SOU 1970:16

Riksdagsgrupperna : Regeringsbildningen : studier

1. Inledning

1.1 Undersökningens utgångspunkter och inriktning I den svenska riksdagen spelar berednings- organen en mycket viktig roll. Innan ären- dena företas till avgörande i kamrarna skall de beredas i utskott. Beredningen är som regel mycket grundlig. Utskottens kanslire- surser framstår vid en jämförelse med för- hållandena i andra parlament som goda. Själva utskottsorganisationen präglas av stor fasthet. Den dominerande utskottstypen är ständigt utskott, varmed menas utskott som tillsätts vid varje riksdag för att bereda ären- den inom ett bestämt område. Även perso- nellt utmärks systemet av kontinuitet. Det vanliga är att ledamöterna placeras i sam- ma utskott år efter år. Större förändringar i personuppsättningen i ett utskott sker där- för endast efter val till andra kammaren, då många ledamöter kan ha lämnat riksda- gen. Men också vid dessa tillfällen torde det sällan hända att så mycket som hälften av platserna i ett utskott nybesätts.1 Någon systematisk undersökning av för- hållandena mellan utskott och kammare har visserligen inte gjorts, men det övervägande intrycket, grundat på uttalanden av riks- dagsledamöter och stickprovsartade iaktta- gelser. är att utskottsrepresentanterna som regel får stöd av sina partikamrater när ut- låtandena behandlas i kamrarna. Utskotts- beredningen kan således få mycket stor be- tydelse för de beslut som fattas i riksdagen. Därvid bör man inte enbart tänka på. majo-

ritetsbesluten, som är de rättsligt bindande, utan också på minoritetsståndpunkterna, som spelar en viktig roll i den fortlöpande demokratiska beslutsprocessen såsom under- lag för väljarnas bedömning av partierna. Huvudsyftet med att inrätta särskilda be- redningsorgan är givetvis att genom fördel- ning av arbetet möjliggöra en grundligare penetrering av frågorna. Den utskottsorga- nisation som riksdagen har skapar också förutsättningar för specialisering. Genom att samma beredningsorgan år efter år be- handlar ärenden av samma slag kan man på ett enkelt sätt utnyttja och successivt utöka den sakkunskap och erfarenhet som finns inom riksdagen. Men med arbetsför- delning följer automatiskt ett samordnings- problem. Detta torde bli mer svårbemäst- rat ju fastare former arbetsfördelningen får och ju starkare specialorganens ställning blir. Men samordningsproblemets storlek beror också på i vilken utsträckning indel- ningen i specialområden sammanför ären- den som har nära samband med varandra och särskiljer sådana som inte har det. Vilka ärenden som har samband med var- andra är emellertid inte objektivt givet utan beror delvis på vilka aspekter av beredning- en som man anser viktiga. Huvudprincipen för fördelningen av ärenden mellan riksda- gens utskott är statsrättsligt-funktionell. In-

1 Jfr Hans G. Andersson, Vad gör partierna i riksdagen?, s. 114 ff, där utskottsvalen 1965 granskas.

delningen följer i stort riksdagens skilda funktioner: lagstiftning, beskattning och ut- giftsreglering. Därigenom tillgodoser indel- ningen i viss mån ett behov av samordning. Beslut och åtgärder av samma formella art kan lättare bringas i samstämmighet med varandra. Detta torde vara av värde i syn- nerhet när det gäller utgiftsregleringen.

Utskottsorganisationen har likväl vid oli- ka tillfällen kritiserats för att vara alltför splittrad. Kritiken har delvis gällt den funk- tionella indelningsprincipen som sådan. Frå- gor inom samma sakområde kommer genom den att beredas av olika organ, beroende på om man väljer rättsliga eller ekonomiska medel för att försöka uppnå ett visst mål. Det kan innebära en risk för att ekonomis- ka och rättsliga åtgärder inte samstäms eller att en fråga bedöms ensidigt utifrån en aspekt. Ur samhällsekonomisk synpunkt har det upplevts som en särskild brist, att nå- gon samordning mellan inkomstbedömning och utgiftsprövning knappast föreligger, på grund av att funktionerna beskattning och utgiftsprövning organisatoriskt hållits isär. Men den ökade arbetsmängden har också lett till en uppspaltning inom den statsrätts- ligt-funktionella organisationsramen, varige- nom den samordning funktionsvis som sys- temet en gång givit delvis gått förlorad. Lagstiftningsfrågor bereds f.n. av konsti— tutions-, bevillnings-, banko- och de tre lag- utskotten. Anslagsfrågor handläggs av ban- ko- och jordbruksutskotten förutom av stats- utskottet. För det senare utskottets del har den växande arbetsbördan dessutom med- fört, att realbehandlingen numera äger rum i utskottets avdelningar.2

Bakom den här redovisade kritiken av ut- skottsorganisationen kan man spåra en del- vis annan uppfattning om riksdagens och över huvud taget politikens roll i det offent- liga livet än den som satt sin prägel på den nuvarande riksdagsorganisationen. Det är nu målen för de samhälleliga åtgärderna som ställs i förgrunden. Riksdagens med- verkan i lagstiftnings-, beskattnings- och ut- giftsbesluten ses inte i första hand som ut- övande av bestämda rättigheter utan som aktivt deltagande i samhällets utformning

med hjälp av de medel, ekonomiska och andra, som statsmakten förfogar över. Jäm- sides därmed anläggs ett samhällsekono- miskt helhetsperspektiv. Inte bara skall de olika medlen samordnas för att målen på skilda områden säkrare skall uppnås, utan målen bör också vägas mot varandra, för att de tillgängliga resurserna skall fördelas så effektivt som möjligt.

Att detta representerar den nutida synen på politikernas uppgift förefaller klart. Om denna syn också bör bestämma riksdagsor- ganisationens utformning är likväl en öppen fråga. I ett parlamentariskt system kan nå- gon bestämd roll för parlamentet svårligen anges. Det är därför i grunden oklart vilka värden som parlamentsorganisationen bör tillgodose. Om det eller de partier som bil- dar regering innehar flertalet av platserna i parlamentet, kommer tyngdpunkten i för- hållandet mellan de två. statsorganen att lig- ga hos regeringen. Dess förslag blir som re- gel antagna av parlamentet utan eller med endast marginella ändringar. Om regeringen däremot inte kan stödja sig på en majoritet måste en sådan skapas under riksdagspro- cessen, som då kan få stor betydelse för beslutens innehåll.

Riksdagens roll i det politiska systemet varierar alltså med förhållandet mellan par- tierna. Dessa framstår som de dominerande organisatoriska enheterna på det politiska området eller, med ett annat uttryck, som politiska aktörer, medan riksdagen närmast kan betecknas som en nivå eller arena på vilken dessa aktörer möts.3

De formella regler som gäller på en arena eller bestämmer förhållandet mellan skilda arenor bildar ramar för aktörernas ageran- de. Med det betraktelsesättet ter det sig na— turligt att fråga, dels hur dessa ramar pas- sar aktörerna, dels på vilket sätt aktörerna själva organiserar sitt arbete inom de givna

2 En fylligare redogörelse för kritiken och ti- digare reformförslag lämnas i Grundlagbe- redningens betänkande Ny utskottsorganisa- tion, SOU 1969: 62, s. 37 ff. 3 Begreppet ”arena” har hämtats från Gunnar Sjöblom, Party Strategies in a Multyparty System (se t. ex. 5. 43 f).

ramarna. Därmed är självfallet inte sagt att ramarna, d.v.s. de formella reglerna, bör anpassas helt efter aktörernas behov och önskemål och inte heller att de bör reglera så stor del av verksamheten som möjligt, utan endast att den formella organisationen av en arena bör sättas in i sitt faktiska sam- manhang med aktörernas beteendemönster för att rätt kunna bedömas och effektivt ut- nyttjas som medel att påverka beteendet.

Den undersökning som här presenteras redogör i grova drag för den del av bered- ningsprocessen i riksdagen som äger rum inom partiernas riksdagsgrupper. Den cen- trala frågeställningen är: Hur har partigrup- perna sökt tillgodose kraven på å ena sidan specialisering och å andra sidan samord- ning av sin politik på olika områden? Syf- tet är ytterst att ge underlag för en bedöm- ning av utskottsorganisationen ur speciali- serings- och samordningssynpunkt. Hur för- håller sig den form av arbetsfördelning som utskotten representerar till partiernas behov av specialisering, såsom detta avspeglar sig i det interna partigruppsarbetet? I vilken utsträckning synes de speciella brister ur samordningssynpunkt som konstaterats ovan kompenseras genom informella mekanis- mer för samordning inom partigrupperna?

Ur partiforskningssynpunkt kan under- sökningen bidra till kunskapen om hur par- tierna intar ståndpunkter i politiska frågor. Inriktningen på en bestämd institutionell nivå i det politiska systemet innebär emel- lertid ur den aspekten begränsningar i två avseenden.

En konsekvens av den parlamentariska situationen är, att endast oppositionspartier- nas organisation för ståndpunktstagande blir närmare belyst. I deras fall spelar ju verksamheten i riksdagen en avsevärt större roll än för regeringspartiet, i vilket rege- ringen främst får antas svara för samord- ningen av politiken och där en rikt förgre- nad förvaltningsapparat tillhandahåller spe- cialkunskaper och utredningsresurser. Så- vitt gäller ståndpunktstagandet ligger riks- dagens betydelse för partiet förmodligen huvudsakligen i att den kan tjäna som fo- rum för kompromisser med andra partier.

Partiets intresse för kompromisser får emel- lertid antas vara begränsat, eftersom kom- promisser som regel inte är nödvändiga för att beslut skall kunna fattas .4

Den andra begränsningen består i att partiernas riksorganisationer inte studerats. Riksorganisationernas verksamhet kan vis- serligen i första hand sägas vara riktad ut mot medborgarna och kan karaktäriseras med termer som information eller propa- ganda, mobilisering och rekrytering. Men det förekommer också en aktivitet i den andra riktningen, d.v.s. mot beslutsfattan- det i de centrala statsorganen. Mätt 1 an- talet motioner vid partikongresserna eller i antalet tillsatta utredningar och program- grupper har denna aktivitet ökat under 1960-talet.5 Den har i många fall en direkt betydelse för partiernas arbete i riksdagen (utredningarna används t. ex. som underlag för motioner; motioner från kongresserna gås igenom i samband med förberedelserna till allmänna motionstiden).

1.2 Den närmare innebörden av specialise- ring och samordning

Den centrala frågan för utredningen for- mulerades: Hur har partierna sökt tillgodo- se kraven på å ena sidan specialisering och å andra sidan samordning av sin politik på olika områden? De krav som det här talas om bör preciseras närmare. Det kan själv- fallet endast bli tal om att ange vilka för- utsättningar som undersökningen bygger på, inte att slå fast vilken form av specialisering och vilken grad av samordning som ur nå- gon objektiv eller allmän synpunkt är önsk- värd.

I modern politisk teori brukar man utgå ifrån, att det i varje samhälle föreligger en mängd delvis oförenliga önskemål om hur

4 Jfr Hans G. Andersson, 3. a., s. 19 ff. 5 Se t. ex. Agne Gustafsson, Partikongresser och medlemsinflytande, izBack, red., Modern Demokrati, s. 152 ff.

samhället skall fungera, och att en stor del av dessa önskemål på ett eller annat sätt måste bli tillgodosedda om samhället skall kunna bestå. Detta innebär, har man sagt, att de skilda kraven först måste komma till uttryck eller artikuleras, sedan sammanjäm- kas eller aggregeras så att de kan omsättas i praktiska, samhälleliga åtgärder som till- fredsställer tillräckligt många tillräckligt mycket.

En vanlig uppfattning är att i moderna demokratier de politiska partierna i första hand svarar för aggregeringsfunktionen. Olika önskemål artikuleras i samhället av intresseorganisationer, ideella sammanslut- ningar, tidningar, enskilda personer etc. De tas om hand av partierna som aggregerar dem för att sedan gå ut till väljarna med var sitt ”paket” av krav på samhället. Väl- jarmajoriteten avgör sedan vilket ”paket” som skall omsättas i offentliga åtgärder.

Uppenbarligen är denna bild ett slags idealbild mer av det anglo-saxiska tvåparti- systemet än av moderna demokratiska sam- hällen i allmänhet. Den måste modifieras på flera sätt för att bli användbar på svenska förhållanden.

För det första: Ju fler partier det finns, ju mindre fullständig blir den aggregering som de vart för sig gör. Innan beslut kan fattas enligt demokratiska beslutsregler mås- te ofta flera partiers ”paket” aggregeras yt- terligare. Den processen äger i stor utsträck- ning rum i de samhällsorgan som formellt fattar beslut för samhällets räkning, framför allt folkrepresentationen och ev. regeringen, om flera partier ingår i den, och leder följ- aktligen direkt till offentliga åtgärder. De allmänna valen får alltså i jämförelse med vad fallet är i den renodlade tvåpartimo- dellen mindre karaktär av beslutsfattande och mer tycke av opinionsyttring.

För det andra bör förvaltningsapparatens roll uppmärksammas. Många krav och öns- kemål från enskilda och grupper i samhället ställs direkt till myndigheterna själva för att där aggregeras till offentliga åtgärder eller förslag till sådana.

Slutligen spelar partierna en roll redan på artikuleringsplanet. AV tradition är de svens-

ka partierna angelägna om nära förbindel- ser med olika grupper i samhället. Enskilda politiker kan också fungera som förmedlare av önskemål från ”sina” grupper till par- tierna själva och till andra aggregerings- instanser (parlamentet, regeringen, myndig- heterna). Ju vanligare det är att andra ”arti- kulerare” av intressen vänder sig till t. ex. myndigheterna i stället för till partierna, desto viktigare blir det, kan man säga, att denna form av artikulering inom och genom partierna fungerar väl.

Sätter vi in den tidigare ställda frågan, hur partigrupperna har sökt tillgodose kra- ven på specialisering och samordning, i det— ta sammanhang, ser vi att anknytningspunk- terna är många men att perspektivet vid- gats.

Specialiseringsaspekten framhäver när- mast betydelsen av sakkunskap medan re- sonemanget om artikulering mera pekar på det ”politiska” värderingsmomentet och på intresseaspekten. I verkligheten är specialis- ter också sällan bara sakkunniga; de har dessutom ofta en positiv inställning till sitt specialområde. Samordning av specialister är därför inte bara ett informationsproblem utan också ett maktproblem.

Kärnpunkten är emellertid att specialise- ring förmodligen är önskvärd inte bara för att de politiska ställningstagandena kräver kunskaper om faktiska förhållanden och möjligheter utan också för att underlätta kontakterna mellan de politiska organen och olika intressen i samhället. När det i det föl- jande talas om specialisering och specialis- ter skall begreppen därför fattas i vidsträckt mening: avsikten har inte varit att framhålla betydelsen av s.k. sakliga eller förutsätt- ningslösa bedömningar på de politiska vär- deringarnas bekostnad.

På ett liknande sätt leder ”samordning” tankarna till en mer teknisk process genom vilken olika åtgärder samstäms så att resur- serna blir så effektivt använda som möjligt. Aggregeringsbegreppet framhäver på ett an- nat sätt, att i politiska beslut ofta ingår en avvägning mellan olika intressen och värde- ringar vars resultat måste bedömas subjek— tivt. Det innebär att graden av samordning

sällan kan avgöras genom en analys av själ- va besluten (bortsett från fall av mer uppen- bart motstridiga beslut). När det i fortsätt- ningen talas om samordning av politiska ak- tioner avses därför i första hand ett system som skapar förutsättningar för att besluten fattas med beaktande — men inte nödvän- digtvis med tillgodoseende —- av alla rele- vanta intressen.

En del av dessa förutsättningar ligger emellertid utanför ramen för utredningen, nämligen de som har att göra med parti- gruppernas förankring i och kontakter med olika intressen i samhället. Något försök att mäta hur väl partigrupperna täcker skilda intressen och värderingar skall inte göras. Undersökningen inriktar sig enbart på att granska i vilken utsträckning och på vilket sätt de inom en partigrupp företrädda vär- deringarna kan komma till uttryck vid ut- formningen av ståndpunkterna.

I ett politiskt system med fler än två par- tier blir det av intresse att studera också kontakterna mellan partierna ur specialise- rings- och samordningssynpunkt. Kompro- misser mellan flera partier är visserligen i dagens parlamentariska situation inte nöd- vändiga för att majoritetsbeslut skall kunna fattas. Men ett omfattande samarbete före- kommer mellan de borgerliga partierna.6 Syftet är då i första hand att försöka åstad- komma ett mer enhetligt ”oppositionspaket” att föreläggas väljarna, inte att omedelbart påverka de beslut som fattas av statsorga- nen under den löpande valperioden. Samti- digt förekommer i viss om ock begränsad utsträckning en aggregering över skiljelin- jen regering — opposition (mellan partierna och ibland mer eller mindre vid sidan av partisystemet) som leder direkt till offent- liga beslut, d.v.s. samma typ av aggrege— ring som måste förekomma när inget parti förfogar över en parlamentarisk majoritet. Samarbetet mellan partierna kommer att studeras på samma sätt som det interna ståndpunktstagandet, d.v.s. med utgångs— punkt i frågan hur de värderingar som finns företrädda inom varje medverkande parti kunnat komma till uttryck vid utformning- en av kompromisserna.

1.3. Objektiva och subjektiva förutsättningar för samordning

Undersökningen syftar till att belysa de praktiska förutsättningarna för en samord— ning inom partierna. En annan sak är om de subjektiva förutsättningarna finns. Det finns många skäl att anta att ett parti har intresse av att föra en enhetlig politik och därför av att försöka samordna sina specialister. Men man får samtidigt vara medveten om att det finns ett tryck både på partierna och på ledamöterna själva att inte sam— ordna, om samordning, såsom ofta är fallet, kräver att man får kompromissa mellan olika värderingar. Partiet är för sin ställ- ning beroende av att det kan vinna röster från väljare med delvis skilda intressen och önskemål. Många av dem som deltar i ut- formningen av politiken har band som för- enar dem med särskilda grupper i samhället. De kan helt naturligt se det som sin hu- vuduppgift att försöka vinna gehör för de värderingar och intressen som står dem närmast. En mängd grupper och organisa- tioner bearbetar också utifrån partierna och samhällsorganen för att försöka påverka dem. Det är en gammal iakttagelse att sär- intressen har lättare för att bli artikulerade än mer allmänna intressen, som inte i sam- ma utsträckning har sina särskilda tales- män. Partierna kan därför ibland finna det fördelaktigt att gå fram med delvis svår- förenliga ställningstaganden. Det sker nog mer sällan i fråga om de officiella parti- ståndpunkterna. Däremot ser man inom partierna inte alltid med missnöje på splitt- ring eller på att enstaka ledamöter fram- lägger förslag som går emot den officiella partiståndpunkten.7

6 Uttrycket borgerliga partier används av praktiska skäl som en samlingsbeteckning på centerpartiet, folkpartiet och moderata sam- lingspartiet. Någon värderande karakteristik i positiv eller negativ riktning är därmed inte avsedd. " För en utförligare diskussion om den pro- blematik som ett parti möter i sitt förhål- lande till olika väljargrupper, se Gunnar Sjöblom, a. a., s. 231 ff.

I begränsad utsträckning har skriftligt ma- terial kunnat utnyttjas. Centerpartiets, folk- partiets och det socialdemokratiska partiets riksdagsgrupper har formella stadgar eller arbetsordningar. Dessa anger dock endast huvuddragen i den interna organisationen och beslutsprocessen. Moderata samlings- partiets riksdagsgrupp äger ingen formell stadga. Däremot finns en ”PM angående ar- betet i Högerpartiets riksdagsgrupp” som daterar sig till vintern 1964. Promemorian anger riktlinjerna för gruppmedlemmarnas verksamhet i utskotten och i gruppens kom- mittéer. Den tycks dock i någon mån ha karaktären av organisatorisk målsättning och kan i varje fall inte utan vidare använ- das som källa för en beskrivning av arbets- gången.

I övrigt inskränker sig det skriftliga ma- terialet i stort sett till förteckningar över de interna grupporganens sammansättning, som jag erhållit från gruppkanslierna, samt till riksdagens protokoll jämte bihang. För folkpartiets del har jag emellertid också haft tillgång till protokollen från gruppens sam- manträden. Dessa upptar ärende, deltagare i debatten samt i förekommande fall det be- slut som fattats men redogör inte för de- battens innehåll.

Den föreliggande framställningen bygger delvis på material som insamlades genom enkäter och intervjuer under åren 1964— 1966 och som har redovisats i boken ”Vad gör partierna i riksdagen? Mål, taktik och arbetsformer”. Intervjuerna kontrollerades genom att en sammanställning efteråt till- ställdes de intervjuade. En slutkontroll gjor- des också på så sätt att några av de in- tervjuade, som hade en central ställning i sina partigrupper, fick läsa en preliminär version av redogörelsen.

Detta material har nu aktualiserats och kompletterats på olika sätt. I första hand försökte jag samla in konkreta uppgifter om arbetet i de olika grupporganen med hjälp av blanketter, som skickades till gruppkanslierna i december 1968.& Förhopp- ningen var att blanketterna skulle kunna

fyllas i successivt i anslutning till samman- trädena. På grund av arbetspressen på tjäns- temännen och delvis kanske också av se- kretesshänsyn blev emellertid denna rappor- tering något ofullständig. Jag kunde likväl på det sättet få relativt noggranna uppgif- ter från centerpartiets gruppmöte, förtro- enderåd och sociala kommitté under perio— den nov. 1968—mars 1969, från den mo- derata gruppens gruppmöte, förtroenderåd och lagkommitté under januari 1969 samt mindre detaljerade uppgifter från social- demokraternas gruppmöte och förtroende- råd under perioden januari—mars 1969. Från moderata gruppen erhölls också upp- gifter om enstaka sammanträden i ytterliga- re några kommittéer.

Aktuella data fick därför i stor utsträck- ning inhämtas på annat sätt. Under 1969 har jag intervjuat personal på gruppkan- slierna. Antalet intervjupersoner är lågt (tre i folkpartiets gruppkansli, två i den mode- rata gruppens och en — kanslichefen —— i centergruppens). Intervjuerna har å andra sidan varit relativt långa och grundliga. För- farandet bör ses mot bakgrund av dels att ett större antal personer vid den tidigare undersökningen lämnade uppgifter om grup- pernas arbetsformer, dels att de nu gjorda intervjuerna kunde kompletteras med upp- gifter inhämtade på annat sätt (de ovan nämnda rapporterna samt för folkpartiets del gruppmötesprotokollen).

Att jag i fråga om den aktuella situatio- nen i huvudsak varit hänvisad till de upp- gifter som jag kunnat få genom gruppkan- slierna medför emellertid, att redogörelsen för arbetet på utskottsstadiet i stort sett bygger på det äldre materialet. Anledning- en är helt enkelt att gruppkansliernas tjäns- temän inte i tillräcklig utsträckning för att kunna ge en mer fullständig information kopplas in på detta arbete, vare sig direkt eller genom att utskottsärenden mer rutin- mässigt behandlas vid de interna samman- trädena.

& Se bilaga, s. 52 nedan.

Redogörelsen är indelad i två större av- snitt, ett som beskriver och analyserar par- tigruppernas organisation, ett som behand- lar arbetsprocessen och beslutsfattandet. I organisationsavsnittet redogörs först för hu- vuddragen i den organisatoriska uppbygg- naden, varefter denna analyseras närmare ur specialiserings- och samordningssynpunkt. I avsnittet om arbetsprocessen beskrivs se- dan parti för parti hur de olika organen fungerar enskilt och i samspel med varand- ra. Uppläggningen innebär en viss risk för upprepning; det är i stort sett samma pro- cess som skildras flera gånger med endast några variationer. Det har emellertid synts nödvändigt för att enskildhetema i arbets- gången skall framgå tydligt.

2. Partigruppernas organisation

2.1. Huvuddragen

Partigruppernas storlek 1965 och 1969 framgår av följande tabell

1965 1969

FK AK S:a FK AK S:a h/m 26 33 59 25 32 57 f 26 43 69 26 34 60 c 19 35 54 20 39 59 s 78 113 191 79 125 204 k 2 8 10 1 3 4 S:a 151 232 383 151 233 384

Anm: Under mandatperioden 1965—68 stod en ledamot av andra kammaren, invald på Med- borgerlig samlings lista, utanför partigrupperna; av de två övriga mbs-representanterna tillhörde den ena folkpartigruppen och den andra höger- EYUPPen-

De fyra större partigrupperna har en ganska likartad organisation. I spetsen står presidium och förtroenderåd. Presidierna består av en ordförande för hela gruppen (regelmässigt partiledaren), ledare för kam- margrupperna samt ev. ställföreträdare för dessa. Presidiernas storlek varierar mellan 3 och 6 personer. Ehuru de inte givits någ— ra särskilda ledningsfunktioner tycks de i stort sett sammanfalla med gruppledningen i betydelsen av den reellt ledande kretsen i gruppens arbete. Partiledare och kammar- gruppledare är ordinarie deltagare i de lö- pande partiledarkonferenserna, som äger rum varje vecka under sessionstid. Med un-

dantag av den socialdemokratiska grup- pens ordförande, som är statsministern, in- går de som regel också i talmanskonferen- sen och placeras av sina partigrupper på ordinarie plats i utrikesutskottet. Förtroenderåden har som regel 16—18 medlemmar. De har beredande, verkställan- de och representativa uppgifter. Förtroende- rådet bereder och framlägger förslag för gruppen i fråga om val och nomineringar som gruppen skall förrätta. I folkpartigrup- pen finns dock sedan 1966 en särskild val- beredning som framlägger förslag i fråga om val av presidium, förtroenderåd och en del andra gruppfunktionärer men inte be- träffande val av ledamöter i gruppens kom- mittéer och nominering av utskottsrepresen- tanter i de senare fallen fungerar för- troenderådet alltjämt som beredningsinstans. I oppositionspartierna bereder förtroenderå- det också viktiga politiska frågor och före- slår gruppen vilka partimotioner som skall väckas. Den verkställande uppgiften kan exemplifieras med att förtroenderådet efter ett principbeslut i gruppen kan få ansvara för detaljutformningen av en partirnotion och med att det är förtroenderådets leda- möter som formellt väcker partimotionerna. I den representativa funktionen ingår dels att i brådskande fall besluta i gruppens ställe beträffande t.ex. partimotioner, som på grund av att motionstiden går ut måste väckas innan gruppen hinner sammanträda, dels att ta emot information i frågor, som

det inte anses lämpligt att diskutera i ett så stort forum som gruppen.

Gruppmedlemmarna samlas till gruppmö- te en gång i veckan (tisdagar) under ses- sionstid. Gruppmötet är det högsta beslu- tande organet. Gruppmötesförhandlingarna gäller vanligen aktuella riksdagsfrågor så- som propositioner och motioner, ärenden under utskottsbehandling eller frågor som skall avgöras i kamrarna under den kom- mande veckan. Formella beslut fattas som regel endast i fråga om val och nomine- ringar samt partimotioner; i övrigt nöjer man sig med att låta debatten utgöra väg- ledning för medlemmarna. Voteringar är överhuvudtaget sällsynta.

Den kommunistiska gruppen kan på grund av sin litenhet ha en betydligt enk- lare uppbyggnad. Under mandatperioden 1965—1968, då gruppen hade tio medlem- mar, fanns en styrelse bestående av parti— ledaren och en ledamot av vardera kam- maren. Gruppen var dock inte större än att flertalet frågor kunde tas upp direkt vid gruppsammanträdena. Dessutom är det ju möjligt att i en grupp på tio personer nå flertalet medlemmar genom direkta person- kontakter.1 Samordningen av politiken synes i betydligt mindre grad än för de större partierna vara ett praktiskt problem. Den kommunistiska gruppen behandlas därför inte vidare i denna redogörelse.

En indelning av partigrupperna i specia- liserade undergrupper sker redan genom riksdagens utskottsorganisation. Vid sidan av denna har emellertid de borgerliga op- positionsgrupperna inrättat egna interna be- redningsorgan. Vid riksdagens början för- delas gruppmedlemmarna på kommittéer, som sedan fungerar hela riksdagen.

2.2. S pecialorganen

Riksdagens utskottsorganisation får bety- delse för de interna processerna i parti- grupperna bl.a. genom att den i viss ut- sträckning styr specialiseringen. En nyvald ledamot placeras i utskott så långt möjligt med hänsyn till intresseinriktning och tidi-

gare erfarenheter och stannar ofta i samma utskott under hela sin tid i riksdagen. Han fördjupar naturligen lättast sina kunskaper och erfarenheter i de frågor som utskottet handlägger. Specialiseringens omfattning och inriktning kommer därför att delvis bestämmas av hur utskottsorganisationen delar in arbetsmaterialet.

Utskotten kan som redan nämnts först indelas efter statsrättslig funktion i sådana som behandlar lagfrågor, beskattningsfrågor och utgiftsfrågor. Inom kategorierna förde- las sedan ärendena i huvudsak efter sitt sak- liga innehåll. Tre utskott, utrikesutskottet, bankoutskottet och alhnänna beredningsut- skottet, faller dock utanför denna klassifi- cering.

Utrikesutskottet (UU) handlägger frågor som rör rikets förhållande till främmande makt och inte tillhör annat utskotts behand- ling. Det senare betyder t.ex. att en tull- traktat behandlas av bevillningsutskottet, ut- rikesförvaltningens huvudtitel av statsutskot- tet och en traktat avseende internationell lagstiftning ofta av ett lagutskott.

Bankoutskottet (BaU) är både budget- och lagutskott. Dess område är i första hand riksdagen och riksdagens verk, d.v.s. bl. a. riksbanken och riksgäldskontoret. På lag- stiftningsområdet handlägger utskottet bank- och valutalagstiftning samt lagar i vissa allmänna näringspolitiska frågor.

Allmänna beredningsutskottet (ABU) har en negativt bestämd kompetens; utskottet behandlar frågor som inte hör till något annat ständigt utskott. Propositioner hän- visas enligt praxis inte till ABU.

Budgetens utgiftssida bortsett från anslag till riksdagen och dess verk behandlas av jordbruksutskottet (JU — jordbruks- och fiskefrågor) och statsutskottet (SU _ övriga anslagsfrågor). SU är uppdelat på fem av- delningar (SU: 1, SU: 2 o. s. v.). Fördelning- en av ärendena mellan avdelningarna har växlat något från tid till annan (se Nils Stjernquist, Riksdagens arbete och arbets- former, s. 383). Vid 1969 års riksdag för- delades utgifterna på driftbudgeten under

1 Intervju med den kommunistiska gruppens sekreterare.

de skilda huvudtitlarna på följande sätt (de- partementsindelningen före 1.7.1969 åsyf- tas):

SU: 1. Hov- och slottstaterna, utrikesdep. för- svarsdep. samt från finansdep. anslaget till Finansiellt utvecklingsbistånd. SU:2 Utbildningsdep. beträffande anslagen under rubrikerna Utbildningsdep. m.m., Kyrkliga ändamål, Skolväsendet, Högre ut- bildning och forskning, Lärarutbildning, Vuxenutbildning och Studiesociala ändamål samt anslagen till Högre konstnärlig utbild- ning under rubriken Allmänna kultur- och bildningsändamål. SU: 3 Justitiedep., socialdep. och inrikesdep. SU: 4 Kommunikationsdep., oförutsedda utgif- ter och från utbildningsdep. anslagen till Radio och TV-verksamhet under rubriken Allmänna kultur- och bildningsändamål, samt utgifterna för statens kapitalfonder. SU:5 Finansdepartementet med undantag av anslaget till Finansiellt utvecklingsbistånd, handelsdep., civildep., industridep. samt från utbildningsdep. anslagen under rubrikerna Internationellt-kulturellt samarbete samt Allmänna kultur- och bildningsändamål med de undantag som framgår ovan. Realbehandlingen äger rum i avdelning- arna som avger förslag till utskottets ple- num. Som regel konfirmerar plenum avdel- ningarnas förslag.

Skattefrågorna bereds av bevillningsut- skottet (BevU). Även bevillningsutskottet är uppdelat på avdelningar, en för indirekta skatter, tullar och acciser och en för direkta skatter. Tyngdpunkten ligger dock till skill- nad mot i SU i plenum. Till BevU:s om- råde hör också kommunalskattelagstift- ningen.

Utskott för lagfrågor är främst konstitu- tionsutskottet (KU) och de tre lagutskotten (1LU, 2LU och 3LU). Till KU:s område hör grundlagama och närbesläktade författ- ningar (t.ex. sekretesslagen, vallagen och riksdagsstadgan) samt kommunallagarna. Lagutskotten bereder samtliga lagar som tillhör den samfällda lagstiftningens områ- de och som inte skall hänskjutas till annat utskott. Fördelningen av ärendena mellan lagutskotten görs av särskilda deputerade enligt allmänna grunder som utskotten hit- tills själva antagit. Enligt de 1969 gällande handlägger 1LU i huvudsak civil-, straff—, process- och kyrkolag samt allmänt förvalt-

ningsrättsliga frågor, 2LU arbets-, social- och utlänningslagstiftning samt lagar om undervisning och försvar och 3LU fastig- hetsrättsliga och näringsrättsliga frågor samt lagstiftning om bostadsförsörjning och tra- fik.

Specialiseringen genom utskotten kan alltså karaktäriseras som både saklig och teknisk. I sakligt hänseende kan de frågor som ett utskott eller en avdelning handläg- ger omfatta ett mycket stort och ibland även heterogent område. Som exempel kan 3LU samt SU: 3 och SU: 5 nämnas. Speciellt i statsutskottsavdelningarna kan detta med- föra problem eftersom avdelningarna är re- lativt små (6 ordinarie ledamöter samt un- gefär det dubbla antalet suppleanter). Op- positionspartierna har som regel inte mer än tre representanter som skall täcka avdel- ningens ämnesområde.

Att de tre oppositionspartierna har inrättat egna beredningsorgan tyder på att utskotts- organisationen inte helt tillgodoser deras behov av specialisering. Partiernas kom- mittéorganisationer skiljer sig något från varandra. De bygger dock alla mer eller mindre på departementsindelningen, varför det är lämpligt att först redovisa huvuddra- gen i denna. Observera att det är indel- ningen före l.7.1969 som aVSes. Ämnesom- rådena har angivits i huvudsak med led- ning av fördelningen av förvaltningsären- den (SFS 1968: 743). Fördelningen av lag- stiftningsärenden avviker något därifrån, genom att vissa förbehållits justitiedeparte- mentet, ehuru motsvarande förvaltnings- ärenden tillhör annat departement.

Justitiedepartementet:

Domstols-, åklagar- och polisväsendena, rätt- skipning i övrigt, kriminalvården, grundlag och övrig Statsrätt, kyrkolag, civillag, strafflag samt annan lag, som stiftas enligt den i 87 åRF an- givna ordningen, i den män inte lagärende hänförts till annat departement. Utrikesdepartementet: Rikets förhållande till och överenskommelser med främmande makter, tekniskt och humani- tärt bistånd till främmande lands utveckling. Färsvarsdepartementet: Militärt och psykologiskt försvar, civilförsvar, samordning mellan olika grenar av totalför- svaret.

Socialdepartementct: Barn- och ungdomsvård, åldringsvård, nykter- hetsvård, socialhjälp, stöd till barnfamiljer, all- män försäkring, yrkesskadeförsäkring, arbetar- skydd och arbetstid, semesterlagstiftning, hälso- och sjukvård, handikappvård och rehabilite- ring. Kommunikalionsdeparlementet: Järnvägar, post, telegraf, telefon, vägar och vägtrafik, sjöfart, luftfart, väderlekstjänst, be- byggelseplanläggning, byggnadsväsende, läns- förvaltning, administrativ indelning och kom- munfrågor. Finansdepartementel:

Allmänt ekonomisk politik och budgetpolitik, skatte- och tullväsendet, kredit- och fondvä- sendet, försäkringsväsendet, internationellt eko- nomiskt samarbete, finansiellt bistånd till främ- mande lands utveckling. Utbildningsdepartementet: Skolväsendet, högre utbildning och forskning, studiesociala frågor, kulturvård, ungdomsverk- samhet, kyrkofrågor, radio och TV. Jordbruksdepartementet: Jordbruk, fiske, skogsväsendet, jaktvård, miljö- vård, lantmäteri och kartväsendet. Handelsdepartementet: In- och utrikes handel, kommersiellt och han- delspolitiskt bistånd till främmande lands ut- veckling, konsumentfrågor, pris- och konkur- rensförhållanden inom näringslivet, ekonomisk försvarsberedskap, idrott. Inrikesdepartementet:

Arbetsmarknadsfrågor, arbetslöshetsförsäkring, arbetsavtalsrätt, lokaliseringspolitik, bostadsvä- sendet, hyresreglering, medborgarskapsfrågor, utlänningsfrågor. Civildepartementet:

Arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst.

Industridepartementet:

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken, in- dustri och hantverk, statsägda bolag, energi- försörjning.

Folkpartigruppen inrättade först våren 1966 permanent fungerande kommittéer. Ti- digare arbetade partiet med tillfälliga ar- betsgrupper för granskning av propositio- ner eller för utarbetande av motioner till den allmänna motionstiden. Antalet ar- betsgrupper för granskning av propositio- ner låg under de sista år som systemet tillämpades mellan 35 och 40 per år. Hös- ten 1964 tillsattes 17 och hösten 1965 27 arbetsgrupper för motionsarbete till näst- kommande års riksdag.

Folkpartiets kommittéorganisation är den som ansluter närmast till departementsin-

delningen. Avvikelserna består i att det dels finns en särskild kommitté för utrikes- och handelspolitik (utrikespolitiska delegatio- nen-*) och en för frågor om utvecklingsbi- stånd (u—biståndsdelegationen), dels finns en kommitté gemensam för ärenden från han- dels- och industridepartementen (ekonomi- delegationen). Under våren 1969 inrättades också en miljövårdsdelegation. Centergruppen, som inte ändrat sitt kom- mittésystem sedan 1964, har ett mindre an- tal kommittéer än de två andra borgerliga partierna. Ärendefördelningen anknyter dessutom i ett avseende till utskottsindel- ningen. Konstitutions- och lagkommittén behandlar nämligen utgifterna på justitie— departementets huvudtitel samt de frågor som bereds av KU och 1LU. Därmed skulle man i stort sett ha undantagit lagstiftnings- ärenden som tillhör justitiedepartementets arbetsområde men som sakligt sett skulle höra hemma inom ett annat departement. I praktiken tycks detta dock endast gälla motionsarbetet till allmänna motionstiden. Vad beträffar behandlingen av propositio- ner går däremot så gott som alla som kom- mer från justitiedepartementet i första hand till konstitutions- och lagkommittén. Faller de inom en annan kommittés sakområde (t. ex. hyreslagstiftning) kan man sedan ha gemensamma sammanträden med denna kommitté. Förutom konstitutions- och lag- kommittén finns följande kommittéer: Utrikes- och försvarspolitiska kommit- tén: Utrikes- och försvarsdepartementen. Finans- och skattekommittén: finansde- partementet. Sociala kommittén: social-, inrikes- och civildepartementens områden med undan- tag av arbetsmarknads- och lokaliserings-

politiken. Kommunikationskommittén: kommuni- kationsdepartementet . Undervisningskommittén: utbildningsde- partementet .

Näringspolitiska kommittén: jordbruks-, handels- och industridepartementens ären-

»

— ”Delegation” är den inom gruppen använda termen; den används här endast 1 benäm- ningar.

den samt arbetsmarknads- och lokalise- ringspolitiken.

Sedan allmänna motionstiden 1965 har center- och folkpartigrupperna tillsatt ge- mensamma delegationer. De första åren var arbetsområdena relativt specificerade. Antalet delegationer steg från 4 år 1965 till 16 åren 1967 och 1968. Till allmänna mo- tionstiden 1969 sammanfördes ämnesom- rådena till större block. Sju delegationer tillsattes, nämligen för ekonomisk politik och budget, företagarfrågor, kommunika- tionsfrågor, försvarsfrågor, u-landsfrågor, sociala frågor samt utbildnings- och kul- turfrågor. Antalet representanter för varje parti har vanligen varit tre eller fyra. Med några undantag har de hämtats från mot- svarande gruppkommitté.

Moderata riksdagsgruppen (före 1969 riksdagshögern) hade tidigare en kommitté- organisation som mycket nära anslöt till departementsindelningen. Man fann emel- lertid den indelningen mindre tillfredsstäl- lande i vissa avseenden. Framför allt för- anledde de lagstiftningsärenden på andra departements områden som förbehållits justitiedepartementet en del problem. Dessa var, kan man' säga, av samma natur som de med utskottsindelningen sammanhäng- ande. Det är inte i första hand i tekniskt utan i sakligt-politiskt hänseende som man vill granska regeringens förslag. Ett lagför- slag i en näringspolitisk fråga bör alltså inte behandlas av specialister på lagstift- ning utan av specialister på näringspolitik. 1968 ändrade man därför kommittéindel- ningen något. I stort anknyter den alltjämt till departementsindelningen, men vissa grupper av ärenden har brutits ut och förts till andra områden med vilka de ansetts ha ett sakligt samband.

Kommittéerna och deras ämnesområden i stort är f. n. följande.

Lagkommitte'n: Justitiedepartementets ärenden med undantag av lagfrågor som har utpräglat näringspolitisk innebörd (till näringskommittén), byggnads-, expropria- tions- och hyreslagfrågor (till bostads- och markpolitiska kommittén) samt strandlag och lagstiftning rörande fritids- och natur-

frågor (till miljövårdskommittén).

Försvars- och utrikeskommittén: försvars- och utrikesfrågor, inräknat u-landsfrågor och ekonomiskt försvar.

Socialkommittén: socialdepartementet. Kommunikationskommittén: kommunika- tionsdepartementet.

Finanskommittén: finansdepartementets område med undantag av frågor rörande krediter och exportgarantier, bank- och kre- ditpolitik samt valutareglering (till närings- kommittén).

Undervisningskommittén: utbildningsom- rådet, forskning, idrott.

Kulturkommittén: kulturfrågor, kyrkliga frågor, radio-TV.

Jordbrukskommittén: jordbruk, jakt, fis- ke, skogsfrågor.

Miljövårdskommittén: miljövård, fritids— frågor.

Näringskommittén: handels— och industri- departementens områden samt näringspoli- tisk lagstiftning, exportkrediter och -garan- tier, bank- och kreditpolitik, valutareglering samt lokaliseringspolitik.

Bostads— och markpolitiska kommittén: frågor om mark, bostäder jämte samhälls- och stadsplanering.

Arbetsmarknadskommittén: arbetsmark- nadsfrågor, invandringspolitik, företagsde- mokrati.

De borgerliga partiernas kommittésystem bygger alltså på en indelning efter ämnes- områden. Bakom organisationen spårar man samma värderingar som kom till uttryck i den i inledningen refererade kritiken av ut- skottsorganisationen: målen för de samhäl- leliga åtgärderna är det väsentliga medan de tekniska aspekterna på besluten skjuts i bakgrunden. I synnerhet gäller detta vid en jämförelse med utskottsindelningen men i viss mån också vid en jämförelse med de- partementsindelningen, ehuru denna också bygger på ämnesområdesprincipen. I fråga om värderingen av lagteknisk kompetens tycks nämligen utskotts-, departements- och kommittéorganisationerna representera en fallande skala. På departementsnivå hand- lägger justitiedepartementet en betydligt

mindre del av lagfrågorna än vad konstitu- tions- och lagutskotten gör i riksdagen. Justitiedepartementet har likväl många lag- stiftningsärenden som sakligt sett skulle hö- ra hemma på andra departements områden. Den moderata gruppens lagkommitté be- handlar däremot väsentligen endast civil-, straff- och processlag samt konstitutionell lagstiftning.

Samtidigt understryker skillnaderna mel- lan kommittésystemen det relativa och sub- jektiva i ämnesindelningen. Specialiseringen kan gå olika långt och den kan ta fasta på olika sakliga aspekter av ett ärende, när detta, som ofta är fallet, kan hänföras till skilda ämnesområden. Centerns kommitté- system är i flera avseenden mindre specia- liserat än de andra partiernas (se framför allt sociala kommittén och näringspolitiska kommittén som motsvaras av sex kommit- téer i folkpartigruppen, sex i den moderata gruppen och av lika många departement). Exempel på längre gående specialisering än på departementsnivå är folkpartiets och den moderata gruppens miljövårdskommittéer. Exempel på att man lagt tonvikten på en annan aspekt än man gjort på departements- nivån är folkpartiets u-biståndsdelegation (u-landsfrågor återfinns i departementsin- delningen under utrikes-, finans- och han- delsdepartementen).

Gruppmedlemmarna fördelas på kommit- téerna i första hand efter utskottsplacering. Principen är att en kommitté skall innehålla representanter för de utskott som handläg- ger frågor på kommitténs område. Därjämte kan andra som har särskilda erfarenheter och kunskaper på kommitténs område men av olika skäl inte placerats i ”kommitténs utskott” inväljas. Men dessutom brukar var- je ledamot som anmäler sitt intresse av att vara med i en kommitté föras upp på med- lemslistan och få kallelse till kommitténs sammanträden .

Man har alltså en mycket liberal praxis vid tillsättningen av kommittéerna. Konse- kvensen har blivit att kommittéerna är rela- tivt stora. Flera skäl till att önskemålet om små och mer effektiva arbetsgrupper inte

tillgodosetts kan anföras. Ett är att man ve- lat tillföra kommittéerna all den sakkun- skap, som finns inom gruppen. Ett annat skäl, som jag skall återkomma till, är öns- kemålet att samordna kommittéernas arbete.

Ur den första synpunkten representerar kommittéerna ett försök att utnyttja de spe- cialister som finns inom gruppen. Man kan emellertid fråga sig i vilken utsträckning som kommittésystemet i sin tur styr specia- liseringens omfattning och inriktning.

Liksom i fråga om utskotten är det up- penbart att ledamöterna i en kommitté lät- tast fördjupar sina kunskaper och erfaren- heter i de frågor som kommittén behand- lar. Ändringar i kommittéplaceringen är vanligare än i fråga om utskottsplaceringen, men som regel tillhör ledamöterna samma kommittéer under en lång följd av år. För den som från början inte har ett specialin- tresse medför kommittéarbetet en speciali- sering, för andra kan det innebära en bredd- ning. Men därutöver tycks man endast inom den moderata gruppen ha sökt styra spe- cialiseringens inriktning genom kommitté- systemet. Vid omorganisationen 1968 inför- des nämligen också den nyheten, att varje kommittés ämnesområde fördelades på le— damöter som utsågs till ansvariga eller ”rap- portörer” på olika delområden. Som exem- pel skall fördelningen inom socialkommit- tén redovisas:

Hälso- och sjukvård

Socialpolitik Familjepolitik

Barnavård Handikapp- och rehabiliteringsfrågor

Alkoholpolitik Narkotikafrågor

Allmän försäkring Industrihälsovård Hur detta försök slagit ut är för tidigt att bedöma. Att systemet införts tyder lik- väl på att de relativt små kansliresurserna gör det svårt för partigruppen att bevaka hela det politiska fältet. Samtidigt är det naturligtvis osannolikt att medlemmarnas intresseinriktning skulle råka vara sådan, att önskemålet om täckande bevakning spon- tant tillgodoses. Intervjuuppgifter tyder in-

direkt på att de andra partigrupperna också möter det problemet. Intervjupersonerna tillfrågades dels om Specialiseringen bland ledamöterna i kommittéerna, dels om kon- takterna med expertis utanför gruppen. Vad Specialiseringen beträffade var det påfallan- de att vissa områden var mycket bättre till- godosedda än andra. Hälso- och sjukvårds- området hörde t. ex. till de förra, vilket inte är överraskande med tanke på att många riksdagsmän är engagerade i sina landsting. På liknande sätt gällde att expertkontakter- na på många områden knappast utgjorde något större problem, därför att ledamöter- na genom sina uppdrag i kommuner och or- ganisationer hade ett nät av kontakter. På områden som mer eller mindre ligger utan- för kommunernas och de etablerade orga- nisationernas omedelbara intressesfär mötte man däremot i gruppkanslierna oftare svå- righeter när det gällde att skaffa material som underlag för den politiska bedöm- ningen.

23 S amordn ingsmekan ismerna

Man kan skilja mellan total samordning som innebär en samordning över hela verk- samhetsfältet och partiell samordning som innebär en samordning endast mellan några närliggande sektorer inom fältet. Det följer att begreppet partiell samordning måste re- lateras till en bestämd specialiseringsnivå. De specialorgan som beskrevs i det före- gående avsnittet kan t.ex. ses som instru- ment för partiell samordning av än snävare bestämda specialområden. I detta avsnitt relateras samordningsbegreppet till den spe- cialiseringsnivå som utskotts- och kommitté- organisationerna representerar. Det bör ob- serveras att i fråga om gruppkommittéerna denna nivå innebär en mindre långtgående specialisering i centergruppen, vars kommit- téer ofta har ett större ämnesområde än de andra partigruppernas. Detsamma gäller ut- skottsorganisationen i förhållande till kom- mittéorganisationerna (särskilt folkpartiets och moderata gruppens) såvitt specialisering på ämnesområden beträffar.

Man kan också skilja mellan direkt och indirekt samordning. Direkt samordning kommer till stånd genom organ som är ge- mensamma för några (partiell samordning) eller alla (total samordning) sektorer. Men en samordning av politiken i den mening som här avses kan också åstadkommas på annat sätt. I ett specialorgan kan t. ex. ingå personer som är verksamma också i andra specialorgan. Därigenom skapas kanaler ge- nom vilka information, sakkunskap och vår- deringar kan överföras från ett specialom- råde till ett annat. Denna typ av samord- ning betecknas här som indirekt. I exemplet är den så att säga inbyggd i organisationen och av permanent karaktär. Den kan också åstadkommas tillfälligt genom att personer utanför en kommitté adjungeras vid be- handlingen av ett visst ärende eller genom att synpunkter från andra specialorgan in- hämtas med något slags remissförfarande. Samordningen kommer i så fall till stånd genom att vissa procedurer används. I detta avsnitt diskuteras huvudsakligen endast de organisatoriska förutsättningarna för sam- ordning.

2.3.1. Partiell samordning

Genom kommittéorganisationen tillgodoses i varje fall delvis det behov av samordning mellan lagstiftningsåtgärder och fördelning av ekonomiska resurser som riksdagens ut- skottssystem inte ansetts tillfredsställa. Den- na samordning är både direkt och indirekt. Direkt kommer samordningen till stånd ge- nom att de viktigare ärendena ofta diskute- ras i kommittéerna, innan de behandlas i utskotten, och i övrigt indirekt genom att utskottsrepresentanterna är medlemmar av motsvarande kommittéer och därigenom en- gageras i frågor utanför utskottets eget om- råde. Sambandet mellan kommittéer och utskott (härvid bortses från olikheterna i partiernas kommittésystem) framgår i stort av diagrammet på s. 23.

När det gäller samordning mellan kommit- téer vilkas ämnesområden har nära sam-

Samband mellan kommittéer och utskott

Utskott Kommitté

UU - Utrikeskomm.

SU:1 Försvarskomm.

KU '_— Justitie— el. lagkomm. 1LU

SU:2 ,,, Utbildningskomm. 2LU 1 Socialkomm.

i

(I) 5? 03

l. till

3LU

SUz4

BevU

BaU

SU:5

C ivilkomm .

Inrikeskomm. Arbetsmarknadskomm. (den senare dock ej 3LU)

Bostads- och markpol. komm.

J ordbrukskomm .

Kommunikationskomm.

Finanskomm.

Närings- el. ekonomikomm.

Anm.: Linjerna anger det ämnesmässiga sambandet (i huvuddrag). I regel finns ett motsvarande personellt samband.

manhang med varandra rekommenderas i den moderata gruppen dels undervisnings— och kulturkommittéerna, dels jordbruks- och miljövårdskommittéerna att ha ett nära samarbete. Därjämte sägs att bostads- och markpolitiska kommittén bör samråda med miljövårdskommittén i frågor av miljöpo- litisk betydelse.

Förutsättningarna för indirekt samord- ning mellan kommittéerna förefaller goda. Dubbla kommittéuppdrag är ganska van- liga. Skälet är dock enligt intervjuuppgif- terna i mycket liten utsträckning att söka i samordningsbehovet. Önskemålen att tillfö- ra kommittéerna sakkunskap och att bereda alla intresserade möjligheter att agera inom

kommittésystemets ram skall i stället ha varit avgörande. Ett belägg finns dock för att önskemålet om samordning spelat någon roll. I samband med omorganisationen av den moderata gruppens kommittésystem an- fördes nämligen, att i de fall, då en ärende- grupp förts över till en annan kommitté än den som i övrigt behandlar området för det departement dit ärendegruppen hör, veder- börande rapportörer borde tillhöra även den senare kommittén.

Oavsett anledningarna till att många le- damöter har flera kommittéuppdrag kan det personsamband som därigenom uppstår mellan kommittéerna givetvis ha en samord- nande effekt. Hur sambandet fungerar i

praktiken beror dock på närvarofrekvens vid sammanträdena och engagemang i öv- rigt i de olika kommittéernas arbete. Det finns säkert en gräns för hur mycket en ledamot orkar med. Det är mer sannolikt att en ledamot med två kommittéuppdrag kan vara orienterad om arbetet i sina kom- mittéer än en med tre, fyra eller fler upp- drag. Av det skälet bör man vara försiktig med att göra jämförelser mellan partierna. Personsambandet är i och för sig mer om- fattande i den moderata gruppen än i folk- partiet och centern. Om man betecknar varje för två kommittéer gemensam ledamot som en kanal mellan dessa kommittéer, fanns 1969 i den moderata gruppen 153 så- dana kanaler, i folkpartigruppen 55 och i centergruppen 35. Om man emellertid för- delar kanalerna efter det antal förenade uppdrag som de hänför sig till och antar, att de som uppkommer genom förening av två uppdrag i allmänhet fungerar bättre än de som uppkommer genom förening av tre uppdrag o.s.v., blir bilden något annor- lunda, såsom framgår av följande samman- ställning.

Antal kanaler mellan kommittéer hänförliga till ledamöter som har

4 uppdrag 2 uppdrag 3 uppdrag eller mer m 24 57 72 f 22 27 6 c 17 12 6

Personsambandet mellan kommittéerna i de olika partierna beskrivs i diagram på denna sida och nästa. Syftet är i första hand att visa vilka kommittéer inom varje parti som personellt sett står varandra när- mast, i andra hand att se i vilken utsträck- ning det genom personsambandet skapas förutsättningar för en mer övergripande samordning. Därvid har med hänsyn till det ovan sagda ställts olika starka krav på vad som i diagrammet skall markeras som ett samband mellan två kommittéer. För mo- derata gruppen har gränsen satts vid lägst fyra gemensamma ledamöter, för folkpar- tiet och centern vid lägst två. Därjämte an- ges för varje kommitté med hur många av de övriga kommittéerna den har någon

Personsamband mellan kommittéerna 1969

Moderata gruppen.

10 Utrikes— o. 10 10 försvarsk. Lagkom. 8 Arbets— . Socialk. marknadsk.

1 0 10 BOStadS" ”' Utbildningsk. markpol . k.

9 10 Kommunika- Kulturk. tionsk.

l 0 10 Näringsk. Miljövardsk. 10 11 Finansk. Jordbruksk.

Personsambandets omfattning: 89%

Folkpartigruppen

7 Utrikes— 4 pol. d . Justitied . 5 5 Försvarsd. Sociald. 6 8 U—biståndsd. Utbildningsd. 6 _ 9 Jordbruksdi Inrikesd. 5 . 6. Finansd . / Civrld ' 8 7 Ekonomid . Kommunikationsd .

Personsamband'ets omfattning: 58%

C entergruppen

5 4 Utrikes- o. Konstitutione- försvarsk. o. lagk.

4 5 Undervis- Soc ialk ' ningsk .

4 6 Kommun ika- Narmgspol. k. tionsk .

6 Finans— o . skattek .

Personsambandets omfattning: 81%

ledamot gemensam. De senare uppgifterna sammanfattas i en siffra som i procent an- ger hur många av de teoretiskt möjliga kombinationerna av två kommittéer3 som förekommer i form av uppdragsförening. Procentsiffran ger alltså ett jämförbart mått på personsambandets kvantitativa omfatt- ning i de olika kommittésystemen.

Ett visst mönster framträder i diagrammen. I moderata gruppen bildas två stora sekto- rer. Den ena kan grovt karaktäriseras som samhällsekonomisk i vidsträckt bemärkelse. Den andra kan sägas vara koncentrerad kring individernas förhållanden. Om tre ge- mensamma ledamöter markerades med sam- bandslinje, skulle dock mittfältet komma att korsas av ett stort antal linjer. Såsom fram- går av siffrorna vid kommittéernas namn, finns slutligen i varje kommitté represen- tanter för så gott som alla övriga kommit- téer.

Något av samma mönster finns i folkpar- tiets kommittésystem, men det är mindre en- tydigt, möjligen därför att tillfälligheter ges ett större spelrum när dubbla kommittéupp- drag är mindre vanliga. Den teoretiskt möj- liga samordningen genom personsamband är också betydligt mindre än i moderata gruppen; i varje kommitté finns i genom- snitt endast drygt hälften av de övriga kom- mittéerna representerade.

Centergruppens kommittésystem uppvisar ett annat mönster. Inga sektorer framträder. Man lägger i stället märke till näringspoli- tiska kommitténs samt finans- och skatte- kommitténs centrala position. Beaktas alla dubbla kommittéuppdrag är slutligen, lik- som i den moderata gruppen, flertalet kom- mittéer förenade med varandra genom per- sonsamband.

Det har redan framhållits att uppdrags- förening sällan tycks ha samordning som sitt primära syfte. Det mönster som upp- kommer måste därför tolkas med försiktig- het. Att ledamöterna i en kommitté i sär- skilt stor utsträckning har uppdrag också i andra kommittéer kan t. ex. ha två när- mast motsatta förklaringar. Den ena är att kommittén behandlar politiskt viktiga frå-

gor av betydelse också för andra kommit- téers arbete (t. ex. finanskommittéerna). Den andra är att kommittén helt enkelt är föga arbetsbelastad.

För att försöka se vilken av förklaring- arna, som spelat störst roll för uppdrags- föreningen, gjorde jag följande beräkningar. Kommittéerna inom varje parti rangord- nades dels efter det genomsnittliga antalet uppdrag som kommittéledamöterna hade, dels efter hur många förtroenderådsleda- möter de hade bland sina medlemmar (ab- solut antal; endast vid lika antal förtroen- derådsledamöter fick det relativa antalet avgöra rangordningen). Det senare antogs ge ett mått på en kommittés politiska vikt. Sedan beräknades rangkorrelationskoeffi- cienten (Spearmans) mellan rangordningar- na. Resultatet blev att den moderata grup- pen uppvisade ett negativt samband mellan förekomsten av uppdragsförening i en kom- mitté och kommitténs politiska vikt (— 0,57), centern ett positivt samband (0,60) och folkpartiet inget påtagligt sam- band (0,13). (I folkpartigruppen hade för- troenderådsledamöterna genomsnittligt nå- got fler kommittéuppdrag än övriga grupp- medlemmar, i den moderata gruppen nå- got färre. Skillnaden är dock inte i någon av grupperna så stor, att antalet förtroen- derådsledamöter i kommittéerna av det skälet får nämnvärd betydelse för rangord- ningen med avseende på det genomsnitt- liga antalet uppdrag hos en kommittés le- damöter.)

Också mellan utskotten finns ett person- samband som kan ha en samordnande funktion. Det genomsnittliga antalet ut- skottsuppdrag per ledamot ligger omkring 1,5 för hela riksdagen. Väsentligen tycks emellertid dubbla utskottsuppdrag ha andra funktioner. Det genomsnittliga antalet upp- drag är högre i första kammaren än i and- ra. Anledningen är att kamrarna tillsätter lika många ordinarie platser i utskotten, vilket för den mindre första kammaren får

3 Detta antal är 66, när det finns 12 kommit- téer (m och f), och 21, när det finns 7 kom- mittéer (c).

följden, att antalet ledamöter som är fria för suppleantuppdrag är litet. Dubbla ut- skottsplaceringar blir helt enkelt nödvändi- ga för att säkerställa, att ett partis ordi- narie platser för det mesta blir besatta. Det är också ganska vanligt att nyvalda leda- möter placeras på två suppleantplatser för att de skall få tillfälle att känna sig för på olika områden. Två utskott intar slutligen en särställning när det gäller uppdrags- förening. I UU placerar partierna sålunda sina främsta ledamöter; dessa har som re- gel ytterligare en utskottsplats, ofta en or- dinarie. Ledamöter och suppleanter i ABU har med få undantag suppleantplats i an- nat utskott. Omsättningen i ABU är större än i övriga utskott; ABU fungerar i någon mån som ett slags ”utskottsskola” som många ledamöter passerar på vägen till en ordinarie plats i annat utskott. Men exem- pel på personsamband som tycks ha en

samordnande funktion finns. Det är t.ex. inte ovanligt att plats i 2LU förenas med plats i SU: 2 eller SU: 3 och plats i 3LU med plats i JU eller i SU: 4 (jfr diagrammet på s. 23, av vilket det ämnesmässiga sam— bandet mellan utskott och avdelningar framgår).

I oppositionspartierna kan kommittéerna tjäna som instrument för partiell samord- ning mellan olika utskott. Personsambandet mellan dessa partiers utskottsgrupper blir mot den bakgrundenlav mindre intresse. I det följande redovisas därför endast per- sonsambandet mellan de socialdemokratis- ka utskottsgrupperna. För att ge en mer fullständig bild använder jag här en matris i stället för ett diagram. Förlusten i fråga om överskådlighet är ringa, då något klart sambandsmönster inte framträder, om man endast skulle räkna flera för två utskott ge- mensamma ledamöter.

Personsamband mellan de socialdemokratiska utskottsgruppema 1969

UU KU 1LU su 2LU BaU JU 3LU BevU ABU UU _ 3 2 4 1 2 2 KU 3 _ 3 1 4 1LU 2 3 _ 2 2 2 6 SU 4 2 _ 1 4 2LU 2 1 1 2 1 5 BaU 1 1 2 1 _ 6 2 2 JU 1 2 6 _ 2 2 1 3LU 2 _ 5 4 BevU 2 2 2 5 _ 4 ABU 2 4 6 4 2 1 4 _

Personsambandets omfattning = 69 %. Anm. Siffrorna anger det antal gemensamma ledamöter som två utskottsgrupper har. Jag har försökt att ordna utskotten med hänsyn till personsambandet.

Matrisen bekräftar vad som ovan sagts om ABU:s speciella ställning. I övrigt är det svårt att dra några slutsatser. Man läg- ger dock märke till att personsambandet inte i första hand grupperar utskotten efter funktioner utan snarare efter ämnesområ- den (1 och 2LU är var för sig förenade med SU men inte med varandra, 3LU med JU men inte med de övriga lagutskotten). Men den tendensen är inte särskilt mar-

kant; många av siffrorna i matrisen ter sig svåra att förklara utifrån någon samord- ningssynpunkt.

2.3.2. Total samordning

Gruppmöte, förtroenderåd, partiledning och gruppkansli kan betecknas som organ för total, direkt samordning. Att gruppmötet

räknas hit följer av det för undersökningen angivna kriteriet på samordning: att olika värderingar inom gruppen kan komma till uttryck vid utformningen av politiken. För- troenderåd, partiledning och gruppkansli betraktas som samordningsinstanser dels därför att deras verksamhet omfattar hela det politiska fältet, dels därför att de har den uttalade eller underförstådda uppgif- ten att företräda hela gruppen.

