SOU 1972:57

Ledningsrättslag

1. Förslag till Ledningsrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1 % Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan åt den som för ledning vill nyttja utrymme inom fastighet upplåtas rätt därtill (led- ningsrätt).

Ledningsrätten omfattar även befogenhet att inom fastigheten vid- taga sådana för ledningens framdragande och begagnande erforderliga åtgärder som för varje särskilt fall bestämmes.

Vid upplåtelsen kan på begäran förordnas att ledningsrätten skall höra till viss fastighet.

Ledningsrätt upplåtes utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten.

2 % Lagen gäller för

1. allmän teleledning,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras,

3. ledning som tillhör allmän va—anläggning eller, utan att tillhöra sådan anläggning, förser samhälle eller industrianläggning med vatten eller avlopp,

4. annan ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan rå- vara eller produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller last- plats och som

a) drives med stöd av koncession, eljest tillgodoser ett allmänt behov eller gagnar industriföretag av betydelse för riket eller viss ort, eller

b) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.

3 5 I ledning ingår sådana för dess ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör.

4 % Lagen är ej tillämplig då utrymme för ledningen kan upplåtas med stöd av lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar.

5 % Med sakägare förstås i denna lag ägare av fastighet, inom vilken utrymme för ledningen kan komma att upplåtas, samt innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran, i den mån hans rätt beröres.

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare.

6 & Ledningsrätt skall upplåtas på sådant sätt att ledningens ändamål vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

7 % Ledningsrätt får ej upplåtas i strid med vad som av säkerhetsskäl är särskilt föreskrivet för ledningens framdragande.

8 5 Inom område, som i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan avsetts till gata, väg eller annan allmän plats, hamn- eller vattenområde, får utan kommunens medgivande ledningsrätt upplåtas endast om synnerliga skäl föreligger.

9 % Upplåtelse av ledningsrätt inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall stå i över— ensstämmelse med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an— vändning, såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårds- föreskrifter, skall ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmel- serna icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestäm- melserna medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av bygg- nadsnämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen ske, om det är förenligt med planens syfte. Länsstyrelsen får medge undantag enligt första punkten från fastställd generalplan eller stadsplan endast om byggnadsnämnden tillstyrkt det.

Talan mot byggnadsnämnds beslut i fråga som avses i tredje stycket föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan får dock icke föras mot byggnadsnämnds beslut att vägra undantag från fastställd generalplan eller från stadsplan. Mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket föres talan hos Konungen genom besvär.

10 % Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse skall bildas, får ledningsrätt ej upplåtas så, att områdets ändamålsenliga an- vändning försvåras eller lämplig planläggning motverkas.

11 % Vad i koncessionsbeslut eller eljest av den som meddelar konces— sion föreskrivits om ledningens framdragande skall lända till efterrät- telse utan hinder av bestämmelserna i 6—10 åå.

12 % Den åt vilken ledningsrätt upplåtes skall till fastighetsägare och andra sakägare utgiva intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av ledningens utförande och begagnande.

Vid ersättningens bestämmande gäller 11 5 lagen (1917:189) om ex— propriation i tillämpliga delar.

13 % Vid upplåtelse av ledningsrätt får avsteg göras från bestämmel- serna i 6 och 12 55, om berörda sakägare medger det.

Avser upplåtelsen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 12 & ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 & jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om upplåtelsen är väsentligen utan betydelse för honom.

Förrättning

14 5 Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län där ledningen eller del av den skall framdragas. Fordras koncession för ledningen, göres ansökan hos myndighet som Konungen bestämmer.

15 % Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om ledningens ända- mål och huvudsakliga sträckning samt de fastigheter som ledningen be- rör. Såvitt möjligt skall sökanden även uppge sakägarnas namn och postadress.

Avser ansökan ledning för vilken koncession fordras men ännu ej erhållits, skall medgivande till förrättningen föreligga från den som har att meddela koncessionen.

16 5 Om medgivande som i 15 å andra stycket sägs ej föreligger eller det eljest är uppenbart att ansökan icke kan upptagas till prövning, skall den omedelbart avvisas.

17 % Har ansökan om förrättning ej avvisats, skall den till vilken fram- ställningen gjorts förordna lämplig förrättningsman.

Är ledningen av större omfattning får, om det finnes lämpligt, pröv- ningen uppdelas på skilda förrättningar, envar avseende viss sträcka av ledningen.

18 % Om förrättningsmannen finner att medverkan av gode män be- hövs eller om sökanden eller sakägare begär sådan medverkan och oskä— ligt dröjsmål ej föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män. Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

Deltager gode män, äger bestämmelserna i det följande om förrätt- ningsman motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om ej annat framgår.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

19 % Ägare av fastighet i vilken ledningsrätt begäres är skyldig att på anmodan av sökanden eller förrättningsmannen uppge övriga sakägare. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för sakägare till

följd av underlåtenheten, skall han ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta på lämpligt sätt.

20 & Förrättningsmannen skall utreda huruvida och på vilka villkor ledningsrätten skall upplåtas och därvid i erforderlig utsträckning råd- pläga med sökanden och sakägare. Vid behov skall samråd ske med myndighet vars verksamhetsområde beröres av upplåtelsen.

Om upplåtelsen berör mark som avses i 8 &, skall förrättningsmannen av kommunen begära beslut huruvida den medger upplåtelsen.

Finnes upplåtelsen icke strida mot allmänt intresse, skall förrättnings- mannen söka åstadkomma överenskommelse mellan sökanden och sak- ägarna om upplåtelsen och villkoren därför.

21 % Föreligger hinder mot upplåtelse av ledningsrätten, skall förrätt- ningsmannen så snart som möjligt meddela beslut om förrättningens in- ställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar sin talan, skall han få tillfälle att göra det.

22 % Har sakägare ej träffat skriftlig överenskommelse med sökanden om upplåtelse av ledningsrätten, skall förrättningsmannen låta delge honom anmaning att senast viss dag hos förrättningsmannen muntligen eller skriftligen anmäla de yrkanden han vill framställa i saken. Om förrättningsmannen finner anledning antaga att okända sakägare finnes, skall han låta delge även dem anmaning som sägs i första stycket. Förrättningsmannen skall alltid underrätta byggnadsnämnden om för-

rättningen.

23 % Förrättningsmannen skall hålla sammanträde med sökanden och sakägare, om någon av dessa för behandling av viss fråga påfördrar det eller förrättningsmannen finner det erforderligt.

Byggnadsnämnden skall underrättas om sammanträdet, om det ej är uppenbart att frågan faller utanför nämndens verksamhetsområde. När förrättningsmannen finner det erforderligt, skall även företrädare för annan myndighet beredas tillfälle att deltaga.

Sammanträdet hålles på plats som finnes lämplig från sakägarnas synpunkt.

24 % Förrättningsmannen skall till sammanträdet kalla sökanden och sakägare som kan beröras av fråga vid sammanträdet.

Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sökanden och sak- ägare.

Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nytt samman- träde angående samma fråga, behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning eller eljest infunnit sig till det sammanträde där tillkännagivandet skett. Den som infunnit sig till sammanträde, vid vilket tillkännagivits sammanträde vid senare tillfälle i annan fråga som berör honom, behöver ej delges kallelse till detta.

25 % Vid sammanträde skall förrättningsmannen redogöra för fråga som föranlett sammanträdet samt bereda de närvarande tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i saken.

26 % Inställes ej förrättningen, skall förrättningsmannen efter erforder- lig handläggning meddela beslut om upplåtelse av ledningsrätten (led- ningsbeslut) och om ersättning till sakägare samt i övrigt avgöra alla vid förrättningen uppkomna frågor.

27 5 I ledningsbeslut skall anges

ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet, utrymme inom fastighet som upplåtes för ledningen, befogenhet som avses i l å andra stycket, förordnande som avses i l & tredje stycket, den tid inom vilken ledningen skall vara utförd, övriga föreskrifter som med hänsyn till förhållandena finnes påkal- lade. Om det är lämpligt, får ledningsbeslut meddelas utan hinder av att ersättnings- och andra frågor ej slutbehandlats. Under samma förutsätt- ning får ledningsbeslut meddelas särskilt beträffande viss sträcka av led- ningen.

?P'FPPF

28 5 Har ledningsbeslut meddelats men i 52 & upptagen förutsättning för beslutets verkställbarhet ännu ej inträtt, får förrättningsmannen, om det är av synnerlig vikt för sökanden, medge denne att tillträda upplåtet utrymme (tillträdesbeslut). Tillträdesdagen bestämmes av förrättnings- mannen med iakttagande av att sakägare erhåller skäligt rådrum.

Medgivande enligt första stycket får lämnas endast om sökanden hos länsstyrelsen ställer betryggande säkerhet för ersättning som är eller kan komma att bli bestämd jämte ränta samt för det skadestånd han kan bli skyldig utge om beslutet ändras. Kronan, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.

Tillträdesbeslut får verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft.

29 å Om det ej är uppenbart att ersättningen för ledningsrätten blir obetydlig, skall på yrkande av fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, såsom villkor för tillträdet föreskrivas att sökanden utger förskott i avräkning på den ersättning som slutligen fast- ställes. Har förordnande enligt första stycket meddelats, får den slutliga er- sättningen icke bestämmas till lägre belopp än som utgått eller kan komma att utgå på grund av förordnandet.

30 % Förrättningsmannen har rätt till ersättning, innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader. Detsamma gäller för särskilt tillkallad sakkunnig. Gode männen har rätt till ersättning enligt de grunder som gäller för gode män vid fastighetsbildningsförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen skall, när det på- fordras, utges i förskott.

Förrättningskostnaderna samt ersättning för skada som avses i 4 kap. 38 % tredje stycket fastighetsbildningslagen (19702988) skall betalas av sökanden.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med

att förrättningen inställes eller avslutas. Beslut om förskott kan medde- las även under förrättningen.

31 % Sedan samtliga frågor avgjorts och alla till förrättningen hörande göromål utförts, skall förrättningsmannen förklara förrättningen avslu- tad (avslutningsbeslut).

Avslutningsbeslut skall meddelas på tid och plats som förrättnings- mannen genom skriftligt meddelande tillkännagivit för sökanden, sak- ägarna och annan som får föra talan mot beslutet.

32 % I fråga om förrättning gäller i övrigt i tillämpliga delar 4 kap. 3—6, 11—13, 16, 17, 21, 22 och 30 55, 34 '9' första stycket, 38—40 och 42 åå fastighetsbildningslagen (1970:988). Bestämmelserna om sakägare skall avse även sökanden.

D omstolsprö vning 33 % Talan mot förrättningsmannens beslut föres vid den fastighets- domstol inom vars domkrets den med förrättningen avsedda marken är belägen. Ligger marken under flera fastighetsdomstolar, upptages talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger.

34 % Talan mot förrättningsmannens beslut föres särskilt, om förrätt- ningsmannen

1. avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om tillträde,

4. beslutat i fråga om förskott som avses i 29 ä, 5 . beslutat i fråga om ersättning till gode män eller sakkunnig eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 & fastighetsbildningslagen (l970:988),

6. beslutat om ersättning enligt 30 5 första stycket första punkten,

7. beslutat i fråga om sådan rättelse som avses i 4 kap. 42 ?; fastighets- bildningslagen. Talan enligt denna paragraf föres genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddela- des. Besvär får anföras av sökanden och sakägare. Mot beslut som avses i 1 och 5—7 får talan föras även av annan som beslutet rör.

35 % Om det främjar en ändamålsenlig handläggning, får förrättnings— mannen förordna att talan mot ledningsbeslut och beslut om ersättning enligt 12 5 skall föras särskilt. Sådan talan föres genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sökanden och sakägare.

36 % Menar sökanden eller sakägare att förrättningen onödigt uppehål- les genom förrättningsmannens beslut, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen. Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.

37 % Talan får ej föras mot förrättningsmannens beslut att gilla in- vändning om jäv.

38 5 I annat fall än som avses i 34—37 åå föres talan mot beslut av förrättningsmannen genom besvär som skall inges till fastighetsdomsto- len inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades avslutad eller inställd.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sökanden och sakägare.

39 % Talan mot ledningsbeslut får föras av byggnadsnämnden på sätt och inom tid som gäller för sakägare.

40 % Har ledningsbeslut meddelats beträffande område som avses i 8 å utan att medgivande enligt nämnda paragraf föreligger, får kommunen, även om den ej är sakägare, föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller för sakägare.

41 % Finner länsstyrelsen att ledningsbeslut strider mot sådan bestäm- melse i denna lag som meddelats till förmån för allmänt intresse, får länsstyrelsen föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller för sakägare.

Första stycket gäller icke upplåtelse inom område med stadsplan eller inom område med byggnadsplan, om upplåtelsen rör endast mark som enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.

42 % Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om ledningsrätt icke kan införas i registret på grund av fel eller oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges i 4 kap. 42 å fastig- hetsbildningslagen (19701988), får myndigheten söka rättelse hos fastig- hetsdomstolen. Detsamma gäller, om myndigheten finner att registrering i enlighet med förrättningen skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat sätt föranleda rättsosäkerhet.

I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna om för- farandet vid fastighetsdomstol motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt till viss tid.

43 % Har sökanden, samtliga sakägare och andra, som har rätt att an- föra besvär, genom påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit förrättningsmannen eller fastighetsregister- myndigheten till handa godkänt förrättning eller förrättningsbeslut, får besvär icke anföras mot vad som godkänts.

44 % I fråga om förfarandet vid fastighetsdomstolen äger 16 kap. 1—12 och 15 åå fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning. Föreskriften i 11 å första stycket om beredande av tillfälle för sakägama att yttra sig skall dock gälla endast av besvären berörda sakägare. Vad i de nyss angivna paragraferna föreskrives om sakägare skall tillämpas även på sökanden och annan enskild part. Hänvisning till 15 kap. 2, 4 och 10 åå fastighetsbildningslagen skall i stället avse 34, 36 och 42 åå denna lag. -

45 % Förrättningsmannen samt företrädare för eller tjänsteman vid sådan myndighet som kallats till förhandling för att lämna upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse. Ersättningen till förrättnings- mannen utgår av allmänna medel och bestämmes i enlighet med vad som gäller för vittnesersättning som skall utgivas av part. För övriga utgår ersättningen enligt särskilda bestämmelser.

Enskild part får ej åläggas att betala kostnad för ersättning enligt första stycket.

46 % I mål mellan sökanden och sakägare skall sökanden, oberoende av utgången, ersätta sakägare dennes rättegångskostnader, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 å rättegångsbalken.

Vinner enskild part mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om syn— nerliga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kom- munen.

Skall i annat fall än som avses i 45 å kostnad för bevisning eller sär- skild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domsto- len när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på stats- verket.

47 5 Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fas- tighetsdomstolen. I stället för den i 52 kap. 1 å rättegångsbalken före- skrivna tiden av två veckor gäller en tid av fyra veckor.

Besvär får anföras av enskild part samt av sådan företrädare för all— mänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.

48 % Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga som avses i 34 å 2 och 5 eller 36 å.

49 & I fråga om rättegången i hovrätt äger 16 kap. 3, 7, 9—12 åå och 15 å andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) samt 44 å tredje punkten, 45 och 46 åå motsvarande tillämpning. Föreskriften i 11 å första stycket om beredande av tillfälle för sakägarna att yttra sig skall dock gälla endast av besvären berörda sakägare. Beträffande skyldighe- ten att svara för kostnad i mål som avses i 46 å första stycket gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att sökanden, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 å samma balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 å andra stycket fastighetsbild- ningslagen ej tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdom- stolen.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synner- liga skäl föreligger.

50 % Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan fullföljas i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom den i 56 kap. 1 å rättegångsbalken föreskrivna tiden.

Talan får ej föras mot hovrätts beslut i dit fullföljd fråga som avses i 34 å 3 och 4. Besvär får anföras av enskild part samt av sådan företrädare för all- mänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.

51 & I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 åå, 11 å andra och tredje styckena, 12 å och 15 å andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) samt 44 å tredje punkten, 45 och 46 åå motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 46 å första stycket gäller dock bestämmelserna därom i 49 å första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 å andra stycket fas- tighetsbildningslagen ej tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om synnerliga skäl föreligger.

Verkställighet m. m.

52 % Tillträde får ske så snart fastställd ersättning erlagts. Ersättningen skall erläggas inom tre månader från det ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. A beloppet erlägges sex procent ränta från förfallodagen eller, om tillträde enligt 28 å eller eljest skett före förfallodagen, från tillträdes- dagen.

53 & Om fastighet, på vilken utrymme tagits i anspråk, svarar för fordran, skall i beslut om ersättning förordnas att ersättning jämte ränta, som tillkommer fastighetsägaren och som ej avser personlig skada, skall nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning. Detta gäller dock icke, om innehavarna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, med— givit att ersättningen utbetalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fas- tigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 å jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras ej av rättsägare för vil- ken upplåtelsen är väsentligen utan betydelse.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förskott enligt 29 å.

I fråga om fördelningen av inbetalda medel äger bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk— tion motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.

54 5 Har inom ett år efter det att beslut om ersättning vunnit laga kraft ersättningen ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verk- ställighet av beslutet, är ledningsbeslutet i motsvarande del förfallet.

Ledningsbeslutet är förfallet, om ledningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet. På begäran som gjorts före tidens ut- gång får dock vid förrättning skäligt anstånd med anläggningens utfö- rande medges.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet förfallit.

55 % Ledningsrätt får ändras, upphävas och, om det sker i anledning av upphävandet, upplåtas under de förutsättningar och i den ordning som enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) gäller för motsvarande åtgärder med servitut. Härvid skall, vid bedömande enligt 7 kap. fastig— hetsbildningslagen, i stället för betydelse, fördel eller nytta för härskande fastighet beaktas betydelse, fördel eller nytta för ledningen. Är fråga om koncessionspliktig ledning, skall koncessionsmyndighetens medgi— vande föreligga.

Gör ledningsrättens innehavare eller med hans medgivande fastighets- ägare framställning om ledningsrättens upphävande, får upphävande ske vid förrättning enligt denna lag. Vid sådan förrättning skall sakägarna ej höras.

56 % Föreligger ej förordnande enligt 1 å tredje stycket, kan sådant förordnande på begäran av ledningsrättens innehavare meddelas vid ny förrättning. Har förordnande meddelats, kan det vid ny förrättning upp- hävas eller ändras, om samtliga borgenärer med fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, medger det.

Vid förrättning enligt första stycket skall sakägarna ej höras.

57 % Överlåtelse av ledning, för vilken ledningsrätt upplåtits, är giltig endast om överlåtelsen omfattar även ledningsrätten.

Vad nu föreskrivits gäller dock ej om ledningen överlåtits för att bort- tagas.

Överlåtelse av ledningsrätt utan att den därmed avsedda ledningen samtidigt överlåtes är giltig endast om ledningen ännu icke byggts eller om den borttagits.

58 5 Uppgift om ledningsbeslut införes i fastighetsregistret snarast möj- ligt sedan beslutet vunnit laga kraft. Har beslutet förfallit eller av annan anledning upphört att gälla eller har ledningsrätten överlåtits skall även detta antecknas.

Senast inom trettio dagar efter överlåtelse som avses i 57 å första och tredje styckena skall den nye innehavaren lämna uppgift därom till fastighetsregistermyndigheten.

59 % Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den Vad som enligt denna lag gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Detsamma. gäller den som i enlighet med- beslut vid allmän avvittring innehar ströäng.

2. Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom förordnas, att 7 kap. 2 å fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2ä

Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som avser rätt att fram- draga elektrisk starkströmsledning eller som kan upplåtas enligt vat- tenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning enligt annan lag, får bildas genom fastighets— reglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastig- hetsbildningsåtgärd och är av be— tydelse för denna. I fråga om ser— vitut som avses i 2—6 kap. vatten- lagen fordras vidare att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsät- ter sig servitutsbildningen.

Servitut avseende skogsfång eller utrymme för ledning som avses i ledningsrättslagen får ej bildas ge- nom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning enligt annan lag och som ej omfattas av förbu- det i första stycket, får bildas ge- nom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen fordras vidare att äga- ren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servitutsbildningen.

Andra stycket gäller ej servitut som avser ledning för vatten till hus—

behovsförbrukning.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1 å jordabalken skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lå

Till fastighet hör byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel.

Till fastighet hör även sådan byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastighe- ten, om den är avsedd för stadig- varande bruk vid utövning av ser- vitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet där den finns.

Denna lag träder i kraft den

Till fastighet hör även sådan byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastighe- ten, om den är avsedd för stadig- varande bruk vid utövning av ser- vitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet där den finns. Detsamma gäller led- ning för vilken upplåtits lednings— rätt, om vid förrättning enligt led- ningsrättslagen förordnats att rät- ten skall höra till fastigheten.

4. Förslag till Lag om förändring av vissa servitut till ledningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 % Inskrivet servitut, avseende rätt att för all framtid framdraga och bibehålla ledning som avses i 2 å ledningsrättslagen, skall genom beslut av inskrivningsmyndigheten under arbetet med inskrivningsregistrets uppläggande förändras till ledningsrätt.

* Ledningsrättslagen skall tillämpas på den upplåtna rätten från dagen för registrets uppläggande om beslutet då vunnit laga kraft, eljest från den dag så skett.

2 % Åtgärden får vidtagas endast om den kan antagas vara väsentligen utan betydelse för ägaren av den tjänande fastigheten eller för inneha- varen av panträtt eller annan rättighet för vilken inskrivning är beviljad eller sökt.

3 % Kräver åtgärden närmare utredning eller kan den av annat skäl icke lämpligen företagas i samband med inskrivningsregistrets uppläg- gande, får fråga om åtgärden i stället upptagas till övervägande efter nämnda tidpunkt, om servitutsavtalet träffats före ikraftträdandet av ledningsrättslagen. Sedan beslut om åtgärdens vidtagande träffats och vunnit laga kraft, skall ledningsrättslagen tillämpas på den upplåtna rätten.

4 % Ledningsrätten tillkommer ägaren av den härskande fastigheten och hör till denna.

Uppgift om ledningsrätten skall införas i fastighetsregistret vid in- skrivningsregistrets uppläggande om beslutet om åtgärden då vunnit laga . kraft, eljest genast efter lagakraftvinnandet.

5 % Fråga om åtgärd som avses i denna lag handlägges som inskriv— ningsärende.

Underrättelse om beslut rörande åtgärden skall i rekommenderat brev genast tillställas ägaren av såväl den härskande som den tjänande fastig- heten. I underrättelsen skall anges vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

6 % Uppstår till följd av åtgärden skada för fastighetsägare eller annan, vars rätt beröres av åtgärden, är han berättigad till ersättning härför av statsmedel. Bestämmelserna i 18 kap. 5 och 7 åå jordabalken skall gälla i fråga om ersättning som avses i denna paragraf.

7 % Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den

5. Utkast till Kungörelse med tillämpningsföreskrifter till ledningsrättslagen (197 )

Härigenom förordnas som följer.

1 % Finner förrättningsmannen jäv föreligga mot honom, skall han genast underrätta den myndighet som förordnat honom.

2 % Vad i 1 å fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) stadgas om förordnande enligt 3 kap. 2 å tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) skall gälla även förordnande enligt 9 å tredje stycket led- ningsrättslagen (197 ).

3 % I fråga om protokoll och aktbildning i ledningsrättsärenden skall i tillämpliga delar gälla vad i fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) 6—15 åå föreskrives; dock att förrättningsmannen icke skall föra dag- bok.

4 % Vad i 24 å, 25 å första stycket och 26 å första stycket fastighets- bildningskungörelsen (1971:762) finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om expediering av förrättningsakt och beslut enligt ledningsrättslagen (197 ), därvid hänvisningarna till 15 kap. 8 å fastighetsbildningslagen (1970:988) skall avse 41 å ledningsrättslagen och hänvisningen till 15 kap. 11 å fastighetsbildningslagen skall avse 43 å ledningsrättslagen.

5 % Lantmäteristyrelsen meddelar de ytterligare föreskrifter som be- hövs för tillämpningen av ledningsrättslagen (197 ).

Denna kungörelse träder i kraft den

H Inledning

1 Direktiven för utredningen

I anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1968 anmälde chefen för justitie- departementet fråga om särskilda bestäm- melser rörande sakrättsligt skydd för rätt att dra fram och behålla vissa ledningar. Före- dragande departementschefen anförde därvid i huvudsak följande.

För rätt att dra fram och inneha kraftledning fordras koncession enligt lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Koncession innebär emellertid inte rätt att ta annans mark i an- språk för ledningarna. Sådan rätt upplåts i stället vanligen som ett servitut i fastigheten genom överenskommelse med vederbörande fastighetsägare. Denna servitutsrätt kan sak- rättsligt tryggas genom inteckning. Även en in- tecknad servitutsrätt kan emellertid vid exeku- tiv auktion få vika för rättighet med bättre rätt, något som givetvis kan medföra allvarliga kon- sekvenser eftersom ledningsinnehavaren inte är betjänt av att hans rätt i övrigt står sig om den går förlorad för viss del av ledningen. Samtidigt som det kan konstateras att det sakrättsliga skyddet som inteckning medför inte är fullgott måste beaktas att intecknandet medför visst be- svär för både enskilda och myndigheter. Det kan sålunda bli nödvändigt för fastighetsägaren att — om t. ex. tomtförsäljning äger rum från den intecknade fastigheten — i intecknings— ärenden som rör fastigheten varje gång begära samtycke av den som innehar ledningsrätten. Denne måste då, om han inte utan vidare vill ställa sig avvisande, undersöka om sådant till- stånd utan risk kan lämnas. Sådana ärenden kan enligt vad erfarenheten visar bli mycket talrika om ledningarna går fram över ett stort antal fastigheter. Det är också tydligt att den talrika förekomsten av servitutsinteckningar för

kraftledningar medför en avsevärd arbetsbe— lastning för inskrivningsavdelningarna som har stora svårigheter att hålla föreskrivna expedi- tionstider f. n.

Kan överenskommelse inte träffas med mark— ägaren om upplåtelse av servitut för en kraft- ledning finns möjlighet att med stöd av 1902 års lag och lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation genomföra att marken tvångsvis upplåts för kraftledningen. En genom exprop- riation förvärvad rätt gäller mot envar och äger företräde framför all annan rätt i fastig- heten.

När det gäller elektriska svagströmsledningar som telegraf— eller telefonledningar föreligger i princip inte något koncessionstvång. Enligt kun- görelsen den 14 januari 1944 (nr 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar behövs dock särskilt tillstånd i vissa fall, nämligen när det gäller statens mark, allmän väg eller enskild järnväg. Beträffande markupplåtelsen träffas i allmän- het överenskommelse om nyttjanderätt mellan televerket och ägaren av den fastighet som be- rörs av anläggningen. Till säkerhet för bestän— det av den upplåtna nyttjanderätten låter tele- verket regelmässigt inteckna dessa avtal. Även för sådana ledningar kan expropriation medges enligt expropriationslagen.

En annan typ av ledningar som bör upp- märksammas i detta sammanhang är ledningar för vatten och avlopp. I hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) fastslås kommuner- nas ansvar för bl.a. vattenförsörjning och av- ledande av flytande orenlighet. I byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) ges regler som inne- bär att vid planering hänsyn skall tas till vat- ten- och avloppsfrågorna. Också vattenlagen innehåller betydelsefulla bestämmelser om vat- tenförsörjning och avlopp. Den nu angivna lagstiftningen kompletteras av lagen den 3 juni

1955 (nr 314) om allmänna vatten— och av- loppsanläggningar.

Mark för vatten- och avloppsanläggningar kan givetvis tas i anspråk på grundval av fri- villig upplåtelse av markägaren. Expropriation kan vidare medges enligt expropriationslagen om det är nödvändigt för att förse en ort med vatten eller för ändamål som det enligt lag el- ler författning tillkornmer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose eller för annat ändamål, som är jämförligt med något av de nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna. Med stöd av sistnämnda grunder kan expropriation medges för att ordna en orts av- loppsförhållanden. Mark för vattenledning kan vidare tas i anspråk enligt vattenlagen samt la- gen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

Ytterligare en typ av ledningar som bör upp- märksammas i detta sammanhang är oljeled- ningarna. I gällande lagstiftning saknas sär- skilda bestämmelser om sådana ledningar. En- ligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1966 har chefen för kommunikationsdeparte- mentet tillkallat sakkunniga för att utreda be- hovet av lagstiftning om anläggande och ut- nyttjande av rörledningar för transport av olja m.m. och därmed sammanhängande frågor. Enligt direktiven bör bestämmelser ges om bl. a. expropriation och koncession. Vidare anförs att utredningen bör beakta behovet av bestäm- melser för rörledningstransport av även annat än olja, i första hand naturgas.

Frågan om att införa särskilda bestämmelser rörande sakrättsligt skydd för rätt att dra fram och behålla olika slags ledningar på annans fastighet har aktualiserats vid skilda tillfällen men inte fått någon enhetlig lösning i lagstift- ningen. När det gäller kraftledningama har tanken framförts att ordna skyddet för led- ningarna genom en ny sakrättslig konstruktion — ibland kallad ledningsrätt. Således framhölls redan i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 oktober 1930 från Svenska vattenkraftförening- en och Svenska elektricitetsverksföreningen att godvilliga uppgörelser med vederbörande fas- tighetsägare om rätt att dra fram elektriska kraftledningar borde utan inteckning göras be- tryggande mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter så länge kraftledningarna ägde bestånd. Föreningarna framhöll att ex- propriationsförfarandet i allmänhet var oskäligt dyrt i förhållande till expropriationsobjektet och hemställde att Kungl. Maj:t skulle låta un- dersöka möjligheten att genomföra en lagstift- ning om rätt att ha kraftledningar på annans mark grundad på samma principer som lagen om vågrätt (NJA II 1941 s. 516). Vattenkraft- föreningen har senare framfört samma önske- mål, bl.a. i yttrande den 7 oktober 1964 över

fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslag.

Vattenfallsstyrelsen har vid olika tillfällen framhållit att koncessionsförfarandet bör för- enklas och ifrågasatt om inte detta skulle kun- na ske genom en lagstiftning med vägrätten som förebild.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1965 har jag tillkallat sakkunniga för att utreda frågan om automatisk databehand- ling på inskrivningsväsendets område. De sak- kunniga, som antagit namnet inskrivningskom- mittén, har i enlighet med uttalanden i direk- tiven tagit upp frågan om rationaliseringsåt- gärder och reformer på inskrivningsväsendets område inom ramen för nuvarande registre- ringssystem. Som ett resultat härav har kom- mittén den 17 maj 1967 överlämnat en stenci- lerad promemoria med titeln Förenklad fastig- hetsbokföring. I promemorian har lagts fram förslag om bl. &. förnyelse som villkor för att vissa äldre inteckningar för nyttjanderätt och servitut skall fortbestå. I detta sammanhang har kommittén även väckt tanken på ett sakrättsligt skydd oberoende av inteckning för t.ex. el-, tele-, vatten- och avloppsledningar. Kommittén anför att inteckningar för sådana ledningar re- gelmässigt saknar betydelse från kreditsynpunkt och att publicitetskravet bör kunna tillgodoses genom att ledningarna redovisas i fastighetsre- gistret. Kommittén föreslår en utredning av frågan.

Under remissbehandlingen av promerorian har kommitténs uppfattning vunnit stark an- slutning. Förslaget om utredning av denna frå- ga har sålunda understötts av bl. a. Svea hov- rätt, kammarkollegiet, lantrnäteristyrelsen, tele- styrelsen, statens vattenfallsverk, fastighetsre- gisterutredningen, eldistributionsutredningen, Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stads- hypoteks- och bostadskreditorganisationer, Svenska elverksföreningen och Svenska kraft- verksföreningen.

Den tekniska utvecklingen och den tilltagan- de förekomsten av olika slags ledningar aktua- liserar alltmer behovet av särskilda civilrättsli- ga bestämmelser rörande rätt att ta i anspråk och utnyttja mark för ledningar. Det sakrätts- liga skyddet vid upplåtelse av mark för detta ändamål är enligt min mening inte tillfreds- ställande ordnat. Inteckningarna för nyttjande- rätts- och servitutsavtal medför ett avsevärt ar- bete för de hårt belastade inskrivningsavdel- ningarna och innebär även åtskilligt besvär för de enskilda fastighetsägarna och ledningsinne- havarna. Också för lantmäteriväsendet uppstår svårigheter till följd av inteckningama. Härtill kommer att det sakrättsliga skydd som tillkom- mer en intecknad rättighet i vissa situationer kan vara otillräckligt. Genom expropriation kan ett effektivare skydd åstadkommas men

expropriationsförfarandet är ofta alltför tids- ödande och dyrbart i förhållande till exprop- riationsobjektets värde.

Enligt min mening är det nu påkallat att när- mare utreda frågan om en samlad civilrättslig lagstiftning angående rätt att dra fram och bi- behålla ledningar över fastigheter. Utredningen bör i första hand omfatta en undersökning hu- ruvida sakrättsligt skydd för ledningar kan åstadkommas på annat sätt än genom inteck- ning. En sådan ledningsrätt bör ge ett effekti- vare sakrättsskydd än inteckning och kunna bildas genom ett snabbare och mindre kost- nadskrävande förfarande än expropriation. Ett väsentligt krav måste dock vara att den åtgärd, till vilken de sakrättsliga verkningarna knyts, omges med sådan publicitet att rättsförluster kan undvikas. Olika möjligheter kan här kom- ma i fråga. En lösning kan vara att med väg— rätten som förebild anknyta de sakrättsliga verkningarna till koncessionsbeslut eller liknan- de jämte utstakning på marken. En annan möjlighet är att låta registrering, t. ex. i fastig- hetsregistret, få sakrättslig verkan. Även andra lösningar än de här antydda kan givetvis kom— ma i fråga. Med hänsyn till de olika typer av ledningar som är aktuella kan det visa sig att en lösning som lämpar sig för en viss lednings— typ inte passar för samtliga fall. Även om en samlad och såvitt möjligt enhetlig lagstiftning bör eftersträvas för samtliga ledningstyper kan det därför visa sig nödvändigt att utforma reg- lerna olika för ledningar av olika beskaffenhet.

2 Översikt över gällande bestämmelser m.m.

Såsom framgår av direktiven för utred- ningen finns flera möjligheter att erhålla rätt att dra fram och bibehålla ledningar. De ledningar som det vanligen gäller är elektriska ledningar (stark- eller svagströms- ledningar), vatten— och avloppsledningar samt andra rörledningar för olika ändamål (pipelines för exempelvis olja och gas). De ur användningssynpunkt vanligaste elektris- ka ledningarna är sådana för elkraftöverfö- ring och telekommunikation. Det förefinns inom de olika ledningskategorierna betydan- de skillnader i fråga om ledningarnas stor- lek, längd och farlighet. De stora stark- strömsledningarna från kraftverken i Norr- land och Mellansverige, vilka sträcker sig över avsevärda avstånd, kräver betydande utrymmen, frilagda gator till 50 m bredd eller mera, stora tunga metallkonstruktioner och avsevärda säkerhetsanordningar. För de- taljdistributionsledningarna behövs mindre utrymme och lättare stolpkonstruktioner, under det att slutligen teleledningarna, i den mån de dras i luften, fordrar endast enkla stolpanordningar och praktiskt taget intet annat utrymme än det som dessa upptar.

I viss mån liknande förhållanden gäller för de i marken nedlagda rörledningarna. De stora vatten- och avloppsledningarna kräver givetvis betydligt mera utrymme än de mindre, lokala servisledningarna. Även när det gäller transformatorer, pumpstatio- ner och andra tillbehör till ledningarna är förhållandet likartat. De stora transforma-

tors- och pumpstationerna kan uppta en areal om mer än en hektar. De mindre be- höver däremot endast någon kvadratmeter.

Rätten att dra fram och bibehålla led- ningar kan erhållas antingen genom över- enskommelse med markägaren eller också genom tvångsåtgärder. På frivillig väg kan rätten grundas på avtal om nyttjanderätt el- ler servitut, sådant avtal kan sedermera in- skrivas. Reglerna härom finns upptagna i 7 och 14 kap. jordabalken. Det förra ka- pitlet behandlar nyttjanderätt och det se- nare servitut. Inskrivning av nyttjanderätt och servitut behandlas i 17 och 23 kap. jor- dabalken.

Rätten att dra fram ledning kan tvångs— vis erhållas genom expropriation enligt la- gen (l9l7:189) om expropriation. Expropria- tion kan sålunda medges enligt 1 5 första stycket 2 för telegraf- och telefonanläggning, enligt 1 5 första stycket 5 för att förse en ort med vatten och enligt 1 5 första styc- ket 13 för oljeledning, som är behövlig för företag av större gagn för orten. För det fall att exproprianten är en kommun kan expro- priation för vatten- och avloppsledning ske även med stöd av 1 5 första stycket 4. Kom- mun kan också med stöd av 18 a och 41 a åå byggnadslagen erhålla rätt att framdra all- män ledning. Om expropriation för elekt- riska starkströmsledningar finns särskilt stad- gat i 1 5 lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg— ningar.

I detta sammanhang må erinras om att expropriationsutredningen i november 1969 framlagt ett betänkande om expropriations- ändamål och expropriationsersättning m.m. (SOU 1969250). På grundval av betänkan- det har vissa ändringar gjorts i expropria- tionslagen (prop. 1971:122, SFS l971:915). I övrigt är betänkandet föremål för över- arbetning inom justitiedepartementet. Inom departementet har även utarbetats ett PM med förslag till ändringar i expropriations- förfarandet m.m. (Ju 197l:23 stencil). Även detta förslag är för närvarande föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Slutligen må nämnas en inom civildeparte- mentet utarbetad promemoria rörande lag- stiftning om fysisk riksplanering (civilde- partementet 197211 stencil). I denna har bl.a. upptagits vissa förslag till ändrade be- stämmelser om expropriationsersättning.

Beträffande elektriska ledningar framlade ellagstiftningsutredningen ett betänkande an- gående lagstiftning om elektriska anlägg- ningar (SOU 1966139). I detta betänkande upptaget förslag till ny ellagstiftning blev se- dermera föremål för överarbetning av el- distributionsutredningen i ett år 1968 avgivet betänkande om eldistributionens rationalise- ring (SOU 196839). I anslutning till dessa förslag framlades en proposition (19701139) med förslag till vissa ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar. Detta för- slag antogs med någon ändring av riksdagen (SFS 1970:905).

I vissa av förenämnda förslag avsågs bl. a. att bestämmelserna om expropriation i 1902 års lag skulle överflyttas till en ny expro- priationslag. Propositionen tog emellertid inte någon ställning till denna fråga.

Rätt att dra fram och bibehålla ledning för vatten och för avlopp kan även erhållas med stöd av bestämmelser i 2 och 8 kap. vattenlagen. För närvarande är vattenlagen föremål för omarbetning av vattenlagsutred- ningen.

Fastighetsbildningslagen (1970:988) upptar i 5 och 7 kap. vissa stadganden rörande bi- behållande av elektriska ledningar och till- skapande av servitut för exempelvis vatten- försörjning och avlopp.

Lagen (1966:700) om vissa gemensamhets- anläggningar ger möjlighet att under vissa speciella förhållanden skapa en rätt att dra fram och bibehålla ledningar. Inom justitiedepartementet har utarbetats ett för- slag till ny lag i ämnet, anläggningslagen (Ju 1971:16 stencil). Enligt förslaget, som är be- roende på Kungl. Maj:ts prövning, utvidgas i någon mån tillämpningsområdet i fråga om gemensamhetsanläggningar bl. a. att avse en- skilda vägar.

