SOU 1970:13

Sveriges energiförsörjning

Till Statsrådet och chefen för industridepartementet

Energikommittén överlämnar härmed sitt slutbetänkande, Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation.

Kommittén avgav år 1967 den av en sär- skild expertgrupp utarbetade rapporten, Sve- riges energiförsörjning 1955—1985, Finans- departementet 1967: 8.

I slutbetänkandets kapitel 2 redogörs när- mare för utredningsarbetet. Där anges vilka direktiv och förordnanden som meddelats samt vilka personer som deltagit i egenskap av ledamöter, experter eller sekreterare.

Stockholm den 11 mars 1970

Hans Håkansson

Bo Aler ]. V. Norrby Ingemar Ståhl

/ Suzanne Frigren

_l'fw '_' |

' | . _ _ :|: 'h__..._f||'__ | __ _ . >>— _ _ lll”, ' H|I ' "'I'r ..,!” __|H |_V_'_| |'|ll3.||.|l'| | _ ' | '_._>_|l.-|l.I—'l " ' | _| ' 'i' 'i, ' * 'A || ' "0 -,| I . : | » '-,. T'. ||' || | | ' ll ( :|| |__| ,' T : | IH || _ _ I-l ! __!l . ! " l ' l1|||I _||| ' lll __| | i _ ||| _ .. __ | Jill || ||| | . . '-| _ . . . . ; , . ll ' ll |||" IIl ___ .; _: | .. | . .. . _ * ll _ l l _ | I ll || . ' ' ' _ __| 5 _ | ' Jl lfl . V . |. . || | |.|_l|I | ' H I | ,.m. 'W'W .: . ll ' _ | ll -: _ —| A | ' = . . :. .' : - -- Ä" .. f.! " | ||— | .. 'i I | '». ' | " ' ||| ..__ - | 715 _|..g._|- | '. _ . . , .l-. .. . |. er ,! .A 'I — " —|'lu . ä.' .- . . , . .. |||-.. . - w- ' ' .— |__" ,. ' | | » - r " || __| ,-.. —. — . ll '_' ' || . ..]! . _ _ _ l_ I |__ ! I'll ' | ||| '_' H'_-|J||l '— . . .. ' ___ 4], l __ |ng! ll|'_ll ! .. _ | _ .””— l | |_l _lll l_ ' _lH ll l

1. Sammanfattning

Energikommittén framlägger i sitt slutbe- tänkande — Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation — ett pro- gram med följande huvudpunkter.

' Inrättande av ett centralt energiorgan un- der industridepartementet med funktion som statens utrednings-, berednings- och tillsynsorgan för energifrågor. ' Komplettering och utvidgning av konces— sionslagstiftning för energiproduktion och energidistribution till att omfatta alla an- läggningar av väsentlig betydelse för ener- giförsörjningen. ' Införande av krav på planer för värme- försörjningen i tätbebyggda områden, sk värmeplaner.

' Komplettering av lagstiftning till skydd för energikonsumenterna mot eventuell monopolprissättning.

' Upprättande av en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet för energisek- torn samt utveckling av energistatistiken. I energikommitténs direktiv erinras om

energiförsörjningens betydelse för samhälls- ekonomin och vikten av att denna försörj- ning tryggas till samhällsekonomis—kt lägsta kostnader. Utvecklingstendenserna för bl a industrins och uppvärmningssektorns energi- förbrukning motiverade närmare övervägan- den om vilka åtgärder från statsmakternas sida som kunde erfordras för att bidra till en samhällsekonomiskt optimal utbyggnad och avvägning mellan olika energikällor. Energikommitténs uppdrag har mot bak-

grund härav varit att göra en kartläggning av nuläge och utvecklingsperspektiv på energiområdet och att undersöka behovet av organisatoriska åtgärder för att bla sam— ordna statens energipolitiska verksamhet. I kapitel 2 redovisas kommitténs direktiv och uppläggningen av utredningsarbetet.

I kapitel 3 refereras inledningsvis kom- mitténs prognosrapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985, som presen- terades 1967. Rapporten bygger på en ana- lys av utvecklingen 1955—1965 och om- fattar prognos för 1975 och energibehovs- uppskattning till 1985.

Den förväntade utvecklingen redovisas i rapporten i två varianter med skilda anta- ganden om relationen mellan bränslen, i re- aliteten olja och elkraft. Till variant ] har sammanförts antaganden som för olika konsumenthuvudgrupper medför högre el- och lägre oljeförbrukning medan variant 2 inrymmer lägre el- och högre oljeförbruk- ning.

Prognosen för 1975 visar på en ökning av landets bränsleförbrukning med 4,2 å 4,5 % per år och en ökning av elkraftförbruk- ningen med 6,7 år 7,2 % per år. För tiden 1975—1985 förutses enligt båda varianterna en lägre ökningstakt för bränsleförbrukning— en —— 2,3 å 3,1 % per år —— och en fortsatt snabb ökning för elkraftförbrukningen — 5,8 å 7,2 % per år.

Det växande energibehovet kan inte täc- kas med nu kända inhemska tillgångar. Någ-

ra större energitillskott genom vattenkraft- utbyggnaden är inte att räkna med. Utvin- ning av uran ur de mellansvenska skiffrarna är inte konkurrenskraftig vid nuvarande världsmarknadspris.

Energiförsörjningen sker redan nu till omkring 70% med import och import- andelen ökar. Tillgängliga översikter över världens väntade energibehov och över de uppskattade totaltillgångarna av primär ener- gi ger emellertid inte anledning att förmoda annat än att den här väntade utvecklingen i Sverige skall kunna komma till stånd.

Kapitel 4 innehåller en beskrivning av marknadsförhållandena på de viktigaste del- marknaderna — elkraft och oljeprodukter —- samt en mer summarisk översikt i fråga om kol och koks samt gas.

Frånsett Oljebranschen, där flera företag konkurrerar inom samma avsättningsområ- den, gäller att distributionen av energi i allmänhet av teknisk-ekonomiska skäl leder till lokala monopol. För såväl elenergi som fjärrvärme och stadsgas gäller således att konkurrensen i konsumtionsledet sker mel- lan de olika energislagen, inte mellan olika producenter-distributörer av samma energi- slag.

I princip kan olika energislag i hög grad substituera varandra hos den slutliga för- brukaren. I praktiken föreligger dock en rad begränsningar med hänsyn till konsu- menternas standardkrav och till teknisk- ekonomiska faktorer.

De intressantaste konkurrensområdena, där utfallet i hög grad påverkar strukturen hos vår framtida energiförsörjning, torde vara transportsektorn och uppvärmnings- sektorn. För konkurrensen inom transport- sektorn är det dock sannolikt andra faktorer än sådana, som kan påverkas med energi- politiska medel, som styr konsumenternas val. Inom uppvärmningssektorn torde ener- gipolitiska. åtgärder ha större betydelse.

Utvecklingen inom bostads- och lokalupp- värmning, exkl större industrilokaler, har inneburit en övergång från fasta bränslen till oljeprodukter samt på senare år en stark marknadsinbrytning för elvärme och fjärr- värme.

Konkurrensen inom sektorn är i prak- tiken begränsad i vissa avseenden. Mest intressant att notera är att valet av upp— värmningssystem i allmänhet sker utan att den som i sista hand konsumerar och heta- lar värmen har något inflytande över detta val. Samtidigt kan dock hävdas att en in- dividuell valfrihet i fråga om värmesystem för tätortsbebyggelse knappast kan förenas med kravet på en samhällsekonomisk opti- mering. Viss enhetlighet inom ett bebyg- gelseområde är i regel nödvändig för att undvika kostnader för parallella distribu- tionssystem. Statliga åtgärder för att skydda konsumenternas intressen bör därför över- vägas i detta sammanhang.

I kapitel 5 lämnas en redogörelse för an- läggningsstruktur och kapitalbehov inom energisektorn.

För elkraftproduktionen finns beräk- ningar och prognoser som CDL utfört rö- rande utbyggnaderna under 1970—talet. Struk- tur och kapitalbehov låter sig relativt lätt beräkna också för distributionen. Oljeindu- strins investeringsbehov är betydligt svårare att uppskatta, eftersom antalet investerande företag är stort och koordination av den typ som förekommer på elkraftsidan saknas. När det gäller kol och koks samt gas före- ligger också stor osäkerhet om den fortsatta utvecklingen. Kapitalbehoven kan inte be- räknas, men torde vara av mindre storleks- ordning.

En grov uppskattning av energisektorns investeringsbehov per tioårsperiod ger föl- jande.

1965—1975 1975—1985 miljarder kronor Elkraftindustrin 15 19 Fjärrvärme 1 0,8 Block- och fastighets- centraler 3,5 1,1 Oljebranschen 3,4 2,0 ca 23 ca 23

Den nya CDL-prognos som väntas kom- ma våren 1970 kan dock visa på högre be— lopp för elkraftindustrin än de ovan an- givna.

Enligt dessa uppskattningar kommer ener-

gisektorns investeringar att totalt sett vara av ungefär samma storleksordning perioden 1975—1985 som 1965—1975. Detta skulle innebära att sektorns andel av de totala investeringarna minskar.

I kapitlen 6 och 7 behandlas energibered- skap resp. miljövård som de två viktigaste externa faktorer, vilka kan påverka utveck- lingen jämfört med prognosen.

I kapitel 6 görs inledningsvis ett försök att definiera och värdera olika fall av stör- ningar i energitillförseln, exkl störningar som inträffar när landet är indraget i krig, och att bedöma risken för att sådana stör- ningar skall inträffa. Enligt kommitténs sammanfattande bedömning kan risken för störningar i tillförseln anses ha successivt minskat, men å andra sidan blir verkning- arna av en eventuell störning sannolikt stör- re än tidigare som följd av de importerade bränslenas alltmer dominerande roll. Den inhemska ersättningsproduktion som i viss utsträckning kan ersätta bortfall i energitill- förseln utgörs av elkraft, dvs vattenkraft och i framtiden i växande grad atomkraft, samt i mindre utsträckning vedbränsle. Det senare kräver dock vissa förberedelser för att kunna utnyttjas utan alltför lång tidsut- dräkt.

Mot bakgrund av en redogörelse för gäl- lande energiberedskapspolitik redovisar kom- mittén sina synpunkter på olika beredskaps- åtgänder. Bl a poängteras att lagring av atombränsle tekniskt och ekonomiskt torde ställa sig gynnsam jämfört med oljelagring. En icke oväsentlig effekt uppnås även utan särskild beredskapslagring genom den fort- satta atomkraftutbyggnaden eftersom det normala bränslelagret i förädlings-, hante- rings- och förbrukningsleden utgör en myc- ket stor andel av den årliga energiomsätt- ningen. Av stort intresse från beredskaps- synpunkt är också att försöka utnyttja atom- energin för samtidig elkraft- och värmepro- duktion.

Medan kraven från beredskapssidan fun- nits sedan länge, har miljövårdsfrågor egent- ligen på allvar aktualiserats först under det senaste decenniet. Den fortsatta utveckling- en inom energisektorn kommer utan tvekan

att påverkas av hur den aktiva miljöpolitiken utformas.

I kapitel 7 redovisas till en början de olika miljöskador som föranleds av verk- samheten inom energisektorn samt vilka tekniska möjligheter som finns att begränsa skadorna utan att ändra förbrukningens struktur. Efter en genomgång av vidtagna och nu planerade samhällsåtgärder följer en diskussion av tänkbara åtgärder.

Enligt kommitténs bedömning torde en radikal nedskärning av miljöskador från energisektorns verksamhet endast kunna nås genom att omfördela konsumtionen och produktionen av de olika energislagen. I viss utsträckning har den teknisk-ekono- miska utvecklingen redan lett till att en om- strukturering påbörjats. Samhällets möjlig- heter bör vara goda att förstärka eller mot- verka uppkommande tendenser genom dels lämplig—t utformade skatte- och avgiftssystem, dels direkta styrningsåtgärder. Framför allt inom uppvärmningssektorn och i fråga om biltrafiken i storstäderna förefaller direkta åtgärder nödvändiga om en avgörande miljö- förbättring skall uppnås.

I kapitel 8 ges kommitténs bedömning av energiprognosen och en utblick mot sekel- skiftet.

Kommittén konstaterar bl a att prognos- arbete är förknippat med vissa generella problem, som inte helt kan väntas bli lösta ens genom en ytterligare finslipad metodik men som skulle kunna kompenseras genom tex uppställande av flera alternativ med klart definierade förutsättningar och en kon— tinuerlig uppföljning av utfallet. Samtidigt betonas vikten av tillgång till fullgott statis- tiskt underlag.

Beträffande kommitténs tidigare publice- rade prognos konstateras att hittillsvarande utveckling närmast överensstämmer med prognosvariant 1.

Kommitténs sammanfattande slutsats är att en prognosverksamhet med kontinuerlig uppföljning bör komma till stånd på energi- området, att energistatistiken bör vidare- utvecklas på vissa punkter samt att en fort- satt utveckling av prognosmetodiken erford- ras.

Därmed skulle också nya användnings- områden, som utgör en väsentlig osäkerhet i alla prognossammanhang, successivt kun- na komma in i prognosbilden. Vissa utveck— lingstendenser för tiden 1985—2000 kan skönjaS, även om det är omöjligt att nu av- göra vilken tillväxttakt som kan väntas för energikonsumtionen under denna period. Ett inte orimligt antagande är dock att förbruk- ningen år 2000 ligger mellan tre och fyra gånger högre än år 1965, eller vid storleks- ordningen 80—90 Mtoe per år. Sannolikt kommer vidare elkonsumtionen att stiga snabbare än den totala energiförbrukningen. Under förutsättning att elenergin kan göra en inbrytning i stor skala på den del av energimarknaden som fn tillgodoses av andra energiformer kan den kanske öka till 8 år 12 gånger större är 2000 jämfört med år 1965 och därmed komma att utgöra un- gefär 75 % av den totala energiförbruk- ningen

Förväntningar om en sådan utveckling kan ses i relation till de förhoppningar om väsentligt lägre produktionskostnader på sikt för el- och värmeproduktion sedan brid- reaktortekniken utvecklats och tagits i bruk.

De avslutande kapitlen 9 och 10 innehål- ner energikommitténs programförslag röran- de statliga uppgifter och statlig organisation på energiområdet.

Energipolitikens mål kan sägas vara att påverka energimarknaderna i riktning mot ett bättre samhällsekonomiskt resursutnytt- jande än vad som är möjligt utan samord- ning och medveten styrning. Denna politik bör bl a syfta till att utnyttja tekniska stor- driftsfördelar med undvikande av monopo- listisk prispolitik samt till att beakta miljö- och beredskapsfrågor. Stor vikt måste i ett långsiktigt perspektiv läggas på en sam- ordnad investeringsplanering.

Även om det grundläggande målet för energipolitiken står fast kan pågående och väntad utveckling på energimarknaderna och förändringar i den allmänna synen på hur samhällsutvecklingen skall styras ge delvis ändrade förutsättningar för statens aktiviteter.

Enligt energikommitténs mening är det

motiverat att nu stärka samhällets plane- rings- och styrningsmöjligheter på energi- området. Kommittén har därför sökt ge ge- nerella riktlinjer för en sådan förstärkning samt föreslår en central organisation med ansvar och resurser för den fortsatta, kon- kreta verksamheten.

Som utgångspunkt och underlag för de energipolitiska aktiviteterna förordas att en fortlöpande prognos- och utredningsverk- samhet upprättas liksom en i anslutning där- till utvecklad energistatistik.

I princip kan det vara önskvärt att få till stånd en rullande prognosverksamhet. Kom- mittén har dock inte ansett det nödvändigt att från början fastlägga med vilka tidsinter- vall prognoserna bör utarbetas. Väsentliga ändringar i prognosförutsättningarna leder till behov av revisioner. Vidare bör verksam- heten bla anpassas i tiden till annat cen— tralt prognosarbete.

Frågan om lämpliga tidsintervall bör av- göras av det organ som får ansvaret för verksamheten. Samma gäller prognosernas detaljerade uppläggning. Enligt kommitténs mening uppnås därmed den flexibilitet som får anses önskvärd med hänsyn till skiftande energipolitiska intresseinriktningar och stän- digt förbättrade prognosmetoder rn. m.

Utveckling av energistatistiken behöver framför allt ske för bränslesidan, speciellt när det gäller uppvärmnings- och samfärd- selsektorerna. Kommittén förordar i det sam- manhanget en konsumentenkät rörande bränslestatistiken som komplettering till den enkät för elstatistiken som tidigare gjorts.

Det svenska atomenergiprogrammet har numera till stor del en väsentligen industri- politisk motivering. Betydelsefulla energi- politiska aspekter står dock kvar. Enligt kommitténs mening är det av största bety- delse att dessa aspekter blir tillräckligt upp- märksammade med hänsyn till landets starkt växande beroende av atomkraften under de närmaste decennierna och de olika, delvis svåröverskådliga problem som följer därav.

Eftersom sta-tens insatser på atomenergi- området regelbundet prövas i annat samman— hang lägger komrnittén inte fram några kon-

kreta förslag men erinrar om två betydelse- fulla frågor, nämligen försörjningen med atombränsle samt säkerhetsaspekterna. Kom- mittén anser sålunda att en uranförsörjnings- politik bör utformas under de närmaste åren. Bl a bör övervägas i vilken utsträckning Sverige Skall aktivt engagera sig på anrik- ningsområdet. Kommittén framhåller vidare det angelägna från energipolitisk synpunkt att säkerhetskraven vid atomenergianlägg- ningar inte går längre än vad som är tekniskt motiverat. För att de ansvariga myndighe- terna snabbt skall kunna ta hänsyn till nya tekniska lösningar förordas en väsentlig för- stärkning av resurserna för säkerhetspröv- ning.

Beträffande forsknings- och utvecklings- arbete på energiområdet konstateras att för- stärkta resurser för planering, bevakning och avvägning mellan stödbehov tett sig som energipolitiskt mer intressanta än förslag om direkta projekt.

Kommitténs principiella synpunkt är att statligt stöd endast bör ifrågakomma om samhällsekonomiskt angelägna arbeten inte alls. eller i otillfredsställande takt och om- fattning, »tas upp av energiföretagen. Genom de fortlöpande energiprognoserna, samt i samråd med STU kontinuerlig bevakning av FoU-insatser inom och utom landet, bör underlag skapas för att bedöma om statliga initiativ är motiverade. De behov av stöd till FoU-verksamhet som därvid successivt kan framkomma får förutsättas bli avvägda mot andra liknande behov inom ramen för ST Uzs ansvarsområde.

Kommittén har inte funnit behov föreligga av att skapa någon permanent statlig orga- nisation av typen energiforskningsinstitut edyl.

En fråga som till stor del är av FoU- natur men med vidare implikationer gäller energins rationella användning.

Kraftvärmeverk ger väsentligt högre verk- ningsgrader för bränslet än kondenskraft- verk. I och med övergången till atomkraft kommer överförings- och omvandlingsför- lusterna i energibalansen att öka kraftigt om det inte blir möjligt att utforma statio- nerna även för värmeproduktion, dvs om

man inte löser den sk närförläggningsfrå- gan. En studie av denna problematik pågår f n.

Vidare kan erinras om önskemålet från beredskaps- och miljövårdssynpunkt att op- timalt begränsa insatserna av energi. Frågan om optimal avvägning mellan kostnad för byggnadsisolering resp uppvärmning är ett exempel där statliga insatser torde krävas eftersom den individuelle konsumenten dels har föga inflytande på avvägningen, dels kan uppfatta möjlig kostnadsminskning som ringa. En fortlöpande bevakning av utveck- lingen när det gäller energibesparande me- toder och apparatur liksom initiativ till åt- gärder för optimal energianvändning bör ses som permanenta och centrala uppgifter för ett statligt organ.

Kommittén understryker vikten av inter- nationellt samarbete på energiområdet — speciellt när det gäller de nordiska länderna _— men har inte funnit anledning att föreslå någon förändring av formen för eller om- fattningen av nuvarande svenska insatser.

Utöver förslag om kontinuerlig plane- rings- och utredningsverksamhet har kom- mittén tagit upp frågan om förbättrade möj- ligheter för samhället att, om och när så bedöms önskvärt, utöva inflytande på energi- produktionens och -distributionens fortsatta utbyggnad. Hur långt ett eventuellt infly- tande kan eller bör sträcka sig har kom- mittén däremot för sin del lämnat öppet.

Med utgångspunkt från de ökande kraven på en samordnad samhällsplanering och järn- sides därmed den tekniska utvecklingen med ökande stordriftsfördelar för energiproduk- tionen och nya distributionsformer m m kan det enligt kommitténs mening ses som en naturlig åtgärd att försöka få till stånd ett mer enhetligt regelsystem för energisektorn än det hittills gällande.

Mest tilltalande vore kanske att i ett sam- manhang överväga all lagstiftning som in- griper på energiområdet och skapa en sam- lad, ny energilag En avsevärd förstärkning av statens stymingsmöjligheter kan emeller- tid ske genom att komplettera nuvarande koncessionslagstiftning till att omfatta alla el- och/eller värmeproducerande samt ga-

producerande anläggningar oavsett bränsle- slag.

Den föreslagna koncessionsprövningen bör ytterst syfta till att endast sådan verk- samhet skall komma till stånd som står i överensstämmelse med en samhällsekono- miskt optimal utveckling av energisektorn totalt sett.

Särskild vikt bör enligt kommittén till- mätas följande faktorer vid prövning av en ansökan, nämligen kapacitet och tekniskt ut- förande, energikällans art, tidsschema och regional lokalisering. Koncessionsmyndighe- ten bör ha möjlighet att påverka samtliga punkter. Koncession bör tills vidare medde- las av Kungl Maj:t men möjlighet bör fin— nas att delegera till underställd myndighet.

Lagstiftningens närmare utformning bör syfta till en prövning på tidigt planerings- stadium och bör i möjligaste mån tillgodose dels sökandeföretagens intresse av att pröv- ning kan ske snabbt och utan kompliceran- de omgång, dels det allmänna önskemålet att inte föregripa prövningar enligt special- lagstiftning i tex expropriations- och plan- frågor.

I fråga om distribution av energi finns fn endast lagstiftning om eldistribution. Liknande prövningsmöjligheter bör övervä- gas beträffande annan energidistribution som kräver fasta ledningar.

En angelägen åtgärd är vidare att skapa möjligheter för samhället att agera energi- politiskt på värmeförsörjningens område. Fn saknas till stor del såväl underlag för att överblicka och analysera pågående ut- veckling som instrument för styrning.

Kommunerna har en nyckelroll när det gäller värmeförsörjningen för tätortsbebyg- gelsen, som i sammanhanget är den intres- santaste sektorn. Enligt energikommitténs mening bör en lagstiftning komma till stånd som ålägger kommunerna att planera sådan försörjning bl a med hänsyn till energipoli- tiska synpunkter och att utarbeta särskilda s k värmeplaner.

Ett genomförande av förslaget om värme- planer torde behöva ske successivt under ett antal år sedan lagstiftning utformats och in- ventering skett av förekommande värmesy-

stem. Energikommittén förordar här att en kommission med särskilda befogenheter sna- rast tillsätts för att dels göra en genomgång av värmeförsörjningens struktur i några re- presentativa regioner, dels medverka i lag- stiftningens närmare utformning.

I fråga om såväl koncessionslagstiftning som lagstiftning om värmeplaner har kom- mittén främst strävat efter att klargöra vilka behov som föreligger av att komplettera nu- varande prövningssystem m m på energiom- rådet. Däremot har kommittén inte ansett sig böra låta utarbeta detaljerade lagstift- ningsförslag. Detta bör ske först sedan prin- cipiell ställning tagits till kommitténs för- slag.

Vissa regler till skydd för konsumenten mot missbruk av monopolställning finns när det gäller distribution av el men inte be- träffande fjärrvärme och gas. Kommittén anser att en komplettering bör ske, så att staten ges rätt att närmare undersöka och pröva skäligheten av prissättning m ni även för de sistnämnda formerna av energileve- ranser.

Ansvaret för bevakning av dessa frågor bör läggas på ett permanent organ med överblick över förhållandena på hela energi- sektorn. Några preciserade föreskrifter att tillämpas vid en prisreglering bör dock inte låsas på förhand i fråga om kostnadstäck- ning, självfinansieringsgrad etc.

I samband med att möjligheter till pris- reglering införs även för fjärrvärme och gas bör också säkerhetsbestämmelserna för så- dana leveranser ses över i syfte att få fram enhetliga, generella regler.

I fråga om den särskilda beskattningen på energiområdet finner kommittén från sina utgångspunkter att överväganden om en re- videring bör göras. Därvid bör man bla överväga lämpligaste kombination skatter— avgifter—regleringsåtgärder för önskvärd påverkan på energislagens inbördes konkur- rens.

I kapitel 10 presenteras kommitténs för- slag till statlig organisation på energiområ- det.

Kommittén konstaterar inledningsvis att nuvarande statliga organisation för energi-

politiska uppgifter företer en tämligen splitt- rad bild. De nya uppgifter som enligt kom- mitténs förslag skulle tillkomma kan knap- past utföras på ett ändamålsenligt sätt utan en genomgripande förändring och utbygg- nad av organisationen.

En samlad organisation bör därför nu skapas på myndighetsnivå och därvid fogas in så, att riktlinjerna för statens agerande på energisektorn kan utformas i nära sam- stämmighet med övrig industri- och närings- politik.

Samtidigt pågår emellertid överväganden som kan leda till en helt förändrad organi- satorisk bild på det närings- och industripo- litiska området. Av direkt intresse för ener- gikommittén är främst kommerskollegieut- redningen samt övervägandena om atomen- ergiutredningens förslag.

Energikommittén har inte ansett att dessa överväganden kan eller bör föregripas. Sam- tidigt är det emellertid angeläget att så snabbt som möjligt skapa en fast organisa- tion som dels kan överta uppgifter från atomenergidelegationen och kan medverka i uppbyggnaden av förordade energipolitiska aktiviteter, dels också ta ansvaret för upp- byggnaden av en utrednings- och prognos- verksamhet.

Mot bakgrund därav förordar kommittén att en fullständig organisationsenhet — tills vidare benämnd det centrala energiorganet — nu skapas. Energiorganet får funktion som centralt utrednings-, berednings- och tillsynsorgan för energifrågor och utformas på sådant sätt att det vid behov kan inpassas i annan organisatorisk ram när övervägan- den om förändringar i större skala blir ak- tuella.

Huvuduppgifter för energiorganet blir föl- jande:

Utförande av mål/medel—analyser och samhällsekonomiska bedömningar av en-

ergipolitiska åtgärder och energimarkna- dens funktionssätt.

Upprättande och publicerande av balan- ser och prognoser på energiområdet samt analyser härav. Övrig löpande bevakning av den inhems-

ka utvecklingen inom energisektorn i syf-

te att vid behov initiera forskning, för- söksverksamhet och utredningar samt att

framlägga därav föranledda förslag.

Uppföljning av den internationella ut-

vecklingen på området. Tillämpning av koncessionslagstiftning och lagstiftning om värmeplaner.

Reglering i vissa fall av pris och andra

villkor för ledningsbundna energileveran-

ser. Utfärdande och tillsyn av säkerhetsföre-

skrifter för energianläggningar. För säkerhetsfrågorna bör övervägas att utforma en organisation där beslutsfunktio- nerna är avskilda mot övriga myndighets- uppgifter. Kommittén förordar att två sär- skilda nämnder, en för reaktorsäkerhet och en för övriga energisäkerhetsfrågor, inrättas som beslutande organ inom energiorganets administrativa ram.

Verksledningens utformning har inte be- handlats närmare av kommittén med hän- syn till att denna blir beroende av om ener- giorganet byggs in i annan myndighet eller görs till självständigt organ. Oavsett hur denna fråga löses vill kommittén förorda att institutionella möjligheter skapas för olika intressenter — företag, branschorganisatio- ner mfl — att medverka i energiorganets allmänna verksamhet. Detta bör ske inom ett energipolitiskt råd, sammansatt av en be- gränsad krets av företrädare för producent- och konsumentintressen samt för teknisk och ekonomisk sakkunskap på energiområ- det.

Energiorganets verksamhet uppdelas or- ganisatoriskt på underavdelningar såsom planerings- och utredningsenhet, konces- sionsenhet, reaktorsäkerhetsenhet, energisä- kerhetsenhet och administrativ enhet.

Någon detaljerad beräkning av personal- och medelsbehov för energiorganet har på detta stadium inte skett. Kommittén förut- sätter att en organisatorisk överarbetning kommer att utföras sedan principiell ställ- ning tagits såväl till de av kommittén före- slagna nya uppgifterna som till organisation av verksamheten i dess större sammanhang.

En uppskattning av totalkostnaden för energiorganet har gjorts med utgångspunkt

från ett antagande om sammanlagt ca 70 anställda, varav ca 45 handläggande perso— nal. Totalkostnaden för ett budgetår upp- skattas till ca 8,5 milj kr, varav för löner inkl pålägg ca 6,3 milj kr. Jämfört med uppskattade kostnader för nuvarande verk- samhet — inom främst kommerskollegium och delegationen för atomenergifrågor —- och verksamhet enligt atomenergiutred- ningens förslag, kan kostnadsökningen på grund av energikommitténs förslag beräknas utgöra ca 2,5 milj kr för ett budgetår.

Finansiering förutsätts ske med anslag under industridepartementets huvudtitel. Frågan om avgiftsfinansiering av delar av verksamheten förutsätts bli prövad i annat sammanhang.

Uppskattade resursbehov avser energior- ganet vid full utbyggnad. Kommittén förut- sätter dock att utbyggnad sker etappvis i takt med bl a utformning av föreslagen lag- stiftning. Angeläget är att den första etap- pen genomförs senast from budgetåret 1971/ 72 så att en ansvarig instans skapas snarast möjligt för att handha verksamheter som i dagsläget endast har provisorisk, eller helt saknar, organiserad form på den statli- ga sidan samt för att medverka i lagstift- ningsarbetet.

2. Utredningsarbetet

2.1 Direktiv

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde chefen för han- delsdepartementet, statsrådet Lange, till statsrådsprotokollet den 29 april 1964 föl- jande:

Energiförbrukningen i Sverige beräknas för närvarande uppgå till _ omräknat i olja —- över 30 milj. ton om året. Härav importeras drygt hälften, huvudsakligen olja. I fråga om de inhemska energikällorna har vattenkraften en dominerande ställning. Förbrukningen av energi har sedan andra världskrigets slut ökat med i genomsnitt omkring fem procent om året.

Orsakerna till det ständigt ökade energibe- hovet är framför allt att söka i den industriella expansionen och den därmed sammanhängande höjningen av levnadsstandarden. I de progno— ser som gjorts i olika sammanhang, har man utgått från en fortsatt kraftig uppgång i energi- förbrukningen. En successivt ökad energiför- brukning torde också få betraktas som en nöd- vändig förutsättning för att uppnå de väsentliga samhällsekonomiska målen full sysselsättning och höjd levnadsstandard. Det torde vara rea- listiskt räkna med en ökning i energiförbruk- ningen under den överblickbara framtiden av ungefär samma storleksordning som under se- nare år. Beträffande fördelningen på de olika energislagen blir självfallet utvecklingen i hög grad beroende av priset på olja, kol, gas, vat- tenkraft, atomkraft etc.

Med tanke på bla näringslivets konkur- renskraft gentemot andra länder är det av utomordentlig vikt att det i vårt land finns tillgång till energi i tillräcklig omfattning och till samhällsekonomiskt lägsta kostnader. Er-

farenhetema från bla Korea- och Suez-kri- serna visar också vikten av att omfattande be- redskapsåtgärder vidtas mot störningar av olika slag i bränsleimporten. Vattenkraften har nu- mera byggts ut så att leveranssäkerhet torde föreligga även vid svåra torrår. Den ekono- miskt utnyttjningsbara vattenkraften kommer dock i en nära framtid att vara helt tagen i anspråk. För att trygga vår framtida energi- försörjning mot ett alltför starkt beroende av utlandet och möjliggöra en fortsatt inhemsk elkraftutbyggnad under medverkan av svensk industri genomförs ett omfattande atomenergi- program. I sammanhanget må vidare erinras om den oljelagring som i samverkan med nä- ringslivet byggs ut i takt med ökningen i olje- förbrukningen.

Bland frågor som under senare tid tilldragit sig uppmärksamhet inom energisektorn kan nämnas förskjutningarna i förbrukningen mel- lan elkraft och olja på industrisidan och möj- ligheten av en mer allmän övergång till elupp- värmning av bostäder. På försörjningssidan kan även nämnas oljeletning såväl på land som till havs, raffinering och befordran av olja el- ler naturgas via rörledning. Utvecklingen inom dessa områden av energisektorn motiverar när- mare överväganden rörande vilka åtgärder som kan komma att erfordras från statsmakternas sida för att bidraga till en sådan utbyggnad och avvägning mellan olika energikällor som kan anses samhällsekonomiskt optimal med hänsyn till behov, ekonomi, störningsrisker, arbetsmarknad, kapitaltillgång, handelsbalans m m. I syfte att möjliggöra en bättre överblick över energisektorn och därmed skapa säkrare underlag för energipolitiska överväganden och åtgärder torde en kartläggning av nuvarande läge och utvecklingsperspektiv på detta område nu böra företagas. Härvid synes även behovet av organisatoriska åtgärder böra undersökas.

Bland annat torde behov föreligga av en mera samlad prognosverksamhet omfattande hela energiområdet. Även i övrigt syns böra utredas vilka åtgärder som bör vidtas för att under- lätta en samordning mellan olika organs åtgär- der inom energisektorn.

I detta sammanhang vill jag erinra om att 1951 års bränsleutredning i sitt betänkande år 1956 lade fram vissa förslag rörande organisa- tionen och finansieringen av den statliga verk- samheten på det energipolitiska området. Dessa förslag har endast i begränsad utsträckning föranlett åtgärder från statsmakternas sida. Utvecklingen synes motivera att ifrågavarande spörsmål nu tas upp till förnyade övervägan- den.

Mot bakgrund av vad jag i det föregående anfört finner jag det angeläget, att berörda frågor görs till föremål för ingående övervä- ganden. Detta bör enligt min mening ske ge- nom särskilt tillkallade sakkunniga. De sak- kunniga bör så långt möjligt ange de ekono- miska konsekvenserna av olika förslag. I den mån så befinnes lämpligt bör resultatet av ut- redningsarbetet successivt redovisas i form av delförslag.

2.2 Kommitténs ledamöter, experter och sekreterare

Genom beslut den 29 april 1964 bemyndi- gade Kungl Maj:t chefen för handelsdepar- tementet att tillkalla sakkunniga för att ut- reda de i ovanstående direktiv angivna energifrågorna. Bemyndigandet har ändrats genom Kungl Maj:ts beslut den 3 mars 1967 och den 19 december 1968 till att nu- mera gälla chefen för industridepartemen- tet. Utredningen antog namnet Energikom- mittén. I utredningens arbete har som leda- möter deltagit departementsråd Hans Hå- kansson, tillika ordförande, direktör Bo Aler, direktör Carl-Erik Blomquist, general- direktör Jonas Norrby samt docent Ingemar Ståhl. Ledamoten Blomquist har medverkat vid uppläggningen av betänkandet men har- på grund av sjukdom inte kunnat delta vid den slutliga utformningen.

Som experter har från och med angivna tidpunkter medverkat byrådirektör Rune Askerlund 12 juni 1965, civilingenjör Sven Groop 2 oktober 1964, kansliråd Tony Hag- ström 25 mars 1968, överingenjörerna Lars

Hanson 4 februari 1965 och Nils Holmin 1 juli 1964, pol mag Bruno Isaksson 25 mars 1968, direktör Rolf af Klintberg 4 februari 1965, civilingenjör Lars Lingstrand 4 februari 1965, byrådirektör Nils Lund- mark 13 januari 1965, byråchef Åke Lönn- qvist 4 februari 1965, civilekonom Torsten Selin 14 januari 1965, direktör Bengt Sterne 4 februari 1965 samt departementsråd Sven Swarting 29 april 1966.

Som sekreterare har tjänstgjort departe— mentssekreterare Suzanne Frigren fr.o.m. 20 januari 1969, civilekonom Torsten Selin tom. 16 februari 1969 och departements- råd Sven Swarting tom. 28 april 1966. Som biträdande sekreterare har tjänstgjort civilekonom Bengt-Åke Berg tom. _30 juni 1969 och departementssekreterare Jan Thy- berg from. 1 juli 1964.

2.3. Utredningsarbetet

Sammanfattningsvis innebär direktiven att det åligger kommittén

att kartlägga nuläge och utvecklingsten- denser inom energiområdet,

att undersöka behovet av olika organisa- toriska åtgärder inom energiområdet,

att i samband härmed speciellt överväga frågan om organisation och finansiering av den statliga verksamheten på det energipo- litiska området samt

att i möjligaste mån ange ekonomiska konsekvenser av olika förslag.

Den första delen av uppdraget som gällde en kartläggning av nuläge och utvecklings- tendenser presenterades hösten 1967 med kommitténs Rapport rörande Sveriges ener- giförsörjning 1955—1985, Finansdeparte- mentet 1967: 8.

Målsättningen för kommitténs fortsatta arbete har därefter varit att med utgångs- punkt från en bedömning av prognosrappor- ten — varvid särskilt beredskaps- och mil- jövårdskrav är faktorer som utifrån påver- kar prognosutfallet — diskutera vilka stat- liga åtgärder som är motiverade på energi- området och hur den statliga energiorganisa- tionen bör se ut.

Kommittén har siktat till förslag som in- nebär förbättrad och mer samlad informa- tion om utvecklingen inom energiområdet liksom till förstärkta möjligheter för sam- hällets organ att när så bedöms erforderligt ingripa för att styra denna utveckling. Med förstärkta styrningsmöjligheter avses då så- väl en utvidgad lagstiftning som en förbätt- rad organisation.

Till utredningen har för att tas i övervä- gande vid uppdragets fullgörande överläm- nats: ]. Riksdagens skrivelse den 26 maj 1966, nr 265, med överlämnande av allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 i anledning av motioner om utredning angående kraftvärmeverk. Framställning av Sveriges socialdemo- kratiska ungdomsförbund om utredning rörande samhällets övertagande av an- läggningar och verksamhet för produk— tion, överföring och distribution av el- kraft. Energikommittén har efter remiss avgivit yttrande över dels en av Aktiebolaget Atom— energi avgiven rapport rörande fortsatt drift vid Ranstadsverket, dels industrideparte- mentets promemoria 196912 ang den svenska uranpolitiken, dels 1966 års atom- energiutrednings förslag Myndighetsuppgif- ter på atomenergiområdet, I-stencil 1969: 7.

Kommitténs ovan nämnda rapport Sve- riges energiförsörjning 1955—1985, Finans- departementet 1967: 8, utarbetades av en särskild expertgrupp bestående av Aler, ord- förande, Askerlund, Hanson, af Klintberg, Lingstrand, Lundmark, Lönnqvist och Sterne, varjämte Askerlund och Hanson fungerade som gruppens sekreterare.

Vid utarbetandet av det slutliga betänkan- det har ledamöterna i kommitténs prognos— arbetsgrupp granskat kapitlen 3 och 8. Ex- perterna Groop, Lundmark och Swarting har deltagit i kommitténs arbete med slutbe- tänkandet.

IJ

3. Sveriges energiförsörjning 1955—1985

3.1. Internationell bakgrund!

Tillgång på energi i tillräckliga kvantiteter och med störningsfri tillförsel är av stor be— tydelse för det moderna samhällets funktion. Den fortgående ökningen av levnadsstan- darden genom ekonomisk tillväxt är i hög grad kopplad med ökad förbrukning av energi. Ökningen av energikonsumtionen sammanhänger med befolkningstillväxten, med tillskotten av bostäder och lokaler, med den ökande mekaniseringen och industriali- seringen, med de stigande kraven på be- kvämlighet och komfort i bostäderna och med nya avsättningsområden för energi. I någon mån motverkas takten i förbruk- ningsökningen för primär energi genom för- bättrad verkningsgrad vid utnyttjningen av energin.

Med primär energi avses de energikällor som finns i naturen, dvs kol, råolja, natur- gas, vattenkraft, uran etc.

Världens förbrukning av primär energi var 1965 mer än fem gånger så hög som vid sekelskiftet. Under enbart perioden 1955—1965 ökade förbrukningen med stor- leksordningen 60 % eller med 5 % per år, vilket var en avsevärt högre ökningstakt än under tidigare decennier. På grund av den kraftiga befolkningstillväxten i världen un- der denna tioårsperiod ökade emellertid för- brukningen per capita endast med ca 30 % och uppgick 1965 till 1,1 ekvivalenta olje- ton (toe). Ökningstakten varierar givetvis

mellan olika delar av världen. Lägst var den i Västeuropa och Nordamerika, vilket sam- manhänger med att dessa områden redan i utgångsläget 1955 hade en hög energiför- brukning. Högsta ökningstakten har rått in- om öststaterna.

Förbrukningen av kol, som länge har haft den största marknadsandelen av de primära energiformerna, har hittills ökat i absoluta tal men kolets relativa betydelse är i avta- gande. Inom de europeiska OECD-länderna har kolets betydelse minskat även absolut sett. Trots statligt stöd har utvinnings- och transportkostnaderna för kol inte kunnat utvecklas lika gynnsamt som för olja. Inom Västeuropas kolproducerande nationer har minskningen av kolproduktionen vållat pro- blem, inte minst av social karaktär. 1965 svarade kolet för 43 % av världens behov av primär energi. För Nordamerika var motsvarande siffra endast 23 % men i Eu- ropa inkl Sovjet så hög som 55 %. I Europa har dock som nämnts kolets andel minskat starkt under den senaste femårsperioden.

Olja och naturgas har genom nya fyndig- heter och rationaliserade transporter i form av pipelines och stora tankfartyg, stärkt sin konkurrenskraft och förmått expandera bå- de relativt och absolut. 1965 svarade olja

1 Statistiska data för avsnitten 3.1 och 3.6 har hämtats ur Energy Policy. Problems and Objectives, OECD, Paris 1966 och 1969 års revision härav samt ur National Snrveys of Energy Resources, World Power Conference, Moskva 1968.

och naturgas för 37 resp 17 % av världens behov av primär energi. För Nordamerika var motsvarande siffror 41 resp 34 % och i Europa inkl Sovjet 33 resp 10 %.

Atomkraften som på senaste tid tagit upp konkurrensen med kol och olja vid produk- tion av elenergi har ännu en obetydlig mark- nadsandel. Även vattenkraftens andel i värl- dens totala energiförsörjning är obetydlig. Tillsammans var vattenkraftens och atom- kraftens andel av världens totala energi- marknad 1965 endast drygt 2 %.

En trend på energimarknaden är att en allt större del av den primära energin om- vandlas till elkraft. För hela världen ökade under perioden 1960—1965 konsumtionen av primär energi med 24 % medan elkon- sumtionen ökade med 46 %.

Energiförbrukningen per capita varierar mycket kraftigt mellan olika delar av värl- den, som framgår av följande tabell. Denna avser förbrukningen av primär energi 1965 uttryckt i ekvivalenta oljeton, toe.

Världen Nordamerika Sverige Europeiska OECD ,

1 1 toe per capita 6 5 3 5 2 3 Sovjet och Östeuropa 2,4 1 5 O 6 0 3 0 l

) :

;

Japan Syd- och Latinamerika Afrika och Mellanöstern Fjärran Östern exkl Japan

) : )

:

En höjning av de folkrika utvecklings- ländernas energiförbrukning till en nivå som svarar mot levnadsstandarden i indu- striländerna kommer att medföra behov av oerhörda energikvantiteter.

3.2. Behovsanalys och -prognos för Sverige

Energikommittén har som nämnts låtit ut- föra en prognos över energiförsörjningen i Sverige till 1975 med tendensbedömning även till 1985. Prognosen bygger på en analys av energiförbrukningen perioden 1955—65. Rapporten Sveriges energiför- sörjning 1955—1985, Finansdepartemen— tet, stencil 1967: 8, utkom i september 1967. I detta kapitel ges endast ett kort samman- drag. För uppgifter om den detaljerade

strukturen i energiförbrukningen hänvisas till själva rapporten.

3.2.1. Allmänna förutsättningar

Prognosrapporten redovisar den slutliga energiförbmkningen på de tre huvudkonsu- mentgrupperna industri, samfärdsel och öv- rigt. Övrig-gruppen domineras av fastighets- uppvärmning och övrig energiförbrukning i bostäder och andra byggnader. De olika energiformerna uppdelas i två huvudgrup- per, bränsle och elektricitet. Med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en invänd- ningsfri omräkningsfaktor mellan dessa, har de i efterfrågeanalyserna så långt möjligt behandlats åtskilda. De använda enheterna är miljoner ekvivalenta oljeton (Mtoe) och miljarder kWh (TWh).

Arbetsgruppen har utgått från samma grundläggande förutsättningar som 1965 års långtidsutredning, SOU 1966: 1 med bilagor. Den totala folkmängden har sålunda beräk— nats öka med i genomsnitt 0,8 % per år till 8,4 miljoner 1975 och 9,0 miljoner 1985. Bruttonationalprodukten och den totala in— dustriproduktionen har förutsatts få en ge- nomsnittlig ökningstakt på 4 resp 5 % per år.

Vid energibehovsuppskattningen för tiden 1975—1985 har tillämpats likartade sam- band mellan energiförbrukning och industri- produktion, samfärdsel, bostadsbestånd m rn som för den egentliga prognosen till 1975. Den vid prognosens utarbetande gällande prisrelationen mellan olja och elkraft har förutsatts i stort sett bestå oförändrad.

Två varianter beträffande relationen mel- lan bränslen (olja) och elkraft har'tagits med. Till variant 1 har sammanförts de an- taganden som för olika konsumenthuvud- grupper medför att högre el- och lägre olje- förbrukning kan förväntas medan variant 2 inrymmer lägre el- och högre oljeförbruk- ning.

3.2.2. Industri

De mest energikrävande branscherna inom industrin är massa- och pappersindustri,

järn— och metallverk, verkstäder samt jord- och stenindustri. Analysen för perioden 1955—1965 visar, att det råder i stort sett rätlinjiga samband mellan ökningen i pro- duktionsvolymen och bränsle- resp elför- brukningen för flertalet branscher. Den spe- cifika bränsleförbrukningen väntas dock minska dels med ökad produktionsvolym och dels med tiden på grund av teknik- och strukturförändringar. Den specifika elför- brukningen väntas däremot hålla sig relativt konstant. Prognosen är baserad på dessa förutsättningar.

Oljeprodukter väntas under prognospe- rioden fortsätta att vara industrins domine- rande energislag och beräknas, liksom el- kraften, öka i snabbare takt än övriga bränslen, dvs kol och koks, gas och in- hemska bränslen. Industrins totala energi- förbrukning väntas växa något långsammare än den totala industriproduktionen. Efter 1975 väntas bränsleförbrukningen öka lång— sammare än tidigare på grund av en förvän- tad dämpad expansion för den tunga indu- strin. Elkraftsefterfrågan väntas växa i unge- fär samma snabba takt som hittills. Detta hänger samman med införandet av nya ar— betsbesparande produktionsmetoder, vilket framför allt väntas beröra verkstadsindustrin och den kemiska industrin.

Energikostnaden utgör i medeltal ungefär 3 % av salutillverkningsvärdet på industrins produkter. Variationerna mellan olika branscher är emellertid stora. Cementindu— strin, tegelbruk och kalk- och kritbruk har energikostnadsandelar på över 20 %, ke- misk industri, träsliperier och järn— och stålindustri har 10 % och verkstadsindustrin har en energikostnadsandel på 1,5 %.

Med hjälp av internationell statistik kan konstateras att energikostnaden genomsnitt- ligt är låg för svensk industri, betydligt läg- re än i de flesta andra industriländer.

En särskild undersökning har gjorts för att uppskatta energiinnehållet i dels industri- produkter som importerats till Sverige, dels sådana som exporterats. Undersökningen vi— sar, att produkter som fordrar mycket ener- gi utgör en relativt stor och ökande andel av den svenska exporten. Sveriges nettoex-

Tabell 311. Industrins energiförbrukning ti- den 1955—1985

Bränsle Elkraft Förbruk- Förbruk- Ökning ning Ökning ning % Mtoe % TWh 1955—65 4,5 6,3 1965 8,7 24,6 Prognos: 1965—75 4,3 5,5 1975 13,3 42,0 Variant ] 1975—85 3,0 6,5 1985 17,5 78,8 Variant 2 1975—85 4,0 5,0 1985 19,5 68,3

port av energi genom industriprodukter kan uppskattas till en fjärdedel av den totala energikonsumtionen inom industrisektorn.

3.2.3. Samfärdsel

Till samfärdselgruppen har hänförts dels järn- och spårvägar, dels annan transport- verksamhet som kräver motorbränslen av olika Slag. Förutom transportverksamhet i vanlig mening har även fiskerinäringen, jordbrukets traktorer odyl medräknats. Den använda definitionen överensstämmer inte helt med ISIC-klassificeringenl, där tex endast yrkesmässig verksamhet och ej privatbilismen ingår i samfärdselsektorn. En konsekvent indelning enligt ISIC har emel- lertid på grund av vissa statistiska svårighe— ter inte kunnat tillämpas. Det kvantitativt viktigaste avsteget är att expertgruppen ta- git med privatbilismen.

Bunkring för utrikes sjöfart samt flygdriv- medel har inte tagits med i vare sig analy- sen eller prognosen.

Förbrukningen av bensin och motor- brännolja dominerar helt inom samfärdsel- sektorn. Förbrukningen av elkraft har dock

1 ISIC = International Standard Industrial Classification of All Economic Activities.

Prognos 1955 1966 1975 1985 1985 variant ] variant 2 Bränsle Mtoe 1,9 3,7 6,0 8,2 8,4 Elkraft TWh 1,6 1,8 2,2 3,0 2,7

ökat något bla genom utbyggnad av tun— nelbanor. Bilarna svarar nu för ca 85 % av persontransporterna och bussarna för 6 %. För godstransporterna ökar landsvägstrans- porterna snabbast.

Åren 1955—1965 växte samfärdselns energiförbrukning med ca 5,2% per år. Ökningstakten beräknas sjunka till 4,8 % per år under perioden 1965—1975 och till 3,1 % under perioden 1975—1985. Olje— produkternas dominerande ställning väntas bestå.

Antalet privatbilar ökade med i medeltal 17 % per år och antalet invånare per bil gick ned från 10 till 4 under tiden 1955—— 1965. En liknande ökning väntas fortgå till 1975 men därefter väntas ökningstakten komma att dämpas. Antalet personbilar 1985 uppskattas till 4 miljoner. Därav be- räknas i variant 1 att 200 000 bilar kommer att vara eldrivna.

3.2.4. Detaljförbrukning (Övrigt)

Inom gruppen detaljförbrukning ryms alla övriga förbrukare av energi såsom hushåll, jordbruk, sjukhus och skolor, gatu- och väg- belysning, handel m m.

Energiförbrukningen i denna sektor ut- gjorde år 1965 ca 40 % av landets totala energiförbrukning. Bränsleförbrukningen i sektorn domineras helt av uppvärmning av byggnader inkl varmvattenberedning, ca 85 %. Nära 90 % av hyreshusen och 75 % av småhusen var centraluppvärmda. En markant övergång till eldningsoljor har skett från fasta bränslen, importerade och in- hemska.

Vid sidan av eldningsoljor förekommer

viss användning av koks och kol, ved, samt i vissa större städer gas. Fjärrvärme baserad på oljeeldade hetvattencentraler eller kraft- värmeverk har vidare fått stor spridning un- der det senaste decenniet.

Under perioden 1955—1965 ökade bräns- leförbrukningen årligen med 5 % medan lokal- och bostadsvolymen endast ökade med 3 år 3,5 %. En av förklaringarna till den snabba förbrukningsökningen torde va- ra att en omfattande övergång skett till mo— derna värmesystem, vilket medgivit en full— ständigare uppvärmning av sekundära ut— rymmen. Härutöver torde generellt inom- hustemperaturen och även varmvattenför- brukningen ha ökat under perioden.

I prognosen har hänsyn tagits till att det fortfarande finns många bostäder som har lägre värmestandard än de moderna bostä— derna. Fortsatt modernisering väntas på- verka ökningen av vänneförbrukningen fram till 1975. Därefter väntas förbruk- ningsökningen följa ökningen i byggnads- volym.

En fortsatt övergång från fasta till flytan— de bränslen väntas ske. Beträffande elektrisk lokaluppvärmning har olika förväntade vär- den redovisats i varianterna 1 och 2 varvid variant 1 för år 1975 räknar med 400 000 elvärmda småhus och variant 2 med 120 000.

Elkonsumtionen för annan detaljförbruk— ning än uppvärmning av permanenta bostä- der ökar snabbt. Härtill bidrar tex den starka ökningen av antalet fritidshus, jord- brukets och hushållens mekanisering och en allt högre belysningsstandard. I prognosen har man kalkylerat med en årlig ökning på 7,5% fram till 1975 och 8% fram till 1985.

Tabell 3:3. Detaljförbrukning

Variant 1 Variant 2 prognos prognos

Energislag 1955 1965 1975 1985 1975 1985 Lokaluppvärmning: Bränsle, Mtoe:

Oljeprodukter 2,2 7,5 12,1 13,6 13,1 16,2 Stadsgas 0,1 0,2 0,2 0,3 0,2 0,3

Kol och koks 2,0 0,4 0,1 — 0,1 —— Inhemska bränslen 1,1 0,6 0,1 — 0,1 — Totalt bränsle 5,4 8,7 12,5 13,9 13,5 16,5 Elvärme, 'IWh — 0,6 10,6 24,0 6,4 14,0 (inkl. fritidshus) Övrig elkraft, TWh 5,8 12,7 24,9 53,5 24,9 48,0 Totalt elkraft 5,8 13,3 35,5 77,5 31,3 62,0

3.2.5. Totalt energibehov

Huvudgruppernas bränsle- resp elförbruk- ning visas i diagrammen 3: 1 och 3: 2. Det sammanlagda energibehovet enligt sektors- prognoserna redovisas i tabell 3: 4.

bränsleförbrukningen årligen med 5 %. Fram till 1975 antas att ökningen dämpas något, till 4,2 å 4,5 % per år. Därefter för- utses en ökningstakt på endast 2,3 till 3,1 % per år. Detta hänger bl a samman med att höjningen av uppvärmningsstandarden till

Under perioden 1955—1965 ökade modern nivå och övergången från järnvägs- xmsecal' TWh 200 IDO

:, :: tl :

C C

'— E .9 _ " ' ä ä — 150 — T T / 75— N

_ l _

_ " .9 .2 _ I. |. 100-— 50: ;;

__ V ...,

_ / _ l _ g _ 50— ? 25- IF

_ % _

_ é _ _ 7 f

o / % 0] m l955 1965 1975 1985 1955 1965 |975 1985 'Sclmfördsel |]II]1ndus+ri DÖVrig'l'(Upp-— 'Sornfärdsel [[Inrndusm Dövriq'l' (omu— _ _ värmning) _ förbrukning)

Diagram 3: ]. Huvudgruppemas bränsleför- brukning

Diagram 3:2. Huvudgruppernas elförbruk— ning

Ökn. Ökn. 1975 Ökn. 1985 Ökn. 1975 Ökn. 1985 1955 % 1965 % 1 % 1 % 2 % 2 Bränslen, Mtoe 13 5,0 21 4,2 32 2,3 40 4,5 33 3,1 44 Andel olja, % 54 77 85 86 86 88 Elkraft, TWh 24 46 90 180 85 150 Förbrukad energi 21 6,7 40 7,2 80 7,2 159 6,7 75 5,8 133 Överförings- förluster 3 6 10 21 10 17 transporter till vägtrafik i huvudsak väntas förädling = energiomvandling, som äger rum ha fått sin största effekt före 1975. Oljepro- i oljeraffinadener, kraftverk, vär- dukternas andel av bränsleförbrukningen _. nie-verk, gasverk fortsätter att öka. forluster — foradlmgsforluster samt produkt- _ . _. . ._ , utfall av lcke energivarderade

Elkonsumtionen vantas tillvaxa betydligt produkter, distributionsförluster, snabbare än bränsleförbrukningen. Detta omvandlingsförluster hos konsu- överensstämmer med utvecklingen i andra menterna högt industrialiserade länder. Prisutveckling- nyttiggjord = anskaffning minus förluster en för de konkurrerande energiformerna in"? hos kommer emellertid att ha stor betydelse. tpåszpmen- Framför allt torde detta gälla på uppvärm- ningsområdet.