En förutsättning för att samordnings- instanserna skall kunna samordna är att de är informerade om vad specialorganen gör. Proceduren är här givetvis av största be- tydelse. I fråga om förtroenderådet och i viss mån också gruppkansliet kan dock or- ganisationens uppbyggnad spela en viktig roll. Genom personsamband skapas kanaler för information och påverkan. Indirekt får detta betydelse också för partiledningens möjligheter att överblicka verksamheten.

Förtroenderåden bestod 1969 av 16 leda- möter i moderata gruppen, 16 ledamöter i folkpartigruppen, 12 ordinarie ledamöter och 6 suppleanter i centergruppen och 17 ledamöter i den socialdemokratiska grup- pen. Centergruppens förtroenderåd är alltså det enda som har suppleanter. Skillnaden i formell ställning mellan ordinarie och suppleanter spelar emellertid i praktiken ingen större roll. Suppleanterna deltar i be- handlingen av ärendena på ungefär samma basis som de ordinarie och skriver t.ex. under partimotionerna. Det är egentligen bara vid voteringar som de endast funge- rar som ersättare för de ordinarie, men vo- teringar är mycket sällsynta. I det följande görs ingen skillnad mellan kategorierna.

Vid förtroenderådsvalen spelar represen- tativitetshänsyn en relativt stor roll. Hänsyn

till anciennitet har också en viss men för- modligen minskande betydelse. Förtroende- råden väljs av gruppen varje år. Omval är dock regel så länge en ledamot ställer sig till förfogande. Den genomsnittliga riks- dagsåldern i förtroenderåden är därför be— tydligt högre än i gruppen i övrigt. Antalet ledamöter som invalts i förtroenderåden under olika perioder framgår av följande sammanställning.

Antal ledamöter i förtroenderåden 1969 ef- ter invalsår

före 1961 1961—64 1965—68 1969

Vi ('t—53 Utv-#4:— axmxlw www——

8 2 4 3

Förtroenderåden kan alltså inte samman- sättas uteslutande med tanke på samordning av utskotts- och kommittéarbete. Råden är likväl så stora att flertalet utskott och kom- mittéer kan bli representerade. Eftersom det är osäkert i vilken utsträckning en ut- skotts- eller kommittémedlem är orienterad om och deltar i arbetet, blir det av särskilt intresse att se i vad mån de ordinarie ut- skottsledamöterna samt kommittéernas ord- förande och vice ordförande, vilka får an- tas ha ett speciellt ansvar för arbetet i re- spektive organ, tillhör förtroenderådet. Ne- dan anges utskottens och kommittéernas re- presentation i förtroenderåden. För social- demokraterna upptas presidieposterna i ut- skotten särskilt; gruppen besätter ju ordfö- rande- eller vice ordförandeposten i alla utskott.

Förtroenderådsledamöternas placering i utskott och kommittéer 1969

Moderata gruppen

Utskott UU KU SU BevU BaU 1LU 2LU 3LU JU ABU ord. led. 2 2 2 3 l 1 l 2 1 suppl. 3 4 1 28 SOU 1970: 16

led.

v. ordf.

ordf. 1

Konstitu- tions- 0. lag k.

Utrikes o. försvarspol. k. Finans- o. skattek. Sociala k.

Kommunika- tionsk.

Undervis— ningsk.

Näringspoli- tiska k.

Kommittéer ord. led. suppl.

3 l UU KU SU BevU BaU 1LU 2LU 3LU JU ABU

Utskott

Centergruppen

led.

v. ordf. l

ordf.

J ustitied. Utrikes- politiska d. U-biståndsd. Försvarsd. Sociald. Kommunika-

tionsd.

Finansd.

Utbildningsd.

Jordbruksd.

Ekonomid.

Inrikesd.

Civild.

Kommittéer ord. led. suppl.

3 3 UU KU SU BevU BaU 1 LU 2LU 3LU JU ABU—

Utskott

Folkpartigruppen

led.

v. ordf. l ordf.

Lagk. Försvars-

o. utrikesk. Socialk. Kommunika- tionsk. Finansk. Utbildningsk. Kulturk.

J ordbruksk. Miljövårdsk. Näringsk. Bostads- o.

markpolitisk 3 k.

Arbets- marknadsk.

Kommittéer

UU KU SU BevU BaU ] LU 2LU 3LU J U ABU pres. led. 1 l l 1 1 ord. led. 2 1 l 2 2 ] suppl. 2 2 l ]

Någon fullständig personalunion mellan kommittépresidier och förtroenderåd har som framgår av tabellerna inte uppkom- mit. Någon skuggregering av engelsk typ finns egentligen inte: förtroenderåden be- står inte av alla ”ministrar” och ”minist- rama” bildar heller inte något ministerkol- legium (tillfälliga sammanträden kan dock förekomma, likaså att en kommittéordfö- rande som inte är förtroenderådsledamot deltar i rådssammanträden då kommitténs förslag behandlas).

Ett starkt personsamband mellan förtro- enderåd och kommittéledning finns likväl. I den moderata gruppens förtroenderåd var 1969 8 av de 12 kommittéerna företrädda genom sina ordförande och ytterligare en kommitté hade ett stort antal förtroende- rådsledamöter. För tre kommittéer ter sig personsambandet mer osäkert, men i fråga om en av dessa, arbetsmarknadskommittén, var kommittésekreteraren i egenskap av gruppsekreterare regelmässigt med på för- troenderådssammanträdena. I folkparti- gruppen var alla kommittéer utom en, ci- vilkommittén, företrädda i förtroenderådet genom ordföranden eller i några fall vice ordföranden; detsamma gällde i center- gruppen med undantag för kommunika- tionskommittén. Det bör alltså i förtroen- deråden finnas samlad en mycket god in— formation om kommittéernas verksamhet.

Detsamma gäller beträffande utskotten som med få undantag var företrädda ge- nom ordinarie ledamöter. Speciellt bör det stora antalet SU-representanter i opposi- tionspartiernas förtroenderåd uppmärksam- mas. Det medför att avdelningarna, som ju arbetar mycket självständigt, i stort sett kan täckas. Så var inte fallet i den social- demokratiska gruppens förtroenderåd. Där saknades dessutom representanter för två

utskott. En annan skillnad mellan opposi- tionsgrupperna och den socialdemokratiska gruppen är, att det totala antalet utskotts- uppdrag eller med andra ord förekomsten av dubbla uppdrag bland förtroenderåds- ledamöterna var mindre i den senare.

Gruppkanslierna består av anställda tjänste- män. Deras uppgift är att lämna service åt grupperna och deras ledamöter. Någon for- mell politisk kompetens har de självfallet inte. Det är ändå uppenbart att de kan ha stor betydelse för gruppernas politiska verk- samhet: de följer den politiska utvecklingen, fungerar i viss mån som kontaktorgan med den egna riksorganisationen, med andra partigrupper och med ”omvärlden”, kom- mer med uppslag till politiska aktioner, sammanställer material och utarbetar mo- tioner, interpellationer och enkla frågor.

Informationsaspekten förefaller i detta sammanhang vara den viktigaste. Genom att ledamöterna ofta vänder sig till kansliet för att få en motion eller interpellation ut- arbetad eller enbart renskriven, har man i kansliet i allmänhet en god överblick över vad som är på gång inom gruppen. Än mer gäller detta givetvis det organiserade grupp- arbetet i kommittéerna, där kanslitjänste— männen som regel är sekreterare.

3. Processen

3.1. Inledning

I det föregående avsnittet har jag försökt klarlägga vilka samordningsmekanismer som så att säga finns inbyggda i grupporganisa- tionen. Uppgiften i detta avsnitt blir att be- skriva hur organisationen fungerar. Tyngd- punkten läggs därvid i första hand på mo- tionsarbetet i oppositionspartierna inför den allmänna motionstiden, där aktuellt mate- rial insamlats för denna undersökning. Där- jämte beskrivs i mer grova drag gransk- ningen av propositioner samt den interna verksamheten inom grupperna under ären- denas utskottsbehandling.

Det finns andra former för politiska ak- tioner i riksdagen, framför allt interpella- tioner och enkla frågor samt uttalanden i de mer allmänna politiska debatterna. Des- sa möjligheter utnyttjas emellertid i relativt liten grad av partierna för att ta politiska initiativ eller presentera ställningstaganden i viktigare frågor. I det organiserade grupp- arbetet spelar de en mycket liten roll. Gruppkanslierna skriver visserligen på eget initiativ eller på uppdrag av ledamöter ut en mängd interpellationer och enkla frågor. Det är dock inte så vanligt att sådana ak- tioner diskuteras i kommittéer, förtroende- råd eller grupp. Detsamma gäller debattin- lägg i kamrarna. För det mesta har man motioner och utskottsutlåtanden att bygga på. Det förekommer dock att man disku-

terar remissdebattens uppläggning i förtro- enderådet eller på gruppmöte.

3.2. Centerpartiets riksdagsgrupp

Arbetet på motioner till allmänna motions- tiden påbörjas tidigt under hösten i grupp- kansliet. Man går då igenom de motioner som framlagts av gruppmedlemmar under den pågående riksdagen och diskuterar vil- ka som eventuellt bör väckas ånyo. Denna genomgång synes vara den enda övergri- pande planering som förekommer, innan motionsarbetet sätter i gång.

Kommittéerna kallas sedan till samman— träde för att diskutera motionsuppslag inom sina områden. 1968 inföll dessa sam- manträden i mitten av november. Sekrete- raren redogör för kansligenomgången av tidigare motioner. Nya motionsuppslag kan tas upp av sekreteraren eller av ledamöter- na. I sociala kommittén och undervisnings— kommittén brukar även någon representant för kvinnoförbundet föredra motionsupp- slag som förbundet anser angelägna.

Kommittéerna diskuterar de olika upp— slagen och tar ibland preliminärt ställning till om en motion skall utarbetas och om den i så fall bör väckas som partimotion eller enskild motion. Av rapporterna från sociala kommittén att döma nöjde man sig dock vanligen med att besluta, att kansliet skulle undersöka frågan närmare. Ibland

gavs anvisningar om att viss expertis skulle kontaktas, och två gånger tillsattes en mind- re arbetsgrupp för att följa arbetet i fort— sättningen (beträffande narkotikafrågan och miljöpolitiken; i det senare fallet ingick ock— så en ledamot av näringspolitiska kommit- tén i arbetsgruppen).

Kommittéernas preliminära överväganden delges gruppen vid ett gruppmöte, som 1968 hölls den 26 november och varade i tre timmar. Eftersom en del kommittéer har många frågor att ta upp blir dock genom- gången med nödvändighet ganska summa- risk. Sociala kommittén hade t.ex. fjorton ärenden; undervisningskommittén och kom- munikationskommittén brukar ha ungefär lika många.

Motionsarbetet ligger sedan under hösten och juluppehållet i huvudsak på kommitté- sekreterarna. Underhandskontakter med partiledning, kommittéordföranden och in- tresserade ledamöter kan givetvis tas i en- skilda frågor. I några fall kan kommittéer- na ha sammanträden för förnyad diskus- sion i någon viss fråga. Socialkommittén hade t.ex. 1968 efter gruppmötet den 26 november ytterligare tre sammanträden, vid vilka inbjudna experter höll föredragningar i två av de frågor som kommittén tidigare diskuterat. Däremot tycks det inte före- komma, att de som arbetar med utredning- ar och motioner under hösten mer rutin- mässigt redogör för hur arbetet fortskrider.

Någon ny, allmän diskussion om mo- tionsplanerna äger varken rum i gruppen eller i förtroenderådet. Bortsett från ge- nomgången av kommittéernas planer på gruppmötet kommer samordningen mellan de olika kommittéerna till stånd genom personsamband och underhandskontakter. Ledamöter som har flera kommittéuppdrag orienterar ibland vid ett kommittésamman- träde om diskussionerna i andra kommit- téer. Men framförallt ger den dagliga kon- takten i gruppkansliet stora möjligheter för sekreterarna att informera varandra om vad som sker på olika områden. Informa- tionen kan sedan föras vidare till partiled- ningen. 1968 gick kanslichefen strax före jul igenom motionsarbetet med partileda-

ren för att klara ut, vilka frågor man i fortsättningen framförallt borde satsa på.

En del motioner kan färdigställas till riksdagens början i januari, men i många fall vill eller måste man avvakta statsverks— propositionen för att se vilka konkreta för- slag som regeringen kommer med. Stats— verkspropositionen brukar inom kommit- téerna fördelas på ledamöterna för genom- läsning och föredragning. Genomgången kan ge anledning till revidering eller kon- kretisering av tidigare övervägda förslag och till diskussion av nya uppslag. Kom- mittéarbetet under januari tycks enligt rap- porterna från sociala kommittén koncen- treras till dessa nya ärenden samt till de under hösten behandlade partimotionsfrå- gorna. Andra frågor som man diskuterat under hösten, men som inte ansetts till- räckligt betydelsefulla för att motivera en partimotion, kommer däremot sällan upp till förnyad behandling under januari. Mo- tioner i sådana frågor går, när de är fär- digskrivna, direkt till enskilda motionärer. Det nu sagda belyses av följande samman- ställning över ärenden som 1968/69 be- handlades i sociala kommittén.

Frågor som diskuterades i sociala kommittén

endast både under under hösten och endast i Resultat hösten i januari januari Partimotion 1 4 3 Annan motion 6 5 Ingen motion 31

1 Av dessa tre frågor togs två upp ien större motion medan en fråga såvitt framgått föll bort.

Under den allmänna motionstiden hade sociala kommittén fem sammanträden om sammanlagt över 6 timmar (för ett sam- manträde saknas tidsuppgift). Därvid dis- kuterades alltså dels nya motionsuppslag, dels de förslag till partimotioner som gruppkansliet utarbetat på grundval av diskussionen under hösten. Dessutom an- mäldes vid tre av sammanträdena ”diverse

enskilda motioner”, vilka bör särskiljas från de enskilda motioner som kommittén själv realbehandlat och ställt sig bakom. De se- nare kallas i fortsättningen kommittémotio- ner. Det är endast dessa som redovisats i tabellen ovan.

Några bestämda yttre kriterier för vilka motioner som är kommittémotioner finns dock inte. Om motionen betraktas som vik- tig eller ”tung" brukar detta markeras ge- nom att kommitténs ordförande och flera ledamöter skriver under den. Så hade skett beträffande sex av de icke-partimotioner som enligt rapporterna diskuterats i kom- mittén. Därutöver har tio motioner kunnat identifieras i registret till riksdagens proto- koll (totalt kunde alltså förutom partimo- tionerna sexton motioner från sociala kom- mittén identifieras, vilket tal överstiger an- talet ärenden i tabellen ovan, beroende på att i några fall mer än en motion väckts i frågan). Dessa tio hade undertecknats av mellan 2 och 4 medlemmar av sociala kom- mittén, vanligen tillsammans med ledamö- ter som inte tillhörde kommittén.

Som redan sagts anmäldes ett antal mo- tioner i sociala kommittén under januari utan att ämnesområdena specificerades i rapporterna. Gruppkansliet utarbetar eller renskriver motioner direkt på uppdrag av enskilda ledamöter. Man försöker sedan hinna med att orientera kommittéerna om dessa motioner. Initiativet till en sådan an- mälan kan också komma från enskilda le- damöter utanför kommittén, som ofta kan vilja försäkra sig om synpunkter eller stöd från gruppens specialister på området. Van- ligen tar kommittén inte ställning till an- mälda motioner, men det kan hända att kommittén eller i varje fall enskilda leda- möter i den vill ställa sig bakom förslaget. Det är därför förmodligen riktigast att säga, att gränsen mellan kommittémotioner och övriga enskilda motioner är flytande. Några motioner har när de väcks kommit— téns eller kommittémajoritetens uttalade stöd, andra kan man i kommittén utan när- mare förbindelse ha ställt sig välvillig till, beträffande en del har man uttryckligen avstått från att ta ställning och i några fall,

slutligen, har motionen inte ens anmälts vid ett kommittésammanträde.

En övergripande behandling i centrala politiska organ av kommittéernas motions- förslag kommer under vårsessionen till stånd endast beträffande två typer av åren- den, nämligen partimotionsfrågor och frå- gor som direkt berör budgeten för det kommande året. Budgetfrågorna tas först upp i finanskommittén vid ett sammanträ- de i början av sessionen. Ordförandena i de övriga kommittéerna är då närvarande och redogör för budgetkonsekvenserna av kommittéernas motionsplaner. Huvudvikten ligger därvid på partimotionsförslagen och endast beträffande dessa tar man ställning vid sammanträdet. Utgifts— och inkomstför- slag av större betydelse, som framläggs i kommittémotioner, tas upp mer i stora drag och ställningstagandet skjuts vanligen på framtiden. Diskussionen sammanfattas i en promemoria som finanskommitténs ordfö- rande sedan föredrar i förtroenderådet. Diskussionen tas därefter upp i gruppen, varvid såväl förtroenderådet och finans- kommittén som de övriga kommittéerna re- dogör för sina överväganden och synpunk- ter. Detta sker vanligen vid flera samman— träden. 1969 behandlades budgeten vid för- troenderådssammanträden den 21, 22 och 23 januari (sammanträdestiden var totalt 3 timmar) och på gruppmötet senare samma dagar (total sammanträdestid 3,5 timmar).

Vid de här angivna sammanträdena be- handlades alltså i princip endast de budget- mässiga aspekterna av partimotionsförsla- gen, däremot inte — med ett redovisat un- dantag i förtroenderådet —— de konkreta motionsförslagen i sin helhet. Dessa kom- mer som regel upp till behandling först i slutet av motionstiden. 1969 hade förtroen- derådet då två sammanträden, 'ett den 27 januari, vid vilket fem partimotioner be- handlades (sammanträdestid 1,5 timmar), och ett den 28 januari för "slutjustering av partimotionerna” (tid 3 timmar). Emellan dessa låg ett gruppmöte, vid vilket gruppen tog slutlig ställning till budgeten och parti- motionerna. Antalet partimotioner från centern under allmänna motionstiden 1969

|

var 27; av dessa väcktes 8 tillsammans med folkpartiet.

De åtta partimotioner som centern och folkpartiet väckte gemensamt skiljer sig, vad gäller den interna behandlingen i cen- terpartiet, inte i princip från partiets egna partimotioner. De diskuteras vanligen i de ordinarie kommittéerna och detta kan ske både före, under och efter förhandlingarna i de gemensamma delegationer som de två partierna har tillsatt. Inom sociala kom- mitténs område föll två gemensamma par- timotioner, nämligen en motion om förbätt- rat stöd åt barnfamiljerna och en om stats- bidrag till kommunala familjedaghem. Den förra diskuterades i sociala kommittén den 20 november, varvid man beslöt att frågan skulle behandlas vidare i den med folkpar- tiet gemensamma delegationen på det socia- la området. Frågan behandlades också den 15 januari med utgångspunkt i statsverks- propositionen. Den 24 januari lämnades slutligen i kommittén en redogörelse för den motion som den gemensamma dele- gationen kommit fram till. Förslaget före- drogs sedan i förtroenderådet den 27 ja— nuari. Den andra motionen diskuterades första gången i sociala kommittén den 15 januari, varvid frågan hänsköts till den ge- mensamma delegationen. Någon notering om senare behandling i sociala kommittén finns inte. Motionsförslaget behandlades i förtroenderådet den 27 januari.

Som framgått behandlades partimotions- förslagen i sin helhet av förtroenderåd och grupp först under motionstidens sista da- gar. De diskuterades alltså tidsmässigt i nära sammanhang med varandra, vilket i och för sig ger möjligheter till övergripande värderingar. Å andra sidan gör. tidspressen att motionerna som regel kan behandlas endast i stora drag. Vid förtroenderådets sammanträden kan förslagen i några fall ha delats ut till ledamöterna i förväg, men vanligen ligger de på bordet först vid sam- manträdet och ibland sker endast en munt- lig föredragning. Vid gruppmötena före- kommer bara det senare. Justeringar, stryk- ningar och tillägg görs i förtroenderådet, men de är sällan omfattande; ungefär hälf-

ten av förslagen går enligt uppgift vidare till gruppen utan ändringar. Gruppmötet antar som regel förslagen såsom de före— ligger. I fråga om de med folkpartiet ge- mensamma partimotionerna är ändrings— möjligheterna vid den slutliga behandlingen i de centrala politiska gruppinstanserna rim- ligen än mindre, eftersom man inte ensidigt kan göra jämkningar i förslagen.

Ett tidigare ingripande i processen från de centrala politiska organens sida sker dock som vi sett beträffande budgetfrågor- na. Det är uppenbarligen också här som behovet av samordning av partiets ställ- ningstaganden är mest påtagligt. Förslagen måste ju passas in i en given ram, även om ramen inte är så exakt fixerad som den politiska debatten ibland givit sken av.

Budgetfrågorna har emellertid kommit att spela en mindre framträdande roll i op- positionspartiernas politik. 1969 tog centern och folkpartiet officiellt avstånd från ”skuggbudgetsystemet”; i den moderata gruppen har en liknande utveckling skett även om den inte tagit sig uttryck i offi- ciella deklarationer. Det skäl som i första hand anförts har varit att skuggbudgetsys- temet i alltför hög grad tvingar opposi- tionspartierna att arbeta med förutsättning- ar som regeringen har angivit. I stället för att utgå från dessa och endast föreslå jämk- ningar i statsverkspropositionen vill man mer gå in för att i stora motioner ange grunderna och riktlinjerna för en egen po- litik, som syftar till att skapa nya förut- sättningar för samhällets verksamhet.

En förskjutning av tyngdpunkten i parti- gruppernas motionsarbete från konkreta inkomst- och utgiftsförslag till mer princi- piella motioner, som endast utmynnar i ett yrkande om utredning el. dyl., håller således på att ske. Det torde innebära att den mer formaliserade procedur som centergruppen har för samordning av budgetpolitiken om- spänner en krympande del av motionsar- betet. De ekonomiska aspekter på längre sikt som en principmotion har kommer gi- vetvis med i den politiska bedömningen av motionen, men de blir inte på samma sätt som budgetförslagen föremål för en vär-

dering som spänner över hela det politiska fältet.

Flera förhållanden kan förtjäna att fram- hållas när det gäller den sena behandlingen av partimotionsförslagen i förtroenderåd och grupp. Man kan peka på att tidigare motioner ofta ligger till grund för försla- gen, på att gruppmötet behandlar kommit- téernas motionsplaner under hösten och på att motionsförslagen i vissa delar kan ha diskuterats vid behandlingen av budgeten tidigare under sessionen. Här skall dock uppmärksamheten i första hand fästas på att partimotionsförslagen i så gott som samtliga fall har behandlats i kommittéerna och utarbetats inom gruppkansliet. I cen- tern tycks det mer sällan än i de andra oppositionspartierna hända att experter och intresserade utanför gruppen och grupp- kansliet används för utredningar och mo- tionsskrivning när det gäller större frågor. Som vi sett kopplades kommittéerna in även på de motioner som man diskuterade med folkpartiet i de gemensamma delega- tionerna. Arbetsgången kan visserligen ha nackdelar ur flera synpunkter; den kan fö- refalla osmidig och innebär förmodligen en mycket stor belastning på gruppkansliet. Men den bör ha betydande fördelar ur samordningssynpunkt och avlastar förmod- ligen därmed förtroenderådet och grupp- mötet.

Till kommittéernas uppgifter hör också att granska propositionerna allteftersom de framläggs. Av naturliga skäl är möjlighe- terna att planera och förbereda detta ar- bete ganska små. Vissa möjligheter finns dock, dels genom att regeringen lämnar förteckning över planerade propositioner, dels genom att man har tillgång till remiss- yttranden. Yttranden från statliga myndig- heter tillställs partiernas kanslier genom riksdagens upplysningstjänst. De större or- ganisationerna brukar som regel själva skic- ka sina remissyttranden till gruppkanslierna. För det mesta hinner man dock inte ta upp en remissbehandlad fråga till närmare dis- kussion, förrän den aktualiseras genom pro- positionen.

Arbetsgången blir då i stora drag den att kommittésekreteraren och ordföranden går igenom proposition och remissyttranden. Anser man att en följdmotion bör väckas eller är det fråga om en större proposition brukar kommittén sammankallas. I kom- mittén dras grundlinjerna upp för eventu- ella motioner, vilka som regel sedan skrivs ut av sekreteraren. Vill man förorda en partimotion eller betraktas frågan eljest som viktig eller besvärlig, tas den upp i förtroenderådet eller på gruppmöte vid första tillfälle. 1969 väcktes från centerhåll endast fyra följdmotioner såsom partimo- tioner. Av dessa byggde en direkt på en partimotion som väckts under allmänna motionstiden och två gällde frågor som diskuterats i gruppen under den gångna höstsessionen. Däremot har jag bland följd- motionerna kunnat finna en del utpräglade kommittémotioner, underskrivna av kom- mitténs presidium och flera ledamöter. För- utom att man vill reservera partirnotions- formen för mycket viktiga frågor, kan en orsak till att formen används så sällan för följdmotioner vara, att man ofta inte hin- ner behandla frågorna i förtroenderåd och grupp före motionstidens utgång.

Tidigare nämndes att förslag av större be- tydelse för budgeten, som avses bli väckta som kommittémotioner, redovisas i stora drag i finanskommittén i början av januari men utan att man tar ställning till de kon- kreta förslagen. Den allmänna budgetdis- kussionen kan dock ge kommittéerna viss vägledning om i vilken utsträckning de kan vänta sig gruppens stöd för sina egna för- slag. 1969 fick finanskommittén efter mo— tionstidens utgång i uppdrag att göra ett förslag till prioritering av de utgiftsök- ningar som föreslagits i motioner från gruppmedlemmar. Förslaget redovisades vid ett gruppmöte den 25 februari, varvid man i varje fall preliminärt klargjorde vilka an- slagshöjningar som utskottsrepresentanterna kunde räkna med att gruppen skulle stödja vid behandlingen i kamrarna. Gruppen följ- de i stort finanskommitténs förslag. Direkt utgjorde ställningstagandet inget direktiv till

utskottsrepresentanterna, men däremot in- direkt i så måtto, att dessa skulle löpa en avsevärd risk att desavueras av sin grupp, om de reserverade sig för en anslagshöj- ning som gruppen inte ställt sig positiv till.

Inom parentes kan man konstatera, att proceduren ger exempel på hur en inade— kvat, formell reglering av beslutsprocessen kan ”rättas till" genom praxis vid sidan av reglerna. Det problem i fråga om balanse- ring av åtaganden och resurser, som den nuvarande grundlagens stiftare i första hand såg, var att riksdagen kunde visa sig ovillig att ställa nödvändiga medel till Ko- nungens förfogande. RF & 62 stadgar där- för att ”sedan statsverkets behov blivit av riksdagen prövade, ankommer det på riks- dagen att en däremot svarande bevillning sig åtaga . . Det är sedan SU som skall ”uppgiva huru mycket bör genom bevill- ningar utgöras...” (RO & 39). BevU har endast att ”sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda, föreslå sättet att ge- nom bevillning åvägabringa jämvikt i stats- regleringen” (RO & 40). Proceduren skall alltså i princip vara den att behoven, d.v.s. utgifterna, skall vara normerande för in- komsterna. Att grundlagens bestämmelser om budgeten i stora delar är obsoleta bru- kar framhållas i litteraturen. Här skall en— dast påpekas hur proceduren i centergrup- pen i realiteten innebär en omkastning i förhållandet mellan SU och BevU. Finans- kommitténs förslag till prioritering god- kändes av gruppen och blev därigenom in- direkt styrande för utskottsrepresentanter- na i de anslagsberedande utskotten. I fi- nanskommittén ingick företrädare för alla budgetutskott, men BevU hade den avgjort starkaste representationen. Ordföranden och vice ordföranden var båda ordinarie leda- möter av BevU och av kommitténs övriga tio ledamöter tillhörde fem detta utskott. Alltför mycket skall givetvis inte inläsas i sådana data, men det är i varje fall tydligt att partigruppens specialister i skattefrågor kunnat spela en central roll för gruppens ställningstaganden i fråga om utgifterna i budgeten.

Bortsett från budgetfrågorna äger ingen

allmän uppföljning av utskottsarbetet rum i gruppens centrala politiska organ. Det ligger i stort sett på partiets utskottsrepre- sentanter att bedöma, om de skall ta upp en fråga som utskottet behandlar i en vi- dare krets. Undantaget härifrån är parti- motionsfrågor. Här är regeln att utskotts- representanterna inte får gå ifrån en parti- motion utan att ha gruppens, förtroende- rådets eller partiledningens godkännande.

Utskottsrepresentanternas arbetssätt år i mycket liten utsträckning formaliserat. Det varierar också från utskott till utskott be- roende på utskottens arbetsbörda, frågornas art, utskottsrepresentanternas ställning i par- tigruppen och dessutom ofta på deras per- sonliga uppfattning om vilken roll de som utskottsrepresentanter skall spela inom gruppen.

För det första finns skillnader redan i sättet att arbeta inom utskotten. I flera ut- skott har centerns representanter regelbun- det eller i varje fall ofta egna sammanträ- den, vanligen då omedelbart före utskotts- sammanträdena. 1965 gällde detta för 2LU, JU, ABU (regelbundet utan särskild kallel— se), SU: 4 och BevU (mycket ofta). Mindre ofta hade ledamöterna i UU, SU:2 och SU: 5, 3LU och BaU försammanträden, och hela SU-gruppen samt representanter— na i 1LU hade det inte alls. (Uppgifter er- hölls inte från alla utskott och avdelning- ar.) Aktuella uppgifter har inte inhämtats från utskottsrepresentanterna själva; in— tervjuuppgifter från gruppkansliet tyder på att praxis inte har förändrats mycket. Möj- ligen har det blivit något vanligare att ha försammanträden .

Vilka slutsatser som skall dras av olik- heterna mellan utskotten är dock osäkert. Att en utskottsgrupp har försammanträden tyder i och för sig på att alla medlemmar, ordinarie och suppleanter, deltar i utform- ningen av ställningstagandena, men detta kan ju, särskilt i mindre arbetstyngda ut- skott, också åstadkommas genom under- handsdiskussioner mellan medlemmarna enskilt. Grupperna är ju inte särskilt stora.

Kontakten mellan utskott och partigrupp är som redan sagts i hög grad beroende av

utskottsrepresentanterna själva. Det före- kommer att utskottsärenden tas upp i för— troenderådet eller på ett gruppmöte; det kan gälla jämkningar i förhållande till en partimotion på grund av att man diskute- rat sig fram till en kompromiss, det kan gälla ställningstagandet i en fråga som den egna gruppen inte motionerat i och det kan gälla frågor där enskilda gruppmedlemmar väckt motioner. Totalt kan utskottsbehand- lingen i ett tjugotal ärenden diskuteras på gruppmöten under ett år. Det vanliga är dock att problem som utskottsrepresentan- terna möter tas upp genom underhands— kontakter med partiledningen (viktigare frågor), gruppkansliet, ledamöter i den kommitté som finns på området eller med enskilda motionärer. På det sättet skaffar sig utskottsrepresentanterna de synpunkter och upplysningar i frågan samt det stöd som de anser sig behöva. Den krets som kopplas in och bidrar till utformningen av ställningstagandet i utskottet utgör alltså vanligen endast ett urval som utskottsre— presentanterna själva gör.

Mot den bakgrunden framstår informa— tionsaspekten som viktig. I vilken utsträck- ning har partigruppen oberoende av ut— skottsrepresentanterna information om ut- skottsarbetet? Här bidrar regler och praxis till att skapa goda förutsättningar för en bevakning av utskottsarbetet. Utskottens initiativrätt är för det första relativt begrän- sad. För det andra utnyttjas de initiativ- möjligheter som finns i liten utsträckning. Det är ganska sällsynt att ändringsförslag ställs först under utskottsbehandlingen. Propositioner och motioner ger därför en ganska god förhandsuppfattning om vad som kommer att aktualiseras i utskotten. Utrymmet för överraskningar är begränsat.

I ett annat avseende tycks dock infor- mationen ha minskat. Det var tidigare re- lativt vanligt att gruppkansliet skrev cen- terrepresentanternas reservationer. Det ar- betet har emellertid minskat efter reformen av riksdagens personalorganisation, som in- nebar en utbyggnad av utskottskanslierna. Numera skriver gruppkansliet flertalet cen- terreservationer endast för ett par utskott.

3 .3 Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Planerna på partimotioner till den kom- mande riksdagen utformas vid interna dis- kussioner i gruppkansliet och mellan parti- ledaren, partisekreteraren och kanslichefen. Omkring månadsskiftet november—decem- ber brukar kommittéerna sammanträda för att ha en allmän diskussion om motioner under den allmänna motionstiden. De par- timotionsplaner, som vuxit fram genom de interna överläggningarna i gruppkansli och partiledning, redovisas då i den kommitté till vars ämnesområde de hör. De flesta partimotionsplaner kommer på så sätt upp till diskussion i en vidare krets av grupp- medlemmar. Kommittéerna kan sedan för sin del förorda partimotioner också på and- ra områden och diskuterar dessutom upp- slag till enskilda motioner som sekreteraren eller ledamöterna vill ta upp.

De frågor som man inte anser höra hem- ma i någon speciell kommitté, kan däremot under hösten behandlas enbart i grupp- kansliet och partiledningen. Att döma av en genomgång med kanslichefen av 1969 års partimotioner tycks det emellertid ha varit få, som av det skälet inte kommitté- behandlades. Däremot fanns en annan grupp motioner där det i varje fall var osäkert om motionen diskuterats i en kom- mitté. Det gällde en del gamla motioner, som utan större ändringar väcktes ånyo (s.k. följetongsmotioner). Skälet till osä- kerheten torde vara att den eventuella kommittébehandlingen varit mycket sum- marisk, eftersom man inte övervägt någon ny uppläggning. Det har därför varit svårt att minnas den exakta proceduren i efter- hand.

Någon allmän redovisning av motions- planer i förtroenderåd eller på gruppmöte förekommer inte under hösten. Samord- ningen av arbetet sker alltså helt genom underhandskontakter och personsamband.

Huvuddelen av motionsarbetet ligger på kommittéernas sekreterare, d.v.s. i huvud- sak inom gruppkansliet. Enskilda ledamö- ter kan också engageras i utredningsarbete

och motionsskrivning men håller då som regel nära kontakt med sekreteraren. En- ligt rapporterna från kommittéerna, som emellertid var relativt ofullständiga, var fördelningen av uppdrag mellan sekretera- re och ledamöter följande. Uppdrag att ut- reda en fråga gavs i nio fall till sekretera- ren och i tre fall till en ledamot. Uppdrag att utarbeta ett motionsförslag gavs i sex- ton fall till sekreteraren, i fyra fall till sek- reteraren jämte någon ledamot och i ett fall till en ledamot. På några områden kan utomstående experter och intresserade kopplas in, men också här gäller att arbe- tet sker i samråd med gruppkansliet. Kan- slichefen kan därigenom orientera sig om hur arbetet fortskrider och han håller se- dan i sin tur kontakt med partiledningen.

Det personsamband som finns mellan de olika kommittéerna kan också ha en sam- manhållande funktion. Organisationsplanen är dock i det avseendet missvisande, efter- som närvaron vid kommittésammanträdena vanligen är låg. Vid två sammanträden som lagkommittén höll under hösten 1968 var sammanlagt sex av kommitténs tretton le- damöter närvarande. Å andra sidan repre- senterade dessa sex åtta av de övriga elva kommittéerna. Ett annat exempel ger so- cialkommitténs sammanträde den 10 de— cember 1968, då bl.a. narkotikafrågan be- handlades. Frågan hade tidigare under hös- ten diskuterats i lagkommittén. Vid social- kommitténs sammanträde deltog lagkom- mitténs ordförande, som inte var ledamot av socialkommittén. Av de sju ordinarie socialkommittéledamöter som var närva- rande tillhörde inte mindre än fyra samti- digt lagkommittén. (De två kommittéerna hade sedan i januari ett gemensamt sam- manträde för fortsatt diskussion.)

I fråga om enskilda motioner och gamla motioner, som skall väckas på nytt efter endast smärre ändringar, är kommittébe- handlingen vanligen ganska summarisk och ärendet behandlas bara en gång, antingen på hösten eller i januari. Större frågor kan däremot tas upp vid flera sammanträden, varvid utredningar eller utkast diskuteras eller utomstående experter gör föredrag-

ningar och svarar på frågor. Som exempel kan nämnas kriminalpolitiken, som disku- terades i lagkommittén den 7 november och 4 december 1968 samt den 15, 21, 22 och 27 januari 1969.

En del av de enskilda motioner som kommittéerna behandlar kan betraktas som produkter av kommitté- och kansliarbete. Är det fråga om viktigare motioner kan detta markeras genom att kommitténs ord- förande och vice ordförande samt ett fler- tal kommittéledamöter skriver under. Ef- tersom de färdiga motionsförslagen vanli- gen inte tas upp till justering vid ett kom- mittésammanträde, kan emellertid tillfällig- heter avgöra vilka som officiellt står för en motion. Av de motioner som kunnat iden- tifieras genom kommittérapporterna upp— fyllde några kriteriet på kommittémotion ganska väl, medan andra undertecknats av ett par, tre kommittémedlemmar tillsam- mans med ledamöter utanför kommittén. På samma sätt som i centern är dock grän— sen mellan kommittémotioner och övriga enskilda motioner flytande. Flertalet en- skilda motioner, som väcks inom en kom- mittés område, anmäls nämligen i kom- mittén av motionärerna själva eller av gruppkansliet, som utformar eller skriver ut många som service åt ledamöterna. En hel del väcks dock utan att dessförinnan anmälas. Det gäller framför allt motioner som rör utpräglat lokala frågor och dess- utom många som blir färdiga först mot slutet av motionstiden.

Det är bara de motioner som föreslås bli partimotioner som regelmässigt behandlas av förtroenderåd och grupp. Eftersom kommittéerna själva är återhållsamma med att föreslå partimotioner, innebär detta att i stort sett endast partimotionerna har dis- kuterats i de centrala politiska organen in- nan de väcks (1969 förekom ett fall då en föreslagen partimotion inte antogs som så- dan; den väcktes i stället som kommitté— motion, underskriven av kommitténs pre- sidium och sex av kommitténs övriga tio ledamöter). Det kan emellertid förekomma att kommittéerna tar upp också tilltänkta kommittémotioner, som man är tveksam

om, till behandling i förtroenderåd och grupp. Detta var dock vanligare förr, då man mer strikt arbetade efter en skugg- budget.

Det vanliga är att arbetet med partimo- tionerna fördröjs på grund av statsverks- proposrtionen och remissdebatten. 1969 kom man emellertid tidigt igång med be- handlingen av partimotionsfrågor i de cen- trala gruppinstanserna. För det första tycks man i större utsträckning än vanligt ha hunnit färdigställa motioner till sessionens början, möjligen som en konsekvens av att budgetresonemangen och därmed stats- verkspropositionen kommit att spela en mindre viktig roll. För det andra framhöll de intervjuade att flyttningen av remissde- batten till efter motionstiden friställde kanslipersonal och ledamöter för motions- arbetet.

Förtroenderådet började behandlingen av partimotioner redan den 14 januari. Då slutbehandlades ett antal ”följetongsmotio— ner", och inleddes diskussionen av skatte- frågorna. Vid följande sammanträden slut- behandlades enligt rapporterna, den 16 ja- nuari två motioner, den 21 två motioner, den 23 tre motioner, den 24 en motion och den 27 sex motioner. För det sista samman- trädet under motionstiden (28 januari) sak- nas uppgifter. Totalt väcktes under allmän- na motionstiden 20 partimotioner (endast huvudmotionerna har då räknats; därjämte väcktes ytterligare fem, som anknöt direkt till någon av dessa). Diskussion och beslut på gruppmöte skedde sedan successivt i ungefär samma ordning. I tre fall föregick dock gruppmötesdiskussionen enligt rap- porterna behandlingen i förtroenderådet.

Behandlingen i förtroenderådet kan va- riera kraftigt från fråga till fråga. Gamla motioner kan klaras av relativt snabbt. Varje motionsförslag läses dock i sin hel- het i förtroenderådet antingen så att viss tid avsätts vid sammanträdet eller så att föredraganden (vanligen kommittéordfö- randen, om denne sitter i förtroenderådet, eller kanslichefen) läser upp motionen, eventuellt med diskussion sida för sida. Det är däremot ovanligt att man hinner med

att dela ut motionen i förväg. Justeringar görs relativt ofta i förslagen. Av de tolv partimotioner, som redovisats i rapporter- na från både förtroenderådet och grupp- mötet, behandlades och antogs sju av gruppmötet senare samma dag som de dis- kuterats i förtroenderådet, vilket tyder på att förtroenderådets behandling inte ledde till mera omfattande omarbetningar.

På gruppmötet föredras endast motio- nernas innehåll i huvuddrag. Det vanliga är att gruppmötet antar förslagen utan ändringar. I ett av fallen från 1969 kan dock behandlingen både i förtroenderåd och grupp ha haft stor direkt betydelse för motionens utformning. Det gällde skattemo- tionen som behandlades i förtroenderådet vid åtminstone två sammanträden och i gruppen vid tre.

Granskningen av regeringens propositioner ligger i princip på kommittéernas ledamö— ter enligt den ansvarsfördelning som fast- ställs i kommittéorganisationen. Det går som regel till så att kanslichefen, när en proposition kommer, skickar ett meddelan- de till den som är ansvarig för ämnesom- rådet. Denne går igenom propositionen och kan sedan ta kontakt med kanslichefen, kommittéordföranden eller sekreteraren för att diskutera om kommittén behöver sam- mankallas. Sammanträden torde som regel hållas endast när en följdmotion ter sig aktuell. I kommittén dras i så fall riktlin- jerna för motionen upp; utformningen görs sedan vanligen av sekreteraren. Kommittén kan förorda partimotion och frågan går då till förtroenderåd och grupp. 1969 väck- tes från moderata gruppen fyra följdmo- tioner såsom partimotioner. En av dessa var dock förberedd på ett tidigare stadium. En motion hade nämligen utarbetats till allmänna motionstiden, men man beslöt sig för att avvakta den proposition i frågan som aviserades i propositionsförteckningen.

För utskottsbehandlingen finns inga be— stämda regler utom beträffande partimo- tioner. Jämkningar i dessa bör godkännas av partiledning, förtroenderåd eller grupp.

När man strikt arbetade med en skuggbud— get torde denna också ha ansetts bindande på så sätt, att utskottsrepresentanterna inte kunde räkna med gruppens stöd om de t.ex. frångick besparingsförslag som inräk— nats i Skuggbudgeten. Någon klar praxis i fråga om vilken instans utskottsrepresen- tanterna vänder sig till finns emellertid inte. Så vitt framgår av den enkät, som gjordes med utskottsrepresentanter vid den tidigare undersökningen, synes underhands- kontakt med partiledningen vara det van- ligaste förfarandet i partimotionsfrågor.

I frågor där partiet inte väckt en parti- motion ankommer det på utskottsrepresen- tanterna själva att avgöra om och i så fall med vilka de skall söka samråd. När det föreligger motioner från kommittéer eller enskilda gruppmedlemmar tar man ofta kontakt direkt med motionärerna. Däremot tycks det inte förekomma att kommittéerna sammanträder särskilt för att följa upp ut— skottsbehandlingen av sina motioner.

Gruppen har också ett visst grepp om utskottsarbetet, genom att man på grupp- mötena rutinmässigt går igenom de med reservationer försedda utskottsutlåtanden, som skall behandlas i kamrarna under den kommande veckan. Genomgången har till syfte att informera ledamöterna om reso- nemangen i utskottet och i förekommande fall klara ut, hur man skall ställa sig i vo- teringen, om t.ex. den egna reservationen slås ut i votering om kontraproposition. Gruppmötesdiskussionen kommer visserli— gen efter ställningstagandet i utskotten, men den ger eventuellt missnöjda motionä— rer tillfälle till kritik om utskottsrepresen- tanterna t.ex. underlåtit att ta kontakt med dem under frågans behandling i utskottet. Sådan kritik förekommer också. Den har dock enligt uppgift aldrig lett fram till önskemål om att utskottsfrågorna i större utsträckning än som sker skall tas upp i gruppen på ett tidigare stadium, vilket ty— der på att man allmänt anser systemet med underhandskontakter fungera till- fredsställande.

Utskottsgruppernas arbetssätt skiftar nå- got. De flesta hade dock 1965 egna sam-

manträden relativt regelbundet. Detta gäll- de till skillnad från vad fallet är i centern också hela statsutskottsgruppen. Förhållan- det tycks i stort sett inte ha ändrat sig se— dan dess.

En tid försökte man från gruppkansliets sida att delta i försammanträdena, men det gick inte att genomföra på grund av att sammanträdena ofta kolliderade. Liksom i centern medverkar gruppkansliet också mindre nu än tidigare i utformningen av reservationerna; numera kopplas kansliet in endast när det gäller politiskt mer känsliga skrivningar. Minskningen betraktar man dock enbart som en lättnad; mycket av det tidigare arbetet var ett rent rutin- och ex- peditionsarbete.

3.4. Folkpartiets riksdagsgrupp

Folkpartigruppens tidigare system med till- fälliga arbetsgrupper innebar, att gruppen först i stora drag måste bestämma på vilka områden partimotioner skulle förberedas. Dessutom var systemet ganska flexibelt; delegationernas sammansättning kunde an- passas efter frågans art, t.ex. med hänsyn till om man planerade en motion på ett nytt område eller med ett nytt grepp på ämnet.

Den nuvarande proceduren har inslag som påminner en del om det gamla ar- betssättet. För det första inleds arbetet med att förtroenderådet tidigt på hösten fastställer en plan för partimotionsarbetet. Den är i första hand en plan för förde]- ningen av utredningsresurserna, som i de flesta fall bara anger på vilka områden som större motioner skall utarbetas. Ibland kan den dock också innehålla mer kon- kreta uppslag eller ange det yrkande som motionen skall utmynna i.

För det andra läggs arbetet på motio- nerna inte alltid på de ordinarie kommit- téerna. Det tycks vara relativt vanligt, att en tillfällig arbetsgrupp tillsätts av förtro- enderådet eller partiledningen eller bildas helt informellt. (Detta förekommer så vitt

framgått mindre ofta i moderata gruppen och centern; de arbetsgrupper som där på- träffats har som regel bildats inom veder- börande kommitté.) Partiledningen kan också direkt hålla i motionsarbetet, t.ex. när uppdraget att göra en utredning eller skriva ett utkast går till någon utanför riksdagen. Att arbetet läggs ut på experter och intresserade, som är engagerade i par— tiet men som står utanför gruppen och gruppkansliet, tycks också vara något van- ligare i folkpartiet än i de andra opposi- tionsgrupperna.

Hur stor del av partimotionsarbetet som äger rum mer eller mindre vid sidan av den ordinarie beredningsorganisationen är dock svårt att säga, bl. a. därför att en kommitté kan kopplas in på något stadium även när arbetet i huvudsak legat på annat håll, lik- som ett motionsutkast som arbetats fram i en kommitté kan bearbetas vidare utanför kommittén. Genom intervjuerna erhölls re- lativt detaljerade uppgifter om 9 partimo- tioner som väcktes i januari 1969. Av dessa hade den ordinarie kommittén på området i 3 fall diskuterat riktlinjerna för motions- arbetet i inledningsskedet och i 2 av dessa fall också behandlat frågan på ett senare stadium. I likaså 3 fall hade motionen ar- betats fram av en tillfällig arbetsgrupp eller direkt under partiledningens överinseende, utan att någon ordinarie kommitté varit in- kopplad. I de återstående 3 fallen tycks ar- betet väsentligen ha legat utanför kommit— tén, men en utredning eller ett motionsut- kast har i alla fall presenterats där före slutbehandlingen i gruppens centrala poli— tiska organ.

Det är emellertid osäkert hur represen- tativa dessa motioner är. De utgjorde drygt hälften av de partimotioner (totalt 17) som folkpartiet ensamt väckte under allmänna motionstiden. Vad de med centern gemen- samma partimotionerna beträffar gällde, att alla utom en arbetats fram i någon av de för partierna gemensamma delegationerna. De ordinarie kommittéerna tycks däremot i folkpartiet inte följa motionssamarbetet så som de gör i centern.

Det är också osäkert i vilken utsträck-

ning som motionsarbetet under hösten 1968 är representativt för den vanliga arbets- gången. På grund av tjänstledighet och sjuk- dom var nämligen gruppkansliet mycket un- derbemannat. Under en stor del av hösten fanns bara en sekreterare och i slutskedet endast två. Det har förmodligen medfört att motionsarbetet i större utsträckning än vanligt fått läggas ut eller ombesörjas av enskilda ledamöter, vilket kan ha förryckt arbetet i kommittéerna och fört över myc- ket på partiledning, förtroenderåd och till— fälliga arbets- och kontaktgrupper.

Den tidigare nämnda planen för mo— tionsarbetet är endast preliminär. Förtroen- derådet brukar ha ytterligare några sam- manträden under hösten för att diskutera arbetet till allmänna motionstiden. Då kan också nya uppslag eller angreppsvinklar behandlas. Enligt uppgift är det framför allt sådana nya partimotionsfrågor som mer normalt kan komma att beredas utanför den ordinarie kommittéorganisationen.

Partimotionsplanen är bindande för kom— mittéerna endast såtillvida att beställda mo- tionsförslag givetvis skall effektueras. Ock— så kommittéerna har planeringssammanträ- den på hösten, vid vilka man allmänt disku- terar motionsuppslag för allmänna motions- tiden. Kommittén kan då anse, att en fråga som inte är upptagen i partimotionsplanen är tillräckligt viktig för att en partimotion skall vara motiverad, och besluta att utar- beta ett partimotionsförslag. Två av de tre partimotioner som enligt den ovan redovi- sade genomgången arbetats fram i den or- dinarie kommittén på området tycks ha va- rit kommittéinitiativ.

Liksom i de andra oppositionsgrupperna behandlar folkpartiets kommittéer också en- skilda motioner. Beträffande en del har rikt- linjerna dragits upp vid ett sammanträde, varefter vanligen sekreteraren fått i upp- drag att konkret utforma motionen. I andra fall kan en ledamot inom eller, ibland, utan- för kommittén ha presenterat ett uppslag eller utkast och fått i uppgift att arbeta vi- dare på det. Anmälan av motioner utan sakbehandling förekommer också; i folk- partiet är det emellertid inte ovanligt att le-

damöterna tar upp enskilda motioner på ett gruppmöte.

Kommittéerna anmäler som regel sina egna motionsplaner för förtroenderådet eller gruppen. Någon samlad genomgång tycks dock inte ske i gruppen; kommittéerna rap- porterar där på eget initiativ och rappor- terna kan komma på olika sammanträden. Rapporterna varierar också till sin omfatt- ning. Det är därför svårt att säga något ge- nerellt om gruppbehandlingen av kommit- téernas egna motioner.

Förtroenderådet har i början av vårsessio- nen ett sammanträde där man går igenom arbetsläget i delegationerna. Tyngdpunkten i motionsarbetet ligger dock avgjort på par- timotionerna, som under allmänna motions- tiden 1969 behandlades vid ett mycket stort antal sammanträden (nästan dubbelt så många som i centern och den moderata gruppen).

Som regel har motionsutkasten kunnat delas ut till ledamöterna någon dag före sammanträdet; någon föredragning av för- slaget brukar därför inte anses nödvändig. Behandlingens omfattning varierar beroen- de på om motionen innehåller något vä- sentligt nytt eller har betydande ekonomis- ka konsekvenser samt på om den kommer upp tidigt eller sent under motionstiden. Ibland kan förtroenderådet göra ganska betydande ändringar i förslagen. 1969 före- kom t. ex. att två partimotionsförslag på vårdområdet hoparbetades till en motion. Koncentration är ett vanligt resultat av för- troenderådsbehandlingen. Ett annat är att yrkanden och formuleringar mildras i för- hållande till det förslag som specialisterna framlagt. I ett fall gjordes så stora änd- ringar av förmodligen just det senare sla- get, att man inom kommittén diskuterade om man skulle gå fram med en egen mo- tion i frågan.

I de andra partigruppernas kanslier har man vid intervjuerna inte i samma grad som inom folkpartiets kansli betonat den direkta betydelsen för motionernas utform- ning av förtroenderådsbehandlingen. Att göra jämförelser mellan partierna på grund- val av olika intervjupersoners kvalitativa

bedömningar av hur omfattande ändringar som görs i motionsförslagen är dock vansk- ligt. Avgörande måste bli vilka andra för- hållanden som talar för att behandlingen verkligen är mer omfattande i folkpartiet än i centern och den moderata gruppen. Här kan man peka på det större antalet förtroenderådssammanträden i folkpartiet och på det förhållandet att sammanträdes- tiden inte tas i anspråk för inläsning eller föredragning. En rimlig förklaring till skill- naderna finns också, nämligen den att mo- tionsarbetet i folkpartiet, i varje fall under den undersökta perioden, i större utsträck- ning än i de andra partierna låg utanför den ordinarie beredningsorganisationen. Förslagen kan därför i vissa fall ha blivit utformade utan tillräcklig hänsyn till den politiska helhetsbedömning som sker i för- troenderådet.

Efter behandlingen i förtroenderådet går partimotionsförslagen vidare till gruppen för beslut. I enstaka fall kan gången vara den omvända. 1969 behandlades t. ex. skat- temotionen ett par gånger i gruppen och gick sedan till förtroenderådet för viss över- arbetning. Vid gruppmötena föredras en- dast motionens innehåll, vanligen av ord- föranden eller en ledamot av vederbörande kommitté men ganska ofta av någon på kansliet. Partimotionsförslag som tidigare behandlats i förtroenderådet godkänns som regel av gruppen utan ändringar.

Som redan framhållits var kansliet under hösten 1968 underbemannat, vilket gjorde att arbetet fördröjdes. Tidpunkten för slut- behandlingen av partimotionerna låg där- för 1969 kanske senare än vanligt. Av gruppmötesprotokollen framgår att två par- timotioner behandlats i gruppen före den 21 januari. Därefter slutbehandlades, vid gruppmöte den 21 januari fyra partimotio- ner, den 22 en motion, den 24 sex motioner och den 27 tio. Därjämte behandlades bud- getläget vid tre sammanträden. Protokollet upptar också rapporter från några av kom- mittéerna utan att innehållet specificeras (justitie-, social-, finans-, utbildnings-, eko- nomi— och civildelegationerna).

Propositionsgranskningen och utformning- en av följdmotioner ligger i större utsträck- ning än det allmänna motionsarbetet på kommittéerna. Fördelningen av propositio- nerna mellan kommittéerna följer ganska automatiskt det departement som är hu- vudansvarigt för propositionen, vilket kan medföra vissa problem, särskilt i fråga om förslag från justitie- och finansdepartemen- ten, som har många propositioner som be- rör andra departement. Ibland gör man en omfördelning i samråd med vederbörande kommittéordförande. I gränsfall kan den ena kommittén göras huvudansvarig och den andra kopplas in genom att dess ord- förande eller någon ledamot deltar i be- redningen. Gemensamma sammanträden har också förekommit, särskilt med justitie- och jordbruksdelegationerna i miljövårds- frågor. Detta var bakgrunden till att en miljövårdsdelegation inrättades våren 1969; denna sammansattes också av ledamöter i de nämnda kommittéerna.

Några kommittéer har anledning att sam— manträda så ofta att alla propositioner på området behandlas i kommittén. Det van- liga är dock att ordföranden och sekrete- raren i samråd avgör om kommittén behö- ver sammankallas i anledning av att en proposition lagts fram.

Från folkpartihåll väcktes ett något stör- re antal följdmotioner som partimotioner än från de andra oppositionspartierna. Två av dessa hade karaktären av uppföljning av partimotion som väckts under allmänna motionstiden.

När det gäller ärenden som är under ut- skottsbehandling avviker folkpartigruppens praxis ganska mycket från de andra par- tiernas. Vid gruppmötena efterfrågas ru- tinmässigt om utskottsrepresentanterna har något som de vill ta upp. Flera utskotts- rapporter brukar förekomma vid varje sammanträde. En genomgång av gruppmö- tesprotokollen för 1964 och 1965 visade, att det kunde röra sig om upp till ett hund- ratal under en riksdag. I flertalet fall fram- gick det också vilka ärenden som varit uppe. Ungefär 25 % var frågor där grup-

pen framlagt en partimotion och i 50 % av fallen förelåg någon motion som enskilda gruppmedlemmar skrivit under. Den åter- stående fjärdedelen av utskottsrapporterna gällde ärenden, där ingen motion väckts från folkpartihåll. Protokollen redovisar inte vad rapporten eller diskussionen gällt mer konkret, varför slutsatserna inte får hårdragas. Att den förstnämnda katego- rien frågor vanligen har gällt jämkningar i partimotionerna för att få till stånd en kompromiss i utskottet, förefaller dock ganska sannolikt. Så kan också ha varit fal— let i några av frågorna i mellankategorien, i den mån gruppen tidigare tagit ställning till enskilda motioner. I övrigt kan sanno- likt några i den mellersta kategorien och många i den sista karaktäriseras som ”nya” frågor i den meningen att de tidigare inte varit uppe till behandling i gruppen.

Tidpunkten för utskottsrapporterna va- rierar. I svaren på den enkät som gjordes vid den tidigare undersökningen angavs att frågorna kunde tas upp både under ut- skottsbehandlingen och efter beslutet i ut- skottet. En jämförelse mellan gruppmötes- protokollens och utskottsutlåtandenas da- tering visade, att åtminstone en tredjedel av rapporterna lämnades efter beslutet i utskottet (dessa utskottsrapporter utgör allt- så närmast en motsvarighet till behandling- en av kammarärenden i den moderata grup- pen).

Ingenting tyder på att det skett någon förändring av praxis sedan 1965; utskotts- rapporter är alltjämt mycket vanliga vid gruppmötena. Därjämte förekommer un- derhandskontakter av olika slag. Utskotts- frågor kan tas upp också vid förtroende- rådssammanträden, ofta av tidsskäl. För- troenderådet sammanträder på tisdag för- middag, d.v.s. före utskottens sammanträ— den, medan gruppmötet är förlagt till ef- termiddagen.

Att utskottsrepresentanterna regelbundet hade egna möten i anslutning till utskotts- sammanträdena förekom 1965 i flera ut- skott. Fr.o.m. 1966 har detta också gällt hela SU-gruppen.

Någon rutinmässig uppföljning av ut-

skottsbehandlingen från kommittéernas och gruppkansliets sida sker inte. Det kan nå- gon gång förekomma att en ledamot tar upp ett utskottsärende vid ett kommittésam- manträde. Likaså kan den sekreterare som skrivit en större motion kopplas in när re- servationen skall utformas.

3.5. Socialdemokratiska riksdagsgruppen

Regeringspartiets politik framläggs av re- geringen i propositioner till riksdagen. För- hållandet mellan regeringen och riksdags- gruppen faller utanför denna undersöknings ram. Det är i och för sig klart att politiken inte utformas i gruppen. Men gruppen och dess medlemmar kan medverka genom ini— tiativ i form av underhandskontakter eller motioner, genom opinionsyttringar vid en preliminär diskussion och slutligen genom att göra eller medverka till ändringar i pro- positionerna under riksdagsbehandlingen.1

Den medverkan, som är av särskilt in- tresse i detta sammanhang, är den som tar sig formen av beslut, som är bindande för regeringen, d.v.s. riksdagsbeslut. Det är här som ansvaret ligger hos riksdagsgrup- pen för att en sammanvägning av beslutet med andra beslut kommer till stånd.

Till grund för framställningen ligger dels ifyllda rapportblanketter från förtroende- rådets och gruppens sammanträden under januari—mars 1969, dels uppgifter som er- hölls vid den tidigare undersökningen (in- tervjuer med gruppsekreteraren och ett tio- tal ledamöter, en enkät med utskottsrepre- sentanter samt uppgifter om behandlade ärenden vid gruppmötena under år 1964).

Enligt gruppens arbetsordning skall leda- möter som tänker väcka en motion anmäla detta för förtroenderådet, som har att bistå med råd och upplysningar. Det är emeller- tid bara en mindre del av de socialdemo- kratiska motionerna som tas upp vid för- troenderådssammanträdena. (Det kan röra sig om ett fyrtiotal motioner per år. Det totala antalet socialdemokratiska motioner under en riksdag kan ligga omkring 150 — räknas också motioner som väcks av social-

demokrater tillsammans med representanter för andra partier tillkommer ungefär lika många.) Enstaka propositioner och utskotts— ärenden kan också behandlas, men i stort tycks sammanträdena, vilka under rapport- perioden som regel varade en knapp tim- me, upptas av interna frågor (förslag till val och nomineringar som gruppen skall förrätta, organisationsfrågor rn. m.), av framställningar utifrån av olika slag samt av förberedande diskussioner i större poli- tiska frågor, där regeringen eller partiets representanter i en utredning före ett ställ- ningstagande vill sondera stämningen i riks- dagsgruppen. I det senare fallet fungerar förtroenderådet alltså närmast som en re- ferensgrupp, som kan kopplas in ganska långt innan ett ärende är färdigt för riks- dagsbehandling.

Aktuella propositioner tas som regel di- rekt upp på ett gruppmöte. Tidpunkten va- rierar. En del kan presenteras för gruppen innan de formellt väcks, andra kan tas upp på ett senare stadium. De allra flesta kom- mer dock inte alls upp till intern diskussion i gruppen (1964 behandlades 16 av om- kring 200 propositioner på gruppmöte och under rapportperioden januari—mars 1969 5).

Det är sällsynt att gruppen vid behand- lingen av politiska frågor fattar något for- mellt beslut. Däremot ger diskussionerna anvisningar om gruppmedlemmarnas in— ställning till frågorna och kan på så sätt få betydelse utan att formliga beslut fattas. Diskussionsprotokollen är inte tillgängliga för utomstående varför det är omöjligt att klarlägga på vilket sätt gruppmötesbehand- lingen kan inverka. För 1964 har jag emel- lertid fått uppgifter om vilka propositioner som diskuterades. Detta gav vissa utgångs- punkter för en bedömning.

För det första tycks meningsmotsättning- ar inom gruppen ofta kunna vara en anled- ning till att en proposition tas upp på gruppmöte. De gruppmötesbehandlade pro- positionerna hade nämligen i större ut- sträckning än andra propositioner föranlett

1 Se t.ex. Hans G. Andersson, Vad gör par— tierna i riksdagen?, s. 52 f. och 62 ff.

följdmotioner från socialdemokratiska le- damöter. För det andra resulterade riks- dagsbehandlingen av de diskuterade pro— positionerna oftare än vanligt i ändringar i propositionen eller tillägg i form av begä- ran om utredning, direktiv för tillämpning- en el. dyl. Bakom dessa ändringar stod som regel ett enhälligt eller så gott som enhälligt utskott. Det förefaller alltså som om kom- promisser över partigränserna i viss ut- sträckning behandlades på gruppmötet. Detta skulle därför för socialdemokraternas del kunna sägas fungera som ett slags sam— ordningsinstans för sådana frågor.

Alla propositionsändringar tycks emeller- tid inte diskuteras i gruppen. (Det totala antalet ändringar i propositionerna under 1964 har av Nils Stjernquist, Riksdagens arbete och arbetsformer, sid. 28 ff., angi- vits till 30.) Den enkät som i den tidigare undersökningen gjordes med utskottsrepre- sentanter tydde på att informell under- handskontakt med vederbörande statsråd var den vanligaste proceduren, när man övervägde att på någon mer väsentlig punkt gå ifrån en proposition.

De socialdemokratiska utskottsrepresen- tanterna tycks arbeta i mindre organiserade former än man gör i de andra partigrup- perna. Enligt enkäten hade 1965 de flesta utskottsgrupper försammanträden några gånger, men det förekom inte mer regel- bundet i något utskott. Vad SU beträffar hände det att man träffades avdelningsvis men inte att man hade sammanträden för hela utskottsgruppen. Sedan den föregående undersökningen gjordes, tycks det dock ha blivit något vanligare att partiets represen- tanter i ett utskott samlas till intern dis- kussion före utskottssammanträdena.