Tre lagar som i detta sammanhang är av intresse är lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, lagen (19322608) om enskilda vägar och väglagen (1971 :948) vilken trädde i kraft den 1 januari 1972. Förarbetena till väglagen återfinns i ett av vägsakkunniga avgivet betänkande Allmänna vägar (SOU 1968:17) samt prop. 1971:123. Lagen om enskilda vägar är i viss utsträckning föremål för översyn av 1969 års vägutredning.

En närmare redogörelse för stora delar av lagstiftningen på ifrågavarande områden och dess bakgrund har lämnats i bilaga nr 3 till expropriationsutredningens förutnämnda betänkande (SOU 1969151 5. 25).

Slutligen kan här nämnas den omorganisa- tion som pågår av inskrivningsväsendet och som grundar sig på dels en år 1967 av in- skrivningskommittén avgiven stencilerad promemoria om förenklad fastighetsbokfö- ring och dels av samma kommitté avgivet betänkande om ADB inom inskrivningsvä- sendet (SOU 1969: 9).

Samtidigt med avlämnande av förevaran- de betänkande har utredningen angående oljeledningar avgivit ett betänkande med förslag till lag om vissa rörledningar för petroleum, naturgas m.m. (SOU 1972: 58).

III

Allmän motivering

3 Behovet av lagstiftning

Flertalet av de starkströmsledningar som finns här i landet har dragits fram och bibe- hålls med stöd av servitutsavtal som in- tecknats eller, enligt nya jordabalkens termi- nologi, inskrivits i de fastigheter över vilka ledningarna går fram. Dessa fastigheter be- traktas som tjänande fastigheter i förhållan- de till kraftverksfastigheten, vilken anses vara den härskande fastigheten. Oaktat en viss tveksamhet tidigare rätt om ett verkligt servitut förelåg, eftersom rätten att ha led- ningarna framdragna över den tjänande fas- tigheten icke helt kan anses vara av stadig- varande betydelse för den härskande fastig- heten såsom sådan, har denna form av servi- tut allmänt godtagits i vår rättstillämpning. Ett högst betydande antal sådana servituts— avtal finns för närvarande inskrivna i fas- tighetsböckerna. Utredningen har inte gjort någon närmare undersökning om antalet in- skrivningar av detta slag. Det torde emeller- tid enligt vad eldistributionsutredningen ut- talat kunna uppskattas till över 200 000.

Telefon- och telegrafledningarna (teleled- ningar) torde mestadels dras fram med stöd av nyttjanderättsavtal på viss tid med ägar— na till de fastigheter som de berör. Dessa avtal blir i viss utsträckning föremål för in- skrivning till säkerhet för nyttjanderättens bestånd.

Beträffande såväl stark- som svagström- ledningar gäller att deras framdragande och bibehållande understundom säkerställs i de kontrakt som upprättats angående leverans

av ström eller om teleabonnemang på så sätt, att i kontraktet såsom villkor för leve- ransen eller abonnemanget intas en bestäm- melse om att ledningen skall få dras fram över fastigheten. Bestämmelsen kan ibland också innefatta rätt att dra fram andra led— ningar över fastigheten.

För vatten- och avloppsledningar säker- ställs, i den mån så finnes behövligt, på oli- ka sätt rätten till utrymme på de fastigheter de passerar. Då dessa ledningar liksom gas- ledningar oftast är kommunala och nedlag- da i kommunens egen mark, såsom gator el- ler andra allmänna platser, behöver de inte inskrivningsskydd i samma utsträckning som andra ledningar. I den mån tillgången på vatten blir mer begränsad och svårigheterna att oskadliggöra eller släppa ut avloppsvat— ten stegras, uppstår ofta fråga om att dra ledningar över stora avstånd. Såsom exempel härpå kan nämnas vattenledningen från Vät- tern till de tre städerna Falköping, Skara och Skövde samt den ledning som håller på att byggas från sjön Bolmen till Skåne. Här framträder ett starkt behov att säkerställa ledningarnas framdragande och bibehållan- de. Detta kan ske med stöd av bestämmel- serna i vattenlagen eller genom att inskriva servitutsavtal. Förfarandet enligt vattenlagen är förhållandevis omständligt och medför i allmänhet förhandlingar inför vattendomsto- len. Rätten enligt vattenlagen skiljer sig från avtalsservitutet däruti att den kan tillskapas tvångsvis och till sin karaktär närmast torde

vara att likställa med en ständig nyttjande- rätt. Någon inskrivning av rätten på samma sätt som i fråga om servitut äger inte rum och denna kan alltså inte utläsas ur fastig- hetsboken eller fastighetsregistret.

Möjligheten att erhålla rätt att dra fram och bibehålla ledningar med stöd av expro- priationslagen torde i viss utsträckning ha utnyttjats när vattenlagen inte varit tillämp— lig och ledningsföretaget inte kunnat träffa uppgörelse med markägare eller då möjlig- heter till inteckning saknats till följd av bristande lagfart.

Rätten att ha vatten- och avloppsledningar på annans mark kan också under vissa för- hållanden grundas genom beslut vid förrätt- ning enligt lagen om gemensamhetsanlägg- ningar. Anteckning om anläggningsbeslutet skall göras i fastighetsboken.

Möjligheterna att med stöd av fastighets- bildningslagen bilda servitut för framdra- gande av ledningar är till följd av bestäm- melserna i 7 kap. 2 (j ganska begränsade.

Behovet av särskilda regler, som ger ett sakrättsligt skydd för rätten att dra fram och bibehålla olika slags ledningar över an- nans mark, har framträtt mer och mer un- der årens lopp. Redan så tidigt som år 1930 upptogs, såsom anmärkts i direktiven för ut- redningen, frågan om sådana bestämmelser av Svenska vattenkraftsföreningen och Svenska elektricitetsverksföreningen i en skrivelse till Kungl. Maj:t. I skrivelsen utta- lades önskemålet att godvilliga uppgörelser med vederbörande fastighetsägare om rätt att dra fram elektriska kraftledningar borde utan inteckning kunna göras betryggande mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter så länge kraftledningama ägde bestånd. Motsvarande önskemål har därefter åter framförts vid olika tillfällen, senast av inskrivningskommittén och i vissa av de ytt- randen som avgivits över kommitténs för- slag.

De nuvarande möjligheterna att tillför- säkra sig rätt att dra fram och bibehålla ledningar är inte tillfredsställande. De gäl- lande rättsreglerna, vare sig man använder sig av inskrivning eller officialinstituten i exprOpriationslagen, vattenlagen eller bygg-

nadslagen, medför vissa olägenheter och inte oväsentliga besvär och kostnader för såväl- enskilda som det allmänna.

Såsom ovan framhållits torde ifrågava— rande rätt i det övervägande flertalet fall tryggas genom servitutsinskrivning. Emeller- tid innebär detta ingen helt betryggande sä- kerhet för rättighetens bestånd, då den vid exekutiv försäljning av den tjänande fastig- heten kan komma att upphöra, ett förhållan— de som kan få allvarliga konsekvenser för ledningsägaren. Hela ledningssystemet kan därigenom rubbas med betydande kostnader och andra olägenheter som följd för ägaren och brukaren av ledningen. Faran för en sådan situation har emellertid minskats ge- nom bestämmelser i lagen (1971:494) om- exekutiv försäljning av fast egendom, vilken trätt i kraft den 1 januari 1972. I 33 & nämn- da lag föreskrivs att rättigheter med sämre rätt än den fordran, för vilken fastigheten skall säljas, skall förbehållas om det saknas anledning till antagande att de belastar fas- tigheten till beaktansvärd skada för inne— havare av fordran med bättre rätt. Beträf- fande återstående icke skyddade rättigheter ges i 39 å en annan regel, som innebär att de under vissa omständigheter kan förbehål- las i samband med utropet.

Vissa svårigheter och besvär kan även i samband med relaxation och nedsättning av inskrivningar i den med servitut eller nytt- janderätt besvärade fastigheten uppkomma såväl för fastighetsägaren som ledningsäga— ren.

Det tidigare ofta förekommande besväret vid dödning av ledningsservitut i avstyck- ningar från stamfastigheter, som belastas av servitutet, har minskat genom införandet av den nya jordabalken. Här stadgas i 7 kap. 27 5 att, om fastighet, som besväras av nytt- janderätt eller servitut, delas och rättighe- tens utövning genom upplåtelseavtalet är be— gränsad till visst område, rättigheten upp— hör att besvära fastighet som inte omfattar någon del av området. Bestämmelsen har tillkommit i avsikt att bl. a. motverka upp- komsten av onödiga inskrivningar i fastig- hetsböckema.

Såsom framgår av den nu lämnade redo-

görelsen kan, även om betydande lättnader genomförts, likväl alltjämt vissa olägenheter uppstå i fråga om inskriven rättighet för ledning i samband med exekutiv försäljning av fastighet eller vid dödning av inteckning i fastighet som avstyckats före jordabalkens ikraftträdande, liksom vid relaxation och nedsättning av inskrivning.

Den största svårigheten för den som vill skaffa sig rätt att dra fram och bibehålla ledning torde uppkomma om fastighetsäga- ren vägrar att träffa uppgörelse om upp- låtelse av mark. I sådant fall återstår för ledningsägaren, om ett förfarande enligt vat- tenlagen eller byggnadslagen ej är möjligt, i stort sett inget annat än att tillgripa expro- priation. Detta ställer sig, såsom i direktiven för utredningen framhållits, ofta alltför tids- ödande och dyrbart i förhållande till expro- priationsobjektet. Ett snabbare och enklare förfarande för att uppnå det avsedda syftet måste därför framstå såsom i hög grad önskvärt.

En avigsida med att säkerställa den ifrå- gavarande rätten genom inskrivning är, för- utom vad som tidigare berörts, det besvär, den tidsutdräkt och de kostnader förfaran- det medför för ägare av stora ledningsnät. För varje fastighet utefter ledningen måste avtal upprättas och inskrivas och handling- arna bevaras och hållas i ordning. För led- ningsägaren medför detta ofta ett omfattan- de arbete och dryga kostnader. Ledningar- na kan ju sträcka sig över tusentals fastig- heter, belägna i olika län.

Även ur allmän synpunkt medför servi- tutsinteckningarna vissa mindre önskvärda konsekvenser. Redan för närvarande tyngs fastighetsböckerna i allt för hög grad av in- skrivningar för servitut, som meddelats till säkerhet för ledningar av olika slag över hela landet. Vid genomförande av den be- slutade reformen av inskrivningsväsendet är det ett önskemål att inskrivningsregistret inte onödigtvis belastas med servitutsinskriv- ningar för ledningar, särskilt med hänsyn till den omfattning vari dessa kunna förvän- tas förekomma om nuvarande system bibe- hålls. Enligt vad utredningen inhämtat före- ligger planer på en väsentlig utbyggnad av

elnätet. Man torde också kunna motse avse- värda nyanläggningar i fråga om vatten- och avloppsledningar.

Ett annat önskemål som väger tungt är att finna en lämplig utväg att undvika över- föring till det nya inskrivningsregistret av alla i de nuvarande fastighetsböckerna upp- tagna ledningsservituten. Om ett system kun- de tillskapas varigenom man kunde undvika att införa redan beviljade inskrivningar i det nya inskrivningsregistret men likväl ge rättigheterna fullt tillräckligt sakrättsligt skydd och publicitet, skulle detta innebära en betydande fördel. Till den frågan åter— kommer utredningen i samband med ett sär- skilt lagförslag.

I detta sammanhang vill utredningen ock- så erinra om lagen (1968:278) om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, av- komsträtt och servitut. Enligt denna lag har inteckningar av detta slag, beviljade före den 1 januari 1918, förfallit sista inskriv- ningsdagen år 1970, om inteckningen ej för- nyats sist på denna inskrivningsdag. Till följd av lagen har ett avsevärt antal äldre inteckningar avseende ledning förfallit och kommer sålunda inte att belasta det nya fastighetsregistret. Oaktat detta medfört vis- sa fördelar i de hänseenden som nu är i fråga, kvarstår dock för framtiden inte oväsentliga olägenheter.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda det från såväl alhnänna som enskilda synpunkter angeläget att en lagstiftning kom- mer till stånd som i möjligaste mån undan— röjer de olägenheter de nuvarande tillväga- gångssätten innebär vid säkerställande av rätten att dra fram och bibehålla ledningar över annans mark.

Utredningen har såsom allmänna riktlin- jer för lagstiftningen uppställt önskemålen att denna så långt som möjligt säkerställer rätten att dra fram och bibehålla ledning genom ett enkelt, snabbt och billigt förfa- rande som medför trygghet för ledningsäga- ren och innebär ett betryggande skydd för ägaren av fastigheterna och innehavare av rättigheter i dessa. Dessa önskemål kan emellertid i vissa hänseenden framstå såsom motstridiga och utredningen har därför sökt

göra en skälig avvägning mellan dem. Till en del har detta naturligtvis medfört att kompromisslösningar måste sökas i olika av- seenden.

Nuvarande tillvägagångssätt vid bildande

av vissa ledningsservitut m. m.

Innan utredningen närmare går in på hu- vudlinjerna för ifrågavarande lagstiftning, vill utredningen lämna en översiktlig redo- görelse för de tillvägagångssätt som för när- varande tillämpas då ett ledningsföretag sö- ker erhålla och trygga rätt att dra fram elek- triska starkströmledningar inom glesbygds- område.

Mellan RLF såsom företrädare för mark- ägarintressen å ena samt statens vattenfalls- verk, Svenska elverksföreningen och Svens- ka kraftverksföreningen å andra sidan har efter hand utbildats en viss praxis avseende tillvägagångssättet vid markuppgörelser i an- ledning av kraftledningsbyggen. Förfarandet är i vissa delar reglerat genom överenskom- melser från 1953, 1958 och 1966. (RLF har numera sammanslagits med Sveriges lant- bruksförbund till ett gemensamt organ, Lant- brukarnas riksförbund, LRF.)

I ett tidigt skede av projekteringen brukar ledningsbyggaren ta kontakt med berörda myndigheter och organisationer. Sålunda in- hämtas under hand synpunkter från länssty- relse, länsarkitekt, vägförvaltning rn. fl. För- farandet kan i viss mån sägas föregripa re- missbehandlingen i det kommande konces- sionsärendet. När planeringsarbetet hunnit så långt att ledningssträckningen kan anges på topografiska kartan, införskaffas från vederbörande lantmätare en förteckning över de fastigheter som berörs av företaget. Förteckningen kompletteras med uppgift om namn och adress på lagfarna ägare och

förses med bestyrkande av kommunal be- fattningshavare. Då sålunda utretts med vil- ka markägare -— eventuellt också nyttjan- derättshavare —— man har att göra, tas per- sonlig kontakt med dessa för att utverka tillstånd att beträda marken för provstak- ning och i samband därmed verkställa even- tuella mindre avverkningar. Som regel mö- ter detta inte något hinder. I de fåtaliga un- dantagsfallen — där det således är tänkbart att expropriation måste tillgripas — vänder man sig till länsstyrelsen, som med stöd av 71 & expropriationslagen kan förordna om erforderligt tillträde till fastigheten.

Sedan stakningsarbetet färdigställts, upp- tas närmare förhandlingar med markägarna. Den förut nämnda fastighetsägareförteck- ningen tillställs LRFzs länsombud som be- stämmer lämplig tid och plats för ett s.k. informationssammanträde med de på för- teckningen uppförda personerna och ombe- sörjer kallelser. I fråga om längre ledningar brukar man göra en indelning i sträckor på 4—5 mil och hålla särskilt sammanträde för varje sådant avsnitt. Sammanträdet hålls under ordförandeskap av en hos LRF an- ställd jägmästare. Markägare och arrenda- torer infinner sig oftast personligen. Själv- fallet deltar också en eller flera represen- tanter för ledningsbyggaren. Först lämnas en allmän orientering om det tilltänkta före- taget. I anslutning härtill diskuteras önske- mål och synpunkter från markägare angå- ende t. ex. ledningens sträckning i sidled el-

ler vissa stolpars placering. Gängse standard- formulär till servitutsavtal genomgås men något undertecknande av kontrakten före- kommer inte. Ej heller upptas förhandlingar om ersättning i enskilda fall. Ordföranden lämnar däremot en redogörelse över de nor- mer enligt vilka värdering av skogs- och åkermark i allmänhet sker. Härvid fram- hålls också att såväl ersättningen för be- stående intrång som gottgörelsen för till- fällig skada på grund av själva ledningsbyg- get bör utgå på en gång när anläggnings- arbetet slutförts, eftersom först då en exakt värdering är möjlig. Den verkställs senare av ledningsbyggaren, som upprättar ett pro- tokoll för varje fastighet. Värderingen kon- trolleras genom LRF:s försorg. Någon tid efter informationssammanträdet uppsöker ledningsbyggarens kontaktmän markägarna för att samla in servitutskontrakten. I det helt övervägande antalet fall, uppskattnings- vis mer än 90 %, kommer i enlighet med rekommendation från LRF frivillig uppgö- relse till stånd. Ledningsägaren låter inskriva de servitutskontrakt som undertecknats av markägarna och inleder expropriationsförfa- rande i de fall uppgörelse inte kunnat träf- fas.

Sedan de flesta servitutskontrakten upp- rättats, inges ansökan om koncession.

Kommerskollegium är närmast under Kungl. Maj:t den myndighet som handläg- ger koncessionsärendet. I vissa fall avgör kollegium ärendet självständigt. I samband med ärendets behandling tar ämbetsverket ibland kontakt med fastighetsägare som för- klarat sig missnöjda med ledningsfrågans lösning och förhandlar med dem. Först se- dan koncessionen bifallits och eventuellt er- forderlig expropriation genomförts kan ar- betet igångsättas i hela sin omfattning en- ligt koncessionsbeslutet.

I fråga om andra större ledningar än de ovan berörda blir förfarandet något annor- lunda. Frågor om markupplåtelse för vatten- och avloppsledningar behandlas, såsom tidi- gare berörts, -ofta enligt vattenlagens be- stämmelser. Uppgörelserna med markägarna i de fall då ledningen tryggas genom servi- tut träffas emellertid vanligen på samma

sätt som då det gäller koncessionerade led- ningar, dvs. individuellt med varje fastig- hetsägare och med särskilda servitutsinskriv- ningar för varje fastighet. Då förfarandet inför vattendomstolen ofta tar avsevärd tid i anspråk innan slutligt beslut kan erhållas, kan det ibland synas ledningsägama bekvä- mare att genom servitutsavtal med mark- ägare skaffa sig rätt till framdragande och bibehållande av ledningen och inskränka sin talan vid vattendomstolen till att avse själva vattenuttaget. Där uppgörelse med mark- ägarna ej kan träffas och vattenlagens be- stämmelser inte är tillämpliga, måste expro- priationsförfarande tillgripas.

5 Vägrätten som förebild för rätt att dra fram ledning

I de för utredningen utfärdade direktiven har antytts att en lösning av lagstiftnings- frågan kunde vara att med vägrätten som förebild anknyta de sakrättsliga verkningar- na av upplåtelsen till koncessionsbeslut eller liknande jämte utstakning på marken. I an- slutning härtill har uttalats att med hänsyn till de olika typer av ledningar som var ak- tuella det kunde visa sig att en lösning som lämpade sig för en viss ledningstyp inte pas- sade för samtliga fall. Utredningen har över- vägt möjligheterna att tillskapa ett sakrätts- ligt skydd för ledningar efter samma linjer som enligt väglagen gäller för vägrätt. Såsom framgår av vad tidigare anförts har efter direktivens utfärdande en ny väglag trätt i kraft. I sina allmänna principer vilar denna på samma grunder som lagen (1943: 431) om allmänna vägar. Enligt väglagen är staten väghållare i den mån ej Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, vägverket förordnat att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. I en övergångsbestämmelse till lagen har föreskrivits att, om vid den nya lagens ikraftträdande kommun var väg- hållare, kommun tills vidare förblir väghål- lare. Detta innebär i stort sett att de städer och köpingar eller stadsliknande samhällen som enligt tidigare lagstiftning var väghål- lare alltjämt är det. Dispositionsrätten till marken uppkommer genom upplåtelse av vägrätt. Denna innebär befogenhet för väg- hållaren att, utan hinder av den rätt som

annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för väg och, i den mån in- skränkningar inte gjorts, även i övrigt i fas- tighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra till- gångar som kan utvinnas av marken. Själva byggandet av ny väg föregås i princip av tre moment, nämligen förberedande utredning, företagets uppförande i flerårsplan samt upprättande av arbetsplan för vägföretaget. Till skillnad från tidigare lagstiftning kan arbetsplanen uppdelas i två moment, förbe- redande och kompletterande arbetsplan. Pla- nen har bl. a. den viktiga funktionen att till- godose den enskilde fastighetsägarens rätts- säkerhetsintresse inför de möjligheter till tvångsförvärv av vågrätt lagen ger väghålla- ren. I arbetsplanen skall nämligen anges den mark som behöver tas i anspråk för väg- företaget. Arbetsplanen skall även innehål- la för företagets genomförande i övrigt be- hövliga uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redovi- sas endast i huvuddrag. Förberedande ar- betsplan skall fullständigas genom komplette- rande arbetsplan. Vid utarbetande av arbets- plan skall samråd i fråga om vägens sträck- ning och vägföretagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myn- digheter samt andra som kan ha ett väsent- ligt intresse i saken.

Arbetsplan skall som regel utställas för granskning för att möjliggöra för fastighets-

ägaren och andra sakägare att bevaka sin rätt. Emellertid behöver arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, inte ut- ställas, om den ej avviker från vad som be- stämts i sådan plan. Ej heller behöver ar- betsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg utställas, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller för vissa ändamål under vägbyggandet eller om ianspråktagandet skriftligen medgivits av be- rörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under sam- ma förutsättning kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande arbetsplan även i andra fall. Arbetsplan skall fastställas av statens vägverk efter samråd med länssty- relsen. Om vägverket och länsstyrelsen är av olika uppfattning, skall frågan om faststäl- lelse av planen hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. I de fall då underlåtelse av ut- ställelse enligt vad nyss nämnts är medgivet, behöver fastställelse ej ske. Vägrätten upp- kommer i regel genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprät- tad och, i de fall så behövs, fastställd ar- betsplan.

Fastighetsägare och innehavare av nytt- janderätt eller annan särskild rätt till fastig- heten är berättigade att av väghållaren få in- trångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande och be- gagnande. Vid ersättningens bestämmande gäller expropriationslagens regler i tillämp- liga delar. Kan ej överenskommelse träffas om ersättningen, skall den som gör anspråk på ersättning väcka talan därom vid fastig- hetsdomstolen. I sådant mål gäller i tillämp- liga delar bestämmelserna om rättegång i expropriationsmål och om expropriations— kostnad.

Utredningen vill till en början uttala att ett tillvägagångssätt i enlighet med väglagen väl låter sig tänkas, då det gäller att sak- rättsligt trygga vissa ledningar med en rätt motsvarande vägrätten. En plan över led- ningens sträckning kunde utarbetas, utställas och fastställas, varefter marken kunde tas i anspråk med sakrättslig verkan. Emellertid

vill utredningen framhålla att ett sådant sys- tem endast kan anses lämpligt då det gäller större ledningar, dvs. stora starkströmsled- ningar för 220 kV eller därutöver, stora vat- ten- och avloppsledningar som sträcker sig genom större områden och stora pipelines för olje- eller gastransporter. För kortare el- ler lättare ledningar, såsom detaljdistribu- tionsledningar för elkraft, teleledningar eller servisledningar för vatten och avlopp, skulle ett sådant förfarande inte vara lämpligt eller ändamålsenligt från praktisk synpunkt. Det skulle bli alltför omständligt att i enklare fall göra upp detaljerade och sedan i stort sett orubbliga arbetsplaner och i flertalet fall utställa dessa. Förfarandet skulle bli stelt och förhållandevis tungrott för såväl led- ningsägarna som fastighetsägarna. Är denna ståndpunkt riktig, skulle man i så fall bli tvungen att använda sig av två olika system för tillskapande av rätt att ta mark i an- språk med sakrättsligt skydd. I direktiven för utredningen har denna möjlighet att lösa lagstiftningsfrågan också antytts som tänk- bar.

En annan sida av saken är att upprättande av arbetsplanen i vissa fall skulle komma att vila på enskilda rättssubjekt. Enligt väglagen ankommer det på det statliga vägverket att upprätta vägplaner vilka efter utställning av länsstyrelsen fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen eller, därest dessa myndigheter har olika mening, av Kungl. Maj:t. Ett motsvarande förfarande beträf- fande ledningar kan framstå såsom tänk- bart i de fall då statens vattenfallsverk eller kommunal myndighet är ledningsägare. Mera tveksamt ställer sig förfarandet för det fall att ledningsägaren är ett enskilt företag. Skall denna arbetsplan efter utställelse av länsstyrelsen fastställas av vattenfallsverket eller någon annan myndighet och länsstyrel- sen i samråd? Utan tvivel uppstår här mer eller mindre svårlösta komplikationer.

Av de ledningar vilka enligt utredningens mening möjligen skulle kunna inrymmas un- der samma system som allmänna vägar, är emellertid elledningarna samt de större olje- eller gasledningarna (om förslaget om kon- cession för olje- och gasledningar genom-

förs) föremål för koncessionstvång. Detta skulle medföra att ett koncessionsförfarande skulle inledas och genomföras i anslutning till en upprättad arbetsplan och därefter skulle denna slutligt utställas och fastställas. Detta måste bli både omständligt och tids- ödande. I direktiven har antytts möjligheten att anknyta den sakrättsliga verkan till kon- cessionsbeslutet och i så fall skulle utställ- ning och fastställelse bortfalla. En sådan ordning leder emellertid till att frågan om ledningens sträckning skulle i detalj i första och sista hand avgöras av Kungl. Maj:t eller i vissa fall central myndighet. För såväl led- ningsägaren som fastighetsägaren torde det medföra olägenheter att föra sin talan i den- na ordning, liksom det måste framstå såsom mindre lämpligt att detaljspörsmål som krä- ver närmare kännedom om de lokala för- hållandena avgörs centralt.

För den enskilde fastighetsägaren medför det uppenbarligen både besvär och svårig- heter att stämma till domstol, därest han inte vill åtnöja sig med vad ledningsägaren anser sig böra utge i ersättning för rätten att dra fram och bibehålla ledningen på fas- tigheten. Likaså medför det för honom olä- genhet att behöva bevaka sina intressen i samband med utställelseförfarandet. Samma olägenhet för fastighetsägaren medför väg- lagen i motsvarande situationer. Även om vägintresset och ledningsintresset i många fall kan framträda med samma styrka, mås- te det likväl vara ett önskemål att i möjli- gaste mån undvika olägenhet och besvär för den enskilde fastighetsägaren och andra in- tresserade sakägare.

Utredningen har därjämte ansett det vär- defullt att, om så låter sig göra, reglera rätten att dra fram och bibehålla ledning efter samma regelsystem, oavsett ledningens ändamål eller beskaffenhet. Med ett enhet- ligt system vinns bl. a. den fördelen att gränsdragningsproblemen bortfaller.

Med hänsyn till det anförda har utred- ningen vid utformandet av lagstiftningen om rätt att dra fram och bibehålla ledning inte ansett sig böra arbeta efter de linjer som uppdragits för konstituerande av väg- rätt enligt väglagen.

6. Ledningsrätten och dess huvudsakliga innehåll

Enligt utredningens mening bör den rätt, som avses skola tillskapas enligt det nu fö- revarande lagstiftningsarbetet, innefatta en efter officialprövning tillkommen rätt av sakrättslig karaktär att dra fram och bibe- hålla ledning. Från servitutet skiljer sig rät- ten så till vida att den inte skall behöva an- knytas till en härskande fastighet på sätt som för närvarande förutsätts vid lednings- servitut. Rätten torde i stället böra i princip tillkomma den som vid varje tillfälle är led- ningens ägare. Rätten kan lämpligen benäm- nas ledningsrätt.

I modern lagstiftning har möjlighet att tillskapa begränsade rättigheter till annans mark upptagits såväl i fastighetsbildnings- lagen som i lagen om gemensamhetsanlägg- ningar och förslaget till anläggningslag. I fastighetsbildningslagen och förslaget till an- läggningslag, den senare avsedd att ersätta lagen om gemensamhetsanläggningar, tilläm- pas i stort sett likartade förfaranden för rät- tigheters tillskapande. Den rätt som nu är i fråga skiljer sig emellertid från rättigheter enligt lagen om gemensamhetsanläggningar och förslaget om anläggningslag därutinnan att den ej är av gemensamt intresse för be- rörda fastigheter. Ledningen är mera sällan av betydelse för de fastigheter över vilka den sträcker sig, utan dess framdragande gagnar endast ledningsägaren, i de flesta fall ett fö- retag som levererar nyttigheter av visst slag. Enligt fastighetsbildningslagen kan emeller- tid vid fastighetsbildningsförrättning, an-

tingen fristående eller i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd, bildas servitut som är till gagn endast för en fastighet och som sålunda i viss mån är av samma karaktär som nu ifrågavarande rätt att dra fram och bibehålla ledningar. Utredningen har i be- traktande härav funnit sig böra ansluta be- stämmelserna om ledningsrätt så nära som möjligt till det regelsystem som kommit till användning vid tillskapande av rättigheter enligt fastighetsbildningslagen. Härigenom vinns den fördel att den nu ifrågavarande lagstiftningen kommer att nära följa det mo- derna regelsystem som nu gäller på jordrät- tens område. I sak kommer det att innebära en förenkling och utveckling av det hittills för ledningar tillämpade avtals- eller ex- propriationsförfarandet.

Såsom framgår av vad tidigare anförts finns ej någon samlad lagstiftning som möj- liggör att grunda en för framtiden bestående rätt att dra fram och bibehålla ledningar. Man har i stort sett att använda sig antingen av frivilliga servituts- eller nyttjanderätts- avtal med möjlighet till inskrivning eller av expropriationsförfarande eller förfarande enligt vattenlagen. Utredningen är av den uppfattningen att reglerna rörande lednings- rätten inte lämpligen kan infogas i någon av de tidigare omnämnda lagarna varigenom sakrättsligt skyddade rättigheter kan grun- das utan bör upptas i en fristående lednings- rättslag.

Enligt utredningens mening bör en led-

ningsrätt erhålla en säker och väl tryggad ställning i förmånsrättshänseende i fastig- heten. Detta sammanhänger med att de led- ningar som avses skola omfattas av rätten merendels är av ett stort såväl allmänt som enskilt intresse och ofta mycket kostnads- krävande att dra fram. Ett upphörande av rätten skulle följaktligen få mycket allvar- liga konsekvenser. Utredningen har därför ansett den böra gå före inskrivna rättigheter i fastigheten, dvs. utrymme för ledningarna får tas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan. En priviligierad ställning har på flera andra håll inom lagstiftningen tillerkänts vissa rät- tigheter av stort allmänt och enskilt intresse. Enligt 49 & expropriationslagen har särskild rätt till fastighet som tillkommit med stöd av lagen företräde framför all annan rätt till fastigheten. Detsamma är förhållandet med servitut enligt vattenlagen. I sakens natur har ansetts ligga att servitut enligt lagen om enskilda vägar skall ha en priviligierad ställ- ning, vilket även förarbetena till lagen ger vid handen. Sådan ställning har även servi- tut som bildats med stöd av ägofredslagen. Den enligt lagen om vissa gemensamhets- anläggningar tillskapade rätten att ta annans mark i anspråk intar likaledes en priviligie- rad ställning. Fastighetsbildningslagen och förslaget till anläggningslag utgår också från att de rättigheter som tillskapas enligt dessa lagar gäller före inskrivna rättigheter. Med hänsyn till den ståndpunkt som intagits i förenämnda lagar synes det inte kunna råda någon tvekan om att en liknande priviligie- rad ställning bör tillerkännas ledningsrätten. De förut berörda nya reglerna om rättighe- ters bibehållande vid exekutiv auktion ger vid handen att begränsade rättigheter i all- mänhet ej ansetts ha någon avgörande bety- delse för fastighetens kreditvärde. Till vissa särskilda spörsmål rörande ledningsrättens priviligierade ställning återkommer utred- ningen i den speciella motiveringen under 1 5.

7. Förfarandet vid upplåtelse av ledningsrätt

Såsom utredningen tidigare uttalat har ut- redningen inte ansett sig böra föreslå att ledningsrätt bildas genom ett förfarande motsvarande det som kommer till använd- ning vid tillskapande av Vägrätt enligt väg- lagen. Utredningen har i stället ansett sig böra överväga om ej det förrättningsförfa- rande som används vid bildandet av rättig- heter enligt fastighetsbildningslagen och la- gen om gemensamhetsanläggningar samt en- ligt förslaget till anläggningslag kan tjäna som förebild vid utarbetandet av bestämmel- serna rörande ledningsrätt. Ett liknande för- farande återfinns även i lagen om enskilda vägar. Rättigheten tillkommer här genom beslut av förrättningsman vid ett förrätt- ningsförfarande.

Enligt utredningens mening skulle ett så- dant enklare förrättningsförfarande under ledning av en förrättningsman lämpa sig för handläggning av frågor om ledningsrättens tillkomst.

Utredningen vill framhålla att för när- varande rätten att dra fram och bibehålla ledningar i de flesta fall grundar sig på fri- villiga överenskommelser mellan lednings- ägama och fastighetsägarna om servitut eller nyttjanderätt. Endast undantagsvis uppkom- mer sådana motsättningar mellan dessa att ett expropriationsförfarande blir nödvändigt. Det är därför av största vikt att man även vid tillskapande av ledningsrätt bygger på frivilliga uppgörelser mellan de i saken in- tresserade parterna. Man bör i möjligaste

mån vid utformandet av förfarandet an- knyta till och ta till vara de fördelar som ligger i att frivillig överenskommelse träffas angående ledningsrätt och ersättning härför. Härigenom underlättas, påskyndas och för- billigas förfarandet och även från psykolo- gisk synpunkt måste det framstå såsom be— tydelsefullt att frivillig uppgörelse träffas mellan parterna. I förarbetena till andra lag- stiftningar, såsom fastighetsbildningslagen samt lagarna om gemensamhetsanläggningar och enskilda vägar, där förrättningsförfaran- de kommer till användning, har starkt un— derstrukits betydelsen av frivilliga överens- kommelser. Sådana uppgörelser mellan led- nings- och fastighetsägarna kommer i hög grad att underlättas, om förhandlingar kan drivas vid förrättningar under fria och enk— la former.

8. Förrättningsmannen

Enligt fastighetsbildningslagen och förslaget till anläggningslag skall förrättningen hand- läggas av fastighetsbildningsmyndigheten, dvs. förrättningslantmätare och, under vissa förhållanden, gode män. Fastighetsbildnings- lagens ståndpunkt härvidlag sammanhänger med den vikt som statsmakterna numera lägger vid planläggningsfrågor och en ratio- nell utbyggnad av jord- och skogsbruket. Fastighetsbildningslagen ger förrättnings- myndigheten omfattande befogenheter och ställer stora krav på dess omdöme och kun- nighet i såväl tekniska som judiciella frågor.

Vid tillkomsten av lagen om gemensam- hetsanläggningar utgick man, i nära anslut- ning till lagen om enskilda vägar, från att det var mest lämpligt och ändamålsenligt att en av länsstyrelsen förordnad förrätt- ningsman verkställde förrättningen. Det kommittéförslag som låg till grund för lag- stiftningen upptog en bestämmelse att till förrättningsman skulle utses sådan person, lantmätare eller annan, som ägde erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt var till uppdraget lämplig. I motiveringen uttalades bl.a. att den omständigheten att man i lagtexten särskilt nämnt lantmätare —- varmed uppenbarligen avsågs även stads- ingenjör — berodde inte blott på att perso- ner tillhörande denna kategori ofta anlitades som förrättningsmän och att förrättningar av ifrågavarande slag ej sällan ägde nära samband med fastighetsbildningsverksamhe- ten, utan även därpå att med detta uttrycks-

sätt avsågs att förrättningsman som regel borde äga högskolekompetens. I kommitté- betänkandet anfördes vidare att det allmänt formulerade kompetenskrav som uppställts innebar att tanken på auktorisation genom myndighets försorg såsom Villkor för för- ordnande av förrättningsman avvisats. De fördelar som möjligen skulle stå att vinna genom en dylik anordning kunde inte anses uppväga de därmed förenade nackdelarna vilka framför allt skulle ta sig uttryck i en omfattande administrativ apparat. I remiss- yttrandena utsattes kommittéförslaget för viss kritik från flera håll med anledning av kompetenskravets utformning. Det påpeka- des att andra än lantmätare ofta borde kom- ma i fråga som förrättningsmän. Till följd härav förordade föredragande departements- chefen i propositionen 1966:128 att hänvis- ningen till lantmätare utgick. Den föreföll departementschefen onödig. Emellertid av- sågs därmed inte någon sänkning av kom- petenskravet.

I förslaget till anläggningslag upptogs däremot en bestämmelse om att fastighets- bildningsmyndigheten skall verkställa för- rättningen. Som motivering till förslaget an- fördes att det syntes uppenbart att en sam- ordning mellan fastighetsbildningsförrätt- ning och anläggningsförrättning i hög grad skulle underlättas om de handlades av sam- ma myndighet. Härigenom skulle man också vinna att det nuvarande förfarandet vid an- hängiggörandet av anläggningsärenden för-

enklades. Särskild förrättningsman skulle ej behöva förordnas varje gång en fråga om gemensamhetsanläggning aktualiserades.

Svaret på frågan vilket av de två alter- nativen, fastighetsbildningsmyndighet eller särskilt förordnad förrättningsman, som bör väljas för förrättning angående ledningsrätt, beror på hur man bedömer de fördelar och nackdelar som de olika lösningarna för med sig.

För alternativet fastighetsbildningsmyn- dighet kan åberopas att en tekniskt och juridiskt väl kompetent myndighet alltid kommer att handlägga förrättningen. Den- na kan då förutsättas bli korrekt utförd och registrerad. Upprättas för ändamålet särskilda enheter inom lantmäteriet, vinns också större likformighet och samlad er- farenhet på området. För alternativet sär- skilt förordnad förrättningsman talar att man därigenom lättare kan bibehålla den sedan länge tillämpade ordningen för att få till stånd avtal angående ledningarna, vilket tillvägagångssätt vunnit parternas för- troende. Hela förfarandet kan då från bör- jan till slut genomföras av samma person. Att anlita fastighetsbildningsmyndigheten för alla undersökningar, beredningar och överväganden som föregår förrättningar av ifrågavarande slag skulle sannolikt bli allt- för dyrt och tungrott. Med den nu tilläm- pade taxepolitiken för lantmäteriförrättning- ar skulle kostnaderna stiga till belopp, som knappast skulle kunna motiveras av någon motsvarande fördel. Även om för närva- rande lantmäteriets arbetsbörda inte är av den omfattning att förrättningar till följd därav skulle försenas i någon avsevärd grad, kan man inte utesluta att ändring härutinnan i framtiden kommer att ske. För lednings- ägare och markägare torde det också i regel framstå såsom enklare och smidigare att förhandla med en fristående, av båda par- terna betrodd förrättningsman. Man torde nämligen kunna utgå från att den myndig- het som utser förrättningsman förordnar den som föreslås om han befinnes kompe- tent. Det är psykologiskt förklarligt om det för parterna ter sig mera tilltalande att äga frihet vid valet av förrättningsmannen

än att vara uteslutande hänvisade till myn- dighet. Det är inte heller att befara att för- rättningsmän skall förordnas som ej äger erforderlig kompetens i fråga om tekniska och juridiska frågor. Slutligen kan för detta alternativ åberopas att tillämpningen av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar i nu ifrågavarande hänseende synes ha fungerat helt tillfredsställande, oaktat att de spörs- mål som där uppkommer ofta måste vara betydligt mera ömtåliga och komplicerade än vid fastställande av ledningsrätt. Det i fråga om anläggningslagen åberopade moti- vet, att samordning lättare skulle kunna ske mellan fastighetsbildningsförrättning och an- läggningsförrättning, torde vid upplåtelse av ledningsrätt sakna nämnvärd betydelse. Led- ningsrätten har sällan ett närmare samband med fastighetsbildning. För dylika fall kan särskilda bestämmelser komma i fråga. Ut- redningen återkommer till detta spörsmål i annat sammanhang. Utredningen vill under- stryka att inom utredningen de av dess leda- möter som närmast företräder ledningsägar- nas och markägarnas intressen uttalat sin starka övertygelse att det snabbaste och bäs- ta resultatet kommer att uppnås med en sär- skilt förordnad förrättningsman.