Som tidigare sagts omfattar energibe- hovsberäkningen inte flygdrivmedel eller bunkring för utrikes sjöfart och inte heller bränslen som används för annat än energi, som smörjolja, asfalt etc. Denna konsum- tion, huvudsakligen oljeprodukter, uppgick 1965 till 2 Mtoe.

3.3. Energibalanser

Energiförsörjningen omfattar flera led, så- som produktion, import, omvandling, trans- port och nyttiggörande. Eftersom förluster uppstår i de olika leden krävs att de energi- kvantiteter som anskaffas är större än kon- sumenternas behov av nyttoenergi. För att illustrera hela energiförsörjningens upp- byggnad kan en s k energibalans upprättas. Av denna framgår: anskaffning = produktion och import av pri-

mära eller sekundära energibä- rare

De i naturen tillgängliga energiformerna, som nämnts primär energi, utgörs av vatten- kraft, ved, torv, kol, råolja, naturgas, uran etc. Genom omformning erhålls sekundär eller förädlad energi, dvs elektricitet, stads- gas, ånga, hetvatten, koks, raffinerade olje— produkter, tryckluft m m. Den nyttiggjorda energin —— belysning, mekaniskt arbete, värme etc —— erhålls genom omvandling av primär eller sekundär energi, ofta med stora förluster.

Den energiförbrukning som redovisats ti- digare i kapitlet avser den energimängd som konsumenten disponerar för omvandling till nyttoenergi och inte den nyttiggjorda ener- gin. Denna skillnad är väsentlig, eftersom förlusterna vid omvandlingen varierar inom vida gränser beroende på energiform, an- vändningsområde och utrustning. Kännedo- men om verkningsgraderna i dessa proces- ser är fn bristfällig. Vid tidigare försök att framställa energibalanser har det sista om- vandlingsledet i energiflödet från primär-

l

Anskaffning > Förädling ——> Transport > Förbrukning ——) ägtåiggjord i i > Förluster

energi till nyttiggjord energi därför inte be- handlats. En ökad kännedom om representa- tiva verkningsgrader måste emellertid anses angelägen för att energiförbrukningens va- riation med förbrukningsobjektens volym- mässiga tillväxt och strukturella förändring-

xiosecul soo

Variant !

700

600

500

400

300

|955 1965 I975 1985

&nu och koks % Inhemska bränslen

% Vattenkraft

Diagram 3: 3. Tillförd energi fördelad efter energislag

Oljeprodukter Atomkraft- (Ahmbrönsle)

ar skall kunna studeras. Till detta kommer svårigheten att jämföra energislag av olika förädlingsgrad.

Expertgruppen har försökt lösa dessa problem genom att i sina energibalanser sätta verkningsgrader på energins nyttiggö- rande hos konsumenterna. Inom varje kon- sumenthuvudgrupp har således medelvärden uppskattats på nyttiggörandegraden vid den slutliga användningen för redovisade energi— slag. Värdena har framkommit efter bla konsultationer med företag som har erfaren— heter från olika energianvändningsområden.

Energibalanser har upprättats för åren 1955, 1965, 1975 och 1985 och redovisas utförligt i prognosrapporten. Balansen har förenklats så att endast omvandlingen i

*lusticol

N

300

200

55 1955 1975 1985

I) 19 %&)! och koks MIOIjeprodukter % Inhemska bränslen D Elkraft

Diagram 3: 4. Nyttiggjord energi fördelad efter energislag

kraftverk och gasverk har tagits med medan man för koks och olja redovisar de föräd- lade produkterna på tillförselsidan, eftersom dessa till största delen importeras i förädlat skick. Verkningsgrader har åsatts energifor- merna vid omvandling och nyttiggörande. Fördelningen mellan de ingående energi- slagen på tillförselsidan karakteriseras av att behovsökningen väntas bli täckt av i hu- vudsak oljeprodukter och atomkraft. Atom- bränslen förutsätts användas för elframställ— ning. Vid beräkning av atomkraftverkens verkningsgrad, som har satts till 30 å 35 %,

har endast det termiska men ej det nukleära omvandlingsledet tagits med. —— Nyttiggö- randegraden hos konsumenterna väntas öka med tiden.

I diagram 3: 3 och 3: 4 redovisas tillförd resp nyttiggjord energi för åren 1955, 1965, 1975 och 1985. I tabell 3: 5 redovisas som exempel prognosen för energibalans 1975 enligt variant 1.

Enligt prognosen kommer oljetillförseln att fortsätta öka i snabb takt samtidigt som vattenkraftproduktionen stagnerar. Den to- tala tillförseln av kol och koks, ved, torv

Tabell 3: 5. Sveriges energibalans 1975. Prognosvariant 1, Mtoe

Tillförsel Tillfört Omvandling de slut- liga Brutto- Elektri- Stads- För- förbru- Energikälla energi citet gas luster karna Produktion: Inhemska bränslen 2,8 — — 2,8 Vattenkraft 5,8 — 4,9 — —— 0,9 — Summa 8,6 Import: Råolja, oljeprodukter 30,7 — 1,8 — 0,2 — 1,7 27,0 Kol och koks 1,8 -— — — 1,8 Summa 32,5 Atombränslen 3,4 — 1,0 —- 2,4 — Omvandlad energi: Elektricitet 7,7 — 0,9 6,8 Stadsgas 0,2 — 0,0 0,2 Summa 44,5 5,9 38,6 Förbrukning För- Industri Samfärdsel Övrigt luster Nyttig- vid an- För- För- För- gjord vändn. Energikälla Netto luster Netto luster Netto luster energi tillfället Inhemska bränslen 2,0 0,6 — —— 0,1 0,1 2,1 0,7 Oljeprodukter 7,0 1,9 ,4 4,6 8,4 3,7 16,8 10,2 Kol och koks 1,3 0,5 — — 0,0 0,0 1,3 0,5 Elektricitet 3,5 0,1 0,2 0,0 2,9 0,1 6,6 0,2 Stadsgas — — — — 0,2 0,0 0,2 0,0 Summa 13,8 3,1 1,6 4,6 11,6 3,9 27,0 11,6 SOU 1970: 13 25

och massalutar förblir i stort sett oföränd- rad. Atomkraften väntas expandera snabbt från 1970-talets mitt för att år 1985 vara landets efter oljeprodukter dominerande energislag. Då atomkraften som ovan nämnts förutsatts endast nyttiggöras i form av elkraft, väntas den få en verkningsgrad av 30 å 35 %, och omvandlingsförlusterna kommer då att bli alltmer märkbara i ener- gibalansen. Atomkraftvärmeverk kan dock i växande utsträckning komma i bruk under perioden 1975 85, vilket i viss män skulle motverka en sådan utveckling. Denna fråga återkommer i kapitel 8.

3.4. Inhemska energikällor

Som närmare kommer att diskuteras i ka- pitlet om energiberedskap kan det växande energibehovet inte täckas med nu kända in- hemska energitillgångar. En kort genom- gång av förhållandena utvisar följande.

Koltillgångarna i Sverige är små och av låg kvalitet. De kända reserverna uppgår till ca 60 milj ton. De totala resurserna antas vara något högre, eller ca 90 milj ton. Den inhemska produktionen var omkring 0,3 milj ton per år tills kolbrytningen upphörde 1966.

Torvreserverna antas uppgå till 9 miljar- der ton. Den kvantitet som är relativt lätt att utvinna uppskattas till 400 milj ton. Tillverkningen av torvbriketter upphörde 1968.

Virkestillgångarna uppskattas till 2,3 mil- jarder m3 med en årlig tillväxt på 78 miljo- ner ma motsvarande 12 Mtoe. Vedens an- vändning som bränsle minskar stadigt men har fortfarande viss betydelse på landsbyg- den. Vid massaindustrierna tillvaratas lutar som framkommer vid produktionen. Huvud— parten härav används som bränsle, år 1965 motsvarande ca 1,5 Mtoe/år.

I de stora mellansvenska skifferförekoms- terna finns betydande urantillgångar. I Väs- tergötland uppskattas tillgångarna till 3 mil- jarder ton malm med 0,03 %, dvs. ca 900000 ton uran och i Närke finns 700 milj ton malm med 0,02 %, dvs ca 150 000

ton uran. Man räknar med att högst ca 300000 ton kan utvinnas till en kostnad ned emot 10 dollar per lb uranoxid1 vid ut- vinning i stor skala. Detta är högre än nu— varande världsmarknadspris på uran. Ett uranverk med årskapacitet ca 120 ton uran har uppförts i Ranstad vid Billingen. För- söksproduktion har pågått sedan 1966 och ett treårigt utvecklingsprogram beslöts av riksdagen 1969. Prospekteringen efter ytter- ligare tillgångar har intensifierats.

Sverige har fn inga kända förekomster av olja eller naturgas utom den olja som finns bunden vid skiffern i vissa förekoms— ter. De totala skifferoljereserverna uppskat— tas till 880 miljoner ton. Den under andra världskriget startade produktionen av skif- ferolja, 100 000 m3 per år, upphörde 1965. Ett nybildat halvstatligt bolag, Oljeprospek- tering AB, har påbörjat arbeten för att pro- spektera efter olja och naturgas i Sverige och på den svenska delen av kontinental- sockeln.

Produktionen av stadsgas och koksugns- gas uppgår till ca 500 miljoner ma per år och är baserad på importerade bränslen. Produktionen av gasolä, likaledes baserad på importerade bränslen, uppgår till ca 100 000 ton.

Elproduktionen i Sverige uppgick 1968 till drygt 56 TWh varav ca 49 TWh produ- cerades i vattenkraftstationer. Den utbyggda effekten uppgick vid årets slut till ca 13 500 MW varav ca 3 000 MW i värme- kraftverk. Värmekraft producerades under 1968 både i kondensverk 3,6 TWh och i mottrycksverk 3,7 TWh. Normalårspro- duktionen i de vid 1969 års utgång utbyggda vattenkraftverken utgör ca 52 TWh. Till- skotten från de vattenkraftverk som fn är under utbyggnad blir ca 5 TWh.

En inventering av vattenkrafttillgångarna i Sverige har givit resultatet att den totala naturliga energin uppgår till ca 200 TWh

1 I prisangivelser för uran används enligt inter- nationell praxis U.S. dollar per pound uran- oxid. 10 $ per lb uranoxid = 135 kr/kg uran. ” Gasol eller flaskgas erhålls bla vid raffine- ring av råolja och utgörs av de gasformiga kolvätena propan och butan samt liknande kolväten.

per år. Med en verkningsgrad på 84 % in- nebär det ca 165 TWh per år. Därav har det tidigare ansetts ekonomiskt rimligt att utnyttja 80 90 TWh. Utvecklingen på vår- mekraftområdet väntas emellertid resultera i att en lägre andel, omkring 60 TWh, av vattenkrafttillgångarna kan anses som eko- nomiskt lönsamma energikällor.

3.5 Import av energi

Eftersom f n vattenkraften är den enda in- hemska energikällan av större ekonomisk betydelse tillgodoses huvuddelen omkring 70 % av vår energiförsörjning med import. Importens andel kommer att öka genom att vattenkraften nu i stort sett är utbyggd och genom att användningen av inhemska bräns- len stagnerar.

Av de importerade bränslena dominerar oljeprodukterna. Den importerade oljan har främst sitt ursprung i råolja från Främre Orienten, även om de raffinerade produk- terna huvudsakligen kommer från Västeu- ropa. Importen från Östeuropa har ökat kraftigt.

Importen av fasta bränslen har minskat såväl totalt som relativt sedan 1950-talet. År 1968 uppgick importen till 2,8 milj ton, varav 1,1 milj ton koks. En stabilisering på denna nivå förutses.

Beträffande atombränslen kan sägas, att behovet nästan uteslutande kommer att täc- kas genom import under 1970-talet. Utveck- lingen på längre sikt kan möjligen leda till en ökad inhemsk andel, men det är fn svårt att förutsäga något härom. Bl a måste resultaten avvaktas av nuvarande inhemska och internationella prospekteringsverksam- het. Även utvecklingen på reaktorsidan och fördelningen mellan olika huvudtyper av reaktorer i kraftsystemet får stor betydelse för irnportbehovet.

3.6 Den internationella marknaden

Inom OECD sammanställdes 1966 en prog— nos över världens behov av primär energi

fram till 1980. Prognosen visade på en ök- ning med 4,9 % per år och angav följande totala förbrukning.

1960 1970 1980 Hela världen Mtoe 3 105 5 100 8 200 Sverige Mtoe 21 34 56 därav import Mtoe 15 26 47

Den översyn av prognosen som gjordes 1969 —— avseende endast de till OECD an- slutna länderna — pekar inte på några an— märkningsvärda förändringar i den totala bilden. Däremot har fördelningen mellan energislagen utvecklats i något annan rikt- ning för OECD-länderna än man beräknade 1966. Framför allt har oljeimporten stigit snabbare än förutsett och utvecklingen för naturgas också varit snabbare än beräknat, medan den inhemska bränsleproduktionen utom i Nordamerika fallit tillbaka jämfört med prognosen. I fråga om speciellt atom- kraftutvecklingen förutses ingen ändrad siff- ra för Europa år 1980, även om utveckling- en varit något långsammare än beräknat till år 1970. För Japan förutses en fördubbling av atomkraftprognosen till år 1980. — Frå— gan om att göra en ny prognos övervägs fn inom OECD.

Om man bortser från ekonomiska fakto- rer är världens energitillgångar praktiskt ta- get outtömliga. Nya fynd av fossila bränslen och atombränsle görs ständigt. Tekniken att utvinna och använda bränslena förbättras. Atomkraften utvecklas till att svara för en betydande och på sikt dominerande del av energiförsörjningen. Möjligheten till nu helt oförutsedda innovationer bör rimligen vara stor. Huvudproblemet är inte risken för att resurserna skall uttömmas utan hur energi- behovet skall tillgodoses på bästa sätt.

Tillgången på kol är mycket god, i första hand i Nordamerika, i Västeuropa och i Sovjet. De kända resurserna uppgår till 600—2 400 miljarder ton och den totala tillgången uppskattas vara 5—10 gånger större. Det lägsta av dessa värden, 600 mil- jarder ton, motsvarar ca 400 000 Mtoe eller 250 gånger nuvarande årliga kolproduktion.

De kända reserverna av olja är fördelade med 61 % på Främre Orienten, 19 % på

Nord- och Latinamerika, 9 % på Sovjet och öststaterna och 8 % på Afrika. Med nuva- rande utvinningsmetoder anses de kända re- serverna uppgå till 53 miljarder ton, vilket motsvarar ca 25—30 gånger nuvarande år- liga produktion. Under många år har de kända reserverna fortgående ökat. De nya fynden har varit större än utvinningen.

För naturgasen är de kända reserverna uppskattade till storleksordningen 30 000 miljarder mil, motsvarande drygt 25 000 Mtoe. Av detta hänför sig 2 600 miljarder m3 till de senaste årens fynd i Nordsjöområ- det. I övrigt finns de stora tillgångarna i Nordamerika, Afrika, Främre Orienten och Sovjet. Den kända tillgången, som är ca 40 gånger så stor som nuvarande årliga för- brukning, anses vara mycket approximativt beräknad.

Världens totala tillgång på klyvbart atom- bränsle är oerhört stor, men på teknikens nu- varande ståndpunkt är det bara de ekono- miskt mest lättillgängliga delarna härav som är av intresse. Kända och sannolika till- gångar, som kan utvinnas till en kostnad av högst 10 $ per lb uranoxid, uppgår till ca 1,5 miljoner ton. Till den dubbla eller tre- dubbla kostnaden är det sannolikt att kvan- titeten kan tiofaldigas. I de termiska reakto- rer som fn byggs utnyttjas storleksord- ningen 1 % av bränslets energiinnehåll. Därvid kan ett ton uranoxid anses motsvara 18 000 toe. Utnyttjningen av bränslets ener- giinnehåll ökar till 70—75 % i de bridre- aktorer som är under utveckling och som väntas bli konkurrenskraftiga under 1980- talet. Ett ton uranoxid motsvarar i sådant fall ca 1,4 Mtoe.

Med den snabbt ökande atomkraftutbygg- nad som nu förutses kan uranet i lägsta prisklassen komma att vara förbrukat någon gång i mitten av 1980—talet. Genom den för- väntade utvecklingen på bridreaktorområdet och denna reaktortyps relativa okänslighet för uranpriset förutses emellertid en kom- mande uranprishöjning inte medföra något hinder för atomkraftens fortsatta expansion. Större uranfyndigheter finns i USA, Kana- da, Sydafrika, Sverige och sannolikt även i Sovjet.

Övriga energiformer har huvudsakligen lokalt intresse. Detta gäller även vattenkraf- ten som internationellt sett endast svarar för en mycket liten del av energiförsörj- ningen.

De framtida prisrelationerna mellan ener- giformerna har inom OECD förutsatts bli sådana att kolet fortsätter att förlora mark- nadsandel. För naturgasen förutses en unge- fär konstant marknadsandel under det att oljan kommer att öka sin redan förut stora andel till storleksordningen 50 % 1980. Slutligen förutses genombrott för atomkraf— ten under 1970-talet med en snabbt växande marknadsandel som nått ca 7 % år 1980.

Den internationella utvecklingen företer således stora principiella likheter med den utveckling som har prognoserats för Sve- riges del. Världsmarknadsmässiga förutsätt- ningar för att den förutsedda utvecklingen i Sverige skall kunna komma till stånd synes föreligga.

4 Marknadsstruktur, konkurrensförhållanden,

prisbildning

4.1. Inledning

Förhållandena på de olika delarna av energi— marknaden skiljer sig avsevärt från varandra när det gäller såväl marknadsstruktur som konkurrensförhållanden och prisbildning. I det följande ges en tämligen ingående redo- görelse för de viktigaste delmarknaderna, nämligen elkraft och oljeprodukter. För kol och koks samt gas ges en mer summarisk översikt. Slutligen redovisas vilken konkur- rens som förekommer mellan olika energi- slag, varvid värmemarknaden ägnas speciellt intresse. Statistiska uppgifter om el- och oljemarknaderna är delvis hämtade från be— tänkandena Eldistributionens rationalisering, SOU 1968: 39, och Oljebranschen, SOU 1966: 21. Eftersom dessa uppgifter fortfa- rande i stora drag ger en god bild av mark— nadernas fördelning har kommittén inte an- sett det nödvändigt att ta upp det omfattan- de arbete som skulle krävas för att i detalj aktualisera dem.

Följande huvudsakliga inskränkningar i näringsfriheten finns på energiområdet.

För att efterforska eller utvinna kol, olja, gas, oljeskiffer och uran liksom för att upp- föra vatten- eller atomkraftanläggningar krävs tillstånd enligt särskild lagstiftning. Tillstånd fordras också för rätt att få över- föra eller distribuera elektrisk kraft. Med undantag för säkerhetsföreskrifter saknas i övrigt särskild lagstiftning som reglerar verksamheten inom energisektorn.

Allmänt kan konstateras att syftet med den lagstiftning som reglerar utvinning av naturtillgångar varit att stimulera och un- derlätta exploatering av tillgångarna samti- digt som upptäckarens, markägarens, den närbelägna omgivningens och det allmännas intressen skall tillvaratas. Någon företrädes- rätt för staten till naturtillgångarna medger inte lagstiftningen med undantag för vissa begränsade möjligheter enligt vattenlagen. Ytterligare ett undantag är kontinentalsoc- keln och den rätt till kronoandel som regle- ras i gruvlagen samt institutet statsgruvefält.

Syftet med den lagstiftning som reglerar förädling av atombränsle och den lagstift- ning som reglerar distribution av elektrisk kraft är delvis av något annorlunda karak— tär.

Genom 1956 års atomenergilagstiftning avsågs således att ge staten insyn och kon- troll över bearbetning och användning av uran och annat atombränsle ur säkerhets- synpunkt samt av försvars— och utrikespoli- tiska skäl. Vidare åsyftades en samordning av finansiella, personella och tekniska re— surser under atomenergins utvecklingsskede.

Genom lagstiftningen om elektriska distri- butionsanläggningar eftersträvas dels att från elkonsumentens synpunkt säkerställa ändamålsenlig elförsörjning på skäliga vill- kor, dels att allmänt sett åstadkomma en planmässig och rationell distribution, dels att genom säkerhetsbestämmelser undanröja

de med elektriciteten förknippade faromo- menten.

Koncession enligt ellagen ges antingen som linjekoncession och avser då en ledning med en i huvudsak bestämd sträckning, el- ler som områdeskoncession för ledningsnät inom visst område. Koncession får medde- las bara under förutsättning att anläggning- en är behövlig och förenlig med en planmäs- sig elektrifiering. I fråga om områdeskon- cession för yrkesmässig distribution fordras dessutom att området utgör lämplig enhet och att sökanden är lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession meddelas för viss tid, högst 40 år eller om särskilda skäl finns högst 60 år. Koncession får inte över- låtas utan särskilt medgivande.

4.2. Elkraft' 4.2.1 Marknadsstruktur

Värdet, exkl energiskatt, av till slutliga av- nämare levererad elenergi uppgick år 1965 till ca 2,5 miljarder kr, varav 1,5 miljard kr hänförde sig till försäljning av lågspänd kraft och 1,0 miljard kr till försäljning av högspänd kraft. Detta motsvarar genom- snittspris av 10,3 resp 3,7 öre/kWh. El- distributionsutredningen har uppskattat att kostnaderna per år i nuläget, inkl företa- gens vinster, fördelar sig med ca 1 150 milj kr på produktionen och med 1 350 milj kr på distributionen. Av den senare kostnaden faller på stam- och regionalledningar 440 milj kr samt på orts- och lågspänningsled- ningar 910 milj kr.

Elkraft produceras av statens vattenfalls- verk, av ett antal industriföretag och av särskilda kraftföretag, som är enskilda eller kommunala. De sistnämnda drivs antingen som bolag eller affärsverk. De större städer- na har fått ökade möjligheter att själva pro- ducera elkraft genom utbyggnader av kraft- värmeverk. Dessa städer blir därigenom mer eller mindre självförsörjande i fråga om elkraft. Vissa av dessa utbyggnader sker eller planeras ske i samarbete mellan staden och kraftleverantören, vilket förbättrar för-

utsättningarna att infoga kraftvärmeverket i det samkörande kraftsystemet.

Utmärkande för vattenkraften har bla varit att de olika utbyggnadsprojekten inte varit större än att de kunnat byggas av ett ensamt företag eller — ofta beroende på äganderätten till råkraften — av ett fåtal företag i samverkan. Det har alltså funnits stort utrymme för kraftföretagen att operera var för sig. Övergången till värmekraft, och i synnerhet atomkraft, innebär i detta av- seende en påtaglig förändring.

Den ekonomiska nödvändigheten att byg- ga stora aggregat har fört med sig att flera intressenter slår sig samman i produktions- bolag med uppgift att bygga och driva ett värmekraftverk. Exempel härpå är de kraft- verk som nu byggs i Karlshamn, 2X340 MW oljekraft, och Oskarshamn, 400+580 MW atomkraft, med kommunala och en- skilda kraftföretag som intressenter. På pro- duktionssidan kan således nya företagskon- stellationer emotses. Vidare kan företagsfu- sioner aktualiseras. Under senare år har så- lunda tre större fusioner ägt rum inom svensk kraftindustri.

Inom kraftproduktionen är alltså olika företagsformer och företag med skiftande bakgrund företrädda. Vissa produktionsbo- lag ägs gemensamt av olika kraftföretag. Kommuner kan därvid ha betydande minori- tetsintressen. I andra fall har staten eller kommuner majoriteten. Om hänsyn tas till olika former av gemensamt ägande, visar det sig att de åtta största intressenterna sva- rar för ca 90 % av den producerade kraf- ten. Fördelas produktionen i stället efter slag av ägare framgår att vid sidan av statens vattenfallsverk med ca 45 % svarar kom- munala företag för ca 15 % och övriga fö- retag för ca 40 % av kraftproduktionen.

Kraftindustrin har ett samarbetsorgan, Centrala Driftledningen, CDL, med uppgift att under fred verka för en rationell kraft- produktion och kraftdistribution och att

1 För en i vissa delar mer utförlig redogörelse över eldistributionen hänvisas till eldistribu- tionsutredningens betänkande, SOU 1968: 39, där vissa statistiska data finns om företags- struktur, priser m m.

medverka vid planläggningen av krafthus- hållningen under krig. Inom CDL sker bl a samplanering för lokalisering av större kraft- produktionsanläggningar. Under krig svarar CDL som myndighet för kraftförsörjningen.

Produktionsanläggningarna är direkt eller indirekt anslutna till det riksomfattande stamlinjesystemet. Genom den samkörning som produktionsbolagen tillämpar kan skill— naden i sammansättningen av företagens produktionsanläggningar och tillfälliga skill- nader i vattentillgång beaktas, i syfte att åstadkomma den totalt erforderliga produk- tionen till så låg kostnad som möjligt. I praktiken sker detta genom ett omfattande kraftutbyte via en »kraftbörs». Villkoren för deltagande i och principerna för samkör- ningen är uppställda och övervakade av den s k Samkörningsnämnden.

I den etablerade samkörningen enligt provavtal år 1965 ingår statens vattenfalls- verk, Krångedegruppens Samkörning AB — intressenter Krångede AB, Sydsvenska Kraft AB, AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning, AB Örebro Kraftförmed- ling, Stockholms Elverk — Stora Koppar- bergs Bergslags AB, Voxnans Kraft AB, Värmlands Lednings AB, Bålforsens Kraft AB, Graningeverkens AB och Skellefteå Stads Elverk.

Export och import av el över förbindel- serna med Finland, Norge och Danmark ut- görs i första hand av samkörningsutbyte men även av speciella fasta leveranser. Ex- port- och importverksamheten utgör ett led i kraftföretagens strävan att åstadkomma elproduktion på mest rationella sätt men ut- gör däremot i stort sett inte något självstän- digt marknadsalternativ för elkonsumenten. Samkörningsledningama ägs huvudsakligen av statens vattenfallsverk men utnyttjas ock- så av andra företag.

Första ledet i distributionskedjan utgör stamlinjenätet, bestående av överföringsan- läggningar för 200 kV spänning och däröver. Tillstånd att bygga däri ingående ledningar har sedan 1946 endast beviljats statens vat- tenfallsverk, som nu äger ca 90 % av nätet. Villkoren för kraftöverföring på stamlinje- nätet är reglerade i avtal, som slutits mellan

vattenfallsverket och följande större enskilda och kommunala kraftföretag: Avesta Jem- verks AB, AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning, Bålforsens Kraft AB, Gra- ningeverkens AB, Gullspångs Kraft AB, Krångede AB, Stockholms Elverk, Syd- svenska Kraft AB, Trafik AB Grängesberg- Oxelösund, Voxnans Kraft AB, Stora Kop- parbergs Bergslags AB samt Värmlands Led- nings AB. Det första avtalet löpte ut vid årsskiftet 1968/ 69 och har ersatts med ett nytt avtal för tiden 1969—1992.

Stamlinjenätets utbyggnad och drift över- vakas av Stamlinjenämnden, som består av nio ledamöter. Av dessa utser Kungl Maj:t ordföranden samt vattenfallsverket fyra, Krångedegruppens Samkörning AB tre leda- möter och övriga en ledamot.

Den regionala distributionen, till Storkon- sumenter och återdistributörer, ombesörjs av de kraftproducerande företagen. Visst före- tagssamarbete förekommer därvid, dels ge- nom hopkoppling av angränsande nät, dels genom krafttransitering på annat företags ledningar. Villkoren för sådant samarbete är i varje enskilt fall reglerat i individuella av— tal.

Distributionen till slutliga förbrukare om- besörjs av de kraftproducerande företagen och av ett stort antal distributionsföretag av olika företagstyp: industriföretag, enskilda distributionsföretag, kommunala elverk och bolag samt ekonomiska föreningar. Större industrier inom en återdistributörs område är ofta direkt försörjda av områdets råkraft- leverantör.

Antalet distributionsföretag har minskat kraftigt under efterkrigstiden. År 1944 fanns ca 3 500 företag, varav närmare 700 hade mindre än 20 abonnenter. År 1965 hade an- talet företag sjunkit till ca 1500 och fn uppgår det till drygt 1 200. Det är företrä- desvis distributionsföreningar, små enskilda distributionsbolag samt distribuerande indu- striföretag som minskat i antal. Utveckling- en får bl a ses mot bakgrund av att det bli- vit allt svårare för de små distributionsenhe— terna på landsbygden att tillgodose moderna krav på leveranskvalitet och driftsäkerhet. Strukturrationaliseringen har drivits på av

statsmakterna främst i samband med konces- sionsprövning. De kommunala företagens andel av detaljdistributionen har successivt ökat under efterkrigstiden genom fusioner och nyetableringar samt till följd av urba- niseringsprocessen.

4.2.2. Konkurrensförhållanden och prisbildning

Den gynnsamma prisutvecklingen på olja och den tekniska utvecklingen av värme- kraften har i hög grad påverkat konkur- rensförhållandena inom elproduktionen. De låga oljepriserna har givit de större kraft— konsumentema möjlighet att bygga egna produktionsanläggningar som alternativ till kraftköp hos de traditionella kraftföretagen. De låga priserna på tjock eldningsolja har stimulerat de större städerna att i ökad ut- sträckning gå in för fjärrvärme, vilket i sin tur kan ge möjlighet till produktion av billig mottryckskraft. Konkurrensen mellan egen produktion och köp utifrån är således väl utvecklad.

Utvecklingen av atomkraft ger förvänt- ningar om gynnsam framtida prisutveckling på el genom fortsatt teknisk utveckling och genom fortsatt ökning av aggregatstorleken, vilket medför lägre specifik kostnad. Atom- kraften innehåller inte någon fysisk begräns- ning av det slag som gäller för vattenkraf- ten, utan utbyggnad bör på sikt kunna ske för att tillgodose alla rimliga behov. Kraft— industrin har med utgångspunkt därifrån börjat aktivt marknadsföra sin produkt till alla avsättningsområden där den numera kan konkurrera.

Denna marknadsföring har redan bidragit till avsättningsökning. Inbrytning har därvid skett på det stora avsättningsområde som lokaluppvärmningen utgör. På lokalupp- värmningens område liksom beträffande ett stort antal industriella värmeprocesser kon- kurrerar elkraften nu direkt med oljan och andra bränslen. Över huvud taget gäller att substituerbarheten mellan olika energifor- mer är relativt hög för många användnings- områden.

Områden där elkraften är praktiskt taget allenarådande är belysning och stationär motordrift samt vissa elektrolysprocesser.

En annan förutsättning för gynnsam framtida utveckling av elpriserna är att överföringskostnaderna kan hållas nere. Även dessa kostnader, som varierar starkt med bla överföringsavståndet, minskar räknat per kW eller kWh vid ökande an- läggningsstorlek. För vattenfallsverkets del har exempelvis genom storleksupptrappning och sänkta driftkostnader överföringskostna— derna för högspänningsleveranser räknat i öre/kWh sjunkit med ca 15 % i löpande penningvärde under en femårsperiod i bör- jan av l960-talet. En liknande gynnsam kostnadsutveckling gäller även för distribu- tion av lågspänd kraft. Överföringskostna- dernas utveckling för framtiden har inte studerats lika ingående som produktionskost- naderna. Man bör emellertid kunna räkna med en fortsatt gynnsam utveckling beroen- de på en sannolik fortsatt rationalisering samt ökning av överföringsbehov och ut- nyttjningstid.

Atomkraften har även på sikt en stark utvecklingspotential genom fortsatt ökning av enhetsstorlekarna och genom introduk- tion av bridreaktorerna. Enligt vissa inter- nationella bedömningar skulle dessa fakto- rer under 1980-talet successivt kunna mins- ka produktionskostnaden med ca 25 %. På längre sikt skulle minskningen kunna bli ändå större.

Atomkraftens väntade frammarsch med- för att uranmarknaden blir av intresse för kraftförsörjningen. Marknaden för natur- ligt uran är fn relativt fri. Västeuropas industriländer och Japan har tecknat lång- tidskontrakt om köp med USA, Kanada och Sydafrika. Vidare bedrivs en omfattande prospektering. Sverige har hittills klarat sin försörjning genom korttidsköp. På sikt kan det bli ekonomiskt möjligt att utnyttja ura- net i de svenska skiffrarna. I en Ranstad- anläggning med kapaciteten ca 550 ton/ år har produktionskostnaden beräknats kunna sänkas till nedemot 10 $/lb, vilket kan jäm— föras med dagens pris på världsmarknaden som är lägre än 8 $/lb. Även i Sverige sker

en rätt omfattande prospektering genom Sveriges geologiska undersökning.

När det gäller anrikningen av natururanet är fn USA vår främsta leverantör. Han- deln sker inom ramen för bilaterala rege- ringsavtal om samarbete för atomkraftens fredliga användning. Sådana avtal finns med alla leverantörer på världsmarknaden, dvs USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Nuvarande anrikningskapacitet i världen be- höver ökas i slutet av 1970-talet. Om utveck- lingsarbetet med gascentrifugmetoden blir framgångsrik skulle en sådan anläggning kunna bli aktuell för Sveriges eller Nordens del. Uppförande av europeiska försöksan- läggningar av denna typ är redan beslutat.

För bränsletillverkningen finns redan ett stort antal företag på marknaden. I Sverige finns fn två anläggningar i Västerås och Stockholm, ägda av ASEA-ATOM. En vä- sentlig utbyggnad av Västerås-anläggningen planeras. Vidare planerar ett amerikanskt företag att uppföra en bränsleelementfabrik i Sverige under början av 1970-talet.

För kemisk upparbetning av bestrålade bränsleelement finns större anläggningar i USA, England och Frankrike. En ökning av denna kapacitet fordras under senare hälften av 1970-talet. En europeisk anlägg- ning på multinationell bas är därvid inte utesluten. På sikt kan även en nordisk an- läggning bli aktuell.

Uranprisets inverkan på produktionskost- naden för el har bla beräknats i 1967 års CDL-studie. En prisändring med 1 $/lb uranoxid medför en ändring av produk- tionskostnaden med endast 0,03 öre/kWh. Trots risk för ökat uranpris bedöms bränsle- kostnaden kunna bli bestående eller minska något med tiden på grund av sjunkande pri— ser på framför allt tillverkning av bränsle- element och upparbetning av använt bränsle samt ökat energiutbyte.

Staten utövar på olika sätt inflytande över elförsörjningen, även frånsett det di- rekta engagemanget via vattenfallsverket. Ny- eller utbyggnad av vattenkraftverk och genomförande av vattenregleringar förutsät- ter tillstånd enligt vattenlagen. För byggan- de av atomkraftverk, men ej för andra vär-

mekraftanläggningar, krävs koncession. För distribution av el krävs som nämnts linje- koncession resp områdeskoncession enligt ellagen .

Linjekoncessioner ger innehavaren en stark marknadsposition, eftersom en konkur- rent som vill transitera kraft först måste klar- lägga villkoren för detta genom förhand- lingar. På stamlinjenätet är dock villkoren för transitering generella och kända från början.

Områdeskoncession ger innehavaren en monopolställning där konkurrensen från andra eldistributörer i praktiken är endast indirekt beträffande lågspänd kraft. Även utan koncessionstvång torde dylika lokala monopol inom eldistributionen vara i stort sett ofrånkomliga till följd av de stora fasta kostnader som distributionsanläggningarna medför. Konkurrensen inom koncessionsom- rådet sker dels direkt med andra energifor- mer, dels genom konsumenternas möjlighet att jämföra elpriset med det som gäller i andra liknande områden. Reglering av pri- set kan begäras hos statens prisreglerings— nämnd för elektrisk ström. Återhållande på prissättningen i den stora andel av distribu- tionen som drivs kommunalt bör även vara den sk kommunala självkostnadsprincipen. Enligt denna åligger det kommun, som dri- ver affärsföretag, att begränsa avgiftsutta- get till vad som är nödvändigt för att täcka självkostnaden för verksamheten i fråga.

För prisbildningen på högspänd kraft har vattenfallsverket genom sin storlek och pris- politik en ledande funktion. Vattenfallsver- ket utformar sina taxor med utgångspunkt från en av staten godtagen förräntningsnivå. Inflytandet på prisbildningen för lågspänd kraft är mindre, beroende på att vattenfalls- verkets detaljdistribution till stor del sker inom ekonomiskt ogynnsamma glesbygds- områden, framför allt i övre Norrland. Bortsett från större tätorter där distributions- förhållandena generellt är mera gynnsamma tillämpas dock vanligen vattenfallsverkets de- taljtariffer. Utformningen av lågspännings- tarifferna påverkas i hög grad av det arbete som utförs inom svenska elverksföreningen. Utformningen syftar till en så långt möjligt

Förutsättning: 10 MW, 50 GWh/år, 40 kV, mellansvenska området, löpande penningvärde.

olo Inflo'l'ion — ': 5% per år- ' 300— ': ': _ o ' l _ 0 : ': _. ', 0 250—' ' . " ,0 2010 per ar : ,o _ o o o ,! O _ " " O.? : ,o : o o ,o :» &! 0 59/0 per år 2010 per år

l968 års normaltoxq

självkostnadsriktig debitering baserad på konsumentens effekt- och energiuttag utan hänsyn tagen till konsumtionens art.

Till grund för vattenfallsverkets taxesätt- ning ligger fn en långsiktig målsättning att uppnå 6,5 % avkastning på investerat kapi- tal. Denna målsättning baseras i sin tur på vissa antaganden om fördelningen mellan olika finansieringsformer för ett tänkt privat kraftföretags investeringar samt antaganden om härav betingade utgifter för räntor, ut- delning och statlig skatt. Under senare år har marginell och genomsnittlig avkastning på investerat kapital inom vattenfallsverket

Illl—mIllll-Is

varit ungefär lika stora.

Taxenivån varierar med leveransens stor- lek och vidare är nivån lägre i Norrland än i övriga Sverige. För mycket stora leveran- ser är villkoren i viss mån individuella. Le- veransavtalens längd varierar, men fem år är fn det vanligaste. För de största kun- derna eftersträvas dock avtal, som är tioåriga eller i vissa fall to m längre. Avtalen inne- håller i regel en prisregleringsklausul, vilken ger viss kompensation för höjningar i kon- sumentprisindex eller bränslepris. Under se— nare år har dock denna bindning till konsu- mentprisindex minskats. Den hos vattenfalls—

verket fn gällande indexklausulen träder i kraft först sedan ett visst värde på konsu- mentprisindex överskridits — och då endast om en viss inflationstakt överskrids — och innebär därefter endast en partiell kompen- sation.

Prisutvecklingen för högspänd kraft var stigande under 1950-talet som framgår av fig 4: ]. Utbyggnaderna utgjordes väsentli- gen av vattenkraft. Trots rationaliseringsan- strängningar kunde kostnadsökningarna inte kompenseras, beroende på att utbyggnader- na blev belägna allt längre bort och delvis avsåg ur utbyggnadssynpunkt mindre gynn- samma fallsträckor. Prisstegringen var följ- den av både verkställda taxehöjningar —— l951, 1955 och 1957 — och i leveransavta- len stadgad kompensation för ökningen i konsumentprisindex.

Den markerade förändringen på olje- marknaden som inträffade efter Suezkrisen, med inverkan både på produktion och av- sättning av elkraft, samt förväntningarna på atomkraftens område föranledde vattenfalls- verket att år 1963 införa ett nytt taxesystem för högspänd kraft, vilket innebar betydande prissänkningar. Övriga kraftproducenter följde snabbt efter. Det nya taxesystemet medförde en prissänkning på i genomsnitt 15 %, dock med avsevärda variationer mel- lan olika typer av leveranser. År 1965 vid- tog vattenfallsVerket, följt av övriga produ- center, en ytterligare omläggning av taxor- na, varvid företrädesvis priserna för de stör- re leveranserna sänktes. I genomsnitt sänktes priserna med ungefär 5 %. Såväl 1963 som 1965 och senare har den i avtalen stadgade kompensationen för höjningar i konsument- prisindex reducerats samtidigt som kraftföre- tagen i växande utsträckning har avstått från att ta ut denna kompensation. Internationellt sett är de svenska högspänningstaxorna bland de lägsta som förekommer.

Kraftföretagens prissänkningar för hög- spänd kraft har i viss grad slagit igenom även i distributionsföretagens lågspännings— tariffer. Vidare har distributionsföretagen infört tarifftyper som är lämpade också för den belastningstyp som lokaluppvärmningen utgör.

4.3.1. Den internationella marknads— strukturen

Fotogen var den oljeprodukt, som först kom att spela en betydande roll. Bran- schens stora expansion föranleddes emeller- tid av bensinens och senare även dieselol- jans växande användning som drivmedel. Efter andra världskriget har efterfrågeök- ningen främst fallit på eldningsoljor. I mot- sats till bensin och dieselolja, som praktiskt taget saknar substitut, konkurrerar eldnings— oljan med andra energislag — tex kol, vattenkraft och uran — och även med en annan oljeprodukt, nämligen naturgas. Samtidigt har olja och naturgas blivit vik— tiga råvaror för kemisk industri.

Förändringarna i oljeproduktionens och oljeförbrukningens geografiska fördelning har medfört en kraftig expansion av den in- ternationella handeln. Fram till slutet av 1940-talet föll huvuddelen av både produk- tion och konsumtion på USA, som var självförsörjande med råolja och oljeproduk- ter. Utvecklingen därefter har präglats av en stark konsumtionsökning i Västeuropa och en produktionsstegring som främst varit lokaliserad till Mellersta Östern. Detta har lett till att produktions- och förbruknings- områdena kommit att ligga vitt åtskilda. Den totala världshandeln med råolja kan uppskattas till 900—1 000 milj ton år 1968 vilket motsvarade ungefär hälften av pro- duktionen. Mer än hälften av Västeuropas import kommer från Mellersta Östern. En mindre del kommer från Venezuela. Dess- utom importerar vissa länder, såsom Italien, Finland och Sverige, olja från Sovjet.

Den internationella handeln med raffine— rade oljeprodukter är betydligt mindre än med råolja. Samtidigt med råoljeproduktio- nens förskjutning mot östra halvklotet har en omlokalisering av raffinaderierna skett

* Redogörelsen baseras på en av koncentra- tionsutredningen gjord undersökning, Olje- branschen, SOU 1966: 21, samt vissa komplet- terande uppgifter, som inhämtats från oljebo- lag, statistiska centralbyrån samt pris- och kartellnämnden.

från produktionsområden till utpräglade konsumtionscentra. I stället för att bygga ut kapaciteten i Mellersta Östern har i stor ut— sträckning valts att anlägga raffinaderier i de viktigaste västeuropeiska konsumtions- länderna'samt i Japan.

Den snabba ekonomiska expansionen i Västeuropa efter kriget samt den större po- litiska stabiliteten jämfört med åtskilliga rå- oljeproducerande länder har varit den främsta anledningen härtill. Den teknisk- ekonomiska utvecklingen på transportsidan har även medverkat. Tillkomsten av raffina- derier'i Västeuropa har också varit en vik- tig b'etingelse för den petrokemiska indu- strins starka expansion inom detta område sedan "slutet av 1950-talet. Uppbyggnaden av en petrokemisk industri har till stor del skett under medverkan från de stora-olje- bolagen.

Inom den internationella oljehandeln in- tar ett litet antal stora helintegrerade före- tag en dominerande ställning. Bland dessa märks främst sju bolag, de sk »seven majorsä med produktion och försäljning i flera" världsdelar. Fem av bolagen är ame- rikanska, nämligen Standard Oil Company, New Jersey (ESSO), Gulf Oil Corporation, Texaco, Standard Oil Company of California och Mobil Oil Company. Övriga två bolag är Royal Dutch/ Shell, som är holländskt- brittiskt samt British Petroleum, i vilket engelskä staten är största delägaren.

De sju storföretagens betydelse och om- fattande vertikala integration framgår av att de tillsammans har mer eller mindre domi- nerande intresse i ca tre fjärdedelar av kän- da råoljereserver i världen exkl Östeuropa och Kina samt att de svarar för ca .tre fem- tedelar av råoljeproduktion och raffinering. De innehar dessutom pipelines och en av- sevärd del av världens tankerflotta. I många länder utövar de vidare ett betydande infly- tande över distributionen till förbrukare av färdiga oljeprodukter. Nämnas bör att de sju bolagens marknadsandelar är betydligt lägre i USA än i övriga delar av världen.

Även utanför oljesektorn har de stora Oljebolagen en omfattande verksamhet. Den petrokemiska industrins uppbyggnad har re-

dan nämnts. Betydande insatser görs för na- turgasprospektering och på senare år har även satsningar på uranprospektering kom- mit till.

4.3.2. Den svenska marknadsstrukturen

I Sverige svarar sju oljeföretag, varav fem tillhör förenämnda grupp av internationella storföretag, för närmare 90 % av försälj- ningen av oljeprodukter. Dessa företag är i åldersordning följande:

Svenska Esso AB AB Svenska Shell Texaco Oil AB Svenska BP Olje AB Svenska Gulf Oil AB AB Nynäs-Petroleum Oljekonsumenterna OK Vid sidan av de utländska storföretagen utgör OK och Nynäs det viktigaste inslaget i den svenska konkurrensbilden. Därutöver finns ett antal både svenskägda och utlands- ägda mindre företag. Av dessa är flertalet huvudsakligen verksamma på marknaden för eldningsoljor. Vanligen är det fråga om par- tihandelsföretag, som tidigare främst sålt fasta bränslen. Under senare tid har några av företagen övertagits av utländska företag. Svenskägda företag svarar nu volymmässigt för ca en tredjedel av den totala försäljning- en av oljeprodukter i Sverige.

Konkurrensförhållandena har medfört att oljeföretagens produktionsinriktning uppvi- sar betydande skillnader. Tre av företagen, nämligen Svenska BP, Nynäs och Svenska Shell, via dotterbolaget Koppartrans Olje AB, förfogar över raffinaderianläggningar i Sverige. De internationella storföretagen är i Sverige främst inriktade på försäljning av andra produkter än tjock eldningsolja. De stora svenskägda företagen har tyngd- punkten i sin försäljning förlagd till tjocka eldningsoljor.

Inköpskällorna för olika säljarkategorier skiljer sig åt avsevärt. De internationella storföretagen är självförsörjande, dVS de svenska dotterbolagen köper med smärre undantag råolja och oljeprodukter från sina

moderbolag, vilket bör ge en konkurrensför- del vid svåra bristsituationer. Nynäs köper råolja från storföretagen i Mellersta Östern. Företagets försäljning är emellertid starkt inriktad på tjock eldningsolja, vilken för- utom från den egna raffineringen hämtas från Östeuropa. OK baserar sin försäljning av drivmedel och tunna eldningsoljor främst på långtidskontrakt med de internationella storföretagens raffinaderier. Försörjningen med tjocka eldningsoljor bygger huvudsakli- gen på import från Östeuropa.

Från och med år 1958 började den ryska tjockoljan på allvar att utöva en prispress på den svenska marknaden med påföljd att de svenskägda företagen ökade sin andel fram till år 1963 varefter den förblivit kon- stant. Tillsammans svarar de numera för ca hälften av marknaden för tjocka eldnings- oljor.

4.3.3. Konkurrensförhållanden och prisbild- ning ur internationell synvinkel

Med undantag för en viss prishöjning under Suezkrisen 1956 har det officiella fob- priset på råolja varit stabilt under 1950- och l960-talen medan priserna på färdiga oljeprodukter sjunkit. Denna utveckling får ses mot bakgrund av de förändringar som skett i fråga om utbud, efterfrågan och marknadsstruktur.

Utvecklingen har således kännetecknats av en ökning av såväl antalet producentlän- der som antalet företag, vilket resulterat i skärpt konkurrens med åtföljande prispress. Inte minst Östeuropas och Afrikas inträdan— de på oljemarknaden torde ha haft bety- delse.

En faktor av betydelse för utbudsök- ningen har varit strävandena från produ- centländernas sida att på olika sätt driva upp produktionen för att öka sina expertin- komster. Således förekommer ofta att pro- duktionsföretag mot vissa avgifter (royalty) ges exploateringsrätt under förutsättning att årsproduktionen överstiger en viss minimi- nivå. Eftersom detta lett till ökat utbud av råolja och därmed en press på den faktiska

prisnivån har produktionsföretagen i sin tur krävt en sänkning av royaltyn, vilket produ- centländerna givetvis inte ansett acceptabelt.

Mot bakgrund härav har under senare år åtskilliga försök gjorts att åstadkomma ett samarbete mellan de olika producentländer- na i avsikt att genom tex produktionsbe- gränsning, kvotering mfl åtgärder förhind- ra en sänkning av de från råoljeutvinningen härrörande exportinkomsterna. Detta sam- arbete sker inom ett särskilt organ, Orga- nization of Petroleum Exporting Countries (OPEC). I OPEC ingår samtliga producent- länder i Mellersta Östern samt Libyen, Al- geriet, Venezuela och Indonesien.

Ett annat väsentligt drag i utvecklingen har som tidigare nämnts varit, att raffine- ringen successivt förskjutits från producent- till konsumentländer. Den tendens som stör— re västeuropeiska länder visat att med olika medel stimulera uppkomsten av inhemska anläggningar har lett till en inte oväsentlig överkapacitet och successiv nedpressning av priserna.

Möjligheterna att utifrån en given råolja variera produktionens sammansättning på olika färdigprodukter är begränsade, även om flexibiliteten ökar genom ökad tillgång till olika typer av råolja. Denna begränsning har tidvis lett till utbudsöverskott och pris— fall på främst lättare produkter.

En väsentlig del av den totala råoljepro- duktionen stannar inom resp produktions- företag ända fram till konsumtionsledet. För den interna avräkningen har storföreta— gen därvid utvecklat ett riktprissystem som utgör utgångspunkt för debiteringen såväl inom resp företag som mellan de olika fö- retagen. Prissystemet är uppbyggt på följan— de sätt.

För de viktigaste råoljeproducerande om— rådena fastställs f ob-priser, sk posted prices, på råolja och på färdiga produkter.. Till dessa priser läggs sedan frakt- och för- säkringskostnad enligt den sk AFRA-for- meln (AFRA = Average Freight R_ate As- sessment) som är differentierad efter pro- duktslag, transportavstånd och fartygsstor- lek. Avgifterna till producentländerna är i regel baserade på posted prices.

Avsikten med detta prissystem är att det skall ge uttryck för genomsnittskostnaden på lång sikt. De faktiska priser, som vid en viss given tidpunkt noteras på markna- den vid försäljning till externa köpare, kan avvika väsentligt från de officiella riktpri- sema. Avvikelsen beror dels på att de of- ficiella priserna kan släpa efter i förhållande till kostnadsutvecklingen, dels på att kon- kurrensförhållandena inom olika försälj- ningsomräden bestämmer det faktiska pri- set till den slutliga konsumenten.

Inom de internationella Oljebolagen utgör de officiella riktpriserna avräkningspris mellan olika förädlingsled och olika dotter- företag. De avvikelser som enligt ovan kan förekomma mellan officiellt riktpris och faktiskt pris till den slutliga konsumenten får därför betydelse för vinsternas fördel- ning mellan olika förädlingsled och därige- nom för bolagens skatteutgifter i olika län- der och för deras avgifter till producentlän- derna.

4.3.4. Konkurrensförhållanden och prisbild- ning i Sverige

Prisbildningen på olika nationella markna- der bestäms i stor utsträckning av den kon- kurrens från fristående raffinaderier och distributionsföretag, som de internationella Oljebolagen möter. På den svenska markna- den utövas som nämnts denna konkurrens av OK och Nynäs. Avgörande för de ointe- grerade företagens möjligheter att hävda sig är förhållandena på inköpssidan. Utbuds- trycket på världsmarknaden from senare delen av 1950-talet har gjort det möjligt för dessa företag att erhålla leveranser till gynn- samma priser. Den växande tillgången på rysk olja har även bidragit. Konkurrensförhållandena är något olika för olika delar av eldningsoljemarknaden. Priset som konkurrensmedel torde vara me- ra verksamt i fråga om leveranser till stor- förbrukare. När det gäller övriga förbruka- re, speciellt sådana som använder eldnings- olja 1, har på senare år även olika serviceåt-

gärder kommit att utnyttjas som konkur- rensmedel.

Eftersom drivmedelsmarknaden behärs- kas av ett fåtal storföretag resulterar en pris— sänkning hos ett företag vanligtvis i motsva- rande prissänkning hos de övriga. Risken för regelrätta priskrig medför att priset ter sig föga attraktivt som konkurrensmedel och företagen söker därför andra konkur- rensmedel såsom service, reklam och lokali- sering av försäljningsställen.

Det är utomordentligt svårt att på grund- val av tillgängligt material göra rättvisande och meningsfulla prisjämförelser mellan oli- ka länder och olika produkter. Konsument- priserna påverkas av lönenivån och kost- nadsläget i övrigt i resp land. Skillnaderna i detaljistmarginal på tex bensin kan vara betydande och jämförelser försvåras vidare av att uppgifter om rabatter oftast saknas.

De svenska priserna får emellertid anses relativt låga om man beaktar Sveriges ogynnsamma läge i förhållande till råvaru- källorna. Särskilt iögonfallande är att pri- serna exkl skatt synes vara lägre i Sverige än i Västeuropa varifrån en större del av importen härrör.

Fig 4:2 visar prisutvecklingen i stort i Sverige under perioden 1955—1968

4.3 .5 Fjärrvärme

Fjärrvärme introducerades i Sverige om- kring år 1950 och har utvecklats snabbt med en volymmässig fördubbling ungefär vart fjärde år. Fjärrvärmens andel av upp- värmningssektorn — exkl uppvärmning av industribyggnader — kan fn anges till ca 7 %.

Fn finns 18 fjärrvärmeverk, samtliga drivna i kommunal regi, anslutna till svens— ka värmeverksföreningen. Som tidigare an- förts kan en kommun genom utbyggnad av ett distributionsnät för fjärrvärme skapa för- utsättningar för produktion av billig elkraft och därigenom bl a göra sig mindre beroen- de av de stora råkraftleverantörerna. De flesta fjärrvärmeverken är också utformade för kombinerad el— och värmeproduktion.

Diagram 4: 2. Prisutvecklingen i Sverige för vissa oljeprodukter 1955—1968 exkl indirekta skatter och s k beredskapsavgift

öre/liter 40 35: A Premiumbensin — .- D L a ota en _ .,.» Uf 9 30— B Regularbensin :, ' A —."_- &. o€"—IK""—. / o C Motor-brännolja ] &? x. ...—Pari?” *-—="'g"'"""' (Autodiesel) 25 ?. O .- 20: |E: E Eldningsolja | _ G Eldningsolja I och 2 IO: F Eldningsolja 4- 3 H Eldningsolja 3 och 4- 5— : 0 | | I | I | |955 |960 BES

hälla: Svenska Esso och Statens pris-och kartellnömnd

Kurvorna A—F är baserade på listpriser — årsgenomsnitt — i billigaste fraktzon och kurvorna G och H på medellistpris minus medelrabatten i 27 städer för vissa förbrukare enligt pris- och kartellnämnden. A—C avser pris vid pump, övriga kurvor tankbilsleveranser om minst 2 m".