4. Sammanfattning och slutsatser

Mekanismerna för samordning tycks i den socialdemokratiska grupporganisationen va- ra förhållandevis svagt utvecklade. Jämför man t. ex. förtroenderådens sammansättning med hänsyn till ledamöternas utskottspla- cering, uppvisar det socialdemokratiska rå- det en mindre fullständig täckning av ut- skottsorganisationen än vad fallet är i de andra partigrupperna. Två utskott var 1969 inte företrädda i förtroenderådet. Antalet ledamöter som samtidigt var medlemmar av SU var för litet för att alla avdelningar skulle kunna vara representerade. Endast beträffande hälften av utskotten var den so- cialdemokratiska representanten i utskotts- presidiet förtroenderådsledamot. Av redo— görelsen för processen framgår också att tyngdpunkten i förtroenderådets arbete inte ligger på samordning av ställningstagande- na i aktuella riksdagsärenden.

Intresset knyter sig här främst till de ändringar i propositionerna som gruppen medverkar till. Några men långt ifrån alla sådana frågor diskuteras på gruppmöte. Of- ta tycks de endast ha behandlats inom en utskottsgrupp, som vid behov samråder med ledamöter av regeringen. Förutsättningarna för indirekt samordning mellan skilda ut- skott genom personsamband blir därför av särskilt intresse. Det allmänna intrycket är emellertid här, att det personsamband som finns mellan olika utskott är av jämförelse- vis ringa betydelse ur samordningssynpunkt. Av de sammanlagt 80 ”kanaler” som fanns

1969 sammanband 32 ABU med något an- nat utskott, medan t.ex. personsambandet mellan de budgetberedande utskotten in- bördes var ganska svagt (med det ganska anmärkningsvärda undantaget BaU—J U).

Förhållandet bör bedömas mot bakgrund av de parlamentariska styrkerelationerna. De gör att partiets ståndpunkter i relativt få fall utformas eller ändras under själva riksdagsprocessen. Det bereder kanske där- för inga större svårigheter att överblicka vad som sker i riksdagen och åstadkomma en samordning underhand.

I det följande koncentreras uppmärksam- heten till de borgerliga partigrupperna.

Den process genom vilken partigrupperna utformar sin politik kan mycket grovt in- delas i tre stadier: värdering av uppslag, be- arbetning av uppslag och beslut om par- tiets ståndpunkt. För de två första stadierna i processen har alla de borgerliga partierna inrättat särskilda beredningsorgan vid sidan av riksdagens utskottsorganisation. Proces- sen är här i princip decentraliserad. Ser vi på graden av decentralisering finns emeller— tid vissa skillnader mellan partierna. I folk- partigruppen tycks förtroenderådet spela en mer aktiv roll när det gäller uppslagsvärde- ring och -bearbetning än i de andra par- tierna. Där förekommer visserligen, särskilt i centern, att kommittéerna lämnar rapport till gruppmötet om sina motionsplaner. Det är dock knappast möjligt för gruppmötet att

ge sig in på en realbehandling av ärendena på detta stadium; det är närmast en fråga om att gruppen får information, som se- dan kan tjäna som underlag för en samord- ning av beredningsarbetet genom under- handskontakter.

En direkt, total samordning av motions- arbetet kommer till stånd i slutskedet när förtroenderådet och gruppmötet behandlar förslagen till partimotioner. Också på detta stadium tycks förtroenderådet under under- sökningsperioden ha spelat en större roll i folkpartigruppen, men detta kan, såsom på- pekades tidigare, ha berott på mer tillfälliga förhållanden. För de andra partierna och förmodligen i vanliga fall också för folk- partiet gäller, att flertalet partimotioner i huvudsak redan fått sin slutliga form, när förslagen kommer till de centrala instan- serna.

I partimotionerna presenterar oppositions- partierna sina ståndpunkter i de frågor som anses mest centrala ur politisk synpunkt. Därigenom anges huvudlinjerna i partiets politik. Men kommittéer och gruppkansli utarbetar därjämte ett stort antal motioner som väcks såsom enskilda motioner. Dessa presenteras som regel inte i färdigt skick för grupp eller förtroenderåd innan de väcks. Flertalet av dem gäller visserligen detaljfrågor. Sammantagna kan de emeller- tid sägas konkretisera partiets politik. Någ— ra kan också vara mer principiellt upplagda och spänna över ett vidare fält.

Nu betraktas inte kommittémotionerna i sig själva som uttryck för partiets politik, såvida inte gruppen godkänt dem på för- hand. Men en kommitté har en stark ställ- ning inom sitt område, delvis genom sin relativa storlek men framför allt genom sin sammansättning. En kommitté omfattar i stort sett alla gruppmedlemmar, som har specialkunskaper på eller är särskilt intres- serade av kommitténs område. Dessa per- soner är vanligen samtidigt partiets repre- sentanter i de utskott som behandlar frågor på kommitténs område. Som regel har kom- mittéerna alltså mer eller mindre kontroll över hur deras motioner behandlas i utskot- ten. Eftersom gruppmajoriteten vanligen

följer partiets utskottsrepresentanter, när ärendena avgörs i kamrarna, är det ganska sannolikt att bedömningarna i en kom- mitté så småningom blir gruppens officiella ståndpunkt. I de frågor, som inte tidigare behandlats av något organ inom det egna partiet, intar utskottsgrupperna en liknande ställning.

Också när det gäller den interna behand- lingen av ärenden under utskottsberedning, tycks möjligheterna till direkt total samord- ning vara större i folkpartiet, genom den praxis man där har med utskottsrapporter vid gruppmötena. I de andra oppositions- partierna ligger tyngdpunkten mera på un- derhandskontakter, vilket innebär att ut- skottsrepresentanterna i högre grad själva kan avgöra om och i så fall hur partigrup- pen i övrigt skall kopplas in.

Den process som föregår partigruppens ståndpunktstagande i riksdagens kamrar fö- refaller således, särskilt vad gäller centern och moderata gruppen, vara mycket de- centraliserad. Omdömet gäller då inte bara de första stadierna, värdering och bearbet- ning av uppslag, utan i viss mån också det reella beslutsfattandet. Att göra en rättvis bedömning av förhållandet mellan gruppen och dess specialister är emellertid svårt. Den uppfattning som kommer fram vid intervjuer med de agerande är, att kom- mitté- och utskottsrepresentanterna har ett mycket stort inflytande på politikens ut- formning men endast inom en viss ram, som bestäms av gruppens allmänna politiska in- riktning. Kommittéledamöterna sägs också vara försiktiga med att skriva under mo- tioner, som skall till deras eget utskott, för att inte vara bundna om det skulle framgå, att gruppen inte vill stödja en reservation för motionen.

Det är emellertid inte ovanligt att leda— möter skriver under motioner som hör till det egna utskottets område. Som exempel kan nämnas att av de 16 enskilda motioner till 1969 års riksdag, som enligt rapporterna behandlats i centerns sociala kommitté, alla utom 3 undertecknats av en eller flera re- presentanter i vederbörande utskott. Här har man tydligen ganska genomgående varit _

förvissad om, att motionen legat inom ra- men för vad gruppen kan godkänna.

Specialisterna agerar således ganska ofta utan förhandsgodkännande av centrala gruppinstanser. Därvid håller de sig dock inom ramen för partiets politik. Det yttre kriteriet på att så är fallet är, att de sällan desavueras av gruppen. Detta betyder i sin tur, att gränserna för specialisternas handlingsfrihet sällan kommer att fixeras genom gruppens ställningstaganden. Van- ligen konfirmerar dessa endast specialister- nas egen bedömning av var gränserna går. Den centrala frågan blir då: är det specia- listerna eller gruppen som visar störst följ- samhet?

Eftersom konflikter nästan är en förut- sättning för att fördelningen av inflytande skall kunna kartläggas, kan den frågan inte besvaras. I stället skall jag begränsa mig till att diskutera vilka förutsättningar som kom- mittéer och utskottsgrupper har att väga samman de olika aspekter, som kan läggas på en fråga, och göra värderingar som är representativa för hela partigruppen.

De organisatoriska förutsättningarna för det som jag kallat indirekt samordning har tidigare belysts ganska ingående. På grund av att utskotts- och kommittéindelning byg- ger på delvis olika principer, kommer spe- cialisterna i beröring med frågor inom ett ganska vidsträckt område. En ledamot av ett partis socialkommitté kan t.ex. vara placerad i 2LU. I kommittén deltar han i behandlingen av alla frågor på det sociala området, vare sig det gäller anslag, organisa- tion eller lagstiftning. I utskottet kommer han i kontakt med social-, arbets-, skol-, försvars- och utlänningslagstiftning. Ur spe- cialiseringssynpunkt är detta förmodligen en brist. Ur samordningssynpunkt kan det emellertid vara en fördel, eftersom det kan bidra till en bredare bedömning av de en- skilda ärendena.

Personsambandet mellan kommittéerna ter sig emellertid intressantare, eftersom det tycks skapa vissa förutsättningar för en mer övergripande indirekt samordning. I den moderata gruppen och centergruppen finns genom personsamband kanaler för för-

medling av sakkunskap och värderingar mel- lan flertalet kommittéer. Kanalerna kan fungera mer eller mindre effektivt beroen- de t. ex. på ledamöternas intresse för skilda ämnesområden. De olikheter i fråga om organisation och arbetsformer, som råder mellan partierna, talar dock för att person- sambandet inte är betydelselöst ur samord- ningssynpunkt. Personsambandet mellan kommittéerna är avsevärt svagare i folk- partigruppen. Samtidigt utmärks processen i den senare gruppen i högre grad än i de andra av direkt samordning genom cen- trala gruppinstanser. Det kan givetvis fin- nas många orsaker till detta och några har anförts tidigare (praxis från det äldre be— redningssystemet med tillfälliga arbetsgrup- per samt att gruppkansliet var underbeman— nat hösten 1968). Det förefaller dock rim- ligt att förklara en del av skillnaderna i arbetsprocedur med att det omfattande per- sonsambandet i centerns och den moderata gruppens kommittéorganisationer fyller en samordnande funktion och därigenom mins- kar behovet av direkt samordning genom förtroenderåd och grupp.

Specialorganen har således ett ganska brett register eller, med andra ord, de är inte så specialiserade som de synes vara. En kommitté kan också tillfälligt bredda under- laget för den politiska bedömningen genom att adjungera ledamöter eller genom att ha gemensamma sammanträden med en annan kommitté. Exempel på båda förfaringssätten har givits i det avsnitt som beskriver pro- cesserna i partigrupperna.

Bilden blir emellertid inte fullständig om inte ytterligare två förhållanden uppmärk- sammas. Det ena är kontinuiteten i poli- tiken. Kommittéer och gruppkansli har som underlag för sitt arbete ofta motioner och utskottsreservationer från föregående år. Gruppens värderingar i olika frågor fram- går alltså många gånger av tidigare ställ- ningstaganden, och de nya förslagen kan därför utformas så att man är relativt säker på att de skall vinna gehör i gruppen. Skall man beteckna den form av samordning, som därigenom kan komma till stånd, med en speciell term kan man tala om föregripande

Det andra förhållandet som förtjänar att uppmärksammas har att göra med motions- institutets roll i den svenska riksdagen. Mo- tionerna är den viktigaste initiativformen såväl för partigrupperna utanför regeringen som för enskilda ledamöter i alla partier. Ser vi motionsarbetet som en isolerad pro- cess är det sant, att de centrala gruppin- stanserna vanligen kopplas in först i slut- stadiet när det gäller viktigare frågor (parti- motionerna) och inte alls i andra. Men eftersom det föreligger berednings- och behandlingstvång representerar motionerna inte slutliga ståndpunkter. Motionsarbetet bör därför ses som ett led i en längre pro- cess, som slutar först när gruppen tar ställ— ning i kamrarna, och bilden blir då en an- nan.

Användningen av motionsinstitutet inne- bär för det första att beslutsprocessen ofta blir relativt utdragen i tiden och för det andra att preliminära ställningstaganden vanligen fixeras skriftligt och offentligt (dvs. genom motionerna) mitt under pro- cessen. Det senare kan visserligen vara en nackdel i den mån bindningar skapas på grund av offentligheten. Men det finns ock- så fördelar. De centrala gruppinstansernas behandling av partimotionerna innebär en total, direkt samordning av de preliminära ståndpunkterna i politiskt centrala frågor. I övrigt åstadkoms ingen direkt samordning på detta stadium, men man löser i stort sett problemet att internt informera om de pre- liminära bedömningar som specialisterna gjort. Därigenom underlättas betydligt en samordning under hand, innan det slutliga avgörandet träffas vid kammarbehandlingen.

Vilka slutsatser kan nu dras beträffande riksdagens utskottsorganisation? Uppenbart är endast att den inte tillfredsställer parti- gruppernas behov av specialorgan, eftersom oppositionspartierna har inrättat egna så- dana, som bygger på andra indelningsprin— ciper än utskotten. Det är betydligt svårare att bedöma systemet ur samordningssyn- punkt. Kommittéorganisationen speglar ett behov av att samordna bedömningen av an-

slags- och lagfrågor ämnesvis. Men den lö- ser ju också i stort sett detta samordnings- problem, såvitt gäller samordningen av be- dömningarna inom ett parti. Kritiken mot utskottsorganisationen på denna punkt kvar- står visserligen men dess betydelse reduce- ras; all politik formas inte av och genom partierna men det mesta och det viktigaste gör det.

När det gäller möjligheterna till en mer övergripande partiell samordning och till total samordning, går kritiken av utskotts- organisationen i första hand ut på att syste- met brister i fråga om det som här kallats direkt samordning. Såvitt framgår av den nu gjorda undersökningen förekommer det inte heller i det interna grupparbetet mycket av direkt samordning. Mekanismerna för in- direkt samordning synes däremot väl ut— vecklade.

Man kan därför påstå att bristerna ur samordningssynpunkt i den funktionellt upp— byggda utskottsorganisationen i stor ut- sträckning kompenseras genom partigrup- pernas organisation och arbetsformer. Men med tanke på den betydelse som den in- direkta samordningen tycks ha, kan man fråga sig om inte utskottsorganisationen t. o. m. har en positiv samordningsfunktion. Det är bl. a. därför att utskotts- och kom- mittéorganisation fördelar ärendena på olika sätt, som förutsättningarna för indirekt sam- ordning blir så goda. Genom deltagande i både utskott och kommittéer kommer leda- möterna i direkt kontakt med frågor inom en ganska stor del av det politiska fältet. Det omfattande personsambandet mellan kommittéerna förklaras förmodligen delvis av önskemålet att ta med representanter i alla utskott som behandlar frågor inom en kommittés område. Om det inte vore för utskotten skulle kanske med andra ord både de enskilda specialisterna och specialorga- nen vara mer specialiserade än de faktiskt är.

Undersökningen av partigrupperna leder alltså närmast till slutsatserna att bered- ningsorganisationen uppvisar svagheter ur specialiseringssynpunkt snarare än ur sam- ordningssynpunkt. Att utskotten är speciali-

serade på ett sätt som inte upplevs som ändamålsenligt har lett till en dubblering av specialorganen, som kanske är värdefull med hänsyn till behovet av samordning men förmodligen inte tillfredsställer behovet av specialisering.

Dubbleringen har emellertid ytterligare en nackdel som varken har med specialisering eller samordning att göra. Huvudsyftet med formella regler är att styra processer, inte att beskriva dem. Men det anses vara av stort värde om reglerna också någorlunda korrekt beskriver de verkliga arbetsformerna och utpekar de reella beslutsfattarna. Den allvarligaste kritiken mot utskottsorganisa- tionen är kanske därför helt enkelt, att ställ- ningstagandena i riksdagen ofta förbereds och i inte ringa mån också bestäms av interna gruppkommittéer, som är uppbygg- da och sammansatta på ett annat sätt än de officiella beredningsorganen.

Litteratur

Amilon, I., Partiledarkonferenserna — en stu- die i parlamentarisk praxis. Statsvetenskap- lig Tidskrift 1963: 2—3, s. 278 ff. Andersson, H. G., Vad gör partierna i riks- dagen? Mål, taktik och arbetsformer. Udde- valla 1969.

Andrén, N., Interpellationer och enkla frågor. Samhälle och riksdag II, 5. 201 ff. Uppsala 1966. Back, P.-E., Det svenska partiväsendet. Upp- sala 1967. Författningsutredningen, Sveriges statsskick, Del 1—4. SOU 1963:16—19. Grundlagberedningen, Ny utskottsorganisation. SOU 1969: 62. Gustafsson, A., Partikongresser och medlems- inflytande. Modern demokrati (Back, P.-E., red.), s. 148 ff. 3 uppl. Lund 1968. Håstad, E., Det moderna partiväsendets orga- nisation. 3:e uppl. Stockholm 1954.

— Partierna i regering och riksdag. 3:e uppl. Stockholm 1952.

Malmgren, R., Sundberg, H. G. F., och Petrén, G., Sveriges grundlagar och tillhörande för- fattningar med förklaringar. 9:e uppl. av Robert Malmgrens Sveriges grundlagar. Stockholm 1966. Sjöblom, G., Party Strategies in a Multiparty System. Lund 1968. Stjernquist, N., Riksdagens arbete och arbets- former. Samhälle och riksdag IV. Uppsala 1966.

Bilaga Blanketter för registrering av arbetet i partigrupper-

nas organ jämte utdrag ur anvisningar till blanket- terna

Blankett för registrering av kommittéarbetet: mationsärenden.

I

(Ifylles ej) Kom .................. Sammantr, / Ärende ........................... I ...............................................

Vilken sakfråga gällde överläggningen? ...............................................................................................

Hade ärendet behandlats vid ett tidigare kommittésammanträde under sessionen? Ja/nejl ................

Vem väckte el. föredrog nu ärendet? ..... . ............

Vad låg till grund för den följande överläggningen? 1.

. Beslut, rekommendation av gruppmöte/förtroenderåd/annan gruppinstans1 . Motion som väckts vid tidigare riksdag .............................................................. . Utredning av gruppkansliet/kom.ledamotl ..................................................... . Motionsförslag av gruppkansliet/kom.ledamot1 ................................................ . Proposition/motion1 (nr ........... ) från I—I/F/C/S/VK1 ........................................... . Annan aktion från H/F/C/S/VK1 (uttalande/förhandlingsinvit el. -bud/ställ-

Galli-bwh)

. Erfarenheter, önskemål el. dyl. från (repr. för) statlig myndigh./intresseorg./

. Annan händelse. Ange vilken: ............................................................

Beslut, rekommendation, utredning av central instans i riksorg .........................

ningstagande i utredning/utredningsdirektiv/annat regeringsbeslut/annan aktionl) ..................................................................................................................

annan sammanslutn./kommunalt organ/lokal partiorg./ensk. person el. före- 8 tag1 ...................................................................................................................................... _

VI Vad blev resultatet av överläggningarna? 1. Ingen åtgärd el. bordläggning till senare sammanträde -------------------------------------- 1-

. Frågan skall utredas närmare av kansli/kom.led.1 ................................................... 2. . Motionsförslag skall utarb. (överarb.) av kansli/kom.]ed.1 ................................ 3. . Partimotion/enskild motion1 bör väckas .................................................................. 4. . Redog. för utredning/prel. överväganden/motionsförslag/egen mot./annan

UIAWN

OK

9.

. Annan form av kontakt inom partigruppen. Ange i så fall 5-

. Kontakt med repr. för andra partigrupper. Ange i så fall 7-

. Kontakt utanför partigrupperna. Ange i så fall 8- åtgdL till gruppmöte/förtroenderåd1 ............................................................................. 5.

a) Kontaktman: ............................................................................................................... b) Kontakt med: ...............................................................................................................

&) Kontaktman: ............................................................................................................. b) Kontakt med: .............................................................................................................

a) Kontaktman: ............................................................................................................ b) Kontakt med: ........................................................................................................... Annan åtgärd. Ange vilken: ......................................................................................... 9-

1 Stryk under tillämpligt alternativ.

Anvisningar till blanketten för registrering av kommittéarbetet (i utdrag). Motionsärenden Avd. 1 behöver inte ifyllas såvida blanketterna förvaras i omslag av vilket dessa uppgifter framgår.

Avd. 11: Svaret behöver inte vara utförligt. Nödvändigt är endast att det i efterhand skall kunna gå att identifiera ärendet. Avd. V: Svarsalternativen utesluter inte varand- ra. Till grund för överläggningen kan t. ex. lig- ga såväl en rekommendation av en central in- stans i riksorganisationen som aktion från an- nat parti. ”Till grund för överläggningen” får i allmänhet anses ligga det som nämns i före- dragningen el. i PM som ligger på bordet. Det är givetvis önskvärt om synpunkter som fram- förs senare under diskussionen också tas med, men jag antar att detta ibland kan vara mycket besvärligt.

Enstaka punkter:

1. Med ”central instans i riksorganisationen" avses partikongress och förtroenderåd (el. motsv.), partistyrelse, VU, centrala råd och delegationer.

”Annan instans” kan t. ex. vara annan mo-

tionskommitté, gruppens presidium el. parti- ledaren. Avser framför allt ”följetongsmotioner”.

4. ”Utredning” avser genomgång av ett pro— blemkomplex som inte utmynnar i ett direkt förslag om att en motion av visst innehåll skall väckas; det senare är ett ”motionsför- slag”.

5. Jag är givetvis tacksam om propositionens el. motionens nummer kan anges men det är inte nödvändigt.

8. Är kanske svår att riktigt isolera. Vad som avses vid denna punkt kan karaktäriseras som förmedling av åsikter inom mynd., org. m.m. Kunskap om dessa åsikter kan ha inhämtats på vilket sätt som helst; genom personliga erfarenheter eller kontakter, ge- nom massmedia eller genom läsning av skrivelser, utredningar el. dyl.

9. Här skall endast, i anslutning till vad som sagts ovan, anmärkas att vid punkt 9 re- gistreras t. ex. beslut och åtgärder av mynd., org. m.m., när intresset i första hand kny- ter sig till beslutet självt och dess kon- sekvenser för samhället. Avd. VI: Även här gäller att svarsalternativen inte utesluter varandra. Jag antar tvärtom att besluten ofta innehåller flera moment, t. ex. så att kommittén efter en föredragning av kansli- utredning och diskussion beslutar att ett mo- tionsförslag skall utarbetas och föreläggas för- troenderådet, d.v.s. utan vidare behandling i kommittén. Det är i så fall viktigt att alla mo- menten i beslutet blir registrerade. [U U)

1. ”Ingen åtgärd” markeras även i de fall då en ledamot har föreslagit en motion som kommittén inte vill ställa sig bakom, vare sig man helt avråder eller säger att motio- nen kan väckas enskilt.

4. Alternativet ”enskild motion bör väckas” avser enskilda motioner som kommittén stö- der. Kommittén kan föreslå gruppmöte/för- troenderåd att en motion skall väckas men inte ges formen av en partimotion. I så fall markeras vid punkt 5 alternativet ”motions- förslag”. Kommittén kan också själv besluta att gå fram med en motion. Då markeras vid punkt 5 alternativet ”egen motion” om kommittén anmäler motionen till grupp- möte/förtroenderåd, annars görs där ingen markering.

5. ”Utredning" = redogörelse för sakläge, pro- blemställning m.m. utan rekommendatio- ner. ”Prel. överväganden” = bedömningar, mer ospecificerade förslag till åtgärder el. ställ- ningstaganden. ”Motionsförslag” = mer specificerat förslag till motion, omfattande yrkande jämte hu- vuddragen i motiveringen. ”Egen motion”: se ovan under punkt 4. ”Annan åtgärd”: Kan här avse rapport om att kommittén inte vill föreslå någon motion i ämnet, redogörelse för kontakter utanför partiet rn. m.

9. ”Annan åtgärd” kan t. ex. vara att man säger att frågan hellre bör tas upp som ett spörs- mål eller att man skall agera på visst sätt under utskottsbehandlingen men inte väcka någon motion.

Anvisningar till blanketten för registrering av gruppmöte/förtroenderådssammanträde (i utdrag).

Avd. !: Ifylles ej om blanketterna förvaras i omslag av vilket sammanträdesdag och organ framgår. Avd. II: Om ärendet är av typ 1, 2 eller 3 note- ras endast ärendetyp; blanketten är sedan slut— förd.

Som teknisk eller organisatorisk fråga räknas t.ex. uppgifter om att visst ärende skall be- handlas i sammansatt utskott, uppgifter om talarordning, propositionsordning o.dyl.

Indelningen av ”politiska frågor” är så långt möjligt formell. '

Motionsärende är en fråga som är eller ome- delbarligen kan bli föremål för riksdagsbe— handling och som diskuteras före eller under en motionsperiod. Utskottsärende är en fråga

Blankett för registrering av gruppmöte/fb'rtroenderådssammanträde: oppositionspartierna.

I (Ifylles ej) GM/FR Sammantr. / Ärende .......................................................................................

II Typ av ärende:

1. Nominering el. val av gruppresidium/förtroenderåd/motionskom./andra gruppfunkt./utskottsrepr./repr. i annat riksdagsorg./tepr. i statlig utredning, styrelse el. nämnd1

2. Teknisk el. organisatorisk fråga ..................................................................................

1. (slut) 2. (slut) 3. Annan intern fråga .................................................................................................. 3. (slut) 4. FålitiSk fråga: Motionsärende/utskottsärende/kammarärende/annan politisk 4.

r gal .............................................................................................................................

III Vilken sakfråga gällde överläggningen? ..................................................................................................

IV Vilka framställningar låg till grund för överläggningen? a b c 1. Framst. från gruppledningen ........................................................ 1.

förtroenderådet (gruppmöte) ............................... 2.

” " motionskom.: Ju/Utr/Fö/S/K/Fi/Utb/Jo/I/C/N1 3.

gruppkansliet ............................................................. _

” ” utsk.rpr.: U/K/S/Be/Ba/Ll /L2/L3/J/AB1 ............. 5.

repr. i annat riksdagsorgan .......................................

” ” ” i statl. utredn. el. styrelse .......................

central instans i riksorganisationen

enskilda ledamöter ................................

. Annan framställning .................................................................... ” "

owwsaweww

_!

V Vad innehöll framställningarna?

1. Redog. för sakläge och problemställningar ............................... 2. ”» " prel. överväganden .......................... 3. ” ” förhandlingar med H/F/C/S/VK1 .......... 4. ” ” förslag t. mot./andra åtg. el. ställn.t.1...... ..... 5. ” ” överenskommelser med H/F/C/S/VK1 ................... 6. ” ” väckt motion/andra åtg. el. ställn.t.1 .......................... 7. ” ” andra kontakter utanför partigruppen ................... 8. Annat innehåll ............................................................................

VI Vad blev resultatet av överläggningarna? 1. Ingen åtgärd el. bordläggning till senare sammantr. .................. 2. Godkännande av vidtagna åtgärder el. ställningstag. .................

3. Till förtroenderåd/kom./kansli./ensk. led.l för utredn. el. ut- arbetande av försl. till motion eller annan åtgärd .................

4. Begäran om senare rapportering till gruppmöte/förtroenderåd/ annan gruppinstanslL ................................

5. Beslut (/förslag t. gruppm.) enl. behandlat förslag ..................

6. Beslut (/förslag t. gruppm.) med avvikelse från behandlat för- slag ...............................................................................................

7. Beslut (/förslag t. gruppm.) utan att behandlat förslag förelegat

8. Frågan delegeras till förtroenderådet (förelägges gruppen utan förslag från förtroenderådet) ....................................................

1 Stryk under tillämpligt alternativ. Anm.: Den blankett som användes för regeringspartiet hade en likartad uppställning och redovisas inte särskilt.

som behandlas efter motionstidens utgång fram till dess utskottet skilt sig från ärendet (= av- givit utlåtande till kamrarna). Kammarärende är en fråga så snart utskottsutlåtande föreligger och diskussionen inte enbart gäller vad som förekommit under utskottsbehandlingen. Annan politisk fråga kan vara allmänpolitisk översikt, diskussion om partiets förhållande till andra partier 0. dyl. samt begränsade frågor som inte är aktuella för riksdagsbehandling (t.ex. rap— port från utredningar). Avd. III: Svaret skall endast göra det möjligt att i efterhand identifiera ärendet. Avd. IV: Med framställning avses en redogö- relse, muntlig eller skriftlig. Varifrån framställ- ningen skall anses komma beror på vilken in- stans som sist behandlat ärendet. Om t. ex. förtroenderådet behandlat och ställt sig bakom ett motionsförslag från en kommitté görs mar- kering för förtroenderådet. Avgränsningen kan dock i vissa fall kanske bli besvärlig. Avgöran- de får bli en bedömning av olika instansers ”insatser”. Antag att ett förslag till motion be- handlats i förtroenderådet och att man där an- sett att motionen bör väckas men uppdragit åt kansliet att göra detaljutformningen eller vidta formella justeringar. I så fall skall för- troenderådet markeras. Antag å andra sidan att förtroenderådet endast haft en preliminär dis- kussion, där mer allmänna riktlinjer diskute- rats, och att sedan en kommitté eller kansliet utarbetat ett motionsförslag. Om detta förslag framläggs för gruppen utan att först ha slut- diskuterats i förtroenderådet görs markeringen för kommitté eller kansli. Vem som föredrar ärendet vid gruppmötet saknar i princip bety- delse.

Blanketten ger utrymme att för varje ärende redovisa tre framställningar, deras innehåll och gruppens beslut eller reaktion på resp. fram— ställning, genom att en kolumn a, b eller c kan reserveras för en framställning. Detta gör det möjligt att redovisa olika förslag i samma ären- de och även de fall där olika delar av ett ären— de beretts i olika kommittéer. Det senare är av särskilt intresse ur samordningssynpunkt. Avd. V: Flera alternativ kan vara tillämpliga för en framställning beroende på hur utförlig den är. Innehåller den redogörelse för såväl sakläge, prel. överväganden som förslag till åt- gärder skall alla dessa alternativ markeras. Enstaka punkter:

6. Väckt motion bör inte tolkas alltför for- mellt. Hit bör räknas alla fall där gruppen (förtroenderådet) inte kan påverka beslutet att motionera i en fråga, även om motionen ännu inte är formellt anhängiggjord. Anmä- lan från enskilda ledamöter om deras mo- tionsplaner bör således räknas hit utom i de fall, då det är alldeles klart att vederbö- rande tänker låta gruppens reaktion bli av-

görande för om han skall väcka motionen eller ej. Den väsentliga distinktionen mellan 4 och 6, liksom mellan 3 och 5 avser alltså frågan, om gruppen (förtroenderådet) har att ta ställning (reellt eller formellt) eller om den endast infor- meras om beslut som fattats eller kommer att fattas på annat håll. Avd. VI:

2. ”Godkännande av vidtagna åtgärder . . .” markeras i de fall då gruppen (förtroende- rådet) godkänt ett beslut som fattats i dess ställe eller ett beslut som gruppen hade kunnat påverka om förhållandena medgivit en tidigare behandling. Vad däremot anmä- lan om enskild motion, om avvikande me- ning i utskottet o.dyl. beträffar, markeras ”ingen åtgärd” även om man ställt sig posi- tiv.

4. Om detta alternativ markeras ensamt eller tillsammans med 1. Ingen åtgärd, betyder det att vederbörande instans (person) fått fria händer men förväntas rapportera sina åtgärder vid ett senare tillfälle.

7. Markeras när något förslag inte funnits i de framställningar som legat till grund för överläggningen, men ett beslut ändå fattats t. ex. i enlighet med ett under överläggning- en ställt yrkande.

hungrig-Wi nu”-1 * ,

mamman

MAIF” mm ,"I,

| M.?" taktik-ij '_'|| ||. == Jl

. .| _||_ - ”i"? tu. _ ,unm-z ' |. . . | - i

l .-|,.i'_'|..'=|f'l'.||| .- | * ååå-MN ||| |||_|| | |||||||||$ | .|.| | | 'g'-|| ml. |||

':' 'ln' t.:"i- ""' JL. " ' I" ' '

.. _. '_ u '- ' "

':'?" _-' ' """'l"' Hem|

. ' " .l'; !. lll'l lill u'r ' ' " "'="'-' | "I. .' ||||.'L,|"h' |'|"*J"" I"'f _ | ||| | |||,| ..|| ||-|t.|| ||||.:- |. ||| || |__ .*.||.||..|||.| tlf ;-

- , '..ldi'l'liFlL'

'.441".i'|'|-._ '? ||.|i_ —. ,,,-| :|.”- _, , |.. L.,-. . , -'t-I|.'-- "J'F'HEH' .. .. '—| u'|"lh'-t:i_t' | -|"|,-_|llg_i*1'| .'F.|'| "i. | | .

_.||_1M'.I_d|'|u.- .' "lle lh"- mir.- |||- I

"""H' M | | .-| I"'||'-l—'""-r

:||' .. :. | | __ |||; . NP'R'iH' ,,..u..- .' -' ' HF?" =

'|'."". |||-If":'. """|l".' '"llH'I' då"? "Iu "il'1-'-r'|n|'n1.| , - !,

.|||t.|il.'_' 'n

|| |

II

Regeringsbildningen i Vissa västeuropeiska länder

av Henrik Hermerén

| |: . ”mar. | |||'I ._.'::,_:| |, - vi. ...jf' ':||'. |_ ._'|-' |__|-;: :| »|| ,_| || .|||_|_

' I '. .. '."|---. .. 'i'."? | .... ' . .: ||' 31. |.va -_—|. . . .. HU?” |'|..|,,.||||' .' '. ' | iv" ' | | | |": .||,.

"Hur.. vi. - -- ""."v- : nål.-:| .. .; " n'|"' ||||' . .. If al.]..i - ' - """"'1r

|iul|.||||| |||

|-|l.:'| II.-(å

|'r'_4|r- r|."|

|" ||.||| |||||||||| |.,|

.' "..;

”gum;- l'W'h -,

v .: ,' -:'v.' '.; .|i'"-'v

| | |-

,|.|,

mf'7mf

|,,.||_- .

nivå.—|: - -|"fi|

1 Inledning

De länder som enligt direktiven i första hand skall behandlas är Danmark, Finland, Norge och Sverige. I andra hand skall un- dersökningen gälla Belgien och Nederlän— derna, och därvid skall systemet med ”in- formateur” och ”formateur” speciellt upp- märksammas. Slutligen skall även För- bundsrepubliken Tyskland behandlas.

1 .4 Undersökningens genomförande

Vid behandlingen av de enskilda länderna torde det vara mest givande att lägga ton- vikten på den senaste utvecklingen. Urvalet av undersökta regeringsbildningarna har så- ledes skett med utgångspunkt från att de senaste 10—15 åren skall täckas av under- sökningen. Inom denna period har sedan en Viss spridning eftersträvats. Då har även olika orsaker till den sittande regeringens avgång beaktats. Antalet undersökta rege-

ringsbildningar är omkring fem i varje land med undantag av Sverige och Förbundsre- publiken. Inledningsvis kommer för varje land en kort redogörelse att lämnas för de författningsbestämmelser, som har relevans för regeringsbildningen. Sedan kommer de ovannämnda frågeställningarna att använ- das vid genomgången av det faktiska till- vägagångssättet vid de utvalda regerings- bildningarna. För varje land kommer där- efter en sammanfattning att ges med syfte att framhäva de mera allmängiltiga insla- gen i svaren på de tidigare nämnda frå- gorna. Vid undersökningen av tänkbara be- slutsprinciper för val av slutgiltig regerings- bildare har utgångspunkten varit följande hypotetiska principer: ]. Dubbelriktade samarbetsmöjligheter en- ligt en förenklad endimensionell höger- vänster skala. Största parti. Största valframgång. Majoritetsrekommendation. Blockmajoritet. Borgerlig eller socialis- tisk. 6. Huvudroll vid den avgående regeringens fall.

Dessa principer kan på olika sätt sägas vara positiva indikationer på parlamenta- riskt stöd. Vid varje ministärbildning har sedan dessa principer i förekommande fall redovisats som beslutsunderlag, men någon inbördes gradering av deras relativa bety— delse har inte skett.

Avslutningsvis kommer en jämförelse av de väsentliga dragen i regeringsbildningen i de undersökta länderna att redovisas.

Eftersom undersökningen till övervägan- de del bygger på tryckt material och vissa intervjuer är det ofrånkomligt att material- tillgången bestämmer i vilken utsträckning en fullständig redogörelse kan lämnas för de olika ministärbildningarna. Av samma skäl kan det inte uteslutas att olika former av icke-offentliga överläggningar kan ha påverkat ministärbildningsproceduren.

snuvat—v

1.1. Direktiv för undersökningen

I de av grundlagberedningen givna direk- tiven till undersökningen av regeringsbild- ningen i vissa västeuropeiska länder fram- hålls, att undersökningen bör ”i främsta rummet inriktas på de faktiska formerna för samråd och konsultationer”. Det har också ansetts vara av intresse att så långt möjligt klarlägga principerna för valet av regeringsbildare eller regeringsbildande parti.

Det förefaller då lämpligt att ge en när- mare redogörelse för hur ministärbildning- arna faktiskt skett i ett antal fall för att utifrån dessa försöka bestämma praxis. Tonvikten kommer att läggas på den be- slutsprocess, som ligger till grund för rege- ringsbildandet. Därvid kommer statschefens agerande att ägnas speciell uppmärksamhet.

1.2 Avgränsning av frågeställningar

De frågor som torde vara av intresse är

1. vem initierar proceduren vid regerings- bildningar,

2. vem avgör ordningen för kontakterna mellan partierna och statschefen,

3. företrädes partierna vid dessa kontakter av sina parlamentariska ledare eller har den som kallar till samråd viss frihet att välja person,

4. vem granskar och summerar de besked

som partierna har gett angående sin inställning,

5. vilka principer kan sägas bilda underlag för beslutet att utse regeringsbildare,

6. vilken utformning har uppdraget att bil- da regering med avseende på precise— ringen av regeringens parlamentariska bas.

2 Danmark

Parlamentarismen finns inskriven i Dan- marks nu gällande författning av år 1953. I & 14 i grundloven är det föreskrivet att ”statsministern og de ovrige ministre ud- nzevnes og afskediges af Kongen under iakttagelse af parlamentariske principer”. I & 15 föreskrives, att ministrar, som inte har folketingets förtroende, skall avskedas. I samma paragraf stadgas det också att en regering, som begärt avsked, skall fungera tills ny regering utnämnts.1 Något krav på positiv förtroendeförklaring från folketing- ets sida för en nytillträdande regering finns dock inte i den danska författningen. Någ— ra bestämmelser om hur regeringsbildning- en skall ske ges inte utöver vad som stad- gas i G 14 i grundloven. Tillvägagångssättet vid regeringsbildning vilar således i väsent- liga delar på praxis.2

2.1 1950 års regeringsbildning

Den socialdemokratiska minoritetsregering- en under ledning av Hans Hedtoft led i augusti 1950 nederlag i frågan om en ök- ning av försvarsutgifterna, varefter Hedtoft lät upplösa folketinget och anordna nyval. Valet den 5.9 medförde att socialdemokra- terna fick 60 mandat (inklusive en repre- sentant från Färöarna) (+ 3), venstre 33 (inklusive en representant från Färöarna) (—16), konservative folkeparti 27 (+ 10), radikale venstre 12 (+ 2), retsforbundet 12

(+ 6) och kommunisterna 7 (— 2).3

Regeringen Hedtoft satt kvar efter valet, men den 25.10 led regeringen nederlag på frågan om smörransoneringens bevarande, genom att venstre, konservative folkeparti och retsforbundet med 69 röster mot so- cialdemokraternas och radikale venstres 68 drev igenom att den skulle upphävas. Kom- munisterna avstod från att rösta.

Den 26.10 inlämnade statsminister Hed- toft regeringens begäran om avsked till kungen. Samtidigt rekommenderade stats- ministern kungen att konsultera de tre par- tier som fällt regeringens förslag. Kungen anmodade regeringen att fungera tills ny regering var bildad.4

Kabinetssekreta'sren,5 som vid detta till-

1 Danmarks Riges grundlov af 5. juni 1953, åå 14 och 15. 2 Ross, Dansk statsforfatningsret 1, s. 363. Inte heller i förarbetena till den nuvarande för- fattningen ges några riktlinjer för ministär- bildningen. (Betaenkning afgivet af forfat- ningskommissionen af 1946. Köpenhamn 1953.) Enligt en intervju den 21.5.1969 med en av författningskommissionens sekreterare, kontorschefen Ruth Christensen, hade emel- lertid de konstitutionella aspekterna av mi- nistärbildningen diskuterats i kommissionen. 3 Rigsdagsårbog 1950—51, 3. 21. 4 Kaarsted, Regeringskrisen 1957, s. 14. 5 Kabinetssekretzeren utnämnes av kungen per- sonligen utan regeringens hörande. Hans uppgift vid regeringsskiften är att tjänstgöra som förbindelselänk mellan kungen och po- litikerna. Samtidigt är han i sådana situa- tioner kungens närmaste rådgivare. (Kaar— sted, a. a. s. 58.)

fälle var kammarherre Gunnar Barden- fleth, kallade de tre partierna i storleks- ordning till samråd med kungen.6

Den 27.10 infann sig först venstres for- maend i folketingsgruppen och landstings- gruppen Erik Eriksen och J. R. Stensballe hos kungen, sedan konservative folkepartis formaend i folketingsgruppen och lands- tingsgruppen Ole Björn Kraft och 0. H. Malchau samt slutligen formanden och naestformanden i retsforbundets folketings- grupp Viggo Starcke och Hans Hansen. Retsforbundet hade då ingen landstings- grupp. Senare tillkallades även formanden för radikale venstres folketingsgrupp Jorgen Jörgensen tillsammans med medlemmen i folketingsgruppens styrelse Bertel Dahl— gaard. Beslutet att tillkalla representanter för radikale venstre synes ha fattats av ka- binetssekretaeren och/eller kungen.7

Inför kungen gav Erik Eriksen uttryck för venstres ”onske om at få dannet den steer- kest mulige regering. Det vil sige, så mange som muligt må vare med”.8 Det framgick, att en venstre-konservativ regering, eventu- ellt med deltagande av radikale venstre av- sågs. Konservative folkeparti föreslog i första hand en regering bestående av venst- re, konservative folkeparti och socialdemo- krater och i andra hand en venstre-konser- vativ regering. Retsforbundet nämnde också en regering med venstre, konservative folke- parti och socialdemokraterna. Men en så- dan regering hade ingen ”psykologisk bag- grund”, och därför borde man vända sig till venstre. Radikale venstre förordade en regering bestående av venstre och socialde- mokraterna.

Efter det att partirepresentanterna hade gett sin syn på läget inkallades Hans Hed— toft till kungen, som ville veta om social- demokraterna ville deltaga i en regering på bredare bas, eventuellt i en regering med venstre och konservative folkeparti. Hed- toft var personligen tveksam, men här ford- rades att partistyrelsen (hovedbestyrelsen) sade sin mening, och detta kunde ske först den 30.10.8 Därefter tillkallades Erik Erik- sen på nytt och kungen anmodade honom att kontakta socialdemokraterna och under-

söka ”mulighederna for en regeringsdannel- se på bred basis”.9

Vad det gäller summeringen av beskeden handhas den uppgiften inte endast av kung- en utan även av kabinetssekretazren, som enligt praxis av partiernas representanter får veta vilka råd eller synpunkter de givit kungen under sina enskilda överläggningar med denne.10

Hur beslutet att utse Eriksen till rege- ringsbildare fattades och vilka principer som låg bakom detta beslut framgår inte av materialet. Men mot bakgrund av par- tiernas råd eller rekommendationer kan man försöka rekonstruera vissa principer för avgörandet.

Om man börjar med det regeringsförslag som baserades på flest mandat i folketing- et, föreslog konservative folkeparti en re- gering med venstre (33), konservative folke- parti (27) och socialdemokraterna (60). Ba- sen skulle alltså bli 120 mandat av totalt 151. Mandatstyrkan bakom detta råd var konservative folkepartis 27 mandat och retsforbundets 12 mandat. Dock hade rets- forbundet tydligen inte ansett förslaget ge- nomförbart.

Den näst största basen, 93 mandat hade radikale venstres förslag om en venstre- socialdemokratisk regering. Mandatstyrkan bakom detta råd var 12 mandat.

Därnäst ] storleksordning kom venstres förslag om en regeringsbas bestående av venstre-konservative folkeparti ”eventuellt” tillsammans med radikale venstre. Basen skulle då maximalt bli 72 mandat, och mandatstyrkan bakom förslaget var 33.

Slutligen lät retsforbundet förstå att venstre på något sätt borde utgöra grunden för en ny regering. Om detta tolkas som innebärande en enpartiregering av venstre blir basen 33 mandat och mandatstyrkan bakom förslaget 12 mandat.

Gemensamt för de olika kombinationer-

6 Politiken den 27.10. " Kaarsted, a. a. s. 14 och Rigsdagsårbog 1950 —5 1, s. 22 f. 8 Kaarsted, a. a. s. 14 f. 9 Rigsdagsårbog 1950—51, 5. 41. 10 Meyer, Regeringsdannelsens teknik. Gkono- mi og politik 1967: 3, s. 297.

na var att venstre enligt alla partiers me- ning borde ingå i regeringen. Det kan ock- så tilläggas, att socialdemokraterna inte di- rekt hade avvisat möjligheten att deltaga i en regering med venstre.

Beslutet att utse en representant för venstre som regeringsförhandlare torde allt- så kunna föras tillbaka på att venstre var en konstant i de olika föreslagna regerings- kombinationerna. För övrigt var också venstre trots sin tillbakagång i valet det största oppositionspartiet. Att sedan Erik Eriksen fick uppdrag att föra regeringsför- handlingarna, kan motiveras med att han var formand för venstres folketingsgrupp.

Efter det att Erik Eriksens förhandlingar med socialdemokraterna på eftermiddagen den 27.10 hade givit resultatet att social- demokraterna inte ansåg sig kunna lämna definitivt besked förrän den 30.10 huruvida man kunde inträda i en regering tillsam- mans med venstre, underrättade Eriksen kabinetssekretaeren om förhandlingarna. Eriksen meddelade samtidigt att han per— sonligen önskade redogöra för kungen för förhandlingarna och att han vid dessa sam- tal skulle åtföljas av formanden för kon- servative folkepartis folketingsgrupp Ole Björn Kraft.

Vid samtalen hos kungen förklarade Erik Eriksen att han och Ole Björn Kraft ansåg ”det for rigtigst at anbefale kongen, at der herefter soges dannet en regering af venstre og konservative. Hans Majestät opfordrede herefter hr Erik Eriksen til at danne en ny regering”.11 Referatet av den officiella kommunikén ger en anvisning om att rege- ringsbasen preciserades till venstre och kon- servative folkeparti.

Den 30.10 avskedades regeringen Hedtoft och den nya ministären med Erik Eriksen som statsminister utnämndes.12

2.2 1953 års regeringsbildning

Vid valet i september 1953 till det nya fol. ketinget med en kammare bestående av 179 medlemmar fick socialdemokraterna 75 mandat (inklusive en representant från Fär-

öarna), venstre 43 (inklusive en representant från Färöarna), konservative folkeparti 30, radikale venstre 14, kommunisterna 8 och retsforbundet 6. De två representanterna från Grönland stod utanför partigrupperna liksom representanten från Slesvig.13

Den 29.9 ingav Erik Eriksen och Ole Björn Kraft regeringens avskedsansökan med hänvisning till att deras underhands- sonderingar hade visat att radikale venstre vid ett socialdemokratiskt misstroendeför- slag ej ansåg sig kunna stödja en regering av venstre och konservative folkeparti. Bå— de venstre och konservative folkeparti öns- kade att partierna även i fortsättningen skulle samarbeta i regeringsställning. Erik Eriksen rådde kungen att förhandla med ledarna för oppositionspartierna.13

Kabinetssekretaeren inkallade till samma dag oppositionspartierna i storleksordning för samråd med kungen.14 Först infann sig alltså de socialdemokratiska styrelseledamö- terna i folketingsgruppen Hans Hedtoft och H. C. Hansen. Från radikale venstre kom sedan formanden för folketingsgruppen Jorgen Jörgensen och styrelseledamoten i folketingsgruppen Bertel Dahlgaard. Kom- munisternas representanter, formanden för folketingsgruppen Aksel Larsen och styrel- seledamoten i folketingsgruppen Alfred Jensen, följde därefter. Sist i turordningen korn retsforbundets formand och naestfor- mand för folketingsgruppen Viggo Starcke och Hans Hansen.15

Hos kungen föreslog de socialdemokra- tiska representanterna en socialdemokratisk regering, eventuellt tillsammans med radi- kale venstre. Regeringsbasen skulle då maximalt bli 89 mandat, och mandatstyr- kan bakom förslaget var 75 mandat. Radi- kale venstre föreslog kungen en regering med venstre, socialdemokraterna och radi- kale venstre. Basen skulle bli 132 mandat, och mandatstyrkan bakom förslaget var 14 mandat. Om inte en sådan regering kunde

11 Kabinetssekretariatets kommuniké den 27.10. 12 Rigsdagsårbog 1950—51, s. 41. 13 Folketingsårbog 1953—54, 5. 31 f. 14 Berlingske Tidende den 30.9. *5 Politiken den 30.9.

bildas lovade man att sakligt samarbeta med antingen en minoritetsregering bestå- ende av antingen venstre eller socialdemo- kraterna. Både kommunisterna (8 mandat) och retsforbundet (6 mandat) pekade på socialdemokraterna som regeringsbildare.16

Summeringen av partiernas råd skedde enligt praxis som redovisades vid föregåen- de regeringsbildning. De tre partier som föreslagit en socialdemokratisk regering hade med sina 89 mandat en faktisk majo- ritet, då tre folketingsmän stod utanför par- tigrupperna. När sedan Erik Eriksen efter förhandlingsronden kallades till kungen för att diskutera situationen blev resultatet att Hans Hedtoft skulle anmodas bilda ny re— gering. Här agerade alltså även den avgå- ende statsministern som något slags rådgi- vare vid summeringen och granskningen av partiernas råd till kungen.17

I kabinetssekretariatets kommuniké hette det bl.a.: ”Efter den saaledes stedfundne orientering og efter fornyet samtale med statsministern har Hans Majestaet opfordret forhenvzerende statsminister Hans Hedtoft til at danne nyt ministerium.”18 Någon pre— cisering av regeringsbasen gjordes inte i kommunikén. Efter det att socialdemokra- terna misslyckats att få med radikale venst- re i en regering, bildade Hedtoft den 30.9 en rent socialdemokratisk regering.19

2.3. I 957 års regeringsbildning

Vid valet den 14.5.1957 fick socialdemokra- terna 71 mandat (— 4), venstre 46 (+ 3), konservative folkeparti 30 (i 0), radikale venstre 14 (i 0), retsforbundet 9 (+ 3) och kommunisterna 6 (— 2)?”0 Härtill kommer två representanter från Grönland och en för det slesvigska partiet, vilka stod utanför partigrupperna.

Den 15.5 ingav den socialdemokratiske statsministern H. C. Hansen regeringens av- skedsansökan, och ”statsministern tillrådede Hans Majestaet at give de politiska partier lejlighed til overfor kongen at framfore de- res synspunkter angående den politiske si- tuation”.21

Kabinetssekretaeren kallade nu genom personliga telefonsamtal med formanden samtliga partier i storleksordning till sam- råd med kungen följande dag. ”Formande- ne anmodedes om at mode med en yderli- gere reprzesentant for partiet, og for alles vedkommende nevnte formanden straks. hvem ledsageren ville blive.”22

Den 16.5 infann sig först socialdemokra- ternas formand och nazstformand. Einer Jensen och Kaj Bundvad hos kungen. Se- dan kom formanden och naestformanden från venstre, Erik Eriksen och Jens Sonde- rup. Därefter var turen kommen till det konservative folkepartis formand och mest- formand, Aksel Moller och Poul Sörensen. Efter dessa följde formanden och den po- litiske ordföranden i radikale venstre, Jorgen Jörgensen och Bertel Dahlgaard. Från retsforbundet korn formanden Viggo Starcke och den blivande naestformanden Knud Tholstrup. Sist i raden kom forman- den för kommunisterna Aksel Larsen till— sammans med naestformanden Alfred Jen- sen.23

Socialdemokraterna föreslog att H. C. Hansen skulle få i uppdrag att undersöka möjligheterna för en majoritetsregering. Basen för en regering var här inte närmare angiven. Mandatstyrkan bakom förslaget var 71 mandat. Venstre uttalade sig för en icke närmare preciserad, liberal regering. Mandatstyrkan bakom förslaget var 46 mandat. Konservative folkeparti föreslog en venstre-konservativ regering. Basen skulle då bli 76 mandat och mandatstyrkan bakom förslaget var 30 mandat. Radikale venstre framhävde behovet av en majoritetsregering på bred bas, och kungen råddes att låta H. C. Hansen leda dessa förhandlingar. Mandatstyrkan bakom förslaget var 14 mandat. Retsforbundet ansåg sig icke kunna

16 Kaarsted, s. 21. " Berlingske Tidende den 30.9. 18 Kabinetssekretariatets kommuniké den 29.9. 19 Folketingsårbog 1953—54, 5. 29 f. 3" Folketingsårbog 1956—57, 5. 60. 21 Kabinetssekretariatets kommuniké den 15.5. 22 Enligt kabinetssekretarens referat av rege- ringsbildningen 1957. 23 Kaarsted, a. a. s. 55 ff.

ge något bestämt råd till kungen vid denna tidpunkt. Kommunisterna rådde kungen att i första hand låta H. C. Hansen bilda en ny socialdemokratisk regering. I andra hand borde Hansen få uppdrag att leda förhand- lingarna mellan partierna om regeringsbild- ningen. Dessutom avrådde man bestämt från en regering utan socialdemokraterna.24

”Kabinetssekretaeren talte som ved tidlige lignende lejligheder med de forskellige par- tirepraesentanter efter deres samtale med Kongen og gik derefter hver gang ind til Kongen og dröftede den sidst afgivne ud- talelse.”25

Av de olika förslagen till lösning av re- geringsfrågan hade förslaget att låta H. C. Hansen inleda förhandlingar med partierna förordats med mandatstyrkan 91 mandat. Vad gäller regeringsbasen hade socialdemo- kraterna. radikale venstre och retsforbun- det med tillsammans 97 mandat förordat något slags majoritetsregering.

Efter det att partirepresentanterna avgivit sina rekommendationer tillkallades den av- gående statsministern, som av kungen in- formerades om rekommendationerna.25 Med utgångspunkt från partiernas råd be- slöt kabinetssekretaeren och/eller kungen den 16.5 att anmoda ”den fungerende statsmi- nister om at foranledige, at der indkaldes til förhandling mellem de politiske partier med det formål at undersoge, om der foreligger muligheder for, at der dannes en flertals- regering under den ene eller den anden form”.26

Därmed började en svår och bitvis hård förhandlingsomgång mellan partierna un- der H. C. Hansens ledning. Fyra officiella konferenser hos statsministern avhölls och dessa fick en institutionell prägel genom att diskussionerna med de andra partiernas medgivande protokollfördes av minister- sekretaer Helge Hjortdal.27 Till dessa kon- ferenser kallade statsministern representan- ter för alla partier utom kommunisterna, vilket väckte protester från kommunistiskt håll. Förutom de fyra nämnda konferen- serna förekom en mängd andra kontakter och förhandlingar mellan partiernas repre- sentanter.

Den 20.5 syntes det omöjligt att skapa en majoritetsregering av något slag och därför tog H. C. Hansen initiativ till ett möte med kungen och föreslog att partier- nas representanter på nytt kallades till kungen. Dessa nya konferenser hade kabi- netssekretaren efter kontakt med kungen utsatt till den 22.5. För övrigt hade H. C. Hansen fortlöpande informerat kabinetssek- retaeren om förhandlingarnas gång.28

En ny situation uppstod emellertid den 21.5 på kvällen, då det blev klart att radi— kale venstre och retsforbundet kunde tänka sig att gå in i regering med socialdemokra- terna. H. C. Hansen tog därför kontakt med kabinetssekretaren för att avlysa par- tiledarkonferensen hos kungen följande dag. Men kabinetssekretaren vidhöll att denna konferens borde komma till stånd, om blott en av de vidtalade partiledarna önskade det. Samma åsikt gav kungen uttryck för vid ett telefonsamtal med H. C. Hansen under nästa dags förmiddag.29

På eftermiddagen den 22.5 inleddes par- tiförhandlingarna hos kungen, och social- demokraterna hävdade då att venstre och konservative kategoriskt hade vägrat del- taga i en regering med socialdemokraterna. Vidare hade radikale venstre enligt social- demokraterna varit ovilliga att ingå i rege- ring med venstre och konservative. Vad se- dan gällde venstres och konservatives öns- kan att själva bilda regering, avrådde so- cialdemokraterna från en sådan lösning, då ”den ikke ville kunne finde fornoden parla- mentarisk grundlag”. Slutligen påpekade so- cialdemokraterna att man från radikale venstre och retsforbundet fått hänvändelse att deltaga i diskussioner om ett gemensamt politiskt arbetsprogram. Under dessa om- ständigheter rekommenderades kungen att uppdraga åt statsministern att undersöka denna nya möjlighet.

Venstre höll fast vid sitt förslag om en

24 Ibid. 25 Enligt kabinetssekretarens referat av rege- ringsbildningen 1957. % Ibid. 27 Kaarsted, a. a. s. 61. 28 Ibid. s. 88 ff. 29 Ibid. s. 109.

liberal regering och konservative folkeparti upprepade också sin rekommendation om en regering med venstre och konservative. Radikale venstre menade, att sedan en bred regering under ledning av venstre men utan konservative folkeparti hade visat sig omöj- lig, borde kungen uppdraga åt H. C. Han- sen att undersöka möjligheten av en majo- ritetsregering med socialdemokraterna, rets- forbundet och radikale venstre. Retsforbun- det gav samma rekommendation. Kommu- nisterna vidhöll rekommendationen att låta H. C. Hansen bilda ny regering. Samtidigt avrådde man från en regering bestående av venstre och konservative folkeparti.30

I kommunikén från kabinetssekretariatet hette det, att kungen har "efter henstilling fra reprzesentanter for Socialdemokratiet, Det radikale venstre og Danmarks Retsfor- bund anmodet den fungerende statsminister om at genoptage de mandag afbrudte un- dersogelser om mulighederna for, att der dannedes en flertalregering”?1 Därmed fick alltså H. C. Hansen ett uppdrag med star- kare inriktning på regeringsbildning än det tidigare uppdraget att som något slags bi- trädande statschef leda förhandlingarna mellan partierna.

En analys av partiernas råd visar, att bakom den positiva rekommendationen att låta H. C. Hansen fortsätta försöken att skapa en majoritetsregering stod en majo- ritet på 100 mandat, och därav hade före- trädare för 94 mandat direkt pekat på möj- ligheten av en regering med socialdemokra- ter, radikale venstre och retsforbundet. Kommunisterna hade däremot endast för- ordat att H. C. Hansen skulle bilda rege- ring. Av intresse är också, att socialdemo- kraterna, radikale venstre och kommunis- terna med en majoritet som bestod av 91 mandat direkt avrått från en regering be- stående av venstre och konservative folke- parti.

Efter det att förhandlingarna mellan so- cialdemokraterna, radikale venstre och rets- forbundet om regeringsprogram och minis- terfördelning slutförts, begav sig H. C. Han- sen den 27.5 till kungen med ministerlistan. Kommunikén från kabinetssekretariatet ef-

ter överläggningen mellan H. C. Hansen och kungen löd: ”Mandag eftermiddag modtog Hans Majestaet Kongen den funge- rende statsminister som meddelte Hans Majestazt, at de ham overdragne undersö- gelser vedrorende dannelsen af en flertals- regering nu var tilendebragt med det resul- tat, at tre af de politiske partier, som til- sammen råder over et flertal i folketinget, nemlig Socialdemokratiet, Det radikale Venstre och Danmarks Retsforbund, er enede om at indgå i et regeringssamarbejde. Hans Majestaet Kongen har herefter op- fordret statsminister H. C. Hansen til at danne et nyt ministerium.”32

Kommunikén kan betraktas som en re- dovisning av resultatet av förhandlingarna mellan de tre sistnämnda partierna. Samti- digt redovisades det beslutsunderlag, som kungen och/eller kabinetssekretwren åbero- pade för att ge H. C. Hansen uppdrag att bilda regering.

Emellertid torde man med visst fog kun- na tolka redan det andra förhandlingsupp- draget som ett regeringsbildningsuppdrag, även om kommunikén formellt inte talade om uppdrag att bilda regering. Den 22.5 var visserligen inte trepartiförhandlingarna på något sätt slutförda, men om de lycka- des skulle en majoritetsregering skapas. Andra majoritetskombinationer visade sig redan den 22.5 av olika skäl inte vara möj- liga. Uppdraget den 27.5 att bilda regering var också i den meningen överspelat att H. C. Hansen redan vid mötet med kungen samma dag presenterade en fullständig mi- nisterlista.

Innehållet i den senast refererade kom- munikén anger att regeringsbasen precise- rades till socialdemokraterna, radikale venstre och retsforbundet.

2.4 1964 års regeringsbildning

Vid valet den 22.9 1964 fick socialdemo- kraterna 77 mandat, inklusive en färöisk

30 Ibid. s. 116 f. 31 Kabinetssekretariatets kommuniké den 22.5. 32 Ibid. den 27.5.

socialdemokrat (i 0), venstre 38 (— 1), konservative folkeparti 36 (+ 4), radikale venstre 10 (—l), socialistisk folkeparti 10 (— 1) och de uafhxngige 5 (— 1). Härtill kommer två grönländska representanter och en färöing, som alla ställde sig utanför par- tiernas riksdagsgrupper.33 Regeringen bestod vid detta tillfälle av socialdemokraterna och radikale venstre.

Med hänvisning till att regeringskoalitio- nen hade mist majoriteten i folketinget in- fann sig socialdemokraternas J. O. Krag och radikale venstres Karl Skytte hos kung- en den 23.9 varvid statsminister Krag ingav regeringens avskedsbegäran.

Statsministern rekommenderade kungen att konferera med representanter för var och en av de sex folketingsgrupperna om regeringsbildningen.34

Partirepresentanterna inkallades i turord- ning enligt samma princip som redovisats vid föregående regeringsbildning. Det före- ligger dock ingen direkt uppgift om på vil- ken grund turordningen mellan radikale venstre och socialistisk folkeparti avgjor- des. Båda partierna hade fått 10 mandat. Antalet röster på respektive parti har up- penbarligen inte varit avgörande, då so- cialistisk folkeparti fick fler röster än ra- dikale venstre. Turordningen mellan par- tierna blev nämligen den att radikale venst- re föregick socialistisk folkeparti. Enligt Karl Skytte tillämpades regeln att det äldre partiet har förtur vid lika antal mandat.35

Den 24.9 började de första konferenserna hos kungen. Socialdemokraternas formand för folketingsgruppen Carl Petersen tillsam- mans med den politiske ordföranden K. B. Andersen infann sig först hos kungen. Se- dan kom venstres formand och naestfor— mand i folketingsgruppen Erik Eriksen och Axel Kristensen. Konservative folkeparti re- presenterades av sin formand för folke- tingsgruppen Poul Sörensen och sin poli- tiske ordförande Poul Möller. Härefter följde radikale venstres representanter jord- bruksministern Karl Skytte och folketings- formanden Jacob Kierkegaard. Från socia- listisk folkeparti kom sedan formanden för folketingsgruppen Aksel Larsen, åtföljd av

sekreteraren i folketingsgruppen Morten Lange. Slutligen infann sig de uafhaengiges formand och naestformand för folketings- gruppen Iver Poulsen och I. A. Rimstad.36

Socialdemokraterna förordade ”den bre- dest mulige regering under statsminister Krags ledelse”.37 Basen skulle utgöras av de fyra gamla partierna, socialdemokrater- na, venstre, konservative folkeparti och ra- dikale venstre med tillsammans 161 man- dat. Mandatstyrkan bakom förslaget var 77 mandat.

