tas i anspråk i loka-

liseringssyfte. Detta område omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsing­

land, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och

norra Bohuslän. I särskilda fall förutsätts stöd också kunna lämnas i övriga

delar av landet.

I förslaget understryks nödvändigheten av att stödåtgärderna försöksvis

prövas under en begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför

allt i de angivna länen och länsdelarna. Denna period föreslås till fem år.

Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som bedrivs av arbetsmark­

nadsmyndigheterna i samverkan med Sveriges industriförbund bör inten­

sifieras och förstärkas.

För att inom det angivna stödområdet stimulera till etablering och ut-

byggnad av företag i orter och områden, som från samhällsekonomisk syn­

punkt framstår som lämpliga lokaliseringsorter, skall enligt förslaget eko­

nomiskt stöd i form av statliga bidrag och lån kunna lämnas. Stöd i dessa

former skall kunna utgå vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning

och turistanläggning. Vidare föreslås att lån skall kunna lämnas vid anskaff­

ning av maskiner in. in. Medelsramen för det statliga lokaliseringspolitiska

stödet under den ifrågavarande femårsperioden föreslås till 800 milj. kr. Av

detta belopp beräknas 300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr.

för direkt långivning från en för ändamålet inrättad statlig utlåningsfond.

Medel bör ställas till förfogande fr. o. in. budgetåret 1965/66.

Propositionen innehåller vidare förslag om flyttningsbidrag för att i

särskilda fall underlätta rekrytering av kvalificerad arbetskraft i samband

med nyetablering eller utvidgning av företag. Fråga om förhöjda utbild­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

3

ningsbidrag vid industrilokalisering förutsätts skola upptas till behandling i samband med prövningen av arbetsmarknadsutredningens kommande för­ slag.

Vissa särskilda åtgärder för att främja en gynnsam produktionsutveckling i de nordliga länen behandlas i propositionen. Härvid avvisas förslag till åt­ gärder, som skulle medföra direkta driftsubventioner.

I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand förutsätts andra åtgärder än lokaliseringspolitiska kunna bli erforderliga för att lösa serviceproblemen.

Kommunala subventioner, som syftar till att påverka enskilda företags lokalisering, avvisas.

Lagstiftning om tillståndstvång i syfte att hindra från samhällssynpunkt olämplig lokalisering av företag anses inte påkallad.

I propositionen behandlas även en utredning rörande befolkningsutveck­ ling och näringsliv i Jämtlands län.

På det regionala planet föreslås utrednings- och planeringsverksamhet bli de dominerande uppgifterna. Detta arbete bör ledas och samordnas av länsstyrelsen. För handläggning av hithörande frågor föreslås till länssty­ relsen skola knytas ett rådgivande organ, benämnt planeringsråd, med tre av Kungl. Maj :t och fyra av landstinget utsedda ledamöter.

Som centralt lokaliseringsorgan föreslås arbetsmarknadsstyrelsen. Styrel­ sens huvuduppgifter i denna egenskap blir rådgivnings- och upplysnings­ verksamhet samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokalise- ringspolitiskt syfte. Ansökningar om bidrag och lån intill visst belopp till företagslokalisering inom det angivna stödområdet skall avgöras av styrel­ sen, medan frågor om ekonomiskt stöd i övrigt skall prövas av Kungl. Maj :t. För samordning i Kungl. Maj :ts kansli av lokaliseringspolitiska frågor in­ rättas ett särskilt organ, benämnt lokaliseringsberedningen. I beredningen skall ingå företrädare för berörda departement och myndigheter samt nä­ ringslivets organisationer. För handläggningen av ärenden rörande särskilda lokaliseringsåtgärder samt för planeringsverksamhet bör inrikesdeparte­ mentets organisation förstärkas.

Frågor om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten avses skola upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å

Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik, m. m.

I. INLEDNING

Genom beslut den 11 december 1959 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen

för socialdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän med uppgift

att utreda och framlägga förslag rörande den samhälleliga lokaliseringsverk-

samheten.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän

landshövdingen Manfred Näslund, ledamoten av riksdagens första kamma­

re Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Källe-

nins, ledamoten av riksdagens första kammare Hjalmar Nilsson, avdelnings­

chefen Gösta Rehn och optikermastaren, numera ledamoten av riksdagens

första kammare Stig Stefanson samt uppdrogs åt Näslund att såsom ord­

förande leda utredningsarbetet.

Utredningsmännen antog benämningen kommittén för näringslivets lokali­

sering.

I direktiven för kommittén framhöll chefen för socialdepartementet att de

dominerande problemen självfallet är utflyttningen från landsbygden och

storstädernas tillväxt. I många regioner finns ett utpräglat behov av ett

mera differentierat näringsliv för att området skall bli mindre konjunktur­

känsligt, för att såväl kvinnor som män skall få arbete och för att ungdo­

marna skall få vidgade möjligheter i sitt yrkesval. Nedläggning av industri­

företag kan ofta skapa svåra lokala problem som kräver lokaliseringspoli-

tiska insatser. Från försvarssynpunkt har lokaliseringsfrågan även betydelse.

Utredningen borde lägga fram material, som var ägnat att från samhälls­

ekonomiska och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna

för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. På grundval härav

5

borde, såvitt möjligt, preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten utarbetas. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten och dess utformning för framtiden borde övervägas. Möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses angeläget, borde prövas. Frågan om att ge­ nom lagstiftning påverka näringslivets lokalisering borde undersökas. Vid övervägandena av vilka medel, som skulle användas i lokaliseringsverksam­ heten kunde erfarenheter inhämtas från andra länder, som bedriver en aktiv lokaliseringspolitik.

Det lokäliseringsarbete som hittills bedrivits hade karaktären av en försöksverksamhet. Till frågan om organisationen av verksamheten hade .slutlig ställning inte tagits. Utredningen borde även utreda och framlägga förslag rörande lokaliseringsverksamhetens organisation.

Kommittén för näringslivets lokalisering har den 25 oktober 1963 avgivit ett den 10 september samma år dagtecknat betänkande kallat Aktiv lokali­ seringspolitik (SOU 1963: 58). Till betänkandet är fogade två bilagor. Bilaga I innehåller en särskild undersökning kallad Studier i industrilokalisering (SOU 1963: 49) och utgör en akademisk avhandling av fil. lic. G. Törnqvist med en undersökning av dels industriutveckling och industrilokalisering i Sverige efter andra världskriget, dels ock regionala variationer i industrins lokaliseringsförutsättningar. Bilaga II inrymmer särskilda utredningar (SOU 1963:62) avseende dels Norrlands industri 1960, dels fraktreducering för norrländsk industri som lokaliseringsbefrämjande åtgärd, dels utvecklings­ tendenser inom olika näringsgrenar samt befolkningsutvecklingen i rikets kommuner, tätorter och regioner, dels prognoser angående den regionala folkmängdsutvecklingen, dels lokala samhällskostnader vid industrilokali­ sering, dels skogsbrukets behov av tätorter i Norrland och nordvästra Svea­ land, dels planeringsuppgifter inom statlig förvaltning av betydelse för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, dels ock utvecklingsplanering på landsbygden.

Kommittéledamoten Källenius har i särskilt yttrande framfört invänd­ ningar mot viss del av förslaget.

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bo- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, dyrortsnämnden, järn­ vägsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium, konjunkturinstitutet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, övcrståthållar- ämbetet, samtliga länsstyrelser, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöver­ styrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, telestyrelsen, vattenfalls­ styrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, (iverstyrelsen för yrkesutbildning, läns- lbrvaltningsutredningen, 1958 års skatteutjämningskommitté, 1960 års jord- bruksutredning, 1962 års fritidsutredning, 1962 års företagareföreningsut- redning, föreningen för samhällsplanering, företagareföreningarnas förbund,

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6i

0

kooperativa förbundet, landsorganisationen i Sverige, norrlandsfonden, riks­

förbundet landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, statstjänstemännens riks­

förbund, svensk industriförening, svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund gemensamt, svenska bankföreningen, svenska

hamnförbundet, svenska kommunförbundet, svenska lasttrafikbilägareför-

bundet, svenska petroleuminstitutet, svenska sparbanksföreningen, svenska

stadsförbundet, svenska turistföreningen, Sveriges akademikers central­

organisation, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorga­

nisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges riksbank, Sveriges skogsägare­

förbund, tjänstemännens centralorganisation, samarbetsdelegationen för de

fyra nordligaste länen, svenska teknologföreningen, skogsindustriernas sam-

arbetsutskott, norrlandsförbundet, svenska företagares riksförbund, svenska

landstingsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från samt­

liga länsarbetsnämnder. Till lantbruksstyrelsens resp. lantmäteristyrelsens

yttranden är fogade yttranden av lantbruksnämnder resp. överlantmätare.

Ett antal länsstyrelser har bifogat yttranden av olika länsorgan, landsting

och kommuner. Kommerskollegium har bilagt yttranden från företagare­

föreningar och handelskammare.

Till landsorganisationens yttrande är bifogade yttranden från vissa orga­

nisationen tillhöriga förbund och karteller. Vid skogsstyrelsens remissvar är

bilagda ett antäl yttranden från skogsvårdsstyrelser. Yttrande från svenska

arkitekters riksförbund har bifogats remissvaret från Sveriges akademikers

centralorganisation.

Efter hemställan av styrelsen för Jämtlands läns socialdemokratiska parti­

distrikt uppdrog Kungl. Maj :t den 8 maj 1959 åt arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen i Jämtlands län att företaga en utredning angående nä­

ringslivet och befolkningsutvecklingen i länet samt därmed sammanhängan­

de frågor.

Med anledning av nämnda uppdrag tillsatte länsstyrelsen ett arbetsutskott,

som antog benämningen länsutredningen för Jämtlands län.

Länsutredningen har med skrivelse den 4 september 1963 avgivit ett be­

tänkande kallat Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län:

Grundläggande undersökningar samt förslag till åtgärder (SOU 1963: 45).

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bo-

stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, järnvägsstyrelsen, kam­

markollegiet, kommerskollegium, statskontoret, lantbrukshögskolan, lant-

bruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kart­

verk, skogsstyrelsen, statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, sta­

tens institut för byggnadsforskning, statens jordbruksnämnd, statens natur-

vårdsnämnd, Sveriges geologiska undersökning, väg- och vattenbyggnadssty­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

7

relsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, 1962 års fritidsutred-

ning, 1960 års jordbruksutredning, 1958 års skatteutjämningskommitté,

aktiebolaget atomenergi, Jämtlands läns landsting, landsorganisationen i

Sverige, riksförbundet landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lant-

bruksförbund, Sveriges industriförbund, samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen, svenska kommunförbundet, svenska samernas riksför­

bund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Ett antal remissinstanser har bifogat yttranden från länsmyndigheter och

länsorganisationer. Kommerskollegium har sålunda bifogat yttranden från

Västernorrlands—Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns handels­

kammare samt från Jämtlands och Gävleborgs läns företagareföreningar.

Till lantbruksstyrelsens, lantmäteristyrelsens resp. skogsstyrelsens remissvar

har bifogats yttranden från hushållningssällskapet och lantbruksnämnden,

överlantmätaren resp. skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län. Fiskeristyrelsen

har överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna i nedre norra och mel­

lersta distrikten. Luftfartsstyrelsen har bilagt yttrande från Linjeflyg AB.

Sveriges hantverks- och industriorganisation hänvisar bl. a. till yttrande

infordrat från Jämtlands—Härjedalens hantverksdistrikt.

Under beredningen av ifrågavarande spörsmål i inrikesdepartementet har

från kommuner, organisationer och enskilda gjorts framställningar i olika

lokaliseringspolitiska frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

II. LO KALI SE RING SFRÅGANS HITTILLSVARANDE

BEHANDLING

Behovet av en aktiv, samhällelig lokaliseringspolitik fastslogs av stats­

makterna år 1952 vid behandlingen av betänkandet »Näringslivets lokalise­

ring» (SOU 1951: 6), som avgavs av 1947 års utredning angåen­

de näringslivets lokalisering. Enligt nämnda utredning moti­

verades en samhällelig lokaliseringspolitik av ekonomiska, sociala och föi-

svarspolitiska synpunkter.

Utredningen diskuterade och redovisade de ekonomiska, sociala och för­

svarspolitiska skäl, som kunde anföras för en av samhället bedriven lokali­

seringspolitik. Härvid framhölls att lokaliseringspolitiska åtgärder sanno­

likt kan reducera samhällets totala investeringskostnader, sänka transport-

och produktionskostnaderna samt medverka till att eljest outnyttjade arbets­

kraftsresurser tas i anspråk. Den fortgående folkminskningen, vilken utred­

ningen räknade med skulle fortsätta på landsbygden, samt koncentrationen

av de expansiva näringarna till de största städerna skulle öka svårigheterna

att ge befolkningen på landsbygden och i de små tätorterna en med befolk­

ningen i de större tätorterna likvärdig kollektiv service. Då förutsättningar­

na alt i ökad utsträckning förlägga industrier till jordbruksbygder enligt

8

utredningen vai- begränsade, gällde lokaliseringsfrågan vilka tätorter som i

framtiden skulle öka eller minska sin folkmängd. Lokaliseringspolitikens

uppgift skulle därför bli att stödja näringslivets utbyggnad i sådana tät­

orter som kunde fungera som kommersiella och kulturella centra för be­

folkningen på landsbygden, varigenom det skulle bli möjligt att samordna

bebyggelsegrupper inom större områden till harmoniska regioner. Lokalise­

ringspolitiken fick dock inte innebära att man förhindrade de befolknings-

rörelser mellan områden, som betyder en anpassning av näringslivets loka­

lisering efter ändrade betingelser i syfte att nå större effektivitet.

I utredningen redogjordes för den effekt på näringslivets lokalisering, som

förläggningen av samhälleliga institutioner liksom statens verksamhet inom

olika områden hade. Som medel för direkt påverkan av enskilda företags

lokalisering borde enligt utredningen i första hand upplysning och rådgiv­

ning utnyttjas. Utredningen förutsatte att det samarbete, som etablerats av

arbetsmarknadsstyrelsen och industrins produktionsråd, skulle fortsätta

och intensifieras.

Om rådgivningen inte gav önskad effekt, ansåg utredningen ekonomiska

stödåtgärder kunna övervägas. Därvid borde emellertid staten som regel

inte lämna individuella subventioner till enskilda företag. Kollektiva ekono­

miska stödåtgärder, t. ex. transportavgifter som understeg gängse priser

och vilka avsåg samtliga företag i ett område, skulle dock kunna förekomma.

1 utredningen framhölls att kommunerna inte borde lämna subventioner

för att påverka företagens lokalisering. Utredningen ansåg sig inte kunna ta

slutlig ställning till om tillståndsgivning borde införas som lokaliserings-

politiskt instrument.

Lokaliseringspölitiska åtgärder, framhöll utredningen, borde grundas på

utredningar som klarlade de sociala och ekonomiska konsekvenserna av

olika lokaliseringsalternativ.

Utredningen föreslog att för lokaliseringsverksamheten skulle inrättas

dels ett centralt lokaliseringsorgan (statens lokaliseringsnämnd) dels sär­

skilda länsorgan.

De i prop. 1952: 127 återgivna remissyttrandena över utredningen

vitsordade med fa undantag behovet av en aktiv samhällelig lokaliserings­

politik.

Kommerskollegium framhöll, att den starkt tilltagande konkurrensen

mellan samhällen och landsdelar om nya industrier medförde behov av ökad

vägledning rörande företagens samhälleligt lämpliga lokala förläggning.

Enligt arbetsmnrknadsstgrelsen hade behovet av en samhällelig lokalise­

ringspolitik aktualiserats genom bostadsbristen. Dostadsstgrelsen underströk

för sin del, att lokalisering av näringslivet borde ske även under beaktande

av samhällets intresse av att undvika felinvesteringar. En ökad differentie­

ring av näringslivet på sådana orter, som dominerades av konjunkturkäns­

liga industrier, skulle minska riskerna för förluster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

9

Lantbruksstyrelsen framhöll, att lantbruksorganisationen i sin plane­ ringsverksamhet sökt ställa jordbruket och dess problem i belysning av nä­ ringslivet i dess helhet. Styrelsen anförde vidare: Industrins och andra tätortsnäringars lokaliseringsproblem hade väl hittills oftast bedömts mot bakgrunden av de större tätorternas utbyggnadsproblem, kommunikations­ problem etc. och mycket av det som hittills utförts i planeringssyfte fick an­ ses ur intressesynpunkt starkt tätortsbetonat. För var dag skärptes kravet på att uppmärksamma vad dessa problem innebar för å ena sidan lands­ bygden och dess även till jordbruket närmast anslutna tätorter samt å andra sidan städer och andra större tätorter med mera ensidig funktion för stads­ näringar. Det var nödvändigt att vid behandlingen av sådana lokaliserings- och planeringsproblem jordbruksbygdens intresse av att erhålla ett diffe­ rentierat näringsliv som ekonomisk grund för en standardhöjning beaktades mera än som skett. Samhälleliga åtgärder torde erfordras härför.

Landsorganisationen ansåg, att utredningen klart påvisat behovet av åtgärder för att åstadkomma en ur samhällssynpunkt så lämplig lokalise­ ring av olika företag som möjligt.

Statskontoret och länsstyrelsen i Jämtlands län förmenade att så länge den dåvarande byggnadsregleringen bestod ytterligare åtgärder för närings­ livets lokalisering knappast erfordrades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasatte om den i och för sig önsk­ värda spridningen av industrin till landsbygden kunde främjas genom samhälleliga åtgärder. En spridning utan ingripande från myndigheter eller kommuner var den lyckligaste.

Föredragande departementschefen anförde i prop. 1952: 127 bl. a., att den verksamhet, som dittills bedrivits i skilda former i syf­ te att ernå en lämplig förläggning och spridning av industriföretagen, hade varit av inte ringa betydelse. Utredningen hade i sitt betänkande förordat en systematisk utveckling av denna verksamhet. I likhet med utredningen och flertalet av dem som hade yttrat sig i ärendet var departementschefen av den uppfattningen, att samhället borde bedriva en aktiv lokaliseringspolitik. Kunskaperna på detta område var emellertid långt ifrån fullständiga. Det blev därför eu primär uppgift att sammanställa och bearbeta tillgängligt material samt att främja specialundersökningar och annan forskning.

De synpunkter av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur som utred­ ningen anlagt på behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik var enligt departementschefen beaktansvärda. Lokaliseringspolitiken borde enligt de­ partementschefens uttalande samordnas med strävandena att maximalt ut­ nyttja tillgängliga arbetskraftsresurser och stödja utbyggnaden av närings­ livet på de platser, där de totala kostnaderna för produktionen var lägst. Särskild uppmärksamhet borde, framhöll departementschefen, ägnas folk­ minskningen på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som hade en relativt stor befolkning inom jord- och skogsbruk. Departements- 1 * Il i han g till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

10

chefen erinrade dock i sammanhanget om att Stor-Stockholms tillväxt inne­ bar allvarliga problem.

De ekonomiska och sociala synpunkterna på de lokaliseringspolitiska åt­ gärderna måste, framhöll departementschefen, i det praktiska arbetet ofta komma i konflikt med varandra. Avvägning fick därvid ske från fall till tall. Det var emellertid betydelsefullt att de ekonomiska konsekvenserna i vidsträckt mening av olika alternativa åtgärder klarlades.

En precisering av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken borde enligt de­ partementschefen kunna erhållas genom dels undersökningar berörande hela landet, dels ock regionala studier av den typ som lokaliseringsutred- ningen skisserat. De regionala studierna borde komma till stånd länsvis och anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplane- ringen. Frågor som rörde näringslivets lokalisering inom större områden borde således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. Departements­ chefen uttalade, att en dylik samordning med ömsesidigt utbyte av material och synpunkter torde vara nödvändig för att såväl den översiktliga plane­ ringen som lokaliseringspolitiken skulle kunna bedrivas ändamålsenligt.

Vad beträffade lokaliseringspolitikens medel borde den politik, som från samhällets sida skulle bedrivas i syfte att påverka enskilda företags för­ läggning, främst få formen av upplysning och rådgivning.

Departementschefen delade utredningens uppfattning att individuella bi­ drag av staten i regel inte borde förekomma. Frågan om kollektiva bidrag borde ifrågakomma skulle prövas i varje särskilt fall. I överensstämmelse med vad som anförts såväl av utredningen som i flertalet yttranden under­ strök departementschefen önskvärdheten av att de kommunala subventio­ nerna upphörde.

Tillståndsgivning för att förhindra olämplig lokalisering ansåg departe­ mentschefen inte erforderlig.

Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare endast ha försökskarak- tär och ledningen för verksamheten borde tills vidare förläggas till arbets­ marknadsstyrelsen. Riksdagen biföll propositionen (SU 1952:137; rskr. 246).

Sedan riksdagen sålunda år 1952 beslutat om riktlinjerna för och orga­ nisationen av den samhälleliga verksamheten rörande näringslivets lokali­ sering, väcktes under de följande åren en råd motioner, i vilka lokaliserings- frågan berördes i olika sammanhang.

Frågan behandlades vidare i samband med förlängningen av byggnads­ tillståndslagen år 1956. I propositionen 1956:85 med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag underströk föredragande de­ partementschefen att det var betänkligt med den pågående utvecklingen som innebar en koncentration av näringslivet mot stora befolkningscentra

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

11

och som en följd härav ett ständigt minskande befolkningsunderlag inom andra områden av vårt land. Uttunningen av befolkningen hade i vissa landsändar redan hunnit så långt, påpekade departementschefen, att ut­ komstmöjligheterna för den kvarvarande befolkningen torde ha försämrats. Samtidigt kunde exempel anföras på att i dessa områden företagna investe­ ringar i av samhället uppförda lokaler eller i industri- och serviceanlägg­ ningar stått outnyttjade. Storstädernas starka dragningskraft med åtföl­ jande starka tillströmning av arbetskraft hade medfört svårigheter och tor­ de i framtiden komma att skapa än större problem, om ingenting gjordes för att påverka utvecklingen.

De svårigheter, som i de större tätorterna mötte på det samhälleliga pla­ net, hänförde sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika slag, som följde med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transport­ anordningar, vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Arbets- kraftsanhopningen i de större städerna var inte heller, betonade departe­ mentschefen, utan olägenheter. Genom de långa avstånden mellan hem och arbetsplats, som uppstått i storstäderna, måste relativt lång tid anslås åt resor, vilka torde betyda en mindre rationell användning av fritiden. Ur samhällets synpunkt borde det vara ett primärt intresse, att arbetskrafts­ resurserna utnyttjades så effektivt som möjligt. Varje ort hade sitt optimum, men det var givetvis omöjligt, underströk departementschefen, att ange detta i exakta siffror. Så mycket torde dock stå klart, att en tätorts ständiga befolkningstillväxt ingalunda var ett kriterium på att dess produktiva re­ surser utnyttjades på bästa möjliga sätt. Tvärtom tydde allt på att vissa tätortsområden i vårt land nått en sådan storleksordning, att risk förefanns för uppkomsten av sådana desorganisationsföreteelser, som kunde leda till ett mindre effektivt utnyttjande av våra totala produktiva resurser.

Om samhället påverkade lokaliseringen så att näringslivets expansions- takt minskade i de större tätorterna men ökade i de områden, som nu hade stora utflyttningar, underlättades enligt vad departementschefen framhöll möjligheterna att komma till rätta med nämnda problem. De större tätorter­ nas expansion skulle kunna hejdas och flykten från landsbygden minskas. Det skapades därvid förutsättningar för en bättre befolkningsbalans mellan tätorterna och den egentliga landsbygden genom att befolkningen i större utsträckning än annars kunde bo kvar på landsbygden och ha sitt arbete i närliggande tätorter. Härtill medverkade även de snabba och förbättrade kommunikationer, som motorismens och vägnätets utveckling skapat. Om det sålunda ur hela samhällets synpunkt kunde betraktas som angeläget alt vidta åtgärder för alt hejda den ytterligare tillväxten av främst de största tätorterna, var det även, markerade departementschefen, angeläget att mot­ verka orealistiska och överdrivna föreställningar om fördelar av närings­ livets spridning, som inte sällan gjorde sig gällande. Uppfattningen att så gott som varje kommun skulle kunna industrialiseras var verklighetsfräm­

Kungl. Maj: Is proposition nr 185 år HUS i

12

mande. Departementschefen framhöll även, att det primära i strävandena

till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv' givetvis var att

töretagsekonomiska förutsättningar fanns för företagens förläggning till

viss ort eller viss del av landet.

Vad anginge prövningen av byggnadstillståndsärenden, som berörde de

större tätorterna, borde enligt departementschefen större vikt än tidigare

läggas vid en sådan bedömning av ärendena, som främjade en ur samhällets

synpunkt lämplig förläggning av företagen. Detta förhållande borde dock

inte vara ett hinder för att hyggnadsregleringen avskaffades, när den ur

andra synpunkter ej längre bedömdes behövlig. Då emellertid behovet av

samhällelig lokaliseringspolitik väntades bestå även sedan byggnadsregle-

ringen avskaffats, kunde en ny lagstiftning som gav samhället möjlighet att

öva ett avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter

och områden bli erforderlig.

Tredje lagutskottet (LI *

3U 1956:15) fann det angeläget under­

stryka uttalandet, att föreställningarna angående fördelarna av näringslivets

spridning ej borde överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena

måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för företagens place­

ring till viss ort eller del av landet. Särskilt med hänsyn till att det kunskaps-

material, som erfordrades för att uppställa en klar målsättning för sam­

hällets lokaliseringspolitik, alltjämt i stort saknades, måste enligt utskottet

äll samhällets påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte jämväl i fortsättningen

utövas med försiktighet. Riksdagen gjorde ingen erinran mot vad ut­

skottet anfört (rskr. 1956: 232).

I motioner (1:410 och II: 500) till 1959 års riksdag med för­

slag att hyggnadsregleringen helt skulle avvecklas anfördes bl. a., att bygg-

nadsregleringens roll i lokaliseringspolitikens tjänst allvarligt kunde ifråga­

sättas. Enligt motionärernas mening kunde de svårbemästrade sociala och

ekonomiska problem, som befolkningskoncentrationen medförde, inte lösas

på ett godtagbart sätt genom en tvångsvis genomförd spridning av det expan­

derande näringslivet. I stället borde den av arbetsmarknadsstyrelsen och

industrins produktionsråd bedrivna rådgivande verksamheten uppmuntras

och utbyggas. En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden borde

liksom hittills i första hand bygga på industrin och serviceverksamheten. En

väl utvecklad företagsamhet grundad på personliga lokala initiativ var en­

ligt motionärernas uppfattning avgörande för utvecklingen. Väsentligt var

även att skapa förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden, där önske­

målen om ett ökat egnahemsbyggande särskilt borde tillgodoses. Motionä­

rerna betonade också kommunikationspolitikens stora roll.

I andra motioner (1:302, II: 371, I: 303, II: 372) till riksdagen nyssnämn­

da år hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning med bestämmelser för

näringslivets lokalisering. Som motiv anförde motionärerna bl. a., att sam-

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

13

hället genom byggnadsregleringens hävande gått miste om möjligheterna

att påverka näringslivets lokalisering.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (B:oU 1959: 28) över

motionerna, att allvarligare erinringar mot tillämpningen av byggnadstill­

ståndslagen i lokaliseringspolitiskt syfte inte hade framkommit. Utskottet

hade uppmärksammat, att det blott i ett fåtal fall förekommit, att bygg-

nadstillståndsärenden avstyrkts av lokaliseringspolitiska skäl. Utskottet för­

utsatte, att de lokaliseringsutredningar som företogs i vissa län skulle kom­

ma att fortsätta likaså den pågående inventeringen av material, som var

ägnat alt belysa problem sammanhängande med närings- och bebyggelse­

strukturen. Med den större erfarenhet av hithörande problem som nu före­

låg ansåg utskottet möjligheterna ha förbättrats att mera ingående över­

väga lokaliseringspolitikens mål och medel. I beaktande härav och då ut­

skottet tillmätte dessa frågor stor betydelse, förordade utskottet en ny ut­

redning om lokaliseri ngsspörsmålen. Utredningens uppgift borde vara att

pröva olika möjligheter för statsmakterna att påverka näringslivets lokali­

sering i syfte att få till stånd en lämplig differentiering av näringslivet och

en spridning av företagsamheten. Utskottet framhöll, att det primära i strä­

vandena till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv själv­

fallet borde vara att det fanns företagsekonomiska förutsättningar för en

förläggning av företagsamheten i fråga till en viss ort. Utskottet ansåg -

dock utan att ta ställning till de skilda lokaliseringspolitiska medlen — att

samhällets strävanden i första hand borde inriktas på positiva åtgärder för

att stimulera företag till att etablera sig på orter, där detta ur samhällets

synpunkt ansågs angeläget. Men åtgärder kunde enligt bankoutskottet även

komma i fråga för att motverka en ej önskvärd expansion i andra orter. Ut­

redningens uppgift borde vara att fastställa den allmänna målsättningen för

lokaliseringsverksamheten och att framlägga förslag till hur de samhälleliga

åtgärderna borde utformas.

I en reservation till bankoutskottets utlåtande anfördes, att utskottet i

stället bl. a. bort uttala, att den upplysnings- och rådgivningsverksamhet i

lokaliseringsfrågor, som utövats av arbetsmarknadsstyrelsen, industrins pro-

duktionsråd och olika företagareföreningar, främst hade syftat till att för

företagarna klarlägga företagsekonomiska och samhällsekonomiska be­

tingelser och konsekvenser vid olika lokaliseringsalternativ. Genom dylikt

frivilligt samarbete hade i stort sett goda resultat ernåtts, även om fall före­

kommit då ur företagsekonomisk synpunkt mindre lyckade lösningar indi­

rekt framtvingats. Delta samarbete hade fortgått sedan länge och till en del

utan samband med byggnadsregleringen. Förutsättningar för en sådan sam­

verkan borde enligt reservanterna föreligga även sedan byggnadsregleringen

upphört alt fungera som lokaliseringspolitiskt instrument. Lokaliserings­

politiken borde, enligt reservanterna, från samhällets sida i övrigt främst

inriktas på produktionsfrämjande åtgärder, d. v. s. på att genom positiva åt­

gärder öka förutsättningarna för industriell verksamhet i områden, där eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

14

expansion av näringslivet av samhällsekonomiska eller sociala skäl kunde

anses särskilt motiverad. Enligt reservanterna skulle vidare en lagstiftning

på området innebära, att tvångsmedel tillgreps för att förhindra en lokali­

sering, som vederbörande näringsidkare ansåg vara den ur företagsekono­

miska synpunkter enda möjliga. Detta borde inte komma i fråga. Bakom

lörslaget om lagstiftning låg, ansåg reservanterna, den oriktiga föreställ­

ningen, att det ofta skulle föreligga stridande intressen mellan vad som ur

samhällsekonomisk och företagsekonomisk synpunkt var lämpligt i fråga

om lokaliseringen.

Riksdagen (rskr. 245) beslöt i enlighet med bankoutskottets uttalan­

de. Det var i enlighet härmed som kommittén för näringslivets lokalisering

tillkallades år 1959.

I betänkandet »Balanserad expansion» (SOU 1956:53) berörde 195 5

års långtidsutredning lokaliseringspolitiken i samband med pro­

blemen kring de snabbt växande största städerna och speciellt Stor-Stock-

holms tillväxt. Enligt långtidsutredningens mening borde sålunda tillväxten

av Stor-Stockholms befolkning kunna påverkas av en ändamålsenlig lokali­

seringspolitik för administration och enskilda företag. Innebörden och

konsekvensen av de antydda problemställningarna borde klarläggas genom

ingående utredningar, som skulle kunna leda till konkreta förslag. Bland de

problem som enligt långtidsutredningens uppfattning därvid borde klar­

läggas genom ingående utredningar aterfanns en decentralisering av vissa

delar av den centrala civila och militära verksamheten till orter utanför

Stockholm. Erfarenheter från andra länder och från de svenska storföre­

tagen tydde på att man överskattat de organisatoriska olägenheterna av eu

viss lokal decentralisering av de förvaltande, utredande och affärsdrivande

verken. Enligt långtidsutredningen borde utvecklingen av kommunikatio­

nerna och särskilt telekommunikationerna underlätta en utveckling i denna

riktning.

Långtidsutredningens uttalande intogs i direktiven år 1957 för lokal i-

seringsutredningen rörande statlig verksamhet, som

i slutet av år 1963 avgav sitt slutbetänkande »Lokalisering av statlig verk­

samhet» (SOU 1963:69). I utredningsdirektiven erinrades om att frågan

om en utflyttning av statliga ämbetsverk från Stockholm vid åtskilliga till­

fällen tagits upp till övervägande. Särskilt tidigare syntes man i en lokalise­

ring utanför huvudstaden ha sett en möjlighet att nedbringa de statliga för­

valtningskostnaderna. Under senare år hade det framför allt varit de äll­

mänt befolkningspolitiska och samhällsekonomiska aspekterna som domine­

rat. Det har, hette det i direktiven, synts önskvärt att med en aktiv statlig

lokaliseringspolitik å ena sidan förhindra en alltför snabb tillväxt av Stor­

stockholm, a andra sidan bidra till en differentiering av näringsstrukturen i

olika delar av vårt land.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

15

Lokaliseringsutredningen påpekar för sin del i anslutning till sin redo­ görelse över utredningens uppdrag, att det sedan lång tid tillbaka i olika former bedrivs statlig och kommunal verksamhet av lokaliseringspolitislc betydelse. Indirekt kan således åtgärder inom kommunikations-, planerings- och utbildningsväsendet m. fl. områden medföra betydande lokaliserings- politiska effekter. Under senare år synes emellertid framför allt förutsätt­ ningarna att fördela sysselsättningsmöjligheterna inom olika delar av landet ha tilldragit sig ett stort intresse, varvid frågorna om det enskilda närings­ livets lokalisering intagit en central plats i debatten.

I anledning av direktiven för kommittén för näringslivets lokalisering har det inte ankommit på lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet att undersöka frågan om målsättningen för den allmänna lokaliserings­ politiken. Utredningens uppdrag har varit begränsat till att omfatta under­ sökningar rörande de tekniska möjligheterna att förflytta statlig verksam­ het från stockholmsområdet till andra delar av landet. Självfallet bör emel­ lertid, har utredningen påpekat, all lokaliseringspolitisk verksamhet ha en gemensam målsättning. Lokaliseringen av statlig verksamhet har från syssel­ sättningssynpunkt stor direkt och indirekt betydelse. Det vore enligt utred­ ningens mening bl. a. av detta skäl inte rimligt att ställa den statliga sektorn utanför de lokaliseringspolitiska strävandena.

Lokaliseringsutredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling och torde i annat sammanhang få underställas riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

III. RIKTLINJER FÖR EN AKTIV LOKALISERINGS­

POLITIK

A. Lokaliseringspolitisk målsättning m.m.

Kommittén

1. Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik

I sin motivering för eu aktiv lokaliseringspolitik erinrar kommittén för nä­ ringslivets lokalisering inledningsvis om att 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951:6) diskuterade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska skäl, som kunde motivera att samhället bedrev aktiv lokaliseringspolitik. Även om kommittén i allt väsentligt ansluter sig till vad därvid anfördes, är det, säger kommittén, angeläget att frågeställningarna mer ingående preci­ seras och konkretiseras. De motiv, som kan åberopas för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik, har enligt kommitténs mening accentuerats av utvecklingen de senaste åren. Kommittén anför som motiv för en aktiv lokaliseringspolitik förändringar i befolkningsutvecklingen, orsaker till be­

16

folkningens regionala omfördelning, följder på arbetsmarknaden och för

samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokalisering samt den framtida

regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. I syfte att belysa de

föi etagsekonomiska förutsättningarna för en samhällsekonomiskt och so­

cialt önskvärd lokalisering har kommittén låtit undersöka de regionala

variationerna i fråga om industrins produktionskostnader. Slutligen läggs

samhällsekonomiska synpunkter och försvarssynpunkter på näringslivets

lokalisering.

Befolkningsutvecklingen

Kommittén erinrar om att rikets folkmängd mellan åren 1950 och 1960

ökade med 6,4 procent, vilket var en svagare ökning än under föregående tio­

årsperiod. Folkökningen försiggick i avtagande takt under 1950-talet och

uppgick under den första hälften av decenniet till 3,5 procent och under

den andra till 2,8 procent. Från 1960 till 1962 ökade folkmängden med en

procent.

Befolkningsutvecklingen i länen karakteriseras enligt kommittén av att

mellan åren 1950 och 1960 14 län hade större utflyttning än inflyttning,

nämligen de sju länen i östra Götaland, de fem norrlandslänen samt Skara­

borgs och Hallands län. Dessa län utom Hallands, Kronobergs och Blekinge

hade fortsatt nettoutflyttning under åren 1961—62, varjämte Stockholms

stad samt Kopparbergs och Örebro län noterade flyttningsförluster under

dessa år.

Under 1950-talet minskade folkmängden i Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads och Jämtlands län. Från år 1960 till 1962 hade alltjämt

Kalmar, Gotlands och Jämtlands län folkminskning, varjämte folkmängden

minskade i Västernorrlands, Västerbottens och Värmlands län samt i Stock­

holms stad.

Som en följd av befolkningsutvecklingen mellan 1950 och 1962 fick mä-

1 arlänen, fiämst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län sina ande­

lar av rikets folkmängd ökade, medan länen i östra Götaland och Norrland

(utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län fick sina an­

delar minskade.

Ett karakteristiskt drag i befolkningsutvecklingen under de senaste år­

tiondena har enligt kommittén varit förskjutningen från glesbygd till tät­

orter. Folkmängdsförändringen i länen har därför påverkats av dels ande­

len bosatta i tätorter och glesbygd, dels förändringen i tätorts- respektive

glesbygdsbefolkningen.

Befolkningsutvecklingen i arbetsmarknadsstyrelsens 152 B-regioner1 ut­

visar enligt kommittén en folkminskning i 64 regioner mellan åren 1950

och 1960. I samtliga län utom Örebro län fanns B-regioner med folkminsk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

1 Principerna lör arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning är redovisade i den av styrelsen

utgivna publikationen ”Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning”, 1961.

17

ning under 1950-talet. Folkminskningsregionerna var i huvudsak koncentre­

rade till län som hade folkminskning eller svag folkökning under 1950-talet.

Ett stort antal folkminskningsregioner fanns också i Malmöhus och Norr­

bottens län trots att dessa län noterade stark folkökning. Folkökning redo­

visades i 88 B-regioner, varav 40 hade större folkökning än riksgenomsnit­

tet. Flertalet av dessa fanns i mellansverige. Av de 45 regionerna i östra

Götaland hade blott sex och av de övriga 38 regionerna i södra Sverige nio

större folkökning än riksgenomsnittet, och av Norrlands 31 regioner var så

fallet med nio.

I samtliga folkminskningsregioner var, fortsätter kommittén, de arbets­

föra åldrarnas andel av totalbefolkningen år 1960 lägre än riksgenomsnittet,

vilket också i regel var fallet med 0—15-åringarna utom, med få undantag,

i regionerna i Norrland. Åldringarnas andel var i regel större i folkminsk­

ningsregionerna än genomsnittligt för riket.

Folkmängdens förändring i kommunerna mellan åren 1950 och 1960

visar, att av 1 029 kommuner år 1960 hade 661 eller inemot två tredjedelar

folkminskning under 1950-talet. I dessa kommuner bodde en knapp tredje­

del av landets befolkning. Folkminskningen hade i allmänhet drabbat kom­

muner med lågt invånarantal.

Om folkmängdens förändring i tätorterna mellan åren 1950 och 1960

nämns, att i de B-regioner, som hade folkminskning under 1950-talet, tät-

ortsbefolkningens andel av totalfolkmängden var lägre än i riket. Någon av­

görande regional skillnad i tätortsutvecklingen förelåg inte. Regioner med

stark och svag ökning av tätortsfolkmängden var sålunda tämligen jämnt

fördelade över landet. Tätortsfolkmängdens relativa ökning i storstadsregio­

nerna sammanföll i stort sett med riksgenomsnittet. Av de regioner, som

hade den största procentuella ökningen av tätortsfolkmängden, låg sju i

Norrland, åtta i mellansverige och åtta i södra Sverige.

Den procentuellt starkaste ökningen av den sammanlagda folkmängden

i tätorter av olika storlek förelåg i tätorterna med 2 000—20 000 invånare.

De tätorter, som till sin näringskaraktär var industriorter, hade den snab­

baste folkökningen.

I kommitténs betänkande redovisas även en framskrivning av 1960 års

befolkning under antagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Enligt

denna kommer befolkningen i de arbetsföra åldrarna (15—65 år) att öka

med 3 procent eller med 145 000 personer till år 1965. Efter 1965 blir den

naturliga tillväxten i de arbetsföra åldrarna mycket liten. Den beräknas

under perioden 1965—1970 uppgå till 30 000 personer i hela riket. Mellan

åren 1970 och 1975 kommer enligt framskrivningen en minskning av be­

folkningen i de arbetsföra åldrarna att inträda.

Regionalt föreligger stora skillnader. Tillväxten i de arbetsföra åldrarna

mellan åren 1960 och 1965 beräknas i Norrbottens län till 8 procent och i

Västerbottens län till 6 procent mot 3 procent i hela riket. Av den natur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

18

liga ökningen med 30 000 personer mellan åren 1965 och 1970 faller 9 000

på Norrbottens och 4 500 på Västerbottens län. De två övre norrlandslänen

svarar alltså, understryker kommittén, för nära hälften av de arbetsföra

åldrarnas naturliga ökning i riket. I inte mindre än 55 B-regioner, däribland

Stockholmsregionen, visar framskrivningen, att antalet personer i de arbets­

föra åldrarna kommer att minska. Nästan hälften av B-regionerna i Göta­

land uppvisar sådan minskning.

Samtidigt som framskrivningen visar en minskning av de arbetsföra åld­

rarna totalt mellan åren 1970 och 1975 ger den till resultat en ökning i

Norrbottens län med nära 6 000 och i Västerbottens län med drygt 2 000

personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Orsaker till befolkningens regionala omfördelning

Kommittén har även redovisat ändringarna i fördelningen av antalet för­

värvsarbetande mellan åren 1950 och 1960. Den förvärvsarbetande befolk­

ningen i hela riket uppgick enligt folkräkningen år 1960 till 3 244 100 per­

soner, medan motsvarande antal år 1950 var 3 104 800. Under 1950-talet

ökade sålunda antalet förvärvsarbetande med 139 300 personer eller med

4,5 procent.

Om man önskar få en bild av utvecklingen inom olika näringsgrenar kan

1950 års folkräkning inte utan vidare jämföras med 1960 års. Klassifice­

ringen av vissa gruppers näringsgrenstillhörighet har nämligen inte varit

densamma vid de båda räkningarna. I följande tabell, som grundar sig på

uppgifter från Folkräkningen 1960, del VI, har 1950 års siffror omräknats

i enlighet med 1960 års näringskod.

Industri och hantverk. .

Byggnads- och anlägg-

ningsverksamhet...........

Handel............................

Samfärdsel.....................

Tjänster ..........................

S:a stadsnäringar...........

Jordbruk, skogsbr. m.m.

Samtliga

Andel i % av

samtliga för­

värvsarbetande

1950

Förändring 1950—60

Andel i % av

samtliga för­

värvsarbetande

1960

Absolut

Procentuell

32,6

+ 154.400

+ 15,2

36,0

7,9

+

50.700

+ 20,8

9,1

13,4

+ 23.600

+

5,7

13,5

8,1

8.700

— 3,5

7,5

17,0

+ 116.500

+ 22,1

19,8

79,7

+ 323.900

+ 13,1

86,2

20,3

— 184.600

- 29,2

13,8

100,0

+ 139.300

+

4,5

100,0

Kommittén konstaterar, att starka förskjutningar skedde under 1950-

talet mellan olika näringsgrenar. Inom jordbruk och skogsbruk minskade

antalet förvärvsarbetande med nära 30 procent eller med över 180 000 per­

soner, under det att industri och hantverk ökade med omkring 15 procent

eller med drygt 150 000. Den största relativa ökningen förekom inom

19

gruppen tjänster med drygt 20 procent eller med nära 117 000 personer.

Vad angår förändringen i länen minskade hela antalet förvärvsarbetande i

sju län. Störst var minskningen relativt sett i Gotlands och Jämtlands län.

Även i Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands

län minskade antalet förvärvsarbetande.

Starkaste relativa ökningen förelåg i Stockholms, Västmanlands och

Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande män ökade blott i Stockholms

stad, Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Väst­

manlands och Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande kvinnor ökade i

samtliga län.

Inom enbart industrin förelåg den starkaste procentuella ökningen inom

Norrbottens, Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län,

Stockholms stad och län tillsammans samt Skaraborgs och Värmlands län.

Byggnads- och anläggningsverksamheten hade den starkaste ökningen i

Norrbottens och Västerbottens län.

Även vad gäller servicenäringarna (handel, samfärdsel, tjänster) hade de

två länen i övre Norrland samt Västmanlands län den största relativa sys­

selsättningsökningen. Stark ökning förelåg även i Älvsborgs, Uppsala och

Kopparbergs län. Den svagaste procentuella ökningen hade Blekinge, Kris­

tianstads, Kalmar, Gotlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skara­

borgs och Jämtlands län. Ökningen inom Stockholms stad och län samt

Malmöhus län låg under riksgenomsnittet.

Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk minskade i samtliga

län. Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvs­

arbetande under 1950-talet svag i sydöstra Götaland och nedre Norrland

men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska lä­

nen (utom Örebro län). Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obe­

tydligt från riksgenomsnittet. Mellan åren 1950 och 1960 ökade länen i övre

Norrland och i mellansverige sin andel av stadsnäringarna i hela riket, me­

dan den var oförändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt

minskade för Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norr­

land samt några län i sydöstra Sverige.

I 80 av de 152 B-regionerna minskade den förvärvsarbetande befolkningen

mellan åren 1950 och 1960. I samtliga regioner som hade tillbakagång av

totalbefolkningen utom två minskade också den förvärvsarbetande befolk­

ningen. Därutöver hade ytterligare 18 regioner minskning av antalet för­

värvsarbetande men ändock en ökning av totalfolkmängden varierande mel­

lan 0,1 och 4 procent.

De regioner, där antalet förvärvsarbetande minskade under 1950-talet,

hade ett starkt inslag av jordbruksbefolkning. Endast i två av dessa minsk-

ningsregioner var jord- och skogsbrukets andel av de förvärvsarbetande

mindre än riksgenomsnittet. Industrin var däremot i regel svagt represen­

terad. Sålunda var i tre fjärdedelar av minskningsregionerna industrins an­

Knngl. Maj.ts proposition nr 18ö år l!)6'r

20

del av de förvärvsarbetande lägre än riksgenomsnittet. Hög andel industri­

arbetare utgör dock ingen garanti för gynnsam sysselsättningsutveckling,

påpekar kommittén. I 22 regioner med högre andel industriarbetande än ge­

nomsnittligt i riket minskade sålunda den förvärvsarbetande befolkningen,

medan totalantalet förvärvsarbetande ökade i 16 regioner med lägre andel

än riksgenomsnittet.

Regioner med stark sysselsättningsökning inom industrin hade i regel

också stark minskning inom jord- och skogsbruket, medan flertalet av re­

gionerna med svag minskning av antalet sysselsatta inom jord- och skogs­

bruk också hade svag ökning inom industrin. Det vill därför synas, säger

kommittén, som om den starka sysselsättningsökningen inom industrin på­

skyndat jordbrukets rationalisering.

Antalet förvärvsarbetande inom stadsnäringarna sammanlagt minskade

enligt vad kommittén fortsättningsvis upplyser under 1950-lalet i 11 B-

regioner i södra Sverige och i tre i Norrland. I Stockholms B-region var stads­

näringarnas relativa ökning densamma som i riket. Betydligt starkare pro­

centuell sysselsättningsökning inom stadsnäringarna än riksgenomsnittet

noterades för flertalet av B-regionerna i övre Norrland och för nära hälften

av regionerna i Svealand men blott för fjärdedelen av regionerna i Götaland

och i södra och mellersta Norrland.

Inom industrin minskade antalet sysselsatta under 1950-talet enligt folk­

räkningarna i 17 B-regioner, därav sju i Norrland. En relativt sett stor ök­

ning förelåg i nio regioner i Norrland, 14 i Svealand, 12 i östra Götaland och

nio i västra Götaland samt tre i Skåne.

I 28 B-regioner minskade folkmängden under 1950-talet relativt starkt,

d. v. s. minskningen översteg 5 procent. Kommittén konstaterar att vissa av

dessa regioner företer gemensamma drag i fråga om näringsstruktur och

sysselsättningsutveckling. Samtliga hade jämförelsevis hög andel förvärvs­

arbetande inom jord- och skogsbruk — 21 av dem hade mer än dubbelt så

hög andel som riksmedeltalet. Industrins andel var däremot i många fall låg.

Kommittén belyser även utvecklingen inom industrin mellan åren 1952

och 1960 ur regional synpunkt. Enligt kommerskollegiets industristatistik

minskade antalet industrianställda mellan åren 1952 och 1960 i 29 B-regio­

ner, av vilka 14 låg i Norrland. En undersökning av primäruppgifterna till

denna statistik visar enligt kommittén att antalet industrianställda mellan

nämnda år ökade med cirka 80 000 eller med 9,7 procent. En på folkräk­

ningarna åren 1950 och 1960 grundad analys visade en ökning under den

två år längre perioden av samtliga förvärvsarbetande inom industri och

hantverk med omkring 15 procent.

Det mest markanta minskningsområdet framträder i Norrland, omfat­

tande större delen av norra Gävleborgs, hela Jämtlands samt stora delar av

Västerbottens och Norrbottens län. Väsentligt svagare ökning av antalet in­

dustrianställda än riksgenomsnittet redovisas i de tre storstadsregionerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

21

Stark relativ ökning visar även denna undersökning för en del regioner i östra Svealand samt framför allt i stora delar av Jönköpings, Kronobergs och norra Kristianstads län. I Norrland var ökningen av antalet industri- anställda i stort sett koncentrerad till några få centra, nämligen Örnskölds­ vik, Skellefteå, Luleå, Gällivare/Malmberget och Kiruna. De regionala omför­ delningarna av industrins anställda var ansenliga under 1950-talet. Sålunda fick storstadsregionerna samt sådana industribetonade områden som Upp­ sala, Eskilstuna, Norrköpings, Borås, Örebro och Gävle B-regioner sina an­ delar av rikets industrianställda reducerade. Av Norrlands 31 B-regioner fick 21 sina andelar av rikets industrianställda minskade. För att dessa 21 regioner skulle haft samma andel år 1960 som år 1952, hade de behövt ytterligare över 5 000 industrianställda.

Regioner som ökade sina andelar återfinns främst i södra Jönköpings, i Kronobergs och i norra Kristianstads län samt i övrigt med stor spridning i Svealand och Götaland. De nyss nämnda fem centra i Norrland ökade även sin andel av rikets industrianställda.

De regionala förändringarna i industrins förädlingsvärde sådant detta kan belysas med ledning av den officiella industristatistiken har även stu­ derats av kommittén. Enligt detta material har förädlingsvärdet i oförändrat penningvärde från år 1952 till år 1960 ökat med 48,1 procent, d. v. s. betyd­ ligt mer än ökningen av antalet anställda, vilken uppgick till 9,7 procent. Sammanfattningsvis konstateras att främst Stockholms- och malmöregio­ nerna samt en rad betydande industriregioner i Svealand och Götaland fått sin andel av industrins förädlingsvärde minskad under 1950-talet. För Svealand och Götaland kan sägas, heter det i kommitténs betänkande, att den regionala förändringen av förädlingsvärdena och antalet industrianställ­ da i stort sett sammanfaller. För Norrlands vidkommande är bilden något annorlunda. Ett antal regioner i denna landsdel, som fick sina andelar av antalet anställda minskade, visar ökning av sina andelar av förädlings­ värdet.

En av kommittén redovisad undersökning rörande den industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961 omfattar 792 produktions­ enheter med minst 25 anställda vid undersökningstillfället, vilka nyetablc- rats, flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Dessa företag sysselsatte vid undersökningstillfället sammanlagt 65 000 personer. En stor del av omlokaliseringarna var riktade ut från storstadsområdena. Från Stor-Stockholm utflyttade eller lades ut som filialer 86 företag med 12 000 anställda, från Stor-Götcborg 25 företag med 3 500 anställda och från Malmö stad 23 företag med 1 900 anställda.

Lokaliseringen av dessa 792 företag kännetecknas enligt vad kommittén funnit i sina huvuddrag av stor spridning inom Svealand och Götaland. Mätt i antal anställda ägde dock relativt betydande lokaliseringar rum i ett sam­ manhängande område i Kronobergs, Blekinge och norra Kristianstads län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

22

Med undantag för gävle- och sundsvallsområdena redovisas påfallande få lokaliseringar till Norrland. Skillnaden mellan å ena sidan Götaland och Svealand med undantag av den nordvästra delen och å andra sidan Norr­ land är i detta avseende mycket stor, framhåller kommittén.

Lokaliseringarna har i stor utsträckning skett till relativt små tätorter. Sålunda återfinns drygt 40 procent av antalet anläggningar med en tredje­ del av antalet anställda i orter med mindre än 5 000 invånare. Etablerinear

o

utanför tätorter har varit ovanliga.

Inom storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad etablerades 147 arbetsställen av den studerade storleken med drygt 9 000 anställda. Samtidigt har emellertid 134 arbetsställen med över 17 000 an­ ställda flyttats eller lagts ut som filialer från dessa regioner. Utflyttningen och filialutläggningen är särskilt omfattande bland industriföretag i Stor- Stockholm.

De i undersökningen ingående företagen har tillfrågats om orsakerna till lokaliseringen. Även om svarens grad av tillförlitlighet inte kan fastställas, må ändock enligt kommittén anföras, att över hälften angett ledig industri­ lokal eller lämplig tomtmark samt god tillgång på arbetskraft som lokalise- ringsorsak. Uteslutes svaren från storstadsregionerna uppgår antalet svar, där tillgången på arbetskraft uppgetts som orsak till lokaliseringen, till 70 procent.

Följder på arbetsmarknaden och för samhällsmiljön av näringslivets lokali­ sering

konsekvenserna av den regionala befolkningsutvecklingen ävensom de regionala förändringarna inom industrin enligt föregående redovisningar belyses av kommittén genom en granskning av arbetslöshetens, arbetskrafts­ bristens och yrkesverksamhetsgradens regionala variationer. Även förekoms­ ten av ett ensidigt näringsliv samt glesbygdens problem vidröres.

I fråga om arbetslöshetens omfattning och regionala variationer erinrar kommittén om att den registrerade arbetslösheten i Sverige under efter­ krigstiden varit låg. Antalet arbetslösa har dock — understryker kommit­ tén — skiftat i takt med konjunkturer och säsongväxlingar. Regionala va­ riationer förekommer likaså och i vissa områden har arbetslösheten under en längre tid haft en, jämfört med riket i övrigt, relativt stor omfattning.

Antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i hela riket uppgick i genomsnitt för åren 1956—1960 till 31 700 personer per år. Återhämtning­ en inom det ekonomiska livet efter konjunkturavmattningen åren 1957__ 1958 medförde en kraftig minskning av arbetslöshetstalen, och årsmedel- talet för 1961 stannade vid 20 965 personer. Under år 1962 ökade antalet arbetslösa något och uppgick i medeltal för året till 23 243 personer. Det år­ liga genomsnittet för femårsperioden 1958—1962 var 29 569.

Kommittén framhåller, att arbetslösheten under de senaste åren varit

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

23

mest framträdande i Norrland. De fem norrlandslänen, som har 16 procent av landets befolkning, svarade år 1962 för 34 procent av hela antalet arbets­ lösa — enbart på Norrbottens län, som har 3,5 procent av befolkningen, kom 11 procent. I arbetslöshetssiffrorna ingår inte de arbetslösa som be- retts sysselsättning i beredskapsarbeten. Under de senaste fem åren bar ■— påpekar kommittén — över hälften av dem, som placerats i dylika arbe­ ten, varit hemmahörande i norrlandslänen.

En undersökning av antalet arbetslösa under perioden 1958—1962 i för­ hållande till befolkningen i åldern 15—65 år visar enligt kommittén ett rela­ tivt arbetslöshetstal för hela riket av 0,6 procent. I 58 B-regioner i landet var detta tal högre än riksgenomsnittet. Av dessa 58 regioner låg 30 i Norrland, vilket betyder att endast en B-region i denna landsdel hade lägre arbetslös­ het än genomsnittet.

Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för beredskapsarbeten uppgick under budgetåret 1961/62 till 211 milj. kr. och under budgetåret 1962/63 till 359 milj. kr. Under kalenderåret 1962 utgjorde kostnaderna för beredskapsarbe­ tena 258 milj. kr., varav 178 milj. eller 69 procent kom på norrlandslänen. Från de erkända arbetslöshetskassorna utbetalades under verksamhetsåret 1961/62 i försäkringsersättning 95 milj. kr. I statsbidrag erhöll dessa kassor under nämnda verksamhetsår 60 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsens utgif­ ter för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder för att underlätta för ar­ betskraft att flytta från arbetslöshetsområden uppgick under budgetåret 1962/63 till 11 milj. kr.

Vad angår regioner och orter med ensidigt näringsliv anföres, att en tredjedel av landets 1 800 tätorter är ensidiga i det avseendet, att mer än 60 procent av de förvärvsarbetande är sysselsatta i industri och byggnads­ verksamhet. I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största industrigrenen ensam sysselsätter mer än hälften av samtliga förvärvsarbe­ tande på orten. Antalet sådana orter med över 1 000 invånare år 1960 var 71. De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel av kvinnounderskott.

Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d. v. s. antalet förvärvsarbetande kvinnor i relation till antalet kvinnor i de arbetsföra åldrarna (15—65 år), ökade enligt kommittén mellan åren 1950 och 1960. Sålunda var av antalet kvinnor i åldern 15—65 år 33 procent år 1950 och 38 procent år 1960 för­ värvsarbetande. ökningen faller helt på de gifta kvinnorna.

Hela antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 utgjorde 39 procent av den kvinnliga befolkningen i åldersgruppen 15—65 år. Regionalt förekom mycket stora variationer. Av arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner hade blott 20 regioner en yrkesverksamhetsgrad som översteg riksgenomsnittet. Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg i boråsregionen (56 procent), stock­ holmsregionen (52 procent), malmöregionen och lundregionen (50 procent). Medianvärdet, d. v. s. den yrkesverksamhetsgrad som hälften av regionerna låg över och hälften under, uppgick till 33 procent. I den fjärdedel av

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

24

B-regionerna som hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden varierade in-

tensitetstalet mellan 23 och 29 procent.

Ijåg yrkesverksamhetsgrad bland kvinnorna förelåg i regel i regioner med

låg andel tätortsbefolkning. Även bland tätorterna fanns emellertid bety­

dande variationer. En yrkesintensitet bland kvinnorna i landets samtliga tät­

orter av samma grad som i Stockholm sknlle, anför kommittén, utöver det

faktiska antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 ha tillfört arbetsmark­

naden ytterligare omkring 125 000 gifta och 35 000 inte gifta kvinnor, därav

26 000 respektive 10 000 i norrlandslänen. Det understrykes, att dessa siff­

ror gäller endast tätorterna, d. v. s. befolkningskoncentrationer med fler än

200 invånare.

Näringslivets regionall varierande utveckling medför inte bara överskott

på arbetskraft inom vissa områden. Inom andra områden uppstår, framhål­

ler kommittén, brist på arbetskraft. Områdets egna arbetskraftstillgångar

räcker inte, och inflyttningen begränsas av olika faktorer. Planeringen

inom de snabbt expanderande områdena släpar efter. Stora svårigheter före-

ligger emellertid, när det gäller att mäta och regionalt jämföra bristen på

arbetskraft.

Kommittén redovisar vissa uppgifter ur arbetsförmedlingsstatistiken, som

visar att antalet tillsatta platser i förhållande till antalet lediganmälda inom

industrin var lägst i storstadslänen och högst i Norrland och i de sydöstra

länen. Genomsnittliga antalet arbetslösa i förhållande till hela antalet lediga

platser år 1962 var också väsentligt högre i Norrland och nordvästra Svea­

land än i landet i övrigt.

Beträffande de problem, som uppstår i glesbygdsområdena till följd av

folkminskningen, erinrar kommittén om att det minskade behovet av ar­

betskraft inom jordbruket leder till fortsatt uttunning av befolkningen i

glesbygden, även om en del av den arbetskraft som frigörs med bibehållen

bosättning får sysselsättning i närliggande tätorter eller i stadsnäringar i

glesbygden. Då det i huvudsak är de yngre bland de arbetsföra åldrarna som

flyttar, kommer den redan nu ogynnsamma åldersfördelningen i glesbygden

med väsentligt större andel äldre personer än i tätorterna att ytterligare

accentueras. År 1980 kan sålunda åldrarna över 64 år beräknas utgöra

25 procent av totalbefolkningen i glesbygden. Ur miljösynpunkt har eu så­

dan utveckling, framhåller kommittén, en ogynnsam effekt.

Glesbygden kännetecknas också av stort underskott på kvinnor. Orsaken

härtill, uttalar kommittén vidare, är ej i första hand att det saknas arbets-

llPP§ifter för dessa utan att de sysselsättningsmöjligheter, som tätorterna

kan erbjuda, bedöms vara mera attraktiva. Kvar står emellertid, att den

ojämna könsfördelningen medför betydande sociala olägenheter och låg

äktenskapsfrekvens. Befolkningsomflyttningen från glesbygd till tätorter

torde pa sikt även fa kommunalekonomiska följder för de kommuner, där

jord- och skogsbruk är den dominerande näringsgrenen och där avstånden

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

till industri- eller servicecentra är stora. Då eu del av de kollektiva kostna­ derna för åldringsvården belastar kommunerna, kan denna utgiftspost en­ ligt kommittén väntas bli mera betungande i dessa områden än i områden med jämnare åldersfördelning.

Förutsättningarna att upprätthålla en rimlig servicestandard för gles- bygdsbefolkningen blir, framhåller kommittén, beroende av hur den fort­ satta urbaniseringen kommer att ske. Avgörande är därvid inte om främst små och ur servicesynpunkt obetydliga bebyggelseagglomerationer kan be­ hålla sin folkmängd men väl om det kommer att finnas ett tillräckligt fin- maskigt nät av orter med servicefunktioner av olika karaktär och omfatt­ ning.

Kommittén anser att, om inte särskilda åtgärder vidtas för att i lämpligt belägna orter stödja samhälleliga serviceanläggningar, en förutsedd bety­ dande minskning av sysselsättningsmöjligheterna inom jord- och skogsbru­ ket och de stora avstånden mellan tätorterna i de glest befolkade inre de­ larna av Norrland och nordvästra Svealand kommer att skapa särskilda problem för att tillgodose behovet av primär service åt den befolkning, som skall upprätthålla jord- och skogsbruket.

Bortses från vissa skärgårdsområden och avsides belägna skogsbygder kan glesbygdsbefolkningen i övriga delar av landet med en halvtimmes bil­ resa nå orter med varor och tjänster, som efterfrågas relativt ofta, och inom en timmes resa nå större centralorter med relativt fullständig serviceutrust­ ning. För den övervägande delen av glesbygdsbefolkningen är tidsavstånden, enligt kommittén, väsentligt mindre. I betydande utsträckning kan vidare arbetskraft, som inte längre behövs inom jord- och skogsbruk, med bibe­ hållen bosättning söka sig till de arbetsplatser, som tätorterna erbjuder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

25

Bedömning av den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsut­ vecklingen

Det betonas av kommittén, att en bedömning av de sannolika utvecklings­ tendenserna inom olika näringsgrenar och av folkmängdens väntade utveck­ ling inom skilda regioner är av fundamental betydelse för lokaliseringspoli- tiska överväganden liksom för all samhällsplanering. De grundläggande prognoser som erfordras för en sådan framtidsbedömning är emellertid alltjämt relativt osäkra och måste bedömas med försiktighet.

Kommittén redogör för tillgängliga prognoser rörande den regionala be­ folknings- och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen. Be­ folknings- och sysselsättningsutvecklingen kommer enligt kommittén under 1960- och 1970-talen totalt för landet att präglas av en begränsad tillväxt inom de arbetsföra åldrarna och en mycket svag ökning av arbetskraftstill- gångarna.

Arbetskraftsbehovet inom jordbruket beräknas minska med över 40 pro­

cent under 15-årsperioden 1960—1975. Sysselsättningen inom skogsbruket

väntas under samma tid reduceras med omkring 25 procent. En ännu kraf­

tigare nedgång kan ej anses osannolik. Glesbygdsnäringarna skulle därmed

minska antalet förvärvsarbetande från 447 000 till 275 000 och omfatta

8 procent av den yrkesverksamma befolkningen år 1975. Ur regional syn­

punkt beräknas minskningen bli minst markant i de utpräglade jordbruks­

områdena och kraftigast i Norrland.

Industrin beräknas öka sin sysselsättning med omkring 9 procent under

15-årsperioden 1960—1975 och bibehålla en i stort sett oförändrad andel

av den förvärvsarbetande befolkningen. Såväl byggnads- och anläggnings-

verksamhet som servicenäringarna beräknas öka sin sysselsättning med 15

procent under 15-årsperioden. Servicenäringarnas andel av den förvärvs­

arbetande befolkningen skulle därigenom öka från 41 till 45 procent.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade

under 15-årsperioden totalt för landet, ökning av dessa tillgångar kan en­

dast förväntas i Norrland samt i mindre grad inom vissa regioner i mälar­

dalen. Den kvinnliga arbetskraften beräknas i stort sett öka i hela landet.

För hela landet beräknas ett underskott på manlig arbetskraft av något

mer än 60 000 personer vid slutet av 15-årsperioden 1960—1975. Ett motsva­

rande överskott på kvinnlig arbetskraft väntas uppkomma. Underskottet

beräknas i stockholmsregionen till omkring 40 000 män och 20 000 kvinnor,

i Malmöhus län till 17 000 män och 8 000 kvinnor samt i Göteborgs och

Bohus län till 21 000 män och 7 000 kvinnor. Betydande överskott skulle

komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som till­

sammans enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år

1975 av 28 000 män, varav något mer än 10 000 på vartdera Norrbottens och

Västerbottens län, samt 44 000 kvinnor.

Kommittén framhåller, att de olika befolkningsprognoser som finns tyder

på att förskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regio­

ner kommer att fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de

senaste årtiondena. I vissa avseenden synes en acceleration av omflyttnings-

takten ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd väntas kvar­

stå eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland.

Folkökningen i östra mellansverige, göteborgsområdet samt sydvästra Sve­

rige beräknas fortgå.

‘■^6

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

Företagsekonomiska lokaliserings faktorer

Enligt sina direktiv har kommittén haft att framlägga material, som är

ägnat att belysa förutsättningarna ur bl. a. företagsekonomiska synpunkter

för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. Kommittén uppdrog

därför åt fil. lic. G. Törnqvist att göra en undersökning rörande regionala

variationer i fråga om olika för industrins lokalisering betydelsefulla fakto­

27

rer. Uppmärksamhet har därvid i första hand ägnats transportkostnader, arbetskraftskostnader samt industrins behov av kontakt med marknaden. Undersökningarna redovisas i sin helhet i betänkandets bilaga I »Studier i industrilokalisering» (SOU 1963:49), vilken åberopas av kommittén.

Transportkostnaderna för råvaror till och färdigvaror från en produk- tionsanläggning visar enligt undersökningen stora variationer vid lokalise­ ring till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri ut­ gör emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostna­ derna. För vissa undersökta typexempel av anläggningar inom konfektions- och verkstadsindustri utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 5,0 procent av totalkostnaden.

De som exempel anförda anläggningarna betecknas i undersökningen som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. De kan lokaliseras till orter inom stora delar av landet, utan att transportkostnaderna ökar produktionskost­ naderna med mer än någon eller några få procent.

Omkring en tredjedel av arbetsställena i industristatistiken med omkring hälften av antalet industrianställda torde enligt undersökningen med eu grov uppskattning kunna betecknas som rörliga eller obundna från trans­ portkostnadssynpunkt. Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna, kan verksamhet enligt undersökningen bedrivas i vitt skilda delar av landet utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en å två procent. Inom framförallt södra och mellersta Sverige kan rörligheten betecknas som mycket stor för de företag, som säljer sina produkter på en nationell eller internationell marknad.

I fråga om lönekostnader föreligger enligt den åberopade undersökningen betydande variationer mellan olika delar av landet. Gjorda utredningar vi­ sar att lönevariationerna för industrianställda uppgår till 15 å 20 procent. Spännvidden är lägre för tjänstemän än för manliga arbetare. De lägsta genomsnittliga lönerna förekommer i södra och sydöstra Götaland, och de högsta i Stockholms- och göteborgsområdena samt i södra Norrlands inland och i norra Norrland. Det anses emellertid sannolikt att de större industri­ orterna i dessa delar av Norrland i hög grad påverkat det genomsnittliga löneläget. Fn specialundersökning visar, att lönenivån sjunker med tätorter­ nas storlek och avståndet till de stora industriorterna i dessa delar av landet.

För de studerade anläggningarna inom konfektions- och verkstadsindu­ strin kan de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, beräknas påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent. Detta anses gälla för stora delar av de industrier, som kan räknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. För dessa företag torde sålunda i regel de re­ gionala lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse från lokalise- ringssynpunkt än de regionala transportkostnadsvariationerna.

'från sportor ien terade anläggningar, d. v. s. sådana där kostnader för trans­ port av råvaror och/eller färdigfabrikat uppgår till betydande delar av de to-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

tala produktionskostnaderna, paverkas däremot i mindre grad av regionala

lönevariationer.

Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har inte kun­

nat göras. Företagna undersökningar visar emellertid, att arbetskraftens

rörlighet och frånvarofrekvens är högre i storstadsregioner och andra arbets­

kraftsbristområden, vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan är

produktiviteten låg under en övergångsperiod i områden, där arbetskraften

inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.