Vid övervägande av de skäl som talar för och emot de alternativa lösningarna har utredningen funnit sig böra förorda en be- stämmelse i den nya lagstiftningen att sär- skild förrättningsman skall utses. I anslut- ning till vad som för närvarande gäller i fråga om förordnande av förrättningsman enligt lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar bör läns- styrelsen vara den myndighet som förordnar förrättningsman.

Som tidigare berörts fordras för att vissa ledningar skall få byggas att koncession be- viljats. Så är fallet med elektriska stark- strömsledningar. Förslag har också, såsom utredningen tidigare anfört, samtidigt med detta betänkande framlagts om koncessions- förfarande i fråga om rörledningar för pet- roleum, naturgas m.m. Beträffande förord- nande av förrättningsman för koncessione- rade ledningar synes ändamålsenligt att i stället för länsstyrelsen den myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer utser förrättnings- mannen. Denna myndighet, som bör vara den, vilken närmast under Kungl. Maj:t handlägger koncessionsfrågor, och som till följd härav får antas ha en klar uppfattning om ledningens storlek och de tekniska och andra frågor som är förknippade med den, torde ha de bästa förutsättningarna att be- döma vilka krav som bör uppställas på för- rättningsmannens kompetens och allmänna lämplighet.

9. Ledningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas

Även om man eftersträvar att ledningsrätt i största möjliga utsträckning bygger på fri- villig uppgörelse mellan parterna, kan situa- tioner dock uppstå då parterna inte kommer överens. Möjlighet måste därför finnas att även under sådana förhållanden få lednings- rätt till stånd. Såsom inledningsvis framhål- lits måste därvid tillses att en tillfredsstäl— lande avvägning sker mellan å ena sidan ledningsägarens intresse av att få dra fram och bibehålla ledningen och å andra sidan fastighetsägarnas och andra berörda sak— ägares legitima anspråk att ledningsrätt inte upplåts annat än när det med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen be- finnes fullt berättigat och att därvid gott- görelse erhålls.

Expropriationslagen öppnar som tidigare angivits vissa möjligheter till tvångsupplåtel- se av nyttjanderätt eller servitut för framdra- gande och bibehållande av ledning. Den nu behandlade ledningsrätten innebär en rätt som nära ansluter sig till den som kan er- hållas vid expropriation. Under sådana för- hållanden kan det knappast anses innebära ytterligare olägenhet för fastighetsägare och övriga sakägare, om ledningsrätt upplåts un- der i stort sett samma förutsättningar som gäller för expropriation i allmänhet. Led- ningsägaren hade haft möjlighet att nå samma resultat, om han begärt expropria- tion. Enligt utredningens mening bör därför eftersträvas att ledningsrättslagen så långt

det finnes lämpligt anknyter till allmänna expropriationsrättsliga regler för rätt att dra fram och bibehålla ledning.

Den tidigare omnämnda expropriations- utredningen har i sitt betänkande (SOU 1969z50) lagt fram vissa principer beträf- fande bl. a. expropriationsändamålen. Vid sina överväganden av frågan för vilka led- ningar som ledningsrätt bör kunna medges har utredningen utgått från expropriations- utredningens förslag. I detta har expropria— tionsändamålen sammanförts till ett antal huvudgrupper, vilka systematiserats och ut- formats med avsikt att de skall täcka såväl nuvarande befogenheter och behov av ut- vidgningar som även de nya behov som under avsevärd tid kan uppkomma. De be- stämmelser i förslaget som närmast berör expropriation för ledning återfinns i 2 kap. 2, 3 och 4 55. Även 2 kap. 5 5 är av visst intresse i sammanhanget. 2 kap. 2 5 första stycket 1, som avses att delvis ersätta 18, 18 a, 41 och 41 a åå byggnadslagen, ger bl. a. kommun rätt att expropiera mark för allmän ledning inom område som i fastställd gene- ralplan eller stadsplan avsetts för annat än enskilt bebyggande eller eljest enligt planen skall kunna användas för allmän ledning. I sistnämnda fallet får dock förvärvet endast avse erforderlig nyttjanderätt eller servituts- rätt. I motiveringen till 3 och 4 åå övervägs bl. a. expropriation för enbart ledning. I korthet innebär dessa överväganden att led-

ningen — liksom varje annan anläggning för vilken expropriation kan komma i fråga — måste tillgodose ett närmare angivet behov. Detta behov skall aVSe antingen allmän sam- färdsel och transport, vilket i detta samman- hang innebär huvudsakligen telekommuni- kation (3 5), eller också >>nyttighet» så- som drivkraft, vatten och värme samt av- lopp (4 5). I första hand fordras att beho- vet av nyttigheterna m.m. — liksom sam- färdsel- och transportbehovet — är allmänt. Då kan expropriation alltid beviljas. Om be- hovet är enskilt är det inte möjligt med ex- propriation för teleledningar men däremot för ”nyttighets”-ledningar och avloppsled- ningar, såvida de fyller vissa villkor. Med avseende på dessa villkor indelas ledningar- na i två kategorier. Den första, som sägs in- nehålla visst inslag av allmänintresse, känne- tecknas av att ledningen är ansluten till ett nät av betydelse för riket eller viss ort. Den andra kategorin, med ett mera obetydligt in- slag av allmänintresse, utgörs av sådana öv- riga ”nyttighets”- och avloppsledningar där intrånget är ringa i jämförelse med nyttan.

I det följande lämnas en närmare redo- görelse för innehållet i vissa av de ovan be- rörda lagrummen samt den därtill anknutna motiveringen.

Enligt 3 5 får expropriation äga rum för att bereda utrymme för anläggning, som till- godoser allmänt samfärdsel- eller transport- behov. I fråga om expropriation för allmän farled, hamn och flottled gäller emellertid bestämmelserna i vattenlagen.

I 4 & medges att expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av drivkraft, vatten, värme eller likartad nyttighet eller av att bortföra och oskadliggöra avlopps- vatten eller annan orenlighet. Även om däri- genom ej tillgodoses allmänt behov, får ex- propriation äga rum för att bereda utrymme åt ledning för nyttighet som nu nämnts eller för avloppsvatten eller annan orenlighet, om ledningen skall ingå i ett ledningsnät av be- tydelse för riket eller för viss ort eller in- trånget av ledningen är ringa i jämförelse med nyttan därav.

Bestämmelserna i 4 få gäller emellertid ej sådant ianspråktagande av annans mark för

tillgodogörande av vattenkraft eller för gruvdrift, varom bestämmelser meddelats i annan lag.

I motiven har expropriationsutredningen uttalat att under 3 & upptagna anläggningar för allmänt samfärdsel- och transportbehov föll alla sådana telekommunikationer som omhänderhades av televerket och för vilka expropriationsrätt för närvarande fanns en- ligt 1 5 första stycket 2 i gällande expropria— tionslag. Den föreslagna bestämmelsen kom således att täcka samtliga uppkommande be- hov av telegraf-, telefon- och andra svag- strömsanläggningar i den mån dessa ingick i ett nät för den allmänna samfärdselns främ- jande.

I fråga om den i 4 5 i förslaget behand- lade gruppen har expropriationsutredningen anfört bl.a. att dit hade sammanförts ett antal nyttigheter och anordningar som i da- gens tekniskt utvecklade samhälle framstod som oundgängliga även med ganska mått- liga anspråk på standard och bekvämlighet. Det torde också vara betecknande att ut- vecklingen på dessa områden gått längre än på de flesta andra håll när det gällde att medge enskilda rätt till expropriativa in- grepp i annans egendom för att tillgodose i huvudsak privata intressen.

Den föreslagna regeln i 4 & kom enligt expropriationsutredningen att generellt täcka behovet av expropriationsrätt för alla typer av anläggningar som tillgodosåg rikets eller en viss orts behov av energi i mer eller mindre bunden form. Begreppet drivkraft i lagtexten måste i detta sammanhang tas i tämligen vid bemärkelse, något som uttryck- tes med orden ”och likartad nyttighet”. Här- under rymdes sålunda både elektrisk ström och annan drivkraft som erfordrades för in- dustriella anläggningar, gatubelysning m. m., atomenergi, elektrisk ström och gas till bo- städer och annan bebyggelse m.m. Även sådana drivmedel som olja m.m. rymdes under begreppet. Vidare kom under para- grafens tillämpningsområde att falla allmän- na vatten- och värmeverk samt reningsverk för avloppsvatten m. m. Slutligen täcktes be- hovet av expropriationsrätt för allmänna led- ningar av skilda slag, såsom elledningar, vat-

ten- och avloppsledningar, ledningar för olja, fjärrvärme, gas etc.

De i 4 & avsedda ledningarna för enskilda behov har expropriationsutredningen, såsom ovan nämnts, indelat i två kategorier, näm- ligen sådana med ett mera påtagligt inslag av allmänintresse och sådana utan starka- re inslag av allmänintresse. Angående den förstnämnda kategorin har expropriations- utredningen, efter att ha erinrat om att till denna kategori framför allt var att hänföra sådana ledningar för vatten, avlopp, gas, elektricitet, värme o. d., som ingick eller var avsedda att ingå i ett ledningsnät som till- godoser ett allmänt behov, anfört bl. a. föl- jande.

Även om den enskilda ledningen inte är sär- skilt betydelsefull i sig måste det nämligen an- ses förenat med betydande fördelar för det all- männa om ett stort antal enskilda låter ansluta sina fastigheter till sådana nät. Det förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas att inom den kommunala kompetensen ansetts ligga t. o. m. sådana ytligt sett typiskt enskilda behov som elektrifiering av avlägset liggande gårdar etc. Trots att en sådan åtgärd endast kommer ett fåtal till godo, har detta ansetts uppvägas genom uppgiftens uppenbara anknytning till grannelaget.

Vad nu anförts ger vid handen att det är be- fogat att medge expropriationsrätt inte bara för huvudledningar utan också för de därtill an- knutna servisledningama. Några särskilda in- skränkningar i expropriationsrätten förefaller inte påkallade utöver vad som redan nämnts om behovet av det nåt i vilket ledningen skall ingå. Härutöver synes det fullt tillräckligt att behovet av den enskilda ledningen prövas med hänsyn till det allmänna nödighetsrekvisitet.

Med avseende på de fall utan starkare in- slag av allmänintresse där expropriation bor- de medgivas, har expropriationsutredningen uttalat bl. a. att i denna kategori inrymdes ett stort antal fall när det vid första påseende var svårt att spåra något mera utpräglat all- mänintresse utöver sådana sociala hänsyn som gick ut på att skapa en acceptabel boen- destandard för alla kategorier av medborgare och att därvid inte låta glesbygdens befolk- ning komma i efterhand när det gällde att tillgodose sådana elementära behov som till- gång till vatten- och avloppsledningar, led- ningar för elkraft m.m. I sammanhanget

borde dock uppmärksammas den positiva inställning som i kommunallagstiftningen kommit till uttryck i förhållande till ifråga- varande slags anläggningar. Expropriations- utredningen har vidare påpekat att bestäm- melser om tvångsrätt för att dra fram led- ningar av berörd typ för närvarande fanns beträffande vissa vattenledningar och vissa starkströmsledningar samt i anslutning här- till anfört.

Otvivelaktigt kan vid sidan av de ändamål som omfattas av de nämnda bestämmelserna tänkas ett och annat ändamål av samma bety- delse, t.ex. framdragande av en vattenledning till en mindre industri, handelsträdgård, mejeri etc. I dessa fall är man f.n. hänvisad till det omständliga och kostsamma förfarande som anvisas i vattenlagen. Detta kan väl i och för sig vara befogat i sådana fall när ledningen för- orsakar intrång av någon betydenhet på den fastighet över vilken den dras fram eller i vars mark den läggs ned. I ett läge när man i och för sig är fullt på det klara med att ett ända- mål är tillräckligt betydelsefullt för att kunna förknippas med expropriationsrätt framstår emellertid metoden att låta gränsen för den all- männa expropriationslagstiftningens räckvidd bestämmas av intrångets omfattning som mera tilltalande än den f.n. tillämpade kasuistiska metoden enligt vilken gränsen bestäms uteslu— tande med hänsyn till den anläggning som led- ningen är avsedd att betjäna.

I 2 kap. 5 5 av expropriationsutredningens förslag föreskrivs att expropriation får äga rum för att bereda utrymme åt näringsverk- samhet eller anläggning därför av större be- tydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp. I motiveringen har an- förts bl. a. att behovet av expropriationsrätt för viss eller vissa grenar av näringslivet från tid till annan hade varit föremål för statsmakternas prövning. Det hade därvid aldrig varit fråga om någon samlad bedöm- ning av näringslivets behov i stort utan upp- kommande detaljfrågor hade lösts var för sig efter en prövning i det särskilda fallet. Vid en samlad översyn av expropriationslag- stiftningen syntes det angeläget att såvitt möjligt bringa ett visst system i bestämmel- serna på det nu ifrågavarande området. Vissa för näringslivet angelägna frågor så- som behovet av drivkraft, ledningar, kom- munikationer och vissa skydds- och säker-

E ! i

hetsområden borde av systematiska skäl tas upp under andra avsnitt. Kvar att behandla under denna paragraf var i stort sett vissa lokaliserings- och rationaliseringsfrågor, dvs. i detta sammanhang problem som hängde samman med önskemålet att ge in- dustri, hantverk, jordbruk och annan nä- ringsverksamhet möjlighet att utvecklas och slå sig ned på sådana platser som från all- männa synpunkter framstod som de lämpli- gaste.

Såsom utredningen tidigare framhållit bör eftersträvas överensstämmelse mellan de möjligheter, som expropriationslagen ger att dra fram och bibehålla ledningar, och de som ledningsrättslagen öppnar för sam- ma ändamål. Det synes inte tillfredsställan- de att två lagar på närgränsande rättsom- råden löser samma problem på alltför olika sätt. Utredningen vill erinra om att ett lik- artat spörsmål gav anledning till mycken diskussion i fråga om förhållandet mellan expropriation och inlösen enligt fastighets- bildningslagen. Enligt utredningens mening torde i stort sett de ändamål som expropria- tionsutredningen upptagit för medgivande av expropriation kunna åberopas för upplå- telse av ledningsrätt.

I fråga om teleledningar har hittills gällt att rätten att dra fram och bibehålla dem över annans mark mestadels säkerställts ge- nom nyttjanderättsavtal vilka ofta inteck- nats. Expropriationsförfarandet har endast mycket sällan tillgripits. Enligt utredningens mening är det uppenbarligen lämpligt och ändamålsenligt att ledningsrätt kan upplåtas för allmänna teleledningar i samma ut- sträckning som enligt förslaget till ny ex- propriationslag.

Även ledningar som tillgodoser behov av drivkraft, vatten, värme eller likartade nyt- tigheter och ledningar för bortförande av avloppsvatten eller annan orenlighet, bör kunna erhålla ledningsrätt. Såsom exprop- riationsutredningen påpekat är ledningar för olja och gas att hänföra till denna kategori. För att ledningsrätt skall kunna upplåtas torde ledningen böra tillgodose allmänt be- hov eller ingå i ett ledningsnät av betydelse för riket eller viss ort. Om ingen av dessa

förutsättningar skulle vara för handen, bör likväl ledningsrätt kunna upplåtas, om in- trånget är ringa i jämförelse med nyttan därav. Dessa villkor ansluter sig nära till expropriationsutredningens förslag.

Under 5 5 i sitt förslag har expropria- tionsutredningen, som ovan berörts, uppta- git den bestämmelsen att utrymme skall kunna exproprieras för att tillgodose nä- ringslivets behov under förutsättning att verksamheten är av större betydelse för riket eller orten eller viss befolkningsgrupp. Det är emellertid att märka att i motiven till denna paragraf uttalas att expropriation för ledningar, vilka erfordras för närings- verksamhet av nyssnämnt slag, av systema- tiska skäl borde tas upp under andra av- snitt. Uttalandet synes inte kunna uppfattas som annat än en hänvisning till vad tidigare av expropriationsutredningen anförts om ledningar för vissa angivna behov. Eftersom dessa behov, såvitt avser enskilda ledningar, är begränsade till de i 4 & uppräknade torde enligt motiveringen till förslaget expropria- tion för en enskild rörledning för transport av annat än i 4 & avsedd nyttighet inte vara möjlig. Förslaget till lagtexten kan måhända ge anledning till viss osäkerhet på denna punkt.

Enligt ledningsrättsutredningens mening kan emellertid säkerligen, vid sidan av de under 4 & i expropriationsutredningens för- slag berörda ledningarna, förekomma led- ningar av annat slag, som kan vara av stor betydelse för sådan näringsverksamhet som avses i 5 %. Såsom exempel på dylika led- ningar kan man peka på ledningar för transport av produkter inom den kemiska industrin. Under sådana förhållanden torde ledningsrätt böra kunna medges också för dessa ledningar, om de är behövliga för industrier av nu ifrågavarande slag. Led- ningsrätt torde dessutom böra kunna upp- låtas även för det fall att näringsverksam- heten eller anläggningen ej är av betydelse för riket eller orten men intrånget av led- ningen framstår som ringa i jämförelse med nyttan. Någon möjlighet att, för den hän- delse intrånget av verksamheten eller an- läggningen är ringa, medge expropriation

av behövligt utrymme för verksamheten eller anläggningen, då den ej är av bety- delse för riket eller orten, synes såsom nyss påpekats ej vara avsett enligt förslaget till expropriationslag. Anledningen till att här förordas en viss avvikelse från expropria- tionsutredningens förslag är rent praktisk. Det måste uppenbarligen framstå såsom orationellt och otillfredsställande om en an- läggning får ledningsrätt för en vattenled- ning eller oljeledning för sina behov med stöd av bestämmelsen att intrånget är ringa i jämförelse med nyttan men samtidigt skulle vägras ledningsrätt för en ledning för t. ex. kemiska produkter av vilken anlägg- ningen är i största behov, även om intrånget också här är ringa i jämförelse med nyttan.

Utredningen har däremot inte funnit an- ledning uppta någon föreskrift, motsvarande den som föreslagits av expropriationsutred- ningen i fråga om expropriation för närings- verksamhet eller anläggning som är av be- tydelse för viss befolkningsgrupp. Såvitt ut- redningen kunnat finna, torde något behov av ledningsrätt för sådana anläggningar knappast vara för handen.

Enligt utredningens mening finns inte nå- gon anledning att från ledningsrättslagens tillämpningsområde utesluta ledningar för farled, hamn eller flottled och inte heller ledningar för vilka utrymme kan tas i an- språk på annans mark för tillgodogörande av vattenkraft eller för gruvdrift enligt be- stämmelser i annan lag. Såsom framgår av vad tidigare berörts kan för dessa ledningar enligt expropriationsutredningens förslag inte medges expropriation.

Av i huvudsak lagtekniska skäl har ut- redningen inte kunnat följa expropriations- utredningens gruppering av ledningarnas än- damål. Till denna liksom andra mera spe- ciella frågor angående ledningarnas ända- mål och vissa avgränsningar mot annan lagstiftning återkommer utredningen i den speciella motiveringen.

Utredningen har även övervägt frågan om ledningsrätt bör medges för linbanor. Sådana av någon betydelse finns för närva— rande endast i ringa omfattning och det är knappast troligt att nya anläggningar kom-

mer att aktualiseras. Med hänsyn härtill sy— nes något behov av ledningsrätt i fråga om linbanor inte föreligga. Utredningen har därför ansett det inte vara påkallat med någon bestämmelse i ämnet.

Utredningen vill slutligen uttala att dess förslag i nu förevarande avseende för sitt genomförande inte torde vara beroende av att expropriationsutredningens förslag angå- ende expropriationsändamålen upphöjs till lag. Även om så inte blir fallet, synes det utredningen ändamålsenligt och lämpligt att ledningsrätt får medges för de ledningar som uppfyller de ovan angivna förutsätt- ningarna. Den skillnad som därvid skulle uppkomma mellan nu gällande bestämmel- ser om tvångsinlösen och utredningens för- slag med avseende på ledningarnas ändamål och villkoren för beviljandet av expropria- tion är inte av någon större betydelse från rättssystematisk synpunkt. Enligt utredning- ens mening talar rent praktiska skäl för led- ningsrätt i enlighet med de ovan angivna ändamålskriterierna.

l i 10 Ersättning för ledningsrätt

Utredningen har, såsom framgår av det tidigare anförda, då det gäller möjligheterna att tvångsvis erhålla ledningsrätt, ansett sig böra nära ansluta stadgandena till exprop- riationslagens regler. Av samma skäl finner utredningen sig böra förorda att ersättning för intrång vid upplåtelse av ledningsrätt utgår enligt de grunder som tillämpas vid expropriation. Härigenom kommer fastig- hetsägare och övriga sakägare i detta hän- seende i samma situation som om exprop- riationsförfarande tillgripits.

Ersättningsbestämmelserna i expropria- tionslagen (ändrade senast 197l:915) innebär följande.

I 7 & föreskrivs att för fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs, erläggas löseskilling motsvarande fastighetens mark- nadsvärde. Exproprieras en del av en fas- tighet, skall erläggas intrångsersättning mot- svarande den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom ex- propriationen. Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock- så sådan skada ersättas. Om den exproprie- rande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska skadan, skall hänsyn tas därtill vid bestämmande av expropriationsersätt- ning, om åtagandet är av beskaffenhet att skäligen böra godtas av den ersättningsbe- rättigade.

Enligt 8 5 skall, om det företag för vars genomförande fastighet exproprieras med-

för inverkan av någon betydelse på fastig- hetens marknadsvärde, köpeskillingen be- stämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inver- kan inte förekommit, dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till för- hållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Avser expropriatio- nen en del av en fastighet, skall vad nu är sagt om beräkning av marknadsvärde till- lämpas i fråga om värdet före expropriatio- nen.

Bestämmelserna i 10 5 innebär att, om åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning, som den exproprierande har att erlägga, skall, om skäl är därtill, genom åtgärden uppkommen ökning av fastighe- tens värde inte tas i beräkning vid ersätt- ningens bestämmande.

Slutligen föreskrivs i 11 5 att vad som stadgats i 7—10 55 om fastighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande sär- skild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation, s.k. osjälvständig rättig- hetsexpropriation. Detsamma gäller enligt 3 5 när särskild rätt till fastighet är föremål för expropriation, s.k. självständig rättig- hetsexpropriation.

Utredningen vill också peka på inlösen- bestämmelserna i 12 & expropriationslagen vilka är av intresse i detta sammanhang. I paragrafen stadgas bl. a. att, om nyttjande- rätt eller servitut skall upplåtas i fastighet

och därav föranledes synnerligt men för fas- tigheten eller någon del därav, ägaren får påfordra, att område som lider sådant men skall lösas. Även den exprorierande har rätt till utvidgning av expropriationen, om det skulle medföra endast ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande expropria- tionsersättning och fastighetsägaren inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla den återstående delen av fastigheten. Föredragande statsrådet anförde i propo- sitionen angående ändringarna i expropria- tionslagstiftningen (1971:122 3. 189) bl. a., att det givetvis ibland, t. ex. när det exprop— rierade området utgjorde endast en ringa del av hela fastigheten, kunde vara svårt att påvisa någon skillnad i marknadsvärde mel- lan den odelade fastigheten och restfastig- heten. Som regel torde man dock med fog kunna räkna med att en viss skillnad före- låg åtminstone såtillvida att en köpare inte skulle vara beredd att avstå från någon del av fastigheten utan reduktion av priset. Mot bakgrund härav syntes det motiverat att i sådana fall döma ut ersättning, bestämd exempelvis till visst belopp per m2. I andra fall kunde det förhålla sig så att det exprop- rierade området hade ett självständigt mark- nadsvärde och att expropriationen inte i och för sig påverkade restfastighetens vär- de. Detta kunde ofta vara förhållandet exempelvis vid expropriation av skogsmark. I en sådan situation torde man enligt före- dragande statsrådets mening kunna utgå från att skillnaden i marknadsvärde före och efter expropriationen överensstämde med värdet på den avstådda marken och det var då tillräckligt att fastställa detta värde. I sammanhang med frågan om rät- tighetsexpropriation uttalade statsrådet att han anslöt sig till expropriationsutredning- ens uttalande att upplåtelse av rättighet ge- nom expropriation i värderingshänseende helt kunde jämställas med expropriation av del av fastighet (prop. 1971:122 5. 191). Utredningen vill framhålla att vad före- dragande statsrådet anfört uppenbarligen måste beaktas då det gäller att tillämpa ex- propriationslagens regler om ersättning till fastighetsägare och andra sakägare vid upp—

låtelse av ledningsrätt. Såsom tidigare be- rörts finns det för närvarande avtal mellan ledningsägarnas organisationer och LRF an- gående de normer som bör tillämpas vid be- stämmandet av ersättning för kraftlednings— servitut. Dessa är ganska detaljerade och avser olika markförhållanden och —lägen. Vid bestämmandet av ersättning för led- ningsrätt synes normerna, i anslutning till vad statsrådet framhållit i fråga om ersätt- ning vid delexpropriation, böra kunna an- vändas. Detta kommer att i hög grad under- lätta ersättningsfrågornas bedömande och minska skiljaktigheter i fråga om ersätt— ningens storlek.

I 12 ?) expropriationslagen finns, som framgår av tidigare refererade bestämmel- ser, upptagna vissa stadganden om skyldig- het och rättighet att påfordra inlösen av restfastighet. Utredningen har övervägt om motsvarande föreskrifter bör tas upp i led- ningsrättslagen. Givetvis kan fall förekom- ma då krav på inlösen kan framstå såsom berättigat. Utredningen anser emellertid, med hänsyn till den erfarenhet som nu finns angående servitutsupplåtelserna, att dessa fall kommer att bli ytterst sällsynta. Under sådana förhållanden har utredningen inte funnit skäl att i ledningsrättslagen inta be- stämmelser i ämnet, så mycket mer som detta skulle komplicera lagstiftningen och dess tillämpning. Skulle fall uppkomma då inlösen av fastighet till följd av upplåten ledningsrätt kunde framstå såsom berätti- gad, bör ersättningen kunna fastställas så att fastighetsägaren ändå erhåller motsva- rande gottgörelse.

I 21 & expropriationslagen finns en före- skrift om att den exproprierande i sin stäm- ningsansökan skall uppge den ersättning han bjuder i målet. Utredningen har över- vägt att ta upp ett motsvarande stadgande i den nu ifrågavarande lagstiftningen. Som förut framhållits lärer emellertid i stora flertalet fall frivillig överenskommelse träf- fas mellan ledningsägaren och fastighets- ägarna om upplåtelse av ledningsrätten. Ut- redningen anser att, i de fall där sådan inte kommit till stånd, det är önskvärt och lämp- ligt att ledningshavaren för att underlätta

förhandlingarna lämnar fastighetsägaren ett bud i fråga om ersättningen samt underrät- tar förrättningsmannen om budets innehåll. Med hänsyn till att denna åtgärd framstår som naturlig har utredningen dock inte an- sett sig behöva ta upp en uttrycklig regel i ämnet.

Utredningen vill i detta sammanhang er— inra om det förslag till ändring i expropria- tionslagens bestämmelser om ersättning som framlagts i promemorian från civildeparte- mentet l972:1. Skulle förslaget genomföras, måste ställning tas till om detta bör påverka ersättningsbestämmelserna i nu förevarande lagstiftning.

Till den närmare utformningen av ersätt- ningsbestämmelserna, liksom till sakägarbe— greppet återkommer utredningen i den spe- ciella motiveringen under de paragrafer som behandlar dessa frågor.

ll Ledningsrättens subjekt

Nu förekommande ledningsservitut gäller i princip till förmån för en härskande fastig- het. Att så är förhållandet ligger i själva servitutsbegreppets innebörd. Vanligen knyts servitutet, då fråga är om elektriska ledningar, till den fastighet på vilken kraft- verket är beläget och, då det gäller vatten- eller avloppsledningar, till fastighet på vil- ken vatten- eller reningsverket uppförts. Ibland kan den härskande vara fastighet med transformatorstation eller annan an- läggning till vilken ledningen är anknuten. Utredningen vill i anslutning härtill erinra om att i ett servitutsförhållande den härs- kande någon gång kan utgöras av annat än en fastighet, t. ex. företag eller kommun (jfr Hillert, Servitut, s. 158 och där anförda rättsfall). Understundom medför anknyt- ningen av servitutet till härskande fastighet vissa svårigheter och olägenheter. Anlägg- ningen på denna kan t. ex. nedläggas eller flyttas. Ledningsägaren kan då se sig föran- ledd att behålla fastigheten enbart för att bevara servitutsrätten. Om ledningsägaren avhänder sig en del av fastigheten eller över- låter anläggningen och ledningarna åt olika håll, uppstår likaledes komplikationer.

Den av utredningen förordade rättigheten är i första hand, om inte annat bestäms, av- sedd att tillkomma den som begär lednings- rätt. Sedan ledningen anlagts bör lednings- rätt och ledning inte kunna skiljas åt. Säljes ledningen, skall ledningsrätten följa led- ningen. Tas ledningen bort och ersätts av

annan likadan ledning, bör ledningsrätten gälla också för den nya ledningen. Några hinder torde inte böra resas mot att upplå- ten ledningsrätt överlåts till annan innan ledningen byggts. Det fall kan ju inträffa att den som erhållit ledningsrätt finner sig inte kunna fullfölja projektet utan önskar över- låta det på annan. Likaledes bör lednings- ägaren, om han monterar ner sin ledning, kunna överlåta ledningsrätten till någon som uppför en ny ledning i stället för den gamla.

12. Ledningsrättens anknytning till fastighet

Enligt gällande rätt kan ledning under vissa förhållanden tjäna såsom kreditunderlag för lån.

I 2 kap. 1 & jordabalken, som innehåller bestämmelser om vad som hör till fastighet, stadgas i andra stycket att till fastighet hör även sådan byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utöv- ning av servitut till förmån för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns. Till följd av detta stadgande hör ledning till fastighet som har servitut för rätt att dra fram och bibehålla ledningen över annan fastighet. Ledningen utgör sålunda kreditun- derlag för panträtt i förstnämnda fastighet. Tidigare fanns särskilda möjligheter enligt lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. att efter registrering utnyttja elektriska stark- strömsledningar som kreditunderlag. Lagen är emellertid numera upphävd genom lagen om införande av nya jordabalken.

Under utredningsarbetet har starka önske- mål framställts om att även ledningar, för vilka utrymme upplåts enligt den nu ifrå- gasatta lagstiftningen, skall, i anslutning till vad som är möjligt enligt 2 kap. 1 5 andra stycket jordabalken, kunna tjäna som kre— ditunderlag vid belåning av den anläggning vartill ledningen hör. Härvid har uttalats att, om en sådan möjlighet inte öppnades, det kunde förmodas att man inte skulle be-

gagna sig av den nya lagstiftningen utan i stället skulle fortsätta med servitutsinteck- ningar, eftersom dessa möjliggjorde att led- ningarna utnyttjades som kreditunderlag.

Med anledning härav har utredningen ta- git upp det nu föreliggande problemet till övervägande.

En lösning genom en ny lag om registre- ring i anslutning till det sätt varpå 1920 års lag behandlade frågan har utredningen an- sett inte böra ifrågakomma med hänsyn till att statsmakterna funnit de erinringar som gjorts mot nämnda lag så övertygande att den nyligen upphävts (jfr prop. 1966: 24 s. 83, SOU 1968: 39 s. 150, prop. 1970: 20 s. 313 och 393, prop. 1970: 145 s. 295).

En förhoppning, som i samband med upp- hävandet av 1920 års lag uttalades om att lagen (1966: 454) om företagsinteckning skulle öppna en tillfredsställande möjlighet att använda ledningar såsom kreditunderlag, torde inte ha uppfyllts. Det har nämligen visat sig, enligt vad utredningen erfarit, att kreditinstituten knappast anser denna form av säkerhet tillfredsställande. Man önskar att panträtten i den fastighet där ledning- arna tillhörande anläggning finns skall om- fatta även dessa. Med andra ord, i kredit- hänseende bör för ledningar, för vilkas be- stånd upplåtits ledningsrätt, i stort sett gälla detsamma som för ledningar, vilka vilar på servitutsupplåtelse.

Utredningen har då i första hand över- vägt att i 2 kap. 1 & jordabalken införa ett

nytt stycke med bestämmelser av liknande innehåll för ledningar med ledningsrätt som i andra stycket upptagits för ledningar, som vilar på servitut. Bestämmelsen skulle inne- bära att till fastighet hörde utanför fastighe- ten befintlig ledning, för vilken ledningsrätt upplåtits, om anläggningen, för vars stadig- varande bruk ledningen var avsedd, var be- lägen på fastigheten och ledningen ej hörde till den fastighet där den fanns.

Mot en dylik bestämmelse kan emellertid med rätta göras den invändningen att svå- righeter i vissa fall kan uppstå att avgöra för vilken anläggning ledningen är avsedd till stadigvarande bruk. För att övervinna denna olägenhet måste någon form av be- slut eller registrering tillgripas för att fast- ställa till vilken anläggning ledningen hör.

Utredningen har därför i stället övervägt att i samband med upplåtelse av lednings- rätt öppna möjlighet att genom uttryck- ligt förordnande knyta denna till viss fas- tighet, som ägs av den för vilken lednings- rätten upplåtits. En dylik bindning till en fastighet bör kunna ske även vid ett senare tillfälle än vid själva upplåtelsen, liksom den bör kunna upphävas eller flyttas från en fastighet till en annan. Förordnandet måste emellertid meddelas på ett sätt som skapar tillräcklig publicitet om detsamma. Utred- ningen har funnit att detta bäst och enklast sker på så sätt att förordnandet ges vid en ny förrättning. Härigenom kommer detta, liksom andra förrättningsbeslut rörande led- ningsrätten, att införas i fastighetsregistret. Publiciteten blir då densamma som för be- slut om upplåtelse av ledningsrätt och fastig- hetsbildningsservitut. Förrättningen kan ske på ett mycket snabbt och billigt sätt, efter- som något sammanträde inte behöver hållas utan förrättningsmannen kan fatta beslutet direkt vid skrivbordet. Utredningen har över- vägt att beslutet skulle kunna meddelas av inskrivningsmyndigheten. Det skulle emeller- tid leda till att denna skulle just på en enda punkt bli tvungen att ta befattning med upp- låtelse av ledningsrätt. Beslutet kan uppen- barligen inte läggas på registermyndigheten.

Intas i den nya ledningsrättslagen be- stämmelser att ledningsrätt och ledning i

princip inte bör kunna skiljas åt, torde den säkerhet som eftersträvats i panträttsligt hänseende i fråga om ledningarna bli minst lika god som den som erhållits genom be- stämmelsen i 2 kap. 1 & andra stycket jor- dabalken.

I anslutning till vad nu anförts bör i 2 kap. 1 5 andra stycket jordabalken upptas en bestämmelse av innehåll att till fastighet hör ledning för vilken ledningsrätt upplåtits, om vid förrättning enligt ledningsrättslagen ledningsrätten förordnats skola höra till fas- tigheten.

Utredningen har upprättat förslag till lag om ändring av 2 kap. 1 & andra stycket jordabalken.

IV Specialmotiverin g

13. Förslaget till ledningsrättslag

Grundläggande bestämmelser I detta avsnitt, som omfattar paragraferna 1——13, fastslås till en början i 1 & principen om ledningsrättsfrågors avgörande vid för- rättning samt definieras ledningsrätt såsom en priviligierad rätt till utrymme inom fas- tighet, ibland förenad med vissa andra be- fogenheter. De typer av ledning för vilka lagen gäller och vad som skall anses tillhöra en ledning anges i 2 och 3 555. Frågan om gränserna för lagens tillämpning i förhål- lande till annan lagstiftning regleras i 4 &. En regel om vilka rättighetshavare som skall betraktas som sakägare ges i 5 &. I 6—11 55 upptas olika villkor avseende huvudsakligen ledningsrättens lokalisering. 12 och 13 65 innehåller bl. a. bestämmelser rörande ersätt- ning till sakägare.

1 &

I den allmänna motiveringen har redo- gjorts för de överväganden som lett till att utredningen förordat att prövningen av led- ningsrättsfrågor sker vid förrättning. De närmare föreskrifterna om förrättningen återfinns i 18—32 åå i lagens andra avsnitt.

Utredningen, som eftersträvat att i möj- ligaste mån ansluta till fastighetsbildnings- lagens systematik, har funnit lagens till- lämpningsområde böra begränsas till vad som enligt gällande rätt utgör fastighet. Härmed avses självfallet inte bara mark- ytan. Utrymme måste kunna upplåtas såväl i luften ovanför en fastighet som under dess

markyta. Anknytningen till fastighetsbegrep- pet innebär även möjlighet att ta i anspråk utrymme i eller på sådan byggnad eller an- läggning som enligt lag utgör tillbehör till fastighet.

Emellertid föreligger utan tvivel behov av att dra fram ledningar även på områden som ligger utanför fastighetsindelningen, således allmänt vattenområde och område som re- dovisas i bihang C till stadsregistret. Inom förstnämnda område torde redan nu före- komma på sjö— eller havsbottnen nedlagda kablar och rörledningar och den tekniska utvecklingen leder rimligtvis till att deras antal ökar. Allmänt vattenområde i havet är beläget på den s.k. kontinentalsockeln, där rätten att utforska bottnen och utvinna dess naturtillgångar enligt lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln tillkommer staten el- ler den som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. Nämnda lag innebär emellertid inte något ställningstagande till hur statens rätt till all— mänt vattenområde bör generellt bedömas. Saken diskuterades under förarbetena till lagen, men av flera skäl, varibland särskilt nämndes vissa olösta frågor om fastighets- bildning och fastighetsredovisning, ansågs en sådan reglering då inte genomförbar. Ut- redningen vill för sin del framhålla att sta- tens befogenhet att upplåta rätt att utforska och utvinna naturtillgångarna inom allmänt vattenområde i havet självfallet måste inbe- gripa rätt att där framdra eller låta framdra för ett dylikt företag behövliga ledningar.

Någon särskild lagregel härom fordras så- ledes inte. Emellertid återstår problemet be- träffande dels ledningar som inte har sam- band med företag enligt kontinentalsockel- lagen, dels ledningar inom allmänt vatten- område i de stora insjöarna. Så länge frågan om äganderätten till ifrågavarande sjö- och havsbotten står öppen och bestämmelser saknas om fastighetsbildning och fastighets- registrering, torde det ej vara möjligt att genom lagstiftning av fastighetsrättslig na- tur reglera frågan om ledningsrätt inom all- mänt vattenområde.