Venstres representanter föreslog ”den bredest mulige liberale regering”,37 innefat- tande venstre, konservative folkeparti och radikale venstre. Basen skulle bli 84 man- dat, och mandatstyrkan bakom förslaget var 38 mandat.

Konservative folkeparti lät meddela att man rätt kungen att låta Erik Eriksen ”un- dersöge muligheden for dannelse af en li- beral regering på det bredest mulige grund- lag”.37 Basen skulle maximalt kunna bli 84 mandat. Därtill kunde man räkna med stöd av de uafhaengiges 5 mandat. Mandatstyr- kan bakom detta förslag var 36 mandat.

Radikale venstre föreslog kungen att det skulle uppdragas åt ”formanden för Social- demokratiet — landets störste parti »— til at söge danne en regering på det bredest mulige grundlag”.37 Med ”formanden” av- såg Skytte J . O. Krag. Vad som menades med ”bredest mulige grundlag” sades inte. Om förstahandsförslaget misslyckades bor- de en regering av socialdemokrater och venstre komma till stånd. Basen i det sist- nämnda fallet skulle bli 115 mandat. Man- datstyrkan bakom rådet var 10 mandat.

Socialistisk folkeparti rådde kungen till att uppdraga åt ”Socialdemokratiets for- mand til enten at danne regering eller at stå i spidsen for en ren socialdemokratisk regering”.37 I sista fallet skulle basen bli 77

33 Folketingsårbog 1963—64, 5. 39. 34 Ibid. s. 35. 35 Intervju med folketingsformanden Karl Skytte den 22.5.1969. 36 Enligt kabinetssekretarens referat av rege- ringsbildningen 1964. 37 Politiken den 25.9.

mandat. Mandatstyrkan bakom förslaget var 10 mandat.

De uafhmngige gav kungen rådet att ge Erik Eriksen i uppdrag att ”danne den bre- dest mulige borgerlige, liberale regering”. Det tillades, att partiet självt inte önskade ingå i en sådan regering, men man var be- redd att stödja den.”

En summering av partiernas råd vid de första konferenserna hos kungen visar, att med 97 mandats styrka föreslogs en rege- ring med socialdemokraterna som ledande parti, och därvid utpekades J. O. Krag som regeringsbildare. För någon form av libe- ral regering uttalade sig representanter för 79 mandat.

Strax efter det att partirepresentanternas konferenser avslutats den 24.9 kallades Krag till kungen. Krag fick då enligt kabi- netssekretariatets kommuniké i uppdrag att ”danne et nyt ministerium på bredest mu— lige basis”.38

Hur summeringen och granskningen av partiernas råd till kungen tillgått och vil- ken roll kungen, kabinetssekretmren och statsministern spelat vid tillkomsten av själ- va beslutet, föreligger det inga närmare uppgifter om.

Den 24.9 på kvällen började Krag sina överläggningar med representanter för so- cialdemokraterna, venstre, konservative fol- keparti och radikale venstre i statsministe- riets lokaler. Fredagen den 25.9 rapportera- de Krag till kungen, att förhandlingarna under torsdagen hade misslyckats. Krag rådde kungen att på nytt inkalla partire- presentanterna för att höra deras mening.39

Socialdemokraterna inledde de nya kon- ferenserna hos kungen med att föreslå en rent socialdemokratisk regering. Basen och mandatstyrkan bakom detta förslag var allt- så 77 mandat. Venstres representanter för- ordade som tidigare en liberal regering. Konservative folkeparti föreslog en liberal regering under Erik Eriksen. Dessutom sade man sig ”uden betingelser af nogen art ville stötte en ren venstre-regering Erik Erik- sen”.40 Basen skulle maximalt bli 84 man- dat, och mandatstyrkan bakom förslaget var 36 mandat.

Radikale venstres representanter menade, att ”en regering af socialdemokratiet og venstre under ledelse af enten Jens Otto Krag eller Erik Eriksen ville vzere den bedste lösning”.40 På en direkt fråga vid en tidningsintervju sade Karl Skytte, att Krag och inte Erik Eriksen borde undersöka om en sådan lösning var möjlig. Om detta för- slag ej kunde realiseras var den näst bästa lösningen en socialdemokratisk minoritets- regering.

Socialistisk folkepartis representanter fö- reslog med stöd av sina 10 mandat på nytt en socialdemokratisk regering. De uaf— haengige upprepade också sitt tidigare råd, om en liberal regering.40 Mandatstyrkan bakom förslaget var 5 mandat.

En summering av den andra omgången konferenser hos kungen visar, att 87 man- dat stod bakom förslaget om en socialde- mokratisk minoritetsregering. Även radikale venstre förordade en sådan lösning, dock först i andra hand. Bakom de något skif- tande förslagen om en liberal regering med venstre som gemensam nämnare stod 79 mandat. Härtill kommer radikale venstres förstahandsförslag om en regering med venstre och socialdemokraterna.

Inget av förslagen hade en majoritet av folketingets mandat bakom sig, men där— emot hade en majoritet tillsammans pekat på Krag. Därav hade 87 mandat (socialde- mokraterna och socialistisk folkeparti) för- ordat honom som regeringsbildare och 10 mandat (radikale venstre) som förhandlare med tanke på en majoritetsregering av venstre och socialdemokraterna. Den sist- nämnda kombinationen var den enda som i denna andra förhandlingsomgång skulle kunna påräkna stöd av en majoritet i folke- tinget.

Några närmare uppgifter om granskning- en av partiernas råd och om själva besluts- fattandet efter den andra förhandlingsom- gången är inte tillgängliga. Resultatet blev dock att kungen enligt den officiella kom-

38 Kabinetssekretariatets kommuniké den 24.9. ” Kabinetssekretariatets första kommuniké den 25.9. 4" Politiken den 26.9.

munikén uppdrog åt statsministern ”at dan- ne nyt ministerium”.41 Krag tog därefter kontakt med venstre för att undersöka möj- ligheten till regeringssamarbete. Efter en kort överläggning Visade sig emellertid en sådan lösning vara omöjlig.

I detta läge fick statsministern av kungen uppdrag ”at söge dannet en socialdemokra- tisk regering”.42 Sålunda preciserades rege- ringsbasen till en socialdemokratisk mino- ritetsregering. Senare på kvällen den 25.9 kunde Krag presentera en rent socialdemo-

kratisk ministerlista för kungen, och följan- de dag utnämndes de nya ministrarna.42

2.5 1968 års regeringsbildning

Folketingsvalet den 23.1.1968 tillkom på initiativ av den socialdemokratiska regering- en Krag, som lät utlysa nyval efter neder- lag i folketinget den 15.12.1967.

Resultatet jämfört med 1966 års val blev att socialdemokraterna fick 63 mandat (— 7), konservative folkeparti 37 (+ 3), venstre 34 (— 1), radikale venstre 27 (+ 14), socialistisk folkeparti ll (— 9), venstreso- cialisterna 4 (+ 4) och liberalt centrum 0 (— 4). Därtill kom två representanter från Grönland och två från Färöarna. En av de färöiska representanterna är inkluderad i socialdemokraternas mandattal, medan de tre övriga stod utanför riksdagsgrupperna.43

Den 24.1 inlämnade Krag regeringens av- skedsansökan. ”Statsministern tilrådede Hans Majestaet at give de politiske partier lejlighed til overfor Kongen at fremföre deres synspunkter angående den politiske situation. Repraesentanter for de politiske partier vil herefter blive anmodet om at give möde på Amalienborg torsdag (25.1) kl. 10.”44

Partierna kallades i storleksordning med socialdemokraterna som första parti. Föl- jande personer infann sig alltså hos kungen: Den avgående statsministern J. O. Krag till- sammans med socialdemokraternas formand for folketingsgruppen Per Haekkerup, kon- servative folkepartis formand för folke-

tingsgruppen Poul Sörensen jämte styrelse- ledamoten i partiets folketingsgrupp Poul Möller, venstres formand för folketings- gruppen Poul Hartling tillsammans med sin neestformand Kr. Ostergaard, radikale venstres formand för folketingsgruppen Karl Skytte och styrelseledamoten i folke- tingsgruppen Hilmar Baunsgaard samt slut- ligen socialistisk folkepartis formand för folketingsgruppen Aksel Larsen tillsammans med sin nzestformand Morten Lange. Vid denna och följande överläggningar hos kungen var även tronföljaren närvarande.45

Socialdemokraternas råd till kungen var ”en bred flertalsregering under socialdemo- kratisk ledelse”. J. O. Krag föreslogs leda regeringsförhandlingarna. Konservative fol- keparti förordade ”en liberal flertalsrege— ring dannet af det konservative folkeparti, venstre og det radikale venstre”. Venstre rekommenderade helt kort "en liberal fler- talsregering”. Radikale venstre föreslog ”en regering, der kan formidle et samarbejde”. Socialistisk folkeparti förordade en regering av socialdemokraterna och radikale venstre med stöd av socialistisk folkepartis man- dat.46

Det bör tilläggas att det dröjde flera da- gar innan det var klart att venstresocialis- terna skulle bli representerade i folketinget. Därför korn regeringsfrågan att avgöras utan samråd med detta parti. Emellertid hade kabinetssekretwren den 25 och 26.1 tagit kontakt med inrikesdepartementet för att få besked om venstresocialisterna skulle bli representerade i folketinget. Vid det se- nare tillfället hade man kommit så långt i rösträkningen att det bedömdes som san- nolikt att venstresocialisterna skulle få fyra mandat. Kabinetssekretwren tog då kontakt med venstresocialisten Erik Sigsgaard och inbjöd honom till överläggningarna hos

41 Kabinetssekretariatets andra kommuniké den 25.9. 42 Folketingsårbog 1963—64, 5. 35. 43 Folketingsårbog 1967—68, 5. 79 f. *” Kabinetssekretariatets kommuniké den 24.1. 45 Kabinetssekretarens referat av regeringsbild- ningen 1968. 45 Berlingske Tidende den 26.1.

kungen den 26. Men Sigsgaard förklarade något senare att partiet inte önskade del— taga i överläggningarna, eftersom valresul- tatet ännu icke var formellt klart.45

Efter de första överläggningarna hos kungen vidtog närmare överläggningar mel- lan och inom partierna. De tre borgerliga partierna enades om att utpeka radikale venstres Hilmar Baunsgaard som ledare för regeringsförhandlingarna.*17

Vid den nya förhandlingsronden hos kungen den 26.1 gav socialdemokraterna samma råd som den 25 .1. Konservative fol- keparti gjorde nu tillägget att man föreslog Hilmar Baunsgaard som regeringsförhand- lare och blivande statsminister. Venstre upprepade sin rekommendation med tilläg- get att Hilmar Baunsgaard skulle utses till förhandlingsledare. Radikale venstre stod också fast vid sitt tidigare råd och gjorde nu samma tillägg som venstre. Socialistisk folkeparti framförde sin tidigare givna re- kommendation med tillägget att J. O. Krag skulle utses till förhandlingsledarefi8

Sammanfattningsvis hade 71 mandat för- ordat någon form av borgerlig regering. 73 mandat rekommenderade en regering med socialdemokratisk medverkan av något slag. Radikale venstre med 27 mandat hade inte gett någon klar rekommendation om rege- ringsbasen. Däremot hade 98 mandat ut- pekat Baunsgaard som regeringsförhandlare.

Summeringen och granskningen gjordes enligt tidigare praxis av kabinetssekretaren och kungen. På grundval av majoritetsre- kommendationen beslöts härvid att ge Baunsgaard ett sonderingsuppdrag. Innan detta skedde tillkallades den avgående stats- ministern Krag, som informerades av kung- en om beslutet.49

Efter den andra ronden överläggningar hos kungen fick alltså Baunsgaard av kung- en i uppdrag ”at undersöge muligheden for at danne en bred flertalsregering”.50

Baunsgaards förhandlingar med partierna visade så småningom att endast en majori- tetsregering baserad på de tre borgerliga partierna var möjlig. Den 27 och 30.1 orien- terade Baunsgaard kungen om förhandling- arnas förlopp, och Baunsgaard uppmanades

vid det sista tillfället att fortsätta förhand- lingarna med partierna.51

Den 1.2 kunde Baunsgaard meddela kungen att hans uppdrag ”at undersöge mu— ligheden for att danne en bred flertalsrege- ring nu var tilendebragt med det resultat, at 3 af de politiske partier, som tilsammen rader over et flertal i Folketinget, naemlig Det konservative Folkeparti, Venstre och Det radikale Venstre, er enede om at ind- gå i et regeringssamarbejde. Hans Majestazt Kongen har herefter opfordret fhv.minister Baunsgaard til at danne et ministerium, re- przesenterende disse partier”.52 Följande dag var fördelningen av ministerposterna klar att presenteras för kungen, och regeringen Krag beviljades avsked och den nya rege— ringen med Hilmar Baunsgaard som stats- minister utnämndeså3

2.6 Danmark — sammanfattning

Initiativet vid tillkomsten av ny ministär tages av statsministern som inlämnar rege- ringens avskedsansökan och samtidigt en- ligt praxis råder kungen att konsultera re- presentanter för de politiska partierna. Partiernas företrädare har efter 1953 in- kallats av kabinetssekretaren i storleksord- ning efter representationen i folketinget. Denna princip följdes inte för partierna i de avgående regeringarna 1950 och 1953. Vid överläggningarna med kungen 1950 fick socialdemokraterna först efter för- handlingsronden, genom statsministern, till- fälle att framföra sina synpunkter. 1953 framförde venstre och konservative folke- parti redan vid tidpunkten för inlämnandet av regeringens avskedsansökan sina syn- punkter. Den avgående statsministern fick

47 Information den 26.1 och Nordisk kontakt 1968: 2, s. 76. 43 Berlingske Tidende den 27.1. 49 Kabinetssekretzerens referat av regeringsbild- ningen 1968. 50 Kabinetssekretariatets kommuniké den 26.1. 51 Berlingske Tidende den 28.1 och den 31.1. 52 Kabinetssekretariatets kommuniké den 1.2. 53 Nordisk kontakt 1968: 2, s. 77.

då även efter förhandlingsronden tillfälle att ta ställning till partiernas råd vid ett sammanträffande med kungen.

Efter 1953 har emellertid samtliga par- tier, även regeringspartierna utsett sina spe- ciella representanter för överläggningar om regeringsbildningen. 1950 fick inte kommu- nisterna deltaga i överläggningarna med kungen, men från och med 1953 har kom— munisterna och senare även socialistisk fol— keparti kallats. Man kan således konstatera att utvecklingen lett fram till att samtliga partier numera kallas i storleksordning till de inledande överläggningarna hos kungen.

Partierna representeras av sina parlamen- tariska ledare. Före 1953 var det regelmäs- sigt formeendene för folketings- och lands- tingsgrupperna, och efter 1953 har det varit formanden för folketingsgruppen och näst- formanden eller partiets politiske ordföran- de. Rent praktiskt förfares så att kabinets- sekretaeren kontaktar formanden för folke- tingsgruppen och inbjuder partiet till över- läggningar hos kungen. Formanden betrak- tas i det här sammanhanget som självskri- ven. Vem som förutom formanden skall re- presentera partiet avgöres inom respektive folketingsgrupp. Någon frihet för kungen eller kabinetssekretaeren att välja person kan man således inte konstatera.54 I allt fall gäller detta från och med 1953 års re- geringsbildning.

Kungen har konfererat ensam med par- tiernas representanter med undantag för 1968, då även tronföljaren var närvarande vid överläggningarna. Kabinetssekretaren underrättas i anslutning härtill om partier- nas råd. Dessa lämnas först muntligt till kungen och sedan i skriftlig form till kabi- netssekretteren av partirepresentanterna. Därefter kontrollerar kabinetssekretaren genom samtal med kungen att de muntliga och skriftliga råden överensstämmer. Båda har då möjlighet att göra en preliminär summering var för sig. Vid den efterföljan- de granskningen fungerar kabinetssekretari- ren som kungens rådgivare?5 Konkretio- men i partiernas rekommendationer vid de olika regeringsbildningarna har skiftat med en tendens till ökad konkretion ju längre

förhandlingarna framskridit vid de olika ministärskiftena.

Vid en summering av principerna för be- sluten att utse regeringsbildare kan man göra vissa allmänna iakttagelser.

Generellt gäller att besluten att utse re- geringsbildande parti eller snarare rege- ringsbildare tydligt överensstämmer med de rekommendationer som representanter för flesta mandat avgivit. Vid besluten att utse regeringsbildare ligger tonvikten snarare på personval än val av regeringsbildande par- ti.56 Som stöd för denna uppfattning kan man åberopa regeringsbildningarna 1957, 1968 och i någon mån 1964, då rekommen- dationerna angav en viss person som rege- ringsbildare. En mera allmän förklaring till detta är att inget parti ensamt haft majori- tet, vilket ger ökad vikt åt personvalet som en väg att uppnå maximalt parlamentariskt stöd.

Förklaringsvärdet av en mekanisk sum- meringsprincip torde vara störst i de fall (1957 och 1968) då en entydig majoritets- rekommendation förelegat för en majori- tetsregering.

I fråga om tillkomsten av minoritetsre- geringarna 1950, 1953 och 1964 förefaller det befogat att komplettera den ovan refe- rerade principen med några ytterligare tänkbara beslutsprinciper. I det första fal- let kan summeringsprincipen sägas vara minst framträdande. Mera avgörande torde det ha varit att venstre ingick i de olika fö- reslagna regeringskombinationerna som en konstant och att detta således underströk partiets praktiska koalitionsmöjligheter. Även vid tillkomsten av den socialdemo- kratiska minoritetsregeringen 1953, då en faktisk majoritet förordade en sådan lös- ning, kan de praktiska samarbetsmöjlighe— terna eller kanske snarare den antydda to- leransen av en sådan regering förutsättas ha spelat in. Samma synpunkter kan an-

54 Enligt intervjuer med kabinetssekretaren M. 0. Olufsen och folketingsformanden Karl Skytte den 22.5.1969. 55 Intervju med kabinetssekretaren M. 0. Oluf- sen den 22.5.1969. 56 Intervju med departementschefen för stats- ministeriet Eigil Jörgensen den 21.5.1969.

läggas på 1964 års socialdemokratiska en- partiregering. I de tre nu nämnda fallen kan också principen om det största partiet som regeringsbildare ha spelat en roll. 1950 var venstre det största oppositionspartiet, och 1953 och 1964 var socialdemokraterna det största partiet i folketinget.

I de fall då majoritetsrekommendationer inte har förordat majoritets- eller minori- tetsregeringar är beslutssituationen således mera komplicerad. Kungen och kabinets- sekretzeren får då genom kontakter med partierna utröna deras inställning till olika regeringsalternativ. Det alternativ som er- håller största parlamentariska stöd eller to- lerans i mandat räknat blir sedan utslags- givande vid valet av regeringsbildare. Mini- mikravet är då att den väntade regeringen inte har en majoritet i folketinget emot sig.57 De ovan angivna beslutsprincipema kan i det sammanhanget betraktas som an-

visningar för beslutsfattarna och partire- presentanterna om vilket parti eller vilken partikombination, som kan förväntas få största parlamentariska stöd. Dessa princi- per sammanfattas här i tabell nedan. Utformningen av regeringsbildningsupp- draget med avseende på regeringens parla- mentariska bas har varit skiftande. 1953 gavs officiellt ingen antydning om basen, 1950 förelåg en antydan, 1957 gavs en tyd— lig hänvisning och 1964 och 1968 precise- rades regeringsbasen klart. Preciseringarna har gällt vilka partier som borde ingå i re- geringen och inte avsett någon mera all- män rekommendation av typen majoritets- eller minoritetsregering. I de slutgiltiga upp- dragen har inte heller någon precisering av typen borgerlig eller socialistisk regering el- ler kombination av dessa block angivits.

57 Intervju med kabinetssekretaeren M. 0. Oluf- sen den 22.5.1969.

Dubbel- Block- Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets- Största valfrarn- rekommen- Borgerlig el. regeringens möjligheter parti gång dation socialistisk2 fall

1950 x 1 x 1953 x x 1957 x x 1964 x x 1968 x x )(

1 I detta fall största oppositionsparti. " Någon traditionell blockbildning i denna mening kan emellertid inte sägas vara etablerad i Danmark. Eventuellt kan dock denna uppdelning ha spelat en roll 1968.

3 Finland

Ministärbildningen regleras helt kortfattat i den finska författningen. Det stadgas näm- ligen i é 36 i regeringsformen att presiden- ten till medlemmar av statsrådet kallar per- soner som ”böra åtnjuta riksdagens förtro- ende”.1 I finsk parlamentarisk praxis inne— bär detta, att ministären anses äga ”riksda- gens förtroende ända tills motsatsen ut- tryckligen tillkännages. Förtroende innebär då i den politiska terminologin detsamma som avsaknad av misstroende.”2 Ett särdrag i finsk parlamentarisk praxis mot bakgrund av presidentens maktställning är att rege- ringen bör ”äga såväl presidentens som riksdagens förtroende. Republikens presi- dent ger regeringen sitt förtroende i och med han utnämner den.”3

3.1 Tillkomsten av den tredje regeringen Fagerholm 1958

Vid ordinarie val till riksdagen i juli 1958 fördelades riksdagens 200 mandat på föl- jande sätt. Folkdemokraterna fick 50 man- dat (+ 7), socialdemokraterna 48 (— 6), agrarerna 48 (— 5), nationella samlingspar- tiet 29 (+ 5), svenska folkpartiet 14 (+ 1), finska folkpartiet 8 (— 5) och de oavhängi- ga socialdemokraterna 3 (+ 3).4

Utan att den sittande expeditionsministä- ren Kuuskoski vid riksdagens öppnande in- lämnat sin avskedsansökan, beslöt president Kekkonen att inkalla riksdagens talrnän och

riksdagsgruppernas ordförande för att dis- kutera en lösning av regeringsfrågan.5

Enligt praxis inledde talmannen den s.k. presidentronden, och sedan tillkallade pre- sidenten partiernas gruppordförande efter partiernas storleksordning och började då med det största partiet i riksdagen.6 Agra- rerna och socialdemokraterna fick i valet lika många mandat. Men när riksdagsgrup- perna konstituerades anslöt sig 10 social- demokrater till den socialdemokratiska op- positionen. Detta förklarar varför agrarer- na kom före socialdemokraterna i presi- dentronden och likaså varför den social- demokratiska oppositionen kom före finska folkpartiet.7

Den 30.7 besöktes presidenten således i tur och ordning av gruppordförandena för folkdemokraterna, agrarerna, socialdemo- kraterna, samlingspartiet, svenska folkpar- tiet, de oavhängiga socialdemokraterna (si- moniterna) och finska folkpartiet.8

Folkdemokraterna gav presidenten rådet att ”en regering med klar vänstermajoritet”3

1 Regeringsform för Finland, given i Helsing- fors den 17.7.1919, tryckt i Riksdagsman- nens lagsamling. Helsingfors 1957. 2 Nousiainen, Finlands politiska system, 5. 265. 3 Merikoski, Hallituksen muodostaminen suo- messa (Regeringsbildningen i Finland). Po- litiikka 1967: 1, s. 13. Nordisk kontakt 1953: 11, s. 566. Ibid. s. 572. Nousiainen, a. a., s. 263. Nordisk kontakt 1958: 11, s. 568 och 570. Hufvudstadsbladet den 30 och 31.7.

macen!»

skulle bildas. Agrarerna uttryckte endast sin önskan att ej medverka i den nya regering- en. Socialdemokraterna, samlingspartiet, svenska folkpartiet och även finska folk- partiet förordade en regering, som stödde sig på en omfattande majoritet i riksdagen dock utan medverkan av folkdemokraterna. Simoniterna slutligen uttalade sig för en parlamentarisk majoritetsregering.8

Sammanfattningsvis uttalade sig repre- sentanter för 89 mandat för en regering med basen 150 mandat. Folkdemokraterna med 50 mandat förordade en regering med klar vänstermajoritet. Hur detta skall tol- kas, är svårt att avgöra, och likaså var si- moniternas uttalande om regeringsbasen all- mänt hållet. Att agrarerna intog en negativ hållning till regeringsmedverkan och inte gav några klara rekommendationer om den kommande regeringens sammansättning, bi- drog också till den oklara situationen. Så- ledes hade inte något förslag med majoritet bakom sig förordat någon klart angiven re- geringskombination. Närmast låg det med 89 mandats styrka framförda förslaget om en regering med en omfattande majoritet utan folkdemokraterna.

Enligt praxis summeras och granskas par- tiernas råd av presidenten, som i denna si- tuation lät den största riksdagsgruppens statsministerkandidat göra första försöket att bilda regering.9 Folkdemokraternas vice ordförande i riksdagsgruppen Eino Kilpi fick alltså den 31.7 uppdraget att undersö- ka möjligheten att "bilda en majoritetsre- gering baserad på vänsterpartierna”.10

Redan dagen efter kunde Kilpi efter re- sultatlösa kontakter med de båda socialde- mokratiska grupperna konstatera, att han ej kunde genomföra uppdraget. Han anhöll därför att presidenten befriade honom från uppdraget vilket också skedde.

Senare samma dag kallades socialdemo- kratiska riksdagsgruppens ordförande och andre vice ordförande till presidenten för överläggningar. På presidentens direkta för- frågan meddelades. att gruppen utsett Onni Hiltunen till sin statsministerkandidat. Den 2.8 kallades Hiltunen till presidenten. So- cialdemokratiska partiet kan i denna situa-

tion betraktas som det näst största par- tiet, eftersom agrarerna avvisat regerings- medverkan. Presidenten gav Hiltunen i upp- drag att ”bilda en ny regering på en sådan bas, i vilken alla riksdagsgrupper med un- dantag av DFFF:s (folkdemokraterna) riksdagsgrupp vore företrädda . . .”11 Men även Hiltunen fick efter några dagar, efter— som agrarerna på nytt avvisade regerings- medverkan, konstatera att han ej kunde fullgöra sitt uppdrag och begärde befrielse från uppdraget.12

Budet gick då till samlingspartiets stats- ministerkandidat Plivio Hetemäki som re- presentant för det i storleksordningen tre'd- je största partiet. Men även han fick efter agrarernas nej avsäga sig uppdraget.13

Därefter tillkallade presidenten agrarer- nas riksdagsgruppordförande och de två vice ordförandena varvid presidenten upp- ges ha vädjat till agrarerna att ingå i nå- gon form av regering. Sedan tillkallades ordförandena i agrarernas, socialdemokra- ternas och socialdemokratiska oppositio- nens riksdagsgrupper. Presidenten föreslog att de skulle inleda förhandlingar för att få till stånd en majoritetsregering. Vid gruppsammanträden följande dag beslöt partierna att ställa sig positiva till presi- dentens förslag.14

De tre partierna började med förhand- lingar om ett regeringsprogram, men den 25.8 stod det klart att man inte kunde upp- nå en lösning. Presidenten kallade då samt- liga gruppers ordförande till överläggningar den 26.8.

Vid denna nya presidentrond — med samma turordning mellan partierna som ti- digare — inledde folkdemokraterna med att föreslå en statsministerkandidat ur arbetar- kretsarna, som var positiv till samarbete mellan folkdemokrater och socialdemokra- ter. Någon egen statsministerkandidat före-

9 Nordisk kontakt 1958: 12, s. 615. 1” Hufvudstadsbladet den 2.8. 11 Ibid. den 3.8. 12 Nordisk kontakt 1958: 12, s. 616. 13 Ibid. 14 Hufvudstadsbladet den 7 och 8.8.

slogs inte, och man gav inte heller något direkt förslag på en lämplig statsminister- kandidat.

Agrarerna sade sig stödja en socialdemo- kratisk statsministerkandidat. Socialdemo- kraterna meddelade, att de inte utsett nå- gon ny sådan kandidat. Övriga partier an- såg, att statsministerkandidaten borde häm- tas ur antingen ”agrarernas eller socialde- mokraternas led”.15

Inga klara anvisningar gavs således på någon statsministerkandidat. Men med ut- gångspunkt i partiernas råd torde man kun- na säga, att en majoritet pekade på en so- cialdemokratisk statsministerkandidat.

I detta läge tog presidenten själv initiati- vet och uppmanade enligt den officiella kommunikén den förre socialdemokratiske statsministern K. A. Fagerholm att ”son- dera möjligheterna att bilda en under hans ledning stående majoritetsregering”. Vidare ”har republikens president ansett det nöd- vändigt att regeringen bildas på en så bred bas att alla riksdagsgrupper skulle vara re- presenterade i regeringen”.16

Presidentens uppdrag till Fagerholm gavs tydligtvis utan att den socialdemokratiska gruppen givit sin sanktion till detta och än mindre föreslagit Fagerholm.

Inte oväntat visade sig en allpartirege- ring omöjlig att bilda. Enligt den andra of- ficiella kommunikén den 26.8 uppmanade presidenten Fagerholm ”att undersöka möj- ligheten att bilda en majoritetsregering. Ge- neraldirektör Fagerholm lovade att på ons- dagen meddela, om han anser sig kunna skrida till sonderingar.”18 Dagen efter fick Fagerholm sitt partis tillstånd att fortsätta sina förhandlingar, och efter att ha medde- lat presidenten detta tog Fagerholm kon- takt med representanter för alla partier utom folkdemokraterna.”

Beslutet att utse Fagerholm till regerings- bildare kan vad det gäller valet av person föras tillbaka på presidenten personligen. Däremot kan det sägas, att partiernas upp- fattning vid den andra presidentronden om statsministerkandidatens partitillhörighet pekade på en socialdemokrat. Det kan till- läggas, att innan Fagerholm accepterade det

slutgiltiga uppdraget hade han fått sitt par- tis tillstånd.

Uppdragets utformning, ”att undersöka möjligheten att bilda en majoritetsregering”, avsåg sonderingar av möjligheten att bilda en majoritetsregering. Om möjligheten fanns var det sedan liktydigt med regeringsbild- ningsuppdrag. Den 29.8 kunde Fagerholm meddela presidenten, att han kunde bilda en fempartiregering bestående av agrarerna, socialdemokraterna, samlingspartiet, finska folkpartiet och svenska folkpartiet.

Samma dag beviljades expeditionsministä— ren Kuuskoski avsked, och presidenten ut— nämnde de nya ministrarna enligt det för- slag till ministerlista som de fem partierna utarbetat.18

3.2 Tillkomsten av den fjärde regeringen Sukselainen 1959

Efter det att Sovjetunionen under hösten 1958 demonstrerat sitt missnöje med rege- ringen Fagerholms utrikespolitik, begärde agrarernas regeringsmedlemmar med utri- kesminister Virolainen i spetsen, att rege- ringschefen skulle befria dem från rege- ringsuppdragen. Som en konsekvens av det- ta inlämnade statsminister Fagerholm till presidenten hela regeringens avskedsansö- kan den 4.12.1958. Regeringen ombads emellertid av presidenten att fungera tills ny regering var bildad. Senare samma dag kallade presidenten företrädare för alla par- tier till överläggningar.19

Vid den efterföljande presidentronden rådgjorde presidenten först med talmannen och sedan med partiernas gruppordföran- de i samma ordning som tidigare. Liksom vid föregående regeringsbildning är det inte bekant vad talmannen yttrat som förste besökare hos presidenten.

Folkdemokraterna anförde som sin me- ning, att de högerkretsar som skapat den

15 Ibid. den 27.8. 16 Hufvudstadsbladet den 27.8. " Ibid. den 28.8. 13 Hufvudstadsbladet den 30.8. 19 Ibid. den 5.12.1958.

nuvarande in- och utrikespolitiska situatio- nen inte kunde sitta med i en regering. Re- geringen ”måste bildas av representanter för de medborgarkretsar, som önskar och förmår vidta åtgärder för att ändra utri- kes- och inrikespolitiken så att den motsva- rar folkets intressen. Gruppen är villig till att medverka till en sådan lösning.”19

Agrarerna menade, att ”den nya rege- ringen borde bli en sådan, som förmår re- da upp det uppkomna utrikespolitiska lä- get”.19 Socialdemokraterna ansåg, att ”den nuvarande regeringsbasen också i fortsätt- ningen var lämplig”.19 Som statsminister- kandidat framfördes K. A. Fagerholm. Samlingspartiet önskade ”en parlamenta- risk regering på bred bas”19 innefattande de sex partierna utom folkdemokraterna. Svenska folkpartiet rekommenderade ”en regering på bred bas som omsluter alla de- mokratiska partier”.19 Den socialdemokra- tiska oppositionen förordade "en majori- tetsregering på så bred parlamentarisk bas som möjligt och regeringen bör även till sin sammansättning i varje hänseende vara funktionsduglig. Den bör ha förutsättning- ar att föra landets utrikespolitik och det ekonomiska umgänget med andra länder in i normala fåror.”19 Slutligen gav finska folkpartiet rådet om ”en så bred regerings- bas som möjligt. Det avgörande i fråga om statsministern bör vara hans personliga egenskaper.”19

En sammanfattning av de rekommenda- tioner partierna gett angående regeringsba- sen visar att samlingspartiet och svenska folkpartiet med tillsammans 43 mandat re- kommenderat en regeringsbas omfattande alla partier utom folkdemokraterna. So- cialdemokraterna hade därnäst med 38 mandat förordat en fortsättning av fem- partiregeringen. Den socialdemokratiska op- positionen med 13 mandat föreslog en ma- joritetsregering på så bred bas som möjligt. Finska folkpartiet med 8 mandat önskade ”en så bred regeringsbas som möjligt”.19

Agrarerna och folkdemokraterna gav ingen positiv rekommendation om rege- ringsbasen. Däremot betonade dessa båda partier och den socialdemokratiska opposi-

tionen angelägenheten av att lösa de utri- kespolitiska och ekonomiska problemen.

Det enda förslaget till statsministerkan- didat var K. A. Fagerholm, som förorda- des av socialdemokraterna.

Summeringen och granskningen av par- tiernas besked företogs som vid tidigare till- fällen av presidenten. I detta fall diverge- rade råden kraftigt, och dessutom var de i vissa fall mycket vagt formulerade. Den starkaste, konkreta rekommendationen gavs för övrigt med endast 43 mandats styrka.

Den 5.12 kallades till informella över- läggningar hos presidenten, först den so- cialdemokratiske gruppordföranden och se- dan samlingspartiets gruppordförande åt- följd av två av partiets ministrar i den sit- tande regeringen. Vad som dryftades un— der dessa överläggningar är emellertid inte bekant.20

Den 8.12 tillkallade presidenten talman- nen tillika agrarernas partiordförande Suk- selainen, som fick i uppdrag ”att utreda på vilken bas en regering, som stöder sig på majoriteten i riksdagen, borde bildas med beaktande av de uppgifter som överlåtits på regeringen för avgörande”.21 Sukselai- nen åtföljdes vid sitt besök hos presidenten av ordföranden i agrarernas riksdagsgrupp Kleemola. Efter besöket klargjorde Sukse- lainen att det ej var ett sonderingsuppdrag i vanlig mening som han fått och än mind- re ett uppdrag att bilda regering.21 Det tor- de snarast kunna klassificeras som ett in- formationsuppdrag åt Sukselainen i hans egenskap av talman.

Presidentens nästa åtgärd blev att kalla representanter för samlingspartiet till över— läggningar. Innehållet i dessa är obekant.21

Den 11.12 informerade Sukselainen pre- sidenten om sina utredningar angående re- geringsbasen. Sukselainens slutsats var att en sju- eller sexpartiregering inte kunde åstadkommas, varför endast ett alternativ som grundade sig på samarbete mellan fyra eller fem partier var möjligt.22 Några när-

?" Hufvudstadsbladet den 6.12. 21 Ibid. den 9.12. ” Ibid. den 12.12.

mare preciseringar av regeringsbasen gjor- de Sukselainen såvitt bekant inte.

Samma dag fick agrarernas gruppordfö- rande Kleemola av presidenten i uppdrag att bilda regering ”med beaktande av att den nya regeringen skall kunna lösa de uppgifter, som väntar den".22 Att speciellt notera är att uppdraget inte var ett sonde- ringsuppdrag utan helt enkelt ett uppdrag att bilda regering. Därmed uteslöts inte möjligheten av en minoritetsregering. Dock skulle regeringen kunna lösa, som det het- te, ”de utrikespolitiska problem som föran- lett regeringskrisen”.22

Den 15.12 befriades Kleemola från upp- draget efter det att förhandlingarna råkat i ett dödläge och eftersom Kleemola och agrargruppen var eniga om att ej bilda mi- noritetsregering.23

En ändring i samlingspartiets negativa at- tityd till Kleemolas förslag till fördelning av ministerposterna ledde till att Kleemola på nytt fick uppdrag "att sondera möjlig- heterna att bilda regering på det sätt som förutsattes i svaret”.24 Med ”svaret” avses samlingspartiets skriftliga besked till Klee- mola. Men även dessa sonderingar blev re- sultatlösa.

Nästa initiativ från presidenten blev att ge Kleemola ett nytt uppdrag, som avsåg bildandet av en expeditionsministär eller presidentregering.25 Detta förslag hade re- dan den 14.12 framförts av finska folkpar- tiet som en lösning om inte en majoritets- regering kunde bildas.26 På kvällen den 16.12 skickade presidenten ett handbrev till riksdagsgrupperna under hänvisning till att förhandlingarna om en majoritetsregering misslyckats och till att en ”minoritetsrege- ring kan, om en sådan alls skulle kunna bildas, inte anses som en tillfredsställande lösning . . . På grund därav vänder jag mig till Er riksdagsgrupp och ber, att gruppen skulle tillåta medlemmar av den eller av Ert parti att deltaga i en expeditionsmi- nistär under riksdagsman Kauno Kleemo- las ledning.”27

Om presidentens intention förverkligades skulle det alltså skapas en politiskt sam— mansatt expeditionsministär med drag av

allpartiregering.28 Men socialdemokraterna, samlingspartiet och svenska folkpartiet av- visade förslaget under hänvisning till att möjligheterna att bilda en parlamentarisk regering borde undersökas på nytt. Presi- denten skall då ha uppmanat Kleemola att på nytt förhandla med de icke-kommunis- tiska gruppordförandena.29 Men detta ledde inte till något resultat.

Den 19.12 utfärdade presidenten följande kommuniké: ”Riksdagsman Kauno Klee- mola besökte på fredagen klockan 22.30 re- publikens president och meddelade denne att hans förhandlingar för att bilda en po- litisk presidentregering inte har lett till re- sultat. Republikens president befriade riks- dagsman Kleemola från det uppdrag som förutsattes i republikens presidents brev till riksdagsgrupperna.”30

Den 2.1.1959 överlade presidenten med finska folkpartiets ordförande Merikoski och sedan med Emil Skog från den social- demokratiska oppositionen.31 Det är emel- lertid inte bekant vad som avhandlades un- der dessa överläggningar.

Vissa partier kände sig emellertid uppen- barligen oroade inför möjligheten att bli förbigångna vid regeringsbildandet under riksdagens juluppehåll. Därför vidtog svens- ka folkpartiets, samlingspartiets och social- demokratiska partiets gruppordförande en något ovanlig åtgärd. Man skickade näm- ligen ett gemensamt brev till riksdagens tal- man av följande lydelse: ”Då det inte kan godkännas att regering bildas utan riksda— gens medverkan, anser vi det nödvändigt att riksdagen bereds tillfälle att delta i ut- redningen av regeringskrisen genom att den

23 Hufvudstadsbladet den 16.12. 24 Ibid. den 17.12. 25 Ibid. % Ibid. den 15.12. 27 Ibid. den 17.12. 28 För en närmare diskussion av presidentre- geringar och expeditionsministärer hänvisas till Allan Kuusistos uppsats: ”Parliamentary crises and presidial governments in Finland”. (Parliamentary Affairs Vol. 9 (1957—58), 5. 341—349) och Merikoski, a. a., s. 2 och 13 f. 29 Hufvudstadsbladet den 18.12. 30 Ibid. den 20.12. 31 Ibid. den 31.1.1959.

sammankallas för att uppfylla sin i grund- lagen stadgade rättighet. Vi ber därför hög- aktningsfullt, att Ni, herr talman, bevakar denna riksdagens rättighet och skyndsamt måtte sammankalla riksdagen.”32

Talmannen Sukselainen sammankallade riksdagen till den 8.1, och därvid inleddes en ny presidentrond med talmannen och representanter för riksdagsgrupperna. Re- sultatet blev att presidenten uppdrog åt Sukselainen ”att sondera möjligheterna att bilda en parlamentarisk majoritetsrege- ring”.33

Sukselainen accepterade uppdraget men kunde snart konstatera att en parlamenta- risk majoritetsregering inte kunde bildas, och han meddelade presidenten detta. Den 9.1 gav agrargruppen Sukselainen fullmakt att fortsätta sonderingarna för en parla- mentarisk minoritetsministär.34 Följande dag kallades Sukselainen till överläggningar hos presidenten. Då fick Sukselainen upp- drag ”att sondera möjligheterna för en par- lamentarisk minoritetsregering".35

Så småningom visade sig även detta se- nare alternativ ogenomförbart och den 12.1 meddelade Sukselainen presidenten att han avstod från vidare försök. Sukselainen moti- verade sitt beslut med att ”en minoritetsre- gering utan det tilltänkta stödet av en väns- tergrupp enligt hans åsikt inte kan klara av de förestående svårigheterna”.36

Därefter tillkallade presidenten represen- tanten för agrargruppen, och presidenten uppmanade gruppen att ”ta ställning till möjligheten att bilda en ren agrarminis- tär".36 Gruppen accepterade vid ett sam- manträde följande dag denna utväg, och Sukselainen fick kort därefter uppdrag att bilda regering.37

I stället för att som vid föregående rege- ringsbildning låta det största partiet d.v.s. folkdemokraterna göra första försöket att bilda regering lät presidenten denna gång talman Sukselainen få ett informationsupp- drag. Därefter hade agrarerna under hela proceduren hand om möjligheten att bilda regering om man bortser från presidentens misslyckade försök att bilda en president- regering. Men även i det fallet skulle en

agrar stå i spetsen för regeringen. Motivet bakom presidentens beslut att låta någon ur agrarerna bilda regering får troligen sö- kas i partiets koalitionsmöjligheter eller möjlighet till tolerans från både de övriga borgerliga partierna och socialdemokrater- na. Vidare kan det tilläggas, att agrarerna var det största partiet i en tänkbar majori- tetsregering i den rådande politiska situa- tionen.

Sukselainens slutliga uppdrag att bilda ”regering av personer tillhörande agrarför- bundet”37 verkställdes den 13.1, och därvid beviljades regeringen Fagerholm avsked. På utrikesministerposten placerades Ralf Törn- gren, som visserligen tillhörde svenska folk- partiet men som närmast betraktades som fackminister.37 Här preciserades alltså rege- ringsbasen klart i det slutliga uppdraget att bilda regering.

3.3 1962 års regeringsbildning

Vid valet i februari fick agrarerna 53 man- dat (+ 5), folkdemokraterna 47 (— 3), so- cialdemokraterna 38 (— 10), samlingspar- tiet 32 (+ 3), svenska folkpartiet 14 (i 0), finska folkpartiet 13 (+ 5), den socialdemo- kratiska oppositionen 2 (— 1) och de fri- sinnade ] (+ 1) mandat. Jämfört med 1958 års val fick de borgerliga partierna nu ma- joritet i riksdagen.38

Efter det att president Kekkonen instal- lerats för en ny sexårsperiod den 1.3 in- lämnade statsminister Miettunen den agrara minoritetsregeringens avskedsansökan.39 Presidenten uppmanade regeringen att kvar— stå tills ny regering utnämnts.40

Följande dag kallade presidenten till över- läggningar om den nya regeringen. Presi- denten avgör som tidigare nämnts turord— ningen vid konsultationerna. Enligt praxis 32 Ibid. den 6.1. 33 Nordisk kontakt 1959: 1, s. 18. 34 Ibid., s. 18 f. 35 Hufvudstadsbladet den 11.1. 35 Nordisk kontakt 1959: 1, s. 19. 37 Hufvudstadsbladet den 14.1. 33 Nordisk kontakt 1962: 3, s. 14.

39 Nordisk kontakt 1962: 4, s. 207 f. 4” Hufvudstadsbladet den 2.3.

kallades först talmannen och sedan ordfö- randena för samtliga partiers riksdagsgrup- per med början på det största partiet. Lik- som vid tidigare regeringsbildningar före- träddes partierna av ordförandena och vice- ordförandena i respektive gruppresidier.

Agrarernas representanter, som inledde presidentronden, klargjorde för presidenten att partiet gärna överlät regeringsansvaret åt andra partier. Någon direkt rekommen- dation gav man inte, utan partiet önskade först ta ställning till de andra partiernas förslag. Folkdemokraterna ansåg att en par- lamentarisk majoritetsregering skulle bildas ”med hjälp av de grupper och partier, som representerar folket på landsbygden och bo- sättningscentra”.41 Däremot ansåg partiet, ”att högerkretsarnas plats inte är i det freds- älskande och demokratiska Finlands rege- ring”.41 Socialdemokraterna rekommendera- de ”en majoritetsregering bestående av de demokratiska partierna. Gruppen ansåg att regeringsbildaren mot bakgrunden av valre- sultatet bör bli en agrar.”42 Man kunde vi— dare, beroende på programmet, tänka sig att medverka i en regering.

Samlingspartiet önskade, ”att landet på basen av de förutsättningar valresultatet gett bör erhålla en funktionsduglig parla- mentarisk majoritetsregering”.42 Svenska folkpartiet förordade en parlamentarisk ma- joritetsregering av de demokratiska partier- na. Finska folkpartiet ansåg att en regering borde bildas ”på en klar centermajoritets- bas”. ”Med hänsyn till regeringens verk- samhetsmöjligheter kunde man överväga att komplettera den egentliga centern så, att regeringen finge en parlamentarisk majori- tetsbas i riksdagen.”42 Socialdemokratiska förbundet önskade en funktionsduglig rege- ring i synnerhet med avseende på utrikes— politiken men även med tanke på inrikes- politiken.42

Sammanfattningsvis hade alltså rekom- mendationen om en parlamentarisk majo- ritetsregering bestående av de demokratis- ka partierna framförts av representanter för 84 mandat. Den mest konkreta rekom- mendationen var en regering med agrarer- na som den fasta kärnan, utbyggd till en

parlamentarisk majoritetsregering. 13 man- dat stod bakom detta förslag, som kan in- rymmas under den tidigare nämnda all- männa rekommendationen om en parla- mentarisk majoritetsregering. Därtill hade socialdemokraterna ansett att regeringsbil- daren skulle utses bland agrarerna.

Presidentens summering och granskning av partiernas råd ledde den 6.3 till att tal- mannen Kleemola (agrar) fick i "uppdrag att undersöka om möjligheter finns att bil- da en majoritetsregering representerande alla partier, eller på vilken annan bas en majoritetsregering kunde åstadkommas".43

Kleemola fick sålunda ett s.k. informa— tionsuppdrag och han tog kontakt med par- tierna. Efter några dagar var det klart att en allpartiregering inte kunde skapas. Då presenterade Kleemola sex regeringsalterna- tiv för riksdagsgrupperna: ”I) en borgerlig majoritetsregering, där FFC (fackförening- arnas i Finland centralförbund) medverkar, 2) en rent parlamentarisk borgerlig majori- tetsregering, 3) en regering, där agrarför- bundet, svenska och finska folkpartiet samt arbetsmarknadsorganisationerna skulle vara representerade; även denna regering skulle indirekt vara en majoritetsregering, 4) en regering bildad av agrarförbundet, svenska och finska folkpartiet samt FFC, 5) en mi- noritetsregering med agrarförbundet och de båda folkpartierna samt 6) slutligen en ren agrarministär.”43

Samlingspartiet tog ställning för både al- ternativ 1 och 2, medan svenska folkpartiet endast förordade alternativ 2. Agrarerna var positiva endast till förslaget om en majori- tetsregering enligt alternativ 1. Folkdemo- kraterna kunde inte acceptera något av de givna alternativen. Samma inställning hade den socialdemokratiska oppositionen. Fins- ka folkpartiet konkretiserade sin tidigare av- givna rekommendation om en centerdomi— nerad regering. Partiet menade, att rege- ringen borde ”utgöras av agrarförbundet, finska folkpartiet och svenska folkpartiet

41 Nordisk kontakt 1962: 5, s. 261 f. 42 Hufvudstadsbladet den 3.3. 43 Nordisk kontakt 1962: 5, s. 262 f.

och att den skulle kompletteras med någon representant för högern”.44 Det bör tilläg- gas att socialdemokraterna inte tillställdes de sex alternativen för yttrande.

Med ledning av gruppernas svar på de sex alternativa regeringsbaserna som talmannen presenterat för presidenten gav denne den 12.3 något överraskande finska folkpartiets förre ordförande Merikoski i uppdrag ”att bilda en regering, som stöder sig på en riks- dagsmajoritet av icke-socialistiska partier”.45 Merikoski meddelade, att han skulle under- söka möjligheterna och sedan lämna slutligt svar om han kunde åta sig uppdraget. Men hans sonderingar ledde inte till att han an- såg sig kunna bilda regering enligt uppdra- get. Därför avstod Merikoski den 14.3 från att åtaga sig uppdraget.45

Följande dag fick agrarernas utrikesmi- nister Ahti Karjalainen regeringsbildnings- uppdrag av presidenten. Att det blev en ag- rar skulle kunna förklaras av att socialde- mokraterna och finska folkpartiet med 51 mandat kunde anses stödja en sådan lös- ning. Om sedan agrarerna accepterade, vil— ket Karjalainen gjorde, skulle alltså en ma- joritet uppstå för agrarerna som regerings- bildare. Beslutet att utse en agrar till rege- ringsbildare kan också tänkas ha motiverats av att agrarerna var riksdagens största parti. Eventuellt har även den borgerliga majori- teten i riksdagen varit av betydelse i det här sammanhanget.

Efter segslitna förhandlingar mellan par- tierna och arbetsmarknadsorganisationer och personliga vädjanden av presidenten, till samlingspartiet den 29.3 och till samlings- partiet och svenska folkpartiet den 12.4 om kompromissvilja och stöd åt Karjalainen,48 kunde en överenskommelse uppnås.

Karjalainen löste uppdraget ”att bilda re- gering med stöd av de icke-socialistiska par- tierna”45 den 13.4. Det blev en majoritets- regering bestående av agrarerna, samlings- partiet, svenska folkpartiet och finska folk- partiet. Därtill kom tre representanter för fackföreningsrörelsen FFC.47 Uppdragets formulering krävde inte direkt en majori- tetsregering, men basen var begränsad till de icke-socialistiska partierna.

Vid riksdagsvalet i mars 1966 fick social- demokraterna 55 mandat (+ 17), centerpar- tiet (tidigare agrarerna) 49 (— 4), folkdemo- kraterna 41 (— 6), samlingspartiet 26 (— 6), svenska folkpartiet 12 (— 2), liberala (fins- ka) folkpartiet 9 (— 5), socialdemokratiska förbundet 7 (+ 5) och småbondepartiet 1 (+ 1). Däremot skulle den nya riksdagen få en socialistisk majoritet.48

Vid detta tillfälle stod regeringen under ledning av agraren Virolainen. Regerings— basen var då densamma som för Karjalai- nens regering 1962.

Strax efter valet tog presidenten initiativ till en orienterande konferens angående den förestående regeringsbildningen med talman K. A. Fagerholm.49 Resultatet av dessa överläggningar blev att presidenten gav so- cialdemokratiska partiets ordförande Rafael Paasio inofficiellt uppdrag att inleda rege- ringssonderingarna. Uppdraget avsåg ”en undersökning av partiernas inställning till en regering, vari samtliga i riksdagen repre- senterade partier skulle vara företrädda”.49

Paasios sonderingar gav negativt resultat. Dessutom underströk samlingspartiet och svenska folkpartiet, att man inte ansåg sig på förhand kunna binda de nya riksdags- grupperna. Den 30.3 meddelade Paasio pre- sidenten utgången av förhandssonderingar- na, och det beslöts att regeringsfrågan offi- ciellt skulle tas upp den 14.4 då riksdags- grupperna konstituerat sig och regeringen Virolainen inlämnat sin avskedsansökan.50

Den 14.4 sammanträdde riksdagen, och Rafael Paasio valdes till talman. Samma dag inlämnade regeringen Virolainen sin avskedsansökan. Vid den efterföljande pre- sidentronden inkallades först talmannen och sedan partiernas gruppordförande liksom vid tidigare regeringsbildningar.

44 Hufvudstadsbladet den 10.3. 45 Nordisk kontakt 1962: 5, s. 264. 45 Hufvudstadsbladet den 30.3 och den 13.4. 47 Nordisk kontakt 1962: 7, s. 385 ff. 43 Ibid. 1966: 6 s. 341. 49 Svenska Dagbladet den 25.3. 50 Nordisk kontakt 1966: 6 s. 342.

Socialdemokraterna rekommenderade ”en regering, vari förutom vänstern även cen- terpartiet och helst även de båda folkpar- tierna skulle vara representerade”.51 Som regeringsbildare föreslogs Paasio. Center- partiet framhöll, att vänstern ”framförallt socialdemokraterna”52 borde överta rege- ringsansvaret och för egen del var partiet endast berett att diskutera medverkan i en allpartiregering. Om en sådan var omöjlig, återstod alternativet med en majoritetsre- gering, baserad på vänstern, och en social- demokratisk minoritetsregering. Folkdemo- kraterna ansåg, att det vore bäst med en parlamentarisk majoritetsregering beståen- de av alla vänsterpartier och centern. I and- ra hand borde en majoritetsregering av samtliga vänsterpartier bildas. Samlingspar- tiet förordade ”en regering på så bred bas som möjligt bestående av de demokratiska partierna”.53 Av samma mening var svenska folkpartiet, som tillade att socialdemokra- terna och centerpartiet borde bli kärna i den nya regeringen. Liberala folkpartiet menade, att ”socialdemokraterna bör åläggas att bil- da regering och att strävan härvid borde vara en parlamentarisk majoritetsrege- ring”.53 Socialdemokratiska förbundet an- såg, att vänstern borde ha regeringsansvaret. Men det uteslöt inte en regering på bred bas ”i riktning mot den moderata centern”.53 Slutligen förordade småbondepartiets Ven— namo för egen del en funktionsduglig rege- ring under socialdemokratisk ledning.53

Sammanfattningsvis kan 152 mandat an- ses ha stått bakom förslaget om en icke närmare angiven vänsterregering. Vad gäller partiet som borde bilda regering, utpekade 65 mandat direkt socialdemokraterna och därtill kommer centerpartiets klara hänsyft- ning på socialdemokraterna som regerings- bildare. Man kan säga att sammanlagt 114 mandat stod bakom förslaget.

Den 16.4 utsågs Paasio av presidenten till regeringsbildare. Motivet till beslutet kan troligen föras tillbaka på en summering och granskningen av partiernas rekommendatio- ner.

Paasios uppdrag löd ”att bilda regering på så bred bas som möjligt”. Om en majoritets-

regering inte kunde skapas, ”bör socialde— mokratisk minoritetsregering bildas”.54

I uppdraget sades alltså inget om sonde- ringar. Eftersom Paasio omedelbart accepte- rade uppdraget, ansåg han sig tydligen inte behöva förhöra sig hos partierna innan han åtog sig uppgiften. Det bör också påpekas att konstruktionen av uppdraget med en bred regeringsbas försågs med utvägen med en socialdemokratisk minoritetsregering.

Efter långdragna förhandlingar med två ingripanden av presidenten för att påskynda programförhandlingarna kunde Paasio den 27.5 för presidenten presentera en regering bestående av socialdemokraterna, centerpar- tiet, folkdemokraterna och det socialdemo- kratiska förbundet. Eftersom ministerlistan också var klar, kunde regeringen Virolainen beviljas avsked, och den nya regeringen ut- nämndes samma dag.55

3.5 1968 års regeringsbildning

Efter det att president Kekkonen den 15.2 återvalts till sitt ämbete, var det väntat, att regeringen Paasio vid presidentens ämbets- tillträde den 1.3 enligt praxis skulle ställa sina platser till förfogande.56

Presidenten föregrep emellertid den 16.2 Paasios väntade avskedsansökan genom att kalla talmannen och partipresidierna till presidentrond.” Samma principer som tidi- gare refererats för turordningen mellan gruppordförandenas besök hos presidenten tillämpades denna gång.

Socialdemokraterna förordade en regering på den nuvarande basen. Centerpartiet öns- kade i första hand en allpartiregering. Om en sådan inte kunde realiseras, borde enligt partiet den nuvarande regeringsbasen bred- das med de båda folkpartierna eller åt— minstone ett av dem. Folkdemokraternas

51 Ibid. 1966: 7 s. 397. 52 Hufvudstadsbladet den 16.4. 53 Nordisk kontakt 1966: 7, s. 397 f. 54 Hufvudstadsbladet den 17.4. 55 Ibid. den 21 och 28.5. 55 Kastari, Presidenterna och deras ställning s. 37. 57 Hufvudstadsbladet den 16.2.

representanter rekommenderade oförändrad regeringsbas samt föreslog en socialdemo- krat som statsminister. Samlingspartiet framförde uppfattningen, att regeringens åsikter borde stå i samklang med grund- principerna i ett demokratiskt samhälle. Svenska folkpartiet föreslog en bred parla- mentarisk regering, som kunde lösa de eko- nomiska problemen. Partiet var berett att diskutera en medverkan i en sådan rege- ring. Liberala folkpartiet föreslog också en bred parlamentarisk regering med tillägget att tyngdpunkten skulle ligga på centerkraf- terna. Socialdemokratiska förbundet anslöt sig till dem som förordade en fortsättning på den nuvarande regeringsbasen. Sist kom småbondepartiets ende representant Venna- mo, som ansåg att duglighet och redbarhet skulle vara avgörande för regeringens sam- mansättning.58

Sammanfattningsvis förordade alltså so- cialdemokraterna, folkdemokraterna och socialdemokratiska förbundet med tillsam- mans en majoritet på 103 mandat en rege- ringsbas bestående av socialdemokraterna, centerpartiet och folkdemokraterna.

Vad gäller statsministerkandidat hade en- dast folkdemokraterna uttryckt en bestämd mening genom att man föreslog en social- demokrat. Den 27.2 utsåg emellertid det so- cialdemokratiska partiet Mauno Koivisto till sin statsministerkandidat,59 och därigenom kan det sägas att åtminstone 96 mandat på detta stadium kunde acceptera en socialde- mokratisk regeringsbildare.

Presidentens granskning av partiernas råd ledde till att han, efter det att Paasio inläm- nat regeringens avskedsansökan, gav Koi- visto i uppdrag ”att bilda en regering på bred parlamentarisk bas”.60 Ett tänkbart stöd för att presidenten tog fasta på försla- get om en socialdemokratisk regeringsbilda- re kan vara socialdemokraternas position som centrumparti i den föreslagna rege- ringskombinationen.

Koivistos efterföljande förhandlingar med partierna stötte på svårigheter, trots att par- tierna i den avgående regeringen redan ti- digare inlett överläggningar om ett nytt re- geringsprogram. På grund av centerpartiets

hållning råkade förhandlingarna i ett död- läge, och Koivisto rapporterade detta till presidenten den 12.3. Men presidenten upp- manade Koivisto att fortsätta sina försök

att bilda regering på bred bas. Som ett slags _ andrahandsuppdrag tillkom nu alternativet med en undersökning av möjligheterna att åstadkomma ”en regering på smalare bas än den nuvarande”.61 Detta tillägg öppnade strängt taget möjlighet för en vänsterrege- ring utan centerpartiet eller för en social- demokratisk minoritetsregering. Men någon av dessa lösningar blev inte aktuell, då Koi- visto den 22.3 lyckades slutföra programför- handlingarna och fördelningen av minister- posterna.

Den nya regeringen bestående av social- demokraterna, centerpartiet, folkdemokra- terna, svenska folkpartiet och socialdemo- kratiska förbundet under Koivistos ledning kunde utnämnas samma dag efter det att regeringen Paasio beviljats avsked.62

3.6 Finland — sammanfattning

Initiativet vid tillkomsten av den fjärde re- geringen Sukselainen 1959 och regeringen Karjalainen 1962 togs i båda fallen av pre- sidenten efter det att de föregående rege- ringarna lämnat sina avskedsansökningar.

1966 konfererade presidenten först med talmannen och gav sedan direkt socialde- mokraternas Rafael Paasio i uppdrag att sondera partiernas inställning till en allpar- tiregering. Överläggningarna mellan parti- representanterna och presidenten i rege- ringsfrågan startade dock först efter det att regeringen Virolainen inlämnat sin avskeds- ansökan.

1958 tog presidenten initiativ till presi- dentrond utan att den sittande expeditions- ministären Kuuskoski inlämnat sin avskeds- ansökan, vilket först skedde samma dag som den tredje regeringen Fagerholm utnämn—

58 Nordisk kontakt 1968: 4, s. 265 och Hufvud- stadsbladet den 17.2. 59 Hufvudstadsbladet den 28.2. 50 Hufvudstadsbladet den 2.3. 51 Nordisk kontakt 1968: 5, s. 327. 52 Hufvudstadsbladet den 23.3.

des. 1968 följdes ett liknande mönster med den skillnaden att regeringsbildningsuppdra— get gavs först efter det att regeringen Paasio inlämnat sin avskedsansökan.

Således kan man konstatera att initiativet till överläggningar vid ministärbildningar tages av presidenten, men tidpunkten för presidentens initiativ i förhållande till den avgående ministärens avsägelse har skiftat.

Enligt praxis kallar presidenten alla par- tier efter riksdagsgruppernas storlek till en inledande presidentrond. Till de fortsatta överläggningarna kallas sedan olika parti- representanter beroende på den politiska si- tuationen.

Partierna representeras genomgående av ordföranden i respektive partis riksdags- grupp. I allmänhet har partierna en ordfö- rande och två vice ordförande. Vanligtvis har partierna skickat två av dessa till pre- sidentronden. Det finns emellertid inga till- gängliga uppgifter om hur detta urval sker. Däremot har riksdagsgrupperna regelmäs- sigt interna överläggningar inför regerings- förhandlingarna och under senare år har det blivit regel att även partiledningarna konsulteras!”

Presidenten granskar och summerar par- tiernas rekommendationer angående rege- ringsfrågans lösning. En följd av att partier- nas råd ofta är vagt preciserade är att pre- sidenten vid två tillfällen ansett sig i behov av en s.k. informatör.

Vid 1959 års ministärskifte fick således Sukselainen i egenskap av talman ett infor- mationsuppdrag med uppgift att utreda den möjliga basen för en majoritetsregering i den rådande politiska situationen. Även 1962 fick den dåvarande talmannen Klee- mola informationsuppdrag av presidenten med innebörden att han skulle undersöka om möjligheter fanns för en allpartiregering eller, om en sådan inte kunde åstadkommas, på vilken bas en majoritetsregering kunde skapas. Beslutet att tillkalla en informatör förefaller ha fattats av presidenten ensam, utan att någon rekommendation härom av- givits av partiernas representanter.

Vid presidentens summering och gransk- ning av partiernas råd inför det slutgiltiga

beslutet att utse regeringsbildande parti tor— de man kunna peka på ett antal tänkbara beslutsprinciper.