Bidragande faktorer till fjärrvärmens snabba utveckling hittills torde ha varit bl a det kraftiga prisfallet på tjocka eldnings- oljor från mitten av 1950-talet samt en snabb teknisk utveckling på fjärrvärmeom- rådet.

Någon konkurrens mellan olika fjärrvär- meföretag inom ett och samma område fö- rekommer inte. Vederbörande kommun för- behåller sig ensamrätt till distribution och detta torde också vara nödvändigt för att åstadkomma en rationell samordning mel- lan utbyggnaden av olika distributionssys- tem inom området. Samtidigt är fastighets-

ägaren, när fjärrvärme väl har installerats, bunden till detta uppvärmningssätt inom rätt omfattande höjningar av priset.

I samband med att fjärrvärme från de kommunala verken började introduceras blev frågan om värmetaxorna föremål för förhandlingar med hyresmarknadens parter. Vid dessa förhandlingar enades man om vissa riktpriser som skulle utgöra tak för de- biteringarna och som i princip ansågs mot- svara de kostnader fastighetsägaren skulle ha haft vid eldning i egen värmecentral. Vid tillämpning av riktprisema såsom taxa utformades dessa så att fastighetsägaren

dels skulle erlägga en engångsavgift, vanli- gen kallad anslutningsavgift, dels årliga av- gifter i förhållande till effekt och energiut— tag. De årliga effektavgifterna indexregle- rades och energiavgifterna fastställdes med utgångspunkt från gällande marknadspriser på olja. Till en början tillämpade de flesta värmeverken denna taxetyp men efter hand har åtskilliga modifieringar vidtagits och några verk har nu infört taxor vilkas kon- struktion anknyter till verkens självkostna- der.

Vid nyssnämnda förhandlingar ägnades anslutningsavgifterna särskilt intresse. Enligt gällande bestämmelser för den statliga bo- stadsbelåningen utgick särskilda lånetillägg för byggnadens värmeproducerande anlägg- ning, och man menade att införandet av fjärrvärme inte borde ändra låneunderlaget. Taxan utformades därför så, att summan av anslutningsavgiften och övriga lånebe- rättigade kostnader i princip motsvarade lå- neunderlaget i det fall fastighetsägaren upp- fört en egen värmecentral.

En del av investeringen för fjärrvärme- produktionens och -distributionens utbygg- nad kan sägas på detta sätt ha finansierats via den statliga bostadsbelåningen till en ränta som intill senare år varit lägre än vid andra möjliga finansieringssätt.

Några enhetliga taxor såsom för elkraft föreligger inte när det gäller fjärrvärme. Olikheter i taxekonstruktion — bl a i fråga om anslutningsavgiftens storlek och index- regleringen — försvårar direkta prisjämfö- relser mellan olika verk.

Enligt uppgift från svenska värmeverks- föreningen kan självkostnaden i genomsnitt anges till 2,2 öre per kWh eller 26 kr per Gcall. Bränslekostnaden kan grovt anges till hälften, varav ca 5 % faller på distributions- förluster. Av övriga kostnader torde ca två tredjedelar falla på distributionen och ca en tredjedel på produktionen.

Kostnadsstrukturen för fjärrvärme kan med utgångspunkt därifrån schematiskt be- skrivas på följande sätt.

Genom den centralisering av värmepro- duktionen som fjärrvärmedistribution inne- bär kan produktionskostnaden minskas dels

Tabell 4: I . Fjärrvärmens kostnader

öre/kWh kr/ Gcal Produktion bränsle 1,07 12,44 övrigt 0,35 4,07 1,42 16,51 Distribution förluster 0,05 0,56 övrigt 0,74 8,61 0,79 9,17 Totalt 2,21 25,68

genom låga anläggningskostnader per pro- ducerad värmeenhet, dels genom att teknis- ka förutsättningar skapas för utnyttjande av billigt bränsle. Å andra sidan tillkommer kostnader för distribution från produktions- till förbrukningsplatsen. Storleken på dessa kostnader bestäms i stort sett av förbruk- ningstätheten inom området, markförhållan- dena och den cirkulerande vattenmängden. Som framgått ovan utgör de i genomsnitt ca en tredjedel av totalkostnaden.

4.4 Kol och koks

I flera europeiska länder är kolimporten lik- som kolproduktionen föremål för nationella ingripanden. Regeringarnas överväganden omfattar sysselsättning, tryggad försörjning, tullar, importrestriktioner, exportsubventio- ner etc. Olika bilaterala överenskommelser bidrar även till att förhindra en alltför snabb nedläggning av kolindustrin.

Den svenska kol- och koksimportens för— delning på olika länder har under efterkrigs- tiden undergått stora förändringar. Särskilt gäller detta kolimporten. Västeuropa och Polen har förlorat sin ställning som domi- nerande leverantörer och USA svarar nu- mera för ca 45 % av vår totala import av kol. Detta sammanhänger med att över hälften av vår kolimport nu utgörs av gas- och kokskol där USA dels kunnat erbjuda bättre och billigare kol än andra länder,

I ] Gcal = 1.163 kWh, motsvarande en oljeför- brukning av ca 125 liter tjock eller ca 128 liter tunn eldningsolja.

dels i vissa perioder med kolbrist i Europa kunnat öka sina leveranser om än till högre pris. Sovjetunionen har under senare år i ökad utsträckning gjort sig gällande som kolleverantör och sedan 1964 har Tjecko- slovakien ökat exporten av koks till Sverige.

Vissa större förbrukare av kol och koks bedriver importrörelse av betydande omfatt- ning. Övrig import av kol och koks hand- has numera nästan helt av några få större grosshandelsföretag.

Importerad stenkol förbrukas av gas- och koksverk för framställning av koks och stadsgas samt av industrin för i huvudsak processändamål.

Importerad koks samt koks från inhem- ska gas- och koksverk används också fram- för allt inom industrin för processända- mål. Till helt övervägande del ligger koks- förbrukningen inom järn- och stålindustrin, där den metallurgiska koksen fn inte kan substitueras med någon annan energiform.

Inom uppvärmningssektorn har däremot eldningsoljorna och andra billigare energi- former konkurrerat ut kol och koks. För- brukningen av kol och koks i svenska hus- håll för uppvärmningsändamål väntas i stort sett upphöra de närmaste 5—10 åren. Det kan här nämnas att de grosshandelsfö- retag som tidigare svarade för en del av kol- och koksimporten under senare år över- gått till att bedriva handel med eldnings- oljor.

Samtidigt sker en övergång från kol till olja som råvara i de svenska stadsgasverken. Denna övergång beräknas vara slutförd före 1973 och leder till en kraftig minskning av den inhemska koksproduktionen.

Den metallurgiska koksen har stor bety- delse som råvara för järn- och stålindustrin, där den som nämnts fn inte kan substi- tueras och där således någon konkurrens med tex eldningsoljor inte kan förekom- ma. Detta har under de senaste 10—15 åren lett till att prisutvecklingen på kol och koks avvikit från prisutvecklingen på eldnings— oljor. Medan priset för de sistnämnda allt- sedan Suezkrisen fallit kraftigt har prisfal- let för kol och koks varit måttligt och — sedan priserna stabiliserats under början av

1960-talet -— under senare år snarast över- gått till prisstegring. Järn- och stålkonjunk- turens inflytande på kol— och kokspriserna framgår inte minst av de betydande pris- höjningar på koks, som skett den senaste ti- den till följd av den kraftiga konjunktur- uppgången inom denna näringsgren i Euro— pa, vilken medfört en allmän brist på koks. En bidragande faktor till den allmänna koksbristen torde också vara strukturföränd- ringen inom den europeiska gasindustrin, som något berörs i följande avsnitt.

4.5 Gas

Inom europeiska OECD har konsumtionen av gas ökat med ca 4,5 % per år mellan 1955 och 1965. Konsumtionen av gas base- rad på kol och oljeprodukter har dock för- blivit konstant medan ökningen fallit på naturgas, gasol och raffinaderigas. Naturga- sen svarade 1965 för ca 30 %, gasol för ca 10 % och raffinaderigasen för ca 5 % av den totala gaskonsumtionen.

I första hand har gasindustrin utvecklats snabbt i de stora industriländerna Frankrike, Västtyskland och Storbritannien. Den frans- ka expansionen beror till stor del på exploa- tering av naturgasfyndigheterna i Lacq. Även i Holland och Italien hänger utveck- lingen samman med ökad utnyttjning av egna naturgasfyndigheter. För Italien gäller vidare att man nyligen ingått avtal om stora naturgasleveranser från Sovjet som på senare år upptäckt stora naturgasfyndig- heter. Den engelska gasindustrin har i allt större utsträckning övergått till naturgas och lätta oljeprodukter som råvara. Tysk- land och Belgien har i stor omfattning till på senare tid behållit kolet som bas för gastillverkningen. Efter framdragandet av distributionsledningar för naturgas över dessa länder har emellertid naturgasen även där börjat ersätta kolet. Kontrakt om stora naturgasleveranser från Sovjet till Västtysk- land har också nyligen ingåtts.

I takt med den stegrade utvinningen av naturgas från fyndigheter i Holland och Nordsjöns kontinentalsockel jämte import från bla Sovjet och Nordafrika, kan en

väsentlig expansion av den europeiska gas- industrin väntas och därmed en stegring av de gasformiga bränslenas marknadsandel i den totala energiförsörjningen.

Stadsgaskonsumtionen i Sverige har un- der det senaste decenniet hållit sig konstant vid ca 1300 Tcal/år. Samtidigt har en stark rationalisering skett och antalet stads- gasverk är nu ca hälften mot för 10 år sedan. Användningen av gasformigt bränsle har i sin helhet ökat till 2 000 Teal/år då det skett en kraftig utveckling av produk- tion och handel med gasol.

Priset på stadsgas har varit relativt oför— ändrat under de senaste åren och uppgick 1965 till i genomsnitt knappt 25 öre/m”. Samtliga stadsgasverk är kommunalägda.

Produktion av koksugnsgas sker fn en- dast vid Oxelösunds järnverk och denna gas förbrukas internt inom verket. En viss produktionsökning är att vänta om planerna på ett nytt koksverk i Sverige förverkligas.

Den svenska förbrukningen av gasol har ökat kraftigt under 1960-talet och uppgår fn till ca 90 000 ton/år. Omkring tre fjär- dedelar därav förbrukas inom storindustrin. Den inhemska produktionen är fn ca 100 000 ton/år. Viss import och export fö- rekommer. Under år 1968 utvisar försörj- ningsbalansen ett exportöverskott på ca 9 000 ton.

Försäljningen av gasol inom riket hand- has i huvudsak av Oljebolagen. Gasalen transporteras till övervägande del i bulk och används i olika industriella processer. Nå- gon officiell statistik på det inhemska gasol- priset finns inte. Prisutvecklingen torde dock de senaste åren ha varit nedåtriktad på grund av ökad konkurrens inom energi- sektorn. En prisökning kan dock bli följden av den lagringsplikt som numera införts även på gasol.

4.6. Konkurrens mellan olika energislag

4.6.1. Allmänt

På lång sikt kan olika energislag i hög grad substituera varandra. Detta gäller inte bara energislagen i den form de slutligen tas i

bruk hos konsumenten —— som elström, hetvatten, bensin etc. —— utan också den primära energin eftersom de förädlade energiformerna i sin tur kan härröra från alternativa energislag: I sistnämnda av- seende är för Sveriges del framför allt el- produktionen av intresse och frågan om de olika former av primär energi som kommer till användning tas upp i kapitel 5. I detta avsnitt begränsas redogörelsen till konkur- rensen hos den slutliga förbrukaren.

Även om de olika energislagen i princip kan konkurrera med varandra föreligger i praktiken ett antal begränsningar. Den all- männa levnadsstandarden är tex en bety- delsefull faktor. Tillgång till elenergi måste således anses som ett normalt standardkrav i dagens Sverige. Likaså har värderingen av bekvämlighet, renlighet odyl lett till att fasta bränslen successivt minskat sin andel av fastighetsuppvärmningen.

Andra begränsningar är av teknisk-eko- nomisk natur. Begränsningarna hänger bl a samman med vilka anläggningar, installa- tioner och apparater som finns tillgängliga för konsumenten när han skall utnyttja energin. El, fjärrvärme och stadsgas måste tex distribueras med fasta ledningar. An- vändningen av dessa energislag kräver såle- des att ett ledningsnät redan finns eller att konsumenterna är tillräckligt många och geografiskt tillräckligt koncentrerade för att ekonomiskt motivera tillkomsten av ett nytt nät. Ett annat exempel är bilar som visser- ligen i princip kan drivas på diverse sätt, med el, bensin, gasol, gengas etc, men där det med dagens priser, motorfordonstyper, rådande struktur på drivmedelsdistributio- nen m m är naturligt för konsumenten att välja bensin eller motorbrännolja (diesel- olja).

Inom industrin kan valet mellan olika energiformer ibland vara avhängigt av pro- cesstekniska faktorer — den metallurgiska koksens betydelse som råvara inom järn— och stålindustrin är ett exempel — men i andra fall är valet fritt. Eftersom priskon- kurrensen i de senare fallen synes fungera i stort sett väl, har kommittén inte ansett sig behöva närmare gå in på detta område.

Konsumtionsvalet kan slutligen vara be- gränsat genom lagstiftning, tex totala eller lokala förbud mot vissa slag av energipro- duktion. Förbudet mot eldning med olja som håller mer än 2,5 viktprocent svavel är ett exempel härpå. I stort sett har statsmak- terna emellertid hittills avstått från direkta ingrepp i konkurrensen mellan olika energi- slag.

De intressantaste konkurrensområdena, där utfallet i hög grad påverkar strukturen på vår energiförsörjning i fortsättningen, torde vara transportsektorn och uppvärm- ningssektorn. Detta avspeglas för övrigt i kommitténs prognosrapport där skillnaderna mellan varianterna 1 och 2 till stor del hän- för sig till olika antaganden om utfallet på dessa två områden.

När det gäller konkurrensen inom trans- portsektorn bör emellertid framhållas att det sannolikt till helt övervägande delen är andra än energipolitiskt påverkbara fakto- rer som styr konsumentens val. Transport- och kommunikationspolitiken, skattepolitiken och i ökande utsträckning miljövårdspoliti- ken utgör således den allmänna ramen. In- om denna ram finns som nämnts vissa tek- nisk—ekonomiska begränsningar, tex till- gänglig fordonsteknik. Vidare har den 10- kala bebyggelse- och kommunikationsplane- ringen en väsentlig betydelse speciellt i stör- re och medelstora städer. Nämnda faktorer ligger i huvudsak utanför det område, som energikommittén har att behandla, men är samtidigt väsentliga vid en bedömning av energisektorns fortsatta utveckling. Kom- mittén har valt att lägga huvudvikten vid miljövårdsaspekterna i vid bemärkelse, ef- tersom en aktivisering av miljövårdspoliti-

ken under prognosperioden på goda grunder kan antas medföra effekter såväl för trans- portpolitiken, bebyggelseplaneringen m m, som för energipolitiken och andra områden. Kommittén återkommer därför till dessa frå- gor i kapitel 7.

Inom uppvärmningssektorn kommer na- turligtvis i minst lika hög grad externa krav — tex från miljövårdssidan — att påverka konkurrensen. Sannolikheten talar dock för att energipriset och andra faktorer som kan ändras genom energipolitiska åtgärder här har större betydelse än inom transportsek- torn för energislagens inbördes konkurrens.

4.6.2. Bostads- och annan lokaluppvärmning

Gruppen bostads- och annan lokaluppvärm- ning omfattar här inte värmebehoven för större industrilokaler. Sådana värmebehov kan antas i viss mån knutna till de tilläm- pade industriella processerna och är dess- utom ofta svåra att särskilja från de indu- striella värmebehoven.

Under efterkrigstiden har utvecklingen på värmemarknaden inneburit en markant övergång från fasta bränslen till oljeproduk- ter. Vidare har en successiv övergång till mer centraliserad värmeförsörjning skett i nyproduktionen av fastigheter och genom modernisering av äldre bostadsbestånd. Un- der 1960-talet har fjärrvärme och elvärme successivt kommit in.

En viss uppfattning om utvecklingen de senaste åren kan erhållas ur följande tabell, som visar vilka uppvärmningssätt som på senare år valts för nya småhus uppförda med statliga lån. Motsvarande uppgifter för

Tabell 4: 2. Värmesystem för nya småhus med statliga lån

Procentuell fördelning

Låne- Antal Egen panna beslut lägen— Block- Fjärr- El- Annat år heter olja annat central värme värme sätt 1960/61 19 900 63 24 13 — — — 1961/62 20 033 74 13 13 — — —— 1966 22 286 67 0 14 5 13 1 1967 23 280 59 1 13 4 23 0 SOU 1970: 13 43

flerfamiljshus och för andra lokaler än per— manenta bostäder saknas.

Som framgår av tabellen har elvärmen erhållit en avsevärd del av marknaden när det gäller nya småhus. När det gäller fri- tidshus torde marknadsinbrytningen vara ännu mer markant. På allra sista tiden har det även visat sig att elvärmen i flera fall varit konkurrenskraftig beträffande nya stör- re fastigheter. Elvärmens andel av den to- tala uppvärmningssektorn exkl större indu- strilokaler torde f n uppgå till ca 5 %.

Fjärrvärmens andel av uppvärmningssek- torn, exkl större industrilokaler, torde som nämnts f n uppgå till ca 7 %.

Oljans dominans är påtaglig i ovanståen- de tabell och, om man ser på hela uppvärm- ningssektorn, ännu större, drygt 80 % exkl fjärrvärme.

Enligt kommitténs prognosrapport, vari- anten 1, förutses en mycket kraftig stegring av elkraftens andel av bostadsvärmemarkna- den till ca 10 % år 1975 och nära 20 % år 1985. Detta liksom den avtagande ök- ningstakten för värmebehovet inom upp- värmningssektorn leder till en betydande minskning av ökningstakten för olja. Av den ökade oljeförbrukningen för uppvärm- ning förutses under perioden 1965—1975 en fjärdedel falla på fjärrvärme och tre fjärdedelar på block— och fastighetscentra- ler. Under perioden 1975—1985 förutses fjärrvärmeverkens andel av den ökade olje- förbrukningen för uppvärmning komma att stiga väsentligt.

Som i viss mån framgått av tidigare av- snitt är konkurrensen inom uppvärmnings- sektorn begränsad. Den mest intressanta faktorn härvidlag är att valet av värme- system i allmänhet sker utan att den som skall konsumera och betala värmen har nå- got inflytande däröver. Undantag härifrån är i dag egentligen bara villa- och annan småhusbebyggelse utom då den sker som gruppbebyggelse samt, i tätorterna, existe- rande småhusbebyggelse där det installerade värmesystemet medger övergång till annat energislag utan omfattande investering och utan att komma i konflikt med planbestäm- melser. I övrigt ligger beslutet hos kommu-

nala organ, bostads- och byggnadsföretag samt andra ägare till större fastigheter.

Generellt sett är incitamenten små för dessa beslutsfattare att välja värmesystem som ger lägsta värmekostnad för den slut- liga konsumenten, bla eftersom gällande regler på hyresmarknaden ger fastighetsäga- ren rätt att ta ut hela värmekostnaden på hyrorna. I fråga om småhusbebyggelse är situationen i stort sett densamma eftersom nyproduktion numera vanligen sker grupp- vis och husen säljs i färdigt skick med vår- mesystemet installerat.

Endast i den mån beslutsfattaren och värmekonsumenten är samma person upp- kommer en renodlad priskonkurrens mellan energislagen. Vissa begränsningar föreligger dock; speciellt den faktorn att de totala vär- mekostnaderna inkl påverkan på byggnads- kostnadema är svåra att kalkylera och att taxe- och avgiftssystem för exempelvis el, gas och fjärrvärme i allmänhet är kompli- cerade och svåra att genomskåda för den genomsnittliga konsumenten.

Vilka faktorer som påverkar valet av värmesystem när beslutsfattaren och konsu- menten inte är samma person, är det svårt att generellt uttala sig om. Vid sidan av energipriset har sannolikt möjligheten att förenkla byggnadens utförande, avvägning av utrymmesbehov i byggnaden, finansie- ringsmöjligheter m m stor betydelse.

Andra faktorer av betydelse hänger di— rekt samman med kommunernas stora och växande inflytande över konkurrensen på värmemarknaden. Vid nybyggnad är såle- des fastighetsägaren ofta ett kommunalt fö- retag, eller också har kommunen disposi- tionsrätt till den mark som skall bebyggas. Även i övriga fall av nybyggnad torde kom- munen kunna öva inflytande över valet av uppvärmningssätt, nämligen i samband med beviljande av byggnadslov.

Samtidigt kan kommunen, vilket ofta är fallet, vara ensamförsäljare av el, fjärrvärme och gas. I sådana fall är det sannolikt att valet av värmesystem i nybyggnader påver- kas av dels förutsättningarna att infoga byggnaderna i övrig värmedistribution inom området eller kombinera värme- och elpro-

duktion, dels värderingar från plan- och miljövårdssynpunkter.

Sammanfattningsvis skulle detta leda till slutsatsen att den enskilde värmekonsumen- ten sällan har möjlighet att påverka valet av värmesystem. Samtidigt kan hävdas att en individuell valfrihet i fråga om värme- system för tätortsbebyggelse knappast kan förenas med kravet på en samhällsekono- misk optimering. En viss enhetlighet inom ett bebyggelseområde är i regel nödvändig för att inte kostnaden för dubbla distribu- tionssystem skall bli orimlig.

Enligt kommitténs mening bör statliga åtgärder kunna övervägas för att skydda konsumenternas intressen. Bla kan erinras om att lagstadgad möjlighet till prövning av taxe- och leveransvillkor föreligger i fråga om elström men inte i fråga om fjärrvärme eller gas.

Frågan om eventuella statliga åtgärder inom uppvärmningssektorn kommer att dis- kuteras i kapitel 9.

5. Anläggningsstruktur och kapitalbehov

5.1. Elkraft 5 .1.1 Produktion

De nya kraftproduktionsanläggningar som skall byggas till några år in på 1970-talet är redan beslutade inom de olika företagen. En utredning om de därefter sannolika utbygg- nadema har genomförts i 1967 års CDL- studie Elförsörjningen under 1970-talet. Studien —— som även ger en översiktlig be- dömning för första hälften av 1980-talet — undersöker sammansättningen av det pro- duktionstillskott som erfordras för att till- godse en elförbrukning enligt det högre av energikommitténs båda prognosalternativ. I fortsättningen är vissa uppgifter från studien refererade.

Vattenkraften kommer i fortsättningen att svara för endast en mindre del av de erfor- derliga energitillskotten. Med den vatten- kraft som med hänsyn till ekonomiska och allmänna förutsättningar kan beräknas till- komma skulle produktionen av vattenkraft år 1980 uppgå till ca 60 TWh och knappast öka till 1985. Utöver de vattenkraftutbygg- nader i traditionell mening som väntas till- komma, förefaller det sannolikt att vatten- kraftverk för generering av toppeffekt blir aktuella under 1970-talet i form av ytter- ligare maskinaggregat i befintliga kraftverk samt eventuellt i form av pumpkraftverk.

Kombinerad produktion av värme och el- energi är ekonomiskt berättigad i vissa in-

dustrier, som för sin [fabrikationsprocess an- vänder ånga och, som berörs i det följande, i ett antal större städer med fjärrvärmesy- stem. Inom industrin är det främst cellulosa- industrin som har förutsättningar för den- na produktionsform och mottryckskraften har hittills ökat i stort sett i proportion till den utökade industriella kapaciteten. Inom branschorganisationema väntar man inte nå- gon större ändring i detta mönster men framhåller att en ökande förädlingsgrad kan komma att ge ökat underlag för mottrycks— produktion. Sammanvägt med andra bedöm— ningar rörande andra industribranscher sy- nes det rimligt att räkna med en ökning av den industriella mottrycksproduktionen med ca 40 MW per år under 1970-talet.

I ett antal större städer är eller blir vär- meunderlaget av sådan storlek att uppföran- de av kraftvärmeverk för produktion av så- väl värme som el ter sig ekonomiskt moti- verat.

I kraftvärmeverk avger ångan först energi via turbinen till generatorn och sedan i en värmekondensor till fjärrvärmesystemet för att slutligen som vatten återgå till ångpan- nan. Verkningsgraden blir mycket gynnsam. 85 år 90 % av energiinnehållet i tillfört bränsle tas tillvara som el och värme. I kondenskraftverk sker kondenseringen vid lägre temperatur och tryck (kallkondense— ring) med hjälp av tillfört kylvatten. Kon- denseringsvärmen har hittills inte kunnat till- godogöras. Verkningsgraden blir i detta fall

ca 40 %. Enligt en av svenska värmeverks— föreningen är 1967 gjord summering av stä- dernas utbyggnadsplaner skulle el-kapacite- ten i kraftvärmeverk komma att utökas från ca 750 MW 1970 till ca 3 500 MW år 1980. Enligt värmeverksföreningens bedömning var det tänkbart att ytterligare 500 år 1 000 MW kunde tillkomma före nämnda tidpunkt.

Det är enligt CDL-studien inte klarlagt att alla planerade kraftvärmeverk är ekono— miskt befogade. Ekonomin är i hög grad beroende av lokala förutsättningar och det är därför nödvändigt att närmare studera varje projekt för sig för att få en säker upp- fattning om lönsamheten. Genomförda typ- beräkningar jämte erfarenheter från hittills aktualiserade samarbetsprojekt tyder emel- lertid på att den i kraftvärmeverk totalt in- stallerade effekten kan komma att nå upp till nämnda 3 500 MW år 1980.

I CDL-studien framhålls att atomenergins kostnadsutveckling på sikt kan komma att verka hämmande på tillkomsten av oljebase- rade kraftvärmeverk. Detta kan ske genom att förbilligad atomkraft ökar elvärmens kon- kurrensförmåga och genom att atomkraft- verk lokaliseras intill städerna och utnyttjas som kraftvärmeverk. I ett komplement till studien anges att effektangivelserna för kraft— värmeverk i CDL-studien avser oljebaserade verk. Om förutsatta effektbelopp för Stock- holm och Göteborg ersätts med atomkraft reduceras den oljebaserade kraftvärmeeffek- ten år 1980, 3 500 MW enligt ovan, med ca en tredjedel. Energimässigt blir reduktio- nen ännu större, ca 40 % av mottryckspro- duktionen. Läggs därtill att även kondens- energi i viss utsträckning skulle ha produce- rats i dessa aggregat skulle totalt 6 ä 7 TWh elproduktion år 1980 överföras från olja till atomenergi. Eventuellt kan atomkraft er- sätta produktionen i oljebaserade kraftvär- meverk även i tex Malmöregionen och kan- ske på ytterligare ett par platser i slutet av 1970-talet med ytterligare reduktion av olje- andelen i kraftvärmeverk. Sådan närlokali- sering förutsätter dock att vissa säkerhets- frågor blir lösta. Delegationen för atom— energifrågor har nyligen tagit initiativ till en närmare studie av närförläggningsfrågan. En

slutrapport kommer enligt arbetsplanen att framläggas i mitten av år 1971.

Även om tillskotten från vattenkraft, in— dustriellt mottryck och kraftvärmeverk i och för sig är betydande, är kondenskraft base- rad på atombränslen eller på fossila bräns- len huvudaltemativet för att möta efterfrå— geökningen under 1970-talet.

I CDL-studien har omfattande beräkning- ar gjorts för att klarlägga konkurrenssitua- tionen mellan dessa alternativ. Med de för- utsättningar i fråga om kalkylränta, lång- siktiga bränslepriser, de olika kraftslagens kostnadsutveckling etc, som bedömts såsom mest sannolika, har studien funnit att atom- energi ger betydande ekonomiska fördelar. Resultatet påverkas dock i varierande grad av ändringar i förutsättningarna och är spe- ciellt känsligt för variationer i priset på fos- sila bränslen. Ett oljepris på 7 kr/ Gcal (ca 65 kr/ m3) — vilket i CDL-studien bedömts såsom det mest sannolika långsiktiga olje- priset — ger sålunda klara indikationer på att hela det ifrågavarande energitillskottet bör täckas med atomkraft. Konkurrensgrän- sen mellan de båda kraftslagen vid i övrigt oförändrade förutsättningar går vid ett olje- pris av 5 kr/Gcal (ca 46:50 kr/m3). Ge- nomsnittspriset för 1969 torde ha legat nå- got under 60 kr/m3.

Med den övergång till ökad andel värme- kraft som förutses, kommer principerna för dimensioneringen av det svenska kraftsyste- met att ändras. Medan produktionssystemets utbyggnad hittills dimensionerats av kravet att energitillgången under torrår skall vara tillräcklig, synes i fortsättningen effekttill- gången under höglasttid bli avgörande. Pro- blemet med spetseffekt och reserveffekt har därför ägnats speciellt intresse i CDL-stu- dien. För dessa ändamål lämpar sig kraft- slag med låg investeringskostnad medan den rörliga produktionskostnaden är av mindre betydelse. Flera alternativ står till buds, tex kondenskraftverk i starkt förenklat utfö- rande, gasturbiner, tillbyggnad i befintliga vattenkraftverk och pumpkraftverk.

Preliminära undersökningar har lett till att reserven för haverier, prognosfel etc i det svenska kraftsystemet under 1970-talet

1965 1970 1975 1980 1985 MW TWh MW TWh MW TWh MW TWh MW TWh Vattenkraft 9 400 46,4 10 700 53 12 000 57 12 400 60 12 400 60 Konv. kondens 1 400 0,5 2 450 7 2 650 10 2 450 8,5 2 500 8 Atomkraft — 500 1 3 250 12 7 500 45 17 000 95 Mottryck, industriellt 500 600 6 800 1 000 6 4 500 16 » kraftvärmev. 400 2,2 750 1 450 11 2 300 7 Toppkraft 150 200 — 1 050 3 000 0,5 5 000 1 11 850 49,1 15 200 67 21200 90 28 650 127 41400 180

bör vara omkring 15 % av den momentana maximieffekten. Detta internationellt sett låga värde sammanhänger med det svenska systemets stora inslag av mycket driftsäkra vattenkraftanläggningar. Den optimala om- fattningen av toppeffekt i 1980 års sta- dium har beräknats till ca 3 000 MW.

Resultatet av CDL:s kalkyler och övervä— ganden sammanfattas i tabell 5: 1.

Som framgått förutsätts en stor del av det växande behovet komma att tillgodoses med atomkraft. För atomkraften gäller mer utpräglat än för annan värmekraft att kost- naden per producerad energienhet minskar med ökande aggregatstorlek. Det är därför angeläget att utvecklingen mot stora maskin- enheter kan fortsätta. Förutsättningar härför föreligger. Vårt kraftsystem är relativt stort och sammanknutet genom ett starkt stam- linjenät. Samkörningsförbindelser med Dan- mark, Finland och Norge underlättar dess— utom introduktionen av stora enheter såväl i dessa länder som i Sverige.

Det nordiska samarbetet har även vidare aspekter, vilket bl a framgår av en rapport i juni 1969 från Nordel som är en samman- slutning av personer vilka representerar den övervägande delen av elförsörjningen i de fem nordiska länderna. Nordel är rådgivan— de organ och arbetar i syfte att främja inter— nationellt, särskilt nordiskt, samarbete inom elproduktion, -distribution och -förbrukning.

Enligt Nordels rapport blir, vid samkör— ning, belastningstoppen för hela Norden mindre än summan av belastningstopparna i de enskilda länderna som följd av att de olika topparna inte är samtidiga. Genom denna sk sammanlagring minskar behovet

av produktionseffekt med 1 a 2 %. Ännu större reducerande inverkan kan samkör- ningen ha på behovet av reserveffekt. Till- sammans ger detta möjlighet till en väsentlig investeringsminskning. Samkörningen med- för även en hydrologisk sammanlagring, dvs utjämning av skillnaderna i vattentillgång mellan olika år. Möjligheten att ersätta fos- sila bränslen med vattenkraftöverskott un- der vattenrika år och att komplettera vatten- kraftsystemens produktion med energi från värmekraftsystemen under torra år är dock kanske den del av samarbetet som ger stör- sta vinsten.

Dessa möjligheter att förbilliga produk- tionen är delvis redan utnyttjade med hjälp av existerande samkömingsförbindelser. Ge- nom en utvidgning av dessa föreslår Nordel att samkörningsfördelarna tas till vara i än- nu högre grad än fn. Nordel föreslår även att möjligheterna till ökad utbyggnad av toppkraft i form av vattenkraft i Norge övervägs och att Norge överväger att tillgo— dose torrårskompletteringen genom värme— kraftimport. Förutsättningar föreligger för en utveckling i riktning mot en samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel.

För perioden 1985—2000 finns vissa upp— gifter att hämta i en studie utförd av en CDL-kommitté efter hänvändelse från grup- pen för fysisk riksplanering, numera inom civildepartementet. Vid en trendmässig ök- ning av elförbrukningen enligt de båda al- ternativ, som energikommitténs prognos— grupp angett, skulle den totala förbrukning- en inkl förluster år 2000 bli 500 resp 350 TWh. Om i stort sett hela effektökningen utom reserveffekten skall tillgodoses med

atomkraft erfordras ett tillskott av sådana anläggningar med 50000 resp 28 500 MW. En stor del av detta tillskott kan antas bli bridreaktorer vilkas kommersiella genom- brott i det svenska systemet har förutsatts ske under 1980-talet.

5 . l .2 Distribution

Huvuddelen av elförbrukningen sker i den södra hälften av landet under det att stör- sta delen av vattenkrafttillgångarna finns i norr. Detta har medfört behov att över- föra stora kraftbelopp över långa distanser och är bakgrunden till stamlinjenätets ut- veckling. Nätet omfattar fn överförings- ledningar för 400 och 220 kV. I början av 1970—talet kommer storkraftnätet att ha det utseende som framgår av fig 5: 1.

Till Danmark, Norge och Finland går de samkörningsförbindelser som antyds i fig 5: 1. Nordel har, som nämnts, i första hand föreslagit utvidgning av förbindelserna mel- lan Sverige och Norge samt Sverige och Själland.

Stamlinjenätet måste under 1970-talet an— passas till en ny situation. Elförbrukningen i Norrland kommer så småningom att öka snabbare än tillskotten av vattenkraft. Över- föringsbehovet kommer därmed att stagne- ra och på sikt sjunka. Värmekraftaggrega- ten i Mellansverige blir stora och har jäm- fört med vattenkraften betydande bortfalls- frekvens. Kraftsystemet måste tåla dessa bortfall utan att leveranssäkerheten nedsätts. Bortfall av ett stort aggregat kräver snabb omfördelning av produktionen till andra kraftverk. Dessa skäl har medverkat till att utbyggnad av en sjunde 400 kV ledning mellan Norrland och Mellansverige beslu- tats. Härutöver krävs en omfattande utbygg- nad av nätet i Syd- och Mellansverige.

Undersökningar pågår inom vattenfalls- verket för att klarlägga lämpligheten av att framdeles eventuellt införa även en högre systemspänning än 400 kV. Efter 1985 skul— le möjligen en hopknytning av landets tre stora befolkningscentra med en 750 kV slinga kunna bli aktuell.

Nästa led i distributionskedjan är regio- nalledningarna som är avsedda för kraft- överföring från stamlinjenätet, eller direkt från produktionsanläggningar, till avsätt- ningsområden. Regionalledningar kan även användas för uppsamling av kraft från ett antal vattenkraftstationer och överföring till en anläggning för upptransformering till stamlinjespänning. Regionalledningarna har normalt en spänning i intervallet 20—130 kV. Näten är vanligen maskade, så att en abonnent får flera matningsvägar och blir opåverkad av lokala fel på någon lednings- sektion.

Ortsledningar och lågspänningsledningar slutligen är de hög— och lågspänningsled— ningar som ingår i ett detaljdistributionsnät. Ortsledningama har en spänning i intervallet 3—20 kV. Lågspäningsledningama har of- tast en spänning av 380/220 V. Med des- sa ledningar distribueras kraften till de slut— liga småkonsumenterna. Ledningarna är i tätorter normalt kablade medan glesbygder vanligen har luftledningar.

5.1.3. Investeringar

Statistiska centralbyrån verkställer löpande förfrågningar om industrins investerings- verksamhet. Härvid införskaffas bl a upp- gift om bruttoinvesteringen under året för ny-, till- och ombyggnader.

Industrins resursanspråk 1955 och 1965, löpande priser 1955 1965 Industrins bruttoinvestering,

miljarder kr 2,6 6,5 Elkraftindustrins andel härav % 25 20

Elkraftindustrins resursanspråk har såle— des ökat långsammare än den totala indu— strins, trots att produktionsökningen varit snabbare än vad som gäller för industrin, eller i genomsnitt 7,7 mot 5,8 % per år.

Omräknat till 1965 års penningvärde in— nebär den hittillsvarande utvecklingen inom elkraftindustrin i grova drag att de årliga resursanspråken för bruttoinvesteringen sti- git från O,9 miljarder kr år 1955 till 1,3

_ |- M. ». M

_—

220 kW 400 kW

oo ut. test.-"344514 4

'I &. ll.

miljarder kr år 1965, medan kraftproduk- tionen under samma tid praktiskt taget för- dubblats. Denna utveckling antyder en kraf- tig minskning av den marginella investe- ringskostnaden vid produktionsökning. Om denna utveckling antas fortgå skulle resurs- anspråken för bruttoinvesteringen utveckla sig på följande sätt.

Elkraftindustrins resursanspråk 1965—1985 , miljarder kr

1965—1975 1975—1985 Bruttoinvestering 15 19

Med den fördelning av kraftproduktionen som tidigare angetts och specifika kostnader enligt CDL-studien kommer investeringarna i nya produktionsanläggningar att uppgå till ca 900 milj kr/år under perioden 1965—- 1975 och ca 1 200 milj kr/år under perio— den 1975—1985. Utrymmet för investering- ar i distributionsanläggningar samt till- och ombyggnader blir då 600 milj kr/år och 700 milj kr/år för samma perioder. En jäm- förelse med i andra sammanhang gjorda uppskattningar visar att storleken är rimlig och att de angivna värdena således är en rimlig uppskattning av kraftindustri-ns inves- teringsbehov.

Till ovanstående kommer det i atomreak- toremas bränsle bundna kapitalet, som år 1975 beräknas uppgå till 500 milj kr och sedan successivt växa för att år 1985 uppgå till ca 2 700 milj kr.

Slutligen kan nämnas att en ny CDL- prognos väntas föreligga under våren 1970. Enligt preliminära uppgifter kan prognosen komma att utvisa en högre tillväxttakt för elförbrukningen under 1970-talet än den hittills beräknade, vilket kan påverka inves- teringsvärdena uppåt. I samma riktning pe- kar sannolikt erforderliga åtgärder för att stärka torrårsreserven, mot bakgrund av er- farenheterna under innevarande torrår. Sam- mantaget kan den nya prognosen komma att peka på en ökning av investeringsbehovet i storleksordningen 10 it 20 % jämfört med de beräkningar som gjorts på grundval av 1967 års studie eller 1 år 2 års tidigarelägg- ning av investeringsprojekten.

5.2. Oljeprodukter1

5.2.1. Oljeindustrin

Det första »inomsvenska» ledet i oljans väg till konsumenterna utgörs av importanlägg— ningarna, f 11 ca 70 st, i våra större hamnar med betydande mottagningsmöjligheter an- tingen det gäller råolja eller konsumtions- färdiga oljeprodukter. Råoljan går sedan till raffinaderi för vidareförädling u'n färdig-pro- dukter.

Förädling av råolja inom Sverige sker f 11 vid fem raffinaderier, varav två är ,sk as- faltraffinaderier. Dessa raffinaderier är

BP i Göteborg med en kapacitet av 5 milj ton/år,

Shell-Koppartrans i Göteborg—med en kapa- citet av 4,5 milj ton/år,

AB Nynäs-Petroleum i Nynäshamn med en totalkapacitet av 3,0 milj ton/år inkl asfalt- raffinaderiema i Göteborg och Malmö.

Leveranser till förbrukare inom närtrans- portområdet sker direkt från hamnanlägg- ningarna liksom ofta även leveranser till större industrier och andra mera betydande oljeförbrukare. Från importanläggningarna eller raffinaderiema går resten av oljan till kust— och inlandsdepåer, som är förlagda till centrala orter inom större förbrukningsom- råden. Transporten dit sker i regel med kusttankers eller järnvägstankvagnar; Vidare svarar kraftindustrin och viss annan industri i stor utsträckning för sin egen försörjning genom direktimport.

Från depåema, som år 1965 uppgick till drygt 200, distribueras de olika produkterna till återförsäljare — bensinhandelns detalj- försäljningsställen — eller direkt till förbru- karen. Det senare är regel beträffande eld- ningsoljor, som ofta levereras i tämligen sto- ra kvantiteter till industrier och bostadshus. För motorbränslenas del utgörs slutlänken i distributionskedjan av detaljförsäljnings- ställen av varierande storlek, alltifrån singel- pumpar till stora serviceanläggningar.

' Den del av produktions- och distributions- apparaten som behandlas i detta avsnitt är begränsad till hanteringen inom landet.

Några preciserade uppgifter om transport- apparatens storlek föreligger fn inte. Ut- vecklingen sedan mitten av 1950-talet har dock karakteriserats av tankbilarnas snabba frammarsch. Numera finns inemot 2 000 tankbilar-för distribution av oljeprodukter. En övergång mot större järnvägstankvagnar och större tankbilar har även skett.

Även om det är rimligt att anta att trans- porterna av olja med bil ökat betydligt snab- bare'än transporterna med järnväg har dock det totala transportarbetet inom oljedistribu- tionen inte ökat lika mycket som den för- sålda kvantiteten oljeprodukter. Den ökade konsumtionen har skapat förutsättningar för importanläggningar i allt fler hamnar, och transportavståndet inskeppningshamn—för- brukningsort har därigenom kunnat minskas. Vidare har importanläggningarnas genom- snittliga kapacitet ungefär fördubblats under perioden) 1955—1965. För depåerna har ka- paciteten tredubblats, samtidigt som en om- lokalisering successivt sker mot en från transportsynpunkt bättre lokalisering. . Den framtida utvecklingen inom bransch- en kommer sannolikt att följa de tendenser som _kunnat urskiljas för den senaste tio- arspenoden Dessa skulle kunna samman- fattas enligt följande.

Omlokalisering och strukturförändring kommer att ske mot dels mer automatise- rade, dels mer komplexa servicestationer. Investeringarna i importanläggningar, raffi- naderier och depåer kommer att öka som en följd av ökad oljekonsumtion Betydan- de investeringar kommer även att krävas i transportanordningar för oljedistribution.

5.2.2. Oljeindustrins investeringar

Produktions- och distributionsapparaten för oljeprodukter inom Sverige beräknades år 1965 ha ett värde (återanskaffningsvärde ef- ter värdeminskning) av närmare 3 miljarder kr. Frarnräkningen av detta värde har skett på mycket bristfälligt material och felmar- ginalerna kan vara så höga som i 25 %. Under—perioden 1955—1965 kan investe-

ringarna, uttryckta i 1965 års penningvärde, skattas till 2 200—2 300 milj kr.

Vid en prognos över investeringsbehoven för Oljebranschen under perioden 1965—- 1975 finns en mängd osäkerhetsfaktorer för- utom osäkerheten i de historiska data som använts. Som exempel kan nämnas: Vilken raffinaderikapacitet kommer det att finnas år 1975? Vilka skalfördelar och effektivise- ringar uppkommer genom ökande omsätt- ning? Hur stor del av investeringarna i ser- vicestationer skall hänföras till energisek- torn? Hur stor andel av transportanordning- arna hyrs ut till svenska transport- och olje- företag av icke svenska företag?

Vad raffinaderierna beträffar har sedan 1965 en utbyggnad skett av Shell-Koppar- transraffinaderiet i Göteborg. En ytterligare utbyggnad till ca 12 milj ton diskuteras. Vi- dare har BP byggt ett nytt raffinaderi med en kapacitet på 5 milj ton i Göteborg. De redan verkställda investeringarna för dessa torde uppgå till ca 500 milj kr. OK plane- rar att bygga ett raffinaderi på västkusten.

De svenska raffinaderiernas kapacitet motsvarar f n ungefär 50 % av oljeförbruk- ningen. Om detta relationstal antas bli oför- ändrat fram till 1975 måste ytterligare 500 milj kr investeras. Om kapaciteten skall hö- jas till 100 % av oljetillförseln måste om- kring 1 500 milj kr investeras. För perioden 1965—1975 kan investeringarna antas ligga mellan 1000 milj kr för 50% kapacitet och 2 000 milj kr för 100 % kapacitet. San- nolikheten talar för att nuvarande relations- tal också kommer att gälla 1975 och att in- vesteringarna under tioårsperioden således stannar vid ca 1000 milj kr för tioårs- perioden.

För oljebranschens distributionsapparat har antagits proportionalitet mellan investe- ring och ökad kvantitet oljeprodukter under perioden 1955—1965. Om en framskriv- ning görs med sådan direkt proportionalitet för perioden 1965—1975 blir investerings- behovet omkring 3 200 milj kr. För att er- hålla en relevant investeringsuppskattning bör dock vissa justeringar vidtas. Bl a måste justering göras för skalfördelar och effekti- visering som kan erhållas i samband med vo-

lymökningen. Dessa har här antagits vara 4 % per år. Vidare måste investeringar i ser- vicestationer justeras så att endast delar som belastar energiförsörjningen inkluderas i kal— kylen. Här har antagits att 40 % av total investering i servicestationer avser sådana anläggningar som inte kan hänföras till energisektorn. En markering måste även gö- ras av det faktum att transportanordningar i viss utsträckning kan hyras från icke sven- ska företag.

Den sammanlagda effekten av dessa jus- teringar har skattats till ca 900 milj kr. In- vesteringarna i oljebranschens distributions- apparat kan därmed för perioden 1965—- 1975 uppskattningsvis anges till ca 2300 milj kr i 1965 års penningvärde. Totala in- vesteringarna i Oljebranschen under 1965— 1975 skulle därmed komma att uppgå till ca 3 300 milj kr.

För perioden 1975—1985 har de totala investeringarna i Oljebranschen grovt upp— skattats till ca 2 000 milj kr genom jämfö- relse med närmast föregående perioder och genom antagandet att investeringarna är di- rekt proportionella mot ökningen i tillför- seln. Hänsyn har inte tagits till eventuella investeringar i pipelines. En särskild statlig utredning arbetar f 11 på att bl a belysa för- utsättningarna för att bygga och driva olje— eller naturgaspipelines i Sverige. Ett delbe- tänkande angående oljepipelines väntas år 1970. En pipelinesutbyggnad torde leda till minskade investeringar för annan oljetrans- port, men någon beräkning härav kan fn inte göras.

Slutligen kan erinras om att ett svenskt bolag nyligen bildats för olje- och naturgas— prospektering i Sverige och på den svenska kontinentalsockeln. Avsikten är att bolaget under de fem första verksamhetsåren skall utföra prospekteringsarbeten för 100 milj kr.

5.2.3. Uppvärmningssektom

En stor del, ca 40 %, av förbrukningen av oljeprodukter vidareförädlas till värme i kraftvärmeverk, blockcentraler, fastighets— centraler etc. Redogörelsen för anläggnings-

struktur och investeringar när det gäller olje- produkterna bör därför kompletteras vad gäller omvandling till värme.

Fjärrvärmeverkens anslutna värmeeffekt uppgick år 1965 till 1870 MW. Följande utveckling av anslutningseffekten förutses: 1970 knappt 5 000 MW, 1975 ca 7 500 MW och 1980 ca 10 000 MW'. För att tillgodOSe detta erfordras utbyggnad av kraftvärme- verk, hetvattencentraler och omfattande kul- vertnät.

Vid mottrycksdrift, som är grunden för kraftvärmeverkens ekonomi, är el- och vär— meproduktion kvantitativt och tidsmässigt bundna till varandra. Genom olika kostnads- uppoffringar kan dock de båda produktio- nerna göras mer eller mindre oberoende av varandra. Förhållandet mellan el- och vär— meeffekt vid mottrycksdrift är i hög grad beroende av ångdata. Vid stora aggregat, 100 åt 200 MW el med höga tryck och temperaturer, erhålls 0,5 å 0,6 kW el per kW värme. Med ren mottrycksdrift torde det vara ekonomiskt motiverat att begränsa kraftvärmeverkets storlek till ca 50 % av fjärrvärmens anslutningseffekt (dvs den osammanlagrade effekten vid dimensioneran- de utetemperaturer). Väm1etoppen liksom reserven i värmeeffekt får tillgodoses med hetvattencentraler.

Som framgått under avsnittet 5.1 var den installerade eleffekten i kraftvärmeverk 400 MW år 1965. Pågående och beslutade ut- byggnader ger ytterligare 1 050 MW till år 1975.

Kraftvärmeverkens lönsamhet studerades, som även nämnts, i 1967 års CDL-studie där det konstaterades att lokala förutsätt- ningar i hög grad inverkar på ekonomin. En ungefärlig gräns för lönsamhet anges i CDL- studien vara att anslutningseffekten till fjärr- värmesystemet inom ett begränsat antal år efter idrifttagningen av ett kraftvärmeverk bör uppgå till nivån 350 MW värme. Detta motsvarar en stad med 50 å 100000 in- vånare. Eleffekten kan därvid väljas upp till ca 200 MW under förutsättning att kylvat- ten finns tillgängligt för kondensdrift vid de

1 T Widell, Teknisk tidskrift, häfte 20, 1967.

tillfällen värmeuttaget inte är tillräckligt för erforderlig elproduktion. Om tillgång på kyl- vatten inte finns bör eleffekten väljas så att mottrycksproduktionen får en rimlig ut- nyttjningstid, storleksordningen 4000 tim— mar, vilket i detta fall leder till en effekt Om ca 100 MW.

Under 1970-talets senare del kan atom- kraftverk komma att aktualiseras för kom- binerad kraft- och värmeproduktion. Enligt CDL-studiens komplement är det som tidi- gare sagts inte osannolikt att den i studien beräknade eleffekten i oljebaserade kraft- värmeverk år 1980 —— 3 500 MW —— till ca en tredjedel ersätts med atomenergiutbygg- nad. År 1985 skulle motsvarande relation kunna vara ca en tredjedel av 5 000 MW. Tabell 5: 1 (sid 48) är baserad på att den- na utveckling realiseras.

Blockcentraler eller hetvattencentraler an- vänds för försörjning av ett större eller mindre område med värme distribuerad via ledningar i marken. Den tekniska utform- ningen av centralema är inte bara en fråga om ekonomi i begränsad betydelse. Genom att allt större betydelse numera tillmäts luft- föroreningsproblemen krävs bla att speciell uppmärksamhet ägnas åt själva förbränning- en och åt- skorstenarna. De åtgärder som ak- tualiseras, tex avgasrening, stoftavskiljning etc, innebär kostnader som gör det nödvän— digt och ekonomiskt motiverat att välja sto- ra hetvattencentraler. ' De hetvattencentraler där önskvärd om- givningshygien kan uppnås utan alltför på— taglig ekonomisk uppoffring är ofta av stor- leksordningen 30 å 60 MW, motsvarande ett befolkningsunderlag av 10 å 20 000 in— vånare.

HetVattencentraler har i vissa fall kom- binerats med anläggningar för sopförbrän— ning, varvid värmetillskottet från sopför- bränningen kan tillgodogöras. Därvid måste dock rökgasreningen ägnas speciell upp- märksamhet. Utvecklingen av olika metoder för destruktion av sopor och avfall är emel- lertid f n svår att överblicka och det är inte säkert att förbränning kommer att dominera äveni fortsättningen.

Hetvattencent'ralerna kan också kombine-

ras med sådana serviceanläggningar som tex tvättanläggningar. Kombinerade anläggning- ar kan medföra sänkta byggnadskostnader och förenklad skötsel.

Lönsamheten av uppvärmning från block- centraler jämfört med centraler i enskilda fastigheter är beroende av ett flertal fakto- rer där bebyggelsetätheten är en av de mest utslagsgivande. Generellt torde dock kunna sägas att sammanhängande bebyggelse, med en bebyggelsetäthet svarande mot flerfamiljs- hus och radhus, med ekonomisk fördel upp- värms från gemensam anläggning.

Ett grovt mått på marknaden för block— och fastighetscentraler är, att av den ökade oljeförbrukningen från 1965 till 1975 för uppvärmning enligt energikommitténs prog- nos, motsvarar ökningen för fjärrvärmen ungefär en fjärdedel och återstående tre fjärdedelar således block- och fastighetscen- traler.

5.2.4. Uppvärmningssektorns investeringar

Investeringarna i kraftvärmeverk är i sin hel— het inräknade i de för elkraftindustrin tidi- gare angivna beloppen. En beräkning av in- vesteringsbehovet för fjärrvärmeproduktio— nen är förenad med vissa svårigheter p ga osäkerheten om hur kraftvärmeverkens an- läggningskostnad bör fördelas på el resp värme. Eftersom värmeproduktionen till- godoses från såväl kraftvärmeverk som het- vattencentraler kan en metod vara att be- räkna vilka investeringar som behövt ske i hetvattencentraler för att tillgodose hela värmeproduktionen därifrån. Ett sådant an- tagande ger för perioden 1960—1965 en investering i den kommunala fjärrvärmepro- duktionen av 70 år 80 milj kr.

Samma beräkningssätt ger ett investerings- behov av storleksordningen 150 a 200 milj kr per femårsperiod under tiden 1965—1980 för kommunal fjärrvärmeproduktion beträf- fande tolv större städer samt ytterligare vis- sa städer som kan väntas ta upp fjärrvärme- rörelse. Dessa belopp ingår alltså till en del i tidigare redovisade investeringsbehov för elkraftindustrin.

De kommunala fjärrvärmeverkens investe-

ringar i distributionsnät ökade från ca 85 milj kr under femårsperioden 1955—1960 till ca 170 milj kr l960—1965. För tiden 1965—1980 kan investeringsbehovet upp- skattas till 350 milj kr per femårsperiod för samma grupp av städer som ovan.

Totalt skulle därmed de kommunala fjärr- värmesystemens investeringsbehov för an- läggningar utanför fastigheterna, exkl el- effekt i kraftvärmeverken, öka från ca 50 milj kr per år under åren 1960—1965 till ca 100 milj kr per år 1965—1980. För där- på följande femårsperiod har investerings- behovet skattats till ca 60 milj kr per år.

Investeringsbehovet för block- och fastig- hetscentraler har endast kunnat uppskattas mycket grovt. Med utgångspunkt från bla den tidigare angivna skattningen av oljekon- sumtionen i block- och fastighetscentraler och från de belopp för den värmeproduce- rande delen av anläggningen, som används vid beräkning av låneunderlag för statligt bostadslån, har investeringsbehovet uppskat- tats till 300 a 400 milj kr/år under perioden 1965—1975. Beloppet innefattar i princip alla kostnader utom för radiatorsystem och utrymmesbehov i bostadshusen.

För perioden 1975—1985 blir ökningen av oljeförbrukningen till detta avsättnings- område enligt prognosen väsentligt lägre än under närmast föregående tioårsperiod. Om direkt proportionalitet förutsätts mellan för- brukningsökning och investering skulle in- vesteringen bli av storleksordningen drygt 100 milj kr per år.

5.3 Kol och koks

Allt kol som används i Sverige, fn ca 1,8 milj ton/år, importeras. Den huvudsakliga importen går direkt till storförbrukare. Den väntade utvecklingen för kol ger inte anled- ning att förutse nämnvärda investeringsbe- hov när det gäller importanläggningar eller distribution.

Produktionen av koks inom landet sker nu dels i vissa stadsgasverk, dels i koksver- ket i Oxelösund. Därutöver sker import från speciellt Västtyskland.