Det heter vidare i undersökningen, att flera omständigheter kan tänkas

bidra till en regional löneutjämning. Exempelvis kan lokaliseringen av ett

större industriföretag till en mindre låglöneort komma att påverka det to­

tala löneläget. I samma riktning kan omflyttning av arbetskraft verka.

Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen rela­

tivt orörliga från lokaliseringssynpunkt. Kostnadsvariationerna för råvaror

och fäidigprodukter bildar en snäv ram, inom vilken sådana sekundära fak­

torer som lönekostnaderna kan avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.

För de från transportkostnadssynpunkt rörliga företagen bildar enligt

undersökningen variationerna i transportkostnader en vid yttre ram. Ett

stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga från

transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar enligt under­

sökningen det företagsekonomiska resultatet i mycket ringa utsträckning.

För dessa företag utgör arbetskraftskostnaderna vanligen en betydande

kostnadspost, och regionala löneskillnader kan i stor utsträckning påverka

det ekonomiska resultatet. Det är emellertid svårt — framhålles det __ att

på förhand avgöra produktionsresultatet vid en viss arbetskraftskostnad på

alternativa lokaliseringsorter. De regionala löneskillnaderna kan i vissa fall

antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är skillnaderna

också relativt små.

Mot denna bakgrund är det sannolikt, heter det vidare, att andra omstän­

digheter än regionala kostnadsvariationer för transporter och för arbets­

kraft i många fall påverkar den rörliga industrins lokalisering. Själva etable-

ringen av en industrianläggning är vanligen förenad med stora kostnader.

Om ett flertal orter är likvärdiga lokaliseringsalternativ från transport- och

lönekostnadssynpunkt, kan möjligheten att reducera etableringskostnaderna

genom fördelaktiga krediter, låga byggnadskostnader eller tillgängliga in­

dustrilokaler avgöra valet av etableringsort. Tillgången på enskild och all­

män service har därjämte stor betydelse.

Om industrins behov av nära kontakt med marknaden konstateras, att

starkt kontaktorienterade verksamheter vanligen betjänar lokalt avgrän­

sade marknadsområden. Även mindre starkt kontaktorienterade industrier,

vilka exempelvis säljer sina produkter på eu nationell marknad, kan förut­

sättas ha behov av snabba och bekväma kontakter med köparna. De regio­

nala variationerna i transporttider, restider och kommunikationsmöjlig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

29

heter är ansenliga. De torde ha en inte ringa psykologisk effekt vid valet mellan alternativa lokaliseringsorter. Allmänt torde gälla, att förbättrade kommunikationer, som förkortar tidsavståndet till råvaruleverantörer och avsättningsmarknader, ökar konkurrensmöjligheterna för industriföretag i mera avsides belägna delar av landet.

Samhällsekonomiska och försvarspolitiska synpunkter på näringslivets lokalisering

Samhällsekonomiska jämte sociala och försvarspolitiska skäl, som inte utan vidare kommer in i de privatekonomiska bedömningarna, talar enligt kommittén för att man bör söka modifiera de utvecklingstendenser, som nu kan förutses i fråga om näringslivets geografiska fördelning.

Kommittén framhåller, att stora svårigheter föreligger att genomföra kvantitativa beräkningar av samtliga enskilda och samhälleliga kostnader och vinster av alternativa lokaliseringar, särskilt som även verkningarna på lång sikt berör frågan. I regel kan endast osäkra bedömningar göras. Här­ till kommer betydelsefulla sociala och försvarspolitiska hänsyn, som över huvud taget inte kan uttryckas i ekonomiska kvantiteter. I vissa fall är emellertid de faktorer, som visar i ena eller andra riktningen, så starka och påtagliga, att vissa slutsatser utan vidare kan dras.

När det gäller enskilda företag är det enligt vad kommittén påpekar före­ tagets ägare och ledare, som har att bedöma den lämpliga lokaliseringen. För de faktorer, som därvid är av betydelse, har redogjorts i det föregående. Det är emellertid påtagligt, framhåller kommittén, att den privatekonomiska och den samhällsekonomiska bedömningen kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från varandra. Även om det givetvis är ett centralt samhällsintres­ se, att företagen blir effektiva och lönsamma och lokaliseras på ett sådant sätt, att detta mål uppnås, är det också rimligt, att samhället vidtar anstal­ ter, som avser att påverka företagens beslut i en sådan riktning, att dessa fattas under hänsynstagande till de samhällsekonomiska följderna.

Kommittén hävdar att samhällets organ därvid inte behöver genomföra någon fullständig beräkning av samtliga fördelar och nackdelar för före­ taget med en viss lokalisering jämförd med en annan. Detta är fortfarande, betonar kommittén, det enskilda företagets angelägenhet. Samhället kan emellertid indirekt genom serviceverksamhetens utformning eller direkt genom råd eller ekonomiskt stöd påverka de konkreta besluten på ett sätt, som mer eller mindre fullkomligt upphäver den tendens till en från sam­ hällsekonomisk synpunkt felaktig lokalisering, som eljest skulle föreligga.

Generellt konstaterar kommittén, att större orter i regel har en stark dragningskraft, som i och för sig är lättförklarlig. Både näringslivets ut­ veckling mot ökad differentiering och levnadsstandardens stegring gör, att både företagens och konsumenternas behov blir allt mångsidigare och där­

30

för endast kan tillgodoses på en relativt stor ort. Denna tendens kan väntas undan för undan bli skärpt, dels av det skälet att den större och mångsidi­ gare orten utgör en effektivare produktionsmiljö än den mindre och en­ sidigare, dels därför att de personer, som genom kompetens som tekniker eller företagsledare till stor del betingar näringslivets och sysselsättningens fortsatta tillväxt, fäster särskilt stor vikt vid de fördelar, som de mångsidigt utvecklade orterna kan erbjuda dem. Deras bosättning blir sedan en bas för ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft i sådana orter. Denna kon- centrationstendens kan — menar kommittén — vara både företagsekono­ miskt och samhällsekonomiskt rationell, men den kan också ha negativa återverkningar som måste beaktas. Frågan om vilka utvecklingstendenser beträffande näringslivets lokalisering, som bör främjas eller motverkas, måste, säger kommittén, avgöras från fall till fall på grundval av mera kon­ kreta bedömningar.

Befolkningsutvecklingen skapar, framhåller kommittén vidare, i stor ut­ sträckning det starkaste behovet av nya arbetstillfällen i de delar av landet, där arbetskraftsbehovet kan förutses öka relativt svagt eller direkt minska under de närmaste 10 å 15 åren. Även bortsett från de sociala synpunkterna blir det samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska stödåtgärder för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom arbetslöshet eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent sociala skäl talar dessutom för lokaliseringsfrämjande åtgärder, där näringslivets en­ sidighet medför särskilt stor konjunkturkänslighet eller permanenta svå­ righeter för särskilda kategorier av arbetskraft — i synnerhet de gifta kvin­ norna — att erhålla sysselsättning.

De samhälleliga investeringarna i anslutning till en industriell expansion är enligt kommittén i regel av sådan omfattning, att de måste beaktas vid kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska fördelar kan vinnas om vid val mellan olika alternativ en lokalisering sker till orter eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl är trögrörlig, och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning i stället för till orter med fullt utnyttjad kapacitet och balans på arbetsmarknaden. Lokalisering till orter med arbetskraftsbrist kan också leda till sänkt produktivitet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter att lösa väsentliga sam- hällsplaneringsfrågor.

Kommittén erinrar om att det både samhälls- och företagsekonomiskt dessutom är betydelsefullt att långsiktigt planera lokaliseringen av kom­ munikationer, bostadsbebyggelse och andra samhällsinvesteringar på ett så­ dant sätt, att näringslivets villkor blir så gynnsamma som möjligt och att enskilda lokaliseringsbeslut kan grundas på god kännedom om de framtida lokaliseringsförhållandena. Starka skäl talar enligt kommittén för att i detta avseende bör eftersträvas att undvika å ena sidan en stark koncentration av befolkningen till storstäderna, å andra sidan en splittring av näringslivet

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

31

på alltför många och små orter, där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den mångsidiga service som numera efterfrågas.

Kommittén understryker, att de synpunkter som framförts på problem som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen av olika tätorter och tät- ortskategorier, storstäder och andra, varit av preliminär art. De stora plane­ rings- och avvägningsfrågor av både ekonomisk, social och försvarspolitisk natur, som här är involverade, måste klarläggas genom grundligare under­ sökningar, innan en långsiktig politik kan fastläggas.

Det från försvarssynpunkt främsta kravet på näringslivets lokalisering in­ nebär enligt vad kommittén framhåller, att de krigsviktiga produktions­ enheterna placeras inom sådana områden och på sådant sätt, att de såvitt möjligt kan arbeta ostörda i händelse av krig. Produktionsenheterna bör därför från denna aspekt lokaliseras så, att de löper minsta risk för för­ störing och att transporterna för den lokaliserade enheten blir så korta och så litet sårbara som möjligt. Nackdelarna från försvarssynpunkt av en stark koncentration av krigsviktiga anläggningar och befolkning till storstads­ områden och andra större städer liksom befolkningsutglesningen i stora landsdelar har i skilda sammanhang påtalats, icke minst i 1947 års lokali- seringsutredning. Utvecklingen inom bebyggelse och näringsliv sedan nämn­ da utredning framlades anser kommittén ha ytterligare accentuerat svårig­ heterna för det totala försvarets organisering.

Den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna, som skett under efterkrigstiden, har från försvarssynpunkt inneburit en mycket ogynnsam utveckling. Även med ett mycket aktivt luftförsvar och med långtgående förebyggande civilförsvarsåtgärder i avsikt att minska anfallsverkningarna, synes det kommittén inte möjligt att hindra förluster och skadegörelse, som i vissa lägen kan få förödande verkningar.

Slutligen framhålles i sammanhanget att man inte kan planera samhället enbart med utgångspunkt i ett eventuellt krigs krav. Å andra sidan får inte planering ske utan att totalförsvarets krav och synpunkter beaktas. Total­ försvarets myndigheter har genom de förordningar av olika slag, som finns, möjlighet att medverka i och i viss mån påverka huvuddelen av planerings­ arbetet. Önskvärt är emellertid, betonar kommittén, att de viktigaste cen­ trala totalförsvarsmyndigheterna i elt tidigare skede än nu inkopplas i ar­ betet. Eljest uppstår risk för att försvarsbetingelserna som en följd av vid­ tagna åtgärder ändras i så hög grad, att landets ekonomiska, personella och övriga resurser inte räcker till för att upprätthålla den av statsmakterna fastställda målsättningen för försvaret. Det är vidare betydelsefullt, att sam­ hället inte får eu utformning med alltför täta befolkningskoncentrationer, som gör att utrymningsåtgärder in. in. ter sig så omfattande och svårgenom- förbara, att statsmakternas handlingsfrihet binds. En utveckling mot ökade koncentrationer medför, påpekar kommittén, eu utveckling mot ökade ris­ ker eller krav på tidigare beredskapsåtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Sammanfattning

Behovet av och motiven för att samhället bör bedriva en aktiv lokalise­

ringspolitik sammanfattar kommittén på följande sätt.

En utveckling utan någon medverkan från samhällets sida vid närings­

livets lokalisering kan medföra

1. att alla arbetskrafts- och naturtillgångar inte blir rationellt utnyttjade;

2. att en sådan uttunning av befolkningen kan uppstå inom vissa om­

råden att samhällelig service inte kan upprätthållas i en omfattning som är

rimlig eller endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde

och samhället;

3. att utbyggnaden av kollektiva anordningar i storstadsområdena släpar

efter till följd av den starka koncentrationen av befolkningen till dessa om­

råden ;

4. att rikets försvar försvåras vid en fortsatt stark koncentration av verk­

samhet till storstadsområdena.

Den hittills bedrivna lokaliseringsverksamheten har enligt kommittén vi­

sat sig vara otillräcklig i fråga om medel och organisation. Försök att med

lokaliseringspolitiska åtgärder på bred front stimulera näringslivet i en

region har sålunda inte förekommit. I flertalet västeuropeiska länder har

däremot statliga åtgärder vidtagits i syfte att dels stimulera utvecklingen i

s. k. utvecklings- eller stödområden, d. v. s. landsdelar, där näringslivet

stagnerat eller gått tillbaka, dels förmå industrier att flytta från områden

som kännetecknas av överexpansion. I Storbritannien har exempelvis sedan

länge båda dessa slag av åtgärder prövats för att råda bot på struktur­

arbetslösheten inom kol- och stålområden, där rationaliseringar av olika slag

successivt minskat behovet av arbetskraft, men också för att hejda den allt­

för kraftiga inflyttningen till storstadsområdena. I Nederländerna, som ock­

så har överbefolkningsproblem att bemästra, har man till skillnad från

Storbritannien inte genom restriktioner sökt motverka befolkningskon-

centrationen, men de knappa marktillgångarna i hamnstäderna har i första

hand reserverats för den tunga industrin, samtidigt som den lätta industrin

stimulerats att överflytta sin verksamhet till glesare bebyggda områden. I

Norge har de

statliga åtgärderna sedan början av 1950-talet

inriktats på en

utbyggnad av det svagt utvecklade näringslivet i norr. Numera finns enligt

vad kommittén upplyser möjligheter att erhålla lån från en statlig fond

inom alla delar av landet, där behov av en komplettering av näringslivet fö­

religger, men befintliga finansieringsmöjligheter är otillräckliga.

2. Lokaliserings politisk målsättning

Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar sägs sammanfattnings­

vis ha följande tre syften:

33

1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbets­ kraften bereds full sysselsättning.

2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger människorna — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — eu likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.

3. Att lokalisera näringslivet så, att rikets försvar underlättas. Det ligger i sakens natur, säger kommittén, att man inte kan ange en målsättning för lokaliseringspolitiken, som är så preciserad att den direkt kan utnyttjas för lösningen av enskilda lokaliseringsproblem. Lokaliserings- frågorna är i regel alltför komplicerade och omfattande, för att detta skall kunna ske. Härtill kommer våra bristande kunskaper i samhällsekonomiska och sociologiska frågor. Vissa allmänna principer kan dock, menar kommit­ tén, redovisas. Ett förverkligande av kravet på full sysselsättning så att alla människor oavsett ålder, kön och bostadsort, som vill och kan ta förvärvsarbete, kan få tillfälle härtill, förutsätter att jämte arbetsmarknadspolitiska även lokali- seringspolitislca åtgärder vidtas. Om näringslivet skall få den mest ändamålsenliga lokaliseringen och alla produktionsfaktorer skall utnyttjas på effektivaste sätt, kan det enligt kommittén inte bara bli fråga om att arbetskraften skall anpassa sig till företagen, utan företagen får i större utsträckning än hittills söka sig till arbetskraften. Utbyggnad av industriell verksamhet kräver ofta investe­ ringar i bostäder och olika slag av samhälleliga serviceanordningar. I en ort där arbetskraften är fullt utnyttjad och personalbehovet huvudsakligen måste tillgodoses genom inflyttning från andra platser kan dessa bli av be­ tydande omfattning. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan från samhälls­ ekonomisk synpunkt bör även beaktas de kostnader i samband med etable- ringen som faller utanför företaget. Även med hänsyn till att de totala inve- steringsresurserna är begränsade kommer denna fråga att bli av betydelse. Sker lokalisering av ett företag till en plats med lokal tillgång på arbets­ kraft och tillräcklig service, blir samhällets kostnader till följd av etable- ringen väsentligt mindre än om lokalisering sker till en ort med brist på arbetskraft och samhällelig service, samtidigt som de investeringar som re­ dan gjorts blir bättre utnyttjade än om arbetskraften söker sig bort från orten. Frågan kan, erinrar kommittén, aktualiseras för de områden av lan­ det där fortsatt utflyttning medför, alt underlaget för tätorternas service­ utrustning hotar att bli för knappt. Det finns då anledning för samhället att medverka till att företag etableras till dylika områden. En arbetslöshet, som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttnings- arbetslöshet, innebär en belastning inte blott för de enskilda människorna 2 — llihang till riksdagens protokoll 1:965. 1 samt. ATr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196'r

34

och för det berörda området utan för hela landet på grund av det produk­ tionsbortfall, som därigenom uppstår.

Huruvida rörlighetsfrämjande eller lokaliseringspolitiska åtgärder skall användas för att lösa sysselsättningsproblem i en region måste, betonar kom­ mittén, ses ur ett vidare perspektiv än att enbart komma till rätta med en lokal arbetslöshet. Lokaliseringspolitiska åtgärder kan ej sällan vara att föredra för att effektivt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser. En folk­ minskning kan medföra att befintlig servicekapacitet blir underutnyttjad och att upprätthållande av socialt önskvärd service blir mycket dyrbar. Ofta kan arbetskraften visa sig vara mycket trögrörlig. Olika hinder av person­ lig och ekonomisk art föreligger för en omflyttning till en annan ort. De ar­ betslösa och den ofullständigt utnyttjade arbetskraften kan vara så hårt bunden, att någon flyttning ej kommer till stånd trots en tämligen generös flyttningshjälp. Beredskapsarbetena tenderar i sin tur att kräva allt större och större kapitalinsats i förhållande till sin sysselsättningseffekt. Särskil­ da åtgärder kan då enligt kommittén vara motiverade för att söka få till stånd en expansion av näringslivet i regioner med hög arbetslöshet, även om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångsperiod blir högre än om företagen förlädes till andra orter. Lokaliseringsåtgärderna kan nämligen på längre sikt vara en effektiv och varaktig lösning av syssel­ sättningsproblemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Remissyttrandena

Remissinstanserna accepterar allmänt, att samhället bör vidta ökade lo­ kaliseringspolitiska åtgärder. De tre syften som av kommittén förordas ingå i en lokaliseringspolitisk målsättning anser sig flera remissmyndigheter kun­ na acceptera, ehuru en del finner dessa vara alltför allmänt hållna. Särskilt kritiseras kommittén för att ha visat alltför ringa intresse för de expande­ rande områdenas lokaliseringsproblem och för att ha koncentrerat sina un­ dersökningar och sitt intresse på avfolkningsområdena utan att väga förde­ lar och nackdelar av den pågående strukturomdaningen i samhället. Detta framhåller bl. a. statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Stockholms län. Emellertid utvecklas inom remissopinionen principiella synpunkter på lokaliseringspolitiken som sådan, varvid kommitténs förslag utsätts för viss kritik i bl. a. yttrandena från konjunkturinstitutet, statskontoret och svenska bankföreningen. Samtidigt vinner kommitténs insamlande och pre­ sentation av mångfalden siffror och prognoser m. m. rörande befolkningen, arbetskraften, sysselsättningen etc. erkännande.

Såväl målsättningen för som utformningen av lokaliseringspolitiken — någon klar åtskillnad häremellan göres inte alltid — ägnas intresse utifrån två principiella utgångspunkter. Den ena är, att lokaliseringspolitiken är ett alternativ eller komplement till arbetsmarknads- och sysselsättnings­

35

politiken. Denna uppfattning har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, landsorga­ nisationen, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Den andra är, att lokaliseringspolitiken är en del av den totala samhälls­ politiken och ingår som ett led i alla politiska åtgärder för samhällsplane­ ringen i vidaste bemärkelse. Denna åsikt hyses av t. ex. byggnadsstyrelsen och flera av länsstyrelserna.

I övrigt diskuteras lokaliseringspolitikens samhällsekonomiska och socia­ la syften jämförda med de företagsekonomiska, å ena sidan finns föresprå­ kare för att de samhällsekonomiska och sociala synpunkterna särskilt bör beaktas, vilket inte utesluter att jämväl de företagsekonomiska kan tillgo­ doses, en åsikt som framkommer i bl. a. yttrandena från en del länsstyrel­ ser. Å andra sidan föreligger yttranden både från myndigheter och från nä­ ringslivet vari hävdas att de samhällsekonomiska och sociala syftena i stor utsträckning kan tillgodoses om hänsyn primärt tas till företagsekonomiska intressen. Denna uppfattning framföres bl. a. i yttrandet av svenska arbets­ givareföreningen och Sveriges industriförbund. Det finns även remissin­ stanser som söker finna en balans mellan de uppställda syftena.

En i stort sett positiv inställning till den av kommittén uppställda mål­ sättningen för lokaliseringspolitiken kan utläsas i remissvaren från bl. a. domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i

Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i det yttrande som ge­ mensamt avgivits av riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Domänstyrelsen anser sålunda att aktiva insatser av lokaliseringspolitisk art erfordras från samhällets sida i syfte att uppnå ett rationellt utnyttjan­ de av de för vår export avgörande skogstillgångarna samt för att upprätt­ hålla en godtagbar samhällsservice och boendemiljö för de människor som skall hämta sin utkomst från landsbygdsnäringarna. Som kommittén fram­ håller, blir denna befolkning i stigande omfattning beroende av tätorternas service liksom tätorternas utveckling omvänt står i stark beroendeställning till befolkningen i deras omland. Lokaliseringspolitikens uppgift bör därför bl. a. vara att stödja tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i glesbygden. Härtill kommer, fortsätter domänstyrelsen, att det från andra samhällsekonomiska utgångspunkter kan vara motiverat att samhäl­ let bedriver en aktiv lokaliseringspolitik. Sålunda påkallar den hrist på ar­ betskraft, som råder och under överskådlig tid enligt utförda prognoser kommer att råda inom svenskt näringsliv i allmänhet, att befintliga arbets­ kraftsreserver utnyttjas i största möjliga utsträckning. Detta bör som hit­ tills huvudsakligen åstadkommas genom eu rörlighetsstimulerande arbets­ marknadspolitik. I de bygder där skogsbruket är den dominerande närings­ grenen och där näringslivet är ensidigt utvecklat föreligger emellertid eu arbetskraftsreserv — i ej oväsentlig utsträckning bestående av kvinnlig ar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

betskraft — som icke är omflyttningsbar eller endast med stor svårighet

kan flyttas till annan ort. Ett utnyttjande av denna arbetskraft förutsätter

därför »att företaget kommer till arbetskraften».

Lantbruks styr elsen ansluter sig till kommitténs målsättningar och under­

stryker därvid glesbygdens behov av ett differentierat näringsliv samt till­

gång till tätorter, som kan erbjuda arbetstillfällen och servicemöjligheter.

Det bör vara eu angelägen uppgift för samhället, säger styrelsen, att på olika

sätt medverka till att främja utvecklingen inom glesbygdsområdena i syfte

att utnyttja arbetskraften och det naturliga produktionsunderlaget. En

huvudlinje vid lokaliseringsverksamheten blir att stödja de tätorter, som

fungerar eller kan fungera som centralort för den omkringliggande bygden.

Lokalisering av industriföretag till ett område medför dels att arbetstillfäl­

len tillskapas, vilket medför att undersysselsatt arbetskraft kan utnyttjas

samtidigt som anpassningen inom jord- och skogsbruket kan underlättas,

dels att en fortsatt befolkningsminskning inom en region motverkas, dels

att serviceutrustningen i vissa centra kan byggas ut och förbättras.

Lantmäteristyrelsen anför, att den i princip ansluter sig till vad kommit­

tén uttalat, men detta innebär inte, att man ur rättvisesynpunkter eller av

liknande skäl bör eftersträva att få företag eller organ utspridda över lan­

dets yta så jämnt som möjligt. Givetvis måste, säger styrelsen, målsätt­

ningen variera inom vida gränser. Ändamålsenligheten ur företagets eller

organets synpunkter bör i hög grad få bli avgörande. Men ur samhällseko­

nomisk synpunkt kan det även i vissa fall vara försvarbart att stödja nä­

ringslivet i vissa bygder med dåliga utkomstmöjligheter vilket även givet­

vis är angeläget ur sociala och andra synpunkter. Ett utvecklat jordbruk

och skogsbruk kan således i stora delar i nordsverige utgöra en betydelse­

full del i ett differentierat näringsliv och samtidigt ett viktigt komplement

till serviceverksamheten i tätorterna.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är de rent socialpolitiska skä­

len att skapa en så harmonisk samhällsmiljö, att svenska medborgare, var

i landet de än fullgör sin uppgift, ges likvärdig standard i fråga om social

och kulturell service, värda all respekt och bör få hög prioritet när det gäl­

ler fördelningen av socialpolitikens resurser. Vad kommittén anfört beträf­

fande näringslivslokaliseringens samband med försvarssynpunkter är också

värda allt beaktande. De försvarspolitiska och sociala motiven i lokalise-

ringsfrågan får dock enligt länsstyrelsen inte skymma undan det faktum,

att det i varje särskilt fall skall ligga rent företagsekonomiska överväganden

till grund för lokaliseringen av industriföretag.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att den är medveten om att i

åtskilliga fall olika lokaliseringspolitiska målsättningar står i konkurrens­

förhållande gentemot varandra. Den framtida lokaliseringspolitiken kom­

mer slutligen att innebära en allmän syntes, vari de olika önskemålen under­

kastas en bedömning och avvägning. Länsstyrelsen anser inte att kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

37

framlagt förslag som kan anses långsiktigt ha löst frågan om en aktiv lokali­ seringspolitik.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig tveksam till kommitténs förslag angående lokaliseringspolitikens geografiska inriktning. Även om man kan acceptera en viss social målsättning får denna inte rubba de företagsekono­ miska aspekterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den av kommittén utformade målsättningen är så allmän, att det är oklart hur en lokaliseringspolitik bör utformas för att de uppställda målen skall kunna förverkligas. Olika lös­ ningar blir säkerligen ofta tänkbara i de enskilda fallen. Valet torde ej säl­ lan komma att stå mellan å ena sidan ekonomiska stödåtgärder för att sti­ mulera till nylokalisering i eu avfolkningsbygd och å andra sidan åtgärder för att främja arbetskraftens förflyttning till orter med arbetskraftsbrist.

Vid en sådan avvägning bör de företagsekonomiska synpunkterna i regel få fälla utslaget.

Den företagsekonomiska aspekten måste vara den vägledande principen, anför länsstyrelsen i Kopparbergs län, även i en av samhället bedriven lo- kaliseringsverksamhet. Detta innebär emellertid inte, att länsstyrelsen an­ sluter sig till tanken att det helt skall överlämnas till näringslivet att självt bedöma vilken lokalisering som i varje särskilt fall kan vara lämpligast. I övrigt anser länsstyrelsen att det måste betraktas som en självklar uppgift för samhället att medverka till en rimlig standard för den befolkning som av olika anledningar vill eller måste stanna kvar i glesbygden. Men dessa in­ satser måste ske med andra medel än lokaliseringspolitiska.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar, att det är av stor vikt att olika be­ slut inom en aktiv lokaliseringspolitik föregås av en klart uttalad lokali- seringspolitisk målsättning, som sträcker sig förhållandevis långt fram i ti­ den. Enligt länsstyrelsens bedömande har kommittén använt sig av alltför kortsiktiga perspektiv i den lokaliseringspolitiska målsättningen. Kommit­ tén har inte redovisat några överväganden beträffande den ur samhällseko­ nomisk synpunkt på längre sikt gynnsammaste befolkningsfördelningen i landet. Kommittén har endast i obetydlig utsträckning analyserat de ekono­ miska förhållandena i landets olika delar. Om så hade skett, hade man en­ ligt länsstyrelsen sannolikt funnit ännu bättre argument för en aktiv lokali­ seringspolitik.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbriiksfärbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner den i utredningen uppställda målsättningen om så hög nationalinkomst som möjligt vara i behov av viss nyansering. Även om målsättningen kan accepteras som grundläggande princip för den ekonomiska verksamheten, får man enligt förbundens me­ ning inte förbise, att skäl kan föreligga alt särskilt på kort sikt vidta åtgär­ der, som innebär avsteg från denna princip. Det kan vara nödvändigt all göra ingripanden som på kort sikt dämpar utvecklingstakten för att därige­

.38

nom vinna långsiktiga fördelar. En aktiv lokaliseringspolitik är ett verk­

samt medel att på längre sikt säkra högsta möjliga nationalinkomst. För­

bunden betonar dessutom, att det är väsentligt att man söker så långt som

möjligt tillgodose den valfrihet, som ligger i att kunna välja mellan

sysselsättning i hemorten eller att flytta — en valfrihet som f. n. mycket

sällan föreligger på landsbygden.

En mera kritisk inställning till kommitténs uttalanden och förslag intar

framförallt konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, statskontoret,

landsorganisationen, svenska bankföreningen och svenska sparbanksför­

eningen.

Kommittén borde enligt konjunkturinstitutet ha utfört sin analys av den

pågående regionala omstruktureringen utifrån mera generella utgångspunk­

ter än som blivit fallet. Visserligen är de angivna målsättningarna i och för

sig allmänt hållna men kommitténs förslag är i huvudsak inriktat på avflytt-

ningsområdenas problem. Intresset kommer därmed att koncentreras på

åtgärder ägnade att stimulera en lokalisering av realkapital till arbetskraf­

ten, medan frågan om arbetskraftens rörlighet och därmed sammanhängan­

de problem inte kommer in i bilden.

Det hade varit värdefullt, fortsätter konjunkturinstitutet, med en mera

integrerad syn på sambanden mellan å ena sidan arbetsmarknadspolitiska

rörlighetsfrämjande åtgärder, som verkar på arbetskraftens lokalisering,

och å andra sidan lokaliseringspolitiska åtgärder, som enligt traditionell

terminologi avses verka på realkapitalets lokalisering. Dessa åtgärder både

kompletterar varandra och påverkar varandra ömsesidigt, framhåller insti­

tutet. Sett ur en mera generell synpunkt är det frågan om vilken regional

omstrukturering av såväl befolkning som realkapital som på längre sikt blir

nödvändig för att uppnå angivna målsättningar. Man borde därför söka

åstadkomma en anpassningsplan för hela riket — en nödvändig men givet­

vis svårlöst uppgift — som utredningen hesiterat inför. På grund av ensi­

digheten i analysen samt bristen på mera konkret utformade lokaliserings-

alternativ finner institutet det svårt att bedöma innebörden av kommitténs

förslag.

Statistiska centralbyrån erinrar om att kommittén framhållit svårigheten

att med utgångspunkt i angivna lokaliseringspolitiska målsättningar kom­

ma fram till hållbara slutsatser av mera konkret slag. Enligt centralbyråns

uppfattning har kommittén inte tillräckligt tydligt framhållit, att ett viktigt

skäl härtill är, att de angivna syftena endast delvis harmonierar med var­

andra. Detta gäller redan strävanden att uppnå en så stor nationalinkomst

som möjligt samt att åstadkomma full sysselsättning. Dessa båda målsätt­

ningar kan under vissa förutsättningar stå i motsättning till varandra. Även

i övrigt råder, påpekar centralbyrån, mellan de olika målsättningarna mot­

sättningar, som är särskilt påtagliga när det gäller försvaret kontra andra

syften. Situationen blir än mer komplicerad, om man för in även andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

39

faktorer i bilden, såsom exempelvis önskemålet att på alla orter åstadkom­ ma en jämn könsproportion.

Centralbyrån framhåller att, i den mån kommittén gått in på konkreta problem, dessa främst gällt Norrland samt glesbygden i riket i övrigt. Kom­ mittén har med andra ord, fortsätter statistiska centralbyrån, koncentrerat sin uppmärksamhet på orter och områden, från vilka flyttningsströmmarna går, och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för dessa till följd härav. Däremot har kommittén i mindre utsträckning ägnat sig åt att analysera de problem, som uppkommer i orter och områden med en kraftig folkökning och effekterna i samhället som helhet har knappast alls be­ handlats. Enligt centralbyråns uppfattning består ett huvudproblem när det gäller lokaliseringspolitiken i att bedöma förutsättningarna för en ut­ veckling av tätorter av olika karaktär, läge och storlek samt möjligheterna att påverka denna utveckling i en för samhället som helhet så gynnsam rikt­ ning som möjligt. Nyckelproblemet utgörs därvid av utvecklingen inom stor­ stadsområdena. Olägenheterna — och fördelarna — av en snabb tillväxt av storstadsområdena är i hög grad värda att uppmärksammas. Diskussionen om möjligheterna att påverka utvecklingen kan inte begränsas till endast in­ dustrin.

En ytterligare analys av olika förhållanden i samband med pågående be­ folkningsutveckling är enligt centralbyråns mening angelägen. Vad särskilt avser förutsättningarna för omflyttningen inom riket finns det just av de­ mografiska skäl anledning förutsätta att läget inom de närmaste åren kom­ mer att förändras avsevärt. Centralbyrån, som anför vissa skiljaktigheter mellan kommitténs prognosberäkningar och verkets, anser det bl. a. viktigt konstatera, att den betydelsefulla åldersgruppen 15—30 år kan beräknas komma att kraftigt minska redan före år 1980.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att kommittén alltför myc­ ket sett lokaliseringsfrågorna i ett norrlandsperspektiv. Framför allt spåras denna inriktning mot Norrland i kommitténs benägenhet att i övervägande mån betrakta lokaliseringspolitikens uppgift som att stimulera orter och områden med svaga naturliga utvecklingstendenser.

Kommittén borde enligt länsstyrelsens mening mera utförligt än som skett ha analyserat behovet av att differentiera näringslivet i expansions- regionerna och komplettera den samhälleliga och kommersiella servicen där. Kommittén har inte heller tillräckligt analyserat lokaliseringspolitikens upp­ gifter och möjligheter beträffande den rena glesbygden med sikte på åtgär­ der för att den där bosatta befolkningen på ett effektivt sätt skall kunna utnyttja centralorternas och de expanderande regionernas service och eko­ nomiska framåtskridande.

Enligt länsstyrelsen har kommittén huvudsakligen intresserat sig för de mindre och medelstora tätorternas problem, medan storstadsregionernas och den rena glesbygdens plats inom lokaliseringspolitiken kommit i skym­ undan.

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

40

Statskontoret finner, att utredningens motiv för lokaliseringspolitik är av mycket varierande karaktär. Redan att sammanväga dem och att ställa dem i relation till andra samhällspolitiska mål är så gott som ogörligt. Att med utgångspunkt i enbart dessa motiv — tagna såväl enskilt som samlat — sakligt härleda ett behov av lokaliseringspolitiska åtgärder är heller inte möjligt. En bedömning av behovet och den lämpliga omfattningen av en samhällelig lokaliseringspolitik blir snarare beroende av den enskilda indi­ videns personliga uppfattning av de olika motivens angelägenhetsgrad och av i vad mån lokaliseringspolitiska åtgärder kan bidra till att i ökad grad infria dessa subjektivt uppställda mål. Ämbetsverket betonar, att både de so­ ciala och militära motiven för lokaliseringsverksamheten är av den karak­ tären att det svårligen kan objektivt avgöras i hur hög grad en viss lokali­ sering är berättigad enbart ur social eller militär synpunkt.

Det är enligt landsorganisationens mening samhällets uppgift att följa och genom ingripanden av olika slag planmässigt leda utvecklingen, så att det bästa resultatet av den ekonomiska verksamheten uppnås. Riktpunkten skall då vara snabb ekonomisk expansion, full sysselsättning och en jämn fördelning av välståndsstegringen till invånarna i landet. För att uppnå detta resultat är det nödvändigt att balans upprätthålles på arbetsmarkna­ den, så att all arbetskraft kan få en ändamålsenlig sysselsättning. LO ser i den aktiva lokaliseringspolitiken liksom i övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder medel ägnade att uppfylla detta mål. LO betonar i detta samman­ hang det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimulerande medel och lokaliseringspolitiken. De kan användas både alternativt och så att de kompletterar varandra.

LO instämmer i stort sett i den allmänna målsättning, som kommittén utformat men vill samtidigt att den blir mer differentierad. LO understry­ ker därvid speciellt vikten av att den ökade utbyggnaden av näringslivet sker genom samhällelig medverkan och att denna medverkan kommer till stånd inom ramen av en samordnad planering och en fast organisation på riksplanet. Vidare betonar LO, att de industrilokaliserande åtgärderna måste grundas på noggranna samhällsekonomiska beräkningar. I detta avseende anser LO att kommitténs förslag är mycket bristfälligt underbyggda. De kan enligt LO:s mening närmast sägas ha intuitiv karaktär. Speciellt fram­ håller LO den i sammanhanget viktiga frågan om storstadsregionernas för- och nackdelar, som kommittén överhuvudtaget inte gått in på, trots att det måste ha varit en av dess mest centrala uppgifter.

Svenska bankföreningen ställer sig kritisk till kommitténs motiveringar och målsättning för en aktiv lokaliseringspolitik. Mot den argumentation som kommittén framlagt på det samhällsekonomiska planet kan enligt bankföreningens mening anföras åtskilliga vägande invändningar. Den väsentligaste är att lokalisering som avviker från den, som skulle uppkom­ mit därest marknadskrafterna fått verka fritt, kan komma att motverka i

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

41

stället för främja önskemålet, att produktionsfaktorerna skall bli utnytt­ jade på sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt. Det är att märka, att den pågående omlokaliseringen av befolkningen ytterst är eko­ nomiskt betingad och sammanhänger med ändrade produktionsförutsätt- ningar och företagarnas strävan att uppnå bästa möjliga lönsamhet. Bank­ föreningen finner det därför anmärkningsvärt, att kommittén ej ägnat nå­ gon nämnvärd uppmärksamhet åt frågan, vilka samhällsekonomiska förlus­ ter som kan uppkomma, om man genom en kraftfull lokaliseringspolitik förhindrar eller fördröjer den strukturomvandling, som vårt näringsliv för närvarande undergår.

Vad kommittén anfört om de sociala skälen för en aktiv lokaliseringspoli­ tik kan bankföreningen inte heller i allo acceptera. Att skapa en socialt och kulturellt likvärdig miljö för alla, var de än har sin gärning, är en uppgift som säkerligen överstiger våra krafter, såvida man ej åtnöjes med att den­ na gemensamma standard blir betydligt lägre än den som redan uppnåtts för stora delar av vårt folk. Det kan därför enligt bankföreningens mening ej rimligen påfordras, att samhället skall sörja för att envar kan få tryggad utkomst och goda levnadsbetingelser i övrigt, just där han är född eller av annan anledning länge varit bosatt. De sociala problemen i bygder, där det traditionella underlaget för befolkningens existens försvagats genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen, måste därför under alla förhållanden i stor utsträckning lösas genom övergangsåtgärder i den formen att hjälp lämnas till omskolning och flyttning.

Även om bankföreningen är tveksam om bärkraften hos många av de ar­ gument kommittén anfört, motsätter sig föreningen dock inte varje ingri­ pande från samhället på lokaliseringsområdet. Med hänsyn till vårt lands stora utsträckning och befolkningens jämförelsevis ringa storlek kan det näppeligen bestridas, säger föreningen, att en alltför stark koncentration av näringslivet skulle kunna få mindre lyckliga konsekvenser. I värsta fall kun­ de den leda till att stora delar av riket lades öde. Det är uppenbarligen önskvärt att en sådan utveckling motverkas, om det kan ske utan att den ekonomiska tillväxten och framstegstakten sätts i fara. Förutsättningarna härför bör enligt bankföreningens uppfattning vara tämligen goda. Bank­ föreningen kan alltså i och för sig ansluta sig till kommitténs åsikt att en aktiv lokaliseringspolitik för att bryta den nuvarande koncentrationstrenden kan vara berättigad.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om kommitténs allmänna mål­ sättning är tillräcklig som underlag för en så omfattande och finansiellt krävande verksamhet som den föreslagna och om kommittén inte har un­ derskattat betydelsen av att i högre grad koncentrera lokaliseringsvcrksam- heten för Norrlands del till regioner med ett redan i dag utvecklat närings­ liv. Enligt sparbanksföreningens mening är det en brist i kommitténs förslag att inte ta upp och söka lösa frågan om alt stabilisera och utveckla närings-

2*Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

42

livet i sådana regioner som ligger i farozonen med hänsyn till betydande strukturproblem. Möjligheterna till framgång med sådana åtgärder synes desto större som dessa regioner många gånger har tillgång till en service, som visserligen kanske inte är så differentierad som i de största storstads­ regionerna, men som likväl är omfattande och till skillnad från vad som gäller sistnämnda regioner tillgänglig utan nämnvärda köproblem. Enligt föreningens uppfattning är detta en långsiktig uppgift för lokaliseringspoli­ tiken som bort uppmärksammas under utredningsarbetet.

Liksom i några av de i det föregående redovisade yttrandena framkom­ mer i svaren från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län samt tjänstemännens centralorganisation särskilt de sysselsättnings- politiska intressena.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att aktiva lokaliseringspolitiska in­ satser är nödvändiga om de strukturomvandlingar som erfordras för att uppehålla en snabb framstegstakt skall kunna genomföras utan att mera svårartade störningar uppstår på arbetsmarknaden i vissa delar av landet.

De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna får ses som temporära åtgärder avsedda att snabbare lösa de konkreta arbetsmarknadsproblemen inom ett område. Styrelsen är dock inte främmande för att lokaliseringspolitik i vi­ daste bemärkelse blir liktydigt med allmän samhälls- och bebyggelseplane­ ring. Den snabba strukturomvandlingen inom näringslivet ställer växande anspråk på en sådan. Särskilt viktigt måste vara att åstadkomma en sådan samhälls- och bebyggelsestruktur, att förutsättningarna även på längre sikt skapas för en väl fungerande arbetsmarknad som underlättar såväl för den enskilda individen att söka sig till en arbetsuppgift, där han kan ut­ veckla sin individuella förmåga, som för företaget att erhålla den arbets­ kraft som erfordras för att produktionsresurserna skall kunna effektivt ut­ nyttjas. Lokaliseringspolitiken kräver framför allt en förstärkning av pla- neringsresurserna och en ytterligare intensifiering av rådgivnings- och upp­ lysningsverksamheten. Däremot bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen direkt företagsstöd ses som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instrument och be­ gränsas till områden och situationer där långtgående arbetsmarknadspoli­ tiska insatser krävs för att snabbare komma till rätta med föreliggande eller väntade konkreta arbetsmarknadsproblem. En sådan situation föreligger för närvarande enligt styrelsens mening framförallt i Norrland men även i delar av västra mellansverige till följd av den pågående kraftiga minskning­ en av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk.

Tjänstemännens centralorganisation anser att lokaliseringsåtgärderna ut­ gör endast en kategori av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En annan grupp utgörs av rörlighetsbefrämjande medel, d. v. s. åtgärder varigenom ledig arbetskraft stimuleras att flytta till orter där arbetstillfällen finns.

Dessa tva slag av sysselsättningsskapande åtgärder kompletterar varandra och kan i en del fall tänkas insatta samtidigt i ett och samma område. Väg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196k

43

ledande för all samhällelig lokaliseringspolitik måste vara kravet att skapa bärkraftiga företagsenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att målsättningen för lokali­ seringspolitiken framförallt bör vara att skapa industriell utveckling i om­ råden med brist på arbetstillfällen i syfte att där bereda förutsättningar för ökad sysselsättning. Kommittén visar enligt länsstyrelsens uppfattning, att en mycket stor del av den svenska industrin har lika goda förutsättningar för verksamhet i Norrland som i övriga delar av landet. Genom en extra sti­ mulans i första skedet finns således goda möjligheter att åstadkomma en expansion av livskraftig industri i denna landsdel, vilket skulle bidra till lösandet av rådande och förutsedda stora sysselsättningsproblem.

De försvarssynpunkter på näringslivets lokalisering som kommittén an­ fört ansluter mycket nära till den uppfattning varåt överstyrelsen för eko­ nomisk försvarsberedskap givit uttryck, överstyrelsen konstaterar med till­ fredsställelse, att kommittén i allt väsentligt ansluter sig till styrelsens grundsyn på ifrågavarande problem och berett försvarsaspekterna skäligt utrymme i sitt förslag till den lokaliseringspolitiska målsättningen. Lik­ nande uttalande föreligger från överbefälhavarens sida.

Bostadsstyrelsen understryker, att det vore orimligt att använda stigande bostadsbrist eller nedbromsning av bostadsbyggandet såsom medel att mot­ verka storstadstillväxten. Styrelsen anser emellertid liksom kommittén, att ett starkt skäl för en aktiv lokaliseringspolitik är att en sådan motverkar de faktorer som ger upphov till den höga efterfrågan på arbetskraft och därmed till en hög bostadsefterfrågan i storstadsområdena genom att sti­ mulera

utvecklingen i andra delar av landet.

I anledning av kommitténs undersökning av transportkostnadernas be­ tydelse för industrilokaliseringen betonar sjöfartsstyrelsen att utvecklingen mot en större gemensam marknad torde mer än nu komma att understryka sjötransporternas värde för vår utrikeshandel och för vår fortsatta in­ dustriella konkurrensförmåga på exportmarknaden. Detta gäller i särskild grad för Norrland. För vissa industrier är en belägenhet långt från vatten­ förbindelser en stor nackdel, en sak som enligt styrelsens uppfattning bör beaktas vid de fortsatta lokaliseringssträvandena. Sjötransporternas bety­ delse ur lokaliseringssynpunkt synes ej helt ha beaktats av kommittén. Någ­ ra jämförelser har över huvud ej gjorts beträffande kostnadsförhållandena vid land- och sjötransporter.

Generellt understryker sjöfartsstyrelsen starkt den stora betydelse ur lokaliseringssynpunkt, som eu förbättring av farlederna otvivelaktigt har, inte minst mot bakgrunden av transporternas och särskilt sjötransporter­ nas ökade betydelse ur konkurrenssynpunkt i en vidgad marknad. Styrelsen pekar som exempel på Mälarfarleden och förbindelsen mellan Vänern och havet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

B. Lokaliseringspolitikens utformning

Kommittén

Under begreppet lokaliseringspolitikens utformning kan lämpligen sam­

manfattas vad kommittén föreslagit beträffande dels allmänna riktlinjer för

en aktiv lokaliseringspolitik, dels samhälls- och lokaliseringsplanering, dels

ock motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt kriterier på

områden och orter för sådant stöd.

1. Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Kommittén för en allmän diskussion om riktlinjerna för en aktiv lokali­

seringspolitik. Generellt kan sägas att kommittén finner, att de framtida

lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl rustade tätorter.

För att tillgodose glesbygdsbefolkningens behov av service bör lokaliserings­

politikens uppgift vara att stödja de tätorter, som kan fungera som service­

orter för denna befolkning.

Orsaken till att tyngdpunkten för den ekonomiska expansionen är för­

lagd till tätorterna är enligt kommittén att bäraren av den ekonomiska ex­

pansionen, industrin, i hög grad är beroende av den miljö och de tjänster

som erbjuds i tätorterna. De anställda inom industrin kräver bekväm till-

gang till ett visst minimum av kommersiell och social service i form av

affärer, skolor, sjukhus o. s. v. för sig och sina familjer. Företagarna kräver

också tillgång till sådan service som har betydelse för själva produktionen.

Man har all anledning att anta, att dessa minimikrav kommer att öka i takt

med den ekonomiska utvecklingen, och därför kan man också räkna med

att de framtida lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl ut­

rustade tätorter av ganska betydande storlek. Industrin är alltså, menar

kommittén, för sin fortsatta expansion i behov av ett nät av välutvecklade

tätorter.

Men, påpekar kommittén, inte bara industrin och dess anställda är be­

roende av detta nät av tätorter utan samhället och befolkningen överhuvud-

taget. Även de människor, som får sin utkomst i typiska glesbygdsnäringar,

blir med stigande standard alltmer beroende av tätorternas service. För att

denna service skall fungera på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt

är den beroende av ett visst minimiunderlag. Beroendesambandet glesbygd-

tätorter av olika storlek är betydande; glesbygden är för sin service be­

roende av tätorterna, medan en avsevärd del av dessa orters befolknings­

underlag finns i glesbygden. Många av dem som är verksamma i tätorterna

bor i angränsande glesbygd och många har därifrån flyttat till tätorten. Mot

denna bakgrund kan, uttalar kommittén, en indelning göras i regioner,

45

vilka framstår som funktionella enheter, sammansatta av de två bebyggel­

sekomponenterna glesbygd och tätort. Lokaliseringspolitikens uppgift blir

att stödja de tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i gles­

bygden. Lokaliseringsverksamheten har hittills bedrivits efter dessa rikt­

linjer. Arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering och regionindelning

av riket bör enligt kommitténs mening ligga till grund för det fortsatta ar­

betet.

Vid utformningen av den aktiva lokaliseringspolitiken måste man — sä­

ger kommittén — utgå dels från befolkningens och näringslivets beroende

av väl utvecklade tätorter, dels också från de enskildas önskemål om en

rimlig valfrihet beträffande bosättningen. En nyanserad utveckling av såväl

glesbygd som tätorter grundad på de ekonomiska faktorernas samspel och

mänskliga trivselsynpunkter måste få gälla som en allmän riktlinje för den

framtida lokaliseringspolitiken.

Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning

för lokaliseringsverksamheten är inte, framhåller kommittén, desamma i

alla delar av landet utan varierar starkt beroende på näringslivets grad av

utveckling och allmänna inriktning inom olika områden.

Den centrala frågan för de expansiva områdena, främst storstadsområde­

na, blir hur viktiga samhällsplaneringsfrågor skall kunna lösas. Möjlighe­

terna härför bör enligt kommittén öka om expansionstakten kan dämpas

genom att lokaliseringen underlättas i andra områden.

Kommittén framhåller, att i de delar av landet där en expansion av nä­

ringslivet är angelägen lokalisering och utbyggnad av företag kan stimuleras

genom allmänna åtgärder som förbättrar produktionsbetingelserna. Ut­

formningen av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen

blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

För att regionerna skall kunna få en ekonomiskt gynnsam utveckling

krävs att deras resurser i form av naturtillgångar och arbetskraft tillvara­

tas på ett rationellt sätt samt att behovet av bostäder samt kommersiell

och samhällelig service tillgodoses. Det är kommitténs uppfattning, att detta

måste ske genom samhällelig medverkan. Härför fordras en lokaliserings-

planering som skall vara vägledande vid rådgivning i samband med utbygg­

nad av enskild och samhällelig service.

Det är också väsentligt, fortsätter kommittén, att lokaliseringspolitiken i

sysselsättningssvaga områden medverkar till att industrier med stor sprid­

ningseffekt etableras, d. v. s. industrier som delvis baserar sitt tillverknings­

program på underleverantörer. Sådana industrier kan också i större ut­

sträckning än enbart råvaruproduccrande basindustrier — till stor del in­

riktade på export — väntas ge upphov till en för fortsatt industriellt utveck­

lingsarbete gynnsam miljö. För att främja utvecklingen av sysselsättnings­

svaga områdens näringsliv är det inte tillräckligt med smärre punktinsat­

ser eller insatser enbart för att förädla naturtillgångarna till exportråvaror,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

46

utan det krävs, understryker kommittén, kraftfulla åtgärder för att stimule­

ra näringslivet som helhet på de orter det här gäller.

Vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringslivets utveckling,

torde det vara ofrånkomligt, finner kommittén, att en betydande del av

glesbygden och även de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas.

Detta skulle kunna leda till avsevärda svårigheter för den befolkning, som

under övergångstiden kommer att stanna kvar i de berörda områdena. Det

måste emellertid betraktas som en självklar uppgift för samhället att även

här gripa in och med andra medel än lokaliseringspolitik medverka till en

rimlig standard för denna befolkning. Som ett exempel anföres att den ar­

betskraft, som friställes genom den pågående, nödvändiga rationaliserings-

verksamheten i skogsbygderna och av olika anledningar inte kan överföras

till andra yrken, i avsevärd omfattning torde kunna sysselsättas med skog­

liga förbättringsarbeten. Genom den naturliga avgången bland dem som er­

håller sådan sysselsättning, skulle dessa arbeten enligt kommittén succes­

sivt kunna avvecklas efter 8 å 10 år.

De medel som enligt kommitténs mening skall användas i den samhälle­

liga lokaliseringsverksamheten sammanfattas i korthet i följande punkter:

1. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliseringspla-

nering.

3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte.

De under 1. och 2. föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en effekti-

visering och förstärkning av den lokaliseringsverksamhet som för närva­

rande bedrivs. Särskilda åtgärder bör därutöver vidtas för att främja nä­

ringslivets utveckling i vissa områden med i det föregående angiven allmän

målsättning. Hänsyn bör härvid enligt kommittén tas till såväl de konse­

kvenser, som den väntade utvecklingen inom näringslivet kan få i olika

avseenden, som till förutsättningarna att med rimliga kostnader för det all­

männa nå påtagbara resultat.

Det torde enligt vad kommittén uttalar inte råda delade meningar om

att ett statligt stöd till enskilda företag skall ha karaktären av hjälp till

självhjälp. Det gäller att få till stånd företag, som kan bedriva verksamhe­

ten med ekonomiskt tillfredsställande resultat. Fortlöpande subvention får

sålunda anses utesluten. Däremot kan det finnas motiv för att samhället

medverkar till att minska företagets svårigheter i samband med att verk­

samheten skall komma igång eller byggas ut.

För att undvika att de statliga stödåtgärderna leder till uppkomsten av

ekonomiskt svaga företag och för att göra områdena attraktiva för företa­

gare i andra delar av landet kan det, menar kommittén, vara riktigt att ge

stödåtgärderna en så generell utformning som möjligt, vilket skulle inne­

bära att exempelvis statliga lån och bidrag skulle utgå även till ekonomiskt

starka företag. Prövningen skulle då inskränka sig till en bedömning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

47

företagens ekonomiska och tekniska förutsättningar att bedriva en lönande

produktion och lokaliseringsortens lämplighet.

Kommittén finner det uppenbart, att endast ett begränsat antal orter i

utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom sam­

hällets medverkan. Härvid är det angeläget, säger kommittén, att statliga

och kommunala investeringar, som syftar till att förbättra de industriella

förutsättningarna, baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande och med

det allmänna syftet att få till stånd tätorter med sådan serviceutrustning

att de på lång sikt blir livsdugliga.

Kommittén framhåller, att det blir en viktig uppgift för de av kommit­

tén föreslagna regionala och centrala lokaliseringsorganen att utreda och

ta ställning till vilka orter, som bör bli föremål för samhällets insatser i

detta avseende.

Det är enligt kommitténs mening angeläget att den svenska lokaliserings­

politiken får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har, säger kom­

mittén, en aktiv konjunkturpolitik och en rörlighetsfrämjande arbetsmark­

nadspolitik, vilka utgör viktiga instrument för det ekonomiska framåtskri­

dandet och säkrandet av den fulla sysselsättningen. Ett tredje och bety­

delsefullt medel för att rationellt utnyttja alla produktionsresurser är en

aktiv lokaliseringspolitik.

2. Sainhälls- och lokaliseringsplanering

Ett väsentligt led i en aktiv lokaliseringspolitik är enligt kommittén lokali­

seringsplanering, för vilken den samhälleliga planeringen är av vikt.

Kommittén anför vidare, att den samhälleliga lokaliseringsverksamheten

syftar till att påverka näringslivets lokalisering efter vissa av statsmakterna

uppdragna linjer. För att få till stånd en lokalisering i enlighet med dessa

måste olika lokaliseringspolitiska medel användas. Genom stöd och bidrag

av olika slag kan industriföretagen stimuleras att etablera sig i orter, vars

näringsliv bör förstärkas. Samhället har emellertid även möjligheter att

påverka lokaliseringen genom att i sådana orter underlätta bostadsförsörj­

ningen och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i form av kom­

munikationsleder, skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

När det gäller den samhälleliga serviceverksamheten framhåller kom­

mittén angelägenheten av alt det centrala organ som skall handha lokali­

seringen, av kommittén kallat lokaliseringsorganet, bereds tillfälle att fram­

föra sina synpunkter, innan statsmakterna fattar beslut som berör denna

verksamhet. Ofta väger de rent fackmässiga synpunkterna tungt vid den

organisatoriska utformningen av verksamheten, och vid dessa avgöranden

har inte alltid konsekvenserna av de fattade besluten blivit helt klarlagda

från lokaliseringssynpunkt, säger kommittén. Praktiskt taget alla samhälls-

planerande myndigheter har behov av uppgifter om näringsliv och befolk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

48

ning och om näringslivets framtida utveckling och lokalisering. En viktig uppgift för lokaliseringsorganet är därför, att klarlägga dessa förhållan­ den och att tillhandahålla övriga planerande organ erforderligt grundmate­ rial härom.

De lokaliseringspolitiska synpunkterna måste också få göra sig gällande vid förverkligandet av planerna. I samband härmed upprättas ofta en tur­ ordning av behoven. Turordningsplaneringen redovisas vanligen i de olika centrala verkens petita. Lokaliseringsorganet bör därför enligt kommittén beredas tillfälle att yttra sig över dessa.

I exemplifierande syfte framför kommittén vissa synpunkter på de delar av samhällsplaneringen som är betydelsefulla i lokaliseringshänseende. Det framhålls därvid, att ett väl utbyggt skolväsende utgör en viktig förutsätt­ ning för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl en­ skilda företag som samhälleliga serviceanordningar. Högre utbildningsmöj­ ligheter i en landsdel får stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det är därför enligt kommitténs mening önskvärt, att utbildning av hög- skolekaraktär ej koncentreras till ett fåtal centra. Även kulturlivet i övrigt bör stimuleras utanför de centrala delarna av landet.

Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid företagens val av lokalise­ ringsort för en planerad industrianläggning. Orter som skall ta emot nya företag bör sålunda relativt snabbt kunna anskaffa lägenheter för den per­ sonal, som måste rekryteras från annat håll. Kommunernas möjligheter att anskaffa tomtmark och den statliga långivningen till bostadsbyggandet blir därvid av betydelse, liksom ökade insatser från länsorganens sida för att bistå kommunerna med råd och anvisningar vid planeringen för den sam­ hälleliga utbyggnaden.

Kommittén fäster också uppmärksamheten på de betydande skillnader i byggnadskostnader, som föreligger i landets nordligaste delar i förhållande till södra Sverige. Av såväl lokaliseringspolitiska som sociala skäl är det därför angeläget att de faktorer, som verkar kostnadsfördyrande inom byggnadsverksamheten i norra Sverige, blir klarlagda.

Även kommunikationerna i vidare bemärkelse är enligt vad kommittén framhåller av stor betydelse för näringslivets utvecklingsmöjligheter i olika delar av landet och får av den anledningen tillmätas stor vikt i lokalise- ringssammanhang. Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalise­ ring av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av landets ar­ betskraftsresurser och andra produktionsfaktorer, bör därför samordnas med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbindelser samt hamnar.

Kommittén understryker betydelsen av att orter, som har förutsättningar som lokaliseringsplatser för industriföretag och som är viktiga service­ centra för landsbygdsområden, utrustas med tillfredsställande vägar. Det är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196t

49

företag även får tillfredsställande vägar för godstransporter fram till hu­

vudvägnätet. Jämväl anser kommittén det vara av vikt, att vägarna är av

sådan beskaffenhet, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan

komma i kontakt med servicecentra och orter som erbjuder arbetstillfällen.

Kommittén betonar också angelägenheten av att lokaliseringsorganet be­

reds ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen.

Lokaliseringsorganet bör sålunda få utse representanter i samarbetsdelega-

tionen för översiktlig vägplanering i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen samt

beredas tillfälle att yttra sig över förslag till flerårsplanering inom väg-

väsendet.

I sammanhanget erinras även om att lokaliseringen av samhälleliga organ

och serviceanläggningar innebär en direkt stimulans av sysselsättningen i

berörda orter och deras omland samt paverkar lokaliseringsförutsättning-

arna för olika verksamheter inom det enskilda näringslivet. Förläggning av

statliga verksamheter skulle därför, framhåller kommittén, kunna bli en

faktor av stor betydelse för att förstärka näringslivet i områden där så­

dan utveckling är önskvärd. En noggrann planering av ärenden, som rör

lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda företag, är således

enligt kommittén nödvändig.

Med lokaliseringsplanering avser kommittén den planering i lokalise-

ringsfrämjande syfte, som skall bedrivas av den samhälleliga lokaliserings-

verksamhetens organ. Lokaliseringsplaneringen bör omfatta dels en utred­

ningsverksamhet, där de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets ut­

veckling inom skilda geografiska områden klarläggs, dels en bedömning av

vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hänsyn till den lokalise-

ringspolitiska målsättningen, dels undersökningar av de samhällsekono­

miska konsekvenserna av olika lokaliseringsalternativ, dels eu samrådande

och samordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspoli-

tiska synpunkterna beaktade i samband med ämbetsverkens och dem un­

derställda organs planering.

Lokaliseringsplaneringen skall enligt kommittén ha karaktär av översikt­

lig planering. Dess samordnande funktion innebär, att den griper över olika

samhällsområden. Mellan näringslivets lokalisering och samhällsplane­

ringen råder ett ömsesidigt beroendeförhållande. Samtidigt som man inom

samhällsplaneringen tar hänsyn till näringslivets och befolkningens föränd­

ringar, kommer den samhälleliga service, som utformas av samhällsplane­

ringen, att påverka lokaliseringsförutsättningarna. Det är därför av stor

vikt, säger kommittén, att lokaliseringsorganet bereds möjlighet att fram­

föra de lokaliseringspolitiska synpunkterna redan i de grundläggande sta­

dierna av övriga myndigheters planering.

All samhällsplanering inrymmer ett större eller mindre mått av lokalise-

ringspolitisk bedömning. Till de viktigaste uppgifterna i lokaliscringsplane-

ringen hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

de samhälleliga följderna av befolkningsomflyttningen mellan olika lands­

delar samt av strukturförändringarna och de geografiska förskjutningarna

inom näringslivet, d. v. s. hur dessa förändringar påverkar sysselsättning

och bosättning. Denna bedömning bör ske på enhetliga grunder. Också

frågor, som berör planeringen av samhälleliga serviceanordningar inom

exempelvis kommunikationsväsendet, den högre undervisningen eller sjuk­

vården och som är av betydelse för hela landsdelar, måste bedömas på lik­

nande sätt.

De regionala lokaliseringsutredningar, som bedrivits sedan ett antal år,

bör enligt kommittén fortsätta och — i likhet med vad som hittills skett —

utföras i samarbete med länsstyrelserna samt under medverkan av de fri­

stående länsorganen. Utredningsverksamheten bör läggas till grund för

den fortsatta lokaliseringsplaneringen i länen. Denna skall ske i samråd

med det centrala lokaliseringsorganet, så att bedömningen av olika fakto­

rer i lokaliseringsfrågan kan ske på någorlunda enhetliga grunder. En cen­

tral avstämning är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinveste­

ringar, som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

3. Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt

kriterier på områden och orter för sådant stöd

De medel, som enligt 1952 års riksdagsbeslut skulle användas inom den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten, får enligt kommitténs uppfatt­

ning anses vara otillräckliga. Sålunda har de nuvarande knappa organisa­

toriska resurserna för en planering i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat

möjligheterna att få de lokaliseringspolitiska önskemålen tillgodosedda

inom samhällsplaneringen. Också förutsättningarna att lämna aktivt stat­

ligt stöd åt företag som lokaliserar sig till områden, där en utbyggnad av nä­

ringslivet från samhälleliga synpunkter är önskvärd, har varit blygsamma.

Kommitténs förslag om utbyggnad av lokaliseringsplaneringen och fas­

tare riktlinjer för denna verksamhet på såväl riks- som länsplanet är av­

sedd att förbättra betingelserna för de lokaliseringspolitiska strävandena.

Detta syfte kan uppnås genom att de lokaliseringspolitiska synpunkterna

i större utsträckning blir beaktade i samhällsplaneringen och att en bättre

samordning av de statliga och kommunala planeringsuppgifterna kommer

till stånd. Vidare kommer en vidgad upplysnings- och rådgivningsverksam­

het i lokaliseringsfrågor till tjänst för enskilda företag att öka möjlighe­

terna att direkt påverka näringslivets lokalisering i en från företagsekono­

miska och samhälleliga synpunkter önskvärd riktning. De föreslagna åt-

gäi derna innebär i stort sett en förstärkning och effektivisering av de me­

del, som för närvarande utnyttjas inom den samhälleliga lokaliseringsverk­

samheten.

Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande för­

51

stärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de lokali- seringspolitiska önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsförut- sättningarna liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en utveck­ ling av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till företa­ gen i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hänsynsta­ gande till de olikartade betingelserna för industrin.

Bortsett från den lånegivning till industri, som sker genom norrlands­ fonden, är det statliga kreditstödet för närvarande ej avgränsat till vissa orter och områden. Beaktas bör dock enligt kommittén att i företagareför­ eningarnas och kommerskollegiets kreditstödjande verksamhet särskild upp­ märksamhet visats näringslivet i orter, där åtgärder för förbättring av sys­ selsättningsmöjligheterna visat sig erforderliga. Någon differentiering av det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri med hänsyn till de betydande skillnaderna i lokaliseringsbetingelser och i fråga om närings­ livets struktur, som framträder vid jämförelse mellan norra och södra Sve­ rige liksom mellan olika regioner i dessa landsdelar, har dock inte gjorts.

Vad gäller det statliga stödets utformning anför kommittén, att vissa stödåtgärder som kommittén föreslår inte tidigare prövats i vårt land, var­ för stödverksamheten bör bedrivas på försök under förslagsvis en femårs­ period. Under denna tid bör erfarenheter ha vunnits av den förda politiken, så att en översyn av företagsstödet kan göras och erforderliga modifikatio­ ner i stödåtgärderna företas.

Vid urvalet av de orter och regioner, som enligt kommitténs uppfattning bör visas särskild uppmärksamhet vid det statliga företagsstödets utfor­ mande, bör beaktas dels sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt utvecklat näringsliv, dels regioner med sysselsättningssvårigheter,

dels ock orter med ensidigt näringsliv.

Vad angår sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt näringsliv föreligger, säger kommittén, otvivelaktigt ett visst samband mel­ lan hög arbetslöshet och folkminskning, ehuru dock åtskilliga regioner med kraftig nedgång i invånarantalet haft en registrerad arbetslöshet, som icke varit större än medeltalet för riket. Inom en del av dessa regioner har ar­ betslösheten t. o. in. varit lägre än detta medeltal. Detta gäller åtskilliga industrifattiga B-regioner i södra Sverige. De låga arbetslöshetssiffrorna i dessa regioner torde delvis ha sin grund i eu svagare anslutning till arbets­ löshetskassorna, varigenom eu viss arbetslöshet ej blir registrerad vid ar­ betsförmedlingen. Vissa områden ligger vidare nära regioner med stor efter­ frågan på arbetskraft, vilket underlättat arbetskraftens flyttning.

Regioner med folkminskning omfattar vidare vissa områden med ensi­ digt inriktad industri. Särskilt gäller detta ett flertal regioner i sydöstra Sverige, där utpräglade låglönebransclier dominerar näringslivet.

Beträffande regioner med sysselsättningssvårigheter får enligt kommit­ tén de i jämförelse med övriga delar av riket höga arbetslöshetstalen i vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

52

legioner ses som ett uttryck för att sysselsättningsfrågan inte kunnat lösas med hittills utnyttjade arbetsmarknadspolitiska medel trots stor efterfrå­ gan på arbetskraft från regioner med stark expansion inom näringslivet.

Förutom den registrerade arbetslösheten torde också inom de industri­ fattiga regionerna förekomma en undersysselsättning av inte obetydlig omfattning, särskilt bland kvinnorna och småbrukarbefolkningen. Den otillräckliga etterfrågan på arbetskraft inom stadsnäringarna medför vi­ dare, att rationaliseringen inom jordbruket går i långsammare takt än i de delai av landet, där det finns ett stort behov av arbetskraft inom andra näringsgrenar.

Från samhällsekonomisk synpunkt är det, anför kommittén, angeläget att arbetskraftstillgångarna utnyttjas så fullständigt och effektivt som möjligt, särskilt som antalet personer i de arbetsföra åldrarna kommer att visa relativt ringa ökning under det närmaste årtiondet. En arbetslöshet, som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflytt- ningsarbetslöshet och som ej kan bemästras genom rörlighetsstimulerande medel, kan anses innebära en belastning på grund av det produktionsbort­ fall som därigenom uppstår. Hänsyn måste också tas till de direkta kost­ nader, som samhället måste ikläda sig för att ge de arbetslösa en dräglig inkomst. Det kan därför enligt kommitténs uppfattning vara motiverat att genom särskilda åtgärder söka få till stånd en expansion av näringslivet i områden med tendens till bestående hög arbetslöshet, även om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångstid blir högre än om före­ tagen förlädes till andra orter.

Orter och områden med ensidigt näringsliv indelas av kommittén i orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, industri­ orter som domineras av ett enda industriföretag eller en enda industri­ bransch, industriorter med omfattande driftnedläggelse samt utpräglade jord- och skogsbruksregioner.

Ä\en om en del av den beräknade kvinnliga arbetskraftsreserven bor i småorter, som ej är attraktiva som lokaliseringsorter för industriföretag, och en del av denna reserv av olika skäl ej är intresserad av att söka sig ut på arbetsmarknaden, visar dock av kommittén redovisade siffror, att ett betydande tillskott av arbetskraft skulle kunna erhållas, om nya syssel­ sättningsmöjligheter för kvinnor i orter med övervägande manlig syssel­ sättning skapades. På sikt, anser kommittén, kan åtgärder med sådant syfte i orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor även leda tib en gynnsammare könsfördelning och underlätta rekrytering av manlig arbetskraft.

Betydande svårigheter för orter som domineras av ett enda industriföre­ tag eller en enda industribransch kan uppstå, om på grund av konjunktur- eller strukturförändringar produktion och sysselsättning måste minskas kraftigt inom den industribransch eller det industriföretag, av vars avsätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1964

53

ningsmöjligheter dessa samhällen är beroende. En ännu besvärligare situa­ tion kan uppstå, om ett för orten dominerande företag tvingas att helt upp­ höra med sin verksamhet. Lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att komplettera näringslivet i sådana orter med industriföretag, som har an­ nan produktionsinriktning, kan, framhåller kommittén, bidra till att minska de kommunalekonomiska och sociala verkningarna av konjunkturella och strukturella förändringar vid de redan etablerade företagen. Ett ensidigt utvecklat näringsliv i en ort begränsar vidare yrkesvalsmöjligheterna, och flertalet av dessa orter kännetecknas vidare av att sysselsättningsmöjlig­ heterna för kvinnor är otillräckliga. Även av dessa skäl framstår det för kommittén som angeläget att få en ökad differentiering av näringslivet till stånd i dessa orter.