Mark som upptagits i bihang C, dvs. »vä- gar, gator, torg och andra allmänna platser samt sådana vattenområden som ej veter- ligen hör till en eller flera fastigheter en- skilt», är i betydande utsträckning berörd av olika ledningar, främst sådana som ägs av kommunen, men också av t. ex. teleled- ningar och ledningar tillhörande enskilda el- distributörer. Det kunde därför synas otill- fredsställande att från lagens tillämpning undanta dessa områden. Emellertid har i förarbetena till fastighetsbildningslagen och jordabalken förutsatts att mark av detta slag framdeles kommer att redovisas såsom ingående i fastighetsindelningen (jfr prop. 1970:20, s. A 417).

I det föregående har ledningsrättens vä- sentliga innehåll angivits vara en rätt att nyttja visst utrymme inom fastighet. Genom paragrafens andra stycke öppnas möjlighet att utvidga ledningsrätten med ytterligare befogenheter som, enligt vad erfarenheten utvisar, i allmänhet måste kunna utövas av ledningsägaren för att möjliggöra såväl led- ningens anläggande som dess begagnande. Utredningen har vid sina överväganden an- gående den närmare omfattningen av dessa befogenheter utgått från den oftast före- kommande typen av frivilliga upplåtelser av rätt att dra fram ledning, nämligen kraft- ledningsservitutet. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits grundas upplåtelse av mark för elektriska starkströmsledningar mestadels på dylika överenskommelser. De skriftliga avtal som därvid regelmässigt upprättas, avfattas så gott som alltid enligt vissa standardformulär, utarbetade av kraft-

företagen tillsammans med företrädare för markägare. I dessa kontrakt betingar sig ledningsägaren, förutom naturligtvis själva den grundläggande rätten att dra fram och för all framtid bibehålla ledningen över fas- tigheten, ytterligare befogenheter, varibland främst märks rätt att beträda marken för tillsyn och reparation av ledningen. Vidare kan ledningsägaren tillförsäkra sig rätt att ta bort för ledningen hinderliga träd och bus- kar och att i viss utsträckning ta sten från fastigheten. En vanlig klausul är att fastig- hetsägaren ikläder sig skyldighet att inte uppföra byggnad eller anordna upplag inom visst avstånd från ledningen. Det förekom- mer också att han åtar sig att från lednings- gatan bortforsla av ledningsägaren avverkat virke och förbinder sig att inte utan före- gående anmälan fälla träd eller spränga sten i ledningens närhet.

För utredningen har det stått klart att nu nämnda och liknande befogenheter vid be- hov måste kunna infogas som ett moment i ledningsrätten, om denna på ett tillfredsstäl- lande sätt skall kunna ersätta hittillsvarande ordning. Det kunde då ligga nära till hands att i lagen detaljerat ange alla de rättigheter och åtaganden som kan ifrågakomma för olika slag av ledningar. Utredningen anser emellertid att man med ett sådant tillväga- gångssätt, även om uppräkningen gjordes utförlig, å ena sidan inte med säkerhet kun— de helt täcka alla de skiftande åtgärder som för olika situationer kan vara erforderliga och å andra sidan riskerade att ledningsrät- ten många gånger gavs ett onödigt omfattan- de innehåll. Däremot synes det knappast vara förenat med större olägenhet att ge sö- kanden och markägaren, eller i sista hand förrättningsmannen, möjlighet att själva ut— forma de befogenheter och villkor av ovan angiven och liknande art som i det särskilda fallet kan påkallas. Andra stycket av para- grafen ger en regel av denna innebörd.

I paragrafens tredje stycke öppnas möj- lighet att anknyta ledningsrätten till viss fas- tighet.

Såsom i den allmänna motiveringen fram- hållits har det synts utredningen angeläget att en ledning som dras fram med lednings-

rätt inte skall ge sin ägare sämre kredit- möjligheter än en servitutsledning. Detta syfte skulle kunna vinnas genom att 2 kap. 1 5 andra stycket jordabalken utvidgades att gälla även för ledning med ledningsrätt. Eftersom ledningsrätten inte utan vidare, i motsats till servitutet, är knuten till en härs- kande fastighet, måste det ges möjlighet för ledningsägaren att efter eget val ange en viss, med ledningen i något avseende sam- manhängande fastighet, med vilken led- ningen sålunda skall vara förenad.

I enlighet härmed har i paragrafens tred- je stycke föreskrivits att vid upplåtelse av ledningsrätt förordnande kan ges att rätten skall höra till viss fastighet. Självfallet måste det vara fråga om en fastighet som ägs av ledningshavaren.

Fjärde stycket innehåller en regel om att ledningsrätt får upplåtas utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten.

Det intrång av varierande art som led— ningsrätten i det enskilda fallet kan inne- bära, drabbar självfallet i första hand ägaren till den fastighet varöver ledningen dras fram, men också innehavare av begränsad rätt i fastigheten kan komma att bli berörd. Som exempel på sistnämnda fall kan anföras att utövandet av nyttjanderätten till en grus— täkt försvåras på grund av en kraftlednings- stolpe eller att ett servitut, innebärande rätt att uppföra byggnad på annans fastighet, blir begränsat genom framdragandet av en kulvert över fastigheten. Är ledningen av den vikt att den faller in under lagen kan ej undvikas att sådana rättigheter får vika. Principen om ledningsrättens företräde med- för emellertid inte att sådana rättigheter all- tid måste uppgivas för ledningens skull. Många gånger torde det i 9 & uppställda kra- vet på planstöd utgöra viss spärr. Dessutom föranleder den allmänna aktsamhetsregeln i 6 & att redan befintliga rättigheter skall be- aktas så långt det är förenligt med rimliga ekonomiska överväganden.

2 5

I paragrafen uppräknas de ledningar för vilka lagen gäller.

Såsom i den allmänna motiveringen ut-

vecklats har utredningen i frågan om vilka slag av ledningar som får dras fram med ledningsrätt i allt väsentligt anslutit sig till de av expropriationsutredningen förordade principerna för expropriation med syfte att tillgodose allmänna och i vissa fall också enskilda behov av telekommunikation, kraft- överföring och ledningstransport. Av flera skäl, sammanhängande bl. a. med frågan om ledningsrättens förhållande till vissa servitut och önskemålet om en med avseende å funktionen enkel och tydlig gränsdragning, har utredningen inte funnit det möjligt att helt ansluta till systematiken i expropria— tionsutredningens förslag. I stället har det befunnits lämpligt att ange att lagen gäller vissa uppräknade ledningstyper, som karak- täriseras såväl av sin yttre beskaffenhet som av det tekniska ändamål de tjänar, och att indela dessa i fyra grupper.

Den första gruppen, upptagen under 1, utgörs av allmänna teleledningar, dvs. tele- verkets jordkablar och luftledningar för te- lefon, telegraf, radio och telex. Sådana led— ningar är, som tidigare påpekats, huvudsak- ligen framdragna med stöd av nyttjande- rättskontrakt, vilka i betydande utsträck- ning intecknats. Förutom televerkets led- ningar förekommer en del andra svag- strömsledningar, oftast tillhöriga statens järnvägar eller krigsmakten och ingående i anläggning för signalering, fjärrmanövrering eller liknande ändamål. De torde i allmän- het framdras över mark som ledningsägaren redan förfogar över, varför något mera på- tagligt behov av ledningsrätt här knappast kan anses föreligga.

Ledningarna under 2, de elektriska stark- strömsledningarna, utgör den till omfatt— ningen helt dominerande gruppen. Här åter- finns ledningar av mycket varierande stor- lek, alltifrån de landsomfattande stamlinjer- na med spänning på 400 kV eller mera till enkla lågspänningsledningar mellan en s.k. nätstation och den enskilde förbrukarens installation. För att på ett enkelt och otve- tydigt sätt klargöra vilka elledningar som bör kunna erhålla ledningsrätt har utred- ningen funnit lämpligt att uppställa krav på koncession. Härigenom utesluts de ledningar

som enligt kungörelsen (l957:601) om elekt- riska starkströmsanläggningar är undantagna från koncessionsplikt. Dessa, som uttöm- mande uppräknas i 2 kap. 1 5 av nämnda kungörelse, utgörs huvudsakligen av led- ningar inom byggnad, gårdstomt, jordbruks- fastighet och industrianläggning. Härigenom kommer i stort sett ledningsrätt att kunna upplåtas för samma elledningar som de för vilka expropriationsrätt föreligger.

I den tredje gruppen ingår i första hand ledningar som omfattas av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar. Enligt nämnda lag räknas till an- läggningen hela det huvudmannen tillhöriga ledningsnätet — med ett i detta samman- hang betydelselöst undantag — fram till en s.k. förbindelsepunkt, vilken i allmänhet är belägen i eller intill ansluten fastighets gräns. Någon anledning att under lednings- rättslagen inbegripa även sådana va-anlägg— ningar som inte är allmänna föreligger knappast eftersom behovet av utrymme för dem kan tillgodoses genom upplåtelse enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Däremot måste i denna grupp medtas de ofta mycket stora separata ledningar, som, utan att ingå i en allmän va-anläggning eller en gemensamhetsanläggning för vatten och avlopp, har till uppgift att från en vatten- täkt leda vatten till samhälle eller större in- dustrianläggning eller att därifrån bortleda spillvatten till reningsverk eller recipient. Sådana ledningar förekommer redan nu i viss omfattning och deras antal torde fram- deles komma att stiga på grund av tilltagan- de vattenkonsumtion och ökade krav på re- ning av avloppsvatten.

I fjärde gruppen återfinns vad som i all- mänhet kallas pipelines, dvs. rörledningar för transport av annat än vatten och avfall, i första hand olja och gas. Även ledning för fjärrvärme får räknas hit. Beträffande den— na grupp måste vissa kvalifikationer stipu— leras för att tillgodose kravet på det allmän— intresse som i de tre föregående grupperna utan vidare framgått av ledningarnas funk- tion. Med hänsyn härtill föreskrivs att led- ningen antingen skall drivas med stöd av koncession, något som utan vidare får anses

garantera sagda intresse, eller att den, så- som t.ex. en fjärrvärmeledning, tillgodoser ett allmänt behov eller gagnar anläggning för näringsverksamhet som är av betydelse för riket eller viss ort. I sista hand kan för en transportledning, även om intet av de nämnda kraven skulle vara uppfyllt, likväl erhållas ledningsrätt, nämligen om det in- trång ledningen totalt sett medför är endast ringa i förhållande till nyttan. Utredningen är medveten om att denna utvidgning, som i anslutning till bestämmelserna i 2 kap. 4 5 andra stycket av expropriationsutredningens förslag låter ledningsrättslagens räckvidd avgöras av intrångets omfattning, kan ge upphov till gränsdragningsfrågor som i sista hand måste avgöras efter en diskretionär prövning. Denna olägenhet har emellertid inte bedömts som så allvarlig att den föran- lett till en snävare gränsdragning av möjlig- heten till ledningsrätt i förhållande till den av expropriationsutredningen förordade ex- propriationsrätten.

3 &

Paragrafen innehåller en regel om vad som skall anses tillhöra en ledning.

Utredningen har inte funnit erforderligt att i lagtexten, utöver vad som kan framgå av uppräkningen, uppta en definition av begreppet ledning. Vad därmed avses får med tillräcklig tydlighet anses framgå av det vanliga språkbruket. Som ledning be- traktas således metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m. Utanför begreppet faller na— turligen anläggningar som rännsten, dike, tunnel, kanal och timmerränna. Det är vi- dare utan särskild föreskrift tydligt att led- ningen omfattar också vissa helt oundgäng- liga tillbehör, t. ex. stolpar, stag, socklar och fästen samt rensningsbrunnar och ventiler. Förutom nu angivna tillbehör kan emeller— tid en ledning för sin funktion också vara beroende av många andra tekniska anord- ningar. Exempel härpå utgör elektriska kopplings- och transformatorstationer. De är av varierande storlek och beskaffenhet, från små skåpliknande apparater, anbragta vid en stolpe, till s.k. stamstationer som

i l l i i

i i l i i l | i |

fordrar en markyta av en hektar eller mera. Vidare kan nämnas pumpstationer för vat- ten- och oljeledningar, också de upptagande en förhållandevis stor areal. För utredning- en har det framstått som ändamålsenligt att utrymme för dessa och liknande anordning- ar vid behov skall kunna upplåtas i samma ordning som för själva ledningen. Häremot skulle möjligen kunna invändas att upplä— telse av ledningsrätt för tillbehör av denna typ i några fall kunde komma att medföra ett alltför stort intrång på den fastighet där de anordnas. Det vore i och för sig tänkbart att i lagen införa en spärregel som maxime- rade den upplåtbara arealen. En sådan be- stämmelse torde emellertid vid praktisk till- lämpning lätt bli alltför stel och utredningen har därför stannat för att utrymme av ifrågvarande slag generellt skall kunna upp- låtas med ledningsrätt.

4 &

Paragrafen reglerar frågan om gränserna för lagens tillämpningsområde i förhållande till annan lagstiftning om tvångsupplåtelse av mark.

Som i den allmänna motiveringen anförts erbjuder gällande rätt ett flertal olika möj- ligheter att tvångsvis erhålla rätt att dra fram ledning över annans mark. I och för sig kunde det framstå som eftersträvansvärt att samla alla bestämmelser av hithörande slag till en lag. Emellertid skulle ett sådant tillvägagångssätt medföra icke oväsentliga ingrepp i ett betydande antal författningar, däribland expropriationslagen, byggnadsla- gen, vattenlagen och gruvlagen. Nämnda lagar är, som tidigare angivits, för närva- rande i olika avseenden föremål för genom— gripande omarbetning, varför det redan av den anledningen inte kan vara lämpligt att i detta sammanhang göra mera omfattande ändringar i dem. Härtill kommer att, även om enhetlighet från systematisk synpunkt skulle vara önskvärd, det likväl många gånger kan te sig praktiskt att behålla möjlighet till alternativa lösningar. Som exempel kan an- föras det fall att expropriation begärs för in— rättande av en vattentäkt, vars utnyttjande även nödvändiggör ett antal ledningar på

annans mark. Här kan omständigheterna vara sådana att det är fördelaktigt att låta expropriationen av själva vattentäktsområ— det utsträckas att omfatta även erforderligt utrymme för ledningarna. Utredningen har med hänsyn till sådana och liknande fall an- sett att de hittills föreliggande möjligheterna till Officialservitut — liksom självfallet till privata upplåtelser — för ledningar tills vi- dare bör stå öppna.

Från denna grundsats måste emellertid undantag göras i ett särskilt fall, nämligen då lagen om vissa gemensamhetsanläggning- ar är tillämplig. Enligt nämnda lag kan ef- ter förrättningsprövning för flera fastigheter gemensamt inrättas bl. a. ledning, dock ej sådan som tillhör allmän vatten- och av— loppsanläggning. För ledningen erforderligt utrymme får med bästa rätt tas i anspråk även på fastighet som inte ingår i gemen- samhetsanläggningen. Med hänsyn härtill och då förrättningsförfarandet enligt utred— ningens förslag i allt väsentligt är utformat efter samma grunder som i nämnda lag, kan något behov av ledningsrätt för gemensam— hetsanläggningar knappast anses föreligga. Följaktligen bör ledningsrättslagens tillämp- ning i detta fall vara utesluten. En regel härom har intagits i förevarande paragraf.

Viss avgränsning av lagen gentemot fas- tighetsbildningslagen torde också böra vid- tas. Till denna fråga återkommer utred- ningen i samband med ett förslag till änd— ring i 7 kap. 2 & fastighetsbildningslagen.

5 %

Paragrafen anger den krets av personer som vid lagens tillämpning skall räknas som sakägare.

Sakägarbegreppet i gällande rätt äger inte något allmängiltigt, fixerat innehåll utan kan variera allt efter den författning i vilken det förekommer. Frågan om be- greppets omfattning har under senare tid diskuterats bl. a. under förarbetena på fas- tighetsbildningslagen. Fastighetsbildnings- kommittén uttalade att det visserligen lät sig göra att beträffande vissa slag av fastig- hetsbildningsåtgärder uttryckligen ange vil- ka som var sakägare men att en sådan reg-

lering i huvudsak skulle kunna avse enbart förhållanden som knappast behövde närma- re klarläggas. Med hänsyn särskilt till de svåröverskådliga verkningar som en allmän bestämmelse skulle få fann kommittén det inte tillrådligt att införa en sådan regel i fastighetsbildningslagen. Utgående från att hittillsvarande principer skulle gälla också i fortsättningen anförde kommittén att som sakägare skulle anses fastighetsägare och vissa med dem jämställda besittningshavare ävensom servitutshavare när deras rätt var beroende av fastighetsbildningen. Nyttjan- derättshavare borde däremot inte, annat än undantagsvis, behandlas som sakägare. Ej heller innehavare av penninginteckningar eller motsvarande rättsägare borde ha tale- rätt. I den mån dessa personers intressen inte sammanföll med fastighetsägarens kunde deras rätt tillvaratas vid officialpröv- ningen. Under remissbehandlingen av kom- mitténs förslag framfördes från olika håll önskemål om en närmare precisering be- träffande innebörden av sakägarbegreppet. Departementschefen uttryckte förståelse härför men fann det liksom kommittén inte vara möjligt att i lagtexten ge en sådan be- stämning och sade sig även ha fått intrycket av att den nuvarande ordningen inte vållat några större olägenheter.

Expropriationsutredningen har i sitt be- tänkande (SOU 1969:50 s. 66), efter en ana- lys av lagstiftning och praxis på området, föreslagit en definition enligt vilken med sakägare förstås dels ägaren av den fasta egendom som expropriationen avser, dels innehavare av särskild rätt till egendomen utom innehavare av fordran, för vilken in- teckning i egendomen är sökt eller beviljad, eller annan med sådan fordran jämställd rätt.

Det av expropriationsutredningen formu— lerade sakägarbegreppet torde äga relevans i flertalet expropriationsrättsliga samman- hang, bl. a. också då mark tas i anspråk en- ligt lagen om gemensamhetsanläggningar. I förarbetena till sistnämnda lag uttalade fas- tighetsbildningskommittén att talerätten för sakrättsägare i fastighet där gemensamhets- anläggningen skulle inrymmas motiverades

av nyttjanderättshavares, servitutshavares och andra liknande rättsägares självständiga rätt till ersättning men att talan förden- skull inte begränsades till att avse endast ersättningsanspråk. Synpunkter från de ta- leberättigade kunde, framhöll kommittén, vara av stor betydelse när det gällde an- läggningens lokalisering och upplåtelsens omfattning men befogenheten att föra talan borde å andra sidan vara beroende av att rättighetens utövning påverkades av de väckta frågorna. Departementschefen bi- trädde kommitténs förslag under framhål- lande av att innehavare av fordringsinteck- ningar och andra rättigheter till betalning ur fastigheten inte kunde tilläggas talerätt. Enligt utredningens mening skulle det vara av stort värde om ledningsrättslagen på ett tydligt sätt anger kretsen av sak— ägare. Inte minst sökanden har ett påtagligt intresse av att direkt kunna bedöma vilka rättsägare som företaget kan angå. Som ut- redningen i annat sammanhang framhållit framstår det som naturligt att den som av- ser att begära ledningsrätt redan på projek- teringsstadiet tar kontakt med de personer, markägare och andra, som kan beröras av ledningsbygget. Även för förrättningsman- nen måste det vara en betydande fördel med en principiellt klar gränsdragning kring den personkrets som han har att förhandla med. Mot bakgrunden av nu nämnda synpunkter har utredningen funnit det angeläget med en uttrycklig regel om vilka som skall räk- nas som sakägare. Vid regelns utformande torde man kunna utgå från att sakägar- intresset vid ledningsrättsförrättning i stort sett skall vara detsamma som beträffande expropriation i allmänhet. En viss skillnad föreligger dock därigenom att i expropria- tionsfallet omfattningen av intrånget som regel är fastställd redan då expropriations- målet inleds. Målet gäller endast en värde- ring av den skada som intrånget medför för sakägarna. Vid en ledningsrättsförrättning kan det däremot ofta bli fråga om att först närmare utreda över vilka fastigheter led— ningen skall gå fram och att i samband därmed avväga olika intrång och olägenhe- ter mot varandra. Det är tydligt att sak-

ägarna, i likhet med vad som ansetts böra gälla vid förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, måste ha möj- lighet att påverka avgörandet även av så- dana frågor, naturligtvis dock under förut- sättning att de har ett ekonomiskt intresse i saken. Nu anmärkta förhållanden synes emellertid inte föranleda något frångående av det expropriationsrättsliga sakägarbe- greppet.

I enlighet med det anförda föreskrivs i paragrafen att med sakägare förstås i lagen ägare av fastighet inom vilken utrymme för ledningen kan komma att upplåtas samt innehavare av annan särskild rätt till fastig- heten än rätt för fordran, i den mån hans rätt berörs. Såsom ägare anses, i likhet med vad som gäller enligt lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar, även den som innehar fastighet på grund av testamentariskt för- ordnande utan att äganderätten tillkommer någon.

6 5

Genom tillämpning av bestämmelserna i 2—4 åå kan fastställas när en ledning är av sådan beskaffenhet att den får dras fram med ledningsrätt. Det är emellertid tydligt att prövningen inte kan stanna därvid utan måste avse också frågan om ledningens när- mare lokalisering med hänsyn till de mot- stående intressen som kan föreligga i det särskilda fallet. För bedömningen härav uppställs vissa bestämmelser i de närmast följande paragraferna.

Förevarande paragraf upptar den all- männa regeln att ledningsrätt skall upplåtas så, att ledningens ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. En liknande föreskrift återfinns i väglagen och i flera andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Det förtjänar att framhållas att intrång och olä- genhet kan avse inte bara enskilt utan även allmänt intresse, t. ex. allmänna naturvårds- hänsyn. Som exempel på vad därmed menas kan anföras en regel i 26 & vägkungörelsen (19712954) enligt vilken väg bl. a. bör er- hålla en mjuk och naturlig inpassning i landskapet. Motsvarande hänsyn kan med

stöd av förevarande paragraf tas då det gäller en lednings inplacering i terrängen. Föreligger däremot särskilda, med stöd av naturvårdslagen meddelade förbud eller föreskrifter till skydd för landskapsbilden, kan i stället 9 & andra stycket bli tillämpligt.

Det bör påpekas att regeln är dispositiv då det gäller intrång och olägenhet beträf- fande enskilt intresse. Fråga härom kan nämligen enligt 13 & första stycket göras till föremål för överenskommelse mellan sö- kanden och sakägare.

7 %

I paragrafen föreskrivs att ledningsrätt inte får upplåtas så att den strider mot gäl- lande säkerhetsföreskrifter.

Vissa ledningar innebär, då de är i drift, risk för person- och egendomsskador. Så är framför allt fallet med elektriska högspän- ningsledningar men även olje- och gasled- ningar kan ha denna egenskap. Deras fram- dragande är på grund härav kringgärdat av säkerhetsföreskrifter av vilka några hänför sig till ledningens tekniska beskaffenhet och andra till dess placering i förhållande till omgivningen. I sistnämnda fall måste själv— fallet tillses att ledningsrätt upplåts på ett sådant sätt att bestämmelserna kan iakt- tas. Som exempel på föreskrifter som så- lunda kommer i fråga kan nämnas stark— strömskungörelsens (l957:601) regler om lednings förläggande på visst minimiavstånd från byggnad, flygplats m. m.

8 5

Denna paragraf innehåller en regel om s. k. kommunalt veto mot ledningsrätt inom gatumark m. m. inom planområden.

1902 års lag om elektriska anläggningar ger kommun rätt att påverka vissa expro- priationsfrågor inom områden, avsedda för trafikändamål och andra allmänna ändamål än bebyggelse. Enligt 1 & andra stycket är sålunda menighet inte utan synnerliga skäl pliktig att för elektrisk starkströmsanlägg- ning upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område för vilket finns stadsplan eller byggnadsplan. Vidare gäller enligt 1 & fjärde stycket jämfört med 90 & expropriationslagen att utrymme för elled-

ningar inom dylikt område får upplåtas en- dast som servitut eller nyttjanderätt.

Expropriationsutredningen (SOU 1969:50 s. 132) har funnit att principen om kommu- nalt medinflytande på expropriation inom ifrågavarande områden inte bara bör be— hållas utan dessutom ges ökad räckvidd. I enlighet härmed har i dess förslag till all- män expropriationslag upptagits en regel att inom område, som i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan avsetts till ga- ta, väg eller annan allmän plats, hamn- eller vattenområde, får utan kommunens medgi- vande expropriation för annans räkning äga rum endast om synnerliga skäl föreligger. Att vetorätten ej gjorts ovillkorlig motive- rade expropriationsutredningen med att det otvivelaktigt alltid uppkom vissa fall då annan än kommunen kunde behöva expro- priera inom de angivna områdena. Detta gällde enligt utredningen bl. a televerkets be- hov av utrymme för telekablar och kraftbo- lagens behov av expropriationsrätt för att dra fram stora huvudledningar från kraft- verken. Vidare kunde en enskild huvudman för en allmän vatten- och avloppsanläggning behöva expropriationsrätt för att dra fram sina ledningar. Eftersom samtliga dess fall berörde anläggningar av stort allmänt intres- se föreföll det påkallat att medge visst avsteg från en huvudregel om kommunens exklu— siva expropriationsrätt inom ifrågavarande områden. Expropriationsutredningen fram- höll emellertid att sådana expropriationer i regel inte fick innebära att egendomen av- stods med äganderätt.

Enligt vad ledningsrättsutredningen in- hämtat har expropriationsutredningens för- slag i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Det torde stå klart att de skäl som legat till grund för expropriationsutredningens ställningstagande i hög grad äger relevans även för ledningsrätten. Otvivelaktigt har en kommun starkt intresse av att utrymme inom gatumark m.m. inte tas i anspråk för några andra ledningar än dess egna och sådana för vilka den själv anser sig kunna medge upplåtelse. Fullgörandet av de kom- munala uppgifterna vad beträffar trafik, ga-

tubelysning, renhållning m.m. förutsätter ett avgörande inflytande på frågor om markanvändningen inom dessa områden. Detta gäller oavsett om kommunen äger marken i fråga eller ej. Med hänsyn härtill kunde det möjligen ifrågasättas om inte kommunens medgivande alltid borde utgöra en förutsättning för ledningsrätt inom ifrå- gavarande områden. Det bör påpekas att spörsmålet med hänsyn till regeln i 11 & är begränsat till icke koncessionspliktiga led- ningar och ledningar som visserligen fordrar koncession men där koncessionsbeslutet, så- som vid områdeskoncession för ett elek- triskt distributionsnät, inte avser en i hu- vudsak bestämd sträckning. Utredningen anser emellertid att en ovillkorlig vetorätt i enstaka fall, framför allt beträffande led- ning av mycket stort allmänintresse, skulle kunna framstå som olämplig. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av enhetliga regler — varvid utredningen utgår från att expropriationsutredningens förslag i denna del i allt väsentligt kommer att följas — finner utredningen en möjlighet böra stå öppen att undantagsvis erhålla ledningsrätt även utan kommunens medgivande. Det bör emellertid understrykas att skälen för ett från kommunen avvikande ställningstagan- de måste ha en alldeles särskild tyngd.

Såvitt utredningen kunnat finna torde i praktiken knappast någonsin ha inträffat att expropriationstillstånd avseende elledningar inom förevarande områden beviljats i strid mot kommunens bestämda ställningstagan- de. Däremot lärer det ofta förhålla sig så, åtminstone vad gäller större ledningar, att ledningsägare samråder med kommunen på ett tidigt stadium under projekteringen lik- som att kommuner under sitt fortlöpande planeringsarbete upprätthåller kontakt med utomstående distributionsföretag som har eller kan väntas vilja framdra ledningar inom dess område. Härigenom erbjuds ofta möjligheter till samförståndslösningar av uppkommande markfrågor.

9 & I denna paragraf tas upp villkor för upp- låtelse av ledningsrätt inom område där

)

fastställd plan finns eller andra bestämmel- ser för bebyggelse eller markanvändning gäller.

Krav på planöverensstämmelse föreligger på många håll inom närbesläktad lagstift- ning. Sålunda gäller enligt 14 å väglagen att inom område med fastställd generalplan el- ler med stadsplan eller byggnadsplan väg skall byggas i överensstämmelse med planen och i övrigt läggas så, att syftet med gällan- de markbestämmelser inte motverkas. Om särskilda skäl föreligger kan undantag från plan eller bestämmelse ges av Kungl. Maj:t. Även i 6 5 andra stycket lagen om gemen- samhetsanläggningar och i 4 & andra stycket lagen om enskilda vägar finns regler av lik- nande innehåll. Vid den modernisering av dessa lagar som förslaget till anläggningslag innebär har man, liksom i väglagen, anknu- tit till bestämmelserna i 3 kap. 2 & fastig- hetsbildningslagen, där förhållandet mellan fastighetsbildning samt planer och liknande föreskrifter regleras. Det ligger därför nära till hands att även då det gäller lednings- rätten bygga på fastighetsbildningslagens regler. Härvid måste emellertid beaktas att förhållandena många gånger kan vara så- dana att den ur ledningsrättssökandens syn- punkt mest lämpliga sträckningen inte är helt förenlig med gällande plan eller annan allmän bestämmelse för bebyggelse eller markanvändning. Sträckningen kan ju på ett avgörande sätt vara betingad av sådana spe- ciella faktorer som hänsyn till planmässig elektrifiering eller markens lutningsförhål- landen. Därför är, som i annat sammanhang påpekats, prövningen av en lednings sträck- ning inte alltid att jämställa med en fastig- hetsbildningsfråga i egentlig mening. Det står likväl klart att uppkommande frågor om ledningens förhållande till planerna rim- ligtvis måste lösas efter i huvudsak samma principer som gäller för vägar, gemensam- hetsanläggningar och fastighetsbildning i allmänhet. Byggnadslagstiftningen förutsät- ter att generalplan och stadsplan skall kun- na innehålla bestämmelser om att viss mark får nyttjas för allmän ledning. Planmyndig- heterna torde också i ökad omfattning ha uppmärksamheten riktad på sådana frågor,

ehuru det vid planering naturligtvis inte all- tid är möjligt att förutse alla framtida led- ningsbehov.

I enlighet med det anförda har utredning- en utformat reglerna om lednings planmäs- sighet i huvudsaklig överensstämmelse med fastighetsbildningslagens motsvarande före- skrifter i dessas lydelse enligt SFS 1971:1035.

I första stycket av förevarande paragraf upptas regeln att upplåtelse av ledningsrätt inom område med fastställd generalplan el- ler med stadsplan, tomtindelning eller bygg- nadsplan skall stå i överensstämmelse med planen. Med denna positiva utformning av bestämmelsen avses inte bara att fastställda planlinjer skall följas utan också att led- ningens sträckning skall vara förenlig med de synpunkter som ligger till grund för pla- nen.

Enligt stadgandet i paragrafens andra stycke skall vid upplåtelse av ledningsrätt också andra bestämmelser för marks be- byggande och användning respekteras. Ex- empel på dylika är regionplan, utomplans- bestämmelser och naturvårdsföreskrifter. Ofta har de inte plankaraktär utan är for- mulerade såsom förbud, varför grundsatsen lämpligen kan uttryckas så, att syftet med bestämmelsen icke får motverkas.

Tredje stycket reglerar frågan om dispens- givning och annan möjlighet till avvikelse från planerna och de särskilda bestämmel- serna. Det gäller framför allt den situatio- nen då plan eller bestämmelse blivit föråld- rad men en ändring av olika skäl inte kan vara att vänta innan ledningsrättsfrågan bör avgöras. Här tilläggs länsstyrelsen eller ef- ter delegation byggnadsnämnden rätt att medge undantag. Länsstyrelsen får medge avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan endast om byggnadsnämnden till- styrkt sträckningen. Vidare stadgas att smärre avvikelser får göras av förrättnings- mannen i sådana undantagsfall då planen i någon detalj visar sig mindre ändamålsenlig och en awikelse uppenbarligen inte skulle strida mot intentionerna bakom den. Själv- fallet bör bestämmelsen tillämpas med för- siktighet och med iakttagande av reglerna för samråd med berörda myndigheter.

Fjärde stycket överensstämmer helt med 3 kap. 2 & femte stycket fastighetsbildnings— lagen. Angående motiveringen till detta stycke liksom till närmare motivering av pa- ragrafen i övrigt hänvisas till förarbetena till nämnda lag.

10 5

Denna paragraf innehåller föreskrift om planmässiga bedömanden beträffande upp- låtelse av ledningsrätt utanför detaljplane- område. Bestämmelsen återgår på 3 kap. 3 & fastighetsbildningslagen där det stadgas att om stadsplan eller byggnadsplan inte fastställts för visst område och tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta eller det eljest kan väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse skall bildas, så får fastighetsbild- ning inte ske om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, för- anleda olämplig tätbebyggelse eller motver- ka lämplig planläggning av området. Det torde vara uppenbart att det syfte som upp- bär detta stadgande i motsvarande mån bör tillgodoses vid ett ianspråktagande av mar- ken med ledningsrätt. I synnerhet när det gäller mera utrymmeskrävande ledningsty- per såsom stamlinjer, men också t. ex. rör— ledningar för oljetransport, måste ett hän- synstagande såväl till kommande planlägg- ning som till markens ändamålsenliga an- vändning i övrigt vara ofrånkomligt. För att regeln skall kunna iakttas fordras tydligen att förrättningsmannens prövning sker i nä— ra samråd med planmyndigheterna och un- der största möjliga hänsynstagande till de synpunkter som därvid framkommer. Detta innebär dock inte att ett avstyrkande från myndighets sida utan vidare skall med— föra hinder för ledningsrätt. Fastighetsbild— ningskommittén betonade i sin motivering till 3 kap. 3 & fastighetsbildningslagen ange- lägenheten av att regeln tillämpades endast då det verkligen kunde påvisas att menliga konsekvenser skulle uppkomma för plan— mässig bebyggelse. Departementschefen an- slöt sig till denna uppfattning och under- strök därjämte kravet på fullständig utred- ning som underlag för frågans sakliga be- dömning.

I paragrafen föreskrivs att de i 6—10 55 angivna villkoren inte gäller sådana fall då ledningens sträckning blivit fastställd ge- nom koncession.

Den prövning enligt 6—10 åå av en led- nings förhållande till andra intresseområden som skall ske vid förrättningen kan i vissa fall redan vara gjord — helt eller delvis — i annat sammanhang, nämligen då fråga är om ledning för vars framdragande erhållits koncession. De enda ledningar som för när- varande fordrar koncession är sådana som ingår i elektrisk starkströmsanläggning. Ut- redningen om oljeledningar har emellertid samtidigt med detta betänkande framlagt förslag till koncessionslag beträffande vissa rörledningar för petroleum, naturgas m. m. Vidare har energikommittén i sitt slutbetän- kande (SOU 1970:13, s. 110) uttalat sig för en vidgad koncessionslagstiftning, avseende all energidistribution som kräver fasta led— ningar. Det är därför troligt att i framtiden även andra än starkströmsledningar kom- mer att vara underkastade koncessionsplikt. Man torde också kunna räkna med att den prövning av ledningens från skilda synpunk- ter lämpliga sträckning, som nu äger rum i ärenden angående linjekoncession jämlikt ellagen, inte kommer att bli väsentligen an- norlunda beträffande andra slag av ledning— ar. För närvarande meddelas linjekonces- sion för elektrisk ledning av Kungl. Maj:t eller kommerskollegium efter ett omfattan- de remissförfarande, där yttranden från bl. a. berörda länsstyrelser och kommuner samt företrädare för naturvård, allmän samfärdsel och krigsmakten inhämtas. Även enskilda markägare kan få tillfälle att fram- föra synpunkter. Den ledningssträckning som sålunda efter en samlad bedömning och avvägning av skilda intressen fastställts måste självfallet lända till efterrättelse i ledningsrättsärendet, oavsett det intrång i allmän eller enskild intressesfär som den kan medföra. Härmed är dock inte sagt att all vidare prövning blir överflödig. Den koncessionerade sträckningen behöver inte vara så preciserad att inte vissa valmöjlig- heter ändå föreligger inom koncessionens

ram. Som regel upptar emellertid konces- sionsbeslutet hänvisning till en linje på to- pografiska eller ekonomiska kartan, varvid, åtminstone i det senare fallet, sträckningen torde vara så gott som exakt angiven.

125

Denna paragraf innehåller bestämmelser om intrångsersättning och ersättning för an- nan skada. Reglerna är utformade i anslut- ning till motsvarande stadganden i exprop- riationslagen. Hänvisningen till 11 5 innebär i sin tur en hänvisning till 7, 8 och 10 55 ex- propriationslagen. För dessa stadganden har redogjorts i den allmänna motiveringen.

Utredningen vill här framhålla att om ledningens framdragande vållar olägenhet för fastighet på vilken utrymme ej upplåtits, gottgörelse inte kan erhållas med stöd av ledningsrättslagen. I sådant fall torde i stål- let vanliga grannelagsrättsliga regler vinna tillämpning.

135

I paragrafens första stycke anges att med berörda sakägares samtycke avsteg får gö— ras dels från regeln i 6 5 om sambandet mellan intrångets omfattning och kostnaden för ledningens framdragande, dels från be- stämmelsen i 12 & om ersättning till sak- ägare. Andra stycket innehåller regler till skydd för vissa rättsägare som, eftersom de inte är sakägare, saknar möjlighet att beva- ka sin rätt vid förrättningen.

Utredningen har i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att lednings- rätt i största möjliga utsträckning upplåts på villkor om vilka det föreligger enighet mellan sökanden och sakägare. En strävan bör vara att mellan dessa åstadkomma över- enskommelser på vilka förrättningsmannen sedan kan grunda sitt beslut. Till underlät- tande härav bör parterna ges största möjliga frihet att själva avtala om villkoren för upplåtelsen. Självfallet får emellertid en så- dan överenskommelse inte innebära åsido- sättande av de regler som uppställts i det allmännas intresse. Det ankommer på för- rättningsmannen att tillse att dessa alltid

länder till efterrättelse. Annorlunda ställer sig saken beträffande den i 6 & upptagna bestämmelsen till skydd för sakägare mot alltför vittgående intrång. Här bör möjlig- het lämnas för parterna att fritt avtala vad de kan finna lämpligt. Vill en sakägare av någon anledning acceptera intrång och olä- genhet som går utöver vad som efter en av- vägning enligt 6 5 är tillåtet, bör detta i och för sig inte utgöra hinder för upplåtelse av ledningsrätt på fastigheten. Vidare synes det klart att bestämmelsen om ersättning enligt 12 å, som innebär ett krav på full gottgörel— se i pengar, beräknad efter expropriations- rättsliga principer, inte bör hindra ett avtal om vederlag på annat sätt. I detta fall måste dock en reservation göras med hänsyn till de rättsägare som inte har möjlighet att vid förrättningen själva bevaka sina intres- sen. Till skydd för dem har, med 5 kap. 18 å andra stycket fastighetsbildningslagen som förebild, föreskrivits att, då fastigheten sva- rar för fordran, avsteg från 12 5 får göras endast efter medgivande från fordringens innehavare och, i fall av gemensam inteck— ning, från de fastighetsägare och fordrings- havare vars medgivande fordras för relaxa— tion. Medgivandet kan, liksom i fastighets— bildningslagen och motsvarande äldre lag-- stiftning, ersättas med en oskadlighetspröv-- ning av förrättningsmannen.

Förrättning

I den allmänna motiveringen har redogjorts för de överväganden som lett till att utred- ningen funnit prövningen av ledningsrätts- frågor böra handläggas vid förrättning som hålls av en särskilt utsedd förrättningsman. I förevarande avsnitt, som upptar 14—32. 55, ges regler om förrättningsförfarandet. De har så långt som möjligt utformats efter mönster från närmast motsvarande bestäm- melser i fastighetsbildningslagen. Till följd härav har det varit möjligt att i inte ringa omfattning hänvisa till förrättningsreglerna i 4 kap. fastighetsbildningslagen på liknande sätt som skett i förslaget till anläggningslag. Dessa hänvisningar har upptagits i avsnit- tets sista paragraf.