I och med att stadsgasverken beräknas ha helt övergått till oljebaserad produktion före mitten av 1970-talet kommer ungefär hälften av den inhemska koksproduktionen att falla bort. Eftersom speciellt järn- och stålindu- strins koksbehov väntas kvarstå uppkommer därmed behov av antingen ökad kapacitet inom landet eller ökad import. En utbygg- nad av koksproduktionen i Oxelösund alter- nativt ett nytt stort koksverk, planeras fn av Grängesbergsbolaget, Stora Kopparberg och Norrbottens Järnverk. Någon uppgift om investeringens storlek föreligger inte.

5.4 Gas

För närvarande är 13 stadsgasverk i drift. Av dessa har elva egen produktion medan två får sin gas från närbelägna städer. Någ- ra mindre gasverk kan av ekonomiska skäl komma att läggas ned under de närmaste åren.

En övergång från stenkol till oljeproduk- ter som råvara har ägt rum vid de flesta mindre och medelstora verk. År 1972 kom- mer samtliga gasverk att ha övergått till oljeprodukter.

Denna utveckling får ses mot bakgrunden av att framställning av stadsgas ur kol sker i anläggningar som är utrymmes- och kapi- talkrävande och tar mycket arbetskraft i an— språk. Produktionsflexibiliteten är låg.

Befintliga gasrörsnät utnyttjas till stor del för distribution av stadsgas till fastighets- uppvärmning, hantverk och industri samt hushåll för matlagning. Näten utgör en po- sitiv faktor för ökad användning av gas till bl a uppvärmningsändamål eftersom utrym- me fortfarande finns för väsentligt hårdare utnyttjande än f n.

Gasol har fått allt större användning på energimarknaden under 1960-talet. Gaserna utvinns i samband med råoljeraffinering och naturgasutvinning och en omfattande handel förekommer över hela världen.

Inom Sverige produceras gasol vid Essos petrokemiska anläggningar i Stenungsund och vid BP:s och Shells raffinaderier på väst- kusten. Den inhemska produktionskapacite-

ten torde år 1970 komma att uppgå till ca 200000 ton/år, motsvarande en energi- mängd av ca 2 200 Tcal.

Från produktions- och importanläggning- ar transporteras gasol inom landet till ett tjugotal centraler och fyllningsstationer samt direkt till visa större konsumenter. Den övervägande delen transporteras i bulk, var- av det mesta med järnväg och återstoden med tankbil. Detaljdistributionen till allmän- het, hantverk och mindre industrier sker i flaskor från fyllningsstationerna via ett rikt förgrenat återförsäljarnät.

Den fortsatta utvecklingen på gasmark- naden kan beräknas leda till vissa investe- ringsbehov för utbyggnad av stadsgasverken liksom för utbyggnad av lagrings— och distri- butionskapaciteten för gasol. Investerings- behovets storlek är för dagen svårt att ange. Kostnaden för stadsgasverkens omändring till oljebaserad produktion beräknas till ca 100 milj kr. Härtill kommer den av riksda- gen beslutade beredskapslagringen av stads- gasindustrins råvaror och av gasol med ca 19 resp 28 milj kr.

Utvecklingstendenserna kan radikalt för- ändras om det skulle visa sig att naturgas i större utsträckning skulle komma till an- vändning i Sverige. Ekonomiska förutsätt- ningar för att importera naturgas torde dock fn inte vara för handen. Skulle där- emot svenska fynd av naturgas göras, eller naturgas aktualiseras i våra grannländer, kan naturgasen -— förutom som råvara i kemisk industri — väntas komma till användning som bränsle i industrier och för lokalupp- värmning. Eftersom en förutsättning för kommersiell användning av naturgas är att transportsystemet kontinuerligt utnyttjas till full kapacitet kan även kraftproduktion bli aktuell, nämligen för att utjämna variationer i kapacitetsutnyttjandet. Eventuella investe- ringsbehov kan självfallet inte beräknas nu.

5 .5 Sammanfattning

De uppgifter om investeringsbehoven som lämnats i föregående avsnitt får ses som

grova uppskattningar. Något entydigt under- lagsmaterial har av naturliga skäl inte varit tillgängligt mer än i vissa delar. Speciellt osäkra är beräkningarna på oljesidan efter- som antalet investerande företag där är stort och koordination av den typ som förekom- mer på elkraftsidan saknas. De redovisade siffrorna avspeglar därför bedömningar som gjorts inom kommittén med utgångspunkt från prognosrapporten, prognosvarianten ], 1967 års CDL-studie med komplement samt vissa underhandsuppgifter från olje- branschen.

Även om uppskattningarna således skett under stor osäkerhet har kommittén ändå ansett att de bör redovisas för att ange den ungefärliga storleksordningen för energisek- torns investeringsbehov under den tid prog- nosrapporten omfattar.

En sammanställning av de i föregående avsnitt givna investeringsuppskattningarna ger följande:

1965—1975 1975—1985 miljarder kr

Elkraftindustrin 15 19 Fjärrvärme 1 0,8 Block- och fastighets- centraler 3,5 1,1 Oljebranschen 3,4 2,0 ca 23 ca 23

Som framgår av tabellen skulle således en markant nedgång ske i investeringarna i block- och fastighetscentraler samt inom Oljebranschen under perioden "1975—1985 jämfört med 1965—1975 medan en avse- värd ökning i stället skulle ske inom elkraft- industrin. Detta beror på att oljeförbruk- ningen enligt prognosen kommer att öka väsentligt mindre under perioden 1975— 1985 än tidigare. I synnerhet gäller detta inom uppvärmningssektom där den vän- tade utvecklingen av kommunal fjärrvärme ger ett krympande utrymme för block- och fastighetscentraler. För elkraften innebär prognosen däremot att ökningstakten är nå- got högre under den senare av de två pe- rioderna. Den nya CDL-prognosen kan,

som redan sagts, komma att visa på ytter- ligare höjning av denna ökningstakt.

Om här gjorda uppskattningar är rimliga kommer således energisektorns investeringar att totalt sett ligga vid ungefär samma stor- leksordning under perioden 1975—1985 som under perioden 1965—1975. Detta skulle innebära att sektorns andel av de to- tala investeringarna minskar.

6. Energiberedskap

6.1. Inledning

Ett av energipolitikens mål bör vara att be- gränsa de negativa verkningarna på energi- försörjningen av utifrån kommande stör- ningar. Utformningen av energiberedskaps- politiken måste ske inom ramen för den allmänna näringspolitiken och i nära sam- band med den totala försvarsplaneringen.

Det ingår inte i energikommitténs uppgif- ter att behandla totalförsvarets mål och me- del. Kommittén har dock funnit det motive- rat att i stora drag diskutera hur känslig den svenska energiförsörjningen är för utifrån kommande störningar, hur utvecklingen i detta avseende kan väntas bli och vilka olika beredskapsåtgärder som är tänkbara. Ge- nomförandet av olika åtgärder för att öka energiberedskapen får sedan självfallet ses som ett led i totalförsvarspolitiken. I det föl- jande diskuteras inte stömingar som inträf- far när landet är indraget i krig.

6.2. Energikonsumtionens importberoende i fred

Oljeimporten väntas spela en dominerande roll för vår energiförsörjning även under de närmaste årtiondena. Importen av kol och koks förutses däremot svara för en liten del, huvudsakligen för processändamål inom in- dustrin.

Även om uran i viss utsträckning kan ut-

vinnas från inhemska tillgångar och därefter anrikas i utlandet får atomkraften tills vi- dare anses vara i huvudsak beroende av im- port i form av uran och anrikningstjänster. Ett svenskt eller nordiskt anrikningsverk för uran kan dock som berörs i annat samman— hang bli aktuellt i framtiden.

Enligt kommitténs prognos, varianten 1, beräknas importbränslen exkl atombränslen komma att svara för drygt 70 % av totalt tillförd energi år 1975. Atombränslen sva- rar samtidigt för 8 %. År 1985 har konven- tionella bränslen minskat till 55 % av till- förseln och atombränslen ökat till 31 %. I faktiska kvantiteter förutses dock en fort- satt importökning för konventionella bräns- len. Enligt nämnda prognosvariant beräknas sålunda behovet av importerade oljeproduk- ter komma att stiga från ca 19 milj rn3 år 1965 till ca 35 milj m3 år 1975 och ca 43 milj rn3 år 1985.

6.3. Störningsfall och riskbedömning 6.3.1 Allmänt

Den ekonomiska försvarsberedskapens nu- varande planering utgår från två slags kris- fall. För det första det fall då Sverige är indraget i krig eller risk härför föreligger, det s k krigsfallet. För det andra det fall då våra handelsförbindelser med utlandet be- gränsas av utrikespolitiska omständigheter

utan att landet är indraget i krig eller så- dan risk föreligger, det sk avspärrningsfal- let. I båda fallen kan tillförseln utifrån an- tingen vara helt avskuren eller medge varie- rande grad av försörjning. Krisens tidsföljd har väsentlig betydelse. En lång avspärr- ningsperiod, följd av ett krig i Sverige torde medföra de största försörjningssvårigheterna.

I krigsfallet krävs en omställning av samt- liga samhällsfunktioner. Med stöd av 1954 års lag om allmän förfoganderätt kan Kungl Maj:t då föreskriva att varor, som är nöd- vändiga i händelse av krig eller för att säkra det ekonomiska försvaret eller som på annat sätt är av väsentlig betydelse för konsum- tionen eller produktionen, skall överlämnas till staten eller produceras för statens räk- ning. Detta fall berörs, som redan sagts, inte närmare av kommittén.

Inom avspärrningsfallet kan tänkbara stör- ningar grovt indelas i två kategorier. Den första kategorin omfattar störningar som i huvudsak endast påverkar tillförseln av ener- gi, tex tekniska begränsningar eller utrikes- politiska åtgärder som riktas mot produk- tion, förädling och distribution. Till den andra kategorin hänförs sådana störningar som begränsar både energitillförseln och in- och utförseln av andra produkter, t ex krigs- handlingar i Europa.

6.3.2. Störningar i enbart energitillförseln

Andra fossila bränslen än oljeprodukter spe- lar en förhållandevis obetydlig roll för vår energiförsörjning. Kommittén har därför inte ansett det erforderligt att mer ingående diskutera riskerna för störning i tillförseln av sådana produkter.

När det gäller oljeprodukter kan import- stömingar uppkomma till följd av åtgärder som riktas mot råvarutillgångarna, produk- tions- och förädlingsapparaten eller trans- portapparaten.

Flera skäl talar för att riskerna för av- brott i oljetillförseln successivt minskar. An- talet exportländer har ökat under senare år och fortsätter att öka på grund av fortgå- ende prospektering Vidare torde huvudpar-

ten av exportländerna för sin försörjning och fortsatta ekonomiska utveckling vara i hög grad beroende av inkomsterna från olje- exporten, varför de endast i mycket pressade lägen kan väntas själva vidta exportbegrän- sande åtgärder. Om så sker i vissa export- länder torde produktionen snabbt kunna ökas i övriga områden.

När det gäller transportsidan torde risker— na numera ha minskat för sådana avbrott i oljetillförseln som följer av begränsningar i tankfartygskapaciteten eller avspärrning av transportvägarna.

Tillförseln av oljeprodukter är slutligen också beroende av eventuella störningar i raffineringskapaciteten. Omkring 40 % av vår oljeimport kommer från raffinaderier i Västeuropa. De svenska raffinaderiernas destillationskapacitet motsvarar f 11 ca 50 % av den årliga konsumtionen.

Risken för sådana störningar i Västeuro- pas raffineringskapacitet, att Sveriges olje- import äventyras, torde inte kunna anses särdeles stor utom i de fall då krigshandling- ar företas i Västeuropa eller i de områden där de stora råoljereserverna finns. Avbrott till följd av exempelvis strejker m m ter sig mer sannolika men torde var för sig knap- past kunna få långvariga effekter på tillför- seln till Sverige.

Även om riskerna för allvarligare stör- ningar i bränsleimporten får anses mindre än tidigare kan de självfallet inte uteslutas. Samtidigt måste understrykas att om ett mera omfattande avbrott inträffar kan verk- ningarna härav bli större än om ett sådant inträffat tidigare som följd av oljans alltmer dominerande roll i energiförsörjningen.

Kommitténs uppfattning om risker för störningar i oljetillförseln från olika delar av världen synes i huvudsak överensstämma med de bedömningar som gjorts i andra län- der och inom OECD-organisationen.

Den svenska försörjningen med naturligt uran sker f n huvudsakligen inom ramen för de bilaterala regeringsavtal som Sverige har med bl a USA, Storbritannien och Kanada. Genom det avtal som träffades 1966 med USA har Sverige tillförsäkrats anrikat uran fram till 1996 för de reaktorer som då pla-

nerades till mitten av 1970-talet. Med hän— syn till att vårt behov av anrikat uran kom- mer att stiga väsentligt snabbare än vad som förutsågs 1966 har förhandlingar inletts med USA om utökning av avtalet. Även med Sovjetunionen har nyligen ett bilateralt avtal slutits som ger möjlighet att köpa anrik— ningstjänster och därmed bidrar till att säk- ra bränsletillgången.

Flera faktorer talar för att någon världs- omfattande brist på uran på sikt knappast behöver befaras. Visserligen är fn en bety— dande del av produktionskapaciteten i de uranexporterande länderna tagen i anspråk. Ytterligare uranfyndigheter förutses emeller- tid som resultat av de senaste årens kraftigt ökade prospekteringsinsatser i olika delar av världen. Vidare kan erinras om att åtskilliga låghaltiga urantillgångar är kända men fn inte föremål för utvinning. Eftersom atom- kraften kan bedömas vara konkurrenskraf— tig även vid ett pris på uran, som ligger av- sevärt över det nuvarande, kan åtminstone vissa av de kända låghaltiga urantillgångar- na, däribland de svenska uranskiffrarna, på sikt bli aktuella för exploatering.

Risken för störningar i tillförseln på grund av tekniska begränsningar ter sig mot den- na bakgrund mindre sannolik än risken för störningar i den internationella handeln.

6.3.3. Störningar i såväl energitillförsel som in- och utförsel av andra produkter

Den ekonomiska försvarsplaneringen har att ta hänsyn till risken för sådana störningar, som kan uppkomma i situationer där Sverige inte är direkt indraget i krig men där import och export över reguljära transportvägar för- hindras exempelvis genom krigshandlingar i närheten av Sverige.

Som tidigare angetts kommer en stor del av vår import av oljeprodukter från raffina- derier i Västeuropa. Krigshandlingar där kan således väntas medföra allvarliga stör- ningar i denna import samtidigt som efter— fråge- och utbudsstrukturen i övrigt på Europamarknaden kan förutses undergå drastiska förändringar. I ett sådant läge

måste också skeppningar från andra världs- delar te sig ytterst osäkra. Under sådana för- hållanden minskar emellertid även vår ex- port och därmed vårt energibehov.

När det gäller atombränslen har redan framhållits att importen f n i huvudsak kom- mer från USA. Värdering av stömingsrisken för import av atombränslen vid krigshand- lingar i Europa måste i första hand anses utgöra ett politiskt problem som energikom- mittén inte har anledning att närmare gå in på. De tekniska möjligheterna att fullstän- digt avstänga Sverige från tillförsel av atom— bränslen, tex genom avspärming av trans- portvägar, är emellertid betydligt mindre än när det gäller oljeprodukter eftersom import— volymen är så avsevärt mindre att den tex tillåter flygtransport.

6.4. Förutsättningar för inhemsk ersättnings— produktion

I viss utsträckning kan möjligheter finnas att ersätta bortfall i energitillförseln med ett forcerat utnyttjande av inhemska tillgångar. Vad som härvid i princip torde stå till för- fogande är elkraft, dvs vattenkraft och un- der vissa förutsättningar atomkraft, och skog medan torv, oljeskiffrar och koltill- gångarna inte kan förutses få något större beredskapsvärde.

6.4.1. Elkraft

Den kommersiellt exploaterbara vattenkraf- ten i landet är till största delen redan ut— byggd. Den vattenkraft som därutöver tek- niskt kan utnyttjas torde inte ha något stör- re beredskapsvärde med hänsyn till den tid som erfordras för utbyggnad. Utbyggnad och förstärkning av distributionsanläggning— ar i beredskapssyfte tar också i allmänhet alltför lång tid i anspråk för att vara moti- verad vid andra avspärrningar än sådana som beräknas bli långvariga.

De svenska urantillgångama har i dagens läge ett lågt beredskapsvärde på grund av att det tar tid att bygga upp produktions-

i I i ; i ) !

anläggningar och på grund av att inhemska anrikningsmöjligheter saknas.

Även om således förutsättningarna inte är stora för att snabbt öka elkraftproduktionen vid ett avbrott i energiimporten, har de re- dan existerande produktionsresurserna be- redskapsvärde i vissa stömingsfall. Under förutsättning av viss ransonering av värme- och elförbrukningen kan vid normala vat- tenförhållanden en del av elkraftproduktio— nen användas för att ersätta andra energi- slag. Som ytterligare förutsättningar gäller att man utan tidsödande förstärkningsåtgär- det kan utnyttja befintliga distributionsnät liksom att nödvändiga installationer hos för- brukarna kan genomföras. Som framgår av följande avsnitt torde även vid störningar i såväl energitillförsel som in- och utförsel av andra produkter en del av den reguljära el- kraftkonsumtionen kunna frigöras och sät- tas in som substitut för i första hand olja.

6.4.2. Vedbränslen

Om exporten av träförädlingsprodukter vid en avspärrning skulle helt upphöra och den årliga avverkningen förbli oförändrad, skulle en virkesmängd med ett bränslevärde av ca 6—7 Mtoe årligen kunna användas som bränsle, främst i form av kastved och flis. Detta motsvarar mer än en tredjedel av det bränsle som år 1985 väntas bli förbrukat för uppvärmning av andra fastigheter än industrifastigheter.

I takt med att vedens betydelse som bräns- le minskat under normala försörjningsför- hållanden har emellertid svårigheterna ökat att i en bristsituation övergå till ved. Ett ökat antal eldstäder måste ställas om från olja till fast bränsle. En omdirigering av vir- kestransporter från träförädlingsindustrin till landets tätorter kan också medföra svåra komplikationer. Enligt kommitténs uppfatt- ning bör man därför inte räkna med att ved i början av en kris i någon högre grad skall kunna ersätta andra bränslen. Vid en längre avspärrning blir läget annorlunda och om- fattande åtgärder för en omställning till ved- eldning kan då vara motiverade.

Vedbränslen kan, utöver för uppvärm- ning, utnyttjas för motordrift. Förutsättning- en härför är att motorfordon i trafik för- ses med gengasaggregat. Visst forsknings- och utvecklingsarbete pågår på detta om- råde i samarbete med bl a den svenska bil- industrin. Utan något slag av produktions— beredskap tex i form av verktyg för aggre- gattillverkning, torde gengasdrift i någon mera betydande omfattning inte kunna sät- tas in på kortare tid än ett par år.

6.5 Konsekvenser av störningar i energi- tillförseln

6.5.1. Störningar i enbart energitillförseln

Under förutsättning att endast oljeimporten är störd och att övrig export och import i stort sett fortgår normalt kan det oföränd- rade behovet av energi väntas leda till en stegrad prisnivå, i första hand på oljepro- dukter och efter hand även på andra varor.

En ökad efterfrågan på elkraft är trolig vid en störning i oljetillförseln, särskilt om störningen inträffar vintertid. Elransonering måste då sannolikt tillgripas.

Ett avbrott i enbart atombränsleimporten torde inte få samma omedelbara effekt som ett avbrott i oljetillförseln, främst som en följd av att bränsleladdningarna i atomkraft- verken beräknas ha en uthållighet av nå— got år.

I fråga om oljetillförseln bör nämnas de beredskapsåtgärder som vidtagits inom OECD, innebärande bla en planering för fördelning i krislägen mellan medlemslän— derna av tillförseln från producentländerna.

6.5.2. Störningar i såväl energitillförsel som in- och utförsel av andra produkter

Vid detta slags störningar kan energikon- sumtionen förutses undergå kraftiga föränd- ringar. En stor del av industrins energiefter- frågan kan väntas falla bort, medan tex efterfrågan på el för uppvärmnings- och transportändamål kan —— om ransonering ej

införs — förutses öka. Huruvida just energi- tillgångarna kan vara gränssättande vid en så avsevärt nedskuren ekonomisk aktivitet som här kan väntas, är däremot mycket svårt att bedöma. Energitillgångarna är emellertid här mindre gränssättande än i nyss diskuterade typ av störningar, vilket in- nebär att energiberedskapens utformning här kan förutsättas i särskilt hög grad stå i sam— band med beredskapspolitiken för övriga samhällssektorer.

6.6. Nuvarande energiberedskapspolitik

Den ökande oljeimporten till Västeuropa un- der l950-talet aktualiserade beredskapspoli- tiska överväganden på energiområdet. Im- portbegränsande åtgärder vidtogs i flera länder. För att möta den ökande konkur- rensen från oljan infördes i ett flertal län- der en kraftig subvention för att upprätt- hålla kolproduktionen.

Antaganden om en fortsatt stabil prisnivå för oljeprodukter och höga kostnader för kolproduktion har nu föranlett såväl EEC- kommissionen i Bryssel som OECD att re— kommendera sina medlemsstater en libera- lare oljepolitik och att i högre grad tillgo- dose beredskapskraven genom oljelagring. Stöd åt inhemsk prospektering efter olja och naturgas förordas också.

I fråga om oljelagring innebär OECD:s rekommendationer att medlemsstaterna bör hålla ett oljelager som motsvarar ett visst antal dagars löpande förbrukning. Kommit- tén vill i detta sammanhang erinra om den stora betydelse OECD har för samordning- en av medlemsländernas beredskap i fråga om oljeförsörjningen. Effektiviteten hos or- ganisationen har kraftigt belysts vid de se- naste kriserna i Mellersta Östern. Trots be- tydande störningar i tillförseln från ett an- tal länder blev verkningarna i Europa be- gränsade.

Uppbyggnaden av beredskapslager av olja påbörjades i Sverige redan år 1938, då reg- ler om tvångslagring infördes. År 1957 re— dovisades (prop 175) ett energipolitiskt pro- gram mot bakgrund av bla de övervägan-

den om beredskapsåtgärder på energiområ- det som skett inom 1951 års bränsleutred- ning, 1955 års atomenergiutredning och 1955 års oljelagringskommitté.

Efter förslag av den senaste oljelagrings- utredningen i betänkande SOU 1969: 31 har riksdagen nyligen beslutat om lagringspro— gram efter utgången av år 1969, se prop 1969: 136. En fortsatt utbyggnad av bered- skapslagren kommer att ske under perioden 1970—1976. Statliga bidrag kommer att ut- gå till vissa merkostnader för skyddad och lokaliserad lagring. Vidare kommer staten att i viss utsträckning stödja uppbyggnaden av gasollager samt lagring av koks.

Bland andra beredskapspolitiska åtgärder som vidtagits för att trygga bränsle- och drivmedelsförsörjningen kan nämnas förbe- redelser för införandet av ransoneringar, or- ganisation av en krismyndighet samt plan- läggning av organisation för oljedistribution i krig. Tillverkningsplaner för gengasaggre- gat föreligger liksom beredskapsplaner för krisavverkning av ved och tillverkning av gengasbränslen. Vidare har åtgärder vidta- gits som syftar till att skapa möjligheter för att utnyttja ved som ersättningsbränsle för bl a fastighetsuppvärmning.

1955 års atomenergiutredning skisserade i sitt betänkande SOU 1956: 11 vissa riktlin- jer för utvecklingsarbetet på atomenergiom- rådet vilka fastställdes av statsmakterna år 1956 (prop 176). Riktlinjerna, som infoga- des i 1957 års energipolitiska handlingspro- gram, innebar att arbetet under en första period skulle inriktas på atomdrivna värme- verk, varav vissa med el-generering, men även större elkraftverk. Med hänsyn till möj— ligheten att utnyttja de inhemska urantill- gångarna borde i första hand tungvatten- reaktorer utvecklas. År 1958 (prop 1, bil 12 p 50) beslutade statsmakterna att ett uran- verk skulle uppföras i Ranstad.

Det atomvärmeprograrn som hade skisse- rats av bränsle- och atomenergiutredningar— na miste snart sin omedelbara aktualitet, bl a genom att sänkta oljepriser ställde krav på betydligt större enheter än vad tidigare för- utsetts. På senare år har dock värmeförsörj- ning från atomkraftverk på nytt aktualise-

rats i samband med planer på atomkraftverk intill de större städerna, utformade för kom- binerad kraft- och värmeproduktion.

Vid krig eller krigsfara samordnas kraft- försörjningen av den tidigare nämnda Cen- trala Driftledningen, CDL. Den regionala organisationen omfattar sex elområden med gränser i nära anslutning till militär- och civilområdena.

För att skydda kraftproduktions- och di- stributionsanläggningar under krig har stats- makterna ålagt elföretagen att vidta speci- ella åtgärder. Kostnaderna för dessa åtgär- der bestrids i sin helhet av elbranschen.

6-7 Synpunkter på olika beredskapsåtgärder 6.7.1 Beredskapslagring

Hittills har energiberedskapen i huvudsak inriktats på lagring av importerade oljepro— dukter. Frågan om denna beredskap för pe- rioden 1970—1976 har nyligen behandlats av riksdagen. Energikommittén anser sig därför inte böra närmare gå in på frågan om utformningen av oljelagringsprogram- met för den närmaste framtiden.

6.7.2. Inhemsk energiproduktion

I fråga om elkraften torde vid ett avbrott i energiimporten en ökad efterfrågan kunna förutses från konsumenter som under nor- mala förhållanden använder andra energi- slag. Storleken av detta efterfrågetillskott kommer att i hög grad vara beroende av oljelagringens omfattning liksom av ranso- neringsåtgärder och möjligheterna att kom- plettera överföringsnäten och installationer- na hos förbrukarna.

Tungvattenreaktorer för drift med natur- ligt uran skulle vid samtidig produktion av inhemskt uran i och för sig vara att föredra från beredskapssynpunkt. Det nuvarande svenska atomprogrammet är emellertid på grund av rådande kostnadsrelationer inrik- tat på lättvattenreaktorer. Detta innebär att

vi tills vidare är hänvisade till import av an- rikat uran från andra länder.

Lagring av atombränsle torde tekniskt och ekonomiskt ställa sig gynnsam jämfört med oljelagring. En icke oväsentlig beredskaps- effekt uppnås redan genom den fortsatta atomkraftutbyggnaden eftersom det norma- la lagret i förädlings-, hanterings- och för— brukningsleden utgör en avsevärt större pro- centuell andel av den årliga energiomsätt- ningen i fråga om atombränslen än i fråga om olja. I princip är det möjligt att till en relativt begränsad kostnad genom lagring öka beredskapen.

Från beredskapssynpunkt är det av stort intresse om atomenergin kan utnyttjas för produktion av såväl elkraft som hetvatten för uppvärmning. Förutsättningen är därvid som tidigare sagts att atomkraftverken kan läggas inom eller i närheten av tätbebyggda områden.

Det svenska atomenergiprogrammet har till en del haft beredskapspolitisk motive- ring. Även för framtiden torde gälla att ett svenskt utvecklingsarbete avseende kraft- reaktorer och bränsleelement, urananrikning och upparbetning av utbrända element kan få stor betydelse för vår energiberedskap.

6.7.3. Energibesparande åtgärder

I genomsnitt går nu ca 40 % av den totalt tillförda energin förlorad i omvandlings-, distributions- och konsumtionsleden. Trots på sikt höjda verkningsgrader i konsumtions- ledet kommer den nämnda förlustsiffran att öka något som följd av atomkraftens höga omvandlingsförluster. Såväl förlusterna som den nyttiggjorda energin kan minskas ge- nom olika åtgärder. Vid en optimal utform— ning av samhällets åtgärder bör de olika energiformernas miljö- och beredskapskost- nader beaktas.

Till tänkbara åtgärder från samhällets si- da kan höra att stödja forskning och utveck— ling för att höja verkningsgraden i tex vär- mepannor, för att förbättra reglerings- och värmeåtervinningssystem och för att uppnå bättre byggnadsisolering. Användningen av

lämpliga komponenter och lämplig dimen— sionering kan påverkas tex med bestäm- melserna för statligt bostadslån. Information och instruktion beträffande tex rationell bränsleförbrukning kan också ha viss ef- fekt. När det gäller atomenergin torde som nämnts åtskilligt vara att vinna om kraft- verken kan lokaliseras så att samtidig het- vattenproduktion för fastighetsuppvärrnning blir möjlig.

6.7.4. Produktionsberedskap

Vid sidan av vattenkraft finns i dagens läge inom landet endast energitillgångar som vid normala handelsförbindelser inte är lönsam- ma. Möjligen kan urantillgångama på sikt visa sig kommersiellt utvinningsbara.

För att de fn olönsamma tillgångarna utan alltför lång tidsutdräkt skall kunna sät- tas in i en krissituation krävs såväl produk- tiOns- som konsumtionsberedskap. Framställ- ning av torvbränslen och skifferolja torde sålunda endast kunna bli aktuell vid en lång avspärrningsperiod. Kostnaden för en långt gående produktionsberedskap avseende des- sa energislag torde emellertid sannolikt inte stå i rimlig proportion till nyttan av produk- terna i en krissituation.

En ökad produktion av vedbränslen är förberedd genom en fortlöpande beredskaps- planläggning och bör därför kunna igång- sättas med relativt kort varsel. Även på an— vändningssidan har vissa förberedelser vid- tagits för att öka vedbränslenas beredskaps— värde. Bl a har föreskrifter utfärdats i Svensk Byggnorm 1967 beträffande utformning av eldningsanläggningar för att vid behov möj- liggöra användning av vedbränslen. Dessa föreskrifter bör hållas aktuella och löpande ses över bl a för att eldningsanläggningarna inom önskad tid skall kunna ställas om för användning av ersättningsbränslen. Även formerna för tillsyn av att bestämmelserna efterlevs torde böra ses över. Andra åtgär- der som kan komma i fråga är förberedelser för övergång till motordrift med gengas, exempelvis planering av aggregattillverkning m m.

Energiberedskapen liksom övrig ekonomisk beredskap bygger på en kombination av lag- ring, produktionsberedskap och planer för ransonering och reglering. Ransoneringspla- ner har ansetts utgöra nödvändiga komple- ment för de flesta stömingsfall, speciellt när längre avspärrning ter sig sannolik samt i krigsfall.

Ett teoretiskt alternativ till ransoneringar och andra regleringar skulle vara att låta de fördelningsmekanismer, som är normala i ostörda lägen, råda även i stömingsfall. Därvid skulle samhället förutsättas genom särskilda beskattningsåtgärder dels kunna snabbt höja priserna för att garantera mark- nadsjämvikt vid ett minskat utbud, dels kun- na dra in sådana prisstegringsvinster hos la- gerhållare mfl som skulle ha oförmånliga effekter på inkomstfördelningen.

Något underlag för att bedöma i vad mån ett sådant alternativ är praktiskt genomför— bart föreligger inte fn. De s k miljöstudier som inletts på andra områden inom totalför- svaret kan emellertid väntas ge viss vägled- ning.

Frågan om på vilket sätt de knappa re— surserna skall fördelas i en störd ekonomi är synnerligen komplicerad och inrymmer politiska och rättvisebetonade avvägningar av stor vikt. Med hänsyn till att energibe- redskapen endast är en mindre del i detta frågekomplex har kommittén för sin del en- bart velat peka på ett teoretiskt alternativ till den nuvarande inriktningen av statens åt- gärder utan att för den skull ta avstånd från gällande system. I övrigt begränsar sig kom- mittén till att i samband med organisations- förslag mm i det avslutande kapitlet peka på behovet av förstärkta insatser på ekono- misk-statistiska arbeten inom energiområdet.

7. Miljövård

7.1. Inledning

I samband med fortsatt urbanisering och in- dustrialisering har miljövårdsfrågorna under det senaste decenniet kommit i blickpunkten såväl i Sverige som internationellt. Behovet av att genom samhällsorganen aktivt styra den fortsatta utvecklingen i miljövänlig rikt- ning har ökat. Tidigare vedertagna inställ- ningar beträffande tätortsplanering, industri— lokalisering, trafikpolitik m rn har successivt ställts under debatt. Åtgärder för att be- gränsa luft- och vattenförorening har bör- jat vidtas och fler planeras.

Miljövårdsproblemen hänger främst sam- man med att man vid vissa processer ut- nyttjar produktionsfaktorer eller ger upphov till biprodukter som inte blir föremål för normal marknadsprissättning. Exempel här- på är luft, som traditionellt ansetts utgöra en »fri nyttighet», resp sådant avfall, som på grund av sin sammansättning inte kan recirkulera eller nyttiggöras i annan produk- tion. Detta leder till att en företagsekono— misk lönsamhetskalkyl kommer att avvika från den samhällsekonomiska lönsamhets- kalkylen om inga restriktioner eller juste- ringar görs.

Denna problematik är mycket vanlig i det moderna industrisamhället och gäller i stort sett alla industriella processer. Verksamhe- ten inom energisektorn kan emellertid i det— ta sammanhang betraktas som ganska spe- ciell eftersom det är en verksamhet vars

miljöeffekter relativt länge varit kända och studerats.

Utvecklingen inom energisektorn kommer utan tvekan att påverkas av hur den aktiva miljöpolitiken i fortsättningen utformas. Vid tidpunkten för utarbetandet av kommitténs prognos var det inte möjligt att beräkna ef- fekter av miljövårdskrav. Även om åtgärder vidtagits sedan dess råder fortfarande osä- kerhet om vilka miljövårdsvillkor som på längre sikt kommer att ställas.

I det följande ges en redovisning av vilka typer av miljöskador som energisektorn för- orsakar i Sverige i dag och vilka möjligheter som kan finnas att begränsa skadorna.

7.2. Luftförorening

7.2.1. Allmänt

Jämfört med vatten är luft ett mycket rör- ligt medium. Sverige byter luft varannan el- ler var tredje dag medan ytvatten kanske byts vart tionde år och grundvatten kanske bara vart hundrade år.

I atmosfären balanseras tillförseln av oli- ka ämnen av en bortförsel till vatten och mark genom nederbörd, sedimentation och absorption. Ett ämne som släpps ut i luften kan således påverka omgivningen både di- rekt genom luftförorening och indirekt via vatten och mark.

Eftersom olika ämnen stannar olika länge

i atmosfären varierar luftens förorenings- grad såväl totalt sett som lokalt med arten av utsläpp. Detta innebär tex att utsläpp av svaveldioxid på en plats kan få direkta och indirekta föroreningseffekter på helt an- nan plats.

De meteorologiska förhållandena har stor betydelse för föroreningssituationen på en plats och för föroreningarnas konsekvenser. Lokalt är föroreningshaltema lägst när luf- ten har en stark turbulens, dvs när en kraf- tig omblandning sker. Förekommer däremot inversionsskikt, dvs luftlager inom vilka temperaturen ökar med höjden i stället för det motsatta, som normalt är fallet, blir vertikalrörelserna och därmed turbulensen dämpade. Inversionsskiktet fungerar som ett tak och förhindrar spridning och utspädning av de föroreningar som släpps ut därunder. Föroreningar som släpps ut ovanför »taket» förhindras i gengäld att nå marknivån förr- än inversionen brutits upp och har då hun- nit spädas ut.

Vid högtryck under vintern kan ovan be- skrivna stagnationstillstånd uppstå, då inver- sion uppträder på låg höjd under flera dagar i sträck. Luftföroreningssituationen kan då bli kritisk i tätorter, när utsläpp från många källor samlas under inversionstaket.

7.2.2. Föroreningskällor

Förbränning av olja och kol för kraft- och värmeproduktion ger upphov till luftförore- ningar i form av bl a svaveldioxid och sot- partiklar.

Enligt beräkningar som utförts av statens naturvårdsverk uppgick utsläppen av svavel— dioxid i Sverige 19691 till omkring 750 000 ton, varav ca 450 000 ton från förbränning av tjockolja och ca 80000 ton från för- bränning av tunnolja. Förbränning av kol och koks har i Sverige mindre betydelse för luftföroreningen och svarade för utsläpp av ca 25 000 ton.

Svaveldioxiden orsakar betydande skador. Ett påvisat samband råder mellan medicin- ska effekter, främst luftvägssjukdomar, och

närvaron av svaveldioxid i luften. Svavel- dioxid får i detta fall betraktas som ett in- dex på den typ av luftförorening som härrör från förbränning av svavelhaltiga fossila bränslen. En hög koncentration av svavel- dioxid i atmosfären har korrosiv effekt på metaller, byggnadssten m m och kan skada marken genom att organisk jord fräts upp och försvinner med ökad vatten- och vind- erosion som följd. Den sura nederbörd, som svavelföroreningarna orsakar, åstadkommer en urlakning av växtnäringsämnen och kan på sikt inverka menligt på vegetation och skogstillväxt. Lokalt har observerats en för- surning av näringsfattiga sjöar, med fiskdöd som följd.

På grund av vårt kalla klimat och på grund av att uppvärmning i betydande om- fattning sker med tjocka eldningsoljor blir svaveldioxidhalterna i de svenska tätorterna höga vid en internationell jämförelse. Varje vinter uppträder också utpräglade stagna- tionsperioder i atmosfären.

Svavelhalten i kol- och oljeprodukter va- rierar. Störst är variationerna för de tjocka eldningsoljorna.

Sedan den 1 juli 1969 får svavelhalten uppgå till högst 2,5 viktprocent. Med nuva- rande årsförbrukning kan de ungefärliga gränsvärdena anges till följande:

Svavel viktprocent Tjocka eldningsoljor, 40 % av årsförbrukningen 2,0—2,5 45 % » » 1,0—2,0 15 % » » ( 1,0 Tunna eldningsoljor ( 1,0 Övriga oljeprodukter ( 0,5 Kol 1,2 Koks ( 1,0

Kombinationen av svaveldioxid och sot- partiklar i utsläppen från förbränning av fossila bränslen är speciellt ogynnsam. De starkt sura sotpartiklama — där svaveldioxi-

1 Statens naturvårdsverk. Förslag till fortsatt sänkning av svavelhalten i eldningsolja, Stockholm 1969.

den omvandlats till svavelsyra —— orsakar dels förstärkta medicinska skadeeffekter, dels stora skador på metaller och byggnadsma- terial.

Försök har gjorts att beräkna vilka kost- nader kombinationen av svaveldioxid och sot i tätortsklimat förorsakarl. De årliga kostnaderna för rostskydd, förzinkning och förnickling antas där ha fördubblats i tät- orterna sedan år 1961 och 1968 ligga på ca 780 milj kr. Tillsammans med de 210 milj kr per år, som motsvarande kostnad antagits utgöra i glesbygdsområden (oförändrat från 1961) skulle de totala årliga kostnaderna för rostskyddsmålning, förzinkning och förnick- ling 1968 ligga vid storleksordningen 1 mil— jard kr. Samtidigt har kostnaderna för kor- rosion på tätorternas bilar beräknats utgöra sammanlagt ca 325 milj kr/år, varav en tredjedel eller ca 110 milj kr antagits bero på den speciellt skadliga inverkan av kombi- nationen svaveldioxid och sot.

Sammanfattningsvis anger beräkningama att tätortsklimatet skulle vara orsak till öka- de korrosionskostnader i Sverige på ca 500 milj kr/år jämfört med för tio år sedan. Utanför beräkningarna ligger skador på icke-metalliska material, tex kalksten och kalksandsten som vittrar sönder, skador på textilier av olika slag samt den starka ned- smutsning, som föroreningarna orsakar. Ut- redningar om dessa kostnader har inte gjorts här i landet, men att döma av utländska un- dersökningsresultat kan de to m vara högre än ovannämnda kostnader för korrosion på metalliska material.

Energikommittén har för sin del inte un- derlag för att bedöma riktigheten i dessa be- räkningar, vilka för övrigt inte gjort anspråk på att vara exakta, men håller det inte för osannolikt att kostnaderna för skador på ma- terial av olika slag kan vara av den storleks- ordning som antytts. En grundligare utred- ning av dessa frågor förefaller motiverad med tanke på de betydande ekonomiska kon- sekvenser som här kan misstänkas.

Oljeraffineringens emissioner utgörs i för- sta hand av svaveldioxid, kolväten och andra organiska föreningar. Svaveldioxiden bildas huvudsakligen vid förbränning för raffine-

ringsprocessemas värmebehov. Dess skade— verkningar har redan berörts. De illaluktan- de organiska föreningar, som finns i råoljan och framkommer vid hanteringen, bidrar till att försämra miljön i raffinaderiets omgiv- ning.

Avgaserna från bensindrivna bilar inne- håller bl a koloxid, kolväten, sotpartiklar, blyföreningar och svaveldioxid. De släpps ut nära marken och har därför dålig ut- spädning.

Koloxiden är den kvantitativt mest be- tydelsefulla föroreningen. Koloxidutsläppet från bensindrivna bilar har beräknatstill 850000 ton per år i Sverige? Koloxiden oxideras till koldioxid i luften och även om reaktionen går långsamt förhindras-därige- nom ackumulering av koloxid.

Koloxiden har akut giftverkan ovanför viss halt. På trånga, livligt trafikerade gator kan koloxidhaltema momentant bli höga. Konsekvenserna av en längre tids expone- ring för måttliga halter av koloxid är fort- farande otillräckligt undersökta.

Kolvätena i bilavgasema kan ge upphov till sk fotokemisk smog, med starkt nedsatt sikt och risk för växtskador och skador på bla gummi och textilier. I Sverige är inte klimatet sådant att risken för fotokemisk smog är stor, men i USA förekommer den relativt ofta och har vållat omfattande skador.

I sammanhanget bör nämnas att det från luftföroreningssynpunkt finns anledning att skilja på bensindrivna och dieseldrivna for- don. Förbränningen i en dieseldriven motor sker nämligen, till skillnad från i en ben- sinmotor, vid luftöverskott. Detta ger en full- ständigare förbränning, vilket leder till en annan och mindre giftig sammansättning av avgaserna. Hos en dieselmotor är det av- gasernas halt av nitrösa gaser som skapar problem. Vidare kan sot samt illaluktande och slemhinneretande ämnen uppträda.

De partikulära föroreningarna från trafi-

1 Se Bergsman, E B och Liljenvall, L-M, Kor- rosion på metalliska material genom stoft, VVS-Tidskrift 39 (1968). 2 G Persson, Luftförorening och luftvård, Stock- holm 1969.

ken, bl a blyföreningar och sotpartiklar, be- räknas bidra med över hälften av det svä- vande stoftet i större tätorters cityområden. Denna typ av föroreningar har förutom sin starkt nedsmutsande effekt stor betydelse ur medicinsk-hygienisk synpunkt på grund av att verkan av olika gaser kan förstärkas ge- nom närvaron av fasta partiklar. Vidare ab- sorberar sotpartiklar, som ovan nämnts, den till svavelsyra omvandlade svaveldioxiden och korrosionseffekten blir avsevärd. Av trafikens partikulära föroreningar är särskilt blyföroreningarna mycket giftiga. Radioaktiva utsläpp i luften från atom- kraftanläggningar är vid normala driftför- hållanden mycket små och mycket utspädda. Atomenergins utveckling har redan från bör- jan varit starkt präglad av hänsyn till om- givning och säkerhet, och kostnaden härför har världen över lagts på verksamheten. Vid AB Atomenergis anläggningar i Studsvik och vid Ågesta-verket har omfattande un- dersökningar gjorts i avsikt att kartlägga de lokala spridningsbetingelserna och få fram säkra data av mer allmän tillämplighet för beräkning av luftburen spridning.

7.2.3 Möjligheter att begränsa utsläppen

Tekniska möjligheter har successivt fram- kommit att begränsa luftföroreningarna från nyssnämnda källor utan att i och för sig begränsa produktionen eller drastiskt ändra råvarans karaktär.

Utsläppen av svaveldioxid från oljebase- rad kraft- och/eller värmeproduktion kan således minskas genom användning av av- svavlad eller naturligt lågsvavlig olja utan att värme- eller kraftproduktionen tekniskt begränsas. Utsläppen kan också minskas ge- nom rökgasrening. Stoftavskiljning kan till- gripas för att begränsa utsläppen av sot. Den lokala föroreningssituationen — tex i ett storstadsområde _— påverkas vidare gynn- samt av en sådan lokalisering och utform- ning av värme- och kraftanläggningar att utsläppen kan koncentreras och ske på hög höjd samt varieras med hänsyn till meteoro- logiska förhållanden.

Emissionen av kolväten och illaluktande ämnen från oljeraffinering kan numera till viss grad begränsas och kontrolleras genom bl a speciella lagringsmetoder.

I fråga om bilavgasema finns en rad tek- niska möjligheter till begränsning av skad- liga utsläpp och en intensiv forskning på ytterligare punkter pågår. Framför allt kan nämnas avgasrening, övergång från använd- ning av organiska blyföreningar till andra metoder för att höja bensinens oktantal samt olika slag av motormodifikationer, tex elek- troniskt styrd bränsleinsprutning i stället för konventionell förgasare. Den lokala situatio— nen kan påverkas genom riktig trafikplane- ring, så att tex köbildning i trånga gator undviks.

När det gäller radioaktiva utsläpp sker kontinuerlig mätning och kontroll. För nya atomkraftstationer görs särskilda meteorolo- giska undersökningar av de lokala sprid- ningsförhållandena. Den ingående prövning från atomsäkerhetssynpunkt som i övrigt sker i fråga om nya anläggningar är givetvis en väsentlig faktor för att begränsa risken för luftburna radioaktiva utsläpp i skadliga koncentrationer.

Även om vissa begränsningar av luftföro- renande utsläpp från energisektorn således kan ske med utnyttjande av tillgänglig tek- nik är det orealistiskt att räkna med en radi— kal förbättring av luftvårdssituationen om inte energikonsumtionens struktur föränd- ras. De ekonomiska konsekvenserna av emis- sionsbegränsningama kommer att påverka strukturen i riktning mot mindre luftförore- nande energianvändning men det är sanno- likt, med tanke på den väntade konsumtions- ökningen, att också direkta samhällsåtgärder får tillgripas.

7.3 Vattenförorening 7.3.1 Allmänt Föroreningarna från energisektorns verk- samhet är inte lika dominerande på vatten- sidan som på luftvårdsområdet. De kom-

mer emellertid, som nedan diskuteras, att öka och i vissa fall vara av sådant slag att de förstärker skadeeffekterna av andra för- oreningar.

I jämförelse med luften, som kan betrak- tas som en relativt enhetlig recipient, före— ligger stora olikheter i möjligheterna för olika vatten att ta emot föroreningar. Yt- vatten och grundvatten måste tex i detta avseende bedömas helt olika. Bla har de, som tidigare nämnts, helt olika omsättnings- hastighet.

Vattenföroreningama från energisektorn är av något annorlunda slag än från andra verksamheter. Det är sålunda mindre fråga om utsläpp av främmande ämnen — även om givetvis oljeutsläpp hör hit — än om påverkan på vattenflöden och -temperaturer.

7.3.2 Föroreningskällor

Värmekraftverken —— baserade på fossila bränslen och i ökande utsträckning atom- bränslen — kommer att svara för huvud— parten av den fortsatta kraftutbyggnaden i landet.

Kondenskraftverk kräver avsevärda kvan- titeter kylvatten och förhållandevis något meri en atomkraftstation än i en konventio- nell anläggning. För en station av Ringhals” typ, med 3 000 MW, behövs storleksord- ningen 150 å 200 m” vatten per sekund, motsvarande medelvattenflödet för tex Ljungan eller Skellefteälven.

Kylvattnets uppvärmning i atomkraftsta- tioner är 8—10() C. Om det utgående vatt- net sprids i ytskiktet kan det kylas av has- tigt genom värmeöverföring till luften och genom vattnets omblandning, och tempera- turstegringen i området strax utanför an- läggningen kan då begränsas till några få grader. Den vattenyta, som värms upp med ca 0,10 C, kan bli ca 100 km2 när det rör sig om en stor atomkraftanläggning. Bero- ende på ström- och vindförhållanden kan denna yta anta mycket olika former, ibland flyter varmvattnet ut som en flod, ibland sprider det sig runtom utsläppsplatsen.

Utsläppen kan genom den höjda tempe- raturen förorsaka ökad biologisk aktivitet och därav följande ökad syreförbrukning. Detta blir särskilt markant i näringsrika vat- ten, tex i redan förorenade vattenområden där risk kan uppstå för besvärande lukt, ac- celererad igenväxning mm, samt i grunda skärgårdsområden med dålig vattenomsätt- ning.

Dimbildning, svag is eller förhindrad is- läggning kan även följa på grund av kyl- vattenutsläppen. Viss påverkan på fiskbe— stånd och fiske kan vidare väntas. Tempera— turförhöjningarna torde visserligen inte bli av den storleksordningen att fiskdöd behöver befaras. Däremot har undersökningar av vattentemperaturens betydelse för vissagfisk- arters vandringar, uppehålls- och lekvanor m m gett resultat som tyder på att även små temperaturförhöjningar kan påverka fisk- beståndets rörelser.

Sammantaget kan emellertid konstateras att effekterna av stora varmvattenutsläpp f n är ofullständigt klarlagda. Även om vissa erfarenheter finns, tex rörande utsläppen i Västeråsfjärden, är de alltför begränsade för att med större säkerhet bedöma påverkan av utsläppen från de mycket stora kraftanlägg- ningar som nu byggs eller planeras i kust- områdena. En allmän bedömning torde dock vara att eventuella effekter på växt- och djurliv bör bli avsevärt mindre när utsläp- pen görs vid öppna havskuster med goda omsättningsförhållanden än när de sker i insjöar eller trånga skärgårdsområden.

Det vattenburna radioaktiva utsläpp från en atomkraftanläggning som med stor ut- spädning följer med den utgående kylvatten- strömmen får en låg intensitet i recipienten och är från strålskyddssynpunkt utan större betydelse. Viss risk för anrikning av radio- aktivitet i vegetation m m anses dock kunna föreligga om recipienten är grund. Gränser måste därför sättas för utsläppen av radio- aktivt material.

Lagring oclz transport av oljeprodukter innebär latenta risker för vattenskador.

Nedgrävda oljetankar kan efter ett antal år börja läcka på grund av rostskador utan att läckan genast upptäcks. Avsevärd mängd

olja kan *hinna läcka ut, blanda sig med grundvattnet och föras vidare ut i andra vattendrag. Förutom skador på växt- och djurliv kan sådana föroreningar även för- störa dricksvattenkällor för lång tid. Kost- naden för tex en kommun-'att byta dricks- vattentäkt är mycket stor. I Sverige finns f n ett stort antal cisterner under jord för för- varing av oljeprodukter. Antalet 400 000 har nämntsi vissa sammanhang. Även om en exakt beräkning inte låter sig göra är dock antalet sannolikt av denna storleksordning. I och med förläggningen under jord före- ligger risk för rostangrepp och läckage.

Oljetransporter kan också vålla skador på växt- och djurlivet och vidare på stränderna vid våra kuster. Tankfartygen gör således ofta medvetna oljeutsläpp när tankarna skall rengöras efter lossning av lasten. Vidare in- nebär enbart förekomsten av tankfartyg vid kusterna och i skärgårdarna, i synnerhet i Östersjön, en föroreningsrisk genom risken för fartygsolyckor. En grundstötning i Stock- holms innerskärgård, London Harmony, där endast 900 ton olja flöt ut, har t ex innebu- rit massavlivning av fåglar samt stora kost- nader och arbetsinsatser för att, i den mån det över huvud taget var möjligt, rengöra stränderna. Östersjöns karaktär av innanhav leder till :att en katastrof med oöverskådliga följder- kan befaras om ett stort tankfartyg skulle haverera inom området.

7.3.3 .Möjligheter att begränsa utsläppen

I den mån kylvattenutsläpp bedöms medföra skadeverkningar, kommer möjligheterna att begränsa dessa att främst vara knutna till möjligheterna att använda alternativa kyl- metoder, tex kyldammar eller kyltorn. Kyl- dammar används i begränsad omfattning i USA i sjöfattiga områden där konstgjorda sjöar tillmäts stort värde ur rekreationssyn- punkt. Kostnaden är högre än för konven- tionell vattenkylning och starkt beroende av lokala förhållanden.

Kyltorn används på vissa håll i bl a Eng-

land och USA, men de leder till betydande merkostnader, ca 15 % har nämnts, för kraftproduktionen. De kan även betraktas som mindre miljövänliga med hänsyn till att de måste göras mycket stora och höga och därmed blir dominerande i landskapet. Öpp— na kyltorn medför också en betydande för- brukning av vatten.

I kraftvärmeverk utnyttjas värmeproduk- tionen för uppvärmning av bostäder mm, vilket utöver minskad vattenförorening inne— bär den energipolitiska fördelen att bränslet utnyttjas maximalt. En förutsättning för att detta skall kunna ske är emellertid att verket kan förläggas i eller nära tätbebyggelse med stora värmebehov.

Hittills har oljebaserade kraftanläggningar kunnat lokaliseras på detta sätt medan säker- hetsbedömningar gjort att atomkraftverken tills vidare ansetts böra förläggas på större _avstånd från befolkningscentra. På atom- energidelegationens initiativ har emellertid, som tidigare nämnts, undersökningar i syfte att klarlägga förutsättningarna för en när- förläggning påbörjats i anslutning till Stock- holms Elverks ansökning om koncession för en atomkraftanläggning i Värtan.

Kylvattenproblemen kan emellertid inte elimineras härigenom. De värmebehov, som kan tillgodoses med fjärrvärme, är inte ens under den kalla årstiden tillnärmelsevis så stora, att de totala elbehoven skulle kunna täckas genom utbyggnad av kraftvärmeverk.

Vattenskador på grund av läckage eller utsläpp av olja kan begränsas genom förbud mot nedgrävda oljetankar samt löpande be- siktning och kontroll. Befintliga oljetankar i marken kan så småningom bytas ut.

Anordningar för tankrengöring kan inrät- tas i oljehamnarna. I anslutning därtill kan någon form av obligatorisk avgift för tank- rengöring införas för att säkra att anord- ningarna utnyttjas.

För att minska riskerna för tankfartygs- olyckor kan tex obligatorisk bogsering på vissa sträckor föreskrivas. Vidare kan gräns för fartygsstorlek sättas. I fråga om Öster- sjön, som är särskilt känslig, gäller att in- ternationella överenskommelser om högsta tillåtna fartygsstorlek måste förutsättas.

7.4 Mar/(intrång och andra ingrepp i miljön

Till energisektorns effekter på miljön kan, utöver föroreningar av ovan nämnda slag, även hänföras markanvändning och ingrepp i naturlandskapet. Sådana effekter uppkom- mer visserligen vid i stort sett all verksam- het som kräver fasta anläggningar, men de kan betraktas som speciellt problematiska när det gäller större industriella anläggning- ar, där lokaliseringen ofta måste ske med utgångspunkt från särskilda krav, tex till- gång till stora kvantiteter vatten.

De verksamheter inom energisektorn som främst är intressanta i detta sammanhang är dels vattenkraftutbyggnader, dels använd- ningen av mark för oljeraffinaderier och sto- ra värmekraftstationer, dels användningen av mark för distributionsledningar.

Beträffande vattenkraftutbyggnader och annat byggande i vatten har sedan länge en särskild ordning gällt för att pröva och så- vitt möjligt ekonomiskt kompensera skadliga effekter på omgivningen. Även om återstå- ende möjliga vattenkraftutbyggnader är få jämfört med vad som redan byggts ut är problemet fortfarande av stor vikt. Frånsett att återstående utbyggnader successivt kan te sig alltmer kontroversiella kan tex om- byggnad av äldre stationer, utökad regle- ringsgrad, m m leda till nya eller förstärkta skadeeffekter. Skadeeffektema skiftar med de lokala förhållandena och är oftast lokalt begränsade, varför de inte låter sig generellt beskriva.

Frågan om fortsatta vattenkraftutbyggna- der av större betydelse kommer både beträf- fande omfattning och tillåtlighetsregler att underställas statsmakternas prövning i andra sammanhang dels genom vattenlagsutred- ningens kommande betänkande, dels genom större utbyggnadsärenden. Energikommittén anser sig därför här inte behöva närmare gå in på dessa frågor.