Det finns anledning, erinrar kommittén, att förmoda, att betydande struk­ turomvandlingar inom industrin kommer att inträffa i framtiden, bl. a. som en följd av ökad liberalisering av handeln mellan olika länder. De pro­ blem, som uppkommer i samband med företagsnedläggelser, kan därför kräva ökad uppmärksamhet. För industriorter med omfattande driftsned- läggelse av industri med stor betydelse för den berörda bygdens arbets­ marknad, kan sådana händelser under ogynnsamma förhållanden leda till betydande arbetslöshet och utflyttning till andra orter, om ny verksamhet ej ersätter den nedlagda industrin. Förutom svårigheterna för den perso­ nal, som ej kan ta anställning på annan ort, kan nedläggelsen medföra pro­ blem för andra delar av näringslivet och finansiella svårigheter för kom­ munerna i det drabbade området. Om utflyttningen leder till betydande folkminskning, kan samhällsekonomiska förluster uppstå därigenom att bostäder och serviceanläggningar ej utnyttjas effektivt. Särskilda lokalise­ ringspolitiska insatser kan därför vara motiverade för att underlätta till­ komsten av ny företagsamhet i orter, där större driftsnedläggelser varslats eller verkställts. Behovet av åtgärder för att påskynda en återuppbyggnad av näringslivet får i sådana situationer prövas från fall till fall av det cen­ trala lokaliseringsorganet i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna samt berörda kommuner och länsorgan. Hänsyn bör därvid tas dels till möjligheterna att bereda den ledigblivna arbetskraften ny anställning på den lokala arbetsmarknaden eller på annat håll, dels till de konsekvenser som nedläggelsen kan väntas få för orten och den kringliggande bygden. Även de allmänna förutsättningarna för en utveckling av näringslivet bör enligt kommittén beaktas.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är enligt kommitténs mening jämväl er­ forderliga för att få till stånd en förstärkning och ökad differentiering av näringslivet i utpräglade jord- och skogsbruksregioner. Med sådana om­ råden avses regioner, där jordbruk, skogsbruk och fiske år 1960 sysselsatte eu avsevärt större andel av den förvärvsarbetande befolkningen än vad medeltalet för riket visade. I dessa regioner är möjligheterna för skogs- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

54

jordbruksbefolkningen att erhålla kompletterande sysselsättning eller att övergå till andra näringar starkt begränsade.

En jämförelse mellan uppgifterna om folkmängden i tätorterna vid 1950 och 1960 års folkräkningar ger enligt kommittén inte vid handen, att cent­ ralorterna eller övriga mera betydande tätorter i utpräglade jord- och skogsbruksområden i regel skulle ha utvecklats ogynnsammare än mot­ svarande tätorter i övriga regioner trots folkminskningen i tätorternas om­ land. Uppmärksammas bör dock att centralorterna i de flesta jord- och skogsbruksregioner är jämförelsevis små orter, vilkas expansion endast till en mindre del kunnat kompensera den folkminskning, som skett i deras omland. En fortsatt minskning av folkmängden i dessa regioner kan i ett flertal fall väntas medföra att befolkningsunderlaget för viktiga samhälle­ liga serviceanordningar, såsom lasarett och gymnasium, blir otillräckligt.

Av kommitténs undersökningar av folkmängdsförändringarna i glesbygd och tätorter har framgått att det föreligger en påtaglig korrelation mellan stor relativ ökning av folkmängden i tätorterna och stor relativ minskning av glesbygdsbefolkningen. En ökad industrialisering i en region torde där­ för inte enligt kommittén motverka befolkningsuttunningen i de mera ut­ präglade glesbygdsområdena utan snarare leda till en ökad utglesning i de mera avsides belägna delarna av regionen. Det kan å andra sidan konsta­ teras, att en större expansion i industriorter i vissa fall hejdat folkminsk­ ningen i glesbygdsområden med goda kommunikationer och i övrigt gynn­ samt läge i förhållande till sådana orter. Av väsentlig betydelse för en jord- och skogsbruksregion är, anför kommittén vidare, att en industrilokalise­ ring till centralorten kan leda till att befolkningsunderlaget förblir tillräck­ ligt för regionens gemensamma serviceanordningar. En folkminskning, som leder till nedläggandet av betydelsefulla serviceanordningar, kommer däremot att ytterligare försämra förutsättningarna för det befintliga nä­ ringslivet och orsaka en utflyttning av större omfattning än vad som kan anses rimligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet inom regio­ nens huvudnäringar.

Även om centralorterna i jord- och skogsbruksregionema har ett tämli­ gen väl differentierat näringsliv på grund av servicenäringarnas omfatt­ ning, medför den ensidiga sammansättningen av näringslivet i centralorter­ nas omland undersysselsättning bland den lokalt bundna arbetskraften, främst inom småbrukarbefolkningen, och betydligt större svårigheter att välja yrke och arbetsplats än i regioner med mångsidigt näringsliv. Dessa förhållanden leder i sin tur till en stark avflyttning bland de yngre ålders­ kategorierna, vilket resulterar i ogynnsam åldersstruktur och snedvridna könsproportioner.

Med hänsyn till de krav, som företagen ställer på lokal service, torde i allmänhet endast centralorterna bli av intresse som lokaliseringsorter för större industriell rörelse i jord- och skogsbruksregionema. Även för be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

55

folkningen i glesbygden får dessa orter med bilismens utveckling ökad be­ tydelse. De lokaliseringspolitiska åtgärderna får därför enligt kommittén inriktas på att göra centralorterna attraktiva som lokaliseringsorter.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett skall kunna avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är särskilt angelägen, anser kommittén att en differentiering av stödåtgär­ derna måste ske med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsättnings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Denna differentiering bör grundas på vissa fastställda kriterier.

Kommittén påpekar, att principerna för urvalet av områden, där statliga åtgärder för att stödja en utveckling av näringslivet kan komma i fråga, är starkt växlande i länder som för en aktiv lokaliseringspolitik. Hög ar­ betslöshet betraktas som kriterium på sådana områden i Storbritannien, Västtyskland, USA, Nederländerna och Belgien. I de båda sistnämnda län­ derna ingår också utflyttningsöverskott bland kriterierna på områden, där statligt stöd åt näringslivet bör lämnas. Svagt utvecklat näringsliv och un­ dersysselsättning utgör kriterium för urval av utvecklingsområden i Frank­ rike, och på liknande grunder fastställs stödåtgärder även i Danmark och Norge. Speciella stödåtgärder i jordbruksområden vidtas i USA, varvid låg inkomstnivå gäller som kriterium.

I Sverige har, erinrar kommittén, beslut om lokaliseringspolitiska åtgär­ der hittills inte grundat sig på vissa fastställda kriterier, ehuru arbetsmark­ nadsstyrelsen vid sina ställningstaganden till lokaliseringsärenden beaktat sysselsättningsförhållanden, befolkningsutveckling och lokaliseringsbeting- elser. Arbetslöshetsstatistik, uppgifter om arbetslöshetskostnader, folkräk­ ningens uppgifter om yrkesverksamhet, befolkningens sysselsättning inom olika näringar o. s. v. har därvid varit viktiga hjälpmedel.

Som geografiska enheter för jämförelser av arbetslöshet, sysselsättnings­ förhållanden och befolkningsutveckling är länen enligt kommitténs upp­ fattning olämpliga. För att få en så nyanserad bild som möjligt av situa­ tionen inom olika områden har kommittén i stället valt arbetsmarknads­ styrelsens B-regioner som enheter för sådana undersökningar.

I syfte att belysa verkningarna av' olika kriterier på områden och orter, där statliga stödåtgärder i lokaliseringssyfte anses erforderliga, har kom­ mittén sammanställt följande två tabeller.

I tabell 1 anges de B-regioner, där den registrerade arbetslösheten åren 1958—1962, uttryckt i procent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åld­ rarna, var mer än dubbelt så hög som genomsnittstalet för riket (0,6 pro­ cent) under den nämnda perioden och där en framskrivning av befolk­ ningen i åldrarna 15—65 år under 1960-talet visar en ökning, som översti­ ger 7 procent.

Behovet av statligt stöd för att stimulera eu utveckling av näringslivet

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

56

Kangl. Maj.ts proposition nr 185 år 196t

Talell 1. B-regioner med hög arbetslöshet och betydande ökning

av befolkningen i de arbetsföra åldrarna

Genomsnittliga an-

Naturlig förändring

talet registrerade

av befolkningen i

arbetslösa under åldrarna 15—65 år åren 1958—1962 i

enl. framskrivning

% av 1960 års be-

för perioden

tolkning i åldrarna

1960—1970.

15—65 år

%

%

B-region Vilhelmina/Åsele..............................................................

1,8

+ 11

Storuman/Stensele...........................................................

1,6

+ 17

Skellefteå............................................................................

1,5

+ 9

Piteå...................................................................................

1,7

+ 12

Arvidsjaurs..............................................................

2,0

+ H

Gällivare/Malmbergets....................................................

1,3

+ 23

Kalix................................................................

2,4

+ 13

Haparanda.....................................................

3,2

+ 24

Pajala..........................................................

3,7

+ 31

Riket...................................................

0,6

+ 4(3,5)

har enligt kommittén framträtt särskilt starkt i områden, där motverkan­ det av arbetslöshet årligen kräver mycket stora kostnader och där arbets­ marknadspolitiska åtgärder på lång sikt inte kan väntas vara tillräckliga för att lösa sysselsättningsfrågorna. Särskilt gäller detta områden med hög arbetslöshet och stark ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

Kommittén har emellertid funnit att beslut om lokaliseringspolitiska åt­ gärder ej enbart kan grundas på uppgifter om registrerad arbetslöshet. Även andra data, som kan belysa befolkningens sysselsättnings- och ut­ komstmöjligheter, bör beaktas. En genomgång av uppgifterna från 1960 års folkräkning angående den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på olika näringsgrenar ger enligt kommittén vid handen, att regioner som med hänsyn till näringslivets sammansättning kan betecknas som tämligen out­ vecklade, är att finna inom den grupp av B-regioner, där antalet förvärvs­ arbetande inom tillverkningsindustri år 1960 understeg 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen. Dessa regioner har sammanställts i tabell 2. Uppgifter om invånarantal och om medelnettoinkomst för fysiska personer enligt 1961 och 1962 års taxering har även angivits.

Tabellen upptar fjorton B-regioner i södra och mellersta Sverige. Kom­ mittén fäster dock uppmärksamheten på att efter år 1960 en utbyggnad av industrin skett i visbyregionen och i stenungsundsregionen, något som kom­ mer att skapa en helt ny arbetsmarknadssituation i dessa områden. Vidare bör beaktas att ett antal av de övriga regionerna i södra och mellersta Sve­ rige ligger nära orter eller regioner med starkt expanderande näringsliv. Möjligheterna till industrilokalisering får enligt vad kommittén uttalar i dessa regioner betraktas som betydligt gynnsammare än för de i samman­ ställningen angivna regionerna i västra Värmland och Norrland. Borgholms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Tabell 2. B-regioner med svagt utvecklad industri m. m.

57

B-region

Invånarantal

31/12-60

Relativa antalet

förvärvsarbetande

inom tillverknings­

industri enligt 1960

års folkräkning,

o/

/o

Medelnettoinkomsten för

fysiska personer enligt

taxeringen

År 1961

kr

År 1962

kr

Kisa.............................................

11 556

20,2

4 223

4 495

Borgholm...................................

12 202

14,1

3 660

4 041

Visby...........................................

54 209

16,5

4 344

4 753

Simrishamns..............................

21 859

23,4

4 989

5 365

Tomelilla....................................

18 283

18,7

4 564

4 892

Sjöbo..........................................

13 236

21,6

4 872

5 290

Hörby.........................................

14 467

18.1

4 576

5 053

Stenungsunds............................

15 775

19,2

4 335

4 605

♦Strömstads................................

18 148

22,3

4 354

4 846

Vara............................................

26 976

19,2

4 376

4 852

År j ängs.......................................

11 484

14,3

4 440

4 843

Sunne..........................................

16 583

19,7

4 369

4 661

♦Torsby.........................................

21 121

8,4

4 815

5 272

♦Mora............................................

36 521

23,7

4 681

5 039

♦Ljusdals......................................

25 518

15,5

4 234

4 678

Ånge............................................

19 162

18,0

4 702

5 155

♦Sollefteå......................................

33 523

15,1

4 974

5 366

Svegs...........................................

16 930

7,8

4 245

4 826

Östersunds.................................

107 929

16,5

4 710

5 187

Strömsunds................................

24 706

8,2

4 070

4 404

Umeå..........................................

83 023

24,7

5 189

5 646

Vännäs........................................

13 479

15,4

4 192

4 513

Lycksele.....................................

16 611

16,1

4 802

5 256

Bodens........................................

38 226

15,8

5 598

6 187

♦Vilhelmina/Åsele......................

23 997

9,3

4 278

4 859

♦Storuman/Stensele...................

16 128

9,2

4 181

4 678

♦Piteå............................................

39 534

23,1

4 756

5 375

♦Arvidsjaurs................................

15 916

17,7

4 550

5 051

♦Kalix...........................................

28 238

23,7

4 415

4 892

♦Haparanda................................

19 334

11,0

3 850

4 233

♦Paj ala........................................

14 174

6,2

3 231

3 526

Riket...........................................

36,0

5 891

6 403

Medianinkomsterna

i

B regionerna.........................

5 010

5 480

* Region med en registrerad arbetslöshet, som under åren 1958—1962 i genomsnitt uppgick

till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

regionen liksom Öland i övrigt får däremot anses ha ett betydligt svårare

handikapp än de övriga regionerna i södra Sverige med liknande samman­

sättning av näringslivet.

Som framgår av tabell 2 understiger medelnettoinkomsten i samtliga

angivna B-regioner med undantag av boden- och umeåregionerna median­

värdet för nettoinkomsten i rikets B-regioner. Särskilt låg är nettoinkoms-

;en i pajalaregionen, men också borgholmsregionen uppvisar mycket låga

siffror.

Ett kriterium, som enbarl toge hänsyn till sysselsättningen inom tillverk­

ningsindustri (högst 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkning­

en), skulle innebära, att de folkrika skellcfteå- och gällivare/malmberget­

58

regionerna inte skulle kunna komma i fråga vid urval av områden, där särskilt statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte skulle lämnas.

Under hänvisning till vad kommittén anfört om de växlande lokalise- ringsbetingelserna och behoven av statligt stöd i samband med industri­ lokaliseringen förordar kommittén, att detta stöd differentieras på grund­ val av vissa kriterier. Det statliga företagsstödet föreslås sålunda omfatta

dels vissa långtgående stödåtgärder, särskilda stödåtgärder, som kan vid­ tas i regioner med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter och/eller svagt utvecklad industri samt låg inkomstnivå (utvecklingsområden),

dels vissa stödåtgärder av mera begränsad natur, allmänna stödåtgärder, som kan vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad av industrin i områden, där arbetskraften är ofullständigt utnyttjad (all­ männa stödområden).

Utvecklingsområden bör enligt kommittén vara B-regioner, på vilka nå­ got av följande kriterier är tillämpligt.

1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom regio­ nen uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i åldersgrupperna 15—65 år kan sysselsättningssvårigheterna väntas bestå trots fortsatt utflyttning till andra delar av riket.

2) Antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvs­ arbetande befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkoms­ ten för fysiska personer enligt taxeringarna åren 1961—1963 med minst 15 procent medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket.

3) Strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter eller få andra svåra följder, vilka inte kan bemästras utan långtgående samhälleliga åtgärder.

Vid urvalet av utvecklingsområden bör, anför kommittén vidare, hänsyn tas till den betydande expansion, som efter år 1960 skett i vissa regioner vilka på grundval av uppgifter från 1960 års folkräkning uppfyller här nämnda kriterier. Särskilda stödåtgärder kan ej heller anses erforderliga i regioner, där utvecklingen kan väntas bli gynnsamt influerad av den ex­ pansion som sker i närliggande regioner. Indelningen i utvecklingsområden bör fastställas av Kungl. Maj :t efter framställning av lokaliseringsorganet.

Allmänna stödområden i samband med lokaliseringen av industriell verk­ samhet föreslås av kommittén skola omfatta följande orter och områden.

1) Centralorter i utpräglade jord- och skogsbruksregioner, varmed i detta sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den förvärvs­ arbetande befolkningen år 1960 var sysselsatt inom jord- och skogsbruk.

2) Orter med minst 1 000 invånare som domineras av en enda industri­ bransch eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid gälla, att den största industribranschen sysselsatte minst 50 procent eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

59

ett enda företag minst 40 procent av totala antalet förvärvsarbetande enligt

1960 års folkräkning.

3) Orter med minst 1 000 invånare med ringa sysselsättningsmöjlig­ heter för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sysselsatta kvinnor år 1960 utgjorde högst 40 procent av antalet män i åldern 15—65 år.

4) Orter där en beslutad nedläggelse av industriell verksamhet kan vän­ tas medföra betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden.

Vid bedömningen av behovet av lokaliseringsfrämjande åtgärder —- fram­ håller kommittén — bör hänsyn tas till näringslivets sammansättning ej enbart inom vederbörande ort eller kommun utan också inom det område, med vilket orten i arbetsmarknadshänseende bildar en naturlig enhet. En ensidig tätort i ett område med väl differentierat näringsliv bör sålunda inte komma i fråga för lokaliseringsstöd, ej heller förorter till expansiva städer, där en ökad differentiering av näringslivet bör kunna uppnås på andra vägar. Det statliga stödet i lokaliseringspolitiskt syfte bör vidare all­ tid samordnas med planeringen för lokaliseringsverksamheten inom respek­ tive län.

Såsom i det följande skall närmare beröras har kommittén föreslagit olika statliga stödåtgärder till företag i syfte att underlätta nyetablering och ut­ byggnad inom industrin i orter och områden, där en expansion och ökad differentiering av näringslivet är angelägen för att tillgodose viktiga loka- liseringspolitiska intressen. Kommittén framhåller, att de mer långtgående stödåtgärderna genom valet av kriterier kommer att beröra stora delar av Norrland och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Genom utvid­ gad utrednings- och planeringsverksamhet med lokaliseringspolitisk inrikt­ ning samt ökad samordning av den planering, som bedrivs av centrala och lokala organ, bör vidare, säger kommittén, lokaliseringssynpunkterna vinna ökat beaktande vid utbyggnad av samhällelig service.

Betydande arbetskraftsresurser kommer enligt kommittén att föreligga i Norrland. På grund härav och med hänsyn till den låga industrialiserings- graden i de fyra nordligaste länen finner kommittén det angeläget att över­ huvud taget förstärka näringslivet i denna del av landet. Jämväl framhål- les det som angeläget, att Norrlands naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår export, tillvaratas på ett rationellt sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

Remissyttrandena

Remissinstanserna framför i vissa fall olika principiella synpunkter på lokaliseringspolitikens innehåll, varvid inte sällan anföres åsikter, som di­ vergerar mot kommitténs. Någon klar åtskillnad göres ej alltid mellan loka­ liseringspolitikens målsättning och dess innehåll. Det förekommer också,

60

att spörsmål om lokaliseringspolitiska medel föres in i diskussionen om hur lokaliseringspolitiken bör utformas och drivas.

De av kommittén förordade allmänna riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik har i allmänhet godtagits av re­ missopinionen. Åtskilliga remissinstanser anser emellertid att de föreslagna riktlinjerna liksom den angivna målsättningen ej är entydiga. Vissa remiss­ organ anser även, att kommitténs förslag rörande utformningen av lokali­ seringspolitiken och medlen härför inte står i samklang med målsättningen eller vad som överhuvud kan vara förenligt med samhällets, näringslivets och medborgarnas intressen.

Remissinstanserna är genomgående överens med kommittén om att be­ folkningen och näringslivet är beroende av väl utvecklade tätorter och att glesbygdens behov av service måste tillgodoses. Inte heller synes några de­ lade meningar råda om att åtgärderna i syfte att påverka näringslivets lo­ kalisering skall syfta till att främja produktionsbetingelserna och syssel­ sättningen ävensom samhällsutvecklingen i sin helhet. Vidare understrykes att åtgärder som från samhällets sida vidtas bör ha karaktär av hjälp till självhjälp och att lokaliseringspolitiken bör syfta till lokalisering av bär­ kraftiga industriföretag.

I vissa remissyttranden kritiseras kommittén för att den inte tagit till­ räcklig hänsyn till utvecklingen i de expansiva delarna av landet och på­ gående strukturförändringar. Vidare efterlyses konkretare ställningstagan­ den till frågan om befolkningens och näringslivets koncentration. Att sam­ hälleliga åtgärder behövs för att underlätta levnadsbetingelserna och vid­ makthålla en rimlig standard i avfolkningsområdena vitsordas, men detta anses inte böra ske med hjälp av lokaliseringspolitiska åtgärder. Några re­ missmyndigheter antyder lämpligheten av lokaliseringsåtgärder beträffan­ de statliga institutioner och samhällsägda företag.

Särskilt från landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund samt svenska bankföreningen anföres avvikande synpunkter. Men även en del myndigheter, såsom konjunkturinstitutet, statskontoret, statistiska centralbyrån och riksbanken, framför erinringar mot kommitténs förslag.

För landsorganisationen är den aktiva lokaliseringspolitiken ett medel att öka möjligheterna till ett optimalt utnyttjande av landets produktions­ faktorer. Riktpunkten bör härvid vara snabb expansion, full sysselsättning och en fördelning av välståndsstegringen till alla invånare. För att ernå den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmarknadspolitiska medlen är det enligt LO nödvändigt att utvecklingen leds av en långsiktig plan för näringslivets utbyggnad. Det faktiska underlaget för de samhälls­ ekonomiska ingripandena bör vara så tillförlitligt som möjligt. LO anser att kommittén på ett mycket ofullständigt sätt behandlat de samhällseko­ nomiska konsekvenserna av en aktiv lokaliseringspolitik samt fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

61

Det hade bl. a. varit av värde att få tätorternas respektive glesbygdernas

servicekostnader beräknade. Kommittén har på ett förutfattat sätt antagit,

att sysselsättningsproblemet inte helt kan lösas med rörelsestimulerande

medel. De insatser, som hittills gjorts, är av alltför blygsam omfattning för

att ge rättvisa åt möjligheterna inom detta område. Vissa och kanske de

mest centrala förslagen i kommitténs betänkande har fått en föga distinkt

utformning, varför det är omöjligt att få en klar uppfattning om hur med­

len kommer att användas. LO:s uppfattning är att ytterligare utrednings­

material måste skapas för att man med någorlunda säkerhet skall kunna

fastställa, vad man vill uppnå och vilken effekt de olika ingreppen kan vän­

tas få på industristrukturen.

Det är väsentligt att åtgärder redan nu vidtages för att lösa de i betän­

kandet behandlade problemen. Detta arbete bör bedrivas efter två linjer.

Samtidigt som en intensifierad och samordnad forskning och planering på­

går för att klara ut, hur problemen bäst löses, bör vissa generellt verkande

åtgärder komma till utförande. Det är inte välbetänkt att göra åtskillnad

mellan t. ex. det norrländska kustområdet och inlandet. Ett ömsesidigt

beroende råder mellan dessa områden, varför punktvisa insatser kan väntas

inverka gynnsamt på hela området. I industrilokaliseringsarbetet får man

därför beakta det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimu­

lerande medel och ■industrilokalisering.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund understry­

ker, att industriföretagens val av lokaliseringsort måste ske med utgångs­

punkt i företagsekonomiska överväganden. Detta leder bl. a. till den enligt

organisationernas mening självklara slutsatsen att industrin måste avvisa

alla åtgärder från statens sida som förhindrar eller försvårar för företagen

att välja den lokaliseringsort, som de själva bedömer vara den lämpligaste.

Allmänt sett ställer sig organisationerna tveksamma till möjligheterna att

ernå samhällsekonomiska vinster i form av minskade investeringskostna­

der vid lokalisering till områden med en tillbakagående befolkning. Härtill

kommer — vad industrin angår — att de naturliga produktionsbetingelserna

i de regioner, som här är i fråga, merendels är väsentligt mindre gynn­

samma än inom andra delar av landet. Den totala tillgången på kapital och

arbetskraft är i varje läge begränsat. Det är därför enligt organisationernas

uppfattning utomordentligt angeläget, att dessa resurser inte satsas på

ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den samhällsekonomiskt

sett bästa användningen. Det är annars fara värt, att den statliga slödpoli-

iiken på ett menligt sätt påverkar den fortsatta strukturella omdaningen

och överhuvud taget den allmänna framstegstakten inom näringslivet. Slut­

satsen blir, att sådant ekonomiskt stöd som kommittén föreslagit i syfte att

påverka näringslivets lokalisering endast i mycket ringa mån kan moti­

veras med samhällsekonomiska skäl.

De båda organisationerna vill dock inte förneka, att det framdeles liksom

hittills kan finnas fall, där det av sociala skäl är befogat eller åtminstone

försvarligt all staten inskrider lill stöd för igångsatt eller planerad före­

tagsamhet. De sociala motiven måste emellertid då ha sådan styrka, all de

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år lt)6k

G2

klart väger tyngre än principen att staten inte avsiktligt skall påverka för­ utsättningarna för individuella företags verksamhet. Härutöver bör vissa speciella krav vara uppfyllda. Lokaliseringsåtgärderna får sålunda inte ha sådan karaktär eller utformning, att de märkbart snedvrider konkur­ rensförutsättningarna inom näringslivet. Statligt stöd bör lämnas på sådant sätt, att man undviker att främja uppkomsten av en överkapacitet inom den ifrågavarande branschen.

Ett ytterligare krav är enligt de båda organisationerna att arten och om­ fattningen av de socialt betingade stödåtgärder, som må tillgripas, skall vara så långt ske kan i förväg preciserade, så att största möjliga enhetlig­ het i tillämpningen garanteras. Vidare anföres.

De kriterier som uppställts, t. ex. i fråga om stödåtgärdernas karaktär och om de geografiska områden inom vilka stöd må lämnas, bör göras fasta och entydiga samtidigt som de bör medge en viss anpassning av ifråga- kommande åtgärder inom den av kriterierna uppställda ramen. Även om en statlig stödverksamhet motiveras med sociala skäl måste den vila på den klart uttalade förutsättningen, att de projekt som får stöd med fog kan bedömas som bärkraftiga på längre sikt. Stödåtgärderna måste för den skull bygga på sorgfälliga undersökningar om projektens ekonomiska för­ utsättningar och endast avse att underlätta tillkomsten eller utbyggnaden av företag samt att överbrygga företagens svårigheter under en begränsad tidsperiod.

En aktiv lokaliseringspolitik får inte leda till att man i fortsättningen satsar mindre än hittills på en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspoli­ tik. Denna senare måste tvärtom enligt organisationernas mening än mer utvecklas och under alla förhållanden spela en avgörande roll när det gäl­ ler att effektivt utnyttja våra arbetskraftsresurser.

Organisationerna understryker vidare att problemet hur företagsbildning skall stimuleras också inrymmer andra viktiga aspekter än de ekonomiska. Det krävs, heter det i yttrandet, att tillräckligt antal »företagarämnen» står till buds, som inte bara kan bära en väsentlig del av riskerna utan även är villiga och kapabla att göra en personlig insats. Erfarenheten visar, att där de rätta människorna och de rätta idéerna har funnits, där har också före­ tagsamhet uppkommit och blomstrat även om de ekonomiska resurserna från början varit mycket begränsade.

Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som kraftigt betonar, att en oeftergivlig förutsättning för att en aktiv lokaliseringspolitik skall vinna framgång är, att det finns tillgång till personer som har lust och förmåga att ta initiativ på det industriella området och genomföra dem på ett lyckosamt sätt.

Bankföreningen tar eljest bestämt avstånd från kommitténs rekommen­ dationer i fråga om lokaliseringspolitikens inriktning. Enligt föreningens mening bör samhällets insatser på lokaliseringsområdet syfta till att främja uppkomsten av ett lämpligt antal industriområden i trakter, där goda ut­ vecklingsmöjligheter redan finns men där det dock ter sig erforderligt med

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

63

en viss stimulans för att dessa möjligheter skall bli tillvaratagna i önsk­ värd omfattning. Målet bör med andra ord vara att i de landsdelar, som nu brottas med eller hotas av avflyttnings- eller stagnationsproblem, stödja där belägna livskraftiga orter, så att dessa kan erbjuda ett konkurrens­ kraftigt alternativ till lokalisering till andra delar av landet och därigenom få förutsättningar att ytterligare utvecklas.

Bankföreningen tillmäter de anförda synpunkterna på lokaliseringspoli­ tikens inriktning en sådan vikt, att föreningen förklarar, att dess uttalande om det berättigade i en aktiv lokaliseringspolitik äger giltighet endast un­ der förutsättning att nämnda synpunkter beaktas. För att en attraktiv in­ dustriell miljö skall kunna tillskapas och vidmakthållas fordras uppenbar­ ligen ett ganska betydande befolkningsunderlag. Härmed vill dock bankför­ eningen inte ha sagt, att endast större och medelstora städer och andra tätorter skulle lämpa sig som industriorter. Det viktiga är befolk­ ningstalet i den trakt där vederbörande företag arbetar och vars resurser och serviceanordningar företaget utan svårighet kan utnyttja för och i sin verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller som en av de viktigaste faktorerna när det gäller lokaliseringspolitiken frågan huruvida den fulla sysselsättningen kan realiseras genom en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik utan särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder. Enligt institutets mening är brist på sysselsättningstillfällen på en viss ort inte i och för sig en tillräcklig anledning till lokaliseringspolitiska åtgärder. Vilka regioner som bör ex­ pandera får avgöras även utifrån andra kriterier. Institutet finner det otill­ fredsställande att utredningen inte diskuterat, vilka tätorter inom lokali- seringsregionerna som är avsedda som expansionsorter, i synnerhet som behovet av tätorter i berörda regioner i de inre och nordligaste delarna av

Norrland i första hand kan motiveras med att man behöver tillvarata de naturtillgångar som finns där. Det är angeläget att, om man vill ta de samhällsekonomiska kostnader som en statssubventionerad industri inne­ bär, detta verkligen kommer att motsvaras av samhälleliga plusposter i form av bättre utnyttjade råvarutillgångar och bättre levnadsförhållanden för den arbetskraft som sysselsätts därmed än som annars skulle bli fallet.

Frågan om att skapa en tillfredsställande samhällsservice innefattar två problemtyper, säger konjunkturinstitutet. För det första blir kostnaderna per capita för kollektiva anordningar hög om befolkningsunderlaget är litet och för det andra kan man i områden med stark folkökning få en eftersläp­ ning i utbyggnaden av de kollektiva anordningarna. Kommittén intresse­ rar sig endast för det förstnämnda problemet och anser lösningen vara att öka befolkningsunderlaget genom att lokalisera industrier till sådana plat­ ser och därmed nedbringa kostnaderna per capita. Kommittén har enligt institutet inte undersökt samhällskostnadernas betydelse för alternativa lokaliseringsregioner. Även om ett relativt rikhaltigt utredningsmaterial

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

64

iramlagts, saknar man enligt konjunkturinstitutets uppfattning tillräck­

ligt analytiskt underlag för att bli övertygad om förslagets lämplighet när

det gäller direkta bidrag och indirekta subventioner. Man saknar såväl den

generella ansatsen till frågan om den regionala strukturomvandlingen som

mera konkreta förslag till lokaliseringsplaner med angivande av vilka orter

som bär expansionsmöjligheter och som man därför bör satsa på. Det hade

också varit önskvärt med en mera dynamisk aspekt på problematiken, där

bl. a. jordbrukets och skogsbrukets strukturella omdaning samt transport­

apparatens utveckling mera uttryckligt kommit in i analysen.

Kommittén har enligt statistiska centralbyrån inte med utgångspunkt i

de angivna syftena kunnat åstadkomma en på rationella överväganden

byggd grundval för konkreta lokaliseringspolitiska åtgärder. De praktiska

åtgärderna måste emellertid till sin innebörd och målsättning bygga på

ett någorlunda fast underlag för att lokaliseringsorganets verksamhet skall

bli karaktäriserad av den nödvändiga fastheten och konsekvensen. Samti­

digt gäller, anför centralbyrån, att de problem av social och ekonomisk art,

som uppstår till följd av den snabba omstruktureringen av vårt näringsliv

och den därmed sammanhängande omflyttningen, måste angripas, om man

överhuvud taget skall ha någon lokaliseringspolitik. Kommittén har en­

dast punktvis och delvis indirekt kunnat prestera någon konkret målsätt­

ning.

Enligt statskontorets uppfattning måste vid planeringen av lokaliserings-

politiska åtgärder noga övervägas vilka samhällsekonomiska resultat, som

dessa åtgärder på sikt leder till. Den lokaliseringspolitiska verksamheten

måste i första hand sträva mot ett optimalt utnyttjande av landets produk­

tionsresurser. Den får inte bidra till att konservera en för landet mindre

lämplig fördelning av produktionsfaktorerna. Varje investering i lokalise-

ringspolitiskt syfte medför vid en given tillgång på kapital och arbetskraft

att de tillgängliga resurserna för andra, mera livskraftiga orter och företag

i motsvarande mån begränsas och därmed att den ekonomiska framstegs-

iakten sänks. För en bedömning av den föreslagna lokaliseringspolitiken

hade det enligt statskontoret varit önskvärt med en redovisning av de sam­

hällsekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Sveriges riksbank ifrågasätter om kommittén tillräckligt beaktat, att åt­

gärder som avser att direkt påverka företagens val av lokaliseringsort ej är

de enda som kan förekomma. I fråga om områden med långvarig arbetslös­

het måste en avvägning ske mot åtgärder, som stimulerar arbetskraften att

flytta. Vidare är en aktiv konjunkturpolitik och hjälp vid tillfällig arbets­

löshet ett alternativ till nyetablering av företag på ensidiga industriorter.

Vad gäller utnyttjandet av det samhälleliga kapitalet torde det kunna häv­

das, att om omflyttningen ses som ett led i en dynamisk process det i

många fall trots allt kan vara lämpligt att låta bostäder och andra an­

läggningar bli outnyttjade. En målsättning, som innebär att »kapitalför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

65

luster» under alla förhållanden måste undvikas, ställer i själva verket orim­ liga krav på precisionen i samhällsplaneringen. Däremot, understryker riks­ banken, måste givetvis alla ansträngningar göras för att i möjligaste mån undvika felinvesteringar vid samhällsplaneringen nu och framledes. Här­ vidlag torde alltför ambitiösa lokaliseringspolitiska målsättningar utgöra en farlig felkälla, om de hindrar de ansvariga från att inse, att avflytt­ ningen från en ort eller en bygd ofta måste ingå bland förutsättningarna för en realistisk samhällsplanering och lokaliseringspolitik. Riksbanken anser det påkallat, att ytterligare överväganden äger rum innan en fram­ tida lokaliseringspolitik ges sin konkreta utformning.

Kommerskollegium konstaterar, att kommittén synes ha utgått från att lokaliseringsproblemet bäst löses medelst avsevärda statliga och enskilda insatser inom närmare angivna områden i vårt land. Kommittén har i stort sett undvikit att beröra de nackdelar som för landet i övrigt samt för nä­ ringslivet i stort är förknippade därmed. Kommerskollegium saknar en in­ gående belysning av dessa viktiga spörsmål. Betänkandet ger inte något underlag för en bedömning av frågan huruvida nackdelarna överväger för­ delarna eller inte. En avvägning i detta hänseende måste enligt kollegiets mening i olika fall alltid föregå ett slutligt ställningstagande, varvid för­ hållandena på längre sikt bör bli avgörande. Lokaliseringspolitiken får inte bli ett självändamål utan den bör anpassas efter den samhälleliga utveck­ lingen i stort. Det gäller att med ledning av de faktiska förhållandena och så tillförlitliga prognoser som möjligt söka förebygga åtgärder vilka på längre sikt kommer att framstå som förhastade. Detta förutsätter samver­ kan mellan näringslivet och de ansvariga statliga och kommunala myndig­ heterna. Särskilt angeläget är att i lokaliseringssyfte gjorda investeringar i vägar, hamnar, vatten- och avloppsanläggningar, skolor etc. inte blir onyt­ tiga, därför att de områden där investeringarna skett i själva verket saknar intresse ur näringslivets synpunkter.

Kommerskollegium kan inte biträda förslaget att på visst sätt särskilja vissa områden i landet med hänsyn till deras förmodade behov av stöd. De allmänna riktlinjer, som kommitténs förslag inrymmer, kan dock tjäna som viss vägledning i lokaliseringspolitiken.

Svenska kommunförbundet framhåller vikten av att de samhällsekono­ miska aspekterna i vidare bemärkelse beaktas och att de får påverka loka- liseringsåtgärderna vid sidan av de företagsekonomiska bedömningarna.

Stat och kommun måste tillse att det skapas ett företagsvänligt klimat i de regioner dit lokalisering skall ske. Åtgärderna måste till väsentlig del bestå i ett vidmakthållande, en upprustning och en utveckling av central­ orternas samhälleliga service. Kommunerna är helt införstådda med att ta sin andel av detta arbete. Men positiva åtgärder måste också vidtas beträf­ fande den av staten bedrivna samhälleliga servicen.

I likhet med landsorganisationen samt arbetsgivareföreningen och in-

II Ilibang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

66

dustriförbundet lägger arbetsmarknadsstyrelsen sysselsättningspolitiska

aspekter på lokaliseringspolitikens utformning. Styrelsen anför att den fun­

nit det nödvändigt att — jämsides med en ytterligare aktivering av åtgär­

derna för att underlätta den geografiska och yrkesmässiga rörligheten —

sätta in aktiva lokaliseringspolitiska åtgärder för att påskynda en sådan

utbyggnad av vissa delar av näringslivet — i första hand industriell verk­

samhet men även turistnäringen — i berörda delar av landet, att balans

på arbetsmarknaden snabbare nås. För att en sådan snabbare utbyggnad

av näringslivet -— genom såväl nylokaliseringar som utveckling av befint­

liga företag — skall kunna stimuleras och göras företagsekonomiskt loc­

kande krävs enligt styrelsens mening särskilda stödåtgärder. Styrelsen be­

tonar att dessa mera långtgående stödåtgärder endast kan motiveras som

arbetsmarknadspolitisk! instrument under en övergångstid. De innebär ej

ett alternativ utan endast ett komplement till andra åtgärder i syfte att

genom en samlad arbetsmarknadspolitisk insats snabbare åstadkomma en

utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i ifrågavarande

landsdelar.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i övrigt kommitténs uttalande, att

svårigheterna att upprätthålla en rimlig standard för den befolkning, som

under i varje fall en övergångstid fortfarande kommer att vara bosatt i

den egentliga glesbygden, inte kan lösas genom lokaliseringspolitiska medel.

Det är också enligt styrelsens mening viktigt, att samhället med andra me­

del än lokaliseringspolitiska medverkar till rimlig standard för den befolk­

ning som inte kan flytta. Styrelsen betonar starkt, att en industriell expan­

sion inte är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft

föreligger.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som hör till dem som ansluter sig till

kommitténs riktlinjer, framhåller, att lokaliseringsverksamhetens inrikt­

ning inom olika delar av landet givetvis — som kommittén understrukit__

måste variera, beroende på näringslivets grad av utveckling. I de mest ex­

pansiva områdena blir den centrala frågan hur viktiga samhällsplanerings-

frågor skall kunna lösas på sådant sätt, att näringslivets utveckling främjas.

I andra delar av landet, där en expansion av näringslivet är angelägen för

att arbetskraftsresurser och naturtillgångar skall kunna utnyttjas på ett

rationellt sätt, kan lokalisering och utbyggnad av befintlig verksamhet sti­

muleras genom allmänna åtgärder, som förbättrar produktionsbetingel­

serna. Utformningen av den allmänna serviceverksamheten och samhälls­

planeringen blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

Länsstyrelsen betonar, att lokaliseringsverksamheten inte enbart bör vara

inriktad på privata företag. Den bör även omfatta statlig verksamhet inom

såväl statsägda företag som statliga affärsverk och statliga administratio­

ner inom de områden där en aktiv lokaliseringspolitik avses att bedrivas.

Den avgörande betydelse som lokaliseringen av högre utbildningsanstalter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

särskilt högskolor, har i inånga sammanhang, understrykes starkt av läns­ styrelsen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det ytterst tveksamt om de föreslagna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken på längre sikt ger det bästa samhällsekonomiska utbytet. Vid sidan av olika osäkerhetsmoment föreligger stor risk för att satsningen på ett antal regioner, främst belägna i Norrland och nordvästra Svealand, med ett vikande befolkningsunderlag och i det närmaste fullständig avsaknad av industriell tradition kommer att medföra en lägre takt i det ekonomiska framåtskridandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar, att det för en gynnsam utveckling av näringslivet i länet f. n. är viktigast att erhålla ett ökat bostadsbyggande och en snabbare förbättring av vägväsendet. Länsstyrelsen framhåller, att de stödåtgärder som kommittén föreslagit, inte löser de problem, som nä­ ringslivet i Älvsborgs län brottas med. Med all uppskattning av kom­ mitténs ambitioner att söka främja en ändamålsenlig lokalisering av nä­ ringslivet avstyrker länsstyrelsen att kommitténs förslag genomföres i be­ fintligt skick.

Vad kommittén anfört beträffande nödvändigheten av vidgad och för­ bättrad sam hälls- och lokali seringsplanering i olika hänseenden vitsordas allmänt av remissmyndigheterna. Enighet synes råda om att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i högre grad än hittills måste beaktas vid utbyggnaden av samhälleliga gemensamhetsanordningar. Där­ vid framhålles i synnerhet utbyggnaden och förbättrandet av trafikleder, skolor, sjukvårdsinrättningar etc. Lokaliseringsplaneringen anses böra om­ fatta lokalisering av både samhälleliga organ och serviceanläggningar. För bedömning av de olika frågorna och för samverkan mellan de organ som har att ta ställning till dessa frågor fordras enligt några instanser en en­ hetlig utvecklingsplan eller att lokaliseringsplaneringen ingår som ett na­ turligt led i den översiktliga samhällsplaneringen.

För att ernå den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmark­ nadspolitiska medlen är det enligt landsorganisationen nödvändigt att ut­ vecklingen bedöms efter en långsiktig plan för näringslivets utbyggnad. För att kunna bedriva en framgångsrik lokaliseringspolitik synes det vidare LO nödvändigt att jämte de företagsekonomiska kalkylerna även utföra beräk­ ningar över den bebyggelseform, som ger den ur samhällsekonomisk syn­ punkt fördelaktigaste fördelningen av den samhällsekonomiska verksam­ heten. Samhällskostnaderna, som fått alltför begränsad uppmärksamhet i betänkandet och som är intimt förknippade med boendeformerna, måste behandlas så utförligt som möjligt. Intensifierad forskning och säkrare sta­ tistiskt underlag för beräkningarna skulle enligt LO väsentligt förbättra förutsättningarna för ett gott resultat av samhälleliga ingripanden.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att många med storstadsbildningen förknip­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

67

08

pade problem ännu inte blivit tillfredsställande klarlagda. Alltjämt är en öppen fråga hur långt tillväxten av en stad är till fördel för staden själv, för dess funktionsduglighet, för dess miljö och för dess ekonomi. En annan fråga är hur långt olägenheterna av en fortgående koncentration kan före­ byggas eller lindras genom åtgärder från bebyggelseplaneringens sida. Inte minst de nuvarande trafikförhållandena i våra storstadsområden illustrerar enligt styrelsens mening med all tänkbar tydlighet vilka svårbemästrade problem en långtgående koncentration kan medföra. Bebyggelseplaneringens uPP§ift v*d samspelet med en aktiv lokaliseringsverksamhet är närmast att klargöra konsekvenserna för samhällsbyggandet av olika lokaliseringsalter- nativ. I första hand måste detta ske på det översiktliga planet. Till stor del torde bedömningarna kunna ske på kommunal nivå. Styrelsen håller emel­ lertid före, att man även måste räkna med en fortsatt regionplanering i olika delar av landet.

Även från lantbruksstyrelsens sida understrykes starkt vikten av att till grund för näringslivets lokalisering läggs en översiktlig planering, som gri­ per över olika samhällsområden. En koordinering måste ske av olika former för samhällsplaneringen, exempelvis bebyggelseplaneringen, bostadsplane­ ringen, kommunikationsnätets planering, jord- och skogsbrukets planering och lokaliseringen av olika grenar inom stads- och servicenäringarna. Inom ramen för en sådan översiktlig planering har varje organ, som handlägger frågor med lokaliseringsavgörande betydelse, att bedriva en utvecklings- planering.

Från länsstyrelsehåll riktas vissa erinringar mot kommitténs uttalanden om samhälls- och lokaliseringsplaneringen. Sålunda beklagar länsstyrelsen i Södermanlands län, att kommitténs resurser icke räckt till för att presen­ tera en i högsta grad önskvärd problemlösning, när det gäller lokaliserings- planeringens samordning med övrig samhällsplanering såsom bebyggelse­ planering, skolplanering och kommunikationsplanering. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län är benägen att gå ett steg längre än kommittén när det gäl­ ler frågan om lokaliseringsplaneringens lokala roll. Genom eu väl funge­ rande lokaliseringsplanering bör nämligen, säger länsstyrelsen, kunna er­ hållas ett instrument, som — om man anlägger mera långsiktiga perspektiv

• kan komma att få avgörande betydelse då det gäller att främja samhälls­ utvecklingen överhuvud taget. På grundval av denna lokaliseringsplanering, som bör vara av översiktlig karaktär, bör slutsatser kunna dras om bl. a. vilka områden och orter där näringsliv och service bör förstärkas.

Även kooperativa förbundet betonar, att samhällsplaneringen inom loka- liseringsverksamhetens ram måste ske på lång sikt. Förbundet framhåller:

De samhällstjänster, som kräver de största investeringarna, kommunika­ tioner, bostadsbyggande och andra insatser i samband med bebyggelsen har att som ledstjärna för planeringen framför allt ta hänsyn till den domine­ rande tendensen i den ekonomiska strukturutvecklingen, särskilt inom in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

69

dustrin. Denna går mot stordrift och större företagsenheter. I den mån kon­ kurrensen på stormarknaderna skärps är det av största betydelse att indu­ strins förläggningsplatser blir på sådana orter och i sådana områden som har de bästa naturliga förutsättningarna och en standard av samhälls­ service som i möjligaste grad underlättar produktionen, däri inräknat rekry­ teringen av arbetskraft.

Vid en samhällsplanering på lång sikt, som skall harmonisera med struk­ turomdaningen inom industrin och annat företagsliv, synes det förbundet framför allt vara viktigt att undvika ett tänkande som utgår från ett mera varaktigt, fast förhållande mellan tätorternas och glesbygdernas omfattning i landet till ledning för lokaliseringspolitiken.

Bostadsplaneringens samband med samhälls- och lokaliseringsplaneringen framhålles av bostadsstyrelsen, som understryker, att planeringen av bo­ stadsbyggandet och skapandet av de lokaliseringsförutsättningar som har samband med samhällsbyggandet primärt är en kommunal uppgift. Ett långsiktigt perspektiv i produktionsplaneringen av bostadsbyggandet ställer ofta stora krav på en interkommunal, i många fall också en interregional, planering i både tid och rum, betonar bostadsstyrelsen vidare. Både för pro­ gnoserna om det framtida bostadsbehovet och för de successiva förberedel­ serna för att tillgodose detta behov bör kommunerna sålunda ses i ett över­ siktligt sammanhang och deras utvecklingsförutsättningar realistiskt klar­ läggas med hänsyn härtill.

I övrigt anför styrelsen beträffande bostadsbyggandets lokalisering och planering, att de riktlinjer som tillämpats vid fördelningen av bostadslåne- medlen i princip överensstämmer med dem som kommittén anfört såsom önskvärda. Näringslivets utveckling beaktas, liksom den brist på bostäder som kan hämma en önskvärd utveckling. Däremot har hittills inte vissa or­ ter medvetet främjats vid medelsfördelningen så att de därigenom skulle komma i eu gynnsammare ställning vid företagens val av lokaliseringsort. Att införa ett sådant motiv vid fördelningen av de för långivningen relativt begränsade medlen synes inte rimligt, säger bostadsstyrelsen, då behovet av bostadsbyggande alltfort är stort på många orter på grund av bostadsbrist och undermåligt bostadsbestånd. För att öka bostadsbyggandet på de orter som en aktiv lokaliseringspolitik kan komma att kräva och för att utrymme även skall finnas för en ökning av bostadsbyggandet inom de nuvarande bostadsbristområdena måste bostadsbyggnadsprogrammet för riket ökas utöver nuvarande nivå.

Väg- och trafikplaneringen belyses av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som erinrar om att det med hänsyn till den betydelse transporterna har för näringslivet är angeläget att i första hand inrikta lokaliseringen till de re­ gioner som redan nu har ett väl utbyggt vägnät. Närheten till avsättnings­ områden som väsentlig faktor för lokaliseringen av nya företag leder till att koncentrationen till storstadsregionerna fortsätter i oförminskad takt. Ge­ nom en lämplig avvägning av vägupprustningen inom storstadsregionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

70

och lederna mellan dessas centra och storstadsregionerna närliggande tät­

orter (»satellitstäder»), samt mellan storstadsregionerna och de snabbt

växande större och medelstora städerna, kan vägbyggandet bli ett verksamt

medel i lokaliseringspolitiken samtidigt som den ursprungliga målsättningen

i vägbyggnadspolitiken bibehålls. Styrelsen framhåller även, att vägplane­

ringen ingår som en integrerande del i samhällsplaneringen och att en sam­

ordning mellan exempelvis vägplanerandet och bebyggelseplanerandet fram­

står som absolut nödvändig.

Lufttrafikens — särskilt fraktflygets — betydelse berörs av luftfartssty-

relsen, som anser att man vid samhällsplaneringen för en viss bygd, som

avses utrustad med olika serviceanordningar etc. bör beakta de fördelar för

näringsliv och enskilda, som tillvaron av välbelägna flygplatser medför. Man

bör i sammanhanget inte bortse från den väntade utvecklingen inom frakt-

vilket i framtiden kommer att spela en långt mera betydande roll än

för närvarande. Det torde därför finnas fog för påståendet, att en ort eller

trakt inte kommer att vara särskilt attraktiv, därest den inte har tillgång

till lämplig flygplats. Detta innebär, säger luftfartsstyrelsen vidare, att det

kan finnas skäl även för måttligt stora kommuner eller kommunblock att i

tid utreda flygplatsfrågan.

Skolplaneringens samband med lokaliseringsplaneringen behandlas av

skolöverstyrelsen, som har förståelse för önskemålen om besked rörande

skolväsendets planerade utbyggnad, eftersom ett företags beslut om en even­

tuell nyetablering eller utbyggnad kan bli beroende av skolförhållandena.

Det har dock ofta visat sig svårt att erhålla konkreta och tillräckligt fasta

besked från olika företag, om planerna för den industriella utbyggnaden och

dennas befolkningsmässiga konsekvenser. Skolväsendets utbyggnad på en

ort försvåras och försenas om inte tillfredsställande uppgifter kan erhållas.

Fritidsfrågornas lösning inom ramen för samhälls- och lokaliseringspla­

neringen diskuteras av 1962 års fritidsntredning, som konstaterar, att det

finns samband mellan å ena sidan frågor rörande lokaliseringen av fritids­

bebyggelse och anläggningar för det rörliga friluftslivet samt å andra sidan

det övriga näringslivet och de av kommittén diskuterade problemställning­

arna. Förhållandena inom näringslivet och utvecklingstendenserna inom

olika näringsgrenar påverkar i hög grad ett områdes utnyttjande för tu­

rismen och friluftsliv. Markdispositionen för fritidsändamål och lokalise­

ringen av anläggningar påverkar i sin tur det övriga näringslivets utveck­

ling. Möjligheterna att utöva friluftsliv kan enligt utredningens mening i

vissa fall vara av betydelse då det är fråga om att bedöma en orts attraktivi­

tet och lämplighet ur lokaliseringssynpunkt.

Kommitténs motiv för ökat statligt stöd till företagslokali-

sering samt förslag till kriterier på områden och orter för sådant stöd

har blivit föremål för stark kritik vid remissbehandlingen. Dock understry-

kes från flera håll nödvändigheten av ett ökat statligt stöd till avflyttnings-

områdena och särskilt Norrland.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

71

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att de av kommittén före­ slagna stödåtgärderna till övervägande del skulle komma vissa norrlands- län tillgodo. Med hänsyn till att situationen för dessa områden är prekär, bör speciella stödåtgärder främst för dessa områden vara naturliga, men då aktiv lokaliseringspolitik är mycket angelägen och nödvändig även i många andra områden, bör de nuvarande klena resurserna för en dylik politik avsevärt förbättras för andra delar av landet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att från det allmännas sida bör gö­ ras stora insatser för att stödja näringslivets utveckling i norra Sverige. De av kommittén föreslagna åtgärderna har länsstyrelsen i stort sett inte nå­ gon erinran mot, i vad de avser landets nordligare delar. Det kan till och med ifrågasättas, om inte inom vissa områden väsentligt kraftigare åtgär­ der borde kunna ifrågakomma.

Från åtskilliga håll hävdas att kommitténs motiv och förslag till kriterier inte står i full överensstämmelse med den av kommittén angivna lokalise- ringspolitiska målsättningen. I synnerhet anses de uppställda kriterierna och förslagen till utvecklings- och stödområden innebära en splittring av de knappa kapital- och arbetskraftsresurserna. Allmänt understrykes att in­ satserna måste begränsas till sådana områden och orter på vilka effekten blir national- och företagsekonomiskt tillfredsställande. Som exempel på denna uppfattning må anföras byggnadsstyrelsens uttalande, att de samhäl­ leliga insatserna i första hand bör koncentreras på ett begränsat urval av orter med sådan regional position att effekten av insatserna kan komma eu hel bygd, en »utvecklingsregion», tillgodo. Det ifrågasättes, om inte kommittén utgått från en alltför långtgående splittring av insatserna.

De av kommittén uppställda detaljerade kriterierna har vunnit gillande blott i ett fåtal yttranden. Klar tillstyrkan till kommitténs förslag föreligger från länsstyrelsen i Örebro län.

Skogsstyrelsen, som anmäler, att de sju skogsvårdsstyrelser som yttrat sig över kommitténs betänkande ställer sig positiva till utredningens förslag, anser att om behovet av en sådan aktiv lokaliseringspolitik som den före­ slagna torde meningarna knappast vara delade. Beträffande frågan vilka orter man i lokaliseringsverksamheten skall satsa på kan skogsstyrelsen inte finna annat än att kommittén ganska väl inringat detta problem genom sina uttalanden. Skogsstyrelsen anser det vidare riktigt att man på det sätt som föreslagits ger lokaliseringsorganen möjlighet att pröva orternas förut­ sättningar för industriutbyggnad mera fritt under hänsynstagande till alla betydelsefulla faktorer både de nu kända och de som framträder under ut­ vecklingens gång. Styrelsen anser sig kunna tillstyrka kommitténs prin­ ciper när det gäller vilka områden och orter som skall komma i fråga för lokaliseringsstöd. Detta gäller under förutsättningen att skogsstyrelsen rätt tolkar de uppställda kriterierna mera som en beskrivning av vissa förhål­ landen än som fasta, i förväg låsta normer för gränsdragningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

72

Domänstyrelsen finner att de kriterier kommittén anger för B-regioner,

vilka kan bli föremål för stödåtgärder, kan ge viss ledning vid bedömning

av det samhälleliga företagsstödet. Styrelsen förutsätter att varje område

och ort blir föremål för mera ingående studier i samband med åtgärdernas

praktiska genomförande och att de uppställda kriterierna inte ensamma får

bli avgörande. I princip, menar domänstyrelsen, bör hela det nordsvenska

inlandet betraktas som ett område, där såväl särskilda som allmänna stöd­

åtgärder skall kunna komma ifråga.

Det är enligt vad styrelsen framhåller angeläget att det statliga stödet för

nyetablering och utveckling av industriföretag i industriellt eftersatta bygder

under alla förhållanden endast utgår i orter, som med fog kan väntas vara

utvecklingsbara på längre sikt och där en godtagbar samhällelig och allmän

service kan erhållas. Enligt styrelsens uppfattning kan dylika förutsätt­

ningar anses föreligga i flertalet B-centra i norra Sverige och befolknings­

underlaget som regel vara betryggande för att upprätthålla eu livskraftig

centralort. Styrelsen finner det önskvärt och i flera fall också möjligt att

samhället genom ekonomiskt företagsstöd söker upprätthålla åtminstone en

livskraftig centralort med differentierat näringsliv i varje B-region i dessa

delar av landet.

Vissa remissorgan har föreslagit att lokaliseringsstöd skall lämnas även

på kommunbiocksnivå eller eljest differentieras inom de föreslagna utveck­

lings- och stödområdena.

Otvetydiga förespråkare för kommunblocken som underlag för bestäm­

mande av lokaliseringsåtgärder är bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Krono­

bergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västman­

lands län och lantbruksstyrelsen.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund anser att utredningen givit uttryck för

ett allt för snävt regiontänkande. Utväljandet av ett starkt begränsat antal

orter för erhållande av stöd, kan få till följd att andra orter, som också

skulle kunna fungera som väl utvecklade centra inom sina områden, kan

få svårigheter att bibehålla sin livskraft, därför att företagen inte vågar satsa

på orter och områden, som myndigheterna inte utvalt som lokaliserings­

orter. Även de s. k. C-centra och C-regionerna bör enligt förbundens mening

i många fall vara lämpliga som lokaliseringsorter.

Förbunden anser det vara en angelägen uppgift för samhället att bereda

de grupper av befolkningen, som även i framtiden kommer att ha sin verk­

samhet förlagd till glesbygderna del av standardutvecklingens frukter. Så­

ledes måste tillses, att glesbygdens skolfrågor, hälso- och sjukvårdsfrågor,

kommunikationer, möjligheter till kulturella och sociala kontakter in. in.

ägnas uppmärksamhet. Enligt förbundens uppfattning löses dessa frågor

bäst om på landsbygden befintliga tätorter ges utvecklingsmöjligheter.

Även svenska kommunförbundet talar för att lokaliseringsinsatser bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

73

kunna göras i många mindre tätorter. Utgångsområdet för åtgärderna bör vara kommimblocket. Ett inte ringa antal kommunblock kommer att om­ fatta mindre geografiska områden med centralorter med lägre centralitets- grad än B-regionerna. Förbundet anser inte att man skall precisera krite­ rierna för stödåtgärder. Dessa bör kunna utsträckas till alla orter, där dylika åtgärder överhuvud är förenliga med de föreslagna riktlinjerna för lokali­ seringspolitiken.

Lokaliseringarna inom kommunblocken bör enligt förbunden efter över­ vägande inom blockorganen samt överenskommelse mellan vederbörande kommun och aktuell intressent ej enbart behöva ske till blockets centralort. Om en annan lokalisering inom blockområdet är önskvärd ur en eller annan synpunkt, bör densamma få komma till stånd utan att ett eventuellt statligt lokaliseringsstöd äventyras. Detta under förutsättning, säger kommunför­ bundet, att de lokala samhälleliga resurserna tillåter följdverkningarna av en sådan lokalisering.

Företagareföreningarnas förbund framför tankegångar, som är besläktade med de nu nämnda, och anser att behovet av lokaliseringspolitiska insatser ingalunda begränsar sig till de regioner, som utredningen genom olika krite­ rier definierat. Detta behov föreligger även inom stora delar av södra och mellersta Sverige samt Norrlands kustbygder. Lokaliseringspolitiska insat­ ser i lämpliga centralorter, d.v. s. A-, B- och C-centra, kan effektivt avlasta storstadsregionerna och bidraga till att en rad typiska överansträngnings- fenornen inom dessa reduceras. Samtidigt erhålles en bättre samhällelig ba­ lans och en riktigare samhällsstruktur inom stora delar av landet. Att nä­ ringslivet gagnas härigenom står över alla tvivel, säger förbundet, som vidare hävdar att många befintliga B- och C-centra utan tvivel är lämpliga lokali­ seringsorter, som i fråga om service åt industri och näringsliv och i fråga om social omvårdnad om medborgarna väl kan mäta sig med många s. k.

A-centra. En viss översyn av utredningens förslag i syfte att göra dessa mindre exklusiva och mera ägnade som generella lokaliseringspolitiska in­ strument i hela landet bör därför ske. Förbundet förordar även en översyn av bestämmelserna om kriterierna för det statliga företagsstödet.

Vissa remissmyndigheter, såsom länsstyrelserna i Södermanlands, Malmö­ hus och Värmlands län pekar på A-regionerna som lämpliga områden. Läns­ styrelsen i Östergötlands län menar, att det är genom lokaliseringspolitiska åtgärder i mellersta och södra Sverige och i Norrlands A-centra som alterna­ tiv kan skapas till den pågående koncentrationen till de tre storstadsregio­ nerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de föreslagna kriterierna inte ger ett rättvist urval av områdenas behov av stödåtgärder och att de därjämte är alltför beroende av tillfälliga, regionala särarter. Jämväl framhålles, att kriterierna är schablonmässiga och formella. Länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar och Kristianstads län erinrar sålunda om att den registrerade arbets-

:j*— Bi han g till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

74

lösheten inte alltid är helt tillförlitlig för jämförelser mellan olika delar av

landet eller för studium av sysselsättningsbehovet. Ett viktigare kriterium bör

nettoutflyttningen inom olika regioner vara. Nettoutflyttningen uppkommer

nämligen huvudsakligen genom att regionens egna arbetskraftstillgångar är

för stora i förhållande till det befintliga näringslivets behov av arbetskraft.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttrycker sin förvåning över att kommit­

tén inte ansett sig böra framlägga en utredning om storstadskoncentratio-

nens fördelar och nackdelar. Länsstyrelsen har för sin del en sådan värde­

ring av de olika samhällsmiljöerna, att den som lokaliseringspolitisk mål­

sättning gärna accepterar att storstadstillväxten motverkas.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att kommittén utifrån sina kriterier

inte medtagit Roslagen bland de områden som förtjänar positivt lokalise-

ringspolitiskt stöd. Detta sammanhänger, enligt länsstyrelsen, med kommit­

téns grova schablonartade urvalsprinciper. Länsstyrelsen framhåller alt det

i Roslagen finns ett lämpligt antal utvecklingsbara centralorter med tämligen

utbyggd samhällsservice. Området saknar emellertid i stort sett industriell

tradition och länsstyrelsen och länsmyndigheterna arbetar tillsammans med

vederbörande kommuner energiskt på att stimulera en naturlig differentie­

ring och utveckling av näringslivet. Här behövs emellertid, enligt länssty­

relsen, ett helhjärtat stöd från de centrala instanserna — inte minst när det

gäller upplysning om de naturliga lokaliseringsförutsältningarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tanken att olika näringsgre­

nar bör ingå i sysselsättningsbilden vid fastställandet av kriterier för lokali­

seringsstöd med i ideala fall lika stora andelar i samtliga områden måste

strida mot den av utredningen framförda målsättningen om maximerad na­

tionalinkomst. En förutsättning för stark tillväxt av denna skapas just ge­

nom olika områdens specialisering på sådana verksamheter, där de har

relativa fördelar framför andra. Om näringslivet inom olika regioner får

specialisera sig på den lämpligaste användningen av sina resurser får det

antagas att den samlade nationalinkomsten stiger mera än om en sådan

specialisering förhindras. Det blir sedan en socialpolitisk fråga hur denna

större nationalinkomst skall fördelas, så att riktpunkten om lika social- och

kulturell standard nås. Utredningens målsättning för den samhälleliga loka­

liseringspolitiken innebärande att möjligheter för lika social och kulturell

standard skall skapas för alla medborgare oberoende av bostadsort kan en­

ligt länsstyrelsens mening knappast avse, att nya verksamheter skall till­

skapas för att möjliggöra en sådan bosättning överallt i landet, där tradi­

tionella förvärvskällor inte kan ge likställighet. I stället bör väl detta tolkas

så att den i ett avfolkningsområde nödvändigt kvarboende befolkningen inte

genom befolkningsuttunningen får minskade möjligheter till eller högre

kostnader för den nödvändiga samhälleliga och privata servicen.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att, om invånarna i glesbygderna

skall erbjudas samma standard som i landets tätbygder, detta endast kan

Kungl. Maj:Is proposition nr 185 år 1964

75

ske till avsevärda kostnader. I de stora glesbygdsregionerna kan kravet på en med landet i övrigt likvärdig standard allenast tillgodoses i tätorterna. Att förlägga större industrier och serviceinstitutioner till rena glesbygds­ områden torde i allmänhet inte låta sig göra. Samhället bör försöka mildra verkningarna av avfolkningen genom att i det längsta bevara redan befint­ liga allmänna serviceanläggningar, även när de ej längre har ett tillräckligt befolkningsunderlag. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den avlastning av storstadsregionerna, som kommittén eftersträvat, ej behöver innebära att man nödvändigtvis måste satsa på »underutvecklade» områden. Snarare bör städer och tätortsregioner av mellanstorlek utgöra de lämpligaste alterna­ tiven till storstadsområdena.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om en politik med den inrikt­ ning kommittén föreslår — där långtgående stödåtgärder till i skilda hän­ seenden outvecklade eller hårt drabbade områden, främst i nordvästra Svea­ land och Norrlands inland intar en central ställning — är ägnad att upp­ fylla de allmänna krav som måste kunna ställas på lokaliseringspolitiken.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det ett rimligt krav att de samhälleliga åtgärderna leder till resultat som kan godtas såväl ur samhällsekonomisk som ur företagsekonomisk synpunkt — detta också med hänsyn till utveck­ lingen på längre sikt — samt att åtgärderna är ägnade att ge det åsyftade resultatet. Uppstår endast begränsade verkningar kan detta medföra att frå­ gan om behovet av utvecklingsbefrämjande åtgärder konserveras och att problemen ställs på framtiden. Länsstyrelsen framhåller, att det föreligger en uppenbar risk att en lokaliseringsfrämjande verksamhet vid den före­ slagna inriktningen, om effekten blir begränsad, endast bevarar omställ­ ningsproblemen. Det kan också ifrågasättas om inte de alltmer accentuerade skillnaderna mellan å ena sidan mindre och avlägset liggande orter och å andra sidan större och medelstora centra medför att företagen på dessa mindre orter på sikt erhåller svårigheter att konkurrera om arbetskraft och befolkning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att särskilda områden av olika ka­ raktär inte bör fastställas. Det ekonomiska stödet bör i stället ges en gene­ rell utformning och en allmän näringspolitisk bakgrund, varför det i prin­ cip bör kunna utgå i hela landet. Var stödet i varje särskilt fall skall sättas in bör framgå efter en prövning där regionala intressen avvägs mot riks­ intressen. De områden som kan komma i fråga för stöd kan allt efter den effekt man åsyftar utgöras av kommunblock, arbetsmarknadsstyrelsens B- eller A-regioner eller hela län.

Länsstyrelserna i Gotlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbot­ tens län anser att länen bör utgöra underlag för stödåtgärderna. Länsstyrel­ sen i Gotlands län bedömer det som nödvändigt — för förhindrande av fort­ satta befolkningsavtappningar — att länet inrangeras bland de områden inom vilka särskilda stödåtgärder skall utgå. Om inte strävandena att ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

76

nom lokahseringsåtgärder bereda sysselsättning åt den gotländska ungdo­

men inom länet underbygges, skulle detta innebära en orättvisa mot länet

och samtidigt vara från hela landets sida oklokt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att de kriterier, som kom­

mittén föreslagit för att stödåtgärder skall kunna komma ifråga, inom lä­

net begränsar insatserna till övre Ådalen och västra Medelpad. Förutsätt­

ningarna tor en industriell expansion av någon betydelse torde emellertid

inte vara stora inom dessa områden, påpekar länsstyrelsen. Om en aktiv

lokaliseringspolitik skall få någon betydande effekt för länet, bör den riktas

mot länet i dess helhet och således även mot de områden där bättre förut­

sättningar finns för en industriell expansion, nämligen kustområdena och

nedre Ådalen. Denna uppfattning om länet som en enhet för åtgärderna

torde vara tillämplig även på de övriga länen i Norrland. Länsstyrelsen un­

derstryker den vitala betydelsen bibehållandet av ett antal livskraftiga tät­

orter inom Norrlands inland har när det gäller råvaruförsörjningen inom

skogsindustrin.

Länsstyrelsen i Västerbottens län delar inte kommitténs uppfattning, att

länen är olämpliga som geografiska enheter såvitt avser de fyra nordligaste

länen. I Norrland är geografiska förhållanden, föga differentierat näringsliv,

arbetsmarknads- och andra ekonomiska förhållanden samt många andra

omständigheter sådana att hela dessa län bör betraktas som utvecklings­

områden, inom vilka stimulans till ökad industrialisering är speciellt önsk­

värd. Man bör enligt länsstyrelsen ej bortse från att länen genom landstingen

är ekonomiska enheter. Landstingens ständigt ökande samhälleliga verk­

samhet markerar detta förhållande mer och mer. Länens näringsliv utgör

den ekonomiska grundvalen för landstingets verksamhet till länsinvånarnas

gagn. Då kustlandet är den mest attraktiva regionen ur industrisynpunkt

bör möjligheten att dit lokalisera industri utnyttjas. Länsstyrelsen betonar

samtidigt vikten av att lokalisering sker till inlandet, inte minst av tillverk­

ningsindustrier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande den föreslagna

indelningen i utvecklingsområden, att hänsyn bör tas till den ändring i för­

hållandena som skett i vissa regioner efter år 1960. Betraktar man Norr­

bottens län som en region uppfyller denna kriterierna för utvecklingsområ­

dena. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför hela Norrbottens län be­

traktas som ett utvecklingsområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i princip föredrar en satsning på A-centra

men ej utesluter lokaliseringsinsatser i B-centra och kommunblockscentra,

anser, att de av kommittén uppställda kriterierna för olika områden är allt­

för formella för att kunna tjäna som underlag för en arbetsmarknadspolitisk

målsättning. Styrelsen finner, att det område som för närvarande gäller för

utnyttjande av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte ävensom

för uppförande av industrilokaler som statskommunala arbeten, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

77

Norrland utom Gästrikland, nordvästra delarna av Dalarna och Värmland samt Dalsland, är ett lämpligare område. Varken en begränsning eller ut­ vidgning av detta område är för närvarande motiverad. Styrelsen förutsätter dock, att en inskränkning av i första hand de mest långtgående stödåtgär­ derna successivt skall kunna ske allteftersom det arbetsmarknadspolitiska målet —- en med landet i övrigt jämförbar balans på arbetsmarknaden — uppnås inom en landsdel. Man torde få räkna med att mera omfattande in­ satser kommer att krävas under längre tid i de fyra nordligaste länen än i området i övrigt. Syftet bör dock vara att för området som helhet nå det anförda målet under en begränsad tid. Detta förutsätter kraftfulla insatser av alla arbetsmarknadspolitiska medel. Härmed avses åtgärder för under­ lättande av geografisk och yrkesmässig rörlighet ävensom åtgärder för en snabbare utbyggnad av näringslivet.