Mellan 1962 och 1966 års ministärbild- ningar föreligger en rad principiella likhe- ter. I båda fallen rekommenderade repre- sentanter för en majoritet i riksdagen en centerpartist respektive en socialdemokrat som regeringsbildare. I första fallet rådde det för övrigt en borgerlig majoritet i riks— dagen och i andra fallet en socialistisk. Bå- da partierna var vid respektive regerings- bildning största parti. Slutligen framträder en faktor som är av generell betydelse vid alla de undersökta regeringsbildningarna och som även bör ha spelat en roll vid dessa båda regeringsbildningar. Båda par— tierna kan nämligen betraktas som centrum- partier med goda samarbets- och koalitions- möjligheter i både borgerlig och socialistisk riktning.

Situationen vid 1963 års ministärbildning företer i sin tur vissa principiella likheter med den vid 1966 års. En majoritet hade uttalat sig för en vänsterbetonad regering och riksdagen hade fortfarande en vänster- majoritet med socialdemokraterna som största parti. Härtill kommer som tidigare sagts partiets dubbelriktade koalitionsmöj- ' ligheter. Till skillnad från vad fallet var 1966 gavs 1968 den konkreta rekommenda- tionen att utse en socialdemokratisk rege- ringsbildare av representanter för något fär- re än hälften av riksdagens mandat.

Vid 1958 års ministärskifte råkade för- handlingarna in i ett dödläge när agrarerna förklarade att de inte önskade komma i re- geringsställning. Presidenten tog så små- ningom själv kontakt med representanter för partiet och lyckades förmå partiet att uppge sin negativa inställning till att ingå i någon form av regering. Vid en andra pre- sidentrond gav en majoritet uttryck för lämpligheten av en socialdemokratisk rege- ringsbildare. Riksdagen hade för övrigt vid denna tidpunkt en socialistisk majoritet. Även vid val av person tog presidenten ett självständigt initiativ, då han utsåg social-

” Merikoski, a. a. s. 11.

demokraten K. A. Fagerholm. Partiet god- kände emellertid i efterhand presidentens val.

Det speciella förloppet vid 1959 års mi— nistärbildning med informationsuppdrag och försök att bilda en presidentregering gör att särskilda omständigheter kan ha bestämt beslutsprincipema. Av de principer som ti-

digare nämnts är endast den om (agrarer- nas) dubbelriktade samarbetsmöjligheter till- lämplig, vilket underströks av presidentens direkta uppmaning till agrargruppen att överväga möjligheten att bilda en egen mi- noritetsregering. De tillämpliga beslutsprin- ciperna sammanfattas här i tabellform.

Dubbel- Block- Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets- Största valfram- rekommen- Borgerlig el. regeringens möjligheter parti gång dation socialistisk1 fall

1958 x x 1959 x 1962 x x x x 1966 x x x x x 1968 x x X

1 Någon etablerad blockbildning av denna typ kan emellertid inte sägas förekomma i Finland och därför får principen om blockmajoritet tillmätas ringa värde.

Vad sedan gäller valet av person till re- geringsbildare har partierna som regel på förhand utsett sina statsministerkandidater. Undantaget utgöres av K. A. Fagerholm 1958.

Man kan med Nousiainen64 konstatera att presidentens handlingsfrihet är ganska stor när partiernas rekommendationer är vaga och motsägande, vilket ger honom möjlighet att genomdriva sin personliga uppfattning om regeringsbildaren, regerings- basen och i något fall även om regerings- programmet. ”Regeringsbildandet är jämte utrikespolitiken det verksamhetsfält, där möjligheterna för presidentens personliga maktutövning har förblivit särskilt stora?"34

Utformningen av de slutliga uppdragen att bilda regering har vad gäller regerings— basen genomgående försetts med någon form av precisering.

En uppdelning av uppdragen i två kate- gorier kan då vara lämplig. I den första kategorin ingår de uppdrag, som endast anger en enkel precisering av basen. Den andra kategorin omfattar uppdrag med en förstahands- och en andrahandslösning.

I den första gruppen ingår tre olika typer av preciseringar; 1958: ”att undersöka möj— ligheten att bilda en majoritetsregering”,

1959: ”att bilda en regering av personer till- hörande agrarförbundet” och 1962: ”att bil- da regering med stöd av de icke-socialistis- ka partierna”.

Den andra gruppen innefattar uppdragen 1966 och 1968. Formuleringen 1966 var föl- jande: ”att bilda regering på så bred bas som möjligt”. Om en majoritetsregering inte kan åstadkommas ”bör en socialdemokra- tisk minoritetsregering bildas”. 1968 hade uppdraget först följande formulering: ”att bilda en regering på bred parlamentarisk bas”. Som andra alternativ tillkom senare: ”en regering på smalare bas än den nuva- rande”. Det kan tilläggas att ”den nuvaran- de” innebar 145 mandat. De båda första— handsuppdragen torde kräva en tolkning.

Preciseringen ”bred parlamentarisk bas” synes innehålla två krav. Dels bör regering- en stödja sig på minst enkel majoritet i riks- dagen, och dels ges förmodligen en antydan om att utomparlamentariska representanter t. ex. arbetsmarknadens parter inte borde in- gå i regeringen. Vad sedan gäller precise- ringen ”så bred bas som möjligt” framgår det av kommunikén 1966 att minst en majo- ritetsregering åsyftas.

64 Nousiainen, Finlands politiska partier, s. 74.

Gemensamt för de båda andrahandslös— ningarna är att de kunde bedömas vara rea- liserbara utan alltför lång tidspillan och detta torde ha varit ett allmänt motiv för konstruktionen av uppdragen 1966 och 1968.

Uppdragens precisering i förhållande till partiernas rekommendationer kan summe- ras på följande sätt. Vid två tillfällen (1966 och 1968) angavs majoritetsrekommendatio- ner angående regeringsbasen, vilka kan an- ses ha varit giltiga vid tidpunkten då upp- dragen formulerades. Men innehållet i upp- dragen återspeglar inte dessa rekommenda- tioner.

Man kan göra den allmänna iakttagelsen att konkretionsgraden i preciseringarna blir högre ju mindre regeringsbas preciseringen avser.

När det slutligen gäller Uppdragens verk- ställande har presidenten vid ministärbild- ningarna 1962 och 1966 personligen ingri- pit två gånger vid vartdera tillfället i för- handlingarna mellan partierna för att med sin auktoritet stödja regeringsbildarens in- tentioner.

4 Norge

I den norska författningen är inte parla- mentarismen inskriven. Men i konstitutio- nell praxis har den parlamentariska princi- pen blivit gällande statsrätt.1 I praxis gäller regeln, att regeringen bör avgå om stor- tinget beslutar om misstroendeförklaring. Ministärbildningen regleras helt kortfattat av & 12 i författningen, där det heter: ”Kongen vaelger selv et Raad af norske Borgere, som ikke ere yngre end 30 Aar. Detta Raad skal bestaa af en Statsminister og i det mindste syv andre Medlemmer."2 Proceduren vid ministärbildningar kan där- för i väsentliga delar anses Vila på praxis.

4.1 Tillkomsten av regeringen Lyng 1963

Striden om det politiska ansvaret för Kings Bay-affären utmynnade i ett borgerligt miss- troendevotum mot den socialdemokratiska minoritetsregeringen Gerhardsen. De bor- gerliga partiernas misstroendeförklaring stöddes av en majoritet i stortinget, efter- som socialistisk folkepartis två representan- ter också röstade mot regeringen. Partiställ- ningen i stortinget, som har 150 ledamöter var för arbeiderpartiet 74 mandat, höjre 29, senterpartiet 16, kristelig folkeparti 15, venstre 14 och socialistisk folkeparti 2 man- dat.

Den 23.8, när regeringens nederlag var ett faktum, förklarade statsminister Gerhard- sen, att han följande dag till kungen ämna-

de inlämna regeringens avskedsansökan. Vid sitt besök hos kungen följande dag över- lämnade Gerhardsen följande skrivelse: ”Et- ter att Stortinget i går med 76 mot 74 stem— mer vedtok et mistillitsforslag mot Regje- ringen, tillater jeg meg på Regjeringens veg- ne å soke om avskjed.”3

I den uppkomna situationen ansågs det tydligtvis inte nödvändigt att med undantag för Gerhardsen inkalla representanter för de politiska partierna för att låta dem avge sina rekommendationer om den kommande regeringens sammansättning. I det här sam— manhanget bör också socialistisk folkepartis tilläggsförslag vid voteringen i stortinget nämnas. Förslaget löd: ”Stortinget uttaler at den oppståtte regjeringskrise best kan lo- ses ved at det sökes dannet en ny regjering med utgångspunkt i Arbeiderpartiets stor— tingsgruppe.” Avsikten med förslaget, som avslogs med samtliga röster mot två, var ”å gi statsministern grunnlag for å kunne gi det råd han etter sikker statspraksis skal gi konungen om hvem regeringsoppdraget bör gå til”.4 Någon praktisk inverkan på Ger- hardsens råd till kungen hade dock inte denna rekommendation om regeringsbasen. I samband med sin avskedsansökan rådde

Castberg, Norges statsforfatning, ], s. 208. Andenzcs, Grunnloven vår 1814—1964, 5. 8. Aftenposten (aftennummer) den 24.8. Wilberg, Kings Bay-saken i forfatningsretts- lig og parlamentarisk perspektiv. Lov og Rett 1963: 8, s. 337 ff.

henn—

Gerhardsen kungen att låta höjres parla- mentariske ledare John Lyng bilda rege- ring.5 '

Att Gerhardsen utpekade Lyng som rege- ringsbildare torde i det politiska läget främst kunna förklaras av att de fyra borgerliga partierna redan dessförinnan hade nått enig— het om en borgerlig regering med Lyng som statsminister.5 För övrigt var höjre också det största borgerliga partiet. Kungen följde Gerhardsens råd och tillkallade John Lyng.

Lyng accepterade genast uppdraget att bilda ny regering. Några preciseringar an- gående regeringsbasen gjordes såvitt bekant inte.

Vid konseljen den 278 beviljades rege- ringen Gerhardsen avsked och John Lyngs borgerliga minoritetsregering utnämndes.6

4.2 Tillkomsten av den fjärde regeringen Gerhardsen 1963

När regeringen Lyng i stortinget framlade sitt politiska program i form av en rege- ringsförklaring framställde arbeiderpartiet i sin tur ett motförslag. Vid voteringen den 20.9 fick de båda förslagen 74 röster var. Socialistisk folkeparti lade fram ett eget förslag med innebörden, att arbeiderpartiets förslag var bättre än regeringens. På detta senare förslag röstade endast socialistisk fol- kepartis två representanter?

Den 21.9 begärde statsminister Lyng re- geringens avsked med motivering, att en ne- gativ majoritet på 76 mandat hade förkastat regeringsförklaringen. För regeringsfrågans lösning hänvisade Lyng kungen till ledaren för arbeiderpartiets stortingsgrupp Nils Hönsvald.8 Kungen kallade sedan Hönsvald till överläggningar samma dag. Därvid re- kommenderade Hönsvald kungen att låta den tidigare statsministern Einar Gerhard- sen bilda ny regering.8

Kungen följde Hönsvalds rekommenda- tion och tillkallade Gerhardsen. Underlaget för detta beslut bör kunna föras tillbaka till voteringen om regeringsförklaringen, då en majoritet med 76 röster mot 74 föredrog arbeiderpartiets motförslag.

När Gerhardsen infann sig hos kungen den 21.9, fick han i uppdrag att bilda ny regering. Några preciseringar av regerings- basen innehöll uppdraget såvitt bekant in- te. Men det uppges, att Gerhardsen vid mot- tagandet av uppdraget själv preciserade det i den meningen, att han accepterade att bil- da regering på arbeiderpartiets bas.9 Ger- hardsen kunde snart presentera en ny so- cialdemokratisk minoritetsregering, som ut- nämndes den 25.9 efter det att regeringen Lyng beviljats avsked.10

4.3 1965 års regeringsbildning

Vid stortingsvalet i september 1965 fick ar- beiderpartiet (jämfört med 1961 års val) 68 mandat (— 6), höjre 31 (+ 2), venstre 18 (+ 4), senterpartiet 18 (+ 2), kristelig folke- parti 13 (— 2) och socialistisk folkeparti 2 ( i 0). Därmed fick stortinget en borgerlig majoritet på 80 mandat mot arbeiderpartiets och socialistisk folkepartis 70 mandat.11

Statsminister Gerhardsen förklarade strax efter valet att han ämnade inlägga regering- ens avskedsansökan efter det att det nya borgerliga stortinget konstituerat sig i början av oktober.

Vid förhandlingar mellan de borgerliga partierna hade man enats om att föreslå senterpartiets ledare och tillika dess ordfö- rande i stortingsgruppen Per Borten som statsminister i en borgerlig regering. Kung Olav underrättades om detta i slutet av sep- tember genom statsminister Gerhardsens försorg.12

Den 11.10 inlämnade Gerhardsen rege- ringens avskedsansökan och samma dag kal- lades Borten till kungen. Underlaget för be- slutet att tillkalla Borten vilade på att en majoritet av stortinget föreslagit Borten som ny statsminister, vilket kungen redan

Aftenposten (aftennummer) den 24.8. Ibid. den 27.8. Aftenposten (morgennummer) den 21.9. Arbeiderbladet den 23.9. Ibid. 10 Nordisk kontakt 1963: 11, s. 690. 11 Nordisk kontakt 1965 : 11, s. 708. 12 Arbeiderbladet den 25 .9.

tzr—lazy.

to

Vid besöket hos kungen fick Borten i uppdrag att bilda ny regering.13 Inte heller i detta fallet angavs några preciseringar för den kommande regeringens parlamentariska bas.

En rimlig anledning till detta var, att en slutlig överenskommelse angående fördel- ningen av ministerposterna nåtts redan den 6.10. Därför kunde regeringen Borten ut- nämnas redan den 12.10 efter det att Ger- hardsens regering beviljats avsked.14

4.4 Norge —— sammanfattning

Eftersom det under efterkrigstiden endast förekommit tre ministärbildningar skapas inte något säkrare underlag för allmängil- tiga slutsatser angående praxis vid de olika faserna av proceduren vid en ministärs till- komst. Därtill kommer att de tre ministär- bildningarna skett under en tvåårsperiod, vilket inte ger ett nödvändigt tidsperspektiv för bedömningen av stabiliteten i en even- tuell praxis. Därför får sammanfattningen i det här fallet mer karaktären av en sum- mering av gemensamma drag i de tre refe- rerade ministärernas tillkomst.

För kungens vidkommande har procedu- ren vid en ny regerings tillkomst initierats genom att den fungerande statsministern in- lämnat sin regerings avskedsansökan. Enligt praxis uppmanar kungen regeringen att fun- gera tills en ny regering kan utnämnas.15 Vid det tillfället ger också statsministern kungen en rekommendation om hur kungen bör handla.

I de fall kontakter förekommit mellan kungen och partierna har det varit med de parlamentariska ledarna på rekommenda- tion av den avgående statsministern. Något eget val av rådgivare har kungen således inte gjort.

Den faktiska granskningen och summe- ringen av partiernas inställning till hur re- geringsfrågan skulle lösas har skett genom kontakter mellan partierna och i ett fall har den avgående statsministern direkt un-

derrättat kungen om partiernas överens- kommelse.

Vad gäller utformningen av uppdragen att bilda regering har dessa inte i något fall försetts med'några direktiv eller precisering- ar angående regeringsbasen. Regeringsbasen och även fördelningen av ministerposterna har nämligen i stort sett varit avgjord när uppdraget att bilda regering gavs.

13 Ibid. den 13.10. 14 Nordisk kontakt 1965: 11, s. 711. 15 Castberg s. 209.

5. Sverige

5.1. Undersökningens omfattning och upp- läggning

Avsnittet om ministärbildningen i Sverige skiljer sig beträffande urvalet från övriga avsnitt medan själva undersökningsmetodi- ken och frågeställningarna är desamma. Av- sikten är att behandla alla regeringsbild- ningar med början 1921 efter den allmänna rösträttens fulla genomförande med undan- tag av tillkomsten av samlingsregeringen och den efterföljande socialdemokratiska rege- ringen. Likaså har den regeringsombildning, som föranleddes av skiftet på statsminister- posten 1946, och den breddning av rege- ringsbasen, som ägde rum 1951 genom bon- deförbundets inträde i den socialdemokra- tiska regeringen, lämnats utanför undersök- ningen. Anledningen till att dessa uteläm- nats är att vissa speciella omständigheter förelåg vid respektive regeringsbildning och framför allt att inte någon osäkerhet kan anses ha rått om den tillträdande regering- ens politiska bas, vilket också kom till ut- tryck genom att representanter för de poli- tiska partierna inte inkallades för att avge rekommendationer om den kommande re- geringens sammansättning. Således kommer regeringsbildningarna 1921, 1923, 1924, 1926, 1928, 1930, 1932, 1936 (Pehrsson), 1936 (Hansson), 1957 och 1969 att behand- las.

5.2 1921 års regeringsbildning

Valet till andra kammaren i september 1921 fick jämfört med 1919 års val följande re- sultat:1 Socialdemokraterna 93 (+ 18), lant- manna- och borgarepartiet 62 (— 9), libe- rala samlingspartiet 41 (— 5), bondeförbun- det 21 (— 8),2 kommunisterna 7 (+ 5) och socialdemokratiska vänstergruppen 6 man- dat (+ 1). Första kammaren hade följande sammansättning: socialdemokraterna 50 (— 1), nationella partiet 41 (+ 4), liberala samlingspartiet 38 (—-— 2), bondeförbundet 18 (— 1),3 socialdemokratiska vänstergrup- pen 2 (+ 2) och kommunisterna 1 mandat (— 2)?

Innan kungen började sina officiella kon- sultationer angående regeringsfrågan, hade han i tur och ordning överläggningar med ordföranden i liberala samlingspartiet Nils

1 Vid redovisningen av valresultaten till andra kammaren avses genomgående den mandat- fördelning som trädde i kraft följande år. Däremot anges för första kammaren den aktuella mandatfördelningen vid respektive regeringsbildning. Vidare bör det påpekas att ”vildarna” i båda kamrarna har redovi- sats tillsammans med det i respektive fall närstående partiet enligt Thermzenius upp- delning. 2 Jämförelsen grundar sig på att jordbrukar- nas fria grupp och bondeförbundet tidigare hade 29 mandat tillsammans. 3 Jordbrukarnas fria grupp och bondeförbun- det hade tidigare tillsammans 19 mandat. 4 Thermamius, Riksdagspartierna. Sveriges Riksdag, bd 17, s. 282 f.

Edén, talmannen i första kammaren Hugo Hamilton och ordföranden i lantmanna- och borgarepartiet Arvid Lindman. Kung- ens samtal med Edén ägde rum i slutet av sept. eller senast den 1.10. Edén skall då ha klargjort, att han ansåg det uteslutet med en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

Den 1.10 hade kungen sedan överlägg- ningar med Hamilton. Denne förklarade sig ej tro att en koalition mellan högern och liberalerna var möjlig. Om socialdemo- kraterna fick i uppdrag att bilda regering vore det enligt Hamilton önskvärt att de fick ”operera alldeles för sig själva och på egen hand”, det vill säga utan några ut- fästelser från liberalernas sida. I detta in- stämde kungen. Hamilton sade vidare, att han antog att kungen inte direkt skulle ge den socialdemokratiske partiledaren Bran- ting regeringsbildningsuppdrag utan först konferera med partiledarna. Även i detta fall hade kungen samma uppfattning. Men för att gå med på att Branting bildade re- gering önskade kungen ställa upp vissa vill— kor, till exempel i försvarsfrågan. Hamilton varnade emellertid kungen för ett sådant förfaringssätt. Vid samtalet med Hamilton klargjorde kungen, att han helst såg en hö- gerregering utan Ernst Trygger och Arvid Lindman, högerpartiernas ledare i första och andra kammaren.

Senare samma dag mottog kungen Lind- man, som ansåg att en högerregering var utesluten och att det inte fanns möjlighe- ter till en samverkan mellan de borgerliga partierna. Det naturligaste alternativet var att socialdemokraterna fick bilda regering, ansåg Lindman.5

Några dagar senare, den 4.10, inlämnade expeditionsministären von Sydow sin av- skedsansökan till kungen. ”Ansökningen har vid konselj kl. 3 på middagen föredra- gits inför H. M. Konungen, som därvid anmodade statsrådsmedlemmarna att, i av— bidan på prövning av ansökningen fortfa— rande handhava utövningen av sina ämbe- ten.”6 Därvid gav von Sydow kungen rådet att överlägga med partiledarna om situatio- nen. Men von Sydow hade redan innan re-

geringens avskedsansökan inlämnades haft företräde hos kungen och redogjort för sam- tal med gruppledaren för liberala samlings- partiet i första kammaren Kvarnzelius och ledamoten av nationella partiets förtroende- råd Swartz. von Sydow rekommenderade kungen att inte genast ge Branting rege- ringsbildningsuppdrag utan tills vidare stäl- la sig avvaktande, vilket kungen acceptera- de. Däremot avvisade kungen von Sydows förslag om en liberal ministär.7

Den 5.10 inledde kungen sina officiella konsultationer med följande personer i tur- ordning: talmännen i första och andra kam- maren Hugo Hamilton respektive Herman Lindqvist gemensamt, ordföranden i libe- rala samlingspartiet Nils Edén tillsammans med partiets gruppledare i första kamma- ren Herman Kvarnzelius, ordföranden i lantmanna- och borgarepartiet Arvid Lind- man. ledamoten av nationella partiets för- troenderåd Carl Swartz, vice ordföranden i jordbrukarnas fria grupp Nils Wohlin, den socialdemokratiska riksdagsgruppens ordfö- rande Hjalmar Branting och slutligen den avgående statsministern von Sydow. Anled- ningen till att Swartz representerade natio- nella partiet var att dess ledare Ernst Tryg- ger befann sig utomlands.

Angående ordningsföljden kan man kon- statera, att partirepresentanterna inte inkal- lades i turordning efter partiernas storlek. Det bör också noteras, att inga representan- ter från socialdemokratiska vänstergruppen, bondeförbundet eller kommunisterna deltog i överläggningarna.

Rekommendationerna till kungen vid des- sa förberedande överläggningar var skiftan- de. Hamilton ansåg att kungen borde avvak- ta, medan Lindqvist förordade en socialis- tisk-liberal koalitionsregering grundad på Vänsterns majoritet i båda kamrarna. Edén rekommenderade med tanke på valutgången en socialdemokratisk regering. Kvarnzelius ansåg emellertid att den sittande ministären var den bästa lösningen. I andra hand re-

5 Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920—talets början, s. 328 ff. 6 Post- och Inrikes Tidningar den 4.10.

7 Gerdner, a. a., s. 330 f.

kommenderade han en liberal regering. Lindman vidhölll sin tidigare uppfattning om en socialdemokratisk regering. Swartz ansåg att en borgerlig regering borde bildas. Wohlin motsatte sig en socialdemokratisk regering och utl—ovade sitt stöd till vilken annan regeringskombination som helst. Branting ville inte direkt binda sig, men han ansåg att det borde undersökas om social- demokraterna kulnde erhålla något stöd på förhand från liberalerna. Socialdemokrater- na var nu det största partiet, men Branting poängterade att man i partiets styrka inte fick inräkna socialdemokratiska vänster- gruppens eller kommunisternas mandat. Den avgående statsministern von Sydow av- slutade dagens överläggningar hos kungen med att framhålla att man borde avvakta partiernas inbördes överläggningar innan några beslut fattades i regeringsfrågan.8

Vid en sammanfattning av rekommenda- tionerna på detta stadium med utgångs- punkt från manxdatstyrkan bakom rekom- mendationerna finner man att Branting med 143 mandat rekommenderat en social- demokratisk regering stödd av liberalerna, Lindman och Eidén med tillsammans 103 mandat en socialldemokratisk regering. Me- ra vaga rekommendationer gavs av Swartz och Kvarnzelius om en borgerlig regering respektive en fortsättning på den sittande regeringen. Mandatstyrkan bakom dessa re- kommendationer var 41 och 38 mandat.

Efter det att partiernas förtroenderåd sammanträtt för att behandla regeringsfrå- gan kallade kungen till nya överläggningar den 8.10. Först mottog kungen von Sydow, som rådde kungen att inte ge något rege- ringsbildningsuppdrag denna dag.

Därefter mottogs Branting, som rekom- menderade en socialdemokratisk regering trots att liberalerna inte ville utfästa sig att på förhand ge en sådan regering effektivt stöd. Med tanke på den borgerliga majo- riteten i kamrarna ville emellertid kungen först undersöka möjligheten av en borger- lig regering, vilket Branting accepterade. Kungen mottog sedan Edén och Kvarnze- lius samtidigt. Båda ansåg en liberal rege- ring otänkbar och rekommenderade en so-

cialdemokratisk regering. På kungens di- rekta förfrågan om Edén ville undersöka möjligheterna för en liberal regering stödd av de borgerliga partierna, svarade Edén avvisande. Bondeförbundets ordförande och gruppledare i andra kammaren Nilsson i Vibberbo följde därefter, och han rekom- menderade en borgerlig regering. Kungen mottog sedan tillsammans lantmanna- och borgarepartiets ordförande Lindman och nationella partiets representanter Swartz och på den senares inrådan även Sam Clason. Lindman upprepade sin rekommendation om en socialdemokratisk regering, medan Swartz och Clason önskade en borgerlig regering. Kungen framförde på nytt att al- ternativet med en borgerlig regering borde prövas. Lindman accepterade detta och rådde kungen att ge Edén, som representant för liberala samlingspartiet, erbjudande att bilda regering. Under samtalets gång inkal— lades von Sydow och han fick i uppdrag att framföra förslaget. Men innan von Sydow fullgjorde sitt uppdrag hade de båda tal- männen givit sina synpunkter på situatio- nen. Ett nytt alternativ hade då framkommit på initiativ av Swartz och Clason, som för- mådde liberalen Allan Cederborg att inte ställa sig helt negativ till att ta sig an en regeringsbildning. Hamilton föreslog kungen att ge von Sydow i uppdrag att kontakta Cederborg. Men denne visade sig inte villig att bilda regering. Därefter försökte von Sy- dow förgäves förmå Edén att åtaga sig upp- giften. Kungen underrättades av von Sydow om de misslyckade försöken. Under rådan- de förhållanden ansåg då von Sydow, att kungen utan några villkor borde ge Bran- ting i uppdrag att bilda regering.9

Den 9.10 utsändes följande av von Sydow redigerade kommuniké: ”Sedan Konungen undersökt olika möjligheter för åstadkom- mande av en regering på parlamentarisk grund, har konungen i dag uppdragit åt hr Hjalmar Branting att bilda regering. Hr Branting har mottagit uppdraget.”10

Som underlag för beslutet att utse en so-

8 Ibid. s. 333—337. 9 Ibid. s. 360—369. 10 Post- och Inrikes Tidningar den 10.10.

cialdemokratisk regeringsbildare kan åbe- ropas rekommendationerna den 8.10 från representanter för 284 mandat och de för- hållandena, att socialdemokraterna var det största partiet samt att partiet haft fram- gång i valet. Slutligen kan man tillfoga den omständigheten att liberalerna efter sakprövning kunde förväntas stödja rege- ringen i vissa frågor.

Innan Branting fick i uppdrag att bilda regeringen hade emellertid kungen under diskussioner med Branting framfört sina uppfattningar om arbetslöshetsunderstöds— frågan, skattefrågan och försvarsfrågan och skaffat sig återförsäkringar om den kom- mande regeringens politik.11 Det uppges även att utrikesministerfrågan diskuterades, och kungen skulle då ha motsatt sig Bran- tings kandidat Assar Åkerman och likaså lösningen att Thorsson blev statsminister och Branting utrikesminister.12 Således kan man säga, att regeringsbildningsuppdraget rent faktiskt försågs med precisering både i fråga om den kommande politiken och om regeringens sammansättning.

Efter några dagars överläggningar var ministerlistan klar och den nya socialde— mokratiska regeringen med Branting som stats— och utrikesminister utnämndes den 13.4 efter det att regeringen von Sydows avskedsansökan beviljats.”

5.3 1923 års regeringsbildning

Mandatfördelningen var vid 1923 års mi- nistärskifte oförändrad i andra kammaren jämfört med föregående år, medan situatio- nen förändrats i första kammaren genom att nationella partiet förfogade över 42 mandat mot tidigare 41 och bondeförbun— det 17 mandat mot tidigare 18.14

Den socialdemokratiska regeringen Bran- ting hade ställt sin existens på spel den 5.4 inför en votering i första kammaren om ett sammanjämkningsförslag angående arbets- löshetshjälpen, Vilket andra kammaren hade bifallit. Men i första kammaren fälldes för- slaget med 76 röster mot 60.15 Bland dem som motarbetade förslaget spelade libera-

len C. G. Ekman en ledande roll starkt un- derstödd av nationella partiets ordförande Trygger.16

Nästa dag inlämnade regeringen sin av- skedsansökan, och följande kommuniké ut- sändes: ”H. K. H. Kronprinsen-Regenten anmodade statsrådets samtliga ledamöter att intill dess H. M. Konungen hunnit återvän- da samt i avbidan på prövningen av ansök- ningarna fortfarande handhava utövningen av sina ämbeten och förklarade sig statsrå- dets samtliga ledamöter därtill villiga.”17 Huruvida Branting i samband med inläm- nandet av regeringens avskedsansökan gav någon rekommendation till kronprinsen, finns det inga tillgängliga uppgifter om.

Emellertid tillkallade kronprinsen första kammarens talman Hugo Hamilton och denne gav kronprinsen, ”som vanligt, anvis— ning på de personer han borde konferera med, nämligen AK:s lze vice talman E. A. Nilsson, av socialisterna Möller och Eriks- son i Grängesberg, av liberalerna Edén och C. G. Ekman, av högern Trygger och Lind- man samt av bondeförbundarna Wohlin och Johansson i Kälkebo. Jag tillrådde ho- nom vidare att taga högerns och vänsterns ledare var för sig, enär han, om han toge Edén och Ekman tillsammans och Lindman och Trygger tillsammans, näppeligen skulle få veta vad de tänkte.”18

Vid samma tillfälle uppmanades Hamil- ton att ge sina synpunkter på regeringsfrå- gan. Han ansåg, att ”det väl egentligen vore de liberala, trots att de äro det minsta par— tiet, som borde bilda ministär. Jag ansåg emellertid att, så splittrat som detta parti vore, detta svårligen vore för dem möjligt. Man måste därför inrikta sig på att få till stånd en koalitionsministär. Den enda, som kunde åstadkomma en dylik vore, enligt

11 Hildebrand, Gustaf V som människa och regent, s. 398 f. 12 Enligt von Sydow i Gerdner, a.a., s. 551. 13 Hildebrand, a. a., s. 399. 14 Thermaenius, a. a. s. 282. 15 FK:s protokoll nr 23, s. 76. 15 Lindeberg, Nödhjälp och samhällsneutrali- tet, s. 176 f. 17 Post- och Inrikes Tidningar den 6.4. 15 Hugo Hamiltons dagböcker den 6.4.1923.

min tanke, Trygger. Det gällde blott, att han från början hade klart för sig att han i denna ministär måste ha med även libe- ralerna, ty en koalitionsministär av högern och bondeförbundet ansåg jag mycket svag.”19 Efter Hamilton tillkallades andra kammarens 1:e vice talman, E. A. Nilsson. (Talmannen Viktor Larsson var sjuk.)

Den 7.4 fortsatte överläggningarna hos kronprinsen och följande personer kallades i turordning: ordföranden i liberala sam- lingspartiet Nils Edén, andre ordföranden i första kammaren för liberala samlingspar- tiet C. G. Ekman, ordföranden i den social- demokratiska riksdagsgruppen, andrakam- marledamoten Bernhard Eriksson, ordföran- den i bondeförbundet Johan Johansson i Kälkebo, ordföranden i lantmanna- och borgarpartiets riksdagsgrupp Arvid Lind- man, vice ordföranden i socialdemokratiska riksdagsgruppen, förstakammarledamoten Gustaf Möller, ordföranden i nationella partiet Ernst Trygger och slutligen vice ord- föranden i bondeförbundet Nils Wohlin.20 Vilka rekommendationer de därvid fram- förde till kronprinsen finns det inga till- gängliga uppgifter om.

Den 11.4 var emellertid situationen enligt Hamilton den att det rådde allmän enighet inom högerpartierna och bondeförbundet att kungen borde tillkalla Trygger och ge honom i uppdrag att bilda regering utan några preciseringar eller villkor. Av samma mening var även liberalerna C. G. Ekman och Mauritz Hellberg. Samma dag besökte kronprinsen Hamilton. Efter det att Hamil- ton då meddelat vad han kände till om par- tiernas inställning, framlade kronprinsen sin mening. Han ansåg, att ”kungen först borde vända sig till Trygger med uppdrag att an- tingen söka bilda en samlingsministär av de borgerliga eller ock en högerministär med garantier i vissa större frågor från de andra två borgerliga partierna. Lyckades han ej häri, borde kungen vända sig till C. G. Ek- man.” Men Hamilton kunde inte inse varför kungen över huvud taget skulle vända sig till Ekman. ”Kamrarnas liberala partier vo— re sedan flera år ett enhetligt parti, och det- ta partis åtminstone nominella chef hette

Edén. Ekman hade visserligen varit den verksamme i striden, men därigenom hade han ej blivit partiets ledare.”21

När kungen den 13.4 återkom till Stock- holm övertog han ledningen av förhand- lingarna i regeringsfrågan. Han tillkallade först den avgående statsministern Branting, som rekommenderade att kungen skulle vän- da sig till Ekman. Därefter följde Hamilton, som upprepade sin ståndpunkt att kungen borde vända sig till Edén om liberalerna skulle få uppdrag att bilda regering. Men på kungens fråga rekommenderade Hamil- ton att erbjudandet borde gå till Trygger, ”såsom varande chefen för det största av de tre partier som störtat” Brantings rege- ring.22

Efter Hamilton följde andra kammarens 1:e vice talman E. A. Nilsson, Ernst Tryg- ger, Arvid Lindman, Nils Edén och C. G. Ekman. Vid överläggningarna med Ekman erbjöd honom kungen, enligt Ekmans egen anteckning, ”att antingen bilda eller som medlem ingå i en koalitionsregering, sam- mansatt av riksdagens borgerliga partier. Han (kungen) förklarade att det vore min ”oryggliga plikt” att välja ettdera av dessa alternativ, enär det vore på mitt yrkande, som den Brantingska ministären stupade.” Ekman avvisade dessa båda alternativ men förklarade, att om kungen ansåg en liberal ministär önskvärd, skulle han inte avvisa ett eventuellt uppdrag att bilda regering. Enligt Ekman reflekterade inte kungen på en sådan lösning.23

Kungens övervägande av partiernas in- ställning resulterade den 14.4 i följande kommuniké: ”Efter avslutade konferenser har H. M. Konungen i dag uppdragit åt f.d. justitierådet E. Trygger att bilda re- gering.”24 Såsom ett tänkbart underlag för beslutet att utse Trygger till regeringsbil-

19 Ibid. 20 Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet den 8 4

21 Hugo Hamiltons dagböcker den 11.4.1923. 22 Ibid. den 13.4.1923. 23 Enligt C. G. Ekmans dagboksanteckning tryckt i Freeman, Med liberalismen i blodet, s. 59. 24 Post- och Inrikes Tidningar den 14.4.

dare framstår hans ledarskap för det största av de partier, som fällt regeringen Branting. Vidare kan det sägas att borgerlig majoritet rådde i båda kamrarna. För övrigt kan man tillägga att valmöjligheterna efter liberaler- nas nej till en samlingsregering var relativt begränsade.

Tryggers uppdrag preciserades under överläggningarna med kungen att gälla bil- dandet av en borgerlig samlingsregering. Trygger vände sig följaktligen till liberala samlingspartiets och bondeförbundets ledare med förfrågan om regeringssamverkan. Men Edén avvisade tanken för liberalernas räk- ning och inskränkte sig till att försäkra fullt saklig prövning av den kommande rege- ringens politik. Johansson i Kälkebo var mera positiv och förklarade sig på riksdags- gruppens vägnar villig att tillsammans med Trygger undersöka möjligheterna till en bor- gerlig samlingsregering. När liberalernas in- ställning blev känd förföll tanken på en bor— gerlig samlingsregering, men Trygger upp- ges efter förnyad framställning till bonde- förbundet ha erhållit godkännande för en- skilda medlemmars inträde i regeringen, vil- ket liberalerna å sin sida hade avvisat. Där- till kom samma löfte från bondeförbundet som liberalerna avgivit om sin inställning till Tryggers kommande regering.

Kungen underrättades av Trygger om de borgerliga partiernas svar, och det återståen- de alternativet blev en högerregering. I sin regering lyckades Trygger få med bondeför- bundets vice ordförande Nils Wohlin och två andra icke högermän.25 Den 19.4 var regeringens sammansättning klar och mi— nistären kunde utnämnas efter det att rege- ringen Brantings avskedsansökan god- känts.26

5 .4 I 924 års regeringsbildning

Den 24.5 led regeringen Trygger nederlag på en proposition om försvarsfrågan. Första kammaren biföll regeringens förslag medan andra kammaren avslog propositionen?" Ef- ter långa diskussioner beslöt regeringen trots sitt nederlag att sitta kvar och avvakta ut-

Mandatställningen under 1924 i första kammaren jämfört med 1923 var följande: socialdemokraterna 52 (+2), nationella par- tiet 44 (+ 2), frisinnade folkpartiet 22 (——),28 bondeförbundet 17 (i 0), liberala riksdagspartiet 14 (—) och kommunisterna 1 mandat (i 0). Valet till andra kamma- ren gav följande resultat: socialdemokrater- na 104 (+ 5), lantmanna- och borgarepar- tiet 65 (+ 3), frisinnade folkpartiet 29 (—), bondeförbundet 23 (+ 2), kommunisterna 5 (— 2) och liberala riksdagspartiet 4 man- dat (—).29

Efter valet återupptogs diskussionen om regeringen borde avgå. Inom regeringen var man benägen att skjuta upp försvarsfrågans avgörande för att nå någon form av sam- förståndslösning med de frisinnade. Den 4.10 tillkallade kungen lantmanna- och bor— garepartiets ordförande Arvid Lindman och informerade denne om regeringens planer. Lindman ansåg emellertid en samförstånds- lösning omöjlig och förordade att regering- en skulle avgå.30

Efter fruktlösa försök från Tryggers sida att nå fram till en kompromisslösning i för- svarsfrågan inlämnade regeringen den 14.10 sin avskedsansökan. Den efterföljande kom- munikén lydde: ”Hans Maj:t Konungen an- modade statsrådets samtliga ledamöter att, i avbidan på prövning av ansökningen, fort— farande handhava utövningen av sina äm- beten och förklarade sig statsrådets samtliga ledamöter därtill villiga.”31

Samma dag tillkallade kungen följande personer för överläggningar om regerings- frågan: lantmanna- och borgarepartiets ord- förande Arvid Lindman, nationella partiets

25 Hildebrand, a. a. s. 403 ff. 26 Post- och Inrikes Tidningar den 20.4. 27 FK:s protokoll nr 40 och AK:s protokoll nr 40, s. 100 samt Wieslander, I nedrustningens tecken, s. 60—66. 28 Liberala samlingspartiet hade 1923 splittrats i frisinnade folkpartiet och liberala riks- dagspartiet på frågan om förbud mot rus- drycker. Liberala samlingspartiet hade un— der 1923 38 mandat i första kammaren. ” Thermamius, a. a. s. 292 f. 30 Anderson, I., Arvid Lindman och hans tid, 5. 295. 31 Post- och Inrikes Tidningar den 14.10.

ordförande A. F. Vennersten, liberala riks- dagspartiets ordförande Eliel Löfgren, fri- sinnade folkpartiets ordförande C. G. Ek— man och socialdemokratiska riksdagsgrup- pens ordförande Hjalmar Branting.?"2 Föl- jande dag fortsatte kungen överläggningar- na med första kammarens talman Hugo Ha- milton, andra kammarens talman Herman Lindqvist samt bondeförbundets ordföran- de Johansson i Kälkebo.33

Under överläggningarna hos kungen skall Lindman bestämt ha avrått från en borger- lig regering och rekommenderat en ny re- gering Branting. C. G. Ekman uppges ha framfört, att han helst såg att högerrege- ringen satt kvar. Dock ansåg han, under rå- dande omständigheter, att det var bäst att låta Branting bilda ny regering. Branting förklarade sig för sin del beredd att bilda regering.34

Resultatet av kungens konsultationer blev att Branting tillkallades den 15.10. Han fick då ”utan något villkor från konungens sida” i uppdrag att bilda den nya regeringen. Som beslutsunderlag för kungen att utse Bran- ting kan man förutom Lindmans och Ek- mans rekommendationer nämna Brantings egen önskan att bilda regering. Dessutom var socialdemokraterna riksdagens största parti med största framgång i andrakammar- valet. Partiet kunde också betraktas ha dub- belriktade samarbetsmöjligheter med den borgerliga och socialistiska vänstern. Den 18.10 kunde Brantings socialdemokratiska regering utnämnas efter det att regeringen Trygger beviljats avsked.35

5.5 1926 års regeringsbildning

Mandatställningen i första kammaren under 1926 jämfört med föregående år var följan- de: socialdemokraterna 52 (i 0), nationella partiet 47 (+ 4), frisinnade folkpartiet 25 (+ 3), bondeförbundet 16 (— 2), liberala riksdagspartiet 9 (— 4) och kommunisterna 1 mandat ( i 0). I andra kammaren var mandatfördelningen oförändrad jämfört med föregående år.36

Inom den socialdemokratiska regeringen

hade Rickard Sandler efterträtt Branting som statsminister 1925 vid dennes bortgång. Under Sandlers ledarskap hade regeringen under våren 1926 upphävt arbetslöshets- kommissionens beslut att hänvisa arbetare till blockerade arbeten vid Stripa gruvfält i Västmanland och vidare undanröjt beslutet att inte utbetala arbetslöshetshjälp till dem som vägrade ta anvisade arbeten vid Stripa. Regeringens handlande föranledde politisk strid och statsutskottet under C. G. Ekmans ledning underkände regeringens åtgärd?7 Vid riksdagsbehandlingen av utskottets be— tänkande ställde statsminister Sandler ka— binettsfråga. Men båda kamrarna anslöt sig till statsutskottets betänkande, och där- med var regeringens öde avgjort.38

I en efterföljande officiell kommuniké den 2.6 hette det: ”Statsrådets samtliga le- damöter hava idag vid 10-tiden på f.m. ingivit ansökning om entledigande från si- na ämbeten, vilken ansökning föredragits i konselj. H. M. Konungen anmodade stats- rådets ledamöter att tills vidare kvarstå för att ombesörja handläggningen av de löpan- de ärendena.”39 I samband med demissionen gav den avgående statsministern Sandler kungen sina synpunkter på regeringsfrågan. Sandler ansåg, att det kanske vore riktigt att låta högern bilda regering, men med tanke på försvarsfrågan var det inte realistiskt att räkna med att högern önskade åtaga sig uppgiften. I stället rekommenderade Sand- ler kungen ”att vända sig till Ekman”.40

Efter Sandler hade kungen samma dag konsultationer med följande personer i tur- ordning: första kammarens talman Hugo Hamilton, andra kammarens talman Her- man Lindqvist, nationella partiets ordföran- de Ernst Trygger, lantmanna- och borgare- partiets ordförande Arvid Lindman, libera-

32 Arbetet och Svenska Dagbladet den 15.10. 33 Arbetet den 16.10. 34 Anderson, I., a. a. s. 295. 35 Hildebrand, a. a. s. 415 f. 35 Thermmnius, a. a. s. 282. 37 Hadenius-Wieslander-Molin, 1900, s. 110. 38 FK:s protokoll nr 42, s. 90 och AK:s proto- koll nr 44, s. 92. 39 Post- och Inrikes Tidningar den 2.6. 40 Hugo Hamiltons dagböcker den 2.6.1926.

Sverige efter

la riksdagspartiets ordförande Eliel Löfgren, bondeförbundets ordförande J . Johansson i Kälkebo samt frisinnade folkpartiets ordfö- rande C. G. Ekman.41

Vid överläggningarna hos kungen anslöt sig Hamilton till Sandlers rekommendation att låta C. G. Ekman bilda regering. Kung- en uppges redan vid sitt samtal med Hamil- ton ha varit inställd på att ge Ekman rege- ringsbildningsuppdrag. Angående de övriga rådgivarna hade Hamilton ”anledning an- taga” att de givit samma rekommendation som han själv.42

Efter överläggningarna utfärdades följan- de kommuniké: ”Sedan H. M:t under för- middagens lopp konfererat med riksdagens talman och ledare för olika partier inom riksdagen, har H., M:t uppdragit åt riks- banksfullmäktige Carl Gustaf Ekman att bilda regering”":3 Tänkbart beslutsunderlag för kungen att utse Ekman kan, förutom de direkta rekommendationerna, ha varit att Ekman spelade en huvudroll vid den social- demokratiska regeringens fall och att Ek- mans parti hade praktiska samarbetsmöjlig- heter både med de borgerliga partierna och socialdemokraterna.

Någon precisering av uppdraget att bilda regering gavs inte. Ekman inledde emellertid förhandlingar med de borgerliga partierna och det Visade sig snart att endast liberaler— na kunde tänkas vara intresserade av rege- ringssamverkan. Kungen fick den 4.6 en rapport av Ekman, där han förklarade att ministerlistan inom kort skulle vara kom- plett. Trots vissa motsättningar mellan libe- ralerna och de frisinnade lyckades Ekman få med några framträdande representanter för liberalerna, däribland liberala riksdags- partiets ordförande Eliel Löfgren?4 Den 7.6 ägde slutligen regeringsskiftet rum, och Ek- mans frisinnade—liberala regering efterträdde den socialdemokratiska regeringen Sand- ler.45

5 .6 1928 års regeringsbildning

Andrakammarvalet i september 1928 fick följande resultat: socialdemokraterna 90

(— 15), lantmanna- och borgarepartiet 73 (+ 8), frisinnade folkpartiet 28 (— 1), bon- deförbundet 27 (+ 4), kommunisterna 8 (+ 4) och liberala riksdagspartiet 4 mandat (i 0). Inom första kammaren var mandat- fördelningen 1928 jämfört med föregående år följande: socialdemokraterna 52 (i 0), nationella partiet 52 (+ 3), frisinnade folk- partiet 24 (i 0), bondeförbundet 14 (_ 2) och liberala riksdagspartiet 7 mandat (_ 1)_4s

Valet medförde stora förluster för social- demokraterna och en markant framgång för lantmanna- och borgarepartiet, medan de frisinnades och liberalernas ställning förblev oförändrad. Men det blev ändå inte själva valutslaget som närmast ledde till regering- ens avgång. Snarare var det motsättningar inom regeringen mellan Ekman och libera- lerna. Konflikten ledde till att liberalerna bestämt fordrade att få avgå .47

Den 24.9 hade kungen vid samtal med Ekman och några av statsråden fått det in- trycket, att Ekman inte hade någonting emot att sitta kvar medan de liberala stats- råden önskade avgå. Men kungen uppmana— de inte Ekman att försöka rekonstruera re- geringen på frisinnad bas, utan han rekom- menderade Ekman att på nytt överväga si- tuationen och ta kontakt med Lindman för att se om det var möjligt att enas om en borgerlig regering. Tanken var då att Ek- man skulle sitta kvar som statsminister och komplettera regeringen med representanter för högern och bondeförbundet. Men Lind- man som därefter kallades till kungen var inte tilltalad av den lösning som kungen eftersträvade. Ekman tog emellertid fasta på rådet att konferera med Lindman.43

Följande dag tillkallade kungen statsrå- det Ribbing sedan han hört att såväl denne

41 Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet den 3 6 '” Hugo Hamiltons dagböcker den 2.6.1926. 43 Post- och Inrikes Tidningar den 2.6. '” Hugo Hamiltons dagböcker den 4.6.1926 och Andersson, G., Från bondetåget till sam— lingsregeringen, s. 66 f.

45 Hildebrand, a. a. s. 423. 46 Thermaenius, a. a. s. 282 f. 47 Andersson, G., a. a. s. 72. 48 Anderson, I., a. a. s. 315 f.

som de båda andra liberala statsråden hade för avsikt att avgå. Ribbing bekräftade det— ta, och kungen ansåg då att det vore lämp- ligast att hela regeringen ställde sina platser till förfogande.49 Senare samma dag tog Ek- man kontakt med Lindman, som tillfråga- des om högern önskade bilda regering. Lind- man skall då ha svarat att det var den sit- tande regeringens sak att överväga konse- kvenserna av valutslaget. Enligt Lindman hade valresultatet pekat på en borgerlig samlingsregering, vilket var ett alternativ som inte tilltalade Ekman.50

Den 26.9 hade kungen och Ekman en överläggning om situationen och vid den efterföljande konseljen föll det definitiva avgörandet om regeringens ställning. I den officiella kommunikén hette det: ”Ministä- ren Ekman har vid konselj på tisdagens middag inlämnat sin avskedsansökan. Mi- nistären anmodades att tills vidare fungera för skötandet av löpande ärenden.”51

På eftermiddagen samma dag inledde kungen konsultationer med talmän och par- tirepresentanter i följande ordning: lant- manna— och borgarepartiets ordförande Ar- vid Lindman, nationella partiets ordförande Ernst Trygger, bondeförbundets vice ord- förande Nilsson i Gränebo, som då funge- rade som partiledare, och sist socialdemo- kratiska riksdagsgruppens ordförande P. A. Hansson.52 Vad det gäller Ekman och tro- ligen också Löfgren, hade de tillfälle att framföra sina synpunkter på regeringsfrå- gans lösning innan avskedsansökan inläm- nades. Angående talmännen föreligger det något oklara uppgifter om att endast AK:s talman B. Eriksson kallades till kungen vid detta tillfälle.

Resultatet av kungens konsultationer blev enligt den officiella kommunikén följande: ”Efter konferenser med partiledare och tal- män har Konungen uppdragit åt ledningen av riksdagens högerpartier att undersöka möjligheterna för bildandet av en borgerlig koalitionsregering."53 Således fick Lindman och Trygger gemensamt ett sonderingsupp- drag. vilket torde ha motiverats av att de representerade de största borgerliga partier- na och av att båda kamrarna hade borger—

lig majoritet. Vidare hade lantmanna- och borgarepartiet gått mest framåt i andrakam- marvalet.

Efter att ha tagit kontakt med de borger- liga partierna avlade högerledarna rapport inför kungen den 27.9, och den offentlig- gjordes i en officiell kommuniké av följande lydelse: ”Amiral Lindman och universitets- kanslern Trygger hava meddelat Hans Ma- jestät Konungen att de fullgjort sitt upp- drag att undersöka möjligheten för bildan- det av en borgerlig koalitionsregering. Vid konferens med excellensen Ekman har den- ne förklarat att han icke kan medverka till åstadkommandet av en dylik regering. Ex- cellensen Löfgren har å det liberala partiets vägnar avgivit en liknande förklaring. Hr Petrus Nilsson i Gränebo åter hade medde- lat, att bondeförbundets förtroenderåd an- slöt sig till tanken på en allmän borgerlig koalitionsregering. För dagen (den 28.9) föreligger endast att hr Nilsson i Gränebo varit uppkallad till konungen samt att par- tiledarna inbördes förhandla.”54

Den 28.9 efter sitt besök hos kungen åter- upptog Nilsson i Gränebo förhandlingarna med Lindman och Trygger. Senare samma dag hade kungen även överläggningar med Ekman. Under dessa överläggningar be- klagade kungen att en samlingsregering in- te kunde förverkligas och i det läget sade sig kungen ha föredragit att Ekman förblev regeringschef, ”men högern kunde ju åbero- pa sina framgångar i valet. Konungen be- gärde en förklaring av Ekman, om han ha- de utsikter att komplettera sin regering och fortsätta, därest han senare skulle få an- modan därom. I varje fall ville konungen erhålla ett råd. Ekman svarade, att han ej gärna kunde ge ett råd, då han vore part i saken, men ville endast förklara att han, därest han finge en anmodan, trodde sig re- dan nu kunna säga, att han icke såg något hinder för att mottaga uppdraget.”55 Redan

49 Hildebrand, a. a. s. 426 f. 5” Anderson, I., a. a. s. 316. 51 Post- och Inrikes Tidningar den 27.9. 52 Svenska Dagbladet den 27.9. 53 Post- och Inrikes Tidningar den 27.9. 54 Ibid. den 28.9. 55 Hildebrand, a. a. s. 428.

följande dag blev det klart, att bondeför- bundet tackade nej till att ingå i en höger- regering.56 Senare samma dag var Lindman och Trygger på nytt hos kungen och rappor- terade om situationen. ”Sedan det visat sig omöjligt att få till stånd en allmän borger- lig koalitionsregering har Konungen upp- dragit åt amiral Lindman att bilda regering. Amiral Lindman har förklarat sig villig att emottaga uppdraget.”57 Som tänkbara be- slutsmotiv för att ge Lindman regeringsbild- ningsuppdrag kan anges den borgerliga ma- joriteten i båda kamrarna, att lantmanna- och borgarepartiet var det största borgerliga partiet, att partiet gjorde markanta vinster i valet samt att Trygger uppges58 ha före— slagit Lindman som statsminister. Av Hilde- brands version av samtalet mellan kungen och Ekman den 28.9 kan man dra slutsatsen, att lantmanna— och borgarepartiets valfram- gång varit avgörande för kungens beslut och i den här situationen vägde tyngre än de frisinnades dubbelriktade samarbetsmöjlig- heter.

Några dagar efter det att Lindman fått regeringsbildningsuppdrag, bildade han en regering bestående av de båda högerpartier- na. Den 2.10 utnämndes den nya regeringen sedan Ekmans regering beviljats avsked.59

5.7 1930 års regeringsbildning

Vid 1930 års ministärskifte var mandatför- delningen i andra kammaren oförändrad jämfört med 1928, medan första kammaren jämfört med 1929 hade fått följande sam— mansättning: socialdemokraterna 52 (i 0), nationella partiet 49 (t 0), frisinnade folk- partiet 24 (i 0), bondeförbundet 17 (i 0), liberala riksdagspartiet 6 (—1) och kom- munisterna 2 mandat (+ 1).60

Det som kom att avgöra regeringen Lind- mans existens blev frågan om höjning av spannmålstullarna. Propositionen hade re- mitterats till ett särskilt utskott under led- ning av C. G. Ekman. Tillsammans med so— cialdemokraterna i utskottet utformade C. G. Ekman ett annat stödförslag för jordbru— ket med inmalningstvånget som huvud-

punkt. Vid riksdagsbehandlingen i slutet av maj bifölls utskottets förslag i båda kam- rarnaöl, och regeringen tog konsekvensen av sitt nederlag den 2.6. ”Ministären Lind- man har vid konselj klockan 9.15 idag på fm. ingivit sin avskedsansökan. Ministären anmodades att tills vidare fungera för skö— tande av löpande ärenden.”62

Redan före konseljen hade Lindman in- lett konsultationerna hos kungen i regerings- frågan. Efter det att regeringens avskedsan— sökan inlämnats tillkallade kungen följande personer: första kammarens talman A. F. Vennersten, andra kammarens talman B. Eriksson, socialdemokratiska riksdagsgrup- pens ordförande P. A. Hansson, frisinnade folkpartiets ordförande C. G. Ekman och bondeförbundets ordförande 0. Olsson i Kullenbergstorp. Således kallades inte na- tionella partiets ordförande E. Trygger på detta stadium. Men det är sannolikt att även han fick tillfälle att framföra sina synpunkter på regeringsfrågan innan av- skedsansökan inlämnades. Däremot saknas uppgifter om att någon representant för liberala riksdagspartiet kallades till över— läggningarna.

Vid överläggningarna hos kungen fram- förde den avgående statsministern Lindman rekommendationen om en borgerlig rege- ring under C. G. Ekmans ledning. Hans motivering var den borgerliga majoriteten grundad på 1928 års valutslag och Ekmans ledarskap i särskilda utskottet, vars förslag fällde regeringen. Lindman framhöll också att kungen borde anmoda Ekman att skapa en bredare regeringsbas än frisinnade folk- partiet. Vennersten gav kungen samma re— kommendation som Lindman. Talmannen i andra kammaren B. Eriksson gav däremot kungen rådet att vända sig till riksdagens största parti, det vill säga socialdemokra—

55 Dagens Nyheter den 29 och 30.9. 57 Post- och Inrikes Tidningar den 29.9. 53 Anderson, I., a. a. s. 318. 59 Post- och Inrikes Tidningar den 2.10. 50 Thermaenius, a. a. s. 282. 61 FKzs protokoll nr 42, s. 44 och AK:s proto- koll nr 43, s. 100. 62 Post- och Inrikes Tidningar den 2.6.

terna. P. "A. Hansson ansåg, att förutsätt- ningar fanns för en majoritetsregering, ba- serad på frisinnade och socialdemokrater, och erbjöd sig att undersöka möjligheterna för ett sådant alternativ. C. G. Ekman för- klarade för kungen, att det inte fanns ut- sikter till en regering bestående av frisin- nade och socialdemokrater. Om uppdrag att bilda regering gavs de frisinnade, skulle de försöka få till stånd samarbete med li- beraler och bondeförbundare. Men bonde- förbundets talesman Olsson i Kullenbergs- torp uttalade sig svävande om partiets in- ställning.63

Något senare tillkallade kungen Venner- sten för nya överläggningar, varvid Venner- sten under intryck av P. A. Hanssons re- kommendation ändrade sitt tidigare råd och nu föreslog kungen att vända sig till social- demokraterna, eftersom de önskade få till stånd en majoritetsregering. Kungen hade en liknande uppfattning. Strax därefter till— kom kronprinsen och Lindman, och över- läggningar fortsattes mellan dessa fyra. Kronprinsen framhöll då vikten av att en majoritetsregering kom till stånd. Men Lind- man motsatte sig bestämt att kungen gav so- cialdemokraterna ett sonderingsuppdrag el- ler uppdrag att bilda regering.64

Kungen fortsatte sedan överläggningarna med Lindman enskilt, varvid först justitie- minister Bissmark och sedan Trygger till- kallades. De understödde båda Lindmans ståndpunkt.”

Efter det att kungen med bistånd av förs- ta kammarens talman, den avgående stats- ministern, kronprinsen och två statsråd ha- de övervägt de framförda rekommendatio- nerna avgjordes frågan och C. G. Ekman tillkallades. ”H. M. Konungen har uppdra- git åt riksgäldsfullmäktige C. G. Ekman att bilda regering och H. M:t har därvid fram- hållit vikten av att den nya regeringen om möjligt erhölle ett starkt parlamentariskt underlag.”66 Förutom de skäl för val av re- geringsbildare som grundar sig på att det fanns borgerlig majoritet i kamrarna och att Ekman, som Lindman anförde, spelat en ledande roll vid regeringens fall kan man som den viktigaste grunden anföra de fri-

sinnades dubbelriktade samarbetsmöjlighe- ter.

I uppdraget framhölls önskvärdheten av ”ett starkt parlamentariskt underlag”. Ek- man hade redan inledningsvis klargjort att de frisinnade skulle söka samarbete med li- beralerna och bondeförbundarna. Så skedde också. Dessutom tog Ekman kontakt med P. A. Hansson. Men inte något av de tre partierna önskade regeringssamarbete med de frisinnade.67 Den 5 .6 avlade Ekman rap- port inför kungen om förhandlingsläget. I den efterföljande kommunikén hette det: ”Riksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman har på torsdagens middag klockan 12 varit up- pe hos H. M. Konungen. Därefter medde- lade hr Ekman att det ännu icke var klart beträffande regeringsbildandet. Underhand- lingarna pågå fortfarande. Hr Ekman för- modade, att han på fredag kväll skulle kun- na meddela Konungen resultatet av des- sa.”68

Efter rapporten om det misslyckade för- handlingsresultatet gav kungen Ekman fria händer vid bildandet av regering.69 Sedan kungen följande dag informerats om sam- mansättningen av den frisinnade regering- en utnämndes Ekmans nya regering den 7.6 efter det att regeringen Lindman be- viljats avsked.70

5.8 1932 års regeringsbildning

Valet till andra kammaren i september 1932 fick jämfört med 1928 års val följande re- sultat: socialdemokraterna 104 (+ 14), lant- manna— och borgarepartiet 58 (— 15), bon- deförbundet 36 (+ 9), frisinnade folkpartiet 20 (— 8), kommunisterna 6 (— 2), liberala riksdagspartiet 4 (i 0) och kominternpartiet (se anm. not 71) 2 mandat (_). Första kam- maren hade jämfört med föregående år föl-

53 Hildebrand, a. a. s. 431. 54 Ibid. s. 431 f. 65 Ibid. s. 432. 65 Post- och Inrikes Tidningar den 3.6. 57 Hildebrand, a. a. s. 433. 68 Post- och Inrikes Tidningar den 5.6. 59 Dagens Nyheter den 6.6. 70 Post- och Inrikes Tidningar den 7.6.

jande sammansättning: socialdemokraterna 55 (+ 1), nationella partiet 49 (— 1), fri- sinnade folkpartiet 22 (— l), bondeförbun- det 19 (+ 2), liberala riksdagspartiet 4 (— 1) och kommunisterna 1 mandat (i 0).71

I den frisinnade regeringen hade Felix Hamrin efterträtt Ekman som statsminister 1932 på grund av den senares ekonomiska mellanhavanden med Ivar Kreuger. De kvarvarande regeringsmedlemmarna beslöt efter konsultationer med kungen att sitta kvar över andrakammarvalet.72

Den 19.9 utsändes följande officiella kom- muniké: ”Ministären Hamrin har i dag på förmiddagen till H. M. Konungen ingivit sin avskedsansökan. Ministären anmodades att tills vidare fungera för skötande av lö- pande ärenden.”73 Den avgående statsmi- nistern hade redan vid konseljen förordat bildandet av en borgerlig samlingsregering. Som stöd för detta åberopade han den bor- gerliga majoriteten i båda kamrarna. Efter- som bondeförbundet var det enda borgerli— ga parti som haft framgång i valet, borde kungen i första hand vända sig till bonde- förbundets ordförande 0. Olsson i Kullen- bergstorp.74

Efter konseljen tillkallade kungen följan— de personer för inledande konsultationer i regeringsfrågan: första kammarens talman A. F. Vennersten, andra kammarens talman B. Eriksson, socialdemokratiska riksdags— gruppens ordförande P. A. Hansson, lant— manna— och borgarepartiets ordförande A. Lindman tillsammans med nationella par- tiets ordförande E. Trygger och sist bonde- förbundets ordförande 0. Olsson i Kullen- bergstorp.

Vid överläggningarna hos kungen hade de båda talmännen pekat på socialdemokra- terna. P. A. Hansson ansåg, att valutgången talade för en vänsterregering. Men utsikter- na till ett fast samarbete med den borger- liga vänstern var små, medgav han. Om en majoritetsregering inte kunde bildas, var socialdemokraterna villiga bilda en minori- tetsregering. De båda högerledarna ansåg med tanke på valutgången, att det vore naturligt att socialdemokraterna fick bilda regering. Alternativet med en borgerlig

samlingsregering var svårt att förverkliga och vidare skulle en sådan regering bli svag på grund av inre splittring, menade höger- ledarna. Olsson i Kullenbergstorp ansåg först, att en borgerlig samlingsregering var lämpligast. Men när han informerades om högerledarnas rekommendation uppges han inte ha haft något att invända mot deras förslag. Kungen föreslog honom då att ta kontakt med högerledarna, men Olsson an- såg det lämpligare att högerledarna vände sig till honom.

Efter de inledande överläggningarna hos kungen tillkallades den avgående statsmi- nistern Hamrin, som fick en redogörelse för de rekommendationer kungen fått. Vid sum— meringen av dessa upprepade Hamrin sin åsikt att kungen skulle vända sig till bon- deförbundets ledare.75

Den 20.9 tog högerledarna initiativ till överläggningar med Olsson i Kullenbergs- torp. Då framförde den senare tanken på en borgerlig samlingsregering grundad på riksdagens borgerliga majoritet. Men höger- ledarna framförde sina betänkligheter mot en sådan lösning.