Problemen i samband med att mark tas i anspråk för olieraffinaderier och stora vär- mekraftstationer är, som redan antytts, av samma art som för många andra slag av storindustri där lokaliseringsalternativen är begränsade, där relativt stora markytor be—

hövs och där anläggningen kan bli domine- rande i landskapet. För raffinering i Sverige gäller i dagens läge att anläggningen måste lokaliseras i anslutning till djuphamn. För värmekraftstationer kan flera olika lokalise- ringsstyrande faktorer gälla och ha olika tyngd beroende på bl a anläggningens stor- lek och vilket bränsle som används. Tillgång till kylvatten är främsta exemplet. För stora oljeeldade stationer krävs särskilda möjlig- heter att ta emot och att lagra bränslet. För atomkraftstationer gäller tills vidare regler om säkerhetszoner och minsta avstånd till tätbebyggelse, vilket bl a betyder att möjlig- heten att bebygga relativt stora markområ- den påverkas.

Sammantaget leder detta till behov av in- dustrimark vid kusten eller vid de större vattendragen, dvs områden som i ökande utsträckning blivit attraktiva för bl a bebyg— gelse och fritids- och rekreationsändamål.

I syfte bl a att få fram en metodik som medger en riktig avvägning mellan olika markanvändningsbehov har arbeten på att få fram en fysisk riksplanering startat. En första rapport från den särskilda arbetsgrup- pen väntas föreligga under år 1971. Med hänsyn härtill och till att problemkomplexet har vidare aspekter än vad som kan stude- ras ur enbart energisektorns synvinkel är det nu för tidigt att göra några antaganden om vilka restriktioner som kan komma att läg- gas på energiföretagen. Energikommittén be- gränsar sig därför till att här understryka be- tydelsen av att metodutveckling och plane- ringsarbete när det gäller dessa avvägningar sker så snabbt som möjligt.

Ett för energisektorn speciellt miljöpro- blem utgör behovet av mark för distribu- tionsledningar. Problemet är mest framträ- dande när det gäller elektriska högspännings- ledningar. Dessa utgörs till övervägande del av luftledningar och föranleder betydande markintrång. Detta gäller särskilt när de dras fram i skogska eftersom den erfor- derliga kalytan är relativt bred — upp till 40 31 50 meter vid en 400 kV ledning — och eftersom ytterligare skogsareal indirekt kan påverkas genom exempelvis försvårade avverkningsförhållanden. Enligt eldistribu-

tionsutredningens beräkningar, SOU 1968: 39, uppgår den del av Sveriges produktiva skogsmark, som berörs av luftledningar, till ca 200 000 hektar eller ca 0,8 % av total- arealen. Omfattningen av intrång på annan mark än skogsmark är svårare att beräkna och intrånget får varierande effekter. Inom tätbebyggda områden kan mark som annars vore lämplig för bebyggelse tas i anspråk för ledningar eller få begränsad användbar- het. Slutligen kan sägas att ledningarna ofta innebär ett betydande ingrepp i landskaps- bilden.

Genom den koncessionsprövning som sker enligt ellagen finns möjlighet att se till att nya ledningar dras på sådant sätt att intrång- et blir så litet som möjligt. Behovet som så- dant av en ny ledning kan emellertid bara i undantagsfall prövas, eftersom det bl a är avhängigt av elkraftproduktionens lokalise- ring i förhållande till avsättningsområdena. Kommittén återkommer till dessa frågor i kapitel 9.

Andra distributionsledningar har mindre betydelse ur miljövårdssynpunkt. Distribu- tionen av bl a stadsgas och fjärrvärme sker regelmässigt med underjordiska ledningar. Pipelines för olja eller naturgas, i den mån sådana blir aktuella över längre sträckor i Sverige, kan inte heller väntas leda till all- varligare ingrepp i landskapsbilden. De bör dock sannolikt underkastas koncessionspröv- ning för att begränsning av eventuellt oac- ceptabla intrång skall kunna ske. En sär- skild kommitté, Utredningen om oljeled- ningar, arbetar fn med att utreda behovet av lagstiftning om anläggande och utnytt- jande av pipelines.

7.5 Vidtagna och nu planerade miljövårds- åtgärder

Den allmänt sett viktigaste åtgärd på miljö- vårdsområdet som vidtagits på senare år är införandet fro m 1 juli 1969 av en särskild miljöskyddslag.

Denna omfattar den samlade rättsliga reg- leringen av centrala miljövårdsfrågor och innehåller i sammandrag följande.

Regler om såväl vattenförorening som

luftförorening, buller m m har sam-ordnats i en lag. Regler om vattenförorening har bru- tits ut ur vattenlagen och inarbetats i den nya lagen. Däremot står bestämmelserna om byggande i vatten, tex kylvattenkanaler till värmekraftanläggning, kvar i vattenlagen. Anläggningar som prövas enligt atomenergi- lagen och ellagen skall endast vara under- kastade tillståndstvång enligt den nya lagen i den mån de förorsakar störningar —— tex utsläpp av kylvatten — som inte beaktas i speciallagarna.

Enligt den nya lagen skall all verksamhet som medför risk för vatten- och luftförore- ningar och andra miljöstörningar, »miljöfar- lig verksamhet», vara underkastad tillstånds- prövning. Tillstånd skall kunna förknippas med skyldighet att vidta skyddsåtgärder av olika slag och skyldighet att tåla vissa be- gränsningar i verksamheten. Om en miljö- farlig verksamhet befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse får tillstånd endast beviljas där särskilda Skäl föreligger. I vissa fall kan verksamheten helt förbjudas.

Det kan här nämnas att lagen endast är tillämplig på miljöstörningar från fasta an- läggningar och då endast om störningama inte är helt tillfälliga. Bland störningar som således inte faller under miljöskyddslagen kan nämnas buller och avgaser från enskilda fordon.

Prövning enligt miljöskyddslagen sker cen- tralt inom en nyinrättad koncessionsnämnd för miljövård. Naturvårdsverket och länssty- relserna har dock möjligheter att ge dispens på vissa villkor. Nämndens beslut kan över- klagas hos Kungl Maj:t.

Utöver miljöskyddslagen finns speciella bestämmelser i tex hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning, vilka ger lokala myndigheter möjlighet att ställa upp sträng- are krav än enligt den nya, allmänna lagen.

Som nämnts står vissa för energisektorn intressanta rättsregler kvar i vattenlagen. Denna lag är emellertid sedan november 1968 föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Syftet med utredningen är en- ligt direktiven att skapa möjligheter till pla- nering i stort av vattenutbyggnadsverksam- het och att få fram regler som möjliggör en

friare och mer mångsidig bedömning av ett utbyggnadsföretags tillåtlighet än f n. Direk- tiven anger att utredningen bör överväga möjligheten att förlägga tillståndsprövningen av större frågor till en central instans, i för- sta hand koncessionsnämnden för miljövård. Övriga tillstånd skulle prövas av vederbö- rande länsstyrelse.

Samtidigt med miljöskyddslagen trädde bestämmelser i kraft rörande begränsning av tillåten svavelhalt i eldningsoljor. Svavel- halten har i ett första steg bestämts till högst 2,5 viktprocent.

Möjligheten för de kommunala myndig- heterna att genom hälsovårdsstadgan före- skriva längre gående begränsningar har tex använts i Stockholms stad, där eldningsolja som förbrukas i innerstaden numera inte får hålla mer än 1 viktprocent svavel. Lik- nande åtgärder har planerats i Göteborg och Malmö. Det kan nämnas att rökgasrening i viss omfattning kan ge befrielse från det riksomfattande förbudet mot användning av svavelhaltigare eldningsolja.

Vid införandet av den generella begräns- ningen av svavelhalten till högs 2,5 vikt- procent diskuterades också successiv ned- trappning av detta värde till ca 1 viktpro- cent. Naturvårdsverket fick i uppdrag att ut- arbeta detaljerat förslag.

Verkets förslag har redovisats i december 1969 och innebär sammanfattningsvis föl- jande.

Nedtrappningen av svavelhalten skall ske med utgångspunkt från principen att svavel- fattig tjockolja i första hand bör användas dels där den åstadkommer största effekten för att förbättra föroreningssituationen, dels där den kan hanteras med minsta svårighet. Mot den bakgrunden bör högsta tillåtna sva- velhalt i eldningsolja sänkas senast under eldningssäsongen 1972/73 i ett steg till 1 viktprocent i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö samt i ett tiotal större städer. Denna gräns bör sedan successivt ut- sträckas till att gälla alla större tätorter. Sam- tidigt bör regler om användning av lågsvav— lig olja också införas för större värmekraft- verk, i det första skedet sådana med tillförd effekt över 300 MW.

Flera åtgärder har vidtagits och planeras för att begränsa skadliga avgasutsläpp från motortrafiken. Efter förslag från en särskild expertgrupp, som tillkallats för att leda ett utvecklingsarbete på bilavgasområdet, har bl a bestämmelser införts om maximivärden för avgasernas röktäthet från dieseldrivna fordon och om plombering av bränslepum- pen. Vidare har införts krav på att bensin- bilar fr o m 1969 års modell skall ha sluten vevhusventilation. Från 1 juli 1970 får av- gaserna innehålla högst 4,5 volymprocent koloxid vid tomgång. Fro m 1971 års mo- deller gäller maximivärden för utsläpp av koloxid (45 g/km) och kolväten (2,2 g/km), vilket i praktiken innebär att någon form av avgasrening måste införas. Fro m den 1 ja- nuari 1970 begränsas maximihalten av bly i bensin till 0,7 g/ liter. Naturvårdsverket och giftnämnden utreder ytterligare begränsning- ar av blyinnehållet. Utvecklingsarbetet på bilavgasområdet fortsätter också.

För förvaring av olja under jord gäller numera särskilda bestämmelser om tank- konstruktion, rostskydd m m. Tillstånd mås- te inhämtas från byggnadsnämnden, som också skall avsyna tanken innan övertäck- ning sker. Även för tankar som förvaras ovan jord inom- eller utomhus gäller sär- skilda bestämmelser om konstruktion, place- ring m m.

7.6 Tänkbara åtgärder

Hittills vidtagna och planerade åtgärder för att minska miljöskador på grund av verk- samheten inom energisektorn har — från- sett regler om skadeförebyggande åtgärder samt ersättning vid byggande i vatten — in- riktats på att genom rättslig reglering be- gränsa och kontrollera förorenande utsläpp av olika slag. Möjligheten att genom avgif- ter försöka styra verksamheten i miljövän- ligare riktning har knappast använts, med det undantaget att vattenkraftutbyggnader i regel förknippats med speciella ekonomiska villkor utöver den direkta skadeersättningen. Begränsningar av de slag som ovan nämnts får dock, genom att de kan fördyra vissa

slag av energiproduktion, på sikt en styran— de effekt.

Sannolikt kommer emellertid tillstånds- prövningar samt vidtagna och planerade be- gränsningar — tex när det gäller svavelhalt i eldningsoljor eller avgaser från motorfor— don — på sin höjd att kunna leda till att fortsatt ökning av miljöförstöringen hejdas. Som redan konstaterats är det nämligen så- väl tekniskt som ekonomiskt omöjligt att helt eliminera vissa skadeverkningar med nuvarande struktur på energiproduktionen. En radikal förbättring ur miljövårdssynpunkt torde endast kunna nås genom att konsum- tion och produktion av olika energislag om- fördelas.

I viss utsträckning har en sådan omför- delning redan påbörjats, framdriven av den teknisk-ekonomiska utvecklingen på produk- tionssidan. De ekonomiska incitamenten till kombinerad värme- och kraftproduktion i värmekraftanläggningarna är kanske det mest framträdande exemplet liksom elener- gins inträde på bostadsuppvärmningens om- råde.

De tendenser till omstrukturering som framkommer kan förstärkas eller motverkas med direkta miljöpolitiska åtgärder. Mest ingripande vore givetvis om statsmakterna införde totalt eller för vissa områden gäl- lande förbud mot visst slag av energipro- duktion eller -konsumtion, tex förbud mot bensindrivna bilar i storstädernas cityområ- den. Sådana ingrepp i det fria konsumtions- valet ter sig dock, utom i undantagsfall, knappast genomförbara av allmänpolitiska skäl. De torde i allmänhet inte heller vara nödvändiga eftersom betydande effekter san- nolikt kan nås med andra och mindre kon- troversiella åtgärder. Kommittén återkom- mer härtill i det följande. Vad som i en för- sta etapp kan vara aktuellt är att undersöka om skatter och avgifter som belastar olika energislag är avvägda på sådant sätt att de inte gynnar de miljöfarliga energislagen på de miljövänligares bekostnad.

Skattebelastningen inom energisektorn är emellertid utformad efter hänsynstagande till helt andra faktorer än de miljöpolitiska. Om man av olika skäl anser att en revide-

ring av skattesystemet inte är en framkom- lig väg, kan man i stället försöka beräkna de verkliga miljökostnadema vid olika ener- giproduktion och -distribution samt fördela dessa på vederbörande producent eller kon- sument. Det avgiftssystem som därvid utfor- mas måste dock koordineras med t ex regler om finansiering av investeringar för bostads- uppvärmning och med skattesystemet så att inte motstridiga effekter uppnås.

Möjligheterna att utforma ett väl diffe- rentierat avgiftssystem, som medför att var- je energislag bär sin andel av miljökostnader- na, är svåra att bedöma. Sannolikheten talar för att ett sådant system bör utgöra en rikt- punkt och att i praktiken kompromisser kommer att göras eftersom en i alla detaljer fullständig kostnadsberäkning och -fördel- ning knappast är möjlig och dessutom kan väntas kräva orimligt stora resurser för ut- redning, administration och kontroll. Av praktiska skäl kan därför en kombination av tillståndsprövningar, maximigränser samt skatte- och avgiftsuttag väntas bli de för- härskande miljöpolitiska medlen.

I sammanhanget kan erinras om att även åtgärder för att i optimal omfattning be- gränsa energiförluster och energikonsumtion är av intresse med hänsyn till miljövärden. Minskad energiförbrukning medför självfal- let att de miljöproblem, som hänger samman med energiförbrukningen, minskar. Vid be- dömningen av vilka åtgärder som är opti- mala är det väsentligt att även de olika ener- giformernas miljö- och beredskapskostnader beaktas. Som exempel på en sådan åtgärd kan nämnas värmeåtervinning ur ventila- tionsluft vilken vid användning i flerfamiljs- hus nästan kan halvera energibehovet. Be- aktande av även miljö- och beredskapskost- nader medför att antalet fall där denna åt- gärd blir lönsam ökar starkt.

Självfallet kan också direkta styrningsåt- gärder på vissa punkter aktualiseras. Fram- för allt gäller detta enligt kommitténs me- ning i fråga om fastighetsuppvärmning, som svarar för en väsentlig del av luftförorening- arna i speciellt storstadsområdena, och som skulle kunna styras mot sådana för miljön skonsammare former som fjärrvärme, gas-

och elvärme. Såväl energipolitiska som miljö- politiska skäl kan motivera en samlad plane- ring av värmeförsörjningen för i varje fall tätbebyggda områden. Det kan därvid bli fråga om att ingripa direkt i konkurrensen mellan olika energislag och tex förbjuda resp påbjuda vissa värmesystem inom vissa typer av områden. Allmänna riktlinjer för en planering av detta slag tas upp i kapitel 9.

Kommittén håller det vidare för sannolikt att direkta åtgärder på sikt måste vidtas för att en radikal nedskärning av biltrafikens luftföroreningar i storstäderna skall kunna ske. Redan med nuvarande teknik finns dels biltyper som leder till mindre eller inga luftföroreningar — tex gasol- och elbilar — dels andra former av transport- och kommu- nikationsmedel —— tex eldrivna järn- och spårvägar. Av flera skäl är emellertid ben- sin— och dieseldrivna fordon f n de mest kon- kurrenskraftiga transportmedlen. Mycket be— ror givetvis på trafikpolitiken i stort, liksom på planeringen i de större städerna där t ex de kollektiva transporterna ibland inte hin- ner utvecklas i takt med bebyggelsen eller där tex spårbunden trafik inkräktar på möj- ligheterna att göra trafiken flexibel. De långa transportavstånden utanför tätorterna är en annan faktor, som bla bidrar till att öka de bensin- och dieseldrivna fordonens konkurrenskraft jämfört med tex nu till- gängliga typer av elbilar.

Även skattebelastningen spelar in. Ett få- tal gasoldrivna bilar förekom i Sverige i bör- jan av l960-talet. Gasolbilen har dock fn ingen ekonomisk konkurrenskraft sedan be- skattning på gasol för motorfordonsdrift in- fördes 1964. Elbilar, som med nu tillgänglig teknik i varje fall kan användas för kort- hållstrafik, kommer på grund av de tunga batterierna ofta i en högre skatteklass än motsvarande bensinbilar. Såvitt nu kan be- dömas kommer, utöver differentiering av av- gifts- och skattebelastning, såväl större tra- fikpolitiska överväganden som ytterligare tekniskt utvecklingsarbete att krävas om man vill åstadkomma en förändrad struktur.

Energikommitténs prognos har självfallet inte beräknats utifrån antaganden om åtgär- der av nämnda slag. Avvikelser från prog-

nosen kan därför väntas vid en medveten miljöpolitisk styrning av konkurrensen inom energisektorn. Framför allt kan förutses att tendensen enligt prognosvarianten 1 därvid förstärks, dvs att elkraften vinner ytterligare terräng på de fossila bränslenas bekostnad.

8. Prognosbedömning med framåtblick till år 2000

8.1. Inledning

I kapitel 3 har ett referat lämnats av energi— kommitténs Rapport rörande Sveriges ener- giförsörjning 1955—1985. Prognoser och analyser i rapporten avser energileveranser- na till de slutliga konsumenterna. För att beräkna storleken av erforderlig tillförd energi i systemet har vidare energibalanser gjorts upp, varför studien även omfattar omvandlingsprocessema.

Det framtagna materialet indikerar en fortsatt kraftig stegring av energiförbruk- ningen. Den totalt tillförda energin ökade under perioden 1955—1965 med i genom- snitt 4,8 % per år. Detta är ett högt värde med hänsyn till landets höga specifika för- brukningsnivå, som enligt vad som tidigare angetts uppgick till 3,5 toe per capita år 1965. Därav var 2,7 toe bränsle och 5 800 kWh elenergi. För Västeuropa var totala energiförbrukningen ca 2,3 toe per capita medan motsvarande globala genomsnitt en- dast var omkring 1,1 toe per capita. Endast USA har väsentligt högre värden, ca 6,5 toe per capita, men där är den specifika till- växttakten betydligt lägre.

Mot denna bakgrund är det anmärknings- värt att man för den årliga förbrukningsök- ningen fram till 1985 erhållit så höga vär- den som 4,5—5,5 %. Visserligen är tren- den för den första tioårsperioden något hög- re än för den därpå följande, men prognosen kan inte sägas innebära någon nämnvärd av-

mattning av energiförbrukningens tillväxt under den studerade tidsperioden.

8.2 Allmänt om upprättandet av energi- prognoser

8.2.1. Syfte

Syftet är i första hand att ge samhälleliga organ bästa möjliga underlag för planering- en av de åtgärder, som erfordras för att tillgodose det framtida energibehovet, däri innefattat åtgärder för att motverka ur miljö- synpunkt eller av andra skäl ogynnsamma följder av energiförbrukningen. Handlings- beredskapen kan då ökas och mer ekono- miska lösningar åstadkommas. Eventuellt er- forderliga styrningsåtgärder kan utformas och sättas in på ett tidigt stadium. Plane- ring och åtgärder kan avse energiförsörj— ningen i stort eller vara begränsade till tex särskilda energislag, regioner eller använd- ningsområden och kan beroende härav vara olika detaljerade, vilket givetvis även medför krav på olika slag av prognoser. Samtidigt kan prognoserna ses som en form av sam- hällsservice och ge branschorganisationer och företag bakgrundsmaterial för plane- ringen.

8.2.2. Metoder

Prognosmetodiken kan och bör anpassas ef- ter prognosernas syfte, komplexitet, krav på

noggrannhet etc. I många fall och speciellt på kort sikt kan extrapolation i kombination med sakkunnig bedömning vara fullt till- räcklig. Även mycket sofistikerade matema- tiskt-statistiska metoder av sådant slag har utarbetats. De ger emellertid inte så stora möjligheter att beräkna olika motiverade ut- vecklingsaltemativ eller att i efterhand ana- lysera och förklara avvikelser mellan prog- nos och verklighet. I detta avseende är prognosmodeller att föredra, dvs modeller som i matematisk form mer eller mindre förenklat avbildar relationerna mellan ener- giefterfrågan och de faktorer som är rele— vanta för dennas storlek. Modellen måste gi- vetvis grundas på en teori eller hypotes rö- rande dessa relationer och för att få prak- tisk användbarhet måste den vidare kvantifie- ras genom statistiska undersökningar. Som konkret exempel på en efterfrågesektor för vilken en delmodell skulle kunna konstrue- ras kan nämnas energibehovet för bostads— uppvärmning. Faktorer av betydelse är här bla det totala antalet rumsenheter, dessas fördelning på hus av olika storlek och utfö- rande, utom- och inomhustemperaturen, ven- tilationsgraden samt energimediet och den därav betingade uppvärmningsutrustningen. Fördelningen mellan olika energimedier be- stäms i sin tur av kostnadsrelationerna vid användning av olika medier. Väsentliga fak- torer är vidare konsumenternas disponibla inkomster och, inom den ramen, deras pre- ferenser mellan olika slags konsumtion. Liknande modeller kan utvecklas för spe- ciella bränslen etc, varvid givetvis efterfrå- gans känslighet för prisrelationerna särskilt måste beaktas. Som ett slutmål kan kanske anges integrerade modeller, som omfattar både utbuds- och efterfrågesidorna inom hela energisektorn och deras samband med samhällsekonomiska och tekniska faktorer. Starkt förenklade modeller av detta slag, som endast arbetar med kategorier av typen bruttonationalprodukt, total industriproduk- tion, folkmängd, har framtagits på många håll. Deras praktiska värde kan emellertid ifrågasättas. Användningen av dylika alltför komplexa begrepp innebär att analysen av det verkliga utfallet blir föga givande. Den

strukturförändring som ständigt pågår i sam- hället, men som inte kommer till synes om man enbart studerar totala kategorier, med- för rimligen också en förändring av kon- sumtionsmönstret, vilket på sikt även måste leda till förskjutningar i energibehovets ka- raktär. Den hittills registrerade övergången till mer förädlade energiformer är ett ut- tryck härför. En relativt detaljerad uppdel- ning på någorlunda homogena sektorer tor- de vara en förutsättning för att sådana för- skjutningar skall kunna analyseras och för- utses.

I Storbritannien, där energiförsörjningen till väsentlig del är nationaliserad, har in- tressanta och relativt långt komna försök med integrerade prognosmodeller utförtsl. Det fortsatta arbetet på detta område, som bl a möjliggörs av modern datateknik, torde komma att medföra betydande framsteg i planeringstekniskt avseende och bör om möjligt tillgodogöras från svensk sida.

Oavsett vilken prognosteknik som kommer till användning är det för att kunna utföra en välgrundad prognos nödvändigt att kän- na till nuläget och att kunna analysera den verkliga utvecklingen under en gången tids— period. Tillgången på statistiskt underlag är därför av stor betydelse. Det säger sig självt att kraven på statistikuppgifternas kvalitet och differentiering blir högre ju mera avan- cerad prognos- och planeringsmetodik som skall användas. Som framhålls i annat sam- manhang föreligger i Sverige f n en del bris- ter i statistikavseende när det gäller vissa delar av energimarknaden.

8.2.3. Generella problem

Även om det med tiden visar sig möjligt att utarbeta mer realistiska prognosmodeller kan någon garanti för riktiga prognoser inte erhållas. Många faktorer är beroende av po- litiska beslut eller eljest av sådan natur att de i en energiprognos måste få karaktär av

1 Se tex C I K Forster, The Statistical Basis to National Fuel Policy, Alden Press, Oxford 1969.

randvillkor. Teknologiska förändringar som är omöjliga att förutse kan inträffa. Det ma- terial, på vilket modellen bygger, kan ibland tolkas på flera lika rimliga sätt. Även bort- sett från sådana större störningar måste var- je prognos, oavsett hur mycket arbete som nedläggs på den, vara behäftad med en osä- kerhet som ökar ju längre tidsperiod progno- sen avser. Den enda möjligheten att komma till rätta med dessa problem är att prognos— arbetet görs till en kontinuerlig uppgift, dvs att prognosen revideras allteftersom förut- sättningarna ändras och nya rön beträffan- de de i prognosmodellen ingående samban- den iakttas. Subjektiva moment är oundvik- liga i detta arbete. Till väsentlig del beror resultatet, dvs prognossäkerheten, av skick- ligheten och omdömesförmågan hos dem som utför prognosarbetet. Dessa egenskaper torde endast kunna förvärvas genom lång- varig erfarenhet inom det aktuella sakom- ”rådet.

Värdet av prognosmodeller består framför allt i att de medger systematisk behandling av ett stort antal faktorer som inbördes är beroende av varandra. Konsekvenserna av ändrade förutsättningar kan snabbt beräk- nas och alternativa handlingsprogram därige- nom utarbetas. I en starkt föränderlig värld är möjligheten till flexibel planering av av- görande betydelse, vilket kommit till uttryck i moderna planerings- och beslutsmetoder.

Alla systematiska, kvantitativa prognos— metoder måste bygga på historiska fakta, främst från den period som analyserats sta- tistiskt och utgör bas för prognosen. Nya tillgångar och nya användningsområden får bedömas från andra utgångspunkter i den mån de över huvud taget kan förutses. Svå- righeten att förutse framtida konsumtions- beteenden, som vid prognosens upprättande inte är kända, är givetvis ett grundläggande problem.

Detta kan illustreras genom ett exempel från uppvärmningssidan. Byggnadsbeståndet för bostäder och andra ändamål, som står i en viss relation till folkmängden, torde med någorlunda säkerhet kunna uppskattas 10 år 20 år framåt i tiden. Även om inom- husklimatet för dessa kan bli mer energi-

krävande än fn, kan erforderlig energi- mängd också relativt väl beräknas. Om man däremot önskar påverka utomhusklimatet kommer nivån för energibehovet att väsent- ligt förändras. Uppvärmning vintertid av trottoarer och vissa körbanor i en del stä- der är en början. Särskilt i vårt land med dess kalla klimat kan framdeles opinionen för en avsevärd utomhusuppvärmning i tät— orterna tänkas bli stark. Detta kan fram- tvinga en teknik, som medför helt andra energiinsatser än hittills.

Benägenheten att vänta en avtagande ök- ningstakt på lång sikt är påtaglig i många prognossammanhang. Den sammanhänger med att viss mättnad som regel uppstår vid en konventionell användningsform och att nya användningsformer som nämnts är svå- ra att förutse. Att kompensera detta genom att tillämpa trendframskrivning av en iakt- tagen utveckling är en visserligen ofta prak- tiserad och för en kort tidsperiod acceptabel metod, men kan på längre sikt inte vara rimligt. Ingenting talar för att energibeho- vets tillväxt skulle ha karaktär av oföränder— lig naturlag. Tvärtom ter det sig för det ut- vecklade industriella samhället osannolikt att en ökningstakt av 5 % per år fortsätter i längden. Efter en tidsperiod på 100 år skulle energiförbrukningen ligga på 130 gånger utgångsnivån. Om inte annat kan de globala miljöproblem, som en dylik utveck- ling torde medföra, väntas utgöra en spärr.

En mättnad i energiförbrukningens tillväxt måste på lång sikt betraktas som trolig, bl a på grund av att samhällets preferenser änd- ras. Det blir framdeles en intressant uppgift att försöka beräkna denna mättnadsnivå.

8.3 Energikommitténs prognosrapport 8.3.1 Metodik och grundförutsättningar

Rapporten innehåller en konsumtionsprog- nos baserad på en så långtgående analys av olika sektorer som tillgängligt material, tid och personella resurser tillåtit. Utvecklingen av sektorerna har prognoserats var för sig, varvid olika sakkunniga bedömares åsikter

om styrande faktorers utveckling och inver- kan på energiförbrukningen beaktats. De olika energiformerna har indelats i två skil- da grupper, bränsle och elkraft. Med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en ur alla synpunkter invändningsfri omräkningsfaktor mellan dessa, har de i efterfrågeanalyserna så långt möjligt behandlats åtskilda. Detta synes vara ett ändamålsenligt förfarande med hänsyn till tillgängligt underlag.

Arbetsgruppen har i möjligaste mån utgått från samma grundläggande förutsättningar som 1965 års långtidsutredning och även eftersträvat att tillämpa de resultat och be- dömningar som denna framlagt. Då lång- tidsutredningen i första hand behandlar ut- vecklingen fram till 1970 och endast gör ganska försiktigt hållna uttalanden för pe- rioden 1970—1980, har prognosgruppen va- rit tvungen att göra egna antaganden fram till 1985. I första hand har därvid fixerats betingelser för 1975, som kan sägas väl kor- respondera med långtidsutredningen. För den senare tioårsperioden har det varit väsentligt svårare att ta fram data rörande utveckling- en av styrande variabler. För att inte ge sken av falsk entydighet har arbetsgruppen utfört beräkningar enligt två varianter. Differensen mellan dessa har varit möjlig att klargöra inom konsumentgrupperna samfärdsel och övrigsektom, detaljförbrukningen, som vä- sentligen omfattar uppvärmning. För indu- strisektorn har det däremot inte varit möj- ligt att konkretisera innebörden av ansatser- na (variant 1 = högre el- och lägre bräns- leökning: variant 2 = lägre el- och högre bränsleökning). Bristen på underlag för nog- grannare siffermässig redovisning av de oli- ka branschernas tillväxt är här särskilt på- taglig.

Den tillämpade prognosmetodiken får an- ses vara acceptabel med hänsyn till tillgäng— lig information. Betydande kvalitativa vins- ter skulle kunna göras genom förbättringar av den statistiska informationen, speciellt inom områdena uppvärmning och samfärd- sel. Möjligen vore det också motiverat med mer precisa metoder vid analys av utveck- lingstrender och samband. Sådana förbätt- ringar kan dock inte minska prognosens

grundläggande svaghet, nämligen att den re— presenterar endast ett förbrukningsalternativ. Detta kan emellertid tillgodoses genom att införa alternativ användning av vissa energi— slag, vilket här medfört att prognosen som nämnts redovisar två varianter för energiför- sörjningen. Prognosens användbarhet för be- slutsfattande skulle öka avsevärt om den ut- mynnade i ett antal alternativ, kopplade till olika kombinationer av förutsättningar. Kon- struktionen av praktiskt användbara prog- nosmodeller av detta slag är som tidigare framhållits förenad med många problem av både praktisk och teoretisk art. Ett problem som inte alls berörts i den föreliggande prog- nosen, är frågan om olika energiformers priselasticitet. En målsättning på lång sikt bör vara att utveckla sådana prognosmodel- ler med tillämpning inom energiområdet, varvid givetvis utländska erfarenheter bör tillvaratas.

8.3.2. Utfall hittills

När prognosen slutfördes fanns i regel data to m 1965 tillgängliga. Eftersom statistik nu finns även för åren 1966—1968, är det av intresse att jämföra den hittillsvarande ut- vecklingen med prognosens värden. Härvid bör dock beaktas att prognosens utvecklings- trender avser genomsnittsvärden för perio- den 1965—1975. Konjunktur- och tempera- turbetingelser mm för enstaka år kan na— turligtvis medföra störningar, som gör det svårt att i prognosperiodens början bedöma prognosutfallet på längre sikt.

På grund av det statistiska materialets bristfälligheter, speciellt i fråga om bräns- len, anges i nedanstående tabell endast sum— man av till konsumenterna levererat bränsle och summa pn'ma elbelastning. För bränsle- förbrukningen 1965 har använts samma vär- den som publicerats i prognosrapporten.

För 1968 har för bränslen utnyttjats hos ÖEF tillgänglig snabbstatistik, varvid mate- rialet i görligaste mån korrigerats med hän- syn till onormala temperaturförhållanden samt lagerförändringar i analogi med i prog- nosrapporten tillämpade metoder.

Tabell 8: l . Konsumenternas sammantagna energibehov (Jfr tabell 34, sid 144 i energikommitténs prognosrapport)

Verklig utveckling enl prel statistik

Medelökning % per år 1965—1975

1965 1968 Variant 1 Variant 2

S:a levererat bränsle, 106 Gcal 211,9 234,9 Ökning % per år 3,4 4,2 4,5 S:a prima elkraft, TWh 39,7 49,6

(exkl överföringsförluster) Ökning % per år 7,7 7,2 6,7 Industri Produktionsökning % per år 3,9 5,0 5,0 Bränsleförbrukningsökning % per år 3,0 4,3 4,3 Elförbrukningsökning % per år 5,3 5,5 5,5 Sam färdsel Bränsleförbrukningsökning % per år 5,3 5,0 5,0 Elförbrukningsökning % per år 1,2 2,0 2,0 Övrigt Bränsleförbrukningsökning (uppvärmning)

% per år 3,2 3,6 4,5 Elförbrukningsökning (detaljförbrukning)

% per år 12,4 10,3 8,4

Vid studiet av tabellen bör observeras att oljeleveranserna i realiteten ökade starkt — med närmare 15 % — under 1968, men detta framkommer inte i tabellen på grund av att en mycket stor del av ökningen gick till elkraftproduktion. Andelen oljebaserad värmekraftproduktion var högre 1968 än tidigare år till följd av dels att stora olje- baserade värmekraftverk tillkommit för bas- produktion, dels att utnyttjandet av reserv- effekt i forrn av värmekraft var högt på grund av dålig fyllnad i vattenmagasinen. Preliminära uppgifter för 1969 visar på en fortsatt men inte lika stor ökning av olje- leveranserna. En detaljerad översyn av ut- vecklingen under prognosperiodens fem första år bör göras så snart statistik för år 1970 föreligger.

Värdena för elförbrukningen har hämtats från statistiska centralbyråns månadsstatistik, varvid småindustri och hantverk hänförts till kategorin »övrigt» för att jämförbarhet mel- lan 1965 och 1968 skulle erhållas. Motsva- rande justering av prognosvärdena innebär ingen märkbar ändring av dessa.

Under de tre senaste åren har elförbruk—

ningen uppvisat en snabbare tillväxt än un- der perioden 1955—1965 och även något snabbare än vad som prognoserats som ge— nomsnitt för åren 1965—1975 enligt va- riant 1, som är det högre elbehovsaltema— tivet. Samtidigt har bränsleförbrukningen utvecklats långsammare jämfört med verk- lig utveckling senaste decenniet och med prognosen fram till 1975 . Detta gäller både beträffande industrin och övrigsektom, dvs i stort sett lokaluppvärmning. För industrin överensstämde tillväxten i elkonsumtion trots konjunkturnedgången ungefär med progno- sen, medan den för övrigsektom låg klart över prognosen. För samfärdseln har bräns— leförbrukningens tillväxt överträffat progno- sen medan elförbrukningens ökning hittills varit lägre än prognoserat. Detta är ett ut- tryck för att landsvägstransporterna tillväxt snabbare och järnvägstransporterna långsam- mare än beräknat. Inom dessa transportom— råden, sedda var för sig, finns däremot fn praktiskt taget ingen konvertibilitet mellan el- och bränsleanvändning.

Under de tre åren 1965—68 har såväl bruttonationalprodukten, BNP, som indu-

striproduktionen visat en klart lägre tillväxt än vad långtidsutredningen — och energi- prognosen — räknade med. Den relativt lå- ga bränsleförbrukningsökningen inom indu- strin är därför inte oväntad. Inom övrigsek- torn torde den ökade elektriska lokalupp- värmningen vara en väsentlig orsak till el- förbrukningens uppgång och därmed också en partiell förklaring till att bränsleförbruk— ningens tillväxt stagnerat.

Föreningen för elektricitetens rationella användning, Pera, har genom förfrågningar hos ett stort antal eldistributörer försökt fast- ställa elvärmens omfattning vid årsskiftena de senaste åren. Dessa undersökningar har givit som resultat, att det antal bostäder som erhållit elektrisk uppvärmning, hittills över— ensstämmer väl med energiprognosens va— riant 1. Vid utgången av december 1968 var antalet elvärmda permanentbostäder ca 100 000, huvudsakligen småhus. Utveckling- en under 1969 är ännu inte möjlig att fullt överblicka. Preliminära uppgifter tyder på att andelen elvärme i nya gruppbyggda småhus fortsatt att öka medan installationen av elvärme i äldre småhus mattats något. De senare har hittills svarat för en övervägande del av elvärmeinstallationen i småhus. Å andra sidan synes elvärmeinstallationen 1 an- dra lokaler än bostäder ha ökat sin andel under år 1969.

Trots en hittills tämligen låg produktions— volymutveckling ligger industrins elförbruk- ning som nämnts relativt nära trenden till 1975, medan bränsleförbrukningen enligt preliminära uppgifter ligger något under. Jämfört med den prognoserade utvecklingen till 1970 ligger dock såväl el- som bränsle- förbrukningens tillväxt lågt. En detaljerad analys av utvecklingen efter 1965 jämfört med den på långtidsutredningens antaganden och tidigare trender grundade prognosen vore en intressant uppgift, som emellertid skulle bli alltför omfattande i detta samman— hang. Den nu tillgängliga statistiken visar emellertid att produktionsutvecklingen 1965 —1968 i samtliga större industrigrupper utom gruvor och kemisk industri ligger av- sevärt under den av långtidsutredningen prognoserade och, utom vad den kemiska

industrin beträffar, även betydligt lägre än under perioden 1960—1965. Att elförbruk- ningen inte visar samma tendens förklaras till väsentlig del av den kraftiga utbyggna- den av en så extremt elkrävande process som aluminiumtillverkning. Det är också tänkbart att rationaliseringsverksamheten ökar särskilt mycket under tider av avsätt- ningssvårigheter och försämrad lönsamhet och att detta leder till specifikt högre el- behov.

Sammantaget synes man kunna konsta- tera att den verkliga utvecklingen hittills vi- sat bättre överensstämmelse med variant 1 än med variant 2.

I själva verket har tendensen mot ökad andel elkonsumtion i den totala balansen varit mer accentuerad än enligt variant 1. Även jämfört med BNP-tillväxten har elför- brukningsökningen varit osedvanligt hög.

8.3.3. Inträffade eller aktuella förändringar som väsentligt påverkar prognosen

Som ovan nämnts har betingelserna för elek- trisk lokaluppvärmning hittills visat sig vara goda. I prognosen räknades nästan enbart med småhusmarknaden, när hypoteser om sannolik elvärmeutbredning skisserades. Un- der senaste tiden har emellertid elvärmen även visat sig konkurrenskraftig vid val av värmesystem för flerfamiljshus.

I detta sammanhang är det väsentligt att erinra om de förändrade konkurrensbetingel- ser som— enligt diskussionen i föregående kapitel är tänkbara vid t ex ett avgiftssystem som är differentierat så att varje energislag belastas med sina miljökostnader. Det före- faller befogat att räkna med att elvärmens konkurrenskraft ökar förutsatt att elproduk- tionen i huvudsak sker med atomkraft. Den obetydliga andel elvärmda flerfamiljshus, som även variant 1 av kommitténs prognos anger, kan därför visa sig vara för låg. Sam— tidigt bör dock beaktas att elvärme i fler- familjshus som regel inte kan väntas vara konkurrenskraftig i orter där förutsättningar finns för fjärrvärme.

Den justering av el- och bränslebehovs-

beräkningarna i prognosen som mot denna bakgrund är motiverad torde dock inte med- föra större avvikelser från variant ], var- för den av expertgruppen år 1967 framlagda prognosen fortfarande bör kunna tjäna som vägledning vid bedömning av utvecklingen på energiområdet.

För industrins energikonsumtion de se- naste åren indikerar utvecklingen emellertid som ovan berörts avvikelser från expert- gruppens prognos, som grundades på regres— sionsanalys av perioden 1955—1965. Den f n tillgängliga statistiken ger ännu inte någ— ra möjligheter att dra bestämda slutsatser. Om den hittillsvarande utvecklingen fortsät- ter bör en noggrann studie göras för att ge underlag för reviderad prognos.

8.3.4. Kommitténs slutsatser

Den använda prognosmetoden har teoretiskt sett avsevärda brister. Med hänsyn till den statistik som fn föreligger och de samband mellan energisektorn och andra samhällssek- torer som nu är kända får den dock anses vara så bra som tillgänglig information med— ger. Det torde också vara svårt att på kort sikt få fram en metod som leder till väsent- ligt större säkerhet.

Den omständigheten att varje prognos är behäftad med osäkerhet bör i första hand leda till att prognosarbetet bedrivs kontinu- erligt, varvid hänsyn undan för undan tas till alla kända faktorer som bör påverka be- dömningen. Den långsiktiga målsättningen bör vara en prognosmetodik utformad på sådant sätt att alternativa förlopp kan fram- räknas som resultat av klart definierade för- ändringar av förutsättningarna.

Av de förutsättningar som ligger till grund för energiprognosen bör i första hand för- brukningens starka beroende av den sam- hällsekonomiska och befolkningsmässiga ut- vecklingen betonas. Dessa samband medför att energiprognosema inte kan bli säkrare än vad dessa utifrån givna förutsättningar är. De generella och speciella antaganden som gjorts i energiprognosen förefaller ge- nomgående rimliga. Alternativa antaganden

kan emellertid göras med ungefär lika stor sannolikhet. Om andra antaganden hade till- lämpats skulle detta självfallet ha medfört att delvis andra resultat erhållits.

De två varianter som redovisas grundas på skiljaktiga antaganden om lokaluppvärm- ning och transportsektorn samt differenti- erade utvecklingslinjer för industrins energi- förbrukningsmönster. Utvecklingen enligt nu tillgänglig statistik visar som nämnts bäst överensstämmelse med variant 1. Med hän— syn härtill samt de aktuella förändringar som diskuterats i föregående avsnitt synes det befogat att bedöma variant 1 vara det mest sannolika av de två redovisade utvecklings- alternativen. I sammanhanget kan dock erin- ras om att oljebranschens representant i prognosgruppen anmälde stor tveksamhet in— för en sådan hastig elvärmeutveckling som varianten 1 innebär. Mot bakgrund av ut- vecklingen, särskilt under år 1969. anser Oljebranschen alltjämt att målsättningen för elvärme enligt denna variant inte kommer att uppnås till mitten av 1970-talet.

När det gäller försörjningssidan kan kon- stateras att tillförseln beräknats utifrån de prognoser, som gjorts beträffande den av konsumenterna förbrukade energin. Detta medför att andra verkningsgrader eller an- dra omvandlingsförluster än de antagna ger ändrade förutsättningar för prognosen över tillförd energi. Speciellt bör uppmärksam- mas att en utveckling mot att använda kyl— vatten från värmekraftverk för uppvärm— ningsändamål och ett införande av nya an- vändningsområden skulle kunna förändra tillförselsidans utseende i riktning mot min- dre förbrukning av olja och elkraft för dessa ändamål. Samtidigt bör problematiken kring elkraftens värdering och prisrelationernas betydelse för energibalansen beaktas liksom även de effekter, som beredskaps- och miljö— vårdspolitiska ingripanden kan få.

Den slutsats som bör dras av ovanstående är att det bör kraftigt understrykas att den i kapitel 3 redovisade prognosen och energi- balansen inte får uppfattas som det enda tänkbara utvecklingsalternativet. Den prog- nosmetodik och de förutsättningar och an- taganden som använts medför att stor osä—

kerhet vidlåder redovisade alternativ. Prog- nosen och energibalansen bör därför när- mast uppfattas som en arbetshypotes, nöd- vändig för rationell planläggning.

8.4 Sammanfattning och utblick mot år 2000

8.4.1. Fortlöpande prognos för energisektorn

En prognos måste, hur omfattande och se— riöst utredningsarbetet än varit, successivt omarbetas och anpassas efter utvecklingen. Detta gäller inte minst prognoser för energi- efterfrågan, eftersom denna hänger samman med många andra samhällsaktiviteter. Det är därför befogat att en verksamhet med syfte att fortlöpande ta fram och offentlig- göra energiprognoser kommer till stånd. Med vilka tidsintervall prognoserna bör re- videras beror på hur den verkliga utveck- lingen blir och om speciella förändringar i förutsättningarna väntas. Eftersom energi— prognosema vidare har stark anknytning till annan central prognosverksamhet, speciellt de ekonomiska långtidsutredningarna, bör de tidsmässigt bl a anpassas härtill. Väsentligt är att en rullande prognosverksamhet med kontinuerlig uppföljning kommer till stånd. Det synes inte meningsfullt att lägga fast en starkt detaljerad uppläggning, som ständigt skall följas. De som har ansvaret för prog- nosverksamheten bör ha frihet att anpassa denna till de frågor som vid olika tillfällen bedöms vara av centralt energipolitiskt in- tresse.

8.4.2. Fortsatt utveckling av prognosmetoder

Fortsatt utveckling av prognosmetodiken får, som nämnts, anses angelägen. Härför er- fordras bl a bättre statistiskt underlag. Efter— som insamling av mer nyanserad statistik är kostnadskrävande måste omfattningen av och kostnaden för dylik statistik sättas i re- lation till den förbättring av prognosverk— samheten som blir möjlig samt till nyttan

härav. I första hand torde en avsevärd för— bättring av statistiken beträffande bränsle— förbrukningen inom uppvärmningssektorn vara ofrånkomlig, om vederhäftiga analyser skall kunna göras av detta betydelsefulla an- vändningsområde. En sådan förbättring är av betydelse inte bara ur prognossynpunkt utan även ur beredskaps- och miljövårdssyn- punkt. Ett annat område där analysmöjlig— heterna bör väsentligt förbättras är bränsle- förbrukningen för transportändamål.

8.4.3. Nya användningsområden

För långsiktiga prognoser är, som tidigare något berörts, en väsentlig svårighet att kun- na beakta nya användningsområden. Även om osäkerhetsmomenten är påtagliga är dock vår okunnighet om framtiden inte to- tal. På basis av preliminära rön kan man ofta dra ut tendenser och bedöma huvud— riktningen av sannolik utveckling. Tekniska nyheter, sociala preferenser etc kan i regel observeras långt innan de får praktisk be— tydelse. Att kvantifiera och tidsbestämma dessa nya användningsområden är givetvis en svår uppgift men genom seriösa progno- ser och kontinuerlig uppföljning bör ökad säkerhet i bedömningarna successivt kunna uppnås. Här kommer nya metoder såsom systematiska framtidsstudier in i bilden.

Framtidsstudier kan sägas vara ett sam- manfattande begrepp för metoder att be- skriva möjliga och troliga utvecklingsvägar i framtiden för olika samhällssektorer. Man eftersträvar objektiva och systematiska be- skrivningar som klarlägger struktur och kvantitet. På lång sikt ökar visserligen osä- kerheten och frihetsgraden genom att de styrande besluten ännu inte är fattade. Fri— heten är dock som regel inte obegränsad. Ett flertal beroenden, villkor och begränsningar bestämmer en ram för den möjliga framtida utvecklingen. En omfattande internationell debatt förekommer i dessa frågor. I Sverige har de bla tagits upp av Ingenjörsveten— skapsakademien, IVA rapport nr 20, Stock- holm 1969, och av styrelsen för teknisk ut- veckling.

Den diskussion som ovan förts rörande energiprognosen och dess möjligheter att in— frias har gett vid handen att en utveckling under prognosperioden mot såväl högre som lägre förbrukning är möjlig. Det finns där- för inget som odeciderat talar för en juste- ring i någon riktning.

Möjligen kan det hållas för sannolikt att de betydande termiska förlusterna i atom- kraftanläggningar, som energimässigt kom- mer att vara dubbelt så stora som resulte- rande kraftproduktion, skapar incitament för en' utveckling i riktning mot nyttiggöran- de av dessa omvandlingsförluster. Detta energibortfall motsvarar år 1985 10 år 15 Mtoe.

För en sådan utveckling talar även miljö- vårdsaspekten. Det skulle vara tilltalande att där så är möjligt använda kylvatten från atomkraftanläggningar för uppvärmnings- ändamål i stället för att släppa ut stora energikvantiteter i havet eller någon annan recipient. Ett sådant användande av om- vandlingsförlusterna torde emellertid inte få någon större omfattning förrän på 1980— talet och största effekterna kan väntas under perioden efter 1985.

Vilken tillväxttakt som energikonsumtio- nen kan' väntas erhålla under perioden 1985 —2000 är omöjligt att nu avgöra. Om den tillväxttakt som prognoserats fram till 1985 antas gälla även fram till sekelskiftet skulle den totalt förbrukade energin då uppgå till 90 Mtöe/ år. Om däremot energibehovet till- växer lineärt blir nivån ca 10 Mtoe lägre. Den förbrukade energin skulle alltså vara mellan tre och fyra gånger större är 2000 än är 1965.

Under förutsättning att elenergin kan göra en inbrytning i stor skala på den del av energimarknaden som fn tillgodoses av an- dra energiformer, kan elkonsumtionen vän- tas stiga betydligt snabbare än den totala förbrukningen av energi. Den kan då be— räknas vara 8 år 12 gånger större är 2000 än är 1965 beroende på var inom det redovi- sade variationsområdet som man tror att ut-

vecklingen kommer att ligga. Detta skulle innebära att elförbrukningens andel av to- tala energiförbrukningen ökade till stor- leksordningen 75 %.

Inom industrin ökas elförbrukningen nor- malt till följd av ökad produktion, ökad, förädling och tilltagande automation. I ett avancerat industriland expanderar emeller- tid förädlingsbranscherna, tex verkstadsin- dustrin, vanligen mer än de ur energisyn- punkt tunga branscherna, såsom järn- och cellulosaindustrierna. Det är därför tveksamt om elförbrukningen för industrin samman- taget kan fortsätta att växa lika snabbt som hittills. En förutsättning torde i så fall vara att elenergin p ga gynnsam prisutveckling i förhållande till andra förädlade energifor- mer i ökad utsträckning tas i anspråk för industriella värmeändamål.

Inom samfärdselsektorn bör det vara rim- ligt att räkna med väsentliga förändringar i hittillsvarande utvecklingsmönster, i varje fall när det gäller storstadsområdena. Det förefaller således knappast sannolikt att in- dividuella transporter kommer att tillåtas expandera som hittills i de större städerna. Vidare kan förmodas att miljövårdsaspekter kommer att göra sig alltmer gällande så att mindre eller inte alls luftförorenande trans- portmedel får ökad användning eller direkt gynnas genom politiska ingripanden. Vilken inverkan på el— resp bränsleförbrukningen inom samfärdseln som därvid kan väntas är omöjligt att nu förutsäga. Betydande insatser görs på många håll internationellt för att i bl a miljövårdssyfte utveckla nya fordons— typer, modifiera motorer och bränslen, etc.

Även i Sverige pågår utvecklingsarbete exempelvis i fråga om elbilar, som man sik- tar till att kunna introducera kommersiellt för i första hand stadstrafik och annan kort- hållsanvändning. Med ytterligare tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är det möjligt att en så lätt och energirik ackumu- lator kommer fram, att elbilens använd- ningsområde blir jämförbart med bensinbi— larnas i dag. Gasbilama är redan nu tek- niskt likvärdiga med bensinbilarna som all- roundfordon, men deras ekonomiska kon- kurrensförmåga är som nämnts i kapitel 7

på grund av skattebelastningen fn begrän- sad.

Om man gör antagandet att de individu- ella transporternas expansion i storstäderna hejdas och att de kollektiva transporterna i stället expanderar kraftigt måste såväl bränsle- som elförbrukningen påverkas, men vilken utvecklingen blir kan inte nu bedö- mas eftersom det bla beror på trafik- och stadsplanering etc i de enskilda fallen.

Man har anledning att tro att alla större trafikleder skall vara försedda med fullgod vägbelysning vid sekelskiftet. Vidare är san- nolikt städernas och andra tätorters allmän- belysning väsentligt bättre än i dag. Upp- värmning av körbanan på vägar och gator med stor halkrisk med utnyttjande av el- eller fjärrvärme kan också bli aktuellt för att öka trafiksäkerheten.

Elektrisk lokaluppvärmning har under de senaste åren visat sig vara ett realistiskt al- ternativ. Kostnadsskillnaden mellan elvärme och andra uppvärmningssätt varierar något beroende på byggnadernas utförande men är inte större än att efterfrågan på elvärme ökar. Fastighetsuppvärmning kan därför väntas bli ett stort avnämarområde för el- energi. Vidare tillkommer stora energibe- lopp för uppvärmning av det snabbt ökan- de antalet fritidshus, där elvärmen kan be- dömas bli helt dominerande. Även värme- behov för andra fritidsaktiviteter kan kom- ma att spela en viss roll.

På längre sikt börjar nu skymta möjlig- heter att genom bridreaktorer producera energi —— elkraft och värme — till en vä- sentligt lägre kostnad än i dag. Även om denna teknik kanske inte hinner få full ge- nomslagskraft före år 2000 kan en antydan om dess innebörd och praktiska konsekven— ser vara befogad.

International Atomic Energy Agency, IAEA, i Wien har publicerat data1 som in- nebär en mycket optimistisk syn på möjlig utveckling. Vidare har bl a chefen för Oak Ridge National Laboratory i USA, dr Alvin M Weinberg, de senaste åren ingående be- handlat problemet att producera verkligt bil- lig energi.

Enligt dessa förhoppningar skulle man före 1970-talets utgång med lättvattenreak- torer i storleksklassen 5 000 MWt kunna generera elkraft för 1,3 öre/kWh och pro- cessånga för omkring 1,50 kr/ Gcal. Detta förutsätter anläggningar där både el och värme kan avsättas i korresponderande kvantiteter. Dessa priser beräknas sjunka ytterligare under 1980-talet, när enheter på 10 000 MWt beräknas bli realiserade. Dra- matiska prisreduktioner kan komma att följa genom utveckling av snabba bridreaktorer. För mycket stora anläggningar med kombi- nerad el- och värmeproduktion förutses pris— nivåer på 0,5 öre/kWh och 0,50 kr/Gcal. Om detta kan förverkligas skulle en annan art av industriell utveckling än den hittills— varande möjliggöras.

Dr Weinberg har även behandlat frågan om elbehovets priselasticitet. Energins nu- varande andel av BNP i de västerländska industriländema uppgår endast till några få procent. Det kan därför synas som om ekonomin inte skulle påverkas mycket även om elektriciteten vore helt utan kostnad. Detta betraktelsesätt förbiser emellertid en viktig faktor, nämligen att elbehovet för tunga industriprocesser är starkt priselas— tiskt. I Oak Ridge har man i samband med studier av nukleärt drivna agroindu- striella komplex beräknat elbehovets elas- ticitet. Om elpriset tex är 2,5 öre/kWh blir det lönsamt att använda elvärme för framställning av högvärdigt stål. Vid 1,0— 1,5 öre /kWh aktualiseras reduktion av järnmalm med elektrolytiskt framställd vät- gas. Om elpriset kan pressas ännu lägre, tex till 0,75 öre/kWh, kan ammoniak för konstgödning framställas till konkurrens- kraftigt pris. Kommer man slutligen under 0,5 öre/kWh kan flytande bränsle med ekonomi framställas ur kol med hjälp av elektrolytiskt väte. För flertalet industriella processer finns ett elpris, där processen blir billigare med användning av elenergi än med annan energi. När elpriset går

1 Se rapport B. 50 till ECEzs symposium i Bu- karest, maj 1968, över temat »el- och värme- försörjning av stora industriella komplex».

ner, ökar därför elkraftens ekonomiska be- tydelse och dess relativa bidrag till BNP. Enligt dr Weinberg kan atomkraftens möj- ligheter utnyttjas fullständigt först när el- kraft kan produceras till så låga kostnader, att en avsevärd del eller kanske huvuddelen av den tunga kemiska industrin baseras på extremt billig energi som den egentliga rå- varan.