Statskontoret understryker betydelsen av att de mer livskraftiga av

B-regionerna och inom regionerna de mera livskraftiga orterna kommer i åtnjutande av ekonomiskt stöd. Den allmänna näringsgeografiska utveck­ lingen bör enligt statskontoret starkt beaktas. Även om den rörlighetsstimu- lerande arbetsmarknadspolitiken ur såväl samhällsekonomisk som social synpunkt måste betraktas som det lämpligaste sättet att på sikt lösa struk­ turella arbetslöshetsproblem, förefaller det dock statskontoret rimligt, att lokalisering av industri till orter med ensidigt näringsliv bör uppmuntras, då detta ur arbetsmarknadssynpunkt är starkt motiverat.

Landsorganisationen finner det ofrånkomligt, att kriterier också skapas för sådana områden inom vilka förutsättningar för industrialisering och över huvud taget en långsiktig serviceverksamhet till rimliga kostnader sak­ nas. LO anser det vidare angeläget att en överföring av skattemedel i varje fall under en övergångstid sker till glesbyggda områden, där arbetskraft fortfarande måste kvarstanna på grund av areell produktion. Det är inte välbetänkt, framhåller LO, att till ur industriell synpunkt ogynnsamma om­ råden söka förlägga industriell verksamhet för att därigenom förstärka serviceunderlaget. Därigenom binder man sig för mycket lång tid framåt för samhällsekonomiska förluster genom ogynnsam näringsstruktur, som kan hända inte alls är nödvändiga. Den areella produktionen som ursprung­ ligen motiverade åtgärderna kan visa sig ogynnsam eller visa sig kunna skötas på annat sätt. Men det kan även väntas att för dylika områden det är erforderligt att över budgeten kompensera vissa affärsdrivande verk för upprätthållande av service, trots att befolkningsunderlaget inte är tillräck­ ligt, t. cx. postverket och statens järnvägar.

Man bör enligt LO också skapa kriterier för sådana orter, där lokalise- ringsinsatser bör göras. Vid valet av dessa kriterier måste hänsyn tas till be­ hovet från både företag och enskilda. Intressena torde dock i de allra flesta fall sammanfalla. LO fortsätter.

Den enskilde kräver god tillgång på kommersiell service, sjukvård, möj­

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

78

ligheter till nöjen och kulturell verksamhet m. m. Det förefaller dock, som

om undervisningen intar en central ställning. Därvid synes gymnasium och

fackskola vara exempel på ett användbart kriterium för orter, där en aktiv

lokaliseringspolitik kan bedrivas. Detta innebär att befolkningsunderlag

även finns för annan samhällsservice i acceptabel omfattning. Bostadspoli­

tiken kommer också att vara en lokaliseringsstyrande faktor och det är

därför viktigt att bostadsproduktionen samordnas med arbetsmarknads­

politiken.

Även Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att utred­

ningens förslag till utvecklings- och stödområden skall kompletteras med

kriterier för områden som inte kan betraktas som lämpliga för industri­

lokalisering. Då storstadsområdenas tillväxt stimuleras genom statliga åt­

gärder av skilda slag, finner organisationen det acceptabelt, att samhället

också vidtar åtgärder för att förbättra förutsättningarna för näringslivet i

andra delar av landet och därmed motverka det starkt ökande trycket mot

storstadsregionerna.

Tjänstemännens centralorganisation understryker att, för att företags-

lokalisering till en ort skall komma i fråga, där inte bara skall förekomma

stor arbetslöshet och låg inkomstnivå. Där skall framför allt finnas starka

positiva förutsättningar för industriell verksamhet. Arbetslöshet och låg

inkomstnivå är i någon mån indikatorer på att en ort ej är en god miljö för

industriell expansion. De positiva kriterierna kan inte klart definieras på

förhand. Det måste enligt TCO ske en prövning från fall till fall. De statliga

lokaliseringsåtgärderna bör sålunda inriktas på områden, som har goda all­

männa förutsättningar för industriell expansion och som därutöver upp­

fyller antingen de kriterier som utredningen uppställer för utvecklings­

områden eller också de kriterier, som uppställs för allmänna stödområden.

Någon differentiering av stödåtgärderna mellan dessa två typer av områden

bör inte förekomma.

Allmänt sett finner svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri­

förbund att förslagen om de statliga stödåtgärdernas utformning på en del

punkter är för långt gående och ägnade att medföra sådana konsekvenser

för andra delar av näringslivet att en större återhållsamhet är av nöden.

Under inga förhållanden bör stöd lämnas för sådan nyetablering, som skulle

försvåra arbetskraftsrekryteringen för redan befintliga företag. Det anmärks

vidare att industrier, som hittills i huvudsak använt manlig arbetskraft, kan

väntas i ökad utsträckning ge sysselsättning åt kvinnor i synnerhet om man

förbättrar utbildningsmöjligheterna för dem. Behovet av kompletterings-

industrier på ensidiga industriorter med reserver med kvinnlig arbetskraft

kommer därigenom att minska. Organisationerna ifrågasätter sålunda om

det kriterium som kommittén föreslagit för orter med ringa sysselsättning

är rimligt avvägd.

Lokaliseringspolitiskt stöd bör enligt arbetsgivareföreningens och in­

dustriförbundets uppfattning i första hand lämnas på större, livskraftiga

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

79

tätorter med väl utrustad service. Deu nedre gränsen för allmänna stöd­ åtgärder, mätt efter ortens invånarantal, bör för den skull som regel sättas väsentligt högre än vad kommittén föreslagit.

Vad gäller kommitténs förslag att stöd skall kunna lämnas vid startande och i vissa fall utbyggnad av industriföretag i orter där driftnedläggelse skett, pekar organisationerna på att de sysselsättningsproblem, som upp­ kommit i samband med dylika händelser, hittills vanligen kunnat lösas genom gängse arbetsförmedlingsåtgärder. I ett stort antal fall har ny in­ dustriell verksamhet kommit igång i lediga fabrikslokaler utan med­ verkan från statens sida. Behov av åtgärder för att paskynda en återupp­ byggnad av näringslivet i orter som drabbats av industrinedläggelse måste prövas från fall till fall. Endast då sysselsättningsproblemet inte kan lösas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder och nedläggelsen medför allvar­ liga svårigheter för den berörda bygden, bör statligt stöd för att stimulera ny verksamhet kunna komma i fråga.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet anser att utvecklingsområ­ den endast bör förekomma inom vissa mera begränsade delar av landet, nämligen de inre delarna av Norrland samt delar av Dalarna och Värmland. Det är vidare organisationernas uppfattning, att lokaliseringspolitiskt stöd i dessa områden i en högre grad än kommittén uttalat bör koncentreras och sålunda avse ett fåtal större orter, som kan beräknas vara utvecklingsdugliga på längre sikt. Detta innebär att man får finna sig i att avfolkningen inom stora delar av dessa områden kommer att fortsätta i ungefär samma takt som hittills.

Sveriges grossistförbund, som finner det rimligt, att staten vidtar vissa åtgärder för att främja en företagslokalisering till sådana regioner, där en otillfredsställande sysselsättning föreligger, understryker att samhället inte genom sina åtgärder får rubba konkurrensbetingelserna för företagen.

Svenska sparbanksföreningen menar, att försöksverksamheten i högre grad än kommittén förutsatt generellt bör inriktas på att bevara och utveckla förutsättningarna för ett differentierat näringsliv utanför de egentliga stor­ stadsregionerna. Verksamheten bör sålunda syfta till att skapa alternativ för näringslivets lokalisering, som kan konkurrera med vad storstadsregio­ nerna kan erbjuda. Kriterierna för stödverksamhet synes böra utformas med hänsyn härtill. Under alla omständigheter, anför sparbanksföreningen, synes statsmakternas beslut inte böra gå längre än till att för verksamheten under försöksperioden fastlägga en ram, som skall kunna kontinuerligt omprövas mot bakgrund av befolkningsomflyttningen och strukturförändringarna inom perioden liksom med hänsyn till vad som kan föranledas av erfaren­ heterna av verksamheten.

Skogsbruk so in rådenas speciella problem berörs av någ­ ra remissinstanser.

Domänstgrelsen framhåller att den befolkning, som skall svara för skogs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

80

brukets arbetskraftsförsörjning, inte kan tänkas vara bosatt endast i central­

orten eller i dess närmaste omland. I stor utsträckning måste bebyggelsen

bibehållas i vad som kallas skogsorter där ett differentierat näringsliv en­

dast undantagsvis kan tänkas uppkomma. Även dessa orter bör kunna er-

bjuda en rimlig standard i fråga om samhällsservice och annan serviceverk­

samhet.

Den väsentliga betydelsen av kommitténs förslag för skogsbruket torde

enligt skogsstyrelsen bli, att ett antal välutvecklade orter med differentierat

näringsliv underlättar bibehållandet kring dessa av mindre tätorter och jord-

bruks-skogsbruksbyar, som med avseende på en del av sitt servicebehov

kan repliera på den större orten. Härigenom skulle — såsom visats i ett par

specialundersökningar inom utredningen — större delen av det nordsvenska

inlandets skogstillgångar nås utan att tillfälliga skogsstationer behöver

utnyttjas.

Enligt styrelsens mening skulle landets skogsbruk och hela skogsnäringen

efter hand kunna råka i stora svårigheter, om man inte snarast sätter i ver­

ket en aktiv lokaliseringspolitik efter de huvudprinciper som utredningen

dragit upp.

Sveriges skogsägareförbund delar kommitténs uppfattning att lokalise-

ringspolitiska åtgärder är erforderliga i utpräglade jord- och skogsbruks-

regioner för att där få till stånd förstärkning och större differentiering av

näringslivet. Kontentan av kommitténs specialutredningar är att om inte

särskilda åtgärder vidtas kommer med största sannolikhet eu betydande del

av befintliga virkestillgångar i Norrland och nordvästra Svealand att inom

en nära framtid inte vara ekonomiskt exploaterbara. De skogstrakter, inom

vilka intet rotvärde finns, kommer i så fall att väsentligt utökas. Då de på

dessa råvarutillgångar uppbyggda skogsindustrierna kan förbruka och för

rationell drift behöver all den virkesavkastning som skogsmarken i nämnda

område beräknas kunna lämna, skulle en utveckling i antydd riktning bli

katastrofal för den norrländska skogsindustrin och därmed också menligt

påverka hela vår levnadsstandard.

Skogsindustriernas samarbetsutskott, som anser det vara av primär ange-

lägenhetsgrad att landets begränsade resurser i fråga om kapital och arbets­

kraft inte satsas på ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den

samhällsekonomiskt sett bästa användningen, uttalar.

För skogsindustriens del är de frågor, som kommittén tagit upp till skär­

skådande av största vikt. Såsom av utredningen framgår svarar de delar av

landet, som här avses och som speciellt ansetts böra komma i fråga för akti­

va lokaliseringspolitiska åtgärder, för eu väsentlig del av landets skogliga

resurser och bildar därmed råvarubasen för en betydande del av skogs­

industrien. Det är såväl ur allmän som ur skogsindustriens synpunkt ange­

läget att arbetskraftsproblemen i denna del av landet så bemästras, att denna

betydande råvarutillgång kan nyttiggöras.

Ur sådana synpunkter kunde det inte minst från skogsindustriens sida

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

81

te sig naturligt att stödja utredningsförslaget. Ett rikare differentierat

näringsliv i de delar av Norrland och Svealand, varom här är fråga, skulle

otvivelaktigt vara ägnat att bidraga till bibehållandet av ett befolknings­

underlag i dessa delar av landet, som direkt eller indirekt underlättade rekry­

teringen av erforderlig skoglig arbetskraft. Samarbetsutskottet anser emeller­

tid att dessa i och för sig beaktansvärda intressen måste vika i den mån de

kommer i strid med de grundläggande allmänna principer som utskottet

enligt det förut sagda anslutit sig till.

I den mån statligt kreditstöd skall ifrågakomma utgår samarbetsutskottet

vidare från att detta i enlighet med kommitténs allmänna målsättning skall

syfta till att främja en differentiering av det nuvarande såsom alltför en­

sidigt bedömda näringslivet i ifrågavarande delar av landet och sålunda ej

avse skogsindustriföretag. Den nuvarande råvarutillgången i dessa områden

är i stort sett väl ianspråktagen av den befintliga industrien. För vår inter­

nationella konkurrensförmåga är det av vikt, att den utveckling mot kon­

centration till större driftsenheter inom skogsindustrien, som pågår, inte

hämmas av statliga lokaliseringspolitiska åtgärder. — Om man såsom en

ekonomisk nödvändighet måste acceptera denna utveckling och den därav

följande konsekvensen att skogsbruk och jordbruk i Norrland inte i fram­

tiden kan utgöra sysselsättningsunderlag för den nuvarande folkmängden,

så kvarstår enligt utskottet samtidigt nödvändigheten att skapa tillfreds­

ställande förhållanden för den arbetskraft, som även i fortsättningen er­

fordras för att nyttiggöra områdets naturliga resurser, bl. a. skogstillgångar­

na. I och för sig bör den fortgående rationaliseringen av arbetet i skogen lik­

som tendensen till övergång till helårsanställd arbetskraft inom skogsbruket

leda till förbättrade inkomstmöjligheter för de inom näringen sysselsatta.

Det föreligger emellertid uppenbarligen risker att befolkningsminskningen

på annat sätt kan leda till en utarmning av levnadsmiljön, främst genom att

underlaget för allmän samhällelig service i form av skolor o. d. kommer att

svikta och att till följd härav avfolkningstendensen får en olycklig ytterligare

förstärkning.

Samarbetsutskottet varnar emellertid för att man med utgångspunkt i det

sålunda sammanbragta materialet söker draga alltför detaljerade konkreta

slutsatser i det enskilda fallet. Det är för närvarande omöjligt att säga hur

långt nedläggningen av inägojordbruket kommer att fortskrida i det inre

Norrland. Mycket talar emellertid för att det jordbruk, som kommer att kvar­

stå, kommer att till omfattningen vara ganska ringa. Den tekniska utveck­

lingen inom skogsbruket går för närvarande fram med stor snabbhet. Det

viktiga är att man har klart för sig den riktning, som utvecklingen tar, och

att man inriktar sig på att fortlöpande anpassa åtgärderna därefter.

Svenska bankföreningen anser inte kommitténs resonemang riktigt, då

den gör gällande att, om man inte lyckas skapa attraktiva tätorter i Norr­

lands inland, svårigheter kommer att uppstå att få tillräckligt med skogs­

arbetare, varvid risk skulle föreligga att naturtillgångarna i de norrländska

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

82

skogarna inte blev tillvaratagna. Om det verkligen blir svårt att skaffa

skogshuggare till Norrland därför att bättre utkomstmöjligheter bjuds på

annat håll, så är detta i själva verket, framhåller bankföreningen, ett tecken

på att det från samhällsekonomisk synpunkt är bättre att de sysselsätts på

dessa andra håll. Om avverkningarna i Norrland till följd härav går ned, så

visar detta endast att skogstillgångarna där inte längre har det värde som

man tidigare tillmätt dem. Redan nu ligger ju betydande skogsmarksarealer

outnyttjade därför att det inte är lönsamt att bedriva skogsbruk där. Emeller­

tid torde det knappast finnas någon risk för att en sådan situation, som

kommittén fruktat för, skall behöva uppkomma. Den norrländska skogen

torde, påpekar bankföreningen, i allmänhet ha så stort värde, att företagen

inom skogsnäringen även framgent får ekonomisk möjlighet att skapa er­

forderliga betingelser för avkastningens tillvaratagande.

Norrlandsförbundet anser att den underskattning av Norrlands utveck­

lingsmöjligheter, som på många håll gör sig gällande, måste anses felaktig.

Det norrländska näringslivet befinner sig i dag i viss mån alltjämt i ett upp-

byggnads- och utvecklingsskede. Om Norrland genom lämpliga åtgärder

beredes tillfälle att inhämta eftersläpningen är det förbundets övertygelse,

att landsdelen kan få en konkurrensduglig industri även i många områden,

där sådan nu inte finns, och därmed bereda ökade arbetstillfällen.

Remissmyndigheterna har i allmänhet godtagit förslaget, att de tilltänkta

lokaliseringspolitiska åtgärderna i de föreslagna utvecklings- och stödområ­

dena skall företagas i form av försöksverksamhet under fem

å r. Från olika håll har i sammanhanget understrukits, att det måste vara

ogörligt att omedelbart och i ett sammanhang lösa alla med näringslivets

lokalisering förenade problem på ett slutgiltigt sätt. Sålunda betonas att

näringslivets lokalisering i likhet med andra grenar av samhällsplaneringen

är beroende av en utvecklingsprocess som efter hand nödvändiggör nya

överväganden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan inte ansluta sig till förslaget, att

den aktiva lokaliseringspolitiken skall bedrivas som försöksverksamhet un­

der en 5-årsperiod. Åtskilliga länder befinner sig på detta område före Sverige

och erfarenheterna från sådana länder jämte länsmyndigheternas ingående

kännedom om länens ekonomiska liv möjliggör enligt länsstyrelsen en loka-

liseringsverksamhet av permanent karaktär.

En stimulans till spontan industrialisering av vissa regioner förefaller

statskontoret på lång sikt mera ändamålsenlig än en politik som går ut på

att genom direkta ekonomiska ingrepp söka skapa ett konstlat näringsliv.

De lokaliseringspolitiska åtgärder som av sociala skäl kan komma att be­

dömas som nödvändiga, bör enligt statskontoret vara inriktade på att lindra

vissa problem av övergångskaraktär. Det bör undvikas, att de får karaktären

av en fortgående subventionering av vissa regioners näringsliv. Inte utan

starka skäl bör den av kommittén föreslagna 5-årsperioden för intensifierade

lokaliseringspolitiska åtgärder utsträckas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

83

C. Lokaliseringspolitikens medel

Kommittén

Kommitténs förslag till medel för lokaliseringspolitikens bedrivande om­

fattar — förutom vad i det föregående redovisats om lokaliseringsplanering

dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels olika former av

statligt ekonomiskt stöd till företag i såväl utvecklingsområden som all­

männa stödområden, dels särskilda åtgärder för att förbättra de allmänna

betingelserna för näringslivet i Norrland och vissa andra områden. Kommit­

tén tar också upp frågan om behovet av kommunal skatteutjämning. Där­

jämte behandlas spörsmålen om det kommunala stödet till företagen samt

om tillståndstvång vid lokalisering.

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

Bland de samhälleliga åtgärderna i syfte att påverka enskilda företags

lokalisering intar, framhåller kommittén, upplysnings- och rådgivnings­

verksamheten en central roll. För företagen är det av väsentligt intresse att

på ett lättillgängligt sätt få erforderliga upplysningar om de förhållanden,

som är av betydelse för deras bedömning av lokaliseringsfragor, såsom

kommunikationsförhållanden i olika orter, tillgång och pris på industri­

mark, vatten och elektrisk kraft samt andra förnödenheter, som är av

betydelse från produktionssynpunkt. Icke minst har företagen behov av

material, som belyser de aktuella och framtida möjligheterna att rekrytera

arbetskraft. Den lokala tillgången på olika slag av samhällelig och enskild

service tillmäts vidare allt större vikt vid företagens val av lokaliseringsort.

Upplysningsverksamheten sker ofta i form av konkret rådgivning i aktu­

ella lokaliseringsfall. De undersökningar, som därvid företas, ger enligt

kommittén inte sällan till resultat, att flera orter från företagsekonomiska

synpunkter anses i stort sett likvärdiga, medan däremot betydande skill­

nader från samhällelig synpunkt kan föreligga mellan olika lokaliserings-

alternativ. Vid kontakterna med företagen kan lokaliseringsorganet i så­

dana fall intressera företaget för att förlägga anläggningen till en viss ort

och därigenom medverka till en lokalisering, som vid sidan av de före­

tagsekonomiska synpunkterna även beaktar samhällsekonomiska och soci­

ala faktorer.

Kommittén understryker att arbetskraften under hela efterkrigstiden

varit en viktig lokaliseringsfaktor för industrin. En omlokalisering från

expansiva områden med brist på arbetskraft till orter, där rekryterings-

möjligheterna är gynnsammare, innebär betydande fördelar även från

samhällelig synpunkt. En upplysningsverksamhet, som ger företagen ökade

kunskaper om expansionsmöjligheterna i olika områden med hänsyn till

befintliga arbetskraftstillgångar och andra från lokaliscringssynpunkt be­

84

tydelsefulla faktorer, kan, säger kommittén, i betydande grad underlätta

en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering av näringslivet.

Den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen i

samverkan med Sveriges industriförbund, synes såväl direkt som indirekt

ha spelat en betydande roll vid den omlokalisering, som skett inom industrin

under senare år. Företag, som flyttat hela eller en del av verksamheten från

storstadsområdena, har med styrelsens medverkan förlagts till områden, där

en förstärkning av näringslivet från allmänna synpunkter ansetts angelä­

gen. Den överblick över arbetskraftsförhållanden och andra lokaliserings-

betingelser på olika orter, som styrelsen erhållit genom sin fortlöpande ut­

redningsverksamhet, har därvid varit av stort värde. Kommittén förutsätter,

att detta samarbete kommer att fortsätta och att det intensifieras.

Kommittén framhåller vidare att central tillgång till olika för lokalise-

ringsbedömningen betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter

att välja en för deras verksamhet lämplig lokaliseringsort, än om de själva

genom kontakter med en rad myndigheter och kommuner skall inhämta

erforderliga uppgifter. Enligt kommitténs uppfattning bör därför även i

fortsättningen upplysning och rådgivning till företag i första hand bedrivas

centralt.

Den lokaliseringspolitiska effekten av en upplysnings- och rådgivnings­

verksamhet blir, påpekar kommittén, beroende av i vilken omfattning loka-

liseringsorganet får kontakt med företag, som överväger att starta eller flyt­

ta rörelse. Hittills har verksamheten i första hand begränsats till sådana fall,

där företagen själva vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd

och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter. I en del fall har direkta

kontakter med företag tagits, exempelvis då det varit angeläget att få igång

ny verksamhet i orter där en driftsnedläggning skett.

Enligt kommitténs mening bör den centralt bedrivna rådgivningsverk­

samheten i lokaliseringsfrågor utvidgas och effektiviseras. Som ett led i

dessa strävanden är det nödvändigt att inom näringslivet sprida ökad kän­

nedom om den service i form av upplysning och rådgivning, som det centrala

organet kan erbjuda. Organet bör vidare i större omfattning än vad som

hittills skett ta kontakt med företag, som med hänsyn till rekryteringssvå-

righeter på den nuvarande lokaliseringsorten eller av andra skäl kan tänkas

vara intresserade att flytta verksamheten helt eller delvis till orter med

gynnsammare produktionsbetingelser. Det blir, anför kommittén, en viktig

uppgift för lokaliseringsorganet att lämna informationer om de förmåner,

som kommer att stå till buds.

En vidgad rådgivningsverksamhet ställer enligt kommittén ökade krav

på utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och på

uppgifter om kommunikationsförhållanden, tillgång på industrimark, ar­

betskraft och lokal service m. m. i olika orter. I denna utredningsverksamhet

bör de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196h

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

85

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena bör enligt kommittén utformas så att det underlättar nyetablering och utbyggnad inom redan befintliga företag samt inflyttning av företag från andra delar av landet, bl. a. genom att minska företagens kostnader i samband med att verksam­ heten startar eller utvidgas. En sådan initialinsats från samhällets sida bör öka förutsättningarna för en lönsam produktion och därigenom skapa nya bestående sysselsättningstillfällen för arbetskraften.

För att glesbygdsbefolkningens behov av service skall kunna tillgodoses på ett rimligt sätt finner kommittén det väsentligt att serviccutrustningen i betydelsefulla centra inte försämras utan om möjligt kan byggas ut och förbättras. Det är således angeläget att denna synpunkt beaktas vid plane­ ringen av samhällelig service och att lokaliseringsorganet vid handläggning­ en av stödärenden eftersträvar en lokalisering till orter, som är betydelse­ fulla från servicesynpunkt.

Även om lokaliseringsorganet bör medverka till en centralisering av in­ dustrianläggningarna i utvecklingsområden till viktiga servicecentra, bör stödverksamheten enligt kommitténs mening inte vara fastlåst till område­ nas centralorter. Statligt stöd bör exempelvis kunna lämnas för utbyggnad av ett redan befintligt företag i en ort, som inte har denna karaktär, om detta kan vara till gagn för den berörda bygden. Självklart bör stöd även kunna lämnas till företag, som avser att utnyttja bundna råvarutillgångar, exempel­ vis mineralfyndigheter, och som på grund härav måste förlägga produktio­ nen utanför tätorterna.

Kommittén föreslår att det statliga stödet till företag i utvecklingsområ­ dena skall omfatta investeringsbidrag, kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte, utbildningsbidrag samt flyttningsbidrag till yrkesskicldig arbetskraft. Vidare diskuterar kommittén åtgärder ifråga om företagsbeskattningen.

Statligt investeringsbidrag

De i utvecklingsområdena i allmänhet höga byggnadskostnaderna utgör enligt kommitténs mening ett väsentligt hinder för industriell utbyggnad i dessa områden. Kommittén anser att högre produktionskostnader ej i och för sig är ett motiv för subvention; i regel är det rationellt att näringslivet får söka sig dit, där produktionskostnaderna är lägst. Då situationen inom utvecklingsområdena är sådan, att särskilda stödåtgärder för att främja sysselsättningen är behövliga, har det dock synts lämpligt att till stor del sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kostnadsskillnader före­ ligger. Kommittén understryker, att stödet inte skall ha karaktären av kom­ pensation för höga kostnader var dessa än förekommer, utan stödet bör an­ vändas som stimulans åt sysselsättningen i orter, där detta av förut redo­

86

visade skäl är önskvärt. Enligt kommitténs mening bör därför statligt stöd

i form av särskilt investeringsbidrag lämnas till industriföretag, som startar

eller bygger ut verksamhet i utvecklingsområdena.

Beträffande investeringsbidragets utformning föreslår kommittén, att bi­

draget skall utgå till såväl juridiska som fysiska personer för att täcka en

del av kostnaderna för nybyggnad eller tillbyggnad av industrianläggning.

Härmed bör jämställas större ombyggnad av befintlig fabrikslokal. Kommit­

tén har övervägt, huruvida bidraget borde utgå efter vissa summariska grun­

der, exempelvis med ett visst belopp per m* golvyta, eller anknytas till de

faktiska kostnaderna för uppförande och iordningställande av industri­

byggnader och andra anläggningar, som är nödvändiga för driften. Den

förstnämnda formen torde innebära vissa fördelar ur administrativ syn­

punkt men medför den nackdelen, att bidragen blir av varierande betydelse

för företagen med hänsyn till industrianläggningarnas utformning och lokala

olikheter i fråga om byggnadskostnaderna. Kommittén har därför stannat

vid att det statliga bidraget bör utgå med en viss del av de faktiska bygg­

nadskostnaderna.

Bidraget föreslås efter särskild prövning kunna utgå till företag även vid

förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att an­

vändas för industriell produktion.

Kommittén räknar med att vid nyetablering och utbyggnad av mindre

företag statliga investeringsbidrag kan bli av särskild betydelse med hän­

syn till företagens i många fall begränsade kapitalresurser. Enligt kom­

mitténs mening bör därför investeringsbidrag utgå i samband med ny- och

tillbyggnad av industrianläggning oberoende av investeringens storlek.

Ett av de väsentligaste motiven för statlig medverkan i syfte att främja

industriell expansion i utvecklingsområdena är, säger kommittén, att skapa

nya arbetstillfällen för befolkningen. Det kunde för den skull ifrågasättas,

om inte det statliga investeringsbidraget borde begränsas till sådana projekt,

som ger en relativt hög industriell sysselsättning i förhållande till investe­

ringskostnaderna. Starka skäl kan emellertid enligt kommitténs mening an­

föras mot en sådan begränsning. Det måste sålunda vara av allmänt intresse,

att arbetskraften får en så effektiv användning som möjligt. Statligt inves­

teringsbidrag bör därför kunna utgå till företag, som till följd av långt dri­

ven rationalisering har ett förhållandevis begränsat behov av arbetskraft.

Kommittén finner det vidare angeläget att medverka till ett bättre utnytt­

jande av i utvecklingsområdena befintliga råvarutillgångar. I vissa fall kan

det därvid bli fråga om industrier, där kapitalinvesteringen per sysselsatt

är av betydande omfattning. Kommittén föreslår, att även sådana företag

skall kunna få del av den förmån, som det statliga investeringsbidraget utgör.

Vissa skäl talar för att bidragsgivningen även i övrigt skall ges en så gene­

rell utformning som möjligt. För företagen skulle det sålunda vara till för­

del, om de vid sina lokaliseringsöverväganden kunde utgå ifrån den minsk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

87

ning av byggnadskostnaderna, som det statliga bidraget medför vid en för­ läggning av produktionen till en ort i utvecklingsområdena.

Emellertid bör man enligt kommitténs mening så långt möjligt undvika att statlig ekonomisk medverkan lämnas för startande eller utbyggnad av industriföretag, som inte har förutsättningar att kunna bedriva en lönsam produktion och därför efter en tid måste lägga ned verksamheten med de konsekvenser detta kan få för de anställda och den berörda bygden.

På grund av angelägenheten av att den industriella verksamheten i gör­ ligaste mån koncentreras till sådana orter i utvecklingsområdena, som är betydelsefulla från servicesynpunkt, anser kommittén en prövning av bi- dragsärenden med hänsyn till ekonomiska och tekniska faktorer erforder­ lig, varvid även lokaliseringsfrågan bör uppmärksammas. Beviljande av statligt investeringsbidrag bör däremot enligt kommittén icke göras bero­ ende av om företaget har behov av statligt stöd för att kunna genomföra den planerade investeringen. Från allmänna synpunkter är det angeläget att främja utbyggnad av ekonomiskt starka företag i utvecklingsområdena lik­ som att stimulera sådana företag i andra delar av landet att förlägga produk­ tion till dessa områden. Investeringsbidraget bör därför utgå även till sådana företag.

Vad angår investeringsbidragets storlek finner kommittén att stödet till utbyggnad av industrin bör fungera som en mera affärsmässig stimulans till en lokalisering i enlighet med samhällsekonomiska och sociala önske­ mål men inte baseras på behovsprövning i det enskilda fallet. Det synes där­ för kommittén lämpligt att låta bidraget utgå med en viss bestämd del av kostnaderna för nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av byggnader och andra anläggningar för industriändamål inom utvecklingsområdena, under förutsättning att företagets placering överensstämmer med de syn­ punkter, som bör vara vägledande för lokaliseringsverksamheten och att projektet i övrigt bedöms som hållbart av vederbörande lokaliseringsorgan. Kommittén föreslår, att bidraget utgår med en tredjedel av byggnadskostna- den. I särskilda fall bör dock bidraget kunna utgå med 50 procent. Motsva­ rande bidrag bör lämnas i samband med inköp och iordningställande av genom driftnedläggelse lediga lokaler, som är avsedda att användas för in­ dustriell produktion.

Det bör enligt kommittén ankomma på den bidragsbeviljande myndighe­ ten att tillse, att den med statligt bidrag genomförda investeringen används för avsett ändamål. I den mån så ej blir fallet, bör bidraget återbetalas efter särskilt utformade regler. Om bidragsmottagaren inom ett år efter det att anläggningen tagits i bruk avhänder sig byggnaden, upphör med verksam­ heten eller övergår till annan verksamhet, bör bidraget i sin helhet återbeta­ las. Återbctalningsskyldighctcn bör därefter minskas successivt och helt bortfalla, om företaget i minst fem år bedrivit verksamheten på sätt som förutsattes då bidraget beviljades.

Kungl. Maj.ts proposition nr i85 år 196k

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Statligt kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte

Som ett led i strävandena att aktivera den samhälleliga lokaliseringsverk-

samheten bör enligt kommitténs uppfattning statliga kreditstöd i långt stör­

re omfattning än vad som för närvarande är fallet beträffande hantverk och

småindustri lämnas i lokaliseringsfrämjande syfte. För att få avsedd effekt

bör kreditstöd normalt kunna utgå även till stora företag och för investe­

ringar av betydande omfattning.

Då det föreslagna kreditstödet är avgränsat till vissa orter och områden

och i betydande grad avser att tillgodose kapitalbehovet för stora företag,

kan det ej inrymmas i den låne- och kreditgarantigivning, som nu sker till

hantverk och småindustri. Enligt kommitténs mening bör därför ett sär­

skilt statligt kreditstöd, som enbart skall tillgodose lokaliseringspolitiska

intressen införas. För att möjliggöra en direkt statlig utlåning bör en sär­

skild lånefond för lokaliseringsändamål inrättas. Därjämte bör särskild

ram för kreditgarantigivning i samma syfte årligen fastställas.

Den för den mindre industrin och hantverket betydelsefulla låne- och

kreditgarantiverksamheten genom kommerskollegium och företagareför­

eningarna bör sålunda enligt kommitténs mening bedrivas parallellt med

det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet till industrin.

Under erinran om den pågående företagareföreningsutredningen uttalar

kommittén, att den utbyggnad inom industrin, som de föreslagna stödåtgär­

derna avser att främja i vissa områden och orter, kan väntas leda till ökade

krav på företagareföreningarnas konsulterande verksamhet. Detta gäller så­

väl rådgivning i företagsekonomiska och produktionstekniska frågor som

utredningar och konsultationer i försäljnings- och marknadsfrågor. Dessa

konsekvenser av de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör, säger kommittén,

beaktas vid utformningen av företagareföreningarnas framtida organisation.

Kommittén understryker vidare behovet av en nära samverkan i låne-

verksamheten mellan å ena sidan lokaliseringsorganet och å andra sidan de

organ, som för närvarande handlägger ärenden rörande statligt kreditstöd

till industri- och hantverlcsföretag. Av särskild betydelse blir samarbetet

mellan företagareföreningarna och de regionala lokaliseringsorgan som en­

ligt kommitténs förslag skall inrättas i länen.

Lokaliseringsorganen har sålunda enligt kommittén behov av att utnyttja

den expertis i företagsekonomiska och tekniska frågor, som finns företrädd

i företagareföreningarna. De senare bör å sin sida samråda med de regionala

lokaliseringsorganen för att de lokaliseringspolitiska synpunkterna skall

vinna tillräckligt beaktande i samband med den kreditstödjande verksamhe­

ten till hantverk och småindustri.

I frågor rörande kreditstöd till industriföretag i Norrland bör samarbete

vidare etableras mellan lokaliseringsorganen och norrlandsfonden. Då det

statliga kreditstödet i lokaliseringsfrämjande syfte torde kunna överta en

del av fondens långivning för industriell utbyggnad, bör fonden enligt kom-

89

mitten i fortsättningen i ökad utsträckning kunna inrikta verksamheten på att stödja forskning och industriellt utvecklingsarbete samt utredningar och inventeringar om möjligheterna till upptagande av nya tillverkningar in. m.

Om det sålunda föreslagna kreditstödets utformning anför kommittén, att det statliga kreditstödet i utvecklingsområdena bör lämnas dels i sam­ band med nyetableringar samt omlokalisering av industriföretag till dessa områden, dels för utvidgning av befintliga industrier. Stödet skall därvid avse de investeringar, som är erforderliga för driften, och bör sålunda läm­ nas för nybyggnad och ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokal och där­ till hörande anläggningar samt för anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Angelägenheten av att ny industriell verksamhet kommer igång i orter, som drabbats av industrinedläggelse, fordrar enligt kommittén att kreditstöd även lämnas för förvärv och iordningställande av ledig fabriks­ lokal.

Med hänsyn till turistnäringens betydelse för utvecklingsområdena har kommittén funnit, att statliga lån och lånegarantier i lokaliseringsfrämjan­ de syfte bör lämnas i dessa områden i samband med ny-, till- eller ombygg­ nad av turistanläggning.

Kommittén erinrar om att, när det gäller större belopp inom den statliga lånegivningen till hantverk och småindustri genom företagareföreningarna, kommerskollegium brukar lämna kreditstöd i form av lånegarantier. Denna stödform har ansetts vara att föredra framför direkta lån, bl. a. därför att den kreditstödjande verksamheten därigenom ej onödigtvis ingriper i be­ fintliga kreditinstituts normala verksamhet. En annan fördel med lånega­ rantisystemet anges vara, att medelsanspråket på staten begränsas till be­ lopp, som i förhållande till det stöd som lämnas, är förhållandevis ringa. Statens kapitalinsatser inskränker sig sålunda vid användningen av garan­ tisystemet till att täcka de förluster, som kan uppkomma på de statsgaran- terade lånen. Denna stödform erbjuder även fördelar från administrativ synpunkt. Angivna skäl talar enligt kommitténs mening för att det kredit­ stöd, som skall lämnas industriföretag i lokaliseringsfrämj ande sytte, i normala fall bör utgå i form av statliga garantilån.

För att få till stånd en utbyggnad av industrin i utvecklingsområdena krävs emellertid kraftfulla statliga insatser, påpekar kommittén. Beträf­ fande kreditstödet kan sålunda ett betydande risktagande framstå som samhällsekonomiskt motiverat, även om, framhåller kommittén vidare, stat­ lig medverkan givetvis skall avse investeringar, som bedöms vara ekono­ miskt försvarbara. Det kan emellertid innebära, alt staten engagerar sig i projekt, för vilka lån även mot statlig garanti ej kan erhållas i öppna mark­ naden. Det erinras i sammanhanget även om att det under tider med gene­ rell kreditåtstramning inom det ordinarie kreditväsendet kan framstå som angeläget alt stimulera investeringsverksamheten i utvecklingsområdena. Statligt kreditstöd bör därför, föreslår kommittén, i dessa områden kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

90

lämnas till företag även i form av direkta statliga lån. Ett viktigt led i strä­

vandena att förstärka näringslivet i utvecklingsområdena är vidare att sti­

mulera företag i andra delar av landet att förlägga produktion dit. Även

därvid bör direkt statlig långivning bli av betydelse, anser kommittén.

Eftersom det statliga kreditstödet skall avse toppkrediter och sålunda

vara ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet bör en­

ligt kommittén statliga lån och lånegarantier i regel erhållas först sedan

gängse finansieringsmöjligheter — inklusive insats av eget kapital — ut­

nyttjats. Vid behandlingen av kreditärenden bör därför lokaliseringsorganet

i första hand undersöka, om det lån ansökningen avser eller en dél därav

kan placeras hos enskilt kreditinstitut.

Direkta statliga lån bör lämnas endast i den mån kreditbehovet ej kan

tillgodoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Med

hänsyn härtill framstår det för kommittén som önskvärt, att även garanti-

lån i utvecklingsområdena får en liberal bedömning i tider med kreditåt­

stramning.

Vid långivningen bör såsom säkerhet godtas fastighets- och förlagsinteck-

ningar, borgen och andra vanligen förekommande säkerheter. Kraven på

säkerhet måste därvid anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet,

varvid hänsyn bl. a. får tas till att företagaren har tillräckligt rörelsekapital

eller sådana säkerheter, att han genom kortfristig upplåning kan tillgodose

behovet av sådant kapital. Föreskrifterna om säkerheter bör därför liksom

vid den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri vara

allmänt hållna. Ej heller, säger kommittén, torde bestämda regler för hur

stor del av kapitalbehovet i samband med investeringar, som skall täckas

genom egen kapitalinsats kunna föreskrivas.

Enligt kommitténs mening bör statens insats på kreditområdet inskränka

sig till att tillhandahålla det kapital, som företagen inte kan erhålla genom

de normala kreditinstitutens verksamhet. Att därutöver ge en speciell sub­

vention i form av särskilt låg ränta synes däremot kommittén inte vara mo­

tiverat. En sänkning av företagens investeringskostnader bör, som kommit­

tén tidigare föreslagit, åstadkommas genom direkta statliga investerings­

bidrag.

Vid bestämmandet av amorteringsvillkoren för statliga lån och garanti­

lån bör, framhåller kommittén, hänsyn tas till de speciella startsvårigheter

och extra kostnader, som kan uppstå i samband med igångsättande av fa-

briksmässig produktion i utvecklingsområdena. Det kan innebära stora

svårigheter för företagen att i det inledande skedet av produktionen full­

göra amorteringar. Lånevillkoren bör därför enligt kommittén vara gynn­

sammare än vid det normala kreditstödet till hantverk och småindustri.

Den lånebeviljande myndigheten bör ha möjligheter att i betydande grad

medge en lägre amortering under de första åren med hänsyn till företagets

speciella förhållanden. Amorteringsfrihet bör vidare kunna ifrågakomma

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5 år 1964

91

under relativt lång tid, dock för högst 10 år. Vid den direkta statliga lån­ givningen bör även räntefrihet kunna medges, dock för högst 3 år.

Vad gäller amorteringstidens längd framhåller kommittén, att hänsyn måste tas till bl. a. lånets karaktär och andra förhållanden, som i detta sammanhang är av betydelse. Som allmän regel bör gälla, att kredittiden skall stå i proportion till varaktigheten av de investeringar för vilka kre­ diterna beviljas. Om lånet skall användas för uppförande av verkstadslo­ kal och som säkerhet erbjudits inteckning i fastigheten, bör relativt lång amorteringstid kunna medges. Lån för anskaffning av maskiner, som rela­ tivt snabbt behöver ersättas, bör däremot återbetalas på kortare tid. Viss hänsyn synes kommittén emellertid även böra kunna tas till företagets möj­ ligheter att fullgöra avbetalning och angelägenheten av att den planerade produktionen kommer till stånd. Frågan om amorteringstidens längd får därför, menar kommittén, avgöras från fall till fall. Enligt kommitténs åsikt bör dock återbetalning vara fullgjord inom tjugofem år. Om lånet huvudsakligen skall användas för maskinanskaffning, bör återbetalning ske inom 10 år.

Vid utbetalning av lån bör tillses, att lånemedlen kommer att användas för det ändamål för vilket lån beviljats. Kontrollen bör ombesörjas av lokal myndighet.

U tbildningsbidrag

De betydande kostnader, som företagen får vidkännas i samband med startande av verksamhet i ett område, där den tillgängliga arbetskraften ej är utbildad för eller har vana vid industriarbete, kan enligt vad kommittén anför utgöra ett hinder för en från allmänna synpunkter önskvärd loka­ lisering. Bidrag till företag för utbildning av arbetskraft har därför under de senaste åren i vissa fall utgått i samband med nyetablering och omloka­ lisering i orter, där en förstärkning av näringslivet ansetts vara angelägen. Enligt kommitténs mening får arbetskraftens anpassning till nya yrken och arbetsmiljöer särskild betydelse för områden med svagt och ensidigt utveck­ lat näringsliv. Kommittén förordar därför, att bidrag till företag för ut­ bildning av ovan arbetskraft i orter och områden, där andra former av statligt lokaliseringsstöd enligt kommitténs förslag skall lämnas, skall utgå med väsentligt högre belopp än i samband med omskolning och utbildning av vuxna i andra delar av landet.

Kommittén förutsätter, att bidrag skall utgå endast efter överenskom­ melse i varje särskilt fall samt att utbildningens uppläggning, formerna för rekrytering o. s. v. utformas i samråd mellan arbetsmarknadsorganen och vederbörande företag.

Flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft

Kommittén framhåller, att utvecklingsområdena kännetecknas av stort

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

överskott på icke yrkesutbildad arbetskraft, medan, utrymmet för rekryte­ ring av personal för mera kvalificerade arbetsuppgifter är tämligen begrän­ sat. Genom den utbildning i yrkesskolor och omskolningskurser, som på­ går i dessa områden, och det ökade stöd som kommittén föreslår skall utgå till företag, som själva ombesörjer sådan utbildning, torde det dock i stort sett vara möjligt att vid en utbyggnad av industrin tillgodose behovet av personal med grundläggande utbildning för industriarbete. Yrkesskicklig arbetskraft, som erfordras för olika specialuppgifter inom produktionen, liksom också arbetsledare samt personal med merkantil och teknisk utbild­ ning av mera kvalificerat slag, kommer däremot sannolikt att i avgörande grad få rekryteras från andra delar av riket. Detta kommer, säger kom­ mittén, att stöta på stora svårigheter på grund av den efterfrågan på sådan arbetskraft, som föreligger i alla landsdelar.

För att underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i

utveck­

lingsområdena bör därför enligt kommittén rörlighetsfrämjande bidrag kunna utgå till angivna kategorier arbetstagare, som erhåller anställning vid nylokaliserat industriföretag eller vid industriföretag, som utvidgar sin verksamhet i sådant område. En ytterligare förutsättning härför skall dock vara, att rekryteringen på grund av bristen på kvalificerade sökande från den egna regionen måste ske i andra delar av riket. Med rörlighetsfräm­ jande medel avser kommittén respenning, starthjälp, familjebidrag och bidrag motsvarande utrustningsbidrag. Bidragen bör utgå utan behovs- prövning och även till arbetstagare som, då bidrag begärs, innehar annan anställning. Ej heller bör åtskillnad göras med hänsyn till tjänsteställning. Bidrag bör även kunna utgå till personal av nämnt slag, som företag önskar överföra från egna anläggningar i andra delar av riket till en ny produk­ tionsenhet i utvecklingsområde.

Framställning om bidrag till kostnader i samband med tillträdande av anställning vid industriföretag i utvecklingsområde föreslås skola prövas av länsarbetsnämnden i det län, till vilket flyttning sker.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

Åtgärder ifråga om företagsbeskattningen

Med erinran om bl. a. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om inves­ teringsfonder för konjunkturutjämning och däri gjord ändring år 1963 (nr 215) framför kommittén som sin uppfattning att användandet av investe­ ringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte bör kunna bli ett verksamt me­ del att underlätta utbyggnaden av redan existerande företag i vissa delar av landet. Möjligheterna för företag i expansiva områden att i ett läge med arbetskraftsbrist efter särskilt medgivande använda avsatta medel för in­ vesteringar i områden med svagt utvecklat näringsliv, exempelvis genom bildandet av dotterföretag, bör vidare kunna påverka sysselsättningsläget i dessa områden i gynnsam riktning. Kommittén erinrar om att genom de

93

generella reglerna stöd kan ges även åt företag som drivs i annan form än som aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Kommittén har emellertid övervägt, om det ej skulle vara lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna för den rent konjunkturutj äm­ nande uppgiften och att införa en särskild skattestimulans, t. ex. i form av särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. Kom­ mittén har dock funnit, att erfarenheterna av nuvarande användning av investeringsfonderna och de generella reglerna om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag samt av dess egna förslag till direkt stöd för uppförande av industribyggnader bör avvaktas, innan nya åtgärder på skat­ teområdet övervägs. Utnyttjandet av investeringsfonderna som ett lokalise­ ringspolitiskt medel bör emellertid samordnas med övriga former av stat­ ligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte. Användandet av investeringsfon­ derna och de generella reglerna för sådant ändamål bör sålunda avse be­ stämt avgränsade områden. Dessa bör enligt kommittén sammanfalla med utvecklingsområdena.

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Kommittén föreslår, att statligt stöd till industriföretag i de orter vilka uppfyller för allmänna stödområden angivna kriterier skall lämnas i syfte att underlätta tillkomsten av industriell verksamhet, som med hänsyn till produktionsinriktning och arbetskraftsbehov utgör ett lämpligt komple­ ment till det bestående näringslivet. Härigenom bör det enligt kommittén i många fall bli möjligt att på ett mera effektivt sätt utnyttja lokalt bunden arbetskraft och därigenom höja produktionen i landet. En sådan lokalise­ ring kan också leda till totalt sett lägre investeringskostnader än vid ut­ byggnad av industrier i expansiva områden, där behovet av arbetskraft i betydande grad måste tillgodoses genom inflyttning från andra delar av landet.

Statlig medverkan för att underlätta industrilokalisering i de allmänna stödområdena bör enligt kommitténs mening lämnas i form av kreditstöd och bidrag till industriföretag för utbildning av arbetskraft.

Statligt kreditstöd

Enligt kommitténs mening bör omlokalisering inom industrin från orter med rekryteringssvårigheter till orter och områden med ensidigt näringsliv i väsentlig grad kunna underlättas genom ekonomisk medverkan från sta­ tens sida i form av kreditstöd, som då bör lämnas även till stora företag och för investeringar av betydande omfattning. Kreditstöd i här avsedda orter bör därjämte, säger kommittén, kunna lämnas för nyetablering, som leder till ett bättre utnyttjande av lokala arbetskraftsreserver. I orter, där eu driftsnedläggelse medför betydande svårigheter för de anställda och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)G4

94

berörda bygden, bör kreditstöd även kunna lämnas för utbyggnad av redan

bestående industriföretag.

Kommittén föreslår att kreditstödet skall utgå i form av statlig lånega­

ranti och lämnas såväl för nybyggnad, tillbyggnad och ombyggnad av bygg­

nader och andra anläggningar som för anskaffning av maskiner, arbets­

redskap och verktyg.

Lånevillkoren föreslås liksom i fråga om det statliga kreditstödet till

hantverk och småindustri skola bestämmas efter förhållandena i varje en­

skilt fall. Lokaliseringsorganet bör sålunda ha frihet att under de första

åren fastställa ett lägre amorteringsbelopp, som sedan successivt ökar, eller

att medge amorteringsfrihet för viss tid, dock högst för tre år. Även amor­

teringstidens längd bör kunna varieras med hänsyn till investeringens art

och andra omständigheter. Längre amorteringstid än 20 år bör dock inte

ifrågakomma, säger kommittén, som föreslår att i övrigt de normer för

kreditverksamheten, som angivits för utvecklingsområdena, skall äga till-

lämpning även i de allmänna stödområdena.

Utbildningsbidrag

Utbildningsbidrag skall, föreslår kommittén, i de allmänna stödområde­

na lämnas i samband med nyanställning av ovan arbetskraft och avse före­

tag, som tillvaratar lokala arbetskraftsreserver eller eljest utgör ett lämp­

ligt komplement till näringslivet i orten och dess närmaste omland. Bidra­

get bör vara detsamma som föreslagits beträffande företag som lokaliseras

till utvecklingsområdena. 4

4. Särskilda åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden

Kommittén erinrar om att de största arbetskraftsreserverna kommer att

finnas i Norrland, samtidigt som det måste betraktas som mycket angelä­

get, att detta områdes naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår

export, på ett rationellt sätt tillvaratas. På grund härav och med hänsyn

till den låga industrialiseringsgraden i de fyra nordligaste länen finner

kommittén det angeläget att överhuvudtaget förstärka näringslivet i denna

del av landet. De speciella åtgärder, som kommittén föreslår för att för­

bättra de allmänna produktionsbetingelserna i Norrland, rör vissa kommu­

nikationsfrågor, prissättningen på bensin och olja, taxorna på elektrisk

kraft samt särskilt statligt stöd till samhällelig service i vissa tätorter i

Norrlands inland och nordvästra Svealand. Kommittén har även funnit skäl

att något beröra de regionala skillnaderna i levnadskostnaderna.

En på kommitténs initiativ företagen undersökning rörande de direkta

verkningarna av en generell taxenedsättning för järnvägstransporter visar,

att en sådan åtgärd sannolikt skulle leda till en minskad sysselsättning inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

95

industrin i Norrland. Enligt kommitténs mening bör därför en förbättring av produktionsförutsättningarna inom den norrländska industrin på ett smidigare sätt än genom en generell fraktnedsättning kunna uppnås genom förhandlingar om regionala fraktavtal eller individuella fraktnedsättningar mellan olika trafikintressen och statens järnvägar.

Med hänsyn till den betydelse som snabba förbindelser har för företagen anser kommittén det angeläget att alla möjligheter att förkorta transport - och restider på järnväg samt att förbättra telekommunikationerna till­ varatas.

Även de höga resekostnaderna för personalen är en betydande olägenhet för företagen särskilt i övre Norrland. En reducering av biljettpriserna för järnvägs- och flygresor, som är av betydelse för företagsamheten i Norr­ land, bör därför enligt kommitténs mening bli föremål för särskilda över­ väganden inom berörda trafikföretag.

Kommittén berör vidare frågan om möjligheterna att förbättra den norr­ ländska industrins transportförhållanden under vintern och föreslår, att en statlig utredning tillsätts för att klarlägga behovet av och lämplig orga­ nisation för reservhamnar.

I syfte att förbättra produktions- och lokaliseringsbetingelserna för in­ dustrin i Norrland och med hänsyn till att kraftkonsumtionen i denna lands­ del i huvudsak kan täckas med den produktion som sker i de äldre och billi­ gare kraftverken finner kommittén det rimligt, att kraftkostnaderna för för­ brukare av elektrisk kraft inom vattenfallsstyrelsens norrländska områden sänks med 10 procent, varvid vattenfallsstyrelsen bör kompenseras för in­ komstbortfallet på 10 milj. kr över budgeten.

Från lokaliseringssynpunkt är det vidare enligt kommitténs mening an­ geläget att priset på bensin och olja sänks i de delar av landet, som är mest missgynnade från prissynpunkt, d. v. s. Norrlands inland och nordvästra delarna av Svealand. Detta önskemål kan enligt kommittén tillgodoses om pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttas för motordrivmedlen och en mot­ svarande prisreduktion genomförs för eldningsoljan genom utjämning av fraktkostnaderna. Den kostnad, som den föreslagna prisutjämningen skulle medföra och som skulle belasta den totala försäljningen, torde enligt kom­ mittén ej överstiga 0,2 öre per liter. För att hindra en snedvridning av konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskild clearingkassa in­ rättas, till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag, baserat på deras totala försäljning. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet tar upp förhandlingar med oljebranschen för att få till stånd eu överenskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna enligt dessa riktlinjer. Skulle denna väg ej vara framkomlig, bör möjlighe­ terna att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Kommittén behandlar också frågan om särskilt stöd till samhällelig ser­ vice i Norrlands inland och nordvästra Svealand. För att skogstillgångarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

96

i dessa delar av landet skall kunna utnyttjas måste den arbetskraft som be­

hövs inom skogsbruket kunna repliera på ett betydligt större antal tät­

orter än de som baseras på andra näringar än jord- och skogsbruk eller som

är serviceorter för betydande omland. Även dessa orter bör kunna erbjuda

en rimlig standard ifråga om kollektiv service. Då kommunerna och andra

intressenter inte kan väntas ha förutsättningar att själva svara för de eko­

nomiska åtaganden, som med nu utgående statsbidrag skulle krävas för

dessa serviceanordningar, föreslår kommittén en förhöjning av dessa bidrag.

Kommittén förordar att det uppdras åt det centrala lokaliseringsorganet

att närmare precisera i vilka orter det förhöjda bidraget bör utgå samt

att i samråd med berörda myndigheter framlägga förslag till utvidgade

bidragsformer.

Vad angår spörsmålet om en utjämning av levnadskostnaderna framhål­

ler kommittén, att olikheter i levnadskostnader mellan olika delar av lan­

det genom dyrortsgrupperingen påverkar lönesättningen inom den statliga

och kommunala administrationen samt i varierande grad inom det enskilda

näringslivet. De förslag som kommittén framlagt i syfte att minska de eko­

nomiska skillnader, som föreligger mellan olika områden i landet, bör

efterhand även bidra till att utjämna levnadskostnaderna. Kommittén un­

derstryker angelägenheten av att genom prisundersökningar den väntade

utvecklingen följs så att den kostnadsutjämning, som kan förutses, med

minsta möjliga tidsutdräkt slår igenom i ortsgrupperingen. Det bör därför

ankomma på lokaliseringsorganet att uppmärksamt följa utvecklingen på

detta område. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

5. Behovet av kommunal skatteutjämning

De stora skillnader i skatteutdebiteringen, som föreligger mellan olika

kommuner, har — påminner kommittén — spelat en framträdande roll i dis­

kussionen i lokaliseringsfrågan. Särskilt har de höga skattesatserna i fler­

talet norrlandskommuner framhållits som ett svårt hinder för en önskad

industrilokalisering. Kommittén erinrar om att mot de nuvarande skatte-

lindringsbidragens konstruktion riktats den kritiken, att den lämnar kom­

munernas utgifts- och utdebiteringsbehov obeaktade. Enligt kommitténs

mening försvårar de ojämna kommunala skattesatserna i många fall en

önskvärd lokalisering av industriell verksamhet. Kommittén framhåller vi­

dare att det nuvarande bidragssystemet inte möjliggör ett effektivt stöd till

kommuner, som har finansieringssvårigheter på grund av strukturella för­

ändringar inom näringslivet med följdverkningar i form av minskad syssel­

sättning och befolkningsomflyttning. Det nuvarande bidragssystemet anses

sålunda otillräckligt för att åstadkomma den nivellering av de kommunala

skattesatserna som också med hänsyn till de lokaliseringspolitiska önske­

målen är angelägen. Möjligheterna till ett bidragssystem, som tar hänsyn

97

både till bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebitering, synes därför enligt kommittén böra övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

6. Det kommunala stödet till företagen

Kommittén erinrar om att det föreligger ett nära samband mellan nä­ ringslivets lokalisering och den planering för bebyggelse och för utbyggnad av olika serviceanordningar som sker i kommunerna. En expansion av näringslivet i en viss ort kan kräva investeringar i bostäder, gator och vä­ gar, vatten- och avloppsanläggningar, skolor m. m., för att såväl företagens som befolkningens behov av olika förnödenheter och tjänster skall kunna tillgodoses. Kommunerna kan å sin sida genom en förutseende markplane­ ring för industrier och bostäder samt genom olika åtgärder för att förbättra servicemöjligheterna främja det bestående näringslivets utveckling och till­ komsten av nya företag.

Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtas av kommunerna i des­ sa avseenden, i hög grad påverkar lokaliseringsförutsättningarna. Genom den ökade samverkan mellan kommunerna och de statliga lokaliserings- organen, som enligt vad kommittén föreslagit bör komma till stånd, torde den kommunala planeringen på ett bättre sätt än hittills kunna anpassas till de väntade förändringarna inom näringslivet och de allmänna riktlin­ jerna för lokaliseringspolitiken.

Kommunernas influens på näringslivets lokalisering inskränker sig emel­ lertid enligt vad kommittén påpekar inte endast till åtgärder, som tar sikte på att förbättra de allmänna betingelserna för olika slag av företagsamhet. Därutöver söker kommunerna att genom upplysnings- och reklamverksam­ het samt erbjudande av ekonomiskt stöd direkt stimulera nyetablering och inflyttning av företag. Sådant stöd lämnas även för att hindra nedläggning eller utflyttning av verksamhet.

Enligt kommitténs mening är det värdefullt att kommunerna genom en utåtriktad upplysningsverksamhet ger en allsidig och objektiv belysning av tillgång på arbetskraft och allmän och enskild service samt andra fak­ torer, som är av betydelse för företagens bedömning av lokaliseringsfrågan. De brister i informationsverksamheten, som hittills i vissa fall kunnat konstateras, bör kunna avhjälpas genom ökad rådgivning till kommunerna från lokaliseringsorganens sida.

Kommittén understryker, att kommunalt ekonomiskt stöd till företag däremot inger starka betänkligheter. Kommunerna har i sin stödverksam­ het begränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering de med­ verkar till är förenlig med allmänna lokaliseringssynpunkter. De kommu­ nala subventionerna kan därför, betonar kommittén, komma i motsättning till principerna för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Stöd har vidare i många fall lämnats till företag, som ej visat sig vara bärkraftiga. 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

I andra fall har kommunala subventioner fått inte önskvärda konsekven­

ser från konkurrenssynpunkt eller fördröjt en anpassning av produktionen

till ändrade marknadsförhållanden. Lämnande av ekonomiskt stöd har vi­

dare ofta inneburit ett överskridande av de befogenheter, som tillkommer

kommunerna enligt kommunallagarna.

Kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen, att kommunalt

ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och ut­

veckling ej bör ifrågakomma. Det framstår vidare som självklart, att för­

läggning av statlig verksamhet inte under några förhållanden får göras

beroende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller

den andra kommunen kan erbjuda. Kommunala subventioner framstår för

kommittén som en från sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vis­

sa kostnader mellan staten och kommunerna.

Enligt kommitténs mening kan tillkomsten av kommunblocken och bil­

dandet av större kommunala enheter antas komma att minska de kommu­

nala stödåtgärdernas betydelse i lokaliseringspolitiken. Förutsättningarna

att få till stånd livskraftiga tätorter, som är attraktiva för industrin utan

speciella kommunala stödåtgärder, bör sålunda bli större genom den kon­

centration av samhällelig service, som en sammanläggning av kommunen­

heterna kan väntas leda till. Av särskild betydelse bör den av kommittén

föreslagna förstärkningen av de statliga insatserna på lokaliseringsoinrådet

bli. Kommittén är emellertid medveten om att vad här sagts ej utgör någon

garanti för att de kommunala subventionerna kommer att bli betydelse­

lösa i framtiden. Erfarenheterna av en mera aktiv samhällelig lokalise­

ringspolitik liksom också kommunindelningsreformens genomförande bör

dock avvaktas, innan ytterligare åtgärder på detta område övervägs. 7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

7. Frågan om tillståndstvång

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum sedan statsmakterna

tog ställning till 1947 års utredning om näringslivets lokalisering, har kom­

mittén övervägt, huruvida tidigare föreslagna positiva åtgärder att påverka

näringslivets lokalisering kan anses vara tillräckliga för att medföra önsk­

värt resultat eller om samhället därutöver bör ha möjlighet att genom till­

ståndstvång hindra en lokalisering, som från samhällelig synpunkt anses

vara olämplig.

Kommittén förmenar, att den organisatoriska upprustning av lokalise-

ringsverksamheten och den förstärkning av de lokaliseringspolitiska med­

len som föreslås ger lokaliseringsorganet en auktoritativ ställning i lokali-

seringsfrågor och kommer att öka möjligheterna att påverka lokaliseringen

i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Genom särskilda åtgärder

underlättas en utspridning av företag från storstadsområdena till områ­

den, där den ekonomiska aktiviteten och befolkningsunderlaget behöver

99

stärkas. Den förbättring av lokaliseringsbetingelserna, som en ökad sam­

ordning av den samhälleliga planeringen kan medföra, verkar i samma

riktning. Med hänsyn härtill och då några påtagliga resultat härutöver

inte synes kunna vinnas genom eu obligatorisk lokaliseringskontroll, finner

kommittén för sin del, att det inte kan vara påkallat med en särskild lag­

stiftning om tillståndstvång i samband med lokalisering.

Kommittén understryker emellertid vikten av samverkan mellan närings­

livet och de offentliga myndigheterna i planeringsfrågor. Likaväl som det

enskilda företaget för sin planering är beroende av informationer om till­

gångar på arbetskraft och bostäder liksom om samhällets dispositioner be­

träffande utbyggnader av kommunikationer, skolor in. m., är de statliga

och kommunala myndigheterna för sin planering beroende av uppgifter från

näringslivet om de förändringar, som är att vänta beträffande produktion

och sysselsättning vid de enskilda företagen. I fråga om driftsnedläggelser

och mera betydande driftsinskränkningar blir detta behov, påpekar kom­

mittén, tillgodosett genom de överenskommelser rörande förhandsinforma­

tioner om sådana åtgärder, som träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och olika huvudorganisationer inom näringslivet.

För att lokaliseringsorganet effektivt skall kunna fylla sin uppgift är

det enligt vad kommittén betonar beroende av sådana informationer om

planerade utbyggnader och omlokaliseringar, att det på ett tidigt stadium

kan ta kontakt med företagen och diskutera lokaliseringsfrågan. För före­

tagen är det av värde att från lokaliseringsorganet få förslag på lämpliga

orter redan innan mera omfattande undersökningar gjorts. Länsarbets­

nämnderna kan — så länge igångsättningstillstånd fordras för byggen

och därefter genom den verksamhet som byggarbetsnämnderna skall be­

driva — informera det centrala lokaliseringsorganet om planerade ny- och

ombyggnader. Det synes dock vara önskvärt, att lokaliseringsorganet i ett

tidigare skede kan få informationer om planerade utbyggnader och om­

lokaliseringar. Kommittén förordar därför, att möjligheterna till överens­

kommelse med näringslivets organisationer om förhandsinformationer i

dessa frågor i likhet med vad som sker vid driftsinskränkningar närmare

undersöks.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

8. Det statliga stödets finansiering

För de föreslagna stödåtgärdernas finansiering bör enligt kommittén dels

anvisas ett särskilt anslag för bidrag till uppförande av industribyggnader i

utvecklingsområden, dels inrättas en fond, förslagsvis benämnd statens lo-

kaliseringsfond, för direkt långivning till företag i sådana områden, dels

fastställas en ram för lånegarantier. Bidrag, lån och lånegarantier bör bevil­

jas av det centrala lokaliseringsorganet och i vissa fall av Kungl. Maj :t.

Lånefonden föreslås i likhet med vad som är fallet med statens hantverks-

100

och industrilånefond skola förvaltas av statskontoret, som även bör om­

besörja utbetalning av statliga investeringsbidrag.

Kommittén förutsätter att medel till bidrag åt företag för utbildning av

arbetskraft liksom till flyttningsbidrag åt kvalificerad arbetskraft i lokali-

seringsfrämjande syfte skall utgå från gängse anslag till arbetsmarknads­

styrelsens förfogande.

Kommittén har prövat olika vägar att bedöma den för stödverksamheten

erforderliga storleken av anslag, lånefond och kreditgarantiram. En ut­

gångspunkt har varit att försöka bedöma de anspråk på statliga lån, kredit­

garantier och bidrag, som kan väntas från företagens sida. Kommittén har

emellertid funnit, att det inte är möjligt att närmare beräkna det statliga

stödets storlek från denna utgångspunkt. Som grundval för sina bedöm­

ningar av stödets storlek har kommittén därför utgått från att sysselsätt­

ning bör beredas en del av det beräknade arbetskraftsöverskottet inom de

områden, där statligt stöd till industriföretag skall lämnas. Kommittén har

därvid först belyst förhållandena inom utvecklingsområdena, vilka enligt

för dessa områden angivna kriterier skulle omfatta drygt ett 20-tal B-regio-

ner med ej fullt 700 000 invånare år 1960.

Kommittén understryker i sammanhanget, att de siffror som framläggs

är resultatet av beräkningar grundade på vissa antaganden om näringslivets

framtida utveckling. De får därför, anför kommittén, betraktas som i hög

grad ungefärliga. Vidare framhålles, att den beräknade arbetskraftsbalan-

sen för kvinnor baseras på förutsättningen, att den kvinnliga befolkningen

i utvecklingsområdena kommer att få samma yrkesverksamhetsgrad som

i riket. Härigenom uppkommer i utgångsläget ett stort överskott av kvinn­

lig arbetskraft. Den största reserven torde de gifta, inte yrkesverksamma

kvinnorna utgöra. Hur stor denna reserv är kan klarläggas först efter mera

ingående undersökningar på varje ort.

I utvecklingsområdena beräknas under 15-årsperioden 1960—1975 upp­

stå ett överskott på arbetskraft. En exakt precisering av överskottets storlek

kan knappast göras. Utifrån de förutsättningar, som redovisats, kan det

emellertid enligt kommittén antas uppgå till 27 000 män och 34 000 kvinnor.

De stimulansåtgärder, som enligt kommitténs mening bör vidtas för att

skapa ökad sysselsättning i utvecklingsområdena, bör betraktas som en

försöksverksamhet under en tidsperiod av fem år. Vid en bedömning av

åtgärdernas omfattning bör därför i detta sammanhang bortses från det

arbetskraftsöverskott, som kan beräknas uppstå under perioden 1970__

1975. Detta uppgår till i runt tal 7 000 män och 3 000 kvinnor.

Det arbetskraftsöverskott, som sålunda skulle läggas till grund för en

bedömning av de statliga insatsernas storlek, uppskattar kommittén därför

till 20 000 män och 31 000 kvinnor. Kommittén utgår vidare från att en

nettoutflyttning av arbetskraft från ifrågavarande områden under alla för­

hållanden är ofrånkomlig. Det torde inte vara realistiskt, anför kommittén,

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

101

att räkna med att åstadkomma sysselsättning i stadsnäringarna inom dessa områden både för det stora överskott, som uppstår till följd av rationalise­ ringen i skogs- och jordbruket, och för det överskott, som särskilt i övre Norrland uppkommer till följd av stark naturlig tillväxt i de arbetsföra åldrarna. Det torde ej heller vara möjligt att höja yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor till riksgenomsnittet annat än på relativt lång sikt. En sysselsättning i utvecklingsområdena av hela tillskottet på manlig och kvinnlig arbetskraft, varvid höjning av yrkesverksamhetsgraden till riks­ genomsnittet förutsatts, skulle enligt kommittén innebära en nettoökning av antalet yrkesverksamma i dessa områden med 30 000 personer under 15-årsperioden 1960—1975. En sådan utveckling förutsätter en ökning av antalet yrkesverksamma i stadsnäringarna med sammanlagt omkring 60 000 personer, vilket kommittén bedömer som helt orealistiskt.