_I paragrafen anges vilken myndighet som prövar ansökan om ledningsrätt samt före- skrivs att ansökningen skall ha skriftlig form.

Som i den allmänna motiveringen anförts synes det lämpligt att den förberedande prövning från det allmännas sida som upp- tagande av ansökan om förrättning och ut- seende av förrättningsman utgör, ankom— mer på länsstyrelsen i det län där ledningen skall byggas. En motsvarande ordning har hittills rått inom närbesläktad lagstiftning och någon anledning att frångå denna synes inte föreligga, så mycket mindre som på se- nare tid länsstyrelsens befattning med frå- gor inom marklagstiftningens område allt- mer ökat. I de fall då ledningsföretaget sträcker sig över mer än ett län bör läns- styrelsen i varje län vara behörig.

Det ovan sagda gäller ledningar i allmän- het. Beträffande koncessionspliktiga led- ningar, vilka kan väntas komma att utgöra huvuddelen av de mer omfattande lednings- rättsärendena, har utredningen med hänsyn till samordningen mellan koncession och ledningsrätt funnit det vara lämpligast att den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer förordnar förrättningsman. Genom den ut- redning i koncessionsärendet som i allmän- het torde föreligga när ledningsrätten söks, lärer, som tidigre antytts, nämnda myndig- het ha särskilda möjligheter att överblicka den begärda förrättningens omfång och svå- righetsgrad. För närvarande meddelas kon— cession antingen av Kungl. Maj: t eller kom- merskollegium. Energikommittén har emel- lertid i sitt förut nämnda betänkande för- ordat inrättandet av ett centralt energiorgan för statens åtgärder på energiområdet med omfattande uppgifter, varibland skulle ingå tillämpning av en utökad koncessionslagstift- ning. För att inte i lagen uttryckligen binda befogenheten att utse förrättningsman till viss bestämd myndighet synes det lämpligt att föreskriva att ansökan om ledningsrätt för koncessionspliktig ledning görs hos myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökningshandlingens innehåll.

Bland de uppgifter som bör återfinnas i ansökningen märks främst ett kortfattat angivande av ledningens beskaffenhet. För en elektrisk ledning kan t. ex. anges »130 kV ledning Kimstad—Oxelösund». Även en sådan summarisk beskrivning möjliggör en viss preliminär prövning huruvida ledningen tillhör någon av de i 2 & angivna typerna. Självfallet måste dessutom sträckningen be— skrivas närmare än genom angivande av dess ändpunkter. I de flesta fall torde karta eller kartskiss vara önskvärd. Det kan er- inras om att karta alltid skall åtfölja kon- cessionsansökning enligt 1902 års ellag. Ut- redningen har dock inte ansett en uttrycklig föreskrift härom påkallad. Skall ledningen dras över mer än ett fåtal fastigheter, torde det emellertid vara lämpligt att ansökan åt- följs av karta eller åtminstone en enkel skiss. Vilken typ av karta som kan komma i fråga beror på ledningens omfattning, markför- hållandena och andra omständigheter. Många gånger torde topografiska eller eko- nomiska kartan vara tillfyllest.

I första stycket föreskrivs också att sö— kanden skall ange berörda fastigheter och, såvitt möjligt, sakägare. Visserligen åligger det förrättningsmannen ex officio att utreda vilka som är sakägare men till underlättan- de av detta arbete bör han genom sökandens försorg redan från början ha uppgift på de fastigheter som berörs och i görligaste mån också på deras ägare och på innehavarna av sådana servitut eller nyttjanderätter i fastig— heterna som kan beröras av ledningsföreta- get. Något krav på fullständighet härvidlag kan rimligen inte uppställas men sökanden bör vara skyldig att i ansökningen lämna alla uppgifter som han utan större omgång kan inhämta. Som i annat sammanhang framhållits torde ledningsägaren, i enlighet med den praxis som för närvarande råder, redan innan förrättningen inte bara ha tagit kontakt med markägarna utan även träffat skriftligt avtal med dem om markupplåtelse. Där så skett är det naturligt att dessa avtal fogas till ansökningen.

I andra stycket uppställs ett särskilt vill- kor beträffande ansökan som rör konces- sionspliktig ledning.

Som framgår av 2 5 utgör i vissa fall koncession förutsättning för att en ledning skall få dras fram med ledningsrätt. Har koncession ej meddelats, skall ansökan i princip avvisas. Emellertid har utredningen funnit det önskvärt att en sökande i vissa fall, för vinnande av tid, får möjlighet att inleda förrättningsförfarande innan konces- sionen föreligger. Förutsättningen bör vara att koncessionsansökning ingivits och fram- ställning i samband därmed eller senare gjorts om tillstånd att genast påbörja led- ningsförrättning. Om den som har att med- dela koncession efter preliminär granskning skulle finna skäl för antagande att konces- sionen, helt eller delvis, kommer att bevil- jas i huvudsaklig överensstämmelse med an— sökan, bör medgivande kunna lämnas till att förrättning får inledas. Utan att dylikt medgivande föreligger bör en ansökan om förrättning inte tas upp till prövning. I enlig— het härmed ges i andra stycket en regel av innebörd att om koncession fordras men ännu ej erhållits, skall medgivande föreligga från den som har att meddela koncession. Medgivandet får givetvis inte ses som någon garanti för att den sökta koncessionen skall beviljas. Regeln är tillkommen enbart för att tillgodose sökandens önskemål att så snart som möjligt kunna ta för ledningen erforder- lig mark i anspråk. Skulle koncessionsären- det gå honom emot, måste förrättningen in- ställas och sökanden blir jämlikt 32 & jäm- fört med 4 kap. 38 & tredje stycket fastig- hetsbildningslagen skyldig att gottgöra det intrång som hans åtgärder kan ha inneburit för sakägarna. Något annat intrång än så- dant som avses i sistnämnda lagrum kan inte förekomma.

16 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om avvisande av ansökan.

Utredningen har inte funnit det påkallat med en särskild regel om möjlighet för an- sökningsmyndigheten att begära erforderliga kompletteringar när ansökningen inte upp-

fyller de i 14 och 15 åå uppställda kraven. Man torde kunna utgå från att myndighe- ten utan uttrycklig föreskrift tillser att mindre brister och otydligheter under hand rättas till. Är det däremot fråga om en så djupgående brist att ansökan uppenbarligen inte kan upptas till prövning, bör den ome- delbart avvisas. Så är förhållandet om med- givande enligt 15 5 andra stycket inte före- ligger. Under inga omständigheter bör näm— ligen en förrättning kunna påbörjas så länge koncessionsmyndighetens medgivande saknas. Även i andra fall kan en ansökan vara helt oduglig som underlag för en för- rättning, t.ex. på någon väsentlig formell grund eller genom en sådan materiell brist som rimligen inte kan avhjälpas genom för- rättningsmannens försorg.

175

Paragrafen innehåller regler om utseende av förrättningsman och om möjlighet att dela upp den begärda prövningen på flera förrättningar.

Om ansökan ej avvisas, skall myndigheten utse lämplig förrättningsman. De synpunk- ter som därvid bör vara vägledande har be- rörts i den allmänna motiveringen.

När ledningsrätt begärs för en mycket lång ledning torde det inte sällan vara prak- tiskt att myndigheten indelar ledningen i flera sträckor och förordnar om särskild förrättning och förrättningsman för varje sådant avsnitt. Som förutsättning härvid måste självfallet gälla att full klarhet råder om sträckornas sammanknytningspunkter. Så är fallet beträffande ledningar vars sträckning redan bestämts i koncessionsbe- slut. Givetvis bör sökandens inställning till- mätas stor vikt vid bedömning huruvida en uppdelning är lämplig.

185

Denna paragraf innehåller regler om bi- träde av gode män vid förrättningen. Lik— nande bestämmelser finns i fastighetsbild- ningslagen och lagen om vissa gemensam- hetsanläggningar.

I paragrafens första stycke föreskrivs att

två gode män skall biträda förrättningsman- nen om denne finner deras medverkan be- hövlig eller om sökanden eller sakägare be- gär sådan medverkan och oskäligt dröjsmål inte föranleds därav. Gode männen utses av förrättningsmannen bland dem som är val- da till gode män vid fastighetsbildningsför- rättningar.

De skäl som i förarbetena på fastighets- bildningslagen anförts för institutionen gode män torde i stort sett äga giltighet även be- träffande ledningsrättsförrättning. Liksom vid fastighetsbildningsförrättning bör det i första hand åvila förrättningsmannen att fritt bedöma när deras medverkan är på- kallad. Så torde bli fallet huvudsakligen då större enskilda intressen skall vägas mot varandra. Eftersom det, i enlighet med vad tidigare har framhållits, kan förväntas att i många fall överenskommelser med sakägar- na träffas redan före förrättningen, torde behov av gode män inte så ofta komma att uppstå. Deras medverkan kan dock alltid erhållas om sakägare begär det och det inte skulle medföra oskäligt dröjsmål. Utred— ningen har däremot inte funnit anledning att, såsom skett i fastighetsbildningslagen, öppna möjlighet att utse fler än två gode män, ej heller att på visst sätt begränsa de- ras deltagande i handläggningen.

Enligt paragrafens andra stycke skall vad som i det följande sägs om förrättningsman äga motsvarande tillämpning på gode män när de medverkar. Bestämmelsen är föran- ledd av svårigheten att finna en för den särskilt förordnade förrättningsmannen och gode männen gemensam beteckning.

I sista stycket erinras om att vad som be- slutats eller verkställts inte rubbas, även om det senare under förrättningen bestäms att gode män skall medverka.

19 5

I denna paragraf stadgas förpliktelse för ägare av fastighet som ansökningen avser att på begäran av sökanden eller förrättnings- mannen utan dröjsmål uppge övriga sak- ägare i avseende å" fastigheten. Skulle han underlåta detta utan giltigt skäl och lider sådan sakägare skada till följd av att han

inte fått kännedom om förrättningen, skall fastighetsägaren hålla sakägaren skadeslös. Härom skall fastighetsägaren på lämpligt sätt erinras.

En föreskrift om liknande upplysnings- plikt finns upptagen bland fastighetsbild- ningslagens särskilda bestämmelser om in— lösen. Den återgår på regeln i 22 å andra stycket expropriationslagen.

Utredningen anser att en bestämmelse i ledningsrättslagen av motsvarande innehåll skulle vara väl ägnad att påskynda och un- derlätta förrättningsförfarandet. Det kan emellertid här knappast komma i fråga att,. såsom skett i de ovannämnda lagarna, före— skriva obligatorisk upplysningsplikt. Där— emot bör såväl förrättningsmannen som sö- kanden ha möjlighet att vid ovisshet anmoda en fastighetsägare att upplysa om de ifråga- varande rättighetshavarna. Denna anmodan bör kunna ske formlöst i lämpligt samman- hang, varvid samtidigt erinran om påföljden av underlåtenhet skall meddelas honom. I de. fall då överenskommelse om upplåtelsen träffas mellan sökanden och fastighetsäga-- ren genom skriftligt kontrakt, kan det vara lämpligt att i detta införa erinran om skyl— digheten och påföljden.

20 ä

1 paragrafens första stycke, som har sin. förebild i 4 kap. 25 5 första stycket fastig- hetsbildningslagen, meddelas föreskrifter om förrättningsmannens utredningsarbete- och om rådplägning med sökanden och sak- ägare samt samråd med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berörs av led-. ningsrätten. I andra stycket åläggs förrätt-- ningsmannen skyldighet att begära kommu- nens beslut i fråga om tillstånd enligt 8 5 för ledningsrätt inom vissa områden. Tredje stycket innehåller bestämmelse om att för— rättningsmannen skall söka åstadkomma uppgörelse mellan sökanden och sakägarna.

Den i första stycket föreskrivna official- utredningen skall, i likhet med vad som gäller i fastighetsbildningslagen, avse alla. omständigheter som kan inverka på upplå- telsen av ledningsrätten. Förrättningsmannen. har alltså att sörja för att en så fullständig

?

utredning som krävs också kommer till stånd. Under utredningsarbetet bör förrätt— ningsmannen, i den mån han finner det be- hövligt, rådpläga med sökanden och sak- ägarna. Detta torde vara ägnat att i hög grad underlätta hans arbete och öppna möj- lighet till samförståndslösning i olika frågor. I många fall kan situationen vara den att utredningsarbetet helt eller delvis har verk- ställts redan innan sökanden ingivit ansök- ningen om ledningsrätt. Framför allt när det gäller stora ledningar torde det vara regel att en tämligen fullständig utredning redan före- ligger när förrättningen påbörjas. Förrätt- ningsmannens arbete kommer då att i stor utsträckning kunna begränsas till kontroll och komplettering av denna.

De myndigheter vilkas verksamhet berörs av ledningens framdragande skall självfallet beredas tillfälle att göra sina synpunkter gällande under förrättningen. Detta är nöd- vändigt inte minst ur synpunkten att i möj- ligaste mån undvika överklagande från det allmännas sida. Samråd bör äga rum i alla frågor av betydelse och med principiell räckvidd för vederbörande myndigheters verksamhetsområden. Det bör enligt utred— ningens mening ankomma på förrättnings- mannen att bedöma när samråd är behöv- ligt och under vilka former det skall ske. Ofta torde en informell muntlig kontakt mellan förrättningsmannen och en tjänste- man i ansvarig ställning vara tillräcklig. Skall sammanträde hållas, kan det vara än- damålsenligt att bereda en representant för berörd myndighet tillfälle att närvara (jfr 23 å andra stycket). Förrättningsmannen är givetvis oförhindrad att låta samrådet få den formen att skriftligt yttrande begärs från myndigheten. Att i lagtexten lämna närmare anvisningar om de myndigheter med vilka samråd bör äga rum kan inte an— ses påkallat eller lämpligt. Emellertid torde främst länsstyrelsen såsom plan- och natur- vårdsmyndighet samt byggnadsnämnden komma i fråga.

För den händelse upplåtelsen fordrar medgivande som avses i 8 5 skall förrätt- ningsmannen göra förfrågan i saken hos kommunen. Om medgivandet lämnas, upp-

står inga komplikationer. Vägras det där- emot, måste förrättningsmannen ta stånd— punkt till frågan om synnerliga skäl till upplåtelsen föreligger. Finnes så vara fallet, kan förrättningen fortgå. Kommunen har sedan möjlighet att föra talan mot lednings- beslutet. Lämnas ej medgivandet och kan frågan inte lösas genom att ledningsrätten upplåts på ett sätt som kommunen godtar, torde, om synnerliga skäl ej kan anses före- ligga, endast återstå för förrättningsmannen att besluta om förrättningens inställande. Över detta beslut får sökanden i vanlig ord- ning besvära sig.

Såsom tidigare framhållits kan man utgå från att i flertalet fall överenskommelse mellan sökanden och sakägarna om upplå— telse av ledningsrätt och ersättningen därför träffats redan före ansökan om förordnande av förrättningsman. Där dylik överenskom- melse ej kan läggas till grund för beslutet, måste förrättningsmannen självständigt prö- va frågan. Emellertid bör han, innan han fattar beslut, söka få parterna att träffa en uppgörelse i godo. Utredningen har funnit lämpligt att, i likhet med vad som skett i lagen om gemensamhetsanläggningar, uppta en uttrycklig bestämmelse härom.

21å

Stadgandet i denna paragraf innebär att förrättningsmannen, om hinder mot upplå- telse av ledningsrätt föreligger, så snart som möjligt skall avbryta förrättningen och meddela beslut om dess inställande. För den händelse hindret kan undanröjas genom att sökanden jämkar sin talan, skall han få tillfälle att göra det. En bestämmelse av delvis liknande innehåll finns i 4 kap. 31 & fastighetsbildningslagen. Den avser emeller- tid, i motsats till förevarande stadgande, en- bart hinder av materiell natur.

Ett beslut om förrättningens inställande rör i allmänhet inte någon annans rätt än sökandens, varför besvär över beslutet som regel endast torde kunna anföras av denne. Sakägare och besvärsberättigade myndighe— ter skall emellertid, liksom sökanden, un- derrättas om beslutet i den ordning som fö-

reskrivs i 4 kap. 17 & tredje stycket fastig- hetsbildningslagen, till vilket lagrum hänvi- sas i 32 &.

22å

Paragrafens första och andra stycke in- nehåller bestämmelser om föreläggande i vissa fall för sakägare att yttra sig i anled- ning av förrättningen. I tredje stycket stad- gas att byggnadsnämnden alltid skall under- rättas.

I 4 kap. 15 & fastighetsbildningslagen fö- reskrivs att, om det finns anledning att anta att förrättning kan handläggas helt utan sammanträde, ansökningshandlingen skall delges sakägare som ej biträtt ansök- ningen och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom utsatt tid. Stadgandet är uttryck för den allmänna principen att den som berörs av domstols eller adminis- trativ myndighets beslut alltid skall beredas tillfälle att yttra sig innan saken avgörs. Principen bör självfallet gälla också vid led— ningsrättsförrättning. Visserligen åligger det enligt 20 & förrättningsmannen att rådpläga med sakägarna. Med hänsyn till de mera in- formella kontakter detta innebär måste dock alltid tillses att innan förrättningen av- slutas det är ställt utom varje tvivel att en- var av dem haft tillfälle att yttra sig i ären— det. Har sakägare påtecknat avtal om led- ningsrätten, antingen det skett före eller un— der förrättningen, är givetvis, om förrätt- ningsmannens beslut överensstämmer med avtalet och detta ej strider mot allmänt in- tresse, ytterligare åtgärder överflödiga. Situa- tionen motsvarar då ett biträdande av ansö- kan enligt fastighetsbildningslagen. I övriga fall bör gälla att förrättningsmannen skall låta delge sakägare anmaning att inom viss tid yttra sig över ansökningen i vad den rör hans rätt. Om sammanträde enligt nästföl- jande paragraf skall hållas för behandling av viss fråga, kan anmaningen lämpligen samti- digt med kallelsen till sammanträdet delges den som kallas.

Bland fastighetsbildningslagens regler om kallelse till sammanträde har också upptagits en föreskrift av innehåll att, om det förelig-

ger anledning anta att okända sakägare finns, kallelse skall utfärdas även på dessa. Utredningen har ansett sig böra föreslå en liknande regel. Eftersom vid ledningsför- rättning sammanträde inte förekommer i samma utsträckning som vid fastighetsbild- ning, har utredningen funnit lämpligt att ge kallelsen formen av en till okända sakägare riktad anmaning av samma innehåll som den varom stadgas i paragrafens första stycke. Har sådant föreläggande utfärdats, torde en sakägare efter förrättningens av- slutande inte kunna göra ytterligare an- språk gällande på grund av ledningsrätten. Om minsta misstanke föreligger att okända sakägare kan finnas, bör därför föreläggan- de utfärdas för att undvika framtida tvistig- heter.

Rörande det närmare innehållet i anma- ningen ges inte några uttryckliga föreskrif- ter. Det ligger i sakens natur att den bör in- nehålla en kortfattad beskrivning av led- ningens ändamål och huvudsakliga sträck- ning. Det är särskilt angeläget att denna be- skrivning görs så tydlig att det klart fram- går vilka fastigheter som berörs av förrätt- ningen.

Delgivning av anmaningen skall ske ge- nom förrättningsmannens försorg. Delgiv- ningslagens bestämmelser blir därvid till- lämpliga. Vid delgivning av kända sakägare torde i allmänhet ordinär delgivning kom- ma till användning. När det gäller anmaning enligt andra stycket, får kungörelsedelgiv- ning enligt 17 å delgivningslagen (19701428) tillgripas varvid förrättningsmannen enligt 22 & samma lag har att påkalla biträde hos länsstyrelsen.

Bestämmelsen i tredje stycket om att byggnadsnämnden alltid skall underrättas om förrättningen återgår också på fastig- hetsbildningslagen. Det är tydligt att kom- munen även i ledningsrättsfrågor kan behö- va bevaka intressen som sammanhänger med fastighetsbildning och planläggning och att denna uppgift bör ankomma på bygg- nadsnämnden. Utan särskild föreskrift får det anses klart att underrättelsen till nämn- den bör sändas i god tid före förrättningens avslutande.

Denna paragraf innehåller vissa föreskrif- ter om sammanträde vid förrättning.

Enligt lagen om enskilda vägar hålls all- tid sammanträde med sakägarna. Fastig- hetsbildningslagen intar en delvis annan ståndpunkt. Visserligen stadgas där i 4 kap. 14 5 att sammanträde skall hållas med sak- ägarna. Emellertid görs från bestämmelsen det betydelsefulla undantaget att samman- träde ej behövs om stridiga intressen mellan sakägarna ej förekommer och hinder mot fastighetsbildningen ej föreligger. Ej heller är sammanträde nödvändigt om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fas- tighetsbildningen inte kan tillåtas. Lagen om gemensamhetsanläggningar intar en i stort sett liknande ståndpunkt.

Departementschefen framhöll i propositio— nen angående fastighetsbildningslagen (1969: 128 8. B 235) att sammanträdenas uppgift vid förrättningen borde begränsas till att tillgo- dose de ändamål för vilka de särskilt läm- pade sig, nämligen att ge sakägarna infor— mation och bereda dem tillfälle att yttra sig. All annan handläggning borde ske utan sam- manträde. En sådan begränsning av sam- manträdestvånget var nödvändig för att möjliggöra ett snabbt och enkelt handlägg— ningsförfarande i ett stort antal förrättningar av okomplicerad beskaffenhet.

Utredningen anser sig böra anknyta till de synpunkter som varit vägledande vid till- komsten av fastighetsbildningslagens be- stämmelser i ämnet. Med hänsyn till de spe- ciella förhållanden som föreligger i fråga om ledningsrätt torde emellertid reglerna böra ges en något annorlunda utformning än som skett i nämnda lag. En utgångspunkt måste emellertid därvid vara att sökande och sakägare bör ha en obetingad rätt att påkalla sammanträde om de finner det nöd- vändigt för tillvaratagande av sina intressen i en viss fråga. Det måste dock kunna ford- ras av dem att de klart anger denna fråga och, i möljigaste mån, Vilka andra intres- senter som berörs av den. Det sistnämnda är inte minst viktigt med hänsyn till de speciella förhållandena vid ledningsrättsför- rättning. En fastighetsbildningsfråga kan

ofta antas beröra samtliga eller i vart fall de flesta sakägarna, bl.a. därför att fastig— hetsbildningen typiskt sett framstår som en åtgärd, företagen i deras gemensamma in- tresse. Vid ledningsrättsförrättning däremot består uppgiften, bortsett här från frågan om allmänna intressen, i att åstadkomma en serie avvägningar mellan sökanden å ena si- dan och varje fastighetsägare för sig å andra sidan. Att vid en sådan förrättning hålla sammanträde med alla sakägare, särskilt om deras antal är stort, så snart någon av dem gör gällande ett motstridigt intresse, måste uppenbarligen leda till tungroddhet och fördyring av förfarandet. Som utred- ningen i annat sammanhang framhållit tor— de merendels, innan förrättningen ens på- börjats, överenskommelse ha träffats mellan sökanden och sakägarna om upplåtelsen och villkoren därför. Det kunde under sådana förhållanden vara tänkbart med en regel om sammanträde endast med sökanden och de sakägare med vilka överenskommelse ej träffats. En sådan regel skulle dock lätt kunna bli alltför snäv. Om t. ex. överens— kommelse kommit till stånd med alla sak— ägare utom en, kan omständigheterna vara sådana att ett tillgodoseende av dennes öns- kemål rubbar förutsättningarna för över- enskommelsen med någon eller några andra. Med tanke särskilt på sådana fall bör frå- gan om vilka som skall deltaga i samman— trädet kunna bedömas ganska fritt.

Med hänsyn till det anförda har utred- ningen stannat för att föreslå att samman- träde skall hållas om sökanden eller någon sakägare för behandling av viss fråga öns- kar det eller förrättningsmannen finner det erforderligt. Det senare kan vara fallet t.ex. då ytterligare utredning tillkommit eller ett klargörande av olika ståndpunkter är erfor- derligt. Över huvud taget bör förrättnings- mannen alltid hålla sammanträde, om mot- stridiga intressen föreligger och det finns den minsta utsikt att genom sammanträdet nå positiv lösning av de föreliggande prob- lemen. Utredningen vill också särskilt fram- hålla önskvärdheten av att förrättningsman- nen på lämpligt sätt erinrar sökanden och sakägarna om den rätt de enligt förevaran-

I paragrafens andra stycke stadgas att byggnadsnämnden skall underrättas om sammanträdet, om det ej är uppenbart att frågan faller utanför nämndens verksam- hetsområde. Så kan vara fallet då saken en- dast gäller storleken av intrångsersättning. Vidare öppnas möjlighet att vid behov be- reda företrädare för annan myndighet till- fälle att deltaga i sammanträdet. Enligt 20 & har förrättningsmannen att samråda med myndighet vars verksamhetsområde berörs av förrättningen. I vissa fall kan det vara lämpligt att sådant samråd sker vid ett sam- manträde. Om detta exempelvis rör fråga om en lednings från naturvårdssynpunkt lämpligaste framdragande, kan medverkan av en representant för länsstyrelsen vara värdefull.

I tredje stycket föreskrivs att sammanträ- det skall hållas på plats som finnes lämplig från sakägarnas synpunkt. Det ankommer på förrättningsmannen att bestämma härom.

24 ?;

Paragrafen innehåller regler om kallelse till sammanträde.

Med hänsyn till den begränsning av sam- manträdets omfattning som följer av be- stämmelsen i föregående paragraf blir för- rättningsmannens första uppgift inför sam- manträdet att bestämma vilka av sakägarna som skall kallas, eventuellt också vilka myndigheter som skall underrättas. Som ti- digare anförts har han att bedöma denna fråga med hänsyn till omständigheterna och syftet med sammanträdet.

Vad beträffar kallelsens innehåll får det utan särskild föreskrift anses klart att den, förutom uppgift om tid och plats, också skall innehålla ett kort angivande av den el- ler de frågor som skall avhandlas.

Ehuru ett sammanträde vid ledningsför- rättning i allmänhet inte är av samma om- fattning eller betydelse som vid fastighets- bildningsförrättning, har utredningen likväl ansett att, med de av praktiska skäl betinga- de undantag som följer av paragrafens tred- je stycke, kallelse till sammanträdet bevis- ligen bör tillställas vederbörande sakägare

eller sökande. Med hänsyn till det förhållan— devis ringa antalet fall då sammanträde be- hövs och till det i allmänhet begränsade an- talet deltagare behöver detta förfarande inte stå i strid mot kravet på enkla och arbets- besparande metoder vid handläggningen. Utredningen har därför ansett att kallelse till sammanträde skall delges sökanden och vederbörande sakägare. Detta skall ske i god tid, vilket innebär att den som kallas erhåller ett efter omständigheterna skäligt rådrum.

Paragrafens tredje stycke är utformat ef- ter förebild från 4 kap. 19 å andra stycket fastighetsbildningslagen. Såsom i förarbete— na till nämnda lag påpekats kan det likväl vara påkallat med delgivning av kallelse även till ett följande sammanträde om det är angeläget att den som inte hörsammat kallelse till det första likväl bör närvara vid ett senare tillfälle.

255

I paragrafen ges vissa föreskrifter om för- handlingsordningen vid sammanträde.

I likhet med vad som gäller enligt fastig- hetsbildningslagen är det enligt utredningens mening ej påkallat att uppställa mera detal- jerade procedurregler för sammanträdet. Tydligt är att förrättningsmannen skall läm- na en orientering över den fråga som för— anlett sammanträdet och att de närvarande, såväl sökanden som sakägare och företrä- dare för allmänt intresse, skall få tillfälle att yttra sig i frågan och bemöta vad andra deltagare anfört samt förebringa eventuell egen utredning i saken.

265

Paragrafen upptar en allmän regel om att förrättningsmannens verksamhet skall ut- mynna i vissa beslut innan förrättningen en— ligt 31 å förklaras avslutad.

I likhet med vad som enligt fastighetsbild- ningslagen gäller för de ordinära fallen av fastighetsbildning kan vid en ledningsförrätt- ning handläggningen ske på så sätt att utred- ningsarbetet utförs först och i ett samman- hang varefter erforderliga beslut meddelas.

Bland dessa beslut intar det principiellt vik- tiga avgörandet om hur ledningsrätten i de- talj skall upplåtas en med fastighetsbild- ningsbeslutet jämförbar särställning och bör, liksom ett sådant, utformas som en särskild beslutsenhet. De närmare bestämmelserna om dess innehåll ges i den följande paragra- fen.

Förrättningsmannens i 20 & angivna upp- gift att utreda villkoren för ledningsrätten innebär inte minst att han skall besluta i alla frågor om intrångsersättning. Det har emellertid med hänsyn till sakens vikt synts lämpligt att denna skyldighet också kommer till uttryck genom särskilt stadgande i före- varande paragraf.

27 i;

I paragrafens första stycke uppräknas de olika moment som ledningsbeslutet kan in- nehålla. Andra stycket öppnar möjlighet dels att meddela beslutet innan vissa frågor slutbehandlats, dels att låta ledningsbeslutet avse endast en del av ledningen.

Alla materiella avgöranden vid förrätt- ningen i själva saken utom de som avser er- sättning skall upptas i ledningsbeslutet och här fastställs alltså ledningsrättens sakrätts- liga innehåll i de berörda fastigheterna. Be- slutet bör till en början utvisa ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet. Uppgiften härom behöver inte vara mera ut- förlig än att det klart framgår att ledningen är av i 2 & angiven natur. Vidare skall anges det utrymme inom varje berörd fastighet som tas i anspråk. Hur detaljerad lägesbestämning som behövs måste bli beroende på förhål- landena i det särskilda fallet. I beslutet tor- de man kunna hänföra sig till karta, exem— pelvis ekonomiska kartan. Särskilda anvis- ningar i ämnet kan möjligen komma att be- hövas för att tillgodose de krav som kan ställas i anledning av beslutets införande i fastighetsregistret.

Har befogenheter enligt 1 5 andra stycket upplåtits skall de också intas i ledningsbe- slutet. Arten av dessa befogenheter har när- mare berörts i kommentaren till nämnda lagrum. Det kan tilläggas att förrättnings- mannen i sådana fall då ledningsägaren er-

håller särskild rätt att beträda marken för reparation också har möjlighet att ge före— skrifter angående regleringen av skada som därvid kan uppstå.

I ledningsbeslutet bör självfallet också intas ett eventuellt förordnande enligt l & tredje stycket att ledningsrätten skall höra till en viss fastighet.

Önskvärdheten av att upplåten lednings- rätt så långt som möjligt också motsvaras av en befintlig ledning gör det enligt utred— ningens mening erforderligt med en före- skrift om viss tid inom vilken ledningen skall vara färdigbyggd. Att i lagen uppställa någon maximitid synes inte lämpligt. Regeln korresponderar med förfalloregeln i 54 å andra stycket.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden

som kan uppstå — och som på grund av teknikens snabba utveckling ofta kan vara svåra att förutse — torde det ibland vara

behövligt att i ett ledningsbeslut reglera även andra med upplåtelsen sammanhäng— ande frågor än de ovan berörda. Det har därför synts erforderligt också med en me- ra generell bestämmelse av innehåll att ledningsbeslutet skall uppta de övriga före- skrifter för rättighetens utövande som med hänsyn till förhållandena finnes påkallade.

Paragrafens andra stycke anknyter till 4 kap. 25 & tredje stycket fastighetsbildnings- lagen, enligt vilket lagrum fastighetsbild— ningsbeslutet, om så finnes lämpligt, får meddelas utan hinder av att tekniska göro- mål och värderingar ej utförts. Härigenom kan vissa tids- och arbetskrävande uppgifter uppskjutas till en tidpunkt då tveksamhet inte behöver råda om behovet att verkligen lösa dem. Regeln bygger på förutsättningen att ett under pågående förrättning meddelat fastighetsbildningsbeslut skall kunna över- klagas särskilt. Utredningen har ansett det vara av stort praktiskt värde med en mot- svarande konstruktion beträffande lednings— beslutet. Vid en ledningsrättsförrättning tor- de det ej sällan vara fördelaktigt att, innan man går in på mer eller mindre tidskrävan- de värderingar eller förhandlingar om er- sättning, få fastslaget huruvida ledningsrätt över huvud taget kan upplåtas i enlighet

med sökandens önskemål. Många gånger kan det också förhålla sig så att sökanden och sakägarna i princip är eniga om mark— upplåtelsen men oense om ersättningens storlek. Sistnämnda fråga bör då lämpligen kunna behandlas för sig. Ledningsbeslutet kan däremot meddelas i ett tidigt skede och ledningens byggande behöver, med tillämp— ning av reglerna om förhandstillträde, inte uppehållas av tvist om ersättningen.

I enlighet med det nu anförda har före- skrivits att ledningsbeslut, om det är lämp— ligt, får meddelas utan hinder av att ersätt- nings- och andra frågor ej slutbehandlats.

Enligt utredningens mening bör det, för- utom den uppdelning av förrättningen som kan ske genom den närmast förut behand— lade bestämmelsen, finnas möjlighet att meddela särskilt ledningsbeslut för viss sträcka. Åtminstone vad gäller elektriska ledningar visar erfarenheten att lednings- ägaren i samband med projekteringen och koncessionsärendets handläggning har kom- mit överens med nästan alla sakägare. Upp- görelse saknas bara med ett litet fåtal på nå- gon eller några sträckor. Möjlighet bör då finnas för förrättningsmannen att utan vi— dare omgång meddela ledningsbeslut för öv- riga avsnitt, där det är angeläget att snabbt kunna börja byggandet. Härvid måste na— turligtvis garantier finnas för att lednings- rätt senare kan komma till stånd på ett så- dant sätt att någon lucka i sträckningen inte uppstår. Om det föreligger koncession, om- fattande även de utelämnade sträckorna, torde förfarandet emellertid inte innebära någon risk i sådant avseende.

28 och 29 åå

Paragraferna innehåller regler om sökan- dens rätt till förhandstillträde och villkoren härför.

För att ledningsrättshavaren skall få till- träde till upplåtet utrymme inom en fastig- het fordras enligt huvudregeln i 52 5 att han erlagt fastställd ersättning till fastig- hetsägaren och eventuellt andra sakägare. 28 & innehåller i första stycket ett undantag härifrån av innebörd att sökanden, om bara ledningsbeslut meddelats, genom ett särskilt

beslut av förrättningsmannen, kallat tillträ- desbeslut, kan få ta marken i anspråk. För- utsättningen är att det är av synnerlig vikt för sökanden och att han ställer säkerhet såväl för kommande ersättning som, om led- ningsbeslutet upphävs, för det skadestånd som då eventuellt kan utgå. Stadgandet saknar motsvarighet i fastighetsbildningsla- gen och lagen om gemensamhetsanläggning- ar. Däremot innehåller expropriationslagen vissa regler i ämnet.

Expropriationslagen medger två olika for- mer av förtida tillträde, enkelt förhandstill- träde (36 å) och kvalificerat förhandstill- träde (39 5). Genom beslut om enkelt för- handstillträde får den exproprierande rätt att tillträda egendomen utan hinder av att målet inte avgjorts genom lagakraftägande dom. Innebörden av kvalificerat förhands- tillträde är att fastigheten övergår till den exproprierande utan hinder av att expro- priationsersättningen inte blivit slutligt be- stämd. Förutsättningen är att förhandstill- trädet är av synnerlig vikt för exproprian- ten. I förslaget till ändringar i expropria- tionslagen (Ju 1971223 stencil, 5 kap. 17 &) har förordats den ändringen att det skall vara av väsentlig betydelse för exproprian— ten. I sak har man ej därigenom avsett nå- gon ändring i hittills tillämpad praxis (jfr s. 80). I detta förslag har också öppnats möjlighet för exproprianten att vid enkelt förhandstillträde tillträda egendomen, oak- tat beslutet om förhandstillträde ej vunnit laga kraft. Enligt gällande rätt kan detta ej ske (jfr s. 88). Enligt väglagen kan tillträde till vägmarken ske oavsett ersättning erlagts eller ej.

Från representanter för ledningsägare har framhållits att det tekniska förberedelsear— betet i förening med omfattande förhand— lingar med markägarna ibland kan medföra en tidsnöd som gör det önskvärt att i ett visst skede snabbt kunna börja arbetet med ledningens byggande. Ytterligare dröjsmål för att lösa frågor som kanske endast berör något enstaka avsnitt har i sådana lägen inte sällan medfört kännbara förluster i tid och pengar. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit påkallat med en re-

gel som ger förrättningsmannen möjlighet att, sedan ledningsbeslut meddelats, förordna om tillträde oaktat ersättningsfrågan ej slut- ligt avgjorts. I 28 & tredje stycket lämnas medgivande att tillträdesbeslutet får verkstäl- las utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Liksom vid förhandstillträde vid ex— propriation bör uppställas krav på att till- trädet skall vara av synnerlig vikt för den som begär det och att denne också måste ställa säkerhet för ersättningen. Eftersom tillträdesbeslutet kan meddelas och verkstäl- las redan innan ledningsbeslutet vunnit laga kraft föreligger en möjlighet att sistnämnda beslut ändras så, att den tilltänkta lednings- rätten inte kan upplåtas. Säkerheten bör där- för omfatta även skadestånd som i en sådan situation kan ifrågakomma. Som exempel på bestämmelsens betydelse kan anföras det fall att för ledningen gjorts grävningar, vilka till följd av ändring i ledningsbeslutet blivit onyttiga, så att marken sedan måste åter— ställas i sitt gamla skick. Kostnaderna för detta arbete kan överstiga själva ersättning- en för intrånget av ledningen. Det är därför av vikt att säkerheten av förrättningsmannen bestäms till sådant belopp att den verkli- gen är betryggande.

Säkerhet behöver, i likhet med vad som gäller enligt expropriationslagen, ej ställas av kronan, kommun, landstingskommun och kommunalförbund.

Förrättningsmannen skall bestämma vil- ken dag tillträdet får ske, därvid han skall iaktta att sakägare erhåller ett med hänsyn till omständigheterna skäligt rådrum.

Om tillträdesbeslut meddelas är det av vikt att förrättningsmannen, innan arbetet med ledningen börjar, har en klar uppfatt- ning om den upplåtna markens tillstånd, t. ex. om skogens beskaffenhet och värde eller, därest byggnader eller andra anlägg- ningar skall rubbas, om det skick i vilket dessa befinner sig. I annat fall kan svårig- heter uppkomma när ersättningen senare skall bestämmas.

I 29 & föreskrivs, efter förebild av 36 & tredje stycket expropiationslagen, att fastig— hetsägare eller annan sakägare vars rätt be- rörs äger att som ytterligare villkor för för-

handstillträde påfordra förskott på den er- sättning som slutligt fastställs, dock inte om det är uppenbart att ersättningen blir obetydlig. Regeln torde inte kräva någon närmare motivering.

Det ligger i sakens natur att beräknande av förskott sker med viss försiktighet. Lik— väl föreligger givetvis risk för att den slut- liga ersättningen kan tänkas bli lägre än förskottet. En sådan utgång skulle medföra åtskilliga komplikationer i fråga om återbe— talning. Till undvikande härav har i para- grafens andra stycke, efter mönster från 32 & första stycket expropriationslagen, fö- reskrivits att den slutliga ersättningen inte får bestämmas till lägre belopp än för- skottet.