Inom högerpartierna diskuterades senare samma dag regeringsfrågan och man beslöt informera kungen och Olsson i Kullenbergs- torp om följande uttalande: "Vi anse valut- gången tala för en socialdemokratisk rege- ring samt för att en borgerlig samling be- gränsas till en sådan i oppositionsställning, men om en borgerlig samling i regerings- ställning med klar majoritet i andra kam- maren. särskilt i de näringspolitiska frågor- na, genom bondeförbundets initiativ kan åstadkommas, vilja vi ej ställa oss avvisan— de däremot.”76

Högerledarna mottogs strax därefter av kungen. som informerades om uttalandet.

71Thermzenius, a.a. s. 282 f. Anm. Beteck- ningen kominternpartiet används på den kominterntrogna fraktion som bröt sig ur kommunistpartiet 1929. 72 Andersson, G., a. a. s. 92. 73 Post— och Inrikes Tidningar den 19.9. 74 Nyman, Svensk parlamentarism 1932—1936, s. 38. 75 Ibid. s. 39 ff. 76 Ibid. s. 43.

Kungen fick nu rådet att tillkalla Olsson i Kullenbergstorp. Inför eventualiteten av en socialdemokratisk regering avrådde de kungen från att uppmana socialdemokra- terna att få med de frisinnade i en rege- ring. Vid de följande överläggningarna mel- lan kungen och Olsson i Kullenbergstorp den 20.9 deltog även den avgående statsmi- nistern. Hamrin höll fast vid sin rekom- mendation att Olsson i Kullenbergstorp borde få i uppdrag att bilda regering. Men denne redovisade sina betänkligheter både inför sonderingsuppdrag och uppdrag att bilda regering. I stället framförde han tan- ken att en icke-politiker, förslagsvis över- ståthållaren Henning Elmquist, skulle an— förtros uppdraget att bilda regering. Men både kungen och Hamrin motsatte sig en sådan lösning. De vidare överläggningarna, som även omfattade en sakdiskussion mel- lan Hamrin och Olsson om en gemensam borgerlig politik, blev emellertid resultat- lösa. ! detta läge kallades P. A. Hansson till kungen.

P. A. Hansson fick då i uppdrag att söka bilda en parlamentarisk majoritetsregering, vilket han genast åtog sig.77 Beslutet att ge P. A. Hansson sonderingsuppdrag torde kunna förklaras av att representanter för en majoritet i båda kamrarna hänvisat till so- cialdemokraterna. Vidare var socialdemo- kraterna det största partiet och partiet hade haft stora framgångar i valet.

Den 21.9 tillkallade kungen Lindman och meddelade honom att han givit P. A. Hans- son ett sonderingsuppdrag. Om Hansson inte kunde förverkliga uppdraget, avsåg kungen att undersöka möjligheterna för en borgerlig samlingsregering, vilket Lindman emellertid avrådde ifrån. Under samtalets gång begärde Hamrin företräde hos kungen, och Lindman avlägsnade sig tillfälligtvis. Hamrin omtalade, att den socialdemokratis- ke partiledaren informerats om att de fri- sinnade inte ville deltaga i en vänsterrege- ring tillsammans med socialdemokraterna. Därefter återupptogs samtalet mellan kung- en och Lindman, och högerledaren rekom— menderade kungen att låta P. A. Hansson behålla uppdraget att bilda regering, även

om de frisinnade vidhöll sin uppfattning, vilket kungen nu accepterade.

Efter förnyade förhandlingar mellan P. A. Hansson och Hamrin erhöll kungen den 22.9 rapport om situationen. och enligt Hanssons uppfattning fanns det knappt någ- ra utsikter till en majoritetsregering.78 Sedan Hansson på nytt försökt nå en lösning med de frisinnade rapporterade han till kungen att hans ansträngningar misslyckats och att den socialdemokratiska partistyrelsen i den- na situation förordat en socialdemokratisk minoritetsregering. Kungen gav då P. A. Hansson i uppdrag att bilda regering, vilket han åtog sig.79 I denna situation kan sam- ma beslutsprinciper som tidigare anförts vid sonderingsuppdraget anses ha varit tillämp- liga vartill kommer att de frisinnade kunde förväntas ge socialdemokraterna stöd i vis- sa frågor.

Uppdraget hade inte någon uttrycklig precisering, men rent faktiskt avsågs en so- cialdemokratisk minoritetsregering. Vid dis- kussioner mellan kungen och P. A. Hans— son om regeringens sammansättning hade kungen uttryckt önskemål om Östen Undén som utrikesminister. Men Hansson föredrog den förutsvarande statsministern Rickard Sandler på denna postb'o. Redan den 23.9 var fördelningen av statsrådsposterna klar, och P. A. Hanssons regering med Rickard Sandler som utrikesminister utnämndes den 24.9 efter det att regeringen Hamrin bevil- jats avsked.”

5.9 Tillkomsten av Axel Pehrssons regering 1936

Partiställningen i andra kammaren hade 1936 förändrats på grund av partibyten och nya partibildningar jämfört med 1933 på följande sätt: socialdemokraterna 104 (— 2), högerpartiet (tidigare lantmanna- och bor- garepartiet) 53 (— 3), bondeförbundet 37

77 Ibid. s. 47. 73 Ibid. s. 60 f. 79 Ibid. s. 65 f. 50 Hildebrand, &. a. s. 493. 31 Post- och Inrikes Tidningar den 24.9.

(+ 1), folkpartiet (sammanslagning av fri- sinnade folkpartiet och liberala riksdagspar- tiet) 25 (— 1), kommunisterna 8 (+ 2), na- tionella gruppen 3 (+ 3) och kominternpar- tiet 2 mandat (i 0).82 "Första kammaren hade under 1936 följande sammansättning jämfört med föregående år: socialdemokra- terna 65 (+ 3), högerpartiet (tidigare natio- nella partiet) 46 (— 2). bondeförbundet 22 (+ 2), folkpartiet (sammanslagning av fri- sinnade folkpartiet och liberala riksdagspar— tiet) 16 (— 3) och kommunisterna ] mandat (i 0).83

Anledningen till den socialdemokratiska regeringens avgång var ett nederlag för ett regeringsförslag i pensionsfrågan. Statsmi- nister Hansson hade inför voteringen i and— ra kammaren klargjort att resultatet avgjor- de regeringens existens. Regeringsförslaget avslogs emellertid i båda kamrarna. i första kammaren med 81 röster mot 64 och i and- ra kammaren 113 röster mot 107.84

Statsminister Hansson inlämnade rege- ringens avskedsansökan till kungen den 15.6. Till de inledande konsultationerna den 15.6 lät kungen redan den 14.6 kalla. förutom den avgående statsministern, följande perso- ner i turordning: första kammarens talman A. F. Vennersten, andra kammarens talman A. V. Sävström, riksdagshögerns ordföran- de G. Bagge tillsammans med partiets gruppledare i andra kammaren M. Skog- lund i Doverstorp, folkpartiets ordförande G. Andersson i Rasjön, folkpartiets grupp- ledare i första kammaren F. Hamrin och slutligen bondeförbundets ordförande A. Pehrsson i Bramstorp tillsammans med par- tiets vice ordförande C. P. V. Nilsson i Gränebo.85

Tillgängliga uppgifter om rekommendad tionerna till kungen angående regeringsba- sen visar, att högerrepresentanterna föror- dade en borgerlig trepartiregering. medan de båda folkpartirepresentanterna föreslog samverkan mellan folkpartiet och bondeför- bundet. Under samtalet med G. Andersson i Rasjön förklarade kungen — enligt An- derssons i Rasjön memoarer —— att han ”ämnade verka för en regering av samtliga borgerliga partier under ledning av herr

Pehrsson i Bramstorp". Till ett sådant al- ternativ var Andersson i Rasjön ytterst tveksam. Om en borgerlig trepartiregering skulle kunna förverkligas fick. enligt hans mening, bero på vilket program en sådan regering skulle bygga, och tills det när- mare klarlagts ville folkpartiet avvakta. Kungen uttryckte dock förhoppningen, att det åtminstone skulle bli möjligt med en samverkan av mellanpartierna, eftersom han ansåg en regering baserad på endast bonde- förbundet vara det sämsta alternativ som kunde komma i fråga.36 Vad sedan gällde personfrågan torde, enligt Nyman. samt- liga tillfrågade ha hänvisat till A. Pehrsson i Bramstorp.

När kungen den 16.6 mottog bondeför- bundets representanter gav han A. Pehrs- son i Bramstorp i uppdrag att undersöka möjligheterna att bilda en samlingsregering med starkaste möjliga parlamentariska un- derlag.87 Som möjliga beslutsprinciper för sonderingsuppdraget kan man peka på, för- utom direkta hänvisningar till Pehrsson i Bramstorp, att de borgerliga hade majori- tet i båda kamrarna och att bondeförbun- det var det enda borgerliga parti. som hade framgång i 1932 års andrakammarval, samt att partiet hade samarbetsmöjligheter med socialdemokraterna och folkpartiet.

Bondeförbundsledaren inledde sitt son— deringsuppdrag med att sända en skrivelse av följande lydelse till de båda andra bor— gerliga partierna: "Sedan jag på anmodan av Hans Maj:t Konungen åtagit mig att undersöka möjligheten att bilda en sam- lingsregering med största möjliga parla- mentariska underlag, har jag äran fråga, huruvida folkpartiets riksdagsgrupp (riks-

82 Riksdagsmannavalen 1933—l936 (SOS), s. 74 83 Ibid. s. ll. 84 FKzs protokoll nr 43, s. 59 och AK:s proto— koll nr 44, s. 89. 85 Nyman, a. a. s. 397. 85 Andersson, G., a. a. s. 172 f. 37 Nyman, a. a. s. 398 f.

dagshögern) därest förutsättningar i öv- rigt för en sådan lösning av regeringsfrå- gan befinnas föreligga —- är villig att med- verka till bildandet av en regering, beståen- de av representanter för bondeförbundet, riksdagshögern och folkpartiets riksdags- grupp med ett arbetsprogram, som står i huvudsaklig överensstämmelse med bonde— förbundets grunduppfattning.”33 Eftersom uppdraget avsåg en samlingsregering med största parlamentariska underlag, tog Pehrs- son i Bramstorp även kontakt med P. A. Hansson. Men socialdemokraterna avvisade direkt förslaget om samlingsregering?8

De fortsatta förhandlingarna mellan de borgerliga partierna fördes företrädesvis skriftligen. Den 17.6 hade Pehrsson i Brams- torp företräde hos kungen och informerade honom om förhandlingsläget. Sedan det konstaterats att en samlingsregering inte var möjlig, gav kungen Pehrsson i Bramstorp i uppdrag att fortsätta förhandlingarna med de borgerliga partierna.89 Vid de efterföljan- de överläggningarna mellan de borgerliga partiledarna kunde emellertid inte enighet uppnås, vilket Pehrsson i Bramstorp rap- porterade till kungen den 18690 Det åter- stående alternativet, sedan möjligheterna till samlingsregering, borgerlig trepartiregering och mellanparti-regering bortfallit. var en regering baserad på bondeförbundet.

Innan Pehrsson i Bramstorp sammanträf- fade med kungen hade bondeförbundets förtroenderåd uttalat sig för att partiet på egen hand bildade regering.90 Därför kan man antaga att Pehrsson i Bramstorp re— kommenderade kungen en sådan lösning. Resultatet av överläggningarna blev att kungen gav Pehrsson i Bramstorp i upp- drag att bilda regering utan någon närmare precisering. Det stod dock klart att den återstående möjligheten var en bondeför- bundsregering. De beslutsprinciper som kan anföras i denna situation är desamma som angavs beträffande beslutet att ge Pehrsson i Bramstorp sonderingsuppdrag.

Den 19.6 kunde slutligen bondeförbunds- regeringen Axel Pehrsson i Bramstorp ut- nämnas sedan P. A. Hanssons regering be- viljats avsked.91

5.10 Tillkomsten av P. A. Hanssons rege- ring 1936

Andrakammarvalet den 20.9 1936 gav järn- fört med 1932 års val följande resultat: so- cialdemokraterna 112 (+10), högerpartiet 44 (— 9), bondeförbundet 36 (—1), folk- partiet 27 (+ 2), kommunisterna 6 (— 2) och kominternpartiet 5 mandat (+ 3).92 Par- tiställningen i första kammaren var den— samma som vid föregående ministärskifte.

Dagen efter valet hade statsministern ett samtal med kungen. där han berörde kon- sekvenserna av valutgången. Samtidigt med- delade statsministern att regeringen ämnade inlämna sin avskedsansökan. Kungen gav då statsministern i uppdrag att meddela partiledarna att överläggningar i regerings- frågan skulle äga rum den 23.9 efter kung- ens återkomst till Stockholm.93

Senare den 21.9 tog statsministern initia- tiv till överläggningar med den socialde- mokratiske partiledaren P. A. Hansson. Un- der detta samtal berördes möjligheterna till en samverkan i regeringsställning mellan so- cialdemokrater och bondeförbundare. Om en sådan skulle kunna komma till stånd, vilket i och för sig var osäkert, måste so- cialdemokraterna ha ett klart dominerande inflytande i regeringen, menade P. A. Hans— son. Den naturligaste lösningen var dock med tanke på valresultatet en rent social- demokratisk regering, ansåg han.94

Vid konseljen den 23.9 inlämnade rege- ringen sin avskedsansökan. Efter överlägg- ningar med den avgående statsministern mottog kungen följande personer i turord- ning: första kammarens talman A. F. Ven- nersten, andra kammarens talman A. V.

38 Ibid. s. 399 f. 59 Ibid. s. 403. 90 Ibid. S. 411 f. 91 Post- och Inrikes Tidningar den 19.6. 92 Riksdagsmannavalen 1933—1936 (SOS), s. 74. 93 Nyman, a. a. s. 466 och Andersson, G., a.a. s. 184. 94 Nyman, a. a. s. 466.

Sävström, riksdagshögerns vice ordförande och gruppledare i andra kammaren M. Skoglund i Doverstorp (partiordföranden G. Bagge befann sig i utlandet), folkpartiets ordförande G. Andersson i Rasjön och slut- ligen socialdemokratiska riksdagsgruppens ordförande P. A. Hansson.

Under överläggningarna med Skoglund i Doverstorp frågade kungen om denne inte ansåg det lämpligast att P. A. Hansson för- sökte nå samförstånd med bondeförbundet. Skoglund var emellertid tveksam om detta var en realistisk lösning. Själv ansåg han i alla fall att högern hade ringa inflytande på regeringsbildningen.95 Vid överläggning- arna med G. Andersson i Rasjön förklarade kungen, att han ämnade ge P. A. Hansson i uppdrag att bilda regering, vilket Andersson i Rasjön understödde.96

Efter Andersson i Rasjön följde P. A. Hansson, som av kungen fick i uppdrag att bilda regering. Som tänkbara beslutsprinci- per kan härvid nämnas, att socialdemokra- terna var det största partiet och att partiet haft betydande framgång i valet. Dessutom kan det tilläggas att socialdemokraterna borde kunna påräkna stöd i vissa frågor av både den borgerliga och socialistiska väns- tern eller av endera.

Uppdraget att bilda regering gavs utan någon precisering av regeringsbasen. Emel- lertid återupptogs kontakterna mellan P. A. Hansson och A. Pehrsson i Bramstorp för överläggningar om ett eventuellt regerings- samarbete. Ingående diskussioner följde se- dan i politiska sakfrågor mellan de båda partierna.

Efter några dagar hade man nått enighet om ett regeringsprogram och överläggning- ar inom och mellan partierna koncentrera— des till frågorna hur statsrådsposterna skul- le fördelas och vilka personer som skulle in- gå i den nya regeringen .97

Den 27.9 kunde slutligen överenskommel- se uppnås i personfrågorna, och den nya koalitionsregeringen bestående av socialde- mokrater och bondeförbundare under led- ning av P. A. Hansson utnämndes den 28.9 sedan bondeförbundsregeringen Pehrsson i Bramstorp beviljats avsked.98

Vid 1957 års regeringsombildning hade förs- ta kammaren följande sammansättning: so— cialdemokraterna 79 mandat, folkpartiet 30, bondeförbundet 25, högerpartiet 13 och kommunisterna 3 mandat. Andra kamma- ren hade följande sammansättning: social- demokraterna 106 mandat, folkpartiet 58, högerpartiet 42, bondeförbundet 19 och kommunisterna 6 mandat.99 Av riksdagens totalt 381 mandat förfogade alltså social- demokraterna över 185. folkpartiet 88, hö- gerpartiet 55, bondeförbundet 44 och kom- munisterna 9 mandat.

I majoritetsregeringen, bestående av so- cialdemokrater och bondeförbundare, fram— trädde inre motsättningar under hösten 1957. En viktig skiljande fråga var tilläggs- pensioneringen, där de båda regeringspar- tierna vid den konsultativa folkomröstning- en lagt fram olika förslag. Motsättningarna mellan regeringspartierna ledde till att bon- deförbundet den 24.10 beslöt att lämna koa- litionen.

Den 26.10 på förmiddagen inlämnade statsminister Erlander regeringens avskeds- ansökan till kungen. Erlanders motiv var, att regeringens politiska karaktär genom bondeförbundets beslut hade ändrats i så hög grad, att han ansåg att hela regeringen borde avgå. Vidare borde alla socialdemo- kratiska regeringsledamöter få tillfälle att ta ställning till om de önskade ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering. Kung- en bad regeringen fungera tills vidare som expeditionsministär.100

Statsministern hade innan avskedsansökan inlämnades haft överläggningar med justitie-

95 Ibid. s. 468. 96 Andersson, G., a. a. s. 185. 97 Nyman, a. a. s. 469—484. 93 Post- och Inrikes Tidningar den 29.9. 99 Bjerlöw, 1957 års riksdag I, s. 50. 100 Uppgifterna är hämtade från en intervju, som gjordes med statsminister Tage Erlan- der den 17.10.1968. Vid kommande refe- renser till denna intervju används förkort- ningen: Intervju den 17.10.68. En av Er— lander godkänd utskrift av anteckningar vid intervjun fogas vid undersökningen som bilaga 1.

ministern angående formerna för de konsul- tationer, som skulle äga rum efter rege— ringens avskedsansökan. Statsministern hade sedan rekommenderat kungen att inkalla talmännen i första och andra kammaren samt partiledarna till överläggningar. Av- görande för den inbördes turordningen mel- lan partiledarna borde respektive partis stor- lek vara.

] statsministerns rekommendation uteslöts emellertid deltagande av kommunisterna. Motivet till detta var, att "kommunisterna hade en så liten representation i riksdagen att statsministern betraktade det som ute- slutet att de skulle påverka regeringsbild- ningen”.101 Kungen följde sedan statsminis- terns rekommendation på alla punkter. Par- tierna företräddes alltså av sina parlamen- tariska ledare. Någon frihet för kungen att välja person kan i denna situation inte an- ses ha förelegat.

På lördagen den 26.10 kl. 10 inleddes be- söken hos kungen av statsminister Erlander, som efter att ha inlämnat regeringens av- skedsansökan rekommenderade en social- demokratisk minoritetsregering.101

Kl. 11 infann sig första kammarens tal- man John Bergvall. Några uppgifter om vad som då sades eller vilka rekommendationer talmannen kan ha givit kungen har inte va- rit tillgängliga. Men den dåvarande folk- partiledaren har uppgivit, att Bergvall san- nolikt rekommenderade en borgerlig tre- partiregering.102

En halv timme senare anlände andra kammarens talman Gustaf Nilsson. Kungen skall ha förhört sig om Nilsson trodde en samlingsregering vara möjlig. Nilsson ”hade invändningar häremot och förordade kort och gott att Erlander skulle få i uppdrag att bilda en enpartiregering”.103

Därefter följde folkpartiledaren Bertil Oh- lin, som rekommenderade en undersökning av förutsättningarna för en samlingsregering omfattande de fyra demokratiska partierna. Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson kom därnäst i tur, och han förordade i första hand en samlingsregering efter schweiziskt mönster. I andra hand rekommenderade han en regering stödd på en majoritet av de icke-

socialistiska partierna i andra kammaren.104 Centerpartiet-bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund önskade helst en samlings- regering,105 men en sådan lösning ansåg han inte möjlig. Under rådande omständigheter ansåg han det realistiskt med en socialde- mokratisk enpartiregering.106 Senare på eftermiddagen den 26.10 kalla- des statsminister Erlander till kungen för överläggningar. Kungen presenterade då en summering av de besked som talmännen och partiledarna givit honom angående re- geringsfrågans lösning. Därefter framställde kungen önskemålet om att statsminister Er- lander skulle åtaga sig uppdraget att bilda en samlingsregering.107 ”Även om det enligt statsministerns mening inte förelåg några reella möjligheter att bilda en sådan rege- ring, accepterade han att låta partiinstanser— na yttra sig över kungens förslag.”107 Där- med hade han ”åtagit sig att undersöka möj- ligheterna att bilda en samlingsregering".107 Under söndagen den 27.10 hade statsmi- nister Erlander överläggningar med de tre borgerliga partiledarna med utgångspunkt från det sonderingsuppdrag han åtagit sig. På måndagsförmiddagen besökte statsmi- nistern kungen för att informera om sina överläggningar under söndagen. Riksmar- skalkens kommuniké efter mötet hade föl- jande lydelse: "Statsminister Erlander har för Konungen på måndagen anmält att en- ligt hans uppfattning förutsättning saknas för bildandet i nuvarande situation av en regering med deltagande av de fyra demo- kratiska partierna. Konungen kommer nu att till gemensam överläggning kalla pro- fessor Ohlin och direktör Hjalmarson."108 När statsministern avlagt sin rapport öns-

101 Ibid.

102 Intervju med professor Bertil Ohlin den 13.2.1969. 103 Enligt brev till författaren från dåvarande talmannen Gustaf Nilsson den 11.9.1968. 104 Dagens Nyheter den 27.10. 105 Ruin, Mellan samlingsregering och tvåpar- tisystem, s. 246. 106 Intervju med JD Gunnar Hedlund den 3.3.1969. 107 Intervju den 17.10.68. 103 Dagspressen den 29.10.

kade han återlämna sitt uppdrag, vilket kungen accepterade.109

På måndagseftermiddagen hade sedan kungen överläggningar med folkpartiets och högerpartiets ledare. Därefter utfärdades följande kommuniké: ”.H M. Konungens överläggning med professor Ohlin och di— rektör Hjalmarson gemensamt har lett till det resultatet att de förklarat sig beredda att överväga möjligheten av bildandet av en regering stödd på riksdagens tre borgerliga partier.”110

Det torde vara svårt att ge en definitiv tolkning av kommunikén med utgångspunkt från dess formulering. Men vid överlägg- ningarna hos kungen hade Ohlin och Hjal- marson på eget initiativ framfört tanken på en borgerlig regering. För att utröna om detta var möjligt bad de kungen att få till- fälle att överlägga med centerpartiledaren. Kungen tillmötesgick då deras begäran om interna överläggningar.111 Således gav inte kungen de båda borgerliga partiledarna nå- got regeringsbildningsuppdrag och inte hel- ler något sonderingsuppdrag för att klar- lägga om en borgerlig regering var möjlig. Kungen gav dem däremot tid till interna överläggningar.112

På måndagseftermiddagen och tisdagsför- middagen hade de tre borgerliga partiledar- na inbördes överläggningar. Senare på tis- dagen ägde nya överläggningar rum mellan kungen och de borgerliga partiledarna. Där- vid redovisade Ohlin och Hjalmarson för- handlingsresultatet men gav inte kungen någon konkret rekommendation i regerings- frågan. Hedlund hade emellertid före de båda andra borgerliga partiledarna varit hos kungen och rekommenderat en socialdemo- kratisk enpartiregering.113 Härefter utfär- dades följande kommuniké: ”Konungen har under förmiddagen på tisdagen haft samtal dels med statsrådet Hedlund, dels gemen— samt med professor Ohlin och direktör Hjal- marson. Därvid har samtliga förklarat att förutsättningar saknas för bildandet av en regering stödd på de tre borgerliga par- tierna.”114

Strax efter det att kommunikén offentlig- gjorts kallades Erlander till kungen. Vid

sammanträffandet med kungen fick han i uppdrag att bilda ny regering.

Några av de tidigare nämnda besluts- principerna kan även i detta fall anses vara tillämpliga. Representanter för en majoritet i riksdagen hade sålunda rekommenderat en socialdemokratisk regering, socialdemo- kraterna var riksdagens största parti och partiet hade majoritet i första kammaren. Dessutom kunde kommunisterna förväntas stödja en socialdemokratisk regering. Even— tuellt skulle man i detta sammanhang kun- na tillfoga. att även centerpartiet-bondeför- bundet kunde antagas stödja regeringen i vissa frågor. Slutligen bör det framhållas att några reella valmöjligheter inte kan an- ses ha förelegat, efter det att de borgerliga partierna funnit det omöjligt att bilda en borgerlig regering.

Kungens uppdrag till Erlander gavs utan några officiella preciseringar. Innan han fick det slutgiltiga uppdraget att bilda rege- ring, hade kungen emellertid framfört öns— kemål om en parlamentarisk majoritetsre- gering. Men Erlander var av den meningen, att det var omöjligt att bilda en sådan re- gering i den dåvarande situationen. Där— emot var han villig att bilda en socialdemo— kratisk enpartiregering, och därmed kan också regeringsbasen i praktiken anses ha preciserats till det socialdemokratiska par- tiet, när han åtog sig uppdraget att bilda regering.115

Den 31.10 utnämndes den nya socialde- mokratiska enpartiregeringen efter det att koalitionsregeringen beviljats avsked.116

109 Intervju den 17.10.68. 110 Dagspressen den 29.10. 111 Enligt intervjuer med landshövding Jarl Hjalmarson den 12.2.1969 och professor Bertil Ohlin den 13.2.1969. ”2 I denna tolkning instämmer Erlander som efter intervjun den 17.10.1968 vid samtal med kungen har fått bekräftelse på att min tolkning av kommunikéns innebörd är rik- tig. (Brev till författaren från kanslirådet Leif Andersson den 6.2.1970.) Intervju med JD Gunnar Hedlund den 3.3.1969. 1” Dagspressen den 30.10. " Intervju den 17.10.68. 1113 Post- och Inrikes Tidningar den 1.11.

11. en

0-

Vid regeringsbildningen 1969 var partiställ- ningen i första kammaren följande: social- demokraterna 79 mandat, folkpartiet 26, moderata samlingspartiet 25, centerpartiet 20 och vänsterpartiet kommunisterna 1 man— dat. Andra kammaren hade följande sam- mansättning: socialdemokraterna 125 man- dat, centerpartiet 39. folkpartiet 34, mode- rata samlingspartiet 32 och vänsterpartiet kommunisterna 3 mandat.117

Vid konselj den 9.10118 inlämnade stats- minister Erlander — som några dagar tidi- gare av åldersskäl avgått som ordförande i det socialdemokratiska partiet vid dess par- tikongress — den socialdemokratiska rege- ringens avskedsansökan till kungen i när- varo av kronprinsen och prins Bertil. Kung- en bad regeringen fungera tills ny regering var bildad, vilket regeringen accepterade.

På eftermiddagen den 9.10 inledde kungen konsultationer119 med första kammarens talman Erik Boheman, som senare följdes av andra kammarens talman Henry Allard. Följande dag fortsatte kungen sina överlägg- ningar i turordning med moderata samlings- partiets ledåre Yngve Holmberg, folkpar- tiets 1:e vice ordförande Sven Gustafson (partiordföranden Sven Wedén var sjuk), centerpartiets ledare Gunnar Hedlund och slutligen med den nyvalde socialdemokra— tiske partiledaren Olof Palme. Någon re- presentant för vänsterpartiet kommunisterna inkallades alltså inte. Angående turordning- en mellan talmän och partiledare hade kungen konsulterat förste hovmarskalken Stig H:son Ericson.l20 Det bör tilläggas, att även kronprinsen och prins Bertil var när- varande vid kungens konsultationer den 9 och 10, liksom vid konseljen den 9.10.

Mot bakgrund av den klara parlamenta- riska situationen förordade de båda talmän- nen och oppositionens talesmän den social— demokratiske partiledaren Olof Palme som regeringsbildare.

Kungen redogjorde inför Palme för sin summering av de rekommendationer han fått, varefter kungen gav honom i uppdrag att bilda regering. Underlaget för kungens

beslut kan i enlighet med de tidigare refe- rerade beslutsprincipema anges vara att so- cialdemokraterna var det största partiet med majoritet i båda kamrarna samt att representanter för en majoritet — häri in- räknas socialdemokraternas accepterande av kungens uppdrag —— i riksdagen rekommen- derat den socialdemokratiske partiledaren som regeringsbildare. Mot bakgrund av re- kommendationernas innehåll var det också naturligt att den kommande regeringsbasen skulle utgöras av socialdemokraterna.

I konselj den 14.10 beviljades samtliga statsråd i regeringen Erlander avsked, och den nya socialdemokratiska enpartirege- ringen med Olof Palme som statsminister utnämndes.121

5.13 Sverige — sammanfattning

Med utgångspunkt i de inledande frågeställ— ningarna skall en sammanfattning göras i syfte att klarlägga de generella inslagen vid regeringsbildningarna i Sverige.

1” Förteckning över Första kammarens leda- möter vid riksdagen 1969, s. 34 och För- teckning över Andra kammarens ledamöter vid riksdagen 1969, s. 50. "8 Referatet av utvecklingen den 9 och 10.10 bygger på dagspressen. ”” Att konsultationer kom till stånd i denna klara parlamentariska situation innebar att man frångick uppfattningen i Kungl. Maj:ts proposition 1968127, 5. 211, där det säges: "Om statsministern avgår av personliga skäl eller annars under sådana omständigheter att hans avgång inte är uttryck för att det eller de partier som har regeringsansvar vill dra sig tillbaka från regeringsställningen, bör regeringspartiet eller -partierna omgå- ende kunna få uppdraget att utse den per- son som de vill att konungen skall utnämna till ny statsminister.” Vid 1946 års skifte på statsministerposten efter P. A. Hanssons bortgång överensstämde förfaringssättet vid Erlanders tillträde med rekommendationen i propositionen. Anledningen till att rege- ringsbildningen 1969 redovisas här är att konsultationer kom till stånd trots att den parlamentariska situationen klart angav vem som skulle få i uppdrag att bilda re- gering. 12" Enligt PM angående regeringsbildningen 1969 upprättad av riksmarskalken Stig H:son Ericson den 21.1.1970. Promemorian fogas vid undersökningen som bilaga 2. 121 Post- och Inrikes Tidningar den 15.10.

Initiativet till en ny regerings tillkomst tages av kungen sedan den sittande rege- ringen inlämnat sin avskedsansökan. Un- dantagen från denna regel är 1921, 1924 och 1928 års regeringsbildningar, då kungen tog initiativ till vissa överläggningar innan den sittande regeringen inlämnat sin avskedsan- sökan. I det första fallet hade kungen över— läggningar med lantmanna- och borgarepar- tiets ordförande Arvid Lindman, liberala samlingspartiets ordförande Nils Edén och första kammarens talman Hugo Hamilton. I de båda andra fallen tog kungen initiativ till överläggningar endast med Arvid Lind- man.

Angående turordningen vid de inledande överläggningarna hos kungen gäller att den avgående statsministern i samtliga fall in- lett överläggningarna utom 1969, då talmän— nen inledde konsultationerna. Därefter har första och andra kammarens talmän inkal- lats med undantag för 1924 års regerings- bildning. För den fortsatta turordningen mellan partiernas representanter är det inte möjligt att urskilja något enhetligt möns- ter, som med en rimlig tolkning kan kallas praxis. Olikheterna mellan regeringsbild- ningarna i detta avseende är snarast det ge- nomgående draget. Två drag kan dock upp- märksammas. Då två representanter för samma parti eller två representanter för när- stående partibildningar, till exempel de bå- da högerpartierna samt de frisinnade och liberalerna, inkallats, har de ofta konsul- terats efter varandra. I några fall (1921, 1932 och l936/Pehrsson/) har de i stället in- kallats samtidigt till kungen. Vidare kan det nämnas att turordningen vid regeringsbild- ningarna 1926, 1928, 1936/P/ och 1936/H/ följde en traditionell höger-vänster indel- ning med början på högerpartierna, följda av liberala partier, bondeförbundet och sist socialdemokratiska partiet. Ett genomgåen- de undantag är dock som ovan nämnts att den avgående statsministern inlett överlägg- ningarna för sitt partis räkning. 1969 följ- des ordningen från höger till vänster utan undantag.

Då emellertid praxis i det stora hela sak- nas angående turordningen, innebär det att

kungen, med undantag för 1957, haft en reell valfrihet att avgöra turordningen mel- lan rådgivarna.

Till de inledande konsultationerna kallas partiernas parlamentariska ledare. I några fall (1921, 1923 och 1936/Pehrssonl) har även partiets gruppledare i den kammare, där ej partiledaren suttit, fått deltaga i överläggningarna. När det har skett har be- slutet såvitt man kan se grundat sig på kungens egen bedömning. Den avgående statsministern har med undantag för 1926, 1932 och 1969 års regeringsbildningar varit ende representant för sitt parti från och med 1926 och samtidigt dess parlamentariske le- dare. För de avgående koalitionsregeringar- na 1928 och 1930 är det sannolikt att libe- rala riksdagspartiets ordförande Eliel Löf- gren respektive nationella partiets ordföran- de Ernst Trygger fick avge sina rekommen- dationer i samband med regeringens av- gång. Någon annan företrädare för respek- tive parti inkallades för övrigt inte vid des- sa båda regeringsbildningar.

Av någon anledning fick liberala riks- dagspartiet inte 1930 deltaga i de inledande överläggningarna. Angående vilka partier som deltagit i överläggningarna hos kungen, kan man i övrigt generellt konstatera, att inte några representanter för kommunister- na eller vänsterpartiet kommunisterna, so- cialdemokratiska vänstergruppen, komin- ternpartiet eller nationella gruppen tillkallats för att avge sina rekommendationer vid nå- gon av de regeringsbildningar, då de varit representerade i riksdagen.

Summeringen och granskningen av par- tiernas rekommendationer handhas av kung- en. Emellertid har den avgående statsmi- nistern vid regeringsbildningarna 1921, 1930, 1932 och 1957 fungerat som biträdande granskare. 1930 års regeringsbildning är nå- got speciell i detta avseende eftersom även kronprinsen, första kammarens talman och två statsråd förutom den avgående statsmi- nistern deltog i granskningen. I viss mening kan man även säga att första kammarens talman deltog i granskningen av partiernas råd vid 1923 års regeringsbildning, då han tillsammans med kronprinsen-regenten be-

dömde situationen efter de inledande över— läggningarna.

Beslutsprinciperna vid utseendet av rege- ringsbildare skall för överskådlighetens skull

anges i tabellform där de tänkbara besluts- motiven vid varje regeringsbildning redo- visas.

Dubbel- Block- Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets- Största valfram- rekommen- Borgerlig el. regeringens möjligheter parti1 gång dation socialistisk2 fall

1921 x x x x 1923 x x x 1924 x x x 1926 x x 1928 x x x 1930 x X X 1932 x x x x 1936 (P) x x 1936 (H) x x x 1957 x x X 1969 x x

1 För 1923 och 1928 gällde det största borgerliga parti. * Vid de tre angivna regeringsbildningarna avses borgerlig majoritet i båda kamrarna.

Formuleringen av de slutgiltiga uppdra- gen att bilda regeringen har vad avser den tilltänkta regeringsbasen vid 1930, 1932 och 1936 (P) års regeringsbildningar försetts med en officiell precisering. Under hand försågs även regeringsbildningsuppdraget 1923 med en precisering av basen. 1 de två förstnämn- da fallen var preciseringarna ganska vaga utan bindning till vilka partier eller block av partier som borde ingå i regeringen. Pre— ciseringarna löd: ”starkt parlamentariskt un- derlag” (1930) och "parlamentarisk majori- tetsregering” (1932). Preciseringen 1930 kan man tolka som endast en önskan om majo- ritetsregering till skillnad från 1932 års konkreta krav på en sådan regeringsbas. 1923 gavs den inofficiella preciseringen: ”borgerlig samlingsregering”, och 1936 (P) löd den officiella preciseringen: ”Samlings- regering med starkast möjliga parlamenta— riska underlag.” I båda fallen avsågs minst majoritetsregeringar, och 1923 angavs basen till de borgerliga partierna. Kännetecknande för samtliga preciseringar är att de gavs regeringsbildaren på ett ganska tidigt sta- dium innan överläggningar mellan partierna klargjort vilken regeringsbas som var möjlig. Följden blev i samtliga fall att regeringsbil- daren vid kontakter med kungen fick sitt

uppdrag reviderat att gälla en smalare bas än den först avsedda.

En annan typ av precisering gäller den kommande regeringens politik. Som en så- dan får man betrakta kungens återförsäk- ringar hos Branting 1921 om regeringens linje i vissa centrala frågor. Slutligen kan en tredje typ av precisering nämnas, och den avser regeringens sammansättning. Kungen motsatte sig med framgång Bran- tings förslag 1921 på utrikesministerposten, medan P. A. Hansson genomdrev sin kan- didat på samma post 1932.

6. Belgien

I den belgiska författningen stadgas i arti- kel 65, att kungen utnämner och avskedar ministrar.1 Härvid är enligt parlamentarisk praxis den politiska sammansättningen i de två kamrarna en bestämmande faktor. Det- ta kommer direkt till uttryck i ett utlåtande från en författningskommission 1949, som ansåg att ministrarna har politiskt ansvar inför både senaten och deputeradekamma- ren.2 En något annorlunda uppfattning har den senaste författningskommissionen, som i ett preliminärt utkast 1965 föreslagit att den politiska kontrollen i huvudsak skall ut- övas av deputeradekammaren.3 Något defi- nitivt beslut om författningsändring enligt dessa senare riktlinjer har dock inte fattats.

I praxis gäller emellertid att en nyut- nämnd regering inför båda kamrarna fram- lägger sitt program i form av en regerings— förklaring, som blir föremål för en förtroen- deomröstning. Av tradition krävs sålunda ett explicit förtroendevotum i parlamentet som bekräftelse på kungens utnämning. I praxis regleras regeringens existens även av systemet med misstroendeförklaring.4

Några bestämmelser om hur regerings- bildningen skall ske utöver vad som stadgas i artikel 65 ges inte. Tillvägagångssättet vi- lar således i väsentliga delar på praxis.

6.1 1954 års regeringsbildning

I valet till båda kamrarna i april 1954 fick jämfört med 1950 års val PSC (kristligt-

sociala partiet) 95 (— 13) mandat av depu- teradekammarens 212 mandat, PSB (socia- listpartiet) 86 (+ 9), PLP (liberala partiet) 25 (+ 5) och kommunisterna 4 (— 3) samt övriga 2 (+ 2).

I senaten, som bestod av 106 direktvalda ledamöter, 46 medlemmar utsedda genom provinsråden och 23 tillsatta genom koop- tation, fördelades de 106 mandaten på föl- jande sätt: PSC 49 (— 5), PSB 42 (+ 5). PLP 13 (+ 1) och kommunisterna 2 (—1)."' Mandaten som tillsattes av provinsråden och genom kooptation gav de två största partierna ytterligare 30 mandat var och ]i- beralerna 9 mandat.6

Den 12.4 inlämnade den kristligt-sociala regeringens premiärminister van Houtte sin avskedsansökan till kung Baudouin, efter- som regeringen förlorat majoriteten i båda kamrarna. Kungen bad då regeringen att fungera tills vidare. Om van Houtte därvid gav kungen någon rekommendation i egen- skap av avgående premiärminister eller som

s

1 Peaslee, Constitutions of nations, volume 1, s. 135. 2 Le Moniteur belge den 6.8.1949, s. 7592. 3 Senelle, The revision of the belgian consti- tution and the adaptation of its institutions to fit contemporary realities. Memo from Belgium number 65, s. 37. 4 Fusilier, Les monarchies parlementaires, s. 437. 5 Neue Ziircher Zeitung den 14.4. 5 Keesing's contemporary archives, 5. 13574.

representant för PSC föreligger det inga uppgifter om.

Kungen tillkallade följande dag partile— darna för PSB, PLP och PSC för överlägg- ningar i regeringsfrågan. Nästa dag konsul— terade kungen talmännen i deputeradekam- maren och senaten samt en förutvarande talman i senaten. Dessutom hade kungen överläggningar med en äldre ämbetsman Hayoit de Termicourt, som även vid tidiga- re tillfällen fungerat som kungens rådgivare i konstitutionella frågor.7

Innehållet i överläggningarna hos kungen offentliggjordes inte. Anledningen till detta uppges helt kortfattat vara en konsekvens av kungens okränkbarhet.8 Motivet till praxis att ej offentliggöra innehållet i dessa över- läggningar kan antas vara risken för att kritik riktas mot kungen för hans bedöm- ning av den politiska situationen och hans slutsatser av överläggningarna.

Vid interna överläggningar mellan socia- listerna och liberalerna hade en överens- kommelse om regeringssamarbete uppnåtts. Dessförinnan hade kungen vid överlägg- ningar med PSst partiledare orienterats om förhandlingarna mellan PSB och PLP. Den 19.4 offentliggjordes denna uppgörelse, som troligtvis även innefattade att den socialis— tiske premiärministerkandidaten van Acker skulle bli den nye regeringschefen.9

Inga närmare uppgifter finns tillgängliga om hur regeringsbildaren utsågs. Men det förefaller som om partiernas uppgörelse till alla delar accepterades av kungen. Om han i detta läge hade några konsultationer med partiernas representanter eller med någon medlem av ”le cabinet du roi”10 är inte känt.

Kungen tillkallade emellertid van Acker (PSB) den 20.4 och gav honom i uppdrag att bilda ny regering bestående av PSB och PLP. Förutom att partiöverenskommelsen bör ha varit bestämmande för kungens be- slut att utse van Acker till regeringsbildare, är beslutsprincipen om en representant för partiet med störst valframgång tillämplig i detta fall. van Acker accepterade uppdraget omedelbart och den 22.4 kunde en majo- ritetsregering bestående av PSB och PLP ut-

nämnas och efterträda van Houttes minis- tär. Några veckor senare fick regeringen förtroendevotum i båda kamrarna.11

6.2 Tillkomsten av den första regeringen Eyskens 1958

Den 1.6.1958 ägde nyval till båda kamrarna rum. I deputeradekammaren fick PSC (jäm- fört med 1954 års val) 104 mandat (+ 9), PSB 84 (— 2), PLP 21 (— 4) och flam- ländska folkpartiet 1 mandat (i 0).

Fördelningen av de 106 direktvalda leda- möterna i senaten blev att PSC fick 54 mandat (+ 5), PSP 39 (— 3), PLP 13 (— 1) och kommunisterna 1 mandat (+ 1). To- talt i senaten hade nu PSC 91 mandat, PSP 65 och PLP 18 mandat.12

Premiärminister van Acker inlämnade re- geringens avskedsansökan till kungen den 2.6 på grund av det kristligt-sociala partiets framgång i valet.12 Om han därvid gav kungen någon rekommendation är inte be— kant. Regeringen ombads av kungen att fungera tills vidare. Det finns inga till- gängliga uppgifter, som talar om att några överläggningar mellan kungen och parti- representanter eller andra rådgivare ägt rum.

Den 6.6 utsåg emellertid kungen ”le mi- nistre d'Etat"13 tillika förutvarande kristligt-

7 The Times den 15.4. 5 Boeynaems, Cabinet-formation. Res publica 1967: 3, s. 477. ” Keesing, 5. 13574 och Boeynaems, a. a. s. 496. 10 "Le cabinet du roi” är en institution med uppgift att informera kungen och underlätta kontakterna mellan kungen och ministrarna. Kungen utnämner dess medlemmar utan re- geringens hörande. Detta gäller också för ”le chef du cabinet du roi”. Institutionen är inte omnämnd i författningen, utan grundar sig på historisk tradition. (Fusilier, a. a. s. 448—— 454.) 11 Keesing, 5. 13574 och The Times den 21.4. 12 Keesing, 5. 16316. 13 ”Ministres d”Etat” utnämnes efter regering- ens hörande. Under årens lopp är det fram- för allt förutvarande ministrar, som fått den- na hederstitel. Vissa representativa funktioner är dock förknippade med titeln. (Fusilier, a. a. s. 446 f.) Det händer också att "ministre diEtat” kallas som kungens rådgivare vid mi- nistärbildningar. (Boeynaems, a. a. s. 476.)

sociala vice premiärministern de Schrijver till ”informateur”.14 Om hans uppdrag spe- cificerades på något sätt är osäkert, men i allmänhet är informatörens uppgift att i kungens ställe sköta överläggningarna med de politiska partierna för att försöka nå en uppgörelse om regeringsfrågan. Sedan rap- porterar informatören till kungen om re— sultatet av överläggningarna och ger där- vid om möjligt kungen en rekommendation hur regeringsfrågan bör lösas.15

Resultatet av de Schrijvers överläggningar blev, att han den 9.6 föreslog Gaston Eys- kens, partiledare för PSC, som premiärmi- nister. Kungen följde informatörens rekom- mendation.16

Kungen utnämnde då Eyskens till ”for— mateur" (regeringsbildare) och gav honom i uppdrag att bilda ny regering. Som tänk- bara stöd för informatörens rekommenda- tion och kungens efterföljande beslut att ut- se Eyskens till regeringsbildare kan nämnas att PSC var det största partiet och att det hade haft betydande framgångar i valet. Uppdraget preciserades till en regering be- stående av de tre stora partierna. En sådan regering visade sig efter överläggningar mel- lan partierna inte möjlig att åstadkomma, men kungen uppmanade Eyskens att försö- ka en gång till. Även detta försök miss- lyckades.”

Den återstående möjligheten för Eyskens visade sig vara en enpartiregering grundad på PSC. Den 24.6 fick Eyskens i uppdrag att bilda en minoritetsregering baserad på PSC. Följande dag kunde Eyskens meddela kungen att regeringens sammansättning var klar. Därmed kunde kungen bevilja van Ackers regering avsked och utnämna den nya regeringen. I början av juli erhöll sedan den nya regeringen förtroendevotum i båda kamrarna.18

6.3 1961 års regeringsbildning

Eyskens regering hade 1960 omorganiserats och breddats genom att liberalerna hade in- trätt i regeringen. Men så småningom upp- stod oenighet mellan regeringspartierna, och

detta ledde till att liberalerna i februari 1961 önskade lämna koalitionen. Kungen accepterade emellertid inte liberalernas av- sägelser.

Efter överläggningar med de båda partile- darna för PSC och PLP beslöt kungen på deras rekommendation att utlysa nyval till den 26.3. Fram till dess accepterade nu PLP och PSC att sitta kvar i regeringsställning.19

Efter valet fick deputeradekammaren föl- jande sammansättning: PSC 96 mandat (— 8), PSB 84 (i 0), PLP 20 (_ 1), flam- ländska folkpartiet (volksunie) 5 (+ 4), kommunisterna 5 (+ 3) och övriga 2 man- dat (+ 2).

I senaten blev den nya, totala mandatför- delningen följande: PSC 82 mandat (— 9), PSB 73 (+ 8), PLP 17 (—1), volksunie 2 (+ 2) och kommunisterna 1 ( i 0).20

Den 27.3 begärde regeringen Eyskens av— sked hos kungen, men ombads sitta kvar tills ny regering var bildad.21 Kungen inkallade därefter representanter för PSC, PSB och PLP samt talmännen i båda kamrarna i nämnd ordning för överläggningar om re- geringsfrågan. Partierna företräddes då av sina partiledare, som vid detta tillfälle var Lefevre (PSC), Collard (PSB) och Motz (PLP).22

Överläggningarnas innehåll är av skäl som tidigare nämnts inte officiellt kända. Emellertid resulterade konsultationerna i att den kristligt-sociale ministern i den av- gående regeringen Pierre Harmel utsågs till informatör den 30.3. En vecka senare av- lämnade han en rapport om sina överlägg- ningar till kungen. som på grundval härav

" Keesing, 5. 16316 och Boeynaems, a. a. s. 494. En närmare redogörelse för informatörens roll lämnas i sammanfattningen. 15 Boeynaems, a. a. s. 493. 15 Keesing, s. 16316. " Ibid. 13 Neue Zurcher Zeitung den 26 och 27.6 och Keesing, 5. 16316. 19 Keesing, 3. 17970. 30 Fraeys, Les résultats des élections législa— tives du 26 mars 1961. Res publica 1961: 3, s. 392. 21 New York Times den 28.3.

” Neue Ziircher Zeitung den 8 och 18.4.

utsåg den regeringsbildare informatören re- kommenderat.23

Valet föll på PSC:s partiledare Lefevre, som först tog kontakt med Eyskens och de båda talmännen. Som stöd för att utse Le- fevre till regeringsbildare kan nämnas att PSC trots betydande mandatförluster i va- let var det största partiet. Uppdraget att bilda regering gavs så vitt bekant utan nå- gon form av precisering.

Lefevre tog först kontakt med Eyskens och de båda talmännen. Sedan började Le- févre direkta underhandlingar med PSB:s partiledare Collard om regeringssamver- kan.24 Den 19.4 hade Lefevre nått en över- enskommelse med socialisterna, och den 25.4 kunde kungen bevilja regeringen Eys- kens avsked och utnämna regeringen Le- fevre. I början av maj fick sedan regering-

95

en förtroendevotum i båda kamrarna.-

6.4 1965 års regeringsbildning

Vid parlamentsvalen 1965 fick deputerade- kammaren följande sammansättning: PSC 77 mandat (— 19), PSB 64 (— 20), PLP 48 (+ 28), volksunie 12 (+ 7). kommunisterna 6 (+ 1) och övriga 5 mandat (+ 5).

I den nya senaten fick PSC 76 mandat (—6), PSB 52 (-—21), PLP 40 (+ 23). volksunie 5 (+ 3), kommunisterna 4 (+ 3) och övriga 1 mandat.26

Dagen efter valet, den 24.5, inlämnade Lefevre regeringens avskedsansökan ehuru regeringskoalitionen fortfarande hade ma- joritet i båda kamrarna. Kungen bad då re- geringen fungera som expeditionsministär tills ny regering var bildad.27

Samma dag kallade kungen talmännen och partirepresentanter till överläggningar följande dag. Den 24.5 mottog kungen så- ledes följande personer i turordning: den avgående premiärministern Lefevre, sena- tens talman, deputeradekammarens talman och utrikesministern Spaak.

Följande dag inleddes överläggningar med representanter för de politiska par- tierna, och kungen avslutade denna dags överläggningar med att i turordning kon-

sultera partiledarna för PSC, PSB och PLP.28 Därefter följde partiledarnas ställ- företrädare och de tre nämnda partiernas gruppledare i parlamentet. Dessutom till- kallades en rad andra politiker under de närmast följande dagarna. Sammanlagt till- kallades 28 politiker varav 10 tillhörde PSC, 10 PSB och 8 PLP. Därtill inkallade kungen två kristligt-sociala ”ministres d'Etat”, näm- ligen van Zeeland och de Schrijver, samt chefen för Belgiens riksbank och tre re- presentanter för arbetsmarknadens parter.29 Det totala antalet personer, som kungen konsulterade från den 24.5 till den 1.6, upp- gick således till 34.

Överläggningarnas innehåll offentliggjor- des av skäl som tidigare nämnts inte. Men situationen var tydligen sådan att en infor- matör bedömdes vara nödvändig. Kungen utsåg nämligen den 1.6 ”le ministre d”Etat” Auguste de Schrijver från PSC till informa- tör. Hans uppgift var att konsultera par- tierna och föreslå kungen en lämplig pre- miärministerkandidat.30

de Schrijver inledde sitt uppdrag med överläggningar med kamrarnas talmän, den avgående premiärministern Lefévre och vice premiärministern Spaak. Därefter påbörjade informatören en serie upprepade överlägg- ningar enskilt med de tre stora partiernas ledare. Främst diskuterades möjligheterna till en koalitionsregering baserad på en upp- görelse i den aktuella författningsfrågan. Den 10.6 lämnade de Schrijver en interims- rapport till kungen, som uppmanade honom att fortsätta sina sonderingar. Men motsätt- ningarna mellan partierna föreföll svåra att överbrygga. Efter det att de Schrijver de- finitivt misslyckats med att uppnå någon form av överenskommelse mellan de tre sto- ra partierna, befriades han den 17.6 av

23 Keesing, 5. 18108. 24 Neue Zurcher Zeitung den 8 och 18.4. 25 Keesing, s. 18108. 2" Fraeys, Les résultats des élections législatives du 23 mai 1965. Res publica 1966: 8, s. 134. 27 Le Monde den 25.5. 25 Suddeutsche Zeitung den 28.5. 29 Centre de recherche et d*information socio- politiques-Crisp, Courrier hebdomadaire nr 294—295, 5. 4. 30 Le Monde den 3.6.

kungen från sitt uppdrag.31 Om uppdraget från början innebar att informatören endast skulle försöka åstadkomma en sådan tre- partilösning, finns det inga direkta uppgif- ter om.

I denna situation tillkallade kungen den 18.6 ledaren för PSC:s vallonska fraktion Pierre Harmel för överläggningar. Kungen ville utse honom då till regeringsbildare. men Harmel önskade först konsultera sitt parti innan han åtog sig uppgiften. Ett stöd för kungens beslut kan ha varit att PSC trots mycket stora mandatförluster var det största partiet. Men vid personvalet av for- matören Harmel var uppenbarligen kung- ens egen bedömning avgörande. Efter vissa sonderingar hos den förutvarande informa- tören de Schrijver var Harmel beredd att acceptera kungens förslag och han fick då i uppdrag att bilda regering. Harmel in- ledde sitt uppdrag den 21.6 med överlägg- ningar med kamrarnas talmän, den av- gående premiärministern, två andra minist- rar i regeringen och partiledarna för de tre stora partierna. Följande dag fortsatte han sina överläggningar med de tre stora partiernas gruppledare i båda kamrarna. Sedan följde en rad överläggningar med ledande politiker, representanter för nä- ringsliv och arbetsmarknad.32

Harmel tog först sikte på en regering bestående av de tre stora partierna. Men liberalerna var inte beredda att ingå i en sådan regering på grund av rådande me- ningsskiljaktigheter i författningsfrågan. Den 28.6 avlämnade Harmel en interims- rapport om förhandlingsläget till kungen. Den 1.7 informerade Harmel kungen på nytt om läget, varvid regeringsbasen nu in- riktades på PSC och PSB. Den 3.7 mottogs Harmel igen av kungen. Harmel fick emel- lertid så småningom svårigheter att realise— ra även ett sådant alternativ under de mera konkreta överläggningarna med PSC:s och PSB:s förhand]ingsdelegationer, och han var beredd att ge upp försöken. Men kungen uppmanade Harmel den 12.7 att göra ett ytterligare försök att bilda regering.33

Den 28.7 kunde slutligen Harmel bilda en regering bestående av PSC och PSB. Samma

dag beviljade kungen ministären Lefevres avskedsansökan, och den nya regeringen ut- nämndes. Några dagar senare fick regering- en förtroendevotum i båda kamrarna.34

6.5 1966 års regeringsbildning

På grund av en läkarstrejk i Belgien önska- de premiärminister Harmel avgå den 4.2. men kungen uppmanade honom att sitta kvar. För övrigt ansåg kungen att han inte kunde acceptera regeringens avsked utan att parlamentet klargjort sin inställning.”

Men de inre slitningarna i regeringen blev allt starkare och den 10.2, efter initiativ av de socialistiska ministrarna i regeringen in- lämnade Harmel regeringens avskedsansö— kan, vilken kungen nu fick acceptera. Re- geringen ombads dock att fungera tills ny regering var bildad.36 Partiställningen i par- lamentet var nu densamma som vid före— gående regeringsbildning.

Efter att ha konsulterat den avgående premiärministern Harmel inledde kungen den 11.2 konsultationer med senatens och deputeradekammarens talmän samt partile- darna för PSB och PLP. Av någon anled- ning konsulterade kungen inte PSC:s ledare på detta stadium. Den 12, 13 och 14.2 fort- satte kungen sina överläggningar i regerings- frågan med de tre stora partiernas vice ord— förande. partiernas gruppledare i senaten och i deputeradekammaren, ministrar i den avgående regeringen samt andra ledande parlamentariker.

Även chefen för Belgiens riksbank, ord- föranden för den belgiska industrifederatio- nen samt två representanter för fackför- eningsrörelsen kallades sedan till överlägg- ningar med kungen.37

Efter de inledande överläggningarna av- såg kungen den 14.2 att utse PLP:s parti-

31 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 294—295, 5. 7 och 11. 32 Ibid. s. 13 f. 33 Ibid. s. 15——20. 34 Keesing, 5. 20977. 35 Boeynaems, a. a. s. 484. 36 Le Monde den 11.2. 37 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 314, s. 13.

ordförande Vanaudenhove till informatör, men denne vägrade att acceptera uppdraget med motivering att PSB och PSC var nega- tiva till att en representant för PLP bilda- de regering. Den påtänkte informatören uppfattade således sitt uppdrag som en in- direkt invit till PLP att bilda regering.”

Till informatör utsåg kungen följande dag i stället den förre socialistiske premiärminis— tern van Acker, som var talman i deputera- dekammaren. van Acker tog kontakt med senatens talman och partiledarna samt med några ministrar i den avgående regeringen. Innan informatören avslutat sina sondering- ar förklarade emellertid PSC, att man ej kunde tänka sig en socialistisk premiärmi- nister. Detta utspel får enligt Boeynaems tolkas på det sättet att PSC betraktade van Acker som en blivande premiärminis- ter.”

Efter sina sonderingar informerade van Acker kungen den 16.2 om att varken en treparti- eller tvåpartiregering syntes vara möjlig. Någon formatör kunde han inte hel- ler rekommendera kungen.40 Följande dag utsåg kungen PSC:s Paul-Willem Segers, vi- ce premiärminister i den avgående rege- ringen, till regeringsbildare. Segers accep— terade genast uppdraget, varefter han inled— de överläggningar med partiledarna för de tre stora partierna och med några av mi- nistrarna i den avgående regeringen. Dess- utom överlade han med riksbankens ledning om de rådande ekonomiska problemen. Re- geringsbildaren siktade på att förverkliga ett regeringssamarbete mellan PSC och PSB. Men Segers kunde inte uppnå en sådan lös— ning och han avsade sig uppdraget den 2.3, vilket kungen accepterade.41

Kungen kallade då socialisten och utrikes- ministern i den avgående regeringen Paul- I—Ienri Spaak till överläggning. Därefter till- kallade kungen partiledarna för PSC. PSB och PLP.42 Med dessa överläggningar hade kungen konsulterat 25 personer av vilka 21 var parlamentariker. Av dessa tillhörde 8 PSB, 7 PSC och 6 PLP. De övriga fyra re- presenterade näringsliv och arbetsmarknad.

Resultatet av överläggningarna den 2.3 blev att PSC:s partiledare Vanden Boeynants

utsågs till regeringsbildare. Som tänkbart stöd för kungens beslut kan nämnas att PSC även vid denna regeringsbildning var det största partiet. Innan Vanden Boeynants accepterade uppdraget, rådgjorde han emel- lertid med sin parlamentsgrupp.43 Uppdraget att bilda regering försågs inte med någon precisering av regeringsbasen. Vanden Boeynants försökte först att få till stånd en trepartiregering. När detta visade sig omöjligt, intensifierade regeringsbilda- ren förhandlingarna med PLP, som i detta läge verkade mest benäget för ett regerings- samarbete med PSC. Den 12.3 gav Vanden Boeynants kungen en rapport om förhand- lingsläget mellan partierna. Kungen fick den 15.3 en ny rapport av regeringsbildaren. Vid den tidpunkten föreföll den enda möj- liga lösningen vara en koalition mellan PSC och PLP, och kungen uppmanade Vanden Boeynants att fullfölja sitt uppdrag.44 Den 20.3 hade en överenskommelse uppnåtts mellan PSC och PLP. Kungen kunde då bevilja regeringen Harmel avsked och ut- nämnda Vanden Boeynants koalitionsrege- ring. I slutet av mars fick den nya regering- en förtroendevotum i de båda kamrarna.45

6.6 1968 års regeringsbildning

På grund av den kris som skapats av stri- digheterna mellan valloner och flamlända- re i början av 1968 inlämnade premiärmi- nister Paul Vanden Boeynants den 7.2 koa- litionsregeringens avskedsansökan. Kungen godtog regeringens avskedsansökan och in- ledde överläggningarna i regeringsfrågan med deputeradekammarens och senatens talmän. Den 8.2 fortsatte kungen sina över- läggningar med partiledarna Houben (PSC), Collard (PSB) och Vanaudenhove

38 Boeynaems, a. a. s. 494. 39 Ibid. 40 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 314, s. 15 f. *” Le Monde den 3.3. ” Ibid. den 4.3. 43 Neue Ziircher Zeitung den 5.3. ” Crisp, Courrier hebdomadaire nr 315, s. 8 och 10. 45 Keesing, 8. 21323 f.

(PLP) samt med partiernas vice ordföran- de. Härvid tillkallades två representanter för PSC, nämligen en från den vallonska och en från den flamländska delen av par- tiet. Avslutningsvis denna dag tillkallade kungen ”le ministre dlEtat” P.-H. Spaak. Under de närmast följande dagarna hade kungen överläggningar med partiernas gruppledare i deputeradekammaren och se- naten samt andra ledande politiker. Till och med den 13.2 hade kungen konsulterat 21 parlamentariker förutom de båda tal— männen. Dessutom hade chefen för Belgiens riksbank, två representanter för näringslivet och en ”ministre d'Etat” kon- sulterats. Den 14.2 utsåg kungen PSC:s vice premiärminister i den avgående regeringen Paul Willem Segers till informatör med uppgift att genom förhandlingar med par- tiledarna försöka lösa den politiska krisen. som bland annat kom till uttryck under arbetet med den aktuella författningsrefor- men.