Med hänsyn härtill utgår kommittén ifrån att de lokaliseringspolitiska strävandena bör inriktas på att bereda omkring hälften av det beräknade överskottet på arbetskraft fram till 1970 eller 25 000 personer sysselsätt­ ning inom utvecklingsområdena. Den ofrånkomliga utflyttningen av arbets­ kraft förutsättes ske såväl till expansiva regioner i de län där utvecklings­ områdena är belägna som till andra delar av landet.

Kommittén framhåller att en ökad sysselsättning inom industrin kan be­ räknas öka efterfrågan på arbetskraft i byggnadsverksamhet och service­ näringar. Om 25 000 personer skall beredas sysselsättning i utvecklings­ områdena, behöver inte alla dessa beredas arbete inom industrin. En unge­ färlig uppskattning ger enligt kommittén anledning anta att av de angivna 25 000 personerna högt räknat 9 000 torde komma att få sin utkomst utan­ för industrin. De lokaliseringspolitiska insatserna bör därför inriktas på att stimulera till industriell sysselsättning i utvecklingsområdena för 16 000 personer.

Detta bör, framhåller kommittén, ses mot bakgrunden av att industrin i utvecklingsområdena år 1960 sysselsatte omkring 50 000 personer. Under 1950-talet steg sysselsättningen med 4 500 personer och i arbetskraftsbalan- sen för perioden 1960—1975 antas den spontana ökningen inom industrin uppgå till 3 000.

Vid bedömning av de statliga insatsernas storlek har kommittén förut­ satt, att industrins investeringar i byggnader, maskiner och annan utrust­ ning uppgår till i genomsnitt 60 000 kr per sysselsatt. En sysselsättning av 16 000 personer skulle sålunda kräva en bruttoinvestering av 960 milj. kr.

Kommittén antar, att det statliga investeringsbidraget i utvecklingsom­ rådena, som föreslagits utgå med en tredjedel eller i särskilda fall 50 pro­ cent av byggnadskostnaderna, i genomsnitt kommer att svara för 40 pro­ cent av dessa kostnader. Vidare uppskattar kommittén den del av investe­ ringskostnaderna inom industrin, som avser byggnader till 40 procent av totalkostnaderna. Det statliga anslaget till bidrag för uppförande av in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

102

dustribyggnader i utvecklingsområdena kan då för en femårsperiod beräk­ nas till 150 milj. kr.

För bedömning av storleken av en lånefond respektive en garantilåneram bör sålunda bruttobeloppet 960 milj. kr. minskas med 150 milj. kr. till 810 milj. kr. Enligt kommitténs förslag bör staten tillgodose den del av kredit­ behovet, som inte kan täckas genom egen kapitalinsats och lån i banker och andra kreditinstitut. I den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri genom kommerskollegium och företagareföreningarna har det statliga kreditstödet under perioden 1955—1960 uppgått till i genom­ snitt 43 procent av investeringskostnaderna. Med hänsyn till angelägenhe­ ten av att åstadkomma en stark stimulans till industriell utbyggnad i ut­ vecklingsområdena bör enligt kommittén det genomsnittliga kreditstödet genom lokaliseringsorganet uppskattas till 45 procent. Totalt skulle där­ igenom det statliga kreditstödet komma att uppgå till 365 milj. kr. under en femårsperiod.

Fördelningen mellan en direktlånefond och kreditgarantiram bör enligt kommitténs mening ske med utgångspunkt i att de statliga lånen och kre­ ditgarantierna skall svara för vardera hälften av kreditstödet.

Den ekonomiska ramen för stödverksamheten i utvecklingsområdena skulle sålunda enligt kommitténs förslag i avrundade tal komma att om­ fatta dels anslag till bidrag för uppförande och förvärv av industribyggna­ der om 150 milj. kr. eller 30 milj. kr./år i fem år, dels lånefond uppgående till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år, dels ock garantiram uppgående till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år.

I de allmänna stödområdena — med en folkmängd år 1960 uppgående till i runt tal en miljon — föreslås det ekonomiska lokaliseringsstödet utgå enbart i form av kreditgarantier. Kommittén, som understryker karaktären av försöksverksamhet, anser att ramen för dessa kreditgarantier bör sättas så vid att lokaliseringsorganet får tillräckliga resurser för kraftfulla in­ satser, när omständigheterna i övrigt ger möjlighet härtill. Kommittén fin­ ner det också angeläget, att det statliga lokaliseringsstödet får en ram, som är så stor att de statliga åtgärderna kan bidra till att kommunala subven­ tioner icke aktualiseras. Vidare understrykes, att en industriell expansion ej är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft föreligger, utan en koncentration av insatserna blir nödvändig. Kommittén, som ej ansett det möjligt att mera exakt beräkna storleken på det stöd, som be­ hövs för att lokaliseringsåtgärderna skall få önskvärd effekt, har kommit fram till att en kreditgarantiram om 300 milj. kr. för en femårsperiod torde vara erforderlig för att stödja industriella investeringar i allmänna stöd­ områden.

Kommittén beräknar att, liksom beträffande utvecklingsområdena, brut­ toinvesteringen per sysselsatt kan uppgå till 60 000 kr. Då man i de all­ männa stödområdena synes kunna räkna med att det statliga kreditstödet

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

103

skall täcka en mindre del av kapitalbehovet än i utvecklingsområdena, upp­ skattar kommittén det statliga kreditstödet till 35 procent av bruttoinves­ teringen. En kreditgarantiram på 300 milj. kr. skulle sålunda kunna ge ut­ rymme för en industriell sysselsättning av omkring 15 000 personer, var­ till kommer den indirekta sysselsättning som kan antas uppstå till följd

härav.

Under erinran om att de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör betraktas som en försöksverksamhet under en tid av fem år, framhåller kommittén angelägenheten av att lokaliseringsorganen genom ett principbeslut om årliga anslag, fondavsättning och fastställande av garantiram för en dylik period bereds möjligheter till en långsiktig planering av lokaliseringsverk- samheten och att de, då skäl härtill föreligger, bör kunna engagera sig i projekt som utsträcks över mer än ett år. Det föreslagna företagsstödet framgår av följande tablå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Årligen under

fem år

Totalt

miljoner kronor

Utveckl ingsområden

30

150

a. Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av byggnader

35

175

35

175

Totalsumma i utvecklingsområdena

100

500

Allmänna stödområden

300

60

Sammanlagt

30

150 175

35 95

475

Totalt

160

800

Särskilt yttrande

I särskilt yttrande har kommittéledamoten Sten Källenius anfört avvi­ kande mening i fråga om inrättandet av en statlig lånefond för direkt lån­ givning i utvecklingsområdena.

I yttrandet anföres att den företagsekonomiska bedömning av projekt, som skall komma i åtnjutande av lokaliseringspolitiska stödåtgärder, får central betydelse. Den sakkunskap som behövs för en sådan bedömning finns redan samlad hos våra kreditinstitut. En i statlig regi uppbyggd ny apparat för affärsmässig kreditbedömning och fortlöpande lånekontroll måste innebära en onödig dubblering.

De organ, som skall syssla med den statliga kreditgarantigivningen, skall enligt kommittén även göra företagsekonomiska bedömningar av berörda

104

projekt, men den huvudsakliga uppgiften bör vara att pröva dessa från

lokaliseringspolitiska utgångspunkter. Kreditinstitutens företagsekono­

miska bedömningar måste, framhålls det i yttrandet, vara av grundläggande

betydelse för de lokaliseringsbestämmande organens beslut, eftersom dessa

bedömningar klarlägger de risker samhället ikläder sig ur lokaliserings-

synpunkt. Om långivning sker direkt från det lokaliseringsbestämmande

organet, kan de lokaliseringspolitiska och företagsekonomiska övervägan­

dena komma att blandas på ett sätt som gör det svårt att väga dessa bedö­

manden mot varandra.

I yttrandet anförs därför att stödlånen bör förmedlas av de ordinarie kre­

ditinstituten. Genom deras kreditprövning preciseras villkoren för ett risk­

tagande utöver vad kreditgivaren kan eller får lämna; man får ett besked

på vad ett lokaliseringsbeslut kostar samhället. Det har framhållits inom

kommittén att man skulle få garanti för den berörda verksamheten endast

genom att disponera en fond, som beträffande utnyttjandet är prioriterad

vid inträffande kreditåtstramningar i samhället och med en kapitaltillgång

relativt oberoende av årliga beslut. Varje års riksdag är dock obunden att

fatta sina egna beslut, understrykes i yttrandet. Vill riksdagen fastställa

en prioritering i förevarande fall kan densamma genomföras i form av

kreditgaranti likaväl som genom en lånefond, framhålls vidare. Genom en

riktig utformning av garantisystemet kan man sålunda nå samma effekt i

lokaliseringsarbetet som genom en lånefond samtidigt som man får ett

administrativt enklare och därmed billigare förfarande. För att effekten

skall bli likvärdig, fordras emellertid att ramen för de olika kreditgarantier­

na fastställes sa, att kreditinstituten inte hindras att fullgöra sin medver­

kan, t. ex. genom bestämmelserna om likviditetskvoter.

Slutligen framhålls i yttrandet att en lånefond belastar statens kapital­

budget med hela sitt belopp, medan ett kreditgarantisystem leder till en

belastning av budgeten endast i den mån förluster inträffar. Man får då

också en klar redovisning av utfallet.

På grund av vad sålunda anförts anses den effekt kommittémajoriteten

önskar åstadkomma med en särskild lånefond till fullo kunna uppnås ge­

nom en för ändamalet utformad kreditgaranti. En sådan garanti bedömes

dessutom ur samhällsekonomisk synpunkt överlägsen lånefonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Remissyttrandena

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

I den mån remissmyndigheterna har behandlat frågan om upplysning och

rådgivning till näringslivet såsom ett lokaliseringspolitiskt medel har vad

kommittén uttalat och föreslagit vunnit allmän anslutning. Från flera håll

betonas kraftigt nödvändigheten av en intensifierad utredningsverksamhet

105

såsom ett led i upplysningen och rådgivningen. Genom upplysning, rådgiv­

ning och lokaliseringsplanering anses de olika områdenas och orternas för­

utsättningar för skilda näringsgrenar kunna bättre klarläggas och underlag

skapas för en rationell samhällsplanering. Det kommer då sannolikt att

visa sig, uttalar exempelvis länsstyrelsen i Västmanlands län, att vissa de­

lar av landet, där hittills jämförelsevis ringa industriell verksamhet före­

kommit, i själva verket har goda förutsättningar härför.

Svensk industriförening hör till dem som anser att huvudvikten inom

lokaliseringspolitiken bör läggas på rådgivnings- och upplysningsverksam­

het medan de ekonomiska stödåtgärderna bör ifrågakomma endast i mycket

begränsad omfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund upplyser,

att deras erfarenheter av den med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna råd­

givningsverksamheten givit vid handen, att verksamheten är av väsentlig

betydelse för företagen. Det understrykes, att företagen i de enskilda loka-

liseringsfallen bör kunna erhålla tillförlitlig och så långt möjligt uttöm­

mande information om lokaliseringsförutsättningarna på olika orter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Utöver vad som anförts vid behandlingen av frågorna om lokaliserings­

politikens målsättning och utformning framförs från remisshåll principi­

ella synpunkter på kommitténs förslag till statliga stödåtgärder. Remissin­

stanserna understryker allmänt att statens ekonomiska stödåtgärder inte

bör ha subventionskaraktär och leda till snedvridning av konkurrensen och

den fria marknadsmekanismen inom näringslivet. Det avgörande är för

många medlens effektivitet, d. v. s. de lokaliseringspolitiska vinster ett ak­

tivt lokaliseringsstöd medför. Från ej få håll anföres, att kommittén före­

slagit alltför långtgående åtgärder medförande en mindre ändamålsenlig

produktionsstruktur och lokalisering. Samtidigt menar vissa remissmyndig­

heter att kommitténs förslag med hänsyn till givna kriterier på utvecklings-

och stödområden inte kan få någon egentlig betydelse annat än för Norr­

land.

Vidare understrykes från både myndigheters och organisationers sida

att man bör vara försiktig med åtgärder som avser att påverka individuella

företag i deras val av förläggningsort. De företagsekonomiska synpunkter­

na bör mestadels vara avgörande vid valet av lokaliseringsort. Det måste —

markeras från skilda håll — finnas förutsättningar att på längre sikt ut­

veckla ett livskraftigt näringsliv. Direkt ekonomiskt stöd kan möjligen

accepteras, om det finns starka sociala eller försvarspolitiska skäl. Några

remissmyndigheter uttalar att det kan vara lämpligt att staten själv star­

tar företag, om det av olika anledningar gäller alt skaffa sysselsättning åt

arbetskraft, som ej kan flytta.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 185

106

En positiv inställning till kommitténs förslag redovisar bl. a. domän-

styrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Norrland,

norrlandsfonden, samarbetsdclegationcn för de fyra nordligaste länen, norr-

landsf örbundet, Sveriges lantbruks förbund, riksförbundet landsbygdens

folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Skogsstyrelsen finner

att, mot bakgrunden av de väsentliga problem det gäller att lösa, de före­

slagna ekonomiska engagemangen från statens sida inte framstår som

särskilt stora.

Norrlandsfonden ansluter sig till kommitténs uttalanden och förslag.

De eventuella betänkligheter, som kan anföras mot att statliga medel an­

visas till ekonomiskt starka privatägda företag, får inte tillmätas sådan be­

tydelse att stöd inte skulle kunna lämnas i dylika fall. Den lokaliserings-

politiska målsättningen torde inte kunna uppnås genom en stimulans till

enbart den mindre och i ekonomiskt avseende ofta svaga företagsamheten.

Å andra sidan erinras om att betydande grundinvesteringar redan utförts

inom mindre och medelstora norrländska industriföretag och att dessa före­

tag, startade på basis av personliga initiativ och individuellt risktagande,

i lokaliseringspolitiska sammanhang bör ägnas särskild uppmärksamhet

och inte åsidosättas.

Även Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner de föreslagna stödåt­

gärderna kunna läggas till grund för det praktiska handlandet. Förbunden

ifrågasätter dock om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområden

och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. Utredningens för­

slag betecknas som ett minimiprogram. Jämfört med många andra länder är

det enligt förbunden förhållandevis små belopp som föreslås satsade. Man

får därför inte ställa förväntningarna på resultatet av de föreslagna åtgär­

derna alltför högt. Om åtgärderna skall få önskvärd effekt krävs också att

samhället verkar på andra områden för att söka åstadkomma ett lokalise-

ringsvänligare klimat.

Kommerskollegium framhåller principiellt, att under de senaste årtion­

dena betydelsen av att företagen får utöva sin näring under obundna kon­

kurrensförhållanden och på lika villkor alltmer uppmärksammats. Det tor­

de stå klart för de flesta, att verkningsförmågan inom näringslivet står i

nära samband med konkurrensförhållandena och att en effektiv konkur­

rens är en viktig betingelse för det ekonomiska framåtskridandet. Både nä­

ringslivet och statsmakterna har på olika sätt verkat för upprätthållandet

av dessa principer. Bl. a. erinras om 1953 års lagstiftning om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning. Mot bakgrunden härav måste häv­

das, att myndigheterna inte bör ingripa med reglering eller eljest vidta åt­

gärder som inkräktar på grundsatsen om fri konkurrens på lika villkor,

med mindre så är påkallat ur allmän synpunkt, t. ex. på grund av starka

samhälleliga eller sociala skäl. Det bör då understrykas, säger kommers­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

107

kollegium, att de statliga ingripandena bör ske på sådant sätt att snedvrid­

ning av konkurrensförutsättningarna med åtföljande nackdelar i görlig

mån kan undvikas. Vidare måste med hänsyn till de integrationssträvanden,

som pågår i olika sammanhang och vilka för vårt land är av stor vikt,

beaktas att statliga ingripanden inte sker på sådant sätt att från samver­

kande land med fog kan hävdas att Sverige gentemot detta vidtar diskrimi­

nerande åtgärder.

Kommitténs olika förslag innebär enligt kollegium en avsevärd föränd­

ring av nuvarande förhållanden. Nya maktpåliggande uppgifter skulle till­

föras statliga myndigheter. Staten skulle i större utsträckning få ta ansva­

ret för näringslivets utveckling och härvid ställas inför problem som det

enligt hittills gällande principer ankommit på näringslivet att lösa. En

statlig bidrags- och låneverksamhet av det slag kommittén förordar och

som uppenbarligen skulle få karaktären av subventioner innefattar enligt

kollegiets mening ett klart avsteg från principen om konkurrens på lika vill­

kor; konkurrensförhållandena skulle snedvridas. Detta ter sig särskilt

olyckligt i ett läge där ökad internationell integration och konkurrens krä­

ver ett slagkraftigt näringsliv. Det bör också framhållas, fortsätter kom­

merskollegium, att vårt land mycket väl kan komma att ställas inför den

situationen, att subventioner måste utgå också till utländska företag, som

önskar etablera sig här, eller att andra länder begagnar liknande subven­

tionssystem i syfte att utestänga importerade produkter från den egna

marknaden, varvid Sverige måhända försvårar för sig att genom förhand­

lingar få rättelse till stånd. Såvitt kollegium kan bedöma är tiden ännu inte

mogen för ett slutgiltigt ställningstagande till hithörande problem. På grund

av det anförda framhåller kollegiet, att det inte kan biträda kommitténs

långtgående förslag.

Konjunkturinstitutet anser att — förutom kreditgarantier — även di­

rekta bidrag bör kunna lämnas i de fall då de härmed förenade kostna­

derna klart uppvägs av andra vinster för samhället. Visst belopp bör således

enligt institutet ställas till förfogande för att i speciella fall — när detta

visar sig klart samhällsekonomiskt och socialt fördelaktigt — stödja loka­

lisering till viss ort.

Länsstyrelsen i Värmlands län är betänksam beträffande inriktningen av

det ekonomiska stödet, d. v. s. att omfattande stödåtgärder av ekonomisk art

ges i områden där förutsättningarna för industriell verksamhet åtminstone

på längre sikt kan ifrågasättas. Länsstyrelsen är också tveksam om det är

lämpligt att införa ett generellt statligt stöd till företag i områden av relativt

begränsad omfattning. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör som allmän

princip vid utformningen av det lokaliseringspolitiska stödet gälla att regio­

nala sysselsättningsproblem som inte kan avvecklas med gängse arbets­

marknadspolitiska medel bör lösas genom ökad industriell verksamhet

inom den regionala enhet där en reducering av sysselsältningsunderlaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

108

skett, under förutsättning att där finns förutsättningar att även på längre

sikt utveckla ett livskraftigt näringsliv.

Landsorganisationen erinrar om att tillgången på kapital inom överskåd­

lig tid synes bli knapp. Det är därför av stor betydelse för den industriella

expansionen att kapitalet kommer till användning i de mest produktiva

företagen. För att erhålla en snabbare ekonomisk expansion är det enligt

LO nödvändigt att förfoga över en rörlig kapitalmarknad. De sektoriserade

och prioriterande inslagen på denna marknad bör därför utgöra undantag.

LO anser inte, att den industriella expansionen främjas genom att en del

av kreditmarknaden lases till i förväg bestämda geografiska områden och

tidsintervaller. För att kunna föra den önskade konjunkturutjämnande po­

litiken bör möjligheter till en verksam penning- och kreditpolitik vidgas. Att

i tiden låsa sig för fasta kreditbelopp till speciella ändamål är ej ägnat att

befrämja den ekonomiska politiken.

Kooperativa förbundet anser, att statligt stöd i princip inte bör lämnas

åt enskilda företag. Finns reella förutsättningar för bestående lönsamhet,

vilket enligt kommitténs förslag skall krävas för statligt stöd, borde före­

taget inte behöva möta några svårigheter att täcka sina behov på den all­

männa kapital- och kreditmarknaden. Då det föreslagna stödet i realiteten

torde kunna betraktas som en del av den statliga beredskapen mot arbets­

löshet, vill förbundet inte avstyrka detsamma, förutsatt att det ej används

för att kvarhålla arbetskraft i tillbakagående områden på bekostnad av de­

ras levnadsvillkor.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att stödåtgärder i form av kre­

diter och bidrag i samband med industrilokalisering också bör komma and­

ra näringar, exempelvis handeln, till del på de orter, där det av samhälls­

ekonomiska och andra skäl är lämpligt att bibehållandet av en varaktig

bosättning eftersträvas.

I många remissvar understrykes, att tillgången på goda bostäder och kom­

munikationsleder hör till de viktigaste medlen, om en effektiv lokalise­

ringspolitik eftersträvas. Bostadsbyggandets betydelse understrykes ej en­

dast av bostadsstyrelsen utan även av andra organ, såsom länsstyrelserna

i Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län

samt landsorganisationen. Behovet av kommunikationsledernas förbättran­

de och utbyggnad avseende järnvägar, landsvägar, hamnar och kanaler

ävensom goda sjötransportförhållanden i övrigt betonas. Jämväl lufttrafi­

kens betydelse understrykes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län fram­

håller speciellt sjöförbindelsernas roll. Även länsstyrelserna i Skaraborgs

och Västmanlands län betonar detta. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

att en utbyggnad av farleden genom Mälaren och Södertälje kanal skulle

vara nationalekonomiskt mer motiverad än statligt stöd åt industriföretag

i avlägsna utvecklingsområden. En teknisk högskola i Mälardalens indu­

striområde skulle vara väl så angelägen som den av kommittén förordade

högskolan i norr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

109

I samband med behandlingen av frågan om statliga investe­

ringsbidrag framhåller åtskilliga remissinstanser, att ett dylikt medel

innebär en subventionering åt näringslivet som inte är motiverad av arbets­

marknads- eller företagsekonomiska skäl. Investeringsbidraget kommer en­

ligt länsstyrelsen i Malmöhus län att under en lång tidrymd påverka före­

tagens ekonomi, vilket strider mot kommitténs betonande av bidragen som

engångsföreteelser vid start av företag eller utbyggnad. Företag som får in­

vesteringsbidrag kommer nämligen under en lång följd av år att ha lägre

räntekostnader än övriga företag inom området. I värsta fall kommer bi­

dragen att ge impulser till onödiga omflyttningar av befintliga företag i

syfte att utnyttja stödet, något som kommer att onödigt ta samhällets pro­

duktiva resurser i anspråk. Andra olägenheter som en följd av bidrags­

systemet skulle enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bli dels en försämring

av kalkylsituationen för de företag, som byggt före systemets ikraftträ­

dande, gentemot de företag, som bygger först därefter, och dels en fastlås­

ning inom området av relativt höga byggnadskostnader.

I strävandena att lokalisera företagen till orter och områden där produk­

tionskostnaderna är lägst är det väsentligt, anför landsorganisationen, att

företagens investeringsutgifter motsvarar de verkliga kostnaderna. Om

byggkostnaderna inom ett område av olika skäl är högre än annorstädes

motiverar detta inte ett statligt bidrag för att utjämna skillnaderna. Där­

emot kan ett klarläggande av orsakerna till differenserna möjliggöra en

effektivisering' av verksamheten med åtföljande sänkning av kostnaderna.

LO anser därför, att investeringsbidrag har en snedvridande effekt på nä­

ringslivet och inte bör ifrågakomma som generellt lokaliseringsmedel.

Liknande synpunkter anlägger svenska arbetsgivareföreningen och Sveri­

ges industriförbund. I vissa fall kan bidraget, som avstyrkes av organisa­

tionerna, innebära en subvention som till och med skulle överskrida före­

tagets eget kapital. Svenska bankföreningen utvecklar också dessa mot in­

vesteringsbidrag negativa tankegångar. Föreningen är dock medveten om

att det i vissa delar av landet, bl. a. i Norrland, föreligger speciella och be­

svärliga problem som i och för sig kunde motivera rätt långtgående stöd­

åtgärder. Om investeringsbidraget skulle få den vidsträckta användning,

som kommittén synts förutsätta, är det fara för att det skulle verka sned­

vridande på konkurrensen och på de naturliga pris- och kostnadsrelationer

som böra vara vägledande för företagens Iokaliseringsval. Det vore dock

tänkbart att investeringsbidrag kunde användas för uppförande av turist­

hotell.

Investeringsbidraget som lokaliseringspoliliskt medel möter även mot­

stånd hos svensk industriförening, Sveriges akademikers centralorganisa­

tion, Sveriges grossistförbund, svenska teknologföreningen, svenska före­

tagares riksförbund och skogsindustriernas samarbetsutskott. Kommers-

kollegium, som inte heller kan godta kommitténs förslag om direkta stat­

liga investeringsbidrag, anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

no

Har kollegium förstått kommittén rätt, är den inte främmande för tan­

ken att ett företag, som önskar etablera sig i ett utvecklingsområde, skulle

erhålla 50 procent av etableringskostnaderna i form av ett statligt bidrag

samt t. ex. 25 procent såsom ett statligt direktlån på särskilt förmånliga

villkor och återstoden genom ett statligt garantilån. Det ligger i öppen dag,

att ett sådant företag normalt får ett avsevärt försteg i konkurrensen, vilket

kan leda till att redan etablerade företag i branschen råkar i ekonomiska

svårigheter med åtföljande nackdelar ur allmän synpunkt. Ett tänkbart

och mindre långtgående alternativ till kommitténs förslag om investerings­

bidrag är att införa regler om rätt till större avskrivningar än normalt i

fall där en dylik rätt skulle underlätta en önskvärd lokalisering.

Speciellt arbetsmarknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisa­

tion förordar att investeringsbidraget ges i den form som nu sker genom

uppförande av industrilokaler inom ramen för beredskapsarbeten. Även

länsstyrelserna i Väsiernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges

hantverks- och industriorganisation har erinrat om denna form av lokali-

seringsmedel.

Arbetsmarknadsstyrelsen omtalar, att erfarenheterna av det nuvarande

försöksvis prövade systemet med statsbidrag inom ramen för statskommu-

nala beredskapsarbeten för uppförande av industrianläggningar är sådana,

att styrelsen för sin del förordar att statliga investeringsbidrag ges i denna

form. Det skulle innebära, att statsbidrag skulle inom vissa landsdelar utgå

till ny-, till- och ombyggnad av industrilokaler på villkor som gäller för

beredskapsarbeten. I förhållande till kommitténs förslag innebär detta den

inskränkningen, att investeringsbidrag inte skall kunna utgå för förvärv

av industrilokal. Styrelsen anser att principiella betänkligheter kan anföras

mot att statsbidrag utgår i sådana fall. Enligt styrelsens uppfattning bör det

behov av stöd som kan uppkomma i sådana fall kunna tillgodoses genom

statligt kreditstöd.

Även bland länsstyrelserna råder delade meningar om investeringsbidra­

gets lämplighet. I första hand hälsas bidragsformen med tillfredsställelse

av länsstyrelserna i Norrland, men även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,

Blekinge, Örebro och Kopparbergs län accepterar om än med viss tvekan

bidragsformen att användas i undantagsfall. Samma inställning har över-

ståthållarämbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att bidraget också

skall omfatta maskininvesteringar. Negativa till det föreslagna bidraget är

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmö­

hus, Älvsborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner

dock att de föreslagna åtgärderna generellt sett kan behövas i Norrland.

Det kan till och med ifrågasättas, säger denna länsstyrelse, om inte inom

vissa områden väsentligt kraftigare åtgärder borde ifrågakomma, varvid

dock riskerna för en snedvridning av konkurrensförhållandena måste sär­

skilt beaktas. Länsstyrelsen i Kronobergs län hänvisar till att företagar­

föreningen i länet påpekat, att statliga toppkrediter med lång amorterings­

tid skulle vara ett lämpligare medel än en fortlöpande subventionering av

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

in

företagen genom investeringsbidrag och statliga lån. Systemet med topp­ krediter kommer inte att påverka värdet av befintliga industrilokaler utan möjliggör en högre bankbelåning. Om man av olika skäl vill vidta speciella åtgärder för att minska företagens kostnader för verkstadslokaler i utveck­ lingsområdena och göra dessa attraktiva finns möjligheter att lämna ett högre skattemässigt avdrag å verkstadsfastigheter. Avdraget kan avpassas så att samma effekt uppnås som genom ett bidragsförfarande.

Ur allmänekonomisk synpunkt synes flertalet av de föreslagna stödåt­ gärderna vara svårförståeliga, säger länsstyrelsen i Västmanlands län. Sär­ skilt investeringsbidraget har påtaglig likhet med de kommunala subven­ tioner, som kommittén utdömer. Länsstyrelsen anser dock att det undan­ tagsvis torde kunna förekomma fall, då de sociala motiven gör sig gällande med sådan styrka att statligt stöd är befogat. Länsstyrelsen anser dock att frågan om sådant stöd bör avgöras efter fri prövning från fall till fall.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att staten skall uppföra industriloka­ ler för uthvrning till företagen i stället för en direkt subvention i form av investeringsbidrag. Kfter genomförd konsolidering skulle företagen äga för­ värva lokalerna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är inne på en liknande tankegång och föreslår en undersökning om de statliga myndigheterna på lämpligt sätt skulle kunna främja den nya form av tillhandahållande av produktionsmedel, som under de senaste åren vuxit fram på skilda håll utomlands och som innebär uthyrande av maskiner och annan utrustning till företagare. Länsstyrelsen åberopar den verksamhet, som i Amerikas

Förenta Stater benämnes leasing och som fått stor omfattning, då nya finansieringsmöjligheter för företagen därigenom yppat sig.

Statskontorets principiella inställning när det gäller ekonomiskt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte är att stödet inte får ha subventionskaraktär.

Om bidragsformen inte anses helt kunna undvaras bör bidraget under alla förhållanden maximeras till ett belopp motsvarande ungefär det beräknade kostnadsgapet mellan landets norra och mellersta delar i stället för det av kommittén föreslagna schablonbeloppet om 50 procent av byggnadskost-

naderna.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kan acceptera statliga in­ vesteringsbidrag där mycket starka skäl föreligger för sådant stöd. Avväg­ ningen i gränsfall mellan företag som kan och sådana som inte kan påräkna investeringsbidrag befaras medföra betydande irritation. Svaiigheter kan också föreligga med eu gränsdragning mellan olika områdeskategorier. Som alternativ bör studeras de former av statsstöd till verkstadshus för småin­ dustrier som prövats på vissa orter i Norrbotten.

Investeringsbidrag av den art som kommittén föreslagit, förefaller riks­ banksfullmäktige vara ett effektivt medel att sänka företagens kostnader och därigenom påverka deras val av lokaliseringsort. Fullmäktige framhål­ ler dock att bidragen ej påverkar alla projekt lika utan gynnar sådana där

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

112

byggnadskostnaderna utgör en relativt stor del av de totala produktions­

kostnaderna, varför bidragens konstruktion kan behöva överses ur denna

synpunkt. Gentemot lån och kreditgarantier har de däremot fördelen, säger

riksbanksfullmäktige vidare, att deras attraktion ej är beroende av företa­

gens finansiella ställning och upplaningsmöjligheter. Lån och garantier kan

nämligen i första hand väntas appellera till företag med brist på toppkapi­

tal och svårigheter att erhålla lån på den reguljära kreditmarknaden. Som

lokaliseringspolitiska instrument kan de därför få effekten, att det inte

blir de mest lämpliga företagen, som kommer att försöka sig på den i och

för sig vanskliga uppgiften att bära upp den industriella utvecklingen i

stödområdena.

Företagareföreningarnas förbund anmäler, att flertalet företagareför­

eningar framfört farhågor för att investeringsbidraget skulle kunna med­

föra risker för att värdet och därmed också belåningsmöjligheterna för be­

fintliga industrifastigheter i utvecklingsområdena kommer att försämras.

Förbundet bedömer det dock inte sannolikt, att de eventuella negativa verk­

ningarna av införandet av investeringsbidrag skulle bli så allvarliga, att det

kan anses motiverat att avstå från att pröva effekten av denna nya stödform

under den försöksperiod av fem år som avses.

Remissinstanser med anknytning till Norrland yrkar att bidragsandelen

på förhand skall bestämmas till 50 procent av byggnadskostnaderna. Alter­

nativa bidragsandelar kan enligt länsstyrelsen i Jämtlands län tänkas för­

svåra företagens finansieringskalkyler. En förhållandevis hög bidragsandel,

utgörande 50 procent av byggnadskostnaderna, kan motiveras med de be­

tydande produktionskostnader för industrilokaler, som kunnat konstateras

i vissa utvecklingsområden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att det blir svårt att tillämpa

ett differentierat investeringsbidrag på ett fullt objektivt sätt. Den lägre

procentsatsen utgör inte tillräcklig stimulans för nyetablering eller filial­

bildning i övre Norrland, där byggnadskostnaderna ligger betydligt högre

an i södra Sverige.

Investeringsbidrag även åt turistanläggningar tillstyrkes av

bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, 1962 års fritidsutredning, svenska bankföreningen,

samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen och svenska turist­

föreningen.

På grund av den snabba förslitningen hos turistanläggningar synes enligt

länsstyrelsen i Jämtlands län en ökad avskrivningstakt för sådana rättvis

och rimlig. Svensk industriförening anser också att det bör övervägas att i

betydligt större utsträckning än som nu är fallet satsa medel på turist­

näringen i Norrland.

Med hänsyn till svårigheterna att få turistanläggningar av olika siar

ekonomiskt bärkraftiga finner 1962 års fritidsutredning, att starkare mo»

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196

4

113

tiv föreligger att låta statliga investeringsbidrag i lokaliseringsfrämjande syfte utgå till turistanläggningar än till industrianläggningar. Även inom allmänna stödområden bör statligt stöd utgå till turistanläggningar. Vid val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras synes en hög­ klassig friluftsmiljö primärt böra eftersträvas. Helt naturligt kan det många gånger bli fråga om orter med relativt litet invånarantal.

Svenska turistföreningen anser starka skäl föreligga för de av kommittén föreslagna lånegarantierna i samband med om- eller nybyggnad av turist­ anläggningar i s. k. utvecklingsområden. En förbättring av turistnäringens ekonomiska villkor synes föreningen mycket önskvärd, varför föreningen föreslår att även statligt investeringsbidrag skall utgå — på samma grun­ der som till industrianläggningar — till anläggningar av väsentlig bety­ delse för friluftslivet och turismen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Kommitténs förslag om kreditstöd i form av statliga lån via en statlig lånefond möts av opposition från åtskilliga remissorgans sida. Som skäl till den avvisande inställningen åberopas allmänt samma synpunkter som anförts beträffande förslaget om investeringsbidrag, d. v. s. att de loka- liseringspolitiska medlen inte bör ha subventionskaraktär eller bidra till en snedvridning av konkurrensen, samt vad som anförts i det särskilda ytt­ randet av kommittéledamoten Källenius.

Kreditgarantier godtas däremot som lokaliseringspolitiskt medel av flertalet remissinstanser. I samband härmed berörs även företagareför­ eningarnas betydelse i lokaliseringssammanhang. Vissa remissorgan för­ ordar, att kreditärendena eljest behandlas av kreditinstituten.

Den starkaste kritiken mot kommitténs förslag beträffande kreditstödet kommer från bankhåll.

Riksbanksfullmäktige är betänksamma mot kreditgarantierna, i fråga om vilka krav på en realistisk kreditvärdighetsbedönming och en tillfreds­ ställande administration erfarenhetsmässigt är svårast att upprätthålla.

Ur lokaliseringspolitisk synpunkt har de ytterligare en nackdel, nämligen att möjligheterna att utnyttja denna form av kreditstöd blir beroende av läget på kreditmarknaden; vid högkonjunkturer framtvingas ofta en stark kreditåtstranming medan de lokaliseringsmotiverade stödåtgärderna tar sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen även då är otillfreds­ ställande. Det bör enligt fullmäktige i detta sammanhang beaktas att redan nu inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri finns ett kreditgarantisystem, som inte är begränsat till de minsta företa­ gen och som tar hänsyn både till lokaliseringsmässiga synpunkter och till vissa företags institutionellt betingade svårigheter på kreditmarknaden. Ramen för dessa garantier, som för budgetåret 1964/65 föreslogs till 55 milj. kr., torde i dagens läge bereda tillräckligt utrymme för att tillgodose de

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

lokaliseringspolitiska önskemål, som det kan vara rimligt att söka nå ge­

nom kreditgarantier.

Man möter stundom, påpekar svenska bankföreningen, den föreställ­

ningen att det skulle vara möjligt att — utan menliga verkningar på andra

håll — genom statligt kreditstöd tillförsäkra ett företag en kredit som före­

taget eljest inte skulle kunna erhålla. Så förhåller det sig emellertid inte.

Vid full sysselsättning i det svenska näringslivet är efterfrågan på kapital

för investeringar regelmässigt större än tillgången. Under sådana förhål­

landen kan, såvida man inte skall hamna i inflation, inte samtliga anspråk

tillgodoses, utan en del projekt måste bli utslagna. En kredit som lämnas

i form av statligt lån eller på grundval av statlig garanti kommer därför

— menar föreningen —- i praktiken i allmänhet att innebära en priorite­

ring av ett visst projekt på bekostnad av ett eller flera andra. En sådan

prioritering måste enligt bankföreningens uppfattning väcka betänkligheter

om den medför att mindre räntabla investeringar gynnas framför andra

med större lönsamhet. Naturligtvis får dock lönsamhetsfrågan inte be­

dömas på alltför kort sikt. Det kan därför enligt bankföreningen vara för­

svarligt att av särskilda skäl, t. ex. för att tillgodose lokaliseringspolitiska

intressen, ge statligt kreditstöd som initialhjälp. Ett oeftergivligt villkor

är dock att det ifrågavarande företaget har goda utvecklingsmöjligheter på

något längre sikt.

Under angivna förutsättning är bankföreningen beredd att godta att, som

ett led i ett försök med aktivare lokaliseringspolitik, en utvidgning sker

av den statliga kreditstödsverksamheten.

Vad angår garantilånen betraktar bankföreningen det som självfallet,

att lånegaranti bör lämnas först sedan det utrönts, att det ej är möjligt

att mot annan säkerhet få lånet placerat i en enskild kreditinrättning. De

räntevillkor kommittén förordat innebär en viss subvention. I praktiken

anses nämligen statlig kreditgaranti som guldkantad säkerhet, och följden

blir att garantilånen, trots sin egenskap av toppkrediter, kommer att löpa

med lägre ränta än underliggande krediter. De företag som på grund av

knapp tillgång på bankmässiga säkerheter och eget kapital kommer i fråga

till erhållande av statlig kreditgaranti får alltså bättre villkor än de som

kan klara sig utan sådant stöd. Detta är enligt bankföreningens mening

inte tillfredsställande, och föreningen föreslår därför att av varje garanti­

låntagare uttas en garantiavgift på en procent. Vad som inflyter i form av

sådana avgifter kan lämpligen i första hand användas för att bestrida de

med garantigivningen förenade administrationskostnaderna och i andra

hand för att täcka förluster som kan uppkomma i verksamheten.

Bankföreningen ifrågasätter vidare, om det kan vara motiverat att amor-

teringsvillkoren för garantilånen göres gynnsammare än vid det normala

kreditstödet till hantverk och småindustri. I vart fall förefaller de förslag

kommittén framlagt i denna del att vara väl liberala.

Med anledning av vad kommittén föreslagit om en statlig lånefond un-

115

derstryker bankföreningen, att statligt kreditstöd bör ifrågakomma endast

under förutsättning att företaget har utsikt att bestå i konkurrensen och

bli lönsamt inom rimlig tid. Om så är fallet, kommer det säkerligen inte

att möta svårigheter att få ett garantilån i något av de reguljära kredit­

instituten. Enligt bankföreningens mening är det tveksamt om en ränte-

subventionering bör ifrågakomma. Rent tekniskt bereder det inga svårig­

heter att foga in en anordning med viss tids räntefrihet i ett garantilåne-

system. Antingen kan låntagaren få kompensation från staten för den ränta

han erlagt till vederbörande kreditinstitut, eller också kan räntefriheten

intas bland villkoren för garantilånet och räntekompensationen utbetalas

direkt till kreditinstitutet.

Svenska sparbanksföreningen, som företräder i huvudsak samma syn­

punkter som svenska bankföreningen, finner det mindre tillfredsställande

att kommittén förbigått frågan om kreditinstitutens medverkan i lokalise-

ringsverksamheten. I sista hand förutsätter denna verksamhet ett bety­

dande engagemang i form av krediter från sparbanker, affärsbanker, hypo­

teksinstitut och andra kreditmarknadsinstitutioner. Då kommittén före­

slår att det statliga kreditstödet som regel skall komplettera de lån som

kreditinstituten ansett sig kunna bevilja på normala grunder, har den för­

bisett att även värdet av den underliggande krediten är helt beroende av att

lokaliseringsstödet åt regionen blir framgångsrikt. Denna problematik med

avseende på kreditinstitutens säkerhetsprövning är inte behandlad av kom­

mittén. Enligt sparbanksföreningens uppfattning är det nödvändigt att frå­

gan beaktas vid ett genomförande av förslaget. Detsamma gäller de följd-

investeringar, som försöksverksamheten kan väntas medföra i vad gäller

bostäder, servicenäringar, kompletterande industri och hantverk in. m.

Sparbanksföreningen finner det utomordentligt angeläget, att lokaliserings­

stödet utformas på ett sådant sätt att kreditinstituten stimuleras att med­

verka till följ dinvesteringar av olika slag.

Enligt landsorganisationen kan de föreslagna kreditstöden i form av stat­

lig lånefond, räntefrihet och kreditgarantier — med den av kommittén före­

slagna inriktningen av lokaliseringspolitiken — komma att snedvrida pio-

duktionen mot mindre väl lokaliserade, alltför små pioduktionsenheter.

När efterfrågan på kapital överstiger tillgången, kan företagen komma att

lokaliseras till orter där möjligheter till kredit ges och inte efter räntabili-

tetsberäkningar. En utveckling, som styrs mot ett konstlat spiidande a\

näringslivet i mindre, geografiskt spridda produktionsenheter är ej ägnat att

befrämja avkastningen. Vad landets näringsliv främst behöver är stora

bärande företag, som på ett effektivt sätt kan göra sig gällande på export­

marknaden. De i betänkandet föreslagna kreditformerna riskerar enligt

LO:s mening att leda till en ogynnsam utveckling. De av kommittén före­

slagna formerna för företagsfinansiering i lokaliseringssyfte under de i be­

tänkandet angivna betingelserna bör inte komma till utförande.

Kreditförsörjningen för den långsiktiga industriella expansionen bör cn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

116

ligt LO principiellt rymmas inom ramen för den ordinarie kreditmarkna­

den. Möjligheter finns att det industriella utvecklingsarbetet kan komma

att hämmas av brist på kapital. Detta bör då främst avhjälpas genom

finans- och penningpolitiska åtgärder, som minskar övertrycket i samhälls­

ekonomin. LO kan dock under vissa förutsättningar tänka sig en förstärk­

ning av lokaliseringsmedlen genom speciella lånefonder och kreditgarantier.

I första hand bör dessa garantier ges på marknadsmässiga villkor. LO

skulle i och för sig inte tveka inför ett visst kreditstöd i de fall lokalise-

ringsförutsättningarna är så gynnsamma att åtgärden med sina sekun­

dära effekter kan bedömas bli samhällsekonomiskt fördelaktigt. LO fram­

för som alternativ till kommitténs förslag även möjligheten att staten går

in på ägaresidan.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — som inte

viH motsätta sig den föreslagna utvidgningen av kreditstödet — under­

stryker att stödet bör stå i rimlig proportion till företagets eget kapital.

När det gäller kreditstöd till industriföretag i utvecklingsområden bör

stödet begränsas till vissa utvecklingsorter. Däremot tillstyrks inte försla­

get att en statlig lånefond upprättas för direkt långivning i utvecklings­

områdena. Vid en sådan långivning löper man risken, att det lokaliserings-

politiska bedömandet av ett låneärende kommer att tillmätas en avgörande

vikt, medan det företagsekonomiska bedömandet av ärendet kommer mera

i bakgrunden. Detta kan leda till att alltför stora risker kommer att tas

vid långivningen.

Tjänstemännens centralorganisation godtar förslaget om särskilt låne-

stöd i lokaliseringspolitiskt syfte. I valet mellan statlig lånefond och kre­

ditgarantiram tillstyrker TCO den senare formen. Ett kreditgarantisystem

bör i särskilda fall kunna kompletteras med sådana särskilda förmåner

som räntefrihet och förlängd amorteringsfrihet.

Användningen av kreditgarantier i lokaliseringssyfte innebär i princip

inte något nytt, erinrar statskontoret. En nyhet är dock, att kreditgaranti­

erna nu föreslås gälla även till förmån för större företag. Statskontoret an­

ser, att ekonomiskt stöd av denna typ fått en lämplig utformning. Stort

avseende bör fästas vid den kreditbedömning som respektive kreditinstitut

har att göra, så att stödåtgärderna kan kanaliseras till utvecklingsbara pro­

jekt. Garantilångivningen bör vara den normala stödformen och direktlån

bör endast undantagsvis medges.

Kommerskollegium avstyrker att staten skulle bevilja lån av statsmedel.

Kommerskollegiets erfarenheter från den låneverksamhet, som f. n. bedrivs

till stöd för hemslöjd, hantverk, industri, ger vid handen att lånegaranti­

formen har påtagliga fördelar framför direkt statlig låneverksamhet. I öv­

rigt hänvisar kollegium till de synpunkter som anförts i det särskilda ytt-

landet av kommittéledamoten Källenius. Bifalles kommitténs förslag om

direkta statliga lån, anser kollegium att räntefrihet normalt inte bör före­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 185 år 1964

117

komma. Amorteringstiden bör inte överstiga 20 år och amorteringsfriheten

inte sträcka sig över längre tid än 3 år. Amorteringsfrihet bör kunna till­

fälligt beviljas även under lånets löptid.

Sveriges grossistförbund, som tillstyrker kreditstöd i samband med ny­

etablering eller utbyggnad av industriföretag, framhåller att det i och för

sig saknas anledning att begränsa stödet till industriföretag. Det synes rim­

ligt att även andra företag som skulle önska förlägga sin verksamhet till

stödområdena kan erhålla motsvarande kreditstöd. Sveriges köpmannaför­

bund kan överhuvud godta kommitténs olika förslag, om det stöd som för­

utses åt industrin även kommer andra företag inom näringslivet till del.

Svenska företagares riksförbund, som avvisar utredningens förslag om

ett direkt stöd i form av statliga lån eller investeringsbidrag, föreslår, att

motsvarande medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med stat­

lig lånegaranti utlämnas till företag i de olika stödområdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att man inte på förhand skall utesluta

garantier jämväl för rörelsekrediter. Erfarenheterna visar, att vid nyetable­

ring och utökning av industriell verksamhet behov av statliga kreditstöd kan

föreligga för anskaffning av rörelsemedel. Även norrlandsfonden förordar

lån till rörelsekapital.

Lång amorteringstid, viss amorterings- och räntefri tid under uppbygg­

naden av företaget, ett lägre risktagande genom avlastande av toppkrediter

samt det förhållandet att stödet avser alla de investeringar, som är erforder­

liga för driften, utgör enligt lantbruksstyrelsen betydelsefulla element i en

aktiv lokaliseringspolitik. Stödet bör vara så stort, att de berörda företagens

produktionsapparat kan utbyggas fullständigt. Styrelsen utgår ifrån att stö­

det får karaktären av ett engångsstöd till uppbyggnad av företag, som be­

räknas vara i och för sig lönsamma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som förordar att man i största möjliga ut­

sträckning väljer ett system med kreditgarantier och att direkta bidrag och

subventioner undvikes, anser det lämpligt att bygga på företagareförening­

arnas verksamhet och ge dessa behövliga resurser för ökad kreditgivning.

Liknande synpunkter utvecklar länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner

en översyn av kommitténs förslag ofrånkomlig.

Svensk industriförening, som tillstyrker kreditgarantigivning, utgår från

att företagareföreningarnas nuvarande låneverksamhet bibehålls beträf­

fande områden, som inte kan klassificeras som utvecklingsområden eller

allmänna stödområden.

Företagareföreningarnas förbund anser det inte önskvärt att i den före­

slagna stödverksamheten dra någon skarp gräns mellan de olika ändamål,

för vilka lån eller lånegarantier bör kunna erhållas. Det bör i stället över­

lämnas åt låneorganen att från fall till fall avgöra om skäl föreligger att

lämna kreditstöd även för anskaffande av omsättningstillgångar.

Förbundet hyser starka betänkligheter mot införandet av eu ordning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

118

innebär att befintliga företag på en ort eller inom en region undantas från

sådant statligt stöd, som kan utgå till inflyttande eller nyetablerade företag.

Enligt förbundets uppfattning bör redan befintliga företag jämställas med

de företag som omlokaliseras eller nyetableras i regionen.

1962 års företagareföreningsutredning, som inte tar ställning till stödför­

slagen som sådana, framhåller bl. a. att företagareföreningarna med all

sannolikhet kommer att spela en betydelsefull roll i den framtida lokalise­

ringspolitiken genom sin allmänna funktion som ett stöd för i första hand

den mindre företagsamheten i landet. Men deras vidare utveckling och fram­

tida organisation kan tänkas följa olika linjer beroende på lokaliserings­

politikens utformning och det sätt på vilket de kopplas in i detta samman­

hang. Förefintligt utredningsmaterial visar att den omedelbara lokalise-

ringseffekten inte kan ha haft någon mera avgörande betydelse vid bedöm­

ningen av flertalet av de låneärenden som gäller statligt kreditstöd till hem­

slöjd, hantverk och småindustri. Hänsynstagandet till sysselsättnings- och

lokaliseringssynpunkter får enligt utredningen i stället förutsättas avse de

mera indirekta och långsiktiga effekterna på näringslivets utveckling av att

ifrågavarande kreditstöd ger vissa möjligheter att, i allmänhet som komple­

ment till normala krediter, avhjälpa de mindre företagens kapitalsvårig­

heter och allmänt stödja deras utbyggnad och rationalisering. Ett med stats­

medel finansierat kreditstöd av denna senare karaktär torde även fortsätt­

ningsvis ha en betydelsefull uppgift att fylla vid sidan av kreditformer med

mera exklusivt lokaliseringspolitiskt syfte. Ett sådant stöd synes också i

minst samma utsträckning som nu kunna lämnas av företagareföreningarna

utan att det enskilda ärendet behöver underställas central myndighet.

Beträffande de av kommerskollegium handhavda industrigarantierna,

vilka ärenden är till antalet betydligt färre än företagareföreningarnas

direktlån, anser utredningen att de direkta lokaliseringssynpunkterna spelat

en större roll vid ärendenas avgörande. I princip har ingen del av landet

dock varit utesluten från detta kreditstöd. Liksom direktlånen har även

dessa lånegarantier enligt utredningens mening en viktig funktion i fort­

sättningen.

Kommitténs förslag om förhöjda utbildningsbidrag har

rönt allmänt gillande inom remissopinionen. En del instanser vill utvidga

förslaget.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att dess bidrag för en organiserad

företagsutbildning visat sig vara ett av de betydelsefullaste lokaliserings-

politiska instrumenten. Styrelsen ansluter sig därför till kommitténs förslag

och framhåller att även mycket långtgående stöd är motiverat.

Då lokaliseringspolitikens möjligheter i hög grad är beroende av tillgången

på lämpliga företagare, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län det finnas,

anledning överväga, om inte det föreslagna bidraget även skulle kunna utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

119

till kurser för företagare eller personer som tänker etablera sig som före­

tagare. Även stipendier borde kunna utgå till företagare för studieresor och

deltagande i kurser på annan ort. Liknande uttalande gör länsstyrelsen i

Västerbottens län.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att utbildningsfrågorna bort be­

lysas än mer än vad kommittén gjort. Sålunda framgår inte av förslaget i

vilka former kommittén tänkt sig att den erforderliga omskolningen skall

äga rum. Bl. a. bär överstyrelsen inte kunnat finna, att kommittén räknat

med att det ordinarie yrkesskoleväsendet skulle tas i anspråk. Vid varje

omlokalisering måste enligt överstyrelsens uppfattning som en integrerande

del i planläggningsarbetet ingå en avvägning mellan den roll yrkesskolan,

de sedvanliga omskolningskurserna och det flyttande företaget skall spela.

Enligt betänkandet vill det synas som om kommittén tänkt sig, att den nöd­

vändiga omskolningen i allt väsentligt skulle komma att vila på det företag

som flyttar. Det är självfallet, anför överstyrelsen, att man i hög grad måste

komma att lita till företagens insatser då det gäller arbetskraftens omskol­

ning. Det finns dock ingen anledning att avstå från de andra möjligheter

som finns. I den mån yrkesskolornas resurser inte räcker till bör omskol­

ningskurser komma i fråga sida vid sida med av företagen anordnad om-

skolningsverksamhet.

Utbildningsbidraget måste enligt överstyrelsen betraktas såsom en inte­

grerande del av hela den stora omlokaliseringsplan, som kommittén före­

slagit. Att bidragen emellanåt måste komma att bli förhållandevis höga

torde bli ofrånkomligt, men de bör avvägas från fall till fall. överstyrelsen

ställer sig tveksam till uttalandet, att bidragen till företag för utbildning av

ovan arbetskraft i orter, där andra former av statligt stöd i lokaliserings-

främjande syfte bör lämnas, bör utgå med väsentligt högre belopp än vad

som utgår i samband med omskolning och utbildning av vuxna i andra delar

av landet. Då utbildningsbidragets storlek skall fastställas, måste hänsyn

tas till de insatser, som samtidigt görs från yrkesskolorna och genom de

särskilda av samhället bedrivna omskolningskurserna.

Delade meningar råder om förslaget att staten skall lämna flytt­

ningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft.

I tillstyrkande riktning går remissvaren från bl. a. länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, skogsstyrelsen och landsorganisationen. Den senare anser att den ar­

betskraft, vars rörlighet är av samhällsekonomiskt intresse, bör genom sta­

tens försorg hållas ekonomiskt skadeslös för sådant byte av bostadsort eller

yrke, som gagnar landets utveckling.

Mot förslaget om flyttningsbidrag av förevarande art talar enligt flera

remissmyndigheter att staten inte skall ekonomiskt stödja flyttningen av

yrkesskicklig arbetskraft från befintliga förelag i landets expansiva orter

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

120

eller områden. Med hänsyn till den brist på yrkesutbildad arbetskraft, som

råder i alla delar av landet, anses det inte rimligt att annat än i undantags­

fall främja flyttning av yrkesskicklig arbetskraft.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund motsätter

sig bestämt att flyttningsbidrag skall kunna utgå till personer, som redan

bär arbete. Att med hjälp av statliga bidrag locka arbetskraft från industri­

företag, som ofta fått bestå utbildningskostnaderna själva, skulle kunna

leda till att omsättningen av och bristen på kvalificerad arbetskraft i de

expansiva delarna av landet skulle öka ytterligare med förluster för såväl

näringslivet som samhället.

Andra organ som ställer sig avvisande till bidragsformen är bl. a. kom­

merskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands

och Gävleborgs län, svensk industriförening, Sveriges grossistförbund och

svenska teknologföreningen. Arbetsmarknadsstyrelsen är betänksam, men

vill dock inte motsätta sig att möjligheter ges att lämna sådana bidrag i

särskilda fall. Beslut härom bör fattas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Flyttningsbidraget bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län måhända kom­

pletteras med bidrag för återflyttning efter viss tids anställning inom ut­

vecklingsområdet.

I de fall remissorganen framför synpunkter på företagsbeskatt­

ningen som ett lokaliseringspolitiskt medel har i allmänhet givits ut­

tryck för den principiella uppfattningen att investeringsfonderna bör för­

behållas att nyttjas för konjunkturutjämnande syften.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda att investeringsfonderna inte skall

användas i lokaliseringshänseende. Investeringsfondernas värde som kon-

junkturutjämnande instrument skulle härigenom kunna komma att väsent­

ligt begränsas. För att emellertid underlätta ett realiserande av mera bety­

dande investeringsprojekt, som inte lämpligen kan inrymmas inom stödet

för industrilokaler, ifrågasätter styrelsen om inte tillstånd i sådana fall

lämpligare bör lämnas enligt 9 § 3 mom. investeringsfondkungörelsen. För

att en effektiv stimulans skall erhållas torde det nämligen vara nödvändigt

att vederbörande företag kan räkna med att få ta i anspråk jämväl framtida

avsättningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att länsutredningen för Jämt­

lands län framhållit, att det finns viss risk för att investeringsfonderna ute­

slutande kan komma att användas i konjunkturutjämnande syften och att

den lokaliseringspolitiska effekten sålunda kan utebli. Länsutredningen

töreslog att man i stället borde införa en särlagstiftning, som skulle syfta

till en mer direkt användning av skatteregler inom lokaliseringspolitiken.

Länsstyrelsen ansluter sig till detta förslag av länsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar kommitténs mening om användan­

det av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte men anser, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

121

detta syfte kan och bör ytterligare främjas genom åtgärder av skattemässig

innebörd. Vid sidan av de investeringsfrämjande åtgärder, som kan vinnas

med ett utnyttjande av investeringsfonderna, bör även prövas sådana åtgär­

der som skattefrihet för nystartade företag under ett visst antal år samt en

utbyggnad tidsmässigt av förlustavdragsinstitutet. Därvid bör undersökas

om inte även sådana initialkostnader, som enligt gällande lagstiftning och

praxis ej är avdragsgilla, kan ges avdragsgill karaktär.

Även enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

är en tänkbar väg att bereda stöd åt företagsamhet i utvecklingsorter att

medge vissa skattelättnader. Liksom redan gäller för maskiner bör sålunda

företag i dessa orter medges rätt till snabbare avskrivning på byggnader än

som eljest är möjligt och därutöver ett extra avdrag utöver anskaffnings­

kostnaden.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller att i fråga om

företagsbeskattningen det av rent företagsekonomiska skäl kan vara moti­

verat, att särskilt riskbetonade investeringar, tillkomna av lokaliserings-

politiska skäl, ges rätt till högre initialavskrivning såväl på fast egendom

som inventarier. Denna fråga bör snarast prövas.

Länsstyrelsen i Gotlands län beklagar att de vidgade möjligheterna att

genom skattemässiga lättnader stimulera till ökad sysselsättning inom av-

folkningsområden inte blivit närmare undersökta. I samma riktning uttalar

sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner det angeläget betona att

ytterligare stimulans genom avsättning till »lokaliseringsfond» bör under­

sökas. Därvid bör prövas om för detta ändamål avsatta medel må helt kunna

stanna kvar inom företagen och användas inom viss tid i lokaliseringspoli-

tiska syften inom vissa områden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar de goda möjligheter, som

att döma av erfarenheter från andra länder synes föreligga att med hjälp av

skattetekniska incitament påverka ekonomiskt starka företag i lokalise-

ringspolitiskt syfte. Det kan därför finnas anledning att inom en ganska

snar framtid ta ställning till införandet av dylika incitament i mer perma­

nent form, exempelvis införandet av rätt till skattefria avsättningar för

investeringar eller möjligheter till extra avskrivningar för företag inom

områden, där industriell expansion bedöms som lämplig och erforderlig.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför, att ett system

med skattelindring till alla industrier inom utvecklingsområdena borde

kunna övervägas i samband med pågående revision av skattesystemet. Av

vikt är också att de av 1963 års riksdag beslutade ändringarna i 1955 års

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning m. m. kommer

att bestå.

För att underlätta lösandet av skogsbrukets Iokaliseringsfrågor föreslår

Sveriges skogsägareförbund, att under en femårsperiod alla kostnader för

skogsvägbyggnad göres avdragsgilla vid skogsbrukets inkomstdeklaration.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

122

En sådan åtgärd skulle enligt förbundet främja skogsvägbyggandet i långt

högre grad än vad de direkta kontantbidragen gör och därtill vara ett för

staten billigare och enklare medel. Åtgärden skulle även stimulera till väg­

arbeten i skogstrakterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Remissinstansernas åsikter om kreditstöd och utbildningsbidrag till före­

tag i de s. k. allmänna stödområdena sammanfaller med dem som framförts

om urvalet av kriterier och om bidragen till företag i de s. k. utvecklings­

områdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner de föreslagna stödåtgärderna i de all­

männa stödområdena inte innebära något nytt i förhållande till de medel

som redan står till buds. Enligt styrelsens uppfattning bör arbetsmarknads­

verket vid sidan av rådgivnings- och upplysningsverksamhet, där arbets-

marknadsförhållandena så påkallar, liksom hittills kunna sätta in bl. a.

lämpligt avpassade utbildningsåtgärder och initiera statliga lånegarantier

efter bedömning från fall till fall.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, som anser att de av kommittén före­

slagna stödåtgärderna i princip kan ligga till grund för det praktiska hand­

landet, ifrågasätter om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområ­

dena och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. 4

4. Särskilda statliga åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden

De norrländska problemen har i allmänhet mött förståelse bland remiss­

myndigheterna. Vad angår de speciella åtgärderna för Norrlands vidkom­

mande framhävs givetvis dessas betydelse särskilt av länsstyrelserna i Norr­

land samt övriga instanser med anknytning till landsdelen. Men även från

andra håll har kommitténs förslag mötts med positiv inställning, även om

inte alla föreslagna specialåtgärder kan godtas. I den mån vissa åtgärder

avvisas, sker det i allmänhet på grund av att de inte bedöms företagsekono­

miskt riktiga.

Landsorganisationen markerar nödvändigheten av särskilda åtgärder och

framhåller, att de av kommittén föreslagna åtgärderna för utbildning av

arbetskraft, flyttningsbidrag, förbättrade kommunikationer och teleför­

bindelser, utredning angående reservhamnar, utökade möjligheter inom den

högre undervisningen och forskningen är av den art att de snarast bör kom­

ma till utförande. Tillsammans med en utökad rådgivnings- och upplys­

ningsverksamhet samt förbättrade serviceförhållanden för småindustrin

123

torde de ha en gynnsam inverkan på den industriella utvecklingen, speci­

ellt i Norrland, understryker LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar att de särskilda stödåtgärderna i

Norrland måste bedömas från andra synpunkter än arbetsmarknadspoli­

tiska. Enligt styrelsen är det viktigt, att samhället med andra medel än lo-

kaliseringspolitiska medverkar till en rimlig standard för den befolkning

som inte kan flytta.

Norrlandsfonden erinrar om att dess verksamhet måste betraktas som

ett för en viss landsända särskilt komplement till de föreslagna lokalise-

ringspolitiska stödåtgärderna. Även om norrlandsfondens verksamhet i

fortsättningen bör i än högre grad än hittills inriktas mot forskning, tek­

niskt utvecklingsarbete, inventeringar m. in., torde en viss direkt långiv­

ning bli ofrånkomlig.

I olika yttranden efterlyses åtgärder för förbättrade utbild­

ningsmöjligheter i Norrland. Norrlandsförbundet och samarbets-

delegationen för de fyra nordligaste länen föreslår att olika högskolor, så­

som teknisk högskola, handelshögskola och lärarhögskola, förläggs till Norr­

land. Norrlandsförbundet påyrkar att universitetet i Umeå bygges ut med

bl. a. en fullständig humanistisk fakultet. Sveriges hantverks- och industri­

organisation betonar vikten av en väl tillrättalagd företags- och arbetsledar-

utbildning.

Förbättrade kommunikationer — järnvägar, bilvägar, flyg­

trafik, post- och teletrafik — konstateras allmänt vara av stor betydelse för

näringslivet i Norrland och för en ökad lokalisering till landsdelen. Bety­

delsen av snabba transportmöjligheter för både gods- och persontrafiken

betonas. Många remissmyndigheter framhåller att förbättringar av vägarna

överhuvud —• sålunda inte bara i Norrland — är ett starkt önskemål och

ett effektivt lokaliseringspolitiskt medel.

Remissmyndigheterna ansluter sig med några få undantag till kommit­

téns förslag om differentierade fraktavtal för godstransporterna på järn­

väg.

Järnvägsstyrelsen anför, att kommittén ingående penetrerat transport­

kostnadsproblemen och kommit till betydelsefulla resultat, som direkt och

entydigt motsäger den på många håll alltjämt rådande uppfattningen att

en sänkning av järnvägsfrakterna skulle vara till fördel för alla norr­

landsföretag.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, att norrlandsindustrin som

helhet har störst nytta av en differentierad fraktsättning. Inom ramen för

vad som är ekonomiskt motiverat för SJ, är företaget redo att diskutera

individuella fraktavtal, som kan anpassas efter förhållandena i varje sär­

skilt fall. Eu sådan prispolitik som syftar till ett optimalt utnyttjande av

statens järnvägars kapacitet har också bedrivits sedan många år tillbaka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

124

En sänkning av biljettpristaxor utöver vad som betingas av företags­

ekonomiska överväganden strider dock mot de principer för SJ :s prispoli­

tik, som finns fastlagda av Kungl. Maj :t och riksdagen. Järnvägsstyrelsen

kan inte finna att anledning föreligger att föreslå avsteg från dessa princi­

per. I övrigt tillstyrker järnvägsstyrelsen att frågan om vintertransporterna

från Norrland snarast utreds.

Landsorganisationen anser likaledes att en generell taxesänkning inom

järnvägstransporterna inte skulle gagna en sund industriell utveckling. LO

finner det inte heller ändamålsenligt att åstadkomma en dold subvention

genom att ålägga SJ en viss taxepolitik. Samma uppfattning har tjänste­

männens centralorganisation, som understryker att en bygd på längre sikt

inte kan få sina sysselsättningsproblem lösta genom tillkomsten av en in­

dustri, vilken för sin existens är beroende av ständig subventionering.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att i fråga om förbättra­

de kommunikationer till och i Norrland en reducering av kostnaderna för

godstransporter med lastbil skulle gynna Norrland genom att lastbilstrafiken

huvudsakligen är inriktad på lokala transporter. Konsumtionen av lands­

vägstransporter, mätt i tonkilometer per capita, är högre i Norrland än

riksgenomsnittet. Att förbilliga landsvägstransporterna skulle alltså enligt

förbundet få en gynnsam lokaliseringseffekt i Norrland.

Sveriges skogsägareförbund anser att frågan om ödemarksvägar och ut­

byggnaden i allmän regi av för skogsbruket betydelsefulla huvudvägar bör

upptas till omprövning i anslutning till lokaliseringsfrågan.

Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker att frågan om frakt­

kostnadernas betydelse för företagsamheten och valet av lokaliseringsort

knappast blivit tillräckligt belyst. För att kunna bedöma dessa kostnaders

betydelse bör de ses inte i relation till de totala produktionskostnaderna

utan främst i förhållande till vinstmarginalerna inom berörda tillverk-

ningsgrenar.

I fråga om fraktkostnaderna påminner svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund om att, även där dessas andel i förhållande

till produktionskostnaden är obetydlig, de i väsentlig grad kan påverka

företagens lönsamhet. En minskning av de indirekta transportkostnaderna

bör främst åstadkommas genom en allmän förbättring och effektivisering

av transportförhållandena såväl till och från Norrland som också inom

denna landsdel. Särskilt för den norrländska skogsindustrin är en fort­

gående upprustning av vägarna av stor vikt. Med hänsyn till inrikesflygets

betydelse för snabba persontransporter bör enligt organisationernas uppfatt­

ning övervägas en sänkning av resekostnaderna genom slopande av de

statliga passagerare- och landningsavgifterna. En sådan åtgärd skulle kun­

na få betydelse särskilt för näringslivet i övre Norrland.

Luftfartsstyrelsen upptar till diskussion frågan om individuella frakt-

nedsättningar även kan tänkas när det gäller taxorna för flygtransporter.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 185 år 1964

125

Styrelsen påpekar, att dessa taxor i princip är föga differentierade utan i

stort sett beräknade efter avståndet med fallande kilometerpris vid stigan­

de avstånd. Företagsekonomiskt är det dock ingalunda uteslutet, att det kan

komma att visa sig fördelaktigt att sänka biljettpriserna på en viss flyg­

linje eller regionala grupper av linjer för att därigenom få en så mycket

ökad passagerarbeläggning, att totalt sett ett bättre resultat uppkommer.

Det förefaller inte uteslutet, fortsätter luftfartsstyrelsen, åtminstone på

längre sikt, att sådana regionala taxenedsättningar kan bli föremål för mera

ingående överväganden.

Luftfartsstyrelsen, som tar avstånd från särskilda subventioner på biljett­

priserna på norrlandslinjerna, framhåller att, om subventioner för flygets

del över huvud taget skall ifrågakomma, de i vart fall endast bör vara ett

led i en serie åtgärder, som sätts in på bred bas för att stimulera närings­

livet i en viss landsdel.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att de gotländska kommunika­

tionsfrågorna har dominerande betydelse som lokaliseringsfaktor. Läns­

styrelsen erinrar om att krav på taxemässig likställighet för fartygstrafiken

mellan Gotland och fastlandet, kontinuerligt och samfällt rests från got­

ländskt håll sedan tjugo år. I fråga om beroendet av inrikes kommunikatio­

nerna intar Gotland en särställning betonar länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196A

Utredning om reservhamnar för vintertransporter i

Norrland tillstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län, svensk industriför­

ening, svenska hamnförbundet och landsorganisationen. Vikten av för­

bättrad isbrytarhjälp framhålles av länsstyrelserna i Gävleborgs och Väs­

terbottens län. Ett frågetecken för tanken på reservhamnar sätts av läns­

styrelsen i Jämtlands län. Förslaget synes länsstyrelsen märkligt med tanke

på den betydelse som transitotrafiken via norska hamnar har för delar av

Norrland. Genom användande av norska hamnar har man nämligen till­

gång till isfria hamnar hela året.