I en del processer, tex vattenavsaltning genom destillation, används energin från reaktorer direkt som värme. I många pro- cesser, t ex vid reduktion, utnyttjas elenergin antingen direkt som vid elektrolys för me- tallframställning, eller indirekt som vid re- duktion av järnoxid med väte. Metoden att ersätta koks med väte för reduktion av järnmalm är visserligen gammal, men fort- satt utvecklingsarbete pågår.

Väte är väsentligt för ekonomisk använd- ning av elkraft för reduktionsprocesser. För vattenelektrolys för väteframställning ut— vecklas nu i USA celler med mycket hög strömtäthet. Härvid erhålls givetvis även syre, som är av värde för vissa metallur- giska processer, tex Kaldo-processen. För att åstadkomma ett lågt vätepris är det där— för angeläget att avsätta syret i så hög grad och till så gynnsamma priser som möjligt. Ytterligare användningsområden för syre bör därför utvecklas.

Man betonar vikten av att finna sätt att absorbera sådan ytterst billig energi, som kräver stora produktionsenheter. Ett sätt är att lokalisera industrin till ett sådant låg- kostnadsområde. Elektrokemiska industrier, som har grupperats omkring stora vatten- kraftanläggningar, finns t ex inom Tennessee Valley Authority i USA, vid Volga och an- dra utbyggda floder i Sovjet samt i Norge. Industrikomplex har också tillkommit invid billiga fossila bränsletillgångar. Det nya är att atomkraften inte har några väsentliga transportproblem utan kan lokaliseras med hög grad av frihet. Det är därför möjligt att förlägga stora industrikomplex till områ- den, där de gamla energikällorna inte finns. Seriösa bedömningar av möjligheterna att framdeles åstadkomma dylika produktions- anläggningar utförs fn, speciellt i USA. In-

tegrerade agro-industriella anläggningar av aktningsvärda dimensioner skisseras. I ett sådant exempel kalkyleras med en elproduk- tion av 2 000 MW kombinerad med en an— läggning för vattenavsaltning med kapacite- ten 1 900000 m3/dygn (22 m3/s). Med el- kraften framställs bl a gödningsämnen. Det avsaltade vattnet går till konstbevattning av den intensivjordbruksanläggning, vilken in- går i komplexet. Total investering beräknas till 900 milj US $. Årsproduktionen av indu- striprodukter skulle i exemplet ha ett värde av 230 milj $ och av jordbruksprodukter ett värde av 100 milj $. Ca 8 000 personer skul- le sysselsättas.

Tillgång på mycket billig energi kan radi— kalt förändra tillvaratagande av avfallet i det moderna samhället. Det rationella på sikt bör vara att ur fast och flytande avfall åter- vinna de ingående råmaterialen, så att dessa kan nyttiggöras i stället för att bli miljö- problem. När det gäller avloppsvattnet kan man vänta att det med framtida energipriser blir ekonomiskt möjligt att recirkulera det renade vattnet varvid nytt färskvatten en- dast skulle erfordras för att täcka avgången genom avdunstning.

Med energipriser på nämnda nivå synes det realistiskt att börja påverka även utom— husklimatet. Både i USA och i Sovjet spe- kulerar man över s k klimatskal och inom— husstäder. Dylika räknar man skulle byggas under plastkupoler, som kan göras mycket stora, flera km i diameter, till en kostnad av storleksordningen 100 kr/ mg. Vinsten skulle vara, att man själv reglerade sitt kli- mat, med grönska året om, artificiell »sol- strålning», varma swimmingpools etc. Detta skulle också medföra att byggnaderna kun- de utföras väsentligt enklare och billigare än i dag. I sådana samhällen blir givetvis miljökraven stränga. Bilar med förbrän— ningsmotorer torde vara uteslutna. Avfalls— hanteringen måste vara högklassig. Projekt av detta slag bör vara attraktiva i länder med bistert klimat, som tex vårt. Att de ingalunda är utopiska visar 1968 års arki— tektpristävling om det framtida utnyttjandet av Långholmsområdet i Stockholm. Flera förslag med stora kupoler förekom och pris-

belönades, men det är ännu inte avgjort om något av dem kommer till utförande.

Ovan refererade resonemang är intressan- ta men måste betraktas som ytterst opti- mistiska i relation till tidsperspektivet. En grundläggande förutsättning för att åstad- komma de låga elpriser som nämnts är tyd— ligen att all värme från reaktorerna, som inte kan omvandlas till elenergi, kommer till an- vändning och att det kalkylerade kaloripriset kan erhållas från värmeanvändarna. Detta blir uppenbarligen mycket svårt, eftersom det här rör sig om oerhört stora värmekvan- titeter. Det kan noteras att man i de ameri- kanska studierna inte angivit någon annan verkligt värmekrävande process än vatten- indunstning. Härvid blir med nu känd tek— nik kostnaden för färskvattnet hög.

För svenska förhållanden förefaller det svårt att åstadkomma koncentrerade värme- helastningar av den storlek som skulle er- fordras för att ekonomiskt nyttiggöra rest- värmen från kommande atomkraftanlägg— ningar. Bortsett från de tre storstadsregio— nerna, där ett avsevärt uppvärmningsbehov finns, torde det dröja lång tid innan så sto- ra värmebelastningar kan byggas upp. De refererade elpriserna bör därför betraktas som hypotetiska och ligger sannolikt betyd- ligt längre fram i tiden än vad de optimis— tiska författarna skisserat.

Någon kvantitativ uppskattning av energi- förbrukningen framemot sekelskiftet är inte möjlig att göra nu. Det som anförts ovan ger emellertid en antydan om att en trend- framskrivning efter år 1985 inte behöver vara orimlig. Samtidigt bör då hållas i min- net, att miljöfrågorna uppenbarligen kom- mer att spela en allt större roll. Det är dock inte säkert att ett ökat miljöskydd behöver innebära en minskad energiförbrukning ef- tersom energi i lämpliga former även kan komma att tas i anspråk för att lösa miljö- vårdsproblem. En ökad strävan att anpassa energiförsörjningssystemet till att lösa så- dana frågor förefaller sannolik.

Den förda diskussionen kan ha viss bety- delse för inriktningen av forsknings- och ut- vecklingsarbetet, liksom för fysisk riksplane- ring och tätortsplanering på mycket lång

sikt. En trendfrarnskrivning av kommitténs prognos fram till år 2 000 kan i sådana sam- manhang tjäna som maximialternativ.

9. Statens uppgifter på energiområdet

9.1 Behovet av statliga åtgärder

I Sverige liksom i flertalet länder med sam- ma ekonomiska system är större delen av näringslivet fri från specialinriktade offent- liga åtgärder medan särskild politik formu- lerats för energisektorn.

Bland de faktorer som utgör den huvud- sakliga motiveringen för statens intressen när det gäller energimarknaderna kan till en början nämnas att energiförsörjningen, till- sammans med kommunikations- och trans- portnät mm, utgör en del av ekonomins infrastruktur. Detta leder till ett intresse från statens sida att så långt möjligt försöka trygga den nationella försörjningen mot ut- ifrån kommande störningar, såväl i fråga om kvantiteter som i fråga om priser, dvs för Sveriges del främst mot utrikespolitiska och andra kriser på den internationella olje- marknaden. Energisektorns omfattning och betydelse för näringsliv och konsumenter understryker vikten av att försörjningen sker rationellt och till låg kostnad.

Kraven på teknisk-ekonomisk rationalitet har för delar av energisektorn medfört att vissa monopol blivit nödvändiga, tex be- träffande detaljdistributionen av elkraft. Det- ta har i sin tur inneburit behov av samhälls- kontroll över verksamheten bl a i syfte att skydda konsumenterna. I sammanhanget kan också erinras om samhällets intresse att bevaka den tekniska säkerheten, tex för elektriska starkströmsanläggningar m m.

Energisektorn ställer slutligen stora krav på naturresurser. Energiproduktionen inne- bär således i allmänhet, frånsett vattenkraft— produktion, att naturtillgångar som inte reproduceras tas i anspråk. Med hänsyn där- till har de flesta länder infört samhällskon- troll över den primära energiproduktionen, vanligen samordnad med kontroll av malm- brytning odyl. Dessa problem är dock för Sveriges del endast aktuella på internatio- nell nivå.

Energisektorn ställer också i övrigt stora anspråk på miljö och natur genom att dels ge upphov till vatten— och luftförorening, dels föranleda ingrepp i landskapet. Dessa omständigheter leder bl a till samhälleligt in— tresse av att energiförbrukningen sker på ett optimalt sätt, dvs att de oundvikliga förlus- terna i förädlingsleden mellan primär energi och nyttiggjord energi begränsas så långt som det är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Mot bakgrund av dessa intressen, som i stor utsträckning föreligger i alla länder, har nationella energipolitiska program utformats vilka självfallet i sina detaljer varierar från land till land. I vissa länder, t ex Frankrike, Italien och Storbritannien, har verksamheten inom energisektorn helt eller delvis nationa- liserats. I andra länder har liksom i Sverige den historiska utvecklingen medfört att sta- tens inflytande tagit formen av kontrollåt- gärder och begränsningar i näringsfriheten genom lagstiftning samt kompletterande åt- gärder för att uppnå beredskap och skydda

folkhälsa och miljö. Andra drag är gemen- samma, staten är tex i de flesta länder di- rekt engagerad när det gäller försörjning med atombränslen.

Målet för dagens svenska energipolitik har inte entydigt formulerats av statsmakterna men torde allmänt kunna sammanfattas som följande.

Energipolitikens mål är att påverka energimarknaderna i riktning mot ett bättre samhällsekonomiskt resursutnytt- jande än vad som är möjligt utan sam- ordning och medveten styrning. Denna politik bör bl a syfta till att utnyttja tek- niska stordriftsfördelar med undvikande av mon0polistisk prispolitik samt till att beakta miljö- och beredskapsfrågor. Stor vikt måste i ett långsiktigt perspektiv läg- gas på en samordnad investeringsplane- ring. Med utgångspunkt härifrån vill energi- kommittén till en början granska innehållet i nuvarande politik och föreslå vissa kom- pletteringar som bedömts angelägna. Där- efter tar kommittén i särskilt kapitel upp organisations- och samordningsfrågor.

9.2. Nuvarande energipolitik 9.2.1 Bakgrund

Den nuvarande svenska energipolitiken -— i betydelsen statliga åtgärder på energiom- rådet — är i sina huvuddrag baserad på överväganden och ställningstaganden som skedde under 1950-talets mitt huvudsakligen mot bakgrund av knapphetssituationen efter andra världskriget samt intrycket av Korea- och Suezkriserna. Dessa ställningstaganden skedde mot bakgrunden av de betydande aktiviteter som staten redan tidigare var en- gagerad i genom vattenfallsverket och ge- nom lagstiftningen om eldistribution. I det förra fallet gällde det att för statens räkning ta tillvara avkastningen från stora naturtill- gångar, i det senare att reglera en marknad som kännetecknades av naturliga tekniska monopol.

Redan i slutet av 1940-talet stod det ldart att en avsevärt ökad förbrukning av impor- terade bränslen, speciellt olja, var att vänta. I februari 1951 tillkallades särskilda sakkun- niga för att utreda hur den svenska bränsle- försörjningen borde utformas med hänsyn till ekonomi, handelspolitik och beredskap.

I sitt betänkande, Bränsleförsörjningen i atomåldem, SOU 1956: 46 och 58, konsta— terade bränsleutredningen att man funnit det nödvändigt att vidga synfältet till hela energiområdet för att som bakgrund till sina förslag kunna ställa en genomtänkt och mål- medveten svensk energipolitik.

Utredningens slutsatser innebar i huvud- drag följande. Den enda inhemska energi- källa som skulle kunna uthålligt tillgodose nytillkommande behov utgjordes av de uran- haltiga oljeskifframa. Bränsleproblemets lös- ning förutsatte därför först och främst att den aktiva energipolitiken inriktades på ett snabbt tillgodogörande av atomenergin. Ut- vecklingsarbetet skulle avse såväl värme- som kraftalstring. För att atomkraften skul- le erhålla avsedd betydelse förutsattes bl a att elektrifieringen vann utbredning även på förbrukningsområden som dittills täckts med importbränslen, speciellt byggnadsuppvärm- ning utanför tätorterna. Detta skulle emel- lertid förutsätta en långt driven byggnads- rationalisering i syfte att nå bättre hushåll- ning med tillförd energi.

Även med en optimistisk uppfattning om atomenergins utvecklingsmöjligheter konsta- terade utredningen att bränsleimporten på grund av energibehovets snabba tillväxt måste fortsätta att öka väsentligt och att be- redskapsproblemen skulle växa lika snabbt. Dessa problem kunde endast lösas genom en lämpligt avvägd kombination mellan lag- ring av importbränslen och förberedelser för produktion av inhemska ersättningsbränslen. Varje ökad fredsmässig användning av in- hemska bränslen borde i konsekvens därmed uppmuntras efter sitt beredskapsvärde.

Bland åtgärder som utredningen förordade kan nämnas en betydligt utökad oljelagring, utbyggnad av de statliga torv- och skiffer- oljeindustrierna samt forskning och försöks- verksamhet på det bränsle— och Värmetek-

niska området. Vidare föreslog utredningen bl a att ett permanent organ, statens bränsle- delegation, skulle inrättas för att kontinuer- ligt följa utvecklingen på bränsleområdet och svara för en anpassning av den svenska bränslepolitiken till teknikens framsteg och det allmänna energiförsörjningsläget inom och utom landet.

I fråga om handlingsprogram på atom- energiområdet hänvisade bränsleutredningen till det betänkande som 1955 års atomenergi- utredning lagt fram i mars 1956.

Atomenergiutredningen hade tillkallats mot bakgrund av det nya läge för atom- energiutvecklingen som inträtt efter den av Förenta Nationerna anordnade atomkonfe- rensen i Geneve sommaren 1955. Vid den- na konferens hade en rad stater frigett tidi- gare hemliga forskningsresultat och möjlig- heter till mer avancerad forskning hade öpp- nats för flera deltagarländer. För svensk del ansågs ett eget forsknings- och utvecklings- program angeläget och det betonades att in- satser av betydande mått skulle krävas från såväl statens som den privata industrins sida. Atomenergiutredningen fick i anslutning därtill som uppgift att skyndsamt överväga en lämplig samordning av disponibla finan- siella och personella resurser för de fort- satta insatserna. Samtidigt pågick bla en särskild expertutredning om lagstiftningen på atomenergiområdet.

Atomenergiutredningens förslag presente- rades, liksom förslag till lagstiftning, i be- tänkandet Atomenergien, SOU 1956: 11. Förslaget innebar dels riktlinjer för en själv- ständig svensk insats, bl a utveckling av re- aktorer med naturligt uran och tungt vatten samt utbyggnad av uranproduktionen, dels vissa organisatoriska förändringar, främst en koncentration av atomenergipolitiken till handelsdepartementet och inrättandet av en särskild delegation för atomenergifrågor.

Lagstiftningsförslaget innebar en revision och komplettering av tidigare gällande kon- cessionslag. Enligt förslaget skulle tillstånd enligt en ny atomenergilag krävas för att uppföra, inneha eller driva atomreaktorer och anläggningar för bearbetning av atom- bränslen eller begagnat atombränsle.

Atomenergiutredningens förslag godkän- des i sina huvuddrag av statsmakterna våren 1956, prop 176 och 178. Atomenergilagen trädde i kraft den 1 juli 1956.

Beträffande oljelagringen hade bränsle- utredningen i särskilt delbetänkande visat att särskilt påtagliga brister förelåg. 1955 tillkallades en särskild utredning, 1955 års oljelagringskommitté, vilken i början av 1957 lade fram förslag om upplagringspro- gram för olja för perioden 1958—62, SOU 1957: 4. Ansvaret för programmet skulle en- ligt förslaget åvila, förutom oljebolag och raffinaderier, vissa större konsumenter och återförsäljare.

Statsmakternas ställningstagande till den samlade energipolitiken skedde under våren 1957, prop 175, då såväl oljelagrings- och atomenergiprogrammen som vissa av bräns- leutredningens förslag togs upp. Handlings- programmet omfattade i sammandrag föl- jande:

För att på kort sikt säkerställa energiför- sörjningen mot störningar utifrån skulle be- tydande lager av importerade bränslen läg- gas upp. En breddning av den inhemska energibasen på längre sikt skulle ske genom utveckling av atomenergin. Bl a för att möj- liggöra ökat utnyttjande av elkraft skulle vidare en upprustning av landsbygdens elnät stödjas. Programmet beräknades medföra statsutgifter med sammanlagt över 900 milj kr under en femårsperiod varav för olje- lagring ca 350 milj kr, för atomenergi- utveckling ca 530 milj kr samt för lands- bygdens elektrifiering ca 50 milj kr.

Samtidigt infördes en allmän energiskatt, motiverad av dels medelsbehovet för att täcka dessa statsutgifter, dels konjunktur- politiska hänsyn. Energiskatten är inte spe- cialdestinerad.

De energipolitiska åtgärder som vidtagits sedan år 1957 har i betydande delar anslutit sig till bränsleutredningens programförslag. I fråga om förberedelser för produktion av inhemska ersättningsbränslen och i fråga om forskning på bränsleområdet har utred- ningens förslag dock inte realiserats. Huvud- orsaken till detta har varit att den inhemska bränsleproduktionen visat sig alltför oeko-

nomisk, vilket bl a resulterat i att skifferolje- och torvtillverkning lagts ned.

Någon ställning har inte heller tagits till den del av bränsleutredningens förslag som avsåg organisationen.

9.2.2. Rättslig reglering

Den rättsliga reglering som förekommer för energiområdet tjänar i huvudsak följande syften. Kontroll och reglering i fråga om ägan- derätten till och exploateringen av na- turtillgångarna. Tillskapande av miljöskydd i vid me- ning. Bevakning av säkerhetsfrågor. Kontroll och reglering i samband med monopolprissättning. Genomförande och kontroll av bered- skapslagring. För att efterforska och/eller utvinna kol, olja, gas, oljeskiffer och uran krävs tillstånd enligt särskild lagstiftning. Vidare förutsät- ter uppförandet av vattenkraft- och atom- kraftstationer samt överföring eller distribu- tion av elkraft tillstånd av vattendomstol resp koncession. Motsvarande krav på kon- cession föreligger däremot inte fn för att få uppföra och driva raffinaderiet eller på fossila bränslen baserade kraftverk, kraft- värmeverk, värmecentraler eller gasverk och inte heller för att få distribuera gas eller värme.

Den lagstiftning på mineralområdet som här är av intresse — dvs stenkolslagen, kon- tinentalsockellagen och uranlagen — syftar i huvudsak till att å ena sidan möjliggöra kontroll av utnyttjandet av betydelsefulla naturtillgångar och å andra sidan att regle- ra det inbördes förhållandet mellan staten, upptäckaren och i förekommande fall en- skilda markägare. Samtidigt bör betonas att det vid tillämpningen av främst kontinental- sockel- och uranlagama även finns utrymme för energipolitiska överväganden eftersom de är koncessionslagar och bl a medger fast- ställande av särskilda villkor samt prövning av sökandens lämplighet för verksamheten,

resurser mm. Den nyligen påbörjade pro- spekteringen efter olja och naturgas i Sverige och på kontinentalsockeln sker tex på basis av en koncession som meddelats efter sådan prövning och med statligt initiativ till sam- gående mellan olika intresserade företag.

Vattenlagen tillkom i etapper åren 1918 -—l920 och har därefter varit föremål för ett flertal ändringar. De centrala bestämmelser- na i lagen reglerar byggande i vatten. Tidi- gare innehöll vattenlagen även regler om ut- släpp av avloppsvatten, men dessa har med vissa ändringar fr o m den 1 juli 1969 över- flyttats till miljöskyddslagen.

För att anlägga en vattenkraftstation eller genomföra en vattenreglering krävs tillstånd av vattendomstolen. Tillstånd enligt vatten- lagen krävs vidare för exempelvis intag av vatten till värmekraftanläggning. Tillstånd förutsätter att nyttan av den föreslagna åt- gärden står i viss gynnsam relation till vär- det av skada och intrång som kan åsamkas annans egendom. Vattenlagen ger detalje- rade bestämmelser om vilka skador som skall beaktas och hur de skall värderas. En- ligt lagen kan tillstånd vidare förknippas med skyldighet att tillhandahålla vattenflöde för vissa allmänna ändamål, t ex fiske.

Om det föreligger risk för att företaget skall skada allmänna intressen, tex genom avsevärda ingrepp i naturförhållandena eller näringsutövningen på orten, kan vattendom- stolen dock inte lämna tillstånd. Frågan kan då hänskjutas till Kungl Maj:t, som kan läm- na tillstånd i de fall företaget har väsentlig betydelse för näringslivet eller är synnerli- gen angeläget från andra allmänna syn- punkter.

När det är fråga om mycket stora och genomgripande vattenregleringsföretag kan Kungl Maj:t förbehålla sig prövningen av företagets tillåtlighet och vattendomstolens uppgift blir då att bereda ärendet och med eget yttrande överlämna det till Kungl Maj:t för beslut.

Tillstånd som lämnas av Kungl Maj:t en- ligt dessa regler förbinds ofta med särskilda ekonomiska villkor i syfte att kompensera negativa lokala effekter av att företaget tillåts.

Staten har inte exklusiv rätt till vatten- kraft utan är i princip hänvisad till att för- värva den på samma villkor som gäller för enskilda. Dock har staten rätt att under vissa förutsättningar inlösa större vatten- kraftstationer efter 40 år från den tidpunkt då tillstånd beviljades. För några stationer har denna tid utlöpt men staten har hittills inte utnyttjat inlösenrätten.

Nuvarande vattenlag erbjuder bara be- gränsade möjligheter till utbyggnadsverk— samhetens planering i stort. Med hänsyn till de långsiktiga verkningar, som vattenkraft- utbyggnader, stora vattentäkter m m får på bl a näringsutveckling, naturvård och hälso- vård, har behovet av planeringsmöjligheter ökat. 1968 tillkallades särskilda sakkunniga för att göra en allmän översyn av vatten- lagen. I direktiven betonas särskilt önskvärd- heten av att få till stånd en mindre bunden prövning än hittills av tillåtlighetsfrågorna, så att samtliga omständigheter av vikt och föreliggande valmöjligheter kan beaktas i de enskilda fallen. Enligt direktiven skulle detta önskemål bäst tillgodoses genom tillåtlighets- prövning i administrativ ordning medan ska- deregleringen fortfarande torde böra ankom- ma på domstol. Vidare sägs, att starka skäl talar för att tillåtlighetsprövningen —— i lik- het med vad som beslutats i fråga om till- stånd till utsläpp av avloppsvatten — för- läggs till koncessionsnämnden för miljövård.

Bestämmelserna i den nya miljöskydds- lagen har översiktligt redovisats i kapitel 7.

Enligt atomenergilagen krävs tillstånd för förvärv, innehav, överlåtelse och bearbet- ning av och annan befattning med atom- bränsle. Likaså krävs tillstånd för uppfö- rande, innehav och drift av atomreaktor el- ler annan anläggning för bearbetning av atombränsle. Tillstånd kan begränsas till att avse viss tid. Om det av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt kan anses på- kallat, kan villkor uppställas vid meddelan- de av tillstånd eller senare under tillståndets giltighetstid. Tillstånd meddelas av Kungl Maj:t eller myndighet som Kungl Maj:t be- stämmer.

Syftet med lagstiftningen var att få statlig insyn i och kontroll över bearbetning och

användning av nukleärt material mot bak- grund av dels skydds- och säkerhetssynpunk- ter, dels utrikes- och försvarspolitiska syn- punkter. Ett ytterligare motiv var att det in- ternationella samarbetet på atomenergiområ- det i första hand skedde mellan de olika ländernas regeringar direkt.

Bakom lagstiftningens utformning ligger också tanken att samordning av landets re- surser måste ske, framför allt under utveck— lingsskedet. I förarbetena framhålls bla att lagen utformats på sådant sätt att tillstånds- givningen fortlöpande skall kunna anpas- sas efter statsmakternas målsättning för atomenergiverksarnheten och efter de suc- cessivt framkomna resultaten.

Nu gällande lag om elektriska anläggning- ar daterar sig från år 1902, men har vid ett flertal tillfällen reviderats och komplette- rats. Lagens syfte är i huvudsak dels att för konsumenten säkerställa en ändamålsenlig elförsörjning på skäliga villkor, dels att all- mänt sett åstadkomma en planmässig och rationell distribution, dels att undanröja vis- sa av de faromoment som är förknippade med elektricitetens utnyttjande.

För att dra fram eller begagna elektrisk starkströmsledning krävs tillstånd av Kungl Maj:t eller den Kungl Maj:t bemyndigar. Tillstånd meddelas som linje- eller områdes- koncession och endast under förutsättning att anläggningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. I fråga om områdeskoncession för yrkesmässig distribu- tion krävs dessutom att området är en lämp- lig enhet och att sökanden är lämplig att bedriva verksamheten. Koncession kan med- delas för högst 40 eller i vissa fall högst 60 år.

Koncessionshavare åläggs vissa förplik- telser, bla att underkasta sig reglering av pris- och andra leveransvillkor. Regleringen verkställs av en statlig nämnd, prisreglerings- nämnden för elektrisk ström. Prövning av en prisfråga förutsätter framställning från abonnent eller blivande abonnent.

I första hand skall nämnden under med- verkan av Svenska elverksföreningens tariff- kommission försöka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan abonnenten och leveran-

tören. Är detta inte möjligt beslutar nämn- den i ärendet. Dess beslut kan inte över- klagas.

Förslag till ny ellag framlades 1966 av ellagstiftningsutredningen, SOU 1966: 39. I de delar som förslaget berörde eldistribu- tionsfrågor överlämnades betänkandet till el- distributionsutredningen, som hade till upp- gift att utreda organisationen mm av de statliga åtgärderna för att rationalisera den svenska eldistributionen. Det reviderade lag- förslaget har sedermera presenterats i el- distributionsutredningens betänkande, SOU 1968: 39.

Enligt Utredningsförslagen bör även en ny ellagstiftning bygga på koncessionssyste— met. Motiven är liksom tidigare dels säker- hetssynpunktema, dels vikten av att staten kan övervaka att elförsörjningen i stort är tillfredsställande och att eldistributörerna ar- betar rationellt och tillämpar rimliga priser etc. Därtill kommer att det intrång som större ledningar gör på skog och mark mås- te beaktas, varför tex onödiga ledningar och dubbla ledningsnät måste förhindras. Den nuvarande ordningen med områdes- resp linjekoncession föreslås kvarstå liksom kraven på att elektriska ledningar skall vara behövliga och förenliga med planmässig elektrifiering samt att distributionsområdena skall utgöra lämpliga enheter.

I fråga om prisreglering har utredningar- na föreslagit att samhällets befogenheter skall utvidgas. Framför allt bör kravet på att framställning från abonnent skall före- ligga falla bort, liksom också kravet på för- likningsförfarande. Vidare har föreslagits att ärendena skall överflyttas från prisregle- ringsnämnden till kommerskollegium. Nämn- den skall samtidigt ersättas med en statens elnämnd, som skall ha till uppgift att pröva vissa prisregleringsärenden som kollegiet överlämnar dit, framför allt ärenden om individuella tvister. Ärenden med principiell eller allmän räckvidd föreslås inte kunna överlämnas till nämnden. Kommerskollegiets beslut avses kunna överklagas, däremot inte elnämndens.

Eldistributionsutredningen behandlar i in- ledningen till sitt betänkande även frågan

om fristående prövning av elproduktionsan— läggningar. Frågan ingick inte i utredning- ens uppdrag men har enligt de sakkunnigas mening väsentlig betydelse med hänsyn till ellagens krav på att ledningar skall vara be- hövliga och förenliga med planmässig elek— trifiering. Enligt utredningens mening skulle det från såväl samhällsekonomisk som nä- ringspolitisk synpunkt vara önskvärt att nå- got allsidigt sammansatt organ utredde och prövade om en tilltänkt kraftkälla borde an- läggas och bevakade att lokaliseringen blev lämplig. Därvid skulle koncessionsmyndig- heten vid prövning av ansökan om ledningS- koncession från nyanlagd kraftkälla kunna inskränka sin prövning till att bevaka att ledningen drogs med minsta möjliga intrång.

Utredningsförslagen har varit föremål för remissbehandling och viss komplettering. Ytterligare överarbetning av materialet har ansetts erforderlig och proposition till riks- dagen väntas kunna läggas fram tidigast under år 1971. Förslag om vissa ändringar i ellagen har emellertid nyligen remitterats till lagrådet. Dessa ändringar avser bestämmel- ser om skyddsåtgärder, elektriska ledningar inom trafikledsområden samt ansvar för skada genom elektrisk ström och grundar sig på ellagstiftningsutredningens förslag i dessa delar.

Rättslig reglering förekommer även ge- nom förordningar och kungörelser. Beträf- fande energiområdet kan främst nämnas förordningen om oljelagring mm. Denna förordning är grundläggande för beredskaps- lagringen av vissa oljeprodukter och omfat- tar motorbensin, motor- samt lys- och eld- ningsfotogen, motorbrännolja samt eldnings- olja 1—5. Under perioden 1970—1976 har lagringsskyldigheten utökats att avse även olja som används som råvara vid framställ- ning av stadsgas samt gasol.

Lagringsskyldigheten skall i princip full- göras av säljare och beträffande eldnings- oljor även av förbrukare. Säljare som inom riket sålt importerad eller vid inhemskt raf— finaderi utvunnen olja är lagringsskyldig lik- som återförsäljare om försäljningen av olja överstiger 20 000 m3 per år. Förbrukare är lagringsskyldig om han förbrukat olja som

han importerat, samt beträffande eldnings- olja om hans förbrukning under en treårs- period uppgått till sammanlagt minst 15 000 m3. För råvara som används vid framställ- ning av stadsgas samt för gasol gäller sär- skilda bestämmelser.

I anslutning till oljelagringsförordningen har utfärdats förordning om oljeavgift rn m samt förordning om avskrivning å vissa olje- lagringsanläggningar m m. Tillämpningsföre- skrifter för oljelagringen har utfärdats i oli- ka kungörelser.

Förordningen om brandfarliga varor om— fattar säkerhets— och skyddsbestämmelser i fråga om brandfarliga gaser, oljeprodukter m m. Förordningen har karaktär av ramför- ordning. I tillämpningskungörelse har införts de bestämmelser av utpräglat teknisk natur som har mindre central betydelse.

Utgångspunkt är att all befattning med brandfarliga varor skall ske med iakttagan- de av den försiktighet som till förebyggande av skada betingas av omständigheterna. An- ordning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarliga varor skall vara utförd på ändamålsenligt och betryg- gande sätt. I särskilt angivna fall ställs krav på tillstånd av eller anmälan till myndighet. Som allmän regel för myndigheternas avväg- ning av kravet på säkerhetsåtgärder gäller, att en ifrågasatt åtgärd inte får vara mer betungande än som är skäligt i förhållande till åtgärdens syfte. Myndighet kan vidare ingripa för att trygga allmänheten mot ris— ker vid befattningen med brandfarliga varor genom att påbjuda visst utförande av olika anordningar och även i vissa fall genom att förordna om obligatoriskt typgodkännande.

År 1966 tillsattes en utredning med upp- gift att utreda behovet av lagstiftning om anläggande och utnyttjande av rörledningar för transport av olja m m. Resultatet av ut- redningen väntas föreligga tidigast under år 1970. Vidare kan nämnas att särskilda sak- kunniga tillkallades i november 1968 för att utreda frågan om sakrättsligt skydd för rätt att dra fram och behålla vissa ledningar. Uppdraget omfattar de flesta slags ledning- ar, såväl starkströms- och svagströmsled— ningar som ledningar för vatten och avlopp

samt oljeledningar. Syftet är att få fram ett rättsförfarande som är enklare än det nu gällande men med bibehållet skydd för tred- je man.

9.2.3. Statligt stöd och direkta statliga aktiviteter

Ett betydelsefullt inslag i svensk energipoli- tik är av naturliga skäl strävan att, så långt tekniska och ekonomiska förutsättningar medger, göra energiförsörjningen oberoende av störningar utifrån. Utgångspunkten för den nuvarande politiken därvidlag har tidi- gare beskrivits: minskade reserver av out- byggd vattenkraft, ökad användning av olje- produkter men i varje fall tills vidare inga inhemska fyndigheter, stora men låghaltiga tillgångar av uran.

Utveckling av inhemska energikällor har länge varit en av punkterna på det energi- politiska programmet. Statligt stöd har, som nämnts, tidigare lämnats beträffande pro- duktion av skifferolja och torv, men dessa tillverkningar har nu lagts ned. Fn är in— tresset främst inriktat på dels den förestå- ende prospekteringen efter olja och natur- gas i Östersjön, dels utvidgad prospektering efter uran och frågan om Sveriges försörj- ning med atombränslen över huvud taget. När det gäller olje- och naturgasprospekte— ringen har staten gått in med 50 % i ett särskilt bildat bolag tillsammans med en- skilda och kooperativa företag. Arbetena be- räknas komma att kosta 150 milj kr under en åttaårsperiod. Förberedande undersök- ningar, bla flygmagnetiska och seismiska mätningar i vissa delar av Östersjön samt undersökningsborrningar i Skåne och på Gotland, har bekostats av staten med drygt 10 milj kr.

Forsknings- och utvecklingsarbetena på atomenergiområdet hade också från början en klar inriktning på att tillgodose möjlig- heterna att utnyttja energikällor som fanns inom landet. 1956 års riktlinjer för utveck- lingsarbetet på atomenergiområdet liksom 1957 års energipolitiska handlingsprogram har redan berörts.

Efter riksdagsbeslut år 1958 om uppfö- rande av ett uranverk i Ranstad påbörjades också insatser för att Söka få till stånd en inhemsk atombränsletillverkning. Vidare började ett intensivt arbete hos såväl AB Atomenergi som statens vattenfallsverk och flera företag inom verkstadsindustrin på att utveckla reaktorer för värme- och kraftverk.

Vid den andra internationella atomenergi- konferensen, år 1958, framkom emellertid att antagandena om atomkraftens kostnader varit alltför optimistiska. Samtidigt sjönk priserna på konventionella bränslen. Mot den bakgrunden skedde viss omläggning av det svenska programmet. AB Atomenergis och vattenfallsverkets två värmeverkspro— jekt, R 3 och Adam, slogs samman till ett gemensamt projekt, Ågesta. Frågan om att uppföra ytterligare atomvärmeverk miste sin aktualitet i och med att det blev uppenbart att godtagbar ekonomi endast skulle kunna uppnås i stora reaktorer för elkraftproduk- tion.

1962 togs principbeslut att AB Atom- energi och vattenfallsverket i Marviken skul- le uppföra en prototypreaktor, som skulle utgöra ett mellansteg före fullstora kraft- reaktorer.

Några mer betydande projekt har efter beslutet om Marviken inte satts i gång inom ramen för det statliga utvecklingsprogram- met. Verksamheten har koncentrerats till att fullfölja redan fattade beslut och stödja in- dustrin genom forsknings- och utvecklings- arbete avseende reaktorer och reaktor- bränsle.

De senaste åren har utvecklingen på kraft- sidan gått mycket snabbt och det har blivit klart att atomenergin gjort sitt kommersiella genombrott. Den statliga politiken på detta område har därmed kommit in i ett nytt skede. Enligt avtal mellan staten och ASEA bildades den 1 januari 1969 ett nytt företag, AB ASEA-ATOM, för den kommersiella exploateringen av utvecklingsarbetet i fråga om reaktorer och bränsle för nuvarande ter- miska reaktortyper, se prop 1968: 169. I samband därmed har viss verksamhet förts över från AB Atomenergi till det nya före- taget, bl a tillverkningen av bränsleelement.

AB Atomenergis verksamhet renodlas nu successivt till att gälla forsknings- och ut- vecklingsarbete beträffande reaktorer och hränsleelement samt arbeten inom olika av- snitt av bränslecykeln.

Fn har insatserna koncentrerats till så- dana arbeten, som är nödvändiga för att programmet för atomkraftutbyggnaden un- der 1970-talet skall kunna genomföras fram- gångsrikt. Betydande arbeten hänger sam- man med uppförandet av de fyra reaktor— aggregat som beställts av kraftindustrin hos AB ASEA-ATOM. Detta företag och andra intressenter deltar inom ett särskilt program- råd i utformningen av AB Atomenergis ut- vecklingsprogram på reaktor- och reaktor- bränsleområdet.

I samråd med svenska intressenter har AB Atomenergi vidare inlett förhandlingar om samarbete beträffande utveckling av snabba reaktorer med några av föregångs- ländema på området. Samarbetet avses om- fatta såväl de statliga utvecklingsorganisatio- nerna som industrin. Målet är att skapa för- utsättningar för svenska företag att leverera snabba reaktorer på licens och att självstän- digt tillverka bränsle inom landet när denna reaktortyp exploateras kommersiellt.

Det energipolitiska intresset har i ökad grad koncentrerats till frågan om bränsle- försörjningen för atomkraftutbyggnaden. Problemen härvidlag har redan berörts i kapitel 6. Det kan därför vara tillräckligt att här erinra om de synpunkter som fram- fördes i prop 1969: 49 angående utvecklings- arbeten rörande utvinning av uran.

Enligt propositionen utgår man från att försörjningen med naturligt uran till det svenska atomkraftprogrammet tills vidare bör ske genom import. Förhandlingar med flera länder pågår för att utvidga de möj— ligheter, som nuvarande bilaterala regerings- avtal ger, att trygga vår försörjning beträf- fande såväl naturligt uran som anriknings- tjänster.

Samtidigt bör dock uranproduktion i Ran- stad betraktas som en potentiell försörjnings- källa för framtiden. Stor osäkerhet råder t ex beträffande den långsiktiga marknadsutveck- lingen för uran. För att ge en tillfredsstäl-

lande handlingsberedskap i fråga om att eventuellt ta upp produktion i stor skala för- ordas därför att ett treårigt utvecklingspro- gram genomförs i Ranstad. Programmet skall ligga inom en bruttokostnadsram av 25 milj kr.

Propositionen utgår från att uranproduk- tionen helt avvecklas när utvecklingspro- grammet är slutfört. Samtidigt påpekas dock att marknadsbilden för uran kan hinna bli så förändrad att skäl kan uppkomma att överväga fortsatta utvecklingsförsök. Sär- skilt intressant blir naturligtvis att se utfallet av de närmaste årens internationella pro- spektering.

Ökad satsning på uranprospektering inom landet sker under budgetåren 1969/ 70 och 1970/ 71. En redovisning av utfallet av ut- vecklingsprogrammet i Ranstad samt för- slag beträffande den fortsatta uranförsörj- ningspolitiken väntas komma att läggas fram för 1971 års riksdag.

Övrigt stöd till teknisk forskning och indu— striellt utvecklingsarbete inom energisektorn går numera främst via styrelsen för teknisk utveckling. En redogörelse för styrelsens uppgifter och verksamhet lämnas i kapi- tel 10.

Direkt stöd till energisektorns tekniska FoU-verksamhet har under budgetåren 1967/68 till och med 1969/70 lämnats med i genomsnitt 1,7 milj kr per år. Bland pro- jekt till vilka stöd utgått märks undersök- ningar av överspänningar på grund av åsk- nedslag i kraftledningsstolpar, optimal inves— tering i ett expanderande kraftsystem, elek- triska urladdningar vid höga spänningar och strömmar samt subtransienta och transienta reaktanser. Offentligt finansierad FoU-verk- samhet inom området bedrivs vidare vid bl a försvarets forskningsanstalt och de tekniska högskolorna.

Vissa energibesparingsåtgärder har satts in i fråga om bränsleförbrukningen. Staten har bl a lämnat ekonomiskt stöd till utvecklings- arbeten för att få fram bättre värmeisole- ring av byggnader och bättre apparater för uppvärmning. Stöd har också lämnats till kurser avseende effektivt utnyttjande av eld- ningsanordningar.

Intresset för Ökad inhemsk förädling av importbränslen avser fn främst oljeraffine- ringen. Internationellt sett är vår raffinaderi- kapacitet relativt låg i förhållande till lan- dets förbrukning. En ökning av kapaciteten är i första hand ett handels- och industri- politiskt intresse. Också från energipolitisk synpunkt kan en ökning vara önskvärd av bla beredskapsskäl eftersom större råolje- lager hos raffinaderierna kan ge viss ökad flexibilitet i ett avspärrningsläge. Några direkta statliga åtgärder för att öka raffi- naderikapaciteten i landet har hittills inte vidtagits.

Även på atomkraftsidan uppstår frågan om eventuell stimulans till inhemsk föräd- ling. Problemen är dock något olika i olika led av bränslecykeln.

Statens insatser har hittills varit koncen- trerade till att genom AB Atomenergi be- driva forsknings- och utvecklingsarbeten på reaktorbränsleområdet. Vidare har, utöver framställningen av uran i Ranstad, bränsle- elementtillverkning skett dels i atombolagets fabrik i Stockholm, dels vid ASEA i Väs- terås.

I och med bildandet av AB ASEA-ATOM har tillverkningen av bränsleelement. som nämnts, koncentrerats till det nya bolaget. Däremot kommer AB Atomenergi att i forskningsstationen i Studsvik som inte be- rörs av avtalet, fortsätta att bedriva bl a visst bränsleteknologiskt utvecklingsarbete.

Det mest svårbemästrade problemet när det gäller att försöka minska beroendet av utländska tjänster på reaktorbränsleområdet torde emellertid vara anrikningen. Hittills har det ansetts i det närmaste uteslutet att Sverige inom överskådlig framtid skulle kun- na ha en inhemsk anrikning av uran. De senaste årens resultat av utvecklingsförsök i andra länder med gascentrifugmetoden kan emellertid innebära att denna bedömning varit alltför pessimistisk. Tankar på att exempelvis inom ramen för ett nordiskt eller västeuropeiskt samarbete uppföra en gemen- sam anrikningsanläggning har framskymtat. I samband med Nordekförhandlingarna på- går fn diskussioner om formerna för ett nordiskt industriellt atomenergisamarbete.

I fråga om beredskapslagring har en in- gående redogörelse för nuvarande åtgärder lämnats i kapitel 6. Som nämndes där har riksdagen nyligen beslutat om oljelagrings- program för perioden 1970—1976. Program- met baserar sig i princip på samma målsätt- ning som tidigare och är i huvudsak anpas— sat efter prognosen i energikommitténs rap- port år 1967 samt en inom ÖEF verkställd utredning rörande behovet är 1975 av driv- medel och bränslen under krig och avspärr- ning. Programmet beräknas kosta samman— lagt ca 760 milj kr. Till skillnad mot tidi- gare kommer staten genom direkta bidrag nu endast att svara för merkostnaderna för skyddad lagring och för oljehandelns loka- liserade lagring. Bidrag med 11,5 milj kr/år i sju år kommer att utgå för dessa ändamål. I övrigt avses den utökade oljelagringen bli finansierad genom prissättningen. Lagrings- skyldighet kommer vidare att föreligga också för gasol under perioden. Viss lagring kom- mer att bekostas av staten.

Statlig affärsverksamhet på energiområdet representeras, vid sidan av de mer forsk- ningsinriktade verksamheter som AB Atom- energi, Oljeprospektering AB mfl företag bedriver, främst av statens vattenfallsverk. Dess roll på elkraftsområdet har beskrivits i kapitel 4. Ställningstaganden till vattenfalls- verkets rörelse i stort liksom anslag till in- vesteringar, löpande insyn etc utgör bety- delsefulla inslag i den statliga energipoliti- ken. Den hittillsvarande intensiva vatten- kraftutbyggnaden är därvidlag ett exempel på åtgärder av stor betydelse för energiför- sörjningen, liksom satsningen på stora atom- kraftverk för den närmast kommande pe- rioden.

9.2.4. Bevakning av strukturfrågor

Inom energisektorn liksom på andra områ- den i näringslivet råder, som nämnts, med vissa undantag fri etableringsrätt. Även pris- sättningen är i princip fri från statlig regle- ring. Allmän prisövervakning sker här lik- som inom andra sektorer genom statens pris- och kartellnämnd. På elkraftområdet har dock inrättats en särskild prisreglerings-

nämnd med hänsyn till behovet av skydd för konsumenterna mot lokala detaljdistri- butörers möjligheter till monopolprissättning.

Indirekt utövar statsmakterna viss pris- politik genom utformningen av avkastnings- krav för vattenfallsverket, som i stor ut- sträckning är prisledare på kraftmarknaden. Taxesättningen har delegerats till verket.

Speciellt när det gäller distributionen av elkraft har statliga åtgärder för rationalise- ring ansetts påkallade. Genom områdeskon- cessioner enligt ellagen har i viss omfattning sammanslagning av mindre enheter kunnat åstadkommas. Antalet detaljdistribuerande företag har nedbringats från ca 2000 år 1957 till ca 1200 år 1969. I och med att medel anvisades 1957 för stöd till landsbyg- dens elektrifiering tillskapades även ett in- strument som komplettering till koncessions- lagstiftningen för att underlätta den långsik- tiga omstruktureringen. Som ovan nämnts lade eldistributionsutredningen år 1968 fram förslag som bl a syftar till att förstärka sta- tens möjligheter att driva fram en snabbare och mer genomgripande omstrukturering.

Även distributionen av bensin och andra motorfordonsbränslen har gjorts till före- mål för statliga överväganden i fråga om strukturförhållandena. F 11 arbetar särskilda sakkunniga — Bensinhandelsutredningen — med att kartlägga den nuvarande strukturen inom denna bransch och dess ekonomiska och övriga betingelser. Utredningen bör en- ligt direktiven syfta till att ge underlag för en bedömning av möjligheterna att främja större planmässighet på bensinhandelsområ- det utan att konkurrensförhållandena påver- kas ogynnsamt, allt under beaktande av all- mänhetens in'köpsvanor och behov av ser- vice. Bland de frågor som särskilt tas upp i direktiven kan nämnas de i branschen till- lämpade grunderna för prissättning samt bensinstationsinnehavarnas rättsliga ställning gentemot oljeföretagen.

9.2.5. Beskattning

1957 års förordning om allmän energiskatt innebär att skatt i princip utgår på all energi som förbrukas inom riket, med undantag för

fotogen, inhemska fasta bränslen och gasol för andra ändamål än motorfordonsdrift. Skatten utgår som värdeskatt för elkraft och som styckeskatt för övrig energi. Kraft- förbmkning i industriell rörelse beskattas med 10 % av kraftens värde och övrig kraftförbrukning med 7 %. För motor- brännolja och eldningsoljor 1—2 utgår skatt med 25 kr per m”, för övriga eldningsoljor med 16 kr per rn3 och för bensin med 90 kr per ms. Skatten för kol och koks varierar mellan 6 och 14 kr per ton. Energiskatten för gasol som används för motorfordons- drift utgör 70 kr per m3, i vissa fall —— för" större bussar — dock endast 20 kr per ma.

Bestämmelserna rörande drivmedelsskat- ter ges i 1961 års bensinskatteförordning, i brännoljeskatteförordningen samma år, i 1966 års förordning om särskild skatt på motorbränslen och i 1964 års förordning om gasolskatt. Drivmedelsskatterna utgör f n för motorbensin 480 kr per m3, 360—390 kr per m3 för motorbrännolja och 260—330 kr per m3 för gasol.

Viss skattefrihet finns för energi som ut- nyttjas av kommunikationsföretag för ban- drift o dyl. Befrielse från eller nedsättning av skatt kan ske i en del fall, då energikost- naden utgör en betydande del av varuvärdet.

Varken energiskatten eller den särskilda skatten på motorbränslen är specialdestine- rad. Drivmedelsskatterna i övrigt är där- emot att betrakta som vägavgifter och an- vänds till att finansiera vägnätets underhåll och utbyggnad.

9.2.6. Transportvägarnas utveckling

Några åtgärder i energipolitiskt syfte tor- de hittills inte ha tagits på detta område, även om tex utbyggnaden av landets vägnät till högre standard haft betydelse för energi- sektorns liksom andra sektorers transport- kostnadsutveckling.

I sammanhanget kan erinras om att en särskild utredning tillkallades i januari 1968 för att undersöka förutsättningarna för rör— transport av olja och/eller naturgas i Sve- rige. Denna fråga kan även ses i relation

till de överväganden om den svenska hamn- poltiken som nu pågår mot bakgrund av det senaste decenniets snabba utveckling mot mycket stora sjötransportenheter. Hamn- utredningen har lagt fram ett principförslag, som går ut på en omstrukturering av landets hamnar till färre och större enheter. Också i övrigt kan tex de planer, som aviserats beträffande isbrytarverksamheten liksom be- träffande användandet av mycket stora far- tygsenheter för oljetransport till svensk hamn, komma att kräva statliga övervägan- den med energipolitiska konsekvenser.

9.3. Energikommitténs synpunkter och förslag

I inledningen till detta kapitel redovisades de huvudintressen som samhället har anledning att bevaka i fråga om energisektorn. Nuva- rande och förutsedd utveckling, som skisse- rats i tidigare kapitel, motiverar enligt kom- mitténs mening inte någon genomgripande förändring härvidlag. Snarare kan det finnas skäl att ytterligare skärpa uppmärksamheten på de olika punkter som den allmänt for- mulerade energipolitiska målsättningen nu omfattar. Som exempel kan nämnas att vår- deringarna på miljöområdet under de senas- te åren fått en helt annan vikt och betydelse än tidigare och in utgör centrala problem i samhällsdebatten.

Den tekniska utvecklingen synes också in- nebära att en ökad andel av energiförsörj- ningen kommer att tillgodoses med stora atomkraftanläggningar. Utbyggnaden inne- bär här nya och speciella samordningspro- blem. På samma sätt måste värmeförsörj- ning i större tätorter samordnas genom till- komsten av ny teknik som stora fjärrvärme- nät etc. Förutsättningar måste skapas för att stordriftsfördelarna i denna utveckling skall komma till ekonomiskt och miljömässigt rik- tigt utnyttjande.

9.3.1. Ändrade förutsättningar

De senaste årens utveckling, liksom den ut- veckling som skisserats för de närmaste 15

i »

åren, innebär i flera avseenden nya förutsätt- ningar för statens aktivitet på energiområdet. Med främst atomenergins genombrott föl- jer sålunda tex lokaliserings- och miljö- vårdsproblem av annan karaktär än under vattenkraftutbyggnadens epok. Vidare föl- jer krav på en genomtänkt och långsiktig försörjningspolitik beträffande atombränslen. När det gäller energiberedskapen har pro— blematiken likaledes förändrats. Inhemsk er- sättningsproduktion under fredstid anses inte längre vara ett ekonomiskt beredskapsalter- nativ jämfört med oljelagring. De omfattan- de oljelager som nu byggts upp utgör i sig själva också en ändrad förutsättning för be- redskapsplaneringen. Internationellt samar- bete, speciellt inom OECD, spridning av rå- oljeproduktionen på ett flertal stater och förändringar på transportsidan torde å an- dra sidan ha minskat riskerna för störning— ar i vår oljetillförsel. De möjligheter som nu skymtar att i viss utsträckning ersätta oljebaserad byggnadsuppvärmnjng med fjärr- värme eller elvärme från atomkraftanlägg- ningar innebär också på sikt ändrade förut- sättningar för energiberedskapspolitiken. Den svenska närings- och industripoliti- kens grundläggande förutsättning om sam- verkan mellan näringslivet och en aktiv statsmakt har inneburit att flera av de instru-

ment som använts i andra länder _ tex nationalisering av viss produktion, statskon- trollerad investeringsverksamhet mm — i

allmänhet inte varit aktuella för svensk del. De senaste årens tekniska och ekonomiska utveckling har emellertid successivt föranlett krav på en mer samlad och medveten pla- nering än tidigare av olika samhällssektorers utveckling på längre sikt. Som exempel kan erinras om pågående arbeten för att få fram planer för hur våra kustområden i framtiden skall disponeras, varvid energisektorn i hög- sta grad är aktuell.

9.3.2. Statistik— och prognosverksamhet

För att utforma en politik som sträcker sig några år fram i tiden krävs självfallet en

prognos över utvecklingen och en bedöm- ning av på vilka punkter den förutsedda ut- vecklingen behöver styras. Eftersom energi- sektorn är ett av de områden inom svenskt näringsliv där statliga åtgärder även fortsätt— ningsvis är motiverade — inte minst med hänsyn till att investeringarna inom sektorn tenderar att bli färre och större och har lång livslängd — måste frågan om prognosverk- samhet för denna sektor också tillmätas stor vikt. Samtidigt är prognosverksamheten ett av de reguljära medlen för att förse mark- naden med information.

Prognosverksamheten utgör också en cen- tral punkt i energikommitténs direktiv. Di- rektiven anger således bl a att en kartlägg- ning av nuläge och utvecklingsperspektiv skall göras, i syfte att skapa ett säkrare underlag för energipolitiska överväganden och åtgärder, samt att i anslutning därtill behovet av en samlad prognosverksamhet för energisektorn bör övervägas.

Mot bakgrund härav organiserade kom— mittén som tidigare nämnts en särskild ar- betsgrupp för att närmare undersöka stati- stik— och prognosverksamheten. År 1967 publicerades den prognosrapport som refe- rerats i föregående kapitel.

Enligt kommitténs mening kan ingen tve- kan råda om angelägenheten av att en sam- lad prognosverksamhet för energisektorn snarast kommer till stånd. Tillgång till väl- grundade prognoser för energisektorn är en av förutsättningarna för den långsiktiga pla- nering av resursutnyttjandet —— kapital, ar- betskraft, naturtillgångar — som nu krävs från olika håll. Tillståndsgivningen för atom- kraftanläggningar — liksom enligt kommit- téns förslag även för andra energiproduk- tionsenheter samt för viss energidistribution — måste självfallet vila på en prognosbe- dömning.

Beredskapspolitiken, forskningspolitiken och det internationella energisamarbetet är andra områden där aktuell statistik och väl- grundade prognoser är väsentliga förutsätt- ningar för ett rationellt val av åtgärder.

Den prognos som kommittén offentlig- gjorde 1967 innebar metodiskt sett vissa för- ändringar jämfört med tidigare utarbetade

energiprognoser. Bl a gjordes differentierade bränsleprognoser bransch för bransch vilket tidigare knappast skett. Vidare gjordes för- sök att i energibalanserna för 1955, 1965, 1975 och 1985 också beakta graden av ener- gins nyttiggörande hos de slutliga konsu- menterna. Samtidigt konstaterades bla att en fortsatt utveckling såväl av statistikinsam- lingen som av prognosmetodiken var önsk- värd.

Beträffande uppläggningen av statistik- och prognosverksamheten förordar kommit- tén i huvuddrag följande.

Utarbetandet av samlade energiprognoser bör få formen av en fortlöpande verksam- het och inte som tidigare intermittent be- ställas av särskilt tillkallade sakkunniga. Det är angeläget att verksamheten kommer till stånd utan tidsfördröjning eftersom erfaren- heterna från kommitténs statistik- och prog- nosgrupp bör utnyttjas utan brott i konti- nuiteten.

Frågan om med vilka intervall prognoser- na bör utarbetas kan tills vidare lämnas öp- pen. Det är uppenbart att stora förändringar i prognosförutsättningarna leder till behov av revision. Vidare bör energiprognosema i tiden anpassas till annan central prognos- verksamhet, speciellt långtidsutredningarna. I princip kan det sägas vara önskvärt att få till stånd en rullande prognosverksamhet, vilket dock inte behöver innebära årlig om- prövning. Genom omprövning med jämna mellanrum skulle bl a i någon mån uppvä- gas den metodsvårighet som leder till att prognoserna fn måste baseras på antagan- den om exempelvis oförändrade prisrelatio- ner och oförändrad typ av kostnadsutveck- ling.