30 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om förrättningskostnaderna. I första stycket ges föreskrifter om hur ersättning till förrätt- ningsman, sakkunnig och gode män skall be— stämmas. Andra stycket innehåller regeln att sökanden skall betala alla förrättningskost- nader. I tredje stycket föreskrivs att ersätt- ningsbesluten skall meddelas först när för- rättningen är genomförd men att beslut om förskott kan ges tidigare.

Förrättningsmannens rätt till skäligt arvo- de och ersättning för behövliga kostnader torde inte behöva särskilt motiveras, ej hel- ler den motsvarande rätten för den som an- litats som sakkunnig vid förrättningen.

Gottgörelse till gode män bör lämpligen, i likhet med vad som gäller enligt lagen om gemensamhetsanläggningar, utgå enligt de bestämmelser som gäller för gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

Förrättningskostnaderna utgörs av i första stycket angivna ersättningar samt övriga kostnader för förrättningsmannens utred- ning, kallelser, delgivning m.m., i den mån de inte upptagits i ersättningen till honom. Till förrättningskostnaderna bör, i likhet med vad som gäller enligt fastighetsbild- ningslagen, också räknas förekommande er- sättning för skador som vid förrättningen uppstått i samband med mätningar, mark- undersökningar och liknande åtgärder.

I förslaget har ej upptagits någon regel om ersättning till sakägarna för det arbete de själva nedlagt på ärendet eller därav för- anledda kostnader, t. ex. för biträde eller ut- redning av olika slag. Med hänsyn till pro- blemets principiella innebörd vill utredning- en här lämna en översikt över hur frågan lösts inom olika angränsande lagstiftnings- områden.

Enligt 66 å expropriationslagen gäller be- träffande rättegångskostnader att den expro- prierande alltid är skyldig att svara för mot- partens rättegångskostnader i första instans om inte annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 55 rättegångsbalken. Ut- över rättegångskostnader är expropriaten be- rättigad till ersättning för kostnader vid ex- propriationsersättningens fördelning och el- jest i anledning av expropriationen. Hänvis— ningen till 18 kap. 6 & rättegångsbalken inne- bär att part som har vållat motparten kost- nad genom försumlig processföring alltid är skyldig att ersätta sådan kostnad. Av hän— visningen till 18 kap. 8 & rättegångsbalken följer, att ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rätte— gångens förberedande och utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kost- naden skäligen varit påkallad för tillvara- tagande av partens rätt. Ersättning utgår även för partens arbete och tidsspillan i an- ledning av rättegången.

I förslaget till ny expropriationslag upptas i 7 kap. 1 5 ett stadgande av i stort sett samma innehåll som i 66 5 första stycket gäl- lande expropriationslag. I ett andra stycke i 7 kap. 1 & föreskrivs emellertid att om sakägare företagit utredning i strid mot rikt- linjer som fastighetsdomstolen angett enligt 5 kap. 12 å, kostnaderna härför ersätts en- dast i den mån utredningen haft betydelse för målets utgång. Enligt sistnämnda lagrum skall fastighetsdomstolen under förberedel- sen verka för att utredningen i expropria- tionsmålet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets be- skaffenhet. Domstolen skall ange de rikt- linjer som bör gälla i nämnda hänseenden, om det ej är onödigt. De föreslagna stad- gandena har tillkommit i syfte att begränsa

utredningen i expropriationsmålen. För att nå detta syfte har domstolen tillagts en be- tydande processledande verksamhet.

I detta sammanhang vill utredningen hän- visa även till betänkandet om offentligt bi— träde och kostnadsersättning i förvaltnings— ärenden (SOU 197l:76) som avgivits av ut- redningen om rättshjälp i förvaltningsären- den. Enligt detta betänkande bör ersättning utgå till sakägare för kostnader å saken före rättegången i expropriationsmålet. I betän- kandet föreslås ett förtydligande i 66 & ex- propriationslagen (s. 37 och 204).

Enligt 10 kap. 79 å tredje stycket vatten— lagen är vid förrättning rörande bl. a. torr- läggnings- och avloppsföretag delägare i fö- retaget inte berättigad till ersättning för sin talans bevakande. Sådan rätt tillkommer däremot annan sakägare som för talan t. ex. om skadestånd. Regeln gäller enligt 11 kap. 65 5 första stycket andra punkten också vid vattendomstol i ansökningsmål rörande nämnda företag. I besvärsmål skall vatten— domstolen enligt 11 kap. 93 5 första stycket andra punkten göra en skälighetsbedömning huruvida klaganden bör gottgöra motparter— na deras kostnader eller, om besvären bi- falles, själv få ersättning för sin kostnad.

Enligt väglagen skall, om överenskommel- se om ersättning för vägrätten inte träffats, den som vill framställa ersättningsanspråk stämma till fastighetsdomstolen. Beträffande rättegångskostnaderna skall expropriations- lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla (55 &, jfr 66 och 69 55). För inställelse och kostnader, uppkomna i samband med det samråd som enligt 16 & skall äga rum vid utarbetandet av arbetsplan, erhåller fastig- hetsägaren ingen ersättning.

I förenämnda betänkande SOU 1971:76 (s. 41 och 215) föreslås, att i Väglagen upp- tas en ny paragraf, 70a &, vari föreskrivs att, om ersättning eller lösen enligt väglagen utgår till sakägare, skall denne av väghålla- ren erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos för- valtningsmyndighet och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkalla- de för tillvaratagande av hans rätt.

& | i ! i |

I 1939 års lag om enskilda vägar är för— farandet utformat på olika sätt, beroende på om fråga är om väg inom område med tä- tare bebyggelse (3 kap.) eller icke (2 och 4 kap.). I båda fallen handläggs ärendet till en början vid förrättning. Bestämmelser om rätt till kostnadsersättning vid sådan förrätt- ning finns ej. Besvär över förrättningen an- förs i ärende enligt 3 kap. hos länsstyrelsen men eljest vid fastighetsdomstolen. Vid prövningen i fastighetsdomstolen gäller en- ligt 38 å bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen i tillämpliga delar. År 3 kap. tillämpligt skall ersättningsfrågan ge- nom stämning hänskjutas till fastighetsdom— stolen. Om kostnaderna i denna rättegång "föreskrivs att föreningen skall vidkännas så- väl sina egna som motpartens rättegångs- kostnader, såvida ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna (86 5).

I betänkandet SOU 1971: 76 föreslås inga bestämmelser om kostnadsersättning vid för- rättning.

Enligt 1938 års gruvlag kan innehavare av gruvrätt tvångsvis mot ersättning ta i an- språk mark ovan jord som erfordras för un- dersökning och bearbetning. Markägaren och andra sakägare har inte rätt att få er- sättning för kostnader för bevakning av sin rätt vid utmålsförrättning. Detta torde en- ligt vad gruvrättsutredningen i sitt betän- kande till ny gruvlag (SOU 1969:10 s. 197) uttalat ha haft samband med att markägaren tidigare haft möjlighet att själv ta del i gruvföretaget. Även den omständigheten att skadorna i allmänhet varit obetydliga syn- tes ha spelat in. Alltjämt hade markägaren genom rätten till avgäld och del av försvars- avgiften visst intresse i saken. Vidare kunde nämnas att lösen och ersättning i princip ut- gick med 50 procent förhöjning.

I sitt förslag till gruvlag föreslog gruv- rättsutredningen att sökanden skulle ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrätt- ningen, såvida ej annat fanns skäligt med hänsyn till omständigheterna. Gruvrättsut- redningen anförde såsom motiv till sitt för- slag i huvudsak följande.

De speciella förmåner som enligt gruvlagstift- ningen tillförsäkrats jordägaren kan enligt ut- redningens mening numera knappast anses så betydande att denne på grund därav ej bör äga rätt till gottgörelse för kostnader i samband med utmålsförrättning. Innehavare av nyttjan- derätt eller annan särskild rätt till marken, t. ex. samerna, åtnjuter ej jordägaravgäld. Rätt till SO-procentig förhöjning vid skadeersättning fö— religger även enligt vattenlagen utan att detta påverkar rätten till kostnadsersättning. Även om uppkommande markintrång i allmänhet är obetydligt kan dock i en del fall ganska om- fattande anspråk aktualiseras. Prövningen av ersättningsfrågor synes principiellt ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöran- den enligt annan expropriativ lagstiftning. Ut- redningen anser övervägande skäl tala för att en sakägare i princip bör vara berättigad till gottgörelse för kostnad som han fått vidkännas för att tillvarataga sin rätt vid förrättningen. Frågan har emellertid flera aspekter.

Markägare och andra rättsägare beträffande mark som berörs av utmålsansökan har i all- mänhet mycket små möjligheter att påverka själva utmålsläggningen. Även om ianspråkta- gande av mark inom eller utom utmålet inte begärs, har han givetvis giltig anledning att personligen eller genom ombud på platsen in- ställa sig vid förrättningen, men i allmänhet är det då opåkallat att anlita tekniskt eller juridiskt biträde. Begär sökanden att få ta i anspråk mark ovan jord kan det naturligtvis i en del fall bli fråga om besvärliga värderingsspörs— mål. Stundom kan markägaren ha anledning motsätta sig att viss mark inom eller utom ut- målet löses. Det kan emellertid antagas att marklösenfrågorna i det stora flertalet fall allt- jämt kommer att vara av enkel beskaffenhet.

Enligt utredningens mening finns viss risk för att en generell rätt till kostnadsersättning vid förrättning i en del fall skulle föranleda med hänsyn till omständigheterna obefogade eller onödigt vidlyftiga utredningar m.m. De skäl som ovan antagits ligga bakom den nu- varande ordningen i fråga om sakägares kost— nader vid utmålsförrättning har inte helt för- lorat sin betydelse. Vid övervägande av det an- förda har utredningen föreslagit att sökanden skall vara skyldig att gottgöra annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för beva- kande av sin rätt vid förrättningen med den modifikationen att förrättningsmännen skall kunna förordna annorlunda om det finnes skä- ligt med hänsyn till omständigheterna.

I såväl fastighetsbildningskommitténs be- tänkande som propositionen till lagen om gemensamhetsanläggningar uttalade man sig mot att ersättning till sakägarna för egna

kostnader skulle utgå. Föredragande stats- rådet fann enligt uttalande i nämnda propo- sition att vissa skäl kunde tala för att såda- na sakägare, som representerade fastighet i vilken utrymme önskades upplåtet, fick rätt till ersättning för i ärendet nedlagda kost- nader. Detta gällde i synnerhet när fastig- heten inte skulle anslutas till gemensamhets- anläggningen. Situationen hade då vissa lik- heter med expropriation. Enligt departe- mentschefens mening föreföll det dock in- konsekvent att sådan sakägare skulle äga rätt till kostnadsersättning medan den som blev föremål för anspråk på tvångsanslut- ning inte skulle äga samma rätt. För fler- talet fall torde det inte heller finnas behov av en kostnadsregel, eftersom förrättningsarbe— tet i princip hade karaktär av officialutred- ning genom förrättningsmannens försorg. Departementschefen var med hänsyn härtill inte beredd att frångå den vid liknande för- rättningar gällande principen att sakägare inte skulle äga rätt till ersättning för kost- naderna vid förrättningen.

I propositionen till fastighetsbildningsla- gen (19691128 s. B 192 och 591) berördes frågan om kostnadsersättning av föredragan- de departementschefen i anledning av utta- landen i remisserna. Departementschefen på— pekade att utredningen i princip skulle om- besörjas av fastighetsbildningsmyndigheten. Detta uteslöt givetvis inte att sakägarna kun— de förorsakas vissa kostnader för att tillvara- ta sin rätt. Framför allt gällde det ombuds- och inställelsekostnader. Departementschefen nämnde i detta sammanhang särskilt de fall då enskilda intressen stod mot varandra i förrättningsförfarandet. Han påpekade att fastighetsbildningen var en angelägenhet som inte kunde avgöras på annat sätt än genom myndighets eller domstols beslut och att reg- lerna i fastighetsbildningslagen i allmänhet var indispositiva. Mot denna bakgrund var det enligt departementschefens mening natur- ligt att sakägarna själva fick svara för sina kostnader i ärendet vid förrättningsinstansen. De dispositiva inslagen i förrättningsförfa- randet skulle emellertid kunna motivera en undantagsregel som gjorde det möjligt att låta sakägare få gottgörelse för sina person-

liga kostnader i samband med förrättningen. Ett beaktande härav syntes departements- chefen möjligt vid fördelningen av förrätt- ningskostnaderna. Kostnaderna vid inlösen enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen intog enligt departementschefens mening en sär- ställning men inte heller i fråga om dessa fann han det erforderligt att föreslå en sär- skild regel om ersättning för kostnaderna i förrättningsinstansen. Härutinnan anförde departementschefen i huvudsak följande.

För förrättningsförfarandet i allmänhet gäl- ler att möjlighet till upptagande av muntlig be- visning saknas. Likaså saknas möjlighet att be- sluta om ersättning till sakägare för utrednings- kostnader. Enligt min mening bör en annan ordning inte gälla i dessa hänseenden vid in- lösen. Visserligen skulle sakägarnas egna utred- ningar ibland kunna vara värdefulla för en all- sidig belysning av de spörsmål som uppkommer vid inlösen, men enligt min mening är det inte lämpligt att konstruera förrättningsförfarandet så, att fullständig bevisupptagning skall kunna äga rum inför fastighetsbildningsmyndigheten. Sakägarnas utredning skulle ändå i vissa fall bli ofullständig. Förfarandet bör därför utfor- mas så, att sakägarnas egen utredning och be- visning — som kan vara motiverad huvudsak- ligen i mera komplicerade fall — koncentreras till den första domstolsinstansen. Att genom di- rekta bestämmelser hindra sakägarna från att förebringa egen utredning vid förrättningen. kan visserligen inte komma i fråga, men en för- stärkning av sakägarnas ställning i detta hän- seende i förhållande till kommitténs förslag bör inte företas. Den föreslagna ordningen främjar enligt min mening ett snabbt förrättningsför— farande utan att äventyra rättssäkerheten. Någ- ra nämnvärda kostnader för den som utsätts för inlösen torde inte behöva uppkomma vid” förrättningen. En regel som gav möjlighet för sådan sakägare att få kostnadsersättning i för- rättningsinstansen skulle motverka koncentra- tionen av sakägarnas utredning och bevisning- till domstolen.

I utlåtande nr l970:35 s. 135 uttalade- tredje lagutskottet i anledning av en motion i ämnet (II: 1069) att det var av både psy- kologiska och sakliga skäl angeläget att den enskildes synpunkter blev klart och fullstän- digt framlagda inför den beslutande myndig- heten. I den mån den enskilde inte ensam— kunde klara denna uppgift kunde han be- höva hjälp av ombud eller sakkunnig. Hjäl— pen torde lättast leda till resultat om den

lämnades under ärendets första skede, dvs. i förrättningsinstansen. Lagförslagets stånd- punkt, såvitt angick ersättning för kostna- derna i denna instans, var enligt utskottets mening inte helt tillfredsställande. Stånd- punkten syntes huvudsakligen vara betingad av en strävan att inte komplicera förrätt- ningsförfarandet. Om emellertid möjligheten att få gottgörelse för sådana kostnader be— gränsades på lämpligt sätt, exempelvis till fall då en sakägare vållades onödiga kost- nader genom annan sakägares vårdslöshet eller försummelse, skulle några nämnvärda olägenheter från denna synpunkt knappast behöva uppkomma. Utskottet förutsatte att hithörande frågor närmare övervägdes av Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang. Ett sådant kunde erbjuda sig exempelvis i sam- band med prövningen om fri rättegång i förvaltningsärenden, vilken fråga för närva- rande utreddes.

I betänkandet SOU l97l:76 har frågan om kostnadsersättning vid fastighetsbild— ningsförrättning upptagits till övervägande men utredningen har inte ansett, att någon ändring härutinnan i gällande rätt bör före- tas (s. 238).

Förslaget till anläggningslag intar i före- varande fråga samma ståndpunkt som fas- tighetsbildningslagen. Det är att märka, att enligt förslaget anläggandet av enskilda vä- gar kommer att i stor omfattning behandlas vid förrättning.

I betänkandet SOU l97l:76 finns ett ut- talande (s. 75) att någon ändring i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar inte torde böra vidtas.

Av det anförda framgår att frågan om er- sättning till sakägare för inställelse— och andra kostnader vid förrättning eller i första domstolsinstans i lagstiftningar som ligger nära den nu ifrågavarande lösts på olika sätt. Av de lagstiftningar till vilka utredningen i sitt förslag närmast anslutit sig, expropriations- lagen och fastighetsbildningslagen, är den förra föremål för omarbetning. I det förslag som för närvarande är föremål för övervä- ganden har den nu gällande regeln att ex— proprianten alltid skall i första instans be- tala kostnaderna i målet jämkats genom

en föreskrift att sakägare i princip ej får er- sättning för utredning som han förebragt i strid mot vissa av domstolen under förbe- redelseförfarandet meddelade riktlinjer. I be- tänkandet SOU 1971:76 föreslås däremot ett förtydligande av nu gällande bestämmelser. I fastighetsbildningslagen har man bl. a. med hänsyn till den skyldighet att verkställa ut— redning ex officio som åligger förrättnings- mannen, ansett att sakägarna i allmänhet inte skall behöva ådraga sig utredningskost- nader vid själva förrättningen. Tanken har varit att förfarandet skulle vara så utformat att sakägarnas utredning och bevisning, som kan vara motiverad huvudsakligen i mera komplicerade fall, bör koncentreras till förs- ta domstolsinstansen. Såsom tidigare påpe- kats är inlösenförfarandet i fastighetsbild- ningslagen mycket nära besläktat med ex- propriation. Förslaget till anläggningslag an- sluter sig här till fastighetsbildningslagen. Lagen är som förut påpekats avsedd att i stora stycken ersätta lagen om enskilda vä- gar. Den nya lagen om allmänna vägar ger sakägarna ingen ersättning för sina inställel- ser eller utredningar i samband med över— läggningar om arbetsplanens utarbetande utan först om de efter stämning yrkar er- sättning vid fastighetsdomstolen utöver vad väghållaren under förhandlingarna slutligen förklarat sig villig att betala för vägrätten. I betänkandet SOU l97l:76 finns emellertid ett förslag att kostnadsersättning skall utgå.

Utredningen har vid övervägande av de skilda lösningar som enligt de olika närbe- släktade lagstiftningarna förefinnes på ifrå- gavarande spörsmål ansett att man för när- varande bör stanna vid den som gäller i fas- tighetsbildningslagen och i viss mån även i väglagen. Att nu anknyta till gällande expro- priationslag kan knappast vara lämpligt då denna är föremål för överarbetning och för- slag till ändring just på denna punkt före- ligger. Att ansluta sig till detta förslag inne- bär ett föregripande av statsmakternas ståndpunktstagande. Ansluter man sig där- emot till de av statsmakterna helt nyligen antagna reglerna i fastighetsbildningslagen och väglagen kommer i vart fall enhetlighet i bestämmelserna att gälla på viktiga närbe-

släktade lagstiftningsområden. Enligt utred- ningens mening synes förevarande fråga böra slutligt lösas vid ett mera allmänt över- vägande av problemet på hela det förut be- rörda lagstiftningsfältet. Intill dess så sker anser utredningen att de nu förordade reg- lerna kan godtas.

Utredningen vill slutligen framhålla att riksdagens uttalande i anslutning till propo- sitionen om fastighetsbildningslagen synes syfta på det fall att sakägare tillskyndas kostnader genom annan sakägares vårdslös— het eller försummelse. En sådan situation torde knappast kunna tänkas uppstå vid för- rättning enligt ledningsrättslagen.

31 &

I paragrafens första stycke föreskrivs att, sedan samtliga frågor avgjorts och alla till förrättningen hörande göromål utförts, för— rättningsmannen genom en särskild förkla- ring, kallad avslutningsbeslut, skall förklara förrättningen avslutad. I andra stycket läm- nas föreskrifter om hur detta beslut skall meddelas och på vilket sätt det skall bringas till de taleberättigades kännedom. Bestäm- melserna har sin förebild i 4 kap. 29 & fas— tighetsbildningslagen.

Såsom tidigare angivits upptas avgörandet om ledningsrättens omfattning i ett särskilt beslut, ledningsbeslutet. I samband därmed eller vid senare tillfälle kan beslut i ersätt- ningsfrågorna träffas. När samtliga beslut föreligger och alla andra i saken väckta frå— gor avgjorts av förrättningsmannen, skall han förklara förrättningen avslutad. Genom den— na förklaring tillkännager förrättningsman— nen att han skiljer sig från handläggningen av förrättningen. Samtidigt fastslås på ett fullt otvetydigt sätt hur den tidsfrist som gäller för fullföljd av talan mot vad förrätt- ningsmannen beslutat och företagit under förrättningen skall beräknas, såvida ej talan enligt 34—36 åå skall föras särskilt. Att av- slutningsbeslutet skall innehålla fullföljds- hänvisning framgår av hänvisningen i 32 få till 4 kap. 17 & fastighetsbildningslagen.

Det ligger enligt utredningens mening i sa- kens natur att förrättningen inte bör avslu- tas förrän tidigare under densamma medde-

lat ledningsbeslut eller annat beslut mot vil- ket särskild talan må föras vunnit laga kraft.

Avslutningsbeslut vid fastighetsbildnings- förrättning meddelas i första hand på sam- manträde. Med hänsyn till att beslutet måste bringas till kännedom för alla som får föra talan, är en sådan ordning inte tänkbar i förevarande sammanhang, eftersom sam- manträde här som regel är begränsat till vis- sa enstaka intressenter. I stället bör, såsom även kan ske enligt fastighetsbildningslagen, de taleberättigade erhålla skriftlig underrät- telse om tid och plats för beslutets medde- lande.

32 &

Som tidigare framhållits ansluter förfa- randet vid förrättning för ledningsrätt i be- tydande utsträckning till vad som gäller för fastighetsbildningsförrättning enligt 4 kap. fastighetsbildningslagen. Härigenom öppnas möjlighet att, såsom skett i förslaget till an- läggningslag, på åtskilliga punkter ge förrätt- ningsreglerna formen av hänvisning till be- stämmelser i nämnda kapitel. Förevarande paragraf upptar dessa hänvisningar. De lag- rum som avses är 3—6, 11—13, 16, 17, 21, 22 och 30 åå, 34 & första stycket, 38—40 och 42 åå.

Självfallet innebär hänvisningarna att alla bestämmelser i fastighetsbildningslagen om förrättningslantmätare och fastighetsbild- ningsmyndighet äger motsvarande tillämp- ning på förrättningsmannen eller på förrätt- ningsmannen jämte gode männen. För tyd- lighetens skull har det ansetts böra uttryck- ligen anges att bestämmelserna om sakägare skall avse även sökanden vid ledningsrätts- förrättning.

För den närmare kommentaren till nu ifrågavarande paragrafer kan hänvisas till fastighetsbildningslagens förarbeten (prop. 1969:128, s. B 188).

I 4 kap. 3 & fastighetsbildningslagen ges regler om kallelse på gode män, ersättare för god man samt om ämbetsansvar för god man.

4—6 55 innehåller bestämmelser om jäv och därmed sammanhängande frågor. 4 & hänvisar till 4 kap. 12 & rättegångsbalken rö-

i | ! i | | i | 1 | 1 l

rande hinder för vissa närstående att sam- tidigt tjänstgöra som förrättningsmän. Enligt 5 & likställs förrättningsman i jävshänseende med domare. Handläggning av jävsfrågor regleras i 6 &.

I 11 & föreskrivs att fastighetsbildnings- myndigheten i erforderlig utsträckning skall utreda vilka som är sakägare. Härvid gäller att lagfaren ägare till fastighet anses som dennas ägare om det ej visas att fastigheten tillhör annan. Det kan påpekas att förrätt- ningsmannen vid fullgörandet av sin utred- ningsskyldighet visserligen kan utgå från i ansökningshandlingen lämnade uppgifter på sakägare men också har att självständigt un- dersöka uppgifternas riktighet.

Skyldighet att hos rätten anmäla behov av god man enligt 18 kap. 4 & föräldrabalken föreskrivs i 12 å. '

Bestämmelser angående ombud återfinns i 13 5.

Enligt 16 & skall vid förrättning föras pro- tokoll. Protokollet sammanförs med övriga förrättningshandlingar till en akt. Om ytter- ligare detaljanvisningar för protokollföring— en skulle behövas torde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att utfärda sådana.

I 17 & återfinns omröstningsregler samt föreskrifter om hur beslut skall vara avfat— tat och hur underrättelse om beslut till tale- berättigade skall ske.

Vissa bestämmelser om surrogatdelgiv- ning är upptagna i 21 &.

I 22 & öppnas möjlighet för kollektiv del- givning utöver vad som gäller enligt delgiv- ningslagen.

Bestämmelser om tillhandahållande av förrättningshandlingar sedan förrättningen avslutats upptas i 30 &.

I 34 5 första stycket ges regler om sak- kunnigt biträde i frågor som kräver särskild fackkunskap.

Enligt 38 Q är förrättningsmännen berätti- gade att bl. a. övergå ägor samt verkställa markundersökningar och därmed jämförliga åtgärder. I trädgård får ej träd skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Rätten att be- träda andras ägor tillkommer också envar som för talan vid förrättningen. Paragrafen

innehåller vidare regler om ersättning för skada som uppstått genom åtgärderna. Yr- kande härom skall framställas innan förrätt- ningen avslutas eller inställs. Slutligen upp- tar paragrafen en anvisning om att polis- myndighet kan lämna handräckning om fas— tighetsägare vill hindra förrättningsmännen i utövande av de nämnda befogenheterna.

I 39 & ges regler om vilandeförklaring av förrättning i vissa fall.

Verkan av överlåtelse av fastighet under förrättningens gång regleras i 40 &.

Slutligen lämnas i 42 & regler om rättelse i förrättningsbeslut som till följd av skrivfel, felräkning eller liknande misstag fått uppen- bart oriktigt innehåll.

Domstolsprö vning

Bestämmelserna i 33—43 åå behandlar full- följd till fastighetsdomstol av förrättnings- beslut och ansluter sig så nära som möjligt till motsvarande stadganden i 15 kap. fas- tighetsbildningslagen. Förfarandet vid fas- tighetsdomstolen behandlas i 44—46 åå och rättegången i hovrätt och högsta domstolen i 47—51 åå. Dess regler har i stor utsträck- ning kunnat utformas som hänvisningar till bestämmelserna i 16—18 kap. fastighetsbild- ningslagen. De modifikationer som förekom- mer beror huvudsakligen på det för led- ningsrätten utmärkande partsförhållandet sökande — sakägare.

335

I denna paragraf fastslås att talan mot förrättningsmannens beslut skall föras vid fastighetsdomstol. Att denna bör vara förs- ta domstolsinstans i mål angående lednings- rätt har utredningen ansett självklart. Fastig— hetsdomstolarna är sammansatta så, att de äger särskild sakkunskap att bedöma frågor av nu ifrågavarande slag. De handlägger för närvarande bl. a. fastighetsbildningsmål, mål om ersättningsskyldighet enligt immissions- lagstiftningen och expripriationsmål. Även vattenmål torde framdeles komma att läggas under deras kompetens.

Paragrafen innehåller också forumregeln att talan skall föras vid den fastighetsdom-

stol inom vars domkrets den med förrätt- ningen avsedda marken är belägen. För det fall marken ligger under flera fastighetsdom- stolar, vilket naturligtvis ofta kan inträffa i fråga om långa ledningar, skall talan föras vid den domstol under vilken huvuddelen av marken ligger. Har förrättning enligt 17 å andra stycket uppdelats på skilda sträc- kor, gäller forumregeln för varje särskild förrättning.

345

Huvudprincipen för överprövning av be- slut under förrättningen bör, i överensstäm- melse med vad som på området i allmänhet gäller, vara att denna inte får ske förrän efter förrättningens slutförande. Stadgande härom har upptagits i 38 &. Undantag ut- gör bl.a. beslut i s.k. preliminärfrågor. I första stycket av förevarande paragraf an- ges de beslut i sådana frågor där det ansetts motiverat med en särskilt kort fullföljdstid. Dessa avgöranden är mestadels helt fristå- ende från vad i övrigt förekommer under förrättningen. De avser beslut om avvisande av ombud eller biträde, ogillande av jäv mot förrättningsman, förskott på ersättning till sakägare, ersättning till förrättningsmannen, gode män eller sakkunnig eller sådan skade- lidande som avses i 4 kap. 38 & fastighets- bildningslagen samt beslut om rättelse en— ligt 4 kap. 42 & nämnda lag. Beslut av den- na typ kan även enligt fastighetsbildnings- lagen överklagas särskilt. I första stycket upptas också tillträdesbeslut enligt 28 &. Eftersom detta beslut ofta kan vara ingri- pande och medföra långtgående konsekven— ser för berörda parter bör det kunna över- klagas särskilt och med kort besvärstid.

I 34 å andra stycket föreskrivs att talan förs genom besvär som skall inges till fas- tighetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelats. Besvär får anfö- ras av sökanden och sakägare samt, beträf- fande beslut om avvisande av ombud eller biträde, ersättning till förrättningsmannen, gode män eller sakkunnig, skadelidande som avses i 4 kap. 38 & fastighetsbildningslagen eller om rättelse, också av annan som beslu- tet rör.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild fullföljd mot ledningsbeslut och beslut om ersättning till sakägare.

I fall då ledningen skall framgå över ett större antal fastigheter, kan det, såsom i annat sammanhang anförts, innebära en av- sevärd fördel om ett beslut angående själva sträckningen får vinna laga kraft innan alla värderingar utförts. Detsamma gäller då någon del av sträckningen är kontroversiell och det är av betydelse för förrättningens fortsatta handläggning att full visshet erhål- les om hur ledningen får dras fram på denna sträcka. Likaledes kan det under- stundom vara fördelaktigt ur sakägarsyn- punkt att ett beslut om ersättning snabbt vinner laga kraft. Det har därför synts lämpligt att öppna möjlighet för förrätt- ningsmannen att förordna om särskild full— följd beträffande ledningsbeslut och beslut om ersättning till sakägare. Att i lagen direkt ange i vilka situationer detta skall kunna förekomma torde vara mindre prak— tiskt. Förrättningsmannen bör ha frihet att efter eget bedömande anpassa förfarandet efter omständigheterna. Det enda villkoret som bör uppställas är att förordnandet skall vara ägnat att främja en ändamålsenlig handläggning. Detta innebär bl. a. att för- rättningsmannen måste tillse att beslutet inte riskerar att bli oförenligt med senare avgöranden. Således torde ett förordnande om särskild fullföljd i en ersättningsfråga inte kunna ges förrän motsvarande beslut om ledningens sträckning vunnit laga kraft.

Fullföljdstiden är här satt till fyra veckor i anslutning till vad som gäller enligt fastig- hetsbildningslagen. Besvär kan anföras av sökanden och sakägare.

36%

Denna paragraf ger sökanden och sak— ägare möjlighet att, om de anser att förrätt- ningen onödigt uppehålls genom förrätt- ningsmannens beslut, föra talan mot beslu- tet genom besvär hos fastighetsdomstolen. Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 4 5 fastig- hetsbildningslagen. Besvär som här avses

kan t. ex. gälla beslut om sakkunnigutred- ning.

37 &

Paragrafen innehåller ett förbud att föra talan mot beslut varigenom förrättnings- mannen gillat jävsinvändning. Bestämmel- sen motsvarar 15 kap. 5 & fastighetsbild— ningslagen.

38 5

Denna paragraf innehåller huvudregeln om sökandens och sakägares rätt att klaga över beslut vid förrättning. Besvärstidens längd har föreslagits till fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades avslu- tad eller inställd. Härutinnan ansluter sig förslaget till motsvarande bestämmelse i 15 kap. 6 & fastighetsbildningslagen. Den där stadgade besvärstiden av fyra veckor inne— bär, såsom framgår av föredragande depar- tementschefens uttalande i propositionen (1969:128 5. B 856), en avvägning mellan å ena sidan intresset av att beslutet så snart som möjligt kan vinna laga kraft och å den andra önskemålet att ge den som är missnöjd med beslutet tillräckligt lång tid för att överväga och utforma sina synpunk— ter. Utredningen har funnit att även för talan mot beslut vid ledningsrättsförrättning fyra veckor bör vara en lämplig och till— räckligt lång besvärstid. Det är dessutom önskvärt att så långt som möjligt samma regler gäller för båda lagarna. Även i för- slaget till anläggningslag är motsvarande be- svärstid fyra veckor.

39 &

I paragrafen tilläggs byggnadsnämnden talerätt mot ledningsbeslut. Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 7 & fastighetsbildningsla- gen. Talan förs på sätt och inom tid som gäller för sökande och sakägare. Det kan påpekas att nämnden, liksom sakägare, har fullföljdsrätt oavsett om den fört talan vid förrättningen eller inte.

40 &

Paragrafen behandlar det fall att led- ningsrätt upplåtits inom område som avses i 8 & utan att medgivande enligt nämnda paragraf lämnats av kommunen. Mycket

ofta torde därvid kommunen i egenskap av ägare till området inta ställning av sak- ägare. När så ej är fallet, bör kommunen naturligtvis ändå ha rätt att påkalla pröv- ning av frågan om synnerliga skäl för upp— låtelse föreligger. Beträffande tiden och sät- tet för sådan fullföljd saknas anledning till andra regler än de som gäller för övriga taleberättigade vid ledningsbeslut.

41 &

I paragrafen tillerkänns länsstyrelsen rätt att i vissa fall fullfölja talan mot lednings- beslut.

Det synes lämpligt att förutom byggnads- nämnden även ett annat organ, företrädan- de allmänna intressen, får rätt att fullfölja talan mot ledningsbeslut. Sådan rätt till- kommer enligt fastighetsbildningslagen läns- styrelsen. Talerätten är begränsad till de fall då länsstyrelsen finner beslutet stridande mot bestämmelser, meddelade för tillgodo- seende av allmänt intresse. Utredningen har ansett att länsstyrelsen bör ha talerätt be- träffande ledningsbeslut som kan befinnas stå i strid med motsvarande regler i den föreslagna lagen. I enlighet med vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen bör länsstyrelsens fullföljdsrätt inte omfatta led- ningsbeslut inom stadsplaneområde eller in- om område med byggnadsplan, om upplåtel- sen rör endast mark som enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål. Be- träffande sådant område kan, såsom bl.a. under förarbetena på fastighetsbildningsla- gen uttalats, kontrollen inskränkas till en be- dömning av ledningens överensstämmelse med planen, en fråga som byggnadsnämnden har speciellt goda möjligheter att avgöra.

42 &

Denna paragraf innehåller en regel om rätt för fastighetsregistermyndigheten att genom besvär till fastighetsdomstolen söka rättelse i förrättning som är behäftad med vissa grövre fel. En motsvarande bestäm- melse finns i 15 kap. 10 % fastighetsbild— ningslagen. Vad föredragande departements- chefen anfört rörande tillämpningen av sist- nämnda lagrum (prop. 1969: 128 s. B 871)

bör i tillämpliga delar gälla även i fråga om ledningsrättslagen. Utredningen hänvisar därför här till nämnda proposition.

I riktlinjer för omorganisation av lantmä- teriverksamheten som antagits av riksdagen år 1970 förutsätts att länsstyrelsen skall vara fastighetsregistermyndighet. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm— mer kan dock besluta att viss kommun skall inrätta fastighetsregistermyndighet och sva- ra för verksamheten vid myndigheten (lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbild- ningsmyndighet och fastighetsregistermyn- dighet).

43 5

Denna paragraf reglerar frågan om av- sägelse av fullföljdsrätten. Bestämmelserna har sin förebild i 15 kap. 11 & fastighets- bildningslagen.

Stadgandet i fastighetsbildningslagen har föranletts av behovet att före fullföljdsti- dens utgång få till stånd ett slutligt bestå- ende resultat av en förrättning. Såsom tidi- gare framhållits föreligger också i fråga om beslut om ledningsrätt ett sådant behov, något som vid överläggningar med företrä— dare för framför allt kraftverken starkt be- tonats av dessa. Utredningen har därför föreslagit en bestämmelse att, om samtliga sakägare och andra som har rätt att anföra besvär, således även länsstyrelse och bygg- nadsnämnd, genom påskrift på förrättnings- protokollet eller i skriftligt meddelande, som kommit förrättningsmannen eller fas- tighetsregistermyndigheten tillhanda, god- känt förrättning eller förrättningsbeslut, be- svär inte får anföras mot vad som godkänts.

44 5

Genom de i 32 & upptagna hänvisning- arna till fastighetsbildningslagen har regler— na om fastighetsbildningsförrättning gjorts tillämpliga också på förrättning enligt led- ningsrättslagen. Det har synts ändamålsen- ligt att begagna samma lagstiftningsteknik även beträffande reglerna för fastighets- domstolens överprövning av förrättnings- mannens beslut. Bestämmelserna i 16 kap. fastighetsbildningslagen om förfarandet vid

fastighetsdomstol är nämligen i det hela väl ägnade att tillämpas i mål om ledningsrätt. Undantag måste dock göras i vissa frågor om rättegångskostnad, där för ledningsrät- ten speciella förhållanden påkallar en sär- reglering.

I 44 ?) första punkten föreskrivs att i fråga om förfarandet vid fastighetsdomstol 16 kap. 1—12 och 15 55 fastighetsbildnings- lagen äger motsvarande tillämpning. Det torde härvid utan vidare vara klart att nämnda kapitels bestämmelser om fastig- hetsbildning skall avse upplåtelse av led— ningsrätt, liksom att vad som sägs om för- rättningslantmätare och fastighetsbildnings- myndighet skall tillämpas på förrättnings- mannen eller förrättningsmannen jämte gode män.

En begränsning av tillämpningen av före- skriften i 16 kap. 11 5 första stycket fastig- hetsbildningslagen om beredande av tillfälle för sakägarna att yttra sig bör emellertid ske så till vida att föreskrifterna skall gälla en- dast de sakägare som berörs av besvären. Uppenbarligen saknar övriga sakägare varje intresse att yttra sig hos fastighetsdomsto- len. En kommunicering med dem, vilken skulle kunna bli mycket betungande, är därför helt onödig.

Genom en föreskrift i 16 kap. 16 & fas- tighetsbildningslagen har kapitlets bestäm- melser om sakägare gjorts tillämpliga även på annan enskild parta, t. ex. sakkunnig. Motsvarande ordning bör naturligen gälla också för ledningsrättslagen. Där måste emellertid termen cannan enskild partx ges ett Vidare innehåll, eftersom den skall innefatta även -— och framför allt — den i flera hänseenden särställde ledningsrättssö- kanden. En hänvisning till fastighetsbild- ningslagen på denna punkt skulle således vara inadekvat, varför ett särskilt stadgande erfordras. Detta har upptagits i tredje punk- ten av förevarande paragraf.

På några ställen innehåller 16 kap. fas- tighetsbildningslagen hänvisningar till vissa lagrum i 15 kap. samma lag, lagrum som i ledningsrättslagen motsvaras av 34, 36 och 42 55. Till undvikande av missförstånd har i fjärde punkten uttryckligen angivits att

dessa hänvisningar skall avse de nämnda paragraferna.

I det följande lämnas en översiktlig redo- görelse för innehållet i de bestämmelser i 16 kap. fastighetsbildningslagen som i enlig- het med det ovan anförda skall kunna till- lämpas i mål om ledningsrätt. För närmare motivering och kommentarer hänvisas till prop. 1969:128 s. B 879. Det bör i sam- manhanget erinras om att enligt 2 ?; lagen (1969:248) om fastighetsdomstol gäller, så- vida inte särskilda bestämmelser är medde- lade, angående rättegången vid sådan dom- stol i tillämpliga delar vad som är föreskri- vet i fråga om allmän domstol.