Enligt sjöfartsstyrelsen kan frågan om reservhamnar ej ses isolerad utan

måste ses som ett led i en allmän effektivisering och rationalisering av

transportarbetet, i första hand vad gäller vintersjöfarten men därutöver

generellt för sjöfarten. Inom sjöfartsstyrelsen har i samarbete med ingen-

jörsvetenskapsakademins transportforskningskonunission samt represen­

tanter för bl. a. rederinäringen, industrin och statens järnvägar en allsidig

utredning påbörjats av hithörande frågor. Däri inbegripes frågan om reserv-

hamnar för vinterbruk ävensom mera permanenta centralhamnar. Frågan

om linjclrafiken är likaledes föremål för särskild undersökning. Det är

möjligt, att det på längre sikt kan visa sig fördelaktigt, både för rederinä­

ringen och industrin med cn mera koncentrerad hamnbild än den nu starkt

splittrade. Framförallt gäller detta vinterförhållandena. I avbidan på resul­

126

tatet av nu berörda undersökningar synes någon ytterligare statlig utred­

ning avseende främst vintersjöfarten inte påkallad, säger sjöfartsstyrelsen.

Beträffande lägre taxor på elektrisk kraft förordar läns­

styrelsen i Norrbottens lön och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

länen att den av kommittén föreslagna sänkningen om 10 procent skall ökas

till 25 procent. Länsstyrelsen åberopar att elkraften prissätts efter kostna­

derna för de senast utförda anläggningarna och att utbyggnaden i Norr­

botten under senare tid gällt anläggningar, som skall tillgodose en expan­

sion söder över, varför länet får betala kostnader som är högre än vad länets

kraftbehov betingar.

Norrlandsfonden understryker att ur norrländsk synpunkt en sänkning

av priset på elektrisk kraft framstår som särskilt motiverad. För att till­

godose kraftförsörjningen inom landet i övrigt har den norrländska vatten­

kraften blivit utbyggd långt utöver de lokala behoven, vilket medfört ur

norrländsk synpunkt omotiverat höga exploateringskostnader. I motsats till

förhållandet vid utnyttjande av andra norrländska råvaror har exploate­

ringen av vattenkraften kommit att belasta det norrländska näringslivet i

det att de av de höga exploateringskostnader na förorsakade taxehöjning-

arna tillåtits slå igenom även i Norrland. Även länsstyrelserna i Väster-

norrlands och Jämtlands län tillstyrker en sänkning av elkrafttaxorna.

I de fall där en sänkning av eltaxor i Norrland är motiverad med hän­

syn till produktions- och distributionskostnaderna, bör eu sådan enligt

landsorganisationen komma till stånd.

Kommerskollegium motsätter sig en subventionering av elkraftspriset.

Här som eljest i ekonomiska sammanhang bör priset bestämmas i huvud­

sak med hänsyn till de faktiska kostnaderna. Råkraftpriserna är redan nu

lägre i Norrland, vilket sammanhänger med att de norrländska förbrukarna

anses inte böra betala kostnader som inbegriper utgifter för distributionen

söder ut. Enligt kommerskollegii mening bör emellertid särskilt undersö­

kas, om inte skäl föreligger att ytterligare sänka de norrländska taxorna,

eftersom källorna till övervägande del är belägna i Norrland.

Även vattenfallsstyrelsen åberopar att nuvarande eltaxor innebär avse­

värt lägre elkraftskostnader i Norrland än i övriga delar av landet. De för

etablering av småindustri betydelsefulla lågspänningstarifferna ändrades

så sent som hösten 1963, varvid en tidigare inte förefintlig prisdifferens till

Norrlands förmån infördes. Vattenfallsstyrelsen finner för sin del att det

ur självkostnadssynpunkt ej är motiverat att ytterligare sänka nivån för

krafttaxorna i Norrland. Den av kommittén föreslagna prissänkningen av

vattenfalls norrländska leveranser innebär en diskriminering av de kom­

munala och enskilda kraftföretagen i Norrland eller deras abonnenter. En

eventuell taxereduktion bör därför inte begränsas till vattenfalls avsätt­

ningsområde. I samma riktning uttalar sig svenska vattenkraftföreningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1965

127

Åtskilliga remissmyndigheter föreslår i stället att elenergiskatten slopas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som åberopar yttrande av handelskamma­

ren i Gävle, finner det sålunda angeläget, att energiskatten snarast slopas

inom Norrland, Dalarna, västra Värmland och Dalsland.

Ett generellt avskaffande av elenergiskatten föreslås av svenska arbets­

givareföreningen och Sveriges industriförbund, som framhåller att en så­

dan åtgärd i realiteten skulle komma Norrland till godo i högre grad än

andra delar av landet, eftersom energikonsumtionen där relativt sett är

betydligt större än i landets övriga delar. Samma inställning har Sveriges

hantverks- och industriorganisation, svensk industriförening och svenska

lasttrafikbilägareförbundet. Detsamma gäller vattenfallsstyrelsen och svens­

ka vattenkraftföreningen, som båda uttalar att, om en allmän subventio-

nering till de norrländska elkraftskonsumenterna bedöms angelägen, detta

enklast skulle kunna åstadkommas genom en avveckling av nuvarande el-

skatt för Norrlands del.

Utjämning av priset på bensin och olja tillstyrks av

länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt av andra remissmyn­

digheter med norrländsk anknytning ävensom av svenska lasttrafikbilägare­

förbundet och svenska företagares riksförbund.

Sveriges hantverks- och industriorganisation förordar att frågan prövas

ytterligare. Kooperativa förbundet, som avstyrker bidrag av subventionska-

raktär, föreslår en utjämning genom energiskatten, om prissubventioner

på flytande bränsle skall genomföras. Andra avstyrkande instanser är

exempelvis kommerskollegium, Sveriges grossistförbund och svensk in­

dustriförening, d. v. s. remissorgan som i andra sammanhang inte vill för­

orda medel av subventionskaraktär. Svenska arbetsgivareföreningen ock

Sveriges industriförbund, som avstyrker förslaget, menar, att åtgärden i

relativt ringa grad skulle påverka lokaliseringsförutsättningarna och dess­

utom måste anses innebära en fortlöpande subvention till vissa regioner på

andra konsumenters bekostnad. Samma uppfattning har statskontoret.

Landsorganisationen framhåller att priset på olja och bensin bör åter­

spegla skillnader i framställnings- och distributionskostnaderna som råder

i olika delar av landet. LO kan därför inte tillstyrka ett enhetligt pris på

olja och bensin.

Svenska petroleuminstitutet ifrågasätter principiellt om statsmakterna

bör medverka för att åstadkomma bättre ekonomiska betingelser inom be­

gränsade områden av landet på övriga delars bekostnad. Om statsmakterna

skulle finna att eu nedsättning av priserna på flytande drivmedel och bräns­

len i vissa delar av landet skulle ur allmän lokaliscringssynpunkt val a syn­

nerligen angelägen, vill institutet understryka det orimliga i att eu dylik

nedsättning skall ske genom enskilda företags försorg. Kommittén har, på­

pekar petroleuminstitutet, avvisat eu utjämning av priserna via energi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

128

skatten under åberopande av bevillningsutskottets utlåtande att statsskatt

skall uttas efter en för riket enhetlig skatteskala. Institutet hävdar dock,

att en prisutjämning via energiskatten skulle kunna vara en möjlig lösning

även om det administrativa arbetet skulle bli omfattande.

Institutet ställer sig kritiskt mot kommitténs beräkningar och anser, att

effekten av kommitténs förslag skulle bli mycket obetydlig. Vidare fram-

hålles att mot en utjämning talar det omfattande administrativa arbetet

med clearingförfarandet. Vissa olj ef öretag har på institutets förfrågan

t. o. m. ifrågasatt, om utjämningen över huvud taget går att genomföra på

ett praktiskt godtagbart sätt. Att genom en frivillig överenskommelse binda

samtliga försäljningsföretag synes vara en omöjlig uppgift, menar insti­

tutet.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Kommitténs förslag om särskilt statligt stöd till samhäl­

lelig service i Norrlands inland och nordvästra Svealand godtas all­

mänt. Särskilt markeras från flera håll nödvändigheten av att staten i till­

räcklig omfattning ger bidrag åt kollektiv service i de mindre tätorter, som

är lämpliga bosättnings- och serviceorter för skogsbrukets arbetskraft. 1960

års jordbruksutredning beklagar i sammanhanget, att kommittén inte gjort

några beräkningar av det slag som kunnat ge vägledning för jordbruksut-

redningens bedömning av jordbruksproduktionens framtida lokalisering.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att det viktigaste förslag som

kommittén framlagt är det som gäller förhöjda statsbidrag i syfte att åstad­

komma en rimlig samhällelig service i vissa tätorter i Norrlands inland och

nordvästra Svealand. Enligt samarbetsutskottets mening tillgodoser åtgär­

der av detta slag på längre sikt bättre de allmänna principer, som kommit­

tén formulerat för lokaliseringspolitiken, än de ifrågasatta anslagen till

ekonomiskt understöd åt enskilda företag.

Svensk industriförening vill i princip inte avstyrka förslaget men anser

viss försiktighet dock erforderlig, eftersom de tätorter som åsyftas med

förslaget i framtiden troligen kommer att visa sig vara för små för in­

dustriell expansion.

Landsorganisationen behandlar frågan om skogsbrukets behov av ar­

betskraft och tätorter samt framhåller därvid, att det med hänsyn till rå­

dande förhållanden är samhällets plikt att på olika vägar bereda en lik­

värdig sysselsättning för den arbetskraft som inte längre krävs inom detta

verksamhetsområde. Frågan är om utvecklingen kan leda till att skogs­

näringarnas produktion hämmas genom brist på arbetskraft. I sådant fall

kan en omläggning av arbetsmarknadspolitiken ifrågakomma och stimu­

lans ges för flyttning till s. k. utvecklingsområden. Vidare finns det möj­

ligheter för skogsindustrierna att genom en intensifierad forskning vidta

t. ex. råvarubesparande åtgärder eller ökad produktion av mindre råvaru-

129

krävande produkter. Kommittén synes inte tillräckligt beakta värdet av ett

statligt stöd till forskningsarbetet inom detta område.

LO betonar vidare vikten av att skogsindustrin ävenledes genom forsk­

nings- och utvecklingsarbete håller sig beredd att möta förändrade pro­

duktionsvillkor. Härvid är det angeläget att staten ger sitt stöd i forsknings­

arbetet och samordnar detta. En teknisk högskola i Norrland skulle i detta

arbete bli av stor betydelse.

Beträffande synpunkterna på en utjämning av levnadskost­

naderna ställer sig dijrortsnämnden — med utgångspunkt i erfarenhe­

terna från nu gällande dyrortsgrupperingssystem — ytterst tveksam till de

praktiska möjligheterna för staten att bedriva en lokaliseringsfrämjande

verksamhet genom att på grundval av speciella prisundersökningar stödja

levnadskostnadernas successiva förändringar på särskilda orter för att

sedan via dyrortsgrupperingen åstadkomma löneutjämningar, vilket före­

slagits av kommittén. Erfarenhetsmässigt har det varit ytterst vanskligt

att mellan grupperingarna få till stånd omflyttningar av enstaka orter även

där starka rättviseskäl synts tala för en uppflyttning. Nedflyttning har tidi­

gare knappast ifrågakommit annat än vid de allmänna omgrupperingarna

och de har varit svåra att konsekvent genomföra, till och med vid samti­

diga allmänna löneregleringar för de statsanställda. 5

Kungl. Mcij.ts proposition nr 185 år 196b

5.

Behovet av kommunal skatteutjämning

Kommitténs uttalanden i fråga om angelägenheten av en effektiv kom­

munal skatteutjämning har allmänt biträtts vid remissbehandlingen. Frå­

gan är av utomordentligt stor betydelse ur lokaliseringssynpunkt framhål­

ler sålunda svenska kommunförbundet, som dock på grund av pågående

utredningar i frågan inte tar upp densamma till närmare behandling.

Kommerskollegium och statskontoret är dock betänksamma. Med hän­

visning till sin negativa inställning mot en lokaliseringspolitik av subven-

tionslcaraktär finner statskontoret det mindre lämpligt att använda skatte­

utjämning som ett lokaliseringspolitiskt instrument.

Kommerskollegium anför, att spörsmålet är invecklat. Det kan hl. a.

hävdas att staten bör förbehålla sig rätten att kontrollera hur bidragen

används.

1958 års skatteutjämningskommitté framhåller att dess förslag till all­

mänt skatteutjämnande bidragssystem har, såsom framgår av kommitténs

betänkande om allmän skatteutjämning (SOU 1964: 19), bestämts av öns­

kemålet alt tillförsäkra kommunerna dels ett visst minimum av skattekraft,

dels elt visst bidrag när den kommunala utdebiteringen överstiger viss nivå.

Förslaget beaktar således de av kommittén för näringslivets lokalisering i

förevarande sammanhang framförda synpunkterna,

ö — llihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196'r

6. Det kommunala stödet till företagen

Vad kommittén anfört gentemot kommunala subventioner till näringsli­

vet har vunnit remissinstansernas odelade gillande. Från skilda håll under-

strykes dock kommunernas betydelsefulla roll när det gäller att genom en

framsynt samhällsplanering skapa gynnsamma betingelser för företagsam­

heten.

Svenska kommunförbundet erinrar om att i kommunernas strävan att

med skilda åtgärder söka bromsa en ogynnsam befolkningsutveckling i vis­

sa fall förekommit kommunala stödåtgärder i form av s. k. industrisubven­

tioner (borgensåtaganden eller lån). Det har även förekommit, påpekar

förbundet, att statliga organ och företag vid lokaliseringar av sina verk­

samheter spelat ut kommunerna mot varandra och avgjort lokaliseringen

med hänsyn till erbjudna kommunala subventioner. Det är för förbunds­

styrelsen känt, att företagareföreningar krävt kommunala borgensåtagan­

den som förutsättning för statligt lån åt enskild företagare. Förbunds­

styrelsen, som har uppmärksamheten riktad på dessa företeelser, delar

kommitténs uppfattning att kommunalt företagsstöd av nu nämnt slag

inte bör få förekomma. Sådan subventionering torde emellertid ha spelat

ut sin roll om tillräckliga statliga medel ställs till förfogande för industri-

lokaliseringspolitiska åtgärder. Det finns därför ej anledning att överväga

särskilda statliga åtgärder i syfte att förhindra icke önskvärda kommunala

stödåtgärder.

Ett principiellt avståndstagande från kommunal subventionering bör en­

ligt Sveriges hantverks- och industriorganisation inte skymma blicken för

det faktum att aktiv kommunalpolitik, som syftar till att knyta ny eller vid­

gad företagsamhet till orten, har att räkna med en offertgivning, där det

kan vara svårt att skilja på god kommunal service och fördold subvention,

som, hållen inom måttliga gränser, ter sig fullt försvarlig ur vederbörande

kommuns synpunkt. Den allmänna opinionen inom och utom kommuner­

na torde i sista hand garantera att överdrifter på detta område är sällsynta.

Organisationen poängterar, att en företagsvänlig inställning fortfarande

saknas inom många kommuner och att å andra sidan kommuner med rea­

listisk och positiv sådan inställning i många fall medverkat till en lokali­

sering av näringsföretag som ur allmän synpunkt måste bedömas som klart

positiv och värdefull.

Landsorganisationen är skeptisk mot kommunernas förmåga att motstå

subventionslinjen. Kommunerna kommer att få stor betydelse för den regio­

nala planeringen av den industriella miljön. För att uppnå en ekonomiskt

riktig utveckling och fördelning är det enligt LO nödvändigt att skapa juri­

diska garantier, så att inte kommunala subventioner leder till en ur riks­

perspektivet ogynnsam lokalisering. LO räknar med att en ökad rådgiv­

ning i lokaliseringsfrågor och kommunblockreformen kommer att minska

dessa faror men inte helt undanröja dem. En lagstiftning är därför på­

kallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

131

7. Frågan om tillståndstvång

Kommitténs avvisande hållning till tvångsmedel inom lokaliseringspoli­

tiken hälsas med tillfredsställelse av remissopinionen.

Landsorganisationen anför, att den delar kommitténs uppfattning att en

lag om tillståndstvång inte är erforderlig. Rådgivnings- och upplysnings­

verksamheten torde i de flesta fall på ett tillfredsställande sätt leda till god

industriell expansion med balanserad arbetsmarknad. Kontaktmöjligheter

måste emellertid skapas, så att lokaliseringsmyndigheterna i ett så tidigt

skede som möjligt kan få informationer om tilltänkta nyetableringar och

utvidgningar av tidigare verksamhet.

Förhandsinformationen från näringslivets sida vid nyetablering, drift-

nedläggelse eller vid andra åtgärder av betydelse för samhället och syssel­

sättningen bör, menar flertalet instanser, i hög grad kunna förbättras och

utvidgas. Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker nödvändigheten

härav i synnerhet i storstadsområdena. Om en tillfredsställande reglering

inte kan uppnås, anser länsstyrelsen att lagstiftning om förhandsinforma­

tion bör övervägas.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner att en väsentlig fördel med krav

på byggnads- eller lokaliseringstillstånd ligger däri att lokaliseringsorga-

nen på ett tidigt stadium, innan företagen genom olika åtaganden bundit

sig vid en ort, får kännedom om de planer som föreligger. Härigenom skulle

möjligheterna ökas att med anlitande av de stimulerande medlen inverka

på valet av förläggningsort. Liksom kommittén anser länsstyrelsen det vara

av största vikt att möjligheterna att skapa ett system med förhandsinforma­

tioner, på samma sätt som nu sker beträffande driftsinskränkningar och

företagsnedläggelser, närmare undersöks.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att lokaliseringsverksamhe-

len skall få permanent karaktär genom en därför lämpad lagstiftning. I den

mån erfarenheter så motiverar kan det ej möta några svårigheter att vidta

justeringar och förbättringar i fråga om formerna och verksamhetens om­

fattning. För en permanent lagstiftning talar enligt länsstyrelsen också den

organisation som måste byggas upp för verksamhetens administration.

8. Det statliga stödets finansiering

Eu med kommittén i huvudsak överensstämmande inställning till försla­

gen om stödåtgärdernas omfattning och finansiering har de remissinstanser

som enligt vad som tidigare redovisats ställt sig positiva till statliga inves­

132

teringsbidrag och statliga lån. En del av dessa remissmyndigheter betrak­ tar kommitténs förslag som ett minimiprogram.

Skogsstyrelsen anser sig knappast ha möjlighet att i detalj värdera de olika stödåtgärderna och deras inbördes avvägning. Allmänt sett synes emellertid de föreslagna stödfonderna motiverade och nödvändiga om det uppställda målet skall kunna nås. Mot bakgrunden av de väsentliga problem det bär gäller att lösa framstår de föreslagna ekonomiska engagemangen från statens sida ej heller som särskilt stora.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund betraktar kommitténs förslag som ett minimiprogram. Jämfört med många andra länder är det förhållandevis små belopp som föreslås satsade. Man får därför enligt förbundens uppfatt­ ning inte ställa förväntningarna på resultatet för högt. De föreslagna årliga beloppen utgör inte mer än 0,6 procent av de totala årliga bruttoinveste­ ringarna i landet. Skall åtgärderna få effekt, krävs att samhället verkar på andra områden för att åstadkomma ett lokaliseringsvänligare klimat.

En med kommittén överensstämmande inställning har också länsstyrel­ sen i Västerbottens län, som dock anser erfarenheterna från hittillsvarande verksamhet beträffande uppförande och förvärv av industribyggnader visa, att det föreslagna anslaget om 30 milj. kr. för investeringsbidrag är för lågt. Det bör höjas till åtminstone 50 milj. kr. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår samma höjning. Länsstyrelsen finner en lokaliseringsfond nöd­ vändig för att fullfölja en kraftfull lokaliseringspolitik. I den mån stora projekt kommer att aktualiseras förutsätter länsstyrelsen, att särskilda an­ slag utöver de föreslagna kommer att ställas till förfogande för att under­ lätta även basindustrins lokalisering till utvecklingsområden. Med hänsyn till önskemålet att det statliga kreditstödet utvidgas till att omfatta även lån till rörelsekapital och att de föreslagna stödåtgärderna ges en omfattning som ger säkrast möjliga underlag för bedömning av deras effektivitet, an­ ser länsstyrelsen skäl föreligga för att såväl lånefonden som garantiramen ges större resurser än vad som föreslagits. Båda stödformerna bör få en prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Läns­ styrelsen erinrar vidare om att till de direkta utgifter som föreslagits kom­ mer kreditförluster som eventuellt kan uppstå i fråga om lånemedlen.

Även norrlandsfonden understryker behovet av en särskild lånefond. Den företagsamhet, som avses stimulerad genom de föreslagna statliga stödåt­ gärderna, torde i viss omfattning bli förenad med ett risktagande av den art, att bankernas medverkan genom lån mot statlig garanti ej alltid kan påräknas. Bankerna kan med andra ord förväntas inta en försiktigare atti­ tyd än vad som kan anses förenligt med den föreslagna lokaliseringspoliti­ kens målsättning. Ett statligt kreditstöd, baserat på enbart en garantiram, kan således leda till att bankerna i vissa fall ej anser sig kunna medverka till krediter, som lokaliseringsorganet anser befogade. Det påpekas även

Kiingl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

133

att kommitténs majoritet förutsatt att direkta statliga lån bör lämnas en­ dast i den mån kreditbehovet inte kan tillgodoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån.

Norrlandsfonden förordar att såväl lånefonden som garantiramen ges större resurser än vad kommittén föreslagit och att båda stödformerna får en prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Då den totalt erforderliga anslagsramen för investeringsbidrag synes svår att beräkna, bör enligt norrlandsfondens mening storleksordningen härav fast­ ställas för ett år i sänder. För att såväl lokaliseringsorganet som företag och kommuner i planeringshänseende skall kunna utgå från vissa förut­ sättningar, bör dock ett minimibelopp av t. ex. 30 milj. kr. fastställas att utgå årligen under fem år.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen menar att den av kommittén föreslagna kostnadsramen 100 milj. kr. årligen under fem år i utvecklingsområdena ingalunda är för stor.

De remissinstanser som enligt vad förut redovisats ställt sig avvisande gentemot statliga lån för lokaliseringsändamål godtar inte heller förslaget om inrättande av en statlig lånefond. Man ansluter sig därvid som regel till den uppfattning, som framförts i det särskilda yttrandet av kommittéleda­ moten Källenius och föredrar sålunda, att lån såsom stödåtgärd i lokalise- ringssyfte kanaliseras genom kreditinstituten.

Kommitténs förslag om anslag till investeringsbidrag anses för stort eller obehövligt av de remissorgan, som ej godtar investeringsbidraget som stöd­ form. Även kreditramen anses i några fall för stor.

Arbetsmarknadsstyrelsen utdömer lånefonden ur praktisk-administrativ synpunkt. Även länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län hör till dem som avvisar den föreslagna lånefonden. Från näringslivets och organisationsvärldens sida bemöts förslaget kritiskt av landsorganisationen, svenska arbetsgivareför­ eningen och Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges grossistförbund, tjänstemännens centralorganisation, svenska teknologföreningen och svenska företagares riksförbund.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att fonden slopas och att kredit­ garantiramen i motsvarande mån vidgas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är något tveksam beträffande utformning­ en av det föreslagna kreditstödet. Det lokaliseringspolitiska syfte, som man vill nå med hjälp av en särskild statlig lånefond, synes likaväl kunna nås med enbart en statlig garantigivning, vilken ur andra synpunkter än lokali­ seringspolitiska dessutom synes överlägsen en lånefond. Ett statligt kredit­ garantisystem belastar nämligen inte på samma sätt som en lånefond sta­ tens kapitalbudget. Om den egentliga långivningen överlåtes till de ordi­ narie kreditinstituten minskar möjligheterna för att de lokaliseringspoli-

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

134

tiska och de rent företagsekonomiska övervägandena sammanblandas med

varandra. Kreditinstitutens företagsekonomiska bedömningar kan nämli­

gen klarlägga de risker, som samhället ur lokaliseringssynpunkt ikläder

sig vid kreditgivningen. Vid ett ökat statligt kreditstöd till utvecklingsom­

råden torde det enligt länsstyrelsen vara nödvändigt att kapitaltillförseln

kombineras med en utökning av företagareföreningarnas konsultationsverk-

samhet på det tekniska och ekonomiska planet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län vill beträffande användningen av ekono­

miska lokaliseringsmedel förorda en försöksverksamhet i mindre skala än

kommittén tänkt sig.

Enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund bör

långivningen omhänderhas av kreditinstituten med stöd av en statlig kre­

ditgaranti. Även vid ett sådant system bör man kunna ta tillbörlig hänsyn

till de lokaliseringspolitiska önskemålen, närmast genom en lämplig diffe­

rentiering av den statliga garantins storlek. De båda organisationerna fin­

ner, att en sådan ordning har betydande fördelar framför den av kommit­

tén föreslagna. Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som häv­

dar, att inget står att vinna med att låta en del av stödkreditgivningen ske

i form av direktlån från en statlig lånefond. Tvärtom skulle detta medföra,

att det måste tillskapas en eljest onödig administrativ apparat, där det bl. a.

måste finnas kvalificerad personal med vana vid kreditbedömning.

I anslutning till diskussionen om stödåtgärdernas finansiering ifrågasät­

ter Sveriges hantverks- och industriorganisation om inte det framlagda

programmet är väl ambitiöst i förhållande till tillgängliga resurser. Under

praktiskt taget hela efterkrigstiden har knapphet rått på kreditmarknaden,

varvid i vissa fall långtgående restriktioner införts, vilka medfört betydan­

de försörjningssvårigheter i fråga om kapital till företagen inom hantverk

och industri. Den skärpta konkurrensen inom europamarknaden fram­

tvingar redan nu en sovring mellan olika investeringsobjekt även inom väl-

belägna näringsregioner. Med hänsyn härtill och till osäkerheten ifråga om

den blivande investeringen i utvecklings- och stödområden anser organisa­

tionen, att kreditramen tills vidare bör begränsas till lägre belopp än den

föreslagna, till dess närmare erfarenhet vunnits. I övrigt ansluter sig orga­

nisationen till kritiken mot en särskild statlig lokaliseringsfond.

Kommerskollegium har inget att erinra mot att ramen för de statliga

lånegarantierna vidgas till 100 milj. kr. om året d. v. s. summan av de be­

lopp kommittén förordat skulle utgå som kreditstöd. Kollegium förutsätter

då, att lånegarantier skall kunna beviljas efter samma grunder som nu till-

lämpas enligt 1960 års kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hant­

verk och småindustri. Stödet skall sålunda kunna lämnas såväl hemslöjd,

hantverk och småindustri som större industri. Kommerskollegium är väl

medveten om att även ett på detta sätt begränsat stöd innebär en viss sub­

vention med hänsyn till de förmånliga räntevillkor som gäller för dessa lån.

Knngl. Maj.ts proposition nr 185 år 196'r

135

Särskilt framträder karaktären av subvention, då det gäller lån till rörelse-

medel. Kommerskollegium anser dock att en subventionering som förekom­

mer i samband med den statliga lånegarantiverksamheten ej är förknippad

med större nackdelar ur företagsekonomisk synpunkt än att dessa uppvägs

av de fördelar som står att vinna ur samhälleliga och sociala synpunkter.

Statskontoret understryker, att de beräkningar som ligger till grund för

det ekonomiska stödets storlek synbarligen är mycket osäkra.

Enligt skogsindustriernas samarbetsutskott inger förslaget att till loltali-

seringsmyndighetens förfogande ställa en anslags- och kreditram av 800

milj. kr. att under en femårsperiod utnyttjas inom de av kommittén defi­

nierade utvecklings- och allmänna stödområdena betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund avvisar utredningens förslag om ett di­

rekt stöd i form av statliga lån eller bidrag och föreslår i stället att mot­

svarande medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med statlig låne­

garanti utlämnas till företag i angivna områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

D. Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens

organisation

Kommittén

Lokaliseringsverksamheten bör enligt kommittén bedrivas genom ett

centralt organ samt genom regionala organ med länen som verksamhetsom­

råden. Inom Kungl. Maj :ts kansli bör ärenden, som är av betydelse för den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten, handläggas i samråd med chefen

för det departement, under vilket det centrala lokäliseringsorganet hör.

1. Samordning av Iokaliseringsärendena inom Kungl. Maj:ts kansli

Kommittén erinrar om att det nuvarande lokaliseringsorganets insatser

på verksplanet i enlighet med statsmakternas beslut år 1952 begränsats till

samråd med övriga ämbetsverk med planeringsuppgifter. Lokaliseringsorga-

net har därvid företrätt de lokaliseringspolitiska synpunkterna på ämbetsver­

kens planering och påkallat ämbetsverkens uppmärksamhet på de brister i

den samhälleliga utbyggnaden, som kunnat konstateras i samband med

lokaliseringsorganets rådgivande och utredande verksamhet. En samordning

av den karaktär, som 1947 års lokaliseringsutredning förordade i fråga om

de olika verkens planeringsarbete, har däremot inte kommit till stånd.

Ett beslut om en mera aktiv lokaliseringspolitik samt en förstärkning av

det centrala och de regionala lokaliseringsorganen torde säkerligen innebära,

att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i ökad omfattning kommer att

beaktas i samhällsplaneringen och att samarbetet mellan de planerande

136

myndigheterna underlättas. Detta är emellertid inte tillräckligt för att ernå den nödvändiga koordineringen särskilt av de uppgifter, som rör plane­ ringen av investeringar i samhälleliga serviceanläggningar. En samordning bör åvägabringas även på departementsnivå. Där bör nämligen, enligt vad kommittén framhåller, finnas den bästa överblicken beträffande behovet av investeringar för samhällelig service samt även i fråga om de olika depar­ tementens och verkens förutsättningar att tillgodose dessa behov. En sådan samordning skulle utgöra den bästa garantin mot att en bristande planering på ett område inte fördröjer utvecklingen inom andra viktiga delar av den samhälleliga serviceverksamheten.

En samordning av planeringsfrågorna i Kungl. Maj :ts kansli skulle också, anför kommittén fortsättningsvis, underlätta vidtagandet av sådana änd­ ringar i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå vara av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganets förslag till åt­ gärder i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna för näringslivet inom områden, där en expansion av olika anledningar anses erforderlig. Samarbetet bör även omsluta den ekonomiska långtidsplaneringen i finans­ departementet. Härigenom torde möjligheterna att bedöma behovet av in­ vesteringar inom samhällelig service med hänsyn till näringslivets utveck­ ling komma att förbättras och riskerna för felinvesteringar minska.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén, att en personell förstärk­ ning på departementsnivå erfordras för lokaliseringsfrågorna. Kommittén, som ej funnit skäl att ytterligare precisera sitt förslag rörande förstärk­ ningen för lokaliseringsärenden, understryker dock, att åtgärder i organisa­ toriskt hänseende är ofrånkomliga och att lokaliseringsfrågornas handläg­ gande förutsätter en departemental arbetsenhet med auktoritativ ställning. Slutligen framhålles, att kommittén i enlighet med det sagda förutsätter att ärenden av betydelse från lokaliseringssynpunkt alltid skall handläggas i samråd med chefen för det departement, under vilket det centrala lokalise- ringsorganet hör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

2. Det centrala organet

Arbetsuppgifter

Beträffande det centrala lokaliseringsorganets arbetsuppgifter understry­ ker kommittén, att det centrala organet skall eftersträva att enskild och samhällelig verksamhet lokaliseras i enlighet med den målsättning som be­ stämts av statsmakterna. Till lokaliseringsorganets främsta uppgifter hör därför enligt kommittén att följa utvecklingen inom de områden, som be­ rörs av dess verksamhet, samt att vidta eller hos Kungl. Maj :t föreslå erfor­ derliga åtgärder. Det centrala lokaliseringsorganet bör i enlighet härmed anförtros följande huvuduppgifter, nämligen utredningsverksamhet, loka-

137

liseringsplanering, rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor samt

stödåtgärder i samband med företagslokälisering.

Den föreslagna intensifieringen av lokaliseringsverksamheten kommer

enligt vad kommittén betonar att avsevärt öka kraven på utredningsmaterial

till såväl det centrala som de regionala lokaliseringsorganens förfogande.

Utöver det material, som grundar sig på folkräkningarna, behövs sålunda en

snabbare aktualisering av data inom olika regioner rörande befolknings­

utvecklingen och befolkningens fördelning på näringar. Ett effektivt ut­

nyttjande av de lokaliseringspolitiska medlen kräver vidare bättre tillgång

på lättillgängligt informationsmaterial rörande dagsläget inom och utveck-

lingsbetingelserna för skilda avsnitt av industrin. De sammanställningar a’\

fakta rörande olika industribranscher, som hittills endast sporadiskt före­

tagits, bör bl. a. få en betydligt större omfattning, varjämte uppgifterna

fortlöpande bör aktualiseras. Sammanställningarna bör göras i samarbete

med näringsorganisationer och utredningsinstitut samt begränsas till såda­

na uppgifter, som är av väsentligt intresse för den samhälleliga lokalise-

ringsverksamhetens olika grenar. För att i möjligaste mån undvika dubbel­

arbete bör det centrala lokaliseringsorganet i samråd med statistiska central­

byrån framlägga ett statistiskt grundmaterial, som kan utnyttjas av flci-

talet ämbetsverk.

Kommittén anser en fortsatt forskning i lokaliseringsfrågor vara ange­

lägen. Exempelvis bör vetenskapligt närmare undersökas de samhälleliga

kostnaderna vid olika lokaliseringsalternativ ävensom de faktorer, som på­

verkar industrilokaliseringen. Till angelägna forskningsuppgifter hör också

att klarlägga de samhälleliga konsekvenserna av den pågående snabba om­

fördelningen av befolkningen mellan olika landsdelar samt mellan glesbygd

och tätort. Det centrala lokaliseringsorganet föreslås erhålla ett särskilt år­

ligt anslag, som möjliggör att anlita enskilda forskare eller vetenskapliga

institutioner för behandling av speciella forskningsuppgifter.

I fråga om lokaliseringsplanering framhåller kommittén, att lokaliserings­

organet noga bör följa den samhällsplanering, som har lokaliseringspolitik

betydelse. Detta innebär, att praktiskt taget all samhällsplanering och sär­

skilt kommunikations-, skol-, sjukvårds-, bostads- och bebyggelseplane­

ringen måste uppmärksammas. Det är därför naturligt att ett nära sam­

arbete upprätthålles med de olika planmyndigheterna, bör planeringsarbetet

grundläggande inventeringar bör kunna redovisas på ett överskådligt sätt

och delges de myndigheter, som har behov därav.

Kommittén uttalar fortsättningsvis, att det centrala organet i och för

lokaliseringsplaneringen bör utföra undersökningar rörande näringsliv och

befolkning samt göra bedömningar av den framlida lokaliseringen av nä­

ringslivet och bebyggelsen. Till det centrala organets viktigaste uppgifter hör

alt bedöma serviceutrustningen från lokaliseringspolitisk synpunkt samt

att tillse alt lokaliseringsfrågorna inom den statliga administrationen blir

5*

- liiluing till riksdagens protokoll 196b. t samt. Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

138

beaktade på ett så tidigt stadium som möjligt och på ett sådant sätt, att en från samhällets synpunkt ändamålsenlig lokalisering av näringslivet främjas. Det centrala organet förutsättes därför hålla kontinuerlig kontakt med stat­ liga organ i frågor som rör samhälleliga serviceanläggningar samt verka för att samhälleliga anläggningar planeras i överensstämmelse med den lokali- seringspolitiska målsättningen. Innan statsmakterna beslutar i sådana ären­ den, bör det centrala organet få tillfälle att avge yttranden. Detsamma bör gälla vid upprättandet av turordningsförslag för investeringar till samhälle­ liga serviceanläggningar, liksom beträftande förslag om medelstilldelning för sådana ändamål inom olika län. Det centrala organet bör vidare ha möj­ lighet att hos Kungl. Maj :t föreslå, att viss serviceanläggning förläggs till ort, vars serviceutrustning av lokaliseringspolitiska skäl bedöms behöva förbättras. Slutligen framhåller kommittén, bör det centrala organet med­ verka i den regionala lokaliseringsplanering, som bör komma till stånd i samtliga län.

Rådgivningen och upplysningen i lokaliseringsfrågor skall enligt kom­ mittén avse att lämna förslag på lämpliga lokaliseringsorter samt tillhanda­ hålla fakta om de orter, beträffande vilka uppgifter begärs. Det centrala or­ ganet bör därvid söka lå de samhälleliga synpunkterna på lokaliseringen beaktade. Till det centrala organets uppgifter anser kommittén höra afl träda i förbindelse med nya företag och expanderande rörelser, vilka till följd av arbetskraftsbrist eller andra svårigheter kan väntas vara intresserade av att pröva olika lokaliseringsalternativ. Vidare bör det centrala organet förmedla kontakter mellan företag, kommuner, regionala lokaliseringsorgan och centrala myndigheter.

En systematisk genomgång av de områden, där lokaliseringsförutsätt- ningarna skall ägnas särskild uppmärksamhet, bör vidare enligt kommittén företas. En sådan genomgång kräver ett nära samarbete såväl med de tjänste­ män på riksplanet, vilka handlägger sysselsättningsfrågor och ärenden rö­ rande arbetslöshet, som med vederbörande tjänstemän i länsorganen.

Det centrala organet föreslås även framgent tillhandahålla Sveriges in­ dustriförbund uppgifter, som är av intresse vid rådgivning i lokaliserings­ frågor till industriföretag. Såsom tidigare anförts finner kommittén sam­ arbetet med industriförbundet särskilt angeläget med hänsyn till det stöd, som förbundet genom sina kontakter med industriföretagen kan lämna det centrala organet, exempelvis vid industrinedläggelser.

Med visst undantag föreslås det centrala lokaliseringsorganet bli beslu­ tande myndighet beträffande föreslagna stödåtgärder i samband med före- tagslokalisering. För beredning av ärenden rörande lån, lånegarantier och bidrag är de regionala lokaliseringsorganens medverkan nödvändig.

Organisation

I fråga om den centrala lokaliseringsverksamhetens organisation bär

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

139

kommittén övervägt två alternativ, nämligen ett självständigt ämbetsverk

och lokaliseringsorganets inordnande i befintligt ämbetsverk.

För att få till stånd en sådan fördelning av näringsliv och befolkning, att

rikets tillgångar på arbetskraft och andra produktionsfaktorer blir så effek­

tivt och fullständigt utnyttjade som möjligt fordras, framhåller kommittén,

att lokaliseringsorganet aktivt medverkar i samhällsplaneringen, att råd­

givningen i lokaliseringsfrågor till företagen intensifieras och att ökade

möjligheter ställs till förfogande för att ekonomiskt stödja företag, som

förlägger verksamhet till områden med svagt eller ensidigt utvecklat nä­

ringsliv. De sysselsättningspolitiska uppgifterna i lokaliseringsverksamheten

bör av naturliga skäl koordineras med de arbetsmarknadspolitiska. Det nära

sambandet mellan dessa åligganden framgår enligt kommittén bl. a. av att

arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av tillstånd att ta i anspråk investe­

ringsfonder för konjunkturutjämning samt bidrag till företag för utbildning

av nyrekryterad arbetskraft numera också vidtas i lokaliseringspolitiskt

syfte.

Kommittén konstaterar, att den framträdande roll arbetsmarknadsstyrel­

sen spelat vid arbetsmarknadsfrågornas behandling liksom också i vissa

situationer vid lämnandet av statligt stöd till samhälleliga serviceanlägg­

ningar haft stor betydelse för styrelsens inflytande på lokaliseringspoliti­

kens inriktning. Utan den nära kontakt med såväl näringsliv som statliga

organ, som erhålls genom handläggning av sysselsättningsfrågor, torde det

enligt kommittén bli svårt att få det gehör, som är nödvändigt vid behand­

lingen av de dagsaktuella lokaliseringsfrågorna inom näringsliv och för­

valtning.

Ett fristående lokaliseringsorgans möjligheter att påverka lokaliseringen

av företag skulle givetvis förbättras, menar kommittén, om organet finge be­

slutanderätt i ärenden rörande bidrag, lån och kreditgarantier till företag.

Emellertid skulle ett remissförfarande av sådana ärenden till arbetsmark­

nadsstyrelsen bli nödvändigt på grund av organets begränsade förutsätt­

ningar att följa de aktuella sysselsättningsfrågorna. Även med ifrågavarande

befogenheter skulle därför enligt kommitténs mening ett fristående organ

medföra ringa vinst.

1 fråga om lokaliseringsorganets behov av kontakter med planmyndig­

heterna i samhällsplaneringsfrågor, finner kommittén de organisatoriska

förändringar som skett inom planväsendet under senare år böra beaktas.

Dessa förändringar har medfört att inflytandet över bebyggelseplaneringen

i betydande omfattning kommit att ligga hos kommunerna samt hos organ

inom länsförvaltningen. Erfarenheterna har också visat, att granskningen av

generalplaner och regionplaner, som byggnadsstyrelsen för yttrande över­

sänt till arbetsmarknadsstyrelsen, biltills inte varit av större omfattning.

Däremot har rådgivningen till kommunerna och länsorganen i frågor, som

gällt konkreta åtgärder inom markplanering, bebyggelse och kommunika-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

140

lianer, varit en betydligt mera omfattande arbetsuppgift. Behovet av sam­

ordning och samverkan mellan lokaliseringsorganet och planmyndigheterna

gör sig därför enligt kommitténs mening i första hand gällande i länen.

Kommittén har med anledning härav förutsatt, att de regionala lokalise-

ringsorganen i ökad utsträckning skall kunna biträda kommunerna med

sådana utredningar och analyser av utvecklingen inom näringsliv och be­

folkning, som kan tjäna till ledning i den kommunala planeringen.

Det heter vidare i kommitténs betänkande, att skapandet av ett »planverk»,

dit uppgifter rörande planfrågor, vattenvård, övrig naturvård och eventuellt

även uppgifter rörande administrativ indelning överfördes, sannolikt skulle

medföra fördelar för samordningssträvandena inom samhällsplaneringen

och därmed indirekt underlätta den lokaliseringsplanering, som skulle åvila

lokaliseringsorganet. De mycket viktiga planeringsuppgifterna inom väg-,

skol- och sjukvårdsväsendet samt bostadsförsörjnings- och arbetsmarknads­

frågorna skulle dock komma att handläggas av särskilda fackorgan. Detta

skulle, framhåller kommittén, starkt begränsa fördelarna av att inordna

lokaliseringsorganet i ett nybildat planverk. Då dessutom en snabb lösning

av lokaliseringsverksamhetens organisationsfråga är påkallad, har kommit­

tén funnit, att det centrala organet inte bör organiseras som ett självständigt

ämbetsverk.

Vid övervägandet av frågan om att förlägga de lokaliseringspolitiska upp­

gifterna till ett befintligt ämbetsverk avvisar kommittén tanken, att lokali-

seringsverksamheten skulle inordnas i byggnadsstyrelsen eller i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Övervägande skäl talar däremot enligt kommit­

tén för att lokaliseringsverksamheten även i fortsättningen inordnas i arbets­

marknadsstyrelsen. Kommittén åberopar sålunda, att styrelsen har lång

erfarenhet av rådgivning i lokaliseringsärenden till företag och kommuner

samt att styrelsen bedrivit en omfattande utredningsverksamhet med loka-

liseringspolitisk inriktning. Styrelsen har därigenom erhållit goda kontak­

ter med andra samhällsplanerande myndigheter.

Av stor betydelse för bedömningen av organisationsfrågan är vidare, me­

nar kommittén, att arbetsmarknadsstyrelsen som eu av sina huvuduppgifter

har att kontinuerligt följa utvecklingstendenserna inom näringsliv och ar­

betsmarknad. Detta underlättar givetvis den önskvärda kontakten i syssel­

sättningsfrågor med såväl olika företag som arbetsmarknadens huvudorga­

nisationer. De arbetsmarknadsmässiga aspekterna har vidare en sådan be­

tydelse för utformningen av den konkreta lokaliseringspolitiken, att ett na­

turligt samband får anses föreligga mellan denna och arbetsinarknadspolili­

ken. Såväl arbetsförmcdlingsåtgärder som företagslokalisering bör sålunda

prövas, när det gäller att ta ställning till sysselsättningsfrågor av större vikt.

Ofta kan båda åtgärderna vara nödvändiga för att lösa sådana frågor.

Tillgången på arbetskraft är enligt vad kommittén betonar en betydelse-

tull faktor vid valet av lokaliseringsort för industriföretag. En ingående

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

141

kännedom om utvecklingen på arbetsmarknaden i olika delar av landet måste därför vara en uppenbar fördel för det organ, som skall handlägga lokaliseringsfrågorna. En sådan överblick torde bli svårare att uppnå anser kommittén, om lokaliseringsverksamheten förläggs till ett annat organ än till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid sitt ställningstagande till organisationsfrågan har kommittén funnit, att lokaliseringsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till ärendenas beskaffenhet, vikt och omfattning bör fördelas på tre byråer. På grund av den samordnande funktion, som det centrala lokaliserings- organet kommer alt erhålla, föreslås den del av arbetsmarknadsstyrelsen, som svarar för lokaliseringsverksamheten, erhålla en mera självständig ställ­ ning än för närvarande. Lokaliseringsverksamheten bör därför ledas av en avdelningschef, som sorterar direkt under generaldirektören.

Kommittén föreslår, att avdelningen får en lokaliscringsbyrå för rådgiv­ ning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor, en låne- och bidragsbgrå för ärenden rörande det statliga företagsstödet och en planeringsbyrå lör planerings- och utredningsverksamheten. Den senare bör delas på tre sektioner. Den första sektionen förutsättes skola sammanställa uppgifter om näringar och branscher för lokaliseringsplanering och rådgivning i loka­ liseringsfrågor. Andra sektionen avses handha utredningar och uppgifter, som har samband med planeringen i de centrala ämbetsverken och inom Kungl. Maj :ts kansli. Tredje sektionen bör handlägga ärenden, som rör den regionala lokaliseringsplaneringen.

Kommitténs organisationsförslag innebär, att arbetsmarknadsstyrelsens lönekostnader för personal för lokaliseringsverksamhet enligt 1963 års lön­ ner skulle öka från 428 415 kr. till 1 541 088 kr. Antalet heltidsanställda be­ fattningshavare skulle öka från 21 till 62.

På grund av de nya, omfattande arbetsuppgifter inom lokaliseringsverk- • samheten, bl. a. i form av bidrag och kreditstöd till industriföretag, som läggs på arbetsmarknadsstyrelsen, föreslår kommittén att en särskild dele­ gation, lokaliseringsdelegationen, inrättas inom styrelsen. Delegationen av­ ses skola handha ärenden rörande bidrag, lån och lånegarantier. Frågor rörande framställning till Kungl. Maj :t om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse för lokaliseringspolitiken samt ärenden rörande lokaliserings- och planeringsbyråernas personal och orga­ nisation bör däremot handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansätt­ ning. Delegationen bör dock tillerkännas rätt att yttra sig i frågor, som be­ rör delegationens verksamhetsområde, även om de skall avgöras av styrelsen i vanlig ordning.

Delegationen föreslås bestå av generaldirektören (ordförande), avdelnings­ chefen för lokaliscringsärenden och sju av Kungl. Maj :t för en tid av högst tre år utsedda ledamöter, representerande företagarna, arbetstagarna, kom­ munerna och kreditväsendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

142

Kungl. 5Iaj:ts proposition nr 185 år 196b

3. Det regionala organet

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar om att enligt vad 1947 års lokaliseringsutredning ut­

talade länen, med hänsyn till deras administrativa funktioner, kunde anses

som lämpliga enheter för den regionala lokaliseringspolitiken. Då utred­

ningen tillmätte lokaliseringsplaneringen avgörande betydelse för de olika

former av samhällelig planering, som bedrevs i länen, borde, ansåg utred­

ningen, samordningen mellan dessa verksamheter inbördes och med lokali­

seringsplaneringen vara den kanske viktigaste uppgiften för det regionala

lokaliseringsorganet. Detta borde i förhållande till övriga statliga länsorgan

inta en auktoritativ ställning med goda möjligheter att följa länsorganens

liksom också de kommunala myndigheternas åtgöranden i lokaliseringsfrå-

gor. Det regionala lokaliseringsorganet borde vidare ha nära organisatorisk

anknytning till den myndighet, som utgjorde högsta instans för länets del i

fråga om bebyggelseplaneringen. Utredningen kom till den slutsatsen, att

ingen annan myndighet än länsstyrelsen kunde komma i fråga som lokali-

seringsorgan för länet.

Vidare erinrar kommittén om att, när lokaliseringspolitikens utformning

behandlades vid 1952 års riksdag, statsmakterna inte var beredda att ta

ställning till frågan om lokaliseringsverksamhetens organisation på läns-

planet. De därmed sammanhängande uppgifterna skulle sålunda enligt riks­

dagsbeslutet tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, länsarbetsnämnder­

na, lantbruksnämnderna och andra lokala organ med lokaliseringspolitiska

uppgifter. Detta provisorium motiverades med att erfarenheterna av det

centrala lokaliseringsorganets verksamhet borde avvaktas och att ett beslut

i frågan jämväl var beroende av länsstyrelsens blivande organisation.

De rön som gjorts beträffande lokaliseringsverksamheten under den tid,

som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut, har, säger kommittén, klart

visat nödvändigheten av vidgade möjligheter, klarare riktlinjer och en fas­

tare organisation för lokaliseringsverksamheten på länsplanet. Kommittén

finner det angeläget, att dessa behov snarast tillgodoses.

De av 1947 års lokaliseringsutredning framförda synpunkterna på beho­

vet av en regional lokaliseringsplanering med länen som arbetsenheter har

enligt vad kommittén understryker alltjämt aktualitet. Den samhälleliga

lokaliseringsverksamheten får sålunda i hög grad anses vara beroende av eu

nära samverkan med de statliga myndigheter och kommunala organ, som

har ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt. Genom sin auktoritet och

centrala ställning i länsförvaltningen måste enligt kommittén länsstyrelsen

anses vara det organ, som har de bästa förutsättningarna att samordna pla-

neringsuppgifterna på länsplanet. Under senare år har också denna sam­

ordnande funktion hos länsstyrelsen blivit alltmer framträdande. Detta gäl­

ler såväl planeringsåtgärder med direkt anknytning till lokalisering av

143

större företag som den utredningsverksamhet av översiktlig karaktär, som bedrivits i ett flertal 'län. Kommittén har därför i likhet med 1947 års lokali- seringsutredning funnit, att länen ntgör de lämpligaste enheterna för den regionala lokaliseringsverksamheten samt att länsstyrelserna bör vara de regionala lokaliseringsorganen.

Arbetsuppgifter

Länsstyrelsens viktigaste uppgifter i egenskap av regionalt organ för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten blir enligt kommittén dels utred­ ningsverksamhet och lokaliseringsplanering, dels rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor, dels rådgivning och upplysning till företag i lokäliseringsfrågor, dels ock behandling av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering.

Angående utredningsverksamheten och lokaliseringsplaneringen uttalar kommittén, att till länsstyrelsens viktigaste uppgifter hör att under iaktta­ gande av den av statsmakterna fastställda lokaliseringspolitiska målsätt- ningen och i samråd med det centrala lokaliseringsorganet uppdra riktlinjer för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten i länet. Detta förutsätter tillgång till utförligt utredningsmaterial rörande befolkning och näringsliv inom länets regioner, kommuner och viktigare orter. Grundmaterialet bör kunna tillhandahållas av centrala myndigheter, främst det centrala lokali­ seringsorganet. Komplettering, aktualisering och vidare bearbetning av detta material samt eventuella ytterligare utredningar bör däremot utföras av det regionala organet.

I fråga om rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor skall det enligt kommittén ankomma på länsstyrelsen i egenskap av regionalt organ för lokaliseringsplaneringen att med bistånd av det centrala lokaliseringsorganet sammanställa och bearbeta sådant statis­ tiskt grundmaterial, som erfordras för kommunernas översiktliga plane­ ring. Därigenom, framhåller kommittén, möjliggörs en enhetlig tolkning av data rörande befolknings-, sysselsättnings- och näringsförhållandena. Lands­ tingen behöver liknande uppgifter för planeringen av sjukvårdsanstalter och yrkesskolor m. m., och den statliga länsförvaltningen är beroende av sådana grundläggande fakta för bedömningen av frågor rörande bebyggelse och bostadsbehov, lokalisering av allmänna institutioner, administrativ områdes­ indelning, översiktlig vägplanering och — som i det följande kommer att närmare beröras — för rådgivning rörande företagslokalisering.

Kommittén betonar betydelsen av en nära samverkan mellan kommuner­ na, landstingen och länsstyrelserna i frågor, som rör samhällelig planlägg­ ning. En fastare organisatorisk samverkan i dessa frågor, exempelvis i form av ett planeringskontor, kan befinnas lämplig för att tillhandahålla lands­ tinget material för dess planering i frågor rörande serviceorganens lokali-

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964-

sering och dimensionering samt primärkommunerna uppgifter i och för de­ ras planläggning.

När det gäller rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor framhåller kommittén, att ansvaret härför bör åvila det centrala lokalise- ringsorganet. Detta kommer emellertid att för sin verksamhet vara beroende av uppgifter om den kommunala servicen på tänkbara lokaliseringsorter och av kommunernas möjligheter att lösa de planeringsfrågor, som en industri- lokalisering kan aktualisera. Uppgifter härutinnan bör tillhandahållas av de regionala lokaliseringsorganen, d. v. s. länsstyrelserna, som genom sin plane­ rings- och utredningsverksamhet och sina kontakter med länsorgan och kommuner har de bästa förutsättningarna att belysa lokaliseringsbetingel- serna och objektivt bedöma olika lokaliseringsalternativ inom länen.

Behandlingen av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagets lokalisering föreslås av kommittén ske enligt följande huvudregler.

Ansökan om lån eller lånegaranti till industriföretag i utvecklingsområ­ den i samband med utbyggnad av befintlig verksamhet eller vid igångsätt­ ning av ny produktion liksom ansökan om statligt bidrag i samband med ny- eller tillbyggnad av industrianläggning i sådant område bör inges till vederbörande länsstyrelse. Efter beredning har länsstyrelsen att med eget yttrande vidarebefordra handlingarna till det centrala lokaliseringsorganet, som beslutar i ärendet. I dessa ärenden bör företagareföreningens direktör biträda länsstyrelsens utrednings- och planeringspersona'1 med erforderliga undersökningar. I län med stora utvecklingsområden bör dock den före­ tagsekonomiska bedömningen åvila den expertis, som enligt kommitténs förslag bör finnas vid länsstyrelserna i samma län.

Ansökan om kreditstöd inom övriga områden bör ställas till det centrala lokaliseringsorganet, som efter utredning och remiss till länsstyrelsen i det län, där lokaliseringen anses kunna komma till stånd, fattar beslut i ärendet.

Ansökan om lån, lånegarantier och bidrag, som avser belopp sammanlagt överstigande 2 milj. kr., bör avgöras av Kungl. Maj :t. Ansökan bör dock insändas till det centrala organet, som efter hörande av vederbörande läns­ styrelse med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t.

Stannar det regionala och det centrala organet i olika meningar skall ansökan alltid underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I ärenden rörande rörlighetsstimulerande åtgärder för att främja lokali­ sering samt utbildningsbidrag förordar kommittén att arbetsmarknadssty­ relsen skall fatta beslut, enär åtgärder av denna art i första hand bör grun­ das på en bedömning av möjligheterna att rekrytera arbetskraft.

För att lokaliseringsverksamheten inom länen skall kunna bedrivas efter enhetliga riktlinjer föreslås företagareföreningarna vid handläggning av ärenden om statligt kreditstöd till hantverk och småindustri, som har be­ tydelse för lokaliseringen, samråda med länsstyrelsen. För att underlätta föreningens ställningstagande bör länsstyrelsen i sådana ärenden bistå före-

145

tagareföreningen med utredningsmaterial. Under dylika förhållanden torde den nuvarande remitteringen av låne- och kreditgarantiärenden till läns­

arbetsnämnden bli obehövlig.

Organisation

Arbetet med lokaliseringsuppgifterna på länsplanet kommer enligt kom­ mittén att bli av den art och beskaffenhet att de bör handläggas inom en särskild sektion i länsstyrelsen. Utredningen föreslår en viss personell för­ stärkning innebärande en kostnad om i runt tal 1,4 milj. kr. enligt 1963 års

löner.

För överläggningar i lokaliseringsfrågor av större vikt eller av mera prin­ cipiell betydelse bör enligt kommitténs mening i avvaktan på länsförvalt- ningsutredningens förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt organ med rådgivande funktion, förslagsvis benämnt lokaliseringsråd. I lokalise- i-ingsrådet bör, förutom cheferna för länsstyrelsens plan- och lokaliserings- sektioner, ingå följande befattningshavare; nämligen lantbruksdirektören, länsarbetsdirektören, länsarkitekten, länsbostadsdirektören, länsingenjören, länsjägmästaren, länsläkaren, länsskolinspektören, vägdirektören och övei- lantmätaren ävensom direktörerna för företagareföreningen och hushåll­ ningssällskapet. Som tidigare framhållits anser kommittén det angeläget att också landstinget medverkar i lokaliseringsplaneringen samt att kontakt upprätthålls med kommuner samt närings- och arbetsliv. Landstinget bor därför utse två representanter i lokaliseringsrådet, varav den ene främst böi företräda primärkommunala intressen. Vidare bör en representant för var­ dera företagare och arbetstagare utses av länsstyrelsen och ingå i rådet.

I rådet föreslås landshövdingen vara ordförande med landssekreteraren

som ersättare.

I lokaliseringsrådet bör bl. a. behandlas frågor rörande utformningen a^ riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet, samordningen av de olika läns­ organens insatser inom samhällelig planering av betydelse för lokaliserings- verksamheten samt samhällelig planering i samband med större industri­ lokalisering.

Beredning av ärenden rörande rådgivning och företagsstöd bör enligt kommittén anförtros en arbetsgrupp bestående av chefen för lokaliserings- sektionen samt länsarbetsdirektören och direktören för företagareföreningen. Härvid bör samråd ske med andra av föreliggande ärenden berörda läns-

experter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

Remissyttranden a

Kommitténs uttalanden och förslag om att lokaliseringsfrågorna bör s a m- ordnas på departementsnivå möter i allmänhet ingen gensaga bland remissorganen. Flera av dessa utvecklar i stället med skärpa önskc-

146

mål om att lokaliseringsfrågorna skall ledas i eller i direkt anslutning till

Kungl. Maj :ts kansli.

Enligt landsorganisationens uppfattning gynnas den industriella utveck­

lingen bäst av en planmässig utbyggnad. Den planmässigt ledda utveckling­

en av näringslivet kräver en ledning i Kungl. Maj :ts kansli för att få den

nödvändiga samordningen. Arbetsmarknadspolitiken måste spela en central

roll i en expansiv näringspolitik. Den är enligt LO inte endast komplette­

rande medel vid sidan av handels-, kredit- och skattepolitiska åtgärder för

att öka produktionsfaktorernas rörlighet. Den har även till uppgift att göra

den nödvändiga omställningen så smidig och smärtfri som möjligt. I själva

verket anser LO arbetsmarknadspolitikens förmåga att finna ny och lönsam

sysselsättning för den arbetskraft och det kapital, som frigörs genom struk­

turrationalisering, utgöra gränsen för hur hårt denna kan drivas. Om inte

denna gräns skall dras alltför snävt, måste de sysselsättningsvårdande myn­

digheterna förses med anslag och resurser av tillräcklig omfattning. En an­

passning av politikens praktiska innehåll till de aktuella behoven fordrar

dessutom ständigt nya initiativ och självständiga beslut med räckvidd och

betydelse långt utanför arbetsmarknadens område. Ansvaret härför kan

emellertid inte rimligen överlåtas till ett ämbetsverk. LO anser det därför

nödvändigt att ett särskilt departement inrättas för arbetsmarknadsfrågor.

Ett sådant sysselsättningsdepartement skulle även kunna anförtros uppgif­

ten att åstadkomma en samordning mellan kreditinstituten och samhället,

vad det gäller näringslivets strukturrationalisering.

Ett antal länsstyrelser åberopar andra skäl för att lokaliseringspolitiken

i större omfattning skall omhänderhas på departementsnivå. Eu förlägg­

ning av den centrala lokaliseringsverksamheten till arbetsmarknadsstyrel­

sen förutses nämligen kunna medföra att den arbetsmarknadsmässiga

aspekten blir den dominerande vid styrelsens handläggning av lokalise­

ringsfrågorna. Det betonas att dessa hänger intimt samman med övrig sam­

hällsplanering, med vilken de bör samordnas i inrikesdepartementet eller i

fristående organ med direkt anknytning till regeringen. Denna uppfattning

har länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län.

Enligt länsstyrelsens i Södermanlands län mening är lokaliseringspoli­

tiken avskild från arbetsmarknadspolitiken. Huvuddelen av de sysselsätt-

ningsåtgärder, som vidtas av arbetsmarknadsverket måste av naturliga skäl

bygga på de överväganden, som den aktuella arbetskraftssituationen —

markerad av arbetslöshet i norr och behov av arbetskraft i söder — föran­

leder. En aktiv lokaliseringspolitik måste däremot nödvändigtvis arbeta

mera långsiktigt och ta stor hänsyn till övrig samhällelig planeringsverk­

samhet. Samordningen av lokaliseringsplaneringen med övrig planering är

sålunda högst angelägen. För de organ som skall leda detta arbete krävs

enligt länsstyrelsen att de får en självständig och auktoritativ ställning. Att

tilldela ett ämbetsverk av arbetsmarknadsstyrelsens typ en så central roll,

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

147

som kommittén föreslagit, kan medföra att sysselsättningsfrågorna domi­ nerar lokaliseringsverksamheten till förfång för andra och därtill väsent­ liga synpunkter. Mot denna bakgrund ifrågasätter länsstyrelsen om inte den centrala ledningen av lokaliseringspolitiken helt bör förläggas till in­ rikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar ett arbets- och industridepar­ tement i likhet med departementsorganisationen för exempelvis handel, jordbruk och kommunikationer.

Svenska kommunförbundet finner det i avvaktan på eventuella utred­ ningar om ett särskilt riksplaneverk och då det endast är fråga om en fem- årig försöksverksamhet, mest lämpligt att den centrala handläggningen av lokaliseringsfrågorna hänförs till en arbetsenhet inom inrikesdepartemen­ tet. Förbundsstyrelsen avstyrker därför kommitténs förslag om arbetsmark­ nadsstyrelsen som centralt verk.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätter också lämpligheten av att knyta det centrala lokaliseringsorganet till arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt förbundens uppfattning hade det varit önskvärt om också alternativet med anslutning till inrikesdepartementet blivit föremål för behandling. Förbun­ den förutsätter att den permanenta utformningen av lokaliseringsverksam- hetens centrala organisation efter en försöksperiod görs till föremål för för­ nyade överväganden.

Kommerskollegium avstyrker, att ärenden av betydelse ur lokaliserings- synpunkt alltid skall handläggas i samråd med chefen för det departement under vilket det centrala lokaliseringsorganet hör. Avstyrkan sker av prin­ cipiella och sakliga skäl. Regeringsformen förutsätter, påpekar kommers­ kollegium, att de statliga myndigheterna handlar självständigt inom ramen för det uppdrag de fått genom statsmakternas eller Kungl. Maj :ts beslut.

Det förordade samrådet skulle i verkligheten leda till att besluten i de olika ärendena fattades av departementschefen. Dessutom befarar kollegium att systemet skulle bli tungrott och medföra krångel. En annan sak är att det kan vara lämpligt, att avgörandet i ärenden som avser stora belopp skall ligga hos Kungl. Maj :t och att beredningen av dessa ärenden anförtros en särskild arbetsgrupp inom vederbörande departement.

Svenska teknologföreningen önskar, att en lösning av en del av organisa­ tionsfrågan sökes i eu av staten och näringslivet gemensamt organiserad enhet. Vissa utredningsuppgifter skulle därigenom kunna kontinuerligt till­ föras högt kvalificerad arbetskraft. Motsvarande fördelar torde kunna vin­ nas om lokaliseringsorganet och näringslivets utredningsorgan samverkar i gemensamma arbetsgrupper.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget om arbetsmarknads­ styrelsen som centralt lokaliseringsorgan. Samtidigt efter- lvses dock klarare organisationslinjer såväl mellan arbetsmarknadsstyrel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

148

sen och länsorganen som mellan styrelsen och kommerskollegium beträf­ fande handläggningen av kreditärendena. Med hänsyn till att kommitténs förslag syftar till en femårig försöksverksamhet ifrågasättes på skilda håll om det är nödvändigt att tillskapa en så stor personell organisation och administration som föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i huvudsak tillstyrker kommitténs orga- nisationsförslag, understryker för sin del, att de särskilda lokaliseringspoli- tiska åtgärderna bör ses som ett med andra arbetsmarknadspolitiska åt­ gärder samordnat instrument. Detta måste gälla även i administrativt av­ seende. Lokaliseringsärendena bör därför inte erhålla någon särställning inom arbetsmarknadsstyrelsen. Ej heller bör en särskilt beslutande delega­ tion inrättas inom styrelsen för ifrågavarande ärenden. Om så befinnes på­ kallat synes det lämpligare att en utökning sker av styrelsens ordinarie sammansättning.

Enligt statskontorets åsikt talar starka skäl för att det centrala organets byråer och sektionsindelning i arbetsmarknadsverket inte omedelbart slut­ giltigt fastställts. Härvid erinras bl. a. om att verksamheten avses bli be­ gränsad till en femårsperiod. Beträffande lokaliseringsdelegationen i verket framhålles, att kompetensfördelningen mellan denna och den ordinarie styrelsen är oklar. I övrigt har statskontoret inte någon erinran i organisa- tionshänseende annat än att personalen i arbetsmarknadsverket uppförs på en stomplan.

Kooperativa förbundet vill på riksplanet ha ett rådgivande organ inne­ slutande även de folkrörelseorganisationer, vilkas verksamhet omfattar in­ dustriell och annan företagsamhet inom produktion och varuförmedling.

Samhällsplaneringens betydelse och centrala ledning hävdas i detta sam­ manhang av byggnadsstyrelsen som erinrar om att frågan om planväsen­ dets centrala ledning alltjämt får betraktas som öppen. I avvaktan på en utredning härom synes det inte vara något att erinra mot att lokaliserings- organet inordnas i arbetsmarknadsstyrelsen. Lokaliseringsplaneringen måste, framhåller byggnadsstyrelsen, inordnas som ett led i den allmänna samhällsplaneringen. Kommittén har enligt styrelsen underskattat behovet av samordning på det centrala planet. Byggnadsstyrelsens råd för samhälls­ planering kan utan tvivel bidraga till en samordning på central nivå, men detta är uppenbarligen inte tillräckligt. Ett direkt samarbete mellan plan- och lokaliseringsorgan är enligt byggnadsstyrelsens mening ofrånkomligt. De former för samarbete som vuxit fram mellan byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen då det gällt att samordna bebyggelse och trafikplaneringen torde därvidlag kunna tjäna som förebild.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att utformningen av det centrala organet måste bli beroende av syftet med de föreslagna åtgärder­ na. Är det fråga om en allmän planeringspolitik, där en avvägning mellan kommunikationstekniska och bebyggelsegeografiska faktorer å ena sidan

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

149

samt naturskydds- och fritidsintressen å andra sidan blir tyngdpunkten,

torde ett särskilt organ böra skapas härför, där olika intressen är företrädda.

Är intresset begränsat till att gälla anskaffning av ett antal industrier till

vissa glesbygder eller vissa områden med ensidigt näringsliv i Norrland

och annorstädes bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det lämpligaste central­

organet.

Men skolöverstyrelsen anser i likhet med kommittén att förutsättningar

saknas för ett »planverk». Förslaget att i arbetsmarknadsstyrelsen inordna

det centrala lokaliseringsorganet är dock diffust utformat. Bl. a. redovisas

inte kompetensfördelningen mellan fackämbetsverken och arbetsmarknads­

verket. Genomföres förslaget torde det komma att väsentligt försvåra för

vederbörande fackämbetsverk att bedriva en konsekvent planering på längre

sikt. Överstyrelsen, som inte delar utredningens negativa uppfattning om

den hittillsvarande samverkan i lokaliseringsfrågor olika ämbetsverk emel­

lan, anser att de lokaliseringspolitiska aspekter som samhället med rätta

vill lägga på skolfrågorna har beaktats och framdeles kan beaktas inom ra­

men för det samarbete som äger rum. Under sådana omständigheter finner

överstyrelsen, att utredningens förslag, vilket torde medföra en väsentligt

mera tidsödande och för kommunerna svåröverblickbar handläggning, inte

bör genomföras.

På grund av det nära sambandet mellan verksamheten vid statistiska

centralbyrån och vid ett lokaliseringsorgan i utbyggt skick finner statistiska

centralbyrån det angeläget att fasta samarbetsformer och en såvitt möjligt

klar arbetsfördelning skapas mellan detta organ och centralbyrån. Utan att

ta ställning till den på sikt lämpliga dimensioneringen av lokaliserings-

organct förordar centralbyrån, med hänvisning till förut redovisade prin­

cipiella överväganden, att lokaliseringsorganet förstärkes successivt. Här­

vid bör utbyggnaden i en första etapp koncentreras till de delar av verksam­

heten, som hänför sig till kartläggningen av befolkningen, näringsliv och

samhällsservice. Liknande uttalanden göres av svenska kommunförbundet

samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att frågan om eu decentralise­

ring av den statliga förvaltningen till regionala organ är en lokaliseringsfak-

tor, som inte bör förbises. En väsentlig förstärkning av de regionala orga­

nens myndighet genom decentralisering av beslutanderätt skulle enligt läns­

styrelsens uppfattning säkerligen medverka till en jämnare fördelning av

företagsamheten i landet. Länsstyrelsen i Östergötlands län bar uttryckt

eu liknande uppfattning.

Några remissorgan är inte tillfredsställda med kommitténs avvägningar

i ansvaret för handläggandet av de ekonomiska ärendena. Sålunda uttalas

tveksamhet inför tanken att två centrala organ skulle besluta i ärenden av

samma karaktär.