Prognosernas detaljerade uppläggning bör inte fastläggas på förhand och en gång för alla. Den som har ansvaret för verksamhe- ten bör ha frihet att anpassa tyngdpunkten i arbetet till de frågor som vid olika tillfäl- len är av centralt energipolitiskt intresse och till vad som kan krävas vid en fortsatt inte- grerad statlig prognosverksamhet. Likaså blir uppläggningen givetvis beroende av fort- satt utveckling inom och utom landet av statistiktillgång och prognosmetoder. Bl a

kan erinras om de insatser på s k framtids- forskning som nu görs i olika länder.

Även om kommittén således inte är bc- redd att i detaljerad form ange hur progno- serna bör göras är det angeläget att fram- hålla att huvudsyftet med verksamheten ge- nomgående bör vara att ge ett underlag för central samhällsplanering, för utformningen av statens åtgärder inom energisektorn och för planeringen inom den berörda industrin. Samtidigt kommer naturligtvis energiprogno- serna att ge värdefull information för många statliga och enskilda verksamheter utanför den egentliga energisektorn och kan i det sammanhanget betraktas som en samhälls- service av betydelse.

Sektorsprognoser för olika delar av energi- marknaden förutsätts liksom hittills bli ut- förda genom resp intressenters försorg som ytterligare underlag för deras investerings- och marknadsplanering. Detta leder till ett behov av att etablera former för samråd mellan den centrala och den mer speciali- serade prognosverksamheten. Frånsett att det är önskvärt att undvika dubbelarbete, bör prognosernas användbarhet för olika ändamål öka om man inom alla sektorer utgår från gemensamma antaganden på cen- trala punkter. Vidare bör ett samråd kunna bidra till att nya metoder snabbt tas till vara och till att formulera gemensamma krav på statistikens utformning rn m.

En väsentlig förutsättning för att åstad- komma rationella prognoser är att det finns statistik som möjliggör en nyanserad analys av verkliga förlopp för att finna de rele- vanta sambanden. I hög grad bestämmer tillgången på statistik också prognosmetodi- ken och prognosens utformning.

Som tidigare antytts förelåg under kom- mitténs prognosarbete vissa svårigheter att ur den tillgängliga energistatistiken få fram erforderliga data. Statistiken var mycket ojämn. Redovisningen av industrins energi- förbrukning tillgodosåg ganska långt gående anspråk på detaljer och var även i övrigt med några få undantag tillfredsställande ut- formad. En nackdel var dock att statistiken förelåg med minst ett års eftersläpning. För elstatistiken pågick ett omfattande utveck-

lingsarbete på basis av bla en enkät om konsumenternas önskemål och i nära an- knytning till uppgiftslämnare och konsumen- ter. Kvantitativt och kvalitativt betydande brister visade sig däremot föreligga i fråga om bränsleförbrukningen — utanför indu- strin —— för uppvärmning och motordrift.

Enligt kommitténs mening är det nödvän- digt att, i samband med upprättandet av en fortlöpande prognosverksamhet för energi- sektorn, systematiskt gå igenom vilken sta- tistisk information som nu är tillgänglig och avstämma detta mot en kartläggning av kon- sumentbehovet. Åtskilligt material finns re- dan nu tillgängligt, främst på elstatistiksidan där genomgång av tillgänglig statistik och enkät rörande konsumentbehovet utförts. I fråga om bränslestatistiken har SCB och ÖEF i samarbete klarlagt tillgången på sta- tistisk information och visst kompletterande material har framkommit under kommitténs prognosarbete. En kartläggning av konsu- mentbehovet, liknande den nänmda enkäten på elstatistiksidan, ter sig emellertid ange- lägen. Först sedan en sådan undersökning utförts finns det erforderliga underlaget för en bedömning av vilka statistikutvecklings- projekt som behöver tas upp och för den inbördes prioriteringen mellan projekten.

När det gäller speciellt den centrala prog- nosverksarnhetens behov av statistik kan re- dan nu vissa angelägna utvecklingsprojekt nämnas. Framför allt måste en nyanserad bränslestatistik för uppvärmningssektorn ska- pas, med bl a uppdelning på olika typer av byggnader eller på lämpliga förbrukarkate- gorier.

Vidare är det angeläget att bränslestatisti— ken för samfärdselsektorn byggs ut så att det bla blir möjligt att i prognmsamman- hang särskilja förbrukarkategorierna privat- bilism, yrkesmässig personbefordran, last— bilstrafik och nöjesbåtar.

Nuvarande bränslestatistik ger inte heller någon klar distinktion mellan förbrukning inom samfärdselsektorn och för uppvärm- ningsändamål. Detta problem torde kunna lösas genom en förbättring av varunomen- klaturen, vilken även i andra sammanhang torde behöva ses över.

Utöver ovannämnda projekt kan bl & näm- nas en utvidgad uppgiftsberedskap vid sidan av den löpande bränslestatistiken för den ekonomiska försvarsberedskapens planering. Detta innebär att statistiska uppgifter skall kunna samlas in med kort varsel och med täta tidsintervall. Detta kräver dels en om— sorgsfull förplanering, dels en kontinuerlig bevakning av att uppgiftsberedskapen hålls aktuell i relation till ändrade förhållanden på bränsleförsörjningens område.

Sammanfattningsvis anser kommittén att en utveckling av energistatistiken synes vara nödvändig om den förordade prognosverk- samheten skall kunna bedrivas på ändamåls- enligt sätt.

Bränslestatistikens utbyggnad kan väntas bli ett resurskrävande arbete som behöver ske i etapper och i samband med en för- bättring av varunomenklaturen. Det pågå- ende utvecklingsarbetet på elstatistikens om- råde bör i stor utsträckning ha gett vägled- ning för hur utvecklingen på bränslesidan bör ske. Sannolikt bör för bränslestatistiken också skapas en motsvarighet till den nu fungerande samarbetsnämnden för elstatistik mellan SCB och uppgiftslärrmare-statistik- konsumenter. Kommittén återkommer här- till i organisationskapitlet.

9.3.3. Energipolitiska uppgifter inom atom- energiområdet

Som tidigare redovisats hade det stora stats— finansierade atomenergiprogram som lades upp vid mitten av 1950-talet som ett av sina huvudmål att genom utnyttjande av inhem- ska urantillgångar på lång sikt minska be- roendet av importerade bränslen. För att uppnå detta rent energipolitiska mål igång- sattes ett omfattande industriellt utvecklings— program på reaktor- och bränsleområdet, i första hand inriktat på tungvattenreaktorer för drift med naturligt uran. Den tekniska och kommersiella utvecklingen har dock medfört att målet om ett försörjningsmäs- sigt oberoende på atomenergiområdet inte kunnat uppnås. Den svenska atomkraftut— byggnaden baseras nu — liksom praktiskt

taget alla andra länders — på reaktorer som för sin drift är beroende av anrikat uran. Försörjningen med anrikningstjänster och även med naturligt uran måste baseras på överenskommelser med de viktigaste leve- rantörländerna.

Det svenska atomenergiprogrammets an- dra huvudmål — en självständig industriell verksamhet — är emellertid alltjämt aktu- ellt. Den prövning av programmet som in- leddes genom tillkallandet av 1966 års atom- energiutredning har gett till resultat att stats— makterna fastställt en av licenser oberoende tillverkning av kompletta termiska reaktor— system och bränsle till dem som den för vårt land önskvärda industriella ambitionsnivån. Detta har tagit sig konkreta uttryck i statens engagemang i AB ASEA-ATOM år 1968 och i viss mån även i bildandet av Uddcomb Sweden AB följande år. Den industriella po— sitionen byggs under av det statsfinansierade basteknologiska utvecklingsarbetet inom AB Atomenergi, som inriktas främst på verifie- ring och vidareutveckling av de termiska reaktortyper som marknadsförs av svensk industri. I 1970 års statsverksproposition har föreslagits ett femårsprogram för AB Atom- energi, innefattande även vissa insatser på snabbreaktorområdet, inom en anslagsram av totalt 290 milj kr.

Dessa statliga insatser har således numera i första hand en industripolitisk motivering. Syftet är att i inledningsskedet stödja en in— dustriell verksamhet som väntas komma att få stor allmän betydelse såväl genom sin volym som genom utnyttjandet av avancerad teknik. Denna verksamhet är inriktad på den internationella marknaden och begrän- sas inte till att skapa förutsättningar för ut- byggnaden av atomkraft i Sverige. Således har utvecklingsarbetet en större omfattning och delvis också en annan inriktning än som vore motiverat enbart av kraftutbyggnads- intresset.

Det svenska atomenergiprogrammet har dock alltjämt betydelsefulla energipolitiska aspekter. Energikommittén anser väsentligt att dessa aspekter av programmet blir till- räckligt uppmärksammade med hänsyn till vårt starkt växande beroende av atomkraf-

ten under de närmaste decennierna och de olika, delvis mycket svåröverskådliga pro— blem som följer därav. Eftersom statens in- satser på atomenergiområdet regelbundet prövas i annat sammanhang lägger energi- kommittén inte fram några konkreta förslag. Avsikten är endast att antyda i vilka hän- seenden energipolitiska synpunkter bör på- verka den fortsatta utformningen av atom- energiprogrammet. Kommittén avser därvid att beröra särskilt två frågor, nämligen för- sörjningen och säkerheten.

Som redan nämnts är den svenska för- sörjningen med atombränsle baserad på im- port i fråga om såväl naturligt uran som an- rikningstjänster. Med de lättvattenreaktorer som väntas komma att byggas under 1970- talet blir det fråga om betydande värden för denna import, inemot en halv miljard kr om året vid början av 1980-talet. Man kan alltså konstatera att atomkraftens genombrott i Sverige inte _ såsom man tidigare hop- pats —— hejdar utvecklingen mot ett ökat importberoende i energiförsörjningen utan tvärtom ytterligare påskyndar den.

Vidare bör framhållas att ovissheten är stor beträffande den långsiktiga prisutveck- lingen på naturligt uran och anrikningstjäns- ter. Den internationella uranmarknaden har även flera särdrag, bl a att handeln är un- derkastad olika politiska restriktioner och att antalet leverantörer är relativt begränsat. Detta gäller i särskilt hög grad anrikningen, som hittills utgjort nära nog ett monopol för USA. Även beträffande andra led i bränsle- cykeln, tex upparbetning, är Sverige hän- visat till anläggningar i utlandet, bla Euro- chemic där Sverige är delägare.

Av det anförda följer att uranförsörjning- en och övriga frågor rörande bränslecykeln måste ges en central roll i den statliga energi- politiken. Hittills har någon samlad värde- ring av olika vägar att uppnå långsiktig för- sörjningstrygghet inte gjorts. Diskussionen har hittills gällt huvudsakligen frågan om exploateringen av de svenska urantillgång- arna, närmast med anledning av övervägan- den om Ranstadsverkets framtid. Det ut- vecklingsprogram som beslutats för budget- åren 1969/70—1971/72 avspeglar en strä-

van att ha de svenska uranskiffrarna som ett försörjningsalternativ för framtiden med hänsyn till den stora osäkerheten beträffan- de den långsiktiga marknadsutvecklingen för uran. Prospekteringen efter nya uranfyndig— heter utgör i viss mån ett komplement här— till. Vidare har regeringsavtal träffats med flera länder i syfte att möjliggöra en viss spridning av inköpskällorna.

Dessa åtgärder utgör emellertid endast de- lar av den uranförsörjningspolitik som bör utformas under de närmaste åren. En fråga som ännu inte tagits upp är beredskapslag- ringen av uran. Även om en viss automatisk beredskap finns inbyggd i ett atomkraftverk bör det övervägas vilka krav i fråga om ut- hållighet vid en avspärrning som bör ställas. Vidare bör övervägas huruvida Sverige skall aktivt engagera sig på anrikningsområdet, antingen genom att delta i internationellt samarbete eller genom inhemskt utvecklings— arbete. Anrikningen utgör, så länge utbygg- naden baseras på lättvattenreaktorer, det från försörjningssynpunkt avgörande ledet i bränslecykeln.

Även frågan om den reaktor- och bräns- letekniska utvecklingen är av stort energi- politiskt intresse. Utvecklingsarbetet inriktas till stor del på att få fram reaktortyper som utnyttjar uranbränslet bättre än nuvarande termiska reaktorer. Slutpunkten utgörs av den snabba bridreaktom, som kan innebära lösningen av världens energiförsörjningspro- blem under överskådlig framtid. Sett från nationell svensk synpunkt skulle den snabba reaktom även innebära viss bränsleautonomi och därigenom förbättrad beredskap, efter- som den som bränsle utnyttjar det plutonium som bildas vid drift av nuvarande reaktor- typer. Även om man i allmänhet räknar med att snabba reaktorer kommer att introduce— ras kommersiellt under 1980-talet råder stor ovisshet beträffande såväl den närmare tid- punkten som introduktionstakten i kraftsy- stemet. Mot bakgrund härav arbetas på många håll med avancerade typer av ter- miska reaktorer och även på återanvändning av plutonium i sådana reaktorer.

Reaktorutvecklingen under det närmaste årtiondet kommer alltså att få mycket stora

konsekvenser för efterfrågan på atombränsle. En noggrann bevakning av det komplicera- de samspelet mellan reaktorutveckling och bränslemarknad erfordras som underlag för beslut om atomkraftutbyggnaden i Sverige.

Den andra aspekten av atomenergipro- grammet som energikommittén från sina synpunkter särskilt vill framhålla är säker- heten vid atomanläggningar. Säkerhetsfrå- gorna har från början spelat en utomordent- ligt stor roll för atomenergiteknikens utveck- ling och utgör ett av huvudmotiven för den koncessionslagstiftning som införts. Säker- hetsprövningen av tillståndsärendena avser dels verkningar av en anläggning på omgiv- ningen vid normal drift, dels riskerna för haverier med åtföljande utsläpp av aktivitet. Även om säkerhet och drifttillgänglighet hos en anläggning delvis sammanfaller medför givetvis de utomordentligt stränga säkerhets- kraven vissa begränsningar i möjligheterna att utnyttja atomkraften.

Från energipolitisk synpunkt är det ange- läget att dessa begränsningar inte går längre än vad som är tekniskt motiverat. Kommit- tén vill framhålla betydelsen av att de för säkerhetsgranskningen ansvariga myndighe- ' terna kan ta hänsyn till nya tekniska lösning- ar och till den erfarenhet som successivt kommer fram på säkerhetsområdet. En vä- sentlig förstärkning särskilt av den nuvaran- de reaktorförläggningskommitténs resurser är önskvärd, och kommittén ansluter sig i denna del till det förslag beträffande myn- dighetsorganisationen på atomenergiområdet som nyligen lagts fram av atomenergiutred- ningen.

Som underlag för myndigheternas bedöm- ningar erfordras även ett visst inhemskt forsknings- och utvecklingsarbete, bl a för att anpassa internationella erfarenheter till svenska förhållanden. Detta utgör enligt kommitténs mening ett viktigt arbetsområde för AB Atomenergi.

En uppgift som bör ges hög prioritet är närförläggningsfrågan, som fn bearbetas inom en särskild utredning med företrädare för berörda myndigheter och kraftföretag. En uppmjukning av nuvarande restriktioner i fråga om att förlägga atomkraftverk i när-

heten av tätbebyggelse kan få stor ekono- misk betydelse med hänsyn till möjligheter- na till kombinerad el- och värmeproduktion.

Den utbyggnad som nu planeras inom landet gör det vidare nödvändigt att upp- rätthålla goda resurser för hantering av ak- tiva material, bl a som beredskap vid have— rier eller missöden i anläggningar. Speciella tekniska och personella resurser för dessa uppgifter finns fn främst hos AB Atom- energi. Ett problem som kommer att växa i betydelse är tillvaratagandet av det aktiva avfall som bildas vid reaktordrift. F 11 sker detta genom att de utbrända bränsleelemen- ten skickas till utländska upparbetnings- anläggningar, som svarar för att avfallspro- dukterna oskadliggörs. Med hänsyn till de stora avfallsmängder som kommer att efter hand produceras i svenska reaktorer finns det enligt kommitténs mening skäl att upp- märksamma frågan om en nationell upp— arbetningsanläggning på längre sikt och de särskilda säkerhetsproblem som en sådan anläggning kan innebära.

9.3.4. Övrigt forsknings- och utvecklings- arbete inom energisektorn

Energipolitiskt motiverade statliga åtgärder för att stödja forsknings- och utvecklings- arbeten kan även aktualiseras utanför atom- energins område. Energikommitténs prognos- bedömning utvisar flera punkter där sam- hället kan ha ett starkt intresse av att den tekniska utvecklingen drivs fram. För att endast nämna ett exempel: utsikterna för el- bilens kommersiella genombrott, som skulle kunna lösa vissa beredskaps— och miljöpro- blem, är i hög grad avhängiga av hur man lyckas med batteriutvecklingen.

Utan att i detalj gå igenom alla de forsk- nings- och utvecklingsprojekt som kan ha intresse- på energisektorn torde generellt kunna konstateras att samhällets intressen ofta i betydande delar sammanfaller med energiföretagens egna. Direkta statliga åt- gärder bör självfallet endast bli aktuella för sådana projekt som företagen inte tar upp

i den omfattning eller i den takt som från energipolitisk synpunkt vore önskvärd. Vi- dare måste en avvägning göras mot behovet av statligt stöd för forsknings- och utveck- lingsarbeten inom andra sektorer. Detta kan förefalla vara ett onödigt påpekande, efter- som kontinuerliga avvägningar alltid måste ske mellan olika krav på statliga insatser. Förhållandet kan emellertid sägas vara sär- skilt markant i fråga om utbildning, forsk- ning och tekniska utvecklingsarbeten efter- som samhället här sedan länge tagit en stor del av ansvaret och med hänsyn till att den företagsekonomiska risken här är särskilt stor och snävt företagsekonomiska kriterier är otillräckliga.

I avvägningen mellan olika behov av stat— ligt stöd till industrins forsknings- och ut- vecklingsverksamhet kan enligt kommitténs mening, frånsett vad gäller atomenergiområ— det, energipolitiska motiv knappast anföras för att energisektorn skulle särskilt priori- teras.

Kommittén vill med hänsyn härtill inte göra några rekommendationer beträffande inriktning och omfattning av statligt stöd till energisektorns industriella forsknings- och utvecldingsverksamhet. Sedan styrelsen för teknisk utveckling inrättats som centralt organ för statens stöd till teknisk och in- dustriell forskning och utveckling bör förut- sättningarna för en riktig avvägning mellan olika sektorers behov avsevärt ha förbätt- rats. Vad nu sagts avser emellertid endast den forskning och utveckling som företagen på energisektorn själva initierar. Intressan- tare från energipolitisk synpunkt är frågan om vilken samhällsekonomiskt angelägen FoU-verksamhet som över huvud taget inte tas upp av energiföretagen.

Möjligheterna att i tid definiera utveck- lingsproblem som leder till krav på FoU- insatser kommer att förbättras när en fort- löpande prognosverksamhet kommer till stånd. Nästa steg måste bli att statsmak- terna bygger upp resurser för att med ut- gångspunkt från prognoserna och i nära kontakt med energisektorns företag följa vilka FoU-insatser som aktualiseras och vil- ket ansvar företagen själva tar på sig. Där-

med bör underlag skapas för en central prövning av vilka statliga åtgärder som krävs.

Av naturliga skäl kommer sådana pröv- ningar att ske successivt. I många fall kan särskilda utredningar behöva göras för att klarlägga tekniska och finansiella handlings- alternativ. Energikommittén har därför sett det som en mer väsentlig uppgift att försöka utarbeta förslag till en organisation som i samråd med STU även kan ta ansvaret för den fortlöpande behovsbedömningen på det- ta område, än att försöka definiera de spe- cifika FoU-projekt som i dagens läge kan vara energipolitiskt motiverade.

Kommittén vill redan här framhålla att det inte synes föreligga behov av att bygga upp någon permanent statlig forskningsorga- nisation på det samlade energiområdet. Den— na fråga övervägdes bl a i samband med att kommittén genom universitetskanslersämbe- tet m fl gjorde en kartläggning av nuvarande forskning och utbildning på energiområdet i Sverige och i ett antal andra länder. Där- vid framkom snarare önskemål om ökad integrering mellan de tekniska högskolornas olika institutioner än önskemål om något permanent statligt energiforskningsinstitut eller dylikt. Inte heller för kommittén har någon sådan separat organisation tett sig angelägen. I fråga om den ökade integre- ringen mellan och inom de tekniska högsko- lorna pågår överväganden.

9.3.5. Rationell energianvändning

Ett problem av generellt intresse inom ener- gisektorn är frågan om energins rationella användning och — i ett vidare perspektiv — hushållningen med världens energiresur- ser. Globalt sett uppstår frågan om den expansion som tillgängliga prognoser förut- ser på lång sikt materiellt skall kunna till- godoses, hur fördelningen mellan världs- delarna skall ske och hur man skall kunna komma till rätta med ständigt ökande luft- och vattenföroreningar.

Som framgått av prognosrapporten väntas

överförings- och omvandlingsförlusterna öka kraftigt till år 1985 i och med att atom- kraftverken beräknas få en verkningsgrad av endast 30—35 % och förutsatts endast bli utnyttjade för kraftproduktion. Möjlig- heterna till en gynnsammare utveckling här- vidlag hänger i hög grad samman med ut- vecklingen på säkerhetssidan — närförlägg- ningsfrågan -— och den reaktortekniska ut- vecklingen.

Även om verkningsgraden i konsument- ledet i prognosrapporten antagits successivt öka som en följd av övergång till högföräd- lade energiformer, speciellt elenergi, är frå- gan om rationell användning av och hus- hållning med energi i hög grad aktuell. Olje- produkternas fortsatta dominans på upp- värmnings- och samfärdselsektorerna gör att det är angeläget att begränsa insatsen av bränslen till vad som är optimalt när hän- syn tas till beredskapseffekter. Samtidigt kan det från den enskilda konsumentens sida te sig mindre intressant att exempelvis efter— sträva optimal avvägning mellan kostnader för byggnadsisolering resp uppvärmning ef— tersom den möjliga kostnadsminskningen för hans del kan uppfattas som ringa.

Samhälleliga olägenheter av ökad energi- förbrukning kommer inte heller till ekono- miskt uttryck vid den enskilda konsumen- tens avvägning. Förlustoptimeringen blir däremot en angelägenhet för landet som helhet med hänsyn till det totala uppvärm— ningsbehovet och följdverkningarna i miljö- och beredskapshänseende.

Optimeringen av förluster på speciellt uppvärmningssidan har på senare år upp- märksammats även internationellt. Som exempel kan nämnas att WPC (World Power Conference, numera WEC, World Energy Conference) genom en resolution år 1964 anmodade organisationens nationalkommitté- er att inom resp länder verka för bl a en in- tensifierad forskning i syfte

att minska energikonsumtionen genom att välja den konstruktion och det byggnadssätt som är optimala från teknisk och ekono- misk synpunkt, med hänsyn tagen till arten och kostnaden för den använda energin,

att välja det system för rumsuppvärmning och luftkonditionering samt den energiform, som ger bästa ekonomi, samtidigt som den atmosfäriska föroreningen såvitt möjligt be- gränsas,

an tillämpa beprövade tekniska hjälpme- del för att åstadkomma sådant skydd mot solstrålningen under sommaren att energi- konsumtionen för luftkonditionering begrän- sas till ett skäligt minimum.

Bland de faktorer som väsentligt påverkar energiåtgången och andra resursinsatser för att tillgodose värmebehovet kan nämnas ventilationssystem med eller utan värmeåter- vinning, metoder för byggnadsisolering, vär- mesystemens regleregenskaper och pannan- läggningarnas verkningsgrad.

Även om betydande framsteg gjorts i des- sa avseenden på senare år är det enligt kom- mitténs mening väsentligt att ytterligare ut- veckling sker av energibesparande metoder och apparatur. Detta gäller alla delar av energisektorn, men kravet på statliga insat- ser torde vara särskilt markant när det gäl- ler lokaluppvärmning där konsumenten på grund av dels den speciella marknadsstruk- turen ibland har mycket ringa inflytande över värmekostnaden, dels det stora antalet små värmeanläggningar.

Flera slag av åtgärder kan aktualiseras för att stimulera till en rationellare energi- användning och ökad sparsamhet med ener- gi. Som exempel kan nämnas forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram appa- ratur med bättre verkningsgrad och större reglerbarhet, kontinuerlig uppföljning beträf- fande utformning och utförande av bygg- nadsisolering och ventilationssystem, vidare uppföljning, och eventuellt styrning, av strukturförändringar på produktions- och distributionssidan samt konsumentupplys- ning och information för att öka konsumen— ternas medvetenhet.

En fortlöpande bevakning av dessa frågor och initiativ till statliga åtgärder måste en- ligt kommitténs mening utgöra en central uppgift och ansvaret för denna bör läggas på ett centralt statligt energiorgan med sam- lade planerings— och utredningsresurser.

Vikten av det internationella samarbetet har redan betonats i samband med bl a diskus- sionen om beredskapsproblematiken.

Också i övrigt måste det anses angeläget att Sverige aktivt deltar i internationellt samarbete på energiområdet. De flesta av våra energipolitiska problem är inte speci- ella för Sverige utan återfinns i lika hög grad i andra industriländer. Av naturliga skäl måste staten ta huvudansvaret för att erforderligt samarbete skall komma till stånd och att det bedrivs på det för landet totalt mest givande sättet. Lika naturligt är att det i huvudsak blir statliga organ som direkt engageras i samarbetet, tex inom OECD, IAEA och olika FN-organ. På det tekniskt- ekonomiska området förekommer dessutom värdefullt internationellt samarbete på före— tagsnivå, tex inom WEC, Internationella gasunionen, UNIPEDE, CIGRE m fl.

Speciellt intresse har möjligheterna till ökat nordiskt samarbete. Inom Nordeks or- ganisation ingår en särskild permanent sam- arbetskommitté för industri- och energipoli- tik. Denna skall ha till uppgift att bl a följa utvecklingen på energiområdet i de nordiska staterna och i andra länder samt företa ut- redningar och göra prognoser av energipoli- tiskt intresse och vidare undersöka möjlighe- terna till och utarbeta förslag om ett när- mare energipolitiskt samarbete mellan de nordiska staterna. Nordeks ministerråd för- utsätts före den 1 januari 1974 fastställa riktlinjer för det energipolitiska samarbetet med angivande av områden som speciellt lämpar sig för samordnade åtgärder eller gemensamma projekt. Dessutom skall med- lemsstat i samarbetskommittén söka samråd med de övriga staterna innan den fattar vik— tiga beslut på det energipolitiska området.

Som framgått i tidigare kapitel pågår ock— så redan nu ett väl utvecklat samarbete på elkraftområdet genom Nordel, och förslag till ytterligare samarbete har lagts fram inom denna organisation.

Samarbetsfrågor inom atomenergiområdet behandlas i det särskilda nordiska kontakt- organet för atomenergifrågor. Diskussioner

pågår, som nämnts, om ett utvidgat nordiskt samarbete inom detta område.

Enligt energikommitténs mening finns ingen anledning att föreslå någon genom— gripande förändring av vare sig formen för eller omfattningen av nuvarande svenska in- satser. Det bör då starkt understrykas att de förbättrade planeringsresurser för energi- området, som kommittén föreslår, också för- utsätts ägna kontinuerlig uppmärksamhet åt utvecklingen när det gäller internationellt samarbete.

9.3.7. Statligt inflytande över viss energi- produktion och -distribution

Allmänna synpunkter. Kommittén har i sina överväganden om det statliga inflytandet över verksamheten inom energisektorn inte tagit upp frågan om hur långt ett statligt inflytande kan eller bör sträcka sig. Detta är väsentligen en rent politisk fråga vars lösning hänger samman med hur den sven- ska näringspolitiken i fortsättningen utfor— mas. Med hänsyn därtill har kommitténs förslag i det följande utformats i syfte att skapa ett mer enhetligt regelsystem som bör förbättra samhällets möjligheter att — om och när så är motiverat — förstärka sitt inflytande över verksamheten på energi- sektorn.

Som framgått av föregående avsnitt är nuvarande regelsystem tämligen splittrat så- väl metodiskt som organisatoriskt sett. Vissa verksamheter prövas ingående — tex vat- tenkraft— och atomenergiutbyggnader, el— kraftdistribution — medan andra är mer oreglerade tex fjärrvärmeproduktion och -distribution, oljeraffinering, distribution av oljeprodukter eller gas. Någon samlad pröv- ning i syfte att påverka energiproduktionens och -distributionens utbyggnad och struktur förekommer inte.

De ökande kraven på en samordnad sam- hällsplanering och jämsides därmed den tek- nologiska utvecklingen med ökande stor- driftsfördelar på produktionssidan, nya di- stributionsformer för t ex värme etc, gör det

enligt kommitténs mening till en naturlig åtgärd att försöka få till stånd ett mer en- hetligt system.

Ett väsentligt skäl till förändring är också att nuvarande ordning, med ibland begrän- sad prövning från säkerhets-, miljö- eller andra särskilda aspekter, ibland ingen pröv- ning alls, innebär en risk för att de olika energislagen ges olika utvecklingsförutsätt- ningar utan att för den skull någon medve- ten politik ligger bakom. Till detta kommer att nuvarande prövningar, tex linjekonces- sioner enligt ellagen, i en del fall — såsom bla framhållits av eldistributionsutredning— en —— kan få närmast illusorisk karaktär eftersom prövning i ett samlat energipoli- tiskt sammanhang inte gjorts. Det mest kon- sekventa vore att komplettera nuvarande rättsliga reglering på energisektorn till att gälla i princip alla anläggningar för produk- tion och distribution av energi och att samla den energipolitiska prövningen till en central instans för att möjliggöra en samlad opti— mering av energisektorn. För att genomföra detta skulle krävas att all lagstiftning som ingriper på energiområdet övervägdes i ett sammanhang, med syfte att arbeta in nuva- rande och nya regler i en samlad energilag. Kommittén anser det emellertid vara tvek- samt om ett så omfattande utredningsarbete fn är motiverat.

Enligt kommitténs mening bör tills vidare en förstärkning av statens möjligheter att utöva direkt inflytande endast ske på vissa punkter där utvecklingen under den när— maste framtiden kan förutsättas vara av speciellt intresse. Samtidigt vill kommittén återigen betona att staten bör bygga upp re- surser för att fortlöpande följa utvecklingen inom energisektorn och bl a ta initiativ be- träffande den fortsatta utformningen och omfattningen av statliga regleringsåtgärder.

Som redovisats i föregående kapitel vän- tas de stora och strukturbestämmande in- vesteringsbesluten inom energisektorn un- der 1970-talet främst avse produktion av elkraft samt elkraft och värme i kombina- tion, produktion och distribution av värme, oljeraffinering samt distribution av oljepro- dukter. Kanske kommer också i ett senare

skede investeringar för distribution av natur- gas att aktualiseras.

I fråga om oljeraffinering skulle ett ener- gipolitiskt inflytande närmast pröva om en ökning totalt sett av verksamheten inom landet är samhällsekonomiskt lönsam. Be- hoven av kontroll över investeringarnas pla- nering hänger i första hand samman med lokaliserings— och transportfrågor.

Beträffande distributionen av oljeproduk- ter pågår överväganden om den framtida strukturen, dels inom bensinhandelsutred- ningen, dels inom utredningen om rörled- ningstransporter av olja och naturgas. Den energipolitiska betydelsen av dessa behöver inte särskilt understrykas men kommittén anser inte att några så akuta problem före- ligger att resultaten av pågående övervägan- den bör föregripas.

Den stora och avgörande faktorn för energisektorns utveckling totalt är enligt kommitténs mening hur produktion och distribution av elkraft och fjärrvärme plane- ras och byggs ut under det närmaste decen- niet. Med nuvarande rättsliga reglering kom- mer staten endast att ha ett partiellt infly- tande häröver, nämligen genom atomenergi- lagen och i någon mån genom ellagen . I andra hand kan också visst inflytande ut- övas genom miljöskyddslagen och vatten- lagen, även om dessa lagar snarare har ett »avvärjande» syfte.

Det har i tidigare kapitel visats att sam- hället i framför allt två avseenden — be- redskap och miljö — måste ställa krav på energisektorn som företagen också blir tving- ade att ta hänsyn till. Fördelningen mellan olika energislag i den fortsatta kraftutbygg- naden får exempelvis betydelse för fortsatta beredskapspolitiska insatser. Dessa faktorer kan inte väntas komma till fullt uttryck i den ekonomiska kalkyl som ett enskilt före- tag gör, även om samhället i viss utsträck- ning genom skatter, avgifter och direkta lag- ringskrav belastar energislagen med bered— skapskostnader.

På miljövårdssidan är situationen i stort sett densamma. Frånsett beslutet om be- gränsning av tillåten svavelhalt i eldnings- oljor har samhället således inte vidtagit någ—

ra åtgärder för att på värmeområdet föra in miljökostnader i de företagsekonomiska in- vesteringskalkylerna. Den nya miljöskydds- lagen komrner att för särskilda fall påföra företagen miljökostnader, men ger inte möj- ligheter till optimering i större sammanhang av utbyggnader.

Vidare har kommittén övervägt om inte behov föreligger av att stärka de samhälle— liga möjligheterna att vid behov aktivt verka för att den fortsatta utbyggnaden av energi- försörjningen sker på ett planmässigt och rationellt sätt. Ett sådant behov synes fram- för allt föreligga när det gäller värmeför- sörjningen för större regioner, vilket f n är ett helt oreglerat område.

Enligt kommitténs mening föreligger här två problem, nämligen dels att styra aktiva företag mot planmässig utbyggnad totalt sett, dels att aktivera sådana företag som inte själva tar initiativ för att medverka i en rationell utbyggnad för ett större om- råde. Behovet av att styra aktiva företag mot planmässig utbyggnad kan sägas delvis vara tillgodosett fn genom vattenlagens, atomenergilagens och ellagens bestämmel- ser. En utvidgning av koncessionslagstift- ningen, och en komplettering och revidering av nyssnämnda lagar, bör emellertid ske.

Problemet att aktivera »passiva företag» avser främst värmeförsörjningens struktur och framtida utbyggnad inom tätbebyggda områden. Enligt kommitténs uppfattning kan nuvarande oenhetliga verksamhet inne- bära att en på sikt rationell utbyggnad inom denna betydelsefulla del av energisektorn försvåras. Flera lösningar på problemet kan tänkas. Med den utgångspunkt som ovan an— getts, nämligen att kommittén främst strä- vat efter en förbättring av samhällets styr- ningsinstrument, har lösningar som innebär tvångsåtgärder och direkta statliga ingrepp emellertid inte närmare behandlats i detta sammanhang. Kommittén har i stället valt att behandla denna fråga som en plane- ringsfråga, vilken i hög grad hänger sam— man med övrig planering av samhällsut- byggnader och bör anses lika angelägen som planering av kommunikationer, vattenför- sörjning m m i tätortsbebyggelsen.

En åtgärd som i sammanhanget förordas är att också göra en översyn av reglerna i samband med statliga bostadslån så att lik- värdiga villkor gäller för alla ledningsbund- na energileveranser.

Sammanfattningsvis bör det således en- ligt kommitténs mening vara ett väsentligt samhälleligt intresse att instrumenten för styrning av energisektorns utveckling för- bättras. I viss utsträckning torde en automa- tisk styrning mot »beredskaps- och miljö- vänlig» struktur kunna åstadkommas genom en fullständigare och mer rättvisande kost- nadsfördelning.

Utvidgad koncessionslagstiflning. Behovet av en samlad överblick och en möjlighet till inflytande över energiproduktionsutbyggna- der bör tillgodoses genom en utvidgad kon- cessionslagstiftning. Detta innebär att nya lagbestämmelser måste utformas även för el- och/ eller värmeproducerande anläggning- ar, som inte är atomdrivna, samt för gas— verk. Parallellt bör nuvarande ordning för att pröva uppförandet av atom- eller vatten- kraftanläggning ses över och justeras. Frå- gan om eventuella tillstånd för att uppföra raffinaderier har inte närmare diskuterats inom kommittén med hänsyn till att det inte främst är energipolitiska problem som aktualiserats.

Koncessionsprövningen bör ytterst syfta till att endast sådan verksamhet skall kom- ma till stånd som står i överensstämmelse med en samhällsekonomiskt optimal utveck- ling av energisektorn totalt. Detta innebär att särskild vikt måste läggas vid följande faktorer:

Kapacitet och tekniskt utförande

Energikälla

Tidsschema Regional lokalisering Koncessionsmyndigheten bör ges möjlig- het att påverka samtliga punkter. En kon- cession bör således t ex kunna förbindas med skyldighet att i tiden samordna utbyggnaden av en viss anläggning med annan utbyggnad eller att modifiera det tekniska utförandet. Koncessionsmyndigheten bör vidare vara oförhindrad att pröva sökandeföretagets tek—

niska och ekonomiska resurser inför den tilltänkta verksamheten, att vid behov initi— era till samgående med flera företag i ett projekt, samt i övrigt att pröva den tilltänkta utbyggnadens planmässighet.

Valet av energikälla bör givetvis kunna prövas från bla energiberedskapssynpunkt. I fråga om lokaliseringen avser det energi- politiska intresset i första hand den regio- nala fördelningen — med tanke på förut- sättningarna för ett rationellt överförings- och distributionssystem.

Koncessionerna bör tills vidare meddelas av Kungl Maj:t, industridepartementet, så att erforderligt samband med annan statlig industri— och näringspolitik säkras. Möjlig- het bör dock finnas att helt eller delvis de— legera koncessionsgivningen till underställd myndighet.

Det är inte kommitténs avsikt att den fö- reslagna koncessionsprövningen skall omfat— ta de direkta säkerhets-, hälso— och miljö- vårdseffekter för vilka särskild lagstiftning har införts. Detsamma gäller expropriations- och planfrågor.

Den nya koncessionsprövningen bör i stäl- let utformas så att den tillgodoser statsmak- ternas önskemål om att i ett tidigt plane- ringsstadium, innan projekten är låsta, kun— na göra energipolitiska anspråk gällande, samtidigt som prövning enligt speciallagstift- ning om atomsäkerhet, miljöskydd etc inte skall föregripas.

En väsentlig fråga vid utformningen blir emellertid också att se till att i möjligaste mån tillgodose sökandeföretagens intresse av att redan nu ganska omständliga och lång— dragna prövningsförfaranden inte ytterligare kompliceras. I första hand bör ett system eftersträvas som innebär att ansökningshand- lingar endast behöver utarbetas och inges en gång, nämligen till den energipolitiska pröv- ningen, och att handlingarna därefter genom berörda myndigheters försorg vidarebeford- ras genom olika led i prövningen. Kan detta inte förenas med kravet på att den energi- politiska prövningen bör ske på ett tidigt projekteringsstadium bör en alternativ möj— lighet vara att preliminära ansökningshand— lingar först inges och att kompletteringar

successivt inhämtas av olika myndigheter när deras prövning blir aktuell.

Handläggningen av ett ärende om tillstånd för en stor energianläggning kan enligt kom— mitténs mening tänkas ske på följande sätt. — Ansökan med allmän beskrivning av pro- jektet, innehållande följande moment.

Kapacitet och tekniskt utförande. Principiell beskrivning av anläggningens utformning inne- fattande uppgifter om aggregatstorlek, aggregat— antal, stationseffekt, för en atomkraftanlägg- ning redovisning av tänkbara alternativa reak— tortyper, vidare redovisning av driftförutsätt- ningar med angivande av utnyttjningstid, even- tuell kondensdrift resp mottrycksdn'ft.

Tidplan. Redogörelse för anläggningens in- placering i långtidsprogrammet för utbyggnad av sökandens produktionsapparat samt even- tuellt samarbete eller samordning med andra kraftföretag. Dessutom en tidplan för anlägg— ningens uppförande med angivande av tidpunkt för inlämnande och behandling av formella till- stånd, när tillstånden behöver föreligga för att idrifttagningstidpunkten skall kunna innehållas, uppgifter om byggstart och tidpunkter för upp- handling av huvudkomponenter och huvud- entreprenader.

Lokalisering. Redovisning av de tänkbara alternativa förläggningsplatserna som under- sökts inom den aktuella regionen, redovisning av motiven för valet av plats med angivande av inverkan av nät och belastning.

Preliminär omgivningsredovisning. Preliminär redovisning av anläggningens inplacering i den aktuella regionen och i berörd kommun. Själva anläggningen bör redovisas i en översiktsplan och i en mera detaljerad situationsplan. Härtill fogas preliminär bedömning av anläggningens inverkan på omgivningen, nämligen en redovis- ning av immissioner: kylvattenutsläpp, utsläpp av skadliga ämnen i vatten och luft, buller, arkitektonisk utformning. Här bör också redo- visas vissa geografiska uppgifter, befolknings- förhållanden, omgivningens rent geografiska karaktär och näringsliv. Dessutom bör en viss klimatologisk redovisning lämnas.

— Det centrala energiorgan, som kommit- tén enligt följande kapitel föreslår skall in- rättas, gör en preliminär bedömning av pro- jektet från energipolitisk synpunkt och re— mitterar ärendet i förekommande fall till dels vederbörliga säkerhetsmyndigheter, dels öv— riga berörda myndigheter såsom statens planverk, statens naturvårdsverk, vederbö- rande länsstyrelse etc.

— Det centrala energiorganet bereder ären- det från energipolitisk synpunkt och sam- manställer remissinstansernas yttranden som underlag för Kungl. Maj:ts beslut avseende energianläggningens inplacering i samhälls- planeringen i stort med hänsyn till energi- politiska synpunkter, riksplanerings- och re- gionalplaneringssynpunkter, allmänna miljö— synpunkter samt säkerhetssynpunkter. Ener- giorganet överlämnar därefter ärendet med eget yttrande till Kungl. Maj:t. — Kungl Maj:t meddelar tillstånd att börja utbyggnad. Tillståndet förknippas med vill- kor att anläggningens närmare utformning i vederbörlig ordning kan godkännas enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och annan särskild lagstiftning. —— För anläggningar vilkas detaljutformning kräver särskild säkerhetsbedömning bör i Kungl Maj:ts beslut om tillstånd uppdrag lämnas till vederbörande säkerhetsmyndig— het att uppställa säkerhetsvillkor och att. sedan anläggningen färdigställts i enlighet därmed, meddela drifttillstånd.

Som redan sagts har kommittén avstått från att nu söka utarbeta en samlad energi- lag. Den föreslagna koncessionsprövningen bör därför komma till stånd genom kom- plettering av redan gällande lagstiftning, dvs ellagen , atomenergilagen och, beträffande värme- och gasproducerande anläggningar, eventuellt byggnadslagstiftningen.

Koncessionernas utformning liksom pröv— ningens detaljinnehåll bör anges av Kungl Maj:t i tillämpningsföreskrifter. Ett särskilt problem därvidlag blir att se till att en cen- tral koncessionsmyndighet inte onödigtvis belastas med ärenden som saknar egentlig energipolitisk betydelse; tex ansökningar om tillstånd för små anläggningar. Tänkbart vore att fastställa en viss högsta effektgräns för att energipolitiskt tillstånd skall krävas eller att införa ett förfarande med generella dispenser.

När det gäller speciellt distributionen av energi finns fn endast lagstiftning om el- distribution. Liknande prövningsmöjligheter bör övervägas beträffande annan energi- distribution som kräver fasta ledningar. Be- hovet av en lagstiftning rörande pipelines ut—

reds fn. I och med att energipolitisk pröv- ning av nya produktionsanläggningar samt enhetlig planering av värmeförsörjning avses komma till stånd bör prövning av tillstånd för distributionsledningar avsevärt underlät- tas och betoningen kunna läggas mer på tekniska och säkerhetsmässiga frågor.

Den nya lagstiftningen bör ge möjlighet att på ett effektivt sätt övervaka pris och andra leveransvillkor. Kommittén återkom- mer till detta, liksom till vissa säkerhetsfrå— gor, i avsnittet om konsumentskydd.

Lagstiftningen bör vara konsekvent ut— formad för alla slag av ledningsbunden ener- gidistribution. Eftersom ellagen f n är före- mål för revidering bör enligt kommitténs mening övervägas antingen att i samband med denna revidering även utarbeta lagbe- stämmelser för övrig ledningsbunden energi- distribution, eller att inarbeta såväl eldistri- butionens regler som övriga inom en ge- mensam lag. En eventuell lagstiftning om distribution av olja eller gas i pipelines för- utsätts kunna samordnas härmed.

Planerad värmeförsörjning. Underlag saknas för att få en överblick över och bedöma hur planeringen på värmeområdet f n sker inom landet. Några av de största städerna har pla— nerings- och utredningsresurser för dessa frågor och bedriver långsiktig utbyggnads- planering med hänsyn till den egna värme- produktionen. För övriga städer och annan tätortsbebyggelse skiftar förhållandena i hög grad.

Kommittén har under sitt arbete kommit till uppfattningen att möjligheterna att vidta energipolitiska åtgärder behöver förbättras när det gäller värmeförsörjningen, inte minst med tanke på den utveckling som skett un- der senare år och de tendenser för framtiden som nu kan skönjas. Den samordnade plane— ring för företags— eller myndighetsnivå som kan komma att krävas för en på sikt ratio— nell utbyggnad av värmeförsörjningen sak— nas i väsentlig utsträckning. Således kan t ex risk finnas att en från teknisk-ekonomiska synpunkter önskvärd centralisering av vär- meproduktion inte kan komma till stånd på grund av att ett antal individuella beslut av

enskilda fastighetsägare mfl hunnit läsas och därmed värmeunderlaget blivit för svagt.

Med hänsyn till att värmeförsörjningen av naturliga skäl utgör en så avsevärd del av den svenska energibalansen är det enligt kommitténs mening i hög grad angeläget att se till att den sker på rationellast möjliga sätt. Det är inte bara de olika värmekonsu- mentemas ekonomi som berörs härav. En betydelsefull faktor är också de konsekven- ser på beredskaps- och miljövårdsområdena som värmeförsörjningen enligt vad tidigare sagts för med sig.

Förutom att samhället f n inte har några instrument för att styra utvecklingen på det- ta område föreligger också brister när det gäller t ex statistisk information. Någon sam— lad överblick över och analys av pågående utveckling låter sig egentligen inte göra förr- än bl a det ovan förordade utvecklingsarbe— tet rörande bränslestatistiken börjat avsätta resultat.

Även när man ser till detaljerna i nuva- rande ordning kan vissa punktvisa förbätt- ringar övervägas. Som exempel kan näm- nas att fjärrvärmedistribution fn synes ske på basis av mycket olika avtals- och regel— system i olika kommuner och även för olika bebyggelse inom samma kommun. Andra frågor som torde kräva en mer enhetlig ord- ning är bl a tekniska säkerhetsbedömningar, avvägningen av beredskapsreserv för have- rier och brott på ledningar mm samt be- dömningen av pris— och leveransvillkorens skälighet. Ett önskemål är att dessa problem löses genom den samordnade lagstiftning som ovan förordats för olika slag av led- ningsbundna energileveranser.

Med rådande struktur är det svårt att tänka sig att en samordnad planering och utbyggnad av värmeförsörjningen skall kun- na åstadkommas på annat sätt än genom samordnade statliga och kommunala åtgär- der.

Som tidigare berörts har kommunerna en nyckelroll när det gäller värmeförsörjningen för tätortsbebyggelsen, den i detta samman— hang intressantaste sektorn. Vid nybyggnad är det således vanligt att fastighetsägaren är ett kommunalt företag och/eller att kom-

munen har dispositionsrätten till den mark som skall bebyggas. Även i andra fall av nybyggnation har kommunen möjlighet att öva inflytande i samband med beviljande av byggnadslov. Samtidigt är det inte ovanligt att kommunen är ensamförsäljare av el, fjärrvärme och gas.

Även om kommunerna var för sig skulle ha en ändamålsenlig planering är det enligt kommitténs mening väsentligt att möjlighet skapas för en central energipolitisk bedöm- ning av den fortsatta utbyggnaden av värme- försörjningen. Bla kan hänvisas till möjlig- heterna att utnyttja kylvattnet från mycket stora kraftanläggningar till att försörja stör- re regioner. Det kommer att vara en ange- lägen energipolitisk uppgift att se till att så- dana möjligheter så långt det är tekniskt- ekonomiskt försvarbart tas tillvara med hän- syn till exempelvis de samhälleliga fördelar- na på beredskaps- och miljövårdsområdena.

Med utgångspunkt härifrån har kommit- tén övervägt framför allt två alternativ. An- tingen skulle värmeförsörjningen för tätbe- byggda områden kunna göras till en obliga- torisk primär- eller sekundärkommunal upp- gift, eller också skulle kommunerna endast åläggas planering av försörjningen och över- vakning av att försörjningen sker planenligt. I båda alternativen förutsätts en energipoli- tisk prövning av försörjningsplaner.

Av flera skäl har kommittén ansett sist- nämnda lösning vara att föredra. Konsekven- serna av att göra värmeförsörjningen till en obligatorisk uppgift för kommunerna är mycket svåra att bedöma. Sannolikt skulle komplicerade problem uppstå på många håll, tex i kommuner med övervägande äldre bebyggelse och obetydlig nyexploate- ring eller i kommuner som inte har egen värmeproduktion och där eventuell centrali- serad värmeförsörjning ombesörjs av annat företag.

Lösningen att ålägga kommunen plane- rings- och övervakninguppgiften bör enligt kommitténs mening vara väsentligt mindre komplicerad samtidigt som den, rätt utförd, bör vara tillräcklig för att tillgodose behovet av instrument för att styra utbyggnaden mot planmässig försörjning och även i övrigt ge

underlag för energipolitiska bedömningar. Härtill kommer att en lösning av detta slag får anses vara en ganska naturlig komplet- tering till andra kommunala planeringsupp- gifter, vilka för övrigt numera utförs på en allt högre ambitionsnivå och utgjorde ett av motiven för kommunreformen.

Samtliga kommuner som inrymmer stads- planelagda områden bör åläggas ansvar för att värmeförsörjningen inom tätbebyggelse sker enligt av kommunen utarbetad plan, förslagsvis benämnd värmeplan. Det kan övervägas att på lämpligt sätt infoga värme- plan som villkor för fastställande av stads- plan.

Ett genomförande av kommitténs förslag om planering av värmeförsörjning torde be- höva ske successivt under ett antal år. Dels måste en lagstiftning utformas som står i samklang med annan lagstiftning om kom- munernas planering och lagstiftning på ener- giområdet, dels måste lagstiftningen under en övergångstid tillämpas huvudsakligen för nybebyggelse. För existerande bebyggelse måste nämligen en inventering göras av före- kommande värmesystem, dettas tekniska och ekonomiska livslängd, ägareförhållanden mm innan den kan infogas i större kom- munala värmeplaner.

Kommittén har mot denna bakgrund fun- nit sig böra förorda att en kommission med särskilda befogenheter bör tillsättas snarast möjligt för att dels göra en preliminär men någorlunda detaljerad genomgång av värme- försörjningens nuvarande struktur i några representativa regioner, dels medverka i lag- stiftningens närmare utformning. Vidare är det angeläget att enhetliga regler därvid ut- arbetas för samhällsekonomiska bedömning— ar av värmeplaner och att lämplig plane- ringsmetodik utvecklas och anvisas.

Slutligen bör här framhållas att kommit- tén är medveten om att såväl frågan om ut- vidgad koncessionsplikt för energiproduktion och -distribution som frågan om planering av värmeförsörjning kan visa sig ha berö- ringspunkter med ytterligare annan lagstift- ning och andra rättsregler än som här tagits upp. Kommittén har främst strävat efter att klargöra vilka behov som föreligger av att

komplettera nuvarande prövningssystem mm på energiområdet men har inte ansett sig böra låta utarbeta detaljerat lagstiftnings- förslag. Detta bör enligt kommitténs mening ske först sedan principiell ställning tagits till kommitténs förslag.

9.3 . 8 Konsumentskydd

De lokala monopol som av tekniska skäl måste föreligga beträffande distribution av el, fjärrvärme och gas leder till ett särskilt behov av att kunna skydda konsumenten mot oskäliga priser mm. Enligt nuvarande ellag är den som får koncession för eldistri- bution skyldig att bl a underkasta sig regle- ring av pris och andra leveransvillkor. Gäl- lande bestämmelser härvidlag, liksom fram- lagda ändringsförslag, har i stora drag redo- visats ovan.

Motsvarande regler saknas f 11 när det gäl- ler distribution av fjärrvärme och gas. Den utveckling på speciellt fjärrvärmesidan men kanske också i fråga om gas som kan för- utses ger enligt energikommitténs mening anledning att överväga införandet av en lag- stiftning som ger staten möjlighet att in- gripa mot eventuella missbruk av monopol. Det bör kanske betonas att avsikten inte är att åstadkomma någon generell prisreglering, utan enbart att ge samhället rätt att närmare undersöka och pröva ett företags leverans- villkor när misstankar om oskälig prissätt- ning etc uppkommer.

Kommittén är medveten om att det är förenat med betydande svårigheter att fast- ställa vilka priser och leveransvillkor som i olika fall är skäliga. Detta problem diskute- rades även av eldistributionsutredningen, som för sin del bla framhöll att prissätt- ningen självfallet måste vara sådan att di- stributören fick täckning för alla med distri- butionen förenade kostnader. Men principen om full kostnadstäckning föreföll enligt ut— redningens bedömning inte följas av alla företag. Prisspridningen var ganska stor, vil- ket i och för sig syntes naturligt, med hän- syn till de stora skillnaderna i yttre förut- sättningar för distributionen i olika områden

inom landet. Även om det kunde anses omöj- ligt att kräva att olika distributionsföretag inbördes skulle hålla enhetliga priser på el- strömmen fann utredningen emellertid att det var angeläget att eftersträva en mer ut- jämnad prissättning än f n.

Samtidigt som utredningen underströk vik- ten av full kostnadstäckning och angelägen- heten av taxeutjämning betonade man även vikten av att inte sätta taxorna så högt att distributörerna tillfördes inkomster som kun- de användas för främmande ändamål, tex subventionering av annan rörelse. Med hän— syn till bl a distributionsplikten borde dock distributören vara tillåten att genom pris- sättningen skapa vissa reserver för oförut- sedda kostnader. .

Energikommittén delar uppfattningen att det måste te sig angeläget att inte låsa pris- regleringsförfarandet med preciserade före— skrifter om kostnadstäckning, självfinansie- ringsgrad etc. De ansvariga myndigheterna bör således ha viss frihet att på basis av all- männa regler bedöma från fall till fall vad som är skäligt. Eventuella risker för sköns- mässig bedömning och/eller bristande kon- sekvens i prövningen bör kunna motverkas genom att ansvaret läggs på ett permanent organ med överblick över förhållandena på den samlade energisektorn och med tillgång till kvalificerad ekonomisk och teknisk ex- pertis, som utvecklar allmänna regler för att analysera kostnadsstrukturer och tariffer.

Som redan sagts anser kommittén att även distributionen av fjärrvärme och gas bör kunna bli föremål för prisreglering. Rikt- linjerna för prisregleringen bör självfallet överensstämma med dem som gäller för el- distributionen.

I samband med att möjlighet till prisregle- ring införs även för fjärrvärme och gas bör också säkerhetsbestämmelserna för sådana leveranser ses över. Framför allt bör skapas möjlighet att få till stånd mer generella reg- ler för och en kontroll av hur reservmat- ning, säkerhetsanordningar mot farligt läc- kage etc bör utformas. Fn sker riskavväg- ningen inom varje företag för sig. Kommit- tén har visserligen inte något underlag för att bedöma hur rationell denna avvägning

är, men anser att centrala riktlinjer bör vara till hjälp såväl för företagen som för konsumenterna och för en eventuell statlig kontroll. Dessa riktlinjer bör leda till 'dels att någorlunda enhetliga säkerhetskriterier används, dels att fastlägga minimikrav på strategiska punkter, dels att förhindra »över- försäkringar» som skulle vara ekonomiskt ogynnsamma för konsumenterna.