Enligt 1 5 skall talan som inte fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid ome- delbart avvisas av fastighetsdomstolen.

I 2 & föreskrivs skyldighet för klaganden att tillhandahålla behövliga avskrifter av be- svärsinlagan och därvid fogade handlingar.

Enligt 3 5 skall fastighetsdomstolen, om den finner att sakägare bör höras över be- svären, låta delge denne besvärsinlagan jämte föreläggande att yttra sig. Domstolen skall även vid behov vidta andra förbere- dande åtgärder, såsom att inhämta yttrande från myndighet, införskaffa skriftligt bevis eller hålla särskilt sammanträde.

Huvudförhandling hålls enligt 4 5 på tid och plats som domstolen bestämmer. Möj- lighet finns att utsätta huvudförhandling för behandling av viss fråga som kan avgöras för sig.

I 5 & ges regler om kallelse till huvudför- handling. Bestämmelserna är tillämpliga också vid annan förhandling. Samtliga sak- ägare skall kallas, utom de vars närvaro uppenbarligen saknar betydelse för deras rätt eller för målets avgörande. Om talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse skall denne kallas. Rör sakägares besvär så- dant intresse kallas också länsstyrelsen eller, då saken gäller stadsplaneområde eller, i vissa fall, område med byggnadsplan, bygg— nadsnämnden. Vid behov får domstolen också kalla tjänsteman vid eller företrädare för viss myndighet samt förrättningslant- mätaren att lämna upplysningar. Paragrafen avslutas med ett stadgande att kallelse skall

delges. Utan särskild föreskrift gäller därvid att delgivningslagens bestämmelser tilläm- pas.

Enligt 6 & får mål handläggas och avgö- ras utan hinder av att sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling inte in- ställt sig. Detsamma gäller enligt 7 5 för annan förhandling än huvudförhandling.

I 8 & behandlas frågan om måls avgöran— de utan huvudförhandling. Så får ske om förhandlingen kan antas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller företrä- dare för allmänt intresse inte begär huvud- förhandling. För prövning av vissa frågor som fullföljts särskilt och som inte avser tillstånds-, fastighetsbildnings- eller fastig— hetsbestämningsbeslut behöver heller inte huvudförhandling hållas. Vidare kan dom- stolen avgöra mål utan huvudförhandling om besvärstalan finnes uppenbart ogrundad eller har fullföljts av fastighetsregistermyn- digheten eller inte avser själva saken. Para- grafen upptar till sist en bestämmelse om skyldighet för domstolen att bereda part till- fälle att slutföra sin talan innan mål avgörs utan huvudförhandling.

I 9 & stadgas att, om talan fullföljts mot beslut vid förrättning som ej avslutats, fas- tighetsdomstolen kan föreskriva att förrätt- ningshandläggningen skall avbrytas helt eller till viss del eller att handläggning som av- brutits skall fortsätta oberoende av den vid domstolen förda talan.

Domstolens avgörande i själva saken sker enligt 10 5 genom utslag. Utslaget skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och på vad hand- lingarna innehåller i övrigt. Paragrafens andra stycke hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser om avfattning och meddelan- de av dom i tvistemål. I tredje stycket före- skrivs, i nära anslutning till 17 kap. 4 & rättegångsbalken, att om i ett mål flera frå- gor skall avgöras och de kan särskiljas, ut- slag får ges beträffande något av dem, fastän handläggningen av de övriga inte avslutats.

Möjligheterna för domstolen att efter be- svär av sakägare ändra fastighetsbildnings- myndighetens beslut behandlas i 11 5. Här stadgas i första stycket förbud mot ändring

utan att övriga sakägare och, när besvären rör allmänt intresse, länsstyrelsen och bygg- nadsnämnden fått tillfälle att yttra sig. För— budet gäller dock ej ändring som är till för- del för icke klagande sakägare. Görs änd- ring i viss del får enligt andra stycket även inte överklagad del ändras, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oenhet- lighet inte skall uppstå. I tredje stycket ges domstolen möjlighet att vid vissa grövre fel i förrättningen ex officio besluta om behöv- lig åtgärd.

Såsom framgår av vad förut anförts måste det anses överflödigt att lämna alla sakägare rätt att yttra sig i målet. Endast de som har intresse av ändringen bör höras.

Om domstolen ej utan olägenhet kan rätta fel i förrättning skall den enligt 12 & första stycket — helt eller delvis — undanröja fas- tighetsbildningsmyndighetens beslut och åter- förvisa förrättningen. Därvid kan också före- skrifter för vinnande av rättelse meddelas. Genom bestämmelser i andra stycket öpp- nas möjlighet för den som sökt förrättning att vid domstolen återkalla sin ansökan. Förutsättningen är att förrättningen avslu- tats och talan förts mot beslut om fastig- hetsbildning eller fastighetsbestämning. För- rättningen skall då, under förutsättning av samtycke från vissa övriga parter, undanrö- jas i den del som återkallelsen avser.

I 15 & upptas föreskrifter om översändan- de av vissa handlingar. Domstolen skall, när besvär anförts över avslutad förrättning, ofördröjligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten av- skrift av besvärsinlagan. När utslag eller slutligt beslut vunnit laga kraft skall avskrift av detta jämte förrättningsakten sändas till fastighetsregistermyndigheten. Om förrätt- ningen skall fortsättas, sändes dessa hand- lingar i stället till fastighetsbildningsmyn- digheten. Har talan mot domstolens avgö- rande fullföljts i viss del medan det i övrigt föreligger ett lagakraftägande avgörande som kan föranleda fråga om registrering, skall handlingarna också tillställas fastig- hetsregistermyndigheten. Denna har att efter vederbörlig handläggning omedelbart återställa förrättningsakten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning till vissa personer som kallats till domstolen för att lämna upplysningar i målet.

Enligt 16 kap. 13 & fastighetsbildningsla- gen har den rätt till ersättning, som i egen- skap av förrättningslantmätare eller såsom företrädare för eller tjänsteman vid myn- dighet, vars verksamhet berörs av målet, kallats till förhandling för att lämna upplys- ningar. Ersättningen skall utgå i enlighet med särskilda bestämmelser, varmed avses allmänna resereglementet eller motsvarande bestämmelser för kommunal befattningsha- vare. Kostnaden för ersättning av detta slag får inte läggas på enskild part.

Vad sålunda gäller enligt fastighetsbild- ningslagen bör enligt utredningens mening tillämpas också i mål om ledningsrätt. Här- vid är att beakta att det saknas särskilda be- stämmelser för ersättningens fastställande beträffande förrättningsmannen. En särskild regel är därför påkallad beträffande denne. Lämpligt synes vara att ersättningen utgår av allmänna medel samt bestäms enligt de grunder som gäller för vittnesersättning som skall utgivas av part. Den bör således innefatta gottgörelse för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Det kan framhållas att förrättningsmannen i vissa fall kan ha ställning av enskild part, nämli- gen då sökanden besvärat sig över beslut om den ersättning som enligt 30 & tillkom- mer honom. I förevarande paragraf regleras endast hans ersättning då han kallats för att lämna upplysningar.

46 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen.

Som tidigare påpekats skall jämlikt 2 & lagen om fastighetsdomstol vad som är före- skrivet om allmän domstol och rättegången där gälla också fastighetsdomstol, i den män inte särskilda bestämmelser föreligger. 16 kap. 14 & fastighetsbildningslagen innehåller sådana särskilda regler i fråga om rätte- gångskostnader. I mål mellan enskilda .par-

i i

ter gäller nämligen enligt paragrafens första stycke första punkten att domstolen efter skälighetsprövning kan förordna att förlo- rande sakägare skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I andra punkten stadgas för de speciella fall då målet rör inlösenersättning att sakägare som avstår mark eller rättighet skall få ersättning för sin kostnad oberoende av målets utgång. De nämnda reglerna gäller dock ej om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbal- ken. Enligt tredje stycket kan i mål mellan enskild part och företrädare för allmänt in- tresse den förre, om han är vinnande, få ersättning för rättegångskostnad endast om synnerliga skäl föreligger. Slutligen innehål- ler fjärde stycket en regel av innebörd att kostnad för bevisning eller särskild åtgärd som inte avser ersättning till förrättnings- lantmätare eller företrädare för myndighet men som enligt rättens beslut utgått av all- männa medel får stanna på statsverket om det är skäligt.

Det torde med fog kunna antas att fler— talet av de förrättningsbeslut som blir före- mål för prövning i fastighetsdomstolen gäl- ler tvist mellan sökanden och sakägare hu- ruvida eller — framför allt — mot vilken ersättning och på vilka villkor i övrigt led— ningsrätt skall upplåtas. Mellan dessa parter synes för övrigt knappast några andra kon- troversiella frågor kunna uppstå. I sådana mål kan sökandens motpart sägas vara jäm- förbar med en sakägare som i fastighets- bildningsmål om inlösenersättning avstår mark eller särskild rättighet. Som ovan nämnts får denne i princip alltid ersättning för sina rättegångskostnader vid fastighets— domstolen. Regeln har motiverats med att inlösenförfarandet kan sägas vara en form av expropriation. Enligt 66 & expropria- tionslagen har den som utsätts för exprop— riation en gynnad ställning beträffande rät— tegångskostnader. Principiellt är — om ej annat följer av 18 kap. 6 och 8 åå rätte- gångsbalken — i första instans den exprop- rierande skyldig ersätta honom dessa, och i överinstanserna behöver han aldrig betala den exproprierandes kostnader och svarar för sina egna bara när han själv har klagat

och förlorat. Enligt utredningens mening kan det, med hänsyn till likheten mellan inlösen enligt fastighetsbildningslagen och expropriation å ena sidan och ianspråkta- gande med ledningsrätt å andra sidan, inte råda någon tvekan om att sakägare i mål mot ledningsrättsssökanden i nu avsett hän— seende bör behandlas enligt fastighetsbild- ningslagens regler för inlösenfallet. I enlig- het härmed föreskrivs i paragrafens första stycke att i mål mellan sökande och sak- ägare den förre, oberoende av utgången, skall ersätta motpartens rättegångskostna- der, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken.

Andra och tredje styckena överensstäm- mer i sak helt med 16 kap. 14 å tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen. I fråga om motiveringen till dessa bestämmel- ser hänvisas till prop. 1969:128 5. B 921.

47—49 åå

Paragraferna innehåller regler för rätte- gången i hovrätt och ansluter sig nära till 17 kap. 1—3 åå fastighetsbildningslagen. Rättsmedlet mot fastighetsdomstolens utslag eller beslut är således besvär och besvärsti— den fyra veckor. Besvär får anföras av en- skild part samt av sådan företrädare för all— mänt intresse som kunnat föra talan i frå- gan vid fastighetsdomstolen.

Vissa beslut av fastighetsdomstolen får inte överklagas, nämligen när domstolen i dit fullföljd fråga ogillat jäv mot förrätt- ningsman, beslutat om ersättning till gode män, sakkunnig eller till skadelidande som avses i 4 kap. 38 & fastighetsbildningslagen, eller utlåtit sig huruvida målet genom för— rättningsmannens beslut onödigt uppehålles.

Beträffande handläggningen i hovrätten äger i huvudsak reglerna i 52 kap. rätte- gångsbalken motsvarande tillämpning. För— farandet är således skriftligt. Genom vissa särbestämmelser är dock förfarandet i av- sevärd utsträckning anpassat efter vad som gäller vid fastighetsdomstolen. Lagtekniskt har detta, liksom i 17 kap. 3 & fastighets- bildningslagen, skett genom hänvisningar till ett flertal bestämmelser i 16 kap. sist- nämnda lag samt till 44 & tredje punkten,

45 och 46 så. Hänvisningarna gäller kom- municering med sakägare, inhämtande av vissa yttranden och hållande av särskilt sam- manträde. Vidare skall även i hovrätten till— lämpas de regler som gäller för fastighets- domstol om partiellt fortsättande av förrätt- ning, formen för avgörandet, möjligheter till ändring i icke överklagad del, återförvis- ning, verkan av återkallelse, ersättning till vissa i målet hörda personer samt domsto- lens skyldighet att efter lagakraftvunnet av- görande översända förrättningsakt m. m. till fastighetsregistermyndigheten. Också de för rättegången vid fastighetsdomstolen gällan- de reglerna för rättegångskostnader är till- lämpliga i hovrätten, dock inte de som avser mål mellan sökande och sakägare. Beträf- fande dessa mål, vilka såsom tidigare fram- hållits gäller huruvida eller mot vilken er- sättning eller på vilka villkor i övrigt som mark får tas i anspråk, föreskrivs att sö- kanden, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, alltid själv skall bära sina kostnader samt den kostnad han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. Undantag gäller de fall då tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken skulle leda till en annan kostnadsfördelning.

Om hovrätten återförvisar målet till fas- tighetsdomstolen skall den naturligtvis inte sända akten till fastighetsregistermyndighe- ten. Undantag från bestämmelsen i 16 kap. 15 5 andra stycket måste därför göras för detta fall.

I överensstämmelse med vad som gäller i fastighetsbildningsmål föreskrivs också att bevis genom syn på stället får upptas i hov- rätten endast om synnerliga skäl föreligger.

50 och 51 55

Dessa paragrafer innehåller de bestäm- melser om rätten att fullfölja talan mot hov- rättens avgörande och om förfarandet i högsta domstolen som skall gälla vid sidan av rättegångsbalkens regler. I likhet med vad gäller i expropriationsmål får talan ej föras mot hovrätts beslut om tillträde och för- skott vid tillträde. I övrigt har lagreglerna utformats med 18 kap. fastighetsbildnings- lagen som förebild. De bygger på samma

principer som ligger till grund för hovrätts- förfarandet. Rättsmedlet är besvär och kla- gorätt tillkommer enskild part samt före— trädare för allmänt intresse. Besvären skall inges till hovrätten inom den i 56 kap. 1 & rättegångsbalken föreskrivna tiden. Full- följdsrätten är underkastad de begränsningar som framgår av 54 kap. rättegångsbalken. I förarbetena till fastighetsbildningslagen har påpekats att förbudet i 54 kap. 6 % nämnda balk att föra talan mot hovrätts beslut att återförvisa mål till underrätt inte är tillämpligt i fråga om återförvisning av förrättning.

De särskilda bestämmelser om handlägg- ningen i högsta domstolen som skall gälla utöver vad i rättegångsbalken föreskrivs har, i likhet med vad som skett beträffande hov- rättsförfarnadet, meddelats i form av hän- visningar till lagrum i 16 kap. fastighetsbild- ningslagen samt 44 & tredje punkten, 45 och 46 åå ledningsrättslagen. Även beträffande rättegångskostnad i mål mellan sökande och sakägare samt i fråga om översändande av förrättningsakt m.m. i visst fall gäller sam- ma regler som i hovrätten.

Verkställighet m. m.

52 5

I 52—54 åå behandlas frågor som har samband med erläggande av ersättning till sakägare. Det torde vara lämpligt att i an- slutning till övervägandena om dessa regler också något beröra spörsmålet huruvida för— rättningsmannens beslut är exigibelt utan att ett uttryckligt stadgande härom upptas i lagen.

I 38 5 lagen om vissa gemensamhetsanlägg- ningar liksom i 40 5 lagen om enskilda vä— gar finns uttryckligt stadgat att beslut eller utlåtande som meddelats av förrättnings- man och som vunnit laga kraft i princip får verkställas såsom lagakraftvunnen dom (jfr också 32 & lagen [1933: 269] om ägofred och 10 kap. 75 & vattenlagen). I doktrinen har frågan behandlats av bl. a. Hassler i Utsök- ningsrätt, andra uppl. 1960 s. 71 och 82 (jfr också Herlitz, Förvaltningsrättsliga grund- drag, 1943 s. 119, SOU 1946:69 s. 145, Olive— crona, Utsökning, sjätte uppl. 1970 s. 30).

Hassler uttalar att utsökning i anledning av administrativ myndighets beslut principiellt endast får ske i fall då uttryckligt stöd därför i lag eller författning kunde åberopas. Emel- lertid var det inte alltid möjligt att upprätt- hålla denna grundsats eftersom lagstiftning- en om verkställighet på det förvaltnings- rättsliga området var mycket bristfällig. Det hade därför i doktrin och praxis anta- gits att administrativ myndighets beslut i vissa fall kunde verkställas utan direkt lag- stöd. Man hade till och med ifrågasatt huru— vida inte myndighetens beslut om åläggande av betalningsskyldighet generellt skulle kun- na verkställas i den ordning utsökningslagen föreskrev för verkställighet av betalnings- krav. En sådan regel torde enligt Hasslers mening dock näppeligen kunna uppställas. Utlåtanden av synemän eller andra för- rättningsmän kunde i vissa fall vara utsök- ningstitlar. Hassler påpekar att exigibiliteten här berodde på att handlingen var upprättad av personer, utsedda på ett sätt som tryg- gade deras sakkunskap och opartiskhet. Det framhålles vidare att de ovan nämnda la- garna innehåller uttryckligt stadgande om verkställighet. Hassler nämner att Olive- crona räknar vissa utlåtanden av syne- och förrättningsmän till de offentliga utsök- ningstitlarna men anser för egen del att dessa personer knappast kunde sägas inta en ställning, jämförlig med offentlig myn- dighets.

Frågan om exigibilitet av förrättningsbe- slut berördes av fastighetsbildningskommit- tén i dess betänkande SOU 1963:68 s. 382, som uttalade i huvudsak följande.

Enligt utredningens mening skall ersättnings- beslut kunna, sedan förrättningen avslutats och vunnit laga kraft, verkställas på samma sätt som domstols lagakraftägande dom. Vidräk- ningsinstrumentet torde därvid få tjänstgöra som exekutionsurkund. Den frågan uppställer sig i detta sammanhang, huruvida ett särskilt stadgande härom erfordras. För närvarande fö- religger otvivelaktigt utan stöd av någon lag- regel exigibilitet i vad gäller penninglikvider enligt jorddelningslagen. Detta beror uppenbar- ligen därpå att skifte och ägoutbyte tidigare alltid skulle fastställas av domstol eller ägo- delningsdomare. När fastställelseprövningen år 1953 för flertalet fall överflyttades till överlant—

mätaren, synes den omständigheten att över- prövning av judiciell myndighet upphörde icke ha inverkat på möjligheterna till utsökning. Ej heller synes överlantmätarens prövning kunna tilläggas någon betydelse för bedömning av frågan om exigibilitet. Det må nämnas, att er- sättning, som beslutas vid förrättning enligt 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., tor- de på samma sätt som likvid enligt jorddel- ningslagen kunna utsökas, sedan förrättningen vunnit laga kraft, och detta oberoende av att sådan förrättning aldrig varit föremål för fast- ställelseprövning av vare sig judiciell eller ad- ministrativ myndighet. Enligt kommitténs me- ning får det anförda anses ge vid handen, att någon uttrycklig bestämmelse om exigibilitet icke skall erfordras för den nya lagens del.

I propositionen 1969:128 s. B 434 sade sig föredragande departementschefen dela den uppfattning kommittén uttalat. Någon särskild regel om att beslutet kunde läggas till grund för exekution togs alltså inte upp i fastighetsbildningslagen.

Förslaget till anläggningslag intar samma ståndpunkt.

Med hänsyn till det ovan anförda synes inte nödvändigt att i ledningsrättslagen upp- ta ett uttryckligt stadgande om verkställbar- het av förrättningsmannens beslut. Den om- ständigheten att vid fastighetsbildning fas— tighetsbildningsmyndigheten handlägger för- rättningen, medan i utredningens förslag denna anförtrotts en av länsstyrelsen särskilt förordnad förrättningsman torde härvidlag, i betraktande av de höga krav som enligt förslaget ställts på förrättningsmannen, inte vara av avgörande betydelse. Man torde kunna utgå från att i stor utsträckning lant— mätare, stadsingenjörer eller jägmästare kommer att förordnas till förrättningsmän. Att endast av mera teoretiska skäl grunda en skillnad på om myndigheten själv hand- lägger förrättningen eller denna hålls av en av myndighet, i detta fall länsstyrelsen, sär- skilt förordnad förrättningsman, synes ut— redningen knappast vara påkallat. I detta sammanhang torde böra framhållas att mo- dern exekutionslagstiftning (t. ex. den nor- ska) i exekutionslagen uppräknar de hand- lingar som utgör exekutionstitlar. Den sven- ska exekutionslagstiftningen är för närva- rande under omarbetning.

I anslutning till det nu anförda upptar lagförslaget inte någon regel om att förrätt- ningsmannens beslut får verkställas som lagakraftvunnen dom.

I 52 & regleras frågan när sökanden kan tillträda upplåtet utrymme och när han har att erlägga ersättning för upplåtelsen. Vi- dare upptar paragrafen bestämmelse om rätt till ränta på ersättningsbelopp.

Tillträde till det upplåtna utrymmet får ske så snart fastställd ersättning erlagts. Be- stämmelsen ansluter sig i huvudsak till mot- svarande stadgande i expropriationslagen och förslaget till ändringar i denna lag (Ju 1971:23 stencil). Beträffande när ersättning- en skall erläggas föreskrivs, i anslutning till expropriationslagen och lagen om vissa ge- mensamhetsanläggningar, att det skall ske inom tre månader efter det beslutet om den vunnit laga kraft. Utredningen har ifråga- satt om inte betalningsfristen är väl lång. Med hänsyn till önsvärdheten av likformiga regler på området har utredningen emeller- tid inte velat föreslå en kortare tid.

I överensstämmelse med vad som gäller för expropriationsersättning bör på ersätt- ningen även utgå sex procent ränta, räknat i första hand från dagen för tillträdet. Sker tillträde efter tremånaderstidens utgång, bör ränta i stället räknas från förfallodagen.

53 &

Paragrafen innehåller bestämmelser till skydd för inteckningshavare och vissa där- med likställda rättsägare i fastighet i vil- ken ledningsrätt upplåtes. Efter mönster från expropriationslagen och i likhet med 36 å andra stycket lagen om gemensamhets- anläggningar och 5 kap. 16 5 första stycket fastighetsbildningslagen har bestämmelserna utformats så, att till fastighetsägaren utgå- ende ersättning och förskott skall nedsättas hos myndighet, i detta fall länsstyrelsen, för att fördelas bland fordringshavarna. Ned- sättningsskyldigheten omfattar ersättning och förskott jämte ränta, dock ej sådan er— sättning som avser personlig skada. Ned- sättning skall äga rum när fastigheten sva- rar för fordran. Under begreppet fordran faller inte bara panträtt på grund av inteck—

ning utan också varje annan särskild rätt till betalning ur fastigheten (jfr lagrådets ytt- rande i prop. 1969:128 5. B 1117).

I paragrafens första stycke andra punkten anges undantag från regeln om nedsätt- ningsskyldighet. Undantagsbestämmelserna har utformats efter förebild från 5 kap. 16 5 första stycket fastighetsbildningslagen. Utbetalning direkt till fastighetsägaren får således ske, om innehavarna av samtliga fordringar för vilka fastigheten svarar med- ger det. Om fastigheten besväras av gemen- sam inteckning, krävs också de medgivan- den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 & jordabalken föreskrivs för relaxation. Slutligen anges att medgi- vande från rättsägare inte fordras om upp- låtelsen av ledningsrätt är väsentligen utan betydelse för honom. Angående dessa be- stämmelser hänvisas till vad som anförts i motiven till 5 kap. 16 % fastighetsbildnings- lagen (prop. 19692128 s. B 435, 442 och 1118).

I andra stycket föreskrivs att nedsätt- ningsreglerna gäller också för förskott en- ligt 29 &.

Beträffande fördelningen av de till läns- styrelsen inbetalda medlen föreskrivs i tred- je stycket att bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom skall äga tillämpning. Vidare med- delas bestämmelser om tiden för fördel— ningssammanträde och kallelse till sådant sammanträde. De nu nämnda föreskrifterna stämmer överens med reglerna i 5 kap. 16 å andra stycket fastighetsbildningslagen (jfr prop. 1969:128 5. B 1121).

Utredningen vill erinra om att expropria- tionslagen och förslaget till ändringar i ex- propriationsförfarandet har en något annor— lunda utformning. I förslaget till nya ex- propriationsbestämmelser har påpekats att reglerna bör överses men att man ansett detta böra anstå till ett senare tillfälle (Ju 1971:23 stencil s. 146).

54 &

I paragrafen ges regler om när lednings- beslutet under vissa omständigheter förfal- ler.

r i i l l l

I första stycket föreskrivs att, om inom ett år efter det beslut om ersättning vunnit laga kraft ersättningen ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet, ledningsbeslutet skall vara i motsvarande del förfallet. Stad- gandet har sin förebild i lagen om gemen- samhetsanläggningar, förslaget till anlägg- ningslag och lagen om enskilda vägar.

Om ledningen inte kommit till utförande inom den i ledningsbeslutet bestämda tiden är enligt paragrafens andra stycke lednings- rätten förfallen. Som regel torde det inte möta någon svårighet att konstatera att en ledning inte kommit till utförande. Givetvis bör förfallopåföljden inte inträda om en- dast någon mindre betydelsefull detalj åter— står att ställa i ordning. Skulle det för sö- kanden visa sig nödvändigt med en förläng- ning av tiden för ledningens utförande, kan han söka utverka detta genom begäran som prövas vid förrättning. Om skälig anled- ning finns till att den i ledningsbeslutet ut— satta tiden ej kunnat hållas, bör därvid yt- terligare anstånd kunna utverkas. Självfallet får tiden inte sättas längre än som kan an- ses oundgängligen nödvändigt. Vid anstånds- prövningen bör vanliga förrättningsregler tillämpas men förfarandet torde kunna gö- ras mycket enkelt. Sålunda lärer ytterligare ersättning till sakägarna knappast kunna utgå. Sakägarna torde dock böra höras över framställningen, såvitt de inte lämnat sitt medgivande till den. De enda beslut som i huvudsak torde erfordras är själva beslutet om anstånd samt avslutningsbeslut.

I tredje stycket föreskrivs att erlagd er- sättning inte får återkrävas på grund av att anläggningsbeslutet förfallit. Regeln har sin förebild i 37 & tredje stycket lagen om ge- mensamhetsanläggningar.

555

Paragrafen ger regler om när ledningsrätt får ändras eller upphävas.

I föregående paragraf har upptagits en bestämmelse om upphörande av ledningsrätt som efter upplåtelsen inte kommit att fak-

tiskt begagnas för någon ledning. Bakom den regeln ligger tanken att ledningsrätt som av någon anledning inte utnyttjas för sitt ändamål ej heller bör belasta en fastig- het. Helt naturligt är det också ur registre- ringssynpunkt angeläget att fastighetsregist- ret inte innehåller uppgifter om ledningsrätt som inte motsvaras av det verkliga förhål- landet på marken.

Av samma skäl bör ledningsrätten kunna upphävas, därest av någon anledning led- ningen efter en tid tas bort. Ett dylikt borttagande kan givetvis vara föranlett av att ledningsägaren inte längre har behov av ledningen. Ej sällan torde emellertid före- komsten av andra och tyngre vägrande in— tressen vara orsaken till åtgärden. På olika håll inom lagstiftningen återfinns nämligen regler, innebärande skyldighet för lednings- ägare att, mot ersättning eller på egen be- kostnad, flytta ledning som hindrar viss samhällsverksamhet. Sålunda äger enligt 52 & väglagen länsstyrelsen förordna om avlägsnande av invid väg befintliga anord- ningar —— alltså bl. a. ledningar — vilka kan inverka störande på trafiken. Den skada som åtgärden medför för ledningshavaren skall ersättas av väghållaren. 1902 års lag om elektriska anläggningar reglerar i 5 a & intres- sekollisioner mellan starkströmsledning och vissa allmänna kommunikationsanläggning- ar. Ledningsägaren är skyldig att, i regel på egen bekostnad, flytta eller ändra ledning om det behövs för omläggning av en trafikled. Enligt 8 kap. 2 & kungörelsen (1957: 601) om starkströmsanläggningar är en inneha- vare av starkströmsledning inom detaljpla- neområde skyldig att vidta de ändringar av ledningen, däri inbegripet dess förläggande i marken, som kommerskollegium finner er- forderliga från säkerhetssynpunkt med hän- syn till områdets bebyggande. Beträffande elektriska svagströmsledningar finns liknande bestämmelser i 6 5 kungörelsen (19445) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, tele— fon- och andra svagströmsledningar. Staten tillhörig svagströmsledning — t. ex. teleled- ning -— skall flyttas om trafiksäkerhetsskäl eller arbeten med allmän väg påkallar det. Är staten väghållare skall kostnaden för

flyttningen i regel betalas av den myndig— het som förvaltar ledningen. Påkallar annan väghållare flyttningen ges inga regler om kostnadsfördelningen utan kungörelsen hän- visar i sista hand till domstolsförfarande.

I fall som de nu anförda, då myndighet med stöd av lag eller annan författning på- fordrar flyttning av en ledning, kan själv— fallet ledningens ägare inte åberopa led- ningsrätt och vägra att ta bort ledningen. Ledningsrätten ger ju endast en rätt i för- hållande till markägaren och andra liknande enskilda rättighetshavare. En annan sak är att ersättning för flyttningen torde kunna inbegripa även gottgörelse för kostnaderna för en ledningsrättsförrättning som kan visa sig nödvändig för att säkra ledningen på den mark dit den får flyttas.

Medan det alltså är tydligt att hänsyn till sådana allmänna intressen som de tidigare berörda måste kunna leda till ett upphävan- de av ledningsrätt, är frågan inte lika klar då motsättningarna gäller ett enskilt intresse.

Här kan först erinras om att 96 & exprop— riationslagen innehåller vissa bestämmelser i ämnet, avseende elektriska ledningar som framdragits med stöd av exproprierad servi- tuts— eller nyttjanderätt. I huvudsak innebär dessa regler en långtgående skyldighet för ledningshavaren att på egen bekostnad flytta ledning som till följd av ändrade förhållan- den medför betydande olägenhet för mark- ägaren, antingen denne är kommunen så- som ägare till gatumark eller liknande om- råden eller en enskild fastighetsägare. Om tvist uppstår prövas frågan av fastighets- domstol. Såvitt utredningen kunnat utröna har emellertid dylik prövning aldrig före— kommit.

Utredningen har inte ansett att reglerna i 96 & lämpligen kan tjäna som förebild med avseende på ledningsrätt. Bestämmelserna, som ursprungligen avsåg endast svagströms- ledningar, gjordes senare, genom en ändring i 1902 års lag om elektriska anläggningar, tillämpliga även på starkströmsledningar. Expropriationsutredningen fann att de bor— de utmönstras ur expripriationslagen och föreslog en placering i 1902 års lag (SOU 1969:50 s. 237). Vid den år 1970 företagna

omarbetningen av sistnämnda lag vidtogs emellertid inte några åtgärder i sådan rikt- ning. Såvitt nu kan bedömas torde reg- lerna inte komma att tas upp i en ny ex- propriationslag. De avser, som expropria— tionsutredningen påpekat, händelser efter fullbordad expropriation, beroende på om- ständigheter som ibland inte ens skulle ha varit möjliga att beakta då expropriationen skedde. Mot reglernas införlivande med led- ningsrättslagen kan enligt utredningens upp— fattning flera invändningar framföras. Led- ningsrätt upplåts ju först efter en noggrann prövning av ledningens sträckning och efter avvägning mot andra intressen av såväl en- skild som allmän natur. Häri ligger en ga- ranti för att den erhåller en ändamålsenlig och även på lång sikt bestående lokalise- ring. Uppenbarligen har både ledningsäga- ren och markägaren ett betydande intresse av att så är fallet. Den intrångsersättning som erläggs för ledningsrätten torde vanli- gen beräknas med tanke på en icke tidsbe- gränsad upplåtelse. En flyttning av ledningen ställer sig i allmänhet, såvida fråga ej är om endast mindre och lättare typer, t.ex. en enkel telefonkabel, synnerligen kostnadskrä- vande och kan innebära stor olägenhet såväl för ledningsägaren som för andra som är beroende av ledningens ostörda funktion. Emellertid är det tydligt att man inte kan undvara en allmän bestämmelse om när en ledning, trots upplåten ledningsrätt, måste vika för tillgodoseendet av annat ändamål. Med nutidens snabba samhälleliga och tek- niska utveckling kan situationer uppstå, då ledningen visar sig vara till allvarligt hinder för ett, med beaktande av samtliga omstän— digheter, angelägnare intresse eller försvå- rar en mera lämplig och ändamålsenlig markanvändning. I det föregående har redo- gjorts för några fall då på grund av bestäm- melser i gällande författning en lednings- ägare kan åläggas att flytta ledningen. En ledning kan emellertid visa sig vara till olä— genhet i många andra situationer. Det be- höver härvid inte alltid vara fråga om olä— genhet enbart ur markägarens synpunkt. Ledningen kan också framstå som ett hin- der mot det allmännas verksamhet i fråga

om fastighetsbildning, planläggning m.m. Om vid en avvägning av dylika intressen mot ledningsägarens intresse att få ha kvar ledningen starka skäl talar för en flyttning av ledningen, bör detta kunna ske under förutsättning att ledningsägaren får ersätt- ning för den skada han tillfogas genom åt- gärden.

Frågan blir då efter vilka grunder som avvägningen lämpligen skall ske och på vil— ket sätt åtgärden bör genomföras. Eftersom det intresse som i dessa fall skulle motivera en flyttning av ledningen huvudsakligen torde kunna härledas ur önskemålet att åstadkomma ett mera rationellt utnyttjande av den fastighet över vilken ledningen fram- går, skulle med visst fog kunna göras gäl- lande att frågeställningen uppvisar likheter med den som föreligger vid fastighetsbild- ning.

Vidare torde, då fråga om ett borttagande aktualiseras, situationen ofta vara den, att mer än en fastighet har fördel av att led- ningen kommer bort. Så kan t. ex. vara fal- let när ändrade planbestämmelser medför .att ett större markområde, varöver ledningen går fram, får exploateras mera intensivt än tidigare. Om ledningen då behöver flyttas, bör detta kunna ske under någon form av samverkan mellan de gemensamt intresse- rade markägarna. Det kan vidare förutsät- tas att ett borttagande av ledningen över en eller flera fastigheter mycket ofta resulterar i att den i stället måste ges en ny sträckning över några andra. De mer eller mindre goda möjligheterna därvidlag bör rimligen beak- tas vid en eventuell flyttning, varvid det framstår som angeläget att båda frågorna skall kunna bedömas i ett sammanhang. Slutligen bör framhållas att vägande skäl givetvis måste föreligga för att ledningsrätts- havaren skall behöva avstå från en rätt, till- kommen efter en så allsidig prövning som ligger bakom upplåtelsen. Flyttning bör i princip endast vara tillåten om den möjlig- :gör ett bättre utnyttjande av den belastade fastigheten och denna fördel kan bedömas som större än olägenheten för ledningshava— ren. Självfallet bör denne kunna få full er- sättning för den skada flyttningen medför

för honom, inbegripet kostnaden för att dra fram ledningen i annan sträckning.

De nu anförda synpunkterna överens- stämmer nära med de tankar på vilka vissa regler i fastighetsbildningslagen bygger. Ut- redningen har kommit till den uppfattning- en att man genom tillämpning av dessa reg- ler skulle kunna erhålla en lämplig lösning.

Vid förrättning enligt fastighetsbildnings- lagen får i princip alla servitut — med vissa undantag som här kan lämnas åsido — bil- das, ändras eller upphävas. En servitutsåt- gärd kan företas fullt fristående såsom fas- tighetsreglering men också i kombination med annan fastighetsbildningsåtgärd. Det är möjligt att vid en förrättning handlägga flera fastighetsbildningsåtgärder gemensamt. Lagen uppställer vissa materiella villkor för regleringen. I korthet innebär de huvudsak- ligen följande.

egleringen måste leda till att berörda fastigheter blir varaktigt lämpade för sitt ändamål och den skall ske i överensstäm- melse med gällande plan och markanvänd- ningsreglerande bestämmelser. Vidare upp— ställer lagen ett s. k. båtnadsvillkor, innebä— rande krav på en mer ändamålsenlig mark— användning, vars fördelar överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Nu nämnda villkor gäller all fastig- hetsreglering. För bildande av servitut ford- ras dessutom att servitutet är av väsentlig betydelse för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning. Ändring av ser- vitut utgör en mycket begränsad åtgärd och får inte innebära flyttning till annan fas- tighet. En sådan flyttning sker i stället ge— nom upphävande av servitutet i kombina- tion med nybildning. För ändring och upp- hävande gäller, utöver de tidigare nämnda villkoren, olika förutsättningar, beroende på om åtgärden vidtas i samband med sådan fastighetsreglering som avser ändring i fas— tighetsindelningen eller inte. I förra fallet fordras endast att ändringen eller upphä- vandet skall vara av betydelse för fastighets- regleringen. I övriga fall skiljer man på två olika situationer. Servitut som hindrar den tjänande fastighetens ändamålsenliga utnytt- jande eller användning enligt plan får all-

tid ändras eller upphävas om hindret där- igenom kan undanröjas. För övriga servitut, som inte innebär en ur allmän synpunkt lika påtaglig olägenhet, uppställs krav på att ändrade förhållanden skall ha inträtt. Då får servitutet ändras eller upphävas, om det skulle vara till väsentlig fördel för den ena av fastigheterna utan att medföra olägenhet av betydelse för den andra, eller också får det upphävas, om det blivit onyttigt eller till ringa nytta i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten eller är att anse som övergivet.

Inte minst betydelsefulla ur förevarande synpunkt är fastighetsbildningslagens be- stämmelser om ersättning mellan sakägare i anledning av fastighetsreglering. Ägare av fastighet på vilken servitut läggs kan få ersättning i pengar. Medför upphävande av servitut att en anläggning måste rivas eller att anläggningens ägare på annat sätt till- fogas s. k. personlig skada, har han rätt till gottgörelse härför. Dessa ersättningar läggs till övriga kostnader för regleringen och för- delas slutligen på sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta envar av dem har av regleringen.

Om en ledning är framdragen över ett antal fastigheter med stöd av servitut kan alltså genom fastighetsreglering servitutet under vissa förutsättningar upphävas, sam- tidigt som ledningens framdragande över andra fastigheter möjliggörs med stöd av servitut som läggs på dessa. Ägarna av sist- nämnda fastigheter erhåller därvid ersätt- ning för den värdeminskning åtgärden med- för för deras egendom och den härskande fastighetens ägare får ersättning — förutom för eventuell värdeminskning på sin fastig— het — för personlig skada i anledning av att han nödgats ta bort ledningen och dra fram den i en annan sträckning. Kostnaden för förrättningen, inbegripet vad som utgått i ersättning, skall betalas av dem som har nytta av åtgärderna, alltså i detta fallet de fastighetsägare i vars intresse servitutet upp- hävts.

Om i det tänkta fallet ledningen fram- dragits efter upplåtelse av ledningsrätt i stället för med stöd av ett servitut, skulle

emellertid utan svårighet alla de bedöm- ningar och åtgärder kunna göras som ford- ras för att uppnå ett motsvarande resultat. Fastighetsbildningslagen utgår visserligen från att regleringsåtgärderna anknyter till fastighet och någon sådan finns inte på led- ningsrätthavarens sida, om inte genom sär- skilt beslut anknytning till viss fastighet (1 och 56 åå) kommit till stånd. I övriga fall är ledningsrättens subjekt en person. Enligt fastighetsbildningslagen kan emellertid även annan än fastighetsägare, t.ex. nyttjande- rättshavare, i vissa fall uppträda som sak- ägare vid förrättning. Följaktligen torde principiellt hinder ej möta att låta en led- ningsrättshavare uppträda som sakägare. Han kan naturligtvis inte föra talan för' någon fastighet men däremot yrka ersätt- ning för personlig skada. De bedömningar som enligt fastighetsbildningslagen kan be— höva göras angående servitutets inverkan på härskande fastighets ändamålsenliga an- vändning torde på motsvarande sätt kunna anläggas beträffande ledningsrättens vikt för ledningens ändamålsenliga användning en- ligt sitt syfte. Detsamma gäller uppskattning av fördel, olägenhet och nytta för härskan- de fastighet.