Den 20.2 avlade Segers rapport inför kungen och meddelade att överläggningar- na inte givit något positivt resultat. Segers rådde kungen att låta upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket skedde följande dag sedan kungen av Vanden Boeynants fått samma rekommendation.46 Situationen ha- de för övrigt komplicerats av att PSC sprängts i en flamländsk och en vallonsk fraktion, något som senare även kom att ske inom PSB. För PLP:s del ägde en lik- nande splittring rum efter valet i mars.47

Parlamentsvalet den 31.3 gav för depu- teradekammaren följande resultat jämfört med 1965: PSC 69 (—8), PSB 59 (— 5), PLP 47 (— 1), volksunie 20 (+ 8), RW/FDF (Rassemblement wallon/Front démocratique des francophones) 12 (+ 7) och kommunis- terna 5 mandat (— 1). Den nya senaten fick följande sammansättning: PSC 64 (— 12), PSB 53 (+ 1), PLP 37 (— 3), volksunie 14 (+ 9), RW/FDF 8 (+ 7) och kommunister- na 2 mandat (— 2).48

Under den närmast följande veckan efter valet hade kungen överläggningar i rege- ringsfrågan med 23 ledamöter i det upplösta parlamentet, nämligen 10 från PSC, 9 från

PSB och 4 från PLP. Därtill hade kungen överläggningar med två representanter för näringslivet och slutligen även med ”le mi- nistre d”Etat” P.-H. Spaak.49 Överläggning— arna inleddes i turordning med följande per- soner: den avgående premiärministern Van- den Boeynants, senatens talman, deputerade- kammarens talman samt partiledarna Hou- ben (PSC), Collard (PSB) och Vanauden- hove (PLP).50 Efter förnyade överläggning- ar med Vanden Boeynants, förutvarande premiärministern Theo Lefevre (PSC) och förutvarande utrikesministern Paul Henri Spaak (PSB) utsåg kungen den 8.4 den kristligt-sociale ministern i den avgående re- geringen Adhemar d'Alcantara till informa- tör. Dennes uppgift var enligt kommunikén från ”le cabinet du roi' att undersöka för- utsättningarna för bildandet av en ny re— gering. Därutöver skulle han informera kungen om ett regeringsprogram, som inne— höll en reform av den belgiska statsstruk- turen.51 Vid sina överläggningar med kam- rarnas talmän och ledarna för de tre stora partierna inriktade informatören sig på att få till stånd en överenskommelse om en bred regering bestående av PSC, PSB och PLP. Men detta visade sig inte möjligt. framför allt på grund av PSB:s motstånd. d*Alcan- tara rapporterade den 19.4 utgången till kungen och bad att få bli befriad från sitt uppdrag, vilket kungen beviljade. Följande dag tillkallade kungen i turordning följan— de personer för överläggningar: Collard, Vanaudenhove och Houben. Resultatet blev att kungen den 22.4 utsåg PSB:s partiledare Leo Collard till regeringsbildare. Efter fjor— ton dagars fruktlösa överläggningar fick även Collard rapportera till kungen att han misslyckats, och han befriades från sitt uppdrag den 6.5. Samma dag tillkallade

45 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 399, s. 6— 16. 47 Combes och Norton-Taylor, Renewal in bel— gian politics. The election of March 1968. Parliamentary affairs XXIII: 1, s. 70. ” Fraeys, Les élections du 31 mars 1968. Res publica 1969: 1, s. 277. 49 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 414—415, 5. 3. 50 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 3.4. 51 Neue Zurcher Zeitung den 9.4.

kungen PSC:s partiledare Houben för över- läggningar i regeringsfrågan.52

Den 7.5 tillkallade kungen Vanden Boey- nants (PSC) och gav honom i uppdrag att bilda en regering bestående av PSC, PSB och PLP-'i3 Vanden Boeynants accepterade uppdraget och inledde överläggningar med de tre partierna, men det stod snart klart att PLP bestämt motsatte sig regeringssam- verkan. Förhandlingarna fortsatte då mel- lan PSC och PSB, och efter stora svårighe- ter hade man den 7.6 uppnått en princip- överenskommelse om regeringssamarbete. Principöverenskommelsen offentliggjordes, och överläggningar fortsatte nu om smärre frågor. I anslutning härtill deklarerade Van- den Boeynants sin avsikt att stå utanför re- geringen, även om han själv deltog i ska- pandet av en koalitionsregering.54

Den 13.6 kallades på Vanden Boeynants inrådan Gaston Eyskens (PSC) till kungen, som gav honom i uppdrag att bilda rege- ring.55 Som stöd för kungens beslut att ut- se Eyskens till regeringsbildare kan man förutom överenskommelsen mellan PSC och PSB om regeringssamarbete nämna att PSC trots sina förluster i valet var det största partiet. För övrigt hade PSB:s partiledare fått försöka bilda regering men misslyckats. Den 18.6 hade förhandlingar om fördel- ningen av ministerposterna slutförts, och Eyskens koalitionsregering utnämndes se- dan Vanden Boeynants regering beviljats avsked. Den 28 och 29.6 erhöll den nya regeringen förtroendevotum i de båda kam- rama—35

6.7 Belgien — sammanfattning

Regeringsbildningsproceduren inleds genom att den sittande regeringen inlämnar sin av- skedsansökan, varefter kungen (1961, 1965 och 1966) ber regeringen fungera tills ny regering är bildad. Att det vid 1954, 1958 och 1968 års regeringsbildningar inte här angetts huruvida regeringen skulle fungera tills ny regering var bildad, beror på bris— ter i materialet, men så har sannolikt varit fallet.

Kungen inkallar talmännen och vissa andra personer till överläggningar efter det att en regering har lämnat in sin avskedsan- sökan. Undantaget är 1958 års ministär- skifte, då inga uppgifter finns om några in- ledande konsultationer. Men det är sanno— likt endast beroende på ofullständighet i materialet. Angående turordningen vid de inledande konsultationerna synes praxis va- ra den att den avgående premiärministern efterföljs av de båda talmännen. I övrigt kan inte turordningen sägas följa bestämda regler, vilket medför en faktisk valfrihet för kungen i detta avseende. Däremot är praxis den att representanter för de mindre par- tierna i parlamentet inte kallas till de in- ledande överläggningarna.

Partiledarna företräder respektive parti vid de inledande överläggningarna. Förutom partiledarna inkallas även deras ställföreträ- dare och de tre stora partiernas gruppledare i senaten och deputeradekammaren. Så långt kan därför kungen inte sägas ha någon reell valfrihet beträffande vilka som bör deltaga i konsultationerna. Men när det gäller and- ra kategorier av rådgivare så som ministrar i den avgående regeringen, representanter för näringsliv, arbetsmarknadsparter och Belgiens riksbank, ”ministres d”Etat” samt inte minst övriga parlamentsledamöter, har kungen en faktisk valfrihet beträffande vilka personer han vill rådgöra med. Detta kom- mer också till uttryck genom att antalet per- soner som fungerar som rådgivare vid re- geringsbildningarna skiftar kraftigt. År 1961 rådfrågades till exempel endast 9 personer, 1965 34 personer, 1966 25 personer och 1968 26 personer.

Summeringen och granskningen av parti- ledarnas och övriga rådgivares rekommen- dationer förefaller skötas av kungen. Vid överläggningarna med partirepresentanter- na spelar kungen en aktiv roll och använder, om det visar sig nödvändigt, sitt inflytande

52 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 414—415, 5. 10—15. 53 Le Monde den 8.5. 54 Keesing, s. 22824. 55 Crisp, Courrier hebdomadaire nr 414—415, 5. 29. 56 Keesing, 5. 22824.

för att få till stånd samarbete mellan par- tierna.57 För övrigt offentliggörs inte vad som avhandlas under överläggningarna med kungen och inte heller de rekommendatio- ner han får.

Till hjälp vid summeringen och gransk- ningen har kungen vid ett flertal tillfällen ända sedan 1935 anlitat informatörer. I de refererade exemplen har kungen utsett in- formatörer vid 1958, 1961, 1965, 1966 och 1968 års ministärbildningar. Av tillgängliga uppgifter att döma förefaller kungen själv fatta beslut både om att informatör skall ut- ses och om vem som skall få uppdraget.

Informatörens uppgift är, allmänt ut- tryckt, att i statschefens ställe förhandla med de politiska partierna för att nå fram till någon form av överenskommelse mellan dem och därefter rapportera till kungen om vilken regeringsbas som är möjlig. Däremot var informatörerna Harmel (1958) och van Acker (1966) tydligtvis endast inställda på att försöka rekommendera en regeringsbil- dare (formateur). 1958 lyckades det, men 1966 misslyckades det.

Några generella uppgifter om informatö- rernas bakgrund och ställning vid det till- fället då de fick sina uppdrag föreligger in- te. I de refererade fallen kan man emeller- tid göra vissa iakttagelser.

Angående partifördelningen kan följande konstateras. Fyra (1958, 1961. 1965 och 1968) av de sex informatörerna tillhörde det största partiet PSC, en (1966) var PLP:s ledare och en (1966) tillhörde PSB. Två (1958 och 1965) av informatörerna var vi- dare ”ministres d”Etat”, och en (1966) var talman, medan en (1966) var partiledare, och två (1961 och 1968) var ministrar i

den avgående regeringen.

Ett visst positivt samband mellan största parti och informatörens politiska hemvist föreligger sålunda. Däremot finns det inte något samband mellan valresultat och in— formatörens partipolitiska anknytning. Vi— dare kan konstateras att informatören haft en sådan ställning att han genomgående inte kan anses ha stått över partierna. Detta framträder tydligast när det gäller de två informatörerna 1966 och informatören 1968, men även 1961 års informatör var aktivt politiskt engagerad.

Vid 1958 och 1961 års ministärbildningar hade informatören rekommenderat ministär- bildare. och kungen följde rekommendatio- nen i båda fallen. 1954 hade interna parti- överläggningar mellan PSB och PLP lett fram till en möjlig majoritetsregering. Tro- ligtvis innefattades även premiärminister- kandidaten i överenskommelsen, som kung- en följde. 1968 hade en liknande överens- kommelse uppnått under ledning av en re- geringsbildare, som emellertid föredrog att stå utanför den kommande regeringen.

Generellt sett kan två principer ha bildat underlag för kungens beslut att låta PSC bilda regering i fem fall av sex. Dels har PSC varit det största partiet. dels har par- tiet haft koalitionsmöjligheter både med PSB (1961, 1965 och 1968) och PLP (1966). 1958 hade PSC absolut majoritet i båda kamrarna. Här följer en redovisning i ta— bellform av de beslutsprinciper som har ansetts tillämpliga.

57 Senelle, The political and economic structu- re of Belgium. Memo from Belgium, nr 72- 74-75, 5. 32.

Dubbel— Block— Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets— Största valfram— rekommen- Borgerlig el. regeringens möjligheterl parti gång dation socialistisk fall

1954 x 1958 x x 1961 x x 1965 x x 1966 x x 1968 x x

1 Här avses genomgående PSC.

Endast vid ministärbildningen 1958 pre- ciserades uppdraget att bilda regering. Då. hade för övrigt informatören lyckats nå en överenskommelse om regeringssamarbete och även om en regeringsbildare. Precise- ringen utformades så att de partier som skulle ingå i regeringen direkt angavs.

7. Nederländerna

I författningens artikel 86 om kungens för- hållande till ministrarna heter det: ”Hij benoemt Ministers en ontslaat hen naar welgevallen.” (Han utnämner och avskedar ministrar efter eget behag.)

Vid utnämningen och avskedandet av mi- nistrar är kungen emellertid enligt praxis bunden av parlamentariska principer. Detta kommer också till uttryck i den sittan- de nederländska författningskommissionens tolkning av grundlagen. Dess ändringsför- slag till artikel 86 lyder: ”Hij benoemt en ontslaat de ministers.”1 Men i det motiv- utkast som kommissionen presenterat säges inget om vilka principer som bör vara väg- ledande vid regeringsbildningar.

Vidare regleras regeringens existens i praxis av systemet med misstroendeförkla- ring. En minister eller en regering anses därför tvungen att avgå om han eller den inte har andra kammarens tolerans eller förtroende.2

Det kan således sägas, att ministärbild- ningsproceduren i allt väsentligt vilar på praxis.

7.1 1956 års regeringsbildning

Vid valet i juni 1956 blev mandatfördel- ningen i andra kammaren jämfört med 1952 följande: PvdA (arbetarepartiet) 34 (+ 4), KVP (katolska folkpartiet) 33 (+ 3), ARP (antirevolutionära partiet) 10 (-— 2),

VVD (liberala partiet) 9 (i 0), CHU (krist- ligt-historiska unionen) 8 (— 1), CPN (kom- munistpartiet) 4 (— 2) och SGP (reform— partiet) 2 (i 0).3

Den 13 juni inlämnade premiärministern Drees (PvdA) regeringens d.v.s. ministrar- nas och statssekreterarnas avskedsansökan till drottningen. Regeringen bestod av KVP, PvdA, CHU, VVD. Drottningen mottog denna avskedsansökan och bad regeringen fungera tills ny regering var bildad.4

Följande dag meddelade drottningens ka- binett att drottningen inbjudit talmännen i första och andra kammaren samt vicepre- sidenten i ”Raad van State”,5 Rutgers, efter varandra till överläggningar i regeringsfrå- gan. Dagen därpå hade drottningen i tur och ordning överläggningar med alla grupp- ledarna i andra kammaren med början på Burger (PvdA) och sedan Romme (KVP), Zijlstra (ARP), Oud (VVD), Tilanus (CHU), Gortzak (CPN) och slutligen Zandt (SGP).6

1 Prove van een nieuwe grondwct, s. 6. 2 Oud, Het constitutionell Recht van het Ko— ninkrijk der Nederlanden I, 5. 310 ff. 3 Hansen, Hollands 4. valg efter krigen og dets baggrund. Ekonomi og Politik 1956: 2, s. 111. 4 Duynstee, De Kabinetsformaties 1946—1965, s. 438. 5 Ursprungligen var detta organ kungens hu- vudsakliga rådgivande institution. Numera har det enligt författningen en funktion som närmast motsvarar det svenska lagrådets. Kungen eller den regerande drottningen är formellt dess ordförande (Van Raalte, The parliament of the Netherlands, s. 125). 6 Het Vaderland den 15 och 16.6.

Första kammarens gruppledare lämnades alltså utanför konsultationerna och jag kommer därför fortsättningsvis i min redo- görelse att bortse från första kammaren.

Efter det att drottningen hållit de all- männa konsultationerna fick den avgåen- de premiärministern Drees den 16.6 i upp- drag ”att bilda en regering som kan väntas åtnjuta parlamentets förtroende. Drees bad H. Majestät att få ta uppdraget under över- vägande.”7 Underlaget för beslutet att utse Drees till regeringsbildare är okänt, efter- som råden vid överläggningarna med drott- ningen liksom i Belgien inte är offentliga. Detta torde kunna föras tillbaka på för— fattningens bestämmelse om kungens okränkbarhet.8

Sedan Drees fått sitt uppdrag inledde han överläggningar om regeringsbasen och ak- tuella politiska frågor med gruppledarna för de fem största partierna i andra kammaren, inklusive PvdA:s gruppledare Burger.9 Men Drees misslyckades, och han avsade sig uppdraget den 24.7, vilket drottningen ac- cepterade.

Samma dag hade drottningen nya över- läggningar med följande personer i turord- ning: vicepresidenten i Raad van State Rut- gers, talmännen i första och andra kamma- ren, gruppledarna för PvdA, KVP, ARP, verkställande ordföranden i VVD och gruppledaren för CHU.10 Turordningen överensstämde som synes med partiernas storlek.

Efter överläggningarna fick KVP:s gruppledare i andra kammaren Romme den 24.7 ett regeringsbildningsuppdrag, som var formulerat på samma sätt som Drees” upp- drag den 16.6. Även Romme fick så små- ningom, den 1.8, efter resultatlösa över- läggningar med de fem gruppledarna an- hålla om befrielse från uppdraget.10

För tredje gången hade drottningen där- efter överläggningar med talmännen i förs- ta och andra kammaren och vicepresidenten i Raad van State samt med gruppledarna för de fem största partierna i andra kam- maren, varvid både Romme och PvdA:s gruppledare Burger uppges ha föreslagit ARP:s gruppledare Zijlstra som regerings-

bildare. Men den tilltänkte regeringsbilda- ren skall ha motsatt sig detta och i stället föreslagit en representant för PvdA. Sena- re samma dag tillkallade drottningen van Schaik, som var f.d. talman i andra kam- maren och tidigare minister i olika rege- ringar och som fått hederstiteln minister van Staat. Efter honom mottog drottningen Drees för nya överläggningar. Dagen där- på, den 3.8, inkallades Rutgers, Burger och Romme till enskilda överläggningar hos drottningen.”

Den 4.8 kallades Lieftinck (PvdA) till drottningen. Hon bad honom att göra en undersökning av de möjligheter som fanns att bilda regering, som kunde väntas åtnju- ta parlamentets förtroende. Lieftinck åtog sig genast uppdraget som informatör. Den 10, 14 och 15.8 informerades drottningen om undersökningarnas förlopp.

Utan att Lieftinck avsagt sig sitt upp- drag hade drottningen nya överläggningar med talmännen, Rutgers och de fem grupp- ledarna. Därefter fick Lieftinck i uppdrag ”att undersöka möjligheterna att bilda en regering som skall kunna förvärva parla- mentets förtroende”.12 Men Lieftinck kun- de ej genomföra uppdraget, och han avsade sig detta den 22.3.

Samma dag hade drottningen överlägg- ningar med Rutgers, KVP:s gruppledare Romme och ARP:s gruppledare Zijlstra. Romme avböjde då ett regeringsbildnings- uppdrag.12

Följande dag ombads de Gaay Fortman (ARP) att undersöka möjligheterna att bil- da en regering. Han accepterade genast in— formationsuppdraget.12

Efter det att informatören den 6.9 rap- porterat att han misslyckats konsulterade drottningen vicepresidenten i Raad van State, första kammarens talman och van Schaik. Senare samma dag kallas de Gaay Fortman på nytt till drottningen och hans

" Duynstee, a. a. s. 438.

3 Geismann, Politische Struktur und Regier- ungssystem in den Niederlanden, s. 16.

9 Duynstee, a. a. s. 92. 10 Ibid. s. 438 f. 11 Het Vaderland den 3 och 4.8. 12 Duynstee, a. a., s. 123.

informationsuppdrag förnyades.13 Men han lyckades inte heller nu komma fram till en lösning.

Efter nya överläggningar med Rutgers och statsrättsprofessorerna Oud, Donner, Beel och Kranenburg gav drottningen den 21.9 Burger (PvdA) ett informatörsuppdrag. Han ombads således ”att undersöka möjlig- heterna att bilda regering”. Efter Burger mottog drottningen också statsrättsprofes- sorn van der Pot.14 Men innan drottningen utsåg Burger till informatör. hade hon vid ett telefonsamtal med Drees frågat om den- ne ville göra ännu ett försök att bilda re— gering. Drees hade avböjt och i stället fö— reslagit drottningen att utse Burger till in- formatör.

Burger lyckades så småningom att uppnå en överenskommelse mellan PvdA, KVP, ARP och CHU om ett regeringssamarbete, som även den tilltänkte regeringsbildaren Drees under hand hade godkänt. Efter det att informatören avlagt rapport inför drott- ningen den 9.10 inkallade hon Drees, som nu fick i uppdrag att bilda regering. Den 11.10, när Drees hade ministerlistan klar, meddelade han drottningen, ”att han anta- git uppdraget att bilda regering”.15 Följan- de dag beviljade drottningen den avgående regeringen Drees avsked och utnämnde den nya regeringen Drees.”

7.2 1958 års regeringsbildning

Under hösten 1957 hade genom grundlags- ändring första kammarens mandat ökats från 50 till 75 och andra kammarens från 100 till 150 mandat. Vid fördelning av des— sa nya mandat utgick man från 1956 års valresultat och andra kammaren fick då följande sammansättning: PvdA 50 mandat (+ 16), KVP 49 (+ 16), ARP 15 (+ 5), VVD 13 (+ 4), CHU 13 (+ 5), CPN 7 (+ 3) och SGP 3 (+ 1).17

Inre motsättningar framträdde under hösten 1958 inom Drees, koalitionsregering. Den utlösande faktorn till ministären Drees' fall blev så småningom att ett ändringsför-

slag från ARP till en skatteproposition an- togs mot PvdA:s vilja.18

Den 12.12 inlämnade Drees avskedsan- sökan från de socialistiska ministrarna och meddelade, ”att de övriga ministrarna och statssekreterarna ställde sina portföljer till drottningens förfogande”. Drottningen bad regeringen fungera tills vidare.19 Det är här att lägga märke till att de borgerliga ministrarna markerade att de inte önskade avgå, trots att premiärministern och PvdA:s ministrar ansökte om avsked.

Drottningen inbjöd därefter till inledande överläggningar i regeringsfrågan. Hon mot- tog efter varandra talmännen i första och andra kammaren, vicepresidenten i Raad van State samt gruppledarna i andra kam- maren för PvdA, KVP och ARP. Den 13.12 fortsatte hon sina överläggningar med gruppledarna för VVD och en nybildad kommunistisk utbrytargrupp samt för CPN, SGP och sist CHU.20 Man kan här notera att turordningen mellan de fyra sista grupp- ledarna ej stämde med det tidigare angivna mönstret att låta ett större parti föregå ett mindre.

Drottningen hade den 13.12 också två överläggningar med KVP-ministern Struy- ken. Struyken var vice premiärminister och en av de ministrar som ställt sina portföljer till drottningens förfogande utan att begära avsked.21

Efter de inledande överläggningarna av okänt innehåll tog Struyken, kanske på upp- drag av drottningen, kontakt med grupple- darna för KVP, CHU och ARP. Resultatet av deras inbördes diskussioner blev att inget annat alternativ fanns än en expeditionsmi- nistär.

För att officiellt konstatera detta hade förslag väckts om att en informatör skulle

13 Ibid. s. 440. ” Het Vaderland den 21 och 22.9. 15 Drees, De Vorming van het Regeringsbeleid, s. 12 f. "* Duynstee, a. a. s. 151. " Ibid. s. 449. ” Geismann, a. a. s. 181. 19 Duynstee, a. a. s. 441 f. 20 Het Vaderland den 13 och 15.12. 21 Duynstee, a. a. s. 200.

utses. I diskussionen hade en minister van Staat tillika förutvarande premiärminister från KVP vid namn Beel nämnts. Struyken informerade drottningen om dessa diskus- sioner.22

Den 15.12 bad drottningen ”Minister van Staat Prof. Dr. L. ]. M. Beel att uppträda som informatör och efter utförda under- sökningar rapportera till henne om möjlig- heterna att på kort tid uppnå en lösning av den inträdda regeringskrisen”.23

Beel tog kontakt med den avgående pre- miärministern Drees. andra kammarens tal- man och gruppledarna i andra kammaren.24 Efter ingående överläggningar kunde han den 19.12 avlägga slutrapport för drottning- en om det resultat han uppnått.?5

Följande dag kallades Beel till drottning- en, som gav honom uppdrag att bilda rege- ring. Enligt uppdraget ombads Beel att ”ta sig an med att bilda en regering, som skall ha som uppgift att påskynda upplösningen av andra kammaren samt att bevaka. tills tidpunkten för de tidigarelagda valen är överstånden, allt det som är nödvändigt för kungariket. Prof. Beel har antagit uppdra— get.”25 Här preciserades både vilka uppgif- ter regeringen skulle åtaga sig och hur länge den skulle sitta kvar.

Den 22.12 godkände drottningen de so- cialistiska ministrarnas avskedsbegäran. Beel blev utnämnd till premiärminister, och de regeringsmedlemmar som ställt sina port- följer till förfogande nekades avsked. I den nya regeringen ingick representanter för KVP, CHU och ARP.26

7.3 1959 års regeringsbildning

Ministären Beel lät upplösa andra kamma- ren och anordna nyval i mars 1959. Valre- sultatet i andra kammaren blev (jämfört med 1957) följande: KVP 49 (i 0), PvdA 48 (—2), VVD 19 (+ 6), ARP 14 (—1), CHU 12 (— l), CPN 3 (— 4), SGP 3 (t 0) och PSP (pacifistiska socialistpartiet) 2 man- dat (+ 2).27

Den 12.3 inlämnade premiärministern samtliga ministrars avskedsansökningar till

drottningen. Regeringen ombads dock av drottningen att fungera tills vidare.28 Dagen därpå mottog drottningen talmän- nen i första och andra kammaren samt vice- presidenten i Raad van State. Gruppledar- na i andra kammaren sammanträdde för att behandla valutslaget och diskutera de re- kommendationer som skulle ges till drott- ningen. Nästa dag inkallades först grupple- daren för KVP och sedan gruppledarna för PvdA, VVD, ARP, CHU, CPN, SGP, PSP och sist ledaren för GPV (reformerta poli- tiska förbundet) till drottningen för över- läggningar. Det visade sig dock några da- gar senare att GPV ej erhöll något man- dat, vilket man tidigare utgått ifrån.29 Resultatet av överläggningarna hos drott- ningen blev att hon den 14.3 utsåg den av- gående premiärministern Beel till informa- tör med uppgift att ”ge henne rapport om möjligheterna att komma fram till en rege- ring, som skall kunna räkna med ett frukt- bart samarbete med folkrepresentationen".30 Beel inledde diskussioner med grupple- darna för de fem största partierna i andra kammaren. Den 26.3 lämnade han sin slut- rapport till drottningen och han antages då som formatör ha rekommenderat i första hand van den Brink (KVP), i andra hand de Quay (KVP) och i tredje hand Kolfschoten (KVP).31 Efter det att van den Brink inför drott- ningen förklarat att han inte önskade kom- ma i fråga för uppdrag att bilda regering, tillkallade drottningen den 28.3 de Quay, som fick i uppdrag att bilda ”en regering som skall kunna räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen. Prof. de Quay har bett att få överväga uppdra- get.”8'-' Men de Quay misslyckades och av- sade sig uppdraget den 27.4.32

22 Ibid. s. 202. ” Ibid. s. 442. 24 Ibid. s. 404. 25 Ibid. s. 442. 26 Geismann, a. a. s. 190. 27 Ibid. s. 192. 23 Duynstee, a. a. s. 442. 29 Het Vaderland den 14 och 16.3. 30 Duynstee, a. a. s. 442. 31 Geismann, a. a. s. 193. 32 Duynstee, a. a. s. 443.

Under de två nästkommande dagarna ha- de drottningen nya överläggningar med sina rådgivare. Hon tillkallade således vicepresi— denten i Raad van State, första och andra kammarens talmän och gruppledarna för de fem största partierna i andra kammaren. Senare tillkallade hon även den förutvaran- de premiärministern, minister van Staat Drees för att höra hans synpunkter på re- geringsbildningen.33 Resultatet blev därefter att Beel den 1.5 fick i uppdrag att som in- formatör ”undersöka möjligheterna till en snabb lösning av den nuvarande krisen”.34

En vecka senare kunde Beel konstatera, att fyra av de fem partierna inte önskade deltaga i en regering på bred bas. KVP, ARP och CHU uppges i denna situation ha önskat att de Quay på nytt utsågs till rege- ringsbildare.35

Den 13.5 kunde Beel inför drottningen presentera en fullständig ministerlista med de Quay på premiärministerposten och ett utkast till regeringsprogram. Följande dag gav drottningen de Quay uppdrag att bilda regering. Uppdraget innehöll den allmänt hållna preciseringen, att regeringen skulle kunna ”räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen”.35

Några dagar senare antog de Quay upp- draget och den 19.5 kunde den nya rege- ringen, bestående av KVP, ARP, CHU och VVD, utnämnas och efterträda Beels mi— nistär.36

7.4 1965 års regeringsbildning

Den då sittande regeringen Marijnen, som var en koalitionsregering bestående av KVP. VVD, CHU och ARP, splittrades i februari 1965 på frågan om kommersiell annonse- ring i radio och television.37 Partiställningen i andra kammaren var då enligt 1963 års val följande: KVP 50 mandat, PvdA 43, VVD 16, ARP 13, CHU 13, PSP 4, CPN 4, SGP 3, BP (bondepartiet) 3 och GPV 1.38

Den 27 februari mottog drottningen pre- miärminister Marijnen (KVP). Han medde- lade drottningen, ”att ministrarna ställer sina portföljer till H. M:s förfogande och

att statssekreterarna som följd av detta be- slut ställer sina platser till förfogande. Drottningen har tagit detta under övervä- gande och bett ministrarna och statssekre- terarna att under tiden fortsätta de göromål som de anser vara nödvändiga för kunga- rikets intressen.”39

Kommunikéns formulering torde innebä- ra att regeringen inte önskade avgå, utan önskade rekonstruera sig på samma bas. om detta var möjligt. Ett stöd för en sådan tolkning är för övrigt utformningen av den kommande informatören Schmelzers upp— drag.

Den 1.3 påbörjade drottningen inledande överläggningar om regeringsfrågan. Först tillkallades vicepresidenten i Raad van State och talmännen i första och andra kamma- ren. Därefter följde gruppledarna för KVP, PvdA, VVD, ARP och CHU. Nästa dag var turen kommen till gruppledarna för PSP. CPN, SGP, BP och GPV.40

Vad gäller råden till drottningen från gruppledarna för de fem stora partierna, håller Duynstee det för troligt, att samtliga föreslog, att man skulle undersöka möjlig- heterna att återställa den dåvarande rege- ringskombinationen.41

Drottningen utsåg KVP:s gruppledare i andra kammaren Schmelzer till informatör sedan hon överlagt med Beel, den förut- varande premiärministern och tillika minis- ter van Staat samt vicepresident i Raad van State. Schmelzer ombads av drottningen att "företa en undersökning av möjligheterna att komma till en snabb lösning av de kon- fliktpunkter som framträtt inom regeringen Marijnen”.42

Schmelzer inledde sitt informationsupp- drag, som hade stark karaktär av med- lingsuppdrag, med att överlägga med pre-

33 Het Vaderland den 30.4. 34 Duynstee a. a. s. 443. 35 Geismann, a. a. s. 200 f. 35 Keesing, 5. 16825. 37 Ibid. 5. 20700. 35 Ibid. 5. 19474. 3" Duynstee a. a. s. 446. "50 Het Vaderland den 2 och 3.3. ” Duynstee, a. a. s. 364. 42 Ibid. s. 446.

miärminister Marijnen. Därefter vidtog överläggningar med de olika partiernas mi- nistrar i den avgående regeringen. Men par- tiernas positioner kunde inte sammanjäm- kas, och någon överenskommelse uppnåd- des därför inte. Schmelzer tog då kontakt med gruppledarna för VVD, KVP, ARP och CHU.

Efter långvariga överläggningar avlade Schmelzer slutrapport inför drottningen. Han hade då kommit till slutsatsen. att me- ningsmotsättningarna mellan regeringspar- tierna på vissa punkter var så djupgående, att endast en ”avpolitisering” av radio- och TV—frågan skulle kunna skapa förutsättning för en fortsättning på den existerande rege— ringskombinationen.43

Den 13.3 påbörjade drottningen en andra omgång allmänna konsultationer, varvid le- darna för de små partigrupperna inte hör- des. Därefter hade hon samma dag nya överläggningar med Schmelzer. Efter dessa överläggningar kallades Cals (KVP) till överläggningar hos drottningen. Antagligen skedde detta på Schmelzers rekommenda- tion.44

Två dagar senare utsändes följande offi- ciella kommuniké: ”Efter det att Dr. W. K. N. Schmelzer givit tillkänna att han inte önskar komma i fråga för uppdraget att bilda regering har H. M. Drottningen mot- tagit på Soestdijk, Mr. J. M. L. Th. Cals och givit honom i uppdrag att bilda rege- ring som skall kunna räkna med ett frukt- bart samarbete med folkrepresentationen. Herr Cals bad att få ta uppdraget under övervägande.”45

Cals inriktade sig på att skapa en ny re- geringskombination, där även PvdA skulle ingå. Efter långvariga och komplicerade förhandlingar med gruppledarna i andra kammaren lyckades Cals åstadkomma en lösning. Därför kunde han den 13.4 med- dela drottningen. ”att han antagit uppdra- get att bilda en regering, som skall kunna räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen”.46 Den 14.4 kunde se- dan Cals nya regering bestående av KVP, PvdA och ARP utnämnas och efterträda regeringen Marijnen.47

Partiställningen i andra kammaren vid det- ta ministärskifte var densamma som vid 1965 års ministärskifte. Bakgrunden till re- geringen Cals fall var meningsskiljaktighe- ter mellan regeringen och andra kammaren om utformningen av den ekonomiska poli- tiken. Vid debatten i andra kammaren den 14.10.1966 tog KVP:s gruppledare Schmel- zer initiativ till en motion som ställdes mot regeringens förslag. Sålunda skapades en öppen konflikt mellan KVP:s premiärmi- nister och partiets gruppledare. Innan vo- teringen ägde rum deklarerade Cals att om kammaren biföll motionen skulle regering- en betrakta det som en misstroendeförkla- ring mot sin ekonomiska politik och dra konsekvenserna härav. Men det hjälpte inte att Cals satte regeringens existens på spel. Motionen bifölls med 75 röster mot 62, me- dan 13 avstod. Inom KVP—fraktionen var meningarna delade: 39 röstade för och 4 mot gruppledarens förslag.

Följande dag tog Cals den parlamenta- riska konsekvensen av regeringens nederlag och inlämnade regeringens avskedsansökan till drottningen. Hon bad emellertid rege- ringen att fungera tills vidare.48 Samma dag inledde drottningen sina överläggningar i regeringsfrågan genom att efter varandra inkalla talmännen i första och andra kam- maren samt vicepresidenten i Raad van State, Beel.

Den 16.10 mottog sedan drottningen and- ra kammarens gruppledare i följande ord- ning: KVP, PvdA, VVD, ARP, CHU, PSP, CPN, SGP, BP och GVP.49 Det uppges att ett flertal av partiernas representanter gav drottningen rekommendationen att utse en regeringsbildare, som skulle upplösa parla-

43 Ibid. s. 380. 44 Het Vaderland den 15 och 16.3. 45 Duynstee, a. a. s. 447. 46 Ibid. s. 448. 47 Keesing, s. 20700.

48 Geismann, Regierungskrise und Wahlen in den Niederlanden 1966/67. Politisches Vier- teljahresschrift 1963: 4, s. 580. ” Het Vaderland den 17 och 18.10.

mentet och låta utlysa nyval inom 80 da- gar.50

Efter konsultationerna kallades KVP:s gruppledare Schmelzer till drottningen, som gav honom i uppdrag att bilda ny regering. Schmelzer bad att få ta uppdraget under övervägande.50 Redan följande dag beslu- tade han acceptera uppdraget.51

Vid sina förhandlingar med partierna in- riktade sig Schmelzer först på att skapa en interimsregering under ledning av Zijlstra (ARP) med uppgift att utlysa nyval. Men Zijlstra deklarerade den 26.10 efter över- läggningar med sina partivänner att han inte kunde anta Schmelzers erbjudande. Därefter försökte Schmelzer få till stånd en katolsk minoritetsregering med opolitiska representanter. Men även detta försök miss- lyckades och han avsade sig sitt formatörs- uppdrag den 3.11.52

Drottningen konsulterade därefter i tur och ordning gruppledarna för KVP, PvdA, VVD, ARP och CHU.53 Resultatet blev att den förutvarande premiärministern Beel kallades av drottningen som informatör. Hans uppdrag blev att undersöka på vilket sätt krisen skulle kunna lösas så snabbt som möjligt.

Beel inledde genast överläggningar med gruppledarna för de stora partierna i andra kammaren. Under överläggningarnas gång blev det så småningom klart att Zijlstra (ARP) var tänkbar som regeringsbildare för en regering bestående av KVP och ARP.54

Efter det att Beel avlagt rapport inför drottningen gav hon den 17.11 Zijlstra i uppdrag att bilda regering. I uppdraget an- gavs den kommande regeringens huvudupp- gift vara att låta upplösa parlamentet och utlysa nyval. Efter några dagar kunde Zijlstra presentera en minoritetsregering be- stående av KVP och ARP. Den 22.11 be— viljade drottningen regeringen Cals avskeds- ansökan och utnämnde interimsregeringen Zijlstra.54

7.6 1967 års regeringsbildning Vid valet till andra kammaren den 15.2

fördelades mandaten jämfört med 1963 års val på följande sätt: KVP 42 (— 8), PvdA 37 (—6), VVD 17 (+ 1), ARP 15 (+ 2), CHU 12 (— 1), BP 7 (+ 4), D'66 (Demo- craten '66) 7 (+ 7), CPN 5 (+ 1), PSP 4 (i 0), SGP 3 (:*: O) och GPV 1 mandat (i 0). Efter valet inlämnade premiärminis- ter Zijlstra interimsregeringens avskedsan- sökan till drottningen.-55

Under den 17 och 18.2 hade drottningen i tur och ordning överläggningar om rege- ringsfrågan med följande personer: talmän- nen i första och andra kammaren, vicepre- sidenten i Raad van State, gruppledarna i andra kammaren för KVP, PvdA, VVD, ARP, CHU, BP, D'66, CPN, PSP, SGP och GPV. Gruppledarna för KVP, ARP och CHU antages ha rekommenderat drott- ningen att börja med en informatör för att inte från början förhindra att PvdA-frak— tionen deltog i överläggningarna mellan partierna. PvdA hade nämligen under se- nare år inte velat deltaga i regeringsöver- läggningarna under en formatör så länge de stora konfessionella partierna KV'P, ARP och CHU inte bestämt sig för om de ville samarbeta med PvdA eller VVD. För att vinna klarhet om de konfessionella par- tiernas inställning i denna fråga antages både PvdA och VVD ha rekommenderat drottningen att utse en formatör direkt.

Resultatet blev emellertid att drottningeen den 18.2 utsåg den avgående premiärminis- tern Zijlstra till informatör. Enligt korn- munikén från drottningens kabinett löd hans uppgift, att, ”med tanke på valut- gången, verka som informatör och rappor- tera till henne om möjligheterna att bilda en regering som skall kunna räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentatiio- nen”.56

5" The Times den 19.10. 51 Ibid. den 21.10. 52 Geismann, Regierungskrise und Wahlen in den Niederlanden 1966/67, 5. 581. 53 Het Vaderland den 5.11. 54 Geismann, Regierungskrise und Wahlen in den Niederlanden 1966/67, 5. 582. 55 Geismann, Regierungskrise und Wahlcn in den Niederlanden 1966/67, s. 584. 56 Het Vaderland den 18 och 20.2.

Efter några dagars förhandlingar med de fem stora partierna visade det sig finnas möjligheter till ett samarbete mellan KVP, VVD, ARP och CHU. Zijlstra inriktade sig då på att åstadkomma en överenskommelse mellan dessa partier om huvudlinjerna i ett regeringsprogram. Den 4.3 avlade Zijlstra sin slutrapport inför drottningen, varvid han kunde meddela, att hans överläggningar med gruppledarna för KVP, VVD, ARP och CHU hade lett till full enighet om grunddragen i ett regeringsprogram.57

Sedan informatören fullgjort sitt uppdrag återstod det för en formatör att nå en mer preciserad överenskommelse om regerings- programmet och inte minst om fördelning- en av ministerposterna. De fyra berörda gruppledarna önskade, att Zijlstra skulle åtaga sig uppdraget som formatör. Men han förklarade. att han inte ville bli premiärmi— nister och han vidhöll sin uppfattning trots övertalningsförsök från drottningens sida följande dag. I den situationen inkallade drottningen de fyra gruppledarna den 6.3 för att få förslag om en formatör. Men gruppledarna kunde inte enas om vem som skulle utses. För att komma ur dödläget tillkallade drottningen senare samma dag ministern van Staat, Beel. Han ombads att, med hänsynstagande till informatören Zijlstras rapport, "undersöka på vilket sätt bildandet av en regering kan påskyndas”.58

I sina försök som förhandlingsledare och medlare mellan partierna i personfrågorna lyckades Beel uppnå enighet om ARP:s gruppledare Biesheuvel som formatör. Den 9.3 hade också fördelningen av de flesta ministerposterna avgjorts, och Beel rappor— terade till drottningen om de resultat han kommit fram till. Följande dag utnämnde drottningen Biesheuvel till formatör med uppgift att ”bilda en regering som skall kunna räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen”.59

Biesheuvels förhandlingar med grupple- darna stötte emellertid på oväntade svårig— heter, och han avsåg den 17.3 att återlämna sitt uppdrag till drottningen. Men drottning— en ville inte acceptera avsägelsen. Den offi- ciella kommunikén efter deras sammanträf-

fande visade att en kompromiss uppnåtts och den fick följande lydelse: ”Formatören Mr B. W. Biesheuvel har på morgonen överlämnat en interimsrapport till drott- ningen på Soestdijk. Mr Biesheuvel hoppas att inom kort kunna överbringa en slut- rapport.”60

Men Biesheuvel kunde inte heller efter förnyade förhandlingar nå en överenskom- melse och den 20.3 avsade han sig sitt upp— drag, vilket drottningen nu accepterade. Dagen därpå mottog drottningen efter var— andra gruppledarna för KVP, VVD, ARP och CHU. Resultatet blev att drottningen den 21.3 utsåg de Jong (KVP) till ny forma- tör med uppgift att ”bilda en regering som kan räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen”.61

Efter segslitna förhandlingar kunde de Jong nå enighet om fördelningen av minis- terposterna. Vid ett besök hos drottningen den 3.4 meddelade de Jong, att han kunde åtaga sig uppdraget att bilda en regering bestående av KVP, VVD, ARP och CHU. Samma dag utnämndes den nya regeringen efter det att interimsregeringen Zijlstra be— viljats avsked.62

7.7 Nederländerna — sammanfattning

Proceduren vid en ny ministärs tillkomst initieras då den sittande regeringen — eller väsentliga delar av den (1958) — inlämnat sin avskedsansökan. Därefter ligger initiati- vet hos statschefen, som enligt praxis inle- der med att be den demissionerade rege- ringen fungera tills ny regering kan utnäm- nas.

Nästa åtgärd statschefen regelmässigt vidtager är att inkalla första och andra kammarens talmän, vicepresidenten i Raad van State och samtliga gruppledare. Detta

57 Geismann, Regierungskrise und Wahlen in den Niederlanden 1966/1967, 5. 588. 58 Het Vaderland den 6 och 7.3. 59 Ibid. den 10.3. 6" Ibid. den 18.3. 51 Ibid. den 22.3. 62 Geismann, Regierungskrise und Wahlen in den Niederlanden 1966/1967, 5. 588.

förfarande får anses vara fast etablerat i praxis och det betyder att drottningens for- mella valfrihet på detta stadium är starkt begränsad. Om förnyade överläggningar med gruppledarna skulle bli nödvändiga är det emellertid enligt praxis så, att endast de fem största partiernas gruppledare till- kallas. I vissa fall föregås dessa av de båda talmännen och vicepresidenten i Raad van State. Turordningen mellan gruppledarna följer alltid strikt principen att ett större parti föregår: ett mindre.

När drottningens rådgivare tillkallas sker det vanligen genom chefen för drottningens kabinett!” Denne ombesörjer också den kontinuerliga publiceringen av de officiella kommunikéerna vid ministärbildningarna.

Förutom de reguljära rådgivarna har drottningen vid olika tillfällen konsulterat ministers van Staat (1956 van Schaik, 1959 Drees och 1967 Beel) för att höra deras synpunkter på regeringsfrågans lösning. Beel fick emellertid en något speciell upp- gift 1967, då han utsågs till förhandlingsle- dare eller medlare för att påskynda rege- ringsbildningen. Vidare tillkallade drott— ningen 1956 fem statsrättsexperter som råd- givare. När dessa och de ovannämnda mi- nisters van Staat tillkallades, är det rimligt att antaga att drottningen haft en viss fri- het att välja person.

Enligt praxis avlämnar rådgivarna sina rekommendationer både muntligt och skrift- ligt till drottningen. De skriftliga rekom- mendationerna blir sedan även tillgängliga för både formatörer och informatörer.64 Däremot anses det inte förenligt med kon- stitutionens stadgande om statschefens okränkbarhet, att de offentliggörs.

Till sin hjälp vid granskningen och sum- meringen av rådgivarnas rekommendatio- ner har drottningen vid ett flertal tillfällen utsett informatörer.65 Deras uppgift är att genom förhandlingar med partierna försöka utröna på vilken bas en regering kan bildas och därefter i sin slutrapport avge någon form av rekommendation till drottningen.

Vid sina förhandlingar med partierna spe— lar informatören en aktiv roll på det sättet att han inte blott registrerar partiernas upp—

fattningar utan även försöker överbrygga motsättningar i politiska sakfrågor och i vissa fall även oenighet om fördelningen av ministerposterna och statssekreterarbe- fattningarna. Genom sitt arbete skall alltså informatören underlätta och förbereda den efterföljande formatörens regeringsbildning.

I de undersökta ministärbildningarna har sammanlagt tio informationsuppdrag givits till sex informatörer.66 Vid sex av dessa tio tillfällen har informatören tillhört det störs- ta partiet. Fördelningen av uppdragen efter partitillhörighet var följande: KVP 5, PvdA 2 och ARP 3.

Informatörerna kan allmänt sägas ha stått utanför den politiska stridens centrum vid det tillfälle då uppdraget gavs med un- dantag för de båda gruppledarna Burger (1956) och Schmelzer (1965). Man kan ock- så tillägga att informatörerna genomgående varit personer med stor politisk erfarenhet.

Genom att såväl partiernas råd som in— formatörernas slutrapporter till drottningen i princip inte är offentliga, är tillvägagångs- sättet vid och eventuella principer för be- slutet att utse den slutgiltige regeringsbil- daren svåråtkomliga. Som en följd av detta är det även svårt att närmare klarlägga, om drottningen har någon reell valfrihet när hon utser informatörer och formatörer. Duynstee hävdar emellertid, att drottningen har ett ”icke oväsentligt inflytande” vid val av person både när det gäller informatörer och formatörer men däremot inte i fråga om vilket parti, som skall bilda regering.!”

Vad gäller regeringsbildarens partitillhö— righet kan man konstatera, att principen om en representant för det största partiet som regeringsbildare tillämpats vid regerings- bildningarna 1956, 1959, 1965 och 1967. Undantagen är de två interimsregeringarina 1958 och 1966.

63 Kabinettet fungerar som drottningens se'k— retariat och dess chef utnämnes genom ire- geringsbeslut. Van Raalte, a. a. s. 39. 64 Van Raalte, a. a. s. 38 och Gud, a. a. s. 3115. 65 Första gången en informatör utsågs var 1951. Oud, a. a. s. 317. 66 Beel har fått sammanlagt fyra informatiorns— uppdrag och de Quay Fortman två. 67 Duynstee, a. a. s. XXX VIII.

Förhållandet mellan valframgång och val av regeringsbildande parti kan inte sägas peka i någon speciell riktning. Ett svagt po- sitivt samband mellan valframgång och re- geringsbildande parti finns emellertid 1956, då PvdA hade största mandatmässiga fram- gång. Men å andra sidan uppväges detta av att KVP, som vid valet 1967 förlorade flest

mandat, trots det blev regeringsbildande parti. För både 1956 och 1967 gäller dock att de absoluta och relativa differenserna till det näst framgångsrikaste partiet respek- tive till det näst mest förlorande partiet var mycket små. Därför kommer inte någon vikt att fästas vid valtendenserna för Ne- derländernas del i nedanstående tabell.

Dubbel- Block- Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets- Största valfram- rekommen- Borgerlig el. regeringens möjligheter parti gång dation socialistisk fall

195 6 x x 195 8 1 959 x 1965 x x

1966

1967 )(

Genomgående har de slutgiltiga rege- ringsbildningsuppdragen försetts med nå- gon form av precisering med undantag för 1956. En typ av precisering förekom vid bildandet av regeringarna 1959, 1965 och 1967: ”att bilda en regering som skall kun- na räkna med ett fruktbart samarbete med folkrepresentationen”. Ingenting sägs här om själva regeringsbasen. Däremot implice- ras minimikravet, att den tillträdande rege- ringen skall ha förvissat sig om att den inte möts av misstroendevotum i andra kamma- ren.

Den andra typen av precisering förekom vid bildandet av interimsregeringarna 1958 och 1966. Då angavs regeringens huvudupp- gift vara att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Indirekt begränsades därmed även regeringens livslängd.

8. Förbundsrepubliken Tyskland

8.1. Undersökningens omfattning och upp- läggning

Föreliggande avsnitt omfattar dels en redo- görelse för de författningsbestämmelser som reglerar regeringsbildningen och dels en un- dersökning av det faktiska tillvägagångssät- tet vid samtliga regeringsbildningar, som skett i samband med val av förbundskans- ler.

Tonvikten kommer att läggas på förspe- let till nominering av förbundskanslerskan- didat och på de inbördes relationerna mel- lan förhandlingar om regeringsbasen, valet av förbundskansler och ministerlistans sam- mansättning. Därvid kommer även — så långt tillgängligt material medger — för- bundspresidentens roll vid ministärbildning- ar att redovisas. Avslutningsvis lämnas en sammanfattning av proceduren vid de un- dersökta ministärbildningarna i anslutning till de generella frågeställningar som till- lämpats på de övriga avsnitten. Vissa avvi- kelser både i behandlingen av de enskilda regeringsbildningarna och i sammanfatt- ningen har emellertid varit nödvändiga be- roende på de egenheter i regeringsbildning- en som främst skapats av att förbunds- kanslern väljes av förbundsdagen.

8.2. Den författningsmässiga regleringen av regeringsbildningen

Enligt den västtyska författningen av 1949,

artikel 63, utses förbundskanslern på föl— jande sätt: 1) ”Der Bundeskanzler wird auf Vorschlag des Bundespräsidenten vom Bun- destage ohne Aussprache gewählt. 2) Ge- wählt ist, wer die Stimmen der Mehrheit der Mitglieder des Bundestages auf sich vereinigt. Der Gewählte ist vom Bundesprä- sidenten zu ernennen. 3) Wird der Vorge- schlagene nicht gewählt, so kann der Bun- destag binnen vierzehn Tagen nach dem Wahlgange mit mehr als der Hälfte seiner Mitglieder einen Bundeskanzler wählen. 4) Kommt eine Wahl innerhalb dieser Frist nicht zustande, so findet unverziiglich ein neuer Wahlgang statt, in dem gewählt ist, wer die meisten Stimmen erhält. Vereinigt der Gewählte die Stimmen der Mehrheit der Mitglieder des Bundestages auf sich, so muSS der Bundespräsident ihn binnen sieben Tagen nach der Wahl ernennen. Erreicht der Gewählte diese Mehrheit nicht, so hat der Bundespräsident binnen sieben Tagen entweder ihn zu ernennen oder den Bundes- tag aufzulösen.”1

För att underlätta valproceduren förut- sågs möjligheten att förbundspresidenten ef- ter förhandlingar med de politiska partier- na skulle kunna föreslå en kanslerskandidat,

1 Grundgesetz fiir die Bundesrepublik Deutsch- land vom 23. Mai 1949.

som kunde räkna med majoritetens stöd i förbundsdagen.2

Något stadgande om att förbundspresi- dentens nominering av kanslerskandidat skall föregås av kontakter med de politiska instanserna finns emellertid inte. Ej heller säges något i författningen om hur lång tid som får gå innan presidenten tar initiativ till att föreslå en kanslerskandidat. Vidare erfordras varken kontrasignering av den fungerande förbundskanslern eller någon form av godkännande från den föreslagnes sida för att förbundspresidentens förslag skall ha giltighet.

Således inrymmer förbundspresidentens förslagsrätt ett visst mått av självständigt

politiskt agerande, som — i synnerhet i oklara politiska lägen —— kan vara av be- tydelse.3

Har förbundsdagen i valomgången efter fjortondagarsfristen valt förbundskansler med relativ majoritet, kan presidenten utse denne till förbundskansler eller upplösa för- bundsdagen.4 I en sådan situation har pre- sidenten således att göra en bedömning av den lämpligaste lösningen och rätten till denna bedömning jämte den tidigare nämn- da rätten att nominera kanslerskandidat ut- gör presidentens grundlagsfästa stöd för in- flytande vid valet av förbundskansler.5

Förbundskanslerns och ministrarnas äm- betsperiod regleras av artikel 69(2): ”Das Amt des Bundeskanzlers oder eines Bun- desministers endigt in jedem Falle mit dem Zusammentrltt eines neuen Bundestages, das Amt eines Bundesministers auch mit jeder anderen Erledigung des Amtes des Bundeskanzlers.”

Förutom i ovannämnda fall är förbunds- kanslern tvungen att avgå endast vid s.k. konstruktivt misstroendevotum enligt arti- kel 67(1): ”Der Bundestag kann dern Bun- deskanzler das Misstrauen nur dadurch aus- sprechen, dass er mit der Mehrheit seiner Mitglieder einen Nachfolger wählt und den Bundespräsidenten ersucht, den Bundes- kanzler zu entlassen. Der Bundespräsident muss dem Ersuchen entsprechen und den Gewählten ernennen.” Bakgrunden till stad- gandet om konstruktivt misstroendevotum

får sökas i en strävan att förhindra en åter- gång till den politiska instabiliteten under Weimarrepubliken. Som en komplettering till regeln om konstruktivt misstroendevo- tum för att skapa förutsättningar för ett stabilt regeringssystem får man betrakta den uttryckliga politiska ledarroll som ges för- bundskanslern enligt artikel 65: ”Der Bun- deskanzler bestimmt die Richtlinien der Po- litik und trägt dafiir die Verantwortung.”6

Om däremot förbundskanslern på eget initiativ ställer en förtroendefråga, som ej får stöd av en majoritet, kan presidenten på kanslerns förslag upplösa förbundsda- gen.7 Men förbundskanslern kan alltså även, om han så finner lämpligt, låta bli att vid- taga åtgärder vid ett nederlag i en förtro- endefråga.

I fråga om förbundsregeringens minist- rar regleras deras tillsättning och avsättning av artikel 64(1), där det heter att förbunds- presidenten utnämner och avskedar för- bundsministrar på förslag av förbundskans- lern.

För både förbundskanslern och minist- rarna gäller att de är förpliktade att upp- rätthålla sina ämbeten tills utnämning av efterträdare äger rum.8

8.3 1949 års regeringsbildning

Vid det första valet till förbundsdagen den 14.8.1949 fördelades mandaten på följande sätt: CDU/CSU (Christlich-Demokratische Union/Christlich-Soziale Union) 139, SPD

2 Glum, Staatsoberhaupt und Regierungschef, Zeitschrift fiir Politik 1959, s. 308 och Leis- ner, Le Président de la République et le gouvernement dans la constitution de Bonn. Revue du droit public et de la science politi- que, 1958: 6, s. 1045. 3 Se även von Mangoldt-Klein, Das Bonner Grundgesetz II s. 1228 f och Leisner, a. a. s. 1046 f. 4 Hamann, Das Grundgesetz s. 315.

5 Leisner, a. a. s. 1048 ff.

5 Fusslein, Die Stabilität des Regierungssystem. Zeitschrift fiir Politik 1959, s. 312 och Siorat, Le premier chancelier de la République Fé- dérale d'Allemagne. Politique 1958: 4, s. 368. 7 Artikel 680). 8 Artikel 69(3).

(Sozialdemokratische Partei Deutschlands) 131, FDP (Freie Demokratische Partei) 52, DP (Deutsche Partei) 17, BP (Bayernpar- tei) 17, KPD (Kommunistische Partei Deutschlands) 15, WAV (Wiederaufbau Vereinigung) 12, ZP (Zentrumspartei) 10, DRP (Deutsche Reichspartei) 5, och övriga 4 mandat. Därtill kom staden Berlins 19 re- presentanter, som fördelade sig på följande sätt: SPD 9, CDU/CSU 5 och FDP 5 .9

Anledningen till att Berlins representan- ter redovisas för sig är, att de enligt andra världskrigets segrarmakters beslut av den 12.5.1949 endast har en rådgivande funk- tion i förbundsdagen. Således hade blott 402 av de totalt 421 parlamentsledamöterna i den första förbundsdagen oinskränkt röst- rätt.10 För att uppnå absolut majoritet, t. ex. vid val av förbundskansler, fordrades då minst 202 röster.

Redan före valet hade ministerpresiden- terna i de elva förbundsländerna vid ett möte den 5.8 beslutat, att den nya för- bundsdagens öppningssession skulle äga rum den 7.9.

Några dagar efter valet lät SPD genom sin ordförande Kurt Schumacher offentlig- göra—sin inställning till den kommande re- geringens sammansättning. Han sade, att socialdemokraterna inte var beredda att in- gå i en stor koalitionsregering med CDU med mindre än att unionspartiet acceptera— de principerna för en socialistisk ekonomi.11

Inom CDU var meningarna delade om den framtida regeringens sammansättning. Stora delar av unionspartiernas ledarskikt i förbundsländerna förordade en koalition med SPD. CDU:s och SPD:s ministerpresi- denter —— fem från vardera partiet _ utta- lade sig dessutom den 25.8 för en stor koa- lition mellan unionspartierna och SPD. Men redan den 21.8 hade Konrad Adenauer, en av CDU:s förgrundsgestalter, tagit initiativ till en konferens i Rhöndorf med deltagan- de av ett tjugotal utvalda personer inom CDU:s ledarskikt. Bland de utvalda åter- fanns representanter för de parlamentariska och ekonomiska råden, vilka fungerat som provisoriska centralrnyndigheter efter kriget. Deltagarna i denna konferens kunde för-

väntas acceptera tanken på en koalitionsre- gering tillsammans med FDP och DP. Så skedde också efter det att Adenauer be- stämt förordat en sådan koalition och avvi- sat tanken på en koalition med SDP.12 Vid samma konferens diskuterades också kandidater till posterna som förbundskans- ler och förbundspresident. Adenauer förut- satte då uttryckligen, att den kommande regeringen skulle bestå av CDU/CSU, FDP och DP. Någon föreslog genast Adenauer som förbundskansler, och denne acceptera- de efter att ha konstaterat, att ingen hade några invändningar mot hans nominering. Själv föreslog han sedan Theodor Heuss (FDP) som förbundspresident.13 Under de följande dagarna inledde Adenauer koali- tionsförhandlingar med FDP:s Franz Bliicher, varvid Adenauer lyckades försäk- ra sig om FDP:s regeringsmedverkan bland annat genom att erbjuda presidentposten till FDP-ledaren Heuss. En annan konfe- rensdeltagare —— Herbert Blankenhorn — tog å sin sida kontakt med DP:s Heinrich Hellwege, och även dessa förhandlingar ut- vecklade sig i gynnsam riktning för an- hängarna av en mindre, borgerlig koalition. Först några dagar efter det att koalitions- förhandlingarna inletts, sammankallades CDU-ledarna i förbundsländerna till ett sammanträde, där man skulle diskutera re- geringsfrågan. Både vid detta sammanträde och vid överläggningarna inom den gemen- samma förbundsdagsfraktionen för CDU/ CSU den 1.9 fanns det röster för att för- handlingar i stället skulle inledas med SPD. Men resultatet blev, att fraktionen godkän- de de riktlinjer, som dragits upp vid Rhön- dorf—konferensen,14 och samtidigt nomine- rades Adenauer till kanslerskandidat.15

9 Loewenberg, Parliament in the German poli- tical system, 5. 439 f. 1" von Mangoldt-Klein, a. a. s. 886. 11 Keesing, s. 10178. 12 Heidenheimer, Adenauer and the CDU, s. 180 ff. 13 Weymar, Konrad Adenauer. Die autorisierte Biographie, s. 431. 14 Heidenheimer, Adenauer and the CDU, s. 183. 15 Der Bundeskanzler. Der Weg Konrad Aden- auers, s. 114.

Den 3.9 hade överenskommelse uppnåtts mellan CDU/CSU, FDP och DP om att till- sammans bilda en koalitionsregering på grundval av en majoritet på 208 mandat av totalt 402.16 Förhandlingarna mellan par- tierna fortsatte sedan om sakfrågor och fördelningen av ministerposterna.17 Innan förhandlingarna slutförts, sände förbunds- president Heuss en skrivelse till förbunds- dagspresidenten Köhler av följande lydelse: ”Ich Schlage den Abgeordneten Dr. Konrad Adenauer zum Kanzler der Bundesrepublik Deutschland vor.” Efter det att Köhler läst upp skrivelsen företogs sluten votering med ja— och nejsedlar. Omröstningen resulterade i 202 ja, 142 nej, medan 44 avstod. Eftersom presidentens förslag erhållit absolut majo— ritet, frågade Köhler Adenauer om denne accepterade valet. Efter Adenauers ja för- klarades han vara vald till förbundskansler och förbundsdagspresidenten underrättade senare förbundspresidenten om resultatet.18

Efter Adenauers val till förbundskansler fortsatte regeringsförhandlingarna, och den 20.9 kunde kanslern inför förbundsdagen presentera ministerlistan bestående av 14 ministrar. Ministerposterna hade fördelats på följande sätt: CDU 6, FDP 3, CSU 3 och DP 2.19

8.4 1953 års regeringsbildning

Vid förbundsdagsvalet den 6.9.1953 förde- lade sig mandaten — exklusive Berlins 22 representanter — på följande sätt jämfört med 1949: CDU/CSU 244 (+ 105), SPD 151 (+ 20), FDP 48 (——4), GB (Gesamt- deutschen Bund) 27 (+ 27), DP 15 (— 2) och ZP 2 (— 8). Det totala antalet mandat hade bortsett från Berlins mandat —- ökat från 402 till 487. Genom sina 244 mandat fick CDU/CSU tillsammans abso- lut majoritet i den nya förbundsdagen.20 Den 10.9 sammanträdde CDU:s partiled- ning förstärkt med representanter för CSU för att diskutera regeringsbasen. Trots att unionspartierna efter valet förfogade över en majoritet i förbundsdagen, kom man överens om att bilda koalitionsregering till-

sammans med FDP och DP. Dessutom för— ordades att även GB skulle ingå i den kom- mande regeringen. Men man väntade här- vidlag med ett formellt beslut, tills för- bundskansler Adenauer hade förhandlat med GB:s partiledning. Senare samma dag hade Adenauer överläggningar med repre- sentanter för FDP:s ledning, och därvid förklarade dessa, att FDP önskade en fort- sättning på den hittillsvarande koalitions- regeringen. Även CSU:s partiledare Franz Josef Strauss var av samma uppfattning, och han deklarerade tillika att CSU var villigt att liksom tidigare bilda en gemen- sam fraktion med CDU i förbundsdagen.21

Den 15.9 hade CDU/CSU fraktionssam- manträde varvid dess ordförande von Bren- tano och det övriga presidiet omvaldes. Vad gällde det kommande valet av förbunds- kansler förutsattes allmänt, att Adenauer skulle bli föreslagen och vald. Men någon formell omröstning eller diskussion i denna fråga förekom inte.22

Två dagar senare informerade Adenauer förbundspresident Heuss om förhandlings- läget mellan partierna. Senare samma dag tog Adenauer en första kontakt med GB, och det blev då klart att partiet önskade deltaga i en koalitionsregering. Men något definitivt ställningstagande till partiets krav om ministerposter för sin regeringsmedver- kan gjorde Adenauer inte. Därefter åkte han på semester och återkom först den 3.10.23

Under Adenauers bortovaro fortsatte dock förhandlingarna mellan partierna och president Heuss tog även initiativ till över- läggningar med fraktionsledarna om den möjliga regeringsbasen. Först mottog han von Brentano från CDU/CSU och därvid skall von Brentano ha rekommenderat pre-

16 Berlins 19 representanter är ej inräknade här. " Keesing, 5. 10238. 13 Deutscher Bundestag —— 3. Sitzung 15.9.1949, s. 13 f. 19 Loewenberg, a. a. s. 232 f. 2" Ibid. s. 439 f. 21 Domes, Bundesregierung und Mehrheitsfrak— tion, s. 53 f. 22 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 16.9. 23 Domes, a. a. s. 55.

sidenten att föreslå förbundsdagen att om- välja Adenauer till förbundskansler. Däref- ter överlade presidenten i tur och ordning med Ollenhauer (SPD), Schäfer (FDP), Kraft (GB) och von Merkatz (DP).24

Efter Adenauers återkomst till Bonn gick koalitionsförhandlingarna in i ett avgöran- de skede. Adenauer avlade ett besök hos presidenten den 5.10, och följande dag, när » den nya förbundsdagen hade sitt första sammanträde, hade Adenauer överläggning- ar med FDP:s, GB:s och DP:s förhand- lingsdelegationer. FDP krävde fyra minis- terposter, GB två och DP en ministerpost. Men CDU/CSU krävde vid ett fraktions- sammanträde följande dag majoritet i rege- ringen d.v.s. minst åtta ministerposter. I sina ansträngningar att överbrygga motsätt- ningarna försökte Adenauer förgäves för- må FDP att acceptera tre i stället för fyra ministerposter. I stället föreslog han då att tre nya ministerier skulle inrättas. Men hans egen fraktion motsatte sig detta och beslöt att erbjuda FDP tre poster och GB och DP var sin ministerpost. De tre sist- nämnda partierna höll emellertid fast vid sina tidigare krav under förhandlingarna med Adenauer den 8.10 och han gav då slutligen efter för deras krav och lovade FDP fyra, och GB och DP vardera två mi- nisterposter. Därmed hade en överenskom- melse nåtts med dessa partier inför valet av förbundskansler följande dag.25

Vid förbundsdagens sammanträde den 9.10 meddelade förbundsdagspresidenten, att han från förbundspresidenten mottagit följande skrivelse: ”Gemäss Art. 63 Abs 1 des Grundgesetzes teile ich Ihnen mit, dass ich dem Bundestag vorschlage, Herrn Dr. Konrad Adenauer zum Bundeskanzler zu wählen.” Därefter vidtog en omröstning ef- ter samma mönster som 1949 och resultatet blev 305 ja, 148 nej, medan 14 avstod.26

Efter valet av förbundskansler vidtog nya överläggningar om den av Adenauer före- slagna utökningen av regeringen och om den inbördes fördelningen av ministerpos- terna. Vad gällde frågan om en ökning av antalet ministerposter kunde man slutligen nå en kompromisslösning, innefattande ett

nytt familjeministerium och fyra ministrar för olika specialfrågor dock utan eget mi- nisterium. Därmed hade också möjligheter skapats att tillfredsställa alla partiers an- språk. I slutfasen av regeringsförhandling- arna tycktes dock personfrågorna bli ett oöverstigligt hinder för en överenskommel- se, och president Heuss tillkallade den 19.10 talesmän för FDP och uppmanade dem att dra tillbaka sin kandidat till justitieminister- posten. Senare tillkallades även representan- ter för CSU, som av presidenten ombads att inte definitivt binda sig för den kandi- dat man föreslagit som postminister. Sena- re samma kväll avbröt Adenauer förhand- lingarna utan att någon definitiv uppgö- relse nåtts om de två nämnda ministerpos- terna och följande dag föreslog han presi- denten att utnämna 17 av de 18 ministrar- na. Adenauer förklarade att han själv skul- le handha utrikesfrågorna och därför ut- nämndes ingen utrikesminister. Inte heller utsågs någon postminister vid detta till- fälle. Det dröjde ända till december samma år innan en CSU närstående person ut- nämndes till denna post. Därmed fick re- geringen följande sammansättning: CDU 8, FDP 4, CSU 3, DP 2 och GB 2.27

8.5 1957 års regeringsbildning

Vid förbundsdagsvalet den 15.9.1957 för- delade sig mandaten — exklusive Berlins 22 -— på följande sätt: CDU/CSU 270 (+ 26), SPD 169 (+ 18), FDP 41 (— 7) och DP 17 (+ 2). Unionspartierna fick således genom sin framgång i valet en säker majo- ritet av de 497 mandaten.28 Men liksom 1953 var man inte benägen att ensam bilda regering. Tänkbara koalitionspartner var FDP och DP, eftersom en stor koalition på ett tidigt stadium avvisats av ledande

24 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 22.9 och Domes, a. a. s. 57 f.