Även i andra avseenden än de nu nämnda kan förhållanden påtalas som ger ogynnsam- ma effekter för konsumenten i vissa fall. Ut- förandet av byggnader, speciellt isolering samt VVS-installationer, påverkar i hög grad värmekostnaden men kan inte kontrolleras av den genomsnittliga konsumenten, som dessutom säkerligen endast i speciella fall ser till att få en kontroll utförd av annan. För att en kontroll skall kunna leda till för- bättring av byggnadens utförande måste den vidare i allmänhet ske före byggnadens fär- digställande, men för konsumenten kan det dröja avsevärd tid innan misstanke uppstår om orimligt hög värmekostnad. I viss ut- sträckning sker visserligen fn kontroll av byggnadsnämnd men det torde i praktiken inte vara ovanligt exempelvis att isolering punktvis är sämre än förutsatt eller att vär- mepannor installeras med alltför stort drag i skorstenen vilket minskar behovet av ser- vice men ökar bränsleförbrukning och för- orenande utsläpp.

Kommittén är inte beredd att ange hur dessa problem skall kunna lösas på ett till— fredsställande sätt. Viss gynnsam effekt bör emellertid kunna erhållas genom att kom- munen vid den samordnade värmeplanering som ovan förordats även i huvuddrag tar ställning till byggnadsutformning i relation till avsett värmesystem. Vidare bör konsu- menterna genom bl a det centrala energi- organets försorg erhålla ökad information om hur värmekostnaderna kan påverkas, vilka möjligheter till kontroll och förbättring som kan finnas, etc.

För installationer inom fastigheterna för el, gas eller fjärrvärme liksom för den appa- ratur och utrustning som krävs för att ut- nyttja energin, finns i en del avseenden sä- kerhetskontroll, tekniska standards m m.

Flera av dessa bestämmelser, tex S—märk- ning av elektrisk utrustning, är utformade på olika sätt för olika länder och kan utgöra hinder mot utländska produkter på markna- den. Vidare kan nämnas att gasverken till- lämpar egen säkerhetskontroll genom att en- dast av svenska gasföreningen typgodkänd hushållsapparatur får installeras.

Sådana förhållanden kan givetvis verka konkurrensbegränsande och leda till för höga kostnader hos konsumenten. Detta pro- blem ingår i den reguljära näringsfrihetskon- trollerande verksamheten och kommittén an- ser sig därför inte böra förorda några sär- skilda åtgärder härvidlag.

9.3.9. Beskattning

En särskild beskattning på energiområdet bör i princip vara konstruerad så att dess påverkan på konkurrensen mellan olika energislag ansluter sig till vad som eftersträ- vas av bl a energipolitiska skäl. Om man tills vidare bortser från beredskaps- och miljö- problem bör således skattesystemet från rent energipolitisk synpunkt vara neutralt och det kan då ifrågasättas om en speciell energiskatt behövs; mervärdeskatten skulle lika gärna kunna användas.

En del av motiveringen 1957 för införan- det av energiskatten var emellertid de bety- dande kostnader som atomenergiprogrammet och den utvidgade beredskapslagringen skul- le föra med sig. Miljökostnaderna torde däremot inte ha beaktats när energiskatten utformades.

Om den särskilda energiskatten skall fin- nas kvar bör den såvitt kommittén kan fin- na revideras. Därvid bör man uttryckligen ta ställning till om, och i så fall i vilka av- seenden, en påverkan på konkurrensen mel- lan energislagen skall eftersträvas. Som exempel kan nämnas att luftvårdssynpunkter kunde utgöra motiv för att beskatta hetvat- ten, som baserats på atomenergi, mindre tungt än oljebaserad energi. Likaså kan luft- vårdssynpunkter utgöra motiv för en lind- ring av beskattningen på gas. Vattenvårds- synpunkter kunde motivera lägre skatt för

kraftvärmeverk, oavsett bränsle, än för kon- denskraftverk. Strävan efter en rationell energihushållning kunde föranleda gynnsam- mare skatteregler för kraftvärmeverk, oav- sett bränsle, än för renodlad elproduktion i kondenskraftverk.

Det kan nämnas att nuvarande energiskatt över huvud taget inte inrymmer bestämmel- ser om hur fjärrvärme från andra än olje- baserade anläggningar skall beskattas.

Eftersom målet för en differentierad ener- giskatt är att styra utvecklingen mot en op- timal energianvändning med hänsyn till be- redskaps- och miljövårdsmotiv borde revi- sionen ske på basis av en fullständig kalkyl över kraven från dessa två områden. I fråga om beredskap torde material i viss utsträck- ning föreligga. Mer osäkert är underlaget be- träffande miljövården, eftersom de samhälls- ekonomiska kraven här är svåra att kvanti- fiera. Många gånger är det dessutom imma- teriella värden som berörs.

Enligt kommitténs mening är det i dag praktiskt omöjligt att utforma ett energi- skattesystem som tillfredsställer alla krav på täckning av samhällsekonomiska kostnader till följd av verksamheten på energisektorn. En så långt möjligt reviderad energiskatt måste därför tills vidare förutsättas bli kom- pletterad med speciella avgifter och med skyldighet för företag och konsumenter att tåla punktvisa begränsningar och/eller om- dispositioner.

Kommittén vill därför förorda att över- väganden i särskild ordning snarast tas upp om den fortsatta utformningen av skatte- systemet på energiområdet och att i anslut- ning därtill frågan tas upp om lämpligaste kombination skatter—avgifter—reglerings- åtgärder.

10. Statlig organisation på energiområdet

10.1. Nuvarande organisationsbild

10.1.1. Allmänna energifrågor samt beredskap

Frågor rörande den allmänna energipoliti- ken är i huvudsak koncentrerade till indu- stridepartementet. Enligt departementsstad— gan skall detta departement handlägga ären- den rörande bl a energiförsörjning och bergs- bruk, teknisk forskning och industriellt ut- vecklingsarbete. Handelsdepartementet har huvudansvaret för energiberedskapen, dvs ransonering och beredskapslagring av olja m rn. Miljö- och naturvårdsfrågor handläggs inom jordbruksdepartementet, som bl a sva- rar för tillämpningen av vattenlagen och miljövårdslagen.

Till industridepartementets verksamhets- område hör bl a statens vattenfallsverk med huvuduppgiften att verka för landets för- sörjning med elektrisk kraft. Enligt instruk- tionen skall verket följa förhållandena inom och utom landet, samt vidare bl a ombesörja beredskapsplanläggning av landets kraftför- sörjning. Verket har som tidigare sagts inte någon monopolställning — frånsett ensam- rätten till att anlägga och driva stamlinjer — utan konkurrerar i princip på lika vill- kor med enskilda och kommunala kraftföre- tag.

Vattenfallsverket och de största kommu- nala och enskilda kraftföretagen samarbetar inom den tidigare nämnda Centrala Drift- ledningen. CDL leds av ett arbetsutskott,

som består av fyra representanter för vatten— fallsverket och fyra för övrig kraftindustri.

I sammanhanget kan även erinras om den under industridepartementet hörande krigs- skyddsnämnden för kraftanläggningar. Nämnden behandlar frågor om kraftanlägg- ningars skydd mot brand- och bombskador samt skydd åt personal som är sysselsatt vid sådana anläggningar.

Delegationen för atomenergifrågor, som är knuten direkt till industridepartementet, är tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen och har som huvuduppgift att följa utveck- lingen på atomenergiområdet och att såsom rådgivande organ dra upp riktlinjer för atomenergiverksamheten mot bakgrunden av det allmänna bränsle- och kraftförsörj- ningsläget i landet. Delegationen är remiss- instans i bla koncessions- och lagstiftnings- frågor och handlägger i övrigt ärenden som Kungl Maj:t hänskjuter. Delegationen be- reder vidare ärenden rörande det interna- tionella atomenergisamarbetet.

Delegationens verksamhet avseende löpan- de kontroll över anläggningar och material utövas i praktiken av en särskild reaktorför- läggningskommitté, vars uppgift är att bi- träda delegationen vid behandling av åren- den som rör säkerhetsförhållanden vid atom- energianläggningar mm. Kommittén äger att, inom ramen för de av Kungl Maj:t meddelade tillstånden, självständigt meddela villkor i alla frågor av rutinbetonad karak- tär.

När det gäller tillämpningen av strål- skyddslagen är statens strålskyddsinstitut —- som hör till socialdepartementet — s k strål- skyddsmyndighet.

Organisationen för atomenergiområdet har varit föremål för överväganden inom 1966 års atomenergiutredning. I utredning- ens nyligen framlagda betänkande Myndig- hetsuppgifter på atomenergiområdet, I-Sten- cil 1969: 7, föreslås i huvudsak följande.

Delegationen för atomenergifrågor och reaktorförläggningskommittén föreslås upp- höra med utgången av juni 1970. Delegatio- nens uppgifter på reaktorsäkerhetsområdet förs då över till strålskyddsinstitutet. Institu- tet blir tillsynsmyndighet enligt atomenergi- lagen, och även tillståndsmyndighet utom i sådana ärenden som Kungl Maj:t förbehål- ler sig att avgöra. Delegationens uppgifter som allmänt beredande och rådgivande or- gan på atomenergiområdet förs till veder- börande departement eller till AB Atom- energi i den mån de inte lämpligen kan ut- övas av strålskyddsinstitutet. I sistnämnda sammanhang pekar utredningen vidare på att delegationen under senare år även tjänst- gjort som forum för informella diskussioner mellan företrädare för staten och kraftin- dustrin i bl a utbyggnads- och förläggnings- frågor när det gällt atomenergianläggningar. Utredningen framhåller där att behov kan finnas av ett samrådsorgan mellan kraftföre- tagen och berörda myndigheter, utan be- gränsning till atomenergins område, men går inte närmare in på denna fråga.

Viss statlig verksamhet på energiområdet bedrivs i bolagsform. AB Atomenergi som numera är helstatligt svarar för forsknings- och utvecklingsarbete på atomenergiområ- det. För den kommersiella verksamheten avseende reaktorer och reaktorbränsle har som nämnts bildats ett halvstatligt bolag, AB ASEA-ATOM.

Kommerskollegium sorterar under han- delsdepartementet men är i vissa avseenden underställt industridepartementet. Således har kollegiet vissa preciserade uppgifter av energipolitisk betydelse när det gäller bergs- hanteringen och på det elektriska området.

Kollegiet är chefsmyndighet för bergssta-

ten, dvs bergmästarämbetena, som har det omedelbara överinseendet över tillämpning- en av bla stenkols-, uran- och kontinental- sockellagarna. Koncession enligt dessa lagar meddelas av Kungl Maj:t i industrideparte- mentet.

På det elektriska området handlägger kol- legiet koncessionsärenden enligt ellagen samt ärenden om elektrifieringsbidrag. Kollegiet utfärdar säkerhetsföreskrifter för stark- strömsanläggningar och är chefsmyndighet för statens elektriska inspektion, som är den lokala organisationen för tillsyn över sådana anläggningar.

Ansökningar om reglering av pris och andra villkor för leverans av elkraft inges till kommerskollegium som — om framställ- ningen inte anses uppenbart ogrundad — överlämnar den till statens prisreglerings- nämnd för elektrisk ström. Förslaget till ny ellag innebär, som tidigare nämnts, vissa ändringar i fråga om prisreglering.

Vidare kan nämnas att tillämpning av och tillsyn enligt förordningen om brand- farliga varor utövas av kollegiets industri- byrå och den under denna byrå sorterande sprängämnesinspektionen. '

En särskild sakkunnig tillkallades i juni 1968 för att utreda kommerskollegiets ar- betsuppgifter och organisation. Direktiven erinrar om att kollegiets nuvarande arbets- uppgifter omfattar ett flertal sinsemellan olikartade verksamhetsgrenar och att, som resultat av diverse pågående utredningar, avsevärda förändringar kan vara att vänta. Utredningen bör sträva efter att lägga fram förslag som renodlar kollegiets verksamhet genom att föra över förvaltningsuppgifter till eller från andra organ.

Ansvaret för direkta beredskapsåtgärder för bla energiområdet åvilar överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, som sorterar under handelsdepartementet. ÖEF har såle- des till huvuduppgift att skaffa sig så full- ständig kännedom som möjligt om landets näringsliv och dess tillgång på bränsle och kraft, råvaror mm. ÖEF utarbetar vidare planer för reglering av landets försörjning i krislägen och vidtar åtgärder för lagring och

produktion av varor som behövs för total- försvaret.

Beredskapslagringen inom drivmedels- och bränsleområdena åvilar följaktligen ÖEF som dessutom bla är tillsynsmyndig- het för oljelagringen. När det gäller tillämp- ningen av oljelagringsförordningen samråder ÖEF med ett särskilt oljelagringsråd i frågor av principiell betydelse eller eljest av större vikt. — Beredskapsplanläggningen av lan- dets elkraftförsörjning åligger däremot vat- tenfallsverket. I praktiken sker den via CDL.

Slutligen bör nämnas några samarbets- och intresseorganisationer som är verksam- ma inom energiområdet.

Svenska kraftverksföreningen är en sam- manslutning av landets större icke-statliga kraftproducen—ter och har till ändamål att främja en rationell elkraftförsörjning i lan- det, särskilt i vad avser kraftproduktion och kraftöverföring.

Svenska elverksföreningen som har med- lemmar bland flertalet kraftföretag och kom- munala elverk verkar för att främja landets rationella elförsörjning samt organiserar samarbete mellan svenska företag som pro- ducerar och distribuerar elektrisk energi. Elverksföreningen har bla en tariffkom- mission som medverkar som förlikningsor- gan i den statliga regleringen av priset på elektrisk ström. Vidare kan nämnas att el- verksföreningen tillsammans med ytterligare fyra organisationer har intresse i Fera, för- eningen för elektricitetens rationella använd- ning.

Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden, REL, är främst en samman- slutning av elektriska distributionsförening- ar och mindre distributionsföretag i aktiebo- lagsform. Vidare är REL tillsammans med KF, RLF, kommunförbundet, lantbruksför- bundet och Örebro läns elektriska förening huvudman för Landsbygdens Elnämnd. Vi- dare finns ett antal sammanslutningar med konsulterande verksamhet, bl a de elektriska länsföreningarna och Ångpanneföreningen.

I Svenska petroleum institutet, SPI, är alla i Sverige verksamma oljebolag samt övriga importörer och distributörer av oljeproduk-

ter medlemmar. SPI fungerar som samar- bets- och informationsorgan.

Svenska gasföreningen är en samman- slutning av de kommunala gasverken och företag som är verksamma på gasolområdet. Svenska värmeverksföreningen omfattar hu- vudsakligen de kommunala företag som pro- ducerar och distribuerar fjärrvärme.

Svenska stenkolsimportörers förening ut- övar viss informationsverksamhet beträffan- de koks och kol.

10.2.1. Forskning, utveckling och prospektering

Det centrala ansvaret för statens insatser på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete inom bla energiområdet ligger hos utbild- nings- och industridepartementen.

Under utbildningsdepartementet sorterar således universiteten och de tekniska högsko- lorna och därmed huvudparten av den grundforskning som har betydelse för ener- giområdet. Som exempel kan nämnas forsk- ningen inom vetenskaper med anknytning till atomenergin såsom reaktorfysik, käm- kemi och radiofysik. De tekniska högskolor- nas institutioner för starkströmsteknik m m är andra exempel. Däremot svarar det under utbildningsdepartementet sorterande statens råd för atomforskning endast för fördelning- en av det statliga stödet till grundforskning inom atomvetenskaperna.

Teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarbete med inriktning på bl a energisek- torn ligger i huvudsak inom industrideparte- mentets verksamhetsområde.

Till detta departement hör styrelsen för teknisk utveckling, STU, som tillkom 1968 efter en omfattande organisatorisk reform av statens stöd till teknisk forskning och in- dustriellt utvecklingsarbete. Organisationen kompletterades genom bildandet av Svenska utvecklingsaktiebolaget, SUAB.

STU lämnar bidrag med villkorlig återbe- talningsskyldighet till industriellt utvecklings- arbete. Vidare svarar STU för långsiktigt stöd till kollektivt industriellt FoU-arbete

enligt avtal med stiftelser eller andra före- trädare för skilda industribranscher.

SUAB har till uppgift att utveckla, till- verka och marknadsföra nya produkter, me- toder och system, med särskild tonvikt på sådant som tillgodoser angelägna samhälls- behov eller främjar verksamheten inom den statliga sektorn.

Som tidigare nämnts har AB Atomenergi nu en klart markerad roll som statlig forsk- nings- och utvecklingsorganisation. Samti- digt har industrin och kraftföretagen getts möjlighet att genom ett särskilt program- råd delta i utformningen av bolagets arbets- program och även att på uppdragsbasis ut- nyttja bolagets kompetens och basorganisa- tion. För forskningsprojekt utöver det in- dustriella reaktor- och bränsleprogrammet har bolaget i princip att söka bidrag från STU och andra forskningsråd m fl. Organi- sation för en flerårig planering av bolagets långsiktiga forskning har skapats genom in- rättandet av en forskningsnämnd för Studs- vik, som samtidigt fungerar som nämnd in- om STU.

Under industridepartementets huvudtitel går vidare bidrag till Ingeniörsvetenskaps- akademiens, IVA, centrala verksamhet. IVA:s ändamål är att befordra teknisk-in- dustriell forskning och därmed främja ut- vecklingen av svensk industri. Under IVA arbetar fn ca 25 kommittéer. Av dessa är fn främst naturgaskommittén att hänföra till energisektorn. Den tidigare nämnden för värmeteknisk forskning har upplösts sedan man år 1968 bildade Stiftelsen för värme- teknisk forskning. Kommittéerna kan ge- nomföra utredningar eller bevaka tekniska områden. Vissa kommittéer organiserar med ekonomiskt stöd av medlemmarna _ företag, organisationer och/eller statliga verk — gemensam forskning på områden av allmänt intresse.

Statens vattenfallsverk och AB ASEA- ATOM bedriver inom ramen för sin ordina- rie verksamhet även vissa FoU-insatser på energiområdet. Vidare kan nämnas Sveriges geologiska undersökning, SGU, som har till huvuduppgift att bedriva geologisk kartering samt prospektering efter malmer och andra

tekniskt användbara mineral m m. Bland verkets aktuella uppgifter kan nämnas uran- prospektering. Verket kommer att vara till- synsmyndighet i geologiskt avseende för den olje- och naturgasprospektering som Olje- prospektering AB nu startat.

Slutligen kan erinras om att industride- partementet direkt och indirekt genom AB Atomenergi deltar i det internationella sam- arbetet på atomenergiområdet.

10.1.3. Prognos- och utredningsverksamhet, statistik

De prognoser för energisektorn totalt, som hittills gjorts i Sverige, har inte ingått som ett led i någon fortlöpande verksamhet utan de har tillkommit i samband med särskilda utredningsuppdrag. För elkraftsektom, där- emot, har inom CDL detaljerade prognoser utförts med jämna mellanrum. Någon mot- svarighet till CDL:s prognosverksamhet fö- religger inte på bränslesektorn f n och för- utsättningarna är inte heller stora till följd av rådande marknadsstruktur. ÖEF gör prognoser på drivmedels- och bränslesidan i anslutning till sin planering för bla olje- lagring. Med undantag för uppvärmnings- sektorn grundar sig ÖEF:s prognoser på särskilt inhämtade uppgifter över minimi- behoven i olika krisfall.

Inte heller för utredningar och analyser av utvecklingen på energiområdet finns nå- gon fast organisation, bortsett från den all- männa bevakning som sker inom ÖEF och på departementsnivå. För löpande utred- ningsverksamhet, remisser etc., i samband med det internationella energisamarbetet svarar tex industridepartementet, varvid da- ta, synpunkter etc utarbetas från fall till fall av kommerskollegium, vattenfallsverket, ÖEF och/eller olika sakkunniga på andra håll.

Den allmänna energistatistiken är samlad på statistiska centralbyrån, SCB, som är det centrala statistikverket i landet. Specialise- rad insamling och bearbetning av energista- tistik sker därutöver inom tex CDL, ÖEF m fl organ.

' För elstatistiken finns fn en samarbets- nämnd mellan å ena sidan SCB, å andra si- dan CDL, elverksföreningen och kraftverks- föreningen.

10.2. Utgångspunkter för energikommitténs förslag

I föregående kapitel har kommittén bl a ta- git upp vissa frågor där en ökad statlig akti- vitet bör övervägas när det gäller energisek- torns fortsatta utveckling. Således har före- slagits bla en utvidgad lagstiftning som ger möjlighet att energipolitiskt pröva utbygg- naden av el- och värmeproduktion i landet, en ökad möjlighet för samhället att pröva pris och andra leveransvillkor för lednings- bunden energidistribution samt en fortlö- pande central utrednings— och prognosverk- samhet för energisektorn. Härtill kan er- inras om de förslag som 1966 års atomener- giutredning nyligen presenterat. Dessa inne- bär bla att myndighetsuppgifter avseende atomenergins fortsatta utbyggnad måste fö- ras till annan statlig myndighet om delega- tionen för atomenergifrågor upphör.

Som framgått företer den nuvarande stat- liga energiorganisationen en tämligen splitt- rad bild. Enligt kommitténs mening kan de nya uppgifter som avses tillkomma knappast utföras på ett ändamålsenligt sätt utan en genomgripande förändring och utbyggnad av organisationen.

Såvitt kommittén kan finna bör en sam- lad energiorganisation nu tillskapas på myn- dighetsnivå. Denna organisation måste vida- re fog'as in så, att riktlinjerna för statens agerande på energisektorn kan utformas i nära samstämmighet med övrig industri— och näringspolitik.

Om ett existerande organ skall byggas ut och förstärkas finns flera alternativ att välja mellan. Huvudaltemativen kan dock sägas vara kommerskollegium och ÖEF. Båda des- sa organ svarar i dagsläget för uppgifter som har energipolitisk betydelse.

Samtidigt pågår fn överväganden som kan leda till att den organisatoriska bilden

på det närings- och industripolitiska områ- det blir helt förändrad under den närmaste femårsperioden. Av direkt intresse för ener- gikommittén är kanske främst kommerskol- legieutredningen och övervägandena om atomenergiutredningens förslag. Beträffande statens vattenfallsverk föreligger förslag om övergång till aktiebolagsform, vilket bla skulle innebära att verkets nuvarande upp- gifter i fråga om elkraftberedskap måste fö- ras till annat organ. Förslaget övervägs fn inom Kungl Maj:ts kansli liksom även de förslag som 1968 lades fram av affärsverks- utredningen. Ett statligt förvaltningsbolag och, i anknytning därtill, en affärsverksdele- gation har nyligen bildats, jfr prop 1969: 121.

Utredningar och överväganden, som indi- rekt kan ha betydelse för energikommit- téns val av organisationsaltemativ, sker vi- dare inom tex 1964 års geologiutredning, som arbetar på förslag rörande SGU:s verksamhet och organisation, samt gruv- rättsutredningen. Anlägger man ett vidare perspektiv kan exempelvis konsumentutred- ningen och bensinhandelsutredningen näm- nas.

Enligt kommitténs uppfattning är det oundvikligt att överväganden om hela orga- nisationen av närings- och industripolitiska myndighetsfunktioner kommer att krävas när resultaten av pågående utredningar och överväganden föreligger. Under de kontak- ter som kommittén haft med tex kommers- kollegie- och atomenergiutredningarna har denna uppfattning ytterligare förstärkts.

Problemet för energikommitténs del blir i detta läge att dessa överväganden själv- fallet inte kan eller bör föregripas. Samti- digt ter det sig i hög grad angeläget att dels så snabbt som möjligt skapa en fast organi- sation för centrala energifrågor, som kan överta vissa uppgifter från atomenergidele- gationen och medverka i uppbyggnaden av den av kommittén förordade statliga energi- politiska aktiviteten, dels också skapa en fast organisation för utrednings- och prognos- verksamhet som i princip direkt kan överta och utveckla energikommitténs arbete.

När det gäller speciellt utredrings— och

prognosverksamheten på energiområdet vill kommittén framhålla följande.

Ansvaret för prognosverksamheten och för analyser och utredningar i anslutning därtill kan antingen åläggas ett centralt stat- ligt organ eller uppdras åt de intresse- och samarbetsorganisationer som finns på ener- giområdet. Enligt kommitténs mening torde förstnämnda alternativ vara den bästa lös- ningen. Prognoser som upprättas enligt det andra alternativet kan sannolikt inte undgå att påverkas av de medverkande, konkurre- rande företagens ambitioner beträffande marknadsandelar etc, och kan därför lätt innebära en överskattning av utvecklings- trenden. Vidare torde det vara lättare att stämma av balanser och prognoser för ener- giområdet totalt om ansvaret inte är splittrat.

Vid övervägandena om var ansvaret bör ligga har kommittén bedömt det vara ett grundläggande krav att verksamheten förs till en organisationsenhet som har löpande och konkreta uppgifter på energiområdet. Vidare måste det vara angeläget att verk- samheten på ett enkelt och smidigt sätt skall kunna samordnas med de centrala långtids- utredningarna.

Kommittén har därför genomgående be- traktat prognosverksamheten som en av de verksamheter vilka bör hållas samman inom en myndighet med energipolitiska uppgifter och vill inte förorda att den inordnas inom ett fackorgan såsom SCB.

Under den tid kommittén varit verksam har en snabb utveckling skett på flera om- råden som har betydelse för aktiviteterna inom energisektorn. Bl a kan erinras om att miljövårds- och riksplaneringsfrågor aktua- liserats och diskuterats i sådan utsträckning att innebörden av nya krav i dessa hän- seenden i stor utsträckning klarnat för ener- gisektorns del.

Enligt kommitténs mening finns det knap- past något bärande motiv för ett dröjsmål med att ta upp organisationsfrågan för de energipolitiska myndighetsuppgifterna. För— utsatt att denna fråga löses på ett flexibelt sätt kan kommittén inte finna att en lösning av hela det närings- och industripolitiska organisationskomplexet behöver avvaktas.

Kommittén har därför stannat för att för- orda att en fullständig organisationsenhet —— här i fortsättningen benämnt det centrala energiorganet —— nu skapas. Energiorganet får funktion som centralt utrednings-, be- rednings— och tillsynsorgan för energifrågor och utformas på sådant sätt, att det vid be- hov kan inpassas i en annan organisatorisk ram när överväganden om förändringar i större skala blir aktuella.

10.3. Organisationsförslag

10.3.1. Det centrala energiorganet

Vid tillskapandet av en central organisations— enhet för statens åtgärder på energiområdet blir vid ett genomförande av kommitténs förslag följande huvuduppgifter aktuella.

— Utförande av mål/medel-analyser och samhällsekonomiska bedömningar av energi- politiska åtgärder och energimarknadens funktionssätt.

—— Upprättande och publicerande av ba- lanser och prognoser på energiområdet samt analyser härav, deltagande i utformningen av energistatistikverksamheten samt utred- ningar i anslutning härtill såsom prognosme- todik m m.

— Övrig löpande bevakning av den in- hemska utvecklingen inom energisektorn i syfte att vid behov initiera forskning, för- söksverksamhet och utredningar samt att framlägga därav föranledda förslag.

— Uppföljning av den internationella ut- vecklingen på området, utredningar mm i samband med beredning av ärenden och re- missyttranden rörande det internationella energisamarbetet samt informations- och do- kumentationsverksamhet i anslutning därtill.

— Tillämpning av koncessionslagstift- ning, som i den mån Kungl Maj:t förbehål- lit sig att besluta innefattar beredning av ansökningar samt yttranden till Kungl Maj:t.

—- Tillämpning av lagstiftning om värme- planer.

— Reglering i vissa fall av pris och and- ra villkor för ledningsbundna energileveran- ser mot bakgrund av pris- och strukturut- vecklingen på energiområdet.

— Utfärdande och tillsyn av säkerhets- föreskrifter m m för energianläggningar.

— Till dessa uppgifter bör, beroende på hur organisationen de närmaste åren föränd- ras, även läggas alternativt

samarbete med och bistånd, avseende bl a prognoser och utredningar, till den eller de myndigheter som ansvarar för energi- beredskapsåtgärder, eller planering och genomförande av energi-

beredskapsåtgärder.

Kommitténs inriktning på att — med an- givna utgångspunkter —— utforma förslag till en samlad organisation för energifrågor le- der till att endast ett huvudaltemativ närma- re övervägts, nämligen en självständig orga- nisation som inrymmer samtliga ovan nämn- da verksamheter och inte görs beroende av annan myndighets resurser.

Till det centrala energiorganet förs de upp- gifter på energiområdet som fn ligger på kommerskollegium — dvs verksamheten in- om kollegiets elektriska byrå, statens prisreg- leringsnämnd för elektrisk ström samt det centrala förvaltningsansvaret för elinspektio- nen — samt myndighetsuppgifter på atom- energiområdet som hittills åvilat atomenergi- delegationen. Till dessa uppgifter läggs den av kommittén föreslagna utrednings-, prog- nos- och analysverksamheten, övrig löpande bevakning av den inhemska utvecklingen samt bevakning av internationell utveckling m m. Hittillsvarande uppgifter avseende till- lämpningen av lagstiftningen på energiom- rådet utvidgas enligt kommitténs förslag i samband med utvidgad koncessionslagstift- ning och införandet av lagstiftning om pla- nerad värmeförsörjning. Nuvarande verk- samhet avseende reglering av pris och andra leveransvillkor byggs vidare ut till att om- fatta även vissa andra energislag än elektri- citet.

Nuvarande säkerhetsarbete på energiom- rådet, frånsett reaktorsäkerhet, utförs inom kommerskollegiets elektriska byrå och sta- tens elektriska inspektion samt i fråga om brandfarliga varor inom kollegiets industri- byrå och sprängämnesinspektionen. Sist- nämnda organ svarar dessutom för säker- hetsarbete när det gäller explosiva varor.

Mot bakgrund av kommitténs förslag om en samordnad och utbyggd säkerhetsverk- samhet för energianläggningar vid sidan av reaktorsäkerhetsfrågor, bör i en första etapp elinspektionen och elsäkerhetsfrågor föras från kollegiet till det nya organet. Därefter bör i samband med övervägandena om sä- kerhetslagstiftningen för övriga energislag även sprängämnesinspektionens organisato- riska anknytning övervägas.

Den organisatoriska anknytningen av sä- kerhetsarbetet kan ske enligt olika alternativ. Ett alternativ kan vara att lägga in en eller flera säkerhetsenheter bredvid övriga en- heter inom det centrala energiorganet. Där- vid kan beslutsfunktionerna antingen delas upp på energipolitiska myndighetsfrågor resp säkerhetsfrågor eller vara gemensam- ma. —

Ett annat alternativ kan vara att skapa en särskild, beslutande myndighet för säker- hetsfrågorna och endast knyta denna admi- nistrativt till energiorganet.

Enligt kommitténs mening finns starka motiv för att välja en organisationslösning där beslutsfunktionerna är uppdelade så att säkerhetsbedömningar inte påverkas av and- ra överväganden. Vidare kan erinras om att säkerhetsärendena i stor utsträckning kräver en annan typ av sakkunskap vid beredning och beslut än de energipolitiska myndighets- uppgifterna.

Dessa frågor är speciellt väsentliga när det gäller atomenergiområdet. Som redan nämnts har 1966 års atomenergiutredning nyligen lagt fram förslag om att säkerhets- arbetet på detta område fr o m andra halv- året 1970 skall föras till statens strålskydds- institut. Strålskyddsinstitutet avses därvid bli tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen och i dessa frågor vara underställt industri- departementet. Hos institutet inrättas en reaktorsäkerhetsavdelning som utgör en in- tegrerad del av institutet. Vidare inrättas en reaktorsäkerhetsnämnd som rådgivande or- gan till institutets styrelse. Reaktorsäker- hetsnämnden föreslås få en likartad sam- mansättning som reaktorförläggningskom- mittén samt i viss mån överta denna kom- mittés funktioner. Kostnaderna för reaktor-

säkerhetsarbetet avses redovisas separat från strålskyddsinstitutets övriga kostnader och bestridas från särskilt anslag under indu- stridepartementets huvudtitel.

Atomenergiutredningens utgångspunkter för dessa förslag var bl a att ett akut behov förelåg av att ersätta gällande provisoriska organisation med en permanent myndighet samt att en anknytning till strålskyddsinsti- tutet framstod som den enda möjligheten att snabbt få en fullt tillfredsställande lös- ning. Utredningen betonade emellertid att detta val av anknytning enligt utredningens mening inte behövde försvåra en senare prövning av de organisatoriska sambanden mellan olika statliga säkerhets- och tillsyns- verksamheter.

Såvitt energikommittén kan finna bör som ett realistiskt alternativ härvidlag övervägas att anknyta reaktorsäkerhetsarbetet till det centrala energiorganet analogt med vad ovan föreslagits beträffande andra säkerhetsfrågor på energiområdet.

Den uppdelning av beslutsfunktionerna, som enligt kommitténs mening utgör en förutsättning för anknytning till energiorga- net, bör kunna åstadkommas på ett relativt enkelt sätt. Således kan förslagsvis två tek- niska nämnder, en för reaktorsäkerhet och en för övriga säkerhetsfrågor, inrättas som beslutande organ inom energiorganets ad- ministrativa ram. Nämnderna bör bestå av specialister -— utan partsintressen — på resp säkerhetsområde samt eventuellt parts- representanter med enbart rådgivande funk- tion.

Reaktorsäkerhetsnämnden övertar de upp- gifter som atomenergiutredningen skisserat i sitt betänkande. Den andra nämnden, för- slagsvis kallad energisäkerhetsnämnden, övertar nuvarande beslutsfunktioner på des- sa säkerhetsområden från kommerskollegiet, inkl standardiseringsfrågor, frågor om kon- troll av materiel och om installatörsbehörig- het samt det tillsynsarbete som utförs av elektriska inspektionen, eventuellt också sprängämnesinspektionen. Vidare övertar nämnden den utbyggnad av nuvarande sä- kerhetsverksamhet som energikommittén fö- reslagit. Det kan eventuellt visa sig lämpligt

för att uppnå önskvärd samordning att låta energiorganets chef inneha ordförandeposten i säkerhetsnämnderna.

Frågorna om verksledning och om admi- nistrativa resurser blir beroende av om energiorganisationen byggs in i annan myn- dighet — nu existerande eller nybildad — eller görs till självständigt organ. Med hän- syn till den oklarhet som tills vidare måste råda härom har kommittén inte behandlat verksledningens utformning. Närmare över- väganden får göras när kommerskollegieut- redningens resultat föreligger.

Oavsett hur energiorganets styrelseform närmare utformas bör emellertid enligt kom- mitténs mening övervägas att skapa institu- tionella möjligheter för olika intressenter — företag, branschorganisationer, mfl — att medverka i energiorganets allmänna verk- samhet. Behov av samråd torde således före- ligga för exempelvis prognos- och utred- ningsarbetet, när det gäller initiativ till forsk- ningsinsatser, internationellt samarbete osv. Kommittén kan här också erinra om den möjlighet till samråd som hittills förelegat i atomenergidelegationen och som bör bestå och utvidgas till att gälla även andra energi- frågor.

Denna medverkan från olika intressenters sida bör enligt kommitténs bedömning ske inom ett energipolitiskt råd. Detta råd bör vara sammansatt av en begränsad krets av företrädare för såväl producent- och kon- sumentintressen som teknisk och ekonomisk sakkunskap på energiområdet. Ledamöterna bör utses av Kungl Maj:t för en tid av för- slagsvis tre år.

Sammanfattningsvis förordar kommittén således att en fullständig organisationsenhet för energifrågor byggs upp, varvid frågan om verksledning lämnas öppen i avvaktan på kommerskollegieutredningens förslag. Till den nya organisationsenheten knyts dels två beslutande nämnder — reaktorsäkerhets- nämnden och energisäkerhetsnämnden —- dels ett energipolitiskt råd.

Ei'iergiorganets uppbyggnad Det centrala energiorganet kan förslagsvis indelas i följande underavdelningar:

Planerings- och utredningsenhet Koncessionsenhet

Reaktorsäkerhetsenhet

Energisäkerhetsenhet, för övriga energi- säkerhetsfrågor

Administrativ enhet

— Planerings- och utredningsenhet med uppgift att utföra och initiera utredningar som fordras för en aktiv energipolitik. Det- ta innebär bla att bevaka utvecklingen in- om och utom landet i olika energifrågor, att handha prognos- och analysverksamheten samt att yttra sig över lagstiftningsfrågor m m på energiområdet.

Inom denna enhet förutsätts huvudvikten komma att ligga på samhällsekonomiska analyser och prognoser för energimarkna— derna. Härför krävs ekonomisk, teknisk och statistisk sakkunskap.

Det är angeläget att energiorganet för den planerande och utredande verksamheten ges möjlighet att välja mellan att arbeta med eg- na personalresurser och att köpa utrednings- tjänster. Kommittén förutsätter därför att energiorganet även förses med medel för an- litande av utomstående expertis.

Vidare kommer behov att föreligga av kontinuerligt samråd, kontakter och infor- mationsutbyte mellan energiorganets prog- nos- och analysverksamhet och ett antal utomstående myndigheter och organ. Sär- skilt gäller detta i förhållande till den spe- cialiserade prognosverksamhet, som bedrivs inom intresseorganisationerna mfl, och till den centrala prognosverksamheten på andra än energiområdet. För att tillgodose detta behov kan övervägas att skapa en permanent samarbetskommitté för energiprognoser med sakkunniga företrädare för avnämare, pro- ducenter och andra större intressenter.

Samarbetskommittén bör vara av infor- mell karaktär och energiorganet bör besluta om dess sammansättning. Ordförande och sammankallande i kommittén bör dock vara den tjänsteman som ansvarar för energiorga- nets prognos- och analysverksamhet. Beträf- fande sammansättningen i övrigt vill energi- kommittén allmänt förorda viss flexibilitet,

eftersom huvudproblemen sannolikt kommer att variera vid olika prognostillfällen.

— Koncessionsenhet med uppgift att be- reda ärenden om koncessioner för energipro- duktion och -distribution och ärenden om värmeplanering, att bevaka efterlevnaden av villkor enligt sådana koncessioner och till- stånd, att tillämpa lagbestämmelser om pris- reglering för ledningsbundna energileveran- ser, mm. Enheten bör även ansvara för ärenden om elektrifieringsbidrag i den mån sådana kvarstår efter ellagens nu pågående revision.

Verksamheten blir av tekniskt komplice- rad natur och kommer att kräva övervägan- den av ekonomisk art. Vid sidan av den ju- ridiska och administrativa kompetens som behövs får därför förutsättas att enheten måste ha dels teknisk sakkunskap avseende berörda energislag och typer av energileve- ranser, dels sakkunskap för bla ekonomisk värdering av investeringsplaner, koncessions- villkor mm och analyser i prisreglerings- frågor.

Kommittén är angelägen att framhålla att det är av väsentlig betydelse att denna verksamhet från början erhåller tillräckliga resurser såväl i fråga om antal anställda som i fråga om kompetens. I annat fall riskeras att energiorganet blir en flaskhals i utbygg- nadsplaneringen och att syftena med kom- mitténs förslag om utvidgad koncessionslag- stiftning och planerad värmeförsörjning så- ledes inte kan nås.

-— Reaktorsäkerhetsenhet med arbetsupp- gifter motsvarande atomenergiutredningens förslag om reaktorsäkerhetsmyndighet.

Personalbehovet för enheten har beräk- nats i atomenergiutredningens betänkande. Behovet av teknisk personal anges där till åtta och behovet av övrig personal till fyra. Därtill förutsätts att utomstående experter lö- pande kommer att anlitas, dvs konsulttjäns- ter motsvarande minst fem manår per år.

Beslutande i de frågor, som enheten hand- har, blir enligt vad ovan förordats reaktor- säkerhetsnämnden. Nämnden bör bestå av högt kvalificerade, oberoende experter och

ha en sammansättning som i huvudsak mot- svarar nuvarande reaktorförläggningskom- mittén. Ledamöterna bör utses av Kungl Maj:t.

— Energisäkerhetsenhet med uppgifter avseende utfärdande och tillsyn av säkerhets- föreskrifter m m för energianläggningar, ma- terialkontroll, standardisering och installa- törsbehörighet. Med hänsyn till verksamhe- tens art bör den handläggande personalen ha teknisk utbildning.

Som nämnts avses energisäkerhetsnämn— den komma att besluta i de frågor som en- heten handlägger. Analogt med vad som tänkts gälla på reaktorsäkerhetssidan bör nämnden bestå av förslagsvis fem ledamöter, som utses av Kungl Maj:t och är kvalifice- rade oberoende experter på energisäkerhets- frågor utanför reaktorsäkerhetsområdet.

Nämnden bör ersätta kommerskollegiet såsom huvudman för elektriska inspektio- nen. Några särskilda överväganden om re- sursbehov har i detta sammanhang inte gjorts. Inspektionens organisation och upp- gifter får tas upp närmare sedan den av kommittén förordade kompletteringen och samordningen gjorts av säkerhetsbestäm- melserna på energiområdet. Därvid kommer också överväganden att krävas beträffande sprängämnesinspektionen, som f 11 enligt vad ovan nämnts handhar säkerhetsarbetet i frå- ga om bla olja, gas och andra brandfarliga varor.

—- Administrativ enhet med ansvar för interna budgetfrågor, personaladministra- tion, kontorsservice etc. Härför krävs eko- nomisk-administrativ sakkunskap samt re- surser för allmän kontorsservice.

— Energiorganets ledning. Som tidigare nämnts har kommittén avstått från att när- mare gå in på frågan om verksledningens utformning. Tills vidare förutsätts ledningen utövas av en chef med kvalificerad admini- strativ och/eller teknisk-ekonomisk erfaren- het från energiområdet.

En sammanfattande bild av energiorga- nets föreslagna uppbyggnad ges i fig 10: 1.

Kostnader Kommittén har inte ansett det meningsfullt att i detalj söka beräkna personal- och me- delsbehov för det centrala energiorganet. Kommittén förutsätter att en organisatorisk överarbetning genom exempelvis statskon- torets försorg kommer att göras sedan prin- cipiell ställning tagits från statsmakternas sida i fråga om såväl föreslagna nya uppgif- ter som organisation av verksamheten.

Med utgångspunkt från ett antagande om sammanlagt ca 70 anställda, varav ca 45 handläggande, kan totalkostnaden för ener- giorganet uppskattas till ca 8,5 milj kr för ett verksamhetsår, varav för löner — 1970 års nivå inkl lönekostnadspålägg — ca 6,3 milj kr.

Häremot bör ställas kostnaderna för nu- varande verksamhet inom berörda myndig- heter och organ. För kommerskollegiets del faller dels elektriska byrån och elektriska inspektionen bort -— på sikt kanske också en del av industribyråns och sprängämnesin- spektionens arbetsuppgifter — dels den ad- ministrativa verksamhet som avser nämnda uppgifter och organisationsenheter. Inom ÖEF berörs viss verksamhet avseende inter- nationell bevakning och statistik- och prog- nosarbeten. För atomenergifrågor finns fn ett anslag som skall täcka både reaktorsä- kerhetsfrågor och andra atomenergifrågor som ligger inom atomenergidelegationens kompetens. Därvid kan dock nämnas att vissa administrativa uppgifter i samband med delegationens verksamhet -— även av- seende reaktorsäkerhetsarbetet — f n hand- has av tjänstemän inom industridepartemen- tet.

En grov beräkning av kostnaderna för nu- varande verksamhet ger storleksordningen 6,0 milj kr per är inkl permanentning av reaktorsäkerhetsmyndigheten enligt atom- energiutredningens kostnadsberäkning. Ener- gikommitténs förslag i fråga om ökad statlig aktivitet och ändrad statlig organisation skul- le därmed kunna innebära en kostnadsök- ning i storleksordningen 2,5 milj kr per år.

Finansiering av verksamheten har förut- satts ske med anslag under industrideparte- mentets huvudtitel. En del av den föreslagna

ORGANISATIONSTABLÅ Energipolitiska Prisreglerings- rådet Chef nämnden Planerings- och utred- """"""""""""""""""" ningsenhet ---------- ägglägg- för prog- nosfrågor Koncessions- enhet Administra— tiv enhet Reaktor- Reaktor- — säkerhets- (——— säkerhets- enhet nämnden Energi- Energi- —— säkerhets- % säkerhets- enhet nämnden Elektriska inspektionen

verksamheten har emellertid den karaktären att den kan hänföras till specifika projekt medan övrig verksamhet närmast avser all— männa myndighetsuppgifter. Avgiftsfinansie- ring för förstnämnda del kan givetvis över- vägas. Kommittén har dock inte ansett sig böra ta upp denna fråga utan förutsätter att den prövas i annat sammanhang.

För reaktorsäkerhetsarbetet har atom- energiutredningen lämnat förslag om av- giftsfinansiering upp till i princip full kost- nadstäckning. Energikommittén har inte gått in härpå utan förutsätter att de beslut, som dessa förslag kan föranleda, kan tillämpas

även om reaktorsäkerhetsarbetet förs till energiorganet enligt kommitténs förslag.

Tidsplan

Uppskattningen av resursbehov enligt ovan avser energiorganet vid full utbyggnad. Energikommittén förutsätter emellertid att utbyggnaden sker etappvis i takt med ut- formningen av föreslagen lagstiftning. Vi— dare kan förutsättas att en avstämning av detaljerna i kommitténs organisationsförslag — främst med avseende på verkslednings- funktionen — kommer att krävas när resul-

talet av kommerskollegieutredningens arbete föreligger.

Samtidigt vill kommittén starkt understry- ka angelägenheten av att organisatoriska åt- gärder snarast möjligt vidtas för att skapa en ansvarig instans för dels verksamheter som i dagsläget inte har någon organiserad form på den statliga sidan, exempelvis ener- giprognoserna, dels också för att medverka i det förestående lagstiftningsarbetet. Den första uppbyggnadsetappen bör därför ge- nomföras senast fr o m budgetåret 1971/72.

10.3 .2 Energiberedskap

För energiberedskapen föreligger en funge- rande organisation. Kommittén har inte sett sig föranlåten att närmare överväga någon förändring, även om organisationen i viss mån är splittrad f n genom att beredskapen för kraftförsörjningen åvilar vattenfallsver- ket och CDL medan resten ligger på ÖEF. En förändring i detta avseende kan dock komma att aktualiseras om det beslutas att vattenfallsverket skall övergå till aktiebo- lagsform. I de diskussioner som förts härom har bla förslag framförts om att formellt ge CDL uppgiften att även i fredstid svara för elkraftberedskapen, alternativt att lägga uppgiften på ÖEF.

En annan fråga som kan tas upp i sam- manhanget är att beredskapen på elkraftsi— dan fn genom vattenfallsverket och CDL hör under industridepartementet medan öv- rig energiberedskap genom ÖEF sorterar under handelsdepartementet. Kommittén har emellertid inte haft till uppgift att överväga organisationen på departementsnivå och be- gränsar sig därför till att endast peka på problemet.

Även om kommittén således inte föreslår några organisationsförändringar inom ÖEF kan dock diskuteras om verkets nuvarande resurser är tillräckliga. Kommittén förutsät- ter att ökad uppmärksamhet successivt kom- mer att ägnas åt dels beskrivning och vär- dering av störningsfall, dels studier av hur samhällsekonomin påverkas vid störningar i energitillförseln, dels ansträngningar att

finna möjligheter för flexibel anpassning av energipolitiska insatser vid ändrade bered- skapslägen. Denna verksamhet kommer vis- serligen med nödvändighet att behöva rep- liera på energiorganets prognos- och utred- ningsverksamhet och på detta organs över- blick över energisektorns förhållanden, men avstämningen mot totalförsvarets bedöm- ningar och krav får förutsättas vara en vä- sentlig och resurskrävande uppgift för ÖEF.

Under budgetåret 1967/ 68 påbörjade ÖEF i samråd med statskontoret arbete med att utforma ett informations- och beslutssys- tem, som genom tillämpning av moderna systemteorier och ADB-metodik skall möj- liggöra för ÖEF att effektivisera beredskaps- verksamheten. Uppläggningen av systemet liksom insamling och registrering av erfor- derliga data beräknas vara i stort sett ge- nomfört under budgetåret 1969/ 70. Samti- digt avses ÖEF lägga om nuvarande budget- och redovisningssystem till programbudge- tering mot kostnadsredovisning.

Med hänsyn härtill är det inte möjligt att beräkna om personalförstärkningar erford- ras på det område av ÖEF:s verksamhet som energikommittén diskuterar. Kommit- tén vill endast understryka att den översyn av ÖEF:s organisation, som förutsatts ske sedan systemutformning och omläggning till programbudgetering genomförts, även bör ta hänsyn till behovet av resurser för utvid- gad utrednings- och planeringsverksamhet på energiberedskapens område.

Ett nära samråd med det nya energiorga- net får som redan sagts självfallet förutsät- tas. Om förslag rörande ett större industri- och näringspolitiskt ämbetsverk skulle bli resultatet av kommerskollegieutredningens och andra överväganden förutsätter energi- kommittén att också ÖEF:s framtida verk- samhet och organisation ses över.

10.3.3 Forskning, utveckling och prospek- tering

Genom de åtgärder som vidtagits under se- nare år har organisationen förändrats och förbättrats såväl för forsknings- och utred-

ningsarbeten på atomenergiområdet som be- träffande statens stöd i övrigt till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Såvitt kommittén kan bedöma bör goda för- utsättningar för FoU-verksamheten inom energiområdet härigenom ha skapats. Kom- mittén har mot denna bakgrund inte ansett att ett nytt energiorgan behöver förses med egna FoU-resurser. Kommittén vill dock samtidigt betona att samråd förutsätts bli etablerat mellan energiorganet och, främst, AB Atomenergi och STU i syfte bl a att till- varata uppslag och initiativ till nya FoU- projekt och få överblick över pågående verk- samhet.

Med hänsyn till vad nu sagts har kom- mittén för sin del saknat anledning att när- mare överväga någon organisatorisk för- ändring eller gå in på personal- och övriga resursbehov utanför energiorganet. Däremot vill kommittén ifrågasätta om inte en sär— skild teknisk nämnd av i princip liknande slag som för transportsektorn bör upprättas inom STU även för energisektorn med före- trädare för berörda tekniska discipliner.

I fråga om prospekteringsverksamheten i landet och SGU:s organisation pågår som nämnts utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga.

10.3.4 Energistatistiken

Utbyggnaden av den samlade energistatisti- ken måste ses i nära samband med tillkoms- ten av en fortlöpande prognosverksamhet. Som redan sagts har utvecklingsarbeten på elstatistikens område skett inom SCB i samråd med uppgiftslämnare och konsumen- ter. Ett liknande arbete för bränslestatistiken har förordats av kommittén.

Enligt kommitténs mening bör ansvaret för den samlade energistatistiken ligga på SCB som naturligen har och kommer att ha de specialiserade tekniska och personella re— surser verksamheten kräver. Därigenom uppnås den nödvändiga anknytningen till annan central statistikverksamhet, främst industri- och forskningsstatistiken.

Avsikten är emellertid inte att med denna

utbyggnad ersätta sådan insamling och bear— betning av energistatistik som nu utförs för speciella sektorer av olika organ såsom CDL, ÖEF etc. Denna verksamhet förutsätts såle- des fortsätta, men i nära anknytning till SCB. Såväl det centrala som det sektorsvisa statistikarbetet bör vinna i effektivitet och ändamålsenlighet om kontinuerligt samråd sker.

För elstatistiken finns fn en samarbets- nämnd mellan å ena sidan SCB, å andra sidan CDL, elverksföreningen och kraft- verksföreningen. Kommittén förordar att detta arbete utvidgas till att omfatta hela energisektorn genom en permanent »samar- betsnämnd för energistatistikfrågor» med företrädare för SCB, uppgiftslämnare och avnämare.

Samarbetsnämnden kommer att bli rela- tivt stor om, vilket är önskvärt, samtliga in- tressen av betydelse skall vara represente- rade. Enligt kommitténs mening bör antalet ledamöter emellertid inte vara fast fixerat utan det bör kunna varieras efter behov. Sannolikt kommer det att visa sig lämpligt att fördela det praktiska arbetet på under- grupper för el- resp bränslestatistik, inte minst under det utvecklingsarbete för bräns- lestatistiken som förestår.

Beträffande erforderlig resursökning vid SCB till följd av kommitténs förslag kan föl- jande sägas. Det första utvecklingsskedet —— främst kartläggning av konsumentbehoven på bränslesidan och definiering av utveck- lingsprojekt —— kan beräknas ta 1—2 år i anspråk. Först därefter kommer underlag att finnas för en prövning av vilken löpande statistikproduktion som är av mer allmänt intresse och som SCB med ordinarie resur- ser och anslag bör bedriva. Behovet av per- manent förstärkning kan därför inte beräk- nas f 11. Det får ankomma på SCB att göra denna beräkning när omfattningen av det löpande arbetet närmare klarlagts.

Övrig statistikverksamhet, dvs den som specialutformas för en eller ett fåtal konsu- menters behov, bör bekostas av beställare, exempelvis det föreslagna energiorganet, en- ligt de regler som gäller för SCB:s statistik- tjänst.

BNP CDL CIGRE

ECE

ENEA IAEA

IVA OECD

milj

SCB SGU

SOU STU UNIPEDE WEC

WPC

ÖEF

Bruttonationalprodukt Centrala driftledningen Conférence Internationale des Grands Réseaux Electriques Economic Commission for Eu- rope, FN:s europeiska ekono- miska kommission European Nuclear Energy Agency

International Atomic Energy Agency Ingeniörsvetenskapsakademien Organisation for Economic Co- operation and Development Europeiska medlemmar: Bel- gien, Danmark, Finland, Frank- rike, Grekland, Island, Irland, Italien, Luxemburg, Nederlän- derna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sveri- ge, Turkiet och Västtyskland. Utomeuropeiska medlemmar är Japan, Kanada och USA. Miljoner. Miljarder utskrives alltid. Statistiska centralbyrån Sveriges geologiska undersök- ning

Statens offentliga utredningar Styrelsen för teknisk utveckling Union Internationale des Pro- ducteurs et Distributeurs d'En- ergie Electrique World Energy Conference, fd WPC

World Power Conference, nu- mera WEC

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Energi: kcal Mcal

Gcal Tcal

toe Mtoe kWh MWh GWh TWh

Effekt: kW MW MWe MWt

= kilokalori

= 1 000 kcal =miljkalorier= megakalori = 1 000 Mcal=miljard kalo- rier= gigakalori = 1 000 Gcal =miljard kcal= terakalori = ekvivalent ton olja=10 Gcal = miljon toe = kilowattimme = 860 kcal

= 1 000 kWh =megawattimme = 1 000 MWh= gigawattimme = 1 000 GWh =terawattimme

= kilowatt

= 1 000 kW=megawatt = MW elektrisk effekt = MW termisk effekt

Elektrisk spänning: kV

Verknings- grad

Specifik förbruk- ning

= kilovolt

= förhållandet mellan nyttig- gjord och tillförd effekt eller energi

= förbrukning per enhet, tex per tillverkningsenhet, per lä- genhet eller per m”

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Försva rsd apa rtementet Vämpliktstjänstgöringons civila meritvärde. [12]

Soclaldepartementet-

Livsmedelstadgekommittén. 1. Ny livmedelestadga m.m. Del. !. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadge m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande oc'h reglering. [11]

Kommunikationsdep'artementet Snöskotern — fordonet och föraren. [9]

Utbildningsdepartamentet

Om stat och kyrka. [£ _ Yrkes'utbildningsber ningen. 1. Reformerad" lärarutbild- ning. [4] 2. Yrkeeteknisk högskoleutbildning. [8] Fria läromedel. [10]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till flskehamnar. [5]

Inri kesdepa rtamentet Balanserad regional utveckling. [3]

Civi'ldopertementet Barns utemiljö. [1]

Industridepartementet av;]riges energiförsörjning. Energipolitik och organisation.

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1970

% 5 s

.. wah-v »»