Utredningen har alltså kommit till det resultatet att fastighetsbildningslagens servi- tutsregler skulle fullt ut kunna äga mot- svarande tillämpning såväl på enbart änd— ring eller upphävande som på upphävande- och i samband därmed nybildande av led- ningsrätt.

Möjligen kunde det då synas tillräckligt att i ledningsrättslagen uppta regler motsva— rande enbart fastighetsbildningslagens mate— riella villkor för ändring och upphävande av servitut. Detta skulle dock inte vara tillfyl— lest. Fastighetsbildningslagens materiella reg- ler i nu avsett hänseende står i nära samband med dess bestämmelser om förrättning, sak- ägare, fullföljd m.m. och kan inte utan vidare tillämpas i en lag vilken, som led— ningsrättslagen, bygger på en delvis annan systematik. Sålunda är t. ex. ledningsrättsla— gens sakägarbegrepp utformat med hän- syn till det vid en upplåtelse regelmässigt förekommande tvåpartsförhållandet mellan

en ledningshavare å ena och markägare m.fl. å andra sidan, vilket i sin tur påver- kat utformandet av ett flertal andra bestäm- melser, avseende t. ex. rätt att ansöka om förrättning, skyldighet att betala förrätt- ningskostnader och fullföljdsrätt. Att införa ett annat sakägarbegrepp för den speciella typ av förrättning varom nu är fråga skulle emellertid uppenbarligen medföra svåröver- skådliga komplikationer och verka i hög grad tyngande på lagtexten. Denna skulle dessutom behöva kompletteras med flera andra bestämmesler, t. ex. om fördelning av kostnaderna för åtgärderna.

En framkomlig väg för undvikande av nu antydda svårigheter skulle enligt utredning- ens uppfattning i stället öppnas genom att för den speciella situation varom nu är fråga föreskriva tillämpning av fastighets- regleringsförfarandet i dess helhet. Också ur vissa andra synpunkter skulle detta te sig lämpligt. Vid prövning av fråga om ledning- ens flyttning torde nämligen fastighetsbild- ningsintresset komma i förgrunden på ett annat sätt än vid förrättning som avser en- bart upplåtelse av ny ledningsrätt. Visser- ligen skall även i sistnämnda fall planmäs- sighet och andra liknande fastighetsbild- ningsintressen beaktas, men vid flyttning av ledning utgör de i allmänhet själva grunden för åtgärden. Det fordras därvid också, t. ex. för prövning av fråga om båtnadsvill- koret är uppfyllt, en värdering av hela fas- tigheter som fastighetsbildningsmyndigheten kan ha speciellt goda förutsättningar att ut— föra. Värderingen sker då givetvis enligt be- stämmelserna i fastighetsbildningslagen, vil— ket i dessa fall knappast torde innebära någon avvikelse från vanliga expropriations- värderingsnormer. Ett ytterligare skäl för den antydda lösningen ligger däri att en flyttningsfråga ofta kan tänkas aktualiseras just i samband med fastighetsreglering avse- ende marköverföring. Det är då praktiskt att kunna behandla frågorna i ett samman- hang inom ramen för samma förrättning.

På grund av ovan redovisade övervägan- den har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse, innebärande att prövning av fråga om ändring av ledningsrätts omfatt—

ning inom fastighet eller av dess upphävan- de, eventuellt i förening med ny upplåtelse, skall ske enligt fastighetsbildningslagen, var- vid nämnda lags bestämmelser om servitut i princip skall gälla för ledningsrätten.

Vissa särregler fordras dock. Som ytterli- gare villkor när åtgärden avser koncessions- pliktig ledning måste uppställas att konces- sionsmyndighetens medgivande föreligger. Åtgärderna med ledningen kan nämligen tänkas påverka förutsättningarna för kon- cessionen.

För det fall att ledningsägaren inte längre har något intresse av ledningsrätten skall han naturligtvis ha möjlighet att få den upp— hävd. Detta bör kunna ske vid en mycket enkel förrättning vars betydelse främst kom- mer att ligga i meddelandet till fastighetsre- gistret. Tydligen saknas det skäl att vid en sådan förrättning anlita fastighetsbildnings- myndigheten. Förrättningen bör handläggas av särskilt förordnad förrättningsman. Den- ne har naturligtvis inte någon anledning att höra sakägarna, som ju inte kan ha annat än gagn av åtgärden. Har förordnande om att ledningsrätten hör till viss fastighet med— delats, måste för upphävandet medgivande enligt 56 & föreligga. Det sagda gäller också om upphävandet begärs av fastighetsägare som utverkat ledningsrättshavarens samtyc- ke. Genom en särskild regel i paragrafens andra stycke öppnas möjlighet till förrätt- ning av detta slag.

56 5

Enligt 1 % tredje stycket kan vid upplå— telse av ledningsrätt på begäran av sökanden förordnas att ledningsrätten skall höra till viss fastighet. Såsom framgår av den all- männa motiveringen var skälet till att denna bestämmelse upptogs en önskan från led- ningsägarnas sida att ledningarna skulle kunna tjäna som kreditunderlag vid belå- ning av den anläggning vartill ledningen hör. Har ett sådant förordnande ej givits vid den förrättning då ledningsrätten uppläts, kan det med stöd av förevarande paragraf komma till stånd vid en senare förrättning. Likaså kan vid ny förrättning ett befintligt beslut upphävas eller ändras "till att gälla en

annan ledningsrättshavaren tillhörig fastig- het. Eftersom sistnämnda åtgärd uppenbar- ligen kan påverka säkerheten för de borge- närer som har panträtt i fastigheten, måste krävas att dessa lämnat sitt medgivande. Att åtgärden bör beslutas vid förrättning be- tingas främst av kravet på att få till stånd samma publicitet som gäller i fråga om kon- stituerandet av ledningsrätten. Förrättningen blir emellertid mycket enkel, eftersom inte sakägarna och naturligtvis inte heller före- trädare för allmänna intressen behöver del- taga.

57 %

Paragrafen innehåller regler om verkan av överlåtelse av ledning och ledningsrätt i vissa fall.

Det ligger i sakens natur att ledningsrät- ten och den ledning för vilken den upplåtits inte bör kunna skiljas åt på sådant sätt att ledningsrätten försäljs för sig till en köpare och ledningen till en annan. Ledningen och ledningsrätten hör oskiljaktigt samman. Dock bör, när en ledning säljs som skrot, ledningsrättshavaren kunna ha kvar sin led- ningsrätt om han med stöd därav vill dra fram en ny ledning av samma slag. För det fall att ledningsrätt upplåtits och ledningen som den avser antingen ännu ej byggts eller borttagits bör ledningsrätten kunna överlå- tas separat. Det kan ju föreligga det förhål- landet att, sedan ledningsrätten upplåtits, det företag som avsett att bygga ledningen av en eller annan anledning inte fullföljer detta syfte. I så fall bör ledningsrätten kunna överlåtas till den som vill fullfölja projektet. Om ledningen borttagits, bör också överlå- telse kunna ske till någon som skall bygga en ny ledning av samma slag.

Enligt de regler som gäller för koncessio— nerad ledning får den inte överlåtas utan koncessionsmyndighetens medgivande. Nå- gon bestämmelse i denna lag att ledningsrätt som avser koncessionerad ledning ej får överlåtas utan koncessionsmyndighetens medgivande torde ej vara behövlig. Överlå- tes ledningen men inhämtas ej koncessions- myndighetens medgivande till överlåtelse av koncessionen, får ledningen ej utnyttjas. Man

torde kunna utgå från att en överlåtelse av ledningsrätten inte kommer till stånd utan att samtidigt en överlåtelse av koncessionen äger rum.

58 &

Paragrafen innehåller föreskrifter om in- förande av ledningsbeslut i fastighetsregist- ret.

Med hänsyn till samhällsplaneringens be- hov och den omständigheten att ledningsrät- ten i vissa fall kan påverka kreditvärdet av de fastigheter den berör är det av stor vikt att ledningsbeslutet erhåller tillräcklig och lättillgänglig publicitet. Utredningen har an— sett naturligt att detta sker genom lednings- beslutets antecknande i fastighetsregistret. Närmare föreskrifter om hur detta skall gå till, liksom de föreskrifter för förrättnings- mannen som kan vara erforderliga, får med- delas i administrativ väg.

I fastighetsregistret bör också antecknas om ledningsrätten förfallit eller av annan anledning upphört att gälla eller om den överlåtits. Svårigheten är att finna någon som kan åläggas lämna uppgift härom till registret. Det bör ankomma på den som har intresse i saken. En uppgift från fastighets— ägare eller annan sakägare torde knappast kunna godtas utan den tidigare lednings- rättshavarens medverkan.

Vid överlåtelse av ledningsrätt enligt 57 & första eller tredje styckena bör det ankom- ma på den nye innehavaren att lämna upp- gift om överlåtelsen till registret. Hur denna anmälan skall ske får bestämmas i admi— nistrativ väg. Utredningen har övervägt om en straffpåföljd skall drabba den som under- låter att lämna uppgift om överlåtelsen till registret men stannat för att en sådan på- följd knappast torde vara påkallad med hänsyn till att den som övertagit ledningen själv torde ha ett stort intresse att få detta antecknat i registret. Det lärer också vara svårt att beivra en dylik underlåtelse. Erfa- renheterna av påföljden vid underlåtenhet att söka lagfart pekar i denna riktning.

595. Vid utarbetandet av lagtexten till led- ningsrättslagen har utredningen i möjligaste

mån sökt undvika att däri uppta bestäm— melser av administrativ art. Dylika före- skrifter bör lämpligen utfärdas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. På liknande sätt har förfarits i fråga om fastighetsbildningslagen. De be- stämmelser som här framför allt åsyftas är regler om hur ledningsbeslutet skall bringas till registermyndighetens kännedom samt föreskrifter i fråga om protokollföring och aktbildning. Utredningen har för att möjlig- göra en klarare överblick hur ärendena skall behandlas upprättat ett utkast till tillämp- ningskungörelse. Detta har nära anslutit sig till fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) i de frågor som ansetts böra regleras.

I 5 5 andra stycket finns en regel att den som innehar fastighet på grund av visst testamentariskt förordnande skall vid lagens tillämpning anses som fastighetens ägare. Vad sålunda föreslagits bör gälla även den som innehar fastighet under ständig besitt- ningsrätt eller med fideikommissrätt och likaledes den som enligt beslut vid allmän avvittring innehar ströäng. Motsvarande be- stämmelser är upptagna i 10 5 lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildnings- lagen.

14. Förslaget till lag om ändring av fastighetsbildningslagen (1970 : 988)

I 7 kap. 2 & fastighetsbildningslagen finns regler som begränsar möjligheterna att ge— nom fastighetsreglering tillskapa servitut. Paragrafens första stycke innehåller förbud att bilda skogsfångsservitut. Andra stycket stadgar inskränkning i rätten att bilda vissa andra servitut, nämligen starkströmsled- ningsservitut och vattenlagsservitut eller andra servitut som kan upplåtas vid särskild förrättning enligt annan lag. Inskränkning— en ligger däri att dessa servitut inte får bil- das fristående utan endast i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och då blott om den är av betydelse för denna. Dessutom fordras beträffande vissa av vattenlagsservi- tuten att den tjänande fastighetens ägare ej motsätter sig servitutsbildningen. Enligt tredje stycket gäller dock inte inskränk- ningarna sådana servitut som avser ledning för husbehovsförbrukning av vatten. I det betänkande som ligger till grund för fastig- hetsbildningslagen föreslogs förbud att ge- nom fastighetsreglering bilda servitut för framdragande av elektriska starkströmsled- ningar. Som motiv angavs att det knappast syntes vara ett fastighetsbildningsintresse att sådana rättigheter tillskapades. Förslaget ut- sattes vid remissbehandlingen för kritik samtidigt som det pekades på behovet av skydd för dessa servitut vid fastighetsregle- ring. I anledning av kritiken upptogs i 5 kap. 7 5 en regel om att marköverföring vid fas- tighetsreglering som berör mark där det finns elektrisk starkströmsledning inte får

ske om inte ledningsägaren tillförsäkras rätt att behålla ledningen på samma mark. Vi— dare, och för att inte denna regel skulle för- svåra fastighetsplaneringen i alltför hög grad, öppnades genom en bestämmelse i 7 kap. 2 5 andra stycket möjlighet att bilda starkströmsledningsservitut i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd. Departe- mentschefen betonade emellertid att han ansåg det varken lämpligt eller önskvärt att servitut av detta slag fick bildas fristående samt tillade i sammanhanget att frågan kunde komma i annat läge som följd av ut- redningens arbete.

För åtskilliga ledningstyper kan sakrätts- ligt skydd givetvis åstadkommas genom bil— dande av fastighetsbildningsservitut. Så kan vara fallet t. ex. för ledningar tillhörande all- män va-anläggning liksom, i vissa fall, för de ovan berörda kraftledningarna. Bildande av servitut för kraftledningar har emellertid som nämnts inte ansetts utgöra något egent- ligt fastighetsbildningsintresse. Detsamma kan enligt utredningens mening med visst fog sägas gälla också åtskilliga andra större ledningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas. Utredningen har eftersträvat att i första hand göra lagen tillämplig på ledningar ge— nom vilka en vara eller nyttighet befordras från produktions— eller lagringsställe, ofta över långa sträckor. En begränsning uteslu- tande till sådana driftsledningar är emeller- tid av olika skäl inte lämplig, bl. a. därför att gränsen mellan dem och ledningar som

främst tjänar konsumtionen inom en enskild fastighet — oftast bostadsfastighet —— av så- dant som rör dennas allmänna behov i många fall måste bli svårbestämd. Ledningar av sistnämnda typ kan tydligen ej sällan tryggas genom fastighetsbildningsservitut. Det har emellertid av bl. a. systematiska skäl synts utredningen angeläget att beträffande de ledningar som kan erhålla ledningsrätt utesluta möjligheten att bilda servitut enligt fastighetsbildningslagen. Detta synes på ett enkelt sätt kunna ske genom att förbudet i 7 kap. 2 5 första stycket nämnda lag ut- sträcks att omfatta servitut avseende ut- rymme för ledning som avses i 2 & lednings- rättslagen. Vidare bör andra styckets be- stämmelse om starkströmsledningar utgå.

15. Förslaget till lag om förändring av vissa servitut

till ledningsrätt

I direktiven för utredningen har framhållits att inteckningar för nyttjanderätts- och ser- vitutsavtal avseende ledningar föranleder ett avsevärt arbete för de hårt belastade in- skrivningsavdelningarna och även innebär åtskilligt besvär för de enskilda fastighets- ägarna och ledningsinnehavarna. Utred- ningens ledningsrättslag medför, om den vin- ner tillämpning, att nya inskrivningar av nyttjanderätts- och servitutsavtal avseende ledningar i stort sett inte längre kommer att äga rum. Emellertid kvarstår frågan hur man lämpligen skall förfara med alla redan befintliga inskrivningar avseende ledningar. Som tidigare påpekats uppgår dessa till be- tydande antal, oaktat vissa lagstiftningsåt- gärder vidtagits för att betydelselösa inskriv- ningar skall kunna avföras ur fastighetsböc— kerna. Såsom tidigare i den allmänna moti- veringen antytts vill utredningen uppta detta problem till övervägande med hänsyn till de starka önskemål som synes förefinnas att åt- gärder vidtas för att lätta på inskrivnings- väsendets arbetsbörda.

Vid den beslutade överföringen av fastig- hetsböckernas uppgifter till inskrivningsre— gistret skall, om inga särskilda åtgärder vid— tas, de nu ifrågavarande inskrivningarna tas med. Utredningen har funnit att bety- dande fördelar för inskrivningsväsendet skulle vinnas om inskrivningarna kunde förändras till ledningsrätt enligt den av ut- redningen föreslagna ledningsrättslagen. In- skrivningarna skulle då inte behöva överfö-

ras till inskrivningsregistret utan "i stället redovisas i fastighetsregistret. Härigenom skulle inskrivningsmyndighetens befattning med dessa inskrivningar för framtiden helt upphöra. Även för ledningsinnehavarna skulle fördelar uppstå. Genom en dylik åt- gärd kan inskrivningarna nämligen få en bättre rätt än tidigare, eftersom ledningsrät- ten har en priviligierad ställning i förhål- lande till andra inskrivningar och gäller i marken oberoende av ändring i fastighetsin- delningen. Efter förändringen torde led- ningsrättsinnehavaren inte vidare behöva be— vaka sin rätt enligt det gamla servitutsavta- let t. ex. vid lantmäteriförrättningar. Emellertid har utredningen inte ansett sig kunna förorda att en inskriven nyttjan- derätt avseende ledning skulle kunna om- vandlas till ledningsrätt. Detta skulle näm- ligen medföra att rätten blev till tiden obe— gränsad. Enligt utredningens mening måste det anses obilligt mot fastighetsägaren, som vid upplåtelsen erhållit ersättning endast för en tidsbegränsad nyttjanderätt, att få denna förvandlad till en ständig sådan. Det skulle dessutom kunna medföra att vissa nyttjan' derätter som endast behövs för viss tid skulle bli permanenta och inte kunna avfö— ras utan speciella åtgärder. Det sagda gäl— ler även tidsbegränsade servitut. Utredning- en inskränker sig därför till att förorda att servitutsinskrivningar avseende rätt att dra fram och för all framtid bibehålla led- ningar, som avses i 2 & ledningsrättslagen,

skall vid inskrivningsregistrets uppläggande förändras till ledningsrätt varå ledningsrätts- lagen därefter skall vara tillämplig. Beslut härom skall fattas av inskrivningsmyndig- heten. Uppgift om ledningsrätten skall in- föras i fastighetsregistret vid inskrivnings- registrets uppläggande. Man torde kunna utgå från att åtgärden företas så att säga i två etapper. I samband med genomgången av fastighetsböckerna för deras överförande till inskrivningsregistret fattas beslut i fråga om de servitut som utan vidare utredning kan omvandlas till ledningsrätter. Lednings- rättslagen skall emellertid inte tillämpas på dessa ledningsrätter förrän det nya inskriv— ningsregistret förklarats skola äga giltighet i stället för fastighetsboken, dvs. då inskriv- ningsregistret upplagts. Har beslutet då inte vunnit laga kraft bör givetvis ledningsrätts- lagen tillämpas först sedan så skett.

Den förordade åtgärden kan understun— dom medföra olägenheter för fastighetsäga- ren eller innehavare av panträtt eller annan rättighet för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, eftersom ledningsrätten kan få en mera priviligierad ställning än den tidigare servitutsrätten. Olägenhet för rättsägare tor- de dock mycket sällan komma att uppstå. På sätt som skett i annan lagstiftning, bl.a. fastighetsbildningslagen, bör emellertid en oskadlighetsprövning äga rum innan föränd- ringen av servitutet sker till ledningsrätt. Ett stadgande härom bör upptas i lagen och ges samma utformning som i fastighetsbild- ningslagen. Åtgärden får således vidtas en- dast om den kan antas vara väsentligen utan betydelse för ägaren av den tjänande fastigheten och förutnämnda rättsinneha- vare.

Med hänsyn till att någon närmare utred- ning i ärendena inte kan medhinnas i sam- band med uppläggandet av inskrivningsre- gistret torde böra föreskrivas att, om när- mare utredning behövs eller av annat skäl förändringen inte lämpligen kan företas vid inskrivningsregistrets uppläggande, den i stället kan få vidtas senare, under förut- sättning givetvis att servitutsavtalet träffats före ikraftträdandet av ledningsrättslagen. I detta fall blir ledningsrättslagen tillämplig

sedan beslutet om åtgärden vunnit laga kraft.

Slutligen bör föreskrivas att ledningsrät- ten skall tillkomma ägaren av den härskan- de fastigheten och höra till denna, detta för att undvika komplikationer i samband med överföringen rörande vem rätten tillkom- mer. Sedan förändringen till ledningsrätt skett, äger självfallet ledningsrättslagen till- lämpning och ändringar kan då, om så fin- nes önskvärt, företas i enlighet med denna lags bestämmelser.

Ifrågavarande åtgärd om förändring av servitutet till ledningsrätt bör handläggas som inskrivningsärende. Meddelande om åt- gärden bör i rekommenderat brev tillställas ägaren av såväl den härskande som den tjä- nande fastigheten. Härigenom blir de i till- fälle att, om de finner åtgärden stridande mot sina intressen, föra talan mot beslutet. Att uppta ett åläggande om underrättelse till övriga rättsinnehavare torde däremot inte vara möjligt med hänsyn till svårigheten att få reda på vilka dessa är.

Emellertid måste man räkna med att, trots oskadlighetsprövningen, rättsförlust genom den angivna förändringen undan- tagsvis kan tillskyndas fastighetsägaren eller innehavare av panträtt eller annan rät- tighet för vilken inskrivning är beviljad eller sökt. Sådana fall torde dock bli sällsynta. Om någon lider förlust till följd av att oskadlighetsprövningen visat sig oriktig, bör han ha rätt till ersättning av staten. Ett lik- nande stadgande finns upptaget i 19 kap. 19 & jordabalken.

Mot den sålunda föreslagna lösningen kan givetvis invändas att därigenom tillskapas ledningsrätt som i olika avseenden inte all- tid uppfyller de krav som uppställs i led- ningsrättslagen. Det kan emellertid av prak- tiska skäl inte komma i fråga att i samband med den föreslagna förändringen under- kasta servituten en prövning, motsvarande den som görs vid förrättning.

Svårigheter föreligger för utredningen att få en klar bild av hur uppläggandet av de nya registren kommer att ske. Vissa bestäm- melser i ämnet är ännu inte utfärdade. Den pågående försöksverksamheten är inte hel-

:ler avslutad. Med hänsyn härtill föreslår ut— redningen att det får ankomma på Kungl. Maj:t eller på myndighet som Kungl. Maj:t förordnar att meddela behövliga tillämp- ningsföreskrifter.

16

Utredningen har i anslutning till behand- lingen i specialmotiveringen av 30 å utta- lat, att någon regel ej upptagits om ersätt- ning till sakägarna för det arbete de själva nedlagt på ärendet eller därav föranledda kostnader, t. ex. för biträde eller utredning- ar av olika slag. Såsom skäl för detta stånd- punktstagande har åberopats olika omstän— digheter och vad som gäller inom lagstift- ningen i övrigt.

Jag har i denna fråga en annan mening och anser, att bestämmelsen i 66 % exprop- riationslagen skall tillämpas även vid för- rättning enligt ledningsrättslagen.

Det förenklade förfarandet har framför allt föreslagits för att möjliggöra för olika ledningsägare att skaffa sig sakrättsligt skydd. För närvarande gäller att lednings— ägare kan få rätt att framdra ledningar an- tingen genom frivilliga avtal eller genom ex- propriation, varvid här avses förfaranden enligt olika lagar. Ledningsrätten upplåtes enligt förslaget genom ett expropriations- rättsligt förfarande, låt vara att detta sker genom förrättning, men till sitt innehåll är ledningsrätten helt överensstämmande med den rätt som uppkommer genom expropria- tion.

De jämförelser som kan göras med be- stämmelser i andra lagar är ej invändnings- fria. Den enskilde markägaren har själv ingen nytta av ledningarna och redan av den anledningen kan några generella slut-

Reservation och särskilt yttrande

Reservation av ledamoten Annevall

satser ej dras av vad som kan gälla inom annan lagstiftning.

Härtill kommer att det måste vara ange— läget att i största möjligt utsträckning und- vika att t. ex. tvister om ersättningar förs vidare till domstol. Endast om sakägaren får ersättning för sina kostnader vid för- rättningen, blir det möjligt att förebringa utredningar på ett tidigt stadium och då åstadkomma underlag för avgöranden, som i de flesta fall torde kunna godtas. Det er- inras om att utredningen själv konstaterat att den absoluta majoriteten av markupplå- telser sker genom frivilliga avtal. Någon an- ledning att befara att någon ändring härvid- lag skall ske i framtiden finns ej. Det måste därför vara lämpligt att medverka till att handläggningen kan begränsas till förrätt- ningen. Med den av utredningen föreslagna ordningen kan man ej utesluta den möjlig- heten att sakägarna underlåter att på för- rättningsstadiet förebringa utredningar och i stället väljer att senare föra en fullständig talan i domstol.

Särskilt yttrande av experten Petrén

I frågan huruvida sakägarna bör berättigas att av sökanden få gottgörelse för eget arbete och kostnader, såsom arvode till bi— träde och ersättning för sakkunnigutred— ning, som föranletts av förrättningen, är jag av samma mening som ledamoten Annevall. Enligt min mening bör alltså i ledningsrätts- lagen upptagas en bestämmelse som motsva- rar 66 & expropriationslagen.

VI

Sammanfattning

Utredningens uppdrag avser enligt direkti- ven att utreda frågan om en samlad civil- rättslig lagstiftning angående rätt att dra fram och bibehålla ledningar över fastighe- ter och att undersöka om sakrättsligt skydd för ledningarna kan åstadkommas på annat sätt än genom inteckning. Förfarandet bör, sägs det, leda till ett effektivare sakrätts- skydd än inteckning och vara snabbare och billigare än expropriation.

Utredningen redogör i den allmänna mo- tiveringen för nuvarande förhållanden och de olägenheter som är förknippade med dem. I anledning av ett uttalande i direkti- ven diskuteras möjligheterna att med väg- rätten som förebild åstadkomma en ända— målsenlig lösning. Denna utväg avvisas emellertid. Utredningens vidare övervägan- den utmynnar i ett förslag till ledningsrätts- lag.

Ledningsrätten definieras i 1 5 av den föreslagna lagen som en vid förrättning till- kommen rätt för den som för ledning vill nyttja utrymme inom fastighet att få upp- låtet sådant utrymme. Rätten får upplåtas utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten. I ledningsrätt kan efter sär- skilt beslut vid förrättningen inrymmas yt- terligare befogenheter för ledningshavaren som är nödvändiga för ledningens begag- nande och framdragande, såsom rätt att fälla träd m.m. På begäran kan förordnas att ledningsrätten skall höra till fastighet som ägs av ledningshavaren. Eftersom ut-

redningen i anslutning till stadgandet härom också föreslår en ändring i 2 kap. l ä jorda— balken, innebärande en utvidgning av be- greppet tillbehör till fast egendom, medför förordnandet att ledningen kommer att ut- göra sådant tillbehör. Syftet med denna reg— lering är att en med ledningsrätt framdra- gen ledning skall kunna utgöra säkerhet för inteckningslån.

I 2 & uppräknas de olika typer av led- ningar som generellt eller under vissa för- hållanden kan erhålla ledningsrätt. Lagen gäller för alla allmänna teleledningar och koncessionerade elektriska starkströmsled— ningar, vidare för ledningar som tillhör all- män va—anläggning eller, utan att tillhöra sådan anläggning, förser samhälle eller in- dustrianläggning med vatten eller avlopp. Ledningsrätt kan också erhållas för annan ledning, genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt transporte- ras från produktionsställe, upplag eller last- plats. Här fordras dock att ledningen drivs med stöd av koncession eller eljest tillgodo- ser ett allmänt behov eller att den gagnar industriföretag av betydelse för riket eller viss ort. Skulle så inte vara fallet kan för ledning av denna typ likväl erhållas led- ningsrätt om ledningen medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. I stort sett innebär 2 5 att ledningsrättslagen är tillämp- lig på sådana ledningar för vilka i allmän- het expropriation kan erhållas. Ledningsrät— ten gäller enligt 3 5 förutom utrymme för

själva ledningen även utrymme för vissa för ledningens ändamål erforderliga anordning- ar såsom transformatorer, pumpstationer o.dyl.

Att ledningsrätt kan upplåtas bör enligt utredningens mening inte utesluta möjlighet för ledningshavaren att i stället använda sig av annat rättsinstitut, såsom expropriation eller förfarande enligt vattenlagen, för att skaffa sig erforderligt utrymme. Valfrihet föreligger alltså i princip mellan de tillväga— gångssätt som enligt gällande rätt redan står till buds och ledningsrättsförrättning. Emel— lertid anser utredningen att fristående ser— vitutsbildning enligt fastighetsbildningslagen för ledning bör inskränkas till de ledningar för vilka ledningsrätt ej kan upplåtas och utredningen föreslår därför en ändring i 7 kap. 2 & fastighetsbildningslagen med denna innebörd. Dessutom innehåller 4 & lednings- rättslagen en regel om att lagen inte är till- lämplig då mark för ledning kan tas i an- språk med stöd av lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar.

I 6—10 åå ges regler om ledningsrättens lokalisering. Rätten skall upplåtas på sådant sätt att ändamålet med ledningen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad och jämväl så att ledningens fram— dragande ej kommer att stå i strid mot gäl- lande säkerhetsbestämmelser. Gäller upplå- telsen mark inom allmän plats, hamn- eller vattenområde, fordras medgivande från kommunen, såvida inte synnerliga skäl före— ligger för upplåtelsen. I övrigt skall led- ningen dras fram i överensstämmelse med gällande planer och andra föreskrifter för marks användning. I denna del anknyter reg- lerna till motsvarande bestämmelser i fastig- hetsbildningslagen. Stadgandena i 6—10 55 är i princip tvingande men kan enligt 11 & frångås till följd av koncessionsbeslut.

Lagförslaget upptar i ett andra avsnitt regler om förrättningsförfarandet. Ansökan om förrättning görs enligt 14 5 hos länssty- relsen eller, beträffande koncessionerade ledningar, myndighet som Kungl. Maj:t be— stämmer. Den till vilken framställningen gjorts förordnar särskild förrättningsman. I huvudsak är förrättningsförfarandet utfor-

mat i anslutning till vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen, till vilken hänvis- ning därför kunnat göras beträffande ett stort antal lagrum. Vissa olikheter föreligger emellertid, betingade bl. a. av handläggning- en av förrättningsman i stället för av fastig- hetsbildningsmyndighet och av det marke- rade tvåpartsförhållandet ledningshavare— fastighetsägare. Det förutsätts att lednings- havaren själv ofta skall kunna träffa frivil- liga uppgörelser med sakägarna redan på det förberedande stadiet då ledningen projekte- ras och att förrättningsmannens beslut i be- tydande utsträckning skall kunna grundas på dessa avtal. Förrättningsmannen är emeller- tid enligt 20 å skyldig att ex officio verkställa all erforderlig utredning i saken och har där- vid att under fria former rådpläga med de enskilda parterna och samråda med berörda myndigheter. Sammanträde skall ej behöva förekomma annat än i begränsad omfatt- ning. Kan ledningsrätt upplåtas, meddelar förrättningsmannen beslut därom (lednings- beslut). I detta skall enligt 27 & anges led- ningens ändamål och huvudsakliga beskaf- fenhet, det utrymme som upplåts för den, eventuella befogenheter för ledningshavaren att vidta särskilda åtgärder, den upplåtna rättens anknytning till viss fastighet såvida förordnande därom skett, den tid inom vil- ken ledningen skall vara utförd samt even- tuellt övriga föreskrifter som med hänsyn till förhållandena finnes påkallade. Förrätt- ningsmannen skall i övrigt avgöra alla vid förrättningen förekommande frågor, vari- bland särskilt märks ersättning till sakägar- na för intrång och annan skada. Reglerna om ersättning och grunderna för ersättning- ens bestämmande överensstämmer med motsvarande stadganden i expropriationsla- gen. De är upptagna i 12 &. När lednings- beslut föreligger kan förrättningsmannen un- der vissa förhållanden medge sökanden att genast tillträda upplåtet utrymme. Förrätt- ningskostnaderna skall betalas av sökanden ensam. Någon rätt för sakägare att erhålla gottgörelse för kostnader som de haft i an- ledning av sin talan vid förrättningen före— ligger inte i likhet med vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen. I sistnämnda fråga

har en ledamot och en expert avvikande mening, innebärande att sakägare bör vara berättigad till sådan ersättning.

Talan mot förrättningsmannens beslut förs vid fastighetsdomstol. Fullföljd från denna domstol kan ske till hovrätt och där- ifrån till högsta domstolen. Såväl fullföljds- regler som bestämmelser om rättegången ansluter så nära som möjligt till stadgan- dena i 15—18 kap. fastighetsbildningslagen. Fullföljdsrätt tillkommer i allmänhet för- utom sökanden och sakägare även kommu- nen och, i vissa fall, länsstyrelsen.

Beträffande rättegångskostnad vid dom- stol gäller enligt utredningens förslag regler motsvarande fastighetsbildningslagens be- stämmelser för de fall då fastighetsbildnings- mål rör inlösenersättning. Detta innebär att i mål mellan sökanden och sakägare vid fastighetsdomstolen den förre oberoende av utgången skall ersätta sakägaren dennes rät- tegångskostnader, om annat ej följer av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbal— ken, att sökanden, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 & samma balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv full- följa talan.

Lagförslagets fjärde och sista avsnitt upp- tar bl. a. regler om verkställighet samt änd- ring och överlåtelse av ledningsrätt. I de fall då särskilt tillträdesbeslut inte föreligger får tillträde ske så snart fastställd ersättning erlagts. Ersättningen jämte ränta skall erläg- gas senast inom tre månader från det ersätt- ningsbeslutet vunnit laga kraft. Om fastig- het, på vilken utrymme tagits i anspråk, sva- rar för fordran, skall fastighetsägaren till- kommande ersättning nedsättas hos länssty- relsen för fördelning, dock ej om samtliga fordringshavare medger direkt utbetalning. Medgivande från rättsägare fordras ej, om upplåtelsen är väsentligen utan betydelse för honom. Ledningsrätt upplåts på obegränsad tid. Den kan enligt 55 å ändras och upphä- vas samt, om det sker i anledning av upp- hävandet, upplåtas i annan sträckning. Det- ta sker enligt 55 & på de villkor och i den

ordning som enligt fastighetsbildningslagen gäller för motsvarande åtgärder med servi- tut. Reglerna om överlåtelse; upptagna i 57 &, syftar främst till att bevara sambandet mellan ledning och ledningsrätt. Som hu— vudregel gäller därför att överlåtelse av ledning som framdragits med ledningsrätt är giltig endast om den omfattar även lednings- rätten.

Enligt utredningens mening kan kravet på publicitet vid ledningsrättsupplåtelse bäst tillgodoses genom att uppgift om lednings- beslutet införsi fastighetsregistret snarast möjligt efter det att beslutet vunnit laga kraft. I 58 & av lagen finns en regel av denna innebörd.

Slutligen har utredningen övervägt vad som kan göras för att nu befintliga inskriv— na ledningsservitut skall kunna avföras ur fastighetsböckerna, där de genom sitt stora antal medför en betydande arbetsbelastning för inskrivningsmyndigheten. Utredningen föreslår att dylikt servitut, i den mån det efter en summarisk oskadlighetsprövning finnes möjligt, skall kunna förändras till ledningsrätt och som sådan överföras till det nya fastighetsregistret.

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

Ämbetsensveret ll. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för g- och intendenturförveltnlng. Fö. Såkerhets- oc föraverspolltiken. Fö. CKR, (Centrala körkortsregistret) K. Reklam l. Beskattning av reklamen. U. Reklam ii. Beskrivning och analys. U. Reklem lll. Stållnlngstaganden och förslag. U.

(Utkommer senare.)

9. Reklam IV. Reklamens beståmnlngsfaktorer. U. (Utkommer senare.) 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 11. Förenklad löntagarbeskattning. Fl. 12. Skadestånd lV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. ln. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följdför- fettnlnger) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för clrkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvenor ] fem svenska samhällen. Litte- raturutredningens låsvanestudier. U. Svåvarfartslag. K. Domstolsväsendet IV. Skilledomstol. Ju. Hö re utbildning — regional rekrytering och sam— hål sekonomiska kalkyler. U. Vågfraktavtelet ll. Ju. Naturgas I Sverige. I. Förskolan 1. S. Förskolan 2. S. Konsumentköplag. Ju. Konsumentupplysning om försäkringar. H. Bostadsan assnin sbidrag. ln. Lag om h lso- oc mlllöfarllge varor. Jo. Kommunalt eamllngsstyre eller majoritetsstyre'i C. Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. Familjestöd. S. Skogsbrukets frö- och plentförsörlnin . Jo. Samhälle och trossamfund. Slutbetån ande. U. Samhälle och trossamfund. Bilage1—19. U. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra tros- samfunds ekonomi. U.

Abortfrågan. Remissyttranden. Ju.

Konkurrens | bostadsbyggandet. in.

41. Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. i. (Utkommer senare) 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 51. Siölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m. m. C. 53. Handräckningstjånst i försvaret. Fo. 54. Skyddat arbete. ln. 55. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2 Slutrapport. Fi. 56. Glesbygder och glesbygdspolitik. in. 57. Ledningsrättslag. Ju.

PFPS—"PPNH

5.3.5

3.53 gääågåågäåååäå?

'Rekiam |||. Ställningstaganden och förslag. kommer senare)

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Ämbetsanevaret II. [1

Godsbelordran till e] se. [10]

Skadestånd iv. [12]

Revision av vatten egen. Del 2. [14] Grundiag beredning en. 1. Ny reger ngsform - Ny riks- da sordning.151g.2 Ny regeringsform - Ny riksdags- or ning gåFöi) författningar (1613. Nomineringsförfa- rande vi riksdagsval . Rksldagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18]

Domstolsvåsendet lV. ]Skiliedomstol. [22] Vågfraktavtaiet II. [24] Konsumentköplag. [28] .Abortfrågan. Remissyttranden.[39]

Familj och äktenskap |. [41 Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitei. [51] Ledningsrättslag. [57]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltnlng. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets— och försvars- politiken. [4]

2. Riksdagen och försvarsplaneringen. [43] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan1. (2612. För- skolan 2. [27] Familjestöd. [34]

KommunIkatlonsdepartementet

CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svåvarfartslag. [21]

Finansdepartementet

”Förenklad löntagarbeskattnlng. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]

Decentraiisering av statlig verksamhet —- ett led i regionalpolitiken. Del 2 Slutrapport. [55]

Utblidnlngsdepartementet Reklamutrednlngen. 1. Reklam i. Beskattning av rekla- kam ll. Beskrivning och analys. [7] 3. [a] (Ut- 4. Reklam iV. Reklamens bestam- nlngsfaktorer. [9 (Utkommer senare.)

' psökande ver samhet för clrkelstudier inom vuxen-

:utbildnlngen. [191

Lh- och bokvanor i fem svenska samhallen. Littera- turutrednlngens lösvanestudler. [20] Högre utbildnln —reg|onal rekrytering och samhälls- ekonomlaka kal ler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och tros- samfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kuiturminnesv rd. [45]

Jordbruksdepartementet

Lag om hliso— och miilötarilga varor. [31] Skogsbrukets frö— och piantförsörining. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

lnrlkesdepartementet Kommersiell service l glesbygden [13] Bostadsanpassnln sbldrasg.[ Förhandlingsråttf r pens onarer. [33] Konkurrens' | bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54]

Giesbygder och glesbygdspolitik. [56]

Clvlldepartementet

Kommunalt samilngsstyre eller maloritetsstyre'l [32] Rapport angående kommunal information m.m. [52]

lndustrldepartementet

Svensk möbelindustri. 2] Naturgas I Sverige. [25 Utnyttjande och skydd av havet. [431 (Utkommer senare)

.Anm. Siffrorna Inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.