Kommerskollegium bar inte kunnat bilda sig en säker mening, huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

150

kommerskollegium enligt kommittén alltjämt skall vara centralt organ i

en statlig kreditgarantiverksamhet av nuvarande art. Kollegium motsätter

sig en ordning, som skulle innebära att två centrala organ var för sig skulle

besluta i ärenden av samma karaktär. Därest kommitténs långtgående för­

slag skulle godtas bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det direkta organet

för lokaliseringsverksamheten. Skulle däremot kommerskollegiets förslag ge­

nomföras, innebärande att företagsstödet skulle bedrivas efter i stort sett

samma grunder som nu, blir frågan tveksam. För den händelse tonvikten

också i fortsättningen anses böra ligga på den företagsekonomiska sidan,

talar övervägande skäl för att kollegium alltjämt bör administrera verk­

samheten. Är däremot avsikten att tyngdpunkten skall ligga på den syssel­

sättnings- och arbetsmarknadspolitiska sidan, finner kollegium att verk­

samheten skall överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen för­

utsätter kollegium att samråd sker mellan de båda verken.

Det förefaller 1962 års företagareföreningsutreiining synnerligen tvek­

samt om det kan vara rationellt att låta två så närbesläktade stödformer som

de nu befintliga respektive av kommittén föreslagna nya garantierna centralt

handläggas av olika myndigheter. Vid ett genomförande av kommitténs för­

slag vore en tänkbar utväg att överflytta industrigarantilånen från kom­

merskollegium till arbetsmarknadsstyrelsen för att där ingå som ett kom­

plement till dess strikt lokaliseringspolitiskt inriktade garantilåneverksam-

het. Liksom hittills skulle enligt denna ordning de flesta framställningar

om lånegarantier initieras genom företagareföreningarna. Dessa »allmänna»

lånegarantier skulle alltjämt kunna betecknas som en del av företagare­

föreningarnas kreditstödjande funktioner.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att frågan om sammanfö­

rande av den centrala handläggning, som kan bli erforderlig, av båda stöd­

formerna, till ett och samma organ aktualiseras vid den föreslagna för­

söksperiodens slut. Först vid denna tidpunkt, då även pågående utredning

rörande företagareföreningarnas organisation och verksamhet slutförts, bör

ställning tas till frågan om det centrala lokaliseringsorganet. Åtskilliga skäl

synes tala för att ett fristående organ bör väljas. Dels bör den beslutade

översynen av arbetsmarknadsstyrelsen avvaktas, dels bör viss erfarenhet

genom försöksverksamheten vinnas innan slutlig ställning tas till organisa­

tionsfrågan. En radikal decentralisering av beslutanderätten i hithörande

ärenden bör dock enligt förbundet framför allt eftersträvas, varigenom de

centrala organens handläggning kan reduceras till en inspekterande, väg­

ledande och rådgivande verksamhet.

Remissopinionen ställer sig övervägande positiv till kommitténs förslag

att länsstyrelsen skall vara regionalt lokaliseringsorgan i

samverkan med länsarbetsnämnd, företagareförening och övriga berörda

länsorgan. Några avvikande meningar finns dock; enligt dessa bör länsar­

betsnämnden vara det regionala lokaliseringsorganet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196 k

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år 1064

151

Åtskilliga länsstyrelser avvisar förslaget om en separat lokaliseringssek- tion och förordar, att lokaliseringsverksamheten ingår som en del av de uppgifter som åvilar planeringssektionen inom länsstyrelsen. Från några håll efterlyses alternativa lösningar till kommitténs förslag rörande hand­ läggningen av lokaliseringsärendena.

Länsförvaltningsutredningen anser det vara av vikt att se och bedriva lokaliseringsverksamheten inte som en isolerad samhällelig verksamhet för sig utan som en del av samhällsplaneringen i stort. Vid behandling av frågan om den lämpliga formen för länsförvaltningens framtida organisa­ tion med avseende på samhällsplaneringen har utredningen funnit starka skäl för att tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringens utred­ nings- och samordningsfunktion skall ligga på regional nivå. Även besluts­ fattandet synes böra förläggas dit så långt detta är förenligt med å ena sidan behovet av centralt givna allmänna riktlinjer och handlingsramar och av att åt central instans förbehålla avgörandet i särskilt betydelsefulla ärenden eller i ärenden, där riksenhetlig bedömning är av vikt, samt å andra sidan kravet på lokal, kommunal eller enskild beslutsrätt och ansvarighet. Läns­ förvaltningsutredningen, som ännu inte tagit ståndpunkt i frågan om läns­ förvaltningens organisation när det gäller till samhällsplaneringen hörande uppgifter, har i avvaktan härpå ingen erinran mot att länsstyrelsen blir regionalt lokaliseringsorgan. Utredningen förordar dock att organisationen inte betraktas som definitiv och sålunda bindande för länsförvaltningsut­ redningen i dess fortsatta arbete.

Kommers kollegium, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund föredrar länsarbetsnämnden som regionalt lokaliseringsorgan. Kommerskollegium anser sålunda, att länsstyrelserna inte bör göras till lokalorgan och därmed underställas arbetsmarknadssty­ relsen. Det ligger närmare till hands att länsarbetsnämnderna får påta sig de uppgifter kommittén föreslagit och därvid svara för det samråd med lokala myndigheter samt enskilda som kan vara erforderligt. Skulle kom­ merskollegium bli det centrala verket, förordar kollegiet att företagareför­ eningarna väljs som lokala organ.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det inte motiverat, att länsstyrelsen utöver samordning av olika planeringsupp- gifter som har samband med lokaliseringsverksamheten också skall ta be­ fattning med konkreta lokaliseringsärenden, som angår enskilda företag.

Den rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor lill företag, som kan bli aktuell på länsplanct, bör enligt arbetsgivareföreningen och industriför­ bundet ombesörjas av länsarbetsnämnden i nära samverkan med arbets­ marknadsstyrelsen. Härigenom kan företagens behov av allsidig informa­ tion om lokaliseringsförutsättningarna i olika orter, såväl inom som utom länet, tillgodoses. Även den sakkunskap rörande näringslivet, som finns t. ex. inom handelskamrarna, bör kunna utnyttjas för ändamålet. Det ligger närmast till hands att länsarbetsnämnden för utföra de förberedande utred­

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1064

ningar som behövs för behandlingen av ärenden rörande statliga kredit­ garantier. Skulle emellertid länsstyrelsen anses böra medverka vid behand­ lingen av kreditgarantiärenden, kan arbetsgivareföreningen och industri­ förbundet ej ansluta sig till förslaget att ansökan om statlig kreditgaranti automatiskt skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, så snart länsstyrel­ sen och arbetsmarknadsstyrelsen stannar i olika mening. Enligt organisa­ tionernas uppfattning bör det i stället ankomma på sökanden att hos Kungl. Maj :t besvära sig över arbetsmarknadsstyrelsens beslut. Därjämte bör sty­ relsen efter eget beprövande kunna hänskjuta ett kreditgarantiärende till avgörande hos Kungl. Maj :t.

Enligt riksbanksfullmäktige uppkommer problemet om länsstyrelserna, med den naturliga inriktning på respektive läns egna intressen de har, kan väntas ha förutsättningar att företa de grannlaga avvägningar som de loka- liseringspolitiska ställningstagandena ofrånkomligen kommer att visa sig innefatta, både med hänsyn till de lokala intressekollisioner som måste uppstå och de vidare ekonomiska perspektiv som nödvändigtvis måste an­ läggas. Fullmäktige ställer frågan, om inte länsstyrelsernas uppgifter borde begränsas till en ledning och samordning av det samhällsplaneringsarbete som bedrivs av olika länsorgan och av kommunerna, medan frågorna röran­ de näringslivets lokalisering i huvudsak borde handläggas av det centrala organet.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att 1962 års företagareför- eningsutredning närmare utreder formerna för handläggningen inom för­ eningarna av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagsloka- lisering. En decentralisering av beslutanderätten i dylika ärenden till före­ tagareföreningarna och/eller länsstyrelserna bör enligt förbundets uppfatt­ ning ske.

1962 års företagareföreningsutredning tar för givet att den företagseko­ nomiska sakkunskap som finns företrädd inom företagareföreningarna så långt detta är praktiskt lämpligt nyttiggöres i samband med länsorganets behandling av de olika frågor som uppkommer. Utredningen anser det dock lika klart att företagareföreningarna ej ensamma kan representera den före­ tagsekonomiska bedömningen av ärendena. Klarhet bör enligt utred­ ningen skapas rörande kommitténs förslag att företagareföreningen skall samråda med länsstyrelsen vid handläggning av ärenden om statligt kredit- stöd till hantverk och småindustri, som har betydelse i lokaliseringssam- manhang. Företagareföreningarna bör vid utlämnandet av direktlån ha att inom ramen för fastställda lånebestämmelser självständigt fatta det slut­ liga avgörandet beträffande det enskilda låneärendet. Däremot är det natur­ ligt att — för det fall frågan om beviljandet av lånegaranti aktualiseras — länsorganet skall inkopplas före det slutliga avgörandet i det centrala organet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län markerar, att rådgivning och upplys­

153

ning till företag i lokaliseringsfrågor samt beslutanderätten angående stöd­ åtgärder i största möjliga utsträckning bör anförtros företagareföreningar­ na, vilka på grund av sin verksamhet har den största erfarenheten av dylika ärenden. Om nämnda uppgifter anförtros företagareföreningarna i samråd med länsstyrelserna och andra länsorgan vinnes även samordning med det statliga stödet till småindustri och hantverk.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län föreslår att de cen­ trala besluten vad avser såväl föreslagna lån och garantier som sådana, vilka förmedlas av företagareföreningarna, skall fattas av samma myndig­ het. Vidare föreslår länsstyrelserna att den mera bankmässiga handlägg­ ningen av det föreslagna kreditstödet ombesörjes av företagareföreningarna, vilka förskaffat sig en aktningsvärd erfarenhet i hithörande frågor. Läns­ styrelserna understryker vidare att det redan på utredningsstadiet bort redovisats en klarare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de centrala och lokala organen.

I de organisatoriska frågorna intar länsstyrelsen i Västerbottens län den ståndpunkten att låne- och bidragsverksamheten bör samlas under ett centralt organ. Den genom företagareföreningarna förmedlade statsgaranti- låneverksamheten bör överföras till arbetsmarknadsstyrelsen. Den av utred­ ningen föreslagna gränsen 2 milj. kr. för att lån, lånegarantier och bidrag skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, anser länsstyrelsen vara för låg. Det väsentliga är att ärenden där centrala och regionala myndigheter har olika mening underställs dylik prövning.

Kommitténs förslag om lokaliserings råd och deras sammansätt­ ning har föranlett skiftande kommentarer. Vissa remissorgan föreslår att rå­ det skall utökas med representanter från andra håll än kommittén förordat. Från näringslivets sida vill man ha en bättre anknytning till näringslivet genom företrädare därifrån. Även från kommunalt håll vill man ha större inflytande. Några länsstyrelser anser, att det inte finns skäl till särskilda lokaliseringsråd och hänvisar till befintliga s. k. länsråd.

Byggnadsstyrelsen hävdar att lokaliseringen i alltför hög grad behand­ lats som en gentemot samhällsplaneringen i övrigt fristående fråga. Enligt byggnadsstyrelsens bestämda mening bör lokaliseringsfrågorna behandlas på samma sätt som alla andra planfrågor inom länsstyrelsen. Det naturliga synes därför vara att de behandlas inom ramen för de nuvarande länsråden, vilka vid behov kunde förstärkas med företrädare för ytterligare intresse­ områden.

Bostadsstyrelsen har i princip samma uppfattning och anför att lokalise- ringsrådet bör tjäna som ett organ för översiktlig, fortlöpande samhälls­ planering.

Länsförvaltningsu t redningen ifrågasätter om inte den grupp av personer, representerande landsting, kommuner och näringsliv, vilka enligt kommit-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

154

tens förslag skall ingå i lokaliseringsrådet, måste utökas och ges en bredare

förankring för att länsstyrelsen skall få de samråds- och kontaktmöjlighe­

ter iltåt som otvivelaktigt är önskvärda och behövliga, om länsstyrelsen

skall nå goda resultat i sin lokaliseringsplanering. Hur än det rådgivande

organet konstrueras måste det emellertid vara ett provisorium intill dess

frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen behandlats av länsförvalt-

ningsutredningen och blivit föremål för statsmakternas beslut.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att med hänsyn till det sam­

rådsförfarande som redan tillämpas i form av s. k. länsråd synes inte till­

räckliga skäl föreligga att inrätta särskilda lokaliseringsråd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att endast primärkommunala före­

trädare bör ingå i lokaliseringsrådet. Länsstyrelsen skulle också kunna

tänka sig den ordning, att ett statligt lokaliseringsråd ej inrättades men

att efter överenskommelse med kommunförbunden dessa åtog sig att utse

ett kommunalt lokaliseringsråd som organ för samråd med länsstyrelsen

i lokaliseringsfrågorna.

Sveriges lantbruksförbnnd, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund är inne på delvis samma tankegång.

Organisationerna anser det föreslagna lokaliseringsrådet ha fått en alltför

expertbetonad sammansättning. Ett starkare lekmannainflytande synes

vara befogat, och förbunden föreslår därför att i lokaliseringsråden skall

in§å ytterligare två av landstinget valda representanter samt att länsstyrel­

sen utöver en representant för vardera företagare och arbetstagare skall utse

en representant för de privata jord- och skogsbruksintressena.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska kom­

munförbundet hävdar, att den regionala planeringsverksamheten bör anför­

tros åt ett kommunalt organ, sammansatt med representanter för primär­

kommuner och landsting och nära samarbetande med de statliga planerings-

myndigheterna. Enligt landstings- och kommunförbunden torde ett på kom­

munal grund uppbyggt planeringsorgan inte lämpligen kunna utrustas

med befogenheter i fråga om den rent företagsekonomiska prövningen av

olika industriprojekt, och inte heller torde det böra svara för den ekono­

miska förvaltningen av de statliga medel som skall disponeras för lokali-

seringsstödjande åtgärder. Tänkbart är under sådana förhållanden att före­

tagareföreningarna anförtros dessa uppgifter, vilket i så fall finge beaktas

av företagareföreningsutredningen. Förbundsstyrelserna kan inte finna att

två av landstinget utsedda representanter i lokaliseringsrådet med hänsyn

till rådets sammansättning i övrigt kan ge det medinflytande i det regio­

nala planeringsarbetet, som rätteligen motiveras av de stora insatser såväl

primärkommuner som landsting måste göra. Ett utan djup förankring i

den kommunala demokratin med dess folkvalda förtroendemän arbetande

planeringsorgan på länsplanet medför, att länets befolkning kommer att

helt sakna inflytande i för dem och det samhälle de lever i så avgörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

155

frågor som den långsiktiga samhällsplaneringen och olika samhällsfunk­ tioners fördelning på olika orter och delar av länet. En planering så att säga ovanför huvudet på invånarna och praktiskt taget helt i händerna på tjänstemän låter sig enligt förbundens förmenande svårligen förenas med den kommunala självstyrelsen.

Svenska bankföreningen varnar för att överdriva utredningsverksamhe­ ten på länsplanet. Det viktigaste är att man snabbt tar till vara alla före­ liggande möjligheter att nå konkreta resultat. Därvid är det enligt förening­ ens uppfattning av stor betydelse att en intim kontakt upprätthålls med näringslivet. Om det tilltänkta rådet kommer till stånd bör i detta ingå ett större antal företagarrepresentanter än kommittén förutsatt. Detta före­ faller bankföreningen mera angeläget än att i rådet medta vissa av de be­ fattningshavare på länsplanet, som kommittén ansett böra vara självskriv­ na ledamöter. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att loka- liseringsrådet bör få en större representation från näringslivet än den före­ slagna, bl. a. genom representanter för näringsorganisationer och företag inom länet, medan tjänstemännen mera intar ställningen såsom rådgivande experter.

Som ytterligare exempel på förslag om representation i lokaliseringsrå- det må nämnas, att skogsstyrelsen vill ha skogliga representanter i de skogsbetonade länens lokaliseringsråd. Kooperativa förbundet föreslår, att den konsumentkooperativa rörelsen blir representerad. Överbefälhavaren finner att det med hänsyn till försvarspolitiska målsättningar är av väsent­ lig betydelse att berörda militära myndigheter i god tid under överlägg- ningsskedena bereds tillfälle att deltaga. I lokaliseringsrådet bör försvårs- områdesbefälhavaren vara representerad. För Norrbottens och Gotlands del bör representanten dock vara militärbefälhavaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

IV. LÄNSUTREDNINGEN FÖR JÄMTLANDS LÄN

Utredningen

A. Befolkning och näringsliv

Folkmängden i Jämtlands län som år 1963 uppgick till 134 200 har sedan 1953, då länet hade sin största folkmängd, minskat varje år och i en i stort sett alltmer ökad takt. Mellan åren 1953 och 1963 uppgick folkminskningen till ca 11 000 personer. Befolkningen är relativt koncentrerad till storsjö- bygden. En tredjedel av länets befolkning bor inom en 2-milsradie från Östersund och ca 60 procent inom eu 6-inilsradie från staden. Östersunds stad samt Frösö och Svegs köpingar är i huvudsak de enda kommuner som

156

haft folkökning, medan folkmängden i Ströms och Bräcke kommuner i stort sett varit konstant. Övriga kommuner i länet har fått vidkännas folkminsk­ ning.

Länets flyttningsförluster har under senare år varit både procentuellt och absolut sett större än i något annat norrlandslän. Flyttningsförlusterna har nästan enbart berört de yngre åldrarna.

Av den förvärvsarbetande befolkningen i länet sysselsattes ar 1960 nära en tredjedel i jord- och skogsbruk — en högre andel än i något annat län. Samtidigt uppgick andelen industrisysselsatta till endast knappt 15 procent mot 36 procent i riket som helhet. Det totala antalet förvärvsarbetande har sedan år 1950 minskat mycket kraftigt. Detta sammanhänger med en kraf­ tig minskning av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk som inte kompenserats av en motsvarande sysselsättningsökning inom stadsnä­ ringarna. Andelen förvärvsarbetande inom industrin når inte i någon kom­ mun upp till riksmedeltalet. I jordbrukskommunerna är folkminskningen störst, befolkningsstrukturen mest snedvriden, medelinkomsten lägst och den ekonomiska utvecklingen sämst.

Enligt lansutredningens befolkningsprognos för länet, som bygger på an­ tagandet att inga särskilda åtgärder vidtas, skulle folkmängden år 1975 uppgå till 118 900 invånare, en minskning med ca 17 000 från 1962. De tätorts- och industrifattiga kommunerna har antagits få fortsatt folkminsk­ ning och befolkningens åldersstruktur kommer att bli mycket ogynnsam i dessa kommuner.

En undersökning rörande lantbrukets struktur visar att mer än hälften av länets brukningsenheter över två ha finns i storleksgruppen 2—5 ha åker samt att två tredjedelar av de verksamma brukarna är 50 år och äldre. Läns- utredningen karakteriserar den nuvarande ägoanordningen i såväl jordbruks- jorden som skogsmarken som otillfredsställande.

Från skogen, jordbruket, de geologiska förhållandena och vattenkraften kan enligt länsutredningen en råvaruförsörjning erhållas för industriell förädling inom länet. Länsutredningen har också företagit en undersök­ ning av fraktkostnaderna, av vilken framgår att industrier i länet har högre sammanlagda transportkostnader på grund av de långa avstånden till de inhemska avsättningsområdena och på grund av den obetydliga avsättnings­ marknaden i Jämtlands län. Denna olägenhet förklaras dock kunna avhjäl­ pas med ökad zontariffering på järnvägarna och en avpassning av produk­ tionen. Produktionen bör inriktas på varor som vid avsättningen kräver litet befolkningsunderlag (den lokala marknaden) samt vidare på högvär­ diga varor. Produktion av högvärdiga varor i Jämtlands län kan enligt ut­ redningen ske utan att företagens konkurrensförmåga av fraktkostnads­ skäl blir sämre än om produktionen varit förlagd till syd- eller mellan- sverige. Produktionen kan dessutom inriktas på varor som kan finna en proportionsvis större avsättning i Norrland, t. ex. maskiner och verktyg till

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

157

pappers-, massa- och sågverksindustrin, verktyg och redskap för skogsbru­ ket samt varor som betingas av klimatet i Norrland.

Fraktkostnaderna beträffande transitotrafiken via hamnar vid Trond- hcimsfjorden har av länsutredningen gjorts till föremål för ingående stu­ dier. Denna trafikled utnyttjas ganska mycket av länets näringsliv men under normala år endast i obetydlig utsträckning av företag utanför länet. Ungefär hälften av länets järnvägstransporterade export går över Stor­ lien. Transitotrafiken är utpräglat enkelriktad. Transitotrafiken år 1960 från Sverige omfattade 56 551 ton mot endast 722 ton till Sverige. Eftersom exportindustrin i Jämtlands län måste konkurrera på världsmarknaden med bl. a. norrländska kustindustrier, blir fraktkostnaderna vid export via Trondheim av stor betydelse.

Länsutredningen anmärker att fraktpriserna från Trondheimsfjorden förefaller ligga anmärkningsvärt högt. Samtliga fraktpriser från Trond­ heimsfjorden till västeuropeiska hamnar — med undantag av de till Eng­ lands västkust — ligger högre än de från Sundsvall.

Av en av länsutredningen verkställd inventering av produktionsfakto­ rerna i länet framgår att tillgången på industrimark synes vara förhål­ landevis god. Vattentäkts- och recipientförhållandena är jämfört med dem i mellersta och södra Sverige mycket goda. Elkraftspriset är lågt genomsnitt­ ligt sett. Arbetslönerna synes inte vara särskilt höga, trots att länet tillhör ortsgrupperna 4 och 5. Detta anses bero på mindre löneglidning än i andra delar av landet. Tillgången på arbetskraft i länet beräknas bli mycket god. Det lokala skattetrycket är högt; ingen kommun har en utdebitering som ligger under riksgenomsnittet. Tillgången på reparationsservice för industrin bedömes vara god och behöver således inte bli ett hinder för nylokaliseringar inom länet. Ifråga om allmän och kommersiell service är ett flertal orter i förhållande till sin folkmängd väl försedda med serviceanordningar.

Turistnäringen är enligt länsutredningen av mycket stor ekonomisk be­ tydelse för länet. Skatteunderlaget från turistnäringen motsvarar 2,4—3,2 procent av länets totala skatteunderlag.

För taxeringsåret 1960 var den beskattningsbara inkomsten per invånare i länet endast 2 233 kr., medan den för hela riket var nära 60 procent högre. Av norrlandslänen hade Jämtlands län den lägsta medelinkomsten per in­ vånare.

Enligt utredningens beräkningar skärps skillnaderna i skattekraft mellan länet och riket som helhet. Medelinkomsterna, medelförmögenheterna och antalet skattekronor per invånare ökar i betydligt långsammare takt än i hela landet.

Länets landskommuner har väsentligt högre utgifter för undervisning och socialvård per invånare än rikets landskommuner. I många kommuner heror de stora utgifterna för undervisning på att de långa avstånden medför höga kostnader för skolskjutsar och skolhem. Eftersom befolkningen blir

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

158

allt äldre i förhållande till riksgenomsnittet blir utgifterna för socialvården alltmer betungande.

TiHgången på riskvilligt kapital är begränsad i Jämtlands län, vilket utgör ett hinder vid företagsetablering. Ett lösande av kapitalfrågan är en­ ligt länsutredningen av väsentlig betydelse för en utveckling av länets nä­ ringsliv.

Enligt länsutredningens befolkningsprognos skulle befolkningen i åldern 15—64 år mellan 1960 och 1975 minska med 19 396 personer eller med 21,6 procent. Under samma tidsperiod beräknas hela rikets befolkning i denna åldersgrupp öka med 5,4 procent. Folkminskningen i Jämtlands län får till följd att den i länet kvarblivande befolkningen får en allt tyngre för­ sörjningsbörda om inga särskilda åtgärder vidtas. Som exempel på de nega­ tiva konsekvenserna nämner länsutredningen en försämrad tillgång till allmän och kommersiell service, ökande utgifter för t. ex. socialvård och skolväsen, ökande skatter, risk för värdeminskningar hos allmänna investe­ ringar i länet, sjunkande medelinkomster och medelförmögenheter i relation till utvecklingen i hela riket m. in. Den — till följd av den stora folkminsk­ ningen — försämrade servicen för befolkningen kan i sin tur leda till ökad avflyttning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

B. Förslag till åtgärder

Utredningen framhåller inledningsvis att det såväl för att skapa bättre balans mellan samhällets utgifter och inkomster i Jämtlands län som för att skapa bättre levnadsförhållanden för den i länet kvarblivande befolk­ ningen är angeläget att snara och förhållandevis radikala åtgärder vidtas för länet. De av utredningen föreslagna åtgärderna syftar dels till en förbättring av den kommunala ekonomin, dels till en utbyggnad av näringslivet.

1. Åtgärder för att förstärka kommunernas ekonomi

Utredningen framhåller att en omställning av länets näringsliv som ökar skattekraften i kommunerna endast kan ske på längre sikt. Under en över­ gångsperiod måste åtgärder vidtas från statens sida som direkt förbättrar den kommunala ekonomin i länet. Länsutredningen föreslår i avvaktan på resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés arbete endast en skatte­ utjämning på sådant sätt, att kommuner med skattekraft understigande me- delskattekraften för riket erhåller statsbidrag i sådan omfattning, att me- delskattekraften för riket uppnås. Dessa bidrag förutsättes utgå till såväl primärkommuner som landstingskommuner. Länsutredningen föreslår vi­ dare att Jämtlands län beträffande skattelindringsbidrag sättes i samma bidragsgivningsklass som Norrbottens län och lappmarksdelen av Väster­ bottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

159

2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad

Länsutredningen föreslår att snara och förhållandevis omfattande åtgär­ der vidtas av statsmakterna i syfte att bygga ut näringslivet i länet. De för­ slag som länsutredningen framlägger har delats upp i dels allmänna åtgär­ der för näringslivets utbyggnad, dels särskilda åtgärder för olika närings­ grenar.

De allmänna åtgärderna omfattar dels förslag i syfte att öka kapitaltill­ förseln till länets näringsliv, dels åtgärder för kommunikationsväsendet, dels ock övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad.

Kapitaltillförseln

Enligt länsutredningen är det uppenbart att kapitaltillgångarna inom Jämtlands län är så ringa att de inte förslår till önskvärda investeringar och företagsetableringar. Visserligen kan riskvilligt kapital i och för sig tillfö­ ras länet från andra delar av landet, men det torde, anser utredningen, i första hand söka sig till regioner, där större kapitalägare finns och där möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av investeringarna där­ för är gynnsammare än i Jämtlands län.

Liksom erfarenheterna visat från Nord-Norge är det enligt utredningen inte tillfyllest att på olika sätt uppmuntra småföretagsamheten i länet. Det torde därtill vara nödvändigt att få till stånd en eller flera storindustrier, vilka i sin tur kan ge upphov till ett välutvecklat underleverantörssystem och dessutom verksamt bidra till en bättre industriell miljö för nya företag.

Det förefaller länsutredningen ofrånkomligt, att statsmakterna bidrar till lösandet av kapitalfrågan för länets näringsliv. Utredningen föreslår där­ för en särskild utbijggnadsfond för näringslivet i Jämtlands län och därmed likställda områden, ett spörsmål som länsutredningen förutsätter att kom­ mittén för näringslivets lokalisering kommer att behandla.

Länsutredningen föreslår dessutom att ytterligare risktäckningsmedel om 400 000 kr. tillföres länets företagareförening för att föreningen i öns­ kad utsträckning skall kunna medverka vid finansieringen av ökad indu­ striell sysselsättning.

Länsutredningen anlägger även synpunkter på lämpligheten att använda skattelagstiftningen som hjälpmedel för att underlätta privata investeringar i s. k. problemområden. Eventuellt negativa verkningar på konkurrenssitua­ tionen torde kunna elimineras om lagstiftningen utformas så, att tidigare etablerade företag erhåller ifrågavarande fördelar ur skattesynpunkt vid ny­ investeringar i problemområden. I första hand föreslår länsutredningen att avsättningar som görs till investeringsfonder bör få tagas i anspråk för in­ vesteringar i problemområden utan hänsynstagande till konjunkturläget. Länsutredningen betonar angelägenheten av att den nya lagstiftningen får

160

en sådan tillämpning att en utvidgad företagsamhet i s. k. problemområden

verkligen kan komma till stånd.

För att skapa ännu starkare incitament för nyinvesteringar i kapitalfattiga

områden föreslår länsutredningen vidare införande av en särlagstiftning,

enligt vilken direkt avsättning till kostnadsutjämningsreserv (lokaliserings-

fond) för senare investering i utflyttningsområden bör möjliggöras. Vid

avsättning till kostnadsutjämningsreserv bör enligt utredningen inte krävas

insättning av kontanta medel å räntelöst konto i riksbanken. Avsättning till

kostnadsutjämningsreserv skulle således innebära vissa ränte- och likvidi-

tetsförmåner jämfört med avsättning till konjunkturutjämningsfond. Sam­

ma regler skulle gälla för avsättning till kostnadsutjämningsreserv som en­

ligt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Avsatta medel bör endast få tagas i anspråk för avskrivning å nyinveste­

ringskostnader i byggnader, anläggningar och maskiner i utflyttningsområ­

den. Av ianspråktagen fondavsättning bör 80 procent få användas för direkt

avskrivning å nyinvesteringskostnaden, medan resterande del överföres till

vinst- och förlustkontot som skattefri intäkt. Enligt utredningen bör avsätt­

ningar till kostnadsutjämningsreserv i första hand få tas i anspråk för in­

vesteringar i områden som uppvisar en relativt sett mycket låg inkomst- och

förmögenhetsnivå, otillräcklig sysselsättning, ogynnsam åldersfördelning och

hög utflyttningsintensitet.

Beträffande bidrag till byggande av industrilokaler tar länsutredningen

bestämt avstånd från en kommunal subventionering till företagens tomt­

mark och lokaler. För att begränsa en kommunal 'lokaliseringspolitik som

ur samhällsekonomisk synpunkt är felaktig anser länsutredningen att stat­

liga bidrag till byggande av industrilokaler bör införas. Bidragen har av läns­

utredningen tänkts som ett komplement till eller som en väsentlig utbygg­

nad av arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande bidrag till byggande av industri­

lokaler som beredskapsarbeten.

Åtgärder för kommunikationsväsendet

Det allmänna vägnätet i Jämtlands län är enligt utredningen av otillfreds­

ställande beskaffenhet, särskilt med avseende på bärigheten. Förutom tem­

porära trafikinskränkningar på grund av tjällossning förekommer perma­

nenta belastningsinskränkningar för ett stort antal svaga broar.

Under lång tid framåt torde de mer radikala ombyggnaderna få begränsas

till de större vägarna och provisoriska åtgärder tills vidare få sättas in på

det sekundära vägnätet. Länsutredningen anser dock möjligheterna till så­

dana förbättringar ringa vid nuvarande anslagstilldelning. En ökning mot­

svarande ca 15 procent av det årliga vägunderhållsanslaget till länet fram­

står som synnerligen behövligt.

I fråga om sjöfrakterna konstaterar utredningen att en under hela året

jämn och betydligt större svensk transitoexport via hamnar vid Trondheims-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

löl

fjorden skulle kunna möjliggöra en ökad konkurrens mellan rederierna. En sådan ökning av transitokvantiteterna är emellertid i första hand beroende av taxepolitiken hos de svenska och norska stats järnvägarna (SJ och NSB).

Utredningen framlägger vissa förslag till ändringar beträffande järn­ vägarnas taxepolitik för transitotrafiken via hamnar vid Trondheimsfjorden, innebärande att SJ :s och NSB:s tariffer samordnas på så sätt att transport­ konsumenterna ej debiteras en ny terminalkostnad vid gränsstationen Stor­ lien, att XSB:s tariffer för transitotrafiken blir mera överensstämmande med SJ :s, att såväl SJ:s som NSB:s tariffer för transitotrafiken konstrueras efter laster av 20 ton per vagn, samt att de svenska tarifferna för transitotrafiken utsträcks att gälla på längre avstånd från Storiiengränsen, så att flera transportkonsumenter får någon påtaglig nytta av rabatteringen.

I fråga om järnvägstrafiken inom Sverige erinrar länsutredningen om 1953 års trafikutrednings förslag, enligt vilket driftbidrag skall kunna ges åt samhällsnödvändig underskottstrafik, så att en tillfredsställande tians- portförsörjning ernås. Enligt utredningen synes emellertid sådana bidiag böra komma i fråga även för att åstadkomma en från lokäliseringspolitiska synpunkter önskvärd justering av fraktprisnivån.

Flygförbindelserna behandlas även av utredningen. Länets enda trafik­ flygplats finns på Frösön. Länsutredningen framhåller som angeläget att

Östersund/Frösön under hela året har två dubbelturer per dag med Stock­ holm, vilka bör gå via Härnösand/Sundsvall. I fråga om behovet av nya tia- fikflygfält konstaterar utredningen att, ehuru Östersund/Frösön ligger centralt i Jämtlands län, det kan förmodas att det finns behov av ytterligare trafikflygfält i länet. Utredningen föreslår att en närmare undersökning före­ tages härom.

Övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad

Bristen på såväl en ekonomisk som en topografisk karta är enligt läns­ utredningen ett hinder för en översiktlig planläggning beträlfande bebyggel­ se, industri, samfärdsel samt jord- och skogsbruk. Utredningen anser det därför högst angeläget att såväl den ekonomiska som den topografiska kar­ tan färdigställes avsevärt tidigare och snabbare än som hittills planlagts.

Ett värdefullt hjälpmedel vid strukturrationalisering inom skogsbruket vore enligt länsutredningen ett flygbildsamin vid länets lantmätei ikontoi. Kartverkets kostnader för ett dylikt arkiv uppskattas till ca 40 000 kr.

Länsutredningen framhåller beträffande de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen att det är angeläget att i de tramåtgåcnde tätorterna mark in- köpes av kommunerna och att planeringen i god tid genomföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)64

0

Bilmng till riksdagens protokoll lOGi. 1 samt. Nr 185

162

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

3. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar

Lantbruket

Länsutredningen anser det angeläget att de statliga organ som handhar strukturrationaliseringen inom jordbruket utrustas med erforderliga per­ sonella resurser och att ytterligare medel tillföres det ordinarie rationaliseringsanslaget.

Vidare anser utredningen det nödvändigt med utökad forskning och råd­ givning i byggnadsfrågor inom lantbruket, utökade möjligheter för ekono­ misk planering och för allmän upplysningsverksamhet bland lantbrukarna i företagsekonomiska frågor samt större resurser för rådgivning och fort­ bildning inom jordbruket.

Övriga åtgärder, som länsutredningen föreslår på lantbrukets område, av­ ser att amorteringstiderna för garantilån utsträcks ytterligare samt att spe­ ciella lånemedel ställs till förfogande för anskaffning av vissa skogs- och jordbruksmaskiner. Länsutredningen framhåller vidare att den statliga slaktdjursavgiften bör slopas för den norrländska fläskproduktionen och att möjligheterna till rationell lagring av såväl växt- som djurprodukter bör ut­ ökas genom uppförande av ett fryslagerhus.

Skogsbruket

Beträffande åtgärder på skogsbrukets område hänvisar utredningen till utredningen Skogstillgångarna i Jämtlands län (SOU 1962: 1), som är att betrakta som en delutredning till länsutredningens betänkande. 1960 års skogskommitté fann att vissa förutsättningar förelåg för produktion av wallboard eller halvkemisk massa i länet. Länsutredningen uttalar för sin del att en halvkemisk massafabrik skulle få en synnerligen gynnsam effekt inom själva skogsbruket, eftersom den skulle möjliggöra mer lönsamma avverkningar av barrklenvirke och lövved.

Industri och hantverk

För att främja den industriella sysselsättningen inom länet föreslår läns­ utredningen en utbyggnad av företagareföreningens verksamhet. Det synes utredningen önskvärt att bygga ut föreningens tekniska verksamhet avseen­ de såväl det trätekniska som övriga branschområden.

Länsutredningen skisserar ett organisationsförslag beträffande driftavdel­ ningen för träindustrin och en teknisk avdelning för övrig verksamhet.

En maskinfond skulle enligt länsutredningen göra det möjligt för för­ eningen att införskaffa maskiner och hyra ut dessa till de mindre företagen.

Länsutredningen föreslår vidare att den redan befintliga ekonomiska kon­ sultavdelningen inom företagareföreningen utbygges och att föreningens försäljningsrådgivning förstärkes.

163

Kostnaderna för utbyggnad av företagareföreningens verksamhet, som be­ räknas till 345 000 kr. i investeringskostnader och 230 000 kr. i årliga utgif­ ter, synes länsutredningen helt böra bestridas med statsmedel.

Gruvdrift samt jord- och stenindustri

Länsutredningen finner att en väg från gruvfältet i Stekenjokk till Ankar­ vattnet i Frostvikens kommun skulle göra malmbrytningarna i fältet, sär­ skilt av zinkmalm och svavelkis, mera lönsam. Utredningen föreslår därför att särskilda medel beviljas för byggande av väg mellan Ankarvattnet och

Stekenjokk. Därest gruvdrift kommer att ske i området mellan Stekenjokk och Ankarvattnet, föreslår länsutredningen att utredning företas angående förutsättningarna för ett anrikningsverk i Frostvikens kommun.

Utredningen finner det vidare angeläget att ytterligare resurser ställes till förfogande för Sveriges geologiska undersökning för berggrundskartering i länet samt att ytterligare medel beviljas för en mera systematisk under­ sökning av eventuella uranförekomster i länet. Den egentliga berggrunds- karteringen bör även kombineras med marknadsanalyser rörande avsätt- ningsförhållandena för olika typer av stenprodukter. Dessa analyser skulle lämpligen kunna utföras av statens institut för byggnadsforskning.

Slutligen föreslår länsutredningen att en allmän inventering skall göras av grus-, sand- och lerförekomsterna i länet.

Turistnäringen

Länets turistnäring befinner sig i en kraftig expansion och behovet av planering blir alltmer överhängande. Utredningen föreslår att en länsom- fattande översiktsplan utarbetas för länets turistnäring och naturvård, en planläggning som skulle syfta dels till en förbättring av turistnäringens ekonomiska villkor, dels till en långsiktig hushållning av länets särpräglade och värdefulla natur.

I avvaktan på denna plan föreslår länsutredningen vissa åtgärder som syftar till förbättringar av de ekonomiska villkoren för näringen. En av de viktigaste åtgärderna för turistnäringen synes vara att underlätta in­ vesteringarna. Utredningen föreslår därför bl. a. att hotellgarantilån skall kunna användas även för att täcka köpeskilling vid övertagande av redan befintligt turistföretag.

I fråga om fisket framlägger länsutredningen konkreta förslag till olika fiskevårdande åtgärder, som syftar till att tillgodose behovet av fritidsfiske i framtiden. Bl. a. föreslås beträffande vatten, som ställs till förfogande för allmänheten för fritidsfiske, att statsbidrag skall kunna utgå till kostna­ derna för erforderliga grundläggande fiskevårdande åtgärder och för bil­ dande av fiskevårdsområden.

Personalresurserna för fiskefrämjande verksamhet behöver enligt läns­ utredningen utökas. Medelsbehovet uppskattas till 40 000 kr. per ar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 785 år 196i

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Rennäringen

De åtgärder som länsutredningen föreslår för rennäringen är en utvidg­ ning av renbetesfjällens område, uppförande av ytterligare renstängsel längs riksgränsen mot Norge och gränsstängsel mellan lappbyar, fortsatt utbygg­ nad av vägar till lappbosättningar, upprustning av bostadsbeståndet för lappbefolkningen, bättre betingelser för renslakt och information om forsk­ ningsresultat samt rådgivning i organisatoriska och ekonomiska spörsmål. Enligt länsutredningen bör det ankomma på konsulenten vid lappväsendet att ta de initiativ som blir aktuella.

Remissyttrandena

Beträffande länsutredningens förslag till allmänna åtgärder för att för­ stärka näringslivet i Jämtlands län har ett stort antal remissinstanser hän­ visat till sina yttranden över det av kommittén för näringslivets lokalise­ ring avgivna betänkandet. Den övervägande delen av yttrandena har här­ igenom ägnats åt de av länsutredningens förslag som speciellt berör de olika näringarna inom Jämtlands län.

Endast ett fåtal remissinstanser uttalar sig över länsutredningens förslag till åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi.

Kammarkollegiet anser att om en stödåtgärd av denna konstruktion, som i och för sig synes diskutabel, skall vidtagas, tillämpningen inte torde kunna begränsas till Jämtlands län. Svenska kommunförbundet hänvisar till på­ gående utredning av 1958 års skatteutjämningskommitté. 1958 års skatteutjämningskommitté uttalar att utformningen av kommitténs förslag till allmänt skatteutjämnande bidragssystem i hög grad utformats efter de lin­ jer som länsutredningen ansett önskvärda.

Vad angår förslagen till åtgärder för näringslivets ut­ byggnad i länet avstyrker statskontoret förslaget om en särskild ut- byggnadsfond för näringslivet och statliga bidrag till byggande av industri­ lokaler. Även Sveriges industriförbund avstyrker förslaget om inrättandet av en statlig lånefond. Förbundet motsätter sig vidare statliga bidrag för upp­ förande av industrilokaler liksom att investeringsfonderna skall användas som lokaliseringspolitiskt instrument. Enligt industriförbundets mening bör företagen i stället medges rätt till snabbare avskrivning å bvggnader och dessutom ett extra avdrag utöver anskaffningskostnaderna.

Länsutredningens samtliga förslag för att öka kapitaltillförseln till länet lillstyrkes livligt av Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott. Jämt- land-JIärjedalens hantverksdistrikt och Jämtlands läns företagareförening anser förslaget om eu särskild utbyggnadsfond samt om ytterligare risk­ täckningsmedel till länets företagareförening vara av speciellt värde. Även länsutredningens förslag om särlagstiftning för avsättning till en kostnadsut- jämningsreserv får stöd av länets hantverksdistrikt och företagareförening.

165

Beträffande åtgärder för kommunikationsväsendet tillstyrks länsutredningens förslag om ökning av det årliga vägunderhålls- anslaget och dess rekommendationer till SJ och NSB för att nedbringa fraktkostnaderna vid transitotrafiken via Storlien till och från Trondheim av statskontoret, landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund och riks­ förbundet landsbygdens folk.

V åsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare, företagareför­ eningen i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens hantverksdistrikt samt samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen tillstyrker länsutred­ ningens förslag på kommunikationsområdet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att det ej föreligger särskilt sto­ ra möjligheter att tillgodose länsutredningens önskemål om en ökning av det årliga vägunderhållsanslaget med hänsyn till den nivå, på vilken det totala vägunderhållsanslaget f. n. befinner sig.

Järnvägsstyrelsen framhåller ifråga om transitotrafiken via Trondheims- fjordens hamnar att transittariffen innebär väsentliga reduktioner av frakterna på SJ och NSB. Ytterligare reduceringar har vadtagits i tariffen på svensk sida fr. o. in. den 1 januari 1964. SJ har vid förhandlingar med

NSB hösten 1963 föreslagit att NSB i likhet med SJ skulle sänka frakterna för transitogods ytterligare. NBS har dock hävdat att frakterna på norsk sida kan sänkas endast om transitotrafiken ökar väsentligt.

Järnvägsstyrelsen upplyser att den allmänna trågan om järnvägarnas tariffer för godstrafik mellan de nordiska länderna utreds av den nordiska tariff kommittén. På kommitténs förslag och efter godkännande av bl. a. NSB och SJ har vissa praktiska försök med genomräknade tariffer satts i kraft fr. o. in. den 1 april 1964.

Länsutredningens förslag om en undersökning angående behovet av och lokaliseringen av nya trafikflygfält tillstyrks av luf tf artsstyrelsen. Enligt styrelsen bör en utredning härom verkställas genom länsstyrelsens försorg och under medverkan av lokala intressenter.

Även Linje flyg AB delar länsutredningens uppfattning att frågan om ytterligare trafikflygplatser i länet bör utredas. Ifråga om lokaliseringen av nya trafikflygplatser anser bolaget, att det nödvändiga trafikunderlaget i huvudsak torde få presteras av turistnäringen. För Funäsdalens del på­ går, uppger Linjeflyg, en flygplatsutredning på uppdrag av lokala intres­ senter.

Bland övriga allmänna åtgärder för näringsli­ vets utbyggnad har i huvudsak endast länsutredningens förslag om ett snabbare färdigställande av den ekonomiska resp. topografiska kar­ tan berörts i remissyttrandena. Förlaget tillstyrkes av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrclsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, skogs­ styrelsen samt svenska kommunförbundet.

Rikets allmänna kartverk upplyser att kartverket genom medelsförstärk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6t

106

fångar vid 1961 och 1962 års riksdagar bedömt det möjligt att fältarbetet

i Jämtlands län skall kunna påbörjas år 1965 eller två år tidigare än som

tidigare planerats.

I fråga om anslag till anskaffande av ett flygbildsarkiv till länets lant-

mäterikontor erinrar lantmäteristijrelsen, att i årets statsverksproposition

föreslagits att 100 000 kr. anvisas för att inrätta ytterligare flygbildsarkiv

vid lantmäterikontor. Styrelsen avser att i första hand använda dessa medel

till att inrätta ett flygbildsarkiv i Jämtlands län.

Länsutredningens förslag till särskilda åtgärder för olika

näringsgrenar har naturligen i första hand närmare diskuterats av

fackmyndigheter och fackorgan på respektive områden. Vad gäller lant­

bruket delar lantbruksstyrelsen utredningens uppfattning att betydande

förbättringar i fråga om inkomst- och försörjningsmöjligheter inom jord­

bruket kan nås. I likhet med länsutredningen anser styrelsen att de organ

som handhar jord- och skogsbrukets rationalisering måste få personalför­

stärkningar. Styrelsen betonar även behovet av en utökad allmän upplys­

nings- och rådgivningsverksamhet i företagsekonomiska frågor. Ifråga om

vidareutbildningen av jordbrukare har lantbruksstyrelsen tidigare tagit upp

frågan i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen tillstyr­

ker länsutredningens förslag om förstärkning av de personella resurserna

vid länsorganen på lantbrukets område. Med anledning av förslaget om

forskning rörande jordbruksbyggnader upplyser lantbruksstyrelsen att sta­

tens forskningsanstalt för lantmannabyggnader bl. a. i samråd med styrel­

sen på grundval av en byggnadsinventering i Jämtlands län utarbetat ett

forskningsprogram avseende norrländska förhållanden. Styrelsen finner

det angeläget att forskningsprogrammet genomföres. — Verksamheten med

koncentrerade rationaliseringsinsatser på jordbrukets område omfattar

bl. a. Jämtlands län. I december 1963 erhöll lantbruksstyrelsen uppdrag att

i samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen göra eu översyn över

den nuvarande verksamheten och undersöka behovet av och formerna för

koncentrerade rationaliseringsinsatser inom jordbruket i Norrland samt

framlägga de förslag som kan föranledas därav. Förslagen om utsträckning

av amorteringstiden för garantilån, om speciella lånemedel för kombinerade

skogs- och jordbruksmaskiner samt om slopandet av slaktdjursavgiften för

den norrländska fläskproduktionen anser lantbruksstyrelsen böra bedömas i

anslutning till 1960 års jordbruksutredning.

Svenska kommunförbundet framhåller att det är av stor vikt att den

rådgivnings- och stödverksamhet, som bedrives genom hushållningssäll­

skap, skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd in. fl. länsorgan erhåller till­

räckliga resurser. 1960 års jordbruksutredning uttalar att önskemålen om

förstärkning av resurserna för rationalisering av jordbruket i Jämtland

måste bedömas i samband med utredningens allmänna bedömning av de

statliga insatserna för lantbrukets framtida effektivisering. Förslaget om

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

167

slopande av slaktdjursavgiften avstyrks av jordbruksutredningen. Statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbnnd och riksförbundet landsbygdens folk anser att frågan bör prövas i annat sammanhang.

Ifråga om byggnadsforskning för lantbruket i Norrland framhåller lantbrukshögskolan, att denna fråga bör lösas i anslutning till omorganisationen av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Statens institut för byggnadsforskning anför att institutet har ett lokalt kontor i Umeå, där en ingenjör är anställd och till vilket även är knuten en vattenrättsingenjör som expert. Institutet anser att en utvidgning av forsk­ ningen avseende norrlandsproblem är angelägen.

Vad länsutredningen anfört om behovet av ett fryslagerhus för lagring av växt- och djurprodukter tillstyrks av statens forskningsanstalt för lant­ mannabyggnader och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen.

I fråga om åtgärder på skogsbrukets område understryker kam­ markollegiet, lantbruksstyrelsen samt skogsstyrelsen behovet av en ytter­ ligare utbyggnad av skogsbilvägnätet. Länsutredningens uttalande, att an­ läggningen av en halvkemisk massafabrik skulle ha en gynnsam effekt på skogsbruket, vinner stöd hos skogsstyrelsen samt hos Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk.

Vidkommande industri och hantverk har förslaget om en ut­ byggnad av företagareföreningens verksamhet i Jämtlands län, bekostad av statsmedel, tillstyrkts av de remissinstanser som har anknytning till länet. Förslaget tillstyrks sålunda av Jämtlands läns landsting, Jämtland-Härjeda­ lens hantverksdistrikt, Jämtlands läns företagareförening samt samarbets­ delegationen för de fyra nordligaste länen. Sveriges industriförbund där­ emot anser att utbyggnaden bör bli av väsentligt mindre omfattning än läns­ utredningen föreslagit med hänsyn till det begränsade antalet småföretag i länet. Landsorganisationen säger sig dela de i betänkandet framförda åsikterna om betydelsen av förbättrade serviceförhållanden för småindu­ strin men hänvisar till sitt remissyttrande över kommitténs för näringslivets lokalisering betänkande. Kommerskollegium erinrar om att frågan om före­ tagareföreningarnas organisation utreds av en statlig kommitté och att det kan förväntas att länsutredningens förslag prövas i detta sammanhang.

T fråga om gruvdrift samt jord- och stenindustri har några remissinstanser tillstyrkt förslaget om ytterligare medel för berg- grundskartering och malmletning i Frostviken och övriga delar av länet, t. ex. statskontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges geologiska undersök­ ning (SOU), Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Jämt­ lands bins landsting och företagareförening samt samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. Sveriges geologiska undersökning anför att en­ ligt dess bedömande kan önskvärda specialundersökningar förverkligas inom ett femårigt aktionsprogram till eu årskostnad av 250 000 kr. Be­ träffande länsutredningens förslag om utredning angående ett anriknings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 18~> år

168

verk i Frostvikens kommun uppger SGU att planeringen av anrikningsverk

in. in. är långt framskriden.

AB Atomenergi avstyrker förslaget om uranskifferundersökningar i länet,

enär det under rådande förhållanden beträffande uranförsörjningen i värl­

den saknas anledning att bedriva en systematisk uranprospektering i Jämt­

lands län.

Beträffande berggrundskartering för en framtida brytning av kalksten och

skiffer anser Sveriges industriförbund att redan nu kända tillgångar av

kalksten synes vara tillräckliga för en produktion, som kan vinna avsätt­

ning under relativt lång tid framåt. Statens institut för byggnadsforskning

säger sig sakna förutsättningar för att utföra den marknadsanalys för av­

sättning av skiffer och kalkstensprodukter som föreslagits av länsutred-

ningen.

Förslagen beträffande undersökningar av grus- och sandförekomster samt

för tegelproduktion lämpliga lerförekomster tillstyrks av Sveriges geologiska

undersökning. Vad gäller forskningen rörande tegelprodukters använd­

ning inom storindustriellt driven byggnadsindustri anser såväl Sveriges in­

dustriförbund som statens institut för byggnadsforskning att sådan forsk­

ning såsom hittills bör ske inom tegelindustriernas branschorganisation.

Länsutredningens förslag till en översiktsplan för länets turistnä­

ring och naturvård diskuteras i några remissyttranden, varvid man

i allmänhet ansluter sig till förslaget. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i

särskild skrivelse meddelat att länsstyrelsen den 1 februari 1964 beslutat

låta verkställa denna översiktsplan.

Byggnadsstyrelsen uttalar bl. a. att, med tanke på att fritidsbebyggelsen

som regel har ett nära samband med interkommunala och regionala förhål­

landen, den översiktliga planläggningen på kommunal nivå bör omfatta kom­

munblocken och inte begränsas till de enskilda kommunerna. Svenska kom­

munförbundet anser att en länsomfattande översiktsplan knappast är nå­

gon garanti för att intentionerna i planen skall bli uppföljda. Kommunerna

måste kopplas in redan vid översiktsplanens upprättande. Förbundet ifråga­

sätter om inte översiktsplaner bör upprättas för varje kommunblock, var­

vid kommunblockets samarbetsnämnd lämpligen står som huvudman för

planeringen. Landsorganisationen anser att utvecklingsmöjligheterna inom

turismen synes gynnsamma och framhåller betydelsen av bl. a. en väl ge­

nomförd bostads- och fritidsbebyggelseplanering. Även andra betingelser

för turistnäringen bör förbättras. Dock bör turistnäringen i likhet med

andra näringar fritt få konkurrera på lånemarknaden. Samarbetsdelegatio-

nen för de fyra nordligaste länen framhåller att villkoren för erhållande av

hotellgarantilån är i behov av översyn.

De av länsutredningen föreslagna åtgärderna på fiskets område under­

stryks bl. a. av statens naturvårdsnämnd som anser dessa ha hög angelägen-

hetsgrad. Fiskeristyrelsen erinrar om att framställningar gjorts om sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1965

169

ändring av vattenlagen, att vid en avlysning av flottleder de flottande skall ha skyldighet bekosta erforderliga återställningsåtgärder. Kammar­ kollegiet anser det inte uteslutet att i enlighet med länsutredningens för­ slag genom statsbidrag stimulera till fiskerivårdande åtgärder i vatten, som ställes till förfogande för fritidsfiske. Kollegiet anför emellertid, i likhet med 1962 års fritidsutredning, att förslagen om förbättrade betingelser för fritidsfisket kommer att närmare övervägas av den utredning som tillsatts för översyn av de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket. Fiskeristyrelsen avstyrker förslaget om statsbidrag till fiskerivårdande åtgärder in. in. för fritidsfisket. Innehav av fiskevatten bör, anför styrelsen, inte göras lönsamt genom statsbidrag utan genom att skäligt hög avgift uttas för upp­ låtelse av fiskerätt i iståndsatta vatten.

Förslagen beträffande rennäringen kommenteras bl. a. av kam­ markollegiet som anser att det torde finnas möjligheter att avsevärt höja näringens lönsamhet genom förbättrad produktivitet. Ifråga om utvidg­ ning av renbetesfjällens områden förutsätter kollegiet att renbetesmark- nadsutredningens inventering avvaktas innan åtgärder vidtas. Kollegiet vitsordar behovet av ytterligare renstängsel längs riksgränsen och anser det även önskvärt att gränsstängsel uppförs mellan lappbyar och i viss utsträck­ ning även mot jordbruksområden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om inte undersökningar bör göras angående ekonomiska och andra förutsättningar för att helt inhägna ifrågavarande lappbyar för förhindrande av renstör­ ningarna. Styrelsen anser vidare en upprustning av renskötselutövarnas bostadsbestånd vara av väsentlig betydelse.

Bostadsstyrelsen upplyser att bestämmelserna för det statliga stödet för upprustning av bostadsbeståndet bos renskötarna prövas av bostadsför- bättringsutredningen. Svenska samernas riksförbund upplyser, att förbun­ det tillsammans med Sveriges slakteriförbund driver en aktion i landets 45 samebyar i syfte att informera om den nödvändiga strukturrationalise­ ringen, produktutvecklingen och en riktig marknadsföring. Aktionen har mött starkt gensvar bland samerna. Ifråga om åtgärder för renskötselns främjande anser förbundet, att det allmänna bör satsa mer på samernas egen verksamhet än på det redan alltför stora statliga rendriftsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

(i *

Bihang till riksdagens protokoll 196). 1 sand. Nr 185

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmän bakgrund

Behovet av åtgärder från samhällets sida för att påverka näringslivets lo­ kalisering måste självfallet bedömas mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen såväl inom näringslivet som i fråga om befolkningens regio­ nala fördelning. Så långt det är möjligt är det givetvis också angeläget att söka klarlägga de framtida förändringar, som kan förutses i dessa avse­ enden. Som bakgrund till sitt förslag om en lokaliseringspolitisk målsätt­ ning har kommittén för näringslivets lokalisering redovisat ett omfattande och värdefullt utredningsmaterial beträffande befolkningsutveckling, orsa­ ker till befolkningens regionala omfördelning samt följder för arbetsmark­ naden och samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokaliseringstenden- ser. Kommittén har även belyst industrins produktionskostnader och dessas regionala variationer.

Under de senaste årtiondena har en markant förskjutning av produktion och sysselsättning mellan olika näringsgrenar ägt rum i vårt land. Som en konsekvens härav har eu betydande befolkningsförskjutning skett från om­ råden, inom vilka jord- och skogsbruk utgör eller utgjort de dominerande nä­ ringarna, till tätorter i olika delar av landet. Utflyttningen förklaras bl. a. av att rationaliseringen inom jord- och skogsbruket kraftigt minskat behovet av arbetskraft inom de traditionella glesbygdsnäringarna. Samtidigt har an­ talet sysselsatta inom stadsnäringarna ökat. På två årtionden, mellan 1940 och 1960, har glesbygdsbefolkningen minskat med 750 000 personer och tät­ ortsbefolkningen ökat med 1,9 milj. som följd av befolkningsomflyttning och befolkningstillväxt. Dessa befolkningsförskjutningar har medfört stora re­ gionala förändringar.

Befolkningens och näringslivets geografiska utveckling i landet under de senaste årtiondena har främst kännetecknats av den kraftiga expansionen i

mälarlänen. En likartad utveckling har Göteborgs- och Malmöregionerna haft.

Förskjutningen av befolkning och näringsliv till dessa områden har medfört flyttningsförluster framförallt i Norrland och de sydöstra delarna av landet. Till följd av glesbygdsnäringarnas tillbakagång har sålunda regioner med relativt stor glesbygdsbefolkning fått sin andel av rikets totala folkmängd minskad. Däremot förklaras omflyttningen av befolkningen mellan skilda regioner endast i ringa utsträckning av olikheter i befolkningsutvecklingen i tätorter i olika delar av landet. Regioner med stark och svag ökning av tätortsfolkmängden är nämligen relativt jämnt fördelade över hela landet. Vissa delar av Norrland, främst övre Norrland, har under 1950-talet haft eu procentuellt relativt kraftig ökning av den förvärvsarbetande befolkningen inom stadsnäringarna. Trots detta har tätortsnäringarna i vissa regioner

171

inte kunnat suga till sig all den arbetskraft som friställts i glesbygdsnäring- arna inom ifrågavarande regioner, utan en flyttningsström till andra delar av landet har uppkommit.

Under perioden 1950—1960 har tätortsbefolkningen i storstadsregionerna inte växt snabbare än tätortsbefolkningen i landet som helhet. Den snab­ baste befolkningstillväxten har i stället skett i tätorter med 2 000—20 000 invånare. De tätorter, som har ett starkt inslag av industri, har haft den snabbaste folkökningen under 1950-talet. Små industriorter har dock i regel haft en svag utveckling.

Den industriella utvecklingen i storstadsregionerna visar en svagare ökning av antalet industrianställda än riket som helhet. Sålunda fick stor­ stadsregionerna samt sådana industribetonade områden som Uppsala-, Eskilstuna-, Norrköping-, Borås-, Örebro- och Gävleregionerna sina andelar av rikets industrianställda minskade. Storstadsområdenas tillväxt samman­ hänger av allt att döma framför allt med tillväxten av servicenäringarna.

Ett annat karakteristiskt drag i den industriella utvecklingen i storstads­ regionerna är att under åren 1946—1961 ägde rum en utflyttning och filial­ utläggning av företag, som år 1961 sysselsatte över 17 000 anställda, från storstadsområdena i produktionsenheter med minst 25 anställda. Samtidigt etablerades företag med drygt 9 000 anställda i dessa områden. Omlokali­ seringen skedde i huvudsak till regioner i Svealand och Götaland, medan påfallande få lokaliseringar skett till Norrland med undantag för Gävle- och Sundsvall sregionerna. Under efterkrigstiden har mer än hälften av antalet lokaliserade företag med ca 60 procent av antalet sysselsatta förlagts till s. k. A-centra men åtskilliga även till små orter. Drygt 40 procent av antalet an­ läggningar, med en tredjedel av antalet anställda, har salunda etablerats i orter med mindre än 5 000 invånare. Lokaliseringar utanför tätorter synes ha förekommit endast i undantagsfall.

Kommittén har även undersökt näringsstrukturen och den kvinnliga yr­ kesverksamheten i landets tätorter och därvid bl. a. funnit, att i en tredjedel av landets ca 1 800 tätorter mer än 60 procent av de förvärvsarbetande är sysselsatta inom industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Flertalet av dessa industriorter domineras av en enda industribransch. Näringsstruktu­ rens ensidighet i en del av dessa orter förstärks av att ett enda industriföre­ tag ensamt sysselsätter omkring hälften eller mera av samtliga förvärvs­ arbetande på orten.

Den kvinnliga yrkesverksamheten i rikets tätorter visar stora regionala variationer, och av intresse är att konstatera den genomsnittligt låga yrkesin- tensiteten hos de icke gifta kvinnorna i tätorterna i de norra länen. Med undantag för Kalmar, Gotlands och Blekinge län, där yrkesintensiteten var relativt låg, avvek i länen i syd- och mellansverige yrkesverksamhetsgraden inom den icke gifta kvinnliga tätortsbefolkningen inte i någon högre grad från riksgenomsnittet. Yrkesintensiteten hos den kvinnliga gitta befolk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 196b

172

ningen visar däremot i dessa delar av landet större regionala variationer. De

gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad var i tätorterna i Stockholms stad

och län, Gotlands, Malmöhus och Älvsborgs län betydligt högre än riksgenom­

snittet, medan den var avsevärt lägre än genomsnittet i bl. a. Kalmar och

Kopparbergs län samt norrlandslänen med undantag av Jämtlands län.

Följderna av de regionala förändringarna inom näringslivet framträder

på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten under efterkrigstiden varit låg

i landet som helhet föreligger stora regionala skillnader. Arbetslösheten har

under de senaste åren varit mest markerad i Norrland. De fem norrlands­

länen, med endast ca 15 procent av landets befolkning, hade sålunda år

1963 en tredjedel av hela antalet arbetslösa. Näringslivets regionalt varie­

rande utveckling och den i olika delar av landet starkt varierande naturliga

befolkningstillväxten har medfört att, jämsides med att överskott på arbets­

kraft förekommit inom vissa områden, brist på arbetskraft förelegat inom

andra. Arbetskraftsbristen har gjort sig kännbar framförallt i storstads­

områdena, där de egna arbetskraftstillgångarna inte räckt till och inflytt­

ningen begränsats av olika faktorer, framförallt bostadsbristen.

Vid en bedömning av den framtida arbetskraftsbalansen kan noteras att

befolknings- och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen

kommer att präglas av eu begränsad tillväxt i de arbetsföra åldrarna vilket

bidrar till eu mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna. Arbetskrafts­

behovet inom jord- och skogsbruket väntas minska kraftigt. Nedgången be­

räknas bli minst markant i slättbygdsområdena och kraftigast i Norrland.

För industrins del förutses en procentuellt sett ganska ringa sysselsättnings­

ökning, medan inom byggnads- och anläggningsverksamhet samt service­

näringar en relativt kraftigt ökad sysselsättning emotses.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade

i riket som helhet tram till 1975. En ökning av dessa tillgångar kan förväntas

endast i Norrland samt i mindre grad i delar av mälardalen. Den kvinnliga

arbetskraften beräknas däremot i stort sett öka i hela landet. Enligt de

prognoser som framlagts av kommittén och som avser att illustrera nuva­

rande utvecklingstendenser inom näringslivet skulle under femtonårsperio­

den 1960

1975 för landet som helhet uppstå ett underskott på manlig arbets­

kraft av något mer än 60 000 personer, medan med den använda räknemeto-

den ett motsvarande kvinnligt arbetskraftsöverskott skulle uppkomma. Ut­

ifrån gjorda antaganden skulle stora regionala skillnader uppkomma. Sålun­

da har »underskottet» på män och kvinnor beräknats till omkring 78 000

respektive 35 000 i Stockholmsregionen, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län, medan ett »överskott» på omkring 28 000 män och 44 000 kvinnor

skulle uppstå i de fyra nordligaste länen fram till år 1975.

Tillgängliga befolkningsprognoser tyder på en fortsatt befolkningsför­

skjutning från glesbygd till tätorter enligt i stort sett samma mönster som

under de senaste decennierna. En accelererad takt i omflyttningen kan en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

173

ligt kommittén inte heller uteslutas. Folkminskningen kan väntas fortgå i

vissa delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland, medan folk­

mängden även i fortsättningen väntas öka i östra delen av mellansverige,

Göteborgsområdet och sydvästra Sverige.

Konsekvenserna av den strukturomvandling inom näringslivet och där­

med sammanhängande befolkningsomflyttningar som här i korthet redo­

visats har intagit en framskjuten plats i samhällsdebatten under de senaste

decennierna. Från statsmakternas sida har dessa frågor vid upprepade till­

fällen gjorts till föremål för utredningar ur skilda aspekter. Särskilt under

de senaste åren har samhälleliga åtgärder av varierande karaktär vidtagits

i syfte att bemästra de arbetsmarknadsmässiga verkningarna av den fort­

gående omstruktureringen och påverka näringslivets lokalisering i gynnsam

riktning. En försöksverksamhet i syfte att ge råd och upplysningar i loka-

liseringsfrågor till näringsliv och kommuner inleddes redan vid mitten a\

1940-talet av dåvarande statens arbetsmarknadskommission i samarbete

med Industrins produktionsråd. I proposition till 1952 års riksdag (nr 127)

fastslogs behovet av en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik och vissa rikt­

linjer härför fastlades. Lokaliseringspolitiken förutsattes skola samordnas

med strävanden att maximalt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser och

stödja utbyggnaden av näringslivet på de platser, där de totala kostnaderna

för produktionen var lägst. Särskild uppmärksamhet borde ägnas folkminsk­

ningen på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som hade en

relativt stor andel av befolkningen sysselsatt i jord- och skogsbruk. I propo­

sitionen erinrades också om det allvarliga problem, som Storstockholms till­

växt innebar. De lokaliseringspolitiska medlen föreslogs främst få formen

av upplysning och rådgivning. Individuella bidrag av staten liksom kommu­

nala subventioner som medel för lokaliseringspåverkan borde inte förekom­

ma. Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare få karaktär av försöks­

verksamhet. Ledningen för verksamheten förlädes tills vidare till arbets­

marknadsstyrelsen. De i propositionen framlagda förslagen biträddes av

riksdagen.

De riktlinjer som sålunda fastställdes har intill de senaste åren i huvud­

sak legat till grund för den hittills bedrivna direkta samhälleliga lokalise­

ringsverksamheten. Emellertid må i detta sammanhang uppmärksammas,

att samhället vid sidan av den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna verk­

samheten i sin aktivitet inom skilda offentliga sektorer i hög grad påverkat

näringslivets lokalisering och befolkningens bosättning. Detta gäller bl. a.

bebyggelseplaneringen, planeringen av kommunikations- och skolväsendet

samt utbyggnaden av sjukhus och andra samhälleliga institutioner på skilda

områden.

Frågan om samhällets åtgärder på lokaliseringspolitikens område har som

förut antytts även efter år 1952 varit föremål för diskussion och övervägan­

den i ett flertal sammanhang. Den viktigaste anledningen härtill är befolk­

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

174

ningens alltjämt fortgående regionala omfördelning till följd av strukturför­

ändringarna i näringslivet. Trycket av denna utveckling — karakteriserad

av brist på arbetstillfällen i och stor utflyttning från vissa områden och av

brist på arbetskraft och eftersläpning i utbyggnaden av samhällsservice i

andra områden — har medfört att de lokaliseringspolitiska insatserna för­

söksvis och i viss mån provisoriskt förstärkts under de senaste åren. Därvid

har jämväl direkta ekonomiska bidrag från staten använts.

Sålunda har genom beslut vid 1963 års riksdag möjligheterna att i lokali-

seringsfrämjande syfte ta i anspråk avsättningar till investeringsfonder

preciserats och vidgats. Medgivande att ta avsättningar i anspråk kan sedan

den 1 juli 1963 lämnas företag, som genomför investeringar i de fyra nord­

ligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra

Värmland och Dalsland. Genom Kungl. Maj :ts beslut tidigare denna dag har

området utsträckts att även omfatta delar av norra Bohuslän. Hittills har

medgivanden lämnats att ta i anspråk över 300 milj. kr. av medel avsatta till

investeringsfonder. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 26 augusti innevarande

år har tiden för medgivanden att ta fondavsättningar i anspråk förlängts

till den 30 juni 1965.

Sedan våren 1963 har försöksvis medgivits att industribyggnader i lokali-

seringsfrämjande syfte må uppföras som statskommunala beredskapsarbe­

ten. För budgetåren 1963/64 och 1964/65 har riksdagen för detta ändamål

anvisat anslag om 40 resp. 50 milj. kr. att utgå i form av statsbidrag till

dylika arbeten. Bidragen kan utgå till uppförande eller ombyggnad av

industrilokaler på orter med goda förutsättningar för industriell verk­

samhet inom de delar av landet där investeringsfondsmedel får tas i an­

språk i lokaliseringssyfte. Som villkor för att beredskapsarbeten av detta

slag skall komma i fråga gäller i övrigt bl. a. att kommun är huvudman

och att byggnaderna uthyres eller överlåtes till vederbörande företag mot

vederlag som motsvarar kommunens kostnader, att kommunala subventio­

ner vid sidan av det statliga stödet inte lämnas, att tillräckliga företags­

ekonomiska förutsättningar bedöms föreligga för fortsatt drift utan offent­

ligt stöd samt att sådan arbetskraft finns tillgänglig som inte lämpligen kan

omplaceras till andra orter.