25 Domes, a. a. s. 57 f. 26 Deutscher Bundestag —— 2. Sitzung. 9.10.1953, s. 71. 27 Domes, a. a. s. 59 ff.

28 Ellwein, Das Regierungssystem der Bundes- republik Deutschland, s. 442 f.

unionspolitiker. Men situationen komplice- rades av att en utbrytning skett inom FDP och att 16 medlemmar av dess fraktion in- klusive partiets fyra ministrar under 1956 hade lämnat partiet.29

Meningarna inom FDP var också dela- de i frågan om regeringsmedverkan. Dagen efter valet hade Erich Mende — en av par- tiets ledande män — uttalat, att FDP inte var berett att ingå i en koalitionsregering. Men vid ett partistyrelsesammanträde den 19.9 utsattes Mendes uttalande för stark kritik och man ansåg, att FDP:s regerings- medverkan inte var utesluten. Det defini- tiva beslutet i denna fråga kom emellertid att träffas utanför FDP, då Adenauer och DP:s partiledare Hellwege den 20.9 kom överens om att den kommande regeringen skulle bestå av CDU/CSU och DP. Några dagar senare inleddes också koalitionsför- handlingar mellan Adenauer och en för- handlingsdelegation från DP.30 Den 1.10 informerade Adenauer förbundspresident Heuss om förhandlingsläget mellan de till- tänkta regeringspartierna.31

Det dröjde sedan inte länge förrän sam- förstånd mellan Adenauer och DP hade nåtts och den 10.10 kom en definitiv över- enskommelse till stånd. Denna innebar att Adenauer gjorde vissa politiska eftergifter till DP och att DP skulle få behålla sina två ministerposter. Parallellt med förhand- lingarna med DP pågick även överlägg- ningar mellan CDU och CSU. Till skillnad från vad som var fallet vid 1953 års rege- ringsförhandlingar visade det sig nu betyd- ligt svårare att nå en överenskommelse mellan unionspartierna. CSU hade i valet gjort betydande vinster och erhållit 55 man- dat totalt, och därmed ansåg sig partiet kunna kräva en fjärde ministerpost.

Efter det att unionspartierna enats om en formell, skriftlig ”fraktionspakt”, som i en mera reglerad form än tidigare innebar en fortsättning av den dittillsvarande frak- tionsgemenskapen, vidtog de egentliga re- geringsförhandlingarna. Situationen kompli- cerades emellertid av påtryckningar från re- gionala CDU-politiker och från olika in- tresseorganisationer samt inte minst av det

förhållandet att vissa kretsar inom CDU gick till starkt angrepp mot jordbruksmi- nister Liibke (CDU) och ”Schatzminister" Schäffer (CSU). Några dagar före det pla- nerade valet av förbundskansler tycktes dock en uppgörelse vara i sikte. Men den omintetgjordes av evangeliska CDU-politi- ker, som protesterade mot att den kom- mande regeringen skulle ha tio katolska mot åtta evangeliska ministrar.

Nya förhandlingar följde, men vid tiden för valet av förbundskansler rådde oklar- het om flera poster. Ingen överenskommelse hade således nåtts om vem som skulle bli vicekansler, justitieminister, arbetsminister eller "Schatzminister'i.” Även om enighet inte förelåg vad beträffar ministerlistan, var det uppenbarligen inom CDU/CSU givet, att Adenauer borde väljas på nytt till för- bundskansler. Den 19.10 hade också för- bundspresident Heuss i ett brev till för- bundsdagspresidenten föreslagit förbunds- dagen att välja Adenauer till förbundskans- ler.33 Vid förbundsdagens sammanträde den 22.10 föredrogs presidentens skrivelse, och därefter förrättades valet på samma sätt som 1949 och 1953. Resultatet blev: 274 ja, 193 nej, medan 9 avstod. Därmed hade Adenauer fått den erforderliga majoriteten, och han accepterade valet på förbunds- dagspresidentens förfrågan.34

Efter det att Adenauer valts till för- bundskansler tog han nya förhandlingskon- takter med CSU om de resterande minister- posterna, och först den 29.10 var hela mi- nisterlistan klar. Resultatet blev att CDU erhöll 12, CSU 4 och DP 2 ministerposter.35

8.6 1961 års regeringsbildning

Förbundsdagsvalet den 17.9 fick följande resultat: CDU/CSU 242 mandat (— 28),

29 Loewenberg, a. a. s. 252. 30 Domes, a. a. s. 62.

31 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 2.10.

32 Domes, a. a. s. 67—73.

33 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 21.10.

34 Deutscher Bundestag — 3. Wahlperiode — 2. Sitzung 22.10.1957, s. 13 f. 35 Domes, a. a. s. 74.

SPD 190 (+ 21) och FDP 67 (+ 26). Där- med förlorade unionspartierna sin majori- tetsställning i den nya förbundsdagen, som totalt hade 499 medlemmar exklusive Ber- lins 22 representanter.36

Två dagar efter valet sammanträdde par- tistyrelserna i CDU/CSU, och därvid nomi- nerades Adenauer som unionspartiernas of- ficielle kandidat till förbundskanslersposten. Samma dag förklarade emellertid FDP:s partiledare Mende, att hans parti ej önskade deltaga i en regering under Adenauers led- ning.37 Vid denna tidpunkt föreföll således _inga möjligheter att finnas till en koalition mellan unionspartierna och FDP.

Den 21.9 mottog president Liibke unions- partiernas fraktionsordförande Krone för överläggningar i regeringsfrågan. Krone framförde då Adenauers kandidatur till förbundskanslersposten samt Adenauers önskan att frånträda kanslersposten så snart det utrikespolitiska läget stabiliserats. Men Liibke förklarade, att han motsatte sig en minoritetsregering och att han inte ämnade föreslå någon förbundskanslerskandidat, som ej kunde påräkna majoritetens stöd. I denna situation tog Adenauer kontakt med SPD, och det beslöts att orienterande över- läggningar skulle äga rum den 25.9.38

Presidenten fortsatte sina överläggningar den 22.9 och mottog då först SPD:s frak- tionsledare Ollenhauer, som betonade beho- vet av grundläggande diskussioner om utri— kespolitiska frågor, innan koalitionsför- handlingar kom till stånd. Vidare var det SPD:s mening, att den kommande regering- en borde bestå av SPD, CDU/CSU och FDP. Därefter tillkallades FDP:s partileda- re Mende, som nu förklarade att FDP öns- kade få till stånd ett regeringssamarbete med unionspartierna, men att dessa ej bor— de ålägga Adenauer kanslersposten. Slutli- gen mottog presidenten CSU:s fraktionsle- dare Höckerl, som framförde en kompro- misslösning i kanslersfrågan innebärande att Adenauer efter ett år skulle efterträdas av ekonomiministern Ludwig Erhard. Den lämpligaste regeringsbasen var, enligt Höckerl, CDU/CSU och FDP. Men om FDP bestämt motsatte sig Adenauer som

förbundskansler, önskade CSU i andra hand en liten koalition bestående av CSU och FDP. Därvid framförde Liibke på nytt sin bestämda ovilja mot minoritetsregering- ar.39 Presidenten uppgavs också inför par- tirepresentanterna ha förklarat att om par— tierna inte enades om en koalitionsrege- ring, ansåg han det under rådande förhål- landen olämpligt att upplösa förbundsda- gen och utlysa nyval.40 Presidenten hade därmed för sin del ställt sig avvisande till alla alternativ utom det att föreslå för- bundsdagen att välja en förbundskansler, som kunde räkna med majoritetens stöd. Vid ett gemensamt fraktionssammanträ- de för CDU/CSU den 27.9 konfirmerades unionspartiernas tidigare beslut att utse Adenauer till kanslerskandidat. Adenauer och Strauss fick fraktionens uppdrag att inleda regeringsförhandlingar med FDP.41 Inom FDP var man vid denna tidpunkt benägen att frångå sin direkt avvisande hållning till en regering under Adenauers ledning mot bakgrund av de kontakter som ägt rum mellan unionspartierna och SPD. Den 28.9 deklarerade Mende, att FDP kanske skulle kunna ingå i en av Adenauer ledd regering. Men Adenauers ämbetspe- riod skulle vara begränsad till ungefär ett år. Följande dag beslöt FDP:s exekutiva kommitté och dess fraktion, att partiets förhandlingsdelegation skulle inleda koali- tionsförhandlingar med unionspartierna. Villkoren för ett regeringssamarbete skulle bl.a. vara att vissa — icke närmare angiv- na —— krav uppfylldes i personfrågor.42 Under oktober månad följde ingående förhandlingar mellan Adenauer, Strauss och Mende, och den 20.10 hade samför- stånd om ett politiskt handlingsprogram

35 Ellwein, a. a. s. 442 f. 37 Amphoux, Le quatrieme gouvernement de la République Fédérale d”Allemagne. Revue du droit public et de la science politique 1962, s. 677. 38 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 22.9. 39 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 23.9. 40 Wildenmann, Parteipolitische Malaise i Klepsch-Miiller-Wildemann, Die Bundestags- wahl 1965, sid. 11. 41 Die Zeit den 29.9. 42 Keesing, s. 18369.

uppnåtts. Detta upptogs i ett formellt koa- litionsavtal, som även innehöll detaljerade regler för de båda fraktionernas inbördes förhållande och deras förhållande till den kommande regeringen. Som kontrollorgan med uppgift att tillse att koalitionsavtalet följdes tillsattes en speciell kommitté, be- stående av partiordförandena och deras ställföreträdare samt fraktionsledarna.43 Innan koalitionsavtalet var slutet, hade Liibke den 18.10 mottagit Mende för orien- tering om regeringsförhandlingarna. Mende hade då förklarat, att han ej ville binda sig , för en viss lösning förrän hans parti tagit ställning till resultatet av överläggningarna med unionspartierna. Följande dag hade presidenten även överläggningar med Kro- ne och Ollenhauer. Krone vidhöll sin tidi- gare uppfattning, att en koalitionsregering borde bildas av CDU/CSU och FDP, me- dan Ollenhauer upprepade SPD:s rekom- mendation om en allpartiregering. Under överläggningarna med partirepresentanter- na dessa båda dagar framhöll Liibke vikten av att en majoritetsregering kom till stånd så snart som möjligt. Enligt hans mening var då en allpartiregering den bästa lös- ningen, och han hade förordat detta alter- nativ.44

Den 21.10 diskuterade FDP:s exekutiv- kommitté koalitionsavtalet, och med 60 rös- ter mot 37 beslöt man att acceptera Ade- nauer som förbundskansler under en be- gränsad tid. Vidare antogs koalitionsavtalet som grundlag för regeringsarbetet med det tillägget att von Brentano ej skulle få kvar- stå som utrikesminister. På presidentens ut- tryckliga begäran lämnade sedan Mende en utförlig rapport till honom om omröst- ningen.

Den 24.10 tog unionspartiernas fraktion ställning till koalitionsavtalet. Man beslöt att acceptera detta endast om ett antal till- lägg gjordes. Men FDP:s fraktion förkasta- de följande dag alla slags tillägg till det ur- sprungliga avtalet. En följd av detta blev att von Brentano offentligt förklarade att han ej önskade kvarstå på posten som utri- kesminister.45 Ovissheten om en uppgörelse kunde komma till stånd fanns ändå kvar,

och Liibke tillkallade den 2.11 först Erhard och sedan Schröder för överläggningar. Under sina överläggningar med Erhard skall presidenten ha frågat, om Erhard var villig att åtaga sig kanslersposten i en allpartire- gering. Men Erhard ställde sig avvisande till detta.46

Följande dag hade Liibke i tur och ord- ning överläggningar med Mende, Strauss, Adenauer, Ollenhauer och Krone. Därvid klargjorde Mende att förutsättningen för att Adenauer skulle accepteras som för- bundskansler var att inga ändringar sked- de i överenskommelsen av den 20.1047 Un- der de närmast följande dagarna godkände först unionspartiernas och sedan FDP:s fraktion det ursprungliga koalitionsavtalet. Den 6.11 ansåg sig Liibke — på förslag av Krone — i en skrivelse till förbundsdags- presidenten kunna föreslå förbundsdagen att välja Adenauer till förbundskansler.48 I förbundsdagens omröstning följande dag fick presidentens förslag 258 ja, 206 nej, medan 26 avstod. Adenauer förklarade sig beredd att acceptera förbundskanslerpos- ten och därmed fastställdes valet.”?9

Efter Adenauers val till förbundskansler fortsatte förhandlingarna om ministerlis- tans sammansättning, och den 14.11 var fördelningen av de totalt 21 ministerpos- terna klar. Därav erhöll CDU 12, FDP 5 och CSU 4 ministerposter.50

8.7 1963 års regeringsbildning

I samband med regeringsförhandlingarna efter valet 1961 hade förbundskansler Aden- auer förklarat att han ej ämnade upprätt- hålla sitt ämbete hela valperioden. FDP hade å sin sida också ställt detta som vill- kor för ett regeringssamarbete med unions-

43 Amphoux, a. a. s. 689—692.

44 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 20.10. 45 Keesing, 5. 18452. 46 Der Spiegel, nr 46 den 8.11.1961, s. 23.

47 Ibid. 48 Amphoux, a. a. s. 678. 49 Deutscher Bundestag — 4. Wahlperiode —— 2. Sitzung 7.11.l96l s. 9 f. 5" Keesing, 5. 18452.

partierna. Men någon bestämd tidpunkt för Adenauers avgång hade därvid inte fixe- rats.

Under våren 1963 kom emellertid frågan om Adenauers avgång att aktualiseras mot bakgrund av att CDU lidit förluster i sex lantdagsval. Partiledarna i dessa förbunds- länder tolkade motgången som ett uttryck för missnöje med Adenauers fortsatta in- nehav av kanslersposten. Enligt opinions- undersökningar visade sig också vicekans- ler Erhard vara långt mer populär än alla andra ledande politiker inklusive Adenauer. Ytterligare ett förhållande ansågs tala för ett snart byte på förbundskanslersposten, nämligen att den tillträdande kanslern skul- le hinna etablera sig på sin post inför för- bundsdagsvalet 196551

I början av mars månad ansåg slutligen CDU:s fraktionsledning det vara lämpligt att förbereda bytet på kanslersposten. Aden- auer klargjorde då, att han ämnade från- träda sin post under hösten samma år. I de diskussioner som följde om lämpliga kans- lerskandidater motarbetade Adenauer ener- giskt Erhards kandidatur och föreslog i stället att någon av Schröder, Krone eller von Brentano borde komma ifråga. Men inte någon av de tre sistnämnda var beredd att ställa sig till förfogande som alternativ till Erhard. Adenauers försök att hindra Erhards kandidatur hade sin grund i per- sonliga motsättningar av tidigare datum och i Adenauers uppfattning att ekonomen Er- hard inte var lämplig som nationell politisk ledare.52

Adenauers misslyckades emellertid i sina försök att övertyga unionspartiernas frak- tion om att man borde välja en annan kan- didat än Erhard. Efter överläggningar mel- lan ledande CDU-politiker tog en av dessa — Dufhues — kontakt med förbundsdags- presidenten och förbundspresidenten, och resultatet blev att fraktionen beslöt hålla omröstning om sin kandidat till kanslers- posten. Den 23.4 nominerades Erhard med 159 röster mot 47 till unionspartiernas kan- didat. 19 avstod och 25 var frånvarande.53 Samtidigt beslöts att fraktionsordföranden von Brentano skulle informera förbunds-

presidenten om resultatet av omröstning- en.54

Det dröjde sedan till oktober månads början innan direkta regeringsförhandlingar kom i gång. Vicekanslern Erhard hade då en serie överläggningar med FDP:s förhand- lingsdelegation för att nå samförstånd i oli- ka sak- och personfrågor.55 Den 11.10 för- klarade Adenauer i ett brev till president Läbke att han önskade frånträda sitt äm- bete den 15.10. Ordföranden i unionspar- tiernas fraktion von Brentano hade, samma dag som Adenauer informerat presidenten om sin önskan att avgå, rekommenderat presidenten att föreslå förbundsdagen att välja Erhard till förbundskansler.56

Den 15.10 hade en fullständig överens- kommelse nåtts mellan Erhard och FDP om den nya regeringens sammansättning. Samma dag bad presidenten Adenauer upp- rätthålla sitt ämbete tills ny förbundskans- ler kunde utnämnas.57

Valet av förbundskansler ägde rum den 16.10 och därvid erhöll presidentens för- slag 379 ja, 180 nej, medan 24 avstod och 1 röst var ogiltig.58

Följande dag utnämndes den nya rege- ringen bestående av 21 ministrar, varav CDU erhöll 12, FDP 5 och CSU 4. Ny vicekansler blev Erich Mende (FDP).59

8.8. I 965 års regeringsbildning

Vid valet till förbundsdagen den 19.9 för- delade sig de 496 mandaten på följande sätt: CDU/CSU 245 (+ 3), SPD 202 (+ 12) och FDP 49 (——18).60 Liksom vid föregå- ende valtillfälle fick alltså inget parti en- samt majoritet i förbundsdagen.

51Loewenberg, a. a. s. 225.

52 Heidenheimer, The governments of Germany s. 98 ff. 53 Die Zeit den 26.4. 54 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 24.4. 55 Ibid. den 4.10. 56 Ibid. den 12.10. 57 Ibid. den 16.10.

53 Deutscher Bundestag — 4. Wahlperiode — 87. Sitzung, 16.10.1963. s. 4171. 59 Keesing, 5. 19701. 6" Loewenberg, a. a. s. 439.

Regeringsförhandlingarna, som vid tidi- gare ministärbildningar i samband med för- bundsdagsval inletts strax efter respektive val, kan emellertid denna gång sägas delvis ha startat före valet genom att president Liibke — i ett likalydande brev till parti- ordförandena Adenauer, Brandt, Strauss och Mende — hade berört kanslersfrågan och samtidigt inbjudit dem till överläggning- ar den 21.9. Liibke inledde sitt brev med att konstatera, att vid tidigare val hade det starkaste partiet kunnat nominera en kans- lerskandidat, som sedan presidenten före- slog förbundsdagen att välja. Denna gång ansåg emellertid Liibke koalitionsmöjlighe- terna oklara, och därför skulle det bli svå— rare att föreslå någon som kunde väljas i första omgången. Av detta skäl bad presi- denten, att respektive partiordförande skul- le verka för, att ”keine Vorschläge fiir den Kanzlerkandidaten gemacht und befiirwor- tet werden, die bei der Bevölkerung Ver- wirrung schaffen können. Wenn in der Öf- fentlichkeit bekannt ist, dass die Beratungen zwischen uns im Gange sind, werden die Vorschläge von anderen Seiten selbst auf- hören.”61

Men innan några överläggningar kommit till stånd, föreslog CDU:s partiledning den 20.9 Erhard som kanslerskandidat. Vid pre- sidentens överläggningar med partiledarna Adenauer, Brandt, Mende och Strauss föl- jande dag föreslog Adenauer och Strauss Erhard som unionspartiernas kanslerskan- didat. Mende informerade då också presi- denten om att FDP var villigt att medverka i en ny regering med Erhard som förbunds- kansler. Liibke önskade emellertid erhålla informationer om den nya regeringens till- tänkta sammansättning och partirepresen- tanternas inställning härtill, innan han före- slog förbundsdagen att välja Erhard.62

Två dagar senare hade Liibke sin första överläggning med Erhard om regeringsfrå- gan, och samma dag utsåg CDU/CSU och FDP förhandlingsdelegationer.63 Därmed kunde konkreta förhandlingar inledas och Liibke höll sig kontinuerligt informerad om utvecklingen. Den 27.9 överlade han med förbundsdagspresidenten Gerstenmaier, den

1.10 med unionspartiernas fraktionsordfö- rande Barzel, den 6.10 med Erhard och den 7.10 med Adenauer.54

Under de fortsatta förhandlingarnas gång kom motsättningar till uttryck främst i fyra avseenden. En inflytelserik grupp inom CDU med bland andra Adenauer och Strauss motsatte sig Erhards önskan att be- hålla Schröder som utrikesminister. En an- nan fråga var att vissa kretsar inom unions- partierna ej kunde acceptera FDP:s krav, att Mende skulle få behålla posterna som vicekansler och minister för alltyska frågor. Ett tredje problem var att FDP vägrade in- gå i regeringen om Strauss erhöll någon mi- nisterpost. Slutligen framförde CSU krav på att få besätta ministerposter med an- knytning till utrikes— och försvarsfrågor. För Erhard gällde det nu att åstadkomma någon form av lösning, som inte skulle omintetgöra en koalition med FDP eller hans eget val till förbundskansler.65 Så små- ningom lyckades också Erhard få unions- partierna att böja sig för hans förslag på utrikesministerposten och även acceptera att Strauss ej fick någon ministerpost. I slut- fasen av förhandlingarna kvarstod emeller- tid frågan om Mendes ställning i den kom- mande regeringen. FDP hade till och med ställt som villkor för att ge Erhard sina röster vid kanslersvalet att Mende skulle få behålla sina poster. Liibke hade också vid överläggningar den 18.10 med Mende och FDP:s fraktionsordförande von Kuhlmann- Stumm blivit informerad om FDP:s inställ- ning. Dagen därpå accepterade slutligen unionspartierna FDP:s krav på denna punkt.66

Den 20.10 kunde val av förbundskansler äga rum. Presidenten hade i en skrivelse till förbundsdagspresidenten föreslagit Er- hard, och resultatet blev 272 ja, 200 nej, medan 15 avstod. Därmed hade Erhard

'” Die Zeit den 24.9. 62 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 22.9. 63 Ibid. den 24.9. 64 Ibid. den 28.9, den 2, 7, och 8.10. "5 Loewenberg, a. a. s. 259 f. % Frankfurter Allgemeine Zeitung den 18, 19 och 20 okt.

uppnått den erforderliga majoriteten för val i första omgången.67

Efter Erhards val uppnåddes snart enig- het om den nya regeringens sammansätt- ning, och av de 22 ministerposterna erhöll CDU 13, CSU 5 och FDP 4. Den nya re- geringen kunde utnämnas den 26 oktober.68

8.9 1966 års regeringsbildning

Inom koalitionsregeringen som bildats ef- ter valet 1965 uppstod under hösten 1966 allvarliga meningsskiljaktigheter på olika områden. Främst gällde det utrikespoliti- ken, där FDP i motsats till unionspartierna var anhängare av ett utvidgat samarbete med de östeuropeiska staterna. Vidare öns- kade FDP liksom SPD att en ny ekono- misk gemenskap skulle skapas mellan — som det hette —— de båda rikshalvorna. Men det som direkt kom att utlösa en akut re- geringskris var 1967 års budget. FDP var starkt kritiskt mot unionspartiernas förslag att finansiera det väntade budgetunderskot- tet genom en skärpt beskattning. I stället borde olika besparingsåtgärder genomföras, ansåg FDP. En kompromiss bestående av en kombination av de båda ovannämnda metoderna uppnåddes den 26.10 med FDP:s ministrar. Men följande dag förkastade FDP:s fraktion kompromissen, och partiets fyra ministrar tog då konsekvensen av detta och begärde den 27.10 avsked från sina poster.69

Den 2.11 förklarade förbundskansler Er- hard inför unionspartiernas fraktion, att han i samråd med unionspartierna ämnade för- söka skapa en ny regering stödd av en ma- joritet i förbundsdagen. Därvid skulle han själv inte utgöra något hinder för en sådan regerings tillkomst. Att han på så sätt dek- larerade, att han var beredd att ställa sin plats till förfogande om så erfordrades, får ses mot bakgrund av att FDP vid koalitio- nens sönderfall förklarat, att partiet inte var berett att på nytt ingå i en regering med Erhard som förbundskansler. Resulta- tet av unionsfraktionens överläggningar blev, att en kommitté bestående av fem per-

soner fick i uppgift att förbereda nomine- ringen av Erhards efterträdare.70

Från SPD:s sida försökte man få till stånd upplösning och nyval av förbundsda- gen genom att i den uppkomna krissituatio- nen vid en förtroendeomröstning få konsta- terat, att Erhard ej hade majoritetens stöd. SPD framlade nämligen ett förslag om att Erhard skulle begära förtroendeomröstning. Vid voteringen om SPD:s förslag röstade en majoritet bestående av SPD och FDP igenom förslaget. Men Erhard förklarade på förhand att han ej tänkte följa beslutet, som enligt hans mening ej var förenligt med författningen. Som en kommentar till detta kan sägas, att någon författningsreglerad verkan hade beslutet inte. Däremot kan det i detta fall ha haft en viss allmänpolitisk effekt. Avslutningsvis upprepade Erhard, att han personligen inte skulle hindra, att en majoritetsregering kom till stånd.71

Inom unionspartierna kunde kommittén som skulle förbereda nomineringen av kanslerskandidat efter en tid presentera fyra tänkbara namn: fraktionsordföranden Bar- zel, förbundsdagspresidenten Gerstenmeier, ministerpresidenten i Baden—Wörttemberg Kiesinger och utrikesministern Schröder. Av dessa förklarade sig dock Gerstenmaier ej vilja kandidera till nomineringen. Däremot lanserades vid första valomgången en ny kandidat, nämligen ordföranden i EEC- kommissionen Hallstein. Resultatet blev då. att Kiesinger erhöll 91 röster, Schröder 76, Barzel 56 och Hallstein 14. Vid andra val- omgången fick Kiesinger 118 röster, Schrö- der 80, Barzel 42 och Hallstein 3. Eftersom ingen av kandidaterna fått majoritetens stöd, fick en tredje valomgång anordnas. Då fick Kiesinger 137 röster, Schröder 81 och Barzel 42. Därmed hade Kiesinger no- minerats till unionspartiernas kanslerskan- didat. Sedan valdes en delegation för de kommande regeringsförhandlingarna med

57 Deutscher Bundestag —— 5. Wahlperiode — 2. Sitzung 20.10.1965, s. 7 f. 63 Keesing, s. 21062. 69 Die Zeit den 14, 21 och 28.10. 70 Keesing, 5. 21800.

'” Frankfurtcr Allgemeine Zeitung den 9.11.

Kiesinger som ordförande. Han föreslog, att omedelbara förhandlingar skulle inledas med de båda andra partiernas fraktionsord- förande.72

I regeringsförhandlingarnas inlednings- skede pågick förhandlingar och kontakter mellan CDU/CSU och SPD, CDU/CSU och FDP samt mellan SPD och FDP. Den 5.11 mottog president Liibke i tur och ordning Kiesinger, SPD:s partiordförande Brandt tillsammans med partiets fraktionsordföran- de Wehner och sist unionspartiernas frak- tionsordförande Barzel för informationer om förhandlingsläget. Också den 20 och 21.11 fick Liibke informationer om rege- ringsförhandlingarna. Men då var det de tre fraktionernas ordförande, som kallades till presidenten.73

Efter en tids ömsesidiga förhandlingar vi- sade det sig, att skiljelinjema i ekonomisk politik mellan FDP och de andra partierna omöjliggjorde en koalitionsregering mellan FDP och varje annat parti. Från SPD:s sida hyste man också betänkligheter mot en koalitionsregering bestående av SPD och FDP, därför att den skulle ha en alltför knapp majoritet bakom sig. Tanken på en stor koalition vann under förhandlingarnas gång ökad anslutning på olika nivåer inom unionspartierna, medan SPD:s regionala or- ganisationer var mera negativa till en så- dan lösning. Däremot var de socialdemo- kratiska ledarna från början öppna för al- ternativet med en stor koalition. Efter in- tensiva överläggningar inom och mellan partierna förklarade Brandt och Kiesinger i ett gemensamt uttalande den 26.11, att möjligheter fanns för en stor koalition. Se- dan följde ingående diskussioner om en konkret koalitionsöverenskommelse inom unionspartiernas och SPD:s partiledningar och parlamentsfraktioner. Den 30.11 hade både partiledningarna och fraktionerna be- slutat godkänna den föreslagna koalitions- överenskommelsen. Samma dag inlämnade Erhard sin avskedsförklaring till presiden- ten.74

Den 1.12 behandlades förbundspresiden- tens skrivelse, där han föreslog förbunds- dagen att välja Kiesinger till förbundskans-

ler. Vid voteringen antogs förslaget med 340 röster mot 109, medan 23 avstod. Efter det att Kiesinger antagit valet kungjordes den då redan färdigbildade regeringens sammansättning. Ministerposterna hade för- delats på följande sätt mellan partierna: SPD 9, CDU 8 och CSU 3.75

8.10 1969 års regeringsbildning

Vid förbundsdagsvalet den 28.9 blev resul- tatet följande: CDU/CSU 242 mandat (— 3), SPD 224 (+ 22) och FDP 30 (— 19).76 Således uppnådde inte något parti ensamt majoritet i förbundsdagen, vilket medförde att en koalition måste komma till stånd för att en regering med majoritetsun- derlag skulle kunna bildas.

Redan på kvällen den 28 togs preliminära kontakter mellan SPD och FDP i regerings- frågan. Följande dag mottog förbundspre- sident Gustav Heinemann i SPD:s partile- dare Willy Brandt och denne förklarade, att han aspirerade på förbundskanslerspos- ten. Samma dag hade även den fungerande förbundskanslern Kurt Georg Kiesinger (CDU) samtal med president Heinemann i regeringsfrågan.

Sedan Kiesinger den 29 haft preliminära överläggningar för unionspartiernas räk- ning med Brandt och senare även med FDP:s partiledare Walter Scheel, hade par- tierna avverkat de första, inledande för- handlingskontakterna.77

Den 30.9 beslöt FDP:s parti- och frak- tionsledning att förhandla med SPD i re- geringsfrågan. Men samma dag fick FDP erbjudande från unionspartierna om rege- ringssamarbete inklusive löften om ett mer vittgående samarbete de närmaste åren. Även SPD hade vissa förhandlingar med unionspartierna denna dag men dessa sam- tal hade snarast formell karaktär utan någ-

72 Ibid. den 11.11. 73 Ibid. den 16 och 22.11. 74 Keesing, s. 21801. 75 Deutscher Bundestag — 5. Wahlperiode — 77. Sitzung. 1.12.1966, s. 3539 ff. 76 Neue Ziircher Zeitung den 30.9. '” Frankfurter Allgemeine Zeitung den 30.9.

ra konkreta anbud från SPD om en fort- sättning på den stora koalitionen.78 FDP:s partiledare Scheel mottogs den 30.9 av pre- sident Heinemann för orienterande över- läggningar i regeringsfrågan, liksom tidiga- re Brandt och Kiesinger.79

Under de närmast följande dagarna blev det definitivt klart att SPD och FDP var inställda på regeringssamarbete. De båda partiernas förhandlingsdelegationer lycka- des också ganska snart nå enighet i de po- litiska huvudfrågorna, vilken innefattade en överenskommelse att stödja Willy Brandts kandidatur till förbundskanslersposten. De båda partiernas fraktioner godkände den 3.10 förhandlingsdelegationernas överens- kommelse. Senare samma dag informerade Brandt och Scheel gemensamt president Heinemann om koalitionsöverenskommel- sen.80

De efterföljande förhandlingarna mellan SDP och FDP inriktades nu främst på per- sonfrågor och på utformningen av den kom- mande regeringsförklaringen. Angående för- delningen av ministerposterna nådde man ganska snart enighet om att FDP skulle få tre ministerposter samt posten som vice förbundskansler, men det var däremot till en början oklart om vilka socialdemokrater som skulle ingå i den nya regeringen.

Den 15.10, sex dagar före det planerade valet av förbundskansler, föreslog förbunds- president Heinemann i en skrivelse till för- bundsdagspresidenten von Hassel att för- bundsdagen skulle välja Willy Brandt till förbundskansler.81

Presidentens skrivelse behandlades som planerat den 21.10 i förbundsdagen och vid voteringen blev resultatet 251 ja, 235 nej, medan 5 avstod och 4 sedlar var ogiltiga. Sedan Brandt antagit valet kunde den re- dan då färdigbildade regeringens medlem- mar utnämnas av presidenten den 22.10. Av de 15 ministerposterna erhöll FDP 3.82

8.11 Förbundsrepubliken Tyskland — sammanfattning

Även om regeringsbildningar är produkter

av successiva förhandlingar och beslut i oli- ka avseenden, synes en uppdelning i hu- vudstadier vara möjlig. En sådan kan skapa klarhet och överskådlighet. Följande hu— vudstadier kommer att tillämpas på rege-

ringsbildningarna:

1. Koalitionsförhandlingar

2. Förhandlingar i sakfrågor kombinerat med inledande förhandlingar om person- frågor Val av förbundskansler

4. Kompletterande förhandlingar i person- frågor följt av ministrarnas utnämning.

1. Det första stadiet karakteriseras av att partierna vid sina preliminära överläggning- ar kommer fram till val av koalitionspart- ner. Även då unionspartierna efter 1953 och 1957 års val tillsammans fick majoritet i förbundsdagen har detta varit fallet.

2. Förhandlingar i sakfrågor kombinerat med inledande förhandlingar i personfrågor kan i två fall (1961 och 1966) på visst sätt sägas ha influerat val av koalitionspartner, men i övriga fall har valet av koalitions- partner tydligtvis grundats på någon form av förhandsinställning. Det andra stadiets längd har varierat beroende på arten av motsättningar i sak- och personfrågor samt på de presumtiva koalitionspartiernas inbör- des förhandlingsposition. Vid slutet av detta stadium har det åtminstone rått enighet om stöd åt en bestämd kanslerskandidat och även om fördelningen av Vissa s.k. tunga ministerposter. Vid de båda regeringsbild- ningarna 1963 och 1966, som ej ägde rum i samband med förbundsdagsval, samt vid regeringsbildningen 1969 hade emellertid en fullständig överenskommelse nåtts i sak- och personfrågor inför valet av förbunds- kansler.

3. Valet av förbundskansler kan mot bak- grund aV det andra stadiet ses som en offi- ciell bekräftelse på en i förhand träffad överenskommelse. För tydlighets skull bör (»

78 Ibid. den 1.10. 79 Neue Zurcher Zeitung den 2.10. 8” Der Spiegel nr 41 den 6.10.1969, s. 32. 31 Frankfurter Allgemeine Zeitung den 21.10. 32 Ibid. den 22.10.

det påpekas, att det är något missvisande att kalla första valomgången för ett ”fritt” val, eftersom förbundsdagen då endast har att acceptera eller förkasta förbundspresi- dentens förslag till kansler.

4. Vid de kompletterande förhandlingar- na om fördelningen av de resterande minis- terposterna har den nyvalde förbundskans- lern med förstärkt handlingsposition genom- gående kunnat slutföra regeringsbildningen inom ganska kort tid. Nominering av förbundskanslerskandidat har startat inom det största partiet utom vid regeringsbildningen 1969. Unionspartierna betraktas här som en enhet med kraftig do- minans för CDU, eftersom de varit förena- de i en gemensam fraktion i förbundsda- gen. Efter det att valutslaget blivit känt (1949, 1961 och 1965) har först partiled- ningen och sedan fraktionen behandlat kanslersfrågan. Men vid regeringsbildning- arna 1963 och 1966 har formellt endast fraktionen varit involverad. I två fall (1953 och 1957) ansågs tydligtvis ingen direkt diskussion i frågan vara nödvändig. Vid partiinstansernas och fraktionens nomine- ring har det också varierat mellan någon form av tyst godkännande, formellt beslut och direkt omröstningsförfarande. Resultatet av partiets och/eller fraktio- nens nomineringar har delgivits förbunds- presidenten vid dennes överläggningar med partirepresentanter. På grundval härav har presidenten föreslagit förbundsdagen att välja förbundskansler. Två omständigheter har då företrädesvis förelegat. Dels har den största fraktionens kandidat blivit föresla- gen av presidenten och dels har presidenten avgivit sitt förslag först när en majoritet varit beredd att acceptera hans kandidat. Att det förhållit sig på det sättet kan rimli- gen förklaras av att det största partiet dess- utom haft goda koalitionsmöjligheter. Där- till kommer ytterligare en omständighet nämligen presidentens klart markerade strävan efter starka regeringar baserade på minst enkel majoritet i förbundsdagen. Re- geringsbildningen 1969 utgör ett undantag i det avseendet att inte det största partiets kandidat nominerades. Däremot kunde en

majoritet förväntas stödja presidentens kan- didat.

När det gäller presidentens kontakter med de politiska partierna har främst parti- och fraktionsordförandena kommit ifråga. Vid presidentens inledande överläggningar efter förbundsdagsvalen kan härvid en tendens (1953, 1961 och 1965) att inkalla partire- presentanterna efter respektive partis stor- lek konstateras. Vid dessa och andra över- läggningar har presidenten låtit informera sig om partiernas inställning och förhand- lingarnas gång men även i vissa fall fram- fört egna förslag och synpunkter. Det har t.ex. gällt tillsättningen av vissa minister- poster (1953), den önskvärda regeringsbasen (1961) eller något personligt initiativ i kans- lersfrågan (1961 och 1965), frånsett det skriftliga förslag till förbundskansler han tillställer förbundsdagen.

9. Jämförelse av vissa väsentliga drag i regeringsbild- ningen i Danmark, Finland, Norge, Sverige, Belgien Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland

Syftet med denna avslutande sammanfatt- ning är att med utgångspunkt i ett be- gränsat undersökningsmaterial göra en pre- liminär jämförelse av vissa väsentliga drag i de olika faserna av regeringsbildningspro- ceduren. Med tanke på att Förbundsrepubli— ken härvid skiljer sig avsevärt från de öv- riga undersökta länderna, kommer företrä- desvis likheterna mellan Förbundsrepubli- ken och de övriga länderna att behandlas. AV den anledningen kommer även jämfö- relsen mellan en konstitutionell monarks och en presidents agerande att för republi- kernas del inskränkas till Finland. Avsikten med jämförelsen i detta avseende är att, så långt det är möjligt, klarlägga om och i vil- ka avseenden en president agerar annorlun- da än en konstitutionell monark.

Allmänt gäller att proceduren vid en mi— nistärs tillkomst börjar med att den sittan— de regeringen inlämnar sin avskedsansökan till statschefen, som då ber regeringen fun- gera tills en ny regering är bildad. Därefter vidtager statschefen sin första åtgärd som ett led i den nya regeringens tillkomst.

Här avviker Finland påtagligt från det gängse mönstret så till vida, att presidenten — i tre fall av fem — tagit initiativ till överläggningar i regeringsfrågan, utan att den sittande regeringen inlämnat sin av- skedsansökan.

Formellt sett beslutar statschefen i vil- ken ordning partierna kallas till inledande överläggningar. Väletablerad praxis gör

dock valfriheten vid beslutet i det närmaste fiktiv. Detta gäller främst för Finland, Belgien och Nederländerna men även för Danmark under senare tid. I någon mån är förhållandet detsamma i Förbundsre- publiken. I samtliga fall föreskriver praxis att partierna kallas i storleksordning. Un- dantaget är Sverige, där principen om stor- leksordningen inte tillämpats utom vid 1957 års ministärskifte.

Vilka partier som skall kallas regleras också av praxis. I Finland, Nederländerna och Danmark är det numera brukligt att kalla alla i riksdagen representerade par- tier. I Belgien sker regelmässigt en begräns- ning till de större partierna. Även i Sverige har liknande inskränkningar varit regel.

Vad som ovan sagts gäller endast för de inledande överläggningarna. För de däref- ter kommande överläggningarna mellan partierna och statschefen finns inget enhet- ligt mönster, då den politiska situationen får avgöra vilka partier som konsulteras.

Vid kontakterna med statschefen före- träds partierna av sina parlamentariska le- dare i Danmark, Finland, Sverige och Ne- derländerna samt Norge. För Belgiens del är det i stället partiledarna, som represen- terar partierna. I Förbundsrepubliken ut- nyttjar presidenten både partiledarna och fraktionsledarna som rådgivare.

Gemensamt för Finland, Sverige, Belgien och Nederländerna är att även talmannen eller talmännen reguljärt inkallas till de

I Nederländerna och Belgien har sedan statschefen en viss frihet att välja rådgivare utanför parlamentet och de politiska par- tierna, som inte existerar i de andra under- sökta länderna.

Summeringen och granskningen av par- tiernas råd ombesörjes av statschefen i samtliga länder utom Norge och Förbunds- republiken Tyskland. Där kan dessa funk- tioner i praktiken sägas ha ersatts av för- handlingar mellan de politiska partierna.

I de övriga länderna har statschefen vid olika tillfällen utnyttjat någon form av råd— givare Vid summeringen och granskningen av partiernas rekommendationer.

Statschefen i Danmark har således i ka- binetssekretanen en permanent rådgivare vid dessa tillfällen. I Sverige har den avgå- ende statsministern i flera fall biträtt kung- en vid summeringen och granskningen av rekommendationerna. Både i Belgien och Nederländerna har statscheferna ofta ut- nyttjat informatörer, som både summerat och granskat partiernas råd. I Finland har däremot informatörer utsetts vid endast två tillfällen och då snarast med uppgift att summera partiernas råd.

Under behandlingen av händelseutveck- lingen i de skilda länderna fram till beslu- tet att utse slutgiltig regeringsbildare har statschefens agerande redovisats och därför kan det vara lämpligt att här göra en kort jämförelse beträffande statschefens roll un- der detta skede.

I Danmark, Finland och Sverige har statschefen löpande kontakter med repre-

sentanter för de politiska partierna, medan statscheferna i Belgien och Nederländerna i något mindre utsträckning personligen deltager i överläggningarna med partierna, eftersom informatörerna fungerar som ett slags biträdande statschefer. En mellanställ- ning intas i detta avseende av den tyske presidenten.

Det bör tilläggas, att den finske presi- dentens agerande även i det här samman- hanget avviker från de konstitutionella monarkernas. Presidenten har nämligen vid ett flertal tillfällen tagit egna initiativ i för- handlingarna och även utövat personlig på- verkan för att uppnå vissa resultat. En lik- nande roll har också den tyske presidenten spelat vid vissa tillfällen.

I undersökningen har tillämpligheten av ett antal beslutsprinciper prövats vid de en— skilda regeringsbildningarna för att ange de möjliga, positiva faktorerna vid val av re- geringsbildare. Beslutsprinciperna redovisas här för överskådlighetens skull i en tabell, där varje land utom Norge och Förbunds- republiken ingår och där det anges vilka beslutsprinciper som varit tillämpliga vid regeringsbildningarna för varje land. Sam- tidigt rangordnas länderna efter det antal gånger en viss princip varit tillämplig, trots att antalet undersökta fall varierat. I Sve- rige har alltså 11 regeringsbildningar un- dersökts, i Belgien 6, i Nederländerna 6, i Danmark 5 och i Finland 5 .

Norge skiljer sig markant från de övriga länderna, och sättet att där utse regerings- bildare påminner snarast om det engelska systemet. [ Förbundsrepubliken har genom-

Dubbel- Block— Huvudroll vid riktade Största Majoritets- majoritet. den avgående samarbets- Största valfram- rekommenda- Borgerlig el. regeringens möjligheter parti gång tion1 socialistisk fall

Sverige (8) Sverige (8) Sverige (6) Sverige (5) Finland (4) Sverige (3) Finland (5) Belgien (5) Finland (2) Danmark (3) Sverige (3) Danmark (1) Belgien (4) Danmark (4) Belgien (2) Finland (2) Danmark (1) Nederlän- Nederlän- Danmark (1) dema (2) derna (4) Danmark (1) Finland (3)

1 När det gäller Belgien och Nederländerna offentliggörs inte partiernas råd och därför är det omöjligt att uttala sig om denna princips eventuella tillämplighet.

gående något slags majoritetsrekommenda- tion varit avgörande för valet av regerings- bildare.

Vad gäller förekomsten av preciseringar av regeringsbasen i de slutgiltiga regerings- bildningsuppdragen bör påpekas, att flerta- let uppdrag givits utan någon form av pre- cisering.

Tre huvudtyper av preciseringar har fö- rekommit: majoritetsregering, blockregering, t. ex. "de icke-socialistiska partierna”, parti- precisering med explicit angivande av rege- ringsparti(er) och slutligen samlingsregering.

I Finland har alla de tre första typerna förekommit, medan Danmark och Belgien endast har exempel på den näst sista typen. För Sveriges del har de båda första och den sista typen av preciseringar förekommit.

KU! lf"

? ": [1512 1970

Käll- och litteraturförteckning

Danmark Danmarks Riges Grundlov af 5. juni 1953 og Tronfnlgerlov af 27. marts 1953. Köpen— hamn 1953. Folketingsårbog 1953—54, 1956—57, 1963—64, 1967—68. Köpenhamn 1954—68. Kaarsted, T., Regeringskrisen 1957. Aarhus 1964. Kabinetssekretariatets kommunikéer. Kabinetssekretarens referat av regeringsbild- ningen 1957, 1964, 1968. Meyer, P., Regeringsdannelsens teknik. Ekono- mi og Politik 1967: 3. Nordisk kontakt 1968: 2. Rigsdagsårbog 1950—51. Köpenhamn 1951. Ross, A., Dansk statsforfatningsret. I. Köpen- hamn 1959. Intervjuer har gjorts med följande personer: Kontorschefen Ruth Christensen den 21.5. 1969. Departementschef Eigil Jörgensen den 215. 1969. Kabinetssekretar M. 0. Olufsen den 22.5. 1969. Folketingsformand Karl Skytte den 22.5. 1969.

Tidningar: Berlingske Tidende Information Politiken.

Finland Kastari, P., Presidenterna och deras ställning. Stockholm 1961. Merikoski, V., Hallituksen muodostaminen suo- messa (Regeringsbildningen i Finland). Po- litiikka 1967: 1. Nordisk kontakt 1958: 11, 12 1959: 1 4, 5, 7 1966: 6, 7 1968: 5. Nousiainen, J., Finlands politiska partier. Hel- singfors 1969. — Finlands politiska system. Stockholm 1966.

1962: 3,

Riksdagsmannens lagsamling. Helsingfors 1957. Tidningar:

Hufvudstadsbladet Svenska Dagbladet.

Norge Andenees, T., Grunnloven vår 1814—1964. Os- lo 1964. Castberg, F., Norges statsforfatning. I. Oslo 1964.

Nordisk kontakt 1963: 11 1965: 11.

Wilberg, I., Kings Bay-saken i forfatm'ngsretts— lig og parlamentarisk perspektiv. Lov og Rett 1963: 8. Tidningar:

Aftenposten Arbeiderbladet.

Sverige Anderson, I., Arvid Lindman och hans tid. Stockholm 1956. Andersson, G., Från bondetåget till samlings- regeringen. Stockholm 1955. Bjerlöw, T., 1957 års riksdag. I. Stockholm 1957. Brev från kanslirådet Leif Andersson den 6.2.1970. Brev från förre landshövdingen Gustaf Nilsson den 11.9.1968. Freeman, L., Med liberalismen i blodet. Stock- holm 1958. Förteckning över Första kammarens ledamöter vid riksdagen 1969. Stockholm 1969. Förteckning över Andra kammarens ledamöter vid riksdagen 1969. Stockholm 1969. Gerdner, G., Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början. Uppsala 1954. Hadenius, S. & Wieslander, H. & Molin, B., Sverige efter 1900. Stockholm 1967.

Hildebrand, K., Gustaf V som människa och regent. Stockholm 1948. Hugo Hamiltons dagböcker. Hos fröken Florrie

Hamilton, Högfors. Lindeberg, S.-0., Nödhjälp och samhällsneutra- litet. Lund 1968. Nyman, O., Svensk parlamentarism 1932—1936. Stockholm 1947. PM angående regeringsbildningen 1969 upprät- tad av riksmarskalken Stig H:son Ericson den 21.1.1970. Post- och Inrikes Tidningar. Riksdagsmannavalen 1933—1936 (SOS). Stock- holm 1938.

Riksdagsprotokoll.

Ruin, O., Mellan samlingsregering och tvåpar- tisystem. Stockholm 1968. Thermamius, E., Riksdagspartierna. Sveriges Riksdag bd 17. Stockholm 1935. Wieslander, H., I nedrustningens tecken. Lund 1966. Intervjuer har gjorts med följande personer: Statsminister Tage Erlander den 17.10.1968. JD Gunnar Hedlund den 3.3.1969. Landshövding Jarl Hjalmarson den 1969. Professor Bertil Ohlin den 13.2.1969. Tidningar:

Arbetet Dagens Nyheter Svenska Dagbladet.

12.2.

Belgien

Boeynaems, M., Cabinet-formation. Res publi- ca 1967: 3. Centre de recherche et d*information socio- politiques — CRISP, Bruxelles, Courrier hebdomadaire (stencil) 1965 nr 294—295 1966 nr 314 1966 nr 315 1968 nr 414—415. Combes, D. & Norton-Taylor, R., Renewal in Belgian politics. The election of March 1968. Parliamentary affairs XXIII: 1. Fraeys, W., Les résultats des élections législati- ves du 26 mars 1961. Res publica 1961: 3.

— Les résultats des élections législatives du 23 mai 1965. Res publica 1966: 8. — Les élections du 31 mars 1968. Res publica 1969: ].

Fusilier, R., Les monarchies parlementaries. Paris 1960. Keesing's contemporary archives. Le Moniteur belge. Peaslee, A., Constitutions of Nations. Vol. 1. Rumford Press 1950. Senelle, R., The revision of the Belgian con- stitution and the adaption of its institutions to fit contemporary realities. Memo from Belgium nr 65. Bruxelles 1965 . — The political and economic structure of Belgium. Memo from Belgium nr 72-74-75. Bruxelles 1966.

Tidningar:

Frankfurter Allgemeine Zeitung Le Monde

Neue Ziircher Zeitung New York Times Suddeutsche Zeitung The 'Times.

Nederländerna Drees, W., De Vorming van het Regeringsbe- leid. Aggen 1965. Duynstee, F. J. F. M., De kabinetsformaties 1946—1965. Deventer 1966. Geismann, G., Politische Struktur und Regier- ungssystem in den Niederlanden. Frankfurt am Main 1964. — Regierungskrise und Wahlen in den Nieder- landen 1966/67. Politisches Vierteljahres- schrift 1968: 4. Hansen, P., Hollands 4. valg efter krigen og dets baggrund. Okonomi og Politik 1956: 2. Keesingis contemporary archives. Oud, P. J., Het constitutioneel Recht van het Koninkrijk der Nederlanden I. Zwolle 1967.

Proeve van een nieuwe Grondwet. 's—Graven- hage 1967.

Van Raalte, E., The parliament of the Nether- lands. Haag 1959.

Tidningar:

Het Vaderland Le Monde Neue Ziircher Zeitung New York Times Svenska Dagbladet The Times.

Förbundsrepubliken Tyskland Amphoux, J., Le quatrieme gouvernement de la République Fédérale d*Allemagne. Revue du droit public et de la science politique. 1962.

Der Bundeskanzler. Der Weg Konrad Aden- auers. Frankfurt am Main 1953. Deutscher Bundestag — 3. Sitzung. 15.9.1949. Deutscher Bundestag — 2. Sitzung. 9.10.1953. Deutscher Bundestag — 3. Wahlperiode — 2. Sitzung. 22.10.1957. Deutscher Bundestag —- 4. Wahlperiode —— 2. Sitzung. 7.ll.1961. Deutscher Bundestag — 4. Wahlperiode —— 87. Sitzung. 16.10.1963. Deutscher Bundestag _ 5. Wahlperiode — 2. Sitzung. 20.10.1965. Deutscher Bundestag — 5. Wahlperiode — 77. Sitzung. 1.12.1966. Domes, J., Bundesregierung und Mchrheits- fraktion. Köln och Opladen 1964. Ellwein, T., Das Regierungssystem der Bundes— republik Deutschland. Köln och Opladen 1963. Fiisslein, R., Die Stabilität des Regierungssys- tem. Zeitschrift fiir Politik. 1959.

Glum, F., Staatsoberhaupt und Regierungs- chef. Zeitschrift fiir Politik. 1959.

Grundgesetz fiir die Bundesrepublik Deutsch— land von 23. Mai 1949. Hamann, A., Das Grundgesetz. Berlin 1960. Heidenheimer, A., Adenauer and the CDU. Haag 1960. — The governments of Germany. New York 1961. Keesingls contemporary archives. Leisner, W., Le Président de la République et le gouvernement dans la constitution de Bonn. Revue du droit public et de la science politique. 1958. Loewenberg, G., Parliament in the German political system. New York 1967. von Mangoldt, H. & Klein, F., Das Bonner Grundgesetz. Berlin 1964. Siorat, L., Le premier chancellier de la Répu— blique fédérale d*Allemagne. Politique 1958: 4. Weymar, P., Konrad Adenauer. Die autorisierte Biographie. Miinchen 1955. Tidningar:

Die Zeit Der Spiegel Frankfurter Allgemeine Zeitung Neue Ziircher Zeitung.

Referat av intervju med statsminister Tage Erlander

den 17.10.68, angående regeringsombildningen 1957

Intervju utförd för grundlagberedningen av Henrik Hermerén

Version godkänd av Erlander den 25.10.1968

1. Varför ansåg sig regeringen böra avgå när Bondeförbundet lämnade koalitionen? Svar: Enligt statsministerns mening hade re- geringen därmed ändrat sin politiska karak- tär på ett sådant sätt att den borde avgå. Vid en sådan väsentlig förändring måste man ge alla regeringsledamöter tillfälle att ta ställning till om de önskade ingå i en so— cialdemokratisk minoritetsregering. 2.1 Hur avgjordes tillvägagångssättet vid konsultationerna efter att regeringen inläm- nat sin avskedsansökan?

Vilka personer deltog i beslutet? Svar: Enligt vad statsministern kunde er- inra sig hade han haft överläggningar om detta med den dåvarande justitieministern. Senare hade Erlander framfört till Kungen att Kungen till konsultationerna borde in- kalla talmännen och partiledarna i turord- ning efter respektive partis storlek. Några speciella principer åberopades inte för det- ta och inte heller utländska förebilder. Er- lander ansåg en sådan ordning helt enkelt vara rimlig.

3. I anslutning till konselj lördagen den 26.10 ägde nya överläggningar rum mellan Erlander och Kungen efter det att rege- ringen inlämnat sin avskedsansökan. Vad avhandlades då? Svar: Kungen bad regeringen fungera tills vidare som expeditionsministär. Som sin re- kommendation framförde Erlander att det vore riktigast att en socialdemokratisk mi- roritetsregering bildades.

4. På eftermiddagen lördagen den 26.10 sammanträffade Ers Excellens efter tal— männen och de borgerliga partiledarna med Kungen. Vad avhandlades då? Svar: Initiativet till denna konferens togs av Kungen som antingen ringde personligen eller lät sin adjutant ringa till Erlander. Er- landers minnesbild på denna punkt är inte helt klar. Kungen presenterade då en sum- mering av de besked som talmännen och partiledarna givit honom angående rege- ringsfrågans lösning. Och vid dessa över- läggningar framställde Kungen önskemålet om att Erlander skulle åtaga sig uppdraget att bilda en samlingsregering. Statsministern meddelade Kungen att det inte förelåg nå- gon möjlighet att bilda en samlingsregering, men han skulle ändå låta partiinstanserna yttra sig om Kungens förslag. Under söndagen den 27.10 fördes diskus— sioner mellan Erlander och Hjalmarson, sedan Erlander och Ohlin och sist Erlander och Hedlund angående en eventuell sam- lingsregering.

5. På måndagen den 28.10 sammanträf- fade Erlander med Kungen på förmiddagen. Hur tillkom detta sammanträffande och vad avhandlades då? Svar: Detta möte tillkom i samband med att Erlander åtagit sig att undersöka möj- ligheterna att bilda en samlingsregering. Erlander förklarade vid överläggningarna att han hade kommit till den slutsatsen efter

1 Se även fråga 10.

överläggningarna på söndagen att en sam- lingsregering inte var möjlig och han öns- kade därför lämna ifrån sig uppdraget och Kungen accepterade detta. Några speciella råd eller rekommendationer vid detta sam— manträffande kan inte Erlander påminna sig att han gav Kungen.

6. Hrr Ohlin och Hjalmarson kallades till Kungen efter att Erlander varit och avlagt sin rapport på måndagsförmiddagen den 28.10. Kallelsen av dessa båda skedde en- ligt Erlanders minnesbild inte på hans spe- ciella rekommendation. Hur det gått till visste han inte. Troligtvis hade Kungen själv tagit initiativet. Efter överläggningarna mel- lan Kungen och Ohlin och Hjalmarson ge- mensamt hette det bl.a. i kommunikén: ”Kungens överläggningar med professor Ohlin och dir. Hjalmarson gemensamt [har] lett till det resultatet att de förklarat sig be- redda att överväga möjligheten av bildan- det av en regering stödd på riksdagens tre borgerliga partier.” Hur bör man tolka inne- börden i denna kommuniké? Svar: Efter diskussion om innebörden i uppdraget var statsministern osäker om tolk- ningen. Erlander lovade därför att kontrol- lera vissa uppgifter och återkomma angåen- de tolkningen av denna kommuniké.1

7. På tisdagen den 29.10 efter att stats- rådet Hedlund, professor Ohlin och dir. Hjalmarson hade förklarat att "förutsätt- ningar saknades för bildandet av en rege- ring stödd på de tre borgerliga partierna”, sammanträffade Erlander med Kungen. På vems inrådan skedde detta och vad avhand- lades då? Svar: Kungen eller hans adjutant ringde till Erlander och bad honom komma. Enligt Erlanders minnesbild var det Kungen per- sonligen. Diskussionen mellan Kungen och Erlander angående regeringsfrågans lösning visade, att Kungen önskade en parlamen- tarisk majoritetsregering, men Erlander var av den meningen att det var omöjligt att åstadkomma en sådan regering i den då- varande situationen.

Därefter sade Erlander att han var villig att bilda en socialdemokratisk enpartirege- ring, vilket han för övrigt redan tidigare

hade sagt till Kungen. Enligt kommunikén gavs Erlander uppdrag att bilda regering utan någon precisering. Överläggningarna ger emellertid vid handen att regeringsbasen preciserades till det socialdemokratiska par- tiet.

8. Var Kungen ensam vid konferenserna mellan honom och partiledarna? Svar: Ja.

9. Slutligen en fråga om partirepresen- tanterna överlämnade skriftliga råd till Kungen? Svar: Nej. 10. Kompletterande fråga till fråga 2: Vilka motiv låg bakom ställningstagandet att ej rekommendera Kungen att inkalla kommunisterna till överläggningar med Kungen? Svar: Kommunisterna hade en så liten re- presentation i riksdagen att statsministern betraktade det som uteslutet att de skulle påverka regeringsbildningen.

3 Se 5. 105.

Av riksmarskalken Stig H:son Ericson

PM rörande förfrågan i anslutning till ne- danstående notis i Expressen torsdagen den 9 oktober 1969

”På Slottet började Kungen göra upp sitt program för den del av spelet, där han är huvudagerande: torsdagens och fredagens konsultationer med talmän och partiledare. Det gjorde han upp i går i samråd med förste hovmarskalken amiral Stig H:son Ericson.”

Samrådet var helt rutinmässigt och rörde endast lämpliga tider på dagen. Tidningar- nas telefonförfrågningar om tidpunkterna för konsultationerna besvarades först sedan slutlig överenskommelse träffats med de till- kallade. I avvaktan härpå hänvisades till pågående samtal mellan Konungen och tjf. Riksmarskalken. Så snart allt var klart ut- färdades nedanstående kommuniké:

”Vid konselj på Stockholms Slott kl. 10.30 idag överlämnade statsminister Erlander hela regeringens ansökan om entledigande.

Konungen anmodade statsrådets ledamö- ter att i avbidan på prövningen av ansök- ningen fortfarande handha utövningen av sina ämbeten och hade härefter ett samtal med statsminister Erlander.

Konungen konfererar under dagens lopp med Första Kammarens och Andra Kam— marens talmän var för sig och avser att un- der morgondagen kalla partiledarna herr Holmberg, herr Sven Gustafsson som er- sättare för herr Wedén med anledning av den sistnämndes sjukdom, samt herrar Hed- lund och Palme var för sig.”

Stockholm den 21 januari 1970 Stig H:son Ericson

Statens offentliga utredningar 1.970

Systematisk förteckning.

Justitiedepartementet Rikodagsgrupperna » Regeringsblldningon. [1.6] Försvarsdopartome'ntot

Värnpliktstlänstuörln ens civila meritvärde. [12

Socialdepartemontet

lesmodolestadgekomrnitténJ Ny llvnmedelutodua m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny Immodolemdqa m.m. Del II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggsndo och reglering. [11]

Kommunikatlonsdopartoméntot Snöokotern — fordonet och föraren., [9]

Utbildningsdopartomontot

Om om och kyrka. [2 Yrkesutbildnin shore ningen 1. Reformerad lärarutbild— ning. [4] 2. Yr estalknisk ögaköleutblldnina. [8] Fris |.iromedol

Jordbruksdopartomontot Statligt med uu fiskehamnen [5]

_Inrlkocdopartemontot

Expertgruppen för regional utrodningsvorksamhot, (EBU) 1. Bol-nand regional utveckling. Pil 2. Balanserad regio- nal utveckling. Bilagor. Dal1l.][14 Balanserad regional utveckling. Bilagor. Dolll.

Civildopartomontot Burne utemiljö. [1]

Industridopartomontot åvålga energiförvörining. Energipolitlk och organisation.