Intill utgången av september 1964 har bidrag beviljats i 170 fall. De totala

byggnadskostnaderna för ifrågavarande industrilokaler har beräknats till

omkring 210 milj. kr. och de beviljade statsbidragen har uppgått till cirka

82 milj. kr. Genom de i de nytillkomna lokalerna verksamma företagen be­

räknas sysselsättning komma att erhållas för ca 7 200 personer.

Även andra former av beredskapsarbeten har en given lokaliseringspolitisk

betydelse. Jag tänker här på vägbyggen, iordningställande av industriområ­

den m. m., vilka åtgärder bidrar till att förbättra lokaliseringsförutsättningar-

na i de mest arbetslöshetstyngda områdena, där huvudparten av dessa arbe­

ten bedrivs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

175

Utbildningsverksamhet har i vissa fall använts i lokåliseringssamman-

hang. Det har då gällt utbildning vid företag som etablerat sig på orter dar

en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna varit önskvärd. Stöd har

därvid utgått antingen som utbildningsbidrag till dem som deltagit i utbild­

ningen eller till företaget i form av kursavgift.

Företagareföreningarnas låneverksamhet och kommerskollegiets kredit-

garantigivning till hantverk och småindustri innefattar bl. a. en stimulans

till företagsbildning i områden, där detta från sysselsättnings- och lokalise-

ringssynpunkter är angeläget. Till statens hantverks- och industrilånefond

— från vilken lånemedel utlämnas till företagareföreningarna — har under

budgetåret 1964/65 anslagits 18 milj. kr. Företagareföreningarna får bevilja

en och samma lånesökande lån på högst 50 000 kr. eller vid anskaffning av

maskiner högst 75 000 kr. Garantiramen för de av kommerskollegium be­

viljade lånegarantierna uppgår för budgetåret 1964/65 till 55 milj. kr.

Norrlandsfonden som inrättades år 1961 skall enligt riksdagens beslut

främja näringslivets utveckling i Norrland och därvid främst Norrbottens

län. Fonden disponeras i första hand för forsknings- och utvecklingsarbete

men även för bidrag, lån eller förlustgarantier till nybildad eller expande­

rande företagsamhet. Ur norrlandsfonden har under tiden den 1 januari

1962—30 juni 1964 beviljats lån till enskilda företag på 18,4 milj. kr., bidrag

med villkorlig återbetalningsskyldighet på 11,7 milj. kr. samt bidrag till

forskning på 21,8 milj. kr.

Såsom framgår av' det anförda har en successiv utbyggnad av de lokalise-

ringspolitiska insatserna skett under senare år. Emellertid har de åtgärder

som hittills vidtagits från statens sida i lokaliseringsstödjande syfte delvis

haft provisorisk karaktär i avvaktan på ställningstagandet till de övervägan­

den och förslag som kommittén för näringslivets lokalisering haft att fram­

lägga. Det omfattande utredningsmaterial som kommittén redovisat och

den mångsidiga belysning de aktuella frågeställningarna fått vid remiss­

behandlingen av kommitténs betänkande utgör enligt min mening ett lämp­

ligt underlag för att utforma fastare riktlinjer för samhällets fortsatta akti­

vitet på detta område.

Såsom motiv för att samhället mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen

och förändringarna inom näringslivet in. in. genom aktiva åtgärder böi

söka påverka lokaliseringen av industrier och andra företag har kommittén,

liksom tidigare utredningar på området, anfört olika samhällsekonomiska,

sociala och försvarspolitiska skäl. Kommittén har framhållit att, även om

det är ett samhällsintresse att företagen lokaliseras på sådant sätt att de

blir effektiva och lönsamma, den privatekonomiska och den samhällsekono­

miska bedömningen i vissa fall kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från

varandra. Vidare pekar kommittén på att befolkningsutvecklingen ofta ska­

par ett starkt behov av nya arbetstillfällen i de delar av landet, där arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

176

kraftsefterfrågan kan förutses öka relativt svagt eller till och med minska

under den närmaste framtiden. Bortsett från sociala synpunkter blir det

enligt kommittén samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska

stödåtgärder för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom

arbetslöshet eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent

sociala skäl talar dessutom enligt kommittén för lokaliseringsfrämjande åt­

gärder på sådana orter, där näringslivets ensidighet medför särskilt stor kon­

junkturkänslighet eller svårigheter att bereda viss arbetskraft, i synnerhet

de gifta kvinnorna, sysselsättning.

Kommittén har vidare understrukit, att de samhälleliga investeringarna

i anslutning till en industriell expansion i regel är så omfattande, att de

måste beaktas vid kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällseko­

nomiska fördelar kan enligt vad kommittén anfört vinnas om en lokalisering

sker till orter eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl

är trögrörlig, och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning. Vidare

framhålles att en lokalisering till orter med arbetskraftsbrist kan leda till

sänkt produktivitet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet samt svårig­

heter att lösa väsentliga samhällsplaneringsfrågor.

I detta sammanhang har kommittén starkt betonat vikten av att lokalise­

ringen av kommunikationer, bostadsbebyggelse och andra samhällsinveste-

ringar blir föremål för en långsiktig planering, som kan skapa så gynn­

samma villkor som möjligt för näringslivet. Härvid bör enligt kommitténs

mening eftersträvas att undvika såväl en stark koncentration av befolk­

ningen till storstäderna som en splittring av näringslivet på alltför många

och små orter, där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den

mångsidiga service som numera efterfrågas. Särskilt har kommittén funnit

angeläget att de problem av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur,

som sammanhänger med den fortsatta tätortsutvecklingen, blir föremål för

grundliga undersökningar. De försvarspolitiska nackdelarna av en utveck­

ling mot ökade befolkningskoncentrationer i storstadsområden och andra

större städer har i anslutning härtill påvisats av kommittén.

Med de sålunda angivna utgångspunkterna har kommittén sammanfatt­

ningsvis angivit följande tre syften för en av samhället bedriven lokalise­

ringspolitik, nämligen dels att främja en sådan lokalisering av näringslivet,

att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade

på olika områden på ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som

möjligt och att arbetskraften bereds full sysselsättning, dels att skapa en

harmonisk samhäll smiljö, som så långt det är möjligt ger människorna —

oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — en likvärdig-

standard i fråga om social och kulturell service, dels ock att lokalisera nä­

ringslivet så att rikets försvar underlättas.

Vid övervägandet av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har kommit­

tén betonat att de framtida lokaliseringsorterna måste utgöras av välutrusta­

Knngl. Maj:ts proposition nr 185 ur 196b

177

de tätorter av ganska betydande storlek, som kan fungera som servicecentra även för befolkningen i angränsande glesbygd. Mot denna bakgrund för­ ordar kommittén eu indelning i regioner, sammansatta av glesbygd och tätort.

Enligt kommittén är det vidare väsentligt, att lokaliseringspolitiken i sysselsättningssvaga områden inriktas på industrier med stor spridnings­ effekt, såsom företag som baserar sina tillverkningsprogram på underle­ verantörer. För att främja utvecklingen i sysselsättningssvaga områden krävs det kraftfulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på de orter det här gäller.

Kommittén påpekar samtidigt att endast ett begränsat antal orter kan tillföras önskad industriell verksamhet genom samhällets medverkan. En­ ligt vad kommittén framhållit torde det vara ofrånkomligt att en betydande del av glesbygden och även en del av de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas. För att den befolkning, som imder en övergångstid stannar kvar där, skall tillförsäkras en rimlig standard förutsätts andra medel än lokali- seringspolitiska få tillgripas.

Kommittén har starkt understrukit att ett statligt stöd till enskilda före­ tag skall ha karaktären av hjälp till självhjälp och att fortlöpande subven­ tioner måste anses uteslutna. Däremot anser kommittén motiv finnas för en samhällelig medverkan för att minska företagens initialsvårigheter vid etablering eller utbyggnad.

En väsentlig del av den aktiva lokaliseringspolitiken utgöres enligt kom­ mittén av lokaliseringsplanering. Samhället har möjligheter att påverka lokaliseringen genom att i orter, där näringslivet hör förstärkas, underlätta bostadsförsörjningen och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i form av kommunikationsleder, skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett skall avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är sär­ skilt angelägen, måste, enligt kommittén, stödåtgärderna differentieras med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsätt­ nings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Till grund för en sådan differentiering har kommittén uppställt vissa kriterier dels för områden där långtgående stödåtgärder anses påkallade, s. k. utvecklingsområden, dels för områden där stödåtgärder av mera begränsad natur befinns till­ fyllest, s. k. allmänna stödområden. Ifrågavarande kriterier har kommittén därefter applicerat på den indelning av riket i B-regioner som i annat sam­ manhang företagits av arbetsmarknadsstyrelsen. Utvecklingsområden bör enligt förslaget utgöras av B-regioner, där utpräglade sysselsättningssvå- righeter av närmare angiven omfattning föreligger och kan väntas bestå, där tillverkningsindustrin är svagt utvecklad och inkomstnivån låg eller där strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter. Som allmänna stöd­ områden betecknas av kommittén centralorter i B-regioner med stor andel

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196'r

178

sysselsatta inom jord- och skogsbruk, vissa orter som domineras av en

enda industribransch eller av ett enda industriföretag eller med ringa

sysselsättningsmöjligheter för kvinnor samt orter där en beslutad nedläg-

gelse av industriell verksamhet kan väntas medföra betydande arbetslöshet

och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden.

De mer långtgående stödåtgärderna skulle med de av kommittén valda

kriterierna komma att beröra Norrland, bortsett från stora delar av kust­

området, och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Med hänsyn

till de betydande arbetskraftsresurserna och den låga industrialiserings-

graden i de fyra nordligaste länen har kommittén funnit det angeläget att

näringslivet i denna del av landet över huvud taget förstärkes.

Vid remissbehandlingen har behovet av en ökad lokaliseringspölitisk akti­

vitet från samhällets sida överlag vitsordats. Likaså har den av kommittén

allmänt angivna målsättningen för verksamheten i stort sett godtagits. Den

inbördes avvägningen mellan samhällsekonomiska, företagsekonomiska och

sociala synpunkter har däremot varit föremål för delade meningar bland

remissorganen. Allmänt sett torde kunna sägas att från näringslivets och ar­

betsmarknadsorganisationernas sida de samhälls- och företagsekonomiska

aspekterna skjutits i förgrunden samtidigt som lokaliseringspolitikens nära

samband med sysselsättningspolitiken betonats. Från andra håll hävdas

starkare att lokaliseringspolitiken bör samordnas med samhällsplaneringen

i vid bemärkelse.

De sociala motiven för lokaliseringspolitiska åtgärder synes i och för sig

inte ha mött erinran från remissinstanserna. Olika meningar råder dock om

den tyngd sådana synpunkter bör tillmätas. Företrädare för glesbygdsnäring-

arna och avfolkningslänen har främst lagt vikt vid att lokaliseringspolitiken

av sociala skäl inriktas på att stödja näringslivet i bygder med ökande syssel-

sättningssvårigheter och ensidigt utvecklat näringsliv.

Som en allmän invändning mot kommitténs behandling av de lokaliserings­

politiska frågeställningarna har från vissa håll anmärkts att kommittén inte

verkställt en närmare analys av tätortsutvecklingen, särskilt utvecklingen i

storstadsområdena, i förhållande till strukturomvandlingen i samhället i

övrigt. Kommittén har, framhåller sålunda statistiska centralbyrån, kon­

centrerat sin uppmärksamhet på orter och områden från vilka flyttnings-

strömmarna går och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för

dessa områden men i mindre utsträckning ägnat sig åt att analysera de

problem, som uppkommer i områden med kraftig befolkningsökning. Likaså

framhåller landsorganisationen att kommittén över huvud taget inte gått in

på den viktiga frågan om storstadsregionernas för- och nackdelar.

De av kommittén uppställda kriterierna på s. k. utvecklings- och stöd­

områden har blivit föremål för stark kritik. Flera remissinstanser har anfört

att en inriktning av det statliga stödet efter de av kommittén förordade

riktlinjerna i många fall skulle kunna leda till att stödet gavs till områden

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196'r

179

med relativt ogynnsamma förutsättningar för industriell verksamhet. Där­

emot skulle vissa områden i de norra delarna av landet med goda utvecklings­

möjligheter, såsom stora delar av de norrländska kustområdena, vid tillämp­

ning av utredningens förslag till kriterier bli utan ekonomiskt stöd. Flera

remissinstanser anser förslagen i denna del innebära en splittring av landets

knappa kapital- och arbetskraftsresurser.

De speciella norrlandsproblemen, som bl. a. följer av den pågående minsk­

ningen av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk, har vunnit

allmän förståelse vid remissbehandlingen. Särskilt har de omställnings­

problem som sammanhänger med rationaliseringen inom skogsbruket upp­

märksammats.

Kungl.

il

Iaj.ts proposition nr 185 år It)(ii

Lokaliserings politisk målsättning

Vid ställningstagandet till vilken inriktning samhällets insatser i fram­

tiden bör ges för att åstadkomma en ändamålsenlig lokalisering av närings­

livet i vårt land vill jag till en början för egen del erinra om att den

snabba befolkningsomflyttningen under de senaste årtiondena är eli följd

av den genomgripande strukturomvandling som vårt samhälle genomgår.

Omflyttningen av arbetskraft från de tillbakagående till de expansiva nä­

ringsgrenarna har varit en viktig förutsättning för det snabba ekonomiska

framåtskridandet. Den har sålunda starkt bidragit till välståndsökningen.

Samtidigt har dock strukturomvandlingen för många enskilda medfört

påtagliga omställningssvårigheter.

Mekaniseringen av jord- och skogsbruket har minskat behovet av arbets­

kraft inom landsbygdsnäringarna samtidigt som antalet sysselsatta inom

stadsnäringarna fortgående ökat. För avfolkningsbygderna har detta medfört

stora problem. Utflyttningen har huvudsakligen skett bland de yngre ålders­

grupperna. Åldersfördelningen hos de kvarvarande har därigenom blivit

ogynnsam. Det finns redan nu kommuner där åldringarna utgör en betydan­

de del av befolkningen. Samtidigt utgör de yngre åldersgrupperna på vissa

håll i Norrland trots utflyttningen en stor andel av den totala befolkningen.

Detta betyder att befolkningen i arbetsför ålder utgör en allt mindre del av

totalbefolkningen, vilket i sin tur leder till att skatteunderlaget stagnerar och

underlaget för eu allsidig service sviktar. Skolor, butiker och andra service­

inrättningar läggs ned och kommunikationer dras in. Därmed försämras

också sysselsättningsmöjligheterna för de människor som stannat kvar.

Trots utflyttningen visar regionerna i stora delar av Norrland och nord­

västra Svealand större arbetslöshet än landet i övrigt. Många personer har

på grund av lokal bundenhet inte kunnat eller velat flytta, fastän de inte

haft full sysselsättning i hemorten. Jämsides med alt det i vissa regioner rå­

der arbetslöshet och undersysselsättning föreligger framför allt i storstads­

områdena men även i andra expanderande regioner hrist på arbetskraft och

180

uppenbara risker för en eftersläpning i utbyggnaden av bostäder, kommuni­

kationer och andra serviceanordningar. Genom en aktiv arbetsmarknadspoli­

tik, innefattande främst rörlighetsstimulerande åtgärder, omskolning och

annan utbildning samt sysselsättningsskapande åtgärder i form av främst

beredskapsarbeten, har samhället sökt lösa sysselsättningsproblemen. I stort

sett har strävandena att upprätthålla en full sysselsättning i landet som

helhet varit framgångsrika. Som tidigare nämnts har under senare år även

lokaliseringspolitiska åtgärder vidtagits för att bekämpa arbetslösheten.

Såväl redovisade befolkningsprognoser som övrigt tillgängligt material

tyder på alt befolkningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och

mellan olika regioner kan väntas fortsätta efter i stort sett samma mönster

som under de senaste årtiondena, om inte åtgärder vidtas för att påverka

utvecklingen. I vissa avseenden synes till och med en ökning av omflyttnings-

takten sannolik. Speciellt kan en fortsatt utflyttning förutses komma att ske

från stora delar av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand, där

mekaniseringen och strukturförändringarna inom skogsnäringen i förening

med rationaliseringen inom jordbruket kan leda till kraftigt minskat behov

av arbetskraft och därmed också till en tendens till ökad omflyttningstakt,

om ej nya sysselsättningsmöjligheter skapas.

Ingen räknar realistiskt med att omflyttningen mellan glesbvgd och tätort

samt mellan regioner skall kunna stoppas. Som kommittén anfört torde det

vara ofrånkomligt, vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera närings­

liv^8 utveckling, att en betydande del av glesbygden och även en del av

de mindre tätorterna kommer att få vidkännas en successiv folkminskning.

Den allmänna inställningen i vårt land till strukturomvandlingen inom nä­

ringslivet under efterkrigsåren har varit klart positiv. Till grund för denna

inställning, inte minst från fackföreningsrörelsens sida, ligger givetvis in­

sikten om alt en effektiv näringsstruktur är en grundförutsättning för fort­

satt snabb realinkomstökning. Men den positiva inställningen grundas också

på vissheten om att statsmakterna är beredda att överbrygga omställningssvå­

righeterna och mildra de påfrestningar för människorna som kan följa av

en snabb ekonomisk omställning. En omvandling av detta slag kräver där­

för också att samhället tar aktiv del i skeendet.

^ id fastläggandet av riktlinjerna för den samhälleliga lokaliseringspo­

litiken är det enligt min mening viktigt att som en utgångspunkt hålla i

minnet, att det långsiktiga målet för samhällets ekonomiska politik är att

främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande. En avgörande förutsätt­

ning för en fortsatt snabb standardstegring är att vårt näringsliv anpassas

och utvecklas efter det moderna samhällets krav. Ny teknik, nya produk­

tionsprocesser och nya varor kommer att skapa nya företag och marknader.

Vissa näringsgrenar måste emellertid anpassa sig till krympande marknader.

Företag kommer därför liksom hittills att läggas ned, andra kommer

i deras ställe och utvecklingen mot större enheter kommer sannolikt inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr t Hö år 1964

181

vissa branscher att bli minst lika framträdande som hittills. Samtidigt sker en ständigt fortgående specialisering som säkerligen kommer att ge utrym­ me för en fortsatt småindustriell utveckling.

Den internationella konkurrensen ökar kraven på att vårt samhälle och därmed också näringslivet och arbetsmarknaden successivt anpassas till ändrade förhållanden. Förändringar i produktivitet, efterfrågan, teknik in. in. medför förskjutningar i relativa priser, löner och vinster, och dessa förändringar medför i sin tur en omfördelning av resurserna mellan branscher och regioner. En aktiv näringspolitik bör på olika sätt underlätta och stimulera den ständigt fortgående omvandling som är ett väsentligt in­ slag i den ekonomiska tillväxtprocessen. Den måste emellertid därvid ut­ formas med utgångspunkt i vidare samhällsekonomiska perspektiv och stor vikt måste fästas vid omvandlingens sociala konsekvenser.

Om lokaliseringspolitiken skall leda till på längre sikt bestående gynn­ samma resultat måste insatserna inriktas på områden med goda utveck­ lingsmöjligheter och med förutsättningar för industriell verksamhet. De samhälleliga insatserna bör härvid främst koncentreras till en aktiv sam- hälls- och bebyggelseplanering samt till åtgärder i syfte att skapa eu effek­ tiv samhällelig servicestruktur i form av skolor, sjukhus, vägar och övriga kommunikationer samt annan offentlig' service. För att få önskad effekt måste en sådan politik utformas i nära samverkan mellan stat, kommun och näringsliv, så att dessa gemensamt åstadkommer samlade och sam­ ordnade insatser på lämpliga orter. De statliga och kommunala investe­ ringar som syftar till att förbättra de industriella förutsättningarna måste givetvis baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande med målsättningen att få till stånd eller vidmakthålla tätorter med sådan serviceutrustning att de på lång sikt blir livsdugliga. Betraktar man lokaliseringspolitiken på detta sätt, torde klart framgå dess funktion som ett led i en aktiv närings­ politik, som innebär att samhällets krafter inriktas på alt i samverkan med företrädare för vårt näringsliv påverka produktionens art och omfatt­ ning i en för samhällsekonomin gynnsam riktning.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är också ett led i samhällets strävanden att upprätthålla full och produktiv sysselsättning. Det är därför naturligt att även betrakta lokaliseringspolitiken som motiverad av arbetsmarknadsskäl och att alltså se den som integrerad med arbetsmarknadspolitiken. För denna syn på lokaliseringspolitiken talar även det förhållandet, att till­ gången på arbetskraft är eu av de väsentligaste lokaliseringsfaktorerna. Det finns därför skäl att, som särskilt landsorganisationen gjort i sitt re­ missyttrande, understryka det intima, sakliga samband som råder mellan rörelsestimulerande medel inom arbetsmarknadspolitiken och åtgärder i lo- kaliseringshänseende. De kan både användas alternativt och komplettera varandra.

Samhällets åtgärder för att bygga ut eu god samhällsservice bidrar sam­

182

tidigt till lösningen av de akuta omställningsproblemen som f. n. yttrar sig i arbetslöshet och accelererad utflyttning från stora delar av glesbygds­ länen. De härför erforderliga basinvesteringarna, som i princip har en lång­ siktig syftning, får nämligen också eu mera omedelbar effekt genom att skapa sysselsättningstillfällen. För att på ett tillfredsställande sätt lösa be­ rörda omställningsproblem är det emellertid enligt min mening nödvändigt att, jämsides med en aktiv arbetsmarknadspolitik, även ge ett mera di­ rekt ekonomiskt stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av företag i dessa områden. Jag anser sålunda, att samhället bör främja ut- by§§naden av näringslivet i sådana orter i avfolknings- och glesbygdslänen som kan fungera som kommersiella och kulturella centra för befolkningen såväl i tätorter som på den kringliggande egentliga landsbygden. Förutom att sådana åtgärder minskar de enskilda människornas anpassningssvårig­ heter blir de av betydelse för näringslivets utveckling även på sikt i berörda områden genom att verka som en impuls till ytterligare företagsbildning och utbyggnad av näringslivet. Särskilt näringslivets snabba strukturom­ vandling i landets norra delar utgör härvidlag ett trängande problem som påkallar samhälleliga insatser på samma sätt som omfattande företagsned- läggelser i Valdemarsvik, Oskarshamn och andra orter tidigare ställt sam­ hället inför likartade uppgifter. I den mån de produktiva arbetstillfällena ökas i utflyttningsregionerna tillgodoses också det samhälleliga intresset att modifiera takten i de regionala befolkningsförskjutningarna. I de orter, där en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik av olika skäl inte kan lösa sysselsättningsfrågorna, kan aktiva lokaliseringsåtgärder från sta­ tens sida också vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom arbetskraften endast härigenom kan utnyttjas på ett produktivt sätt.

Det är uppenbart att de ekonomiska och sociala synpunkterna i de prak­ tiska ställningstagandena inte alltid sammanfaller. En avvägning mellan oli­ ka motiv för lokaliseringspolitiska åtgärder måste därför enligt min mening ske från fall till fall.

Det är ofrånkomligt att en lokaliseringspolitisk målsättning måste ges en allmän och vid formulering. Enligt min mening bör lokaliseringspoliti­ ken syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Samhället bör emellertid också söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De för­ svarspolitiska synpunkterna får heller inte förbises vid lokaliseringspoli­ tiska avgöranden. Slutligen bör betonas att samhället har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidtaga åt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

183

gärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokalise­ ringspolitiken bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassnings­ svårigheter som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede känneteck­ nat av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning. Det är bland annat mot denna bakgrund som för­ slagen om direkt ekonomiskt stöd till företag får ses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

Lokaliseringspolitikens utformning

För att möta de ekonomiska och sociala problem som den pågående struk­ turomvandlingen skapar kommer, såsom jag tidigare utvecklat, såväl sam- hällsplanerande som arbetsmarknadspolitiska och lokäliseringspolitiska in­ satser att bli erforderliga.

Under återstoden av detta årtionde kommer de arbetsföra åldrarna vid nettoimmigration i oförändrad omfattning att öka med endast omkring 70 000 personer, vilket är betydligt mindre än tillskottet tidigare under efterkrigsåren. En växande del av befolkningen i arbetsför ålder genomgår samtidigt utbildning och deltar inte direkt i produktionen. Vi måste där­ för räkna med att det efterfrågetryck, som redan nu karakteriserar ar­ betsmarknaden i stora delar av landet, kommer att öka ytterligare om inte en fortsatt utjämning av arbetskraftstillgångarna åstadkommes, särskilt som tillskottet av arbetskraft kommer att bli mycket ojämnt fördelat mel­ lan olika delar av landet.

Skall den ekonomiska tillväxttakten kunna vidmakthållas och om möj­ ligt ökas, måste arbetsmarknadspolitiken tilldelas en central roll. Liksom hittills måste ansträngningarna inriktas på att använda våra begränsade resurser av arbetskraft så rationellt som möjligt. För att realisera detta mål får den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken stor betydelse även i fortsättningen. Den måste byggas ut till ett allt smidigare instrument, som kan underlätta den enskildes anpassning till den snabba strukturomvand­ lingen. Betydelsefullt i detta sammanhang är att den yrkesmässiga rörlig­ heten underlättas genom en selektiv, till utvecklingen ständigt anpassad om­ skolnings- och utbildningsverksamhet. Då den framtida arbetsmarknadspoli­ tiken f. n. överväges av arbetsmarknadsutredningen, finner jag inte nu anledning att ingå på frågan om användningsområdet för de rörlighetsstimu- lerande medlen.

En allsidig näringspolitik måste också innefatta rörlighet hos kapitalet. Av vad jag förut anfört i samband med behandlingen av den lokaliseringspoli- tiska målsättningen framgår att enligt min uppfattning någon motsättning inte behöver föreligga mellan en politik som syftar till att underlätta arbets­ kraftens rörlighet och en aktiv lokaliseringspolitik, vars syfte är att påverka kapitalets rörlighet.

184

Samhällsplaneringens betydelse i lokaliseringshänseende har kraftigt understrukits såväl av kommittén för näringslivets lokalisering som i re­ missvaren över dess betänkande. I likhet med vad som därvid anförts har jag den uppfattningen att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas till strukturomvandlingen i samhället och stödja eu lokalisering till områden eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företags- lokalisering, inbegripet god tillgång på arbetskraft.

Kraven på samhällsplanering hänger alltså intimt samman med samhäl­ lets omvandling och utveckling. Hela vårt samhällsbyggande har till mål att ge bebyggelsen sådana former som leder till hög funktionsduglighet och god miljö. Standardhöjning, ändrade distributionsformer, bilismens ex­ pansion och snabb urbanisering har under de senaste årtiondena varit sär­ skilt utmärkande för samhällsomvandlingen.

Självfallet är det svårt att förutskicka hur framtidens samhällsstruktur kommer att se ut. Men den utveckling vi upplever och de tendenser som föreligger ger en anvisning om vilka behov som måste tillgodoses. Det gäller att skapa fler och bättre bostäder, gemensamhetsanordningar, kommunika­ tionsleder och annan service. Det är ej endast fråga om att åstadkomma nya samhällsbildningar och nya anläggningar utan det gäller även att moderni­ sera och förnya hittillsvarande miljö. Givetvis begränsas möjligheterna att förverkliga våra önskemål och krav av de tillgängliga resurserna, vilka där­ för måste fördelas så ekonomiskt som möjligt.

Den kommunindelningsreform som påbörjats genom primärkommuner­ nas sammanförande i block kommer enligt min uppfattning att utgöra ett värdefullt underlag för den fortsatta samhällsplaneringen i skilda hänse­ enden. Då denna rymmer eu lång rad skilda planeringsformer — inte minst är kommunernas bebyggelseplanering av vital betydelse — anser jag det synnerligen angeläget, att en ytterligare samordning av samhällsplanering­ en åstadkommes.

Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att samhällsbyg- gandet nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet. Samhällets planeringsorgan i kommunerna, i länen och i den centrala för­ valtningen för utbyggnad av bl. a. kommunikationer, utbildningsväsen­ de, sjukvård och andra samhälleliga servicefunktioner måste därför ej en­ dast samordna sitt arbete inbördes och med den allmänna bebyggelseplane- l ingen utan även uppmärksamt följa näringslivets utvecklingstendenser. Eftersom den samhälleliga basorganisationen utgör en viktig förutsättning- för övrig ekonomisk aktivitet, måste planeringen inom de offentliga sek­ torerna ske i god tid samt ofta ligga före i tiden och vara mer långsiktig än planeringen inom näringslivet. Samhällsplaneringen som ett sammanfattan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

185

de begrepp för olika åtgärder för samhällets utformning är därför av central betydelse för lokaliseringsverksamheten.

Vid utformningen av en samhällelig lokaliseringspolitik måste hänsyn också tas till föreliggande tendenser till koncentration av befolkningen i storstadsområdena och landets övriga expansiva områden. Om expansio­ nen går alltför snabbt föreligger uppenbara risker för en eftersläpning i utbyggnaden av bostäder, kommunikationer och andra serviceanordningar. Såsom kommittén uttalat och i enlighet med vad flera remissinstanser under­ strukit bör de problem som är förknippade med storstadsområdenas tillväxt ingående undersökas till ledning för lokaliseringspolitikens fortsatta ut­ formning.

För att möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av den samhälleliga basorganisationen måste, såsom också framhållits av såväl kommittén som remissorganen, kunskaperna om de lokaliseringspolitiska förutsättningarna ökas genom forskning och intensifierad utredningsverk­ samhet på detta område.

Då lokaliseringspolitiken spänner över ett utomordentligt vitt fält av ekonomiska, tekniska, sociala och andra områden är det uppenbart att forskningen och utredningsverksamheten i lokaliseringsfrågorna faller un­ der en rad olika organs naturliga verksamhetsområden. Det ligger i sakens natur att en koncentration av forsknings- och utredningsverksamheten på dessa områden till ett enda organ varken kan eller bör komma i fråga. Vad som bör eftersträvas är i första hand en intensifiering av verksamheten. Detta spörsmål torde det ankomma på bl. a. forskningsberedningen att över­ väga som ett led i den vidare bedömningen av hur våra forskningsresurser skall användas. Vidare är det angeläget att vunna forskningsresultat systema­ tiseras och sprids för att ge de olika statliga, kommunala och enskilda organ som sysslar med lokaliseringsfrågor ett så rikhaltigt material som möjligt att grunda sina överväganden på. Det blir en viktig uppgift för de statliga organ som centralt skall handha lokaliseringsfrågorna att med­ verka till samordningen härvidlag.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag anser samhällsplane­ ring och rörlig arbetsmarknad utgöra fundamentala faktorer för en ända­ målsenlig ekonomisk utveckling av vårt samhälle och näringsliv. Som jag tidigare framhållit bör emellertid de lokaliseringspolitiska strävandena här­ jämte gå ut på att i särskilda fall påverka den näringsgeografiska utveck­ lingen i syfte att underlätta de enskilda människornas anpassning till struk­ turomvandlingen. För en verksamhet med sådan syftning kan självfallet olika typer av åtgärder övervägas. Vill man inte tillgripa lösningen att ge­ nom lagstiftning ge samhällets organ möjligheter att styra utvecklingen — något som enligt min uppfattning icke f. n. bör komma i fråga — torde åt­ gärderna för att få tillräcklig verkningskraft böra ges formen av direkt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö år 19(ii

186

indirekt ekonomiskt stöd till företagsamhet i de orter eller områden där man

önskar påverka strukturomvandlingen.

Denna metod har också kommittén valt i sin uppläggning av lokalise­

ringspolitiken. Genom att ställa upp en rad kriterier för orter eller regio­

ner, där direkt ekonomiskt stöd skall lämnas, har kommittén därjämte

geografiskt avgränsat de områden där ekonomiska stödåtgärder skall kom­

ma i fråga.

De av kommittén uppställda kriterierna har blivit föremål för stark kritik

vid remissbehandlingen. Även jag anser att kriterier utformade efter kom­

mitténs linjer väcker betänkligheter. I praktiken skulle förslaget innebära

att en stor del av de norrländska kustområdena samt vissa andra områden i

Norrland och angränsande delar av landet, som också på ett kännbart sätt

beröres av strukturförändringarna, inte skulle kunna komma i fråga för

stödåtgärderna. Mot kriterier av den typ kommittén förordat kan enligt min

mening också invändas att de kan framkalla uppfattningen att företag som

etableras i orter eller områden, som formellt fyller de uppställda villkoren

för ekonomiskt stöd, automatiskt skall vara berättigade till sådant stöd.

Kommittén har visserligen understrukit att endast ett begränsat antal orter

i utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom sam­

hällets medverkan. Det torde emellertid bli svårt att skapa förståelse för det

urval, som sålunda måste ske, i orter eller områden som i och för sig fyller

uppställda kriterier för stöd men som likväl ej kan komma i fråga på grund

av bristande industriella förutsättningar eller därför att en alltför stor splitt­

ring av stödåtgärderna måste undvikas.

Av nu anförda skäl har jag funnit mig inte kunna som villkor för statligt

lokaliseringsstöd förorda uppställandet av kriterier av den typ kommittén

föreslagit. Frågan uppkommer då om stödåtgärderna på annat sätt bör

begränsas regionalt och lokalt. Det synes mig härvid uppenbart, att de

motiv jag i det föregående åberopat för ekonomiskt stöd för att mildra

omställningsproblemen gör sig gällande med särskild styrka i Norrland

och vissa angränsande områden. På grund av att denna del av landet sam­

tidigt ställts inför den genomgripande rationaliseringen inom skogsbruket

och den omfattande rationaliseringen inom jordbruket är det enligt min

mening ställt utom tvivel att strukturomvandlingen här kommer att ta sig

starkare uttryck än i landet i övrigt. En smidig omställning försvåras här

också av de stora glesbygdsområdena med vanligen långa avstånd mellan

tätorterna. Svårigheterna ökas ytterligare av att sysselsättningsproblemen

redan i dagens läge är avsevärda i berörda landsdelar och kan väntas komma

att skärpas ytterligare till följd av den förhållandevis starka befolknings­

tillväxten i vissa av dessa områden. Härtill kommer att industrisektorn re­

lativt sett är mindre här än i landet i övrigt. Detta medför att industrin i de

nordliga länen, trots en ansenlig expansionstakt på många håll, har svårt att

absorbera den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruket. Å andra si­

dan är det viktigt att observera att den industriella utvecklingen varierar

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196t

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

187

starkt i de berörda delarna av landet och att det här finns områden med en dokumenterad expansionskraft.

Av anförda skäl anser jag det angeläget att ge impulser till industriell utveckling i de ifrågavarande områdena för att motverka en alltför långt­ gående befolkningsuttunning och vidmakthålla en samhällelig service för den kvarhoende befolkningen.

Som jag förut erinrat om är medgivandet att temporärt använda investe­ ringsfonder i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat till de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värm­ land, Dalsland och norra Bohuslän. Till huvudsakligen samma område är det statsbidrag begränsat som f. n. lämnas vid uppförande av industrilokaler som statskommunala beredskapsarbeten. Sådant stöd kan i särskilda fall också ges i andra delar av landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt remissutlåtande anfört att erfaren­ heterna av det hittills lämnade lokaliseringsstödet inte synes motivera vare sig någon utvidgning eller begränsning av berörda område. De omstältnings- och sysselsättningsproblem som jag nyss berört torde med fog kunna sägas vara koncentrerade till de nyss angivna länen och länsdelarna. På grund här­ av föreslår jag att det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringssyfte i första hand inriktas på samma område som det, där investeringsfonderna f. n. kan tas i anspråk i lokaliseringspolitiskt syfte. Jag benämner i det följande detta område det norra stödområdet.

Den ändring av stödområdets omfattning som mitt förslag innebär i för­ hållande till vad kommittén förordat kommer enligt min uppfattning att avsevärt förbättra möjligheterna att genom en vidare utbyggnad av in­ dustrin i kustorter och inlandscentra gynnsamt påverka utvecklingen i områ­ den med mindre centralorter i inlandet. Man får vidare bättre möjligheter att iiverblicka var lämpliga insatser bör göras, när ett mer sammanhängande område föreligger.

På samma sätt som gäller för de nuvarande stödåtgärderna är det enligt min mening ofrånkomligt att lokaliseringspolitiskt stöd i särskilda fall också framdeles kan lämnas i övriga delar av landet. Härvid bör emellertid åtgärderna mera direkt inriktas på att komma tillrätta med förhållandena i vissa speciella situationer. Främst hör ekonomiskt stöd kunna utgå för att stimulera till etablering av ny företagsamhet i orter, där goda industriella förutsättningar föreligger och där omställningsproblem aktualiseras på grund av industrinedläggelse i samband med omfattande branschrationalise­ ring eller av liknande mera krisartade orsaker. Både sociala och samhälls­ ekonomiska skäl talar för att staten genom stödåtgärder i dylika fall bidrar till att orter med redan utbyggd samhällsservice in. in. kan fortbestå. En kombination av lokaliseringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska stöd­ åtgärder, bl. a. omskolning av friställd arbetskraft, torde i här avsedda orter skapa de gynnsammaste förutsättningarna för snabb återhämtning.

I orter som starkt domineras av eu enda industri eller industribransch

188

kan, som kommittén påpekat, konjunkturväxlingar och strukturföränd­

ringar få svåra återverkningar. Ehuru de konjunkturpolitiska medel vi nu­

mera förfogar över skapar bättre möjligheter än tidigare att mildra verk­

ningarna av konjunktursvängningarna för enskilda branscher, kan det en­

ligt min uppfattning vara befogat att i särskilda fall även utanför det norra

stödområdet genom lokaliseringspolitiska stödåtgärder medverka till att

komplettera sådana ensidiga industriorter med annan industri för alt

minska deras konjunkturkänslighet och för att skapa en mera differentie­

rad arbetsmarknad. Jag vill emellertid understryka att frågan om stöd­

åtgärder i dessa fall bör bedömas med största försiktighet. Begreppet en­

sidig industriort är vittomfattande och låter sig inte entydigt definieras.

Det bör också anmärkas att det här mindre gäller att lösa akuta krissitua­

tioner än att förebygga uppkomsten av sådana. Det torde bli en viktig upp­

gift i den fortsatta planeringsverksamheten på länsplanet alt analysera be­

rörda problem i de enskilda fallen och efter utredningar framlägga förslag

till lösningar.

Allmänt och med eu viss generalisering torde kunna sägas att i de delar

av landet som faller utanför det norra stödområdet avståndsfaktorn inte

har utslagsgivande betydelse i lokaliseringssammanhang. Med de kommu­

nikationsmedel som bjuds har de flesta människor i dessa delar av landet

numera tillgång på tillfredsställande samhällelig service. Lokaliseringspoli-

tiskt är det således i dessa delar av landet mindre glesbygdsproblemen än

de expansiva tätorternas problem som kräver uppmärksamhet. Med särskild

styrka träder här storstadsområdenas speciella svårigheter i förgrunden.

Som jag tidigare berört är riskerna för eftersläpning i utbyggnaden av bo­

städer och andra basinvesteringar påtagliga i samband med den starka be-

folkningsexpansionen i dessa områden, varför storstadsproblemen måste

ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet. Storstadsproble­

men berörs även av de förslag som avgivits av lokaliseringsutredningen

rörande statlig verksamhet (SOU 1963:69). Dessa förslag kommer efter

avslutad remissbehandling att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Vad härefter gäller frågan om vilka orter eller områden som skall kom­

ma i fråga för direkt ekonomiskt stöd inom det norra stödområdet, dit allt­

så lokaliseringsstödet i första hand föreslås skola koncentreras, må till

en början påpekas att, såsom också kommittén framhållit, något material

för en mera konkret bedömning härav inte föreligger.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättning jag uppställt

bör strävan från samhällets sida här vara att söka länka näringslivets loka­

lisering i banor som är både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt

fördelaktiga samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och re­

gioner än dem som redan nu är välförsörjda i detta avseende. Detta inne­

bär att man satsar både på sådana orter och regioner, som redan har en

god industriell utveckling, och på sådana som har utvecklingsmöjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

189

men där de faktorer, som har betydelse för en god industriell miljö, av historiska eller andra skäl blivit svagt utvecklade. Som kommittén starkt framhållit är det emellertid endast ett begränsat antal orter som kan till­ föras ökad industriell verksamhet genom samhällets medverkan, och en industriell expansion är inte tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft föreligger.

Kommittén har inte närmare angivit på vilka orter i utvecklingsområ­ dena lokaliseringspolitiska insatser skall göras i vidare mån än som föl­ jer av vissa allmänna riktlinjer. En längre gående precisering finner inte heller jag ändamålsenlig. De naturliga förutsättningarna för industriell verksamhet är mycket heterogena och varierar bl. a. mellan olika branscher. De lokala förhållandena är vidare så olika att strikta regler skulle medföra en bundenhet som kunde verka direkt hämmande på en rationell och fram­ synt fördelning av lokaliseringsstödet. När det gäller områden med domi­ nerande jord- och skogsbruk kan väl utvecklingstendenserna för ett antal år framöver ge en vägledning var insatserna skall göras med tanke på dessa näringars utveckling. Betydligt svårare ställer sig däremot en motsvarande bedömning beträffande flertalet andra näringsgrenar. Att förutse vilka branscher och industrier som kan komma att beröras av mera omfattande strukturomvandling är i och för sig en vansklig uppgift. Än svårare är givet­ vis att förutse på vilka orter dier inom vilka områden sådana problem kom­ mer att göra sig gällande.

Av vad jag sålunda anfört följer att några bestämda krav på storlek eller karaktär hos de orter eller regioner, där stödåtgärder skall vidtas, enligt min uppfattning inte lämpligen bör uppställas. Å andra sidan torde man i det praktiska arbetet vid prövningen av frågan om stödinsatser i de enskilda fallen ha behov av vissa riktlinjer för urvalet av orter och områden. Såsom jag redan tidigare framhållit och som med skärpa betonats av både kom­ mittén och remissinstanserna måste stödåtgärderna inriktas på orter där det från samhällelig synpunkt är mest angeläget att utvecklingen främ­ jas och som har goda förutsättningar att bära upp en industriell verksam­ het och fungera som centra för samhällelig service. Härför krävs i första hand ett visst befolkningsunderlag. Detta betyder dock inte att endast så­ dana företagslokaliseringar som sker till större tätorter skall kunna bli föremål för stöd. Med nutida kommunikationsmöjligheter kan en sprid­ ning av arbetsplatser och bosättning ofta vara både möjlig och lämplig inom regionerna. Vad som bör krävas är att själva tätorten jämte kring­ liggande bygd utgör ett näringsgeografiskt område, som har tillräckligt be­ folkningsunderlag för att en rimlig servicestandard skall kunna upprätt­ hållas.

Storleken av detta befolkningsunderlag kan enligt min uppfattning inte preciseras i bestämda tal utan torde variera eller lokala förhållanden. Jag vill emellertid erinra om att vid fastställandet av planerna för den nya

Kungl.

.1

Iaj:ts proposition nr 1 Hö år 196b

190

Kiingl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

kommunindelningen ett befolkningsunderlag av minst 8 000 invånare be­

dömts erforderligt för att en tillfredsställande kommersiell och administrativ

service skall kunna erbjudas inom kommunblocken. Samtidigt bör uppmärk­

sammas att det erforderliga befolkningsunderlaget för den högre servicenivå

som representeras av exempelvis varuhus, lasarett och gymnasium ligger

avsevärt högre. Blockbildningarna har i huvudsak grundats på näringsgeo-

grafiska överväganden liknande dem som kommer att prägla den lokalise-

ringspolitiska bedömningen när det gäller företagsstöd. Kommunblocken

består sålunda i princip av centralorter som kan fungera som servicecentra

samt dessa orters naturliga omland. Inom blocken förutsätts en organiserad

samverkan komma att ske i olika gemensamma angelägenheter. Samhälls­

planering, innefattande viktiga lokaliseringsfrämjande åtgärder, får därvid

antagas bli en av de främsta samarbetsuppgifterna. Kommunblocken synes

mig lämpligen bli de minsta regionala enheter som lokaliseringsorganen bör

arbeta med vid utredningar och bedömningar rörande behov av stödåtgärder.

Med angivna utgångspunkter har jag funnit en lämplig framgångslinje

vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen vara att välja orter för stödet

bland kommunblockscentra. Jag vill emellertid understryka att detta inte

får uppfattas så att för varje centralort automatiskt kan påräknas stödåt­

gärder. Särskilt i de fall man av avståndsskäl e. d. nödgats göra avsteg från

de riktlinjer som i allmänhet gällt vid planeringen av nya kommuner kan

förutsättningarna för industriell verksamhet vara begränsade. Stor för­

siktighet bör därför iakttas med att genom lokaliseringsstöd stimulera före­

tag att etablera sig på små centralorter i svaga kommunblock, där de all­

männa förutsättningarna för en industriell utveckling bedömes som

mindre goda. Å andra sidan finns vid sidan av de nya blockcentra tätorter

som kan bedömas ha lika goda utvecklingsmöjligheter och fylla en lika vik­

tig servicefunktion som centralorten. Det bör enligt min mening inte vara

uteslutet att lämna stöd till företagslokalisering även i sådana orter, om

detta rimmar med lokaliseringspolitikens allmänna syften.

Viktigt är emellertid att hålla i minnet att en splittring på ett stort antal

orter kan resultera i att stödåtgärderna får sämre total effekt än om de

koncentreras till färre orter, där härigenom ett mera differentierat närings­

liv kan utvecklas. En förläggning av ett någorlunda stort enstaka företag

till en ort som tidigare saknar annan industri kan medföra att orten blir

så ensidigt utvecklad och därmed från arbetsmarknads- och konjunktur-

synpunkt så sårbar, att ytterligare lokaliseringsåtgärder framtvingas. Det

blir en utomordentligt viktig och samtidigt grannlaga uppgift i den fort­

satta regionala och centrala planeringen att under beaktande av de skilda

faktorer jag nyss berört ta ställning till på vilka platser åtgärder bör ifrå-

gakomma för att stimulera till ny eller utvidgad företagsamhet inom det

vidsträckta norra stödområdet.

Det förtjänar i sammanhanget att uppmärksammas att initiativet till

191

nyetablering liksom hittills i regel torde komma att tas av företagen själva, som därvid också väljer orten härför. Liksom hittills skall det givetvis stå företagen fritt att utan statligt stöd etablera sig på de platser de själva fin­ ner lämpligt. Jag vill i detta sammanhang också betona att myndigheternas rådgivning och upplysningsverksamhet i första hand bör syfta till att ge företagen vägledning och en så fast grund som möjligt att bygga sina egna överväganden på när det gäller valet av lokaliseringsort, överhuvudtaget kommer lokaliseringspolitikens resultat i hög grad att bli beroende av ett förtroendefullt samarbete med näringslivets företrädare.

På sikt får enligt min uppfattning det ekonomiska stödet till företags- lokalisering inte ha till syfte att subventionera bort lokala eller regionala olikheter i den allmänna kostnadsnivån mellan orter i skilda delar av lan­ det. Stödet skall i stället användas för att initiera företagsamhet vilken i sin tur kan ge upphov till en fortsatt industriell utveckling, som sedan verkar vidare av egen kraft. Av detta skäl är det önskvärt att medverka till att få till stånd industrier med vad kommittén kallat stor spridnings­ effekt, t. ex. företag som genom sitt behov av underleverantörer kan bidra till att supplementär industri startas i regionen. Detta bör beaktas vid pröv­ ningen av ansökningar om lokaliseringsstöd.

Såsom starkt framhållits både av kommittén och av remissinstanserna bör den första och viktigaste förutsättningen för ekonomiskt stöd vara att företaget från företagsekonomisk synpunkt bedömes bärkraftigt, så att verksamheten, efter ett inledande stöd av engångskaraktär, kan drivas på företagsmässiga villkor utan behov av driftsubventioner. Stödåtgärderna skall sålunda ha karaktären av hjälp till självhjälp. Från denna synpunkt är det angeläget att det ekonomiska stödet utformas som ett initialstöd, d. v. s. med sikte på att underlätta de investeringar som är förenade med nyetableringen, men att företaget därefter och i övrigt får konkurrera med annan företagsamhet på lika villkor.

Givetvis är det av stort intresse från lokaliseringssynpunkt om företa­ get kommer att bereda anställning åt ett större eller mindre antal ar­ betstagare. Denna omständighet kan därför påverka bedömningen vid loka­ lisering till orter med sysselsättningssvårigheter. Jag vill också betona, att ett stort aktiekapital eller ett stort kapital nedlagt i fasta investeringar hos företaget visserligen kan påverka bedömningen av dess soliditet men i och för sig knappast utgör motiv för att företaget betraktas som ett eftersträ­ vansvärt lokaliseringsobjekt. Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, alt en klar tendens vid de omlokaliseringar av företag som ägt rum under efterkrigstiden varit att de större företagen sökt sig till relativt stora tätorter, som regel A-centra, under det att mindre företag vanligen förlagts i små och medelstora tätorter. Denna spontana strävan från före­ tagens egen sida att vid valet av förläggningsort sätta det egna arbetskrafts­ behovet i relation till rekryteringsunderlaget och arbetskraftstillgångarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 19t>k

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

på orten samt till ortens servicemöjligheter förtjänar enligt min mening stort beaktande vid myndigheternas prövning av ärenden om lokaliserings­ stöd. Viktigt är också att hänsyn tas till företagets möjligheter att rekrytera arbetskraft med sådan utbildning som erfordras för verksamheten.

Av vad jag anfört i olika sammanhang i det föregående framgår, att jag delar kommitténs uppfattning att samhälleliga stödåtgärder för att få till stånd ny eller ökad industriell verksamhet kan komma i fråga endast på ett begränsat antal orter. För stora delar av glesbygderna och åtskilliga små tätorter inom det norra stödområdet måste man realistiskt räkna med en fortsatt successiv utflyttning och därmed ytterligare försämrade förut­ sättningar att tillhandahålla den kvarvarande befolkningen en samhälle­ lig service som motsvarar tidens krav. Även i de områden, där 'lokaliserings- politiska insatser inte blir möjliga, måste enligt min mening samhället bära ansvaret för att befolkningen tillförsäkras en rimlig servicestandard, varvid åtgärder av annan art får övervägas.

Som jag förut betonat är det uppenbart att lokaliseringsorganen kom­ mer att ställas inför ytterst grannlaga avvägningsproblem när det gäller att avgöra vilka företag som skall erhålla ekonomiskt stöd och på vilka orter detta skall ske. Man kan inte bortse från att de samhällsekonomiska och företagsekonomiska förutsättningarna i de enskilda fallen ofta kom­ mer att vara synnerligen svårbedömbara och att verksamheten innefattar ett stort mått av risktagande. Jag vill därför starkt stryka under nödvän­ digheten av att stödåtgärderna får karaktären av försöksverksamhet. Det är av största vikt att resultaten av vidtagna lokaliseringsåtgärder noggrant studeras och att de erfarenheter som sålunda efter hand vinns snabbt till­ varatas i den fortsatta utformningen av stödverksamheten.

Stödåtgärderna bör enligt min mening komma i fråga endast under eu begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför allt i det norra stödområdet. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att denna period bestäms till fem år. Härunder bör statsmakterna överväga huruvida stödåtgärderna varit ägnade att förverkliga den lokaliseringspolitiska mål­ sättning som uppställts och utifrån föreliggande erfarenheter och utveck­ lingstendenser ta ställning till om målet och medlen för den samhälleliga aktiviteten på området bör kvarstå oförändrade eller ändras.

Lokaliseringspolitikens medel

Bland de positiva åtgärder, genom vilka samhället kan påverka företagens lokalisering, har jag i det föregående särskilt framhållit samhällsplane­ ringen.

Kommitténs förslag om lokaliseringspolitiska medel omfattar, utöver loka- liseringsplanering, dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels olika former av statligt ekonomiskt stöd till företag, dels särskilda åtgär­ der för att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet i Norrland, varjämte kommittén berör frågan om kommunal skatteutjämning.

193

Beträffande upplysnings- och rådgivningsverksamheten betonar kommit­ tén angelägenheten av att den centralt bedrivna verksamhet på detta om­ råde som utövas av arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas och effektiviseras. Samtidigt understryks vikten av att de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverkar med utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och i olika orter för att ge underlag för rådgivnings­ verksamheten. Vad kommittén sålunda anfört har allmänt godtagits av remissorganen.

För egen del vill jag understryka att en viktig förutsättning för att ett företag skall förläggas till en ort, där verksamheten kan väntas ge bästa möjliga resultat, är att företaget kan grunda sina överväganden på en all­ sidig och tillförlitlig information om de förhållanden som har betydelse för ortsvalet, såsom tillgången på arbetskraft, tomtmark, bostäder samt på kom­ munikationer och andra serviceanordningar. Enligt vad som allmänt vitsor­ dats, bl. a. från företagarhåll, har den rådgivning och upplysningsverksam­ het i sådana frågor som hittills bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna i samverkan med Sveriges industriförbund varit värdefull. I likhet med kommittén anser jag det angeläget att denna verksamhet förstärks, så att en så uttömmande information som möjligt kan lämnas företagen beträf­ fande lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet. Lokaliserings­ organen bör sålunda i samråd med kommunerna fortlöpande tillhandahålla aktuellt material rörande lokala förhållanden, som belyser dessa förutsätt­ ningar. Informationen till företagen bör givetvis också omfatta upplysning om betingelserna för ekonomiskt stöd vid olika lokaliseringsalternativ.

Önskvärt är att man också från näringslivets sida ger lokaliseringsorga­ nen så fullständiga informationer som möjligt om förhållanden som kan ha betydelse för värderingen av olika lokaliseringsfaktorer. I detta sam­ manhang har kommittén förordat att möjligheterna till överenskommelse med näringslivets organisationer om förhandsinformationer beträffande planerade utbyggnader och omlokaliseringar närmare undersöks. Enligt vad jag inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen upptagit överläggningar med svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i syfte att få till stånd en sådan överenskommelse. För egen del anser jag att ett varsel- system av detta slag skulle avsevärt förbättra lokaliseringsorganens möjlig­ heter att i ett tidigt skede bedöma konsekvenserna av föreliggande planer.

För att rådgivnings- och upplysningsverksamheten till företagen i loka- liseringsfrågor skall kunna ges riksomfattande karaktär bör den bedrivas centralt för hela landet. Detta utesluter självfallet inte att även de regionala organen och kommunerna bör kunna tillhandagå företag med upplysningar om lokala förhållanden. Kommunernas informationsverksamhet bör dock gi­ vetvis inte bedrivas på sådant sätt att den kommer i strid med de vidare in­ tressen de centrala och regionala lokaliseringsorganen har att bevaka. Ge­ nom ökad rådgivning till kommunerna från lokaliseringsorganens sida bör 7 — llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 186

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1964

194

enligt min mening kommunernas möjligheter att deltaga i en sakligt till­

fredsställande upplysningsverksamhet förbättras.

Liksom hittills bör rådgivnings- och upplysningsverksamheten främst

bedrivas i den formen att företagen själva vänder sig till lokaliseringsorga-

nen och företagareföreningarna. Såsom ett led i en mera aktiv verksamhet

från myndigheternas sida i lokaliseringsfrågor är det emellertid som kom­

mittén framhållit också önskvärt att det centrala organet självt tar initia­

tiv genom att söka kontakt med företag som kan tänkas vara intresserade

av att etablera sig på orter, där ökad industriell verksamhet bedöms önsk­

värd.

Enligt kommitténs förslag skall statligt ekonomiskt stöd i både utveck-

lings- och stödområdena lämnas i form av kreditgaranti samt i utveck­

lingsområdena därjämte såsom investeringsbidrag och lån. Beträffande

bidrag och lån är meningarna delade hos remissorganen. Många har avvisat

dessa stödformer under motivering att de har ren subventionskaraktär och

därför snedvrider konkurrensen, medan kreditgaranti har godtagits mera

allmänt.

Som jag förut nämnt anser jag att ekonomiskt stöd även i fortsättningen

måste kunna lämnas som stimulans till företagslokalisering framför allt

inom det norra stödområdet men i särskilda fall även i övriga delar av lan­

det. De ekonomiska stödåtgärderna bör självfallet utformas så att de kan

väntas få största möjliga stimulerande effekt på den företagslokalisering

som från samhällets synpunkt betraktas som angelägen. För att skapa en

så enkel administration av verksamheten som möjligt bör man vidare und­

vika att splittra stödet på alltför många likartade stödformer. Stödsystemet

bör i möjligaste mån kunna fungera oberoende av allmänna konjunkturer

och förhållandena på kapitalmarknaden. Nu anförda skäl talar enligt min

mening för direkta statliga bidrag och lån som lokaliseringspolitiska medel.

Liksom kommittén anser jag att sådana bidrag och lån bör utformas så att

de inte får karaktären av löpande direkta driftsubventioner.

Mot ett system med statlig kreditgaranti kan, som riksbanksfullmäktige

framhållit, invändas att möjligheterna att utnyttja garantin blir beroende

av läget på kreditmarknaden. Vid högkonjunkturer kan, som fullmäktige

vidare anfört, ofta en stark kreditåtstramning framtvingas, medan de loka-

liseringsmotiverade stödåtgärderna tar sikte på områden i vilka sysselsätt-

ningssituationen även då är otillfredsställande. Direkta statliga lån som

stödform ger lokaliseringsorganen större möjligheter att sätta in stödet

när det behövs bäst. Statliga lån utgör alltså ett mera verksamt lokalise-

ringspolitiskt medel än kreditgarantier. På grund härav bör enligt min

mening det statliga lånestödet i lokaliseringssyfte ges endast i form av di­

rekta lån.

Av min föregående framställning följer att jag anser att lokaliserings­

stödet bör syfta till att underlätta de investeringar, som företagarna —

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

li)5

både fysiska och juridiska personer — behöver göra för att kunna på­ börja och bygga ut industriell verksamhet. Statliga bidrag och lån bör i en­ lighet härmed lämnas vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning. Kommittén har föreslagit att även industrier, där kapitalinvesteringen per sysselsatt är av betydande omfattning, skall få förmånen av lokaliserings- politiskt stöd. Som skäl härför har kommittén angivit det allmänna in­ tresset av att arbetskraften används så effektivt som möjligt samt angelägen­ heten av att råvarutillgångarna i utvecklingsområdena utnyttjas bättre. En­ ligt min mening bör det för statligt stöd fordras att investeringen får en på­ taglig sysselsättningseffekt, antingen i det företag som önskar stöd eller, ge­ nom dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar. Det statliga stödet får vidare inte leda till att annan produktionsteknik väljes än den som eljest skulle varit mest ekonomisk.

En förutsättning för statligt stöd måste vara att den önskade lokalise- ringspolitiska effekten bedöms bli bestående under en överskådlig framtid. Det bör därför vara fråga om permanenta industrianläggningar. Den syssel­ sättning, som själva byggandet av anläggningen skapar, är således inte till­ räckligt motiv för lokaliseringsstöd. Av bl. a. detta skäl bör kraftverks- anläggningar, vilka är förenade med avsevärda kapitalinvesteringar men i utbyggt skick ger ringa sysselsättningseffekt, inte komma i fråga för statligt lokaliseringsstöd. Mot nyssnämnda bakgrund bör också frågan om stöd åt exempelvis sådana industrier inom byggnadsbransch^, vilka uppförs och drivs i anslutning till omfattande bebyggelse av ett visst område, bedömas.

Till investeringskostnad för industrianläggning bör räknas även kostna­ der för andra byggnader och anordningar än själva fabrikslokalen under förutsättning att de är nödvändiga för driften. Exempel på sådana byggna­ der är kontorslokaler, garage och lagerbyggnader. Däremot bör inte utgå bidrag eller lån vid investeringar som inte är direkt erforderliga för verk­ samheten, såsom bostäder i anslutning till industriella anläggningar.

I likhet med kommittén förordar jag att lån men inte bidrag får lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Vid avgörande av frågan om en viss anordning är att betrakta som byggnad eller maskin bör skattelagstiftningens avskrivningsregler tillämpas.

Kommittén har föreslagit att statliga lån och lånegarantier skall lämnas för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggningar. Förslaget har mottagits välvilligt vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att goda skäl an­ förts för ökat statligt stöd på delta område. Jag har därvid fäst avseende både vid turismens betydelse och de möjligheter turistanläggningarna och turistnäringen erbjuder att upprätthålla enskild och samhällelig service åt glcsbygdsbefolkningen. Jag vill därför förorda att förutom lån även bidrag i undantagsfall får lämnas för turistanläggningar. Den lokaliseringspoli- tiska bedömningen av vilka orter som bör komma i fråga för detta sär­ skilda stöd blir givetvis en annan än den som bör läggas till grund vid 7*—Ilihnng till riksdagens protokoll / samt. Nr 185

196

industrilokalisering. Till turistanläggning bör räknas hotellbyggnad med personalutrymmen och andra anordningar som är nödvändiga för att an­ läggningen skall kunna tjäna sitt syfte.

Bidrag eller lån skall, enligt kommitténs förslag, efter särskild prövning kunna lämnas till företag i samband med förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion. Vid bedömningen av detta förslag måste beaktas att bidragsgivning i dessa fall kan leda till en kapitalöverföring till den tidigare ägaren, ett förhållan­ de som inte ligger i linje med syftemålet med stödåtgärderna. Av detta skäl anser jag att frågan om bidrag vid förvärv, vilken har nära samband med frågan om åtgärder vid driftnedläggelse och avveckling av företag, inte bör upptas i samband med de nu aktuella åtgärderna. Däremot bör det inte vara uteslutet att ge statliga lån för förvärv av ledigbliven industrilokal. Vidare vill jag erinra om att förvärvaren enligt det förut anförda kan få både lån och bidrag för om- och tillbyggnad av anläggningen.

Frågan hur nyetablering och utbyggnad av företag skall finansieras måste bedömas i ett sammanhang. De kapitalkällor, som står till förfogande, är i princip den allmänna kreditmarknaden, företagets egna resurser jämte den här föreslagna statliga kapitalinsatsen. Om en bedömning ger vid handen att företagsekonomiska förutsättningar för en etablering eller utbyggnad finns, torde det vara realistiskt att räkna med att företagaren, med de sä­ kerheter som företagets fasta egendom, maskiner och omsättningstillgångar representerar, i allmänhet kan låna en betydande del av det erforderliga kapitalet på den öppna marknaden. Härtill kommer företagarens egen kapi­ talinsats, vilken torde vara en förutsättning för att en etablering skall kun­ na komma till stånd.

Det kapitalbehov, som därefter återstår, skulle således behöva täckas ge­ nom statlig finansiering. Väsentligt är därvid, att det statliga stödet inte får en sådan form och omfattning, att risktagandet uteslutande begränsas till staten utan att det fördelas på skilda intressenter, däribland företagaren själv. Detta syfte bör tillgodoses dels genom att en viss gräns sättes för det statliga engagemanget i form av bidrag och lån till visst företag, dels ge­ nom att såsom säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skall ställas pant i fast egendom eller annan godtagbar säkerhet.

Såsom underlag för beräkning av den statliga insatsens storlek bör läg­ gas kostnaden för företagets investeringar i sådana byggnader och maski­ ner som jag förut angivit.

Jag vill som riktpunkt förorda, att det sammanlagda statliga lokalise­ ringsstödet i form av investeringsbidrag och lån begränsas till ett belopp som motsvarar högst två tredjedelar av den totala kostnaden för nämnda investeringar.

Kommitténs förslag att bidrag normalt skall utgå med högst en tredjedel av investeringskostnaden i byggnader har vid remissbehandlingen av vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

197

organ ansetts medföra för hög bidragsprocent och av andra för låg. Jag an­

ser för min del att mer än 35 procent av nämnda kostnad i princip inte böi

utgå i form av direkt bidrag. I särskilda undantagsfall bör bidrag dock

kunna lämnas med upp till 50 procent.

Det bör understrykas att de angivna procenttalen representerar vad som

högst skall kunna utgå i form av bidrag. Återstoden av det erforderliga

statliga stödet får sålunda täckas i form av statliga lån. Gränsen för det

statliga engagemanget skall som jag förut nämnt utgöra två tredjedelar av

de totala investeringskostnaderna i byggnader och maskiner. I undantags­

fall bör denna gräns kunna överskridas efter särskild prövning av Kungl.

Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande, av det centrala lokaliserings-

organet. Jag vill framhålla, att det sammanlagda statliga stödet i form av

bidrag och lån inte bör vara större än som erfordras med hänsyn till övriga

finansieringsmöjligheter och för att den åsyftade lokaliseringen skall kunna

komma till stånd.

Finansieringsfrågorna måste således bedömas från fall till fall med beak­

tande av de skilda omständigheter som har betydelse för statens insatser,

såsom investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resursei

och finansieringsmöjligheter i övrigt samt inte minst angelägenheten från

samhällssynpunkt av att företaget kommer till stånd på viss plats. Mot bak­

grunden av sådana överväganden får storlek och kombination av statliga

lån och bidrag bedömas.

Några remissorgan föreslår, till skillnad från kommittén, att statlig ga­

ranti skall ges för rörelsekrediter. Av vad jag i det föregående anfört fram­

går, att jag anser att kapitalbehovet vid nyetablering och utbyggnad av före­

tag bör bedömas som en helhet. Det innebär att både anläggnings- och

rörelsekrediter kommer att ingå i bedömningen av det föreliggande finan­

sieringsbehovet. Genom det statliga stödet bör i regel förutsättningar ska­

pas för en finansiering även av rörelsekrediter. Någon anledning att sär­

skilja rörelsekrediterna vid utformningen av stödåtgärderna föreligger där­

för enligt min mening ej. Jag vill också erinra om att hela finansierings-

prövningen måste ske i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren,

dennes bankförbindelse och lokaliseringsorganen. Den omständigheten att

bankens engagemang kommer att omfatta såväl anläggnings- som rörelse­

kredit innebär en garanti för att projektet i sin helhet underkastas en bank­

mässig prövning. Denna prövning får i sin tur betydelse för frågan, om

statligt lokaliseringsstöd skall ges.

Vad gäller lånevillkoren i övrigt förordar jag i likhet med kommittén, att

den ränta som tillämpas för lokaliseringslån skall vara den vid varje till­

fälle för industrigarantilån gällande räntan. Jag biträder också kommitténs

förslag att möjlighet öppnas att i särskilda fall ge räntefrihet under högst

tre år.

I fråga om amorteringstiderna biträder jag kommitténs förslag med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

198

avvikelsen att längsta amorteringstid bör vara tjugo år. Mitt förslag innebär

i detta hänseende samma regler som för det statliga kreditstödet till hant­

verk och småindustri. I enlighet med vad som gäller för sistnämnda stöd

föreslår jag vidare, att anstånd med amortering får medges under högst

tre år.

Om statliga bidrag inte används för avsedda ändamål bör på sätt kom­

mittén föreslagit återbetalningsskyldighet föreligga. I motsvarande situa­

tion bör lån vara förfallet till omedelbar återbetalning. För att en sådan ord­

ning skall kunna genomföras förutsätts en viss tillsyn från det allmännas

sida. Tillsynen bör ha till syfte att kontrollera att den anläggning, för vilken

statligt stöd beviljats, verkligen uppförs. Därefter bör tillses att anläggningen

används för det avsedda ändamålet eller för annat av lokaliseringsmyndig-

heten godkänt ändamål.

I några yttranden bär föreslagits att staten skulle uppföra industrilokaler

samt hyra ut dem och maskiner till enskilda företag. Ett sådant förfarande

törekommer i vissa andra länder. Erfarenheterna i Sverige begränsas när­

mast till vissa företagareföreningars försäljning av maskiner mot avbetal-

ningskontrakt. En väsentlig utbyggnad av systemet torde ställa krav på en

särskild organisation. Innan hithörande frågor blivit närmare belysta torde

ställning inte böra tas till detta spörsmål.

I vissa remissyttranden har förordats att statlig företagsamhet skall ingå

bland de lokaliseringspolitiska instrumenten. Kommittén har inte berört

denna fråga. Jag vill erinra om att statliga insatser haft avgörande betydelse

för den industrialisering som skett i bl. a. Norrbotten. Även i fortsättningen

torde statliga insatser bli aktuella. Frågan härom kommer att bli föremål

för fortsatta överväganden.

Jag övergår härefter till att behandla förhållandet mellan vissa av de

hittillsvarande lokaliseringspolitiska medlen och de föreslagna statliga in­

vesteringsbidragen och lokaliseringslånen.

Några remissinstanser har förordat bibehållande av det system med in­

vesteringsbidrag för uppförande av industribyggnader, som arbetsmarknads­

styrelsen sedan 1963 försöksvis tillämpat inom ramen för statskommunala

beredskapsarbeten. Enligt min uppfattning bör beredskapsarbetena främst

användas vid arbetslöshet av konjunktur- och säsongmässig natur och

inte som ett lokaliseringspolitiskt medel. Systemet med investeringsbidrag

till industrilokaler i form av statskommunala beredskapsarbeten bör därför

inte vidare användas.

Såsom angivits i det föregående har avsättningar till konjunkturinveste­

ringsfond sedan den 1 juli 1963 temporärt i avvaktan på kommitténs för­

slag kunnat tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande syfte inom större delen

av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand. Kommittén har över­

vägt om det ej vore lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna

för den rent konjunkturutjämnande uppgiften och att införa en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

199

skattestimulans som lokaliseringspolitiskt medel. Kommittén fann dock att erfarenheterna av den då nyligen beslutade användningen av fonderna i lokaliseringsfrämjande syfte först borde avvaktas.

Jag vill för egen del erinra om att investeringsfondernas primära upp­ gift varit och även i fortsättningen måste vara att utgöra ett verksamt me­ del i den konjunkturutjämnande politiken. Under konjunkturavmattningar- na 1958 och 1962 togs av fonderna i anspråk vid vartdera tillfället en miljard kronor. Härigenom uppnåddes en betydande sysselsättningseffekt. Frågan om investeringsfondernas användning måste bedömas mot bakgrunden av att en långvarig lågkonjunktur kan st